med förslag till strafflag för krigsmakten, lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten samt hvad i afseende därå iakttagas skall, lag angående ändring i vissa delar af för¬ ordningen om krig sdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868, lag angående ändring af 1 och 4 §§ i förordningen angående verkställighet i vissa fall af straff, ddömdt genom icke laga kraft ägande utslag, den 30 maj 1873 samt lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901

hungl. May. t a Nåd. Proposition N:o 67.

1 N:o 67.

Kunyl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till strafflag för krigsmakten, lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten samt hvad i afseende därå iakttagas skall, lag angående ändring i vissa delar af förordningen om krig sdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868, lag angående ändring af 1 och 4 §§ i förordningen angående verkställighet i vissa fall af straff, ddömdt genom icke laga kraft ägande utslag, den 30 maj 1873 samt lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901; gifven Stockholms slott den 28 februari 1908.

, Und,er] åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen

PJJ?toboll, vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga här vidfogade förslag till:

1) strafflag för krigsmakten;

.2) lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten samt hvad i afseende därå iakttagas skall;

3) lag angående ändring i vissa delar af förordningen om krio-sdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868;

, angående ändring af 1 och 4 §§ i förordningen angående

verkställighet! vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, den 30 maj 1873; samt 6

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Höft. (N-.o 67.)

2 Kungl. Majtfs Nåd. Proposition N:o 67.

5) lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Albert Petersson.

Kuncjl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 67.

3 Förslag

till

Strafflag för krigsmakten.

Första delen.

Allmänna bestämmelser.

1 KAP.

Om krigsmän, förmän ock öfverordnade samt om tilllämpligheten

af vissa delar i lagen.

1 §•

Till krigsmän hänföras enligt denna lag:

l:o) officerare och underofficerare vid krigsmakten;

2:o) manskap med fast anställning vid krigsmakten;

3:o) värnpliktige, då de äro i tjänstgöring eller under färd till eller från sin tjänstgöringsort stå under militärbefäl samt äfven eljest, därest de uppträda i militär tjänstedräkt;

4:o) till tjänstgöring å krigsmaktens fartyg eller vid minpositionerna förhyrda sjömän, maskinister, eldare, handtverkare och arbetare;

5:o) de, som tillhöra polisväsendet vid mobiliserad afdelning af krigsmakten ;

6:o) vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer, då de fullgöra dem åliggande tjänstgöringskyldighet vid krigsmakten;

7:o) officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren, då de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten; samt

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

8:o) medlemmar af frivilliga för rikets försvar afsedda kårer eller föreningar under den tid, de för sådant ändamål tjänstgöra vid krigs* makten.

Under l:o) och 2:o) innefattas icke blott personal med beställning på stat vid krigsmakten utan jämväl öfvertalig personal samt personal tillhörande krigsmaktens reserver.

2 §•

Krigsman, som inom samma regemente eller annan till armén hörande afdelning, där styrkan icke öfverstiger ett regementes storlek, eller inom flottan eller inom kustartilleriet innehar högre tjänstegrad än annan krigsman, är dennes förman. Därjämte är enhvar inom krigsmakten förman för den, öfver hvilken han, enligt tjänstereglemente eller särskildt förordnande, innehar ständig eller tillfällig befälsrätt.

Den, för hvilken annan än förman, är underlydande i förhållande till förmannen.

3 §•

Krigsman, som innehar högre tjänstegrad än annan krigsman, är i förhållande till denne öfverordnad. Därjämte är enhvar förman öfverordnad i förhållande till den honom underlydande.

Den, för hvilken annan är öfverordnad, är i förhållande till denne underordnad.

4 §•

Såsom mobiliserad anses enligt denna lag rikets krigsmakt eller afdelning af krigsmakten, då den för annat ändamål än öfning ställes eller är ställd på krigsfot.

3 §•

Den tredje delen af denna lag äger tillämpning allenast i fråga om brott, som föröfvas i krigstid eller eljest under tid, då rikets krigsmakt är mobiliserad; dock att under sådan tid jämväl andra delen af lagen äger tillämpning, där bestämmelserna i tredje delen ej till annat föranleda.

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

r>

2 KAP.

Om dem, som äro underkastade straff efter denna lag.

6 §•

Under denna lag lyda:

Iso) krigsmän;

2.o) vid krigsmakten anställda civila ämbets- och tjänstemän; med undantag af präster och lärare vid militära läroanstalter;

3:o) andra personer, hvilka äro anställda vid krigsmakten i sådan befattning, som finnes uppförd i vederbörligen fastställd stat; med undantåg af kyrkobetjänte, civila betjente vid militära läroanstalter samt kvinnliga betjänte vid militära sjukhus;

4:°) månads- och daglönare samt extra poliskonstaplar vid flottan äfvensom vid truppförbanden anställda maskinister, eldare och handtverkare;

5:o) de, som för vinnande af civil ämbets- eller tjänstemannabefattning vid krigsmakten för sin utbildning tjänstgöra därstädes; samt

6:°) \ ifrigt enhvar, som med behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg på sjötåg eller mobiliserad afdelning af krigsmakten.

Under 2:o) innefattas icke blott civila ämbets- och tjänstemän med beställning på stat vid krigsmakten utan jämväl öfvertalig personal samt personal tillhörande krigsmaktens reserver.

7 §•

Värnpliktige äfvensom vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer samt officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren äro underkastade s,tra?,, ter .nna lag> utom då de äro att anse såsom krigsmän, jämväl i de fall, som i 5 och 11 kap. särskild! omförmäla^.

Hvar som upphört att lyda under denna lag, är ändock underkastad sträft efter samma lag i de i 127 och 177 §§ omförmälda fall.

8 §.

Denna lag skall ock tillämpas å enhvar, ändå att han icke lyder under lagen, därest han, inom riket, å krigsskådeplats eller i mobiliserad fästning eller, utom riket, å område, som af krigsmakten ockuperats, begår brott, som sägs i 133 § 2 mom., 134, 137, 138, 141 143 166 eller 167 §.

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Lag samma vare i fråga om utländsk man, hvilken eljest begår brott, som afses i 134 §, så ock beträffande person, som tillhör krigförande fientli ir afdelning och beträdes med brott, hvarom talas i 149 §.

Ö O

9 §.

Krigsfånge, äfvensom utländsk man, hvilken vid krig mellan främmande makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats, skall för brott, som af honom begås, straffas efter denna lag, där brottets beskaffenhet det medgifver.

10 §.

Begår någon, som lyder under denna lag, brott, hvarå straff där icke finnes utsatt, värde, äfven där sådant ej är i lagen särskild! sagdt, straffad efter allmän lag och laga stadgar, dock med iakttagande af de äfven för vissa dylika fall i denna lag meddelade särskilda bestämmelser.

11 §•

Har någon, medan han lydde under denna lag, begått brott, hvarå samma lag är tillämplig, varde straffad efter denna lag, ändå att brottet ej blef åtaladt, förrän de förhållanden upphört, på grund af hvilka han lydde under samma lag.

Hvad i 7 § 1 mom. är stadgadt gäller äfven, om vid åtalets anhängiggörande den tilltalade icke längre är värnpliktig eller innehar anställning, som där sägs.

12 §.

Krigsman, som råkat i krigsfångenskap eller genom rymmande öfvergifvit sin befattning vid krigsmakten eller ock åtföljt fartyg, som förolyckats eller blifvit öfvergifvet, skall, ändå att tiden för hans tjänstgöringsskyldighet går till ända, under det han är fången eller rymd, eller hans tjänstgöring varit betingad endast för resa med det förolyckade eller öfvergifna fartyget, anses fortfarande tillhöra krigsmakten, till dess han erhållit afsked från krigstjänsten eller eljest blifvit därifrån behörigen skild. . .

Har någon, medan han lydde under denna lag, insatts i muitärhäkte

eller intagits å militärsjukhus, skall lian, så länge han kvarsitter i häktet eller vårdas å sjukhuset, vara underkastad straff efter samma lag, ändå att under tiden de förhållanden upphört, på grund af hvilka han lydde under lagen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

13 §.

Har svensk krigsman eller annan, som är anställd vid svenska krigsmakten, i fientligt eller annat främmande land under tåg eller då svenskt krigsfolk eljest där är samladt, begått brottslig handling emot utländsk man; vare för åtal af gärningen ej erforderligt sådant särskilt förordnande af Konungen, som förutsattes i 1 kap. 1 § allmänna strafflagen i fråga om brott begångna utom riket, utan ankomme å högste befälhafvaren på stället att, antingen målsäganden öfver brottet klagar eller ej, låta detsamma befordras till åtal, om han finner krigstuktens upprätthållande eller krigsmaktens anseende det kräfva.

Begår utländsk man, medan han vistas å område, som af den svenska krigsmakten ockuperats, brott, som skall straffas efter denna lag, ankomme det, så länge den brottslige befinner sig å sådant område, på därvarande högste befälhafvare att förordna om åtal af brottet, där han finner förhållandena det fordra.

14 §.

Har svenskt krigsfolk, inom eller utom riket, gemensam tjänstgöring med krigsfolk från främmande stat, med hvilken Sverige är i förbund för krigs förande; då skall enhvar, som tillhör svenska krigsmakten och i sådan tjänstgöring begår brott emot person eller egendom, hörande till den med Sverige förbundna statens krigsmakt, dömas till straff, som finnes stadgadt för enahanda brott emot person eller egendom, hörande till svenska krigsmakten.

3 KAP.

Om straff efter denna lag.

15 §.

Straffarter, som för brott efter denna lag användas, äro: l:o) dödsstraff;

2:o) straffarbete;

3:o) fängelse;

4:o) böter;

5:o) disciplinstraff;

8 Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

samt för ämbets- och tjänstemän:

6:o) afsättning, hvarmed i de fall, som äro utsatta i lagen, förenas den påföljd, att den dömde förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas; och

7:o) mistning af ämbete eller tjänst på viss tid.

16 §.

Dödsstraff, som blifvit ådömdt efter denna lag, skall i de fall, hvilka äro särskild! anmärkta, verkställas medelst skjutning, men eljest genom halshuggning.

Vid verkställande af dödsstraff iakttages i öfrig! hvad därom i allmän lag och tjänstereglemente stadgadt är.

År någon för brott emot denna eller allmän lag dömd till dödsstraff, som bör verkställas genom halshuggning, och saknas i fält eller i belägrad fästning eller under sjötåg tillfälle att få straffet verkställdt i den ordning, som därför är föreskrifven, må det i stället verkställas genom skjutning.

17 §.

Ej skall någon undergå dödsstraff, innan Konungen eller, där domen blifvit fälld af ståndrätt, högste befälhafvaren på stället förordnat, att straffet må verkställas.

18 §.

I afseende på straffarbete, fängelse och böter, hvartill efter denna lag dömes, galle hvad i allmän lag stadgadt är, dock med iakttagande åt hvad i efterföljande §§ sägs.

19 §.

Skall krigsman undergå straffarbete på viss tid ej öfver två år, som blifvit honom ådömdt för brott, hvarom i 5, 7, 9, 11, 12 eller 14 kap. af denna lag förmäles, eller fängelse, som blifvit honom omedelbart eller såsom förvandlingsstraff ålagdt för brott mot denna lag, bör, där så kan ske, straffet verkställas i militärhäkte.

Lag samma vare, om krigsman, som är hänförlig under l:o), 2:o) eller 4:o) i 1 §, skall undergå fängelse, som blifvit honom för brott mot allmän lag såsom förvandlingsstraff ålagdt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

20 §.

Hvad i 19 § stadgas äge ej tillämpning, om med straffet skall lörenas annat straff, som icke bör, efter hvad i nämnda § är sa"dt, verkställas i militärhäkte.

21 §.

Vederbörande befälhafvare tillkomme att, när krigsman, som, efter hvad ofvan är sagd!, skall i militärhäkte undergå förvandlingsstraff, saknar tillgång till böters gäldande, förordna om deras förvandling, men möter hinder att verkställa förvandt ngsstraffet i militärhäkte, varde förvandlingen, jämte straffets verkställande i öfrig!, öfverlämnad till Konungens befallningshafvande.

22 §.

Disciplinstraff är arrest af två slag:

1) arrest utan bevakning, som må åläggas i minst en da" och hö "st åtta dagar, samt

2) vaktarrest, som må åläggas i minst en dag och högst femton dagar.

Arrestdag räknas till tjugufyra timmar. Den tid, arresterad på tå"

åtföljer trupp, till hvilken han hör, inräknas ej i strafftiden.

23 §.

Arrest utan bevakning verkställes, om den straffskyldige är officer eller underofficer, i eget rum eller tält och, om han tillhör manskapet, i kasernrum eller tält.

Straffet innebär förbud för den arresterade att under strafftiden utan tillstånd lämna det rum eller tält, hvari straffet verkställes, samt kan förenas med förbud att emottaga besök.

Skall arrest utan bevakning verkställas å fartyg och saknas tjänli"t rum för bestraffningen, må den straffskyldige i stället förbjudas att å fartyget förflytta sig utom visst område.

Den, som ålagts arrest utan bevakning, skall under strafftiden i vanlig ordning deltaga i tjänstgöring, där ej vederbörande befälhafvare finner skäligt annorlunda förordna.

24 §.

Vaktarrest verkställes under bevakning i låst ljust rum eller i tält eller, om straffet skall verkställas å fartyg och för ändamålet lämplig rum där saknas, under bevakning å tjänligt ställe.

Bill. till Riksd, Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 50 Håft.

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

På vederbörande befälhafvare ankomme, huruvida den arresterade må deltaga i tjänstgöring eller icke. Åläggande af vaktarrest med skärpning genom mörkt enrum, hvarom i 25 § förmäles, innebär förbud att deltaga i tjänstgöring, så länge sagda skärpning varar.

Den arresterade må ej mottaga besök, där det ej för särskildt fall medgifves.

Den, som undergår vaktarrest, må ej begagna öl, vin eller spritdrycker. Ej heller må han i öfrigt bereda sig eller mottaga bättre underhåll eller större bekvämlighet, än som är förenligt med måttlighet och enkelhet.

25 §.

Har någon förskyllt vaktarrest och finnes, med hänsyn till af den straffskyldige förut utståndna bestraffningar för brott emot denna lag eller omständigheterna i öfrigt, det icke kunna antagas, att vaktarrest, verkställd i vanlig ordning, skulle å honom utöfva tillbörlig verkan, då må vaktarrest åläggas med skärpning genom hårdt nattläger under högst tio dagar af strafftiden, antingen enbart eller i förening, under högst sex dagar, med mörkt enrum.

Ej må skärpning med mörkt enrum åläggas den, hvilken ej fyllt aderton år.

26 §.

År någon ålagd vaktarrest med skärpning, bör skärpningen verkställas vid strafftidens början. Skall skärpning till någon del ske med mörkt enrum, bör skärpningen i denna del, såvidt omständigheterna medgifva, verkställas först.

27 §.

Ålagd skärpning tillämpas icke, så länge den straffskyldige finnes ej kunna utan våda för hälsan skärpningen undergå; dock att hinder, som af sådan anledning möter för vistelse i mörkt enrum, ej må uppehålla skärpningen i öfrigt längre, än att denna kan före strafftidens slut fullbordas.

Skärpning vare förfallen, där den ej kan före strafftidens slut verkställas.

28 §.

År vaktarrest, som, ombord å fartyg, i brist på lämpligt rum skall ▼erkställas under bevakning å tjänligt ställe, ålagd med skärpning genom

IT

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

mörkt enrum, må den straffskyldige under den tid, straffet skolat verkställas med dylik skärpning, i stället hållas under tjänligt fängsel.

29 §•

Om afsättning och därmed förenad påföljd, som i 15 § är sagd, om mistning af ämbete eller tjänst på viss tid, så ock om straff, hvartill dömas skall, där den, som gjort sig skyldig till afsättning eller till mistning af ämbete eller tjänst på viss tid, ej är i besittning af det ämbete eller den tjänst, hvari han sig förbrutit, galle hvad i allmän lag sägs.

Om förlust af medborgerligt förtroende, hvilken påföljd äfven i denna lag för vissa brott finnes bestämd, galle ock hvad i allmän lag är stadgadt.

30 §.

Officer eller underofficer, som efter denna eller allmän lag dömes till ansvar för stöld eller snatteri eller för annat brott till straffarbete eller svårare straff, skall tillika dömas till afsättning från det ämbete eller den tjänst, han såsom krigsman innehar.

Begår krigsman, som hör till det vid krigsmakten fast anställda manskap, brott, därför han dömes till straffarbete eller svårare straff, varde från sin anställning vid krigsmakten skild; dock må, då tiden för ådömdt straffarbete ej uppgår till sex månader och brottet ej är sådant, att den skyldiges medborgerliga anseende därigenom fläckas eller spilles, på truppens befälhafvare bero att bibehålla honom vid berörda anställning.

Har officer, underofficer eller krigsman, tillhörande det vid krigsmakten fast anställda manskap, blifvit tre eller flera gånger efter denna lag straffad med minst vaktarrest och, därest bestraffningarna utgjort endast vaktarrest, minst en gång undergått dylikt straff i femton dagar eller vaktarrest med skärpning genom hårdt nattläger enbart i minst sex dagar eller i förening med mörkt enrum i minst fyra dagar, och har han inom fem år, efter det han undergått den af dessa bestraffningar, som sist verkställts, begått, nytt brott, som i denna, lag är med ansvar belagdt; då må den brottslige, äfven om något af de tall icke är förhanden, som i föregående båda mom. afses, jämte det straff, hvartill han för det nya brottet gjort sig förfallen, tillika, om han är officer eller underofficer, till afsättning dömas och, om han tillhör manskapet, från sin anställning vid krigsmakten skiljas, såvida han pröfvas hafva gjort sig ovärdig den aktning och tillit, som bör tillkomma af honom innehafd befälsställning, eller krigstuktens

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

upprätthållande eljest det kräfver. Härvid må dock ej tagas hänsyn till bestraffning, som den brottslige undergått, där vid den tid, då brottet, hvarom fråga är, föröfvades, tio år förflutit, sedan bestraffningen blifvit till fullo undergången.

31 §■

Varder någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, förvunnen om brott, hvarå denna lag är tillämplig, och finnas olika straff för officerare, underofficerare och manskap bestämda; då skall den brotts* lige straffas i likhet med krigsman i den tjänstegrad, hvartill den straffskyldige enligt tjänstereglemente eller särskild föreskrift räknas. År någon viss tjänstegrad för den straffskyldige ej bestämd, skall det straff tillämpas, som gäller för manskap, ej tillhörande underbefälet.

32 §.

Har barn, som ej fyllt femton år, begått gärning, som eljest är belagd med straff enligt denna lag, vare i stället underkastadt disciplinär bestraffning enligt de bestämmelser, som af Konungen i sådant hänseende meddelas.

4 KAP.

Om vissa allmänna grunder för straffbarhet, straffens tillämpning och

skadestånd.

33 §.

Hvad i allmän lag finnes stadgadt om delaktighet i brott, om sammanträffande af brott, om förening eller förändring af straff, om återfall i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäfva straffbarhet, lände till efterrättelse vid tillämpning af denna lag, likväl med iakttagande af de ytterligare eller skiljaktiga stadgande^ som däri förekomma; skolande hvad i allmän lag finnes stadgadt om tillgodoräknande af häktningstid äga motsvarande tillämpning i disciplinmål.

I fråga om skadestånd galle ock allmän lag. Har krigsman, som under utöfvande af befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som i 130 § sägs, vare dock, där han ej varder dömd till afsättning eller, om han tillhör underbefäl af manskapet, till fängelse öfver sex månader, icke

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67. 13

skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats kronan.

34 §.

Innefattar en handling flera brott, som äro straffbara dels efter denna och dels efter annan lag, eller är en handling i särskilda afseenden belagd med olika straff i denna och i annan lag; varde tillämpad! hvad i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen är för likartadt fall stadgadt.

År eu handling i särskilda afseenden belagd med straff dels efter 10 kap. 1, 2 eller 5 § allmänna strafflagen, dels efter 7 eller 12 kap. i denna lag, må nämnda lagrum i allmänna strafflagen icke tillämpas.

Då brottslig handling, som i denna § afses, är af beskaffenhet att kunna enligt denna lag med disciplinstraff och enligt annan lag med böter försonas, skall disciplinstraff ensamt åläggas.

År någon, som gjort sig skyldig till straffarbete på viss tid eller fängelse, tillika förfallen till arrest, då skall sistnämnda straff öfvergå till fängelse, därvid hvarje dags arrest utan bevakning anses svara mot en half dags fängelse och hvarje dags vaktarrest mot en dags fängelse; dock att brutet dagatal anses vara förfallet; och varde fängelsestraffet jämlikt de i allmän lag gifna grunder med öfriga straffet förenadt.

36 §.

År någon förfallen både till arreststraff och till böter, tillämpas bägge dessa straff. Saknar den skyldige tillgång till böternas fulla gäldande, skall såväl bötes* som arreststraffet öfvergå till fängelse.

o c

37 §.

Skall jämlikt 35 eller 36 § förening eller förändring af straff äga rum, utsätte domstolen ändock alltid det särskilda straff, hvarje brott förskyllt, och ineddele därefter de bestämmelser, som jämlikt nämnda §§ erfordras.

14 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 67.

38 §.

Anses någon på en gång öfvertygad om ilera särskilda förseelser, hvilka ådraga disciplinstraff, skall för dessa förseelser bestämmas ett gemensamt straff, hvilket icke må öfverstiga det i 22 § för hvarje slag af arreststrafif utsatta högsta mått.

39 §.

Hvad i 38 § är stadgadt skall lända till efterrättelse jämväl om någon, sedan disciplinstraff blifvit honom ålagdt, varder öfvertygad att förut hafva begått annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa. Vid tilllämpning af det sålunda bestämda straffet skall afräknas den tid, hvarunder den straffskyldige till följd af det tidigare beslutet må hafva undergått straff; och skall därvid en dags arrest utan bevakning anses svara mot en half dags vaktarrest samt, där brutet dagatal genom afräkningen uppkommer, detta anses förfallet.

40 §.

Har någon, sedan arreststrafif blifvit honom ålagdt, men innan han det till fullo undergått, föröfvat ytterligare förseelse, som ådrager sådant straff, då skall sistnämnda straff sammanläggas med det förra straffet eller, om detta var till någon del verkställdt, då den nya förseelsen begicks, med hvad af samma straff då återstod, till ett arreststrafif af det slag, straffen tillhöra eller, om de äro af olika slag, det svåraste något af dem tillhör; skolande därvid de i 39 § för jämförelse mellan arreststrafif af olika slag stadgade grunder äga tillämpning, med iakttagande dock, att det sammanlagda straffet ej i något fall må öfverstiga det i 22 § för hvarje slag af arreststraff utsatta högsta mått; och varde, vid tillämpning af det sålunda bestämda straffet, afräknad den tid, hvarunder den straffskyldige till följd af det tidigare beslutet må hafva efter den nya förseelsens föröfvande undergått straff.

Har i fall, som i 1 mom. afses, det först ålagda straffet jämlikt 35 § öfvergått till fängelse eller straffarbete eller jämlikt 36 § till fängelse, och har det sålunda bestämda straffet redan till någon del verkställts, då den senare förseelsen föröfvas; då skall det arreststraff, som för sista förseelsen ålägges, enligt hvad i 35 § är stadgadt, öfvergå till fängelse och med öfriga straffet förenas.

15 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

41 §.

År arreststraff, som jämlikt 35, 36 eller 40 § förenas med annat straff, förbundet med skärpning, varde den tillämpad. Är jämväl straff, hvarmed arreststraffet förenas, med skärpning förbundet, tillämpas den skärpning, som är svårast, eller, där skärpningarna äro lika svåra, en af dem. Eu dags skärpning med mörkt enrum anses svara mot två dagars skärpning endast genom hårdt nattläger; och värde, där skärpningar finnas efter sådan grund lika svåra, skärpningen med mörkt enrum tillämpad.

Går i fall, som i 35 afses, strafftiden öfver två år, vare skärpningen förfallen.

42 §.

Äro i fall, då från ådömdt straff skall afräknas straff, som redan verkställts, någotdera eller båda straffen arreststraff, och äro båda straffen förbundna med skärpning, varde verkställd skärpning jämväl afräknad från den senare ådömda i enlighet med de för jämförelse mellan olika skärpningar stadgade grunder.

43 §.

Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut, hvarigenom samma person blifvit fälld till särskilda disciplinstraff, och finnes därvid sådant fall, som i 40 § 1 mom. afses, vara för handen, utan att den straffskyldige tillika är förfallen till annat frihetsstraff, ankomme det på vederbörande befälhafvare att, jämlikt hvad i nämnda lagrum och 41 § är stadgadt, förordna om straffens sammanläggning. Har i andra fall genom särskilda beslut, hvilka på en gång förekomma till verkställighet, samma person blifvit fälld till särskilda straff, och äro straffen af beskaffenhet, att de enligt gällande föreskrifter ej kunna jämte hvarandra verkställas, göres om förhållandet anmälan hos krigsöfverdomstolen, som, med tillämpning af i denna och allmän lag stadgade grunder, förordnar, huru straffen skola förenas eller sammanläggas; dock att, där besluten blifvit till Konungens befallningshafvande för verkställighet öfverlämnade, Konungens befallningshafvande äger att om sammanläggningen förordna.

Där disciplinstraff blifvit af befälhafvare någon ålagdt, men verkställandet däraf, på sätt i 206 § sägs, anstår i afvaktan på utslag öfver annat mot den straffskyldige vid domstol angifvet brott, för hvilket han hålles häktad, skall samma domstol, i händelse han sakfälles för det där åtalade brottet, men straffet för samma brott enligt gällande föreskrifter ej kan verkställas jämte disciplinstraffet, förordna om de särskilda straffens sammanläggning.

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SI.

44 §.

Händer det att underlydande flyr från drabbning eller företager plundring, eller att vid uppror eller upplopp eller under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott emot krigslydnaden medför större fara för ordningen inom krigsmakten eller för dess eller allmän säkerhet, någon sätter sig emot förmans befallning eller, sedan befallningen blifvit upprepad, den ej genast verkställer; då må förman emot underlydande bruka det våld, som är nödigt för flyktens eller plundringens hindrande eller lydnadens och ordningens återställande. Gör förmannen i dessa fall större våld, än nöden kräfver; galle hvad i sådant hänseende om nödvärn i allmän lag sägs.

45 §.

Varder skiltvakt eller annan vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande särskildt utställd eller utsänd truppafdelning öfverfallen med våld eller hot, som innebär trängande fåra för den öfverfallne eller för person eller egendom, som är under hans beskydd eller bevakning, eller eljest för allmän eller enskild säkerhet; då äge den vakt, patrull eller afdelning rätt till nödvärn. Söker den, som står under sådan bevakning, att rymma, eller brukar annan för att befria honom våld eller hot, må det våld användas, som för rymningens hindrande är nödigt.

Hvad i 1 mom. är stadgadt om vakt, patrull eller afdelning, galle jämväl i fråga om till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är stadd i tjänsteutöfning.

46 §.

För sådan i krig föröfvad handling, som, ehuru straffbar, gärningsmannen likväl ej saknat anledning antaga enligt krigsbruk vara tillåten, må straffet efter omständigheterna nedsättas under hvad eljest å gärningen följa bort.

47 §.

I fråga om viss tid för åtal af brott och för verkställande af utslag galle hvad i allmän lag är föreskrifvet; och skall i dessa fall disciplinstraff ej anses svårare än böter enligt allmän lag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

17 Andra delen.

Om särskilda brott.

5 KAP.

Om rymning och olofligt undanhållande.

48 §.

Krigsman, som, i afsikt att undandraga sig krigstjänsten, olofligen afviker från den trupp eller det fartyg, hvartill han hör, eller från deri tjänstgörings- eller vistelseort, som är för honom bestämd, eller undandöljer sig utan att från orten afvika eller, då det på grund af inkallelse eller enligt åtagande eller efter tilländagången tjänstledighet åligger honom att inställa sig till tjänstgöring, sådant underlåter, straffes för rymning.

49 §.

Rymmer krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning, dömes till straffarbete från och med sex månader till och med två år.

Tillhör rymmaren manskapet, och äro omständigheterna synnerligen mildrande, må den brottslige, om han ej förut undergått bestraffning för rymning, dömas till fängelse i högst ett år.

50 §.

Rymmer officer eller underofficer i andra fall än det, som omförmäles i 49 §, varde afsatt samt dömes till fängelse.

Rymmer någon af manskapet, och föreligger ej sådant fall, som sägs i 49 §, dömes den brottslige till fängelse i högst sex månader eller varde, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff. Bestar brottet i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid krigsmakten, och har den brottslige ej ännu varit i sådan tjänstgöring, må ej svårare straff än disciplinstraff åläggas honom. Sker rymningen från fartyg under sådana omständigheter, att rymmaren bort inse, att fartyget till följd af rymningen utsättes för fara, må till fängelse i högst ett år eller straffarbete på lika tid dömas. Föröfvas brott, som i detta mom. afses, af den,

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Höft. 3

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

som tillförene varit straffad för rymning, vare straffet fängelse eller, om rymningen sker från fartyg under omständigheter, som nyss sagts, fängelse eller straffarbete i högst två år.

51 §.

Hafva två eller flera krigsmän i samråd beslutat att rymma, vare det, om brottet går i fullbordan, ansedt såsom försvårande omständighet; och må i det fall, som omtalas i 49 §, straffet för anstiftare höjas till straffarbete i högst två år utöfver den där utsatta högsta strafftid. Skedde brottet under förhållanden, hvarå 50 § är tillämplig, må för officerare och underofficerare, som deltogo i stämplingen, tiden för fängelsestraffet ej. sättas under sex månader.

Har öfverenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blifvit träffad, men kom brottet ej till verkställighet; varde ändå anstiftare, så ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom rymmare straffade, efter ty i 49 eller 50 § för hvarje fall är stadgadt. Annan deltagare i sådan stämpling belägges med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som beträdes med brott, hvarom denna § handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

52 §.

Krigsman, som, utan att sådan afsikt, som i 48 § är sagd, ådagalägges, begår gärning eller gör sig skyldig till underlåtenhet, som där finnes omförmäld, varde, där han ej, efter hvad nedan stadgas, gjort sig förfallen till svårare ansvar, för olofligt undanhållande belagd med disciplinstraff; dock att, där återfall sker, och omständigheterna äro synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

53 §.

Är i fall, som i 52 § afses, den uteblifne tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning eller inmönstrad å fartyg, och har han hållit sig undan öfver tjugufyra timmar efter det han afvel? eller sig undandolde eller öfver tre dagar efter det inställelse till tjänstgöring bort ske, eller gör någon af manskapet sig eljest skyldig till olofligt undanhållande, som varar öfver tre dagar, straffes den brottslige såsom för rymning, efter ty därom i 49 eller 50 § för hvarje fall är stadgadt

19 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

54 §.

Beträdes officer eller underofficer, som icke är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning eller inmönstrad å fartyg, med olofligt undanhållande, hvarom i 52 § förmäles, och räcker undanhållandet längre än tre dagar, då skall den brottslige, där ej här nedan i denna § annorlunda stadgas, dömas till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, beläggas med disciplinstraff. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till afsättning dömas.

Håller officer eller underofficer sig olofligen undan öfver tre månader, dömes till afsättning.

55 §.

Underlåter krigsman, som på grund af inkallelse eller enligt åtagande eller efter tilländagången tjänstledighet är skyldig inställa sig till tjänstgöring, men på grund af laga förfall därifrån uteblifver, att, så snart ske. kan, hos vederbörande befälhafvare anmäla förfallet, belägges den felaktige med disciplinstraff.

56 §.

Krigsman, som, efter det han blifvit utan eget förvållande skild från trupp eller fartyg, hvartill han hör, förfallolöst underlåter att, så snart ske kan, återförena sig med truppen eller fartyget eller eljest anmäla sig till tjänstgöring vid krigsmakten, straffes, om det sker i afsikt att undandraga sig krigstjänsten, såsom för rymning efter 49 eller 50 §, men, om sådan afsikt ej ådagalägges, efter 52, 53 eller 54 §, allt efter hvad i nämnda §§ för hvarje fall är sagdt.

57 §.

Krigsman, som förledt eller hjälpt annan till rymning, straffes så, soin hade han själf under enahanda förhållanden rymt; dock att afseende ej göres å de omständigheter, som voro af hans åtgärd oberoende eller allenast för rymmaren försvårande.

58 §.

Underlåter krigsman, som vet, att annan ärnar rymma, att i tid uppenbara de omständigheter, som därom kunniga äro, eller har krigs-

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

man, efter det rymningsbrott af annan föröfvats, hyst eller dolt rymmaren, med vetskap om dennes brott, då skall lian, efter som brottet var till, beläggas med disciplinstraff eller dömas till fängelse eller mistning af ämbete eller tjänst på viss tid; varde dock i hvarje fall lindrigare straffad, än om han själf begått rymningen.

59 §•

Har någon, som utan att vara krigsman lyder under derma lag och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning, gjort sig skyldig till rymning eller till olofligt undanhållande, som varat öfver tjugufyra timmar efter det han afvek eller sig undandolde eller öfver tre dagar efter det inställelse till tjänstgöring bort ske, varde den brottslige, om han är ämbets- eller tjänsteman, straffad så, som angående krigsman för motsvarande fall här ofvan i detta kap. stadgats, men eljest dömd till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Hvad i 57 och 58 §§ är stadgadt om krigsman, äge motsvarande tillämpning, ifall brott, som i nämnda §§ sägas, begås af någon, hvarom i 1 mom. denna § förmäles.

60 §.

Krigsman, som genom stympning eller annorledes uppsåtligen gör sig oduglig till uppfyllande af sin krigstjänstskyldighet under längre eller kortare tid, straffes med fängelse eller straffarbete i högst två år.

61 §.

Lämnar någon, som undergår arrest utan bevakning, olofligen det rum eller tält, hvari straffet verkställes, eller öfverträder han meddeladt förbud att emottaga besök, eller öfverträder någon, som jämlikt 23 § 3 mom. förbjudits att å fartyg förflytta sig utom visst område, det sålunda meddelade förbudet, belägges med vaktarrest.

62 §.

Hvad i 48, 49, 50, 51, 52, 53 och 54 §§ finnes stadgadt om krigsman, hvilken, efter inkallelse, underlåter att inställa sig till tjänstgöring, eller i 55 § är sagdt om krigsman, som, vid uteblifvande från tjänstgöring

21 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

på grund af laga förfall, underlåter att göra anmälan om förfallet, eller i 60 § föreskrifves om krigsman, som genom stympning eller annorledes uppsåtligen gör sig oduglig till uppfyllande af sin krigstjänstskyldighet under längre eller kortare tid, äge motsvarande tillämpning å värnpliktige samt vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer och officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren, sedan de i vederbörlig ordning inkallats att fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten.

6 KAP.

Om uppror, upplopp och olofliga sammankomster.

63 §.

Samlar sig krigsfolk tillhopa och lägger det uppsåt å daga att med förenad t våld sätta sig upp emot verkställighet af förmans bud eller att tvinga förman till någon ämbetsåtgärd eller att för sådan åtgärd hämnas, men. vända de upprorsmän på förmans befallning åter till lydnad och ordning; då skola anstiftare eller anförare dömas till straffarbete från och med ett till och med tre år och de öfriga till fängelse i högst sex månader. Aro synnerligen mildrande omständigheter för handen; må deltagare, som hör till manskapet och ej var anstiftare eller anförare, dömas till vaktarrest i minst tio dagar.

o

64 §.

\ ända upprorsmän ej åter till lydnad och ordning, utan visa trotsighet emot förmans befallning; dömes anstiftare eller anförare till straffarbete från och med tre till och med sex år och annan deltagare i upproret till sådant arbete från och med ett till och med tre år. Officer eller underofficer varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

65 §.

Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus, eller plundra eller fördärfva de annan egendom; straffes anstiftare eller anförare med straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år och annan deltagare i upproret med straffarbete från och med två till och med åtta år; dock att, om våldet utöfvades å förman eller

22 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

skadan gjordes å krigsredskap eller annan för krigsmaktens behof afsedd eller under dess vård och förvar ställd egendom, tiden för straffarbetet ej må sättas under åtta år för anstiftare eller anförare eller under fyra år för annan deltagare i upproret.

Officer eller underofficer, som fälles till ansvar efter detta lagrum, skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

För våld eller annan brottslig gärning, som vid uppror begås, varde ock gärningsmannen straffad, efter ty i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen och 34 § denna lag skils.

66 §.

Göres uppror under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför större fara; då skola, om upproret ej fullföljdes längre än i 63 § är sagdt, de brottsliga dömas, anstiftare eller anförare till straffarbete från och med fyra till och med åtta år och annan deltagare i upproret till sådant arbete från och med två till och med fyra år; men i de fall, hvarom 64 och 65 §§ handla, skall anstiftare eller anförare dömas till straffarbete på lifstid eller frän och med åtta till och med tio år och annan deltagare straffas med straffarbete från och med fyra till och med åtta år; varde ock i sistnämnda fall å officer eller underofficer, som deltagit i upproret, tillämpad den särskilda påföljd, som i 64 och 65 §§ stadgas.

67 §.

Deltager krigsman med väpnad hand i uppror emot annan offentlig myndighet, än ofvan sägs; dömes till straff, som för uppror emot förman finnes bestämdt.

68 §.

Dräper upprorsman den, som uppror stilla vill; miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

Varder upprorsman dräpen; ligge ogin.

69 §.

Har någon muntligen inför sainladt krigsfolk eller i skrift, den han bland krigsfolket utspridt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes sökt förleda till uppror, då skall, vid straffets bestämmande efter allmän lag, brottet anses hafva skett under försvårande omständigheter.

O7

23 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 67.

. /amma lag vare om den, som annans skrift utspridt eller utsprida låtit för att därmed komma uppror åstad.

70 §.

Får någon veta, att stämpling till uppror är å färde, och uppenbarar han ej i tid för befälhafvaren de omständigheter, som kunniga äro; då skall han, efter som brottet var till, dömas till disciplinstraff eller till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år.

71 §.

Samlar sig krigsfolk tillhopa och stör lugnet eller ordningen inom krigsmakten utan att dock lägga å daga sådant uppsåt, som i 63 § är sagdt, och skingrar sig ej det krigsfolk på förmans befallning, utan visar trotsighet däremot; dömes anstiftare eller anförare till straffarbete från och med ett till och med tre år och annan deltagare i upploppet till fängelse i högst sex månader. Aro synnerligen mildrande omständigheter för handen; då må deltagare i upploppet, den där hör till manskapet och ej är att anse såsom anstiftare eller anförare, dömas till disciplinstraff. Öfvergå de till våld å person eller egendom; vare lag, som i 65 och 68 $8 sagd är.

Göres upplopp vid tillfälle, som i 66 § sägs, varde de brottslige straffade, anstiftare eller anförare med straffarbete "från och med fyra till och med åtta år och annan deltagare i upploppet med sådant arbete från och med två till och med fyra år. Orsakas genom upploppet betydligare skada; då skola anstiftare eller anförare dömas till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och med tio år och annan deltagare straffas med straffarbete från och med fyra till och med åtta år.

72 §.

Hvar som muntligen inför samladt krigsfolk eller i skrift, den han bland krigsfolket utspridt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes sökt förleda till ohörsamhet mot förmans eller öfverordnads befallningar i tjänsten eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten, värde, där ej gärningen är att anse såsom uppmaning eller förledande till uppror, hvarom i 69 § förmäles, dömd till fängelse eller, i lindrigare fall, till disciplinstraff. V oro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas. År den skyldige i följd af gärningen

24 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 67.

förfallen till straff för delaktighet i brott, som därå följt, galle hvad i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen och 34 § denna lag är sagdt.

Lag samma vare om den, som annans skrift, den där innefattar sådan uppmaning eller sådant förledande eller upphetsande, som i 1 mom. sägs, utspridt. eller utsprida låtit för att därmed främja den med skriften åsyftade verkan.

73 §.

Håller krigsfolk sammankomst för rådplägning i ämnen, genom hvilkas afhandlande fruktan eller misströstan kan hos krigsfolket utbredas eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas, såsom:

om faran eller olämpligheten af företag eller tjänsteförrättning, därtill befallning är gifven eller förväntas;

om vådan af den ställning, hvari krigsmakten eller någon del däraf

sig befinner;

om förmans förhållande eller åtgärder; eller om otillräckligheten af lön, beklädnad eller underhåll; då skola de, som deltogo i sammankomsten, beläggas med disciplinstraff eller, där faran var större, dömas till fängelse.

Har officer eller underofficer, i ändamål, som ofvan är sagdt, kallat underlydande till sammankomst eller gifvit dem tillstånd att sådan sammankomst'hålla; dömes till afsättning, mistning af ämbete eller tjänst på viss tid eller fängelse och varde tillika, om sammankomsten ledde till uppror, upplopp eller annat brott, såsom anstiftare däraf straffad, men de underlydande vare för sitt deltagande i sammankomsten från straff fria.

74 §.

Den, som för sådan otillåten rådplägning, som i 73 § afses, kallat krigsfolk till sammankomst, varde, ändå att densammas hållande förhindrades, straffad efter ty i nämnda § sägs.

75 §.

De i 63, 64, 65, 66, 68, 71 och 73 §§ af detta kap. förekommande stadganden äga tillämpning jämväl å dem, som utan att vara krigsmän lyda under denna lag, då de med krigsfolk deltaga i uppror, upplopp eller olofliga sammankomster.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

7 KAP.

Om brott mot krigslydnaden och missbruk af förmanskap; så ock om misshandel och förolämpningar samt om annat oskickligt uppförande.

76 §.

Vägrar krigsman att åtlyda hvad förman under tjänstens utöfning och i hvad som angår tjänsten honom befallt, dömes till fängelse eller straffarbete i högst ett år. Tillhör den brottslige manskapet, och äro omständigheterna synnerligen mildrande, må han beläggas med disciplinstraff.

Sker brottet i närvaro af samlad trupp eller ombord å krigsfartyg i närvaro af någon bland besättningen, må straffet höjas till straffarbete i två år.

Föröfvas brottet under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför större fara, skall den brottslige dömas till straffarbete i högst fyra år. Kom däraf betydligare skada, eller var brottet eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenadt, må tiden för straffarbetet höjas till åtta år.

77 §.

Underlåter krigsman, i afsikt att förhindra verkställighet af hvad förman under tjänstens utöfning och i hvad som angår tjänsten honom befallt, att rätt fullgöra befallningen, eller uppehåller han i sådan afsikt genom onödig förfrågan, motsägelse eller invändning befallningens fullgörande, straffes efter 76 §.

Var afsikten ej sådan, som ofvan nämnts, straffes den brottslige efter 130 §.

78 §.

Vägrar eller underlåter någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, att åtlyda hvad den, som enligt tjänstereglemente eller särskildt förordnande öfver honom har befälsrätt i tjänsten, inom gränsen af denna rätt anbefallt; varde den brottslige, om han är att hänföra till ämbets- eller tjänsteman, straffad efter 25 kap. 16 eller 17 § allmänna strafflagen,. men eljest dömd högst till straffarbete i två år. Var förbrytelsen ringa; må den brottslige beläggas med disciplinstraff.

Bill. till Rilcsd. Prot. 1908. 1. Sami. 1 Afd. 50 Håft.

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

79 §.

Underlåter någon att efterkomma öfverordnads i särskilda fall meddelade föreskrifter i hvad som rör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten, belägges med disciplinstraff eller dömes till fängelse i högst sex månader.

BO §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å öfverordnad krigsman i ämbets- eller tjänsteärende eller för att honom till någon ämbets- eller tjänsteåtgärd tvinga eller därifrån hindra eller att å honom för sådan åtgärd hämnas, dömes, om den våldförde är officer eller underofficer, till straffarbete i högst fyra år och, om han tillhör manskapet, till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader; dock att, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, må dömas, om den våldförde är officer eller underofficer, till fängelse och, om han tillhör manskapet, till vaktarrest i minst tio dagar.

Sker brottet under sjönöd eller eljest vid tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför större fara, straffes den brottslige med straffarbete från och med två till och med sex år.

81 §.

Begår krigsman våld eller annan misshandel mot krigsman, som är hans förman, eller mot annan öfverordnad krigsman, som vid tillfället bär sin tjänstedräkt, och sker brottet ej i eller för den våldfördes ämbete eller tjänst, dömes till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff. Sker brottet å tid eller ort, att det väcker stor uppmärksamhet och förargelse, eller eljest under synnerligen försvårande omständigheter, må straffet höjas till straffarbete i högst två år.

82 §.

Förolämpar krigsman öfverordnad krigsman med smädligt, föraktligt eller vanvördigt yttrande i tal eller skrift eller förgriper sig emot honom med hotelse eller annan missfirmlig gärning i eller för ämbetet eller tjänsten, straffes den brottslige, om han är officer eller underofficer, med fängelse. Hör han till manskapet, straffes, om den förolämpade är officer eller underofficer, med fängelse och, om jämväl den förolämpade hör till

27 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

manskapet, med fängelse i högst ett år; dock må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff dömas.

Gör krigsman sig skyldig till förolämpning mot krigsman, som är hans förman, eller mot annan öfverordnad krigsman, som vid tillfället bär sin tjänstedräkt, och sker förbrytelsen ej i eller för den förorättades ämbete eller tjänst, dömes den brottslige' till disciplinstraff eller fängelse i högst ett år.

83 Har brott, hvarom i 80, 81 eller 82 § förmärs, föranledts däraf, att den öfverordnade vid tillfället genom missbruk af sin myndighet eller eljest genom otillbörligt eller ovärdigt beteende den underordnade till gärningen retat, må straffet efter omständigheterna nedsättas under hvad eljest å gärningen följa bort.

84 §.

Där i andra fall, än ofvan i detta kap. är sagdt, krigsman gör sig skyldig till våld eller annan misshandel eller till förolämpning mot öfver^ ordnad krigsman, som ej är den brottsliges förman, straffes den brottslige efter allmän lag.

85 §.

Om någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, gör våld eller annan misshandel å krigsman, som öfver honom har befälsrätt i tjänsten, eller med ord eller gärning förolämpar sådan sin förman; varde straffad så, som angående krigsman, hvilken begår dylika brott, här ofvan i detta kap. år stadgadt.

86 §.

Utmanar officer eller underofficer, med föranledande af något förhållande i tjänsten, sin förman till envig; varde dömd till afsättning jämte det ansvar, som efter allmän lag bör följa. Lag samma vare för den förman, som antager slik utmaning af underlydande.

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

87 §.

Hvar som utan skälig anledning för klagan mot förman öfver förnärmelse i tjänsten, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

88 §.

Den, som visar ohörsamhet eller sätter sig upp emot skiltvakt i afseende å hvad denne, enligt reglemente eller särskild befallning, har att i sådan förrättning verkställa eller förhindra, eller begår sådant brott emot annan vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande särskildt utställd eller utsänd truppafdelning eller emot någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i tjänstgöring, dömes till fängelse eller till straffarbete i högst ett år. Tillhör den brottslige manskapet, och förekomma synnerligen mildrande omständigheter, må han beläggas med disciplinstraff.

Föröfvas brottet vid tillfälle, då det medför större fara för krigsmakten eller för allmän säkerhet, dömes den brottslige till straffarbete i högst två år. Kom af brottet betydligare skada; dömes till straffarbete från och med två till och med sex år.

89 §.

Gör någon våld eller annan misshandel å skiltvakt eller å krigsman, hörande till sådan vakt, patrull eller afdelning, som i 88 § afses, eller å någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i tjänstgöring; och sker brottet vid tillfälle, då det medför större fara för krigsmakten eller för allmän säkerhet, dömes till straffarbete från och med två till och med sex år.

90 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å underordnad krigsman i eller för dennes ämbete eller tjänst, och är ej något af de fall för handen, som i 44 eller 45 § sägas; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må till disciplinstraff dömas.

Officer eller underofficer, som för brott, hvarom sägs i denna §, undergått fängelsestraff och inom fem år efter straffets fullbordande ånyo

29 Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 67.

gör sig skyldig till sådant brott, skall, ända att brottet i fråga ej anses böra medföra svårare straff än fängelse, tillika dömas till afsättning.

91 §.

Förolämpar krigsman underordnad krigsman med smädligt yttrande i tal eller skrift eller förgår sig emot honom med hotelse eller annan gärning, som missfirmlig är, och sker det i eller för den förolämpades ämbete eller tjänst; dömes den brottslige till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

92 §.

Hindrar förman, genom missbruk af sin myndighet, underlydande krigsman att föra klagan öfver förnärmelse i tjänsten; dömes till fängelse.

93 §.

Förgår sig krigsman, på sätt i 90 eller 91 § sägs, mot annan krigsman, som ej år i förhållande till den brottslige vare sig öfverordnad eller underordnad, och var den brottslige officer eller underofficer; straffes såsom i nämnda §§ sägs. lillhör han manskapet; dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

94 §.

Gör någon i andra fall, än ofvan i detta kap. afses, sig skyldig till våld eller annan misshandel å eller förolämpning med ord eller gärning emot någon, som lyder under denna lag, och sker brottet i eller för den våldfördes eller förorättades ämbete eller tjänst vid krigsmakten, straffes den brottslige efter allmän lag.

Lag samma vare, där någon i andra fall, än ofvan i detta kap. afses, gör våld eller annan misshandel å eller gör sig skyldig till förolämpning emot någon, som lyder under denna lag, ifall brottet sker under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern, fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans varf, verkstad, förrådse ler tyghus, eller inom annan byggnad eller område, som upplåtits ute-

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

slutande för krigsmaktens behof, eller å krigsmaktens fartyg eller, inom garnisons- eller stationsort, å väg, gata eller annat ställe, hvarom i 11 kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, eller inför krigsdomstol.

95 §.

Stör man gudstjänst vid samlad trupp genom svordom eller oljud eller kommer därvid eljest förargelse åstad, värde belagd med disciplinstraff eller dömd till fängelse i högst sex månader.

Gör någon förargelse genom svordom eller oljud eller annorledes inför krigsdomstol, dömes till straff, som i 1 mom. sägs.

96 §.

Hvar som under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern, fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans varf, verkstad, förråds- eller tyghus eller inom annan byggnad eller område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens behof, eller. ä krigsmaktens fartyg gör oljud eller oväsende eller annorledes brister i anständigt uppförande eller kommer förargelse åstad, belägges med disciplinstraff. Lag samma vare, om någon under sådana omständigheter eller å sådan plats, som förut i denna § är sagdt, finnes öfverlastad af starka drycker, där ej förbrytelsen enligt annat lagrum bör beläggas med strängare straff.

" Hvad i 1 mom. är sagdt, galle ock, i fall krigsman inom garnisonseller stationsort eller eljest, då han uppträder i tjänstedräkt, eller vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman, då han uppträder i dylik dräkt, å väg, gata eller annat ställe, hvarom i 11 kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, gör sig skyldig till sådant beteende, som i 1 mom. omtalas, eller finnes öfverlastad af starka drycker.

97 §.

Officer, underofficer eller underbefäl af manskapet, som i eller utom tjänsten genom anstötligt och ovärdigt uppförande gör sig skyldig till uppenbar vanvård af den aktning och tillit, han på grund åt sin tjänsteställning af andra bör äga, varde, där ej för den gärning, hvartill han gjoiff sig skyldig, i denna eller annan lag särskildt ansvar är stadgadt, belagd med disciplinstraff.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

8 KAP.

Om skadegörelse å egendom, som är afsedd för krigsmakten, samt om förskingring eller missvård af sådan egendom; så ock om stöld,

snatteri ock rån.

98 §.

C- ^örstör e^er skadar någon egendom, som tillhör krigsmakten eller är för dess behof afsedd, eller bortleder någon olofligen, i uppsåt att skada göra, elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning, varde, där ej särskildt straff å brottet är i denna lag utsatt, straffad efter allmän lag; dock att, där brottet finnes kunna försonas med böter, i stället skall till disciplinstraff dömas. Visste den brottslige, att egendomen eller anläggningen tillhörde krigsmakten eller var för dess behof afsedd, vare det såsom försvårande omständighet ansedt.

Hvad i denna § är stadgadt, galle ock, om någon gör försök till brott, som nu är sagdt, och försöket är i allmän lag med straff belagdt.

99 §.

Har någon vid tillfälle, då nödigt är att hafva ljus eller eld, där krut eller annat lätt antändbart ämne eller däraf tillverkad krigsredskap förvaras, underlåtit att hafva elden behörigen bevarad, eller har någon utan nödvändighet gått dit med eld, äfven om den funnits behörigen bevarad, eller har någon på sådant ställe rökt tobak eller på annat sätt vant oförsiktig med eld eller ämne, som är eldfängd!; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. Var förseelsen ringa, och kom häraf ingen skada; varde den felaktige belagd med disciplinstraff.

Hvar som annorledes, än i 1 mom. är sagdt, oförsiktigt förfar med eld inom krigsmaktens fartyg, varf, förråds- eller tyghus, verkstad eller kasern eller på annat dylikt ställe, eller där lägger lätt antändbara ämnen pa annan plats, än för deras förvarande finnes bestämd, dömes till fängelse i högst sex månader. Var förseelsen ringa, och kom däraf in o-en skadabelägges den skyldige med disciplinstraff.

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

100 §.

Hvar som utan bemyndigande till eget bruk nyttjar eller låter annan nyttja krigsmakten tillhörig eller för dess behof afsedd egendom, belägges med disciplinstraff. Sker det i större omfattning, eller äro omständigheterna eljest synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

101 §.

Den af manskapet, som oloffigen säljer, pantsätter eller annorledes förskingrar eller uppsåtligen förstör eller skadar åt honom till bruk lämnade vapen, utrednings- eller beklädnadspersedlar, ammunition, tjänstehäst eller dess mundering eller foder eller hvad annat, som till utrustning hör, eller af manskap utan behörigt tillstånd köper eller tillbyter sig eller till försäljning eller såsom pant, gåfva eller lån emottager häst eller annat, som här är sagdt, belägges första gången med vaktarrest i minst tio dagar och dömes andra gången till fängelse i högst sex månader, tredje gången till fängelse från och med sex månader till och med ett år samt fjärde och följande gånger till straffarbete från och med sex månader till och med två år.

Begår officer eller underofficer brott, som här är sagdt; dömes till fängelse i högst sex månader, men, om återfall sker, till afsättning.

102 §.

Begår någon stöld af egendom, som tillhör krigsmakten eller är för dess behof afsedd, straffes efter allmän lag.

Skedde det ur förråds- eller tyghus, varf, verkstad, fartyg, kasern, tält, stall, åkdon eller annat ställe, där sådan egendom veterligen förvarades, eller visste den brottslige, att egendomen tillhörde krigsmakten eller var för dess behof afsedd, dömes till straffarbete i högst ett år. Voro omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet höjas till två år; voro de synnerligen mildrande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

Föröfvades brott, som i 2 mom. afses, medan krigsmakten eller afdelning af densamma var mobiliserad, dömes till straffarbete i högst fyra år.

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

103 §.

Bortleder någon, i uppsåt att sig eller annan den tillägna, olofligen elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning, straffes, där ej 105 § är tillämplig, för stöld, efter ty i allmän lag är stadgadt.

Visste den brottslige, att anläggningen tillhörde krigsmakten eller var för dess behof afsedd, varde, där ej brottet skall bedömas efter 105 §, straffet bestämdt efter hvad i 102 § 2 och 3 mom. om stöld för hvarje fall är sagdt.

104 §.

Hvar som från annan, hvilken är förlagd med honom i samma kvarter, kasern, tält, militärsjukhus eller annat dylikt ställe eller tjänstgör å samma fartyg, föröfvar stöld af gods, som denne där har förvandt, dömes till straffarbete i högst ett år. Aro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet höjas till två år; äro de synnerligen mildrande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

105 §.

För snatteri i de fall, som omförmälas i 102 § 1 mom. och 103 §

1 mom., straffes den brottslige efter allmän lag.

Sker snatteri; i de fall, som omtalas i 102 § 2 och 3 inom., 103 §

2 mom. och 104 §, skall vid straffets bestämmande efter allmän lag brottet anses vara begånget under försvårande omständigheter.

106 §.

Föröfvar skildtvakt eller annan, som är på vakt eller till bevakning af gods kommenderad, tillgrepp till större eller mindre belopp af det, som är under hans skydd eller bevakning; dömes för stöld till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

107 §.

Efter allmän lag straffes den, som i afsikt att stjäla egendom, hvilken tillhör krigsmakten eller är för dess behof afsedd, föröfvar inbrott,

Bih. till Piksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Höft. 5

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

ehvad tillgrepp sker eller ej. så ock den, som rånar eller gör försök att råna sådan egendom, eller i afseende därå gör sig skyldig till bedrägeri eller annan oredlighet.

Lag samma vare, där någon i andra fall, än ofvan i detta kap. af ses, föröfvar stöld eller snatteri från någon, som lyder under denna lag, eller uppsåtligen förstör eller skadar honom tillhörig egendom eller hos honom gör inbrott, utan att tillgrepp sker, eller emot honom gör sig skyldig till rån eller försök till rån eller till bedrägeri eller annan oredlighet,^ ifall brottet sker under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern, fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans varf, verkstad, förråds- eller tyghus eller inom annan byggnad eller område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens behof, eller å krigsmaktens fartyg.

108 §.

För öfrigt skall hvad allmän lag innehåller om stöld, snatteri, rån, försök därtill eller inbrott gälla i afseende på sådana brott, då de begås af dem, som lyda under denna lag.

Begår någon stöld andra gången eller oftare, och är den stöld sådan, som omtalas i 102 § 3 mom. eller 106 §; då må tiden för straffarbetet ökas med två år utöfver den där bestämda högsta strafftiden. Ej må genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något fall öfverskrida tio år.

109 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 106 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om] någon efter 102 103 eller 104 § gjort sig skyldig till straffarbete i minst sex månader.

9 KAP.

Om öfverträdelser eller åsidosättande af tjänsteplikter i andra fall, än

förut i denna lag sagda äro.

no §.

Gör någon sig skyldig till falsk angifvelse af förbrytelse, som tillhör krigsdomstols bedömande, straffes efter allmän lag.

;35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

in §•

Har någon i disciplinmål uppsåtligen med straff belagt eller hos annan, som innehar bestraffningsrätten, till bestraffning angifvit den han visste oskyldig vara, skall den brottslige, om han är officer eller underofficer, afsättas och förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas samt dessutom dömas,

a) om den oskyldige undergick vaktarrest i minst tio dagar, till straffarbete från och med sex månader till och med två år; och

b) om den oskyldige undergick lindrigare bestraffning eller, om straff ej blef på grund af angifvelsen ålagdt eller, fastän det ålades, icke kom att verkställas, till fängelse i högst sex månader eller böter högst ett tusen kronor.

Hör den brottslige till manskapet, skall han dömas, där den oskyldige undergick straff, som under a) sagdt är, till straffarbete från och med sex månader till och med två år och, där sådant fall inträffar, som omförmäles under b), till fängelse i högst sex månader eller vaktarrest i minst tio dagar.

Har någon icke af midt uppsåt, men ändå utan laga skal, af förhastande eller oförstånd, med straff belagt eller gjort angifvelse mot annan i disciplinmål; dömes den brottslige, om han är officer eller underofficer, till böter, beräknade efter 25 kap. 21 § allmänna strafflagen, eller» mistning af ämbete eller tjänst på viss tid eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, till afsättning och, om han hör till manskapet, till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

Den, som efter detta lagrum gjort sig förfallen till straffarbete, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

112 §.

Tager någon sig bestraffningsrätt, då han sådan ej äger, straffes, om han är officer eller underofficer, med mistning af ämbete eller tjänst på viss tid eller afsättning och, om han innehar lägre tjänstegrad, med fängelse i högst ett år. Kom häraf ingen eller ringa skada, eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande; må dömas till disciplinstraff.

113 §.

Tvingas underlydande genom förmans befallning, för förmannens eller annans enskilda nytta, till sammanskott, utgift eller kostnad eller

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

till annat arbete, än den underlydande enligt tjänstereglemente är pliktig förrätta; varde förmannen, där han är officer eller underofficer, afsatt och, om brottet det förtjänar, förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas samt, om han hör till manskapet, dömd till straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må den brottslige dömas, om han är officer eller 'underofficer, till mistning af ämbete eller tjänst på viss tid och, om han hör till manskapet, till fängelse.

Förmår förman annorledes, till sin eller annans enskilda nytta, underlydande till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete, varde den brottslige, om han är officer eller underofficer, dömd till afsättning eller mistning af ämbete eller tjänst på viss tid eller disciplinstraff och, om han hör till manskapet, belagd med disciplinstraff. Tager officer eller underofficer för egen vinning sådant emot, då det såsom af fri vilja bjudes; belägges med disciplinstraff.

114 §•

Har någon, för egen vinning eller annans fördel eller eljest i oloflig afsikt, i berättelse eller redogörelse angående den under hans befäl ställda afdelning af krigsmakten lämnat oriktig uppgift om krigsfolk, hästar eller tjänstedagar eller angående vapen, ammunition, redskap eller annan krigsförnödenhet; dömes till straffarbete från och med två till och med sex år; varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

115 §■

Tillgriper och förskingrar vid krigsmakten anställd ämbets- eller tjänsteman någon till krigsfolkets aflöning, underhåll eller beklädnad eller för annat krigsbehof bestämd uppbörd eller annan egendom, som han i kraft af sin befattning för krigsmaktens räkning emottagit till förvarande, förvaltning eller redovisning, straffes han därför efter allmän lag.

Sker brottet medan krigsmakten eller afdelning af densamma är mobiliserad, vare det vid straffets bestämmande såsom synnerligen försvårande ansedt.

Har i sådant fall genom saknaden af det tillgripna väsentligt hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna af beskaffenhet, att den brottslig* bort kunna inse, att en sådan verkan var af brottet att befara; dömes den brottslige till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och med tio av; varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Oi

116 §.

Afgifver någon uppsåtligen i tjänsten osannfärdig rapport, eller söker någon eljest i angelägenhet, som rör tjänsten, genom osann uppgift eller annorledes vilseleda öfverordnad eller annan, som är behörig att infordra eller mottaga meddelanden i sådan angelägenhet, varde, där ej särskildt ansvar är i denna lag å brottet satt, den brottslige, om han är officer eller underofficer, dömd till mistning af ämbete eller tjänst på viss tid och, om han hör till manskapet, dömd till fängelse. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må den brottslige beläggas med disciplinstraff; äro de synnerligen försvårande, må officer eller underofficer dömas till afsättning och, där brottet det förtjänar, förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas, och den brottslige, om han hör till manskapet, dömas till straffarbete i högst två år.

117 §.

Den, som genom bedrägliga löften eller osanna framställningar eller på annat olofligt sätt förmår någon att antaga krigstjänst, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas.

118 §■

Har förman genom missbruk af sin. myndighet hindrat den, som blifvit i krigstjänst anställd, att häröfver föra klagan; dömes till fängelse eller till straffarbete i högst två år.

119 §.

Nekar befälhafvare, mot bättre vetande, afsked åt den af manskapet, som är därtill berättigad, eller skiljer befälhafvare någon af manskapet olagligen från tjänsten, varde afsatt och, om brottet det förtjänar, jämväl förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas. Var det af förhastande, han sig förgick, och kom däraf ingen eller ringa skada, eller skedde det af oförstånd; dömes till mistning af ämbete eller tjänst på viss tid eller till disciplinstraff.

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

120 §.

Släpper någon, som är på vakt eller eljest beordrad till långes eller häktad persons bevakning, med vilja eller af vårdslöshet honom lös eller hjälper honom att undkomma; dömes, om den skyldige är officer eller underofficer, till straff på sätt i 25 kap. 14 § allmänna strafflagen sägs; dock att, där brottet anses kunna försonas med böter, i stället därför till disciplinstraff dömes. Hör den brottslige till manskapet, varde han, efter de i nämnda lagrum stadgade grunder, i förhållande till förbrytelsens beskaffenhet dömd till straffarbete i högst fyra år eller fängelse i högst sex månader eller disciplinstraff.

121 §.

Befriar man medelst våld eller list eller annorledes någon, som är insatt i militärhäkte eller skall af krigsman eller af någon till krigsmaktens polisväsende hörande person afföras i arrest eller häkte eller inställas till förhör, eller gör någon försök till utförande af sådant brott genom våld; vare det, vid straffets bestämmande efter allmän lag, ansedt såsom försvårande omständighet.

122 §.

Den, som egenmäktigt tager sig befäl, där det honom ej lagligen tillkommer, dömes till fängelse eller mistning af ämbete eller tjänst på viss tid eller till afsättning; vare ock underkastad ansvar efter lag för fel eller brott, som han under sådant befäls utöfvande begår.

123 §.

Lämnar officer eller underofficer under vaktgöring eller under annan likartad tjänstgöring obehörigen sin post, skall han dömas till fängelse i högst sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, beläggas med disciplinstraff. Var han befälhafvare, och vore omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för fängelsestraffet höjas till två år eller till afsättning dömas.

124 §.

Öfvergifver skyltvakt sin post, eller lämnar han den olofligen åt annan, dömes till fängelse i högst sex månader. Förekomma synnerligen mildrande omständigheter, må han beläggas med vaktarrest i minst tio dagar.

39 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

125 §.

Finnes befälhafvare för trupp eller å fartyg, under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring, af starka drycker öfverlastad, eller finnes skiltvakt drucken å sin post, dörnes till fängelse. Åro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas; äro de synnerligen mildrande, må den felaktige beläggas med vaktarrest i minst tio dagar.

Gör officer eller underofficer, som ej är befälhafvare, under tjänstgöring, som i 1 mom. afses, sig skyldig till dylik förseelse, skall den brottslige dömas till fängelse eller beläggas med disciplinstraff. A ro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst ett år dömas.

126 §.

Tager krigsman, innan han fått afsked från den krigstjänst, hvari han är anställd, ny anställning vid annan trupp för tid, som den förra anställningen omfattar, skall han beläggas med vaktarrest i minst tio dagar eller, om brottet förnyas, dömas till fängelse i högst sex månader.

127 §.

Hvar som olofligen uppenbarar hvad beträffande rikets försvar bör på grund af Konungens beslut hållas hemligt, dömes till straffarbete från och med två till och med sex år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden för straffarbetet nedsättas till sex månader eller till fängelse dömas. Sker brottet af obetänksamhet eller oförstånd och ej för egen vinning, dömes till fängelse eller disciplinstraff.

Uppenbarar någon för främmande makt sådant, som, enligt hvad ofvan sagts, bör hållas hemligt, dömes den brottslige till straffarbete från och med fyra till och med tio år.

Den, som efter detta lagrum gjort sig förfallen till straffarbete, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

Hvad sålunda stadgats, äge tillämpning äfven å den, som, efter det han upphört att lyda under strafflagen för krigsmakten, uppenbarar sådant, som, enligt hvad ofvan sagts, bör hållas hemligt och hvarom han under sin tjänstgöring vid krigsmakten erhållit kunskap.

128 §.

Hvar som, medan krigsmakten eller afdelning af densamma är mobiliserad, utsprider underrättelser om krigsmaktens ställning eller rörelser

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

eller om andra åtgärder eller anstalter för försvaret, hvilkas offentliggörande Konungen förbjudit, straffes med fängelse, där ej gärningen jämlikt denna eller allmän lag medför svårare ansvar.

129 §.

Begår krigsman uppsåtligen på annat sätt, än annorstädes i denna lag är sagd t, förbrytelse i sitt ämbete eller sin tjänst för egen fördel eller för att annan gynna eller skada eller eljest till kränkning af allmän eller enskild rätt eller säkerhet, eller underlåter han uppsåtligen i afsikt, som sagd är, sin ämbets- eller tjänsteplikt; varde dömd, om han är officer eller underofficer, efter ty om ämbetsbrott af dylik beskaffenhet i allmän lag stadgas, och, om lian hör till manskapet, till straffarbete i högst två år eller, där brottet skedde af förhastande och ingen eller ringa skada däraf kom, till disciplinstraff eller fängelse.

130 §.

Visar krigsman vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i fullgörande af de tjänsteplikter, som honom efter reglementen eller andra allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter åligga eller af förhållandenas beskaffenhet påkallas, och är ej i denna eller annan lag å förseelsen särskildt, ansvar satt; belägges den brottslige med disciplinstraff. Finnes förbrytelsen vara af svårare beskaffenhet, än att den kan anses vara med disciplinstraff försonad; då skall den brottslige dömas till fängelse i högst sex månader eller mistning af ämbete eller tjänst på viss tid. Förekomma synnerligen försvårande omständigheter, må, om den brottslige är officer eller underofficer, dömas till afsättning och, om han hör till manskapet, tiden för fängelsestraffet höjas till två år.

131 §.

Innefattar förbrytelse, som i 129 eller 130 § sägs, tillika annat uppsåtligt brott eller sådant vållande, hvarå straff efter denna eller allmän lag bör följa;.gånge som i 4 kap. 2 § allmänna strafflagen stadgas.

132 §.

Där någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, beträdes med vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sin

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

tjänstebefattning, och ej i denna eller annan lag särskild! ansvar är å förseelsen satt, utan densamma skall bestraffas efter 25 kap. 17 § allmänna strafflagen; må den felaktige beläggas med disciplinstraff, så framt förseelsen var ringa och ej innefattade fel i domareämbetet eller hvad därmed har gemenskap eller i annat, för hvars utöfning insikt i särskild vetenskap erfordras.

Tredje delen.

Krigsartiklar.

10 KAP.

Om förräderi, blottställande af krigsmakten, feghet och oloflig gemenskap

med fienden.

133 §.

Beträdes krigsman med brott, som omförmäles i 8 kap. allmänna strafflagen; vare det, där ej för den gärning särskildt högre ansvar är i denna lag utsatt, vid straffets bestämmande efter allmän lag såsom försvårande omständighet ansedt; och må, där straffarbete antingen på lifstid eller i tio år är utsatt såsom högsta straff för brottet, dömas i förra fallet till dödsstraff och i det senare till straffarbete på lifstid.

Begår någon, som ej är krigsman, brott, som afses i 4, 5, 6, 7, 8, 9 eller 10 § af 8 kap. allmänna strafflagen; straffes efter ty i nämnda lag är sagdt.

134 §.

Låter någon, som ej är krigsman, sig som spion af fienden brukas, miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

Utländsk man, som tillhör krigförande fientlig afdelning, anses såsom spion, därest han hemligen eller under falsk förevändning å krigsmaktens operationsområde inhämtar eller söker inhämta upplysningar i afsikt att meddela dem åt fienden; dock må han ej fällas till straff för annat spioneri än det, hvari han gripes.

Bill. till Rikscl. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Håft.

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

135 §.

Öfverlöper krigsman till fienden; miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

Har krigsman gjort försök till brott, som nu är sagdt, och blef endast genom omständigheter, som voro af gärningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan förhindrad; dömes till straffarbete på lifstid eller från och med fyra till och med tio år.

Har stämpling till sådant brott blifvit gjord, utan att det kommit till försök; varde anstiftare af stämplingen dömd till straffarbete från och med fyra till och med tio år och annan deltagare i stämplingen till straffarbete i högst sex år.

136 §.

Har någon till sin befälhafvare eller till efterträdare på vakt eller post eller till annan, som är behörig att infordra och emottaga upplysningar angående fienden och krigets angelägenheter, uppsåtligen afgifvit falsk berättelse om fiendens styrka, tillstånd, ställning eller rörelser eller om underlydande manskaps eller fartygs antal eller om krigsförråd eller annat dylikt, som är af inflytande på kriget, eller har någon bedrägligen förtegat, hvad i dessa afseenden varit honom kunnigt; miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid. Var faran ringa, och kom ingen eller ringa skada; dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år.

137 §.

Den, som åtagit sig att i krig vara kunskapare eller vägvisare för trupp eller fartyg eller att föra bud i någon kriget rörande viktig angelägenhet eller verkställa annan dylik förrättning, men i sitt åtagna värf beträdes med trolöshet, skall mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid. Var faran ringa, och kom ingen eller ringa skada, eller skedde brottet ej i förrädisk afsikt; dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år.

