med förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning m. m.

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

1 N:o 39.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning m. m.; gifven Stockholms slott den 19 februari 1909.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att antaga:

dels härvid fogade förslag till

1) lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför;

2) lag om reglering af prästerskapets aflöning;

3) lag om emeritilöner för präster; samt

4) lag om kyrkofond;

dels följande grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar:

l:o. Skog och hagmark å samtliga åt prästerskapet i territoriella församlingar upplåtna bostads- och löningsboställen skola ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning:.

2:o. Boställshafvare eller arrendator må endast till husbehof använda boställsskog, vare sig ordnad hushållning därå är införd eller icke.

3:o. Hvad af skogens afkastning icke erfordras för boställshafvares eller arrendators husbehof eller för församling åliggande kyrko- eller prästgårdsbyggnad skall försäljas.

Sedan af medel, som influtit vid försäljningen, guldits kostnaden för densamma, skall återstoden ingå till kyrkofonden.

4:o. För skogsindelning å boställe skall kostnaden, därtill förskott såsom hittills lämnas af allmänna medel, gäldas af kyrkofonden.

JJih. till Rilcsd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft. (N:o 39.)

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Kostnaderna ej mindre för bevakning samt skogsodlings- och andra arbeten för skogsskötselns främjande å boställe än äfven för åtgärd eller anstalt, som afser tillgodogörande af virkesafkastning eller motverkande af uppkommen skada å boställsskog, så ock ersättning för skogsstatens bestyr med dylik skog skola likaledes gäldas åt kyrkofonden, på sätt därom är särskild! stadgadt.

5:o. Följande undantagsbestämmelser äro att iakttaga:

Kostnad för skogsindelning å boställe, som af menighet anskaffats eller af enskild donerats, skall, i den mån inflytande skogsförsäljningsmedel från bostället därtill lämna tillgång, gäldas af dylika medel, eljest af kyrkofonden.

När boställe, som af menighet anskaffats eller af enskild donerats, icke lämnar så stort virkesöfverskott, att däraf kunna bestridas kostnader, som omförmälas i andra stycket af punkt 4:o, samt nödiga medel icke genom vederbörandes försorg tillhandahållas, har skogsstaten icke att taga någon befattning med de arbeten, åtgärder eller anstalter, som i afseende å dylikt boställes skog må finnas erforderliga. Icke heller må kostnaderna för dem gäldas af kyrkofonden.

Lämna skogsförsäljningsmedel från boställe, som åt menighet anskaffats eller af enskild donerats, öfverskott, efter det förenämnda kostnader blifvit guldna, skall detta öfverskott användas till bestridande af aflöning för prästerskapet i det pastorat, bland hvars lönetillgångar bostället förekommer, där icke Kungl. Maj:t beträffande behållna skogsafkastningen från bostadsboställe, som af menighet anskaffats, förordnar, att någon del af samma afkastning skall tillgodogöras för andra kyrkliga ändamål inom pastoratet.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas Riksdagens vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Hugo Hammarskjöld.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

3 Förslag

till

Lag

om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför.

i §•

Prästerskapet enligt förut gifna författningar tillkommande tionde, vare sig tertial-, smör-, fisk- eller kvicktionde, äfvensom alla andra afgifter af fast egendom skola, på sätt denna lag stadgar, indragas till statsverket mot godtgörelse i penningar under titel »Ersättning för prästerskapets tionde».

Indragningen skall för hvarje pastorat äga rum från och med ecklesiastikåret näst efter det, med hvars utgång den på grund af förordningen den 11 juli 1862 eller förordningen den 1 november 1872 fastställda lönereglering för prästerskapet i pastoratet upphör att gälla.

Går tiden för dylik lönereglerings giltighet till ända efter den 30 april 1923, äger Kungl. Maj:t, på framställning af pastoratet och dess ordinarie prästerskap, medgifva, att löneregleringen må tidigare än i sådant afseende år stadgadt, likväl ej före den 30 april 1924, upphöra att gälla, i hvilken händelse indragningen skall försiggå från och med ecklesiastik-' året näst efter det, då löneregleringen skall enligt Kungl. Maj:ts beslut anses hafva förfallit. Är kyrkoherdebeställningen ledig eller, där flera ordinarie prästerliga tjänster finnas i pastoratet, samtliga dessa på en gång lediga, må Kungl. Maj:t, på ansökan af pastoratet ensamt, sålunda förkorta den tid, hvarunder löneregleringen eljest skolat vara gällande.

4 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

3 §•

f ör hvarje församling skall uträknas, dels huru mycket för ecklesiastikåret näst före det, efter hvars utgång indragningen skall, äga rum, bort i persedlar och penningar enligt gällande lönereglering utgöras af hvarje fastighet i församlingen, dels och hvilka belopp i penningar persedlarna motsvara efter medeltalen af medelmarkegångsprisen under de femtio åren 1864—1913, därvid iakttages, att, med undvikande af brutna öretal, det, som öfverstiger ett hälft öre, uppföres till ett öre och det, som är undei eller till och"med ett hälft öre, uteslutes.

Kammarkollegium har att, efter sålunda gjord uträkning, fastställa den summa i penningar, till hvilken samtliga i 1 § omförmälda utgifter skola för hvarje församling vid indragningen beräknas.

4 §•

Ersättning för de till statsverket indragna utgifter skall för hvarje församling från och med det ecklesiastikår, indragningen där äger rum, för all framtid utgå med den af kammarkollegium jämlikt 3 § fastställda summa, och skall denna summa för hvarje ecklesiastikår vid dess början inlevereras från statsverket till kyrkofonden.

5 §•

De till statsverket indragna utgifter skola under loppet af tjugu ecklesiastikår, räknade för hvarje pastorat från och med det år, då indragningen där vidtager, afskrifvas i sådan ordning, att af den summa, kammarkollegium enligt 3 § fastställt, inom vederbörande församling till statsverket årligen erläggas under de första tio åren sextio procent, undei därpå följande fem år fyrtio procent och under de sista fem åren tjugu procent, hvarefter från och med det tjuguförsta aret återstoden eftergift es.

6 §•

I den mån de till statsverket indragna afgifter icke afskrifvits, skola de af kronans uppbördsförvaltning debiteras, uppbäras och redovisas i samband med kronouppbörden.

