angående full¬ följande af den föregående år påbörjade omorganisa¬ tionen af landtmåteristaten i orterna

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

1 N:o 38.

Kung!. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående fullföljande af den föregående år påbörjade omorganisationen af landtmåteristaten i orterna; gifven Stockholms slott den 12 februari 1909.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att

dels godkänna den i statsrådsprotokollet intagna, af departementschefen föreslagna aflöningsstaten för landtmåteristaten i orterna äfvensom de villkor och bestämmelser, som departementschefen föreslagit för åtnjutande af de i samma stat för distriktslandtmätare upptagna aflöningsförmånerna;

dels förklara, att de förutvarande innehafvare af kommissionslandtmätarbefattning, Indika icke erhålla befordran till distriktslandtmätartjänst, skola varda bibehållna vid den rätt till pension, som hittills tillkommit dem:

dels höja det i riksstaten under nionde hufvudtiteln uppförda ordinarie anslag till landtmäteristaten i orterna från 161,400 kronor med 322,000 kronor till 483,400 kronor; samt i anledning däraf jämväl höja anslaget till landtmäteristaten i dess helhet, nu 233,400 kronor, med samma belopp eller till 555,400 kronor;

dels ock å extra stat för år 1910 bevilja ett förslagsanslag å 30,000 kronor till bestridande af kostnaderna för vissa af distriktslandtmätare företagna tjänsteresor.

Bih. till Biksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft.

2 Kungl. Ma):ts Nåd. Proposition N:o 38.

De till ärendet hörande handlingar och karta skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Kungl. Maj:ts Nåd Proposition N:o 38.

3 Utdrag af protokollet öfver jordbruks ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 februari 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

SWARTZ,

grefve Hamilton, grefve Ehrensvärd,

Malm.

Departementschefen, statsrådet Alfred Petersson anförde följande.

Af landtmäteristyrelsen har den 3 augusti 1903 till Kungl. Maj:t afgifvits förslag till förändrad organisation af landtmäterikåren in. m.

Redan dessförinnan hade styrelsen den 7 juni 1902 afgifvit förslag till förnyad taxa på arfvode för landtmäteriförrättningar.

Genom remiss den 27 juni 1904 hafva från samtliga Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande infordrats underdåniga utlåtanden öfver samma förslag.

Sedan sådana utlåtanden afgifvits, har genom remiss den 4 oktober 1905 landtmäteristyrelsen fått sig anbefalldt att inkomma med yttrande i anledning af hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i nämnda utlåtanden anfört.

Lantmäteristaten i orterna.

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

Efter det dylikt utlåtande deri 1 december sistnämnda år afgifvitsT har i anledning af remiss statskontoret den 18 juni 1907 yttrat sig i ärendet.

Genom remiss den 20 juni 1907 har därefter uppdragits åt den för revision af skiftesstadgan och därmed sammanhängande författningar tillsatta kommitté att i ärendet afgifva underdånigt utlåtande.

Sådant utlåtande har afgifvits den 29 oktober 1907.

Samtliga dessa handlingar jämte nytt förslag till arfvodestaxa, som på mitt föranstaltande utarbetats inom landtmäteristyrelsen under

1907 års höst, hafva genom jordbruksdepartementets försorg utgifvits af trycket ; och anhåller jag angående frågans detaljer, såvidt desamma icke i det följande komma att af mig uttryckligen beröras, få hänvisa till innehållet af de sålunda tryckta handlingarna.

Därefter har styrelsen för Sveriges landtmätarförening den 3 september 1908 inkommit med en framställning i detta ämne, och har skiftesstadgekommittén, till följd af nådiga remisser den 16 oktober

1908 yttrat sig öfver såväl landtmäteristyrelsens senare taxeförslag som sistberörda framställning.

Hufvudgrunderna uti landtmäteristyrelsens förenämnda organisationsförslag voro, att förste landtmätartjänsterna skulle ombildas till hufvudsakligen byråtjänster, helt och hållet aflönade af staten, och med uppgift, bland annat, för nämnda tjänsters innehafvare att vara förmän för öfriga landtmätare samt hålla uppsikt öfver det sätt, på hvilket de utförde dem anförtrodda förrättningar, att de på eget ansvar arbetande landtmätarna skulle vara dels distriktslandtmätare med hvar sitt område såsom arbetsdistrikt samt dels extra landtmätare med uppgift att öfvertaga sådana förrättningar, som distriktslandtmätarna ej medhunne, att såväl distriktslandtmätare som extra landtmätare skulle till en del aflönas af statsverket, samt att i stället arfvodena enligt taxa skulle nedsättas.

Den 13 januari nästlidna år anmälde jag inför Eders Kungl. Maj:t de till dess inkomna framställningarna och utlåtandena samt redogjorde tör hufvudinnehållet i desamma. Jag yttrade därefter, att jag fann landtmäteristyrelsens ifrågavarande förslag i hufvudsakliga delar synnerligen behjärtansvärdt. Det syntes mig ej råda något tvifvel om, att icke en omorganisation af landtmäterikåren i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad landtmäteristyrelsen föreslagit skulle komma att i väsentlig mån afhjälpa de olägenheter, som redan allt för länge vidlådt denna kårs organisation, och blifva till fromma ej mindre för landtmätarna själfva än äfven för landets jordägande befolkning. Jag yttrade vidare, att det varit min önskan att redan då kunna förelägga Eders Kungl. Magt fullständigt förslag till omorganisation af landtmäteristaten i orterna,

5 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N;o 38.

men att dels tidens knapphet och dels hänsynen till de stora anspråk i öfrigt, som måste ställas på 1908 års Riksdags offervillighet, gjort, att jag ansett frågan om en dylik fullständig omorganisation af nämnda stat böra få ännu någon tid anstå. Af närmare angifna skäl fann jag emellertid omständigheterna kräfva, att frågan i ett hänseende, nämligen så vidt anginge förste landtmätarnas ställning, redan då upptoges till pröfning. Jag framlade därför förslag till ändrad organisation af dessa tjänster jämte höjda aflöningsförmåner för dem med mera. I öfverensstämmelse med mitt förslag härutinnan afiät Eders Kungl. Maj:t till Riksdagen nådig proposition, hvilken af Riksdagen bifölls utan annan ändring, än att Riksdagen såsom villkor uppställde, att, då förste landtmätartjänsten i Stockholms län blefve ledig, denna tjänst skulle tillsvidare endast tillsättas medelst förordnande.

Eders Kungl. Maj:t har sedermera den 17 juni nästlidna år fastställt ny stat för landtmäteristaten i orterna samt utfärdat kungörelse angående villkoren för åtnjutande af de i staten för förste landtmätare upptagna aflöningsförmåner. Vidare har Eders Kungl. Maj:t den 23 oktober 1908 utfärdat instruktion för landtmäteristyrelsen och rikets landtmätare, hvari bland annat intagits bestämmelser föranledda af omorganisationen af förstelandtmätartjänsterna.

Önskvärdheten af att den vid nästlidna års Riksdag påbörjade omorganisationen af landtmäterikåren med det snaraste bringas till fullbordan, föranleder mig att nu ånyo framlägga detta ärende till Eders Kungl. Maj:ts nådiga bepröfvande samt hemställa om aflåtande af framställning i ämnet till Riksdagen.

Innan jag öfvergår till att redogöra för landtmäteristyrelsens förberörda förslag i de delar, som ännu icke slutligen afgjorts, samt för hvad i anledning däraf anförts och erinrats i de afgifna utlåtandena, anhåller jag att få lämna en kortfattad redogörelse för landtmäterikårens nuvarande organisation.

Landtmäteristaten i länen består, förutom af afvittringslandtmätare, om hvilka i detta sammanhang ej är i fråga, för närvarande af förste landtmätare, en i hvarje län, samt kommissionslandtmätare, vice kommissionslandtmätare, landtmäteriauskultanter och landtmäterielever, fördelade till olika antal å de olika länen, hvartill enligt nästlidna års riksdagsbeslut kommit sex amanuenser för biträde åt vissa förste landtmätare. Hela antalet kommissionslandtmätare har år 1885 blifvit fixeradt till 120. Enligt den officiella statistiken för år 1907 uppgick dåvarande antalet af vice kommissionslandtmätare till 76, hvaraf dock 2 voro sysselsatta vid rikets allmänna kartverk, af auskultanter till 112 och elever till 98.

Landtmäteristatens utevarande organisation.

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

Förste landtmätare och kommissionslandtmätare utnämnas af Kungl. Maj:t. På landtmäteristyrelsen ankommer däremot att antaga elever, att utfärda konstitutorial för landtmäteriauskultanter och att meddela tillstånd för auskultanter, som fullgjort föreskrifven tjänstgöring, att såsom vice kommissionslandtmätare på eget ansvar verkställa landtmäteriförrättningar. För att kunna blifva antagen till elev erfordras, bland annat, att hafva aflagt studentexamen å realgymnasiet vid något af rikets högre allmänna läroverk med minst betyget godkänd i matematik, fysik och kemi eller efter studentexamen undergått fyllnadspröfning med enahanda vitsord. Efter att hafva i minst två år oafbrutet arbetat hos någon landtmätare och därvid vitsordats hafva förvärfvat säker och tillförlitlig kännedom om allt, som hör till landtmäteriets praktiska utöfning, är elev berättigad att begagna sig af den undervisning till landtmäteriexamen, som hvarje år anordnas af landtmäteristyrelsen. Denna undervisning, som omfattar vissa föreskrifna ämnen, tager sin början på hösten ena året och afslutas med examen före midsommar påföljande år. Efter afläggandet af godkänd examen kan elev erhålla konstitutorial att vara landtmäteriauskultant. Såsom sådan äger han, efter vunnen anställning som medhjälpare hos kommissionslandtmätare eller vice kommissionslandtmätare, befogenhet att jämväl i dennes frånvaro, men på landtmätarens ansvar verkställa landtmäterigöromål, dock ej af viss angifven viktigare beskaffenhet. Sedan medhjälpare två år med goda vitsord arbetat i dylik egenskap, kan han med vissa inskränkningar förordnas till vikarie för landtmätare. Efter tre års tjänstgöring kan han förordnas till afvittringslandtmätare. Efter förloppet af fem år efter konstituerandet till auskultant har medhjälpare, därest han under tiden arbetat med flit och skicklighet samt förskaffat sig säkra och pålitliga insikter i allt, som hör till landtmäteriets praktiska utöfning, förvärfvat kompetens att söka tillstånd att såsom vice kommissionslandtmätare få på eget ansvar verkställa landtmäteriförrättningar. Anställning såsom vice kommissionslandtmätare beviljas i den mån behof förefinnes att förstärka antalet landtmätare, som arbeta på eget ansvar. Till kommissionslandtmätare kan vice kommissionslandtmätare vinna befordran efter ytterligare två års arbete samt afvittningslandtmätare efter 4 års tjänstgöring, därunder säkra prof på skicklighet och ordentlighet, nit och rättskaffenhet ådagalagts.

Såsom hufvudsakligaste funktion ålåg det före omorganisationen förste landtmätarna samt åligger fortfarande kommissionslandtmätare och vice kommissionslandtmätare att efter förordnande af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande verkställa mätningar, graderingar och del-

7 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

ningar af jord m. m., uppgå och utstaka rågångar, förrätta ägoutbyten med mera, anställa. afvägningar, uppgöra förslag till vattenaftappningar och vägars anläggning äfvensom handlägga en del andra förrättningar samt efter anmodan biträda vid ägodelningsrätter och andra domstolar.

Landtmätarna äro tillika pliktiga dels att till vederbörande landtmäterikontor aflämna koncepthandlingarna rörande af dem verkställda landtmäteriförrättningar och dels att i afsevärd omfattning och utan särskild ersättning tillhandahålla generallandtmäterikontorets kartarkiv renovation af kartor och beskrifniugar öfver vissa sådana förrättningar.

Aflöning af staten åtnjutes för närvarande endast af förste landtmätarna samt af de sex nya amanuenserna.

Kommissionslandtmätare och vice kommissionslandtmätare äro för sin utkomst uteslutande beroende af de uppdrag, de kunna erhålla, och för hvilka de äro berättigade till ersättning enligt gällande landtmäteritaxa.

Landtmäteriauskultanter eller medhjälpare åtnjuta efter öfverenskommelse med vederbörande landtmätare arfvode, hvars storlek i brist på åsämjande bestämmes af landtmäteristyrelsen.

Elev erhåller i regel fritt vivre hos sin arbetsgivare.

Förste landtmätare hade förut pensionsrätt enligt särskilda regler, men äro numera underkastade 1907 års pensionslag.

Hvad kommissionslandtmätarna angår, har 1885 års Riksdag medgifvit, att, under förutsättning att antalet kommissionslandtmätare för hela riket bestämdes till 120, oberäknad! dem, som voro sysselsatta vid rikets allmänna kartverk samt vid storskiftes- och afvittringsverken, 48 pensioner Ange å allmänna indragningsstaten uppföras till belopp af 1,600 kronor för hvarje, att af Kungl. Maj:t, i den mån nämnda pensionsrum därtill lämnade tillfälle, vid kommissionslandtmätares afgång från landtmäteristaten äfvensom från anställning vid ekonomiska kartverket, därest sådan innehades, tilldelas kommissionslandtmätare, som uppnått 65 lefnadsår och tjänat minst 30 år samt under sammanräknade 25 år varit anställde vid generallandtmäterikontoret eller vid ekonomiska kartverket eller såsom storskiftes- eller afvittringslandtmätare, vice kommissionslandtmätare eller kommissionslandtmätare och af Kungl. Maj:t pröfvades hafva under förenämnda 25 år varit verksamma såsom landtmäteritjänstemän. Kommissionslandtmätare är emellertid icke skyldig att efter uppnådd pensionsrätt afgå från tjänsten, utan äger att utöfva landtmäteriverksamhet, så långt in i ålderdomen det honom lyster. Och så länge han på sin verksamhet kan skaffa sig eu inkomst, som öfverstiger det belopp af 1,600 kronor, han vid afskedstagandet skulle erhålla i pension, lär han i allmänhet föredraga att stå kvar i tjänsten.

8 Äldre omorganisationsförslag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

Den hufvudsakliga innebörden af den omorganisation af förstelandtmätartjänsterna, som Eders Kungl. Maj:t nästlidna år föreslog Riksdagen, angafs af mig i förenämnda anförande till statsrådsprotokollet den 13 januari 1908 vara, att på samma gång förste landtmätarna betoges rättigheten att verkställa landtmäteriförrättningar åt enskilda, deras tjänstgöring blefve ordnad så, att de komme att livar inom sitt verksamhetsdistrikt blifva verkliga förmän för öfriga landtmätare med vissa närmare angifna åligganden, bland andra, att granska landtmäteriförrättningar före deras fastställande, att på anmodan af enskilda utan särskild ersättning granska landtmätares arfvodesräkningar, att tjänstgöra såsom sakkunniga åt domare och domstolar, att föra det jordregister, hvars inrättande Eders Kungl. Maj:t beslutat föreslå Riksdagen, samt att, i den mån deras öfriga göromål det medgåfve, deltaga i jordregistrets första uppläggande. Riksdagen, som biföll omförmälda förslag i fråga om jordregister, godkände, som ofvan nämnts, jämväl förslaget i fråga om förstelandtmätartjänsterna. Aflöningen för förste landtmätare är i den nya staten upptagen till 4,000 kronor lön och 2,000 kronor tjänstgöringspenningar, hvartill kommer ortstillägg för en förste landtmätare till belopp af 400 kronor samt för 5 förste landtmätare till belopp af 200 kronor. Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kronor. Därjämte äro i staten upptagna arfvoden å 2,000 kronor åt en hvar af de sex amanuenserna, samt ett belopp af 4,000 kronor till vikariatsersättning för uppehållande af förstelandtmätartjänst under semester. Statens slutsumma uppgår till 161,400 kronor.

Mot landtmätarkårens organisation hafva redan länge klagomål försports, och olika förslag hafva framkommit, afseende dels att förbättra landtmätarnas ställning och dels att lätta den börda, som de för för landtmäteriförrättningar enligt gällande landtmäteritaxa utgående ersättningar utgöra för vederbörande jordägare. Sålunda yttrades redan i en underdånig skrifvelse den 22 december 1856 af öfverdirektören för landtmäteriet — vid fråga om undanrödjande af de många olägenheterna af sättet för meddelande af förordnanden till landtmäteriförrättningar att en god utväg i sådant afseende vore den af landtmätarna i Malmöhus län då föreslagna indelning af länen i vissa landtmäteridistrikt med hvart och ett sin landtmätare, hvarigenom äfven vunnes, att landtmätaren erhölle bättre kännedom om folket och lokala förhållanden, än som förut kunnat ske; att han vore närmare till hands för nödiga upplysningars vinnande i tjänsten; att resekostnaderna, som vid smärre förrättningar ofta vore högre än förrättningsarfvodet, blefve obetydliga,

9 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 38.

och, viktigast af allt, att landtmätaren för erhållna förrättningar, d. v. s. för möjligheten att försörja sig, icke redan vid förrättningens början stode i tacksamhetsskuld hos någon viss jordägare.

Samma uttalande gjordes af landtmäteristyrelsen i ett den 13 augusti 1869 afgifvet utlåtande öfver dels en af åtskilliga landtmätare i Kristianstads län gjord framställning om nämnda läns indelande i distrikt samt dels ett af särskilda af Sveriges allmänna landtmätarförening utsedda kommitterade utarbetadt förslag.

Vidare gjorde dåvarande förste landtmätaren i Norrbottens län J. E. Nyström under år 1886 hos Kungl. Maj:t underdånig framställning i fråga om landtmäterikårens omorganisation i enlighet med af honom angifna grunder. Med denna framställning åsyftades hufvudsakligen att vinna lindring för jordbruket genom landtmäteritaxans nedsättning, bättre ställning för landtmätarna genom en lönereglering för dem och slutligen ändam ål senligare ordnande af det ekonomiska kartverket. Öfver denna framställning afgaf landtmäteristyrelsen underdånigt utlåtande den 26 oktober 1886, däri styrelsen förklarade sig anse framställningen i hufvudsakliga delar förtjänt af nådig uppmärksamhet.

Sedan Kungl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län inkommit med yttranden i ärendet, hemställde landtmäteristyrelsen i underdånigt utlåtande under år 1891, att Kungl. Maj:t täcktes af Riksdagen begära:

l:o) för åstadkommande af granskning genom förste landtmätarna utaf landtmätarnas rese- och arfvodesräkningar jämte öfriga tjänstehandlingar ett årligt förslagsanslag till belopp af 19,000 kronor;

2:o) för beredande af etthundra löner för kommissionslandtmätare å 1,200 kronor 120,000 kronor, med skyldighet för dem, som åtnjöte dessa löner, dels att, då det af Kungl. Maj:t pröfvades nödigt, vara underkastade förflyttning från ett län till ett annat, och dels att efter uppnådd pensionsålder afgå från tjänsten med pension från allmänna indragningsstaten;

3:o) till ålderstillägg för femtio i tjänsten äldste kommissionslandtmätare med lön, att utgå efter minst 10 års tjänstgöring, 20,000 kronor;

4:o) för att såväl åt förste landtmätarna som åt de kommissionslandtmätare och vice kommissionslandtmätare, hvilka icke innehade lön på stat, bereda ersättning, motsvarande en nedsättning af deras arfvoden enligt taxa till 2/3 af stadgadt belopp, ett årligt förslagsanslag af 130,000 kronor; och

5:o) att Riksdagen ville medgifva, att landtmätarna tillkommande arfvoden, reseersättningar och lösen för kartor och handlingar för alla Bih. till Itilcsd. Prut. 1909. 1 Sand. 1 Afd. 25 Höft. 2

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

förrättningar, som anginge ägoskiften, efter vederbörlig granskning af handlingarna och efter då stadgade grunder, finge af landtränterierna utbetalas med skyldighet för skiftesdelägarna att — senast vid den kronouppbörd, som ägde rum under tredje året efter den dag, då enligt 105 § skiftesstadgan förrättningen af landtmätaren tillkännagifvits vara afslutad — återbetala reseersättningen och lösen för kartor och handlingar till fulla beloppet samt arfvoden till s/3 af de utbetalade beloppen;

allt under nådig förklaring att, om dessa framställningar blefve af Riksdagen bifallna, Kungl. Maj:t ville förordna, att, så länge de nödiga anslagen utginge, de arfvoden och ersättningar till landtmätare och deras biträden, som i då gällande landtmäteritaxa bestämdes, med undantag af reseersättningar samt lösen för kartor och handlingar, skulle utgå med endast 2/s af då stadgade belopp.

Sedan detta ärende blifvit den 12 februari 1894 inför Kungl. Maj:t föredraget, fann Kungl. Maj:t de däri gjorda framställningarna icke böra föranleda något förslag till Riksdagen rörande omorganisation af landtmäterikåren.

I november månad 1895 tillsattes vid allmänt landtmätarmöte en kommitté för afgifvande af förslag till landtmäteriets omorganisation. Sedan kommittén utarbetat ett utkast till sådant förslag, blef detta utkast öfversändt till förste landtmätarna i riket med anhållan, att de ville hvar och en för sitt län föranstalta om öfverläggning rörande detsamma och till kommittén insända redogörelse öfver hvad vid sammanträden för sådana öfverläggningar kunde hafva förekommit. Med anledning af från länen inkomna yttranden gjorde kommittén ändring i vissa delar af förslaget, hvilket därefter företogs till granskning af ett uteslutande för sådant ändamål under hösten 1896 hållet allmänt landtmätarmöte. Detta möte uppdrog åt kommittén att på grund af den utredning af frågan, kommittén verkställt, samt med afseende å de från länen inkomna yttranden och hvad vid mötet förekommit upprätta sådant omorganisationsförslag, som kommittén funne öfverensstämmande med landtmäterikårens bästa, samt att å mötets vägnar ingifva detsamma till landtmäteristyrelsen med anhållan, att styrelsen ville verka för genomförande af en tillfredsställande omorganisation af landtmäterikåren.

Med anledning häraf ingaf kommittén den 6 mars 1897 till landtmäteristyrelsen tryckt exemplar af ett utarbetadt betänkande jämte motiv rörande de hufvudgrunder, som borde iakttagas vid svenska landtmäteriets omorganisation.

11 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

Enligt dessa hufvudgrunder skulle landtmäteripersonalen bestå af öfverlandtmätare, distriktslandtmätare, extra landtmätare och landtmäterielever. Ofverlandtmätarna, likasom deras distrikt, skulle blifva 15; de skulle icke äga rätt att handlägga förrättningar åt enskilda och de skulle erhålla en del nya uppgifter åt sig anförtrodda. Distriktslandtmätarnas antal skulle vara 100, fördelade på länen efter förekommande behof, men utan bestämda distrikt, med lön af 1,600 kronor, som skulle kunna höjas efter 10 år med 400 kronor och efter 20 år med ytterligare 400 kronor, hvar jämte distriktslandtmätarna skulle äga uppbära arfvode och reseersättning enligt en i viss mån nedsatt taxa. Antalet extra landtmätare beräknades till 80 och skulle till hvar och en af 50 hos distriktslandtmätarna anställda extra landtmätare utgå ett arfvode af 500 kronor samt till hvar och eu af ytterligare 30 extra landtmätare 400 kronor att fördelas af landtmäteristyrelsen.

Härefter har landtmäteristyrelsen inkommit med härförut först omförmälda förslag af den 3 augusti 1903.

De grunder, från hvilka styrelsen utgått vid uppgörandet af detta förslag, hafva af styrelsen angifvits vara hufvudsakligen följande:

l:o) Rikets landtmätare befunne sig i ekonomiskt afseende i en delvis betryckt och i allmänhet bekymmersam eller osäker ställning. För att råda bot härför syntes åt ett begänsadt antal kommissionslandtmätare böra beviljas fasta löner. Dessas belopp syntes böra motsvara ungefär en tredjedel af hvad vederbörande skäligen kunde anses behöfva för sitt eget och sina familjers uppehälle.

2:o) Emedan den del af rikets jord, som ännu icke undergått laga skifte, i allmänhet utgjordes af den mindre bördiga och därför mindre värdefulla jorden, som alltså hade svårare att bära de med laga skiften förenade kostnaderna, samt, hvad öfriga landtmäteriförrättningar anginge, dessa i regeln berörde ett mindre antal delägare och därför drabbade enskilda delägare mera kännbart, än förrättningarnas omfattning borde föranleda, syntes, till minskande af jordägares kostnader för landtmäteriförrättningar, de till landtmätarna efter taxa utgående arfvoden böra nedsättas i mån af storleken af de löner, som kunde varda landtmätarna tillerkända.

3:o) Enär klagomål ofta med rätta försports öfver det sätt, hvarpå laga skiften och andra landtmäteriförrättningar verkställts och hvarigenom skada och olägenhet ofta tillskyndats jordägarna, vore det af största vikt, att en noggrannare tillsyn öfver landtmätarnas göromål, än hvad under nuvarande förhållanden kunde åstadkommas, blefve före-

Landtmäteristyrelsens omorganisationsförslag den 3 augusti 1903.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

skrifven. Då eu sådan tillsyn, som icke lämpligen kunde utöfvas af annan än förste landtmätarna i länen, dock icke skulle kunna anförtros åt dem under annan förutsättning, än att de icke själfva ägde rätt att verkställa landtmäteriförrättningar åt enskilda, men förste landtmätarna, genom att dem betoges denna rätt, skulle förlora en väsentlig del af sina nuvarande inkomster, syntes ersättning böra beredas dem genom höjning af deras nuvarande lön till sådant belopp, att de därigenom finge sin skäliga bärgning. Vidare borde å förste landtmätarna läggas utom berörda granskningsgöromål vissa andra viktiga arbeten, som nu icke ålåge dem.

4:o) Det syntes uppenbart, att det svenska landtmäteriet icke vunnit den utveckling, att dess utöfvare i allmänhet kunde anses besitta sådan kunskapsgrad och utbildning, att de uppfyllde senaste tiders anspråk på noggrannhet vid ägors mätning eller kunde på tillfredsställande sätt verkställa en del landtmäteriet närstående göromål, som de redan nu ägde åtaga sig eller som borde anses tillhöra området för landtmätarnas verksamhet. Men innan säkra utsikter funnes för dem, som ägnade sig åt landtmäteriyrket, att ett omsorgsfullt och nitiskt arbete skulle skänka dem en i ekonomiskt afseende tryggad ställning, torde kompetensvillkoren å denna tjänstemannabana icke rimligen kunna i någon väsentlig grad skärpas.

I sin motivering har styrelsen till en början ansett sig böra i någon mån belysa en fråga, som vid tal om lönereglering för landtmätarna ej sällan väcktes, nämligen huruvida icke staten, vid det förhållande att laga skifte redan öfvergått större delen af Sveriges jord, snart nog skulle kunna alldeles undvara landtmätarna.

På denna fråga ansåge styrelsen sig böra svara ett bestämdt nej. Så länge delar af fäst egendom på land och i stad kunde förvärfvas genom köp och arf eller andra fång, kunde staten icke undvara landtmätarna. Staten skulle nämligen aldrig kunna medgifva, att personer, som icke ägde en viss, af staten fastslagen kompetens, skulle äga att verkställa jorddelningar, ej heller att jord delades, utan att därvid iakttoges vissa genom lag stadgade former. Ty eljest skulle betänklig oreda och osäkerhet uppstå i fråga om synnerligen viktiga rättsförhållanden. Det vore väl sant, att större delen af rikets jord undergått laga skifte och att till följd däraf den del af landtmäteriet, som benämndes skiftesverket, men som rätteligen borde kallas skiftesverket i inskränkt bemärkelse, inom en icke så synnerligen lång tid skulle, med undantag för några få län, vara bragt till sin fullbordan. Men skiftesverket i vidsträckt bemärkelse synes däremot allt jämt komma att påkalla landtmätares

13 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 88.

tjänsteverksamhet. Utom för nu nämnda slag af landtmäteriförrättningar, komme naturligen såsom hittills landtmätares arbete att erfordras för ägoutbyten, delning af vägar, hägnader, vattenfall och fiskvatten, uppgående och utstakande af rågångar, afvägningar, uppgörande af förslag till vattenaftappningar och väganläggningar samt vid syner af ägodelningsrätter och andra domstolar med mera. Härtill komme, att, ifall staten funne för godt att bereda tjänstemännen inom landtmäterikåreD en i ekonomiskt afseende tryggad ställning, utsikt förefunnes, att, genom bibringande åt landtmätarna af högre utbildning, landtmäteriets uppgifter kunde utvecklas och utsträckas till områden, som i vårt land hittills ansetts icke tillhöra landtmätarnas verksamhet, men där man i utlandet redan länge tillgodogjort sig landtmätarnas fackkunskaper.

En af styrelsen upprättad, vid utlåtandet fogad grafisk tabell öfver omfattningen af de under hvart och ett af åren 1879—1902 afslutade landtmäteriförrättningar utvisade för öfrigt riktigheten af styrelsens antagande, att laga skiftenas aftagande i antal icke medfört minskning i de göromål, till livilkas utförande landtmätares biträde erfordrades.

Till ådagaläggande af, att rikets landtmätare i ekonomiskt afseende befunne sig i en delvis betryckt och i allmänhet bekymmersam och osäker ställning, har styrelsen efter en erinran om förste landtmätarnas dåvarande låga aflöningar framhållit följande, som har betydelse för den nu förevarande frågan.

Kommissionslandtmätarna och vice kommissionslandtmätarna hade ingen aflöning utan vore för sin utkomst helt och hållet beroende af de uppdrag till landtmäteriförrättningar, som de af jordägarna i länen kunde förskaffa sig och hvilka ersattes efter en taxa, som visserligen ofta kändes betungande för jordägarna, men som, oaktadt alltjämt fallande penningvärde och därigenom fördyrade lefnadskostnader, icke blifvit höjd efter 1874 års ingång och genom hvilken, på sätt dess 17 § ansåges utmärka, för landtmätaren beräknats en normalinkomst af allenast tio kronor per arbetsdag, och det fastän arbetsdagen ofta tillbringades fjärran från hemmet, så att landtmätaren måste för kost och husrum afstå en väsentlig del af detta dagarfvode, hvithet vore afsedt att utgöra hans lön och således icke kunde likställas med det dagtraktamente, som enligt resereglementet tillkomme tjänstemän med lön på stat. Men hvad som dock ännu mera än landtmäteriarfvodenas låga belopp gjorde de lönlösa landtmätarnas ställning så synnerligen vansklig, vore den omständigheten, att deras inkomster vore i så hög grad osäkra, emedan de uteslutande vore beroende på uppdrag af enskilda jordägare, hvilka, diir de vore ense i valet om förrättningsman, enligt

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

gällande bestämmelser ägde rätt att med sina uppdrag vända sig till hvilken landtmätare inom länet de själfva önskade, så att, ehuru landtmäterigöromålen i ett län, om de någorlunda jämnt fördelades emellan samtliga landtmätare i länet, skulle räcka till att bereda dem alla en någorlunda god utkomst, förhållandet ej sällan varit, att vissa landtmätare haft goda inkomster, under det andra ej ens kunnat skaffa sig eu torftig utkomst. Att länets landtmätare måste med hvarandra konkurrera om förrättningarna verkade naturligen också nedsättande både i moraliskt och socialt afseende och hade, till stor skada för kåren, framkallat det ackorderande med jordägarna angående nedprutning af arfvodena, hvaröfver så mycken klagan af landtmätarna med rätta förts och som förledt mången landtmätare att genom åsidosättande af gifna föreskrifter och ett så mycket som möjligt summariskt tillvägagångssätt motverka följderna af ett för honom ofördelaktigt ackord.