138 §.

Sprider någon ut falska meddelanden, de där kunna hos krigsfolket verka modlöshet, dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67. 43

högst sex månader, där gärningen ingen verkan hade, som medför svårare straff.

139 §.

Har befälhafvare i fästning eller å krigsfartyg åt fienden öfverlämnat fä stningen eller fartyget utan behörig befallning eller utan högsta nödfall och iakttagande af hvad i tjänstereglemente för sådant fall stadgas; miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

140 §.

Hvad i 139 § är stadgadt, galle ock om hvarje annan befälhafvare, som öfverlämnar honom anförtrodd post till fienden, utan att alla tillgängliga medel och utvägar till försvar blifvit begagnade, eller som eljest gifv er sig och trupp åt fienden, då utsikt att kunna slå sig igenom eller vinna undsättning återstår.

141 §.

Den, som i drabbning eller då sådan förestår, med ord eller tecken söker förleda till flykt eller bland truppen åstadkomma förskräckelse eller oordning, miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

142 §.

Krigsman, som, då det gäller att försvara sig mot fienden eller att honom angripa eller förfölja eller att bemäktiga sig eller förstöra fiendens krigsfartyg, vapen, förråd eller dylikt, underlåter att uppfylla sin tjänsteplikt . så, som det en årlig och tapper krigsman ägnar, skall, om brottet sker i förrädisk afsikt, mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år, men eljest dömas till straffarbete från och med två till och med sex år, och må i sistnämnda fall, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet nedsättas till ett år eller dömas till fängelse.

O

143 §.

Den, som utan befälhafvarens uttryckliga befallning i belägrad fästning hissar brukligt tecken för fästningens uppgifvande eller under sjö-

44 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 67.

slag stryker flagg på fartyg, miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

144 §.

Hvar som i belägrad fästning eller å annan ort, den där af fienden innesluten är, eller på krigsfartyg eller vid trupp i fält, då drabbning förestår eller är börjad, utan befälhafvare^ kallelse håller eller deltager i sammankomst för rådplägning om att gifva sig åt fienden eller draga sig tillbaka eller i krigsmäns närvaro eljest råder till sådan åtgärd eller framställer den såsom nödvändig, miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år. Voro få tillstädes, och kom af brottet ingen eller ringa skada; dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

145 §.

Underlydande, som, utan att befälhafvaren påkallat hans yttrande, i annans närvaro råder befälhafvaren att draga sig undan från drabbning eller att till fienden öfverlämna fästning, fartyg eller trupp, straffes så, som i 144 § är sagd!.

146 §.

Därest någon har umgänge med fienden eller med honom växlar bref eller budskap utan tillåtelse därtill af högste befälhafvaren eller annan befälhafvare, som blifvit bemyndigad att meddela sådan tillåtelse; dömes, där gärningen ej medför straff efter 133 eller 134 §, till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader.

147 §.

Den, som emottager budskap, bref eller kungörelser, som äro komna från fienden, men icke genast och utan att för annan yppa innehållet meddelar dem åt sin befälhafvare, varde dömd till fängelse i högst sex månader eller, där synnerligen mildrande omständigheter förekomma, belagd med disciplinstraff.

148 §.

Krigsfånge, som med brytande af gifvet hedersord afviker ur fångenskapen eller som före krigets slut uppsåtligen bryter emot de villkor,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

på hvilka han frigifvits ur densamma, miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och med tio år.

149 §.

i

Missbrukar fientlig parlamentär eller hans följeslagare sin ställning till spioneri eller anstiftan af förräderi, rymning, uppror eller upplopp, miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

Lag samma vare, om fientlig krigsman i afsikt att främja fiendens krigsföretag missbrukar bestämmelse eller tecken, som afser att lämna skydd åt sjuka eller sårade i fält.

150 Vet någon birntt, som i 135, 136, 137, 144 eller 149 § sägs, å färde vara och det ej i tid upptäcker; galle hvad för dylik underlåtenhet i fråga om förräderi i allmän lag stadgas.

151 §.

Har någon vetskap om, att krigsfånge ärnar ur fångenskapen afvika, och upptäcker han ej i tid de omständigheter, som kunniga äro, eller har någon med vetskap om afvikandet hyst eller dolt den afvikne; då skall han dömas till disciplinstraff eller fängelse eller straffarbete i högst två år, där ej gärningen enligt denna eller allmän lag medför svårare ansvar.

152 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 134, 136 eller 137 §, varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter 135 § gjort sig förfallen till dödsstraff eller till straffarbete i minst sex månader, så ock om någon är förfallen till straff för brott, som i 142 § omförmäles, där brottet skett i förrädisk afsikt.

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

il KAP.

Om rymning och olofligt undanhållande.

153 §.

Begår krigsman eller vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman rymning från trupp i fält, från fästning eller från fartyg, stadt på sjötåg, dömes till straffarbete från och med sex månader till och med åtta år.

154 §.

Hafva två eller flera krigsmän under förhållande, hvarom i nästföregående § förmäles, i samråd beslutat att rymma; vare det, om brottet går i fullbordan, ansedt såsom försvårande omständighet; och må straffet för anstiftare höjas till straffarbete i tio år eller på lifstid eller, om rymmarnes antal var stort, till dödsstraff.

Har öfverenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blifvit träffad, men kom brottet ej till verkställighet, varde ändå anstiftare, så ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom rymmare straffade, efter ty i 153 § är stadgadt. Annan deltagare i sådan stämpling dömes till fängelse i högst sex månader eller varde, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, hvarom denna § handlar, skall förklaras, ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

155 §.

För brott, som i 58 § sägs, må i svårare fall straffet höjas till afsättning eller straffarbete i högst två år.

156 §.

Beträdes befälhafvare för trupp i fält eller befälhafvare i fästning eller på fartyg under sjötåg med olofligt undanhållande, straffes den brottslige, ehvad uteblifvandet varit kortare eller längre, såsom för rymning, efter ty i 153 § är sagdt.

157 §.

Har värnpliktig, som tillhör beväringens första uppbåd, men vistas utom riket, underlåtit att vid utbrott af krig mellan Sverige och annan

47 Kungl. Maj:ts JS/åd. Proposition N:o 67.

makt, så snart ske kan, återvända till hemorten, skall han, därest ej bestämmelserna i 5 kap. äro å honom tillämpliga, beläggas med disciplinstraff eller dömas till fängelse i högst sex månader.

12 KAP.

Om uppror, upplopp och olydnad; så ock om misshandel och förolämpning.

158 §.

Gör krigsfolk uppror, då fienden är nära, eller vid tillfälle, då brott emot krigslydnaden eljest medför större fara, varde, om upproret ej fullföljdes längre än i 63 § är sagdt, anstiftare eller anförare dömda till straffarbete från och med sex till och med tio år och annan deltagare i upproret till sådant arbete från och med tre till och med sex år, men i de fall, som i 64 och 65 §§ omförmälas, skall anstiftare eller anförare mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid och annan deltagare straffas med straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år. Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, hvarom nu är sagdt, skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

Gör krigsfolk upplopp vid tillfälle, som i 1 mom. är sagdt, straffes anstiftare eller anförare med straffarbete från och med sex till och med tio år och annan deltagare i upploppet med straffarbete från och med tre till och med sex år. Orsakas genom upploppet hinder i krigsföretagen eller eljest betydligare skada; då skola anstiftare eller anförare mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid och annan deltagare straffas med straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år.

Hvad i denna § är stadgadt, äge tillämpning jämväl å dem, som utan att vara krigsmän lyda under denna lag, då de med krigsfolk deltaga i uppror eller upplopp.

159 g.

för brott, som i 72 § sägs, må, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, straffet höjas till straffarbete i högst fyra År.

160 §.

Föröfvas brott, som afses i 76 § eller 77 § 1 inom., då fienden är nära, eller vid tillfälle, då brott emot krigslydnaden eljest medför större fara,

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

dömes den brottslige till straffarbete från och med två till och med sex år. Kom däraf betydligare skada, eller var brottet eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenadt, miste gärningsmannen lifvet genom skjutning eller dömes till straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år.

161 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å öfverordnad krigsman, eller gör någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, våld eller annan misshandel å krigsman, som öfver honom har befälsrätt i tjänsten, och sker brottet i eller för den våldfördes ämbete eller tjänst vid tillfälle, som i 80 § 2 mom. afses, skall den brottslige dömas till straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på lifstid eller till dödsstraff genom skjutning.

Sker brott, hvarom i 89 § förmäles, vid tillfälle, som där afses, straffes den brottslige, efter ty nu är sagdt.

Hvad i 83 § är stadgadt, galle jämväl i fråga om brott, hvarom i 1 mom. denna § förmäles.

162 §.

Våld eller annan misshandel å eller förolämpning mot krigsfånge, som hålles under militärbevakning, straffes efter allmän lag, där ej brottet efter 15 kap. medför svårare ansvar.

13 KAP.

Om skadegörelse, stöld och rån.

163 §.

Den, som uppsåtligen förstör befästning, mina, docka, verkstad, förråds- eller tyghus, magasin eller annan dylik för rikets försvar afsedd inrättning eller byggnad eller för användande i krig ämnadt fartyg eller eljest för krigsmaktens behof veterligen afsedd järnvägs-, telegraf- eller telefonanläggning, kanal- eller slussverk, väg, bro, vattenledning eller annan dylik anläggning, eller därå eller å hvad därtill hör gör sådan skada, att därigenom väsentligt hinder för krigsförberedelserna uppkommer eller krigsföretagen äfventyras, dömes till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och med tio år. Fick någon af gärningen svår kroppsskada eller död, och var den brottsliges handling af beskaffenhet, att han bort

49 Kungl. May.ts l\åd. Proposition N:o 67.

kunna inse, att dylik olycka var däraf att befara; miste gärningsmannen lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

Har någon genom uppsåtlig skadegörelse å lifsmedel, krigsredskap eller annan dylik egendom, som den brottslige veterligen tillhörde krigsmakten eller var afsedd för dess behof, vållat väsentligt hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder för krigsföretagen, och var det skadade af beskaffenhet, att den brottslige bort kunna inse, att dylik verkan var af brottet att befara; straffes såsom i föregående mom. är sagdt.

164 §.

Föröfvar någon stöld af lifsmedel, krigsredskap eller annan krigsförnödenhet, som föres till fästning, krigsfartyg, läger eller annan ort, där krigsfolk är sammandraget, och vet han, att egendomen tillhör krigsmakten eller är afsedd för dess behof, dömes till straffarbete i högst sex år.

165 §.

Föröfvar någon tillgrepp, som i 106 § sägs, dömes för stöld till straffarbete från och med sex månader till och med åtta år.

166 §.

Hvar som å valplatsen stjäl från någon, som tillhör svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt och i kriget. stupat, dömes till straffarbete i högst lyra år. Går värdet af det tillgripna ej öfver femton kronor, skall ändå för stöld dömas, efter ty nu sagdt; dock må i sådant fall, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse i högst sex månader dömas.

Lag samma vare, om någon, som icke tillhör svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt, å valplatsen föröfvar tillgrepp från någon, som tillhör krigförande fientlig afdelning och i kriget stupat.

167 §.

Föröfvar man å valplatsen tillgrepp till större eller mindre belopp från någon, som tillhör svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt och af sår eller sjukdom är urståndsatt att sin egendom värja, dömes för stöld till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

Begår någon rån å sådan i nöd stadd person eller gör försök därtill, straffes den brottslige efter allmän lag.

Bih. till Piksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Åfd. 50 Häft.

50 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Förbryter sig någon, som icke tillhör svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt, pa sätt i 1 eller *2 mom. denna § sägs, emot sådan i nöd stadd person, hvilken tillhör krigförande fientlig afdelning, straffes den brottslige efter ty i nämnda mom. för hvarje fall är sagdt.

168 §.

Rånar någon krigsförnödenheter, som föras till fästning, krigsfartyg, läger eller annan ort, där krigsfolk är sammandraget, och vet han, att egendomen tillhör krigsmakten eller är afsedd för dess behof; dömes till straffarbete på lifstid eller i tio år.

Har man i afsikt att tillägna sig sådana krigsförnödenheter med våld eller sådant hot, som innebar trängande fara, öfverfallit den, som förde godset, men ej gittat fullborda rånet genom tillgrepp; dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år.

169 §.

Hafva två eller flere sällat sig samman att rån, som i 168 § är sagdt, föröfva och sådant brott begått; då skola de mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid.

Har i detta fall brottet ej blifvit genom tillgrepp fullbordadt; dömes till straffarbete på lifstid elier från och med sex till och med tio år.

170 §.

Har genom rån eller- stöld af sådan egendom, som den brottslige veterligen tillhörde krigsmakten eller var för dess behof afsedd, väsentligt hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna af beskaffenhet, att den brottslige bort kunna inse, att eu dylik verkan var af brottet att befara ; då skall han, om rån föröfvats, mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid, men i annat fall dömas till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och med tio år.

171 §•

Begår någon stöld andra gången eller oftare, och är den stöld sådan, som afses i 164, 165, 166 eller 167 §, må tiden för straffarbetet ökas med två år utöfver den i nämnda §§ för hvarje fall utsatta högsta strafftid. Ej må genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något fall öfverskrida tio år.

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

172 §.

Deri, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig förfallen till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

14 KAP.

Om öfverträdelser eller åsidosättande af tjänsteplikter i vissa fall.

173 §.

Underlåter befälhafvare att, i hvad på honom ankommer, sätta fästning eller annan försvarsanstalt i sådant försvarstillstånd, som i därom gifva bestämmelser är föreskrifvet, eller förhållandena eljest uppenbarligen påkalla, eller underlåter befälhafvare öfver ett eller flera krigsfartyg på sjötåg att, såvidt på honom ankommer, hålla dem i stridbart skick, eller försummar någon, som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten är pliktig att för dess behof anskaffa vapen, ammunition, lifsmedel eller andra förnödenheter, att i tid göra för ändamålet nödiga framställningar eller eljest vidtaga därför behöfliga åtgärder, som på honom ankomma; då skall, om fästningens eller försvarsanstaltens eller fartygs uppgifvande eller förlust eller eljest betydlig skada för rikets försvar eller väsentligt hinder för krigsföretagen eller betydande brist för krigsfolket af underlåtenheten eller försummelsen förorsakas, den brottslige dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år eller på lifstid eller till dödsstraff.

Korn af underlåtenheten eller försummelsen ringa eller ingen skada; dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

O o

174 §.

Består brott, som i 120 § nämnes, i lössläppande af spion, krigsfånge eller annan person, som haft förbindelse med fienden, skall den brottslige, om brottet skedde uppsåtligen och med kännedom om nämnda förhållande, dömas till straffarbete från och med fyra till och med åtta år, där ej svårare straff' är efter 10 kap. tillämpligt.

52 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

175 §.

Har befälhafvare för vakt, förpost, fartyg eller trupp, som erhållit befallning att iakttaga eller utforska fiendens rörelser eller trygga krigsmakten emot öfverraskning af fienden eller mot annan krigsfara, obehörigen lämnat sin post eller eljest ådagalagt grof försummelse af de plikter, som vid den särskilda förrättningens utförande honom ålågo, eller har han under sådan tjänstgöring funnits öfverlastad af starka drycker; dömes, efter som faran och skadan var, till fängelse eller straffarbete i högst fyra år, men, om det skedde i närheten af fienden, till lifvets förlust medelst skjutning eller straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år.

Gör officer eller underofficer, som ej är befälhafvare, under sådan tjänstgöring, som i föregående mom. afses, sig skyldig till förseelse, som där sägs; dömes, så vida ej brottet efter annat lagrum medför svårare straff', till fängelse eller till straffarbete i högst två år, men om brottet skedde i närheten af fienden, fill straffarbete från och med fyra till och med tio år.

176 §.

Visar skiltvakt, som blifvit utställd för att trygga krigsmakten emot öfverraskning af fienden eller mot annan krigsfara, grof försummelse i detta sitt åliggande, eller finnes han under sådan tjänstgöring öfverlastad af starka drycker, eller har han, innan aflösning skett, öfvergifvit sin post eller lämnat den åt annan; dömes så, som i 175 § 1 mom. stadgats; dock må, där synnerligen mildrande omständigheter förekomma, och brottet ej skett i närheten af fienden, den brottslige beläggas med vaktarrest i minst tio dagar.

177 §.

Sker brott, hvarom i 127 § 2 mom. förmäles, miste den brottslige lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och med 10 år; varde ock förklarad medborgerligt förtroende förlustig.

Hvad i 127 § 4 mom. är stadgadt, galle jämväl i det fall, hvarom i denna § sägs.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

15 KAP.

Om olofligt krigsbyte samt om missbruk af vapenmakten i krig.

178 §.

Hvar som obehörigen tager krigsbyte, dömes till fängelse i högst sex månader eller belägges, där mildrande omständigheter förekomma, med disciplinstraff.

Den, som af taget krigsbyte, i afsikt att sig eller annan det tillägna, olofligen undanhåller något, varde straffad med fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år.

179 §.

Tager man under eller efter drabbning från någon, som tillhör krigförande fientlig afdelning, hvad ej till krigsbyte göras må; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. Skedde det från krigsfånge, vare den omständighet såsom försvårande ansedd.

Föröfvades tillgreppet från fiende, som i drabbningen stupat; dömes till straffarbete i högst fyra år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse.

Yar fienden af sår eller sjukdom urståndsatt att sig försvara; dömes den brottslige till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Tillfogades fienden för bytets tagande ytterligare sår eller skada; varde gärningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på lifstid. Stannade i sistnämnda fall gärningen vid försök, dömes till straffarbete från och med två till och med åtta år.

180 §.

Hvar som, när befästad ort, läger eller annan plats intages, eller eljest under eller efter drabbning, tillägnar sig gods eller penningar från invånare i fientligt land, hvilken ej tillhör krigförande fientlig afdelning, dömes för plundring till straffarbete från och med fyra till och med tio år. Aro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden för straffarbetet nedsättas till två år.

54 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Såsom plundring skall icke anses, om tillägnandet allenast omfattar lifsmedel, läkemedel, klädespersedlar, bränsle, foder, dragare eller fordon och icke öfverstiger det nödiga behofvet härutinnan.

Har någon genom öfverfallande medelst våld å person eller användande af hot, som innebar trängande fara, gjort försök till brott, som här är sagdt, men ej gittat fullborda tillgreppet, varde för försök till plundring dömd till straffarbete i högst sex år.

Där vid plundring eller försök därtill så groft våld någon tillfogats, att han däraf fått svår kroppsskada eller ljutit döden; skall den brottslige i förra fallet dömas till straffarbete på lifstid eller i tio år och i senare fallet mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid.

181 §.

Hvar som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten, för egen vinning eller annans enskilda nytta, ålägger invånare i eget eller främmande land krigsgärd eller leverans af lifsmedel, foder, fordon eller annan dylik krigsförnödenhet eller tjänstbarhet eller uttager annan eller större gård, leverans eller tjänstbarhet än den, som i vederbörlig ordning fastställts, eller utfordrar, hvad han vet af gärd, leverans eller tjänstbarhet redan guldet (dier ftillgjordt vara, dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Var det befälhafvare, som gjorde sig härtill skyldig, må, där brottets beskaffenhet sådant föranleder, tiden för straffarbetet höjas till sex år.

Ämbets- eller tjänsteman, som i sitt ämbete eller sin tjänst vid krigsmakten beträdes med brott, hvarom i denna § är sagdt, värde ock afsatt samt förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

182 §.

Hvar som mot fienden brukar gift, dömes till straffarbete i högst sex år.

Brukar någon mot fienden krigsredskap, hvars användning Konungen efter aftal med främmande makt förbjudit, eller brukar någon krigsredskap på sätt, som Konungen efter sådant aftal förklarat otillåtet; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff.

55 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

183 §.

Har någon efter drabbning-, å stället, där den hölls, eller i närheten häraf eller å taget fartyg eller i eröfrad fästning eller annan ort, föröfvat våld eller annan misshandel å den, som icke gjort motstånd eller som är satt under beskydd, eller å krigsfånge eller å sårad eller sjuk person eller å den, som har vård om sjuk eller sårad, och innefattar gärningen ej brott, som bör straffas efter 179 § 3 mom.; varde för våldet eller misshandeln dömd till ansvar efter allmän lag och, vid straffets bestämmande, brottet ansedt såsom begånget under försvårande omständigheter.

Fjärde delen.

Om befälhafvares disciplinära myndighet.

16 KAP.

Om disciplinmål.

184 §.

I vissa mål tillkomme det vederbörande befälhafvare att ålägga disciplinstraff. Dessa mål kallas disciplinmål.

185 §.

Till disciplinmål räknas de mål, som angå öfverträdelse!’ af denna lag, då de efter samma lags nedannämnda rum kunna försonas med disciplinstraff, nämligen:

1) rymningsbrott, delaktighet däri eller stämpling därtill efter 50, 51, 56, 57, 58, 59 och 154 §§;

2) olofligt undanhållande efter 52, 53, 54, 55, 56, 59 och 157 §§;

3) öfverträdelse af ålagd arrest utan bevakning efter 61 §;

4) otillåtna sammankomster efter 73, 74 och 75 §§;

5) vägran eller underlåtenhet att fullgöra förmans befallnino- efter 76, 77 och 78 §§;

6) underlåtenhet att efterkomma öfverordnads föreskrifter efter 79 §;

7) våld, hot eller förolämpning, hvarom förmäles i 80, 81, 82, 85,' 90, 9.1 och 93 §§; dock att dessa mål ej må utan den förorättades uttryckliga medgifvande behandlas såsom disciplinmål;

56 Ku n al. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

8) ohörsamhet eller uppstudsighet emot skyltvakt eller annan vakt, patrull eller truppafdelning eller mot person, hörande till krigsmaktens polisväsende, efter 88 §;

9) störande af gudstjänst efter 95 §;

10) oljud, oväsende,' oanständigt uppförande eller annat förargelseväckande beteende och fylleri efter 96 §;

11) anstötligt och ovärdigt uppförande efter 97 §;

12) oförsiktighet med eld eller lätt antändbart ämne efter 99 §;

13) obehörigt nyttjande af kronan tillhörig eller för dess behof afsedd egendom efter 100 §;

14) oloflig försäljning, pantsättning eller annan förskingring, förstörande eller skadande af vapen, utrednings- eller beklädnadspersedlar, ammunition, tjänstehäst (iller dess mundering eller foder eller hvad annat, som till utrustning hör, samt de flera förbrytelser, som omförmälas i 101 §, efter samma lagrum;

15) åtgärd af förman, som hör till manskapet, hvarigenom underlydande förmås till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete, efter 113 §; så ock emottagande af sådant utaf underlydande, då det bjudes såsom af fri vilja, efter samma lagrum;

16) afgifvande i tjänsten af osannfärdig rapport samt försök att i angelägenhet, som rör tjänsten, vilseleda öfverordnad eller annan, som är behörig att infordra eller mottaga meddelanden i sådan angelägenhet, efter 116 §;

17) obehörigt öfvergifvande af eller försummelse på post, så ock fylleri under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring efter 123, 124, 125 och 176 §§;

18) dubbel anställning efter 126 §;

19) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten efter 130 §, där ej genom förseelsen uppkommit skada eller kostnad, från hvars ersättande befrielse kan, enligt hvad i 33 § sägs, äga ruin;

20) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten af den, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, efter 132 §;

21) gemenskap med fienden efter 147 §; samt

22) obehörigt tagande af krigsbyte efter 178 §.

186 §.

Är någon på eu gång angifven dels för förseelse, hvilken är att hänföra till disciplinmål, och dels för brott, som tillhör krigsdomstols

57 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

upptagande, och hafva antingen båda förbrytelserna blifvit föröfvade genom eu och samma handling eller utgöra de arter af samma slags brott, skola de båda hänskjutas till domstolen.

187 §.

Emot den, som upphört att tillhöra krigsmakten, må ej åtal för sådana af honom under tjänstetiden begångna förbrytelser, hvilka äro att hänföra till disciplinmål, af befälhafvare handläggas, utan skall sådant åtal, om det ifrågakommer, göras anhängigt hos krigsdomstol.

188 §.

Har någon af det vid krigsmakten fast anställda manskapet rymt, anses han i fråga om disciplinstraff och dess åläggande fortfarande'tillhöra krigsmakten, ändå att han ej ertappas, förr än annan blifvit i hans nummer insatt.

189 §.

Om befälhafvares skyldighet att i vissa fall, då sådan förseelse förekommer, hvarom i 185 § förmäles, öfverlämna målet till krigsdomstol, därom stadgas i 18 kap.

190 §.

Utan hinder af hvad i 184 och 185 §§ tinnes föreskrifvet, äger krigsdomstol att etter lag ålägga disciplinstraff i mål, som är under dess handläggning.

17 KAP.

Om de befälhafvare, som äga bestraffningsrätt i disciplinmål.

191 §.

Bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer i den utsträckning, som i 16 kap. sägs, utan inskränkning nedannämnda befälhafvare, enhvar öfver den personal, som står under hans befäl, nämligen:

l:o) chef för arméfördelning och likställd befälhafvare samt chef för regemente eller likställdt truppförband vid armén

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afä. 50 Höft.

.58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

2:o) stationsbefälhafvare, vavfschef, chef för underofficers- och. sjömanskårerna, chef för exercis- och underbefälsskolorna samt beväringsbefälhafvare vid flottans stationer äfvensom chef för skeppsgossekår; .

3:o) chefen för marinstaben samt inspektören af flottans öfningar

till sjöss; . . . „ x , n

4:o) eskaderchef samt afdelnings-, flottilj-, divisions- och fartygschef

af minst regementsofficers grad;

5:o) bevakningschef vid kustsignalväsendet;

6:o) chefen för kustartilleriet och chef för regemente, tillhörande kustartilleriet;

7:o) inskrifningsområdesbefälhafvare; samt

8:o) befälhafvare af minst kaptens grad för skola, kommendering, verk eller inrättning, som ej tillhör visst truppförband af armén eller kustartilleriet eller station af flottan, eller för detacherad afdelning;. så ock chef af kaptens grad för sjanständig eller detacherad fartygsafdelnnig

eller för enkelt eller detacherad! fartyg.

Samma befogenhet, som nu är sagd, tillkommer befälhafvare, sola af Konungen förordnats att innehafva högre befäl än de förut i denna § nämnda

I krigstid äger enhvar befälhafvare, som innehar minst underofficers grad och för befäl öfver detacherad afdelning, bestående af minst ett kompani eller däremot svarande styrka, bestraffningsrätt i enahanda utsträckning, som förut i denna § är sagd!.

192 §.

Hvad i 191 § är sagdt om där omförmälda befälhafvare, galle ock om befälhafvare, som enligt förordnande eller tjänstereglernente tillfälligt utöfvar befäl, som afses i nämnda §, och, om detta är sådant, som omförmäles under 4:o) och 8:o) af samma §, innehar sådan grad, som, enligt hvad där är sagdt, erfordras för bestraffningsrättens utöfning.

198 §.

Med detacherad afdelning likställes enligt denna lag afdelning, hvilken, utan att densamma af befälhafvare i föreskrifven ordning förklaratsvara detacherad, från hufvudstyrkan skilts på sådant sätt, att dagliga befallningar icke kunna omedelbart från dennas befälhafvare inhämtas. Hvad sålunda är sagdt, äge motsvarande tillämpning i fråga om fartygsafdelning eller fartyg.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 67.

194 §.

Befälhafvare af lägre än kaptens men minst underofficers grad, hvilken utöfvar sådant befäl, som i 191 § 8:o) är sagdt, äger, där ej sådant fall är för handen, som afses i sista mom. af nämnda §, öfver honom underlydande bestraffningsrätt med den inskränkning, att vaktarrest öfver tio dagar eller vaktarrest med skärpning genom mörkt enrum öfver tre dagar ej må af honom åläggas.

195 §.

Utöfvar någon, som ej är krigsman, sådant befäl, som omförmäles i 191 § 8:o) eller 194 §, då äger den befälhafvare, där han innehar underofficers eller högre rang, öfver den personal, som står under hans befäl, enahanda bestraffningsrätt, som, enligt hvad ofvan är stadgadt, tillkommer krigsman af motsvarande grad.

196 §.

Kommendant i fästning eller i annan ort, där krigsmakt är förlagd, äger bestraffningsrätt öfver garnisonen för öfverträdelse!’ af hvad angående fästningens eller ortens försvar, garnisonstjänsten eller ordningen på stället af kommendanten förordnas, så ock för förseelser på vakt eller i annan tjänsteförrättning, som är under hans inseende.

Har afdelning af garnisonen ej egen, till utöfning af bestraffningsrätt behörig befälhafvare, äger kommendanten jämväl i andra mål utöfva bestraffningsrätt öfver afdelningen.

I de mål, däri kommendant innehar bestraffningsrätt, äger han, om han är af kaptens eller högre grad, att utöfva nämnda rätt i enahanda utsträckning, som i 191 § afses, men i annat fall med den inskränkning, som i 194 § angående där omförmälda befälhafvare år stadgad.

Hvad ofvan om kommendant är sagdt, äge motsvarande tillämpning i fråga om med kommendant likställd befälhafvare.

197 §.

Chef å fartyg, där afdelning af armén eller kustartilleriet blifvit till tjänstgöring kommenderad, äger öfver den afdelning enahanda bestraffningsrätt som öfver fartygets öfriga besättning.

År afdelning af krigsmakten för annat ändamål tagen ombord, äge fartygschefen att, inom gränsen af sin bestraffningsrätt, ålägga bestraffning

60 Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

för förseelse!’, som någon af afdelningen begår emot hvad i afseende å fartygets säkerhet eller rörelser eller ordningen ombord af fartygschefen förordnas; börande i sådant fall afdelningens befälhafvare, ifall han är af högre grad eller rangklass än fartygschefen, bestämma straffet.

Har afdelningen icke ombord å fartyget egen till utöfning af bestraffningsrätt behörig befälhafvare, äger fartygschefen att inom ofvannämnda gräns jämväl i öfrig!, utöfva bestraffningsrätt öfver afdelningen.

198 §.

Lyder fartyg, hvars chef är af lägre grad än regementsofficer, under högste befälhafvare öfver flotta eller under eskader- eller afdelningschef, äger den högre befälhafvaren att åt fartygschefen uppdraga bestraffningsrätt med den inskränkning, som i 194 § i fråga om där omförmäld befälhafvare är stadgad.

199 §.

Finner befälhafvare, som innehar bestraffningsrätt med den inskränkning, hvarom i 194 § förmäles, af underlydande begången förseelse påkalla strängare straff, än han själf äger ålägga, eller uppstår hos honom tvekan, huruvida målet bör behandlas såsom disciplinmål eller hänskjutas till krigsdomstol, öfverlämne befälhafvaren målet till närmast högre med oinskränkt bestraffningsrätt beklädd befälhafvare eller, där han är chef för själfständig fartygsafdelning eller enkelt fartyg, till stationsbefälhafvaren vid den station af flottan, dit fartyget, hvarå den felaktige befinner sig, hör eller först ankommer; och åligger det nämnda högre befälhafvare eller stationsbefälhafvaren att meddela beslut i målet.

Äger befälhafvare för afdelning af krigsmakten, som tillhör garnison i fästning eller annan ort, där kommendant finnes, eller som är tagen ombord å fartyg utan att vara till tjänstgöring därstädes kommenderad, bestraffningsrätt öfver afdelningen allenast med den inskränkning, som ofvan nämnts, vare den befälhafvare, om kommendanten eller fartygschefen är beklädd med oinskränkt sådan rätt, berättigad att i fall, som i 1 mom afses, öfverlämna målet till kommendanten eller fartygschefen, som i sådan händelse har att meddela beslut i målet.

200 §.

Mål rörande våld, hot eller förolämpning mot befälhafvare, som, enligt hvad ofvan stadgats, själf skulle äga att utöfva bestraffningsrätt i

61 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

målet, varde, där ej lägre med bestraffningsrätt utrustad befälhafvare linnes, öfverlämnadt till närmast högre befälhafvares handläggning; dock att denna bestämmelse ej må utgöra hinder för att å fartyg på sjötåg befälhafvare!! själf må utöfva bestraffningsrätten, då förseelsens omedelbara bestraffande finnes för krigstuktens upprätthållande erforderligt.

■201 §.

Befälhafvare, som endast för viss tid eller för viss tjänsteförrättning har underlydande under sitt befäl, må, där så finnes lämpligt, för säl” skildt fall hos den befälhafvare, som eljest äger bestraffningsrätt öfver den felaktige, hemställa om hans bestraffande.

18 KAP.

Om handläggningen af disciplinmål.

202 §.

Varder någon hos befälhafvare angifven för förseelse, hvarom i 185 § förmåles, eller är eljest till befälhafvare^ kunskap kommet, att sådan förseelse blifvit begången, då skall utredning om förseelsen och de närmare omständigheterna därvid ske vid förhör. Sådant förhör hålles af den tilltalades till bestraffningsrättens utöfning behörige befälhafvare eller, där denna rätt innehafves af befälhafvare, som omtalas i 191 § Bo) 7:o), eller af högre befälhafvare eller af kommendant, och han ej finner skäl att själf hålla förhöret, af den, hvilken därtill i allmänhet eller för särskild! fall af befälhafvare!! eller kommendanten förordnats.

Vid förhöret, därvid någon af den tilltalades öfverordnade eller af de med honom likställda alltid bör, där så ske kan, vara tillstädes, skall målsägande, om sådan finnes, och han det äskar, varda hörd, den tilltalade lämnas tillfälle att förklara sig samt i öfrigt iakttagas, hvad för utredning af förseelsens beskaffenhet och pröfning af den tilltalades straffbarhet är af nöden. Hvad vid förhöret hufvudsakligen förekommit, skall i korthet antecknas, där ej i krig hinder därför möter.

62 Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 67.

203 §.

Finner vederbörande befälhafvare målet rätteligen ej vara af beskaffenhet att böra behandlas såsom disciplinmål, i ty att antingen påföljden i det särskilda fallet ej bör stanna vid disciplinstraff, eller ock erforderlig utredning om brottets beskaffenhet eller den angifnes straffbarhet ej har kunnat vinnas, då skall målet öfverlämnas till krigsdomstol; dock att i sistnämnda fall befälhafvaren, där saken pröfvas vara af synnerligen ringa vikt och målsägande ej för vinnande af ytterligare utredning påfordrar dess hänskjutande till krigsdomstol, må låta målet förfalla.

204 §.

Disciplinstraff skall lämpas efter förseelsens mer eller mindre svåra beskaffenhet, de flera eller färre försvårande eller förmildrande omständigheter, under Indika den blifvit begången, samt den straffskyldiges uppförande i öfrigt, hvarvid synnerligt afseende bör fästas därå, om han alltid tillförene förhållit sig väl eller däremot oftare och för svårare förseelser undergått straff.

205 §.

Ej må för förseelse, hvilken är att hänföra till disciplinmål och hvarför' den felaktige blifvit straffad, tillökning i bestraffningen sedermera åläggas honom.

19 KAP.

Om verkställighet af disciplinstraff.

206 •§.

Disciplinstraff, som blifvit ålagdt af befälhafvare, skall, där så kan ske, genast verkställas.

År den straffskyldige för annat brott under tilltal vid domstol, må straffets verkställighet däraf ej hindras eller uppehållas.

63 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Hålles tilltalad häktad för brott, som hör till domstols upptagande, och angifves han tillika för förseelse, hvilken må behandlas såsom disciplinmål ; då må väl disciplinstraff af befälhafvaren i vanlig ordning honom åläggas, men ej bringas till verkställighet, innan antingen den tilltalade varder ställd på fri fot eller utslag blifvit meddeladt i det mål, som hör till domstolens behandling, och detta utslag vunnit laga kraft.

207 §.

Befälhafvare, som i disciplinmål ålagt straff, skall i laga ordning befordra det till verkställighet eller, om straffet bör af annan befälhafvare verkställas, hos denne därom göra hemställan. Tillhör den straff skyld itre afdelning, som tagits ombord å fartyg utan att vara till tjänstgöring å fartyget kommenderad, och har bestraffningen ålagts af afdelningens egen befälhafvare, må bestraffningen ej å fartyget verkställas, innan fartygets chef förklarat hinder därför ej möta.

Innan i disciplinmål ålagd bestraffning verkställes, skall befälhafvaren eller den hans ställe företräder, antingen offentligen eller genom skriftliga order, meddela den straffskyldige underrättelse om orsaken till bestraffningen och om dennas beskaffenhet, så ock om hvad den straffskyldige har att iakttaga, i händelse han med beslutet om bestraffningen icke åtnöjes.

20 KAP.

Om klagan i disciplinmål.

208 §.

Den, som blifvit genom beslut, meddeladt af befälhafvare af officers grad eller _ rang, belagd med disciplinstraff och med beslutet ej åtnöjes, äger att före klockan tolf å tjugonde dagen från den dag, då straffet afslutades, ingifva sina besvär till krigshofrätten eller, om öfverkrigsrätt trädt i verksamhet vid den afdelning af krigsmakten, dit befälhafvaren hör, till öfverkrigsrätten; dock stånde det klaganden öppet att i stället inom nämnda tid aflämna sina besvär till den befälhafvare, som ålagt bestraffningen eller i hans ställe satt är; åliggande det befälhafvaren att ofördröjligen insända besvärsskriften, försedd med påteckning om tiden för

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

dess aflemnande till honom, jämte öfriga besvärshandlingar till krigsöfverdomstolen.

Den, som blifvit genom beslut, meddeladt af befälhafvare af underofficers grad eller rang, belagd med disciplinstraff och med beslutet ej åtnöjes, äger att inom den tid, som i 1 mom. sägs, aflämna sina besvär, ställda till den krigsrätt, under hvilken befälhafvaren, som ålagt bestraffningen, lyder, till den befälhafvare, som bär att förordna krigsrätten.

Möter under fält- eller sjötåg, då afdelning af krigsmakten är detacherad, laga hinder för besvärens ingifvande inom tid, som här ofvan sägs, beräknas tiden, inom hvilken besvären skola ingifvas, från den dag, hindret upphörde.

Försummar den missnöjde, hvad sålunda är föreskrifvet, hafre förlorat sin talan.

Domstolen äger att utlåta sig, om och i hvad mån det undergångna straffet bör räknas klaganden till last, äfvensom angående befälhafvare^ förhållande.

Utan hinder af anförda besvär skall straffet i föreskrifven ordning verkställas.

21 KAP.

Om tillrättavisningar.

209 §.

För mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning, hvilka icke finnas påkalla ansvar efter denna lag, må, på sätt och i den ordning af Konungen närmare förordnas, såsom tillrättavisning användas:

a) varning, meddelad enskildt eller i närvaro af några den felaktiges öfverordnade eller med honom likställda;

b) vägran, ombord å fartyg, af landpermission för viss bestämd tid, högst trettio dagar, eller för högst sex landpermissionsdagar;

samt, för manskap dessutom:

c) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid, högst femton dagar, att utom tur förrätta handräcknings- eller andra arbeten, som för krigsmaktens behof kunna förefalla;

d) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område; och

65 Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 67.

e) mistning af dagaflöning eller aflöningstillägg till ett belopp af högst fyra kronor.

Tillrättavisning, hvarom nu är sagdt, må ej användas af mer än ett slag för samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning, hvarom i c) formäles, i något fall så användas, att genom öfveransträngning eller annan orsak men för den felaktiges hälsa och tjänstbarhet däraf kommer.

Om tillrättavisningar, som få användas för barn, hvilka ej fyllt femton år, därom förordnar Konungen.

Bih. till Riksd. P-rot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Höft.

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Förslag

till

Lag

om införande af den nya strafflagen för krigsmakten samt hvad i afseende

därå iakttagas skall.

1 §•

Den strafflag för krigsmakten, hvilken nn är antagen, skall, jämte hvad här nedan stadgas, lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1909.

2 §•

Genom den nya strafflagen för krigsmakten upphäfvas: strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881 jämte alla de särskilda nu gällande stadganden, som utgöra ändring af nämnda lag eller tillägg däri;

81 § och 36 § 2 mom. värnpliktslagen den 14 juni 1901; så ock hvad i öfrigt finnes i lag eller särskild författning eller i reglementen, instruktioner eller andra särskilda föreskrifter stridande mot den nya lagens bestämmelser.

3 §•

Förekommer i särskild författning hänvisning till straffbestämmelse, enligt 2 § blifvit upphäfd, skall brott, hvarför sådan hänvisning är

som

67 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

gifven, straffas efter nya strafflagen för krigsmakten, så framt straff å det brott däri utsättes; finnes straff å brottet däri ej utsatt, vare hänvisningen förfallen.

4 §•

Brott, som är föröfvadt, innan nya strafflagen för krigsmakten blifva gällande, men för hvilket dessförinnan straff ej är bestämdt genom domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej öfverklagadt varder, eller genom befälhafvares beslut i disciplinmål, skall efter nya lagen straffas, om 'det straff, som efter densamma bör åläggas, är lindrigare än det, som varit stadgadt i äldre lag; och skall därvid jämväl iakttagas, att, om enligt äldre lag disciplinstraff skulle följa å brottet, disciplinstraff enligt nya lagen skall åläggas, därest ej sådant fall är för handen, som nedan i denna § sägs.

Har någon, innan nya strafflagen för krigsmakten blef gällande, genom domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej öfverklagadt varder, eller genom befälhafvares beslut i disciplinmål blifvit belagd med disciplinstraff, och varder han öfvertygad att förut hafva gjort sig skyldig till annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa, varde straffet för båda förseelserna bestämdt enligt äldre la°\

o Ö

5 §•

Har verkställighet af straff blifvit påbörjad, innan nya strafflagen för krigsmakten blef gällande, men dessförinnan ej hunnit afslutas, skall därmed fortsättas i enlighet med föreskrifterna i äldre lag, där ej här nedan annorlunda stadgas.

6 §•

Vid verkställighet af arreststraff, som blifvit någon ålagdt, innan nya strafflagen för krigsmakten blef gällande, men ej dessförinnan börjat verkställas, skall iakttagas:

l:o) att arrest utan bevakning och vaktarrest verkställas så, som angående dessa straff i nya strafflagen för krigsmakten är stadgadt; samt

2:o) att, om sträng arrest ålagts för längre tid än sex dagar, den straffskyldige under den del af strafftiden, som öfverskjuter sex dagar, skall hållas i ljust rum, och att i fråga om sådant straff i öfrigt skall

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

lända till efterrättelse, hvad i ofvannämnda lag är föreskrifvet om verkställighet af vaktarrest.

' Inträffar sådant fall, som sägs i 4 § 2 mom., lände vid straffets tillämpning de i 42 § af nya strafflagen för krigsmakten stadgade grunder till efterrättelse, där de tillämpliga äro.

7 §'

Har någon, efter det nya strafflagen för krigsmakten blef gällande, begått förseelse, som ådrager arreststraff, och har dessförinnan enligt äldre lag ålagts honom arreststraff, hvilket icke till fullo gått i verkställighet, då skall, med tillämpning af de i 40, 41 och 42 §§ i'nya lagen stadgade grunder, det sist ålagda straffet sammanläggas med det tidigare ålagda eller dess återstod till ett arreststraff enligt nya lagen; och skall därvid sträng arrest anses svara mot vaktarrest med skärpning genom mörkt enrum; dock att, vid förvandling af sträng arrest utan skärpning genom mistning af sängkläder till vaktarrest med skärpning genom mörkt enrum, sistnämnda straff ej må verkställas med skärpning genom hårdt nattläger i vidare mån, än det sist ålagda straffet förbundits med dylik skärpning; och skall, om sträng arrest ålagts för längre tid än sex dagar, den öfver skjutande arresttiden vid sammanläggningen anses såsom vaktarrest utan skärpning eller, om den stränga arresten ålagts med skärpning genom mistning af sängkläder, såsom vaktarrest med skärpning genom hårdt nattläger.

Skall arreststraff, ålagdt enligt äldre lag, öfvergå till fängelse eller straffarbete, galle de i sådan lag för slikt fall stadgade grunder.

Förekomma till verkställighet på eu gång flera beslut, hvarigenom samma person blifvit fälld till straff, hvilka, efter ty i denna § är sagdt, ej kunna jämte hvarandra verkställas, göres om förhållandet anmälan hos krigsöfverdomstolen, som förordnar, huru straffen skola sammanläggas.

8 §•

Där nya strafflagen för krigsmakten utsätter särskild! straff för återfall i brott, skall det straff ådömas, ändå att straffet för förra brottet varit ådörndt efter äldre lag eller författning, så framt den brottslige samma straff till fullo undergått.

9 §.

Är brottslig gärning föröfvad, innan nya strafflagen för krigsmakten blef gällande, skall i fråga om tid för åtal eller för verkställande af utslag

69 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

eller beslut, hvarigenom straff blifvit ålagdt, afseende göras å det straff, hvarmed brottet i nya lagen belägges, dock så att den, som efter äldre lag är till frihet från åtal berättigad, njuter den frihet till godo, ändå att brottet kunde åtalas efter nya lagen.

10 §.

Finnes, sedan nya strafflagen för krigsmakten blifvit gällande, tillrättavisning böra meddelas någon för förseelse eller fel, som dessförinnan begåtts, skall tillrättavisning enligt nya lagen meddelas.

Har verkställighet af tillrättavisning blifvit påbörjad, innan nya strafflagen för krigsmakten blef gällande, men dessförinnan ej hunnit afslutas, skall därmed fortsättas i enlighet med dittills gällande föreskrifter.

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868.

Härigenom förordnas, att nedanstående delar af förordningen om krig-sdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868 skola erhålla

o 00

följande förändrade lydelse:

18 §.

Till krigsdomstol höra följande mål:

l:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten eller eljest äro underkastade straff efter samma lag, för brott, som i andra eller tredje delen af nämnda lag omförmäles såsom straffbart, vare sig straffet finnes utsatt där eller i sådant afseende hänvisning är gjord till

allmän lag; .

2:o) åtal för fel och förbrytelser i ämbete eller tjänst vid krigsmakten jämväl i de fall, då den brottslige ej lyder under strafflagen för krigsmakten eller brottet däri icke omförmäles såsom straffbart;

3:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten, för brott i öfrigt af hvilken beskaffenhet som helst, då de föröfvas i fält eller inom fästning, som för annat ändamål än öfning ställes eller är ställd på krigsfot, eller" på sjötåg i krigstid eller utom riket, såvida åtalet anställes, medan truppen är i fält eller sjötåget varar eller fästningen fortfarande är ställd på krigsfot; _

4:o) åtal emot krigsfånge eller emot utländsk man, hvilken vid krig mellan främmande makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket in-

71 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

ternerats, förutom i de fall, som afse® under l:o), jämväl i andra fall, såvida atalet rör brott, som begås, medan den tilltalade hålles under militärbevakning; så ock åtal emot krigsfånge för brott, som af honom föröfvas utom riket, ända att han ej hålles under dylik bevakning;

5:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten, för delaktighet i brott, som skall åtalas vid krigsdomstol, eller för underlåtenhet att upptäcka sådant brott, ändå att nämnda lag ej är å den åtalade delaktigheten eller underlåtenheten tillämplig; så ock åtal emot personer, som omförmälas under 4:o), för delaktighet i brott, som skall åtalas vid sådan domstol;

6:o) tvister om gjordt krigsbyte till lands eller uppbringning till sjöss; samt

t :o) besvär öfver befälhafvares beslut, hvarigenom disciplinstraff blifvit någon ålagdt.

hrån de mål, som här ofvan under l:o) och 2:o) omförmälas, undantagas mål, som, enligt hvad särskilt är stadgadt, tillhöra domkapitels upptagande eller, där ej sådant fall är för handen, som under 3:o) afses, böra pröfvas af kammarrätten.

I mål, som af krigsdomstol handlägges, äge den ock döma i fråga om skadestånd, rättegångskostnad med mera, som af hufvudsaken flyter, äfven då nämnda frågor ej samtidigt med denna afgöras.

Där inför krigsdomstol den tilltalade eller annan, som lyder under strafflagen för krigsmakten, med smädligt yttrande i tal eller skrift eller med hotelse eller missfirmlig gärning förolämpar domaren eller någon, som ej lyder under nämnda lag, äge ock krigsdomstolen att därför döma till ansvar utom i det fall, då förolämpningen blifvit begången mot enskild person, och denne förbehåller sig att därom föra talan vid allmän domstol.

År i särskild författning stadgadt, att undersökning i mål eller ärende skall äga rum inför krigsdomstol, vare det gällande.

19 §.

I mål, hvarom 18 § handlar, skall, där ej i denna lag eller genom särskild författning annorlunda bestämmes, krigsrätt rannsaka och döma; och upptagas målen af vederbörande regements- eller stationskrigsrätt vid det regemente eller den kår eller station, som den tilltalade tillhör eller sonp där viss person ej tilltalad är, målet närmast angår. Om vid den tid, då målet skall anhängiggöras, den tilltalade eller den trupp, som

72 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 67.

målet eljest rörer, är förlagd i garnison å sådan ort eller hörer till sådan afdelning af krigsmakten, för hvilken garnisons- eller fältkrigsrätt finnes, tillkommer det denna att målet handlägga.

Tilltalas någon, som ej tillhör krigsmakten, och är ej sådant fall för handen, hvarom i 24 § förmäles, upptages målet vid den krigsrätt, som har att handlägga mål rörande den afdelning af krigsmakten, där den tilltalade gripes eller finnes.

26 §.

Angifves någon för delaktighet i brott, hvithet vid krigsdomstol åtalas, och är den angifne i det ifrågavarande fallet ej underkastad straff efter strafflagen för krigsmakten; äge denna domstol väl att äfven angående den delaktige rannsaka, men insände sedan protokollen i målet till vederbörande allmän domstol, som öfver honom dömer.

Lag samma vare, om den, som är tilltalad vid krigsdomstol, där yrkat för angifvelsen brottmålsansvar å person, som ej lyder under krigslag.

Varder i mål, som, hvad hufvudmannen angår, hörer till allmän domstols upptagande, någon vid krigmakten angifven för delaktighet; döme ock den allmänna domstolen däröfver, ändå att ansvaret skall bestämmas efter strafflagen för krigsmakten.

37 §.

År sådant förhållande för handen, att underrätts utslag jämlikt allmän lag skall underställas öfverrätts pröfning, värde ock då krigsrätts utslag underställdt krigsöfverdomstols pröfning; och gifve krigsrätten därvid till känna, hvad part har att iakttaga, där han vill i den högre rätten sig yttra. Har utslaget meddelats af krigsrätt, som hemma i landet hållen är, eller af krigsrätt, som lyder under öfverkrigsrätt, läte auditören inom tjugu dagar från den dag, då utslaget gafs, till krigsöfverdomstolen insända utslaget samt öfriga protokoll och handlingar i målet. Skall utslag underställas, som meddelats af krigsrätt vid afdelning af armé, som utom riket är, eller å fartyg på sjötåg, och är ej särskild öfverkrigsrätt förordnad, åligge det auditören att inom hälften af den tid, som ofvan är nämnd, aflämna utslaget jämte öfriga protokoll och handlingar i målet till den befälhafvare, som förordnat krigsrätten; och insände belälhafvaren dem med första möjliga lägenhet till krigshofrätten.

73 Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

38 §.

Har af krigsrätt handlagts mål, som tillhör krigsöfverdomstols omedelbara pröfning, skola protokoll och handlingar i målet af auditören insändas eller aflämnas inom den för hvarje fall i 37 § stadgade tid, räknad från den dag, rannsakningen afslutades.

39 §.

Då mai af krigsrätt slutligen afgöres, eller af rätten till värjemålsed dömes, gifve rätten i utslaget till känna hvad den, som vill söka ändring i utslaget, i sådant hänseende bär att iakttag-a.

Vill någon klaga öfver annat af krigsrätt meddeladt beslut, än nyss är nämndt, och begär häri hos rätten underrättelse om hvad i sådant afseende iakttagas bör, varde ock därom underrättelse lämnad. Sökes sådan underrättelse, då rätten ej sitter, varde den meddelad af auditören.

40 §.

Besvär öfver utslag eller beslut, som meddelats af krigsrätt inom riket, skola till krigshofrätten ingifvas före klockan tolf å tjugonde dagen från den dag, då utslaget eller beslutet gafs; dock vare det klaganden tillåtet att i stället inom nämnda tid aflämna sina besvär till den befälhafvare, som förordnat krigsrätten; åliggande det befälhafvaren att ofördröjligen insända besvärshandlingarna till krigshofrätten.

Part, som i målet hålles häktad, stånde öppet att intill besvärstidens utgång aflämna sina besvär, där han hålles i allmänt häkte, till Konungens befallningshafvande eller tillsyningsmannen vid häktet, men eljest till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; och åligger det denne att ofördröjligen insända besvärshandlingarna till krigshofrätten.

Besvär öfver utslag eller beslut, hvilket är gifvet af krigsrätt, som hållits utom riket eller å fartyg under sjötåg, skola före klockan tolf å tionde dagen, efter det utslaget eller beslutet gafs, aflämnas till den befälhafvare, som förordnat krigsrätten, eller, där den klagande i målet hålles häktad, till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; och åligge det befälhafvaren, om klagandens vederpart i orten kan anträffas, att låta honom undfå afskrift af besvären, med föreläggande af viss kort tid att inkomma med förklaring däröfver till befälhafvaren, vid äfventyr att underlåtenhet däraf ej hindrar målets afgörande; kan vederparten ej anträffas, eller har han, sedan han erhållit del af besvären, ingifvit förklaring eller försuttit tiden därför, bör befälhafvaren ofördröjligen insända hand-

Bih. till Piksd. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Häft. 10

74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

lingarna i målet till öfverkrigsrätten, där sådan finnes, men eljest till krigshofrätten och därvid tillika, för det fall att vederparten ej kunnat anträffas, eller förklaranden försuttit tiden för förklarings afgifvande,. därom göra anmälan.

Afse besvär, hvarom i denna § förmäles, beslut, som, där det meddelats af allmän domstol, må utan inskränkning till viss tid öfverklagas, vare då ej heller klagan öfver krigrättens beslut till viss tid begränsad.

Har någon af krigsrätt dömts ohörd, eller har där fällts sådant utslag, att någon, som ej är part i målet, däraf lider förfång, galle i fråga om tiden för anförande af besvär öfver sådant utslag, hvad i allmän lag för slikt fall är föreskrifvet.

41 §.

Varda ej i mål, däri, enligt hvad ofvan är sagdt, talan i händelse af missnöje skall inom viss tid fullföljas, besvär inom den tid anförda, stånde krigsrättens utslag fast, där ej inom samma tid visas laga förfall. Vill någon visa sådant förfall, och har utslaget meddelats af krigsrätt inom riket, ingifve de handlingar, han vill till styrkande af förfallet åberopa, till krigshofrätten, eller, om han är häktad, till den myndighet, som, enligt hvad i 40 § är stadgadt, äger att i sådant fall mottaga besvär öfver krigsrättens utslag. Har utslaget meddelats af krigsrätt, som hållits utom riket eller å fartyg under sjötåg, varde nämnda handlingar ingifna till den befälhafvare, dit jämlikt nyssberörda § besvär i målet böra aflämnas. År myndighet, till hvilken, på grund af hvad nu är föreskrifvet, handlingar till styrkande af förfall varda ingifna, befälhafvare, åligge det denne att ofördröjligen insända handlingarna till krigsöfverdomstolen. Pröfvas förfallet lagligt, utsätter krigsöfverdomstolen ny tid.

42 §.

I underställningsmål skall hvad i 40 och 41 §§ är stadgadt ej vinna tillämpning. I sådant mål äge part att inom den tid och till den myndighet, som i fråga om anförande af besvär öfver krigsrätts utslag i 40 § för hvarje fall sägs, ingifva de påminnelser, han aktar nödiga.

43 §.

Äro hos krigsöfverdomstol besvär anförda, och finner domstolen, åt,t någon höras bör, innan utslag fälles; infordre genast, ehvad den, som höras skall, på fri fot är eller i häkte hålles, hans förklaring, genom skyndsamt afgående remiss till vederbörande befälhafvare eller Konungens

75 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

befallningshafvande; lägge ock den, som sig förklara skall, viss tid före att samma skyldighet fullgöra. Blifver han med sitt svar ute; gånge så, som för slikt fall i allmän lag stadgas.

47 §'.

Har krigsöfverdomstol dömt någon till dödsstraff, skall målet, i hvad det honom rör, underställas Konungens pröfning; och bör förty krigsöfverdomstolen genast insända utslaget jämte protokollen och öfriga handlingar i målet till Konungens nedre justitierevision. I afseende å delgifning af utslaget iakttages hvad i 46 § är sagd!.

49 §.

Besvär öfver krigsöfverdomstols utslag eller beslut anföras hos Konungen.

Besvär öfver krigshofrättens utslag eller beslut skola ingifvas till nedre justitierevisionen före klockan tolf å trettionde dagen från den dag, då utslaget eller beslutet delgafs klaganden, eller, där det blifvit offentligen afkunnadt, sådant skedde. Är klaganden häktad, äge han inom sagda tid afkunna besvärsskriften, där han i allmänt häkte hålles, till Konungens befallningshafvande eller tillsyningsmannen vid häktet men eljest till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; skolande besvärshandlingarna ofördröjligen till nedre justitierevisionen insändas.

Besvär öfver utslag eller beslut, som meddelats af öfverkrigsrätt, skola före klockan tolf å femtonde dagen, efter det klaganden erhöll del af utslaget eller beslutet eller, där det offentligen afkunnats, sådant skedde, aflämnas till öfverkrigsrättens ordförande eller, om klaganden hålles häktad, till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; och har öfverkrigsrättens ordförande eller nämnde befälhafvare att, där det kan ske, med iakttagande af hvad i 40 § 3 mom. är befälhafvare!! föreskrifvet, infordra förklaring från klagandens vederpart samt att därefter insända handlingarna till nedre justitierevisionen.

Hvad i 40 § 4 och 5 mom. är stadgadt för där afsedda fall, äge motsvarande tillämpning i fråga om klagan öfver utslag eller beslut, som meddelats af krigsöfverdomstol.

I denna § meddelade bestämmelser galle ej om underställningsmål. Part, som i sådant mål vill afgifva påminnelser, ingifve dem inom den tid och till den myndighet, som i 1 och 2 mom. af denna § i fråga om anförande af besvär för hvarje fall sägs.

76 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

50 §.

Varda ej i mål, däri, enligt hvad i 49 § är sagdt, talan skall inom viss tid hos Konungen fullföljas, besvär inom den tid anförda, stånde krigsöfvcrdomstolens utslag last, där ej inom samma tid laga förfall visas. Vill någon visa sådant förfall, ingifve de handlingar, han vill härutinnan åberopa, till den myndighet, dit, enligt hvad i ofvan nämnda § för hvarje fall är stadgadt, besvär i målet skola ingifvas; är den myndighet befälhafvare eller öfver krigsrätts ordförande, åligge det denne att ofördröjligen insända handlingarna till nedre justitierevisionen. Pröfvas förfallet lagligt, utsätter Konungen ny tid.

51 §■

Finnes någon böra höras öfver besvär, som hos Konungen anförts, äge hvad i 43 § för krigsöfverdomstol är stadgadt motsvarande tillämpning; skolande vid delgifning af besvären jämväl krigsöfverdomstolens protokoll och utslag i målet samt de i krigsöfverdomstolen af klaganden ingifna handlingar, öfver hvilka tillfälle ej lämnats vederparten att sig yttra, honom delgifvas.

52 §.

Har vid trupp, som i fält eller på tåg till krig är, eller ä fartyg, som för krigsföretag är stadt på sjötåg, eller i belägrad fästning brott, som med dödsstraff belagdt är, blifvit begånget af någon, som därför är underkastad åtal vid krigsdomstol, och har den brottslige blifvit gripen på bar gärning; då må, om våda för krigslydnaden eller för krigsmaktens, fartygets eller fästningens säkerhet är att befara, såvida ej den brottslige varder utan uppskof till straff befordrad, högste befälhafvaren pa stället, därest han är enligt strafflagen för krigsmakten med oinskränkt bestraffningsrätt beklädd eller är kommendant, förordna särskild krigsdomstol, benämnd ståndrätt, att i målet rannsaka och döma. Ordförande i den rätt vare högste befälhafvarens näste man i befälet eller, där rätten hållas skall i fästning, den som till befäl inom fästningen näst kommendanten berättigad är; och förordnas, utan afseende på den tilltalades grad, till ledamöter i den rätt två officerare af minst kaptens grad, två löjtnanter eller underlöjtnanter, två underofficerare, tre af manskapet och en auditör.

77 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

58 §.

Ståndrätts utslag, hvarigenom någon är vorden till dödsstraff dömd, må, sedan det blifvit öfverlämnadt till högste befälhafvaren på stället, af honom genast till verkställighet befordras. Finner befälhafvaren sig, till följd af inträffade förhållanden, ej böra låta verkställa utslaget, eller har verkställighet ej följt inom tjugufyra timmar efter det utslaget afkunnades; då skall befälhafvaren genast insända handlingarna i målet till vederbörande krigsöfverdomstol, som med målet förfar, såsom vore ståndrättens utslag krigsöfverdomstolens pröfning underställdt.

Annan krigsdomstols utslag, hvarigenom någon dömts till ansvar, skall af vederbörande befälhafvare befordras till verkställighet. Hvad nu är sagdt, galle ock om utslag, meddeladt af annan domstol än krigsdom- >stol, då därigenom någon, som är anställd vid krigsmakten och lyder under strafflagen för krigsmakten, ådömts ansvar. År befälhafvaren af särskildt i lag gifvet stadgande eller eljest förhindrad att utslag verkställa; öfverlämne det till Konungens befallningshafvande.

Med utmätning för böter eller för ådömdt skadestånd må ej befälhafvare sig befatta.

%

L) Om häktning, förvarsarrest och annat tagande i förvar.

59 §.

I fråga om häktning af den, som hör till krigsmakten, skall, utom hvad i allmän lag stadgas om häktning, jämväl lända till efterrättelse hvad här nedan i detta kapitel sägs.

60 §.

Rymmer någon, som. tillhör manskapet och är tjänstgöringsskyldig vid afdelning af krigsmakten, som för annat ändamål än öfning ställes eller är ställd på krigsfot, skall han i häkte tagas.

Lag samma vare, där någon af manskapet gör sig skyldig till olofligt undanhållande från afdelning, hvarom i 1 mom. sägs, och undanhållandet skett under sådana förhållanden, att han jämlikt strafflagen för krigsmakten bör straffas såsom för rymning.

Har någon af manskapet eljest begått rymningsbrott eller gjort sig skyldig till olofligt undanhållande under sådana omständigheter, att han bör straffas såsom rymmare, må han i häkte tagas.

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

61 §•

Har officer eller underofficer eller vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman, som är tjänstgöringsskyldig vid afdelning af krigsmakten, hvarom i 60 § 1 mom. sägs, begått rymningsbrott eller bär han gjort sig skyldig till olofligt undanhållande under sådana omständigheter, att han bör straffas såsom rymmare, skall han i häkte tagas.

62 §.

Befälhafvare, hvilken, enligt hvad i strafflagen för krigsmakten är stadgadt, i disciplinmål äger utan inskränkning utöfva bestraffningsrätt öfver underlydande, äge beträffande dem samma befogenhet att förordna , om häktning, som enligt allmän lag tillkommer Konungens befallningshafvande i afseende å för brott misstänkta personer.

Enahanda befogenhet tillkommer jämväl kommendant äfvensom fartygschef i fråga om honom underlydande, ändå att han endast i vissa disciplinmål äger utan inskränkning utöfva bestraffningsrätt öfver dem.

63 §.

Varder någon, som är anställd vid krigsmakten, eller värnpliktig, medan han är i tjänstgöring, häktad efter förordnande af annan myndighet än hans befälhafvare; göre den myndighet utan dröjsmål anmälan därom hos den häktades befälhafvare.

64 §.

Där militärhäkte finnes, må häktad person, som är anställd vid krigsmakten eller som häktats, medan han varit i tjänstgöring såsom värnpliktig, eller i anledning af uteblifvande från honom i sådan egenskap åliggande tjänstgöring, under rannsakning vid domstol hållas i sådant häkte.

65 §.

Förman är berättigad att, då underlydande under tjänstgöring gör sig skyldig till fel, hvarigenom krigslydnaden eller ordningen inom krigsmakten äfventyras, och det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande finnes nödigt, tillsäga den felande förvarsarrest.

79 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för ordningens upprätthållande hnnes nödigt, tillkommer ock utom tjänsten förman i afseende å underlydande, som stör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten.

Tillsägelse af förvarsarrest, hvarom i denna § förmärs, är allenast ett förständigande att i arrest afbida, hvad den, som öfver den felaktig ägei bestraffningsrätt i disciplinmål, vill i laga ordning besluta.

66 §.

Den, som fått sig tillsagd förvarsarrest, skall, om han är officer eller underofficer, under arresttiden vistas i eget rum eller tält eller, om så hnnes nödigt, hållas under bevakning i låst ljust rum eller i tält'och, om han tillhör manskapet, hållas under bevakning i sådant rum eller i tålt. Den arresterade må ej deltaga i tjänstgöring.

Då den felaktiges arresterande i låst rum eller eljest under bevakmng kan erfordras, men han vägrar eller underlåter att efterkomma den erhållna tillsägelsen, äger den, som anbefallt arresteringen, att genom tjänliga åtgärder befordra densamma till verkställighet

67 §.

. ,. Äf eJ ,den’ som tillsagt arrest, själf i utöfning af bestraffningsrätt

i disciplinmål öfver den arresterade, åligger den förstnämnde att om arresteringen genast och sist inom tjugufyra timmar afgifva rapport till den befälhafvare, som äger bestraffningsrätten; och åligge det denne att, sa fort ske kan, meddela beslut i ärendet.

68 §.

1 räffas underlydande, som är af starka drycker öfverlastad, inom förläggningsområde eller å väg, gata eller annat ställe, hvarom i 11 kap. •c! om/nna strafflagen förmärs, då må han, ändå att sådant fall, som i 65 9 alses, ej finnes vara för handen, när hans behöriga vårdande icke annorledes låter sig verkställa, på förmans befallning kunna tagas i förvar och insättas i militärhäkte, till dess han återvunnit sina sinnens bruk.

80 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

M) Allmänna bestämmelser.

69 §.

I de fall, då någon, som utan att vara krigsman lyder under strafflagen för krigsmakten eller eljest är underkastad straff efter samma lag, amnfves för brott, därför han vid krigsdomstol skall tilltalas, galle för åtal emot honom, hvad här ofvan stadgadt är om åtal emot krigsman, som är i den tjänstegrad,. hvartill den angifne enligt reglemente eller särskild föreskrift räknas. Är viss tjänstegrad för den angifne ej bestämd, tilllärnpas de i fråga om åtal mot manskap gällande bestämmelser.

Har krigsfånge eller utländsk man, hvilken vid krig mellan främmande makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats, foröfvat brott, därför han skall vid krigsdomstol tilltalas och är han officer eller eljest af sådan tjänstegrad, att han bör lika med officer anses; vare lag, som i 20 § om officerare sagd är.

70 §.

Ingifvas på grund af denna lag besvär eller annan inlaga i rättegång till befälhafvare eller ordförande i öfverkngsrätt, skall a besvårsskriften eller inlagan tecknas bevis om tiden för dess ingifvande; och varde, där ej. enligt hvad i denna lag är föreskrift, ytterligare åtgärd på befälhafvaren eller öfverkrigsrättens ordförande ankommer, inlagan äfven i de fall, där ej sådant eljest är, stadgadt, ofördröjligen msand till den myndighet, som vederbör.

71 §•

Befälhafvare, som har uppsikt öfver häkte, öfve tillsyn darofver, att person, som där hålles häktad och vill i målet anföra besvär eller ingifva inlaga till högre rätt eller ock göra ansökan om nåd, därvid ej ma sakna nödigt biträde.

72 §.

I allt öfrigt, som ej här ofvan utsatt är, lände, i afseende på rättegång vid krigsdomstol, till efterrättelse hvad i allmän lag eller särskilda författningar om rättegång i brottmål och hvad därtill hörer finnes foreskrifvet, där det tillämpligt är.

81 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1909. '

Mål, som, då denna lag träder i kraft, är hos krigsdomstol anhängig!, skall, utan hinder åt denna lags bestämmelser, fortfarande handläggas och afgöras af samma domstol, i den mån sådant tillkom densamma enligt äldre föreskrifter, äfvensom i öfrigt i enlighet därmed behandlas; dock att denna lag skall tillämpas i fråga om fullföljd af talan mot utslag eller beslut, som meddelats efter den dag, då denna lag trädt i kraft, samt underställning af sådant utslag, så ock beträffande förfarandet i högre rätt, där utslag eller beslut, hvaremot talan fullföljts, meddelats efter nämnda dag.

Bih. till Riksd. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Håft.

82 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

Förslå g

till

Lag

angående ändring af 1 ocli 4 §§ i förordningen angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag,

den 30 maj 1873.

Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ i förordningen angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, den 30 maj 1873 skall erhålla följande förändrade lydelse:

1 §•

Har den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till fängelse eller arrest och skall hållas häktad i afbidan därå, att det öfver honom fällda utslag vinner laga kraft, icke besvärat sig öfver utslaget inom den för ändringssökande föreskrifna tid, eller har han före besvärstidens utgång i den ordning, 2 § bestämmer, förklarat sig nöjd med utslaget och villig att undergå den ådömda bestraffningen; då bör straffet genast gå i verkställighet utan hinder af åklagares eller målsägandes besvär.

Är utslaget af domstolen underställdt högre rätts pröfning, äger hvad nu är sagdt ej tillämpning.

4 §•

Då fängelsestraff, som den häktade undergått, skall å straffarbete afräknas, eller då undergånget arreststraff skall afräknas å fängelse eller straffarbete, förfares i förra fallet enligt de i 4 kap. 6 § allmänna strafflagen samt i senare fallet enligt de i 35 § strafflagen för krigsmakten stadgade grunder. _

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1909.

Knngl. Majits Nåd. Proposition N:o 67.

83 Förslå g till

Lag

angående ändring af 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901.

Härigenom förordnas, att 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901 skall erhålla följande förändrade lydelse:

10 §.

1. Värnpliktig, som är förlustig medborgerligt förtroende för alltid, må ej tillhöra krigsmakten.

2. År värnpliktig förlustig medborgerligt förtroende, intill dess viss tid förflutit från det han efter utståndet straff blifvit frigifven, må han under samma tid ej vapenöfvas, utan skall till lämpliga arbeten vid krigsmakten användas.

3. Har värnpliktig blifvit upprepade gånger straffad efter strafflagen för krigsmakten, och äro omständigheterna sådana, att krigsman, hörande till det vid krigsmakten fast anställda manskapet, kunnat i motsvarande fall, jämlikt 30 § 3 mom. nämnda lag, skiljas från sin anställning, då må, utan hinder af hvad nedan stadgas om de värnpliktiges fördelning och tjänstgöringsskyldighet i allmänhet, i den ordning och i enlighet med de närmare bestämmelser, som af Konungen meddelas, sådan värnpliktig öfver för as till särskild afdelning af krigsmakten för att där fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet.

Lag samma vare ock, ifall värnpliktig, som tillhört det fast anställda manskapet, men enligt nyssnämnda lagrum blifvit från sin anställning vid krigsmakten skild, begår brott, som i strafflagen för krigsmakten är belagdt med ansvar.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1909.

84 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 december 1906.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden Tingsten,

Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Dyrssen,

Hammarskjöld,

Roos,

JuiILIN,

SWARTZ.

Efter gemensam beredning med cheferna för landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementen anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson i underdånighet de af särskilda kommitterade upprättade förslag till

strafflag för krigsmakten,

lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes, lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten och den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt hvad i afseende därå iakttagas skall,

ändring af 20 § regeringsformen,

lag angående ändring af 1 § i förordningen angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, den 30 maj 1873 och

lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901; öfver hvilka förslag krigshofrätten blifvit hörd och, efter det chefen för generalstaben med flera myndigheter i krigshofrätten lämnats tillfälle

85 Kungi. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 67.

att yttra sig öfver förslagen, afgifvit utlåtande, hvarjemte Svea hofrätt inkommit med infordradt utlåtande öfver förslaget till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes, i hvad samma förslag anginge krigshofrättens organisation.