Vid debiteringen iakttages, att hvad i den på grund af förordningen den 11 juli 1862 eller förordningen den 1 november 1872 meddelade löneregleringsresolution angående afgifterna stadgas skall lända till efter-

5 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

rättelse, dock att i lön ingående persedlar skola lösas med penningar efter de i 3 § af denna lag angifna medelvärden.

öfverstiger vid uppbörden influtet belopp hvad jämlikt 5 § bör till statsverket gäldas, skall öfverskottet ofördröjligen tillställas församlingens kyrkoråd; och må de afgiftsskyldiga själfva om användningen af sådant öfverskott besluta.

7 §.

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna i denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

6 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Förslag

till

Lag

om reglering af prästerskapets aflöning.

Med upphäfvande af hvad i förut gifna författningar finnes stridande mot här nedan meddelade föreskrifter förordnas som följer:

§ 1.

1. Hvarje tjänstgörande präst skall erhålla, jämte fri bostad, aflöning i öfrig!, så beräknad, att honom därigenom beredes en efter tjänstegrad och ämbetsåligganden äfvensom lefnadskostnaderna i orten eller andra särskilda förhållanden lämpad anständig bärgning, utan att särskild ersättning för honom på grund af tjänsten åliggande förrättningar må äga ruin.

I enlighet med sålunda angifva grunder och med hänsyn till befintliga afiöningstillgångar meddelar Kungl. Maj:t, efter domkapitlens hörande, föreskrifter angående aflöningens beräkning, så lämpade, att jämväl krafvet på utveckling af den kyrkliga organisationen varder tillgodosedt.

De präster, som i denna lag afses, äro dels kyrkoherdar, komministrar och adjunkter i alla territoriella församlingar, med undantag af Karlsborgs och Nya Varfvets församlingar, dels ock kontraktsprostarne i riket.

2. Lön må ej fastställas till lägre belopp än fyratusen kronor för kyrkoherde och tvåtusen femhundra kronor för komminister, ej heller arfvode för adjunkt till lägre belopp än ettusen kronor.

Högsta lönebelopp vare tiotusen kronor.

2 §•

1. För uppgörande af förslag till lönereglering för kyrkoherden inom hvarje pastorat samt för komminister, där sådan bör finnas, skall länsvis tillsättas en nämnd, hvars ordförande Kungl. Maj:t, på förslag af lands-

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition JS’:o 39. 7

höfding och biskop, förordnar, och till hvilken nämnd domkapitlet och länets landsting äga att inom eller utom sig utse hvartdera en ledamot.

Stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, skola utse en ledamot af nämnden att, i stället för den af landstinget valde, deltaga i nämndens öfverläggningar och beslut, när lönereglering skall verkställas för prästerskapet i det eller de pastorat, staden omfattar.

2. Tillhör ett län två eller flera stift, äga biskoparne i samtliga dessa stift att med landshöfdingen deltaga i upprättandet af förslaget till ordförande; likväl gäller detta icke i afseende å biskop, uti hvilkens stift allenast ett pastorat, en socken eller sockendel af länet ingår.

För hvarje del af länet, som tillhör särskild! stift, skall vederbörande domkapitel utse en ledamot i nämnden, hvarmed dock, därest denna länsdel består af allenast ett eller två pastorat, bör anstå, intill dess nämndens ordförande hos domkapitlet anmält, att lönereglering är i ordningen att där företagas.

Finnas i ett län flera än ett landsting, utser hvartdera landstinget ledamot för den del af länet, hvilken dess verksamhet omfattar.

3. Ordföranden och ofvan bemälde ständiga ledamöter i nämnden utses en hvar för tre år; dock att val första gången verkställes af landstinget för endast två år och af domkapitlet för allenast ett år.

4. I samma ordning, som för utseende af nämndens ordförande och ständiga ledamöter är stadgad, bör för en hvar af dem förordnas suppleant att i nämnden inträda, när den, för hvilken suppleanten blifvit utsedd, är medlem af pastorat, beträffande hvilket lönereglering skall verkställas, eller finnes af förfall hindrad att i nämndens förrättning deltaga.

5. Hvarje pastorat äger utse en ledamot af nämnden att i dess öfverläggningar och beslut deltaga, då fråga förekommer, hvilken afser samma pastorat, och företages därvid jämväl val af suppleant; börande denne tillfällige ledamot och suppleanten för honom vara bosatta inom pastoratet eller någon närbelägen socken.

6. Förslag till lönereglering beträffande pastorat, som består af två eller flera socknar i olika län eller stift, uppgöres af nämnden i det län, där moderförsamlingen är belägen, och, om moderförsamlingen tillhör flera län, af nämnden i det, hvarest kyrkan har sitt läge.

7. Nämndens ordförande och ständiga ledamöter åtnjuta af statsmedel för sina förrättningar resekostnads- och traktamentsersättning till det belopp, Kungl. Maj:t bestämmer; och äger ordföranden att hos Kungl. Maj:t göra underdånig framställning om lämpligt anslag af sådana medel till skrifbiträde åt nämnden.

8 Kun yl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

3 §.

För lönereglering erforderliga åtgärder skola vidtagas i den ordning de särskilda pastoraten emellan, som nämnden, med hufvudsakligt afseende å den tid, regleringen där kan vinna tillämpning, beslutar; och skall nämnden, då lönereglering är i ordningen att företagas, i god tid dessförinnan underrätta domkapitlet härom.

4 §•

1. I enlighet med de af Kund. Maj:t meddelade föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning skall nämnden för hvarje prästerlig beställning inom det pastorat, regleringen afser, föreslå beloppet af den aflöning, som efter nämndens bepröfvande bör tillkomma innehafvaren af samma beställning, och därvid angifva alla omständigheter, hvilka varit för nämnden bestämmande.