Beträffande medelårsinkomsten på grund af utförda landtmäteriförrättningar för hvarje på eget ansvar arbetande landtmätare i riket har landtmäteristyrelsen med ledning af statistiska uppgifter å landtmätarnas arfvoden för under åren 1898—1902 afslutade landtmäteriförrättningar gjort eu beräkning. Härvid har landtmäteristyrelsen utgått från medeltalet af årlig bruttoinkomst för samtliga landtmätare i riket af arfvoden för landtmäteriförrättningar eller 1,125,532 kronor. Sedan härifrån gjorts afdrag för dels reseersättningar, 88,774 kronor och dels vivre in. in. till landtmäterielever å 1,000 kronor för hvarje eller 81,400 kronor, samt återstående 955,358 kronor uppdelats mellan landtmätarna och deras medhjälpare, därvid det beräknats tillkomma de. förra 722,020 kronor, så bär detta belopp fördelats å medeltalet under ifrågavarande femårsperiod på eget ansvar arbetande landtmätare eller 212,8. Efter ytterligare afdrag å 10 % för renskrifning och kartritning från hvarje landtmätares härvid befunna årsinkomst har landtmäteristyrelsen funnit medelinkomsten af utförda förrättningar för hvarje landtmätare under samma årsperiod uppgå till 3,053 kronor 66 öre.

Landmäteristyrelsen har därefter antört, att då kommissionslandtmätarnas inkomster uppenbarligen icke kunde i någon väsentlig mån förbättras genom allmän betydlig förhöjning af landtmäteritaxans arfvoden, enär den därigenom ökade kostnaden för landtmäteriförrättningar åt enskilda komme att för jordbruket blifva allt för betungande, syntes de enda utvägarna för förbättring af landtmätarnas villkor vara dels landtmäteripersonalens inskränkning till minsta möjliga antal med särskildt tjänstgöringsdistrikt för hvarje landtmätare och dels statens mellankomst med anslag till löner.

15 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

För att största möjliga arbetsprodukt måtte kunna åstadkommas, kölle styrelsen dock före, att landtmäterigöromålen borde hufvudsakligen ersättas efter taxa, hvilken borde till fromma för jordägarna nedsättas i förhållande till storleken af de löner, som komme alt beviljas landtmätarna. Att staten borde bidraga ej blott till förste landtmätarnas utan äfven, till kommissionslandtmätarnas aflöning, syntes styrelsen så mycket billigare, som de viktigaste landtmäteriförrättningarna i regeln icke verkställdes på alla de därvid intresserades begäran utan tvärtom ofta mot vissa jordägares önskan såsom ett slags tvångsåtgärder för ändamål, som staten erkänt för sina och som gjorde det af stor vikt för staten, att den ägde en duglig och pålitlig landtmäteripersonal. För statens plikt att deltaga i landtmätarnas aflöning talade äfven den omständigheten, att staten ålagt landtmätarna skyldighet att utan ersättning till generallandtmäterikontoret afkunna renoveradt exemplar af en mängd förrättningskartor med beskrifningar. Denna skyldighet, hvartill någon verklig motsvarighet icke funnes hos andra, ehuru aflönade tjänstemän, hade två hufvudsakliga ändamål, det ena att betrygga och lämna upplysning om äganderättsförhållanden, och det andra att tjäna till material vid utarbetande af geografiska och statistiska kartor och beskrifningar öfver riket. Denna renovationsskyldighet, som först blifyit ålagd under en tid, då alla landtmätare hade lön på stat, hade alltjämt förklarats åligga dem och alltid innefattat en i hög grad tryckande börda för landtmätarna, hvilka naturligen icke kunde anses hafva större förpliktelse att utan ersättning medverka till dessa statsändamål än hvarje annan medborgare. Därtill komme, att, om man ock kunde anse, att landtmätarna i de åt dem utgående arfvoden hade ersättning jämväl för renovationsgöromålen, billigheten syntes fordra, att utgifterna för de med renovationsskyldigheten tillgodosedda statsändamål drabbade icke ensamt rikets jordägare utan staten såsom sammanfattningen af rikets alla medborgare.

Emot kommissionslandtmätarnas förseende med fast lön hade man hört den invändningen göras, att, därest den aflönade landtmätaren ej erhölle förrättningar till beräknadt antal eller omfång, han finge uppbära lön utan motsvarande arbete; hvarjämte han möjligen kunde undandraga sig att verkställa landtmäteriförrättningar och sålunda uppbära lön utan att göra något arbete därför. Häremot ville styrelsen anföra, att enligt. styrelsens mening det vid en lönereglering för landtmätarna skulle blifva nödigt, att visst tjänstgöringsdistrikt anvisades åt eu hvar kommissionslandtmätare, att distrikten naturligen måste göras så stora, att, efter hvad som kunde med en till visshet gränsande sannolikhet

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

beräknas, landtmäterigöromålen inom distriktet, livilka samtliga med oväsentligt undantag skulle åligga distriktets landtmätare, icke ens undantagsvis blefve af så ringa omfattning, att icke landtmätaren gjorde skäl för lönen, hvilken för öfrigt icke skulle utgöra den hufvudsakliga delen af hans beräknade inkomster; hvarförutom stadgande borde finnas, hvarigenom distrikt med aftagande göromål kunde sammanslås med angränsande distrikt och lönen indragas, när tillfälle yppades att placera landtmätaren i annat distrikt. Och om en landtmätare med bestämdt tjänstgöringsområde utan laga förfall undandroge sig göromålen inom distriktet, funnes ju mot honom samma lagliga tvångsmedel som mot andra tjänstemän; hvartill komme, att beloppet åt den landtmätaren anslagna lönen, vid det förhållande att hans hufvudsakliga inkomster skulle utgöras af arfvoden enligt taxa, uppenbarligen icke skulle innebära någon lockelse för honom att icke med tacksamhet mottaga och utföra de uppdrag å förrättningar, som erbjödes.

Landets jordägare hade, anför styrelsen vidare, vant i hög grad betungade med utgifter för skiftesväsendet i landet, i det de utan nämnvärdt bidrag från staten måst betala alla med skifte af jord förenade kostnader. Då rikets landtmätare, som utan kostnad för staten tillfört landtmäterikontoren i länen och i hufvudstaden ett rikligt materiel af kartor med beskrifningar, med undantag af förste landtmätarna haft nästan sin enda aflöning i de arfvoden, de af vederbörande jordägare bekommit för verkställda skiften, kunde alltså jordägarna anses, hafva bekostat den dyrbara och för en mängd ändamål anlitade samling af kartor och handlingar, som förvarades i nämnda arkiv.

Af dessa orsaker och med hänsyn till hvad styrelsen förut i sin skrifvelse anfört, ansåge styrelsen rättvisa och billighet fordra, att staten beredde rikets jordägare någon lindring i kostnaderna för landtmäteriförrättningar. Därigenom skulle staten säkerligen befordra befolkningens tillväxt och förkofran, särskildt i de nordligaste delarna af riket, hvarest skiften och klyfningar med däraf följande odlingar och jordförbättringar eljest icke syntes kunna mera allmänt under den närmaste framtiden komma till stånd.

Den minskning uti ifrågavarande kostnader, som enligt styrelsens åsikt alltså borde beredas rikets jordägare, syntes lämpligast kunna åstadkommas genom nedsättning i de landtmätarna enligt landtmäteritaxan tillkommande arfvoden. Nedsättningen i taxan skulle emellertid icke kunna medföra en verklig lindring i jordägarnas börda, om den ej gjordes tämligen ansenlig. För att en hvar delägare i. skiftesförrättning måtte erhålla en verklig lättnad, syntes nedsättningen icke

17 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

böra göras mindre, än som motsvarade åtminstone en tredjedel af landtmäteriarfvodet. Men i samma mån som arfvodena enligt landtmäteritaxan nedsattes, måste naturligen de löner, med hvilka man ville bereda landtmätarna ersättning' för nedsättningen, ökas. För att emellertid statsverkets utgifter till löner åt de nu oaflönade landtmätarna icke skulle blifva större, än landtmätarnas billiga anspråk på en anständig utkomst fordrade, blefve det nödigt att till det minsta möjliga antal nedbringa landtmäteripersonalen. Men det vore ej nog härmed. Staten borde uppenbarligen bättre än hittills sörja för, att landtmäterigöromålen, så vidt som möjligt, någorlunda jämnt fördelades emellan landtmätarna, så att det icke, såsom nu ej sällan hände, kunde inträffa, att en landtmätare erhölle flera uppdrag, än han ens med biträde af landtmäterielever och de tre landtmäteriauskultanter, en kommissionslandtmätare enligt då gällande instruktion högst ägde använda till medhjälpare i tjänsten, hunne att med erforderlig skyndsamhet fullgöra, under det en eller kanske flera andra landtmätare i länet lede väsentlig brist på arbete och alltså jämväl på inkomster af tjänsten. Landtmätarna borde därför i fråga om arbetstillgång göras oberoende af den jordägarna i 13 § skiftesstadgan medgifna rätt att i visst fäll sjkifva välja förrättningsman.. För sådant ändamål ansåge styrelsen, att det skulle blifva nödvändigt att begagna den redan genom Kungl. Maj.ts den 6 augusti 18G4 utfärdade landtmäteriinstruktion i dess 16 § angifna utväg eller länens indelande i vissa landtmäteridistrikt, hvart och ett med sin landtmätare.

Frågan om länens indelande i landtmäteridistrikt vore en fråga, hvilken i ett hälft århundrade varit på tal i sammanhang med spörsmål rörande förbättrande af landtmätarnas ställning. Styrelsen ville i sådant afseende erinra om förut omförmälda skrifvelse den 22 december 1856 af öfverdirektören för landtmäteriet samt vidare åberopa ett anförande i jämväl förut omnämnda underdåniga skrifvelsö den 13 augusti 1869 af styrelsens dåvarande chef, generaldirektören Falkman.

I styrelsens förberörda underdåniga utlåtande den 26 oktober 1886 hade styrelsen beträffande behofvet af landtmätare och deras antal uttalat den mening, att det vore sannolikt, att, därest förste landtmätarna bibehölles vid rättigheten att verkställa förrättningar med undantag af ägoskiften, inom en icke aflägsen framtid omkring ett hundra kommissionslandtmätare jämte tills vidare förordnade vice kommissionslandtmätare skulle nöjaktigt kunna utföra förekommande förrättningar. En begränsning af de aflönade kommissionslandtmätarnas antal till etthundra eller till ungefär hälften af de år 1903, utom förste landtmätarna, på eget ansvar arbetande landtmätarna, ansåge sig styrelsen Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft. 3

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

numera icke kunna föreslå, i det styrelsen funne behofvet nödvändigt kräfva ett antal af minst 120 distriktslandtmätare. Styrelsen hölie nämligen före, att en ändamålsenlig organisation af landtmäterikåren med nödvändighet fordrade, att förste landtmätarna i ännu större grad, än hvad i styrelsens berörda utlåtande af den 26 oktober 1886 angifvits, betoges rätt att handlägga landtmäteriförrättningar, hvadan redan åt denna orsak betydligt mera landtmäterigöromål komme att åligga k.ommissionslandtmätarna, än styrelsen år 1886 antagit. Härtill komme, hvad för denna frågas belysande vore af ännu större vikt, nämligen att landtmäterigöromålen, i stället för att, såsom år 1886 antagits skola ske, hafva aftagit i omfång, tvärt om tilltagit, i det att förrättningax-na efter år 1888 ökats både i omfattning och i antal. Till utredning häraf åberopades särskilda vid styrelsens utlåtande fogade tabeller.

Den af 1895 års landtmätarmöte tillsatta kommitté för utarbetande af förslag till hufvudgrunder att iakttagas vid landtmäteriets omorganisation hade vid afgifvande af sitt förslag utgått från den uppfattningen, att landtmäterigöromålen i riket kräfde en personal, utom förste landtmätarna, af 180 på länen arbetande landtmätare, däraf 100 distriktslandtmätare och 80 extra landtmätare. Och denna uppfattning hade delats af 1896 års landtmätarmöte.

Detta antal af 180 med egentliga landtmäterigöromål arbetande landtmätare ansåge styrelsen med afseende å de ökade göromål, 1896 års lag om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring tillfört landtmätarna, beteckna storleken af den landtmäteripersonal, utöfver förste landtmätarna, som minst behöfdes, om landtmäterigöromålen skulle med önskvärd skyndsamhet kunna handläggas.

Landtmäteripersonalens faktiska storlek och de särskilda landtmätarnas verksamhetsgrad gåfve också vid handen, att ett mindre antal arbetande kommissions- och vice kommissionslandtmätare än 180 icke skulle kunna fylla det verkliga behofvet af landtmätare i riket. Vid det förhållande att kommissionslandtmätarnas antal vore bestämdt till 120 och förste landtmätarnas till 24, berodde personalens storlek i sjkifva verket på mängden af befordringar till vice kommissionslandtmätare. Men då anställning såsom vice kommissionslandtmätare i ett län icke plägade af landtmäteristyrelsen beviljas, utan att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande efter förste landtmätarens hörande tillkännagifvit, att behof förefunnes att förstärka den på eget ansvar arbetande landtmäteripersonalen i länet, samt förste landtmätarna icke gärna förordade någon ökning af personalen, hvarigenom arbetsutsikterna för de redan å länet arbetande landtmätarna skulle minskas, om icke ett

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38. 19

verkligt behof förelåge, så måste man anse, att den personal, som med full v erksamhetsgrad vore arbetande i länen, i regeln också uttryckte det antal landtmätare, som vore af behofvet påkalladt.

upplysning om landtmäteripersonalens storlek under de senaste 25 åren och växlingarna inom densamma åberopades en vid utlåtandet fogad tabell, af hvilken framginge:

att under åren 18 <9 1891 antalet i hela riket varit i aftagande och vid sistnämnda års utgång nått ett minimum af 206, däraf 202 varit verksamma,

att efter 1897 antalet varit i stigande till 1902 års ingång, då det var 221, hvarefter det under 1902 något nedgått, samt

att antalet inom skiftesverket ej verksamma eller sysselsättning saknande landtmätare varit år 1878 ej mindre än 41, hvilken siffra år efter åi nedgått, så att antalet overksamma de senaste åren före 1903 varit endast en eller två.

Etter det af förenämnda 221 landtmätare 9 ' afgått, utgjorde personalen år 190o 217 landtmätare, däraf 23 förste landtmätare. Af kommissionslandtmätare och vice kommissionslandtmätare funnes således tillsammans 194, däraf två vore overksamma inom landtmäteriväsendet samt 24 utgjordes af officerare och andra, som kunde anses utöfva verksamhet, motsvarande endast ungefär hälften af landtmätarnas i allmänhet. Enligt denna beräkningsgrund skulle man sålunda komma till ett antal kommissions- och vice kommissionslandtmätare år 1903 af 180. Då nu största delen af de rena landtmäterigöromål, som dittills verkställdes af rikets förste landtmätare, skulle komma att läggas å de öfriga landtmätarna, syntes det vara ännu mera uppenbart, att personalen af i distrikten arbetande kommissions- och vice kommissionslandtmätare icke borde bestämmas till mindre än 180. Fråga syntes i stället. kunna uppstå, om dessa 180 landtmätare skulle anses med erforderlig skyndsamhet kunna medhinna dem åliggande göromål. Landtmäteristyrelsen vågade dock hysa förhoppning därom, och grundade denna dels därå, att vid ökad arbetstillgång mången Jandtmätares verksamhetsgrad skulle kunna höjas, och dels därå, att den ökning af landtman rigö rom ålen, som blifvit en följd af ägostyckningslagens tillkomst, möjligen icke blcfve framdeles lika stor som under den före år 1903 sist förflutna femårsperioden.

Då pa grund af hvad sålunda anförts landtmäteristyrelsen hölle före, att under en tämligen lång följd af år en landtmäteripersonal i distrikten till ett antal af 180 vore af behofvet påkallad, kunde styrelsen vid fråga om lönereglering för landtmätarna icke föreslå, att lön på

20 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 38.

stat tillerkändes ett mindre antal än 120. Denna siffra syntes uppenbarligen vara väl lågt tilltagen och hade af landtmäteristyrelsen valts allenast af den orsak, att 1885 års Riksdag vid beviljandet af 48 pensioner för kommissionslandtmätarna såsom villkor härför föreskrifvit, att antalet kommissionslandtmätare, oberäknadt dem, som vore sysselsatte vid rikets allmänna kartverk samt vid storskiftes- och afvittringsverken, bestämdes till 120.

Landtmäteristyrelsen tilläte sig i detta sammanhang uttala den bestämda mening, att, därest, såsom all anledning vore att förmoda, landets jordbruk komme att utvecklas och förkofras, 120 landtmätare blefve det minsta antal tjänstemän inom ifrågavarande förvaltningsområde, som, äfven efter det alla oskiftade byar undergått laga skifte, erfordrades för tillgodoseende af landtmäteriväsendets behof i riket.

De återstående behöfliga 60 landtmätarna borde benämnas extra landtmätare.

Styrelsen har därefter anställt åtskilliga beräkningar angående det antal distriktslandtmätare och extra landtmätare, som borde anställas i de särskilda länen, hvilka beräkningar utmynnat i följande preliminära förslå»-.

ii

ii

ii

ii

ii

ii

ii

ii

ii

ii

ii

i

21 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 38.

Transport 62 distrikts- 25 extra landtmätare

Vid distriktsindelningen och under öfvergången till denna organisation borde uppenbarligen vissa särskilda af Kungl. Maj:t stadgade föreskrifter iakttagas. Ehuru frågan härom icke kunde förekomma till pröfning, förr än styrelsens förevarande underdåniga framställning i öfriga delar blifvit af Kungl. Maj:t och Riksdagen afgjord, ville styrelsen dock angifva de hufvudsakliga bestämmelser, som enligt styrelsens mening borde meddelas rörande distriktsindelningens genomförande. Styrelsen ansåge sålunda, att det borde stadgas, bland annat:

att anstånd med distriktsindelning finge ske i de län, där sådana förhållanden förekomme, som ansåges innefatta giltigt skäl till uppskof, såsom t. ex. i Kopparbergs och möjligen Norrbottens län;

att distriktslandtmätare skulle utnämnas af Kungl. Maj:t på förslag af landtmäteristyrelsen;

att distriktslandtmätare skulle vara skyldig bo inom distriktet och i hvarje fall ej finge beräkna reseersättning för längre väg än från distriktsgränsen;

att, därest i framtiden skulle visa sig, att göromålen i ett distrikt blefve så obetydliga, att distriktslandtmätaren ansåges icke göra skäl för sin lön af staten, det skulle åligga förste landtmätaren att ofördröjligen anmäla förhållandet hos landtmäteristyrelsen, som skulle hafva att bos Kungl. Maj:t göra framställning om distriktets sammanslagning med ett eller flera angränsande distrikt och lönens indragande till statsverket, när tillfälle yppades att kunna förflytta landtmätaren till annat distrikt;

att såväl distriktslandtmätare, för hvilken göromål möjligen trofé, som äfven kommissionslandtmätare och vice kommissionslandtmätare, som ej erhöllo distrikt, skulle äga rätt att såsom medhjälpare tjänstgöra hos distriktslandtmätare; samt

att arfvode för de förrättningar, hvilka vid tiden för distriktsindelningens trädande i kraft vore påbörjade men ej afslutade, skulle beräknas efter gällande taxa för de förrättningsåtgärder, som vid sagda tid vore påbörjade, men för öfriga förrättningsåtgärder utgå efter den nedsatta taxan.

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

Hvad härefter anginge frågan om storleken af de löner, som borde tillkomma distriktslandtmätarna, vore denna fråga, såsom af det föregående framginge, hufvudsakligen beroende på storleken af den nedsättning i landtmäteritaxan, som till jordbrukets fromma skulle göras. Men då den nuvarande landtmäteritaxan, på sätt styrelsen i förut omförmälda den 7 juni 1902 gjorda underdåniga framställning om förändrad landtmäteritaxa närmare utvecklat, icke vore tillräcklig för att, sedan lefnadskostnaderna under den senaste tiden så väsentligt stegrats, bereda de lönlösa landtmätarna, hvilka ju icke såsom andra tjänstemän kunnat erhålla något dyrtidstillägg, en skälig godtgörelse för sitt arbete, hvarförutom de i gällande landtmäteritaxa ingående arfvoden icke vore väl afpassade efter graden af landtmätarens å de olika landtmäterigöromålen nedlagda arbete och besvär, äfvensom delvis utgående efter en invecklad beräkningsgrund och till följd däraf svåra att till beloppet kontrollera, så ansåge landtmäteristyrelsen det vara nödvändigt, att taxenedsättningen beräknades å en landtmäteritaxa, som undergått de i styrelsens berörda framställning af den 7 juni 1902 föreslagna förändringar, medförande en förhöjning af i medeltal omkring 15 procent. Den nedsättning uti arfvodena enligt den sålunda förändrade landtmäteritaxan, som styrelsen ansåge böra göras till jordbrukets lindring mot vederlag i lön till landtmätarna, ansåge styrelsen skäligen böra bestämmas till Yio af alla landtmäteriarfvoden utom resekostnads- och traktamentsersättningar samt lösen för karta och handlingar, hvarigenom nedsättningen komme att ungefärligen motsvara en nedsättning af Va i arfvodena efter nu gällande taxa.

Den af landtmäteristyrelsen åi* 1891 föreslagna lön af 1,200 kronor hade tydligen varit beräknad att utgöra Va af eu årsinkomst i arfvoden efter nu gällande taxa af 3,600 kronor. Men vid det förhållande att en sådan årsinkomst efter nu gällande taxa skulle enligt den af styrelsen år 1902 föreslagna förnyade taxa, hvarigenom arfvodena blefve höjda med omkring 15 procent, komma att stiga till omkring 4,000 kronor, så syntes det afdrag af 710, som, enligt hvad landtmäteristyrelsen nu föreslagit, landtmätarna skulle till jordägarnas fromma vidkännas å sina arfvoden, böra ersättas med en lön, beräknad till 4/10 af 4,000, eller 1,600 kronor.

Till den föreslagna lönen syntes ett ålderstillägg å 400 kronor böra läggas efter fem års tjänstgöring; hvar]ände landtmäteristyrelsen, med hänsyn därtill, att landtmätarna mera än de fleste andra tjänstemän vore utsatta för att under sin tjänsteverksamhet nödgas slita ondt och få sina krafter i förtid nedsatta eller brutna, vågade i underdånig-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38. 23

het hemställa, att distriktslandtmätarna måtte anses förtjänte att efter 10 års tjänstgöring undfå ett ytterligare ålderstillägg å 400 kronor.

Styrelsen hade med afseende å utsikterna till befordran till distriktslandtmätare beräknat, att 80 distriktslandtimitare möjligen kunde på en gång vara berättigade till ålderstillägg och att 40 af dem tjänat i tio år och således kunde göra anspråk på det andra ålderstillägget.

Såsom villkor för erhållande af dessa ålderstillägg syntes lämpligen böra stadgas skyldighet för distriktslandtmätare att, under föregående tjänstgöi ing i denna egenskap, hafva afslutat landtmäteriförrättningar, som betingat arfvoden till belopp i medeltal årligen af 3,200 kronor; likasom skyldighet borde åläggas, distriktslandtmätare att afgå från tjänsten vid fyllda 65 år, om han då innehade så många tjänstår, att han vore berättigad till pension.

Då distriktslandtmätare och extra landtmätare skulle hafva alldeles samma tjänsteåligganden och således tillgodoföra det allmänna och rikets jordägare alldeles samma Slag af arbete, samt kommissionslandtmätare och vice kommissionslandtmätare hittills åtnjutit ersättning för sina arbeten efter samma taxa, syntes det icke vara billigt, att efter distriktsindelningens genomförande de extra landtmätarna, hvilka icke afsåges erhålla lön på stat, eller de kommissions- och vice kommissionslandtmätare, som af en eller annan anledning icke erhölle distrikt, skulle nödgas verkställa landtmäteriförrättningar mot ersättning, som, trots dyrare tider, blifvit till jordägarnas bästa så nedsatt, som landtm äter istyr elsen föreslagit. På dessa^ skäl ansåge styrelsen, att ett särskilt förslagsanslag borde stå till Kungl. Maj:ts förfogande för att nu nämnda slag af landtmätare, till ett antal af högst 60, därur kunde beredas vederlag för den nedsättning af deras arfvoden, som skulle blifva en följd af taxenedsättningen till jordbrukets fromma.

Hvad anginge storleken åt detta vederlag, borde detsamma, om dessa landtmätare kunde anses äga laglig rätt att erhålla vederlag, bestämmas till belopp, motsvarande 4/j0 af utaf dem intjänade arfvoden, dock ej utöfver sannnanlagdt 1,600 kronor. Då emellertid någon verklig rätt härtill väl knappast kunde anses finnas ens för de vid organisationens genomförande befintliga kommissions- och vice kommissionslandtmätare, utan deras ansjirak i förevarande afseende syntes få grundas allenast å billigheten att icke nödgas få sina tjänstegöromål godtgjorda efter en för dem mindre fördelaktig grund än den, som varit gällande, då de utnämndes eller konstituerades till sina innehafvande befattningar, hölle styrelsen före, att vederlaget borde bestämmas till maximum 1,200 kronor och alltså utgå med Vio af intjänade arfvoden enligt den föreslagna förhöjda taxan, dock högst med 1,200 kronor.

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

I fråga om fördelningen af göromålen emellan distriktslandtmätarna och de i länen anställda extra landtmätare ansåge landtmäteristyrelseu, att det borde tillkomma Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som fortfarande syntes böra meddela landtmätarna förordnanden å de förrättningar, som åt dem uppdroges, att tillse, det distriktslandtmätare icke finge så många tjänstegöromål sig anförtrodda, att de icke kunde inom behörig tid fullbordas, och att, i sådant fall, efter förste landtmätarens hörande, förordna någon extra landtmätare eller distriktslandtmätare, som tilläfventyrs saknade full sysselsättning i tjänsten.

Om landtmäteristyrelsens underdåuiga framställning rörande rikets eller tills vidare de flesta länens indelande i landtmäteridistrikt äfvensom styrelsens mening rörande sättet för de extra landtmätarnas förseende med förrättningar gillades, syntes till 13 § skiftesstadgan böra fogas ett tillägg af ungefär följande innehåll:

»År län indeladt i landtmäteridistrikt, skall, där ej för särskildt fall är annorlunda stadgadt eller laga hinder eljest möter, vederbörande distriktlandtmätare förordnas att förrättningen verkställa, så vida han ej redan har så många ofullbordade landtmäteriförrättningar, att nya tjänstegöromål icke kunna med önskvärd skyndsamhet af honom fullbordas, i hvithet fall Konungens befallningshafvande må, efter förste landtmätarens hörande, förordna annan behörig landtmätare inom länet.»

Utom den lindring för jordbruket, som skulle komma detsamma till godo genom nedsättning i landtmäteritaxan, borde enligt landtmäteristyrelsens mening äfven en annan lättnad kunna beredas jordägarna i den på dem hvilande bördan för landtmäteriväsendet nämligen därigenom, att statsverket försköte den del af landtmäteriarfvodena, som det skulle åligga jordägarna att gälda, dock med undantag af resekostnads- och traktamentsersättning samt lösen för karta och handlingar. Om, i sammanhang med bestämmelse härom, tillika medgåfves jordägarna något anstånd med förskottens återbetalande, komme härigenom stor fördel att beredas både jordägare och landtmätare. Hvad de senare anginge, hade landtmäteriarfvodenas direkta uppbörd hos jordägarna alltid satt landtmätarna i en beroende ställning till jordägarna och ofta gifvit anledning till misstanke om väld, hvartill komme, att landtmätarna ej sällan varit nödsakade att låta förfallet arfvode innestå och därigenom drabbats af förluster.

Men om staten skulle åtaga sig att förskjuta landtmäteriarfvodena, blefve det nödvändigt, att arfvodesräkningarna först granskades af förste landtmätarna. Denna granskning komme äfven jordägarna till

25 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

godo, så att de icke, såsom nu ofta vore fallet, behöfde känna oro öfver att betala en räkning, hvars alla poster de icke ägde förmåga att skälfva granska. För att räkningarnas granskning af förste landtmätarna måtte kunna verkställas utan allt för mycket arbete å hvarje räkning, blefve det emellertid nödvändigt, att en enklare och mindre invecklad grund fastsloges för arfvodenas beräknande än i nu gällande taxa.

I 1891 års underdåniga förslag till omorganisation af landtmäterikåren hade landtmäteristyrelsen föreslagit, att arfvoden allenast för förrättningar, som anginge ägoskiften, skulle förskjutas af statsverket. Men då det framför allt för jordägarna men jämväl för landtmätarna vore högeligen önskvärd!, om arfvodena för alla slag af landtmäteriförrättningar blefve förskotterade af staten, samt olägenheterna för staten att äfven förskottera arfvoden för förrättningar, som icke kunde hänföras till ägoskiften, så vidt styrelsen kunde förstå, icke komme att blifva stora, syntes det styrelsen icke vara lämpligt att i nu ifrågavarande afseende göra skillnad emellan olika slag af landtmäteriförrättningar.

I fall statsverket skulle komma att förskjuta landtmäteriarfvodena, syntes däraf följa, att förändrade bestämmelser blefve erforderliga i 17 kap. handelsbalken till beredande af säkerhet för staten att återfå utlagda arfvoden, för hvilket ändamål landtmäteriarfvoden borde i fråga om förmånsrätt likställas med afgäld af fast egendom, hvarom stadgades i 6 § i samma kapitel.

I fråga om tiden, då det förskjutna landtmäteriarfvodet borde vara till återbetalning förfallet, ansåge styrelsen den böra bestämmas till senast den kronouppbörd, som ägde rum under tredje året efter förrättningens afslutande.

Sedan landtmäteristyrelsen vidare utförligt yttrat sig ifråga om omorganisationen af förste landtmätartjänsterna, hvilken fråga genom Riksdagens beslut nästlidna år redan afgjorts och därför ej torde här behöfva vidare utvecklas, har styrelsen framlagt förslag till stat för landtmäteripersonalen.

Slutligen har landtmäteristyrelsen föreslagit vissa vilkor och bestämmelser för åtnjutande af de för landtmäteripersonalen ifrågasatta aflöningsförmåner, hufvudsakligen öfverensstämmande med hvad vid tiden för förslagets afgifvande i allmänhet fanns stadgadt. Anmärkas Jbör emellertid, att styrelsen bland dessa villkor och bestämmelser jämväl upptagit stadgande, att innehafvare af befattning vid landtmäteristaten skulle vara underkastad den jämkning i löneförmåner, som kunde varda föreskrifven.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft.

26 Föreslagen stat för landimäteristaten i orterna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

Landtmäteristyrelsens ifrågavarande skrifvelse utmynnar i de delar, som nu äro föremål för pröfning, i hemställan, att Kungl. Maj:t måtte dels föreslå Riksdagen

att godkänna den föreslagna staten för landtmäteripersonalen i orterna och de villkor för den nya aflöningens åtnjutande, hvilka i sammanhang därmed tillstyrkts; samt

att medgifva, att landtmätarna enligt taxa tillkommande arfvoden, med undantag af rese- och traktamentsersättningar samt lösen för kartor och handlingar, finge, efter det arfvodesräkningarna blifvit vederbörligen granskade och godkända, af statsverket utbetalas till landtmätarna med skyldighet för vederbörande jordägare att, efter åtnjutande af det betalningsanstånd, Riksdagen kunde finna godt bevilja, i sammanhang med utskylderna till kronan återgälda det förskotterade beloppet jämte af Riksdagen bestämd ränta därå;

dels besluta och för Riksdagen till antagande framlägga förslag

1) till sådan ändring i 17 kap. 6 § handelsbalken, som funnes erforderlig för beredande af säkerhet för statsverket att återfå förskotterade landtmäteriarfvoden, samt

2) till det af landtmäteristyrelsen antydda tillägg till 13 § i nådiga skiftesstadgan den 9 november 1866, hvilket tillägg påkallades af förslaget angående länens indelande i särskilda landtmäteridistrikt;

dels ock — jämte utfärdande, enligt af landtmäteristyrelsen afgifvet underdånigt förslag, af förnyad nådig taxa på arfvode för landtmäteriförrättningar — under förutsättning af Riksdagens godkännande af de utaf landtmäteristyrelsen föreslagna löner för distriktslandtmätarna, i nåder förordna, att de i taxan upptagna landtmäteriarfvoden, med undantag; af resekostnads- och traktamentsersättningar samt lösen för kartor och handlingar, skulle utgå med endast sextio procent af de i taxan stadgade belopp, samt, i fall Riksdagen skulle medgifva, att landtmäteriarfvodena finge af statsverket förskjutas, i taxan meddela erforderliga föreskrifter rörande arfvodesräkningars granskning.

