Prop. 1909:128

med förslag till lag om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning

Typ: Proposition
Källa: weburn.kb.se

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

1 N:o 128.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning; gifven Stockholms slott den 26 mars 1909.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsf ormen, föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Albert Petersson.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 89 Höft.

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Förslag

till

Lag om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I Gräfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens oeh Norrbottens län må ej ägostyckning ske eller förordnande för landtmätare att verkställa ägostyckning meddelas, med mindre tillstånd till ägostyckningen lämnats på sätt nedan sägs.

2 §•

•

Ansökning om tillstånd till ägostyckning ingifves till Konungens befallningshafvande i det län, där fastigheten är belägen, samt skall vara åtföljd ej mindre af karta, utvisande, huru fastigheten är afsedd att styckas, än äfven af de handlingar eller intyg sökanden kan akta nödigt förete till utredning om att styckningen instämmer med hvad i B § stadgas.

3 §.

Hemmanslott, som vid ägostyckningen erhåller inägojord, skall med hänsyn såväl till denna jords omfattning som ock till den myckenhet husbehofsskog, odlings- och mulbetesmark, som tilldelas lotten, varda tjänlig för jordbruk. Består hemmanslott hufvudsakligen af skogsmark, må, ändå att lotten icke varder tjänlig för jordbruk, dit läggas mindre del af inägojorden, där sådant af särskilda omständigheter påkallas och hemmanets jordbruk icke därigenom märkligen försvagas. Styckas

3 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 128.

inägoj orden till olika hemmanslotter och finnes ej å hemmanet tillräcklig skogs- och betesmark för att bereda samtliga lotter erforderliga anslag i sådan mark, må tilldelningen därefter jämkas.

För bildande af egnahemssamhällen eller för industriell anläggning eller för annat dylikt ändamål må hemman styckas annorledes

än nu är sagdt. . ,,

Till inägojord, hvarom ofvan sägs, räknas ej slattermyr eller

kärräng, som i anseende till läge eller beskaffenhet är af mindre värde.

^ §■

Innan ärendet pröfvas, må Konungens befallningshafvande, där så finnes lämpligt, öfver ansökningen höra nämnd eller myndighet, som kan antagas äga kännedom om förhållandena, såsom hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller egnahemsnämnd eller kommunalnämnden eller kronobetjäningen i orten.

5 §•

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, hvarom nu är sagdt, må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910, dock att lagen ej skall tillämpas å ägostyckning, till hvilken tillstånd lamnats före nämnda dag.

4 Kungl. Maj.-t t Nåd. Proposition N:o 128.

Protokoll öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-JRegenten i statsrådet å Stockholms slott fredagen den 4 december 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton, grefve Ehrensvärd,

Malm.

Departementschefen statsrådet Albert Petersson anförde i underdånighet:

»Den provisoriska lag om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning, som den 16 juni 1905 utfärdades, upphör att vara gällande den 1 januari 1910. Det är därför nödigt att nu taga under öfvervägande, om efter nämnda dag lagbestämmelser i enahanda riktning fortfarande skola anses behöfliga och, därest så är förhållandet, huruvida saken bör ordnas genom en utsträckning af den provisoriska lagens giltighetstid eller genom en ny lagstiftning i ämnet.

Kungl. Majds Nåd. Propositio7i N:o 128. 5

Ifrågavarande lag har föranledts af de framställningar, som gjorts af den s. k. norrlandskommittén i dess den 27 oktober 1904 afgifna betänkande. Kommittén hade gjort den erfarenheten, att ägostyckning i de Norrländska länen i stor utsträckning användts på ett sätt, som vore till men för jordbruket, i det att inägojord afstyekades utan att därmed följde erforderlig husbehofsskog, betes- och odlingsmark, hvilket hade sin grund däri, att trävarubolagen på många platser voro villiga att afhända sig den för bolagen ofta mera besvärliga än inbringande inägojorden, men visade en afgjord och lätt förklarlig obenägenhet att låta skogsmark medfölja.

I syfte att härutinnan åstadkomma ett bättre sakernas tillstånd framlade därför kommittén förslag till nya bestämmelser om ägostyckning i de norra länen. Dessa voro afsedda att utgöra ett led i de åtgärder, som kommittén ansåg böra vidtagas för att till den jordbrukande befolkningen återbörda i främsta rummet den egentliga inägojorden med sådant anslag i skog, utmark och odlingsjord, att ett framgångsrikt jordbruk kunde å brukningsdelarna drifvas, och dessa alltså utgöra lämpliga besittningar för ett jordbrukande bondestånd.

Kommitténs förslag innehöll hufvudsakligen, att vid ägostyckning hemmanets inägojord ej finge läggas till olika lotter på sådant sätt, att hemmanets jordbruk därigenom lede väsentlig skada. Hvarje hemmanslott, som erhölle inägojord, skulle därutöfver tilläggas husbehofsskog, odlingsmark och mulbete. Beträffande husbehofsskogen uppställdes vissa minimimått medelgod skogsmark växlande efter olika delar af länen med ökning i arealen, där skogsmarken vore af sämre beskaffenhet. Vore skogen å den till skogsanslag afsedda marken afverkad eller hårdt anlitad, skulle virkesbehofvet under nödig tid fyllas genom servitutsrätt å annan del af hemmanets utmark. Äfven behofvet af bete skulle, där så erfordrades, tillgodoses genom servitutsrätt å hemmanets öfriga utmark eller del däraf. Med utstyckad inägolott borde förenas den odlingsmark, som lämpligen kunde därmed sammanläggas. Från dessa regler angående beskaffenheten af ägolott, som vore afsedd att genom styckningen bildas och som skulle tilläggas inägojord, medgafs efter Konungens befallningshafvandes pröfning undantag, då styckningen afsåg bildande af egnahemssamhällen, industinell anläggning eller annat dylikt ändamål.

Då emellertid afsevärd tid kunde komma att förflyta, innan den sålunda begärda lagstiftningen blefve genomförd, och fara vore för handen, att en under tiden påskyndad ägostyckning enligt äldre lag kunde väsentligen omintetgöra verkningarna af de föreslagna nya be-

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

stämmelserna, ansågs nödigt, att en anordning i förslagets syfte provisoriskt träffades, hvilket för öfrigt kunde vara af nytta för den blifvande nya lagstiftningen genom den erfarenhet, som därunder kunde förvärfvas. Så tillkom den provisoriska lagen.

Denna afser gifvetvis att verka i samma riktning, som kommitténs förslag, men har valt en annan väg. Den bygger nämligen på en föregående pröfning af Konungens befallningshafvande af ägostyckningens tillåtlighet och lägger alltså å nämnda myndighet omsorgen att tillse, det icke olämpliga brukningsdelar genom styckningen uppkomma. Den föreskrifver förty, att i de norra länen ägostyckning ej må ske eller förordnande för landtmätare att verkställa ägostyckning meddelas, utan att Konungens befallningshafvande gifvit tillstånd till ägostyckningen. Den som vill erhålla sådant tillstånd har att till Konungens befallningshafvande ingifva uppgift om sättet för den tillämnade styckningens verkställande. Tillstånd får ej lämnas med mindre hvarje lott, som komme att erhålla inägor, skulle, med hänsyn såväl till dessa ägors omfattning som ock till den myckenhet husbehofsskog, odlings- och mulbetesmark, som blefve lotten tilldelad, varda tjänlig för jordbruk, eller ock ägostyckningen erfordras för bildande af egnahemssamhällen eller för industriell anläggning eller för annat dylikt ändamål. Till inägor, hvarom i lagen förmäles, må ej räknas slåttermyr eller kärräng, som i anseende till läge eller beskaffenhet är af mindre värde.

För att vinna någon kunskap om, huru den provisoriska lagen tillämpats och hvilka verkningar den medfört, har jag anmodat Konungens befallningshafvande i de fem norrländska länen att inkomma med yttrande angående de erfarenheter, som vunnits vid lagens tillämpning.

