med förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning in. m.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

1 N:o 88.

Kungl. Maj.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning in. m.; gifven Stockholms slott den 6 mars 1908.

. £nder, åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att antaga: ö

dels härvid fogade förslag till

1) lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets

tionde samt om ersättning därför; r

2) lag om reglering af prästerskapets aflöning;

3) lag om emeritilöner för präster; samt

4) lag om kyrkofond;

dels de grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar, det omförmälda statsrådsprotokollet i sådant afseende upptager.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kanal nåd och ynnest städse välbevågen. °

GUSTAF.

Hugo Hammarskjöld.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Åfd. 66 Häft. (N:o 88).

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 88.

Förslag

till

Lag

om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför.

1 §•

Prästerskapet enligt förut gifna författningar tillkommande tionde, vare sig tertial-, smör-, fisk- eller kvicktionde, äfvensom alla andra afgifter af fast egendom skola, på sätt denna lag stadgar, indragas till statsverket mot godtgörelse i penningar under titel »Ersättning för prästerskapets tionde».

2 §■

Indragningen skall för hvarje pastorat äga rum från och med ecklesiastikåret näst efter det, med hvars utgång den på grund af förordningen den 11 juli 1862 eller förordningen den 1 november 1872 fastställda lönereglering för prästerskapet i pastoratet upphör att gälla.

3 §•

För hvarje församling skall uträknas, dels huru mycket för ecklesiastikåret näst före det, efter hvars utgång indragningen skall äga rum, bort i persedlar och penningar enligt gällande lönereglering utgöras af hvarje fastighet i församlingen, dels ock hvilka belopp i penningar persedlarna motsvara efter medeltalen af medelmarkegångsprisen under de femtio aren 1864—1913, därvid iakttages, att, med undvikande af brutna öretal, det, som öfverstiger ett hälft öre, uppföres till ett öre och det, som är under eller till och med ett hälft öre, uteslutes.

Kammarkollegium har att, efter sålunda gjord uträkning, fastställa den summa i penningar, till hvilken samtliga, i 1 § omförmälda afgifter skola för hvarje församling vid indragningen beräknas.

3 Ktingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

4 §'

för de till statsverket indragna afgifter skall för hvarje försåtlig från och med det ecklesiastikår, indragningen där äger rum

summa ^ ^ kammarkollegium jämlikt 3 § fastställda

rama, och skall denna summa för hvarje ecklesiastikår vid dess början inlevereras från statsverket till kyrkofonden. J

5 §>

, i *xl! statsverket indragna afgifter skola under loppet af trettio ecklesiastikar, räknade för hvarje pastorat från och med det år, då indragningen där V1dtager, afskrift^ i sådan ordning, att af den summa, kammarkollegium enligt 3 § fastställt, mom vederbörande församling till statsverket ar igen erläggas under de första tio åren endast sextio procent, under därpå Oljande fyra ar femtio, procent, under därpå följande fyra år fyratio procent, under därpa följande fyra år trettio procent, under därpå följande

wJvr rUfU pr°cent °ch under de sista fyra åren allenast tio procent, hvarefter från och med det trettioförsta året återstoden eftergifves

6 §-

1 <?en .de til] statsverket indragna afgifter icke afskrifvits, skola de, mot ersättning af de skattskyldiga, af kronans uppbördsförvaltning debiteras, uppbäras och redovisas i samband med kronouppbörden.

o Vl7 debl tenn gen lakttages, att hvad i gällande löneregleringsresolution angående afg.fterna stadgas skall lända till efterrättelse, dock att i lön ingående persedlar skola lösas med penningar efter de i 3 § af denna lag angifna medelvärden. s

öfverstiger vid uppbörden influtet belopp hvad jämlikt 5 § bör till statsverket gäldas,o skall öfyerskottet ofördröjligen tillställas församlingens

öfyerskott besluta™ ^ afglftsskyldi^a 8jälfva om användningen af sådant

7 §•

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna i denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

4 Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.

Förslag

till

Lag

om reglering af prästerskapets aflöning.

Med upphäfvande af hvad i förut gifna författningar finnes stridande mot här nedan meddelade föreskrifter förordnas som följer.

1 §•

Hvarje tjänstgörande präst skall erhålla, jämte fri bostad, aflöning i öfrigt, så beräknad, att honom därigenom beredes en efter tjänstegrad och ämbetsåligganden äfvensom lefnadskostnaderna i orten eller andra särskilda förhållanden lämpad anständig bärgning, utan att särskild ersättning för honom på grund af tjänsten åliggande förrättningar ma

I enlighet med sålunda angifna grunder och med hänsyn till befintliga aflöningstillgångar meddelar Kungl. Maj:t, efter domkapitlens hörande, föreskrifter angående aflöningens beräkning, så lämpade, att jämväl krafve, på utveckling af den kyrkliga organisationen varder tillgodosedt.

De präster, som i denna lag afses, äro dels kyrkoherdar, kommmist rar och adjunkter i alla territoriella församlingar, med undantag åt karlsborgs och Nya Yarfvets församlingar, dels ock kontraktsprostarne i riket.

2 §•

1. För uppgörande af förslag till lönereglering för kyrkoherden inom hvarje pastorat samt för komminister, där sådan bör finnas, skall lansvis tillsättas en nämnd, hvars ordförande Kungl. Maj:t, pa förslag af landshöfdino- och biskop, förordnar, och till hvilken nämnd domkapitlet och länets landsting äga att inom eller utom sig utse hvardera en ledamot.

5 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, skola utse en ledamot af nämnden att, i stället för den af landstinget valde, deltaga i nämndens öfverläggningar och beslut, när lönereglering skall verkställas för prästerskapet i det eller de pastorat, staden omfattar.

2. Tilhör ett län två eller flera stift, äga biskoparne i samtliga dessa stift att med landshöfdingen deltaga i upprättandet af förslaget till ordförande; likväl gäller detta icke i afseende å biskop, uti hvilken stift allenast ett pastorat, en socken eller sockendel af länet ingår.

För hvarje del af länet, som tillhör särskilt stift, skall vederbörande domkapitel utse en ledamot i nämnden, hvarmed dock, därest denna länsdel består af allenast ett eller två pastorat, bör anstå, intill dess nämndens ordförande hos domkapitlet anmält, att lönereglering är i ordningen att där företagas.

Finnas i ett län flera än ett landsting, utser hvardera landstinget ledamot för den del af länet, hvilken dess verksamhet omfattar.

3. Ordföranden och ofvan bemälde ständiga ledamöter i nämnden utses en hvar för tre år; dock att val första gången verkställes af landstinget för endast två år och af domkapitlet för allenast ett år.

4. I samma ordning, som för utseende af nämndens ordförande och ständiga ledamöter är stadgad, bör för en hvar af dem förordnas suppleant att i nämnden inträda, när den, för hvilken suppleanten blifvit utsedd, är medlem af pastorat, beträffande hvilket lönereglering skall verkställas, eller finnes af förfall hindrad att i nämndens förrättning deltaga.

5. Hvarje pastorat äger utse en ledamot af nämnden att i dess öfverläggningar och beslut deltaga, då fråga förekommer, hvilken afser samma pastorat; börande denne tillfällige ledamot vara bosatt inom pastoratet eller någon närbelägen socken.

6. Förslå0, till lönereglering beträffande pastorat, som består af två eller flera socknar i olika län eller stift, uppgöres af nämnden i det län, där moderförsamlingen är belägen, och om moderförsamlingen tillhör flera län, af nämnden i det, hvarest kyrkan har sitt läge.

7. Nämndens ordförande och ständiga ledamöter åtnjuta af statsmedel för sina förrättningar resekostnads- och traktamentsersåttning till det belopp, Kungl. Maj:t bestämmer; och äger ordföranden att hos Kungl. Maj:t göra underdånig framställning om lämpligt anslag af sådana medel till skrifbiträde åt nämnden.

3 §.

För lönereglering erforderliga åtgärder skola vidtagas i den ordning de särskilda pastoraten emellan, som nämnden, med hufvudsakligt afseende

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

den tid regleringen där kan vinna tillämpning, beslutar; och skall nämnden, då lönereglering är i ordningen att företagas, i god tid dessförinnan underrätta domkapitlet härom.

4 §•

. ^ enlighet med de af Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter angå-

ende beräkning af prästerskapets aflöning skall nämnden för hvarje prästerlig beställning inom det pastorat, regleringen afser, föreslå beloppet af den aflöning, som efter nämndens bepröfvande bör tillkomma innehafvaren åt samma beställning, och därvid angifva alla omständigheter, hvilka vant för nämnden bestämmande.

Skulle för kyrkoherde eller komminister föreslagen lön upp o-å till skäligt belopp endast under förutsättning, att hans tjänstgöringsskyldighet varder på visst sätt bestämd, skall nämnden tillika föreslå den lön, som

bör tillkomma honom, i händelse det förutsatta förhållandet icke skulle inträna.

Nämnden äger ock att hos Kungl: Maj:t göra underdånig framställning ej mindre om delning af pastorat eller inrättande af ny prästerng tjänst än äfven beträffande sammanslagning af pastorat eller indrao-ning annorledes af befintlig tjänst, liksom det tillkommer nämnden att°i enahanda, frågor, hvilka af Kungl. Maj:t hänskjutas till nämnden, afrifva underdåniga utlåtanden. °

Finnes inom pastorat annan prästerlig tjänst än kyrkoherdebefattnino-, bär . nämnden att yttra sig, huruvida den tjänsten bör anordnas såsom komministersbeställning eller indragas.

Anser nämnden, att bostadsboställe bör till främjande af församlin°-svarden utbytas mot annan åt prästerskapet upplåten fastighet, må nämnden göra framställning om sådant utbyte.

Göres af nämnden hemställan i något af nu omförmälda fall, skall nämnden framlägga fullständigt förslag till lönereglering, såväl under förutsättning att dess hemställan varder gillad, som ock för den händelse att densamma icke vinner nådigt bifall. År tillämpning af redan meddeladt beslut om indragning eller inrättande af prästerlig tjänst beroende af tjänsteinnehafvares afgång, skall nämnden uppgöra särskildt förslag till lönereglering tor den tid, tjänstemnehafvaren vid sin beställning kvarstår.

. Har nämnden beslutat föreslå delning af pastorat eller indragning af tjänst, skall anmälan därom af nämnden ofördröjligen göras hos domkapitlet; och kommer tjänst, som med förslaget åsyftas, att, i händelse af

Kungll Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88. 7

ledighet, endast på förordnande uppehållas, intill dess samma förslag blifvit pröfvadt.

5 §.

Från prästerskapet i det pastorat, beträffande hvilket lönereglering skall verkställas, infordrar nämnden uppgift å samtliga de aflöningsförmåner, som utöfver församlingsafgifter äro att tillgå, därvid prästerskapet angående tillkomsten af dessa förmåner och villkoren för deras åtnjutande bör meddela så fullständiga upplysningar, som kunna erhållas.

En hvar af pastoratets ordinarie präster äger att hos nämnden göra skriftlig framställning beträffande de frågor, som hafva samband med löneregleringen för prästerskapet i pastoratet eller med den kyrkliga organisationen därstädes.

6 §.

1. År bostadsboställe upplåtet åt innehafvare af viss prästerlig tjänst, skall afkastningen af sådant boställe beräknas såsom tillgång till bestridande af aflöningen för samma tjänst.

Dylik afkastning skall nämnden, utan afdrag af kostnad för byggnadsskyldighetens fullgörande å boställets laga hus men med tagen hänsyn till erforderliga brukningskostnader, uppskatta till visst penningbelopp, motsvarande årliga medelvärdet af alla de förmåner, tjänsteinnehafvaren äger att från bostället eller såsom ersättning för därifrån upplåten jord eller särskild rättighet åtnjuta, förmånerna af fri bostad och af skogsfång till husbehof häri dock icke inbegripna.

Har bostadsboställe tillkommit på sådant sätt, att på grund därat skogsafkastning från samma boställe må utöfver husbehofvet tillgodonjutas af tjänsteinnehafvaren, skall dylik afkastning särskildt beaktas vid uppskattningen. Är skogsafkastningen så betydande, att den, jämte annan afkastning af bostället, i afsevärd mån öfverskjuter beloppet af den aflöning, som anses böra tillkomma tjänsteinnehafvaren, skall, där bostället är af församlingen anskaffadt, endast så stor del af samma afkastning, som finnes skälig, tillgodoföras tjänsteinnehafvaren; hvaremot nämnden beträffande återstoden skall hos Kungl. Maj:t göra anmälan.

Gifver Kungl. Maj:t tillstånd till försäljning eller utbyte af bostadsboställe, hvars skogsafkastning öfverstiger tjänsteinnehafvarens husbehof, varder, om bostället icke af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet donerats, i sammanhang därmed pröfvadt, huruvida någon del af

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

köpeskillingen eller, vid byte, af mellangift^ skall öfverlämnas till kyrkofonden.

Är förslag väckt om inrättande af ny kyrkoherde- eller komministerstjänst och finnes inom den församling, där tjänsteinnehafvaren skall vara bosatt, fastighet, som vid tiden för uppgörande af löneregleringen är upplåten åt innehafvare af befintlig tjänst men icke vidare för densamma erfordras, skall dylik fastighet anses såsom bostadsboställe för den föreslagna tjänsten. Göres framställning om inrättande ånyo af indragen tjänst, vid hvilken funnits bostadsboställe, skall, där hinder eljest icke möter, samma fastighet likaledes såsom bostadsboställe för den tjänsten räknas.

2. Såsom gemensamma aflöningstillgångar för samtliga prästerliga tjänster inom ett pastorat skall nämnden upptaga inkomster, som grunda sig därpå, att församling till löneförbättring för prästerskapet inköpt annat hemman eller lägenhet än bostadsboställe eller anskaffat andra fördelar, eller att enskild person för samma ändamål till församling gjort donation, eller att ersättning lämnats för jord eller annan förmån, hvilken varit förenad med egendom af nu angifven beskaffenhet; och skola jämväl dessa inkomster af nämnden uppskattas till årligt medelvärde.

3. Uppskattning, hvarom i denna paragraf sägs, skall afse de tjugu år, som följa näst efter det förut fastställd lönereglering upphör att gälla.

4. Anser nämnden, att med jordbruk förenadt bostadsboställe eller del däraf lämpligen må kunna upplåtas på arrende, och att en utarrendering utan inskränkning till innehafvarens besittningstid icke skulle medföra väsentliga olägenheter för boställshafvaren i afseende å hans tjänsteutöfning eller personliga ställning, har nämnden att hos Kungl. Maj:t göra underdånig framställning om tillstånd till sådan utarrendering, hvarvid skola noggrant angifvas ej mindre de byggnader och jordområden, som må upplåtas åt arrendatorn eller bibehållas för boställshafvaren, än äfven de särskilda förbehåll, som till betryggande af boställshafvarens tillgång till mjölk samt skjuts eller andra tjänstbarheter finnas böra i arrendekontraktet intagas.

i §•

Förslå i 6 § omförmälda tillgångar icke till den aflöning, som anses böra tillkomma en hvar af pastoratets präster, skola, i den mån sådant till bristens betäckande erfordras, församlingsafgifter utgöras, likväl icke till sammanlagdt högre belopp, än som erhålles under antagande, att för hvarje person af pastoratets hela folkmängd enligt senast upprättade mantalslängd utginge tio öre och däröfver fem öre för hvarje helt eller påbörjadt tiotal kronor af hela inkomstbeloppet inom pastoratet;

9 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

skolande inkomsten beräknas för jordbruksfastighet till sex kronor och för annan fastighet till fem kronor för hvarje fulla ett hundra kronor af taxeringsvärdet jämlikt senast fastställda taxeringslängd samt i fråga om inkomst af kapital och arbete till det beskattningsbara belopp, för hvilket bevillning till staten skall jämlikt senast fastställda taxeringslängd erläggas.

Nämnden skall beräkna, hvad, med iakttagande af dessa bestämmelser, bör såsom församlingsafgifter utgöras; dock att vid beräkningen skola uteslutas prästerskapet jämte tillhörande husfolk äfvensom prästerskapets boställen och löneinkomster.

8 §•

Varder den för pastoratets prästerskap beräknade aflöning icke betäckt af de 6 och 7 §§ omförmälda, därför tillgängliga medel, skall bristen fyllas genom tillskott från kyrkofonden; och har nämnden att föreslå beloppet af sådant tillskott.

9 §•

Särskild förmån, som blifvit genom donation af enskild tillförsäkrad innehafvare af viss prästerlig tjänst i syfte att bereda denne ökad inkomst, skall oafkortad komma samme tjänsteinnehafvare till godo.

10 §.

För uppgörande af de i 6 och 7 §§ föreskrifna beräkningar skall nämnden sammanträda inom pastoratet.

11 §•

Nämndens i enlighet med ofvan angifna bestämmelser uppgjorda förslag beträffande lönereglering och öfriga därmed sammanhängande frågor skall särskildt för hvarje pastorat öfverlämnas till domkapitlet, öfver nämndens förslag äfvensom öfver det utlåtande, synerätt jämlikt 25 § har att afgifva, skall domkapitlet infordra yttranden från pastoratet samt dess prästerskap och, i händelse någon prästerlig befattning i pastoratet är ledig, från kontraktsprosten; och förordnar domkapitlet särskild präst att för ändamålet hålla kyrkostämma med hvarje till pastoratet hörande församling.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft.

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Sedan handlingarna inkommit, äfverlämnar domkapitlet desamma jämte sitt yttrande till Kungl. Majrts befallningshafvande, som med eget utlåtande anmäler ärendet till Kungl. Maj:ts pröfning.

12 §.

1. Kungl. Maj:t fastställer särskildt beträffande hvarje pastorat dels aflöning för kyrkoherden samt för komminister, där sådan skall vara anställd, dels ock för hvarje tjänsteinnehafvare årliga beloppet af ej mindre församlingsafgifter från pastoratet än äfven tillskott från kyrkofonden, när dylikt tillskott funnits erforderligt.

Sålunda fastställd lönereglering skall tillämpas under tjugu ecklesiastikår, räknade från det, då förut fastställd lönereglering upphör att gälla, dock med iakttagande af hvad i 4 § 2 mom. fjärde stycket för där afsedt fall stadgas.

2. I det uti 6 § 1 mom. omförmälda fall, att skogsafkastning från bostadsboställe, som blifvit af församling anskaffadt, är så betydande, att den, jämte annan afkastning af bostället, i afsevärd mån öfverskjuter beloppet af den aflöning, som anses böra tillkomma tjänsteinnehafvaren, meddelar Kungl. Maj:t, efter vederbörandes hörande, föreskrifter angående användande för andra kyrkliga ändamål inom pastoratet af den del af samma afkastning, som finnes icke böra af tjänsteinnehafvaren tillgodonjutas.

3. Har nämnden, på sätt i 6 § 4 mom. sägs, gjort framställning om utarrendering af med jordbruk förenadt bostadsboställe, och medgifver Kungl. Maj:t, att bostället eller del däraf må på arrende upplåtas, utan inskränkning till innehafvarens besittningstid, värde i samband därmed bestämmelser meddelade angående hvad i afseende å utarrenderingen skall i hufvudsak iakttagas.

Arrendetiden må ej öfverstiga tjugu år.

De närmare villkoren för utarrenderingen skola pröfvas och fastställas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

13 §.

Finner Kungl. Maj:t prästerlig tjänst, om hvars bibehållande eller inrättande framställning blifvit gjord, icke vara för själavårdens behöriga handhafvande nödig, må Kungl. Maj:t likväl medgifva, att sådan tjänst bibehålies eller inrättas, därest församling med tre fjärdedelar af de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet beslutat utgöra, hvad utöfver afkastningen af bostadsboställe, hvilket är med tjänsten förenadt, eller, där

11 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

tjänst ånyo inrättas, tillförne varit för densamma upplåtet, erfordras till bestridande af den aflöning, Kungl. Maj:t enligt de angående beräkning af prästerskapets aflöning meddelade föreskrifter bestämmer. Ej må tillskott från kyrkofonden lämnas för tjänst, som sålunda varder inrättad eller bibehållen.

14 §.

Beslutar församling med den röstöfvervikt, som i 13 § för där angifvet fall stadgas, att höja aflöning, som Kungl. Maj:t enligt 12 § för viss tjänst bestämt, skall det beslutet, för att vinna bindande kraft, underställas Kungl. Maj:ts nådiga pröfning och fastställelse. Till gäldande af belopp, hvarmed aflöningen sålunda varder förhöjd, må icke lämnas tillskott från kyrkofonden.

15 §.

Har Kungl. Maj:t under den tid, för hvilken lönereglering är fastställd, bifallit gjord framställning om sådan ändring i den kyrkliga organisationen, som uti 4 § 2 mom. omförmäles, skall vid däraf föranledt bestämmande af lön för prästerlig tjänst och beredande af tillgångar därtill samt med afseende å öfriga därmed sammanhängande frågor denna lag i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock att icke särskild nämnd för ärendets beredning tillsättes.

16 §.

1. I det vid löneregleringen såsom församlingsafgifter fastställda bidrag till prästerskapets aflöning skola alla de, hvilka inom församlingen erlägga kommunalutskylder, deltaga efter de för sådana utskylders utgörande i allmänhet stadgade grunder; och skall detta bidrag årligen utdebiteras.

Från utgörande af församlingsafgifter frikallas endast prästerskapet för löneinkomster äfvensom prästerskapets boställen, ehvad dessa af löntagare bebos och brukas eller äro afsedda endast att lämna bidrag till prästerskapets aflöning.

Angående den lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkans prästerskap, som tillkommer vissa främmande trosbekännare, är särskildt stadgadt.

2. Församlingsafgifterna skola debiteras och uppbäras i samma ordning som afgifter till kyrka och skola. Vederbörande kyrkoråd skall kvartalsvis utbetala till kyrkoherde och komminister hvad af församlingsafgifterna tillkommer en hvar af dem.

12 Kungl Majds Nåd. Proposition N:o 88.

Består pastorat af två eller flera församlingar, skall pastoratets lönebidrag årligen till utgörande fördelas på de särskilda församlingarna i förhållande till hvarje församlings hela inkomstbelopp, beräknadt enligt de i 7 § angifna grunder.

17 §.

Tillskott från kyrkofonden till aflöning af kyrkoherde och komminister skola kvartalsvis utbetalas till vederbörande löntagare.

18 §.

Hvarje tjänstgörande adjunkt skall såsom löneförmåner åtnjuta bostad, vivre, skjuts i tjänsteärenden, årligt adjunktsarfvode samt kostnadsersättning för resa till tjänstgöringsort enligt de närmare föreskrifter, Kungl. Maj:t därom meddelar.

Yrkas af adjunkten eller af den, som har att tillhandahålla bostad och vivre, att i stället för dessa förmåner må lämnas godtgörelse i penningar, skall sådan godtgörelse till adjunkten utgifvas i enlighet med de af Kungl. Maj:t därom meddelade föreskrifter.

Tjänstgör extraordinarie präst vid två ordinarie befattningar, skall adjunktsarfvodet ökas med hälften af det såsom adjunktsarfvode i allmänhet utgående belopp.

19 §.

Då extraordinäre präst på grund af förordnande uppehåller kyrkoherdebefattning eller sådan komministersbefattning i annexförsamling eller kapellag, med hvilken är förenad skyldighet att på eget ansvar under pastors tillsyn sköta kyrkobokföringen, skall den extraordinarie prästen, utöfver hvad han såsom adjunkt äger åtnjuta, tillika erhålla vikariearfvode med belopp, som beräknas i enlighet med de af Kungl. Maj:t därom meddelade föreskrifter.

Uppehåller den extraordinarie prästen två ordinarie tjänstebefattningar, tillkommer honom med afseende å hvardera befattningen den rätt till vikariearfvode, som nu stadgats.

20 §.

1. Bostad och vivre äfvensom skjuts i tjänsteärenden skola tillhandahållas adjunkt af den präst, till hvilkens biträde han är anställd, eller hvil-

13 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

kens tjänst han uppehåller, eller, då tjänsten år ledig, af den som åtnjuter de med densamma förenade inkomster.

2. Adjunktsarfvode för extraordinarie präst, hvilken är anställd såsom biträde åt allenast en ordinarie tjänsteinnehafvare, skall godtgöras af kyrkofonden.

Det belopp, hvarmed adjunktsarfvodet skall förhöjas i det uti 18 § förutsatta fall, att extraordinarie präst tjänstgör vid två ordinarie befattningar, skall af dem, som uppbära de med samma befattningar förenade inkomster, gäldas med hälften af hvardera. Hvad sålunda stadgats skall under enahanda förutsättning tillämpas jämväl med afseende å bestridandet af kostnaderna för bostad och vivre åt den extraordinarie prästen.

3. Vikariearfvode skall gäldas af den, som uppbär de med den ordinarie tjänsten förenade inkomster.

4. Kostnadsersättning till adjunkt för resa till tjänstgöringsort skall bestridas af kyrkofonden.

21 §.

Från kyrkofonden utgående adjunktsarfvoden skola kvartalsvis utbetalas till vederbörande adjunkter.

Andra arfvoden liksom ersättning för bostad och vivre, där dessa senare förmåner böra godtgöras med penningar, skola likaledes kvartalsvis utbetalas, dock att, om före utgången af sålunda angifven betalningstid förordnande upphör, samtidigt skall till adjunkten erläggas hvad honom tillkommer.

22 §.

Ordinarie präst, som mottagit förordnande att, jämte egen tjänst, uppehålla annan befattning eller annan i hans tjänst biträda, äger att af den, som uppbär med den senare beställningen förenade inkomster, åtnjuta godtgörelse enligt de af Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter angående beräkning af sådan godtgörelse.

23 §.

För en hvar af kontraktsprostarne fastställer Kungl. Maj:t arfvode efter förslag, som domkapitlen i de särskilda stiften uppgöra i enlighet med därom af Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter; och skola arfvodena gäldas från kyrkofonden.

24 §.

Präst, som är förordnad att i stället för kontraktsprost utöfva dennes prostämbete, äger att af den, hvilken eljest är till prostarfvodet berättigad,

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

för den tid, förordnandet omfattar, uppbära hälften af det belopp, som för samma tid skall såsom prostarfvode utgå, eller hvad dem eljest åsämjer.

25 §.

Då lönereglering är i ordningen att företagas beträffande pastorat, där bostadsboställe af andra eller tredje klassen på landet finnes, skall domkapitlet påkalla husesyn å sådant boställe för utrönande af den kostnad, som föranledes af boställshafvaren åliggande byggnadsskyldighet vid de laga husen å bostället under de tjugu år, för hvilka löneregleringen skall gälla.

Med tillämpning af föreskrifterna i ecklesiastik boställsordning skall synerätten i fråga om hvarje laga hus å bostället, beträffande h vilket byggnadsskyldighet åligger boställshafvaren, noggrant uppskatta den kostnad, som kan antagas böra under löneregleringsperioden utgå för boställshafvarens fullgörande af berörda skyldighet vid samma hus, och skall synerätten afgifva utlåtande angående det belopp, hvartill kostnaden särskildt för nybyggnad och därmed enligt nämnda boställsordning likställd förbättring och särskildt för underhåll beräknas komma i medeltal årligen uppgå.

26 §.

I sammanhang med pröfning af uppgjordt förslag till lönereglering fastställer Kungl. Maj:t de ersättningsbelopp, som under löneregleringsperioden årligen skola inom pastoratet afsättas såsom godtgörelse till boställshafvaren dels för nybyggnad och därmed enligt ecklesiastik boställsordning likställd förbättring af de laga husen å bostadsboställe af andra eller tredje klassen på landet, dels ock för husens underhåll; skolande dessa belopp under löneregleringsperiodens särskilda år oförändrade utgå.

27 §.

Till bestridande af den jämlikt 26 § fastställda ersättning skola afgifter utgå enligt de i 16 § för utgörande af pastoratets lönebidrag stadgade grunder, med iakttagande af där angifna undantag.

28 §.

Medel, som på grund af 26 § afsättas inom pastorat, skola särskildt för sig af vederbörande kyrkoråd förvaltas och göras räntebärande.

15 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition K:o 88.

Ej må af dessa medel hvad som anslagits till gäldande af kostnad för nybyggnad och förbättring sammanblandas med den del, som är afsedd till bestridande af underhållskostnad.

29 §.

Boställshafvare äger att vid nybyggnad och för underhåll af de laga husen å bostadsboställe af andra eller tredje klassen på landet erhålla godtgörelse af de i 28 § omförmälda medel, på sätt stadgas i ecklesiastik boställsordning.

30 §.

1. Där bostadsboställe för kyrkoherde eller komminister icke finnes, åligger det pastoratet att, intill dess sådant boställe varder anskaffadt och behörigen insynadt, antingen tillhandahålla tjänsteinnehafvaren, utan kostnad för denne, bostad, lämpad efter hvad därom för bostadsboställe af motsvarande klass är i ecklesiastik boställsordning stadgadt, eller ock tilldela tjänsteinnehafvaren skälig hyresersättning; och skola utgifterna härför bestridas i den ordning, som uti 16 § föreskrifves.

2. önskar innehafvare af med jordbruk förenadt bostadsboställe, att bostället eller del däraf må, utan inskränkning till hans besittningstid, upplåtas på arrende, göre hos vederbörande domkapitel ansökning om tillstånd därtill. Efter pastoratets och kontraktsprostens hörande meddele domkapitlet beslut, och må det sökta tillståndet ej vägras, där icke utarrenderingen linnes medföra väsentliga olägenheter för boställets innehafvare i afseende å hans tjänsteutöfning eller personliga ställning.

Före utarrenderingen skola för boställshafvarens räkning undantagas bostad med nödiga ekonomi- och uthus äfvensom visst jordområde, hvarjämte i arrendekontraktet skola intagas de särskilda förbehåll, som må finnas erforderliga till betryggande af boställshafvarens tillgång till mjölk samt skjuts eller andra tjänstbarheter.

Arrendetiden må ej öfverstiga tjugu år.

De närmare villkoren för utarrenderingen skola pröfvas och fastställas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

31 §.

Föreskrifterna i 18, 19, 20 och 21 §§ skola för prästerskapet inom visst stift lända till efterrättelse, så snart på grund af denna lag fast-

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

ställd lönereglering beträffande något till samma stift hörande pastorat vunnit tillämpning, därvid likväl iakttages, att ordinarie präst, hvars lön utgår enligt äldre lönereglering, skall ej mindre till kyrkofonden inbetala, hvad honom åligger att för aflöning af extraordinarie präster utgifva utöfver förmånerna af bostad och vivre samt skjuts i tjänsteärenden, än äfven godtgöra hos honom anställd extraordinarie präst för resa till tjänstgöringsorten.

Bestämmelserna i 23 och 24 §§ skola tillämpas från och med den 1 maj 1914, redan utnämnd kontraktsprost förbehållet att under hans tjänstetid från kyrkofonden uppbära aflöning efter hittills gällande grunder.

32 §.

Hvad om bostadsboställe i denna lag är stadgadt gäller äfven om hemman eller lägenhet, som brukas i förening med dylikt boställe.

33 §.

Beträffande bostadsboställe, hvars innehafvare är delägare i skånska prästerskapets byggnadskassa, skall med afseende å tillämpning af bestämmelserna i 25, 26, 27, 28 och 29 §§ särskildt iakttagas följande:

Vid den i 25 § omförmälda uppskattning af kostnad för boställshafvare åliggande byggnadsskyldighet skola gällande föreskrifter angående prästgårdsbyggnader i Skåne samt beträffande skånska prästerskapets byggnadskassa lända till efterrättelse; och skall i fråga om kostnad för nybyggnad äfvensom därmed likställd förbättring uppskattningen afse samtliga de afgifter, boställshafvaren kan antagas böra under löneregleringsperioden erlägga till nämnda kassa.

Hvad i 26, 27 och 28 §§ stadgas om medel, som skola inom pastoratet afsättas till godtgörande af boställshafvares kostnad för nybyggnad och förbättring, skall, då fråga är om boställe som nu är sagdt, gälla i afseende å medel, hvilka ansetts erforderliga för betäckande af boställshafvarens afgifter till sagda kassa; ägande boställshafvaren att för verkställda inbetalningar till kassan erhålla godtgörelse i enlighet med hvad därom är särskildt stadgadt.

34 §.

Denna lag skall i tillämpliga delar gälla äfven i fråga om lönereglering för prästerskapet i de territoriella församlingarna i Stockholm, därvid likväl iakttages:

17 Iiungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

att Kungl. Maj:t, på förslag af öfverståthållaren och ärkebiskopen, förordnar ordförande samt Stockholms stads konsistorium inom eller utom sig väljer en ledamot i den nämnd, som i 2 § afses; samt

att åtgärd, som enligt lagen ankommer på domkapitlet eller Kling!. Maj:ts befallningshafvande, skall af konsistorium eller öfverståthållareämbetet vidtagas.

35 §.

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna i denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

Bih. till Riktid. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft.

18 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

Förslag

till

Lag

om emeritilöner för präster.

1 §•

Emeritilöner må, under de villkor och bestämmelser, som här nedan stadgas, från kyrkofonden utgå till ordinarie och extraordinarie präster, hvilka tjänstgöra i territoriell församling, dock icke till prästerskapet i Karlsborgs och Nya Yarfvets församlingar, ej heller till kyrkoherde i prebendepastorat.

2 §.

Kungl. Maj:t fastställer, efter domkapitlens hörande, grunder för beräkning af emeritilöner.

3 §•

Med iakttagande däraf att kyrkofonden eljest åliggande utgifter skola i främsta rummet bestridas samt att icke något år mer än fem hundra tusen kronor må användas till emeritilöner, bestämmer Kungl. Maj:t, huru tillgängliga medel skola, med hänsyn till olika klasser af tjänsteinnehafvare, uppdelas i lämpligt antal emeritilöner.

4 §•

Ordinarie präst vare pliktig att, mot åtnjutande af emeritilön, från tjänsten afgå:

när han fyllt sjuttiofem år; eller

19 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o S8.

när han fyllt sextiofem år samt under mer än tre af de senast förflutna fem åren varit i följd af obotlig .sjukdom eller ålderdomssvaghet urståndsatt att själf fullgöra sina tjänsteåligganden och af sådan anledning åtnjutit tjänstledighet.

Extraordinarie präst må erhålla emeritilön, när han uppnått sextio års ålder.

5 §•

Kungl. Maj:t utser innehafvare af emeritilön.

För sådant ändamål har domkapitlet att hos Kungl. Maj:t anmäla, då stiftet tillhörande präst fyllt sjuttiofyra år eller eljest enligt bestämmelserna i 4 § finnes böra komma i åtnjutande af emeritilön; och skall dylik anmälan göras före slutet af december månad.

6 §• .

Ordinarie präst, åt hvilken emeritilön tilldelats, skall från och med utgången af näst därpå följande ecklesiastikår frånträda sin tjänstebefattning och är omedelbart därefter berättigad att åtnjuta emeritilönen.

Extraordinarie präst äger åtnjuta emeritilön från och med början af ecklesiastikåret näst efter det, då dylik lön blifvit honom tilldelad.

Emeritilön skall kvartalsvis utbetalas och utgår intill slutet af den månad, hvarunder innehafvaren aflidit.

7 §.

Har den, som åtnjuter emeritilön, blifvit dömd prästämbetet förlustig, vare vid den tid, beslutet härom vunnit laga kraft, hans rätt till dylik lön förverkad.

8 §.'

Ej må emeritilön i mät tagas eller med kvarstad beläggas.

9 §•

Kungl. Maj:t bestämmer, hvilket år emeritilöner skola första gången utdelas, och underrättar domkapitlet härom å sådan tid, att domkapitlet kan före slutet af december månad året näst förut till Kungl. Maj:t inkomma med anmälan, hvarom i 5 § förmäles.’

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

10 §.

Redan utnämnd tjänsteinnehafvare vare ej mot sitt bestridande skyldig att, mot åtnjutande af emeritilön, afgå från sin befattning.

11 §•

Hvad om domkapitel i denna lag är stadgadt gäller äfven om Stockholms stads konsistorium.

12 §.

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna i denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

21 Förslag

till

Lag

om kyrkofond.

Med upphäfvande af hvad i förut gifna författningar finnes stridande mot här nedån meddelade föreskrifter förordnas som följer:

1 §.

De prästerskapet i territoriella församlingar anslagna aflöningsmedel, om hvilka i denna lag förmärs, skola utgöra en svenska kyrkans tillhörighet och, under benämning kyrkofonden, af statskontoret, utan sammanblandning med statsmedel, förvaltas.

2 §•

Till kyrkofonden skola öfverföras prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfru! d äfvensom, enligt Kungl. Maj:ts bestämmande i hvarje särskildt fall, sådana till aflöning för prästerlig tjänst afsedda fonder och andra tillgångar, hvilka icke äro att hänföra till lönemedel, som omförmälas i 6 eller 9 §§ af lagen om reglering af prästerskapets aflöning; dock att ersättningsmedel för säl dt eller utbytt bostadsboställe må på grund af stadgandet i 6 § 1 mom. af nämnda lag,‘efter Kungl. Majrts förordnande, öfverlämnas till kyrkofonden.

3 §.

Ytterligare skola till kyrkofonden ingå:

1. hvad enligt lagen om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför årligen skall af statsverket gäldas såsom ersättning för tionde och andra afgifter af fast egendom, hvilka på grund af förut gifna författningar tillkommit prästerskapet;

22 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 88.

2. medel, som, efter afdrag af kostnaderna för försäljning, inflyta för försåld skog från såväl bostadsboställen som löningsboställen, jämväl dem som varit anslagna till änkesäten, så ock behållen afkastning i öfrigt af samtliga löningsboställen, hvilka ej brukas i förening med bostadsboställen, äfvensom ersättningsmedel för jord eller förmån, som upplåtits från dylika löningsboställen, dock med undantag, beträffande alla i detta moment omförmälda aflöningsmedel, af sådana inkomster, som dels enligt 6 eller 9 §§ i lagen om reglering af prästerskapets aflöning äro förbehållna prästerskapet i visst pastorat, dels härflyta från änkesäten, hvilka af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet donerats;

3. årlig ersättning af statsverket ej mindre för de anslag i kronooch kyrkotionde samt oindelt spannmål äfvensom hemmansräntor, för hvilka godtgörelse af statsmedel lämnas prästerskapet det ecklesiastikår, som tilländagå!’ näst före den 1 maj 1914, än äfven för de statsanslag i penningar, som för samma ecklesiastikår af prästerskapet åtnjutas;

4. ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar.

4 §•

Den årliga ersättning för krono- och kyrkotionde samt oindelt spannmål äfvensom hemmansräntor, hvarom i 3 § 3 mom. förmäles, skall utgöras med belopp, motsvarande medeltalet af medelmarkegångsprisen för vederbörande persedlar under de femtio åren 1864—1913, med tillägg af forsellön.

5 §.

Öfverföring till kyrkofonden af de i 2 § och 3 § 3 mom. omförmälda tillgångar skall äga rum från och med den 1 januari 1914, hvarefter det åligger kyrkofonden att svara för samtliga de utgifter, som enligt allmän författning eller särskilda, i behörig ordning meddelade bestämmelser vid tiden för öfverföringen redan blifvit anvisade till utgående från dessa tillgångar.

Inleverering till kyrkofonden af den ersättning, som angifves i 3 §

I inom., vidtager med afseende å hvarje pastorat från och med ecklesiastikåret näst efter det, med hvars utgång den på grund af förordningen den

II juli 1862 eller förordningen den 1 november 1872 fastställda lönereglering för prästerskapet i pastoratet upphör att gälla.

Hvad i öfrigt är afsedt såsom inkomst för kyrkofonden skall tillföras densamma, när sådant, utan förnärmande af annans rätt, kan ske.

23 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

6 §.

Af kyrkofonden skola utgöras:

1. lönebidrag, arfvoden och kostnadsersättningar, som jämlikt lagen om reglering af prästerskapets aflöning skola af kyrkofonden gäldas, så ock emeritilöner, hvilka i enlighet med lagen om sådana löner blifvit präster tilldelade;

2. lönetillökningsbelopp, som jämlikt de af Kungl. Maj:t därom meddelade föreskrifter skola utgå till vissa ordinarie präster;

3. kostnad för skogsindelning å boställen, dock beträffande boställe, som af menighet inköpts eller af enskild donerats, endast i den mån skog å dylikt boställe icke lämnar så stort virkesöfverskott, att skogsindelningskostnaden kan däraf bestridas;

4. ersättning för skogsstatens öfriga bestyr med skog å boställen, hvilka icke af menighet inköpts eller af enskild donerats, med belopp,' som Kungl. Maj:t, enligt gällande grunder för beräkning af dylik ersättning, årligen i afseende å näst föregående års verksamhet fastställer till gäldande;

5. kostnad för bevakning samt skogsodlings- och andra arbeten för skogsskötselns främjande å de i 4 mom. omförmälda boställen, intill belopp, som Kungl. Maj:t efter domänstyrelsens förslag hvarje år för det följande bestämmer;

6. kostnad för åtgärd eller anstalt, som, enligt Kungl. Maj:ts särskildt meddelade tillstånd, må utföras för tillgodogörande af virkesafkastning eller motverkande af uppkommen skada å skog till boställe, som icke af menighet inköpts eller af enskild donerats;

7. i den mån fondens tillgångar det medgifva, anslag, som Kungl. Maj:t må finna skäligt bevilja innehafvare af ordinarie prästerlig tjänst, med hänsyn till särskilda förhållanden, som ej kunnat vid fastställandet af dennes lön tagas i beräkning.

7 §•

Där från bostadsboställe skogsförsäljningsmedel skola ingå till kyrkofonden, må Kungl. Maj:t, på ansökning af boställshafvare, som utgör jämväl å boställets skogsmark belöpande utskylder och besvär, bevilja honom skäligt bidrag från kyrkofonden till fullgörande af denna .skattskyldighet.

8 §.

Finner Kungl. Maj:t, att bostadsboställe bör till främjande af församlingsvården utbytas mot fastighet, hvaraf kyrkofonden åtnjuter afkastning, må sådant utbyte ske.

24 Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition No 88.

Fastighet, som varit bostadsboställe vid prästerlig tjänst och hvars afkastning med anledning af tjänstens indragning ingått till kyrkofonden, skall, där tjänsten åter inrättas, upplåtas såsom bostadsboställe för samma tjänst, om hinder icke möter.

9 §.

1. Varder genom lönereglering, som skall tillämpas omedelbart efter det lönereglering, fastställd på grund af förordningen den 11 juli 1862 eller förordningen den 1 november 1872 upphört att gälla, aflöning för kyrkoherde- eller komministerstjänst bestämd till afsevärdt mindre belopp än det, som under närmast föregående fem år i medeltal utgått för tjänsten, må präst, som minst fem år innehaft och vid tiden för den nya löneregleringens tillämpning fortfarande innehar dylik tjänst, kunna, där icke hans tjänsteverksamhet blifvit i motsvarande mån inskränkt, för den tid han vid samma tjänst kvarstår eller för vissa år däraf erhålla skälig löneförbättring, att såsom särskildt tillskott utgå från kyrkofonden, såvida han hos Kungl. Maj:t därom gör ansökning och Kungl. Maj:t finner kyrkofondens tillgångar sådant medgifva.

2. Så snart inom visst stift lönereglering, fastställd enligt lagen om reglering af prästerskapets aflöning, vunnit tillämpning beträffande något till samma stift hörande pastorat, skall inom stiftet anställd ordinarie präst, hvars lön utgår enligt äldre lönereglering, till kyrkofonden inbetala hvad honom åligger att för aflöning af extraordinarie präster utgifva utöfver förmånerna af bostad och vivre samt skjuts i tjänsteärenden.

3. Redan utnämnd kontraktsprost, hvilken icke åtnöjes med arfvode, som i enlighet med omförmälda lag varder för hans prostämbete fastställd, är berättigad att från kyrkofonden uppbära aflöning efter hittills gällande gåunder.

10 §•

Jämväl efter det prästerskapets löneregleringsfond, de ecklesiastika boställenas skogsfond och andra liknande fonder öfverförts till kyrkofonden, må Kungl. Magt, intill dess på grund af lagen om reglering af prästerskapets aflöning fastställd lönereglering vunnit tillämpning inom vederbörande pastorat, till förhöjande af aflöningen för prästerskapet i pastoratet eller till utveckling af den kyrkliga organisationen därstädes, bevilja nödigt anslag från kyrkofonden.

11 §•

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna i denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

Kung!, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

25 Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 mars 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Teolle, Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hedekstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton, grefve Ehrensvård,

Malm.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen anförde chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Hammarskjöld:

I skrifvelse af den 5 maj 1897 hemställde Riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes så fort ske kunde låta verkställa noggrann utredning såväl beträffande den på nu gällande löneregleringar grundade skattskyldigheten till prästerskapet från den tiondepliktiga jorden och andra beskattningsföremål i jämförelse med hvarandra, både inom hvarje församling och mellan olika församlingar, som ock beträffande de aflöningsvillkor, som för närvarande af prästerskapet i olika församlingar åtnjötes; Bill. till Rihscl. Prot. 1.908. 1 Sami. 1 Afcl. 66 Höft. 4

26 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

att Kungl. Maj:t täcktes, efter verkställd utredning af på frågan inverkande omständigheter, till Riksdagens godkännande framlägga de grunder, som ansåges böra blifva bestämmande vid reglerandet af prästerskapets aflöning, sedan tiden för nu gällande lönekonventioner utlupit;

att vid utredandet af berörda grunder särskild hänsyn måtte tagas bland annat därtill:

huruvida icke en utjämning borde åstadkommas i afseende på de bidrag till prästerskapets aflöning, som utginge från olika skatteobjekt, och i hvad mån staten borde bidraga till aflöningen;

huruvida icke från tillgängliga fonder bidrag kunde lämnas till aflöning åt prästerskapet i de församlingar, som eljest skulle däraf oskäligt betungas;

huruvida en utjämning i viss mån af olikheterna uti prästerskapets aflöning inom olika församlingar och tjänstegrader kunde äga rum, så att hvarje präst erhölle anständig bärgning;

huruvida icke vissa koinministraturer borde och kunde indragas och andra förvandlas till pastorsbeställningar;

huruvida en sammanslagning af smärre pastorat kunde äga rum; huruvida icke afkastningen af prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond borde i större omfattning än hittills tagas i anspråk för prästerskapets aflöning;

huruvida icke förändrad ordning för prästboställenas utarrendering borde stadgas, med fäst afseende därpå, att boställena måtte väl häfdas samt såväl församlingarnas som prästerskapets bästa tillgpdoses; samt

att Kungl. Maj:t täcktes i sammanhang med ofvan omförmälda utredning äfven låta verkställa utredning angående möjligheten af och sättet för beredande af pension åt de prästmän, som af ålder eller sjukdom ej förmådde behörigen uppehålla sina tjänster, samt därefter för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.

Med anledning häraf uppdrog Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 22 oktober 1897 åt en kommitté att verkställa de utredningar och uppgöra de förslag, om hvilka i Riksdagens förenämnda skrifvelse förmäles; och skulle kommittén vid fullgörande af sitt uppdrag beakta de af Riksdagen särskilt angifna synpunkter.

För att tagas i öfvervägande i sammanhang med öfriga till denna kommitté — den s. k. prästlöneregleringskommittén — hänskjutna frågor blefvo därjämte å olika tider till kommittén öfverlämnade följande till Kungl. Magt inkomna framställningar, nämligen

tre af kammarkollegium den 31 december 1887 afgifna underdåniga utlåtanden jämte tillhörande handlingar angående förvandling till oför-

27 Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 8S.

Underliga penningbelopp dels af den från statsverket till biskopslöneregleringsfonden efter medelmarkegång utgående ersättning för indragen kronotionde, dels af de till biskopar och öfriga prästerskapet, Gottlands undantaget, på samma sätt utgående ersättningar för indragna räntor och kronotiondeanslag, dels ock af prästerskapets oindelta spannmål; samt

en af domkapitlet i Härnösand den 6 april 1898 gjord underdånig framställning om de kyrkliga behofven inom Härnösands stift och om afsättande af medel från prästbordsskogarna i stiftet till en eller två fonder för tillgodoseende af dessa behof.

Prästlöneregleringskoinmitténs till trycket befordrade handlingar äro grupperade i tre afdelningar, af hvilka den första utgör en »Samling af de på grund af kungl. förordningen den 11 juli 1862 af Kungl. Maj:t utfärdade resolutioner angående lönereglering för rikets prästerskap».

Den andra afdelningen innefattar kommitténs tid efter annan afgifna betänkanden och förslag. Dessa äro: I. »Betänkande och förslag till förordning angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen», af den 20 december 1899; II. »Betänkande medförslag till ecklesiastik boställsordning och till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor», af den 17 augusti 1900; III. »Betänkande och förslag beträffande den kyrkliga indelningen och organisationen», af den 20 december 1900; samt IV. »Betänkande och förslag angående reglering af prästerskapets aflöning och därmed sammanhängande frågor», af den 19 juni 1903.

Uti den tredje afdelningen har kommittén sammanfört åtskilliga till olika serier hörande tabeller, nämligen: Ser. A. »Skattskyldigheten till prästerskapet samt prästerskapets aftoningsförmåner ecklesiastikåret 1896 —1897 m. m.»; Ser. B. »Skogsmedel från ecklesiastika boställen samt dessa medels disposition»; Ser. C. »Utredning rörande det lägst aflönade prästerskapets inkomster»; samt Ser. D. »Prästerskapets löner och tillgångarna till deras bestridande, enligt kommitténs förslag».

Åtskilliga af kommitténs förslag beträffande den kyrkliga indelningen och organisationen hafva redan blifvit underställda Eders Kungl. Maj:ts pröfning. I den mån öfriga till denna grupp hörande kommittéförslag icke varda slutligen afgjorda, innan nya löneregleringar för prästerskapet i de särskilda pastoraten skola uppgöras, torde granskningen och pröfningen af ifrågavarande förslag lämpligen böra företagas i samband med blifvande löneregleringar.

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

]\Jed utgångspunkt från prästlöneregleringskommitténs förslag i ämnet har Kungl. Maj:t i särskilda propositioner (iris 56 och 57) till 1903 års riksdag ej mindre föreslagit Riksdagen att antaga ett af Kungl. Maj:t framlagdt förslag till ecklesiastik boställsordning än äfven begärt Riksdagens yttrande öfver ett vid vederbörande proposition fogadt förslag till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor. I skrivelser af den 12 maj samma år har Riksdagen tillkännagivit, att kamrarna beträffande en hvar af dessa frågor stannat i olika beslut, i följd hvaraf den förra frågan förfallit samt Riksdagen icke kunnat afgifva något yttrande i den senare frågan. På min hemställan har emellertid Eders Kungl. Maj:t förut i dag beslutat till Riksdagen aflåta förnyad proposition med förslag till ecklesiastik boställsordning.

De frågor, som behandlas i kommitténs båda öfriga, med sifferbeteckningarna I och IV försedda betänkanden, anhåller jag nu få underställa Eders Kungl. Maj:ts pröfning.

öfver förstnämnda betänkande, innehållande förslag till förordning angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen, har kammarkollegium, efter nådig remiss, hört ett stort antal församlingar och innehafvare af ordinarie prästerliga tjänster äfvensom infordrat yttranden från samtliga domkapitlen och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län, hvarefter kollegium den 21 juni 1901 afgifvit eget underdånigt utlåtande.

Kommitténs sist afgifna betänkande IV innefattar ett flertal författningsförslag.

Beträffande följande af dessa förslag, nämligen förslaget till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför, förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning, förslaget till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning, förslaget till lag om emeritilöner för präster och förslaget till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar, har kammarkollegium den 10 november 1905 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, sedan kollegium, jämlikt föreskrift i nådig remiss, inhämtat yttranden öfver samtliga förslagen från domkapitlen och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen äfvensom öfver de förstnämnda fyra förslagen från Stockholms stads konsistorium och öfverståthållareämbetet och öfver förslaget till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar från domänstyrelsen. De af kollegium infordrade yttrandena jämte en del andra inkomna handlingar hafva samtidigt med kollegii eget utlåtande till Kungl. Maj:t öfverlämnats.

29 Kangl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

På grund af nådig remiss hafva kammarkollegium och statskontoret den G december 1905 afgifvit gemensamt underdånigt utlåtande öfver ett i sistnämnda betänkande IV jämväl framlagdt förslag till lag om kyrkofond och därvid bifogat införskaffade yttranden i ärendet från domkapitlen och Stockholms stads konsistorium, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen och öfverståthållareämbetet äfvensom domänstyrelsen.

Frågan om lämpligheten af att prästerna bibehölles vid innehafvet af sina jordbruksboställen eller om dessa boställen borde indragas till någon för prästerskapet gemensam aflöningsfond har varit föremål för särskild utredning.

Vid underdånig anmälan af prästlöneregleringskommitténs betänkande och förslag angående reglering af prästerskapets aflöning och därmed sammanhängande frågor har nämligen Kungl. Maj:t — jämte det öfver de af kommittén framställda förslagen infordrats underdåniga yttranden och utlåtanden, på sätt af mig redan blifvit nämndt —• tillika funnit godt genom nådigt bref den 12 februari 1904 anbefalla kammarkollegium att, efter hörande af domkapitlen och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen, före den 1 juni 1905 till Eders Kungl. Maj:t inkomma med dels underdånigt yttrande, huruvida icke, med hänsyn till ändrade tidsförhållanden, kunde anses lämpligt, att åt kyrkoherdar samt komministrar och med dessa likställda präster i stället för de nuvarande boställena, där dessa ej vore af menighet inköpta eller af enskilda för ändamålet donerade, upplätes allenast bostad med nödiga ekonomi- och uthus samt trädgård eller planteringsland äfvensom vedbrand, samt boställena och deras afkastning i öfrigt inginge bland svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar, dels ock underdånigt förslag å de grunder, enligt hvilka en sådan anordning skulle kunna bringas till stånd. Sedan med anledning häraf kammarkollegium inhämtat utlåtanden från vederbörande myndigheter, af hvilka utlåtanden några åtföljts af yttranden från prästerskapet, särskildt kontraktsprostarna, i vissa orter och från ett fåtal församlingar, har kollegium den 20 januari 1905 afgifvit eget underdånigt utlåtande i ärendet och tillika med detta till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnat samtliga inkomna handlingar.

De af prästlöneregleringskommittén i dess olika betänkanden behandlade eller af mig eljest nu berörda frågor hafva af centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen upptagits till skärskådande uti två särskilda till Kungl. Maj:t ställda, till kammarkollegium ingifna och af kollegium med egna utlåtanden öfverlämnade underdåniga skrivelser

30 Kungl.' Majds Nåd. Proposition N:o 88.

af den 1 mars och den 27 oktober 1905. I den senare skrifvelsen framhåller centralstyrelsen bland annat, hurusom det för de föreliggande viktiga frågornas lösning torde vara af en viss betydelse, att det i församlingarna tjänstgörande prästerskapet både för egen del, såsom af en ny lönereglering närmast berördt, och på grund af sin kännedom om församlingsförhållandena finge tillfälle att uttala små erfarenheter och önskningar. Då det särskilt torde vara af vikt, att prästerskapet i de olika landsändarna, med i mycket olikartade förhållanden, finge gemensamt frambära sin mening i ärendet, hade allmänna svenska prästföreningen, som med omkring 1,600 medlemmar omfattade inemot två tredjedelar af svenska kyrkans prästerskap, beredt prästerskapet i de olika församlingarna tillfällen till upprepade gemensamma öfverläggningar angående ifrågavarande förslag. Därvid hade visat sig, att om än på grund af lokala förhållanden meningarna i vissa smärre afseenden kunnat något divergera, dock i andra och viktigare afseenden, angående hvilka centralstyrelsen gjort hänvändande, en konstant mening gjort sig gällande. På grund däraf torde de till det mesta enhälligt fattade besluten uti omkring 60 kretsar i olika landsändar — uti hvilka beslut en stor del enskilda vid kretsarnas sammanträden ej närvarande sedermera skriftligen instämt — fa anses såsom ett tillförlitligt uttryck för den allmänna meningen inom hela prästerskapet. I enlighet med kretsarnas beslut anhåller därför allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse att få frambära vissa utlåtanden och hemställanden i de särskilda frågorna.

Jag tillåter mig äfven erinra därom, att Kungl. Maj:t den 19 oktober 1906 uppdragit åt en kommitté att taga under öfvervägande, huruvida samt, därest så befinnes vara förhållandet, i hvilken omfattning främmande trosbekännare, som äro medlemmar af något utaf staten erkändt kristet trossamfund, äfvensom mosaiska trosbekännare må kunna fritagas från skyldighet att för sina personer samt för inkomst af kapital och arbete erlägga afgifter till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning, och att afgifva förslag, till de ändrade bestämmelser, som varda erforderliga. Denna kommitté afgaf den 29 augusti 1907 utlåtande och förslag i ämnet.

31 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Innan jag öfvergår till en framställning af grunderna för den af prästlöneregleringskoinmittén föreslagna nya lagstiftningen angående prästerskapets aflöning och därmed sammanhängande frågor samt af de väsentligen i öfverensstämmelse därmed utarbetade författningsförslag, hvilka jag har för afsikt att underställa Eders Kungl. Maj:ts pröfning, anhåller jag att få — hufvudsakligen med ledning af det utaf samma kommitté införskaffade vidlyftiga materialet — dels lämna en kortfattad historik öfver uppkomsten och utvecklingen af den lägre kyrkliga indelningen och organisationen och af prästerskapets i de territoriella församlingarna aflöningsförhållanden i vårt land, dels redogöra för nu gällande, med afseende å samma prästerskap tillämpade beskattnings- och aflöningssystem äfvensom för verkningarna däraf, dels ock erinra om viktigare inom riksdagen väckta förslag till ändring i nuvarande aflöningsförhållanden.

I.

Återblick på den kyrkliga indelningens ock organisationens samt de prästerliga aflöningsförhållandenas utveckling i vårt land.

Rikets indelning i socknar var ursprungligen dess indelning i kyrkligt Den kyrkliga afseende. Kyrksocknarna hafva antagligen så uppkommit, att i mån af kristendomens allmännare utbredning kyrkor byggdes först vid häradenas fZtaZungar. gamla tingsplatser, hvilka tillika voro offerställen, och sedermera på andra inom häradet välbelägna orter, troligen i anslutning till förutvarande smärre samfundsbildningar. Då kyrkan var medelpunkten för det område, inom hvilket hon var belägen, kallades den menighet, som för gemensam religionsöfning sökte till eller besökte samma kyrka, »sokn».

Byggnad och underhåll af kyrka äfvensom af prästgård torde jämte vården af kyrkans öfriga egendom till en början hafva varit det hufvudsakliga föremålet för sockenmenighetens öfverläggningar och beslut. Men med tiden utvidgades socknens befogenhet till medverkan först vid kyrkotuktens utöfvande och sedermera vid omvårdnad om ärenden jämväl af rent borgerlig natur. Socknens rätt att deltaga i de olika ärendenas behandling utöfvades af sockenstämman, en inrättning, hvars förebild spåras långt tillbaka i tiden.

Sedan sockenbildningen sålunda under utvecklingens gång i mycket förändrat sitt ursprungliga skaplynne, åvägabragtes slutligen genom kommunalförordningarna af den 21 mars 1862 en utskiftning mellan de kyrkliga och borgerliga intressena i socknen. Såsom allmän regel stadgades, å ena

32 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Församling sdelningar.

Kapellag.

sidan att hvarje socken på landet och hvarje stad med därunder lydande område skulle för sig utgöra en kommun, hvars medlemmar ägde att vårda sina gemensamma ordnings- och hushållsangelägenheter, samt å andra sidan att hvarje kyrkoförsamling, i stad som på landet, ägde att för vården af kyrkans och folkskolans angelägenheter i kyrkostämma med kyrkoherden sammanträda till öfverläggning och beslut.

Då ordet kyrkoförsamling i den nya lagstiftningen blifvit valdt, i stället för ordet socken eller kyrksocken, till betecknande af det primära kyrkliga samhället, har detta skett med afsikt, under uttryckligt framhållande af att en kyrkoförsamling ej nödvändigt förutsatte ett territoriellt samband. Därmed behöfver nämligen endast förstås ett samfund för främjande af medlemmarnas gemensamma religiösa intressen. Skall tillika uttryckas, att med församlingen är förenadt ett visst område af landet, plägar ordet territoriell tilläggas. Territoriell kyrkoförsamling torde således numera vara rätta benämningen på. den kyrkliga indelningens lägsta enhet, såvida ett territorium jämväl afses. De af territoriet i viss mån oberoende kyrkoförsamlingar, hos hvilka den personliga karaktären är mera framträdande, kallas i motsats till de förra personella eller icke territoriella. Kyrkoförsamlingar af det senare slaget kunna antingen hafva bildats på grund af någon nationell samhörighet mellan medlemmarna — såsom finska och tyska församlingarna i Stockholm — eller af särskild anledning utbrutits ur de territoriella, t. ex. hofförsamlingen i Stockholm, garnisonsförsamlingar samt hospitals- och fängelseförsamlingar. Endast de territoriella församlingarnas prästerskap afses i kommitténs förslag, och blott detta prästerskap åsyftas äfven af mig i förevarande framställning.

I den ecklesiastika indelningen skedde under tidernas lopp åtskilliga rubbningar i syfte af en verksammare församlingsvård. Minst genomgripande voro dessa, när blott enstaka hemman eller lägenheter hänfördes till annan församling än den de förut tillhört. Men understundom kunde genom dylika mindre förändringar det åsyftade ändamålet icke i afsevärd mån vinnas, då ju åtskilliga församlingar, synnerligen i glest bebodda och fattigare trakter, voro af ett betydande omfång. Skulle själavården kunna upphjälpas i dessa församlingar, var en delning af dem nödvändig. Delningsåtgärder, förr mindre vanliga, hafva isynnerhet under nittonde århundradet ej sällan företagits, därvid fullt själfständiga församlingar bildats.

Dylika nybildningar hafva ofta kommit till stånd på grundvalen af andra kyrkliga föreningar, kapellagen, hvilka, med hänsyn till afsöndringen från den gamla församlingen, utmärka endast ett stadium i utvecklingen mot detta mål. Anledningen till kapellags uppkomst har i de flesta fall varit svårigheten för den del af allmogen, som bott på långt afstånd från

33 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

kyrka ocli präst, att, särskilt vissa årstider, bevista gudstjänsten eller eljest tillgodonjuta prästerskapets tjänster, hvarför det medgifvits allmogen att, till undvikande af »befarad själavåda», uppbygga ett sockenkapell och underhålla en särskild predikant. Äfven kan en och annan bruksägare hafva utverkat sig tillstånd att »för vissa skäl och omständigheters skull få antaga och betjäna sig af egna predikanter vid sina bruk», hvarefter med brukets gudstjänstlokal såsom medelpunkt ett kapellag småningom uppstått. För tillvaron af ett kapellag gör ej tillfyllest, att några'församlingsmedlemmar anskaffat en gudstjänstlokal och att denna blifvit i vederbörlig ordning godkänd. Därutöfver fordras, att ett visst område, för hvars religionsöfningar denna gudstjänstlokal — kapellet — skall vara den gemensamma platsen, blifvit bestämdt. Har så skett, utgör kapellaget en verklig territoriell församling med en befogenhet i kyrkligt-kommunalt afseende, som väl i allmänhet är något inskränkt — nämligen till ärenden som röra kapellet och predikantens aflöning — men ock stundom står den fullt utvecklade territoriella församlingens mycket nära.

Aro två eller flera församlingar med hvarandra förenade till ett gäll Pastorat. eller pastorat, plägar en af dem — vanligen den där kyrkoherden har sin bostad, om ock denna församling icke är den största — kallas moderförsamling och den eller de öfriga annexförsamlingar.

Pastoraten, flera eller färre, äro förenade i prosterier eller kontrakt, Prosteri. hvart och ett under en kontraktsprost, som i hufvudsak har till åliggande att till verkställighet befordra, hvad domkapitlet i afseende å kyrkostyrelsen anbefaller, samt att öfva tillsyn öfver religionsvården inom kontraktet och öfver förvaltningen af den därstädes belägna ecklesiastika egendomen. Prosterierna äro af gammalt datum. Då biskoparna för mycket öfverhopades med göromål — ofta statsangelägenheter —, blef det nödvändigt, att de i vissa ämbetsärenden erhöllo medhjälpare. Dessa voro af olika slag och bland dem nämnas i medeltida handlingar äfven prostar (prowaster, probst). Indelningen i prosterier synes ej hafva följt några be* stämda regler: i de från biskopsstiften aflägsna delarna af landet fanns i allmänhet en prost i hvarje härad, medan å andra trakter flera härader kunde vara förenade under en prost. Utvecklingen har gått i den senare riktningen, så att häradena för närvarande äro vida flera än kontrakten.

Själavården inom landsförsamlingen utöfvades under en lång tid af Oen kyrkliga blott en person, sockenprästen eller, såsom han i landskapslagarna också helt enkelt kallades, prästen. Den vanliga benämningen på denne ende Kyrkoherdar. själasörjare var sedermera kyrkoherde, pastor. Någon större personal var •under katolska tiden säkerligen icke — utom i vissa städer — behöflig,

Bih. till Rikecl. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 06 Haft. 5

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

då ju den prästerliga tjänstgöringen uti kyrkan och i församlingen mest inskränkte sig till förrättande efter ritual af mässor och böner på latinska språket. Men när, efter reformationen, prästerskapet fått sig ålagdt att genom gudstjänst på modersmålet samt annan undervisning leda och upprätthålla det kyrkliga lifvet hos menigheten, nödgades den ordinarie prästen efter hand skaffa sig medhjälpare uti församlings vård en, helst åtskilliga pastorat — vare sig från början eller genom sammanförande af flera kyrkor under en herde — voro af ett betydande omfång.

Komministrar. Kyrkoherdarnas tjänstebiträden kallades i denna sin egenskap komministrar (= medtjänare), men förekomma i äldre handlingar oftast under den från katolska kyrkan hämtade benämningen kapellaner. Till en början voro dessa — utom måhända i de större städerna — enskilda, mera tillfälliga medhjälpare åt kyrkoherden, som själf antog dem och hos hvilken de åtnjöto bostad och underhåll. De voro således icke ordinarie prästerliga tjänstemän, utan deras ställning motsvarade närmast de nuvarande adjunkternas eller hjälpprästernas. Men i större gäll eller da kyrkoherden hade flera kyrkor under sin vård, blef behofvet af kapellanens biträde mera varaktigt.

Enär kapellanerna ansågos nyttiga och behöfliga för själavården, uppmuntrade regeringen anställandet af dylika präster, särskildt genom att pa vissa orter åt dem anslå klockares löner och boställen med förpliktelse att ansvara för klockaretjänstens upprätthållande. Äfven »någon fördel af allmogen i socknen» bereddes ganska tidigt åt kapellanerna. Detta församlingens lönebidrag, från början helt och ^ hållet frivilligt, blef allt allmännare och kom småningom att anses såsom en pålaga, hvilken måste utgå, så snart kapellan var inom församlingen anställd. Häröfver klagade emellertid allmogen hos Kungl. Maj:t, under anhållan att den halfspann säd, som socknemännen af god vilja årligen utlofvat till kapellanerna af hvarje gård, »icke må en framgent och skyldig pålaga förblifva, utan de må considereras som kyrkoherdens ombudsmän, undantagandes hvad hvar och en af god vilja dem må gifva»; med anledning hvaraf Kungl. Maj:t i nådig resolution på allmogens besvär den 25 september 1675, punkterna 16—19, förklarade, att, där ingen kapellan »för detta häfver varit eller eljest behöfves, och inge kongliga resolutioner finnes uppå, att där sammastädes ingen kapellan församlingen påtränges, utan goda ja och samtycke deras, med mindre kyrkoherden kapellanen själf vill uppehålla».

Genom 1686 års kyrkolag bragtes slutligen ordning i sättet för kapellanernas antagande, hvarutinnan kyrkoherdarna alltjämt synas hafva velat förfara med ett visst godtycke och, utan att anlita domkapitlen, tillsätta kapellanstjänsterna efter eget behag. Kapellanerna skulle nämligen enligt

35 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nio 88.

sagda lags 19 kap. 9 § tillsättas af biskopen ocli kapitlet, hvarvid dock församlingens val och kallelse nödvändigt borde föregå och kyrkoherdens samtycke inhämtas, om så pröfvades skäligt. Dessutom förklarades i 24 kap. 25 och 29 §§, att kapellanerna — som förr ofta användts jämväl för åtskilliga underordnade uppdrag till kyrkoherdens enskilda fördel — voro kyrkoherdens medhjälpare i ämbetet, ehuru de stodo under kyrkoherden såsom sin förman, och kunde lika väl som denne vid förekommande behof begära eu präst till sitt biträde. Kapellanstjänsterna voro därmed erkända såsom ordinarie tjänster, och eu bestämd åtskillnad gjordes mellan kapellaner (komministrar) å ena samt adjunkter (hjälppräster) å den andra sidan.

Utom kapellaner eller komministrar förekomma äfven andra ordinarie Kommimedhjälpare till kyrkoherdarna, under namn af kapellpredikanter, pastorats-”"*™"’'*’'' adjunkter, sockenadjunkter, kyrkoadjunkter, brukspredikanter o. s. v. Af dessa torde kapellpredikanterna och åtskilliga pastoratsadjunkter innehafva en ställning, som i regel icke skiljer sig från komministrarnas.

Ehuru komministrar och kapellpredikanter i allmänhet med kyrko- Kommiherdarna dela den prästerliga ämbetsförrättningen, gifves dock ett område,nf0™föringk~ som är i främsta rummet förbehållet åt pastorerna, nämligen kyrkbokföringen. På framställning af kyrkomötet har emellertid Kung! Maj:t den 29 januari 1869 utfärdat ett cirkulär till domkapitlen, enligt hvilket det tillätes vederbörande domkapitel att, där annex- eller kapellförsamling därom framställer begäran och sådant pröfvas af omständigheterna påkalladt, åt präst i denna församling uppdraga att på eget ansvar, dock under ordinarie pastors tillsyn, icke allenast föra samtliga kyrkböcker utan ock utfärda därpå grundade betyg och lysningar till äktenskap. Uti den kyrkomötets framställning, som låg till grund för berörda cirkulär, påpekades, att annex- och kapellförsamlingars invånare, som för erhållande af erforderliga bevis m. m. nödgades söka kyrkoherden i moderförsamlingen, oaktadt komminister eller kapellpredikant funnes på stället att tillgå, därigenom förorsakades åtskilligt besvär, hvilket, när afståndet till kyrkoherden var stort, kändes betungande och ansågs göra särdeles önskvärd!, att, då annex- och kapellförsamling sådant åstundade, därvarande komminister eller kapellpredikant erhölle tillåtelse att under egen ansvarsskyldighet föra de till församlingen hörande ininisterialböcker. Efter hvad till prästlöneregleringskommittén från prästerskapet inkomna svar å frågor angående fördelningen af tjänsteåligganden mellan prästerskapet i rikets pastorat gifva vid handen, har den i nämnda cirkulär medgifna åtgärd vidtagits i ett stort antal annex- och kapellförsamlingar.

36 Alternering.

Duplikation.

De äldre prästerliga aflöningsförhållandena. Landskapslagarna.

») Tionde.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 88.

Med afseende å gudstjänstordningen inom pastorat, bestående af mer än en församling, kan iakttagas en ganska bestämd skillnad mellan olika stift.

1 Skara stift, där gällen sedan lång tid tillbaka vanligen omfattat mer än två, ofta tre, fyra eller flera församlingar, och där det således för en präst varit omöjligt att söndagligen förrätta gudstjänst i hvar och en af gällets kyrkor, hafva församlingarna vant sig vid att i kyrkan hålles gudstjänst allenast hvarannan eller hvar tredje söndag. Gudstjänsten plägar i dessa pastorat alternera mellan kyrkorna, så att, där en präst finnes för tva kyrkor eller två [»raster för fyra kyrkor, gudstjänst hålles i hvarje kyrka hvarannan söndag; där ensam präst har tre kyrkor, gudstjänst hålles i hvarje kyrka blott hvar tredje söndag o. s. v.

Däremot har i öfriga stift församlingslifvet härutinnan uppställt strängare fordringar. Med undantag allenast för mindre kapell i aflägsnare trakter, för hvilka någon stadgad gudstjänstordning ej kunnat införas, anses i regel hvarje kyrka böra uppehållas med gudstjänst hvarje söndag. I Lunds och Göteborgs stift, där numera vanligen finnas två kyrkor för hvarje ordinarie präst, uppfylles denna församlingslifvets fordran nästan undantagslöst genom duplikation, ity att det anses vara prästens skyldighet att hvarje söndag förrätta gudstjänst i två kyrkor. I Visby stift förekommer äfven sådan duplikation mångenstädes, men sällan i rikets öfriga stift, där man i stället varit angelägen att genom anställande af biträdande prästmän tillgodose anspråket på söndaglig gudstjänst i hvarje kyrka.

Alltifrån kristendomens första tider i vårt land har prästerskapets aflöning härstädes ålegat socknarna eller församlingarna. Endast då någon församling ej mäktat själf underhålla sin präst har, särskildt i senare tid, staten lämnat bidrag i en eller annan form.

Den förnämsta af prästerskapets aflöningsförmåner har varit och är tionden, i sin ursprungliga form en skatt på bruttoafkastningen af viss näring. Tiondeplikten omtalas, hvad Sverige beträffar, första gången i ett bref af påfven Gregorius VII från år 1080 eller 1081. Redan i landskapslagarna, af hvilka de äldsta återspegla rättsåskådningen från 1200talets början, förekommer tionden såsom en erkänd pålaga. Där meddelas ock bestämmelser om andra ecklesiastika löneformer.

Ehuru tiondeinstitutet inom de olika svenska landskapen utbildadesi mångskiftande former, hänföra sig dock skiljaktigheterna i allmänhet endast till detaljer. Man torde helt allmänt kunna säga, att tionde skulle utgöras af åkerns alster, af husdjurens afvel samt af jaktens och fiskets byten.

Kungl. Majds Nåd. PropositionN:o 88. 37

I enlighet härmed särskiljas olika slag af tionde, såsom sädes-, åkereller skafttionde, kvicktionde — d. v. s. lefvande tionde, tionde af djur — jakttionde och fisktionde. Sädestionden fördelades på det sätt, att en tredjedel tillföll sockenprästen (tertialtionde) och återstående två tredjedelar gingo till skiftes mellan biskopen (biskopstionde), sockenkyrkan (kyrkotionde) och de fattiga (fattigtionde). Tionden i öfrigt tillföll däremot, åtminstone på de allra flesta ställen, odelad prästen. Afvikande bestämmelser om sädestiondens fördelning förekomma i några lagar, liksom tionden icke alltid bibehölls vid de ändamål, för hvilka den var anvisad.

Utom tionden hade af ålder församlingens medlemmar att till prästens h)Jurastou. aflöning utgöra åtskilliga andra, därifrån väsentligen skilda afgifter af mera tillfällig natur. Dessa afgifter innefattade ersättning för vissa kyrkliga förrättningar samt kallades i landskapslagarna tillägor och på latin jura stol*, hvilken senare benämning uppkommit däraf, att prästen vid förrättningen skulle nyttja ämbetsskrud (stola). Bland tillagorna, som i de olika lagarna angåfvos med olika namn och utgingo med växlande belopp, må särskild! framhållas likstol eller testamente för begrafning med själamässor samt afgifter för vigning och kyrktagning.

Slutligen skulle åt prästen gifvas offer vid de stora kyrkliga hög- c) offer. tiderna, såsom jul, påsk, pingst, allhelgonadagen m. fl.'

Genom Gustaf Vasas kyrkliga reduktion, hvilken i hufvudsak kan Kronotionde ställas i samband med de beslut, som fattades på reformationsriksdagen i Västerås 1527 och med ett gemensamt namn kallas Västerås recess, indrogos för beständigt till kronan de två tredjedelar af sädestionden, som från början voro anslagna åt biskopen, sockenkyrkan och de fattiga; och tillskapades därigenom en ny art af tionde, kronotionden. Den återstående tredjedelen af sädestionden, den s. k. tertialtionden, tick sockenprästen utan någon afprutning behålla, liksom det lägre prästerskapet i det stora hela förblef i orubbad besittning af de inkomster, det före reformationen innehaft, eller åtminstone erhöll en viss ersättning, vanligen i kronotionde, för hvad som gick förloradt.

Kronotionde, såsom kameral term, angifver ett olika mått af skattskyldighet till kronan, allteftersom tiondepliktiga fastigheter inom det gamla Sverige eller i öfriga delar af vårt land åsyftas. Sädestionden i Danmark var nämligen, såsom bekant, från början lika delad mellan prästen, kyrkan och biskopen. Då nu genom Kristian den tredjes handfästning af 1536 endast biskopstionden i Danmark indrogs under kronan samt någon ändring härutinnan ej gjordes vid införlifvandet med Sverige af Skåne,

Halland, Blekinge och Bohuslän, kom full motsvarighet mellan kronotionden i dessa landskap och i det öfriga Sverige ej att äga rum.

38 Kyrkotionde i vissa provinser.

Gemensam lagstiftning för hela riket.

1681 å vs förordning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

En annan olikhet, som står i samband med den nyssnämnda, är att i de nya svenska provinserna, likasom i Danmark, kyrkotionden upprätthölls såsom en inkomst för kyrkorna, under det att dessa i det gamla Sverige vid reformationen här förlorade det bidrag af sädestionden, hvarmed de enligt upplandslagen skulle hafva att »skruda sig», om ock någon ersättning lämnades genom anslag af kronotionde (vin- och byggnadssäd).

De i landskapslagarnas kyrkobalkar angifna grunder för ecklesiastik skattskyldighet tillämpades äfven efter det samma lagar upphört att gälla. Någon allmän författning i ämnet var nämligen under en lång tid ej att tillgå, enär vid landslagens utarbetande och dess utgifvande i tryck år 1608 enighet ej vunnits om kyrkobalken, som skulle innehålla en tiondestadga.

På prästerskapets begäran utfärdade omsider Gustaf II Adolf den 24 februari 1617 »Ordningh för Presterskapet om Upbörd, som införas skal i Kyrkio-Ordningen». Vidare utfärdades den 22 februari 1638 »Kongl. May:ts till Swerige Ordning och Stadga om Kyrkiotijenderne i Rijket». Denna senare stadga hade förnämligast afseende på kronotionde!! men innehöll därjämte åtskilligt, som gällde äfven tertialtionden, och anses därför såsom en myckt viktig urkund för bestämmande jämväl af prästerskapets rättigheter. Sedan härefter någon tid förflutit, gjordes af adeln och allmogen vid riksdagarna hos regeringen framställningar om närmare och noggrannare föreskrifter angående den del af församlingarnas aflöningsbidrag, som omfattade jura stolm, äfvensom beträffande hvad till kapellanernas underhåll borde utgifvas. Till svar härå utfärdades den 8 februari 1681 »Kongl. May:s Påbudli och Förordning huruledes medh Prästerskapets upbörd aff Allmogen widh Trolofningar, Barndoop, Kyrkogång, Begrafningar, såsom och Lijkstool, Tijonde sampt til Capellaners och Klåckares underhåld förhållas skal».

Då sistnämnda förordning, hvilken innehåller sju paragrafer, allmännare och tydligare än tillförne skett sökte fastställa prästerskapets aflöning af församlingarna, och den alltjämt plägat åberopas såsom hufvudförfattningen inom den för öfrigt mycket vidlyftiga lagstiftning, som reglerade enskildas bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning i enlighet med det äldre, före nådiga förordningen den 11 juli 1862 tillämpade beskattningssystemet, torde det vara lämpligt att redogöra för det väsentligaste af samma förordning, i hvad den stadgar om afgifter till själfva prästerskapet.

Enligt 1 § skola prästerna på landet bekomma af sina åhörare, vare sig bönder eller hvad näring de hafva som hemman bruka och besitta, tertialen af den tionde, som efter årsväxten faller af allehanda säd, hvete, råg, korn, hafre, ärter och bönor, samt tionde af humle, hampa, lin, rofvor

39 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

och kål, »dock att sådant i persedeln gifves, utan förvandling i ren spannmål. Likaledes kvicktionde af all afvel, som är föl, kalf, lamm, killing, gris, gås, samt smör en mark af hvar ko». »Kan intet foster affödas, att prästen kan tionde få, gifve då den tionde delen uti värdet af det som fallet är om året, nämligen af en kalf två öre, lamm eller killing ett öre, gås eller gris ett halföre silfvermynt; men de, som vid saltsjön bo och ringa åker hafva, skola gifva i det stället nämligen hvar skärbonde, som häfver sin egen båt, om våren fyra band fisk och om hösten en fjärding strömming, efter som prästen af andra notedrägter äger en lott bekomma.»

Uti 2 § stadgas, att de som hafva sex kor skola gifva uti likstol och testamente i ett för allt en ko efter hustru eller bonde. De som hafva därunder, eller ringare än sex kor till fyra kor, gifva två daler silfvermynt. Där mindre är än fyra kor, gifves en daler silfvermynt; sedan efter ett barn åtta öre, efter ett ärfdebarn (barn som redan ärft sina föräldrar eller andra släktingar) sexton öre och efter ett legohjon åtta öre, allt silfvermynt.

På grund af 3 § skola prästerna hafva uti påskpenningar ett öre silfvermynt om året för hvart hjon, som går till aflösning och Herrans nattvard, såväl af söner, döttrar och magar som af hustru, legodrängar och pigor; »och vare därmed afskaffadt och alldeles förbjudet att lägga penningarna på duken eller skrifteinåls-penningar, eftersom härefter också alle skriftehåll på landsbygden hos allmogen skole vara afskalfade, dock detta intet förståndet om socknebuden». »Gångandes ämbetsmän» (handtverkare) samt alla andra på landet boende, som icke bruka någon åker eller svedjeland eller hafva någon boskap men dock bruka sin egen näring, skola gifva för all sin rättighet om året två mark silfvermynt, men bruka de åker eller svedjeland och hafva boskap, gifve de därför lika med bonden.

Jämlikt 4 § erläggas för brudfolks lysning fyra öre, för vigning åtta öre, för barndop fyra öre, för kyrkogång efter barn åtta öre, allt silfvermynt. För socknebuds omak, särdeles där kyrkoherden behöfver resa långt uti socknen, gifver bonden som honom täckes, men icke högre eller mera än fyra kappar råg eller korn, »dock måste här hvars och ens fattigdom anses, så att af dem intet fordras».

Slutligen innehåller 5 § ett så lydande stadgande: »Anbelangande kapcdlanernes underhåll, såsom de äga med lön blifva försörjda utaf pastoribus, med hvilka de arbeta, alltså hafva biskoparna med consistoriis däröfver att jämka dem emellan och göra en viss förordning, sådan som de å bägge sidor någorlunda kunna vara med behållne, och vele vi för det öfriga att härutinnan förblifver efter vår nådigste resolution gifven år 1675,

40 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.

att där inga kapellaner för detta hafva varit eller eljest behöfves, och därom inga kungl. förordningar finnas, att där sammastädes ingen kapellan församlingen påtränges, mindre skola någre hjälpepräster tillåtas forsamlingarne till besvär, efter som de i socknar, som kapellaner af forna tider hafva varit, och allmogen af ålder sig påtagit dem att löna, antingen de äro en eller flera, af allmogen härefter intet mera till dem skall gifvas än till det högsta en half spann säd af hvar hel eller half gård, men af fjärdedels eller mindre torpare gifves allenast en åttondedel tunna om året.»

Personliga Jämte dessa skatter å vissa näringar och sportler för vissa förrättskatitförmer. n;ngar förekommo i det äldre kyrkliga beskattningssystemet äfven några pålagor, som hade ett visst tycke af bådadera och tillika buro prägeln af en rent personlig skatt. Sådan var den redan nämnda afgiften af två mark silfvermynt, som enligt 1681 års förordning alla »gångandes ämbetsmän» samt andra, som ej brukade någon åker eller svedjeland, skulle erlägga »för all sin rättighet». Sådana voro ock de dagsverken, som skulle till prästerskapet utgöras såväl af hemmansbrukare som af torpare, husmän, inhyseshjon, gårdsfolk samt gemenskapen af krigsfolket, en prestation, som, ehuru ursprungligen utgjord af »god vilja mera än af plikt», småningom öfv.ergick till sedvänja och såsom sådan bl ef genom författningar eller konventioner stadgad såsom skyldighet.

Konventioner Kort efter utfärdandet af 1681 års förordning inkommo till Kungl. fslfattringå.r."Maj:t underdåniga föreställningar mot densamma dels från prästerskapet, som klagade däröfver, att förordningen icke kunde på alla orter verkställas, och dels från allmogen, som förklarade, att den hellre ville »blifva vid deras med sina själasörjare vanlige ackord, såsom det hvilket dem drägeligare skulle falla». Kungl. Maj:t hänvisade därvid i allmänhet till ingående af föreningar, konventioner, såsom bästa sättet att främja enighet och sämja mellan präster och åhörare. För vissa delar af landet utfärdades till och med särskilda undantagsförfattningar.

Ecklesiastik I städerna — beträffande hvilka 1681 års förordning ej gällde — trj^ägde prästerskapet visserligen i allmänhet uppbära tertial tionde af jorden därstädes samt jämväl annan tionde, men dessa afgifter kunde af helt naturliga skäl icke blifva mycket inbringande. Prästerskapets hufvudsakliga, ehuru alltid något ovissa, inkomst uti städerna bestod i den frivilliga tillökning, åhörarna meddelade uti de s. k. påskpenningarna.

Boställen.' Vid sidan af församlingsbidragen utgjorde boställena prästerskapets viktigaste aflöningsförmåner. Åt de flesta kyrkoherdar och komministrar äfvensom med de senare likställda präster hade nämligen upplåtits hemman eller lägenheter, hvilka kunna betecknas med den gemensamma benämningen

41 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

boställen. Dessa äro af två slag: bostadsboställen, eller sådana, som afses att åt löntagare bebos och brukas, samt löningsboställen eller sådana, som äro afsedda endast att lämna bidrag till prästernas aflöning.

Åt bostadsboställena förekomma kyrkoherdarnas tidigast. Redan landskapslagarna stadgade skyldighet för socknemännen att, sedan kyrka blifvit uppbyggd, till densamma upplåta jord eller, såsom det hette, göra skötning, där prästen skulle hafva sin bostad. Den skötning eller det kirkiobol, som uppläts till bostad åt prästen, har sedermera blifvit kalladt prästbol eller prästgård, med hvilka ord i allmänhet förstås endast sådana boställen, som äro anslagna åt kyrkoherdar. Jord till prästgård har äfven stundom blifvit af socknemännen inköpt eller af ödeland upjxodlad. Under katolska tiden blef prästgården ofta tillökad därigenom, att särskilda ägoomraden af enskilda personer skänktes eller testamenterades till dess förbättring. De prästgårdar, som blifvit af kronan upplåtna, synas i allmänhet hafva tillkommit efter reformationen för de därefter bildade pastoraten.

Till bostadsboställen åt innehafvare af kapellans- eller komministerstjänster anvisades först gamla klockarebol, som uppkommit under katolska tiden, otta samtidigt med prästgårdarna; men sedermera, i synnerhet efter det genom Carl XI:s reduktion tillgången på kronohemman blifvit större, anvisades dylika till boställen åt kapellanerna. Stundom, ehuru mera sällan, hafva stom- och annexhemman blifvit använda till bostadsboställen åt komministrar, eller ock hemman af församlingarna eller enskilda personer upplåtits.

Löningsboställen förekomma under åtskilliga benämningar, såsom stomhemman, annexhemman m. fl. Stomhemman hafva uppkommit hufvudsakligen på två sätt. Under katolska tiden hade, utom prästgårdarna, åt kyrkoherdarna till förbättring i deras underhåll på hvarjehanda sätt upplåtits andra hemman, hvilka kyrkoherdarna i allmänhet läto brukas af landbönder mot landgille. Vid reformationen blefvo visserligen i allmänhet dessa landbohemman till kronan indragna mot ersättning i kronotionde (ständigt vederlag), men åtskilliga sådana hemman bibehöllos dock fortfarande, särskildt i Västergötland, till kyrkoherdarnas underhåll och benämndes sedermera stommar. Uppkomsten af andra stomhemman härleder sig därifrån, att vid reformationen flera pastorat sammanslagits till ett, då kyrkoherden i det sålunda nybildade pastoratet fick behålla de gamla prästgårdarna, af hvilka de, som ej användes till bostadsboställe, sedermera benämnts stomhemman. Dessa löningsboställen förekomma egentligen endast i gamla Sverige. De motsvaras i det nya Sverige af annexhemman, hvilka fordom lära hafva varit bostadsboställen åt präster.

Bill. till Rilesd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 6(1 Haft. 6

Prästerskapets löneförmåner under privilegiiskydd.

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Dessutom finnas i nya Sverige flera andra löningsboställen, som på hvarjehanda sätt blifvit prästerskapet anslagna under olika benämningar, såsom mensal-, predikstols-, kanike- och altarhemman, annexfästa, fästa, mensalgrund, vederlag^ ord, mensaljord, gatehus och mensalhus.

Alla de löneförmåner, af hvilka prästerskapet sedan gammalt varit i åtnjutande på grund af lag, öfverenskommelse och sedvänja eller upplåtelser af olika slag, blefvo detsamma ytterligare tillförsäkrade genom Kungl. Maj:ts nådiga privilegier för biskopar och samtlige prästerskapet i Sverige och dess underliggande landskaper den 16 oktober 1723.

Hufvudstadgandet härutinnan är inrymdt i privilegiernas 3 §, hvilken är afföljande lydelse: »Skola alla Personer af Prediko-ämbetet och Läro-Ståndet, hvar efter sin grad, heder och värde, oförryckt behålla alle sine välfångne friheter, donationer och förläningar samt andre deras ämbeten tilhörige lägenheter och ordinarie underhåll, jämväl och de vederlag, hvilke de åtnjuta, under samma titul och förbehåll, som de dem innehafva, aldeles efter brefvens innehåll.»

Mera detaljerade bestämmelser äro därpå meddelade i några efterföljande paragrafer, särskild! i 4 §, hvars innehåll i viktigare delar jag torde få återgifva: »Alle Biskoppar, Superintendenter, Theologhe Doctores, Professores, Praepositi, Pastores i Städer och på Landet, Lectores i Gymnasierne, Rectorer och Conrectorer i Skolarne och alle Präster i gemen skola oförändrat behålla efter gammal häfd sine Biskopps-Stift, Praäbende-Socknar och Hemman, Präste-gårdar i Städer och på Landet, Indelnings-Stommer vid deras Annexer, Tompter, Capellans-hemman och Boställen, Klåckarebord, Ut-jordar, Ängetegar, Tårp, Bergsbruk och Qvarnställen, med alle tillhörigheter, ehvad namn de hafva kunna, som anten urminnes häfd är på, eller af andre laglige skiäl kunna bevisas därtil lyda, hvilka äger och tillager Prästerskapet skal til sitt underhåll skäl- och lagligen, utan andras förfång, bruka och häfda, eller häfda låta till väta och land. Prästerskapet confirmeres och all härtils åtniuten Tijonde, Pastoralier och rättigheter, så åt de af vederbörande ricktigt skola utgöras.--— Äfven stad-

fästes hvad Prästerskapet härtil niutit uti Kyrkio-herbergen af Konungs- Tijonden, som til Biskoppars, Superintendenters, Professorers, Lectorers, Rectorers och Conrectorers, Kyrkio-herdars och Predikanters i Städer och på Landsbygden, samt andre Kyrkio- och Skolebetjänters, Håf-Predikanters, Dom-kyrkiors, Kyrkiors och Hospitalers underhåll och Lön förordnat är, som altid blifver dem utan någon afkårtning förbehållit, så åt inge rågar skola af deras Lön afdragas och förminskas, ei heller af Kyrkiornes vin-

och byggnings-säd, Dom-kyrkio- Probst- och Bibel-tryck Tunnan,--—-,

Präste-tijonden skal i alle Landsorter af enom och androm, som vederbör.

4:}

Kungl. Maj:ts 1Nåd. Proposition N:o 88.

ovägerligen utgiöras, efter 1638 års Riksdagsbeslut, och ordning, eller det bruk, som speciale bref kunna medgifva, och af Hemmanen utgiöras bör, efter en viss anten redan stadgad eller lagligen til stadgande tiondesättning. Prästerskapet och Consistoriis efterlåtes, åt genom utskickade, på behörigt och beqvämligit sätt, hafva rättmätigt och lagligit upseende på samma Konungs- och Präste-tijondes utgiör- och infordrande, åt densamme Kronan och dem rättrådigt och tidigt blifver utgiord. — — — Prästerskapet i Skåne, Halland, Blekingen och Bohus-län skal, efter frids-fördragen och Malmö-Recess, under vanlig Frihet behålla des Prästegårdar, Mensalrättigheter och Annexer med all frukt, Land-gille, städsmål, åker och arbete däraf, jämte de inkomster ock förmåner, som de efter bemälte Frids- Fördrag och Recess af ålder haft: rättandes sig Prästerskapet i Skåne och Halland i des upbörd och inkomst aldeles efter den på denne Riksdag giorde Förordning».

Den äldsta lagstiftningen angående »prästerskapets rättigheter» nämner stadga™ icke något om tiondeplikt för de egentliga stadsmannanäringarna, om det ndrinoarockså icke kan påstås, att hvarje spår af en dylik skatt å berörda näringar saknas.

Landsbygdens industrier voro länge frikallade från skyldigheten att till Landsbygd' prästerskapet afstå någon del af sin afkastning, ehuru prästeståndet vid riks- ind^tnri"' dagarna gjorde upprepade framställningar om ett dylikt åläggande, Sä ätt resolution det måtte bero af lag och icke af åhörarnas godtycke, huru mycket skulle i762‘ bestås prästerskapet. Slutligen förklarade emellertid Kungl. Maj:t genom nådig resolution den 10 augusti 1762, punkt 5, att emedan bruken ägde en i lag grundad rättighet att rösta vid prästval — hvaremot skyldighet för dem att underhålla präst så mycket hellre borde svara, som Kungl.

Maj:ts och kronans gårdar och hus icke vore undantagna från en sådan skyldighet — och bruksfolket njöte åtminstone lika förmån och betjäning af prästämbetet som församlingens öfriga invånare, samt, hvad kvarnar beträffade, rättighet äfven vore dem meddelad att välja och kalla präst, fördenskull borde landshöfdingen och konsistorium föreslå något visst i proportion mot hemman, som sådana bruk, verk och kvarnar borde erlägga i prästrättigheter, eller ock vid hammarverk efter hammarskatten, allteftersom skäligast kunde pröfvas, hvarmed de sedan borde inkomma till Kungl. Maj:t att ytterligare i nåder fastställas. I öfverensstämmelse härmed blefvo genom åtskilliga kungl. resolutioner, mestadels för särskilda län, afgifter fastställda att utgå för bergverk, bruk, sågverk, kvarnar och några få andra industriella anläggningar, såsom mässings-, glas-, kalk- och pappersbruk. Afgifterna sattes än i persedlar — stångjärn, spannmål,

44 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

smör —, än -i penningar, vanligen till visst belopp för hvarje härd, masugn eller hammare, mera sällan i proportion till tillverkningsvärde eller skatt till kronan.

FfaflönlngsSättet för prästerskapets aflöning, sådant det, enligt hvad jag nu ansättet. tydt, utvecklat sig, medförde stora olägenheter och gaf anledning till olägenheter. många klagomål. Tionden, som skulle utgå i persedlar och efter årsafkastningen, förutsatte nämligen beträffande all skörd och afvel en närgången kontroll, som var ytterst vansklig samt för tiondetagare och tiondegifvare lika förhatlig; den vållade ett besvär med persedlarnas forsling, förvar och afyttring, som betungade löngifvaren och betydligt minskade löntagarens förmåner. Sportlerna, hvilka småningom blifvit fullkomligt godtyckliga och uttogos vid allehanda tillfällen, voro icke sällan oskäligt betungande, hvarförutom de måste föranleda en för prästämbetet nedsättande uppfattning af de kyrkliga förrättningarna. Den omständigheten att prästerskapet uppbar lönebidragen omedelbart af de enskilda församlingsmedlemmarna vållade äfven lätt tvister och rättegångar. Dessutom riktades anmärkningar mot det lägre prästerskapets tryckta ekonomiska belägenhet och öfver hufvud mot ojämnheten och obestämdheten i prästerskapets inkomster.

Rikets stän- Missnöjet med de ecklesiastika aflöningsförhållandena — ett missnöje, som väl kunde mildras men ej undanröjas genom de lifligt anbefallda och äfven i stor utsträckning använda lönekonventionerna — tog sig uttryck bland annat i upprepade motioner vid riksdagarna under förra hälften af 1800-talet. Till sist afläto ock Rikets Ständer den 6 juli 1857 en skrifvelse, hvari det dåvarande aflöningssättets olägenheter framhöllos och grunderna för en förändrad anordning uppgåfvos. Sedan med anledning häraf Kungl. Maj:t genom proposition den 4 november 1859 förelagt ständerna i viss mån ändrade »grunder för en reglering af prästerskapets aflöning», hvilka grunder blefvo i hufvudsak godkända, såsom ständernas skrifvelse den 26 september 1860 angifver, utfärdades omsider, efter ärendets vidare beredning af en kommitté, nådiga förordningen angående allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862.

De uti nämnda författning, hvilken innehåller tolf paragrafer, inrymda hufvudstadganden äro följande: Prästerskapets inkomster fördelas sålunda, att hvarje tjänstgörande prästman, såvidt sig göra låter, erhåller en efter tjänstegrad, ämbetsåligganden och lefnadskostnaderna i orten lämpad anständig bärgning; och böra lönerna så beräknas, att extraordinarie prästerskapet kan, såsom hittills, af det ordinarie aflönas, samt härvid särskild! afseende fästas därå, att på en del ställen och orter komministrar ej

ders skrifvelse «/, 1857.

Kungl. proposition 4/n 1859.

1862 ars förordning.

Kung!. Maj As Nåd. Proposition N:o 88. 45

■finnas (§ 1). Ordnandet af prästerskapets aflöning inom hvarje stift förberedes länsvis af en nämnd, som vid uppgörandet af förslag till lönereglering bär att förfara på visst i förordningen angifvet sätt, hvarefter ärendet anmäles till Kung!. Maj:ts pröfning (§§ 2 och 3). Boställe, som afses att af löntagare bebos och Jwukas, skall till en dess verkliga värde, efter afdrag för byggnadskostnaden, motsvarande inkomst beräknas, hvarvid afseende företrädesvis bör fästas å hvad bostället anses kunna inbringa i arrende eller efter hälftenbruk (§ 4). Prästerskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet kan i förening med bostadsboställe brukas, skall utarrenderas efter de föreskrifter, som därför äro af Kungl. Maj:t särskildt meddelade (§ 5). All tionde, vare sig tertial-, smör-, fisk- eller kvicktionde, utbytes mot bestämda afgifter för eu tid af femtio år, räknade från den efter löneregleringens fastställande nästinträffande första maj, oansedt tillämpning, af regleringen ej då kan ske (§ 6 mom. 1). Vid bestämmandet af dessa afgifter, likasom af dem, hvilka böra utgå för bergverk, kvarnar, fabriker och andra inrättningar, har nämnden att .ställa sig till efterrättelse de för riket i allmänhet eller särskildt för vissa orter gällande författningar och stadganden, äfvensom att fästa afseende på de af församlingen till dess prästerskap förut utgående bidrag samt de afgifter, som af öfriga pastorat inom stiftet under likartade förhållanden utgöras (§ 6 mom. 2). Påskpenningar, jura stoloe, matskott, offer, dagsverken med flera andra extraordinarie afgifter utbytas mot vissa för samma tid och efter samma grunder som tiondeersättningen, till beloppet bestämda utskylder, att utgå icke allenast af fastighetsägare utan äfven af församlingens öfriga invånare; börande dessa afgifter så beräknas, att all betalning till prästerskapet för särskilda förrättningar kan upphöra, och iakttages härvid, att af dessa afgifter de, som hittills uteslutande betungat hemmansägare, varda endast på dem, samt de, hvilka ålegat torpare och deras vederlikar, blifva allenast på dessa fördelade, hvaremot sådana, som utgått af alla församlingens ledamöter, fortfarande af dem samtliga skola utgöras, dock med den skiljaktighet i beloppen, som föranledes däraf, att åtskilliga af ifrågavarande afgifter hittills icke brukat erläggas till lika högt belopp af dem, som äga ingen eller mindre jord, som af dem hvilka äga större (§ 7). Lönerna skola beräknas uti persedlar och endast till en mindre del i penningar. Persedlarna utgå efter tioårig medelmarkegång, där ej deras levererande till större eller mindre del in natura kan varda af Kungl. Maj:t medgifvet (§ 8). Afgifter, som af en församling till dess prästerskap utgöras, må ej till aflönande af annan församlings präst användas, icke heller inkomster, hvilka tillkomma prästerskapet antingen till följd af bidrag utaf församlingen gemensamt, såsom då, till löneförbättring

Betydelsen mf 1862 års förordning.

