med förslag till lag angående lindring i främmande trosbekännares skatt¬ skyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning m. m.

Kitngl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 85.

1 N:o 85.

Kungl. Mar.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning m. m.; gifven Stockholms slott den 6 mars

1908.

Under åberopande af bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

dels att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning;

2:o) lag angående ändrad lydelse af § 35 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862;

3:o) lag angående ändrad lydelse af § 37 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863;

4:o) lag angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen angående allmänt ordnande af klockarnes löneinkomster den 2 november 1883; samt 5:o) lag angående sättet för organistlöns utgående; dels ock att lämna medgifvande därtill att, när inom någon till svenska kyrkan hörande församling medlemmar af sådan i riket befintlig församling af främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning, böra, i enlighet med hvad därom i den föreslagna lagen angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning är Bih. till Rikta. Pro!,. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 63 Höft. (N:o 85.) 1

2 Kungl. Moj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

stadgadt, komma i åtnjutande af lindring vid utgörande af de afgifter till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning, som å dem belöpa för inkomst af kapital eller arbete, och det afgiftsbelopp, från hvilket befrielse sålunda åtnjutes, för året uppgår till sammanlagdt minst femtio kronor, den till svenska kyrkan hörande församlingen må af allmänna medel undfå ersättning med motsvarande belopp.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Hugo Hammarskjöld.

Kling!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Förslag

till

Lag

angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.

Med upphäfvande af hvad lag och författningar innehålla stridande mot denna lag förordnas som följer:

Afgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning, hvilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest uttaxeras, skola för inkomst af kapital eller arbete endast med hälften af det belopp, som eljest bort utgå, påföras medlemmar af sådan i riket befintlig församling af främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning, såvida de främmande trosbekännarna före den 1 januari det år, då debitering af afgifterna verkställes, i laga ordning öfvergått till eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra den främmande församlingen.

I ändamål, att dylik lindring må tillgodokomma omförmälda främmande trosbekännare, skall intyg om dessas namn och bostad äfvensom därom, att de under tiden från och med den 1 januari tillhört och fortfarande tillhöra den främmande församlingen, af denna församlings föreståndare utfärdas och före den 15 september tillställas vederbörande pastorsämbete, som har att ofördröjligen öfversända intyget, behörigen granskadt, till den, som verkställer debiteringen.

Aro afgifterna till prästerskapets aflöning grundade å löneregleringsresolution, fastställd enligt förordningen angående allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 eller förordningen angående ordnande af prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm aflöning deti 1 november 1872, eller å äldre konvention eller förening, eller utgå afgifterna till kyrkobetjäningens aflöning efter andra grunder än dem, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade, må nedsättning i dylika afgifter ej äga rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

4 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 85.

, Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af § 35 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd ock skolråd den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att § 35 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 35.

De afgifter, om hvilka kyrkostämma beslutar, skola, utom i de fall, för hvilka annorlunda är i lag eller författning stadgadt, utgå efter den för rösträtt å kyrkostämma bestämda grund, med iakttagande däraf att afgifter, hvarom för stads- och landsförsamlingar, eller delar däraf, gemensam kyrkostämma beslutar, först skola hvardera församlingen påföras efter förhållandet, i hvarje förekommande fall, mellan hvarderas sammanlagda röstetal vid gemensam kyrkostämma. Personliga eller matiagsafgifter få icke, utöfver hvad lag uttryckligen medgifver, af kyrkostämma beslutas.

I fråga om afgifter och personliga tjänstbarheter, hvilka enligt gällande författningar åligga medlemmar af en kyrkoförsamling, oaktadt de i kyrkostämma icke äga rösträtt, gör denna förordning icke ändring.

Angående den lindring i skattskyldigheten till svenska ‘kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning, som tillkommer vissa främmande trosbekännare, är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

5 Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af § 37 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863.

Härigenom förordnas, att § 37 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863 skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 37.

Mom. 1. En hvar, som — — — — åligger bolag.

Mom. 2. I fråga om afgifter — — — — stadgadt är.

Mom. 3. Ämbets- eller tjänstemän, som vid Sveriges beskickningar hos utländska makter äro tjänstgörande, äfvensom svenska konsuler eller andra å utländska orter anställda tjänstemän skola, fastän mantalsskrifna i Stockholm och enligt bevillningsförordningen uppförda till allmän bevillning, vara fria från att för sina löneinkomster erlägga sådana afgifter, om hvilkas utgörande kyrkostämma eller kyrkofullmäktige besluta.

Mom. 4. Personer, tillhörande hufvudstadens icke-territoriella församlingar, nämligen hofförsamlingen, tyska och finska samt garnison sförsamlingarna, äro icke skyldiga att för sina personer eller för inkomst af arbete eller kapital erlägga afgifter till kyrka och prästerskap i den territoriella församling, där de äro mantalsskrifna.

Angående den lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning, som tillkommer vissa främmande trosbekännare, är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Kungl. Maj\ts Nåd. Proposition N:o 85.

6 Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen angående allmänt ordnande af klockarnes löneinkomster den 2 november 1883.

Härigenom förordnas, att § 5 i förordningen angående allmänt ordnande af klockarnes löneinkomster den 2 november 1883 skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 5.

Den till klockare i penningar utgående lön skall af församlingen sammanskjutas efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade.

Angående den vissa främmande trosbekännare tillkommande lindring i skyldigheten att deltaga i sådant sammanskott är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

7 Förslag

till

Lag

angående sättet för organistlöns utgående.

Med upphäfvande af lagen angående sättet för organistlöns utgående den 15 april 1904 förordnas som följer:

Den till organist utgående lön skall af församlingen sammanskjutas efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade.

Angående den vissa främmande trosbekännare tillkommande lindring i skyldigheten att deltaga i sådant sammanskott är särskilt, stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 85.

9 Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 6 december 1907.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Teolle, Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

SwARTZ,

grefve Hamilton, grefve Ehrensvård.

Departementschefen, statsrådet Hammarskjöld, erinrade, att sedan Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 19 oktober 1906 uppdragit åt en kommitté att taga under öfvervägande, huruvida samt, därest så befunnes vara förhållandet, i hvilken omfattning främmande trosbekännare, som vore medlemmar af något utaf staten erkändt kristet trossamfund, äfvensom mosaiska trosbekännare kunde fritagas från skyldighet att för sina personer samt för inkomst af kapital och arbete erlägga afgifter till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och befjäning, och att afgifva förslag till de ändrade bestämmelser härutinnan, som blefve erforderliga, så hade denna kommitté den 29 augusti 1907 till Kungl. Maj:t afgifvit underdånigt utlåtande och förslag angående ändrade bestämmelser i fråga om främmande trosbekännares skattskyldighet i berörda hänseende; och anmälde departementschefen, att kammarkollegium, efter nådig remiss, den 1 därpå följande

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sand. 1 Afd. 63 Iläft. 2

10 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Inledande

historik.

Oför-

november i detta ärende afgifvit underdånigt utlåtande samt därvid tillika öfverlämnat infordrade yttranden af öfverståthållareämbetet, Kung! Maj:ts befallningshafvande i samtliga länen, domkapitlen i riket och Stockholms stads konsistorium äfvensom hofkonsistoriet.

Härefter anförde departementschefen i underdånighet:

»Sedan genom Uppsala mötes beslut den 20 mars 1593 evangelisklutherska läran blifvit antagen såsom Sveriges statsreligion, sökte svenska dragtamhet kyrkan sorgfälligt befästa sig mot inre söndring och främmande inflytelser. tänkande “af Sålunda intogs i Sveriges rikes ständers förening om religionen på riks- Ze^egna dagen i Söderköping den 21 oktober 1595 stadgande om att den, som nationen. afp)]] från den rena evangeliska bekännelsen eller därifrån afsöndrade sina barn eller på något sätt befrämjade främmande lära och gudstjänst, skulle vara arflös och biltog inom riket. 'Religionen och den rätta gudstjänsten’ förklarades också i första punkten af 1634 års regeringsform vara 'deri kraftigaste grundvalen till ett lofligt, samdräktigt och varaktigt regemente’. Tolerans mot, ()m än motvilligt, kunde dock lagstiftaren i längden icke undgå att visa re4io»»/"'A‘‘bekännarna af annan tro ett visst undseende. Statsintresset fordrade ju uppenför utiän- barligen, att de stränga fordringarna i afseende ä renlärigheten något milningar' drades med hänsyn till främlingar, hvilkas inflyttande i landet var till gagn för det allmänna, I enlighet härmed tillät 1686 års kyrkolag i kap. 1 § 5 dem af annan religion, som antingen redan voro här i riket eller hädanefter hit inkommo för någon tjänst eller näring, att förblifva i sin religion; men gudstjänsten skulle förrättas inom lyckta dörrar, alltså vara inskränkt till den enskilda husandakten. Man sökte längre fram tillgodogöra sig den utländska arbetsskickligheten genom medgifvande i privilegierna för Alingsås manufakturi den 22 juni 1724 af en viss större frihet vid religionens utöfning för de vid detta industriella verk anställda handtverkarna och manufakturisterna af den reformerta läran, hvarefter uti eu kungl. kungörelse af den 27 augusti 1741 tillstånd till fri religionsutöfning lämnades alla bekännare af den 'engelska och reformerta kyrkan’, med rätt för dem att uppbygga och hafva sina egna kyrkor samt att åtnjuta alla öfriga förmåner, hvarmed andra undersåtar enligt lagar och regeringsform hugnats.

Slutligen erhöllo enligt det s. k. toleransediktet den 24 januari 1781 alla af främmande religion, som antingen sig bär i riket nedsatt eller framdeles sig härstädes nedsätta, 'under en fri och otvungen religionsutöfning, en fullkomlig samvetsfrihet’. Villkoren för mosaiska trosbekännares religionsfrihet bestämdes emellertid särskild! genom ett af kommerskollegium den 27 maj 1782 uthärdad! reglemente, hvari det bland annat tillstaddes judarna att i de för dem utsedda städerna inrätta synagoga och därvid hålla rabbin med erforderlig betjäning.

Knugl. Maj:tn Nätt. Proposition X:o 85. 11

Under det att ännu i 1772 års regeringsform, 1, talades om enighet i religionen och den rätta gudstjänsten såsom den kraftigaste grundvalen iLdeu egna till ett lofligt, samdräktigt och varaktigt regemente, stadgades åter i § 16 '^byggare. af 1809 års regeringsform, att 'konungen bör — — ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, såvidt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer’. Denna paragraf har dock blifvit tolkad, icke såsom ett stadgande om allmän religionsfrihet, utan såsom ett förklarande, att en hvar af rikets inbyggare vore, lika med lutherska kyrkans bekännare, berättigad till skydd för den kyrka han tillhörde och den religionsutöfning, som förekom inom densamma, utan att kunna tvingas att öfvergå till statskyrkan. Också bibehölls det i 1 kap. 3 § missgärningsbalken af 1734 års lag bestämda straffet af landsförvisning och arfsrättens förlust för inländsk, som afföll från den rätta evangeliska läran, liksom på grund af det s. k. konventikelplakatet den 12 januari 1726 det fortfarande var — vid ansvar af böter, t. o. m. landsförvisning — förbjudet för bekännarna af nämnda lära att med egna trosförvanter sammankomma till enskild andaktsöfning.

Först genom nådiga förordningen angående särskilda sammankomster för andaktsöfning den 26 oktober 1858 — sedermera ersatt genom eu förordning af den 11 december 1868 — upphäfdes konventikelplakatet, hvarvid det tilläts medlemmar af evangelisk-lutherska kyrkan att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande prästerskaps omedelbara ledning. Och med utfärdandet af nådiga förordningen den 23 oktober 1860 angående ändring i gällande bestämmelser om ansvar för den, som träder till eller utsprider villfarande lära, upphörde affall från statsreligionen att betraktas såsom brott. I stället för sistnämnda förordning gäller numera nådiga förordningen den 16 november 1869 angående ansvar för den, som söker förmå annan till affall från flen evangeliskt lutherska läran. Ytterligare eu förordning, nämligen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning, utfärdades omförmälda den 23 oktober 1860, samtidigt med det att 1781 års toleransedikt upphäfdes.

I fråga om villkoren för utträde ur statskyrkan innehöll denna 1860 års clissenterlag, att om någon föll af från den rena evangeliska läran och ej lät sig af sina själasörjares undervisning och förmaning råtta, skulle han varnas af domkapitlet eller dess förordnade ombud. Framhärdade han ändå i sin villfarelse och önskade att öfvergå från svenska kyrkan till främmande religionssamfund, hade han att personligen hos kyrkoherden i den församling, hvartill han hörde, göra anmälan därom för anteckning i kyrkboken. Dock skidle han ej anses skild från kyrkan, förr än lian, efter

12 Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 85.

uppnådd ålder af aderton år, blifvit upptagen i annat i riket tillåtet religionssamfund (§ 14). Med afseende å främmande religionsbekännarea ställning i allmänhet stadgades, att med de inskränkningar och undantag, som af grundlag och ifrågavarande förordning bestämdes eller betingades, skulle ej från skiljaktighet i kristen trosbekännelse härledas någon skillnad i svenska medborgares rättigheter eller skyldigheter. Främmande trosbekännare eller den, som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan, ägde dock ej i annat fall, än grundlagens stadgande om utöfning af riksdagsmannarätt föranledde, deltaga i behandling eller afgörande af frågor, som rörde kyrkan eller den offentliga undervisningen (§ 15). I öfrigt innehöll 1860 års dissenterlag bland annat den föreskriften, att medlem af tillåtet främmande religionssamfund ej var pliktig att gälda de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkställd (§ 12).

Såsom en konsekvens af nyssnämnda i 1860 års dissenterslag intagna bestämmelse, att främmande trosbekännare voro uteslutna från rätten att deltaga i behandling eller afgörande af frågor, som rörde kyrkan eller den offentliga undervisningen, blefvo i § 4 af förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 främmande religionsbekännare och de, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, undantagna från rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut.

För mosaiska trosbekännare hade, i stället för 1782 års judereglemente, den 30 juni 1838 utfärdats en förordning angående mosaiske trosbekännares skyldigheter och rättigheter här i riket. Uttryckligen förklarades i 1860 års dissenterlag, att genom densamma ej skedde ändring af hvad i afseende å nämnda trosbekännare var stadgadt.

Omförmälda dissenterlag har i sin ordning blifvit ersatt af en ny, hvilken ännu gäller, nämligen nådiga förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873.

Vi* rilf'm Af 1860 ars dissenterlag framgår, att främmande trosbekännare skulle, °9 ställda lika väl som anhängarna af den evangelisk-lutherska läran, deltaga i kostyrkanden om naderna för upprätthållande af de statskyrkliga inrättningarna. Endast dissenters' för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter kunde de undandraga skattskyldighet.^^ för den händelse någon sådan förrättning ej af dem påkallades.

Vid 1872 års riksdag framställdes emellertid kraf på ändring i bestämmelserna rörande främmande trosbekännares skattskyldighet till statskyrkan. På olika sätt formulerade yrkanden hafva sedermera vid åtskilliga

hvngl. Maj:tx Mai/. Proposition N:o 85.

riksdagar^ framkommit, senast år 1905, dock utan att de ledt till någon åtgärd från Riksdagens sida.

Eu redogörelse för hvad inom riksdagen blifvit uti detta ämne hufvudsakligen anfördt har synts mig här vara på sin plats.

Till stöd för den yrkade ändringen har framhållits, hurusom det vore a) skdi f°r orättvist att tvinga medborgare, hvilka tillhörde af svenska staten själf eiJkattelindri*!>kända religionssamfund, till att vidkännas uppoffringar icke blott för vidmakthållande af egen kult utan därutöfver jämväl för underhållande af en kyrka och ett prästerskap, af hvilka de på grund af sin religiösa öfvertygelse icke kunde hafva något gagn. Såsom en yttring af ännu fortfarande ofördragsamhet eller åtminstone af eu viss motvilja mot olika tänkande vore det att anse, att främmande religionsbekännare belastades med jämförelsevis större bördor i och för upprätthållande af religiösa institutioner än statskyrkans egna medlemmar. Att ett sådant förhållande icke heller vore öfverensstämmande med andan af de lagar, som numera reglerade menigheters rätt att vårda egna angelägenheter, syntes ligga i öppen dag. Hvilka asikter man än hyste i afseende på kyrkans skiljande från staten, torde det icke kunna nekas, att år 1862 ett stort och afgörande steg togs till den borgerliga kommunens skiljande från den kyrkliga. Detta framginge redan däraf, att särskilda lagar med olika bestämmelser utfärdats för den enas eller andras verksamhet; att de båda samfunden officiellt erhållit olika namn; att deras områden icke längre behöfde med hvarandra sammanfalla o. s. v. Det ådagalades jämväl däraf, att till föremål för den. borgerliga kommunens verksamhet anvisats alla sådana ärenden, som anginge socknens gemensamma borgerliga angelägenheter, fattigvården däruti inbegripen, under det att kyrkoförs am lingens verksamhet inskränkts till, jämte folkskolväsendet, rent kyrkliga frågor.