Efter att hafva redogjort för innehållet af berörda förslag samt afgift yttranden och utlåtanden anförde departementschefen:

»Hvad som i dessa förslag, Indika i flera afseenden väsentligen afvika från den nuvarande lagstiftningen, i främsta rummet ådrager sig uppmärksamhet, är otvifvelaktigt bestämmelserna angående disciplinstraffen samt organisationen af de militära domstolarna, frågor, som båda å detta område af lätt insedda skäl äro af synnerlig vikt. Såsom af den lämnade redogörelsen framgår, hafva emellertid redan bland de kommitterade själfva meningarna visat sig ganska delade i berörda frågor, och krigshofrätten liksom det öfvervägande flertalet af de öfriga myndigheter, som yttrat sig öfver förslagen, hafva ock mot de föreslagna nya bestämmelserna i dessa delai‘ riktat en ingående kritik, som utmynnat i ett mer eller mindre bestämdt afstyrkande af desamma.

Vid granskningen af de anmärkningar, som mot ifrågavarande bestämmelser sålunda framställts, bär jag kommit till den uppfattningen, att nämnda anmärkningar äro i många hänseenden befogade, i följd hvaraf en omarbetning af förslagen befunnits erforderlig, innan vidare åtgärd med desamma företagits. En sådan omarbetning har dessutom påkallats, förutom af smärre detaljanmärkningar, jämväl, såvidt strafflagsförslaget angår, af åtskilliga ändringar, som vid tiden för förslagens afgifvande eller sedermera vidtagits i den allmänna strafflagen samt nu gällande strafflag för krigsmakten.

o

Den omarbetning af förslagen, som af dessa anledningar betingats, bär emellertid för närvarande begränsats till att endast omfatta strafflagsförslaget. Det ligger i sakens natur, att vid en omarbetning af förslaget rörande domstolsorganisationen åtskilliga synpunkter, särskildt de ekonomiska, måste beaktas, livilka vid behandlingen af strafflagsförslaget äga ringa eller ingen betydelse. För att vid sådant förhållande icke onödigtvis uppehålla den fortsatta behandlingen af sistnämnda förslag, hvilket för öfrigt redan i och för sig är af den omfattande beskaffenhet, att dess behandling såsom fristående förslag synes både berättigad och ändamålsenlig, har därför frågan om ändrad organisation af de militära domstolarna och hvad därmed står i samband tills vidare förbigåtts, hvarjämte af rättegångsförslaget i öfrigt för närvarande endast upptagits de delar, som direkt sammanhänga med strafflagsförslaget eller eljest af särskilda anledningar ansetts redan nu böra framläggas.

86 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Det torde dessutom böra påpekas, att, äfven om man, trots de betänkligheter, som tvifvelsutan kunna förekomma mot den af kommittén föreslagna dom stolsorganisationen, likväl skulle anse sig böra godkänna kommitténs principer härutinnan såsom en utväg att utan alltför stegrade kostnader tillföra krigsrätterna den ökade juridiska kompetens, som allmänt befunnits önskvärd, den nuvarande tidpunkten, innan den nya härordningen ännu blifvit fullständigt genomförd och förläggningsorterna för samtliga truppförbanden' slutligen bestämts, i alla händelser synes mindre lämplig för framläggande af ett förslag, som innebär utbytande af den nuvarande anordningen med afseende å krigsrätterna mot en organisation, som grundas å krigsmaktens indelning i ett fåtal jurisdiktioner med territoriellt bestämda distrikt. Hvad särskildt angår förslaget att ombilda krigshofrätten till en afdelning vid Svea hofrätt, synes det desto mera tvifvelaktigt, om en .sådan åtgärd bör för närvarande vidtagas, som, enligt hvad tillgängliga statistiska siffror utvisa, alltsedan 1901 års härordning börjat träda i kraft, målens antal i krigshofrätten år efter år icke obetydligt ökats.

För den omarbetning af ifrågavarande lagförslag, som sålunda inom justitiedepartementet ägt rum, hafva med Eders Kungl. Maj:ts tillstånd varit till biträde inom departementet kallade öfversten och sekundchefen för Svea lifgarde C. L. M. Rosenblad och kaptenen vid Svea artilleriregemente P. A. L. R. Hammarskiöld samt kommendören G. Dyrssen och kommendörkaptenen grefve C. A. Wachtmeister. Såsom resultat af detta arbete föreligger dels ett omarbetadt förslag till ny strafflag för krigsmakten jämte förslag till lag om införande af nämnda lag samt hvad i afseende därå iakttagas skall, dels ock förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868.

Vidkommande till en början förslaget till ny

Strafflag för krigsmakten

innefattar detta — frånsedt smärre ändringar i ordalagen af öfvervägande redaktionell art, för hvilka någon närmare redogörelse icke torde erfordras — i hufvudsak följande skiljaktigheter från kommitténs förslag.

1 kap.

I 1 §, som bestämmer, hvilka som hänföras till krigsmän, har till en början spel med fast anställning vid krigsmakten uteslutits ur uppräk-

87 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

ningen i 2:o) enligt kommittéförslaget. Härmed åsyftas emellertid ingen ändring i sak i hvad nämnda förslag, i öfverensstämmelse med nuvarande lag, härutinnan innehåller. Anledningen till den vidtagna uteslutningen är endast, att, då enligt den nuvarande organisationen af truppförbandens tast anställda musikpersonal den del däraf, som tillhör manskapsgraden, synes vara att hänföra under manskap med fast anställning vid krigsmakten, liksom den öfriga delen af samma personal torde falla under bo) i denna §, särskild! omnämnande härstädes af ifrågavarande personal ansetts obehöflig!.

Mot förslaget att de värnpliktige skulle hänföras till krigsmän, äfven da de under lärd till eller från sin tjänstgöringsort ej stå under militärbetäl, hafva åt reservanter inom kommittén, med hvilka krigshofrätten instämt, anförts så tungt vägande skäl, att nämnda bestämmelse ansetts böra ur förslaget utgå.

. Kommittén har vidare föreslagit, att de värnpliktige, utom i öfrma Sillskildt angifva fall? jämväl eljest skulle hänföras till krigsmän, därest de uppträda i _ militär tjänstedräkt, dock att detta endast skulle gälla under tjugofyra timmar, innan de med anledning af förestående tjänstgöring skulle ställas under militärbefäl, och under lika lång tid, sedan de efter Slutad tjänstgöring upphört att stå under sådant befäl. Detta förslå»synes innebära en principiellt riktig tanke. Att iförandet af uniform bör för värnpliktig medföra vissa militära skyldigheter, särskilt lydnadspbkt mot uniformerad krigsman af högre tjänstegrad, då denne ger någon föreskrift i afseende å den allmänna ordningens upprätthållande, måste äfven för den värnpliktige själf, ligga nära till hands. En öfverordnad, som meddelar en dylik föreskrift, synes ock med fullt skäl kunna påräkna att blifva åtlydd af hvarje underordnad, som uppträder i uniom denne är en värnpliktig, som icke är i tjänstgöring, ett förhållande, hvarom den öfverordnade näppeligen alltid kan hafva anledning att söka på förhand gorå sig förvissad. Det skulle för öfrio-t ur disciplinär synpunkt lått kunna medföra betänkliga påföljder, om eu uniformerad värnpliktig, som gör sig skyldig till våld, förolämpning eller annat lnsubordmationsbrott mot öfverordnad, icke härför skulle drabbas af enahanda ansvar som krigsmän i allmänhet. En bestämmelse, att värnpliktig, som är iförd uniform, är underkastad militär jurisdiktion återfinnes ock i flera utländska krigslagar.

Godkänner man sålunda den princip, som uttalats i kommitténs förevarande förslag, synes emellertid inkonsekvent att uppställa den af kommittén föreslagna tidsbegränsningen. Väl är sant, att en föreskrift

88 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 67.

af ifrågavarande innehåll skulle få praktisk betydelse i framstå lummet vid tid närmast före tjänstgörings början och efter dess naturligtvis kan inträffa, att en värnpliktig äfven vid andra tillfallen upp träder i uniform, synes regeln höra gälla utan någon tidsbegränsning, he

hvarje sådan måste blifva godtycklig. _ ... , „QTio

' Att häri skulle ligga en utvidgning af den militära strafflag

giltighetsområde utöfver tillbörliga gränser, synes ej med fog kunna påstås. Antalet värnpliktige, som förskaffa sig egna uniformer är i regeln försvinnande litet.' »gon skyldighet för värnplikt,ge åt utom tjänsten

bära uniform förefinnes i alla händelser icke. Det skulle sålunda helt

och hållet bero af den värnpliktige själf, om han pa grund af de föreslagna bestämmelsen blefve att anse som krigsman, slutligen ar sja tklart, att med det i förslaget använda uttrycket militär tjänstedrak. åsyftas fullständig dylik dräkt.

Under 4:o) i denna § har kommittén upptagit sjökrigsskolans kadetter och skeppsgossar vid flottan. Båda dessa grupper hafva emellertid

ansetts böra ur förslaget utgå. . ..., fer-aW

Hvad sjökrigsskolans kadetter angår, innebar kommitténs förslag,

att jämväl eleverna i skolans tre lägsta klasser skulle komma att hänföras till krigsmän. De skäl, som af kommittén härför anförts, synas dock föga hållbara Under instämmande med de kommittéledamöter, som reserverat sia i denna del, hafva ock såväl t. f. stationsbefälhafvaren vid flottans station i Stockholm som krigshofrätten motsatt sig förslaget härutinnan. En förändring i nuvarande förhållanden, enligt hvilka sjökadett omedelbar före uppflyttning till skolans 4:e landklass befordras till underofticerskorpnal och derigenom såsom hörande till det vid krigsmakten fast anstalta manskapet, blir att anse såsom krigsman, synes dessutom för narvarand vara desto mindre påkallad, som vid en blifvande omorganisation af sjo krigsskolan det icke synes osannolikt, att skolans lägsta klasser komma

att indB™|^ande anledningen till att skeppsgossar vid flottan ur förslaget

uteslutits, gäller detsamma, som _ ofvan beträffande spel ^nå *

anförts. Skeppsgossarne insättas i nummer och fördelas å kompani» .c som öfrigt vid flottan anställdt manskap, dit de Jämväl enligt^ det flottan o-ällande reglemente hänföras. De törel; vara krigsman ledai p. grund af 2:o) i denna paragraf och behöfva sålunda ej särskild! omforma as.

I uppräkningen i 1 § 4:o), hvilket moment motsvarar 5:o) i kommittéförslaget, har tillagts ridare, en yrkesgrupp, som jämväl plåga! för

89 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

kustartilleriets räkning förhyras, men som svårligen torde kunna hänföras under de i momentet förut uppräknade grupper. Den delvis förändrade lydelse, som momentet i fråga i öfrigt erhållit, afser att förekomma den missuppfattning af ifrågavarande stadgande, som å vissa håll yppats, att därunder skulle innefattas jämväl till tjänstgöring i land på grund af särskild! aftal antagen personal vid flottan eller kustartilleriet.

I 1 § 6:o) i kommittéförslaget hafva såsom krigsmän upptagits »de, som för vinnande af officers- eller underofficersbeställning vid krigsmakten för sin utbildning tjänstgöra därstädes». Detta moment, som saknar direkt motsvarighet i nuvarande lag, har emellertid, enligt hvad kommittén själf vitsordar, ingalunda den räckvidd, som formuleringen angifver. Det har sålunda till en början ej alls afseende på armén. Officers- och reservofficersvolontärer äro, liksom öfriga volontärer, samtliga hänförliga under manskap med fast anställning vid krigsmakten. Utom volontärer finnas inga, SQm för vinnande af officers- eller underofficersbeställning vid armén för sin utbildning tjänstgöra därstädes. Hvad flottan angår, åsyftas, såsom af det föregående framgår, hvarken sjökrigsskolans kadetter eller skeppsgossekåren. Återstå sålunda reservofficersaspiranter vid flottan, kadettaspiranter och kadetter vid kustartilleriet samt s. k. extra kadetter vid flottan, Indika samtliga fyra grupper enligt kommitténs uppfattning på grund af nu gällande bestämmelser icke kunna hänföras till krigsmän.

Hvad angår reservofficersaspiranterna vid flottan och kadetterna vid kustartilleriet, har emellertid denna kommitténs uppfattning mötts af gensagor. Reservofficersaspiranterna vid flottan, hvilka motsvara reservofficersvolontärerna vid armén, äro uppförda å stat till bestämdt antal samt räknas till flottans reserv. Den omständigheten, att reservofficersvolontärerna vid armén finnas upptagna å hvarje särskild! regementes stat och därigenom närmare anknutits till arméorganisationen i öfrigt, medan reservofficersaspiranterna vid flottan bilda en afdelning för sig inom flottans personal, synes ej utgöra berättigad anledning till, att de senare böra anses i ifrågavarande hänseende intaga annan ställning än de förra. Enda skillnaden torde vara, att reservofficersaspiranterna, som hafva underofficers grad, på grund af 1 § l:o) böra hänföras till krigsmän, medan reservofficersvolontärerna, som tillhöra manskapsgraden, äro krigsmän på grund af 2: o) i samma paragraf. Kadetterna vid kustartilleriet motsvara officersvolontärer vid armén. De placeras efter antagandet på Vaxholms kustartilleriregemente och insättas i nummer därstädes vid tjänstgöringens början. I likhet med officersvolontärerna vid armén torde de således vara att hänföra till det fast anställda manskapet och följaktligen på grund af 1 § 2:o) att

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Håft. 12

90 Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

anse såsom krigsmän. För dessa två nu omförmälda grupper skulle sålunda det föreslagna nya momentet vara öfverflödigt.

Beträffande de återstående tvenne grupperna, kadettaspiranterna vid kustartilleriet och extra kadetterna vid flottan, är ostridigt, att de enligt gällande bestämmelser ej äro att anse som krigsmän. Båda dessa grupper äro under de tider, de tjänstgöra vid krigsmakten, underkastade enahanda disciplinära straffbestämmelser, som för närvarande gälla för eleverna, i sjökrigsskolans lägre klasser. Den tjänstgöring, som åligger aspirant. vid kustartilleriet, är helt kort, endast två månader, och utgör hufvudsakligen en förberedelse till den examen, som föregår antagandet till kadett. Extra kadetterna vid flottan skola visserligen undergå en något längre tids öfning, innan de antagas till kadetter vid sjökrigsskolan, men å andra sidan är denna anordning af rent tillfällig och öfvergående natur. Något särskild! behof att ändra kadettaspiranternas och extra kadetternas ställning i förevarande afseende lärer ej heller hafva yppats. Om, såsom nu föreslås, eleverna i sjökrigsskolans lägre klasser bibehållas i sin nuvarande ställning, enligt hvilken de icke lyda under krigslagarna, synes detsamma fortfarande böra gälla äfven beträffande kadettaspiranterna och extra kadetterna. Hela detta moment har därför i det omarbetade förslaget uteslutits.

Utom det fältgendarmen- och fältpolisväsende, som enligt gällande fälttjänstreglemente skall finnas vid fälthären för ordningens upprätthållande inom krigsskådeplats, skall enligt upprättade mobiliseringstabeller vid mobilisering af kustpositionerna där anordnas ett polisväsende. Vidare förutsattes 1 det den 2 augusti 1906 utfärdade etappreglementet upprättande af ett etappolisväseride för ordningens öfvervakande inom etappområde. Då af enahanda skäl, som af kommittén anförts beträffande de till fältgendarmen- och fältpolisväsendet hörande personer, jämväl.de, som tillhöra polisväsendet vid mobiliserad kustposition eller etappolisvåsendet eller eljest tillhöra sådant polisväsende, som kan komma att anordnas vid mobiliserad afdelning af krigsmakten, torde böra hänföras till krigsmän, har 5:o) i det omarbetade förslaget, hvithet moment motsvarar 9:o) i kommitténs förslag, erhållit en allmännare affattning.

Enligt hvad i kommitténs motiv uttalats, skulle, enligt kommitténs åsikt, under det i förslaget liksom i nuvarande lag använda uttrycket »officerare och underofficerare vid krigsmakten» inbegripas äfven officerare och underofficerare, anställda öfver stat vid regemente eller kår eller tillhörande reserverna, liksom ock officerare, som, utan att tillhöra visst regemente eller kår, kvarstå i armén. Likaså skulle till manskap med

Kurtgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

fast anställning vid krigsmakten räknas äfven manskap, som antagits öfver stat vid regemente eller kår eller tillhör reserv vid krigsmakten.

Då den princip, som af kommittén sålunda uttalats, är af synnerlig vikt, har det synts angeläget, att densamma måtte komma till uttryck i själfva lagen I anledning häraf har till 1 § fogats ett tillägg af innehåll, att under l:o) och 2:o) innefattas icke blott personal med beställning på stat vid krigsmakten utan jämväl öfvertalig personal samt personal, tillhörande krigsmaktens reserver.

Hvilken den personal är, som i tillägget åsyftas, finnes, hvad armén angår, närmare angifvet i de den 9 februari 1906 utfärdade nådiga förordningar angående arméns reserver af befäl och civilmilitär personal samt angående arméns öfvertaliga personal. Härvid torde bemärkas, att då enligt den förstberörda af nämnda båda förordningar till officers- och underofficerspersonalen vid regementes reserv räknas, bland andra, officerare och underofficerare, hvilka med rätt till fyllnadspension afgått från beställning på stat, hvad i kommitténs motiv uttalats därom, att f. d. officerare och underofficerare, hvilka afgått ur tjänsten med dylik pension, icke, med mindre de vid krig eller mobilisering inkallas till tjänstgöring, äro att hänföra under uttrycket »officerare och underofficerare vid krigsmakten», äger giltighet endast beträffande sådana med fyllnadspension afgångna officerare och underofficerare, å hvilka berörda förordning icke har tillämplighet.

Hvad flottan angår, finnes i reglementet för flottan, Del I § 17, angifvet, hvilka som tillhöra flottans reserv. För det till flottan hörande kustartilleriets räkning finnas motsvarande bestämmelser i Del III § 8 af samma reglemente.

Slutligen torde i detta sammanhang böra beröras frågan angående den till lots- och fyrinrättningarna hörande personalens samt officerarnes vid väg- och vattenbyggnadskåren ställning till krigslagarna. Såsom af det omarbetade förslaget framgår, har därigenom ingen ändring skett i hvad kommittén i detta afseende hemställt. Lots- och fyrinrättningarnas personal samt officerarne vid väg och vattenbyggnadskåren skulle sålunda, i händelse förslaget antages, hänföras till krigsmän, endast då de äro i tjänstgöring vid krigsmakten, hvarjämte de på grund af 7 § skulle vara underkastade straff enligt strafflagen för krigsmakten jämväl i de i 5 och 11 kapitlen särskild!, omförmälda fall. Visserligen har af lotsstyrelsen samt chefen för väg- och vattenbyggnadskåren i deras till krigshofrätten afgifna yttranden uttalats betänkligheter mot en dylik anordning, men dessa betänkligheter synas ej kunna tilläggas någon afgörande betydelse. Hvad särskild! angår väg- och vattenbyggnadskåren, torde böra erinras om de

92 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

sträfvande]!, som på senare tider gjort sig gällande i syfte att med anställning i nämnda kår måtte förenas anställning såsom officer i fortifikationens reserv. I den mån dessa sträfvanden vinna framgång, blifva officerarne i vägoch vattenbyggnadskåren krigsmän i likhet med öfriga officerare, som tillhöra krigsmaktens reserver, och lyda såsom krigsmän under chefen för fortifikationen. Att vid sådant förhållande samtidigt bibehålla den nuvarande anordningen, enligt hvilken väg- och vattenbyggnadskårens officerare i sin nämnda egenskap, hvad disciplin, subordination och ansvarsbestämmelser för tjänstefel angår, äro underkastade krigslagarna och såsom krigsmän lyda under chefen för väg- och vattenbyggnadskåren, synes innebära en oegentlighet.

Af det yttrande, hvilket den 7 oktober 1881 afgafs till statsrådsprotokollet af dåvarande chefen för justitiedepartementet, framgår, att ifrågavarande båda kårer vid nämnda tid ej ansågos tillhöra krigsmakten. Sedermera har genom förordningen angående personalens vid lots- och fyrinrättningarna tjänstgöringsskyldighet vid flottan den 29 november 1901 föreskrifvits, att sagda personal, med undantag af de med kontrakt anställda vaktarna vid smärre ledfyrar, skall under hela sin tjänstetid vid lotsverket tillhöra flottans reserv, och enligt den i det föregående omförmälda förordningen angående arméns öfvertaliga personal den 9 februari 1906 räknas till nämnda personal äfven officerarne vid väg- och vattenbyggnadskåren, »i den mån det följer af de om denna kår gällande särskilda bestämmelser». Då nu enligt det föreslagna tillägget till 1 § all militär reserv och öfvertalig personal skulle såsom sådan vara hänförlig till krigsmän, förutsätter ett godkännande af förslaget i den del, hvarom nu är fråga, upphäfvande af nyssberörda bestämmelser, hvilka för öfrigt äro af rent formell natur och icke på något sätt sammanhänga med de nu gällande bestämmelser, som reglera nämnda kårers tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. Härigenom komma ock lots- och fyrpersonalen med angifna undantag samt officerarne vid väg- och vattenbyggnadskåren i det afseende, hvarom nu är fråga, i väsentligen samma ställning som de värnpliktige, med hvilka de jämväl torde vara närmast jämförliga.

Enligt den formulering, kommittén gifvit 2 §, skulle inom det till flottan hörande kustartilleriet, liksom inom armén, förmanskap på grund af högre tjänstegrad endast förefinnas inom hvarje särskildt regemente för sig. Då emellertid organisationen af kustartilleriet, i likhet med hvad som gäller om flottan i öfrigt, är grundad därå, att kustartilleriet såsom sådant utgör en enhet, och personalens fördelning å de tvenne kustartilleriregementen, som för närvarande finnas, närmast motsvarar fördelningen af

93 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

flottans ötriga personal å de olika stationerna, har denna paragraf omformulerats, så att kustartilleriet i det afseende, hvarom här är fråga, likställts med flottan i öfrigt.

Mot den af kommittén föreslagna lydelsen å 4 § har af krigshofrätten med flere, anmärkts, att det synes föga förenligt med den militära strafflagens natur att i den definition på mobiliserad afdelning, som i denna paragraf meddelats, införa begreppen anfalls- och försvarskrig. Riktigheten af denna anmärkning synes obestridlig. I hvilka fall rikets krigsmakt eller afdelning däraf må ställas på krigsfot, är en fråga, som det ej tillkommer strafflagen för krigsmakten att besvara. Då det därför gäller att i denna paragraf angifva, hvad som bör förstås med mobiliserad afdelning, och härigenom på samma gång afgöra, när de i lagen förekommande bestämmelser, som hafva afseende å dylik afdelning, skola vinna tillämpning, torde det faktiska förhållandet, att krigsmakten eller afdelningen däraf ställes eller är ställd på krigsfot, oberoende af anledningen härtill, vara den enda synpunkt, som bör komma i betraktande. Utgår man från denna uppfattning, synes emellertid själfklart, att undantag bör göras för det fall, att s. k. försöksmobilisering föreligger, så att afdelning af krigsmakten, som endast för öfning ställes eller är ställd på krigsfot, icke blir att anse som mobiliserad i den mening, hvari nämnda uttryck fattas i denna lag.

Då fästning, utan att mobiliseringsorder erhållits, af kommendanten förklaras i krigstillstånd eller, såsom motsvarande term lyder i det för kustartilleriet gällande reglemente, i belägringstillstånd, åligger det kommendanten att vidtaga alla erforderliga åtgärder för fästningens försättande i fullt försvarsdugligt skick. Att detta innebär fästningens försättande å krigsfot, framgår, bland annat, af en bestämmelse i kustartilleriets reglemente, att belägringstillståndet upphör vid återgång till fredsfot. En fästning är följaktligen under sådana omständigheter att enligt denna lag anse såsom mobiliserad, äfven om mobiliseringsorder ej utfärdats.

2 kap.

I 6 § 2:o) har kommittén bland de vid krigsmakten anställda civila ärnbets- och tjänstemän, hvilka undantagits från att lyda under strafflagen för krigsmakten, upptagit äfven domare i krigsdomstol. Med hänsyn till att den nuvarande militära domstolsorganisationen skulle

94 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

tills vidare lämnas orubbad, har detta undantag ansetts höra för närvarande utgå.

Af enahanda skäl, som ofvan anförts beträffande det föreslagna tilllägget till 1 §, har till denna paragraf fogats ett tillägg af innehåll, att under 2:o) innefattas icke blott civila ämbets- och tjänstemän med beställning på stat vid krigsmakten, utan jämväl dylika ämbets- eller tjänstemän, hvilka tillhöra krigsmaktens öfvertaliga personal eller dess reserver. I fråga om hvilken personal, som här åsyftas, må hänvisas till de vid redogörelsen för tillägget till 1 § i sådant hänseende åberopade författningar.

Då de civilmilitära beställningar, hvartill enligt gällande bestämmelser utnämning sker i reserven, samtliga synas vara att anse som tjänstemän och det med denna uppfattning befunnits öfverflödigt att i 6 § 3:o) omnämna reserv vid krigsmakten, har bestämmelsen härom i det omarbetade förslaget uteslutits.

Uti ifrågavarande moment har kommittén undantagit, bland andra, civile betjänte vid militära sjukhus. Med hänsyn till den militära organisationen af dylika sjukhus har emellertid befunnits olämpligt att sträcka detta undantag längre än till sjuksköterskor och öfrig vid dylika sjukhus anställd kvinnlig betjäning.

I 6 § 4:o) hafva vid omarbetningen uteslutits »extra vaktmästare vid marinintendenturkåren», då sådana extra vaktmästare hvarken för närvarande finnas eller ens enligt gällande reglemente kunna finnas. I samma moment har däremot på hemställan af krigshofrätten in. fl. tillagts vid truppförbanden anställda maskinister, eldare och handtverkare. Maskinister och eldare anställas vid belysnings-, värme-, tvätt- och kokinrättningar vid arméns truppförband. Handtverkare anställas vid de verkstäder af olika slag, som finnas inrättade inom kasernetablissementen. Dessa anställningar äro ej uppförda på stat, i hvithet fall de skulle vara hänförliga under 3:o), utan grunda sig på kontrakt upprättade med vederbörande truppförbands förvaltning. Maskinister och eldare hafva i regel bostad inom kasernetablissementen. Af militära skäl har befunnits nödigt, att äfven denna personal ställes under krigslagarna. Att bär medtaga äfven civila hästskötare, såsom krigshofrätten jämväl hemställt, har dock ansetts olämpligt, då dessa ej äro anställda vid krigsmakten.

Sedan kommitténs betänkande afgifvits, har den 13 oktober 1905 utfärdats nådig kungörelse angående, bland annat, antagning och utbildning af mariningenjörselever och mariningenjörsaspiranter. Då i anled-

95 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

ning häraf eu ändring af 6 § 5:o) nödvändiggjorts, har det ansetts lämpligt att gifva detta lagrum en allmännare affattning, hvarigenom en hvar, som, på grund af nu gällande eller framdeles blifvande bestämmelser, för vinnande af civil ämbete- eller tjänstemannabefattning vid krigsmakten för sin utbildning tjänstgör därstädes, ställes under krigslag.

Då det, såsom framställda anmärkningar gifva vid handen, ej torde med önskvärd tydlighet framgå, att under 6 § 6:o) innefattas äfven sådan civilmilitär personal, som i 2:o) och 3:o) undantagits, däribland jämväl vid krigsmakten anställda präster, har en omredigering af detta moment till innehållets förtydligande ansetts erforderlig, och har det härvid funnits lämpligt att sammanslå detta moment med nästföljande till ett moment.

I 8 § i kommittéförslaget stadgas, -bland annat, att enhvar, som, 8 § medan han vistas å krigsskådeplats eller af krigsmakten ockuperadt område, gör sig skyldig till brott enligt vissa uppräknade paragrafer i strafflagen för krigsmakten, skall straffas efter nämnda lag, ändå att han eljest icke lyder under densamma. Då emellertid en fästning, fastän icke belägen å krigsskådeplats, likväl kan förklaras i belägringstillstånd, och fästningen i sådant fall synes i det afseende, hvarom i denna § är fråga, böra likställas med krigsskådeplats eller af krigsmakten ockuperadt område, har ett tillägg till paragrafen i sådan riktning befunnits önskvärdt. Då härvid i det omarbetade förslaget användts uttrycket »fästning, som förklarats i belägringstillstånd», bär med »fästning» här liksom på öfriga ställen i lagen afsetts att beteckna hvarje befästning, större eller mindre, eller grupp af befästningar, som icke är af blott tillfällig natur och för hvilken särskild kommendant eller annan därmed likställd befälhafvare finnes. Uttrycket »belägringstillstånd» är här taget i den mening, detta uttryck har enligt det för kustartilleriet gällande reglemente, och har, såsom redan i det föregående vant anledning att påpeka, hvad armén angår, sin motsvarighet i det i fälttjänstreglementet använda uttrycket »krigstillstånd». Sistnämnda reglemente använder visserligen jämväl uttrycket »belägringstillstånd», men inlägger däri en annan betydelse än den, samma uttryck har i kustartilleriets reglemente.

Det nu föreslagna tillägget till 8 § förutsätter naturligtvis, för att kunna likformigt tillämpas, att omförmälda reglementen uti ifrågavarande hänseende bringas i nödig öfverensstämmelse med hvarandra.

Sedan kommittéförslaget afgifvits, har 7 § i nu gällande strafflag 14 § för krigsmakten genom lag den 27 april 1906 undergått den ändring, som

16 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

betingats af unionsupplösningen. I det omarbetade förslaget har motsvarande 14 § upptagits med den förändrade affattning, som 7 § i nuvarande lag sålunda erhållit, därvid emellertid, i enlighet med kommitténs förslag, det nuvarande uttrycket »enhvar vid svenska krigsmakten anställd» utbytts mot »enhvar, som tillhör svenska krigsmakten».

3 kap.

I 16 § 3 mom. möter för första gången det såväl i nuvarande lag som i förslaget flerstädes använda uttrycket »i fält». Någon definition å detta uttryck återfinnes emellertid icke i förslaget lika litet som i nuvarande lag.

1 det förslag till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes, som afgafs af den af” Eders Kungl. Maj:t den 20 december 1895 tillsatta kommitté för revision af den militära rättegångsordningen, innehöll 5 § ett stadgande, att afdelning af krigsmakten skulle anses vara i fält, då den befunne sig inom krigsskådeplats eller å fästning, som särskildt förklarats i krigstillstånd. " I det utlåtande, som krigshofrätten afgaf öfver nämnda förslag, anmärktes, att denna definition vore föga tillfredsställande, då den för mycket hänförde sig till territoriella förhållanden och ej toge tillbörlig hänsyn därtill, huruvida vid afdelningen i fråga fältförhållanden faktiskt vore rådande eller icke. I nuvarande lag har på ett par ställen med »trupp, som är i fält» likställts »trupp, som är under tåg till krig». Sistnämnda uttryck har emellertid å motsvarande ställen i förslaget uteslutits såsom obehöflig!, hvaraf sålunda framgår, att enligt kommitténs uppfattning jämväl trupp, som befinner sig under tåg till krig, bör anses vara i fält. Under detta uttryck synes följaktligen höra innefattas hvarje truppafdelning, som i anledning af inträffadt eller befaradt krig lämnat sin vanliga förläggningsort. Hvilken betydelse man än inlägger i begreppet »i fält», synes dock uppenbart,. att detsamma föga lämpar sig att användas om besättningstrupper å fästning. Å flera ställen — såväl i nu gällande lag som i förslaget — där nämnda uttryck förekommer, likställes ock därmed »belägrad fästning» eller »fästning, som förklarats i belägringstillstånd». Äfven i den paragraf, hvarom nu är fråga, synes ett tillägg i dylik riktning erforderligt och, med hänsyn särskildt till formuleringen af 52 § i förordningen om krigsdomstolar in. m., har det befunnits lämpligt att i detta syfte efter orden »i fält» inskjuta »eller i belägrad fästning».

Jag öfvergår härefter till de föreslagna nya bestämmelserna angående disciplinstraffen. Den första fråga, som härvid framställer sig till bosva-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

rande, eller frågan om disciplinstraffens arter sammanhänger på det närmaste med eu annan fråga, nämligen, huruvida jämte disciplinstraff äfven s. k. tillrättavisningar böra stå till buds gent emot militära förseelser och fel, samt, om denna fråga besvaras jakande, Indika slag af tillrättavisningar, som böra finnas. Tillrättavisningar få enligt nu gällande lag användas för mindre förseelser och oarter, som icke finnas påkalla ansvar efter strafflagen för krigsmakten. De äro sålunda, såsom jämväl af själfva namnet angifves, icke att hänföra till straff i egentlig mening samt kunna meddelas äfven af lägre befälhafvare än af dem, som tillerkänts bestraffningsrätt i disciplinmål, hvarjämte frågan om behörigheten af en meddelad tillrättavisning, i motsats mot hvad som gäller angående disciplinstraffen, icke kan genom besvär dragas under krigsdomstols pröfning. De ledamöter af kommittén, hvilka uttalat sig för tillrättavisningarnas afskaffande, hafva emellertid velat bibehålla vissa slag af de nuvarande tillrättavisningarna såsom disciplinstraff och samtidigt äfven åt lägre befälhafvare än regementschefer och med dem likställda inrymma befogenhet att ålägga dylikt disciplinstraff. Frågan torde sålunda närmast gälla, huruvida de slag af tillrättavisningar, som anses böra bibehållas, skola hänföras till straff och såsom sådana kunna öfverklagas. Till stöd för den meningen, att så bör vara förhållandet, har anförts, att den förmån, som till äfventyra kunde anses ligga däri, att en meddelad rättelse benämnes tillrättavisning i stället för straff, åtminstone hvad de värnpliktige anginge, vore skäligen betydelselös och i alla händelser icke kunde uppväga olägenheten af, att hvarje rättsmedel saknades mot förmans beslut i detta afseende. Häremot kan erinras, att så länge tillrättavisningarna icke hänföras till straff, de icke inflyta i det straffregister, som enligt gällande disciplinstadga skall finnas, och att detta ur humanitär synpunkt innebär en icke oväsentlig fördel icke blott för de vid krigsmakten fast anställda utan jämväl, om ock i mindre mån, för de värnpliktige, torde väl icke kunna förnekas. Vissa andra af kommittén särskilt åberopade synpunkter, hvarigenom tillrättavisningar framstå såsom lindrigare än straff, äga otvifvelaktigt lika betydelse, vare sig fråga är om värnpliktige eller andra. Gent emot påståendet, att hvarje rättsmedel saknas emot beslut, hvarigenom tillrättavisning meddelats, torde böra erinras, hvad jämväl blifvit af kommittén framhållet, att, därest någon förmenar sig hafva lidit orätt genom tillrättavisnings meddelande, det naturligtvis står honom öppet att härom i tjänsteväg göra anmälan hos vederbörande befälhafvare. Skillnaden häremellan och den utväg, som efter undergången disciplinär bestraffning står den bestraffade till buds eller att söka krigsdomstols förklaring, huruvida bestraffningen bör honom tillräkna^ eller icke, synes följaktligen i sak Bill. till Riksd. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Ilåft. 13

98 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

ej vara särdeles stor. 1 öfverensstämmelse med krigshofrättens hemställan har därför någon afvikelse från deri principiella ståndpunkt, kommitténs majoritet i denna fråga intagit, icke ansetts böra ske, utan vid sidan af disciplinstraffen fortfarande såsom hittills bibehållits s. k. tillrättavisningar.

I afseende å frågan Indika slag af tillrättavisningar, som höra finnas, har kommittén i hufvudsak anslutit sig till de nu i ämnet gällande bestämmelser, hvaremot krigshofrätten, som till disciplinstraffen öfverflyttat det slags frihetsinskränkning, som består i förbud att vistas utom visst kasernrum, af tillrättavisningarna i öfrigt endast velat bibehålla varning samt mistning af dagaflöning eller atlöningstillägg. De skäl, som af krigshofrätten härför åberopats, torde icke kunna frånkännas betydelse, hvad angår sådana tillrättavisningar som vägran af tjänstledighet, vaktgöring utom vanlig ordning samt indragning af ölportion, i följd hvaraf dessa tillrättavisningar vid omarbetningen uteslutits. Särskildt hvad angår vägran af tjänstledighet, har det synts mindre lämpligt att, innan en person ifrågasatt att erhålla ledighet från tjänstgöring, tillrättavisa honom medelst dylik vägran. För öfrigt kan ju sökt tjänstledighet vägras af många andra orsaker, än att personen i fråga förskyllt tillrättavisning.

Hvad angår s. k. permissionsförbud, har, på sätt nedan närmare förmäles, den strängare formen däraf — förbudet att vistas utom kasernrummet — vid omarbetningen hänförts till disciplinstraffen. Beträffande den mildare formen af dylikt förbud — förbudet att å tjänstfri tid vistas utom vederbörande truppförbands etablissement eller därmed likställdt område — kan visserligen mot detsammas bibehållande bland tillrättavisningarna göras enahanda anmärkning, som framställts mot bibehållandet af vägran af tjänstledighet. På grund af det sätt, hvarpå bestämmelserna om permittering i praktiken tillämpas, kan emellertid det betraktelsesättet otvifvelaktigt sägas vara bland de menige allmänt rådande, att de i regel äro berättigade att under fritid d. v. s. den tid mellan revelj och tapto, då någon tjänstgöring icke ifrågakommer, erhålla permission. Praktiskt taget synes det sålunda befogadt liksom det otvifvelaktigt äfven är lämpligt att bibehålla denna mildare form af permissionsförbud såsom tillrättavisning, hvaremot dess borttagande lätteligen kunde föranleda missförstånd. Dessutom torde böra beaktas, att enligt det för armén gällande tjänstgöringsreglemente allt befäl äger att under fritid vistas hvar som helst inom öfningsplatsen eller garnisonsorten, så framt ej vederbörande regementschef finner skäl att annorlunda förordna. År sålunda fråga om underbefäl af manskapsgraden, synes bibehållandet af det lindriga permissionsförbudet såsom tillrättavisning jämväl ur teoretisk

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67. 99

synpunkt berättigad! Denna tillrättavisning har därför i det omarbetade förslaget bibehållits.

Reservanter inom kommittén liksom krigshofrätten hafva föreslagit, att med hänsyn till tjänsten ombord å fartyg s. k. landgångsförbud måtte för manskapet upptagas bland disciplinstraffen såsom en motsvarighet till förbudet att lämna visst kasernrum vid tjänstgöring i land. Emellertid synes det riktigare, att dylikt landgångsförbud likställes med förbudet att lämna kasernområde, läger eller däremot svarande område. I hvarje fall synes det oegentlig!, att landgångsförbudet endast skulle kunna användas mot manskapet men icke mot officerare eller underofficerare. 1 öfverensstämmelse med denna uppfattning har därför äfven landgångsförbudet bibehållits bland tillrättavisningarna med lika tillämplighet å officerare och underofficerare som å manskap.

Slutligen har det jämväl befunnits olämpligt att för närvarande bland tillrättavisningarna borttaga åläggande att utom tur förrätta handräcknings- eller andra arbeten, som för krigsmaktens behof kunna förefalla. Att vaktgöring utom vanlig ordning borttagits, är endast en konsekvens af det redan tidigare verkställda borttagandet af den s. k. straffexercisen och sammanhänger därmed, att den slags vaktgöring, som här uteslutande torde åsyftas, eller vaktgöring såsom skiltvakt, utgör en del af den rent militära tjänsten. Men de skäl, som tala för, att hvad som tillhör den rent militära tjänsten, icke bör användas såsom tillrättavisning, synas icke äga tillämpning beträffande s. k. handräckningsarbeten.

Mot den af kommittén föreslagna anordningen af disciplinstraffen, hvarigenom dessa indelats i arrest af första, andra och tredje graden, liar med rätta anmärkts, dels att inom första gradens arrest i själfva verket inrymts två olika straffarter, arrest utan bevakning för officerare och underofficerare samt vaktar rest för manskap, hvarigenom den åsyftade likställigheten endast blifvit formell, dels ock att denna gradindelning i alla händelser synes föga motiverad och i tillämpningen skulle medföra väsentliga oegentligheter. Vill man i sak bibehålla de båda mildare slagen af de nuvarande disciplinstraffen, arrest utan bevakning och vaktarrest, — och härom äro ju alla myndigheter, som yttrat sig i frågan, ense — synes därför intet skäl föreligga vare sig att frångå den nuvarande anordningen af dessa disciplinstraff såsom två särskilda slag af arrest eller att afskaffa de nuvarande benämningarna därå. Då emellertid den största möjliga likställighet mellan krigsmän af olika grader jämväl i afseende å straffarter tydligen är önskvärd, blifver frågan närmast, huru arrest utan bevakning, som enligt nuvarande bestämmelser endast får användas för officerare och underofficerare, lämpligen skall anordnas för

100 Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

manskapet. Såsom redan i det föregående antydts, har denna fråga

ansetts böra lösas på det sätt, som af en reservant inom kommittén

med instämmande af krigshofrätten m. fl. föreslagits, eller genom öfverflyttning till disciplinstraffen af det slags tillrättavisning, som består i förbud att vistas utom visst kasernrum. Redan enligt nuvarande lag (17 § sista stycket) finnes möjlighet att i visst fall såsom motsvarighet till arrest utan bevakning förbjuda straffskyldig att utan vederbörandes tillstånd lämna kasernrummet. Såsom hufvudregel rörande verkställighet af arrest utan bevakning har därför i det omarbetade förslaget upptagits, att dylikt straff verkställes, om den straffskyldige är officer eller underofficer, i eget runa eller tält och, om han tillhör manskapet, i kasernrum eller tält.

Denna regel är emellertid icke under alla förhållanden tillfyllest

med afseende å tjänsten ombord å fartyg. Nuvarande strafflag för krigsmakten har därför i 17 § ett stadgande, att, om arrest utan bevakning skall verkställas å fartyg, (som är på sjötåg, men tjänligt rum för bestraffningen saknas, den straffskyldige i stället må förbjudas att å fartyget förflytta sig utom visst område. Det har synts ändamålsenligt att bibehålla detta stadgande, med tillämplighet jämväl a manskapet.

Med afseende å sättet för verkställighet af vaktarrest har icke vidtagits någon ändring i hvad kommittén i öfverensstämmelse med nuvarande lag härutinnan föreslagit. Vaktarrest skulle sålunda fortfarande som hittills verkställas under bevakning i låst ljust rum eller i tält eller, om straffet skall verkställas å fartyg och för ändamålet lämpligt rum där saknas, under bevakning å tjänligt ställe.

En fråga, hvaråt kommittén, med anledning, bland annat, af Riksdagens skrifvelse den 1 juni 1901 angående revision af krigslagarne agnat särskild uppmärksamhet, är frågan, huruvida sträng arrest bör bibehållas eller icke. Nuvarande chefen för generalstaben har såsom ledamot af kommittén uttalat sig för det fullständiga afskaffandet af nämnda slag af disciplinstraff. I detta uttalande hafva två bland kommitténs icke militära, ledamöter instämt, hvarjämte bland de myndigheter, som uttalat sig öfver förslagen, en arméfördelningschef och en regementschef anslutit sig till samma åsikt. A andra sidan har af krigshofrätten liksom af det öfvervägande flertalet af de öfriga militära myndigheter, som yttrat sig i frågan, under instämmande med kommittémajoriteten, med skärpa betonats nödvändigheten af att äga tillgång till ett strängare disciplinstraff än ett straff, som blott består i inneslutning i ljust låst enrum. Gent emot de skäl, som till stöd för sistberörda åsikt åberopats, torde det icke heller kunna anses tillrådligt att vidtaga en så långt gående reform i denna del,

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 67.

som af chefen för generalstaben tillstyrkts. Härvid torde jämväl böra beaktas, att, sedan numera i deri allmänna strafflagen införts bestämmelser om skärpning af de kortvariga frihetsstraffen genom mörkt enrum, det måste förefalla i än högre grad betänkligt att ur strafflagen för krigsmakten helt och hållet utesluta ifrågavarande slag af disciplinstraff. Att emellertid, såsom från vissa håll påyrkats, bibehålla den stränga arresten såsom en särskild straffart vid sidan af arrest utan bevakning och vaktarrest, synes dock icke erforderligt, utan torde frågans riktiga lösning vara att söka i den af kommittén föreslagna anordningen att göra inneslutning i mörkt enrum till en skärpt form för verkställighet af vaktarrest, som under vissa förutsättningar må tillgripas. Härigenom skulle äfven vinnas fördelen af öfverensstämmelse i förevarande afseende med den allmänna strafflagen.

Att en dylik anordning redan i och för sig innefattar ett korrektiv mot ett öfverdrifvet användande af mörk arrest, är uppenbart. Så länge dylik arrest finnes såsom särskild straffart upptagen i lagen, måste vid straffmätningen vederbörlig hänsyn härtill tagas. Nuvarande strafflag för krigsmakten utsätter ock i vissa fall sträng arrest såsom ovillkorlig straffpåföljd. Med en anordning åter sådan som den af kommittén föreslagna har man vid utmätning af disciplinstraff att taga hänsyn endast till de normala straffsatserna, och frågan huruvida straffet bör förenas med skärpning eller ej, förekommer därefter till bedömande efter de individuella förhållandena i det särskilda fallet.

Under Indika förhållanden bör då vaktarrest kunna åläggas med skärpning? Kommittén har i detta afseende föreslagit, bland annat, att skärpning ej i något fall må åläggas, utan så är att synnerlig råhet, groft trots mot föreskrifven eller eljest gällande ordning eller inrotad vanart genom förbrytelsen ådagalagts. Mot denna föreskrift bär emellertid af såväl anhängare som motståndare till den mörka arresten anmärkts, att genom densamma straffet otvifvelaktigt skulle erhålla eu strängare karaktär, än som torde åsyftats, och blifva nära nog vanärande. A andra sidan har därjämte anmärkts, att genom stadgandet i fråga liksom genom förbudet att förena skärpning genom mörkt enrum med arreststraff på kortare tid än minst tretton dagar, användningen af dylik skärpning allt för mycket inskränkts. Med anledning af dessa anmärkningar och då behofvet af ett kortvarigt men på samma gång kraftigt verkande disciplinstraff synes obestridligt, har i förevarande förslag såsom förutsättning för åläggande af vaktarrest med skärpning endast upptagits, att, med hänsyn till af den straffskyldige förut utståndna bestraffningar för brott emot strafflagen för krigsmakten eller omständigheterna i öfrigt, det

102 Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 67.

icke finnes antagligt, att vaktarrest, verkställd i vanlig ordning, skulle å honom utöfva tillbörlig verkan. Äfven blott en dags vaktarrest skulle sålunda enligt detta förslag kunna vid behof skärpas genom mörkt enrum, liksom enligt nuvarande lag sträng arrest kan på samma tid åläggas.

Såväl vaktarrest som sträng arrest kan enligt nuvarande lag för manskap skärpas genom mistning af sängkläder. Äfven behofvet af denna skärpning har visat sig omstridt. Då emellertid det långt öfvervägande flertalet af dem, som yttrat sig i frågan, förordat bibehållandet af ifrågavarande skärpning, hvilken särskildt för tjänsten ombord å fartyg ansetts i hög grad erforderlig, och motsvarande skärpning under benämningen hårdt nattläger genom lagen den 22 juni 1906 införts i den allmänna strafflagen, har denna skärpning ansetts höra i strafflagen för krigsmakten bibehållas, därvid, i enlighet med kommitténs förslag, upptagits den i allmänna strafflagen använda benämningen. Angående förutsättningarna för åläggande af dylik skärpning skulle gälla detsamma, som ofvan beträffande skärpning genom mörkt enrum föreslagits.

Enligt kommitténs förslag skulle skärpningarna kunna åläggas antingen hvar för sig enbart eller bådadera i förening, hvarigenom sålunda icke mindre än tre olika former af skärpt vaktarrest skulle förekomma. Till vinnande af öfverensstämmelse med den allmänna strafflagen har i förevarande förslag det inbördes förhållandet mellan skärpningarna ansetts böra ordnas så, att skärpning med mörkt enrum icke kan åläggas annorlunda än i förening med skärpning genom hårdt nattläger. Härigenom vinnes jämväl fördelen, att bestämmelserna om sammanläggning af straff, som förbundits med skärpning, kunna delvis förenklas.

En fråga, som i detta sammanhang är af största vikt, är den, huruvida disciplinstraffen i allmänhet och skärpningarna isynnerhet böra vara lika tillämpliga å officerare, underofficerare och manskap eller icke. Med denna fråga sammanhänger i viss man frågan om tidslängden för de särskilda disciplinstraffen.

Att enligt förevarande förslag arrest utan bevakning skulle tillämpas å såväl officerare och underofficerare som å manskap utan annan olikhet än den, som i afseende å sättet för verkställigheten af sakens natur med nödvändighet betingas, framgår af det föregående. I enlighet med krigshofrättens förslag har dylik arrest ansetts böra kunna åläggas i minst en dag och högst åtta dagar.

Beträffande vaktarrest är enligt nuvarande lag högsta tidsmåttet för officerare trettio, för underofficerare femton och för manskap tio dagar.

103 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Chefen för generalstaben bär såsom ledamot af kommittén såsom sin åsikt uttalat, att sistberörda tidsmått vore för alla grader tillräckligt, hvaremot krigshofrätten, som instämt härutinnan i fråga om menige, ansett officerare, underofficerare och underbefäl af manskapet böra kunna åläggas vaktarrest i tjugu dagar. Denna ökade tidslängd skulle motsvara skärpningarna, hvilka enligt krigshofrättens förslag, som i denna del öfverensstämmer med kommittéförslaget, endast skulle få tillämpas å menige.

Till stöd för den uppfattningen, att endast menige höra kunna åläggas vaktarrest med skärpning, har af kommittén i hufvudsak åberopats, att behofvet af stränga straff för upprätthållande af disciplinen och ett rätt fullgörande af tjänstens skyldigheter vore mycket mindre i fråga om befälet än beträffande de menige samt att befälhafvarens auktoritet såsom förman, ledare och lärare för truppen skulle betänkligt äfventyras, därest straff af den beskaffenhet, hvarom här är fråga, skulle tillämpas äfven å honom. Gent emot denna uppfattning synes emellertid med skäl kunna invändas, dels att den omständigheten, att stränga straff i regel torde vara mindre behöfliga för befälet än för menige, dock icke bör föranleda, att möjligheten att belägga äfven befäl med dylika straff uteslutes, dels ock att det väl torde vara förseelsen och icke straffet därför, som i främsta rummet bör vara ägnad att rubba befälhafvarens auktoritet. Då man ej ansett sig behöfva särskilda disciplinstraff för befäl af olika grader, synes ej heller erforderligt att hafva särskilda disciplinstraff för befäl, å ena, samt menige, å andra sidan. Om någon af befälet gör sig skyldig till en sådan förseelse, som ådrager vaktarrest, och det med hänsyn till af den straffskyldige förut undergångna bestraffningar för brott mot strafflagen för krigsmakten eller omständigheterna i öfrigt icke kan antagas, "att vaktarrest, verkställd i vanlig ordning, skulle å honom utöfva tillbörlig verkan, synes det knappast böra vara den straffande myndigheten betaget att ålägga den felande vaktarrest med skärpning. Härigenom tillgodoses ock principen om allas likhet inför lagen,

1 utländska krigslagar göres visserligen regelmässigt åtskillnad mellan officerare, underofficerare och manskap ej blott med afseende å sättet för disciplinstraffens verkställande utan jämväl i fråga om straffarterna. Beträffande den nya norska militära strafflagen är emellertid att märka, att de slag af disciplinstraff, hvilka endast äro tillämpliga å menige, i hufvudsak sammanfalla med de slag af tillrättavisningar, som enligt hos oss nu gällande lag liksom enligt förevarande förslag kunna användas endast å manskapet. Vidare må framhållas det i Schweiz år 1894 framlagda förslaget till disciplinär ordningsstadga, hvari befäl och manskap i synnerligen utsträckt mån gjorts likställda i fråga om såväl straffarter som straff-

104 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

mått. Den nu föreslagna reformen, hvilken alternativt påyrkats af de tvenne civila ledamöter inom kommittén, som eljest beträffande disciplinstraffen instämt med chefen för generalstaben, har dessutom enhälligt förordats af de vid den verkställda omarbetningen till biträde i departementet tillkallade militärerna.

Då skärpning genom hardt nattläger enbart eller i förening med mörkt enrum sålunda skulle kunna åläggas enhvar, som lyder under strafflagen för krigsmakten, erfordras tydligen icke heller beträffande vaktarrest några olika tidsmått för officerare, underofficerare och manskap. Såsom den tid, hvarå vaktarrest, lika för alla, må åläggas, har föreslagits minst en dag och högst femton dagar. För officerare innebär detta förslag, i jämförelse med nu gällande lag, eu väsentlig förkortning af strafftiden, en förkortning, som emellertid motväges genom skärpningarnas tillämplighet äfven å dem. För manskapet åter innebär samma förslag en förlängning af den nuvarande strafftiden, hvarmed emellertid, bland annat, åsyftas att i åtskilliga fall göra tillgripandet af skärpning i straffet öfverflödigt. Vid jämförelse med de i kommitténs förslag för arreststraffen utsatta tidsmått innebär den för vaktarrest nu föreslagna maximigränsen, särskildt beträffande befälet, en väsentlig förkortning af strafftiden. Den anmärkning mot alltför långvariga arreststraff, som med skäl framställts mot kommitteförslaget, synes följaktligen icke kunna med fog riktas mot förevarande förslag.

° Beträffande de tider, hvarå skärpning af vaktarrest skulle kunna åläggas, har i afseende å mörkt enrum ingen ändring vidtagits i kommittéförslaget, utan, i öfverensstämmelse jämväl med krigshofrättens hemställan, tiden för sådan skärpning föreslagits till minst en och högst sex dagar. 1 fråga om hardt nattläger har däremot någon inskränkning i den för skärpning genom mistning af sängkläder nu gällande tidsbestämmelsen icke ansetts påkallad. I stället för den af kommittén äfven för hårdt nattläger föreslagna maximigränsen af sex dagar har därför i det omarbetade förslaget bibehållits den nuvarande maximigränsen tio dagar.

Slutligen har vid omarbetningen den ändring vidtagits i kommittéförslaget, alt vid tillämpning af ålagd skärpning några afbrottsdagar ej skulle förekomma. Härigenom har öfverensstämmelse vunnits med den allmänna strafflagen, enligt hvilken skärpning genom mörkt enrum kan åläggas i sex dagar att utan afbrott tillämpas samt afbrott af skärpning genom hårdt nattläger enbart ej inträder förr än efter tionde dagen. Genom en dylik fullständig öfverensstämmelse i förevarande afseende mellan strafflagen för krigsmakten och den allmänna strafflagen vinnes förmånen af betydlig förenkling af reglerna för straffsammanläggning i det fall, att

105 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 67.

disciplinstraff med skärpning skall förenas med annat frihetsstraff, särskildt om jämväl sistnämnda straff förbundits med skärpning.

Enligt de sålunda föreslagna bestämmelserna angående disciplinstraffen är visserligen möjligt, att efter sex dagars vaktarrest med skärpning genom hardt nattläger i förening med mörkt enrum kunna följa fyra dagars vaktarrest med skärpning genom hårdt nattläger enbart och därefter ytterligare fem dagars vaktarrest utan skärpning, en anordning, som måhända kan synas mindre lämplig. ^ Detta. torde emellertid vara en oundviklig konsekvens, om man vill upprätthålla principen om mörkt enrum såsom skärpning af vaktarrest i stället för ett särskildt slag af disciplinstraff.

Efter denna redogörelse för hufvudpunkterna i den nu föreslagna anordningen af disciplinstraffen öfvergår jag till de detalj bestämmelser, som uti ifrågavarande hänseende ytterligare befunnits erforderliga.

1 22 §, som angifver de olika slagen af disciplinstraff och de för 23 § desamma bestämda tidsmått, har därjämte upptagits sista stycket af motsvarande paragraf i kommittéförslaget, hvari stadgas, att arrestdag räknas till tjugufyra timmar, samt att den tid, arresterad på tåg åtföljer trupp, till hvilken han hör, ej inräknas i strafftiden.

I 23 §, som lämnar föreskrifter rörande sättet för verkställighet af 23 § arrest utan bevakning, har intagits ett stadgande, att straffet i fråga innebär förbud för den arresterade att under strafftiden utan tillstånd lämna det rum eller tält, hvari straffet verkställes. Visserligen må detta stadgande, strängt taget, synas obehöfligt, då det ej innehåller annat än sådant, som torde falla af sig själft, men, med hänsyn särskildt till att arrest utan bevakning enligt förslaget skulle kunna åläggas äfven manskapet, har ett dylikt stadgande ur praktisk synpunkt ansetts lämpligt.

.Enligt nuvarande lag ankommer det på vederbörande befälhafvare, huruvida den,, som undergår arrest utan bevakning, må deltaga i tjänstgöring eller icke. Kommittéförslaget stadgar ovillkorlig tjänstgöringsskyldighet för den, som undergår arrest af första graden. Enligt chefens för generalstaben liksom enligt krigshofrättens förslag skulle arrest utan bevakning likaledes vara ovillkorligen förenad med tjänstgöringsskyldighet.

Dylik skyldighet torde ock i regel böra åtfölja detta arreststraff. Då emellertid sådana fall likväl torde vara tänkbara, då det af disciplinära eller andra skål kan befinnas olämpligt att låta en person, som ålagts arrest utan bevakning, under strafftiden deltaga i tjänstgöring, har i förevarande förslag stadgandet i fråga erhållit den affattning, att den, som ålagts

Bill. till Piksd. Prof. 11)0H. I Sami. 1 Afd. 50 Höft. 14

24 §.

Kung!. Majits Nåd. Proposition N:o 67.

arrest utan bevakning, skall under strafftiden i vanlig ordning deltaga i tjänstgöring, där ej vederbörande befälhafvare finner skäligt annorlunda förordna.

Arrest utan bevakning kan enligt nuvarande lag skärpas genom tilllagdt förbud att emottaga besök. Då dylikt förbud icke skulle kunna meddelas, när arrest utan bevakning undergås å kasernrum, har ur likställighetens synpunkt nämnda skärpning helt och hållet uteslutits.

24 § innehåller beträffande vaktarrest bestämmelser, motsvarande dem, som i föregående paragraf meddelats rörande arrest utan bevakning.

Beträffande frågan om deltagandet i tjänstgöring gäller enligt nuvarande lag, att officer eller underofficer, som undergår vaktarrest, är förbjudet att göra tjänst, där ej vederbörande befälhafvare pröfvar det vara för tjänstens gång nödigt, hvaremot, om den arresterade tillhör manskapet, han skall i vanlig ordning deltaga i exercis och andra tjänsteförrättningar, där ej befälhafvare finner skäligt annorlunda förordna. Kommittén har i sitt förslag stadgat, att arrest af såväl andra som tredje graden, lika för alla, innebär förbud att deltaga i tjänstgöring. Emellertid är att märka, att kommitténs förslag i denna del sammanhänger därmed, att lägsta tidsmåttet för arrest af andra graden skulle vara

sju dagar. Af skäl, som i kommitténs motiv närmare utvecklats, torde ock ett så pass långt vaktarreststraff, åtminstone i regel, böra vara

förenadt med förbud för den arresterade att deltaga i tjänstgöring. Att

däremot, såsom af chefen för generalstaben i hans reservation föreslagits,

bibehålla nämnda förbud äfven vid en sådan anordning af disciplinstraffen, hvarigenom vaktarrest kan åläggas allenast för en dag eller ett fåtal dagar, synes icke vara lämpligt. I öfverensstämmelse med krigshofrättens hemställan har därför i förevarande förslag åt vederbörande befälhafvare öfverlåtits att afgöra, huruvida den, som undergår vaktarrest, må deltaga i tjänstgöring eller icke. Härigenom möjliggöres för befälhafvaren att med hänsyn till det större eller mindre antal dagar, hvarunder vaktarrest ålagts, eller öfriga föreliggande omständigheter,, träffa det afgörande, som i hvarje särskildt fall finnes vara ur disciplinär synpunkt ändamålsenligast. Endast i det fall, att vaktarrest ålagts med skärpning genom mörkt enrum, har straffet ansetts böra innebära ovillkorligt förbud att deltaga i tjänstgöring, liksom enligt nuvarande lag den, som undergår sträng arrest, icke får i tjänstgöring deltaga.

I likhet med hvad som gäller enligt nuvarande lag, har föreskrifvits, att den, som undergår vaktarrest, ej må mottaga besök, där det ej för särskildt fall medgifves.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

107 Slutligen har i förevarande paragraf upptagits vissa inskränkningar i afseende å kosthåll och dryck under arresttiden. Härutinnan gäller enligt nuvarande lag, att då någon af manskapet undergår vaktarrest, honom ej tilldelas annan dryck än vatten, samt att den, som undergår sträng arrest, ej må åtnjuta annan kost än manskapet vanligen bestås eller annan dryck än vatten. I hufvudsaklig öfverensstämmelse med kommittéförslaget hafva dessa bestämmelser i förevarande förslag ersatts med ett stadgande, att den, som undergår vaktarrest, ej må begagna öl, vin eller spritdrycker samt att, om den arresterade tillhör manskapet, han ej må bekomma annan kost, än manskapet vanligen bestås. Härigenom har större likställighet mellan krigsmän af olika grader i förevarande afseende åstadkommits, hvarjämte för manskapet den lindring beredts, att äfven andra icke till öl, vin eller spirituösa hänförliga drycker än vatten blifvit tillåtna.

1 25 § 2 mom. stadgas, att den, som ej fyllt aderton år, ej får åläggas 25 J

skärpning med mörkt enrum. Detta stadgande, som i sak öfverensstämmer med 23 § i nuvarande lag, skiljer sig från motsvarande stadgande i 27 § i kommittéförslaget härutinnan, att enligt sistnämnda lagrum icke heller skärpning genom hårdt nattläger skulle få tillämpas å den, som icke uppnått nyssberörda ålder. Särskildt med hänsyn till behofvet att för skeppsgossar, hvilka vid antagandet skola hafva fyllt femton men ej sjutton år, äga tillgång till ett effektivare disciplinstraff än vanlig vaktarrest, har det icke ansetts tillrådligt att vidtaga någon ändring i den ståndpunkt, nuvarande lag i denna fråga intagit. Att hårdt nattläger skulle i och för sig vara af så hälsovådlig art, att hvarje tillämpning häraf å ynglingar mellan femton och aderton år borde förbjudas, synes innebära eu väsentlig öfverdrift.

I öfverensstämmelse med innehållet i 3 § lagen angående straffarbetes 26 §. och fängelsestraffs verkställande i enrum den 22 juni 1906 är i 26 § föreslaget, att skärpning bör verkställas vid strafftidens början samt att, om skärpning skall till någon del ske med mörkt enrum, skärpningen i denna del bör, såvidt omständigheterna medgifva, verkställas först.

27 §, som innehåller reglerna för det fall, att ur hälsosynpunkt 27 §. hinder möter för verkställighet af skärpning, har affattats i öfverensstämmelse med 2 kap. 6 § allmänna strafflagen samt sista stycket af 3 § ofvannämnda lag. Att såsom kommittén föreskrifva obligatorisk läkareundersökning, innan verkställighet af skärpning finge äga rum, har så mycket mindre ansetts böra ifrågakomma, som allmänna strafflagen i motsvarande fall icke förutsätter någon dylik obligatorisk läkarundersökning,

108 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

hvilken, särskild! med afseende å skärpningen genom häråt nattläger, af en kommittéledamot med rätta karaktäriserats såsom innebärande »ett onödigt klemande med dem, som skola fostras för krigarens hårda uppgift».

2 mom., som föreskrifver, att skärpning är förfallen, där den ej kan före strafftidens sint fullbordas, är i sak öfverensstämmande med motsvarande stadgande i 28 § i kommittéförslaget.

28 §. I nuvarande strafflag för krigsmakten stadgas i 19 § 2 inom., att å

fartyg ,manskap, som fått sig ådömd sträng arrest, må, då lämpligt rum för verkställande däraf saknas, i stället under strafftiden hållas under tjänligt fängsel. Kommittén har i anledning af denna bestämmelse såsom sin åsikt uttalat, att, därest ombord å fartyg utväg till omedelbar verkställighet af arreststraff med skärpning genom mörkt enrum skulle saknas, verkställigheten i allmänhet torde kunna utan svårare olägenhet anstå, till dess tillfälle därtill yppades, samt att ifrågavarande sätt för verkställighet af sträng arrest i alla händelser borde såsom otidsenligt helt och hållet afskaffas. Erfarenhet från senare tid lärer dock gifvit vid handen, att man svårligen kan undvara nämnda bestraffningsform, som för öfrigt snarare skall hafva befunnits lindrigare än sträng arrest än motsatsen. Med anledning häraf har i 28 § i förevarande förslag införts ett stadgande, att om vaktarrest, som, ombord å fartyg, i brist på lämpligt rum skall verkställas under bevakning å tjänligt ställe, ålagts med skärpning genom mörkt enrum, den straffskyldige må under de dagar, straffet skolat verkställas med dylik skärpning, i stället hållas under tjänligt fängsel.

30 §. Enligt nuvarande lag kan fast anställd krigsman, hvilken minst tre

gånger blifvit straffad efter strafflagen för krigsmakten och ånyo beträdes med brott, som i samma lag är med ansvar belagdt, under vissa förutsättningar, om han är officer eller underofficer, afsättas och i andra fall ur rullorna utstrykas. Bland nämnda förutsättningar ingår, att, därest bestraffningarna utgjort endast disciplinstraff, ett visst högre mått häraf åtminstone en gång ålagts. Detta straffmått är för officer vaktarrest i sexton dagar eller därutöfver, för underofficer sträng arrest och för annan krigsman med fast anställning vid krigsmakten sti'äng arrest i fem dagar eller därutöfver.

Kommittén har härutinnan ej gjort annan ändring, än att, i stället för nyssberörda straffmått, ifrågavarande påföljds tillämplighet i det fall, att de föregående bestraffningarna endast varit disciplinstraff, utan åtskillnad med afseende å de olika tjänstegraderna, gjorts beroende däraf, att den straffskyldige minst en gång undergått tredje gradens arrest, d. v. s.

10!)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

arrest i minst tretton dagar. Såsom lämplig motsvarighet härtill har, med hänsyn jämväl till de nu i ämnet gällande bestämmelser, vid omarbetningen föreslagits vaktarrest i femton dagar eller dylikt straff med skärpning genom hårdt nattläger enbart i minst sex dagar eller i förening med mörkt enrum i minst fyra dagar.

Emellertid bär härvid samtidigt gjorts den ändringen i förevarande bestämmelser, att,, i enlighet med krigshofrättens hemställan, arrest utan bevakning uteslutits från all inverkan i ifrågavarande hänseende, så att vaktarrest. skulle vara den lindrigaste straffart, hvilken vid tillämpning af o inom. i den föreslagna 30 § skulle tagas i beräkning. Anledningen härtill . är att söka i de föreslagna nya bestämmelserna om arrest utan bevakning för manskap. Då förbud att lämna kasernrummet hittills icke haft någon inverkan i ifrågavarande afseende, har det ansetts lämpligast, att så äfven måtte fortfarande förblifva, ehuru dylikt förbud numera skulle hänföras till disciplinstraffen. För konsekvensens skull har då undantag måst göras äfven för arrest på eget rum för officerare och underofficerare.

Såsom ytterligare förutsättning för tillämpligheten af den i 30 § 3 mom. gifna regel uppställer förslaget, att den brottslige gjort sig ovärdig den aktning och tillit, som bör tillkomma af honom innehafd befälsställning, eller krigstuktens upprätthållande eljest det krafvel-. Med afseende å det sålunda använda uttrycket »befä,Isställning», har påpekats, att begreppen befäl och underbefäl hafva olika betydelse vid armen, å ena, samt vid flottan och kustartilleriet, å andra sidan. Särskilt anmärkningsvärd! är, att. på grund af denna olikhet den synpunkten, att den brottslige gjort sig ovärdig den aktning och tillit, som bör tillkomma af honom innehafd befälsställning, väl skulle kunna åberopas gent emot eu korpral men icke mot eu lista klassens sjöman, oaktadt dessa äro jämnställda i afseende å tjänstegrad. Den förre räknas nämligen såsom tillhörande underbefälet, den senare icke. För åstadkommande af en likformig tillämpning af stadgandet i fråga synes sålunda vederbörande tjänstereglementen böra i antydda hänseende bringas i närmare öfverensstämmelse med hvarandra.

4 kap.

Mot 33 § 2 mom. har anmärkts, att den däri föreslagna utvidgningen af det för krigsmän såsom befälhafvare å fartyg gällande undantaget från den allmänna regeln om skadeståndsskyldighet icke vore af omständigheterna påkallad, men då de skäl, som af kommittén till stöd

33 §.

40 §.

il §■

i2§

43 §.

110 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

för en dylik utvidgning anförts, ej torde kunna frånkännas en viss betydelse, har kommitténs förslag härutinnan lämnats oförändradt.

I detta sammanhang har på förekommen anledning ansetts höra framhållas, att med uttrycket »fartyg» här liksom på öfriga ställen i lagen förstås alla slags farkoster, större eller mindre, så att därunder exempelvis jämväl omfattas kustartilleriets bevakningsbåtar, ångkranpråmar och minkabelbåtar, ehuru dessa i det för kustartilleriet gällande reglemente icke betecknas såsom »fartyg» utan såsom »båtar».

Den af kommittéen i 40 § föreslagna anordningen, att arreststraff i där afsedda fall skulle kunna genom kumulation till tiden utsträckas utöfver eljest gällande mått, innebär onekligen ur viss synpunkt en fördel. Denna fördel torde emellertid, såsom af krigshofrätten påpekats icke kunna anses uppväga olägenheten åt det ökade intrång i utbildningstiden, som en dylik anordning skulle medföra, om än denmi olägenhet med de nu föreslagna kortare arreststraffen icke skulle blifva i lika hög grad framträdande, som om kommitténs förslag i afseende å arresttiderna bibehållits. I enlighet med krigshofrättens hemställan har därför i det omarbetade förslaget en återgång skett till de i förevarande afseende nu gällande bestämmelser, så att icke ens i det fall, hvarom 40 § handlar, de eljest i lagen för hvarje slag af arreststraff utsatta högsta mått skulle få öfverskridas.

41 § i kommittéförslaget afser endast det fall, att vid förening af straff häribland ingå ett eller flera arreststraff, som förbundits med skärpning. Då numera enligt lagen den 22 juni 1906 fängelse och straffarbete kunna ådömas med skärpning, har en utvidgning af den i paragrafen gifna regel blifvit erforderlig, så att densamma måtte omfatta hvarje fall, då vid förening af arreststraff med annat straff något eller några af straffen med skärpning förbundits. Vid den omarbetning af paragrafen, som sålunda blifvit erforderlig, har den däremot svarande 8 § i 4 kapitlet allmänna strafflagen tjänat till förebild.

42 § har omarbetats till hufvudsaklig öfverensstämmelse med den lydelse, 4 kap. 11 § allmänna strafflagen erhållit genom lagen den 22 juni 1906.

Mot hvad kommittén i 43 § föreslagit, att det i visst fall skulle ankomma på vederbörande befälhafvare att förordna om sammanläggning af särskilda disciplinstraff, som på en gång föreligga till verkställighet,

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o dl.

in

hafva betänkligheter uttalats af krigshofrätten in. fl. Med hänsyn till de i det omarbetade förslaget väsentligen förenklade reglerna angående dylik sammanläggning, har emellertid kommitténs förslag härutinnan lämnats oförändradt.