Sammanföres den af nästlidna års Riksdag godkända aflöningsstaten för landtmäteristaten i orterna med de delar af den af landtmäteristyrelsen i förberörda utlåtande den 3 augusti 1903 föreslagna staten, som icke ingå i förstnämnda stat, skulle aflöningsstaten för landtmäteristaten i orterna i sin helhet få följande utseende:

Kungl■ Maj:ts Nåd. Proposition No 38-

27 Den årliga utgiften för ålderstillägg liar af landtmäteristyrelsen beräknats till 9,600 kronor för förste landtmätare och 48,000 kronor för distriktslandtmätare eller tillhopa till 57,600 kronor.

Då det nuvarande anslaget till landtmäteristaten i orterna uppgår till 161,400 kronor, skulle alltså, frånsedt utgifterna för ålderstillägg, landtmäteristyrelsens omorganisationsförslag i nu förevarande, återstående delar föranleda en ökad statsutgift af 264,000 kronor.

Därest detta omorganisationsförslag bifölles, borde emellertid, anför landtmäteristyrelsen, nedsättning med 40 proc. göras i styrelsens taxeförslag af år 1902, hvilket höjt de nuvarande taxeafgifterna med 15 proc. Inalles skulle alltså de nuvarande afgifterna, hvilka landtmäteristyrelsen med utgångspunkt från de faktiska landtmäteriarfvodena under femårsperioden 1898—1902 och efter afdrag af reseersättningar samt lösen för kartor och handlingar beräknat till i medeltal 965,000 kronor årligen, nedsättas med ungefär V3. Härtill komme den minskning i resekostnadsersättningar, som föranleddes af resornas förkortande till

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

följd af distriktsindelningen, och som skulle blifva mycket betydande, särskilt i de norrländska länen. Den ökade statsutgiften skulle alltså antagligen till fullo motsvaras af lindringar för jordägarna.

Innan jag afslutar redogörelsen för landtmäteristyrelsens ifrågavarande förslag torde jag till sist böra här erinra, att detsamma, i hvad det angår frågan om ordnande af landtmätarnas pensionsförhållanden, enligt nådigt beslut den 14 december 1908 öfverlämnats till finansdepartementet för den handläggning, som kunde ankomma på nämnda departement.

Yttranden af Kungl. Maj.ts befallningshafvande.

Från de yttranden, som i ämnet afgifvits af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, är, såvidt angår de delar af landtmäteristyrelsens förslag, som nu äro i fråga, hufvudsakligen följande att anteckna.

Behofvet af ändring i landtmäterikårens organisation och lämpligheten af att denna ändring genomföres i hufvudsak enligt det af landtmäteristyrelsen framlagda förslaget hafva i mer eller mindre direkta ordalag vitsordats af samtliga Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, med undantag af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län och i Värmlands län.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län uttalar sålunda, att en förändrad anordning af landtmäterikåren syntes påkallad ej blott för landtmätarnas utan äfven för det allmännas skull. Särskildt hade det förefallit otillbörligt, att hela ifrågavarande klass af tjänstemän, hvars arbete dock vore för staten af mycket stor betydelse, varit och vore i jämförelse med andra tjänstemannakårer synnerligen vanlottad i fråga om löneförmåner, i det att förste landtmätarnas dåvarande löner vore alltför låga och öfriga landtmätare ej af statsmedel åtnjöte någon som helst aflöning, utan blott fått sig anvisade efter afskedstagande! pensioner till otillräckligt antal och belopp. Kostnaden för omorganisationen vore visserligen hög, men vid frågans afgörande borde kostnadsfrågan ej få i alltför hög grad göra sig gällande utan därjämte borde beaktas, förutom landtmätarnas obestridliga behof af och berättigade anspråk på förbättrad ekonomisk ställning, den högst betydande minskning i jordägares kostnader för landtmäteriförrättningar och de stora fördelar för det allmänna, som förslagets genomförande skulle medföra.

Eders Kungl. Majtts befallningshafvande i Malmöhus län har anfört, bland annat, att ett förslag, som afsåge att förhjälpa rikets landtmäteri!^ ur den ekonomiskt betryckta och för öfrigt otrygga och ofria

29 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

ställning, hvari den nu befunne sig, icke kunde anses annat än som tilltalande. Att landtmätarnas ekonomiska villkor vore ringare än skäligt vore, torde vara obestridd och deras bekymmersamma ställning förvärrades än mera därigenom, att de i regel hunnit till den mänskliga medelåldern eller öfverskridit densamma, då de blefve i tillfälle att genom sjelfständig verksamhet söka förvärfva sitt uppehälle. Härtill komme, att de, som ej hunnit till beställning som förste landtmätare, vid inträffande sjukdom och skröplighet vore alldeles utan inkomster, eftersom någon lön ej vore dem beredd. Men de flesta landtmätare, äfven de, hvilka finge sig förrättningar uppdragna i så stor omfattning, som tid och krafter medgåfve, och hvilka icke heller hemsöktes af sjukdom, kunde icke påräkna en så stor årlig inkomst, att de kunde lefva någorlunda bekymmerfritt. Landtmäteristyrelsen hade beräknat årsinkomsten för hvarje på eget ansvar arbetande landtmätare till 3,053 kronor, men en åberopad tabell utvisade, att årsinkomsten i vissa län varit vida lägre och i ett län utgjort endast 852 kronor. Frånsedt inkomsternas otillräcklighet intoge dessutom landtmätare en synnerligt otillfredsställande ställning till de jordägare, hvilka de skickades att betjäna i landtmäteriärenden, ity att det hufvudsakligen berodde på jordägarna att påkalla biträde af den landtmätare, de själfva önskade anlita, likasom landtmätaren ock vore med afseende på sin utkomst beroende af det förtroende och den välvilja, hvarmed han af jordägarna i länet omfattades. Att en dylik ställning skulle kunna ofördelaktigt påverka hans sjelfständighet vid förrättningars utförande vore uppenbart, och det vittnade fördelaktigt om den svenska landtmäterikåren, att icke menliga följder af denna landtmätarnas i viss mån beroende ställning till dem, mellan hvilka de hade att ordna högst viktiga rättsliga angelägenheter, låtit sig förnimma. Genom en sådan anordning, som landtmäteristyrelsen föreslagit, skulle landtmätarnas ekonomiska villkor icke oväsentligt förbättras och genom pension beredas dem trygghet på äldre dagar, hvarförutom landtmätarna skulle komma att intaga en själfständig ställning gent emot jordägarna. Tillika skulle vinnas, att arbetet blefve jämnare föivleladt, så att icke, såsom nu stundom kunde vara förhållandet, några landtmätare vore öfverhopade med förrättningar, under det att andra saknade tillräcklig sysselsättning.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län har såsom ett skäl för omorganisationen åberopat, att landtmäteritjänstemännens nuvarande ekonomiskt svaga ställning hindrade staten att på dem ställa högre anspråk på utbildning.

30 Kun yl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län har såsom en fördel af omorganisationen särskildt framhållit den afsedda lindringen i jordägarnas skifteskostnader. Behofvet af sådan lindring vore särskildt framträdande i detta län och hade varit föremål för utförlig utredning i tidigare underdåniga skrifvelser af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Såsom jag nyss nämnde, har en afvikande ståndpunkt intagits af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms och i Värmlands län.

Eders Kungl. Mai:ts befallningshafvande i förstnämnda län har under erkännande, att förslaget innehölle goda uppslag i många afseende^ såsom i fråga om införande af landtmäteridistrikt, landtmätarnas förseende med aflöning af statsmedel samt minskning i jordägarnas kostnader, vidare anfört, att det förefölle tveksamt, huruvida en reform sådan som den ifrågavarande redan nu borde genomföras. Landtmäteriet kunde nämligen sägas för närvarande befinna sig i en öfvergångsperiod, då af de större laga skiftena ännu ej få funnes kvar, men man likväl såge den tid ej aflägsen, då dessa helt och hållet eller med få betydelselösa undantag skulle taga slut och landtmätarens göromål komma att inskränkas till förrättningar af jämförelsevis ringa omfattning. Det syntes därför kunna sättas i fråga, huruvida icke den åsyftade reformen borde uppskjutas, till dess denna tid inträdt och fört med sig större stabilitet i förhållandena. På grund häraf och med hänsyn till vissa framställda erinringar mot förslaget i fråga om förstelandtmätartjänsterna har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande förklarat sig icke kunna tillstyrka landtmäteristyrelsens förslag till omorganisation af landtmäterikåren.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län har förklarat sig visserligen behjärta såväl landtmäterikårens osäkra ställning och önskvärdheten att bereda kommissionslandtmätarna någon fast aflöning, som ock jordägarnas befogade anspråk på lindring i kostnaderna för landtmäteriförrättningar, men dock icke kunna för närvarande tillstyrka förslaget i dess helhet. Eders Kungl. Majrts befallningshafvande säger sig nämligen antaga, att lagberedningen vid pågående revision af jordabalken med tillhörande författningar skall komma att ägna uppmärksamhet åt ordnande af en del nu bristfälliga jordförhållanden. Men komrne skiftesväsendet till större eller mindre del att undergå förändring och andra grunder att tillämpas vid fastighetsinskrifningarna, finge såväl landtmätarna ett ökadt maktpåliggande arbete sig ålagdt som jordägarna betydligt större kostnader för landtmäteriförrättningar m. m. Detta syntes i sin ordning kunna hafva till följd, å ena sidan att behofvet

31 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 38.

af fasta löner för en del af landtmäteripersonalen kunde blifva mindre framträdande, och å andra sidan att anspråken från jordägarna på lindring i kostnaderna för de nya jordmätningar, som af en del förändringar i jordlagstiftningen torde ifrågakomma, blefve vida större och borde i vidsträcktare grad tillgodoses, än som landtmäteristyrelsen i sitt nu framlagda förslag satt i fråga. Eu förändring af de lägre landtmäteritjänstemännens ställning kunde under sådana förhållanden också tänkas genomförd på annat än nu föreslaget sätt. Då Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande dessutom hyste en viss tvekan om lämpligheten af en indelning af länen i landtmäteridistrikt samt distriktslandtmätarens företrädesrätt till förrättningar inom sitt distrikt, hade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansett, att frågan om beredande af lön å stat åt vissa kommissionslandmätare (distriktslandtmätare) borde anstå, tills den emotsedda revisionen af jordabalken förelåge, och sättas i visst samband med omfattningen af denna revision och de förändringar i fastighetsboksregistrens förande samt i skiftes- och hemmansklyfnings-, ägostycknings- och afsöndringsförfattningarna, som tilläfventyrs torde ifrågakomma, samt hemställde fördenskull, att landtmäteristyrelsens förslag om anställande al distriktslandtmätare och deras uppförande å lönestat icke för det närvarande måtte vinna nådigt afseende.

Åtskilliga af de Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som i hufvudsak tillstyrkt landtmäteristyrelsens nu förevarande förslag, hafva dock framställt erinringar mot vissa delar af detsamma.

I fråga om länens uppdelande i landtmäteridistrikt med hvar sin landtmätare, hvilken skulle äga att, så långt hans tid medgåfve, erhålla förordnanden till alla inom distriktet förefallande landtmäterigöromål, anför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län, att en sådan anordning visserligen utan tvifvel skulle vara ägnad att betrygga landtmäterikårens ställning, särskild! ur ekonomisk synpunkt, men att det syntes kunna ifrågasättas, huruvida man ej genom att förbinda distriktsindelningen med ett sådant monopol för distriktslandtmätaren skulle gå den enskildes rätt att själf bestämma i sina enskilda angelägenheter för nära. Landtmäteristyrelsen hade själf påpekat, att det föreslagna systemet under vissa förutsättningar kunde komma att vålla olägenheter för den enskilde, men styrelsen hade ansett dessa olägenheter icke vara större än den. att inom hvarje domsaga funnes blott eu häradshöfding, inom hvarje fögderi blott en kronofogde och en häradsskrifvare. Dessa ämbets- och tjänstemän vore emellertid i sin verksamhet på ett helt annat sätt begränsade af lagar och författningar, än hvad fallet vore med landtmätaren, som väl snarare borde jämföras med skogstjänste-

32 Kungl. Maj:ts Nått. Proposition N:o 38.

mannen och landtbruksingenjören. * 1i e fal hd ngsh a fv a n d en ansågo för sin del, att lika litet som man borde ovillkorligen förbinda allmänheten att för sina skogars och ägors indelande för behörigt bruk använda en viss jägmästare eller en viss landtbruksingenjör, lika litet borde allmänheten ovillkorligen bindas vid en viss landtmätare för förefallande landtmäterigöromål. Det förefölle befallningshafvanden, som om allmänhetens valfrihet i detta afseende borde kunna bibehållas vid det mått, nu gällande författningar medgåfve, utan att därför den åsyftade reformen behöfde uppgifvas. I regel komme väl i hvarje fall allmänheten att vända sig till vederbörande distriktslandtmätare, hvars resekostnader blefve mindre än andras.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län har anfört, att, enär för närvarande icke alla län torde äga så skickliga och ordentliga landtmätare, att de vore lämpliga till distriktslandtmätare, uppskof med distriktsindelningen syntes böra för sådana tills vidare meddelas.

Med anledning af landtmäteristyrelsens yttrande, att anstånd med distriktsindelningen torde på grund af särskilda förhållanden böra medgifvas för Kopparbergs och Norrbottens län, hafva Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i dessa län yttrat sig härom. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i förstnämnda län ansluter sig till ett i ärendet afgifvet yttrande af förste landtmätaren i länet, hvari denne anfört följande. Skälet "till det ifrågasatta uppskofvet för detta län skulle möjligen vara, att skiftesvitsordet vore i största delen af detta län eller den del däraf, hvars socknar blifvit storskiftade med bidrag af statsmedel, betydligen inskränkt, hvaraf följde, att laga skifte kommit till stånd i ganska ringa utsträckning i dessa socknar. Skulle nämnda inskränkning i skiftesvitsordet borttagas, hvilket troligen komme att ske inom en ej allt för lång tid, så kunde laga skiftena inom ett eller annat distrikt blifva så många och omfattande, att distriktslandtmätaren och de i distriktet antagna extra landtmätare ej kunde medhinna desamma i önsklig tid, men denna olägenhet undanröjdes ju genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes rätt att förordna distriktslandtmätare och extra landtmätare inom ett distrikt, uti hvilket ej full sysselsättning funnes, att verkställa förrättningar å andra distrikt, hvari öfverflöd af arbete funnes, och skulle arbetena inom länet blifva så många och omfattande, att de icke kunde i önsklig tid medhinnas af de i länet anställda distriktslandtmätare och extra landtmätare, kunde ju andra inom öfriga länen stationerade landtmätare på samma sätt förordnas. Redan år 1899 hade en stor del af länets landtmätare jämte länets dåvarande förste landtmätare framlagt ett

33 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

motiveradt förslag till länets indelning i distrikt, och som förste landtmätaren fortfarande ansåge, att det skulle vara för både länets jordägare och dess landtmätare nyttigt och önskligt, att sådan distriktsindelning blefve så fort som möjligt verkställd, föresloge han, att länets indelning i landtmäteridistrikt måtte företagas så fort som möjligt, åtminstone ej senare än i rikets öfriga län.

Eders Ivungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län har anfört, att landtmäteristyrelsen vid förslaget om uppskof med distriktsmdelningen i detta län uppenbarligen haft sin tanke fäst på den omständigheten, att landtmäterigöromålen i länets lappmarker, som nyligen undergått eller för närvarande underginge afvittring, under någon tid framgent komme att mera än länets öfriga delar taga landtmätarnas tid och krafter i anspråk för laga skiftesförrättningar, samt föreställt sig, att på den grund svårighet tills vidare skulle möta att få en efter arbetets omfattning afpassad och i öfrigt lämplig indelning i landtmäteridistrikt till stånd. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hölle dock före, att betänkligheterna i detta afseende måste förfalla, om vid tillsättandet af distriktslandtmätare dessa tillförbundes att underkasta sig den förändring i verksamhetsområde, hvartill förhållandena kunde föranleda.

Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i Västerbottens län bär däremot ansett sannolikt, att anstånd med distriktsindelningen skulle visa sig erforderligt i detta län.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län har anfört, att det skulle mången gång kunna medföra olägenheter för distriktslandtmätarna, om dessa, på sätt landtmäteristyrelsen föreslagit, skulle vara skyldiga att bo inom distriktet. Oafsedt att för den, som ej hade jordbruk, kostnaden för många förnödenheter ställde sig högre på landsbygden än i eu stad, så vore de kommunala beskattningsförhållandena pa landet enligt nu gällande bestämmelser och de metoder, som brukades vid fastighetstaxeringen, ofta sådana, att de, som skattade för inkomst, fånge bära en oskäligt stor del af kommunens bördor. I Jämtlands län funnes tdl exempel kommuner, där utskylderna tidtals uppgått ända till 33 kronor på bevillningskronan. För den, som önskade gifva sina barn en omsorgsfull uppfostran, vore det också olägligt att bo aflägset från de i städerna förlagda högre undervisningsanstalterna. Det syntes därför tillräckligt, om för distriktslandtmätare stadgades allenast skyldighet att bo inom det län, där hans distrikt vore beläget. Då han i alla händelser ej skulle vara berättigad till reseersättning för den del af resorna till eller från förrättningsställena, som folie utom distriktet, Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft. 5 ’

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

komme lian i regel att bosätta sig i detta, där ej särskilda förhållanden nödgade honom att välja annan boningsort.

1 fråga om det erforderliga antalet landtmätare har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län yttrat följande. Äfven om en landtmäteripersonal till ett antal af 180 kunde vara erforderlig — något hvarom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande emellertid, med hänsyn till den ringa grad af tjänsteverksamhet, som eu och annan landtmätare för närvarande utöfvade, ej vore förvissad — syntes dock inrättande på eu gång af 120 aflönade distriktslandtmätartjänster kräfva af staten större kostnader än Riksdagen kunde förväntas medgifva. Och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hade ej heller af landtmäteristyrelsens utredning i ärendet blifvit. öfvertygad om, att inrättande af ett så stort antal distriktslandtmätartjänster åtminstone för närvarande vore oafvisligen behöfligt. För öfrigt syntes landtmätarekårens medlemmar ej själfva hafva ställt sina anspråk högre än till anordnande af 100 dylika tjänster. Af landtmäteristyrelsens skrifvelse fram gin ge nämligen, såväl att den kommitté, som af 1895 års landtmätarmöte tillsattes för utarbetande af förslag till hufvudgrunder att iakttagas vid landtmäteriets omorganisation, vid förslagets afgifvande utgick från den uppfattningen, att landtmäterigöromålen i riket kräfde, utom förste landtmätare, en personal af 180 på länen arbetande landtmätare, däraf 100 distriktslandtmätare och 80 extra landtmätare, som äfven att denna uppfattning delats af 1896 års landtmätarmöte. I underdånigt utlåtande öfver en år 1886 af dåvarande förste landtmätaren i Norrbottens län J. E. Nyström gjord framställning i fråga om landtmäterikårens omorganisation hade äfven landtmäteristyrelsen år 1891 hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes af Riksdagen begära anslag för beredande af löner åt 100 kommissionslandtmätare. För den skull ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillräckliga skäl knappast vara anförda för inrättande af större antal distriktslandtmätartjänster än 100.

Uti sin i 1903 års förslag gjorda beräkning af det för hvarje län erforderliga antalet landtmätare har, som nämndt, landtmäteristyrelsen, bland annat, kommit till den slutsatsen, att i Västerbottens län skulle erfordras 16 distriktslandtmätare och 12- extra landtmätare samt i Norrbottens län 14 distriktslandtmätare och 5 extra landtmätare.

Häremot hafva erinringar framställts af vederbörande förste landtmätare uti 'deras af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande åberopade yttranden.

35 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

Sålunda framhåller förste landtmätaren i Västerbottens län, att det för detta län föreslagna antalet distrikslandtmätare syntes vara för högt, åtminstone för den närmaste framtiden.

Förste landtmätaren i Norrbottens län anför, att den statistik, som lagts till grund för beräkningen af det antal landtmätare, som inom länet skulle för framtiden erfordras, tydligen vore vilseledande, samt att, därest icke särskilt gynnsamma förhållanden, hvarom man icke för det dåvarande hade någon kännedom, inträffade, förste landtmätaren liölle före, att för framtiden inom länet 15 landtmätare kunde erhålla någorlunda full sysselsättning och att af dessa 12 borde vara distriktslandtmätare och 3 extra landtmätare.

I fråga om sättet för landtmäterikostnadernas bestridande hafva samtliga Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordat förslaget, att aflöning af statsmedel måtte beredas landtmätarna, jämte det de erhölle ersättning för utförda förrättningar enligt taxa.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län har emellertid uttalat, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke kunde biträda, hvad landtmäteristyrelsen anfört och föreslagit i fråga om minskning i jordägarnas utgifter för landtmäteriförrättningar. Väl måste landtmäteriväsendets behöriga upprätthållande anses vara ett statsändamål, för hvithet staten borde i mån af behof anvisa erforderliga medel. Men däraf följde alldeles icke skyldighet för staten att medelbart eller omedelbart till större eller mindre del betala kostnaden för landtmäteriförrättning, som ägde rum på enskildas begäran och uteslutande för främjande af deras intressen. Om nu den gällande, år 1881 utfärdade arfvodestaxan för de särskilda förrättningarna bestämde sådana ersättningsbelopp, som då utgjort skälig ersättning för det därå nedlagda arbete, och jordägarna således då icke ansetts vara för hårdt betungade, så syntes, de väl, sedan penningevärdet fallit, icke rättvisligen kunna göra anspråk på annan lindring, än den, som redan komme dem till godo, därest taxans bestämmelser i afseende å arfvodenas belopp blefve i hufvudsak orubbade, hvilket Eders Kungl. Majrts befallningshafvande för sin del förordade. Att ytterligare lindring skulle för jordägarna i allmänhet vara oundgängligen nödig, vore icke af styrelsen på något sätt bevisadt.

Den föreslagna lönen af statsmedel till distriktslandtmätarna vore emellertid nog, äfven om arfvodestaxan icke höjdes, väl behöflig, för att dessa landtmätare skulle vinna en verklig och stadigvarande god ekonomisk ställning motsvarande vikten af deras arbete och ansvar.

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande afstyrkte därför den föreslagna taxenedsättningen, men tillstyrkte icke desto mindre aflöningen af statsmedel.

Beträffande aflöningsbeloppen hafva endast Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands och i Jämtlands län framställt erinringar. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i förstnämnda län har anmärkt, att i fråga om arfvoden af statsmedel till extra landtmätare landtmäteristyrelsens anspråk syntes sträcka sig utöfver de önskningar, som framställts af den utaf 1895 års landtmätarmöte tillsatta kommitté, hvilken föreslagit arfvoden med 500 kronor till hvar och en af 50 extra landtmätare och med 400 kronor till hvar och en af ytterligare 30 extra landtmätare, under det att landtmäteristyrelsen nu föresloge arfvoden å högst 1,200 kronor till högst G0 extra landtmätare. De af kommittén föreslagna beloppen förefölle emellertid vara allt för låga såsom vederlag för den nedsättning i taxearfvoden, som enligt landtmäteristyrelsens nu ifrågavarande förslag skulle inträda i samband med den föreslagna omorganisationen. Däremot och med hänsyn äfven till den af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ifrågasatta minskningen i antalet distriktslandtmätartjänster från 120 till 100 syntes det måhända vara lämpligt, att dessa arfvoden af statsmedel ej utginge med lika belopp till alla extra landtmätare utan t. ex. bestämdes till 800 kronor för högst 80 extra landtmätare — om ett så stort antal extra landtmätare funnes behöfligt — med förhöjning enligt landtmäteristyrelsens bepröfvande af 400 kronor till högst 20 af dem.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län har anfört, att af vårt lands betydande utsträckning i norr och söder med däraf härrörande stora klimatiska skiljaktigheter och den ofantliga skillnaden i befolkningstätheten mellan dess sjulliga och nordliga delar följde, att de ekonomiska förhållandena ställde sig särdeles ogynnsamt i de nordliga delarna i jämförelse med de sydliga, med andra ord, att levnadskostnaderna i Norrland, som innehölle mer än hälften af hela rikets areal, vore vida högre än i rikets öfriga delar. Det ofta framställda påståendet, att dylika skiljaktigheter korume att utjämnas, i den mån kommunikationerna förbättrades, ägde visserligen sin riktighet med afseende på de landsdelar, hvarest de hufvudsakligaste lefnadsförnödenheterna producerades, men ingalunda i fråga om Norrland, där det mesta af dylika förnödenheter måste hämtas från långt aflägsna orter och där likställighet med det öfriga landet i fråga om lefnadskostnaderna i följd häraf sannolikt aldrig kirnde uppnås. Värdet af en i penningar bestämd lön vore sålunda betydligt mindre i Norrland än i det öfriga

37 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

landet, och det vore därför ej blott af billighet och rättvisa utan ock af statens intresse af, att statstjänsten äfven i de af naturen mindre gynnade landsdelarna uppekölles af lika goda krafter som i andra, påkalladt, att genom någon förhöjning i aflöningarna i Norrland olikheterna i letnadsförhållandena så vidt möjligt utjämnades. Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening borde en sådan, hittills i växt land endast undantagsvis tillämpad anordning uppställas såsom regel vid alla löneregleringar. Men i fråga om landtmäterikåren vore denna princips iakttagande i särskildt hög grad behöflig med hänsyn därtill, att i Norrland under göromålen ute å marken landtmätarna ständigt måste underkasta sig strapatser och umbäranden, till hvilka tjänstgöringen i de sydligare orterna med deras täta befolkning och bekväma kommunikationer blott sällan kunde uppvisa motstycken, och genom hvilka hälsa och arbetskrafter ofta i förtid komme att brytas. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge på grund häraf, att lönerna till distriktslandtmätare i Norrland borde ökas med tio procent åt de belopp, hvartill enligt 1 andtm ät eri s tyre Isens beräkning dessa tjänstemäns sammanlagda inkomster af lön och arfvode ansåges böra uppgå, och att för extra landtmätare och kommissionslandtmätare, som ej kunde få anställning såsom distriktslandtmätare, en motsvarande förhöjning borde medgifvas i vederlaget för den ifrågaställda nedsättningen i arfvodestaxan.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län har med anledning af förslaget, att såsom villkor för distriktslandtmätares rätt att komma i åtnjutande af ålderstillägg skulle stadgas, att sådan landtmätare skulle under de närmast föregående fem åren hafva afslutat landtmäteriförrättningar, som betingat arfvoden till belopp i medeltal årligen af 3,200 kronor, anfört att, därest emellertid undantagsvis omständigheterna skulle så foga, att förordnanden icke under perioden stått till buds i den omfattning, att nämnda inkomst kunnat uppnås, det. syntes vara för landtmätaren kännbart att a:å i mistning- af ålderstiliägg.

Förslaget att landtmäteriarfvodena skulle förskotteras af statsmedel, har afstyrkts, förutom åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län, äfven af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala, Jönköpings, Kalmar, Hallands och Skaraborgs län, hvarjämte Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands och Gottlands samt Göteborgs och Bohus län uttalat anmärkningar mot förslaget utan att likväl bestämdt afstyrka detsamma. Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i Jönköpings län har i detta ämne anfört följande.

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

Då jordägare ej kunde betagas rätten att klandra landtmätares ersättningsräkningar, hvilken rätt ock uttryckligen upptagits uti den föreslagna nya landtmäteritaxan, skulle kronan, om den förskotterat det i räkningen upptagna arfvodet, livilket landtmätaren borde vara berättigad att, oafsedt klandret, ofördröjligen utbekomma, lätt kunna blifva invecklad uti ett flertal rättegångar angående dylikt klander. Det kunde visserligen invändas, att, då arfvodesräkningarna skulle komma att granskas af förste landtmätarna, skäl till klander ej skulle förefinnas så ofta som nu, men så länge som misstrogenhet och processlystnad funnes, skulle nog klander af dylika räkningar förekomma, om ock möjligen icke i samma myckenhet som nu, och det kunde ju dessutom tänkas, att räkningarna vore behäftade med fel, som vid granskningen antingen icke kunnat — såsom beroende på aftal mellan förrättningsmannen och jordägarna eller dylikt — upptäckas eller ock förbisetts eller varit tvifvelaktigt. Förskotterandet skulle äfven medföra ett frångående af den nu gällande och i den föreslagna nya landtmäteritaxan jämväl upptagna principen, att landtmäteri arfvodet skulle gäldas af den, som vid förrättningens slut eller fastställelse vore innehafvare af jorden. Kronan måste nämligen — såsom ock landtmäteristyrelsen tänkt sig, då den föreslagit ändring i 17 kap. 6 § handelsbalken —hafva förmånsrätt till jorden, och detta äfven för det fall, att jorden efter förrättningens af slutande eller fastställande bytte om ägare, h vilket sistnämnda fall landtmäteristyrelsen däremot ej syntes hafva tänkt sig, emedan den ej föreslagit ändring i landtmäteritaxans 23 §. Ett sådant fastbindande af landtmäteriarfvodet vid själfva jorden skulle emellertid kunna leda till betänkliga följder och äfven menligt inverka på fastighetskrediten. För landtmätarna själfva skulle förslaget medföra den olägenheten, att de utfinge sitt arfvode en eller annan månad senare än eljest.

Ungefär enahanda synpunkter hafva framhållits af de öfriga Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, livilka afstyrkt eller ställt sig tveksamma mot detta förslag. Det har äfven anförts, att en sådan anordning skulle medföra mycket besvär och vidlyftiga redovisningar. Den tysta förmånsrätten, som skulle göra en ny skåra i fastighetskrediten, har flerstädes framkallat betänkligheter, dock har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län, samtidigt som förskotten af statsverket afstyrkts, tillstyrkt, att dylik förmånsrätt måtte beredas landimätarna själfva. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län bär påvisat de invecklade förhållanden, som kunde orsakas däraf, att landtmätarna ofta under gången af en förrättning uppburit förskott af delägarna. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38. 39

län har framhållit att, därest förslaget vunne godkännande, skulle däraf säkerligen framkallas anspråk på liknande förmåner från andra förvaltningsområden.

I det utlåtande, som landtmäteristyrelsen afgifvit den 1 december 1905 med anledning af hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i sina yttranden anfört, har styrelsen uti nu ifrågavarande hänseenden, och därvid först med anledning af den utaf Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län uttalade åsikt, att landtmäterikårens omorganisation borde uppskjutas, yttrat följande.

Enligt landtmäteristyrelsens ämbetsberättelse för år 1904 hade vid samma års slut laga skifte eller därmed i afseende å orubblighet likställd delning öfvergått eller börjats å alla ägorna eller åtminstone inägorna till hemman om ungefär 47,700 mantal af sammanlagda skattetalet å landsbygden eller 67,300 mantal. Återstoden eller omkring 19,600 mantal betecknade storleken af den jord i riket, som då ej ännu undergått laga skifte eller därmed likställd delning. Men då i detta mantalsbelopp inginge dels mantalet å en mängd så kallade enstaka hemman af såväl skatte- som krononatur, hvilka ej legat i samfällighet med andra hemman och hvilkas ägor således ej behöfde genom laga skifte utbrytas, och dels de många, ofta af flera hela mantal bestående större jordegendomar (herrgårdar och bruksegendomar), som af ålder haft sina ägoområden behörigen skilda från angränsande hemmans ägor och utan sammanblandning med dessa, hade landtmäteristyrelsen enligt berörda ämbetsberättelse ansett, att vid 1904 års slut funnes hemman med sammanlagdt mantal af 10,300, hvilka troligen icke komme att undergå laga skifte, och att hemman om allenast 3,300 mantal sannolikt komme att blifva föremål för laga skifte på alla ägorna eller åtminstone inägorna.