Skulle för kvrkoherde eller komminister föreslagen lön uppgå till skäligt belopp endast under förutsättning, att hans tjänstgöringsskyldighet varder på visst sätt bestämd, skall nämnden tillika föreslå den lön, som bör tillkomma honom, i händelse det förutsatta förhållandet icke skulle

inträffa. _ o

2. Nämnden skall taga under ompröfning, huruvida å ena sidan delning af pastorat eller inrättande af ny prästerlig tjänst och å andra sidan sammanslagning af pastorat eller indragning annorledes af befintlig tjänst må kunna lämpligen äga rum, samt hos Ivungl. Maj:t göra den framställning, som anses af omständigheterna påkallad; liksom det tillkommer nämnden att i enahanda frågor, hvilka af Kungl. Maj:t hänskjutas till nämnden, afgifva underdåniga utlåtanden.

Finnes inom pastorat annan prästerlig tjänst än kyrkoherdebefattning, har nämnden att yttra sig, huruvida den tjänsten bör anordnas såsom komministersbeställning eller indragas. ... ....

Anser nämnden, att bostadsboställe bör till främjande af församlmgsvården utbytas mot annan åt prästerskapet upplåten fastighet, må nämnden göra framställning om sådant utbyte.

Göres af nämnden hemställan i något åt nu omförmälda fall, skall nämnden framlägga fullständigt förslag till lönereglering, såväl under förutsättning att dess hemställan varder gillad, som ock för den händelse att densamma icke vinner nådigt bifall. År tillämpning af redan meddeladt beslut om indragning eller inrättande af prästerlig tjänst beroende

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 9

af tjänsteinnehafvares afgång, skall nämnden uppgöra särskildt förslag till önereglering för den tid, tjänsteinnehafvaren vid sin beställning kvarstår.

Hai nämnden beslutat föreslå delning af pastorat eller indragning af tjänst, skall anmälan därom 'af nämnden ofördröjligen göras hos domkapitlet; och kommer tjänst, som med förslaget åsyftas, att, i händelse af ledighet, endast på förordnande uppehållas, intill dess samma försko- blifvit pröfvadt. °

5 §.

Från prästerskapet i det pastorat, beträffande hvilket lönereo-lerinoskall verkställas, infordrar nämnden uppgift å samtliga de aflönin^sförmaner, som utöfver församlingsafgifter äro att tillgå, därvid prästerskapet angående tillkomsten af dessa förmåner och villkoren för deras åtnjutande bör meddela så fullständiga upplysningar, som kunna erhållas.

Där skog å boställe, hvilket af menighet anskaffats eller af enskild onerats, antages lämna afkastning utöfver hvad som erfordras för boställets husbehof eller församling åliggande kyrko- eller prästgårdsbyggnad, skall nämnden hos domänstyrelsen göra framställning om utredning angående skogens sannolika behållna afkastning under de tjugu år, som följa näst efter det förut fastställd lönereglering för prästerskapet i pastoratet upphör att gälla. Såsom behållen skogsafkastning skall i förevarande fåll anses hvad af försäljningsmedel för skog från bostället återstår efter afdrag a kostnaderna dels för virkets försäljning, dels för skogens indelning samt skogsstatens omgå bestyr med skogen, dels för bevakning samt skogsodlmgs- och andra arbeten för skogsskötsel!^ främjande å bostället, dels oc åtgärd eller anstalt, som afser tillgodogörande af virkesafkastnin<>-

eller motverkande af uppkommen skada å skogen.

v- hvar af pastoratets ordinarie präster liksom hvarje till pastoratet

j församling äger att hos nämnden göra skriftlig framställning beträffande de frågor, som hafva samband med löneregleringen för prästerskapet i pastoratet eller med den kyrkliga organisationen därstädes.

C §•

f- Är bostadsboställe upplåtet åt innehafvare af viss prästerlig tjänst, skall afkastningen af sådant boställe beräknas såsom tillgång till bestridande af aflöningen för samma tjänst.

Dylik afkastning skall nämnden, med tagen hänsyn till såväl erforderliga brukningskostnader som boställshafvaren åliggande nybyggnads- och underhållsskyldighet dels beträffande boställets laga hus, i' den mån han icke på grund af 33 § 2 mom. därför njuter ersättning af pastoratet, dels i

Bih. till Rikta. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 26 Iläft. 2

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

afseende å sådana insynade byggnader å bostället, som ej äro laga hus, uppskatta till visst penningbelopp, motsvarande årliga medelvärdet af alla de förmåner, tjänsteinnehafvaren äger att från bostället eller såsom ersättning för därifrån upplåten jord eller särskild rättighet åtnjuta, förmånerna af fri bostad och af skogsfång till husbehof häri dock icke inbegripna,

öfverstiger afkastningen af skog å bostadsboställe, hvilket af menighet anskaffats elier af enskild donerats, hvad som erfordras för boställshafvarens husbehof eller församling åliggande kyrko- eller prästgårdsbyggnad, skall behållna skogsafkastningen, beräknad på sätt i 5 § angifves, i sin helhet komma boställshafvaren till godo och af nämnden särskildt beaktas vid uppskattningen af boställets afkastning. Antages behållna skogsafkastningen från boställe, hvilket af menighet anskaffats, blifva så betydande, att den, jämte annan afkastning af bostället, i afsevärd mån öfverskjuter beloppet af den aflöning, som anses böra tillkomma tjänsteinnehafvaren, skall endast så stor del af samma afkastning, som finnes skälig, tillgodoföras tjänsteinnehafvaren; hvaremot nämnden beträffande återstoden skall hos Kungl. Maj:t göra anmälan. Ej må skogsafkastning utöfver husbehofvet från andra än nämnda slag af bostadsboställen tillgodonjutas af boställenas innehafvare.

Gifver Kungl. Maj:t tillstånd till försäljning eller utbyte af bostadsboställe, hvars skogsafkastning öfverstiger tjänsteinnehafvarens husbehof, varder, om bostället icke af menighet anskaffats eller af enskild donerats, i sammanhang därmed pröfvadt, huruvida någon del af köpeskillingen eller, vid byte, af mellangiften skall öfverlämnas till kyrkofonden.

Är förslag väckt om inrättande af ny kyrkoherde- eller komministerstjänst och finnes inom den församling, där tjänsteinnehafvaren skall vara bosatt, fastighet, som vid tiden för uppgörande af löneregleringen är upplåten åt innehafvare af befintlig tjänst men icke vidare för densamma erfordras, skall dylik fastighet anses såsom bostadsboställe för den föreslagna tjänsten. Göres framställning om inrättande ånyo af indragen tjänst, vid hvilken funnits bostadsboställe, skall, där hinder eljest icke möter, samma fastighet likaledes räknas såsom bostadsboställe för den tjänsten.