Vid formuleringen af det föreslagna tillägget till första stycket i 45 § 45 §.

har, såsom det vill synas af förbiseende, efter orden »våld eller hot» influtit orden »som förut är sagdt», hvaraf sålunda skulle följa, att endast våld eller hot åt det särskilda slag, som förut i samma paragraf omförmäles, skulle berättiga till användande af våld för hindrande af rymning. Då detta, såsom vid jämförelse med motsvarande stadgande i 5 kapitlet 8 § allmänna strafflagen framgår, påtagligen icke bör vara förhållandet, har den sålunda gjorda hänvisningen vid omarbetningen uteslutits.

Med hänsyn till den ändrade affattning, som 1 § 9:o) erhållit i det omarbetade förslaget (se 1 § 5:o) därstädes), har en ändring nödvändiggjorts jämväl af 2 mom. i förevarande paragraf. Då det emellertid härvid befunnits oegentligt att inskränka stadgandet i fråga till att endast gälla sådana, som tillhöra polisväsendet vid mobiliserad afdelning af krigsmakten, har å detta ställe användts det allmännare uttrycket »till krigsmaktens polisväsende hörande person».

5 kap.

Underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring, då dylik underlåten- 48 §. het sker i afsikt att undandraga sig krigstjänsten, hänföres enligt nuvarande lag till rymningsbrott, endast i fall underlåtenheten består i uteblifvande efter det tiden för erhållen tjänstledighet gått till ända. Härmed har enligt kommittéförslaget likställts det' fall, att någon, som det på grund af inkallelse eller enligt åtagande åligger att inställa sig till tjänstgöring, sådant underlåter. Såsom en i alla dessa fall gemensam förutsättning för att rymningsbrott skall anses föreligga, uppställer emellertid förslaget, att för underlåtenheten icke kan åberopas laga förfall. Visserligen är frånvaron af laga förfall ett villkor, för att uteblifvande från tjänstgöring utan därtill meddeladt tillstånd öfver hufvud taget skall vara straffbart enligt denna lag. Ett omnämnande af detta villkor är också tydligen på sin plats i de paragrafer, som meddela bestämmelser för det fall, att någon gör sig skyldig till underlåtenhet af ifrågavarande beskaffenhet, utan att afsikt att undandraga sig krigstjänsten kan anses ådagalagd. I 48 § åter, hvars utgångspunkt är, att dylik afsikt konstaterats, bör gifvetvis icke såsom

112 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

villkor för straffbarhet omnämnas frånvaron af laga förfall. Då i anledning häraf orden »utan laga förfall» vid omarbetningen uteslutits ur ifrågavarande paragraf, har detta å ena sidan föranledt motsvarande uteslutning i 62 § samt å andra sidan nödvändiggjort ett tilllägg till 52 §.

53 och 54 Enligt nuvarande lag liksom enligt förslaget tillämpas rymningsstraff,

§§• äfven då afsikt att undandraga sig krigstjänsten icke ådagalagts, ifall uteblifvandet varat öfver vissa angifna tidsmått. I afseende å dessa tidsmått har kommittén ej föreslagit någon ändring i de härutinnan nu gällande bestämmelser, så vidt fråga är om någon, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning eller inmönstrad å fartyg, eller någon af manskapet eljest gjort sig skyldig till olofligt undanhållande. Rymningsstraff skulle sålunda inträda i förra fallet, om den utehlifne hållit sig undan öfver tjugufyra timmar efter det han afvek eller sig undan dolde, eller öfver tre dagar efter det inställelse till tjänstgöring bort ske, och i senare fallet, om det olofliga undanhållandet varat öfver åtta dagar. År åter fråga om officer eller underofficer, som icke är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning eller inmönstrad å fartyg, har kommittén i stället för den nuvarande föreskriften, att rymningsstraff inträder, då det olofliga undanhållandet räckt längre än tre månader, i 54 § föreslagit ett stadgande, att officer eller underofficer i detta fall, i händelse undanhållandet räcker längre än åtta dagar, skall dömas till fängelse eller, vid synnerligen försvårande omständigheter, till afsättning, men, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, beläggas med disciplinstraff, hvarjämte tillagts, att om undanhållandet räcker öfver tre månader, skall till afsättning dömas. Genom detta stadgande har sålunda i afseende å tidsmåttet likställighet införts mellan officerare och underofficerare, å ena, samt manskap, å andra sidan, om ock i det fall, som senast af handlats, det befunnits alltför strängt att låta officer eller underofficer ovillkorligen drabbas af det i 50 § 1 momentet stadgade straffet för rymning eller afsättning. Af dessa bestämmelser följer sålunda, att om någon, som icke är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning eller inmönstrad å fartyg, håller sig undan intill högst åtta dagar, han härför, enligt 52 § i förslaget, som härutinnan, så vidt manskap angår, öfverensstämmer med nuvarande lag, endast under förutsättning af att återfall föreligger och att omständigheterna därjämte äro synnerligen försvårande, kan drabbas af svårare ansvar än disciplinstraff. Af de till biträde inom departementet tillkallade militärerna har emellertid framhållits såsom synnerligen önskvärdt, att tidsbegränsningen i detta fall måtte väsentligen förkortas och att sålunda möjlighet måtte beredas att tillämpa strängare straff än disciplin-

113 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

straff redan efter kortare tids frånvaro än åtta dagar. Olofligt undanhållande är bland manskap en bland de vanligast förekommande förseelserna, och i regel lär tiden för återvändandet noga afpassas, så att detta sker kort innan tiden för frånvaron skulle uppgå till åtta dagar. Vid flottan lär hafva inträffat, att manskap, som kommenderats till tyngre och obehagligare arbete såsom t. ex. kolning å varfven, afvikit och hållit sig undan, så länge detta arbete pågått, men sedermera återvända därvid tiden för återvändandet jämväl afpassats så, att ansvar för rymning ej kunnat ådömas.

Det torde dessutom böra beaktas, att den nuvarande tidsbegränsningen i detta fall är af gammalt datum och återfinnes redan i 1798 års krigsartiklar. Äfven hänsyn till nutidens väsentligen ändrade kommunikationsförhållanden synes sålunda motivera en ändring i den föreslagna riktningen. I enlighet med de i departementet tillkallade militärernas hemställan har därför i det omarbetade förslaget tidsbegränsningen i 54 § sänkts från åtta till tre dagar.

Med denna ändring skulle emellertid, i händelse 53 och 54 §§ i öfrigt bibehölles oförändrade, den formella oegentligheten uppstå, att, oaktadt för manskap olofligt undanhållande, som varar öfver tre dagar efter det inställelse till tjänstgöring bort ske, skulle drabbas af rymningsstraff, oberoende af huruvida den uteblifne är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning eller inmönstrad å fartyg, eller intetdera af dessa fall är förhanden, straffet härför dock skulle vara bestämdt i skilda paragrafer. Till undvikande af denna olägenhet har synts lämpligt att till 53 § öfverflytta bestämmelserna om manskap i 54 §, hvarigenom 53 § kommer att omfatta alla hithörande fall, då den uteblifne ovillkorligen drabbas af rymningsstraff, medan 54 § begränsas till de fall, då väl straffet satts strängare än enligt 52 §, men rymningsstraffet dock icke är ovillkorligt.

Då kommittén i 57 § föreslagit, att enhvar, som, utan att vara 57 §. krigsman, är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning, skall för rymning. eller för olofligt undanhållande, som öfverskrider de i 53 § för hvarje . fall utsatta mått, vara underkastad ansvar härför enligt strafflagen för krigsmakten, har kommittén emellertid satt straffet väsentligen lindrigare än för krigsmän i motsvarande fall. Medan en officer sålunda i detta fall aldrig skulle kunna få lindrigare straff än straffarbete i sex månader, hvarmed följd’ afsättning, skulle en civil ämbets- eller tjänsteman af motsvarande grad kunna undslippa med en månads fängelse eller till och med arreststraff. Denna olikhet blir än större, om man besinnar, att straffbestämmelsen i 57 § är afsedd att gälla äfven för de svårast tänkbara

Bill. till Riksd. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Raft. 15

114 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

fall. För krigsmän finnes däremot i 153 § i förslaget en särskild straffbestämmelse för det fall, att under tid, da krigsartiklar na äro tillämpliga, rymning begås från trupp i fält, från belägrad fästning eller från fartyg på sjötåg. Efter samma paragraf straffas ock, enligt 156 §, befälhafvare, som under angifna förhållanden gör sig skyldig till olofligt undanhållande, ehvad uteblifvandet varit kortare eller längre.

I afseende å de sålunda i 57 § föreslagna bestämmelserna har anmärkts, att då intendenten, mariningenjören, läkaren och veterinären alla, hvar på sitt område, hafva uppgifter af den stora vikt, att de under krig icke kunna undvaras å sina poster, straffet därstädes satts för lågt. Denna anmärkning synes icke sakna berättigande. Likställighet i förevarande afseende mellan krigsmän och civilmilitärer finnes ock, såsom i kommitténs motiv framhållits, genomförd i flera utländska krigslagar och har redan vid ett föregående tillfälle varit hos oss ifrågasatt. I anledning häraf har paragrafen i fråga, så till vida ändrats, att, hvad angår vid krigsmakten anställda civila ämbete- eller tjänstemän, straffet satts lika som för krigsmän, hvilka begå brott af här afsedda beskaffenhet. Hvad beträffar öfriga. personer, som, utan att vara krigsmän, kunna vara tjänstgöringsskyldiga vid mobiliserad afdelning, synas deras befattningar icke vara "af den särskilda vikt, att för deras räkning någon ändring i kommitténs förslag torde erfordras.

Med den ändring, som sålunda vidtagits i afseende å förevarande paragraf, har det af kommittén föreslagna 2 mom. däri tydligen blifvit öfverflödigt. Straffet för ämbets- eller tjänsteman skulle ju ej kunna understiga straffarbete, hvarmed enligt 30 och 31 §§ ovillkorligen följer afsättning.

6 Kap.

I 63 § har kommittén i sista punkten bestämt straffet i där afsedda fall till arrest af tredje graden. Såsom motsvarighet härtill har vid omarbetningen, härstädes liksom på öfriga ställen i lagen, föreslagits vaktarrest i minst tio dagar.

69 §, som motsvarar 77 § i nuvarande lag, har i det omarbetade förslaget upptagits med den lydelse, sistnämnda paragraf erhållit genom lagen den 16 juni 1906.

115 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Den af kommittén föreslagna 72 § afser att utgöra en motsvarighet till 10 kapitlet 14 § allmänna strafflagen, hvarigenom uppmaningar till brott i vissa fall beläggas med straff. I sistnämnda lagrum utgjorde vid tiden för förslagets afgifvande straffskalan böter eller fängelse. I hufvudsaklig öfverensstämmelse härmed samt med innehållet i den nuvarande 80 §, som förevarande paragraf är afsedd att ersätta, sattes straffet härstädes till fängelse eller i lindrigare fall till disciplinstraff. Genom lagen den 16 juni 1906 har emellertid i 10 kapitlet 14 § allmänna strafflagen straffskalan höjts, så att, i fall uppmaningen afser brott, hvarå strängare straff än fängelse kan följa, eller omständigheterna eljest äro synnerligen försvårande, straffet kan uppgå till straffarbete i högst fyra år. I öfverensstämmelse härmed synes jämväl i förevarande paragraf straffmaximum böra höjas.

I afseende å frågan, huru stor denna höjning bör blifva, har det dock synts vara att gå för långt, om här sattes samma maximigräns som i den allmänna strafflagen. Straffskalan därstädes är afsedd att omfatta uppmaningar till alla slags brott, äfven de svårast tänkbara, för hvilka straffet är dödsstraff eller lifstids straffarbete. De brott, hvartill uppmaning belägges med straff enligt förevarande paragraf, äro de, som afhandlas i 76 — 79' §§ i förslaget. Enligt 79 § kan straffet ej blifva högre än fängelse i sex månader. Enligt de öfriga tre paragraferna är straffmaximum i vanliga fall straffarbete i ett år, men kan under olika förutsättningar uppgå till dylikt straff i två, fyra eller åtta år. Endast i händelse krigsartiklarna äro tillämpliga, kan för brott, som i nämnda paragrafer afses, strängare straff komma till användning. Slutligen bör beaktas, att 72 § belägger med straff icke blott uppmaningar till vissa angifna brott utan äfven offentliga försök att upphetsa till ovilja mot krigstjänsten, i afseende hvarå hänvisning till någon viss paragraf i strafflagen iför krigsmakten icke kan ske. Vid öfvervägande häraf har maximigränsen i 72 § ansetts lämpligen böra stanna vid straffarbete i högst två år, och har såsom förutsättning för ådömande af straffarbete enligt denna paragraf uppställts, att omständigheterna äro synnerligen försvårande.

I afseende å tillämpligheten af 69 och 72 §§ har af en kommittéledamot påpekats, hurusom där afsedda förbrytelser, då de ske medelst utspridande af egen eller annans skrift, endast i sällsynta undantagsfall skulle tillhöra krigsdomstol, men i regel behandlas enligt tryckfrihetsordningens bestämmelser. Under hänvisning till den nya norska militärlagstiftningen, enligt hvilken här afsedda in. fl. förbrytelser, som föröfvas genom tryckt skrift, åtalas vid krigsdomstol och beläggas med straff enligt

72 §.

116 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

clen militära strafflagen, har nämnde ledamot hemställt, att, åtminstone i krigstid eller då fara för krig hotar, själfständig befälhafvare måtte berättigas att belägga tryckt skrift af här åsyftad beskaffenhet med kvarstad, äfvensom att under samma förhållanden möjlighet måtte beredas till snabbare och mer effektiv behandling af dessa förbrytelser, än gällande tryckfrihetsförordning medgifver.

I denna hemställan hafva icke mindre än fyra af kommitténs öfriga ledamöter instämt, och har densamma dessutom på det lifligaste understöda såväl af krigshofrätten som af samtliga de militära myndigheter, som därstädes yttrat sig i frågan.

Då emellertid denna hemställan, hur beaktansvärd den än må vara,. uteslutande berör tryckfrihetsförordningen, har densamma vid den nu verkställda omarbetningen af den föreslagna nya strafflagen för krigsmakten ej kunnat föranleda någon åtgärd.

Uti 73 § har bland exemplen på förbjudna öfverläggningsämnen åter upptagits »otillräckligheten af lön, beklädnad eller underhåll». Om det också väl är tänkbart, att krigsfolk kan hålla sammankomst för rådplägning öfver dessa ämnen, utan att häri behöfver ligga någon fara för krigstuktens upprätthållande, måste dock, såsom från åtskilliga håll anmärkts, då detta exempel finnes upptaget i nu gällande lag, en uteslutning däraf förefalla betänklig. Otänkbart vore icke, att om hållande af sammankomster för öfverläggning om ifrågavarande ämnen skulle vara för krigsfolk tillåtet, denna rättighet kunde komma att missbrukas för befrämjande af syften af annan art. År anledning till klagomål beträffande lön, beklädnad eller underhåll, saknas dessutom icke utvägar för de missnöjda att gifva sina klagomål tillkänna och uti till äfventyra befintliga missförhållanden vinna rättelse, utan att härför erfordras hållande af sammankomster för rådplägning i frågan. Den inskränkning i församlingsfriheten, som en återupptagning af ifrågavarande exempel skulle innebära, synes sålunda praktiskt taget vara skäligen betydelselös och i alla händelser icke större, än som bet-ingas af krigsmannens särskilda tjänsteställning.

7 Kap.

I 80 § 1 mom. stadgas, bland annat, att om någon begår brott af här afsedda beskaffenhet emot någon, som tillhör manskapet, och omständigheterna äro synnerligen mildrande, den brottslige må dömas till arrest af minst andra graden. Minimum enligt kommittéförslaget är sålunda arrest

117 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

i sju dagar. 1 det omarbetade förslaget har denna gräns satts till vaktarrest i minst tio dagar.

I 83 § enligt kommitténs förslag stadgas, att om brott, hvarom i 83 §.

80, 81 eller 82 §§ förmäles, föranledts däraf, att den öfverordnade vid tillfället genom missbruk af sin myndighet eller eljest genom otillbörligt eller ovärdigt beteende den underordnade till gärningen retat, straffet må efter omständigheterna nedsättas under hvad el i est å gärningen följa bort.

En ledamot af kommittén har beträffande denna paragraf uttalat, att då kornmittens mening torde varit, att i här afsedda fall »nedsättningen» skulle kunna utsträckas ända till bortfallande af allt straff, paragrafen borde till förtydligande härutinnan omredigeras. I denna anmärkning har krigshofrätten instämt.

Att en dylik tolkning af ifrågavarande paragraf skulle varit af kommittén åsyftad, synes dock ingalunda framgå af kommitténs motiv. Tvärtom yttrar kommittén, att genom paragrafens formulering åt den dömande myndigheten lämnats öppet att efter förhållandena i hvarje fall pröfva, om och i hvilken mån den öfverordnades beteende vid tillfället bör föranleda nedsättning i det eljest stadgade straffet. Om straffets fullständiga bortfallande talar icke kommittén.

En sådan fullständig strafifrihet skulle äfven strida emot de grundsatser, som tillämpats i den allmänna strafflagen, hvilken, frånsedt preskription, icke känner andra straffrihetsgrunder än minderårighet, saknad af förståndets bruk samt nödvärn. Att i första punkten 5 kapitlet 9 § allmänna strafflagen, hvarest användes samma uttryckssätt som i ifrågavarande paragraf, ej åsyftas, att fullständig strafifrihet skulle inträda, är uppenbart.

Mot den af kommittén i 90 § 2 mom. föreslagna bestämmel- 90 §.

sen, att officer eller underofficer, som förut undergått straff för våld eller annan misshandel å underordnad och å nyo gör sig skyldig till sådant brott, må under vissa förutsättningar, äfven om han för det senare brottet, ej förskyllt straffarbete, jämte ansvar i öfrigt, tillika dömas till afsättning, har af krigshofrätten anmärkts, att nämnda bestämmelse synes alltför sträng, och att en dylik påföljd ej borde inträda, ifall det senare brottet endast förskyllt disciplinstraff. Då denna anmärkning ansetts befogad, har paragrafen i fråga i sådan riktning omarbetats. I sammanhang härmed och då, vid jämförelse med de i 30 § 3 mom. föreslagna preskriptionstiderna, det synts obilligt, om afsättningspåföljd enligt denna

118 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

paragraf skulle kunna inträda, äfven om den äldre förbrytelsen läge hur långt tillbaka i tiden som helst, har denna påföljds tillämplighet gjorts beroende däraf, att den senare förbrytelsen begåtts, innan fem år förflutit efter det straffet för den äldre förbrytelsen fullbordats.

Med hänsyn till det vid omarbetningen ändrade stadgandet angående de fall, då värnpliktige skola hänföras till krigsmän, har grunden bortfallit för att i 9(1 § 2 inom. såsom hänförlig under denna paragrafs bestämmelser jämväl upptaga »värnpliktig under färd till eller från sin tjänstgöringsort, ändå att han icke står under militärbefäl».

Ifrågavarande moment gäller enligt kommitténs förslag endast krigsmän. Om en vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman, medan han är iförd tjänstedräkt, å väg, gata eller annat allmänt ställe gör sig skyldig till sådant förargelseväckande beteende, som omtalas i 1 inom. denna paragraf, eller finnes öfverlastad af starka drycker, skall han härför åtalas vid allmän domstol. I analogi med hvad som föreslagits om värnpliktige, synes emellertid en dylik förseelse, då den begås af en vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman, som är iförd tjänstedräkt, jämväl böra bedömas såsom en militär förseelse och har i anledning häraf till momentet i fråga fogats ett tillägg i sådant syfte. Att med »tjänstedräkt» i detta sammanhang endast åsyftas sådan civilmilitär tjänstedräkt, som för dylik ämbets- eller tjänsteman kan vara fastställd, torde vara uppenbart.

Eldigt kommitténs förslag skulle förseelser af den beskaffenhet, som afses i 97 §, aldrig kunna behandlas såsom disciplinmål, utan ovillkorligen tillhöra krigsdomstol. Kommittén har motiverat sitt förslag härutinnan med en hänvisning till den ömtåliga och grannlaga natur, som mål angående dylika förseelser ofta kunna äga. A andra sidan torde dock böra beaktas, att sådana mål lika ofta kunna vara af den enkla beskaffenhet, att desammas hänskjutande till krigsdomstol icke kan anses behöfligt eller ens lämpligt. 1 enlighet med krigshofrättens hemställan har därför mål rörande anstötligt och ovärdigt uppförande enligt denna paragraf upptagits bland disciplinmål i 185 §, i sammanhang hvarmed uti denna paragraf slutorden »dömd till disciplinstraff» utbytts mot »belagd med disciplinstraff».

8 Kap.

Enligt 18 § förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868 upptagas vid krigsdomstol, förutom sådana mål,

119 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

hvilka röra åtal för brott, som i strafflagen för krigsmakten är med straff belagdt eller, efter ty där sägs, skall, vid straffets bestämmande efter allmän lag,^ anses såsom under försvårande omständigheter begånget, jämväl mål angående åtal för vissa särskildt uppräknade brott, äfven i de fall, då ansvar därför skall efter allmän lag eller särskild författning bestämmas. Hit höra, jämte fel och förbrytelser i ämbete och tjänst vid krigsmakten samt förolämpningar mot förman eller öfverordnad eller mot annan person i eller för dennes ämbete eller tjänst vid krigsmakten, dessutom, enligt 18 § c) ofvannämnda förordning, »brott, som i öfrigt emot person, hörande till krigsmakten, begås under tjänstgöring eller eljest i fält, läger, vaktium eller kasern, eller inom militärsjukhus eller kronans varf, verkstad, förråds- eller tyghus, på kronan3 fartyg eller inom garnisons- eller stationsort eller inför krigsdomstol».

Kommittén har, såsom det synes med rätta, ansett denna bestämmelse i åtskilliga afseenden gå allt för långt. Emellertid torde det med skäl kunna ifrågasättas, om ej kommittén gått för långt i motsatt riktning, då deri, frånsedt det fall, att sådant brott föröfvas i fält eller inom . fästning, som förklarats i belägringstillstånd, eller på sjötåg i krigstid, inskränkt ofvannämnda regels giltighet till åtal för våld, misshandel eller förolämpning. Om eu krigsman sålunda olofligen tillägnar sig en annan krigsmans enskilda tillhörighet, skall åtal härför anhängiggöras vid allmän domstol, utom i fall brottet föröfvas från någon, som är förlagd med gärningsmannen i samma kvarter, kasern, tält, militärsjukhus eller annat dylikt ställe eller tjänstgör å samma fartyg och tillgreppet omfattar gods, som denne där har förvaradt. I dessa fall skall enligt 104 och 105 §§ i strafflagsförslaget en strängare straffskala tilllämpas, än om brottet skulle bedömas efter allmän lag, och genom att brottet sålunda omförmäles som straffbart i strafflagen för krigsmakten, skall enligt de i rättegångsförslaget tillämpade grunder åtal härför upptagas vid krigsdomstol.

Dessa bestämmelser skulle emellertid i tillämpningen kunna leda till egendomliga konsekvenser. Om till exempel på en fältmanöver någon af manskapet föröfvar stöld från annan i samma tält, skulle målet tillhöra krigsrätt, men stjäl han från någon i tältet bredvid, skulle åtal härför anhängiggöra^ vid allmänna underdomstolen i orten. Likaså om under sjötåg någon stjäl från annan å samma fartyg, skulle han härför åtalas vid krigsdomstol men begår han stöld från någon, som befinner sig ombord å annat fartyg, skulle brottet åtalas vid allmän domstol.

Då hvad angår brott af ifrågavarande beskaffenhet en återgång till de enligt förordningen om krigsdomstolar in. in. nu gällande bestämmel-

109 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

ser följaktligen synes nödvändig, men straffbestämmelserna i allmänna strafflagen fortfarande såsom hittills synas för ändamålet tillräckliga, torde, enligt de för förslagets uppställande i öfrigt följda grunder, nämnda syftemål lämpligast vinnas genom införande i straff!agsförslaget af en bestämmelse, att olofligt tillgrepp under angifna förhållanden straffas enligt allmän lag. En dylik bestämmelse har därför vid omarbetningen intagits i detta kapitel, där den såsom ett andra moment tillagts 107 §.

Vid angifvande af de förhållanden, hvarunder tillgrepp af enskild egendom skall vara föröfvadt, för att brottet, ehuru det skall straffas efter allmän lag, likväl skall åtalas vid krigsdomstol, har i hufvudsak användts samma uppräkning, som förekommer i 94 och 96 §§, hvilken uppräkning i åtskilliga delar kompletterar uppräkningen i 18 § c) förordningen om krigsdomstolar m. in. Dock har härstädes vidtagits den begränsningen, att »garnisons- eller stationsort» ur uppräkningen uteslutits, då medtagandet häraf ansetts skola gifva stadgandet en större räckvidd, än som för ändamålet synes lämpligt.

Emellertid har tillägget i fråga icke begränsats att gälla endast stöld eller snatteri. Samma skäl, som tala för, att dessa brott, då de föröfvas under tjänstgöring eller inom sådana områden, som blifvit i momentet uppräknade, skola tillhöra krigsdomstols bedömande, torde under enahanda förutsättningar äfven gälla öfriga egendomsbrott, Med stöld och snatteri har därför i förslaget likställts skadegörelse, inbrott utan att tillgrepp sker, rån eller försök till rån samt bedrägeri eller annan oredlighet.

Med hänvisningen i momentets början till 13 kapitlet afses att förebygga, att straffbestämmelsen härstädes skulle komma att tillämpas på sådana fall, som omförmälas i 166 och 167 §§ i förslaget,

Slutligen har, i analogi med hvad som finnes stadgadt i 105 §, ansetts lämpligt att i detta moment meddela en föreskri!t, att om brottet finnes kunna försonas med böter, disciplinstraff i stället skall adömas.

Med anledning af den ändring, som 122 § i nuvarande strafflag för krigsmakten undergått genom lagen den 17 mars 1905, har i den däremot svarande 109 § i förslaget påföljden förlust af medborgerligt förtroende vid ådömande af straffarbete efter 102, 103 eller 104 § gjorts beroende af, att dylikt straff ålagts i minst sex månader. Sådan begränsning af stadgandena om vanfräjd har iakttagits äfven på öfriga ställen i förslaget.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

9 kap.

Mot 116 § har anmärkts, att skillnaden i straffbarhet mellan det fall, som omförmäles i 1 inom., och det, som afhandlas i det af kommittén föreslagna 2 inom., särskild! med hänsyn till den formulering sistnämnda moment erhållit, ofta nog ej torde vara synnerligen stor och i alla händelser icke så stor, att den motiverade den väsentliga skillnad i straff, som mellan momenten ifråga förefunnes. Med anledning af denna anmärkning och då dessutom straffet i 1 mom., åtminstone för vissa dit hänförliga fall, synts vara allt för strängt tilltaget, hafva dessa moment vid omarbetningen sammanslagits till ett, därvid de i 1 mom. nu upptagna lägre straffen bibehållits såsom den normala straffskalan samt tillämpligheten af de högre straffen därstädes gjorts beroende af, att omständigheterna äro synnerligen försvårande, medan för det fall att omständigheterna äro synnerligen mildrande, möjlighet beredts att tillgripa det af kommittén i det föreslagna 2 mom. upptagna straffet eller disciplinstraff.

10—15 Kap.

Af den i 57 § föreslagna likställigheten mellan krigsmän och vid krigsmakten anställda civila ämbets- och tjänstemän, då de göra sig skyldiga till rymning eller till olofligt undanhållande, följer påtagligen, att jämväl 153 § bör vara tillämplig icke blott å krigsmän utan jämväl å vid krigsmakten anställda civila ämbets- och tjänstemän.

I samma paragraf liksom i 156 § har i stället för »belägrad fästning» insatts »fästning, som förklarats i belägringstillstånd», då sistnämnda uttryck ansetts härstädes utgöra en lämpligare motsats mot »trupp i fält» än det af kommittén föreslagna uttrycket.

16 Kap.

Det har mot 188 § anmärkts, att då vid krigsmakten anställd präst enligt 6 § 2:o) undantag^ från att lyda under strafflagen för krigsmakten, 188 §, som är ordagrant lika lydande med 151 § i nuvarande lag, borde ur förslaget utgå. Ifrågavarande anmärkning är emellertid grundad å förbiseende däraf, att vid krigsmakten anställd präst dock kan komma att lyda under denna lag, om han nämligen är tjänstgöringsskyl- Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Häft. ' 16

116 §.

153 §.

156 §.

188 §.

191 §.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 67.

dig vid mobiliserad afdelning. För detta fall är sålunda stadgandet i 188 § fortfarande behöflig!

17 Kap.

Mot kommitténs förslag att från disciplinstadgan till strafflagen för krigsmakten öfverflytta bestämmelserna om de befälhafvare, som äga bestraffningsrätt i disciplinmål, har af krigshofrätten in. fl. framställts betänkligheter. Då emellertid kommitténs förslag härutinnan står i öfverensstämmelse med de af Riksdagen i dess skrifvelse den 1 juni 1901 angående revision af krigslagarna uttryckta önskemål, och de olägenheter, som otvifvelaktigt vidlåda den föreslagna öfverflyttningen, åtminstone delvis kunna undvikas genom den anordning, som innefattas i kommitténs formulering af 191 § l:o), hvarigenom för där afsedda fall möjlighet

beredts att tillägga annan än i paragrafen särskildt angifven befälhafvare oinskränkt disciplinär bestraffningsrätt, utan att frågan härom ovillkorligen behöfver hänskjutas till Riksdagen, har vid den verkställda omarbetningen någon afvikelse icke skett från den principiella ståndpunkt, kommittén i denna fråga intagit, utan till förevarande bestämmelser endast gjorts, de tillägg, som i anledning af ändrade organisationsförhållanden eller eljest befunnits erforderliga.

191 § l:o) gäller endast armén. Då de där använda uttrycken »likställd befälhafvare» och »likställdt truppförband», hvarpå i det föregående hänsyftats, med flottans nuvarande organisation och uppställningen af det för flottan gällande reglemente icke lämpligen kunna komma till användning i fråga om detta vapenslag, måste sålunda, hvad flottan angår, i 191° § uttryckligen angifvas hvarje beställning, med hvilken oinskränkt disciplinär bestraffningsrätt skall vara förenad, frånsedt allenast sådana högre befälhafvare, som afses i näst sista stycket af paragrafen. 1 detta afseende har kommitténs förslag i några punkter ansetts böra kompletteras. I 191 § 2:o) har sålunda tillagts chef för exercis- och underbefälsskolorna vid flottans stationer, då samma skäl, som föranleda att chef för underofficers- och sjömanskårerna samt chefen för skeppsgossekåren här upptagits, äfven torde gälla för denne. Då vidare enligt 191 § 3:o) chefen för flottans stab har oinskränkt disciplinär bestraffningsrätt öfver de officerare, som kommenderats att tjänstgöra i staben, synes enahanda befogenhet böra tillkomma inspektören af flottans öfningar till sjöss öfver de officerare, som tillhöra dennes stab. Slutligen och då, efter det kustsignalväsendet eller del däraf blifvit rustadt, den vid detsamma tjänstgörande personalen närmast lyder under vederbörande bevakningschef vid kustsignal-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

väsendet, bär jämväl sådan chef ansetts böra tillerkännas oinskränkt disciplinär bestraffningsrätt.

Med anledning af den anmärkning, som af eu ledamot afs kommittén framställts mot förslaget att tillerkänna iris k r ifra n gs o i n r ä d e sb e fal häfvare oinskränkt disciplinär bestraffningsrätt öfver värnpliktige icke blott i afseende å uteblifvande från tjänstgöring utan jämväl i öfrigt, torde böra framhållas, att, frånsedt de skäl, som af kommittén till stöd för dess förslag härutinnan anförts, den nu ifrågasatta utvidgningen af de fall, då värnpliktige i uniform skulle hänföras till krigsmän, än ytterligare talar för lämpligheten att bibehålla ifrågavarande stadgande oförändradt.

1 191 § 7:o) enligt kommitténs förslag har upptagits, bland andra, befälhafvare af minst kaptens grad för skola, kommendering, verk eller inrättning, som ej tillhör visst truppförband af armén eller station af flottan. Emellertid anordnas jämväl för personalen vid kustartilleriet en skola, som ej tillhör någotdera af kustartilleriregementena, nämligen skjutskolan.

Då befälhafvare!! för dylik skola ansetts böra hafva enahanda befogenhet i ifrågavarande afseende, som tillerkänts befälhafvare för arméns och flottans själfständigt anordnade skolor, har i sådant syfte ett tillägg gjorts till motsvarande moment i det omarbetade förslaget.

I 194 § har den disciplinära bestraffningsrätten för där afsedd be- 194 §. fälhafvare af kommittén på det sätt begränsats, att åläggande af arrest af tredje graden undantagits från hans befogenhet. Det högsta straffmått, som dylik befälhafvare sålunda skulle kunna ålägga, vore, enligt kommitténs förslag, arrest i tolf dagar, hvaraf följer, att arrest förbunden med skärpning aldrig skulle kunna af honom åläggas. Enligt nu gällande bestämmelser i ämnet må under motsvarande förhållanden befälhafvare af lägre än kaptens grad ej ålägga officer vaktarrest öfver femton dagar, underofficer sträng arrest och annan underlydande sträng arrest utöfver fyra dagar. Då det vid jämförelse härmed synts mindre lämpligt att i förevarande fall för vederbörande befälhafvare utesluta möjligheten att ålägga vaktarrest med skärpning, men likställighet mellan krigsmän af olika grader här liksom på öfriga ställen i lagen synes böra råda, har i det omarbetade förslaget arrest af tredje graden å detta ställe ersatts med »vaktarrest öfver tio dagar eller vaktarrest med skärpning genom mörkt enrum öfver tre dagar».

Enligt 16 § disciplinstadgan äger kommendant i fästning eller i 190 §. annan ort, där krigsmakt är förlagd, i vissa afseenden disciplinär bestraffningsrätt öfver garnisonen, och hvad om kommendant sålunda finnes stad-

124 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

gadt, äger tillämpning jämväl i fråga om befälhafvare å detacheradt fort. Motsvarande bestämmelser återfinnas i 196 § kommittéförslaget.

c Dessa bestämmelser äro emellertid, enligt hvad chefen för kustartilleriet påpekat, icke tillfyllest i hvad berörda del af sjöförsvaret angår. I det för kustartilleriet gällande reglemente användes nämligen uttrycket positionsbefälhafvare såsom en gemensam benämning för befälhafvare å kustpositioner i allmänhet, medan med kommendant endast betecknas befälhafvare å sådan kustposition, som enligt samma reglemente hänföres till fästning. En positionsbefälhafvare, äfven om han icke är utnämnd kommendant, har emellertid; kommendants åligganden i den honom anförtrodda kustpositionen och är särskildt i fråga om tillämpning af disciplinstadgan enligt reglementet likställd med kommendant. Vidare stadgas beträffande fästning, att vid mobilisering befälet öfver enhvar af fästningens sektioner utöfva^ af en sektionsbefälhafvare, hvarjämte, därest Konungen så befaller, sådan befälhafvare jämväl i fredstid förordnas. Hvad i disciplinstadgan finnes föreskrifvet i fråga om bestraffningsrätt för befälhafvare å detacheradt fort, skall enligt reglementet jämväl gälla för sektionsbefälhafvare i fråga om honom underlydande personal.

Med åberopande af. dessa bestämmelser liar chefen för kustartilleriet hemställt, att äfven positionsbefälhafvare och sektionsbefälhafvare måtte omnämnas i 196 § såsom likställda med kommendant. Såsom motiv för denna hemställan, särskildt hvad sektionsbefälhafvare angår, har af chefen för kustartilleriet framhållits behofvet att undvika det besvär och den omgång, som en centralisering af den disciplinära bestraffningsrätten i kommendantens hand nödvändigt måste medföra.

I sak synes denna hemställan vara befogad. Densamma öfverensstämmer ju ock med den uppfattning af hvad med fästning bör förstås i denna lag, som i det föregående gjorts gällande. Då emellertid benämningarna »positionsbefälhafvare» och »sektionsbefälhafvare» ej torde vara lämpliga att införa i lagen, har i stället den utvägen anlitats, som anvisats genom kommitténs formulering af 191 § l:o). Då det härvid befunnits oegentligt att särskildt omnämna befälhafvare å detacheradt fort, har stadgandet i fråga inskränkts till en föreskrift, att hvad i ifrågavarande paragraf om kommendant är sagdt, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om med kommendant likställd befälhafvare. Den sålunda föreslagna formuleringen förutsätter naturligtvis, att i vederbörande reglementen införes en uttrycklig föreskrift, att befälhafvare å detacheradt fort är uti ifrågavarande afseende likställd med kommendant.

125 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Då mål rörande våld, hot eller förolämpning mot befälhafvare, som själf skulle äga att utöfva bestraffningsrätt i målet, icke synes böra öfverlämnas till närmast högre befälhafvares handläggning i andra fall, än då den våldförde, hotade eller förolämpade är den lägste befälhafvare, hvilken bestraffningsrätt öfver gärningsmannen tillkommer, har ett tillägg till 200 ansetts erforderligt, hvarigenom tillämpningen af den däri gifna regel gjorts beroende af, att icke lägre med bestraffningsrätt utrustad befälhafvare finnes.

Vidare har jämväl den begränsningen i nämnda regel ansetts erforderlig, att densamma ej må utgöra hinder för att å fartyg på sjötåg befälhafvaren själf må utöfva bestraffningsrätten, då förseelsens omedelbara bestraffande finnes för krigstuktens upprätthållande erforderligt.

18 kap.

Kommitteförslaget liksom nuvarande lag förutsätter såsom regel hållandet af förhör, innan disciplinär bestraffning ålägges. Enligt 20 § disciplinstadgan äger emellertid befälhafvare omedelbart utan förhör ålägga disciplinstraff, för så vidt han själf åsett förseelsen eller eljest finner den uppenbar eller ostridig. I 205 § i förslaget har ifrågavarande bestämmelse bibehållits, dock med den begränsning, att sistberörda båda förutsättningar måste på en gång föreligga. Dessutom har tillagts, att äfven i sådant fall bestraffning ej må åläggas, med mindre den tilltalade dessförinnan lämnats tillfälle att förklara sig.

Eu ledamot inom kommittén har påyrkat, att denna paragraf måtte utgå, då sådan snabbhet med afseende å den disciplinära bestraffningsrättens utöfning ej vore erforderlig, att icke ett förhör af den enkla beskaffenhet, hvarom här vore fråga, kunde hållas. Häri hafva några af de militära myndigheter, som i krigshofrätten yttrat sig öfver förslagen, äfvensom de i justitiedepartementet till biträde tillkallade militärerna instämt. Med anledning häraf och då det af kommittén föreslagna tillägget till paragrafen i fråga i hvarje fall synes mindre lämpligt, då däraf kunde föranledas en muntlig förhandling inför fronten mellan befälhafvaren och den felande, har nämnda paragraf vid omarbetningen uteslutits. Att befäl hafva rens auktoritet härigenom skulle kunna blifva lidande, torde icke med fog kunna påstås, då befälhafvaren har utvägen att tillsäga den felande arrest i enlighet med de härom meddelade föreskrifter. För öfrigt lär det redan för närvarande endast ytterst sällan förekomma, att disciplinstraff ålägges utan föregående förhör.

200 §.

205 §.

126 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

I detta sammanhang torde böra med några ord beröras den af kommittén särskild! uppmärksammade frågan, huruvida icke, till vinnande af större garanti för den lagenliga behandlingen af s. k. disciplinmål, vid afgörande af dylika mål borde, jämte vederbörande befälhafvare, deltaga eu rätt sbi blad person med domareansvar för därvid meddelade beslut, så framt han icke däremot reserverat sig. Såsom af den lämnade redogörelsen framgår, har kommittén af flera skäl icke funnit sig böra tillstyrka en sådan anordning. I den reservation, som af en bland kommitténs ledamöter anförts emot detta beslut, har endast en af de militära myndigheter, som yttrat sig i frågan, instämt, Någon ändring i kommittera förslag härutinnan har icke heller vid den nu verkställda omarbetningen vidtagits. Genom att låta 205 § ur förslaget utgå skulle visserligen af de skäl, kommittén till stöd för sin uppfattning åberopat, det skälet förlora sin betydelse, att det icke syntes förenligt med befälhafvarens ställning och nödiga auktoritet att förbjuda honom att inför samlad trupp eller eljest, då en ringare förseelse försiggår inför hans ögon, utan att först höra annan person, ålägga disciplinär bestraffning. Men härvid torde å andra sidan böra beaktas, att förbudet för befälhafvare att, så att säga, på stående fot ålägga bestraffning i disciplinmål, hvarvid tillgång till juridiskt biträde näppeligen annat än i sällsynta undantagsfall skulle vara att påräkna, uppenbarligen bättre än innehållet i den af kommittén föreslagna 205 § öfverensstämmer med den principiella ståndpunkt, kommittén i förevarande fråga intagit eller att det bör i möjligaste mån beredas befälhafvare!! tillfälle att i disciplinmål rådgöra med rättsbildad person, utan att dock befälhafvare!! skulle vara härtill ovillkorligen skyldig.

Mot den af kommittén föreslagna 208 § har, såsom det synes med rätta, blifvit anmärkt, att man af paragrafens innehåll lätt kunde draga den slutsatsen, att en högre befälhafvare vore befogad att ingripa i eu underlydande befälhafvares åtgöranden vid åläggande af disciplinstraff och att rent* af ändra eller upphäfva ett redan meddeladt straff beslut.^ Då föreskriften för öfrigt synes mindre behöflig och i alla händelser, såsom jämväl framhållits, torde hafva sin rätta plats i vederbörande tjänstgöringsreglementen, har jämväl denna paragraf vid omarbetningen uteslutits.

21 kap.

212 (210) §. Rörande de ändringar, som vidtagits beträffande de särskilda slagen

af tillrättavisningar, är redan i det föregående taladt.

127 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

I öfverensstämmelse med de af kommittén beträffande tillrättavisningarna under b) och e) föreslagna tidsbegränsningar har till förebyggande af missbruk en likartad begränsning jämväl ansetts böra ske i fråga om tillrättavisningen under d), hvilket moment motsvaras af c) i förevarande förslag. Till detta moment har därför gjorts det tillägg, att sådant åläggande, hvarom där förmäles, skall meddelas antingen för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid, högst femton dagar.

För att skarpare betona skillnaden mellan den i momentet d) i förevarande förslag afsedda tillrättavisning, å ena, samt det disciplinstraff, som består i arrest på kasernrum, å andra sidan, har uttrycket »kasern» härstädes ersatts med »kasernområde». Att »kvarter» här uteslutits, beror härpå,. att detta uttryck befunnits, hvad flottan angår, kunna ge anledningtid missförstånd, hvaremot beträffande armén uteslutningen blir betydelselös med hänsyn till slutorden i momentet.

Da användande af tillrättavisning, så att genom öfveransträngning eller annan orsak men för den felaktiges hälsa och tjänstbarhet häraf kommer, icke torde vara tänkbart beträffande annan tillrättavisning, än sådan, hvarom under c) i det omarbetade förslaget förmäles, har den föreskrift, som i sådant afseende meddelats i näst sista stycket af 210 §, begränsats att endast gälla sistberörda slag af tillrättavisning.

Det förslag till

Lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten samt hvad i afseende därå iakttagas skall,

som inom departementet utarbetats, afviker från den af kommittén föreslagna promulgationslagen hufvudsakligen endast i den mån, sådan afvikelse betingats dels af lagens begränsning till att endast afse den föreslagna nya strafflagen dels ock af de vid omarbetningen af strafflagen föreslagna nya bestämmelserna angående disciplinstraffen.

I öfrigt har beträffande lagförslaget i fråga hufvudsakligen endast den ändring vidtagits, att då något stadgande innefattande förklaring till nu gällande strafflag för krigsmakten ej torde hafva meddelats, hvad 2 § härom innehåller vid omarbetningen uteslutits.

Slutligen har det befunnits lämpligt att i denna lag införa en föreskrift jämväl för det fall, att sedan nya strafflagen för krigsmakten blifvit gällande, tillrättavisning finnes böra meddelas någon för förseelse eller fel, som dessförinnan begåtts. I öfverensstämmelse med hvad som föreslagits

18 §.

128 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

rörande åläggande af disciplinstraff i dylikt fall, har jämväl beträffande tillrättavisningarna föreslagits, att den nya lagens bestämmelser skola härvid lända till efterrättelse. Denna föreskrift innefattas i den nu föreslagna 10 §.

Jag öfvergår slutligen till det inom justitiedepartementet utarbetade förslaget till

Lag .angående ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868.

Då af förut anförda skäl frågan om ändrad organisation af de militära domstolarna och hvad därmed står i samband tills vidare lämnats å sido, samt hvad kommitténs förslag till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes i öfrigt innehåller afvikande från nu gällande bestämmelser, är af jämförelsevis mindre betydelse, har vid utarbetandet af förevarande förslag den ledande synpunkten varit, att för närvarande endast borde vidtagas sådana ändringar i förordningen om krigsdomstolar m. in., som med nödvändighet betingas af den föreslagna nya strafflagen för krigsmakten eller för hvilka eljest särskild! viktiga skal ansetts föreligga. Med den revision af hithörande bestämmelser i öfrigt, som otvifvelaktigt är af behofvet påkallad, synes däremot lämpligen böra anstå, till dess frågan om domstolsorganisationen upptages till behandling.

Att strafflagsförslaget till en början förutsätter ändring af nu gällande bestämmelser rörande de mål, som tillhöra krigsdomstol, är med hänsyn till de vid uppställningen af nämnda förslag följda grunder uppenbart. I förevarande förslag har därför 18 § i förordningen om krigsdomstolar in. in. erhållit den lydelse, som den däremot svarande 41 § äger i kommitténs förslag till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes. Med anledning af att 45 § i sistnämnda förslag icke här upptagits, hafva emellertid smärre jämkningar ansetts höra göras i näst sista och närmast föregående stycket af ifrågavarande paragraf, som härigenom blifvit i dessa delar lika lydande med den nuvarande 18 §.

På sätt i kommitténs motiv närmare utvecklats, erfordras vidare vissa ändringar i 19, 26, 58 och 63 §§ i förordningen om krigsdomstolar m. m. med anledning af de i förslaget till ny strafflag för krigsmakten

129 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

delvis ändrade bestämmelserna om dem, som skulle vara underkastade straff efter nämnda lag.

Då härvid 19 § 2 mom. upptagits med den lydelse, motsvarande 19 §. stadgande äger i 42 § af kommitténs förslag, har emellertid, till undvikande af konflikt med 24 §, ett tillägg till momentet i fråga ansetts erforderligt, hvarigenom betonas, att för tillämpligheten af den däri gifna regel förutsättes, att ej sådant fall är för handen, hvarom i sistnämnda paragraf förmäles. I sammanhang härmed har till vinnande af nödig öfverensstämmelse mellan de båda momenten i 19 § det i 1 mom. nu använda uttrycket »det regemente eller den kår eller station, där den tilltalade är anställd», utbytts mot »det regemente eller den kår eller den station, som den tilltalade tillhör». Härigenom framstår jämväl tydligare, att under ifrågavarande moment äfven innefattas exempelvis värnpliktige, för hvilka det nuvarande uttrycket påtagligen är mindre lämpligt.

26, 58 och 63 §§, af hvilka sistnämnda paragraf motsvaras af 6926, 58och63 § i förevarande förslag, hafva i det afseende, hvarom nu är fråga, ändrats i69) i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de däremot svarande 50, 85 och 104 §§ i kommittéförslaget.

Slutligen har öfverflyttningen till strafflagen för krigsmakten af be- 52 §. stämmelserna rörande de befälhafvare, som äga oinskränkt disciplinär bestraffningsrätt, föranledt en jämkning af ordalagen i 52 §.

Bland de i kommitténs förslag innefattade ändringar i gällande för- 37—42, 47, ordning om krigsdomstolar m. in., hvilka, ehuru icke sammanhängande meå49och50^' strafflagsförslaget, likväl ansetts böra oberoende af frågan om domstolsorganisationen redan nu upptagas till behandling, märkas i främsta rummet de, som gälla bestämmelserna om sättet för fullföljd af talan mot krigsdomstols utslag eller beslut samt om underställning af mål, som blifvit af krigsdomstol afdömdt. Då genom lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken den 14 juni 1901 den allmänna lagens bestämmelser i dessa afseenden ändrades, vidtogos icke samtidigt motsvarande ändringar i förordningen om krigsdomstolar in. in., utan blef detta en uppgift för ifrågavarande kommitté, som redan den 1 april samma år af Eders Kungl. Maj:t tillsatts för revision af krigslagarna. Då det tydligen är af vikt, att sistnämnda förordning uti ifrågavarande hänseende snarast möjligt bringas i öfverensstämmelse med den allmänna lagen, hafva därför de af kommittén rörande fullföljd af talan samt underställning utarbetade bestämmelser, med undantag för den af kommittén föreslagna 81 §, upptagits i förevarande förslag, där de innefattas i 37—42, 47, 49 och50§§.

Frånsedt några smärre formella jämkningar i 41 och 49 §§, förete ifråga-

Bili. till Piksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. SO Håft. 17

130 Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 67.

varande paragrafer inga andra afvikelser från de däremot svarande 64— 70, 77, 79 och 80 §§ i kommitténs förslag, än som betingas däraf, att den nuvarande domstolsorganisationen skulle tills vidare bibehållas oförändrad.

70 och 71 §§■ Med de bestämmelser, som innehållas i nu omförmälda paragrafer, sammanhänga på det närmaste stadgandena i de af kommittén föreslagna 84 och 105 §§. Dessa paragrafer hafva därför i oförändradt skick upptagits i förevarande förslag, där de båda erhållit sin plats bland de allmänna bestämmelserna under paragrafnumren 71 och 70.

43 §. Enligt 43 § i förordningen om krigsdomstolar m. m. skall vid kom-

municering af besvär, som anförts hos krigsöfverdomstol, förklaranden, om han är på fri fot, föreläggas vite för fullgörande af sin förklaringsskyldighet. I öfverensstämmelse med hvad som enligt lagen den 14 juni 1901 galler beträffande kommunicering af besvär öfver allmän underrätts utslag, har nämnda vitesbestämmelse i det föreliggande förslaget uteslutits.

51 §. I sammanhang härmed och då enahanda regler, som enligt 43 § skulle gälla beträffande kommunicering af besvär öfver krigsrätts utslag, torde höra tillämpas jämväl vid kommunicering af besvär öfver utslag, som meddelats af krigsöfverdomstol, har 82 § i kommitténs förslag ansetts böra härstädes medtagas. Denna paragraf, som affattats i hufvudsaklig öfverensstämmelse med stadgandet i 30 kap. 28 § rättegångsbalken, har insatts såsom 51 §.

59—(is §§. Slutligen har afdelningen L) Om häktning i nu gällande förordning-

om krigsdomstolar in. m. ansetts böra i dess helhet upphäfvas och ersättas med 16 kap. i kommitténs förslag. Till detta kapitel har kommittén från 19 § disciplinstadgan öfverflyttat bestämmelserna om rättigheten att tillsäga arrest, Indika bestämmelser härvid delvis omarbetats. Med hänsyn till det nära sammanhang, som råder mellan dessa bestämmelser, å ena, samt stadgandena angående disciplinstraffen och den disciplinära bestraffningsrätten, å andra sidan, har det synts vara af vikt, att samtidigt med att det hufvudsakliga innehållet af disciplinstadgan i öfrigt öfverflyttas till strafflagen för krigsmakten, jämväl ifrågavarande bestämmelser göras till föremål för Konungens och Riksdagens gemensamma lagstiftningsrätt. Då härtill kommer, att de nuvarande bestämmelserna om häktning otvifvelaktigt böra i vissa afseenden ändras och fullständigas, och dessa bestämmelser för öfrigt intaga en jämförelsevis fristående ställning bland de stadgande!!, som innefattas i förordningen om krigsdomstolar in. in., har, jämte hvad kommittén föreslagit rörande rättigheten att tillsäga arrest, äfven innehållet i öfrigt af det af kommittén föreslagna 16 kap. ansetts böra redan nu upptagas till be-

131 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

handling. Härvid har i stadgandena i fråga, som innehållas i 59—68 §§ i förevarande förslag, ingen annan afvikelse gjorts från kommittéförslaget än den, som hvad angår 60 §, betingats af den vid omarbetningen ändrade affattningen af 4 § i strafflagsförslaget.

Slutligen hafva ur kommitténs förslag till promulgationslag upptagits de öfvergångsbestämmelser m. fl. stadganden, som ansetts erforderliga med afseende å nu föreliggande förslag.

Departementschefen hemställde härefter, att, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, högsta domstolens utlåtande måtte genom utdrag ur protokollet inhämtas såväl öfver det sålunda omarbetade förslaget till

strafflag för krigsmakten samt de inom justitiedepartementet utarbetade förslagen till

lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten samt hvad i afseende därå iakttagas skall, och

lag angående ändring i vissa delar af förordningen om krig sdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868 som ock. öfver ofvanberörda af särskilda kommitterade afgifna förslag till

lag angående ändring i 1 § i förordningen angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, den 30 maj 1873 samt

lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901, varande dessa förslag af den lydelse bilagorna A, B, C, D och E vid detta protokoll utvisa.

Denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan fann Hans Maj:t Konungen godt bifalla.

Ur protokollet Carl Lundquist.

132 Kung],. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Bil. A.

Förslag

till

Strafflag för krigsmakten.

Första delen.

Allmänna bestämmelser.

1 KAP.

Om krigsmän, förmän och öfverordnade samt om tillämpligheten

af vissa delar i lagen.

1 §•

Till kidgsmän hänföras enligt denna lag:

l:o) officerare och underofficerare vid krigsmakten;

2:o) manskap med fast anställning vid krigsmakten;

3:o) värnpliktige, då de äro i tjänstgöring eller under färd till eller från sin tjänstgöringsort stå under militärbefäl samt äfven eljest, därest de uppträda i militär tjänstedräkt;

4:o) till tjänstgöring å krigsmaktens fartyg eller vid minpositionerna förhyrda sjömän, maskinister, eldare, handtverkare och arbetare;

5:o) de, som tillhöra polisväsendet vid mobiliserad afdelning af krigsmakten;

6:o) vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer, då de äro i tjänstgöring vid krigsmakten;

7:o) officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren, då de äro i tjänstgöring vid krigsmakten; samt

133 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

8:o) medlemmar af frivilliga för rikets försvar afsedda kårer eller föreningar under den tid, de för sådant ändamål tjänstgöra vid krigsmakten.

Under l:o) och 2:o) innefattas icke blott personal med beställning på stat vid krigsmakten utan jämväl öfvertalig personal samt personal tillhörande krigsmaktens reserver.

2 §•

Krigsman, som inom samma regemente eller annan till armén hörande afdelning, där styrkan icke öfverstiger ett regementes storlek, eller inom det till flottan hörande kustartilleriet eller inom flottan i öfrigt innehar högre tjänstegrad än annan krigsman, är dennes förman. Därjämte är enhvar inom krigsmakten förman för den, öfver hvilken han, enligt tjänstereglemente eller särskildt förordnande, innehar ständig eller tillfällig befälsrätt.

Den, för hvilken annan är förman, är underlydande i förhållande till förmannen.

3 §.

Krigsman, som innehar högre tjänstegrad än annan krigsman, är i förhållande till denne öfverordnad. Därjämte är enhvar förman öfverordnad i förhållande till den honom underlydande.

Den, för hvilken annan är öfverordnad, är i förhållande till denne underordnad.

4 §•

Såsom mobiliserad anses enligt denna lag rikets krigsmakt eller afdelning af krigsmakten, då den för annat ändamål än öfning ställes eller är ställd på krigsfot.

5 §•

Den tredje delen af denna lag äger tillämpning allenast i fråga om brott, som föröfvas i krigstid eller eljest under tid, då rikets krigsmakt är mobiliserad; dock att under sådan tid jämväl andra delen "af lagen äger tillämpning, där bestämmelserna i tredje delen ej till annat föranleda.

134 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 67.

2 KAP.

Om dem, som äro underkastade straff efter denna lag.

6 §.

Under denna lag lyda:

l:o) krigsmän;

2:o) vid krigsmakten anställda civila ämbets- och tjänstemän; med undantag af präster och lärare vid militära läroanstalter;

3:o) andra personer, hvilka äro anställda vid krigsmakten i sådan befattning, som finnes uppförd i vederbörligen fastställd stat; med undantag af kyrkobetjänte, civila betjänte vid militära läroanstalter samt kvinnliga betjänte vid militära sjukhus;

4:o) månads- och daglönare samt extra poliskonstaplar vid flottan äfvensom vid truppförbanden anställda maskinister, eldare och handtverkare;

5:o) de, som för vinnande af civil ämbets- eller tjänstemannabefattning vid krigsmakten för sin utbildning tjänstgöra därstädes; samt

6:o) enhvar, som med behörigt tillstånd på sjötåg åtföljer krigsmaktens fartyg eller är tjänstgöringsskyldig vid eller med behörigt tillstånd åtföljer mobiliserad afdelning eller är insatt i militärhäkte eller intagen å militärsjukhus, ändå att han eljest icke skulle lyda under denna lag.

Under 2:o) innefattas icke blott civila ämbets- och tjänstemän med beställning på stat vid krigsmakten utan jämväl de, som tillhöra krigsmaktens öfvertaliga personal eller dess reserver.

7 §•

Värnpliktige äfvensom vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer samt officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren äro underkastade straff efter denna lag, utom då de äro att anse såsom krigsmän, jämväl i de fall, som i 5 och 11 kap. särskildt omförmälas.

8 §•

Denna lag skall ock tillämpas å enhvar, ändå att han eljest icke lyder under lagen, därest han å krigsskådeplats eller af krigsmakten

135 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

ockupera^ område eller inom fästning, som förklarats i belägringstillstånd, begår brott, som sägs i 133 § 2 inom., 134, 137, 138, 141, 143, 166 eller 167 §.

Lag samma vare i fråga om utländsk man, hvilken eljest begår brott, som afses i 134 §, så ock beträffande person, som tillhör krigförande fientlig afdelning och beträdes med brott, hvarom talas i 149 §.

9 §.

Krigsfånge, äfvensom utländsk man, hvilken vid krig mellan främmande makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats, skall för brott, som af honom begås, straffas efter denna lag, där brottets beskaffenhet det medgifver.

10 §.

Begår någon, som lyder under denna lag, brott, hvarå straff där icke finnes utsatt, varde, äfven där sådant ej är i lagen särskildt sagdt, straffad efter allmän lag och laga stadgar, dock med iakttagande af de äfven för vissa dylika fall i denna lag meddelade särskilda bestämmelser.

11 §•

Har någon, medan han lydde under denna lag, begått brott, hvarå samma lag är tillämplig, varde straffad efter denna lag, ändå att brottet ej blef åtaladt, förrän de förhållanden upphört, på grund af hvilka han lydde under samma lag.

Hvad i 7 § är stadgadt gäller äfven, om vid åtalets anhängiggörande den tilltalade icke längre är värnpliktig eller innehar anställning, som där sägs.

12 §.

Krigsman, som råkat i krigsfångenskap eller genom rymmande öfvergifva sin befattning vid krigsmakten eller ock åtföljt fartyg, som förolyckats eller blifvit öfvergifven skall, ändå att tiden för hans tjänstgöringsskyldighet går till ända, under det han är fången eller rymd, eller hans tjänstgöring varit betingad endast för resa med det förolyckade eller öfvergifna fartyget, anses fortfarande tillhöra krigsmakten, till dess han erhållit afsked från krigstjänsten eller eljest blifvit därifrån behörigen skild.

13(5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

13 §.

Har svensk krigsman eller annan, som är anställd vid svenska krigsmakten, i fientligt eller annat främmande land under tåg eller då svenskt krigsfolk eljest där är samladt, begått brottslig handling emot utländsk man; vare för åtal af gärningen ej erforderligt sådant särskilt förordnande af Konungen, som förutsattes i 1 kap. 1 § allmänna strafflao-en i fråga om brott begångna utom riket, utan ankomme å högste befälhafvare!! på stället att, antingen målsäganden öfver brottet klagar eller ej, låta detsamma befordras till åtal, om han finner krigstuktens upprätthållande eller krigsmaktens anseende det kräfva.

Begår utländsk man, medan han vistas å område, som åt den svenska krigsmakten ockuperats, brott, som skall straffas efter denna lag, ankomme °det, så länge den brottslige befinner sig å sådant område, pa därvarande högste befälhafvare att förordna om åtal af brottet, där han finner förhållandena det fordra.

14 §.

Har svenskt krigsfolk, inom eller utom riket, gemensam tjänstgöring med krigsfolk från främmande stat, med hvilken Sverige är i förbund rör krio-s förande; då skall enhvar, som tillhör svenska krigsmakten och i sådan tjänstgöring begår brott emot person eller egendom hörande till den med Sverige förbundna statens krigsmakt, dömas till straff, som tinnes stadgadt för enahanda brott emot person eller egendom, hörande till svenska krigsmakten.

3 KAP.

Om straff efter denna lag.

15 §.

Straffarter, som för brott efter denna lag användas, äro: l:o) dödsstraff;

2:o) straffarbete;

3:o) fängelse;

4:o) böter;

5:o) disciplinstraff;

137 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

samt för ämbets- och tjänstemän:

6:o). afsättning, hvarmed i de fall, som äro utsatta i lagen, förenas den . påföljd, att den dömde förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas; och

7:o) mistning af ämbete eller tjänst på viss tid.

16 §.

Dödsstraff, . som blifvit ådömdt efter denna lag, skall i de fall, hvilka äro särskildt anmärkta, verkställas medelst skjutning, men eljest genom halshuggning. J

Vid verkställande af dödsstraff iakttages i öfrigt hvad därom i allmän lag och tjänstereglemente stadgadt är.

År någon för brott emot denna eller allmän lag dömd till dödsstraff, som bör verkställas genom halshuggning, och saknas i fält eller i belägrad _ fästning eller under sjötåg tillfälle att få straffet verkställdt i den ordning, som därför är föreskrifven, må det i stället verkställas genom skjutning. ö

17 §.

. EJ ska11 någon undergå dödsstraff, innan Konungen eller, där domen bhfvit fälld af ståndrätt, högste befälhafvaren på stället förordnat, att straffet må verkställas.

18 §.

I afseende på straffarbete, fängelse och böter, hvartill efter denna lag dömes, galle hvad i allmän lag stadgadt är, dock med iakttagande åt hvad i efterföljande §§ sägs.

19 §•

lrr . Ska11 krigsman undergå straffarbete på viss tid ej öfver två år, som blifvit honom ådömdt för brott, hvarom i 5, 7, 9, 11, 12 eller 14 kap. af denna lag förmäles, eller fängelse, som blifvit honom omedelbart eller såsom förvandlingsstraff ålagdt för brott mot denna lag, bör, där så kan ske, straffet verkställas i militärhäkte.

Lag samma vare, om krigsman, som är hänförlig under l:o), 2:o) eller 4:o) i 1 §, skall undergå fängelse, som blifvit honom för brott mot allmän lag såsom förvandlingsstraff ålagdt.

Bill. till Riksd. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Häft.

138 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

20 §.

Hvad i 19 § stadgas äge ej tillämpning, om med straffet skall förenas annat straff, som icke bör, efter hvad i nämnda § är sagdt, verkställas i militärhäkte.

21 §.

Vederbörande befälhafvare tillkomme att, när krigsman, som, efter hvad ofvan är sagdt, skall i militärhäkte undergå förvandlingsstraff, saknar tillgång till böters gäldande, förordna om deras förvandling, men möter hinder°att verkställa förvandlingsstraff et i militärhäkte, varde förvandlingen, jämte straffets verkställande i öfrigt, öfverlämnad till Konungens befallningshafvande.

& 22 §.

Disciplinstraff är arrest af två slag:

1) arrest utan bevakning, som må åläggas i minst en dag och högst åtta dagar, samt

2) vaktarrest, som må åläggas i minst en dag och högst femton

Ö Arrestdag räknas till tjugufyra timmar. Den tid, arresterad på tåg åtföljer trupp, till hvilken han hör, inräknas ej i strafftiden.

23 §.

Arrest utan bevakning verkställes, om den straffskyldige är officer eller underofficer, i eget rum eller tält och, om han tillhör manskapet, i kasernrum eller tält.

Straffet innebär förbud för den arresterade att under strafftiden utan tillstånd lämna det rum eller tält, hvari straffet verkställes. _

Skall arrest utan bevakning verkställas å fartyg och saknas tjänligt rum för bestraffningen, må den straffskyldige i stället förbjudas att å fartyget förflytta sig utom visst område.

Den, som ålagts arrest utan bevakning, skall under strafftiden i vanlig ordning deltaga i tjänstgöring, där ej vederbörande befälhafvare finner skäligt annorlunda förordna.

24 §.

Vaktarrest verkställes under bevakning i låst ljust rum eller i tält eller, om straffet skall verkställas å fartyg och för ändamålet lämpligt rum där saknas, under bevakning å tjänligt ställe.

139 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

På vederbörande befälhafvare ankomme, huruvida den arresterade må deltaga i tjänstgöring eller icke. Åläggande af vaktarrest med skärpning genom mörkt enrum, hvarom i 25 § förmäles, innebär förbud att deltaga i tjänstgöring.

Den arresterade må ej mottaga besök, där det ej för särskilt fall medgifves.

Den, som undergår vaktarrest, må ej begagna öl, vin eller spritdrycker. Tillhör den arresterade manskapet, må han ej bekomma annan kost, än manskapet vanligen bestås.

25 §.

Har någon förskyllt vaktarrest och finnes, med hänsyn till af den straffskyldige förut utståndna bestraffningar för brott emot denna lag eller omständigheterna i öfrigt, det icke kunna antagas, att vaktarrest, verkställd i vanlig ordning, skulle å honom utöfva tillbörlig verkan, då må vaktarrest åläggas med skärpning genom hårdt nattläger under högst tio dagar af strafftiden, antingen enbart eller i förening, under högst sex dagar, med mörkt enrum.

Ej må skärpning med mörkt enrum åläggas den, hvilken ej fyllt aderton år.

26 §.

År någon ålagd vaktarrest med skärpning, bör skärpningen verkställas vid strafftidens början. Skall skärpning till någon del ske med mörkt enrum, bör skärpningen i denna del, såvidt omständigheterna medgifva, verkställas först.

27 §.

o

Alagd skärpning tillämpas icke, så länge den straffskyldige finnes ej kunna utan våda för hälsan skärpningen undergå; dock att hinder, som af sådan anledning möter för vistelse i mörkt enrum, ej må uppehålla skärpningen i öfrigt längre, än att denna kan före strafftidens slut fullbordas.

Skärpning vare förfallen, där den ej kan före strafftidens slut verkställas.

28 §.

År vaktarrest, som, ombord å fartyg, i brist på lämpligt rum skall verkställas under bevakning å tjänligt ställe, ålagd med skärpning genom

140 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

mörkt enrum, må den straffskyldige under de dagar, straffet skolat verkställas med dylik skärpning, i stället hållas under tjänligt fängsel.

29 §.

Om afsättning och därmed förenad påföljd, som i 15 § är sagd, om mistning af ämbete eller tjänst på viss tid, så ock om straff, hvartill dömas skall, där den, som gjort sig skyldig till afsättning eller till mistning af ämbete eller tjänst på viss tid, ej är i besittning af det ämbete eller den tjänst, hvari han sig förbrutit, galle hvad i allmän lag sägs.

Om förlust af medborgerligt förtroende, hvilken påföljd äfven i denna lag för vissa brott finnes bestämd, galle ock hvad i allmän lag är stadgadt.

30 §.

Officer eller underofficer, som efter denna eller allmän lag dömes till ansvar för stöld, snatteri eller rån eller för annat brott till straffarbete eller svårare straff, skall tillika dömas till afsättning från det ämbete eller den tjänst, han såsom krigsman innehar.

Begår krigsman, som hör till det vid krigsmakten fast anställda manskap, brott, därför han dömes till straffarbete eller svårare straff, varde från sin anställning vid krigsmakten skild; dock må, då tiden för ådömdt straffarbete ej uppgår till sex månader och brottet ej är sådant, att den skyldiges medborgerliga anseende därigenom fläckas eller spilles, på truppens befälhafvare bero att bibehålla honom vid berörda anställning.

Har officer, underofficer eller krigsman, tillhörande det vid krigsmakten fast anställda manskap, blifvit tre eller flera gånger efter denna lag straffad med minst vaktarrest och, därest bestraffningarna utgjort endast vaktarrest, minst en gång undergått dylikt straff i femton dagar eller vaktarrest med skärpning genom hardt nattläger enbart i minst sex dagar eller i förening med mörkt enrum i minst fyra dagar, och har han inom fem år, efter det han undergått den af dessa bestraffningar, som sist verkställts, begått nytt brott, som i denna lag är med ansvar belagdt; då må den brottslige, äfven om något af de fall icke är förhanden, som i föregående båda mom. afses, jämte det straff, hvartill han för det nya brottet gjort sig förfallen, tillika, om han är officer eller underofficer, till afsättning dömas och, om han tillhör manskapet, från sin anställning vid krigsmakten skiljas, då den brottslige gjort sig ovärdig den aktning och tillit, som bör tillkomma af honom innehafd befälsställning, eller krigstuktens

141 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

upprätthållande eljest det krafvel’. Härvid må dock ej tagas hänsyn till bestraffning, som den brottslige undergått, där vid den tid, då brottet, hvarom fråga är, föröfvades, tio år förflutit, sedan bestraffningen blifvit till fullo undergången.

31 §.

Varder någon, som utan att vara krigsman under denna lag lyder, förvunnen om brott, hvarå denna lag är tillämplig, och finnas olika straff för officerare, underofficerare och manskap bestämda; då skall den brottslige straffas, i likhet med krigsman i den tjänstegrad, hvartill den straffs kyld ige enligt reglemente eller särskild föreskrift räknas. År någon viss tjänstegrad för den straffskyldige ej bestämd, skall det straff tillämpas, som gäller för manskap, ej tillhörande underbefälet.

32 §.

tiar barn, som. ej fyllt femton år, begått gärning, som eljest är belagd med straff enligt denna lag, vare i stället underkastadt disciplinär bestraffning enligt de bestämmelser, som af Konungen i sådant hänseende meddelas.

4 KAP.

Om vissa allmänna grunder för straffbarhet, straffens tillämpning och

skadestånd.

33 §.

Hvad i allmän lag finnes stadgadt om delaktighet i brott, om sammanträffande af brott, om förening eller förändring af straff, om återfall i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäfva straffbarhet, lände till efterrättelse vid tillämpning af denna lag, likväl med iakttagande af de ytterligai’e eller skiljaktiga stadganden, som däri förekomma.

I fråga om skadestånd gälle ock allmän lag. Har krigsman, som under utöfvande af befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som i 130 § sägs, vare dock, där han ej varder dömd till afsättning eller, om han tillhör underbefäl af manskapet, till fängelse öfver sex månader, icke

142 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats kronan.

34 §.

Innefattar en handling flera brott, som äro straffbalk dels efter denna och dels efter annan lag, eller är en handling i särskilda afseende!! belagd med olika straff i denna och i annan lag; varde tillämpadt hvad i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen är för likartadt fall stadgadt.

Är en handling i särskilda afseenden belagd med straff dels efter 10 kap. 1, 2 eller 5 § allmänna strafflagen, dels efter 7 eller 12 kap. i denna lag, må nämnda lagrum i allmänna strafflagen icke tillämpas.

Då brottslig handling, som i denna § afses, är af beskaffenhet att kunna enligt denna lag med disciplinstraff och enligt annan, lag med böter försonas, skall disciplinstraff ensamt åläggas.

35 §.

År någon, som gjort sig skyldig till straffarbete på viss tid eller fängelse, tillika förfallen till arrest, då skall sistnämnda straff öfvergå till fängelse, därvid hvarje dags arrest utan bevakning anses svara mot en half dags fängelse och hvarje dags vaktarrest mot en dags fängelse; dock att brutet dagatal anses vara förfallet; och varde fängelsestraffet jämlikt de i allmän lag gifna grunder med öfriga straffet förenadt.