I anledning häraf har Konungens befallningshafvande i Gäfleborgs län insändt ett af förste landtmätaren i länet afgifvet yttrande samt förklarat, att befallningshafvande!! instämde i samma yttrande och därutöfver icke hade något att tillägga. I berörda yttrande har förste landtmätaren anfört, hurusom ägostyckningar efter lagändringen icke förekommit i det stora antal som förut. Inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning måste anses hafva haft en fördelaktig verkan, då det vore konstateradt, att jordbruk i allmänhet inom länet icke kunde drifvas rationellt utan att med inägoj orden följde tillräcklig husbehofsskog. De olägenheter, som en del hemmansägare erfarit därigenom, att de ej kunnat fördela sina ägor enligt ägostyckningslagens ursprungliga lydelse utan att husbehofsskog skulle tilldelas hvarje inägolott, uppvägdes af de fördelar i jord-

7 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

brukshänseende, som lagändringen medfört. Ehuru önskningar uttalats därom, att den hemmansägare, som själf ägde hemman med tillräcklig husbehofsskog och därtill ville från annat hemman, som föreslagits att ägostyckas, förvärfva en intill hans hemman gränsande jordäga, förbehölles sådan rättighet, borde något undantag från regeln i antydda fall icke göras, emedan det lätt kunde förutsättas, att en sådan ägolott strax därpå öfverlätes såsom själfständig hemmansdel utan tillgång till skogsmark. Emedan det genom lagstiftning borde tillses, att såvidt möjligt till hvarje hemmanslott borde förefinnas inägor och skogsmark till den myckenhet, att ägolotterna kunde fortfarande behålla sin natur af hemman och fullgöra därå hvilande onera och utskylder, samt då ägostyckningar vore tillåtna för bildande af egnaliemssamhällen, industriella anläggningar eller för annat dylikt ändamål, hemställdes att ifrågavarande lag måtte få gälla tillsvidare äfven efter den 1 januari 1910.

Konungens befallningshafvande i Västernorrlands län har anfört, hurusom efter lagens ikraftträdande intill den 14 juli 1908 tillhopa 97 ansökningar om tillstånd att verkställa ägostyckning blifvit af befallningshafvande beviljade, däraf 10 under år 1905, 42 under år 1906, 33 under år 1907 och 12 under år 1908. Under samma tid hade 16 dylika ansökningar blifvit afslagna. Allenast i ett tiotal fall hade såsom grund för ansökningen uppgifvits, att den sökta ägostyckningen erfordrades för bildande af egnahemssamkällen eller för industriell anläggning eller för annat dylikt ändamål.

I öfrigt ansåge sig Konungens befallningshafvande allenast böra framhålla, att lagen syntes hafva medfört en afsevärd förminskning i antalet ägostyckningar, i det att de förordnanden till dylika förrättningar, som efter lagens ikraftträdande af befallningshafvanden utfärdats, varit betydligt färre än under åren närmast därförut.

Konungens befallningshafvande i Jämtlands län har yttrat bland annat, att enligt årsberättelserna öfver landtmäteriet i länet hade antalet ägostyckningar under åren 1897—1904 varit i nästan jämn ökning från 27 det förstnämnda året till 168 år 1904. År 1905 var antalet 163, år 1906 110 och år 1907 allenast 69. Detta utmärkte, att ägostyckningarnes antal under den ifrågavarande lagens tillämpning väsentligen minskats; och det syntes uppenbart, att det vore samma lag som härvidlag varit den verkande orsaken. I hvad mån den inträdda minskningen särskildt visat sig med afseende på ägostyckningar af bolag tillhörig jord, framginge ej af tillgängliga uppgifter, men det vore all sannolikhet för att — såsom exempelvis fram-

8 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 128.

ginge af en utaf domkafvanden i norra domsagan gjord utredning — det vore med afseende å dylik jord, som minskningen företrädesvis gjort sig gällande. Samtidigt hade afsöndringarne hållit sig uppe i antal. Inkomna ansökningar om fastställelse å jordafsöndringar utgjorde år 1903 179, 1904 316, 1905 246, 1906 294 och 1907 310. Beträffande sättet för handhafvande af den åt Konungens befallningshafvande uppdragna pröfningsrätten, huruvida tillstånd till ägostyckning skulle medgifvas eller icke, hade befallningshafvande!! sökt, såvidt görligt, träffa lagens andemening, att visserligen så litet som möjligt hindra uppkomsten af egna hem eller småbruk, men tillse, att ägostyckningen, i den mån den afsåge upprättande af småbruk, skedde på sådant sätt, att ett själfständigt småbruk kunde bedrifvas å de lotter, som tilldelats inägojord. Där åter med ägostyckningen afsetts att åstadkomma ett eget hem i inskränkt mening d. v. s. där erhållande af bostad uppenbarligen varit hufvudändamålet, såsom då det gällt upplåtelser till handtverkare eller andra, hvilka bredvid jordbruket haft annat stadigt näringsfång, hade man ansett med lagens mening förenligt att icke fordra samma betingelser i fråga om storleken af de särskilda ägoslagen och särskildt husbehofsskog, som i fråga om verkliga jordbrukslägenheter. I förstnämnda fall hade Konungens befallningshafvande alltså icke ansett sig bunden af de arealbelopp i afseende å husbehofsskog, som uppställts i norrlandskommitténs förslag till ägostyckningslag för de norrländska länen, utan i allmänhet satt dessa något mindre — visserligen olika för olika trakter och med afseende på områdenas olika beskaffenhet, men i normala fall ett minimum af omkring 15 hektar till en brukningsdel af ordinär storlek. I vissa fall hade minimum dock satts något högre. Så vägrades genom resolutioner af den 31 augusti 1906 tillstånd till två ägostyckningar i hemmanet Mårdsjön i Stuguns socken, sökta af J. A. Enhörnings trävaruaktiebolag, vid hvilka de föreslagna inägolotterna skulle erhållit i ena fallet 23,4 7 hektar och i det andra 20,40 hektar utmark; men anledningen till vägran var i båda fallen, att enligt inhämtadt yttrande af sakkunnig inom hushållningssällskapets förvaltningsutskott de ifrågasatta lotterna voro sådana, att de såsom själfständiga småbruk icke ansåges kunna föda sin man. I fråga åter om ägostyckning för bildande af bostadslägenheter eller egna hem i inskränkt mening hade Konungens befallningshafvande icke ansett lagens uttryck »bildande af egnahemssamhällen» böra lägga hinder i vägen för bifall äfven i sådana fall, där det ej varit ådagalagdt, att ett »samhälle» af egna hem i egentlig mening varit under bildning eller planlagdt att bildas. Huruvida en sådan tolkning,