2. Såsom gemensamma aflöningstillgångar för samtliga prästerliga tjänster inom ett pastorat skall nämnden upptaga inkomster, som grunda sig därpå, att menighet till löneförbättring för prästerskapet anskaffat annat hemman eller lägenhet än bostadsboställe eller beredt andra fördelar, eller att enskild person för samma ändamål till församling gjort donation, eller att ersättning lämnats för jord eller annan förmån, hvilken varit förenad med egendom af nu angifven beskaffenhet; och skola jämväl dessa inkomster af nämnden uppskattas till årligt medelvärde.

il

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

3. Uppskattning, hvarom i denna paragraf sägs, skall afse de tjugu år, som följa näst efter det förut fastställd lönereglering upphör att gälla.

4. Kan med jordbruk förenadt bostadsboställe eller del däraf lämpligen upplåtas på arrende, och anses en utarrendering utan inskränkning till innehafvare^ besinningstid icke medföra väsentliga olägenheter för boställshafvaren i afseende å hans tjänsteutöfning eller personliga ställning, har nämnden att hos Kungl. Maj:t gorå underdånig framställning om tillstånd till sådan utarrendering, hvarvid skola noggrant angifvas ej mindre de byggnader och jordområden, som må upplåtas åt arrendatorn eller bibehållas för boställshafvaren, än äfven de särskilda förbehåll, som till betryggande af boställshafvarens tillgång till vissa tjänstbarheter finnas böra i arrendekontraktet intagas.

O

7 §•

Förslå i 6 § omförmälda tillgångar icke till den aflöning, som anses höra tillkomma en hvar af pastoratets präster, skola, i den mån sådant till bristens betäckande erfordras, församlingsafgifter utgöras, likväl icke till sammanlagdt högre belopp, än som erhålles under antagande, att för hvarje person af pastoratets hela folkmängd enligt senast upprättade mantalslängd utginge tio öre och därutöfver sex öre för hvarje helt eller påbörjadt tiotal kronor af hela inkomstbeloppet inom pastoratet; skolande inkomsten beräknas för jordbruksfastighet till sex kronor och för annan fastighet till fem kronor för hvarje fulla etthundra kronor af taxeringsvärdet jämlikt senast fastställda taxeringslängd samt i fråga om inkomst af kapital och arbete till det beskattningsbara belopp, för hvilket bevillning till staten skall jämlikt senast fastställda taxeringslängd erläggas.

Nämnden skall beräkna, hvad, med iakttagande af dessa bestämmelser, bör såsom församlingsafgifter utgöras.

O O O

8 §-

Varder den för pastoratets prästerskap beräknade aflöning icke betäckt åt de i 6 och 7 §§ omförmälda, därför tillgängliga medel, skall bristen fyllas genom tillskott från kyrkofonden; och har nämnden att föreslå beloppet af sådant tillskott.

9 §•

Särskild förmån, som blifvit genom donation af enskild tillförsäkrad innehafvare af viss prästerlig tjänst i syfte att bereda denne ökad inkomst, skall oafkortad komma samme ijånsteinnehafvare till godo.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

10 §.

För uppgörande af de i 6 och 7 §§ föreskrifna beräkningar skall nämnden sammanträda inom pastoratet.

11 §•

Nämndens i enlighet med ofvan angifna bestämmelser uppgjorda förslag beträffande lönereglering och öfriga därmed sammanhängande frågor skall särskildt för hvarje pastorat öfverlämnas till domkapitlet. Öfver nämndens förslag äfvensom öfver det utlåtande, synerätt jämlikt 25 § har att afgifva, skall domkapitlet infordra yttranden från pastoratet samt dess prästerskap och, i händelse någon prästerlig befattning i pastoratet är ledig, från kontraktsprosten; och förordnar domkapitlet särskild präst att för ändamålet hålla kyrkostämma med hvarje till pastoratet hörande församling.

Sedan handlingarna inkommit, öfverlämnar domkapitlet desamma jämte sitt yttrande till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som med eget utlåtande anmäler ärendet till Kungl. Maj:ts pröfning.

12 §.

1. Kungl. Maj:t fastställer särskildt beträffande hvarje pastorat dels aflöning för kyrkoherden samt för komminister, där sådan skall vara anställd, dels ock för hvarje tjänsteinnehafvare årliga beloppet af ej mindre församlingsafgifter från pastoratet än äfven tillskott från kyrkofonden, när dylikt tillskott funnits erforderligt.

Sålunda fastställd lönereglering skall tillämpas under tjugu ecklesiastikår, räknade från det, då förut fastställd lönereglering upphör att gälla, dock med iakttagande af hvad i 4 § 2 mom. fjärde stycket för där afsedt fall stadgas.

2. I det uti 6 § 1 mom. omförmälda fall, att skogsafkastning från bostadsboställe, hvilket af menighet anskaffats, antages blifva så betydande, att den, jämte annan afkastning af bostället, i afsevärd mån öfverskjuter beloppet af den aflöning, som anses böra tillkomma tjänsteinnehafvaren, meddelar Kungl. Maj:t, efter vederbörandes hörande, föreskrifter angående användande för andra kyrkliga ändamål inom pastoratet af den del af samma afkastning, som finnes icke böra af tjänsteinnehafvaren tillgodonjutas.

3. Har nämnden, på sätt i 6 § 4 mom. sägs, gjort framställning om utarrendering af med jordbruk förenadt bostadsboställe, och medgifver

13 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39.

Kungl. Maj:t, att bostället eller del däraf må på arrende upplåtas, utan inskränkning till innehafvarens besittningstid, varde i samband därmed bestämmelser meddelade angående hvad i afseende å utarrenderingen skall i hufvudsak iakttagas.

Arrendetiden må ej öfverstiga tjugu år.