3(1 §.

Är någon förfallen både till arreststraff och till böter, tillämpas bägge dessa straff. Saknar den skyldige tillgång till böternas fulla gäldande, skall såväl bötes- som arreststraffet öfvergå till fängelse.

37 §.

Skall jämlikt 35 eller 36 § förening eller förändring af straff äga rum, utsätte domstolen ändock alltid det särskilda straff, hvarje brott förskyllt, och meddele därefter de bestämmelser, som jämlikt nämnda §§ erfordras.

143 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

38 §.

Anses någon på en gång öfvertygad om flera särskilda förseelser, hvilka ådraga disciplinstraff, skall han umgälla dem med ett straff, hvilket icke må bestämmas i mera än ett slag af arreststraff eller utöfver det högsta mått, som i 22 § för hvarje slag finnes utsatt.

39 §.

Hvad i 38 § är stadgadt skall lända till efterrättelse jämväl om någon, sedan disciplinstraff blifvit honom ålagdt, varder öfvertygad att förut hafva begått annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa. Vid tilllämpning af det sålunda bestämda straffet skall afräknas den tid, hvarunder den straffskyldige till följd af det tidigare beslutet må hafva undergått straff; och skall därvid en dags arrest utan bevakning anses svara mot en half dags vaktarrest samt, där brutet dagatal genom afräkningen uppkommer, detta anses förfallet.

40 §.

Har någon, sedan arreststraff blifvit honom ålagdt, men innan han det till fullo undergått, föröfvat ytterligare förseelse, som ådrager sådant straff, då skall sistnämnda straff sammanläggas med det förra straffet eller, om detta var till någon del verkställdt, då den nya förseelsen begicks, med hvad af samma straff då återstod, till ett arreststraff af det slag straffen tillhöra eller, om de äro af olika slag, det svåraste något af dem tillhör; skolande därvid de i 39 § för jämförelse mellan arreststraff af olika slag stadgade grunder äga tillämpning, med iakttagande dock, att det sammanlagda straffet ej i något fall må öfverstiga det i 22 § för hvarje slag af arreststraff utsatta högsta mått; och varde, vid tillämpning af det sålunda bestämda straffet, afräknad den tid, hvarunder den straffskyldige till följd af det tidigare beslutet må hafva efter den nya förseelsens föröfvande undergått straff.

Har i fall, som i 1 mom. afses, det först ålagda straffet jämlikt 35 § öfvergått till fängelse eller straffarbete, och har det sålunda bestämda straffet redan till någon del verkställts, då den senare förseelsen föröfvas; då skall, utan tillämpning af hvad i 1 mom. är sagdt, det arreststraff, som för sista förseelsen ålägges, enligt hvad i 35 § är stadgadt, öfvergå till fängelse och med öfriga straffet förenas.

144 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

41 §.

År arreststraff, som jämlikt 35, 36 eller 40 § förenas med annat straff, förbundet med skärpning, varde den tillämpad. År jämväl det straff, hvarmed arreststraffet förenas, med skärpning förbundet, tillämpas den skärpning, som är svårast, eller, där skärpningarna äro lika svåra, en af dem. En dags skärpning med mörkt enrum anses svara mot två dagars skärpning endast genom hårdt nattläger; och varde, där skärpningar finnas efter sådan grund lika svåra, skärpningen med mörkt enrum tillämpad.

Går i fall, som i 35 § afses, strafftiden öfver två år, vare skärpningen förfallen.

42 §.

Aro i fall, då från ådömdt straff skall afräknas straff, som redan verkställts, någotdera eller båda straffen arreststraff, och äro båda straffen förbundna med skärpning, varde verkställd skärpning jämväl afräknad från den senare ådömda i enlighet med de för jämförelse mellan olika skärpningar stadgade grunder.

43 §.

Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut, hvarigenom samma person blifvit fälld till särskilda disciplinstraff, och finnes därvid sådant fall, som i 40 § 1 mom. afses, vara för handen, utan att den straffskyldige tillika är förfallen till annat frihetsstraff, ankomma det på vederbörande befälhafvare att, jämlikt hvad i nämnda lagrum och 41 § är stadgadt, förordna om straffens sammanläggning. Har i andra fall genom särskilda beslut, Indika på en gång förekomma till verkställighet, samma person blifvit fälld till särskilda straff, och äro straffen af beskaffenhet, att de, enligt gällande föreskrifter, ej kunna jämte hvarandra verkställas, göres om förhållandet anmälan hos krigsöfverdomstolen, som, med tilllämpning af i denna och allmän lag stadgade grunder, förordnar, huru straffen skola förenas eller sammanläggas; dock att, där besluten blifvit till Konungens befallningshafvande för verkställighet öfverlämnade, och fråga ej är om tillämpning af 39 §, Konungens befallningshafvande äger att om sammanläggningen förordna.

Där disciplinstraff blifvit af befälhafvare någon ålagdt, men verkställandet däraf, på sätt i 207 § sägs, anstår i afvaktan på utslag öfver annat mot den straffskyldige vid domstol angifvet brott, för hvilket lian

145 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

hålles häktad, skall samma domstol, i händelse han sakfälles för det där åtalade brottet, men straffet för samma brott, enligt gällande föreskrifter, ej kan verkställas jämte disciplinstraffet, förordna om de särskilda straffens sammanläggning.

44 §.

Händer det att underlydande flyr från drabbning eller företager Plundring, eller att vid uppror eller upplopp eller under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott emot krigslydnaden medför större fara för ordningen inom krigsmakten eller för dess eller allmän säkerhet, någon sätter sig emot förmans befallning eller, sedan befallningen blifvit upprepad, den ej genast verkställer; då må förman emot underlydande bruka det våld, som är nödigt för flyktens eller plundringens hindrande eller lydnadens och ordningens återställande. Gör förmannen i dessa fåll större våld, än nöden kräfver; gälle hvad i sådant hänseende om nödvärn i allmän la0- säsrs.

o Ö

45 §.

Varder skiltvakt eller annan vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppafdelning öfverfallen med våld eller hot, som innebär trängande fara för den öfverfallne eller för person eller egendom, som är under hans beskydd eller bevakning, eller eljest för allmän eller enskild säkerhet; då äge den vakt, patrull eller afdelning rätt till nödvärn. Söker den, som står under sådan bevakning, att rymma, eller brukar annan för att befria honom våld eller bot, må det våld användas, som för rymningens hindrande är nödigt.

Hvad i 1 mom. är stadgadt om vakt, patrull eller afdelning, gälle jämväl i. fråga om till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är stadd i tjänsteutöfning.

46 §.

För sådan i krig föröfvad handling, som, ehuru straffbar, gärningsmannen likväl ej saknat anledning antaga enligt krigsbruk vara tillåten, må straffet efter omständigheterna nedsättas under hvad eljest å gärningen följa bort.

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Käft.

146 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

47 §.

I fråga om viss tid för åtal af brott och för doms verkställande galle hvad i allmän lag är föreskrifvet; och skall i dessa fall disciplinstraff ej anses svårare än böter enligt allmän lag.

Andra delen.

Om särskilda brott.

5 KAP.

Om rymning och olofligt undanhållande.

48 §.

Krigsman, som, i afsikt att undandraga sig krigstjänsten, olofligen afviker från den trupp eller det fartyg, hvartill han hör, eller från deri tjänstgörings- eller vistelseort, som är för honom bestämd, eller undandöljer sig "utan att från orten afvika eller, då det på grund af inkallelse eller enligt åtagande eller efter tilländagången tjänstledighet åligger honom att inställa sig till' tjänstgöring, sådant underlåter, straffes för rymning.

49 §.

Rymmer krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning, dömes till straffarbete från och med sex månader till och med två år.

Tillhör rymmaren manskapet, och äro omständigheterna synnerligen mildrande, må den brottslige, om han ej förut undergått bestraffning för rymning, dömas till fängelse i högst ett år.

50 §.

Rymmer officer eller underofficer i andra fall än det, som omförruäles i 49 §, dömes till afsättning.

147 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

• Rymmer någon af manskapet, och föreligger ej sådant fall, som sagg i 49 §, dömes den brottslige till fängelse i högst sex månader eller värde, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff. Består brottet i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid krigsmakten, och har den brottslige ej ännu varit i sådan tjänstgöring, må ej svårare straff än disciplinstraff åläggas honom. Sker rymningen från fartyg under sådana omständigheter, att rymmaren bort inse, att fartyget till följd af rymningen utsättes för fara, må till fängelse i högst ett år eller straffarbete på lika tid dömas. Föröfva^ brott, som i detta inom. afses, af den, som tillförene varit straffad för rymning vare straffet fängelse eller, om rymningen sker från fartyg under omständigheter, som nyss sagts, fängelse eller straffarbete i högst två år.

51 §•

Hafva två eller flera krigsmän i samråd beslutat att rymma, vare det, om brottet går i fullbordan, ansedt såsom försvårande omständighetoch ma i det fall, som omtalas i 49 §, dömas till straffarbete i högst två år utöfver den^ där utsatta högsta strafftid. Skedde brottet under förallanden, hvarå 50 § är tillämplig, skola officerare och underofficerare, som deltogo i stämplingen, jämte det i 1 mom. af sistnämnda § stadgade straff, dömas till fängelse.

„ ,Har öfverenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blifvit träffad, men kom brottet ej till verkställighet; varde ändå anstiftare, sa ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom rymmare straffade, efter ty i 49 eller 50 § för hvarje fall är stadgadt. Annan deltagare i sådan stämpling belägges med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som beträdes med brott, hvarom denna 9 handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

52 §.

Krigsman, som, utan att sådan afsikt, som i 48 § är sa»d, åd;malågges, begår gärning eller, utan att äga laga förfall, gör sig skyldig till underlåtenhet, som där finnes omförmäld, värde, där han ej, efter hvad nedan stadgas, gjort sig förfallen till svårare ansvar, för olofligt undanhallande belagd med disciplinstraff; dock att, där återfall sker, och omständigheterna äro synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex manader dömas.

148 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

53 §.

Är i fall, som i 52 § afses, den uteblifne tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning eller inmönstrad å fartyg, och har han hållit sig undan öfver tjugufyra timmar efter det han afvek eller sig undandolde, eller öfver tre dagar efter det inställelse till tjänstgöring bort ske, eller gör någon af manskapet sig eljest skyldig till olofligt undanhållande, som varar öfver tre dagar, straffes den brottslige såsom för rymning, efter ty därom i 49 eller 50 § för hvarje fall är stadgadt.

54 §.

Beträdes officer eller underofficer, som icke är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning eller inmönstrad å fartyg, med olofligt undanhållande, hvarom i 52 § förmäles, och räcker undanhållandet längre än tre dagar, då skall den brottslige, där ej här nedan i denna § annorlunda stadgas, dömas till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, beläggas med disciplinstraff. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till afsättning dömas.

Håller officer eller underofficer sig olofligen undan öfver tre månader, dömes till afsättning.

55 §.

Underlåter krigsman, som på grund af inkallelse eller enligt åtagande eller efter tilländagången tjänstledighet är skyldig inställa sig till tjänstgöring, men på grund af iaga förfall därifrån uteblifver, att, så snart °ske kan, hos vederbörande befälhafvare anmäla förfallet, belägges den felaktige med disciplinstraff.

56 §.

Krigsman, som, efter det han blifvit utan eget förvållande skild från trupp eller fartyg, hvartill han hör, underlåter att, så snart ske kan, återförena sig med truppen eller fartyget eller eljest anmäla sig till tjänstgöring vid krigsmakten, straffes, om det sker i afsikt att undandraga sig krigstjänsten, såsom för rymning efter 49 eller 50 §, men, om sådan afsikt ej ådagalägges, efter 52, 53 eller 54 §, allt efter hvad i nämnda §§ för hvarje fall är sagdt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

57 §.

•j ,a.^. na§°n, som, utan att vara krigsman, är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning, gjort sig skyldig till rymning eller till olofigt undanhållande, som varat öfver tjugufyra timmar efter det han . vek eller sig undandolde, eller öfver tre dagar efter det inställelse till tjänstgöring bort ske, varde den brottslige, om han är ämbets- eller tjänsteman, straffad så, som angående krigsmän, hvilka begå dylika brott, här ofvan i detta kap. stadgats, men eljest dömd till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

58 §.

Krigsman, som förledt eller hjälpt annan till rymning, straffes så, som hade han själf under enahanda förhållanden rymt; dock att afseende e.J göres å de omständigheter, som voro af hans åtgärd oberoende eller allenast för rymmaren försvårande.

59 §.

Underlåter krigsman, som vet, att annan ärnar rymma, att i tid uppenbara de omständigheter, som därom kunniga äro. eller har krigsman, efter det rymningsbrott af annan föröfvats, hyst eller dolt rymmaren med vetskap om dennes brott, då skall han, efter som brottet var till, beläggas med disciplinstraff eller dömas till fängelse eller mistning af ämbete eller tjänst på viss tid; varde dock i hvarje fall lindrigare straffad, än om han själf begått rymningen.

60 §.

. Krigsman, som genom stympning eller annorledes uppsåtligen gör sig oduglig till uppfyllande af sin krigstjänstskyldighet under längre eller kortare tid, straffes med fängelse eller straffarbete i högst två år.

61 §.

Lämnar någon, som undergår arrest utan bevakning, olofligen det rum eller tält, hvari straffet verkställes, eller öfverträder någon, som jäm- Bih. till Rilcsd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Håft.

150 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

likt 23 § 3 mom. förbjudits att å fartyg förflytta sig utom visst område, det sålunda meddelade förbudet, belägges med vaktarrest.

62 §.

Hvad i 48, 49, 50, 51, 52, 53 och 54 §§ finnes, stadgadt om krigsmän, hvilka, efter inkallelse, underlåta att inställa sig till tjänstgöring, eller i 55 § är sagdt om krigsmän, som, vid uteblifvande från tjänstgöring på grund af laga förfall, underlåta att göra anmälan om förfallet, äger tillämpning jämväl å värnpliktige samt de vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer och officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren, då de, efter vederbörlig inkallelse, göra sig skyldiga till underlåtenhet, hvarom sägs i denna §.

6 KAP.

Om uppror, upplopp och olofliga sammankomster.

63 §.

Samlar sig krigsfolk tillhopa och lägger det uppsåt å daga att med förenadt våld sätta sig upp emot verkställighet af förmans bud eller att tvinga förman till någon ämbetsåtgärd eller att för sådan åtgärd hämnas, men vända de upprorsmän på förmans befallning åter till lydnad och ordning; då skola anstiftare eller anförare dömas till straffarbete från och med ett till och med tre år och de öfriga till fängelse i högst sex månader. Äro synnerligen mildrande omständigheter för handen; må deltagare, som hör till manskapet och ej var anstiftare eller ledare, dömas till vaktarrest i minst tio dagar.

64 §.

Vända upprorsmän ej åter till lydnad och ordning, utan visa trotsighet emot förmans befallning; dömes anstiftare eller anförare till .straffarbete från och med tre till och med sex år och annan deltagare i upproret till sådant arbete från och med ett till och med tre år. Officer eller underofficer varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 67.

65 §.

Gorå upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus, eller plundra eller fördärfva de annan egendom; straffes anstiftare eller anförare med straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år och annan deltagare i upproret med straffarbete från och med två till och med åtta år; dock att, om våldet utöfvades å förman eller skadan gjordes å krigsredskap eller annan för krigsmaktens behof afsedd eller under dess vård och förvar ställd egendom, tiden för straffarbetet ej ma sättas under åtta ar för anstiftare eller anförare eller under fyra år för annan deltagare i upproret. J

Officer eller underofficer, som fälles till ansvar efter detta lagrum, skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

För våld eller annan brottslig gärning, som vid uppror begås, varde ock gärningsmannen straffad, efter ty i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen och 34 § denna lag skils.

66 §.

. Göres uppror under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför större fara; då skola, om upproret ej fullföljdes längre än i 63 § är sagdt, de brottsliga dömas, anstiftare eller anförare till straffarbete från och med fyra till och med åtta år och annan deltagare i upproret till sådant arbete från och med två till och med fyra år, men i de fall, hvarom 64 och 65 §§ handla, skall anstiftare eller anförare . dömas till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och med tio år och annan deltagare straffas med straffarbete från och med Ä>a °C^ Inec^ a^a ar > vai“de ock i sistnämnda fall å officer eller underofficer, som deltagit i upproret, tillämpad den särskilda påföljd, som i 64 och 65 §§ stadgas.

67 §.

Deltager krigsman med väpnad hand i uppror emot annan offentlig myndighet, än ofvan sägs; dömes till straff, som för uppror emot förman finnes bestämdt.

68 §.

Dräper upprorsman den, som uppror stilla vill; miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

Varder upprorsman dräpen; ligge ogin.

152 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 61.

69 §. a

Har någon muntligen inför samlad! krigsfolk eller i skrift, den han bland krigsfolket utspridt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes sökt förleda till uppror, då skall, vid straffets bestämmande efter allmän lag, brottet anses hafva skett under försvårande omständigheter.

Samma lag vare om den, som annans skrift utspridt eller utsprida låtit för att därmed komma uppror åstad.

70 §.

Får någon veta, att stämpling till uppror är å färde, och uppenbarar han ej i tid för befälhafvaren de omständigheter, som kunniga äro; då skall han, efter som brottet var till, dömas till disciplinstraff eller till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år.

71 §■

Samlar sig krigsfolk tillhopa och stör lugnet eller ordningen inom krigsmakten, utan att dock lägga å daga sådant uppsåt, som i 63 § äi sagdt, och skingrar sig ej det krigsfolk på förmans befallning, utan visar trotsighet däremot; dömes anstiftare eller anförare till straffarbete från och med ett till och med tre år och annan deltagare i upploppet till fängelse i högst sex månader. Äro synnerligen mildrande omständigheter för&handen; då må deltagare i upploppet, den där hör till manskapet och ej är att anse såsom anstiftare eller anförare, dömas till disciplinstraff. Öfvergå de till våld å person eller egendom; vare lag, som i 65 och 68 §§ sagd är.

Göres upplopp vid tillfälle, som i 6b § sägs, värde de brottslige straffade, anstiftare eller anförare med straffarbete från och med fyra till och med åtta år och annan deltagare i upploppet med sådant arbete från och med två till och med fyra år. Orsakas genom upploppet betydligare skada; då skola anstiftare eller anförare dömas till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och med tio år och andra deltagare straffas med straffarbete från och med fyra till och med åtta år.

Hvar, som muntligen inför samladt krigsfolk eller i skrift, den han bland krigsfolket utspridt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

sökt förleda till ohörsamhet mot förmans eller öfverordnads befallningar i tjänsten eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten, varde, där ej gärningen är att anse såsom uppmaning eller förledande till uppror, hvarom i 69 § förmäles, dömd till fängelse eller, i lindrigare fall, till disciplinstraff. Voro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas. År den skyldige i följd af gärningen förfallen till straff' för delaktighet i brott, som (lära följt, galle hvad i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen och 34 § denna lag är sagdt.

Lag samma vare om den, som annans skrift, den där innefattar sådan uppmaning eller sådant förledande eller upphetsande, som i 1 mom. sägs, utspridt eller utsprida låtit för att därmed främja den med skriften åsyftade verkan.

73 §.

Håller krigsfolk sammankomst för rådplägning i ämnen, genom hvilkas afhandlande fruktan eller misströstan kan hos krigsfolket utbredas eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas, såsom:

om faran eller olämpligheten af företag eller tjänsteförrättning, därtill befallning är gifven eller förväntas;

om vådan af den ställning, hvari krigsmakten eller någon del däraf sig befinner;

om förmans förhållande eller åtgärder; eller om otillräckligheten af lön, beklädnad eller underhåll; då skola de, som deltogo i sammankomsten, beläggas med disciplinstraff eller, där faran var större, dömas till fängelse.

Har officer eller underofficer, i ändamål, som ofvan är sagdt, kallat underlydande till sammankomst eller gifvit dem tillstånd att sådan sammankomst hålla; dömes till afsättning, mistning af ämbete eller tjänst på viss tid eller fängelse och varde tillika, om sammankomsten ledde till uppror, upplopp eller annat brott, såsom anstiftare däraf straffad, men de underlydande vare för sitt deltagande i sammankomsten från straff fria.

74 §.

Den, som för sådan otillåten rådplägning, som i 73 § afses, kallat krigsfolk till sammankomst, värde, ändå att densammas hållande förhindrades, straffad efter ty i nämnda § sägs.

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Håft.

154 Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 67.

75 §.

De i 63, 64, 65, 66, 68, 71 och 73 §§ af detta kap. förekommande stadganden äga tillämpning jämväl å dem, som utan att vara krigsmän lyda° under denna lag, då de "med krigsfolk deltaga i uppror, upplopp eller olofliga sammankomster.

7 KAP.

Om brott mot krigslydnaden och missbruk af förmanskap; så ock om misshandel och förolämpningar samt om annat oskickligt uppförande.

76 §.

Vägrar krigsman att åtlyda hvad förman under tjänstens utöfning och i hvad som angår tjänsten honom befallt, dömes till fängelse eller straffarbete i högst ett år. Tillhör den brottslige manskapet, och äro omständigheterna synnerligen mildrande, må han beläggas med disciplinstraff.

Sker brottet i närvaro af samlad trupp eller ombord å krigsfartyg i närvaro af dess besättning eller del af densamma, må straffet höjas till straffarbete i två år.

Föröfvas brottet under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför större fara, skall den brottslige dömas till straffarbete i högst fyra år. Kom däraf betydligare skada, eller var brottet eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenadt, må tiden för straffarbetet höjas till åtta år.

77 §.

Underlåter krigsman, i afsikt att förhindra verkställighet af hvad förman under tjänstens utöfning och i hvad som angår tjänsten honom befallt, att rätt fullgöra befallningen, eller uppehåller han i sådan afsikt genom onödig förfrågan, motsägelse eller invändning befallningens fullgörande, straffes efter 76 §.

Var afsikten ej sådan, som ofvan närnnts, straffes den brottslige efter 130 §.

78 §.

Vägrar eller underlåter någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, att åtlyda hvad den, som enligt tjänstereglemente eller särskildt förordnande öfver honom har befälsrätt i tjänsten, inom gränsen

155 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

af denna rätt anbefallt; varde den brottslige, om han är att hänföra till ämbets- eller tjänsteman, straffad efter 25 kap. 16 eller 17 § allmänna strafflagen,. men eljest dömd högst till straffarbete i två år. Var förbrytelsen ringa; må den brottslige beläggas med disciplinstraff.

79 §.

Underlåter någon att efterkomma öfverordnads i särskilda fall meddelade föreskrifter i hvad som rör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten, belägges med disciplinstraff eller dömes till fängelse i högst sex månader.

80 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å öfverordnad krigsman i ämbets- eller tjänsteärende eller för att honom till någon ämbets- eller tjänsteåtgärd tvinga eller därifrån hindra eller att å honom för sådan åtgärd hämnas, dömes, om den våldförde är officer eller underofficer, till straffarbete i högst fyra år och, om han tillhör manskapet, till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader; dock att, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, må dömas, om den våldförde är officer eller underofficer, till fängelse och, om han tillhör manskapet, till vaktarrest i minst tio dagar.

Sker brottet under sjönöd eller eljest under omständigheter, då brott mot krigslydnaden medför större fara, straffes den brottslige med straffarbete från och med två till och med sex år.

81 §.

Begår krigsman våld eller annan misshandel mot krigsman, som är hans förman, eller mot annan öfverordnad krigsman, som vid tillfället bär sin tjänstedräkt, och sker brottet ej i eller för den våldfördes ämbete eller tjänst, dömes till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff. Sker brottet å tid" eller ort, att det väcker stor uppmärksamhet och förargelse, eller eljest under synnerligen försvårande omständigheter, må straffet höjas till straffarbete i högst två år.

82 §.

Utbrister krigsman mot öfverordnad krigsman i smädligt, föraktligt eller vanvördigt yttrande eller förgriper sig emot honom med hotelse eller

156 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

annan missfirmlig gärning i eller för ämbetet eller tjänsten, straffes den brottslige, om han är officer eller underofficer, med fängelse. Hör han till manskapet, straffes, om den förolämpade är officer eller underofficer, med fängelse och, om jämväl den förolämpade hör till manskapet, med fängelse i högst ett år; ' dock må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff dömas.

Gör krigsman sig skyldig till förolämpning mot krigsman, som är hans förman, eller mot annan öfverordnad krigsman, som vid tillfället bär sin tjänstedräkt, och sker förbrytelsen ej i eller för den förorättades ämbete eller tjänst, dömes den brottslige till disciplinstraff eller fängelse i höafst ett år.

o

83 §.

Har brott, hvarom i 80, 81 eller 82 § förmärs, föranledts däraf, att den öfverordnade vid tillfället genom missbruk af sin myndighet eller eljest genom otillbörligt eller ovärdigt beteende den underordnade till gärningen retat, må straffet efter omständigheterna nedsättas under hvad eljest å gärningen följa bort.

84 §.

Där i andra fall, än ofvan i detta kap. är sagdt, krigsman gör sig skyldig till våld eller annan misshandel eller till förolämpning mot öfverordnad krigsman, som ej är till den brottsliges förman att hänföra, stiaffes den brottslige efter allmän lag.

85 §.

Om någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, gör våld eller annan misshandel å krigsman, som öfver honom har befälsrätt i tjänsten, eller med ord eller garning förolämpar sådan sin förman; värde straffad så, som angående krigsmän, hvilka dylika brott begå, här ofvan i detta kap. är stadgadt.

86 §.

Utmanar officer eller underofficer, med föranledande af något förhållande i tjänsten, sin förman till envig; varde dömd till afsättning jämte det ansvar, som efter allmän lag bör följa, Lag samma vare för den förman, som antager slik utmaning af underlydande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

87 §.

Hvar, som utan skälig anledning för klagan mot förman öfver förnärmelse i tjänsten, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

88 §.

Den, som visar ohörsamhet eller sätter sig upp emot skiltvakt i afseende å hvad denne, enligt reglemente eller särskild befallning, har att i sådan förrättning verkställa eller förhindra eller begår sådant brott emot annan vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande särskildt utställd eller utsänd truppafdelning eller emot någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i tjänstgöring, dömes till fängelse eller till straffarbete i högst ett år. Tillhör den brottslige manskapet, och förekomma synnerligen mildrande omständigheter, må han beläggas med disciplinstraff.

Föröfva^ brottet vid tillfälle, då det kan medföra större fara för krigsmakten eller för dess eller allmän säkerhet, dömes den brottslige till straffarbete i högst två år. Kom af brottet betydligare skada; dömes till straffarbete från och med två till och med sex år.

89 §.

Gör någon våld eller annan misshandel å skiltvakt eller å krigsman, hörande till sådan vakt, patrull eller afdelning, som i 88 § afses, eller å någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i tjänstgöring; och sker brottet vid tillfälle, då, det medför större fara för krigsmakten eller för allmän säkerhet, dömes till straffarbete från och med två till och med sex år.

90 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å underordnad krigsman i eller för dennes ämbete eller tjänst, och är ej något af de fall för handen, som i 44 eller 45 § sägas; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. Aro omständigheterna synnerligen mildrande, må till disciplinstraff dömas.

Har officer eller underofficer, som förut undergått straff för brott, hvarom sägs i denna §, inom fem å,r efter straffets fullbordande ånyo

158 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

gjort sig skyldig till sådant brott, då må, ändå att brottet i fråga ej anses böra medföra svårare straff än fängelse, jämte det ansvar, som jämlikt 1 inom. skall följa å brottet, till afsättning dömas, ifall den brottslige pröfvas hafva genom sitt förfarande förspillt den aktning och tillit, som bör tillkomma hans befälsställning.

91 §.

Förolämpar krigsman underordnad krigsman med smädligt yttrande eller förgår sig emot honom med hotelse eller annan gärning, som missfirmlig är, och sker det i eller för den förolämpades ämbete eller tjänst; dömes den brottslige till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

92 §.

Hindrar förman, genom missbruk af sin myndighet, underlydande krigsman att föra klagan öfver förnärmelse i tjänsten; dömes till fängelse.

93 §.

Förgår sig krigsman, på sätt i 90 eller 91 § sägs, mot annan krigsman, hvilken icke står till honom i sådant särskild! förhållande, som ofvan omförmäles, och var den brottslige officer eller underofficer; straffes såsom i nämnda §§ sägs. Tillhör den brottslige manskapet; dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

94 §.

Gör någon i andra fall, än ofvan i detta kapitel afses, sig skyldig till våld eller annan misshandel å eller förolämpning med ord eller gärning emot någon, som lyder under denna lag, och sker brottet i eller för den våldfördes eller förorättades ämbete eller tjänst vid krigsmakten, straffes den brottslige efter allmän lag.

Lag samma vare, där någon i andra fall, än ofvan i detta kapitel afses, gör våld eller annan misshandel å eller gör sig skyldig till förolämpning emot någon, som lyder under denna lag, ifall brottet sker under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern, fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans varf, verkstad, förrådseller tyghus, eller inom annan byggnad eller område, som upplåtits ute-

159 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

slutande för krigsmaktens behof, eller å krigsmaktens fartyg eller, inom garnisons- eller stationsort, å väg, gata eller annat ställe, hvarom i 11 kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, eller inför krigsdomstol.

95 §.

Stör man gudstjänst vid samlad trupp genom svordom eller oljud eller kommer därvid eljest förargelse åstad, varde belagd med disciplinstraff eller dömd till fängelse i högst sex månader.

Gör någon förargelse genom svordom eller oljud eller annorledes inför krigdomstol, döines till straff, som i 1 mom. sägs.

§ 96.

Hvar, som under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern, fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans varf, verkstad, förråds- eller tyghus eller inom annan byggnad eller område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens behof, eller å krigsmaktens fartyg gör oljud eller oväsende eller annorledes brister i anständigt uppförande eller kommer förargelse åstad, belägges med disciplinstraff. Lag samma vare, om någon under sådana omständigheter eller å sådan plats, som förut i denna § är sagdt, linnes öfverlasta^ af starka drycker, där ej förbrytelsen enligt annat lagrum bör beläggas med strängare straff.

Hvad i 1 mom. är sagdt galle ock, i fall krigsman inom garnisonseller stationsort eller eljest, då han uppträder i tjänstedräkt, eller vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman, då han uppträder i dylik dräkt, å väg, gata eller annat ställe, hvarom i 11 kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, gör sig skyldig till sådant beteende, som i 1 mom. omtalas, eller tinnes öfverlastad af starka drycker.

97 §.

Officer, underofficer eller underbefäl af manskapet, som i eller utom tjänsten genom anstötligt och ovärdigt uppförande gör sig skyldig till uppenbar vanvård af den aktning och tillit, han på grund af sin tjänsteställning åt andra bör äga, värde, där ej för den gärning, hvartill han gjort sig skyldig, i denna eller annan lag särskildt ansvar är stadgadt, belagd med disciplinstraff.

160 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

8 KAP.

Om skadegörelse å egendom, som är afsedd för krigsmakten, samt om förskingring eller missvård af sådan egendom; så ock om stöld, snatteri

ocli inbrott samt rån.

98 §.

Förstör eller skadar någon egendom, söm tillhör krigsmakten eller är för dess behof afsedd, eller bortleder någon olofligen, i uppsåt att skada göra, elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning, varde, där ej särskildt straff å brottet är i denna lag utsatt, straffad efter allmän lag; dock att, där brottet finnes kunna försonas med böter, i stället skall till disciplinstraff dömas. Visste den brottslige, att egendomen eller anläggningen tillhörde krigsmakten eller att egendomen var för dess behof afsedd, vare det såsom försvårande omständighet ansedd

Hvad i denna § är stadgadt, galle ock, om någon gör försök till brott, som nu är sagdt, och försöket är i allmän lag med straff belagdt.

99 §.

Har någon vid tillfälle, då nödigt är att hafva ljus eller eld, där krut eller annat lätt antändbart ämne eller däraf tillverkad krigsredskap förvaras, underlåtit att hafva elden behörigen bevarad, eller har någon utan nödvändighet gått dit med eld, äfven om den funnits behörigen bevarad, eller har någon på sådant ställe rökt tobak eller på annat sätt varit oförsiktig med eld eller ämne, som är eldfängdt; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. Var förseelsen ringa, och kom däraf ingen skada; varde den felaktige belagd med disciplinstraff.

Hvar, som annorledes, än i 1 mom. är sagdt, oförsiktigt förfar med eld inom krigsmaktens fartyg, varf, förråds- eller tyghus, verkstad eller kasern eller på annat dylikt ställe, eller där lägger lätt antändbara ämnen på annan plats, än för deras förvarande finnes bestämd, dömes till fängelse i högst sex månader. Var förseelsen ringa, och kom däraf ingen skada; belägges den skyldige med disciplinstraff.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

100 §.

Hvar, som utan bemyndigande till eget bruk nyttjar eller låter annan nyttja krigsmakten tillhörig eller för dess behof afsedd egendom belägges med disciplinstraff. Sker det i större omfattning, eller äro omständigheterna eljest synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

101 §.

. ^en a* manskapet, som olofligen säljer, pantsätter eller annorledes förskingrar eller uppsåtligen förstör eller skadar åt honom till bruk lämnade vapen, utrednings- eller beklädnadspersedlar, ammunition, tjänstehäst e ei dess mundering eller foder eller hvad annat, som till utrustning hör, eller af manskap utan behörigt tillstånd köper eller tillbvter sig eller till försäljning eller såsom pant, gåfva eller lån emottager häst eller annat, som här är sagdt, belägges första gången med vaktarrest i minst tio dagar och dömes andra gången till fängelse i högst sex månader, ° tredje gången till fängelse från och med sex månader till och med ett år samt fjärde och följande gånger till straffarbete från och med sex månader till och med två år.

Begår officer eller underofficer brott, som här är sagdt; dömes till fängelse i högst sex månader, men, om återfall sker, till afsättning.

102 §.

Begär någon stöld af egendom, som tillhör krigsmakten eller är för dess behof afsedd, straffes efter allmän lag.

Skedde det ur förråds- eller tyghus, varf, verkstad, fartyg, kasern, tält, stall, å,kdon eller annat ställe, där sådan egendom veterligen förvarades, eller visste den brottslige, att egendomen tillhörde krigsmakten eller var för dess behof afsedd, dömes till straffarbete i högst ett år. Voro omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet höjas till tva ar; voro de synnerligen mildrande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

. Föröfvades brott, som i 2 mom. afses, medan krigsmakten eller afdelning af densamma var mobiliserad, dömes till straffarbete i högst fyra år.

Bill. till llilcsd, Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Höft.

162 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

103 §.

Bortleder någon, i uppsåt att sig eller annan den tillägna, olofligen elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning, straffes, där ej 105 § är tillämplig, för stöld, efter ty i allmän lag är stadgadt.

Visste den brottslige, att anläggningen tillhörde krigsmakten, värde, där ej brottet skall bedömas efter 105 §, straffet bestämdt efter hvad i 102 § 2 och 3 mom. om stöld för hvarje fall är sagdt.

104 §.

Hvar, som från annan, hvilken är förlagd med honom i samma kvarter, kasern, tält, militärsjukhus eller annat dylikt ställe eller tjänstgör å samma fartyg, föröfvar stöld af gods, som denne där har förvaradt, dömes till straffarbete i högst ett år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet höjas till två år; äro de synnerligen mildrande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

105 §.

För snatteri i de fall, som omförmälas i 102 § 1 mom. och 103 §

1 mom., straffes den brottslige efter allmän lag; dock att, där brottet finnes kunna försonas med böter, disciplinstraff i stället skall ådömas.

Sker snatteri i de fall, som omtalas i 102 § 2 och 3 mom., 103 §

2 mom. och 104 §, skall vid straffets bestämmande efter allmän lag brottet anses vara begånget under försvårande omständigheter och, där det finnes kunna försonas med böter, i stället dömas till vaktarrest i minst tio dagar.

106 §.

Föröfvar skiltvakt eller annan, som är på vakt eller till bevakning af gods kommenderad, tillgrepp till större eller mindre belopp af det, som är under hans skydd eller bevakning; dömes för stöld till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

107 §.

Efter allmän lag straffes den, som i afsikt att stjäla egendom, hvilken tillhör krigsmakten eller är för dess behof afsedd, föröfvar inbrott,

163 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

ehvad tillgrepp sker eller ej, så ock den, som rånar eller gör försök att råna sådan egendom.

Lag samma vare ock, där någon i andra fall, än ofvan i detta kap. eller i 13 kap. denna lag afses, föröfvar stöld eller snatteri från någon, som lyder under denna lag, eller uppsåtligen förstör eller skadar honom tillhörig egendom eller hos honom gör inbrott, utan att tillgrepp sker, eller emot honom gör sig skyldig till rån eller försök till rån eller till bedrägeri eller annan oredlighet, ifall brottet sker under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern, fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans varf, verkstad, förråds- eller tyghus eller inom annan byggnad eller område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens behof, eller å krigsmaktens fartyg; dock att, där brottet finnes kunna försonas med böter, disciplinstraff i stället skall ådömas.

108 §.

För (ifrigt skall hvad allmän lag innehåller om stöld, snatteri, rån, försök därtill eller inbrott gälla i afseende på sådana brott, då de begås af dem, som lyda under denna lag.

Begår någon stöld andra gången eller oftare, och är den stöld sådan, som omtalas i 102 § 3 mom. eller 106 §; då må tiden för straffarbetet ökas med två år utöfver den där bestämda högsta strafftiden. Ej må genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något fall öfverskrida tio år.

109 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 106 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon efter 102, 103 eller 104 § gjort sig skyldig till straffarbete i minst sex månader.

9 KAP.

Om öfverträdelser eller åsidosättande af tjänsteplikter i andra fall, än

förut i denna lag sagda äro.

110 §.

Gör någon sig skyldig till falsk angifvelse af förbrytelse, som tillhör krigsdomstols bedömande, straffes efter allmän lag

164 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

in §.

Har någon i disciplinmål uppsåtligen med straff belagt eller hos annan, som innehar bestraffningsrätten, till bestraffning angifvit den han visste oskyldig vara, skall den brottslige, om han är officer eller underofficer, afsättas och förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas samt dessutom dömas,

a) om den oskyldige undergick vaktarrest i minst tio dagar, till straffarbete från och med sex månader till och med två år; och

b) om den oskyldige undergick lindrigare bestraffning, eller om straff ej blef på grund af angifvelsen ålagdt eller, fastän det ålades, icke kom att verkställas, till fängelse i högst sex månader eller böter högst ett tusen kronor.

Hör den brottslige till manskapet, skall han dömas, där den oskyldige undergick straff, som under a) sagdt är, till straffarbete från och med sex månader till och med två år och, där sådant fall inträffar, som omförmäles under b), till fängelse i högst sex månader eller vaktarrest i minst' tio dagar.

Har någon icke af ondt uppsåt, men ändå utan laga skäl, af förhastande eller oförstånd, med straff belagt eller gjort angifvelse mot annan i disciplinmål; dömes den brottslige, om han är officer eller underofficer, till böter, beräknade efter 25 kap. 21 § allmänna strafflagen, eller mistning af ämbete eller tjänst på viss tid eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, till afsättning och, om han hör till manskapet, till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

Den, som efter detta lagrum gjort sig förfallen till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

112 §.

Tager någon sig bestraffningsrätt, då han sådan ej äger; straffes, om han är officer eller underofficer, med mistning af ämbete eller tjänst på viss tid eller afsättning och, om han innehar lägre tjänstegrad, med fängelse i högst ett år. Kom däraf ingen eller ringa skada; må dömas till disciplinstraff.

113 §.

Tvingas underlydande genom förmans befallning, för förmannens eller annans enskilda nytta, till sammanskott, utgift eller kostnad eller

165 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

till annat arbete, än den underlydande enligt tjänstereglemente är pliktig förrätta; varde förmannen, där han är officer, eller underofficer, afsatt och, om brottet det förtjänar, förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas samt, om han hör till manskapet, dömd till straffarbete i högst två år.

Förmår förman annorledes, till sin eller annans enskilda nytta, underlydande till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete, varde den brottslige, om han är officer eller underofficer, dömd till afsättning eller mistning af ämbete eller tjänst på viss tid eller disciplinstraff och, om han hör till manskapet, belagd med disciplinstraff. Tager officer eller underofficer för egen vinning sådant emot, då det såsom af fri vilja bjudes; belägges med disciplinstraff.

114 §.

Har någon, för egen vinning eller annans fördel eller eljest i oloflig afsikt, i berättelse eller redogörelse angående den under hans befäl ställda afdelning af krigsmakten lämnat oriktig uppgift om krigsfolk, hästar eller tjänstedagar eller angående vapen, ammunition, redskap eller annan krigsförnödenhet; dömes, såvida brottet ej medför straff efter 136 §, tilf straffarbete från och med två till och med sex år; varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

115 §.

Tillgriper och förskingrar vid krigsmakten anställd ämbets- eller tjänsteman någon till krigsfolkets aflöning, underhåll eller beklädnad eller för annat krigsbehof bestämd uppbörd eller annan egendom, som han i kraft af sin befattning för krigsmaktens räkning emottagit till förvarande, förvaltning eller redovisning, straffes han därför efter allmän lag.

Sker brottet, medan krigsmakten eller afdelning af densamma är mobiliserad, vare det vid straffets bestämmande såsom synnerligen försvårande anseclt.

Har i sådant fall genom saknaden af det tillgripna väsentligt hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna af beskaffenhet, att den brottslige bort kunna inse, att en sådan verkan var af brottet att befara; dömes den brottslige till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och med tio år; varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

166 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

116 §•

Afgifver någon uppsåtligen i tjänsten osannfärdig rapport, eller söker någon eljest i angelägenhet, som rör tjänsten, genom osann uppgift eller annorledes vilseleda öfverordnad eller annan, som är behörig att infordra eller mottaga meddelanden i sådan angelägenhet, varde, där ej särskildt ansvar är i denna lag å brottet satt, den brottslige, om han är officer eller underofficer, dömd till mistning af ämbete eller tjänst på viss tid och, om han hör till manskapet, dömd till fängelse. Aro omständigheterna synnerligen mildrande, må den brottslige beläggas med disciplinstraff; äro de synnerligen försvårande, må officer eller underofficer dömas till afsättning och, där brottet det förtjänar, förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas och den brottslige, om han hör till manskapet, dömas till straffarbete i högst två år.

117 §.

Den, som genom bedrägliga löften eller osanna framställningar eller på annat olofligt sätt förmår någon att antaga krigstjänst, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas.

118 §.

Har förman genom missbruk af sin myndighet hindrat den, som blifvit i krigstjänst anställd, att häröfver föra klagan; dömes till fängelse eller till straffarbete i högst två år.

119 §•

Nekar befälhafvare, mot bättre vetande, afsked åt den af manskapet, som är därtill berättigad, eller skiljer befälhafvare någon af manskapet olagligen från tjänsten; varde afsatt och, om brottet det förtjänar, jämväl förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas. Var det af förhastande, han sig förgick, och kom däraf ingen eller ringa skada, eller skedde det af oförstånd; dömes till mistning af ämbete eller tjänst på viss tid eller till disciplinstraff.

167 Kungi. May.ts Nåd. Proposition N:o 67.

120 §.

Släpper någon, som är på vakt eller eljest beordrad till fånges eller häktad persons bevakning, med vilja eller af vårdslöshet honom lös eller hjälper honom att undkomma; dömes, om den skyldige är officer eller underofficer, till straff på sätt i 25 kap. 14 § allmänna strafflagen sägs; dock att, där brottet anses kunna försonas med böter, i stället därför till disciplinstraff dömes. Hör den brottslige till manskapet; varde han, efter de i nämnda lagrum stadgade grunder, i förhållande till förbrytelsens beskaffenhet, dömd till straffarbete i högst fyra år eller fängelse i högst sex månader eller disciplinstraff.

121 §.

Befriar man medelst våld eller list eller annorledes någon, som är insatt i militärhäkte eller skall af krigsman afföras i arrest eller häkte eller inställas till förhör, eller gör någon försök till utförande af sådant brott genom våld; vare det, vid straffets bestämmande efter allmän lag, ansedt såsom försvårande omständighet.

122 §.

Den, som egenmäktigt tager sig befäl, där det honom ej lagligen tillkommer, dömes till fängelse eller mistning af ämbete eller tjänst på viss tid eller till afsättning; vare ock underkastad ansvar efter lag för fel eller brott, som han under sådant befäls utöfvande begår.

123 §.

Lämnar officer eller underofficer under vaktgöring eller under annan likartad tjänstgöring obehörigen sin post, skall han dömas till fängelse i högst sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, beläggas med disciplinstraff. Var han befälhafvare, och voro omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för fängelsestraffet höjas till två år eller till afsättning dömas.

124 §.

Ofvergifver skiltvakt sin post, eller lämnar han den olofligen åt annan, dömes till fängelse i högst sex månader. Förekomma synnerligen

168 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

mildrande omständigheter, må han beläggas med vaktarrest. i minst tio dagar.

125 §.

Finnes befälhafvare för trupp eller å fartyg, under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring, af starka drycker öfverlastad, eller finnes skiltvakt drucken å sin post, dömes till fängelse. Aro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas; äro de synnerligen mildrande, må den felaktige beläggas med vaktarrest i minst tio dagar.

Gör officer eller underofficer, som ej är befälhafvare, under tjänstgöring, som i 1 mom. afses, sig skyldig till dylik förseelse, skall den brottslige dömas till fängelse eller beläggas med disciplinstraff. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst ett år dömas.

126 §.

Tager krigsman, innan han fått afsked från den krigstjänst, hvari han är anställd, ny anställning vid annan trupp för tid, som den förra anställningen omfattar, skall han beläggas med vaktarrest i minst tio dagar eller, om brottet förnyas, dömas till fängelse i högst sex månader.

127 §.

Hvar, som olofligen uppenbarar hvad beträffande rikets försvar jämlikt meddelad föreskrift bör hållas hemligt, dömes till straffarbete från och med två till och med sex år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden för straffarbetet nedsättas till sex månader eller till fängelse dömas. Sker brottet af obetänksamhet och ej för egen vinning, dömes till fängelse eller disciplinstraff.

Uppenbarar någon för främmande makt sådant, som, enligt hvad ofvan sagts, bör hållas hemligt, dömes den brottslige till straffarbete från och med fyra till och med tio år.

Den, som efter detta lagrum gjort sig förfallen till straffarbete, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

128 §.

Hvar, som, medan krigsmakten eller afdelning af densamma är mobiliserad, i strid emot meddeladt förbud utsprider underrättelser om

169 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

krigsmaktens ställning eller rörelser eller om andra åtgärder eller anstalter för försvaret, straffes med fängelse, där ej gärningen jämlikt denna eller allmän lag medför svårare ansvar.

129 §.

Begär krigsman uppsåtligen på annat sätt, än annorstädes i denna lag är sagdt, förbrytelse i sitt ämbete eller sin tjänst för egen fördel eller för att annan gynna eller skada eller eljest till kränkning af allmän eller enskild rätt eller säkerhet, eller underlåter han uppsåtligen i afsikt, som sagd är, sin ämbets- eller tjänsteplikt; varde dömd, om han är officer eller underofficer, efter ty om ämbetsbrott af dylik beskaffenhet i allmän lag stadgas, och, om han hör till manskapet, till straffarbete i högst två år eller, där brottet skedde af förhastande, och ingen eller ringa skada däraf kom, till disciplinstraff eller fängelse.

130 §.

Visar krigsman vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i fullgörande af de tjänsteplikter, som honom efter reglementen eller andra allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter åligga eller af förhållandenas beskaffenhet påkallas, och är ej i denna eller annan lag å förseelsen särskildt ansvar satt; belägges den brottslige med disciplinstraff. Finnes förbrytelsen vara af svårare beskaffenhet, än att den kan anses vara med disciplinstraff försonad; då skall den brottslige dömas till fängelse i högst sex månader eller! mistning af ämbete eller tjänst på viss tid. Förekomma synnerligen försvårande omständigheter, må, om den brottslige är officer eller underofficer, dömas till afsättning och, om han hör till manskapet, tiden för fängelsestraffet höjas till två år.

131 §.

Innefattar förbrytelse, som i 129 eller 130 § sägs, tillika annat uppsåtligt brott eller sådant vållande, hvarå straff efter denna eller allmän lag bör följa; gånge som i 4 kap. 2 § allmänna strafflagen stadgas.

132 §.

Där någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, beträdes med vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sin

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Höft. 22

170 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

tjänstebefattning, och ej i denna eller annan lag särskild! ansvar är å förseelsen satt, utan densamma skall bestraffas efter 25 kap. 17 § allmänna strafflagen; må den försumlige beläggas med disciplinstraff, så framt förseelsen var ringa och ej innefattade fel i domare- eller prästämbetet eller hvad därmed har gemenskap eller i annat, för hvars utöfning insikt i särskild vetenskap erfordras.

Tredje delen.

Krigsartiklar.

10 KAP.

Om förräderi, blottställande af krigsmakten, feghet och oloflig gemenskap

med fienden.

133 §.

Beträdes krigsman med brott, som omförmäles i 8 kap. allmänna strafflagen; vare det, där ej för den gärning särskilt högre ansvar är i denna lag utsatt, vid straffets bestämmande efter allmän lag såsom försvårande omständighet ansedt; och må, där straffarbete antingen på lifstid eller i tio år är utsatt såsom högsta straff för brottet, dömas i förra fallet till dödsstraff och i det senare till straffarbete på lifstid.

Begår någon, som ej är krigsman, brott, som afses i 4, 5, 6, 7, 8, 9 eller 10 § af 8 kap. allmänna strafflagen; straffes efter ty i nämnda lag är sagdt.

134 §.

Låter någon, som ej är krigsman, sig som spion af fienden brukas, miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

Utländsk man, som tillhör krigförande fientlig afdelning, anses såsom spion, därest han hemligen eller under falsk förevändning å. krigsmaktens operationsområde inhämtar eller söker inhämta upplysningar i afsikt att meddela dem åt fienden; dock må han ej' fällas till straff för annat spioneri än det, hvari han gripes.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

135 §.

Öfverlöper krigsman till fienden; miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

Har krigsman gjort försök till brott, som nu är sagdt, och blef endast genom omständigheter, som voro af gärningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan förhindrad; dömes till straffarbete på lifstid eller från och med fyra till och med tio år.

Har stämpling till sådant brott blifvit gjord, utan att det kommit till försök; värde anstiftare af stämplingen dömd till straffarbete från och med fyra till och med tio år och annan deltagare i stämplingen till straffarbete i högst sex år.

136 §.

Har någon till sin befälhafvare eller till efterträdare på vakt eller post eller till annan, som är behörig att infordra och emottaga upplysningar angående fienden och krigets angelägenheter, uppsåtligen afgifvit falsk berättelse om fiendens styrka, tillstånd, ställning eller rörelser eller om underlydande manskaps eller fartygs antal eller om krigsförråd eller annat dylikt, som är af inflytande på kriget, eller har någon bedrägligen förtegat, hvad i dessa afseenden varit honom kunnigt; miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid. Var faran ringa och kom ingen eller ringa skada; dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år.

137 §.

Den, som åtagit sig att i krig vara kunskapare eller vägvisare för trupp eller fartyg eller att föra bud i någon kriget rörande viktig angelägenhet eller verkställa annan dylik förrättning, men i sitt åtagna värf beträdes med trolöshet, skall mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid. Var faran ringa, och kom ingen eller ringa skada, eller skedde brottet ej i förrädisk afsikt; dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år.

138 §.

Sprider någon ut falska meddelanden, de där kunna hos krigsfolket verka modlöshet, dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i

O C?

172 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

högst sex månader, där gärningen ingen verkan hade, som medför svårare straff'.

139 §.

Har befälhafvare i fästning eller å krigsfartyg åt fienden öfverlämnat fästningen eller fartyget utan behörig befallning eller utan högsta nödfall och iakttagande af hvad tjänstgöringsreglementet för sådant fall stadgar; miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

140 §.

Hvad i 139 § är stadgadt galle ock om hvarje annan befälhafvare, som öfverlämnar honom anförtrodd post till fienden, utan att alla tillgängliga medel och utvägar till försvar blifvit begagnade, eller som eljest gifver sig och trupp åt fienden, då utsikt att kunna slå sig igenom eller vinna undsättning återstår.

141 §.

Den, som i drabbning eller då sådan förestår, med ord eller tecken söker förleda till flykt eller bland truppen åstadkomma förskräckelse eller oordning, miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

142 §.

Krigsman, som, då det gäller att försvara sig mot fienden eller att honom angripa eller förfölja eller att bemäktiga sig eller förstöra fiendens krigsfartyg, vapen, förråd eller dylikt, underlåter att uppfylla sin tjänsteplikt så, som det en ärlig och tapper krigsman ägnar, skall, om brottet sker i förrädisk afsikt, mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år, men eljest dömas till straffarbete från och med två till och med sex år, och må i sistnämnda fall, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet nedsättas till ett år eller dömas till fängelse.

143 §.

Den, som utan befälhafvare^ uttryckliga befallning i belägrad fästning hissar brukligt tecken för fästningens uppgifvande eller under sjö-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

slag stryker flagg på fartyg, miste iifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

144 §.

Hvar, som i belägrad fästning eller å annan ort, den där af fienden innesluten är, eller på krigsfartyg eller vid trupp i fält, då drabbningförestår eller är börjad, utan befälhafvare^ kallelse håller eller deltager i sammankomst för rådplägning om att gifva sig åt fienden eller draga sig tillbaka eller i krigsmäns närvaro eljest råder till sådan åtgärd eller framställer den såsom nödvändig, miste Iifvet eller dömes till straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år. Voro få tillstädes, och kom af brottet ingen eller ringa skada; dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

145 §.

Underlydande, som, utan att befälhafvare!! påkallat hans yttrande, i annans närvaro råder befälhafvare!! att draga sig undan från drabbning eller att till fienden öfverlämna fästning, fartyg eller trupp, straffes så, som i 144 § är sagdt.

146 §.

Därest någon har umgänge med fienden eller med honom växlar bref eller budskap utan tillåtelse därtill af högste befälhafvare!! eller annan befälhafvare, som blifvit bemyndigad att meddela sådan tillåtelse; dömes, där gärningen ej medför straff efter 133 eller 134 §, till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader.

147 §.

Den, som emottager budskap, bref eller kungörelser, som äro komna från fienden, men icke genast och utan att för annan yppa innehållet meddelar dem åt sin befälhafvare, varde dömd till fängelse i högst sex månader eller, där synnerligen mildrande omständigheter förekomma, belagd med disciplinstraff.

148 §.

Krigsfånge, som med brytande af gifvet hedersord afviker ur fångenskapen eller som före krigets slut uppsåtligen bryter emot de villkor,

174 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

på hvilka han frigifvits ur densamma, miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och med tio år.

Söker krigsfånge, som hålles under militärbevakning, eljest afvika ur fångenskapen, skall han, om han ertappas, innan han återförenat sig med den främmande krigsmakten, eller innan han lämnat område, som af den svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt ockuperats, beläggas med disciplinstraff eller dömas till fängelse i högst sex månader.

149 §.

Missbrukar fientlig parlamentär eller hans följeslagare sin ställning till spioneri eller anstiftan af förräderi, rymning, uppror eller upplopp, miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

Lag samma vare, om fientlig krigsman i afsikt att främja fiendens krigsföretag missbrukar bestämmelse eller tecken, som afser att lämna skydd åt sjuke eller sårade i fält.

150 §.

Vet någon brott, som i 135, 136, 137, 144 eller 149 § sägs, å färde vara och det ej i tid upptäcker; galle hvad för dylik underlåtenhet i fråga om förräderi i allmän lag stadgas.

151 §•

Har någon vetskap om, att krigsfånge ärnar ur fångenskapen afvika, och upptäcker han ej i tid de omständigheter, som kunniga äro, eller har någon med vetskap om afvikandet hyst eller dolt den afvikne; då skall han dömas till disciplinstraff eller fängelse eller straffarbete i högst två år, där ej gärningen enligt denna eller allmän lag medför svårare ansvar.

152 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 134, 136 eller 137 §, varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter 135 § gjort sig förfallen till dödsstraff eller till straffarbete i minst sex månader, så ock om någon är förfallen till straff för brott, som i 142 § omförmäles, där brottet skett i förrädisk afsikt.

Kling1. Maj-.ts Nåd. Proposition No 67.

11 KAP.

Om rymning och olofligt undanhållande.

153 §.

Begår krigsman eller vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman rymning från trupp i fält, från fästning, som förklarats i belägringstillstånd, eller från fartyg, stadt på sjötåg, dömes till straffarbete från och med sex månader till och med åtta år.

154 §.

Hafva två eller flera krigsmän under förhållande, hvarom i nästföregående § förmärs, i samråd beslutat att rymma; vare det, om brottet går i fullbordan, ansedt såsom försvårande omständighet; och må straffet för anstiftare höjas till straffarbete i tio år eller på lifstid eller, om rymmarnes antal var stort, till dödsstraff.

Har öfverenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blifvit träffad, men kom brottet ej till verkställighet, varde ändå anstiftare, så ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom rymmare straffade, efter ty i 153 § är stadgadt. Annan deltagare i sådan stämpling dömes till fängelse i högst sex månader eller varde, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, hvarom denna § handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

155 §.

För brott, som i 59 § sägs, må i svårare fall straffet höjas till afsättning eller straffarbete i högst två år.

156 §.

Beträdes befälhafvare för trupp, som är i fält, eller befälhafvare i fästning, som förklarats i belägringstillstånd, eller på fartyg under sjötåg

176 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

med olofligt undanhållande, straffes den brottslige, ehvad uteblifvandet varit kortare eller längre, såsom för rymning, efter ty i 153 § är sagdt.

157 §.

Har värnpliktig, som tillhör beväringens första uppbåd men vistas utom riket, underlåtit att vid utbrott af krig mellan Sverige och annan makt, så snart ske kan, återvända till hemorten, skall han, därest ej bestämmelserna i 5 kap. äro å honom tillämpliga, beläggas med disciplinstraff eller dömas till fängelse i högst sex månader.

12 KAP.

Om uppror, upplopp och. olydnad; så ock om misshandel och förolämpning1

158 §.

Gör krigsfolk uppror, då fienden är nära, eller vid tillfälle, då brott emot krigslydnaden eljest medför större fara, varde, om upproret ej fullföljdes längre än i 63 § är sagdt, anstiftare eller anförare dömda till straffarbete från och med sex till och med tio år och annan deltagare i upp roret till sådant arbete från och med tre till och med sex år, men i. de fall, som i 64 och 65 §§ omförmälas, skall anstiftare eller anförare mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid och annan deltagare straffas med straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år. Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, hvarom nu är sagdt, skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

Gör krigsfolk upplopp vid tillfälle, som i 1 mom. är sagdt, straffes anstiftare eller anförare med straffarbete från och med sex till och med tio år och andra deltagare i upploppet med straffarbete från och med tre till och med sex år." Orsakas genom upploppet hinder i krigsföretagen eller eljest betydligare skada; då skola anstiftare eller anförare mista lifvet eller dömas till straffarbete pa lifstid och andra deltagare stiaffas med straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år.

Hvad i denna § är stadgadt äge tillämpning jämväl å dem, som utan att vara krigsmän lyda under denna lag, då de med krigsfolk deltaga i uppror eller upplopp.

177 Kung!. MajUs Nåd. Proposition N:o 67.

159 §•

Föröfvas brott, som afses i 76 § eller 77 § 1 inom., vid tillfälle, då fienden är nära, eller brott mot krigslydnaden eljest medför större fara, dömes den brottslige till straffarbete från och med två till och med sex år. Kom däraf betydligare skada, eller var brottet eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenadt, miste gärningsmannen lifvet genom skjutning eller dömes till straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år.

160 §.

Sker våld eller annan misshandel, hvarom talas i 80 eller 85 §, under omständigheter, då brott mot krigslydnaden medför större fara, skall den brottslige dömas till straffarbete från och med fyra till och med tio är eller på lifstid eller till dödsstraff genom skjutning.

Hvad i 83 § är stadgadt galle jämväl i fråga om brott, hvarom i denna § är sagdt.

161 §.

Sker brott, hvarom i 89 § förmäles, vid tillfälle, som där afses, straffes den brottslige, efter ty i 160 § 1 mom. är sagdt.

162 §.

Våld eller annan misshandel å eller förolämpning mot krigsfånge, som hålles under militärbevakning, straffes efter allmän lag, där ej" brottet efter 15 kap. medför svårare ansvar.

13 KAP.

Om skadegörelse, stöld och rån.

163 §.

Den, som uppsåtligen förstör befästning, mina, docka, verkstad, förrådseller tyghus, magasin eller annan dylik för rikets försvar afsedd inrättning eller byggnad eller för användande i krig ämnadt fartyg eller eljest för krigsmaktens behof veterligen afsedd järnvägs-, telegraf- eller telefonanläggning, kanal-, eller slussverk, väg, bro, vattenledning eller annan dylik Bill. till Riksd, Prot. 1608. 1 Sami. 1 Afd. 50 Höft. 23

178 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

anläggning eller därå eller å hvad därtill hör, gör sådan skada, att därigenom väsentligt hinder för krigsförberedelserna uppkommer eller krigsföretagen äfventyras, dömes till straffarbete på lifstid eller från och med' åtta till och med tio år. Fick någon af gärningen svår kroppsskada eller död, och var den brottsliges handling af beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka var däraf att befara; miste gärningsmannen lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

Har någon genom uppsåtlig skadegörelse å lifsmedel, krigsredskap eller annan dylik egendom, som för krigsmaktens behof veterligen var ansedd, vållat väsentligt hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder för krigsföretagen, och var det skadade af beskaffenhet, att förbrytaren bort kunna inse, att dylik verkan var af brottet att befara; straffes såsom i föregående mom. är sagd!.

164 §.

Föröfvar någon stöld af lifsmedel, krigsredskap eller annan krigsförnödenhet, som föres till fästning, krigsfartyg, läger eller annan ort, där krigsfolk är sammandraget, och vet han, att egendomen är afsedd för krigsmaktens behof, dömes till straffarbete i högst sex år.

165 §.

Föröfvar någon tillgrepp, som i 106 § sägs, dömes för stöld till straffarbete från och med sex månader till och med åtta år.

166 §.

Hvar, som å valplatsen stjäl från någon, som tillhör svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt och i kriget stupat, dömes till straffarbete i högst fyra år. Går värdet af det tillgripna ej öfver femton kronor, skall ändå för stöld dömas, efter ty nu är sagdt; dock må i sådant fall, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse i högst sex månader dömas.

167 §.

Stjäl man å valplatsen från någon, som tillhör svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt och af sår eller sjukdom är urståndsatt att sin egendom värja, dömes för stöld till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

179 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Begår någon rån å sådan i nöd stadd person, straffes den brottslige efter allmän lag.

168 §.

Rånar någon krigsförnödenheter, som föras till fästning, krigsfartyg, läger eller annan ort, där krigsfolk är sammandraget; dömes till straffarbete på lifstid eller i tio år.

Har man i afsikt att tillägna sig sådana krigsförnödenheter med våld eller sådant hot, som innebar trängande fara, öfverfallit den, som törde godset, men ej gittat fullborda rånet genom tillgrepp; dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år.

169 §.

Hafva två eller flere sällat sig samman att rån, som i 168 § är sagdt, föröfva och sådant brott begått; då skola de mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid.

Hai i detta fall brottet ej blifvit genom tillgrepp fullbordadt; dömes till straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år.

170 §.

Har genom rån eller stöld af sådan egendom, som den brottslige veterligen tillhörde krigsmakten eller var för dess behof afsedd, väsentligt hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna af beskaffenhet, att förbry tar en bort kunna inse, att en dylik verkan var af brottet att befara; da skall han, om rån föröfvats, mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid, men i annat fall dömas till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och med tio år.

in §.

Begår någon stöld andra gången eller oftare, och är den stöld sådan, som afses i 164, 165, 166 eller 167 §, må tiden för straffarbetet ökas med två år utöfver den i nämnda §§ för hvarje fall utsatta högsta strafftid. Ej må genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något fall öfverskrida tio år.

180 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

172 §.

Den, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig förfallen till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

14 KAP.

Om öfverträdelser eller åsidosättande af tjänsteplikter i vissa fall.

173 §.

Underlåter befälhafvare att, i hvad på honom ankommer, sätta fästning eller annan försvarsanstalt i sådant försvarstillstånd, som i därom gifna bestämmelser är föreskrifvet, eller förhållandena eljest uppenbarligen påkalla, eller underlåter befälhafvare öfver ett eller flera krigsfartyg på sjötåg att, såvidt på honom ankommer, hålla dem i stridbart skick, eller försummar någon, som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten är pliktig att för dess behof anskaffa vapen, ammunition, lifsmedel eller andra förnödenheter, att i tid göra för ändamålet nödiga framställningar eller eljest vidtaga därför behöfliga åtgärder, som på honom ankomma; då skall, om fästningens eller försvarsanstaltens eller fartygs uppgifvande eller förlust eller eljest betydlig skada för rikets försvar eller väsentligt hinder för krigsföretagen eller betydande brist för krigsfolket af underlåtenheten eller försummelsen förorsakas, den brottslige dömas till straffarbete från och med sex till och med tio år eller på lifstid eller till dödsstraff.

Kom af underlåtenheten eller försummelsen ringare eller ingen skada; dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

174 §.

Består brott, som i 120 § namnes, i lössläppande af spion, krigsfånge eller annan person, som haft förbindelse med fienden, skall den brottslige, om brottet skedde uppsåtligen och med kännedom om nämnda förhållande, dömas till straffarbete frän och med fyra till och med åtta år, där ej svårare straff är efter 10 kap. tillämpligt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

175 §.

Har befälhafvare för vakt, förpost, fartyg eller trupp, som erhållit befallning att iakttaga eller utforska fiendens rörelser eller trygga krigsmakten emot öfverraskning af fienden eller mot annan krigsfara, obehörigen lämnat sin post eller eljest ådagalagt grof försummelse af de plikter, som vid den särskilda förrättningens utförande honom ålågo, eller har han under sådan tjänstgöring funnits öfverlastad af starka drycker; dömes, efter som faran och skadan var, till fängelse eller straffarbete i högst fyra år, men, om det skedde i närheten af fienden, till lifvets förlust medelst skjutning eller straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år.

Gör officer eller underofficer, som ej är befälhafvare, under sådan tjänstgöring, som i nästföregående mom. afses, sig skyldig till förseelse, som där sägs; dömes, så vida ej brottet efter annat lagrum medför svårare straff, till fängelse eller till straffarbete i högst två år, men om brottet skedde i närheten af fienden, till straffarbete från och med fyra till och med tio år.

176 §.

Visar skiltvakt, som blifvit utställd för att trygga krigsmakten emot öfverraskning af fienden eller mot annan krigsfara, grof försummelse i detta sitt åliggande, eller finnes han under sådan tjänstgöring öfverlastad af starka drycker, eller har han, innan aflösning skett, öfvergifvit sin post eller lämnat den åt annan; dömes så, som i 175 § 1 mom. stadgas; dock må, där synnerligen mildrande omständigheter förekomma, och brottet ej skett i närheten af fienden, den brottslige beläggas med vaktarrest i minst tio dagar.

177 §.

Sker brott, hvarom i 127 § 2 mom. förmäles, miste den brottslige lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och med tio år; värde ock förklarad medborgerligt förtroende förlustig.

O

182 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

15 KAP.

Om olofligt krigsbyte samt om missbruk af vapenmakten i krig.

178 §.

Hvar, som egenmäktigt tager krigsbyte, dömes till fängelse i högst sex månader eller belägges, där mildrande omständigheter förekomma, med disciplinstraff.

Den, som af taget krigsbyte, i afsikt att sig eller annan det tillegna, olofligen undanhåller något, varde straffad med fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år.

179 §.

Tager man under eller efter drabbning från någon, som tillhör krigförande fientlig afdelning, hvad ej till krigsbyte göras må; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. Skedde det från krigsfånge, vare den omständighet såsom försvårande ansedd.

Föröfvades tillgreppet från fiende, som i drabbningen stupat; dömes till straffarbete i högst fyra år eller, där omständigheterna åro synnerligen mildrande, till fängelse.

Var fienden af sår eller sjukdom urståndsatt att sig försvara; dömes den brottslige till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Tillfogades fienden för bytets tagande ytterligare sår eller skada; varde gärningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på lifstid. Stannade i sistnämnda fall gärningen vid försök, dömes till straffarbete från och med två till och med åtta år.

180 §.

Hvar, som, när befästad ort, läger eller annan plats intages, eller eljest under eller efter drabbning, tillägnar sig gods eller penningar från invånare i fientligt land, hvilken ej tillhör krigförande fientlig afdelning, dömes för plundring till straffarbete från och med fyra till och med tio år. Aro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden för straffarbetet nedsättas till två år.

183 Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 61.

Har någon genom öfverfallande medelst våld å person eller användande af hot, som innebar trängande fara, gjort försök till brott, som här är sagdt, men ej gittat tillgrepp fullborda, värde för försök till plundring dömd till straffarbete i högst sex är.

Där vid plundring eller försök därtill så groft våld någon tillfogats, att lian däraf fått svår kroppsskada eller ljutit döden; skall den brottslige i förra fallet dömas till straffarbete på lifstid eller i tio år och i senare fallet mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid.

181 §.

Hvar, som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten, för egen vinning eller annans enskilda nytta, ålägger invånare i eget eller främmande land krigsgärd eller leverans af lifsmedel, foder, fordon eller annan dylik krigsförnödenhet eller tjänstbarhet eller uttager annan eller större gärd, leverans eller tjänstbarhet än den, som i vederbörlig ordning fastställts, eller utfordrar, hvad han vet af gärd, leverans eller tjänstbarhet redan guldet eller tillgjordt vara, dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Var det befälhafvare, som gjorde sig härtill skyldig', må, där brottets beskaffenhet sådant föranleder, tiden för straffarbetet höjas till sex år.

Å mbets- eller tjänsteman, som i sitt ämbete eller sin tjänst vid krigsmakten beträdes med brott, hvarom i denna § är sagdt, varde ock afsatt samt förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

182 §.

Hvar, som mot fienden brukar gift, dömes till straffarbete i högst sex år.

Brukar någon mot fienden krigsredskap, hvars användning Konungen efter aftal med främmande makt förbjudit, eller brukar någon krigsredskap på sätt, som Konungen efter sådant aftal förklarat otillåtet; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff.

183 §.

Har någon, efter drabbning, ä stället, där den hölls, eller i närheten däraf eller å taget fartyg eller i eröfrad fästning eller annan ort föröfvat våld eller annan misshandel å den, som icke gjort motstånd eller som är

184 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

satt under beskydd, eller å krigsfånge eller å sårad eller sjuk person eller å den, som har vård om sjuk eller sårad, och innefattar gärningen ej brott, som bör straffas efter 179 § 3 inom.; varde för våldet eller misshandeln dömd till ansvar efter allmän lag och, vid straffets bestämmande, brottet ansedt såsom begånget under försvårande omständigheter.

Fjärde delen.

Om befälhafvares disciplinära myndighet.

16 KAP.

Om disciplinmål.

184 §.

I vissa mål tillkomme det vederbörande befälhafvare att ålägga disciplinstraff. Dessa mål kallas disciplinmål.

185 §.