Dessa statistiska uppgifter ådagalade tydligen, att rikets jord till allra största delen undergått laga skifte. Hvad som ej framginge af dessa uppgifter, men som för landtmäteristyrelsen och jämväl i allmänhet vore ett kändt förhållande, vore, att med få undantag, särskildt beträffande Kopparbergs län med sin från öfriga delar af riket afvikande skifteslagstiftning, alla de stora byarna med många delägare redan undergått laga skifte.

Landtmäteristyrelsen» utlåtande den 1 december

190a.

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

Den stabilitet i förhållandena, som Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län ansett böra fordras såsom villkor för reformens genomförande, syntes alltså redan hafva inträda Detta ansåge landtmäteristyrelsen äfven framgå dels af vissa vid styrelsens underdåniga förslag fogade bilagor och dels af styrelsens ämbetsberättelse för år 1904. Dessa handlingar utvisade nämligen, att antalet årligen afslutade laga skiften vore synnerligen obetydligt i förhållande till antalet andra årligen verkställda förrättningar eller under år 1904 endast 149 laga skiften mot 4,367 andra förrättningar. Då antalet distriktslandtmätare enligt styrelsens förslag skulle blifva 120, af hvilka 58 skulle anställas i de norrländska länen, där laga skiften förekomme i jämförelsevis större mängd än i rikets mellersta och södra delar, borde det vara uppenbart, att hvarje distriktslandtmätare årligen ej skulle hafva omhänder mer än ett eller högst två laga skiften och att hans hufvudsakliga göromål skulle afse andra förrättningar eller förrättningar af i allmänhet mindre omfattning än laga skiftena i regeln hittills varit.

Det kunde möjligen antagas, att i en ej så synnerligen aflägsen framtid de stora jordegendomarna komme att ganska allmänt utstyckas i mindre jordbruk och att laga skifte för sådant ändamål måste öfvergå dem. Men då sådana skiften icke, såsom fallet varit vid laga skiftena å de stora byarna, komme att verkställas mellan en mängd delägare med stridiga anspråk, föranledande långvariga förhandlingar samt pröfning af en mängd tvistefrågor och uppgörande af vidlyftiga likvider, utan blefve inskränkta till jämförelsevis summariska förrättningar för utbrytande af de särskilda i egendomarna ingående jordeboksenheterna (hemmansnumren) för att, dessa sedermera skulle genom ägostyckning kunna delas, så blefve dessa laga skiften, ehuru antagligen åtskilliga blefve af ganska stor omfattning beträffande arealen, dock icke förrättningar af stor omfattning i jämförelse med laga skiftena å de stora tätt sammanbyggda byarna i riket.

För öfrigt hände redan nu och komme säkerligen i framtiden att oftare inträffa, att jäjnförelsevis stora rubbningar genom förnyadt laga skifte enligt 3 §'skiftesstadgan gjordes häldre laga skiften och att vissa, vid hemmansklyfning utbrutna, af särskilda anledningar sammanslagna ägolotter genom förnyad hemmansklyfning indelades på annat sätt. Sådana förrättningar kunde uppenbarligen blifva ganska invecklade och äfven stora till omfång, hvadan, äfven om alla hvar och hemman i riket vore delade genom laga skifte, denna omständighet dock icke i och för sig innebure, att ej förrättningar af invecklad-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38. 41

beskaffenhet och stort omfång kunde blifva anförtrodda åt rikets landtmätare.

Landtmäteristyrelsen hölle alltså före, att, i fall den föreslagna reformen, hvilken ej allenast af styrelsen utan äfven af Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i nästan alla rikets län ansåges vara af behofvet synnerligen påkallad, skulle uppskjutas till den af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms iän afsedda tidpunkt, då landtmätarnas göromål vore inskränkta till förrättningar af jämförelsevis ringa omfattning och större stabilitet i förhållandena inträdt, reformen säkerligen komme att få anstå till en ganska aflägsen framtid, i det att först sedan all rikets jord blifvit så styckad och sammandragen, att den vore indelad i så kallade småbruk med ett eller högst två skiften, landtmäterigöromålen måste blifva inskränkta till förrättningar af jämförelsevis ringa omfattning. Men i ett land med så gles befolkning och till större delen så karg natur som vårt land, torde jordbrukets utveckling till sådan grad af intensitet och kultur, att jorden af förhållandenas makt blefve, såsom i länder med gynnsammare klimatiska förhållanden, allmänneligen indelad i småbruk, icke kunna antagas försiggå annat än synnerligen sakta.

Emot Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län ville styrelsen erinra, att, i fall eu reform, som i allmänt ansåges önskvärd, likväl skulle tills vidare anstå, på det att tillfälle måtte erhållas att utreda, huruvida lagändringar, som väl ej blifvit ifrågasatta men som tilläfventyrs kunde ifrågakomma, möjligen skulle påkalla reformens genomförande på annat än det föreslagna sättet, så torde reformen komma att uppskjutas till en synnerligen oviss framtid, ja kanske aldrig komma till stånd, och att, såvidt styrelsen kunde finna, skiftesväsendet dock ej genom nu pågående revision inom skifteslagstiftningens område kunde blifva sa förändradt, att behofvet af fasta löner för landtmäteripersonalen kunde anses därigenom blifva mindre framträdande.

1 fråga om Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Uppsala län anmärkning om det »monopol» till förrättningar, som skulle tillkomma distriktslandtmätarna, ville landtmäteristyrelsen framhålla: att samfälld jords delande mellan dem, som ägde rätt till andel däri, icke vore någon enskild angelägenhet för delägarna, enär staten hade intresse af att de fastigheter, som uppstode vid jords delning, blefve utbrutna på sådant sätt, att oreda och osäkerhet ej uppkomme i fråga om äganderätt till och sakrätt i fast egendom; att landtmäteriförrättningar därför måste verkställas i noggrann öfverensstämmelse med lagar, författningar och detalj föreskrifter i vida högre grad, än då en jordägare för sina Bill. till Itik sd. Prof.. 190!). I Sand. 1 Afd. 25 Höft. 0

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

skogars ock ägors indelande för lämpligt bruk anlitade en statens skogstjänsteman eller landtbruksingenjör; samt att, då landtmäteriförrättningar därför vore och måste vara tjänsteförrättningar, det ej kunde anses vara ett monopol för landtmätare, som blifvit anställd i visst distrikt, att verkställa därinom förefallande landtmäteriförrättningar, utan i stället en ämbetsplikt för honom, om ock de jordägare, som påkallade hans tjänstebiträde, helt eller delvis måste ersätta honom för hans arbete.

Med anledning af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Jönköpings län antagande, att uppskof med distriktsindelningen skulle i vissa län erfordras af det skälet, att icke alla län hade tillräckligt antal lämpliga landtmätare, har landtmäteristyrelsen framhållit, att då innehafvare af distriktslandtmätarbefattningarna finge sökas både inom koirimissionslandtmätarnas och vice kommissionslandtmätarnas krets, någon brist på kompetenta personer icke behöfde befaras.

På grund af hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs och Norrbottens län anfört, funne landtmäteristyrelsen, att hinder ej borde möta för distriktsindelnings genomförande samtidigt i hela riket.

I afseende å Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län erinran rörande det föreslagna stadgandet om distriktslandtmätarnas bostad vidhölle landtmäteristyrelsen, att denna borde vara belägen inom distriktet, dock med rätt för Eders Kungl. Maj:t att i särskilda fall medgifva befrielse därifrån.

Emot Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Södermanlands län yttrande, att tillräckliga skäl knappast torde vara anförda för inrättandet af större antal distriktslandtmätartjänster än ett hundra, har landtmäteristyrelsen åberopat hvad styrelsen härom anfört i sin underdåniga framställning den 3 augusti 1903 med därvid fogade statistiska bilagor, hvaraf styrelsen ansåge otvetydigt framgå, att efter ägostyckningslagens tillkomst under år 1896 en landtmäteripersonal i länen till ett antal af 180 vore af behofvet oundgängligen påkallad. Med hänsyn därtill borde landtmäteristyrelsen således rätteligen hafva hemställt om löner till 180 distriktslandtmätare, då ordinarie tjänstemäns åligganden icke syntes lämpligen böra uppdragas åt extra ordinarie tjänstemän. Endast af den utaf styrelsen angifna orsak, att Riksdagen anslagit medel till 48 pensioner åt kommissionslandtmätare under villkor, att dessas antal bestämdes till 120, hade landtmäteristyrelsen förmåtts att afstå från hemställan om löner till större antal distriktslandtmätare.

Jämförelsen mellan de af 1895 års landtmätarmöte föreslagna arf-

48 Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 38

voden till extra landtmätare och de nu åt' landtmäteristyrelsen för dem föreslagna arfvoden vore ej riktig, tv det vore i de bägge fallen fråga om olika slags tjänstemän. Landtmätarmötet både med denna benämning afsett medhjälpare, motsvarande de nuvarande landtmäteriauskultanterna och som icke skulle äga utöfva verksamhet på eget ansvar.

Med anledning af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Malmöhus län betänkligheter angående föreskrifter om intjänade arfvoden till belopp af 3,200 kronor i medeltal årligen såsom villkor för rätt till ålderstillägg har landtmäteristyrelsen anfört, att ett mindre medeltal skulle beteckna undantagsfall, som ytterligt sällan komme att inträffa. Det föreslagna villkoret, som innebure fordran å viss grad af verksamhet, hade emellertid sin betydelse äfven därutinnan, att landtmätare, i motsats till hvad för närvarande understundom hände, blefve angelägna att i sina årsredogörelser upptaga äfven sådana landtmäterigöromål, som de på enskildas uppdrag utan förordnande af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande verkställde, såsom afsöndrade lägenheters uppmätande och affattande på karta med mera, hvarigenom således statistiken öfver i riket förekommande landtmäteriförrättningar kunde blifva mera exakt, än hvad för närvarande vore händelsen.

Då landtmäteristyrelsens förslag angående rätt för landtmätarna att förskottsvis af statsverket utbekomma de dem enligt taxa tillkommande arfvoden, med undantag af rese- och traktamentsersättningar samt lösen för kartor och handlingar, af flera utaf Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande blifvit afstyrka och detta förslag, hvars godkännande ej utgjorde någon förutsättning för hufvudsakligt bifall till den af landtmäteristyrelsen föreslagna omorganisationen, i första rummet tillkommit i syfte att bereda rikets jordägare lättnad i den på dem hvilande bördan för landtmäteriväsendet i riket, samt landtmätarna utan synnerliga olägenheter skulle kunna framdeles, såsom hittills, åtnöjas med att direkt hos jordägarna uppbära sina arfvoden, öfverlämnade landtmäteristyrelsen till Eders Kungl. Maj:ts nådiga pröfning, huruvida de mot samma förslag gjorda erinringar borde föranleda förslagets ogillande.

I fråga om förslaget till landtmäteritaxa har styrelsen framhållit, att därest omorganisationsförslaget bifölles, borde taxeförslaget omarbetas så, att hvarje arfvode nedsattes med 40 procent.

Uti sitt den 18 juni 1907 i ärendet afgifna utlåtande har statskontoret utgått från den förutsiittning, att det föreliggande omorganisationsförslaget komme att godkännas, samt yttrat sig endast angående den föreslagna lönestaten för landtmäteripersonalen och hvad därmed

Slalskcnloreti utlåtande den 18 juni 1907

44 Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition No 38-

ägde direkt samband äfvensom i frågan om landtmäteriarfvodenas förskotterande af statsverket. Såvidt nu är i fråga, har ämbetsverket i dessa hänseenden yttrat följande.

I sammanhang med frågan om löner för de föreslagna distriktslandtmätarna, hvilka enligt omorganisationsförslaget skulle aflösa de nuvarande oaflönade kommissionslandtmätarna, stode frågan om jordägarnas behof af lindring i kostnaderna för landtmäteriförrättningar.

Hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län härvid anfört i fråga om obehöfliglieten af taxenedsättning samt landtmätarnas behof att likafullt erhålla den föreslagna aflöningen af statsmedel ansåge statskontoret vara förtjänt af nådigt beaktande.

Landtmäteristyrelsen hade för distriktslandtmätare föreslagit eu lön af 1,600 kronor med två ålderstillägg å 400 kronor, så att aflöningen efter 10 års tjänst kunde uppgå till 2,400 kronor. Med hänsyn till de kraf, som måste ställas på dessa tjänstemän och de ovissa förhållanden, under hvilka de kunde förvärfva hvad de därutöfver behöfde för sitt och de sinas uppehälle, skulle, enligt hvad statskontoret vidare anfört, denna lön utan tvifvel under nuvarande dyra tider vara alltför ringa, därest den nedsättning i taxan på arfvode för landtmäteriförrättningar med 40 procent, hvarom landtmäteristyrelsen gjort förslag, vunne Eders Kungl. Maj:ts godkännande. Härtill komme, att dessa tjänstemän efter löneregleringens genomförande torde böra underkastas den nya pensionslagens bestämmelser och förty varda förpliktade att med af sevärd a årliga afdrag å sin lön bidraga till sin egen pensionering. På de principiella skäl, som af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län framhållits, tillstyrkte statskontoret, att någon nedsättning i arfvodestaxan till jordägarnas förmån icke måtte äga rum. Då emellertid, å andra sidan, skäl icke torde förefinnas att öka jordägarnas utgifter för landtmäteriväsendet och då för den nya taxans bringande i öfverensstämmelse med den äldre taxan, erfordrades en reduktion nedåt med 15 procent, hemställde statskontoret, att den omarbetning af taxeförslaget i syfte att nedbringa hvarje arfvode med 40 procent, hvarom landtmäteristyrelsen uti sitt utlåtande den 1 december 1905 framställt förslag, måtte begränsas till ett nedbringande med 15 procent.

Ett bifall till statskontorets förslag härutinnan skulle, utan höjning i jordbrukets nuvarande onera för landtmäteriet, tillförsäkra distriktslandtmätarna en inkomst, som —- jämte den af landtmäteristyrelsen föreslagna lönen af 1,600 kronor med två ålderstillägg efter respektive 5 och 10 års tjänst å 400 kronor hvardera, så att slutaflöningen kunde efter 10 år bestiga sig till 2,400 kronor — kunde anses tillfredsställande.

45 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 38.

Landtmäteristyrelsen både föreslagit, att såsom villkor för erhållande af ålderstillägg skulle stadgas skyldighet för distriktslandtmätare, att under föregående tjänstgöring i denna egenskap, hafva afslutat landtmäteriförrättningar, som betingat arfvoden till belopp i medeltal årligen af 3,200 kronor, däri inberäknad den del af arfvodena, som icke påförts jordägarna. Då enligt det nya organisationsförslaget riket skulle indelas i landtmäteridistrikt och distriktslandtmätaren skulle äga företrädesrätt att utföra alla inom distriktet förekommande landtmäterigöromål, ville det synas, som om det sålunda föreslagna villkoret — för såvidt det afsåge framtvingande af viss grad af verksamhet — icke skulle vara af något behof påkalladt. Däremot skulle det kunna medföra en orättvisa, därest undantagsvis en landtmätare inom sitt distrikt funne så ringa sysselsättning, att hans arfvoden icke komme att uppgå till 3,200 kronor i medeltal årligen, i hvilket fall han tvärtom väl måste anses vara i än större behof af lönetillökning. På af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län gifven anledning hade emellertid landtmäteristyrelsen antydt, att förslaget om detta villkor tillkommit för att framtvinga en fullständig statistik öfver landtmäteriförrättningarna. Då statskontoret icke kunde föreställa sig, att ett dylikt aflöningsvillkor vore berättigadt af sådan anledning, måste statskontoret afstyrka detsamma.

Förslaget om landtmäteriarfvodenas förskjutande har afstyrkts af statskontoret.

Den för revision af skiftesstadgan och därmed sammanhängande författningar tillsatta kommitté har i sitt utlåtande af den 29 oktober 1907 till en början anfört, hurusom kommittén väl funnit vissa betänkligheter kunna yppas emot att redan nu, då arbetet med lösandet af kommitténs hufvudsakliga uppgift ännu icke framskridit så långt, att definitivt förslag till ändrad skifteslagstiftning förelåge, afgifva utlåtande angående förslaget till omorganisation af landtmäterikåren, helst vissa ändringar i skiftesstadgan i sammanhang härmed blifvit ifrågasatta. Men å andra sidan hade de olägenheter, som följde af kårens nuvarande organisation, redan länge varit öfverklagade. Då det nu föreliggande förslaget syntes kommittén väl ägnadt att af hjälpa dessa och tillika i sin mån befordra den utveckling till större snabbhet, ändamålsenlighet, rättssäkerhet och billighet i skiftesförfarandet, som man velat ernå genom ny skifteslagstiftning, hade kommittén icke ansett sig böra tillstyrka anstånd med kårens omorganisation, till dess förslag till nya skiftesförfattningar förelåge. Kommittén hade så mycket mindre funnit tillfyllestgörande skäl för ett sådant dröjsmål, som de särskilda önskemål

Skiftes stadgekommitténs utlåtande den 29 oktober 1907.

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

beträffande ändringar i skiftesväsendet, hvilka hittills under kommitténs arbete yppats, icke vore af den art, att de syntes föranleda några väsentliga ändringar i den organisation af landtmäterikåren, som med förslaget afsåges.

Kommittén hade vid granskning af förslaget väl i första rummet sökt pröfva, huruvida detsamma under nu bestående skiftesförhållanden fyllde de kraf på förbättrad organisation af landtmäterikåren, som gjort sig kännbara. Men tillika hade kommittén ägnat uppmärksamhet åt frågan, om den ifrågasatta organisationen kunde lämpas efter det antagliga innehållet i de förslag till nya skiftesförfattningar, som i sin tid kunde framgå ur kommitténs hufvudsakliga arbete.

Från båda dessa synpunkter hade kommittén funnit förslaget i hufvudsakliga delar synnerligen behjärtansvärdt.

Hvad anginge länens indelande i landtmäteridistrikt med rättighet för distriktslandtmätare att i regel verkställa alla förrättningar inom distriktet, innebure förslaget härutinnan ett försök att genomföra en reform, som länge haft ifriga och öfvertygade förespråkare inom de sakkunnigas krets. I den vid tiden för utlåtandets afgifvande gällande landtmäteriinstruktionen af den 6 augusti 1864 16 § 2 mom. ställdes äfven i utsikt, att Kungl. Maj:t kunde komma att på därom gjord framställning medgifva en sådan anordning. Dådetta skulle innebära upphäfvande af den jordägarna i 13 § skiftesstadgan medgifna rätt att i visst fall själfva välja förrättningsmän, vore. det uppenbart, att man vid ifrågavarande uttalande utgått från den vid denna tid gällande och tillämpade uppfattningen, att skiftesförfattningarna hörde till den ekonomiska lagstiftning, som ankomme på Kungl. Maj:t utan medverkan af Riksdagen. Fn förändrad uppfattning i detta stycke hade emellertid därefter gjort sig gällande och vunnit sitt slutgiltiga uttryck i ett af Kungl. Maj:t den 29 juni 1S83 meddeladt förklarande, af innehåll att, enär de väsentligaste delarna af skiftesstadgan tillhörde allmänna lagen, fråga om ändring i denna stadga skulle behandlas i den ordning, som vore föreskrifven för ändring af civillag.

Det syntes emellertid vara obestridligt, att olägenheterna af den nuvarande ordningen för meddelande af landtmäteriförordnanden vore i flera afseenden så kännbara, att de påkallade ändring af skiftesstadgan i syfte att bereda rum för en annan ordning därutinnan.

Dessa olägenheter funne kommittén hufvudsakligen kunna sammanfattas däri, att möjlighet icke funnes att tillse, att landtmäterigöromålen blefve något så när jämnt fördelade mellan landtmätarna. I följd häraf inträffade det icke sällan, att en landtmätare erhölle flera uppdrag än han ens med biträde af landtmäteriauskultanter och elever hunne att

47 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 38.

med erforderlig skyndsamhet fullgöra. Att han ej afvisade en del af dessa uppdrag, kunde ej i högre grad läggas honom till last. Han kunde nämligen icke vara förvissad om, att han, äfven vid ett exemplariskt utförande af de honom anförtrodda uppdrag, fortfarande skulle komma att åtnjuta det förtroende hos allmänheten, hvaraf hans bärgning berodde. Häraf föranleddes han att mottaga de uppdrag, som kunde för en tid framåt betrygga honom mot arbetslöshet och bristande utkomst. Uppenbart vore, att landtmäteriförrättningamas utförande och afsilande härigenom fördröjdes till stort men för jordägarna, som alltid blefve lidande af det med skiftesexekutionen följande osäkerhetstillstånd. Men ej nog härmed. De många uppdragens samlande på eu hand gåfve, enligt hvad erfarenheten visat, stundom anledning till att landtmäteriförrättningar utfördes på ett mindre omsorgsfullt sätt och sålunda ej tillgodosåge enskildt och allmänt väl i den grad, som kunnat och bort ske. Under tiden kunde en annan landtmätare i länet, måhända lika skicklig i sitt yrke men ej i besittning af samma förmåga att gorå sig känd af allmänheten, lida brist på arbete. Allvarliga invändningar af principiell art kunde jämväl med skäl göras gällande emot en anordning, som hade till följd, att landtmätaren redan vid början af en förrättning, som afsåo-e att lösa grannlaga rätts- och intressefrågor mellan flera jordägare, stode i tacksamhetsskuld till eu af dem, för det han erhållit förrättningen och därmed tillfälle till utkomst. Finge man än hos honoYn förutsätta den karaktärsfasthet, att han icke däraf läte sig förledas att gynna denne delägare på de andras bekostnad, så vore redan en ogrundad misstanke i det afseendet nog att i väsentlig grad förringa hans förmåga att i en för skiftet ändamålsenlig riktning inverka på jordägarna i de _ många frågor, som det ankomme på dem att afgöra genom föreningar.

Emot det sätt, hvaruppå landtmäteristyrelsen sökt bäfva dessa olägenheter och grundlägga en bättre ordning inom landtmäteriet, hade hufvudsakligen två anmärkningar under ärendets behandling framkommit. Den ena utginge därifrån, att förslaget att upphäfva den enskilda jordägarens rätt att i vissa fall själf välja förrättningsman, ansetts innebära ett ingrepp i den enskildes rätt att bestämma i sina egna angelägenheter.

Denna anmärkning vore nog uttryck för en ganska allmänt gängse uppfattning. Och tvifvelsutan kunde det understundom vara af en viss vikt för jordägaren att äga vända sig till en landtmätare, för hvilken han både särskildt förtroende, och kanske ännu mera att kunna undgå att få ett skiftesärende handlagdt af en landtmätare, till hvilken han ej hade tilltro. Medgifvandet åt jordägare att välja landtmätare hade

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

ock helt visst på sin tid varit nödvändigt för att minska allmogens naturliga misstro och ovilja mot en så genomgripande och till sina följder svåröfver skådl ig förändring af jordbesittningsförhållandena, som laga skiftet innebure. Detta misstroende torde emellertid numera hafva förbytts i ett allmänt erkännande af att verkningarna af laga skiftet varit till oskattbar nytta för landet och särskild!, för dess jordbrukande befolkning. Vid en' sådan förändring af den allmänna uppfattningen syntes det ej vara af nöden att, trots däraf härflytande olägenheter, bibehålla en ordning för förordnande till landtmäteriförrättningar, som syntes bättre stå tillsammans med förrättningsmannens ställning vid det gamla storskiftesförfarandet, än enligt nu gällande lagstiftning. Vid det förra hade nämligen afgörande! af så godt som alla frågor beträffande skiftet legat i jordägarnas händer. Nu åter tillkomme det landtmätaren att tillsammans med de gode männen under ämbetsmannaansvar afgöra ett flertal af de viktigaste i skiftet ingående frågor. Den trygghet mot att få skiftesförrättningen öfverlämnad till en mindre lämplig landtmätare, som jordägarens inflytande på förordnande af förrättningsman afsett att bereda, vore ock ofta mera skenbar än verklig. Jordägaren hade nämligen till ledning för sitt val sällan en på erfarenhet grundad uppfattning angående förrättningsmannens förmåga och noggrannhet. Ofta läte han sig i stället ledas af hörsagor eller jämförelsevis ogrundade tycken angående en landtmätares personliga egenskaper och uppträdande, kanske i sådana afseenden, som vore af föga betydelse för hans ämbetsverksamhet.

Härtill komme, att, utom de redan antydda, äfven andra afsevärda fördelar för jordägarna vore att vänta af den anordning, att länen indelades i distrikt, försedda hvart med sin landtmätare, som vore pliktig att vara bosatt inom distriktet å ort, som af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande godkändes. Landtmätarnas reseersättningar skulle nedbringas. I den mån förrättningarna öfverginge till att. blifva mindre till omfånget men flera till antalet, innebure detta en allt större ekonomisk fördel för jordägarna. Härjämte torde det vara till nytta för jordägarna att kunna utan långa och kostsamma resor personligen rådgöra med landtmätaren. Och denne skulle inom sitt mera begränsade verksamhetsområde förvärfva en grundligare kännedom om ortsförhållandena, som icke vore utan betydelse för förrättningarnas ändamålsenliga och skyndsamma utförande.

Emot befarade olägenheter af, att jordägaren skulle sakna befogenhet att själf utse förrättningsman, komme helt visst ett synnerligen kraftigt korrektiv att ligga i förste landtmätarnas tekniska gransk-

49 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

ning af förrättningarna. Då distriktslandtmätarna skulle utnämnas af Eders Kungl. Maj:t på förslag af landtmäteristyrelsen, innebure ju detta ock trygghet för, att den vid den ifrågasatta organisationen oafvisliga fordran på ett synnerligen omsorgsfullt urval vid besättandet af dessa viktiga platser blefve väl tillgodosedd.

För att undanröja det binder mot länens indelning i vissa landtmäteridistrikt, som mötte i nuvarande lydelsen af 13 § skiftesstadgan, hade landtmäteristyrelsen hemställt, att Eders Kungl. Magt måtte besluta och för Riksdagen till antagande framlägga förslag till tillägg till nämnda lagrum. I denna hemställan ansåge sig kommittén på ofvan angifna skäl böra i underdånighet instämma.

Den andra anmärkningen mot länens indelning i landtmäteridistrikt utginge därifrån, att en någorlunda jämn tillgång på landtmäterigöromål icke skulle kunna beräknas. Kommittén hölle dock före, att med stöd af vunna erfarenheter indelningen skulle kunna i det afseendet på ett i allmänhet tillfredställande sätt verkställas. Erforderlig omreglering skulle ju ock enligt landtmäteristyrelsens förslag kunna verkställas på det sätt, att distrikt, där göromålen förminskades, sammansloges med ett eller flera angränsande distrikt, under det att distrikt, där ett motsatt förhållande inträdde, kunde delas. Med denna möjlighet till framtida omregleringar hade kommittén icke något att erinra emot att distrikten, på sätt föreslagits, bestämdes till 120.

Landtmäteristyrelsen hade emellertid ansett, att landtmäterigöromålen i riket icke skulle kunna ombesörjas af detta antal förrättningslandtmätare, utan hemställt, att jämte distriktslandtmätarna skulle anställas 60 extra landtmätare, fördelade på de olika länen. På Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle det ankomma att tillse, att distriktslandtmätarna icke finge så många tjenstegöromål sig anförtrodda, att de icke kunde inom behörig tid fullbordas och att, i sådant fall, efter förste landtmätarens hörande, förordna någon extra landtmätare eller distriktslandtmätare, som till äfventyrs saknade full sysselsättning i tjänsten.

Kommittén funne det möjligen kunna dragas i tvifvelsmål, huruvida nämnda antal extra landtmätare för närvarande vore behöfligt. Antagligt torde det väl vara, att det i framtiden skulle blifva erforderligt, då skiftesärendenas antal redan nu visade tendens att ökas, samt ytterligare ökning syntes vara att vänta i följd af föreslagna lindriugar i skifteskostnaderna samt tilltagande benägenhet för bildande af småbruk. Lämpligast syntes emellertid vara, om extra landtmätare tillsattes i mån Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 25 Hälft. 7

50 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

af det växlande behof vet, på sätt nu ägde rum med förordnande af vice kommissionslandtmätare.

I fråga om de extra landtmätarnas ställning syntes en viss oklarhet råda i det föreliggande förslaget, särskildt beträffande frågan huruvida de skulle anställas i vissa extra landtmätardistrikt eller jämte någon distriktslandtmätare tjänstgöra inom dennes distrikt eller slutligen vara anställda inom länet med skyldighet att tjänstgöra, hvarhelst behof af ytterligare arbetskrafter yppade sig. Det syntes kommittén, som skulle någon allmängiltig regel i detta afseende knappast kunna uppställas. I de trakter, där flera byar ännu återstode att skifta eller af andra skäl många och vidlyftiga landtmäteriförrättningar vore att förutse, syntes lämpligast vara, att extra landtmätarna förlädes inom vissa distrikt. Där åter det egentliga skiftesverket vore afslutadt och allenast smärre landtmäteriförrättningar i olika trakter af länet till ungefär lika antal och beskaffenhet vore att vänta, skulle antagligen svårighet möta att bestämma området för extra landtmätarnas tjänstgöring på annat sätt, än att det finge ankomma på Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att tilldela dem förordnanden, hvar inom länet behof därtill yppade sig. Lämpligast syntes därför vara, att det öfverlämnades åt landtmäteristyrelsen att efter Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes hörande lämna erforderliga föreskrifter om extra landtmätarnas verksamhetsområden och fördelning inom de olika länen. Dock syntes böra stadgas, att jordägare icke i något fall finge betungas med ersättningtill extra landtmätare för längre resa än från den i förrättningsmannens väg till förrättningsstället närmast liggande distriktsgränsen.

Beträffande de föreskrifter landtmäteristyrelsen förutsatt, att Eders Kungl. Maj:t skulle meddela till iakttagande vid distriktsindelningen och under öfvergången till denna organisation, hade kommittén icke annat att erinra, än att det, på de af förste landtmätaren i Kopparbergs län anförda, af Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande i länet biträdda grunder, syntes kommittén önskvärdt och möjligt, att organisationen genomfördes i nämnda län på samma gång som i öfriga delar af landet. Den undantagsställning i skiftesafseende, som sedan gammalt tillerkänts Kopparbergs län, hade nämligen enligt kommitténs uppfattning ingalunda i alla afseenden varit till fromma för länets jordbesittningsförhållanden.

Landtmäteristyrelsens förslag, att lindring i kostnaderna skulle beredas jordägarna på det sätt, att en del af ersättningen för landtmätarens arbete godtgjordes honom af statsverket i form af lön åt distriktslandtmätare och af årligt arfvode åt extra landtmätare, funne kommittén

51 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

synnerligen behjärtansvärdt. Näringslifvets kraf på stöd och omvårdnad från statsmakternas sida blefve i våra dagar allt mera erkändt. Toge^ man därtill hänsyn till de stora fördelar, i form af ökad rättssäkernet i jordbesittningsförhållanden och intensivare utnyttjande af landets jordområde, som det allmänna hade att vinna af ett väl ordnadt skiftesväsende, borde man vara benägen att anse, att knappast något annat sätt för statsunderstöd till jordbruket kunde väntas bära sa rika frukter och föranleda så ringa betänkligheter, som en kraftigare medverkan till en efter förefintliga behof lämpad delning och sammandragning af de enskilda jordägarnas områden. Då härtill komme, att skiftesverket tillförde staten ett yärdefullt och i flera afseenden oumbärligt material i kartor och ägobeskrifningar, syntes hvarje tvekan om lämpligheten af statens bidrag till lindring af de enskilda jordägarnas skifteskostnader höra förfalla.