Då med sistnämnda frågor främmande religionsbekännare icke hade det ringaste att skaffa, vore det helt naturligt och riktigt, att de blifvit uteslutna från rätt att deltaga i dessa frågors afgörande. Lagstiftarens mening toi de fa antagas hafva varit att göra kyrkoförsamlingen uteslutande till ett samfund af statskyrkan tillhörande personer, hvilka ägde att efter vissa bestämda grunder och på visst i lagen utstakadt sätt ordna och förvalta sina gemensamma angelägenheter — till hvilka folkskolan äfven räknades .— och att därför af sina medlemmar uttaxera nödiga bidrag. Tilllämpningen af denna fullkomligt riktiga grundsats hade dock blifvit antingen glömd eller med afsikt lämnad a sido, då man kommit till kapitlet om afgifter till kyrka», savicla nämligen dithörande stadganden måste,

“vid en riktig tolkning, anses innefatta skyldighet för främmande religionsbekännare att bidraga till statskyrkans underhåll. Ett dylikt förbiseende

14 Kungl. Maj ds K åd. Proposition N:o 85.

innefattade alltså en inkonsekvens af ganska betänklig beskaffenhet, så mycket betänkligare, som den tillika vore en obillighet. Det anmärkta förhållandet strede äfven i ett annat afseende mot våra kommunallagars anda, Eu af dessa lagars hufvudsakligaste uppgifter syntes nämligen vara att noga afväga rättigheter och skyldigheter mot hvarandra, och äfven i afseende på främmande religionsbekännare hade man samvetsgrant vidhållit denna uppgift, så länge man befann sig på den borgerliga kommunens område. Men när det blef fråga om den kyrkliga kommunen, kastades denna grundsats å sido och blef jämvikten mellan skyldigheter och rättigheter för främmande trosbekännare upphäfd, ty de både fatt sig ålagd skattskyldighet till statskyrkan men uteslutits från rättigheten att deltaga i afgifternas bestämmande och i kontrollen öfver deras användande. Man hade velat försvara främmande trosbekännares skattskyldighet till statskyrkoförsamlingarnas prästerskap och kyrkliga inrättningar därmed, att de borde lika med andra bidraga till ett af staten erkändt, viktigt' samliällsändamål. Därtill kunde svaras, att de genom sin skatt till staten bidroge till detta ändamål, och att deras skatt till de statskyrkliga församlingarna af staten själf indirekt erkändes vara oberättigad, sa snålt staten legaliserade församlingar af främmande trosbekännare, ty när sta ten det gjorde, medgåfve staten också, att dessa församlingar, hvar inom sin krets, vårdade och tillgodosage just samma intresse, hvarför den statskyrkliga församlingsinrättningen vore till, nämligen folkets religiösa och moraliska upplysning och förädling. Det borde därför göra till fyllest, att främmande trosbekännare betalade skatt till hvar sin församling, och ej i följd af skatteplikt äfven till statskyrkan belastades med dubbel skatt för ett och samma samhällsändamål. Dessutom vore det för manga af svenska kyrkans präster lika mycket eu samvetssak att behöfva mottaga ett af- ] önin o'sbidrag af främmande trosbekännare, som det för dessa senare kunde vara ett samvetstvång att lämna detta bidrag. Främmande trosbekännares ställning i afseende på, deras skyldighet att bidraga till aflönande af svenska kyrkans prästerskap hade undergått eu icke oväsentlig förändring genom det på grund af särskilda författningar genomförda ordnandet af prästerskapets löneinkomster. Före detta ordnande ingingo i nämnda löneinkomster åtskilliga afgifter, hvilka dels voro af rent frivillig natur och dels erlades endast för särskilda förrättningar. Främmande trosbekännare kunde således helt och hållet undandraga sig afgifter af det förra slaget och behöfde endast i de utan tvifvel sällsynta fall, att de påkallade, prästerskapets eller kyrkobetjäningens tjänsteåtgärd, därför erlägga särskild afgift. I öfverensstämmelse med de i nådiga förordningarna den 11 juli 1862 och den 1 november 1872 meddelade föreskrifter hade emellertid under de för-

hutnji. Maj:t.* MaiI. Proposition X:o Sä.

beredande åtgärderna för astadkoinmande af löneregleringar inom de särskilda församlingarna hithörande afgifter alltid blifvit till visst belopp upptagna, om sadant också icke alltid framginge åt de resolutioner, i hvilka Kungl. Maj:t meddelat fastställelse å de uppgjorda löneregleringsförslagen.

Då nu § 13 i nådiga förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873 uttryckligen föreskrefve, att afgifter för kyrkliga förrättningar icke finge påföras främmande trosförvant i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkställd, syntes däraf följa, att främmande trosbekännare borde vara fria från sådana ständiga afgifter, som utgjorde ersättning för de i berörda paragraf omförmälda afgifter. Emedan löneregleringarnas genomförande likväl ålagt främmande trosbekännare eu skyldighet, som förut ej ålegat dem, och dessa därjämte, såsom icke röstberättigade å kyrkostämma, varit uteslutna från deltagande i den utredning och öfriga förberedande åtgärder, som föregått löneregleringsresolutionernas utfärdande, vore en återgång i förevarande afseende till de förut bestående förhållandena af omständigheterna påkallad, åtminstone beträffande medlemmar af sådana lagligen erkända församlingar, hvilkas präster eller föreståndare vore behöriga och pliktiga att föra anteckningar öfver medlemmarnas borgerliga förhållanden.

Häremot har blifvit invända att föreliggande fråga vore icke blott b) Skal mot ekonomiskt utan jämväl i annat och viktigare hänseende af en icke ringas*““e*,ndr"v' betydelse, enär den på det närmaste berörde spörsmålet om förhållandet mellan stat och kyrka. Ett obetingadt erkännande af grundsatsen om främmande trosbekännares fritagande från skyldigheten att betala skatt till statskyrkan skulle innebära 'ett bestämdt afsteg från den hittills rådande och städse fasthållna uppfattningen af statskyrkans ställning samt förutsätta omgestaltning af en mängd förhållanden, som grundade sig å och sammanhängde med denna uppfattning. Så länge den evangelisklutherska kyrkan vore en statsinstitution, torde hvarje svensk medborgare vara skyldig att bidraga till densammas upprätthållande, lika väl som eu hvar af statens medlemmar måste bidraga till statens andra institutioner, exempelvis undervisningsanstalterna, vare sig lian gillade eller ogillade innebörden och anordnandet af desamma samt vare sig han begagnade sig af dem eller icke. Statskyrkans präst vore hos oss både statens och kyrkans tjänare; på samma gång han vore statskyrkoförsamlingens själasörjare, hade han vid sidan däraf att fylla åtskilliga borgerliga plikter och åligganden, hvilka i regeln afsåge äfven främmande trosbekännare. Ifrågavarande utgifter till prästerskap och andra kyrkliga ändamål vore sålunda att anse såsom afgifter för ett statsändamål. De enda afgifter, från hvilka främmande trosbekännare kunde med något fog påkalla befrielse, vore de,

16 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 85.

som i gällande löneregleringar ersatt de s. k. jura stola? eller ersättningar för de särskilda förrättningar, prästerskapet endast på därom framställd begäran verkställde. Från dessa afgifter hade främmande trosbekännare förut varit frikallade, när de icke själfva begärt förrättningen. Ifrågavarande afgifter vore emellertid synnerligen obetydliga och föga betungande, hvarför en lagändring i sådant syfte knappast kunde vara af ett verkligt behof påkallad, helst frigörelsen endast kunde komma att afse de relativt fåtaliga främmande trosbekännare, livilka bildat egna, af staten erkända församlingar, och ej det större antal, som endast anmält °sig vilja utgå ur svenska statskyrkan utan att hafva förenat sig i något pa lagligt sätt organiseradt trossamfund. Ett förslag i berörda syfte skulle föröfrigt icke gärna kunna genomföras utan att föregås af en svar och vidtomfattande utredning, till hvilken i betraktande af frågans ringa, praktiska betydelse skälig anledning icke torde föreiinnas. Afgifterna till svenska kyrkan och dess prästerskap utginge, åtminstone pa landet, till allra största delen såsom ett realonus af fast egendom. Från skiljaktighet i trosbekännelse kunde omöjligen härledas något rättmätigt anspråk a fastighetsägarens sida att vinna befrielse från detta onus. Da han åtkommit fastigheten behäftad med ett sådant onus, hade han intet att beklaga sig öfver, om han finge vidkännas detsamma. Men äfven ur en annan synpunkt vore det olämpligt att göra svenska kyrkans och prästerskapets rättigheter i ifrågavarande hänseende beroende af fastighetsägarens religionsbekännelse. Fastigheten kunde nämligen ofta, ja, flera gånger under ett ar, växla ägare, af hvilka den ena tillhörde svenska kyrkan, den andra åter något främmande religionssamfund. Det kunde ock inträffa, att fastigheten samtidigt tillhörde flera personer med olika religionsbekännelser. Svårigheterna att i sådana fall reda förhållandet vore alltför mycket i ögonen fallande för att behöfva någon närmare utveckling. Det betänkliga häruti, att sa länge nu gällande lag om främmande religionsbekännare kvarstode oförändrad, befrielse från skyldigheten att lämna bidrag till äfventyrs någon gång kunde utgöra en lockelse till utträdande ur svenska kyrkan, torde ej heller böra lämnas utan all uppmärksamhet. Någon minskning i prästerskapets lagbestämda löneförmåner kunde icke utan rättskränkning genom lagstiftningen tillvägabringas att vinna tillämpning under nuvarande löntagares tjänstetid.

skatiekom- Dä Kung!- Maj:t Pa hemställan af mig uppdrog åt ofvan omför- * mittén" mälda kommitté att taga under öfvervägande, huruvida samt, därest sa ont/a«nm^e»ibefinnes vara förhållandet, i hvilken omfattning främmande kristna äfvenef kommitténs gom mosaiska trosbekännare må kunna fritagas från skyldighet att för

uppdrag.

17 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

sina personer samt för inkomst af kapital och arbete erlägga afgifter för statskyrkliga ändamål, och att afgifva förslag till ändrade bestämmelser härutinnan, gjorde jag i afseende å det kommittén sålunda lämnade uppdraget följande uttalande till statsrådsprotokollet för nämnda dag:

’1 den omfattande utredning, som af den utaf Kungl. Maj:t deri 22 oktober 1897 tillsatta prästlöneregleringskommittén verkställts beträffande grunderna för reglerandet af prästerskapets aflöning, sedan tiden för nu gällande löneregleringar utlupit, bär kommittén i sitt den 19 juni 1903 afgifna betänkande och förslag IV berört jämväl frågan om främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan och hennes prästerskap. Kommittén har emellertid, enär åstadkommandet af en utredning i denna fråga icke folie inom gränserna för det kommittén meddelade uppdrag, icke ansett sig kunna framställa något förslag till ändring i den lagstiftning, som i antydda hänseende reglerar utgifterna till statskyrkliga ändamål, särskild! till aflönande åt prästerskapet. Vikten af en utredning härutinnan och lämpligheten af att densamma förelåge färdig, då frågan om reglering af prästerskapets löneförhållanden skulle upptagas till pröfning, så att frågorna kunde samtidigt skärskådas, har framhållits dels af ledamoten i prästlöneregleringskommittén, kammarrådet K. II. Rydin, i en vid kommitténs betäckande fogad reservation, dels ock af domkapitlet i Kalmar i dess öfver kommitténs betänkande afgifna underdåniga yttrande, hvari domkapitlet, i likhet med flera länsstyrelser, jämväl uttalat sig för behofvet af en lagändring i syfte att lindra främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkans prästerskap. Till detta uttalande har kammarkollegium anslutit sig i sitt den 10 november 1905 afgifna utlåtande öfver prästlöneregleringskommitténs omförmälda betänkande och förslag.

En utredning uti ifrågavarande afseende anser äfven jag vara synnerligen önskvärd. Fog för yrkande om lindring i den skattskyldighet till statskyrkliga ändamål, som för närvarande åligger främmande trosbekännare, synes mig ligga i clet förhållandet, att, enligt 13 § af förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873, de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning ej må påföras främmande trosbekännare i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkställd, men att dock jämlikt nu gällande löneregleringar för prästerskapet i rikets pastorat ingen skillnad förefinnes mellan främmande trosbekännare och andra skattskyldiga. Det torde emellertid icke vara lämpligt att inskränka utredningen härtill, utan synes densamma böra få en större omfattning.

Bih. till Iiiksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Af cl. 63 Höft. 3

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Vid upprepade tillfällen har uti inom riksdagen väckta motioner äfvensom annorledes påyrkats, att främmande trosbekännare måtte fritagas från skyldighet att för sina personer samt för inkomst af kapital och arbete bidraga till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning. Dessa yrkanden hafva sålunda icke gått ut på. att fritagelse!! skulle omfatta fastighet. Det kan icke heller gärna ifrågasättas, att skattskyldigheten för fastighet skulle göras beroende af, huruvida fastigheten äges af främmande trosbekännare eller ej. Det torde jämväl vara tydligt, att förändringen beträffande ifrågavarande skattskyldighet icke bör tillgodokomma andra främmande trosbekännare än dem, som äro medlemmar af något utaf staten erkändt kristet trossamfund, samt mosaiska trosbekännare. Jag anser det vidare vara uppenbart, att, äfven bortsedt från fastighet, full befrielse för främmande trosbekännare från skattskyldighet till statskyrkliga ändamål icke kan ifrågakomma, desto mindre som svenska statskyrkans prästerskap fullgör åtskilliga rent borgerliga bestyr.

Äfven med denna begränsning är frågan om ändring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning en fråga, hvars lösning är förenad med betydande svårigheter, ty det måste noga tillses, att man icke genom att medge lindring i nämnda skattskyldighet orsakar, att skattskyldigheten för dem, som kvarstå såsom medlemmar i statskyrkan, i någon väsentligare grad ökas.

Då emellertid, såsom jag redan framhållit, en utredning beträffande främmande trosbekännares skattskyldighet i detta afseende är af nöden, anser jag utredningen lämpligen böra erhålla den större omfattning, som betingas af en pröfning af befogenheten i förut omförmälda yrkanden;

Dissenters i j sJtt den 29 augusti 1907 afgifna underdåniga utlåtande meddelar j«wrifcoBo«ni.omförmälda kommitté —- kallad dissenterskattekommittén —till en början en öfversikt öfver religionsfrihetens utveckling i Sverige samt gifver en framställning rörande skattskyldigheten till svenska kyrkans prästerskap äfvensom till öfriga statskyrkliga ändamål. Därefter lämnar kommittén, under rubriken 'främmande trosbekännare i Sverige’ (s. 55—103), eu redogörelse för dessas medlemsantal och ekonomiska förhållanden m. in.

Kommittén upplyser i sistnämnda afdelning af utlåtandet, att trots de trånga gränser, som uti den äldre lagstiftningen i vårt land uppdrogos för främmande trosbekännares religionsöfning, bildades tidigt, ofta i strid mot lagens bestämmelser, församlingar af annan bekännelse än den evangelisk-lutherska. Sålunda fanns vid slutet af 1600-talet i Stockholm såväl en reformert församling med egen kyrka och eget prästerskap som ock

19 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

cm grekisk-katolsk kyrka. I Göteborg bildades ar 161)1 eu församling till börande engelska episkopalkyrkan. Bekännare af romersk-katolska Läran samlades till gudstjänst i ministerkapellen i liufvudstaden; år 1741 blef emellertid eu särskild romersk-katolsk kyrka därstädes uppförd. För ämbetsförrättningar såsom vigsel, barndop in. m. betjänade sig katolikerna i stor utsträckning af de präster, som voro anställda bos de utländska ministrarna. Af judar bildades år 1685 en församling på några fa personer i Stockholm. Den blef dock snart upplöst, och medlemmarna förständigades att lämna landet. År 1717 erhöllo judar, som under Karl XII inkommit i riket, tillåtelse till egen gudstjänstöfning inom lyckta dörrar, och äfven i öfrigt gjordes medgifvanden till judarnas förmån. I slutet af 1700-talet hade församlingar af mosaiska trosbekännare bildats i Karlskrona och Göteborg. Genom judereglementet af 1782 erhöllo, såsom jag redan nämnt, medlemmar af judiska nationen tillstånd att nedsätta sig i vissa städer och där inrätta synagoga. Sistnämnda år konstituerades ock en mosaisk församling i hufvu dstaden.

En af kommittén verkställd utredning angående antalet främmande trosbekännare i Sverige hänför sig till den 31 december 1904 och afser följande denominationer, nämligen: baptister; engelsk-episkopala; fribaptister (Helgeaner); grekisk-katolska; katolsk-apostoliska (Irvingianer); metodister; mosaiska; nya kyrkans bekännare (Svedenborgare); reformerta (fransk-reformerta); romersk-katolska och sjundedags-adventister. Öfriga främmande trosbekännare, för så vidt de lagligen utträdt ur svenska kyrkan, hafva sammanförts till en grupp, benämnd öfriga främmande trosbekännare och konfessionslösa’.

Mormonerna hafva vid kommitténs undersökning icke medtagits, dä deras religionsöfning antagits icke kunna blifva i vårt land lagligen erkänd. Ej heller har kommittén ansett sig böra i undersökningen inbegripa den s. k. frälsningsarmen. Ehuru uppvuxen på metodistisk grund, afser nämligen denna bildning icke åstadkommandet af något särskilt kyrkosamfund. Detsamma gäller i viss mån plymouthbröderna och de dithörande darbyisterna, h vilka i allmänhet torde förkasta hvarje kyrkligt ämbete samt all ordnad gudstjänst och endast samlas till stilla uppbyggelse i smärre brödrakretsar. De hafva dock, för så vidt de utträdt ur svenska kyrkan, inräknats bland 'öfriga främmande trosbekännare och konfessionslösa’.

I fråga om religiösa samfundsbildningar af evangeliskt-lutherskt ursprung upplyser kommittén, att den till eu början fäst sin uppmärksamhet vid svenska missionsförbundet, som af dessa är den mest betydande. Åtgärder blefvo ock af kommittén vidtagna för införskaffande från samtliga dithörande församlingar af enahanda upplysningar som från främmande trosbekännares för-

20 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

samlingar; men då det visade sig, att uppgifter från de till förbundet hörande församlingarna antingen alls icke lämnades eller endast med svårighet och betydande tidsutdräkt kunde erhållas, afstod kommittén från undersökningens fullföljande beträffande detta samfund.

Kommitténs utredning rörande främmande trosbekännare stöder sig hufvudsakligen på uppgifter, som från föreståndarna för de främmande församlingarna införskaffats till svar å utsända frågeformulär. Beträffande antalet ur svenska kyrkan lagligen utträdda främmande trosbekännare grundas utredningen dock på uppgifter från denna kyrkas prästerskap. Hvad Stockholms stad beträffar, meddelar kommittén, att hvarken från pastorsämbetena eller från rotemännen tillförlitliga upplysningar kunnat erhållas angående antalet främmande trosbekännare, enär i hufvudstaden anteckningar om dessa göras ytterst ofullständigt.