Till disciplinmål räknas de mål, som angå öfverträdelser af denna lag, då de efter samma lags nedannämnda rum kunna försonas med disciplinstraff, nämligen:

1) rymningsbrott, delaktighet däri eller stämpling därtill efter 50, 51, 56, 57, 58, 59 och 154 §§;

2) olofligt undanhållande efter 52, 53, 54, 55, 56, 57 och 157 §§;

3) öfverträdelse af ålagd arrest utan bevakning efter 61 §;

4) otillåtna sammankomster efter 73, 74 och 75 §§;

5) vägran eller underlåtenhet att fullgöra förmans befallning efter 76, 77 och 78 §§;

6) underlåtenhet att efterkomma öfverordnads föreskrifter efter 79 §;

7) våld, hot eller förolämpning, hvarom förmäles i 80, 81, 82, 85, 90, 91 och 93 §§; dock att dessa mål ej må utan den förorättades uttryckliga medgifvande behandlas såsom disciplinmål;

8) ohörsamhet eller uppstudsighet emot skiltvakt eller annan vakt, patrull eller truppafdelning eller mot person, hörande till krigsmaktens polisväsende, efter 88 §;

185 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

9) störande af gudstjänst efter 95 §;

10) oljud, oväsende, oanständigt uppförande eller annat förargelseväckande beteende och fylleri efter 96 §;

11) anstötligt och ovärdigt uppförande efter 97 §;

12) oförsiktighet med eld eller lätt antänd bart ämne efter 99 §;

13) obehörigt nyttjande af kronans egendom efter 100 §;

14) oloflig försäljning, pantsättning eller annan förskingring, förstörande eller skadande af vapen, utrednings- eller beklädnadspersedlar, ammunition, tjänstehäst eller dess mundering eller foder eller hvad annat, som till utrustning hörer, samt de flera förbrytelser, som omförmälas i 101 §, efter samma lagrum;

15) åtgärd af förman, som hör till manskapet, hvarigenom underlydande förmås till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete, efter 113 §; så ock emottagande af sådant utaf underlydande, då det bjudes såsom af fri vilja, efter samma lagrum;

16) afgifvande i tjänsten af osannfärdig rapport samt försök att i angelägenhet, som rör tjänsten, vilseleda öfverordnad eller annan, som är behörig att infordra eller mottaga meddelanden i sådan angelägenhet, efter 116 §;

17) obehörigt öfvergifvande af eller försummelse på post, så ock fylleri under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring efter 123, 124, 125 och 176 §§;

18) dubbel anställning efter 126 §;

19) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten efter 130 §, där ej genom förseelsen uppkommit skada eller kostnad, från hvars ersättande befrielse kan, enligt hvad i 33 § sägs, äga rum;

20) vårdslöshet, försummelse oförstånd eller oskicklighet i tjänsten af den, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, efter 132 §;

21) gemenskap med fienden efter 147 §;

22) krigsfånges försök att ur fångenskapen afvika efter 148 § 2 inom.; samt

23) egenmäktigt tagande af krigsbyte efter 178 §;

186 §.

År . någon på eu gång angifven dels för förseelse, hvilken är att hänföra till disciplinmål, och dels för brott, som tillhör krigsdomstols upptagande, och hafva antingen båda förbrytelserna blifvit föröfvade genom en och samma handling eller utgöra de arter af samma slags brott, skola de båda hänskjutas till domstolen.

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sand. 1 Afd. 50 Höft.

186 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

187 §.

Emot den, som upphört att tillhöra krigsmakten, må ej åtal för sådana af honom under tjänstetiden begångna förbrytelser, hvilka äro att hänföra till disciplinmål, af befälhafvare handläggas, utan skall sådant åtal, om det ifrågakommer, g’öras anhängigt hos krigsdomstol.

Har någon af det vid krigsmakten fast anställda manskapet rymt, anses han i fråga om disciplinstraff och dess åläggande fortfarande tillhöra krigsmakten, ändå att han ej ertappas, förr än annan blifvit i hans nummer insatt.

188 §.

Ej må befälhafvare ålägga vid krigsmakten anställd präst disciplinstraff. Beträdes sådan präst med förseelse, som för annan vid krigsmakten ådrager disciplinstraff, göre befälhafvaren anmälan därom hos den prästerliga myndighet, hvarunder den felaktigt lyder.

189 §.

Om befälhafvares skyldighet att i vissa fall, då sådan förseelse förekommer, hvarom i 185 § förmäles, efter hållet förhör öfverlämna målet till krigsdomstol, därom stadgas i 18 kap.

190 §.

Utan hinder af hvad i 184 och 185 §§ finnes föreskrifvet, äger krigsdomstol att efter lag ålägga disciplinstraff i mål, som är under dess handläggning.

17 KAP.

Om de befälhafvare, som äga bestraffningsrätt i disciplinmål.

191 §.

Bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer i den utsträckning, som i 16 kap. sägs, utan inskränkning nedannämnde befälhafvare, enhvar öfver den personal, som står under hans befäl, nämligen:

l:o) chef för arméfördelning och likställd befälhafvare samt chef för regemente eller likställdt truppförband vid armén;

187 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 67.

2:o) stationsbefälhafvare, varfschef, chef för underofficers- och sjömanskårerna samt chef för exercis- och underbefälsskolorna vid flottans stationer äfvensom chefen för skeppsgossekåren;

3:o) chefen för flottans stab samt inspektören af flottans öfningar till sjöss;

4:o) eskaderchef samt afdelnings-, divisions- och fartygschef af minst regementsofficers grad;

5:o) bevakningschef vid kustsignal väsendet;

6:o) chefen för kustartilleriet och chef för regemente, tillhörande kustartilleriet;

7:o) inskrifningsområdesbefälhafvare; samt

8:o) befälhafvare af minst kaptens grad för skola, kommendering, verk eller inrättning, som ej tillhör visst truppförband af armén eller kustartilleriet eller station af flottan, eller för detacherad afdelning; så ock chef af kaptens grad för själfständig eller detacherad fartygsafdelning eller för enkelt eller detacherad! fartyg.

Samma befogenhet, som nu är sagd, tillkommer befälhafvare, som af Konungen förordnats att innehafva högre befäl än de förut i denna § nämnda.

1 krigstid äger enhvar befälhafvare, som innehar minst underofficers grad och för befäl öfver detacherad afdelning, bestående af minst ett kompani eller däremot svarande styrka, bestraffningsrätt i enahanda utsträckning, som förut i denna § är sagdt.

192 §. .

Hvad i 191 § är sagdt om där omförmälda befälhafvare galle ock om befälhafvare, som enligt förordnande eller tjänsteregle mente tillfälligt utöfvar befäl, som afses i nämnda §, och, om detta är sådant, som omförmäles under 4:o) eller 8:o) af samma §, innehar sådan grad, som, enligt hvad där är sagdt, erfordras för bestraffningsrättens utöfning.

193 §.

Med detacherad afdelning likställes enligt denna lag afdelning, hvilken, utan att densamma af befälhafvare i föreskrifven ordning förklarats vara detacherad, från hufvudstyrkan skilts på sådant sätt, att dagliga befallningar icke kunna omedelbart från dennas befälhafvare inhämtas. Hvad sålunda är sagdt äge motsvarande tillämpning i fråga om fartygsafdelning eller fartyg.

188 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

194 §.

Befälhafvare af lägre än kaptens men minst underofficers grad, hvilken utöfvar sådant befäl, som i 191 § 8:o) är sagdt, äger, där ej sådant fall är för handen, som afses i sista mom. af nämnda §, öfver honom underlydande bestraffningsrätt med den inskränkning, att vaktarrest öfver tio dagar eller vaktarrest med skärpning genom mörkt enrum öfver tre dagar ej må af honom åläggas.

• 195 §.

Utöfvar någon, som ej är krigsman, sådant befäl, som omförmäles i 191 § 8:o) eller 194 §, då äger den befälhafvare, där han innehar underofficers eller högre rang, öfver den personal, som står under hans befäl, enahanda bestraffningsrätt, som, enligt hvad ofvan är stadgadt, tillkommer krigsman af motsvarande grad.

196 §.

Kommendant i fästning eller i annan ort, där krigsmakt är förlagd, äger bestraffningsrätt öfver garnisonen för öfverträdelser af hvad angående fästningens eller ortens försvar, garnisonstjänsten eller ordningen på stället af kommendanten förordnas, så ock för förseelser på vakt eller i annan tjänsteförrättning, som är under hans inseende.

Har afdelning af garnisonen ej egen, till utöfning af bestraffningsrätt behörig befälhafvare, äger kommendanten jämväl i andra mål utöfva bestraffningsrätt öfver afdelningen.

1 de mål, däri kommendant innehar bestraffningsrätt, äger han, om han är af kaptens eller högre grad, att utöfva nämnda rätt i enahanda utsträckning, som i 191 § afses, men i annat fall med den inskränkning, som i 194 § angående där omförmälde befälhafvare är stadgad.

Hvad ofvan om kommendant är sagdt, äge motsvarande tillämpning i fråga om med kommendant likställd befälhafvare.

197 §.

Chef a fartyg, där afdelning af armén eller kustartilleriet blifvit till tjänstgöring kommenderad, äger öfver den afdelning enahanda bestraffningsrätt som öfver fartygets öfriga besättning.

Är afdelning af krigsmakten för annat ändamål tagen ombord, äge fartygschefen att, inom gränsen af sin bestraffningsrätt, ålägga bestraffningför förseelser, som någon af afdelningen begår emot hvad i afseende å

189 KungI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

fartygets säkerhet eller rörelser eller ordningen ombord af fartygschefen förordnas; börande i sådant fall afdelningens befälhafvare, ifall han är af högre grad eller rangklass än fartygschefen, bestämma straffet.

Har afdelningen icke ombord å fartyget egen till utöfning af bestraffningsrätt behörig befälhafvare, äger fartygschefen att inom ofvannämnda gräns jämväl i öfrig! utöfva bestraffningsrätt öfver afdelningen.

198 §.

Lyder fartyg, hvars chef är af lägre grad än regementsofficer, under högste befälhafvare öfver flotta eller under eskader- eller afdelningschef, äger den högre befälhafvare!! att åt fartygschefen uppdraga bestraffningsrätt med den inskränkning, som i 194 § i fråga om där omförmäld befälhafvare är stadgad.

199 §.

Finner befälhafvare, som innehar bestraffningsrätt med den inskränkning, hvarom i 194 § förmäles, af underlydande begången förseelse påkalla strängare straff, än han själf äger ålägga, eller uppstår hos honom tvekan, huruvida målet bör behandlas såsom disciplinmål eller hänskjutas till krigsdoinstol, öfverlämne befälhafvare!! målet till närmast högre med oinskränkt bestraffningsrätt beklädd befälhafvare eller, där han är chef för sjelfständig fartygsafdelning eller enkelt fartyg, till stationsbefälhafvaren vid den station af flottan, dit fartyget, hvarå den felaktige befinner sig, hör eller det först inlöper; och åligger det nämnde högre befälhafvare eller stationsbefälhafvaren att meddela beslut i målet.

Ager befälhafvare för afdelning af krigsmakten, som tillhör garnison i fästning eller annan ort, där kommendant finnes, eller som är tagen ombord å fartyg utan att vara till tjänstgöring därstädes kommenderad, bestraffningsrätt öfver afdelningen allenast med den inskränkning, som ofvan nämnts, vare den befälhafvare, om kommendanten eller fartygschefen är beklädd med oinskränkt sådan rätt, berättigad att i fall, som i 1 mom. af ses. öfverlämna målet till kommendanten eller fartygschefen, som i sådan händelse bär att meddela beslut i målet.

200 §.

Mål rörande våld, hot eller förolämpning mot befälhafvare, som, enligt hvad ofvan stadgats, själf skulle äga att utöfva bestraffningsrätt i

190 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

målet, värde, där ej lägre med bestraffningsrätt utrustad befälhafvare finnes, öfverlämnadt till närmast högre befälhafvares handläggning; dock att denna bestämmelse ej må utgöra hinder för att å fartyg på sjötåg befälhafvaren själf må utöfva bestraffningsrätten, då förseelsens omedelbara bestraffande finnes för krigstuktens upprätthållande erforderligt.

201 §.

Befälhafvare, som endast för viss tid eller för viss tjänsteförrättning har underlydande under sitt befäl, må, där så finnes lämpligt, för särskild! fall hos den befälhafvare, som eljest äger bestraffningsrätt öfver den felaktige, hemställa om hans bestraffande.

202 §.

Den Konungen i egenskap af högste befälhafvare öfver krigsmakten tillkommande bestraffningsrätt i disciplinmål utöfvas enligt regeringsformen.

18 KAP.

Om handläggningen af disciplinmål.

203 §.

Varder någon hos befälhafvare angifven för förseelse, hvarom i 185 § förmäles, eller är eljest till befälhafvarens kunskap kommet, att sådan förseelse blifvit begången, då skall utredning om förseelsen och de närmare omständigheterna därvid ske vid förhör. Sådant förhör hålles af den tilltalades till bestraffningsrättens utöfning behörige befälhafvare eller, där denna rätt innehafves af befälhafvare, som omtalas i 191 § l:o)—7:o), eller af högre befälhafvare eller af kommendant, och han ej finner skäl att själf hålla förhöret, af den, hvilken därtill i allmänhet eller för särskild! fall af befälhafvaren eller kommendanten förordnats.

Vid förhöret, därvid någon af den tilltalades öfverordnade eller af de med honom likställde alltid bör, där så ske kan, vara tillstädes, skall målsägande, om sådan finnes, och han det äskar, vai'da hörd, den tilltalade lämnas tillfälle att förklara sig samt i öfrigt iakttagas, hvad för utredning af förseelsens beskaffenhet och pröfning af den tilltalades straffbarhet är

191 Ki.cn.ffl. Majds Nåd. Proposition No 67.

af nöden. Hvad vid förhöret hufvudsakligen förekommit skall i korthet antecknas, där ej i krig hinder därför möter.

204 §.

Finner efter hållet förhör vederbörande befälhafvare målet rätteligen ej vara af beskaffenhet att böra behandlas såsom disciplinmål, i tv att antingen påföljden i det särskilda fallet ej bör stanna vid disciplinstraff, eder ock erforderlig utredning om brottets beskaffenhet eller den angifnes straffbarhet ej har kunnat vinnas, då skall målet öfverlämnas till krigsdomstol; dock att i sistnämnda rall befälhafvaren, där saken pröfvas vara af synnerligen ringa vikt och målsägande ej för vinnande af ytterligare utredning påfordrar dess hänskjutande till krigsdomstol, må låta målet förfalla.

205 §.

Disciplinstraff skall lämpas efter förseelsens mer eller mindre svåra beskaffenhet, de flera eller färre försvårande eller förmildrande omständio-heter, under hvilka den blifvit begången, samt den straff skyldiges uppförande i öfrigt, hvarvid synnerligt afseende bör fästas därå, om han alltid tillförene förhållit sig väl eller däremot oftare och för svårare förseelser undergått straff.

206 §.

Ej må för förseelse, hvilken är att hänföra till disciplinmål och hvarföi den felaktige blifvit straffad, tillökning i bestraffningen sedermera åläggas honom.

19 KAP.

Om verkställighet af disciplinstraff.

207 §.

Disciplinstraff, som blifvit ålagdt af befälhafvare, skall, där så kan ske, genast verkställas.

192 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 67.

Är den straffskyldige för annat brott under tilltal vid domstol, ma straffets verkställighet däraf ej hindras eller uppehållas.

Hålles tilltalad häktad för brott, som hör till domstols upptagande, och angifves han tillika för förseelse, hvilken ma behandlas såsom disciplinmål; då må väl disciplinstraff af befälhafvare!! i vanlig ordning honom åläggas, men ej bringas till verkställighet, innan antingen den tilltalade varder ställd på fri fot, eller slutligt utslag blifvit meddeladt i det mål som hör till domstolens behandling.

208 §.

Befälhafvare, som i disciplinmål ålagt straff, skall i laga ordning befordra det till verkställighet eller, om straffet bör af annan befälhafvare verkställas, hos denne därom göra hemställan. Tillhör den straffskyldige afdelning, som tagits ombord å fartyg utan att vara till tjänstgöring a fartyget kommenderad, och har bestraffningen ålagts af afdelningens egen befälhafvare, må bestraffningen ej å fartyget verkställas, innan fartygets chef förklarat hinder därför ej möta.

Innan i disciplinmål ålagd bestraffning verkställes, skall underrättelse om orsaken till bestraffningen och om dennas beskaffenhet af befälhafvare]! eller den hans ställe företräder meddelas den straffskyldige antingen offentligen eller genom skriftliga order.

20 KAP.

Om klagan i disciplinmål.

209 §.

Den, som blifvit genom beslut, meddeladt af befälhafvare af officers grad eller rang, belagd med disciplinstraff och med beslutet ej åtnöjes, äger att före klockan tolf ä tjugonde dagen från den dag, dä straffet afslutades, ingifva sina besvär till krigshofrätten eller, om öfverkrigsrätt trädt i verksamhet vid den afdelning af krigsmakten, dit befälhafvare!! hör, till öfverkrigsrätten; dock stånde det klaganden öppet att i stället aflämna sina besvär till den befälhafvare, som ålagt bestraffningen eller i hans ställe satt är; åliggande det befälhafvaren att ofördröjligen insända besvärsskriften, försedd med påteckning om tiden för

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 67. 193

dess afkunnande till honom, jämte öfriga besvärshandling^!* till krigsöfverdomstolen.

Den, som blifvit genom beslut, meddeladt af befälhafvare af underofficers grad eller rang, belagd med disciplinstraff och med beslutet ej åt nöjes, äger att inom den tid, som i 1 mom. sägs, aflämna sina besvär, ställda till den krigsrätt, under hvilken befälhafvaren, som ålagt bestraffningen, lyder, till den befälhafvare, som har att förordna krigsrätten.

Möter under fält- eller sjötåg, då afdelning af krigsmakten är detacherad, laga hinder för besvärens ingifvande inom tid, som här ofvan sägs, beräknas tiden, inom hvilken besvären skola ingifvas, från den dag hindret upphörde.

Försummar den missnöjde, hvad sålunda är föreskrifvet, hafve förlorat sin. talan.

Domstolen äger att utlåta sig, om och i hvad mån det undergångna straffet bör räknas klaganden till last, äfvensom, därest icke beslutet tillkommit i den ordning, som i 202 § afses, jämväl angående befälhafvare^ förhållande.

Utan hinder af anförda besvär skall straffet i föreskrifven ordning verkställas.

21 KAP.

Om tillrättavisningar.

210 §.

För mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning, hvilka icke finnas påkalla ansvar efter denna lag, må, på sätt och i den ordning af Konungen närmare förordnas, såsom tillrättavisning användas:

a) varning, meddelad enskildt eller i närvaro af några den felaktiges öfverordnade eller med honom likställda;

b) vägran, ombord å fartyg, af landpermission för viss bestämd tid, högst trettio dagar, eller för högst sex landpermissionsdagar;

samt, för manskap dessutom,

c) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid, högst femton dagar, att utom tur förrätta handräcknings- eller andra arbeten, som för krigsmaktens behof kunna förefalla;

d) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom kasernområde, lägel* eller däremot svarande område; och

Bill. till Piksd. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Åfd. 50 Hälft.

194 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

e) mistning af dagaflöning eller aflöningstillägg till ett belopp af högst fyra kronor;

Tillrättavisning, hvarom nu är sagdt, mä ej användas af mer än ett slag för samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning, hvarom i c) förmärs, i något fall så användas, att genom öfveransträngning eller annan orsak men för den felaktiges hälsa och tjänstbarhet däraf kommer.

Om tillrättavisningar, som få användas för barn, hvilka ej fyllt femton år, därom förordnar Konungen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 67.

195 Bil. B.

Förslag

till

Lag

om införande af den nya strafflagen för krigsmakten samt hvad i afseende

därå iakttagas skall.

1 §•

Den strafflag för krigsmakten, hvilken nu är antagen, skall, jämte hvad hår nedan stadgas, lända till efterrättelse från och med den 1 januari 19

2 §■

Genom den nya strafflagen för krigsmakten upphäfvas:

strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881 jämte alla de särskilda nu gällande stadganden, som utgöra ändring af nämnda lag eller tillägg däri;

31 § och 36 § 2 mom. värnpliktslagen den 14 juni 1901;

1 och 2 §§, 6 18 §§, 20—24 §§, 26 § 1 punkten samt 27 § 1

stycket disciplinstadgan för krigsmakten den 16 juni 1899;

så ock hvad i öfrigt finnes i lag eller särskild författning eller i reglementen, instruktioner eller andra särskilda föreskrifter stridande mot den nya lagens bestämmelser.

3 §■

Förekommer i särskild författning hänvisning till straffbestämmelse som enligt 2 § blilvit upphäfd, skall brott, hvarför sådan hänvisning är

196 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

gifven, straffas efter nya strafflagen för krigsmakten,_ så framt straff å clet brott däri utsattes; finnes straff å brottet däri ej utsatt, vare hänvisningen förfallen.

4 §■

Brott, som är föröfvadt, innan nya strafflagen för krigsmakten blitvit gällande, men för hvilket dessförinnan straff ej är bestämdt genom domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej öfverklagadt. varder, eller (renom befälhafvares beslut i disciplinmål, skall efter nya lagen straffas, om det straff, som efter densamma bör åläggas, är lindrigare än det, som varit stadgadt i äldre lag; och skall därvid jämväl iakttagas, att, om enligt äldre lag disciplinstraff skulle följa å brottet, disciplinstraff enligt nya lagen skall åläggas, därest ej sådant fall är för handen, som

nedan i denna § sägs. ,

Har någon, innan nya strafflagen för krigsmakten biet gällande, genom domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej öfverklagadt varder, eller genom befälhafvares beslut i disciplinmål blifvit belagd med disciplinstraff, och varder han öfvertygad att förut hafva gjort sig skyldig till annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa, värde straffet för båda töi seelserna, bestämdt enligt äldre lag.

Har verkställighet af straff blifvit påbörjad, innan nya strafflagen för krigsmakten blef gällande, men dessförinnan ej hunnit afslutas, skall därmed fortsättas i enlighet med föreskrifterna i äldre lag, där ej här nedan annorlunda stadgas.

6 §•

Vid verkställighet af arreststraff, som blifvit någon ålagdt, innan nya strafflagen för krigsmakten blef gällande, men ej dessförinnan börjat verkställas, skall iakttagas:

l:o) att arrest utan bevakning och vaktarrest verkställas sa, som angående dessa straff i nya strafflagen för krigsmakten är stadgadt; samt

2:o) att, om sträng arrest ålagts för längre tid än sex dagar, den straffskyldige under den del af strafftiden, som öfverskjuter sex dagar, skall hållas i ljust rum, och att i fråga om sådant straff i öfngt skall

197 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 67.

lända till efterrättelse, hvad i ofvannämnda, lag är föreskrifvet om verkställighet af vaktarrest.

Inträffar sådant fall, som sägs i 4 § 2 mom., lände vid straffets tillämpning de i 42 § af nya strafflagen för krigsmakten stadgade grunder till efterrättelse, där de tillämpliga äro.

7 §•

Har någon, efter det, nya strafflagen för krigsmakten blef gällande, begått förseelse, som ådrager arreststraflf, och har dessförinnan enligt äldre lag ålagts honom arreststraff, hvilket icke till fullo gått i verkställighet, då skall, med tillämpning af de i 40, 41 och 42 §§ i nya lagen stadgade grunder, det sist ålagda straffet sammanläggas med det tidigare ålagda eller dess återstod till ett arreststraff enligt nya lagen; och skall därvid sträng arrest anses svara mot vaktarrest med skärpning genom mörkt enrum; dock att, vid förvandling af sträng arrest utan skärpning genom mistning af sängkläder till vaktarrest med skärpning genom mörkt enrum, sistnämnda straff ej må verkställas med skärpning genom hardt nattläger i vidare mån, än det sist ålagda straffet förbundits med dylik skärpning; och skall, om sträng arrest ålagts för längre tid än sex dagar, den Överskjutande arresttiden vid sammanläggningen anses såsom vaktarrest utan skärpning eller, om den stränga arresten ålagts med skärpning genom mistning af sängkläder, såsom vaktarrest med skärpning genom hardt, nattläger.

_ Skall arreststraff, ålagdt enligt äldre lag, öfvergå till fängelse eller straffarbete, galle de i sådan lag för slikt fall stadgade grunder.

Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut, hvarigenom samma person blifvit fälld till straff, h vil ka,' efter ty i denna § är sagdt, ej. kunna jämte hvarandra verkställas, göres om förhållandet anmälan hos krigsöfverdomstolen, som förordnar, huru straffen skola sammanläggas.

8 §•

Där nya strafflagen för krigsmakten utsätter särskildt straff för återfall i brott, skall det straff ådömas, ändå att straffet för förra brottet varit ådömdt efter äldre lag eller författning, så framt den brottslige samma straff till fullo undergått.

9 §.

År brottslig gärning föröfvad, innan nya strafflagen för krigsmakten blef gällande, skall i fråga om tid för åtal eller verkställande af utslag

198 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

eller beslut, hvarigenom straff blifvit ålagdt, afseende göras å det straff, hvarmed brottet i nya lagen belägges.

10 §.

Finnes, sedan nya strafflagen för krigsmakten blifvit gällande, tillrättavisning böra meddelas någon för förseelse eller fel, som dessförinnan begåtts, skall tillrättavisning enligt nya lagen meddelas.

Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 67.

199 Bil. C.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes den It juni 1868.

Härigenom förordnas, att nedanstående delar af förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868 skola erhålla följande förändrade lydelse:

18 §.

Till krigsdomstol höra följande mål:

l:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten eller eljest äro underkastade straff efter samma lag, för brott, som i andra eller . tredje delen af nämnda lag omförmäles såsom straffbart, vare sig straffet finnes utsatt där eller i sådant afseende hänvisning är gjord till allmän lag; ö

2:o) åtal för fel och förbrytelser i ämbete eller tjänst vid krigsmakten, jämväl i de fall, då brottet ej omförmäles såsom straffbart i strafflagen för krigsmakten;

3:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten, för brott, af hvilken beskaffenhet som helst, då de föröfvas i fält eller inom fästning, som förklarats i belägringstillstånd, eller på sjötåg i krigstid, såvida åtalet anställes, medan fält- eller sjötåget varar eller fästningen fortfarande befinner sig i belägringstillstånd;

4:°) åtal emot krigsfånge eller emot utländsk man, hvilken vid krig mellan främmande makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket in-

200 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 67.

ternerats, förutom i de fall, som alses under l:o), jämväl i andra fall, såvida åtalet rör brott, som begås, medan den tilltalade hålles under militärbevakning, eller, om han är krigsfånge, brott, som föröfva^ utom riket;

5:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten, för delaktighet i brott, som skall åtålas vid krigsdomstol, eller för underlåtenhet att upptäcka sådant brott, ändå att nämnda lag ej är å den åtalade delaktigheten eller underlåtenheten tillämplig; så ock åtal emot personer, som omförmälas under 4:o), för delaktighet i brott, som skall åtalas vid sådan domstol;

6:o) tvister om gjordt krigsbyte till lands eller uppbringning till sjöss; samt

7:o) besvär öfver befälhafvares beslut, hvarigenom disciplinstraff blifvit någon ålagdt.

Från de mål, som här ofvan under l:o) och 2:o) omförmälas, undantagas dels mål, som, enligt hvad särskildt är stadgadt, tillhöra domkapitels upptagande, dels ock, där ej sådant fall är för handen, som under 3:o) afses, mål, som enligt uppbördsförfattningar böra pröfvas af

kammarrätten. .

I mål, som af krigsdomstol handlägges, äge den ock döma i fråga om skadestånd, rättegångskostnad med mera, som af hufvudsaken flyter, äfven då nämnda frågor ej samtidigt med denna afgöras.

Där inför krigsdomstol den tilltalade eller annan, som lyder under strafflagen för krigsmakten, med smädligt yttrande i tal eller skrift eller med hotelse eller missfirmlig gärning förolämpar domaren eller någon, som ej lyder under nämnda lag, äge ock krigsdomstolen att därför döma till ansvar utom i det fall, då förolämpningen blifvit begången mot enskild person, och denne förbehåller sig att därom föra talan vid allmän domstol.

Är i särskild författning stadgadt, att undersökning i mål eller ärende skall äga rum inför krigsdomstol, vare det gällande.

19 §•

I mål, hvarom 18 § handlar, skall, där ej i denna lag eller genom särskild författning annorlunda bestämmes, krigsrätt rannsaka och döma; och upptagas målen af vederbörande regements- eller station skrigsrätt vid det regemente eller den kår eller station, som den tilltalade tillhöi eller som, där viss person ej tilltalad är, målet närmast angår. Om vid den tid, då målet skall anhängiggöras, den tilltalade eller den trupp, som

201 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67 .

målet eljest rörer, är förlagd i garnison å sådan ort eller hörer till sådan afdelning af krigsmakten, för hvilken garnisons- eller fältkrigsrätt finnes, tillkommer det denne att målet handlägga.

Tilltalas någon, som ej tillhör krigsmakten, och är ej sådant fall för handen, hvarom i 24 § förmäles, upptages målet vid den krigsrätt, som har att handlägga mål rörande den afdelning af krigsmakten, där den tilltalade gripes eller finnes.

26 §.

Angifves någon för delaktighet i brott, hvilket vid krigsdomstol åtalas, och är den angifne i det ifrågavarande fallet ej underkastad straff efter strafflagen för krigsmakten; äge denna domstol väl att äfven angående den delaktige rannsaka, rnen insände sedan protokollen i målet till vederbörande allmän domstol, som öfver honom dömer.

Lag samma vare, om den, som är tilltalad vid krigsdomstol, där yrkat föi angifvelsen brottmalsansvar a person, som ej lyder under krigslag.

Varder i mål, som, hvad hufvudmannen angår, hörer till allmän domstols upptagande, någon vid krigsmakten angifven för delaktighet; döme ock deri allmänna domstolen däröfver, ändå att ansvaret skall bestämmas efter strafflagen för krigsmakten.

37 §.

År sådant förhållande för handen, att underrätts utslag jämlikt allmän lag skall underställas öfverrätts pröfning, varde ock då krigsrätts utslag underställdt krigsöfverdomstols pröfning; och gifve krigsrätten därvid tillkänna, hvad part har att iakttaga, där han vill i den högre rätten sig yttra. Har utslaget meddelats af krigsrätt, som hemma i landet hållen är, eller af krigsrätt, som lyder under öfverkrigsrätt, läte auditören inom dagar från den dag, då utslaget gafs, till krigsöfverdomstolen insända utslaget samt öfriga protokoll och handlingar i målet. Skall utslag undeiställas, som meddelats af krigsrätt vid afdelning af armé, som utom riket år, eller å fartyg på sjötåg, och är ej särskild öfverkrigsrätt förordnad, aligge det auditören att inom hälften af den tid, som ofvan är nämnd, aflärnna utslaget jämte öfriga protokoll och handlingar i målet till den befälhafvare, som förordnat krigsrätten; och insände befälhafvaren dem med första möjliga lägenhet till krigshofrätten.

Rih. till Piksd. Prof. 1908. 1 Sami. / Afd. 50 Höft.

202 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 67.

38 §.

Har af krigsrätt handlagts mål, som tillhör krigsöfverdomstols omedelbara pröfning, skola protokoll och handlingar i målet af auditören insändas eller aflämnas inom den för hvarje fall i 37 § stadgade tid, räknad från den dag, rannsakningen afslutades.

39 §.

Då mål af krigsrätt slutligen afgöres, eller af rätten till värjemålsed dömes, gifve rätten i utslaget tillkänna hvad den, som vill söka ändring i utslaget, i sådant hänseende har att iakttaga.

Vill någon klaga öfver annat af krigsrätt meddeladt beslut, än nyss är nämndt, och begär han hos rätten underrättelse om hvad i sådant afseende iakttagas bör, varde ock därom underrättelse lämnad. Sökes sådan underrättelse, då rätten ej sitter, värde den meddelad af auditören.

40 §.

Besvär öfver utslag eller beslut, som meddelats af krigsrätt inom riket, skola till krigshofrätten ingifvas före klockan tolf å tjugonde dagen från den dag, då utslaget eller beslutet gafs; dock vare det klaganden tillåtet att i stället inom nämnda tid afläinna sina besvär till den befälhafvare, som förordnat krigsrätten; åliggande det befälhafvaren att ofördröjligen insända besvärshandlingarna till krigshofrätten.

Part, som i målet hålles häktad, stånde öppet att intill besvärstidens utgång afkunna sina besvär, där han hålles i allmänt häkte, till Konungens befallningshafvande eller tillsyningsmannen vid häktet, men eljest till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet,; och åligger det denne att ofördröjligen insända besvärshandlingarna till krigshofrätten.

Besvär öfver "utslag eller beslut, hvilket är gifvet af krigsrätt, som hållits utom riket eller å fartyg under sjötåg, skola före klockan tolf å tionde dagen, efter det utslaget eller beslutet gafs, aflämnas till den befälhafvare, som förordnat krigsrätten, eller, där den klagande i målet hålles häktad, till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; och åligge det befälhafvaren, om klagandens vederpart i orten kan anträffas, att låta honom undfå afskrift af besvären, med föreläggande af viss kort tid att inkomma med förklaring däröfver till befälhafvaren, vid äfventyr att underlåtenhet däraf ej hindrar målets afgörande; kan vederparten ej an träffas, eller har han, sedan han erhållit del af besvären, ingifvit förklaring eller försuttit tiden därför, bör befälhafvaren ofördröjligen insända hand-

203 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 61.

Krigarna i målet till öfverkrigsrätten, dår sådan finnes, men eljest till krigshofrätten och därvid tillika, för det fall att vederparten ej kunnat anträffas, eller förklaranden försuttit tiden för förklarings afgifvande, därom göra anmälan.

Afse besvär, hvarom i denna § förmäles, beslut, som, där det meddelats af allmän domstol, må utan inskränkning till viss tid öfverklagas, vare då ej heller klagan öfver krigsrättens beslut till viss tid begränsad.’

Har någon af krigsrätt dömts ohörd, eller har där fällts sådant utslag, att någon, som ej är part i målet, däraf lider förfång, galle i fråga om tiden för anförande af besvär öfver sådant utslag, hvad i allmän la» för slikt fall är föreskrifvet.

41 §•

Varda ej i mål, däri, enligt hvad ofvan är sagdt, talan i händelse af missnöje skall inom viss tid fullföljas, besvär inom den tid anförda, stånde krigsrättens utslag fast, där ej inom samma tid visas laga förfall. Vill någon visa sådant förfall, och har utslaget meddelats af krigsrätt inom riket, ingifve de handlingar, han vill till styrkande af förfallet åberopa, till krigshofrätten, eller, om han är häktad, till den myndighet, som, enligt hvad i 40 § är stadgadt, äger att i sådant fall mottaga besvär öfver krigsrättens utslag. Har utslaget meddelats af krigsrätt, som hållits utom riket eller å fartyg under sjötåg, varde nämnda handlingar ingifna till den befälhafvare,, dit jämlikt nyssberörda § besvär i målet böra aflämnas. År myndighet, till hvilken, på grund af hvad nu är föreskrifvet, handlingar till styrkande, af förfall varda ingifna, befälhafvare, åligge det denne att ofördröjligen insända handlingarna till krigsöfverdomstolen. Pröfvas förfallet lagligt, utsätter krigsöfverdomstolen ny tid.

42 §-

1 underställningsmål skall hvad i 40 och 41 §§ är stadgadt ej vinna tillämpning. . I sådant mål äge part att inom den tid och till den myndighet, som i fråga om anförande af besvär öfver krigsrätts utslag i 40 § för hvarje fall sägs, ingifva de påminnelser, han aktar nödiga.

43 §.

Aro hos krigsöfverdomstol besvär anförda, och finner domstolen, att någon höras bör, innan utslag fälles; infordre genast, ehvad den, som höras skall, . på fri fot är eller i häkte hålles, hans förklaring, genom skyndsamt afgående remiss till vederbörande befälhafvare eller Konungens

204 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

befallningshafvande: lägge ock den, som sig förklara skall, viss tid före att samma skyldighet fullgöra. Blifver han med sitt svar ute; gånge så, som för slikt fall i allmän lag stadgas.

47 §.

Har krigsöfverdomstol dömt någon till dödsstraff, skall målet, i hvad det honom rör, underställas Konungens pröfning; och bör förty krigsöfverdomstolen genast insända utslaget jämte protokollen och öfriga handlingar i målet till Konungens nedre justitierevision. I afseende a delgivning af utslaget iakttages hvad i 46 § är sagdt.

49 §.

Besvär öfver krigsöfverdomstols utslag eller beslut anföras hos Konungen.

Besvär öfver krigshofrättens utslag eller beslut skola mgifvas till nedre justitierevision en före klockan tolf å trettionde dagen från den dag, då utslaget eller beslutet delgafs klaganden, eller, där det blifvit offentligen afkunnadt, sådant skedde. Är klaganden häktad, äge han inom sagda tid aflämna besvärsskriften, där han i allmänt häkte hålles, till Konungens befallningshafvande eller tillsyningsmannen vid häktet men eljest till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; skolande besvärshandlingarna ofördröjligen till nedre justitierevisionen insändas.

Besvär öfver utslag eller beslut, som meddelats af öfverkrigsrätt, skola före klockan tolf å femtonde dagen, efter det klaganden erhöll del af utslaget eller beslutet eller, där det offentligen afkunnats, sådant skedde, aflämnas till öfverkrigsrättens ordförande eller, om klaganden hålles häktad, till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; och har öfverkrigsrättens ordförande eller nämnde befälhafvare att, där det kan ske, med iakttagande af hvad i 40 § 3 mom. är befälhafvaren föreskrifvet, infordra förklaring från klagandens vederpart samt att därefter insända handlin gärna till nedre justitierevisionen.

Hvad i 40' § 4 och 5 mom. är stadgadt för där afsedda fall, äge motsvarande tillämpning i fråga om klagan öfver utslag eller beslut, som meddelats af krigsöfverdomstol.

I denna § meddelade bestämmelser galle ej om underställningsmål. Part, som i sådant mål vill afgifva påminnelser, ingifve dem inom den tid och till den myndighet, som i 1 och 2 mom. af denna § i fråga om anförande af besvär för hvarje fall sägs.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 67.

50 §.

Varda ej i mål, däri, enligt hvad i 49 § är sagdt, talan skall inom viss tid hos Konungen fullföljas, besvär inom den tid anförda, stånde krigsöfverdomstolens utslag fast, där ej inom samma tid laga förfall visas. Vill någon visa sådant förfall, ingifve de handlingar, han vill därutinnan åberopa, till den myndighet, dit, enligt hvad i ofvan nämnda § för hvarje fåll är stadgadt, besvär i målet skola ingifvas; är den myndighet befälhafvare eller öfverkrigsrätts ordförande, åligga det denne att ofördröjligen insända handlingarna till nedre justitierevisionen. Pröfvas förfallet lagligt, utsätter Konungen ny tid.

o J

Öl §•

Finnes någon böra höras öfver besvär, som hos Konungen anförts, äge hvad i 43 § för krigsöfverdomstol är stadgadt motsvarande tillämpning; skolande vid delgifning af besvären jämväl krigsöfverdomstolens protokoll och utslag i målet samt de i krigsöfverdomstolen af klaganden ingifna handlingar, öfver hvilka tillfälle ej lämnats vederparten att sig yttra, honom delgifvas.

52 §.

Har, vid trupp, som i fält eller på tåg till krig är, eller å fartyg, som för krigsföretag är stadt på sjötåg, eller i belägrad fästning, brott, som med dödsstraff belagdt är, blifvit begånget af någon, som därför är underkastad åtal vid krigsdomstol, och har den brottslige blifvit gripen på bar gärning; då må, om våda för krigslydnaden eller för krigsmaktens, fartygets eller fästningens säkerhet är att befara, såvida ej den brottslige varder utan uppskof till straff befordrad, högste befälhafvaren på stället, därest han är enligt strafflagen för krigsmakten med oinskränkt bestraffningsrätt beklädd eller är kommendant, förordna särskild krigsdomstol, benämnd ståndrätt, att i målet rannsaka och döma. Ordförande i den rätt vare högste befälhafvarens näste man i befälet eller, där rätten hållas skall i fästning, den som till befäl inom fästningen näst kommendanten berättigad är; och förordnas, utan afseende på den tilltalades grad, till ledamöter i den rätt två officerare af minst kaptens grad, två löjtnanter eller underlöjtnanter, två underofficerare, tre af manskapet och eu auditör.

206 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

58 §.

Ståndrätts utslag, hvarigenom någon är vorden till dödsstraff dömd, må, sedan det blifvit öfverlämnadt till högste befälhafvaren på stället, af honom genast till verkställighet befordras. Finner befälhafvaren sig, till till följd af inträffade förhållanden, ej böra låta verkställa utslaget, eller har verkställighet ej följt inom tjugufyra timmar efter det utslaget afkunnades; då skall befälhafvaren genast insända handlingarna i målet till vederbörande krigsöfverdornstol, som med målet förfar, såsom vore ståndrättens utslag krigsöfverdomstolens pröfning underställdt.

Annan krigsdomstols utslag, hvarigenom någon dömts till ansvar, skall af vederbörande befälhafvare befordras till verkställighet. Hvad nu är sagdt, galle ock om utslag, meddeladt af annan domstol än krigsdomstol, då därigenom någon, som är anställd vid. krigsmakten och lyder under strafflagen för krigsmakten, ådöints ansvar. År befälhafvaren af särskildt i lag gifvet stadgande eller eljest förhindrad att utslag verkställa; öfverlämne det till Konungens befallningshafvande.

Med utmätning för böter eller för ådömdt skadestånd må ej befälhafvare sig befatta.

L) Om häktning, förvarsarrest och annat tagande i förvar.

59 §.

I fråga om häktning af den, som hör till krigsmakten, skall, utom hvad i allmän lag stadgas om häktning, jämväl lända till efterrättelse hvad här nedan i detta kapitel sägs.

60 §.

Rymmer någon, som tillhör manskapet och är tjänstgöringsskyldig vid afdelning af krigsmakten, som för annat ändamål än öfning ställes eller är ställd på krigsfot, skall han i häkte tagas.

Lag samma vare, där någon af manskapet gör sig skyldig till olofligt undanhållande från afdelning, hvarom i 1 mom. sägs, och undanhållandet skett under sådana förhållanden, att han jämlikt strafflagen för krigsmakten bör straffas såsom för rymning.

Har någon af manskapet eljest begått rymningsbrott eller gjort sig skyldig till olofligt undanhållande under sådana omständigheter, att han bör straffas såsom rymmare, må han i häkte tagas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

61 §.

Har officer eller underofficer begått rymningsbrott, därför han ■enligt strafflagen för krigsmakten kan ådömas annat straff än blott afsättning, skall han i häkte tagas.

62 §.

Befälhafvare, hvilken, enligt hvad i strafflagen för krigsmakten är stadgadt, i disciplinmål äger utan inskränkning utöfva bestraffningsrätt öfver underlydande, äge beträffande dem samma befogenhet att förordna om häktning, som enligt allmän lag tillkommer Konungens befallningshafvande i afseende å för brott misstänkta personer.

Enahanda befogenhet tillkommer jämväl kommendant äfvensom ' fartygschef i fråga om honom underlydande, ändå att han endast i vissa disciplinmål äger utan inskränkning utöfva bestraffningsrätt öfver dem.

63 §.

Varder någon, som är anställd vid krigsmakten, eller värnpliktig, medan han är i tjänstgöring, häktad efter förordnande af annan myndighet än hans befälhafvare; göre den myndighet utan dröjsmål anmälan därom hos den häktades befälhafvare.

64 §.

Där militärhäkte finnes, må häktad person, som är anställd vid krigsmakten eller som häktats, medan han varit i tjänstgöring såsom värnpliktig, eller i anledning af uteblifvande från honom i sådan egenskap åliggande tjänstgöring, under rannsakning vid domstol hållas i sådant häkte.

65 §.

Förman är berättigad att, då underlydande under tjänstgöring gör sig skyldig till fel, hvarigenom krigslydnaden eller ordningen inom krigsmakten äfventyras, och det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande finnes nödigt, tillsäga den felande förvarsarrest.

208 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för ordningens upprätthållande finnes nödigt, tillkommer ock utom tjänsten förman i afseende å underlydande, som stör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten.

Tillsägelse af förvarsarrest, hvarom i denna § förmäles, är allenast ett förständigande att i arrest afbida, hvad den, som öfver den felaktige äger bestraffningsrätt i disciplinmål, vill i laga ordning besluta.

66 §.

Den, som fått sig tillsagd förvarsarrest, skall, om han är officer eller underofficer, under arresttiden vistas i eget rum eller tält eller, om så finnes nödigt, hållas under bevakning i låst ljust rum eller i tält och, om han tillhör manskapet, hållas under bevakning i sådant rum eller i tält. Den arresterade må ej deltaga i tjänstgöring.

Då den felaktiges arresterande i låst rum eller eljest under bevak-, ning kan erfordras, men han vägrar eller underlåter att efterkomma den erhållna tillsägelsen, äger den, "som anbefallt arresteringen, att genom tjänliga åtgärder befordra densamma till verkställighet.

67 §.

År ej den, som tillsagt arrest, själf i utöfning af bestraffningsrätt i disciplinmål öfver den arresterade, åligger den förstnämnde att om arresteringen genast och sist inom tjugufyra timmar afgifva rappoi c till den befälhafvare, som äger bestraffningsrätten; och åligge det denne att, så fort ske kan, meddela beslut i ärendet.

68 §.

Träffas underlydande, som är af starka drycker öfverlastad, inom förläggningsområde eller å väg, gata eller annat ställe, hvarom i 11 kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, då må han, ändå att sådant fall, som i 65 § afses, ej finnes vara för handen, när hans behöriga vårdande icke annorledes låter sig verkställa, på förmans befallning kunna tagas iförvar och insättas i militärhäkte, till dess han återvunnit sina sinnens bruk.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

209 M) Allmänna bestämmelser.

69 §.

I de fall, då någon, som utan att vara krigsman lyder under strafflagen för krigsmakten eller eljest är underkastad straff efter samma lag, angifves för brott, därför han vid krigsdoinstol skall tilltalas, galle för åtal emot honom, hvad här ofvan stadgadt är om åtal emot krigsman, som är i den tjänstegrad, hvartill den angifne enligt reglemente eller särskild föreskrift räknas. Är viss tjänstegrad för den angifne ej bestämd; tillämpas de i fråga om åtal mot manskap gällande bestämmelser.

År krigsfånge, som brott föröfvat, officer eller eljest af sådan tjänstegrad, att han bör lika med officer anses, och skall han för brottet vid krigsdomstol tilltalas; vare lag, som i 20 § om officerare sagd är.

70 §.

Ingifvas på grund af denna lag besvär eller annan inlaga i rättegång till befälhafvare eller ordförande i öfverkrigsrätt, skall å besvärsskriften eller inlagan tecknas bevis om tiden för dess ingifvande; och varde, där ej, enligt hvad i denna lag är föreskrifvet, ytterligare åtgärd på befälhafvaren eller öfverkrigsrättens ordförande ankommer, inlagan äfven i de fall, där ej sådant eljest är stadgadt, ofördröjligen insänd till den myndighet, som vederbör.

71 §.

Befälhafvare, som har uppsikt öfver häkte, öfve tillsyn däröfver, att person, som där hålles häktad och vill i målet anföra besvär eller ingifva inlaga till högre rätt eller ock göra ansökan om nåd, därvid ej må sakna nödigt biträde.

72 §.

I allt öfrig!, som ej här ofvan utsatt är, lände, i afseende på rättegång. vid krigsdoinstol, till efterrättelse hvad i allmän lag eller särskilda författningar om rättegång i brottmål och hvad därtill hörer finnes föreskrifvet, där det tillämpligt är.

Bill. till Riksd, Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Häft.

210 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 67.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 .

Mål, som, då denna lag träder i kraft, är hos krigsdomstol anhängig!, skall, utan hinder af denna lags bestämmelser, fortfarande handläggas och afgöras af samma domstol, i den mån sådant tillkom densamma enligt äldre föreskrifter, äfvensom i (ifrigt i enlighet därmed behandlas; dock att denna lag skall tillämpas i fråga om fullföljd af talan mot utslag eller beslut, som meddelats efter den dag, då denna lag trädt i kraft, samt underställning af sådant utslag så ock beträffande förfarandet i högre rätt, där utslag eller beslut, hvaremot talan fullföljts, meddelats efter nämnda dag.

Genom denna lag upphäfves 19 § i disciplinstadgan för krigsmakten den 16 juni 1899.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 67.

211 Bil. D.

Förslag

till

Lag

angående ändring af 1 § i förordningen angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, den 30 maj 1873.

Härigenom förordnas, att; 1 § i förordningen angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, den 30 maj 1873 skall erhålla följande förändrade lydelse:

1 §•

Har den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till fängelse eller arrest och skall hållas häktad i afbidan därå, att det öfver honom fällda utslag vinner laga kraft, icke besvärat sig öfver utslaget inom den för ändringssökande föreskrifna tid, eller har han före besvärstidens utgång, i den ordning, 2 § bestämmer, förklarat sig nöjd med utslaget och villig att undergå den ådömda bestraffningen; då bör straffet genast gå i verkställighet utan hinder af åklagares eller målsägandes besvär.

År utslaget af domstolen underställdt högre rätts pröfning, äger hvad nu är sagdt ej tillämpning. •

Denna, lag skall träda i kraft den 1 januari 190 ., men äger ej tillämpning i fråga om utslag, som därförinnan meddelats.

212 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Bil. E.

Förslag

till

Lag

angående ändring af 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901.

Härigenom förordnas, att 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901 skall erhålla följande förändrade lydelse:

1. Värnpliktig, som är förlustig medborgerligt förtroende för alltid, må ej tillhöra krigsmakten. _ .

2. Är värnpliktig förlustig medborgerligt förtroende, intill dess viss tid förflutit från det han efter utståndet straff blifvit frigifven, må han under samma tid ej vapenöfvas utan skall till lämpliga arbeten vid krigsmakten användas.

3. Har värnpliktig blifvit upprepade gånger straffad efter strafflagen för krigsmakten, och äro omständigheterna sådana, att krigsman, hörande till det vid krigsmakten fast anställda manskapet, kunnat i motsvarande fall, jämlikt 30 § 3 mom. nämnda lag, skiljas från sin anställning, då må, utan hinder af hvad nedan stadgas om de värnpliktiges fördelning och tjänstgöringsskyldighet i allmänhet, i den ordning och i enlighet med de närmare bestämmelser, som af Konungen meddelas, sådan värnpliktig öfverföras till särskild afdelning af krigsmakten för att där fullgöra sin

tjänstgöringsskyldighet. . _ _

Lag samma vare oek, ifall värnpliktig, som tillhört det fast anställda manskapet, men enligt nyssnämnda lagrum blifvit från sin anställning vid krigsmakten skild, begår brott, som i strafflagen för krigsmakten är belagdt med ansvar.

10.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 190 .

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

213 Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts högsta domstol onsdagen den 20 november 1907.

Andra rummet,

Närvarande:

Justitieråden Herslow, Lindbäck, Claéson, Grefberg, Trygger.

Fortsattes och afslutades behandlingen af förslaget till strafflag för krigsmakten jämte därmed sammanhängande författningsförslag; varande förslagen bilagda detta protokoll.

Förslag till strafflag för krigsmakten. Förslaget gaf anledning till följande anmärkningar:

1 §•

Justitierådet Trygg er:

?/6:o) och 7:o). Försåvidt meningen icke är, att vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer samt officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren i alla de fall, då de äro i tjänstgöring vid krigsmakten, skola hänföras till krigsmän, synes en omredigering af ifrågavarande moment vara erforderlig. Med den lydelse 6:o) enligt förslaget erhållit,

214 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

synes t. ex. en lots, som under fredstid tillkallats för lotsning af något krigsmaktens fartyg, icke gärna kunna undantagas från att anses såsom krigsman.

8:o). Bestämmelsen, att till krigsmän hänföras medlemmar af frivilliga för rikets försvar afsedda kårer eller föreningar under den tid, de för sådant ändamål tjänstgöra vid krigsmakten, synes icke affattad med tillräcklig tydlighet. Afses med den i fråga om tjänstgöringen stadgade begränsningen »för sådant ändamål», att ifrågavarande personer, då de i annan egenskap än såsom medlemmar af nämnda kårer eller föreningar tjänstgöra vid krigsmakten, icke utan vidare äro att hänföra till krigsmän, är begränsningen själfklar och föreskrift därom följaktligen onödig. År meningen åter en annan, bör densamma uttryckas på ett mera tillfredsställande sätt.

Ifrågasättas kan, om ej till krigsmän borde hänföras jämväl vid flottan anställda civila ämbete- och tjänstemän, när de tjänstgöra ombord å krigsmaktens fartyg. Särskildt synes det egendomligt att såsom krigsmän ej anses å fartyg tjänstgörande mariningenjör, trots det att han har befäl öfver fartygets maskinpersonal, hvilken, äfven när den blott är förhyrd, enligt 4:o) hänföres till krigsmän.»

Justitieråden Grefberg, Claeson och Lindbäck:

»De vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer skola enligt förslaget anses såsom krigsmän, då de äro i tjänstgöring vid krigsmakten, hvilket innebär, att de vid hvarje dylik tjänstgöring, såsom t. ex. då lots i denna egenskap under fredstid tjänstgör å kronans fartyg, betraktas såsom krigsmän; men, enligt hvad kommitténs motiv synas gifva vid handen, skola ifrågavarande personer anses såsom krigsmän, allenast då de enligt . kungl. förordningen den 29 november 1901 äro skyldiga att vid inträffande krig eller större krigsrustningar tjänstgöra vid flottan, hvarjämte den del af nämnda personal, hvilken skall tjänstgöra vid kustsignalväsendet och i fredstid är pliktig att för sådan tjänstgöring undergå öfning, jämväl under denna öfningstid skall lyda under strafflagen för krigsmakten. Då emellertid lots äfven vid omförmälda tjänstgöring å fartyg är, såsom ofvan påpekats, enligt förslagets lydelse att anse såsom krigsman, synes nödigt anmärka, att förslaget i detta afseende icke öfverensstämmer med hvad man enligt motiven velat stadga.»

Justitieråd et Her slom:

»Enligt hvad motiven till kommittéförslaget utmärka, skulle lots, som tjänstgör å kronans fartyg i fredstid, i regeln icke hänföras till

215 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 67.

krigsmän; men denna mening framgår icke af de i samma mom. belånade ordalag. ° ö

o

Då till krigsmän skola hänföras de till tjänstgöring å krigsmaktens fartyg förhyrda maskinister och eldare, torde äfven dessas förmän, mariningenjörer, då de tjänstgöra å sadant fartyg, böra anses såsom krigsmän.»

6 och 7 §§.

Justitierådet Gr ef ber g:

»Hvad som rätteligen skall förstås med sjötåg i 6 § 6 mom. framgår icke af detta moment når därmed icke afses, att fartyget efter mobiliseringsorder är stadt på tåg eller aktivt deltager i krig. Att fartyg är stadt på sjötåg torde i detta fall tilläfventyrs innebära, att det, efter" inmönstring, för öfning eller eljest för utförande af någon krigsmakten rörande angelägenhet, som icke after ett påbörjadt eller nära förestående krig, ej befinnes å sin station. Det är emellertid nödigt, att någon anvisning, huru uttrycket skall tolkas, gifves i lagen.

Enligt 1 § hänföras till krigsmän värnpliktige, vid lots- och fyrlnrättmngarna anställda personer, officerare vid väg och vattenbyggnadskåren, då de äro i tjänstgöring vid krigsmakten, samt värnpliktige dessutom, då de under färd till eller från tjänstgöringsort stå under militärbefäl och eljest, då de uppträda i militär tjänstedräkt. Å samtliga de personer, som _ sålunda hänföras till krigsmän, skall jämlikt 7 § jämväl i de £alI’.nnSOm * 5 ocl1 11 kap. särskildt omförmälas, de i lagen utsatta straff _ tillämpas. Dessa fall afse underlåtenhet att efter inkallelse inställa sig till tjänstgöring, hvad värnpliktige i synnerhet angår vare sig vid mobiliserad eller icke mobiliserad afdelning, eller att, där laga förfall för uteblifvande är för handen, därom, så snart ske kan, göra anmälan. Då nu i 6 § (S inom. stadgas, att under lagen lyder eu hvar, som är tjänstgörmgsskyldig vid mobiliserad afdelning, samt en hvar, som är skyldig att underkasta sig tjänstgöring vid krigsmakten, är efter inkallelse tiänstgörmgsskyldig, vare sig han åtlydt kallelsen eller icke, men värnpliktige och Omgå här ofvan omförmälda personer, som icke trädt i tjänstgöring fastän de på grund af kallelse blifvit tjänstgöringsskyldiga vid mobiliserad afdelning, äro enligt 7 § underkastade straff efter strafflagen för krigsmakten, synes mig 6 mom. böra undergå sådan ändring, att det allenast omfattar dem, som äro tjänstgöringsskyldiga i annan egenskap,

än som omförmäles i 7 §. Enahanda ändring synes äfven böra vidtagas med 57 §.» °

216 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Justitieråden Gr ef ber g, Claeson och Lindbäck:

»Stadgandet, att i militärhäkte insatta eller i militärsjukhus intagna personer lyda under strafflagen för krigsmakten, ända att de eljest icke skulle lyda under denna lag, bör erhålla en något förändrad affattning, hvaraf tydligt framgår, att berörda stadgande uteslutande afser personer, hvilka vid insättande i militärhäkte eller intagande i militärsjukhus lyda under nämnda lag. Stadgandet bör sålunda innehålla, att dylik person, så länge han kvarsitter i häktet eller vårdas å sjukhuset, fortfarande lyder under krigslag, äfven om under tiden de förhållanden upphört, på grund af hvilka han" lydde under lagen.»

Justitieråden Trygg er, Gr ef ber g, Claeson och Lindbäck:

»Sista stycket i 6 § hänvisar endast till dess 2 mom. Då emellertid den möjligheten icke är utesluten, att äiven andra civilmilitära befattningar än sådana, hvilkas innehafvare äro att anse såsom ämbets- eller tjänstemän, kunna komma att tillhöra krigsmaktens öfvertaliga personal eller dess reserver, torde det vara lämpligt att hänvisning sker jämväl till o mom. I sammanhang härmed synes stadgandet böra erhålla en formulering, som närmare ansluter sig till motsvarande stadgande i 1 §.»

Justitierådet Her slom:

»Enligt 6 § G mom. skulle enhvar, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning, lyda under strafflagen för krigsmakten, ändå att han eljest icke skulle lyda under nämnda lag. Såsom af kommittémotiven framgår, har med denna bestämmelse åsyftats att inskränka tilllämpligheten af det i 2 och 3 momenten beträffande vid krigsmakten anställda präster in. fl. stadgade undantag så, att detta undantag endast skulle gälla i afseende å bemälda personers vanliga tjänstgöring i fredstid. Tjänstgöringsskyldighet vid mobiliserad afdelning af krigsmakten kan emellertid af lätt insedda skäl ifrågakomma endast för en del af den i sistberörda båda moment undantagna personal. 1 främsta rummet märkas härvid de vid krigsmakten anställda präster. Då det emellertid icke ansetts erforderligt, att dylik präst under vanliga förhallanden lydei under krigslag, synes näppeligen af militära skäl påkalladt, att han under krigstid0 eller därmed jämförliga förhållanden ställes under sådan lag. Med hänsyn till prästens säregna tjänsteuppgift torde den omständigheten, att han är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning, i regel icke behöfva föranleda ett annat eller strängare bedömande af förseelser, som kunna af honom under dylik tjänstgöring begås, än eljest. Om däremot sådant fall föreligger, som i 8 § afses, skall strafflagen för krigsmakten

217 Kungl. Maj:ts A7ad. Proposition AT:o 61.

blifva tillämplig å vid krigsmakten anställd präst liksom å hvarje annan som gör sig skyldig till brott af där afsedda beskaffenhet.

, Förutsatt att, såsom vid 1 § blifvit anmärkt, lots, som tjänstgör å kronans fartyg i fredstid, icke skall hänföras till krigsmän, förefaller det tvifvelaktigt, huruvida 6:te §:ns 6 inom., jämfördt med 7 §, kan så förstås, att lots i nämnda fall lyder under strafflagen för krigsmakten i fråo-a om annan förbrytelse än rymningsbrott och olofligt undanhållande. Då emellertid fartygets säkerhet i väsentlig mån är beroende af lotsens förhallaiide i tjänsten, torde, under ofvanberörda förutsättning, ifrågavarande böra erhålla en sådan affattning, att lotsen i afseende å sitt förhållande a fartyget likställes med hvarje annan, som med behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg å sjötåg.

Enligt affattningen af 6 § 6 inom. och 7 § skulle värn pliktig ätven under tiden från det han blefve inkallad till tjänstgöring vid mobiliserad afdelning och till dess han inträdde i tjänsten eller på annan grund vore att anse som krigsman lyda under strafflagen för krigsmakten utom i fråga om rymningsbrott och olofligt undanhållande, jämväl i afseende å Omgå i samma lag omnämnda förbrytelser; men som detta icke lärer vara förslagets mening, torde 6 mom. af 6 § höra erhålla en i denna del förändrad redaktion.»

8 §.

Justitieråden Trygger, G ref ber g, Claeson och Lindbäck:

»Förevarande § synes böra något förtydligas. Sålunda framgår det ej, f|fc såsom meningen synes vara — endast krigsskådeplats inom riket afses! Da af krigsmakten ockuperadt utländskt område tydligen icke utan vidare omfattar utländsk krigsskådeplats, är anmärkningen icke blott af formell art utan det ligger verklig praktisk vikt vid att uttrycket 'krigsskådeplats’ vid lagtillämj: ningen ej gifves en vidsträcktare omfattning än som af setts.»

Högsta domstolen:

»Då uttrycket »fästning, som förklarats i belägringstillstånd», i olika reglementen har olika betydelse, lär det, för att förebygga missförstånd vara lämpligt att, i likhet med hvad som skett i 4 § beträffande där omvandlade rörhållande, intaga i lagen en bestämmelse om hvad med dvlik fästning förstås.» J

Justitieråden Grefberg och Lindbäck:

»Enligt förevarande § skall å brott, som här afses, lagen tillämpas, oatsedt om gärningsmannen lyder under lagen eller ej och oberoende af

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami 1 Afd. 50 Höft.

218 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

hans nationalitet. Af här afsedda handlingar äro eu del af sådan beskaffenhet att de i och för sig äro förbrytelser utan hänsyn till hvem, som är gärningsman. Så synes vara förhållandet med de i 134, 137, 138, 143, 166 och" 167 §§ upptagna brotten. I fråga åter om andra handlingar, särskilt vissa af de i 8 kap. 4—10 §§ allmänna strafflagen med straff belagda, är rättsstridigheten däremot beroende af, att den handlande icke såsom undersåte i den stat, som för krig med riket, eller eljest på grund af befattning i denna stat innehar en sådan ställning, att hans handling från allmän folkrättslig synpunkt är ostraffbar. Exempelvis är den, som hör till fientlig krigshär, berättigad att jämväl å område, som afses i förslaget, bära vapen emot riket och emot eu med riket i krig förbunden makt. Underhandling å krigsskådeplats af krigförande stats undersåte med en främmande stat för att förmå denna att med krig anfalla riket lär väl icke kunna bestraffas. Enahanda kan vara förhållandet, om utländsk man, tillhörande krigförande fientlig afdelning, företager en sådan handling, som omförmäles i 141 §. I dessa med flera andra fall, då fråga är om tillämpning af 8 kap. 4—10 §§ allmänna strafflagen, torde vara nödigt, att förslaget jämkas, så att "någon tvetydighet ej må förefinnas därom, huruvida eu handling, som begås af undersåte i den emot riket krigförande staten eller af annan, som vunnit anställning vid den statens krigsmakt, är eller icke är straffbar.»

Justitierådet Herslow:

»Jämlikt allmänna strafflagens 8 kap. 12 § äro de i 4 10 §§ af

gamma kapitel meddelade straffbestämmelser tillämpliga å utländsk man endast därest han vistas inom Sveriges rike eller är anställd i dess tjänst. Enligt den nu föreslagna lagens 8 §, jämförd med motiven, som föranleda därtill att denna paragrafs lista stycke skall äga tillämpning jämväl å utläfuling, skulle i vissa fall utländsk mans straffbarhet för sådan handlingar, som i nämnda §§ af allmänna strafflagen omförmälas, icke vara beroende af sagda i sistnämnda lag stadgade villkor. I följd häraf skulle med den affattning, den ifrågavarande föreslagna paragrafens lista stycke erhållit, en utländsk diplomat, som, då det rike, i hvars tjänst han befunne sig, förde krig mot Sverige, åtföljde förstnämnda rikes krigshär och genom underhandling med annan makt förmådde densamma att anfalla Sverige med krig, äfvensom den utländing, som å krigsskådeplats utom. Sverige understödde sitt eget lands mot Sverige krigförande här med krigsförnödenheter eller lifsmedel, vara, i händelse de blefve tillfångatagna af den svenska krigshären, förfallna till straff enligt förslagets 133 § 2 mom. Men enär hvad förslaget i dessa och andra liknande afseenden en-

219 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

ligt ordalagen innebär måste anses såsom en uppenbar orimlighet och ingalunda kan vara förslagets mening, hemställer jag, att ifrågavarande § i förslaget måtte erhålla en sålunda förändrad affattning, att densamma icke blifver tillämplig å så beskaffad handling af utländsk man, som enligt gällande folkrätt är att anse såsom berättigad.»

Justitieråden Trygger och Lindbäck:

»I betraktande af att lagen i andra fåll, t. ex. 10 och 11 §§, med ’dem, som lyda under denna lag’, synes afse endast de i 6 § uppräknade kategorier, torde det ej vara lämpligt att i förevarande § använda uttrycket 'ändå att han eljest icke lyder under lagen’, hvilket uttryckssätt ju antyder, att han i de i 8 § nämnda fall lyder under lagen.»

10 §.

J u stitierådet Gr ef ber g:

»Utan att ett särskild! stadgande därom erfordras, lär det väl vara uppenbart, att krigsman eller annan, som lyder under strafflagen för krigsmakten, skall för brott, hvarå straff icke finnes utsatt i nämnda lag, straffas efter allmän lag och laga stadgar. De fall, då krigsdomstol skall därefter döma, upptagas i förslaget till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes, och hvad angår de särskilda bestämmelser, som i fråga om vissa af dylika brott meddelats i strafflagen för krigsmakten, så följer af dessa bestämmelser i och för sig, att de skola lända till efterättelse. Stadgandet är visserligen i väsentliga delar hämtadt från nu gällande lag, där det med afseende å lagens uppställning möjligen kunde anses erforderligt, men denna omständighet lär väl icke utgöra hinder för stadgandets uteslutande såsom öfverflödigt, i synnerhet som af lydelsen skulle kunna dragas den slutsatsen, att den, som lyder under strafflagen för krigsmakten och begår brott, hvarå straff icke finnes där utsatt, icke kan för brottet bestraffas efter allmän lag och laga stadgar, med mindre strafflagen för krigsmakten så uttryckligen till städj er.»

22—25 §§.

Ju stitierådet Gr ef ber g:

»I det remitterade förslaget har bibehållits det disciplinstraff, som i nu gällande lag benämnes sträng arrest, väl icke såsom en särskild straffart utan såsom skärpning af vaktarrest, samt tillika, i strid emot hvad nu är förhållandet, åt den stränga arresten gifvits en så vidsträckt använd-

220 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

ning, att deri kan åläggas en hvar, som lyder under strafflagen för krigsmakten. Det har emellertid icke ifrågasatts, att det från annan synpunkt vore af nöden att gifva detta straff en sådan utsträckning, än att, då straffet ansetts böra bibehållas för manskap, det borde tillämpas å en hvar, som lyder under nämnda lag.

Vid öfvervägande af frågan, huruvida det vore nödvändigt att för krigstuktens upprätthållande använda dylik arrest, hafva några af kommitténs ledamöter gifvit nekande svar. Flertalet åter har på grund af verkställda utredningar ansett, att detta straff icke kunde alldeles undvaras i fråga om manskapet, men hållit före, att det- borde tillämpas endast å menige och allenast ifall synnerlig råhet, groft trots emot föreskrifven eller eljest gällande ordning eller inrotad vanart genom förbrytelsen ådagalagts samt, med hänsyn till den skyldiges förut utståndna bestraffningar för "brott emot strafflagen för krigsmakten eller hans uppförande i öfrigt, det icke kunde antagas, att lindrigare straff skulle å honom utöfva tillbörlig verkan. Hvad angår befälet ligger det i sakens natur att med en dylik begränsning af straffets användning, hvilken begränsning äfven måste hufvudsakligen åsyftas i det remitterade förslaget, straffet allenast i ett eller annat enstaka fall skulle blifva tillämpligt, men, där så inträffade, uppenbarligen mera skada än gagna, i ty att, på sätt kommittén anfört, ett straff af sådan beskaffenhet skulle medföra den för krigstukten menliga verkan, att den auktoritet, som bör vara förenad med befälsrätt, kornme att betänkligt rubbas. . Det kan väl heller icke förnekas, att ett straff, som användes för att fostra till tukt och ordning, kan väl fylla sitt ändamål, men att samma straff användt å den, som redan blifvit så fostrad, att han ansetts värdig emottaga befäl för att i sin tur utbilda andra, däremot kan vara alldeles olämpligt. Då förutsättningarna för ifrågavarande straffs tillämpning äro för handen, torde ock, i fråga om officerare och underofficerare samt deras vederlikar, i de flesta fall andra och vida strängare straff kunna ådömas. Principen om allas likställighet inför lagen bör visserligen tillgodoses, men icke på det sätt att förseelser af enahanda slag skola beläggas med samma straff, oberoende huruvida med hänsyn till straffets ändamål detsamma befinnes lämpligt och icke hårdare än nödigt för den ena, men olämpligt och onödigt betungande för den andra. Talrika exempel härpå gifvas i det förslag till strafflag, som nu föreligger.

Vare sig skärpningen kommer att bibehållas för en hvar, som lyder under strafflagen för krigsmakten eller på sätt nu förordas endast för menige, torde, med hänsyn därtill att, af anledning i motiven anförts skärpning med mörkt enrum skall oafbruten fortgå, denna skärpning något mildras.

221 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

1 händelse skärpning af vaktarrest komme att stadgas endast i fråga om menige, kunde, med bibehållande för dem af föreslagna tiden för hårdt nattläger, enbart eller i förening med mörkt enrum, det ordnas så, att i fall exempelvis högsta skärpningen med mörkt enrum bestämdes till fyra dagar, motsvarande skärpning för officer, underofficer eller underbefäl af manskapet utgjorde vaktarrest under åtta dagar, efter sådan beräkning att en dags vaktarrest i förening med mörkt enrum ansåges lika med enbart vaktarrest i tre dagar, därvid, i händelse arreststraffet skulle anses alltför långvarigt, högsta tiden för vaktarrest, då fråga ej vore om skärpning för officer, underofficer eller underbefäl af manskapet, kunde sättas exempelvis till tolf dagar.

Vill man emellertid i afsikt att tillgodose likställighetsprincipen stadga enahanda disciplinstraff för alla dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten, synes mig, med hänsyn till hvad chefen för generalstaben anfört i fråga om den stränga arresten, det vara vida bättre att alldeles afskaffa detta straff, än att gifva det en så vidsträckt tillämpning, som afses i remitterade förslaget.

Arrest utan bevakning, som enligt gällande lag kan åläggas endast officer eller underofficer, kan nu skärpas genom tillagd! förbud att emottaga besök Denna skärpning, hvilken i förslaget uteslutits, synes antingen böra bibehållas eller ändras därhän, att officer eller underofficer förbjudes att utan särskildt tillstånd emottaga besök.

Enär. det förekommer, isynnerhet bland värnpliktige, att manskap förskaffar sig annan kost, än kronan består, samt förbud härför innebär i sådana fall skärpning af vaktarresten, torde detta förbud uteslutas.

2 inom. i 24 § bör förtydligas därutinnan, att förbudet att deltaga i tjänstgöring för den, som är underkastad vaktarrest i förening med skärpning genom mörkt enrum, gäller endast för den tid, under hvilken denna skärpning äger rum.»