Landtmäteristyrelsens förslag, att detta bidrag skulle motsvara omkring en tredjedel af de utgifter, som hittills från jordägarna utgått i form af arfvode enligt taxa, syntes kommittén vara väl afvägdt efter de förhållanden, som i allmänhet rådde inom landet. Vid bedömandet häraf borde uppmärksammas, att eu ytterligare lindring af afsevärd betydelse skulle, i händelse af distriktsindelningens genomförande, tillgodokomma jordägarna genom minskning i reseersättningar åt landtmätarna. I vissa delar af landet syntes emellertid, vare sig i följd af synnerligen låga jordvärden, eller, såsom i Kopparbergs län, i följd af inägojordens af naturen spridda läge, brister i där gällande skifteslagstiftning och allt för länge bibehållna egendomliga sedvänjor i afseende på jordbesittningen, sådana förhållanden råda, att ett kraftigare ekonomiskt understöd från statsverket finge anses vara påkalladt, därest befolkningen skulle blifva delaktig af fördelarna af ordnade skiftesförhållanden. Då möjligen erforderliga åtgärder i detta syfte emellertid icke stode i nödvändigt sammanhang med nu förevarande organisationsfråga, antoge kommittén, att den framdeles vid fullgörande af sitt hufvudsakliga uppdrag skulle få tillfälle att återkomma härtill.

Emot förslaget, i hvad det afsåga de å jordägarna fallande landtmäterikostnadernas förskotterande af statsverket och förmånsrätt för statens på sadana förskott grundade fordringar, hade^ betänkligheter uttalats af .flera af de myndigheter, som yttrat sig i ärendet. Kommittén kunde ej undgå att dela dessa betänkligheter och hemställde sålunda, att hvad landtmäteristyrelsen därutinnan föreslagit ej" måtte vinna afseende. Då emellertid i de af naturen mindre gynnade delarna af landet och särskilt i gränstrakterna mot Finland vore ensidigt, att. lin-

52 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

äring kunde beredas jordägarna i skifteskostnaderna jämväl genom dessas fördelande på en längre tid, syntes detta mål lämpligen kunna vinnas på det sätt, att ett förslagsanslag ställdes under statskontorets förvaltning för beviljande af amortisabla skifteslan mot säkerhet, som kunde af kontoret godkännas.

I fråga om storleken af distriktslandtmätarnas och extra landtmätarnas tjänsteinkomster ansåge kommittén, att dessa borde på grund af ökade lefnadskostnader och med hänsyn till på andra områden genomförda löneregleringar tillmätas något rikligare än i landtmäteristyrelsens förslag skett, På grund af sin redan uttalade öfvertygelse angående behofvet åf lindring i skifteskostnaderna för jordägarna ansåge kommittén emellertid, i olikhet mot statskontoret och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län, denna inkomstökning böra beredas icke genom bibehållande af nu gällande taxa å arfvoden för landtmäteriförrättningar utan genom någon höjning i de föreslagna lönerna för distriktslandtmätarna och årliga arfvodena för extra landtmätarna.

Landtmäteriauskultanternas ställning berördes ej i landtmäteristyrelsens förslag. Kommittén hade emellertid ansett, att svårighet kunde komma att möta för landtmäterikårens rekrytering, därest den föreslagna organisationen komme att leda till nedsättning i ersättningen för auskultanternas göromål. För närvarande åtnjöte auskultanterna vanligen af sina principaler en viss andel af arfvodet enligt taxan, växlande i olika fall mellan hälften och tre fjärdedelar. Därmed bereddes dem i allmänhet en årsinkomst af 2,000 till 3,000 kronor. Med den betydande nedsättning, som nu föresloges i landtmäteritaxan, skulle af arfvodet för de af medhjälparen verkställda göromålen föga eller intet återstå för principalen, därest medhjälparen skulle bibehållas vid samma inkomster som hittills. Då någon del af arfvodet emellertid antagligen skulle komma att tagas i anspråk såsom godtgörelse för principalens ledning, ansvar, granskning, redovisning och öfvertagande af förekommande förluster, vore det icke osannolikt, att nedsättnmgen i taxan komme att medföra eu minskning i auskultanternas inkomster. Och om än en sådan i någon mån skulle motvägas af de säkrare framtidsutsikter, som genom omorganisationen komme att erbjudas auskultanterna, maste man dock sörja för, att medhjälparnas inkomster icke skulle sjunka i den grad, att' deras möjligheter att bärga sig under den långa medhjälpartiden äfventyrades. 1 sådant syfte hemställde kommittén, att ett mindre arfvode, t. ex. 600 kronor om aret, skulle af statsmedel beredas en hvar af de 50 i tjänsten äldsta landtmäteriauskultanterna.

53 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 38.

Förslaget till förnyad taxa på arfvode för landtmäteriförrättnmgar hade ingifvits till Eders Kungl. Maj:t före utarbetandet af förslaget till omorganisation af landtmäterikåren och till den i sammanhang därmed föreslagna lindringen i jordägarnas skifteskostnader. I anledning af den inbördes ordning, hvari dessa ärenden i landtmäteristyrelsen behandlats, hade det inträffat, att taxeförslaget innebure en förhöjning af landtmätarnas arfvoden. Den tilltänkta lindringen i skifteskostnaderna hade sedan föreslagits skola genomföras genom en nedsättning med omkring 40 procent af de föreslagna tarifferna. Redan af denna anledning hade det blifvit mindre lätt att öfverskåda verkningarna af de ifrågasatta ändringarna i landtmäteritaxan. Eu fullständig omarbetning af taxan, i sjffte att åstadkomma en nedsättning af i medeltal omkring eu tredjedel i kostnaderna enligt nu gällande tariffer, syntes därför vara att anbefalla.

Uti skrifvelse den 5 november 1907 anmodade jag härefter landtmäteristyrelsen att med särskildt iakttagande af största möjliga förenklingar i uppställning och arfvodesberäkning, utarbeta förslag till förnyad taxa på arfvode för landtmäteriförrättnmgar. I samband därmed framhöll jag önskvärdheten af att taxeförslaget blefve så upprättadt, att arfvoden, beräknade efter det sålunda uppgjorda förslaget, komme att uppgå till ett belopp, som med en tredjedel understege, hvad som utgår enligt nu gällande landtmäteritaxa. Med anledning häraf har landtmäteristyrelsen med underdånig skrifvelse den 14 december 1907 öfverlämnat nytt förslag till landtmäteritaxa, åtföijdt af två jämförelsetablåer jämte sammandrag af sistnämnda handlingar.

Sedan departementschefen härefter redogjort för innehållet i dessa handlingar, af hvilka förslaget till taxa jämte nyssnämnda sammandrag skulle såsom bilagorna A och B fogas till detta protokoll, anförde han vidare följande.

Till upplysning angående de hufvudgrunder, styrelsen tillämpat vid taxeförslagets utarbetande, har styrelsen anfört följande.

I likhet med föregående landtmäteritaxor upptoge jämväl detta förslag den till landtmätare utgående ersättning under tre hufvudrubriker nämligen: arfvoden, reseersättningar samt lösen för kartor och handlingar.

Hvad först anginge de till landtmätare utgående arfvoden, hade landtmäteristyrelsen vid uppgörande af förslaget vidhållit såsom hufvud-

Landtmäteristyrelsent förslag den H december 1907 till ny landtmäteritaxa.

54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

princip, att de särskilda arfvodesposterna borde afvägas åtminstone hufvudsakligen efter det arbete, de olika åtgärderna kräfde, och följaktligen taxeras hvar för sig. Jämte det denna grundsats ovedersägligen vore öfverensstämmande med billighet och rättvisa, medförde densamma också den praktiska fördel att gifva en bestämd grund för arfvodets utbetalande i de fall, där några, men icke alla arbetsåtgärder utförts, eller där de verkställts af olika förrättningsmän.

Landtmäteristyrelsen hade vid uppgörande af nu föreliggande taxeförslag sökt att så vidt möjligt införa förenklade och för den stora allmänheten mera lättfattliga och öfverskådliga bestämmelser. Genomförandet af dessa förenklingar hade i viss mån underlättats däraf, att den till landtmätare efter taxa utgående ersättning hädanefter skulle komma att utgöra endast en del af den honom tillkommande betalning för verkställdt arbete.

Genomgripande förenklingar hade sålunda kunnat ske beträffande samtliga i taxan förekommande tariffer och därigenom hade åstadkommits, att priset per ägofigur eller eventuellt ägolott numera kunde erhållas direkt ur vederbörande tariff utan den omständliga sortering af ägofigurer och den tidsödande och för allmänheten svårfattliga interpolation af öretal, som förekomme vid tillämpning af nu gällande taxa.

Styrelsen hade äfven verkställt utredning om möjligheten af ännu längre gående förenklingar, men därvid funnit, att allt för få och summariska bestämmelser i taxan skulle kunna medföra, att vederbörande jordägare komme att drabbas ojämnt af de med landtmäteriförrättningar förenade kostnader. Landets stora utsträckning och den stora olikheten i naturförhållandena inverkade nämligen i så hög grad på landtmäteriarbetenas beskaffenhet, att taxan, om densamma ej skulle verka allt för ojämnt, borde så vidt möjligt vara afpassad efter olika ortsförhållanden.

För upprättande af karta med beskrifning öfver lägenhet, som tillkommit genom jordafsöndring, hade uti förslaget intagits enkla taxebestämmelser, hvarigenom arfvodet i regeln skulle komma att utgå med ett belopp af endast 10 kronor.

Vid verkställande af den äskade nedsättningen af nu gällande landtmäteritaxa hade landtmäteristyrelsen haft två utvägar att välja. Den skenbart enklaste utvägen hade därvid varit, att med matematisk noggrannhet nedsätta hvarje i nu gällande taxa förekommande pris. Genom ett dylikt förfaringssätt skulle taxan dock ej blifva förenklad utan snarare tvärtom, i det att en mängd brutna öretal därigenom komme att träda i stället för de i taxan nu förekommande hela öretal. Därtill

55 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 36.

Lomme, att de i taxan upptagna tariffer, Indika för den enskilde syntes vara mest svårfatt-liga, härvid skulle komma att bibehållas vid förutvarande uppställning. Den andra utvägen, som stått landtmäteristyrelsen till buds vid verkställandet af ifrågavarande nedsättning, hade"varit den, att låta den äskade nedsättningen komma till stånd beträffande de största och i en arfvodesräkning vanligast förekommande arfvodesposter, under det att några smärre lämnades orubbade. Landtmäteristyrelsen hade vält sistnämnda utväg, då styrelsen ansett det vara tillfyllest, om ett förslag . Lomme till stånd, som i genomsnitt gåfve en nedsättning med en tredjedel af de landtmäteriarfvoden, som för förrättningar i allmänhet utginge enligt nu gällande taxa. Landtmäteristyrelsen hade haft så nrycket större skäl att välja sistnämnda utväg, som förenklingar i taxans uppställning härigenom möjliggjordes, på samma gång som vissa ojämnheter, som vidlådde nu gällande landtmäteritaxa, därigenom kunde blifva undanröjda.

Såsom. landtmäteristyrelsen redan vid afgifvande! af 1902 års taxeförslag i underdånighet framhållit, vore nämligen bestämmelserna i nu gällande taxa ej väl afvägda i förhållande till de särskilda göromålens arbetsvärde. Vid uppgörandet af nu ifrågavarande taxeförslag nade landtmäteristyrelsen sålunda ansett sig böra taga hänsyn till sistberörda förhållanden och hade detta skett på det sätt, att vissa arfvoden bibehållits vid nu utgående belopp, under det att andra arfvoden sänkts med väsentligt mer än den ifrågasatta tredjedelen. Sistnämnda förhållande ägde rum beträffande de på det hela så betydande arfvodesposterna för mätning, gradering och delning, på hvilka sänkningen uti de i jämförelsetablåerna anförda exempel i genomsnitt belöpte sig till respektive 36,3 5, 36,8 5 och 39,5 0 procent. Då af verkställd utredning framginge, att sistnämnda arfvodesposter, hvilka därjämte vore de vanligast förekommande posterna i en landtmätares arfvodesräkning, i allmänhet utgjorde sammanlagdt omkring 81 procent af landtmätaren tillkommande arfvode för en landtmäteriförrättning, samt då härtill komme, att af de återstående arfvodesposterna i det närmaste hälften blifvit sänkta med i genomsnitt 32 procent, syntes det vara tydligt, att de gjorda nedsättningarna belöpte sig till minst 33,3 procent eller V3 af landtmäteriarfvodena, utan att behöfva utsträckas till hvarje särskild detalj af gällande taxa. Gifvetvis medförde dock såväl sistberörda förhållande som i synnerhet den omständigheten, att taxan blifvit afsevärdt förenklad, att nedsättningarna beträffande en viss förrättning ej alltid motsvarade nedsättning med en tredjedel af hvad enligt nu gällande taxa utginge. Landtmäteristyrelsen ville i samband härmed framhålla, att

56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38

sänkningen i de fall, där mätning, gradering och de1 ning inginge såsom hufvudsakliga poster i en arfvodesräkning, blefve ej obetydligt större än den ifrågasatta tredjedelen. Att delningsarfvodet därvid kommit att blifva föremål för en särskildt stor nedsättning, hade kommit sig däraf, att delningsarbetet ofta kunde verkställas i landtmätarens hemvist och att till följd häraf arfvodet för detsamma bättre än andra kunde bära en nedsättning.

Hvad beträffade de till landtmätarna utgående reseersättningar, rå hade bestämmelserna för desammas beräknande i hufvudsak bibehållits vid nuvarande lydelse. I samband härmed ville styrelsen framhålla, att, på grund af de i'taxan förekommande inskränkningar beträffande resornas antal, landtmätarna ej härigenom skulle beredas ersättning för mer än det minsta möjliga antal resor till och från f örrättningsstället, under det att i regeln ytterligare resor måste af dem företagas, för hvilka sistnämnda någon ersättning ej alls skulle utgå. Komme den föreslagna distriktsindelningen till stånd, skulle dock sistberörda kostnader blifva af mindre betydelse för landtmätarna, emedan resornas längd därigenom komme att i regeln minskas högst ansenligt. För rikets jordägare komme emellertid distriktsindelningen att medföra en högst betydlig nedsättning i kostnaden för landtmätares förrättningsresor, en minskning,^ som i genomsnitt måste anses uppgå till minst en tredjedel af nu utgående belopp.

Beträffande lösen för kartor och handlingar hade förutvarande bestämmelser likaledes bibehållits i det närmaste oförändrade. Anledningen härtill hade varit, att denna lösen redan nu vore sa lag, att densamma i och för sig ej tillförde landtmätaren någon nämnvärd inkomst. När härtill komme, att landtmätarna, beträffande vissa landtmäteriförrättningar, vore skyldiga att utan ersättning verkställa publik renovation af karta och beskrifning, syntes giltiga skäl finnas för att nämnda lösen bibehölles vid nu utgående belopp.

I de uti tabellbilagorna vid utlåtandet upptagna exempel, hvilka tillsammans vore af den omfattning, att de motsvarade omkring en sjättedel af det belopp, som af samtliga landtmätare under ett. års tid i medeltal påförts rikets jordägare för verkställda landtmäteriförrättningar, hade i genomsnitt en sänkning ägt rum af 33,3 4 procent. Med framhållande af detta resultat ansåge sig styrelsen således hafva fullgjort det styrelsen gifna uppdrag i fråga om den gällande landtmäteritaxans förenkling och sänkning.

Landtmäteristyrelsen har därjämte med anledning af en af Arjeplogs kommun hos Eders Kungl. Maj:t gjord framställning i fråga om ned-

57 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

bringande af kostnaderna för ägostyåkning och jordafsöndring, hufvudsakligen anfört, att, om landtmätarna, på sätt föreslagits, blefve af staten aflönade och taxan på deras arfvoden nedsattes i öfverensstämmelse med styrelsens förslag, skulle allmogens kostnader för landtmäteriförrättningar af alla slag nedbringas så betydligt, att enligt styrelsens mening de i , berörda framställning öfverklagade missförhållanden därmed skulle bortfalla. Ur förslaget till nedsatt landtmäteritaxa ville styrelsen särskild! framhålla det billiga arfvodet för jordafsöndringsförrättningar. Att utgifterna för sådana förrättningar i hvarje fall på grund af dryga resekostnader någon gång skulle kunna ställa sig oproportionerligt höga i förhållande till värdet af den fastighet, förrättnings åtgärden afsåge, vore likväl att förutse, och har landtmäteristyrelsen med hänsyn därtill till Eders Kungl. Maj:ts nådiga bepröfvande hemställt, huruvida icke för befrämjandet af den viktiga angelägenhet, som egnahemssträfvandena innebure, staten kunde finnas villig att bidraga till gäldande af resekostnaderna för dylika landtmäteriförrättningar.

Jag har vidare att något redogöra för innehållet uti förenämnda till mig den 3 sejfiember 1908 ingifna framställning från styrelsen för Sveriges landtmätarförening.

Med hänsyn såväl till de i det nya taxeförslaget afsevärdt nedsatta arfvodesbeloppen som till de dyra lefnadskostnaderna och de alltjämt stegrade utgifterna för biträden, papper samt skrif- och ritmaterialier har i denna skrifvelse hemställts, att lönerna till distriktslandtmätarna måtte bestämmas till 2,500 kronor jämte två ålderstillägg å 500 kronor hvartdera. Härigenom skulle dessa tjänstemäns löner llPP£?å till samma slutliga belopp, 3,500 kronor, som för närvarande vore bestämdt för statens landtbruksingenjörer, med hvilka de äfven syntes närmast kunna jämföras i afseende å såväl utbildning och verksamhet som aflöningssätt och social ställning.

Af enahanda skäl vore det för extra landtmätare föreslagna arfvodet af 1,200 kronor otillräckligt, och hemställdes att detta belopp måtte höias till 1,800 kronor.

I full anslutning till de af skiftesstadgekommittén anförda skäl ville föreningens styrelse vidare framhålla nödvändigheten af, att landtmäteriauskultanternas ställning måtte i någon mån betryggas, så att möjlighet för landtmäterikårens lämpliga rekrytering icke äfventyrades. Detta kunde endast ske därigenom, att ett visst antal landtmäteriauskultanter, i likhet med hvad nu vore förhållandet inom skogsstaten och landtbruksingenjörskåren, tillförsäkrades visst fast årligt arfvode* såsom ersättning Bill. till. Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. I Afd. 25 Höft. 8

Framställning af styrelsen för Sveriges landtmätarförening.

58 Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 38.

för den minskning i inkomster, som skulle förorsakas dem genom påbjudande af den föreslagna reducerade landtmäteritaxan. Det syntes billigt, att åtminstone hälften af de i tjänst varande landtmäteriauskultanterna finge komma i åtnjutande af en sådan föreslagen aflönings- ' ersättning och då antalet dylika tjänstemedhjälpare kunde för närvarande beräknas till i medeltal 120 för år, erfordrades alltså arfvoden till 60 auskultanter. För att bibehålla dessa auskultanter, af hvilka ganska många redan vore familjefäder, vid deras nu varande torftiga inkomster, borde arfvodesbeloppet icke sättas lägre än 800 kronor. I motsats mot skiftesstadgekommittén, som föreslagit, att tillskottet skulle tilldelas de i tjänsten äldsta auskultanterna, framhölles lämpligheten af, att dessa arfvoden efter landtmäteristyrelsens bepröfvande tilldelades de mest förtjänta bland de äldre auskultanterna.

Det nya taxeförslaget vore på ett fördelaktigt sätt förenkladt, hvarigenom det från förrättningssynpunkt fullkomligt improduktiva och tidsödande arbetet å arfvodesräkningarnas upprättande kunnat i någon mån inskränkas. Emellertid ansåge föreningsstyrelsen, att den i taxeförslaget vidtagna åtgärden att utesluta det i nuvarande taxans § 20 förekommande medgifvandet att träffa öfverenskommelse om arfvodet vore ur såväl landtmätarnas som allmänhetens synpunkt mycket olyckligt. Vid de många ägostycknings- och andra förrättningar af mycket ringa omfattning, som numera inom många län allt oftare förekomme och inom vissa län utgjorde landtmätarnas hufvudsakliga sysselsättning, vore upprättandet och utskrifvandet af arfvodesräkningar en högst betydlig del af själfva förrättningsarbetet och vore praktiskt sedt högst onödigt, då en öfverenskommelse om arfvodet visat sig vara till nytta icke minst för jordägaren. I många fall, såsom vid expropriationer, egnahems- och tomtstyckningsförrättningar samt bolagsaffärer i allmänhet, plägade vederbörande jordägare, bolagschefer eller ombud fordra ett fast afgifvet kostnadsförslag, innan de bestämde sig för arbetets utförande. Rätten till ackordsaftal borde förresten icke rättvisligen fråntagas landtmätarna vid alla sådana arbeten, som enligt gällande författningar kunde utföras af andra personer, såsom t. ex. trigonometriska uppmätningar, upprättande af förslag till byggnadsplan^ vägdelningar, syner m. m., och detta af det skäl, att landtmätaren måtte kunna bestå i konkurrensen om dylika arbeten. Det enda skälet till tvång å afgifvande af räkning vore, att efter distriktsindelningen landtmätarna skulle kunna tänkas vilja ackordsvis tilltvinga sig förhöjd betalning för att skyndsamt utföra en begärd förrättning. Men detta vore ett. svårt tjänstefel, och knappast någon landtmätare skulle våga utsätta sig för

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38. 59

åtal därför. För öfrigt skulle det ju stå en hvar fritt att fordra specifik räkning.

Till följd af särskilda nådiga remisser liar, som nämnts, skiftesstadgekommittén den 16 oktober 1908 yttrat sig såväl öfver landtmäteristyrelsens nya förslag till landtmäteritaxa som öfver nyssberörda skrift från landtmätarföreningens styrelse. Kommittén bär därvid förklarat sig anse, att det i kommitténs förra utlåtande uppställda önskemålet, att kostnaderna för jorddelning måtte nedbringas med i medeltal omkring en tredjedel af nu utgående belopp, skulle genom det nya taxeförslaget fullt vinnas. Kommittén bär vidare anfört följande.

Vid bedömandet af de sannolika verkningarna af den föreslagna landtmäteritaxan hade kommittén fäst sin uppmärksamhet vid, att genomförandet af rikets indelning i landtmäteridistrikt skulle i betydande mån nedbringa ersättningarna för landtmätarnas förrättningsresor. I allmänhet och särskildt vid medelstora och större förrättningar blefve reseersättningarna därför säkerligen icke afsevärdt betungande.

Kommittén ansåge dock, att vid vissa mindre förrättningar såsom afsöndringar och styckningar af mindre jordlotter samt andra därmed jämförliga landtmäteriåtgärder jordägarna borde genom statens mellankomst beredas större lindring i eller helst befrielse från reseersättningarna. I denna riktning hade jämväl landtmäteristyrelsen uttalat sig, under framhållande af, att utgifterna för jordafsöndringsförrättning på grund af dryga resekostnader någon gång kunde ställa sig oproportionerligt höga i förhållande till värdet af den fastighet, förrättningsåtgärden afsåge. Att reseersättningarna för dylika förrättningar stundom skulle komma att uppgå till eller öfverskrida förrättningsarfvodena, funne kommittén uppenbart. Enligt uppgifter, som kommittén hämtat ur landtmätarnas årsredogörelser för år 1907, vore missförhållandet mellan reseersättning och förrättningsarfvode under nuvarande förhållanden ofta framträdande.

Kommittén har därefter anfört några exempel härå från skilda delar af landet samt förklarat, att äfven med den nedsättning i resekostnaderna, som distriktsindelning skulle medföra, utgifterna för sådana förrättningar syntes blifva alltför betungande.

Kraftiga skäl talade, enligt kommitténs mening, för statens fortsatta medverkan till främjande af uppkomsten af småbruk. Talrika större jordegendomar vore af den beskaffenhet, att ett lönande jordbruk för närvarande ej kunde där drifvas på grund af kostnader och svårighet för anskaffande af nödiga arbetskrafter. Vidsträckta delar af landet

Skifleaatadgekommittent utlåtande den 16 oktober 1908.

60 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

väntade ännu på odlarens plog. Det syntes ej kunna bestridas, att ett af hindren för lämplig parcellering af den redan odlade jorden och ut' sträckt kolonisering å de odlingsbara vidderna läge i det tunga och kostsamma sättet för jorddelning. A andra sidan måste bestämdt fasthållas, att staten ej kunde gifva efter på sin fordran på ordning och reda i parcelleringen. Hvad särskildt beträffade den vanligaste formen för upplåtelse af mindre jordområden, jordafsöndringsinstitutet, framträdde från alla delar af landet, såväl från myndigheternas som från befolkningens sida, bestämda kraf på ökad trygghet för jordbesittningen genom afsöndringarnas kartläggning. Detta önskemål stode ej att vinna utan ökade kostnader. Till dessa borde staten utan större uppoffring kunna verksamt bidraga genom att öfvertaga kostnaderna för landtmätarnas resor för dylika förrättningar.

Om ock förrättningar för utbrytning af jordafsöndringar vore de, för hvilka företrädesvis lindring i kostnaderna tarfvades, kunde behof däraf anses föreligga äfven för åtskilliga andra mindre landtmäteriförrättningar. Hit räknade kommittén mindre hemmansklyfningar och ägostyckningar, vissa ägoutbyten och rågångsutstakningar af obetydligare omfattning samt förrättningar enligt 11 § i lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet. Blefve lagberedningens förslag till lag om särskild värdering af afsöndrad lägenhet för begränsande af dess ansvarighet för å stamhemmanet hvilande inteckningar, framdeles antaget, tillkomme en ny art af landtmäteriförrättningar, där förrättningskostnaderna syntes böra nedbringas till det minsta möjliga.

Kommittén hade tänkt sig, att ett särskildt statsbidrag till jordafsöndrings- och därmed jämförliga förrättningar medelst statens öfvertagande af reseersättningen lämpligen skulle kunna anordnas på följande sätt.

För verkställande af förrättningar af angifvet slag borde det åligga distriktslandtmätarna, hvar i sitt distrikt, att årligen å på förhand tillkännagifna tider företaga resor inom distriktet. Kostnaden för dessa resor skulle gäldas af statsverket. Resorna borde i allmänhet företagas i ett sammanhang, en eller två gånger om året, och begränsas att omfatta bestämd tid, förslagsvis sammanlagdt högst sex veckor årligen. Under sådana resor skulle i allmänhet få företagas allenast de förrättningar, som ansökts med begäran om befrielse från resekostnad och som pröfvades vara af beskaffenhet att böra åtnjuta sådan kostnadslindring. I ansökning borde de skäl uppgifvas och så vidt möjligt styrkas, som ansåges stödja begäran om kostnadslindring. Vidare borde sökande angifva den tid, förrättningen beräknades taga, samt lämna uppgift om närmaste skjuts-, järnvägs- eller ångbåtsstation.

61 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 38.

Förslag till resplan skulle uppgöras af distriktslandtmätaren samt pröfvas och fastställas af förste landtmätaren i länet. Resplanen skulle så anordnas, att de förrättningar i främsta rummet medtoges, som afsåge fastigheter, belägna på större afstånd från landtmätarens hemvist, och tillika vore åt så ringa omfattning, att reseersättning efter vanliga grunder skulle blifva alltför betungande i jämförelse med förrättningsarfvodet och i förhållande till värdet af den fastighet, förrättningen afsåge. I förslaget till resplan borde skälen till förrättnings medtagande eller uteslutande angifvas. Fastställd resplan skulle bekantgöras genom distriktlandtmätarens försorg medelst annons i någon af ortens tidningar. Missnöje öfver förrättnings uteslutande från resplan borde inom viss kort tid, efter det sådan annonsering skett, få anföras hos landtmäteristyrelsen, som skulle äga att, där skäl därtill pröfvades föreligga, föreskrifva, att förrättningen skulle medtagas i följande års resplan. Öfver landtmäteristyrelsens beslut i sådant ärende borde klagan icke få föras. ö

Ansökta förrättningar, hvilka ansåges böra åtnjuta befrielse från reseersättning, men icke medhunnes under det löpande årets resor, borde intagas i följande års resplan.

Genom ett i hufvudsak sålunda ordnadt förfarande skulle en afsevärd lättnad beredas i kostnaderna för de förrättningar, där sådant företrädesvis vore af nöden. Det kunde väl invändas, att urvalet bland de ansökta förrättningarna blefve en grannlaga sak, och att det icke torde kunna undvikas, att ojämnhet härutinnan understundom komme att inträffa. Kommittén hölle dock före, att för mycket afseende ej borde fästas vid denna möjlighet. Största vikten läge däruppå, att saken ordnades praktiskt och under de enklaste former.

Kostnaderna för dylika förrättningsresor, begränsade till omkring sex veckor årligen, hade kommittén beräknat till i medeltal 300 kronor för hvarje landtmäteridistrikt. Det hade härvid antagits, att distriktslandtmätaren skulle årligen hafva att tillryggalägga 40 till 80 mil efter skjuts förutom järnvägsresor, allt efter distriktens storlek och förrättningsfrekvensen. Utarbetet till 20 å 30 mindre förrättningar borde i de flesta distrikt medhinnas under den föreslagna tiden, sålunda omkring 3,000 förrättningar för landet i dess helhet.

Fn exakt siffra för reskostnaderna läte sig emellertid icke beräknas. Kommittén hemställde därför, att Eders Kungl. Magt ville föreslå Riksdagen att bevilja ett förslagsanslag å 36,000 kronor såsom statsbidragtill distriktslandtmätarnas tjänsteresor för utförande af vissa jordafsöndrings- och därmed jämförliga förrättningar.

62 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

Skulle det framdeles visa sig, att det föreslagna beloppet blefve för lågt, eller att den resetid, kommittén föreslagit, vore otillräcklig, återstode utvägen att icke fullständigt befria vederbörande jordägare från reseersättning utan endast lindra denna. Enklaste möjligheten härtill vore måhända, att staten ersatte en lämpligt anordnad årlig rundresa inom landtmäteridistriktet, under det att jordägarna själfva i allmänhet erlade reseersättning från närmaste i resplanen ingående skjutseller dvlik station till förrättningsställe, som icke vore beläget vid de i resplanen upptagna vägarna.

I fråga om uppställningen af det nya taxeförslaget hade kommittén intet väsentligt att erinra. Önskemålet om förenkling i tarifferna hade visat sig kunna ernås till synnerlig lättnad för arfvodesräkningars upprättande och granskning. Därjämte hade utjämning skett i taxan på sådant sätt, att de arfvoden, söm hittills visat sig någorlunda tillräckliga, sänkts i högre grad än de, hvilka, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen, lämnat alltför låg arbetsersättning. Härvid hade arfvodena för mätning, gradering och delning företrädesvis blifvit föremål för nedsättning. Då dessa förrättningsåtgärder vore de, som till hufvudsaklig del — i allmänhet till omkring 81 % — tyngde landtmätarnas arfvodesräkningar, hade kommittén icke funnit något att invända mot, att vissa, mindre ofta förekommande arfvoden undergått mindre nedsättning eller bibehållits oförändrade.

Kommittén hade emellertid funnit sig böra hemställa om några mindre tillägg till taxeförslaget. Af dessa tillägg torde endast det, som sammanhängde med styrelsens för Sveriges landtmätarförening hemställan om bibehållande af nuvarande medgifvande för landtmätare att öfverenskomma med jordägare om förrättningsarfvode, här behöfva något närmare beröras. Såsom skäl härför antyddes det improduktiva men tidsödande arbetet särskildt vid smärre förrättningar med upprättande af arfvodesräkningar, jordägares fordran i vissa fall att erhålla fasta kostnadsförslag samt svårigheten för landtmätarna vid konkurrens om sådana förrättningar, som äfven utfördes af andra personer.