Uppgifterna från de främmande församlingarnas föreståndare, i hvad de afse församlingsmedlemmarnas antal, hafva synts kommittén tillförlitliga, hvaremot uppgifterna beträffande församlingarnas ekonomiska förhållanden stundom visat sig ofullständiga eller sväfvande. Ett antal (sannolikt smärre) församlingar, hufvudsakligen tillhörande sådana trossamfund, som icke blifvit af staten erkända, hafva alldeles underlåtit att besvara kommitténs förfrågningar. De upplysningar, som kunnat vinnas, anser dock kommittén lämna en i det hela riktig bild af de främmande trosbekännarnas ställning i vårt land uti de afseenden, som beröras i kommitténs utlåtande.

Uti de uppgifter, som af svenska kyrkans prästerskap insändts till kommittén, hafva angifvits såsom ur kyrkan lagligen utträdda en mängd personer, hvilka emellertid icke återfinnas i de från de främmande församlingarnas föreståndare insända medlemsförteckningarna. Till dessa personer höra medlemmarna af sådana samfund, rörande hvilka kommittén icke ansett nödigt att infordra uppgifter, såsom mormonernas m. fl., samt personer tillhörande församlingar, hvilkas föreståndare underlåtit lämna de af kommittén begärda upplysningarna; vidare personer, som rid utträdet ur kyrkan uppgifvit sig ämna ingå i visst främmande trossamfund, men sedermera icke fullföljt denna sin afsikt; samt slutligen alla de katoliker och mosaiska trosbekännare, hvilka icke äro upptagna i de katolska eller mosaiska församlingarnas böcker, utan af svenska kyrkans prästerskap bokföras. Samtliga ifrågavarande personer hafva hänförts till gruppen 'öfriga främmande trosbekännare och konfessionslösa’.

Enligt den af kommittén verkställda utredningen för år 1904 — hvars detaljer återfinnas i ett af kommittén utarbetad t, i december månad 1907 utgifvet särskildt tabellverk — utgjorde de hos kommittén uppgifna främmande trosbekännarna i vårt land till antalet:

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 85.

21 Baptister..................................................................

Engelsk-epi sko påla................................................

Fribaptister (Helgeaner)....................................

Grekisk-katolska.....................................................

Katolsk-apostoliska (Irvingianer).........................

Metodister ...............................................................

Mosaiska trosbekännare.........................................

Nya kyrkans bekännare (Svedenborgare) ........

Reformerta (fransk-reformerta)..............................

Romersk-katolska.....................................................

Sjundedags-adventister........................ ...............

öfriga främmande trosbekännare och konfessionslösa ..........................................................

Summa

Verkliga antalet såväl inom som utom svenska kyrkan stående främmande trosbekännare torde dock hafva uppgått till omkring 81,000 personer. Som rikets hela folkmängd den 31 december 1904 uppgick till 5,260,811 personer, utgjorde alltså de främmande trosbekännarna 1.55 procent däraf.

Hos dissenterförsamlingarna voro år 1904 med lön anställda 540 föreståndare och präster samt 487 organister, sångledare, vaktmästare in fl. eller tillhopa 1,027 personer, hvilkas löneförmåner uppgingo till 734,060 kronor.

Sammanlagda värdet af dissenterförsamlingarnas tillgångar nämnda år var 10,122,060 kronor, däraf taxeringsvärdet å fast egendom utgiorde 8,764,727 kronor. Skulderna åter uppgingo till 4,133,534 kronor.

Årsinkomsten för 1904 var 1,433,317 kronor. Häraf hade å församlingsmedlemmar uttaxerats 156,058 kronor och såsom frivilliga bidrag inom landet uppsamlats 992,613 kronor; från utlandet inflöto 44,713 kronor, af hvilka 26,938 kronor tillföllo metodister och 8,816 kronor romersk-katolska församlingar.

Utgifterna — dels faktiska under år 1904, dels, hvad beträffar kostnaderna för gudstjänstlokal, beräknade efter medeltalet för femårsperioden 1900—1904 — bestego sig till 1,582,622 kronor.

Dessa ingalunda obetydliga utgifter för den egna kulten bestredos af personer,

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

h vilkas flertal på grund af sin ekonomiska ställning ej förmådde lämna några bidrag till den statskyrkliga kommunens gemensamma utgifter. Af de 71,526 uppgillra främmande trosbekännarna voro nämligen allenast 15,076 eller 21.08 procent skattskyldiga till kommunen, 56,450 eller 78.92 procent däremot icke.

Motivering Sedan kommittén härefter redogjort för dissenterskattefrågans tidigare 'grunderna t behandling (s. 104—130), framlägger kommittén i eu allmän motivering kommitténs vissa synpunkter beträffande det berättigade öfver hufvud i en skattelindfsreiag. rjng f,jr främmande trosbekännare samt utvecklar sina åsikter i fråga om skattelindringens omfattning med hänsyn till såväl personer som beskattningsföremål, formen för skattelindringens genomförande och de grunder, som därvid böra i de särskilda fallen vara bestämmande m. m. (s. 131-—178). a) Allmänna Kommittén framhåller, hurusom redan i 1860 års religionsfrihetslagsynpunkter. erkiindes, att tillämpningen af religionsfrihetens grundsats måste

med konsekvensens makt medföra lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till statskyrkliga ändamål. Så stadgades uttryckligen, på sätt ofvan blifvit anmärkt, i vår första dissenterlag af nämnda år, att medlem af tillåtet främmande religionssamfund ej var pliktig att gälda de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade utgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkställd. I samvetsfrihetens namn hade sedermera yrkanden på en mera vidtgående skattebefrielse för främmande trosbekännare blifvit tid efter annan framställda. Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål vore emellertid eu fråga, som efter kommitténs mening på en gång folie inom det borgerliga och det religiösa lifvets område. Därför fordrades vid lagstiftning i detta ämne en grannlagenhet, som samtidigt tillgodosåge statssamfundets rättskraf och individens samvetsfrihet. Vid bedömandet af frågan om främmande trosbekännares rätt till lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan och hennes funktionärer borde billighetens grundsatser visserligen tillämpas och individernas religiösa känslor tillbörligt beaktas, men man Ange icke bortse därifrån, att Sveriges grundlagar häfdade såsom en statsangelägenhet den lutherska kyrkans upprätthållande, äfvensom att staten ålagt det svenska prästerskapet mångfaldiga rent borgerliga bestyr, hvilka afsåge alla medborgare utan hänsyn till deras trosbekännelse. Äfven andra än statsreligionens bekännare måste följaktligen såsom statsborgare och medlemmar af kommunerna finna sig i att genom skattebidrag främja de statskyrkliga ändamålen i en af omständigheterna påkallad utsträckning.

Vid öfvervägande af frågan, huruvida lindring i skattskyldigheten för kyrkliga ändamål bör beredas främmande trosbekännare, har kommittén

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85. 22

liist sill uppmärksamhet vid det förhållandet, att sådana trosbekännare kunna siigas för närvarande vara underkastade eu dubbel skattskyldighet i angifva hänseendet, nämligen dels till svenska kyrkan, dess prästerskap cell betjäning, dels till det egna samfundet, den senare skattskyldigheten visserligen i allmänhet byggd på frivillighetens grund. Kommittén förklarar sig icke kunna obetingadt godkänna, hvad mot dissenters’ skattskyldighet till statskyrkan anförts därom, att de främmande trossamfunden, hvart inom sitt område, tillgodose samma intressen som statskyrkan inom samhället i dess helhet; det universella inflytande på folkets lif, som statskyrkan eller den nationella folkkyrkan fortfarande utöfvar, kunna nämligen efter kommitténs åsikt dessa frikyrkor icke uppnå. Men kommittén finner i allt fall den insats, cle inom sitt område göra i den religiösa och sedliga utvecklingen, vara af den betydelse jämväl för staten i dess helhet, att det måste framstå såsom en obillighet, att deras medlemmar skola för religiösa ändamål betungas utan inskränkning med dubbel skattskyldighet. Enär dessutom religionens fria utöfning, hvilken gemenligen krafvel’ sammanslutning i församlingar, anskaffande af gudstjänstlokal, underhåll af lärare in. m., för kommittén framstår såsom en rättighet af den beskaffenhet, att ingen bör vara utestängd därifrån af det skälet, att han, när skattskyldighet till statskyrkan samtidigt åligger honom, tilläfventyrs finner svårighet vid att betala erforderliga afgifter jämväl till den egna gudstjänsten, finner kommittén äfven ur denna synpunkt billigheten kräfva, att främmande trosbekännare erhålla lindring uti ifrågavarande hänseende.

I sammanhang härmed erinrar kommittén därom, att främmande trosbekännare på grund af gällande lagstiftning äro pliktiga att, med det enda förbehåll, som omnämnes i 13 § af 1873 års dissenters, lika med öfriga svenska medborgare deltaga i utskylderna till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning, men att samma främmande trosbekännare enligt kyrkostämmoförordningarna äro uteslutna från rättigheten att deltaga i öfverläggningar och beslut angående beviljandet af medel till kyrkliga behof och i kontrollen öfver dessa medels användande. Då motsvarighet mellan skatteplikt och rösträtt i fråga om främmande trosbekännare alltså icke äger rum, anser kommittén härutinnan förefinnas ytterligare ett skäl, att främmande trosbekännare befrias, i den utsträckning förhållandena sådant medgifva, från skattskyldighet till statskyrkan.

Af icke ringa betydelse vid bedömandet af frågan, huruvida lindring bör beredas främmande trosbekännare i dem åliggande skattskyldighet till statskyrkan, är enligt kommitténs förmenande den omständigheten, att så länge berörda skattskyldighet oförminskad kvarstår, personer, hvilka hylla främmande lära och faktiskt anslutit sig till bestående samfund

24 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 85.

af främmande trosbekännare, likväl icke anse sig förhindrade att i rättsligt afseende kvarstå inom svenska kyrkan samt till och med att deltaga i öfverläggningar och beslut angående denna kyrkas angelägenheter. Den oklarhet i förhållandet mellan statskyrkan och främmande trosbekännare, som sålunda råder, anser kommittén vara en olägenhet af mycket allvarsam art, ty den nuvarande skattskyldighetens bibehållande medför å ena sidan, att kyrkan icke kan med tillräcklig auktoritet häfda sin ställning gentemot afvikande riktningar inom hennes egna råmärken, och å andra sidan, att äfven de främmande trossamfundens ställning i många afseenden blir osann och skef. Större klarhet härutinnan skulle lända såväl statskyrkan och de främmande samfunden som äfven samhället i dess helhet till gagn.

Vidare åberopar kommittén såsom skäl för skattel:näring, särskild! med hänsyn till. prästerskapets aflöning, den redan förut anmärkta omständigheten, att främmande trosbekännare i följd däraf, att grundsatsen om deras befrielse från utgörande af vissa aflöningsbidrag vid löneregleringarnas uppgörande merendels icke vunnit tillämpning, äfven fått sig ålagd en mot dessa bidrag svarande skattskyldighet.

Ett stöd för medgifvande af lindring i den skattskyldighet till statskyrkliga ändamål, som för närvarande åligger bekännare af annan lära än den evangelisk-lutherska, finner kommittén uti det i viss mån analoga förhållandet, att medlemmarna af de icke territoriella evangelisk-lutherska församlingarna i Stockholm — nämligen hofförsamlingen, tyska och finska samt garnisonsförsamlingarna — äro jämlikt § 37 mom. 4 i nådiga förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863 för sina personer samt för inkomst af arbete och kapital befriade från dem eljest åliggande skatteplikt till kyrkliga ändamål i den territoriella församling, de tillhöra.

Kommittén påvisar, att inom de med oss närsläktade protestantiska länderna dissenters redan i större eller mindre män befriats från skattskyldighet till det nationella kyrkosamfundet. En af kommitténs ordförande biskopen H. W. Tottie författad, vid betänkandet fogad redogörelse för den utländska lagstiftningen i dissenterskattefrågan lämnar närmare upplysning om förhållandena härutinnan i protestantismens två hufvudländer Tyskland och England samt våra lutherska grannländer Finland, Norge och Danmark, där de kyrkliga förhållandena äro mest jämförliga med våra egna. Författaren meddelar, att ’en jämförande granskning af lagstiftningens nuvarande ståndpunkt ådagalägger, att i hufvudsak samma princip ligger till grund för de inom nämnda stater gällande bestämmelser på förevarande område. Dissenters äro nämligen i regeln under vissa förutsättningar befriade från personella kyrko-

25 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nio 85.

skatter, d. v. s. från de efter hufvudtalet, efter personlig beskattningsgrund utgående afgifter till nationalkyrkans underhåll samt hennes prästerskaps och kyrkobetjänings aflöning, under det att i alla dessa länder dissenters fortfarande skola utgöra de å fastighet hvilande afgifter af grundskatts natur, i vissa länder äfven öfriga kyrkoskatter å förmögenhet, inkomst och rörelse. De olika modifikationerna i beskattningsprincipens genomförande äro beroende af den innerligare eller lösare förbindelsen mellan kyrka och stat, mellan samhällslifvets kyrkliga och borgerliga element.’

Då kommitténs förslag till lösning af dissenterskattefrågan företer likhet i en viss punkt med den uti Norge gällande lagstiftningen i ämnet, har jag ansett lämpligt här återgifva kommitténs framställning därutinnan.

’I Norge’, säger kommittén, 'ägde redan jämlikt 1845 års dissenterlag främmande trosbekännare åtnjuta viss befrielse från kyrkliga afgifter. Enligt nu gällande dissenterlag af den 27 juni 1891 med däri den 17 maj 1904 vidtagna förändringar äro såväl dissenters — hvarmed i Norge förstås sådana, som bekänna sig till den kristna (äfven evangelisk-lutherska) religionen utan att vara medlemmar af den evangelisk-lutherska statskyrkan — som äfven judar och unitarier befriade från andra direkt till statskyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning utgående afgifter än sådana, som erläggas för särskilda kyrkliga förrättningar eller hvilka i form af tionde eller därmed likställda pålagor skola utgöras af fast egendom. Beträffande sådana bidrag till kyrkliga ändamål, som ingå i de för kommunala behof i allmänhet utgående 'personliga’, d. v. s. på förmögenhet och inkomst uttaxerade, afgifter och sålunda mera indirekt erläggas till statskyrkan, gäller, att dessa bidrag, i den mån de skola utgöras af sådana främmande trosbekännare, som under sistförflutna skatteår med hela sitt hus oafbrutet tillhört egen, lagligen ordnad församling, skola nedsättas med af kommunalstyrelsen bestämdt belopp. För öfrigt äger kommunalstyrelsen besluta, huruvida och i så fall i hvilken utsträckning sådan befrielse också må medgifvas personer, hvilka icke tillhöra någon ordnad församling eller hvilkas hus räknar medlemmar, som tillhöra statskyrkan, äfvensom huruvida skattebefrielsen må gälla jämväl ’eiendomsskatten’, d. v. s. afgifter uttaxerade på fast egendom eller därmed enligt gällande beskattningslagar likställda skatteföremål.’

Efter det kommittén sålunda utvecklat sina allmänna synpunkter i dissenterskattefrågan, gör kommittén det uttalandet, att den anser sig böra jakande besvara frågan, huruvida lindring bör beredas främmande trosbekännare uti vårt land i dem nu åliggande skyldighet att erlägga afgifter till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.

Bill. till Riksd. Prof. 1808. 1 Sami. 1 Afd. 65 Haft.

b) Skattelindringens omfattning med hänsyn till personel'.

Iiungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Därpå öfvergår kommittén till behandling af spörsmålet, i hvilken omfattning* sådan lindring bör medgifvas i afsende å personer och beskattningsföremål.

Härvid framhåller kommittén, hurusom hvarje lindring i skattskyldigheten innebär, att en del af skattebördan, till lättnad för vissa medborgare, öfverflyttas på andra eller på statsverket. Då nu, yttrar kommittén, lindringen hufvudsakligen betingas af omsorgen om den enskildes religionsed! samvetsfrihet och jämväl åsyftar, att han ej må komma att för religiösa ändamål betungas med dubbel skatteplikt, lärer skyldig hänsyn till dem, som i hans ställe skola öfvertaga bördan, fordra, att tillräcklig garanti erhålles för att den, som utträder ur svenska kyrkans gemenskap och därmed eventuellt förvärfvar rätt till lindring i skattskyldigheten till denna kyrka, är beredd att, i mån af sina tillgångar, bidraga till upprätthållandet af det främmande trossamfundets gudsdyrkan och inrättningar. Eljest kan måhända befaras, att personer blott för vinnande af lindring i skattskyldigheten anmäla sig till utträde ur kyrkan, särskildt när större utgifter för kyrkliga ändamål i vederbörande församling förestå. Enligt nu gällande dissenterlag erfordras icke intyg om att den, som utträder ur statskyrkan, ingår i annat tillåtet religionssamfund, utan han kan ställa sig oberoende af hvarje religiös sammanslutning. Blotta utträdet ur kyrkan innefattar alltså uppenbarligen icke den erforderliga garantien. Däremot anser kommittén, att sådan garanti kan antagas ligga däri, att den utträdande verkligen ansluter sig till och förblifver uti ett främmande trossamfund, enär därigenom blir uppenbart, att han af bevekelsegrunder, som sammanhänga med hans religiösa öfvertygelse, utgått ur statskyrkan, och att han, därest ej skattelindring medgifves, kan blifva i dubbel måtto betungad med utgifter för religiösa ändamål. Äfven i fråga om sådana främmande trosbekännare, som aldrig tillhört svenska kyrkan, utan antingen från barndomen uppfostrats i annan lära eller inflyttat från utrikes ort, bör enligt kommitténs mening i ordningens intresse fordras, att de, för åtnjutande af skattelindring, skola vara medlemmar af någon här i riket befintlig, lagligen erkänd församling af främmande trosbekännare, något som ock torde vara förhållandet med de flesta af dem.