9 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

som enligt Konungens befallningshafvandes mening varit nödvändig, för att ej lagen skulle ledt till orimliga konsekvenser, varit fullkomligt riktig, kunde ju sättas i fråga. Uttrycket »egnahemsanläggningar», som just med hänsyn härtill användes i den genom lagen den 31 augusti 1907 införda ändrade lydelsen af 22 § i lagen om hemmansklyfning m. m. den 27 juni 1896, innefattande häremot svarande stadgande i fråga om jordafsöndring, syntes rättare uttrycka, hvad som°i detta fall borde vara ändamålet med stadgandet. Det nu antydda förfarandet i afseende å lagens tillämpning i länet hade emellertid medfört, att begärdt tillstånd till ägostyckning endast i jämförelsevis få fall behöft vägras. I många af dessa fall hade för öfrigt så tillgått, att ansökningen återtagits, ej sällan för att efter vidtagen ändring återinlämnas. De fall, då afslagsresolution meddelats, utgjorde under hela tiden allenast 22, af hvilka i 16 fall afslaget grundats på, att den eller de lotter, som skolat få inägojord, ej fått annan mark till den omfattning, att de ansetts lämpliga till jordbruk. I viss mån sammanhängde det nu omnämnda förhållandet äfven med att, sedan de vid tillämpningen följda principerna hunnit något stadga sig och blifva kända, vederbörande ordnat sig efter dem, innan begäran om tillstånd framställts. Otvifvelaktigt vore emellertid, att genom den ifrågavarande lagstiftningen ägostyckning såsom form för upplåtelser af småbruk och egna hem erhållit minskad användning. Härigenom hade nog också dylika upplåtelser i viss mån hämmats. Särskildt hade nog bolagen af hållits från upplåtelser af inägojord till själfständiga småbruk i många fall, då dylik upplåtelse eljest skolat äga rum. Och då, såsom i ett af egnahemsnämnden afgifvet yttrande antyddes, en öfvergång af den odlade jorden från bolagens äganderätt till enskilda jordbrukare vore önskvärd, måste en sådan verkan anses oförmånlig. För egnahemsrörelsens utveckling i sin helhet inom länet syntes dock detta förhållande icke hafva haft någon större betydelse. Denna hade hela tiden varit i jämn, tämligen snabb stigning. Och 1907 uppginge de beviljade egnahemslånen till det för Jämtlands läns förhallanden afseväi’da antalet af 77 med ett lånebelopp af 171,300 kronor. Å andra sidan torde kunna med tämlig visshet antagas, att den ifrågavarande lagstiftningen medfört den verkan i fråga om de upplåtelser, som med användande af ägostyckningsinstitutet ägt rum, att de afskilda jordbrukslotterna i allmänhet blifvit för bedrifvande af ett lönande bruk mera lämpliga än eljest skulle blifvit fallet. Med kännedom särskildt om trävarubolagens obenägenhet att afhända sig skogsmark, vore det sannolikt, att i de fall, då bolagsjord varit föremål för styckning, tilldelningen Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 89 Höft. 2

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

af liusbekofsskog till den lott, som omfattat inägojorden, blifvit rikligare, än om full frihet i detta afseende skulle varit rådande. Och fråga vore, om ej denna verkan af lagen för utvecklingen af en själfständig jordbrukareklass i Norrland vore af den öfvervägande framtida betydelse, att den mer än uppvägde den omständigheten, att upplåtelsernas antal blifvit något mindre, än eljest kunnat väntas. Konungens befallningshafvande vore därför för sin del i detta afseende benägen att ansluta sig till den af egnahemsnämnden hyllade mening, att ifrågavarande lagstiftning inom Jämtlands län öfver hufvud taget verkat förmånligt.

I alla händelser borde dock med afseende å de erfarenheter, som vunnits genom tillämpning af den ifrågavarande lagstiftningen, bemärkas, att densamma hittills dels haft en provisorisk karaktär, hvilken säkerligen icke varit utan betydelse för dess verkan i praktiken, och dels att den af norrlandskommi^tén föreslagna ägostyckningslagen varit afsedd att ingå allenast såsom led i ett system af lagar, hvilka skolat komplettera hvarandra, men af hvilka en del först på sista tiden blifvit utfärdade, och en annan del ännu väntade på att genomföras. Det vore antagligt att, om lagstiftningen gåfves en mera stadigvarande beskaffenhet och större utförlighet — utan att dock de profvande myndigheternas händer alltför mycket bundes — dess tillämpning, som i olika län torde varit ganska olika, blefve jämnare och dess verkan, som nu på vissa håll väckt betänkligheter, mera tillfredsställande. I allmänhet torde provisoriska lagar alltid visa sig mer eller mindre bristfälliga. Man uppsköte att inrätta sig efter desamma i tanke, att de skulle upphöra; och de medförde därför ett osäkerhetstillstånd, som icke kunde undgå att verka i viss mån ofördelaktigt och som äfven medförde, att de erfarenheter, som af tillämpningen gjordes, blefve i viss mån missvisande. Slutligen torde böra erinras, beträffande själfva proceduren vid ägostyckningsförrättning, att norrlandskommittén föreslagit, bland annat, att i protokollet med tillhörande beskrifning och karta skulle upptagas sådana upplysningar i afseende å förrättningen, att nödig ledning däraf erhölles för bedömande af dess öfverensstämmelse med lagens föreskrifter; och kommittén tänkte sig, att de närmare bestämmelserna angående dessa handlingar, som erfordrades för vinnande af nödig reda och enhet i tillämpningen, borde meddelas af landtmäteristyrelsen. Några dylika föreskrifter hade emellertid icke blifvit af landtmäteristyrelsen meddelade. Nu tillginge på det sätt, att vid ansökningen hos Konungens befallningshafvande bilades af sökanden ett bevis från den landtmätare, som vore afsedd att användas,

11 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

om egendomens areal enligt tillgängliga kartor och handlingar samt om de föreslagna lotternas storlek i inägor, skogs-, betes- och odlingsmark. På grund af detta bevis pröfvade Konungens befallningshafvande ansökningen; och bilades beviset det utfärdade förordnandet. Men uti ägostyckningshandlingarna torde det enligt gällande föreskrifter eller formulär icke vara nödigt, att arealen af de olika ägoslagen för hvarje lott upptoges, livilket därför ofta icke ägde rum. Med ledning af tillgängliga laga skifteshandlingar eller andra ägomätningshandlingar kunde visserligen nämnda areal uträknas, men detta orsakade i hvarje fall stort besvär och torde ofta nog ej kunna blifva fullt exakt. Härigenom försvårades eller omöjliggjordes för ägodelningsrätten och andra myndigheter kontrollen däröfver, att ägostyckningen blifvit verkställd enligt det af Konungens befallningshafvande pröfvade och godkända förslaget. Det ville därför synas önskvärdt, att, äfven om lagstiftningen i detta ämne fortfarande erhölle allenast provisorisk karaktär, föreskrifter och formulär i nu antydda hänseende i erforderlig mån fullständigades.

Konungens befallningshafvande i Västerbottens län anför, att den relativt korta tid, hvarunder ifrågavarande lag varit till efterrättelse gällande, icke medgifvit tillfälle att vinna några mera allmängiltiga erfarenheter, huru lagen verkat, hvarför befallningshafvanden icke ansett sig kunna meddela annat rörande lagens tillämpning inom länet än en redogörelse för, huru frågor om tillstånd till ägostyckningar enligt åberopade lagen hos befallningshafvanden behandlats, äfvensom en statistik dels öfver antalet inkomna ansökningar om dylikt tillstånd, dels huru många sådana ansökningar bifallits, afslagits eller återkallats, dels ock i hvilken mån jordafsöndringsförfarandet rönt inflytande af den nya ägostyckningslagen. När ansökning om tillstånd till ägostyckning inkommit, hade tillsetts, att karta och fullständig uppgift om sättet för ägostyckningens verkställande vidfogats. Hade ansökningen varit af beskaffenhet, att den ansetts icke böra omedelbart afslås, hade handlingarna remitterats till förste landtmätaren i länet med anmodan till denne att afgifva yttrande till upplysning, huruvida i de hänseenden, som omförmäldes i berörda lag, hinder mötte mot meddelande af tillstånd till begärda ägostyckningen. Med afseende å hvad förste landtmätaren sålunda yttrat hade Konungens befallningshafvande därefter bifallit eller afslagit ansökningarna. Understundom hade emellertid inträffat, att, då förste landtmätaren afstyrkt begäran om tillstånd till ägostyckning, sökanden återkallat sin fi a inställ ning därom.

12 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Under det att antalet ansökningar om förordnande för landtmätare att verkställa ägostyckning under år 1904 utgjorde 362 och under år 1905 till tiden för omförmälda lags utfärdande uppgick till 165, utgjorde antalet ansökningar om tillstånd till ägostyckning

år 1905 12

,, 1906 46 och

1907 ...................................................... 59 eller

tillhopa 117

Af dessa 117 ansökningar hade 100 bifallits, 10 afslagits och återstående 7 återkallats.