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

för prästerskapet, hemman och lägenheter blifvit inköpta och andra fördelar anskaffade, eller ock från enskilda personers för samma ändamål gjorda anslag och donationer. De inkomster åter, som grunda sig på statsanslag i kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor eller på arrenden för de af kronan upplåtna ^stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen, må, i händelse af befogenhet, med Kungl. Majrts medgifvande kunna från en till annan församling öfverflyttas eller alldeles indragas, det senare dock endast i de fall, att de icke äro prästerskapet för all framtid tillförsäkrade (§ 9). För uppbörden af församlingens afgifter till prästerskapet skall församlingen utse en eller flera personer, hvilka till prästerskapet aflämna och redovisa dessa afgifter (§ 11).

Betydelsen af 1862 års förordning ligger — såsom den lämnade redogörelsen torde gifva vid handen — hufvudsakligen i de förändringar, hvilka med hänsyn till den rent yttre, formella, sidan af prästerskapets aflöning genom densamma kommo till stånd. Uti ingressen till själfva förordningen uppgifves också anledningen till den nya lagstiftningen vara den, att sättet för ifrågavarande aflöning var »icke allenast i flera hänseenden mindre lämpligt, utan ock af beskaffenhet att föranleda tvister mellan löntagare och löngifvare». I enlighet härmed vidtogos bland andra följande viktigare förändringar.

Tionderäkningen på åkern afskaffades och persedelleveranserna upphörde, icke heller var det längre tillåtet att mottaga sportler för olika förrättningar, hvarförutom uppbörden af församlingsafgifterna skulle förmedlas genom utsedda förtroendemän. Uppgörandet af de nya löneregleringarna skulle icke, såsom de föregående konventionerna, bero af fria aftal utan hänskjutas till länsvis utsedda nämnder och ytterst öfverlämnas till Kungl. Maj:t. Prästerskapets inkomster skulle förvandlas från växlande till såvidt möjligt fasta afgifter, bestämda för en tidrymd af femtio år. De till hvarje pastorat hörande lönetillgångar skulle på ett billigt sätt fördelas mellan samtliga i ett pastorat anställda ordinarie präster. Därigenom gjordes komministrarna och deras vederlikar delaktiga i tiondeförmånen, hvilken ursprungligen beviljats allenast kyrkoherdarna.

Dock var den nya lagstiftningen icke heller i materiellt afseende alldeles utan verkan. På grund af bestämmelsen, att vissa inkomster — nämligen sådana som ledde sitt ursprung från kronan — kunde »från en till annan församling öfverflyttas», hade för prästerskapet i dess helhet tillskapats aflöningstillgångar, hvarigenom ställdes i utsikt en förbättring af de svagast aflönade tjänsteinnehafvarnas villkor, och har denna utsikt äfven i viss mån förverkligats genom tillkomsten af den på berörda till-

47 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

gångar grundade prästerskapets löneregleringsfond. Å andra sidan innebar tiondens utbytande mot afgifter, hvilka skulle fastställas för femtio år, eu i mån af jordbruksnäringens utveckling fortgående minskning i jordbrukets börda och dymedelst ett tillmötesgående mot det anspråk på tiondens fixering för all framtid, hvilket vid föregående riksdagar blifvit af tiondegifvarna framställdt.

I öfrigt upphäfdes eller ändrades icke den sedan århundraden bestående lagstiftningen angående prästerskapets löneförmåner, i de delar nämligen denna lagstiftning stadgade skyldighet för församlingsmedlemmarna att lämna, efter vissa grunder bestämda, bidrag till prästerskapets aflöning. Tvärtom föreskrefs uttryckligen i 1862 års förordning beträffande de forna afgifternas periodiska ombildande till nya, att, bland andra grunder, därvid skulle lända »till efterrättelse de för riket i allmänhet eller särskildt för vissa orter gällande författningar och stadganden» (§ 6). Den gamla skatteplikten skulle alltså kvarstå i sin ursprungliga omfattning. För tiondens utgörande hade emellertid, såsom jag nyligen antydt, meddelats bestämmelser, i följd af hvilka skattebördan för den tiondepliktiga jorden måste under regleringsperioden komma att kännas alltid i någon mån, stundom ganska afsevärdt lindrad.

Någon jämkning eller omflyttning af olika slag af församlingsafgifter var icke afsedd. Liksom totalbeloppet af de inkomster, som tillförne utgått till prästerskapet, skulle bevaras, skulle äfven grupperingen af de bidragsskyldigas afgifter upprätthållas.

Frågan om innebörden af 1862 års förordning belyses jämväl i ett vid prästlöneregleringskommitténs betänkande IV (s. 459—465) fogadt särskildt yttrande af kommitténs ledamot kammarrådet K. R. Rydin, som till utredning upptagit spörsmålet, efter hvilka grunder prästerskapets aflöning skulle — sedan de i enlighet med omförmälda förordning fastställda löneregleringar upphört att gälla — utgöras, för den händelse icke ny lagstiftning i ämnet dessförinnan komme till stånd.

Nämnde kommittéledamot anser, att hela den gamla lagstiftningen, i hvad den afser att genom bidragsskyldighet från församlingarnas sida bereda ett visst mått af tillgångar till prästerskapets aflöning, förblifvit orubbad. Man vore därför berättigad till det påståendet, att de äldre författningarna skulle vid tiden för löneregleringens utlöpande inom ett pastorat bilda grundvalen för därvarande prästerskaps löningsrättigheter. Men däraf finge man efter hans åsikt ej draga den slutsatsen, att i en framtid prästerskapet skulle kunna utkräfva och församlingarna vara skyldiga utgifva aflöningsförmåner i alla de olika persedlar och på det sätt, som stadgades i den äldre lagstiftningen. En sådan rätt torde vara präster-

Särskild förordning för Stockholm.

48 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.

skåpet betagen genom 1862 års förordning. Denna innehölle nämligen i afseende å församlingsafgifternas utgörande och uppbörd åtskilliga bestämmelser, hvilkas giltighet icke torde vara begränsad till en period af femtio år. Hufvudbestämmelserna i förordningen vore nämligen samtliga af Kungl. Maj:t stadgade, sedan Rikets Ständer, särskildt prästeståndet, dem gillat. Hvad Kungl. Maj:t sålunda gemensamt med ständerna beslutat torde icke kunna ändras utan bifall af Riksdagen och, såvidt anginge prästerskapets privilegier, af kyrkomötet. Denna fråga hade, såsom Rydin framhåller, blifvit närmare belyst af hvad föredragande departementschefen yttrade till statsrådsprotokollet den 4 november 1859, när han inför Kungl. Maj:t till granskning företog de af Rikets Ständer uti underdåniga skrifvelsen den 6 juli 1857 framlagda grunder till en förändring i sättet för utgörande af prästerskapets aflöning. Af detta yttrande framginge enligt Rydins mening, att det nya sättet för ordnande af prästerskapets aflöning skulle tillämpas icke blott vid då närmast förestående löneregleringar, utan allt framgent, men skulle löneregleringarna uppgöras för allenast femtio år i sänder för att sedermera, med hänsyn till inträffade nya förhållanden, kunna underkastas nödiga jämkningar. Skulle därför Kungl. Maj:t, Riksdag och kyrkomöte icke, innan nu gällande löneregleringars giltighet upphör, enas om nya grunder för reglering af prästerskapets aflöning, måste efter Rydins åsikt följden blifva den, att hvad 1862 års förordning innehåller om löneregleringars verkställande skall ånyo tillämpas.

Goda skäl synas mig vara af omförmälde kommittéledamot i hans åberopade yttrande anförda till stöd för hans sålunda uttalade mening i omhandlade fråga.

Vid slutet af 1862 års förordning förekommer det stadgande, att förordningen icke äger tillämpning i afseende på Stockholms stad. Emellertid ansåg kyrkpmötet, som genom en motion fått sin uppmärksamhet fästad på berörda undantagsförhållande, att detta så mycket mindre borde fortfara, som det skäl, hvilket åberopats för den i allmänhet stadgade förändringen — nämligen att sättet för prästerskapets aflöning i många hänseenden vore mindre lämpligt — kunde anses äga sin tillämpning isynnerhet på hufvudstaden, där prästerskapets inom de territoriella församlingarna aflöning hufvudsakligast utgick i s. k. påskören, hvilka hopsamlades genom kringsända böcker. På grund däraf anhöll kyrkomötet i skrifvelse af den 24 september 1868, att Kungl. Maj:t täcktes förordna, att de allmänna stadgandena för ordnandet af prästerskapets löneinkomster måtte i tillämpliga delar varda gällande äfven för Stockholms territoriella församlingar, öfver denna framställning hördes vederbörande myndigheter,

49 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

hvarefter Kung!. Maj:t i öfverensstämmelse med de grunder, som för regleringen af prästerskapets i riket aflöning blifvit genom 1862 ars förordning fastställda, den 1 november 1872 utfärdade nådiga förordningen angående ordnande af prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm aflöning.

Wu gällande, med afseende å prästerskapet i de territoriella församlingarna tillämpade beskattnings- och lönesystem samt

verkningarna däraf.

Inom ramen af de i 1862 års förordning, §§ 6 och 7, angifva grunder för bestämmande af de afgifter, som skulle under den femtioåriga löneregleringsperioden träda i stället för tionden och andra prästrättigheter, var ett mycket stort utrymme lämnadt åt de verkställande myndigheternas omdöme och uppfinningsförmåga. Helt naturligt kom initiativet att hvila hos löneregleringsnämnderna, som handlade hvar för sig, obundna af närmare instruktioner och med stor frihet att pa egen hand ordna beskattningen. Eu jämförelse mellan lönereglegleringsresolutionerna visar också, att hvarje länsnämnd för sig utarbetat ett eget system för afgifternas bestämmande och fördelning. Dessa olika system hafva äfven blifvit af Kungl. Maj:t godkända.

Under rubriken »skattskyldigheten till prästerskapets aflöning enligt nu gällande lagstiftning» har prästlöneregleringskommittén i sitt betänkande IV (s. lxxx—cxxx) redogjort för regleringarnas utförande, såvidt de skattskyldiga däraf beröras, och för de väsentligaste skiljaktigheterna i afseende å beskattningsgrunderna. Hvad denna redogörelse i viktigare delar innehåller vill jag nu meddela.

Hvad då först beträffar tiondeafgifterna, voro dessa redan tillförne De nya i många fall bestämda genom konventioner eller ackord.. I allmänhet hafva, efter hvad det vill synas, dels församlingarna erbjudit ungefär utbytande af samma tiondebelopp som dittills utgått, dels förslagen af vederbörande tiondeafgifur. myndigheter godkänts. Särskilda omständigheter medförde väl någon gång en mindre nedsättning; men där förändring ifrågakommit, har den vanligen inneburit förhöjning, hvarvid såsom skäl åberopats dels förhållandena inom närbelägna församlingar, dels hänsyn till prästerskapets an- Bih. till Riksd. Fröt. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 60 Käft. 7

50 Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

ständiga bärgning, dels ock den omständigheten att föreslagna eller dittills utgående afgifter icke stått i skäligt förhållande till den tiondeskyldiga jordens afkastning.

För tipndeafgifternas fördelning å den tiondeskyldiga0 jorden hafva i olika delar af riket olika grunder blifvit tillämpade. Åtskilliga länsnämnder genomförde i detta hänseende en mycket viktig föränd lång, då de, sedan en församlings hela tionde blifvit till summan bestämd, föreslogo dess fördelning å de tiondeskyldiga hemmanen — jordbruksfastigheterna — »efter de bevillningstaxeringsvärden, som varda dem åsätta för året näst före det, då tillämpning af denna lönereglering vidtager», såsom formeln vanligen lyder. I andra delar af riket har man däremot uteslutande eller företrädesvis fasthållit vid äldre fördelningsgrunder. Så har tiondeafgiften bestämts att utgå i Gäfleborgs län efter öresland, i Västerbottens samt delvis i Norrbottens och Västernorrlands län efter mantal, seland eller rök, i Kopparbergs län efter soldatrote, jordetal eller tunnlandtal, i Västmanlands län efter mantal, tunnlandtal, öretal eller särskild längd, i Göteborgs och Bohus län efter mantal eller 1694 års tiondesättning, i Gottlands län efter hemmantal samt i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Hallands och Skaraborgs län för det mesta efter särskilda hvarje löneregleririgsförslag vidfogade tiondelängder, livilka väl i de flesta fall torde varit uppgjorda efter äldre tiders fördelnin gsgrunder.

Då löneregleringsnämnderna i de flesta fall nöjde sig med att, utan vidare undersökning af den tiondeskyldiga jordens verkliga afkastning, bestämma tiondeafgifterna till belopp motsvarande hvad dittills af församlingarna utgått, och då dessa belopp mycket ofta blifvit sedan längre tid tillbaka genom konventioner eller ackord fastställda, var det naturligt, att de nya tiondeafgifterna på det hela skulle komma att understiga hvad de enligt de äldre författningarnas bestämmelser rätteligen bort utgöra. Vid en af kommittén utförd, af en öfversiktstabell åtföljd undersökning (s. lxxxiv o. följ.) — afseende en jämförelse mellan å ena sidan de i löneregleringsresolutionerna fastställda afgifter för jordbruksfastighet och å andra sidan den del af jordbrukets bruttoafkastning, som jämlikt författningarna bort i tionde utgöras till prästerskapet — har det också visat sig, att värdet af den tionde, som författningsenligt kunnat uttagas af jordbrukets bruttoafkastning, skulle för hela riket i medeltal för, åren 1865—74 uppgått till något mer än 5V2 millioner kronor, under det att de vid samma tid fastställda afgifter till prästerskapet af jordbruksfastighet utgjorde blott 37/io millioner kronor eller således mindre än två tredjedelar af hvad de strängt taget bort utgöra.

51 Kunt;!. Muj:ts Nåd. Proposition K:o 88.

»Men tiondegif varnas fördel af det sått, hvarpå vid löneregleringarna tiondeafgifterna bestämdes, framträder», säger kommittén,» ännu tydligare, om man, med ledning af öfversiktstabellen, jämför jordbruksfastighetens afgifter för ecklesiastikåret 1896 — 97 med den sädes- och smörtionde, som enligt uppgifterna om 1896 års jordbruksafkastning kan beräknas då hafva bort lagligen utgå».

»De fastställda tiondeafgifterna hafva förblifvit orubbade och växlat allenast med markegångsprisen å de persedlar, i hvilka samma afgifter skolat utgå, en växling, som äfven ländt tiondegifvarna till fördel under de år, då spannmålsprisen varit i fallande. Jordbruksnäringen har däremot under de senaste trettio åren haft att glädja sig åt en ganska betydlig utveckling, och värdet af tiondepliktig skörd och smörafkastning kan för år 1896 skattas ungefär 40 procent högre än det årliga medeltalet för perioden 1865—74. Jordbruksfastighetens afgifter hafva sålunda blifvit allt obetydligare i förhållande till den tiondepliktiga jordens afkastning; öfversiktstabellens siffror visa, att dessa afgifter år 1896 uppgingo för hela riket till icke fullt hälften (47 procent) af hvad sädes- och smörtionden bort utgöra, om den skolat författningsenligt utgå i förhållande till spannmåls- och smörafkastningen. Af tabellen framgår vidare, hurusom äfven för de norrländska länen, där jordbrukets utveckling varit synnerligen kraftig, inträdt ett för tiondegifvarna mycket förmånligt förhållande mellan fastställd tiondeafgift och tiondepliktig afkastning.»

»Man torde vara berättigad till det antagande att, när löneregleringarna upphöra att gälla, förhållandena skola hafva ytterligare utvecklat sig i samma riktning, så att vid den tidpunkten tiondeafgifterna allmänt nog skola finnas utgöra en jämförelsevis mycket ringa del af jordbrukets tiondepliktiga bruttoafkastning.»

Beträffande härefter afgifter af bergverk, kvarnar, fabriker och andra utbytande «/ inrättningar, voro »gällande författningar» ganska bristfälliga; de afsågo f°r

mestadels icke hela riket utan vissa län eller provinser och omfattade på inrättningar. långt när icke alla industriella anläggningar. I följd däraf kommo också dessa afgifter att bestämmas efter ganska skiljaktiga grunder för olika delar af riket.

För den egentliga bruks- och sågverksrörelsen äfvensom för kvarnarna i vissa orter bestämdes skattskyldigheten vanligen så, att för hvarje bruk, bergverk, hytta, härd, smedja, masugn, sågverk, kvarn o. s. v. utsattes fasta afgifter i persedlar eller penningar. Enär i resolutionerna vanligen infördes förbehåll, att de bestämda afgifterna skulle utgå, endast så länge vederbörande hytta, ugn, sågverk eller kvarn drefves i hufvudsakligen oförändradt skick eller tillverkning där ägde rum, hafva i följd af de för-

52 Rungl. Maj:ts Råd. Proposition N:o 88.

ändringar, som under senare tid försiggått särskilt inom järn- och kvarnindustrien, icke så få af de på detta sätt fastställda afgifter tid efter annan upphört att utgå. Däremot har vid verk, hvilka fått sig påförda fasta afgifter, produktionens ökning, som stundom varit mycket betydande, icke medfört någon förhöjning i afgifterna till prästerskapet. Ifrågavarande verk hafva, alldeles såsom jordbruksfastigheterna, varit genom formen för afgifternas bestämmande skyddade mot afgifternas förhöjning.

Uti flertalet af de resolutioner, enligt hvilka vid tiden för löneregleringarnas uppgörande bestående verk och inrättningar uppfördes till fasta afgifter, äro därjämte meddelade bestämmelser i syfte att åt prästerskapet förbehålla inkomst äfven af sådana verk och inrättningar, som framdeles kunde uppstå. Dessa bestämmelser äro aflåttade på olika sätt. Stundom stadgas, att afgifter för nya verk skola betalas efter öfverenskommelse eller efter vederbörande myndighets pröfning i jämförelse med afgifterna för äldre verk. Men i ett ganska stort antal af ifrågavarande resolutioner har för beskattningen af framdeles uppkommande verk tillämpats en helt annan grund än för beskattningen af de äldre. Den icke ovanliga formeln härför lyder: »För kvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och inrättningar, som framdeles anläggas, betalas 1 (1/2) procent af deras till allmän bevillning uppskattade inkomst».

Icke sällan finner man denna nya beskattningsgrund använd i ännu större utsträckning. Sedan ett visst antal bruk, sågar, kvarnar uppräknats med sina fasta afgifter, tillägges i många resolutioner af nu nämnda art: »för öfriga verk och inrättningar betalas årligen 1 procent af deras till allmän bevillning uppskattade inkomst». Beskattningen efter inkomst träffar i dylika fall icke blott framdeles uppkommande verk, utan äfven sådana bestående verk, som ej särskildt fått sig påförda fasta afgifter.

Dylika supplementärbestämmelser bilda en öfvergång till den fullkomligt nya metod för afgifternas bestämmande, som i det långt öfvervägande antalet löneregleringsresolutioner blifvit tillämpad för beskattning af samtliga verk och inrättningar. I stället för att föreslå fasta afgifter för hvart särskildt verk eller afgifter, som skulle utgå efter antalet härdar, ugnar, hyttor, sågramar eller stenpar, sökte nämnderna i bevillningsförordningen en säkrare och mera allmänt tillämpad grund för beskattningen, hvarigenom de befriades från en ofta vansklig tillämpning af föråldrade författningar och en ännu vanskligare undersökning af verkens och inrättningarnas skatteförmåga. Vanligen sammanfördes då i resolutionerna bruk, bergverk, sågar, fabriker, kvarnar samt andra verk och inrättningar till en särskild skattegrupp, och stadgades att afgift till prästerskapet skulle

53 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

utgå ined viss procent, i några län af verkets bevillningstaxeringsvärde för fastighet, men vanligen af verkets till bevillning uppskattade inkomst.

I åtskilliga resolutioner har bidragsskyldigheten till prästerskapets aflöning blifvit betydligt utsträckt utöfver de skatteobjekt, som afses i § 6 mom. 2 af 1862 års förordning, i det att nämligen — sedan för verk och inrättningar bestämts särskilda afgifter, vare sig fasta eller proportionerade efter någon viss grund — uti en eller flera följande paragrafer tillagts bestämmelser om skyldighet att i förhållande till inkomst utgöra afgifter för vissa mer eller mindre fullständigt angifna förvärfskällor. Nästan öfver hela riket hafva nämnderna ansett sig befogade att på nu angifvet sätt föreslå stadganden om afgifter till prästerskapet icke blott för verk och inrättningar utan äfven för andra näringsgrenar, hvilka beskattas, när det gäller att bereda inkomst åt staten.

Det förekommer äfven, att verk och inrättningar i löneregleringsresolutionerna icke upptagits såsom en särskild skattegrupp, utan genom en omfattande formel för afgifternas bestämmande inordnats bland öfriga skatteobjekt — annan fastighet eller inkomst —- för hvilka bevillning till staten erlägges och af hvilka bidrag jämväl till prästerskapets aflöning ansetts böra utgå. An afse hithörande bestämmelser samtliga bevillningspliktiga skatteobjekt — med undantag af den tiondeskyldiga jorden —, än någon grupp af dem, vanligen inkomst af kapital eller arbete. Än äro afgifterna bestämda lika för alla beskattningsföremål, än till olika procenttal för olika grupper. Stundom skola afgifterna utgå af uppskattad inkomst, oftast dock blott af den inkomst, för hvilken bevillning erlagts, eller allenast af inkomst utöfver visst belopp. Ej sällan har för hvarje bidragsskyldig fastställts afgiftens minimibelopp; någon gång begränsas den bidragsskyldiges afgift till ett måttligt maximum; i de flesta fall angifves endast den grund, efter hvilken afgiften skall utmätas, utan begränsning för afgiftens belopp vare sig uppåt eller nedåt. Vanligen äro, i syfte att förekomma dubbel beskattning, tilläggsbestämmelserna så affattade, att från ifrågavarande afgifter undantaga innehafvare af tiondeskyldig jord eller af sådana verk och inrättningar, som efter annan grund beskattas, och hafva i följd häraf i åtskilliga fall personer frikallats från betydande afgifter, som de eljest skulle fått sig påförda för inkomst af kapital eller arbete.

Under de år, då löneregleringarna uppgjordes, pågick öfver hela riket organiserandet af de i enlighet med kommunalförordningarna af den 21 mars 1862 nyskapade borgerliga och kyrkliga kommunerna, inom hvilka skattskyldigheten var grundad på allmänna bevillningen. Berörda omständighet torde, såsom kommittén framhåller, förklara det egendomliga

54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

förhållandet, att de flesta löneregleringsnämnder, utan gemensam öfverenskommelse och utan föreskrift af några myndigheter, af egen ingifvelse och i stor utsträckning föreslogo en beskattning grundad på »annan fastighets» taxeringsvärde eller på inkomst. Denna beskattningsgrund anvisades ingalunda af nådiga förordningen den 11 juli 1862, utan innebar strängt taget en afvikelse från förordningens bokstafliga föreskrifter. Ty enligt 6 och 7 §§ i nämnda förordning skulle såväl för bergverk, kvarnar, fabriker och andra inrättningar som för tiondeskyldig jord bidragen till prästerskapet utbytas mot »bestämda afgifter för en tid af femtio år» eller »till beloppet bestämda utskylder», och det lider intet tvifvel, att därmed särskildt i afseende å tionden åsyftades, hvad som också genom regleringarna ernåddes, att afgifterna icke vidare skulle, såsom förut, förändras efter produktionens växlingar. Men i denna mening blefvo naturligtvis de nya afgifter, som fastställdes i visst förhållande till annan fastighets taxeringsvärde eller till inkomst, alldeles icke bestämda, utan tvärtom obestämda och föränderliga. Icke mindre anmärkningsvärdt är, att skattskyldigheten till prästerskapet på detta sätt, utan egentligt stöd af gällande författningar, utsträcktes till ett ganska stort antal näringar och personer, som förut alls icke eller mycket litet bidragit till prästerskapets aflöning. På samma gång alltså som tiondeafgifterna för en längre tid gjordes oberoende af odlingens fortgång, och öfvergifvandet af en skatteform, hvilken varit grundad på jordbrukets bruttoafkastning, därmed förbereddes, blefvo tillika för de flesta öfriga näringar införda nya afgifter, som måste komma att ständigt förändras med skatteförmågan, i sammanhang hvarmed en skatteform grundad på näringens nettobehållning upptogs. Att denna viktiga nyhet kunde göra sig så allmänt gällande, och att den icke uppväckte starkare motstånd hos de skattskyldiga, det torde, säger kommittén, bevisa, att tillämpningen af de nya beskattningsgrunderna motsvarade den allmänna meningens fordringar.

utbytande af Rörande slutligen de utskylder, som enligt § 7 i 1862 års förordning

,X !/ji//e"awborde sättas i stället för påskpenningar, jura stola:', matskott, offer, dagsverken med flera andra extraordinarie afgifter, meddelas i omförmälda paragraf ganska noggranna anvisningar. Dessa utskylder kunde utgå såväl af fastighetsägare som af församlingens öfriga invånare. I en stor mängd resolutioner har man utsöndrat sådana jura stolm och andra extraordinarie afgifter, som ansetts åligga innehafvare af jordbruksfastighet, samt därefter antingen sammanslagit sålunda beräknade afgifter med tiondeafgifterna i en summa till fördelning på jordbruksfastigheterna efter gällande grund — taxeringsvärde, mantal o. s. v. — eller ock meddelat en bestämmelse, enligt hvilken ifrågavarande afgifter skulle särskildt för sig utgå med visst

55 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

belopp efter mantal eller hemmansåbos matlag. Men i åtskilliga resolutioner har all ersättning för jura stol® eller så stor del däraf, som ansetts motsvara förmögeuhetsafgifter, sammanförts till eu summa i persedlar eller penningar, hvarjämte förordnats, att denna summa skulle fördelas efter fyrktal eller röstgrund. vid kyrkostämma eller på alla, som betala bevillning för fastighet eller inkomst, efter senast erlagda bevillningsbelopp.

Jämte det att eu icke ringa del åt löneregleringsresolutionerna allrså innehåller bestämmelser, genom hvilka de i stället för jura stola! och andra extraordinarie afgifter fastställda utskylderna erhållit karaktären af förmögenhetsafgifter, förekomma i nästan samtliga resolutioner stadganden om sada.ua utskylder af nu ifrågavarande slag, som hafva en mer eller mindre framträdande egenskap af personliga afgifter.

Sålunda upptaga nästan alla resolutioner den på nådiga förordningen den 22 oktober 1842 grundade bestämmelsen, att gemenskapen vid krigsmakten skall till prästerskapet erlägga värdet af ett mansdagsverke för afl prästrättighet af torp och husfolk, samt att knekten frikallas från afgift de ar, då han är^ kommenderad till tjänstgöring utöfver fyra månader.

Med. afseende pa sättet att bestämma de personliga afgifterna meddelas i vissa resolutioner föreskrifter om derå slag af dylika afgifter, hvilka skola utgöra ersättning för ett större eller mindre antal extraordinarie afgift^--såsom. offer, jura stola!, dagsverken, påskmat, lösen för attester—, under det .att i andra fall ersättning för alla extraordinarie afgifter — med undantag i allmänhet för dem af krigsmän — sammanslagits till en enda personlig afgift.. I allmänhet äro de betalningsskyldiga med hänsyn till skatteförmagan indelade i flera eller färre klasser, med olika höga afgifter llvarje klass. Ifrågavarande afgifter utgå antingen efter maria" eller efter person, och i senare fallet vanligen för såväl man som kvinna. Ln synnerligen allmän regel är, att bidragsskyldigheten inskränkes till som mantalspenningar. Mycket ofta undantagas från ut-

görande af dessa afgifter vissa kategorier af personer eller maria", särskilt sadana som äro betalningsskyldiga enligt andra stadganden i vederbörande resolution. . När afgifterna drabba enskilda personer, bestämmas merendels högre afgifter för man än för kvinna.

„ Storleken, af de afgifter, som inom rikets särskilda församlingar utgå såsom ersättning för jura stola! och andra extraordinarie afgifter, är betydligt växlande. Under, det att nämligen de efter person utgående afgiiter, där de förekomma inom Östergötlands län, i allmänhet äro bestämda till lo öre för man och 10 öre för kvinna samt inom större delen af Uppsala län till blott 5 öre för hvarje person, utgöra de i flera af Hallands läns församlingar 50 öre för såväl man som kvinna och i de flesta

gg Katigt Maj:t Nåd. Proposition N:o 88.

af Gott lands läns församlingar 1 krona 20 öre för man och BO öre för kvinna. Undantagsvis stadgas ännu högre avgifter. Vida större är växlingen i fråga om de efter matlag utgående afgifter. Största likformigheten äger rum, såsom jag redan påpekat, i fråga om krigsmännens afoifter. Men eljest kunna matlagsafgifterna växla från 50^ öre och därunder till 10 kronor eller högre belopp, om jämväl afses sådana afgifter af torpare, som utgå i förhållande till torpens taxeringsvärde. Och där ersättningen för jura stol® är fastställd i visst förhållande till inkomsten, kan afgiften springa upp till en betydande siffra.

Skattebelopp \ nyss nämnda afdelning af sitt fjärde betänkande har prästlöne °Chtrycakte' regleringskommittén vidare anställt en jämförelse mellan olika beskattningsföremåls deltagande i de bidrag till prästerskapets aflöning, som genom löneregleringarna blifvit bestämda i stället för tionden och andra uraldnga ecklesiastika afgifter. Till grund för denna jämförelse hgga lran prästerskapet infordrade uppgifter för ecklesiastikåret 1896-97 Ifrågavarande uppgifter hafva i tab. 1 och 2 af kommitténs tabellserie A bearbetats pa sådant sätt. att församlingsafgifterna, i den mån de utgå af de tre hutvudo-rupperna af beskattningsföremål, nämligen jordbruksfastighet, annan fastighet och inkomst, blifvit fördelade å fyrktalen för dessa beskattningsföremål. Därvid hafva äldre — med hänsyn till prästerskapets aflöning ojorda — grupperingar af såväl beskattningsföremål som afgifter blifvit

delvis upplösta.

Afgiftemas Till »jordbruksfastighet» äro af kommittén hänförda icke blott alla

gruppering tion<3eskyldit*a hemman och lägenheter, utan ock jordbruksfastigheter, Ä/“hvilka, såsom vissa säterier - nämligen i Skåne och Halland - äfvensom nyodlingar, nybyggen och vissa torp, icke vant tiondeskyldiga, men åt Indika "säterierna dock stundom fått sig påförda några mindre afgifter. Bland afgifter af jordbruksfastighet hafva räknats ej allenast olika slag af tionde utan äfven sådana i stället för jura stol®, offer, påskpenningar och andra extraordinarie afgifter bestämda utskylder, som enligt löneregleringarna skolat debiteras jämväl a jordbruksfastighet. 0

B Gruppen afgifter af »annan fastighet» omfattar alla sadana a verk och inrättningar debiterade afgifter, som äro bestämda i fasta belopp för hvarje verk eller del däraf (härd, smedja, sågram, stenpar o. d.), sa ock alla de afgifter, som enligt resolutionerna skola utgå i visst förhållande till taxeringsvärdet af afl slags »annan fastighet» — således ej blott verk och inrättningar utan äfven tomter, vissa åbyggnader, fisken, frälseräntor m. m. — eller i förhållande till den dylik fastighet paförda bevillning.

Såsom afgifter af »inkomst» hafva redovisats alla utskylder, som skola

57 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

utgöras för inkomst af kapital eller af arbete, d. v. s. i senare fallet för inkomst af rörelse eller yrke — såsom bergsbruk, kvarn- eller sågverksrörelse, handel eller sjöfart — eller för inkomst af allmän eller enskild tjänst m. in., och vare sig utskylderna äro bestämda att utgå med viss procent af inkomsten eller att utgöras med visst, för hela församlingen iastställdt belopp, som därpå skall efter någon angifven grund fördelas å de särskilda inkomstbeloppen. Fördelningsgrunden är i sist angifna fall vanligen bevillningen eller fyrktalet, och de utgifter, hvilka sålunda drabba inkomsten, träffa ofta samtidigt äfven jordbruksfastighet och annan fastighet, enär ifrågavarande afgifter i allmänhet utgöra sådan ersättning för jura stola; och andra extraordinarie afgifter, sorri fastställts till en viss summa att erläggas i förhållande till den hvarje skattskyldig påförda bevillning eller i förhållande till hans fyrktal.

Beträffande stadskommunerna och de landskommuner i Kopparbergs Reducering län, där fyrktalssätrning ej förekommer, hafva de särskilda bevillnings-a/ie4/;iW"“f' beloppen af kommittén reducerats till fyrktal, på det att en jämförelse fyrkZi inom mellan skattskyldigheten inom olika församlingar skulle underlättas. alla kommuner.

Det hade enligt instruktionen för kommitrén ålegat densamma att Fullständigt verkställa noggrann utredning »beträffande den på ne gällande löneregleringar grundade skattskyldigheten till prästerskapet från den tionde- från andra pliktiga jorden och andra beskattningsföremål i jämförelse med hvarandra». Kommitrén framhåller emellertid, hurusom det icke varit möjligt att iverta allo fullgöra detta uppdrag, enär hvarken tiond.eafgifterna kunnat utsöndras från en del andra afgifter, hvilka jämte tionden utgå af vissa jordbruksfastigheter, ej heller tiondeskyldiga jordbruksfastigheters afgifter lätteligen kunnat redovisas skilda från andra jordbruksfastigheters afgifter.

Men då den ojämförligt största delen af jordbruksfastigheterna är tiondeskyldig och likaså den ojämförligt största delen af jordbruksfastigheternas afgifter till sitt ursprung är af tiondenatur, anser kommitrén den verkställda^ utredningen i allt väsentligt motsvara det afsedda ändamålet.

.På grund af gällande löneregleringar hafva, såsom kommitténs ut- De särskilda redning i tab. 2 af tabellserien A gifver vid handen, församlingsafgifter af9'fie™as till prästerskapets aflöning blifvit för ecklesiastikåret 1896—97 i hela riket oTretuL — både landsbygd och städer — debiterade storlek.

å jordbruksfastighet med ..................... kronor 3,699,450: 03 ■= 67'69 procent

å öfriga beskattningsföremål med...... » 1,765,734: 82 = 32-3i »

Dessa afgifter, tillhopa 5,465,184 kronor, fördelade sig på beskattningsföremalen högst väsentligt olika i städerna och på landsbygden. Under det att nämligen, med uteslutande af ören, summa afgifter i städerna utgjorde:

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft. 8

58 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

af jordbruksfastighet ....................................... kronor 44,223 — 7'85 procent

» öfriga beskattningsföremål........................ * 519,467 = 92'15 »

utgjorde däremot å landsbygden summa afgifter:

af jordbruksfastighet .................................... kronor 3,655,226 = 74 58 procent

» öfriga beskattningsföremål..................... » 1,246,267 = 25'42

Hvad nu särskild! landsbygden beträffar, så utgjorde i mer än hälften — eller nära 59 procent — af de i tab. 2, tabellserien A, omförmälda 2,390 församlingarna därstädes jordbruksfastighetens bidrag öfver 80 procent af samtliga afgifter; däremot var det. knappt mer än 2 procent af landsförsamlingarna, där detta bidrag uppgick till blott 30 procent eller därunder af samtliga afgifter. Förhållandet, yttrar kommittén, är helt naturligt. På landsbygden har jordbruket af ålder varit den enda näring, som kunnat lämna något betydligare bidrag till prästerskapets aflöning. I åtskilliga församlingar har ändring härutinnan inträda i det att nya näringsgrenar uppvuxit, på hvilka en mera afsevärd bidragsskyldighet skulle kunna öfverflyttas. Men såsom allmän regel gäller, att den hufvudsakliga bördan af församlingsbidragen på landsbygden fortfarande hvilar på jordägarna, därför att de inom landsbygdens församlingar fortfarande idka den hufvud sakligaste näringen. I ett mycket betydande antal församlingar å landsbygden finnes knappast annan näring än jordbruksnäringen att beskatta.

Från »öfriga beskattningsföremål», hvilka voro fördelade i tre grupper, nämligen annan fastighet, inkomst och personer, utgingo i hela riket såsom

afgifter af annan fastighet ........................ kronor 198,504 — 3 6 procent

» » inkomst ...................................... » 560,549 = 10 26

personliga afgifter.......................................... * 1,006,681 = 18 42

Med afseende å den proportion, i hvilken dessa olika skatteobjekt i städerna och på landsbygden bidrogo till samtliga inom hvartdera beskattningsområdet debiterade afgifter — således äfven af jordbruksfastighet — visade sig stor åtskillnad, i det att summa afgifter utgjorde

i städerna:

af annan fastighet.................

» inkomst .............................

» personer..............................

å landsbygden:

af annan fastighet ................

» inkomst...............................

» personer ............................

kronor 65,068 = ll'S4 procent » 217,392 = 38-57

» 237,007 - 42-04

kronor 133,436 = 2'72 procent » 343,157 - 7-oo

» 769,674 = 15-70

59 Kuuf/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Af kommitténs utredning framgår, att de personliga afgifterna intogo ett mycket betydande rum bland samtliga försainlingsbidragen. Medeltalet för hela riket uppgick till öfver 18 procent. Om det, säger kommittén, kan synas anmärkningsvärd^ att å landsbygden jordbruksfastigheten erlade nära tre fjärdedelar af hela församlingsbidraget därstädes, är det ännu mera att beakta, hurusom i rikets städer nära tre sjundedelar af lönemedlen uttogos i personliga afgifter. I städerna inom Uppsala och Lunds stift uppgingo de personliga afgifterna till omkring hälften, inom Skara stift till tre femtedelar och i Stockholms stad till nära två tredjedelar af samtliga inom dessa städer utdebiterade bidrag. Det bör dock, fortsätter kommittén, erinras, att — om ej hänsyn tages till Stockholms stad — mer än hälften (496,971 kronor) af de personliga afgifterna för hela riket erlades af personer, som voro i taxeringslängderna uppförda till bevillning, d. v. s. å landsbygden hufvudsakligen af fastighetsägare för egna och tjänares personer. Återstoden, utgörande för hela riket — med undantag af Stockholms stad — 441,678 kronor eller 8*24 procent af hela församlingsbidraget, erlades af torpare, dagsverkare, små handtverkare, arbetare m. fl. obesutna och obemedlade personer.

Beträffande afgifter af dessa senare angifver kommittéutredningen dylika afgifters proportion till församlingsbidraget i dess helhet. Så uppgingo för hela riket å landsbygden de personliga afgifterna af obesutna och obemedlade till kronor 377,163 = 7'69 procent af samtliga afgifter och utgjorde, om hänsyn tages till samtliga bidragen inom eu hvar af landsbygdens församlingar, i medeltal för församling:

inom 12 församlingar.............................................. öfver 30 procent

» 49 » 30 intill 20 procent

» 515 » 20 » 10 »

* 878 » 10 » . 5

» 910 » 5 procent och därunder.

Blott inom 26 landsförsamlingar utdebiterades ej några sådana personliga afgifter.

I städerna — med undantag af Stockholm — utgjorde nu ifrågavarande afgifter af obemedlade personer för hela riket 64,515 kronor = 14‘09 procent af samtliga afgifter i städerna. Enskilda städer uppvisa mycket höga procenttal, såsom:

Sköfde.................... 74-94 Halmstad............... 37‘18 yänersborg............ 28*97

Malmö..................... 47'03 Västerås ............... 36’72 Örebro .................. 25*37

Borås ................... 39*17 Hälsingborg ......... 31'27

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Kommittén förmenar, att i Stockholm summan af dylika personliga afgifter inom de särskilda församlingarna äfven torde vara ganska betydande, ehuru det icke varit för kommittén möjligt att erhålla upplysning om dessa afgifters förhållande till öfriga personliga afgifter. skattskyldig- Fullföljes jämförelsen mellan de olika beskattningsföremålens afgifter, kMan/e m att den tillika afser skattskyldighetens förhållande till skatteförmågan, skatte- måste denna jämförelse begränsas till afgifterna af de beskattningsföremål, fårmagan gom genom åsättande af bevillning och därå beroende fyrktal kunna anses vara med afseende å skatteförmågan uppmätta, d. v. s. jordbruksfastighet, annan fastighet och inkomst. De personliga afgifterna måste naturligtvis därvid lämnas åsido såsom icke med de öfriga efter samma måttstock jämförliga.

Vid en jämförelse mellan nämnda tre grupper beskattningsföremål faller genast i ögonen, att förhållandet mellan fyrktalen, hvilka antagits beteckna gruppernas relativa skatteförmåga, är ett helt annat än förhållandet mellan de å samma grupper debiterade afgifter, eller skattskyldigheten.

I rikets städer beräknades nämligen ecklesiastikåret 1896—97 hvarje dylik grupps fyrktal och afgifter i procent af de tre gruppernas sammanlagda fyrktal och afgifter därstädes sålunda:

fyrktalet ...................................

afgifterna...................................

Å rikets landsbygd utgjorde:

fyrktalet ..................................

afgifterna..................................

skatTings Detta förhållande af bristande öfverensstämmelse mellan fyrktal och

föremål fria afgifter beror i någon mån därpå, att en stor del af de beskattningsjrån afgifter. föremål, hvilka inbegripas under rubrikerna annan fastighet och inkomst gått fria från afgifter till prästerskapet. I städerna ägde detta rum företrädesvis i några af Stockholms stads församlingar samt inom Skara och Lunds stift. Beskattningen uti åsyftade stadsförsamlinger har-nämligen blifvit så reglerad, att afgifter debiterats å annan fastighet eller inkomst endast i den mån de personliga afgifterna ej räckt till för fyllande af det fastställda aflöningsbeloppet. Hvad landsbygden beträffar, visar sig att fyrkar för annan fastighet eller för inkomst lämnats obeskattade förnämligast i de egentliga bruks-, sågverks- och industridistrikten inom Upp-

61 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

sala, Strängnäs, Västerås, Lunds och Härnösands stift. Där afgifterna för verk och inrättningar varit bestämda att utgå med fasta belopp, hafva dessa verk och inrättningar i allmänhet undgått beskattning för inkomst af kapital och arbete. Å andra sidan hafva de verk och inrättningar, hvilka fått af gifter sig påförda i förhållande till sin inkomst, icke blifvit beskattade för sina fastighetsfyrkar. Resolutionerna för pastoraten inom vissa län — nämligen Gottlands, Blekinge och Jämtlands — äro vidare så affattade, att alla afgifter måst debiteras å inkomstfyrkar, men inga afgifter å fyrkar för annan fastighet. Härtill kommer, att i de flesta resolutioner, enligt hvilka afgifter skola utgå i förhållande till annan fastighets taxeringsvärde eller för inkomst, tillagts den bestämmelse, att sådana afgifter ej må påföras skattskyldiga, som erlägga tiondeafgifter för jordbruksfastighet; i följd hvaraf de fyrkar för annan fastighet och inkomst, som beräknats för skattskyldiga, hvilka tillika varit innehafvare af tiondepliktig jordbruksfastighet, vanligen gått fria från afgifter till prästerskapet.

Den anmärkta disproportionen mellan fyrktalet för hvarje grupp beskattningsföremål och summan af gruppen påförda afgifter beror dock hufvudsakligen därpå, att vid afgifternas bestämmande olika beskattningsgrunder beträffande hvarje grupp tillämpats, i följd hvaraf belastningen blifvit olika.

Samtliga afgifter för inkomst hafva naturligtvis blifvit satta i visst förhållande till inkomsten. Fyrktalet är således inom denna grupp det ursprungliga och alltjämt tillämpliga skattemåttet. Afgifterna utgå i allmänhet med L V2> V 3> 1li procent af den uppskattade eller af den bevillningspliktiga inkomsten, hvilket i senare fallet motsvarar 10, 5, 31/3, 21/2 öre pr fyrk. För hela riket — städer och landsbygd — uppgick inkomstfyrkarnas belastning i medeltal till 2‘10 öre pr fyrk. I städerna, där den ekonomiska bärkraften i allmänhet är större än inom de särskilda landsförsamlingarna, och där de personliga afgifterna ofta räckt till att fylla en stor del af aflöningsbehofvet, visar sig belastningen å inkomst synnerligen svag och utgjorde för rikets alla städer i medeltal ej mer än 1*16 öre pr fyrk. A landsbygden var belastningen af inkomstfyrkarna något större eller i medeltal ’4'3l öre pr fyrk. Inom landsbygdens församlingar utgjorde belastningen å inkomstfyrkar:

i 19 församlingar öfver 30 öre pr fyrk » 29 » 30 intill 20 öre pr fyrk

» 241 » 20 » 10 » » »

» 1,765 » 10 » 1 » » » och därunder, hvaremot

» 336 » inga afgifter af inkomst utgingo.

Olika beskattningsgrunder.

a) Afgifter af inkomst.

b) Afgifter af annan fastighet.

c) Af9‘fter af jordbruksfastighet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

De afgifter, som debiterats å arman fastighet, bestå till någon del af sådana afgifter, som utgå i visst förhållande till annan fastighets taxeringsvärde; dessa afgifter äro i allmänhet så bestämda, att de motsvara 5—10 öre pr fyrk. Men de flesta afgifterna skola af »verk och inrättningar» utgöras med fasta belopp för hvarje verk eller för hvarje hytta, smedja, härd, stenpar o. d. Dessa senare afgifters procentförhållande till verkens taxeringsvärde är naturligtvis ytterligt ojämnt och växlande. Belastningen å gruppen annan fastighet utgjorde

i medeltal för hela riket .................. 3*37 öre pr fyrk

» » » städerna .................. 1*39 » » »

» » » landsbygden ................. 10'95 » » »

Om hänsyn tages till rikets samtliga församlingar, utdebiterades å annan fastighet i medeltal:

inom 119 församlingar öfver 60 öre pr fyrk »115 » 60 intill 40 » » »

» 361 » 40 » 20 > » »

» 331 » 20 » 10 » » »

»881 » 10 öre pr fyrk och därunder, hvaremot

» 686 » afgifter för annan fastighet ej debiterades.

Tionden, den hufvud sakligaste af jordbruksfastighetens afgifter, blef, såsom jag förut antydt, vid löneregleringarna i ett stort antal församlingar fastställd till en viss summa för hela församlingen, hvilken summa i regel skulle fördelas på de särskilda jordbruksfastigheterna efter de taxeringsvärden, som åsattes berörda fastigheter året före vederbörande lönereglerings tillämpning. Inom dessa församlingar blefvo således jordbruksfastigheternas afgifter proportionerliga mot deras dåvarande fyrktal, och denna proportion torde på det hela hafva någorlunda bibehållits. I många församlingar åter, där tiondeafgift erna fastställdes för hvarje fastighet till samma belopp, hvarmed de dittills utgått, eller å fastigheterna fördelades efter mantal, öresland, seland, rök o. d., måste de särskilda fastigheternas belastning visa sig ganska ojämn, så snart till jämförelsegrund användes en för skattskyldighetens ursprungliga fördelning så främmande måttstock som fyrktalet. Då härtill kommer, att jordbrukets utveckling varit mycket olika på olika orter, måste förhållandet mellan tiondeafgifterna och jordbruksfastighetens fyrktal förete synnerligen stora växlingar icke blott inom skilda trakter af landet, utan äfven om hänsyn tages allenast till särskilda jordbruksfastigheter inom en och samma församling.

I städerna, där belastningens medeltal beräknats utgöra 16*72 öre pr jordbruksfastighetsfyrk, växlade sålunda medeltalen mellan lägst 0*18 och högst 78*57 öre pr dylik fyrk samt utgjorde

63 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

i 13 församlingar öfver 40 öre pr fyrk i 26 » 40 intill 20 » » »

i 22 » 20 » 5 » » »

i 23 » 5 » » » och därunder;

hvaremot i 19 af de uti tab. 2, tabellserien A, omförmälda 103 stadsförsamlingarna inga afgifter utgingo af jordbruksfastighet.

Å landsbygden bär jordbruksfastigheten en afgift af i medeltal 27*29 öre pr fyrk, med växling i belastningen från högst 124'37 öre pr fyrk (Karesuando i Härnösands stift) till lägst 3'53 öre pr fyrk (Gustaf Adolf i Karlstads stift). En belastning af mer än 60 öre pr fyrk förekom inom 69 församlingar, hufvudsakligen uti Kalmar stift (21, alla på Öland), i Göteborgs stift (13, inom Marks och Kinds härad och Hallands skogsbygd) samt i Härnösands stift (11, hufvudsakligen uti Torneådalen och norra Jämtland). Afgifterna af jordbruksfastighet utgjorde i medeltal å landsbygden :

i 342 församlingar 60 intill 40 öre pr fyrk

i 2 » 5 öre pr fyrk och därunder;

hvaremot i 3 landsförsamlingar — nämligen Käringön och Kungshamn samt Lysekils dåvarande landsförsamling, alla i Göteborgs stift — dylika afgifter saknades.

Eu jämförelse mellan jordbruksfastighetens och de öfriga b e skatt ni n gs- Järn för and e föremålens belastning visar, att de debiterade afgifterna utgjorde i medel-^”1^^ tal för riket (städer och landsbygd): belastning.

för jordbruksfastighet............................ 27*09 öre pr fyrk

» annan fastighet ................................ 3'37 » » »

» inkomst ............................................2*10 » » »

eller för sistnämnda båda grupper ... 2*33 » » »

Uppmätt efter fyrktalet var jordbruksfastighetens belastning alltså nära tolf gånger så stor som de öfriga beskattningsföremålens tillhopa. Detta missförhållande beror hufvudsakligen därpå, att i städerna de beräknade talrika fyrkarna för inkomst och fastighet äro så svagt belastade, att medeltalet för hela riket väsentligen förminskas. För landsbygden ensam erhölls nämligen följande medeltal af afgifter:

för jordbruksfastighet............................ 27*29 öre pr fyrk

» annan fastighet ................................ 10*95 » » »

» inkomst ................................................ 4*31 » » 3

eller för sistnämnda båda grupper ... 5*19 » .» »

I

64 Kangl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

I fråga om landsbygden var således medeltalet för jordbruksfastighetens belastning blott något mer än fem gånger så stort som medeltalet för de två öfriga gruppernas gemensamma belastning.

Lönemedel. Vid fortsättandet af redogörelsen för den af prästlönereglegringskommittén i dess fjärde betänkande lämnade utredning, hänförande sig till ecklesiastikåret 1896—97, öfvergår jag till den afdelning af betänkandet, hvari »prästerskapets nuvarande aflöningsförhållanden» behandlas (s. cxxxi —cxciv).

Till en början vill jag då angifva de lönemedel af olika slag, som för prästerskapets aflöning stå till buds.

(statsanslag Jag har redan förut framhållit, att svenska prästerskapet från äldsta

dar S^omTider aflönades af församlingarna, icke af staten, hvars mellankomst ministrar, påfordrades endast vid de tillfällen, då en församlings oförmåga var ådagalagd. Härutinnan afsåg icke 1862 års förordning att göra någon ändring. Statsanslagens hufvudsakligen subsidiära betydelse för löneregleringarna, deras uppgift att i det hela blott utfylla de små lönebeloppen framgår tvärtom otvetydigt af förordningens § 9 mom. 2 och 3. För den händelse nämligen en församling för sitt prästerskaps anständiga bärgning hade behof af statsmedel, ägde löneregleringsnämnden hos Kung!. Maj:t därom göra anmälan, då sådana medel kunde anslås eller ock annan församling beviljadt, för denna icke längre behöflligt anslag öfverflyttas. Men å andra sidan hade nämnden äfven att till indragning anmäla äldre statsanslag, hvilka icke vidare funnos för prästerskapets aflöning erforderliga, under förutsättning dock att de ej blifvit prästerskapet för all framtid tillförsäkrade.

Statsanslagen uppgifvas i förenämnda § 9 mom. 2 vara bestämda i kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor. Penninganslag hafva vid olika tillfällen beviljats medellösa församlingar, i allmänhet dock endast tills vidare, intill dess vederbörande församling hunnit den förkofran, att prästerskapet kunde därförutan tillräckligt aflönas. Af större varaktighet äro gemenligen de bidrag till aflöning af prästerskapet i lappmarkspastoraten inom Härnösands stift, som utgå från förslagsanslaget till Lappmarks ecklesiastikverk. De anslag i kronotionde och hemmansräntor, som blifvit prästerskapet tilldelade, härstamma i allmänhet från länge sedan förflutna tider. Särskildt är detta förhållandet med en betydlig del af ifrågavarande tiondeanslag. Under namn af ständigt vederlag har nämligen kronotionde blifvit till vissa kyrkoherdar anordnad, för det mesta i ersättning för de af Gustaf I från dem indragna landbohemman och räntor; och har prästerskapet fått sig tillförsäkradt att förblifva i orubbad be-

Kuvgl. Maj:tx Nåd. Proposition N:o 88.

sittning af dessa anordningar å tionden. Men dessutom liar af såväl nämnde konung som lians efterträdare, hufvudsakligen för besvärlig gästning och pastoratens ringhet, tiondespannmål blifvit på obestämd eller, såsom det hette, behaglig tid anvisad för en del kyrkoherdebeställningar. Enär de senare anordningarna ansågos småningom kunna blifva obehöfliga, kallades de behaglig tids förläning eller vederlag. För samtliga hithörande tionde- och ränteanslag utbetalas numera af statsverket

o c?

godtgörelse i enlighet med nådiga förordningen angående förändring af grundräntor och kronotionde den 23 juli 1869.

Värdet af de aflöningsförinåner, som på grund af statsanslag kommit kyrkoherdar samt komministrar och deras vederlikar till godo ecklesiastikåret 1896—97, uppgick till 210,611 kronor 56 öre (tab. ser. A tab. 4, kol. 9).

Ojämförligt största delen af prästerskapets aflöning bestrides med de FsnamUngtjämlikt 1862 års förordning fastställda afgifter, som skola utgå af för- b,drag samlingarna. I hvad mån olika beskattningsföremål beröras af denna församlingarnas aflöningsplikt, har jag nyligen påvisat. Ytterligare en del omständigheter, som äro förbundna med ifrågavarande kommunala skattskyldighet, torde emellertid böra framhållas.

Med den år 1862 beslutade förändring i sättet för prästerskapets aflöning afsågs bland annat att förvandla de inom pastoraten utgående prästrättigheter från växlande afgifrer till fasta, för viss tid bestämda.

Det nya systemet var likväl icke ägnadt att bereda prästerskapet fasta inkomster; växling i dessas belopp måste till och med blifva den oundvikliga följden af en del omständigheter.

När sålunda 1862 års förordning uti § 8 stadgade, att de i prästerskapets löner ingående persedlar skulle lösas efter tioårig medelmarkegång, var för visso syftet därmed att förebygga större förändringar i lönernas kontanta belopp; men att detta ofta icke lyckades eller, när det lyckades, att det icke berodde på någon fasthet i markegångsprisen, har erfarenheten till fullo ådagalagt. Jämföras med hvarandra persedlarnas värden för nära intill hvarandra liggande år, befinnas växlingarna visserligen i allmänhet icke synnerligen afsevärda, hvaremot en understundom högst betydlig skillnad visar sig mellan maxim!- och minimivärdena under hela den femtioåriga löneregleringsperioden. Denna skillnad — till prästerskapets nackdel — uppgick ett år exempelvis till 2,730 kronor 20 öre för prästerskapet i Leksands pastorat, 2,456 kronor 44 öre i Skellefteå pastorat, 1,844 kronor 82 öre i Järfsö pastorat och 1,357 kronor 77 öre i Kvidinge pastorat o. s. v. Minskningen utgjorde, när den var störst, i flertalet fall mer än 20 procent och var i ett fall 31.61 procent.

Men icke blott den omständigheten att persedlar, hvilka skola lösas

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 AfcL 68 Haft. 9

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

efter markegångstaxornas växlande pris, ingå såsom en hufvudpart i hvarje lön, har varit af beskaffenhet att, där andra faktorer ej bildat motvikt, göra lönens penningvärde föränderligt. Utom annat har äfven den omständigheten att, såsom jag förut påpekat, vissa afgifter blifvit i löneregleringsresolutionerna bestämda att utgöras i visst förhållande till inkomst äfvensom — ehuru mera sällan — till taxeringsvärdet å annan fastighet än jordbruksfastighet bidragit till lönernas föränderlighet. Där denna grundsats om afgifternas växling efter skatteförmågan blifvit tillämpad, har den också i allmänhet skapat en väl behöflig motvikt mot den af markegångsprisens fall vållade minskning i den fasta tiondens penningvärde; på åtskilliga orter har den därutöfver medfört ett högst afsevärdt tillskott till prästerskapets, särskildt kyrkoherdarnas, beräknade löner. Det bör sålunda, säger kommittén, till en ej oväsentlig del tillskrifvas detta tantiémesystem, att inom Härnösands stift prästerskapets löneinkomster för ecklesiastikåret 1896—97 voro i medeltal 39‘28 procent högre än hvad ursprungligen beräknades; att t. ex. kyrkoherden i Alfkarleby, hvilkens lön reglerades till 3,880 kronor, samma år åtnjöt 11,828 kronor; att lönen likaså stegrats utöfver det reglerade beloppet för kyrkoherden i Risinge från 4,700 kronor till 6,700, för kyrkoherden i Mjölby från 3,810 kronor till 5,828, för kyrkoherden i Huddinge från 4,130 kronor till 7,860, för kyrkoherden i Ramnäs från 4,250 kronor till 7,469, för kyrkoherden i Stora Tima från 9,910 kronor till 12,182, för kyrkoherden i Norberg från 4,430 kronor till 9,269, för kyrkoherden i Hakarp från 2,870 kronor till 6,731, för kyrkoherden i Västra Sallerup från 5,380 kronor till 9,093, för kyrkoherden i Örgryte från 4,680 kronor till 13,024, för kyrkoherden i Tjörn från 5,180 kronor till 8,960, för kyrkoherden i Seglora från 3,900 kronor till 8,258, för kyrkoherden i Grafva från 4,420 kronor till 7,146, för kyrkoherden i Eda från 3,860 kronor till 6,088 o. s. v.

Ecklesiastikåret 1896—97 blef, enligt kol. 11 af tab. 2, tabellserien A, en summa af 5,465,184 kronor 85 öre för hela riket jämlikt löneregleringsresolutionerna utdebiterad i församlingsafgifter. Kommittén framhåller emellertid, att denna summa icke öfverensstämmer med den summa — 5,451,602 kronor 70 öre — som i kol. 3 af tab. 4 (sammandraget å s. 498) uppgifvits utgöra »på grund af löneregleringen debiterade afgifter». Skillnaden är beroende å vissa omständigheter, för hvilka redogjorts i anmärkningarna till nämnda tab. 4. Af samtliga debiterade församlingsafgifter voro 121,526 kronor 25 öre uppförda såsom restantier den 31 december 1897; och bestodo dessa restantier till ojämförligt största delen af personliga afgifter.

Förutom de enligt löneregleringarna utgående afgifter hafva under-

Ku m/1. Muy.ts Nåd Proposition N:o 88. (37

stundom församlingar för själavårdens uppehållande beviljat särskilda anslag, merendels i samband med inrättandet af en ny prästerlig beställning men äfven såsom löneförhöjning vid redan befintlig tjänst. Beloppet af dessa anslag äfvensom till prostarfvoden utgående kyrkotionde utgjorde 1896—97 sammanlagdt 95,436 kronor 64 öre (tab. ser. A tab. 4, kol. 4).

Församlingarnas lagbestämda eller frivilliga bidrag till prästerskapets aflöning utgjorde således för nyssnämnda ecklesiastikår 5,560,621 kronor 49 öre, eller om, såsom riktigast synes, siffrorna i tab. 4 tagas till efterföljd, allenast 5,547,039 kronor 34 öre. Häri har dock icke inräknats värdet af några mindre förmåner, som stundom tillkomma vissa präster, såsom fri mäld, fria ämbetsresor eller hjälp till bestridande af kostnaderna för dem, bidrag till jordförbättring, till utskylder in. m. Icke heller hafva redovisats naturaanslag af ved i trakter, där boställe är skoglöst, eller af kofoder, där boställe saknar ängsmark, ej heller de hyresbidrag, som lämnats vissa prästerliga tjänsteinnehafvare, isynnerhet uti städerna, enär dylika aflöningsförmåner endast innefatta ersättning för sådan boställs- eller bostadsförmån, som beräknats i allmänhet utöfver lönen tillkomma prästerskapet. Till innehafvare af ordinarie prästerlig tjänst utgå ock någon gång från bruk, fabriker eller större gods rätt afsevärda belopp såsom godtgörelse för extra kyrklig tjänstgöring, men sådana frivilliga och tillfälliga föräringar från enskilda hafva icke ansetts utgöra föremål för den kommittén ålagda utredning.

Har någon enskild — en person eller ett bolag — enligt eget åta- emM gande fått sig ålagdt att för längre eller kortare tid antingen helt °cha/^"*[“?B hållet bekosta eller åtminstone lämna det väsentligaste bidraget till en donatiZer prästerlig tjänst, äro så beskaffade anslag redovisade i kommitténs tabellverk. Dessa anslag afse merendels uppehållande af själavården vid ett bruk eller en från moderkyrkan mera aflägset belägen plats samt utgå därför till åtskilliga bruks- och kapellpredikanter. Med dem hafva sammanförts inkomster, som grunda sig på donationer af enskilda, såsom ränta å penningar, beräknadt årligt värde af nyttjanderätt till inventarier — »inventarium domestieum» — och afkastning af fastigheter, hvilka icke äro bostadsboställen. Donationerna göra, såvidt af tillgängliga handlingar kunnat utrönas, icke någon större insats i den prästerliga aflöningen. Dock upplyser kommittén, att några verkligt betydande fastighetsdonationer finnas, bland dem främst danska riksrådet Henrik Krumdiges gåfva af de s. k. sodalitiehemmanen till ett brödragille i Lund. Denna donations afkastning, för 1896—97 uppgående till 9,988 kronor 81 öre, tillföll kyrkoherden i S:t Peters kloster samt förste och andre komministrarna i Lund. De inkomster, som härröra från dylika anslag och dona-

68 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

tioner af enskilda, utgjorde under nämnda ecklesiastikår sammanlagdt 53,242 kronor 87 öre (tab. ser. A, tab. 4, kol. 6).

Näst församlingsbidragen erbjuda boställena prästerskapet de viktigaste aflöningsförmånerna.

Då det för kommittén gällt att förskaffa sig tillförlitlig kännedom om värdet af ett boställes afkastning, har detta icke mött någon svårighet beträffande afkastningen af de till viss prästerlig tjänst anslagna löningsboställen, som genom myndigheternas försorg blifvit på tjugu år utarrenderade; från vederbörande länsstyrelser hafva nämligen infordrats uppgifter angåeende de fastställda arrendeafgifterna, hvilka ju äro att i det närmaste förlikna vid kontanta aflöningsförmåner. Bland löningsboställena förekomma emellertid, isynnerhet vid stadspastoraten och i det sydliga Sveriges landspastorat, åtskilliga hemman och jordar, kvilka brukas af innehafvaren själ!' eller af en genom honom antagen arrendator. Som tjänsteinnehafvarna af dessa, i allmänhet icke med hus försedda, löningsjordar draga en inkomst, hvilken i regel ej lider någon afbränning genom byggnadsskyldighet, och afkastningens storlek icke heller väsentligen beror af huruvida jordarna utarrenderas på längre eller kortare tid, har kommittén i fråga om dylika jordar ansett lämpligast att från de särskilda boställshafvarna inhämta uppgift om den afkastning af jordarna, de för närvarande faktiskt åtnjuta.

Däremot har det visat sig synnerligen vanskligt att uppskatta afkastningen af de med jordbruk förenade bostadsboställena. Kommittén har emellertid härvid anlitat den utvägen att påkalla eu af boställshafvare och kyrkoråd gemensamt utförd uppskattning af dessa boställens arrendevärden samt för ändamålet utsändt ett frågeformulär, slutande med den frågan: »Under förutsättning att bostället varder utbjudet till arrende på tjugu års tid till den mestbjudande, att, skildt frän prästbostadens hus med trädgård, af arrendatorn brukas, med rätt för denne att af skogen erhålla endast hvad som erfordras för gårdens behof och med förpliktelse för arrendatorn att ansvara såväl för den boställshafvaren nu åliggande nybyggnads- och underhållsskyldigheten å de för jordbrukets behof erforderliga hus som för boställets skatter och onera; hvilket årligt arrende anser Ni då kunna betingas för det utarrenderade bostället?» Den af boställshafvaren och kyrkorådet angifna siffran för arrendebeloppet har införts i kol. 26 af tab. 3, tabellserien A.

Om man jämför den sålunda uppskattade afkastningen vid ett skånskt kyrkoherdeboställe, vid ett uppsvenskt kyrkoherdeboställe och vid ett vanligt komministersboställe och sammanlägger afkastningens belopp med respektive prästers öfriga löneinkomster, måste man ihågkomma, att Inne-

69 Kuuyl. MajUs Nåd. Proposition N:o SS.

villkoren för eu hvar af dem icke oväsentligen olika modifieras genom alldeles olika nybyggnads- och underhållsskyldighet. Med denna afkastnings bruttobelopp skola nämligen de skånska kyrkoherdarna bestrida nybyggnadskostnaden för boställets samtliga hus och underhållskostnaden för prästbostadens hus, de flesta kyrkoherdar i öfra Sverige nybyggnadsoch underhållskostnaderna för eu mindre del af prästbostadens hus, men de flesta komministrar nybyggnads- och underhållskostnaderna för prästbostadens samtliga hus.

Enär boställsafkastningen borde för alla prästerliga tjänsteinnehafvare beräknas under eu och samma förutsättning, nämligen att de samtliga åtnjuta kostnadsfri bostad, har kommittén i förenämnda frågeformulär begärt svar äfven rörande boställshafvarnas kostnader för nybyggnad och underhåll af själfva prästbostadens hus; och hafva de siffror, som beteckna dessa kostnader, införts i kol. 27 af omförmälda tab. 3. Slutligen har i kol. 28 af samma tabell upptagits boställsafkastningens nettobelopp, hvilket uppkommit, då från den i kol. 26 införda bruttoafkastningen afdragits de i kol. 27 upptagna kostnader för boställshafvarens nybyggnadsoch underhållsskyldighet å boställets hus. Om de siffror, som uttrycka boställshafvarnas årskostnader för prästbostadens hus — d. v. s. kostnaderna för dessa hus, i den mån de ej nybyggas och underhållas af församlingarna — äro rätt angifna samt detta är förhållandet jämväl med de siffror, som beteckna boställsafkastningens värde efter afdrag af nybyggnads- och underhållskostnaderna för jordbrukshusen, så skulle siffrorna i kol. 28 angifva det årliga värdet af boställsaf kastningen såsom behållen löneförmån utöfver förmånen af kostnadsfri bostad.

Kommittén vidgår emellertid, att de beräknade siffrorna för boställsafkastningens brutto- och nettobelopp i enskilda fall synas icke tillräckligt noggranna och tillförlitliga — särskild! att de uppgifna kotnaderna för nybyggnad och underhåll ganska allmänt torde vara för lågt beräknade — men kommittén tillmäter icke denna omständighet någon afgörande betydelse, då ingen större praktisk olägenhet däraf torde kunna uppstå. Ingen af ifrågavarande siffror, erinrar kommittén, torde nämligen komma att omedelbart läggas till grund för beslut eller åtgärder rörande lönereglering för den ena eller andra tjänstebefattningen; i hvarje fall, när ett sådant beslut skall framdeles fattas, lära nya uppskattningar, om de anses erforderliga, komma att göras och blifva då helt visst underkastade en efter syftet lämpad grundligare behandling. Däremot har kommittén för åtskilliga beräkningar, som måst utföras, ständigt varit hänvisad till användningen af såväl detaljerade som summariska siffror öfver aflöningsbeloppen, hvarför kommittén ansett lämpligt, att dylika siffror upptoges

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

äfven i tabellverket. Kommittén tillägger, att det utan tvifvel är för allmänheten af stort intresse att på ett ställe finna sammanförda samtliga de siffror, som utvisa afkastningen af de olika inkomsttitlarna och aflöningen i dess helhet.

Den afkastning — verklig eller beräknad — som prästerskapet ecklesiastikåret 1896—97, utöfver fri bostad, åtnjöt af sina boställen, uppgick för bostadsboställen med jordbruk till 1,462,339 kronor 30 öre och för löningsboställen till 441,077 kronor 88 öre, alltså sammanlagdt till 1,903,417 kronor 18 öre. Taxeringsvärdet utgjorde för bostadsboställen med jordbruk 45,514,800 kronor, för dylika boställen utan jordbruk 2,583,200 kronor samt för löningsboställena 10,731,600 kronor eller för samtliga ecklesiastika boställen 58,829,600 kronor. Afkastningen utgjorde i medeltal: af samtliga bostadsboställen med jordbruk 3'2i procent af deras taxeringsvärden och af samtliga löningsboställena 4'it procent af dessas taxeringsvärden. Härvid är dock att märka, att från bostadsboställenas afkastning fråndraga, utom kostnaderna för byggnadsskyldighetens fullgörande å dessa boställen, jämväl skatter och onera, hvilka enligt kol. 24 af tab. 3, tabellserien A, uppgingo till sammanlagdt 354,849 kronor 74 öre. Med tillägg af denna summa motsvarade bostadsboställenas hela afkastning — 1,817,189 kronor 4 öre — 3'99 procent af taxeringsvärdena å berörda boställen. Nu nämnda olika slag af boställen omfatta dock ej all den jord, som blifvit prästerskapet anslagen, i det att ett antal »stom-, annexoch mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen», indragits till prästerskapets löneregleringsfond och, enligt kapitalkontot till rikshufvudboken för år 1896, tillfört fonden en inkomst i arrendemedel af 52,572 kronor 35 öre.

Icke blott genom det jordbruk, som bedrifves å flertalet af prästerskapets boställen äro dessa inkomstgifvande; många boställen lämna äfven en ansenlig afkastning i skogsprodukter och hafva därigenom på olika sätt beredt prästerskapet förmåner.

Nådiga förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari 1894 stadgar, att intill dess ordnad skogshushållning blifvit införd å ecklesiastikt boställe, boställshafvaren må endast till husbehof använda skogen, där ej vidsträcktare rätt blifvit vissa boställshafvare för deras tjänstetid tillerkänd, samt att om virkesafkastningen vid bostället i betydligare mån öfverstiger dess behof af skogsfång, skogen i sin helhet eller lämplig del däraf kan på grund af Kungl. Maj:ts förordnande ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, men att det eljest åligger boställshafvaren att, med iakttagande af vederbörligen fastställd hushållningsplan, bevaka och sköta skogen, i hvilken

71 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86'.

senare händelse han äger att, efter det vissa kostnader, såsom för skogsindelning och skogsstatens öfriga arbeten till skogsskötsel]^ främjande, blifvit gnidna, bekomma viss andel af behållna försäljningsmedlen för den ordinarie afkastningen, i vissa undantagsfall hela behållningen af skogsafkastningen (19, 20 och 28 §§). Där ej för särskilda fall — såsom med hänsyn till sättet för boställets tillkomst genom köp eller gåfva — annorlunda är stadgadt, ingå de behållna skogsmedel, som ej disponeras till boställshafvarens förmån, till prästerskapets löneregleringsfond. Härifrån göres dock undantag för sådan skogstillgång, som vid upprättande af skogshushållningsplan finnes böra afverkas genom s. k. berednings- och rensningshuggning och icke kan anses tillhöra skogens ordinarie afkastning eller erfordras för boställets behof eller för församling åliggande kyrkoeller [»rastgårdsbyggnad. Behållna försäljningsmedlen för sådan skogstillgång — s. k. extra skogstillgång —- likasom under vissa förhållanden för skog, som blifvit genom eld eller storm eller eljest skadad å sådant boställe, för hvilket fullständig skogsindelning eller interimshushållningsplan ännu ej upprättats, ingå till de ecklesiastika boställenas skogsfond, hvars ändamål är att bekosta nödiga skogsindelnings- och skogsodlingsarbeten å sådana boställen, hvilkas egen skogsafkastning utöfver husbehofvet är så ringa, att den icke förslår till betäckande af kostnaderna för omförmälda arbeten (22, 23 och 26 §§ ib.).

Skogsförsäljningsmedel, som tillfalla boställshafvarna, fördela sig mycket ojämnt på olika år, om man afser tidpunkten för de influtna medlens utanordning. De i skogshushållningsplanen utöfver husbehofvet beräknade årshyggena uttagas nämligen i allmänhet icke hvarje år, utan periodvis för flera år i sänder. Häraf följer, att boställshafvarens andel af de behållna skogsförsäljningsmedlen kommer honom till hända ofta lång tid efter förloppet af det ecklesiastikår, till hvars beräknade skogsafkastning det sålda virket hör. Det skulle därför, på sätt kommittén anmärker, hafva varit ytterligt vilseledande, om såsom inkomst af skog för ecklesiastikåret 1896—97 redovisats just de belopp, som under detta år levererats till boställshafvarna, enär utanordning af skogsförsäljningsmedel ofta innefattar uppbörd för flera års afverkning.

På det att hvarje boställshafvares inkomst af skogsmedel skulle kunna för ett visst år angifvas med ett belopp, som i någon mån motsvarade hvad å detta år rätteligen belöpte, har kommittén funnit det vara nödvändigt att utfinna ett medeltal för åtminstone fem ecklesiastikår och fördenskull låtit utarbeta samt i en särskild tabellserie B sammanföra, utom andra uppgifter om skogsafkastningen å ifrågavarande boställen, medeltalsvärden för den ecklesiastika femårsperioden 1891—96 af boställshaf-

72 Anslag från ecklesiastika fonder.

KungL Majits Nåd. Proposition N:o 88.

varna tillkommande skogsmedel. De siffror, som beteckna nämnda värden, hafva införts i kol. 8 af tab. 4, tabellserien A.

Utöfver hvad som erfordrades till fyllande af boställshafvarnas behof af ved samt af byggnads-, stängsel- och slöjdvirke m. m. lämnade skogshushållningen å prästerskapets boställen — i enlighet med den sålunda verkställda beräkningen — boställsliafvarna en kontant inkomst för ecklesiastikåret 1896—97 af 107,131 kronor 16 öre. Då vid löneregleringarna inkomst af skog icke upptogs såsom ailöningsfillgång för prästerlig beställning, hafva de skogsmedel, åtskilliga tjänsteinnehafvare sålunda uppburit, utgjort ett opåräknadt, tillskott till den fastställda lönen. Men endast undantagsvis torde, såsom kommittén erinrar, en boställshafvares andel af behållna skogsförsäljningsmedel hafva räckt till för att utfylla den brist i hans vid löneregleringen beräknade lön, som uppstått i följd af markegångsprisernas fall.

'bill boställsafkastning har kommittén äfven hänfört ersättning, som af boställshafvare tillgodo nj utes med anledning däraf, att en del af boställets mark eller någon af de till bostället hörande »härligheter» öfverlåtits till annan, såsom t. ex. när jord genom afsöndring eller expropriation frånskilts ett bostadsboställe, när därifrån försålts sten, grus, torf eller dylikt, när rätt till jakt, fiske eller vattenfall upplåtits, när intrång eller olägenhet vid boställets brukande tillfogats boställshafvaren o. s. v. I dylika fall plägar godtgörelse beredas boställshafvaren på det sätt, att antingen ett penningkapital en gång för alla lämnas eller årlig afgäld till boställshafvaren utgöres, allt i enlighet med vederbörande mjmdighets bestämmande. Ersättningskapitalet ställes vanligen under förvaltning af församlingens kyrkoråd, domkapitlet eller till äfventyra annan lokal myndighet, med rätt för boställshafvaren att uppbära den årligen utfallande räntan. I ersättning därför att jord eller rättigheter af olika slag sålunda upplåtits från bostadsboställen hafva ganska afsevärda belopp kommit prästerskapet till godo, för hvilka redovisats i kol. 7 af tab. 4, tabellserien A. Ecklesiastikåret 1896—97 utgjorde summan 100,656 kronor 49 öre.

Bland lönetillgångar för kyrkoherdar och komministrar äro till sist att nämna anslagen från en del fonder, särskildt prästerskapets löneregleringsfond.

Denna senare fond är bildad med tillämpning af den i § 9 af 1862 års förordning uttalade grundsatsen, att sådana inom en församling befintliga aflöningstillgångar, som icke äro bostadsboställen eller utgöra församlingsafgifrer eller tillkommit genom donation eller anskaffats af församlingen själf, må, när de icke vidare äro behöfliga för aflöning af prästerskapet inom församlingen, kunna användas till att bereda annan för-

73 Kung!. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 88.

samlings prästerskap anständig bärgning. Genom nådigt bref till kammarkollegium och statskontoret den 14 februari 1868 lämnades föreskrifter angående förvaltningen af de medel, som blifvit eller blifva från vissa prästerliga beställningar afskira, men icke till statsverket indragna. Dessa medel skulle uppsamlas i en särskild för ändamålet bildad fond, benämnd prästerskapets löneregleringsfond, hvilken förvaltas af statskontoret.

Åt prästerskapet beviljade anslag från såväl löneregleringsfonden som andra af statskontoret förvaltade ecklesiastika fonder — Ramsele pastorsboställes skogsförsäljningsmedels fond, Älfdals pastorats regleringsfond, Brunskogs församlings aflöningsfond och Fryksände pastorats regleringsfond — hafva införts i kol. 11 af tab. 4, tabellserien A. Från samtliga fonderna utgick till prästerskapet för ecklesiastikåret 1896—97 en summa af 187,568 kronor 74 öre. Denna summa understiger hvad enligt de hos statskontoret förda räkenskaperna utgifvits från löneregleringsfonden såsom aflöningsfyllnad och lönetillökning för år 1896, eller 216,792 kronor 98 öre. Kommittén upplyser, att anledningen därtill är att söka — utom i till äfventyrs mindre noggranna uppgifter från prästerskapet, hvilka man dock försökt att kontrollera och beriktiga efter berörda räkenskaper — i följande förhållande.

Under det att kommittén vid uppgörande af sitt tabellverk i allmänhet afsett att så noga som möjligt återgifva de faktiska förhållandena, har dock afvikelse därifrån gjorts i afseende å sådana församlingar, där de jämlikt 1862 års förordning fastställda löneregleringarna ännu icke under ecklesiastikåret 1896—97 varit tillämpade, utan aflöningen fortfarande utgått enligt konvention eller äldre författningar. För dessa församlingar hafva nämligen, med ledning af löneregleringsresolutionerna samt med tillhjälp af mantals- och taxeringslängder, till någon del af prästerskapet själft men hufvudsakligen inom kommittén uppgjorts beräkningar, huru afgifterna till prästerskapet och dessa afgifters fördelning på olika beskattningsföremål skulle hafva gestaltat sig, därest vederbörande resolutioner varit tillämpade inom de särskilda församlingarna under nyssnämnda ecklesiastikår. Denna afvikelse från det vanliga förfarandet vid bearbetningen af det statistiska materialet har påkallats såväl af det kommittén gifna uppdraget att utreda den på nu gällande löneregleringar grundade skattskyldigheten till prästerskapet som af behofvet att, för åstadkommande af jämförelse mellan de olika församlingarna i afseende å berörda skattskyldighet, hänföra alla de för en sådan jämförelse erforderliga uppgifterna till samma lönesystem, nämligen det som infördes genom åberopade förordning. Antalet församlingar, för hvilka förenämnda beräkningar verkställts och där lönerna under omförmälda ecklesiastikår utgingo efter den

Bill. till Rikul. Prot. 1808. 1 Samt. 1 Afd. 60 Häft. 10

Öfversikt öfver lönemedlen för kyrkoherdar och komministrar.

74 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

äldre lagstiftningens principer, utgjorde 192, däraf de flesta eller 41 i Linköpings stift. Beträffande dessa församlingar hafva icke blott tionde och andra afgifter utan äfven aflöningsförmånerna i öfrigt upptagits till de belopp och i de poster, med hvilka de bort utgå, om den nya löneregleringen varit tillämpad. Således har anslag från löneregleringsfonden, som till en prästerlig tjänst varit anvisadt endast för den tid, under hvilken den gamla lönekonventionen ägde bestånd, blifvit uteslutet från tab. 4, enär denna tabell är uppgjord just under förutsättning af den gamla lönekonventionens upphörande.

I det dubbla syftet att förstärka prästerskapets löneregleringsfond och förbättra de svagast aflönade kyrkoherdarnas och komministrarnas aflöningsförhållanden har Kungl. Maj:t utverkat medgifvande från Riksdagens sida, att under en tid af fem år från och med år 1900 finge från de ecklesiastika boställenas skogsfond till prästerskapets löneregleringsfond årligen öfverföras ett belopp af 25,000 kronor att användas såsom lönetillskott åt svagt aflönade prästmän. Kommittén framhåller, hurusom utgifterna från prästerskapets löneregleringsfond till aflöningsfyllnad och lönetillökning under senare tiden afsevärdt vuxit. Under det att nämligen dessa utgifter jämlikt statskontorets räkenskaper för år 1899 utgjorde 297,235 kronor 46 öre, belöpte de sig för år 1900 till 405,512 kronor 1 öre och för år 1901 till 463,412 kronor 21 öre.

A de olika titlar, hvarunder lönemedlen för kyrkoherdar samt komministrar och med dem likställda präster sålunda blifvit redovisade, uppgingo för ecklesiastikåret 1896—97 ifrågavarande aflöningsförmåner —

utöfver bostadsförmånen — till följande värden:

Statsanslag......................... kronor 210,611: 56

Församlingsbidrag........................................................ » 5,547,039: 34

Enskildas anslag och afkastningen af donationer » 53,242: 87

Boställsmedel................................................................ » 2,111,204: 83

Anslag från ecklesiastika fonder.................. »_187,568: 74

Summa kronor 8,109,667: 34.

I medeltal för hela riket bidrogo församlingarna ecklesiastikåret 1896—97 med 68'40 procent af hela aflöningen, hvarjämte enskildas anslag och afkastningen af donationer äfvensom boställsmedlen, med undantag af löningsboställenas afkastning, utgjorde 21'25 procent. Prästerskapets gemensamma aflöningstillgångar — nämligen statsanslag, afkastningen af löningsboställena och anslag från ecklesiastika fonder — uppgingo å andra sidan till 10‘35 procent. Till följd af de under år 1901 verkställda utdelningarna från prästerskapets löneregleringsfond hade proportionerna förändrats till

Kungl. Maj-Ja Nåd. Proposition N:o SS.

respektive 66'ög, 20'G8 och 12‘7G procent. Löneregleringsfonden ensam bidrog sistnämnda år med 4'94 procent. Men i fråga om åtskilliga af de tjänster, hvilkas innehafvare år 1901 uppbaro tillskott från samma fond, voro procenttalen betydligt högre och uppgingo i vissa fall till 50 procent af aflöningen och därutöfver.

För att såvidt möjligt fullständigt angifva prästerskapets i de tern- Prometunner. toriella församlingarna inkomster återstår att redogöra för prostarfvodena.

Såsom ersättning för sina ämbetsgöromål hafva prostarna af ålder ägt uppbära någon del af tionden, hvilken ersättning benämnes prostetunna. Denna rätt blef dem icke beröfvad vid tiondens partiella indragning till kronan under Gustaf I och har sedermera tid efter annan tillförsäkrats dem. Prosteturmorna hafva, såsom en afkortning å kronotionden, i gamla Sverige merendels utgått med en tunna spannmål för hvarje till kontraktet hörande församling. Men i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän har nämnda spannmål städse utgått till vederbörande prostar af kyrkans tionde eller af kyrkans inkomster i öfrigt, där densamma ej uppbar någon tionde. De 184 prostarna i riket ecklesiastikåret 1896—97 uppburo då prostetunnor till ett värde af 26,849 kronor. Statsverket betalar numera godtgörelse för prostetunnorna i enlighet med nådiga förordningarna angående förändring af grundräntor och kronotionde den 23 juli 1869 samt angående afskrifning af den från viss jord inom Skåne m. fl. provinser utgående kyrkotionde den 14 oktober 1898.

Oftanämnda ecklesiastikår 1896—97 åtnjöt alltså prästerskapet i de £<«»%« territoriella församlingarna aflöningsförmåner — utöfver fri bostad —till '\ttftLL ’ ett värde af sammanlagdt 8,136,516 kronor. Härtill torde dock rätteligen fsmetade. böra läggas 354,849 kronor 74 öre, hvilket belopp, utgörande skatter och onera för bostadsboställeu med jordbruk, afdragits vid beräknande af dessa boställens afkastning. A andra sidan bör icke förbises, att, utom vanliga skatter och onera, åtskilliga andra obligatoriska utgifter till icke alltför obetydliga belopp drabba det ordinarie prästerskapet. De viktigaste af dessa utgifter kan jag här endast antyda, såsom 2 procent å lönen i årsafgift till prästerskapets änke- och pupillkassa, afgifter till enskilda kassor för pensionering af änkor och barn äfvensom för beredande af understöd åt fattiga obefordrade prästmän, samt kostnader för det extraordinarie prästerskapets aflöning.

Af förberörda summa 8,136,516 kronor belöpte: å Uppsala stift... kronor 942,273 å Västerås stift ., kronor 634,065

» Linköpings » ... » 802,303 » Växjö » ... » 503,698

» Skara » ... » 673,179 » Lunds » ... » 1,482,082

» Strängnäs » ... » 611,000 » Göteborgs » ... » 741,666

76 Kling!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

å Kalmar » Karlstads » Härnösands

stift .. kronor 227,123 » ... * 430,232

» ... » 782,220

å Visby stift » Stockholms stad .

kronor 152,615 » 154,060

F%nemecUenf Huru de för kyrkoherdar samt komministrar jämte vederlikar under mellan */r*o-eeklesiastikåret 1896—97 tillgängliga lönemedlen — utgörande, såsom jag komministrarny^oen nämnt, 8,109,667 kronor — voro mellan dem fördelade, framgår

m. fl.

»präster-

Kyrkoherde-

löner.

af hvad kommittén i fortsättningen af sin utredning angående skåpets nuvarande aflöningsförhållanden» vidare meddelar.

Omförmälda summa bildade det ekonomiska underlaget för 1,368 kyrkoherdebeställningar med aflöningsförmåner till ett värde af 6,441,517 kronor samt för 957 komministraturer eller med dem likställda tjänster, vid hvilka inkomsterna uppgingo till ett värde af 1,668,150 kronor.

Medelbeloppet för en kyrkoherdelön var 4,709 kronor; men vid de särskilda beställningarna voro fästade aflöningsförmåner af mycket olika värde. Skillnaden mellan land och stad verkade därhän, att medellönen för kyrkoherde i landspastorat var endast 4,544 kronor, under det att den för kyrkoherde i stadspastorat. var 6,667 kronor. Jämföras de särskilda stiften med hvarandra, framträda äfven ganska betydande växlingar. Medellönen var sålunda — om Stockholms stad undantages — högst i Lunds stift med 5,796 kronor, i Härnösands stift med 5,507 kronor, i Göteborgs stift med 5,096 kronor och i Karlstads stift med 4,926; medelstor i Västerås stift med 4,637 kronor, i Strängnäs stift med 4,462 kronor, i Uppsala stift med 4,429, i Linköpings stift med 4,193 kronor och i Skara stift med 4,042 kronor; samt lägst i Kalmar stift med 3,886 kronor, i Växjö stift med 3,712 kronor och i Visby stift med 3,264 kronor.

Fortsättas jämförelserna och ställas mot hvarandra löneförhållandena inom särskilda pastorat, visa sig ännu större olikheter. Högsta lönen uppbars af kyrkoherden i Skellefteå pastorat af Härnösands stift med 14,206 kronor och den lägsta -— om hänsyn ej tages till prebendepastoraten — af kyrkoherden i Lönnberga pastorat af Linköpings stift med 2,054 kronor.

efter inkomsternas storlek var för hela riket: 28 beställ-

____med löner under 2,500 kronor, 140 med 2,500—2,999 kronor, 205

med 3,000—3,499 kronor, 203 med 3,500—3,999 kronor, 191 med 4,000 —4,499 kronor, 140 med 4,500—4,999 kronor, 190 med 5,000—5,999 kronor, 120 med 6,000—6,999 kronor, 83 med 7,000—7,999 kronor, 26 med 8,000—8,999 kronor, 19 med 9,000—9,999 kronor, 18 med 10,000 —11,999 kronor, 5 med 12,000—14,206 kronor. De båda löneklasserna 3,000—3,499 kronor och 3,500—3,999 kronor, tillhopa omfattande 408

Fördelningen

Kupgl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 88. 77

beställningar, voro således de jämförelsevis talrikaste; 168 löner uppnådde icke 3,000 kronor.

För komministrarna var medellönen: i hela riket 1,743 kronor, å lands-Kom}^“ter*' bygden 1,593 kronor och i stad 2,880 kronor. Beträffande komministerslönerna inom de särskilda stiften hade följande stift att uppvisa de högsta medeltalen: Lunds stift med 2,513 kronor, Göteborgs stift med 2,002 kronor, Västerås stift med 1,997 kronor och Härnösands stift med 1,948 kronor. För öfrigt voro växlingarna ej synnerligen stora, enär medeltalen i fråga om de andra stiften höllo sig mellan 1,715 och 1,412, hvilket sistnämnda tal betecknar medellönen inom Visby stift. Förste komministern i Lund var, bland komministrar, rikligast aflönad, i det att hans inkomster uppgingo till 7,589 kronor. Den lägsta komministerslönen, hvilken utgjorde 402 kronor, uppbars af komministern i Sorunda pastorat af Strängnäs stift. Med afseende å sistnämnda löns låga belopp upplyser kommittén, att komministersbostället i Sorunda ansetts medföra en årlig förlust af 675 kronor.

I stort sedt fördelade sig komministerslönerna sålunda: 125 löner under 1,200 kronor, 89 å 1,200—1,299 kronor, 119 å 1,300—1,399 kronor,

111 å 1,400—1,499 kronor, 74 å 1,500-1,599 kronor, 66 å 1,600-1,699 kronor, 58 å 1,700—1,799 kronor, 52 å 1,800—1,899 kronor, 34 å 1,900 —1,999 kronor, 107 å 2,000—2,499 kronor, 57 å 2,500-—2,999 kronor,

36 å 3,000—3,499 kronor, 16 å 3,500—3,999 kronor samt 13 å 4,000—

7,589 kronor. De jämförelsevis flesta lönerna — 230 till antalet — tillhörde klasserna å belopp mellan 1,300 och 1,500 kronor; 584 understego 1,700 kronor.

Granskas löneregleringarnas resultat med hänsyn till inkomsterna för ^vtrUiga prästerskapet i dess helhet — icke för enskilda tjänsteinnehafvare — fram- laner. ställer sig detta resultat såsom ganska gynnsamt. Men beträffande innehafvarna af särskilda prästerliga beställningar hafva förhållandena utvecklat sig mycket olika. Tagas alla motsvarande kyrkoherdar i hvar sin grupp, visar sig, att aflöningen för kyrkoherdarna ökats med 9'1 procent utöfver hvad som för dem vid regleringarna beräknats. Komministrarna hafva däremot samfälldt fatt vidkännas en löneminskning med 3‘3 procent. Inom enhvar af de särskilda tjänsteklasserna framträda återigen skiljaktigheter.

För kyrkoherdarna hafva i 552 pastorat lönerna minskats och i 813 pastorat ökats; antalet pastorat, där löneminskning för komministrarna inträdt, var 616 och, där lönerna ökats, 293.

Kommittén fäster uppmärksamheten därå, att med det system för lönernas bestämmande, som infördes antingen på grund af uttrycklig föreskrift i 1862 års förordning eller genom en utvidgande tillämpning åt

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

samma förordning, förändringar uti de beräknade lönebeloppen i själfva verket måste hafva varit att förvänta. Af största betydelse därvid var, att de mest afsevärda lönemedlen, nämligen församlingsafgifterna, voro underkastade förändringar så tillvida, som lönepersedlarnas penningvärde berodde af de växlande markegångsprisen, samt att i de pastorat, där tantiemesystemet var infördt, vissa afgifter ökades i proportion till skatteförinågan hos en del beskattningsföremål. Berörda omständigheter, yttrar kommittén, kunde ju icke annat än medföra en förskjutning af löneförhållandena, om ock rubbningarna helt visst varit större, än man kunnat förutse.

idJaflöningaS Beträffande det extraordinarie prästerskapets aflöning innehåller kyrkobeslrides af lagen i 24 kap. 29 §, att en kyrkoherde eller kapellan, till hvilkens biprättétkap™ träde vid gudstjänstens uppehållande en extraordinarie prästman blifvit förordnad, skall »vedergälla honom med kost och lön, som de antingen själfve sins emellan öfverenskomma, eller biskopen med kapitlet mäter och tycker rätt vara». I stället för dessa överenskommelser mellan hvarje enskild tjänsteinnehafvare och hans biträde blefvo emellertid så småningom i åtskilliga stift föreningar angående adjunkters och vikariers aflöning ingångna mellan stiftens samtliga präster på de allmänna prästmötena. Ett sådant tillvägagående blef slutligen föreskrifvet för hela riket genom nådiga cirkuläret till konsistorierna den 14 september 1839, hvarigenom domkapitlen anbefalldes att i de stift, där överenskommelser i afseende på adjunkternas lönevillkor ännu icke blifvit träffade, vid blifvande prästmöten söka åstadkomma en dylik reglering, afpassad efter dessa tjänstemäns behof och göromål.

När därefter förordningen angående allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 utfärdades, hade däri äfven meddelats några bestämmelser, som afse det extraordinarie prästerskapets aflöning. Sålunda stadgar § 1, att lönerna för det ordinarie prästerskapet böra så beräknas, att det extraordinarie kan, såsom hittills, af det ordinarie aflönas; och skall enligt § 12 minimum af det aflöningsbelopp, som, förutom bostad och fri föda, bör vice pastorer och adjunkter tillerkännas, äfvensom den ersättning, hvartill de äro berättigade, då omständigheterna föranleda, att bostad och föda in natura icke lämpligen kunna ifrågakomma, i vanlig ordning — d. v. s. på prästmöte — bestämmas i spannmål att utgå efter tioårig markegång.

Emellertid har man inom de flesta stift sökt åstadkomma en fullständigare reglering af det extraordinarie prästerskapets aflöning, än hvartill stadgandena i 1862 års förordning gifva anledning. Den grundsats för ifrågavarande lönereglering, som först gjorde sig gällande, innebar, att

Kung!. Maj:t,s Nåd. Proposition N:o 88.

adjunktslönerna skulle utgå med olika belopp efter inkomsten vid den ordinarie befattningen; och blefvo för sådant ändamål de prästerliga lägenheterna indelade i liera klasser. Från början af 1880-talet har en annan grundsats för adjunktsaflöningen småningom börjat vinna tillämpning, i det att adjunkterna ansågos böra åtnjuta lön i olika lönegrader efter tjänsteålder, oberoende af om de voro anställda hos en mer eller mindre väl allönad ordinarie, men skulle ordinariens bidrag till adjunktsaflöningen utgöras endast i förhållande till de med hans tjänst förenade inkomster, vare sig adjunkten ägde uppbära lön i lägsta eller högsta lönegraden. Denna senare anordning fordrar inrättandet af en för stiftets präster gemensam kassa, hvilken antingen mottager hela det bidrag, ordinarien är skyldig att vid anlitande af tjänstebiträde erlägga, och sedan till vederbörande adjunkt utbetalar den honom efter tjänsteåldern tillkommande lönen, eller ock uppbär endast öfverskottet af ordinariens bidrag utöfver hvad som tillkommer adjunkten, för att med detta öfverskott fylla den brist i adjunktsaflöningen, som på andra håll kan uppstå.

En adjunktslön har mycket olika värde i de särskilda stiften, vare sig man jämför de lägsta löner, som utgå i hvarje stift, eller de högsta lönerna i de stift, där flera lönegrader äro bestämda. Lägsta adjunktslönen, af kommittén beräknad efter medeltalet af medelmarkegångsprisen för åren 1867—1896, växlade mellan 134 kronor i Kalmar stift och 462 kronor i Göteborgs stift samt, beräknad efter medelmarkegångspriset för år 1900, mellan 137 kronor i Kalmar och 427 kronor i Göteborgs stift. Högsta adjunktsiönen var minst i Linköpings stift med 400 kronor samt störst i Härnösands stift med 886 kronor för perioden 1867—1896 och med 805 kronor för år 1900. Medelvärdet för hela riket var för lägsta adjunktsiönen 356 kronor under perioden 1867—1896 och 333 kronor för år 1900 samt för högsta lönen respektive 554 och 518 kronor.

Ersättning för pastoralvård utgår i vissa stift med ett för alla pastorat i stiftet lika belopp spannmål, utöfver den vederbörande tillkommande adjunktsiönen, i några stift efter pastoratets folkmängd och i de öfriga stiften efter ordinarie pastors inkomster.

För det fall att fri bostad och fritt vivre icke lämpligen kunna utgå in natura, har enligt kommittén meddelade upplysningar i alla stift såsom ersättning därför blifvit fastställdt ett visst belopp spannmål, utom i Göteborgs stift, där ersättningen omedelbart bestämts i penningar. Denna ersättning utgjorde 490 kronor i medeltal för perioden 1867—1896 och 521 kronor för år 1900; den var minst i Visby stift med respektive 326 och 309 kronor samt högst för Härnösands stift med respektive 633 och 575 kronor.

80 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Vid en extraordinarie prästmans förflyttning från en tjänstgöringsort till en annan bestrides väl i allmänhet ersättningen för resekostnaderna af den, till hvilken tjänstebiträdet missiveras, men i vissa stift af adjunktskassan.

Skjuts i ämbetsärenden lämnas i regel af tjänsteinnehafvaren i alla de fall, då sådan ej tillhandahålles af den, som påkallar den prästerliga förrättningen. Kommittén upplyser, att när skjutsen ej utgick in natura, betalades den antingen »efter räkning» (Skara stift), eller med belopp som af domkapitlet bestämdes »efter områdets beskaffenhet» (Strängnäs stift), eller med 50—100 kronor (Växjö stift), eller med 75 kronor (Karlstads stift), eller med 50 kronor till adjunkt och 75 kronor till vice pastor (Visby stift), allt för år räknadt.

Viktigare inom riksdagen väckta förslag till ändring i prästerskapets nuvarande aflöningsförhållanden.

De löneregleringar, som uppgjordes i enlighet med 1862 års förordning, skulle jämlikt § 6 i samma förordning vara gällande under en tid af femtio år, räknadt från den efter hvarje lönereglerings fastställande näst inträffande första maj, oberoende af huruvida regleringen då kunde tillämpas eller icke. Större delen af dessa löneregleringar erhöll kunglig fastställelse under 1860-talet; och är den tidigast utfärdade resolutionen meddelad den 18 december 1863. De flesta regleringarna upphöra således att gälla under tiden 1914—20, då 963 regleringar af 1,365 förfalla. Antalet utlöpande regleringar är störst år 1920, eller 222, samt minst åren 1930 och 1942, då hvarje år blott 1 förfaller; åren 1935—41 utlöper icke någon. År 1942 upphör den sista af de på grund af 1862 års förordning verkställda löneregleringarna att gälla.

Redan under nittonde seklets sista årtionde väcktes inom riksdagen förslag om vidtagande af åtgärder i syfte att förbereda den lagstiftning, som ansågs böra träda i stället för 1862 års förordning. Hvad som emellertid i första hand uppkallade reformsträfvandena var icke de erkända bristerna i lönesystemet, utan den alltmer öfverklagade tungan och ojämnheten i beskattningssystemet. Skattskyldigheten till prästerskapet var nämligen fortfarande i det väsentliga bestämd efter samma grunder som under den katolska tiden: jordbruket hade då att uppbära den hufvudsakliga

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 88.

tyngden af de ganska dryga bidragen till prästernas aflöning, och härutinnan hade någon väsentlig förändring icke blifvit gjord. På andra områden af skatteväsendet hade däremot i senare tider lindring i ganska stor omfattning eller fullständig utjämning ägt rum. Sålunda hade genom nådiga kungörelsen den 5 juni 1885 — däri stadgades bland annat, att ränta och kronotionde å hemman eller lägenhet i kronans jordeböcker och räkenskaper skulle sammanföras till en summa under benämning grundskatt — föreskrifvits, att nedsättning med trettio procent uti den kronan behållna grundskatt å flertalet hemman och lägenheter skulle äga rum från och med år 1886. Därefter stadgades genom lagen den 2 december 1892, att återstoden af grundskatten skulle afskrifvas under loppet af tolf år, räk. nadt från och med är 1893.