Endast sådana främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, som i laga ordning öfvergått till eller eljest rättsligen tillhöra någon i riket befintlig, lagligen erkänd församling af dylika trosbekännare, böra alltså efter kommitténs uppfattning erhålla skattelindring, och detta oberoende af frågan om den främmande församlingen har en sådan organisation, som kan fordras för erhållande af rätt till egen kyrkbokföring. Saknaden af denna rätt anser kommittén ej i och för sig böra uppfattas såsom bevis på bristande fasthet i församlingens organisation, enär de anteck-

27 Kungl. Maj:tu Nåd. Proposition N:o 85.

ningar rörande medlemmarnas borgerliga förhållanden, som afses med kyrkbokföringen, äro något för församlingen såsom sådan i viss mån främmande. Åtskilliga af de utom statskyrkan stående trossamfunden torde, äfven när deras organisation ej lägger hinder i vägen därför, befinnas mindre villiga att i det borgerliga samhällets tjänst åtaga sig det uppdrag, som kyrkbokföringen innebär. Har emellertid en främmande församling erhållit rätt till egen kyrkbokföring, synes kommittén denna omständighet böra särskildt beaktas vid bestämmandet af skattelindringens storlek. Kommittén framhåller, att medlemskapet af den främmande församlingen ej får vara af endast tillfällig beskaffenhet, utan att vederbörande åtminstone större delen af det år, för h vilket bidraget till statskyrkan utgår, skall hafva tillhört den främmande församlingen, för att skattelindring skall ifrågakomma.

Icke blott dissenters’ olika ställning till statskyrkan bör, på sätt nu utvecklats, öfva inflytande på frågan om skattelindringens omfattning. Enligt kommitténs tanke böra härpå äfven inverka å ena sidan det större eller mindre besvär, prästerskapet och kyrkobetjäningen måste underkasta sig för fullgörande af de ämbetsgöromål, livilka äro af beskaffenhet att direkt eller indirekt komma jämväl främmande trosbekännare till godo, och å andra sidan det större eller mindre gagn, de främmande trosbekännarna kunna anses hafva af prästerskapets och kyrkobetjäningens dem lämnade biträde ocli öfriga verksamhet.

I hvilken utsträckning biträde af svenska kyrkans prästerskap påkallas af främmande trosbekännare, lärer svårligen kunna statistiskt utredas, men efter kommitténs förmenande anlitas i icke få fall prästerskapet af främmande trosbekännare, isynnerhet vid inträffande sjukdoms- eller dödsfall. Likaledes torde biträde af svenska kyrkans prästerskap icke sällan påkallas för vigsel och jordfästning af främmande trosbekännare, för hvilka förrättningar särskild betalning numera i regeln icke kan fordras. De främmande trosbekännare, hvilka vistas på ort, där deras samfund saknar egen gudstjänstlokal, torde ofta deltaga i svenska kyrkans gudstjänster och äfven i öfrigt begagna sig af hennes förmåner.

Vida mer omfattande och betungande än dylika på främmande trosbekännares begäran verkställda kyrkliga förrättningar är emellertid det besvär, som uppstår i följd af den prästerskapet åliggande kyrkbokföringen samt de öfriga borgerliga bestyr, prästerskapet fått sig anförtrodda och för hvilka i betänkandet utförligt redogöres (s. 147—159). Kommittén anmärker, att om ock endast en ringa del af dessa bestyr kommer den enskilde bekännare!! af främmande lära — liksom den enskilde medlemmen af svenska kyrkan — omedelbart till godo, så har han dock såsom

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

medborgare i staten samma medelbara gagn däraf som alla andra statsborgare och lärer därför lika litet som någon af dessa kunna med fog göra anspråk på, befrielse från skyldigheten att, i en eller annan form, tillskjuta medel, i den mån sådant erfordras, till beredande af ersättning åt den, som utför dessa borgerliga bestyr.

Utom de mera regelbundet återkommande bestyren för det borgerliga samhällets räkning har svenska prästerskapet en mängd åligganden till myndigheters och enskildas tjänst, Indika, om de än icke låta sig schematiskt öfverskåda, dock taga prästerskapets tid och krafter i anspråk, ofta i betydande utsträckning. Hit hör, säger kommittén, den ständiga omvårdnad om folkskolan, som åligger pastor i hans egenskap af ordförande i kyrkostämma och skolråd och som för öfrigt i gällande författningar är honom anbefalld, hans förpliktelse att stå de borgerliga myndigheterna till tjänst med alla de upplysningar och åtgärder, som ligga inom området för hans ämbetsverksamhet, skyldigheten att i allt,.som rör enskilda medborgares samhälleliga förhållanden, biträda med upplysningar och intyg af hvarjehanda slag m. in. Mycket af allt detta kommer främmande trosbekännare såväl äldre som yngre omedelbart till godo, såsom skolundervisning äfvensom intyg om ålder, frejd o. s. v. för inträde i undervisningsanstalter, intagande på sjukhus, tillstånd att idka handel eller annan näring, sökande af platser, erhållande af understöd, pensioner etc., flyttningsbetyg, bevis om släktskapsförhållanden kanske för flera generationer, om medellöshet eller vederhäftighet i ekonomiskt afseende, om svenskt medborgarskap, med mera sådant. Den ofta vanskliga, i hvarje fall ansvarsfulla pröfningen af möjligen befintliga äktenskapshinder, hvilken skall föregå utfärdandet al lysning, tillkommer präst i svenska kyrkan äfven i fråga om främmande trosbekännare, och detta jämväl i det fall att endera eller båda kontrahenterna tillhöra främmande trossamfund med rätt till egen kyrkbokföring och med sådant prästerskap, att Konungen funnit åt detsamma kunna anförtros att med laga verkan förrätta vigsel. Beträffande föreskrifna anteckningar i kyrkböckerna och meddelande af ämbetsbevis därur, har svenska kyrkans prästerskap icke någon lättnad i sitt arbete däraf, att personer öfvergå till eller eljest rättsligen tillhöra främmande församling vare sig utan eller med rätt till egen kyrkbokföring, så framt icke i sistnämnda fall de främmande trosbekännarna bo och vistas inom stad eller pastorat, där deras församling finnes bildad. Tvärtom får prästerskapet i flera fall ökadt besvär för de främmande trosbekännarnas skull, särskilt genom de i §§ 2 och 8 af nådiga förordningen angående kyrkböckers förande den 6 augusti 1894 föreskrifna dubbla anteckningarna.

Vid öfvervägande af hvad prästerskapet i det borgerliga samhällets

29 Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

eller i den enskilde individens intresse har att uträtta af beskaffenhet att komma äfven främmande trosbekännare direkt eller indirekt till godo, och om man tänker sig dessa göromål öfverflyttade från prästerskapet till andra, särskildt aflönade personer, torde det, yttrar kommittén, knappast kunna antagas, att dylika tjänstemän i tillräckligt antal och med erforderlig utbildning för göromålens behöriga förrättande skulle kunna anställas för hälften af den summa, hvartill församlingarnas lagbestämda och frivilliga afgifter till prästerskapets aflöning uppgår. Enligt prästlöneregleringskommitténs beräkning utgjorde under ecklesiastikåret 1896—97 summan af dessa bidrag 5,547,039 kronor 34 öre för rikets samtliga territoriella församlingar. Antalet prästerliga tjänster i dessa församlingar var samma år 2,325, däraf 1,368 kyrkoherdebeställningar. Då emellertid icke blott kyrkoherdarna utan jämväl ett stort antal komministrar och kapellpredikanter hafva expedition med skyldighet att föra kyrkböcker och utfärda därpå grundade betyg in. in., antager kommittén — med hänsyn till såväl göromålens mängd som nödvändigheten att göra expeditionerna lätt tillgängliga för allmänheten —, att minst 1,500 nya tjänstemän skulle erfordras för utförande af de göromål, hvarom här är fråga. Hälften af ofvan omförmälda aflöningssumma skulle således ej förslå att bereda hvar och en af dem större lön än något öfver 1,800 kronor. Dessa beräkningar anser kommittén kunna tjäna till någon ledning för bedömande af frågan, i hvilken omfattning lindring i afgifterna till prästerskapets aflöning bör beredas främmande trosbekännare.

Det gagn, främmande trosbekännare hafva af kyrkobetjäningens verksamhet, är, såsom kommittén påpekar, jämförelsevis mindre betydande. Mest torde denna betjänings biträde tagas i anspråk vid begrafningar. Emellertid bör, enligt kommitténs mening, äfven för dessa tjänster godtgörelse af främmande trosbekännare lämnas i form af skattebidrag, i den mån särskild betalning för tjänsterna icke vidare får förekomma.

I fråga om skattebidrag för öfriga kyrkliga ändamål, såsom nybyggnad och underhåll af kyrka och prästgård, kultuella anordningar, inventarier, kyrkas uppvärmning och belysning, beredande af lokaler för pastorsexpedition och kyrkoarkiv, anställande af skrifbiträde för kyrkbokföringen, diakoni, s. k. barnkrubbor och andra välgörenhetsinrättningar, underhåll och vård af begrafningsplatser m. in., bör enligt kommitténs åsikt betydande lindring beredas främmande trosbekännare. Af hvad för angifna ändamål åtgöres är visserligen en del af beskaffenhet att lända äfven dylika trosbekännare i större eller mindre mån till gagn; så är t. ex. förhållandet med anordningarna för pastorsexpedition och kyrkoarkiv, diakoni, anstalter för barnavård och annan verksamhet i välgörande syfte, under-

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

håll och vård af begrafningsplats^* etc. Andra åtgärder, särskilt de som afse gudstjänsten, äro af sådan beskaffenhet, att flertalet främmande trosbekännare kunna antagas i allmänhet icke vilja däraf betjäna sig. Den lindring i skattskyldigheten för nu ifrågavarande kyrkliga ändamål, som bör beredas främmande trosbekännare, verkar dock i allmänhet mindre kännbart än lindringen i bidragsskyldigheten till prästerskapets och kyrkobetjäningens aflöning, alldenstund de årliga utgifterna för sistnämnda ändamål merendels uppgå till ej obetydligt högre belopp. lindringens Slutligen framhåller kommittén, hurusom det vid bedömande af frågan, omfattning med hvilken män främmande trosbekännare kunna och böra befrias från bidrag ha7kattnilgs- ^ statskyrkliga ändamål, är nödigt att taga hänsyn till de olika slag af föremål, beskattningsföremål, från hvilka afgifterna utgå, och erinrar kommittén, att nu icke blifvit ifrågasatt, att lindring skulle beredas främmande trosbekännare vid erläggande af afgifter af fast egendom.

Vidkommande de i gällande löneregleringsresolutioner för prästerskapet stadgade personliga aflöningsbidragen, borde väl enligt kommitténs åsikt främmande 'trosbekännare helt och hållet fri tagas från deras utgörande, enär tillvaron af dylika afgifter synes böra hvila på förutsättningen af ett närmare förhållande mellan själasörjare och församlingsmedlemmar än det, som kan antagas äga rum i fråga om de inom församlingen boende personer. hvilka äro af främmande tro.

Emellertid anser kommittén, att såvidt bidragsskyldigheten till prästerskapets aflöning är grundad på nu gällande löneregleringar eller på äldre konventioner eller föreningar, förändring i skattskyldigheten för dissenters beträffande afgifter vare sig för personer eller för inkomst af kapital eller arbete icke kan ifrågakomma förr, än löneregleringarna eller de äldre bestämmelserna om prästerskapets aflöning upphört att gälla beträffande de särkilda församlingarna. I afseende härå framhåller kommittén, att minskning i prästerskapets stadgade förmåner icke kan utan rättskränkning komma till stånd och att det rimligtvis icke kan förutsättas, att de personer, som på grund af löneregleringarna fått sin skattskyldighet bestämd enligt den gradering, som var grundad i den äldre lagstiftningen, skola finnas benägna att medgifva någon rubbning härutinnan till beredande af aflöningsfyllnad åt prästerskapet i stället för de bidrag, som genom skattelindringen till förmån för dissenters skulle komma att upphöra. Den utvägen, säger kommittén, kunde ju tilläfventyrs föreslås, att staten i ett fall sådant som detta skulle träda hjälpande emellan. Med hänsyn till ifrågavarande skatters kommunala natur anser dock kommittén det vara mindre lämpligt, att bristen helt och hållet utfylles af statsverket; för öfrig! blefve fyllnadsbeloppen mången gång så obetydliga, att det skäligen

31 Kanyl. Maj: fa Nåd. 1 roposition N:o 85.

icke kan begäras, att för eu sådan utgift hela den apparat skulle sättas i rörelse, som måste vara verksam vid statsanslags utbetalande och redovisande.

Om däremot å kyrkostämma fattas beslut angående utgörande af avgifter — utöfver de vid löneregleringen bestämda — till löner åt prästerskapet, t. ex. för höjande af fastställd lön eller ökande af antalet prästerliga tjänster, finnes efter kommitténs mening ej hinder att omedelbart bevilja främmande trosbekännare den skattelindring, som kan böra medgifvas.

Afgifterna till kyrkobetjäningens kontanta aflöning äfvensom till fyllande af öfriga kyrkliga behof utgå numera efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande äro i allmänhet stadgade, och skulle jämväl i de sålunda bestämda afgifterna skattelindring redan nu kunna ifrågakomma. Ännu torde dock eu del kyrkobetjänte åtnjuta aftöningsförmåner enligt äldre bestämmelser, men anser kommittén, att nedsättning i afgifter, som utgå efter dylik äldre grund, ej bör äga rum.

Vid utarbetandet af sina förslag, såvidt de beröra prästerskapets aflöning, sedan tiden för nu gällande löneregleringar utlupit, har dissenterskattekommittén ansett sig kunna och böra utgå från prästlöneregleringskommitténs förslag angående försainlingsafgifters utgörande. Nämnda kommitté föreslår i §§ 7 och 16 af förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning, att, församlingsafgifter skola, inom. en viss gräns, utgöras efter samma grunder, som äro i allmänhet stadgade för utgörande af de afgifter, om Indika kyrkostämma fattar beslut, dock med rätt för kyrkostämma att till bestridande af omförmälda aflöningsbidrag stadga en personlig afgift för en hvar, som fyllt 18 år. Vid förslagets granskning inom kammarkollegium uttalade sig emellertid nämnda myndighet i sitt den 10 november 1905 afgifha underdåniga utlåtande (sid. 132) för afskaffande af personliga afgifter.

Dissenterskattekommitrén tillstyrker, att främmande trosbekännare skola helt och hållet befrias från dylika personliga afgifter, om de upptagas i det framtida kyrkliga beskattningssystemet. Hvad angår de bidrag till prästerskapets aflöning, som enligt blifvande löneregleringar skulle komma att utgöras för kapital eller arbete, bör enligt kommitténs mening befrielse jämväl från dylika bidrag medgifvas främmande trosbekännare, i den mån sådan befrielse med hänsyn till öfriga på frågan inverkande omständigheter kan anses skälig.

Understundom har uttalats den åsikten, att skattelindring icke borde komma främmande trosbekännare till godo för afkastningen af större industriella inrättningar. I dem sysselsattes nämligen ett stort antal arbetare, som tillhörde statskyrkan men endast i ringa mån vore i tillfälle

d) Formenfö\ skatt elindringtns genomförande.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

att bidraga till hennes underhåll, hvarför det icke kunde med något sken af befogenhet klagas öfver orättvisa eller obillighet, om innehafvaren af företaget finge i förhållande till inkomsten däraf bidraga till statskyrkans underhåll. Med afseende härå yttrar kommittén, att det visserligen icke kan förnekas, att en stor industri med åtföljande tillströmning af arbetare och andra personer gifver prästerskapet ökadt besvär och stundom föranleder behofvet af flera prästerliga tjänster, ökade utgifter för pastorsexpedition m. m. Men frånsedt ägarens inkomst af företaget medför en sådan anläggning i regeln en betydande stegring af kommunens ekonomiska bärkraft dels direkt genom de skattebidrag, som inflyta från de vid företaget anställda arbetarna och tjänstemännen, dels indirekt genom det inflytande, som handel, handtverk och andra näringsgrenar däraf röna, hvarförutom det säkerligen skulle blifva ytters vanskligt att i lag bestämma, i fråga om hvilka företag skattelindring skulle få åtnjutas eller ej. Till företag, för hvilka någon lindring ej skulle ifrågakomma, borde, säger kommittén, gifvetvis räknas icke blott fabriksverksamhet och annan likartad industri, utan äfven grufdrift, skogshandtering, brädgårdsrörelse, flottningsföretag, rederirörelse med mera dylikt. Kommittén anser därför, att främmande trosbekännare, hvilka äro innehafvare af större industriella anläggningar icke böra i förevarande afseende genom lagstiftningsåtgärd försättas i sämre ställning än andra dissenters.

Beträffande formen för skattelindringens genomförande — såvidt icke fråga är om personliga afgifter, för hvilka full befrielse ju skulle under alla omständigheter medgifvas — har kommittén fäst sin uppmärksamhet särskild! vid två metoder. Antingen kunde nämligen genom ett allmänt lagstadgande påbjudas nedsättning med vissa procent af den del utaf de för inkomst af kapital eller arbete utgående afgifter, som belöper å främmande trosbekännare; eller ock skulle åt församlingarna kunna öfverlåtas att hvar för sig besluta om den skattelindring, som med afseende å för handen varande förhållanden anses rättvis och lämplig.

Kommittén har vid uppgörandet af sina förslag i ämnet valt den senare utvägen och yttrar till stöd härför: Allt ifrån kristendomens införande i vårt land har den grundsats tillämpats, att församlingarna själfva skola aflöna sitt prästerskap och bestrida öfriga kyrkliga utgifter. De afvikelser härifrån, som förekommit, äro att betrakta såsom af tillfälliga orsaker föranledda undantag från en eljest gällande regel. Då den kyrkliga beskattningen således är af kommunal natur, ligger det också närmast till hands, att medlemmarna af den kyrkliga kommunen skola hafva rätt att själfva bestämma öfver en fråga, som kan blifva af ganska ingripande betydelse med afseende å kommunens förmåga att fullgöra sina förplik-

33 Kung!. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 83.

telser. De enskilda församlingarna äro dessutom bäst i .stånd att bedöma, såväl i livad man nedsättning i skattskyldigheten rättvisligen bör beredas olika grupper af främmande trosbekännare, med hänsyn till de uppoffringar de göra för egen gudstjänst, deri omfattning, hvari de taga församlingens prästerskap i anspråk för pastoral vård, kyrkbokföring o. s. v., som ock huru långt församlingen kan gå i tillmötesgående, utan att dess återstående medlemmar oskäligt betungas med utgifter för kyrkliga behof.’