Antalet af de utaf Konungens befallningshafvande fastställda afsöndringar under åren 1904—1907 utgjorde tillsammans 1,592 eller

år 1904 278,

„ 1905 329,

1906 ...................................................... 467 och

,, 1907 518, hvarför det syntes,

som om tillämpningen af nya ägostyckningslagen föranledt ökning i jordafsöndringarnas antal.

Utöfver hvad sålunda anförts ansåge sig Konungens befallningshafvande kunna uttala den åsikt, att under den tid, ifrågavarande lag tillämpats, inga förhållanden inom länet inträffat, som föranledde, att lagen borde upphäfvas, lika litet som någon skärpning, hvilken icke torde kunna ske utan fördyrande af styckningen, syntes vara att förorda, Lagen syntes för den skull böra förklaras gälla äfven efter den 1 januari 1910.

Konungens befallningshafvande i Norrbottens län yttrar, att om det väl kunde sägas om det nya ägostyckningsinstitut, som genom lagen den 27 juni 1896 infördes i vår rätt, att det icke i alla afseenden varit till nytta, gåfve dock den redan vunna erfarenheten af den genom lagen den 16 juni 1905 föreskrifna inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning oförtydbart vid handen, att inskränkningar i rätten till ägodelning icke vore, lämpliga. Hvad anginge Norrbottens län hade verkan af 1905 års lag alls icke blifvit den, lagstiftaren åsyftat. I den mån laga skifte öfvergått ägor, tillhöriga sågverksbolag och enskilda trävaruindustriidkare, hade nämligen, innan lagen trädt i tillämpning, de flesta sådana fastigheter redan undergått ägostyckning. Och då vid den tiden rätten till afsöndring af inägojord å sådana fastigheter, som kunde blifva föremål för jordafsöndring, endast varit

13 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

inskränkt till arealen, hade helt naturligt icke några svårigheter mött att, med hänsyn till omfattningen af dessa fastigheters ägoområden åtminstone där de utgjordes af skogshemman, genom afsöndring bereda möjlighet att afyttra inägojorden. Så t. ex. verkställdes, sedan -en i länet ingalunda ovanlig sammanslutning kommit till stånd mellan två trävarubolag, af landtmätare uppmätning, beskrifning, kartläggning och utstakning af inägorna å ett stort antal hemman, tillhörande det ena af ifrågavarande bolag, hvilka ägor sedermera genom i vederbörlig ordning upprättade afhandlingar öfverlåtits å det andra bolaget. Under tiden januari—maj 1907 meddelade Konungens befallningshafvande fastställelse å ej mindre än 260 sådana afsöndringar från omfönnälda bolagshemman. Oafsedt den omständigheten, att i icke så få fall äfven enskilda medborgare, genom att lagen tillerkänts retroaktivt gällande kraft, i följd af före lagens tillkomst i god tro träffade aftal, å hvilka ägostyckningsförfarandet skolat tillämpas, tillskyndats direkt ekonomisk förlust, i det att de efter lagens promulgerande sett sig nödsakade att låta de ingångna aftalen förfalla eller återgå, hade jämväl, såsom en följd af denna lagstiftningsåtgärd, enstaka personer, som för att skydda sig mot dylik förlust, låtit verkställa ägodelningen genom hemmansklyfning, där sådant varit möjligt, likväl icke kunnat undgå att drabbas af den afsevärdt drygare kostnad, som vore förenad med utförandet af en dylik förrättning, som emellertid i föreliggande fall resulterat i just samma ägodelning, som genom den vid aftalets ingående afsedda ägostyckningen varit åsyftad. Efter tillkomsten af 1905 års lag hade dock endast ett mindre antal hemmansklyfningar uteslutande för sådant ändamål blifvit utförda i länet. Det kunde icke heller förnekas, att denna förbudslag åstadkommit väsentliga rubbningar i enskildes aftalsfrihet, hvarigenom i synnerhet allmogebefolkningen i länet blifvit lidande. I länets kusttrakter, särskildt i närheten af städer och andra mera betydande samhällen, funnes nämligen ett icke ringa antal hemman, hvilkas areal till hufvudsaklig del bestod af endast inägor. Enligt 1905 års lag vore ägostyckning af dylika hemman förbjuden. Mer än en bonde hade härigenom varit afstängd från möjligheten att utvidga sitt hemman med odlad eller odlingsbar mark, mer än en ägodelning, som icke kunnat vara annat än i alla afseenden önskvärd och nyttig, hade härigenom icke kunnat komma till stånd och uppkomsten af mer än ett enstaka eget hem eller själfståndigt mindre jordbruk hade härigenom förhindrats. Konungens befallningshafvande ansåge sig böra särskildt framhålla, att denna verkan af lagen i all synnerhet framträdt inom Dodens by, som vore stadd

14 Kungi. Majds Nåd. Proposition N:o 128.

i storartad utveckling och utgjorde en af de folkrikaste orterna inom länet. Där saknade flertalet hemman numera i följd af statens markförvärf för olika ändamål såväl skog som betesmark. Och en del hemman ägde skogs- och betesmark endast i mycket långa omfattning. De flesta af dessa hemman förfogade däremot öfver områden, som med hänsyn till åker, äng och odlingsmark lämpligen kunde, enligt förut för ägostyckning gällande bestämmelser, uppdelas i flera själfständigar lotter, å hvilka i betraktande af de rika afsättningstillfällena i orten jordbruk med framgång torde kunna bedrifvas. I länets lappmarker och jämväl i dess kusttrakter förekomme ej så sällan, att något af ett hemmans skiften kunde vara förlagdt en eller flera mil från hemmanets bolstad ibland inom en annan kommun, ja till och med inom flera kommuner. En dylik jordäga, hvars häfd merendels i följd däraf blefve försummad, vore af jämförelsevis ringa värde för hemmansägaren. Däremot kunde i många fall en sådan äga med fördel läggas under gemensamt bruk med annan närbelägen fastighet. Det syntes därför lämpligt, att sådana ägor fortfarande, såsom förut, finge genom ägostyckning utbrytas, oafsedt till hvilket ägoslag de på grund af markens beskaffenhet kunde vara att hänföra. Det hade visat sig att, sedan 1905 års lag trädt i tillämpning, högst få ägostyckningar å bondhemman kommit till utförande. De ägostyckningar, som därefter kommit till stånd å sågverksbolagens hemman, utgjordes nästan uteslutande af sådana, hvarå förordnande för landtmätare utverkats efter den 1 januari 1905, men före promulgerandet af lagen den 16 juni 1905, eller som under denna mellantid blifvit planlagda. Och i de flesta fall torde sågverksbolagen allt fortfarande själfva innehafva de vid de sålunda förrättade ägostyckningar utbrutna inägorna. Bolagen kunde följaktligen förfoga öfver den till dessa ägor utstyckade skogsmarken på samma sätt som vid tiden före ägostyckningens verkställande och i samma omfattning, som de ägde dispositionsrätt till det ursprungliga hemmanets skog i öfrigt.