Kommittén hade icke i allo kunnat dela nämnda styrelses åsikter i denna fråga. Ackordsaftal om landtmäteriarfvode torde nämligen få anses synnerligen vanskligt för jordägaren, som ytterst sällan ha,de förutsättning att bedöma, huruvida ackordet öfverstege ersättning enligt taxa. Ett köpslående om arfvodet syntes ock få anses oförenligt med landtmätarens tjänstemannaställning. Då tillgång funnes till väl afpassade arfvodestariffer, vore ackord obeliöfligt. Den förenklade taxan reducerade arbetet med arfvodesräkningar till ett minimum. Och där

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38. 63

ett kostnadsförslag önskades, borde landtmätaren utan svårighet kunna angifva ett belopp, som ersättning enligt taxa icke komrae att öfverstiga. För vissa göromål, som stundom verkställdes af landtmätare, stundom af andra personer med teknisk utbildning, funnes emellertid ännu inga lämpliga arfvodestariffer. Hit hörde trigonometriska mätningar, upprättande af förslag till byggnadsplaner m. m. Det syntes kommittén, som om möjligheten till ackordsaftal borde för sådana förrättningar bibehållas. Då förrättningar af sådan art icke funnes uppräknade bland de göromål, landtmätarna enligt då gällande landtmäteriinstruktion vore skyldiga utföra, syntes ändamålet kunna vinnas genom en bestämmelse, att landtmäteritaxan ovillkorligen skulle gälla endast de landtmätarna enligt landtmäteriinstruktionen åliggande tjänsteförrättningarna.

Hvad slutligen anginge frågan om storleken af de löner och arfvoden, som borde tillkomma landtmätarna, stode denna fråga i direkt sammanhang med graden af nedsättning i nu gällande landtmäteritaxa. Det vore nämligen tydligt, att en nedsättning af landtmäteritaxan icke borde lända till minskning i landtmätarnas inkomster, helst den ersättning, landtmätarna för närvarande i genomsnitt kunde beräkna för sitt ansvarsfulla, arbete, ej vore större, än att den beredde en knapp bärgning. Statistiken öfver landtmäteriarfvoden visade, att dessa uppginge i rundt tal till 1,200,000 kronor årligen. Nedsättning med en tredjedel skulle sålunda för rikets jordägare inbespara omkring 400,000 kronor årligen. Fördelad på det föreslagna antalet distrikts- och extra landtmätare skulle nedsättningen motsvara en aflöning af omkring 2,200 kronor för hvar och en af dem.

Kommittén ansåge emellertid, att den sträfvan efter något förbättrade inkomster, som sedan längre tid gjort sig gällande bland landtmätarna och föranledt landtmäteristyrelsens förslag den 7 juni 1902 om förhöjd landtmäteritaxa, borde i någon mån tillgodoses. Äfven tycktes i detta afseende endast en mening hafva rådt hos hörda myndigheter, bland livilka Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen såsom landtmätarnas närmaste förmän finge antagas noga känna landtmäterikårens nuvarande ekonomiska villkor. Tydligt vore, att under den tid af omkring 35 år, som förflutit från det landtmäteriarfvodena bestämdes till sina nuvarande belopp, förhållanden inträdt, som motiverade någon höjning af landtmätarnas inkomster. Liksom vid genomförandet af andra löneregleringar, syntes ock här den grundsats böra följas, att lönerna ej finge tilltagas så knappt, att behofvet af ökning alltför snart blefve kännbart.

64 Departements-

chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

På grund häraf och under åberopande af sitt yttrande år 1907 angående skälen för beviljandet af arfvoden till ett antal landtmäteriauskultanter ville kommittén föreslå:

att lönen för distriktslandtmätarna måtte bestämmas till 2,500 kronor, hvilken lön efter 5 år skulle kunna höjas med 500 kronor ocli efter 10 år med ytterligare 500 kronor;

att. arfvodet för extra landtmätarna måtte bestämmas till 1,800 kronor; och

att arfvoden måtte beviljas högst 60. landtmäteriauskultanter till belopp af 600 kronor.

De belopp af löner och arfvoden, kommittén här tillstyrkt, öfverensstämde med hvad landtmätarföreningens styrelse föreslagit utom i fråga om auskultanternas arfvoden. Kommittén bulle före, att landtmäteriauskultanterna efter taxans nedsättning skulle komma att åtnjuta något större arfvodesandel än hittills, så att det föreslagna beloppet kunde anses bereda den skäliga inkomstökning, hvaraf de efter några års tjänstgöring skulle blifva i behof. Då ifrågavarande arfvode borde betraktas närmast jämförligt med ett ålderstillägg, ansåge kommittén det böra beviljas till de auskultanter, som under längsta tiden med godt vitsord tjänstgjort och fortfarande tjänstgjorde uteslutande såsom landtmätare tjänstemedhjälpare.

Med föreslagna löner och arfvoden skulle staten för den med utförande af landtmäteriförrättningar åt enskilda sysselsatta delen åt landtmäterikåren uppgå till omkring 500,000 kronor, hvarigenom omkring 100,000 kronor eller 8 procent af nuvarande medelinkomst skulle tillförsäkras landtmätarna till förbättring af deras ekonomiska ställning.

Redan då jag nästlidna år anmälde frågan om landtmäterikårens omorganisation, yttrade jag, att jag tann landtmäteristyrelsens i sådant afseende framlagda förslag synnerligen behjärtansvärdt. Detta omdöme gäller icke minst den del af förslaget, som jag nu underställer Eders Kungl. Maj:ts pröfning. Om än vissa jämkningar i förslaget synas behöfva vidtagas, är dock sj kifva behofvet af en omorganisation på ett så tydligt och öfvertygande sätt ådagalagdt såväl af landtmäteristyrelsen som af alla i ärendet hörda myndigheter, att det synes mig öfverflödigt att nu ytterligare utveckla denna sak. Om de grundlinjer, efter hvilka omorganisationen bör ske, har likaledes stor enighet rådt,.och då jag i allt hufvudsakligt delar de härom uttalade åsikterna, kan jag i_väsentliga afseenden inskränka mig till att åberopa hvad som andragits i de framställningar och utlåtanden, som nu utförligt refererats.

65 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

De af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms och i Värmlands län framställda betänkligheter mot att för närvarande upptaga frågan till pröfning, synas mig hafva blifvit till fullo vederlagda såväl af landtmäteristyrelsen i dess yttrande den 1 december 1905 som genom de skäl, som i öfrigt åberopats för förslagets omedelbara genomförande. Särskildt torde mot de af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län anförda betänkligheter böra erinras, att arbetena på förändringar i jordlagstiftningen numera framskridit så långt, att det med visshet torde kunna förutses, att däraf icke kommer att föranledas något behof af ändringar i den nya organisationen af landtmäteristaten. Skiftesstadgekommittén har funnit förslaget behjärtansvärdt äfven från synpunkten af det antagliga innehållet i de förslag till nya skiftesförfattningar, som i sin tid kunde komma att framläggas af kommittén. Med hänsyn till dessa omständigheter och då särskildt de af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län gjorda erinringar icke hindrade statsmakterna att nästlidna år verkställa omreglering af förste landtmätartjänsterna, hyser jag ingen tvekan att nu tillstyrka, att den erforderliga omorganisationen måtte genomföras utan vidare uppskof.

Hufvudgrunderna i förslaget äro, såsom af det föregående framgår, dels utbytande af det nuvarande systemet, enligt hvilket ifrågavarande landtmätare uteslutande aflönas genom arfvoden enligt taxa af de enskilda personer, som anlita deras tjänstebiträde, mot ett system, hvarigenom de skulle aflönas såväl af staten med vissa bestämda belopp som af den allmänhet, hvilken anlitar dem, genom arfvoden enligt en väsentligen nedsatt taxa, dels ock borttagandet af den nuvarande friheten för allmänheten att inom vissa gränser välja den förrättningsman, den önskar, samt af den därmed sammanhängande konkurrensen mellan landtmätarna om förordnanden och införandet i stället af distriktsindelning med skyldighet och rättighet för distriktslandtmätaren att i regel utföra alla förrättningar inom distriktet. Genom taxans nedsättning skulle en afsevärd lindring beredas allmänheten i dess landtmäterikostnader.

Dessa grundtankar gillar jag till fullo. De hafva också af nästan alla i ärendet hörda myndigheter lifligt förordats. Medgifvandet af aflöning af statsmedel jämväl åt den del af den sjelfständigt arbetande landtmäteripersonalen, som i första hand skulle hafva till uppgift att biträda den stora allmänheten med förrättningars utförande, har sålunda icke från något håll rönt invändning. De i flera afseenden skarpt framträdande olägenheterna och missförhållandena vid det nuvarande aflöningssättet hafva också med styrka framhållits. Att helt och hållet förändra Bill. till Riksd. Prot. 1309. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft. 9

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

landtmätarnas tjänsteinkomster till fast aflöning af staten har däremot icke från något håll ifrågasatts, utan har det föreslagna blandade systemet utan meningsskiljaktighet tillstyrkts. Likaså har, med blott två undantag, alla mvndigheter uttalat sig för att landtmäteritaxans avgifter måtte sänkas, om statsaflöning medgåfves landtmätarna. Nämnda bägge undantag utgöras af Eders Kungl. Maj :ts befallningshafvande i Skaraborgs län och statskontoret, hvilka ansett en dylik sänkning onödig och hållit före, att någon lindring i sådant afseende icke vore erforderlig för den jordägande allmänheten. De af dessa myndigheter anförda skäl för sin åsikt synas mig dock icke tillfyllestgörande gent emot hvad såväl landtmäteristyrelsen och flera länsstyrelser som isynnerhet skiftesstadgekommittén anfört. Om än staten i äldre tider ansett sig kunna ålägga landets jordägare att nästan alldeles ensamma bestrida kostnaderna för fullföljande af det statsändamål, som ligger i, att landets jord blir på ett lagenligt och rättssäkerheten betryggande sätt delad samt att till bevis å vidtagna landtmäteriåtgärder behöriga akter ingifvas till vederbörande landtmäterikontor och i vissa fall renoverade exemplar till landtmäteristyrelsen, torde dock uppfattningen i detta hänseende hafva under tidernas lopp förändrats. De nuvarande jorddelningsförrättningarna hafva ock, såsom skifteskommittén framhållit, en helt annan karaktär än äldre tiders motsvarande förrättningar. Det gäller nu icke blott att rättvist fördela jorden mellan ett större eller mindre antal delägare, utan ock att göra detta på ett med statens intressen af ej mindre ordning och reda i jordförhållandena än äfven jordbrukets höjande till allt större intensitet öfverensstämmande sätt. Den tvångsmakt, staten i sistnämnda hänseenden utöfvar, är, såsom ett studium af enskiftes- och laga skiftesförfattningarna gifver vid handen, icke ringa. Då staten därjämte numera anser sig böra i flera afseenden ingripa stödjande och hjälpande för näringarnas förkofran, synes det vara helt naturligt, att detta sker äfven på det sätt, att staten icke blott genom lagar och föreskrifter utan jämväl i största möjliga utsträckning genom af densamma aflönade tjänstemän söker befordra ordning och säkerhet i fråga om rätten till jord och hvad därmed äger sammanhang, hvilket allt ju är en nödvändig förutsättning för trygghet och blomstring, icke blott af jordbruket utan äfven af andra näringar, som på ett eller annat sätt stå i förbindelse med jordens brukande. På senare tider har härtill kommit jämväl ett annat förhållande. Den primära delningen af jorden har nu fortskridit så långt, att i allmänhet all jord af något högre värde är laga skiftad. De skiften, som återstå, afse till största delen de delar af landet, där den jordbrukande

67 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 38.

befolkningen besitter den minsta ekonomiska bärkraften och bär svårast att bära skifteskostnaderna. Däremot ökas de sekundära delningsförrättningarna, hemmansklyfningarna, ägostyckningarna och j ord afsöndringarna. Dessa förrättningar stå emellertid i nära samband med en rörelse, som statsmakterna på sista tiden ansett sig böra på det ifrigaste befordra, den s. k. egnahemsrörelsen. Af hvilken betydelse från dessa synpunkter ett billigt jorddelningsförfarande är, torde icke behöfva vidare utvecklas.

Det synes mig åt dessa skäl, som om ej blott en minskning af de enskildas kostnader för landtmäteriförrättningar vore väl motiverad utan ock tidpunkten därför synnerligen lämplig.

Distriktsindelning är, såsom af handlingarna framgår, ett mer än femtio år gammalt önskemål från landtmäteripersonalens sida. De af en sådan indelning härflytande fördelarna af jämnare arbetstillgång, snabbare handläggning af ärendena, kortare och billigare resor, m. m. synas mig vara af afgörande beskaffenhet. I afseende å den närmare utvecklingen af dessa fördelar tillåter jag mig hänvisa till handlingarnas innehåll. Det låter ju visserligen tänka sig, att äfven olägenheter kunna uppstå genom distriktsindelning såsom ojämn arbetsmängd i de olika distrikten och dylikt. Garantier mot sådana olägenheter torde emellertid i ganska stor utsträckning kunna vinnas dels genom omsorgsfull pröfning af förhållandena vid planläggandet af distriktsindelningen och dels genom att möjlighet hålles öppen att verkställa jämkningar däri efter sig företeende omständigheter o. s. v. I detta hänseende torde jag böra erinra, att fthenämnda af landtmäteristyrelsen uppgjorda förslagsberäkning öfver behofvet af distriktslandtmätare i de olika länen torde böra underkastas åtskilliga af förändrade förhållanden och andra hänsyn betingade jämkningar. Särskilt torde vid distriktsindelningens slutliga genomförande tillbörlig hänsyn böra tagas till den bestående judiciella och administrativa indelningen.

De anmärkningar, som framställts af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län angående förmenta faror af distriktslandtmätarnas »monopol» på förrättningar, synas mig vara fullt vederlagda af hvad landtmäteristyrelsen och skiftesstadgekommittén i anledning däraf yttrat.

Distriktslandtmätarna böra alltså i regel, såsom förut antydts, hafva såväl rättighet som skyldighet att utföra alla landtmäteriförrättningar inom distriktet. Undantag härifrån bör dock göras dels för sådana förrättningar, hvilka enligt gällande bestämmelser böra utföras af förste landtmätaren i länet, och dels för sådana förrättningar, som, i anledning däraf

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

att distriktslandtmätaren har laga förfall eller antages ej kunna inom rimlig tid medhinna dem, öfverlämnas till extra landtmätare eller till annan distriktslandtmätare, som själf ej har tillräcklig verksamhet.

Såsom förutsättning för distriktsindelnings genomförande fordras, såsom landtmäteristyrelsen och skiftesstadgekommittén framhållit, ändring i 13 § skiftesstadgan. Chefen för justitiedepartementet, med hvilken jag i denna fråga samrådt, kommer ock att under dagens lopp förelägga Eders Kungl. Maj:t förslag i detta hänseende.

Den nedsättning i nuvarande landtmäteritaxans afgifter, som bör ske i samband med landtmäterikårens omorganisation i nu angifna riktning, synes mig med hänsyn till de härom lämnade utredningar lämpligen kunna ' bestämmas till ungefär en tredjedel. Landtmäteristyrelsens den 14 december 1907 framlagda förslag till ny landtmäteritaxa finner jag mig således i princip kunna tillstyrka med några mindre jämkningar, väsentligen föranledda af de anmärkningar mot detsamma, sona gjorts.af skiftesstadgekommittén. Särskildt den ifrågasatta inskränkningen i den nuvarande rätten för landtmätare att ackordsvis aftala om godtgörelse för utförande af förrättningar finner jag välbetänkt. Hänsyn måste emellertid därvid tagas till det af skiftesstadgekommittén påpekade förhållandet, att beträffande vissa slag af förrättningar lämpliga arfvodestariffer icke finnas. I den mån bristande erfarenhet eller andra dylika omständigheter ännu icke medgifva utarbetande af sådana tariffer, måste uppenbarligen undantag medgifvas. Likaledes synas mig vissa undantag från regeln kunna medgifvas ifråga om en del förrättningar, beträffande hvilka landtmätarna hafva att utstå konkurrens från annat håll, hälst i dessa fall undantagen uppenbarligen endast kunna blifva till fördel för allmänheten. Det är alltså min afsikt att, därest förslaget om landtmäterikårens omorganisation bifalles af Riksdagen, förelägga Eders Kungl. Maj:t förslag till ny landtmäteritaxa i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af mig sålunda angifna grunderna, att träda i kraft samtidigt med omorganisationen.

I detta sammanhang torde jag äfven böra erinra, att genom bestämmelser i den nya landtmäteriinstruktionen och i samband därmed företagna ändringar i andra författningar försorg dragits därom, att dels vid bestämmandet af den skala, i hvilken karta skall affattas, tillbörlig hänsyn kommer att tagas äfven till värdet af den mark, som skall uppmätas, så att ej mätningen göres kostbarare än erforderligt är, samt dels biträde vid granskningen af landtmätares arfvodesräkningar kommer att kostnadsfritt lämnas allmänheten af vederbörande förste landtmätare.

Från dessa förutsättningar bör alltså den ifrågasätta nya organisationen af landtmäterikåren anordnas. Först möta därvid frågorna om

69 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

det erforderliga antalet landtmäteritjänstemän och deras fördelning' i olika kategorier, hvarmed sammanhänger frågan om antalet landtmäteridistrikt.

Landtmäteristyrelsen har i skrifvelsen den 3 augusti 1903 efter åtskilliga utredningar förklarat sig anse ett antal af 180 på eget ansvar arbetande landtmätare vara af nöden. Denna beräkning har icke rönt gensaga i vidare mån, än att dels Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län, utan att dock göra något yrkande, förmält sig icke vara förvissad om dess riktighet och detta med hänsyn till den ringa grad af tjänsteverksamhet, som en och annan landtmätare utöfvade, dels ock skiftesstadgekommittén, utan att göra någon erinran i fråga om antalet distriktslandtmätare, funnit det möjligen kunna dragas i tvifvelsmål, huruvida det föreslagna antalet extra landtmätare för närvarande vore bebo digt. Af berörda antal af 180 arbetande landtmätare har landtmäteristyrelsen i nyssnämnda skrifvelse föreslagit, att 120 skulle vara distriktslandtmätare, och att alltså landet skulle indelas i samma antal landtmäteridistrikt, samt att de återstående 60 skulle vara extra landtmätare. Mot denna fördelning har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län anmärkt, att distriktslandtmätarnas antal syntes kunna begränsas till 100, hvaremot de extra landtmätarnas antal i stället borde ökas till SO.

Till belysning af frågan om det erforderliga antalet på eget ansvar arbetande landtmätare anhåller jag att få enligt den officiella statistiken meddela följande uppgifter angående landtmäterigöromålens omfattning under senare tid i medeltal årligen, dock med undantag för längdmätningar.

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

Af den i landtmäteristyrelsens skrifvelse den 3 augusti 1903 intagna statistik öfver samtliga landtmäteriförrättningar, hvarvid längdmätningar blifvit efter vissa grunder reducerade till arealmätningar, kompletterad med en del af landtmäteristyrelsen under hand lämnade upplysningar, framgår, att totalbeloppet mätta, skiftade eller delade hektar samt de debiterade ersättningsbeloppen utgjort i runda tal:

Uti förestående uppgifter på kostnaderna för landtmäteriförrättningar ingå icke kostnaderna för sådana förrättningar, hvilka landtmätama utfört utan särskilt förordnande. Sistnämnda kostnader hafva af landtmäteristyrelsen beräknats för femårsperioden 1903—1907 icke understiga 126,000 kronor om året.

Af den första af dessa sammanställningar framgår bland annat att antalet landtmätare, som föröfrigt år 1860 utgjorde 500, år 1870 400 och år 1880 350, ännu under 1880-talet varit i starkt nedgående för att därefter sedan 1891 hålla sig ungefär konstant. Antalet förrättningar visar däremot en mycket stark stegring, helt och hållet beroende på andra förrättningar än laga skiften, under det att arealen skiftade

Häraf: arfvoden 1,036,750, reseersättningar 88,750. s) „ „ 1,210,800, „ 126,000.

71 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

hektar, från att hafva nått sitt maximum år 1904, därefter väsentligt altagit. . Samma stegring och minskning visar äfven kolumnen för »areal» i de ^ senare tabellerna. Detta innebär, att isynnerhet på sista tiden de många förrättningarna varit af jämförelsevis mindre omfattmng hvar och en. Medeltalet debiterade arfvoden och reseersättningar är högre under den senare femårsperioden än under den förra.

Liksom ökningen af landtmäteriförrättningarnas omfattning under perioderna 1891—1900 och 1901—1904 uppenbarligen till största delen beror på införandet af ägostyckningsinstitutet från och med ingången af ar 1897, beror den sedermera inträdda minskningen i antalet skiftade hektar till hufvudsaklig del på minskade ägostyckningar, hvilket i sin tur säkerligen beror på de vidtagna inskränkningarna i detta jorddelmngsinstituts användning i Norrland. Antalet ägostyckade hektar har 1007 a A?edSått från 522,317 hektar år 1904 till 140,543 hektar år 1907. Af dessa tal komma på de norrländska länen år 1904 419 000 hektar och år 1907 49,000 hektar. I de bägge senare tabellerna utöfvas afse värd inverkan på summan areal af det reducerade talet för längdmätning vid vägdelningar och dylikt.

Vill man nu från de angifna siffrorna söka draga slutsatser angående det behöfliga antalet landtmätare, måste man emellertid gå till väga med största försiktighet. A ena sidan får man sålunda icke af den nedgång i antalet skiftade hektar, som under en följd af år ägt rum sluta till en minskning i landtmätarnas arbete. Denna minskning torde mer än val uppvägas af den ökning i antalet förrättningar, som samtmigt inträffat. Dels kommer nämligen härigenom en större del af andtmätarnas tid att upptagas af resor, dels ock torde jämväl ett flertal mindre förrättningar lätt kunna ställa sig relativt mera tidsödande och arbetsammare än ett fåtal större. Å andra sidan kan emellertid ej heller af förrättningarnas antal någon säker slutsats dragas angående det. _ arbetskvantum, som fordras af landtmätarna, då ju uppenbarligen ökningen i antal till en stor del beror på de sekundära delningarnas öfverhandtagande och dessa ofta äro af enklare beskaffenhet. En säkrare utgångspunkt för bedömandet lämnar summan af årligen utbetalda förrättnmgskostnader. Den ökning i medeltalet af denna summa, som femårsperioden 1903 1907 företer, måste tyda på en ökning i arbetsmängd,

som i sm ordning borde, därest alla vid landtmäteristaten anställda personer hade full sysselsättning, kräfva ökning i personalen. Emellertid ar detta långt ifrån fallet. Det är ju all bekant, att en del landtmätare knappast arbeta något i sitt yrke, medan en stor del andra icke på långt när prestera fullt arbete. Man torde således lugnt kunna utgå ifrån att

72 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

större antal landtmätare, än som nu finnas, icke på länge blir erforderligt, därest ej nya omständigheter komma till. Ej ens den minskning i antalet af de landtmätare, som äga och äro i tillfälle att utföra förrättningar åt enskilda, hvilken blir en följd af omorganisationen af förste landtmätartjänsterna och af arbetet på jordregistret, torde härvidlag vara af någon betydelse, om i stället genom distriktsindelningen sörjes för att samtliga öfriga arbetande landtmätare erhålla full sysselsättning.

Hela antalet kommiseionslandtmätare och vice kommissionslandtmätare utgör för närvarande 197. Därtill komma 24 förste landtmätare, alltså tillhopa 221. Af dessa äro emellertid, enligt de uppgifter jag erhållit, inemot ett fyrtiotal icke eller åtminstone i mindre grad verksamma. Återstår således omkring 185, som kunna anses fullt verksamma. Därvid är emellertid att märka, att omkring 60 af dessa äro vice kommissionslandtmätare, som enligt hittills gällande bestämmelser i regel icke ägt använda tjänstemedhjälpare. Under förutsättning, att, på sätt medgifvits i den nya instruktionen, samtliga själfständigt verksamma landtmätare för framtiden komma att äga sådan rätt, skulle man således kunna vara berättigad att antaga, att ett något mindre antal än 180 skulle vara tillfyllest. Landtmäteristyrelsen har ock under hand meddelat, att den numera anser ett antal af 160 tillräckligt för det förhandenvarande behofvet.

Om så är fallet, återstår att tillse, om ej förhållanden kunna väntas tillkomma, som kunna göra en ökning erforderlig. Härvid uppställer sig först spörsmålet, huruvida det ej är antagligt, att den ifrågasatta nedsättningen af taxan kommer att medföra en ökning i anlitandet af landtmätares biträde. För min del är jag böjd att antaga, att så kommer att blifva fallet till att börja med. Jag är emellertid öfvertygad, att denna ökning i arbetet till en stor del kommer att blifva af tillfällig art. Hvad de egentliga jorddelningarna angår, torde det nämligen vara fallet, att behofvet af desamma i längden blir bestämmande för. deras antal. Endast ifråga om afsöndringsförrättningarna synes det mig, att man har att vänta en permanent ökning. Men dessa förrättningar äro ju i regel af skäligen enkel och föga tidsödande beskaffenhet. Äfven det särskildt för städernas del med säkerhet alltjämt växande krafvet på noggrannare mätningar, särskildt så kallade triangelmätningar, kommer säkerligen att åtminstone under någon tid tillföra landtmäteristaten en del arbete. Ej ens på detta område är det emellertid med säkerhet att förutsätta, att arbetsökningen blir permanent. Anledning finnes nämligen att förvänta, att landtmätarna inom kort på detta område liksom redan

73 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 38.

på det vattentekniska komma att blifva utsätta för konkurrens med särskildt för ändamålet utbildade tekniker.

En viss ökning i landtmätarnas arbete kan äfven tänkas blifva en följd af nu pågående arbeten på revision af skiftesstadgan. Denna revision är emellertid ännu ej slutförd och kan således ej inverka på förhållandena under den allra närmaste tiden.

Äfven om på grund af nyss berörda omständigheter landtmätarnas göromål skulle komma att i afsevärdare mån ökas, är emellertid att märka, att icke någon visshet finnes för att ej, å andra sidan, den rörelse, som nu pågår i riktning mot styckning af större jordbrukskomplexer och som gifvit landtmätarna så mycket arbete, åtminstone tidvis kan komma att i väsentligare mån afstanna. Erfarenheten gifver snarast anledning antaga, att äfven på detta område liksom på så många andra utvecklingen kommer att fortgå mera stötvis.

Skiftesstadgekommittén har ju också ifrågasatt, om ej det af landtmäteristyrelsen ursprungligen föreslagna antalet extra landtmätare kunde något minskas.

Vid nu angifna förhållanden, och då det är af synnerlig vikt, att icke personalen göres talrikare, än att alla med säkerhet kunna få full sysselsättning, anser jag mig böra föreslå, att antalet själfständigt arbetande förrättningslandtmätare bestämmes till det af landtmäteristyrelsen senast angifna eller 160. Skulle en tillfällig ökning i detta antal tidtals visa sig önsklig, erbjuder sig alltid den i den nya instruktionen redan förutsedda utvägen att förordna vissa af de äldre och mera meriterade auskultanterna att öfvertaga en del förrättningar på eget ansvar. Landtmäteristyrelsen har, som nämndt, i skrifvelsen den 3 augusti 1903 föreslagit, att 120 distriktslandtmätartjänster skulle inrättas och att de återstående 60 landtmätare, hvilka då ansågos erforderliga, endast skulle anställas såsom extra landtmätare samt aflönas med arfvode. En sådan uppdelning af nu ifrågavarande del af landtmäterikåren i distriktslandtmätare och extra landtmätare, mot hvilken icke någon anmärkning framställts i de afgifna yttrandena, synes mig välbetänkt. Därigenom vinner nämligen organisationen en smidighet, som särskildt i detta fall, där behofvet af arbetskrafter kan komma att växla ganska afsevärdt, synes mig högeligen önskvärd. Denna smidighet skulle än ytterligare ökas, om, såsom jag har för afsikt att hemställa, antalet extra landtmätare icke fastslås en gång för alla utan endast ett maximum för det antal dylika tjänstemän, som får anställas, bestämmes. Nedsättes hela antalet själfständigt arbetande förrättningslandtmätare till 160, torde emellertid Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft. 10

74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

denna nedsättning icke böra afse antalet distriktslandtmätarbefattningar. Visserligen bör antalet distriktslandtmätare icke vara större, än att distrikten kunna afpassas så, att visshet finnes, att i hvarje distrikt full sysselsättning kan beredas distriktslandtmätaren med lämpligt antal biträden. Mot styrelsens förslag har, som nämndt, från ett par håll anmärkts, att den åtminstone för vissa orter beräknat antalet för högt. Emellertid hafva ytterligare beräkningar, som under ärendets beredning på mitt föranstaltande gjorts inom landtmäteristyrelsen, gifvit vid handen, att, om än, såsom jag redan antydt, jämkningar böra göras i det för ett eller annat län af styrelsen beräknade antalet distriktslandtmätare, styrelsens beräkning af det behöfliga antalet distriktslandtmätare i dess helhet snarare innefattar ett minimum än motsatsen. Det torde i detta sammanhang särskildt böra påpekas vikten af, att distrikten ej göras större än att ett effektivt nedbringande af de nu för jordägarna synnerligen betungande resekostnaderna blir möjligt genomföra. Vidare synes icke antalet ordinarie tjänstemän böra sättas så lågt i förhållande till de extra, att befordringsförhållandena blifva allt för ogynnsamma. Under de senare åren har, som nämndt, antalet landtmätare hållit sig tämligen jämnt. Då kommissionslandtmätarnas antal alltsedan år 1885 varit fixeradt till 120, har således antalet vice kommissionslandtmätare hållit sig omkring åttiotalet. Med denna proportion har medelåldern vid befordran till kommissionslandtmätare för de nuvarande kommissionslandtmätarna varit 40,8 år, en ålder, som för tjänster af dylik beskaffenhet måste anses väl hög. Bestämmes för framtiden antalet distriktslandtmätare till 120 och antalet extra landtmätare till 40, böra således redan af denna grund befordringsförhållandena något förbättras. Lägges härtill den förbättring, som skulle vinnas genom skyldigheten för samtliga ordinarie tjänstemän vid landtmäteristaten att afgå vid uppnådd pensionsålder, synas befordringsförhållandena för framtiden böra blifva tillfredsställande.

Jag hemställer alltså, att antalet distriktslandtmätarbefattningar bestämmes till 120 samt att det därutöfver må kunna anställas högst 40 extra landtmätare med allmän befogenhet att själfständigt utföra förrättningar.

Distriktslandtmätarna synas böra utnämnas af Eders Kungl. Maj:t, som äfven synes böra bestämma om distriktsindelningen och om det antal extra landtmätare, som vid hvarje tidpunkt må finnas, hvaremot förordnanden för extra landtmätarna torde böra utfärdas af landtmäteristyrelsen. I afseende å sättet att ordna de extra landtmätarnas verksamhetsområden och göromål ansluter jag mig i hufvudsak till de

75 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

af skiftesstadgekommittén angifva synpunkter. Närmare bestämmelser härom torde böra framdeles införas i landtmäteriinstruktionen.

Utom de nu nämnda på eget ansvar arbetande landtmätarna böra fortfarande finnas landtmäteriauskultanter och elever till obestämdt antal. De böra liksom nu förordnas och antagas af landtmäteristyrelsen.