De närmare villkoren för utarrenderingen skola pröfvas och fastställas åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Vid löneregleringens fastställande skall för det fall, att vid utarrenderingen icke skulle kunna betingas en arrendeafgift, motsvarande det penningbelopp, hvartill afkastningen af boställets jordbruk, utan afdrag af boställshafvarens kostnader för byggnadsskyldighetens fullgörande vid vissa af boställets hus, beräknats, dels föreskrifvas, i hvilken omfattning församlingsafgifter, inom de i 7 § angifna gränser, skola till betäckande af uppkommen brist, sedan denna blifvit af Kungl. Maj:ts befallningshafvande vitsordad, ytterligare utgöras, dels stadgas förbehåll om rätt för boställshafvaren att af kyrkofondens medel uppbära, hvad, utöfver församlingsafgifterna, må finnas erforderligt till bristens fulla betäckande.

13 §.

Finner Kungl. Maj:t prästerlig tjänst, om hvars bibehållande eller inrättande framställning blifvit gjord, icke vara för själavårdens behöriga handhafvande nödig, må Kungl. Maj:t likväl medgifva, att sådan tjänst bibehålies eller inrättas, därest församling med tre fjärdedelar af de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet beslutat utgöra, hvad utöfver afkastningen af bostadsboställe, hvilket är med tjänsten förenadt, eller, där tjänst ånyo inrättas, tillförne varit för densamma upplåtet, erfordras till bestridande af den aflöning, Kungl. Maj:t enligt de angående beräkning af prästerskapets aflöning meddelade föreskrifter bestämmer. Ej må tillskott från kyrkofonden lämnas för tjänst, som sålunda varder inrättad eller bibehållen.

14 §.

Beslutar församling med den röstöfvervikt, som i 13 § för där angilvet fall stadgas, att höja aflöning, som Kungl. Maj:t enligt 12 § för viss tjänst bestämt, skall det beslutet, för att vinna bindande kraft, underställas Kungl. Maj:ts nådiga pröfning och fastställelse. Till gäldande af belopp, hvarmed aflöningen sålunda varder förhöjd, må icke* lämnas tillskott från kyrkofonden.

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

15 §.

Har Kungl. Maj:t under den tid, för hvilken lönereglering är fastställd, bifallit gjord framställning om sådan ändring i den kyrkliga organisationen, som uti 4 § 2 mom. omförmäles, skall vid däraf xöranledt bestämmande af lön för prästerlig tjänst och beredande af tillgångar därtill samt med afseende å öfriga därmed sammanhängande frågor denna lag i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock att icke särskild nämnd för ärendets beredning tillsåttes.

16 §.

1. I det vid löneregleringen såsom församlingsafgifter fastställda bidrag till prästerskapets aflöning skola alla de, hvilka inom församlingen erlägga kommunalutskvlder, deltaga efter de för sådana utskvlders utgörande i allmänhet stadgade grunder; och skall detta bidrag årligen utdebiteras.

Angående den lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkans prästerskap, som tillkommer vissa främmande trosbekännare, är särskildt stadgadt.

2. Församlingsafgifterna skola debiteras och uppbäras i samma ordning som af gifter till kyrka och skola. Vederbörande kyrkoråd skall kvartalsvis utbetala till kyrkoherde och komminister hvad af församlingsafgifterna blifvit en hvar af dem tillförsäkradt.

Består pastorat af två eller flera församlingar, skall pastoratets lönebidrag årligen till utgörande fördelas på de särskilda församlingarna i förhållande till hvarje församlings hela inkomstbelopp, beräknadt enligt de i 7 § angifna grunder.

17 §•

Tillskott från kyrkofonden till aflöning af kyrkoherde och komminister skola kvartalsvis utbetalas till vederbörande löntagare.

18 §.

Hvarje tjänstgörande adjunkt skall såsom löneförmåner åtnjuta bostad, vivre, skjuts i tjänsteärenden, årligt adjunktsarfvode samt kostnadsersättning för resa till tjänstgöringsort enligt de närmare föreskrifter, Kungl. Maj:t därom meddelar.

Yrkas af adjunkten eller af den, som har att tillhandahålla bostad och vivre, att i stället för dessa förmåner må lämnas godtgörelse i penningar,

15 Kungl. May.ts Nåd. Proposition No 39.

skall sådan godtgörelse till adjunkten utgifvas i enlighet med de af Kungl. Maj:t därom meddelade föreskrifter.

Tjänstgör extraordinarie präst vid två ordinarie befattningar, skall adjunktsarfvodet ökas med hälften af det såsom adjunktsarfvode i allmänhet utgående belopp.

19 §.

Då extraordinarie präst på grund af förordnande uppehåller kyrkoherdebefattning eller sådan komministersbefattning i annexförsamling eller kapellag, med hvilken är förenad skyldighet att på eget ansvar under pastors tillsyn sköta kyrkobokföringen, skall den extraordinarie prästen, utöfver hvad han såsom adjunkt äger åtnjuta, tillika erhålla vikariearfvode med belopp, som beräknas i enlighet med de af Kungl. Maj:t därom meddelade föreskrifter.

Uppehåller den extraordinarie prästen två ordinarie tjänstebefattningar, tillkommer honom med afseende å hvardera befattningen den rätt till vikariearfvode, som nu stadgats.

20 §.

1. Bostad och vivre äfvensom skjuts i tjänsteärenden skola tillhandahållas adjunkt af den präst, till hvilkens biträde han är anställd, eller hvilkens tjänst han uppehåller, eller, då tjänsten är ledig, af den som åtnjuter de med densamma förenade inkomster.

2. Adjunktsarfvode för extraordinarie präst, hvilken är anställd såsom biträde åt allenast en ordinarie tjänsteinnehafvare, skall godtgöras af kyrkofonden.

Det belopp, hvarmed adjunktsarfvodet skall förhöjas i det uti 18 förutsatta fall, att extraordinarie präst tjänstgör vid två ordinarie befattningar, skall af dem, som uppbära de med samma befattningar förenade inkomster, gäldas med hälften af hvardera. Hvad sålunda stadgats skall under enahanda förutsättning tillämpas jämväl med afseende å bestridandet af kostnaderna för bostad och vivre åt den extraordinarie prästen. *

3. Vikariearfvode skall gäldas af den, som uppbär de med den ordinarie tjänsten förenade inkomster.

4. Kostnadsersättning till adjunkt för resa till tjänstgöringsort skall bestridas af kyrkofonden.

21 §.