J ustitierådet Herslow:

;1 / fråga om arreststraffets skärpande genom mörkt enrum hafva kommitténs ledamöter icke varit ense. Flertalet af dem har ansett detta slag af skärpning icke kunna undvaras i afseende å svårare disciplinära förbrytelser af menige, men funnit detsamma, såsom ägnadt att försvaga den vördnad och auktoritet, som bör tillkomma befäl, skäligen icke kunna tillämpas å officer, underofficer eller underbefäl af manskapet. Tre ledamöter, nämligen chefen för generalstaben och två civile, hafva hufvudsakligen på den grund att mörk arrest innebure något vanärande och jämväl vore att hänföra till kroppsstraff, som af den nyare straffrättsteorien i all-

■222

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 67.

mänhet utdömts, förordat uteslutandet af detta slags skärpning af disciplinstraff. Denna mening har äfven omfattats af en arméfördelningschef och en regementschef, hvilka yttrat sig angående kommittéförslaget. Däremot har krigshofrätten ansett arrest i mörkt enrum böra i visst fall användas såsom disciplinstraff för menige. Det remitterade förslaget har upptagit detta skärpningsmedel i förening med hardt nattläger icke blott för menige utan äfven för befäl i det fall, att särskilda omständigheter göra det antagligt, att vaktarrest, verkställdt i vanlig ordning, icke skulle å den straffskyldige utöfva tillbörlig verkan.

Då enligt allmänna strafflagen mörkt enrum må ådömas allenast i förening med straffarbete och endast i sådana fall, där synnerlig råhet eller ondska genom brottet ådagalagts, förefaller det besynnerligt, att detta skärpningsmedel skulle behöfva komma till användning för sådana förbrytelser, som icke äro af svårare art, än att de ådraga disciplinstraff. Skärpande af ett sådant straff medelst hårdt nattläger, hvilket slag af skärpning enligt allmänna strafflagen kan förenas med den lindrigare straffarten fängelse och icke lärer kunna anses vare sig vanärande eller hälsofarligt, torde för ifrågavarande förbrytelser kunna ensamt för sig betraktas såsom tillräckligen effektivt. Det förefaller dessutom ganska sannolikt, hvad också erfarenheten lär hafva ådagalagt, att arrest i mörkt enrum, om också kortvarigt, icke sällan utöfvar en förslöande inverkan på arrestanten. Ett skärpningsmedel, som kan hafva en sådan verkan, synes i fråga om disciplinstraff desto hellre böra undvikas, som den moderna taktiken ställer icke obetydliga anspråk såväl på energi som på själfständig uppfattning och omdömesförmåga visserligen förnämligast hos befälet, men äfven hos manskapet. Vid sådant förhållande och då det å ena sidan rimligen icke kan förnekas att af skäl, hvarom samtliga kommittéledamöterna synas hafva varit ense, mörk arrest icke är någon lämplig straffart för dem, som innehafva högre eller lägre befälsställning, men det å andra sidan, sedan värnplikten blifvit en allmän medborgerlig skyldighet, icke kan annat än förefalla för rättskänslan stötande, att andra och svårare straffarter införas för menige än för befäl, torde det vara rättast, att skärpning med mörkt enrum icke må förenas med disciplinstraff. Användandet af detta skärpningsmedel för sådana straff torde dessutom vara onödigt i händelse det blifver lag dels att, såsom ifrågavarande förslags 30 § 3 moment innehåller, den af befälet eller det fast anställda manskapet, som upprepade gånger begått brott, hvilket i den militära strafflagen är belagdt med straff, må i vissa fall skiljas från sin anställning vid krigsmakten, dels ock att, på sätt det stadgas i den föreslagna lagen angående ändring af 10 § i värnpliktslagen, värnpliktig kan under liknande förhållanden

223 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

öfverföras till särskild afdelning af krigsmakten för att där fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet. Såsom ett undantag från förbudet mot disciplinstraffs skärpande medelst mörkt enrum kunde måhända sådan skärpning i svårare fall tillåtas i afseende å värnpliktig, som blifvit öfverförd till sagda afdelning. Slutligen är att märka, att disciplinstraff, som ålagts af befälhafvare, skall enligt 207 § i förslaget i regeln verkställas genast. Denna anordning, hvarigenom rätten att anföra besvär i detta fall blifver i väsentlig mån ändamålslös, torde utgöra ett ytterligare skäl för att från befälhafvares straffmyndighet utesluta befogenheten att skärpa arreststraff med mörkt enrum, äfven om sagda befogenhet tillägges krigsdomstol.

Skall skärpning med mörkt enrum få förenas med vaktarrest, torde ett sålunda skärpt straff icke böra innebära förbud mot deltagande i tjänstgöring längre, än nämnda straffskärpning varar.

Begagnande af tobak i hvilken form som helst synes lämpligen kunna förbjudas den, som undergår vaktarrest. Ett sådant förbud skulle i en mängd fall åt straffet förläna en lika kraftig som hälsosam verkan, och det icke minst där det bäst behöfves.»

J ustitierådet Trygg er:

»Det kan ifrågasättas, om åläggande af vaktarrest med skärpning genom mörkt enrum bör innebära ovillkorligt förbud att deltaga i tjänstgöring jämväl för den tid af vaktarresten, då skärpningen icke äger rum.

Den i sista stycket af 24 § förekommande bestämmelsen, att, om den arresterade tillhör manskapet, han ej må bekomma annan kost än manskapet vanligen bestås, synes, såsom stridande mot den af förslaget antagna formella likställighet mellan krigsmän af olika grader, så mycket hellre böra utgå som den arresterade uppenbarligen icke får anses äga förskaffa sig annat kosthåll, än som öfverensstämmer med måttlighet.

I fråga om dryck lär, i öfverensstämmelse med hvad för närvarande gäller om manskap, förbudet för den arresterade att begagna Öl, vin eller spritdrycker böra utsträckas att gälla alla andra däcker än vatten.»

Justitieråden Claeson, Lindbäck och Herslow:

»Den i 17 § af nu gällande strafflag för krigsmakten förefintliga bestämmelse, att arrest utan bevakning kan skärpas genom tillagdt förbud att emottaga besök, torde böra bibehållas, enär denna skärpning stundom kan vara behöflig. Öfverträdes förbudet, synes påföljden höra blifva den i 61 § af förslaget bestämda, för hvilket ändamål sistnämnda § behöfver undergå någon jämkning.»

224 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Justitieråden Claeson och Lindbäck:

>1 öfverensstämmelse med hvad justitieråd et Grefberg yttrat synes 2 momentet i 24 § böra förtydligas därutinnan, att förbudet att deltaga i tjänstgöring för den, som är underkastad vaktarrest med skärpning genom mörkt enrum, gäller endast för den tid, under hvilken denna skärpning äger ruin.

Den i sista stycket af 24 § förekommande bestämmelse, att om den arresterade tillhör manskapet, han ej må bekomma annan kost, än manskapet vanligen bestås, torde på det af justitierådet Trygger anförda skäl böra utgå; och torde i stället böra intagas en föreskrift därom, att den, som undergår vaktarrest, ej får bereda sig eller emottaga bättre underhåll eller större bekvämlighet än som är förenligt med måttlighet och enkelhet; hvarjemte det föreslagna förbudet att begagna öl, vin eller spritdrycker bör bibehållas.»

Justitierådet Lindbäck:

»I 19 § af gällande strafflag för krigsmakten är föreskrifvet, att sträng arrest skall i regel verkställas i mörkt enrum i militärhäkte; och synes likartad föreskrift böra i den föreslagna lagen meddelas i fråga om verkställighet af vaktarrest, ålagd med skärpning genom mörkt enrum, helst 6 § i förslaget till lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten samt hvad i afseende därå skall iakttagas, enligt kommitténs vid samma § anförda motiv, synes hvila på den förutsättning, att i nya strafflagen för krigsmakten skall finnas bestämmelse därom, uti hvilken lokal vaktarrest, ålagd med skärpning genom mörkt enrum, bör verkställas.»

28 §.

Justitierådet Lindbäck:

»Då skärpning af vaktarrest genom mörkt enrum skulle kunna omfatta allenast en dag, bör till utmärkande häraf redaktionen af förevarande § jämkas.»

30 §.

Justitieråden Grefberg och Lindbäck:

»Enär hvarken enligt allmän lag eller den nu föreslagna lagen ansvaret för rån kan understiga straffarbete, torde orden »eller rån» höra uteslutas i 1 mom.»

225 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Justitierådet Gr ef berg:

»Enär enligt 90 § 2 mom. officer eller underofficer, som gjort våld eller annan misshandel å underordnad krigsman i och för dennes ämbete eller tjänst, i visst fall skall dömas till afsättning, ehuru brottet ej medför svårare straff än fängelse, synes hänvisning till detta fall böra upptagas i 1 mom. af förevarande §.

Då begreppet »befäl» icke har alldeles samma betydelse inom de olika vapnen samt således kan gifva anledning till skilda tolkningar, torde i lagen gifvas en till efterrättelse gällande anvisning, hvad med befäl eller befälsställning skall förstås.»

Justitieråden Trygger, Claeson, Lindbäck och Herslow:

»Det i denna § förekommande uttrycket ’innehafd befälsställning’ synes kunna uppfattas antingen såsom åsyftande det förhållande, att någon faktiskt har befäl öfver andra, eller såsom liktydigt med innehafvandet af sådan tjänstegrad, som enligt gällande bestämmelser räknas till befäl eller underbefäl.

Då, att döma af justitieministerns yttrande, den senare uppfattningen är den af förslagets författare afsedda, bör ett förtydligande af § i denna riktning äga rum.»

Justitieråden Grefberg, Claeson, Lindbäck och Herslow:

»I nu gällande strafflag för krigsmakten, 26 och 65 §§, stadgas, att, i fall krigsman, som förbundit sig till viss tjänstetid vid krigsmakten, under samma tid undergått straffarbete eller hållits i fängelse, som blifvit honom omedelbart eller såsom förvandlingsstraff ålagdt, eller för rymning blifvit fälld till straff, som icke medfört hans uteslutande från krigsmakten, den tid, som åtgått för straffets verkställande eller under hvilken han varit rymd, icke skall tillgodoräknas honom såsom tjänstetid. I fråga om värnpliktige förekomma motsvarande bestämmelser i 27 § 3 mom. värnpliktslagen. Kommittén har ansett berörda stadganden i strafflagen för krigsmakten, därest de finnas böra bibehållas, icke hafva där sin plats och förty uteslutit desamma. Enär uppenbarligen icke bör ifrågakomma, att strafftiden eller den tid, då krigsman såsom rymmare afhållit sig från tjänstgöring, skall räknas för tjänstetid, samt en utsträckt tid af tjänstgöringsskyldigheten måste anses såsom påföljd å de ådömda straffen, böra omförmälda i nu gällande strafflag för krigsmakten och i värnpliktslagen upptagna stadganden återgifvas i den nya lagen. Härvid torde endast den ändring i ifrågavarande bestämmelse böra vidtagas, att då alla skäl synas tala för, att med rymning uti ifrågavarande afseende likställes olof- Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Höft. 29

226 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

ligt undanhållande, hvad som för närvarande beträffande rymningstidens frånräknande från tjänstgöringstiden finnes stadgadt, äfven må göras gällande beträffande tid, hvarunder någon krigsmakten tillhörande person olofligen undanhållit sig från tjänstgöring.»

33 Justitieråden Grefberg och Lindbäck:

»Ehuruväl af 1 mom. framgår, att 4 kap. 12 § allmänna strafflagen, angående tillgodoräknande af häktningstid, skall vid tillämpningen af strafflagen för krigsmakten lända till efterrättelse, medgifver dock icke affattningen af berörda 12 § en sådan tolkning, att dylik afräkning jämväl må äga rum, då befälhafvare ålagt disciplinstraff. Enär emellertid häktning kan äga rum t. ex. för rymning och olofligt undanhållande från krigstjänsten under sådana omständigheter, att dessa förbrytelser falla under befälhafvares disciplinära bestraffningsrätt, samt i afbidan på utredning eller af annan orsak fortfara någon kortare tid, synes ett stadgande erfordras därom, att befälhafvare jämväl äger i enlighet med gifna grunder förordna, att arreststraff,' som af honom ålagts, skall anses helt och hållet eller till viss del verkställdt genom den straffskyldiges hållande i häkte.

I det fall, att skärpning af arreststraff äger rum och häktningstid skall afräknas, torde behöfvas en bestämmelse, huru en dags skärpning af vaktarrest med hårdt nattläger enbart eller i förening med mörkt enrum skall förhålla sig till fängelsestraff.»

Justitierådet Lindbäck:

»I 2 mom. har föreslagits utsträckning af den år 1883 i gällande strafflag för krigsmakten införda undantagsbestämmelse angående krigsmans skadeståndsskyldighet i visst fall för förseelse, begången under utöfvande af befäl å kronans fartyg. Emot det sålunda föreslagna stadgandet har en ledamot af kommittén, E. Sjöberg, pa anförda skål reserverat sig. Dessa skäl synas mig svårligen kunna vederläggas. Den ifrågasatta bestämmelsen skulle i öfrigt lätt kunna föranleda till slappande af ansvarskänslan hos befälet och således medföra minskad säkerhet för såväl besättningens lif och hälsa som ock för bevarande af krigsmaktens dyrbara fartygsmateriel. Bestämmelsen kunde vidare icke utan tog af allmänheten komma att betraktas såsom en lagstiftningsåtgärd, hvarigenom en viss klass af statens tjänare obehörigen gynnades framför andra sådana. Man skulle nämligen knappast kunna inse och erkänna det rätt-

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 67.

mätiga däri, att — under det befälhafvare å ett kronans fartyg, fastän hans förseelse vore så grof, att straffet därför ej finge sättas lägre än till fängelse eller suspension, likväl skulle undgå skadeersättningsskyldighet — dylik skyldighet ovillkorligen kornme att drabba till exempel kronolots, som i fredstid tjänstgör å kronans fartyg, föreståndare för statens järnvägsstationer och lokomotivförare vid statens järnbanor, för skador, som, mången gång under väsentligen likartade förhållanden med dem, hvarunder befälhafvaren haft att handla, genom långt ringare vårdslöshet eller försummelse i tjänsten tillfogades statens egendom. Särskild! förefaller det oegentligt att låta fartygsbefälhafvare tillgodonjuta den i frågaställda vidsträcktare befrielsen från gäldande af skadestånd i sådana fall, då manövreringen eller navigeringen icke försvåras af storm, mörker, tjocka eller andra dylika omständigheter, och det begångna felet följaktligen icke kan ställas i samband med eller i någon mån härledas ur behofvet att i farans stund handla ögonblickligen och utan rådrum till öfverläggning. På grund af hvad sålunda blifvit yttradt och då det är en allmänneligen erkänd grundsats, att strafflag för krigsmakten ej bör afvika från den allmänna strafflagen i vidare mån, än sådan afvikelse oundgängligen påkallas af särskilda militära förhållanden, hvilket, enligt min åsikt, ingalunda visats i föreliggande fall vara för handen, tillstyrker jag, att det i nu gällande strafflag för krigsmakten i 30 § 2 mom. upptagna stadgande måtte bibehållas oförändradt.»

Justitieråd et Herslow instämde på väsentligen enahanda skäl, som justitierådet Lindbäck anfört, i dennes hemställan om 2:a momentets bringande till öfverensstämmelse med stadgandet i 30 § 2 mom. af nu gällande strafflag för krigsmakten.

38 §.

J ustitierådet Trygg er:

»Den i denna § från nuvarande lag hämtade föreskriften, att straffet icke må bestämmas i mera än ett slag af arreststraff, är icke blott öfverflödig utan äfven vilseledande, såvida meningen verkligen är, att allenast ett sträft' skall ådömas den, som gjort sig skyldig till de särskilda förseelserna.»

Justitierådet Gr ef ber g:

»Då någon samtidigt belägges med disciplinstraff för flera förseelser, skall enligt denna § icke utsättas särskildt straff för hvarje förseelse utan

228 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

omedelbart åläggas det straff, som den skyldige skall undergå. Ehuruväl enahanda förhalande uppenbarligen afsetts i nu gällande strafflag för krigsmakten, från hvilken stadgandet är hämtadt, har dock enligt ordalagen i dess 34 § blifvit anbefalldt ett motsatt förfarande, och synes därför vara nödigt att åt förevarande § gifva en affattning, som tydligare än nu är fallet återgifver hvad som åsyftats. För att framhålla att den regel, som här uppställes, är motsatsen till den i 37 § gifna, kunde lydelsen blifva:

’Anses---—, hvilket icke må utsättas i mera än ett slag af arrest-

straff eller öfverskrida det högsta mått, som’ etc.»

39 §.

Justitierådet Gr ef berg:

»När någon, som belagts med disciplinstraff, blifvit öfvertygad om att förut hafva begått annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa, skola förseelserna beläggas med endast ett slag af arreststraff, hvars högsta mått ej får öfverskridas, men skärpning, vare sig med enbart hårdt nattläger eller i förening med mörkt enrum, kan icke i och för sig förvandlas till vaktarrest eller vaktarrest i förening med skärpning öfvergå till enbart vaktarrest. Af dessa förhållanden kunna vid tillämpningen af 39 § synnerligen märkliga egendomligheter uppstå, i ty att frågan, huruvida ett strängare eller mildare straff skall kunna tillämpas, beror på i vissa fall om den större eller mindre förseelsen först belägges med straff. Svårligen kan förnekas, att lika straff bör utmätas oberoende af den ordning, i hvilken förseelserna komma under bedömande. Förvandling af skärpning på lämpligt sätt skulle leda till detta mål, men härför erfordras, att högsta måttet af vaktarrest, i den mån så är nödigt, får vid sådan förvandling öfverskridas emot att i stället motsvarande skärpning enligt en gifven förvandlingsregel bortfaller. Har t. ex. en person förskyllt 12 dagars vaktarrest utan skärpning och, sedan han till fullo undergått detta straff, blifvit öfvertygad att förut hafva begått annan förseelse, hvilken bort umgällas med 15 dagars vaktarrest i förening med skärpning af hårdt nattläger i 6 dagar och mörkt enrum i 4 dagar, bestraffas han nu ytterligare med endast 3 dagars vaktarrest i förening med hårdt nattläger och mörkt enrum, då däremot, om straff för den gröfre förseelsen ådömts tidigare än för den mindre, han fått till fullo umgälla det straff, som rätteligen bort utkräfvas. Om i det anförda fallet den mindre förseelsen

229 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

man utgår från det först upptagna fallet, straffet bestämmas så, att, enär 15 dagars vaktarrest i förening med skärpning af hårdt nattläger i 6 dagar och mörkt enrum i 4 dagar motsvarade 25 dagars vaktarrest, samt 12 dagars vaktarrest redan voro undergångna, återstående 13 dagar förvandlades till 5 dagars vaktarrest i förening med hårdt nattläger och mörkt enrum i 4 dagar. Det vore nämligen i detta fall nödvändigt att öfverskrida högsta måttet, 15 dagar, med 2 dagar, men den skyldige erhölle motsvarande lindring, därigenom att hårdt nattläger i 2 dagar bortfölle. Hade åter det förut undergångna straffet varit 15 dagars vaktarrest, skulle nu ytterligare följa 4 dagars vaktarrest i förening med hårdt nattläger och mörkt enrum i 3 dagar. Här uppkomme en ökning af 4 dagar öfver högsta måttet, men en minskning af hårdt nattläger i 3 dagar, hvaraf en i förening med mörkt enrum.

; Skulle emellertid ej anses lämpligt att stadga en föreskrift om förvandling af skärpning, kan ifrågasättas, huruvida skärpningen, såsom i visst fall medförande en ojämn bestraffning, är i och för sig lämplig. Det synes då hafva varit bättre att bibehålla den stänga arresten såsom en särskild straffart, i hvilket fall omförmälda ojämnhet vid bestraffningen ej kunnat äga ram.»

40 §.

Justitierådet Trygger:

»Då orsaken till det i 2 mom. gjorda undantaget från tillämpningen af 1 _ mom. angifvits vara omöjligheten att i dylikt fall afgöra, huruvida det först ålagda arreststraffet är att betrakta såsom till någon del verkställdt eller icke, torde man kunna ifrågasätta, om icke äfven det i 36 § andra punkten upptagna fall bort träffas af förevarande undantagsbestämmelse.

Oberoende häraf kan mot 2 mom. anmärkas, att orden 'utan tillämpning af hvad i 1 mom. är sagdt’ hafva för stor omfattning, då ju den i 40 § 1 mom. sista punkten stadgade afräkning af det efter den nya förseelsens begående verkställda straff tydligen skall äga rum jämväl i det i 2 mom. omförmälda fall. Denna anmärkning förlorar uppenbarligen ej sitt berättigande genom en hänvisning till 33 §, då ju sistnämnda lagrum uttryckligen utsäger 'likväl med iakttagande af de ytterligare eller skiljaktiga stadganden, som däri (i denna lag) förekomma’.»

Justitieråden Grof berg, Claeson och Lindbäck:

, »Bestämmelsen i 2 mom., att arreststraff, som där omförmäles, skall, utan tillämpning af hvad i 1 mom. är sagdt’, öfvergå till fängelse och

230 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

med öfriga straffet förenas, innebär efter ordalagen att vid tillämpning af det genom förening bestämda straffet icke skall afräknas den tid, hvarunder den straffskyldige på grund af tidigare beslut må hafva efter den nya förseelsens föröfvande undergått straff. Till följd häraf torde den jämkning af redaktionen äga rum, att däraf framgår, att hvad i 1 mom. stadgas om afräkning af straff icke är undantaget från tillämpning.»

Justitierådet Her slom :

»Ehuru af innehållet i 33 § af förslaget, jämfördt med 4 kap. 10 § allmänna strafflagen, framgår, att förslagets mening är, att äfven i det särskilda fall, hvarom 2:dra stycket af ifrågavarande § handlar, skall vid tillämpning af det förenade straffet af fängelse eller straffarbete afräknas den tid, hvarunder den straffskyldige till följd af det tidigare beslutet må hafva efter den nya förseelsens föröfvande undergått straff, torde dock till undvikande af det missförstånd, som af de hår förekommande orden ’utan tillämpning af hvad i 1 mom. är sagdt’ kan uppkomma, sagda stycke erhålla en något förändrad affattning.»

41 §•

Högsta domstolen:

»Denna § har så formulerats, att den däri gifna regel begränsats till det fall, att allenast två straff föreligga, hvilka skola med hvarandra förenas. Emellertid synes lämpligt, att regeln. göres uttryckligen tilllämplig äfven i det fall, att tre eller flere straff skola förenas, och synes detta syfte enklast vinnas genom att i 2:dra punkten begynnelseorden ’Är jämväl det straff’ utbytas mot ’Är jämväl straff’.»

43 §.

Högsta domstolen:

»Att Konungens befallningshafvande icke äger i det i 39 § om förmälda fall ådöma ett gemensamt straff för förseelserna är själfklart, och intagandet i förevarande § af en bestämmelse därom är följaktligen lika litet behöfligt som i 4 kap. 13 § allmänna strafflagen. Då ett dylikt stadgande dessutom kan verka vilseledande med afseende på lagens tolkning i öfrigt, hemställes, att orden 'och fråga ej är om tillämpning af 39 §’ måtte utgå.»

Ewngl. Majtfs Nåd. Proposition N:o 67.

50 §.

Justitieråden Trygger, Claeson, Lindbäck och Herslow:

»P?* för officer och underofficer i 1 inom. stadgade straff synes allt för lindrigt, särskild! då man tager i betraktande de straff, som i 2 mom. stadgas för dylika förseelser af manskap. Att en officer eller underofficer, SOU! t. ex. rymt från fartyg under sådana omständigheter att han bort inse, att fartyget i följd af rymningen utsattes för fara, för detta brott icke skulle kunna dömas till strängare straff än afsättning, vore för allmänna rättsmedvetandet mindre tilltalande.»

Justitierådet Grefberg:

»Ehuruväl det rymningsbrott, som afses i 50 §, är, hvad an »år officerare och underofficerare, belagdt med enahanda straff, nämligen afsättning, som för samma brott stadgas i nu gällande lag, samt behof af straffets skärpning för sådant brott enligt förslagets motiv gjort si» gällande allenast beträffande manskap i visst fall, synes dock straffet för de förstnämnde vara alltför ringa i förhållande till brottets beskaffenhet, isynnerhet om man tager i betraktande att endast afsättning kan följa i det fall, att officer eller underofficer rymmer från fartyg under sådana omständigheter, att han bort inse, att fartyget till följd däraf utsättes för fara, men att rymmare, som hör till manskapet, för sådan förbrytelse kan dömas till fängelse eller straffarbete i ett år. Officer eller underofficer, som begår den i mom. 1 afsedda förbrytelsen, torde sålunda lämpligen böra ådömas, jämte afsättning, fängelsestraff i högst ett år.

Enligt 2 mom. kan strängare straff än disciplinstraff ej åläggas den af manskapet, som underlåter att inställa sig till tjänstgöring vid krigsmakten, ifall han ännu ej varit i sådan tjänstgöring. Denna bestämmelse är tillämplig icke allenast å de värnpliktige utan äfven å det enligt kontrakt antagna manskapet och torde därför ej vara tillräckligt effektiv för att stäf ja dylika förbrytelser, hvilka ej sällan förekomma. Mildare straff än vaktairest under ett större antal dagar borde icke under något förhållande följa å brott, hvarom nu är fråga.»

Justitieråden Lindbäck och Grefberg:

»Affattningen. af andra punkten i §:ns sista moment synes lämna rum för den,. enligt hvad kommitténs motiv utmärka, icke afsedda tolkmng, att en till manskapet hörande person, hvars rymningsbrott består i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid krigsmakten, skulle kunna få tillgodonjuta den i sagda punkt omförmälda straff lindring äfven om

232 Kungl. Majtia Nåd. Proposition N:o ti7.

den omständighet, att han ännu ej vant i sådan tjänstgöring, berott däraf att han obehörigen undandragit sig sin förpliktelse härutinnan. 1 ill förebyggande af en sådan tolkning torde redaktionen af förevarande moment böra ändras.

51 §.

Höqsta domstolen:

»Då det sannolikt berott på ett förbiseende, att den i 1 moln. 1 punkten stadgade strängare straffskalan icke begränsats till att gälla blott anstiftare (jfr 154 § i kommittéförslaget samt 64 § i nu gällande lag), bör

en förändring i nämnda riktning ske.

Den vid 50 § 1 mom. gjorda erinran bör, om den beaktas, föranleda eu skärpning jämväl af straffskalan i sista punkten af förevarande § 1 mom.»

Justitieråden Gr ef berg och Lindbäck:

»Krigsman, hörande till manskapet, som utan att vara anstiftare deltager i stämpling att begå rymningsbrott, kan, då brottet ej kommer till verkställighet, icke beläggas med annat straff än disciplinstraff. Detta straff, hvilket sålunda må till och med bestämmas till arrest utan bevakning, är, isynnerhet då stämplingen afser rymning från mobiliserad afdelning, eller den i stämplingen deltagande tillförene varit straffad för rymning, alldeles för mildt och bör brottet icke under något förhållande kunna försonas med lindrigare straff än vaktarrest.»

52 §.

Justitieråden Trygger, Lindbäck och Herslow:

»Då den, som äger laga förfall, tydligen icke kan begå ifrågavarande förseelse (Jfr 55 §), höra orden ’utan att äga laga förfall’ — hvilka ej heller återfinnas i kommitténs förslag — utgå, hvarigenom ock den fördel vinnes, att någon tvekan ej kan uppstå därom, att frånvaron af ådagalagd sådan afsila, som i 48 § är sagd, utgör den gemensamma förutsättningen för tillämpningen af förevarande §.>

Justitieråden Grefberg och Claeson:

»Förslaget gifver icke någon anvisning om hvad som skall räknas såsom laga förfall. Visserligen kan i detta afseende icke gärna uppställas ett uttömmande stadgande, men att bestämmelse härutinnan helt och hållet saknas leder till en alldeles för fri pröfning och lämnar rum för mer och mindre godtyckliga tolkningar af lagens mening, isynnerhet som de i all-

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 67.

manna lagen och särskilda författningar och reglementen upptagna fall, som innebära laga ursäkt, äro från hvarandra skiljaktiga. Ett uppräknande i förevarande § eller i 55 § af viktigare fall skulle sålunda lända till god ledning vid bedömande af frågan, huruvida laga förfall under visst förhållande föreligger, och därvid kunde tillika stadgas, huru förfall genom sjukdom skall styrkas.

Då den, som till följd af laga förfall icke fullgör, hvad honom eljest skulle ålegat, icke kan sägas gjort sig skyldig till underlåtenhet i fråga om detta åliggande, torde antingen redaktionen i förevarande § något ändras eller orden: 'utan att äga laga förfall’ uteslutas, enär af stadgandets innehåll i öfrigt, sådant det nu är affattadt, framgår, att här förutsättes, att laga förfall icke är för handen.»

54 §.

Justitierådet Lindbäck:

»Enligt 52 § skall officer eller underofficer, som gör sig skyldig till olofligt undanhållande under tid ej öfverstigande tre dagar, i regel beläggas med disciplinstraff. Ansvaret, i händelse det olofliga undanhållandet räcker längre än tre dagar men ej öfverstiger tre månader, är jämlikt 54 § också endast disciplinstraff, där omständigheterna äro synnerligen mildrande. I bägge dessa händelser skulle således kunna följa ett och samma straff, nämligen disciplinstraff af lindrigaste slag. Detta straff' synes dock vara alltför ringa, därest undanhållandet öfverskrider tre dagar och således är af den svårare art, hvarom i 54 § förmäles. Jag hemställer fördenskull, att i sistnämnda fall straffet måtte bestämmas till vaktarrest, äfven då synnerligen mildrande omständigheter äro för handen.»

56 §.

Justitieråden Gr ef ber g, Lindbäck och Herslow:

»Krigsman, som gjorts till krigsfånge i eu mot riket krigförande stat, men sedermera frigifvits under villkor att han icke under kriget bär vapen emot denna stat, synes ovillkorligen vara underkastad straff efter denna §, därest han underlåter att, så snart ske kan, efter frigifvandet återförena sig med den trupp eller det fartyg, hvartill han hör, eller att anmäla sig till tjänstgöring vid krigsmakten. lian synes sålunda hafva att välja emellan att antingen bryta emot det villkor, under hvilket han frigifvits, i hvilken händelse ett strängt straff, motsvarande det, som i 148 § i dylikt fall stadgas om svenska statens krigsfånge, kan drabba honom, eller att bestraffas för rymning eller olofligt undanhållande från krigstjänsten. Så

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Häft. 30

234 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

vida icke stadgandet skall anses innebära förbud för krigsman att på nämnda villkor mottaga frihet, synes en anmälan om det villkor, under hvilket frigifningen skett, vara under nämnda förhållanden tillfyllestgörande.»

57 §.

Justitierådet Lindbäck:

»Stadgandet att ifrågavarande ämbets- eller tjänstemän, som föröfva de i §:n omtalade brott, skola straffas så, som angående krigsmän, hvilka begå dylika brott, förut i 5 kap. sägs, torde vara alltför obestämdt och sväfvande, med hänsyn därtill, att förut i kapitlet äro för krigsmän ej hörande till manskapet, hvilka göra sig saker till nämnda brott, satta olika straff, beroende därpå, om den brottslige är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning eller icke. Stadgandet torde följaktligen böra i anmärkta hänseendet så förtydligas, att misstag ej må kunna vid lagtillämpningen äga rum.

Därest personer, hvilka i denna § afses, antingen sins emellan eller med krigsmän träffa öfverenskommelse att verkställa rymning, utan att dock brottet blef fullbordadt, synas de i 51 § 2 och 3 mom. gifna straffbestämmelser böra vinna tillämpning jämväl å nämnda personer, för hvilket ändamål kräfves ett tillägg till 57 §.»

Justitierådet Herslow:

»Under förutsättning att präst icke ens i afseende å sin tjänstgöringsskyldighet vid mobiliserad afdelning komme att lyda under militära strafflagen, erfordrar denna § en något förändrad affattning.»

58 och 59 §§.

Högsta domstolen:

»Bestämmelserna i dessa §§ synas höra tillämpas jämväl å sådan gärningsman, som omtalas i 57 §.»

60 §.

Högsta domstolen:

»Hvad här stadgas i fråga om krigsman kan lämpligen utsträckas till att gälla jämväl de i 62 § omförmälda personer. I andra fall åter torde, på sätt ock kommittén föreslagit, det i 60 § upptagna brott böra underkastas skäligt straff enligt allmänna strafflagen.»

61 §•

Justitieråden Claeson och Lindbäck erinrade om det af dem vid 23 § afgifna yttrande.

235 Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 67.

63 §.

Justitieråden Trygger, Lindbäck och Herslow:

»För att uttrycka samma begrepp hafva i första och andra styckena anvåndts olika ord, anförare’, 'ledare’. En noggrannare affattning af stadgandet bör därför äga rum.»

69 och 72 §§.

Justitieråden Trygger och Claeson:

»I afseende å tillämpligheten af förevarande §§ har, såsom justitieministern anfört, påpekats, hurusom där afsedda förbrytelser, då de ske medelst utspridande af egen eller annans skrift, endast i sällsynta undantagsfall skulle tillhöra krigsdomstol, men i regel behandlas enligt tryckfrihetsförordningens bestämmelser, hvarjemte hemställts, att, åtminstone i krigstid eller då fara för krig hotar, själfständig befälhafvare måtte berättigas att belägga tryckt skrift af bär åsyftad beskaffenhet med kvarstad, äfvensom att under samma förhållanden möjlighet måtte beredas till snabbare och mera effektiv behandling af dessa förbrytelser än gällande tryckfrihetsförordning medgifver. Justitieministern har visserligen funnit denna hemställan beaktansvärd, men då den skulle uteslutande beröra tryckfrihetsförordningen, har den icke vid den verkställda omarbetningen af den föreslagna nya strafflagen för krigsmakten ansetts kunna föranleda någon åtgärd.

För oss åter synes det ofattligt, att denna fråga ansetts uteslutande beröra tryckfrihetsförordningen. Formelt sedt visserligen, men reelt berör den pa det allra närmaste tukt och säkerhet vid krigsmakten. Och om den ändring af tryckfrihetsförordningen, som af militära hänsyn kan anses nödvändig, någonsin bör vidtagas, så lär väl, såvidt vi kunna förstå, detta böra ske i samband med nu förevarande lagstiftning. Att vänta till dess cn allmän revision af tryckfrihetsförordningen kan komma till stånd, innebär denna viktiga frågas undanskjutande för eu oberäknelig framtid.»

J ustitierådet Gr ef ber g:

»Fn omständighet, som icke bör lämnas obeaktad, är, att utspridande af brottslig tryckt skrift kan beläggas med straff allenast så vidt skriften i den ordning, tryckfrihetsförordningen stadgar, blifvit konfiskerad eller belagd med kvarstad, i hvilka fall utspridaren är förfallen till samma ansvar som författaren, hvaraf följer, att, om en med kvarstad belagd skrift. icke förklaras brottslig, utspridaren underkastas ansvar endast för rubbning af kvarstaden. Är skriften hvarken konfiskerad eller belagd

236 Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

med kvarstad, äger en hvar att strafflöst utsprida den, innehållet må vara huru brottsligt som helst. Under tryckfrihetsförordningens hägn kan sålunda strafflöst ske uppmaning till landsförräderi, uppror och olydnad emot laga myndighet, upphetsning till ovilja emot krigstjänsten eller till hvarje slags brott. Fara är sålunda för handen att under kritiska tider myndigheterna stå maktlösa gent emot ett ytterlighetsparti, som noga vet att begagna sig af det skydd, som en i förhållande till nyare tiders metoder för mångfaldigande af skrift genom tryck alldeles olämplig lagstiftning skänker. Att råda bot för detta onda är ju således nödvändigt, och hinder härför lär väl icke möta därutinnan, att för vinnande af målet mera eller mindre genomgripande ändring af tryckfrihetsförordningen är nödig. Fn sådan ändring kan naturligtvis ske på hvarjehanda sätt och utan rubbning af den grundprincip, som i regeringsformen gifvits åt begreppet tryckfrihet, hvarmed nämligen bör förstås hvarje svensk mans rättighet att, utan några af den offentliga makten i förväg lagda hinder, utgifva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna därför straffas, än om detta innehåll strider emot tydlig lag, gifven att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning.

Med bibehållande af en sådan tryckfrihet, hvilken förebygger alla hämmande åtgärder före tryckningen, kan visserligen eu skrift, först såsom tryckt och då den i sådant skick skall utgifvas, beläggas med kvarstad, men reglerna för kvarstad kunna förenklas och göras mera effektiva, så att spridandet af brottsliga skrifter på ett mera verksamt sätt, än som nu är förhållandet, hindras. Härigenom vinnes dock föga, om icke de garantier, som nu äro gifna för att straff skall följa å eu enligt lag brottslig skrift, väsentligen förstärkas, samt därjämte de i allmänna strafflagen gifna regler om ansvar för delaktighet i brott jämväl blifva tillämpliga å förbrytelser emot tryckfriheten.

Erfarenheten har visat, att den nämnd, som har att pröfva lagligheten af åtalade skrifters innehåll, långt ifrån alltid nöjaktigt fullgjort sitt uppdrag. Anledningen härtill är att söka i valsättet och villkoren för valbarhet. Tid efter annan hafva förslag om ändring härutinnan afgifvits. Parternas rätt att utse jurymän har ansetts antingen höra alldeles bortfalla eller begränsas. Landstingsområden och stadsfullmäktige i stad, som icke deltager i landsting, eller, enligt annat förslag i stället för stadsfullmäktige, de vid val till" ledamöter i riksdagens andra kammare röstberättigade hafva ansetts såsom lämpliga valkorporationer. Årligen skulle utses ett visst antal aktade män, bland hvilka, då nämnd skulle sättas, domstol genom lottning uttoge nio ojäfviga ledamöter eller enligt sistbe-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

rörda förslag femton, af hvilket senare antal hvardera parten ägde utesluta tre. Enligt Kungl. Maj:ts proposition den 14 februari 1887 skulle rådstufvurätten i Stockholm vid hvarje års början och i annan stad, när jury i tryckfrihetsmål första gången under året sattes, välja visst antal myndiga och allmänt aktade personer att tjänstgöra såsom jurymän, af hvilka rätten hade att i hvarje mål genom lottning uttaga fem och parterna ägde bland kårens öfriga ledamöter eller andra i kåren valbara å hvardera sidan nämna sex ojäfviga personer, hvarefter antalet genom uteslutning i viss ordning skulle nedbringas till nio. Hvart och ett af dessa förslag innebär uppenbarligen en förbättring af jurymannainstitutionen och, bortser man från den föreslagna rättigheten för parterna att göra sitt val utom den utsedda kåren, synes denna förbättring vara högst väsentlig.

Ansvaret för tryckt skrift hvilar enligt tryckfrihetsförordningen på författaren, utgifvaren eller boktryckaren och i visst fall tillika på försäljaren eller utspridaren. Den sistnämnde är nämligen ansvarig, om skriften vid utspridningen antingen är konfiskerad eller då belagd med kvarstad och därefter blifver konfiskerad, men han är straffri, om han i brottslig afsikt utsprider en icke med kvarstad belagd skrift, som därefter konfiskeras. För anstiftan och hvarje annan delaktighet, med undantag af de för boktryckare och utspridare i tryckfrihetsförordningen § 1 mom. 5 och § 4 mom. 9 gifna bestämmelser om ansvar, kan ej ådömas straff. Den straffrihet, som sålunda åtnjutes för spridande af tryckt skrift på sätt och under de förhållanden, som angifvas i 10 kap. 14 § allmänna strafflagen samt 75 och 80 §§ i gällande strafflag för krigsmakten, har verkat, att man energiskt begagnat sig häraf för att alstra ovilja emot militäryrket och åstadkomma strejk från krigstjänsten. Det synes sålunda vara nödvändigt, att lagstiftaren ingriper, och lämpligen torde detta kunna ske genom att straffet för delaktighet i förbrytelser emot tryckfrihetsförordningen utsträckes icke blott till de fall, då brottslig skrift sprides, innan den blifvit belagd med kvarstad eller konfiskerats, utan till hvarje annan delaktighet i förbrytelse, som föröfvas genom tryckt skrift. Bestämmelserna i 10 kap. 14* § allmänna strafflagen samt 69 och 72 §§ i nu föreliggande förslag blefve härigenom tillämpliga å brottslig tryckt skrift, utan hänsyn till huruvida skriften före eller efter utspridningen i laga ordning förklarats brottslig. Hinder för tryckning, bokhandel eller kolportering i och för sig uppkommer icke genom ett sådant stadgande, då straff för delaktighet förutsätter, att boktryckaren eller försäljaren haft för afsikt att främja den med skriften åsyftade brottsliga handlingen. Ifrågasatta ändringen skulle emellertid, om den anginge endast boktryckare eller bokhandlare, kunna undvaras, men annorlunda är förhållandet be-

238 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

träffande dem, som bland krigsfolk utsprida skrifter af omförmälda brottsliga beskaffenhet och bevisningen i dylika fall torde i allmänhet vara lätt att åstadkomma.

Ändamålet med en lagändring i nu angifna riktning skulle säkerligen i icke ringa grad befordras, om vederbörande befälhafvare erhölle myndighet att i vissa fall belägga skrift af uppenbarligen brottsligt innehåll med kvarstad, under åliggande för befälhafvare!! att genast öfverlämna skriften till justitieministern eller justitiekanslern, som hade att med anledning af kvarstaden meddela föreskrift.

Jag har nu sökt angifva en riktning, hvarigenom omförmälda fosterlandsfientliga gärningar skulle kunna i hvarje fall bestraffas, men det kan icke förnekas, att andra utvägar, som bättre tillgodose målet, kunna finnas. Hvilken utväg man än väljer, torde emellertid frågan i och för sig och de beaktansvärda röster, som höjts emot den nuvarande lagstiftningen i fråga om spridande af brottsliga tryckta skrifter, kraftigt mana, att lagstiftaren oförtöfvadt och i samband med förevarande lagstiftning ingriper utan hinder däraf, att frågans lösning med nödvändighet förutsätter, att en otidsenlig tryckfrihetsförordning i någon mån måste ändras.»

Justitieråden Lindbäck och Herslow:

»I öfverensstämmelse med hvad som redan blifvit inom högsta domstolen uttaladt anse äfven vi det vara af högsta vikt, att lagstiftningsåtgärder ofördröjligen vidtagas till stäfjande af den fosterlandsfientliga agitation, som alltför länge fått så godt som ohindradt fortgå och har till syfte att undergräfva krigslydnaden och den militära disciplinen genom spridande bland de värnpliktige och öfrigt manskap vid krigsmakten af tryckta skrifter utaf hufvudsakligen sådant brottsligt innehåll, som i 72 § anges.»

71 §•

Justitierådet Gr ef berg:

»Första stycket af denna § är oförändradt hämtadt från kommitténs förslag och nu gällande strafflag för krigsmakten samt motsvarar 10 kap. 13 § allmänna strafflagen, men sedan kommittén afgaf sitt förslag har berörda 13 § genom lagen den 16 juni 1906 undergått förändring på det sätt, att, ifall de i upploppet deltagande öfvergå till våld å person eller egendom, straffet för sådan deltagare i upploppet, som ej är anstiftare eller anförare, hvilket straff varit straffarbete från och med två till och med sex år, kan nedsättas till straffarbete i två månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse. Motsvarande straff i nu förevarande §, hvilket genom hänvisningen till förslagets 65:te §

239 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67. $

synes 'vara alltför strängt i förhållande till det i allmänna strafflagen stadgade straff, torde följaktligen böra mildras på det sätt, att straffminimum sänkes.»

Justitierådet Lindbäck:

»Äfven om, med anledning af hvad justitierådet Grefberg påpekat, (ten af honom ifrågaställda sänkning af straffminimum anses lämplig, torde dock ej straffet böra sättas lägre än: för det fall, som i 1 inom. af 65 § först oinförmäles, straffarbete i ett år och för det andra i samma inom. omnämnda fall, eller att väldet utöfvades a förman eller skadan gjordes å krigsredskap eller annan för krigsmaktens behof afsedd eller under dess vård och förvar ställd egendom, straffarbete i tre år.»

72 §.

Högsta domstolen:

»Tillfyllestgörande skäl saknas för att straffmaximum för brott af häi ifrågavaiande beskaffenhet, da omständigheterna äro synnerligen försvårande, skulle utgöra straffarbete i två år, medan 10 kap. 14 § allmänna strafflagen för motsvarande fall möjliggör ådömande af dylikt straff i fyra år. Förevarande § saknar nämligen motsvarighet i krigsartiklarna och är sålunda afsedd att komma till användning jämväl under krig och därmed likställdt förhållande.»

74 §.

Justitieråden Grefberg och Lindbäck:

»Jämlikt 73 § 2 mom. skall officer och underofficer drabbas af det där utsatta straff icke allenast om han kallar till sammankomst, hvarom 73 § handlar, utan äfven om han gifver tillstånd till hållande af dylik sammankomst. I betraktande häraf synes stadgandet i 74 § böra utvidgas så att detsamma kommer att omfatta'äfven det fall, att officer eller underofficer gifvit sådant tillstånd, hvarom nyss blifvit sagdt.»

J Ö

76 §.

Justitieråden Grefberg, Lindbäck och Her slom:

»Hvad uttrycken samlad trupp’, hvarmed enligt kommitténs motiv skall här förstås hvarje under befäl uppställd trupp, huru fåtalig den än må vara, och del af besättning’, hvarmed väl icke afses blott en enda man, ehuru uttrycket ej strider emot en sådan tolkning, rätteligen skola anses innebära, bör i lagtexten angifvas på något tydligare sätt, än nu skett.»

4 Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 67.

82 §.

Justitieråden Trygger, Claeson och Lindbäck:

»De i denna § använda ordalag1 lämna rum för tvekan, huruvida förolämpning, som sker i skrift, är hänförlig under denna § eller ej. Uttrycket 'utbrister krigsman’ etc. torde egentligen afse förolämpning genom muntligt yttrande, och därest man under orden 'hotelse eller annan missfirmlig garning’ ansåge sig kunna inbegripa yttranden i skrift, komme terminologien i förevarande lag icke att öfverensstämma med den i 10 kap.

2 § samt 16 kap. 9 och 11 §§ allmänna strafflagen använda. Äfven nu vallande strafflag för krigsmakten ger vid tolkningen af dess 90 § anledning till samma tvekan. Ovissheten synes följaktligen höra undanröjas, och då man svårligen lär kunna anföra något skäl för att ifrågavarande slao'S förolämpning, blott därför att den skett i skrift, skulle undandragas strafflagen för krigsmakten och underkastas den allmänna strafflagen, hemställes %m det förtydligande af förevarande §, att jämväl förolämpande yttranden i skrift skola falla under §:s straffbestämmelser.»

Justitierådet Grejberg:

»Denna §, hvilken jämte 84, 85, 91, 93 och 94 §§ stadgar straff för ärekränkning, synes, om man bortser från den föreslagna lydelsen af 18 § 3 mom. i förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes, o-ifva en uttömmande föreskrift om hvilka slag af ärekränkning, som skola falla under strafflagen för krigsmakten och militär myndighets bestraffningsrätt, men vid jämförelse af de lydelser berörda paragrafer erhållit, kan dock tvekan uppstå om förslagets rätta mening och skiljaktiga tolkningar i ett eller annat hänseende uppkomma. Villkoren för dessa paragrafers tillämpning i nämnda afseende torde vara, att förolämpningen sker “muntligen i den förorättades närvaro och att tillmålet icke faller under 16 kap.&7 § allmänna strafflagen eller innebär beskyllning om bestämdt brott eller visst slag af brott. Själfva ordalagen i 82 §, där bestämda straff och den omständigheten, att det icke_ kan blifva tal om, huruvida den förorättade bär tjänstedräkt eller icke, ifall brottet sker i skritt, gifva stöd åt den uppfattningen, att förolämpningen skall riktas muntligen emot en person, som är närvarande, och att här ej afses andra injurie]’ ån de i 16 kap. 8, 9 och 11 §§ allmänna strafflagen med straff belagda. År denna tolkning öfverensstämmande med förslagets mening och samtliga ofvan b orörda, paragrafer skola afse ärekränkning i enahanda omfattning, bör med större tydlighet, än nu är förhållandet, i 82 §, utmärkas, att d,:r är fråga om ärekränkning endast af den beskaffenhet, som omförmäles i

241 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

nyssnämnda paragrafer af . allmänna strafflagen, samt i 84, 85, 93 och 94 §§ gifvas sådan hänvisning till 82 § i fråga om förolämpningar, så att därigenom klart framgår, att där afses ärekränkning allenast af det sia», som omförmäles i 82 §.»

Justitierådet Herslow:

»Denna § i förslaget motsvaras af 90 § i nu gällande strafflag för krigsmakten och inledes liksom sistnämnda § med uttrycken 'Utbrister krigsman’ etc. Detta uttryck kan, såsom erfarenheten visat, framkalla tvekan, huruvida de i förevarande § af förslaget meddelade straffbestämmelser äga tillämpning äfven på skriftligt yttrande af här afsedd beskaffenhet. Då i allmänna strafflagen någon åtskillnad icke göres emellan de båda olika former, hvari ifrågavarande brott kan framträda, och något giltigt skäl icke torde kunna anföras, hvarför ett smädligt yttrande skulle bestraffas lindrigare då det har den skriftliga formen, än då det fällts muntligen, helst den, som uttrycker sig skriftligen, åtminstone i regeln icke är utsatt för den frestelse till öfverilning, som eu ögonblicklig uppbrusning lätteligen kan framkalla, torde någon åtskillnad i berörda hänseende hvarken hafva fog för sig eller vara i förslaget åsyftad. Till förekommande af det missförstånd, hvartill det anförda uttrycket emellertid kan gifva anledning, synes denna § böra sålunda affattas, att straffbestämmelserna i densamma tydligen blifva tillämpliga jämväl å förolämpning i skrift.

Här torde det tillåtas mig att gorå nedanskrifna, den militära strafflagstiftningen berörande erinran, då jag icke kan finna någon § i förevarande lagförslag, som erbjuder lämpligare anknytningspunkt för erinringen.

Beträffande de vid marinförvaltningen tjänstgörande officerare hafva med. anledning af den för detta ämbetsverk gällande instruktion olika meningar i praxis yppats därom, huruvida officers tjänstgöring i marinförvaltningen är af militär eller civil art och följaktligen brott” som officer mot annan officer begår då båda tjänstgöra i nämnda verk, skall anses såsom föröfvad i eller utom den militära tjänsten. Ett stadgande synes således vara af nöden, hvarigenom berörda meningsskiljaktighet för framtiden förekommes.»

Bill. till Piksd, Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Håft.

242 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

84 §.

Justitieråden Grefberg och Lindbäck:

»Uttrycket 'krigsman, som ej är till den brottsliges förman att hänföra’, synes lämpligen kunna förkortas, till 'krigsman, som ej är den brottsliges förman’.»

88 §.

Högsta domstolen:

»Såsom vid jämförelse med ordalagen i 80 § 2 mom. samt 89 § framgår, torde uttrycket ’då det kan medföra större fara för krigsmakten eller för dess eller allmän säkerhet’ böra utbytas mot ’då det medför större fara för krigsmakten eller för allmän säkerhet’.»

90 §.

Högsta domstolen:

»Enligt denna §:s 2 mom. skulle afsättningspåföljd kunna inträda, äfven om det tidigare misshandelsbrottet ej förskyllt svårare straff än ett ringa disciplinstraff. Detta synes emellertid innebära en onödig stränghet, hvarför såsom förutsättning för denna påföljd bör uppställas, att jämväl det tidigare brottet bestraffats med åtminstone fängelse.

Däremot torde villkoret, att den brottslige pröfvas hafva genom sitt förfarande förspillt den aktning och tillit, som bör tillkomma hans befälsställning, saklöst kunna utgå.»

93 §.

Högsta domstolen:

»Uttrycket 'hvilken icke står till honom i sådant särskildt förhållande, som ofvan omförmäles,’ bör förtydligas så att det ur §:n klart framgår, att meningen är, att den misshandlade eller förolämpade hvarken är öfvereller underordnad i förhållande till gärningsmannen.»

Rubriken till 8:<le kap.

Justitieråden Trygger och Lindbäck.

»'Inbrott’ synes,’ då det ej förekommer i rubriken till 20 kap. allmänna strafflagen, icke böra särskildt omnämnas i rubriken till förevarande kapitel.»

243 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

98 §.

•Justitierådet Grejberg:

»Enär det väl kan inträffa, att en elektrisk anläggning kan användas eller vara ansedd för krigsmaktens behof utan att den tillhör krigsmakten, samt den, som i uppsåt att göra skada från sådan anläggning bortför elektrisk ström, bör vara underkastad samma ansvar som om anläggningen tillhört krigsmakten, torde i mom. 1 af förevarande § vidtagas någon jämkning. Hvad sålunda anmärkts gäller äfven 103 §.»

102 §.

Justitieråden Grefberg och Lindbäck:

»Frågan om straff skall utmätas efter det ena eller andra mom. i förevarande § är beroende däraf, huruvida egendomen 'veterligen’ tillhör krigsmakten, eller brottslingen visste, att egendomen tillhörde krigsmakten, hvilka fall blifvit likställda, eller så icke varit förhållandet. Det är sålunda af synnerlig vikt, att ordet 'veterligen’ ej missförstås. Då den tillgripna egendomen förvarats på sätt i 2 mom. förutsättes, bör i allmänhet af omständigheterna framgå att brottslingen haft kännedom om, att den tillhörde krigsmakten, men motsatsen kan dock inträffa och i sådant fall bör straffet bestämmas icke efter 2 eller 3 mom. utan efter 1 inom. Nu gällande strafflag för krigsmakten 113 §, hvilket lagrum motsvarar ifrågavarande §, synes innebära, att brottslingen skall veta, att egendomen tillhör krigsmakten, men om detta äfven förutsättes i förslaget är otydligt. Huru härmed än må förhålla sig, förordas, att 2 mom. gifves en sådan lydelse att för tillämpningen af delta mom. det skall vara brottslingen veterlig!, att krigsmaktens egendom förvaras, där tillgreppet sker.»

105 §.

Justitieråden Trygger, Claeson och Lindbäck:

»Att såsom i denna § föreslagits, låta snatteri umgällas med disciplinstraff synes med hänsyn till brottets karaktär mindre lämpligt. Bibehålies emellertid den föreslagna lydelsen af lagrummet, erfordras att i lagen om straffregister den 17 oktober 1900 införes föreskrift om att uppgift till nämnda register skall meddelas jämväl då för snatteri ålagt3 disciplinstraff.»

244 Kung},. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 67.

Justitieråden Grefberg och Herslow:

»Då enligt lagen om straffregister den 17 oktober 1900 i registret skall finnas uppgift om dem, som genom utslag af rikets domstolar blifvit dömda för snatteri till urbota bestraffning eller böter, erfordras, om förslaget godkännes därutinnan, att för snatteri skall, där brottet finnes kunna försonas med böter, i stället ådömas disciplinstraff, ett tillägg i berörda lag därom, att uppgiften angående sådan förbrytelse äfven skall omfatta det fall, att den brottslige ådömts disciplinstraff.»

107 §.

Justitieråden Trygger, Claeson och Lindbäck:

»Den vid 105 § gjorda erinringen träffar äfven förevarande §.

I öfrig! synes böra komma under ompröfning, om ej oloflig åtkomst genom bedrägeri eller annan oredlighet af krigsmaktens egendom jämväl borde upptagas i förevarande §, hvarigenom krigsdomstol alltid blefve behörigt forum för dylikt brott, begånget af den som lyder under strafflagen för krigsmakten.

Slutligen torde orden i 2 inom. 'eller i 13 kap. denna lag afses’ böra af redaktionella skäl utgå.»

Justitierådet Herslow:

»Bland de brott, som i detta kapitel omförmälas, förekommer icke sådant bedrägligt eller oredligt förfarande, som har till ändamål att åtkomma egendom, tillhörig krigsmakten eller afsedd för dess behof. Häraf blir en följd, att om någon under strafflagen för krigsmakten lydande person gör sig skyldig till dylikt brott, åtal härför — frånsedt det fall att brottet föröfvas i fält eller under därmed jämförliga förhållanden — skall anhängiggöras vid allmän domstol. Samma skäl, som föranledt, att olofligt tillgrepp af krigsmaktens egendom, när brottet föröfvas af någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten, alltid skall åtalas vid krigsdomstol, synas emellertid gälla äfven när fråga är om oloflig åtkomst af dylik egendom genom bedrägeri eller annat oredligt förfarande. Att från krigsdomstol utesluta åtal för sådant brott förefaller inkonsekvent jämväl ur den synpunkten, att enligt 2 mom. i denna § en under strafflagen för krigsmakten lydande person, som bedrägligen afhänder annan dylik person hans enskilda egendom, härför under vissa förutsättningar är underkastad åtal vid krigsdomstol. Sådana bestämmelser torde därför böra meddelas, hvarigenom krigsdomstols behörighet utvidgas till att omfatta åtal mot krigsmän och andra, som lyda under strafflagen för krigsmakten, då de beträffande krigsmakten tillhörig eller för dess behof afsedd egendom göra sig skyldiga

245 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

till brott af här ifrågavarande beskaffenhet. Då emellertid hindra straffbestämmelser ån de, som innehållas i allmänna strafflagen, icke synas erforderliga, torde enligt de i förslaget följda grunder nämnda syftemål lämpligen vinnas genom att brotten i fråga tilläggas i uppräkningen i 107 § 1 inom.»

108 §.

Justitierådet Lindbäck:

jFörsta momentet synes böra utgå, enär detsamma, med hänsikt till stadgandet i 33 § 1 inom. af förslaget lärer vara öfverflödigt samt dess upptagande i strafflagen för krigsmakten tillika skulle kunna gifva anledning till den oriktiga uppfattning, att jämväl i andra fall än i föregående §§ af 8 kap. omförmälas, stöld, snatteri, rån, försök därtill eller inbrott, då dessa brott föröfvades af sådana, hvilka lyda under sagda lag, vore inbegripna under stadgandet i 18 § första punkten af föreslagna lagen om ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar m. in. och således borde hänföras till brott, som skulle åtalas vid krigsdomstol.»

in §.

Justitieråden Grefberg och Lindbäck:

»Det straff, som enligt förevarande § skall drabba den, som i disciplinmål emot bättre vetande uppsåtligen belägger oskyldig person med straff, är i vissa afseenden betydligt hårdare, än motsvarande straff enligt 25 kap. allmänna strafflagen för domare, som fällt till straff den han visste vara oskyldig, i ty att enligt förslaget befälhafvare, som belägger den han vet vara oskyldig med vaktarrest i minst tio dagar, skall, om den oskyldige undergår straffet, dömas till straffarbete från och med 6 månader till och med två år, under det att domare i krigsdomstol skall, jämlikt 25 kap. 2 § allmänna strafflagen, för enahanda förbrytelse dömas till fängelse i högst 6 månader eller böter. Skäl synas sålunda föreligga att i vissa fall sänka straffskalan och dessa fall angå äfven angifvare, hvarom här är fråga. Då man tager hänsyn till de betydliga nedsättningarna i . straffsatserna, som i förslaget eljest i flera hänseenden vidtagits, inå nämligen särskildt framhållas, att straffen beträffande angifvare, näppeligen stå i rimligt förhållande till brotten. Angifvelse skall nämligen, äfven om den icke föranleder straff för den angifne, för officer eller underofficer medföra afsättning och ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas och, om också däremot icke är något att erinra, synas dock de stränga straffen i öfrigt i fråga om såväl officerare och underofficerare som manskap på

246 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

det sätt böra mildras, att de bringas mera till öfverensstämmelse med allmänna strafflagens stadganden och att sålunda angifvelse till befälhafvare likställes med åtal vid domstol och med angifvelse, som åstadkommer dylikt åtal.»

112 §.

Justitieråden G ref berg, Lindbäck, och Herslow:

»Enär de om utöfvande af bestraffningsrätt gifna stadganden utan tvifvel icke kunna i alla hänseenden vara så klara och fullständiga, att möjligheten att i god tro obehörigen utöfva denna rätt är utesluten, torde sådan ändring i förslaget vidtagas, att disciplinstraff må kunna ådömas icke allenast då ingen eller ringa skada af förbrytelsen skedde utan äfven, då omständigheterna eljest äro synnerligen mildrande.»

113 §.

Justitieråden G ref berg, Lindbäck och Herslow-

»Enär tvång, hvarom här är fråga, exempelvis kan bestå däri, att underlydande på förmans befallning uträttar något ärende eller eljest till dennes enskilda nytta ombestyr något arbete åt obetydlig beskaffenhet, är det i 1 mom. stadgade ovillkorliga straffet, afsättning för officer eller underofficer och straffarbete i högst två år för manskap, uppenbarligen för strängt, och bör förty ett lindrigare straff inrymmas i förslaget för att under berörda förhållanden komma till användning.»

114 §.

Justitierådet Trygger:

»Det kan ifrågasättas, om ej orden såvida brottet ej medför straff efter 136 §’ borde af redaktionella skäl utgå. Jämför lydelsen af 5 §.»

121 §•

Justitieråden Grefberg och Lindbäck:

»Då till krigsmaktens polisväsende hörande personer hänföras till krigsmän, allenast då de tjänstgöra vid mobiliserad afdelning, bör till förevarande § göras ett tillägg, hvarigenom stadgandet blifver tillämpligt äfven eljest, när någon skall af sådan person afföras i arrest eller häkte eller inställas till förhör.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67. 247

127 §.

J ustitierådet Trygg er:

»De i § förekommande orden 'hvad beträffande rikets försvar jämlikt meddelad föreskrift bör hållas hemligt’ synas ej tillräckligt tydligt angifva förutsättningen för tillämpligheten af de däri gjorda straffbestämmelserna. Ett förtydligande är därför af behofvet påkalladt.»

J u stitierådet Gr ef ber g:

»Uppenbarandet af vissa förhållanden till fienden rörande krigsmakten och rikets försvarsverk in. in. eller af underhandlingar, rådslag och beslut i ärende, därå rikets säkerhet eller rätt till främmande makt ligger, är belagdt med straff i 8 kap. 9, 18 och 19 §§ allmänna strafflagen och beträffande krigsmän, så vidt gärningen föröfvas under krig eller eljest under tid, då krigsmakten är mobiliserad, i förslagets 133 §, motsvarande 40 § i gällande strafflag för krigsmakten. För tillämpning af de strängare straffen i dessa paragrafer torde afses, att den brottsliga handlingen företagits i förrädisk afsikt. Förevarande §, hvarmed enligt motiven afses att stadga straff för olofligt uppenbarande af sådana till rikets försvar hörande anordningar, om Indika någon på grund af sin tjänsteställning eller eljest erhållit kunskap och Indika jämlikt meddelad föreskrift böra hållas hemliga, skall komplettera berörda lagrum i allmänna strafflagen och 133 § i förslaget, i den män förbrytelser af nämnda slag icke falla under dessa stadganden utan nu bestraffas efter 25 kap. 16 och 17 §§ allmänna strafflagen samt 143 och 144 §§ i strafflagen för krigsmakten. För tilllämpligheten af föreslagna stadgandet synes sålunda förutsättas, att Konungen jämlikt 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen i statsrådet fattat beslut, att berörda anordningar, Indika röra mobiliseringsplaner, planer för härens och flottans sammandragning eller samverkan samt beskrifningar öfver rikets fästningsverk och minförsvar in. m., skola hållas hemliga. På grund af sådant beslut måste vederbörande anses skyldiga att vid afgifvande af sina rapporter, skrivelser och promemorior eller i öfrigt lämnade meddelanden rörande dessa ämnen pröfva, huruvida någon upplysning bör hållas hemlig och, om så befinnes, vidtaga de åtgärder, som i ty fall blifvit anbefallda, vid äfventyr att eljest göra sig förfallna till straff. Har sålunda en handling af den, som upprättat densamma, förklarats hemlig, torde af Konungens beslut jämväl följa, att det är en hvar, som därmed å tjänstens vägnar tager befattning, förbjudet att genom afskrift, kopia eller utdrag offentliggöra innehållet däraf utan tillstånd af Konungen, som ensam torde äga ingå i bedömande, huruvida handlingen rätteligen

248 Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 61.

bör hemlighållas. Bryter någon häremot synes tjänstefel föreligga och i det fall, att hvad som uppenbarats bort enligt Konungens beslut hållas hemligt, föreslagna stadgandet blifva tillämpligt å tjänstefelet. Straffet, som, i fall förbrytelsen begås genom tryck, är fängelse eller i ringare fall böter, är enligt förslaget, så vidt förbrytelsen ej skett af obetänksamhet eller för egen vinning, straffarbete från och med två till och med sex år eller, om uppenbarandet skett för främmande makt, från och med fyra till och med tio år och kan, då omständigheterna äro synnerligen mildrande, nedsättas till sex månaders straffarbete eller fängelse. Detta straff öfverstiger sålunda betydligt straffet för enahanda förbrytelser i tryckt skrift och jämväl det straff, som stadgats för tjänstefel i allmänhet i 143 och 144 '§§ i nu gällande strafflag för krigsmakten. Redan till följd af denna jämförelse kan ifrågasättas, att straffskalan mildras eller att' åtminstone minimistraffet sänkes, men ett kraftigare skid för sådan åtgärd synes förefinnas därutinnan, att hvad som obehörigen uppenbarats kan vara af så underordnad vikt, att skada näppeligen är att befara, såsom t. ex. då det angår någon oväsentlig brist i en till försvarsverket hörande ledning för belysning eller telefonering och dylikt. Då någon i krigstid eller när rikets krigsmakt är mobiliserad för främmande makt uppenbarar sådant, som enligt hvad i 127 § sägs bör hållas hemligt, kan enligt 177 §, äfven i det fall att förbrytelsen skett af obetänksamhet, lindrigare straff än straffarbete i åtta år ej följa å förbrytelsen, hvilket straff under vissa förhållanden, såsom då hvad som uppenbarats varit oväsentligt eller af förbrytelsen uppkommit ringa eller ingen fara, är föga rimligt.»

Justitieråden Claeson, Lindbäck och Herslow:

»Med hänsyn till de bestämmelser, som meddelats rörande s. k. hemliga handlingar, synas tvenne uppfattningar möjliga beträffande denna §, den ena att för §:ns tillämplighet allenast förutsättes, att fråga är om en sådan handling, som af vederbörlig myndighet blifvit försedd med påskriften »hemlig», oafsedt om nämnda åtgärd varit berättigad eller icke, och den andra, att härjämte förutsättes, att handlingen verkligen tillhör någon af de kategorier, som upptagits i den hemliga förteckning å handlingar af beskaffenhet att höra hemlighållas, hvilken med kungl. cirkuläret den 14 juli 1899 öfverlämnats till vederbörande. Kommitténs motiv lämna icke något svar på frågan, hvilkendera af dessa uppfattningar är den riktiga; men med fästadt afseende å det jämförelsevis stränga straff, som i §:n innehålles, torde få antagas, att den senare tolkningen är den af kommittén åsyftade. Ett åsidosättande af påskriften »hemlig» innefattar visserligen äfven i det förra fallet ett straffbart förfarande, men straffet

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

torde i tv fall böra bestämmas enligt 130 §. För att emellertid förekomma, att äfven i ett dylikt fall 127 § skulle kunna tillämpas, synes erforderligt, att uttrycket »jämlikt meddelad föreskrift» utbytes mot något uttryck, hvarigenom tydligen må framstå, att här endast är fråga om olofligt uppenbarande af sådan handling, som i öfverensstämmelse med tryckfrihetsförordningens föreskrifter och därå grundade bestämmelser förklarats vara hemlig.»

Justitieråden Grefberg, Claeson, Lindbäck och Hersloiv:

»I fråga om denna § har kommittén med rätta påpekat att, för att den däri intagna bestämmelse skall medföra åsyftad verkan, tydligen erfordras, att äfven den, som upphört att lyda under strafflagen för krigsmakten och därefter uppenbarar sådant, hvarom han under sin tjänstgöring vid krigsmakten erhållit kunskap, men som enligt meddelad föreskrift bör hållas hemligt, därför varder underkastad ansvar. De bestämmelser, som härom kunna erfordras, har emellertid kommittén ansett böra hafva sin plats icke i strafflagen för krigsmakten utan i den allmänna strafflagen. Påtagligen bör dock straffet blifva detsamma, vare sig det olofliga uppenbarandet sker, medan gärningsmannen tillhör krigsmakten, eller först efter det hans tjänstgöring därvid upphört. Vid sådant förhållande synes därför något hinder icke böra möta att äfven i det senare fallet bestämma straffet erdigt strafflagen för krigsmakten. I öfverensstämmelse med motsvarande stadgande (69 §) i den nya norska militärstrafflagen, synes följaktligen tillämpligheten af denna § böra utvidgas, så att densamma må komma att omfatta äfven nu ifrågavarande fall, i hvilken händelse erforderligt tillägg härom bör göras i 2 kap.»

128 §.

Högsta domstolen:

»Då meningen torde vara, att det i §:n omförmälda förbud skall vara utfärdadt af Konungen (jämför 3 § 10 mom. tryckfrihetsförordningen), är ett förtydligande af §:n i denna riktning erforderligt.»

134 §.

Justitierådet Herslow:

»En utländsk militärperson, som tillhör krigförande fientlig afdelning samt utan förklädnad och utan att begagna sig af falsk förevändning intränger på svenska krigsmaktens operationsområde för att inhämta upp- Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Höft. 32

250 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 67.

lysningar angående dennas företag, lärer rimligen icke kunna anses såsom spion, äfven om han på annat sätt, såsom väl ligger i sakens natur, söker

1 möjligaste mån förhemliga sitt förehafvande. Då andra momentet i denna §, enligt sin ordalydelse, kan gifva anledning till en motsatt uppfattning, torde samma moment erfordra en något förändrad redaktion.»

148 §.

Justitieråden Trygger, Claeson, Lindbäck och Herslow:

»2 mom. bör utgå, enär ifrågavarande rymning svårligen lär kunna anses såsom ett brott. Klart är emellertid, att, oberoende af särskilt stadgande, rymd krigsfånge, som ertappas, kan underkastas de strängare åtgärder för hans kvarhållande, som på grund af rymningen befinnas erforderliga.

Justitierådet Grejberg:

»Motivet till bestraffning af krigsfånge, som under de i 2 mom. angifna förhållanden söker rymma, men ertappas, är enligt hvad kommittén anfört, att straffet skall betaga honom lusten att förnya ett dylikt försök. Något annat motiv torde ock svårligen kunna uppvisas, enär gärningen i och för sig icke innebär någon brottslighet utan är en naturlig följd af en otillräcklig bevakning, hvaraf fången bör hafva både rätt och plikt att begagna sig. Då vid sådant förhållande det synes föga billigt att för ifrågavarande försök stadga något som helst straff, samt det af kommittén föreslagna straffet näppeligen kan medföra åsyftad verkan, hemställes, att

2 mom. måtte uteslutas.»

154 §.

Justitierådet Lindbäck:

»Af den i 153 § föreslagna likställighet mellan krigsmän och vid krigsmakten anställda civila ämbets- eller tjänstemän torde följa, att bestämmelserna i förevarande 154 § böra vinna tillämpning jämväl å bemälde ämbets- och tjänstemän vare sig de sinsemellan eller i förening med krigsmän träffa öfverenskommelse att rymma.»

157 §.

Justitierådet Gr ef berg:

»Enär här afsedda bestämmelser i 5 kap. synas blifva tillämpliga å värnpliktig, som, tillhörande första uppbådet, underlåtit att ställa sig ve-

251 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

derbörlig inkallelse till efterrättelse, torde stadgandet gifvas den lydelse att för ifrågavarande straffs tillämplighet förutsattes, att sådan kallelse ej ägt ruin.»

160 §.

Justitierådet Trygger:

»Det har sannolikt berott uteslutande på en felaktig redigering af förevarande §, att af ickekrigsman begånget våld eller annan misshandel, hvarom talas i 85 §, alltid — således äfven i det fall, hvarom med afseende å krigsman stadgas i 81 § — träffas af den strängare ansvarsbestämmelsen i 160 §, därest brottet skett under de i sistnämnda § nämnda omständigheter.»