Hvad aflöningarna till distriktslandtmätare och extra landtmätare beträffar, är förut framhållet, att de böra först och främst utgöra vederlag för minskningen i inkomster genom taxans nedsättning. Beloppet af denna inkomstminskning kan, då taxenedsättningen föreslagits till ungefär Vs af de nuvarande beloppen, anses uppgå till en tredjedel af landtmätarnas nuvarande årsinkomster för förrättningar. Denna årsinkomst har af landtmäteristyrelsen beräknats i medeltal för åren 1898—1902 hafva utgjort 3,053 kronor 66 öre. Detta belopp har angifvits såsom nettoinkomst, och har vunnits sålunda, att, sedan från sammanlagda medelbruttoinkomsten, 1,125,532 kronor, afdrag gjorts för reseersättningar, för vivre m. m. till landtmäterielever, för renskrifning och kartritning samt för den del af arfvodena, som utgått till medhjälpare, en sammanlagd nettoinkomstsumma af 649,818 kronor fördelats på 212,8 landtmätare. Enligt denna beräkning skulle nedsättningen i taxan motsvara en inkomstminskning för hvarje landtmätare af i medeltal omkring 1,000 kronor. Mot nämnda beräkning vill jag emellertid göra den anmärkningen, att nedsättningen i taxan drabbar ej blott nettoinkomsten utan hela den del af bruttoinkomsten, som består uti arfvoden i egentlig mening, d. v. s. i stort sedt hela den de!, som icke utgöres af reseersättningar och lösen, uti hvilka poster någon nedsättning icke föreslagits. På grund häraf och med hänsyn därtill, att summan landtmäteriarfvoden under senare år något öfverstigit det af landtmäteristyrelsen för perioden 1898—1902 angifna medeltal, finner jag minskningen i inkomst för landtmätare genom taxenedsättningen böra beräknas något högre än nyss angifvits. Till samma slutsats kommer man äfven med en annan utgångspunkt, som af mig framhölls till statsrådsprotokollet för den 13 januari 1908 vid framläggande af förslag till förändrad organisation af förste-landtmätartjänsterna. Jag erinrade då, att landtmäteristyrelsen vid sin uträkning af medelårsinkomsten ej tagit hänsyn till det förhållande, att, till följd af den nu rådande ojämna fördelningen mellan landtmätarna af förekommande göromål, ett flertal landtmätare för närvarande saknade full sysselsättning, utan uppdelat den af styrelsen funna summan af samtliga landtmätarnas inkomster för förrättningar å hela antalet med landtmäterigöromål sysslande landtmätare. Fördelades däremot samma summa å endast det antal

76 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

landtmätare, som ungefär erfordrades för att kunna med önskvärd skyndsamhet handlägga förekommande landtmäterigöromål, kunde medeltalsiffran för årsinkomsten beräknas till något mer än 3,500 kronor. Detta belopp torde äfven nu böra tagas till utgångspunkt för beräkningarna. Inkomstminskningen genom taxenedsättningen skulle då blifva omkring 1,200 kronor, ett belopp, som dock torde böra anses såsom mycket lågt beräknadt.

Det torde emellertid vid bestämmandet af statsaflöningen åt dessa landtmätare icke vara möjligt att låta den endast utgöra vederlag för en dylik inkomstminskning. Samtliga myndigheter utom en, som helt och hållet afstyrkt förslaget, hafva också uttalat, att statslönen borde jämväl innebära någon aflöningsförbättring. Jag finner det också uppenbart, att en förbättring i dessa tjänstemäns ställning, ungefärligen motsvarande den, som genom nyligen genomförda löneregleringar beredts stora grupper af andra statstjänare, är af nuvarande förhållanden oundgängligen påkallad.

Landtmäteristyrelsen föreslog ursprungligen för distriktslandtmätarna en aflöning af 1,600 kronor jämte två ålderstillägg å 400 kronor hvartdera, så att slutlönen skulle uppgå till 2,400 kronor. Häremot har från Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes sida ingen annan anmärkning gjorts, än att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län under åberopande af särskilda norrländska förhållanden hemställt, att aflöningen måtte för landtmätare i Norrland höjas med 10 procent af det belopp, hvartill landtmätarnas sammanlagda inkomster såväl af lön som förrättningsarfvoden ansåges böra uppgå. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län och statskontoret hafva ansett den af landtmäteristyrelsen föreslagna aflöningen tillfredsställande under förutsättning att taxan icke sänktes. I händelse dylik sänkning sker med V3, torde de tjänsteinkomster, dessa myndigheter velat bereda landtmätarna, kräfva en begynnelselön af allra minst 2,800 kronor. Skiftesstadgekommittén har i sitt, första utlåtande endast framhållit behofvet af, att distriktslandtmätarnas löner tillmättes något rikligare, än landtmäteristyrelsen då föreslagit. Landtmätarföreningen har hemställt, att distriktslandtmätarnas lön måtte sättas till 2,500 kronor jämte två ålderstillägg å 500 kronor hvartdera samt till stöd härför åberopat, att slutlönen da skulle blifva den samma, som nu vore bestämd för landtbruksingenjörer. I sitt senare yttrande har skiftesstadgekommittén instämt i detta förslag. Kommittén har därvid beräknat, att, då landtmäteriarfvodena enligt statistiken uppginge till i medeltal 1,200,000 kronor årligen, en nedsättning med Vs skulle medföra en minskad inkomst för

77 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

landtmätarna å 400,000 kronor, hvilket skulle för en hvar af 180 landtmätare utgöra 2,200 kronor. Mot denna beräkning synes dock kunna anmärkas, bland annat, att afdrag ju icke är gjordt för reseersättningar samt för lösen för kartor och handlingar.

Af dessa olika beräkningar och förslag finner jag framgå, att, därest någon afsevärd aflöningsförbättring skall beviljas distriktslandtmätarna, det icke låter sig göra att stanna vid de belopp, landtmäteristyrelsen först föreslagit, och detta desto mindre som distriktslandtmätarna gifvetvis böra underkastas skyldighet att jämlikt den nya pensionslagen gälda bidrag till sin egen pensionering. Å andra sidan kan jag icke finna det nödvändigt att gå fullt så långt, som landtmätarföreningen och skiftesstadgekommittén föreslagit.

Myndigheterna hafva enstämmigt förordat jämte viss grundlön två ålderstillägg. För en sådan tjänstemannaklass som distriktslandtmätarna synes det mig emellertid vara ett särdeles lämpligt system att låta en något väsentligare del af aflöningen utgå i form af ålderstillägg samt därför bestämma dessas antal till tre. Såsom skäl härför kan anföras, att utsikt till befordran står denna tjänstemannaklass till buds i jämförelsevis ringa mån samt att med tilltagande ålder ökadt behof torde uppstå att anlita medhjälpare, som då måste för sin del taga en del åt de inflytande arfvodena för förrättningar.

Sättes grundlönen till 2,000 kronor och härtill fogas tre ålderstillägg å 400 kronor hvart efter 5, 10 och 15 år, hvarigenom slutlönen uppgår till 3,200 kronor, kommer enligt min mening en lämpligt afvägd aflöningsförbättring att beredas distriktslandtmätarna.

Då landtmätarnas inkomst af förrättningar torde få anses motsvara de för andra statstjänstemän medgifna tjänstgöringspenningarna, bör aflöningen i sin helhet betraktas såsom lön, och bör, af samma anledning, i afseende å pension bestämmas, att lönen med därtill hörande ålderstillägg skall utgöra pensionsunderlag. Jämlikt gällande pensionslag måste bestämmelse härom inryckas i aflöningsstaten. Pensionen kommer då att i mån af intjänade ålderstillägg utgå med 2,000—3,200 kronor.

Något ortstillägg, såsom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län ifrågasatt, synes, om dessa aflöningsbelopp medgifvas, icke behöfva ifrågakomma, särskildt som på grund af vissa förhållanden inkomsten för arbetsår efter taxa torde komma att blifva större i de norrländska länen än i de södra delarna af riket.

För de extra landtmätarna har landtmäteristyrelsen föreslagit arfvoden å 1,200 kronor. Skiftesstadgekommittén har i sitt första utlåtande funnit detta belopp för lågt och, sedan landtmätarföreningen

78 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

hemställt om dess höjande till 1,800 kronor, har kommittén instämt häri. Då arfvodet till extra landtmätare först och främst bör motväga den inkomstminskning, dessa enligt förut angifna beräkning skulle få vidkännas genom taxans nedsättning, eller i medeltal ungefär 1,200 kronor samt därjämte bereda dem i någon män förbättrad ställning, bör arfvodet af statsmedel tydligen sättas något högre än sistnämnda belopp, och anser jag det lämpligen böra bestämmas till 1,600 kronor.

I afseende å auskultanterna har landtmäteristyrelsen i skrivelser! af den 3 augusti 1903 icke föreslagit någon ändring i nuvarande förhållanden, enligt hvilka de åtnjuta af sina principaler arfvode, hvars storlek i brist på åsämjande bestämmes af landtmäteristyrelsen. Skiftesstadgekommittén har, som nämndt, upplyst, att denna aflöning vanligen utginge med viss andel af arfvodet efter taxan, växlande mellan hälften och tre fjärdedelar, samt att härigenom bereddes auskultanterna en årsinkomst af 2,000 till 3,000 kronor. Kommittén har vidare påvisat, att det vore sannolikt, att taxans nedsättning skulle medföra, att dessa inkomster skulle minskas, då ju principalen måste af närmare angifna orsaker för egen del göra anspråk på någon del af arfvodet, ehuru troligen proportionsvis mindre än hittills. Kommittén har därför föreslagit, att arfvoden af statsmedel, hvart till belopp af 600 kronor, måtte beredas de 50 i tjänsten äldsta auskultanterna. Landtmätarföreningen har, under framhållande af vikten att kårens lämpliga rekrytering icke äfventyrades, hemställt, att arfvodena måtte blifva 60 samt bestämmas till 800 kronor och utgå efter något ändrade grunder. Skiftesstadgekommittén har därefter vidhållit sitt förra förslag, dock att antalet arfvoden nu föreslagits till 60. Att på detta sätt söka bereda landtmätarna en särskild ersättning för nedsättningen i taxan synes mig mindre lämpligt, helst densamma, äfven om antalet med arfvoden aflönade auskultanter bestämdes till 60, icke skulle komma på långt när alla landtmätare till godo. Om jag således ej kan förorda att på de af skiftesstadgekommittén angifna skäl söka bereda ett större antal auskultanter arfvoden af statsmedel, finnes det emellertid å andra sidan enligt min uppfattning giltigt skäl att bereda denna förmån åt ett mindre antal auskultanter. Vid den begränsning af antalet själfständigt arbetande landtmätare, jag härförut föreslagit, kan det med stor sannolikhet antagas, att det åtminstone tidtals blir erforderligt att i icke ringa utsträckning anlita den af den nya instruktionen öppnade utvägen att lämna äldre auskultanter förordnanden att utföra förrättningar på egen hand. De auskultanter. som kunna komma i fråga till dylika förordnanden, böra emellertid enligt min uppfattning icke ställas i allt för ogynnsam ekonomisk ställning med de faror för osjälfstän-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38. 79

dyighet, soni däraf kunna blifva on följd, bör detta ändamål torde emellertid ett trettiotal arfvoden blifva tillräckliga. De sålunda aflönade auskultanterna skulle härigenom komma i ungefär samma ställning som de äldie landtbruksstipendiaterna. Beloppet åt auskultantarfvode torde kunna lämpligen bestämmas till det af skiftesstadgekommittén föreslagna, 600 kronor.

I fråga om de villkor, som böra stadgas för åtnjutande af de af mig föreslagna aflöningarna för distriktslandtmätare, anhåller jag att få anföra följande.

Då det är att antaga, att förändringar i behofvet af landtmäteribiträde. inom vissa orter kunna föranleda ej blott mindre jämkningar i distriktsindelningen utan äfven större eller mindre omläggning^ denna, höra uppenbarligen distriktslandtmätarna tillförbindas att underkasta sig såväl erforderliga jämkningar i nämnda indelning som de förflyttningar, som vid en omläggning af distrikten kunna blifva behöfliga.

Edors Kungl. Maj.ts bofallningshafvande i Malmöhus län har vändt sig mot landtmäteristyrelsens förslag, att för rätt till ålderstillägg skulle fordras, att landtmätaren under nästföregående femårsperiod afslutat förrättningar, som betingat arfvoden till i medeltal visst belopp årligen. Äfven statskontoret har af närmare anförda skäl afstyrkt detta villkor. Med hänsyn till hvad nämnda bägge myndigheter härom anfört, anser jag det hvarken erforderligt eller lämpligt att uppställa ett sådant villkor.

Det kan ifrågasättas, huruvida nuvarande kommissionslandtmätare hvilka blifva utnämnda till distriktslandtmätare, böra för rätt till ålderstillägg få tillgodoräkna sig den tid, hvarunder de gjort tjänst såsom kommissionslandtmätare.. Som emellertid distriktslandtmätarnas blifvande funktioner äro fullständigt desamma som de nuvarande kommissionslandtmätarnas, och distriktslandtmätarnas blifvande årliga intäkter med frånräknande af ålderstilläggen, synas ej komma att i afsevärd’ mån öfverstiga kommissionslandtmätarnas årsinkomster, har jag funnit med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att de förutvarande kommissionslandtmätare, Indika undfå utnämning till distriktslandtmätare, må i fråga om rätt till ålderstillägg tillgodoräkna sig de år, som förflutit från det de bekommit fullmakt å sin kommissionslandtmätartjänst.

Någon semester synes icke behöfva medges nu ifrågavarande landtmätare. Enär inkomsten af förrättningar ju motsvarar tjänstgöringspenningar, bör tjänstledig distriktslandtmätare, som ej med vikarien träffat aftal om dennes aflöningsvillkor, tillförbindas att till denne afstå det arfvode enligt taxa, hvilket belöper å de af vikarien verkställda

80 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 38.

tjänstegöromål, och torde därjämte böra meddelas föreskrift om skyldighet att enligt vanliga regler i vissa fall afstå så mycket af lönen, som pröfvas erforderligt för tjänstens uppehållande.

I afseende å de extra landtmätarna bör, i enlighet med skiftesstadgekommitténs förslag, stadgas, att jordägare icke må betungas med gäldande af ersättning till dylik landtmätare för längre resa än från den i förrättningsmannens väg till förrättningsstället närmast liggande distriktsgränsen. Denna bestämmelse torde lämpligast hafva sin plats i taxan. De extra landtmätarna torde i ganska stor utsträckning ej komma att stationeras inom visst distrikt. Då det emellertid vore oberättigadt att fordra, att de skulle af egna medel bestrida kostnaden för resa till nvssberörda gräns, synes det icke kunna undvikas, att denna resekostnad gäldas af statsmedel, och torde den böra utgå af nionde hufvudtitelns förslagsanslag till rese- och traktamentspenningar samt enligt i landskontoret granskade räkningar utanordnas af den Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som förordnat extra landtmätaren att utföra ifrågavarande förrättning. Någon höjning af berörda förslagsanslag synes åtminstone tillsvidare icke behöfva häraf föranledas, särskildt som uppenbarligen hänsyn därtill, att statsverket icke må ådragas oskäliga kostnader, måste tagas såväl vid bestämmandet af extra landtmätarnas placering som vid förordnandens meddelande.

Jag tillåter mig med afseende å öfvergången från det nuvarande systemet till det nu föreslagna, erinra, att Eders Kungl.. Maj:t den 23 oktober 1908 föreskrifvit att, därest vid tiden för den slutliga pröfmngen af inkomna ansökningar om tillstånd att såsom vice kommissionslandtmätare på eget ansvar verkställa landtmäteriförrättningar, frågan om förändrad organisation af landtmäteristaten i orterna är föremål för Eders Kungl. Maj:ts och Riksdagens afgörande, på Eders Kungl. Maj:ts pröfning skall bero, om och i hvilken utsträckning sadant tillstånd ma meddelas. Jag torde vidare få meddela, att enligt uppgjorda beräkningar det synes icke komma att möta svårighet att bereda dem af nuvarande kommissionslandtmätare och vice kommissionslandtmätare, som skäligen kunna göra anspråk därpå, lämplig anställning. Detta beror dels på att åtskilliga förste landtmätarbefattningar blifva lediga under år 1909, dels på att anställning under de närmaste åren kan beredas en del landtmätare vid arbetet på jordregistrets uppläggande och dels på att till landtmäteristaten höra en del personer, som antingen innehafva annan statstjänst eller redan åtnjuta pension af stats ver et på annat håll.

SI

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 38.

Hvad skiftesstadgekommittén anfört och föreslagit i fråga om bekostande med statsmedel af distriktslandtmätares reseersättningar för verkställande af jordafsöndrings- och därmed jämförliga mindre förrättningar enligt särskild resplan, finner jag vara synnerligen behjärtansvärdt, enär just för dylika smärre förrättningar resekostnaderna ofta stiga till oproportionerligt stora belopp, allra mest, därest förrättningarna företagas hvar och en för sig. Landtmäteristyrelsen har i sitt utlåtande den 5 november 1907 jämväl hemställt om beredande af anslag för dylikt ändamål. Jag anser, emellertid, att de af statsmedel bekostade resorna böra inskränkas till en rundresa hvarje år genom distriktet i enlighet med af vederbörande förste landtmätare uppgjord resplan. Vid upprättande af denna bör iakttagas, att främst sådana förrättningar upptagas, som kunna utföras på kortare tid och i afseende å hvilka resekostnaderna eljest i förhållande till såväl det utförda arbetet som fastighetens värde blefve särskildt betungande. De resor, som erfordras emellan förrättningsstället och den närmast belägna skjutsstationen, gästgifvargården, ångbåts- eller järnvägsstationen, anser jag emellertid äfven i dessa fall böra bekostas al den eller dem, som påkalla förrättningen. Den tid, som årligen bör anslås till sådan rundresa, får gifvetvis i viss mån afpassas efter de i hvarje fall föreliggande ansökningarna. De närmare föreskrifter, som erfordras för genomförandet af den sålunda föreslagna anordningen, synas böra, sedan landtmäteristyrelsen afgifvit förslag i ämnet, meddelas af Eders Kungl. Maj:t. Medel för dessa resor måste emellertid redan nu beredas och torde det vara lämpligast, att detta sker genom ett anslag på extra stat. Om anslaget i fråga beviljas i form af förslagsanslag, synes mig beloppet utan fara för större missräkning kunna sättas något lägre, än skiftesstadgekommittén föreslagit, och anslås till 30,000 kronor.

De anmärkningar, som framställts mot landtmäteristyrelsens förslag om landtmäteriarfvodenas förskotterande af statsverket, synas vara af den vikt, att detta förslag icke kan af mig tillstyrkas. Vid sådant förhållande förfaller äfven det därmed sammanhängande förslaget om ändring i 17 kap. (J § handelsbalken.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft.

82 Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 38.

Under förutsättning att hvad jag sålunda föreslagit i fråga om fullföljande af omorganisationen af iandtmäteristaten i orterna vinner bifall, tillåter jag mig framlägga följande förslag till aflöningsstat, att tillämpas från och med ingången af år 1910.

Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kr.

j Efter 5 år kanj | lönen höjas > | med 400 kro- I nor, efter ytter-; ’ ligare 5 år likaledes med 400; kronor samt efter än ytter ligare 5 år äfvenledes med 400 kr.

Anm. För pensionsunderlag.

distriktslandtmätare skall lönen med därtill hörande ålderstillägg utgöra

För åtnjutande af de i den sålunda föreslagna staten för distriktslandtmätare upptagna aflöningsförmånerna torde, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som redan enligt 1908 års Riksdags beslut föreskrifvits ifråga om åtnjutande af de för förste landtmätare upptagna aflöningsförmånerna, böra stadgas följande allmänna villkor och bestämmelser, nämligen:

83 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

att distriktslandtmätare skall vara underkastad såviil den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden som ock den reglering af tjänstgöringsområde, eller förflyttning till annat tjänstgör! ngsområde, som kan varda föreskrifven, vare sig vid en möjligen inträdande förändrad organisation af landtmäteristaten eller särskilda delar däraf eller eljest, samt i sådant hänseende särskildt vara pliktig att med bibehållande af den lön han innehar fullgöra de nya eller förändrade tjänstegöromål, som efter en dylik omorganisation kunna varda honom ålagda;

att med distriktslandtmätartjänst icke må förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat;

att med distriktslandtmätartjänst icke heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst, så framt ej landtmäteristyrelsen, uppå därom gjord framställning och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen vid landtmäteristaten, finner uppdraget eller befattningen kunna få tills vidare mottagas och bibehållas;

att distriktslandtmätare, som åtnjuter tjänstledighet, skall, därest han ej träffat aftal med vikarien om dennes aflöningsvillkor, till vikarien afstå det arfvode enligt taxa, hvilket belöper å de af vikarien verkställda tjänstegöromål;

att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger uppbära hela lönen, men att den som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos Riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag eller i behörig ordning afstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att under ledigheten, utöfver arfvode, som nyss är sagdt, afstå så mycket af lönen, som för tjänstens uppehållande erfordras eller eljest pröfvas skäligt;

att aflöning ej må utgå till tjänsteman för tid, hvarunder han af hållit sig från tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest tjänsteman varder afstängd från tjänstgöring eller i häkte tagen, den del af hans lön, som icke af landtmäteristyrelsen pröfvas böra användas. till befattningens uppehållande, skall under tiden innehållas, såvida ej landtmäteristyrelsen finner skäligt låta honom uppbära något däraf;

84 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 38.

att, vid sjukdomsförfall eller när det erfordras för beredande af semester, distriktslandtmätare skall vara skyldig att, om han förordnas att uppehålla förstelandtmätartjänst, densamma, mot åtnjutande i förstnämnda fall af de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar, men i senare fallet af däremot svarande belopp, bestrida, dock ej längre än sammanlagdt tre månader under ett och samma kalenderår;

att beträffande tidpunkterna för de förhöjningar af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande af distriktslandtmätartjänst, som äro i staten medgifna, tidpunkten för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under villkor att innehafvaren under mer än fyra femtedelar af den tjänstetid, som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord bestridt sin egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, och för andra förhöjningen, efter ytterligare fem år, på samma villkor, samt för tredje förhöjningen, efter än ytterligare fem år, äfvenledes på samma villkor, under iakttagande, hvad hvar och en af omförmälda löneförhöjningar angår, att den högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid början åt kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern blifvit uppnådd; börande löntagare, som förut varit kommissionslandtmätare, därvid tillgodoräknas den tid, som före den nya aflöningsstatens trädande i kraft förflutit från det han tillträdt kommissionslandtmätarbefattningen;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått den lefnads- och tjänsteålder, som berättigar honom till pension, icke må tillträda samma förhöjning;

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande, entledigande eller dödsfall lönen utgår till månadens slut;

att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom i fråga om rätt till pension skall gälla hvad i särskild lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension är vid tiden för samma lönestats ikraftträdande eller, såvidt angår innehafvare af befattning, som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgadt; samt

att den, som tillträder den nya aflöningsstaten, skall vara skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, omreglering af de extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå för bestyr i sammanhang därmed.

Slutligen torde böra förklaras, att de nuvarande kommissionslandtmätare, k vilka icke erhålla utnämning till distriktslandtmätartjänst, skola varda bibehållna vid den dem hittills tillkommande rätt till pension.

Den nu föreslagna nya aflöningsstaten slutar på eu summa af

85 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 38.

483,400 kronor. Då den för år 1909 gällande staten för landtmäteristaten i orterna uppgår till 161,400 kronor, innebär den nja aflöningsstaten en ökning i anslagsbehof å 322,000 kronor. Därvid är emellertid hänsyn icke tagen till vare sig de ökade utgifter för ålderstillägg, som komma att blifva en följd af den nya aflöningsstatens antagande, eller till den ökade kostnad för landtmätarnas pensionering, som är att förvänta, och ej heller till det nya anslaget å 30,000 kronor till vissa reseersättningar åt distriktslandtmätare.

Den kostnad, som sålunda kommer att ådragas statsverket, torde emellertid till allra största delen uppvägas af den besparing för rikets befolkning, förnämligast den jordbrukande, som blir en följd såväl af nedsättningen i landtmäteritaxans arfvodesbelopp som af minskningen i reseersättningarna på grund af distriktsindelningen samt de af staten bekostade förrättningsresorna enligt fastställd reseplan.

På grund åt hvad jag sålunda anfört hemställer jag i underdånighet, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att

dels godkänna den af mig föreslagna aflöningsstaten för landtmäteristaten i orterna äfvensom de villkor och bestämmelser, som jag föreslagit för åtnjutande af de i denna stat för distriktslandtmätare upptagna aflöningsförmånerna;

dels förklara, att de förutvarande innehafvare af kommissionslandtmätarbefattning, livilka icke erhålla befordran till distriktslandtmätartjänst, skola varda bibehållna vid den rätt till pension, som hittills tillkommit dem;

dels höja det i riksstaten under nionde hufvudtiteln uppförda ordinarie anslag till landtmäteristaten i orterna från 161,400 kronor med 322,000 kronor till 483,400 kronor samt i anledning däraf jämväl höja anslaget till landtmäteristaten i dess helhet, nu 233,400 kronor, med samma belopp eller till 555,400 kronor;

dels ock å extra stat för år 1910 bevilja ett förslagsanslag å 30,000 kronor till bestridande af kostnaderna för vissa af distriktslandtmätare företagna tjänsteresor.

Tillika tillstyrker jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte förklara sig vilja, därest hvad sålunda föreslagits varder af Riksdagen bifallet, utfärda ny taxa på arfvode för landtmäteriförrättningar, att träda i kraft samtidigt med den nya aflöningsstaten, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det af landtmäteristyrelsen den 14 december 1907 i sådant hänseende afgifna förslag.

%

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

Hvad departementschefen sålunda hemställt och tillstyrkt, däri statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans Maj:t Konungen i nåder gilla samt förordnade, att proposition i ämnet af den lydelse, bilaga. . . till detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet:

A. Stael von Holstein.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

87 Bil. A.

Landtmäteristyrelseus den 14 december 1907 afgifna underdåniga

F S rs 1 a g

till förnyad taxa på arfvode för landtmäteriförrättningar.

1 §■

1 mom. Vid ägoskifte eller annan tjänsteförrättning, som landtmätare verkställer, skall han erhålla reseersättning och arfvode för förrättningen samt lösen för karta och handlingar enligt här nedan gifna bestämmelser.

2 mom. För medhjälpare, som landtmätare begagnar till biträde vid förrättning, må, utom reseersättning enligt 3 § och arfvode efter hvad i 17 § sägs, arfvode eller ersättning, under hvilken förevändning som helst, jordägare icke påföras, utan skall betalning för sådant biträde anses inbegripen i hvad landtmätare i ett för allt för förrättningen åtnjuter.

2 §•

För resa till och från förrättningsstället njute landtmätare ersättning, för resekostnad enligt fjärde klassen i gällande resereglemente, hvars bestämmelser härutinnan lända till efterrättelse, samt för kost och tidsspillan, efter vägens längd, med 12 öre för kilometer vid resa med skjuts och med 4 öre för kilometer vid resa på ångfartyg eller järnväg. Ersättningen beräknas i allmänhet från landtmätarens hemvist och dit åter, men, när landtmätare skall å tjänstens vägnar, på vederbörande myndighets kallelse, infinna sig såsom bitriide vid domstol, skattläggning eller dylikt och lian är med tjänstegöromål utom sitt •hemvist sysselsatt, från den ort, å hvilken han befinner sig och dit åter; allt med iakttagande att, om landtmätare har sitt hemvist eller är med

88 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

tjänstegöromål sysselsatt utom det distrikt, där lian är anställd, ersättningen beräknas från den i landtmätarens väg förrättningsstället närmast liggande distriktsgränsen och dit åter.

Lägsta ersättning för kost och tidsspillan under resa utgår med två kronor.

3 §•

1 mom. Medhjälpare njute reseersättning lika med landtmätare, såsom i 2 § sägs, dock att ersättningen för resekostnad utgår efter resereglementets femte, klass och att denna ersättning likasom ersättningen för kost och tidsspillan ej får påföras för större väglängd än landtmätaren enligt 2 § äger beräkna.

2 mom. Ej må landtmätare för annan förrättning än den, som upptager minst åtta månaders arbete för en person, beräkna reseersättning för mera än en medhjälpare, ändå att flere medhafvas.

3 mom. Vid förrättning af så inskränkt omfattning, att den af en person på till och med sex dagar kan verkställas, må jordägare med rese_ eller annan ersättning till medhjälpare icke betungas, ändå att sådan medföljer.

4 §•

1 mom. År landtmäteriförrättning så vidlyftig, att den med oafbrutet arbete icke kan på ett år, under därtill tjänlig tid, afslutas, njute landtmätare reseersättning, efter hvad i 2 och 3 §§ bestämmes, eu gång om året, så länge förrättningen på sådant sätt fortvara^

2 mom. Finnes det nödigt eller medförande besparing åt skog eller handtlangning och kostnader att afbryta ägomätning, för att densamma, hvad angår skogbevuxna sjöstränder, öar, holmar eller större sjöar, kärr eller mossar, pa is fortsätta, och maste särskilda iesor fördenskull företagas, vare landtmätare till ersättning för densamma berättigad. Varder förrättningen eljest utan landtmätares vållande uppskjuten, vare ock då landtmätare, när han på förrättningsstället åter skall sig infinna, till reseersättning berättigad. År däremot landtmätare till uppskofvet vållande, eller uppskjuter han börjad förrättning för att annorstädes än å förrättningsstället densamma fortsätta, ellei utsätter han, utan jordägares egen begäran, förrättning på sådan årstid, att marken till dess företagande icke finnes tjänlig, och förrättningen därför måste uppskjutas, äge i dessa fall ingen reseersättning rum.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38. 89

3 mom. Uppskjutsa landtmäteriförrättning derföre att tvist mellan jordägare uppstår, huruvida densamma må äga rum, eller därför att j®n,..'iest ]n^s^e vederbörande myndighets pröfning underställas, eller därför att jordägare under slåtter- och skördetiderna icke vilja nödig handtlangning för landtmätare utgöra; äge landtmätare rätt att af den eller dem, som obehörigen föranledt uppskofvet, eller, där ingen särskild delägare uppskofvet sålunda vållat, af dem alla gemensamt erhålla förutom reseersättning, jämväl godtgörelse för den af uppskofvet vållade tidsspillan efter dagberäkning enligt 17 § för den tid, uppskofvet varar, dock icke för längre tid än två dagar. Till enahanda ersättning vare landtmätare berättigad, om jordägare återkallar begäran om förrättning senare än fjorton dagar före kungjord sammanträdesdag, eller om förrättning, sedan den börjad blifvit, utan landtmätares vållande inställes. I alla dessa fall äge dock någon ersättning för nyss omförmälda tidsspillan icke rum, om landtmätare under tiden varit svsselsatt med annat landtmäterigöromål.

5 §•

1 mom. Vid alla landtmäteriförrättningar må det bero af landtmätare att själf förskaffa sig kost och husrum, endera eller bägge. Vill han det ej, åliggedet jordägare att på tillsägelse anskaffa så väl tjänhgt husrum, hvartill räknas uppassning, ljus och värme, säng och säno-klader, som ock god husmanskost, ej blott för landtmätare,'utan äfven för medhjälpare och elev, då sådana medhafvas; och betale landtmätare för husrum 60 öre samt för kost 1 krona 90 öre för hvarje person om dagen, hvilken betalning å landtmäteriarfvodet afräknas.

2 mom. Tredskas jordägare att, när därom tillsagdt blifvit, anskaffa kost och husrum för landtmätare, medhjälpare eller elev, njute landtmätare handräckning hos närmaste kronobetjent till dessa förnödenheters erhållande på den tredskandes bekostnad.

0 §•

• 1 mom. Arfvode för ägors mätning utgår sålunda:

a) när kartan är upprättad i åkerskalan (1: 4,000) med en efter ägofigurernas medelareal lämpad afgift för hvarje ägofigur enligt följande tariff: jo» »

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft.

90 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

Tariff 1.