Bolagen vore således oförhindrade att, där utsyningstvång icke existerade, afverka inägolottens skog. Och då skogens återväxt i dessa nordliga trakter ginge för sig ytterst långsamt och det af hittills i enlighet med bestämmelserna i 1905 års lag förrättade ägostyckningar visat sig, att den skogsmark, som därvid tillfölle inägolotten, nästan alltid vore den för skogsbörd minst lämpliga, vore denna skogsmark af tämligen tvifvelaktigt värde. Det alltjämt stegrade skogsvärdet i förening med den ringa tillgång på duglig betesmark, som i allmänhet funnes i länet inom jämförelsevis begränsade ägoområden,

15 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

gjorde äfven, att den nya norm för ägodelning, som tillkommit genom 1905 års lag, icke vore ägnad att tillgodose jordbruksintresset, åtminstone icke befrämjandet af uppkomsten af småbruk. Den jämförelsevis fattiga landtbefolkningen i länet saknade nämligen utvägar att kunna förvärfva en fastighet af den typ, som lagstiftaren genom 1905 års lag velat få till stånd, då en dylik fastighet stode alltför högt i pris. Det läge också nära till hands att antaga, att så länge skogen å en dylik fastighet icke vore underkastad utsyningstvång eller särskilda lagbestämmelser icke funnes till skydd mot afverkning utöfver egna skogsbehofvet, skogen i de flesta fall komme att af den, som förvärfvat en sådan fastighet, genast tillgripas för att lämna medel till köpeskillingens gäldande. Erfarenheten i länet hade äfven gifvit vid handen, att några särskilda inskränkningar utöfver förut gällande bestämmelser angående rätten att erhålla ägostyckning icke lämpligen borde förefinnas, då fråga vore om markförvärf för statens räkning. Om det numera efter utfärdandet af lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4 maj 1906 kunde vidare anses lämpligt, att några inskränkningar utöfver dem, som förefunnits enligt förut gällande lagstiftning, stadgades i rätten att erhålla ägostyckning, syntes vid utarbetande af definitivt förslag till dylika lagbestämmelser böra tagas under öfvervägande, huruvida icke åt Konungens befallningshafvande kunde inrymmas större frihet att bestämma i fråga om villkoren för erhållande af ägostyckning och huruvida det icke kunde anses lämpligt föreskrifva lagbestämmelser i den riktning, att sågverksb olagen och enskilde idkare af trävarurörelse vid afyttring af mark från dem tillhöriga hemman likväl skulle vara förbundna vidtaga anstalter för att å de jordlotter, som af dem fortfarande innehades, ett jordbruk i ändamålsenlig omfattning i förhållande till dessa jordlotters skattetal måtte bibehållas.

Att låta tiden för den provisoriska lagens giltighet gå till ända utan att vare sig prolongera den eller ersätta den med definitiva stadganden af motsvarande innebörd synes mig icke böra ifrågakomma. Behofvet af en lagstiftning i denna riktning torde vara erkändt. På de skäl, som anförts af Konungens befallningshafvande i Jämtlands län, synes det äfven vara önskvärdt, att denna lagstiftning icke varder till sin giltighetstid på förhand begränsad. Så skedde ej heller, då år 1907 liknande inskränkningar gjordes ifråga om jordafsöndringsinstitutet.

Departementschefeni yttrande.

16.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Den första fråga, som möter, då något annat än en blott förlängning af provisoriet ifrågasättes, är den, om lagstiftningen bör efter mönstret af Norrlandskommitténs förslag upptaga bestämda mått å de skogsanslag, hvarmed jordbrukslotterna böra förses, och i öfrigt lämna detaljerade bestämmelser om deras sammansättning, eller — såsom i den provisoriska lagen skett — åt myndighet (Konungens befallningshafvande) uppdragas att efter pröfning af de faktiska förhållandena i hvarje särskildt fall bedöma, huruvida ägostyckningen må kunna ur social synpunkt medgifvas.

Det förra systemet har otvifvelaktigt fördelen af en fastare utformning och större tydlighet, så att med detsamma kan åt den juridiska myndighet (ägodelningsrätten), som har att slutligen pröfva förrättningens formella lagenlighet, äfven uppdragas att efter de i lagen gifna normerna bedöma dess tillåtlighet ur social synpunkt. Det leder äfven så tillvida säkrare till det afsedda målet, som de enligt detsamma utlagda ägolotterna gifvetvis komma att föga afvika från den normaltyp, som lagstiftaren afsett.

Men systemet lider å andra sidan af den olägenhet, att ägotilldelningen icke kan med önskvärd elasticitet lämpas efter hvad som i det särskilda fallet kan vara behöfligt eller lämpligt. I ett så rent praktiskt ämne, som det hvarom förevarande lagstiftning handlar, växla de faktiska förutsättningarna väsentligen äfven för jämförelsevis nära liggande trakter. Ett strängt genomförande af en normaltyp kan därför verka såsom en hämsko på den allmänna rörelsen, så att den utveckling, som man önskar främja, i stället däraf stäckes. Det synes mig, som skulle farhågorna härutinnan vinna stöd af de i ärendet afgifna utlåtandena. Det visar sig, att ägostyckningarna efter den provisoriska lagens tillkomst väsentligen minskats. Konungens befallningshafvande i Jämtlands län varnar för att allt för mycket binda händerna på de profvande myndigheterna. Konungens befallningshafvande i Västerbottens län finner någon skärpning af den provisoriska lagen icke vara att förorda. Och Konungens befallningshafvande i Norrbottens län ifrågasätter, huruvida icke åt Konungens befallningshafvande kunde inrymmas större frihet vid bestämmande af villkoren för ägostyckning.

I fråga särskildt om skogsanslagens storlek vill jag erinra, att Norrlandskommittén i sitt förslag till ägostyckningslag uppdelade de län, som förslaget afsåg, i 4 zoner nämligen: I. Norrbottens och Västerbottens lappmarker ofvan odlingsgränsen samt Frostvikens, Hotagens, Offerdals, Kalls, Åre, Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells och Lillherrdals socknar i Jämtlands län.

17 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

II. öfriga delar af Norrbottens och Västerbottens län, Tåsjö socken i Västernorrlands län samt Alanäsets, Ströms, Laxsjö, Gåxsjö, Föllinge, Alsens, Mörsils, Mattmars, Hallens, Marby, Ovikens, Myssjö, Bergs, Åsarnes, Rätans och Svegs socknar i Jämtlands lan; III. öfriga delar af Västernorrlands och Jämtlands län samt Los och Ramsjö socknar i Gäfleborgs län, samt IV. öfriga delar af Gäfleborgs län; och föreslog en områdestilldelning för husbehofsskog af inom I minst 50 hektar, inom II minst 40 hektar, inom III minst 27 hektar och inom IV minst 20 hektar medelgod skogsmark, oberäknadt inom dessa områden fallande, för skogsbörd oduglig mark, samt, där skogsmarken vore af sämre beskaffenhet, ett i förhållande därefter ökadt område. En reservant inom kommittén, som godkände den indelning i olika zoner, som kommittén uppställt, ansåg förslaget ifråga om arealerna icke vara tillfredsställande utan hemställde, att arealerna måtte bestämmas inom I till minst 30 hektar göd eller minst 60 hektar dålig skogsmark, inom II till minst 20 hektar god eller minst 45 hektar dålig skogsmark, inom III till minst 15 hektar god eller minst 30 hektar dålig skogsmark, samt inom IV till minst 12 hektar god eller minst 25 hektar dålig skogsmark, och borde arealen skogsmark af beskaffenheten mellan god och dålig beräknas i förhållande därefter. I de yttranden, som sedermera afgifvits öfver kommitténs förslag, hafva dessa sistnämnda mått förordats af Konungens befallningshafvande i Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län äfvensom af kammarkollegium, hvaremot Konungens befallningshafvande i Västerbottens län funnit kommitténs förslag tillfredsställande. I kammarkollegii och domänstyrelsens gemensamma utlåtande öfver kommitténs förslag om upplåtelse af odlingslägenheter å kronoparkerna hafva de af samma reservant föreslagna arealerna ansetts böra vara grundläggande för det område i skogsmark, som efter försökstidens utgång borde tilldelas odlingslägenhet. Af de senast afgifna, förut refererade yttrandena framgår, att Konungens befallningshafvande i Jämtlands län vid den provisoriska lagens tillämpning funnit sig böra stanna vid ett afsevärdt mindre genomsnittsområde än kommittén föreslog och att tilldelningen kunnat och bort afpassas olika efter olika trakter och områdenas beskaffenhet. Konungens befallningshafvande i Norrbottens län framhåller den ogynnsamma förhöjning af priset å dessa jordbrukslotter, som måste blifva en följd af att större skogsanslag äro obligatoriska.

Vid öfvervägande af nu berörda förhållanden och uttalanden har det synts mig knappast möjligt att — särskildt då fråga är om skapande af bärkraftiga men billiga småbruk — träffa en genomsnittssiffra för Bih. till Rikad. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 89 Höft. 3

18 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 128.

skogstilldelningen, som passar för ett större område utan afseende å skiljaktigheterna inom detsamma samt å ena sidan nöjaktigt tillgodoser virkesbehofvet men å andra sidan icke mer än som är oundvikligt motverkar inägojordens återgång i bondehand.