Såsom ytterligare stöd för sitt förslag härutinnan åberopar kommittén exemplet från Norge, där der, på sätt jag redan nämnt, i fråga om främmande trosbekännares skattskyldighet i vissa fall öfverlätits åt de kommunala representationerna att bestämma, huruvida och i hvilken utsträckning befrielse må äga rum.

Emellertid säger sig kommittén ingalunda förbise, att i följd af den form för skattelindringens genomförande, som af kommittén valts, dylik lindring någon gång kan komma att uteblifva, äfven när den varit af omständigheterna påkallad; dock är kommittén öfvertygad, att hos svenska kyrkans medlemmar den åskådningen skall allmänt och inom kort tränga igenom, att lindring bör beviljas af kommittén åsyftade dissenters i deras skattskyldighet till statskyrkliga ändamål.

Med afseende å en inom kommittén gjord invändning därom, att, vid öfverläggningen å kyrkostämma före besluts fattande i frågan, personliga hänsyn kunna komma att göra sig gällande eller diskussionen beröra de främmande trosbekännarnas rent privata förhållanden, särskildt deras förmögenhetsförhållanden, fäster kommittén uppmärksamheten därpå, att skattelindringen icke skall gälla enskilda personer utan de främmande trossamfunden såsom sådana. I själfva ämnet för öfverläggningen å kyrkostämman skulle alltså icke förefinnas någon anledning att öfverskrida gränsen för en saklig diskussion; i allt fall förmenar kommittén, att ett sådant öfverskridande torde kunna och böra förebyggas af stämmans ordförande.

Då det synts kommittén angeläget, att skattenedsättningen icke blireJtG[“"d"/or i någon afsevärd grad olika å orter med i det hela liknande förhållanden, gens bestämbar kommittén angifvit de viktigaste synpunkter, som enligt kommitténs mande * »®tanke därvid böra komma i beaktande. ,iMa *M'

I fråga om bidragen till prästerskapets aflöning skulle man efter kommitténs mening hafva att taga hänsyn till, i hvilken mån nedsättning i afgifterna kan betingas af å ena sidan det större eller mindre besvär, prästerskapet måste underkasta sig för främmande trosbekännares skull, och å andra sidan det större eller mindre gagn, de främmande trosbekännarna kunna anses hafva af prästerskapets dem lämnade biträde och öfriga verksamhet. Med afseende härå har kommittén, på sätt jag förut Bih. tiU Riksd. Prof.. 1,908. 1 Sand. 1 Afd. 63 Haft. 5

34 Iiungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

framhållit, giort det uttalandet, att om man sammanfattar allt, hvad prästerskapet i samhällets eller den enskildes intresse har att uträtta af beskaffenhet att komma främmande trosbekännare direkt eller indirekt till godo, och öfverfiyttar dessa göromål från prästerskapet till andra, särskild! aflönade personer, dylika tjänstemän i tillräckligt antal och med erforderlig utbildning för göromålens behöriga förrättande näppeligen kunna anställas för hälften af den summa, hvartill församlingarnas lagbestämda eller frivilliga bidrag till prästerskapets aflöning uppgår. I själfva verket torde härför kräfvas ett betydligt större belopp. Kommittén anser fördenskull, att beträffande de till prästerskapets aflöning utgående församlingsafgifterna — hvilka utgöra den största posten bland de kyrkliga skattebidragen — den nedsättning, som må medgifvas främmande trosbekännare, bör bestämmas till mindre än hälften, hvarmed kommittén emellertid så mycket mindre vill hafva sagt, att prästernas borgerliga bestyr utgöra ens tillnärmelsevis hälften af deras arbete, som detta ju ersättes medelst afsevärda förmåner utöfver församlingsafgifterna. Endast för medlemmar af sådan främmande församling, som äger rätt till egen kyrkbokföring, finner kommittén en vidsträcktare skattelindring vara af rättvisa och billighet påkallad.

Rörande åter bidragen till kyrkobetjäningens aflöning och till öfriga kyrkliga ändamål, anser kommittén en nedsättning till mer än hälften vara fullt befogad. Åtskilliga af dessa ändamål, yttrar kommittén, äro af den beskaffenheten, att om de betraktas endast från synpunkten af individens omedelbara gagn, full befrielse från skyldigheten att lämna bidrag till dem bör äga rum. Beträffande andra däremot skulle, under samma förutsättning, endast en ringa nedsättning kunna ifrågakomma.

I betraktande af nu berörda omständigheter har kommittén trott sig kunna göra det allmänna uttalandet, att den nedsättning i skattskyldigheten till kyrkliga ändamål, som för inkomst af kapital och arbete må medgifvas främmande trosbekännare, synes, då den främmande församlingen icke har rätt till egen kyrkbokföring, kunna bestämmas till hälften af det belopp, de främmande trosbekännarna eljest skolat erlägga, och till tre fjärdedelar af samma belopp, då den främmande församlingen har dylik rätt.

Uppmärksamhet bör emellertid, säger kommittén, ägnas jämväl däråt, att ej genom den ifrågasatta befrielsen statskyrkans kvarstående medlemmar oskäligen betungas med vare sig skulder, som utträdande medlemmar varit med om att besluta, eller eljest utgifter tör redan verkställda eller omedelbart förestående större företag, såsom nybyggnad eller mera omfattande reparation af kyrka eller prästgård m. m. Till förekommande af utträde

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Sfi. 35

i syfte att undgå bidrag till sådana utgifter skulle det enligt kommitténs åsikt göra tillfyllest, om stadgande meddelades därom, att skattelindring ej får liga rum, med mindre än att den dissekerande under en viss tid efter utträdet ur svenska kyrkan tillhört annat inom riket befintligt, af staten erkändt trossamfund. Kommittén bär tänkt sig, att skattelindring ej skulle ifrågakomma för annan främmande trosbekännare än deri, som före den 1 januari under det år, då debitering af skattebidragen verkställes, i laga ordning öfvergått till eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande tillhör viss lagligen erkänd främmande församling. Debitering af de afgifter, om hvilka kyrkostämma beslutar, sker nämligen under senare delen af det år, bidragen afse, för att under det därpå följande året betalas. Kommittén anser då ock, att den fordran kan med skäl uppställas, att den, som erhåller lindring i skattskyldigheten för ett år, skall under samma år intill tiden för debiteringen hafva tillhört den främmande församlingen.

Till sist har kommittén till skärskådande upptagit frågan, huruvida samt, i sådant fall, på hvad sätt och i hvilken utsträckning ersättning börf) Fyllande af beredas för den brist i den kyrkliga kommunens inkomster, som uppstår den senom därigenom, att lindring beviljas främmande trosbekännare i skattskyldig- !,«?„ uppkomheten till kyrkliga ändamål. na bristen.

Med hänsyn därtill att utgifterna för berörda ändamål till ojämförligt största delen bestridas af de särskilda kommunerna själfva, bör efter kommitténs mening i förevarande fall, liksom då skatteobjekt eljest bortfalla, bristen, åtminstone i första hand och om den är ringa, fyllas genom ökade bidrag af de församlingsmedlemmar, som kvarstå inom svenska kyrkan, hvaremot förhållandet blir ett annat, därest en mera betydande stegring i afgifterna skulle inträda. Kommittén föreslår härutinnan en sådan anordning, att om till följd af skattelindringen de kvarstående församlingsmedlemmarnas afgiftsbörda ökas med ett sammanlagdt belopp understigande 100 kronor, någon godtgörelse ej bör ifrågakomma, hvaremot, om ökningen uppgår till 100 kronor eller mera, godtgörelse bör för någon del däraf beredas församling, som härom gör framställning.

Medel till denna godtgörelse anser kommittén böra beredas af statsverket, enär genom skattelindringen främjas ett intresse, hvilket kan sägas beröra ej ensamt de inom församlingen boende främmande trosbekännare, som omedelbart komma i åtnjutande af sådan lindring, utan jämväl samhället i dess helhet.

Sedan gammalt har väl, säger kommittén, i vårt land prästerskapet aflönats och kyrkliga utgifter bestridts af församlingarna själfva. Då statsanslag förekommit, hafva dessa hufvudsakligen varit af subsidiär art. Men just af sådan karaktär skulle det anslag blifva, som komme att utgå till betäckande af den på förutnämnda sätt uppkomna bristen i församlingarnas budget.

Hufvudgrunder för Kommitténs förslag.

36 KungI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

För öfrig! påpekar kommittén, att den tanken börjar mer och mer tränga sig fram, att i fall, sådana som detta, staten bör träda emellan till lättande och utjämnande af de kommunala skattebördorna.

Hvad beträffar statsbidragets storlek, anser kommittén detsamma lämpligen böra bestämmas till hälften af det belopp, från hvilket de främmande trosbekännarna erhållit befrielse. Då vederbörande församling sålunda alltid har att själ!’ fylla en del af bristen, finner kommittén däruti en viss garanti mot missbruk af den församlingen tillkommande rätten att medgifva nedsättning i skattebidragen. Å andra sidan bör efter kommitténs mening utsikten att erhålla statsbidrag såsom hjälp till bristens betäckande, när denna uppgår till 100 kronor, innebära en eggelse för församlingen att visa dissenters allt skäligt tillmötesgående.

Såsom en sammanfattning af framställningen i den 'allmänna motiveringen’ och under hänvisning till omfattningen af det erhållna uppdraget, gör kommittén det uttalandet, att en lagstiftning i föreliggande ämne torde böra byggas på följande hufvudgrunder:

1. Lindring i skyldigheten att bidraga till svenska prästerskapets aflöning äfvensom till öfriga statskyrkliga ändamål medgifves endast sådana främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, som i laga ordning öfvergått till eller eljest rättsligen tillhöra någon i riket befintlig, lagligen erkänd församling af dylika trosbekännare.

2. Nedsättning i de af fast egendom utgående utgifter till statskyrkliga ändamål äger icke rum.

3. Full befrielse medgifves från utgörande af personliga utgifter till svenska kyrkans prästerskap.

4. Viss lindring beredes de främmande trosbekännarna vid utgörande af sådana utgifter till statskyrkliga ändamål, som utgå för inkomst af kapital eller arbete.

5. Åt svenska kyrkans församlingar öfverlåtes att hvar för sig besluta om den lindring i de för inkomst af kapital eller arbete utgående skattebidragen, som med afseende å för handen varande förhållanden finnes skälig.

(5. När skattelindring medgifves, skall den i lika mån tillgodokomma alla sådana till den kyrkliga kommunen afgiftspliktiga medlemmar af samma främmande församling, som uppfylla de allmänna villkoren för lindringens åtnjutande.

7. Om, i följd af medgifven skattelindring, en mera afsevärd brist uppstår i den kyrkliga kommunens inkomster, lämnas ersättning af statsmedel till betäckande af bristens halfva belopp.

Äro afgifterna till prästerskapets aflöning grundade å lönereglerings-

Kungl. Maj: t* Nätt. Proposition N:o 85. •> ‘

resolution — fastställd enligt förordningen angående allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 eller förordningen angående ordnande af prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm aflöning den 1 november 1872 — eller å äldre konvention eller förening, eller utgå afgiftema till kyrkobetjäningens aflöning efter andra grunder än dem, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade, bär kommittén ansett nedsättning i dylika utgifter ej böra äga rum.

En från kommitténs i öfrigt enhälliga betänkande i visst afseende skiljaktig mening har uttalats af kommittéledamoten, redaktören J. Byström. Han anser nämligen att, med afseende å sättet för skattelindringcns genomförande, den utvägen bör väljas, att i allmänt lagstadgande fastslås, att den, som tillhör dissenterförsamling och i öfrigt uppfyller de af kommittén föreslagna villkoren, skall för inkomst af kapital eller arbete deltaga i utgifterna för statskyrkliga ändamål endast med hälften af det belopp, som eljest skolat honom påföras. Att till kyrkostämman hänskjuta frågan om dissenters’ skattebefrielse finner reservanten ej vara lämpligt. Därigenom skulle det kunna inträffa, att eu del kyrkostämmor beslöte att bevilja befrielse från ifrågavarande skatt, under det att andra icke gjorde det, hvilket skulle innebära eu ojämnhet, som måste anses förkastlig. Men äfven i ett annat afseende skulle, såsom reservanten påpekar, ojämnhet kunna uppstå. I den ena kommunen kunde nämligen beviljas nedsättning intill halfva skattebeloppet, i en annan till en fjärdedel och i en tredje kanske endast till en tiondedel. Vidare kunde måhända i samma kommun ena året beviljas befrielse från skatt, men det andra året icke. Äfven fäster reservanten uppmärksamheten därpå, att skattefrågor ofta äro ömtåliga och att det ej kan vara ömkligt att göra till föremål för diskussion å kyrkostämmorna, huruvida den ena eller andra dissenterförsamlingen skall frias från skatt eller icke. Kyrkostämmorna äro lika litet som en del andra stämmor fredade för besök af personer, som, då det gäller vissa öfverläggningsämnen, kunna tillåta sig ogrannlaga yttranden, och reservanten säger sig ej kunna inse, att man gör vare sig statskyrkoförsamlingarna eller dissenterförsamlingarna någon tjänst med att till .behandling på kyrkostämmorna årligen kasta in en skattefråga sådan som den förevarande.

Jämväl i fråga om storleken af den ersättning från statsverket, som skulle med anledning af skattelindringen beredas svenska kyrkans församlingar, är Byström så till vida skiljaktig, att han anser dylik ersättning böra till fullo utgå, så snart det belopp, för hvilket befrielse åtnjutes, för året uppgår till sammanlagdt minst 50 kronor.

Särskild mening.

38 Skattlindringens ekonomiska verkningar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Af dissenterskattekommitténs tabellverk framgår, huru den ifrågasatta reformen skulle verka i ekonomiskt hänseende. Några siffror från detta tabellverk har jag ansett mig böra till belysning däraf meddela.

Samtliga af inkomst af kapital och arbete utgående afgifter till statskyrkliga ändamål under 1 år skulle, — sedan omreglering af prästerskapets löner skett med tillämpning af prästlöneregleringskommitténs förslag och med iakttagande af höjning för vissa löner enligt grunder, som jag torde i annat sammanhang få utveckla — enligt dissenterskattekommitténs beräkning uppgå till 5,160,928 kronor. Om hänsyn tages endast till de svenska kyrkoförsamlingar, inom hvilka främmande trosbekännare finnas, blir motsvarande siffra för dessa församlingar 4,115,583 kronor.

Af sistnämnda summa belöper å:

1) Personer, som i laga ordning öfvergått till eller eljest

rättsligen tillhöra någon af staten erkänd församling af främmande trosbekännare med egen kyrkbokföring (katoliker och mosaiska trosbekännare)........................... kr. 25,078: 25

2) Personer, som i laga ordning öfvergått till eller eljest

rättsligen tillhöra någon af staten erkänd församling af främmande trosbekännare utan egen kyrkbokföring

(ett stort antal metodister in. fl.), ...................................... » 7,070: 23

3) Personer, som anmält sig till utträde ur eller eljest icke

tillhöra svenska kyrkan, men ej heller tillhöra någon nu befintlig af staten erkänd församling af främmande trosbekännare (ur svenska kyrkan lagligen utträdda baptister m. fl.) ...................................................................... kr. 12,496: 28

4) Personer, som tillhöra församling af främmande tros-

bekännare, men fortfarande kvarstå inom svenska

kyrkan (flertalet baptister, metodister m. fl.).................. » 39,774: 41

Samtliga uppgifva främmande trosbekännare, vare sig de kvarstå inom svenska kyrkan eller icke, betala alltså af de för inkomst af kapital eller arbete till statskyrkliga ändamål utgående afgifter tillhopa 84,419 kronor 17 öre, hvaraf belöper å främmande trosbekännare inom till svenska kyrkan hörande stadsförsamlingar 52,416 kronor 18 öre eller l.oi procent och å främmande trosbekännare inom landsförsamlingar 32,002 kronor 99 öre eller 0.62 procent af samtliga till statskyrkliga ändamål för inkomst af kapital eller arbete utgående afgifter (5,160,928 kr.).

De bägge kategorier af främmande trosbekännare, till hvilka enligt kommitténs förslag skattelindringen borde sträcka sig, nämligen de under 1) och 2) här ofvan upptagna, erlägga af dessa afgifter tillhopa 32,148

Kunijl. Maj:In Nåd. Proposition 1V;o 85.

:t9

kronor 48 öre, däraf inom stadsförsamlingar 28,133 kronor 71 öre eller 0.54 procent och inom landsförsamlingar 4,014 kronor 77 öre eller O.os procent af hela det för inkomst af kapital eller arbete utgående afgiftsbeloppet (5,160,928 kr.). Det belopp, med bvilket befrielse skulle af ifrågavarande främmande trosbekännare åtnjutas — beräknadt, såsom kommittén föreslagit, för första gruppen till tre fjärdedelar och för andra gruppen till hälften af de afgifter, de enligt nu gällande bestämmelser äro skyldiga att betala —, skulle uppgå för första gruppen till 18,808 kronor 68 öre och för andra gruppen till 3,535 kronor 11 öre eller sammanlagdt 22,343 kronor 79 öre, utgörande 0,43 procent af samtliga inom hela riket af inkomst af kapital eller arbete utgående afgifter till statskyrkliga ändamål.