(Exempel. Om vederbörande beskrifning upptager 120 ägofigurer åker med en sammanlagd areal af 90 hektar, utgör medelarealen pei figur —0,7 5 hektar eller 75 ar. Emot denna medelareal svarar enligt tariffen ett pris af 91 öre per figur. Hela mätningsarfvodet blifver alltså, därest åkerskalan användts vid mätningen, 120 gånger 91 eller 109 kronor 20 öre.)

91 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 38.

Arfvode för mätning af impediment utgår efter samma tariff, som arfvode för mätning af skogsmark; dock med den inskränkning att den areal, som sjö, hafsfjärd eller vik innehåller öfver 500 hektar, ej ingår vid beräkning af impedimenternas medelareal.

b) när kartan är upprättad i tomtskalan (1: 2,000), må det här ofvan bestämda arfvode höjas med Vs;

c) när kartan är upprättad i skogsskalan (1: 8,000), skall det enligt punkten a) utgående arfvode minskas med Vs;

d) när kartan är upprättad i större skala än 1:2,000 eller mindre skala än 1 : 8,000, skall mätningsarfvodet utgå efter dagberäkning enligt 17 §.

2 mom. Landtmätare vare skyldig att för mätningsarfvodet verkställa mätningen, upprätta konceptkarta i fullständigt skick, densamma färglägga samt med ram, rubrik, kringskrifning, skala och norrstreck förse, äfvensom uppsätta för mätningen erforderligt protokoll samt i ägobeskrifningen införa ägofigurernas nummer, ägornas namn och fördelning i särskilda ägoslag.

7 §■

1 mom. För gradering och för jordvärdering utgår arfvode med Vi af hvad i 6 § 1 mom. punkten a) för mätning är stadgadt, utan afseende å den skala, i hvilken mätningen skett.

För impediment eller sådant område, som ej blifvit till något gradvärde upptaget, må arfvode för gradering ej fordras.

2 mom. För graderingsarfvodet skall landtmätaren urskilja inrösnings- och afrösningsj orden, verkställa ägograderingen, uti ägobeskrifningen införa uppgift om ägornas naturliga beskaffenhet, gradtalet och uppskattningsinnehållet samt det sistnämnda summera, äfvensom uppsätta i samband med graderingen erforderliga protokoll och föreningar.

3 mom. Arfvode för uträkning af karta utgår lika för alla ägoslag,

a) när kartan är upprättad i åkerskalan (1 : 4,000), med ersättning för hvarje ägofigur enligt tariff 2;

b) när kartan är upprättad i tomtskalan (1 : 2,000), med den i punkten a) bestämda afgift fördubblad;

c) när kartan är upprättad i skogsskalan (1. : 8,000) eller i skala 1 : L6,000 eller 1 : 20,000, med den i punkten a) bestämda afgift, förminskad med respektive Vio, G/io eller Vio.

92 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

Tariff 2.

4 mom. År kartan upprättad i större skala än 1 : 2,000 eller mindre skala än 1 : 20,000, skall uträkningsarfvodet utgå efter dagberäkning enligt IT §.

5 mom. För det här ofvan bestämda uträkningsarfvode skall arealen uträknas och kontrolleras, ägofigurernas och, där ägogradering eller jord värdering skett, graderings- eller jordvärderingsfigurernas nummer tecknas å kartan, samt en i afseende å arealen fullständig ägobeskrifning med därtill hörande sammandrag upprättas och summeras.

6 mom. Arfvode för upprättande och summering af häf'deför teckning upptagande de tegar och ägostycken, som hvar och en delägare eller skifteslaget samfälldt innehar, utgår för de härför nödiga samman-

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 38. 93

träden, med delägarne efter dagberäkning enligt § 17 samt för hvarje påbörjad sida, som förteckningen med dess sammandrag upptager med 50 öre. l t 6 7

8 §•

1 mom. Delning sarf vode skall för hvarje ägolott, som särskildt utbrytes, utgå:

. dels efter ägolottens areal af inrösnings- och afrösningsjord enligt tariff 3 ;

. dels ock med b öre för hvarje inom ägolotten befintlig ägofigur, impedimentfigurerna häruti inberäknade.

Tariff 3.

.2 monL Delningsarfvode för utläggande af samfällda undantag utgår efter den i 1 mom. stadgade grund; och skola därvid alla sådana undantag tillsammans räknas såsom en ägolott.

94 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

Med ägolott menas sammanfattningen af alla de skiften, Indika tilläggas hvarje hemman, hemmansdel, utjord, urfjäll eller lägenhet, som särskildt utbrvtes.

3 mom. Genom delningsarfvodet skall betalning anses vara erlagd för sammanträden med delägare, uppsättande af föreningar och protokoll utom de i 6 och 7 §§ omnämnda, provisionel! plan till skiftet och dess utvisande på marken, alla till skiftet hörande grunders bestämmande, skiftenas uträkning och utläggning på kartan samt upprättande af delningsbeskrifningen och sammandrag efter skiftet.

9 §'

1 mom. Vid beräkning af de i 6, 7 och 8 §§ stadgade arfvoden, hvaruti inbegripes ersättning för så kallade berednings-, konnektcrings-, uppritnings- och delningsdagar äfvensom godtgörelse för. skrit- och ritmaterialier till koncepthandlingar och kartor, iakttages a idare.

l:o) Med ägofigur förstås hvar och en å karta upptagen, inom vissa linjer eller afprickningar innesluten areal, som blifvit bestämd, i fråga om tillämpning af 6 och 7 §§, genom mätning eller gradering samt, i fråga om tillämpning af 8 §, jämväl genom styckning medelst skifteslinjer; och böra således ägofigurernas areal och antal beräknas i de båda förstnämnda fallen enligt ägo- eller häfdebeskrifningens samt i sistnämnda fallet enligt delningsbeskrifningens innehåll; skolande de ägofigurer, hvilka gränsa intill hvarandra och blifvit till samma gradvärde uppskattade, men ej äro atskilda g'enom sadana föremål pa maiken som väg, stängsel, dike eller vattendrag, eller genom häfdegränser eller gräns emellan skilda ägoslag m. in. dylikt, vid arfvodets beräkning såsom en anses.

2:o) Då vid affattning af skog och utmark de därinom belägna inägor endast till yttre gränserna af mätas, må arfvode för samma inägor icke till högre belopp åtnjutas än som för afrösningsjord är stadgadt. För torfmosse, då sådan mellan delägarna skiftas, beräknas graderings- och delningsarfvode efter dagberäkning enligt 17 . §.

3:o) Om skifte vid det sammanträde, då provisionel! plan till skiftesläggning för delägarna utvisas, återkallas eller eljest alldeles inställes, må endast hälften af delningsarfvodet tillgodonjutas.

4:o) När delning efter areal äger rum, må endast hälft delnmgsarfvode påföras.

2 mom. Då förut upprättad karta vid landtmäteriförrättnmg begagnas, skall för densammas undersökning och nödiga rättelsers insättande därå, äfvensom för 'granskning af uträkningen, betalning er-

95 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

läggas enligt 17 §. Om kartans kopiering eller ny uträkning erfordras, godtgöres kopieringen efter 13 § och uträkningen efter 7 §, hvarmed öfriga i 7 § 5 mom. uppräknade arbeten skola anses ersatta, Ej må likväl landtmätaren sålunda tillkommande ersättning öfverstiga hvad för ny kartas upprättande och uträkning bort gäldas.

10 §.

1 mom. Vid ändring af verkställdt laga skifte, enligt domstols beslut, utgår ersättning till landtmätaren för de åtgärdar och besvär, som af beslutet föranledas, sålunda:

a) för den uträkning, som i följd af föreskrifna rättelser i ägograderingen kan erfordras, enligt den i 7 § utsatta grund;

b) för upprättande af ny ägobeskrifning i koncept, med 40 öre för hvarje påbörjad sida och dessutom 2 öre för hvarje ägofigur, hvars gradvärde blifvit ändradt;

c) för upprättandet af ny häfdeförteckning i koncept, med 40 öre för hvarje påbörjad sida;

d) för bestämmande, genom uträkning, af de nya skifteslinjernas läge å kartan, i allmänhet med delningsarfvode enligt 8 §, likväl beräknadt endast för de rubbade skiftena, men, när skifteslinje mellan nämnda skiften till någon del bibehålies, allenast med så stor anpart af det sålunda beräknade delningsarfvodet, som belöper på den eller de nya skifteslinjernas sammanräknade längd i förhållande till summan af de nya och de bibehållna gränslinjerna omkring de rubbade skiftena; skolande rubbade skiften, i fråga om bestämmandet af det i delningsarfvodet ingående figurarfvode, tillsammans betraktas såsom ett nytt delningsområde och figurarfvodet således utgå för hvarje inom detta område befintlig- ägofigur, dock ej sådan, som uppkommit gonom styckning medelst någon i följd af ändringen försvinnande skifteslinje;

e) för upprättande af ny delningsbeskrifning i koncept, med 40 öre för hvarje påbörjad sida, räknadt för de delar af beskrifningen, som angå icke rubbade skiften; och gällo såväl härvid, som vid beräkning af ofvan nämnda ersättning för upprättande af ny ägobeskrifning och ny häfdeförteckning, hvad i 14 § om radernas antal och sifferkolumnernas bredd stadgas; samt

f) för öfriga åtgärder, efter taxans särskilda bestämmelser.

2 mom.. När verkställdt skifte af annan anledning, än i föregående mom. sagd! är, ändras, skola i samma mom. stadgade grunder för ersättningens bestämmande i tillämpliga delar jämväl följas.

96 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

11 §•

1 mom. Vid förrättning angående rågång emellan län, härad, socknar eller särskilda skifteslag, till hvilken förrättning ej må räknas rågångsrätning genom ägoutbyte, njute landtmätare, förutom reseersättning, betalning:

a) för kungörelser och kallelser enligt hvad i 14 § sägs;

b) för de dagar, som åtgå till sammanträden med rågrannar, enligt 17 §;

c) för mätning och kartläggning af råskillnads- eller tvistelinjer, när sådana äro räta, med 2 kronor, men när de följa bäckar, strömmar, sjöstränder eller krokiga gärdesgårdar eller ock omgifvas af skog, med 4 kronor för hvarje kilometer; dock att arfvodet efter denna punkt ej må beräknas i det fall, att marken å endera sidan skall afmätas och därvid rågången eller tvistelinjerna å karta upptagas;

d) för utstakning af rågång i skoglös mark med 2 kronor och i skogbeväxt mark med 4 kronor för hvarje kilometer; samt

e) för rörläggning och rösebeskrifnings upprättande, efter antalet nedlagda laga rör, emellan län, härad och socknar med 2 kronor, samt emellan byar och hemman med 60 öre för hvarje sådant rör; äfvensom med 40 öre för hvarje i röse kringskolad utliggare, visare eller ledare, som å karta ut märkes; men för råstenar, Indika utan kringskolning nedläggas, med endast 15 öre.

2 mom. För utstakning af skifteslinjer betalas, då sådan sker i skoglös mark, 2 kronor och i skogbeväxt mark 4 kronor för hvarje kilometer. Rörläggning af sådana linjer betalas med 40 öre för hvarje råsten, som i ände- och brytningspunkter nedlägges samt med 15 öre för hvarje sådan mindre sten eller träpåle, som enligt föreskriften i 104 § skiftesstadgan skall i hvarje linje finnas.

3 mom. För vägars mätning betalas 1 krona 50 öre, för deras gradering, med hvad därtill hörer, 3 kronor och lör deras delning 3 kronor, allt för hvarje kilometer, dock att, när delning sker utan gradering, af delningsarfvodet endast hälften erlägges. Dessutom betalas för hvarje väglott, som å marken utmärkes, 40 öre. Varder vägen å karta lagd, ökas mätningsarfvodet, om vägen går genom skoglös mark, med 70 öre och, om den omgifves af skog, med 2 kronor för hvarje kilometer; dock att, där vägen kartlägges på det sätt, att vägsträckan endast med räta linjer utmärkes, mätningsarfvodet ökas med allenast 50 öre för hvarje kilometer; skolande i båda dessa fall såväl väglotterna som broar, trummor, rågångar m. m. å karta utmärkas.

97 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

4 mom. För hägnad ers mätning betalas 1 krona 50 öre, för deras gradering, med hvad därtill hörer, 60 öre och för deras delning 2 kronor, allt för hvarje kilometer; dock att, när delning sker utan gradering, af delningsarfvodet endast hälften erlägges, samt att, om delningen verkställes efter förut befintlig karta, därå hägnadernas längd uttages, mätningsarfvodet minskas med 3/4. Dessutom betalas för hvarje hägnadslott, som å marken särskild! utmärkes, 40 öre. Varder hägnaden å karta lagd, ökas mätningsarfvodet, som om väg i näst föregående moment sagdt är.

5 mom. Uti de i 2, 3 och 4 mom. af denna § stadgade arfvoden är betalning för sammanträden med delägarne, äfvensom för protokolls och beskrifningars författande i koncept, jämväl inbegripen.

6 mom. För upprättandet af karta med beskrifning öfver afsöndra^ lägenhet äge landtmätare undfå arfvode med 10 kronor. Erfordras vidlyftigare mätnings- eller utredningsgöromål, än som under en förrättningsdag hinna utföras, njute landtmätare härför ersättning med det i 17 § stadgade dagarfvode.

12 §.

Vid ägostyckning utgår till landtmätaren, förutom reseersättning, betalning enligt följande bestämmelser:

l:o) Då i fråga om gränserna omkring ägor, som skola styckas, erfordras åtgärd, hvarom i 45 och följande §§ af 5 kap. skiftesstadgan förmäles, njute landtmätare därför betalning enligt de grunder, som gälla i fråga om ei'sättning för förrättning angående rågång mellan särskilda skifteslag:

2:o) Då för utmärkande å karta af skillnadslinjerna mellan de särskilda hemmanslotternas ägoområden eller af gränserna för mark, som undantages för gemensamt behof eller eljest afsättes såsom för de särskilda hemmanslotterna gemensam, mätning sker af dessa skillnadslinjer eller gränser, utgår arfovde för mätningen enligt den i 11 § 1 mom. c) stadgade grund; dock att för mätning af gränserna för mark, som undantages för väg eller dike, arfvodet minskas med hälften och att särskild! arfvode för mätning, som i denna punkt afses, icke må beräknas i det fall, att fullständig karta öfver hemmanet upprättas.

3:o) Styckningsarfvode skall utgå dels för hvarje skifte, som till hemmanslott lägges, dels ock för hvarje väg, dike eller annat för gemensamt behof undantaget eller eljest för de särskilda hemmanslotterna gemensamt afsatt område, som särskildt uträknas och beskrifves, efter dess areal, enligt tariff 4.

Dih. till Piksd. Prof. 1909. 1 Samt. 1 Afd. 25 Höft.

98 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 38- Tariff 4.

Erfordras särskild värdering af sådan lägenhet, som omförmäles i andra stycket af 12 § lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring, eller af sådan andel i ägor, som finnes omnämnd uti 13 § samma lag, njute landtmätare härför ersättning efter dagberäkning enligt 17 §.

Minsta styckningsarfvode vare 10 kronor.

Genom styckningsarfvodet skall betalning anses vara erlagd för sammanträden med sakägare, uppsättande af protokoll och föreningar, utmärkande å kartan och uträknande af de särskilda hemmanslotternas ägoområden samt af vägar, diken och andra områden, som undantagas för gemensamt behof eller eljest afsättas såsom för de särskilda hemmanslotterna gemensamma, fördelning af hemmanets mantal mellan de särskilda lotterna eller, där ägostyckning verkställes å lägenhet, bestämmande af det inbördes förhållande, efter hvilket lotterna skola deltaga

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38■ 99

i utgörandet af lägenhetens allmänna utskylder och besvär, äfvensom verkställande af den uppskattning, som för nämnda ändamål erfordras, samt upprättande af beskrifning öfver styckningen.

_ 4.o) För utstakning af skillnadslinjerna erlägges betalning enligt den i 11 § 2 mom. för utstakning af skifteslinjer stadgade grund.

5:o) För skillnadslinjernas rörläggning och upprättande af beskrifning däröfver utgår ersättning med 60 öre för hvarje råsten, som nedlägges i ände- eller brytningspunkter, samt med 15 öre för hvarje låsten eller påle, som i skillnadslinjerna mellan ände- och brytningspunkter nedsättes.

6:0) I afseende å betalningen för andra åtgärder, såsom utfärdande af kallelser och kungörelser, där annans rätt än sökandens är vid förrättningen i fråga, undersökning af förut upprättad karta, upprättande af fullständig karta, där sakägare det begär eller sådant varder för verkställande af föreskrifven uppskattning erforderligt m. in., äfvensom i fråga om lösen för karta och handlingar, gäller hvad därom finnes för hvarje fall i taxan bestämdt.

13 §.

1 mom. Lösen för kopia eller utdrag af geometrisk karta utgår, där ej annorlunda här nedan stadgas, med enahanda belopp, som det för uträkning af karta i 7 § 3 mom. bestämda arfvode med tillägg efter. kartans storlek af 3 kronor för första regalarket och 50 öre för hvarje ark där utöfver.

2 mom. För kopia af sådan till beredande af laga skifte eller afvittring upprättad karta, hvilken före skiftets verkställighet kan begäras och hvarå således delningslinjerna icke äro utmärkta, erlägges endast 3/4 af nu stadgad lösen och den återstående V4, när skiftet blifvit afslutadt och å kartan utmärkt.

3 mom. För kopia eller utdrag af geometrisk karta i större skala än 1: 2,000, för karta i mindre skala är 1: 20,000, för geometrisk karta, som icke eller blott till någon del är uträknad, för äldre så kallad delineation eller afritning, samt för äldre geografisk karta, som icke är i detalj utförd, betalas i förhållande till därå användt arbete, som genom värdering bestämmes, i länen af förste landtmätaren och i generallandtmäterikontoret af landtmäterifiskalen. Uppstår tvist om beloppet, afgöres den af landtmäteristyrelsen och bör vid dess yttrande i ämnet förblifva.

100 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

4 mom. Lösen för kopia af efter år 1845 upprättad härads- eller sockenkarta eller af annan geografisk karta bestämmes efter arbetets beskaffenhet af landtmäteristyrelsen.

5 mom. För kopia eller utdrag af karta öfver rågång eller annan längdsträckning af hvad slag som helst, äfvensom för sådant utdrag af geometrisk karta, som endast afser att utvisa rågång eller annan längdsträckning, erlägges såsom lösen dels betalning efter kartans storlek enligt hvad i 1 mom. är bestämdt, dels ock, då kartan är upprättad i åkerskalan, för första kilometern 2 kronor, för den andra 1 krona 50 öre, för den tredje 1 krona 25 öre, samt för hvarje följande kilometer 1 krona. År karta upprättad i tomtskalan, höjes den efter längdmått utgående lösen med halfva beloppet, hvaremot, om skogsskalan eller mindre skala är använd, samma lösen nedsättes med en tredjedel.

6 mom. Minsta lösen för karta, som i denna § afses, utgör 5 kronor.

7 mom. För stämpladt papper bör särskild betalning erläggas.

14 §.

1 mom. För afskrift af ägo- och delningsbeskrifning samt häfdeförteckning, protokoll, förening och annan sådan handling eller utdrag däraf skall i lösen, ersättning för papper inberäknad, erläggas 1 krona 25 öre arket, då trettio rader med tät stil böra vara skrifna på hvarje sida, med högst 3 centimeters marginal; och bör, därest formulär för uppställning af sådan handling, som är inrättad med sifferkolumner, blifvit af landtmäteristyrelsen utfärdadt, detsamma jämväl i afseende å alla sifferkolumnernas sammanlagda bredd tjäna till efterrättelse, så att denna bredd ej öfverskrides.

2 mom. För hvarje utfärdad kallelse och kungörelse till förrättning, hvarvid annans rätt än sökandens är i fråga, betalas 20 öre. I det fall att landtmätaren själf vållat behofvet af kallelsen eller kungörelsen, erhålles därför ingen ersättning.

15 §.

1 mom. För ståndskogslikvid utgår ersättning: a) när ståndskogen värderas hufvudsakligen genom mätning och räkning af träden med dels Va öre för hvarje uppmätt och räknadt

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 38. 101

träd och dels 15 öre för hvarje hektar af den i ståndskogslikviden ingående ägovidd;

b) när ståndskogen på annat sätt värderas, efter dagberäkning enligt 17 §.

2 mom. Skulle arfvode för slåndskogslikvid, beräknadt efter den i punkt a) bestämda grund, understiga det arfvode, som skulle erhållas efter dagberäkning enligt 17 §, må betalning i stället utgå efter sistnämnda grund.

3 mom. Arfvode för ståndskogslikvid, hvilket arfvode skall beräknas antingen efter den i punkt a) eller i punkt b) utsatta grund, men icke efter båda, skall anses utgöra godtgörelse för sammanträden med delägarna, uppsättande af föreningar och protokoll, trädens uppmätning, räkning och värdering, upprättande af besiktnings- och värderingsinstrument samt likvid emellan delägarna.

16 §.

1 mom. Begär någon att lösa protokoll eller karta med tillhörande beskrifning eller annan handling angående verkställd landtmäteriförrättning eller utdrag däraf, må sådant icke förvägras. Ingen jordägare vare skyldig att lösa vid landtmäteriförrättning upprättade kartor och handlingar, utan så vida rågångsförrättning, skifte, ägoutbyte eller ägostyckning skett, då därmed förhålles på sätt i skiftesstadgan och lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring sägs.

2 mom. För kopia eller utdrag af karta, beskrifning, landtmäteriprotokoll eller annan dylik handling, som från landtmäterikontoren i länen utgifves, erlägges lösen efter hvad i 13 och 14 §§ sagdt är. I afseende å annan expedition skall gällande förordning angående expeditionslösen tjäna till efterrättelse.

17 §•

1 mom. För sådana till en landtmäteriförrättning hörande göromål, hvilka icke, på sätt förut är stadgadt, betalas efter figurantal, längd- eller ytmått, äfvensom för skattläggning, afvägning, biträde vid domstol och syn med mera dylikt, njute landtmätare så väl för sig som för medhjälpare, då sådant biträde begagnas och, enligt hvad i 3 § är sagdt, får på jordägarnas bekostnad medhafvas, jämte reseer-

102 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

sättning efter 2, 3 och 4 §§, för hvarje dag lian eller hans medhjälpare å förrättningsstället är sysselsatt, arfvode med 10 kronor om dagen.

2 mom. För besiktningar och värderingar, som erfordras för upprättande af likvider i fråga om ersättning för odling, häfd samt vägbyggnads- och husflyttningskostnad eller annat dylikt, som vid skifte förekommer, för erforderliga besiktnings- och värderingsinstruments upprättande samt för själfva likviderna njute landtmätare betalning enligt den i föregående mom. stadgade grund, dock att godtgörelse för likvidernas upprättande ej må i något fall beräknas för längre tid än en tredjedel af den, som åtgått till besiktningarnas och värderingarnas verkställande samt besiktnings- och värderingsinstrumentets upprättande. Till enahanda betalning som för ofvannämnda besiktningar och värderingar vare landtmätare vid vägdelning jämväl berättigad för de sammanträden med delägarna, som erfordras före vägarnas mätning och gradering, äfvensom för erforderliga besiktningar af föreslagna områden för hämtning af väglagningsämnen.

3 mom. Skulle arfvodet för förrättning, beräknadt efter figurantal, längd- eller ytmått, understiga det arfvode, som skulle erhållas efter dagberäkning, må betalning i stället utgå efter sistnämnda grund, om landtmätare sådant åstundan skolande dock, därest förrättningen medtagit öfver två dagar, frågan, i fall någon vederbörande det påkallar, underställas landtmäteristyrelsens pröfning.

4 mom. Därest vid eu förrättning å samma dag förehafvas särskilda arbeten, af hvilka ett skall godtgöras efter dagberäkning, ett annat T efter annan grund, bör dagarfvodet skäligen jämkas i förhållande till den tid, som å det därmed ersatta arbete användes; och ej må för samma dag mera än ett dagarfvode beräknas.

18 §.

För mätning och uträkning, gradering samt delning, utstakning och rörläggning af ägor, som till stad höra, äfvensom för rågångs, vägs och hägnads mätning, gradering och delning å stadsägor, njute landtmätare arfvode lika med hvad här ofvan i 6, 7, 8, 11 och 17 §§ stadgadt är, utom hvad angår mätning och uträkning af själfva stadsplanen med förstad, hamn och dylikt, jämte därå varande tomter, för hvilka göromål landtmätare äge beräkna arfvode antingen till tre gånger det belopp, som i 6 och 7 §§ blifvit bestämdt, eller ock efter dagberäkning enligt 17 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

19 §.

1 mom. Vid landtmäteriforrättning å civilt boställe, hvilken har till föremål aga skifte eller annan åtgärd till boställshafvarens enskilda nytta, skall han, då han själf till förrättningen är sökande, i allt betala såsom enskild. År åter boställshafvaren icke till förrättningen sökande skall endast V6 af den på bostället belöpande andel i hela förrättningskostnaden af honom betalas, men de öfriga 5/G, sedan räkningen i vederbörlig ordning blifvit granskad, gäldas af allmänna medel. För landtmätenförrättning å ecklesiastikt boställe betalas i allt såsom af enskild jordägare; dock att boställshafvaren endast vidkännes V6 af boställets andel 1 hela förrättningskostnaden och öfriga 76 betalas med kyrkans eller församlingens medel.

... 2 mom. Om betalning för afvittringsförrättningar i rikets norra

lan pa kronans bekostnad galle, hvad särskildt är eller vidare kan varda forordnadt.

3 mom. Angående arfvode för trigonometriska mätningar af städer eller stadsliknande samhällen galle, hvad därom särskildt kan varda förordnadt.

20 §.

Vid landtmäteriförrättnings afsilande åligger det landtmätare att upprätta specifik räkning på allt, hvad han af jordägare har att fordra för saval resor som arfvode för förrättningens verkställande; fördele ock kostnaden för förrättning delägarna emellan efter de grunder, som i skiftesstadgan och för vissa fall i denna taxa finnas föreskrifna; samt teckne sedan å räkningen inom hvad tid, hvar och i hvilken ordning densamma må klandras. Af denna räkning upprätte landtmätare tv! exemplar; det ena utgifves till jordägarna och det andra, försedt med gode mannens eller jordägarnas bevis, att de sistnämnda ett likalydande exemplar erhållit, bilägges förrättningsprotokollet.

21 §.

1 mom När landtmäteriforrättning, som icke har till föremål agoskdte, slutad ar, och landtmätare öfver kostnaden därför afgifvit rakning, som i 20 § sägs, vare han berättigad att sitt arfvode fullt utbekomma.. År åter ägoskifte verkställdt, må landtmätare vid skiftets åt slutande icke utan delägarnas medgifvande uppbära, utöfver fulla

104 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 38-

reseersättningen, större andel af själfva arfvodet än Va- Den återstående V4 må landtmätare då äfven lyfta, om han därför ställer pant eller borgen, men i annat fall först, när skiftet genom laga kraft agande beslut blifvit fastställdt eller domstolen, i händelse af klander å rakningen, förklarat landtmätare berättigad att samma Va erhålla.

2 mom. Landtmätare vare skyldig att å kartor och handlmgarsom utlämnas, teckna lösen, samt berättigad att sådan lösen vid hand, lingarnas aflämnande genast uppbära.

22 §.

År landtmäteriförrättning af den vidlyftiga beskaffenhet, att den första året icke kan medhinnas, eller varder den utan landtmätares vållande uppskjuten, då må landtmätare, efter till jordägare aflämnad, så vidt omständigheterna medgifva, specifik för skottsräkning, uppbära, jämte full reseersättning, Va af arfvodet för det af honom verkställda arbete utan pant eller borgen samt, om dylik säkerhet ställes, ytterligare Va; dock skall vid förrättningens slut upprättas fullständig räkning öfver hela kostnaden, såsom i 20 § sägs.

23 §.

Tredskas jordägare att betala landtmäteriarfvode, njute landtmätare hos öfverexekutor skyndsam handräckning till dess utbekommande. Utan afseende å äganderätts- eller konkurstvister, skall landtmäteriarfvode gäldas, för förrättning, som icke erfordrar fastställelse, af den, som vid förrättningens slut innehar jorden, och, i fråga om förrättning, som fastställes, af den, som vid afslutandet eller senast vid fastställandet är af jorden innehafvare. Ej må dock handräckning till arfvodets utbekommande landtmätare lämnas, utan att han sty" -er, att räkning, på sätt i 20 och 22 §§ sägs, blifvit upprättad, äfvensom, när fråga är om arfvode för afslutadt laga skifte, ägoutbyte eller agostyckning, att handlingarna i föreskrifven ordning blifvit till delägarna

utgifna.

24 §.

1 mom. Förmenar jordägare, att landtmätare i den för verkställd förrättning enligt 20 § 'afgifna räkning i ett eller annat afseende för mycket fordrat, och förty den räkning klandra vill, gore det a landet

105 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

vid häradsrätt och i stad vid rådstufvurätt inom sex månader, sedan förrättningen blifvit slutad och räkningen jordägare tillställd, på sätt i nyssnämnda § sägs; och äger den, som med nämnda domstolars beslut i dessa mål finner sig missnöjd, att besvär i vederbörande hofrätt anföra; hvarefter målet, utan nedsättning af revisionsskilling, må hos Kungl. Maj:t i justitierevisions-expeditionen besvärsvis fullföljas.

2 mom. Klander å för skottsräkning må å jordägares sida icke äga rum, innan förrättningen blifvit afslutad och fullständig arfvodesräkning aflämnats, utom i det fall, att landtmätare därförinnan blifvit från vidare befattning med förrättningen skild. För klandertalan, där sådan medgifven är, gälla enahanda bestämmelser, som i 1 mom. meddelats; dock att, i händelse landtmätaren blifvit från förrättningen skild, tiden för talans anställande räknas från den dag, beslutet därom blifvit jordägarne kunnigt.

3 mom. Underlåter jordägare att inom tid, som i 1 och 2 mom. sagdt är, klandra landtmäteriarfvodesräkning, hafve själf sedan ingen rätt att talan därå anställa; men landtmäterifiskalen vare obetaget att, då det af förste landtmätare, hvilken äfven äger arfvodesräkningar granska, eller af annan hos honom anmäles, eller anledning därtill eljest förekommer, för tjänstefel vid arfvodesräknings upprättande landtmätare i laga ordning tilltala; och gånge äfven i sådant fall på sätt i nästföljande § sägs.

25 §.

Finnes landtmätare uti afgifven räkning hafva beräknat sig högre betalning, än honom rätteligen tillkomma bort, återbäre till jordägare, som sådant yrkar, hvad denne till landtmätaren för mycket utbetalt, och ansvare såsom för tjänstefel.

t A ; V

Denna förnyade nådiga taxa på arfvode för landtmäteriförrättningar skall träda i kraft i samband med genomförandet af föreslagen distriktsindelning för landtmätarna, dock att för arbeten, som verkställts å därförinnan påbörjad landtmäteriförrättning, 1881 års landtmäteritaxa med däruti sedermera gjorda ändringar skall lända till efterrättelse.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft. 14

106 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

af jämförelse ningar borde ningar

Norrbottens län . Värmlands län ...

Örebro län .........

Malmöhus län . Västmanlands län

Samman-

emellan för 65 särskilda förrättningar enligt nu gällande landtutgå enligt ett af landtmäteristyrelsen den 14 december 1907 af- (med afdrag af reseersättningar, lösen för kartor och handlingar

Bäkningamas totala belopp enligt:

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition No 38.

9 Bil. B.

drag

mäteri taxa påförda arfvoden och de landtmäteriarf voden, som för samma förrättgifvet underdånigt förslag till förnyad taxa på arfvode för landtmäteriförrättsamt diverse utlägg såsom godemansarfvoden, kommissionärsarfvoden m. m.)