Det ligger då nära till hands att fråga, om icke det åtrådda målet lämpligare och säkrare vinnes genom att fortgå på den väg, som redan inslagits med den provisoriska lagen, d. v. s. att genom en i hvarje särskildt fall anordnad förpröfning tillgodose det sociala krafvet på skapande af lämpliga jordbrukslotter. Häremot invändes måhända, att man kan befara, att förpröfningen ej varder tillräckligt effektiv, och att syftet med lagen förfelas. Jag tror emellertid att denna betänklighet ej bör vara afgörande. Sätter man den profvande myndigheten i tillfälle att vid ärendets afgörande inhämta yttrande från personer, som hafva kunskap om de konkreta förutsättningarna för styckningen och moget omdöme i dessa praktiska ting, lärer säkerligen resultatet blifva minst lika tillfredsställande som genom abstrakta lagparagrafer. Att välja nu antydda väg för frågans lösning, skulle jämväl äga den obestridliga fördel, att den definitiva lagstiftningen k om me att till sitt innehåll nära ansluta sig till den gällande provisoriska och blifva så att säga blott en närmare utveckling af denna.

Det synes mig, som skulle öfvervägande skäl tala för det sistberörda alternativet, och är det förslag till lag om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning, som jag låtit inom justitiedepartementet upprätta och nu anhåller att få underställa Kungl. Maj:ts pröfning, i enlighet därmed affattadt.

Lagförslaget uppställer alltså såsom villkor för ägostyckning i de fem norra länen, att tillstånd till styckningen skall vara lämnadt af vederbörande Konungens befallningshafvande. Det har ansetts lämpligt föreskrifva, att ansökan om dylikt tillstånd skall vara åtföljd af karta utvisande, huru fastigheten är afsedd att styckas. Hela förfarandet vinner härigenom i klarhet och reda. En blott uppgift om sättet för styckningen, såsom nu är föreskrifvet, kan svårligen innebära samma tydlighet. Äro de tillämnade styckningslinjerna utlagda på karta, kan man genom att jämföra dem med på landtmäterikontoren befintliga skifteskartor och skifteshand] ingår i regel lätt utreda, af hvilka ägor en tillämnad hemmanslott är sammansatt. Slutligen kan Konungens befallningshafvande genom att i tillståndsresolutionen åberopa kartan tydligt angifva hvad det är, som tillåtits, hvarefter ingen svårighet möter för ägodelningsrätten eller dess ordförande att kontrollera, att förrättningen blifvit verkställd i öfverensstämmelse med tillståndet.

19 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Att sålunda redan på det förberedande stadiet förete karta, torde icke för sökanden medföra någon afsevärd olägenhet. Redan för att, såsom nu är föreskrifvet, kunna lämna uppgift på sättet för den tillämnade styckningens verkställande lärer sökanden vara nödsakad att sätta sig i förbindelse med den landtmätare, han sedan vill hafva till förrättningen förordnad. Skall denne efter sökandens anvisning uppgöra förslag till styckningen, lärer det icke vara något nämnvärdt besvär för honom att åstadkomma den synnerligen enkla karta, hvarom här är fråga. Med ytterst få undantagsfall torde kartan i hufvudsak kunna afkopieras från någon redan befintlig skifteskarta. Likaledes kan väl oftast samma karta användas både till företeende vid ansökningens ingifvande och såsom slutlig förrättningskarta. Af utlåtandena framgår, att Konungens befallningshafvande i Västerbottens län redan nu fordrar, att ansökan om ägostyckning skall åtföljas af karta.

Då sökanden bör vara skyldig att förebringa den för ärendets pröfning nödiga utredning, i den mån sådan icke kan vinnas af pa landtmäterikontoren tillgängliga kartor och skifteshandlingar, lärer i lagen böra lämnas sökanden anvisning, att lian vid ansökningen skall foga de handlingar och intyg lian kan finna nödigt åberopa.

3 § i förslaget innehåller de för Konungens befallningshafvandes pröfning normerande bestämmelserna. Därvid uppställes såsom princip, att hemmanslott, som erhåller inägojord, skall vara så afpassad, att den lämpar sig för jordbruk, och förty vara försedd med nödig husbehofsskog och betesmark, hvarjämte till densamma bör läggas den odlingsmark, som lämpligen kan med densamma förenas. Denna fordran har — beträffande utmarken och i öfverensstämmelse med hvad Norrlandskommittén föreslog — så tillvida modifierats att, om inägojorden styckas till olika hemmanslotter och å hemmanet ej finnes skogs- och betesmark till erforderlig vidd för att bereda samtliga lotter erforderliga anslag i sådan mark, tilldelningen må jämkas efter hvad som finnes att tillgå. Saknaden af en motsvarande bestämmelse har, efter hvad Konungens befallningshafvande i Norrbottens län meddelar, ansetts lägga hinder i vägen för ägostyckning i vissa fall, då otvifvelaktigt sådan varit med lagens anda och mening instämmande. Då någon betänklighet icke lärer möta mot att i denna del upptaga kommitténs förslag, har så skett i det nu framlagda förslaget.

Norrlandskommitténs förslag till ägostyckningslag innehöll att, därest en utlagd hemmansdel saknade erforderligt bete för de hästar och nötkreatur som kunde vinterfödas å densamma, rätt till sådant bete skulle förbehållas hemmanslotten å hemmanets öfriga skog eller

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

utmark eller del däraf. Äfven behofvet af skogsfång skulle enligt samma förslag tillgodoses genom servitut, om ock för den tid den till hemmanslotten utlagda skogsmarken ej vore uppe i normal afkastningsförmåga. Den provisoriska ägostyckningslagen saknar motsvarande bestämmelser. Såvidt jag varit i tillfälle att inhämta, har vid de ägostyckningar, som på grund af samma lag medgifvits och hvilka sammanlagdt uppgå till ett rätt betydande antal, användning af servitutsinstitutet för betryggande af inägolotters behof af mulbete och skogsfång ej ifrågasatts. Ej heller har i de af Konungens befallningshafvande afgifna utlåtandena förekommit något uttalande, som ger anledning antaga att bestämmelser utaf nu afsedt innehåll skulle visat sig nödiga eller önskvärda. Och landshöfdingarna i ifrågavarande län hafva, efter det utlåtandena inkommit, lämnat mig meddelanden, som äfven gifva stöd för den uppfattning, att dylika bestämmelser icke äro, af något verkligt behof påkallade. Då det ur allmän synpunkt gifvetvis är förmånligast om servitutsaftal — som i tillämpningen ej sällan föda tvister — kunna undvaras, har jag funnit mig böra äfven i denna del vidhålla den provisoriska lagens ståndpunkt.

I fråga om de fall, då ägostyckning må medgifvas utan att de regelmässiga fordringarna i afseende på lotternas beskaffenhet äro uppfyllda, har jag ansett den provisoriska lagens bestämmelser böra följas. Jag hänvisar i detta afseende till de förhandlingar som vid 1905 års riksdag föregingo antagandet af samma lag. Beträffande innebörden af uttrycket »egnahemssamhällen» torde jag få erinra om Norrlandskommitténs, af lagutskottet åberopade uttalande af följande innehåll:

'Om ägostyckning i norra Sverige hittills oftast afsett att skilja ett hemmans jordbruk från dess skogsmark, och man därför såsom hufvudregel måste uppställa, att hemman, därå finnes inägojord, icke må styckas enligt andra grundsatser än förslaget innehåller, kan det likväl tänkas, att här och hvar sådana förhållanden föreligga, att det vore äfven från allmänna synpunkter önskligt, att dylika hemman kunde styckas med den nuvarande lagens frihet. Så är händelsen på platser, där det är af vikt att kunna tillskapa en mängd smärre jordpossessioner med den större orubblighet, som tillkommer ägostyckningsförfarandet jämfördt med jordafsöndringen, såsom t. ex. ifråga om egnahemssamhällen, eller där det, såsom vid industriella anläggningar och dylikt, är af särskild betydelse, att något visst område, som icke är afsedt att användas för jordbruk, skiljes från angränsande jord med nämnda högre grad af orubblighet. Då dylika ägostyckningar icke böra för-

21 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128-

hindras, men ett allmänt stadgande om fullständigt fri ägostyckningsrätt i sådana fall lätteligen skulle kunna missbrukas, har kommittén föreslagit, att ägostyckning i annan ordning än lagen föreskrifver skall göras beroende af tillstånd från Konungens befallningshafvandes sida.