Vid 1896 års riksdag fäste också en motionär inom andra kammaren;s9« år, rikt- (motion n:o 52) uppmärksamheten på detta förhållande samt framhöll, da9‘ hurusom billighet och rättvisa syntes tala för att den jorden åliggande, till prästerskapets aflöning utgående tionden, hvilken hade enahanda ursprung som kronotionde^ blefve liksom denna afskrifven, helst prästerskapets tionde i många landsorter vore en ganska tung börda, som ej utan stor möda kunde af ägarna till tiondeskyldig jord betalas. Beträffande afskrifning af nu ifrågavarande tionde ansåg motionären, att Riksdagen borde fatta beslut, så snart nödig utredning om dess belopp hunnit verkställas och oberoende af den nya reglering af prästerskapets löneförmåner, som af motionären jämväl ifrågasattes. För genomförande af ett sådant beslut måste af Riksdagen medel anvisas till prästerskapets aflöning och anslag för ändamålet i riksstaten uppföras. Då statskyrkans präster enligt motionärens åsikt ej kunde betraktas annat än som statens tjänstemän, vore det ej olämpligt, att de, liksom öfriga dylika tjänstemän, erhölle sin aflöning af staten, helst statens förvaltnings- och ordningsfrågor vore i mycket beroende af prästens tjänstebefattning. Det kunde ej heller med skäl sägas, att den egentliga själavården vore en församlingens ensak, som det ankomme uteslutande på henne att uppehålla, ty våra gudstjänster vore offentliga och hvilken person som så önskade ägde tillträde till dem. Själavården vore ej mera en församlingens ensak än folkskolebildningen, som staten längesedan funnit vara en för hela riket viktig angelägenhet, och hvartill Riksdagen därför anvisat betydliga medel, så att till folkskollärarnas aflöning nu årligen af staten utbetaltes öfver fyra millioner kronor. Enligt motionärens beräkningar motsvarade sistnämnda summa ungefärligen det belopp, som staten skulle få årligen utgifva till prästerskapets aflöning, därest afskrifning af den å jorden hvilande, till samma aflöning nu utgående tionden beslötes. I sammanhang med en sådan förändring

Bill. till Rilcsd, Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Haft. It

82 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

som den nu antydda borde enligt motionärens mening alla till prästerskapet utgående personliga afgifter kunna vid en ny lönereglering borttagas. Om prästerna finge sin aflöning af staten, skulle en sådan anordning jämväl leda till en allmän skattelindring inom pastoraten, till fromma ej allenast för de skattskyldiga, utan äfven för prästerskapet själft, som därigenom komme att undgå de hårda omdömen, hvilka nu ofta hördes, då prästerna infordrade de personliga afgifterna och ansåge sig ej böra efterskänka dem. Vid den ifrågasatta utredningen borde dessutom äfven komma under ompröfning, huruvida möjligt vore att bereda pension åt sådana präster, som af sjuklighet eller ålderdom ej förmådde uppehålla sin tjänstebefattning, och om icke med 1 därtill kunde beredas dels därigenom, att prästerskapet ålades att till pensioneringen årligen betala en viss procent af sina löneinkomster, och dels på det sätt, att något tillskott af statsmedel för ändamålet anvbadas. Motionären hemställde till sist om skrifvelse till Kungl. Maj t med anhållan:

a) »att Kungl. Maj:t täcktes, så fort ske kan, låta utreda myckenheten af den tionde, som nu af tiondeskyldig jord utgår till präster.-kapets i riket aflöning, och det belopp i penningar, denna tionde motsvarar efter medelmarkegångspriset för de senaste tio åren 1886—1895 och i följd däraf utgår till prästerskapets aflöning i hvarje pastorat, och hvad summan af denna tionde utgör för hela riket, samt sedan med första möjliga, men senast till 1898 års rik-dag, dels afgifva förslag till afskrifning af denna tionde på enahanda sätt som med de å jorden hvilar.de grundskatter ägt rum och under loppet af 10 år med 10 procent årligen, dels föreslå det belopp, som Riksdagen bör anvisa och som mot tionden svarar, att utgå till prästerskapets aflöning, antingen sålunda, att det betalas omedelbart till prästerna mot motsvarande minskning i de afgifter, som utgöras till dem af tiondeskyldig jord, eller ock utgår såsom lindring till ägarna af sådan jord för den tid nu skedda löneregleringar gälla; allt i syfte att, när tiden för nu gällande löneregleringar tilländagått och tiondens hela afskrifning ägt ruin, staten skall öfvertaga hela det belopp till prästerskapets aflöning, som hittills utgått därtill af tiondeskyldig jord»;

b) >att Kungl. Maj:t täcktes, om så lämpligen kan ske, i sammanhang med i mom. a) omförmälda utredning, n en eljest för sig, låta upprätta förslag till lönestat för prästerskapet i riket, afsedd att gälla från och med 1912 och att tillämpas i hvarje pastorat från de tider, då nuvarande löneregleringar där upphöra, samt att denna lönestat må upptaga bestämdt belopp för hvarje prästerlig tjänstebefattning»;

c) »att utredningen till denna lönestats uppgörande jämväl må omfatta, huruvida förefintliga boställen lämpligen böra efter uppskattning

83 Kungl. Maj:tx Nåd. Proposition AV/ 88.

och mot, afdrag på lönen för tjänsteinnehafvaren bibehållas eller endast bostad med trädgårdsland åt honom upplåtas, och boställena öfverlämnas till pastoraten mot viss afgift eller för statsverkets räkning utarrenderas, samt att Kungl. Maj:t ville, så fort ske kan, för Riksdagen föreslå dels de förändringar ej mindre i kungl. förordningen af den 11 juli 1862 om ordnande af prästerskapets aflöning än ock i öfriga frågan berörande lagrum, dels äfven de villkor, som kunna finnas nödiga för statens öfvertagande af aflöningen till rikets prästerskap såsom till öfrige statens tjänstemän; samt»

d) »att äfven förslag till pensionsstat för prästerskapet må uppgöras på här ofvan angifna grunder, i syfte att de prästmän, som af sjuklighet eller ålder ej förmå behörigen uppehålla sina tjänster, skola erhålla sådan.»

Med anledning af denna motion yttrade sammansatta stats- och lagutskottet i utlåtande n:o 13, att då motionären vid framställandet af förevarande förslag utgått från den synpunkt, att prästerskapets aflöning, som dittills inom svenska kyrkan städse utgjorts af vederbörande församlingar, borde öfvertagas af staten, en sådan anordning enligt utskottets mening antagligen skulle hafva till följd, att tillsättningen af alla prästerliga tjänster öfverginge till staten, hvithet vore af djupt ingripande betydelse och skulle medföra en fullständig omgestaltning af förhållandet mellan stat och kyrka samt mellan församling och dess prästerskap. I samma mån som statens inflytande på kyrkan därigenom skulle ökas, komme prästerskapet att ställas oberoende af vederbörande församlingar och deras önskningar. Då utskottet hölle före, att utvecklingen i detta hänseende ingalunda borde gå i den riktning, hvartill genomförandet af motionärens omförmälda förslag skulle leda, hade utskottet, som jämväl tagit hänsyn till den betydliga ökning i statsbudgeten, som däraf skulle påkallas, funnit sig icke böra förorda en framställning till Kungl. Maj:t om utredning och förslag beträffande afskrifning af tertialtionden, i syfte att staten skulle öfvertaga den däraf till prästerskapet utgående aflöningen. I följd däraf hade utskottet jämväl funnit sig förhindradt att upptaga motionärens i samma syfte gjorda yrkande om upprättande af förslag till lönestat, för prästerskapet, och ej heller syntes framställningen beträffande prästerskapets pensionering under sådana förhållanden böra till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Ehuru utskottet sålunda icke kunnat till bifall förorda ifrågavarande motion, ville utskottet dock Erkänna, att däruti berördes ämnen, som vore värda synnerlig uppmärksamhet. Särskild! hade de enligt bestämmelserna i 1862 års förordning upprättade regleringarna af prästerskapets löner visat sig under nuvarande förhållanden

84 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

innebära anmärkningsvärda ojämnheter såväl beträffande fördelningen af utskylderna som ock med afseende å beloppen af de för vederbörande präster bestämda aflöningar. Därför borde ock, enligt utskottets mening, då tiden för nu gällande löneregleringar ginge till ända, i viss mån förändrade grunder i berörda hänseenden göras gällande. Utskottet, som med anledning af det slut, hvartill utskottet på ofvan anförda skäl kommit, icke ansåg sig böra underkasta motionärens framställningar någon ytterligare granskning, hemställde, att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Första kammaren biträdde utskottets hemställan, hvaremot Andra kammaren biföll motionen; och hade denna sesare sålunda förfallit.

Samme motionär väckte vid 1897 års riksdag inom andra kammaren en motion, n:o 61, af nästan ordagrant lika lydelse som den nyligen nämnda, med den skillnad likväl, att tiondens värde skulle beräknas efter medelmarkegångspriset för åren 1887—96 samt att förslaget till afskrifning af tionden skulle afgifvas senast till lb99 års Riksdag. Till stöd för motionen åberopades hvad i sådant afseende anförts vid 1896 års riksdag; dock tilläde motionären — med hänsyn till den af vederbörande utskott vid sist omförmälda riksdag uttalade meningen, att i händelse af bifall till motionen tillsättningen af alla prästerliga tjänster skulle öfvergå till staten — att motionären icke med sitt förslag afsett att fråntaga församlingen dess valrätt till präst. Ett sådant förslag skulle, om det på allvar framkomme, förmodligen icke hafva utsikt att af Riksdagen godkännas, då församlingarna helt visst fortfarande ville och borde få behålla sin ifrågavarande valrätt. Det syntes motionären, att åtminstone samma, om ej starkare, skäl talade för församlingens valrätt till präst som till folkskollärare, äfven om motionen blefve antagen; ty i bägge fallen komme församlingen att bidraga till dessa tjänstemäns aflöning, hvad prästens beträffade genom boställets beräknade afkastning och genom skyldigheten att nybygga och underhålla boställets åbyggnader m. m.

Inom andra kammaren väcktes vid 1897 års riksdag i hithörande ämne ytterligare en motion, n:o 95, hvilken uteslutande rörde skattskyldigheten till prästerskapet. De stadganden och överenskommelser, som bestämde denna skattskyldighet, kräfde enligt motionärens mening reform. Utskylderna till prästerskapet vore nämligen så fördelade mellan en landsförsamlings invånare, att hufvudsakliga bördan af dessa utskylder hvilade på dem, som innehade jordbruksfastighet. Den skattskyldighet till prästerskapet, som ålåge andra skatteobjekt än jordbruksfastighet, vore åter i allmänhet och troligen öfverallt jämförelsevis mindre. För att åstadkomma en förändring såväl i de många för kyrkan och prästerska-

85 Kungl. Maj:fn Nåd. Proposition N:o SS.

pet splltt ogynnsamma förhållandena som i deri ojämna skattskyldigheten lordrades emellertid en besvärlig utredning. Den frågan kunde då uppställas, om det ej vore möjligt att i afseende på den ojämnt tryckande beskattningen vidtaga på förhand en anordning, som medförde en jämnare fördelning och lättnad af bördorna. Motionärens förslag i sådant syfte var, att alla som i en landsförsamling skattade till prästerskapet borde, i likhet med rust- och rotehållarna, undfå ersättning för hvad de både att till fullgörande af sin skattskyldighet årligen utbetala. Ivungl. Magt och Riksdag kunde enligt motionärens mening, om de så funne godt, med ändelig af vissa kommunallagar besluta, att till alla, som i eu församling betalade utskylder till prästerskapet, skulle gifvas ersättning på det sätt, att ett belopp, motsvarande hela summan för prästerskapets uppbörd i församlingen, ufdebiterades efter fyrk, med undantag blott af prästerskapets egna fyrkar. Till ett sådant beslut kunde efter motionärens åsikt ej fordras kyrkomötets bifall, då prästens rätt ej häraf berördes. Men för att åtgärden äfven måtte medföra en lättnad för församlingen i dess helhet och ej innebära något anmärkningsvärdt betungande för dem, som nu erlade ingen eller obetydlig skatt till prästerskapet, föreslogs, att församlingen skulle få ett årligt bidrag af staten, uppgående till minst en tredjedel af alla församlingens afgifter till prästerskapet för året, hvarigenom det belopp, som borde utdebiteras efter fyrk, skulle nedgå till åtminstone två tredjedelar af uppbördssumman. Ett sådant anspråk ansåg motionären vara berättigadt på den grund, att prästen utförde mycket arbete, som egentligen tillhörde den civila administrationen, och hvilket församlingen icke borde betala. Då angifna grund för statsbidrag till aflöning af prästerskapet i landsförsamlingarna äfven borde gälla angående städerna, vore det rättvist, att sta ds församlingarna erhölle bidrag af staten till aflöning af sitt prästerskap på samma sätt som landsförsamlingarna. Med stöd af det anförda hemställde motionären, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, »det Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning af den skattskyldighet till prästerskapet, som nu åligger församlingarna, hvar för sig, så fort sig göra låter, helst till 1899^ års riksdag, framlägga förslag därom, att de, som i en församling äro skattskyldiga till prästerskapet, skola erhålla full ersättning för sina utskylder till detsamma på så sätt, att det inom församlingen erforderliga ersättningsbeloppet betalas till minst en tredjedel genom statsmedel och till högst två tredjedelar genom utdebitering på alla församlingens medlemmur efter fyrk eller bevillningskrona, prästerskapets egna fyrkar eller bevillningskronor undantagna, samt därjämte förslag till de ändringar i nu

86 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

gällande kommunallagstiftning, hvartill vidtagandet af en sådan åtgärd kan föranleda».

Utom nämnda två motioner väcktes jämväl vid ifrågavarande 1897 års riksdag inom första kammaren en motion, n:o 3, i hvilken till skärskådande upptogs flertalet af de frågor, som stå i samband med den kyrkliga organisationen och prästerskapets aflöningsförhållanden. Motionären fäste bland annat uppmärksamheten på huru illa det i ekonomiskt hänseende vore stålldt uti vårt land, väl icke för prästerskapet såsom helhet betraktadt, hvilket fasthellre syntes motionären vara genom gällande lag tillräckligt doteradt, men isynnerhet och till den vida öfvervägande delen för komministrarna äfvensom för många kyrkoherdar, allt hufvudsakligen i följd af en i hög grad orättvis och obillig fördelning af prästerskapets inkomster. Den ojämna fördelningen förklarades i sin ordning bero af det på 1862 års förordning grundade förbudet mot användande af vissa lönetillgångar från en församling till aflönande af prästerskapet i främmande församling. För åstadkommande af en rättvis fördelning af prästerskapets inkomster återstode därför icke någon annan än den visserligen radikala men också enligt motionärens öfvertygelse enda verksamma utvägen att genom betydligt utvidgande af öfverflyttningsrätten göra alla för prästerskapets aflöning afsedda tillgångar för ändamålet disponibla, med den inskränkning allenast som påkallades af rent privaträttsliga förhållanden. Äfven i fråga om deltagandet i utskylderna till prästerskapet ansåg motionären. att förändrade grunder borde göras gällande. Dock lann han det vanskligt att därom göra något annat än ett generellt uttalande, i syfte att alla nu från församlingarna utgående gärder till prästerskapet fortfarande borde utgå, med iakttagande endast af erforderlig jämkning, så att församlingarna om möjligt blefve likställda både i fråga om personliga afgifter och hvad beträffade afgifter för jordbruksfastighet och all annan fastighet, äfvensom att dessa sistnämnda afgifter blefve afpassade i billigt förhållande till de afgifter, som borde utgöras af industriella verk och inrättningar. Motionären yrkade i enlighet härmed bland annat, att Riksdagen måtte hos Kung!. Maj:t anhålla, att enär de enligt bestämmelserna i nådiga förordningen den 11 juli 1862 upprättade löneregleringarna visat sig i tillämpningen innebära anmärkningsvärda ojämnheter såväl beträffande beloppet af de för vederbörande prästmän bestämda aflöningarna som med afseende å fördelningen af de utskylder, hvilka till prästerskapet utgjordes, Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke de nya löneregleringarna lämpligen kunde grundas å vissa utaf motionären föreslagna, från nämnda förordnings föreskrifter delvis afvikande bestämmelser, bland andra, att alla från församlingarna till prästerskapets aflöning

87 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nxt 88.

utfående bidrag jämte arrendena för de ecklesiastika boställena skulle af kronans tjänstemän debiteras, uppbäras och redovisas i sammanhang med den allmänna uppbörden samt af Kungl. Mnj:ts befallningshafvande levereras till statskontoret; att likaledes till statskontoret skulle levereras de andelar af skogsförsäljnirigsmedlen, hvilka, utan att ingå till löneregleringsfonden, tillfälle innehafvarna af vissa ecklesiastika boställen; att sedan sålunda ofvannämnda för prästerskapets aflöning afsedda medel levererats till statskontoret, det skulle åligga beinälda myndighet att af berörda medel och af de aflöriingsmedel, hvilka utginge från prästlöneregleringsfonden, tillhandahålla vederbörande domkapitel de andelar, som på hvarje stitt belöpte, att af domkapitlen utbetalas till vederbörande löntagare; samt att de från de olika skattetitlarna till prästerskapets aflöning utgående bidragen blefve ställda i riktig proportion till hvarandra.

Ofvan omförmälda vid 1897 års riksdag väckta tre motioner öfverlämnades till sammansatta stats- och lagutskottet, som med anledning af dern afgaf utlåtande, n:o 7. I anslutning till berörda utlåtande aflat Riksdagen den 5 maj 1897 till Kungl. Mnj:t förutnämnda skrifvelse (ruo 62), hvilken föranledt tillsättandet af den kommitté, hvars betänkanden och förslag i vissa delar nu äro föremål för Eders Kungl. Maj:ts pröfning. Riksdagen anförde i donna skrifvelse bland annat följande:

»Vid öfvervägande af de i nämnda motioner berörda ämnen har Riksdagen funnit det visserligen icke kunna förnekas, att de nu gällande och af Eders Kungl. Maj:t stadfftstade lönekonventionerna, hvilka tillkommit med anledning af kungl. förordningen den 11 juli 1862, beteckna ett synnerligen stort framsteg i förhållande till det förut rådande aflöningssättet. Att de däremot numera i många afseenden lämna mycket öfrigt att önska, finner Riksdagen framgå såväl af hvad inom R ksdagen förut i ämnet upplysts som genom de i förevarande motioner lämnade uppgifter, och är dessutom nogsamt bekant. Ett sådant sakernas tillstånd torde ej vara till fromma hvarken för församlingarna eller prästerskapet. Om den närmare beskaffenheten af dessa inissiörhåHanden å hvarje särskild ort kan Riksdagen icke yttra sig, då lönekoriventionerna icke äro i tryck tillgängliga, men Riksdagen anser det emellertid icke kunna förnekas, att en grundlig förbättring i flera afseenden är af behofvet påkallad. Riksdagen är likaledes öfvertygad därom, att ehuruväl en sådan genomgripande förändring icke kan ernås förr än i mån af de nuvarande konventionernas utlöpande, det likväl ingalunda kan anses vara för tidigt att redan nu taga frågan under behandling, i anseende till den mycket vidlyftiga och uttömmande utredning, som för dess albidiga bedömande erfordras, och med hänsyn därtill att inånga myndigheter torde böra höras i frågan, innan densamma

Riksdagens

skrifvelse

V» 1897.

88 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

kan anses hafva kommit i sådant skick, att den lämpligen kan företagas till slutligt afgörande.»

»Med ledning af motionerna går Riksdagen nu att omnämna några af de afseenden, uti Indika en förbättring synes erforderlig, utan att Riksdagen därvid kan anse sig hafva anmärkt alla de olikartade synpunkter eller framlagt alla de mångfaldiga omständigheter, som kunna på frågan inverka.»

»Genom lönekonventionerna reglerades församlingsmedlemmarnas bidrag till prästerskapet på ett synnerligen skiftande sätt i olika orter. Emellertid torde fortfarande den hufvudsakligaste bördan däraf hvila på den tiondeskyldiga jorden. Genom jordbrukets utveckling — som medfört, att den beräkning, som vid löneregleringarnas uppgörande lades till grund för bidragsskyldigheten, ej ens vid jämförelse jordbruksfastigheter emellan längre är tidsenlig, —• genom uppkomsten af industriella anläggningar och stationssamhällen samt däraf föranledd mer eller mindre betydlig folkökning i många församlingar och genom flera andra inträdda förändringar torde det flerstädes hafva kommit att framstå såsom ganska obilligt, att blott en del af församlingen hufvudsakligen bekostar den institution, hvaraf dock alla hafva gagn. Det synes sålunda Riksdagen först och främst vara af nöden att få till stånd en grundlig utredning beträffande förhållandet mellan den del af prästerskapets aflöning, som inom hvarje församling gäldas af den tiondeskyldiga jorden, och den, som utgöres af andra inom densamma befintliga skatteobjekt, äfvensom ett sammandrag öfver hvad i tionde utgår från hela riket. Därigenom kommer äfven att vid jämförelse de olika församlingarna emellan framstå de förvisso ganska betydliga olikheter, som i detta afseende förefinnas mellan skilda församlingar inom landet.»

»Riksdagen är redan nu öfvertygad därom, att genom utredningen det skall visa, sig, att en mycket omfattande revision af grunderna för skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning blifver nödvändig, så att en utjämning må kunna ske i afseende på de olika skatteobjekten.»

»Genom en sådan utjämning skulle enligt Riksdagens åsikt i ett stort antal församlingar de berättigade skälen till de klagomål, som nu höras från ägarna till tiondeskyldig jord, kunna upphäfvas. Emellertid torde ett icke obetydligt antal församlingar finnas, hvarest på den antydda vägen det afsedda målet icke skulle kunna vinnas, enär inom dem några andra beskattningsföremål än tiondeskyldig jord ej alls eller endast i högst obetydlig mån förefinnas. Beträffande sådana församlingar anser Riksdagen det böra tillses, huruvida icke någon lindring må kunna dem beredas genom bidrag från tillgängliga fonder eller annorledes, så att församlingarna ej

89 Kutig!. Majds Nåd. Proposition N:o SS.

öfver höfvan betungas, men vederbörande prästerskap likväl erhåller sin anständiga bärgning. Dylik hjälp bör dock enligt Riksdagens förmenande lämnas allenast så länge förhållandena göra densamma erforderlig och upphöra, därest församlingens skatteförmåga blifver af någon anledning i motsvarande grad ökad.»

»En utjämning torde ock enligt Riksdagens mening till eu viss grad kunna och böra ske beträffande de lönevillkor, som prästerskapet åtnjuter, så att nuvarande stora olikheter mellan aflöningsförmånerna i olika församlingar i någon mån mildras. Särskildt synes en rättelse vara önskvärd i den olämpliga proportion, som på flera ställen råder mellan kyrkoherdes och komministrars aflöning inom samma pastorat. En utredning angående dessa förhållanden synes Riksdagen erforderlig.»

»De af motionärerna föreslagna åtgärder att direkt eller indirekt göra prästerskapet till af staten aflönade tjänstemän har Riksdagen ej kunnat bifalla och således ej heller de yrkanden i motionerna, som med sagda förslag stå i oskiljaktigt sammanhang. Ett sådant föi farande skulle nämligen enligt Riksdagens åsikt alltför djupt ingripa i de nuvarande, sedan gammalt rotfästade kyrkliga förhållandena. Det skulle förändra statens och kyrkans ställning till hvarandra äfvensom förhållandet mellan de enskilda församlingarna och deras prästerskap. Riksdagen är därjämte öfvertygad, att det i allmänhet icke skulle i församlingarna mottagas med välvilja. Af dessa skäl finner Riksdagen sig böra vidhålla den uppfattning, som 1896 års riksdag i anledning af en då väckt motion häfdat, och såsom sin åsikt uttala, att den grundsatsen bör fortfarande gälla, att afgilter, som af en församling till dess prästerskap utgöras, ej må till aflönande af en annan församlings prästerskap användas, hvilken grundsats finnes tydligt uttryckt i § 9 af ofvannämnda kungl. förordning den 11 juli 1862. De jämkningar och förbättringar i nuvarande aflöningsskyldighet för församlingarna och aflö i tingsrätt för prästerskapet, som äro nödvändiga, böra därför enligt Riksdagens mening äga rum med bibehållande af nämnda grundsats.»

»Men Riksdagen har trott sig finna, att utan rubbning af samma grundsats en viss lindring på af motionärerna antydd väg likväl skulle kunna beredas församlingarna. Enär nämligen det svenska prästerskapet småningom erhållit allt flera ämbetsåligganden, hvilka ej kunna anses vara af kyrklig art, och som icke heller motiveras af den enskilda församlingens behof, utan af statshänsyn, finner Riksdagen, att från detta förhållande goda skäl kunna hämtas för att statsbidrag i någon mån lämnas till prästerskapets aflöning. På hvad sätt detta lämpligen bör kunna ske, och i hvil-

Dih. till Rilcsd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft. 12

90 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

ken omfattning det kan blifva erforderligt, torde kunna bestämmas först sedan ofvan berörda utredning verkställts.»

»Såsom ytterligare underlättande ernåendet af den önskade jämnare fördelningen i alla bär ofvan omförmälda afseenden kunna flera utvägar påpeka-!, och åtskilliga äro äfven af motionärerna antydda. Bland dem är indragning af vissa k ommini straturer en. Ehuru Riksdagen antager, att en sådan åtgärd skall stöta på motstånd inom åtskilliga församlingar, och ehuru Riksdagen anser, att därvid billig hänsyn bör tagas till församlingarnas behof och önskningar, håller Riksdagen dock före, att flerstädes, isynnerhet där två präster bo och tjänstgöra i en och samma församling, en indragning kan utan skada ske.»

»Därjämte anser Riksdagen det böra tagas i öfvervägande, huruvida icke på vissa orter, synnerligast sådana med gammal odling, hvarest församlingarna äro jämförelsevis små och kyrkorna ligga nära hvarandra, en sammanslagning utaf smärre pastorat må kunna äga rum, ehuruväl häremot ännu större svårigheter torde komma att uppstå, än hvad ofvan nämnts.»

»I sammanhang härmed är äfven att, beakta, om icke åtskilliga komministraturer torde böra förvandlas till själfständiga pastorat.»

»Genom dylika indragningar och sammanslagningar skulle flerstädes frågan om prästerskapets aflöning kunna på tillfredsställande sätt lösas, utan att prästens förmåga att fullgöra sina ämbetsåligganden behöfde genom göromålens ökning äfventyi-as. I de fall åter, där dessa åtgärder ej kunna vidtagas, måste man tillse, huruvida ej bidrag från annat håll må kunna lämnas åt församlingar, som äfven efter införandet af förändradt utskyldssystem, hvarom ofvan nämnts, blifva för svaga att kunna bereda sin herde anständig bärgning. Därvid bör först ifrågakomma att använda medel ur prästerskapets löneregleringsfond. Äfven om det ej vore klokt att årligen från denna utdela årets hela inkomst, då därigenom lätt ett följande års bidrag blefve mindre än ett föregående års, så föreställer sig Riksdagen, att möjligen mera än hittills af densamma kunde disponeras. En utredning härom torde vara erforderlig. Möjligen skulle också denna fond, utan att § 9 i oftanämnda kungl.- förordning af den 11 juli 1862 för nära träddes, kunna få ytterligare tillskott från andra häll, synnerligast såsom en följd af en sådan omreglering af de prästerliga befattningarna, hvarom ofvan nämnts.»

»Vidkommande de ecklesiastika boställenas skogsfond vill Riksdagen, utan att närmare inlåta sig på frågan om dess tillkomst och hittillsvarande användning, blott uttala den mening, att sedan af densamma bekostats skogsindelningar och vissa andra nödiga utgifter, hädanefter dess afkast-

Kumjl. Maj tfa Nåd. Proposition J\':o 88. 91

ning hufvudsakligen borde kunna användas till samma ändamål som löncregleringsf ondens.»

»Hvad präst boställena angår, bär Riksdagen sig bekant, att mycket olika förhållanden på skilda orter i landet göra sig gällande beträffande desamma. Riksdagen anser därför, att några för hela riket gällande stadgande!! rörande sättet för deras brukande ej äro lämpliga. Det torde i somliga fall vara för prästen fördelaktigt, ja kanske nödvändigt, att själi sköta bostället, medan det däremot i andra fall är för honom mycket olämpligt och ledande till stora olägenheter. Eu förbättring i nu anmärkta hänseende anser Riksdagen kunna vinnas, i fall det medgåfves prästerskapet större frihet än hittills att få genom vederbörande myndigheters försorg för längre tid utarrendera sina boi-täilen. Det skulle äfven kunna ifrågasättas, om det ej under vissa förhållanden skulle kunna medgifvas en församling att själ? öfvertaga arrendet af prästgården under gällande regleringstid. En noggrann utredning om det lämpligaste förfaringssättet härutinnan anser Riksdagen vara af behofvet påkallad, och bör därvid tagas hänsyn till att boställena må blifva väl häfdade samt såväl församlingens som prästerskapets bästa må tillgodoses. Prästen bör dock enligt Riksdagens åsikt i hvarje fall bibehållas vid själfva bostaden samt trädgård.»

»Vid en blifvande utredning för uppgörande af förslag till ny lönereglering för prästerskapet torde enligt Riksdagens mening äfven många andra förhållanden än de ofvan berörda böra blifva föremål för undersökning i ändamål att vinna behöflig rättelse. Riksdagen tillåter sig i sådant afseende framhålla frågan om förändring i afseende på de nu utgående personella afgifterna till prästerskapet, hvilkas uppbörd nu är synnerligen svår och föga ägnad att befästa godt förhållande mellan församling och piäst. Vidare torde vara att beakta frågor om eventuellt sammanbyggande af kyrkor, om ordnande af kapellförsamlingarnas ställning till sina moderförsamlingar, om reglerande af det extraordinarie prästerskapets villkor, om ändrade bestämmelser i afseende på beräknande af å boställen nedlagda förbättringskostnader samt i afseende på prästerskapets skyldighet att. bygga och underhålla vissa hus, såväl hvad prästgårdar som komministersboställen angår, om i hvad mån bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning bör åläggas främmande trosbekännare, m. m. in. m. Riksdagen håller före, att den önskade utredningen bör göras så fullständig och allsidig som möjligt, så att därvid tages hänsyn till alla de förhållanden, som kunna och böra inverka på det viktiga ärendets förande till ett lyckligt slut.»

»Hvad angår motionärernas yrkanden om skrifvelse med begäran om utredning och åtgärder för prästerskapets pensionering, har Riksdagen, som håller före, att sådan pensionering i större eller mindi-e omfattning vore

92 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

önskvärd, ansett sig, ehuru Riksdagen ej förbiser svårigheterna vid pensioneringens åstadkommande, böra bifalla desamma, därvid uttalande den mening, att prästerskapet bör själf bidraga till sin pensionering.---»

Sedan jag sålunda, efter en historisk återblick, framställt hufvuddragen af nu gällande ecklesiastiska beskattnings- och lönesystem, såvidt fråga är om prästerskapet i de territoriella församlingarna, samt erinrat om några inom riksdagen väckta reformförslag och om den ställning, Riksdagen intagit till desamma, anhåller jag att nu närmast få redogöra för de allmänna synpunkter, från hvilka prästlöneregleringskommittén utgått vid fullgörande af uppdraget att framlägga förslag till nya grunder för reglerandet af prästerskapets aflöningsförliållanden m. m., äfvensom återgifva grundtankarna i kommitténs förslag härom, allt i enlighet med kommitténs framställning i den afdelning af dess fjärde betänkande, som har till öfverskrift »allmän motivering» (s. cxcv—ccxl).

Det torde äfven tillåtas mig att i anslutning härtill återgifva de allmänna dragen af gällande lagstiftning äfvensom af prästlöneregleringskommitténs förslag angående utarrendering af ecklesiastik boställsjord.

Af prästlöneregleringskommittén framhållna allmänna synpunkter i afseende å reglerandet af prästerskapets aflöningsförhållanden m. m. samt grundtankarna i kommitténs förslag härom.

utjämning åt Såsom jag vid utvecklingen af betydelsen utaf 18G2 års förordning dstikaCskatt-'framhållit, afsågs med den lagstiftning, som då kom till stånd, icke att skyldigheten, åvägabringa någon skattejämkning, utan skulle de afiöningsbidrag till prästerskapet, hvilka dittills utgått från olika grupper af beskattningsföremål, fortfarande af hvarje särskild grupp utgöras i samma omfattning som tillförne, så att ej någon del af bördan fick öfverflyttas från en grupp på en annan.

I den för prästlöneregleringskommittén den 22 oktober 1897 utfärdade instruktionen anbefalldes emellertid kommittén att vid utredandet af grunderna för de nya regleringarna taga särskild hänsyn bland annat därtill, »huruvida icke en utjämning bör åstadkommas i afseende på de bidrag till prästerskapets aflöning, som utgå från olika skatteobjekt, och i hvad mån staten bör bidraga till aflöningen». Riksdagen bär ju ock i sin skrifvelse af den

Kttngl. Maj:ts Nåd. 1‘roposiliou N:o 88,

5 maj 1897 sagt sig vara öfvortygad därom, att en »mycket omfattande revision af grunderna för skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning blifver nödvändig, så att en utjämning må kunna ske i afseende på de olika skatteobjekten»; och Riksdagen synes hafva velat angifva revisionens liufvudsyfte med orden: »Genom en sådan utjämning skulle... i ett stort antal församlingar de berättigade skälen till de klagomål, som nu höras från ägarna till tiondeskyldig jord, kunna upphäfvas».

Då kommittén nu skolat för sig klargöra innebörden af det erhållnaPräutiondtm uppdraget i afseende å skattejämkningen, har kommittén funnit, att det icke skulle göra till fyllest, om tionden blott utbyttes mot en gång för alla bestämda afgifter, såsom af Rikets Ständer föreslogs i deras skrifvelse af den 6 juli 1857, men livilket utbytande Kung]. Mnj:t ansåg böra begränsas till en tidrymd af femtio år, i syfte att dymedelst skulle åt kyrkan förbehållas rätten att vid ny lönereglering få tiondeafgifterna skäligen och efter behofvet förhöjda. Ehuru en fast tiondesättning, hvarigenom afgifternas förhöjning i förhållande till jordbruksnäringens ökade bruttoafkastning för framtiden blefve förhindrad, enligt kommitténs mening helt visst skulle vara i beskattningshänseende påkallad och numera troligen icke möta något hinder, förmenar likväl kommittén, att hvad som kallats »de berättigade skälen till klagomål från ägarna till tiondeskyldig jord» icke syftar på någon farhåga från tiondegifvarnas sida för nu utgående afgifters förhöjning, utan fast mer på en tiondegifvarnas önskan att få samma afgifter i möjligaste mån nedsatta.

Kommittén tillbakavisar äfven den tanken, att det åsyftade målet skulle Revision af helt vinnas allenast genom en revision af nu gällande mycket bristfälliga bestämmelbestämmelser om afgifter af annan fastighet än jordbruksfastighet och af afgifter af inkomst. Därigenom kunde, säger kommittén, visserligen det betydandeann^l{ac^'r antal fyrkar, som för närvarande gå fria från afgifter till prästerskapet, inkomst. blifva beskattade, och således ett afsevärdt tillskott till prästerskapets aflöning vinnas; därigenom kunde också bidraget från vissa beskattningsföremål blifva icke obetydligt större. Men kommittén framhåller tillika, hurusom för ägarna af tiondeskyldig jord därmed vore föga vunnet, såvida den för nu gällande löneregleringar uppställda grundsatsen fortfarande skulle tillämpas, nämligen att tionden, såsom en afgift för sig, bestämmes efter egna grunder och utan jämförelse med eller inverkan af andra afgifters belopp.

Däremot har kommittén ansett, att en sådan utjämning mellan skatte- samtliga afobjekten inom eu församling nu kunde tänkas vara åsyftad, att sedan af- ?‘/l^nil^ltå gift erna af tiondeskyldig j”ord sammanslagits med afgifterna af andra be- beskattningtskattningsföremål till en summa, hela denna summa skulle fördelas å. föremålen

° inom en för-

samling.

94 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

samtliga beskattningsföremål inom församlingen efter någon gemensam grund. Kommittén har därför i den tabellarisk a sammanställning — tab. 2 af tabellserien A — uti hvilken för hvarje församling redovisats de å olika grupper beskattningsföremål debiterade afgifter, tillika låtit i samma tabell, kol. 26, för de särskilda församlingarna uträkna, huru hvarje fyrk skulle blifva belastad, under förutsättning af eu sådan utjämning mellan skatteobjekten att summan af samtliga såväl personliga som icke personliga afgifter fördelades lika på alla fyrkar.

»)Oenabsoluta Fn dylik absolut skatteutjämning skulle på följande sätt inverka på

‘nfogmTte- jordbruksfastighetens bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning. lydelse för I städerna blefve förändringen mycket genomgripande, i det att afb'h:ten’från 'giftema af jordbruksfastighet, hvilka — med tillämpning af den utaf jordbruks- kommittén verkställda förvandling af bevillningsbelopp till fyrktal — nu fastighet. . me(je^a| därstädes uppgå till 16‘72 öre pr fyrk, skulle, i följd af städernas betydande bevillningsbelopp för annan fastighet och för inkomst, nedbringas till i medeltal l'8i öre pr fyrk. Belastningen komme att högst uppgå till 13*19 öre pr fyrk (i Falsterbo) samt öfverskrede 10 öre pr fyrk i allenast 4 församlingar och 5 öre pr fyrk i blott 19 församlingar. Jordbruk sfastighet ens afgifter blefve för samtliga städer reducerade från 44,223 till 4,843 kronor, eller på det hela med nära 90 procent.

A landsbygden komme förändringen att verka mera begränsadt och betydligt mera ojämnt än i städerna. Jordbruksfastighetens afgiftssumma skulle nedsättas från 3,655,226 till 2,546,407 kronor, eller med blott 30 procent, och belastningen pr fyrk för jordbruksfastighet i medeltal från 27-29 öre till 18‘72 öre. Verkningarna af utjämningen skulle emellertid gestalta sig ytterst olika i olika församlingar och beskattningens ojämnheter på det hela snarare ökas än minskas. Resultatet beror på förhållandet inom hvarje församling mellan jordbruksfastighetens fyrktal och öfriga beskattningsföremåls fyrktal. Där det finns ett öfvervägande antal fyrkar för andra skatteobjekt än jordbruksfastighet, där skulle utjämningen medföra en betydande lättnad för dylik fastighet; där tvärtom fyrkarna för jordbruksfastighet vida öfverväga de öfriga fyrkarna, där medförde utjämningen föga eller ingen förändring i jordbruksfastighetens belastning. I många församlingar skulle nämligen den minskning i skattebördan, som för jordbruksfastigheten vunnes genom tiondens fördelning på samtliga fyrkar, uppvägas, ja, öfvervägas af den ökning i tunga, som uppstode genom öfverförande äfven af de personliga afgifterna å dessa fyrkar. Nedsättning för jordbruksfastigheten med mer än 50 procent af afgifterna skulle förekomma i ett mycket litet antal församlingar å landsbygden, nämligen blott i 173, samt stanna vid 10 procent och därunder i 638 församlingar, hvar-

Kunyl. Maj:tu Nåd. Proposition N:o 88.

emot i ej mindre än 719 församlingar jordbruksfastighetens afgift er komrne att blifva mer eller mindre förökade. I det vida öfvervägande antalet af landsbygdens församlingar skulle således för jordbruksfastighetens innehafvare utjämningen medföra antingen en ny börda eller en lättnad, som knappast vore märkbar. En af kommittén verkställd jemförelse visar, att i landsbygdens församlingar jordbruksfastighetens medelbelastning:

Oegentligt är äfven, att skattenedsättningen blefve störst, där den minst behöfdes, och tvärtom minst verksam, där den vore mest påkallad. Utjämningen skulle nämligen medföra tiondens nästan fullständiga efterskänkande ej blott i städerna utan äfven inom ett mindretal af landsbygdens församlingar, men just i sådana gynnade distrikt, där jordbrukarna minst behöfva lindring, emedan den bland dem uppvuxna industrien ökat äfven jordegendomens värde och bärkraft. Däremot blefve lindringen knappast märkbar i de trakter, där ej blott belastningen nu är störst, utan äfven jordägarnas ekonomiska kraft svagast, såsom i Småland, Skånes och Hallands skogstrakter, de ofruktbaraste delarna af Västergötland, Dal, norra Dalarna samt Norrlands obygder. Tyngden och ojämnheten i jordbruksfastighetens belastning skulle således genom en dylik utjämning icke komma att mycket förminskas, mångenstädes snarare förökas, och de blefve så mycket mer i ögonen fallande, som utjämningen skulle verka ytterst olika i olika församlingar, belägna alldeles intill hvarandra. Det torde, yttrar kommittén, vara uppenbart, att en dylik skattejämkning måste särskilt ur synpunkten af de tiondeskyldiga jordägarnas intressen och önskningar betraktas såsom förfelad samt framstå i alltför hjärt motsats till grundskatteaf-krifningen, hvars ledande grundsats just varit, att lindringen af skattebördan borde allestädes och för alla skattskyldiga vara jämn och

likformig. b)Deri absoluta

Hvad härefter beträffar den absoluta skatteutiämningens betydelse för skatteutjämbidragsskyldigheten från andra beskattningsföreinål än jordbruksfastighet, ”'”/J™f*' kan det sägas, att förändringen i städerna icke blefve afsevärd vare zigbidragsskyidigför gruppen annan fastighet eller för gruppen inkomst. I medeltal för andra besman-

»inge/öremål.

96 Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 88.

hela riket komme belastningen att ökas från 1'39 öre pr fyrk för den förra gruppen och från 1'16 öre pr fyrk för den senare till l‘8l öre pr fyrk för hvardera gruppen. Då belastningen endast i fyra stadsförsamlirigar komme att uppgå till mer än 10 öre pr fyrk, i 53 församlingar hölle sig mellan 5 och 2 öre samt i 31 församlingar ej öfverstege 2 öre pr fyrk, kan det med skäl sägas, att skattelindringen för jordbruksfastighet och öfverflyttningen af de personliga afgifrerna på fyrkarna skulle i städerna försiggå utan nämnvärd känning för annan fastighet och inkomst.

Annorlunda skulle förhållandet ställa sig å landsbygden. Gruppen annan fastighet finge jämförelsevis mindre känning af förändringen, då dess belastning, som redan nu i medeltal uppgår till 10'95 öre pr fyrk, icke skulle ökas till mera än 18'72 öre pr fyrk. Vida kännbarare skulle utjämningen träffa gruppen inkomst, för hvilken belastningen blefve i medeltal å landsbygden ökad från 4'3l öre pr fyrk till 18 72 öre pr fyrk och således mer än fyrdubblad. Å landsbygden utgjorde ecklesiastikåret 1896—97 belastningen å inkomst:

5 öre pr fyrk och därunder..................... i 1,142 församlingar

10 intill 5 öre pr fyrk.............................. » 623 »

20 » 10 » » » ............................ > 241

30 » 20 » » » »29 »

öfver 30 öre pr fyrk................................ » 19 »

hvarförutom i 336 landsförsamlingar inga afgifter voro påförda för inkomst.

Efter utjämningen skulle belastningen å inkomst utgöra:

5 öre pr fyrk och därunder...................... i 15 församlingar

Belastningen å inkomst skulle sålunda öfverstiga 2 kronor pr bevillningskrona i 1,696 församlingar och 3 kronor pr bevillningskrona i 763 församlingar å landsbygden. Kommittén finner denna omständighet ägnad att ingifva berättigade farhågor för utjämningens verkningar: en sådan beskattning, i och för sig synnerligen dryg, komme otvifvelaktigt att träffa ett mycket stort antal mindre handtverkare, handlande, löntagare i allmän och enskild tjänst samt, lösa arbetare, hvilka fullt så mycket som innehafvarna af tiondeskyldig jord hafva rätt att påkalla undseende, helst de förut fått vidkännas betydligt lägre afgifter. Utom skatteförhöjningens ojämnhet, hvilken framträder vid de oafvisliga jämförelserna mellan närliggande församlingar, framhålles vidare en om-

97 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

ständighet, som kommittén finner mer än något annat vara ägnad att ådagalägga den ifrågasatta utjämningens oförenlighet med fordringarna på en rationel] skattereform och som är karaktäristisk för hela utjämningen.

Ju större nämligen skatteförhöjningen blefve för inkomstfyrkarna, desto mindre blefve skattenedsättningen för jordbruksfyrkarna, och tvärtom, ju större lindring för jordbruksfastighet, desto mindre förhöjning för inkomst.

I det stora flertalet af landsbygdens församlingar komme inkomstfyrkarnas afgifter att, med förhöjning af tre till tio gånger det förutvarande beloppet, uppgå till åtminstone 20 å 30 öre pr fyrk, utan att denna förhöjning dock medförde en för jordbruksfyrkarna afsevärd nedsättning i deras förutvarande afgifter. Skatteförhöjningens tyngd och obehag för vissa skattdragande komme att blifva större, i samma mån som skattenedsättningens fördelar för de öfriga blefve mindre, och hela utjämningen måste således på det ena hållet väcka missnöje och klagomål, Indika blefve ojämförligt mycket större och vidsträcktare än den tillfredsställelse, som på det motsatta hållet kunde af densamma framkallas. En åtgärd af denna art, hvarigenom skattelind^ing skulle beredas den tiondeskyldiga jorden medelst fullständig utjämning å olika skatteobjekt inom hvarje församling, anser kommittén ur synpunkten af rättvisa och billighet mot de öfriga beskattningsföremål, å Indika tiondeafgifterna blefve fördelade, illa motsvara de anspråk, som måste ställas på en skattereglering.

En förändring af mindre omfattande beskaffenhet, med syfte att på skatteutjämantydda väg afhjälpa blott de mest framträdande olägenheterna af det "Tfda^Lnuvarande kyrkliga beskattningssystemet, skulle icke heller efter kommit- skattade forténs förmenande tillfredsställa de anspråk, som kunna med skäl fram- samlmgarställas af både jordägare och andra skattskyldiga. Det är dessutom synnerligen vanskligt att angifva någon hållbar grund för genomförandet af en sådan skatteutjämning. Skulle nämligen tiondeafgifternas nedsättning begränsas till de fall, då dessa afgifter vore synnerligen höga i förhållande till jordbruksfastigheternas taxeringsvärden, exempelvis då de utginge med mera än 60 eller med mera än 40 öre pr fyrk, så skulle lindringen erhålla en mycket partiell och lokal karaktär, enär under ecklesiastikåret 1896—97 jordbruksfastighetens belastning öfverskred 60 öre pr fyrk i allenast 75 församlingar samt 40 öre pr fyrk i allenast 424 församlingar, eller respektive 3 och 16'95 procent af alla församlingar i riket. Äfven om nedsättningen- utsträcktes till de fall, då tionden utgjorde 30 öre pr fyrk och härutöfver, skulle ett stort antal församlingar lämnas oberörda af utjämningen, alldenstund antalet församlingar, i hvilka jordbruksfastighetens belastning öfversteg 30 öre, uppgick till blott 1,096, eller 43'80 procent af rikets församlingar.

Bih. till Riksd. Prat. 1908. 1 Sand. 1 Afd. 66 Höft.

98 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Afgifternas gradering alltefter beskattningsföremålen, från hvilka de utgå.

Men en skattereglering, som toge hänsyn endast till den tiondeskyldiga jorden, i syfte att dess sedan äldre tider utgående afgifter skulle för framtiden inom vissa församlingar nedsättas, och som lämnade utan afseende de beskattningsföremål, å hvilka vid tiondeafgifternas utjämning nya bördor skulle läggas, finner kommittén icke tillfredsställande; särskildt skulle den ur synpunkten af kyrkans intresse vara förfelad och skadlig, då det ju för prästerskapet icke kan vara likgiltigt, om de afgifter, hvilka skola utgå till dess aflöning, varda bestämda så, att löneregleringen hos de församlingsmedlemmar, som finge sina afgifter starkt förhöjda, framkallade ett berättigad! missnöje, utan att dock andra församlingsmedlemmar hade anledning att känna sig tillfredsställda med minskningen af sina afgifter.

Kommittén gör med anledning af den verkställda undersökningen det uttalandet, att lindring i den tiondeskyldiga jordens börda ej torde kunna ernås omedelbart genom tiondeafgifternas lika fördelning på samtliga beskattningsföremål inom de särskilda församlingarna, liksom det ju med afseende på grundskatteafskrifningen icke heller .ifrågasatts, att hvarje sockens grundskatt skulle jämnt fördelas å socknens hela fyrktal.

Enligt en förmedlande åsikt, fortsätter kommittén, skulle de nödvändiga jämkningarna och förbättringarna i nuvarande aflöningsskyldighet för församlingarna lämpligast beredas genom en anordning af skatteplikten, som närmare anslöte sig till nu bestående förhållanden.

Förslag i sådan riktning hafva äfven inom kommittén framställts. Därvid har — med tagen hänsyn i viss mån till de i tab. 2 af tabellserien A angifna medeltal för de olika skatteobjektens nuvarande belastning — å ena sidan yrkats, att afgift skulle utgöras dels af fastighet för hvarje fastigheten åsatt fyrk, i landsförsamling, med högst 25 öre för jordbruksfastighet och 10 öre för annan fastighet samt, i stadsförsamling, med högst 15 öre för jordbruksfastighet och 6 öre för annan fastighet, dels ock af inkomst med 5 öre för hvarje fyrk, som blifvit åsatt inkomst af kapital och arbete. Från en annan sida har man velat göra gällande, att det berättigade i klagomålen från ägarna till tiondeskyldig jord skulle upphöra, om jorden icke längre öfver höfvan betungades, hvaremot öfriga beskattningsföremål borde vidkännas någon förhöjning i sina bidrag; och kunde afgifterna pr fyrk exempelvis belöpa sig:

för jordbruksfastighet till högst 331/söre » » » lägst 162/3 »

» högst 162/3 »

» lägst 81/3 »

» högst 8x/3 »

» lägst 4 7 6

» annan fastighet

» »

» uppskattad inkomst

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

no

eller, om ytterligare utjemning ansåges önskvärd,

för jordbruksfastighet till högst 30, lägst 15 öre

» annan fastighet » » 20 » 10 »

» inkomst » » 10 » 5 »

hvarigenom förhållandet mellan de olika skatteobjektens maximi- och mini i n i af g i f te r skulle till jordbruksfastighetens förmån jämkas till 3:2:1.

Härom yttrar kommittén följande:

»Till stöd för dessa eller andra liknande förslag har anförts, att de hvila på historisk grund. En graderad skala för utgörande af allmänna afgifter tillämpades dessutom för närvarande äfven i en del andra fall, med afseende å hvilka den regel tillförne varit gällande, att den i mantal satta jorden skulle uppbära hela utgiftsbördan eller åtminstone största delen däraf, nämligen i fråga om väghållningsbesvärets utgörande på landet samt fullgörande därstädes af skyldigheten att bygga kyrka med hvad därtill hörer äfvensom prästgård och tingshus.»

»Den lagstiftning, som reglerar skyldigheten att utgöra omförmälda besvär, härstammar från en tid, då man knappast visste af någon annan befolkning på landet, som kunde deltaga i allmänna onera, än jordbrukaren. Förhållandena härutinnan hafva emellertid förändrats, så att numera i alla landsändar, jämte den egentliga jordbrukaren, uppstått en mer eller mindre talrik befolkning af fabrikanter, handlande och handtverkare m. fl., för hvilka det äfven måste vara af intresse, att allmänna anstalter för religionsvård, rättsväsen m. m. upprättas och vidmakthållas. Det har blifvit sagdt — och utan tvifvel, synnerligast under äldre tider, med fullt skäl — att den fasta egendomen, särskildt jorden, hade största fördelen af åsyftade anstalter, hvarför den ock borde i högre grad än andra beskattningsföremål bidraga till utgifterna därför. Men i samma mån värdet af annan fastighet och beloppet af inkomst ökas i större proportion än värdet af jordbruksfastighet, torde denna sats förlora i giltighet. Med afseende å väghållningsbesvärets utgörande hvilar största tyngden däraf på jordbruksfastigheten, likasom annan fastighet därtill måste lämna rikligare bidrag än inkomsten. I fråga åter om byggande af kyrka, prästgård och tingshus har en sträfvan framträdt att få den allmänna grunden för kommunalutskylders fördelning tillämpad -vid gäldandet af utgifterna för angifna ändamål; och sedan åtskilliga jämkningar i de äldre bestämmelserna om utgörande af dessa besvär tid efter annan vidtagits, gäller numera, att i kostnaden för uppförande och underhåll af berörda hus skola de, som inom församlingen erlägga kommunalutskylder, deltaga för fastighet efter hela samt för andra beskattningsföremål efter hälften af därå belöpande fyrktah En graderad skala torde måhända

Eu efter skattekraften proportionerad lika afgift intill visst maximum.

Ersättning för hvad genom skattejämkningen förloras.

100 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

under nuvarande omständigheter vara af rättvisa och billighet påkallad, då det gäller skyldigheten att deltaga i förenämnda besvär, alldenstund innehafvarna af fastighet kunna, åtminstone tills vidare, anses hafva större fördel än inkomsttagarna af de anstalter, för hvilkas uppehållande och utveckling de olika besvären tillkommit».

»Men någon anledning att med ifrågavarande väghållnings- och byggnad sbesvär sammanställa skyldigheten att lämna bidrag till prästerskapets aflöning torde ej förefinnas, om icke i den omständigheten att ägarna af tiondeskyldig jord hittills burit största delen af församlingarnas utgifter för prästerskapet, hvarför det kunde anses vara icke oskäligt, att de äfven framdeles i något högre grad än öfriga skattskyldiga bidroge till dessa utgifter. För visso skulle dock en gradering beträffande aflöningsplikten gentemot prästerskapet — om någon giltig grund för en sådan gradering öfver hufvud kunde uppställas — väcka mycken ovilja, särskild! hos dem som Unge sina afgifter mera afsevärdt förhöjda.»

»Då det enligt kommitténs mening icke torde kunna anföras något hållbart skäl, hvarför bidrag till församlingarnas själasörjare skulle af jordbruksfastigheternas ägare utgöras efter annan och högre beräkningsgrund än af andra fastigheters ägare eller af dem som skatta för inkomst af kapital och arbete, anser kommittén, att en för samtliga skattskyldiga gemensam och lika grund för utgörande af bidragen till prästerskapets aflöning bör bestämmas, eller med andra ord att de församlingsbidrag, hvilka finnas icke böra utgå såsom personliga afgifter, skola utgöras lika efter fyrktalet eller bevillningen.»

Af hänsyn till de församlingsmedlemmar, hvilka hittills varit jämförelsevis litet betungade af direkt skatt till prästerskapet, anser kommittén det vara ett hufvudvillkor för skattejämkningens lyckliga genomförande, att för bidragsskyldigheten fastställes en viss gräns och att denna gräns icke sättes för hög. Såsom jag redan förut nämnt, var ecklesiastikåret 1896—97 medeltalet för inkomstfyrkarnas belastning å landsbygden 4,ai öre pr fyrk; samma belastning uppgick till högst 5 öre pr fyrk i 1,142 föramlingar samt till mellan 5 och 10 öre pr fyrk i 623 församlingar, under det att i 336 landsförsamlingar alldeles ingen beskattning för inkomstfyrk ägde' rum. Maximigränsen för skattskyldigheten till prästerskapet har därför synts kommittén böra icke mycket öfverskjuta 5 öre pr fyrk eller 50 öre pr bevillningskrona.

Uppenbart är, att om den tiondeskyldiga jordens afgifter till prästerskapet, hvilka för ecklesiastikåret 1896—97 i medeltal uppgingo för landsbygden till 27,29 öre pr fyrk och för städerna till 16,72 öre pr fyrk, skola

101 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 88.

nedbringas till omkring 5 öre pr fyrk, kan — med hänsyn därtill att i många af landsbygdens församlingar jordbruksfastigheten utgör det ojämförligen viktigaste skatteobjektet — en dylik reglering icke försiggå, utan att för lindringens åvägabringande tages i anspråk ett mycket betydande bidrag från annat håll. Riksdagen har ock i skrifvelsen af den 5 maj 1897 antydt, att det borde tillses, huruvida icke någon lindring må kunna beredas vissa församlingar genom bidrag från tillgängliga fonder eller annorledes, så att församlingarna ej öfver bulvan betungas, men vederbörande prästerskap likväl erhåller sin anständiga bärgning, hvarvid särskildt framhållits prästerskapets löneregleringsfond, från hvilken enligt Riksdagens förmenande möjligen mera än hittills årligen kunde disponeras till förmån för sådana församlingar, som äfven efter införandet af förändradt utskyld ssystem blefve för svaga att bereda sin präst anständig bärgning.

Med afseende å frågan, om prästerskapets löneregleringsfond, de ecklesiastika boställenas skogsfond eller andra liknande fonder må — under förutsättning att de för prästerskapets aflöning nu påräkneliga församlingsafgifter varda genom en skattenedsättning minskade — kunna tillgripas för att utfylla, hvad i följd däraf kommer att på många håll brista i aflöningsmedel, har kommittén erinrat, att de inkomster, som tillflyta ecklesiastika fonder, bestå hufvudsakligen dels af arrendemedel för indragna stom-, annex- och mensalhemman, dels af skogsförsäljningsmedel från prästerskapets bostadsboställen, dels af intressemedel äfvensom af kapitalvinster å utlottade obligationer. Nämnda inkomster utgöra, alldeles på samma sätt som tertialtionden och öfriga prästrättigheter, en prästerskapet tillförsäkrad lönetillgång, hvilken emellertid på grund af § 9 i 1862 års förordning gjorts gemensam för hela kyrkan, så att den kan användas till understöd åt församling, som för sitt prästerskaps anständiga bärgning har behof däraf.

När Rikets Ständer i sin skrifvelse den 6 juli 1857 uttalade sig angående då gällande sätt för prästerskapets aflöning och angåfvo de grunder, enligt hvilka samma aflöning borde regleras, framhöllo de tillika, att vid ordnandet af »denna samhällsviktiga fråga de prästerskapet lagligen eller genom häfdvunnen vana tillhörande inkomster icke finge till främmande ändamål förryckas». Den i 1862 års förordning stadgade lönereglering hvilade också på den grundsatsen, att tionde och andra prästerskapets rättigheter skulle hvar för sig utbytas mot bestämda afgifter och att de åtminstone icke skulle nedsättas under de belopp, med hvilka de dittills laglikmätigt utgått. Först när det kunde visas, att församling, som sålunda utgjort sin tionde och öfriga prästrättigheter oförminskade, icke kunde därmed tillgodose sitt prästerskaps anspråk på anständig bärgning,

Ökad utdelning från ecklesiastika fonder.

102 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

skulle bristen fyllas genom anvisning på sådana kyrkans aflöningsmedel, som finge från en till annan församling öfverflyttas — en öfverflyttning, som efter år 1868 skett i sådan ordning, att dessa rörliga inkomster uppsamlats i prästerskapets löneregleringsfond för att därifrån utdelas till vederbörande församlingars prästerskap.

Kommittén betonar, att den utjämning eller lindring af den tiondeskyldiga jordens afgifter, hvarom fråga blifvit väckt, innebär ingenting mindre än en rubbning just af de kyrkliga lönetillgångar, som ännu äro bibehållna inom församlingarna. Nedsättningen af jordbruksfastighetens tiondeafgifter skulle nämligen endast i ett fåtal församlingar kunna till fullo uppvägas genom ökade afgifter af andra beskattningsföremål; i det stora flertalet församlingar skulle däremot, genom nedsättningen af tiondeafgifterna, i de nuvarande kyrkliga aflöningstillgångarna uppstå en brist, som måste från annat håll fyllas. Såvida detta skulle ske därigenom, att tillgångar toges från prästerskapets löneregleringsfond eller från andra ecklesiastika fonder, blefve naturligtvis samma fonder i jämnt motsvarande grad beröfvade de medel, som äro oundgängligen nödiga till täckande af prästerskapets aflöningsbehof och som för närvarande, då tionden likväl oförminskad utgår, ej ens förslå för detta behof. Hela åtgärden skulle således icke innebära något annat än en verklig och uppenbarligen mycket betydlig minskning af prästerskapets samtliga lönetillgångar. Då Riksdagen icke synes hafva åsyftat någon minskning af berörda tillgångar samt hvarken inom kyrkomötet eller inom riksdagen torde finnas benägenhet för en så väsentlig förändring af hittills gällande grunder i fråga om användningen af samma tillgångar, att afkastningen af prästboställen och af andra ecklesiastika egendomar skulle få från den ena församlingen öfverflyttas i ändamål att nedsätta den andra församlingens tiondeafgifter, har kommittén tagit för gifvet, att hvad i Riksdagens skrifvelse den 5 maj 1897 yttrats om en utsträcktare användning af medel ur prästerskapets löneregleringsfond kan afse endast sådana förhållanden, som redan för närvarande berättiga till bidrag från denna fond i syfte att lindra de svaga församlingarnas bördor; men att däremot de väsentligen nya förhållanden, som skulle uppstå genom tiondens nedsättning, måste tänkas påkalla bidrag från helt annat håll.

Ersättning af Om prästtionden skall aflyftas från den tiondeskyldiga jorden, anser

statsmedel för kommittén, att eu sådan åtgärd icke kan på ett i någon mån tillfredsstäl-

1/"jordbruks-1 ande sätt utföras, utan att denna börda varder på de skattskyldiga i hela fastighet. ripet fördelad efter samma grunder, som gälla för beskattning i allmänhet. Enligt de grundsatser, som numera vunnit häfd i den svenska skattelagstiftningen, finner kommittén icke heller någon väsentlig invändning

103 Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition A:o 88.

kunna mot en sådan åtgärd anföras. Prästerskapets tionde, hvilken med hänsyn till ålder är fullt likställd med kronotionde^ och som med de på 1862 års förordning grundade löneregleringarnas fastställande förvandlats till en för femtio år fixerad afgift i naturapersedlar och penningar, har nämligen i själfva verket så stor likhet med kronotionden och grundräntan, att det icke kan anses orimligt, att äfven denna kyrkliga grundskatt småningom varder på liknande sätt utjämnad. Men för en sådan utjämning kräfves enligt kommitténs mening, att staten ingriper för att genom sin beskattningsmakt åvägabringa tiondeafgifternas ersättande genom deras fördelning å samtliga skattskyldiga.

Skatteutjämningen anser kommittén lättast kunna åvägabringas på sådant sätt, att de af jordbruksfastighet till prästerskapet utgående tiondeafgifter omsättas till en bestämd summa i penningar och därefter från någon viss tidpunkt indragas till statsverket, samt att de sålunda till statsverket indragna tiondeafgifterna småningom minskas eller afskrifvas, till dess de slutligen upphöra att af de skattskyldiga utgöras. Härmed vore skatteregleringen ordnad mellan staten och de tiondeskyldiga. Det återstår att tillse, huru kyrkans berättigade intressen därvid må vederbörligen tillgodoses, enär det alldeles icke är för kyrkan likgiltigt, i hvilken ordning ersättningen för tionden bestämmes.

Skulle statsbidrag lämnas församlingarna endast i de fall, där i följd af tiondens förminskning och slutliga upphörande församlingarnas öfriga lönetillgångar icke räckte till för att bestrida prästerskapets skäliga aflöning, så kunde enligt kommitténs åsikt i följd af en dylik anordning svårligen undvikas, att kyrkans rättsliga och ekonomiska ställning blefve väsentligen förändrad. Då det här gäller statsanslag, måste naturligtvis Riksdagens medverkan påkallas, och då statsanslaget skulle lämpas efter ett för handen varande behof, måste Riksdagens medverkan äfven sträcka sig till pröfningen af detta behof. »Men det har», säger kommittén, »alltid skattats såsom ett af den svenska kyrkans viktigaste privilegier, att hennes ekonomiska ställning varit själfständig, att hennes organisation och lönestat varit oberoende af Riksdagens anslagsbeviljande myndighet, och att Kungl. Maj:t allena ägt i sista hand bestämma såväl de prästerliga tjänsternas antal som fördelningen af de för kyrkan gemensamma lönetillgångar. Det kan också svårligen antagas, att kyrkomötet skulle lämna sitt bifall till något förslag om tiondens utjämning, hvaraf en förändring i kyrkans nuvarande rättsliga och ekonomiska ställning kunde blifva följden.»

»Ett annat förhållande skulle däremot inträda, om utjämningen verkställdes så, att afgifterna af jordbruksfastighet nedsattes efter vissa i lag bestämda grunder, samt efter liknande grunder lämnades bidrag af stats-

104 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

medel, jämnt motsvarande den för kyrkan uppkomna brist i förut befintliga lönetillgångar. Ingen pröfning af församlingarnas behof eller af prästerskapets lönevillkor behöfde då ifrågakomma för fastställande af statstillskottets belopp, utan detta vore alltid bestämdt genom det indragna tiondebeloppet; icke heller blefve statsbidraget beroende af ett fortsatt årligt beviljande från Riksdagens sida, utan af en i betryggande former stiftad lag.»

»Kommittén anser därför, att i samband med indragningen till statsverket af prästerskapets tionde bör af statsmedel till kyrkan årligen lämnas ersättning, fullt motsvarande den indragna tiondens belopp, och att kyrkans rätt till denna ersättning bör betryggas på det mest verksamma sätt, nämligen sålunda, att ingen förändring i statsverkets ersättningsskyldighet kan ifrågakomma utan medgifvande af allmänt kyrkomöte.»

Sedan kommittén härefter bland annat framhållit, att om de till indragning ifrågasatta afgifterna blefve fastställda till en viss summa i penningar, den ersättning, som skulle af statsmedel lämnas, komme att för all framtid motsvara just denna till indragning fastställda afgiftssumma, fortsätter kommittén: »Det torde icke kunna bestridas, att för den händelse nådiga förordningen den 11 juli 1862 ånyo komme att tillämpas för uppgörande af blifvande löneregleringar, det i ganska många församlingar, där aflöningsförmånerna nu äro otillräckliga för prästerskapets anständiga bärgning, skulle utan synnerlig svårighet låta sig göra att genom tiondens noggrannare beräkning efter författningarna åstadkomma en behöflig tillökning af lönebeloppen. Rätten att uttaga tionde måste fördenskull anses innebära en ganska afsevärd trygghet för de kyrkliga lönemedlens ökning i mån af kyrkans behof. Om därför genom tiondens fixering, indragning och afskrifning prästerskapet går miste om rätten till framtida stegring af denna kyrkliga inkomsttitel, synes kyrkan kunna fordra tillmötesgående i fråga om de ekonomiska anspråk, som från hennes sida måste för olika ändamål framställas.»

»Det är nämligen af vikt, icke blott att den nuvarande kyrkliga organisationen — sedan vissa skadliga utväxter å densamma blifvit undanröjda — varder i det hela upprätthållen och prästerskapets ekonomiska ställning, med tillgodoseende af billiga anspråk, förbättrad, utan äfven att denna organisation behörigen utvecklas. På sätt kommittén i ett annat betänkande framhållit, äro nämligen de prästerliga krafterna i hundratals vidsträckta församlingar icke på långt när tillräckliga för den allra nödtorftigaste församlingsvård och gudstjänst, och de tillgängliga aflöningsmedlen förslå icke heller på långt när till upprättande af nya kyrkliga beställningar. För afhjälpande af bristerna i det nuvarande prästerska-

105 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

peta aflöning och för beredande af nya löner, där behof af ökad t prästerligt biträde redan nu förefinnes eller i framtiden uppstår, samt lör att erhålla medel till prästerskapets pens onering, måste alltså kyrkan, om hon skall afstå sin rätt till tionde, också tillse, att hvad som däremot gifve3 i utbyte verkligen sätter henne i stånd att möta klufven på ett ändamålsenligt ordnande och en ständigt fortgående förbättring af r. ligionsvården.»

Utöfver ersättningen för den gamla prästtionden, hvilken, på sätt jag förut nämnt, ecklesiastikåret 1896—97 hade ett värde af 3.699,450 kronor, afgifur af anser därför kommittén, att af statsverket bör lämnas godtgörelse jämväl för de afgifter, som blifvit bestämda att- utgå af bergverk, kvarnar, fabriker samt andra inrättningar och som för omförmälda år uppgmgo till 198,504 kronor. Dessa senare afgifter, hyflande å annan fastighet än jordbruksfastighet, kunna, säger kommittén, i det hela anses utgöra en tionde å industriens afkastning och motsvara sålunda tionde» åjordbruksnäringen.

Prästerskapet enligt förut gifna författningar tillkommande tionde och andra afgifter af såväl jordbruksfastighet sotn annan fastighet böra alltså efter kommitténs åsikt indragas till statsverket, för att sedermera ahkrifvas, mot det att kyrkan erhåller en i penningar bestämd ersättning för hvad af nämnda beskattningsföremål utgått till prästerskapets aflöning.

Dessutom anser kommittén, att i stället iör samtliga uti den äldre lagstiftningen grundade extraordinarie afgifter af församlingarnas medlemmar bör, i den mån sådant till lönernas bestridande inom hvarje pastorat b Ii 1'ver erforderligt, utgöras af alla beskattningsföremål en i förhållande till deras skattekraft lika, måttlig afgift. Gränsen för denna skattskyldighet har kommittén velat bestämma så, att ej inom något pastorat må till aflöning af prästerskapet därstädes, mot församlingsmedlemmarnas bestridande, utdebiteras afgifter till sammanlagdt högre belopp, än som erhålies under det antagandet, att för hvarje person af pastoratets hela folkmängd utginge 20 öre, och därutöfver för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet 5 öre eller, där fyrktalssättning icke äger rum, för hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning 50 öre.

Sedan denna gräns blifvit uppnådd, skulle hvad därutöfver kan vara af behofvet påkalladt, för att uppbringa prästerskapets inom pastoratet aflöning till erforderligt belopp, på annat sätt beredas.

Tionde och afkastning af jordagods äro, såsom jag förut uppvisat, sterskapefs förnämsta inkomstkällor. Med hänsyn till arten åt dessa in- lönerna. komstkällor har det, särskilt i äldre tider, icke kunnat undvikas, att i komsterna blifvit större i församlingar belägna i en fruktbar slätibygd än i en mager skogstrakt, oaktadt de förra församlingarna i vidd, inängen aflöning.

Bih. till Rikad. Rot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Haft. 14

106 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

gång i folkmängd och oftast i besvärlighet, åtminstone såvidt endast naturliga förhållanden afses, varit de senare underlägsna. Järnte det orättvisa i denna anordning, enligt hvilken tjänstgöringens besvärlighet i och för sig merendels icke öfvat något inhyrande på aflöningens storlek, anmärker kommittén skm en med systemet förenad obillighet, att öfver hufvud alltför stor olikhet i prästerskapets aflöningsförhållanden varit rådande. Vid åtskilliga beställningar — kyrkoherdebefattningar såväl som komministraturer — hafva nämligen inkomsterna varit väsentligen mindre, än som bort påkallas af nödig hänsyn till prästens ställning och vikten af en någorlunda sorgfri utkomst, under det att åter andra prästerliga tjänster varit så rikligt aflinade, att inkomsterna öfverstiga hvad som kan anses lämpligt och passande vid jämförelse med de löneförmåner, som förunnats en del ämbeten utom kyrkan, hvilka i minst lika hög grad, som de prästerliga, af sina innehafvare kräfva samvetsgrannhet, nit och duglighet.

Då enligt 1862 års förordning tionde och andra afgifter skulle bibehållas inom hvarje församling såsom aflöningsmedel för församlingens eget prästerskap, måste utjämningen af olikheterna i prästerskapets löner blifva väsentligen begränsad. De gemensamma lönetillgångarna inskränkte sig nämligen till inkomster, som grundade sig på statsanslag i kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor eller på arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter, som icke voro bostadsboställen. Förmedelst dessa lönetillgångar äfvensom andra, hvilka sedermera tillkommit, nämligen skogsmedlen, har val, såsom kommittén påpekar, det svagast aflönade prästerskapets ekonomiska ställning blifvit upphjälpt, ehuru mycket ännu återstår att därutinnan uträtta. Men de jämväl mycket öfverklagade ojämnheterna i aflöningsförhallandena för tjänster, som i det hela äro med hvarandra likställda, hafva däremot endast i ringa mån blifvit afhulpna. Detta kan, yttrar kommittén, heller icke gärna hafva skett, då ju några allmänna grunder med afseende å lönernas beräkning ej blifvit uppställda för att tillämpas vid de löneregleringar, som uppgjordes i enlighet med nyssnämnda förordning, och tillräckliga gemensamma medel ej heller stodo till förfogande för att till erforderlig höjd uppbringa lönerna för prästerskapet i församlingar, hvilka ej mäktade att med egna tillgångar bereda den lön, som skäligen kunde fordras.

Att afgifter, som af ett pastorat utgöras till dess prästerskap, skulle användas till aflöning för prästerskapet inom ett annat pa-torat, anser kommittén ej kunna ifrågasättas, då ju en dylik anordning skulle alltför skarpt bryta med de förhållanden i afseende å prästerskapets aflöning,

107 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition A'.-o 88.

som historiskt utvecklat sig frin tiden närmast efter kristendomens införande hiir i landet, samt dessutom innebära en obillighet och en orättvisa mot de församlingar, |>å hvilkas bekostnad andra församlingars prästerskap skulle gynnas. Icke heller vill kommittén tillråda, att prästerskapet skulle göras till tjänstemän, som aflönas af staten, om ock en eller annan fördel vunnes därigenom. Jämte det kommittén beträdande sistberörda fråga obetingadt ansluter sig till den uppfattning, som härutinnan linnés uttalad i Riksdagens af mig förut återgifna skrifvelse af den 5 maj 1897, hänvisar kommittén tillika på ett uttalande i ämnet uti nådiga propositionen den 4 november 1859, däri Kungl. Magt förklarade sig icke betvifla, att om behof uppstode, Rikets Ständtr skulle vara villiga att för samhällets viktigaste angelägenhet, religionsvårdens behöriga handhafvande, anslå nödiga medel, ehuru skäl förefunnes att ej gorå denna angelägenhet beroende af de mångfaldiga förhållanden, som vid en riksdag inverkade på anslagsfrågors behandling.

Om således å ena sidan skall uppehållas den gamla kyrkliga grundsatsen, att hvarje församling bör — när icke obilliga anspråk därigenom ställas på densamma — aflöna sitt prästerskap, samt å andra sidan athjälpas det nu rådande missförhållandet med otillräcklig aflöning för ett flertal präster och med ojämn aflöning för prästerskapet i dess helhet, bör det efter kommitténs mening så ordnas, att kyrkan till sitt förfogande erhaller medel, som möjliggöra reglering efter rationella grunder af prästerskapets löner. Kommittén påvisar, att dylika medel också erbjuda sig i den tiondeersättning, som, enligt hvad jag i det föregående utvecklat, skulle af statsverket utgöras. I afseende härå tillägger kommittén, att om man såsom en förutsättning redan för skattejämkningens genomförande ansett sig höra uppställa den fordran, att tionden indrages och afskrifves, mot det att kyrkan undfår ersättning af statsmedel, framträder med ännu större styrka krafvet på en dylik uppgörelse, när det visar sig, att därigenom öppnas utsikten till lösning jämväl af frågan om förbättrande och utjämning af prästerskapets löner äfvensom af andra för kyrkan viktiga spörsmål af ekonomisk innebörd.

Mot det nuvarande aflöningssättet anmärker kommittén — utom det att lönerna varit otillräckliga och ojämna — äfven alt lönerna saknat nödig fasthet. Härutinnan tillåter jag mig erinra om hvad jag vid redogörelsen för lönemedlen anfört med anledning af markegångsprisens växling och vissa försarnlingsafgifters utgörande i förhållande till inkomst eller fastighets taxeringsvärde, nämligen att dessa förhållanden medfört, att värdet af löneförmånerna undergått betydande lörändringar under de år, för hvilka lönerna blifvit bestämda. För undanröjande af berörda missförhållande

108 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition• N:o 88.

anser kommittén, att kortare löneregleringsperioder böra införas samt lönerna fastställas till vissa belopp i penningar. Likaså bör tilhes, att för lönebeloppen varder angifven en gräns nedåt samt — för det fall att löner enligt de fastställda beräkningsgrunderna skulle stiga till oskäligt höga belopp — jämväl en gräns uppåt, som ej må öfverskri las.

Mjunictsajii- Äfven nuvarande sätt för aflöning af det extraordinarie prästerskanmgen. pet },ar Pynts kommittén mindre tillfredsställande.

Då § 1 i 1862 års förordning stadgar, att lönerna för det ordinarie prästerskapet skola så beräknas, att det extraordinarie kan af det ordinarie aflönas, har detta stadgande medfört, att när lönedllgångarna på sina ställen knappast räckt till för att bereda anständig bärgning ens åt det ordinarie prästerskapet, än mindre åt det extraordinarie, såväl adjunktstagare som adjunkt kommit i en mycket brydsam belägenhet. Kommittén anmärker tillika, att om ock lönetillgångarna äro fullt tillräckliga, det likväl ej synes principiellt riktigt att i den ordinarie prästens lön likasom reservera medel för aflöningen åt en annan, ty dessa medel komma måhända under längre tider ej till användning, för den händelse nämligen behof af eller tillgång på adjunkt ej finnes.

Af dessa skäl och då adjunktsinstifutionen måste betraktas såsom ett nödvändigt led i den kyrkliga organisationer anser kommittén, att aflöningen för de adjunkter, som äro endast tillfälliga tjänstebiträden, lämpligen kan så ordnas, att den ordinarie prästen på egen bekostnad tillhandahåller sådan adjunkt bostad och vivre, men det kontanta arfvodet utbetalas af kyrkans gemensamma aflöningstillgångar. En dylik anordning skulle enligt kommitténs åsikt medföra dels större enkelhet och reda än det nuvarande aflöningssättet med sina många olika arfvodesstater, dels ock den fördelen, att nå>j;ot kontant arfvode till adjunkt ej behöfde beräknas i deri ordinarie prästens lön och således kunde besparas, då adjunkt ej vore anställd; hvarförutom det extraordinarie prästerskapets ställning helt visst skulle blifva i många af-eenden angenämare och fördelaktigare, isynnerhet om de nu ofta alltför låga arfvodena skäligen förhöjdes.

fimerit ilo ner. Prästerskapets pensionering i större eller mindre omfattning anser

kommittén vara ett önskemål icke b'ott för prästerskapet utan äfven för församlingarna. Då nämligen, yttrar kommittén, kyrkan för uppnående af sitt höga mål är i behof af kraftiga organ, kan det för prästen icke vara tillfredsställande vare sig att kvarstå i tjänsten, sedan ålder och sjuklighet betagit honom förmågan att vederbörligen sköta densamma, eller åt t, om han i annans hand öfverlärnnat göromålen, nödgas för sin försörjning, måhända under en längre tid, uppbära drygaste delen af den med tjänsten förenade lönen. Så länge pension för ordinarie präster saknas, äro

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88. 10!)

äfven utsikterna till befordran för de extraordinarie mindre, under det att behotvet åt dessa senares tjänsteverksamhet ökas. Församlingarna åter, som under alla förhållanden hafva att fullgöra skattskyldigheten till prästerskapet. måste, när de ordinarie prä-terna äro oförmögna att sköta sina tjänster, åtnöjas med att omsorgen om själavården och skolväsendet ölverlämnas åt vikarier, som ofta ombytas och icke alltid äga nödig erfarenhet. Häraf alstras missnöje, liksom enligt kommitténs mening intresset inom församlingarna för kyikan och dess institutioner otvifvelaktigt blir lidande af en sakernas ordning, enligt hvilken de kyrkliga lömtillgångarnn, som tillkommit för att uppehålla fnrsamlingslifvet, synas förvandlade till under-tödsmedel åt otjänstbara åldringar och sjuklingar.

Men om man också varit tämligen ense angående nyttan och nödvändigheten af åtgärders vidtagande för prästerskapets pensionering, hafva, såsom mångåriga förhandlingar vid riksdag och kyrkomöte utvisa, tankarna varit desto mera delade i fråga om arten och omfattningen af själfva pensioneiingen samt om sättet att tillvägabringa därför erforderliga medel.

Beträffande den förra frågan biträder emellertid kommittén hvad kyrkomötet i sin underdåniga skrifvelse den 6 oktober 1888 yttrat därom, att en allmän pensionsinrättning väl vore tilltalande, men att de svårigheter, som reste sig mot förverkligandet af denna tanke, vore så stora, att det måste anses tvifvelaktigt, om något förverkligande för närvarande stode att vinna. Frågan om prästerskapets pensionering skulle helt visst bringas närmare sin lösning, om man icke ovillkorligen fasthölle vid tanken på bildandet af en sådan, utan i stället satte målet för sina sträfvanden något lägre. I jämförelse med det nuvarande lillståndet måste det nämligen anses som en stor fördel, om tillfälle kunde beredas åtminstone ett mindre antal åldriga och ej tjänstbara präster att draga sig tillbaka från sina tjänster med rätt till skälig pension, hvilken anordning desto hellre syntes kunna förordas, som det i många fåll icke torda vara behöfligt eller ens lämpligt, att präster, hvilka uppnått den för tjänstemän i allmänhet stadgade pensionsåldern, nedlade sina befattningar. Den svenska kyrkan hade städse haft i sin tjänst många präster, sota ännu vid långt framskriden ålder på ett fullt tillfredsställande sätt verkat i sitt kall. Därför borde inrättas ett visst antal pensioner för ålderstigna, mindre tjänstbara prästmän, hvilka pensioner lämpligen kttnde benämnas emeritilöner.

I fråga om det sätt, hvarpå medel för det afsedda ändamålet skulle anskaffas, diar man trott sig kunna därvid påräkna statens hjälp dels med hänsyn till pensionetingens stora betydelse för kyrkan, dels ock af den anledning att staten på mångahanda sätt tager prästernas tjänst i anspråk för uppgifter, som ligga utom deras egentliga verksamhetsområde. För-

Brui i etta likarna i prästlöneregleringskommitténs fjärde betänkande.

110 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

samlingarna, som ju hafva intresse af att få orkeslösa och sjukliga präster ersatta med yngre och kraftigare, hafva äfven ansetts böra medverka för åstadkommande af pensioneringen. Att prästerna själfva skola bidraga därtill, bär af Riksdagen uttryckligen framhållits i 1897 års skrifvelse.

Kommittén gör härutinnan det uttalandet, att samtliga antydda utvägar rimligtvis böra, därest inga andra kunna boredas, för det ifrågasatta syftet anlitas. Emellertid framhåller kommittén, att om prästerskapets tionde afskrifves och ersättning därför lämnas, i tiondeersättningen och andra kyrkans gemensamma aflöningstillgångar skulle tillskapas en inkomstkälla, tillräcklig att bestrida omkostnaderna jämväl för en pensionering i mindre omfattning. Denna utväg förordas också af kommittén, som tillika anser, att det bör öfverlämnas åt Kungl. Maj t att bestämma antalet emeritilöner, dock att icke något år mera än ett visst belopp skulle få för ändamålet användas.

Sin allmänna ståndpunkt till de viktigaste af de frågor, kommittén behandlar i sitt fjärde betänkande, angifver kommittén genom att för dessa frågors lösning uppställa följande hufvudgrunder:

1. Prästerskapet tillkommande tionde och andra afgifter af fast egendom indragas till statsverket och afskrifvas, mot ersättning, som tillföres prästerskapets gemensamma aflöningstillgångar.

2. Inom vissa minimi- och maximigränser samt med ledning af allmänna grunder för lönernas lämpande efter tjänstens vikt och beskaffenhet eller efter särskilda förhållanden fastställas för en tidrymd af tjugu år prästerskapets löner i penningar till sådan storlek, att hvarje präst erhåller anständig bärgning.

3. För aflöning af prästerskapet skola församiingsafgifter utgöras, dock sammanhigdt icke till högre belopp, än som motsvarar 20 öre för hvarje person af pastoratets hela folkmängd, och därutöfver 5 öre för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet eller, där fyrktalssättning icke äger rum, 50 öre för hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning.

4. Varder den för pastoratets prästerskap enligt föreskrifna grunder beräknade aflöning icke betäckt af församlingsafgifterna eller eljest tillgängliga medel, fylles bristen genom tillskott från kyrkans gemensamma aflöningstillgångar.

o o r*1

5. Ett visst belopp må årligen af kyrkans gemensamma aflöningstillgångar användas för att bereda emeritilöner åt präster.

Om skattskyldigheten och aflöningsförhållandena ordnas i enlighet

11!

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

med angifna grunder, anser kommittén, att bland andra följande fördelar skulle vara att vinna.

Krafvet på utjemning af skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning skulle tillgodoses på ett sätt, som medförde, att den å jordbruksfastighet hyflande bördan blefve i möjligaste mån lika lör all sådan fastighet, samt att den nya bördan för andra beskattningsföremål begränsades till rimligt mått.

De afgift er, som komme att utgå inom hvarje församling, blefve fortfarande använda till aflöning för dess eget prästerskap, under det att å ena sidan i följd af den stegrade skattekraften hos industriens växande fyrkar de kyrkliga krafven kunde inom nu försummade landsdelar allt bättre tillgodoses, samt å andra sidan ersättningen för den indragna och afskrifna tionden — hvilken ersättning ej har karaktär af församlingsafgifter, då den ju betalas af statsverket, icke af någon särskild församlings medlemmar — kunde lämna tillgång till understöd åt sådana ekonomiskt svaga församlingar, som icke, utan att öfver höfvan betungas, förmå bereda sitt prästerskap anständig bärgning.

Kyrkan finge i själfva verket, under fullt betryggande garantier, behålla tionden såsom lönetillgång, men vunne fördelen af en fri dispositionsrätt öfver nämnda tillgång samt därigenom äfven utsikt att på ett effektivt sätt, efter billighet och rättvisa, regi' ra lönerna inom prästerskapets olika grader och mellan olika församlingar, hvarförutom anstalter för pensionering af en del ålderstigna, mindre tjänstbara präster kunde vidtagas.

Hufvuddragen af gällande lagstiftning äfvensom af prästlöneregleringskommitténs förslag angående utarrendering af ecklesiastik boställsjord.

Bland de frågor, som omkring midten af förra århundradet under arbetet inom riksdagen på förbättrad lagstiftning angående sättet för utgörande af prästerskapets aflöning trädde i förgrunden, var frågan huruvida med jordbruk förenade bostadsboställen kunde anses såsom en lämplig löneform, när det gällde prästerskapet, och om icke fasthellre boställsjorden borde utarrenderas eller på annat sätt tillgodogöras för prästerskapets räkning.

112 Riksdagen 1844 — 45.

Riksdagen

1847—48.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Så anmärktes i motioner, väckta inom bondeståndet vid riksdagen 1844—45, att skötandet af prästbolen medförde betydlig tidsförlust för prästerna till men för deras egentliga befattning. Därför före-logs dels af en motionär, att boställsjorden med därtill hörande hus skulle öfvertagas af församlingen, hvaremot ett passande boningshus med nödiga uthus och jord till eu husbehofsträdgård borde tillhandahållas prästen, och dels af en annan motionär, att alla prästboställen borde genom kronans försorg utarrenderas till den högstbjudande, samt ait prästen skulle, jämte disposition af boningshuset och öfiiga till mangården hörande hus in. m., äga uppbära arrendet äfvensom af arrendatorn erhålla vissa förnödenheter. Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet yttrade i sitt betänkande öfver motionerna bland annat, att genom upplåtande å arrende af prästerskapets boställen väl skulle till en del ernås det ändamål, som motionärerna åsyftat, nämligen att prästerna sålunda finge tillfälle att ägna en mera odelad tid och omtanke åt de många och viktiga åligganden, som tillhörde deras egentliga kall, men att det å andra sidan måste såsom ostridigt få antagas, att boställen i allmänhet, där de sköttes med behörig dr ft och omtanke af indelningshafvarna själfva. alltid lämnade större behållning. än när de vore upplåtna å arrende. Motionerna föranledde icke någon Riksdagens åtgärd.

Inom såväl ridderskapet och adeln som bondeståndet väcktes vid påföljande riksdag åren 1847—48 motioner, i hvilka framställdas yrkanden om prästboställenas utarrendering på tjugu till trettio års tid. Med afseende å dessa motioner förklarade allmänna besvärs- och ekonomiutskottet sig icke kunna instämma i de åsikter, som uttalats i fråga om fördelarna af utarrendering af prästboställen i allmänhet. Oberäknadt den svårighet, som torde möta för förslagets bringande till verkställighet å ganska många ställen, hvarest prästboställena icke vore så bebyggda, att både boställshalvaren och arrendatorn därstädes kunde erhålla bostad, måste den föreslagna åtgärden, där den kunde tillämpas, ofelbart föranleda till en betydlig minskning i boställshafvaren3 inkom-t, helst det torde kunna förutsättas, att, med de villkor och undantag, som komme att vid boställenas utarrenderande äga rum, arrendesumman icke skulle uppgå till det belopp, som med afseende å boställets afkastning skäligen kunde väntas. Härförutom borde erinras, att genom den föreslagna utarrenderingen boställshafvaren finge vidkännas förlust af åtskilliga förmåner, hvilka med boställets innehafvande vore förenade och som, ehuru de icke kunde till bestämdt värde uppskattas, ändock måste, då de upphörde, genom kontanta uppoffringar ersättas. För öfrigt vore utskottet benäget att tro, det boställenas bruk och skötsel af prästerna själfva i följd af de gemensamma

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o HS. 11 i!

intressen, som äfven i timlig! afseende lärare och åhörare emellan sålunda väcktes och underhölles, i sin mån bidroge till åstadkommande af ett förtroligt förhållande mellan kyrkoherden och församlingen, hvilket äfven uppmuntrade och underlättade den förres bemödanden vid utöfvandet af det viktiga lärarekallet. Icke heller ifrågavarande motioner biföllos af Riksdagen.

Sedan vid de båda närmast följande riksdagarna förslag om antingen försäljning af prästerskapets boställen — naturligtvis med vissa undantag — eller dylika boställens obligatoriska utarrendering blifvit, utan att tillvinna sig vidare uppmärksamhet från vederbörande utskotts sida, af Rikets Ständer afslagna, upptogs vid 1856—58 årens riksdag ånyo frågan om utarrendering af prästerskapets boställen och vann i viss mån understöd ej mindre af allmänna besvärs- och ekonomiutskottet än äfven af ständerna. I den skrifvelse af den 6 juli 1857, som innehåller de grunder, enligt hvilka ordnandet af prästerskapets aflöning borde efter ständernas åsikt verkställas, tillstyrkte nämligen ständerna utarrendering af sådana till prästerskapets boställen anslagna särskilda hemman och lägenheter, som icke lämpligen kunde brukas i förening med boställena. Men någon vidsträcktare utarrendering funno ständerna icke böra äga rum, enär för prästen, likasom för hvarje annan å landet bosatt person, vore af icke ringa vikt att själf vara försedd med jordbruksalster, som eljest mången gång endast med största svårighet eller till höga priser kunde till fyllande af de dagliga lefnadsbehofven erhållas, jämte det att fortskaffningsmedlen vore för honom behöfligare än för mången annan och således icke borde blifva beroende af närboendes beredvillighet eller af stegrade foderpriser. Dessutom kunde skötandet af ett mindre landtbruk hvarken vara oförenligt med eller särdeles hinderlig! för den andliga verksamheten.

Rikets Ständers omförmälda skrifvelse besvarades af Kungl. Maj:t genom en till ständerna aflåten proposition af den 4 november 1859, hvari framlades tolf särskilda punkter, innefattande de grunder för en reglering af prästerskapets aflöning, som af Kungl. Maj:t ansågos böra vinna efterföljd. Den sjätte af berörda punkter upptog följande förslag till stadgande:

»Prästerskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet kan i förening med bostadsboställe brukas, — därifrån undantagna de i vissa orter befintliga änkesäten — utarrenderas efter de grunder, som kunna varda i nåder fastställda.»

»År bostadsboställe af den storlek, att därifrån kan skiftas eller författningsenligt afsöndra? en lägenhet tillräcklig att förse löntagaren med hans behof af jordbruksalster, må skifte eller afsöndring ske och återstoden af bostället i stadgad ordning utarrenderas, då församlingen på dom-

Bill. till Riksd. Prot. 1,908. 1 Sami.j 1 Afd. 6'6$ Höft. 15 ' (

Rikets Ständers skrifvelse ®/7 1857.

Kungl. proposition 4/n 1859.

Riksdagen

1859—60.

114 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 88.

kapitlets yrkande därtill samtycker och åtager sig bestridande af de med åtgärden förbundna kostnader.»

En belysning af det föreslagna stadgandet innehålles i ett vid den nådiga propositionen fogadt utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden för nyssnämnda dag. Af detta protokoll framgår, hurusom föredragande departementschefen väl medgaf, att de af Rikets Ständer i förenämnda skrifvelse anförda skälen för bostadsboställenas bibehållande i allmänhet ägde giltighet, men tillika anmärkte, att sådana boställen verkligen funnes af den betydenhet, att deras ändamålsenliga skötsel icke alltid visat sig stå väl tillsammans med den för prästerskapet vida angelägnare andliga verksamheten, till hvars försummande i någon mån en stor frestelse därför varit för handen. Dessa alltför stora boställen hade därjämte den olägenheten, att deras vederbörliga skötande fordrade inventarier och förlagskapital till ej obetydliga belopp, tvingande prästen att börja sin bana med skuldsättning, som, ju samvetsgrannare han vore, desto mera neddroge honom i ekonomiska bestyr, för hvilka han ursprungligen icke ägt böjelse. Det vore därför icke heller alldeles sällsynt, att präster såge sig föranlåtna att utarrendera jordbruket vid sina boställen, men då detta ej kunde ske för längre tid än deras innehafvande af tjänsten, blefve arrendator^ besittning oviss, afgifterna därefter lämpade och jordbruket mer eller mindre försummadt. Där sådana förhållanden ägde rum och där bostället vore så stort, att från detsamma författningsenligt kunde afsöndras en lägenhet, tillräcklig att förse pastor med hans behof af jordbruksalster. där torde ock en dylik afsöndring böra få ske och återstoden af bostället under vanliga villkor utarrenderas, åtminstone i alla de fall, då domkapitlet, vid inträffande ledighet, därom uttryckte sin önskan och församlingen åtoge sig bestridandet af de med åtgärden förbundna kostnader.

Åtskilliga motionärer vid riksdagen 1859—60 gingo längre än den kungl. propositionen samt yrkade bland annat, att sedan för indelningshafvarens räkning undantagits bostad jämte trädgårdsjord äfvensom förbehåll gjorts om vissa naturaprestationer till indelningshafvare^ förmån, all prästerskapets jord skulle utarrenderas, enligt några motionärers förslag under en tid af trettio år.

I sitt öfver den kungl. propositionen och de väckta motionerna afgifna betänkande förklarade sig allmänna besvärs- och ekonomiutskottet anse de för prästboställenas utarrendering anförda skälen vara af synnerligen stor vikt, hvarför utskottet ej tvekade uttala sin åsikt om önskligheten af att prästerna blefve så litet som möjligt genom sättet för sin aflöning föranledda att ägna sig åt jordbruk. Men utskottet kunde tilllika ej förbise de störa svårigheter, som mötte för ett fullständigt genom-

115 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

förande åt eu så beskaffad förändring, bland hvilka svårigheter — förutom de i Rikets Ständers skrifvelse den ti juli 1857 anmärkta — kostnaden för ytterligare åbyggnader å prästboställena förtjänade afseende.

Utskottet fann sig därför förhindradt föreslå någon allmän bestämmelse, hvarigenom skulle föreskrifvas, vare sig att prästboställena borde till hela sin vidd utarrenderas, eller att sådan utarrendering borde ske af återstoden, sedan så mycket af jorden blifvit för prästen undantaget, som erfordrades till ett mindre jordbruk. Däremot tillstyrkte utskottet bifall till sjätte punkten af den kungl. propositionen.

Emellertid yttrades vid öfverläggningen inom prästeståndet betäffande andra momentet af nämnda sjätte punkt åtskilliga betänkligheter, såsom att enär den ifrågasatta afsöndringen och utarrenderingen af en del af bostället kunde vidtagas mot prästens vilja, denne skulle komma under ett otillbörligt förmynderskap; att det icke vore med nödig tydlighet och bestämdhet uttaladt, hvem arrendet för den från bostället afsöndrade lägenheten skulle tillfalla; samt att då i första punkten af den kungl. propositionen bland medel, som i händelse af befogenhet kunde från en till annan församling öfverflyttas, räknades arrenden af lägenheter, som icke vore bostadsboställen, och då en från bostadsbostället afsöndrad utarrenderad lägenhet icke längre vore bostadsboställe, denna lägenhet kunde komma att inbegripas under bestämmelserna i åberopade första punkt och följaktligen af kastningen däraf att öfverflyttas till annan församling. Såsom det synes hufvudsakligen på grund af dessa betänkligheter blef andra momentet af sjätte punkten afslaget af ståndet, som emellertid godkände samma punkts första moment; och anmälde Rikets Ständer i den skrif- Rikets stänkelse af den 26 september 1860, som utgjorde svaret å förevarande kung], proposition, att frågan om antagandet af omförmälda moment förfallit. 9

Uti den sedermera utfärdade förordningen angående allmänt ordnande W62 ån fsraf prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 upptogs också endast ett ordnin9mot första momentet af omhandlade sjätte punkt i 1859 års proposition svarande stadgande, nämligen § 5, hvilken innehåller, att prästerskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet kan i förening med bostadsboställe brukas, skall utarrenderas efter de föreskrifter, som därför äro af Kungl.

Maj:t särskild! meddelade.

De åsyftade föreskrifterna innehållas i en till kammarkollegium nyss- Föreskrifter nämnde den 11 juli 1862 aflåten skrifvelse, hvilken af omförmälda äm betsverk kungjordes den 5 därpå följande september. I denna skrifvelse af lärling*förklaras, att de genom nådigt bref till kammarkollegium den 12 novem- boslållenber 1858 meddelade stadganden angående utarrendering af prästerskapets annex- och mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge böra — med

no

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

vissa mindre väsentliga modifikationer — tillämpas vid utarrendering icke blott af de utaf kronan prästerskapet förlänta stom-, annex- eller mensalhemman och lägenheter, hvilka icke äro bostadsboställen, utan äfven af den prästerskapet i öfrigt förlänta jord, när den till följd af förordningen angående allmänt ordnande af prästerskapets inkomster skall på arrende upplåtas.

Hufvudbestämmelserna angående utarrendering af nu ifrågavarande ecklesiastika jord — de s. k. löningsboställena ■— äro följande.

Egendomen skall upplåtas på arrende hvarje gång för så lång tid, som för utarrendering af kronans egendomar i allmänhet är eller varder bestämd. Det åligger kontraktsprosten att i samråd med den kyrkoherde, till hvars aflöning egendomen är anslagen — såvida icke egendomen skiljes från den beställning, till hvilken den för närvarande hör, då nämnde kyrkoherdes befattning med utarrenderingen upphör — samt en af häradets präster att uppgöra förslag till arrende i spannmål eller andra produkter äfvensom till minimibeloppet af den årliga penningafgift, hvilken såsom städja skall utöfver naturaarrendet erläggas. Detta förslag pröfvas och fastställes af Kungl. Maj:t,s befallningshafvande i länet och vederbörande domkapitel. Därefter utbjudes arrendet på auktion, hvilken hålles på en och samma dag såväl å landskontoret som vid hemmanet eller annat lämpligt ställe i orten. De vid auktionen gjorda anbudens antaglighet pröfvas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet. Göres icke vid auktionen antagligt anbud, utsättes ny auktion, och om ej heller då antagligt anbud göres, blir egendomen af omförmälda myndigheter under hand genom enskild öfverenskommelse upplåten på längre eller kortare tid, på de mest förmånliga villkor som möjligen kunna betingas. Arrendatorn bör vid auktionen aflämna till vederhäftigheten styrkt borgen för erläggande af arrendeafgifterna och för uppfyllande af öfriga arrendeskyldigheter under de fem första arrendeåren; och skall borgen för fem år i sänder intill arrendetidens slut förnyas. Under arrendetiden kunna nämnda myndigheter, efter kontraktsprostens och löntagarens hörande, bevilja arrenderättens öfverlåtande på annan. Utan auktion kan arrenderätten öfverlåta s på den förre arrendatorn, dock att arrendeafgiften icke må understiga hvad under nästföregående arrendetid blifvit erlagdt. Tillsynen öfver den utarrenderade egendomen utöfvas på vanligt sätt genom ekonomiska besiktningar, i den ordning som för ecklesiastika boställen är stadgadt, äfvensom genom laga af- och tillträdessyner.