Från kyrkofonden utgående adjunktsarfvoden skola kvartalsvis utbetalas till vederbörande adjunkter.

16 Kumjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Andra arfvoden liksom ersättning för bostad och vivre, där dessa senare förmåner böra godtgöras med penningar, skola likaledes kvartalsvis utbetalas, dock att, om före utgången af sålunda angifven betalningstid förordnande upphör, samtidigt skall till adjunkten erläggas hvad honom tillkommer.

22 §.

Ordinarie präst, som mottagit förordnande att, jämte egen tjänst, uppehålla annan befattning eller annan i hans tjänst biträda, äger att af den, som uppbär med den senare beställningen förenade inkomster, åtnjuta godtgörelse enligt de af Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter angående beräkning af sådan godtgörelse.

23 §.

För en hvar af kontraktsprostarne fastställer Kungl. Maj:t arfvode efter förslag, som domkapitlen i de särskilda stiften uppgöra i enlighet med därom af Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter; och skola arfvodena gäldas från kyrkofonden.

24 §.

Präst, som är förordnad att i stället för kontraktsprost utöfva dennes prostämbete, äger att af den, hvilken eljest är till prostarfvodet berättigad, för den tid, förordnandet omfattar, uppbära hälften af det belopp, som för samma tid skall såsom prostarfvode utgå, eller hvad dem eljest åsämjer.

25 §.

Då lönereglering är i ordningen att företagas beträffande pastorat, där bostadsboställe af andra eller tredje klassen på landet finnes, skall domkapitlet påkalla husesyn å sådant boställe för utrönande af de kostnader, som föranledas af boställshafvaren åliggande nybyggnads- och underhållsskyldighet vid de laga husen å bostället under de tjugu år, för hvilka löneregleringen skall gälla.

Med tillämpning af föreskrifterna i ecklesiastik boställsordning skall synerätten i fråga om hvarje sådant laga hus å bostället, beträffande hvilket byggnadsskyldighet åligger boställshafvaren, noggrant uppskatta de kostnader, som kunna antagas böra under löneregleringsperioden utgå för fullgörandet af hans berörda skyldighet; och skall synerätten afgifva utlåtande angående det belopp, hvartill kostnaden särskildt för nybyggnad och därmed enligt nämnda boställsordning likställd förbättring af ifrågavarande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 17

laga hus och särskilt för underhåll af samma hus beräknas komma att i medeltal årligen uppgå.

26 §.

. !• I sammanhang med pröfning af uppgjordt förslag till lönere»lenng fastställer Kungl. Maj:t särskilda penningbelopp, hvilka för hvarje ar åt lönereglenngsperioden oförändrade skola inom pastoratet afsätta* till bestridande al kostnaderna dels för nybyggnad och därmed likställd förbättring åt de laga hus, som afses i 25 § andra stycket, dels ock lör husens underhåll.

. Kyrkorådet i församling, hvilken ensam för sig utgör ett pastorat, skall, vid utbetalning till boställshafvaren af de för hans aflöning utfående församlmgsafgifter, för hvarje kvartal innehålla så stor del af dessa åt gifter, som^ motsvarar en fjärdedel af de i 1 mom. angifna penningbelopp. Består pastoratet af två eller flera församlingar, skall kyrkorådet i- församling, där bostadsbostället är beläget, af denna församlings lönebidrag till boställshafvaren afsätta de för byggnadskostnadernas bestridande nödiga medlen och, om nämnda lönebidrag ej förslår, tillse, att fyllnad beredes genom tillskott från de i öfrigt inom pastoratet till boställshafvaren utgående församlingsafgifterna.

Aro samtliga dessa afgifter icke tillräckliga för täckande af nybyggnads- och underhållskostnaderna vid ifrågavarande laga hus, skall det belopp, som brister, af boställshafvaren själf kvartalsvis inbetalas till kyrkorådet i den församling, där hans bostadsboställe är beläget; och åligger det boställshafvaren . att, om församlingsafgifter icke skulle till hans^fönmg utgå, själf till kyrkorådet inbetala hela den summa, som motsvarar berörda kostnader.

27 §.

Medel, som på grund af 26 § 2 mom. afsättas inom pastoratet, skola särskildt för sig af kyrkorådet i den församling, där bostadsbostället är beläget, förvaltas och göras räntebärande.

Ej må hvad af dessa medel anslagits till gäldande af kostnad för nybyggnad och förbättring sammanblandas med den del, som är afsedd till bestridande af underhållskostnad.

28 §.

Boställshafvaren äger att för nybyggnad och underhåll af de laga hus, för hvilka han har att ansvara, tillgodogöra sig de i 27 § omför- Bih. till Rikta. Prot. 190.9. 1 Sami. 1 Afd. 26 Raft. 3

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3 9.

malda medel i enlighet med de bestämmelser, ecklesiastik boställsordning därom innehåller.

29 §.

Finnes vid löneregleringsperiodens slut summan af de jämlikt 26 §

1 mom. fastställda penningbelopp öfverskjuta eller understiga kostnaderna under samma period för nybyggnads- och underhållsskyldighetens fullo-örande i afseende å boställshafvarens laga hus, skall detta förhållande, till utjämnande af öfverskottet eller bristen, beaktas vid beräkning af mot svarande kostnader för näst därpå följande löneregleringsperiod.

30 §.

1. önskar innehafvare af med jordbruk förenadt bostadsboställe, att bostället eller del däraf må, utan inskränkning till hans besittningstul, upplåtas på arrende, göre hos vederbörande domkapitel ansökning om tillstånd därtill. Efter pastoratets och kontraktsprostens hörande meddele domkapitlet beslut, och må det sökta tillståndet ej vägras, där icke utarrenderingen finnes medföra väsentliga olägenheter för boställets innehafvare i afseende å hans tjänsteutöfning eller personliga ställning.

Före uttarrenderingen skola för boställshafvarens räkning undantagas bostad med nödiga ekonomi- och uthus äfvensom visst jordområde, hvarjämte i arrendekontraktet skola intagas de särskilda förbehåll, som må finnas erforderliga till betryggande af boställshafvarens tillgång till vissa tjänstbarheter.

Arrendetiden må ej öfverstiga tjugu år.