Justitieråden Grefberg, Claeson, Lindbäck och Herslow:

»Uppenbarligen afser hänvisningen till 85 § endast, att, ifall någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, begår våld eller misshandel å sådan krigsman, som öfver honom har befälsrätt, i eller för den våldfördes ämbete eller tjänst, förevarande § skall tillämpas. Då emellertid 85 § jämväl handlar om våld, som icke skett i eller för ämbetet eller tjänsten, samt enligt hänvisningen således äfven brott af sistnämnda slag skulle bestraffas efter förevarande §, bör ändring härutinnan vidtagas.»

167 §.

Justitieråden Trygger, Claeson, Lindbäck och Herslow:

»Formuleringen af 1 mom. angifver icke med tillräcklig tydlighet (jämför §§ 106 och 166), att meningen är, att mom. skall tillämpas, såväl när det tillgripnas värde icke går öfver femton kronor som när detta är fallet.

I 2 inom. synes jämväl försök till rån böra upptagas, så att någon tvekan ej uppstår om att äfven rånförsök afses (jämför 107 §).»

Justitierådet Lindbäck:

»Härjämte anser jag att, lör ernående af ökad tydlighet, i andra momentet bör utsättas det lagrum i allmänna strafflagen, 21 kap. 2 § 3 punkten, efter hvilket den brottslige skall straffas.»

Justitierådet Grefberg:

»För straffbarheten efter denna §, hvilken likasom 166 § är tilllämplig å eu hvar, oberoende af nationaliteten, då tillgreppet sker inom område, som omförmäles i 8 §, förutsattes, att den, från hvilken tillgreppet föröfva», skall af sår eller sjukdom vara urståndsatt att sin egendom värja. Fnär förslagets hufvudsakliga syfte är att städja rofferier och plundringar

252 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

af sådana nidingar, Indika, enligt hvad erfarenheten visat, i afsikt att begå dylika brott hålla sig i grannskapet af de krigförande, synes själfva Ullgreppet, eller rånet i och för sig böra beläggas med straff, som här föreslagits, samt brottslingen således hemfalla under denna § utan hänsyn till frågan, huruvida den sårade eller sjuke är oförmögen att skydda sin egendom. För denna ändring af förslaget talar äfven den omständigheten, att hinder i allmänhet kan möta för utredning af denna fråga, samt att det eljest i vissa fall beror på sådan utredning, om brottet skall höra under krigsdomstol eller allmän domstol.

Den förordade ändringen leder, om den godkännes, till någon jämkning af 2 inom., och bör, till undanrödjande åt all tvekan om straffen, de i 21 kap. 2 § allmänna strafflagen bestämda straff här utsättas, hvarjämte i detta mom. i hvarje fall bör stadgas straff för försök till rån.»

168 §.

Justitieråden Trygger och Claeson:

»En jämförelse med 164 § synes visa nödvändigheten af att i förevarande § uttryckligen uttala, att förutsättningen för dess tillämplighet är, att gärningsmannen haft vetskap om, att egendomen tillhörde krigsmakten eller eljest var för dess behof afsedd.»

justitieråden Gr ef berg, Lindbäck och Her slott’:

»Enär stöld af krigsförnödenheter bestraffas enligt 164 § allenast då brottslingen vet, att egendomen är afsedd för krigsmaktens behof, och de med afseende å verkan af rån och stöld enligt 170 § skärpta straffen för dessa förbrytelser likaledes endast under nämnda förhållande äro tillämpliga, bör jämväl tillämpningen af förevarande § vara beroende däraf, att egendomen, den brottslige veterligen, är afsedd för krigsmaktens behof.»

§ 170.

Justitieråden Trygger och Claeson:

»Tager man i betraktande stadgandet i 102 § 'skedde det _

ställe, där sådan egendom veterligen förvarades, eller visste den brottslige etc.’, måste det i förevarande § använda uttrycket ’den brottslige veterligen’ ge anledning till tvekan, om bär icke af ses en strängare fordran på bevisning om den brottsliges vetskap än i förstnämnda §. De följande orden i förevarande § 'och var det tillgripna af beskaffenhet att förbrytaren bort kunna inse, att eu dylik verkan var af brottet att befara undanröja icke denna tvekan, då de ju icke innebära fordran att förbry-

Kungl. Maj:ts ATåd. Proposition N:o 67.

taren verkligen insett denna verkan af brottet. Ett förtydligande af stadgandet bör därför äga rum.»

178 §.

Justitieråden Claeson, Lindbäck och Herslow:

»Hvad som i 1 mom. belägges med straff är, att någon, utan att vara därtill af vederbörande befälhafvare beordrad, företager sig att taga krigsbyte. Denna mening synes tydligare framstå, om uttrycket 'egenmäktigt’ utbytes mot 'obehörigen’.»

Justitierådet Gr ef ber g:

»Af 2 mom. i denna § samt 179 och 180 §§ framgår, att 1 mom. är tillämpligt allenast då afsikt att för egen eller annans räkning undanhålla bytet icke förefinnes, och att endast viss egendom är föremål för krigsbyte under villkor tillika, att denna egendom ej tages från invånare i fientligt land,, hvilken ej tillhör krigförande fientlig afdelning, men när det egenmäktiga förfarandet, som här afses, skall anses vara för handen torde något tydligare, än nu är fallet, kunna uttryckas. Ett antagande att stadgandet hvilar på den förutsättningen, att det icke under något förhållande är tillåtet att utan särskildt tillstånd taga krigsbyte, skulle leda därtill, att den, som deltager i drabbning, icke eljest äger att under drabbningen från fienden taga vapen, ammunition, häst och dylik för krigsändamål användbar egendom. Så är uppenbarligen ej förslagets mening utan fast hellre, att den, som annorledes, än nu är nämndt, tager krigsbyte obehörigen (iller utan särskildt lof, skall bestraffas på sätt föreslagits.»

Justitierådet Lindbäck:

»Då det väl under alla förhållanden torde vara olofligt att, i afsikt att sig eller annan det tillägna, undanhålla något af taget krigsbyte, synes ordet 'olofligen' i 2 mom. böra utgå.»

179 §.

•1 ustitieräden Claeson, Lindbäck och Herslow:

»På grund af 8 §:ns innehåll skall en hvar eljest icke under strafflagen för krigsmakten lydande person, som å valplatsen stjäl från någon, som tillhör svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt och i kriget stupat eller är af sår eller sjukdom urståndsatt att sin egendom värja, åtalas härför vid krigsdomstol och dömas efter krigslag. Enligt

254 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 67.

denna § gäller detsamma, då tillgrepp å valplatsen sker från fiende, som i drabbningen stupat eller af sår eller sjukdom är urståndsatt att sig försvara, för så vidt nämligen den brottslige på grund af 6 § lyder under strafflagen för krigsmakten. Det torde emellertid innebära en väsentlig oegentlighet, att civila marodörer skulle vara underkastade krigslag endast i den mån de förbryta sig mot stupad, sårad eller sjuk, tillhörande den svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt. De skäl, som tala för att sådana marodörer i detta fall straffas enligt krigslag, synas äga lika giltighet, om brottet föröfvas mot stupad, sårad eller sjuk fiende. 179 § afser endast sådan egendom, som ej må göras till krigsbyte. 1 fråga om civila marodörer är tydligen ingen anledning att göra åtskillnad emellan sådan egendom och egendom af annat slag. Med anledning häraf torde dels 8 § kompletteras sålunda, att beträffande tillgrepp af hvarje slags egendom från någon, som stupat eller af sår eller sjukdom är urståndsatt att försvara sig, strafflagen för krigsmakten blifver tillämplig å den, som icke enligt 6 § lyder under1 denna lag, dels ock i förslaget införas å honom tillämpliga straffbestämmelser för sagda brott i öfverensstämmelse med hvad i 179 § 2:dra och 3:dje styckena är beträffande där afsedd särskild egendom för hvarje fall stadgadt.»

180 §.

-Justitieråden Grefbenj, Claeson, Lindbäck och Hers!otc:

»Det torde böra tagas under öfvervägande, huruvida icke, efter föredömet af flera utländska militära strafflagar, i denna § lämpligen borde upptagas en föreskrift af innehåll, att såsom plundring icke skall anses, om med vederbörande befälhafvares tillstånd tages för truppen nödigt behof af lifsmedel, läkemedel, klädespersedlar, foder, dragare eller fordon.»

185 §.

Justitieråd et Lindbäck:

»Beträffande punkt 13 kan anmärkas, att, då 100 § gäller icke allenast egendom, som tillhör krigsmakten, utan äfven egendom, som eljest är afsedd för dess behof, detta förhållande bör mera tydligt angifvas.

Om den vid 178 § 1 mom. gjorda hemställan rörande utbytande af ordet 'egenmäktigt’ mot 'obehörigen’ vinner beaktande, erfordras något förändrad affattning af punkt 23.»

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 67.

188 §.

Justitierådct Grefberg:

»Då präst enligt förslaget lyder under strafflagen för krigsmakten, allenast under det lian är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning, kan anmälan, hvarom nu är fråga, endast förekomma, då präst, som är sålunda tjänstgöringsskyldig,’begår förseelse. Motsvarande stadgande i nu gällande strafflag för krigsmakten har däremot en långt större räckvidd. Han är nämligen under fredstid äfven underkastad straff efter berörda lag, och till följd däraf kan hans undantagsställning bättre förklaras. Den mJ ndighet, till hvilken anmälan skall ske, synes vara vederbörande domkapitel eller, när afdelningen är i fält, ett särskildt fältkonsistorium, hvilken myndighet, i händelse brottet icke är af den beskaffenhet, att domkapitlet skall där öfver döma enligt lagen om straff för ämbetsbrott af präst den 8 mars 1889, har att förfara efter strafflagen för krigsmakten. Något bestämdt fall, då förseelse, hvarom nu är fråga, är belagd med straff såväl i lagen den 8 mars 1889 som i förslaget kan bär ej angifvas. Anmälningsskyldigheten har visserligen föga praktisk betydelse i det afseendet, att den antagligen sällan kan förekomma, men i händelse anmälan sker, leder den därtill, att den prästerliga myndigheten skall handskas med krigslagarna och pröfva hvad näpst, som för krigstuktens upprätthållande bör tilldelas prästen. Enär eu sådan pröfningsrätt ej lämpligen bör tillkomma denna myndighet samt något talande skäl icke föreligger för att fritaga präst från befälhafvare^ bestraffningsrätt, hemställes, att förevarande^ måtte ändras därhän, att bestraffningsrätt icke tillkommer befälhafvare^ så vidt förseelsen faller under domkapitlets domsrätt enligt lagen den 8 mars 1889. & °

Af förslagets lydelse följer, att befälhafvare!! har att ingå i pröfning, om prästs förseelse emot strafflagen för krigsmakten skall ådraga honom disciplinstraff och, där så finnes, göra anmälan hos den prästerliga myndigheten. I annat fall åligger det befälhafvare!! att förfara enligt föreslagna 204 § och det beror sålunda på hans pröfning, huruvida målet skall öfverlämnas till den prästerliga myndigheten eller krigsdomstol. Om målet hänskjutes till förstnämnda myndighet, lär denna icke vara bunden af befälhafvarens pröfning utan skäll, därest brottet befinnes icke kunna försonas med disciplinstraff, antingen ådöma det strängare straffet eller i sm ordning öfverlämna målet till krigsdomstol. Stadgandet kali sålunda leda till förvecklingar och i denna omständighet ligger äfven anledning att ändra detsamma. to

256 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Justitierådet Her slott):

»Med anledning af hvad jag vid 6 § anmärkt mot den militära strafflagens tillämplighet å präst i vissa fall, hemställes, att nu ifrågavavarande § måtte uteslutas ur förslaget.»

202 §.

Högsta domstolen: #

»Då strafflagen för krigsmakten uppenbarligen lika litet kan beröfva Konungen en bestraffningsrätt i disciplinmål, hvilken tillkommer honom enligt regeringsformen, som gifva ökad helgd åt den rätt, Konungen i nämnda hänseende grundlagsenligt äger, saknas skäl för att i lagen upptaga det i förevarande § gifria stadgandet.»

204 §.

Justitieråden Grof ber g, Claeson och Herslow:

»Orden 'efter hållet'förhör’ torde böra utgå. Visserligen skall enligt föregående § dylikt förhör i regeln hållas, men då det icke synes osannolikt att i vissa fall till följd af tillfälliga omständigheter dylikt förhör omöjligen kan äga rum — den tilltalade kan t. ex. af någon anledning ej 'inställas till förhöret — bör väl denna omständighet icke utgöra ett ^absolut hinder för befälhafvaren att hänskjuta målet till omedelbar behandling af krigsrätt.»

207 §.

Justitierådet Trygger: ,

»Med 'slutligt utslag’ torde här förstås 'laga kraftvunnet utslag. Då emellertid terminologien i lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken den 14 juni 1901 år en annan, bör man här uttryckligen ut säga hvad för slags utslag som verkligen afses.»

Justitieråden Grejberg, Claeson, Lindbäck och Herslow:

»Visserligen borde det vara klart, att i det i 3 mom. af denna § omförmälda fall befälhafvare, som ålägger disciplinstraff, bör härom underrätta den domstol, inför hvilken den häktade står tilltalad, hvarigenom domstolen, i händelse den tilltalade sakfälles för det brott, hvarför han häktats, är i tillfälle att omedelbart i det slutliga utslaget meddela erforderlig föreskrift om straffsammanläggning. Uttrycklig föreskrift om skyl-

257 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 67.

dighet för befälhafvare!! att i sagda fall underrätta domstolen om det ålagda disciplinstraffet synes dock icke böra saknas.»

208 §.

Högsta domstolen:

. . öfverensstämmelse med hvad i förslaget till lag angående ändring

i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar in. m., § 39, stadgats för krigsrätt, torde det böra föreskrifvas, att befälhafvare, som i disciplinmål ålagt. straff, skall i sammanhang med beslutet därom meddela den straffskyldige underrättelse om hvad han har att iakttaga i händelse han icke åtnöjes med beslutet.»

209 §.

Högsta domstolen:

»I likhet med hvad som skett i 27 kap. 1 § rättegångsbalken, synes det lämpligt att här uttala, att, då klaganden vill begagna sig af rätten att inlämna sina besvär till vederbörande befälhafvare, detta inlämnande bör ske före besvärstidens utgång.

Därest anmärkningen vid 202 § iakttages, böra orden i 5 mom. därest icke beslutet tillkommit i den ordning, som i 202 § afses’ utgå.»

210 §.

Justitieråd^ Trygg er och Lindbäck:

»Orden 'mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning hvilka icke finnas påkalla ansvar efter denna lag’ angifva icke med klarhet! huruvida det fordras att förseelsen dock skulle kunnat straffas enligt strafflagen för krigsmakten eller om den rent af ej får falla under någon däri intagen bestämmelse eller om tillrättavisning kan användas såväl i ena fallet som i det andra.»

Förslag till lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten samt hvad i afseende därå iakttagas skall.

2 §•

Högsta domstolen:

»Att uppräkna de särskilda §§ i disciplinstadgan, som skulle genom en nya lagen upphäfvas, är icke blott obehöfligt i betraktande af bestäm- Bih. till Rilcsd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Åfd. 50 Höft. 33

258 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

melsen i sista mom. af förevarande § utan jämväl olämpligt, då den nya lagens antagande synes böra medföra, att Konungen utfärdar en ny disciplinstadga, omfattande såväl de bestämmelser i den nuvarande stadgan, hvilka anses böra bibehållas, som äfven de ytterligare bestämmelser, hvilka kunna anses erforderliga.»

4 §•

Justitierådet Lindbäck:

»Därest någon före nya lagens trädande i kraft begått sadant snatteri, som omtalas i 105 § 1 mom. af förslaget till strafflag för krigsmakten, utan att dock medan den äldre lagen var gällande straffet blitvit bestämdt genom laga kraftvunnet utslag, samt brottet finnes kunna försonas med böter, uppstår frågan, huruvida ansvaret skall utgöra böter eller disciplinstraff, hvithet enligt berörda 1 mom. i 105 § skall för snatteri af ifrågavarande slag träda i stället för bötesstraff. Det riktiga svaret pa denna fråga beror däraf, hvilkendera af straffarterna böter eller disciplinstraff är lindrigast. Då någon föreskrift härom ej finnes vare sig i gällande strafflag för krigsmakten eller i den föreslagna, synes det blifva nödvändigt att, i händelse 105 § 1 mom., såvidt därigenom föreslagits ådömande af disciplinstraff i stället för böter, godkännes, gorå ett tillägg till förevarande §, som angåfve, hvilkendera af dessa straffarter skall

komma till användning i nu omförmälda fall. _

Ett annat till denna § hörande spörsmål, hvars riktiga afgörande understundom torde blifva förenadt med ej ringa svårighet, är, huruvida i vissa fall disciplinstraff, stadgade i äldre lag, skola anses vara svårare eller lindrigare än disciplinstraff, som enligt nya lagen skulle kunna åläggas. Det synes vara eu brist i förslaget, att detsamma icke ånger några allmänna grunder, som i berörda hänseenden kunde tjäna till

ledning.»

7 §•

Justitieråden Trygg er och Gr ef ber g:

»För såvidt meningen är, att, när sträng arrest vid den nya torseelsens begående delvis verkställts, endast i det fall att hvad af strå et återstår öfverskjuter 6 dagar den öfverskjutande arresttiden vid samman lägomin^en skall anses såsom vaktarrest utan skärpning, eller, om återstoden af straffet är förenad med skärpning genom mistning af sängkläder, såsom vaktarrest med skärpning genom liårdt nattläger, synes detta höra till undvikande af missförstånd tydligt utsägas i §.n.»

259 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

9 §•

Justitieråden Trygger, Claeson och Herslow:

»Ett tillägg, sådant som det i kungl. förordningen om nya strafflagens införande § 13 förekommande: 'dock så att den, som efter äldre lag är till frihet från åtal berättigad, njuter den frihet till godo, ändå att brottet efter nya lagen åtalas kunde’, synes böra göras i förevarande §.»

Justitierådet Gr ef ber g:

»Enligt föreslagna stadgandet skall angående tid för åtal å brott, som begåtts, innan nya lagen blifver gällande, afseende göras å det straff, hvarmed brottet i nya lagen belägges. Enär denna regel strider emot den härutinnan gällande allmänna rättsgrundsatsen, att preskriptionstid skall räknas efter ny lag allenast om brottslingen därigenom tidigare åtnjuter befrielse från åtal än enligt äldre lag, bör förslaget härutinnan rättas och till innehållet bringas i öfverensstämmelse med 13 § i kungl. förordningen om nya strafflagens införande in. in. den 16 februari 1864.

Hvad åter angår bestämmelsen därom, att i fråga om tid för verkställande af utslag eller beslut, hvarigenom straff blifvit ådömdt, afseende skall göras å det straff, hvarmed brottet i nya lagen belägges, hvilken bestämmelse återfinnes i nyssberörda §, så kan därmed ej åsyftas annat, än att den i 5 kap. 17 § allmänna strafflagen stadgade preskription af ådömdt straff äfven skall tillämpas, då straff, som i samma § omförmäles eller däremot svarar, ådömts efter äldre lag. Denna tolkning öfverensstämmer väl icke med ordalydelsen, men måste antagas hafva åsyftats, i ty att eljest vore ju meningen den, att, då fråga om preskription föreligger, den äldre domen skall lämnas å sido och afseende göras endast å det straff, hvarmed brottet i allmänna strafflagen belägges, men ett sådant förfarande förutsätter ny undersökning om brottets beskaffenhet och alla regler för en sådan rubbning af laga kraftvunnen dom saknas, då icke fråga är om resning. Först genom allmänna strafflagen infördes preskription af ådömdt straff och till följd däraf erfordrades ett stadgande, som innebar, att denna preskription skulle äfven gälla straff, ådömdt enligt äldre lag, och sålunda tillämpas, när detta straff ej var svårare än straffarbete i två år eller därmed jämförligt straff och i fråga om tjänstebrott utgjorde böter, men sedan den på detta sätt bestämda preskriptionstiden af tio år för verkställighet af äldre domar, vare sig de gifvits efter allmän eller annan lag, numera sedan lång tid tillbaka förflutit, synes mig stadgandet hafva förlorat all betydelse och följaktligen böra här uteslutas.»

260 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Justitierådet Lindbäck:

»I fråga om åtal för brott, som här afses, torde annat stadgande icke vara erforderligt, än att den, som efter äldre lag är till frihet från åtal berättigad, njuter denna frihet till godo, ändå att brottet efter nya lagen kunde åtalas.

Hvad angår frågan om tiden, inom hvilken verkställighet bör följa å utslag eller beslut, hvarigenom straff ålagts för brottslig gärning, föröfvad innan nya lagen blef gällande, torde lagen härutinnan kunna inskränka sig till att angifva, att de i 5 kap. 17 och 18 §§ allmänna strafflagen gifna regler rörande preskription af domar i brottmål skola äga motsvarande tillämpning beträffande utslag eller beslut, som ofvan omförmälas.»

10 §.

Justitieråden Trygger och Lindbäck:

»Stadgande synes jämväl böra gifvas i fråga om verkställighet af tillrättavisning, som eldigt nu gällande strafflag för krigsmakten meddelats men ej kommit till fullbordan, då den nya lagen träder i kraft.»

Justitieråden Claeson och fferslow:

»För såvidt en enligt nu gällande strafflag för krigsmakten ålagd tillrättavisning börjat verkställas, men ej hunnit fullbordas, då den nya lagen träder i kraft, torde verkställigheten böra fortsättas i enlighet med föreskrifterna i äldre lag i analogi med hvad som beträffande disciplinstraff finnes stadgadt i 5 §. Ett tillägg till denna §, innefattande uttrycklig föreskrift härom, synes behöflig!, enär åtskilliga slag af tillrättavisningar enligt nuvarande lag icke upptagits i förslaget.»

Förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstoiar och rättegången därstädes (ten 11 juni 1868.

Justitieråden Trygger och Claeson:

»Onekligt torde vara, att frågan om ny strafflag för krigsmakten på det närmaste står i samband med frågan om krigsdomstolarnas organisation och rättegången vid desamma. Man lär ock utan öfverdrift kunna säga, att de båda stora intressen — försvaret å ena sidan, den medborgerliga säkerheten å den andra — som vid en reform af den militära straff- och processordningen otvifvelaktigt komma att i många fall anses strida mot hvarandra, bäst tillgodoses, om den militära domstolsorganisationen och

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67. 261

processen underkastas statsmakternas afgörande samtidigt med den militära strafflagen.

Då härtill kommer, att antagandet af förslaget till ny strafflag för krigsmakten icke kan anses särskild! brådskande, utan förslaget fast hellre skulle vinna på att få tillgodonjuta frukterna af den för närvarande så aktuella diskussionen af straffrättsliga spörsmål öfver hufvud taget, anse vi oss böra hemställa, att frågan om krigsdomstolarnas organisation och rättegången vid desamma underkastas en fullständig och uttömmande förberedande _ behandling för att därefter i samband med förslag till ny strafflag för krigsmakten framläggas för riksdagen.»

Justitierådet Trygger:

»Därest nu gjorda erinran emellertid icke anses förtjänt af beaktande, lämnas förslaget utan annan anmärkning än att i 69 § 2 mom. utländsk man, hvilken vid krig mellan främmande makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats, synes böra likställas med krigsfånge.»

Justitierådet Herslow:

»ömkligt hade visserligen varit, att den af kommittén upptagna frågan om den militära domstolsorganisationen och processordningen gjorts till föremål för fullständig och definitiv behandling i sammanhang med förslaget om ny strafflag för krigsmakten; men den omständigheten, att så icke skett, synes mig icke utgöra något tvingande skäl till undanskjutande för en obestämd framtid af de nu ifrågasatta reformförslagen.»

. 18 §.

Justitierådet Gr ef ber g:

»Under mom. 1 innefattas alla brott i ämbete eller tjänst vid krigsmakten af dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten eller eljest äro underkastade straff efter samma lag, under villkor att brotten i lagen oinförmälas såsom straffbara på sätt i momentet angifves. Då emellertid alla i ämbete eller tjänst vid krigsmakten begångna brott af dessa personer skola^ höra under krigsdomstol oberoende däraf, huruvida de i lagen upptagits såsom straffbara eller icke, har mom. 2 varit erforderligt. Räckvidden af detta mom. är dock vida större, i ty att här inbegripes äfven fel och förbrytelser i ämbete eller tjänst vid krigsmakten af dem, som enligt 6 § icke skola bestraffas efter ifrågavarande lag i annat fall, än då den brottslige är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning. Formuleringen, att brottet ej upptages såsom straffbart i strafflagen för krigsmakten, är i sistnämnda hänseende ej i och för sig tydlig och kan gifva

262 Kungl. Maj:ts A7åd. Proposition N:o 67.

anledning till tvekan om hvad i 2 mom. härutinnan rätteligen afses. I fråga om sistnämnda ämbets- och tjänstemän skall nämligen stadgandet innebära, att förbrytelser af dem icke upptagas i andra eller tredje delen af lagen såsom straffbara, och i andra fall att förbrytelserna ej alls i nämnda delar af lagen omförmälas såsom straffbara. Hvad i förslaget afses torde exempelvis vinnas genom att mom. 2 erhåller följande förändrade lydelse: 'åtal för fel och förbrytelser i ämbete eller tjänst vid krigsmakten, jämväl i de fall, då den brottslige ej lyder under strafflagen för krigsmakten eller brottet däri icke omförmäles såsom straffbart’.

Då alla ämbets- och tjänstefel äro belagda med straff i 1 och 2 inom., torde 3 mom. affattas så, att det endast kan afse andra brott. 3 mom. skulle, hvad angår besättningen å fartyg, som befinner sig å sjötåg, endast vara tillämpligt i krigstid. Om däremot i fredstid någon af besättningen å fartyg på sjötåg begår brott, som icke enligt 1 inom. tillhör krigsdomstols upptagande, skulle åtal härför anhängiggöras vid allmän domstol. Detta synes dock olämpligt, om fartyget befinner sig på sjötåg utom riket och, då äfven på enkelt fartyg krigsdomstol kan sättas, synes därför ett tillägg böra göras till ifrågavarande moment, hvarigenom detsamma, i öfverensstämmelse med nuvarande 18 § 1 g, erhåller tillämplighet, äfven då brottet föröfvas på sjötåg i fredstid utom riket.

Det torde ej vara tvifvel underkastadt, att äfven i de fall, som icke omförmälas i 86 § af förslaget till strafflag för krigsmakten, krigsdomstol är bättre lämpad än allmän domstol att upptaga envigesbrott emellan de personer, som lyda under strafflagen för krigsmakten, och till följd, häraf hemställes, att * dessa brott, på sätt krigshofrätten och en ledamot i kommittén förordat, fortfarande förklaras höra under krigsdomstol.

1 4 mom. torde vidtagas någon jämkning af redaktionen, hvarigenom tydligt utmärkes, att bestämmelsen om krigsfånge, som begår brott utom riket, är tillämplig fastän han ej står under militärbevakning.»

Justitierådet Lindbäck:

»På sätt redan blifvit inom högsta domstolen anmärkt återgifver mom. 2 icke tydligt den därmed åsyftade mening, och synes denna brist blifva undanröjd, därest momentet erhölle den af justitierådet Grefberg föreslagna lydelse.

Jämväl i öfrigt är jag ense med bemälde justitieråd.»

Justitierådet Claeson ansåg i likhet med justitierådet Grefberg, att mål angående de i nuvarande 18 § mom. e) omförmälda envigesbrott borde fortfarande höra till krigsdomstol.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

263 Justitierådet Herslow förenade sig med justitierådet Grefberg därom att, hvad anginge besättning å fartyg, som befunne sig på sjötåg utom riket, krigsrätt borde äga behörighet att upptaga åtal mot den, som tillhörde sådan besättning, äfven då sjötåget ägde rum i fredstid.

19 Justitieråden Grefberg och Lindbäck:

»Enär fall, då krigsrätt på grund af särskild författning icke är behörig att rannsaka och döma i visst mål, hvarom 18 § handlar, endast kan förekomma i redan gällande författning, torde förslaget något jämkas och bestämmelsen härom lämpligen upptagas i ett särskildt moment. Uttrycket 'gripes eller finnes’ i mom. 2 torde utbytas emot ’ anträffas’.»

60 och 61 §§.

Justitieråden Grefberg, Claeson, Lindbäck och Herslow:

»Enligt ordalydelsen af dessa paragrafer skall brott, hvarom här är fråga, vara lagligen styrkt, innan häktning får äga rum. Uppenbarligen är dock meningen den, att åtgärden må vidtagas, då någon misstänkes att hafva begått brottet och misstanken är grundad på sannolika skäl, hvadan i lagen bör stadgas hvad sålunda afsetts.

Godkännes anmärkningen under 50 § i förslaget till strafflag för krigsmakten, synes häktning för rymningsbrott, som omförmäles i 61 §, alltid kunna följa.»

Justitierådet Lindbäck:

»Den i 61 § gifna bestämmelse om häktning torde, med hänsyn till innehållet af 57 och 153 §§ i förslaget till strafflag för krigsmakten, böra göras tillämplig äfven på ämbets- och tjänstemän, hvarom i samma §§ förmäles och emot hvilka föreligger på sannolika skäl grundad misstanke, att de begått rymningsbrott.»

69 Justitieråden Grefberg, Claeson, Lindbäck och Herslow biträdde den af justitierådet Trygger gjorda anmärkning mot 2 mom. af denna §.

264 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Förslag till lag angående ändring af 1 § i förordningen angående verkställighet i vissa fall af straif, ådömdt genom icke laga kraftägande utslag, den BO maj 1873.

Justitieråd en Trygg er, Claeson och Herslow:

»Förslaget lämnas utan annan anmärkning än att 4 § synes böra förtydligas med anledning äf den ändring, som 1 § undergått.»

Justitieråden Gr ef ber g och Lindbäck:

»I fall vaktarrest med skärpning går i verkställighet, oaktadt åklagaren eller målsäganden besvärat sig, och straffet på dessa besvär ändras till fängelse eller straffarbete, erfordras för afräkning från sistnämnda straff af det redan verkställda arreststraffet en regel, som, på sätt förut i andra hänseenden framhållits, bestämmer förhållandet emellan fängelse samt vaktarrest med skärpning genom hårdt nattläger enbart och i förening med mörkt enrum. I saknad af en regel härom kan föreslagna ändringen af ifrågavarande förordning ej vinna tillämpning beträffande vaktarrest med skärpning, och härigenom skulle, då sådant straff föreligger, förslagets ändamål, nämligen att bereda utväg för den till arrest dömde, som hålles häktad, att icke behöfva i häktet afvakta den tid, då domen vinner laga kraft, väsentligen förfelas.

I likhet med hvad redan blifvit anmärkt anse vi, att 4 § af ifrågavarande lag bör förtydligas med anledning af förevarande förslag.»

Förslag till lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901.

J ustitieråd et Gr ef ber g:

»Såsom hufvudsakligaste skäl för att öfverföra värnpliktig, som straffats på sätt och under sådana omständigheter, som i mom. 3 omförmälas, till särskild afdelning af krigsmakten för att där fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet, har i motiven anförts, att öfrige värnpliktige därigenom befriades från det i disciplinärt hänseende demoraliserande inflytande, som det dagliga umgänget i och utom tjänsten med förbrytaren vore ägnadt att utöfva. Det kan ju icke förnekas, att hvad sålunda anförts har samma giltighet i fråga om sådan värnpliktig, som förut tillhört det fast anställda manskapet, men på grund af enahanda bestraffningar blifvit skild från

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

denna sin anställning vid krigsmakten. Då något skäl, hvarför en dylik värnpliktig skall förflyttas till omförmälda afdelning, allenast i fall han begår ytterligare brott, icke framhållits, hemställer jag, att han skall dit öfverföras, då han skiljes från sin fasta anställning.»

Ur protokollet Erik Öländer.

Bih. till Piksd. Prat. 1908.

1 Sami. 1 Afd. 50 Häft.

266 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 februari 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle, Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

grefve Hamilton, grefve Ehrensvärd,

Malm.

Justitieråden: Billing,

Ramstedt.

Efter gemensam beredning med cheferna för landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementen anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson i underdånighet högsta domstolens genom utdrag ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden den 7 december 1906 inhämtade utlåtande öfver

dels det af särskilda kommitterade upprättade, sedermera inom justitiedepartementet i vissa delar omarbetade förslag till

strafflag för krigsmakten samt de inom departementet utarbetade förslag till

lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten samt hvad i afseende därå iakttagas skall, och

lag angående ändring i vissa delar af förordningen om krig sdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868,

dels ock de af samma kommitterade afgifna förslag till

267 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

lag angående ändring af 1 § i förordningen angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, den 30 maj 1873, samt

lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901, hvilka samtliga förslag bifogats ofvannämnda protokoll.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll yttrade föredraganden:

»De anmärkningar, som mot de remitterade förslagen inom högsta domstolen sålunda framställts, afse, där de ej äro af enbart redaktionell natur, i allmänhet endast detaljbestämmelser, som ansetts böi'a i vissa hänseenden ändras eller fullständigas. Med föranledande af dessa anmärkningar, i den mån desamma synts vara af beskaffenhet att höra iakttagas, har jag låtit förslagen undergå en öfverarbetning, för hvars hufvudsakTiga afvikelser från de remitterade förslagen jag nu går att redogöra.

Hvad först angår förslaget till ny strafflag för krigsmakten, har i 1 § 6:o) till förekommande af en sådan tillämpning af nämnda lagrum, att lots, som under fredstid tillkallats för lotsning af något krigsmaktens fartyg, skulle blifva ansedd som krigsman, uttrycket »då de äro i tjänstgöring vid krigsmakten» utbytts mot »då de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten». Med användande af sistnämnda uttryckssätt torde någon tvekan icke böra föreligga, att annan tjänstgöring här icke afses än den, som omförmäles i förordningen den 29 november 1901 angående personalens vid lots- och fyrinrättningarna tiänstgöring-sskyldighet vid flottan. J 6 ö

I sammanhang härmed har motsvarande ändring vidtagits iämväl i 1 § 7:o). 6 J

Det har inom högsta domstolen ifrågasatts, om ej till krigsmän borde hänföras jämväl vid flottan anställda civila ämbets- och tjänstemän, när de tjänstgöra ombord å krigsmaktens fartyg. Särskildt bär det framhållits såsom egendomligt, att såsom krigsman ej anses å fartyg tjänstgörande mariningenjör, trots det att han har befäl öfver fartygets maskinpersonal, hvilken, äfven da den blott är förhyrd, hänföres till krigsmän.

I afseende å denna anmärkning må framhållas, att flottans tekniska befälspersonal ursprungligen tillhörde flottans militära kårer. Vid mariningenjöistatens bildande ar 1867 erhöll emellertid, enligt hemställan af förvaltningen för sjöärendena, den till nämnda stat hörande personal civil organisation. Att man sålunda frångick den militära formen synes dock icke hafva skett därför, att densamma visat sig olämplig för tjänstens utöfvande, utan endast för att härigenom undgå de olägenheter, som vid en fåtalig militär kår uppstå på grund af trög befordran. Vid den år 1905 verkställda ombildningen af mariningenjörstaten till en mariningenjörkår bi-

268 Kungl. Majts Nåd. Proposition N:o 67.

behölls den civila organisationen, oaktadt tillkallade sakkunnige i sitt den 10 augusti 1904 afgifna betänkande uttalat sig för återinförande af den militära formen icke blott vid mariningenjörpersonalens tjänstgöring ombord å fartyg utan jämväl i öfrigt. Härvid är dock att märka, att de sakkunnige förordat ifrågavarande personals hänförande till krigsmän endast under förutsättning, att därmed inträdande ständigt förmansskap icke skulle afse all flottans personal utan endast den tekniska delen af densamma, liksom, å andra sidan, sjöofficerarna enligt sakkunniges åsikt icke borde komma att utöfva ständigt förmansskap öfver ingenjör af lägre grad. Ett ständigt förmansskap mellan officerskårens och mariningenjörkårens olika grader, som innebure, att en officer af högre grad städse vore förman för en ingenjör af lägre grad och tvärtom, skulle nämligen kunna medföra afsevärda olägenheter. Så t. ex. skulle ombord å fartyg, hvarest vore kommenderad en ingenjör med kaptens grad, men en löjtnant tillfälligt skötte sekondens tjänst, bemälde löjtnant äga befälsrätt öfver ingenjören, oaktadt den senare vore löjtnantens ständige förman.

Då hvad de sakkunnige sålunda anfört beträffande det ständiga förmansskapet synes äga lika giltighet ifråga om ställningen såsom öfverordnad på grund af högre tjänstegrad, torde man följaktligen kunna påstå, att de sakkunniges förslag i själfva verket innebar ett bibehållande af mariningenjörkårens civilmilitära ställning utom beträffande kårens medlemmar inbördes samt i fråga om kårens förhållande till flottans öfriga tekniska personal såsom masldnister, eldare m. fl. En dylik dubbelställning är emellertid i nuvarande lag okänd och synes af praktiska skäl mindre lämplig. Då härtill kommer, att, enligt hvad de sakkunnige själfva vitsordat, saknaden af ställningen såsom krigsman och det därmed följande ständiga förmansskapet öfver underlydande personal hittills icke, såvidt de sakkunnige hade sig bekant, vid något särskild! tillfälle vållat direkt olägenhet, torde tillräcklig anledning saknas att, om också endast beträffande tjänstgöringen ombord å fartyg, för närvarande vidtaga någon förändring i mariningenjörkårens ställning uti ifrågavarande hänseende. Än mindre synes någon dylik förändring vara af omständigheterna påkallad i fråga om öfriga vid flottan anställda civila ämbete- och tjänstemän.

Sedan numera flottan och kustartilleriet sammanfattats under den gemensamma benämningen marinen och kustartilleriet sålunda icke vidare kan sägas tillhöra flottan, har en häremot svarande jämkning af ordalagen i 2 § blifvit erforderlig.

Med anledning af den anmärkning, som framställts mot den föreslagna lydelsen af det i 6 § 6:o) införda stadgandet om i militärhäkte insatta eller å militärsjukhus intagna personers lydnadsplikt under ifrågavarande lag, har åt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

nämnda stadgande gifvits en sådan affattning, att däraf tydligen må framgå, att samma stadgande endast gäller personer, som vid insättandet i häktet eller intagandet å sjukhuset lyda under lagen. Härigenom torde äfven klarare framstå, att den fortsatta lydnadsplikten har enahanda omfattning som förut, så att t. ex. en värnpliktig under dylika förhållanden, äfven sedan han upphört att vara krigsman, fortfarande är i sådan egenskap underkastad straff efter omförmälda lag. Med den förändrade affattning, som stadgandet i fråga skulle erhålla, torde emellertid icke 6 utan 12 § vara den lämpligaste platsen för detsamma, i följd hvaraf stadgandet öfverflyttats till sistberörda §.

På de af en ledamot i högsta domstolen anförda skäl synas vid krigsmakten anställda präster, frånsedt det fall, som afses i 8 §, lämpligen kunna undantagas från lydnadsplikt under strafflagen för krigsmakten, äfven om de äro tjänstgöringsskyldiga vid mobiliserad afdelning. Då under dylik förutsättning det i 6 § 6:o) föreslagna stadgandet, att under lagen lyder enhvar, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning, ändå att han eljest icke skulle lyda under lagen, ej vidare torde vara af någon praktisk betydelse, har nämnda stadgande helt och hållet uteslutits, samt momentet i fråga sålunda inskränkts till en föreskrift, att under lagen lyder i öfrigt enhvar, som med behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg på sjötåg eller mobiliserad afdelning af krigsmakten.

Af de sålunda använda ordalag torde, särskildt vid jämförelse med 1 § 6:o), framgå, att lots, som under fredstid tillkallats för lotsning af krigsmaktens fartyg, lika litet som tull-, karantäns- eller andra tjänstemän, hvilka under längre eller kortare tid måste för sin tjänst vistas ombord, är att hänföra under 6 § 6:o). Att han under dylika förhållanden icke heller kan på grund af 7 § blifva underkastad straff efter strafflagen för krigsmakten, torde vara uppenbart.

Mot sista stycket i 6 § har anmärkts, bland annat, att detsamma hänvisar endast till 2 inom., men att hänvisning lämpligen borde ske äfven till 3 mom. Med hänsyn till affattningen af sistberörda moment synes emellertid af formella skäl hinder möta för en dylik hänvisning. Vill man i sak tillgodose anmärkningens innehåll, torde sålunda enda utvägen vara att göra erforderligt tillägg till 3 mom. I afseende härå tilllåter jag mig emellertid erinra, att kommittéförslaget i detta mom. äfven omnämnde reserv vid krigsmakten, men att bestämmelsen härom vid den föregående omarbetningen i justitiedepartementet uteslöts, då de civilmilitära beställningar, hvartill enligt gällande bestämmelser utnämning sker i reserven, samtliga synas vara att anse som tjänstemän. Något skäl att frångå den sålunda uttalade uppfattningen synes mig icke föreligga, och

270 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

har jag styrkts härutinnan genom inhämtade upplysningar från militära myndigheter, som likaledes funnit det föreslagna tillägget öfverflödigt.

Med anledning af den anmärkning, som framställts mot det i 8 § använda uttrycket »fästning, som förklarats i belägringstillstånd», har nämnda uttryck ersatts med »mobiliserad fästning», hvarmed, såsom vid jämförelse med 4 § framgår, bör förstås fästning, som för annat ändamål än öfning ställes eller är ställd på krigsfot. I sak motsvarar ju detta hvad med uttrycket »belägringstillstånd» här åsyftats. Genom den föreslagna förändringen vinnes fördelen af öfverensstämmelse med lagens terminologi i öfrigt och undvikas de olägenheter, som äro förenade därmed, att uttrycket »belägringstillstånd» i olika reglementen har olika betydelse. I sammanhang härmed har 1 mom. i förevarande § i den af flertalet ledamöter i högsta domstolen angifna riktning förtydligats, så att någon tvekan icke vidare må kunna förekomma, att annat utländskt område här ej åsyftas, än sådant, som är af krigsmakten ockuperade

I fråga om vissa af de i denna § afsedda handlingar har af några ledamöter i högsta domstolen påpekats, att rättsstridigheten af samma handlingar är beroende af, att den handlande icke såsom undersåte i den stat, som för krig med Sverige, eller eljest på grund af befattning i denna stat innehar en sådan ställning, att hans handling från folkrättslig synpunkt är att anse såsom berättigad. Att, såsom dessa ledamöter i sammanhang härmed hemställt, ändra paragrafens affattning, så att däraf uttryckligen må framgå, att tillämpligheten af den i paragrafen gifna regel är begränsad af gällande folkrättsliga bestämmelser, synes dock icke vara erforderligt, då en sådan begränsning, äfven utan särskild föreskrift, torde vara själfklar. Jag erinrar härvid, att i 8 kap. allmänna strafflagen icke finnes någon föreskrift, motsvarande den nu ifrågasatta.

Den anordning af disciplinstraffen, som innehålles i det remitterade förslaget, har, såvidt angår hufvudgrunderna, af högsta domstolens flertal lämnats utan anmärkning, och af de anmärkningar härutinnan, som af två af de i granskningen deltagande ledamöterna i domstolen framställts, har jag ej funnit anledning föreslå någon afvikelse från hvad förslaget i denna del innehåller. De ändringar, som med anledning af gjorda anmärkningar nu verkställts med afseende å ifrågavarande bestämmelser, afse endast mindre väsentliga detaljer. I 23 § har sålunda tillagts en föreskrift, att arrest utan bevakning kan förenas med förbud att emottaga besök. Visserligen må, såsom jag vid förslagets remitterande framhållit, dylikt förbud icke lämpligen kunna meddelas, när arrest utan bevakning undergås å kasernrum. Den oegentlighet, som bibehållandet af ifrågavarande i nu gällande strafflag för krigsmakten förekommande anordning ur likställig-

271 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

hetens synpunkt otvifvelaktigt innebär, torde dock måhända höra tillmätas mindre betydelse än den praktiska olägenheten af att ett arreststraff, som verkställes i eget rum eller tält, ofta nog skulle väsentligen förlora i effektivitet, om den arresterade under alla förhållanden vore oförhindrad att emottaga besök under strafftiden. I sammanhang med denna ändring har 61 § undergått däremot svarande jämkning.

24 § 2 mom. har förtydligats därutinnan, att det ovillkorliga förbudet att deltaga i tjänstgöring för den, som ålagts vaktarrest med skärpning genom . mörkt enrum, uttryckligen förklarats gälla endast så länge sagda skärpning varar.

Den i sista stycket af 24 § förekommande bestämmelsen, att om den, som undergår vaktarrest, tillhör manskapet, han ej må bekomma annan kost, än manskapet vanligen bestås, har på det inom högsta domstolen anförda skäl uteslutits och ersatts med en föreskrift, att den, som undergår vaktarrest, ej må bereda sig eller emottaga bättre underhåll eller större bekvämlighet, än som är förenligt med måttlighet och enkelhet.

Då straffet för rån aldrig kan understiga straffarbete, har, på sätt två ledamöter af högsta domstolen hemställt, nämnda brott uteslutits ur uppräkningen i 30 § 1 mom.

Att det i 30 § 3 mom. förekommande uttrycket »befälsställning» är liktydigt med innehafvande af sådan tjänstegrad, som enligt gällande bestämmelser räknas till befäl eller underbefäl, synes, vid jämförelse särskildt med 31, 33 och 97 §§, icke böra vara tvifvel underkastadt. En omskrifning af detta uttryck, för att därifrån direkt undantaga det i förevarande afseende praktiskt oväsentliga fall, då menig utöfvar tillfällig befälsrätt öfver andra menige — en omskrifning, som af lätt insedda skäl alltid måste blifva mer eller mindre tyngande — torde därför icke kunna anses vara af verkligt behof påkallad. En annan sak är, att, såsom jag tidigare framhållit, för åstadkommande af en likformig tillämplighet af stadgandet i fråga förutsättes, att i afseende å betydelsen af uttrycken befäl och underbefäl arméns samt marinens härutinnan för närvarande sins emellan skiljaktiga tjänstereglementen bringas i nödig öfverensstämmelse med hvarandra.

Jag är ense med de ledamöter af högsta domstolen, som framhållit, att det uppenbarligen icke bör ifrågakomma, att den tid, som för krigsman åtgått för verkställande af straffarbete eller fängelsestraff, eller under hvilken han varit rymd, skall tillgodoräknas honom såsom tjänstetid. Likaledes är jag ense med dessa ledamöter därutinnan, att jag anser olofligt undanhållande böra uti ifrågavarande hänseende likställas med rymning, därvid dock af praktiska skäl torde böra uppställas det villkor, att

272 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

det oloflig undanhållandet varat minst 24 timmar. Jag erinrar i detta sammanhang, att 1907 års generalskommission i sitt den 21 december samma år afgifna betänkande, hvad värnpliktige angår, föreslagit ett tilltaga- i dylik riktning till det stadgande i detta afseende, som innehålles i 27 § 3 mom. i nuvarande värnpliktslag. Hvad åter angår den lämpligaste platsen för ifrågavarande bestämmelser, ansluter jag mig till den uppfattning härutinnan, som af krigslagstiftningskommittén utan meningsskiljaktighet uttalats, och finner jag sålunda, ej anledning biträda den af ifrågavarande ledamöter i högsta domstolen gjorda hemställan, att de i 26 och°65 §§ nu gällande strafflag för krigsmakten och 27 § 3 mom. i värnpliktslagen upptagna stadgande!! måtte återgifvas i den nya lagen.

På sätt i högsta domstolen påpekats, torde affattningen af 4 kap. 12 § allmänna strafflagen icke medgifva en sådan tolkning, att på grund af den i 33 § 1 mom. denna lag förekommande hänvisning afräkning af häktningstid kan äga rum, jämväl då befälhafvare ålagt disciplinstraff. Då emellertid möjlighet att verkställa dylik afräkning äfven i sådant fall torde böra förefinnas, har till sistnämnda moment fogats ett tillägg af innehåll, att hvad i allmän lag finnes stadgadt om tillgodoräknande af häktningstid, skall äga motsvarande tillämpning i disciplinmål.

38 § har till innehållets förtydligande omredigerats i den riktning, som af två ledamöter i högsta domstolen angifvits.

Till undvikande af den missuppfattning af det i 40 § 2 mom. meddelade stadgande, som, på sätt af högsta domstolen påpekats, torde kunna uppkomma genom det däri använda uttrycket »utan tillämpning af hvad i 1 mom. är sagd!», har nämnda uttryck, som för innehållet af momentet icke är af någon väsentlig betydelse, fått utgå. I sammanhang härmed har, i enlighet med hvad af en ledamot i högsta domstolen ifrågasatts, i nämnda moment uttrycklig hänvisning ansetts böra göras jämväl till .36 §.

De af högsta domstolen i fråga om 41 och 43 §§ gjorda erinringar hafva vid öfverarbetningen iakttagits.

Med anledning af den anmärkning, som mot 50 § 1 mom. framställts, att det däri för officer eller underofficer stadgade straffet för rymning eller afsättning, särskildt i jämförelse med de i 2 mom. för enahanda förbrytelse af manskap föreslagna straff, synes allt för lindrigt, har straffet i 1 mom. höjts till afsättning samt fängelse. I anslutning härtill har för det fall, som afses i 51 § 1 mom. 2:dra punkten, minimitiden för fängelsestraffet föreslagits till 6 månader. Då det, på sätt af högsta domstolen påpekats, tydligen är beroende på ett förbiseende, att den i lista punkten samma moment stadgade strängare straffskalan icke begränsats att gälla allenast anstiftare, har erforderlig rättelse härutinnan vidtagits.

273 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

De i 52 § inskjutna orden »utan att äga laga förfall» hafva på de åt högsta domstolen anförda skäl ansetts böra åter utgå. Att emellertid denna uteslutning är af enbart formell natur, framgår af hvad i högsta domstolen anförts.

Då med 56 § ingalunda kan hafva afsetts att stadga något förbud för krigsman, som gjorts till krigsfånge i en mot riket krigförande stat, att emottaga frihet på villkor att icke vidare under kriget bära vapen mot denna stat, utan frigifning på dylikt villkor torde böra anses såsom laga förfall för underlåtenhet att åter anmäla sig till tjänstgöring vid krigsmakten, synes följaktligen någon tillämpning af 56 §' å dylik frigifven ej böra kunna ifrågakomma. Till undvikande af hvarje tvifvel härutinnan har emellertid genom inskjutandet af ordet »förfallolöst» framför »underlåter» utryckligen betonats, att för paragrafens tillämplighet förutsättes frånvaron af laga förfall.

Särskild t med hänsyn till att vid krigsmakten anställd präst, enligt hvad nu föreslagits, icke skulle lyda under strafflagen för krigsmakten, ens .då han är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning, har ett förtydligande af 57 § befunnits erforderligt, så att någon tvekan icke må kunna råda, att här endast är fråga om sådan gärningsman, som enligt 6 § lyder under strafflagen för krigsmakten. I sammanhang härmed har paragrafen i fråga, delvis omredigerats i syfte att det klarare må framstå, att hänvisningen till de förut i detta kapitel meddelade bestämmelser om krigsman gäller sådan, då han är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning.

Med anledning af högsta domstolens anmärkning, att bestämmelserna i 58 och 59 §§ synas böra tillämpas jämväl å sådan gärningsman, som omtalas i 57 §, har till sistnämnda § fogats ett tillägg, hvarigenom hvad i förstberörda båda §§ stadgats om krigsman förklarats skola äga motsvarande tillämpning, ifall brott, som i nämnda §§ sägs, begås af någon, hvarom i 57 . § förmäles. I följd af ifrågavarande tillägg till den ^nuvarande 57 § har det ur formell synpunkt ansetts lämpligast att nedflytta samma § efter de nuvarande 58 och 59 §§.

På grund af högsta domstolens hemställan har hvad i 60 § staddas om krigsmän utsträckts att gälla äfven beträffande i 62 § omförmälda personer, dock. under enahanda fortsättning, som gäller för tillämpligheten af nämnda §. i öfrigt, eller att förbrytelsen sker efter vederbörlig inkallelse till tjänstgöring vid krigsmakten.

I afseende å 72 § har af högsta domstolen anmärkts, att tillfyllestgörande skäl saknas för att straffmaximum för brott af där afsedda beskaffenhet, då omständigheterna äro synnerligen försvårande, skulle

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sand. 1 Afd. 50 Häft. 35

274 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

utgöra straffarbete i två år, medan 10 ka]). 14 § allmänna strafflagen för motsvarande fall möjliggör ådömande af dylikt straff i fyra år. Härvid har af högsta domstolen särskild! framhållits, att förevarande § saknar motsvarighet i krigsartiklar na och sålunda är afsedd att komma till användning jämväl under krig och därmed likställd! förhållande. Denna anmärkning har ansetts böra föranleda därtill, att i 12 kap. efter 158 § inskjutits en ny § af innehåll, att för brott, som i 72 § sägs, ma, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, straffet höjas till straffarbete i högst fyra år. Denna bestämmelse skulle sålunda blifva tillämplig i fråga om här afsedda brott, da de föröfvas i krigstid eller eljest under tid, då rikets krigsmakt är mobiliserad.

Ett förtydligande af de i 76 § 2 mom. förekommande uttrycken »samlad trupp» och »del af besättning» i den af tre ledamöter i högsta domstolen angifna riktning torde knappast kunna lämpligen åstadkommas annorledes än genom utsättande af något visst minimiantal af närvarande, för att det i momentet stadgade strängare straffmåttet skulle vara tillämpligt. En dylik begränsning måste dock blifva helt och hållet godtycklig. Det har därför synts lämpligare att, med bibehållande af uttrycket »samlad trupp» i den betydelse, som i kommittémotiven angifvits, ersätta uttrycket »i närvaro af‘dess besättning eller del af densamma» med »i närvaro af någon bland besättningen».

Med anledning af den ovisshet, som i praxis yppats, huruvida förolämpning, som sker i skrift, är hänförlig under 90 § i nu gällande strafflag för krigsmakten eller icke, och då, på sätt vid granskningen i högsta domstolen framhållits, det svårligen torde kunna anföras något skal, hvarför ifrågavarande slags förolämpning, blott emedan den skett i skrift, skulle undandragas strafflagen för krigsmakten och underkastas den allmänna strafflagen, har den däremot svarande 82 § i förevarande förslag erhållit en ändrad redaktion, hvarigenom jämväl förolämpande yttranden

1 skrift uttryckligen hänförts under paragrafens straffbestämmelser. 1 sammanhang härmed har motsvarande ändring vidtagits i 91 §.

1 enlighet med högsta domstolens hemställan har innehållet i 90 g

2 inom. ändrats till en föreskrift, att officer eller underofficer, som för brott, hvarom sägs i denna §, undergått fängelsestraff och inom fem åi efter straffets fullbordande ånyo gör sig skyldig till sådant brott, skall, ändå att brottet i fråga ej anses böra medföra straff svårare än fängelse, tilllika dömas till afsättning. Visserligen må detta, särskildt i förhållande till det ursprungliga kommittéförslaget, innebära en väsentlig begränsning af stadgandets räckvidd, men å andra sidan har därmed vunnits fördelen af en objektiv norm för paragrafens tillämplighet i stället för det

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

ursprungligen föreslagna villkoret, att den brottslige pröfvats hafva genom sitt förfarande förspillt den aktning och tillit, som bör tillkomma hans befälsställning. Att, såsom af en ledamot i högsta domstolen ifrågasatts, upptaga en hänvisning till detta fall i BO § 1 mom. synes emellertid knappast vara erforderligt.

På sätt högsta domstolen hemställt, har 93 § delvis omredigerats i syfte, att ur paragrafens lydelse tydligt må framgå, att däri är fråga om det fall, att den våldförde eller förolämpade ej är i förhållande till den brottslige vare sig öfverordnad eller underordnad.

Andra punkten i 98 § 1 mom. har erhållit en delvis förändrad affattning i syfte att momentet i fråga må komma att omfatta äfven det fall, att bortledande af elektrisk ström i skadegörelseuppsåt sker från elektrisk anläggning, som användes för krigsmaktens behof, utan att den dock tillhör krigsmakten. Motsvarande omredigering har i sammanhang härmed vidtagits i 103 §.

Med hänsyn till den anmärkning, som framställts mot förslaget att låta snatteri i de i 102, 103 och 104 §§ omförmälda fall kunna umgällas med disciplinstraff, har den i 105 § ifrågasatta bestämmelsen härom uteslutits. I öfverensstämmelse härmed har motsvarande uteslutning skett i 107 § 2 mom.

I 1 mom. sistnämnda § har bland däld omförmälda brott upptagits jämväl bedrägeri och annan oredlighet. Härigenom skulle, såsom lämpligen synes böra vara förhållandet, krigsdomstol blifva behörigt forum för åtal mot under strafflagen för krigsmakten lydande personer, hvilka beträffande krigsmakten tillhörig eller för dess behof afsedd egendom göra sig skyldiga till brott af nu ifrågavarande beskaffenhet, icke blott då brottet föröfvas i fält eller under därmed jämförliga förhållanden (se 18 § 3:o förslaget till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868), utan jämväl i öfrigt, så framt ej målet tillhör kammarrättens upptagande.

De vid granskningen i högsta domstolen i fråga om 112 och 113 §§ gjorda erinringar hafva ansetts böra iakttagas. I 112 § har sålunda med det fall, att ingen eller ringa skada af förseelsen uppkommit, likställts det fall, att omständigheterna eljest äro synnerligen mildrande. I 113 § 1 mom. har tillagts en föreskrift, att, om omständigheterna äro synnerligen mildrande, den brottslige må dömas, om han är officer eller underofficer, till mistning af ämbete eller tjänst på viss tid och, om han hör till manskapet, till fängelse.

Med hänsyn till den likställighet, som i 88 och 89 §§ föreslagits mellan skiltvakt eller krigsman, hörande till sådan vakt, patrull eller af-

276 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

delning, som i nämnda §§ afses, å ena, samt till krigsmaktens polisväsende hörande personer, å andra sidan, har i enlighet med hvad två ledamöter i högsta domstolen hemställt, tillämpligheten af 121 § utvidgats till att omfatta hvarje fall, då någon skall af person, hörande till krigsmaktens polisväsende, afföras i arrest eller häkte eller inställas till förhör.

Mot det i 127 § 1 mom. förekommande uttrycket »hvad beträffande rikets försvar jämlikt meddelad föreskrift bör hållas hemligt» har anmärkts, att samma uttryck icke med tillräcklig tydlighet angifver förutsättningen för, att de i paragrafen gifna straffbestämmelser skola vara tillämpliga. I anledning af nämnda anmärkning har uttrycket i fråga ändrats till »hvad beträffande rikets försvar bör på grund af Konungens beslut hållas hemligt». Genom en dylik närmare anslutning till de i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen använda ordalag vinnes till en början full klarhet, att för stadgandets tillämplighet förutsattes tillvaron af ett sådant af Konungen fattadt beslut, hvarom i sistnämnda lagrum förmäles. Men med den sålunda föreslagna formuleringen af 127 § torde äfven med erforderlig tydlighet framgå, att sedan på grund af ett dylikt af Konungen meddeladt beslut en handling af vederbörlig myndighet betecknats såsom hemlig, hvarje olofligt uppenbarande af innehållet i samma handling är underkastadt straff enligt förevarande paragraf, oafsedt om härvid myndighetens uppfattning af handlingens innehåll varit riktig eller icke. Någon betänklighet att tillämpa ifrågavarande paragraf äfven i det fall, att det olofliga uppenbarandet afser en handling, som med en riktig tillämpning af Kungl. Maj:ts beslut icke bort rubriceras såsom hemlig, synes desto mindre böra föreligga, som brottet i dylikt fall torde i regel böra anses hafva begåtts under synnerligen mildrande omständigheter, och straffskalan i hvarje händelse är så vidsträckt, att då brottet skett af obetänksamhet och ej för egen vinning, straffet kan stanna vid en dags arrest utan bevakning. Med obetänksamhet i sistnämnda fall har emellertid ansetts böra likställas oförstånd, så att den, som väl handlat efter öfvervägande, men på grund af en felaktig tolkning af gällande bestämmelser angående hemliga handlingar, äfven skulle kunna undslippa med disciplinstraff.

Vidare har, i enlighet med den af fyra ledamöter i högsta domstolen gjorda hemställan, till förevarande § fogats ett nytt moment af innehåll, att hvad i paragrafen förut stadgats skall äga tillämpning äfven å den, som, efter det han upphört att lyda under strafflagen för krigsmakten, olofligen uppenbarar innehållet i sådan hemlig handling, hvarom han under sin föregående tjänstgöring vid krigsmakten erhållit kunskap. Då i dylikt fall uppenbarandet sker för främmande makt under krigstid eller eljest under tid, då krigsartiklarna äro tillämpliga, bör naturligtvis den

277 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

brottslige drabbas af enahanda ansvar, som i 177 § stadgats beträffande under strafflagen för krigsmakten lydande personer. Ett tilllägg i dylikt syfte har därför gjorts till sistberörda §. Med anledning af de sålunda till 1 -7 och 177 §§ gjorda tillägg erfordras tydligen, att ifrågavarande fall upptagas i 2 kap. Detta har ansetts lämpligast ske genom ett tillägg till 7 §.

128 § har omredigerats i den af högsta domstolen angifna riktning, hvarigenom vunnits närmare öfverensstämmelse med ordalagen i § 3 inom. 10 tryckfri hetsförord n ingen.

På det af högsta domstolen anförda skäl har det föreslagna 2 mom. i 148 § uteslutits.

Det i 153 och 156 §§ förekommande uttrycket »fästning som förklarats i belägringstillstånd» har ersatts med enbart »fästning». Af de i 5 § angifna förutsättningarna för krigsartiklarnas tillämplighet följer ju, att hvarje fästning i dylikt fall måste vara mobiliserad.

Den af högsta domstolen påpekade felaktighet i afseende å redigeringen af 160 § i det remitterade förslaget (161 § 1 mom. i nu föreliggande förslag) har afhjälpts. 1 sammanhang härmed och i anledning af den inskjutna^ nya 159 § har förstnämnda § sammanslagits med den närmast efterföljande till en §.

Med anledning af den vid 179 § gjorda anmärkning har till 166 § fogats ett nytt moment af innehåll, att den i sistberörda § meddelade straffbestämmelse skall vara tillämplig äfven å den, som utan att tillhöra svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt å valplatsen föröfvar tillgrepp från någon, som tillhör krigförande fientlig afdelning och i kriget stupat. Då 166 § tillhör de §§, som uppräknas i 8 §, blir sålunda ifrågavarande bestämmelse utan vidare tillämplig å en hvar, som å krigsskådeplats inom riket eller å ockuperadt utländskt område på angifvet sätt förbryter sig, ändå att han icke enligt 6 § lyder under strafflagen för krigsmakten. Motsvarande tillägg har likaledes gjorts till 167 § i fråga om där afsedda brott, och gäller härom detsamma, som beträffande tillägget till 166 § anförts. Förevarande kapitel har synts vara lämpligare plats för ifrågavarande bestämmelser än det föreslagna 15 kapitlet. De i sistnämnda kapitel behandlade brott äro sammanförda under rubriken olofligt krigsbyte _ och missbruk af vapenmakten i krig, hvilken rubricering tydligen angifver, att gärningsmannen förutsättes tillhöra krigsmakten. En civil marodör, som föröfvar tillgrepp från stupad eller sårad fiende, synes däremot böra straffas för tjufnadsbrott i likhet med den, som stjäl från stupad eller sårad, tillhörande svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt. Valet af kapitel har betydelse, bland annat, med afseende å iteration och ådömande af förlust af medborgerligt förtroende.

278 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No SI.

Formuleringen af 1 mom. i 167 § har, i enlighet med den därom gjorda hemställan, ändrats så till vida, att däri uttryckligen angifvits,. att straffbestämmelsen i fråga är tillämplig, äfven då värdet af det tillgripna ej öfverstiger femton kronor. I 2 mom. samma § har för undanrödjande af hvarje tvekan rörande bestämmelsens räckvidd upptagits jämväl försök till rån.

I 168 § har såsom förutsättning för tillämpligheten af den däri gifna straffbestämmelse tillagts, att den brottslige vet, att den rånade egendomen tillhör krigsmakten eller är afsedd för dess behof. Nödvändigheten af detta tillägg framgår, såsom påpekats, vid jämförelse med 164 och 170 §§.

Med anledning af hvad beträffande 180 § i högsta domstolen anförts, har efter 1 inom. i samma § inskjuta ett nytt moment af innehåll, att såsom plundring icke skall anses, om tillägnandet allenast omfattar lifsmedel, läkemedel, klädespersedlar, bränsle, foder, dragare eller fordon och icke öfverstiger det nödiga behofvet härutinnan. Nämnda moment har affattats i hufvudsaklig öfverensstämmelse med en i den tyska militärstrafflagen förekommande motsvarande bestämmelse.

Om vid krigsmakten anställd präst icke ens under tjänstgöring vid mobiliserad afdelning ställes under krigslag, är tydligen 188 § icke vidare behöflig. I sammanhang med denna §:s borttagande har till undvikande af rubbning i paragrafföljden nästföregående § uppdelats i två §§.

I 191 § 2:o) har tillagts beväringsbefälhafvare vid flottans stationer, indika befälhafvare jämväl ansetts böra äga oinskränkt bestraffningsrätt i disciplinmål. Vidare har till vinnande af nödig öfverensstämmelse med kungörelsen angående organisationen af marinstaben den 81 december 1901 i 3:o) samma § »chefen för flottans stab» ändrats till »chefen för marinstaben». Slutligen har i 4:o) omförmälda § i anledning af nyligen vidtagen ändring i reglementet för marinen efter »afdelningschef» inskjutits »flottiljchef».

I enlighet med högsta domstolens enhälliga hemställan har 202 § i det remitterade förslaget uteslutits. Häraf föranledes en jämkning af paragrafnumren å efterföljande §§.

Orden »efter hållet förhör» i 204 (203) § hafva, i anledning af hvad härom i högsta domstolen anmärkts, fått utgå. Enahanda uteslutning har i sammanhang härmed företagits i 189 §. Att dessa uteslutningar icke innebära någon ändring i afseende å befälhafvares skyldighet enligt 203 (202) § att hålla förhör, är uppenbart.

Jag är visserligen fullt ense med de ledamöter i högsta domstolen, som framhållit, att den befälhafvare, som i det i 207 (206) § 3 mom. omförmålda fåll ålägger disciplinstraff, bör vara skyldig att härom underrätta

279 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

den domstol, inför hvilken den häktade står tilltalad. Men äfven om uttrycklig föreskrift om denna skyldighet anses erforderlig, torde strafflagen för krigsmakten i alla händelser icke vara rätta platsen för en sådan föreskrift, utan synes densamma i sådant fall snarare höra införas i vederbörligt tjänstereglemente.

208 (207) och 209 (208) §§ hafva underkastats smärre jämkningar i de af högsta domstolen påpekade afseenden.

Ufriga beträffande strafflagsförslaget vidtagna förändringar äro af uteslutande redaktionell art och torde ej erfordra särskild! omnämnande.

Slutligen vill jag i afseende å de vid 69 och 72 §§ inom högsta domstolen gjorda anmärkningar och erinringar framhålla, att jag fullkomligt delar den inom domstolen uttalade uppfattning rörande nödvändigheten af att lagstiftningsåtgärder snarast möjligt vidtagas till stäfjande af den antimilitaristiska agitation, som i synnerhet genom spridande af tryckta skrifter sker bland värnpliktige och öfrig! manskap vid krigsmakten. Till denna fråga anhåller jag emellertid att få i annat sammanhang framdeles återkomma, jämväl i deri mån en dylik lagstiftning tilläfventyrs kan komma att beröra strafflagen för krigsmakten.

Ett antagande af ifrågavarande förslag föranleder, att lagen den 16 juni 1906 om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster bör undergå en mindre jämkning. Äfven till denna fråga anhåller jag få framdeles återkomma.

Beträffande förslaget till lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten samt hvad i afseende därå iakttagas skall har, i eldighet med högsta domstolens hemställan, uppräkningen af de särskilda §§ i nu gällande disciplinstadga, som skulle genom den nya strafflagen upphäfvas, uteslutits ur 2 §.

9 § har omredigerats i enlighet med den uppfattning, som uttalats af flertalet af de i granskningen deltagande ledamöterna i högsta domstolen.

Till 10 § bär fogats ett nytt moment, innehållande en regel för verkställighet af meddelad tillrättavisning, som blifvit påbörjad, innan den nya strafflagen för krigsmakten blifvit gällande, men dessförinnan ej hunnit afslutas.

I förslaget till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om krig »domstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868 har i 18 § 3:o) bestämmelsen om krigsrätts behörighet att upptaga åtal mot den, som tillhör besättningen å fartyg på sjötåg, utsträckts att gälla icke blott i krigstid utan äfven eljest, då fartyget befinner sig på sjötåg utom riket.

Beträffande envigesbrotten har jag däremot, med anledning af hvad härutinnan hemställts, ej funnit anledning frångå den uppfattning, som af

280 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

krigslagstiftningskommitténs majoritet gjorts gällande i afseende å frågan, när åtal för dylika brott böra upptagas vid krigsdomstol.

I öfrigt ^ bär, i anslutning hufvudsakligen till gjorda anmärkningar, ifrågavarande § i vissa -delar till innehållets förtydligande omredigerats. Uttrycket »fästning, som förklarats i belägringstillstånd» har sålunda för vinnande af nödig öfverensstämmelse med straff lagsförslaget ersatts med »fästning, som för annat ändamål än öfning ställes eller är ställd på krigsfot».

Att, såsom af fyra ledamöter i högsta domstolen föreslagits, i 60 och 61 §§ uttryckligen betona, att häktning för rymningsbrott får ske, icke blott då brottet redan på förhand kan anses till fullo styrkt, utan jämväl då någon på sannolika skäl är misstänkt lör dylikt brott, synes mig icke vara erforderligt, då häktningsåtgärdens befogenhet äfven i senare fallet, jämväl med §§:nas nu föreslagna formulering, enligt min uppfattning icke bör vara något tvifvel underkastad.

1 enlighet med därom af en ledamot af högsta domstolen gjord hemställan har i 61 § vid krigsmakten anställd civil ämbets- och tjänsteman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning af krigsmakten, likställts med officer och underofficer. I sammanhang härmed har paragrafen erhållit en delvis förändrad redaktion, dels med föranledande af den höjda straffskalan i 50 § i förslaget till ny strafflag för krigsmakten och dels för att tydligare måtte framgå, att med rymning i egentlig mening bör i förevarande afseende jämnställas olofligt undanhållande under sådana förhållanden, att den afvikne bör straffas såsom rymmare.

I enlighet med högsta domstolens hemställan har i 69 § 2 mom. med krigsfånge likställts utländsk man, hvilken vid krig mellan främmande makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats.

Beträffande förslaget till lag angående ändring af 1 § i förordningen angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, den 30 maj 1873 har, på sätt högsta domstolen anmärkt, nämnda förslag befunnits föranleda ett förtydligande af 4 § i 1873 års lag. Då sistnämnda § sålunda intagits i förevarande förslag, har detta naturligtvis föranledt ett motsvarande tillägg till rubriken å detsamma.

Den anmärkning, som af en ledamot i högsta domstolen framställts mot den föreslagna lagen angående ändring af 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901, har jag ej ansett böra föranleda någon afvikelse från den uppfattning, som i den af anmärkningen berörda fråga intagits af krigslagstiftningskommittén.»

Sedan föredraganden härefter uppläst de sålunda jämkade förslagen, nämligen förslag till strafflag för krigsmakten, lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten samt hvad i afseende därå iakttagas skall, lag

281 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

angående ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868, lag angående ändring af 1 och 4 §§ i förordningen angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga. kraft ägande utslag, den 30 maj 1873 samt lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901, hemställde föredraganden, att dessa förslag måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom nådig proposition framläggas till antagande för Riksdagen.

Med bifall till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition i ämnet, af den lydelse bilagan A vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet Lennart Berglöf.

38 Bih. till Riksd. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Hå/t.