Såsom bidrag till betäckande af den blåst i de kyrkliga kommunernas statsanslag budget, som uppkommer vid eu skattelindring i den utsträckning, dissentillpackande skattekommittén föreslagit, skulle, om den af samma kommitté uppställda*/uppkommen grunden för ersättningens beräknande tillämpas, komma att af statsverket br,3t' till de svenska kyrkoförsamlingarna återgäldas 10,021 kronor 47 öre af bristens hela belopp 22,343 kronor 79 öre. Den ökade skattebördan för samtliga till svenska kyrkan hörande församlingar, inom hvilka till kategorierna 1) och 2) hörande främmande trosbekännare finnas, skulle, efter afdrag af omförmälda statsbidrag, uppgå till sammanlagdt 12,322 kronor 32 öre.

Det öfvervägande flertalet myndigheter har beträffande själfva hufvud- uttalanden frågan, huruvida främmande trosbekännare böra fritagas från skyldig- ' fraganheten att för sina personer samt för inkomst af kapital och arbete er- ,tfohåiiarelägga afgifter till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning,1nmbeut, iänsbiträdt kommitténs därutinnan uttalade mening, nämligen samtliga domkapitel jomkapulen, — med undantag af det i Strängnäs —, Stockholms stads konsistorium och Stockholms hofkonsistoriet äfvensom samtliga länsstyrelser med undantag af de i Östergötlands län och, delvis, i Hallands län; och har Kungl. Maj:ts be- hofkonsifallningshafvande i Örebro län väl tillstyrkt befrielse från rent personliga^ afgifter men ställt sig tveksam, hvad angår afgifterna för inkomst af lindring. kapital och arbete. Härvid hafva flera af myndigheterna framhållit, att anspråket på den ifrågasatta lindringen icke kan grundas på något som helst rättskraf, ej heller anses berättigadt med hänsyn till några samvetsbetänkligheter hos dissenters. Enligt dessa myndigheters åsikt tala endast billighetsskäl för en lindring. Å andra sidan hafva några myndigheter uttryckt den meningen, att icke blott billighet utan äfven rättvisa krafvel' lindringens beviljande.

Den ifrågasatta lindringen anser emellertid domkapitlet i Uppsala böra

Mot skattelindring.

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

ifrågakomma endast under förutsättning, att de belopp, med Indika dissenterförsamlingarnas skatt för religiösa ändamål lindras, komma till användning för religiösa ändamål inom dissenterförsamlingarna själfva. Domkapitlet i Sk ara framhåller, att det intresse, som synes hafva förmått kommittén att föreslå hänskjutande till kyrkostämma af bestämmandet af lindringen, varit bland annat att bereda en nödig och behöflig kontroll mot eventuella missbruk af den medgifna rätten till skattelindring. Klart vore, att en dylik kontroll borde finnas. Om man anslöte sig till kommitténs förslag med den förändring, kommittéledamoten Byström i afgifven reservation förordat, borde meddelas ett stadgande angående kontroll därå, att dissenterförsamling, hvars medlemmar beviljats skattelindring, verkligen vore i religiöst afseende verksam. I samma syfte anför Kungl. Majts befallningshafvande i Södermanlands län, att det skulle kunna tänkas, att personer sökte obehörigen undgå en del af sin skattskyldighet till svenska kyrkan genom att bilda en dissenterförsamling allenast till namnet. Det syntes därför nödigt, att i hvarje särskildt fall förelåge yttrande huruvida personer, för hvilka lindring i skattskyldigheten till svenska statskyrkan söktes på grund af deras egenskap af dissenters, tillhörde främmande trossamfund med offentlig religionsöfning och religiös församlingsverksamhet inom riket. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län anser dissenters’ förmån af skattefrihet böra mätas efter deras verksamhets beskaffenhet och värde, beroende på styrkan i deras organisation och hela arten af deras verksamhet. Äfven Kungl. Maj ds befallningshafvande i Örebro län gör gällande, att skattelindringen bör vara beroende af de särskilda dissentersamfundens verksamhet och organisation.

Mot förslaget att bevilja dissenters skattelindring hafva uttalat sig domkapitlet i Strängnäs och Kungl. Maj ds befallningshafvande i Österqötlands län, därvid domkapitlet såsom skäl åberopat, att själfva grundsatsen, från hvilken de framställda förslagen utgå, vore alldeles ohållbar, och Kungl. Maj ts befallningshafvande bestridt, att religionsfriheten vore beroende af en förändring i dissenters’ nuvarande skattskyldighet till statskyrkliga ändamål, eller att lindring i skattskyldigheten påkallades af samvetsfrihetens sak. Emellertid har Kungl. Maj ts omförmälde befallningshafvande, enär den insats, de frireligiösa samfunden inom sitt område göra, vore af den betydelse jämväl för staten i dess helhet, att det måste framstå som en obillighet, att deras medlemmar skulle för religiösa ändamål utan inskränkning betungas med dubbel skattskyldighet, giort det uttalandet, att skäl möjligen kunde föreligga att på ett eller annat sätt lämna de främmande trossamfunden det understöd, som ur billighetssynpunkt kunde anses befogadt.

Kunyl. Majds Nåd. Proposition N:o So.

41 Eu mellanställning intages af öfverståthållareämbetet och KunglD MtUanttm- Maj:ts befallningshafvande i Hallands län. ",ny

Öfver s t åt hd Ila re ärnb et et, som betonar, att hvarje svensk medborgare är skyldig att bidraga till statskyrkans upprätthållande, förmenar, att de enda afgifter, för Indika främmande trosbekännare kunna med något fog påkalla befrielse, äro de som i gällande konventioner ersatt jura stolte eller ersättning för de särskilda förrättningar, prästerskapet på begäran verkställde. Måhända skulle denna synpunkt tillräckligt beaktas, om främmande trosbekännare, Indika äga rätt till offentlig religionsöfning, befriades från skyldigheten att utgöra personliga afgifter till svenska kyrkan, dess prästerskap eller dess betjäning.

Kung! Maj:ts befallningshafvande i Hallands län anser de till lagligen erkänd församling hörande främmande trosbekännarnas anspråk på lindring i viss grad uti dem åliggande skattskyldighet till svenska statskyrkan vara öfverensstämmande med billighet och rättvisa, hvarför de i hvarje fall borde befrias från personliga afgifter, men finner sig icke för närvarande kunna tillstyrka nedsättning i afgifter för kapital och arbete.

Hvaije individ vore nämligen pliktig att efter måttet af sin förmögenhet bidraga till fullföljd af hvarje statens ändamål, äfven om han icke hade direkt nytta däraf eller detsamma till och med skulle strida mot hans enskilda öfvertygelse. Så länge det funnes en statskyrka, som fyllde ett statens ändamål, syntes därför någon orätt i egentlig mening på grund af skyldigheten att lämna bidrag till statskyrkans upprätthållande icke tillfogas ens den samhällsmedlem, som icke omfattade eller gillade statskyrkans lära. Då dessutom verkan af lindringen, enligt hvad kommitténs utredning syntes gifva vid handen, komme att blifva högst obetydlig, kunde det ifrågasättas, huruvida det vore lämpligt att för ernående af ett så ringa resultat igångsätta de vidlyftiga årliga utredningar och pålägga myndigheter de betungande arbeten, som kommittén för frågans lösningföreslagit.

De myndigheter, som i princip godkänt kommitténs förslag, hafva ii) Dissenters allmänhet icke särskildt yttrat sig angående den omfattning, i hvilken be- f°a9t”kyfklf‘a lidelse från den ifrågavarande skattskyldigheten borde medgifvas. Emellertid inrätthar ingen af dem ifrågasatt fullständig frihet. Af de myndigheter, som nm?arn*uttryckligen uttalat sig mot fullständig skattefrihet, har domkapitlet i Uppsala anfört bland annat, att den äfven enligt kommitténs förslag för främmande trosbekännare kvarstående skyldigheten att i någon mån erlägga skatt till den svenska kyrkans understödjande rättfärdigades icke endast däraf, att denna kyrkas prästerskap för dem utförde visst arbete af borgerlig natur, utan hade sitt stöd däri, att staten borde understödja den

Bill. till Rikstl. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 63 Höft. 6

42 Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 85.

kyrka, som staten ansåge bäst ägnad att tjäna folket i religiöst och sedligt afseende.

Domkapitlet i Västerås yttrar, att kommittén med rätta framhållit de mångskiftande borgerliga åligganden, som hvila på statskyrkans prästerskap och som hafva lika betydelse för alla samhällsmedlemmar, äfven dissenters, såvida de icke själfva öfvertag^ dem. Lättare hade berörts den allmänna samhällsbetydelsen af prästerskapets kyrkliga verksamhet, hvilken emellertid icke vore mindre beaktansvärd. I detta hänseende vore att erinra om det dryga arbete, en pastor hade att utföra såsom ordförande i skolråd och barnavårdsnämnd, hvartill kornrne hans befattning med verkställande af sagda , korporationers beslut, hans verksamhet såsom skolväsendets chef och såsom själfskrifven ledamot i fattigvårdsstyrelsen. Slutligen hade han i sin rent prästerliga verksamhet att åtaga sig sådana personer, som dissenters i följd af sakens natur helst hölle på afstånd från sina samfund, och för hvilka sektförsamlingarna särskild! icke hade någon plats i sin organisation. Det religiöst-sedliga arbetet med dessa personer måste staten anse vara alla statsborgare plikt att underhålla.

Ett likartad! uttalande har gjorts af domkapitlet i Lund, som fäster uppmärksamheten därpå, att dissenters direkt och indirekt hafva oberäkneliga förmåner af att bo i ett land, där en folkkyrka ännu finnes, e) skatteiind- Kommitténs förslag om full befrielse från utgörande af personliga afringem om- gifter till svenska kyrkans prästerskap har — oberäknadt domkapitlet i ^"hänsyn ”till Strängnäs, som afstyrkt kommittéförslaget i dess helhet — mött motstånd beskattnings- erKlagt af domkapitlen i Karlstad och Visby, förutsatt att dylika utgifter föremål. ö£ver }mfvuc[ taget komma att bibehållas. Sistnämnda myndighet är af den meningen, att dissenters icke böra utan vidare befrias från deras utgörande, utan att det bör öfverlämnas åt vederbörande församling att helt eller delvis medgifva dylik befrielse.

Beträffande frågan, huruvida skattelindring bör komma främmande trosbekännare till godo för afkastningen af större industriella inrättningar, hafva några af myndigheterna en annan mening än kommittén.

Så hemställer domkapitlet i Västerås, huruvida det kan anses rättfärdigt, att därest innehafvaren af en dylik anläggning, som utgör det förnämsta underlaget för eu kommuns skatteförmåga, tillhör dissenterförsamling, medan däremot kanske hans familj och underhafvande tillhöra statskyrkan, inkomsterna från anläggningen skola undandragas kyrklig beskattning och skattebördan i stället så mycket hårdare drabba kommunens öfriga medlemmar. Domkapitlet i Lund framhåller, att beträffande företag af ifrågavarande slag alldeles särskilda anledningar måste föreligga, för att en skattelindring skall vara motiverad. Berörda företag vore ofta för

Knityl. Maj:tx Kall. Proposition S:o SO.

<iii ort lika fasta och beståndande som landtbruk, af dem vore kommunernas skatteförmåga liksom deras utgifter i väsentlig man beroende, och det arbete, som genom dem bereddes prästerskapet, kunde vara af mycket vidtomfattande och svårartad natur. Pa liknande sätt yttrar sig hofkonsistoriet. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län ifrågasätter, huruvida skattelindringen bör utsträckas jämväl till inkomst af industriella verk, och påpekar därvid, hurusom, därest dylika inrättningar sysselsätta ett större antal statskyrkan tillhörande arbetare, Indika emellertid endast i ringa män äro i tillfälle att bidraga till statskyrkans underhåll, det kan befaras, att en sådan skattelindring stundom på ett ganska kännbart sätt skulle minska inkomsterna för statskyrkans ändamål.

Synnerligen växlande hafva åsikterna varit, då det gällt kommitténsf) Formen för förslag beträffande formen för skattelindringens genomförande. siatieiindrin-

Endast domkapitlen i Lund, Göteborg, Visby och Luleå, hofkonsistoriet förande. samt Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Alfsborgs, Västerbottens och Norrbottens län hafva tillstyrkt eller åtminstone icke afstyrkt bifall till det af kommittén i denna fråga framlagda förslaget. Härvid hafva dock domkapitlet i Lund och hofkonsistoriet medgifvit, att skälen mot öfverlämnandet åt kyrkostämma att besluta, om och i hvilken omfattning lindring bör medgifvas, icke sakna befogenhet, hvarför nämnda myndigheter, om dessa skäl skulle befinnas afgörande, framlagt ett förslag till Regressiv beskattning’. i - •

Domkapitlen i Uppsala, Västerås, Kalmar och Härnösand, Stockholms stads konsistorium. samt Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge, Skaraborgs och Örebro län hafva i likhet med kommittén funnit frågan om skattelindring böra prof vas för hvarje fall men ansett, att pröfningen borde ske genom någon annan än vederbörande församling. Då det vore nödigt att i någon mån kontrollera och gradera skattelindringen, hvilken borde mätas efter dissenterförsamlingens beskaffenhet och värde, måste nämligen pröfningen afse hvarje kommun för sig. Lindringens bestämmande genom församlingen skulle emellertid leda till inkonsekvenser och medföra, att på kyrkostämman infördes frön till strider, som lätt nog kunde antaga en personlig karaktär. Afgörandet har därför af flertalet ifrågavarande myndigheter ansetts böra öfverlämnas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Domkapitlet i Härnösand har i sådant afseende 'tänkt sig antingen viss myndighet eller af myndighet för ett större område tillsatt särskild nämnd’, och domkapitlet i Kalmar uttalar önskvärdheten af att församlingen blir företrädd af särskildt valda kyrkofullmäktige. Domkapitlet i Uppsala ifrågasätter, huruvida det icke vore mest tillfredsställande, att Kungl.

Skattelin-

dringens

storlek.

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Maj:t öfvertoge afgörande^ efter den utredning som kunde blifva i nåder anbefalld.

Öfvervägande antalet myndigheter har emellertid, hufvudsakligen på de af reservanten Byström anförda skälen, ansett, att rätten till lindring i afgifterna med det belopp, som ansåges skäligt, borde genom allmän författning fastslås att gälla alla dissenterförsamlingar af den utaf kommittén angifna beskaffenheten.

I fråga om skattelindringens storlek hafva domkapitlet i Linköping samt Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Kopparbergs och Jämtlands län biträdt den af reservanten Byström uttalade åsikten, att lindringen bör fixeras till hälften af utskyldsbeloppet, Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län har funnit det tveksamt, om ej nedsättning till hälften kunde vara till fyllest i hvarje fall.

Däremot hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands, Västmanlands och Gäfieborgs län uttalat sig för lindringens bestämmande till hälften af utskyldsbeloppet för medlemmar af dissenterförsamling utan rätt till egen kyrkbokföring och till tre fjärdedelar för medlemmar af församling med sådan rätt.

Domkapitlen i Växjö och Karlstad samt Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gottlands och Västernorrlands län hafva, jämte det de i öfrigt- anslutit sig till Byströms mening, förklarat sig icke kunna afgifva yttrande i afseende å lindringens storlek eller åtminstone ej uttalat sig därom.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län gör det uttalandet, att man antingen borde, såsom Byström föreslagit, fixera den minskningsproeent, som man ansåge i allmänhet vara den lämpliga, att gälla i alla fall, eller, om det syntes nödigt att bereda möjlighet till modifiering efter förhållandena i olika fall, bestämma ett visst minimum — förslagsvis 1/s eller 7* —, under hvilket lindringen ej i något fall finge gå, med rätt för församlingen att, där förhållandena därtill föranledde, besluta om höjande af lindringsprocenten.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län är af den meningen, att om bestämmelser rörande skattelindring för dissenters utfärdas, det bör fastslås, att dissenters skola vara berättigade till lindring i sin skattskyldighet, hvaremot lindringens storlek bör pröfvas af stats-, myndigheterna.

Domkapitlet i Skara anser sig icke kunna tillstyrka frågans lösning på grundvalen af kommitténs förslag utan har tänkt sig den anordningen, att sedan alla skatter för statskyrkliga ändamål erlagts, såsom hittills skett,

45 Kungl. Muj.ts Nåd. Proposition K:o 85.

eu partiell restitution skulle ske genom statsverket till de lagligen erkända dissentersamfunden i förhållande antingen till de respektive samfundens medlemsantal eller till hvad medlemmarna förut faktiskt utbetalt.

Domkapitlet i Strängnäs, som uttalat sig mot medgifvande af lindring, har förklarat, att om emellertid lindring skri] 1 e beviljas, det utan tvifvel vore olämpligt att öfverlåta åt församlingarna att därom besluta. På de skäl, reservanten Byström anfört, borde i sådant fall rätten till åtnjutande af skattelindring fastställas genom allmän lag. Äfven öfverstäthällareämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län hafva ansett sig böra i hvarje fall afstyrka, att det skulle få ankomma på vederbörande församling att bestämma, huruvida och till hvilket belopp nedsättning i utgifter för inkomst af kapital och arbete skulle medgifvas främmande trosbekännare.

Af de myndigheter, som uttalat sig för att rätten till lindring och lindringens storlek skulle i hvarje särskild! fall pröfvas, har domkapitlet i Uppsala, utöfver de grunder för skattelindringens bestämmande i särskilda fall, som åt kommittén framhållits, fäst uppmärksamheten å vikten däraf, dels att det efterskänkta beloppet verkligen blir af dissenterförsamlingen användt till främjande af religiösa syften, och dels att vid pröfning af frågan om skattelindring afseende särskild! fästes vid skickligheten hos den främmande församlingens föreståndare.

I afseende å hvad kommittén föreslagit därom, att när skattelindring11!Lika skau«medgifves, den skall i lika mån tillgodokomma alla sådana till den kyrkliga ‘f^ZiJnga kommunen afgiftspliktiga medlemmar af samma främmande församling,medlemmar af som uppfylla de allmänna villkoren för lindringens åtnjutande, hafva dom- församling. kapitlet i Lund, hofkonsistoriet och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län uttalat härifrån afvikande meningar.