De närmare villkoren för utarrenderingen skola pröfvas och fastställas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

2. Där bostadsboställe för kyrkoherde eller komminister icke finnes, åligger det pastoratet att, intill dess sådant boställe varder anskaffadt och behörigen insvnadt, antingen tillhandahålla tjänsteinnehafvaren, utan kostnad för denne, bostad, lämpad efter hvad därom för bostadsboställe af motsvarande klass är i ecklesiastik boställsordning stadgadt, eller ock tilldela tjänsteinnehafvaren skälig hyresersättning; och skola utgifterna härför bestridas i den ordning, som uti 16 § föreskrifves.

31 §.

Hvad om bostadsboställe i denna lag är stadgadt gäller äfven om hemman eller lägenhet, som brukas i förening med dylikt boställe.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

32 §.

. Föreskrifterna i 18, 19, 20 och 21 §§ skola för prästerskapet inom visst stift landa till efterrättelse, så snart på grund af denna lao- fastställd lönereglering beträffande något till samma stift hörande pastorat vunnit tillämpning, därvid likväl iakttages, att ordinarie präst, hvars lön utgår enligt äldre lönereglering, skall ej mindre till kyrkofonden inbetala, hvad honom åligger att för aflöning af extraordinarie präster ut°ifva utöfver förmånerna af bostad och vivre samt skjuts i tjänsteärenden, än äfven godtgöra hos honom anställd extraordinarie präst för resa till tjänstgöringsorten. J

. £>estämmelserna i 23 och 24 §§ skola tillämpas från och med den 1

1914, redan utnämnd kontraktsprost förbehållet att under hans tjänstetid från kyrkofonden uppbära aflöning efter hittills gällande grunder.

33 §.

I fråga om beredande af medel till bestridande af kostnaderna för ^byggnad och underhåll af de laga husen vid bo stadsboställe, hvars innea vare är delägare i skånska prästerskapets byggnadskassa, skola bestämmelserna i 25, 26, 27, 28 och 29 §§ jämväl lända till efterrättelse, men är därvid att särskilt iakttaga följande:

i i 1*f V!d • ,<len uPPskattning, synerätt jämlikt 25 § har att verkställa, skola föreskrifterna angående prästgårdsbyggnader i Skåne samt beträffande skanska prästerskapets byggnadskassa tillämpas, och skall synerätten afrifva utlåtande ej mindre angående de belopp, hvartill afgifterna till bygo-nadskassan dels för sätesbyggning, visthus, hushållskällare, brygghus, vedbod, emlighus och brunn, för så vidt de där böra enligt gällande föreskrifter såsom laga hus finnas, dels ock för boställets öfriga laga hus kunna beräknas i medeltal uppgå för hvarje år af löneregleringsperioden, än äfven beträffande årliga medelkostnaden under samma period för underhållet af de till hvardera af nämnda bada grupper laga hus hörande byggnader.

kungl. .Maj:t fastställer vid löneregleringsförslagets pröfning de särskilda penningbelopp, som årligen skola inom pastoratet afsättas till bestridande af omförmälda kostnader för de laga husen; skolande samtliga beloppen oförändrade utgå under löneregleringsperiodens olika år.

, ^ I ^en man de Kungl. Maj:t enligt 1 mom. fastställda penning-

belopp beräknats för fullgörande af nybyggnads- och underhållsskyldighet vid sätesbyggning, visthus, hushållskällare, brygghus, vedbod, hemlighus och brunn, skola till beloppens fyllande afgifter utgå jämlikt de i 16 §

20 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39.

för utgörande af pastoratets lönebidrag stadgade grunder. Mot öfriga nybyggnads- och underhållskostnader svarande penningbelopp skola beredas i

den ordning, som 26 § 2 mom. angifver.

3. Samtliga för nybyggnad och underhåll af de laga husen a ifråga-

varande boställen afsedda medel skola förvaltas i enlighet med bestämmelserna i 27 §. , . .. .

För inbetalning af af gifter till byggnadskassan och för underhållskostnadernas bestridande äger boställshafvaren tillgodogöra sig omförmälda medel på sätt därom särskildt är stadgadt, dock att medel, soin anslagits för nybyggnad och underhåll af sätesbyggningen äfvensom öfriga här ofvan i 2 mom. uppräknade laga hus, ej må anlitas för täckande af kostnader, hvilka påkallas af byggnadsskyldighetens fullgörande vid de återstående laga husen

å bostället, eller tvärtom. „ „

4. Uppstår under löneregleringsperioden öfverskott eller brist a något affede till byggnadskostnadernas bestridande fastställda penninganslagen, förfares såsom i 29 § är föreskrifvet.

34 §.

Denna lag skall i tillämpliga delar gälla äfven i fråga om lönereglering för prästerskapet i de territoriella församlingarna i Stockholm, därvid likväl iakttages: .

att Kungl. Maj:t, på förslag af öfverståthållaren och ärkebiskopen, förordnar ordförande samt Stockholms stads konsistorium inom eller utom sig väljer en ledamot i den nämnd, som i 2 § afses; samt

att åtgärd, som enligt lagen ankommer på domkapitlet eller Kungl. Maj:ts befallningshafvande, skall af konsistorium eller öfverståthållareämbetet vidtagas.

35 §.

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna i denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

»

Förslag

till

Lag

om emeritilöner för präster.

1 §•

Emeritilöner må, under de villkor och bestämmelser, som här nedan stadgas, från kyrkofonden utgå till ordinarie och extraordinarie präster, Indika tjänstgöra i territoriell församling, dock icke till prästerskapet i Karlsborgs och Nya Yarfvets församlingar, ej heller till kyrkoherde i prebendepastorat.

2 §•

För ordinarie tjänsteinnehafvare skall emeritilön motsvara åttio procent af hans lön, beräknad till det belopp, hvartill densamma bestämts vid lönereglering, fastställd på grund af lagen om reglering af prästerskapets aflöning, eller, om sådan lönereglering med afseende å tjänsteinnehafvaren icke vunnit tillämpning, till det belopp, efter hvilket afgift till prästerskapets änke- och pupillkassa senast utgått. Ej må dylik emeritilön understiga tretusen sexhundra kronor för kyrkoherde och tvåtusen fyrahundra kronor för komminister, ej heller öfverstiga femtusen kronor; och skall, där vid uträkning efter ofvan angifna grund emeritilönen ej uppgår till jämnt tiotal kronor, densamma höjas till närmast högre tiotal.