Riksdagens Riksdagen har i skrifvelsen af den 5 maj 1897, såsom jag redan skrifvelse omförmält, angående sättet för brukande af prästerskapets med jordbruk 5 1897' förenade bostadsboställen gjort "det uttalandet, att en förbättring därutinnan

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

torde kunna vinnas, ifall det medgåfves prästerskapet större frihet än hittills att få genom vederbörande mydigheters försorg för längre tid utarrendera sina boställen. Och i enlighet härmed anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes vid utredandet af de grunder, som ansåges böra blifva bestämmande för reglerandet af prästerskapets aflöning, sedan tiden för nu gällande lönekonventioner utlupit, taga särskild hänsyn därtill, huruvida icke förändrad ordning för prästboställenas utarrendering borde stadgas med fäst afseende därpå, att boställena måtte väl häfdas samt såväl församlingarnas som prästerskapets bästa tillgodoses.

Prästlöneregleringskommittén har ock i sitt den 20 december 1899 afgifna underdåniga betänkande med förslag till förordning angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen upptagit denna fråga till skärskådande.

Därvid har kommittén utgått, från den förutsättningen, att utarrendering icke skulle komma i fråga vid boställe, som vore så ringa, att dess afkastning lämnade föga eller intet öfverskott utöfver de för tjänsteinnehafvaren oundgängliga naturaförmånerna, icke heller vid boställe, som vore så beläget eller så bebyggdt, att beröringen med en af tjänsteinnehafvaren fullkomligt oberoende arrendator oundvikligen måste menligt inverka på den förres personliga ställning. Där åter dylika hinder ej mötte för en anordning, som kunde leda till betryggande af prästerskapets ställning, där skulle, säger kommittén, tjänsteinnehafvaren kunna genom ett fast ordnadt arrendeförhållande varda befriad från de med ett boställes skötsel förenade kostnader, äfventyr och besvär.

Sedan kommittén utarbetat förslag till allmänna grunder för utarrendering af de å landet belägna ecklesiastika bostadsboställena, blef rikets prästerskap däröfver hördt för att sålunda komma i tillfälle att uttala sig ej mindre rörande fördelarna och olägenheterna af en utvidgad frihet för den enskilde boställshafvaren att utarrendera sitt boställe än äfven beträffande de allmänna villkoren för en sådan utarrendering.

Frågan om det borde tillåtas präst att för viss längre tid upplåta sitt boställe på arrende besvarades jakande af 750 kyrkoherdar och 300 komministrar samt nekande af 491 kyrkoherdar och 394 komministrar. Antalet indelningshafvare, som lämnat jakande svar, öfverstiger alltså med 165 antalet af dem, som nekande besvarat nämnda fråga. Men enär af dessa senare ett stort antal, isynnerhet komministrar, grundat sitt afstyrkande endast därå, att deras boställen voro till arealen för obetydliga eller saknade arrendatorsbostad, eller att svårighet skulle uppstå, där så visade sig behöflig!, att af annan än arrendatorn förskaffa sig erforderliga naturaprodukter för hushållet, ehuru de i det hela gillade själfva prin-

Förslag till föreskrifter angående utarrendering af bostadsboställen„

118 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

cipen om medgifvande af den ifrågasatta rätten, anser kommittén, att de af dessa indelningshafvare lämnade svaren med allt skäl kunna inordnas under kategorien ja-svar, hvilkas antal därigenom skulle icke obetydligt ökas.

Enligt hvad kommittén upplyser, har till stöd för den nya anordningen i svaren anförts hufvudsakligen följande: Utarrenderingen skall underlätta den prästerliga tjänstens utöfning och förmånligt inverka på prästens personliga ställning. 1 Norrland med dess vidsträckta och folkrika församlingar är det i församlingarnas välförstådda intresse nödvändigt, att prästerskapet får odeladt ägna sig åt sitt egentliga kall, hvilket svårligen torde vara möjligt, om prästen därjämte skall handhafva boställets skötsel. Olägenheter af en »kinkig» arrendator skola troligen icke inverka så menligt på tjänsteinnehafvaren, som de obehag han mer än en gång har att, när han själf sköter bostället, utstå af drängar, pigor och andra arbetare, hvilka dessutom ofta äro dyrlejda och själfva vilja vara »herrar». Talet om krångel från arrendatorns sida synes sakna vidare betydelse, då äfven under nuvarande förhållanden krångel kan ifrågakomma med en af boställshafvaren antagen arrendator. Boställshafvaren är ofta oerfaren och obekant med förhållandena på orten, hvarför det för honom vore en fördel att blifva befriad från arrendekontraktets uppgörande. Han är äfven i allmänhet medellös och kan endast genom skuldsättning förskaffa sig den för jordbruket erforderliga uppsättningen af kreatur och redskap. Inkomsten af bostället skall vid dess utarrendering ökas och jorden blifva bättre skött. Ingen anledning tinnes, hvarför prästen bör mer än andra civila tjänstemän eller militärer vara bunden vid jordbruk.

Å motsatta sidan har framhållits, hurusom när prästen själf brukar bostället, han är husbonde på sin gård, hans inkomst blir större och hans sociala ställning höjes, hvarjemte hans samlif med en jordbrukande befolkning blir fastare och innerligare, då han kan känna, glädjas och sörja med dem, hvilkas jordiska villkor han delar. Den ifrågasatta utarrenderingen, har det vidare sagts, är skadlig för både prästerskapet och kyrkan samt ägnad att göra slut på det goda förhållandet, att prästgården i många beaktansvärda hänseenden kunnat vara ett föredöme inom församlingen. Efterträdarens rätt förnärmas. Prästen förlorar sin själfständighet och kan bli utsatt för obehag och förnärmelser från arrendatorns sida, om denne är oredlig, fallen för dryckenskap, osedlig eller sekterisk. Särskilt kan befaras, att arrendatorn skall fullgöra naturaprestationerna på ett otillfredsställande sätt. Den föreslagna anordningen är ett ingrepp i prästerskapets privilegier och utgör första steget till boställenas indragning till staten.

Sin egen ståndpunkt till spörsmålet om] en förändrad ordning för

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88. 119

prästboställenas utarrendering angifver kommittén genom det uttalandet (s. 15—17), att kommittén visserligen icke kunnat ansluta sig till något förslag, enligt livilket innehafvare af prästerlig tjänst skulle beröfvas hvarje möjlighet att själf få öfvertaga skötseln af det vid hans tjänst fästade bostället; men å andra sidan har kommittén icke kunnat finna, att några viktigare intressen skulle äfventyras, därest prästen icke komme att själf bruka det boställe, som ställts till hans förfogande. Efter kommitténs mening kan alltså obestridlig giltighet tillerkännas lika litet åt de skäl, hvilka anförts till stöd för prästboställenas utarrendering, som åt de skäl, hvilka gjorts gällande emot densamma. Kommittén förklarar sig i denna fråga intaga samma ståndpunkt som 1897 års riksdag och håller före, dels att »det torde i somliga fall vara för prästen fördelaktigt, ja, kanske nödvändigt att själf sköta bostället, medan det däremot i andra fall är för honom mycket olämpligt och ledande till stora olägenheter», dels ock att en förbättring i nu rådande förhållanden skulle vinnas, om »det medgåfves prästerskapet större frihet än hittills att få genom vederbörande myndigheters försorg för längre tid utarrendera sina boställen.» Den stora omfattning, i hvilken indelningshafvarna, enligt hvad en af kommittén företagen undersökning gifvit vid handen, genom enskilda aftal, gällande allenast för deras tjänstetid, utarrenderat sina boställen — i det att mer än hälften vidtagit denna åtgärd —har synts kommittén utgöra ett mycket talande skäl för vikten af att främja en lagstiftning, som åsyftar att bereda prästerskapet de förmåner af högre arrendeafgifter och boställenas bättre skötsel, som måste blifva en följd af arrendatorns besittning af bostället under en längre, på förhand bestämd tid.

Det af kommittén utarbetade författningsförslaget i förevarande ämne innehåller i hufvudsak följande bestämmelser.

Prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen må kunna upplåtas på arrende utan inskränkning till boställshafvarens besittningstid; och kan utarren derin gen afse vare sig bostället i dess helhet — med undantag af bostad och visst jordområde — eller ock blott en del däraf. Initiativet till utarrenderingen kan tagas endast af boställshafvaren. Ansökan om tillstånd till sådan utarrendering göres hos vederbörande domkapitel, som, efter kontraktsprostens och pastoratets hörande, därom meddelar beslut. Afses en arrendetid af allenast högst tio år, må det sökta tillståndet ej vägras, såvida icke utarrenderingen kan visas medföra väsentliga olägenheter för boställets innehafvare i afseende å hans tjänsteutöfning eller personliga ställning. Å andra sidan kan i särskilda fall utarrendering medgifvas för en tid af ända till tjugu år.

På anmälan af boställshafvaren och i samråd med denne äfvensom

120 Kungl Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.

med en af kontraktets präster uppgör kontraktsprosten förslag till arrendekontrakt. Sedan detta pröfvats af Kungl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet, hålles auktion samtidigt inför Kungl. Maj:ts befallningshafvande och å plats i orten, som af Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämmes, inför vederbörande kronobetjänt. Men äfven före auktionen må till Kungl. Maj:ts befallningshafvande ingifvas skriftliga, förseglade anbud, hvilka öppnas, sedan det muntliga utropet blifvit med klubbslag afslutadt. Efter auktionens förrättande infordras boställshafvarens yttrande öfver anbuden, hvarefter Kungl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet antaga arrendator med fästadt afseende såväl å de afgifna anbuden och erbjuden säkerhet som å arrendatorns personliga lämplighet. Emellertid äger boställshafvaren återkalla sin ansökning, såvida han därom gör anmälan hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande senast åtta dagar efter det han erhållit del af beslutet om arrendator antagande. För öfverlåtelse af arrende fordras dock medgifvande endast af Kungl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet, men skola boställshafvaren och kontraktsprosten dessförinnan hafva blifvit hörda. Boställshafvare, som själf uppgjort kontrakt med arrendator om öfvertagande af bostället eller del däraf på arrende under högst tio år, kan få sådant kontrakt förklaradt för efterträdaren i tjänsten bindande, för den händelse de med afseende å bevarandet af efterträdarens rätt och bästa gifnå föreskrifter finnas vara i kontraktet behörigen iakttagna, samt arrendeafgiften kan anses vara rätt afvägd, och tillräcklig säkerhet finnes för kontraktets fullgörande.

Vid utarrendering af boställe i dess helhet, med förut angifna undantag, skall i arrendekontraktet göras förbehåll därom, 1) att arrendatorn skall, utan särskild ersättning, antingen verkställa nödig ämbetsskjuts till den omfattning, som i kontraktet närmare bestämmes, eller, om boställshafvaren önskar själf hålla hästar, bereda dessa stallrum och foder; 2) att arrendatorn skall, där bostället lämnar tillgång till bränsle, på anmodan mot bestämd ersättning hugga, framföra och bereda hvad däraf till boställshafvarens husbehof erfordras; samt 3) att arrendatorn skall på anmodan till bestämdt pris tillhandahålla söt oskummad mjölk dagligen för boställshafvarens hushåll. Afser utarrenderingen allenast en mindre del af bostället, ankommer det på Kungl. Majtts • befallningshafvandes och domkapitlets pröfning, huruvida något eller några af dessa förbehåll böra i kontraktet intagas. Om utöfver den naturaprestation, hvarom stadgas i nyssnämnda punkt 1, arrendeafgift för bostället kan betingas, skall denna utsättas i viss penningsumma, men kan bestämmas till utgörande såväl i penningar som i naturapersedlar enligt de grunder, hvarom i kontraktet eller eljest aftal träffas. I fråga om de till arrendatorns begagnande öfverlämnade laga husen skall den boställshafvaren åliggande nybyggnads- och

12L

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

underhållsskyldigheten fullgöras af arrendator^ För öfverloppshusen åter skall arrendator^ utöfver den betingade arrendesumman, erlägga särskild lösen, på sätt mellan honom och boställshafvaren öfverenskommes; och äger arrendatorn därefter att, utan inskränkning till boställshafvarens besinningstid, innehafva dessa hus med den rätt och den skyldighet, som tillkom boställshafvaren.

II.

Då jag nu går att för Eders Kungl. Maj:t framlägga förslag till den nya, hufvudsakligen på prästlöneregleringskommitténs betänkande IV grundade lagstiftning, enligt hvilken prästerskapets i de territoriella församlingarna löne- och pensionsförhållanden synas mig böra ordnas, sedan tiden för nu gällande löneregleringar utlupit, har jag trott, att det ganska vidlyftiga ämnet skulle kunna lättare öfverskådas, om vissa mera betydande frågor blefve utbrutna och från principiella synpunkter belysta, innan jag öfvergår till en mera detaljerad redogörelse för författningsförslagen.

Det torde sålunda tillåtas mig att till en början behandla*hvar för sig följande frågor, nämligen om afskrifning af prästerskapets tionde mot viss ersättning till kyrkan, om församlingarnas skattskyldighet till prästerskapets aflöning, om det ecklesiastika boställsväsendet samt om kyrkans ställning till lagstiftningen angående reglering af prästerskapets aflöning och därmed sammanhängande frågor.

Afskrifning af prästerskapets tionde mot viss ersättning till kyrkan.

Förslaget till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskåpets tionde samt om ersättning därför innehåller, att nämnda tionde hufvu7»iadäfvensom alla andra till prästerskapet utgående afgifter af fast egendom skola 5,a“^”a*'ir' indragas till statsverket mot godtgörelse i penningar under titel »ersättning för prästerskapets tionde». Indragningen äger rum för hvarje pastorat från och med ecklesiastikåret näst efter der, med hvars utgång den på grund af förordningen d^n 11 juli 1862 fastställda lönereglering för prästerskapet i pastoratet upphör att gälla. Kungl. Maj:t fastställer den summa i penningar, till hvilken omförmälda afgifter skola för hvarje församling vid indragningen beräknas, därvid tiondepersedlarnas värde skall upptagas till ett belopp, motsvarande medeltalen af inedelmarkegångspriserna under åren 1864—1913. Ersättning för de indragna afgifterna skall för hvarje församling från och med det ecklesiastikår, indragningen där Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft. 16

122 Några punk ter ur motiveringen.

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 88.

äger rum, för all framtid utgå med den af Kungl. Maj:t fastställda summan, och skall denna för hvarje ecklesiastikår vid dess början inlevereras från statsverket till kyrkofonden. De afgifter, som sålunda blifvit till statsverket indragna, skola under loppet af trettio ecklesiastikår i viss ordning afskrifvas.

Såsom jag vid redogörelsen för kommitténs allmänna synpunkter i afseende å reglerandet af prästerskapets atlöningsförhållanden redan omförmält, har kommittén vid framläggandet af ifrågavarande lagförslag utgått från den uppfattningen, att det icke kan anföras något hållbart skäl, hvarför bidrag till församlingarnas själasörjare skulle af jordbruksfastigheternas ägare utgöras efter annan och högre beräkningsgrund än af andra fastigheters ägare eller af dem, som skatta för inkomst af kapital eller arbete. Kommittén är vidare af den åsikten, att om prästtionden anses böra aflyftas från den tiondeskyldiga jorden, en sådan åtgärd icke kan på ett i någon mån tillfredsställande sätt utföras, utan att denna börda varder på de skattskyldiga i hela riket fördelad efter samma grunder, som gälla för beskattning i allmänhet. Men om kommittén alltså ur skatteregleringssynpunkt föreslagit, att tionden skall mot ersättning indragas och afskrifvas, har kommittén å andra sidan ur löneregleringssynpunkt ansett det vara icke mindx-e nödvändigt, att denna ersättning omedelbarligen ställes till kyrkans förfogande för att bereda möjlighet att höja det svagast aflönade prästerskapets ekonomiska ställning och undanröja ojämnheterna i aflöningsförhållandena äfvensom lösa en del andra för kyrkan viktiga ekonomiska frågor. Staten skulle i enlighet härmed träda i tiondegifvarnas ställe och hålla tiondetagarnas representant — kyrkan — skadeslös för de till statsverket indragna afgifterna. A andra sidan skulle kyrkan ställas helt och hållet utom själfva afskrifningen och dennas fortgång bestämmas uteslutande af statslinansiella hänsyn. »Ett dylikt förfarande», säger kommittén (s. 40), »innebär visserligen en omgång, då det enklaste tillvägagångssättet uppenbarligen vore, att endast i den man tionden frigjordes från en församling, ersättning af statsmedel utginge till kyrkan. Utan någon vinst vare sig för tiondegifvarna eller för statsverket skulle emellertid kyrkans ställning därigenom blifva väsentligen ofördelaktigare, än om till hennes förfogande genast ställdes ett mot värdet af tiondeafgifterna svarande penningbelopp, med hvars tillhjälp prästerskapets löner inom de olika församlingarna omedelbart kunde, utan afbidan på tiondeafskrifningens slutliga genomförande, på ett effektivt sätt regleras. Denna förmån synes knappast kunna beredas kyrkan, med mindre staten förmedlar uppgörelsen mellan tiondetagare och tiondegifvare...»

kung/. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

m

I detta ämne har inom kommittén af dess ledamot regementspastoren G. Ekström uttalats en skiljaktig mening (s. 310—316). Denne ledamot förklarar, att den väg, hvarpå förslaget om tiondeafskrifningen kunde blifva antagligt, utan att vare sig, såsom enligt kommittéförslaget, en del af prästerskapet skulle med sin anständiga bärgning bidraga till att betala priset för densamma eller statsverket öfver höfvan betungas, vore, att innehafvare af jordbruksfastighet borde förpliktas att tills vidare, och så länge Kungl. Maj:t pröfvade sådant nödigt, erlägga en relativt högre församlingsafgift än öfriga skattskyldiga. Ifall afgift en af jordbruksfastighet bestämdes till högst 10 öre pr fyrk, skulle densamma — oafsedt att den, med öfriga skatteobjekts ökade bärighet, efter all sannolikhet inom en icke alltför aflägsen framtid komme att upphöra och dessförinnan kunde successivt nedsättas — inberäknadt den ordinarie afgift, som utgjordes för andra beskattningsföremål (högst 5 öre pr fyrk) ändock icke komma att på jordbruksfastighet såsom maximum lägga tyngre börda än 36,91 % af hvad som under nu gällande löneregleringars period utgiort medium för jordbruksfastigheternas bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning (10 öre pr fyrk mot 27,09) och sålunda i alla händelser medföra en nedsättning af jordbruksfastigheternas belastning med 63,09 % eller nära 2/3; och hade denna väg äfven af reservanten föreslagits i hans särskilda yttrande med anledning af § 7 i förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning. Vidare framhåller reservanten, huruledes den rättighet till tertialtionde af jordbrukets afkastning, som författningsenligt tillhörde det svenska prästerskapet, vore sådan, att den tillförsäkrade prästerskapet aflöningsmedel fullt tillräckliga för en anständig bärgning. Skulle denna tionderätt af kyrkan eftergifvas, måste äfven de nya författningar, som trädde i stället för de gamla, tillförsäkra prästerskapet anständig bärgning. Såsom en följd af denna grundsats anser reservanten sig med hänsyn till de af kommittén framlagda förslag och under åberopande af vissa i hans reservationer II, III och V utförligt motiverade framställningar, böra i följande tre yrkanden sammanfatta de särskilda kraf, utan hvilkas uppfyllande det nu framlagda förslaget om tiondeafskrifning enligt hans förmenande icke bör vinna godkännande, nämligen:

»att för aflöningen åt kyrkoherdarna i landspastorat i vissa stift samt i allmänhet åt komministrarna i landspastorat måtte komma att utgå ett afsevärdt högre belopp än det som af kommittén föreslagits;»

»att de tjänsteinnehafvare, hvilkas aflöning, till följd af tiondeafskrifningen och det nya systemet, kommer att vid den nya löneregleringen afsevärdt nedsättas, för sin vid innehafvande beställning återstående tjänste-

Särskild

maning.

Uttalanden i frågan.

a) De kyrkligt myndigheterna

124 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

tid eller vissa år däraf erhålla skålig godtgörelse för sålunda frångångna löneförmåner; samt»

»att för den föreslagna tiondeafskrifningens genomförande icke måtte tagas i anspråk de aflöningsmedel, som under namnet 'prästerskapets löneregleringsfond’ äro afsedda till lönebidrag åt det svagast aflönade prästerskapet under innevarande löneregleringsperiod.»

Det synes mig obestridligt, att kommitténs förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför är det till sina verkningar betydelsefullaste af de författningsförslag, som innehållas i kommitténs fjärde betänkande. Förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning, hvilket förslag väl eljest får anses såsom själfva hufvudförslaget, är beträffande de delar, som innebära de väsentligaste förändringarna i nuvarande beskattnings- och lönesystem, uppgjordt under förutsättning af bifall till förstnämnda förslag och skulle endast i mindre viktiga punkter kunna under annan förutsättning vinna tillämpning. Med hänsyn till den centrala ställning, tiondeafskrifningsförslaget sålunda intager, har jag trott mig böra i hufvudsak återgifva hvad som yttrats af samtliga de kyrkliga myndigheterna, centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen, några af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande äfvensom kammarkollegium vare sig beträffande detta förslag ensamt -— med bortseende för tillfället från detaljanmärkningar •— eller rörande de af kommittén uppställda, af mig omförmäld a hufvudgrunderna för ordnandet af prästerskapets aflöningsförhållanden, hvilka grunder ju i första punkten anbefalla tiondens afskrifning mot godtgörelse från statsverket.

» Domkapitlet i Uppsala anför, att i fråga om det svenska prästerskapets underhållande på ett mot krafvet i de särskilda tiderna och å de särskilda orterna svarande sätt syntes det domkapitlet hafva varit tryggare, om icke den stora tillgång, som läge i kyrkofonden, hade i det nu föreliggande förslaget uppgifvits. Möjlighet att åtminstone till en del bibehålla densamma syntes icke af hänsyn till den skattskyldiga jordegendomen hafva varit utesluten, då Riksdagen i sin skrifvelse af den 5 maj 1897 angående ändringar i prästerskapets aflöningsförhållanden icke kraft afskrifning af kyrkotionden. Likaledes syntes det domkapitlet hafva varit önskvärdt, om den af Riksdagen i samma skrifvelse uttalade grundsatsen, att afgifter, som af en församling till dess prästerskap utgöras, ej må till aflönande af en annan församlings prästerskap användas, hade kunnat fortfarande få gälla. Att emellertid nu helt och hållet vidblifva dessa nuvarande grundvalar för prästerskapets underhållande skulle innebära ett afstyrkande af kommitténs förslag i det hela. Domkapitlet tilltrodde sig

Kanyl. Majits Nåd. Proposition N:o 88.

icke att gorå detta afstyrkande, då kyrkotionde^ utbytande mot en annan skatteform och åvägabringande af en för hela den svenska kyrkan gemensam kyrkofond torde vara lämpligaste sättet att bringa till stånd den rättvisare och billigare fördelning af skatteplikten för prästerskapets underhållande, hvilken Riksdagen önskat och som Kungl. Maj:t gifvit kommittén i uppdrag att med sina förslag förbereda.

Domkapitlet i Linköping finner det kunna med allt fog ifrågasättas, huruvida det redan hårdt tillknutna bandet mellan stat och kyrka, öfver hvars hindrande inverkan på möjligheten för pi'ästerskapet att på ett tillfredsställande sätt tillgodose sin egentliga uppgift allmänt och med rätta klagades, borde än ytterligare tilldragas och utsträckas äfven till det ekonomiska området, inom hvilket kyrkan hittills stått jämförelsevis själfständig. Sådant syntes emellertid blifva en följd af den föreslagna tiondeafskrifningen. Skulle en kyrklig myndighet förorda detta förslag, kunde det ske endast med det uttryckliga villkoret, att full ersättning beredde» för den betydande uppoffring, som dess godkännande skulle medföra. Och denna ersättning syntes icke kunna lämnas på annat sätt än i en väsentlig framtida löneförbättring för prästerskapet, så att det utan hinder åtminstone af ekonomiskt betryck kunde fylla sin dubbla uppgift såsom på samma gång statens och kyrkans tjänare. I detta afseende vore emellertid kommitténs förslag ingalunda tillfredsställande. De föreslagna lönerna vore nämligen redan för nuvarande förhållanden otillräckliga såväl för kyrkoherdarna som för komministrarna och skulle i följd af den hastiga minskningen i penningvärdet vara det ännu mer, då de nya löneregleringarna kommit i tillämpning. Endast under förutsättning att ingen försämring af det nuvarande prästerskapets lönevillkor däraf föranleddes samt att eu väsentlig framtida förbättring af prästerskapets ekonomiska ställning garanterades, kunde domkapitlet förorda förslaget om tiondens afskrifning.

Domkapitlet i Skara afstyrker på det bestämdaste såväl förslaget om tiondens afskrifning som ock förslaget om kyrkofond, enär dessa förslag enligt domkapitlets åsikt vore alltför radikala och gjorde ett starkt afbrott i den historiska utvecklingen. Utredning vore önskvärd, huruvida icke, utan afbrytande af den historiska utvecklingen, en utjämning i afseende på de bidrag till prästerskapets aflöning, som utginge från olika skatteobjekt, kunde äga rum med bibehållande i modifierad form af jordbrukets tiondeplikt; detta så mycket mer som domkapitlet ansåge sig kunna stödja sig på Riksdagens yttrande i dess skrifvelse den 5 maj 1897. Genom föreliggande förslags åsyftade starka centralisationsåtgärd skedde enligt domkapitlets mening intrång i mer än ett hänseende uti de rättigheter, som

126 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

enligt svensk kyrkoförfattnings principer tillkomme de lokala församlingarna. Gentemot den föreslagna centralisationsåtgärden måste domkapitlet fasthålla de kyrkliga kommunernas historiskt häfd vunna bestämmanderätt i fråga om prästerskapets aflöning.

Domkapitlet i Strängnäs förmäler sig icke hafva mot förslaget om tiondens afskrifning annat att erinra, än att — i anslutning till kommittéledamoten Ekströms reservation — de tjänsteinnehafvare, hvilkas aflöning, till följd af tiondeafskrifningen och det nya systemet, komme att vid den nya löneregleringen afsevärdt nedsättas, måtte för sin vid innehafvande beställning återstående tjänstetid eller vissa år däraf erhålla skälig godtgörelse för sålunda frångångna löneförmåner.

Domkapitlet i Västerås instämmer i hufvudsak med kommittén, emedan billigheten kräfde, att de af ålder på jorden hvilande skattebördorna lättades genom en rättvisare fördelad beskattning äfven till prästerskapets aflöning. Däremot anser domkapitlet det ej mot rätt och billighet stridande, att jordbruket tillsvidare — till dess klarhet vunnits, huru de så väsentligt ändrade skatteförhållandena komme att verka — vidkändes eu i förhållande till andra beskattningsföremål något drygare skatteplikt. Såsom villkor för den ifrågasatta tiondeafskrifningen yrkar fördenskull domkapitlet, att jordbruksfastighet tills vidare, och intill dess Kungl. Maj:t efter kyrkomötets hörande och med dess bifall annorlunda förordnar, skall till prästerskapets aflöning bidraga dubbelt mot öfriga beskattningsföremål.

Domkapitlet i Växjö framhåller, hurusom, under förutsättning att genom de nya löneregleringarna ingen förändring skedde med prästboställena, om ock genom en ny arrendelag deras skötsel kunde underlättas, kommitténs förslag om tiondens afskrifning väckte mindre betänkligheter, än eljest skulle vara fallet. Visserligen utginge tionden numera icke på långt när till sitt fulla belopp, men då den tyngde olika församlingar mycket olika och då genom den ekonomiska utvecklingen andra samhällsklasser än den jordbrukande befolkningen blifvit lika bärkraftiga som denna i afseende på de jämförelsevis ganska måttliga afgifterna till prästerskapet, syntes billigheten fordra, att en utjämning, på sätt kommittén föreslagit, komme till stånd.

Domkapitlet i Lund — som vitsordar, att kommittén vid utförandet af sitt uppdrag noggrant ställt sig till efterrättelse den anvisning, som gifvits i Riksdagens skrifvelse den 5 maj 1897 — anser förslaget innebära den mest genomgripande förändring af den svenska kyrkans ekonomiska förhållanden, och att det redan på grund däraf kunde vara ägnadt att framkalla betänkligheter. Dessa ökades, då man besinnade, att genom antagande af den föreslagna lagen tillgångarna för prästerskapets aflöning

127 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

skulle blifva väsentligen mindre än de, som på grund af ännu gällande gamla lagbestämmelser kunde för sagda ändamål påräknas. Men då å andra sidan sagda lagbestämmelser ej torde kunna under nuvarande tidsförhållanden bokstafligen tillämpas utan alltför stora olägenheter, och då därtill komme, att enligt domkapitlets uppfattning de med eu ny lönereglering afsedda ändamålen, särskilt syftet att prästerskapet måtte aflönas någorlunda lika på skilda orter och församlingarna ungefär lika tungt beskattas, icke kunde uppnås på någon annan eller bättre väg än den af kommittén föreslagna, så ansåge sig domkapitlet böra tillstyrka bifall till den ifrågavarande lagen, under förutsättning dock att hvad kommittén i sammanhang med förslaget om tiondens afskrifning föreslagit dels rörande ersättning för den indragna tionden i den ena och andra formen och dels rörande garantierna för denna ersättnings okränkta bevarande för aflöning af det svenska prästerskapet blefve bifallet.

Domkapitlet i Göteborg förklarar, att domkapitlet trots de betänkligheter, som kunde anföras mot det föreliggande lagförslaget, hvilket åsyftade upphäfvandet af den urgamla skatteplikt, som hvilat på den svenska jorden och som under århundraden utgjort för kyrkan en synnerligen betryggande garanti för att hon ej skulle komma att sakna de yttre medel, hon behöfde för utöfvande af sin verksamhet, dock ansåge sig ej böra motsätta sig nämnda förslag, då genom detsamma en rättvisare fördelning mellan olika skatteobjekt af skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning syntes inträda, och då den föreslagna tiondeafskrifningen helt visst komme att bereda prästerskapet afsevärda förmåner.

Domkapitlet i Kalmar yttrar, att det måste räknas kommittén till berömmelse, att i de framlagda förslagen, namneligen förslaget om tiondens utjämning, kyrkans nuvarande rättsliga och ekonomiska ställning lämnats orubbad, och att därvid upprätthållits den gamla kyrkliga grundsatsen att hvarje församling borde — när icke obilliga anspråk därigenom ställdes på densamma — aflöna sitt prästerskap. Kommittén förtjänade ock det tacksamma erkännandet, att den sökt med användning af tillgängliga medel och efter de nutida förhållandenas kraf på bästa sätt tillgodose kyrkans och prästerskapets intressen.

Domkapitlet i Karlstad gör endast det uttalandet, att domkapitlet icke funnit något att mot förslaget erinra.

Domkapitlet i Härnösand håller före, att hvad reservanten Ekström anfört angående lämpligheten och billigheten af att innehafvare af jordbruksfastighet förpliktades att tills vidare, och så länge Kungl. Maj:t pröfvade sådant nödigt, erlägga en relativt högre församlingsafgift än öfriga skattskyldiga, syntes domkapitlet förtjäna allt beaktande. Det tillskott i kyrk-

Samman-

fattning.

128 Kungl. ilajits Nåd. Proposition N:o 88.

liga tillgångar, som därigenom uppkomme, torde icke blifva obehöflig^ och då för tiondeafskrifningen syntes tala icke så mycket den egendomliga eller i och för sig olämpliga arten af denna skattskyldighet, som fastmer önskan att draga konsekvensen af besluten om afskrifning af andra grundskatter, torde det icke vara obilligt, att jordbruksfastigheternas innehafvare såsom sådana ännu något längre, än hvad kommitténs förslag angåfve, deltoge i skattskyldigheten till prästerskapet.

Domkapitlet i Visby hyser den meningen, att det mycket genomgripande förslaget till ändring i det kyrkliga beskattningsväsendet blefve antagligt endast därigenom, att innehafvare af jordbruksfastighet tills vidare, och intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnade, vidkändes skyldighet att till prästerskapets aflöning bidraga dubbelt mot andra beskattningsföremål, dock med högst 10 öre pr fyrk. Endast under förutsättning att § 7 i förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning erhölle sådan lydelse, som kommittéledamoten Ekström föreslagit, ville domkapitlet tillstyrka tiondeafskrifningsförslaget, mot hvilket domkapitlet för öfrigt ej hade något att erinra.

Domkapitlet i Luleå gifver till känna, att domkapitlet icke funne anledning framställa någon principiell invändning mot ifrågavarande förslag, men ansåge sig dock — med hänsyn till de omständigheter, reservanten Ekström anfört s. 297—316 — endast under de villkor, som af bemälde reservants yrkande å s. 316 funnes sammanfattade, kunna tillstyrka förslaget om tiondens indragning till statsverket.

Stockholms stads konsistorium — som upplyser, att inom hufvudstaden ej finnas tiondegifvare utan endast tiondemottagare — uttalar såsom sin åsikt, att intet synes vara mot förslaget att erinra.

Bland de kyrkliga myndigheterna har alltså endast domkapitlet i Skara afstyrkt nu omhandlade förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför; hvaremot öfriga domkapitel äfvensom Stockholms stads konsistorium understödja eller åtminstone icke afstyrka samma förslag. Härvid uppställa likväl domkapitlen i Västerås, Härnösand och Visby för den ifrågasatta tiondeafskrifningen det villkor, att innehafvare af jordbruksfastighet skall förpliktas att tillsvidare till prästerskapets aflöning erlägga en relativt högre församlingsafgift än öfriga skattskyldiga. Domkapitlet i Linköping förordar förslaget endast under förutsättning, att ingen försämring af det nuvarande prästerskapets lönevillkor däraf föranledes samt att en väsentlig framtida förbättring af prästerskapets ekonomiska ställning garanteras. Då domkapitlet i Lund tillstyrker bifall till ifrågavarande förslag, förklarar domkapitlet, att detta sker under förutsättning, att hvad kommittén

12!t

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

i sammanhang med för-laget om tiondens afskrifning föreslagit dels rörande ersättning för den indragna tionden i dm ena och andra formen, dels rörande garantierna för denna ersättnings okränkta bevarande för aflöning af det svenska prästerskapet blifver bifallet. Slutligen gör domkapitlet i Luleå sitt förord till förslaget beroende af ett godkännande utaf de tre kraf, kommittélédamoten Ekström ut sitt särskilda yttrande i sådant afseende uppställt, och domkapitlet i Uppsala skulle icke nu vilja helt uppgifva tionden.

Styrelsen för allmänna sämska prä siföreningen betonar, att den ur- b) Allmänna gamla tiondebeskattningen på jordbruket hittills varit eu fast grundval för ««»£ den svenska statskyrkans ekonomiska bestånd, helst den varit genom grund- P™ingen. lag befästadt privilegium. Därför torde icke kunna förtänkas, att svernka kyrkans prästerskap stode tveksamt inför en så vidtgående förändring som den föreslagna. Också både en ganska stor del af prästerskapet anhållit genom präst föreningen få frambära önskvärdheten af att, innan definitivt beslut fattades, en utredning måtte verkställas om ny lönereglering för prästerskapet under förutsättning af bibehållande i modifierad form af jordbrukets tiondeplikt och för församlingarna af plikten att direkt och väsentligen sjäifva hvar och en för sig aflöna sitt prästerskap. Man hade nämligen menat, att på sådant sätt eu utjämning af tionden skulle kunna vinnas genom dess delvisa öfverflyttande på andra beskattningsföremål, utan att därför den gamla fasta grundvalen behöfde helt uppgilvas. I alla händelser hade man menat en sådan utredning vara af värde såsom ett alternativ, för den händelse det af kommittén afgifna forslaget ej skulle vinna bifall. Emellertid erkände prästföreningen villigt det berättigade uti krafvet på tiondens aflösning genom annan på de olika beskattningsföremålen mera jämnt och rättvist fördelad beskattningsform, sedan vid sidan om jordbruket, som hittills företrädesvis varit betungadt, en bärkraftig industri uppstått. Och då det å ena sidan icke kunde vara tjänligt att kvarstå på den nuvarande regleringens ståndpunkt, att hvarje församling för sig borde helt aflöna sin ptä-t, eftersom de särskilda församlingarnas bärkraft vore så väsentligen olika och många icke ensamma skulle kunna bereda anständig bärgning åt den eller de lör pastoralvårdens nöjaktiga bestridande bel öfliga prästerliga krafterna, samt det å andra sidan icke heller torde vara möjligt eller ur alla synpunkter ömkligt att helt öfverflytta de särskilda församlingirnas skyldighet, att aflöna sitt prästerskap på staten för att vinna fullständig likformighet i beskattningen öfverallt, så syntes kommittén hafva funnit eu lycklig lösning genom den föreslagna medelvägen med tiondens successiva aflösning och ersättning genom ett till den nu utgående tiondens värde svarande årligt anslag Till eu gemensam kyrkofond. Då genom en sådan form for ttondeaflösningen och

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 60 Raft. 17

130 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

skapandet af en större kyrkofond såsom regulator nfsevärda fördelar skulle vinnas både i fråga om större likformighet i de olika församlingarnas beskattning och i fråga om möjlighet till rättvisare ordnande af prästerskapets löneförhållanden, oafsedt de särskilda församlingarnas ekonomiska bärkraft, så kunde prästföreningen icke annat än för sin del tillstyrka en sådan ordning, under förutsättning att den nya löneregleringen så genomfördes, att prästerskapet därigenom verk'igen vunne en mot arbetet och tidens anspråk svarande rättvis och anständig bärgning och nödiga garantier ställdes från statens sida, att den nya ordningen blefve icke mindre fast än det hittills från åldriga tider åtnjutna privilegiet, c) öfverståi- Of verstathål lareämbetrt påpekar, att nu omhandlade förslag läge till

håUareambe!etprmi(\ f()r kommitténs hela framställning, samt erinrar om hvad kommittén länsstyrelser, till stöd iör samma iörslao; anfört darom, att prä-ttrskapets tionde hade sa stor likhet med kyrkotionde och grundskatter, hvilka eftergifvits, att det icke syntes orimligt, att äfven denna kyrkliga grundskatt småningom blefve på liknande sätt utjämnad. Den omständigheten, att staten vid införande af en på allmän värnplikt grundad försvarsorganisation funnit nödigt att af-krifva indelningsverket, och i sammanhang därmed äfven depå jorden hvilande grundskatterna, anser öfverståthållareämbetet emellertid icke böra föranleda därtill, att staten jämväl skulle frilösa sig präster-kapets tionde och afskrifva densamma till förmån för de jordägare, hvilka redan genom befrielse från grundskatter och indelningsverk erhållit en betydande förmån, och af hvilka de, som själfva och med biträde af barn odlade jorden, torde vara föga tryckta af fastighetsbevillningen. Tiondens indragning till kronan mot penningersättning torde ej heller vara någon förmån för kyrkan, ty nog torde tionden vara en säkrare tillgång än penningersättningen, som antagligen komme att i anseende till fallande penningvärde förlora i betydtlse. Enligt kommitténs mening skulle den ersättning, kronan lämnade för tionden, ej tillfalla prästerskapet i de särskilda församlingarna, hvilka utgjort tionden, utan ingå till en för hela prästerskapet gemensam kyrkofond. Detta strede dock mot den hittills antagna grund-atsen, att för-amlingen bör själf aflöna sin präst, möjligen med något bidrag af allmänna medel, men utan att de a'giltcr, som utgöras i en församling, användas till aflöning af annan för.-amlings präst. Kommittén åberopade de rådande ojämnheterna i aflöningsförhållandena. I viss mån torde väl de-sa kunna afhjälpas äfven efter de grundsatser, som hittills varit tillämpade, men öfverståthållareämbetet funne dock intet orätt däri, att en rikare församling aflönade sin präst bättre än en fattigare förmådde; och ingalunda hade det varit ifrågasatt, att städerna skulle aflöna sina magistratspersoner efter vissa för alla städer gemensamma normer. Hvad särskild!

Kungl. MujUs Nåd. Proposition N:u 88. till

ärtgalge Stockholm, vore det klart, alt tionderis inlösen och afskrifning kornme att i ej oväsentlig grad drabba de skatt-kyldiga i hufvudstaden — där bevillningen uppginge till ett betydligt belopp — utan att någon fördel däråt’ vunnes för staden eller prästerskapet, dä ju tionde ej funnes i Stockholm att afskrifva; och bidrag från kyrkofonden till prästerskapets aflöning syntes ej vara att förvänta, enligt hvad de af kommittén uppgjorda beräkningarna utvisade, öfverståthållareämbetet ansåge sig således icke bära förorda kommitténs förslag.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län fäster uppmärksamheten på att det alltid ansetts och måste fortfarande anses såsom en viktig fördel för svenska kyrkan, att tillgångar till aflöning af dess prästerskap varit tillgängliga utan anlitande af Riksdagens anslagsbeviliande myndighet, hvarigenom kyrkan vant oberoende af de skiftande strömningar, som därinom kunde förekomma, samt Kungl. Magt varit oförhindrad att efter sig företeende behof disponera de för kyrkan gemensamma tillgångar, hvilka sammanförts under benämning af prästerskapets lönereglerings Sond. Vid de förändringar, som kunde tänkas förestå beträffande prästerskapets aflöning samt anskaffande af medel därtill, syntes nyss omförmälda högt skattade fördelar böra i görligare mån lämnas oförminskade. Det läge en fara för rubbning däraf i den omständigheten, att för tillgodoseende af prästerskapets i allmänhet behof af löneförbättring det icke ginge för sig att bygga vidare på befintlig grund för skattskyldighetens utgörande. Att fortfarande ålägga den tiondeskyldiga jorden att, äfven där andra beskattningsföremål funnes, utgöra den största tungan, syntes med nu gällande åskådning icke kunna på allvar ifrågasättas. Det utbyte af prästerskapet tillkommande tionde mot bestämda utgifter, som verkställdes i enlighet med förordningen den 11 juli 1862, var icke för prästerskapet gynnsamt, i det att enligt den af kommittén verkställda utredningen värdet af den tionde, som författningsenligt kunnat uttagas af jordbrukets afkastning för hela riket, beräknats i medeltal för åren 1865— 1874 till l,8()0,0o0 kronor högre belopp än det, hvarmed vid samma tid fastställda afgilterna till prästerskapet af jordbruksfastighet utgingo. Såtillvida voro bestämmelserna i 1862 års förordning emellertid fördelaktiga, att regleringen afsåg endast en begränsad tidrymd. I föreliggande förslag till lag om tiondeaKkritning, som lade nu utgående tiondeafgifter till grund för ersättningen till kyrkan, föresloges däremot, att ersättningen för prästerskapets tionde skulle för hvarje försurning för all framtid utgå med en på visst sätt bestämd summa, utgörande för hela riket omkring 3,900,000 kronor. Väl kunde enligt den uppgjorda finansplanen denna summa för nästa löneregleringsperiod vara tillräcklig, men att densamma skulle för

132 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 88.

all framtid förslå till fyllande af de förefintliga lönebehofven torde vara tvifvel underkastadr. Det syntes därför kunna ifrågasättas, huruvida icke fixeringen för all framtid till visst belopp af denna kyrkans mest betydande tillgång kunde blifva för kyrkan ogynnsam. Det hade därför varit för präster-kapet ön-kvärdt, att den lösesumma för tionden, som nu bjödes, och hvars förhållande till taxeringsvärdet å jordbruksfastigheterna vid dess omsättning skulle kunna utrönas, blefve efrer viss tidrymd, 20 ä 50 år, ånyo beräknad och kyrkofonden godtgjord efter enahanda procenttal af dt gällande jordbrukstaxeringsväiden. 1 annat fall funnes till fyllande af de säkerligen tilltagande lönebehofven ingen annan tillgång än de växande församlingsafgifterna, men denna tillgång hade den olägenheten med sig för kyrkan, att den ej kunde användas inom annan församling, än där den influtit.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gottlands län anmärker, huruledes, med hänsyn därtill att genom den sucessiva afskrifningen af tionden jordbruksfastigheterna skulle befrias från ett onus, som af ålder ålegat desamma, det ingalunda kunde anses obilligt, att dessa fastigheter under nästa löneregleringsperiod finge i förhållande till andra skatteobjekt vidkännas en något högre afgift till prästerskapet. Af sådant skal och då det syntes angeläget, att kyrkofonden, så långt ske kunde, sattes i tillfälle att möta de kraf, som komme att ställas på densamma, ansåge Eders Kungl. Maj.ts befallningshafvande det vara för förslagets godkännande en nödvändig förutsättning, att § 7 i lagen angående reglering af prästerskapets aflöning erhölle sådan lydelse, som af reservanten Ekström föreslagits.

Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i Blekinge län meddelar, att förhållandena inom länet icke syntes lägga hinder i vägen för de framställda förslagens genomförande, samt att icke heller eljest något af särskild vikt torde vara att mot förslagen framhålla utöfver hvad som angåfves i kommittéledamofen Ekströms reservation, till hvars uttalanden Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ville ansluta sig.

Eders Kungl. Majtts befallningshafvande i Hållande län påpekar, att af kommitténs motivering till förslaget om tiondeafskrifning framginge, hurusom kommittén byggt detsamma på uppfattningen af tionden såsom en prästerskapets tillgång, utan att därvid tillräckligt beakta tiondens egenskap att vara en löneform. Prästtionden hade ursprungligen icke utgjorts till kronan utan kommit prästerskapet direkt tillhanda, cl. v. s. af ålder utgjort formen för prästerskapets hufvudsakliga aflöning. Genom reduktion hade viss del af tionden först kommit kronan till godo och sedermera efter sammanslagning med jordräntan under benämning grundskatt af-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

skrifvits. Ville man nn från den tiondepliktiga jorden allylta äfven återstående tionde, torde detta kunna försiggå genom reglering af formen för prästerskapets aflöning. En sådan reglering vore ock af kommittén föreslagen i särskild lag, däri avgifter till prästerskapet pålades församlingsm< dlemmarna eftir vissa angifna grunder. Tiotidens upphörande kunde och borde alltså blifva en naturlig följd af löneregleringen. Att statsverket kunde blifva förbundet till anslag för att träda hjälpande emellan vid reglering af prästerskapets aflöning vore en sak för sig, men da torde väl för mon därför kunna och bära vara den vanliga för anslags beviljande. Den föreslagna succe-siva afskrift! i ngen komme att verka högst orättvist hvad anginge de tiondeskyldiga fastighetsägarna, enär dessa finge, i den mån tionden icke hunne afskrifvas, allt fortfarande utgifva sådan till statsverket, samtidigt dänned att de, sedan nya löneregleringar börjat tillämpas, måste i full likhet med andra skattskyldiga bidraga till prästerskapets aflöning. Bäst och riktigast syntes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara, att hela ifrågavarande lag icke komme till stånd, utan att i lagen angående reglering af prästerskapets aflöning intoges ett stadgande om att. da den på samma lag grundade aflöningen blefve i en församling tillämplig, all prästerskapet enligt förut gifna författningar tillkommande tionde äfvensom alla andra afgifter af fast egendom skulle upphöra att utgå inom den församlingen.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraboros län åberopar Riksdagens skrifvelse den 5 maj 1897, däri Riksdagen enligt Eders Maj:ts befallningshafvandes uppfattning oförtydbart angifvit hufvudsyfternalet med sin framställning vara: att genom ändamålsenbgt användande af de aflöningsmedel, som vore eller rättvisligen kunde blifva tillgängliga inom församlingarna, åstadkomma en lönereglering, som beredde anständig bärgning åt alla inom folkkyrkan tjänstgörande, för densamma behöfliga präster; att församlingsbidragen till aflöningen måtte utjämnas, sa att de^olika skatte objekten blfve, så vidt möjligt, lika betungade; samt att måttligt bidrag af statsmedel skulle för .löneregleringen få anlitas särskildt i de fall, dä församling icke därförutan kunde tillvägabringa den för dess prästerskap nödiga aflöningen. Det kommittén lämnade uppdraget vore ju ock helt och hållet grundadt på samma skrifvelse. Kommittén syntes emellertid hafva ansett hufvudsyfternalet med uppdraget vara att. bereda innehafvarna af den tiondeskyldiga jorden stör.-ta möjliga lindring och hade i sådant syfte till och med föreslagit afskafning af hela teriialtionden samt skyldighet för statsverket att till prästerskapets aflöning årligen tillskjuta motsvarande belopp. Detta vore visserligen ett ganska lätt funnet och särdeles verksamt sätt att åstadkomma utjämning. -Men Eders Kungl.

134 Kungl. Maj-Ja Nåd. Proposition N:o 88.

Maj:ts befallningshafvande kunde icke finna, att en så beskaffad utjämning, genom bördans aflyftande från de skattskyldiga och öfverflyttande på statsverket, vore rättvis, nödvändig eller lämplig. Kommittén hade utgått från den förutsättningen, att innehafvarna af den tionde-kyldiga jorden skulle vara synnerligen hardt betungade genom skyldigheten att erlägga denna afgift, sådan densamma vid gällande löneregleringar blifvit bestämd, och att därför missnöje med denna skatt skulle mer och mer göra si» gällande. S&vidt Eders Kungl. Majrts befallningshafvande under långvarig tjänsteutöfning kunnat inhämta, vore denna förutsättning icke riktig. Men inom länet ansåg» s nog som annorstädes önskvärd! och rättvist, att andra beskattningsföremål finge mera än hittills bidraga till prästerskapets aflöning. En sådan utjämning vore ock enligt Eders Kungl. Maj ts befallningshafvandes asikt icke blott rättvis utan äfven väl behöfbg lör åstadkommande åt de för prästerskapets anständiga bärgning och pensionering erforderliga tillgångarna. Kommittén hade anfört, att den utjämning mellan skatteobjekten, som kunde tänkas vara åsyftad, skulle verkställas sålunda, att summan af samtliga nuvarande såväl personliga som icke personliga afgilter fördelades lika på alla fyrkar; och hade kommittén verkställt, en omfattande undersökning rörande verkningarna af en sådan skattejämkning, hvarvid utrönts, att densamma skulle, åtminstone ur de synpunkter, som företrädesvis gjort sig gällande hos kommittén, blifva mycket otillfredsställande samt vara »oförenlig med fordringarna på eu rationell skattereform». Utan att ingå i närmare granskning af det sätt, hvarpå kommittén begagnat sig af och sammanställt de synnerligen omfattande statistiska uppgifterna, ville Eders Kungl. Majtts befallningshafvande endast erinra, att om de slutsatser, hvartill undersökningen ledr, kommittén, vore riktiga, så bevisades därigenom intet annat, än att det sätt för utjämningen, som varit föremål för undersökning, vore oanvändbart. Men däraf följde ingalunda, att andra lösningar af fiågan skulle vara omöjliga och att hvarje försök därtill måste öfvergifvas. Svårigheterna att åstadkomma en i alla afseenden fullt nöjaktig utjämning finge emellertid vara huru stora som helst. Däraf kunde dock omöjligen hämtas giltig anledning till efterskänkande af hela tertisiliionden och densammas ersättande medelst årligt anslag af statsmedel, uppgående enligt kommitténs beräkning till omkring fyra millioner kronor. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hemställde alltså, att förevarande förslag icke matte godkännas. Däremot borde enligt Eders Kungl. Maj:ts befälIningshafvandes åsikt följande hufvudgrunder för lösningen af den föreliggande frågan vinna tillämpning:

Prästerskapet inom hvarje församling skall hädanefter som hittills i främsta rummet aflönas omedelbart af församlingen.

Kungt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Hd. 185

För att aflöningstillgangarna inom hvarje församling må blifva härför tillräckliga och för utjämning af skattebördan höra andra skatteobjekt, än jordbruksfastigheter tillförbindas att i vidsträcktare man än hittills bidraga till allöningen.

I sammanhang härmed må, där så lämpligen ske kan, de bid rag, som utgå af jordbruksfastighet såsom vederlag för tertialtiond<n, i någon mån lindra-!.

De församlingar, som icke utan att blifva oskäligen betungade kunna åstadkomma de för deras prästerskap nödiga löner till stadgade minimibelopp, åtnjuta för ändamålet bidrag från lönereglerings- eller kyrkofond, till hvilken öfverlämnas ej mindre präster.-kapets samtliga gemensamma aflöningstillgångar än äfven, i mån af behof, anslag af statsmedel.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län erinrar, att ifrågavarande förslag otvetydigt skulle leda därtill, att staten efter kyrkotionde^ indragning och afskrifning komme att i icke oväsentlig grad få bidraga till prästerskapets aflöning, hvarför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser sig böra framhålla, huruledes i kommittéberänkandet jämväl uttalado-s den åsikt, att vid jordbruksfa-tigheten borde bibehållas högst en tredjedel af tiotiden. Då statens bidrag till kyrkofonden därigenom kunde afsevärdt nedsättas, syntes denna medelväg vara att föredraga framför kommitténs förslag. Därest sistnämnda förslag likväl skulle vinna bifall, torde, på sätt kommittéledamoten Ekström föreslagit, de tjänsteinnehafvare, hvilkas aflöning till följd af afskrifning^ af prästerskapets tionde komme att vid den nya löneregleringen afsevärdt nedsättas, för sin vid innehafvande beställning återstå' nde tjänstetid erhålla skälig godgörelse för sålunda frångångna löneförmåner.

Eders Kungl. Mnj:ts befallningshafvande i Västmanlands län framhåller, hurusom Riksdagen i skrifvelsen den 5 maj 1897 förklarat sig icke kunna gilla vissa föreslagna åtgärder att »direkt eller indirekt gorå prästerskapet till af staten aflönade tjänstemän». Visserligen både Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej förbisett, att kyrkofonden enligt förslaget hade att påräkna äfven andra tillflöden än stat-med<d, såsom exempelvis räntan af prästerskapets löneregh ringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond, tillsammans ett kapital af omkring fem millioner kronor. Men då man b< sinnade, att prästerskapets aflöning, som med ^beräkning af bo-tällenas afkastning, tionden in. in. enligt siffrorna för ecklesiastikåret 1896 — 1897 ansetts uppgå till 8,300,000 kronor, enligt kommitténs förslag belöpte sig till 9,300,000 kronor, insåges lätt, att kyrkofondens hufvudsakliga resurser efter kyrkotionde^ indragning måste hämtas från statsmedel. Vid

136 Kungl Maj.is nåd. proposition N:o 88.

sådant förhållande frågade man sig med skal, hvad kommitténs förslag betydde annat än att »indirekt göra prästerskapet till af staten aflönade tjänstemän». För att tillfredsställa de tiondepliktiga jordägarna hade således begagnats den jämförelsevis enkla åtgärden att, låt vara under loppet af trettio år, afskrifva tionde. Men frågan vore, hvad man med afskrifningen vunnit. Belåtenhet från den tiondepliktiga jordens ägare vore ingalunda oviktig, ehuruväl man kunde ifrågasätta, om densamma icke nu, sedan kronans grundskatter afskrifvits, blitvit utan tvingande skäl vunnen på det allmännas bekostnad. Det kunde äfven frågas, om det andra syftemålet — omsorgen om en rättvisare aflöning, enkannerligen af det lägre prästerskapet — nåtts genom den i sann ng imponerande åtgärden att afskrifva en sekelgammal, genom lag befästad årlig stat>kyrklig inkomst af nära fyra millioner kronor årligen. Då enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes merling de föreslagna löneförmånerna, särskild! tör komministrarna och i all synnerhet för dem å landsbygden, men äfven för ett flertal af kyrkoherdarna vore med hänsyn till samtidens anspråk pa deras utbildning och äfven till deras samhälleliga ställning för knappt tillmätta för att ens i vår tid förslå till en an-tändig bärgning, ställde sig förhållande! naturligen ännu sämre, tillämpad! på en tid, sotn läge 20 å 30 ar härefter. Skulle Eders Kungl. Maj:t finna de sålunda uttalade åsikterna i fråga om förslagets lönevillkor äga något fog, torde däraf följa, att löneregleringens förutsättning enligt förslaget, nämligen den i samband därmed ställda afskrifningen af en kyrkans säkra tillgång, icke torde tilFvidare medgifvas, så framt man icke i och med detsamma, utan att göra prästerskapet t ill af staten aflönade tjänstemän, blelve i tillfälle att bereda detsamma en anständig bärgning. Åtminstone torde kunna ifrågasättas, huruvida icke för ernående af syftemålet med en bättre reglering af det lägre prästerskapets aflöning den tiondepliktiga jorden kunde ännu ett tidsskedde framåt utan svårighet bära en relativt till andra skatteobjekt större del af prästerskapets aflöning, emot det att jorden i öfrigt befriades från en skattebörda, så uråldrig, att hennes uppkomst sammanfölle med tiden för kyrkans äldsta tillvaro. Äfven om goda skäl talade för att, med hänsyn till nutidens sträfvan efter likställighet i beskattningslagstiftningen, stämpla den ännu lagbestämda liondeskyldigln ten såsom eu föråldrad skatteman, som borde utplånas, vide det dock synas, som om man med lyckligare resultat borde beträdt den medelväg, som ginge ut pa bibehållande för jordbruksfastighet af högst en tredjedel af tionden. En så betydande återstod af kyrkofonden borde i förening med hvad kommittén i öfrigt föreslagit tillåta, ej allenast att statens bidrag till kyrkofonden kunde väsentligt nedsättas, utan ock att lönevillkoren för komministrarna och ett flertal

137 Kungl. Maj:ts Nåd. proposition N:o 88.

kyrkoherdebeställningar ansenligt förbättrades. Med en sådan modifikation af kommitténs förslag i denna del hade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ieke något att däremot i sak invända.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län anser, att någon väsentlig ökning utöfver den atlöningssumma, som för ecklesiastikåret 1896—97 utgått till prästerskapet, icke medgåfves af de i församlingarna, särskildt å landsbygden, rådande ekonomiska förhållandena, och att följaktligen regleringen af prästerskapets löner borde bestå däri, att denna summa på ett jämnare sätt fördelades mellan det erforderliga prästerskapet, samt att, där nödvändigheten sådant kräfde, staten trädde understödjande emellan. Denna fördelning skulle kunna genomföras på det sätt, att sedan aflöning för prästerliga befattningshafvande blifvit fixerad väsentligen lika för alla i enahanda ämbetsställning eller åtminstone väsentligen lika för enahanda befattning inom olika, större områden i riket, och antalet prästmän i de olika församlingarna fastställts, de inom församlingarna nu utgående afgifterna sammansloges till en summa, som på församlingarnas fyrktal fördelades. Om denna summa öfverstege hvad som, utöfver boställe, borde tillkomma prästerna i församlingen, skulle öfverskottet öfverlämnas till en prästerlig löningsfond, och om vid denna fördelning på fyrktal detta komme att utöfver en viss bestämd gräns belastas, skulle församlingens lönesumma antingen nedsättas, därest så med hänsyn tillden för prästerna bestämda aflöningen kunde ske, så att samma norm ej öfverskredes, eller ock fyllnad i det erforderliga beloppet beredas ur löningsfonden eller, om denna ej lämnade tillgång, af statsmedel, i vederbörlig ordning anvisade af Riksdagen. Då af kommittén föresloges, att prästens tionde skulle indragas till statsverket emot godtgörelse i penningar under titel »ersättning för prästerskapets tionde», kunde Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej annat finna, än att skäl för en sådan åtgärd saknades. Prästtionden vore ett aflöningssätt för prästerskapet, och om detta ersattes genom hvad kommittén i annat sammanhang föresloge, nämligen församlingsafgifters påläggande efter vissa angifna grunder, ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att frågan om tiondens vidare utgörande därigenom förfallit. Att staten skulle i någon form därutöfver »ersätta» denna tionde, kunde Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej finna vare sig enligt rättsliga eller historiska grunder. Genom detta ville Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke bestrida, att ej staten borde understödjande träda emellan vid löneregleringens genomförande.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län yttrar, att det från kyrkans synpunkt knappast torde vara tillrådligt att afstå från dess säkraste inkomstkälla, tionden. Förutsatt att denna bestämdes i lämp-

Bih. till Riksd. Prof. 1.908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft. 18

138 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

liga räntepersedlar, att lösas med penningar efter de å hvarje tid gällande priserna, och i rätt förhållande till jordens afkastningsförmåga, borde densamma lämna tillräckliga medel till prästerskapets aflönande. Tionden, sålunda bestämd, vore ej heller underkastad samma värdeminskning som penningen, hvars värde vore stadt i ett allt hastigare nedgående. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hölle före, att Riksdagen med sin uttalade önskan om en utjämning i afseende å de bidrag till prästerskapets aflöning, som utginge från olika skatteobjekt, icke åsyftat tiondens afskaffande, men väl dess mera rättvisa fördelning på den tiondeskyldiga jorden efter likartade grunder för riket i dess helhet likasom ock en likartad fördelning af de bidrag, som utginge af andra beskattningsföremål, och för hvilkas påförande nu gällde de mest växlande bestämmelser, på sina ställen jämväl svåra att tolka och tillämpa. Först om det visade sig, att en dylik utjämning icke kunde komma till stånd, ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande den af kommittén föreslagna tiondeafskrimingen böra tagas undtr öfvervägande, inen i frågans nuvarande läge kunde Eders Kungl. Maj:ts befallmngshafvande icke för sin del tillstyrka kommitténs förslag i denna del. Skulle det emellertid finnas lämpligt, att tionden efterskänktes, borde skattskyldigheten till prästerskapet för olika beskattningsföremål bestämmas med ledning af nu bestående förhållanden, så att den större skattskyldigheten drabbade dem, som nu bure den största bördan för prästerskapets aflöning. Den i sådant afseende inom kommittén ifrågasatta proportion, enligt hvilken afgifterna skulle utgå för jordbruksfastighet med fyra gånger och för annan fastighet med två gånger det belopp, som påfördes för inkomst af kapital och arbete, syntes vara väl afvägd. I detta sammanhang hade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke äfven församlingsafgifterna borde ingå till prästerskapets gemensamma aflöningsfond, med hvars tillgångar lönebidrag och åtskilliga kostnadsersättningar m. m. för samtliga innehafvare af prästerliga tjänster enligt kommitténs förslag vore afsedda att bestridas. Endast genom ett dylikt sammanförande till en gemensam fond af alla afgifter till prästerskapets aflöning kunde bidragen för detta ändamål blifva jämlika och rättvisa för de skattskyldiga inom hela riket — något som ej kun>le genomföras, därest, på sätt kommittén föreslagit, olika afgifter, beroende af församlingarnas folkmängd och inkomster, skulle uttagas af de skattskyldiga inom skilda församlingar. En sådan utjämning syntes bättre öfverensstämma med rättvisa och billighet än den af kommittén föreslagna. Om, såsom Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande ansett sig böra ifrågasätta, tionden efter vederbörlig utjämning bibehölles att utgå efter grunder, som blefve likartade för rikets skilda trakter, om vidare de

139 Ktingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

avgifter, som skulle erläggas af Ägare af annan fastighet samt af dem, hvilka utgiorde bevillning för inkomst af kapital och arbete, likaledes bestämdes att inom hvardera gruppen utgå efter likartade grunder för alla, oberoende af behofvet inom de särskilda församlingar, som de skattskyldiga tillhörde, samt om alla dessa afgifrer såväl från den tiondeskyldiga jorden som från öfriga beskattningsföremål inginge till den gemensamma aflöningsfonden för prästerskapet och från densamma utbetalades till hvarje präst med det belopp, som honom tillkomme, vore det sannolikt, att något afsevärdt bidrag från statens sida icke erfordrades för att bereda prästerskapet dess tillräckliga aflöning. Emellertid torde det böra stadgas, att möjligen uppkommande brist,, sedan fondens öfriga inkomster tagits i anspråk, skulle gäldas af statsverket.

Den lämnade redogörelsen gifver vid handen, att af de civila ortsmyndigheterna öfverståthållareämbetet och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län afstyrkt förslaget i dess helhet. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands och i Kopparbergs län finna väl ej något att erinra mot tiondens afskrifning, men motsätta sig förslaget, i hvad det innebär skyldighet för staten att med den afskrifna tiondens värde ersätta kyrkan, och anse, att staten allenast medelst anslag, som i vanlig ordning beviljas af Riksdagen, bör vid regleringen af prästerskapets aflöning understödjande träda emellan. I motsats häremot framhåller Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län önskvärdheten af att den lösesumma för tionden, som bjudes och hvars förhållande till taxeringsvärdet å jordbruksfastigheterna skulle vid tiondens omsättning utrönas, blefve efter viss tidrymd ånyo beräknad och kyrkofonden godtgjord efter enahanda procenttal af då gällande jordbrukstaxeringsvärden. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län hyser den åsikten, att, endast för den händelse det visar sig att tionden, hvilken är kyrkans säkraste inkomstkälla, icke kan på ett rättvist sätt fördelas på den tiondeskyldiga jorden, den af kommittén föreslagna tiondeafskrifningen bör tagas under öfvervägande, men icke i frågans nuvarande läge; i hvarje fall bör, med ledning af nu bestående förhållanden, skattskyldigheten till prästerskapet för olika beskattningsföremål bestämmas efter likartade grunder. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gottlands län anser det för förslagets godkännande vara en nödvändig förutsättning, att jordbruksfastigheterna tillsvidare vidkännas en något högre afgift till prästerskapets aflöning än andra skatteobjekt. Som Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län helt allmänt anslutit sig till kommittéledamoten Ekströms uttalanden, måste nämnda myndighet äfven anses hafva biträdt

Samman

fattning

d) Kammarkollegium.

140 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

de utaf honom provisoriskt föreslagna högre afgifterna för jordbruksfastighet samt villkorsbestämmelserna i fråga om tiondeafskrifningen. Bibehållande vid jorden, under någon tid, af en del utaf tionden göres till förutsättning för förslagets tillstyrkande af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro och i Västmanlands län.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de öfriga 15 länen tillstyrka i mer eller mindre utförligt motiverade yttranden kommitténs förslag om afskrifning af prästerskapets tionde mot viss ersättning.

I sitt den 10 november 1905 afgifna underdåniga utlåtande yttrar kammarkollegium (s. 45—57), att vid granskningen af ifrågavarande förslag den frågan själfmant framställer sig, om det varit nödvändigt att så skarpt, som i förslaget skett, bryta med nu rådande kyrkliga beskattningssystem, och om icke fasthellre samma system, med någon ombildning, kunnat och och bort bibehållas. Kollegium fäster uppmärksamheten därpå, att af några länsstyrelser i stora drag angifvits, huru en dylik reform af mindre omfattning skulle komma till stånd.

Närmast till det bestående ansluter sig, såsom kollegium framhåller, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Skaraborgs län förslag härutinnan. Enligt detta förslag skulle prästerskapet hädanefter som hittills i främsta rummet aflönas omedelbart af församlingen, hvarvid de bidrag, som utginge af jordbruksfastighet i vederlag för tertialtionden, skulle, där så lämpligen kunde ske, i någon mån lindras och andra skatteobjekt än jordbruksfastighet tillförbindas att i vidsträcktare mån än tillförne bidraga till prästerskapets aflöning, samt åt församling, som blefve oskäligt betungad af sin skattskyldighet, bidrag lämnas från en lönereglerings- eller kyrkofond, till hvilken äfven staten borde anslå medel. Kollegium anser emellertid, att berörda förslag lämnat alldeles för mycket obestämdt, för att förslagets verkningar skulle kunna bedömas. Särskildt antyddes icke, uti hvilken omfattning och efter hvilka grunder lindring i skattskyldigheten för jordbruksfastighet och ökning för andra beskattningsföremål skulle äga rum. Icke heller nämndes, på hvad sätt statsbidraget till prästerskapets aflöning skulle bestämmas, en fråga, som dock vore af den allra största betydelse för kyrkans ställning till staten. För öfrigt anmärker kollegium, att Eders Kungl. Maj:ts omförmälde befallningshafvande icke syntes finna det vara af omstäpdigheterna särskildt påkalladt, att åt innehafvarna af den tiondeskyldiga jorden bereddes någon väsentlig lindring i deras skattebörda.

Vidare erinrar kollegium om de af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs och i Jämtlands län framställda förslagen, samt huru i dessa förslag inginge ett gemensamt moment, nämligen att, för utjämning af skatter och löner, afgifter, som utgöras inom de särskilda församlingarna,

141 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

skulle till eu del eller i sin helhet öfverlämnas till en gemensam aflöningsfond. »Därmed skulle alltså», säger kollegium, »uppställas en fullkomligt ny princip för den kyrkligt-ekonoiniska lagstiftningen. Denna princip kan likväl icke sägas tillgodose billighet och rättvisa samt står i bestämd strid mot deri hittills gällande, i 1897 års riksdagsskrivelse jämväl anbefallda grundsats, att afgifter, som af en församling till dess prästerskap utgöras, ej må till aflönande 'af en annan församlings prästerskap användas.»

Äfven erinrar kollegium därom, att prästlöneregleringskominittén, ännu på undersökningarnas stadium, framkastat tanken på möjligheten af en skattejämkning, hvilken icke i samma grad som det af kommittén slutligen framlagda förslaget skulle afvika från nu gällande grunder för skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning, nämligen en sådan utjämning mellan skatteobjekten, att summan af samtliga såväl personliga som icke personliga afgifter fördelades lika på alla beskattningsföremål inom en församling. Men, i likhet med kommittén, finner kollegium, att en åtgärd af denna art, vare sig den vidtoges inom alla församlingar eller allenast inom dem, där tiondegifvarna vore synnerligen betungade, skulle illa motsvara de anspråk, som måste ställas på en skattereglering.

Sedan kollegium till sist påpekat, att inom kommittén jämväl framlagts förslag, som icke förutsatte en absolut utjämning mellan alla skatteobjekten i en församling, utan åtnöjde sig med en församlingsvis genomförd utjämning inom en hvar af de tre grupperna jordbruksfastighet, annan fastighet samt inkomst af kapital och arbete, därvid kollegium särskildt hänvisat på ett af regementspastoren Ekström i en reservation till kommitténs betänkande (s. 301—303) utveckladt förslag med graderad skatteskala, fortsätter kollegium:

»Anförda förslag — eller något liknande med graderad skatteskala — hvilar på förutsättningen af rättvisan däri, att jordbruksfastighet skulle till prästerskapets aflöning bidraga i högre grad än annan fastighet och denna i högre grad än inkomst af kapital och arbete. En dylik åskådning, hvilken likställer den historiska utvecklingens resultat med rättvisans fordringar, torde emellertid i våra dagar hafva allt mer förlorat i giltighet såsom norm för allmänna bördors fördelning. Numera, sedan vid sidan af jordbrukarna uppvuxit samhällsklasser med icke mindre skatteförmåga än de förra, lärer enligt kollegii mening icke kunna anföras någon i sakens egen natur grundad anledning, hvarför fastigheter — och i främsta rummet jordbruksfastigheter — borde mera än öfriga beskattningsföremål betungas med pålagor för underhållet af ett prästerskap, hvars verksamhet väl måste anses vara till hvarje särskild församlings gemensamma gagn.

142 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

För en gradering af aflöningsplikten gentemot prästerskapet skulle också svårligen kunna utfinnas någon för alla fall lämplig, rättvis grund.»

»Det stöd för en graderad skala med afseende å fullgörandet af nämnda plikt, som tillförne kunnat hämtas från det liknande förhållandet med ojämn fördelning af skyldigheten att deltaga i kostnaderna för byggnad och underhåll af kyrka m. m., prästgård samt tingshus och häradsfängelse, har helt nyligen bortfallit. Enligt tre under den 26 april 1905 utfärdade lagar har nämligen full likställighet mellan samtliga beskattningsföremål i berörda hänseende åvägabragts. I fråga om deltagandet i väghållningsbesväret hafva visserligen de olika kategorierna af beskattningsföremål icke blifvit likställda, men den nyare lagstiftningen i ämnet tenderar allt mera att åtminstone mildra ojämnheterna dem emellan, såsom synes af en den 20 juni 1905 utfärdad lag.»

»Då nu är fråga om ny lagstiftning beträffande skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning, torde väl den af Riksdagen åsyftade utjämning mellan olika skatteobjekt i afseende å denna skyldighet rättvisligen böra försiggå, icke på det sätt, att den gräns, som hittills varit satt för andra beskattningsföremåls deltagande — jämte den tiondeskyldiga jorden — i här ifrågavarande börda, endast något utflyttas, utan på det sätt, att gränsen alldeles borttages, så att bördan varder på vederbörande fördelad i samma förhållande som andra utgifter för kyrkliga ändamål. Jordbruksfastigheternas fullständiga frigörande från prästtionden, utan att dessa fastigheter blefve betungade med större afgifter af annat slag, synes för öfrigt med nästan logisk nödvändighet följa ur de redan fattade och verkställda besluten om grundskatternas — däribland kronotiondens — afskrifning.»

»Huruvida Riksdagen med sin framställning om 'utjämning’ i afseende på de bidrag till prästerskapets aflöning, som utgå från olika skatteobjekt, afsett att få till stånd en absolut utjämning härutinnan, framgår icke af förhandlingarna vid 1897 års riksmöte. Riksdagen förklarade emellertid i sin ofta åberopade underdåniga skrifvelse den 5 maj 1897 sig vara öfvertygad därom, att genom den af Riksdagen ifrågasatta utredningen det skulle visa sig, 'att en mycket omfattande revision af grunderna för skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning blifver nödvändig’. Och då vid 1896 års riksdag af eu motionär gjordes hemställan om skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t med anhållan bland annat, att Eders Kungl. Maj:t täcktes afgifva förslag till afskrifning af prästerskapets tionde på enahanda sätt, som med de å jorden hvilande grundskatter ägt rum, gaf andra kammaren sitt bifall till denna hemställan.»

Efter att sålunda hafva skärskådat olika förslag till den föreliggande

143 Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

fragans lösning, kommer kollegium till det resultatet, att skatteregleringen ej kan genomföras pa ett med rättvisa och billighet öfverensstämmande sätt, om icke nu radande kyrkliga beskattningssystem varder öfvergifvet, och anser kollegium tillika att, i enlighet med kommitténs uttalande, »eu för samtliga skattskyldiga gemensam och lika grund för utgörande af bidragen till prästerskapets aflöning bör bestämmas, eller med andra ord att de församlingsbidrag, hvilka finnas icke böra utgå såsom personliga afgifter, skola utgöras lika efter fyrktalet eller bevillningen». Att jordbruksfastigheten skulle, sedan tiondeafgifterna under en öfvergångstid af 30 år successivt afskrifvits, få sig pålagd drygare börda än öfriga beskattning-föremål, förklarar sig kollegium ej kunna tillråda, hvarför de af Ekt-tröm samt åtskilliga myndigheter framställda förslag i sådant syfte af kollegium afstyrkas.

Med afseende å kommitténs förslag, att af statsmedel årligen skulle lämnas ersättning, motsvarande den för kyrkan genom tiondens indragning uppkomna bristen i förut befintliga lönetillgångar, erinrar kollegium, hurusom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län uttalat den meningen, att såväl rättsliga som historiska skäl saknades för en sådan åtgärd, och att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län yttrat stg i samma anda, hvarvid sistnämnda myndighet bland annat förklarat sig anse kommitténs farhåga att, för den händelse staten skulle för regleringen af prästerskapets aflöning i vanlig ordning bevilja anslag, svenska kyrkans ekonomiska ställning därigenom skulle förlora i själfständighet och ett af hennes viktigaste privilegier kringskäras, vara allenast ett, talesätt utan reell innebörd, helst ett beroende af staten för en kyrkans tjänare ej borde vara mera afskräckande än för andra. I denna fråga ställer sig emellertid kollegium helt och hållet på kommitténs ståndpunkt samt hänvisar till hvad kommittén (s. ccxxiv) därutinnan anfört, och hvilket, jag förut återgifva vid redogörelsen för kommitténs allmänna synpunkter i afseende å reglerandet af prästerskapets aflöningsförhållariden.

Då Eders Kungl. Maj:fs befallningshafvande i Östergötlands län ifrågasatt, huruvida icke den lösesumma för tionden, som af kommittén föreslagits. borde efter en viss tidrymd ånyo fastställas med hänsyn till då gällande taxeringsvärden å jordbruksfastighet, enär fixeringen för all framtid af denna kyrkans mest betydande tillgång torde blifva för kyrkan ogynnsam, medgifver kollegium väl, att det kan synas mindre välbetänkt att eftergifva den förmån, tiondeafgifternas stegring i en framtid må innebära. Kollegium förmenar dock, att med de kraf på likställighet i beskattningsafseeridefsom allt mer gjorde sig gällande, ot h efter det kronotinnden eftergifvits, ringa utsikt skulle finnas för att en höjning af prästtionden i förhållande tiiljordbruksnäringens bruttoafkastning kunde i verkligheten komma till stånd, helst

144 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.

från tiondegifvarnas sida nyligen framställts yrkande om fullständig befrielse från samma tionde. Enligt kollegii åsikt funnes då icke heller giltig anledning att, sedan ersättning för tionden en gång blifvit fastställd, låta föranstalta om periodvis återkommande revision af ersättningsbeloppet, för att efter då föreliggande omständigheter pröfva, hvilken högre lösesumma för tionden borde från statsverket till kyrkan utgå under nästföljande period.

På sätt den af mig lämnade redogörelsen för vissa myndigheters uttalanden angående tiondeafskrifningsförslaget gifver vid handen, anmärka några af dessa myndigheter, att kommittén vid uppgörandet af berörda förslag skulle hafva afvikit från vissa erkända kyrkliga grundsatser. Så anser domkapitlet i Uppsala, att det varit önskvärdt, om den af Riksdagen uttalade grundsatsen, att afgifter, som af en församling till dess prästerskap utgöras, ej må till aflönande af en annan församlings prästerskap användas, hade kunnat fortfarande iå gälla. Öfverståthållareämbetet finner förslaget därom, att ersättningen för tionden skall ingå till en för hela prästerskapet gemensam kyrkofond, men ej tillfalla prästerskapet i de särskilda församlingarna, strida mot grundsatsen, att församlingen bör själf, möjligen med något bidrag af allmänna medel, aflöna sin präst, men utan att de afgifter, som utgöras i en församling, användas till aflönande af annan församlings präst. Med framhållande af att kyrkofondens hufvudsakliga resurser efter prästtiondens indragning måste hämtas från statsmedel, säger Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län, att med skäl kunde frågas, hvad kommitténs förslag annat betydde än att »indirekt göra prästerskapet till af staten aflönade tjänstemän».

Dessa anmärkningar belysas af kollegium. Påståendet att, enligt kommitténs förslag, afgifter skulle komma att dragas från en till annan församling finner kollegium näppeligen befogadt. Tiondeersättningen utginge ju från staten, ej från de särskilda församlingarna, och de församlingsafgifter, som på grund af blifvande löneregleringar komme att utgöras, vore afsedda uteslutande för prästerskapet inom de särskilda församlingar, där de utginge. Däremot anser kollegium anmärkningen, att prästerskapet skulle indirekt göras till af staten aflönade tjänstemän, äga giltighet såtillvida, som statsmedel — hufvudsakligen ersättningen för den indragna tionden — obestridligen hädanefter skulle i stor omfattning ingå bland de ecklesiastik a lönetillgångarna. Detta vore emellertid, såsom kommitténs utredning gåfve vid handen, icke någon egentlig nyhet, alldenstund statsanslag till ej så obetydliga belopp redan nu utginge till prästerskapets aflöning. För öfrigt hade kommittén på olika sätt sökt förebygga, att kyrkan skulle genom mottagandet af ifrågavarande anslag komma att intaga en annan ställning till staten, än nu vore fallet.

145 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Beträffande sådana i afseende å förslaget om tiondens afskrifning af myndigheter eller en reservant inom kommittén uppställda villkor eller önskemål, öfver hvilka kollegium ej särskild! yttrat sig, anser kollegium desamma, i den mån de icke genom kommitténs förevarande eller dess öfriga förslag blifvit fullständigt eller i största möjliga omfattning tillgodosedda, icke vara af beskaffenhet, att åt dem bör tillmätas något afgörande inflytande vid lösningen af här upp-tällda spörsmål.

Under åberopande af hvad kollegium sålunda anfört och med instämmande i hufvudsak uti kommitténs »allmänna motivering», uttalar kollegium sin anslutning till de principer, på hviika förslaget till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför blifvit byggdt, liksom kollegium i öfrigt omfattar de af kommittén uppställda, förut återgifna hufvudgrunder, dock med någon skiftning beträffande utgörandet af församlingsafgifter, till hvilken sistnämnda fråga jag sedermera återkommer.

Att en omläggning af gällande grunder för deltagande i utskylderna Departeme»tstill prästerskapets aflöning är af förhållandena påkallad, torde väl numera cAe{*"*des<< ganska allmänt erkännas.

Behofvet af en reform synes mig framgå redan af den omständigheten, att skattskyldigheten för berörda ändamål ännu är i viktiga delar bestämd efter hufvudsakligen samma principer som dem, på hvilka landskapslagarnas stadganden i ämner, hvilade.

Hvad under den katolska tiden hade såsom aflöning anslagits det i församlingarna tjänstgörande prästerskapet blef nämligen, i stort sedr, icke genom reformationen och den därmed förbundna kyrkliga reduktionen fråntaget detta prästerskap, och de i landskapslagarnas kyrkobalkar tidämpade grunder för fördelning af församlingarnas bidragsskyldighet till samma prästerskap upptogos jämväl i den för hela riket gemensamma lagstiftning angående »prästerskapets upphörd af allmogen», som under 1600talet kom till stånd och fink sitt förnämsta uttryck i nadiga förordning'^ den 8 februari 1681. Denna åldr ga lagstiftning, såvidr, den var måttgifvande för församlingarnas aflöning-plikt gentemot deras själasörjare, upphafdes icke genom nådiga förordningen angående allmänt ordnande åt prästerskapets inkomster den 11 juli 1862, ehuru i sättet för aflöningens utgörande vidtogos väsentliga ändringar, hvilka i viss mån återverkade pa aflöningsbeh *ppcn. Hunden liksom afgifrerna för bergverk, kvarnar, fabriker och andra inrättningar äfvensom påskpenningar, jura stolas, matskott och offer med flera extraordinarie afgifter skulle visserligen enligt §§ 6 och 7 i sist omförmälda förordning utbytas mot afgifter, bestämda för

Bill. tiU Riksd. Prof. 1008. 1 Samt. 1 Afil. b'6 Häft. 19

146 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

en tid af femtio år, men vid de gamla afgifternas ombildande skulle bland annat lända till efterrättelse »de för riket i allmänhet eller särskild! för vissa orter gällande författningar och stadganden».

Några föreskrifter angående de nybildade afgifternas fördelning å skatteobjekten meddelades icke, utom beträffande de afgifter, som skulle träda i stället för extraordinarie sådana. I fråga om dessa senare innehöll nämligen 1862 års förordning bestämmelser i syfte, att dittills bestående gradering och klassificering skulle såvidt möjligt bibehållas.

En följd af denna förordningens uraktlåtenhet att angifva för hela landet gällande normer med afseende å aflöningsbidragens fördelning till utgörande af löngifvarna är, att de mest olika grunder härutinnan tillämpats, hvilket framgår vid en granskning af resolutionerna angående lönereglering för prästerskapet i särskilda delar af riket.

Tiondeafgifterna fördelades sålunda å de tiondeskyldiga fastigheterna än efter dessas taxeringsvärden vid en viss tidpunkt, än efter vissa inom de olika landskapen gällande äldre skattefördelningsgrunder, såsom mantal, tunnland, öresland, rök, soldatrote o. s. v. Men berörda afgifter fastställdes understundom äfven till det belopp för hvarje fastighet, hvarmed de dittills utgått.

Löneregleringsresolutionerna förete likaså en rik profkarta på olika normer i fråga om fördelningen af de afgifter, som skulle drabba vare sig annan fastighet än tiondeskyldig jord eller inkomst och personer. Så t. ex. skola några industriella verk utgöra sitt bidrag med afgifter bestämda i fasta belopp för hela verket eller vissa dess delar, andra liknande verk åter med afgifter, som växla efter taxeringsvärde eller inkomstbelopp. I den ena församlingen skola afgifterna för olika slag af inkomst utgå med samma procent af inkomstbeloppen, men i den andra församlingen med olika procent. Afgifter i förhållande till bevillning eller fyrktal skola i några församlingar utgöras af alla bevillningspliktiga beskattningsföremål, i andra församlingar af endast vissa sådana beskattningsföremål, under det att i åtskilliga församlingar inga dylika utskylder förekomma. Slutligen skola i en församling personliga afgifter utgå såsom hufvudsakligt församlingsbidrag, men i en annan blott såsom fyllnadsafgifter, och saknas alldeles i en tredje.

Församlingsmedlemmarnas bidrag till prästerskapet reglerades alltså, på sätt ock i 1897 års riksdagsskrivelse blifvit anmärkt, »på ett synnerligen skiftande sätt i olika orter». Men äfven om man anser, att prästerskapets aflöning skall i hufvudsak bestridas af församlingarna själfva och att församlingsafgifternas storlek därför må växla efter förhållandena inom hvarje församling, följer däraf icke, att församlingsafgifterna skola få för-

147 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

delas på de bidragsskyldiga efter godtyckligt valda, för särskilda församlingar skiftande grunder. Den frihet, som i fråga om afgifternas fördelning å beskattningsföreinålen lämnades vederbörande vid tillämpningen af 1862 års förordning, torde fördenskull böra vid kommande löneregleringar inskränkas genom lagbestämmelser, hvilka så vidt möjligt fastställa för hela riket gemensamma beskattningsgrunder.

Detta bar uppenbarligen åsyftats äfven af Riksdagen, som i nyss omförmälda skrifvelse förklarat sig finna en mycket omfattande revision af grunderna för skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning blifva nödvändig, så att en utjämning må kunna ske i afseende på de olika skatteobjekten.

I hvilken omfattning revisionen bör företagas och huru långt utjämningen bör sträcka sig — därom hafva, såsom naturligt är och den lämnade redogörelsen för myndigheternas yttranden äfven angifver, meningarna varit delade.

Prästlöneregleringskommittén har velat fastställa en gemensam och lika grund för alla beskattningsföremåls deltagande i aflöningsbidragen och åstadkomma allmän utjämning af skattskyldigheten såtillvida, som församlingsafgifterna ej skulle få öfverskrida en viss, lågt satt gräns. Därmed har kommittén afsett att tillgodose rättvisans och billighetens äfvensom en modern skattepolitiks fordringar.

På det att emellertid icke genom församlingsafgifternas nedsättande — åtminstone såvidt fråga är om skattskyldigheten inom flertalet ^församlingar — de kyrkliga lönemedlen skulle minskas, har kommittén a andra sidan uppställt krafvet på ersättning af statsmedel för de afgifter af tiondeursprung äfvensom några andra därmed likställda afgifter af fast egendom, som ej längre komme att utgå.

Detta statsbidrag tillika med dels redan uppsamlade lönemedel al ecklesiastik natur, dels öfriga sådana kyrkliga aflöningstillgangar, som kunna göras gemensamma för hela prästerskapet, skulle tillhopa bilda en fond med uppgift att utgöra regulatorn vid löneregleringarna. Genom anslag från denna fond blefve det sålunda möjligt att bereda prästerskapet i äfven ekonomiskt svaga församlingar anständig bärgning, genom dylika anslag kunde ock lönerna för tjänster, som anses i det hela likställda, bringas i jämnhöjd med hvarandra. Lönerna skulle icke i något fall behöfva sättas under en af nödiga och billiga hänsyn till prästens ställning och föregående utbildning påkallad minimigräns, och de kunde i allmänhet, med ledning åt vissa grunder, lämpas efter tjänsternas vikt och beskaffenhet.. En rationell lönereglering skulle öfver hufvud kunna komma till stånd, ej såsom vid tillämpningen af bestämmelserna i 1862 års förordning — allenast en

148 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

lönereglering, hvilken till sitt resultat väsentligen blefve beroende af de tillgångar, hvarje särskild församling hade att för ändamålet erbjuda sin själasörjare.

Kommitténs förslag till utjämnande såväl af församlingarnas bidrag till prästerskapets aflöning som af själfva löneförmånerna innebär uppenbarligen en fullkomlig brytning med nu gällande beskattnings- och lönesystem. Vid en ingående granskning af detta och andra framställda förslagen det föreliggande, synnerligen grannlaga samt särskildt. för kyrkans bestånd och utveckling högst betydelsefulla spörsmålets lösning har jag emellertid kommit till den uppfattningen, att det sätt, hvarpå eniigt kommitténs förslag nu ifrågavarande skatter och löner skulle utjämnas, bör ur den dubbla synpunkten af billighet och rättvisa mot både löngifvare och löntagare i sina hufvuddrag godkännas. Jag är öfvertygad, att ett till äfventyrs icke så långt gående förslag skulle ur endera synpunkten visa sig mindre tillfredsställande.

Då kommittén på en omfattande, af mig förut i väsentliga delar återgifven motivering grundat sitt förevarande förslag om prästtiondens afskrifning mot ersättning af statsmedel liksom det i samband därmed framställda förslaget om påläggande af eu viss låg församlingsafgift till prästerskapets aflöning, och då vidare kammarkollegium, i enlighet med hvad jag förut jämväl omförmält, i sitt underdåniga utlåtande af den 10 november 1905 ytterligare belyst kommitténs ifrågavarande förslag samt med anledning af erinringar, som en del myndigheter haft att däremot göra, på nagra punkter än vidare utfört motiveringen, torde jag lämpligen kunna inskränka mig till att allenast hänvisa till hvad kommittén och nämnda ämbetsverk i hithörande delar sålunda anfört.

Ur statsfinansiell synpunkt har tydligen förslaget om ersättning af allmänna medel för tertialtionden och andra till prästerskapet utgående fastighetsafgifter, hvilka skulle afskrifvas, en icke ringa betydelse. På statsverket ställes nämligen anspråket att åtaga sig en utgift, som, beräknad efter förhållandena ecklesiastikåret 1896—97, skulle, sedan afskrifningen blifvit inom alla församlingar slutligen genomförd, för framtiden uppgå till ett ärligt belopp af 3,897,954 kronor. Det torde val dock knappast kunna betviflas, att budgeten skall, när tiden därför är inne, förmå utan större svårighet bära äfven denna, om ock afsevärda, utgift. Jag återkommer längre fram till detta ämne.

Såsom redan blifvit an ty dt, skulle enligt kommitténs förslag de indragna fastighetsafgifterna endast småningom minskas. Afskrifningen borde nämligen verkställas under en tidrymd af trettio år, räknade för hvarje pastorat från och med det ecklesiastik år, då indragningen till statsverket af berörda afgifter där äger rum. Den summa, som blir fastställd för

149 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

indragning, är äfven den summa, å hvilken afskrifningen skall beräknas. Första årets afskrifningsbelopp bar föreslagits till trettio procent. För öfrigt skulle skattejämkningen försiggå i den ordning att, efter det trettio procent af indragningssumman första året afskrifvits, samt alltså endast sjuttio procent af berörda summa detta år inbetalts till statsverket, skattskyldigheten på liknande sätt begränsas under ett hvart af näst därpå följande fem år, men att sedermera årligen erläggas under därpå följande fyra år sextio procent, under därpå följande fyra år femtio procent, under därpå följande lyra år fyratio procent, under därpå följande fyra år trettio procent, under därpå följande fyra år tjugu procent och under de sista fyra åren allenast tio procent; hvarefter frän och med det trettioförsta året återstoden skulle eftergifvas (§ 5).

Att nu exakt angifva värdet af den tionde och öfriga afgifter, som skulle i framtiden indragas till statsverket, är uppenbarligen icke möjligt. Kommittén har emellertid i anslutning till de förhållanden, som voro rådande ecklesiastikåret 1896—97, uträknat huru stort belopp i fastighetsafgifter hvarje ecklesiastikår, i mån af löneregleringarnas utlöpande, förfaller till indragning — eller, på annat sätt uttryckt, hvilken ny utgift under ett antal år i följd af tiondens indragning tillskyndas statsverket —, samt å andra sidan huru stort ersättningsbelopp hvarje år, sedan indragningen vidtagit, skall af statsverket betalas till kyrkofonden. Den af kommittén på grund häraf uppgjorda tablån (s. 53—54) utvisar, att de största afgiftsbeloppen skulle indragas 1918, 1919 och 1920 eller, såsom naturligt är, de år, då de flesta löneregleringarna upphöra att gälla. Sista indragningen sker ecklesiastikåret 1942—43, från och med hvilket år hela den summa, som vid fastighetsafgifternas blifvande omsättning skall beteckna värdet af dessa afgifter, oafkortad ingår till kyrkofonden.

För att gifva en ungefärlig föreställning om statsverkets årliga kostnad för fullgörande af dess ersättningsskyldighet till kyrkofonden, därest tionden och öfriga fastighetsafgifter indragas, under det att omförmälda afgifter samtidigt successivt afskrifvas, har kommittén — jämväl med ledning af förhållandena ecklesiastikåret 1896—97 och under antagande af en trettioårig öfvergångstid — beräknat, dels huru mycket från församlingarna årligen skall, efter det indragning af fastighetsafgifter na inom en hvar af dem ägt rum och medgifven afskrifning tillgodonjutits, till statsverket erläggas, och dels huru stor uppoffring statsverket måste, med hänsyn till fastighetsafgifternas successiva afskrifning, vidkännas för att infria sin förbindelse till kyrkofonden. Af nämnda tablå, som återgifver resultatet äfven af dessa beräkningar, framgår, att intill år 1931 kan med de gamla fastighetsafgifterna bestridas mer än hälften af den till kyrkofonden

150 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

utgående årliga ersättningen, hvilken senare för år 1930 beräknats till 3,847,156 kronor, men att efter den tiden statsverket har att, under fastighetsafgifternas ständiga aftagande, alltjämt öka tillskotten af egna medel för att tillgodose anspråken från omförmälda fond. År 1951 kan af den gamla tionden antagas återstå ett belopp af endast 95,174 kronor; med inbetalningen af den sista posten, 195 kronor, skulle det dröja till år 1971.

Ifrågavarande tablå har följande lydelse:

Tablå

utvisande statsverkets, i anslutning till förhållandena ecklesiastikåret 1896—97 beräknade, årliga kostnad för fullgörande af dess ersättningsskyldighet till kyrkofonden med anledning af tiondens och öfriga fastighetsafgifters indragning samtidigt med det att omförmälda afgifter varda afskrida, enligt kommitténs förslag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

152 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Kommittén8 förslag.

Församlingarnas skattskyldighet till prästerskapets aflöning.

Enligt prästlöneregleringskommitténs åsikt, uttryckt i § 6 af dess förslag till lag angående reglering af prästerskapets aflöning, bör i främsta rummet afkastningen af bostadsboställe, på visst sätt uppskattad, beräknas såsom tillgång till bestridande af aflöningen för den särskilda tjänst, åt hvars innehafvare bostället upplåtits. I den mån boställsmedlen äfvensom öfriga för prästerskapet i ett visst pastorat afsedda lönetillgångar ej äro för ändamålet tillräckliga — och endast i något sällsynt undantagsfall torde de gorå till fyllest — må på grund af § 7 i omförmälda lagförslag församlingsafgitter utdebiteras till högst ett belopp, som erhålles med tillämpning af följande beräkningsgrunder, nämligen att för hvarje person af pastoratets hela folkmängd skola utgå 20 öre och därutöfver för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet 5 öre eller, där fyrktalssättning icke äger rum, för hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning 50 öre.

Det församlingsbidrag, som verkligen kommer att lämnas — beroende å ena sidan af lönens eller lönernas storlek och å andra sidan af tillgången inom pastoratet på aflöningsmedel utöfver församlingsafgifterna — skall enligt § 16 i nyssnämnda lagförslag utgöras efter samma grunder, som äro i allmänhet stadgade för utgörande af de afgifter, om hvilka kyrkostämma fattar beslut; dock må kyrkostämma besluta, att till bestridande af förevarande aflöningsbidrag skall utgå en personlig afgift för en hvar, som fyllt aderton år, men denna afgift, hvilken utgöres af kvinna med hälften af det belopp, som skall erläggas af man, får icke sättas högre än till 50 öre för hvarje skattskyldig af mankön.

Uti en s. k. finansplan (s. 273—294) har kommittén, med tillämpning af föreskrifterna i de särskilda lagförslagen, beräknat behofven för olika i förslagen angifna ändamål äfvensom medlen till behofvens fyllande. Med hänsyn till det fördelaktiga resultatet af det gjorda öfverslaget uttalar sig kommittén på följande sätt: »Häraf framgår, att om utgifter och inkomster

beräknas på sätt i denna finansplan skett, de kyrkliga aflöningsmedlen lämna ett öfverskott af 783,049 kronor 8 öre. Då emellertid, såsom kommittén upprepade gånger framhållit, denna beräkning hvilar på ovissa förutsättningar, har kommittén icke vidtagit någon jämkning i hvad kommittén föreslagit beträffande församlingarnas skattskyldighet. Därest emellertid Kungl. Maj:t vid granskning af kommitténs förslag skulle finna, att ett minst lika stort öfverskott är att påräkna, anser sig kommittén böra till-

153 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

styrka deri lindring i § 7 af förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning, att vid fastställande af församlingarnas bidragsskyldighet, såvidt denna beror af folkmängdens storlek, beräknas, i stället för föreslagna tjugu öre, allenast tio öre för hvarje person».

Jm ledamot af kommittén, kammarrådet Rydin, gör i omhandlade ämne det uttalandet (s. 450—2), att nödig försiktighet syntes vara iakttagen, om den efter invånareantalet lämpade skattskyldigheten påbjödes endast med afseende å de löneregleringar, som första gången skola uppgöras i syfte att vinna tillämpning, sedan de på grund af 1862 års förordning fastställda löneregleringarna upphört att gälla. Vid därefter följande löneregleringar, som skola verkställas 30 å 40 år härefter, borde församlingarnas bidragsskyldighet begränsas sålunda, att församlingsafgifter icke fa utgöras till högre belopp, än som erhållas under antagande, att för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet utginge 5 öre eller, där fyrktaIssättning icke äger rum, för hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning 50 öre. Reservanten anser det nämligen kunna med ganska stor säkerhet antagas, att bevillning och fyrktal skola vid asyftade tidpunkt hafva växt högst betydligt, enär inkomstbevillningen i städerna aren 1881 1900 ökades med 110.5 procent och samtliga fyrkar

— för jordbruksfastighet, annan fastighet och inkomst — inom landskommunerna åren 1878—1900 ökades med 67.1 procent, hvarförutom ökningen helt visst komme att försiggå ännu raskare, sedan obligatorisk själfdeklaration blifvit införd i vårt land. Som öfverskottet af kyrkliga aflöningsmedel redan nu visat sig så betydande, kunde det efter reservantens mening ej vara tvifvel underkastadt, att om vid den tid, då nya löneregleringar skola för andra gången uppgöras, de af kommittén i § 7 antagna grunder för församlingsafgifternas bestämmande blefve tillämpade, ett högst afsevärdt öfverskott skulle uppstå. Vid dessa framtida löneregleringar borde därför enligt Rydins åsikt de afgifter, som nu beräknats efter folkmängd och som antagits uppgå till 1,017,657 kronor, kunna undvaras.

I fråga om församlingarnas bidragsskyldighet intager kommittéledamoten Ekström en ståndpunkt, som i två afseenden skiljer sig från majoritetens. Dels vill han (s. 325) pålägga jordbruksfastigheten under någon öfvergångstid — hvarom Kungl. Maj:t efter kyrkomötets hörande skulle bestämma dubbelt sa stor skattebörda som de andra beskattningsföremålen och föreslår i enlighet därmed en afgift för dylik fastighet af högst 10 öre pr fyrk, dels anser han (s. 329 o. följ.), att de personliga afgifterna till prästerskapets aflöning böra med de nya löneregleringarna helt och hållet upphöra I sistberörda hänseende erinrar denne kommitté-

Särskilda

meningar.

Bill. till Riksd. Prof. 1908 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft.

154 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

ledamot därom, att röster såväl inom riksdagen som från prästerskapet höjts mot de personliga afgifterna. Dessa skatter stode nämligen i rakt omvändt förhållande till skatteförmågan, då den fattigaste för sin familj och sina tjänare skulle betala samma belopp som millionären; de utgjorde ock den del af aflöningen, som för prästerskapet medförde största obehaget, liksom uppbörden af nämnda afgifter, hvilka till icke ringa del påfördes s. k. lösa arbetare, vore förenad med afsevärda svårigheter.

uitaiaruicn i Spörsmålen om grunderna för anordnandet af församlingarnas skattskylfrågnn. dighet till prästerskapets aflöning och om det berättigade i att för berörda ändamål pålägga personliga afgifter finna ytterligare belysning i åtskilliga afgifna yttranden.

a) Domknpiltl Vid behandlingen af frågan om afskrifning af prästerskapets tionde styrelser' mot v*ss ersättning meddelade jag, att domkapitlen i Västerås, Härnösand och Visby äfvensom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gottlands, Blekinge, Örebro och Västmanlands län uppställt såsom villkor för tiondeafskrifningen, att innehafvare af jordbruksfastighet skulle färpliktas erlägga en relativt högre församlingsafgifc än öfriga skattskyldiga, hufvudsakligen i öfverensstämmelse med kommittéledamoten Ekströms förslag, hvilket för öfrigt biträdes jämväl af domkapitlen i Uppsala och Luleå samt af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län.