Luder förutsättning att det ej öfverlämnas åt kyrkostämma att besluta, om och i hvilken omfattning lindring bör i det särskilda fallet medgifvas, yttrar sig domkapitlet i Lund beträffande frågan om en lika skattelindring för alla dissenters på följande sätt: Att dissenters blefve befriade från personliga afgi fter för kyrkliga ändamål, motiverades af principiella grunder. Om och i hvad mån de borde erhålla lindring äfven för kapital ocli arbete, motiverades allenast af billighetsskäl. Dessa skäl talade för lindring åt dem, som behöfde sådan, men ej åt dem, som icke vore i behof däraf. Svårigheter erbjöde sig emellertid vid afgörande af, hvilka företag skulle komma i åtnjutande af lindring eller icke. Härvid kunde två utvägar påtänkas, med utgångspunkt, den ena i företagets art och den andra i dess omfattning. Om man också genom den första icke kunde nå ett alldeles oantastligt resultat, så skulle dock säkerligen ett ganska tillfredsställande

46 Kanyl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 85.

sådant vinnas. Utginge man åter från företagets omfattning, så vore detta ungefär detsamma som att lägga vederbörandes skatteförmåga till grand för bestämmelserna om skattelindring, eller med andra ord att använda en metod liknande den, som följdes vid bestämmandet af inkomstskatten till staten. En progressiv eller rättare sagdt degressiv beskattning af dissenters för kyrkliga ändamål syntes domkapitlet därför böra förordas, så att somliga éj erhölle någon, andra en mindre eller större skattelindring. I samma syfte uttalar sig hofkonsistoriet.

Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län medgifver, . att den ifrågavarande bestämmelsen om en lika skattelindring är principiellt riktig, men invänder, att eu dylik bestämmelse skulle föranleda till att ett beslut om skattelindring ej kunde, såsom önskligt vore, gälla för någon längre tid. Tillströmningen till ett dissentersamfund kunde nämligen på grand af skattelindringen blifva så stor, att de ekonomiska grunder, hvarå skattelindringen från början hvilat, redan efter ett ar rubbades, hvaraf följden blefve, att den ej kunde med hänsyn till den statskyrkliga kommunens ekonomi bibehållas. Fråga uppstode da, huruvida det vore lämpligast att årligen upptaga ett dylikt tvisteämne till behandling eller ock bestämma, att medgifven skattelindring val Unge gälla längre tid, men borde inskränkas till det antal dissenters, som tillhörde samfundet vid tidpunkten för lindringens bestämmande. Kungl. Maj:ts befallningshafvande förklarar sig emellertid icke vara i tillfälle att härutinnan af-

gifva något bestämdt förslag.

i) Ersättning Rörande ifrågasatt ersättning af statsmedel till kyrklig kommun, hvars af ttatsmedei in]~om&ter j följ C1 af medgifven skattelindring afsevärdt minskas, framhålla M<a/a»"domkapitlen i Uppsala. Skara och V ästerås önskvärdheten af att full er- Hndring. sättning beviljas.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län är af den åsikten, att ersättning bör förekomma, endast om den uppkomna minskningen i inkomst er af Kungl. Maj ds befallningshafvande pröfvas bereda statskyrkoförsamlingens medlemmar en alltför betungande skattskyldighet samt i den mån af Riksdagen för ändamålet anvisadt anslag lämnar tillgång till dylik godtgörelse.

Kungl. Maj ds befallningshafvande i Jönköpings län förklarar sig ense med kommittén i förevarande fråga, dock att ersättning med halfva beloppet af den uppkomna minskningen bör medgifvas, när samma minskning uppgår till minst 50 kronor.

Däremot anser Kungl. Majds befallningshafvande i Örebro län dylik ersättning icke böra ifrågakomma. Sadant skäl för staten att träda hjälpande emellan, som gällde exempelvis i fråga om understöd åt af fattig-

A'ting!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 85.

vård särskilt betungad kommun, förelåge icke i förevarande fall, då det ju i hvarje händelse säkerligen ytterst skulle komma att bero på kommunerna själfva, huruvida skattelindring skulle komma att beviljas eller ej

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län ifrågasätter, huruvida minskningen kommer att uppgå till så betydande belopp, att statsbidrag öfver hufvud får anses nödvändigt för skattebördans utjämnande.

Kammarkollegium anför, att kollegium vid bedömandet af föreliggande fråga, så vidt den berör prästerskapets aflöning, i likhet med dissenterskattekommittén utgått från prästlöneregleringskommitténs i berörda ämne framlagda förslag, hvarmed kollegium 'särskildt velat uttala, att kollegii yttrande är afgifvet under förutsättning, att under församlingsafgifterna ej kommer att inbegripas något aflösningsbelopp för tertialtionden’.

Vid öfvervägande af de skäl, som anförts till stöd för de i förvarande ämne uttalade olika åsikterna, har kollegium funnit sig böra biträda den meningen, att billighetsskäl tala för en lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning. En fullständig befrielse torde så mycket mindre böra ifrågakomma, som de främmande trossamfunden måste anses hafva sin verksamhet begränsad till medlemmarna af det egna samfundet, under det att statskyrkans verksamhetsfält vore vida mer omfattande. Enligt kollegii mening vore det af vikt att fasthålla, att ett bibehållande åtminstone delvis af dissenters’ skattskyldighet för upprätthållande af statskyrkan vore — oafsedt andra omständigheter — påkalladt redan däraf, att det allt fortfarande måste anses vara en dissenters åliggande medborgerlig plikt att jämte öfriga statsborgare bidraga till uijprätthållande af statskyrkans verksamhet för sådana religiösa och sedliga ändamål, som de särskilda främmande trossamfunden icke vore ägnade att i fullaste omfattning främja.

Uti kommitténs åsikt, att skattelindring bör medgifvas endast sådana främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, som i laga ordning öfvergått till eller eljest rättsligen tillhöra någon i riket befintlig, lagligen erkänd församling af dylika trosbekännare, instämmer kollegium för sin del.

Dock synes kollegium ytterligare en förutsättning böra uppställas för rätten att tillgodonjuta den såsom skälig ansedda lindringen. Om nämligen vissa dissentierande statsborgare skulle, på billighetens grund, erhålla lindring i skyldigheten att lämna bidrag till upprätthållande af de statskyrkliga inrättningarna, kunde det icke utan skäl fordras, att lindringen ej ägde rum i andra fall, än att den, som komme i åtnjutande däraf, hade en motsvarande skyldighet i det kyrkliga samfund, hvaraf han vore medlem, eller, med andra ord, att han tillhörde ett religiöst verksamt kyrkosamfund,

Kammar-

kollegium.

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

så organiseradt, att dess medlemmar ägde ovillkorlig skyldighet att därinom underhålla såväl predikant som predikolokal.

Kollegium fäster uppmärksamheten därpå, att med dissenterlagens nuvarande affattning så godt som ingen säkerhet finnes för att de församlingar, som på grund af denna lag vunnit erkännande, verkligen komma att utöfva religiös verksamhet, enär bestämmelser saknas, som ålägga den en gång erkända dissenterförsamlingen någon verksamhet och än mindre förplikta församlingens medlemmar till ekonomiska uppoffringar härför. Därest i enlighet med kommitténs förslag rätten till lindring skulle i hvarje särskildt fall pröfvas af kyrkostämman, hade denna att taga hänsyn bland annat till, huruvida den sökande dissenterförsamlingen vore religiöst verksam. Väsentligen olika måste däremot förhållandet gifvetvis ställa sig, därest sådan form för skattelindringens genomförande valdes, att hvar och eu, som i laga ordning öfvergått till eller eljest rättsligen tillhörde ett af staten erkändt främmande kyrkosamfund, skulle utan särskild pröfning få en del af sin skattskyldighet till statskyrkan Överflyttad på andra skattskyldiga. Det torde då kunna blifva till stark frestelse för religiöst indifferenta personer att söka undandraga sig eu del af sin skattskyldighet till statskyrkan genom att utträda ur densamma och söka erkännande af en af dem bildad församling, hvars organisation icke sträckte sig längre än till anställande af den i 2 § dissenterlagen omförmäla föreståndaren, eller åtminstone sälla sig till en förutvarande frikyrka utan afsila att ekonomiskt understödja densamma.

Som kollegium anser ett af de mera påtagliga bevisen för att en församling är religiöst verksam ligga däri, att dess medlemmar gorå ekonomiska uppoffringar för denna verksamhet, förmenar kollegium, att omfattningen af bidragsskyldiglieten till det egna samfundet utgör en fullt objektiv grund, efter hvilken lindringen i skattskyldigheten till statskyrkan må kunna regleras.

Beträffande den af kommittén föreslagna formen för skattelindringens genomförande såvidt angår afgifter för inkomst af kapital och arbete, anser kollegium det väl icke kunna förnekas, att kommittén anfört beaktansvärda skäl för den af kommittén förordade formen. Men å andra sidan finner kollegium de skäl än mera vägande, som kommittéledamoten Byström i sin reservation åberopat till stöd för den af honom föreslagna. Kollegium instämmer därför i den af Byström uttalade åsikten, att genom allmänt stadgande bör fastslås, att den som tillhör dissenterförsamling och i öfrigt fyller gifna villkor, skall vara befriad från skatt till statskyrkan till sa stor del, som anses skäligt.

I fråga om lindringens storlek framhåller kollegium, att da det allt

Kuntjl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 85. 49

fortfarande måste anses vara en dissenters åliggande medborgerlig plikt att jämte öfriga statsborgare bidraga till upprätthållande af statskyrkans verksamhet, dissenters’ kvarstående skattskyldighet ieke bör utmätas allenast efter det gagn, dissenters för egen del kunna anses hafva af de statskyrkliga inrättningarna. Kommittén, som till grund för sina beräkningar i frågan lagt allenast nyttighetssynpunkten, hade därvid kommit till det resultatet, att den nedsättning i skattskyldigheten till kyrkliga ändamål, som för inkomst af kapital och arbete kunde medgifvas främmande trosbekännare, syntes, då den främmande församlingen icke hade rätt till egen kyrkbokföring, kunna bestämmas till hälften af det belopp, de främmande trosbekännarna eljest skolat erlägga, och till tre fjärdedelar af samma belopp, då den främmande församlingen hade dylik rätt. Om nu den af kollegium framhållna omständigheten tages med i betraktande, kunde det, säger kollegium, komma i fråga, att nedsättningen borde i viss mån ytterligare begränsas. Med sin uppfattning af frågan anser kollegium, att skattelindringens storlek icke bör göras beroende däraf, huruvida den främmande församlingen äger eller saknar rätt till egen bokföring. Kollegium förklarar sig emellertid icke hafva något att erinra mot att halfva utskyldsbeloppet uppställes såsom maximum för skattelindringen.

Då nu enligt kollegii mening skattelindring icke ovillkorligen bör få tillgodonjutas, utan rätten till lindring skall vara beroende däraf, att dissenters med afgifter understödja det trossamfund, de tillhöra, och då afgiftens storlek bör vara i viss mån afgörande för skattelindringens storlek, kommer kollegium till det resultatet, att den nedsättning i skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål, som för inkomst af kapital och arbete må medgifvas främmande trosbekännare, bör bestämmas till ett belopp motsvarande den afgift, hvarmed den främmande trosbekännaren understödjer det trossamfund, han tillhör, dock att lindringen ej må öfverstiga hälften af det belopp, som skolat honom påföras i afgifter till berörda ändamål.

Slutligen anser kammarkollegium, att i särskild lag böra sammanföras samtliga bestämmelser i ämnet, och att till denna lag bör meddelas hänvisning i de öfriga författningar, som af de nya bestämmelserna beröras

Af den redogörelse, jag lämnat för dissenterskattekommitténs utlåtande,Departementsframgår, att kommittén ur flera olika synpunkter belyst frågan om lin- ylande. dring i främmande trosbekännares skattskyldighet för statskyrkliga ändamål. Enligt min mening är väl icke någon af dessa synpunkter ensam för sig afgörande, men förenade hänvisa de på nödvändigheten af att något åtgöres för lösningen af denna fråga.

De af kommittén angifna hufvudgrunderna för en lagstiftning i ämnet

Bill. till Riksd. Prot. 1.908. 1 Sami. 1 Afd. 63 Höft. 7

50 Rurvjl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 85.

synas mig kunna i allt väsentligt godkännas. Dock anser jag mig böra föreslå några afvikelser från dessa grunder.

Redan inom kommittén bar, såsom jag förut nämnt, skiljaktighet yppat sig beträffande formen för den ifrågasatta skattelindringens genomförande.

Två ledamöter af kommittén hafva nämligen ansett, att det borde öfverlämnas åt de särskilda församlingarna att hvar för sig besluta om den skattelindring, som kunde anses rättvis och lämplig, hvaremot den tredje ledamoten, redaktören Byström, uttalat sig för meddelandet af ett lagstadgande i syfte att den, som tillhör dissenterförsamling och i öfrigt uppfyller de af kommittén föreslagna villkoren, skulle för inkomst af kapital eller arbete deltaga i utgifterna för statskyrkliga ändamål endast med hälften af det belopp, som eljest skolat honom påföras.

I likhet med kammarkollegium anser visserligen äfven jag, att kommitténs majoritet anfört beaktansvärda skäl för den af densamma föreslagna anordningen. Dock synes det mig icke kunna förnekas, att, genom ett öfverlämnande åt församlingarna af rätten att besluta icke blott beträffande frågan, huruvida skattelindring öfver hufvud skall medgifvas, utan äfven angående lindringens omfattning, en viss ojämnhet i rättens utöfning skulle följa, på sätt reservanten inom dissenterskattekommittén jämväl framhållit. Jag finner därför lämpligast, att genom lag meddelas föreskrift därom, att viss lindring i skattskyldigheten för statskyrkliga ändamål skall komma sådana främmande trosbekännare till godo, som afses i kommitténs förslag.

Angående storleken af denna lindring har kommitténs majoritet uttalat den meningen, att de främmande trosbekännare borde befrias från halfva utskyldsbeloppet, när de icke hafva rätt till egen kyrkbokföring, eljest från tre fjärdedelar af samma belopp. Reservanten åter hyser den uppfattningen, att lindringen alltid bör fixeras till hälften af utskyldsbeloppet, och har i denna sin uppfattning vunnit tillslutning af åtskilliga ortsmyndigheter. Icke heller jag anser tillräckligt vägande skäl föreligga för medgifvande af större skattenedsättning åt medlemmar af främmande församling med egen kyrkbokföring än åt andra främmande trosbekännare.

Olika meningar hafva inom kommittén gjort sig gällande äfven beträffande frågan, i hvilken utsträckning ersättning af statsmedel bör beredas till betäckande af den i följd af skattelindringen uppkommande bristen i de kyrkliga kommunernas inkomster. Reservantens anspråk härutinnan gå något längre än kommitténs, i det att enligt hans åsikt ersättning bör till fullo utgå, så snart det belopp, för hvilket befrielse inom församlingen åtnjutes, under året uppgår till sammanlagdt minst femtio kronor, hvaremot kommittémajoriteten anser, att godtgörelse icke bör åt-

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85. 51

njutas med mindre än att bristen uppgår till etthundra kronor eller mera, ocli då endast med bristens halfva belopp.

Till belysning af denna fråga bär jag med ledning af uppgifterna i kommitténs tabellverk gjort några beräkningar, som jag torde få meddela.

hör år 1904 skulle samtliga främmande trosbekännare, vare sig de kvarstodo inom svenska kyrkan eller icke, under de af kommittén antagna törutsättningar för beräkningarna härutinnan, hafva af de för inkomst af kapital och arbete till statskyrkliga ändamål utgående afgifterna betalat tillhopa 84,419 kronor 17 öre. Tages emellertid hänsyn endast till de främmande trosbekännare, för hvilka jag nu är sinnad att föreslå skatte- 1 ändring, framgår af kommitténs tabellverk, att dessa af berörda afgift er skulle hafva erlagt 32,148 kronor 48 öre. Det belopp, med hvilket befrielse skulle af dem åtnjutas, kan alltså antagas uppgå 1 ill sammanlagdt 16,074 kronor 24 öre. I följd häraf skulle, med den af kommittén föreslagna begränsningen af statsbidragets storlek, å de svenska kyrkoförsamlingarna komma en ökad skattebörda af 9,324 kronor 58 öre och af statsverket tillskjutas 6,749 kronor 66 öre. Medgåfves full ersättning af statsmedel, när i en församling bristen uppginge till etthundra kronor eller mera, skulle å församlingarna belöpa 2,574 kronor 92 öre och å statsverket 13,499 kronor 32 öre. Om däremot, såsom reservanten föreslagit, full ersättning af statsmedel beviljas, redan när bristen uppgår till femtio kronor, lcomme församlingarna att få vidkännas eu ökad skattebörda af 1,422 kronor 46 öre, under det att statsbidragets storlek skulle uppgå till 14,651 kronor 78 öre.

Antalet svenska kyrkoförsamlingar, där till skattelindring berättigade främmande trosbekännare vid 1904 års utgång funnos, var 151. Inom 14 af dessa församlingar skulle vid en skattelindring till halfva utskyldsbeloppet, bristen hafva uppgått till etthundra kronor eller däröfver; till femtio kronor eller mera i 30 församlingar, däraf 11 landsförsamlingar och 19 stadsförsamlingar.

De meddelade siffrorna gifva vid handen, att äfven om ersättning af statsmedel beredes de svenska kyrkoförsamlingarna efter den af reservanten Byström uppställda måttstocken, statsverkets kostnad för genomförandet af skattelindring åt främmande trosbekännare i den af mig angifna omfattning likväl icke skulle blifva synnerligen betungande. Om, såsom ju kan antagas, de främmande trosbekännarna vid en reform af dissenterskattelagstiftningen komma att i större antal, än nu är förhållandet, utträda ur statskyrkan, blir naturligtvis kostnaden icke obetydligt större. Denna kostnad skulle dock, såvidt nu kan bedömas, icke uppgå till något mera afsevärdt belopp. Härtill kommer, att det otvifvelaktigt kan in-

52 Kan yl. Mops Nåd. Proposition N:o 85.

träffa, att, för den händelse statsbidrag lämnas endast till betäckande af hälften af den genom skattelindringen uppkommande bristen, en eller annan till svenska kyrkan hörande mindre församling finge vidkännas en väl betungande ökning i skattebördan. Med hänsyn till anförda omständigheter lärer statens mellankomst kunna med fog påkallas i den större omfattning, som reservanten föreslagit, eller således närhelst skattelindringen inom en församling för året uppgår till sammanlagdt minst femtio kronor.