I lagen den 31 augusti 1907 angående ändring i 20 § 1 mom. och 22 § af lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896 har undantag från förbudet att inom de norra länen afsöndra inägojord till den omfattning, att hemmanets jordbruk därigenom märkligen försvagas, medgifvits bland annat för det fall, att afsöndringen erfordras för »egnaliemsanläggningar»; och af lagutskottets yttrande framgår, att därmed afses bildande af egna hem, vare sig det är fråga om ett helt samhälle eller om en enstaka lägenhet. Här föreligger alltså en olikhet mellan den provisoriska ägostyckningslagen och jordafsöndringslagen, och det kunde ifrågasättas, om ej denna olikhet borde utjämnas. Då emellertid sakliga skäl för bibehållande af de nu befintliga bestämmelserna ej saknas, har jag ansett mig böra i det nu framlagda förslaget låta därvid förblifva, och detta desto hellre som behofvet af mark för egna hem af den beskaffenhet, som afses i förutnämnda lag af den 31 augusti 1907, lärer kunna tillgodoses genom upplåtelser enligt samma lag eller genom ägostyckning å utmarken utan att ägostyckning å inägojorden behöfver därför anlitas.

Af skäl, som förut antydts, har man__ velat lämna Konungens befallningshafvande öppet att, när så erfordras, öfver förekommande ägostyckningsansökningar höra personer, som kunna hafva kännedom om förhållandena vid den fastighet, hvarom fråga är, och i sådant afseende hänvisat till hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden, kommunalnämnden eller eventuellt kronobetjaningen, ankommande på Konungens befallningshafvande att därvid anlita dem, där bästa kännedomen om de lokala förhållandena kan antagas förefinnas.»

Föredraganden uppläste härefter ifrågavarande lagförslag af den lydelse, bilagan vid detta protokoll utvisar, och hemställde i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver förslaget måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler. genom utdrag af protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i nåder lämna bifall.

Ur protokollet Carl Stålhammar.

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 128.

Förslag

till

Lag om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län må ej ägostyckning ske eller förordnande för landtmätare att verkställa ägostyckning meddelas, med mindre tillstånd till ägostyckningen lämnats på sätt nedan sägs.

2 §■

3 §•

Hennnanslott, som vid ägostyckningen erhåller inägojord, skall vara tjänlig för jordbruk. Den skall förty tilldelas nödig husbehofsskog och betesmark och därtill jämväl läggas den odlingsmark, som lämpligen kan med lotten förenas. Styckas inägoj orden till olika hemmanslotter och finnes ej å hemmanet tillräcklig skogs- och betesmark för att bereda samtliga lotter erforderliga anslag i sådan mark, må tilldelningen därefter jämkas.

23 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 128.

För bildande af egnabemssamhällen eller för industriell anläggning eller för annat dylikt ändamål vare ock ägostyckning tillåten, ändå att därvid utlagd hemmanslott, som erhåller inägojord, ej varder tjänlig för jordbruk.

Till inägojord, hvarom ofvan sägs, räknas ej slåttermyr eller kärräng, som i anseende till läge eller beskaffenhet är af mindre värde.

4 §•

Innan ärendet pröfvas, må Konungens befallningshafvande, där så finnes lämpligt, öfver ansökningen höra nämnd eller myndighet, som kan antagas äga kännedom om förhållandena, såsom hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller egnahemsnämnden i länet eller kommunalnämnden eller kronobetjäningen i orten.

5 §•

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910, dock att lagen ej skall tillämpas å ägostyckning, till hvilken tillstånd lämnats före nämnda dag.

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Utdrag af protokollet öfver lagärende, hållet uti Kungl. Maj.ts högsta domstol onsdagen den 13 januari 1902.

Iredje rummet.

Närvarande:

Justitieråden Ramstedt, Sundberg, Bergman, Gullstrand, Berglöf.

F. d. revisionssekreteraren häradshöfdingen Améen fortsatte och afslutade under högsta domstolens sammanträde denna dag föredragningen af det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlämnade, i protokollet för den 12 januari 1909 omförmälda lagförslag; varande förslaget bilagdt detta protokoll.

Mot förslaget framställdes följande anmärkningar:

3 §•

Justitierådet Berglöf yttrade:

»I den provisoriska lagen af den 16 juni 1905, om hvars ersättande med definitiva stadgande nu är fråga, föreskrifves, att Konungens befallningshafvandes tillstånd till ägostyckning i de fem norrländska

25 Kungl. Maj:ts Nåd. Propostion N:o 128.

länen ej må lämnas, med mindre hvarje lott, som komme att erhålla inägor, skulle med hänsyn såväl till dessa ägors omfattning som ock till den myckenhet husbehofsskog, odlings- och mulbetesmark, som blefve lotten tilldelad, varda tjänlig för jordbruk, eller ock ägostyckningen erfordrades för vissa andra, i lagen angifna ändamål.

Denna föreskrift innebär ovedersägligen kraf, bland annat, på ett visst minimimått för inägorna till sådan lott, åt hvilken vid styckningen tilldelning af dylika ägor öfver hufvud skulle ifrågakomma, ett kraf, som emellertid — på sätt framgår af förarbetena till 1905 års lag — ej torde få utsträckas så långt som till fordran på besutenhet.

I det remitterade förslaget motsvaras samma föreskrift, i hvad den rör jordbruksintressets tillgodoseende, af första stycket i 3 §. Af departementschefens vid förslaget fogade yttrande till statsrådsprotokollet framgår ej, att annan saklig ändring i den provisoriska lagen är härutinnan afsedd, än som innefattas i tredje punkten af berörda stycke. För min del saknar jag också anledning att bringa å bane förslag till någon sådan ändring.

Då emellertid de två första punkterna i 3 § i förslaget torde kunna lämna rum för den tolkning, att icke någon som hälst fordran med afseende på omfattningen af hemmanslotts inägovälde numera skulle uppställas, håller jag före, att, dessa två punkter böra omredigeras till närmare öfverensstämmelse med den provisoriska lagens motsvarande stadgande.»

Justitierådet Gullstrand anförde:

»Förevarande paragraf i förslaget innehåller föreskrift, att vid ägostyckning uppkommande lott, som erhåller inägojord, skall vara tjänlig för jordbruk, och stadgas vidare såsom förutsättning för uppfyllandet af nämnda fordran, att lotten tilldelas nödig husbehofsskog och betesmark, hvarjämte till lotten skall läggas den odlingsmark, som lämpligen kan förenas med densamma. Hvad därutöfver erfordras för att lotten skall anses tjänlig för jordbruk angifves däremot icke. I detta afseende förefinnes en skillnad emellan förslaget och den gällande provisoriska lagen om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning, då nämligen enligt berörda lag vid afgörande af frågan, om en lott, som erhåller inägor, är att anse såsom tjänlig till jordbruk, hänsyn skall tagas bland annat till dessa ägors omfattning. Genom denna bestämmelse, huru sväfvande den än är, har förebyggts, att — utom i det särskildt undantagna fall, att ägostyckningen erfordras för bildande af egnahemssamhällen — särdeles obetydliga jordbruksfastigheter tillskapas genom ägostyckning. Då förslaget saknar motsvarande bestämmelse, och det synes otvifvelaktigt^ Bih. till Rilcsd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 89 Häft. 4

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128-

att en fastighet kan anses tjänlig för jordbruk, äfven om till densamma hörande inägojord är synnerligen ringa, skiljer sig alltså förslaget i detta afseende jämväl i sak från gällande lag. Anledningen till den inskränkning i förbudet emot ägostyckning, förslaget sålunda innehåller, angifves emellertid icke i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet, men då vid bedömande, huruvida inskränkningen lämpligen kan äga rum, goda skäl kunna åberopas å ömse sidor, samt verkan af undantagslag icke bör sträckas längre än behofvet oundgängligen fordrar, saknar jag anledning att uti ifrågavarande afseende framställa anmärkning emot förslaget, om hvars innebörd i denna del jag emellertid ansett mig böra erinra.»