Domkapitlet i Lund anför, att ehuru erkännande borde lämnas åt sträfvan att så utjämna prästerskapets aflöning, att inga löner blefve obehörigen vare sig stora eller små, utan prästerskapet inom de skilda orterna blefve i de olika tjänstegraderna någorlunda lika afiönade, kunde domkapitlet dock icke undertrycka sin mening, att det vore af en ganska stor vikt, att inom hvarje stift funnes några bättre afiönade befattningar, till hvilka af en eller annan grund mera framstående präster skulle kunna befordras. På olika vägar skulle detta såsom önskvärdt ansedda kunna uppnås. Domkapitlet tilläte sig blott att i detta sammanhang hänvisa till att en förändring af § 7 torde vara önskvärd. Det syntes som om, äfven i det fall att de i § 6 omförmälda tillgångarna skulle förslå till den beräknade aflöningen, de i § 7 omtalade församlingsafgifterna borde utgöras. Därmed vunnes också bättre ett af de i riksdagsskrifvelsen angifna syften med löneregleringen, eller att de särskilda församlingarna måtte komma att, såvidt möjligt vore, lika hårdt tryckas af bidrag till prästerskapets aflöning. Det förekomine domkapitlet som om i lagen borde bestämmas ett minimum, under hvilket församlingsafgifter aldrig borde utgå för hvarje person och fyrk eller bevillningskrona.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län betonar, att

155 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition K:o 88.

vid den tillämnade löneregleringen för prästerskapet en utjämning i möjligaste man borde astadkommas såväl med afseende å beloppet af prästernas löneförmåner i de olika församlingarna som äfven beträffande skyldigheten att bidraga till afiöningen. Afskrefves tionden och alla andra avgifter af fast egendom, syntes det vara mest förenligt med rättvisa och billighet, att afgift; ina till prästerskapet bestämdes att utgå lika för hela riket. Dessa afgifter borde utgöras af dels personliga afgifter och dels eu viss afgift pr fyrk eller bevillningskrona. Genom en dylik beskattning torde i möjligaste man vinnas en sådan utjämning af bidragen till prästerskapets aflöning från. olika skatteobjekt, som Riksdagen begärt och Kungl. Maj:t uppdragit åt kommittén att föreslå. Personliga afgifter ansåges visserligen i allmänhet icke vara tidsenliga, men då en personlig sjukvårdsafgift ansetts berättigad, torde äfven en lag personlig afgift till prästerskapets aflöning kunna hafva berättigande, och detta så mycket mera som man måste anse, att hvarje person hade behof af prästernas verksamhet. En allmän personlig afgift till prästerskapet borde fördenskull påläggas hvarje svensk man och kvinna, som uppnått 18 års ålder, samt bestämmas till 50 öre för man och 25 öre för kvinna om året. En sådan skatt skulle för hela riket uppgå till något öfver en million kronor. Till gäldande ej mindre af den del af prästerskapets aflöning, som icke betäcktes af nämnda personliga afgift, afkastningen af indragna boställen och den nuvarande löne regleringsfonden, än äfven af ersättningen från statsverket för tionden och öfriga indragna afgifter af fast egendom torde böra utdebiteras en för hela riket lika afgift pr fyrk eller bevillningskrona, hvilken afgift syntes böra bestämmas för vissa år i sänder, t. ex. 10 år, och under den tid, hvarunder tionden och andra afgifter från fast egendom till prästerskapet afskrefves, utgå med stigande belopp i mån af afskrifningen. En del af nämnda afgift pr fyrk eller bevillningskrona torde böra betraktas såsom ersättning från staten för åtskilliga prästerna pålagda bestyr af rent borgerlig art, såsom upprättande af folkmängdsstatistik, besvär med värnpliktiges inskrifning, vaccination, m. m. Från utgörande af såväl denna som den personliga afgiften torde prästerna böra befrias för sig och husfolk samt för löneinkomster, men icke för enskild förmögenhet. Alla ofvannämnda lönemedel torde böra inlevereras till den af kommittén föreslagna kyrkofonden och därifrån utbetalas till prästerskapet. Om afgifterna till prästerskapets aflöning äfvensom lönebeloppen komme att utgå på sätt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande nu antydt, torde den af kommittén föreslagna stora och dyrbara apparaten med uppskattningsnämnder ej blifva af nöden, och skulle beskattningen till prästerskapet ordnas på ett enklare och för de skattdragande mera rättvist sätt.

156 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län hemställer, huruvida icke i de fall, då höjning af lönebeloppen ansåges behöflig, möjlighet borde beredas att öka församlingsafgifterna, dock utan rubbning af den maximigräns, som i § 7 funnes bestämd. En dylik höjning kunde betingas af invånareantalets tillväxt, men i mån af denna tillväxt minskades ock det bidrag, som af en hvar församlingsmedlem skulle erläggas, därest församlingsafgifterna blifvit en gång för alla till totalsumman bestämda. Det torde emellertid under angifna förhållanden icke vara obilligt, att församlingsborna i någon mån bidroge till den löneförhöjning, som funnes behöflig.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län anser, att hvad kammarrådet Rydin uti sin reservation anfört i fråga om den efter folkmängd beräknade delen af församlingsbidraget vore väl grundadt, och ansluter sig till hans uppfattning därutinnan.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala, Södermanlands, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Kopparbergs och Västern orrlands län uttala sig mot personliga afgifter. Då senare tiders skattelagsstiftning med full rätt allt mer ginge i den riktningen, att man sökte undvika personliga afgifter såsom beskattningsform, och då denna form särskildt i förevarande fall kunde anses vara af ännu mera ömtålig art än eljest, syntes det högeligen önskvärdt, att bestämmelsen om personliga afgifters beräknande och uttagande om möjligt uteslötes, äfven om till följd däraf de efter fyrk eller bevillningskrona utgående församlingsafgifterna skulle i någon mån ökas. Den personliga afgiften hade visserligen fullt historiskt berättigande, och för densamma kunde hämtas ett försvar ur det personliga förhållande, hvari åhörarna borde stå till sin själasörjare, äfvensom från den omständigheten att enahanda utskyld anträffades inom folkskolans utgiftsstat. Det läte ock — i enlighet med komitténs uttalande — principiellt säga sig, att »främjandet af religionsvården ligger de flesta samhällsmedlemmar om hjärtat», och att »den mindre bemedlade kan vara lika benägen som den i ekonomiskt hänseende bättre lottade att verka för detta ändamål genom att lämna något, om ock ringa, bidrag till prästens aflöning». Men det syntes dock med fog kunna ifrågasättas, om dylika afgifter borde vid den nya löneregleringen bibehållas. Pdksdagen hade i sin skrifvelse af den 5 maj 1897 framhållit särskildt »frågan om förändring i afseende på de nu utgående personella afgifterna till prästerskapet, hvilkas uppbörd nu är synnerligen svår och föga ägnad att befästa godt förhållande mellan församling och präst». Om än enligt föreliggande förslag uppbörden af de personliga afgifterna skulle komma att ordnas på i viss mån annat sätt än nu, syntes

157 Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

detta i allt fall icke vara af den betydelse, att de af Riksdagen påpekade olägenheterna därigenom kunde anses afhjälpta. Tvärtom torde dessa olägenheter komma att vid tillämpningen af den föreslagna nya löneregleringen i icke mindre grad framträda, än de gjort under nu gällande ordning. För öfrigt, om det vore principiellt riktigt, att personliga afgift er till prästerskapet fortfarande borde utgå, borde väl detta stadgas såsom obligatoriskt inom alla församlingar. Men enligt det föreliggande förslaget hade lämnats åt församlingarna att själfva bestämma, om och till hvilka belopp, inom ett visst maximum, dylika afgifter borde utgöras. Därigenom hade emellertid lämnats ett utrymme för ojämnhet och olikhet i afseende på bidragen till prästerskapets aflöning, i fullkomlig strid med det ändamål, som bland andra varit afsedt med kommitténs arbete, eller att i möjligaste mån undanröja dylika ojämnheter och olikheter. En personlig skatt, som icke på något sätt lämpade sig efter skatteförmågan, måste för mången skattebetalare, hvilken befunne sig i knappa omständigheter, synas orättvis och betungande och kunde därför mången gång uppväcka motsatsen till den särskilda kärlek för främjande af de kyrkliga ändamålen, som ju borde besjäla hvarje församlingsmedlem.

Styrelsen för allmänna svenska prästföreningen erinrar därom, att alldenstund kommitténs beräkning af lönerna i allmänhet vore för låg redan efter nu- föreningm. varande förhållanden och än mer när hänsyn toges till framtidens sjunkande penningvärde, så torde vid ny beräkning efter det definitiva bestämmandet af lönerna den för församlingsafgifterna föreslagna maximibeskattningen för hvarje fyrk eller bevillningskrona behöfva höjas. Huru stor höjning i verkligheten ktäfdes, torde emellertid icke lätteligen kunna på förhand bestämmas, då den allmänna bevillningen under senare tid väsentligt ökats, nämligen från omkring 6 millioner kronor år 1896 till icke mindre än 9,659,657 kronor år 1904. Antagligen komme den allmänna bevillningen att ytterligare växa betydligt till tiden för den nya regleringens i kraft trädande, hvarför det vore möjligt, att den af kommittén föreslagna beskattningen af 5 öre för fyrk eller 50 öre för bevillningskrona blefve tillräcklig, eller att endast en mindre höjning af behofvet påkallades. Emellertid torde maximiafgiften icke förr, än ny beräkning närmare tiden för den nya regleringen skett, böra bestämmas annorlunda, än att i § 7 af lagen angående reglering af prästerskapets aflöning stadgades, att församlingsafgiften icke finge sättas högre än 10 öre för fyrk eller 1 krona för bevillningskrona. Angående den omtvistade frågan, huruvida en del af församlingarnas afgifter kunde utgå i form af personliga afgifter, har prästföreningen icke ansett sig böra göra något uttalande, men påpekar, att om, såsom föreslagits, församlingarna svara för hela lönebeloppets utgörande

c) Kammarkollegium.

158 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N;o 88.

oaikortadt, de hittillsvarande olägenheterna för prästerskapet skulle försvinna.

Att kammarkollegium i sitt underdåniga utlåtande den 10 november 1905 biträdt kommitténs förslag därom, att församlingsbidraget från alla skatteobjekt bör utgöras lika i förhållande till fyrktal eller bevillning, samt att kollegium förty afstyrkt såväl kommittéledamoten Ekströms förslag om en högre maximiafgift intill 10 öre pr fyrk för jordbruksfastighet som ock öfriga i ärendet framställda förslag, hvilka bygga på grundsatsen om en ojämn beskattning till beredande af de kyrkliga aflöningsmedlen, har jag vid redogörelsen för uttalandena beträffande tiondeafskrifningsförslaget redan omförmält. Men huruvida gränsen för församlingarnas bidragsskyldighet bör uppdragas i enlighet med kommitténs förslag,, eller på annat sätt, finner kollegium vara ytterst vanskligt att afgöra. A ena sidan framhåller kollegium (s. 129—133), hurusom den allmänna bevillningen, hvars belopp inom hvarje församling ju ytterst skulle blifva bestämmande för storleken af de icke efter person beräknade bidragen till prästerskapet aflöning, visat sig vara en skattekälla med för hvarje år allt rikligare flöden. Å andra sidan betonar kollegium, att det vid uppgörandet af en stat för svenska kyrkans i de territoriella församlingarna tjänstgörande prästerskap är af vikt att beakta prästernas behof af sådana löner, som verkligen sätta en hvar af dem i stånd att, utan alltför störa ekonomiska bekymmer, verka i sitt kall; och torde det nog visa sig nödvändigt att i vidsträcktare mån, än kommittén ansett sig kunna, tillmötesgå anspråken på förhöjd aflöning för åtminstone de präster, som, för den händelse kommitténs beräkningsgrunder . blefve i allo tillämpade, skulle ställas i de lägsta löneklasserna. Medel till nybildningar, säger kollegium, måste äfven beredas, då ju de prästerliga krafterna inom många landsdelar äro alltför otillräckliga för en verksam församlingsvård. För dessa olika ändamål — höjning af lönerna för befintliga tjänster och tillvägabringande af medel till nya beställningar — kan, såsom naturligt är, kyrkofonden med sina jämförelsevis fasta inkomster endast i mera inskränkt omfattning åtaga sig utgifter.

Vid öfvervägande af kyrkans behof och af de utvägar att fylla desamma, kommitténs förslag erbjuder, har kollegium emellertid trott sig finna, att detta förslag går något längre, än förhållandena synas kräfva. Kollegium uttrycker därför sin benägenhet att understödja det af en reservant inom kommittén framlagda förslaget, att en afgift af 10 öre för hvarje person af folkmängden i ett pastorat väl skulle, jämte afgiften i förhållande till bevillning eller fyrktal, få beräknas för de löneregleringar, som närmast härefter komme att uppgöras, men att det icke borde medgifvas

159 Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 88.

att sedermera ställa större kraf pa församlingarnas bidragsskyldighet, än som kunde tillgodoses medelst en uttaxering af högst 5 öre pr fyrk.

Domkapitlets i Lund förslag, att ett minimum, under hvilket församlingsafgifterna icke skulle fa gå, borde bestämmas, i syfte att dymedelst kunde till kyrkans förfogande ställas några bättre aflönade befattningar, till hvilka meta framstående präster skulle kunna befordras, finner kollegium visserligen förtjäna uppmärksamhet, men tilltror sig likväl icke att understödja samma förslag. Det torde nämligen vara förenadt med stor svårighet att angifva gränsen för ett dylikt minimum. Huru än denna gräns bestämdes, skulle dock säkerligen under tidernas lopp i utvecklingskraftiga församlingar för prästerskapet tillskapas löner, livilka, jämförda med förmånerna vid lika viktiga tjänster utom kyrkan, måste anses oskäliga och ånyo skulle införa den ojämnhet i aflöningsförhållandena, som på ett mindre fördelaktigt sätt kännetecknat det nuvarande lönesystemet. Kollegium fäster för öfrigt uppmärksamheten på hurusom en utväg att äfven i materiellt afseende vedergälla en präst, som gjort sig förtjänt om sin församling, vore öppnad genom kommitténs förslag i § 14 af löneregleringslagen, att därest _ församling med viss röstöfvervikt beslutar höja aflöning, som Kungl. Maj:t för en tjänst bestämt, detta beslut skall lända till efterrättelse, såvida Kungl. Maj:t efter gjord underställning finner skäligt fastställa beslutet. Detta sätt att hugna skickligheten och nitet finner kollegium hafva företräde framför det af domkapitlet i Lund föreslagna, därutinnan att de framstående, förtjänsterna hos en själasörjare verkligen kunnat pröfvas af den församling, som skulle åtaga sig att utgöra afgifter för en det normala måttet öfverskridande lön.

Om af någon annan anledning — såsom t. ex. väsentligt ökade göromål i följd af folkmängdens tillväxt — löneförhöjning under löpande regleringsperiod påkallas, bör efter kollegii mening församling, som vill bereda sitt prästerskap lämpligt lönetillskott, äfven förfara i enlighet med den i nyss. omförmälda § 14 gifna anvisningen. Det af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län väckta förslaget, att det borde medgifvas församling att . inom maximigränsen för lagstadgad skattskyldighet höja ett vid löneregleringen bestämdt aflöningsbidrag, anser kollegium i viss mån sammanfalla med hvad af kommittén i nämnda paragraf föreslagits. Har länsstyrelsen tillika afsett, att beslutanderätten i fråga om löneförhöjning skulle inom angifna gräns utan hvarje kontroll öfverlämnas åt vederbörande. församling, säger sig kollegium icke finna det lämpligt, att en dylik myndighet tillerkännes församlingarna, enär prästerskapets löneförmåner böra fortfarande såsom hittills bestämmas af Kungl. Maj:t.

160 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Det af flera länsstyrelser framställda yrkandet om afskaffande af personliga afgifter till prästerskapets aflöning biträdes äfven af kollegium, som finner berörda yrkande grundadt på rättvisa och billighet samt förmenar, att en dylik åtgärd ej skulle behöfva hafva till påföljd ett minskadt intresse för de kyrkliga institutionerna.

Med Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län instämmer kollegium däri, att ett ordnande af skattskyldigheten till prästerskapets aflöning i enlighet med de af nämnda länsstyrelse uppställda grunder skulle leda till vissa förenklingar. Mot samma myndighets förslag erinrar emellertid kollegium, att det bland annat skulle föranleda afgifters dragande från en församling till aflöning af prästerskapet i en annan, hvilken anordning innebure ett afsteg från en sedan gammalt erkänd, ofta åberopad princip i fråga om det ecklesiastika aflöningsväsendet.

Departement»- På denna punkt af framställningen har jag icke för afsikt att mera chefen» ytt- ingående yttra mig rörande det ecklesiastika boställsväsendet. För närranäe. varallje torde jag få inskränka mig till det förklarandet, att jag delar prästlöneregleringskommitténs uppfattning därom, att behållna af kastningen af ett med jordbruk förenadt bostadsboställe bör vid löneregleringen uppföras såsom första posten bland aflöningstillgångarna för den befattning, vid hvilken bostället är fäst.

Lika med kommittén är jag vidare, på sätt redan i det föregående blifvit nämndt, af den åsikten, att hvad som, utöfver boställsafkastningen och värdet af andra med en viss tjänst till äfventyrs förenade, från bostället härledda förmåner, kan erfordras till utfyllande af det för tjänstens innehafvare fastställda lönebeloppet bör i första hand tillvägabringas genom uttaxering af afgifter inom en viss gräns och efter en för samtliga beskattningsföremål lika grund, således utan att ett särskildt slag af skatteobjekt betungas mer än de andra.

a) skatt- Det gäller nu att från denna utgångspunkt pröfva, i hvilken mån

^begränsning församlingarnas bidragsskyldighet kan behöfva tagas i anspråk för bereegransning. af en efter tidsförhållandena lämpad aflöning åt deras själasörjare.

Till ledning vid frågans bedömande har jag låtit verkställa utredning angående storleken af det bidrag, som inom hvarje församling vore att påräkna, allteftersom aflöningsplikten bestämdes i enlighet med olika, förslagsvis antagna skattesatser. Tre alternativ hafva därvid blifvit uppställda. Maximum af skattskyldighet har sålunda antagits:

enligt alternativ 1 till 20 öre för hvarje person af pastoratets hela folkmängd och där utöfver 5 öre för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet eller, där fyrktalssättning icke äger rum, 50 öre för hvarje

161 Kung/. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning, alltså i full öfverensstämmelse med kommitténs förslag;

enligt alternativ 2 till 10 öre pr individ och 5 öre pr fyrk eller 50 öre pr bevillningskrona; samt

enligt alternativ 3 till allenast 5 öre pr fyrk eller 50 öre pr bevillningskrona.

Å andra sidan har jag i fråga om tillgodoseendet af prästerskapets löneanspråk afvikit från de af kommittén med afseende härå uppställda grunderna såtillvida, som minimilönerna inom de olika tjällstegrupperna blifvit höjda med 500 kronor eller således för kyrkoherde från 3,500 till 4,000 kronor och för komminister från 2,000 till 2,500 kronor, hvarjämte beträffande lönerna för de lägst aflönade ordinarie prästerna med 10 års tjänstetid inom graden ytterligare höjning vidtagits, så att efter förloppet af denna tid inkomsterna för de olika befattningarnas innehafvare alltid skulle uppgå vid kyrkoherdebeställning till minst 4,500 kronor och vid komministratur till minst 3,000 kronor. Äfven hafva företagits några andra, mindre jämkningar uti hvad kommittén i hithörande delar föreslagit. Rörande samtliga dessa frågor anhåller jag emellertid att längre fram få utförligare yttra mig.

Förutom anförda skiljaktigheter tillåter jag mig fästa uppmärksamheten jämväl på följande. sa-

Till grund för de af kommittén verkställda beräkningarna angående behofvet af lönemedel — hvarom tab. 1 af tabellserien D lämnar upplysning — hafva lagts de prostbeställningar samt kyrkoherde- och komministerstjänster äfvensom med de senare likställda befattningar, hvilka förefunnos den 1 oktober 1902 eller skulle komma till stånd, sedan de af Kungi. Maj:t intill nämnda dag meddelade beslut i ämnet bragts till verkställighet; och hafva såsom måttgifvande för församlingsafgifterna — redovisade i kol. 13 och 14 af tab. 3 uti nyssnämnda tabellserie — de officiella uppgifterna angående folkmängd, fyrktal och bevillningsbelopp för år 1900 kommit till användning. Vid de af mig föranstaltade beräkningarna åter har hänsyn tagits jämväl till organisatoriska anordningar, hvilka beslutats intill den 1 juli 1907, hvarförutom dessa beräkningar, ehvad de haft till syfte att bestämma församlingsbidraget eller lönernas storlek, hvila på uppgifter angående folkmängden för år 1905 samt angående fyrktal och bevillningsbelopp • för år 1904.

Slutsummorna för löner och arfvoden, sådana de framgått ur dessa enligt delvis olika grunder och under inflytande af olika faktiska förhållanden verkställda beräkningar, — nämligen 9,409,247 kronor enligt kommitténs förslag och 10,335,565 kronor enligt de af mig gjorda modifikationerna däri — hafva emellertid icke ansetts vara af beskaffenhet att kunna

Bill. till Riksd. Prol. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft.

162 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

framläggas såsom nog tillförlitliga uttryck för kyrkans behof under en närmare framtid. De anförda siffrorna hafva därför icke heller kommit till användning vid de respektive finansplanernas uppgörande.

I afseende härå erinrar kommittén (s. 274), hurusom det icke varit möjligt att förutse, i hvilken män dess uti betänkandet III framställda förslag till ändringar i den kyrkliga indelningen och organisationen kunna blifva genomförda. Kommittén finner det emellertid uppenbart, att ifrågavarande organisation måste — helt visst inom en ganska nära liggande framtid — väsentligen utvecklas, och torde denna utveckling blifva åtminstone fullt så omfattande, som kommittén förutsatt. Vid beräkning af de tillgångar, som erfordras för prästerskapets aflönande, har kommittén därför utgått från det antagandet, att samtliga dess förslag skulle godkännas, i hvad de afse delning af pastorat, inrättande inom visst pastorat af ökadt antal prästerliga tjänster samt utbyte af extraordinarie beställning mot komministratur. Härigenom skulle föranledas en ganska af sevärd ökning i utgifter utöfver den summa, som kunde göra till fyllest för upprätthållande af den dåvarande organisationen. A andra sidan kan det, yttrar kommittén, svårligen bestridas, att inom vissa pastorat flera prästerliga krafter finnas, än själavårdens behöriga handhafvande påkallar. Då kommittén likväl med säkerhet förväntar, att dess förslag om indragning af prästerliga tjänster skola röna starkt motstånd, särskildt från församlingarnas sida, har kommittén trott sig vid förevarande beräkningar böra utgå från det antagandet, att indragningsförslagen komma att genomföras, endast i hvad de afse komministersbefattningar, som finnas i pastorat med allenast en kyrka och med en folkmängd ej öfverstigande 3,000 personer, komministersbeställningarna i prebendepastorat likväl icke medräknade, enär ju ovisst är, när dessa pastorats prebendenatur må komma att upphöra. Någon minskning i utgifter skulle häraf blifva en följd.

Antydda, hufvudsakligen i utvidgande riktning gående modifikationer i dåvarande kyrkliga indelning och organisation skulle, utöfver nyssnämnda af kommittén beräknade summa 9,409,247 kronor, medföra ytterligare utgifter till ett belopp af 400,512 kronor. Kostnaden i sin helhet för upprätthållande af samtliga erforderliga kyrkoherde- och komministersbeställningar jämte öfriga i det föregående antydda tjänster skulle följaktligen, enligt kommitténs beräkning, komma att uppgå till 9,809,759 'kronor.

Om den kyrkliga indelningen och organisationen, sådan den bestar eller biifvit bestämd intill den 1 juli 1907, underkastas en efter kommitténs nyssnämnda principer genomförd omreglering, skulle, med tillämpning af de utaf mig uppställda löneberäkningsgrunderna, hela kostnadssumman för nu ifrågavarande prästerliga tjänster bestiga sig till 10,649,482 kronor och således ökas med ett belopp af 313,917 kronor utöfver den åt mig i

163 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

sådant afseende först uppgifna kostnadssumman 10,335,565 kronor. Uti den i enlighet härmed uppgjorda finansplanen — till hvars detaljer jag återkommer — hafva alltså bland utgifterna upptagits två poster å tillhopa 10,649,482 kronor, nämligen en post å 10,324,034 kronor till löner lör kyrkoherdar och komministrar äfvensom till arfvoden åt kontraktsprostar samt en annan post å 325,448 kronor såsom lönetillökning efter tioårig tjänstgöring åt vissa ordinarie präster.

Till bestridande af omförmälda kostnader skulle nu vara att, bland andra aflöningstillgångar, påräkna församlingsafgifter intill en viss maximihöjd. Enligt den första af de i det föregående nämnda tre alternativa metoderna för skattskyldighetens bestämmande uppgå dessa afgifter till 4,063,873 kronor — i stället för 3,581,672 kronor jämlikt kommitténs beräkningar med användande af samma skattesatser (jfr betänkandet IV s. 293) —, enligt det andra alternativet till 3,690,035 kronor och enligt det tredje till 3,310,618 kronor.

Uppgöres finansplanen under den förutsättningen, att församlingsbidraget varder beräknadt efter skattesatserna uti alternativ 1, vinnes ett öfverskott af lönemedel å 512,034 kronor. Tillämpas alternativ 2, uppstår jämväl ett öfverskott, dock endast å 138,196 kronor. Däremot skulle en finansplan, å hvars inkomstsida upptages ett församlingsbidrag beräknadt enligt alternativ 3, komma att förete en brist å 241,221 kronor.

Jag har redan nämnt, att kommitténs finansplan visar ett öfverskott af lönemedel å 783,049 kronor. Härvid bör dock beaktas, att, enligt de på mitt föranstaltande verkställda beräkningar angående behofvet af dylika medel för det ordinarie prästerskapet, aflöningsförmånernas värde skulle med 839,723 kronor eller 8.56 procent öfverstiga värdet af samma förmåner, sådana dessa beräknats i kommitténs finansplan.

Trots krafvet på rikligare afiöningsmedel än tillförne lärer det dock ej finnas behöfligt att anordna skattskyldigheten efter fullt samma måttstock, som kommittén anlagt. Tillämpas nämligen de i alternativ 2 upptagna skattesatserna, hvilka ju äro något lägre än enligt kommitténs förslag, men dock på grund af den under senare tiden icke oväsentligt stegrade skattekraften inom församlingarna medföra ett gynnsammare resultat af uppskattningen — nämligen 3,690,035 kronor i församlingsafgifter mot de af kommittén i sådant afseende beräknade 3,581,672 kronor —, torde de särskilda församlingarnas aflöningsplikt komma att tagas i anspråk ungefär i den omfattning, som kan vara erforderlig, för att kyrkans behof af lönemedel, tillräckliga att bereda prästerskapet anständig bärgning äfven under mera utvecklade förhållanden i organisatoriskt afseende, må blifva vederbörligen tillgodosedt.

164 Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Visserligen är det i hög grad vanskligt att redan nu söka beräkna framtidens behof af prästerliga aflöningsmedel. Att detta behof skall under årens lopp växa, är dock påtagligt. Men äfven skatteförmågan växer. Så visar statistiken, att bevillningen i sin helhet, för både landsbygd och städer, under tioårsperioden 1896—1905 vuxit med 73.19 procent. Icke minst af betydelse är härvid den omständigheten, att å landsbygden, där största behofvet af lönemedel gör sig gällande, bevillningen under nämnda period ökats med 100.89 procent för inkomst och med 24.67 procent för fastighet. Förändringarna under hvarje år i bevillningsbeloppen för de särskilda skatteobjekten framgå af följande tablå.

Utom det stöd förväntningarna på en framtida ökad skattekraft inom församlingarna sålunda kunna hämta af statistikens siffror angående bevillningsbeloppens hittills nästan oafbrutet fortgående stegring, bestyrkes en sådan uppfattning jämväl utaf erfarenheten från tillämpningen af åtskilliga nu gällande löneregleringar. På sätt jag förut vid redogörelsen för kom-

Tablå öfver bevillningen

165 Kutig!. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 88.

mittens framställning om prästerskapets nuvarande aflöningsförhållanden påpekat och med exempel belyst, hafva nämligen de afgifter till prästerskapet, som blifvit ställda i visst förhållande till inkomst eller till taxeringsvärde å fastighet, inom åtskilliga församlingar visat förmåga af en ganska kraftig tillväxt, hufvudsakligen beroende å industriens och handelns utveckling inom dessa delar af landet.

Allteftersom afgiftemas belopp inom ekonomiskt framåtgående församlingar växa, kunna otvifvelaktigt vid de återkommande, nya löneregleringarna åtskilliga af anslagen från kyrkofonden till dessa församlingar frigöras, för att placeras hos sådana församlingar i svagare ekonomisk ställning, hvilka själfva ej förmå, där så erfordras, bereda medel till kyrkliga nybildningar eller till höjning af lönerna för befintliga prästerliga tjänster.

Äfven tillåter jag mig fästa uppmärksamheten på att den möjligheten ingalunda är utesluten, att kyrkofondens inkomster skola växa. I den mån nämligen samma inkomster utgöras af arrendeafgifter för de till fonden

för åren 1896-1905.

166 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

indragna löningsboställena eller af skogsförsäljningsmedel från samtliga boställen, lärer en stegring af inkomsterna till och med kunna hållas för mycket sannolik.

I betraktande af nu anförda omständigheter kan jag icke finna någon betänklighet vid att tillstyrka en sådan anordning af församlingarnas bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning, att för detta ändamål skulle få fastställas församlingsafgifter till sammanlagdt högst det belopp, som erhålles under antagande, att för hvaije person af pastoratets hela folkmängd utginge allenast 10 öre och därutöfver för hvaije fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet 5 öre eller för hvarje bevillningskrona 50 öre.

wDet kan efter min mening icke betviflas, att sedan lönereglering inom hvarje pastorat enligt de nya grunderna första gången verkställts, förhållandena skola medgifva, att något församlingsbidrag ej beräknas för folkmängden. Emellertid anser jag icke lämpligt, att redan nu meddelas bestämmelse om skattskyldighetens begränsning i framtiden till 5 öre pr fyrk eller 50 öre pr bevillningskrona.

b) inkomsten När jag i det föregående angifvit min ståndpunkt till kommitténs förs&som norm slag angående ordnande af det ecklesiastika beskattningsväsendet, såvidt skyldighetens angår prästerskapets aflöning, har jag begagnat mig af de utaf kommittén bestämmande, själf använda ordalagen för betecknande af skattskyldighetens omfattning, utan att däremot göra någon gensaga. Det synes mig emellertid icke lämpligt, att församlingarnas aflöningsplikt gentemot prästerskapet varder, såsom kommittén föreslagit, fastställd i visst förhållande till fyrkar eller bevillningsbelopp.

Med afseende härå tillåter jag mig från kommunallagstiftningens område erinra därom, att enligt § 58 af nådiga förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 kornmunalutskykier skola utgöras i förhållande till särskilda, de skattskyldiga efter vissa grunder påförda fyrktal. Ursprungligen var i nämnda förordning fyrktalet upptaget såsom en enhet, efter hvilken för jordbruksfastighet, som var i mantal satt, mantalet och för annan jordbruksfastighet äfvensom öfriga beskattningsföremål öfver hufvud bevillningen skulle med hänsyn till kommunalutskyldernas utgörande mätas. Mantalets betydelse såsom grund för den kommunala beskattningen upphörde dock ganska snart, nämligen med utfärdandet af kungörelsen den 15 september 1863, och bevillningen af fast egendom samt af inkomst blef sedermera därutinnan ensamt bestämmande. Tyngden af de kommunala bördorna drabbade emellertid jord-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

bruksfastigheten i högre grad än andra beskattningsföremål — eller på det sätt, att jordbruksfastighet påfördes 1 fyrk för 5 öres bevillning samt annan fastighet och öfriga beskattningsföremål 1 fyrk för 10 öres bevillning o. s. v. —, hvarför fyrktalssättningen fortfarande hade till uppgift att förmedla den kommunala skattskyldighetens bestämmande. I sammanhang med fördubblandet af bevillningen för jordbruksfastighet ändrades slutligen genom nådiga förordningen den 2 december 1892 fyrktalssättningsmetoden därhän, att alla beskattningsföremål hngo sig fyrktal åsätta i lika förhållande till bevillningen.

Härmed har behofvet af fyrktafsättning, såsom en särskild anordning för reglerande af kommunalbeskattningen å landet, försvunnit, och de kommunala skattebidragen kunna där lika väl som i stad utdebiteras i direkt förhållande till den skattskyldiges bevillning.

Emellertid har vid olika tillfällen framhållits, hurusom det i vår skattelagstiftning rådande sambandet mellan bevillningen till staten och den kommunala skattskyldigheten föranleder stora svårigheter och i många fall reser oöfverstigliga hinder i vägen för skattelagstiftningens reformerande i önskvärd riktning. Upplöses detta samband, erhåller man fria händer att med bevillningen företaga de förändringar, densamma i sin egenskap af statsskatt anses böra undergå, liksom tillfälle kan beredas att underkasta kommunalbeskattningen de modifikationer, som med afseende å denna beskattnings särskilda ändamål finnas erforderliga.

En åtgärd i riktning af antydda reforms genomförande har nyligen blifvit vidtagen.

Då nämligen Kungl. Maj:t för 1907 års riksdag framlade förslag till vissa ändringar i de författningar, som reglera kommunernas sj afvelsamhet, hufvudsakligen i syfte att åvägabringa en begränsning af den kommunala rösträtten samt att införa proportionellt valsätt vid val till stadsfullmäktige, hade jämväl till behandling upptagits frågan om lossande af sambandet mellan bevillningen till staten och den kommunala skattskyldigheten samt om fastställande af ny grund för beräkning af nämnda skattskyldighet. Till närmare upplysning härom tillåter jag mig erinra, huruledes i det yttrande till statsrådsprotokollet, som åtföljde vederbörande proposition till Riksdagen (n:o 29), chefen för civildepartementet, med framhållande af att den kommunala beskattningen fortfarande borde hvila på den taxering, enligt hvilken bevillning till staten utgöres, i förevarande ämne vidare anförde, att det till vinnande af en enhetlig norm för kommunalutskyldernas utgörande torde vara lämpligt att låta dessa utgå i förhållande till inkomst, och till sådan hänföra icke blott taxerad be-

168 Kungl. Maj:ts Råd. Proposition N:o 88.

skattningsbar inkomst af kapital och arbete utan äfven, i fråga om fastighet, en antagen inkomst. Därvid borde enligt föredragande departementschefens åsikt nu rådande förhållande mellan de särskilda beskattningsföremålen — jordbruksfastighet, annan fastighet och inkomst — såsom faktorer vid bestämmande af kommunal skattskyldighet lämnas orubbadt, och alltså fortfarande antagas, att af kastningen utgjorde af jordbruksfastighet 6 procent samt af annan fastighet 5 procent af taxeringsvärdet.

I enlighet härmed hade uti §§ 58, 59 och 64 af det för Riksdagen framlagda förslaget till lag om ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse på landet införts de bestämmelser, som skulle blifva en följd af fyrktalsberäkningens upphäfvande och kommunalutskyldernas beräknande, icke efter fyrktal, utan i direkt förhållande till inkomsten. Omförmälda § 58 i förslaget innehåller sålunda det stadgandet, att bidragen till kommunens gemensamma utgifter skola såsom kommunalutskylder af en hvar skattskyldig utgöras i förhållande till hans inkomst, beräknad för jordbruksfastighet till 6 kronor och för annan fastighet till 5 kronor för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet jämlikt senast fastställda taxeringslängd, samt i fråga om inkomst af kapital och arbete till det beskattningsbara belopp, för hvilket bevillning till staten skall jämlikt senast fastställda taxeringslängd erläggas.

Förslaget till ändrad lydelse af nyssnämnda § 58 blef i oförändradt skick bifallet af Riksdagen, som för sin del antog, bland åtskilliga andra lagar, jämväl en lag angående ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, där § 58 var införd med den af Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen. Enligt hvad Riksdagen i sin skrifvelse af den 17 maj 1907 för Kungl. Maj:t tillkännagaf, hade emellertid Riksdagen antagit åsyftade lagar endast under den förutsättningen, att ändring af rikets grundlagar i öfverensstämmelse med ett af Riksdagen såsom hvilande till vidare grundlagsenlig behandling antaget förslag till ändrad lydelse af vissa paragrafer i regeringsformen och riksdagsordningen samt till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen varder af Riksdagen i grundlagsenlig ordning beslutad och af Konungen gillad.

Kommunalbeskattningen hvilar således ännu på den gamla grunden, och församlingarnas aflöningsplikt gentemot prästerskapet är i anslutning därtill af prästlöneregleringskommittén ställd i visst förhållande till fyrkar och bevillningsbelopp. Jag tvekar emellertid icke att afvika från hvad kommittén härutinnan föreslagit samt att tillstyrka en sådan anordning af nu ifrågavarande ecklesiastika skattskyldighet, att densamma beräknas efter förenämnda, villkorligt godkända kommunala beskattnings-

1(3!)

Kuncjl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 86.

norm, d. v. s. taxerad eller antagen inkomst, i den man nämligen pastoratets folkmängd icke skall vara bestämmande för aflöningsplikten.

Med bibehållande af den maximigräns, som af kommittén föreslagits för de i förhållande till förmögenhet och inkomst utgående afgifterna, nämligen 5 öre pr fyrk eller 50 öre pr bevillningskrona, skulle alltså — då ju 1 fyrk åsättes för bevillning till belopp af 1 till och med 10 öre eller, hvilket är detsamma, för 1 till och med 10 kronor beskattningsbar inkomst — till prästerskapets aflöning komma att utdebiteras församlingsafgifter med högst 5 öre för hvarje helt eller påbörjadt tiotal kronor taxerad beskattningsbar inkomst af kapital och arbete eller, i fråga om fastighet, på nyssnämnda sätt beräknad inkomst, förutom 10 öre för en hvar af pastoratets invånare.

Enligt kommitténs förslag har, såsom jag förut nämnt, åt vederbö-c) Afskaffande rande församling öfverlåtits att själf afgöra, huruvida till åstadkommande af det vid löneregleringen fastställda bidraget till prästerskapets aflöningPrä*ter>kape>s personliga afgifter må upptagas. Dessa skulle, när de förekomma, dock aPmnsej få öfverskrida 50 öre för man och hälften däraf för kvinna.

För närvarande användas i ganska vidsträckt omfattning personliga afgifter för beredande af aflöning åt prästerskapet. Af församlingsbidraget för hela riket utgjorde nämligen ecklesiastikåret 1896 — 97 de personliga afgifterna 18.42 procent, under det att t. ex. afgifterna af inkomst uppgingo till endast 10.26 procent. Storleken af afgifterna växlade betydligt: från 5 öre till 1 krona 50 öre eller mera, hvad beträffar de efter person utgående afgifterna, under det att matlagsafgifterna stundom uppgingo till väsentligen högre belopp. I medeltal för hela riket utgjorde ifrågavarande afgifter 49.96 öre för hvarje person, å hvilken dylik afgift nämnda ecklesiastikår utdebiterades.

Jag betviflar icke, att mången mindre bemedlad skulle vara villig att med en personlig afgift, hvilken icke sattes alltför hög, bidraga till fyllande af kyrkans behof af lönemedel, då ju det ändamål, för hvilket afgiften skulle utgå, nämligen religionsvårdens upprätthållande, fortfarande af de flesta i vårt land inses och erkännes såsom synnerligen betydelsefullt. Dock anser jag mig ej kunna understödja prästlöneringskommitténs förslag i förevarande punkt.

Det synes mig nämligen icke lämpligt, att personliga afgifter, vid hvilkas påförande ju ingen hänsyn tages till skatteförmågan, och som därför tyngst drabba samhällets mindre bemedlade medlemmar, komma till alltför vidsträckt användning i vårt beskattningssystem. Oafsedt de personliga afgifterna till prästerskapets aflöning, upptager såsom bekant detta

Bill. till Riksd. Prof. 1.908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Håll. 22

170 Kung], Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

system för närvarande ej mindre än tre skatter af rent personell natur, nämligen mantalspenningar till staten samt en sjukvårdsafgift och en folkskoleafgift, Indika båda senare skatter utgå för kommunala behof. Enär det torde bäst öfverensstämma med vår tids anspråk på en rättvis och billig skattefördelning, att personliga afgifter så mycket som möjligt begränsas, torde vid den reform af 'det kyrkliga beskattningsväsendet, som nu är i fråga, dylika afgifter till prästerskapets aflöning böra helt och hållet afskaffas. Härmed vill jag ingalunda hafva sagt, att icke sådana afgifter kunde vara väl afpassade efter eller åtminstone bättre än nu betingade af de tiders förhållanden, under Indika de tillkommo.

Nu ifrågavarande personliga afgifter skulle, såsom nyligen blifvit nämndt, enligt kommitténs förslag ej ovillkorligen anbefallas, utan bero af vederbörande kyrkostämmas beslut. I afseende härå kan emellertid efter mitt förmenande såsom en betänklighet anmärkas, att tillämpningen af berörda skatteform skulle drabba äfven sådana samhällsklasser, som på grund af sin ekonomiskt tryckta ställning ej äga deltaga i den kyrkliga kommunens gemensamma angelägenheter.

Åtskilliga af de myndigheter, som i ärendet afgifvit yttranden, hafva pa skäl, som jag uti det föregående i hufvudsak meddelat, afstyrkt förslaget om fakultativa personliga afgifter till prästerskapets aflöning.

Under åberopande af hvad jag sålunda anfört, flnner jag mig icke kunna tillstyrka bifall till prästlöneregleringskommitténs förslag om rätt för kyrkostämma att pålägga dylika afgifter.

Med kammarkollegium instämmer jag i hvad omförmälda ämbetsverk yttrat dels angående domkapitlets i Lund förslag därom, att ett minimum borde bestämmas, under hvilket församlingsafgifterna icke skulle få gå, dels beträffande Eders Kung! Maj:ts befallningshafvandes i Malmöhus län förslag om medgifvande af rätt för församling att inom maximigränsen för lagstadgad skattskyldighet höja ett vid löneregleringen bestämdt aflöningsbidrag, dels ock i fråga om det af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län framställda förslaget i afseende å ordnandet af skattskyldigheten till prästerskapets aflöning.

Kung!. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

171 Det ecklesiastika boställsväsendet.

Främst bland prästerskapets afiöningsförmåner nämner 1862 års för-Bostads-och ordning boställena. Om dem stadgas i § 4, att boställe, som afses att tåstäiien kunna löntagare bebos och brukas, skall efter viss angifven grund beräknas till f3renas hos eu dess verkliga värde motsvarande inkomst, samt i § 5, att prästerskapet tjänsteinneanslagen jord, som icke utan olägenhet kan i förening med bostadsboställe hafvarebrukas, skall utarrenderas efter de föreskrifter, som därför äro af Kungl. m%rl”Jgor~ Maj:t särskild t meddelade. Indelningshafvare!! skall alltså genom egen skötsel draga inkomst af sitt bostadsboställe, men är naturligtvis oförhindrad att på eget ansvar utarrendera detsamma för sin tjänstetid. Åt honom till äfventyrs anvisadt löningsboställe bör, under nyssnämnda förutsättning, i författningsenlig ordning utarrenderas.

Prästlöneregleringskommittén har i sitt underdåniga betänkande 60frö//esS6/

den 19 juni 1903 ej föreslagit några mera genomgripande förändringar i behållande det ecklesiastika boställsväsendet. Är nämligen bostadsboställe uppiåtet /^eAa/rare • åt innehafvare af viss prästerlig tjänst, skall, enligt § 6 mom. 1 i kommitténslöningsbostätförslag till lag angående reglering af prästerskapets aflöning, afkastningen ,e? inlf[l“9~n af sådant boställe fortfarande beräknas såsom tillgång till bestridande af nm9f0nd. aflöningen för samma tjänst. jvästi.-regt.-

Brukas i förening med bostadsboställe hemman eller lägenhet, som uy";*9oj‘ anslagits till bidrag vid tjänsteinnehafvarens aflöning, skall äfven detta hemman eller denna lägenhet, på sätt § 4' mom. 2 i omförmälda lagförslag föreskrifver, anses såsom bostadsboställe och i följd däraf dess afkastning inräknas i afkastningen af själfva bostadsbostället. Däremot skall, enligt hvad som inhämtas af § 3 mom. 2 och 3 i förslaget till lag om kyrkofond, hela den grupp af inkomster, om hvilka talas i § 9 mom. 2 af 1862 års förordning, och bland hvilka här särskild! må framhållas de som grunda sig »på arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annexoch mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen», ej vidare beräknas för aflöningen vid någon viss prästerlig beställning, utan såsom en gemensam tillgång för hela prästerskapet tillgodoföras kyrkofonden. Afkastning af löningsboställe, hvilket ej är af församling eller enskild person anslaget till aflöning åt prästerskapet i visst pastorat, skall följaktligen enligt kommitténs förslag indragas till nämnda fond.

172 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

6'åt'bostads"9 ^ flen mycket omtvistade frågan, huruvida jordbruk å bostadsboställe aboställes" bör skötas af indelningshafvaren själf eller för hans räkning utarrenderas, jordbruk, }iarj såsom jag redan nämnt, prästlöneregleringskommittén uttalat sig i ett Ulanning till den 20 december 1899 afgifvet betänkande med förslag till förordning a nb°arensbe" Syende utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade bostadsllttn ingäld. boställen. Kommittén, som håller före, att det bör medgifva^ präster- Prästt.-regi.- skåpet större finhet än hittills att få genom vederbörande myndigheters m försorg för längre tid utarrendera sina boställen, har för en sådan utarrendering uppställt följande hufvudgrunder:

l:o) Med jordbruk förenadt bostadsboställe kan, utan inskränkning till boställshafvarens besinningstid, upplåtas på arrende efter ansökning af vederbörande boställshafvare samt med godkännande från hans sida af arrendevillkor och arrendator.

2:o) För tillgodoseende af efterträdarens berättigade intresse bör domkapitlet pröfva, om utarrenderingen kan medföra väsentliga olägenheter för boställets innehafvare med afseende å hans tjänsteutöfning och personliga ställning, i hvilken händelse utarrendering ej må äga rum; liksom före utarrenderingen böra undantagas bostadshus och visst jordområde äfvensom göras förbehåll om vissa naturaprestationer till boställshafvaren. Af samma anledning må arrendetiden ej öfverstiga tio år, utom i vissa undantagsfall, då den kan utsträckas till högst tjugu år.

3:o) Pastoratet, som har intresse af att bostället hålles i god häfd, skall höras beträffande frågan, om utarrendering öfver hufvud må medgifvas.

4:o) 1 alla parters intresse skola arrendevillkoren pröfvas och fastställas af Konungens befallningshafvande och domkapitel. uttalanden Af de öfver kommitténs ifrågavarande förslag hörda myndigheternas < fr&gan. uftalanden må det tillåtas mig att antyda det viktigaste, som yttrats beträffande förslagets allmänna innebörd, nämligen utarrendering af jordbruk å bostadsboställe utan inskränkning till boställshafvarens besinningstid, a) Domkapitel. Domkapitlet i Skara förklarar sig icke tveka att på det kraftigaste uttala, att förslaget i sina följder skulle medföra betänklig skada för prästens ämbetsställning och verksamhet. I sådant afseende betonar domkapitlet den olika ställning en blifvande boställshafvare komme att intaga, om han vid tillträdet af sitt ämbete och under arbetet i sitt ämbete hade uti sin omedelbara närhet en arrendator, af hvilken lian på förhand gjorts beroende, eller om arrendatorn vore beroende af boställshafvaren. Genom förslagets antagande komme prästerskapets sj anständighet att lida afbräck på ett sätt, som icke kunde blifva annat än högst menligt för prästerskapets verksamhet. Äfven där, hvarest vid tiden för utarrenderingen förutsättningarna syntes göda, komme sannolikt fastslåendet af arrenda-

Nät/. Proposition N:o 88.

17:;

Kungl.

Mtijil.s .

torns oberoende af hostallshalVaren att snart nog leda till slitningar och obehag. Med hänsyn till den stora principfrågan om prästerskapets själfständighet, oberoende och skydd för trakasserier afstyrker domkapitlet på det lifiigaste bifall till förslagets grundprincip.

Enligt domkapitlets i Strängnäs åsikt skulle förslaget till sina följder medföra stora olägenheter för prästen i hans ämbetsställning och verksamhet, under det att mycket tvifvelaktigt vore, huruvida förslaget komme att bereda honom någon väsentlig fördel. Af hufvudsakligen dessa skäl har domkapitlet afstyrkt förslaget.

Mot förslaget erinrar domkapitlet i Kalmar, att grundbestämmelsen om utarrendering utan inskränkning till boställshafvarens besittningstid synes tillgodose möjligen boställenas, men näppeligen prästerskapets bästa. Då domkapitlet icke kunnat öfvertygas om lämpligheten, ännu mindre om nödvändigheten af en arrendelag, hvars grundprincip i tillämpningen kan medföra en kränkning af efterträdarens rätt, anser sig domkapitlet icke böra tillstyrka bifall till förslaget.

Domkapitlet i Uppsala yttrar, att domkapitlet visserligen icke förbiser de betänkligheter, som anförts mot själfva principfrågan rörande befogenheten af den inskränkning eller det ingrepp, som onekligen innebäres i arrendetidens utsträckning utöfver gränsen för en boställshafvares rätt in på en eventuell tillträdares besittningstid, men om genom författningens bestämmelser efterträdares rätt i detta afseende verkligen kan blifva skyddad, vill domkapitlet icke af principiellt skäl motsätta sig eu författning, som obestridligen innefattar en högst väsentlig förmån för den boställshafvare, som anser sig hafva skäl att begagna sig däraf.

Med erkännande af de fördelar i derå afseenden, som för åtskilliga innehafvare af ecklesiastika boställen äfven inom Visby stift skulle vinnas därigenom, att förevarande förslag vunne nådig fastställelse, uttalar domkapitlet därstädes såsom sin åsikt, att förslaget icke fullt lämpar sig för de säregna förhållanden med prästerskapets bostadsboställen, som äro rådande på Gottland. Det öfvervägande antalet af dessa boställen torde nämligen få anses höra till den kategori, som ej borde komma i fråga till utarrendering, emedan de äro så ringa, att deras afkastning lämnar föga eller intet öfverskott utöfver de för tjänsteinnehafvaren oundgängliga naturaförmånerna, eller med afseende å läge och bostadsförhållanden förete väsentliga svårigheter vid utarrendering. Hvad särskild! anginge bostadsförhållandena, saknade de flesta boställen på Gottland arrendatorsbostad, något som i anseende till boställenas ringa arrendevärde i allmänhet icke utan stor uppoffring från boställshafvarens sida kunde af hjälpas. Därtill komme, att många boställen ej ägde skog tillräcklig för nödigt bränsle åt

b) Länsstyrelser.

174 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

boställshafvaren, än mindre för att lämna något öfverskott till fyllande af en arrendators behof därutinnan.

Förslaget har af domkapitlet i Göteborg ansetts vara i det stora hela väl motiveradt och väl afvägdt samt har af domkapitlen i Linköping och Västerås helt allmänt förordats; men hafva dessa tre domkapitel såväl som domkapitlen i Lund och Härnösand —- Indika senare icke särskild! yttrat sig om förslagets lämplighet såsom grund för lagstiftning i ämnet — mot förslagets detaljer framställt flera eller färre anmärkningar.

Utan någon som helst erinran mot förslaget hafva domkapitlen i Växjö och Karlstad tillstyrkt nådigt bifall till detsamma.

Af de från länsstyrelserna inkomna yttrandena går icke något ut på förslagets afstyrkande. Dock har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län förklarat sig icke våga göra något bestämdt uttalande därom, huruvida förslaget komme att tillgodose såväl församlingarnas som prästerskapets bästa. Sannolikt vore att det kunde åt innehafvare, som själfva finge taga del i utarrenderingen, bereda afsevärd fördel, hvaremot det syntes högeligen osäkert, om de senares efterträdare skulle finna sig nöjda. Likaså hyser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län stora betänkligheter emot att tillstyrka förslagets antagande till lag.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län förmäler, att ehuru förslaget i allmänhet synes vara väl genomtänkt och väl affattadt, det stora flertalet — såsom det vill synas omkring 85 procent — af Skara stifts prästerskap äfvensom domkapitlet dock på det bestämdaste afstyrkt detsammas godkännande. Detta afstyrkande torde nog, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening, i flera fall hafva varit beroende å missuppfattning af förslaget, såsom skulle detsamma innefatta ett tvång till utarrendering, ehuru utarrenderingen tvärtom uttryckligen gjorts beroende af boställshafvarens begäran. Gällde frågan endast Skaraborgs län eller Skara stift, skulle Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande förorda, att förslaget åtminstone icke för närvarande upphöjdes till lag. Men då från de flesta landsdelarna i riket på goda skäl framhållits behofvet af en större frihet än hittills att genom vederbörande myndigheters försorg få för längre tid utarrendera sina boställen och då hvad som anförts i afseende å »blifvande boställshafvares rätt» desto mindre kunde tillerkännas den betydelse, man därvid velat fästa, som bostadsboställe redan nu kunde för viss längre tid utarrenderas och åtskilliga sådana äfven vore med nådigt tillstånd utarrenderade, ansåge sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke böra afstyrka godkännande af de hufvudgrunder, hvarpå förslaget hvilade.

175 Kungl. Maj:tn Nåd. Proposition N:o SS.

I likhet med kommittén finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län det ligga i öppen dag, att det för det stora flertalet af landets präster bör medföra en afsevärd fördel, därest möjlighet beredes dem att utarrendera sina med jordbruk förenade bostadsboställen under viss bestämd tid, utan rätt för en efterträdande boställshafvare att före arrendetidens utgång bäfva arrendeaftalet. Väl kunde eu utarrendering af sådan beskaffenhet anses medföra något ingrepp uti sistnämnde boställshafvares rätt att efter eget behag disponera öfver bostället, men man torde, därest vid utarrenderingen vederbörlig hänsyn toges ej blott till den dåvarande utan jämväl till en blifvande boställshafvares intressen, och om arrendekontraktet blefve affattadt i enlighet därmed, svårligen äga befogenhet att såsom ett afgörande skäl mot en utarrendering af den beskaffenhet, kommittén föreslagit, framhålla en möjligen blifvande innehafvares eventuella intresse att själf få disponera bostället. Att detta utarrenderats för en viss följd af år vore ju alltid kunnigt för den, som sökte den med bostället förenade sysslan, och det torde i många, ja, kanske i de flesta fall komma att anses som en vinst, att redan, på förhand kunde med bestämdhet beräknas beloppet af de ekonomiska fördelar, som vore förenade med den sökta sysslan, i stället för att mer eller mindre oberäkneliga möjligheter i sådant hänseende eljest mötte. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hade emellertid trött sig finna, att kommittén vid utarbetandet af sitt förslag alltför mycket haft för ögonen att genom föreskrifter om detalj bestämmelser i kontrakten skydda boställshafvaren gentemot arrendatora, under det att boställets intressen icke blifvit behörigen beaktade. Vid granskning af kommitténs förslag har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande med anledning häraf ansett sig böra framställa en del anmärkningar, med hänsyn till hvilka Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hemställt, att förslaget icke måtte i sin nuvarande form varda af Eders Kungl. Maj:t godkändt.

Lnder åberopande af åtskilliga erinringar mot vissa viktigare detaljbestämmelser i förslaget har jämväl Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i. Uppsala län ansett sig icke kunna tillstyrka förslagets godkännande i befintligt skick.

Länsstyrelserna i Stockholms, Hallands, Värmlands, Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län hafva för sin del godkänt förslagets grundtanke, åsyftande att möjliggöra bostadsboställes upplåtande på arrende under viss tid med förbindande verkan för en under arrendetiden möjligen tillträdande ny boställshafvare, därvid anförts bland annat, att förslaget innebure möjlighet till afhjälpande af ett länge kändt behof för prästerskapet att bättre tillgodogöra sig de med jordbruk förenade

176 Käng!. Maj:t* Nåd. Proposition 1Y:o 88.

boställena men på samma gång ett medel till befrielse från de med prästerlig befattning oförenliga jorcfbruksbestyren; att genom de under senare tider vid upprepade tillfällen meddelade tillstånden till utarrendering af ifrågavarande boställen på ända till tjugu år lämnats erkännande åt samt hänvisats till den grundsats, som i förslaget funnit sitt uttryck; att det vore en känd sak, hurusom jordbruk sboställen under nuvarande förhallanden på åtskilliga orter utgjorde en stor tunga för de präster, som innehade dylika boställen; samt att en lag, som möjliggjorde ordnad utarrendering af boställe i dess helhet eller delvis, därför torde af flera präster hälsas med tillfredsställelse.

(Kriga länsstyrelser hafva vid skärskådande af förslaget i regel inskränkt sig till en granskning af dess detaljer. e) För sam- De yttranden — i tusental — som inkommit från församlingar och

präster skap. präster skap, äro helt naturligt af mycket olika betydelse för den föreliggande frågans utredning. Som vederbörande domkapitel eller länsstyrelse i sitt utlåtande merendels upptagit hvad från församlingarnas och prästerskapets sida blifvit af vikt anfördt, lärer en redogörelse för de senares yttranden icke vara af behofvet påkallad. Dock torde jag böra nämna, att de ojämförligt flesta församlingar och präster —- om hänsyn tages till riket i dess helhet — anslutit sig till kommitténs förslag i dess allmänna syfte.

d) Kammar■ I sitt den 21 juni 1901 afgifna underdåniga utlåtande säger sig kollegium. ^mnmarMlegium (s. 9), lika litet som kommittén, förbise, att genom ett

fast ordnadt arrendeförhållande olägenheter kunna uppstå såväl för den utarrenderande boställsliafvaren som isynnerhet för hans efterträdare. Dock finner kollegium de betänkligheter, som härutinnan möta, ej böra tillerkännas den vikt, att af hänsyn till dem den ifrågasatta lagstiftningen icke borde komma till stånd. Fasthellre förmenar kollegium, att de skäl, som för utarrendering utöfver boställshafvares besittningstid af hans med jordbruk förenade bostadsboställe blifvit anförda i kommitténs betänkande eller i de till detta ärende eljest hörande handlingarna, äro af öfvervägande betydelse i jämförelse med de skäl, som för en motsatt åsikt framhållits. Kollegium säger sig alltså icke tveka att med sitt förord understödja kommitténs förslag i anseende till dess allmänna innebörd.

e) Allmänna Styrelsen för allmänna svenska prästföreningen framhåller i sin under- ‘Mförni«gen. dåniga skrifvelse af den 27 oktober 1905 med afseende å berörda förslag

önskvärdheten af att rätt medgifves att bortarrendera byggnadstomter och egnahemslotter på längre tid, t. ex. 49 år; att, där utarrendering sker oberoende af boställshafvarens tjänstetid, visst område närmast bostaden, tillräckligt att föda ett par hästar och kor, reserveras, för den händelse framtida boställshafvare skulle finna nödigt själf bruka detsamma; att i

Kiuujl. Maj:ts 1Säd. Proposition N:o 88.

»ifrigt arrendevillkoren må, utan alltför detaljerade bestämmelser, fastställas efter gängse förhållanden på do olika orterna; ocli att nödiga bestämmelser gifvas, att arrenderätten förverkas, om de hus, som å prästgårdens mark uppförts, blifva tillhåll för lastbart och lagstridigt lefverne

Såsom jag redan förut erinrat, har Kungl. Maj:t gjort frågan ifrågasatt om lämpligheten af att prästerna bibehölles vid innehafvet af sina lord- indra9mng, bruksboställen, eller om icke dessa boställen borde indragas till någon för c/antag, åt prästerskapet gemensam aflöningsfond, till föremål för särskild utredning.

Genom nådigt bref den 12 februari 1904 anbefallde nämligen Kungl. en fond. Maj:t kammarkollegium att, efter hörande af samtliga domkapitlen i riket brR och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga län, till Kungl.Kam!-koii*uti Maj:t inkomma med dels underdånigt yttrande, huruvida icke, med mU toos och hänsyn till ändrade tidsförhållanden, kunde anses lämpligt, att åt kyrko- ^" 1905' herdar samt komministrar och med dessa likställda präster i stället för de nuvarande boställena, där dessa ej vore af menighet inköpta eller af enskilda för ändamålet donerade, upplätes allenast bostad med nödiga ekonomi- och uthus samt trädgård eller planteringsland äfvensom vedbrand samt boställena och deras afkastning i öfrigt inginge bland svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar, dels ock underdånigt förslag å de grunder, enligt hvilka en sådan anordning skulle kunna bringas till stånd.

Bland de hörda myndigheterna har endast domkapitlet i Visby uttalat uttalanden i sig för en reform af det ecklesiastika boställsväsendet i den riktning, om-,)^V(4j förmälda nådiga bref angifver. Öfriga domkapitel hafva gifvit uttryck åt«cA lånsstyreisina betänkligheter i fråga om det framställda förslaget, hvilket särskildt ser' af domkapitlen i Skara, Växjö, Lund och Härnösand på det lifligaste afstyrkes. Däremot hafva de flesta länsstyrelser i hufvudsak tillstyrkt förslaget. Endast Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs,

Hallands, Alfsborgs, Skaraborgs och Kopparbergs län förklara sig ej kunna tillstyrka detsamma. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län, som är af den meningen, att en indragning af prästerskapets boställsjord skulle medföra öfvervägande gagn för prästerskapet å de flesta platser inom land* t, anser sig dock icke kunna tillstyrka indragning af sådan jord inom Norrbottens län. Äfven Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län finner de skäl, som tala för en indragning af prästerskapets boställen, vara af den betydelse, att denna fråga skall med tiden få sin lösning, men ifrågasätter, huruvida icke det nu framställda förslaget bör tills vidare uppskjutas. Likaledes hyser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län tvekan om lämpligheten af prästbostäl-

liih. till Riksd. Frot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 60 Raft. 23

178 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

lenas indragning under den närmaste framtiden, icke heller anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län böra för närvarande tillstyrka en omedelbart skeende indragning af dessa boställen, och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län finner det vara omöjligt att göra något för alla fall gällande uttalande.

Några af uttalandena i olika riktningar vill jag utförligare återgifva.

För boataUenas Domkapitlet i Visby säger sig finna det lämpligt, att en ändring sker

indragning. • äktning, nådiga brefvet af den 12 februari 1901 angifver, och grundar denna sin åsikt bland annat därpå, att stora svårigheter för prästerskapet ofta möta att få boställena utarrenderade till fullt vederhäftiga personer, samt att prästerna, då de själfva måste sköta sina boställen, till följd af sin i allmänhet ringa insikt i landtbruk och svårigheten att erhålla för jordbrukets ordenti ga bedrifvande nödiga arbetare äfvensom de nuvarande högt uppdrifna arbetslönerna merendels få en ringa, stundom ingen inkomst af boställena.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län framhåller, att boställena, hvilka såsom aflöningsförmån af ålder tillkommit det svenska .prästerskapet, utan tvifvel haft en ej obetydlig uppgift att fylla. Förutom den ekonomiska trygghet och den trefnad, som ett boställe, väl skött, medförde för dess innehafvare, utgiorde det tillika en kraftig häfstång till höjande af prästens sociala ställning och kunde erbjuda rika resurser i en tid, då arbetet vid den egna härden på landsbygden så högt skattades, i h vilket hänseende ock de gamla prästhemmen torde hafva inlagt ej ringa förtjänst. Därigenom framstodo äfven de forna prästgårdarna å landet ofta såsom mönstergårdar, och de insikter på det praktiska lifvets områden, som därmed följde, kunde af prästerskapet i dess verksamhet lätteligen omsättas i väckande impulser för en befolkning, van att i sitt prästerskap se ej blott vårdare af de andliga intressena utan äfven och kanske i ej mindre grad rådgifvare och hjälpare i mångfaldiga spörsmål af rent timlig art. Den betydelse i nu antydda och andra dylika a.fseenden, som de i prästerskapets aflöningsförmåner ingående boställena haft, torde emellertid i våra dagar icke längre kunna anses vara för handen. Betingelserna för ett rätt förhållande mellan prästen och den församling, hvars andliga vård blifvit honom anförtrodd, vore icke numera desamma som förr, oeh på hans verksamhet ställdes i vår tid otvifvelaktigt större och viktigare kraf. De mångskiftande rörelser på det religiösa området och de viktiga sociala spörsmål, som utmärkte vår tid, samt icke minst den allt större utveckling, vårt folkskoleväsen eftersträfvade, giorde det helt säkert för den prästman, som nitälskade för sitt kall, till en bjudande nödvändighet att såvidt möjligt däråt ägna alla sina omsorger.

17!»

lullig!. Mnjds Nåd. Proposition N:o SS.

Att ett rätt lifaktigt och fruktbärande arbete såsom själasörjare cell församlingsvårdare sålunda näppeligen kunde vara förenligt med de intressen och bestyr, som alltid vore och måste vara förenade med skötseln af ett med jordbruk förenad t boställe, syntes Eders Kungl. Maj*.ts befallningshafvande ligga för öppen dag. Val stode ju alltid för den på sitt kall aktsamme prästmannen den utvägen öppen att öfverlämna sitt boställe i en arrendator händer, men icke ens därigenom torde han kunna så som önskvärdt vore frigöra sig från bekymmer och omtanke rörande boställets skötsel,<jc1i däraf härledd ogynnsam återverkan på det ansvarsfulla arbete, som vore lians egentliga lifsuppgift. Vår tids prästmän torde ock med den bokliga utbildning, som deras studier vore ägnade att gifva dem, vara mindre än förr danade till jordbrukare, och från erfarenheten torde äfven kunna påvisas ej få fall, då innehafvare af prästerlig beställning redan under sin tjänstetid eller efter hans frånfälle hans efterlefvande haft att vidkännas stora ekonomiska svårigheter, förorsakade genom bristande insikter i hvad till ett jordbruksboställes skötande hörde, och särskild! komme därtill svårigheterna att jämsides med den starkt tillväxande industrien vinna arbetskrafter för jordbruket, hvaröfver ock från jordbrukarnas sida allmänt klagades. Då de skäl, som varit bestämmande vid den för längesedan skedda indragningen af öfriga civila samt militiestatens boställen, måste anses i fullt lika, om ej i högre, grad äga tillämpning jämväl å ecklesiastikstatens med jordbruk försedda boställen, syntes det Eders Kungl.

Maj ds befallningshafvande, som om tiden vore inne att i sammanhang med åvägabringande af eu ny reglering af prästerskapets löneförhållanden införa ett aflöningssystem, hufvudsakligen grundadt på aflöningeus utgående i kontant. På grund af det anförda förordade Eclers Kungl. Maj ds befallningshafvande den disposition af vissa prästboställen, som i det nådiga brefvet blifvit ifrågasatt, att genomföras i mån af nu gällande löneregleringars tilländagående vare sig genom boställenas försäljning eller, där de vore af större betydenhet, genom deras utarrendering efter förut skedd behörig salu- och arrendevärdering.

Domkapitlet i Skara anför, att domkapitlet måste redan principiellt Mot bonaUeuat afstyrka ifrågavarande förslag och fastmer tillstyrka, att svenska kyrkans !ndrasn«*?■ prästmän måtte oförändradt bibehållas vid sin i prästerskapets privilegier tillförsäkrade rätt att själfva disponera öfver sina hostadsboställen. Men domkapitlet ansåge tillika, om ärendet betraktades från synpunkten al ekonomisk! vinst eller förlust, att den ifrågasatta förändringen antagligen skulle för kyrkan och prästerskapet medföra en ekonomisk försämring, då det slutbelopp, som skulle komma kyrkan och prästerskapet till godo, ntes komma att genom förändringen betydligt förminskas. Slutligen ville

180 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

domkapitlet starkt betona de praktiska svårigheter, som genom den ifrågasatta förändringen i mer än ett hänseende måste uppkomma, hvarvid särskildt framhölles frågan om nödig ämbetsskjuts samt i allmänhet den ställning till boställets arrendator, som måste blifva en följd af förslaget. På grund häraf och med stöd af yttranden från prästerskapet afstyrker domkapitlet för sin del lifligt det föreliggande förslaget såsom för kyrkan och prästerskapet menligt.

Domkapitlet i Växjö anmärker, hurusom genom den föreslagna anordningen, enligt hvilken af menighet inköpta eller af enskilda för ändamålet donerade boställen skulle åt indelningshafvaren bibehållas men öfriga boställen ingå bland svenska kyrkans gemensamma tillgångar, en förut på landsbygden okänd skillnad mellan prästsysslor med och prästsysslor utan jordbruksboställen komme att införas. På samma gång detta enligt domkapitlets mening skulle medföra en föga gagnelig åtskillnad i aflöningssätt, skulle det utan tvifvel ock komma att framkalla ändlösa stridigheter, då naturligtvis församlingarna skulle försöka så långt möjligt vore bevisa sin rätt till boställena, en sak så mycket svårare och ömtåligare, som flertalet af prästboställen från äldre tider, om ock numera såsom kronohemman upptagna, uppkommit genom skötning och således rätteligen måste anses vara lokalförsamlingarnas prästerskap tillhöriga. Med afseende på prästerskapets sociala ställning komme boställenas indragning att medföra en väsentlig förändring. I stället för att nu på sina gårdar äga en själfständig ställning skulle prästerskapet, beröfvadt sitt inflytande vid arrendatorernas antagande, komma i beroende af dessa, hvilket, då i betraktande toges, att arrendatorn komme att i regel bo i omedelbar närhet af prästen, ofta i samma gård, i otaliga fall skulle blifva för prästen olidligt och göra hans ställning föga bättre än deras, som nödgas att såsom inhyses bo på andras egendom. Den större inkomst, som beräknades kunna erhållas af de utarrenderade boställena, torde komma att visa sig betydligt understiga den förhöjning af prästerskapets kontanta löner, som måste blifva eu nödvändig följd däraf, att prästerskapet skulle förskaffa sig nödiga lifsförnödenheter samt skjuts mot kontant ersättning, utan att som nu vara i tillfälle att antingen omedelbart af sina prästgårdar erhålla dessa förmåner eller ock att vid utarrendering allt efter behof betinga sig dem till ett pris, som vida understege hvad samma förmåner kostade, där man för deras åtnjutande vore hänvisad till nödvändigheten att betjäna sig af personer, som icke vore skyldiga att tillhandahålla dem. Men oafsedt dessa förökade lefnadskostnader, skulle i det stora flertalet fall befinnas omöjligt för prästen att i sin närhet erhålla hvad han behöfde af mjölk in. in. dylikt samt särskildt af skjuts vid alla de ständigt återkommande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

fall, då lian inåste för sitt ämbetes skull anlita sådan. Domkapitlet såge rent af en våda dilri, att prästen icke som nu skulle kunna utan synnerligt men eller kostnad betjäna sina sockenbor vid sjukbäddarna och dödslägren, vid förrättningar i deras hem o. s. v., utan att han skulle sättas i den ställningen att antingen kräfva, att han af dem, som ville anlita honom, skulle hämtas, eller ock frestas att känna sig misslynt öfver att man påkallade hans ämbetsåfgärd, därför att hvaije sådan medförde för honom en dryg utgift, som han i många fall skulle känna sig knappast vara i stånd att med sina löneförmåner bära. I likhet med stiftets prästerskap ansåge sig domkapitlet böra på det kraftigaste afstyrka prästboställenas indragning, och detta så mycket hellre som de verkliga olägenheter, hvilka med desamma kunde vara förknippade, läte sig utan svårighet undanrödja genom en arrendelag, som lämnade tillfälle till att utarrendera boställena på bestämd tid, allteftersom för indelningshafvare!! syntes fördelaktigast, men därvid han kunde både göra sitt inflytande gällande med afseende på hvilken person antoges till an-endator och betinga sig de naturaförmåner, som efter hans särskilda behof syntes vara lämpliga.

Domkapitlet i Lund intygar, att hela stiftets prästerskap som en man på det bestämdaste önskade afböja det framkastade förslaget. Indragningen af prästboställena skulle helt visst för stiftets präster medföra en ekonomisk förlust, något hvaremot domkapitlet ansåge sig böra uttala sina allvarliga betänkligheter, hvilka vunne i styrka;med hänsikt till möjlighet af framgång åt prästlöneregleringskommitténs förslag, hvilka innebure en mycket väsentlig löneförsämring för en stor jdel af Skånes präster. Någon utsikt till bättre afkastning från boställena på grund af den föreslagna anordningen än genom deras utarrendering på längre tid, exempelvis 20 år, torde ej finnas. Synnerliga svårigheter skulle i vissa fall möta för präster att erhålla de lifsförnödenheter, som vore oundgängliga. Och — något hvarpå domkapitlet lade eu synnerlig vikt — den föreslagna åtgärden skulle komma att menligt inverka på själavården. Åtminstone i Lunds stift hade det kommit ur bruk att med skjuts hämta prästen till besök hos sjuka och ålderstigna. I stället liade man vants vid att prästen själf beredde sig sådan skjuts. Skulle han därtill ej äga tillfälle, blefve däraf följden, att de nämnda så angelägna besöken komme att väsentligen försvåras, för att ej säga omöjliggöras. Detta vore blott ett exempel på huru behöflig! det vore, åtminstone i Lunds stift, att prästen själf. kunde bereda sig ämbetsskjuts. Många andra exempel skulle kunna anföras. Någon väsentlig^fördel af den föreslagna åtgärden kunde domkapitlet ej se. På det bestämdaste och med all den kraft det förmådde ansåge sig domkapitlet därför böra afstyrka den ifrågasatta indrag-

182 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

ningen af prästboställen till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar.

Domkapitlet i Härnösand finner förslaget vara för svenska kyrkan och dess prästerskap en ytterst viktig och djupgående fråga. Om domkapitlet såge saken ur boställshafvarnas synpunkt, ville domkapitlet visserligen å ena sidan ej förneka, att prästbord kunde under särskilda förutsättningar och vid vissa tillfällen tillskynda sina innehafvare rätt afsevärda olägenheter, men kände sig å andra sidan öfvertygadt därom, att för den händelse boställshafvarna själfva anställde en ingående och fullt opartisk granskning öfver boställenas fördelar och olägenheter, de förra skulle åtminstone i de flesta fall visa sig vida mer framträdande. De olägenheter, som verkligen kvarstode, skulle, syntes det domkapitlet, kunna i det väsentliga undanrödjas, såvida en af mera tillfredsställande lagbestämmelser än de nuvarande underlättad utarrendering af prästborden i författningsenlig ordning i vidsträcktare mån komme att tillämpas. Att landtprästerna öfver hela riket skulle lida eu betänklig förminskning i sin själfständiga ställning, om boställena indroges, framstode för domkapitlet som ett faktum. Men som ett ännu oafvisligare faktum måste domkapitlet framhålla, att det för prästerna i vissa delar af de nordliga stiften, nämligen såväl där prästgårdarna läge isolerade, som där en liflig industri gifvetvis framkallade eu stark prisstegring, skulle, för den händelse prästerna ginge förlustiga om sina boställen, blifva förbundet med stora svårigheter eller åtminstone högt uppdrifna kostnader att anskaffa dels hvad som från ladugården behöfdes till lifvets uppehälle och dels nödiga skjutsar, loge domkapitlet vidare hänsyn till församlingarnas intressen, så behöfde ej enligt domkapitlets uppfattning församlingarnas berättigade kraf på själavårdande verksamhet af sina präster åtminstone i regel lida intrång däraf, att dessa hade jordbruk. För den händelse omvårdnaden särskild! om ett större jordbruk hotade att blifva till ett hinder vid utöfvandet af en prästs ämbetsgärning, kunde bot rådas därför antingen så, att han själf, där detta läte. sig göra, utarrenderade sitt boställe eller, under förutsättning af mera tillfredsställande lagbestämmelser i sådant hänseende, genom boställets utarrendering i författningsenlig ordning. Till sist måste ur kyrkans egen synpunkt det föreliggande förslaget om indragning af vissa prästboställen anses förbundet med stora betänkligheter. Därigenom skulle kyrkan beröfvas en af de fastaste grundvalarna för hennes styrka och själfständighet i yttre hänseende, och den möjligheten vore ej utesluten, att hon genom den ifrågasatta anordningen kunde, under ogynnsamma tidsförhållanden, af staten råka i ett beroende, som blefve allt annat än lyckobringande för

18:*

/tungt. M<ij:ls Nåd. Pro/muition A': o 88.

hennes ställning och utveckling. Domkapitlet afstyrker därför pa det bestämdaste bifall till förslaget om vissa prästboställens indragning.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs l;in förmenar, att indragning åt prästboställena tillsammans med öfriga åtgärder, som prästlöneregleringskommitlcn ifrågasatt, skulle leda därtill, att prästerskapet indirekt blefvc eller åtminstone ansåges eller kände sig vara af staten aflönade tjänstemän. Visserligen skulle boställenas afkastning ingå bland kyrkans gemensamma atlöningstillgångar, men boställena skulle dock genom statens försorg utarrenderas och de därigenom åstadkomna aflöningstillgångarna förvaltus af statsmyndighet, Om boställena indroges och genom offentlig myndighet utarrenderades, komme de nog att i allmänhet skötas och häfdas väl. ilen afkastningen torde säkerligen icke komma att motsvara sammanräknade värdet af de förmåner, prästerskapet nu åtnjöte genom nyttjanderätten till boställena. Redan förvaltningskostnaden skulle utan tvifvel i icke oväsentlig mån minska den behållna afkastningens belopp. Därtill komme att, eldigt hvad allmänt erkändes, offentlig myndighet vid upprättandet af nyttjanderätts- eller andra aftal sällan eller aldrig kunde betinga sig lika goda villkor som enskilda medborgare. Arrendeafgifterna torde därför ofta komma att understiga beloppet af den behållna afkastning, som borde kunna af hvarje boställe påräknas. Prästerskapet skulle dessutom icke blott förlora möjligheten att genom boställets brukande för egen räkning bereda sig ersättning för därå af prästen själ!' eller hans familjemedlemmar nedlagdt personligt arbete och omsorg än äfven gå alldeles miste om de flerahanda mindre fördelar, som innehafvare af en jordbruksfastighet kunde genom klok hushållning och omtanke bereda sig, men som icke vore af beskaffenhet att skäligen kunna tagas med i beräkning vid uppskattning af boställets afkastning. Mot genomförandet af den ifrågasatta anordningen syntes dessutom böra anmärkas, att svårigheter och förvecklingar utan tvifvel skulle därigenom framkallas. Prästboställena torde i allmänhet icke vara bebyggda på sådant sätt, att husen lämpligen kunde delas mellan prästen och arrendator^ hvilken senare, utom de för landthushållningen nödiga husen, måste komma i åtnjutande af bostad för sig och sin familj. Väl hade eu sådan delning ofta nog kunnat åstadkommas, då boställets utarrenderande både berott af frivilligt aftal. Men därför borde ingalunda förutsättas, att vid en tvungen utarrendering delningen kunde utan alltför stora svårigheter verkställas. För prästen kunde det i hvarje fall medföra och skulle säkerligen mången gång föranleda obehag och betänkliga olägenheter att vara så att säga sammanboende med en arrendator, som icke i någon man vore af honom beroende. Då prästen måste vara och äfven förutsattes vara

184 Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:r 88.

boende inom boställets område, borde han ju i de flesta fall, då sådant vore för honom fördelaktigt, kunna själf sköta boställets jordbruk utan att därför nödgas i någon mån eftersätta honom åliggande högre plikter. Men Eders Kung]. Majrts befallningshafvande medgåfve villigt, att sysslandet med jordbruk nog i vissa fall kunde taga i anspråk nit och krafter, som borde användas uteslutande för fullgörandet af det prästerliga kallet, äfvensom att de med skötande af jordbruk förenade omsorgerna och särskildt byggnadsskyldigheten kunde föranleda olägenheter och kännas betungande för prästen. Dessa svårigheter och olägenheter torde dock kunna i väsentlig mån afhjälpas, om det medgåfves prästerskapet större frihet än hittills att få genom vederbörande myndigheters försorg för längre tid utarrendera sina boställen. På grund af det anförda funne sig Eders Kungl. Maj-.ts befallningshafvande icke kunna förorda den ifrågasatta anordningen.

Eders Kungl. Maj-.ts befallningshafvande i Norrbottens län håller före, att en indragning af prästerskapets boställsjord skulle medföra öfvervägande gagn för prästerskapet samt vid många tillfällen äfven bereda detsamma behöfliga större löneinkomster. Denna uppfattning, som hade sitt stöd i ett försök att bedöma förhållandena, sådana de tedde sig på de flesta platser inom landet, kunde dock icke gälla alla orter inom riket, utan torde man vid densammas tillämpning göra inskränkningar. På många ställen inom landet, särskildt norrut, vore prästboställena belägna i trakter med relativt liten befolkning, dåliga kommunikationer och ringa utvecklade handels- och omsättningsförhållanden. A dylika platser torde det icke vara tillrådligt eller lämpligt att fråntaga prästerna det jordbruk, hvarifrån de kunde hämta de för ett hushåll behöfliga ladugårdsprodukterna och andra landtmannavaror. Möjlighet att kunna städse erhålla dessa produkter och varor från andra personer förefunnes ej. Särskildt inom Norrbottens län torde förhållandena vara sådana, att de allra flesta prästbeställningar vore så belägna, att det icke funnes möjlighet eller åtminstone mötte stora svårigheter för prästerskapet att i saknad af boställ-jord kunna under hela året förskaffa sig ladugårdsprodukter och landtmannavaror. Undantag därifrån utgiorde de prästerliga befattningar, som funnes i städerna och å några få andra ställen, där förhållandena med afseende å tillförsel blifvit ordnade såsom till städerna. Skulle det därför anses lämpligt, att bestämmelser utfärdades, att den till de prästerliga boställena hörande jorden i allmänhet skulle indragas, ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande det vara en tvingande nödvändighet, att flertalet af prästerna i Norrbotten Unge behålla sin boställsjord eller åtminstone så mycket åker och äng, att de kunde föda en eller två hästar samt tre eller

185 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o SB.

fyra kor. Undantoges så mycket åker och Ung, syntes det dock som om det öfriga af boställsj orden bäst och mest ekonomiskt kunde skötas i sammanhang med bostället, detta särskild! med hänsyn till att nya ekonomibyggnader skulle behöfva uppföras. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansage sig fördenskull icke kunna, hvad Norrbottens län beträffade, tillstyrka indragning af den ecklesiastika boställsjorden. Emellertid torde många af de anförda olägenheterna kunna till betydlig grad minskas, för den händelse ändrade bestämmelser träffades angående boställsjordens utarrendering, därvid större frihet borde lämnas boställshafvaren dels att för längre eller kortare tid på arrende upplåta de jordägor? hvilkas belägenhet gjorde deras brukande besvärligt, dels att kunna till lh'ra upplåta boställets jord, dels att vid utarrendering för längre tid fa förbehålla sig och sina blifvande efterträdare vissa naturaprestationer.

Med upplysning att endast ett kyrkoherdeboställe inom Kristianstads lån är af menighet inköpt eller af enskild doneradt, yttrar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samma län vidare, att af den utredning, som inom länet verkställts, framgår, hurusom af öfriga 80 kyrkoherdar och komministrar, hvilka innehafva bostallen, 63 hafva sina boställen utarrenderade, utan angifvande att de själfva bruka någon del däraf, samt 9 bruka mindre delar men hafva hufvuddelen utarrenderad. Endast 8 präster eller 10 procent kunde alltså anses själfva bruka sina boställen, och i ett par af dessa fall vore det endast brist på arrendatorsbostad eller saknad af lämplig sådan, som giorde att icke äfven i dessa fall utarrendering kommit till stånd. Hvad som redan på förhand kunnat antagas, nämligen att prästerna, på grund af hvad som numera fordrades af jordbrukaren och på grund af ändrade förhållanden och kraf i flera afseenden, icke lämpligen kunde i regel själfva sköta sina jordbruk, det bekräftades af de faktiska förhållandena i länet, som redan vore sådana, att det öfvervägande flertalet präster hade för sin egen räkning undantagit bostad med nödiga ekonomihus och trädgård men utarrenderat det öfriga. En lagstiftning, som ginge i samma riktning, torde kunna afhjälpa en del olägenheter, som vore oskiljaktiga från den nuvarande ordningen för prästgårdarnas utarrendering, och måste därför — oberoende af huru löneregleringsfrågan i öfrigt löstes — anses önskvärd och lämplig. Bland de nämnda olägenheterna torde böra särskild! framhållas svårigheten att sköta prästgårdarna på ett fullt rationellt sätt, så länge prästerna själfva eller af dem på oviss tid antagna arrendator^’ skulle bruka d in, ty hvarken de förra eller de senare vågade, annat än möjligen i undantagsfall, att nedlägga de, ofta icke obetydliga, kostnader, som nu för tiden

Bih. till Riksd. Prof. 1,908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Raft. 24

Mindre bestämd ståndpunkt.

186 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

måste nedläggas på såväl jord som byggnader, om jordbruk och kreatursskötsel skulle gifva den afkastning, som de kunde och borde. Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande funne det därför lämpligt, att åtgärder vidtoges för ändring i sättet för prästboställenas utarrendering. Hvad därnäst anginge lämpligheten af att boställena och deras afkastning skulle ingå bland svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar, vore frågan därom i och för sig svår att besvara och torde icke kunna slutligen afgöras förr, än det blifvit bestämdt, huru det vid den föreslagna löneregleringen kom me att ordnas med aflöningstillgångarna i allmänhet. Af de i frågan närmast intresserade, prästerna och församlingarna, torde de förre, åtminstone i Skåne, tämligen enhälligt anse den föreslagna åtgärden olämplig, särskild! med hänsyn till svårigheten att få frågan om ämbetsskjutsen på tillfredsställande sätt ordnad, därest prästerna ställdes alldeles utanför boställenas utarrendering. Om de skånska församlingarnas ställning till det föreliggande förslaget vore det svårt att bilda sig ett fullgiltig! omdöme, emedan dessa församlingar icke tagit befattning med prästgårdarnas byggande och underhåll, hvilket ålåge prästerskapet själft, men med hänsyn därtill att de skånska prästgårdarna torde lämna i medeltal högre afkastning än prästgårdarna i rikets öfriga delar och deras indragande till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar torde få antagas hafva till följd, att de skånska församlingarnas direkta bidrag till sina prästers aflöning blefve högre, än om afkastningen af hvarje pastorats boställe såsom hittills användes till dess prästerskaps aflöning, torde kunna antagas, att icke heller de skånska församlingarna skulle finna den ifrågaställda åtgärden lämplig. Eders Kuiigl. Maj:ts befallningshafvande hyste därför tvekan om lämpligheten af prästboställenas indragning under den närmaste framtiden, men ansåge dock fördelaktigt, att med hänsyn till ändrade tidsförhållanden åtgärder vidtoges, hvilka å ena sidan vore ägnade att undanrödja de olägenheter, som onekligen vore förenade med den nuvarande ordningen för prästboställenas utarrendering, och å andra sidan kunde bereda väg för en åtgärd framdeles af föreslagen art. Bland sådana åtgärder vore en lagstiftning i syfte att möjliggöra prästboställenas utarrendering för boställshafvarens räkning på bestämd tid och med undantagande jämväl för boställshafvarens räkning af bostad, ekonomihus, trädgård eller planteringsland samt med rätt till ämbetsskjuts.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län anmärker, att, såvidt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kände, prästerskapet i länet alldeles icke torde vara benäget för att afstå sina boställen, och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kunde icke heller finna, att »ändrade tidsförhållanden» påkallade en sådan åtgärd, hvilken för öfrigt med-

187 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 88.

förde alltför stora svårigheter att på en gång genomföra. Däremot syntes prästlöneregleringskommitténs förslag om utarrendering af jordbruksboställcn innefatta eu lämplig öfvergångsform till indragning åt dessa boställen. Så småningom torde, om detta förslag blefve lag, allt liera af boställena komma att utarrenderas; och då vid dessa utarrenderingar bostadshus samt nödiga ekonomi- och uthus äfvensom trädgård eller planteringsland blefve för boställshafvarnas räkning undantagna, torde boställena efter hand blifva försedda med nödiga åbyggnader för arrendatorerna af boställsj orden. Denna omständighet torde i sin mån underlätta en framtida indragning af boställsjordarna, hvarförutom prästerskapet genom dessa utarrenderingar allt mer hunne vänja sig vid tanken att helt afstå från sina boställen. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som alltså icke ansåge sig böra för närvarande tillstyrka en omedelbart skeende indragning af boställena, skulle emellertid icke finna olämpligt, om pa ofvan anmärkta sätt sådana bestämmelser konime att meddelas, som vore ägnade att förbereda en sådan indragning.

Styrelsen för allmänna svenska prästföreningen meddelar i skrifvelsen af den 1 mars 1905, att endast inom några få kretsar, hufvudsakligen från Gott- föreningen. land och skogstrakter i öfra Sverige, helt visst i följd af särskilda förhallanden den meningen gjort sig gällande, att indragning af boställena kunde tillstyrkas. Men med bortseendé från dessa undantag, hade i öfrigt från alla landsdelar inom mer än 40 kretsar enstämmigt bland prästerskapet uttalats den åsikten, att en sådan ändring i bestående ordning, som indragning af bostadsboställena, skulle lända till stort men för både församlingar och prästerskap. Visserligen hade under senare tider förhållandena såtillvida förändrats, att det blifvit svårare för prästen att själf med fördel drifva ett större jordbruk.

Med anledning däraf hade på sina ställen prästerskapet uttalat önskan om befrielse från de med större jordbruk förenade besvärligheterna, isynnerhet som stora formella svårigheter yppat sig, när det gällt att pa längre tid få utarrendera boställena. Men dessa svårigheter syntes bäst lösas genom en arrendeförordning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med prästlöneregleringskommitténs förslag med några smärre modifikationer. Därmed skulle all anledning till en förändring i bestående förhållanden bortfalla.

För prästerskapets ämbetsutöfning vore det oundgängligen nödvändigt att, när helst så påfordrades, hafva tillgång till skjuts i ämbetsärenden. De ständigt växande krafven på prästernas arbete uti församlingarna med andaktsstunder, tillsyn öfver skolorna, sjukbesök in. in. och, särskild! där flera församlingar stode under samme pastors omedelbara ledning, den söndagliga duplikationen, särskilda stämmor och sammanträden, läsning med annexförsamlingens konfirmander, alla sadana ämbetsgärningar kräfde

c) Kammar• kollegium.

188 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

skjuts i ökad grad, allteftersom församlingslifvet utvecklades. Därtill komme behofvet af skjuts för prästens eget hushåll. Om jordbruket skildes från prästboställena, skulle detta behof ytterligare i hög grad ökas, da prästen för inköp af sina lifsförnödenheter än mera skulle blifva hänvisad till att hämta dem från stad. De svårigheter, hvilka, såsom erfarenhet en ° visat, redan ^ nu mången gång mötte att på ett tillfredsställande sätt, när så behöfdes, få all nödig skjuts utgjord af en boställsarrendator, skulle i ännu högre grad förekomma, om arrendatorn icke vore i väsentligare man beroende omedelbart af boställshafvaren. Att genom tillfällig lega erhålla skjuts, vore oftast ogörligt, enär landtbrukarna själfva behöfde sina hästar , och tjänare. Under alla omständigheter komme skjutskostnaderna äfven i endast medelstora pastorat att kräfva högst betydliga belopp, vida högre än om ett eget, för hästars underhåll nödigt landtbruk stode till förfogande. Äfven skulle omkostnaderna för lifsförnödenheter stegras, då man ga af dessa senare måste genom mellanhänder anskaffas från annat hall. En indragning af boställena skulle alltså, långt ifrån att blifva en vinst, tvärtom tillskynda såväl prästerskap som församlingar svårigheter och förluster. Blefve jordbruket öfverlämnadt till en arrendator, som ej omedelbart berodde af boställshafvaren, måste en utbrytning och utflyttning ske, hvilken komme att för ombyggnad af landtbrukets hus kräfva kostnader, som kanske motsvarade en tioårig arrendeinkomst. Allmänna svenska prästföreningen hemställde därför, att prästernas samtliga bostadsboställen måtte bibehållas såsom indelning för tjänsteinnehafvarna, samt att en. arrendeförordning, uppgjord pa grundvalen af prästlöneregleringskommitténs förslag i ämnet, snarast möjligt måtte vinna nådig stadfästelse.

Då kammarkollegium i underdånigt utlåtande den 20 januari 1905 (s. 51 -—60) för egen del yttrade sig angående lämpligheten af de ecklesiastika jordbruksboställenas bibehållande eller deras indragning, med vissa undantag, tillkännagaf kollegium sin anslutning till den uppfattningen, att tjänstemän icke böra aflönas medelst jordbruksboställen. Särskilda omständigheter påkallade emellertid efter kollegii mening en inskränkning i tillämpningen af den allmänna regeln. I ett land af den utsträckning och med den ojämna odling, som utmärkte Sverige, måste nämligen förhållandena å skilda orter gestalta sig helt olika. Den Tjänsteman, hvars verksamhet biifvit förbigd till en mera .bebyggd och odlad trakt, torde ingalunda för sin person eller tjänsteutöfning hafva behof af ett jordbruksboställe. Omfattade däremot tjänstgöringsdistriktet en glest befolkad, fattig bygd, skulle tjänstemannen helt visst råka i stor förlägenhet ej blott vid fyllandet af åtskilliga viktiga lefnadsbehof än äfven med hänsyn till ämbetsförvaltningen, i den män denna vore beroende af tillgång till de för tjänsteresorna erforderliga hästar, för den händelse icke

189 Kungl. Majds Nåd. Proposition No 88.

ett boställe, med jordbruk vore honom bereda Hvad särskilt beträffar prästerna, som ju maste hafva sill bostad inom vederbörande tjänstgör!ngsområdc, anser kollegium det icke kunna bestridas, att deras personliga ställning mångenstädes skulle blifva nästan outhärdlig, om de för anskaffande af de dagliga lifsförnödenheterna skulle vara hänvisade till sina, måhända aflägsna, grannars vilja och förmåga att tillhandahålla hvad af sådana förnödenheter erfordrades. Det vore äfven uppenbart, att ett beroende af andra såväl i nu angifna hänseende som särskild! i fråga om de viktiga, ofta förekommande tjänsteresorna skulle på ett högst ofördelaktigt sätt återverka på prästens förmåga af en fruktbringande ämbetsutöfning. Men endast i angifna fall af svårighet för prästerskapet att af närboende bereda sig tillgång till vissa naturaprestationer synes det kollegium vara nödvändigt, att undantag göres från ofvan åberopade grundsats.

Om än kollegium alltså icke hyser några principiella betänkligheter mot jordbruksboställenas afskiljande från prästernas eget innehaf, förklarar sig kollegium likväl icke kunna obetingadt tillstyrka, hvad uti nådiga brefvet den 12 februari 1904 i öfrigt ifrågasattes, nämligen att dessa boställen och deras afkastning skulle, med vissa undantag, ingå bland svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar. Sedd ur synpunkten af åtskilliga församlingars intresse, skulle, säger kollegium, en sådan anordning, jämte det den medförde en alltför skarp brytning med bestående förhållanden, innebära en obillighet mot de församlingar, som måste afstå sina boställen, isynnerhet om dessa vore af något betydligare värde, för att medelst skatter helt eller delvis utfylla, hvad därefter brister i aflöningen till vederbörande prästerskap. Val vore det sant, att vid den ifrågasatta indragningen af boställena skulle undantagas de boställen, som af menighet inköpts eller af enskilda för ändamålet donerats. Erfarenheten hade emellertid till fullo ådagalagt, huruledes i allmänhet oöfvervinneliga svårigheter mött, då församling, som åberopat dylik omständighet med afseende å tillkomsten af det till dess präst upplåtna bostället, sökt förebringa den erforderliga bevisningen därom. I många fall, då bevisningen ej^ varit fullständig, hade den i allt fall gifvit tillräckligt stöd för påståendets sannolikhet. Genom jordbruksboställenas indragning skulle för icke få församlingar, hvilkas boställen ostridigt anslagits af kronan, gå förlorad en dem under längesedan förgångna tider tillförsäkrad, högst väsentlig hjälp vid fullgörandet af den ofta ganska betungande aflöningsplikten gentemot det egna prästerskapet. Af sålunda och i öfrigt anförda skäl anser kollegium, att icke någon inskränkning bör göras i den församlingarna nu tillkommande rättigheten att för aflöningen af sitt prästerskap beräkna hela af kastningen af förefintliga bostadsboställen med jordbruk.

190 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Mot en indragning till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar af samtliga löningsboställen, i den mån dessa icke brukas i förening med bostadsboställen — alltid dock med undantag af de löningsboställen, som af menighet inköpts eller af enskilda donerats — finner kollegium ej något att erinra, ehuru kollegium förklarar sig ingalunda hafva förbisett, att, äfven med en sådan begränsning, den i nådiga brefvet den 12 februari 1904 åsyftade reformen skulle komma att för mången •församling medföra en ganska kännbar förlust. I förhållande till löningsboställena intoge emellertid' församlingarna en helt annan ställning än till bostadsboställena. Genom; § 9 mom. 2 och 3 i 1862 års förordning ställdes ju i utsikt, att löningsboställe kunde skiljas från en beställning. Icke heller hade församlingarna att utföra några nybyggnads- och reparationsarbeten å löningsboställenas, såsom å vissa bostadsboställens, hus. Därtill komme, att jämväl prästerskapet vore mera främmande för hvad som rörde löningsboställena, enär dessa boställen i regel skulle vara i författningsenlig ordning utarrenderade.

Ehuru enligt kollegii .mening bostadsboställen icke böra indragas till någon gemensam lönefond, utan afkastningen af dem fortfarande tillkomma vederbörande indelningshafvare, förklarar emellertid kollegium, att det bäst öfverensstämmer med kollegii åsikt angående olämpligheten af jordbruks förenande med tjänstebefattning, om jämväl dylika boställen blifva i så stor omfattning som möjligt utarrenderade. Kollegium har därför intet att erinra mot ett sådant reformerande af det ecklesiastika boställsväsendet, att utarrenderandet af bostadsboställenas jordbruk göres obligatoriskt i alla de fall, där hinder icke möter af sådana omständigheter, som skäligen böra föranleda jordbrukets bibehållande vid tjänstebefattningen. Dylika omständigheter kunna, säger kollegium, vara af olika slag. Ett boställe kan nämligen vara beläget i en glest befolkad och föga kultiverad bygd, så att svårighet skulle uppstå för en präst, som ej själf drifver jordbruk, att af närboende förskaffa sig vissa oundgängliga lifsförnödenheter och tjänstbarheter. Boställsj orden kan äfven vara så obetydlig, att sedan däraf undantagits hvad indelningshafvaren behöfver till trädgård eller planteringsland, ett alltför litet område skulle återstå för att kunna af en arrendator öfvertagas med utsikt att därå erhålla sin försörjning. Den omständigheten att för en arrendator erforderliga åbyggnader saknas eller äro så belägna, att intrång i prästens själf ständighet eller trefnad från en af honom oberoende arrendator måste befaras, torde i många fall visa sig som" ett afgörande hinder för obligatorisk utarrendering af boställenas jordbruk. Däremot anser kollegium, att till hinder af sådan art icke kan hänföras den omständigheten, att bostället blifvit af menig-

191 Kunyl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 88.

het inköpt eller af enskild för ändamålet doneradt, då ju i allt fall arrendeafgilten skulle komma pastoratets prästerskap till godo.