Efter samråd med cheferna för justitie- och civildepartementen — på hvilkas föredragning frågorna om vissa af de ifrågasatta lagändringarna bero — hafva på grundvalen af kommitténs förslag och i enlighet med de af mig nu uttalade åsikter blifvit inom vederbörande departement utarbetade följande under litt. A—K vid detta protokoll fogade författningsförslag, nämligen:

l:o) förslag till lag angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning;

2:o) förslag till lag angående ändrad lydelse af § 35 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862;

3:o) förslag till lag angående ändrad lydelse af § 37 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863;

4:o) förslag till lag angående byggnad och underhåll af kyrka med hvad därtill hörer så ock af särskild sockenstufva;

5:o) förslag till lag angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll af prästgård;

6:o) förslag till lag angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen angående allmänt ordnande af klockarnes löneinkomster den 2 november 1883;

7:o) förslag till lag angående sättet för organistlöns utgående;

8:o) förslag till lag angående ändrad lydelse af 13 § i förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873;

9:o) förslag till kungörelse angående ändrad lydelse af 1 § i kungl. förordningen angående mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter här i riket den 30 juni 1838;

10:o) förslag till kungörelse angående ersättning af allmänna medel åt svenska kyrkan tillhörande församling med anledning af främmande trosbekännare tillkommande lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.

5^

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition No 85.

Dessutom tiar inom ecklesiastikdepartementet utarbetats ett under litt. L härvid bilagdt förslag till ändrad lydelse af § l(i i det af prästlönereglcringskommittén framlagda förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning, i syfte att uti omförmälda paragraf skulle meddelas hänvisning till den särskilda lagstiftningen angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet för statskyrkliga ändamål.»

Sedan departementschefen uppläst de under mom. l:o)—7:o) samt 1 (ko) här ofvan omförmälda författningsförslagen, yttrade han vidare, att uti de under mom. 4:o och 5:o nämnda lagarna, i Indika, förenämnda författningsförslag skulle medföra ändring, ytterligare ändring torde påkallas, därest den vid 1907 års riksdag under viss förutsättning beslutade kommunala rösträttsreformen genomfördes, hvarför det syntes lämpligt, att de ifrågasatta ändringarna i bestämmelserna angående främmande trosbekännares skattskyldighet för statskyrkliga ändamål ej trädde i kraft förr än den 1 januari 1910, då, enligt hvad ämnadt vore, de af rösträttsreformen betingade ändringarna i kommunallagstiftningen skulle vinna tillämpning.

Enär emellertid det förslag till lag angående reglering af prästerskapets aflöning, som departementschefen hade för afsikt föreslå Kungi. Maj:t att framlägga för den år 1908 sammanträdande Riksdagen, i viss del stode i samband med några af de i det föregående omförmälda författningsförslag, som afsåge att bereda lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet, ansåg departementschefen, att äfven de af honom senast åsyftade lagförslagen borde föreläggas samma riksdag. Men då två af dessa lagförslag ankomme på föredragning af cheferna för justitie- och civildepartementen, hemställde chefen för ecklesiastikdepartementet nu allenast, att Kungi. Maj:t täcktes lämna nämnda båda departementschefer tillfälle att inför Kung! Maj:t anmäla de på deras föredragning beroende lagförslag.

Härefter föredrogs af chefen för justitiedepartementet det under mom. 8:o) och af chefen för civildepartementet det under mom. 9:o) omförmälda lagförslaget, hvarefter dessa departementschefer i underdånighet hemställde, att högsta domstolens yttrande öfver ifrågavarande båda förslag måtte för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten lämna bifall.

Ur protokollet: Edtvard Bäcklin.

54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 85.

Bilaga Litt. A.

Förslag

till

Lag

angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.

Med upphäfvande af hvad lag och författningar innehålla stridande mot denna lag förordnas som följer:

§ 1.

Afgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning, hvilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest uttaxeras, må för inkomst af kapital eller arbete endast med hälften af det belopp, som eljest skolat utgå, påföras medlemmar, af sådan i riket befintlig församling af främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning, såvida de främmande trosbekännarna före den 1 januari det år, då debitering af afgifterna verkställes, i laga ordning öfvergått till eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra den främmande församlingen.

I ändamål, att dylik lindring må tillgodokomma omförmälda främmande trosbekännare, skall intyg om dessas namn och bostad äfvensom därom, att de under tiden från och med den 1 januari tillhört och fortfarande tillhöra den främmande församlingen, af denna församlings föreståndare utfärdas och före den 15 september tillställas vederbörande pastorsämbete, som har att ofördröjligen öfversända intyget, behörigen granskadt, till den, som verkställer debiteringen.

Aro afgifterna till prästerskapets aflöning grundade å löneregleringsresolution, fastställd enligt förordningen angående allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 eller förordningen angående ordnande af prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm aflöning den 1 november 1872, eller å äldre konvention eller förening, eller utgå afgifterna till kyrkobetjaningens aflöning efter andra grunder än dem, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade, må nedsättning i dylika afgifter ej äga rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 85.

55 Bilaga Lilt. B.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af § 35 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd ock skolråd den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att § 35 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 35.

De afgifter, om hvilka kyrkostämma beslutar, skola, utom i de fall, för hvilka annorlunda är i lag eller författning stadgadt, utgå efter den för rösträtt å kyrkostämma bestämda grund, med iakttagande däraf att afgifter, hvarom för stads- och landsförsamlingar, eller delar däraf, gemensam kyrkostämma beslutar, först skola hvardera församlingen påföras efter förhållandet, i hvarje förekommande fall, mellan hvarderas sammanlagda röstetal vid gemensam kyrkostämma. Personliga eller matlagsafgifter få icke, utöfver hvad lag uttryckligen medgifver, af kyrkostämma beslutas.

I fråga om afgifter och personliga tjänstbar heter, hvilka enligt gällande författningar åligga medlemmar af en kyrkoförsamling, oaktadt de i kyrkostämma icke äga rösträtt, gör denna förordning icke ändring.

Angående den lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning, som tillkommer vissa främmande trosbekännare, är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

56 Kungl. Maf:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Bilaga Litt C.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af § 37 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863.

Härigenom förordnas, att § 37 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863 skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 37.

Mom. 1. En hvar, som — — — — åligger bolag.

Mom. 2. I fråga om afgifter — — — — stadgadt är.

Mom. 3. Ämbets- eller tjänstemän, som — — —-----

kyrkofullmäktige besluta.

Mom. 4. Personer, tillhörande hufvudstadens icke-territoriella församlingar, nämligen hofförsamlingen, tyska och finska samt garnisonsförsamlingarna, äro icke skyldiga att för sina personer eller för inkomst af arbete eller kapital erlägga afgifter till kyrka och prästerskap i den teritoriella församling, där de äro mantalsskrifna.

Angående den lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning, som tillkommer vissa främmande trosbekännare, är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 85.

57 Inlaga lilt. I).

Förslag

till

Lag

angående byggnad och underhåll af kyrka med hvad därtill hörer så ock af särskild sockenstuga.

Med upphäfvande af lagen angående byggnad och underhåll af kyrka med hvad därtill hörer så ock af särskild sockenstufva den 26 april 1905 förordnas som följer:

Kyrka med klockstapel, kyrkomur och annat, som till kyrka hörer, så ock sockenstufva, skola, där icke annorlunda är särskildt förordnadt, uppehållas och byggas på deras kostnad, hvilka inom församlingen erlägga kommunalutskylder, efter åsatt fyrktal; dock vare de, hvilka äga åtnjuta de genom prästerskapets privilegier förunnade förmåner, ej skyldiga att i den kostnad deltaga i vidsträcktare mån, än som med samma privilegier må vara förenligt.

Angående den vissa främmande trosbekännare tillkommande lindring i skyldigheten att deltaga i omförmälda kostnad är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Bih. till Riksd. Prof. 1.908. 1 Samt. 1 Afd. 63 Höft.

58 Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 85.

Bilaga litt. E.

Förslag

till

Lag

angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och

underhåll af prästgård.

Med upphäfvande af lagen angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll af prästgård den 26 april 1905 förordnas som följer:

Där, enligt 26 kap. 2 § byggningabalken eller särskilda författningar, det åligger socknemän att på sin kostnad bygga eller bättra husen å prästgård, skola i sådan kostnad alla de, hvilka inom församlingen erlägga kommunalutskylder, deltaga efter åsatt fyrktal; dock vare de, hvilka äga åtnjuta de genom prästerskapets privilegier förunnade förmåner, skyldiga att i den kostnad deltaga endast i den mån de ej äro därifrån enligt samma privilegier befriade.

Angående den vissa främmande trosbekännare tillkommande lindring i skyldigheten att deltaga i omförmälda kostnad är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Kungl. Metyls Nåd. Proposition N:o 85.

59 Bilaga litt. F.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen angående allmänt

ordnande af klockarnes löneinkomster den 2 november 1883.

Härigenom för ordnas, att § 5 i förordningen angående allmänt ordnande af klockarnes löneinkomster den 2 november 1883 skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 5.

Den till klockare i penningar utgående lön skall af församlingen sammanskjutas efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade.

Angående den vissa främmande trosbekännare tillkommande lindring i skyldigheten att deltaga i sådant sammanskott är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 85.

Bilaga litt. G.

Förslag

till

Lag

angående sättet för organistlöns utgående.

Med upphäfvande af lagen angående sättet för organistlöns utgående den 15 april 1904 förordnas som följer:

Den till organist utgående lön skall af församlingen sammanskjutas efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade.

Angående den vissa främmande trosbekännare tillkommande lindring i skyldigheten att deltaga i sådant sammanskott är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Kanyl. Majds Nåd. Proposition N:o 85.

61 Bilaga liit. H.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 13 § i förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873.

Härigenom förordnas, att 13 § i förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873 skall erhålla följande ändrade lydelse:

13 §.

De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning må ej påföras främmande trosförvandt i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkställd.

Angående den lindring i skattskyldigheten i öfrig t till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning, som tillkommer vissa främmande trosbekännare, är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

62 Kungl. Majds Nåd. Proposition No 85.

Bilaga litt. I.

Förslag

till

Kungörelse

angående ändrad lydelse af 1 § i kungl. förordningen angående mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter här i riket den SO juni 1838.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen angående mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter här i riket den 30 juni 1838 skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Mosaiska trosbekännare, födda i Sverige eller som, utrikes ifrån inkomna och i riket bosatta, blifvit eller blifva af Kungl. Maj:t till svenska undersåtar upptagna, skola hädanefter i alla hänseenden vara ställda i lika rättsförhållanden med öfriga svenska undersåtar, enligt svensk lag, samt åtnjuta enahanda rättigheter och förmåner, som tillkomma svenska undersåtar i allmänhet, utan andra inskränkningar, än Sveriges grundlagar för utrikes födda män eller främmande trosbekännare bestämma, eller i denna förordning särskild! stadgas; hvaremot sådana mosaiska trosbekännare, så väl för sina personer, som för sin egendom och näring eller rörelse, äro underkastade samma skyldigheter och åligganden, som öfriga svenska undersåtar.

Angående den lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning, som tillkommer mosaiska trosbekännare, är särskildt stadgadt.

Kurnjl. Maj:ts Nåd. Proposition No 85.

G3

Bilaga litt. K.

Förslag

till

Kungörelse

angående ersättning af allmänna medel åt svenska kyrkan tillhörande församling med anledning af främmande trosbekännare tillkommande lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.

§ 1.

När inom någon till svenska kyrkan hörande församling medlemmar af sådan i riket befintlig församling af främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning, böra, enligt hvad därom är särskildt stadgadt, komma i åtnjutande af lindring vid utgörande af de afgifter till' svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning, som å dem belöpa för inkomst af kapital eller arbete, och det afgiftsbelopp, från hvilket befrielse sålunda åtnjutes, för året uppgår till sammanlagdt minst femtio kronor, äger den till svenska kyrkan hörande församlingen af allmänna medel undfå ersättning med motsvarande belopp.

§ 2.

För utbekommande af ersättning, som i § 1 omförmäles, skall vederbörande kyrkoråd före utgången af april månad året efter det, då debitering af ifrågavarande afgifter verkställts, å beloppet ingifva rekvisition, i Stockholm till statskontoret och i öfriga orter till Konungens befallningshafvande, samt därvid foga af den, hvilken verkställt debiteringen, meddelad uppgift angående det belopp, från hvilket befrielse åtnjutits; och har statskontoret eller Konungens befallningshafvande att utbetala den ersättning, som finnes böra utgå.

Har kyrkorådet i rekvisition, som till Konungens befallningshafvande ingifves, begärt att få lyfta ersättningsbeloppet hos vederbörande magistrat eller kronofogde, skall detsamma genom Konungens befallningshafvandes försorg tillhandahållas kyrkorådet hos magistraten eller kronofogden, men i annat fall i vanlig ordning utbetalas från 1 andtränteriet.

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 85.

Bilaga litt. L.

Förslag

till

ändrad lydelse af § 16 i prästlöneregleringskommitténs den 19 juni 1903 afgifna och i dess betänkande IV innefattade förslag till

Lag

angående reglering af prästerskapets aflöning.

§ 16.

1. Hvad. enligt fastställd lönereglering bör såsom församlingsafgifter utgöras skall årligen utdebiteras efter samma grunder, som äro i allmänhet stadgade för utgörande af de afgifter, om hvilka kyrkostämma fattar beslut.

Från utgörande af församlingsafgifter frikallas endast prästerskapet för löneinkomster äfvensom prästerskapets boställen, ehvad dessa af löntagare bebos och brukas eller äro afsedda endast att lämna bidrag till prästerskapets aflöning.

Angående den Ändring i skattskyldigheten till svenska kyrkans prästerskap, som tillkommer vissa främmande trosbekännare, är särskildt stadgadt.

2. Församlingsafgifterna debiteras------till kyrkofonden.

Består pastorat — — — — påförda bevillning.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 85.

65 Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 mars 1908.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle, Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton, grefve Ehrensvård,

Malm.

Departementschefen, statsrådet Hammarskjöld, anförde i underdånighet:

»Vid föredragning inför Eders Kungl. Maj:t den 6 sistlidne december af de författningsförslag, som utarbetats på grundvalen af dissenterskattekommitténs den 29 augusti 1907 afgifna underdåniga utlåtande och förslag angående ändrade bestämmelser i fråga om främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning, tillät jag mig erinra därom, att de lagar, i hvilka de under mom. 4:o) och 5:o) i sagda protokoll upptagna lagförslagen skulle medföra ändring, Bih. till Iliksd. Prat. 1.908. 1 Samt. 1 Afd. 63 Höft. 9

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

torde böra undergå ytterligare ändring, därest den vid 1907 års riksdag under viss förutsättning beslutade kommunala rösträttsreformen kommer till stånd. Vid sådant förhållande synes med dessa bägge lagförslags framläggande för Riksdagen böra tills vidare anstå.

Oberoende häraf kunna emellertid de i protokollet för den 6 december 1907 under mom. l:o), 2:o), 3:o), 6:o) och 7:o) upptagna, på min föredragning beroende författningsförslagen för den nu samlade Riksdagen framläggas; och anser jag detta så mycket hellre böra ske, som vissa af dessa förslag, på sätt jag förut haft tillfälle påpeka, äga samband med det förslag till omreglering af prästerskapets aflöning, som är afsedt att föreläggas denna Riksdag.

Såsom jag förut tillåtit mig nämna, bör, enligt min tanke, ersättning af statsmedel beredas till betäckande af den i följd af skattelindringen uppkommande bristen i de kyrkliga kommunernas inkomster, så snart denna brist inom en församling för året uppgår till minst femtio kronor. Sammanlagda beloppet af hvad statsverket sålunda skulle tillskjuta har af mig beräknats till 14,651 kronor 78 öre. Ehuru något anslag af härför behöfliga medel icke nu erfordras, alldenstund den ifrågasatta skattelindringen först från och med 1910 års början skulle tillämpas, — och då endast beträffande afgifter, som icke äro grundade på nu gällande löneregleringar eller äldre öfverenskommelser — torde likväl frågan om åtagande för statsverket att gälda berörda kostnad och villkoren därför böra underställas Riksdagen i sammanhang med senast omförmälda författningsförslag.

Af formella skäl hafva i det under mom l:o) i protokollet för den 6 december 1907 upptagna lagförslaget ett par smärre redaktionella ändringar vidtagits», hvarjämte i det lagförslag, som upptages under mom. 3:o) i nämnda protokoll, gjorts den ändring, att i mom. 3 af däri afsedda paragraf uttrycket »de Förenade rikenas beskickningar hos utländska makter» utbytts mot »Sveriges beskickningar hos utländska makter.»

Departementschefen uppläste härefter sistnämnda två lagförslag, såsom desamma efter de vidtagna ändringarna lydde; och hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t i nåder behagade föreslå Riksdagen dels att antaga såväl dessa lagförslag som de i förutnämnda protokoll under mom. 2:o), 6:o) och 7:o) upptagna författningsförslagen, dels ock att lämna medgifvande därtill att, när inom någon till svenska kyrkan hörande församling medlemmar af sådan i riket befintlig församling af främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning, böra i enlighet med hvad därom i den föreslagna lagen angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning är stadgadt, komma i åtnjutande af lindring vid utgörande af de afgifter till svenska kyrkan

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

samt hennes prästerskap och betjäning, som å dem belöpa för inkomst af kapital eller arbete, och det afgiftsbelopp, från hvilket befrielse sålunda åtnjutes, för året uppgår till sammanlagdt minst femtio kronor, den till svenska kyrkan hörande församlingen må af allmänna medel undfå ersättning med motsvarande belopp.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna bifall; och skulle nådig proposition i ämnet, af den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet: Victor Edman.