Justitieråden Ramstedt och Bergman förenade sig om följande yttrande :

»Med de i 3 § upptagna villkor för erhållande i allmänhet af tillstånd till ägostyckning afses, såvidt af departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet framgår, icke, utom för ett särskildt fall, att vidtaga någon ändring i de enligt 1905 års lag gällande styckningsvillkor. Emellertid har föreskriften i berörda lag, att vid bedömande af frågan om ägolotts lämplighet för jordbruk hänsyn skall tagas till inägornas omfattning, ej influtit i förslaget, som genom sin formulering snarare hänvisar på, att med inägor försedd ägolotts lämplighet för jordbruk hufvudsakligen är beroende däraf, att å lotten finnes nödig husbehofsskog och betesmark. Det synes äfven kunna ifrågasättas, om ej uttrycket i förslaget, att lott med inägor skall tilldelas »nödig» betesmark, kan tolkas såsom innebärande anspråk på större utsträckning af sådan mark än som åsyftas i den provisoriska lagen, en ändring som synes kunna leda till det helt visst ej afsedda resultatet att försvåra styckningsförfarandets användning. Någon jämkning i ordalagen är således önskvärd.

Enligt stadgandet i första punkten af 3 § torde det vara förbjudet att vid ägostyckning, som har till ändamål att afskilja ett hemmans inägojord från den hufvudsakliga delen af dess skogsmark, till sistnämnda lott af hemmanet bibehålla ett område af inägojorden, som är af så ringa omfattning eller har sådan belägenhet, att nämnda lott ej kan sägas vara tjänlig för jordbruk. Ett sådant bibehållande kan dock i vissa fall vara af behofvet påkalladt eller lämpligt, såsom t. ex. då området erfordras för flottning eller för annat därmed jämförligt ändamål. Väl är det möjligt, att ett sådant förfarande enligt gällande lag likasom enligt förslaget skulle kunna anses tillåtet på grund af medgifvandet att verkställa ägostyckning för ändamål, som kan jämföras med bildandet

27 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

af egnahemssamshällen eller industriell anläggning, men att åt denna bestämmelse gifva en sådan tolkning synes dock något långsökt. Ett förtydligande anse vi oss således böra förorda.»

Justitierådet Bergman anmärkte slutligen, att uttrycket »hemmanslott» vore i viss mån oegentligt, då förutom hemman och hemmansdel äfven visst slags lägenhet kunde blifva föremål för ägostyckning.

Justitierådet Sundberg utlät sig:

»Då med den affattning, som gifvits åt första stycket i 3 §, jämförd med den nu gällande provisoriska lagens ordalydelse, ej tydligt framgår, huruvida enligt förslaget må — såsom enligt den provisoriska lagen skall ske — för bedömande af en ägolotts tjänlighet för jordbruk tagas hänsyn till omfattningen af de till samma lott lagda inägor, hemställer jag, att omförmälda stycke härutinnan genom någon jämkning af redaktionen förtydligas.

Vid en i sådant syfte företagen omredigering torde, därest antydda stadgande i den provisoriska lagen fortfarande skall blifva gällande, dock böra beaktas, huruvida ej lämpligen må lämnas öppen möjlighet att vid förekommande ägostyckning, där så af särskilda anledningar befinnes nödigt och utan skada för jordbruket kan ske, till en utlagd skogslott bibehålla af inägoj orden någon mindre del, ehuruväl denna icke varder tjänlig för jordbruk.

Det i nämnda stycke förekommande uttrycket »nödig husbeliofsskog» synes mig, jämförd t med de därmed sammanställda uttrycken »betesmark», »odlingsmark» och »skogs- och betesmark», sakna erforderlig tydlighet. Närmast till hands ligger det antagande, att med uttrycket »nödig husbehofsskog», åsyftats att utmärka, hurusom vid tilldelningen af skogsmark åt inägolott bör — sedan skogsmark utlagts till sådant omfång, som med normalt skogsbestånd kan anses tillräckligt — tillses, att, därest den sålunda utlagda skogsmarken vid tillfället är beväxt med klenare skogsbestånd, inägolottens närvarande skogsbehof blir på annat sätt fylldt. Ett sådant förfarande synes ock vara rimligt, enär man eljest i det fall, att vid tiden för tilldelningen skogsbeståndet är sämre än det normala, skulle nödgas antingen med hänsyn till inägolottens närvarande skogsbehof tilldela lotten ett område, som, då skogen växt till, öfverskrede b^hofvet, eller ock låta inägolotten under tiden för skogens tillväxt vara i saknad af nödig skog. Af departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet synes emellertid framgå, att den tolkning, jag nu gifvit åt ifrågavarande uttryck, icke är afsedd. På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag om förslagets förtydligande beträffande sättet lör tilldelningen åt inägolott af skog.»

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

4 §•

Justitieråden Ramstedt, Bergman och Gallstrand hemställde, huruvida det vore lämpligt att, på sätt som skett i förevarande paragraf hänvisa Konungens befallningshafvande att i ägostyckningsärende höra »egnahemsnämnden i länet», då detta uttryck synes förutsätta befintligheten i hvarje län af sådan nämnd, men någon föreskrift i lag eller författning om inrättande däraf ej finnes gifven.

Ur protokollet:

Carl Stålhammar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

29 Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsår enden, hållet inför Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den 26 mars 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Statsråden: Albert Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

SWARTZ,

grefve Hamilton, grefve Eiirensvärd,

Malm,

Lindström,

Nyländer.

Justitieråden: Westring,

Sundberg.

Departementschefen statsrådet Albert Petersson anmälde i underdånighet :

Högsta domstolens genom utdrag ur protokollet den 4 december 1908 infordrade utlåtande öfver upprättadt förslag till lag om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning.

Sedan departementschefen redogjort för utlåtandets innehåll, anförde departementschefen vidare:

»Med anledning af de anmärkningar, som inom högsta domstolen framställts mot ifrågavarande lagförslag, har detsamma inom justitiedepartementet ånyo öfversetts. Den omredigering, som därvid företagits, afser hufvudsakligen 3 §, hvilken bragts till närmare öfverensstämmelse med motsvarande föreskrift i den provisoriska lagen. I §:n har tillika införts bestämmelse därom att, när sådant kan ske utan märklig skada för jordbruket, någon mindre del af inägojorden må Bih. till liiksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 89 Höft. 5

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

förenas med en skogslott, ehuruväl lotten icke varder tjänlig för jordbruk.

I öfrigt har förslaget icke underkastats någon annan omarbetning än att vid 4 § företagits en obetydlig redaktionsförändring, hvarigenom den betänklighet, som inom högsta domstolen yppats vid denna §, torde få anses undanröjd.»

Föredraganden uppläste härefter det enligt angifna grunder jämkade lagförslaget och hemställde, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom nådig proposition Riksdagen till antagande föreläggas.

Justitierådet Sundberg åberopade hvad han vid ärendets behandling i högsta domstolen anfört, i den mån det ej vunnit beaktande vid förslagets omarbetning.

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde föredragandens hemställan;

och täcktes Hans Maj:t Konungen med bifall härtill förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition i ämnet af den lydelse bilagan vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet Carl Stålhammar.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1909.