Sina tankar i detta ämne utvecklar kammarkollegium vidare i det underdåniga utlåtandet af den 10 november 1905 (s. 103 — 106). Kollegium uttalar härvid den åsikten, att eu form med obligatorisk utarrendering bör upptagas vid sidan af den utaf prästlöneregleringskommittén i dess underdåniga betänkande den 20 december 1899 föreslagna, till sina hufvuddrag af mig i det föregående angifna fakultativa utarrenderingen. Dessa olika former skulle enligt kollegii mening, åtminstone under eu öfvergångstid, kunna på ett lyckligt sätt komplettera hvarandra. I flera fall, då obligatorisk utarrendering icke vore tillrådlig, särskildt med hänsyn därtill att lämplig arrendatorsbostad saknas, anser nämligen kollegium, att den fakultativa utarrenderingen kunde med fördel bringas till stånd, enär hos boställshafvaren torde finnas större benägenhet att dela boställshus med en arrendator, på hvars val han kan utöfva inflytande, än när detta icke är förhållandet. Denna senare form för utarrendering bör efter kollegii åsikt främjas såsom beredande väg för den obligatoriska, hvars genomförande i allt större omfattning synes kollegium böra vara slutmålet. Det torde nämligen kunna antagas, att om kommitténs förslag till fakultativ utarrendering blefve lag, allt flera boställen komme att under däri angifna villkor utarrenderas, samt att dessa boställen skulle efter hand blifva försedda med nödiga åbyggnader för arrendatorerna af boställsjorden.

Huruvida en obligatorisk utarrendering skall företagas eller icke, anser kollegium böra i hvarje särskildt fall göras till föremål för en mycket omsorgsfull pröfning. Vederbörande löneregleringsnämnd torde, yttrar kollegium, böra få sin uppgift utvidgad därhän, att det ålägges nämnden att vid uppgörande af förslag till lönereglering för prästerskapet i pastorat, bland hvars lönetillgångar finnes ett bostadsboställe med jordbruk, verkställa utredning angående alla de omständigheter, som med afseende å detta boställe kunna antagas utöfva inflytande på frågan, om det till samma boställe hörande jordbruket lämpligen bör utarrenderas eller icke, samt däröfver yttra sig och tillika afgifva förslag å de villkor, som för en eventuell utarrendering böra uppställas. Sedermera skulle frågan om utarrenderingen helt naturligt pröfvas i sammanhang med själfva löneregler in gsärendet.

Då väsentligen olika förhållanden göra sig gällande icke blott inom skilda orter utan äfven de särskilda boställena emellan inom samma ort torde det, fortsätter kollegium, icke vara möjligt att uppställa allmänt,

Departe-

ments-

chefens

yttrande.

Allmänna

synpunkter.

192 Kutig!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

giltiga regler för särskiljande af hvad som skall upplåtas åt prästen till bostad med hvad därtill hörer och åt arrendatorn såsom jordbruksfastighet. Frågan härom måste därför i hvarje särskildt fall blifva föremål för undersökning. Största svårigheten vid den obligatoriska utarrenderingen torde föranledas af behofvet att söka förhindra intrång från arrendator^ sida i boställshafvarens enskilda lif. För sådant ändamål finner kollegium det vara oundgängligen nödvändigt, att prästen och arrendatorn åtminstone erhålla särskilda bostäder, belägna på behörigt afstånd från hvarandra.

Tjänstemäns aflönande medelst jordbruksboställen är en löneform, som i vårt land kan sägas hafva blifvit i princip utdömd redan med indragningen på 1870- och 1880-talen af flertalet utaf de till civil- och militiestaterna anslagna boställena.

Till stöd för den åsikten, att jordbruksboställen i regeln icke böra ingå bland tjänstemäns löneförmåner anfördes därvid, utom annat, att innehafvandet af dylika boställen vore menligt ej mindre för tjänsternas behöriga utöfning än ock för tjänstemännen själfva äfvensom för det allmänna. När tjänstemän, hvilka hade trägna tjänstegöromål, måste dela sin tid mellan dessa och skötseln af ett icke sällan vidsträckt jordbruk, komme nämligen tjänstegöromålen att i större eller mindre mån eftersättas. Äfven vore det klart, att då tjänstemannen, såsom ofta torde vara fallet, vid boställets emottagande saknade erforderliga insikter i landtbruksskötsel samt dessutom nödgades förskaffa sig för jordbruket behöfliga inventarier, han därigenom lätteligen kunde, såvida han icke ägde enskild förmögenhet, bringas på ekonomiskt obestånd, ett förhållande, som åter i sin mån måste hafva ett skadligt inflytande på tjänstens handhafvande. Att slutligen det allmänna skulle vinna på boställenas indragning vore en naturlig följd däraf, att genom ut arrenderingen desamma antagligen komme att skötas af personer, som ägde större insikter i jordbruk och tillika kunde däråt ägna en mera odelad uppmärksamhet, hvarförutom, då boställena utarrenderades på längre tid, arrendatorerna bättre vore i tillfälle att nedlägga kostnader på jordens uppodling och förbättring samt därigenom bringa bostället till högre värde, än då det utarrenderades af boställshafvaren på några få år eller under hans ovissa tjänstetid eller ock innehades af honom själ! under eget bruk.

Hvad sålunda i allmänhet anmärkts mot jordbruks förenande med tjänstebefattning äger enligt min mening tillämplighet jämväl i fråga om det ecklesiastika boställsväsendet, icke minst i våra dagar med den rådande oron å arbetsmarknaden och då jordbruket, om det skall kunna med

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

någon framgång idkas, torde hos ledaren fordra en. insats af personlig och måhända äfven ekonomisk kraft större än någonsin.

Vid bedömandet af frågan om lämpligheten af de ecklesiastika jordbruksboställenas bibehållande under prästernas egen skötsel har, såsom jag af myndigheternas yttranden inhämtat, någon gång anlagts en mera ideell synpunkt än det betraktelsesätt, som vanligen gjort sig gällande vid meningsutbytet rörande civil- och mditiesraternas boställen. Så har man sagt, att prästens »Barnlif med en jordbrukande befolkning blifver fastare och innerligare, då han kan känna, glädjas och sörja med dem, hvilkas jordiska villkor han delar», man har äfven framhållit, hurusom »den omständigheten, atr prästen ej står utanför hvad i församlingsbornas dagliga lif och verksamhet förekommer, måste utgöra ett godt underlag för deras förtroende för honom jämväl i högre och andliga frågor».

Jag vill ej alldeles underkänna betydelsen för prästens kall af en dylik intressegemenskap med församlingsmedlemmarna, men anser mig å andra sidan böra påpeka, att detta ideella moment icke för prästerna själfva gjort sig så gällande, att de i allmänhet bibehållit skötseln af sina boställen. På sätt framgår af en i prästlöneregleringskoinmitténs betänkande angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen (s. 18) intagen tabell, var nämligen mer än hälften af samtliga dylika boställen under ecklesiastikäret 1896—97 utarrenderad på grund af enskilda med indelningshåtvarna träffade aftal. I fråga om de olika stiften växla naturligtvis de siffror, som angifva procenttalen för utarrenderade och af indelningshafvarna själfva brukade boställen, ganska betydligt. Huru undtr senare tid förhållandena i omförmälda hänseende ställa sig särskild! inom Kristianstads län, framgår af Eders Kungl. Majrts befallningshafvandes i nämnda län förut återgifva utlåtande, erdigt hvilket år 1904 endast 10 procent af prästgårdarna därstädes brukades af indelningshafvarna själfva.

Kan, såsom jag förmenar, icke ur principiella grunder uppvisas nöd- Jordbruk vändigheten däraf, atr för prästerskapets vidkommande mer än i fråga omjj''J,^‘“ andra tjänstemän bibehalles den enligt senare tiders åskådning olämpliga för bostäiuaflöningsformen m< d jordbruksboställen, får emellertid ej förbises, att i följdtjl^läkning. af särskilda omständigheter jordbruk understundom måste bedrifvas för boställshafvarens egen räkning, i hvilken händelse dylika boställen ovillkorligen måste bibehållas. Med afseende å de undanragsförhållanden, på hvilka jag sålunda syftar och som förnämligast härröra fi ån s\årigheten att i vissa trakter af vårt land få behofven af lifsförnödenheter och vissa tjänstbarheter tillgodosedda af andra personer än dem, som tillhöra det egna hus-

Bih. till Riki;d. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft. 25

194 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

hållet, tillåter jag mig hänvisa till hvad af en del ortsrnyndigheter och kammarkollegium härutinnan anförts och af mig förut i hufvudsak återgifvits.

Bostadsbo- Rörande dispositionen af de med jordbruk förenade bostadsboställen, ,tåHng m£t*om ej af antydda skäl finnas böra brukas af prästerna själfva, kunde, löneförmån såsom ju äfven skett, ifrågasättas, att boställena skulle, i den mån de icke ^häfvaren.*" blifvit af menighet inköpta eller af enskilda donerade, indragas till någon för kyrkan gemensam fond.

På sätt den föregående framställningen gifver vid handen, har emellertid förslaget härom mötts med nästan enstämmigt ogillande af de kyrkliga myndigheterna äfvensom af prästerskapet, representeradt af allmänna svenska prästföreningen. Kammarkollegium, som betraktat frågan särskildt ur synpunkten af församlingarnas intresse, har påvisat, huruledes jordbruksboställenas indragning till eu fond skulle för åtskilliga församlingar framstå såsom en obillighet, stundom gränsande till en rättskränkning.

Häruti instämmer jag med kollegium. Visserligen skulle löneregleringsproblemet icke oväsentligen förenklas, om beträffande de olika tjänstebeställningarna ej erfordrades någon uppskattning af de med dem förenade jordbruksboställenas afkastning, utan denna finge, sådan den utfölle, ingå bland kyrkans gemensamma lönetillgångar eller, för att använda prästlöneregleringskommitténs terminologi, till kyrkofonden. Men så länge aflöningsplikten gentemot prästerskapet i hufvudsak åligger församlingarna, finner jag mig förhindrad att understödja ett förslag, som skulle beröfva vissa af dessa förmånen att bland de ecklesiastika lönebidragen inberäkna ett bostadsboställes afkastning af jordbruk. Följden af jordbruksboställenas indragning måste naturligtvis blifva den, att församlingarna nödgades utgöra förhöjda afgifter till prästerskapet i alla de fall, då icke maximum för skattskyldigheten redan förut uppnåtts.

Afkastning af bostad sboställe, ehvad jordbruk därå bedrifves eller icke, bör alltså enligt min mening i sin helhet bibehållas såsom löneförmån för den präst, till hvars bostad det är afsedt.

Löningsbo- Med bostadsboställen torde, i enlighet med hvad prästlöneregletings- S‘elUbrukas ^kommittén föreslagit och kammarkollegium tillstyrkt, böra i förevarande förening med hänseende likställas sådana hemman och lägenheter, som, ehuru i själfva ståil^indra verket af löningsboställes natur, brukas i förening med bostadsboställen ges uii kyrko-»antingen på grund af närbelägenhet eller af andra till styrka för prästfonden. gårdsbruket bidragande förhållanden», såsom det heter i § 10 punkt 6 af nådiga skrifvelsen till kammarkollegium angående utarrendering af prästerskapets annex- och mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge den 12

195 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

november 1858. För det allmänna föreställningssättet framstå helt säkert dessa hemman och lägenheter såsom vanliga bostad sboställen, och de torde af många anledningar numera icke utan olägenhet kunna skiljas från hufvudgårdarna.

Samtliga löningsboställen i öfrigt — med undantag naturligtvis af dem, som af menighet inköpts eller af enskilda donerats — torde, jämväl enligt prästlöneregleringskommitténs hemställan, mot hvilken anmärkning icke förekommit, böra indragas till kyrkofonden.

Härmed införes icke någon nyhet i det prästerliga aflöningsväsendet, utan varder allenast i vidsträcktare omfattning än tillförne genomförd en anordning, som leder sitt ursprung från 1862 års förordning. Där är nämligen, såsom förut erinrats, i § 9 mom. 2 medgifvet, att inkomster, hvilka grunda sig på »arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annexoch mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen», må »från en till annan församling öfverflyttas». Denna åtgärd har mera sällan direkt vidtagits med ifrågavarande egendomar, utan har öfverflyttningen i flertalet fall förmedlats genom prästerskapets löneregleringsfond, till hvilken boställatkastningen ingått, och från hvilken kontanta anslag sedermera beviljats till förhöjande af prästerskapets löner.

En indragning af prästerskapets boställen i den mera inskränkta omfattning, som sålunda af mig tillstyrkes, skulle i allt fall tillföra de gemensamma aflöningsmedlen ett ganska afsevärdt årstillskott. Huru stort detta ungefärligen kan blifva — för den händelse nu bestående kyrkliga indelning och organisation i hufvudsak bibehållas — framgår af en i inledningen till prästlöneregleringskommitténs tabeller, serien D, sid. ix införd tablå, hvilken uppgjorts under samma förutsättningar som dem, till hvilka jag anslutit mig, nämligen att med hvarje prästerlig beställning ej skulle komma att förenas annan jord än bostadsboställe samt hemman eller lägenhet, som redan brukas i förening med dylikt boställe, äfvensom att alla öfriga löningsboställen skulle skiljas från de beställningar, med hvilka de hittills varit förenade, och afkastningen däraf upptagas såsom en för hela kyrkan gemensam lönetillgång. I enlighet härmed gjorda beräkningar, hvilka grunda sig på uppskattningar för ecklesiastikåret 1896—97, gifva vid handen, att till kyrkofonden årligen skulle inflyta ett belopp af 329,473 kronor, under det att enligt kapitalkontot till rikshufvudboken inkomst af arrendemedel för redan indragna löningsboställen tillförts prästerskapets löneregleringsfond med allenast 52,572 kronor 35 öre år 1896 och 86,255 kronor 29 öre år 1906. Stegringen af arrendemedlen för de hittills indragna löningsboställena antyder, att förstnämnda summa 329,473 kronor i själfva verket torde komma att växa utöfver hvad sålunda beräknats.

196 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

1 arrende Hvad härefter beträffar de med jordbruk förenade bostadsboställena—hvil-

af jordbruket kas afkastning ju fortfarande skulle bibehållas för de beställningar, de redan åvibosri‘tad‘‘tillhöra — lärer den af mig omfattade åsikten angående det för prästerna själfva såsom enskilda personer samt för deras ämbetsverksamhet liksom ur nationalekonomisk synpunkt nyttiga och lämpliga däruti, att i allmänhet präster, såväl som andra tjänstemän, ställas utom hvarje befattning med jordbruk, medföra den konsekvensen, att jordbruk å deras bostadsboställen bör, äfven mot innehafvarnas bestridande, öfverlämnas i andra händer, när icke synnerligen viktiga skäl tala däremot.

I den nya lagstiftning, som skall hafva till uppgift att reglera prästerskapets aflöningsförhållanden, bör också erdigt min mening obligatorisk utarrendering under högst 20 år af jordbruket å de ecklesiastika bostadsboställena — hviikas taxernigsvärden, på sätt jag redan nämnt, år 1897 utgjorde 45,514,800 kronor — upptagas såsom en form för boställsafkastningens tillgodogörande.

Några synnerligen stora förväntningar med afseende å verkningarna af denna institution gör jag mig emellertid icke. Kammarkollegium har redan påpekat, att om ock andra omständigheter visa sig gynnsamma, frågan om en obligatorisk utarrendering, åtminstone under den närmaste framtiden, otvifvelaktigt skall i många fall komma att stranda på omöjligheten att bereda lämplig bostad äfvensom andra för en arrendator erforderliga hus, utan att intrång af ett eller annat slag göres i tjänsteinnehafvarens personliga ställning. De lokala förhållandena äro jämväl af den största betydelse. Skall nämligen en präst — såsom ju af vikt är — kunna upprätthålla sin själfständighet gentemot församlingsborna såväl vid fullgörandet af sin ämbetsplikt som äfven eljest, måste det tillses, att han i en bygd med ringa odling och med en gles befolkning kan med hjälp af eget jordbruk förskaffa sig de oundgängligaste lifsförnödenheterna och bereda sig tillgång till nödig skjuts. Äfven kan det till följd af- ett boställes beskaffenhet vara lämpligt, att detsamma i sin helhet bibehålies för tjänsteinnehafvarens räkning. Många bostadsboställen — särskildt de som anslagits åt komministrar och med dem likställda präster — hafva nämligen så ringa areal eller erbjuda på grund af andra omständigheter så obetydliga fördelar för en arrendator, att det tvifvelsutan skulle för kyrkan i sin helhet medföra en ekonomisk förlust, om hvad af dessa boställen, efter behörigt undantagande af jord för tjänsteinnehafvarens räkning, kunde återstå upplätes på arrende, i stället för att af tjänsteinnehafvaren brukas tillsammans med den del af bostället, som i allt fall måste förbehållas honom.

Då kammarkollegium föreslagit, att åt vederbörande lönereglerings-

197 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

nämnd skulle, såsom ett af nämndens öfriga uppdrag, hänskjutas att, i samband med afgifvande af förslag till lönereglering för prästerskapet i ett pastorat, tillika yttra sig angående frågan, om obligatorisk utarrendering bör företagas eller icke, samt angående hvad, i händelse af utarrendering, bör iakttagas till betryggande af prästens ämbetsutöfning och till skydd mot intrång från arrendator^ finner jag detta förslag mycket lämpligt. Visserligen ökas därigenom i någon mån nämndens besvär, men å andra sidan finnes största utsikt att erhålla ett sakkunnigt yttrande i frågan, då ju nämnden, för att kunna framlägga ett tillfredsställande löneförslag, måste förskaffa sig en ingående kännedom om åtskilliga på prästens ställning och hans ekonomi inverkande förhållanden inom pastoratet.

Öfver, bostadsboställe med jordbruk, som ej blir föremål för obliga- Frivillig uttorisk, tvungen, utarrendering, skulle indelningshafvare^ fortfarande såsom, hittills, äga att med en viss frihet förfoga. Han kan således efter behag ning till bn. själf bruka eller på eget ansvar, för sin tjänstetid, utarrendera det åt honom npplåtna bostadsbostället. ningtiid.

Emellertid åsyftar prästlön eregleringskommittén med sitt den 20 december 1899 framlagda första betänkande, att åt boställshafvare skulle inrymmas större frihet att utarrendera jordbruket å sitt bostadsboställe, i det att nyttjanderättsupplåtelsen skulle kunna på förhand bestämmas till viss, längre tid, således ej behöfva vara inskränkt till boställshafvarens ovissa besittningstid.

Jag finner ett dylikt, fast ordnadt arrendeförhållande — en mellan form mellan obligatorisk utarrendering och utarrendering genom boställshafvaren på hans tjänstetid — innefatta ett uppslag till reformering af det ecklesiastika boställs väsendet, som förtjänar synnerligt beaktande.

Enligt hvad allmänna svenska prästföreningens nyss återgifna yttrande utmärker, skulle den af kommittén sålunda föreslagna anordningen för en stor del af prästerskapet te sig såsom en befrielse från de med boställsskötseln förenade svårigheterna af olika slag och medföra just den förändring i förevarande hänseende, som öfver hufvud anses erforderlig.

Jämväl flertalet af de hörda myndigheterna har uttalat sig för en sådan upplåtelse af bostadsboställe, som kan sträcka sig utöfver den upplåtande innehafvarens och in på efterträdarens besittningstid.

Beträffande de af prästlöneregleringskommittén i förenämnda 1899 j^ffåren^iniårs betänkande (s. 16 och 29—38) föreslagna hufvudgrunderna för denuativ vid utarfakultativa, frivilliga, utarrenderingen anser jag, i likhet med kommittén, ”£rfre""5ne(" att initiativet vid utarrenderingen bör tillkomma allenast boställshafvaren, återkalla an-

sökningen.

b) Domkapitlet pröfvar, om utarrendering bör medgifvas. Pastoratet höres.

c) Undantag af hus och jord från utarrendering.

d) Ämbetsskjuts. Arrendetid.

198 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

hvilken således skall äga själf afgöra, huruvida omständigheterna medgifva honom att bruka sitt boställe, eller om han bör öfverlämna det åt arrendator, äfvensom att boställshafvaren under de olika skedena af arrendeärendets utveckling, således jämväl efter det myndigheterna antagit arrendator, må under någon tid vara berättigad återkalla sin ansökning. Det kan nämligen inträffa, att myndigheternas val fallit på en arrendator, mot hvilken boställshafvaren redan gjort eller, på grund af erfarenhet han vunnit efter det han afgaf yttrande öfver anbuden, vill göra invändningar, och hvilken arrendator han i följd däraf för sin del ej kan godkänna.

Som jämväl efterträdarens rätt kan beröras af en längre tids utarrendering, är det i sin ordning, att frågan om tillstånd därtill pröfvas af offentlig myndighet, som, oberörd af enskilda intressen och tycken, kan från mera allmänna synpunkter bedöma, huruvida, utan men för ämbetsförvaltningen och utan obehag af rent personlig art för efterträdaren, bostället må kunna öfverlämnas till brukande af en arrendator. Den myndighet, som skall afgöra, huruvida utarrendering öfver hufvud må äga rum, bör enligt min mening, såsom äfven kommittén föreslagit, vara domkapitlet. Med sin allmänna kännedom beträffande de inom stiftets olika delar rådande särskilda förhållandena, är domkapitlet i tillfälle att öfverväga alla de omständigheter, som i ett visst fall tala för eller mot ett boställes utarrendering, och kan således, när denna befaras medföra olägenheter, förhindra densamma. Församlingens eller de till ett pastorat hörande flera församlingars yttrande bör äfven infordras, då det icke kan vara för pastoratet likgiltigt, huru den egendom, som utgör en lönetillgång för dess själasörjare, varder för längre tid disponerad.

Vid utarrendering af boställe under tid, som kan öfverskrida den utarrenderande boställshafvarens tjänstetid, måste naturligtvis, i enlighet med kommittéförslaget, undantagas dels hus och lägenheter, som äro oundgängligen nödiga till bostad och ekonomibyggnader för hvarje tjänsteinnehafvare, dels ock visst jordområde till trädgård eller planteringsland.

Kommittén anser äfven, att vid utarrendering af boställe i dess helhet förbehåll bör göras därom, att arrendatorn skall, utan särskild ersättning, åt boställshafvaren verkställa ämbetsskjuts — d. v. s. skjuts till kyrka, skola, husförhör, sjuka m. m. — eller, om boställshafvaren önskar själf hålla hästar, bereda dessa stallrum och foder. Det är, säger kommittén, möjligt att det för boställshafvaren skulle kunna blifva ekonomiskt något förmånligare, om kostnaden för ämbetsskjuts beräknades för hvarje resa; men kommittén har ansett det vara nyttigare för ämbetsutöfningen, att prästen icke i hvarje enskildt fall behöfver tänka på kostnaden för ämbets-

199 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

skjutsen, utan att denna kostnad af såväl boställshafvare som arrendator får i sin helhet beräknas vid arrendeafgiftens bestämmande.

Ur synpunkten af efterträdarens intresse håller kommittén vidare före, att i regel arrendetiden icke bör utsträckas utöfver 10 år. Men i vissa undantagsfall, såsom då ett till utarrendering afsedt område är beläget på så långt afstånd frän själfva prästbostaden, att utarrenderingen däraf kan förväntas icke medföra något som helst personligt obehag för efterträdaren, eller då behof förefinnes af mer omfattande nyodlingar eller nybyggnad å bostället, men arrendatorn icke kan antagas vara benägen att underkasta sig de därmed förenade kostnaderna, därest icke så lång besittningstid varder honom tillförsäkrad, att han därunder må kunna få kostnaderna återgäldade och tillika draga skälig vinst af de gjorda förbättringarna — i sådana fall bör, enligt kommitténs åsikt, möjlighet finnas för arrendetidens utsträckning till 20 år. Emellertid upplyser kommittén, att flertalet af de indelningshafvare, som yttrat sig angående arrendetiden, ansett, att denna bör bestämmas till 20 år, men att i ett icke ringa antal yttranden lagts synnerlig vikt på arrendetidens inskränkning till 10 år, enär därigenom olägenheterna för efterträdaren skulle blifva mindre afsevärda. Och förmenar kommittén, att i vanliga fall arrendatorn torde under en tioårig arrendeperiod blifva i tillfälle att erhålla godtgörelse för nedlagda mödor och kostnader.

Meningarna hafva varit mycket delade rörande lämpligheten af de utaf kommittén för den fakultativa utarrenderingen uppställda hufvudgrunderna, i hvad dessa afse skyldighet för arrendatorn att utgöra vissa naturaprestationer till boställshafvaren äfvensom arrendetidens begränsning i vanliga fall till 10 år.

Redan inom kommittén hafva af en reservant (s. 65) framhållits olägenheterna af den s. k. ämbetsskjutsen, hvilken, såsom jag nämnt, skulle utan särskild ersättning verkställas af arrendatorn. Domkapitlet i Lund hemställer, att allternativt måtte stadgas, att värdet för år af ämbetsskjuts eller foder och stallrum skall i arrendekontraktet utsättas, med boställshafvaren förbehållen rätt att efter eget val antingen tillgodogöra sig prestationerna in natura eller ock i stället af arrendatorn uppbära det i kontraktet därå utsatta penningvärdet. Enär det i flera fall måste vara förenadt med stor svårighet att angifva skjutsens omfattning, anser domkapitlet i Västerås, att företräde bör gifvas åt en sådan affattning af stadgandet om skjuts, att vederbörande skall hafva frihet att i kontraktet uppgöra antingen om fri skjuts till viss omfattning eller om skjuts, hvilken till visst pris betalas. Äfven åtskilliga länsstyrelser hafva funnit bestämmelsen om ämbetsskjuts

200 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

mindre tillfredsställande. Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Stockholms län åsikt skulle åläggandet för arrendatorn att utan särskild ersättning tillhandahålla boställshafvaren ämbetsskjuts vara ägnadt att gifva anledning till missnöje, bråk och trassel mellan dessa parter; och då dessutom skjutsskyldigheten, som, ehuru den sällan kunde antagas ekvivalera med tillhandahållandet af foder och stallrum åt boställshafvarens hästar, vore afsedd att i alla fall uppställas såsom ett allternativ vid sidan af sistnämnda förpliktelse, icke i allmänhet läte sig på förhand med tillbörlig grad af säkerhet till sitt värde beräknas samt därför ock kunde antagas komma att i många fall mer än tillbörligt nedbringa arrendeafgiften, vore det näppeligen klokt att, såsom kommittén gjort, uppställa förenämnda tillvägagångssätt såsom det enda möjliga och tillåtna. Vanskligheten af förbehållet om vissa naturaprestation^ hvilka med nödvändighet skulle af arrendatorn utgöras till boställshafvaren, har vidare framhållits af länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs samt Norrbottens län, hvarjämte pastorat och prästerskap i många af sina yttranden, stundom med en viss skärpa, vändt sig mot förslaget i denna del.

I fråga om arrendetidens inskränkning i regel till 10 år anmärker domkapitlet i Lund, att det kan betviflas, huruvida en sålunda bestämd arrendetid kan, med påaktande af såväl egendomens ordentliga brukning som vederbörande boställshafvares verkliga fördel, anses lämpligen afvägd. Enligt det cirkulationsbruk, som väl i allmänhet inom stiftet å den bättre jorden följdes, vore åkern indelad i 6 till 8 skiften med ordnad växtföljd och trädesberedning. En arrendator, som med iakttagande af ett dylikt brukningssätt möjligen skulle 6nna sig föranlåten att vid trädesberedriingen eller eljest under de första 6 ä 8 arrendeåren successivt nedlägga betydligare kostnader på jordförbättring i syfte att bringa egendomen i högsta möjliga kultur, skulle antagligen låta sig därifrån afskräcka, af skäl att han icke skulle hafva någon utsikt att under den återstående korta arrendetiden skörda frukten af sina nedlagda kostnader. I stället skulle han helt visst föredraga att, utan att göra sig skyldig till påtaglig vanhäfd, söka afpressa egendomen så stor afkastning som möjligt, med påföljd att dess arrendevärde vid arrendetidens slut snarare blifvit förminskadt än ökadt. En arrendelag borde väl söka råda bot på det ofta öfverklagade förhållandet, att jordbruket å prästboställen i allmänhet sköttes på ett mindre tillfredsställande sätt. Domkapitlet hemställer därför, att arrendetiden måtte besstämmas till 12 å 15 år. Ännu ett domkapitel, nämligen i Härnösand, har med hänsyn till vikten att få goda arrendeaftal till stånd ansett fördelaktigt, att arrendetiden förlängdes, så att den i regel

201 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

blefve 20 år. Af lansstyrelserna hafva Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län likaledes förordat den normala arrendetidens större eller mindre utsträckning utöfver de af kommittén föreslagna 10 åren, därvid anförts bland annat, hurusom erfarenheten visat, att arrendenas begärlighet vore i väsentlig mån beroende af arrendetidens längd; att de dugligaste och mest önskvärda arrendatorerna antagligen icke komme att deltaga i täflan om nu ifrågavarande arrenden, som måste afträdas vid det tionde arrendeårets utgång; att arrendeafgifterna för de på sådana villkor utarrenderade boställena måste blifva afsevärdt lägre, än som kunde ernås vid en längre arrendetid; att i de allra flesta fall finge antagas såsom visst, att utarrenderingen vore till lika stor nytta för en efterkommande boställshafvare som för den närvarande; samt att i vanliga fall en arrendator icke torde under en tioårig arrendeperiod blifva i tillfälle att, såsom kommittén förmenade, erhålla godtgörelse för nedlagda mödor och kostnader.

Med afseende å prästlöneregleringskommitténs förslag till lösning af nu omhandlade frågor angående tillgodoseende af boställshafvarens behof af vissa naturaprestationer och angående arrendetidens begränsning framhåller kammarkollegium i sitt underdåniga utlåtande af den 21 juni 1901 (s. 12—14), hurusom det kan befaras, å ena sidan att stadgandet om ämbetsskjuts, hvilket synes ägnadt att blifva en källa till obehag och tvister mellan boställshafvare och arrendator, skall verka återhållande på en boställshafvare, som eljest kunde vara benägen att utarrendera sitt boställe, samt å andra sidan att den alltför korta arrendetiden icke skall innebära tillräcklig lockelse för en kunnig och driftig landtbrukare att öfvertaga skötseln af ecklesiastik boställsjord, eller att denna skötsel åtminstone icke skall blifva till verklig fromma för jordens häfd under den korta arrendetiden.

Beträffande tjänstbarheter öfver hufvud anser kollegium att boställshafvaren bör hafva fria händer i sitt förhållande till arrendatorn och följaktligen, hvad särskild! skjutsen beträffar, kunna utan inblandning af arrendatorn bestämma såväl antalet resor som målet för hvarje resa, men att en dylik själfständighet från boställshafvarens sida ej torde kunna uppehållas, med minde arrendatorn, efter någon öfverenskommen grund, får ersättning för afl den skjuts, han jämlikt de närmare bestämmelserna i arrendekontraktet skall åt boställshafvaren fullgöra. Enligt kollega mening bör alltså hvad förslaget innehåller om skyldighet för arrendatorn att utan särskild ersättning verkställa ämbetsskjuts åt boställshafvaren utgå ur förslaget.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft.

2G

202 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Äfven i fråga om den maximitid, hvarunder prästerskapets boställen må i regel kunna utarrenderas anser kollegium, att kommitténs förslag därutinnan bör undergå jämkning, i syfte att tiden något' utsträckes. Kollegium förmenar, att detta skulle lända till fördel icke blott för arrendatorerna utan i främsta rummet för boställshafvarna. Under en arrendetid, som medgåfve tillämpning af ett cirkulationsbruk med åtminstone 6 skiften, torde nämligen kunna förväntas en omsorgsfullare brukning och en däraf följande rikligare afkastning af jorden än under en kortare period; men i samma mån ökades naturligtvis äfven boställshafvarens utsikter till en förhöjd arrendeafgift. Tiden för utarrendering af prästerskapets boställen anser kollegium därför böra bestämmas till högst 12 år under vanliga förhållandeu.

Ehuru det för prästens ämbetsutöfning obestridligen kan vara af en viss betydelse, att lian ej i hvarje förekommande fall frestas att tänka på kostnaden för ämbetsskjuts, utan denna senare för honom framstår såsom en med boställsbesittningen omedelbart förbunden förmån, kan jag likväl icke understödja kommitténs förslag därom, att arrendatorn skulle i kontraktet få sig ålagdt att utan särskild ersättning fullgöra all ämbetsskjuts eller bereda stallrum och foder för boställshafvarens hästar, helst bristande tillmötesgående från arrendatorns sida vid skjutsens utgörande måhända stundom skulle för boställshafvaren till och med försvåra ämbetets utöfning. Då det är af vikt, att anledningar till tvister och slitningar mellan boställshafvare och arrendator på allt sätt förebygges, äfvensom att boställenas arrendevärde ej alltför mycket nedbringas, kan jag ej förorda vidtagandet af en anordning, som synes ägnad att framkalla split mellan de i förevarande fall intresserade parterna och otvifvelaktigt skulle medföra ett ganska ofördelaktigt ekonomiskt resultat af utarrenderingen.

Någon öfver hufvud lämpligare utväg att ordna denna angelägenhet torde ej gifvas än att bestämma hela arrendet i penningar och — där vid utarrenderingen ej undantages så mycket af boställsjorden som anses lämna tillräcklig afkastning för foder åt det antal hästar, bostälbhafvaren kan för skjutsens bestridande behöfva hålla — berättiga boställshafvaren att, efter egen önskan, af arrendatorn antingen få stallrum och foder mot viss i kontraktet bestämd ersättning för hvarje häst eller ock skjuts för sig och sin familj vid förefallande behof enligt särskilda, i kontraktet angifna grunder, hvilka ju kunna anpassas med hänsyn till olika tillfällen och årstider.

På sätt kammarkollegium jämväl hemställt, bör alltså efter min åsikt ur kommitténs förslag uteslutas, hvad detsamma innehåller om skyldighet för arrendatorn att utan särskild ersättning åt boställshafvaren verkställa

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88. 203

nödig ämbetsskjuts eller bereda stallrum och foder åt de hästar, denne önskar själf hålla.

Icke heller synes mig den af kommittén föreslagna begränsningen af tiden för arrendeaftalets giltighet till, i vanliga fall, 10 år kunna godkännas. Da en sa kort tid föreslagits, har afsikten därmed vifeserligen varit att för en efterträdare, som vill själf bruka bostället, minska olägenheterna af utarrenderingen. Jag finner dock begränsningen strängare, än för ändamålet torde erfordras, i betraktande (kraf att arrendeaftalets uppgörande ställts under kontroll af offentlig myndighet.

Skall den nu ifrågasatta arrendeinstitutionen kunna blifva till verkligt gagn för prästerskapet och till fromma för boställshäfden, lärer det böra medgifvas, att den normala upplåtelsetiden får utsträckas utöfver 10 år. Med den af kommittén föreslagna maximitiden torde nämligen ej kunna förväntas, att å boställsjorden skola för mera varaktiga förbättringar nedläggas kostnader, h vilkas återgäldande först efter en längre tid kan förväntas. Snarare kan väl befaras ett sådant från nationalekonomisk synpunkt ofördelaktigt brukningssätt, som, utan hänsyn till afkastningsförmågan i en framtid, allenast syftar till att med minsta arbete och kostnad afvinna jorden bästa möjliga skördar under den korta arrendetiden.

Om, såsom mig synes lämpligt samt af åtskilliga präster och församlingar äfvensom myndigheter påyrkats, en upplåtelsetid af 20 år — hvilken sammanfaller med den vid arrende af kronan tillhörig jordegendom i allmänhet stadgade — bestämmes såsom maximitid, torde däraf ej några väsentliga olägenheter för en efterträdande boställshafvare blifva följden, men väl, i enlighet med hvad jag antydt, afsevärda fördelar för prästerskapet öfver hufvud vinnas genom boställenas utveckling till större afkastning och därå beroende högre arrendeafgifter. Kommittéförslaget synes mig fördenskull böra jämkas i de delar, som beröras af ett antagande af grundsatsen om arrendetidens utsträckning till högst 20 år.

Rörande den befattning med arrendevillkorens pröfning och fastställande, som enligt förslaget skulle åligga Kungl. Maj:ts befallningshafvande och vederbörande domkapitel gemensamt, har af en del ortsmyndigheter anmärkts, att det ifrågasatta åliggandet otvifvelaktigt skulle medföra en ganska betydlig tillökning i de mångahanda göromål, som redan förut påhvilade dem. Ingen rimlig anledning torde förefinnas för antagandet, att berörda ärenden skulle blifva på ett mindre nöjaktigt sätt handlagda, därest Kungl. Maj:ts befallningshafvande ensam, utan domkapitlets medverkan, toge befattning med desamma. Det vore föga lämpligt, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet, hvilka myndigheter i allmänhet icke

e) Arrendevillkorens pröfning.

204 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

kunde sammanträda med hvarandra, skulle samfälldt besluta i åtskilliga arrendeväsendet rörande angelägenheter. Ansåges det behöfligt, att dessa myndigheter vid utarrenderingen medverkade, torde giltiga skäl vara förhanden, att åt hvardera myndigheten öfverlämnades beslutanderätt i de särskilda frågor, hvilka hvar och en kunde anses mest lämpad att afgöra. En onödigt omständlig och tungskött procedur föranleddes, för den händelse genom skriftväxling i fall, där skiljaktiga meningar yppade sig, skulle åstadkommas sammanjämkning och gemensamt beslut i anhängiggjordt arrendeärende.

Hvad sålunda af vissa myndigheter blifvit mot kommitténs förslag i denna del anmärkt får ökad betydelse genom yttranden i samma riktning af enskilda präster, såsom att det blott skulle leda till större omgång, tidsutdräkt och kostnad, om utarrenderingen af prästbord lades i två jämnställd a myndigheters händer.

Dessa anmärkningar har kammarkollegium funnit vara förtjänta af beaktande. En hvar af de myndigheter, som gemensamt skulle taga befattning med utarrenderingen, är, yttrar kollegium, redan strängt upptagen af andra ämbetsärenden, hvarför det icke torde vara lämpligt att, om sådant kan utan skada undvikas, för båda öka arbetsbördan. Helt visst måste emellertid utarrenderingen försiggå under endera myndighetens kontroll. Enligt kollegii förmenande gör det till fyllest, om, sedan vederbörande domkapitel med hänsyn till prästens tjänsteutöfning och personliga ställning pröfvat ansökningen om tillstånd till utarrendering och meddelat sådant tillstånd, Kungl. Maj:ts befallningshafvande allena handlägger själfva utarrenderingsfrågan, som kollegium finner i detta senare skede bäst ägna sig för världslig myndighets behandling. Dessutom synes det kollegium mindre lämpligt att till den omfattning förslaget föranleder vidga området för nämnda — till sin sammansättning och verksamhet så olika — myndigheters samfällda beslutanderätt.

Till alla delar instämmer jag i det sålunda anförda och tillstyrker förty, att kommitténs förslag i förevarande del icke må af Eders Kungl. Maj:t godkännas, utan att åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande uppdrages att ensam fullgöra, hvad enligt förslaget skulle tillkomma Kungl. Majrts befallningshafvande och domkapitlet samfälldt.

de/Tör oZ I enlighet med de åsikter, jag i det föregående uttalat, anser jag, att töande ^f^et för ordnande af det ecklesiastika boställsväsendet böra uppställas följande eCbostäUska hufvudgrunder:

väsende/. 1. Afkastning af bostadsboställe jämte därmed i sambruk förenadt

205 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

löningsboställe bibehålies såsom löneförmån för den präst, till hvars bostad det förra bostället är afsedt.

2. Anser löneregleringsnämnd, att med jordbruk förenadt bostadsboställe eller del däraf lämpligen må kunna, oberoende af innehafvarens besittningstid, upplåtas på arrende, utan att utarrenderingen skulle medföra väsentliga olägenheter för boställshafvaren i afseende å hans tjänsteutöfning eller personliga ställning, har nämnden att hos Kungl. Maj:t göra underdånig framställning därom, med noggrant angifvande ej mindre af de byggnader och jordområden, som skola dels upplåtas åt arrendator^ dels bibehållas för boställshafvaren, än äfven af de särskilda förbehåll, som till betryggande af boställshafvarens tillgång till mjölk samt skjuts eller andra tjänstbarheter finnas böra i arrendekontraktet intagas.

Arrendetiden må ej öfverstiga 20 år.

Sedan boställshafvaren, pastoratet, domkapitlet och Kungl. Maj:ts befallningshafvande blifvit hörda öfver nämndens framställning, meddelar Kungl. Maj:t, i samband med pröfningen af det utaf nämnden uppgjorda förslaget till lönereglering för prästerskapet i pastoratet, beslut rörande frågan, om bostället eller del däraf må upplåtas på arrende, samt angifver, där utarrendering anses böra komma till stånd, hvad i afseende å densamma skall vara att i hufvudsak iakttaga.

De närmare villkoren för utarrenderingen pröfvas och fastställas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

8. Med jordbruk förenadt bostadsboställe eller del däraf må, utan inskränkning till boställshafvarens besittningstid, kunna upplåtas på arrende efter ansökning af vederbörande boställshafvare samt med godkännande från hans sida af arrendevillkor och arrendator.

För tillgodoseende af efterträdarens berättigade intresse skall domkapitlet, efter pastoratets och kontraktsprostens hörande, pröfva, om utarrenderingen kan medföra väsentliga olägenheter för boställets innehafvare i afseende å hans tjänsteutöfning eller personliga ställning, i hvilken händelse utarrendering ej må äga rum.

Före utarrenderingen skola för boställshafvarens räkning undantagas bostadshus och visst jordområde, hvarjämte i arrendekontraktet intagas de särskilda förbehåll, som må finnas erforderliga till betryggande af boställshafvarens tillgång till mjölk samt skjuts eller andra tjänstbarheter.

Arrendetiden må ej öfverstiga 20 år.

De närmare villkoren för utarrenderingen pröfvas och fastställas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

4. Löningsboställe, som ej brukas i förening med bostadsboställe, skall indragas till kyrkofonden och i författningsenlig ordning utarrenderas.

206 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

mtUerrörande De af mig sålunda angifna hufvu dgrunderna för ordnande åt det utarrendering ecklesiastika boställsväsendet äro uppenbarligen af beskaffenhet att tillhöra rrj*l*d*/™Jämvä,l Riksdagens bedömande och hafva fördenskull upptagits och in- ^föremål*1 för arbetats i de förslag till lagar angående reglering af prästerskapets aflö- Konungens nincr och om kyrkofond, som iag nu ämnar föreslå Eders Kungl. Makt lagstiftning, att framlägga till Riksdagens pröfning.

Härutöfver erfordras emellertid detaljbestämmelser rörande såväl den tvungna som0 den frivilliga utarrenderingen af de ecklesiastika bostadsboställena. Åsyftade bestämmelser synas mig dock falla inom området för Konungens administrativa lagstiftning, hvarför i afseende å dem Riksdagens medverkan ej lärer böra påkallas. Prästlöneregleringskommitténs förslag till förordning angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen afser den frivilliga utarrenderingen. Detta förslag torde kunna bilda grundvalen för den särskilda lagstiftning i förevarande ämne, som ytterligare erfordras. En omarbetning i vissa hänseenden af förslaget tarfvas likväl, och anser jag hvad kammarkollegium i sitt underdåniga utlåtande af den 21 juni 1901 erinrat mot förslaget i allmänhet förtjäna att vid en sådan omarbetning beaktas.

Hvad som må varda stadgadt rörande den fakultativa utarrenderingen af bostadsboställen med jordbruk torde i hufvudsak böra vinna tillämpning äfven beträffande den obligatoriska utarrenderingen af sådana boställen, naturligtvis dock med. iakttagande däraf, att boställshafvarnas ställning till frågan om upplåtelse af nyttjanderätten till dem anvisade boställen är i de särskilda fallen väsentligen olika.

För vinnande af enhet i lagstiftningen angående utarrendering af prästerskapets jordbruksboställen af olika slag torde det måhända vara lämpligt, att de föreskrifter, som sedan åtskilliga årtionden äro meddelade rörande utarrendering af löningsboställen, varda öfversedda samtidigt med utarbetandet af detaljbestämmelserna angående utarrendering af bostadsboställena. Såsom jag förut erinrat, innefattas föreskrifterna om löningsboställenas utarrendering uti nådiga skrifvelserna till kammarkollegium angående utarrendering dels af prästerskapets annex- och mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge den 12 november 1858, dels af prästerskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet kan i förening med bostadsboställe brukas den 11 juli 1862.

Kungi. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

207 Kyrkans ställning till lagstiftningen angående reglering af prästerskapets aflöning och därmed sammanhängande frågor.

Uti inledningen till betänkandet IV (s. xvm) erinrar prästlöneregleringskommirtén därom, att hvad på grund af lag, öfverenskommelse eller sedvänja under tidernas lopp anslagits till prästerskapets underhåll ytterligare tillförsäkrats detsamma genom Kungl. Maj:ts nådiga Privilegier för Biskopar och samtelige Presterskapet i Sverige och dess underliggande landskaper den 16 oktober 1723, samt återgifver några af privilegiernas viktigare bestämmelser härutinnan.

Helt allmänt stadgas sålunda i 3 § af dessa privilegier: »Skola alla Personer af Prediko-ämbetet och Läro-Ståndet, hvar efter sin grad, heder och värde, oförryckt behålla alle sine välfångne friheter, donationer och förläningar samt andre deras ämbeten tillhörige lägenheter och ordinarie underhåll, jämväl och de vederlag, hvilke de åtnjuta, under samma titul och förbehåll, som de dem innehafva, aldeles efter brefvens innehåll.» Därpå lämnas mera detaljerade bestämmelser i 4 §, af hvars innehåll jag anser mig böra nu återgifva allenast följande; »Alle Biskoppar, Superintendenter, Theologiae Doctores, Professores, Praepositi, Pastores i Städer och på Landet, Lectores i Gymnasierne, Rectorer och Conrectorer i Skolans och allé Präster i gemen skola oförändrat behålla efter gammal häfd sine Biskopps-Stift, Praebende-Socknar och Hemman, Präste-gårdar i Städer och på Landet, Indelnings-Stommer vid deras Annexer, Tompter, Capellanshemman och Boställen, Klåckare-bord, Ut-jordar, Ärigetegar, Tärp, Bergsbruk och Qvarnställen, med alle tillhörigheter, ehvad namn de hafva kunna, som amen urminnes häfd är på, eller af andre laglige skiäl kunna bevisas därtil lyda, hvilka äger och tillägor Prästerskapet skal til sitt underhåll skäl- och lagligen, utan andras förfång, bruka och häfda, eller häfda låta till vatn och land. Prästerskapet confirmeres och all härtils åtniuten Tionde, Pastoralier och rättigheter, så åt de af vederbörande riktigt skola utföras. — — — Äfven stadfästes hvad Prästerskapet härtil niutit uti Kyrkio-her-

bergen af Konungs-Tijonden, som til----— underhåll och Lön förordnat

är,---. Präsfe-tijonden skal i alle Landsorter af enom och androm,

som vederbör, ovägerligen utgiöras, efter 1638 års Riksdagsbeslut och ordning, eller det bruk, som speeiale bref kunna medgifva, och af Hemmanen utgiöras bör, efter en viss amen redan stadgad eller lagligen till stadgande

tiondesättning.---Prästerskapet i Skåne, Halland, Blekingen och

Bohus-län skal, efter frids-fördragen och Malmö-Recess, under vanlig Frihet

Prästlöne-

reglerings-

kommittén.

208 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

behålla des Prästegårdar, Mensalrättigheter och Annexer med all frukt, Land-gille, städsmål, åker och arbete däraf, jämte de inkomster ock förmåner, som de efter bemälte Frids-Fördrag och Recess af ålder haft: rättandes sig Prästerskapet i Skåne och Halland i des upbörd och inkomst aldeles efter den på denne Riksdag giorde Förordning».

Sedan kommittén härefter i den allmänna motiveringen utvecklat skälen för att å ena sidan de af jordbruksfastighet till prästerskapets aflöning utgående tiondeafgifterna borde indragas till statsverket och därefter småningom. minskas eller afskrifvas, till dess de slutligen upphörde att utgöras af de skattskyldiga, samt å andra sidan i samband med indragningen till statsverket af berörda afgifter borde af statsmedel till kyrkan årligen lämnas ersättning, fullt motsvarande den indragna tiondens belopp, gör kommittén det uttalandet (s. ccxxiv) att »kyrkans rätt till denna ersättning bör betryggas på det mest verksamma sätt, nämligen sålunda, att ingen förändring i statsverkets ersättningsskyldighet kan ifrågakomma utan medgifvande af allmänt kyrkomöte».

Hvilken andel i nu ifrågasatta lagstiftning bör enligt kommitténs åsikt tillkomma kyrkomötet, angifver kommittén sedermera beträffande särskilda lagförslag.

Förslaget till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför innehåller i sin sista eller 7 § följande stadgande: »Hvad denna lag i §§ 1, 2, 3 och 4 stadgar må icke ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt kyrkomöte.» Kommittén framhåller i motiveringen till berörda stadgande (s. 60), att det för kyrkan är utan all betydelse, huru lång tid tillmätes för genomförande af fastighetsafgifternas afskrifning, och i hvilken ordning denna försiggår (§ 5), liksom kyrkans intressen icke heller i någon mån beröras af de åtgärder, som varda vidtagna för debitering och uppbörd af de till statsverket indragna afgifterna eller för indrifning af rester å berörda afgifter (§ 6), hvadan icke någon anledning finnes att förbehålla kyrkan del i den lagstiftning, som reglerar dessa förhållanden. Frågorna om tiondens indragning till statsverket mot årlig ersättning samt om sättet för denna ersättnings bestämmande och utgörande (§§ 1—4) ingripa däremot, säger kommittén, djupt i det kyrkliga beskattnings- och lönesystemet, hvarför kyrkans medverkan uppenbarligen kräfves ej mindre för tillvägabringande af den lagstiftning, hvarigenom dessa angelägenheter ordnas, än äfven för ändring i eller upphäfvande af samma lagstiftning.

De sista paragraferna i förslagen till lagar angående reglering af prästerskapets aflöning (§ 36), om emeritilöner för präster (§ 16) och om kyrkofond (§ 11) innehålla ett nästan ordagrannt lika stadgande därom,

200 Kvwjl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 88.

jitt vederbörande lag ej må ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt kyrkomöte. I kommittébetänkandet gifves ej någon egentlig motivering lör berörda stadgande. Det säges allenast, att »det ligger i sakens natur, att för ändring eller upphäfvande af denna lag måste fordras bifall af allmänt kyrkomöte» (löneregleringslagen), att »för ändring eller upphäfvande af denna lag bör naturligtvis fordras bifall af allmänt kyrkomöte»

(lagen om emeritilöner), samt att »då efter kommitténs förmenande kyrkofonden kommer att få den allra största betydelse för kyrkoväsendet i vårt land, måste ock den fordran uppställas, att nu omhandlade lag ej må ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt kyrkomöte» (kyrkofondslagen).

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län, som fäster uppmärksamheten på innehållet i nyssomförmälda paragrafer, förklarar sig''vålde^Vophysa stor tvekan, om åberopade bestämmelses införande i dessa lagar är Parber9> i™. med gällande grundlagar fullt förenligt. Enligt sistnämnda lagar erfordrades kyrkomötets bifall till stiftande och ändring af kyrkolag samt ändring eller upphäfvande af prästerskapets privilegier. De prästerliga löningsbestämmelserna hade emellertid icke räknats till kyrkolagsområdet, och någon utvidgning af detta torde väl utan grundlagsändring icke kunna äga rum. Hvad prästerskapets privilegier anginge, så torde väl dessa icke medgifva kyrkomötet annan rätt än att antingen förklara hinder icke från privilegii synpunkt möta för lagarnas trädande i kraft i de delar, de berörde sagda privilegier, eller ock motsätta sig detta. Att däremot förändra de nu befintliga privilegierna till en rätt för kyrkomötet att deltaga i ändring eller upphäfvande af vissa lagar torde icke, utan grundlagsändring, kunna äga rum.

Med anledning af det utaf Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kammar- Kopparbergs län sålunda uppkastade spörsmålet yttrar kammarkollegium, koUpgmm- (underdånigt utlåtande 10/n 1905, s. 68), att kollegium ej tilltror sig döma om, pa hvilket sätt kyrkans medbestämmanderätt i fråga om de ärenden, som behandlas i föreliggande lagförslag, må varda betryggad, och huruvida alltså den af kommittén i sådant afseende föreslagna formen med kyrkomötet i vederbörande lag tillerkänd vetorätt är den grundlagsenligt riktiga. Kollegium, som emellertid finner det uppenbart, att någon utväg maste för ändamålet beredas, erinrar därom, att genom privilegierna af den 16 oktober 1723 prästerskapet fått sig tillförsäkradt hvad då var anslaget till dess underhåll. Skall nu, fortsätter kollegium, kyrkan afstå hvad henne tillkommer på grund af en lagstiftning, som skyddas genom dessa privilegier — vare sig den äldre lagstiftningen eller de nya grunder för reglerande af prästerskapets aflöning, på hvilka nådiga förordningen angående allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 hvilar —,

Bih. till Riksd. Prot. 1.908. 1 Sami. 1 Afd. 69 Haft. 27

Departements-

chefens

yttrande.

210 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

så torde det ligga i sakens natur, att kyrkans rätt till det, som gifves i vederlag, måste hägnas med ett skydd af samma värde som privilegierna, hvilka ju enligt 114 § regeringsformen ej kunna ändras eller upphiifvas utan med bifall af allmänt kyrkomöte. Kollegium tillägger, att måhända ingen annan utväg finnes att i grundlagsenlig ordning bereda ett sådant skydd, än att prästerskapets privilegier i behörig ordning underkastas nödig jämkning med hänsyn till innehållet i den af kommittén nu föreslagna lagstiftningen.

Kyrkomötets allmänna befogenhet är angifven i §§ 9 och 10 af nådiga förordningen angående allmänt kyrkomöte den 16 november 1863 samt i regeringsformens 87, 88 och 114 §§.

Enligt omförmälda förordning åligger det kyrkomötet att afgifva underdåniga utlåtanden öfver de kyrkliga mål, som Konungen till detsamma öfverlämnar, hvarjämte kyrkomötet äger befogenhet att hos Konungen anmäla föreställningar och önskningar i kyrkliga mål, hvarom fråga af någon dess ledamot väckes.

Genom grundlagsändringar den 22 juni 1866, i samband med representationsreformen, utsträcktes kyrkomötets befogenhet dels till andel i kyrkolagstiftningen, i det att vid stiftande, förändrande, upphäfvande eller förklaring af kyrkolag skulle erfordras samtycke jämväl af kyrkomötet, dels till vetorätt i afseende å ändring eller upphäfvande af prästerskapets privilegier, förmåner, rättigheter och friheter.

Den af prästlöneregleringskommittén föreslagna lagstiftningen — hvars grunddrag jag i det föregående återgifvit — berör i väsentliga delar prästerskapets »friheter, donationer och förläningar samt andra deras ämbeten tillhöriga lägenheter och ordinarie underhåll, jämväl ock de vederlag, hvilka de åtnjuta». Ifrågavarande förmåner äro emellertid, såsom nämndt, betryggade genom 1723 års privilegier. Förändring i samma förmåner kan alltså icke ske utan medverkan af kyrkomötet i den af dess genom grundlagen bestämda funktioner, som har sin hemul i § 114 regeringsformen.

Nu omhandlade lagstiftning angående prästerskapets löneförhållanden m. m. i de delar, i hvilka samma lagstiftning utgör föremål för kyrkomötets pröfning, bör därför ock i laga ordning underställas mötet.

Däremot torde, på sätt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län anmärkt, den af prästlöneregleringskommittén föreslagna formen för betryggande af kyrkans medbestämmanderätt i fråga om de förmåner, som nu äro på grund af privilegierna tillförsäkrade prästerskapet eller som träda i dessas ställe, icke vara med grundlagens bestämmelser förenlig.

Kung!. Maj.is Xthl. Proposition N:o S8.

211 Redogörelse för författningsförslagens viktigare detaljer i samband

med granskning af förslagen.

Sedan jag sålunda angifvit min ståndpunkt till vissa frågor af mera central betydelse för nu ifrågasatta lagstiftning, torde det tillåtas mig att något närmare redogöra för innehållet i de särskilda af prästlöneregleringskomrnittén utarbetade författningsförslagen äfvensom för sådana erinringar mot förslagen, som synas mig vara af någon större betydelse, äfven om de icke alla enligt min mening äro af beskaffenhet att böra föranleda ändring i förslagen. Föreligga skäl till redaktionsförändringar, afseende hufvudsakligen att utgöra förbättringar i lagtexten, anser jag mig emellertid icke böra belasta framställningen med redogörelse för hvarje sådant fall.

Kommittéförslagens allmänna innebörd framgår af förut omförmälda^“™“fl™‘' hufvud gran der, på hvilka kommittén byggt dessa förslag, och belyses när- /avtagen. mara af kommittén genom angifvande — i samband med hufvudgrunder-^""^^ nas framläggande — af vissa fördelar, som vore att vinna, därest skatt- ser. skyldigheten till prästerskapet och de ecklestiatiska aflöningsförhållandena ordnades i enlighet med samma grunder.

Äfven några af de hörda myndigheterna hafva betraktat förslagen från mera allmänna synpunkter eller om dem uttalat allmänna omdömen.

Deras yttranden härutinnan torde böra i hufvudsak återgifvas, i den mån detta icke i det föregående redan skett.

Sålunda finner domkapitlet i Växjö det vara tydligt, att kommittén med mycken omsorg mot hvarandra afvägt prästerskapets berättigade kraf med hänsyn till lönerna och de skattskyldigas förmåga att utan någon större svårighet bära utgifterna. Genom förslaget om fri bostad och vedbrand, som icke finge inräknas i lönen, genom skattefrihet i afseende på vissa utgifter och genom det extraordinarie prästerskapets kontanta aflöning ur kyrkofonden hade prästerskapets ekonomiska intressen blifvit väl beaktade, hvartill komme, att det extraordinarie prästerskapets löneförmåner blifvit på ett tacknämligt sätt tillgodosedda. I § 7 af förslaget till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning hade vederbörlig hänsyn tagits därtill att, om de föreslagna lönerna skulle i några församlingar visa sig otillräckliga på grund af särskilda förhållanden, dessa löner kunde förhöjas på sätt Kungl. Maj:t pröfvade skäligt. Desslikes vun-

212 Kling1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

lies den fördelen, att den garanterade lönen icke under löneregleringsperioden lede någon minskning. Ett länge närdt önskemål om emeritilöner blefve jämväl tillgodosedt, och såsom något icke mindre betydelsefullt kunde framhållas, att medel komme att finnas för nydaningar på det kyrkliga området. I afseende på ersättningen till kontraktsprostarna för deras arbete skedde genom kommitténs förslag eu väsentlig förbättring. Domkapitlet i Lund anser sig böra tacksamt erkänna den synnerligen stora omsikt och skicklighet, hvarmed kommittén fullgjort sitt svåra och maktpåliggande uppdrag, hvarjämte domkapitlet betonar, att kommittén vid utförandet af detta uppdrag noga ställt sig till efterrättelse den anvisning, som gifvits i Riksdagens skrifvelse den 5 maj 1896. Jämväl domkapitlet i Göteborg hyser den uppfattningen, att förslagen äro uppgjorda med mycken omsorg och bära vittnesbörd om ett synnerligen troget arbete, för hvilket svenska prästerskapet icke kunde annat än känna sig djupt tacksamt. Vid betraktande af de föreliggande förslagen, säger domkapitlet i Härnösand, kunde domkapitlet ej annat än gifva erkännande åt det noggranna, omsorgsfulla arbete, som i dem blifvit nedlagdt, såväl som åt den sträfvan att bevaka kyrkans sanna intressen, hvaraf arbetet röjde många spår. Flera af de grundtankar, som genomginge förslagen, måste ock anses innebära obestridliga förbättringar i de närvarande förhållandena med afseende på prästerskapets aflöning. Exempelvis ville domkapitlet nämna den af kommittén åsyftade utjämningen af prästerskapets löner och den i sammanhang därmed tagna hänsynen till olikhet i arbete och lefnadskostnader inom olika församlingar och olika landsdelar, vidare den föreslagna förkortningen i löneregleringsperiod och sist men icke minst försöket att i viss mån afhjälpa det svåra missförhållande, som bestode däri, att svenska prästerskapet ännu saknade allt hvad pensionsrätt hette. I ungefär samma ordalag uttalar sig domkapitlet i Luleå. Däremot afstyrker domkapitlet i Skara samtliga förslagen, under åberopande af förut omförmälda principyttrande beträffande förslaget om afskrifning af prästerskapets tionde, och ingår icke i någon som helst granskning af förslagens detaljer.

Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs, Kopparbergs och Jämtlands län hafva, såsom torde framgå af redogörelsen för yttrandena i fråga om tiondeafskrifningsförslaget, uttalat från kommitténs väsentligen afvikande åsikter angående sättet för bestämmande af skattskyldigheten till prästerskapets aflöning, hvilka åsikter svårligen torde kunna förlikas med grundtankarna i kommitténs öfriga förslag; och har öfverståthållareämbetet ansett sig icke böra förorda vare sig kommitténs förslag om tiondeafskrifning eller de andra förslagen.

Sist omförmälda fyra civila myndigheter äfvensom domkapitlet i Skara

2i;j

Kunyl. Maj:tis Nåd. Proposition N:o 88.

framstå alltså såsom i det hela motståndare till de af kommittén föreslagna, viktigare förändringarna, särskildt beträffande det kyrkliga beskattningsväsendet.

Eljest vinna kommitténs olika förslag, i större eller mindre omfattning, understöd af ortsmyndigheterna.

Kammarkollegium (s. 64) tillkännagifver sin anslutning i allt hufvudsakligt till de af kommittén uttalade åsikterna om den ecklesiastika skattskyldighetens ordnande och förklarar sig jämväl vilja med sitt förord understödja samtliga förslagen med hänsyn till deras allmänna innebörd.

I den mån jag icke redan förut varit i tillfälle att yttra min mening®epariemmt»angående hvad som kan anses utgöra de ledande principerna i de af präst- chefenlöneregleringskommittén framlagda förslagen till ordnande af det ecklesiastika beskattningsväsendet och af prästerskapets afiöningsförhållanden öfver hufvud, anhåller jag nu få förklara, att de grundtankar, som uppbära kommitténs författningsförslag, synas mig innefatta eu i det hela lycklig lösning af de föreliggande, invecklade spörsmålen, eu lösning som, med bibehållande af det bepröfvadt goda, afhjälper eller mildrar verkningarna af de mest framträdande bristerna i nuvarande anordningar.

Innan jag öfvergår till en detaljgranskning af förslagen, vill jag, till undvikande af upprepningar, nämna, att då jag i det följande åberopar uttalanden af prästlöneregleringskoinmittén eller kammarkollegium, jag, när annat icke uttryckligen säges, åsyftar kommitténs den 19 juni 1903 afgifna underdåniga betänkande IV och kollegii den 10 november 1905 dagtecknade underdåniga utlåtande öfver samma betänkande.

Förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets

tionde samt om ersättning därför.

Vid behandlingen i det föregående af frågan om afskrifning af prästerskapets tionde mot viss ersättning har jag redogjort för hufvudbestämmelserna i nu ombehandlade lagförslag.

1 §•

Denna paragraf innehåller det stadgandet, att prästerskapet enligt TiotuUafgifförut gifna författningar tillkommande tionde, vare sig tertial-, smör-, ftsk-andraa/g!ft»r eller kvicktionde, äfvensom alla andra afgifter af fast egendom skola mot godtgörelse indragas till statsverket. Kommittén föreslår således, dels att å”! 'ersätta,'

214 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

icke blott tiondeafgifter utan äfven andra afgifter af jordbruksfastighet skola mot ersättning indragas till statsverket, dels ock att på samma sätt skall förfaras jämväl med afgifter af annan fastighet.

Med afseende å förslagets omfattning i denna del erinrar kommittén (s. 42), att när ersättning för jura stola? och andra extraordinarie afgifter blifvit sammanförd med tiondeafgifterna i en summa, det numera ej torde vara möjligt att utsöndra tiondeafgifterna från öfriga afgifter af jordbruksfastighet. Af sådan anledning och då berörda ersättning utgör en försvinnande liten del af jordbruksfastighetens skattebörda, har kommittén ansett, att någon åtskillnad mellan de olika afgifter, som utgå af nämnda slags fastighet, icke må göras — äfven där så kunde ske, t. ex. då en såsom ersättning för jura stolle m. m. fastställd summa skall efter fyrktal eller bevillning fördelas å alla beskattningsföremål, och således äfven å jordbruksfastighet —, utan att alla afgifter af dylik fastighet, vare sig tionde af olika slag eller jura stolte, offer, komministerslön o. s. v., skola indragas till statsverket samt ersättas kyrkan; och inbegripas naturligtvis härunder äfven de jämförelsevis obetydliga afgifter, som i stället för tionde påförts säterier i Skåne och Halland. Vidare framhåller kommittén, hurusom afgifter af annan fastighet till uppkomst och natur hafva mycket gemensamt med tiondeafgifterna, samt alt det understundom skulle medföra svårigheter och uppkalla tvister, om en bestämnd gräns måste dragas mellan afgifter af de olika fastighetsgrupperna, hvarför med afgifter af annan fastighet torde böra förfaras på samma sätt som föreslagits beträffande afgifterna af jordbruksfastighet. Afgifterna af annan fastighet äro, säger kommittén, sådana som bestämts i fasta belopp för hyttor, bruk, kvarnar, sågar samt andra verk och inrättningar eller för delar däraf (härd, smedja, sågram, stenpar o. d.), så ock alla de afgifter, som skola utgå i visst förhållande till taxeringsvärdet af all slags »annan fastighet» ■— således ej blott verk och inrättningar utan äfven tomter, vissa åbyggnader, fisken, frälseräntor in. m. — eller i förhållande till dylik fastighet påförd • bevillning eller påfördt fyrktal. Enligt sistnämnda grund utgöres af annan fastighet ersättning för påskpenningar, jura stolte och andra liknande afgifter i de fall, då en viss ersättningssumma skall fördelas på samtliga skatteobjekt inom eu församling.

Departements- Jag finne i' det föreslagna stadgandet, hvilket i väsentlig mån föranledts

chefen. a£ hvarpå skattskyldigheten till prästerskapets aflöning för när-

varande är anordnad, vara grundadt jämväl med hänsyn till den ingalunda oansenliga uppoffring, kyrkan obestridligen gör genom att afstå från prästtionden.

Beträffande stadgandets finansiella innebörd, i den mån denna nu kan ungefärligen beräknas, tillåter jag mig erinra därom, att afgifterna af

Kung!. Maj;ls Nåd. Proposition N:o 88.

jordbruksfastighet ecklesiastikåret 1896 97 beräknades hafva ett värde af

3,699,450 kronor, samt att afgifterna af annan fastighet för omförmälda år uppskattades till 198,504 kronor.

3 och 4 §§.

I dessa paragrafer angifvas grunderna för fastställandet af den penningsumma, till hvilken fastighetsafgifterna skola vid indragningen fixeras, hvarjämte meddelas bestämmelser om utgörande af ersättning till kyrkan för de indragna afgifterna. För hvarje församling skall sålunda uträknas, dels huru mycket för ecklesiastikåret näst före det, efter hvars utgång indragningen äger rum, bort i persedlar och penningar enligt dittills gällande lönereglering utgöras af hvarje fastighet i församlingen, dels ock hvilka belopp i penningar persedlarna motsvara efter medeltalen af medelmarkegångsprisen under de femtio åren 1864—1913, hvarefter Kungl. Maj:t fastställer indragningssumman (§ 3). Denna summa utgör jämväl statsverkets godtgörelse för de indragna afgifterna samt skall för all framtid utgå för hvarje församling från och med det ecklesiastikår, indragningen där äger rum, äfvensom för hvarje ecklesiastikår vid dess början inlevereras till kyrkofonden (§ 4).

Ett fixerande i penningar af fastighetsafgifterna är en nödvändig förutsättning för utförandet af en successiv afskrifning af dem, ty en dylik procedur lärer svårligen kunna företagas med en mängd olikartade persedlar, hvilkas värde dessutom årligen växlar. Reglerandet af ersättningen till kyi’kan i följd af tiondens indragning krafvel’ likaledes omvärdering till en fast penningsumma af den förmån, för hvilken godtgörelse skall lämnas.

Fastighetsafgifternas förvandling i penningar skulle, på sätt kommittén framhåller, visserligen lättast utföras, om till grund för beräkning af persedlarnas värde lädes de medelmarkegångspris å dessa, som gälla året före indragningen. Men därigenom skulle afgörandet alltför mycket öfverlämnas åt slumpen.

Om medelprisen för en längre tid — icke prisen för ett enda år — väljas, vinner kyrkan trygghet för, att prisfallet å vissa persedlar icke medför alltför stor minskning i den ersättning, som skall till henne utgå,

När det gäller att bestämma de medelpris, som böra antagas, äro helt visst många kombinationer tänkbara. Det kunde, säger kommittén, måhända ligga närmast till hands att såsom grund för förvandling af persedlarna föreslå medelvärdena af medelmarkegångsprisen under de 50 år, som i hvarje särskildt fall föregått fastighetsafgifternas indragning uti ett pastorat, då ju denna tid sammanfaller med vederbörande lönereglerings

Fastighet safgifternas fixering i penningar.

Grunder för af gifternas fixering.

216 Kungl. Majsts Nåd. Proposition N:o 88.

gilitghetsperiod. Men oafsedt att antagligen icke någon iönereglering varit tillämpad under alla de år 50 år, för hvilka regleringen blifvit fastställd, finner kommittén det mindre lämpligt, att för den uppskattning af fastighetsafgifternas penningvärde, som skall föregå indragningen till statsverket, bestämmas olika persedelpris de olika år, under hvilka indragningen skall i de särskilda pastoraten verkställas. Dessa pris skulle i sådan händelse, enligt hvad som framgår af en utaf kommittén uppgjord tablå (s. 46), komma att växla 17 gånger inom Göteborgs stift, 15 gånger inom Karlstads stift, 12 gånger inom Uppsala stift o. s. v. Det ligger i öppen dag, hvilket tidsödande arbete för uppgörande af prislistor ett dylikt stadgande skulle medföra.

Såsom ledande till största enkelhet och reda har det synts kommittén, att medeltalen af medelmarkegångsprisen för åren 1864—1913 borde läggas till grund vid omsättningen af de olika persedlar, som ingå i tionden och i andra afgifter af fast egendom, när berörda afgifter skola till statsverket indragas.

Skälet till att kommittén valt dessa medelpris är, att de persedlar, om hvilkas utgörande föreskrifter meddelats i de först fastställda löneregleringarna, antingen blifvit lösta eller åtminstone kunnat lösas efter medelmarkegångsprisen för något af omförmälda 50 år; och då omsättningen i penningar af dessa persedlar synts böra ske efter ett medium af prisen för de nämnda åren, har kommittén ansett, att samma medelpris

naturligtvis med de modifikationer, som föranledas däraf, att markegångssättningen försiggår distriktsvis — böra följas jämväl vid förvandlingen af persedlar, hvilka utgå enligt senare löneregleringar. Kommittén förmenar, att ett uträknande af medelprisen med tillämpning af medelmarkegångsprisen för samtliga dessa 50 år innefattar en lösning af frågan, som bör kunna tillfredsställa representanterna för såväl tiondetagare som tiondegifvare. Genom upptagande af alla dessa års växlande pris böra nämligen ur räkneoperationen framgå såvidt möjligt med rättvisa och billighet öfverensstämmande medeltal såsom förvandlingsgrund. Sedan beträffande hvarje markegångsdistrikt medeltalet för en hvar af de i tionden och öfriga fastigh et safgi it er ingående persedlarna blifvit uträknadt, skulle alla medeltalen sammanfattas i en handling och kungöras för att lända till efterrättelse vid omsättningen.

I fråga om beloppet af de persedlar, hvilkas penningvärden skola — med användande af det medelpris, som å hvarje persedel varder fastställdt

uträknas och sammanläggas med de kontanta afgifterna af fast egendom, bör efter kommitténs åsikt den för hvarje pastorat gällande löneregleringen hafva vitsord, oberoende däraf om mer eller mindre i afgifter

217 Kutig!, Maj .in Kåt/. Proposition N:o 88.

faktiskt utgått. Likaså skola de i penningar fastställda afgifterna beräknas i enlighet med föreskrifterna uti vederbörande löneregleringsresolution.

På detatt de förhållanden, som, utom markegångsprisen, — t. ex. drifvandet af eu viss inrättning, fyrktalens fördelning å olika skatteobjekt — skola öfva inflytande på fastighetsafgifternas belopp, må så nära som möjligt ansluta sigtill de förhållanden, som verkligen äro rådande i ett pastorat vid tiden för tion dens indragning, anser kommittén, att man ej kan hänföra sig till ett tidigare ecklesiastikår än året före det, efter hvars utgång sagda åtgärd skall vidtagas, eller således exempelvis för den indragning, som skall verkställas den 1 maj 1920, till ecklesiastikåret 1918 —19. Kommittén påpekar, att det å andra sidan ej heller vore tillrådligt, att bestämma ett senare ecklesiastikår, enär, på sätt nyss omförmälda tablå utmärker, antalet utlöpande löneregleringar vissa år är högst betydligt — nämligen 202 år 1918, 204 år 1919, 222 ar 1920 —, hvarför myndigheterna svårligen skulle medhinna att ecklesiastikåret omedelbart före indragningen vidtaga alla af dem beroende åtgärder.

Med afseende å de för indragningssummans fixerande erforderliga Proceduren. operationerna upptager lagförslaget bland annat den föreskriften, att uträkning af samtliga fastighetsafgifters penningvärde skall ske särskild! för hvarje fastighet och för hvarje församling, hvarjämte det skulle öfverlämnas åt Kungl. Maj:t att fastställa den summa i penningar, till hvilken berörda afgifter må vid indragningen beräknas.

Den törra bestämmelsen, som åsyftar en möjligast noggrann undersökning beträffande hvarje fastighets skatteplikt, för att ett desto säkrare resultat i afseende å det hela må vinnas, ansluter sig, enligt hvad kommittén upplyser, till nuvarande ordning, såtillvida som afgifterna till prästerskapets aflöning utgå församlingsvis, samt i vederbörande löneregleringsresolution antingen tionden är med sitt särskilda belopp fastställd för hvarje fastighet eller också grunden för dess fördelning å fastigheterna angifvits. Mot den senare bestämmelsen torde, säger kommittén, kunna invändas, att Kungl. Maj:t lämpligen icke bör besväras med eu förrättning, som allenast afser att fastställa en i öfverensstämmelse med vissa grunder uträknad penningsumma. Men då genom samtliga fastighetsafgifters fixering i penningar göres ändring i löneregleringarna, hvilka tillkommit enligt beslut af Kungl. Maj:t, och dessa regleringar såsom framgår af § 6 i omhandlade författningsförslag — i det hela komma att fortfarande någon tid tillämpas, bör enligt kommitténs åsiktafgörandet beträffande den kontanta summa, mot hvilken tionden och öfriga fastighetsafgifter skola utbytas, icke öfverlämnas åt underordnad myndighet.

Bih. till Rilesd. Prof. 1.908. 1 Sami. 1 Åfcl. 60 Höft.

218 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:q 88.

Till ledning vid det förberedande arbetet ej mindre med utredning i fråga om beloppet af de persedlar och penningar, som skola af hvarje fastighet i en församling utgöras, än äfven med persedlarnas omsättning i penningar erfordras närmare föreskrifter, hvilka kommittén förmodar varda meddelade af Eders Kungl. Majt.

Faitigketsaf- Den summa, som för hvarje församling fastställes till indragning, är summa, bestäm-å andra sidan afsedd att utgöra ersättning till kyrkan för tionde och mande för andra afgifter af last egendom, sedan dessa in dragits till statsverket. 'tiutyrka n” Ifrågavarande ersättning skall enligt förslaget icke ingå direkt till, den församling, hvars fastighetsägare förut erlagt berörda afgifter, utan, såsom eu kyrkans* gemensamma aflöningstillgang, tillföras kyrkofonden, hvars ändamål ju är att uppsamla och fördela dylika kyrkliga lönemedel. Om emellertid eu församling icke mäktar att med de afgifter, hon fortfarande måste intill en viss gräns utgöra, äfvensom med öfriga .särskilt för hennes präster afsedd a inkomster bereda dem anständig bärgning, da äger denna församling lita till kyrkofonden för att erhålla nödigt aflöningsbidrag.

lartemenu- Mot hvad prästlöneregleringskommittén sålunda föreslagit har jag eu cie/en. erinran att göra.

Jag kan nämligen icke finna af behofvet pakalladt, att fastställandet af de afgift sbelopp, som skola indragas till statsverket, lägges i Eders Kungl. Maj:ts hand. Denna åtgärd synes mig ingalunda jämförlig med den pröfning af en mängd olika spörsmål, som ingick i fastställandet af de på 1862” års förordning grundade löneregleringarna. Ty vid dem skulle bland annat, utan ledning af bestämda grunder, afgöras, huru mycket af de ombildade tiondeafgift erna borde påföras hvarje hemman och lägenhet samt huru mycket personer af visst stånd eller förmögenhet borde erlägga i prästrättighet. Nu ifrågavarande förrättning däremot af ser, såsom ock kommittén själf riktigt framhåller, blott »att fastställa en i öfverensstämmelse med vissa grunder uträknad penningsumma».

Bestyret härmed synes mig utan någon som helst olägenhet, men till fromma för ärendenas snabbare afgörande, kunna anförtros åt kammarkollegium, som ju ej är främmande för dylika uppgifter. I sådant afseende tillåter jag mig erinra, hurusom genom nådiga förordningen angående inlösen af skattefrälseräntor in. m. den 11 september 1885 åt omförmälda ämbetsverk uppdragits dels att pröfva befogenheten af väckt anspråk om inlösen för statsverkets räkning af räntor å skattefrälsehernman samt af viss kronotionde och arbets- eller hofveriskyldighet, dels att enligt särskildt angifna grunder bestämma beloppet af den lösesumma, som finnes böra för omförmälda utskylder eller besvär utgå af statsverket.

Kung!. M«j:ts Nåd. Proposition N:o Sb.

21[l

Att närmare föreskrifter varda af liders Kung!. Maj:t meddelade beträffande proceduren vid fastighetsafgifternas fixerande till vissa penningbelopp, lärer vara oundgängligen nödvändigt. Men äfven eljest t. ex. i fråga om dessa afgifters afskrifning och uppbörden af icke afskrifna afgifter — torde särskilda föreskrifter visa sig behöfiiga. Lämpligt synes mig därför, att i slutet af författningen införes ett allmänt stadgande, hvarigenom liders Kungl. Maj:t undfår uppdraget att meddela de ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna i nu omhandlade lag kunna finnas erforderliga.

På sätt jag i det föregående nämnt, skulle utjämningen af den eckle- Afskrifning) siastika skattskyldigheten försiggå i form af en^ successiv afskrifning &{pJcahnnyaG/a™‘“. tionden jämte andra fastighetsafgifter; och föreslår kommittén uti denna heuafgifter paragraf, i hvilken ordning berörda afskrifning bör försiggå. under ™akrif-

Det har svnts kommittén, att afskrifningen skulle kunna verkställas ningtperinden. under en tidrymd af 30 år, räknade för hvarje pastorat från och med det ecklesiastikår, då indragningen till statsverket af de gamla fastighetsafgifterna där äger rum. Under det att dessa afgifter småningom minskades, skulle bidragen till prästerskapets aflöning utgöras efter en för samtliga skattskyldiga — äfven innehafvarna af tiondepliktiga fastigheter — gemensam och lika grund. Den summa, hvilken fastställts såsom utgörande föremål för indragning, blir naturligtvis äfven den summa, a hvilken afskrifningen skall beräknas. Första årets afskrifningsbelopp torde, yttrar kommittén, ej böra bestämmas till lägre än 30 procent, enär det är af vikt, att afskrifningen inledes med en betydande eftergift, såvida de nya grunderna för skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning skola, samtidigt med det att den gamla skattskyldigheten delvis kvarstår, vinna tilllämpning redan under afskrifningens första år, utan att fastighetsägarnas skattebörda i sin helhet varder mer besvärande efter afskrifningen än före densamma.

Fn ledamot af kommittén, ingenjören O. Nyländer (s. 448), anser det icke vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att tionden, i den mån den ej afskrifves, skall af fastighetsägarna fortfarande utkräfvas under hela 30 år, efter det att de på grund af förordningen den 11 juli 1862 fastställda löneregleringarna upphört att gälla och sedan nya löneregleringar börjat tillämpas, Indika ålägga fastighetsägarna att, i likhet med andra skattskyldiga, bidraga till prästerskapets aflöning. Riktigast vore enligt reservantens åsikt, att tiondeskyldigheten af fast egendom upphörde vid den tidpunkt, då nya och helt andra grunder för prästaflönin-

Särskild

mening.

220 Uttalanden a myndigheter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

gens utgörande inom pastoraten började tillämpas, och att statsverket sålunda öfvertoge denna skyldighet, allteftersom de gamla, nu gällande löneregleringarna upphörde. Därigenom kunde ock hela den föreslagna anordningen för tiondens upptagande och afskrifning i högst väsentliggrad förenklas. I alla händelser synes det reservanten, att den af kommittén föreslagna tidsperioden af 30 år för ifrågavarande afskrifning är alltför lång och utan svårighet kan begränsas,till åtminstone 20 ecklesiastikår eller till samma tid, hvarunder eu enligt de nya grunderna fastställd lönereglering är afsedd att tillämpas.

Under förutsättning af bifall till sitt förslag om en provisorisk, högre församlingsafgift af jordbruksfastighet har kommittéledamoten Ekström (sid. 314) förenat sig i nyssnämnde reservants yrkande.

Domkapitlet i Lid ed instämmer med reservanten Ekström.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län finner det helt naturligt, att då ny lönereglering träder i kraft, den äldre löneregleringen bör till alla delar upphöra att gälla. Det vore ej med rätt och billighet förenligt att ens under en öfvergångstid låta ägarna af jordbruksfastigheter på eu gång betala tionde och afgifter, som skulle utgöra ersättning för tionden, hvarför denna senare skatt borde på eu gång afskrifvas. Pa liknande sätt yttra sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands och i Kopparbergs län.

Emot en successiv afskrifning af de till statsverket indragna tiondeafgifterna har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län icke något att erinra men förmenar, ätt det kan dragas i tvifvelsmål, huruvida det är lämpligt, att denna afskrifning utsträckes under en tidrymd, som med 10 år öfverstiger de nya löneregleringarnas föreslagna giltighetstid. Enligt nådiga kungörelsen den 5 juni 1885 och lagen den 2 december 1892 skedde afskrifriingen af grundskatten under tiden från och med år 1886 till och med år 1903. Lika med eu af reservanterna ansåge därför länsstyrelsen tiden för afskrifriingen böra begränsas till 20 år och sålunda sammanfalla med den tid, hvarunder de nya löneregleringarna skulle blifva gällande, dock att, i enlighet med kommitténs förslag, redan första året 30 procent afskrefves. Äfven Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län anser planen för tiondeafskrifningen vara ställd på väl lång tid. Belopj et af den årliga afskrifningsprocenten torde, såsomkommittén framhållit, böra i främsta rummet bestämmas med hänsyn till statens förmåga att underkasta sig de uppoffringar, som afskrifningen kräfde, men det ville förefalla Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,, som om större fordringar i detta afseende skulle kunna ställas på staten, än kommitténs förslag innebure, och önskvärdt vore ju, om afskrifningen

2121 KiiikjI, Mtij:ts Xåil. Proposition X:o 88.

kunde till iullo försiggå inom den tid, som närmaste nya löneregleringsperiod komme att omfatta, eller 20 år.

Kammarkollegium erinrar därom, att kollegium anslutit sig till förslaget om eu sådan anordning för framtiden af det kyrkliga beskattningsväsendet, att jordbruksfastighet icke skulle i högre grad än andra skutteobjekt betungas med pålagor till prästerskapets underhåll. Regleringen af den gamla tiondeskyldigheten vore dock eu annan fråga. Därvid borde uppmärksammas, att statsverket årligen skulle tillhandahålla kyrkan ett mot den afskrida tiondens värde svarande belopp. Det, vore då enligt kollega åsikt icke oskäligt, att under någon öfvergångstid fastighetsägarna iörpliktades lämna ett särskildt, bidrag till statsverkets utgifter för fullgörandet af den ersättningsskyldighet till kyrkofonden, staten åtagit sig med anledning af tiondens och öfriga fastighetsafgifters indragning. Därigenom skulle i någon mån kunna undvikas, hvad kommittén genom den successiva afskrifningen ock velat förebygga, nämligen att »gällande förmögenhetsvärden alltför starkt rubbas eller andra samhällsklasser än fastighetsägarna plötsligen betungas med ökade skattebidrag». Kollegium förutsätter dock, att under öfvergångstiden fastighetsägarnas skattebörda i sin helhet om möjligt icke blir mera besvärande efter än före tiondens afskrifning.

. Huruvida tiden för tiondeafskrifningens genomförande bör något förkortas i förhållande till de af kommittén föreslagna 30 åren, förmenar kollegium vara en fråga, hvaröfver det knappast tillkommer kollegium att afgifva yttrande, och hvars lösning för ölrigt helt visst kommer att bestämmas »af statsfinansiella hänsyn». Någon särskild anledning att låta afskrifningsperioden sammanfalla med den blifvande löneregleringperiodens 20 år finnes dock enligt kollega mening icke, alldenstund tiondeafgifterna ej hafva något som helst samband med de nya löneregleringarna.

Om man, i likhet med mig, har den uppfattningen, att nuvarande Departement*fastighetsafgifter till prästerskapets aflöning, framför allt de olika slagen ch"'fen' af tionde, såsom kvarlefvor från en förfluten tid hvila på beskattningsgrunder, som icke stå tillsammans med vår tids uppfattning af en rättvis och jämn fördelning af de skyldigheter, staten måste utkräfva af sina medlemmar, kan man icke annat än finna med såväl statens som den enskildes intresse mest förenligt, att berörda skatteformer snarast möjligt aflägsnas ur skattesystemet, helst landets förmåga att bära kostnaderna för själavårdens upprätthållande ju alls icke skulle minskas därigenom, att de bidrag, som erfordras till dessa kostnaders bestridande, varda på ett billigare och mera tidsenligt sätt fördelade. Ett fortskyndande af den bördornas utjämning, hvilken är den successiva tiondeafskrifningens syfte,

•222

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

framstår såsom något särskilt eftersträfvansvärdt, när i betraktande tages, att enligt kommittéförslaget, som binder afskrifningens början vid gällande lönereglerings utlöpande i en församling, det under alla förhållanden måste dröja en ganska afsevärd tid, innan tiondegifvarna uti åtskilliga församlingar få komma i åtnjutande af någon som helst lindring i sina afgifter till prästerskapet. Förut åberopade, å sid. 46 i kommitténs betänkande IV införda tablå gifver nämligen vid handen, att af de i tablån åsyftade 1,365 löneregleringarna — hvilka hvar för sig i allmänhet afse två eller flera församlingar — det betydande antalet af 402 löneregleringar icke förfalla förr än under olika år efter 1920, den senast fastställda löneregleringen först år 1942.

Å andra sidan får emellertid icke förbises, att en nedsättning och slutligen ett fullständigt utplånande af nu ifrågavarande skatter för innehafvarna af tiondeskyldiga fastigheter innebär en direkt fördel, som beredes dem därigenom, att samhällets öfriga medlemmar måste påtaga sig en ökad skattebörda. Den omständigheten, att rubbning i egendomsvärdena eller öfver hufvud i medborgarnas inbördes ekonomiska förhållanden sålunda åtföljer nu ifrågasatta undanrödjande af ojämnheter i skattesystemet, kan visserligen icke få ställa sig såsom ett afvisande hinder för vidtagande af en eljest nyttig funnen reform. Men såtillvida bör enligt, min mening hänsyn tagas till ifrågavarande omständighet, att vid reformens genomförande en viss aktsamhet varder iakttagen.

Varsamhet torde vara att tillråda jämväl ur synpunkten af statens förmåga att utan större svårighet fylla budgetens kraf. Genom småningom fortgående nedsättning af de indragna fastighetsafgifterna minskas nämligen efter hand statens inkomst af dessa, medan ersättningsskyldigheten till kyrkan för de henne frångångna afgifterna kvarstår oförändrad. Den brist, som härigenom uppkommer för statsverket och som beräknats vid den sista skatteprocentens försvinnande uppgå till 3,897,954 kronor, måste fyllas.

Prästlöneregleringskommittén har icke gjort någon beräkning öfver de tillgångar, som skulle kunna lämna ersättning för de beviljade skatteoft ergifter na. En dylik beräkning, som icke heller nu företagits, hade väl ock gifvit föga ledning vid bedömandet af landets förmåga att i en jämförelsevis aflägsen framtid bära de utgifter, som stå i samband med den tilltänkta skattereformen. Till en början — med utgångspunkt från år 1914 — blifva dessa utgifter icke synnerligen afsevärda. Af kom-

mitténs, af mig i det föregående återgifna, utredning framgår, att sedan

22:;

Ktt/ujl. Maj:ts Xthl. Proposition X:o

afdrag gjorts för ej afskrifva skattebelopp, utgifterna skulle först ar 1922 öfverskrida eu million eller, närmare bestämdt, det året uppgå till 1,088,(163 kronor.

Utan att underskatta betydelsen för budgeten af den tillökning i utgifter, som föranledes af prästtiondens successiva efterskänkande, föreställer jag mig likväl, att omhandlade skatteregleringsfråga, som i våra dagar knappast kan sägas hafva någon ur finansiell synpunkt särskildt afskräckande omfattning, ännu mindre i framtiden skall — att döma af senare årens statsregleringar — gifva anledning till större oro hos dem, hvilkas uppgift det blir att bereda de ökade inkomster, som erfordras för fyllande af de stegrade statsbehofven.

Vid öfvervägande å ena sidan åt de omständigheter, som tala för ett förkortande af den tidrymd, under hvilken fastighetsafgifternas afskrifning bör bringas till slut, och å andra sidan af de omständigheter, som mana till varsamhet vid afskrifningsplanens uppgörande, finner jag ej anledning att afvika från prästlöneregleringskommitténs förslag om eu period af 30 år för regleringens genomförande.

Under denna tid skulle alltså ägarna åt de fastigheter, af hvilka tillförne tionde eller andra utgifter till prästerskapets aflöning utgått, hafva att uppbära eu del af den gamla skattebördan — under perioden dock alltjämt minskad — samtidigt därmed att de, i likhet med öfriga till den kyrkliga kommunen bidragsskyldiga, måste deltaga i utgörandet af de utgifter för omförmälda ändamål, som afses i förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning. Denna dubbla afgiftsplikt kan icke undvikas, med mindre eftergiften af den gamla skatteskyldigheten från början blir fullständig, hvilket jag dock såsom af det förut anförda framgår, icke kan tillstyrka. Det bör emellertid, på sätt ock kommittén erinrat, tillses, att under afskrifningsperioden fastighetsägarnas skattebörda i sin helhet om möjligt ej blir mera betungande, än den var dessförinnan.

Huru förhållandena härutinnan komma att i eu framtid gestalta sig, lärer svårligen nu kunna utredas. Jag antager att, med tillämpning af de nya beskattningsgrunderna, eu fastighets sammanlagda aflöningsbidrag skulle, oaktadt 30 procent af tionden efterlåtits, under nuvarande ekonomiska förhållanden inom församlingen öfverstiga hvad af fastigheten förut erlagts i tionde. Till följd af handelns och industriens utveckling tillkomma sedermera nya skatteobjekt, hvilka med åsyftade fastighet skola dela aflöningsplikten, sådan denna bestämts enligt de» nya beskattningsgrunderna. I sådan händelse kan sammanlagda beloppet af de afgifter, hvarmed ifrågavarande fastighet äfven under afskrifningsperiodens första år blir belastad, mycket väl komma att understiga värdet af

224 Kungl. Majds Nåd. Proposition X:o 88.

deri tionde, som tillförne utgått af densamma. Utvecklingens gång hittills tyder på att förloppet bör blifva sådant i de flesta församlingar.

Jag har emellertid sökt bilda mig en föreställning om huru kommitténs förslag skulle verka i fall, där faktorerna äro i viss mån kända. För sådant ändamål har jag föranstaltat om en undersökning, därvid, beträffande jordbruksfastigheternas belastning, de siffror lagts till grund, som i kommitténs tabellverk Ser. A tab. 2, kol. 21, för ecklesiastikåret 1896—97 angifva denna belastning uttryckt i öre pr fyrk. Å andra sidan hafva de nya skattebeloppen beräknats med tillämpning af de grunder, för Indika jag i det föregående redogjort vid behandling af frågan om församlingarnas bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning.

Efter minskning med 30 procent af det tal i nämnda tabell, som för jordbruksfastigheterna inom en församling angifver medelbelastningen — t. ex. It) öre pr fyrk —, och sedan till det sålunda reducerade talet, 7 öre, lagts det tal — t. ex. 4 öre pr fyrk —, som utmärker jordbruksfastigheternas inom samma församling medelbelastning, efter det högst 5 öre l)r fyrk uttaxerats, har visat sig, att ökning i belastning — uti det antagna exemplet uppgående till 1 öre pr fyrk — skulle för jordbruksfastigheterna inträda i 195 landsförsamlingar. Beloppet af ökningen är mindre än 0.5 öre i 62 af dessa församlingar samt utgör 0.5—0.99 öre i 48 församlingar, 1 ‘1-49 öre i 31 församlingar, 1.5—1.99 öre i 16 församlingar, 2—-2.49 öre i 16 församlingar, 2.5 - 2.99 öre i 17 församlingar, 3—3.49 öre i 4 församlingar och 3.5—3.99 i 1 församling.

Afskrifvas af jordbruksfastigheternas nuvarande afgiftsbelopp strax i början 40 procent, skulle ökning i belastningen för denna grupp af skatteobjekt inträda inom allenast 65 landsförsamlingar.

De sålunda verkställda beräkningarna grunda sig på medeltalssiffror och lämna följaktligen ej någon upplysning om -hvarje särskild fastighets relativa belastning, än mindre om dess verkliga skattebelopp. År utredningen, på detta sätt anordnad, alltså icke af något större värde för kännedomen om fastigheternas nuvarande beskattningsförhållanden, är dess beviskraft rörande framtiden uppenbarligen ännu obetydligare. Försiktigheten synes mig emellertid bjuda, att nedsättningen i fastighetsafgifterna redan första året bestämmes till 40 procent. Härvid torde sedan böra förblifva under 9 år, hvarefter den af kommittén framlagda afskrifningsplanen skulle oförändrad tillämpas.

Åt framtiden lärer böra öfverlåtas att, med ledning af vunnen erfarenhet angående verkningarna i afseende å den enskildes ekonomi af å ena sidan skattenedsättningen och å andra sidan tillämpningen af de nya beskattningsgrunderna, vidtaga de åtgärder, som till undanröjande

225 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

af möjligen uppkommande skatteförhöjning för tiondegifvarna må finnas af rättvisa ocli billighet påkallade.

6 §.

Så länge fastighetsägarnas skattskyldighet kvarstår, om ock i anseende0*^™/ °Jh till afskrifningen mindre betungande än enligt gällande lagstiftning, bör aftiri/na densamma efter kommitténs mening fullgöras i enlighet med föreskrifterna fåf9'?flZr. uti fastställda löneregleringar. Med afseende å lösen för de i persedlar bestämda afgifterna anser dock kommittén den modifikationen böra iakttagas, att sagda afgifter skola utgå — icke, Såsom 1862 och 1872 årens förordningar stadga, efter tioårig markegång — utan efter medeltalen af medelmarkegångsprisen under de 50 åren 1864—1913, således efter samma pris, som enligt § 3 i omhandlade författningsförslag skola ligga till grund för persedlarnas förvandling vid fastighetsafgifternas indragning till statsverket.

De afgiftsbelopp, som skola inom församlingarna uttagas för att betacka den summa, fastighetsägarna hafva att, sedan vederbörliga ^fskrifningar verkställts, erlägga till statsverket, måste för de olika åren utfalla något olika, oafsedt de förändringar, som blifva en följd af afskrifningarna.

Skälen härtill äro, dels att verk och inrättningar kunna tillkomma eller ' försvinna, dels att när en viss summa skall å samtliga skatteobjekt i en församling till utgörande fördelas efter fyrktal eller bevillning, fastigheternas andel i bördan måste växla med de olika beskattningsföremålens inbördes skattekraft. Uppbörden för ett år kan alltså komma att visa öfverskott eller brist. Hvad som utdebiterats för mycket bör, säger kommittén, återställas till de skattskyldiga, då ju staten ej kan äga någon rätt till öfverskottet, hvaremot, om brist uppstått, de afgiftspliktiga fastighetsägarna ej kunna undgå att fylla densamma. Detta senare förhållande torde likväl icke komma att ofta inträffa, såvida de i vederbörande löneregleringsresolution för utdebiteringen uppställda grunderna riktigt tilllämpas. Vanligaste anledningen till brist torde vara, att ett verk, som fått sig påförd en fast afgift, upphör att drifvas, utan att något annat verk i stället anlägges. I allt fall kan det felande beloppet sällan blifva af någon betydenhet.

Kommittén förmenar, att fastighetsafgifternas indragning till statsverket ej bör verka någon ändring i hvad för närvarande gäller angående samma afgifters debitering och uppbörd genom församlingarnas förtroendemän, ty om än afgifterna hädanefter icke komma att direkt användas till aflöning af församlingarnas prästerskap, hafva de dock icke förlorat sin egenskap af kyrkliga lönemedel, endast att de i annan ordning än tillförne komma prästerskapet till godo.

Bih. tiU Riksd. Prot. 1908. 1 Sami 1 Afd. 66 Höft.

Uttalanden a, myndigheter.

226 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

r Rörande omhandlade paragraf erinrar domkapitlet i Luleå, att då fastighetsafgifterna, hvilka jämlikt § 5 i kommitténs förslag under de första 6 åren utgå med blott 70 procent af det beräknade värdet, efter hand skola minskas, tills de efter 30 år upphöra att utgå, uppbörden särskilt under senare hälften af 30-års perioden blir jämförelsevis obetydlig, hvarför det kan sättas i fråga, huruvida det icke blir en i förhållande till uppbördens storlek alltför vidlyftig och dyrbar apparat att tillsätta en särskild uppbördsman för anställande af ifrågavarande uppbörd efter särskild debiterings- och uppbördslängd. Så skulle under de sista 4 åren af tiondelösens erläggande, då endast 10 procent skulle utgå, för Jockmocks församling uppbörden blifva allenast omkring 170 kronor. Denna obetydliga summa skulle då särskild uppbördsman uppbära af en befolkning, spridd på en ytvidd af 194 kvadratmil. I detta fall blefve kostnaden för uppbörden säkert större än uppbörden själf. Visserligen vore den tionde, Jockmocks församling erlade, mycket ringa i förhållande till ytvidden, men många liknande exempel från Lappmarken kunde anföras. Och i allmänhet kunde man säga, att ifrågavarande uppbörd särskildt mot slutet af 30-årsperioden blefve obetydlig. Med hänsyn till detta förhållande ville domkapitlet föreslå en sådan ändring af § 6, att uppbörden verkställdes af kronans uppbördsman i sammanhang med kronouppbörden.

Äfven några af länsstyrelserna framställa anmärkningar mot det sätt, hvarpå den särskilda uppbörden och redovisningen af tiondeafgifterna skulle ordnas. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län tillstyrker den ändringen af nu omhandlade paragraf, att församlingens uppbördsman bör så fort ske kan och senast före oktober månads utgång hafva upprättat debiterings- och uppbördslängden för uppbörd af ifrågavarande' afgifter, hvilken längd, sedan den omedelbart därefter under föreskrifven tid varit för de betalningsskyldiga tillgänglig, bör af församlingens uppbördsman öfverlämnas till uppbördsförvaltningen i orten, som besörjer afgifternas uppbörd och redovisning i sammanhang med kronoutskylderna. I närmare anslutning till domkapitlet i Luleå framhåller Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län, att det synes vara lämpligare och förenadt med större trygghet, om, då berörda afgifter skola ingå till statsverket, desammas debitering och uppbörd verkställes af kronans uppbördsförvaltning i sammanhang med debitering och uppbörd af öfriga kronoutskylder, och detta så mycket hellre som kronans uppbördsman enligt förslaget i alla händelser skall mottaga redovisningen för de influtna afgifterna samt indrifva och redovisa de belopp, som restförts. För den kronans tjänsteman sålunda åsamkade ökningen i arbete bör ersättning utgå af de afgiftsskyldiga i enlighet med samma grunder, som gälla för

227 Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 88.

debitering och uppbörd af landstingsskatt. Yttranden i sistberörda syfte hafva afgifvits jämväl af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala och i Västmanlands län, hvilka anfört, bland annat, att det föreslagna uppbördssättet kommer att i de flesta fall arbeta med en viss grad af osäkerhet; att medelredovisningen genom mellanhänders anlitande alltid kommer att fördröjas: att då de ifrågavarande medlen skola ingå till statsverket, icke finnes något rimligt skäl, hvarför de icke skulle i den för kronouppbörden stadgade ordningen debiteras, uppbäras och redovisas af kronans uppbördsman, mot rätt för dessa att för besväret därmed åtnjuta den för de särskilda uppbördsmännen föreslagna provisionen, samt att bördan af arbetet därmed icke torde, sedan grundskatterna numera afskrifvits, vara något hinder.

Med afseende å hvad sålunda blifvit beträffande denna fråga af nämnda myndigheter anfördt tillstyrker kammarkollegium, att förevarande paragraf varder omarbetad, i syfte att de till statsverket indragna afgiftema till prästerskapet skola — i den män de icke afskrifvits — debiteras, uppbäras och redovisas af kronans vederbörande uppbördsman i den för kronouppbörden stadgade ordningen.

Sedan tionde och andra afgifter af fast egendom indragits till statsverket, Departemenuböra de väl rätteligen likställas med andra utskylder till kronan. Jag c * instämmer därför med de myndigheter, som anse, att berörda afgifter böra af kronans uppbördsförvaltning, mot ersättning af de skattskyldiga, debiteras, uppbäras och redovisas i samband med kronans uppbörd. De närmare föreskrifter, som i afseende härå varda erforderliga, lärer Eders Kungl. Maj:t vilja meddela.

Giltigt skäl synes mig ej förefinnas att, såsom kommittén föreslagit, ålägga fastighetsägarna i en församling att gemensamt ansvara för utgörande af indragna, ännu ej afskrifna fastighetsafgifter inom församlingen, hvarför bestämmelsen hörom torde höra utgå.

7 §•

Under hänvisning till hvad lag i det föregående anfört om kyrkansKyrkan* med-

n • ... , .„ ®. o J f 1 • r 1 ± n • bestämmande-

ställnmg till lagstiftningen angående reglering åt prästerskapets aflöning rätt vid lagoch därmed sammanhängande frågor, tillstyrker jag, att förestående paragraf “tf‘ningen. i kommitténs förslag utgår.| '*>

Såsom jag redan antydt, torde emellertid under samma paragraf-/jraw/ir.'' nummer böra i lagen införas ett stadgande af innehåll, att bemyndigande gifves Eders Kungl. Maj:t att, där för tillämpning af lagens föreskrifter erfordras ytterligare bestämmelser, meddela sådana.

228 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Förslag till lag angående reglering af prästerskapets aflöning.

Nu ifrågavarande lagförslag har i viss mån, särskilt hvad beträffar själfva proceduren vid löneregleringen, sin förebild i nådiga förordningen angående allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 och afser i allt fall att ersätta denna. Då förslagets betydelse torde klarare framstå genom en allmän öfverblick öfver de viktigare bestämmelserna däri, samtidigt med det att några paralleller ur gällande lagstiftning uppdragas, har jag trott mig böra meddela en dylik inledande framställning.

öfversiict ifver De på grund af 1862 års förordning uppgjorda löneregleringarna hafva finneh9åu byggt på den allt sedan äldre tider bestående lagstiftningen om skattskyldighet till prästerskapets aflöning, ehuru genom nämnda förordning ändamålsenligare anordningar för skattskyldighetens utgörande infördes. Såvida gällande kraft tillerkännes kommitténs förslag angående indragning till statsverket och afskrifning af hittills utgående fastighetsafgifter samt om församlingsbidragets utgörande efter lika måttstock af alla skatteobjekt, blir det kyrkliga beskattningssystemet fotadt på alldeles nya grunder.

Hufvudprinciperna för det nya lönesystemet sammanfalla i stort sedt med dem, efter hvilka prästerskapets aflöning skolat vid nu gällande regleringar ordnas. Med nära anslutning till ordalagen i § 1 af 1862 års förordning har nämligen kommittén uppställdt den allmänna föreskriften, att hvarje tjänstgörande präst skall erhålla en, såvidt sig göra låter, efter tjänstegrad och ämbetsåligganden äfvensom lefnadskostnadema i orten eller andra särskilda förhållanden lämpad anständig bärgning. Någon säker måttstock för beräkningen af det lönebelopp, som i hvarje särskilt fall må anses vara det rätta, är naturligtvis icke gifven genom framhållandet af dessa allmänna synpunkter. Kommittén säger sig icke heller hafva åsyftat något sådant, utan anser, att afgörandet bör, på sätt skedde vid de löneregleringar, som uppgjordes på grund af 1862 års förordning, öfverlämnas åt Kungl. Maj:t.

Men på det att de mest öfverklagade missförhållandena i det nuvarande lönesystemet — aflöningens otillräcklighet för ett flertal präster och dess ojämnhet för prästerskapet i dess helhet — icke må komma att vidlåda det nya systemet, hafva vissa anordningar funnits erforderliga.

Löneregleringsnämndernas åtgörande för att bereda prästerskapet anständig bärgning var, såsom jag redan antydt, begränsadt af tillgångarna

229 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

inom de olika pastoraten äfvensom af hvad med afseende å vissa anslags öfverflyttning från en församling till en annan kunde varda bestämdt. För prästerskapet i de församlingar, livilkas egna tillgångar ej voro tillräckliga för den aflöning, som af omständigheterna påkallades, har därför föreskriften i 1862 års förordning, att hvarje tjänstgörande präst skulle erhålla anständig bärgning, nästan alltjämt varit en död bokstaf. Om emellertid, såsom kommittén föreslagit, till kyrkans förfogande ställes den ersättning, statsverket har att för indragna fastighetsafgifter utgöra, så kan genom anslag från dessa ersättningsmedel och andra för kyrkan gemensamma tillgångar prästerskapets ekonomiska ställning väsentligen upphjälpas. Likaså kunna aflöningens ojämnheter, i den män de ej betingas af tjänstgöringen och särskilda ortsförhållanden m. m., försvinna, om vissa allmänna föreskrifter angående lönernas beräkning blifva meddelade, för att af nämnderna tagas till efterrättelse vid uppgörande af förslag till nya löneregleringar. Som dessutom regleringarnas giltighetstid skulle begränsas till 20 år — en inskränkning, som föranledes af den snabbhet, hvarmed utvecklingen i alla riktningar numera försiggår —, så blir tillfälle att öfverse lönebeloppen och däri vidtaga erforderliga jämkningar, innan alltför stora förändringar inträdt i de förhållanden, hvilka voro rådande vid den tid, då aflöningen fastställdes.

Då Kungl. Maj:t inom vissa, af prästerskapets privilegier och allmänna författningar utstakade, gränser allt hittills ägt att ensam bestämma såväl de prästerliga tjänsternas antal som fördelningen af samtliga ecklesiastika lönetillgångar, och någon ändring härutinnan efter kommitténs mening icke är önskvärd, skulle det tillkomma Kungl. Maj:t att meddela de åsyftade föreskrifterna angående aflöningens beräkning.

Fn aflöningsförmån, som enligt kommitténs förslag bör tillkomma hvarje präst, är fri bostad. Denna förmån skall beredas ordinarie tjänsteinnehafvare antingen genom kostnadsfri upplåtelse från församlingens sida af en efter tjänstegrad och ortens sed afpassad bostad eller genom kontant bidrag af församlingen för förhyrande af sådan bostad eller — där med tjänsten är förenadt boställe, vid hvilket byggnadsskyldighet af större eller mindre omfattning åligger tjänsteinnehafvaren — därigenom att för den honom åliggande nybyggnads- och underhållsskyldigheten vid de laga husen bestämmes en ersättning, som för ändamålet utgår. Tjänsteinnehafvaren skall åtnjuta fri bostad utöfver de förmåner af olika slag, som eljest kunna tillhöra hans beställning.

Själfva löneregleringen blir icke obetydligt förenklad, därest, såsom kommittén föreslagit, till nämndernas ledning vissa grunder för beräkning af prästerskapets inkomster föreläggas, och om församlingarnas bidrags-

230 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

skyldighet, utan hänsyn till den gamla beskattningens former, fastställas till en för alla beskattningsföremål, efter deras skattekraft proportionerad, lika afgift. Men det förberedande arbete, som tillförne utförts af nämnderna, har i allt fall icke ansetts kunna såsom öfverflödigt undvaras, då ju äfven hädanefter skulle förekomma flera frågor af vikt, vid hvilkas afgörande det måste vara af stort värde att äga tillgång till yttranden af opartiska, med de lokala förhållandena förtrogna nämnder. I hufvudsak skulle det åligga nämnderna att, sedan prästerskapet uppgifvit de löneförmåner, som utöfver församlingsafgifterna finnas att tillgå, väcka förslag om sådana anordningar beträffande den kyrkliga indelningen och den prästerliga tjänstgöringen, som kunna anses främja församlingsvården; föreslå beloppet af den aflöning, som bör tillkomma hvarje innehafvare af ordinarie prästerlig beställning, därvid alla omständigheter, hvilka varit för nämnden bestämmande, skola angifvas, och, för den händelse någon ändring i den kyrkliga organisationen finnes af omständigheterna påkallad, framlägga de olika löneregleringsförslag, som under olika förutsättningar böra tillämpas; beräkna årliga medelvärdet af bostadsboställes afkastning äfvensom af de förmåner, tjänsteinnehafvaren eljest äger åtnjuta; yttra sig om lämpligheten af boställes utarrendering; föreslå beloppet af församlingsafgifter; anmäla behofvet af anslag från kyrkans gemensamma aflöningstillgångar samt afgifva utlåtanden i de frågor angående den kyrkliga indelningen och organisationen, som varda till nämnderna hänskjuta.

Hvad nu är stadgadt angående löneregleringsnämndernas sammansättning anser kommittén böra i det hela fortfarande gälla. Hvarje nämnd skulle sålunda tillsättas länsvis och bestå af ordförande, förordnad af Kungl. Maj:t, två s. k. ständiga ledamöter, af hvilka domkapitlet och länets landsting utse hvardera en, samt två s. k. tillfälliga ledamöter, representerande den ene löntagarna och den andre löngifvarna. Genom ordföranden och de ständiga ledamöterna uppehälles en viss enhet i nämndens beslut, och genom de tillfälliga ledamöterna tillföres nämnden den kännedom om lokala förhållanden, som uppenbarligen är af största betydelse för ett rättvist bestämmande af lönebeloppen och för ett lämpligt anordnande af den prästerliga tjänstgöringen.

Sedan nämnden stadgat sitt omdöme rörande antalet och beskaffenheten af de prästerliga tjänster, själavården i ett visst pastorat synes kräfva, utmäter nämnden den aflöning, som efter dess bepröfvande bör tillkomma hvarje ordinarie tjänsteinnehafvare. Härvid har nämnden att tillämpa de föreskrifter, som varda meddelade angående beräkning af prästerskapets aflöning. Med den affattning dessa föreskrifter erhållit uti kommitténs i ämnet afgifna förslag, torde lönernas beräkning sällan medföra någon

Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o SS. 231

svårighet. De för aflöningens storlek bestämmande faktorerna hafva nämligen i allmänhet hänförts till rent yttre, påtagliga förhållanden, såsom tjänstegrad, tjänstgöring i stads- eller landspastorat, omfattningen af predikoskyldighet, pastoratets folkmängd och areal m. m., och dessa faktorer hafva blifvit underkastade en bestämd värdesättning. Men om nämnden med hänsyn till särskilda omständigheter —- t. ex. med tjänstens skötande förenad synnerlig besvärlighet, högre lefnadskostnader i orten eller för prästerskapet eljest ökade utgifter — anser, att det lönebelopp, som framgår ur en dylik hopsummering af värden, icke innefattar skälig ersättning för tjänsteinnehafvarens möda eller icke medför anständig bärgning, har nämnden att föreslå erforderlig förhöjning i lönebeloppet. Nämnden skall emellertid alltid angifva samtliga omständigheter, hvilka påverkat aflöningsförslaget, således ej mindre dem, som upptagas med bestämda, enligt grunderna för aflöningens beräkning utförda, värden än äfven dem, åt hvilka i ett visst fall bör tillmätas en särskild betydelse till aflöningens ökande utöfver den normala höjden. En sådan fullständig och detaljerad redogörelse för förhållandena i ett pastorat utgör en nödvändig förutsättning för den ingående kännedom härom, som måste bibringas de myndigheter, hvilka efter nämnden komma att handlägga regleringsfrågan; endast därigenom vinnes trygghet för att det aflöningsbelopp, som slutligen varder fastställdt, skall bereda »en, såvidt sig göra låter, efter tjänstegrad och ämbetsåligganden äfvensom lefnadskostnaderna i orten eller andra särskilda förhållanden lämpad anständig bärgning».

Före löneregleringsförslagets uppgörande bör nämnden naturligtvis förskaffa sig kännedom om hvilka tillgångar finnas att taga i anspråk för aflöningens bestridande. Prästerskapets löneförmåner äro för närvarande, såsom den af mig förut lämnade redogörelsen därför gifver vid handen, af skilda slag. De hafva tillkommit på olika sätt, grundade än å dispositioner af privaträttslie natur, än å sedvana och häfd, än å kungl. stadgar och resolutioner. Villkoren för deras åtnjutande växla likaså, i det att somliga tillgångar äro fästade vid ett visst pastorat eller anslagna till och med blott åt en särskild präst i pastoratet, andra åter endast afse att bereda prästerskapet öfver hufvud inkomst. Af denna löneförmånernas olika beskaffenhet följer uppenbarligen en mer eller mindre inskränkt rätt att i det särskilda fallet öfver dem förfoga. Det är därför af största betydelse för regleringsförslagets tillförlitlighet och dess användbarhet såsom grundval för lönefrågans vidare behandling, att uppgifterna om de särskilda lönetillgångarna blifva så fullständiga som möjligt.

Den sida af löneregleringen, som afser fastställandet af aflöningens aktiva, företer en framträdande olikhet mellan 1862 års och den af kom-

232 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

mittén föreslagna lagstiftningen. Samtliga de inkomster, som åsyftas i § 9 mom. 2 af 1862 års förordning, och »som grunda sig på statsanslag i kontanta penningar, kronotionde och hemmans räntor eller på arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen», skola nämligen enligt kommitténs förslag särskiljas från de öfriga inkomsterna och tillgodoföra^ kyrkofonden.

Bostadsboställe däremot skall alltid — oberoende af sättet för dess tillkomst genom upplåtelse af kronan, af församlingen eller af enskild person — beräknas såsom tillgång till bestridande af aflöningen för särskildt den tjänsteinnehafvare, åt hvilken bostället blifvit upplåtet. Inkomster som grunda sig därpå, att församling till löneförbättring för prästerskapet inköpt annat hemman eller lägenhet eller anskaffat andra fördelar, eller att enskild person för samma ändamål till församlingen gjort donation,. eller att ersättning lämnats för jord eller annan förmån, hvilken varit förenad med egendom af nu arigifven beskaffenhet, betraktas såsom gemensamma aflGningstillgångar för samtliga präster inom pastoratet och må alltså efter omständigheterna mellan dem utskiftas. Hvad därefter brister i den aflöning, som anses böra tillkomma en hvar af pastoratets präster, betäckes i första hand med församlingsafgifter, utdebiterade inom den stadgade gränsen, och, om icke heller dessa förslå, genom tillskott från kyrkofonden.

I den mån nämnden hinner uppgöra lönregleringsförslagen samt afgifva de framställningar och yttranden beträffande den kyrkliga organisationen och andra med löneregleringen sammanhängande frågor, som varit föremål för dess behandling, öfverlämnar nämnden till vederbörande domkapitel sitt särskildt för hvarje pastorat uppgjorda, till Konungen ställda förslag jämte tillhörande handlingar. Med bifogande äfven af ett utlåtande angående årskostnaderna för byggnadsskyldighetens fullgörande vid bostadsboställe — hvilket utlåtande afgifves af synerätt — infordrar domkapitlet yttranden från pastoratet samt dess prästerskap och, i händelse någon prästerlig befattning i pastoratet är ledig, från kontraktsprosten; hvarefter domkapitlet öfverlämnar samtliga handlingarna jämte sitt yttrande till länsstyrelsen, som med eget utlåtande anmäler ärendet till Kungl. Maj ds pröfning. Oberoende af tiden för fastställandet skall hvarje lönereglering gälla under en tid af 20 ecklesiastikår, räknade från det, då förut fastställd reglering upphör att gälla.

Om under den tid, för hvilken lönereglering äger gällande kraft, församling vill bereda sitt prästerskap högre aflöning, skall den vara därtill oförhindrad. Församlingens beslut i frågan bör dock fattas med tre fjuruedelar af de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet och vinner

233 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

icke tillämpning förr, än det efter underställning blifvit af Kungl. Maj:t fastställd t. Kyrkofondens tillgångar få ej tagas i anspråk för åstadkommande af dylika löneförhöjningar.

Vid debitering och uppbörd af församlingsafgifterna — hvilka ej skilja sig från de afgifter, församlingens medlemmar åtaga sig för uppehållande åt kyrka och skola — skall iakttagas hvad kommunalförfattningarna stadga med afseende å debitering och uppbörd af sådana afgifter, om hvilka kyrkostämma fattar beslut. Lönebidrag, som utgöres af församlingsafgifter, skall kvartalsvis den 1 juli, den 1 oktober, den 1 januari och den 1 april af kyrkorådet betalas till vederbörande präster.

Liksom det ordinarie prästerskapet genom de löneregleringar, som åstadkommos på grund af 1862 års förordning, med afseende å sina inkomster merendels gmrdes beroende af de tillgångar, som funnos inom pastoratet och hvilka ofta voro långtifrån tillräckliga, så har förut äfven vid bestämmandet af adjunkternas aflöning alltför mycket öfverlämnats åt tillfälligheter: a ena sidan den goda viljan hos det ordinarie prästerskapet — representeradt af allmänt prästmöte inom stiftet — att fastställa skäliga arfvoden åt. adjunkterna, å andra sidan samma prästerskaps förmåga att på ett värdigt sätt fullgöra sina åtaganden gentemot dessa ämbetsbröder. Medelst vissa för hela kyrkan gemensamma lönetillgångar skola enligt kommitténs förslag det ordinarie prästerskapets ekonomiska ställning upphjälpas, och genom utfärdandet af allmänna föreskrifter för aflöningens beräkning, hvilka äro afsedda att vid löneregleringarna tillämpas, skola ojämnheterna i de ordinaries aflöningsförhållanden blifva undanröjda.

Äfven det extraordinarie prästerskapets aflöning har synts kommittén böra i öfverensstämmelse härmed regleras, och finner kommittén ej någon betänklighet vid att använda kyrkans gemensamma tillgångar jämväl för adjunkternas, aflöning, då ju adjunktsinstitutionen måste betraktas såsom ett nödvändigt led i den kyrkliga organisationen. Hufvuddragen i systemet för adjunkternas aflöning angifvas genom en allmän föreskrift därom, att hvarje tjänstgörande adjunkt skall såsom löneförmåner åtnjuta bostad, vivre, skjuts i tjänsteärenden, årligt adjunktsarfvode samt kostnadsersättning för resa till tjänstgöringsort.

Löneregleringen för kontraktsprostarna skall företagas såsom en fristående förrättning, utan att ställas i samband med löneregleringen för. det öfriga prästerskapet. I enlighet med föreskrifter, som Kungl. Maj:t torde meddela, skola nämligen domkapitlen i de särskilda stiften uppgöra förslag till arfvode för en hvar af kontraktsprostarna, hvarefter Kungl. Maj:t fastställer dylikt arfvode. Emedan prostetunnorna hittills utgått såsom anslag hufvudsakligen af kronotionde, men äfven

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft. 30

Ständig

adjunktur.

234 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

till någon del af kyrkotionde, för hvilka anslag ersättning under senare tid lämnats af statsverket, har kommittén — vid det förhållande att enligt § 3 mom. 3 af förslaget till lag om kyrkofond sådana ersättningar hädanefter skola indragas till kyrkofonden — föreslagit, att samma fond må gälda de prostarfvoden, som varda fastställda för framtiden.

1 §•

I vissa fall, där en medhjälpare åt kyrkoherden kan vara behöflig, har kommittén funnit mindre lämpligt, att en komministratur inom pastoratet inrättades eller bibehölles, utan ansett det ändamålsenligare, att den biträdande prästen vore extraordinarie eller, såsom kommittén benämner honom, en ständig adjunkt.

Med afseende å denna art af tjänstebiträde anför kommittén (s. 70— 72), hurusom inom kommittén framhållits, att för församlingen såväl som för kyrkoherden anställandet af ständig adjunkt skulle medföra åtskilliga förmåner, som fullt uppvägde eller öfverginge dem, hvilka vunnes genom komministratur. I allmänhet förhölle det sig så, att där komminister vore anställd vid samma kyrka som kyrkoherden, den förres verksamhet inskränkte sig till förrättandet af allmän gudstjänst, deltagande i konfirmandundervisning och husförhör, en och annan prästerlig förrättning samt sjukbesök, medan däremot expeditionsgöromålen och annat, som under veckans söckendagar förekomme, nästan uteslutande hvilade på kyrkoherden, hvilken alltså icke erhölle välbehöfligt biträde just i de stycken, som företrädesvis vore till sin omfattning betingade af folkmängdens storlek, och detta medan komministern saknade tillräcklig sysselsättning. Om däremot den biträdande prästen hade sin bostad hos kyrkoherden, kunde denne senare alltid beräkna att vid förekommande behof hafva sin medhjälpare vid sin sida och sålunda erhålla nödigt biträde, utan den tidsutdräkt som vållades genom budskickning från den ena prästen till den andra. Nödig samverkan mellan kyrkoherden och hans biträde i löpande tjänstegöromål vore ock vida säkrare betryggad, då den biträdande prästen vore extraordinarie och sålunda lättare kunde vid behof genom vederbörande myndighet mot annat biträde utbytas, än då han ägde en ordinarie prästmans orubbliga ställning. Af betydande vikt vore ock den förmån af praktisk utbildning och fostran, som komme den unge prästen till del, om han vid sitt inträde i ämbetsutöfningen finge göra sina första lärospån under daglig ledning af en i sin fulla kraft inom en folkrik församling verkligen tjänstgörande kyrkoherde, i stället för att såsom nu oftast vore fallet begynna sin prästerliga verksamhet såsom adjunkt hos en kyrkoherde eller kommi-

235 Kun/jl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

nister, hvilken i följd af sjuklighet eller tilltagande ålderdomssvaghet nödgades lämna honom åt sig själ!' att reda sig bäst han förstode, — för att nu icke tala om de ingalunda sällsynta fall, då den nyordinerade prästen, oerfaren som han är, finge på egen hand såsom vice pastor öfvertaga hela ämbetsförvaltningen. Enligt § 4 mom. 1, § 18 och § 20 mom. 1 i nu omhandlade lagförslag skulle kyrkoherden vara skyldig att tillhandahålla den ständige adjunkten bostad och vivre, men däremot vara berättigad att härför uppbära ersättning.

Kommittéledamoten Ekström har icke anslutit sig till förslaget om inrättande i vissa fall af ständig adjunktur, hvilken anordning skulle efter hans förmenande innebära »ett ur synpunkterna af såväl församlingsvården som det extraordinarie prästerskapets befordran beklagligt utbyte af ordinarie tjänst mot extraordinarie», utan ansett, att hvarhelst en prästerlig tjänst kräfves af ett konstant behof, tjänsten bör vara af ordinarie natur; och har omförmälde reservant i enlighet härmed hemställt (s. 323), att ur alla af kommittén nu framlagda författningsförslag, särskildt ur § 4 mom. 2 af förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning, måtte utgå de stadganden, som röra ständig adjunkt.

Denna hemställan biträdes ej mindre af samtliga domkapitlen, med undantag af domkapitlen i Växjö och Lund, än äfven af Eders Kungl. Majt;s befallningshafvande i Gottlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands län. Äfven allmänna svenska prästföreningen anser, att de förslagna ständiga adjunktstjänsterna böra utbytas mot ordinarie beställningar. Kammarkollegium (s. 68) håller före, att en ständig adjunktur kan i särskilda undantagsfall vara en lämpligare form för biträdande prästerlig verksamhet inom ett pastorat än en komministratur, och att förstnämnda form således icke bör helt och hållet utmönstras ur den kyrkliga organisationen, men väl endast med störta varsamhet användas, såsom då tjänsteverksamheten inom en församling är mycket kräfvande, i hvilken händelse det för kyrkoherden kan innebära större trygghet att erhålla behöflig hjälp, om han biträdes af en extraordinarie präst, än om han måste vända sig till en, måhända mindre tjänstvillig, komminister.

Någon fullkomlig nyhet inom den kyrkliga organisationen i vårt land är icke den ständiga adjunkturen. Denna skulle emellertid enligt kommitténs förslag beträffande den kyrkliga indelningen och organisationen komma att användas i ganska stor omfattning.

Jag befarar, att det icke vore till gagn för kyrkan, om ständiga prästerliga tjänster anordnades, hvilkas innehafvare ej finge sig tillmätt högre grad af själfständighet, än som skulle förunnas de ständiga adjunkterna. Då härtill kommer, att enligt kommitténs förslag endast vanliga adjunkters

Särskild

mening.

Uttalanden * frågan.

Departements-

chefen.

236 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 88.

jämförelsevis knappa ekonomiska villkor skulle bjudas äfven dessa präster, men de fall säkerligen icke blefve sällsynta, att de stiftade familj, skulle den ifrågasatta anordningen helt visst hafva den olyckliga påföljden, att många af de ständiga adjunkterna komme att lefva under ganska tryckande ekonomiska omständigheter, missnöjda med sin ställning och utan förmåga att med framgång verka inom församlingen.

Hvad i kommitténs olika förslag stadgas om ständig adjunkt bör därför enligt min mening utgå. I förevarande paragraf nämnes visserligen icke uttryckligen »ständig adjunkt», men af motiveringen till paragrafen framgår, att äfven dylika adjunkter inbegripas bland de adjunkter, för hvilka, enligt hvad i paragrafen säges, lagen är afsedd att gälla.

Nya Varfvets församling.

Uttryckligen undantages i sista stycket af paragrafen från lagens tilllämpning prästerskapet i, utom annan, Nya Varfvets församling, hvilken omfattar 0.49 kv.-kilometer. Kommittén upplyser (s. 73), att Nya Varfvet — hvarest ett centralfängelse vid tiden för afgifvande af kommitténs betänkande var förlagdt — utgör enligt nådigt bref den 5 maj 1876 en af områden från Västra Frölunda och Örgryte socknar bildad särskild församling, inom hvilken själavården och pastoralvården tills vidare utöfvas af predikanten vid därvarande straffanstalt mot särskild af församlingen bestämd och utgående årlig aflöning, icke understigande 500 kronor, till hvilket belopp den ock uppgick för ecklesiastikåret 1896—97. Aflöningen för prästen i denna församling anser kommittén lämpligen icke kunna regleras efter samma grunder, som aflöningen för prästerskapet i andra territoriella församlingar, utan tillstyrker, att därmed bör förhållas, på sätt Kung!. Maj:t särskildt förordnar.

Enligt nådigt bref den 20 oktober 1905 har fångvårdsstyrelsen förpliktats att den 1 maj 1907 afträda Nya Varfvet till marinförvaltningen. Som Nya Varfvet emellertid icke upphört att vara egen församling, synes mig kommitténs uttalande och förslag fortfarande äga giltighet.

2 §•

Landstingets [ mom_ Beträffande löneregleringsnämndens sammansättning', såvidt

representant iii r ° -i in

i löneregie- Iraga är om den ledamot åt nämnden, som skulle utses af landstinget, ringsnämnden erinrar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län, huruledes under den gångna delen af det halfsekel, som ligger mellan tillämpningen af bestämmelserna i 1862 års förordning och tillämpningen af de nya föreskrifter i detta ämne, som kunna komma att varda meddelade, ut-

237 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

vecklingen hittills gatt i den riktningen — och vill älven framdeles kominer att så göra —, att städerna tillväxt i folkmängd så, att vid den tid, då ny prästlönereglering skall uppgöras, ej få af dem utträdt ur landstingen.

Då hithörande förhållanden inom dessa större städer vore väsentligen olikartade med förhållandena inom pastoraten å landsbygden och i de mindre städerna, syntes det icke utan skäl kunna ifrågasättas, att, på sätt för Stockholm i § 34 föreslagits, äfven i andra städer, hvilka äro indelade i två eller flera territoriella församlinger och ej tillhöra landsting, en ledamot af nämnden skulle utses af vederbörande stadsfullmäktige. Den kontinuitet, som kunde anses vara nödig för nämnden, torde nog i detta fall kunna uppehållas genom ordföranden och den af domkapitlet utsedde ledamoten.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län fäster uppmärksamheten därå, att i paragrafen intet yttrats om det förhållandet, att visserligen endast ett landsting finnes för länet, men därinom är belägen stad, hvilken med hänsyn till sin folkmängd utbrutits från landstinget. I ett sådant stadssamhälle skulle enligt de föreslagna bestämmelserna nämnden komma att bestå af ordförande och tre ledamöter, utsedda en af domkapitlet, en af kyrkostämman och en af kyrkoherden, därest icke stadsfullmäktige inträdde i landstingets ställe och valde en ledamot, eller den af landstinget valde vore afsedd att, till befrämjande af likformighet inom länet i dess helhet, deltaga i löneregleringen äfven för det inom dylik stad tjänstgörande prästerskapet. Uttryckliga föreskrifter för sådant fall, hvarom ej heller förmäldes något i motiven till förenämnda paragraf, torde böra meddelas.

Hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i omförmälda båda län Departements sålunda anfört synes mig böra föranleda till en bestämmelse därom, att för stad, som ej deltager i landsting — således äfven för Stockholm — stadsfullmäktige skola utse en ledamot af nämnden att, i stället för den af landstinget valde, inträda i nämnden, när lönereglering skall företagas för prästerskapet i det eller de pastorat, staden omfattar.

5 inom. En af kommitténs ledamöter, regementspastoren EkströmPr“*<e''*i:a/’e‘s (s. 317 o. följ.) anför, att då det föreslagits, att kyrkoherden skall utse TunerTgle* ledamot jämväl å öfriga prästerskapets i pastoratet vägnar, han ansett sigr‘ns1"“mnd*Bböra mot denna bestämmelse anmäla sin reservation. Enär jämlikt § 7 af mening förslaget till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning lönebelopp, som blifvit med tillämpning af de allmänna grunderna beräknadt, skulle kunna med hänsyn till särskilda förhållanden förhöjas med vissa belopp för kyrkoherde- och komministersbeställningarna, så skulle, äfven med det af kommittén föreslagna aflöningssystemet, komministerns

238 Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 88.

intresse vid löneregleringens uppgörande kunna vara ganska stort, och det syntes åtminstone icke omöjligt, att det, såsom vid uppgörandet af nu gällande löneregleringar, skulle kunna blifva kyrkoherdens i någon mån motsatt. Det i och för sig obilliga stadgandet, som förvägrade komministern att utse ombud till att föra hans talan inom nämnden, borde förändras och åt denne lika väl som åt kyrkoherden tillerkännas rättighet att å egna vägnar utse .en tillfällig ledamot af nämnden att i dess öfver] äggningar och beslut deltaga, när fråga förekomme, hvilken afsåge det pastoratet. Det ville synas som om en dylik rättighet äfven ur allmän kyrklig synpunkt vore af betydelse, alldenstund nämnden också skulle äga att göra framställning ej mindre om delning af pastorat eller inrättande af ny prästerlig tjänst än äfven beträffande sammanslagning af pastorat eller indragning annorledes af befintlig tjänst etc. (§ 4 mom. 2). Sannolikt skulle det då vid mer än ett tillfälle"kunna bidraga till frågans allsidiga belysning inom nämnden, om äfven komministern hade rätt att vid nämndens öfverläggning få flin åsikt uttalad.

uttalanden i Anslutning till kommittéledamoten Ekströms förslag om utseende af

») domkapitelen särskild tillfällig ledamot i nämnden såsom representant för den eller och läns- de komministrar, som äro anställda i ett pastorat, har uttalats af domkapitlen stynehen. • [TppSala} Väster ås, Växjö, Göteborg och Visby samt af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Jämtlands län. Härvid har anförts bland annat, att då bestämmelsen därom, att kyrkoherde äger att å egna eller öfriga prästers i pastoratet vägnar utse ledamot i den föreslagna löneregleringsnämnden, möjligen skulle få till följd, att de senares intressen ej blefve tillräckligt tillgodosedda, så syntes denna bestämmelse böra ändras därhän, att äfven annan ordinarie prästman inom pastoratet eller, där flera sådana funnes, dessa gemensamt finge utse en ledamot i nämnden, desto hellre som mot nu gällande regleringar anmärkts, att särskildt komministrarnas aflöning blifvit för knappt tilltagen; att kyrkoherdes och komministers intressen vid löneregleringen icke kunde anses sammanfalla, hvarför stadgandet innebure en obillighet, som icke borde förekomma; att det finge anses af största vikt, att ifrågavarande förtroendenämnd utsåges med all den grannlagenhet, som dess ömtåliga uppgift kräfde, samt att intet syntes böra hindra, att icke blott kyrkoherden i pastoratet utan äfven dess öfriga prästerskap omedelbart finge deltaga i valet af ombud.

b) Kammar- Kammarkollegium (s. 94 o. följ.) yttrar, att om löneregleringarna kollegium. ^ prästerskapet äfven i framtiden skulle verkställas efter hufvudsakligen samma grunder som hittills, kollegium icke tvekade att i det

239 Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

väsentliga tillstyrka nyssnämnde reservants förslag om en särskild representant i nämnden jämväl för kyrkoherdens ordinarie medhjälpare i församlingsvården Vid de på grund af 1862 års förordning uppgjorda löneregleringarna voro nämligen prästerskapets inkomster till beloppet nästan uteslutande beroende af de i hvarje särskildt pastorat befintliga aflöningstillgångarna — tionden och andra försainlingsafgifter äfvensom boställsafkastning och donationsmedel —, under det att blott i ringa mån hänsyn kunde tagas till vissa anslags öfverflyttande från en församling till en annan. Dessutom var med afseende å fördelningen mellan de ordinarie löntagarna i ett pastorat af förefintliga tillgångar uppställd endast den i § 3 mom. 5 af nämnda förordning intagna, i helt allmänna ordalag hållna regeln, att »vid reglering af pastors lön bör nämnden jämväl tillse, huruvida lönerna för komminister och öfriga ordinarie prästmän, där sådana finnas, stå till den förra uti ett billigt förhållande, och i motsatt fall skälig jämkning dem emellan föreslå efter de grunder, nämnden äger antaga och vid hvarje särskildt fall, såvidt möjligt är, tillämpa, samt till Kungl. Maj:ts pröfning i sammanhang med löneregleringen anmäla». Det vore uppenbart, att under angifna förhållanden kyrkoherden och komministern skulle vid de löneregleringar, som verkställdes i enlighet med åberopade författning, hafva stridiga intressen, då ju det, som den förre icke bekom, tillföll den senare.

Helt andra grunder för löneregleringen, säger kollegium, hafva emellertid nu af kommittén föreslagits. Aflöningsbeloppen skola nämligen icke längre vara begränsade af pastoratets egna, för ändamålet disponibla medel, utan kunna i fall af behof förhöjas med anlitande af de i kyrkofonden uppsamlade gemensamma ecklesiastika tillgångarna. Dessutom skola lönerna för de olika tjänsterna hädanefter beräknas och bestämmas i enlighet med ganska detaljerade föreskrifter, vid hvilkas tillämpning godtycket åtminstone icke på det sättet kan spela in, att en afknappning å komministerns lön blir till fördel för kyrkoherden. Såväl kyrkoherdens som komministerns lönevillkor skola således bero af helt andra faktorer än församlingens ekonomiska bärkraft och af det sätt, hvarpå den tillgodogöres till förmån för den ene eller andre tjänsteinnehafvaren. Icke heller af någon annan anledning anser kollegium det af vikt för komministern att vara representerad i nämnden, hvarför kollegium icke biträder kommittéledamoten Ekströms ifrågavarande förslag.

Men kollegium finner, i anslutning till hvad af kollegium sålunda blifvit anfördt om komministrarnas representationsrätt, det icke ens af behofvet påkalladt, att kyrkoherden — vare sig å egna eller jämväl å öfriga prästerskapets i pastoratet vägnar — utser ledamot af nämnden,

Departementschefen.

240 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

såvida nämligen de af kommittén föreslagna löneregleringsgrunderna komma att vid ifrågavarande förrättning tillämpas. För nämnden i dess helhet skulle enligt kollegii åsikt en minskning i ledamöternas antal komma att medföra den fördelen, att själfva löneregleringsarbetet kunde raskare bedrifvas.

Kollegium betonar emellertid, att det bör lämnas såväl kyrkoherde som komminister öppet att, om de ej komma att tillhöra nämnden såsom ledamöter, hos densamma göra framställningar beträffande de frågor, som stå i samband med löneregleringen. Äfven erinrar kollegium därom, att enligt § 5 prästerskapet i det pastorat, beträffande hvilket lönereglering skall verkställas, har att på nämndens anmodan insända uppgift å samtliga de aflöningsförmåner, som utöfver församlingsafgifter äro att tillgå, därvid angående tillkomsten af dessa förmåner och villkoren för deras åtnjutande böra meddelas så fullständiga upplysningar som kunna erhållas; och sedan nämnden uppgjort sitt förslag till lönereglering, skall jämlikt §11 yttranden däröfver inhämtas från pastoratet samt dess prästerskap och, i händelse någon prästerlig befattning i pastoratet är ledig, från kontraktsprosten. Hvarken nämnden eller de myndigheter, som skola pröfva dess förslag, behöfva alltså vara okunniga om prästerskapets önskemål eller sakna kännedom om sådana förhållanden, som kunna öfva inflytande på förslaget.

Enligt kollegii mening bör alltså hvad § 2 mom. 5 innehåller om representantskap för prästerskapet i nämnden uteslutas, men kollegium ifrågasätter, om icke i ersättning för hvad sålunda ur förslaget utgår, bör till § 5 göras ett tillägg, hvari uttryckligen betonas prästerskapets rätt att hos nämnden göra framställningar i de olika ämnen, som med löneregleringen äga sammanhang.

Med hänsyn till de förändrade grunder för löneregleringarnas uppgörande, hvilka skola för framtiden tillämpas, kan jag, i likhet med kammarkollegium, ej finna af behofvet påkalladt, att öfver hufvud någon representant för pastoratets prästerskap deltager i uppgörandet af förslag till lönereglering för samma prästerskap.

Oberoende af ett dylikt representantskap skola ju alla erforderliga upplysningar tillhandahållas nämnden af prästerskapet, som bör vara oförhindradt att därutöfver framställa sina önskemål i de med löneregleringen sammanhängande frågorna. När förslaget sedermera af nämnden aflämnas, göres det till föremål för granskning af såväl löngifvare och löntagare som myndigheter (11 §), hvadan alla viktiga synpunkter kunna förväntas blifva framhållna, innan ärendet företages till afgörande.

För en fri och otvungen pröfning af uppkommande spörsmål är

241 Kungl. Maj:ts Ndd. Proposition N:o 88.

närvaron af en eller två representanter för löntagarna säkerligen mången gång till ej ringa förfång.

4§

Enligt de af kommittén utarbetade föreskrifterna angående beräkning BelysV?Pll V åt prästerskapets aflöning har i lönerna för kyrkoherde och komminister beräknats särskild ersättning för duplikation; likaledes är komminister i annexförsamling eller kapellag, hvilken på eget ansvar under pastors tillsyn sköter kyrkobokföringen i eu eller flera församlingar, berättigad att af kyrkoherden undfå på visst sätt bestämd godtgörelse för dessa besvär.

Vid löneregleringsförslagets uppgörande är det emellertid ovisst, huruvida och på hvad sätt duplikation kommer att anordnas samt om kyrkobokföring uppdrages åt komministern. Då löneförhållandena för de särskilda prästerna uppenbarligen ställa sig helt olika i de olika fallen, skall nämnden, därest beräknad lön för en tjänsteinnehafvare endast i händelse af duplikation eller bokföringsskyldighet eller till äfventyra under någon annan förutsättning, som afser beskaffenheten af hans tjänstgöring och medför förhöjning af hans inkomster, uppgår till skäligt belopp, tillika föreslå den lön, som bör tillkomma denne tjänsteinnehafvare, om det förutsatta förhållandet icke skulle inträffa.

Enär de förslag, som nämnden, vare sig af eget initiativ eller af annan anledning, kan finna skäligt att till ändring i bestående förhållanden framställa, i allmänhet högst väsentligt återverka på löneregleringarna, har nämnden att uppgöra alternativa aflöningsförslag under de olika förutsättningarna, att dess framställningar varda gillade eller att de icke vinna bifall. Så måste förfaras, om nämnden anser, att två pastorat böra sammanslås eller ett pastorat delas; att prästerlig tjänst bör indragas eller inrättas; att i stället för en förut befintlig kapellpredikantstjänst, pastoratsadjunktur eller annan liknande befattning bör anordnas en komministersbeställning; att en fastighet, som tillförne brukats såsom bostadsboställe, bör till främjande af församlingsvården utbytas mot någon annan åt prästerskapet upplåten fastighet o. s. v. Är redan vid den tid, då lönereglering skall företagas, beslut meddeladt om indragning eller inrättande af en tjänst, men verkställigheten af detta beslut gjorts beroende däraf, att förut utnämnd tjänsteinnehafvare afgår från sin befattning, måste särskildt förslag till lönereglering uppgöras för den tid, denne vid sin beställning kvarstår, jämte det att löneregleringsförslag, afseende de sedermera inträdande förhållandena, naturligtvis i allt fall måste af nämden framläggas.

Några uteslutningar och mindre redaktionella förändringar anser jag stadgande™! böra vidtagas i denna paragraf, med anledning däraf att den af kom mi

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sand. 1 Afd. 66 Häft. 31

242 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

tén föreslagna ständiga adjunkturen synts mig icke böra upptagas bland den kyrkliga organisationens tjänstegrader.

5 §•

skriftlig fram- Ett uttryckligt stadgande om befogenhet för prästerskapet i ett pastorat

plälterska/et aH hos nämnden göra skriftlig framställning beträffande löneregleringen till nämnden, eller den kyrkliga indelningen, i hvad de afse pastoratet, torde böra inrymmas i förevarande paragraf, under förutsättning att, såsom vid 2 § 5 mom. blifvit ifrågasatt, prästerskapet ej medgifves rätt att utse någon ledamot af nämden.

6 § 1 mom.

Bostadsbostäiie Vid beräkning: af den nettoafkastning, ett bostadsboställe med jord- ^flytande af- bruk anses lämna, skall enligt förevarande paragraf hänsyn naturligtvis kastning, tagas till erforderliga brukningskostnader, hvaremot hädanefter icke, på sätt föreskrefs i 1862 års förordning, afdrag må göras för byggnadskostnaden. Anledningen härtill är den, att sistberörda kostnad skall på grund af § 26 varda boställshafvaren i annan ordning ersatt.

Utom afkastningen af boställets jordbruk böra jämväl andra förmåner, som härflyta från boställsbesittningen, uppmärksammas vid inkomstberäkningen, så t. ex. jakt eller fiske, som lämnar byte till afsalu. När, såsom ofta skett, jord eller någon rättighet mot ersättning upplåtits från bostället, skall hvad som med anledning däraf tillflyter boställshafvaren äfven upptagas bland inkomsterna af bostället. Förmånen af fri bostad, som ju alltid skall åtnjutas af boställshafvaren, bör däremot undantagas vid uppskattningen, likaså förmånen af skogsfång till husbehof. Denna senare förmån, säger kommittén (s. 89), tillkommer visserligen icke alla prästerliga tjänsteinnehafvare; men rätten att, där skog finnes, fritt använda densamma för det egna hushållets och gårdens behof synes så naturlig, att det helt visst vore obilligt, om boställshafvaren skulle för denna rätt gifva ersättning därigenom, att hans boställe i lönestaten uppfördes till en i betraktande af skogstillgången förhöjd nettoafkastning.

Kommittén finner förhållandet vara ett helt annat, om boställshafvaren på grund af någon omständighet vid boställets tillkomst — nämligen genom inköp af menighet eller donation af enskild — får sig tillerkänd andel i skogens afkastning utöfver husbehofvet. Den större skogsafkastning, han då äger tillgodonjuta, bör enligt kommitténs åsikt verka till förhöjning vid beräkningen af boställets afkastning. Har bostället blifvit af enskild person doneradt till förmån för innehafvaren af viss prästerlig tjänst, skall hela

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 88.

behållna skogsafkastningen tillgodföras tjänsteinnehafvaren. År bostallet af församlingen anskaffa^, anser kommittén, att i regel bör förfaras på samma sätt. Skulle emellertid skogsafkastningen från boställe af sist angifna beskaffenhet vara så betydande, att den, jämte annan afkastning af bostället, i afsevärd mån öfverskjuter beloppet af den aflöning, som anses böra tillkomma tjänsteinnehafvaren, finner kommittén det icke lämpligt, att denne får åtnjuta skogsafkastningen oafkortad, enär i sådan händelse ett alltför stort missförhållande mellan löneförmånerna vid olika prästerliga beställningar skulle uppstå. Nämnden bör därför yttra sig om, huru stor andel af skogsafkastningen skäligen bör tillkomma den tjänsteinnehafvare, åt hvilken dylikt boställe blifvit upplåtet, och, i samband med löneregleringsförslagets afgifvande, hos Kungl. Maj:t anmäla, att någon del af boställets behållna skogsafkastning ansetts icke vara behöflig för aflönande af den präst, som innehar bostället. Kungl. Maj:t bestämmer därefter, dels hvad af ifrågavarande afkastning bör såsom löneförmån tillfalla boställets innehafvare, dels ock, sedan pastorat och myndigheter blifvit hörda, huru återstoden skall användas till främjande af andra kyrkliga ändamål inom pastoratet.

Icke sällan förekommer, i synnerhet om bostadsboställe är mindre väl beläget, att tillstånd till detsaminas försäljning meddelas utaf Kungl. Maj:t, mot skyldighet för församlingen att omedelbart eller vid lämpligt tillfälle inköpa annan jord i stället. Om å det försålda bostället finnes skog, som lämnar afkastning utöfver husbehofvet, kan denna omständighet måhända hafva i väsentlig grad bidragit till att gifva egendomen högt saluvärde. Kyrkofonden — som enligt § 3 mom. 1 af kommitténs förslag till lag om sådan fond äger uppbära skogsförsäljningsmedel från bostadsboställe, hvilket icke af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet donerats, äfvensom från hemman eller lägenhet, som brukas i förening med dylikt boställe, — skulle sålunda genom försäljningen gå miste om den inkomst, som eljest bort tillflyta fonden, under det att vederbörande församling, om räntan jämväl å den del af köpeskillingen, som beräknas för skogen, finge upptagas såsom boställsafkastning, skulle göra vinst i form af minskade afgifter till aflöningens bestridande. Kommittén anser, att församlingen icke kan med skäl göra anspråk på en slik förmån, hvarförutom ett afknappande af kyrkofondens inkomster bör såsom en mycket betänklig åtgärd undvikas. Vid medgifvande af tillstånd till försäljning eller utbyte af dylikt bostadsboställe, hvars skogsafkastning öfverstiger tjänsteinnehafvarens husbehof, bör därför, när omständigheterna därtill föranleda, meddelas föreskrift därom, att någon del af köpeskillingen eller, vid byte, af mellangiften skall öfverlämnas till kyrkofonden.

244 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Uppskattning Beträffande kommitténs förslag i fråga om uppskattning af bostads- “täiuT a/w-bostalles afkastning anmärker, bland andra, domkapitlet i Linköping, att nin9- hänsyn bör tagas äfven till skogstillgången samt afdrag göras för boställets frTgan. samtliga skatter och onera. Domkapitlet i Lund anser, att lika billigt som det är, att vid beräkning af bostadsboställes afkastning förmånen af skogsfång till husbehof icke inbegripes, lika billigt är det också, att då ej tillgång till sådant skogsfång finnes, åt vederbörande tillerkännes skälig ersättning därför. Domkapitlet säger sig hafva så mycket större skäl att yrka detta, som vid de allra flesta prästerliga befattningar i Lunds stift saknas skogsfång till husbehof och ganska dryga kostnader kräfvas för att ersätta denna brist. Komme ej att vid uppskattningen af nämnda stifts prästaflöningar hänsyn därtill tagas, skulle en orättvisa tillfogas dess präster. En annan omständighet, hvartill vid sådan uppskattning också synnerlig hänsyn borde tagas, vore ämbetsskjutsen, och detta särskildt med hänsyn till förhållandena i Lunds stift, där kostnaden för ämbetsskjuts på grund af söndaglig duplikation m. in. uppginge till mycket afsevärdt belopp, från sakkunnigt, pålitligt håll beräknadt till 1,000 kronor om året. Om icke skatter och onera frånräknades, kunde stora oegentligheter inträda. Nödvändig vore en bestämmelse i lagen, som förpliktade till att vid en eventuell reglering taga hänsyn till konkreta förhållanden i särskilda fall, på det att aflöningen måtte komma att uppgå till afsedt belopp. Domkapitlet i Kalmar finner det önskvärdt, att vid uppskattning af bostadsboställes afkastning afdrag göres jämväl för ämbetsskjuts, liksom hänsyn rättvisligen borde tagas till den omständigheten, huruvida bostället äger eller saknar bränsletillgång. Domkapitlet i Härnösand erinrar, att då § 6 med rätta förutsätter, att förmånen af »skogsfång till husbehof» icke bör höja uppskattningen af boställets afkastning, konsekvensen och billigheten synas fordra, att det boställe, som saknar denna förmån, vid uppskattning af afkastningen taxeras i motsvarande mån lägre. En direkt föreskrift därom borde ingå i denna paragraf.

Styrelsen för allmänna svenska prästföreningen framhåller i sin underdåniga skrifvelse af den 27 oktober 1905 nödvändigheten af att »kostnaderna för den nödiga ämbetsskjutsen ställas helt utanför beräkningen af den egentliga lönen, så att de icke komma att i denna upptaxeras och beskattas». Likaså måste billigheten fordra, att då mångenstädes vedbrand finnes å bostället tillgänglig och står fritt till boställshafvarens disposition, en motsvarande ersättning beredes de tj änsteinnehafvare, å hvilkas boställen fritt vedfång ej finnes, detta desto hellre som vedbrand delvis kräfves för pastorsexpeditionens uppvärmning. : 1

Kammarkollegium (s. 113) gör det uttalandet, att hvad sålunda blifvit

245 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

anmärkt beträffande de af kommittén föreslagna grunderna för uppskattning af boställsafkastning icke, efter kollega mening, påkallar någon ändring i förslaget. Såsom domkapitlet i Lund betonat, vore det visserligen nödvändigt, att vid löneregleringen hänsyn toges till konkreta förhållanden i särskilda fall. Det syntes emellertid kollegium, som om något förbiseende därutinnan ej kunde läggas kommittén till last. Sålunda yttrade kommittén (s. 64) med afseende å de allmänna synpunkter, som vid lönebestämningen borde göras gällande, bland annat följande: »I vårt vidsträckta land med dess mångfaldigt skiftande sociala och ekonomiska förhållanden samt olikheten i naturtillgångar, hvilket allt inverkar på lefnadssätt och varupris, skulle det, efter kommitténs förmenande, innebära en obillighet och en orättvisa, om vid bestämmandet af hvad som erfordras för anständig bärgning, hänsyn icke toges till de högre lefnadskostnaderna i en viss ort eller eljest till sådana förhållanden, som medföra utgifter utöfver det vanliga måttet. Ett förbiseende häraf skulle antagligen medföra en rubbning af prästens ställning i yttre afseende inom församlingen och därigenom äfven af hans inflytande såsom själasörjare». Kollegium framhåller, huruledes kommittén vidare utvecklat dessa tankar i motiven till förslaget till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning, där det (s. 171 o. följ.) heter: »För öfrigt kunna åtskilliga omständigheter, utom de särskildt påpekade, vara af beskaffenhet att böra verka till förhöjning i lönebeloppen, om ej stötande ojämnheter skola i verldigheten uppstå. Samtliga sådana omständigheter måste i hvarje särskildt fall underkastas en samvetsgrann pröfning af nämnderna, innan de framställa sina löneregleringsförslag, hvilka ju skola noggrant angifva allt, som synes kunna hafva inflytande på lönebeloppens bestämmande. Svårligen lärer emellertid något lönesystem, som tillämpas inom vårt vidsträckta land med dess mångskiftande förhållanden, betrygga mot mindre ojämnheter i aflöningen för de olika prästerliga beställningarna. I enlighet med hvad ofvan blifvit utveckladt, har kommittén ansett, att för den händelse med hänsyn till särskilda förhållanden — såsom högre lefnadskostnader i orten eller för prästerskapet eljest ökade utgifter eller med tjänstens skötande förenad synnerlig besvärlighet — lönebelopp, som blifvit med tillämpning af förut omförmälda allmänna grunder beräknadt, skulle finnas alltför ringa, Kungl. Maj:t må, där så pröfvas skäligt, förhöja sådant lönebelopp: för kyrkoherdebeställning med högst 2,000 kronor, för komministersbeställning i Stockholm eller Göteborg likaledes med högst 2,000 kronor och för annan komministersbeställning med högst 1,000 kronor.» Medelst ett omsorgsfullt afvägande i hvarje särskildt fall af berörda förhöjningsbelopp, hvilka, säger kollegium, kunna betraktas såsom ett slags säkerhetsventiler, torde löneförmå-

246 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

nerna för tjänstebefattningar å olika orter kunna med större rättvisa bestämmas, än om vid uppskattning af boställsafkastningen de i förut återgifva yttranden i sådant afseende framhållna olika synpunkterna skulle beaktas.

Kollegium förklarar sig därför icke kunna tillstyrka, att vid ifrågavarande förrättning, som ju afser endast att beräkna själfva jordbrukets behållning, skall göras afdrag för skatter och onera eller tagas särskild hänsyn till kostnad för ämbetsskjuts, att boställe är skoglöst o. s. v. Men väl anser kollegium, att all möjlig hänsyn bör tagas till ogynnsamma omständigheter i nu nämnda eller andra afseende^ när det gäller att afgöra, huruvida och i hvilken mån ett efter de allmänna grunderna beräknadt lönebelopp må förhöjas.

DePchefenntS~ Till fullo instämmer jag i kammarkollegii omförmälda yttrande, helst den i allt fall vanskliga uppgiften att beräkna ett jordbruksboställes afkastning blefve än mer invecklad och försvårad, om afseende skulle fästas å en del särskilda förhållanden, som ju i det hela äro för frågan främmande.

Dessutom är jag förvissad, att större rättvisa vid reglerandet af lönerna för prästerliga beställningar i olika delar af landet vinnes därigenom, att vid fastställandet af hvarje särskild lön hänsyn tages till alla de omständigheter af mindre gynnsam beskaffenhet, som äro förbundna med innehafvandet af en befattning, än om endast vissa sådana utsöndras och få sig tillerkänd en särskild betydelse. Genom ett sådant förfarande som det sistnämnda kunde måhända förbises andra omständigheter, som vid en del befattningar verka synnerligen ofördelaktigt i ekonomiskt hänseende eller göra tjänstgöringen i hög grad betungande, och hvilka därför kräfva icke mindre beaktande än de särskildt angifna ogynnsamma omständigheterna.

Obligatorisk Under åberopande af hvad jag i det föregående yttrat rörande orda/med jord-nandet af det ecklesiastika boställsväsendet, tillstyrker jag, att i denna bru\ ^"“‘“paragraf må, såsom ett fjärde moment, införas de hufvudbestämmelser i boställe, ämnet, som afse att angifva löneregleringsnämndens befattning med den obligatoriska utarrenderingen af ett med jordbruk förenadt bostadsboställe.

Den framställning härom, som till äfventyra göres af nämnden, skall, i likhet med nämndens öfriga förslag och framställningar, jämlikt 11 § underkastas granskning af intresserade parter och myndigheter, innan frågan göres till föremål för Kungl. Maj:ts pröfning.

247 Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

7 §•

Församlingarnas skattskyldighet till prästerskapets aflöning bestämmes Fartamiingsi denna paragraf af kommitténs lagförslag på det sättet, att i den mån“(.fCZgZch boställsmedel och öfriga i § 6 omförmälda tillgångar icke förslå till den begränsning. aflöning, som anses böra tillkomma prästerskapet i ett pastorat, församlingsafgifter skola till bristens betäckande utgöras, dock icke till sammanlagdt högre belopp, än som erhålles under antagande, att för hvarje person af pastoratets hela folkmängd utginge 20 öre, och där utöfver för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet 5 öre eller, där fyrktalssättning icke äger rum, för hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning 50 öre.

Jag har i det föregående — uti principyttrandet rörande nu omhandlade fråga — gjort det uttalandet, att det icke torde finnas behöfligt att anordna skattskyldigheten efter fullt samma måttstock, som kommittén anlagt, utan att församlingsbidragets maximum kunde nedsättas, så att det beräknades till 10 öre pr individ äfvensom till 5 öre pr fyrk eller 50 öre pr bevillningskrona. Om dessa skattesatser blefve tillämpade, skulle, såsom framgår af verkställda undersökningar, församlingarnas aflöningsplikt komma att tagas i anspråk ungefär i den omfattning, som kan vara erforderlig, för att kyrkans behof af lönemedel, tillräckliga att bereda prästerskapet anständig bärgning äfven under mera utvecklade förhållanden i organisatoriskt afseende, må blifva vederbörligen tillgodosedt.

Emellertid finner jag det icke lämpligt, att församlingarnas aflöningsplikt gentemot prästerskapet varder, såsom kommittén föreslagit, faställd i visst förhållande till fyrkar eller bevillningsbelopp, utan tillstyrker af skäl, som jag redan anfört, en sådan anordning af nu ifrågavarande ecklesiastika skattskyldighet, att densamma beräknas efter förut omförmälda, villkorligt godkända kommunala beskattningsnorm, d. v. s. taxerad eller antagen inkomst, i den mån nämligen pastoratets folkmängd icke skall vara bestämmande för aflöningsplikten. Med bibehållande af den maximigräns, som af kommittén föreslagits för de i förhållande till förmögenhet och inkomst utgående afgifterna — nämligen 5 öre pr fyrk eller 50 öre pr bevillningskrona — skulle alltså till prästerskapets aflöning komma att utdebiteras församlingsafgifter — förutom de efter invånarantalet beräknade — med högst 5 öre för hvarje helt eller påbörjadt tiotal kronor taxerad beskattningsbar inkomst af kapital och arbete eller, i fråga om fastighet, inkomst beräknad efter vissa procent af taxeringsvärdet.

I enlighet med de af mig sålunda gjorda uttalandena tillstyrker jag en omredigering af förevarande paragraf, hvarvid den ändringen tillika

Enskildas do nationer till präster.

Särskild

mening.

248 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

borde vidtagas, att senaste mantals- och taxeringslängder förklaras skola läggas till grund för ifrågakommande beräkningar.

8 och 9 §§.

Bland tillgångarna för prästerskapets aflöning särskiljer kommittén två slag af donationer, nämligen dels sådana, som ställts till församlingens förfogande för att minska hennes utgifter, dels sådana, som gjorts till förmån för innehafvare af viss tjänst i ändamål att öka dennes inkomster.

En förmån af det senare slaget skall oafkortad komma vederbörande tjänsteinnehafvare till godo (§ 8). Den omständigheten, säger kommittén (s. 87), att en sådan tillgång förefinnes, kan rimligtvis icke medföra någon minskning i församlingens skattskyldighet, alldenstund ändamålet med donationen därigenom skulle omintetgöras. Församlingsafgifterna måste därför i vanlig ordning uttagas till så stort belopp som erfordrades, därest icke bidrag från donationen vore att påräkna. Först därefter varder den genom donation tillkomna förmånen tillagd den tjänsteinnehafvare, som skall genom donationen gynnas. Uppstår efter fördelning i vederbörlig ordning af de inom pastoratet förefintliga lönetillgångar — däribland äfven donationsmedel — brist i den för någon tjänsteinnehafvare beräknade aflöningen, skall denna brist fyllas af de för hela prästerskapet gemensamma aflöningsmedlen, alltså genom tillskott från kyrkofonden (§9). I fråga om de tillgångar, som afse att bereda prästerskapet särskilda förmåner, kan donator någon gång hafva uttryckligen föreskrifvit, att den åsyftade förmånen skall af tjänsteinnehafvaren åtnjutas utöfver den för hans tjänst bestämda aflöningen. Kommittén framhåller, hurusom dylik förmån icke kan i någon mån tagas i anspråk vid själfva aflöningens bestridande, ehuru den naturligtvis skall tillfalla vederbörande präst (§ 8 sista stycket).

Mot kommitténs förslag om användande i viss mån af donerade medel till bestridande af fastställd aflöning för en tjänst vänder sig ledamoten af kommittén, regementspastoren Ekström (s. 825—828), med erinran att förmån, som genom donation af enskild tillförsäkrats innehafvare af viss prästerlig tjänst i syfte att bereda denne ökad inkomst, icke borde i någon mån tagas i anspråk vid aflöningens bestridande. Aflöningen borde alltså utgå efter alldeles samma principer och till samma belopp, som om donationen icke förefunnits, och alltså, såsom det heter i slutet af § 8, tillkomma tiänsteinnehafvaren utöfver den för tjänsten föreslagna aflöningen. Genom § 9 kullsloge emellertid kommittén själf den princip om respekt för donationen, som kommittén nyss uppställt. Tillskott från kyrkofonden skulle nämligen icke inträda, förrän donationens afkastning användts till

ICungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

betäckande af den beräknade aflöningen. Men då enligt kommitténs system tillskott från kyrkofonden komme att vid de allra flesta'tjänster ingå såsom en beståndsdel i aflöningen, skulle förmån genom donation af äfven den beskaffenhet, hvarom nu är fråga, i regel komma att blifva en kyrkofondens vinst, men icke bereda tjänsteinnehafvaren ökad inkomst. Under sådana förhållanden komme en dylik förmån icke oafkortad tjänsteinnehafvarcn till godo. De i § 8 omförmäla medlen borde, till respekterande af såväl donators offervillighet som den tjänsteinnehafvares rätt, till hvars förmån donationen blifvit gjord, icke i någon mån användas till betäckande af den aflöning, som, därest donationen icke förefunnes, bort utgå till tj änsteinnehafvaren.

I samma syfte som nämnde reservant hafva åtskilliga af myndigheterna uttalat sig.

Äfven jag finner det vara mindre följdriktigt och mot donator mindre pietetsfullt, att till förmån för kyrkofonden, hvars medel dock, lika väl som öfriga ecklesiastika tillgångar, äro afsedda för prästerskapets aflöning, skulle under vissa förhållanden minskas eller alldeles omintetgöras den löneförhöjning, som med donationen åsyftats. Jag ansluter mig därför till kommittéledamoten Ekströms i detta ämne uttalade särskilda mening och tillstyrker, att genom omflyttning af 8 och 9 §§, i samband med deras omredigering, tydligt utmärkes, att donation af nu ifrågavarande beskaffenhet skall komma vederbörande tjänsteinnehafvare till godo utöfver det bidrag från kyrkofonden, hvilket för utfyilande af lönebelopp erfordras, sedan afkastning af bostadsboställe äfvensom församlingsafgifter i medgifven omfattning tagits i anspråk.

12 §.

Orden »eller ständig adjunktur» böra här utgå, i enlighet med hvad jag förut anfört.

I denna paragraf synes mig lämpligen kunna göras en antydan om, att det tillkommer Kungl. Maj:t att, i sammanhang med lönereleringsärendet, jämväl pröfva väckt fråga om obligatorisk utarrendering af jordbruk å bostadsboställe samt att, för den händelse utarrendering finnes böra komma till stånd, och då under högst 20 år, föreskrifva hvad i hufvudsak skall iakttagas till betryggande af boställshafvarens själfständighet eller till underlättande af hans tjänsteutöfning; hvilka byggnader och jordområden skola för boställshafvarens räkning undantagas o. s. v.

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft.

Departements-

chefen.

Obligatorisk utarrendering af bostadsboställe.

250 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Efter det tillstånd till utarrendering meddelats, skulle det åligga Kungl. Maj:ts befallningshafvande att inom den sålunda angifna ramen och med ledning af de särskilda bestämmelser rörande ecklesiastika bostadsboställens utarrendering, hvilka Eders Kungl. Maj:t lärer vilja utfärda, fastställa de närmare villkoren för utarrendering i det särskilda fallet.

16 §.

utgörande af Sedan vid löneregleringen fastställts det bidrag till prästerskapets af- UneZdrTg. löning> som pastoratet har att årligen lämna, skall detta bidrag af de skattskyldiga sammanskjutas efter de för kommunalutskylders utgörande i allmänhet stadgade grunder. Dock anser kommittén en personlig afgift för ändamålet icke vara olämplig, men skulle det öfverlåtas åt hvarje församling att för sin del besluta om dess upptagande.

Frihet från skyldigheten att utgöra församlingsafgifter anser kommittén — enligt den sedan gammalt gällande regeln, att prästerskapet icke bidrager till sin egen aflöning — böra tillkomma prästerskapet för sig och husfolk samt för löneinkomster. Denna regel inskärpes också uttryckligen i åtskilliga löneregleringsresolutioner.

Prästerskapets boställen hafva väl i allmänhet varit fritagna från ifrågavarande bidragsskyldighet, men härutinnan göres dock åtskillnad mellan olika slag af dem. Tiondeordningen af år 1638 nämner i 1 § bland dem, som voro »frie för de tvådelar, som till kyrkoherberget pläga utgöras» — d. v. s. kronotionden — kyrkoherdarna »på deras prestegårdar, som de sjelfve bruka och hafva deras egen afvel uppå, såsom ock de prestestommar, som kyrkoherden sjelf brukar eller capellanen besitter»; hvaremot enligt 3 § kyrkoherdarna »af deras stommar, dem de icke sjelfva bruka och hafva deras egen afvel uppå, utan läte faras och fikas af bönder eller andre, capellanen undantagandes», skulle »utan all gensaga utgöra rätt tionde». Denna författning talar icke uttryckligen om kyrkoherdeboställenas frihet från tertialtionde, men på en tid, då i regel icke funnos andra af församlingarna aflönade präster än kyrkoherdar, förutsattes en dylik frihet såsom en själfklar sak. De kapellansbol åter, som ursprungligen icke tillhört kyrkoherdarna såsom stommar, åtnjöto icke frihet från kronans andel af tionden. Däremot lärer praxis varit att af kapellansbolen ej fordra någon tertialtionde, ehuru i tiondeförfattningarna frihet för dem från utgörande af denna tionde ej finnes stadgad. Af löningsboställena torde de ojämförligt flesta utgöra afgifter till prästerskapet. Det kan emellertid hända, att en sådan afgiftsplikt hvilar äfven å fastighet, som upplåtits till

251 Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

bostadsboställe, nämligen i det fall att under senare tid bostället inköpts för en nyinrättad beställning.

Frågan om de ecklesiastika boställenas skattskyldighet eller skattefrihet, när det gäller bidrag till prästerskapets aflöning, är således, säger kommittén, icke alltid klar och för öfrigt beroende å växlande omständigheter. Vid en lagstiftning i ämnet bör man enligt kommitténs åsikt ej stanna vid ett sanktionerande af rådande praxis, så att från utgörande af församlingsafgifter skulle frikallas endast sådana prästerskapets boställen, af Indika dylika afgifter hittills icke utgått. Det kan nämligen icke vara lämpligt, att sedan prästens lön blifvit fastställd till ett visst belopp, som anses motsvara hans lefnadsbehof, denna lön skulle afknappas därigenom, att från bostadsbostället — vare sig detta redan nu är skattskyldigt eller till bostadsboställe inköpes en afgiftspliktig fastighet — bidrag till lönens bestridande måste lämnas. Kommittén anser, att prästerskapets samtliga boställen, löningsboställena ej mindre än bostadsboställena-, böra frikallas från skyldigheten att utgöra församlingsafgifter. Genom en dylik utsträckt skattefrihet för dessa boställen ökas visserligen någon gång tungan för öfriga beskattningsföremål, nämligen inom församlingar med god ekonomisk bärkraft, men tillökningen torde dock ej mycket förmärkas. Den ekonomiskt svaga församlingen åter lärer i allt fall icke undgå att fullgöra sin skattskyldighet intill gränsen af maximum; hvad därefter brister i aflöningen varder ju under alla förhållanden betäckt af kyrkofonden.

I syfte att tillmötesgå en af prästerskapet allmänt uttalad önskan har kommittén ansett, att det lönebidrag, som utgöres af församlingsafgifter, skall kvartalsvis den 1 juli, den 1 oktober, den 1 januari och den 1 april af kyrkorådet betalas till kyrkoherden äfvensom till komministern, där sådan är anställd i pastoratet. För högst få församlingar torde, yttrar kommittén, betalningsskyldighetens fullgörande i sådan ordning medföra någon svårighet, under det att för prästerskapet, som därigenom blir mera likställdt med en del andra tjänstemän, förmånen af en på fyra — i stället för en eller två — terminer fördelad uppbörd är påtaglig.

Vid församlingsafgifternas bestämmande i enlighet med 1862 års förordning hade hvarje enskild löngifvare sin rätt att bevaka och de afgifter, särskilda till ett pastorat hörande församlingar åtogo sig, utgingo ofta efter olika grunder. Såsom framgår af §§ 7 och 12 i kommitténs förevarande lagförslag, skola afgifterna till prästerskapets aflöning hädanefter beräknas och fastställas för pastoratet i sin helhet, utan hänsyn till de olika förhållanden, som kunna vara rådande inom särskilda församlingar af ett pastorat. Mot detta tillvägagångssätt anser kommittén någon berättigad invänd-

252 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

ning ej kunna göras, alldenstund vid blifvande lönereglering skattskyldigheten skall anordnas efter en gemensam grund, nämligen — som kommittén föreslagit — fyrktal eller bevillningsbelopp. Kommittén framhåller, huruledes denna grund, hvilken är ett uttryck för den ekonomiska bärkraften, bör, äfven efter det församlingsbidragets hela belopp blifvit fastställdt, tillämpas vid de årliga uttaxeringarna inom en församling, liksom hela församlingsbidraget bör till utgörande fördelas på ett pastorats olika församlingar med hänsyn till den hvarje församling näst föregående år påförda bevillningen. Under sådana förhållanden kan det lönebidrag, som upptages inom ett pastorat med flera församlingar, sällan komma att under de olika åren inom hvarje församling utgå med alldeles lika belopp. Det ligger också i sakens natur, fortsätter kommittén, att om under löneregleringsperioden pastoratets hela fyrktal eller bevillningsbelopp sjunker under den siffra, som vid regleringen utgjort måttstock för beräkningarna, skattskyldigheten till prästerskapets aflöning icke kan kvarhållas inom de i § 7 utstakade gränserna; med ökad ekonomisk utveckling varder den emellertid återförd inom dessa gränser.

DePchlfe»'lU' Att jag icke kan understödja kommitténs förslag om fakultativa perstadganden sonliga afgifter, har jag tillkännagifvit i principyttrandet angående församom personliga lingarnas skattskyldighet till prästerskapets aflöning. Likaså har jag i det “ständig °ad-gående afstyrkt den ständiga adjunkturens upptagande bland den kyrkjunkiur utgå. liga organisationens tjänstegrader. Hvad förevarande paragraf innehåller

i dessa ämnen bör därför enligt min mening utgå.

kvarfahvis9af Ehuru jag tillstyrker förslaget om utbetalning kvartalsvis af pastopastoratets 7 råtets lönebidrag, finner jag hvarken behöfligt eller lämpligt, att dagarna lönebidrag. fgr utbetalningen angifvas i själfva lagen. Erfordras bestämmelser härom, lärer Eders Kungl. Maj:t komma att meddela sådana.

Fördelning af Enär storleken af det lönebidrag, som skall af pastoratet utgifvas till lönebidrag på dess prästerskap, bör, pa sätt jag vid 7 § framhållit, fastställas i visst samlingar förhållande till inkomstbeloppet — ej bevillningsbeloppet — inom pastoratet, torde ock det en gång fastställda lönebidraget höra efter inkomstbeloppen till utgörande fördelas på två eller flera till samma pastorat hörande församlingar.

253 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

Sedan Kungl. Maj:t, såsom jag redan tillåtit mig erinra, på min hem- Lindring i stållan den 19 oktober 1906 uppdragit åt en kommitté att taga under f'ä'tn™“nde •öfvervägande, huruvida samt, därest så befinnes vara förhållandet, i hvilken bekännares omfattning främmande trosbekännare, som äro medlemmar af något utaf*^//'^*^ staten erkändt kristet trossamfund, äfvensom mosaiska trosbekännare må kyrkans kunna fritagas från skyldighet att för sina personer samt för inkomst afPra,terskaPkapital och arbete erlägga afgifter till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning, och att afgifva förslag till de ändrade bestämmelser härutinnan, som varda erforderliga, har omförmälda kommitté — kallad dissenterskattekommittén ■— den 29 augusti 1907 afgifvit underdånigt utlåtande i frågan.

Enligt denna kommittés åsikt böra endast sådana främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, som i laga ordning öfvergått till eller eljest rättsligen tillhöra någon i riket befintlig, lagligen erkänd församling af dylika trosbekännare, erhålla skattelindring (s. 143). Vid bedömande af frågan, i hvilken mån främmande trosbekännare kunna och böra befrias från bidrag till statskyrkliga ändamål, gör kommittén det uttalandet beträffande de i löneregleringsresolutionerna för prästerskapet stadgade personliga aflöningsbidragen, att enligt kommitténs åsikt främmande trosbekännare böra helt och hållet fritagas från deras utgörande, enär tillvaron af dylika afgifter synes böra hvila på förutsättningen af ett närmare förhållande mellan själasörjare och församlingsmedlemmar än det, som kan antagas äga rum i fråga om de inom församlingen boende personer, hvilka äro af främmande tro. Emellertid anser kommittén, att såvidt bidragsskyldigheten till prästerskapets aflöning är grundad på nu gällande löneregleringar eller på äldre konventioner eller föreningar, förändring i skattskyldigheten för dissenters beträffande afgifter vare sig för personer eller för inkomst af kapital eller arbete icke bör ifrågakomma förr, än löneregleringarna eller de äldre bestämmelserna om prästerskapets aflöning upphört att gälla beträffande de särskilda församlingarna. 1 afseende härå framhåller kommittén, att minskning i prästerskapets stadgade förmåner icke kan utan rättskränkning komma till stånd och att det rimligtvis icke kan förutsättas, att de personer, som. på grund af löneregleringarna fått sin skattskyldighet bestämd enligt den gradering, som var grundad i den äldre lagstiftningen, skola finnas benägna att medgifva någon rubbning härutinnan till beredande af aflöningsfyllnad åt prästerskapet i stället för de bidrag, som genom skattelindringen till förmån för dissenters skulle komma att upphöra. Den utvägen, säger kommittén, kunde ju tilläfventyrs föreslås, att staten i ett fall sådant som detta skulle träda hjälpande emellan. Med hänsyn till ifrågavarande skatters kommunala natur anser

254 Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 88.

dock kommittén det vara mindre lämpligt, att bristen helt och hållet utfylles af statsverket; för öfrigt blefve fyllnadsbeloppen mången gång så obetydliga, att det skäligen icke kan begäras, att för en sådan utgift hela den apparat skulle sättas i rörelse, som måste vara verksam vid statsanslags utbetalande och redovisande. Om däremot å kyrkostämma fattas beslut angående utgörande af afgifter — utöfver de vid löneregleringen bestämda — till löner åt prästerskapet, t. ex. för höjande af fastställd lön eller ökande af antalet prästerliga tjänster, finnes efter kommitténs mening ej hinder att omedelbart bevilja främmande trosbekännare den skattelindring, som kan böra medgifvas (s. 164—167).

Såvidt fråga är om prästerskapets aflöning, sedan tiden för nu gällande löneregleringar utlupit, har dissenterskattekommittén ansett sig kunna och böra utgå från prästlöneregleringskommitténs förslag angående församlingsafgifters utgörande (?. 165).

Beträffande formen för skattelindringens genomförande har kommittén fäst sin uppmärksamhet särskildt vid två metoder. Antingen kunde nämligen genom ett allmänt lagstadgande påbjudas nedsättning med vissa procent af den del utaf de för inkomst af kapital eller arbete utgående afgifter, som belöper å främmande trosbekännare; eller ock skulle åt församlingarna kunna öfverlåtas att hvar för sig besluta om den skattelindring, som med afseende å för handen varande förhållanden anses rättvis och lämplig. Kommittén har valt den senare utvägen (s. 168).

Kommittén har äfven till skärskådande upptagit frågan, huruvida samt, i sådant fall, på hvad sätt och i hvilken utsträckning ersättning bör beredas för den brist i den kyrkliga kommunens inkomster, som uppstår därigenom, att lindring beviljas främmande trosbekännare i skattskyldigheten till kyrkliga ändamål. Med hänsyn därtill att utgifterna för berörda ändamål till ojämförligt största delen bestridas af de särskilda kommunerna själfva, bör efter kommitténs mening i förevarande fall, liksom då skatteobjekt eljest bortfalla, bristen, åtminstone i första hand och om den är ringa, fyllas genom ökade bidrag af de församlingsmedlemmar, som kvarstå inom svenska kyrkan, hvaremot förhållandet blir ett annat, därest en mera betydande stegring i afgifterna skulle inträda. Kommittén föreslår härutinnan en sådan anordning, att om till följd af skattelindringen de kvarstående församlingsmedlemmarnas afgiftsbörda ökas med ett sammanlagdt belopp understigande 100 kronor, någon godtgörelse ej bör ifrågakomma, hvaremot, om ökningen uppgår till 100 kronor eller mera, godtgörelse bör för någon del däraf beredas församling, som härom gör framställning (s. 176).

Medel till denna godtgörelse anser kommittén böra beredas af stats-

255 Kungl. Maj:ts Ndd. Proposition N:o 88.

verket, enär genom skattelindringen främjas ett intresse, hvilket kan sägas beröra ej ensamt de inom församlingen boende främmande trosbekännare, som omedelbart komma i åtnjutande af sådan lindring, utan jämväl samhället i dess helhet; och borde statsbidraget bestämmas till hälften af det belopp, från hvilket de främmande trosbekännarna erhållit befrielse (s. 177).

En från kommitténs i öfrigt enhälliga betänkande i visst afseende Särskild skiljaktig mening har uttalats af kommittéledamoten, redaktören J. Byström mem"3'

(s. 205 o. följ.). Han anser nämligen, med afseende å sättet för skattelindringens genomförande, att den utvägen bör väljas, att i allmänt lagstadgande fastslås, att den, som tillhör dissenterförsamling och i öfrigt uppfyller de af kommittén föreslagna villkoren, skall för inkomst af kapital eller arbete deltaga i utgifterna för statskyrkliga ändamål endast med hälften af det belopp, som eljest skolat honom påföras. Jämväl i fråga om storleken af den ersättning från statsverket, som skulle med anledning af skattelindringen beredas svenska kyrkans församlingar, är Byström såtillvida skiljaktig, att han anser dylik ersättning böra till fullo utgå, så snart det belopp, för hvilket befrielse åtnjutes, för året uppgår till sammanlagdt minst 50 kronor.

Då jag den 6 december 1907 för Kungl. Maj:t anmälde dissenter-nyxirjemenf*skattekommitténs omförmäida utlåtande jämte tillhörande författningsförslag, chefenyttrade jag bland annat, att det syntes mig icke kunna förnekas, att, genom ett öfverlämnande åt församlingarna af rätten att besluta icke blott beträffande frågan, huruvida skattelindring öfver hufvud skall medgifvas, utan äfven angående lindringens omfattning, en viss ojämnhet i rättens utöfning skulle följa, på sätt reservanten inom kommittén jämväl framhållit. Jag fann därför lämpligast, dels att genom lag meddelades föreskrift därom, att viss lindring i skattskyldigheten för statskyrkliga ändamål skall komma sådana främmande trosbekännare till godo, som afses i kommitténs förslag, dels ock att lindringen alltid borde fixeras till hälften af utskyldsbeloppet. Äfven beträffande frågan, i hvilken utsträckning ersättning af statsmedel bör beredas till betäckande af den i följd af skattelindringen uppkommande bristen i de kyrkliga kommunernas inkomster, uttalade jag min anslutning till reservantens åsikt, att statens mellankomst skulle kunna påkallas, närhelst skattelindringen inom en församling för året uppginge till sammanlagdt minst 50 kronor.

På grundvalen af dissenterskattekommitténs förslag och i enlighet med de af mig sålunda uttalade åsikterna hade jag låtit utarbeta, bland andra författningsförslag, förslag till lag angående lindring i främmande

Utbetalning från kyrkofonden.

256 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.

Detta lagförslag innehåller följande stadgan den:

Afgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning, hvilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest uttaxeras, skola för inkomst af kapital eller arbete endast med hälften af det belopp, som eljest bort utgå, påföras medlemmar af sådan i riket befintlig församling af främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning, såvida de främmande trosbekännarna före den 1 januari det år, då debitering af afgifterna verkställes, i laga ordning öfvergått till eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra den främmande församlingen.

I ändamål, att dylik lindring må tillgodokomma omförmälda främmande trosbekännare, skall intyg om dessas namn och bostad äfvensom därom, att de under tiden från och med den 1 januari tillhört och fortfarande tillhöra den främmande församlingen, af denna församlings föreståndare utfärdas och före den 15 september tillställas vederbörande pastorsämbete, som har att ofördröjligen öfversända intyget, behörigen granskadt, till den, som verkställer debiteringen.

Aro afgifterna till prästerskapets aflöning grundade å löneregleringsresolution, fastställd enligt förordningen angående allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 eller förordningen angående ordnande af prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm aflöning den 1 november 1872, eller å äldre konvention eller förening, eller utgå afgifterna till kyrkobetjäningens aflöning efter andra grunder än dem, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade, må nedsättning i dylika afgifter ej äga rum.

Förut i dag har Eders Kungl. Maj:t beslutat genom nådig proposition föreslå Riksdagen att antaga nyssnämnda lagförslag. Under åberopande af de vid berörda proposition fogade utdragen af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden, tillstyrker jag, att i nu omhandlade § 16 af prästlöneregleringskommitténs förslag till lag angående reglering af prästerskapets aflöning införes en hänvisning till åsyftade särskilda lagstiftning angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet för statskyrkliga än-

damål.

17 och 21 §§.

Beträffande de bidrag till prästerskapets aflöning, som lämnas af kyrkofonden, innehålla nämnda paragrafer en del bestämmelser om tiden för tillhandahållande åt prästerskapet af samma bidrag. Sålunda skola tillskott

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

från kyrkofonden till aflöning af kyrkoherde och komminister öfversända» af Kungl. Maj:ts befallningshafvande till vederbörande kontraktsprost för att af honom kvartalsvis den 1 juli, den 1 oktober, den 1 januari och den 1 april tillställas de särskilda tjänstinnehafvarna (§ 17). Från kyrkofonden utgående adjunktsarfvoden skola till dem, som enligt uppgift från domkapitlet äro därtill berättigade, utbetalas å samma tider och i samma ordning (§ 21).

Med afseende å dessa bestämmelser yttrar kammarkollegium (s. 145), att om lönemedlen komma prästerskapet till banda den ena eller den andra månaden i ett kvartal, torde i det hela vara ganska likgiltigt. Hufvudvikten läge naturligtvis därpå, att utbetalningarna gjordes kvartalsvis. För den händelse uti nu ifrågavarande lag meddelades ett stadgande i sådant syfte och tillika lämnades anvisning å den myndighet, som skall ombesörja utbetalningen, torde de närmare bestämmelser, som för reglerande af själfva verkställigheten kunde finnas erforderliga, lämpligast meddelas i en särskild författning; men syntes Riksdagens medverkan vid en sådan lagstiftning ej vara af behofvet påkallad.

För min del anser jag, att i denna lag endast bör meddelas bestämmelse om kvartalsvis utbetalning till vederbörande af löner och arfvoden från kyrkofonden.

18 §.

Bland adjunkts löneförmåner upptagas i denna paragraf bostad och vivre. Ej mindre för adjunktstagaren än för adjunkten är det emellertid, såsom kommittén (s. 116) framhåller, af synnerlig vikt, att förmånerna af bostad och vivre kunna utbytas mot sitt värde i penningar. Därför stadgas ock i paragrafen, att om af adjunkten eller af den, som har att tillhandahålla bostad och vivre, yrkas, att i stället för dessa förmåner må lämnas godtgörelse i penningar, skall, om frivillig öfverenskommelse därutinnan icke träffas, frågan afgöras af domkapitlet, hvarvid godtgörelsen likväl icke må fastställas till lägre belopp än det minsta, som jämlikt de af Kungl. Maj:t i ämnet meddelade föreskrifterna bör i hvarje särskildt fall utgöras.

Enligt kammarkollegii åsikt (s. 147) vore det lämpligast, om vid uppgörelsen mellan ordinarie präst och hans extraordinarie medhjälpare angående ersättning för ifrågavarande naturaförmåner hvarje anledning till obehörig påtryckning från någondera sidan förebyggdes. Därför borde lagen icke i första hand anvisa den utväg — frivillig öfverenskommelse — som alltid stode öppen, men som, af lagen anbefalld, måhända följdes utan att vara fullkomligt frivilligt vald. Icke heller syntes någon fördel vara förenad med en anordning, enligt hvilken åt domkapitlet skulle uppdragas att, obundet af någon bestämmelse om ett maximum, skilja mellan de tvis-

Bill. till Riksd. Prot. 1.908. 1 Sami• 1 Afd. 66 Häft. 33

Ingen jämkning i

adjunkts löneförmåner.

258 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

tande, utan ansåge kollegium det vara med båda parternas intressen mest öfverensstämmande, att de årliga ersättningsbelopp, som kunde för olika orter ifrågakomma, uttryckligen angåfves i vederbörande författning, samt att icke något därutöfver skulle kunna utdömas.

Äfven detta kammarkollegii ändringsförslag synes mig böra godkännas.

20 §.

stadgandeti Ur paragrafen bör uteslutas hvad som hänför sig till ständig adjunktur.

angående ståti- 1 o o O J

dig adjunktur

utgå. 22 §.

Ersättning till För det fall att ordinarie präst mottagit förordnande att jämte egen prål™ful tjänst uppehålla annan befattning eller biträda annan i hans tjänst, stadtjånstgöring gas i denna paragraf angående ersättningen, att om godvillig öfverenskom- Zfattning. nielse icke träffas, den som mottagit förordnandet skall af den andre ordinarien åtnjuta godtgörelse enligt de af Kungl. Maj:t i sådant afseende meddelade föreskrifterna.

Af hvad som förut vid 18 § anförts i fråga om uppgörelse mellan ordinarie präst och adjunkt angående ersättning för bostad och vivre torde framgå, att jag anser det lämpligast, om i förevarande paragraf de ord uteslutas, som syfta på frivillig öfverenskommelse mellan två ordinarier med afseende å ersättning för tjänstgöring, hvilken den ene fullgör inom den andres verksamhetsområde.

25—29 §§.

Reglering af När i § 1 af förevarande lagförslag, med afseende å måttet och beno«<a%j{ad«-skaffenhet af prästerskapets aflöning, uppställts den allmänna fordran, att kostnader vid hvar) e tjänstgörande präst skall erhålla, jämte fri bostad, aflöning i öfrigt, im'tp& låndet.så beräknad, att honom därigenom beredes anständig bärgning, har, yttrar Belysning af prästlönerogleringskommittén (s. 119 o. följ.), förvisso icke någon ny grundmnehaiiet. ga^s uiifvit uttalad, allenast ny formulering gifvits åt en, hvilken sedan länge varit erkänd. Äfven enligt 1862 års förordning, § 1, skall hvarje tjänstgörande präst erhålla anständig bärgning. Bostadsförmånen, såsom en del af aflöningen, nämnes väl icke uttryckligen i åberopade författning. Denna innehåller emellertid i § 4 det stadgandet, att boställe, som afses att af löntagare bebos och brukas, skall till en dess verkliga värde, efter afdrag för byggnadskostnaden, motsvarande inkomst beräknas. För den händelse nu — såsom kommittén i § 6 föreslagit — atkastningen af bostadsboställe, utan afdrag af kostnaden för byggnadsskyldighetens fullgörande å boställets laga hus, beräknas såsom aflöningsförmån, men en särskild post

259 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 88.

för bestridande af byggnadskostnad^! tillägges, blifva ju prästerskapets inkomster och församlingarnas lönebidrag i båda fallen lika stora, endast med någon skiljaktighet i rubriceringen af aflöningsförmånerna. Detta torde än tydligare framgå af följande exempel. Om aflöningen för en kyrkoherdebeställning, med hvilken är förcnadt ett bostadsboställe, blifvit' fastställd till 4,000 kronor, samt bostället, utan afdrag af den kostnad byggnadsskyldigheten i medeltal årligen krafvel', antages afkasta 2,000 kronor, och byggnadskostnaden beräknas till 400 kronor, så skulle vid en reglering af lönen för ifrågavarande beställning församlingen hafva att hvarje år tillskjuta:

enligt 1862 års förordning 2,400 kronor i en post såsom fyllnad till boställsafkastningen (den senare — 1,600 kronor, sedan byggnadskostnaden 400 kronor afdragits); och

enligt kommitténs förslag dels 2,000 kronor, såsom fyllnad till boställsafkastningen (den senare = 2,000 kronor, emedan byggnadskostnaden 400 kronor ej afdragits), dels 400 kronor till bestridande af byggnadskostnaden.

Utföres löneregleringen riktigt, erhåller således tjänsteinnehafvaren under alla förhållanden hvad, utöfver kostnaden för bostad, erfordras för hans bärgning. I förra fallet — med nu gällande ordning — har tjänsteinnehafvaren att själf svara för sina boställshus, hvarför boställets afkastning beräknats så mycket lägre; i senare fallet — om den af kommittén föreslagna ordningen antages — skulle tjänsteinnehafvaren få åt sig anvisadt ett särskildt byggnad sanslag, men . boställets afkastning komma att beräknas så mycket högre.

Kommittén framhåller, hurusom i verkligheten afdraget för bygo-nadskostnaden sällan kunnat rätt beräknas, liksom att eu sådan beräkning icke heller framgent torde kunna åstadkommas, så länge byggnadsskyldighetens fullgörande af och fördelning mellan af- och tillträdande boställhafvare måste försiggå på hittills häfdvunnet sätt. Sällan torde väl för öfrigt en boställshafvare visa den förtänksamheten, att han uppsparar hvad af boställsafkastningen beräknats utgöra ersättning för berörda kostnad, och äger i allt fall tillträdande boställshafvare icke att räkna sig till godo hvad företrädaren, som undsluppit nybyggnad, sålunda inbesparat.

Det väsentliga felet i den nuvarande ordningen, fortsätter kommittén, det som gifvit upphof till alla berättigade klagomål öfver byggnadsskyldigheten, ligger däruti, att denna skyldighet, när den efter långt uppskof slutligen måste fullgöras af den som innehar bostället, drabbar honom med en tyngd, som kan vara öfverväldigande, och att det för närvarande knappast gifves någon laglig och praktisk utväg att åstadkomma bördans rättvisa fördelning på alla vederbörande. Det erforderliga byggnadskapitalet

260 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

måste af de flesta boställshafvare upplånas samt lånet förräntas och amorteras på de dryga villkor, som pläga gälla för en svag personalkredit. Nuvarande system innebure den orättvisan, att ett kapitalutlägg, som tillgodokomme de följande boställshafvarna under ganska lång tid, eller så länge byggnaden ägde bestånd, vanligen finge hvila på den nybyggande innehafvaren, endast i ringa mån på närmaste efterträdare. En verkligt rationell fördelning af byggnadsskyldigheten ledde med en viss nödvändighet till öfvergifvande af det system för årsberäkning och kapitalanskaffning, som hittills varit följ dt, och påkallade helt naturligt anordningar, genom hvilka å ena sidan den noggranna beräkningen och det följdriktiga genomförandet af byggnadskostnadens successiva fördelning betryggades samt å andra sidan alla boställshafvare blefve i lika grad delaktiga i besvär och kostnad för kapitalutläggens förräntning äfvensom åt kapitalanskaffningen bereddes en säkrare grundval än den personella krediten.

Med tillämpning af dessa principer har kommittén i sitt den 17 augusti 1900 afgifna betänkande II framlagt förslag till inrättande stiftsvis af ecklesiatika byggnadslånekassor, hvilka skulle hafva till uppgift att anskaffa samt till stiftets byggnadskyldiga prästerskap och pastorat eller församlingar utlåna penningar till bestridande af vissa kostnader å laga hus vid bostadsboställen. Genom dessa kassor skulle boställshafvarnas kapitalutlägg för nybyggnad omsättas till annuiteter, och nvbyggnadskostnaden sålunda kunna med stor säkerhet beräknas. Underhållsskyldigheten blefve visserligen fortfarande något växlande, men dess betydenhet skulle dock väsentligen minskas, då nybyggnaden komme att omsorgsfullt och i rätt tid utföras.

Samma betänkande innefattar äfven ett förslag till ecklesiastik boställsordning, hvilande på förutsättningen att byggnadslånekassor komme att inrättas. Enligt detta förslags 16 och 17 §§ skulle sålunda vid nybyggnad af boställshafvares laga hus och vid vissa större reparationer därå kostnaden betäckas genom lån från stiftets byggnadslånekassa, mot skyldighet för låntagaren att genom årliga afgifter eller annuiteter återgälda lånet, liksom äfven pastorat eller församling kunde få sin ^-byggnadskostnad betäckt genom lån från kassan. Vidare stadgas i 72 §, att sedan ny lönereglering för pastorat vunnit tillämpning, boställshafvare skall för laga hus, för hvilket icke annuitet för byggnadslån utgår, årligen, så länge detta förhållande fortfar, till byggnadslånekassan erlägga en på visst sätt bestämd byggnadsskyldighetsafgift såsom bidrag till betäckande al blifvande nybyggnadskostnad för boställshafvarens laga hus.

Anordningen med byggnadslånekassor skulle enligt kommitténs afsikt sättas i verket, innan det definitiva löneregleringsarbetet begynte, för att

261 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

tjäna till stöd och ledning för detta på samma gång som till lättnad och hjälp för prästerskapet. Enär de vanskligheter, som vid föregående tillfällen förhindrat antagandet af erkända förbättringar, borde undvikas, hade kommittén underlåtit att föreslå nya lagbestämmelser rörande församlingarnas nybyggnads- och underhållsskyldighet, i akt och mening att ordnandet af denna fråga för nästa löneregleringsperiod borde ske vid och genom löneregleringarna.

I sådant syfte har kommittén i förevarande förslag till lag angående reglering af prästerskapets aflöning, §§ 25—29, tillstyrkt en anordning, för hvilken jag nu går att redogöra.

Uppskattning af årskostnaderna för byggnadsskyldighetens fullgörande å bostadsboställes laga hus — församlingens såväl som prästerskapets — verkställes på domkapitlets anmodan af vederbörande synerätt, som därvid skall ställa sig till efterrättelse de föreskrifter i ecklesiastika boställsordningen, hvilka äro af beskaffenhet att inverka på denna kostnad. Kommittén anser, att löneregleringsnämnden, som har att beräkna boställets afkastning af jordbruk, icke rimligtvis bör betungas jämväl med eu förrättning af först angifna beskaffenhet, helst densamma måste utföras med stor omsorgsfullhet och därför kan antagas komma att taga icke obetydlig tid i anspråk. Synerätten har emellertid endast att afgifva utlåtande i frågan, ej att fastställa några kostnadsbelopp, hvilket senare förbehålles Kungl. Maj:t (§ 25 och § 26 mom. 1).

För den kostnad, som är förenad med fullgörandet af boställshafvaren — kyrkoherde eller komminister — åliggande skyldighet att nybygga och underhålla vissa laga hus, skall ersättning utgå från pastoratet. Då bostadsförmånen utgör en del af aflöningen, fastställes ifrågavarande ersättning i sammanhang med löneregleringen; och har Kungl. Maj:ts befallningshafvande på grund af § 11 i lagförslaget att för sådant ändamål till Kungl. Maj:ts pröfning samtidigt anmäla löneregleringsnämndens förslag och synerättens utlåtande beträffande byggnadskostnaderna. Ersättning, som bestämmes för nybyggnad och därmed likställd förbättring, särskiljes från ersättningen till bestridande af underhåll, enär olika bestämmelser skulle gälla för förvaltningen af de olika ersättningsbeloppen (§ 26 mom. 1).

Med hänsyn till olägenheterna af den nuvarande fördelningen mellan boställshafvare och pastorat af de laga husen å kyrkoherdeboställen på landet samt af gemensamheten i underhållet af pastoratets hus å samma boställen finner kommittén det önskvärdt, att nybyggnads- och underhållsskyldigheten beträffande samtliga laga hus förenas i boställshafvarens hand. Men äfven när nybyggnads- och underhållsskyldigheten icke är delad, utan helt och hållet åligger pastoratet, bör det, enligt kommitténs åsikt, med-

262 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

gifvas pastoratet att öfverflytta sin skyldighet i angifna hänseendena å boställshafvaren. Varder en dylik rätt tillerkänd pastoratet, skulle, säger kommittén, helt visst många anledningar till missnöje och osämja mellan boställshafvaren och socknemännen undanrödjas. Om jämväl tillses, att den ersättning, pastoratet fått sig ålagdt att utgifva till boställshafvaren för fullgörande af nybyggnads- och underhållsskyldigheten å pastoratets laga hus, fastställes till ett oföränderligt belopp för hvarje år af löneregleringsperioden, anser kommittén, att pastoratet genom en dylik utjämning af byggnadskostnaderna otvifvelaktigt skulle vinna en ganska afsevärd fördel. I enlighet härmed har enligt kommitténs förslag tillfälle beredts pastorat att få sin nybyggnads- och underhållsskyldighet i fråga om laga hus å bostadsboställe Överflyttad å boställshafvaren, sedan tilllämpning af lönereglering vidtagit (§ 26 mom. 2).

Afgifter, som skola bereda tillgång till gäldande af ersättning för den boställshafvaren åliggande byggnadsskyldigheten i afseende å vissa laga hus, betraktas af kommittén såsom vanliga församlingsafgifter och skola fördenskull utdebiteras efter samma grunder som dessa äfvensom med samma rätt för prästerskapet att för boställen och löneinkomster njuta befrielse från afgifternas utgörande (§ 27).

Kostnad för nybyggnad eller därmed likställd förbättring, hvilken verkställes å boställshafvares laga hus, skall jämlikt 16 § i kommitténs förslag till ecklesiastik boställsordning, såsom jag redan nämnt, betäckas genom lån från stiftets byggnadslånekassa. Anmäler pastorat eller församling önskan, att dess nybyggnads- och underhållsskyldighet i fråga om laga hus varder från och med den tid, då tillämpning af ny lönereglering vidtager, af boställshafvaren mot ersättning fullgjord, skall kostnaden jämväl för sist omförmälda nybyggnadsskyldighet godtgöras genom lån från kassan. Häraf följer, att ersättningsbelopp, som blifvit bestämda till gäldande af kostnader för nybyggnad vid boställshafvarens och socknemännens laga hus, böra inlevereras till den byggnadslånekassa, från hvilken förenämnda lån erhållits. Dessa ersättningsbelopp hafva emellertid endast förslagsvis beräknats. Den summa, hvartill de för löneregleringsperioden saminanlagdt uppgå, kan således komma att öfverskjuta eller understiga summan af de annuiteter, hvilka under angifna tid skola utgå för nybyggnadsarbeten. Af kassans räkenskaper framgår, huruvida öfverskott eller brist uppstått. Då vid näst påföljande lönereglering nya ersättningsbelopp bestämmas, bör alltså hänsyn tagas till den ställning, boställets konto i kassan utvisar, så att, jämte det kostnaderna för blifvande nybyggnad varda genom ersättningsbeloppen betäckta, öfverskottet eller bristen tilllika utjämnas (§ 28).

203 Kungl. Maj-.ta Nåd. Proposition N:o 88.

Hvad pastorat eller församling har att årligen utgifva såsom ersättning för bestridande af underhållskostnad anser kommittén lämpligen böra omhänderhafvas af kyrkorådet, för att tillhandahållas boställshafvaren, i den mån han visar sig hafva gjort utgift för de laga hus, som det tillkommer honom själf att underhålla eller hvilkas underhåll han måst öfvertaga, därför att pastorat eller församling därom gjort framställning. Då det kan antagas, att boställshusen hädanefter varda i rätt tid ombyggda samt uppförda med tillbörligt afseende å varaktighet, förmodar kommittén, att kostnaderna för underhållet skola blifva väsentligen minskade och årliga medeltalet af dem lättare att beräkna än hittills. Kommittén medgifver dock, att afvikelser från de gjorda beräkningarna icke kunna helt och hållet undvikas, om do än icke blifva synnerligen betydande, men är af den åsikten, att som det ligger nästan uteslutande i boställshafvarens hand att hålla utgifterna för underhållet inom de gränser, som angifvas af ersättningsbeloppen, en boställshafvare, som under löneregleringsperioden gjort större omkostnader, än som betäckas af de medel, Indika för ändamålet ställts till hans förfogande, bör själf vidkännas skillnaden.

Uppstår åter öfverskott, linnes, efter kommitténs förmenande, ej någon anledning, hvarför detta skulle tillfalla boställshafvaren, helst en dylik förmån kunde för honom innebära en frestelse att eftersätta något i fullgörandet af underhållsskyldigheten. Pastoratet bör därför äga att fritt förfoga öfver den del af de årliga ersättningsbeloppen, som icke under löneregleringsperioden tagits i anspråk och ej heller erfordras till betäckande af utgift, som före slutet af samma period blifvit anmäld (§ 29).

Enär ett ordnande af byggnadsskyldigheten för nästa löneregleringsperiod i enlighet med de sålunda angifna grunderna förutsätter vissa ändringar i och tillägg till kommitténs tidigare framlagda förslag till ecklesiastik boställsordning och till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor — beträffande hvilka kommittén ju förväntade, att de skulle komma att tillämpas redan under innevarande löneregleringsperiod — har kommittén gjort framställning om en del sådana ändringar och tillägg (s.

131—149). Jag saknar emellertid anledning att i detta sammanhang sysselsätta mig med dem.

I sitt underdåniga utlåtande af den 10 november 1905 fäster kam- uttalande af rnarkollegium (s. 159 o. följ.) uppmärksamheten därå, att i den mån kom- kamm^ollemitténs förslag om reglering af byggnadskostnaderna vid ecklesiastika bostadsboställen för sitt genomförande förutsätter tillvaron af byggnadslånekassor, den grund, hvarpå samma förslag hvilar, synes ganska svag. Sedan nämligen Kungl. Maj:t i särskilda propositioner till 1903 års riksdag ej mindre föreslagit Riksdagen att antaga framlagdt förslag till ecklesiastik

Departementschefen.

264 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

boställsordning, än äfven begärt Riksdagens yttrande öfver ett förslag till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor, hade Riksdagen i underdåniga skrivelser den 12 maj samma år tillkännagivit, att kamrarna beträffande en hvar af dessa frågor stannat i olika beslut, i följd hvaraf den förra frågan förfallit samt Riksdagen icke kunnat afgifva något yttrande i den senare frågan.

Emellertid framhåller kollegium, att om också anordningen med byggnadslånekassor ej skulle komma att genomföras, tanken på en reglering af byggnadskostnaderna vid ecklesiastika bostadsboställen i hufvudsaklig öfverensstämmelse med kommitténs nu föreliggande förslag likväl icke borde öfvergifvas. Detta förslag vore nämligen grundadt å den efter kollega uppfattning riktiga principen att medel, som afsetts till bestridande af boställshafvares byggnadskostnader, också borde för detta ändamål användas. Enligt nu tillämpade system, hvilket medförde att dessa medel bereddes boställshafvaren på en omväg — nämligen därigenom att från boställsafkastningen gjordes ett mot byggnadskostnaden svarande afdrag — torde väl sällan inträffa, att när ett byggnadsarbete skulle utföras, den byggnadsskyldige indelningshafvare!! också förfogade öfver ett belopp, som kunde för ändamålet disponeras. Om däremot ett nybyggnadsanslag för hvarje år afsattes och ställdes under förvaltning af kyrkorådet, skulle vid förefallande behof medel alltid vara att tillgå eller åtminstone med säkerhet utfalla å vissa tider. Därigenom skulle nybyggnadsskyldighetens börda för de efter hvarandra följande boställshafvarna uppenbarligen högst väsentligt underlättas. Å andra sidan kunde det icke sägas, att församlingen blefve i högre grad betungad, än eljest skulle vara förhållandet, såvida nämligen meningen verkligen vore, att boställshafvarens byggnadskostnader skulle till fullo gäldas af församlingen. I fråga om sättet för underhållskostnadens bestridande anser kollegium att de af kommittén i förevarande § 25, § 26 mom. 1 och § 29 gifna anvisningarna kunna anbefallas till iakttagande.

För Kungl. Maj:t anmälde jag den 6 september 1907 ett inom ecklesiastikdepartementet utarbetadt förslag till ecklesiastik boställsordning, hvilken jag anser böra utfärdas i sammanhang med fastställande af grunderna för ny reglering af prästerskapets aflöning. Jag uttalade därvid mitt gillande af hvad kommittén föreslagit därom, att den del af prästerlig boställshafvares aflöning, som är afsedd till betäckande af hans byggnadskostnader vid bostället, skall utgå i form af ett särskildt årligt anslag, som ej får användas för andra ändamål. Beträffande frågan, i hvilken omfattning nybyggnads- och underhållsskyldighet skall åligga kyrkoherdar

265 Kung!. Maj it» Nåd. Proposition K:o 88.

•och komministrar vid deras bostadsboställen, framhöll jag, hurusom man väl kali saga, att kommittén syftat därhän, att för framtiden alla laga hus vid dessa boställen skola nybyggas och underhållas af boställshafvarna. Kommittén hade ju föreslagit, att pastorat och församlingar skulle berättigas att etter därom anmäld önskan få fullgörandet af deras nybyggnadsoch underhållskyldighet vid dylika boställen, sedan ny lönereglering trädt i tillämpning, Överflyttad! på vederbörande bostäl Ishaf vare. Att kyrkoherdar och komministrar på landet hafva att ansvara för hela byggnadsskyldigheten vid sina boställen, innebure i och för sig icke något oegentligt eller olämpligt. Tvärtom medförde en sådan anordning åtskilliga fördelar framför de förhållanden, som råda, då pastoratet bygger. Sålunda kunde vid förekommande byggnadsföretag boställshafvarens önskningar och smak i många stycken lättare tillgodoses samt misshälligheter och tvister mellan boställshafvaren och pastoratsborna undvikas. Det gällde blott att tillse, det boställshafvaren af pastoratet erhölle tillbörlig godtgörelse för de med byggnadsskyldighetens fullgörande förenade kostnaderna.

Jag förklarade mig med denna uppfattning anse lämpligast, att byggnadsskyldigheten vid såväl kyrkoherdars som komministrars boställen på landet för kommande löneregleringsperioder ordnades på det sättet, att boställshafvaren i regeln ålades att nybygga och underhålla alla laga hus men tillika tillförsäkrades att af pastoratet erhålla godtgörelse för byggnadskostnaden, hvilket sätt att reglera förhållandet syntes vara att föredraga framför det af prästlöneregleringskominittén föreslagna villkorliga förfarandet. Men jag yttrade tillika, att enligt min mening skäl ej funnes till att, såsom kommittén velat, på boställshafvarna öfverflytta pastoratens och församlingarnas byggnadsskyldighet jämväl vid de' i städerna belägna boställena, enär den nuvarande ordningen i afseende å dessa boställens bebyggande syntes mig bättre lämpa sig för de förhållanden, som äro rådande i städerna; och mig veterligen hade sättet för byggnadsskyldighetens fullgörande vid samma boställen ej gifvit anledning till klagomål.

Sedan jag jämväl framhållit, att om de af kommittén föreslagna grunderna för nya löneregleringar blefve antagna, prästerskapets ställning till de ecklesiastika byggnadslånekassorna skulle väsentligen förändras, samt att jag vid sådant förhållande ej kunde finna behofvet af kassornas inrättande så stort, att det utgjorde tillräckligt skäl för vidtagande af denna ganska omfattande och kostsamma anordning, framlade jag, i anslutning till kammarkollegii i ämnet uttalade åsikter, följande grunder för reglering af kvrkoherdars och komministrars byggnadskostnader vid bostadsboställen på landet.

Vid fastställandet af lönereglering för visst pastorat bestämmas de

Bill. till Riksd. Prof. 1908 l Sami. 1 Afd. SO Höft.

266 Kungl. 3laj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

belopp, bvilka skola af pastoratet årligen under löneregleringsperioden uto-ifvas till godtgörande af vederbörande boställshafvares kostnader dels för nybyggnad och därmed likställd förbättring, dels för underhåll af de laga husen å hvarje inom pastoratet beläget boställe af det slag, som nu är i fråo-a. Dessa medel böra af vederbörande kyrkoråd förvaltas och göras räntebärande samt få icke användas för andra ändamål än dem, för hvilka de äro afsedda. Det torde därför blifva nödigt, att kyrkorådet för hvarje boställe bokför särskild! de medel, som anslagits till gäldande af kostnader för nybyggnad och därmed likställda förbättringar, och särskild! hvad som afsetts ‘till bestridande af underhållskostnader.

Då nybyggnad eller större förbättring åt boställshafvares laga hus förekommer, äger boställshafvaren att för den å byggnadsarbetet nedlagda kostnaden, såvidt densamma af synerätt vid arbetets godkännande pröfvas skälm, erhålla godt rörelse af de medel, som för sådant ändamål finnas uppsamlade. Skulle i något fall tillräckliga medel för kostnadens fidla o-odto-örande ej finnas samlade, skall hvad som 'brister jämte ränta — hvilken svnes mig lämpligen kunna bestämmas att utgå etter fem för hundra -— tillhandahållas boställshafvaren, allteftersom för ändamålet afsedda medel inflyta. Om boställshafvaren afträder bostället, innan kostnad, hvarom nu är fråga, blifvit till fullo godtgjord, bör det felande beloppet med ränta till boställshafvaren erläggas af efterträdaren, som därefter inträder i sin företrädares rätt i förhållande till pastoratet. När byggnadsarbete af nu ifrågavarande slag blifvit i behörig ordning beslutadt, må boställshafvare, hvilken det åligger att utföra arbetet, kunna till byggnadskostnadens bestridande erhålla förskott af de medel, som för ändamålet finnas tillgängliga, därest han ställer säkerhet för det förskotterade beloppet.

° Beträffande kostnaden för underhållet af de laga husen förfares sålunda, att då boställshafvaren inför kyrkorådet visar sig hafva gjort utgift för underhållsarbete, som blifvit af synerätt eller vid ekonomisk besiktning föreskrifvet, godtgörelse för denna utgift, i den mån densamma icke öfverstiger den enligt vederbörligt syne- eller besiktningsinstrument för arbetet beräknade kostnaden, skall till boställshafvaren omedelbarligen utbetalas af de till godtgörande af underhållskostnader afsedda mede], som finnas under kyrkorådets förvaltning, samt att, därest den beräknade kostnaden för sådant arbete, som nyss är sagdt, öfverskridits eller boställshafvaren gjort utgift för underhållsarbete, som ej blifvit honom ålagdt, han jämväl skall äga att af ifrågavarande ersättningsmedel bekomma godtgörelse för dylika utgifter, såvidt de af synerätt eller vid ekonomisk besiktning pröfvas hafva varit af behofvet påkallade. I händelse af influtna medels otill-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:j 88. 267

luddighet äfvensom vid inträffande ombyte af boställshafvare förhålles pa enahanda sätt som i fråga om godtgörelse för ^byggnadskostnad.

I enlighet med angifna grunder hafva lagstadganden affattats och införts i 20 och 21 §§ af det förslag till ecklesiastik boställsordning, som Eders Kungl. Maj:t innevarande dag beslutat att genom nådig proposition framlägga för Riksdagen. Med anledning af dessa stadganden har, såsom tydligt är, en fullständig omarbetning af §§ 25—29 i kommitténs förslag till lag angående reglering af prästerskapets aflöning visat sig af behofvet påkallad. Jämte det jag åberopar de utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, som åtfölja omförmälda proposition, anhåller jag att beträffande sistnämnda paragrafer — enligt den lydelse, jag anser böra gifvas åt dem — få lämna några- förklaringar.

25 §. Ändring föreslås icke i sättet för uppskattning af byggnadskostnaden, i afseende å hvilken synerätt alltså skall afgifva utlåtande, men de boställen, som afses, äro endast bostadsboställen af andra klassen (kyrkoherdars) och tredje klassen (komministrars) på landet, ej i stad.

Ifrågavarande uppskattning behöfver naturligtvis icke ske vid en särskilt därför anordnad laga syn, utan kan lika val försiggå vid en af- och tillträdessyn, som infaller vid tidpunkten för löneregleringens företagande. Med hänsyn härtill har valts ordet »husesyn», såsom omfattande båda slagen af syner.

Såsom af 73 § i förslaget till ecklesiastik boställsordning framgår, skall den författningen i och för sig icke medföra rubbning af rådande undantagsförhållanden i fråga om hvem nybyggnads- och underhållsskyldighet vid boställena åligger eller om fördelningen af densamma. Där å viss ort eller för visst boställe ett annat förhållande i nämnda hänseenden äger rum, än som öfverensstämmer med de allmänna stadgandena, skall nämligen hvad sålunda hittills undantagsvis varit härutinnan gällande fortfarande tillämpas. Öfverflyttning på boställshafvare af ett pastorats byggnadsskyldighet mot viss årlig ersättning afser allenast den nybyggnads- och underhållsskyldighet, som enligt allmän lag åligger pastoratet. Hela den byggnadsskyldighet, som i enlighet härmed kommer att hvila a boställshafvaren, skall i anseende till kostnaderna uppskattas för utfinnande af ett årligt medeltal för dessa kostnader.

Jag har redan vid anmälan af förslaget till esklesiastik boställsordning framhållit, huruledes den beräkning, som i sammanhang med uppgörande af förslag till lönereglering skall af synerätt verkställas rörande boställshafvares blifvande byggnadskostnader under löneregleringsperioden, bör ske med största noggrannhet. Och i jämförelse med förhållandena vid

Uppskattning af byggnadskostnad.

268 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

uppgörande af de nu gällande femtioåriga löneregleringarna torde ifrågavarande beräkning för de kommande, blott tjuguåriga löneregleringsperioderna kunna blifva ganska tillförlitlig. Dock förefinnes ju alltid den möjligheten, att det vid den tjuguåriga periodens slut skall visa sig, att beräkningen icke fullt motsvarat verkligheten och att således summan af de ersättningsbelopp, hvilka vid löneregleringens fastställande ålagts pastoratet att årligen utgifva, antingen öfverskjuter eller understiger summan af boställshafvarens faktiska byggnadskostnad^'. I sådant fall bör hänsyn till detta förhållande tagas vid nästföljande lönereglering, så att om öfverskott finnes, detta tages i beräkning såsom en tillgång vid bestämmandet af pastoratets afgifter för den kommande löneregleringsperioden och, därest brist föreligger, pastoratets afgifter för sistnämnda period bestämmas så mycket högre. Prästlöneregleringskommittén har beträffande de till bestridande af underhållskostnader afsedda ersättningsmedlen föreslagit, att öfverskott å dem vid slutet af en löneregleringsperiod skulle få af pastoratet fritt disponeras och att, därest å andra sidan dessa medel befunnes understiga hvad boställshafvaren måst för underhåll under perioden utgifva, han ej skulle vara berättigad till godtgörelse för bristen. För min del finner jag intet skäl, hvarför ej öfverskott å sistnämnda slags medel skulle lika väl som öfverskott i fråga om nybyggnadsersättning kunna tagas i anspråk för den kommande löneregleringen; och då enligt den af mig föreslagna anordningen boställshafvares anspråk på godtgörelse för underhållsarbeten endast kunna afse kostnader, som af synerätt (*ller vid ekonomisk besiktning pröfvats och befunnits nödiga, skulle det enligt min mening vara obilligt, att därest ersättningsmedlen under en löneregleringsperiod ej skulle förslå till betäckande af de så beskaffade underhållskostnader, boställshafvaren under samma period fått vidkännas, därför afklippa hans rätt till godtgörelse.

Angående ersättning, som i visst fall bör af pastoratet till boställshafvaren utgöras för öfverbyggnad å laga hus, tillåter jag mig hänvisa till 75 § 3 mom. i förslaget till ecklesiastik boställsordning.

r*,t,manat 26 §. Donna paragraf motsvarar § 26 mom. 1 i prästlönereglerings- 'mopp*9' kommitténs förslag. Paragrafen gifver Kungl. Maj:t bemyndigande att i sammanhang med löneregleringen fastställa de särskilda ersättningsbelopp, som under löneregleringsperioden skola utan någon växling årligen inom pastoratet utgå och uppsamlas i de två fonder, hvilka äro afsedda att tillhandahålla medel till bestridande af boställshafvarens kostnader för nybyggnad och därmed likställd förbättring äfvensom för underhåll af de laga husen å bostadsboställe af andra eller tredje klassen på landet."

2(59

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition K;o 88.

t

27 §. Nilr prästlöneregleringskominittén afgaf sitt betänkande IV, gällde Er‘äunmgsi [råga om socknemäns skyldighet att deltaga i kostnaden lör nybyggnad bringande. och underhåll af prästgård på landet lagen af den 2!) juni 1900. Denna lag innehåller, att där enligt 26 kapitlet 2 § byggningabalken eller särskilda författningar det åligger socknemän att på sin kostnad bygga eller bättra husen å prästgård, skola i sådan kostnad alla de, hvilka inom församlingen erlägga kommunalutskylder, deltaga för fastighet efter hela samt förandra beskattningsföremål efter hälften af därå belöpande fyrktal, dock att de, hvilka äga åtnjuta de genom prästerskapets privilegier förunnade förmåner, äro skyldiga att i den kostnad deltaga endast i den mån de ej äro därifrån enligt samma privilegier befriade. Sedermera har emellertid utfärdats eu ny lag af den 26 april 1905, enligt hvilken alla de, som inom församlingen erlägga kommunalutskylder, skola lika efter åsatt fyrktal — alltså icke längre efter en graderad skala — deltaga i kostnaden för socknemännen åliggande skyldighet att nybygga och underhålla prästgård, hvarvid likväl fortfarande bör tillses, att icke prästerskapets privilegier trädas för nära.

Af § 4 i prästerskapets privilegier inhämtas angående prästgårdsbyggnad — d. v. s. den socknemännen åliggande —, att därvid skulle förblifva efter 41 § af 1720 års resolution på allmogens besvär eller hvad allmogen uti somliga orter genom konventioner sig åtagit, såvida de skäligen sig däröfver icke besvära. 1 41 punkten af åberopade resolution, hvilken är daterad den 25 maj 1720, förekommer — efter uppräknande af de hus, hvilka det åligger allmogen att bygga i prästgården, och sedan förklarats, att adeln ej finge besväras med prästgårdsbyggnad — vidare det stadgandet, att alla ståndspersoner och ofrälsemän såsom ock prästerskapet själ!’ för de dem tillhöriga skattehemman äro skyldiga att hjälpa till prästgårdsbyggnaden, undantagandes, utom andra, prästerskapet för sina präste- och kapellansgårdar, »hvilka efter 1672 års resolution äro alldeles därifrån befriade.»

Efter utfärdandet af 1905 års lag råder alltså full likställighet mellan samtliga beskattningsföremål i fråga om förpliktelse att deltaga i kostnaden för den socknemännen åliggande byggnadsskyldigheten vid prästgård. Men ändring har icke gjorts uti hvad prästerskapets privilegier i förevarande ämne innehålla.

Då prästerna icke torde böra få sig ålagdt att.i någon mån bidi*aga till egen eller hvarandras aflöning, och någon gradering i skattskyldigheten med hänsyn till kostnaderna för nybyggnad och underhåll af prästgård icke längre äger rum, torde det för angifvande af de grunder, enligt hvilka afgifter till bestridande af den utaf Kungl. Maj:t fastställda byggnadsersättningen böra utdebiteras, | gorå till fyllest, om i förevarande

270 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

27 § intages allenast en hänvisning till 16 §, hvilken innehåller normerna för tillvägabringande af pastoratets lönebidrag i öfrig!.

Ersättnings- 28 och 29 §§. Dessa paragrafer, af hvilka 28 § meddelar bestämmelser Triton fochom förvaltningen af pastoratets ersättningsmedel och 29 § hänvisar till utbetalning, ecklesiastika boställsordningens regler för berörda medels utbetalning till boställshafvaren, torde med afseende å hvad jag därutinnan redan anfört, ej fordra någon särskild belysning.

30 §.

Beskaffenhet Det synes lämpligt, att den bostad, pastoratet under vissa omständigaf bostad. ]ieter skan tillhandahålla en tjänsteinnehafvare, i förevarande paragraf till sin beskaffenhet angifves med samma ordalag som i 72 § af förslaget till ecklesiastik boställsordning för motsvarande fall begagnas, nämligen att bostaden skall lämpas efter hvad därom för bostadsboställe af motsvarande klass är i boställsordnin£en stadgadt.

Personliga af- Med hänsyn till hvad i det föregående, senast vid 16 §, yttrats om gxUer. pers0nliga utgifter, böra orden »dock att personliga utgifter icke må för ändamålet utdebiteras» utgå.

Fakultativ Hufvudbestämmelserna rörande den fakultativa utarrenderingen synas »/”"mjord-mig kunna införas i denna paragraf, hvilken i sådan händelse lärer böra bruk /dveno*uppdelas i två moment.

bostadsboställe.

31 §•

Tiden för Till belysning af innehållet i denna paragraf, mot hvilken jag ej har tillämpning y/^ågot att erinra, har jag ansett mig böra meddela följande.

de nya bestäm. ° ,. 7 n . ti i

ang. adjunkts- Om adj unktsaiiömngen ordnas i enlighet med bestämmelserna uti

pro,Tolf ande §§ 13—21 af kommitténs ifrågavarande' lagförslag, jämförda med § 11 i förslaget till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning, skulle adjunkternas lönevillkor blifva icke oväsentligen förbättrade. Alla adjunkter inom samma stift böra emellertid, säger kommittén, samtidigt komma i åtnjutande af de ökade förmånerna, emedan stötande orättvisor eljest icke kunna undvikas. Det nya systemet för adjunktsaflöningen bör därför genomföras för ett stift i dess helhet, så snart lönereglering, fastställd på grund af nu omhandlade lag, vunnit tillämpning beträffande något till samma stift hörande pastorat. Då meningen emellertid icke är att bereda de ordinarie präster, hvilkas löner utgå enligt äldre löneregleringar, någon lindring i deras förpliktelser -med hänsyn till adjunkternas

271 QKunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SS.

aflöning, utan hvad de enligt överenskommelser vid prästmötena hafva att för ifrågavarande ändamål utgifva fortfarande bör åligga dem, skola de följaktligen såsom tillförne tillhandahålla adjunkt bostad och vivre samt skjuts i tjänsteärenden äfvensom godtgöra honom för resa till tjänstgöringsorten; hvarjämte det, som ordinarien, utöfver nämnda förmåner, har att i enlighet med gällande öfverenskommelse utgifva till aflöning åt extraordinarie präst skall inbetalas till kyrkofonden, såsom ersättning för att adj unktsarfvodet tillhandahålles af samma fond.

Prostetunnorna hafva hittills utgått såsom anslag hufvudsakligen af kronotionde, men äfven till någon del af kyrkotionde. Ersättningen för dessa anslag skall jämlikt § 5 i förslaget till lag om kyrkofond från och med den 1 januari 1914 ingå till samma fond. De i §§ 23 och 24 af nu omhandlade lagförslag inrymda bestämmelserna angående arfvoden åt kontraktsprostar böra därför tillämpas från och med den 1 maj 1914, med förbehåll dock om rätt för redan utnämnd kontraktsprost att under sin tjänstetid från kyrkofonden uppbära aflöning enligt hittills gällande grunder.

32 §.

Vid uppgörandet af vissa, nu gällande löneregleringar tillämpades,Ersättning för såsom jag förut framhållit, den grundsatsen, att en del församlingsafgifterkomst^följd skulle' utgöras i förhållande till inkomst eller till taxeringsvärde å annan «/ ny io«efastighet än jordbruksfastighet. Då i följd häraf afgifterna stegrats med resler‘"3skatteförinågan, hafva i åtskilliga fall prästerskapets, särskildt kyrkoherdarnas, löneinkomster ganska afsevärdt ökats utöfver de ursprungligen beräknade beloppen. Minskning i inkomster vid en del beställningar kommer att visa sig såsom en följd af det nya lönesystemet. Genom nådigt cirkulär af den 19 december 1902 har emellertid Kungl. Maj:t förordnat, att uti fullmakter å ordinarie prästerliga beställningar, till hvilka antingen ansökningstiden ej utgått före slutet af år 1902 eller, därest de på kallelse af patronrätts innehafvare tillsättas, kallelsen efter nämnda tid till vederbörande domkapitel inkommit, skall intagas det förbehållet, att den utnämnde skall vara underkastad den förändring i lönevillkor och tjänstgöring, som kan blifva en följd ej mindre af föreskrifterna i förordningen den 11 juli 1862. angående allmänt ordnande af prästerskapets inkomster än äfven af en i sammanhang med blifvande lönereglering vidtagen förändring i den kyrkliga indelningen eller, omorganisation af den prästerliga tjänstgöringen.

Om nu, yttrar kommittén, kyrkoherde eller komminister, utan sådant

272 KungI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Särskild

mening.

förbehåll, erhållit fullmakt å sin tjänst, och varder, oaktadt hans tjänsteverksamhet icke blifvit till omfattningen inskränkt, aflöningen för tjänsten vid framdeles skeende lönereglering bestämd till afsevärdt mindre belopp än det, som beräknats enligt lönereglering fastställd på grund af nyssnämnda förordning, föreligger onekligen ett missförhållande, hvars olägen heter torde ur billighetens synpunkt böra åtminstone i någon mån afhjälpas. Kommittén anser därför, att för den händelse en dylik tjänsteinnehavare hos Kungl. Maj:t gör ansökning om förbättring i sina lönevillkor, ett skäligt tillskott ur kyrkofonden skulle kunna, efter Kungl. Majrts bepröfvande, varda honom beviljadt för den tid han vid tjänsten kvarstår, under förutsättning likväl att kyrkofondens medel betinnas fullt tillräckliga för de lagbestämda utgifter, som i främsta rummet skola af fonden bestridas.

I afseende å det föreslagna stadgandet framhåller kommittéledamoten Ekström (s. 331—340) betänkligheten af den däri förekommande villkorsbestämmelsen, att vederbörande skall hafva erhållit fullmakt å sin tjänst utan sådant förbehåll, som i nämnda cirkulär omförmäles. Skulle detta villkor stå kvar, anmärker reservanten, kunde icke många få del af den förmån, stadgandet i det hela torde åsyfta att tillförsäkra prästerskapet, tv alla uteslötes, som erhållit fullmakt på tjänst, hvartill ansökningstiden utgått efter slutet af år 1902, eller de allra flesta; och skulle alltså, enär nu gällande löneregleringar i allmänhet utlöpa omkring år 1922, endast de, som suttit vid sina innehafvande tjänster bortåt tjugu År eller därutöfver, kunna erhålla den ifrågavarande partiella ersättningen för frångångna löneförmåner. Men möjligheten att erhålla den förmån, som kan komma att af billighetshänsyn beviljas, borde stå öppen för alla, som genom de nya löneregleringarna bringas i afsevärd mistning af löneinkomster, och förverkligandet af denna möjlighet göras beroende allenast af Kungl. Maj:ts nådiga pröfning och hänsyn till kyrkofondens tillgångar. Vidare riktar reservanten sina anmärkningar mot den villkorsbestämmelse, som innehålles i orden: »mindre belopp än det, som beräknats enligt lönereglering, fastställd på grund af förordningen den 11 juli 1862». I enlighet härmed skulle icke det belopp, som enligt löneregleringen lagligen utgått, läggas till grund för jämförelsen med aflöningen enligt den nya regleringen och eventuellt blifva norm för bestämmandet af personligt lönetillskott, utan en sannolikhetsberäkning, som gjordes femtio år tillbaka i tiden under då rådande, i många afseenden olika förhållanden. Detta förfaringssätt, redan teoretiskt oriktigt, skulle, enligt reservantens åsikt, i praktiken visa sig leda till verkliga absurditeter. Reservanten anser, att som lönen kan växla afsevärdt mellan olika år,

Kungl. Maj:tn Nåd. Proposition N:o 88.

medeltalet för ett antal år i slutet af löneregleringsperioden bör betraktas såsom det normala beloppet. Därvid skulle kunna ifrågasättas antingen medeltalet af dåvarande tjänsteirmehafvarens alla, årslöner vid ifrågavarande tjänst eller medeltalet af de sista tio årslönerna under löneregleringsperioden. Det sistnämnda finner reservanten vara att föredraga.

Åtskilliga domkapitel och länsstyrelser instämma i den sålunda uttalade särskilda meningen eller framlägga därifrån i någon män afvikande ändrings-

o 0“ “ o

Uttalanden

frågan.

förslag.

Kammarkollegium (s. 166 o. följ.) fäster uppmärksamheten därå, att prästerna på grund af löneregleringsresolutionerna och förbehåll i fullmakterna äga kännedom om löneregleringarnas begränsade giltighetstid och följaktligen måste, på sätt kommittén jämväl framhållit, finna sig uti den minskning i inkomster, hvilken i följd af det nya lönesystemet inträder vid åtskilliga beställningar. Kollegium, som påpekar att en reduktion i inkomster på vissa håll kommer att mer än uppvägas af ökning på andra, medgifver, att då kommittén, i syfte att mildra den hårdhet, som en tillämpning af de nya regleringsgrunderna skulle för vissa tjänsteinnehafvare medföra, framlagt det förslag, som innefattas i förevarande paragraf, de gränser, som där uppdragits för den ifrågasatta löneförbättringens beviljande, gjorts alltför snafva. Vid ett angifvande af förutsättningarna för att tjänsteinnehafvare må komma i åtnjutande af åsyftade förmån anser kollegium, att det torde göra tillfyllest, om vederbörande präst under någon ej alltför kort tid, t. ex. 5 år, innehaft sin tjänst och om verksamheten vid denna icke sedermera blifvit inskränkt. För bedömande af de olika lönerelgeringarnas resultat bör enligt kollegii åsikt jämförelse anställas mellan å ena sidan den lön, som utfaller på grund af den nya löneregleringen, och å andra sidan ett medeltal af de löner, som uppburits 5 år under tiden närmast före nämnda reglerings tillämpning.

Häruti instämmer jag med kammarkollegium, liksom äfven däri, att enärDepaJf^ennU det stadgande, som meddelas i förevarande paragraf, ej är i något afseende normerande för själfva löneregleringsarbetet, och för öfrigt en tillämpning af samma stadgande skulle beröra endast kyrkofondens utgiftsstat, det vore riktigast, om stadgandet utbrötes ur detta lagförslag, för att införas i förslaget till lag om kyrkofond. I

I stället för det sålunda här uteslutna stadgandet synes mig ett annatuTutamiamu under samma paragrafnummer böra införas af innehåll, att hvad om bo- i»»«'»»«fou f stadsboställe i denna lag är stadgadt skall gälla äfven om hemman eller *“ lägenhet, som brukas i förening med dylikt boställe. Något liknande är visserligen utsagdt i en mellanmening uti tredje stycket af § 4 mom. 2 Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Samt. 1 Afd. 6(1 Höft. 35

274 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

af kommitténs förevarande lagförslag. Men bestämmelsen härom synes mig vara af sådan vikt, att den, efter att hafva uteslutits ur § 4, bör upptagas i en särskild paragraf.

33 §.

BiTdhvi°ikaJ' Beträffande Skåne tinnes sedan länge en särskild lagstiftning om bygginneha/mre1 nadsskyldighet vid ecklesiastika bostadsboställen. För närvarande gäller “ikårnkt9"! 'nådiga förordningen angående prästgårdsbyggnader i Skåne den 16 december ’surskapeu’ 1870 med däri genom nådiga förordningen den 14 juni 1888 vidtagna %y»adjfcassaändringar. T dessa förordningar, hvilka angå endast prästgårdarna på landet, meddelas i afseende på de laga husens antal och beskaffenhet samt byggnads- och underhållsskyldighet äfvensom i andra frågor föreskrifter, väsentligen afvikande från hvad därutinnan är för det öfriga riket föreskrifvet. Bland annat stadgas skyldighet för kyrkoherdarna att ensamma, utan församlingarnas deltagande, nybygga och underhålla prästgårdarnas alla laga hus. Till en början ålåg boställshafvaren en viss årlig byggnadsskyldighet, som han borde fullgöra utan rätt till ersättning; hvad han därutver byggde kallades »öfverbyggnad» och skulle ersättas af efterträdaren. Sedermera borttogs den årliga byggnadsskyldigheten, och boställshafvaren berättigades till ersättning af efterträdaren för såväl allt hvad han

ggnad som all under hans besittningstid

vid sitt tillträde erlagt för öfver byg

verkställd nybyggnad. Med öfverbyggnad förstås numera enligt 12 § i 1870 och 1888 årens förordningar »all den utgift för prästgårdens byggnader, hvilken boställshafvare till följd af laga kraftvunnen dom vid afoch tillträdessyn måste vidkännas, äfvensom det värde, hvilket blifvit eller blifver af synerätt åsatt någon å prästgården under besittningstiden efter synerätt^ föreskrift uppförd nybyggnad». Ordet öfverbyggnad har här således en helt annan betydelse än hvad därmed i allmänhet förstås.

För att bereda boställshafvare utväg att erhålla medel till de betydliga utgifter, han vid sitt tillträde och under sin besittningstid måste vidkännas för inlösen och uppförande af boställets åbyggnader, inrättades år 1839 en bvggnadskassa, som bildades genom sammanskott och årliga bidrag, och hvars första reglemente utfärdades den 5 oktober samma år. Ur denna kassa ägde boställshafvaren såsom »försträckning», i mån af kassans tillgångar, erhålla godtgörelse ej mindre för allt hvad han vid sitt tillträde måst för öfverbyggnad å bostället erlägga till afträdaren, än äfven för skeende nybyggnad. Men för dessa för sträckningar skulle kassan blifva »ägare af de byggnader, som därmed blifvit inlöste», hvaremot boställshafvaren borde »för nyttjandet däraf» årligen till byggnadskassan utgifva

275 Riingl. Maj-.ts Nåd. Proposition R:o SB.

viss procent af den summa, som från kassan erhållits (§7). Kassans nuvarande reglemente, som är utfärdadt den 14 juni 1888, meddelar i § 27 bestämmelser om de afgifter, prästgårdsinnehafvare skall erlägga till kassan.

1 sitt den 17 augusti 1900 afgifna betänkande med förslag till ecklesiastik boställsordning (s. 247) gör prästlöneregleringskommittén det uttalandet, att det då ej kunde blifva fråga om den allmänna bostälIsordningens tillämpning å de skånska prästgårdarna. Uti förevarande betänkande angående reglering af prästerskapets aflöning säger sig kommittén icke kunna finna annat, än att den af kommittén i §§ 25—29 af förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning förordade anordningen skulle kunna genomföras lika väl beträffande prästgårdarna i Skåne som i fråga om komministersboställen och öfver hufvud alla ecklesiastika boställen i det öfriga riket, under förutsättning dock att tillfälle gifves för skånska prästerskapets byggnadskassa att afveckla sina afla rafs/136). Med anslutning härtill framhåller kommittén, att de afgifter, som skola erläggas till skånska prästerskapets byggnadskassa, måste i vanlig ordning inbetalas till kassan, hvarför vid blifvande lönereglering bör tillses, att boställshafvare, som är delägare i omförmälda kassa, erhåller godtgörelse för de afgifter, han författningsenligt har att erlägga till kassan. Ersättning för ^'byggnadskostnad, hvilken betäckts genom lån från skånska prästerskapets byggnadskassa, kan fördenskull, yttrar kommittén, icke utgå i deri ordning, som af kommittén föreslagits i §§ 26 och 28 af dess förslag till lag angående reglering af prästerskapets aflöning, utan bör pastoratet förpliktas att direkt till boställshafvaren årligen utgifva ett särskildt belopp, motsvarande sagda afgifter. Men med afseende å sättet att godtgöra kostnad för nybyggnad, som ifrågakommer efter det lönereglering, verkställd i enlighet med 1862 års förordning, upphört att gälla, skulle åberopade paragrafer äga tillämplighet (s. 152 o. följ.).

Som prästlöneregleringskommittén i sina förslag till ecklesiastik b0-ZJ<*'£"'/meB<'' ställsordning och till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor und- c * vikit att beröra boställshafvarnas och socknemännens inbördes skyldigheter med afseende å de laga husens nybyggnad och underhåll, ansåg kommittén, att båda dessa författningar borde med några mindre jämkningar, till hvilka kommittén afgaf förslag (s. 136—149), i sinom tid blifva gällande äfven beträffande de skånska prästgårdarna, särskildt i fråga om reglering af kostnaderna för fullgörande af byggnadsskyldigheten därstädes. Sedan emellertid planen på anordnande af ecklesiastika byggnadslånekassor enligt det af prästlöneregleringskommittén utarbetade systemet öfvergifvits, och då det af mig framlagda förslaget till ecklesiastik boställsordning un-

276 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

dantagits från tillämpning i afseende å de bostadsboställen, hvilkas innehafvare äro delägare i skånska prästerskapets byggnadskassa (73 §), kan nu omhandlade § 33 i kommitténs förslag till löneregleringslag — hvilken paragraf förutsätter antagande af de utaf kommittén framlagda, förutnämnda författningsförslagen — uppenbarligen icke i sin nuvarande lydelse förordas till godkännande.

Emellertid måste ju, om förmånen af fri bostad skall komma de skånska prästgårdsinnehafvarna på landet i lika mån till godo som öfriga innehafvare af ecklesiastika boställen i riket, tillses, att förstnämnda boställshafvare undfå godtgörelse för sina afgifter till skånska prästerskapets byggnadskassa äfvensom att underhållskostnaderna för deras boställen blifva dem ersatta.

Vid uppskattning af skånsk prästgårdsinnehafvares kostnad för honom åliggande byggnadsskyldighet bör därför synerätten, som enligt 25 § skall afgifva utlåtande i frågan, taga till ledning den särskilda lagstiftning, hvilken gäller rörande bostadsboställe, hvars innehafvare är delägare i skånska prästerskapets byggnadskassa. Beträffande nybyggnad och därmed likställd förbättring skall uppskattningen sålunda gå ut på" att finna det belopp, som under löneregleringsperioden årligen bör inom pastoratet afsättas för att bereda boställshafvaren tillfälle att fullgöra de inbetalningar till omförmälda kassa, h vil ka kunna antagas för berörda ändamål ifrågakomma under "nämnda tid. Kungl. Maj:t fastställer sedermera, såsom i 26 § förutsattes, i sammanhang med pröfning af löneregleringsärendet, såväl det belopp, hvilket erfordras för betäckande af boställshafvarens afgifter till byggnadskassan, som det belopp, hvartill underhållskostnaden beräknas komma att i medeltal årligen uppgå. Medel, som böra vara att tillgå för fullgörande af pastoratets ersättningsskyldighet till boställshafvaren för nybyggnad och underhåll, uttaxeras i den uti 27 § angifva ordning och förvaltas på sätt i 28 § föreskrifves.

De allmänna bestämmelserna i 25, 26, 27 och 28 §§ kunna således icke omedelbart tillämpas i afseende å bostadsboställe, hvars innehafvare är delägare i skånska prästerskapets byggnadskassa. I förevarande § 33 torde därför böra angifvas, i hvilka hänseenden modifikationer äro af behofvet påkallade.

Icke heller gäller beträffande omförmälda boställen den i 29 § meddelade hänvisningen till ecklesiastik boställsordning, då ju förordningen angående prästgårdsbyggnader i Skåne och reglementet för nämnda kassa i afseende å dem lända till efterrättelse. Denna särskilda lagstiftning, i hvilken Riksdagen icke deltagit, lärer emellertid böra underkastas revision och bringas till närmare öfverensstämmelse med den, som nu föreslagits i fråga om ecklesiastika boställen i allmänhet.

277 Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition K:o 88.

34 §.

•Några uteslutningar ur denna paragraf, hvars bestämmelser föranledts af vissa säregna" förhållanden i Stockholm, måste blifva följden af ett bi- träffand e fall till de utaf mig beträffande § 2 mom. 1 och 5 samt §§ 25—29 i kom- Stockholmmitténs förevarande lagförslag tillstyrkta ändringarna, h vilka åsyfta, att stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, skola välja en ledamot af löneregleringsnämnden, att vederbörande prästerskap icke skall hafva någon representant i nämnden, samt att endast i fråga om bostadsboställen på landet byggnadskostnaderna skola regleras i enlighet med föreskrifterna uti sistnämnda fem paragrafer.

35 §.

Enär, på sätt jag i det föregående framhållit, församlingarnas lönsbidrag ej bör fastställas i visst förhållande till bevillning eller fyrktal, hem-/dr»am/myarställer jag, att denna paragraf uteslutes. nasiön»b,drag.

36 §.

Äfven"fdenna paragrai bör, i enlighet med hvad jag förut anfört, utgå.*^“*^a™**;

, ^ ^ rätt

Sedan §§ 35 och 36 i kommitténs förslag uteslutits, torde en ny para- stiftning<m. graf, med nummerbeteckningen 35, införas i det omarbetade lagförslaget, Vtrumigenligt hvilken paragraf Eders Kungl. Maj:t skulle bemyndigas att meddela hetsfsreskrifde ytterligare bestämmelser, som må erfordras för tillämpning af denna lags föreskrifter.

278 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Öfvtrsikt ofri innehållet.

Förslag till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning.

På det att syftemålet med de blifvande löneregleringarna — anständig bärgning för prästerna samt största möjliga jämnhet i deras aflöningsförhållanden — desto säkrare må vinnas, har prästlöneregleringskommittén ansett lämpligt, att föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning varda utfärdade. Dessa föreskrifter skulle tillämpas, visserligen i törsta hand af de särskilda löneregleringsnämnderna, men jämväl af Eders Kungl. Maj:t vid fastställande af lönen för hvarje prästerlig beställning. Eders Kungl. Maj:t, som enligt kommitténs förslag har att meddela ifrågavarande föreskrifter, är naturligtvis också oförhindrad att sedermera däri vidtaga erforderliga jämkningar.

Förevarande författningsförslag innehåller en sammanfattning af de grunder, som synts kommittén böra vid kommande regleringar tillämpas med afseende å lönebeloppens beräkning. I §§ 1—10 behandlas löner för kyrkoherdar och komministrar, i §§ 11 —12 löneförmåner för adjunkter, i § 13 prostarfvoden samt i §§ 14—17 godtgörelse åt vikarier.

Som jag redan i det föregående förklarat, att jag ej kan understödja kommitténs förslag om ständig adjunktur, tillåter jag mig nu helt och hållet förbigå hvad kommittén uti §§ 10, 11, 12 och 16 föreslår med hänsyn till denna form af extraordinarie tjänsteverksamhet.

§§ 1 — 10.

Kommittén anser, att aflöningen — utöfver fri bostad — icke bör sättas till lägre belopp än 3,500 kronor för kyrkoherdebeställning och 2,000 kronor för komministersbeställning (§ 6), samt att å andra sidan gränsen uppåt bör bestämmas till 10,000 kronor (§ 9). Inom dessa minimi- och maximigränser böra efter kommitténs mening (s. 163—181) inkomstbeloppen med största möjliga smidighet anpassa sig efter olika tjänster och sådana med dem samhörande omständigheter, som kunna vara af beskaffenhet att böra öfva inflytande på lönebestämningen.

I första rummet bör alltså med hänsyn till det större ansvar och det mera omfattande arbete, som vanligen åtfölja kyrkoherdebe ställning av i jämförelse med komminister sbeställningar, dessa olika tjäll stegrader betinga åtskillnad i aflöningens storlek. Vidare måste vid lönebeloppens bestäm-

Kuiujl. Majrts Nätt. Proposition N:o 88. 279

mande en ej ringa, betydelse tillmätas den omständigheten, att tjänsteverksamheten är förlagd till stadspnstorat, hvarmed kommittén afser jämväl pastorat, som består af både stads- och landsförsamling. Särskildt de högre lefnadskostnaderna i städerna göra det enligt kommitténs åsikt nödvändigt för prästerskapet i stadspastorat att i regel erhålla större aflöning än den, med hvilken deras ämbetsbröder i i'andspastoraten torde kunna åtnöjas. Slutligen anser kommittén de med olika tjänstegrader förenade ämbetsdliggandena vara en synnerligen viktig faktor vid lönebeloppens bestämmande. Med afseende å nämnda åligganden visar det sig, säger kommittén, att prästerskapets arbete inom ett pastorat och därmed förenade besvärligheter äro till eu del beroende af folkmängdens och arealens storlek och någorlunda proportionella därtill, medan däremot eu annan del af arbetet antingen icke alls eller blott i mindre mån ökas med dessa faktorer. Till det förra slaget höra'sådana förrättningar som vigsel, barndop, begrafningar och sjukbesök, skoluppsikt, all bokföring, utfärdande af lysningar och betyg samt eu stor mängd andra expeditionsgöromål; till det senare predikoskyldighet, konfirmationsundervisning, hållandet af kyrkostämmor samt kyrko- och skolrådssammanträden med tillhörande protokollsföring, vissa expeditionsgöromål m. m.

Det har i enlighet härmed synts kommittén vara lämpligt, att lönerna dels utgå med särskilda grundbelopp, visserligen afpassade efter tjänstegracl och ämbetsåligganden samt efter det prästerliga arbetets utförande inom stads- diar landspastorat, men eljest fasta, dels ock, beträffande pastorat af viss storlek, utfyllas med belopp, som växla efter folkmängd och areal, fyllnadsbelopp (§ 1).

Kommittén har sålunda tänkt sig, att grundbeloppet borde utgöra för kyrkoherde, i stadspastorat 4,000 kronor och för komminister därstädes 2,400 kronor (§ 2).

Något mer invecklad ställer sig saken, när det gäller att bestämma grundbeloppen för prästerskapets löner inom landspastorat.

Består pastoratet af allenast en församling med en kyrka, och har kyrkoherden icke biträde af någon annan präst, så är hans predikoskyldighet i regel begränsad till endast en gudstjänst -hvarje predikodag, liksom de kommunala bestyren inskränka sig till omvårdnaden om blott en församlings angelägenheter beträffande kyrka och skola. I sådant fall — det enklaste — beräknas grundbeloppet till 3,000 kronor.

Den ökning i kyrkoherdens arbete, som blir en följd däraf, att han är ensam präst i pastorat med två eller flera församlingar, — hvarigenom alltså besväret med kyrkostämmor samt kyrko- och skolrådssammanträden ganska väsentligt förökas och antalet tjänsteresor inom pastoratet varder

1. Grundbelopp.

a) Stadspastorat.

b) Landspastorat.

2. Fyllnad.3belopp.

280 Kunrjl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 88.

ej obetydligt större — anser kommittén skäligen böra medföra en förhöjning i grundbeloppet med 400 kronor. I samma riktning bör jämväl en annan omständighet verka. Omfattar nämligen pastorat, hvarest finnes endast kyrkoherde, två församlingar med hvar sin kyrka, blir predikoskyldigheten afsevärdt mera betungande, såvida gudstjänst skall medelst duplikation hvarje predikodag uppehållas i båda kyrkorna. För det ökade besvär, hvartill duplikationen föranleder, har kommittén föreslagit en särskild förhöjning i grundbeloppet med 600 kronor, att utgå till kyrkoherden, såväl då pastoratet består af blott en församling, som då det omfattar liera, i hvilken senare händelse alltså det ursprungliga grundbeloppet .3,000 kronor skall ökas med tillhopa 1,000 kronor.

För en i landspastorat anställd komminister, hvars predikoskyldighet är inskränkt till allenast en gudstjänst hvarje helgdag, eller ännu mindre, och som icke på eget ansvar fullgör någon del af bokföringsskyldigheten inom pastoratet, har ett grundbelopp å 1,800 kronor ansetts lämpligt, vare sig han är anställd inom samma församling som kyrkoherden eller fått sin hufvudsakliga verksamhet förlagd till en annexförsamling. Upprätthåller åter komministern hvarje predikodag dubbla gudstjänster — hvilket i allmänhet förekommer endast i pastorat med åtminstone fyra kyrkor —, bör till grundbeloppet i lönen äfven för honom läggas ytterligare 600 kronor.

Bestämmelserna om grundbelopp i lönerna för prästerskapet i landspastorat (§ 2) kunna, i enlighet med det anförda, sammanfattas sålunda: för kyrkoherde

4,000 kronor, där pastoratet består af tvä eller derå församlingar eller kapellag, och kyrkoherden har skyldighet att duplicera;

3,600 kronor, där pastoratet består af allenast en församling, men kyrkoherden har skyldighet att duplicera;

3.400 kronor, där pastoratet består af två eller flera församlingar eller kapellag, och kyrkoherden icke har skyldighet att duplicera;

eljest 3;000 kronor; för komminister

2.400 kronor, där komministern har skyldighet att hvarje predikodag duplicera;

eljest 1,800 kronor.

Enligt kommitténs mening bör lönernas gradering bero af tillskotten för folkmängd och areal endast i det fallet, att pastoratets folkmängd öfverstiger 1,000 personer eller arealen i land utgör minst 100 kv.-kilometer. I sådan händelse skall fyllnadsbelopp för pastoratets folkmängd utgå för kyrkoherde med 60 öre för hvarje person öfver 1,000 till och

281 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 88.

med 3,000, med 40 öre för hvarje person öfver 3,000 till och med 10,000 och med 20 öre för hvarje person därutöfver. För komminister åter bestämmes motsvarande fyllnadsbelopp till 10 öre för hvarje person, hvarmed pastoratets folkmängd öfverstiger 1,000 personer. Finnas flera komministrar inom pastoratet, anser kommittén, att icke för eu hvar af dem bör beräknas fyllnadsbelopp för folkmängd, utan att ett sådant belopp bör mellan alla komministrarna lika fördelas. Fyllnadsbelopp för areal är lika för kyrkoherde som för komminister och utgår för en hvar af dem med 50 kronor för hvarje fullt 100-tal kv.-kilometer af pastoratets areal till och med -1,000 och med 100 kronor för hvarje öfverskjutande fullt 500-tal kv.-kilometer, dock att fyllnadsbelopp icke utgår för mer än tillhopa 10,000 kv.-kilometer. Flera komministrar i ett pastorat dela äfven sistnämnda fyllnadsbelopp lika sins emellan (§ 3).

hivad arealen angår, uppkastar kommittén den frågan, om icke jämväl det område, som utgöres af vatten, bör tagas i beräkning, ty där vatten ingår till någon betydligare del i ett pastorats ytinnehåll, gifver siffran för areal i land icke en i allo riktig föreställning om vidsträcktheten af prästerskapets verksamhetsfält, såvidt detta bestämmes af ytinnehållet. Men kommittén framhåller, att om floder och sjöar understundom försvåra samt färdseln mellan olika delar af ett pastorat, de vid andra tillfällen, och måhända lika ofta, kunna underlätta densamma, och har det vid sådant förhållande synts kommittén vara lämpligast, att pastoratets areal beräknas endast i land, icke tillika i vatten.

Om den tillökning i kyrkoherdens arbete, som blir en följd af ökad predik oskyldighet, där duplikation äger rum, skäligen bör verka till förhöjning i grundbeloppet för kyrkoherdens lön, så måste, yttrar kommittén^ det å andra sidan vara tillbörligt, att när kyrkoherden icke är skyldig att hvarje predikodag förrätta gudstjänst — hvilket föranledes där af, att inom pastoratet finnas flera präster än kyrkor —, han får vidkännas någon minskning i sina inkomster. Denna minskning åvägabringas därigenom, att från grundbeloppet afdrages ett belopp af 300 kronor, i följd hvaraf grundbeloppet för vederbörande kyrkoherdelön blir 2,700 kronor, då pastorat består af endast en församling, och 3,100 kronor, när det omfattar två församlingar (§ 2).

Har kyrkoherde skyldighet att duplicera, men denna skyldighet icke fullgöres af honom ensam, utan omväxlande af kyrkoherden och en eller flera komministrar, skall af de 600 kronor, som i grundbeloppet för samme kyrkoherdes lön beräknats såsom ersättning för duplikation, tillgodoföras vederbörande komminister så mycket, som belöper å det antal predikodagar, då komministern duplicerar (§ 4).

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Halt.

3. Modifierande omständigheter.

) Sänkning af lönebelopp.

282 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Beträffande jämväl den andel af kyrkoherdelönen, som utgår efter invånarnas antal, anser kommittén, att understundom någon modifikation erfordras. Då nämligen komminister i annexförsamling eller kapellag på eget ansvar under pastors tillsyn sköter kyrkobokföringen i en eller flera församlingar, minskas därigenom i viss mån pastors arbete för dessa församlingar. Den förhöjning i lön, som med hänsyn till sådan församlings folkmängd blifvit för kyrkoherden beräknad, bör därför med någon del tillgodoföras komministern, sålunda att denne af kyrkoherden tillkommande lönebelopp undfår godtgörelse med 20’ öre för hvarje person af vederbörande annexförsamlings eller kapellags folkmängd (§ 5). b) Höjning af Till lönebeloppens höjning böra enligt kommitténs åsikt vissa omi Snabel opp. gt^ndigheter verka, såsom högre lefnadskostnader i orten eller för prästerskapet eljest ökade utgifter eller med tjänstens skötande förenad synnerlig besvärlighet. Finnes med hänsyn till dylika förhållanden lönebelopp, som blifvit med tillämpning af förut omförmälda allmänna grunder beräknadt, alltför ringa, öfverlämnas det åt Kungl. Maj:ts bepröfvande att förhöja sådant lönebelopp: för kyrkoherdebeställning med högst 2,000 kronor, för komministersbeställning i Stockholm eller Göteborg likaledes med högst 2,000 kronor och för annan komministersbeställning med högst 1,000 kronor (§ 7).

Kommittén betonar (s. 172), att bestämmelserna om dylik förhöjning icke få betraktas såsom oväsentliga eller tillfälliga bihang till de allmänna föreskrifterna, utan såsom nödvändiga, dem kompletterande tillägg. Endast de löner, som beräknats med iakttagande af både de allmänna föreskrifterna och nu ifrågavarande tilläggsbestämmelser, motsvara nämligen de anspråk,, som med hänsyn till krafvet på anständig bärgning böra efter kommitténs mening uppställas i fråga om lönernas storlek. De särskilda förhöj ningsbeloppen höra fördenskull med till lönerna lika väl som grundbeloppen och fyllnadsbeloppen. Genom de förras frånskiljande skulle kommitténs lönesystem helt och hållet förryckas.

Särskild I en synnerligen omfattande reservation (s. 341—402) har kommitténs

mening. je(jamo£ regementspastoren Ekström angifvit sin afvikande ståndpunkt i föreliggande fråga samt framlagt ett eget författningsförslag.

Till en början granskar reservanten föreskrifterna angående beräkning af kyrkoherdelönerna.

Det förhållandet att ett pastorat består af två eller flera församlingar eller kapellag innebär enligt reservantens förmenande icke alltid, att kyrkoherdens arbete är tyngre än arbetet för kyrkoherden i ett pastorat af motsvarande storlek med allenast en församling. Nämnda förhållande bör alltså icke ovillkorligen föranleda löneförhöjning. Och då organisa-

283 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 88

tionen med två eller flera församlingar förekommer i endast en del pastorat, böra de bestämmelser, som däraf kunna föranledas beträffande lönebeloppen, icke hänföras till lönernas grundbelopp. Hvad beträffar ersättningen för duplikation, så är jämväl duplikationen ett förhållande, som förekommer endast i vissa pastorat, hvarför stadgandet om ersättning för densamma bör lika litet som bestämmelsen om godtgörelse i särskildt fall för annexförsamling ingå under föreskrifterna om kyrkoherdelöns grundbelopp. I fråga om grundlönens sänkande med 300 kronor till följd däraf, att komminister är boende i kyrkoherdens närhet, firmer reservanten det obilligt att stadga en dylik påföljd. De många växlande grundbeloppen för kyrkoherdelön i landspastorat böra enligt reservantens mening ersättas af ett enda, för alla kyrkoherdar i landspastorat lika grundbelopp af 3,200 kronor, till hvilket sedan skola komma olika fyllnadsbelopp, i förekommande fall, för folkmängd, areal, annexförsamling samt duplikation. Rörande fyllnadsbelopp för areal förmenar reservanten, att den ökning i arbetet, som vållas af pastoratets större utsträckning, alltför litet beaktats vid uppgörandet af kommitténs förevarande förslag. Beräkning af fyllnadsbelopp för den genom pastoratets utsträckning vållade ökningen i arbete borde inträda tidigare och upphöra förr än enligt de af kommittén fastställda grunderna. Den borde således inträda redan vid fulla 50 kv.kilometer, men icke utgå för mer än 5,000 kv.-kilometer. Reservanten påpekar för öfrigt, hurusom kommittén häfdat den grundsatsen, att pastoratets areal icke skulle upptagas till sin verkliga utsträckning, utan minskas med arealen af alla inom pastoratsområdet befintliga sjöar och vattendrag, hvilken grundsats vore missvisande och orättvis, då det här gällde den af afstånden förorsakade ökningen af arbete och besvärlighet. Oafsedt att sjöarna ibland alldeles påtagligt förlängde afstånden genom att nödga till omvägar, förlängde de dem alltid genom arealens ökning i det hela, hvarför till grund för beräkning af fyllnadsbelopp för pastoratets areal borde läggas den verkliga arealen.

Sedan reservanten sålunda angifvit sin uppfattning af förhållandet mellan aflöning och arbete, yttrar han sig om det inflytande på lönebestämningen, som bör tilläggas lefnadskostnaderna i orten och tillstyrker, att en allmän förhöjning af lönebeloppen med 10 procent utöfver de belopp, som enligt de för hela riket gällande grunderna uträknas, bör få tillgodonjutas af prästerskapet uti landsförsamlingar i Skåne, Norrland och Dalarna, samt att uttryckligt, stadgande därom bör ingå bland öfriga stadganden rörande löneregleringen.

För kyrkoherde påyrkar reservanten en minimilön å 3,600 kronor.

284 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Härefter öfvergår reservanten till en granskning af grunderna för komministerslönernas beräkning.

Det lägsta belopp, hvartill en komministerslön kan fixeras för en löneregleringsperiod, hvilken i åtskilliga fall inträder flera år härefter, utgör enligt reservantens åsikt 2,400 kronor. Kommitténs förslag, att där två eller flera komministrar äro, det fyllnadsbelopp, som enligt de allmänna grunderna annars skolat utgå till komministern, bör mellan de båda (flera) komministrarna lika fördelas, finner reservanten orättvist och påyrkar, att det i § 3 till stadgandet om komministerslönens fyllnadsbelopp fogade tillägget »till lika fördelning mellan dem» ur förslaget uteslutes. Reservanten förklarar sig emellertid under viss förutsättning anse, att för komministrar i landsförsamling uti Skåne, Dalarna och Norrland, där i pastoratet två eller flera komministrar finnas, ett stadgande i den af kommittén angifna riktningen lämpligen kan, ehuru med betydlig modifikation, i förslaget införas, nämligen om de annars beräknade lönerna därstädes komma att förhöjas med 10 procent. Hvad kommittén i denna del föreslagit anser reservanten böra på det sättet modifieras, att — i stället för reduktion till hälften, tredjedelen o. s. v. af det efter de allmänna reglerna beräknade fyllnadsbeloppet — detta för nämnda landsdelar och under angifna förutsättning bestämmes till tre fjärdedelar. uttalanden Mot det af kommittén framlagda förslaget till föreskrifter angående

a) '/omiTiiei^räkning af prästerskapets aflöning hafva domkapitlen, Stockholms stads * ’ ochiåZ-e konsistorium och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ganska allmänt

styrelser. er;nratj att lönernas minimibelopp satts för lågt; och ansluta sig åtskilliga af myndigheterna till kommittéledamoten Ekströms särskilda mening härutinnan, några framställa yrkanden därutöfver. Beträffande förslagets detaljer hafva, såsom naturligt är, afvikande åsikter äfven uttalats, hvarvid isynnerhet flera domkapitel förklarat sig gifva reservantens förslag företräde framför kommitténs.

b) Allmänna Styrelsen för allmänna svenska prästföreningen framhåller i sin under- S/“!»“4«f^'dåniga skrifvelse af den 27 oktober 1905, hurusom den för prästerskapet

själft viktigaste punkten i hela löneregleringsfrågan tydligen är den angående grunderna för lönernas beräkning och lönebeloppens fixering. Därvid kunde prästföreningen icke annat än lämna sitt erkännande åt förslaget att skilja mellan en grundlön af mera konstant natur och ett efter arbetet i de olika församlingarna variabelt fyllnadsbelopp, motsvarande tjänstgöringspenningar. Men om sålunda själfva grundprincipens riktighet erkändes, så ansåge sig föreningen dock böra i fråga om enskildheterna uti lönesystemet framställa underdåniga yrkanden om ganska genomgående ändringar.

Den af kommittén föreslagna ganska stora olikheten i aflöningen för

285 Rungl. Maj:!s Nåd. Proposition N:o 88.

prästerskapet i stad och på land torde, yttrar föreningen, i allmänhet icke längre vara af omständigheterna påkallad, då lefnadskostnaderna numera derstädes ställde sig dyrare på landet än i stad, enär producenterna kontraktsenligt förbunde sig att leverera alla produkter till viss afnämare och många förnödenheter icke alls funnes att tillgå på landet utan krälde inköp i stad. xvfven måste barnens uppfostran till högre bildning nödvändigt ställa sig viisentligen mycket dyrare för den, som bodde på landet och nödgades antingen underhålla särskild lärare eller sända barnen till staden. Och de anspråk, Indika i socialt afseende från församlingens sida ställdes på en landtpastor, vore ingalunda mindre än de, som hvilade på pastorn i stad. I följd däraf syntes grundlönerna böra sättas lika lör land och stad.

Att finna den lämpligaste och rättvisaste normen för beräkning af fyllnadsbeloppet anser styrelsen hafva sina svårigheter, särskildt på grund af de olika förhållandena i olika stift och landsändar. 1 allmänhet berodde tydligen arbetets omfattning till det mesta af befolkningsnumerären, men äfven pastoratets ytvidd hade stor betydelse i fråga om tidspillan och skjutskostnader. Undantoges dessa senare från löneberäkningen och ersattes särskildt, utjämnades dock till någon del svårigheterna vid att vinna en för hela landet lika norm för fyllnadsbeloppet, I alla händelser hade allmänna meningen bland prästerskapet i de flesta landsändar ansett reservanten G. Ekströms förslag till fyllnadsbeloppens beräkning böra förordas framför kommitténs. Emellertid torde härvid särskilda orter kräfva olika hänsyn. Sålunda hade prästerskapet i Lunds stift ansett sig böra påyrka, att antingen kommitténs beräkning af fyllnadslönerna blefve gällande för detta stift eller att, därest reservanten Ekströms beräkningsgrunder skulle tillämpas, den af reservanten föreslagna tilläggsprocenten i lönen för Lunds stift behöfde ökas till 20 procent, för att lönerna skulle någorlunda motsvara ortsförhållandenas kraf och motväga den omständigheten, att så få komministraturer funnes i stiftet och befordran till ordinarie beställning med tillfredsställande lön därför följde senare. I liknande riktning hade från andra stift med slättbygdsnatur och i regel tätare befolkning men mindre ytvidd i församlingarna giorts uttalanden om att reservanten Ekströms förslag, därest det blefve gällande, torde behöfva fullständigas med viss tilläggsprocent; så hade från Linköpings stift payrkats 5 procent tillägg å lönen i sådant afseende.

Beträffande minimilönen meddelar prästföreningen, att den meningen enstämmigt uttalats, att med hänsyn till nuvarande tidsförhållandens kraf och än mera om man tager i betraktande, att regleringen afser framtidens behof om 10 — 40 år härefter, minimilönerna icke kunna sättas lägre än 2,500 kronor för komminister och 4,000 kronor för kyrkoherde. En järn-

286 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

förelse med läroverkslärarnas lönestat visade billigheten däraf. Det förra beloppet understege lägsta adjunktslön vid läroverken och kunde icke, äfven om hänsyn toges till den fria bostaden, i värde motsvara läroverksadjunktens lön, då för prästerskapet icke vore tillfälle till inkomster utom ämbetet såsom för läraren, och barnens uppfostran borta från hemmet kräfde stora kostnader. Af samma skäl befunne sig en kyrkoherde (vid i regel omkring 40 å 45 års ålder) med en begynnelselön af 4,000 kronor i ekonomiskt sämre ställning än en adjunkt i tredje lönegraden (vid ungefär motsvarande ålder).

Prästföreningen fäster vidare uppmärksamheten därå, att den prästerliga befordringsordningen ännu är sådan, att den icke kan garantera säker och beräknelig befordran till bättre beställning eller lön, icke ens vid bästa nit, skicklighet och förtjänst. Härtill måste nödvändigt hänsyn tagas vid en ny reglering, om svenska kyrkan skall kunna vinna dugliga och för sitt kall skickade tjänare. Kommittén hade i sitt förslag bibehållit den nuvarande ordningen med viss för hela perioden reglerad lön för hvarje särskildt pastorat. Vid sådant förhållande kunde en förbättrad ekonomisk ställning vinnas endast genom upprepade transporter från en beställning till en annan, en ordning som både från församlingarnas och prästerskapets sida vore otjänlig och menlig. Denna nödvändighet till transportsökande i förening med befordringsordningens bristfällighet måste betraktas som den svagaste punkten i vår kyrkliga organisation, då den ibland kyrkans tjänare inkastade och nödvändiggjorde en ständig täflan om ekonomiska villkor, hvilken borde vara främmande. Många nedtrycktes därunder af motgångar. Och osäkerheten i fråga om möjligheten att beräkna framtiden aihölle många att inträda i kyrkans tjänst. Därför måste, liksom öfverallt eljest i nutidens lönesystem, på en ny lönereglering nödvändigt ställas det krafvet, att i stället för de fixa lönerna trädde en löneskala med ålderstillägg efter vissa år af oförvitlig tjänstgöring. Önskligt kunde hafva varit, såsom af flera framhållits, att vid alla ordinarie prästerliga tjänster två ålderstillägg å 500 kronor vunnes. Men då det syntes i främsta rummet vara af nöden, att till undvikande af transportsökande sådana lönetillägg vunnes vid de lägre aflönade beställningarna, och då lönerna växlade efter fyllnadsbeloppen, så hade prästföreningen ansett sig böra inskränka sig till att påyrka lönetillskott för de lägre lönernas utfyllande till närmast högre 500-tal efter viss tjänsteålder och sedan deras successiva höjande genom ålderstillägg, på det att åt alla måtte garanteras vid viss tjänsteålder i ämbetet en bestämd för anständig bärgning nödig minimilön. Sådant lönetillskott syntes, där så gjordes nödigt, böra tillkomma komminister vid 15 års oförvitlig tjänst i prästämbetet, så att lönen under alla förhållanden

287 Kungl. Maj:ts Nåd Proposition N:o 88.

uppbringades till 3,000 kronor, och vid 20 prästerliga tjänstår till 3,500 kronor. För kyrkoherde syntes likaledes böra garanteras, att lönen, där den icke eljest uppnådde detta belopp, genom lönetillskott höjdes till 4,500 kronor vid 20 tjänstår i ämbetet och 5,000 kronor vid 25 tjänstår samt 5,500 vid 30 tjänstår. Därigenom skulle vinnas eu stigande löneskala, som tilläte hvarje ämbetsinnehafvare att kunna utan behof af transport verka i samma församling en längre följd af år, om förhållandena icke eljest föranledde befordran till annan, bättre aflönad beställning.

Kammarkollegium (s. 210—215) fäster till en början uppmärksamheten 0 Knmmardärpå, att af två till prästi öneregleringskommitténs tabellverk ser. D hö- koll,9>um’ rande tabeller, 1 och 2, framgår, huru kommitténs föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning kunna antagas komma att i stort sedt verka vid tillämpningen. Tabellen 1 belyser de ekonomiska förhållanden, under hvilka kyrkoherdar ock komministrar enligt nuvarande organisation skulle verka, för den händelse de af kommittén föreslagna grunderna för lönernas beräkning antoges; och finner kollegium siffrorna i denna tabell, jämförda med motsvarande siffror för ecklesiastikåret 1896—97, otvetydigt ådagalägga, att större jämnhet i afföningsförhållandena skulle uppkomma med en tillämpning af berörda grunder.

Betydelsen af dessa grunder ur synpunkten af det andra hufvudsyfte, som blifvit uppställdt för de nya löneregleringarna, nämligen beredande af anständig bärgning åt prästerskapet i dess helhet, framstår, säger kollegium, ej lika tydligt. Kollegium betonar, att det vid bedömandet af kommitténs lönesystem är af största vikt att erinra sig, hurusom, utöfver den kontanta lönen, skall tillkomma hvarje präst förmånen af fri bostad. Dessutom varder ordinarie präst befriad från skyldigheten att i annan mån än medelst tillhandahållande af bostad och vivre bidraga till aflönande af adjunkt, i det att nämligen kyrkofonden skall öfvertaga utgifterna för adjunktsarfvodena till det extraordinarie prästerskapet. Prästerskapets kontanta vinst af en lönereglering, vid hvilken här ifrågavarande författningsförslag tänkes tillämpadt, skulle, om aflöningsförmånerna för ecklesiastikåret 1896—97, med tillägg af de intill 1902 beviljade anslagen från prästerskapets löneregleringsfond, toges till utgångspunkt vid jämförelsen och mot dem ställdes hela den enligt kommitténs grunder beräknade kontanta aflöningen för prästerskapet — således ej blott lönerna för kyrkoherdar och komministrar utan äfven arfvoden åt adjunkter och kontraktsprostar — visa sig uppgå ' till 1,029,342 kronor. Detta utmärker en ökning af 12.32 procent, på sätt af kommittébetänkandet (s. 188) närmare inhämtas. Vid nu angifna förhållanden, yttrar kollegium, lärer det icke kunna bestridas, att präster-

288 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

skåpets ekonomiska villkor skulle, om kommitténs förslag lades till grund för löneregleringarna, blifva öfver hufvud taget afsevärdt förbättrade.

Frågan, om en inkomst på 2,000 kronor jämte fri bostad kan bereda en person i prästens samhällsställning anständig bärgning och tillika utgöra skälig ersättning för de kostnader, som varit förbundna med hans utbildning för det prästerliga kallet, anser kollegium knappast kunna erhålla jakande svar. såvida hänsyn tages till nu gällande höga lefnadskostnader och till de inom olika samhällsklasser stegrade anspråken på en förbättrad lefnadsställning. Kollegium erinrar, hurusom kommittén själ! (s. 66 o. följ.) framhållit, att en tillämpning af dess föreskrifter »skulle visserligen icke förverkliga alla önskemål i fråga om prästerskapets aflöning; men mera än nu föreslagits lärer för närvarande icke kunna förväntas ... Om framtiden utvisar, att en annan fördelning af lönetillgangarna är önskvärd, eller att ymnigare utdelningar kunna medgifvas, lärer Kungl. Maj:t icke underlåta att vidtaga de ändringar i föreskrifterna, som af omständigheterna påkallas.» Det gäller, säger kollegium, ytterst att pröfva, om de lölieförmåner, som nu föreslås, men först flera år härefter skola åtnjutas, kunna anses i en framtid tillfredsställa billiga anspråk på skälig godtgörelse för prffstens arbete och hans uppoffringar å examina. Uppenbarligen är det synnerligen vanskligt, för att icke säga omöjligt, att nu företaga en dylik pröfning. Sannolikt är väl emellertid, å ena sidan att penningvärdet skall än vidare falla, och å andra sidan att den allmänna lefnadsnivån skall ytterligare höjas. En lön, som nu anses knappt tillmätt, skulle under sådana förhållanden, när tidpunkten för dess uppbärande infaller, visa sig alldeles otillräcklig, och inkomster, som nu erbjuda göda lefnadsvillkor, skulle då ej innebära någon lockelse för en dugande kraft. Kollegium anser sig fördenskull icke kunna göra annat uttalande i detta ämne, än att den af kommittéledamoten Ekström uppställda fordran på en kontant minimilön af 2,400 kronor för komminister och 3,600 kronor för kyrkoherde ingalunda synes oskälig, och har kollegium, hvad beträffar fastställandet af ett belopp å 10,000 kronor såsom allmänt lönemaximum för prästerskapet, ej något att däremot erinra. Emellertid föreställer sig kollegium, att Eders Kungl. Maj:t, sedan gränsen för församlingarnas skattskyldighet blifvit angifven och öfriga ecklesiastika lönetillgangar blifvit bestämda, kommer att föranstalta om en utredning för vinnande af säker kännedom, huruvida »ymnigare utdelningar kunna medgifvas», i främsta rummet till förhöjande af de lägre lönebeloppen.

Vid granskningen af de anmärkningar, som framställts mot de af kommittén föreslagna beräkningsgrunderna, säger sig kollegium hafva kommit till den uppfattningen, att man alltför ofta velat tillerkänna en

289 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

livar af de olika grunderna en afgörande betydelse för sig, under det att deras uppställande enligt kollega förmenande haft till syfte att gifva allenast en ledning för omdömet, och lönens totalbelopp för åtskilliga tjänster följaktligen bör blifva ett helt annat än det, som framgår ur en hopsummering af de olika värden, med livilka de särskilda faktorerna införts i den uppgiorda taxan. Det kan efter kollega uppfattning icke betviflas, att kommittén för egen del afsett endast detta, och åberopar kollegium till stöd härför kommitténs — af mig i det föregående återgifna — yttrande i fråga om innebörden af stadgandet i § 7 angående förhöjningsbeloppen.

Enär kommittén, på sätt i dess betänkande (s. 164) uppgifves, gjort försök med olika kombinationer, innan kommittén framlagt föreliggande grunder för lönernas beräkning, förklarar sig kollegium icke kunna tillråda, att dessa grunder i något afseende rubbas, med mindre undersökning företages angående verkningarna af en ifrågasatt ändring beträffande lönerna för prästerskapet öfver hela riket. Ty om också en jämkning i och för sig icke synes hafva någon större räckvidd, kan den dock i många fall öfva ett ganska afsevärdt inflytande på lönebeloppen, alldenstund inom olika delar af vårt land råda så vidt skilda förhållanden. Med bestämdhet afråder kollegium från införandet i nu omhandlade författning af en föreskrift om obligatorisk förhöjning med vissa procent af de löner, som enligt de allmänna grunderna beräknats för prästerskapet i vissa landsdelar. Därigenom skulle nämligen offras en af systemets, enligt kollega åsikt, mest framträdande förtjänster, nämligen dess elasticitet, dess förmåga att anpassa sig efter förhållandena å särskilda orter. Att emellertid kommitténs lönesystem kan verka ojämnt, säger sig kollegium till fullo inse, men befarar, att de förändringar, som från olika håll påyrkats, endast skulle framkalla andra ojämnheter i stället för dem, som till äfventyrs blefve undanröjda. Säkrast skola efter kollega mening de befarade ogynns.amma verkningarna af systemet kunna förebyggas därigenom att — såsom i kommitténs förslag också är förutsatt — en vidsträckt rätt tillä gges den högsta verkställande myndigheten att vid lönebeloppens fastställande »laga efter omständigheterna».

Med afseende å de blifvande löneregleringarna har Riksdagen i sinD'P<"temmt,skrifvelse af den 5 maj 1897, bland andra önskemål, uttalat sig för »en chdenutjämning i viss mån af olikheterna uti prästerskapets aflöning inom olika församlingar och tjänstegrader», så att hvarje präst må erhålla anständig bärgning. En dylik relativ utjämning af lönevillkoren, hvilken ju är högeligen önskvärd, kan naturligtvis icke komma till stånd, med mindre än att

Bill. till Rihsd. Prof. 1.908. 1 Samt. 1 Afd. 66 Höft 37

290 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

i första rummet medel blifva tillgängliga för utjämningens åvägabringande, där löneförhöjning vid en befattning kan vara erforderlig. Kyrkofonden skall tillhandahålla sådana medel, när församlingsafgifterna icke förslå. Men vidare fordras äfven, att normer uppställas till ledning vid utfinnandet af det lämpliga lönebeloppet för hvarje särskild tjänst. Förevarande författningsförslag innehåller de normer, som prästlöneregleringskommittén ansett för ändamålet tjänliga.

I viss mån ingå de föreskrifter, detta förslag upptager, uti förslaget till lag om reglering af prästerskapets aflöning. Sistnämnda förslag innehåller nämligen de grundläggande stadgandena om beredande af »anständig bärgning» (§ 1), eller, beträffande adjunktsaflöningen, om tillhandahållande af »bostad, vivre, skjuts i tjänsteärenden, årligt adjunktsarfvode samt kostnadsersättning för resa till tjänstgöringsort » (§ 18), om arfvode till eu hvar af kontraktsprostarna (§ 23) o. s. v. Nu ifrågavarande förslag meddelar närmare bestämmelser om hvad som bör iakttagas för att afpassa den lön, som vid en gifven tjänstebefattning kan anses bereda innehafvaren anständig bärgning, eller ock fastställes däri utan vidare det belopp, som skall i ett visst fall utgå, såsom t. ex. adjunktsarfvodet till 800 kronor.

På sätt kommittén jämväl förutsatt, lärer meddelandet af föreskrifter af det senare slaget falla inom området för Eders Kungl. Maj:ts administrativa lagstiftning. Riksdagens samtycke därtill skulle således icke erfordras. Med afseende å det nära samband, hvari föreliggande författningsförslag står till löneregleringslagen, har jag emellertid ansett mig böra redan nu angifva den ställning, jag intager till förslagets hufvudbestämmelser.

Af dessa äro utan tvifvel de af, största vikt, hvilka angifva aflöningens maximum och minimum för kyrkoherde- och komministersbeställningar. För båda slagen beställningar skulle gälla ett gemensamt lönemaximum, 10,000 kronor — hvilket dock icke kan nås af komminister — samt ett minimum af 3,500 kronor för kyrkoherdebefattning och af 2,000 kronor för komministratur.

Mot det af kommittén föreslagna maximum har jag ej något att erinra. Åtminstone synes mig höjning däraf skäligen icke böra ifrågasättas, ty, i likhet med hvad kommittén på ett ställe (s. ccxxxv) framhåller, anser äfven jag det mindre lämpligt, att med prästerliga beställningar förenade inkomster, såsom dock händt, växa till en höjd, vida öfverstigande måttet för aflöningen vid lika ansvarsfulla och besvärliga tjänster inom andra förvaltningsområden.

Däremot kan jag icke biträda kommitténs förslag om minimiaflöning för vare sig kyrkoherde eller komminister. Redan för den tid, då kom-

291 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

mittén afgaf sitt förslag, torde de ifrågasatta beloppen, respektive 3,500 och 2,000 kronor, hafva varit för knappt tillmätta. Än mera visar sig detta vara förhållandet nu.

Sedan flera år hafva i följd af en fortgående prisförhöjning på allt, som hör till lifvets nödtorft, den enskildes utgifter för de nödvändiga lefnadsbehofven befunnit sig i en oafbruten stegring, Med anledning af den senaste tidens snabba utveckling i materiellt hänseende har ock intriidt en höjning i den allmänna lefnadsnivån, hvilken orsakat en förskjutning i de ekonomiska förhållandena till nackdel för dem, som af utvecklingen måhända ej erfarit annat än höjda lefnadskostnader och stegrade anspråk på lifvet. Med kommittén (s. 64) instämmer jag däri, att det icke rimligtvis eller lämpligen kan begäras, att prästen skall, med den ställning han bör intaga inom sin verksamhetskrets, undvara alltför mycket af det, som i orten anses höra till ett passande lefnadssätt, om detta eljest är aktningsvärd! Ett förbiseende af hvad som erfordras till beredande af »anständig bärgning» skulle antagligen medföra en rubbning af prästens ställning i yttre afseende inom församlingen och därigenom äfven af hans inflytande såsom själasörjare. Dessutom är det högst angeläget, att om för den prästerliga banan skola kunna vinnas begåfvade och dugliga män i tillräckligt antal, det betryck i ekonomiskt hänseende, som nu mången gång är förbundet med prästens kall, varder af hjälpt.

Det torde väl kunna antagas, att den förändring i de allmänna lefnadsvillkoren, som åtföljt den ekonomiska utvecklingen inom landet, skall, om än med öfvergående växlingar, i stort sedt fortfara. Härtill kommer, att de löneförmåner, som bestämmas vid de närmaste regleringarna — af hvilka dock åtskilliga skola verkställas först år 1920 och ännu senare — äro afsedda att oförändradt utgå under en period af 20 år.

I betraktande alltså af den prisstegring, som i allmänhet inom landet inträdt samt med hänsyn till prästens samhällsställning och därmed förenade nödvändiga lefnadsbehof äfvensom till öfriga af mig antydda omständigheter finner jag en aflöningsförbättring, utöfver hvad kommitténs förslag innebär, vara oundgängligen nödvändig.

Därest omständigheterna sådant medgifva, böra enligt min mening de af kommittén föreslagna minimilönerna inom de olika tjänstegrupperna höjas med 500 kronor eller således för kyrkoherde från 3,500 till 4,000 kronor och för komminister från 2,000 till 2,500 kronor. Men därutöfver synes mig af behofvet påkalladt, att för de lägst aflönade prästerna, hvilka under minst 10 år innehaft och med godt vitsord, bestridt ordinarie befattning inom sin grad, ytterligare höjning vidtages, så att efter förloppet af denna tid inkomsterna för de olika befattningarnas innehafvare om möjligt

292 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

alltid skulle uppgå, vid kyrkoherdebeställning till minst 4,500 kronor och vid komministratur till minst 3,000 kronor.

Medelbeloppet för prästerskapets löner i hela riket skulle, om minimum höjes till respektive 4,000 och 2,500 kronor, uppgå för kyrkoherdelön till 5,011 kronor och för komministerslön till 2,819 kronor, under det att kommittén för de beställningar, som förefunnos den 1 oktober 1902, beräknade en medellön af 4,853 kronor för kyrkoherde och af 2,609 kronor för komminister.

Anställda beräkningar gifva vid handen, att medellönerna enligt de af mig tillämpade beräkningsgrunderna — således med inbegrepp jämväl af antydda lönetillökning efter 10 år — skulle visa en ökning, uppgående:

i jämförelse med medellönerna ecklesiastikåret 1896—97, till 8.38 procent för kyrkoherdelön, 53.86 procent för komministerslön och 17.61 procent för prästlön öfver hufvud; samt

i jämförelse med medellönerna enligt prästlöneregleringskommitténs förslag, till 6.02 procent för kyrkoherdelön, 13.88 procent för komministerslön och 7.90 procent för prästlön öfver hufvud.

Lönen i medeltal för en ordinarie präst utgjorde 3,588 kronor ecklesiastikåret 1896—97, samt skulle uppgå till 3,911 kronor enligt prästlöneregleringskommitténs förslag, och, med tillämpning af mina beräkningsgrunder, till 4,086 eller, om tillökningsbeloppen jämväl inbegripas, till 4,220 kronor, allt utöfver fri bostad.

I detta sammanhang tillåter jag mig erinra därom, att man under senare tider genom utdelningar från löneregleringsfonden sökt uppbringa minimilönen för komminister till 2,000 och, för kyrkoherde till 3,300 kronor samt, hvad Norrland och Dalarna vidkommer, till de högre belopp, som med hänsyn till därstädes rådande dyrare lefnadskostnader pröfvats skäliga.

Till jämförelse med de af kommittén i dess fjärde betänkande (s. 175 o. följ.) införda öfversiktstabellerna Å och A, innefattande gruppering i olika klasser af kyrkorherdars och komministrars löner, anhåller jag få meddela följande två öfversiktstabeller för motsvarande löner, hvilka beräknats med tillämpning af de utaf mig angifna fördelaktigare minimisatserna, re-pektive 4,000 och 2,500 kronor.

Kunyl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88,

293 Öfversiktstabell 1

innefattande gruppering i klasser af kyrkoherdarnas löner, sådana dessa beräknats med utgångspunkt från den kyrkliga indelningen och organisationen den 1 juli 1907.

294 Kungl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Öfversiktstabell 2

innefattande gruppering i klasser af komministrars och vederlikars löner, sådana dessa beräknats med utgångspunkt från den kyrkliga indelningen och organisationen den 1 juli 1907.

295 Kung1. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Af den summa 325,448 kronor, som utgör kostnaden för lönetillökningarna, skulle enligt beräkning 7,021 kronor kunna uttagas i församlingsafgifter, utan att maximum för skattskyldigheten öfverskredes. Dock synes det mig lämpligt och rättvist, att tillökningsbeloppen i sin helhet utgå från kyrkofonden. Därigenom undvikas nämligen rubbningar i pastoratens vid löneregleringen fastställda bidrag till prästerskapets aflöning. Icke heller nödgas ett pastorat åtaga sig högre skattskyldighet till förmån för en präst, som måhända inom ett annat pastorat förvärfvat sig rätt till lönetillökning.

Någon användning — allra minst en utsträckt sådan — af principen om ålderstillägg låter sig, såsom af det anförda torde framgå, svårligen förena med det af prästlöneregleringskommittén utarbetade aflöningssystemet.

Till äfventyrs kan i en framtid kyrkofonden bereda utväg till anordnande af ålderstillägg, om en form med dylika visar sig öfver hufvud kunna tillämpas i fråga om prästerskapets aflöning, så länge denna principiellt taget ännu är ett församlingarnas åliggande.

Hvad i öfrigt beträffar de af prästlöneregleringskommittén föreslagna grunderna för beräkning af kyrkoherdars och komministrars löner, så finner jag dem i det hela ganska tillfredsställande. Särskild! synes det mig lämpligt, att, på sätt kommitténs förslag innebär, de löner, som beräknats i enlighet med de allmänna grunderna, kunna förhöjas med ganska afsevärda belopp, nämligen ända till 2,000 kronor för kyrkoherdebeställning äfvensom för komministersbeställning i Stockholm och Göteborg. Dessa medel bereda tillfälle till ett mycket vidsträckt hänsynstagande till de olika omständigheter, som kunna vara att beakta vid lönebestämningen. Däremot finner jag det ej lämpligt att, såsom ifrågasatt blifvit, helt summariskt fastslå en bestämd förhöjningsprocent för prästerskapets löner inom vissa landskap eller stiftsdelar. Men äfven om hvarje fall således enligt min mening bör särskild! för sig pröfvas, kan det ju på grund af tämligen likartade förhållanden inom särskilda trakter af landet vara i sin ordning att för prästerskapet därstädes medgifva en mer eller mindre allmän förhöjning af lönerna utöfver det normala måttet.

Innan, efter domkapitlens hörande, föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning utfärdas, lärer det vara af vikt, att undersökning anställes beträffande verkningarna af sådana från kommitténs förslag afvikande grunder härutinnan, som vunnit någon större tillslutning från myndigheternas sida.

11 och 12 §§.

Adjunktsarfvode, hvilket i § 11 nämnes såsom en bland de extra ordinarie prästernas löneförmåner, skall enligt samma paragraf utgå med formaner•

296 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

800 kronor för år räknadt, hvartill kommer, efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring, från och med början af näst därpå följande ecklesiastikår ett ålderstillägg å 100 kronor och, efter ytterligare 5 års sådan tjänstgöring, ett andra ålderstillägg å likaledes 100 kronor. Förmånerna af bostad och vivre kunna äfven utbytas mot en penningsumma. Yrkas nämligen af adjunkten eller af den, som har att tillhandahålla bostad och vivre, att i stället för dessa förmåner må lämnas godtgörelse i penningar, skall, där frivillig öfverenskommelse härutinnan icke träffas, frågan afgöras af domkapitlet, och må godtgörelsen icke bestämmas till mindre belopp, för år räknadt, än 1,000 kronor, då tjänstens ordinarie innehafvare har sin bostad i Stockholm eller Göteborg, 800 kronor då han är bosatt i annan stad, 500 kronor i öfriga fall (§ 11).

Särskild Mot detta sätt att bestämma godtgörelse för bostad och vivre an-

mening. märker kommittéledamoten Ekström (s. 402), att han ej kunnat finna det lämpligt att så skarpt skilja mellan stad och land. Det funnes icke så få mindre städer, där lefnadskostnadema vore lägre än mångenstädes på landsbygden; så t. ex. torde lefnadskostnadema i (fregrund och östhammar vara lägre än i Alfkarleby i samma landskap. A andra sidan torde äfven på landsbygden 600 kronor vara en alltför låg ersättning för bostad och vivre. Med 600 kronor utginge nämnda ersättning allaredan nu i ett stift och den syntes icke rättvisligen kunna någonstädes sättas lägre 20 år härefter. Snarare torde man kunna förmoda, att vid den tid, författningen afsåge, bostad och vivre icke skulle kunna ens på landsbygden erhållas för läsare pris än 60 kronor pr månad eller 720 kronor pr år, till hvilket minimibelopp godtgörelsen äfven i stad med hänsyn särskildt till en del städer lämpligen torde kunna sättas, då det i alla händelser stode domkapitlet öppet att i förekommande fall höja beloppet. uttalanden J berörda reservation instämma domkapitlen i Uppsala och Strängnäs u)1 Domkapitel^1111 Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge, Västernorrlands, och lånt- Jämtlands och Norrbottens län. Domkapitlet i Göteborg anser sig böra ng,-etter, hemställa om adjunktsarfvodets höjande till 1,000 kronor med två ålderstillägg efter 5 och 10 års tjänstgöring, hvartdera å 100 kronor, hvarjämte domkapitlet håller före, att ersättning för vivre åt adjunkt på landet ej bör sättas lägre än till 720 kronor. Domkapitlet i Härnösand föreslår ersättningen för bostad och vivre till minst 600 kronor och domkapitlet i Luleå finner, åtminstone hvad Luleå stift beträffar, att kostnaden därför ej kan anslås till mindre än 800 kronor. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län anser äfven adjunkternas aflöning vara väl knappt tillmätt. Den förhöjning, som erfordras, synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande lämpligen böra komma på ålderstilläggen genom höjande af

297 Kuwjl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.

hvardera ålderstillägget till 300 kronor. Godtgörelse till adjunkt för bostad och vivre bör för den norrländska landsbygden ej sättas lägre än till (iOO kronor.

Styrelsen för allmänna svenska präst föreningen framhåller, hurusom i följd af befordringsordningens brister kräfves, att för de extraordinarie^ förtninye». hvilka, ehuru oförvitliga, af en eller annan orsak få längre vänta på befordran, ersättning beredes genom tillräckliga ålderstillägg. Sättes begynnelselönen för adjunkter till 800 kronor, hvilket belopp dock måhända vid regleringens inträdande kunde betinnas otillräckligt, sä torde de böra tå sig tillerkända tre ålderstillägg å 200 kronor \id respektive 5, 10 och 15 års oförvitlig tjänst i ämbetet. Vivreersättningen borde för landsbygden bestämmas till 720 kronor. Tillika upplyser föreningen, att från Lunds stift dessutom påyrkats äfven för adjunkterna 20 procent förhöjning med hänsyn till levnadskostnaderna och den omständigheten att blott ett fåtal komministraturer finnas och det extraordinarie prästerskapet inom stiftet därför måste i regel vänta på befordran till ordinarie beställning vida öfver den tid, då jämnåriga i andra stift åtnjuta en komministerslön, eventuellt med ålderstillägg.

Kärn markall'gium (s. 218), som säger sig finna förslaget om adjunk- c\ffem™°r ternas löneförmåner i det hela tillfredsställande, förklarar emellertid, att kollegium icke kan tillstyrka, att samma förslag varder godkändt, innan det ånyo granskats i belysningen af de förhållanden, som råda vid tiden närmast före de blifvande löneregleringarnas uppgörande. Därvid torde det nog, förmenar kollegium, vi-a sig nödvändigt att något höja den ersättning, som skall utgå till adjunkt, när han icke in natura åtnjuter förmånerna af bostad och vivre.

Af samma skäl, som jag ansett en förhöjning i kyrkoherdars och Dep"f‘f™en,> komministrars minimilöner vara önskvärd, finner jag mig äfven böra tillstyrka, att, om medel därtill kunna beredas, det — från kyrkofonden utgående — adjunktsarfvodet höjes från 800 till 1,000 kronor för år Blott ett ålderstillägg synes mig böra förekomma, nämligen å 200 kronor efter 5 års tjänstgöring. Godtgörelsen till adjunkt för bostad och vivre, då den ordinarie tjänstens innehafvare icke är bosatt i stad, lärer böra bestämmes till 700 i stället för 500 kronor.

Om det enkla adjunktsarfvodet höjes till 1,000 kronor, bör för det i sista stycket af § 11 förutsatta fallet, att extraordinarie präst är anställd såsom biträde åt två ordinarie tjänsteinnehafvare, adjunktsarfvodet sättas till 1,500 kronor årligen.

I öfverensstämmelse med hvad som vid 18 och 22 §§ af förslaget till

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 06 haft. 38

Beräkning af poetarfv oden.

Statistiska

uppgifter.

Förslagets

allmänna

innebörd.

298 Kungl. Maj-M Nåd. Proposition N:o 88.

lag om reglering af prästerskapets aflöning anförts, böra i förevarande §§ 11 och 12 uteslutas de ord, som anvisa den frivilliga öfverenskommelsens väg för be-tämmande af dels godtgörelse till adjunkt för bostad och vivre, dels ersättning till ordinarie präst för lämnadt tjänstebiträde åt annan ordinarie.

13 §.

Med hänsyn till de ansträngande och kostsamma resorna i de nordliga stiften anser jag, i likhet med domkapitlet i Härnösand och kmnmarkolleyhnn, att hvad kommittén i afseende å prostarfvoden föreslagit därom, att fyllnadsbelopp icke skulle få beräknas för mer än tillhopa 10,000 kv.kilometers areal, bör ändras på det sättet, att 30,000 kv.-kilometer bestämmas såsom högsta arealen i angifna hänseendet.

Jag tillåter mig hänvisa till kommitténs betänkande IV, s. 174—181, 185, 186 s^int 188 och 189, beträffande vis-sa af kommittén där intagna

statistiska sammanställningar, utvisande prästerskapets löneförmåner sådana de ntgingo ecklesiastikåret 1896 — 97 och sedermera beräknats med tillämpning af de utaf kommittén föreslagna grunderna.

Förslag till lag om emeritilöner för präster.

Prästlöneregleringskommittén (s. 190 o. följ.) erinrar därom, att då kommittén fick sig anbefalldt att verkställa utredning angående möjligheten af och sättet för beredande af pension åt de prästmän, som af ålder eller sjukdom ej förmå behörigen uppehålla sina tjänster, samt framlägga de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda, hade därvid icke gjorts någon antydan om, hvilka allmänna grunder för pensioneringen borde uppställas. I skrifvelsen af den 5 maj 1897, där Hiksdagen framhöll, att en pensionering i större eller mindre omfattning af prästerskapet vore önskvärd, men att Riksdagen ej förbisåge svårigheterna vid pensioneringens åstadkommande, hade Riksdagen allenast uttalat den meningen, att prästerskapet borde själ!" bidraga till sin pensionering.

Då det alltså ålåg kommittén att utfinna dylika grunder, har kommittén, såsom jag i det föregående, vid redogörelsen för kommitténs allmänna synpunkter i afseende å reglerandet af prästerskapets aHöningsförhållanden m. m., angifvit, beträffande arten och omfattningen af pensioneringen förklarat sig anse som en stor fördel, om tillfälle kunde beredas åtminstone ett mindre antal åldriga och ej tjänstbara präster att draga sig

299 Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o HS.

tillbaka från sina innehafvande tjänster med rätt till skäliga pensioner, hvilka, lämpligen kunde benämnas emeritilömr; och skulle omkostnaderna för en pensionering i mindre omfattning kunna bestridas af kyrkans gemensamma aflönmgstillgmgar, för den händelse kommitténs förslag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför vunne afseende.

Kommittén framhåller nu i ingressen till motiven för ifrågavarande lagförslag, att när kommittén grundat detta på den förutsättningen, att dylika medel skulle vara att tillgå, det synts kommittén icke vara af behofvet påkalladt att afgifva förslag till frågans lösning på annat sätt. Särskildt hade kommittén från sin utgångspunkt ej funnit skäligt tillstyrka något förpliktande för de prästerliga tjän-teinnehafvarna själfva att lämna bidrag till de med deras pensionering förenade kostnaderna, helst en dylik skyldighet ej torde böra dem påläggas, med mindre samtidigt stadgades ovillkorlig rätt till pension. Vid framläggandet af de utaf kommittén föreslagna grunderna för beräkning af prästerskapets aflöning hade komm ttén också utgått från det antagandet, att några andra obligatoriska pensionsafgifter ej skulle af prästerna uttagas än de års-fgifter, som för pensioneringen af deras änkor och barn redan nu erlades till prästerskapets änkeoch pupillkassa. Uppställdes jämväl det krafvel att prästerskapet skulle deltaga i kostnaderna lör egen pensionering, framkallades däraf med all säkerhet anspråk på förhöjda löner, anspråk Indika i slikt fall svårligen torde kunna tillbakavisas.

Den pensionering i mindre omfattning — nämligen anordnandet afDefchéf™n.nU emeritilöner inom gränsen af eu summa å 500,000 kronor —, som kommitténs förslag afser att bringa till stånd, synes mig vara ett uppslag till den länge omdebatterade frågans lösning, af allra största betydelse såväl för prästerskapet som för församlingslifvet. Ty äfven om det, såsom kommittén framhåller, är en sanning, att »präster, efter uppnådd sådan åldersgräns. som eljest plägar uppställas för rä t att åtnjuta pension, icke sällan äro för sitt ämbetes gärning fortfarande så dugliga, att deras skiljande från tjänsten skulle medföra eu verklig förlust för kyrka och församling», måste det dock med afseende å det prä-terliga kallet, lika väl som i fråga om hvarje annan offentlig befattning, erkännas, att dess riktiga skötande i allmänhet icke kan förväntas af en man i långt framskriden ålder, med då vanligtvis nedsatta kropps- och själskrafter. Men ett kvarstannande vid tjänsten, sedan förmågan att sköta densamma upphört eller väsentligen minskats, kan icke för prästen medföra någon tillfredsställelse, och för församlingen äro olägenheterna af ett dylikt förhållande påtagliga. Också

300 Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 88.

har kommitténs förslag om emeritilöner i princip vunnit nästan enhällig tillslutning från de hörda myndigheternas sida.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparberg.? län afstyrker förslaget, hufvudsakligen på den grund, att genom detsamma skulle »i stort sedt synnerligen litet vinnas». Det vill dock synas, som om Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande alltför mycket underskattat förslagets verkningar. En af kommittén uppgjord, å sid. 198 i betänkandet införd tablå utvisar nämligen, att år 1901 af ordinarie prästerliga tjänst einnehafvare 145 tillhörde 75-årsklassen och att antalet adjunkter, som uppnått 60 ars ålder, samma år var 10. Dessa förhållanden hafva dock sedermera förändrats, såsom jag längre fram skall visa. För den händelse emellertid flertalet af åsyftade 155 präster — för hvilka, med tillämpning af de utaf kommittén föreslagna grunder, emeritilönerna skulle uppgått till sammanlagdt 539,600 kronor — träd! tillbaka för yngre krafter, skulle helt visst såväl kyrkan som församlingarna däraf haft ett afsevärdt gagn.

Det sätt, hvarpå enligt kommitténs förslag pensionsfrågans ekonomiska sida skulle lösas, nämligen genom anlitande af kyrkofondens medel, innebär efter min mening eu lyckligt funnen utväg ur de svårigheter, denna fråga ur nämnda synpunkt sedan årtionden beredt regering, riksdag och kyrkomöte.

Visserligen kan mot den af kommittén föreslagna lösningen anmärkas, att den icke byggt på principen om skyldighet för prästerna att själfva lämna bidrag till bestridande af de med deras pensionering förenade kostnaderna, eu princip som af Riksdagen uttryckligen angifvits. Men vid ett ordnande af pensioneringen enligt de grunder, hvarpå kommitténs förslag i ämnet hvilar, synes mig ett deltagande å prästerskapets sida i pensionskostnaden skäligen icke kunna ifrågasättas. Ty någon ovillkorlig rätt till pension skulle ju, såsom kommittén äfven påpekat, icke finnas för innehafvare af prästerlig tjänst, hvarför det mycket väl kan hända, att präst, med afseende å hvilken de stadgade förutsättningarna för emeritilöns erhållande föreligga, af brist på medel dock icke får dylik lön sig tillerkänd. Med de aflöningsförmåner, som bjudas prästerna i de lägre löm klasserna, torde det väl icke häller rimligtvis kunna begäras, att de skola utgöra afgifter till sin egen pensionering. För öfrigt lärer den lagstiftning, hvartill kommittén genom förslaget i ill lag om emeritilöner gifvit uppslag, knappast kunna betraktas annorlunda än såsom en försökslagsiiftning, ej såsom ett slutgiltigt ordnande af frågan om prästerskapets pensionering.

Förevarande lagförslag bär, såsom kommitténs öfriga förslag, afseende endast å det i de territoriella församlingarna tjänstgörande prästerskapet,