För extraordinarie präst skall emeritilön utgöra ettusen åttahundra kronor.

'3 §.

Med iakttagande däraf att kyrkofonden eljest åliggande utgifter skola i främsta rummet bestridas samt att icke något år mer än femhundra-

22 Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

tusen kronor må användas till emeritilöner, bestämmer Kung! Maj:t, huru tillgängliga medel skola, med hänsyn till olika klasser af tjänsteinnehafvare, uppdelas i lämpligt antal emeritilöner. ^

4 §•

Ordinarie präst vare pliktig att, mot åtnjutande af emeritilön, från tjänsten afgå:

när han fyllt sjuttiofem år; eller

när han fyllt sextiofem år samt under mer än tre af de senast förflutna fem åren varit i följd af obotlig sjukdom eller ålderdomssvaghet urståndsatt att själf fullgöra sina tjänsteåligganden och af sådan anledning åtnjutit tjänstledighet.

Extraordinarie präst må erhålla emeritilön, när han uppnått sextio års ålder.

5 §•

Kung! Maj:t utser innehafvare af emeritilön.

För sådant ändamål har domkapitlet att hos Kung! Maj:t anmäla, då stiftet tillhörande präst fyllt sjuttiofyra år eller eljest enligt bestämmelserna i 4 § finnes böra komma i åtnjutande af emeritilön; och skall dylik anmälan göras före slutet af december månad.

6 §.

Ordinarie präst, åt hvilken emeritilön tilldelats, skall från och med utgången af näst därpå följande ecklesiastikår frånträda sin tjänstebefattning och är omedelbart därefter berättigad att åtnjuta emeritilönen.

Extraordinarie präst äger åtnjuta emeritilön från och med början af ecklesiastikåret näst efter det, då dylik lön blifvit honom tilldelad.

Emeritilön skall kvartalsvis utbetalas och utgår intill slutet af den månad, hvarunder innehafvaren aflidit.

7 §•

Har den, som åtnjuter emeritilön, blifvit dömd prästämbetet förlustig, vare vid den tid, beslutet härom vunnit laga kraft, hans rätt till dylik lön förverkad.

8 §.

Ej må emeritilön i mät tagas eller med kvarstad beläggas.

23 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

9 §■

Kungl. Maj:t bestämmer, hvilket år emeritilöner skola första gången utdelas, och underrättar domkapitlet härom å sådan tid, att domkapitlet kan före slutet af december månad året näst förut till Kungl. Maj:t inkomma med anmälan, hvarom i 5 § förmäles.j

10 §.

Redan utnämnd tjänsteinnehafvare vare ej mot sitt bestridande skyldig att, mot åtnjutande af emeritilön, afgå från sin befattning.

11 §•

Hvad om domkapitel i denna lag är stadgadt gäller äfven om Stockholms stads konsistorium.

12 §.

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna i denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

24 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 39.

Förslag

till

Lag

om kyrkofond.

jbj^Med upphäfvande af hvad i förut gifna författningar finnes stridande mot här nedan meddelade föreskrifter förordnas ‘ som följer:

1 §•

De prästerskapet i territoriella församlingar anslagna aflöningsmedel, om hvilka i denna lag förmärs, skola utgöra en svenska kyrkans tillhörighet och, under benämning kyrkofonden, af statskontoret, utanfsammanblandning med statsmedel, förvaltas.

2 §•

Till kyrkofonden skola öfverföras prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond äfvensom, enligt Ivungl. Maj:ts bestämmande i hvarje särskildt fall, sådana till aflöning för prästerlig tjänst afsedda fonder och andra tillgångar, hvilka icke äro att hänföra till lönemedel, som omförmälas i 6 eller 9 §§ af lagen om reglering af prästerskapets aflöning; dock att ersättningsmedel för såldt eller utbytt bostadsboställe, hvilket icke af menighet anskaffats eller af enskild donerats, må på grund af stadgandet i 6 § 1 mom. af nämnda lag, efter Kungl. Maj:ts förordnande, öfverlämnas till kyrkofonden.

3 §.

Ytterligare skola till kyrkofonden ingå:

1. hvad enligt lagen om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför årligen skall af stats-

25 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 39.

verket gäldas såsom ersättning för tionde och andra afgifter af fast egendom, hvilka på grund af förut gifna författningar tillkommit prästerskapet;

2. medel, som, efter afdrag af kostnaderna för försäljning, inflyta för försåld skog från såväl bostadsboställen som löningsboställen, jämväl dem som varit anslagna till änkesäten, så ock behållen afkastning i öfrigt af samtliga löningsboställen, hvilka ej brukas i förening med bostadsboställen, äfvensom ersättningsmedel för jord eller förmån, som upplåtits från dylika löningsboställen, dock med undantag, beträffande alla i detta moment omförmälda aflöningsmedel, af sådana inkomster, som dels enligt 6 eller 9 §§ i lagen om reglering af prästerskapets aflöning äro förbehållna prästerskapet i visst pastorat, dels härflyta från änkesäten, hvilka af menighet anskaffats eller af enskild donerats;

3. årlig ersättning af statsverket ej mindre för de anslag i kronooch kyrkotionde samt oindelt spannmål äfvensom hemmansräntor, för hvilka godtgörelse af statsmedel lämnas prästerskapet det ecklesiastikår, som tilländagår näst före den 1 maj 1914, än äfven för de statsanslag i penningar, som för samma ecklesiastikår af prästerskapet åtnjutas;

4. ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar.

4 §•

Den årliga ersättning för krono- och kyrkotionde samt oindelt spannmål äfvensom hemmansräntor, hvarom i 3 § 3 mom. förmäles, skall utgöras med belopp, motsvarande medeltalet af medelmarkegångsprisen för vederbörande persedlar under de femtio åren 1864—1913, med tillägg af forsellön.

5 §•

Öfverföring till kyrkofonden af de i 2 § och 3 § 3 mom. omförmälda tillgångar skall äga rum från och med den 1 januari 1914, hvarefter det åligger kyrkofonden att svara för samtliga de utgifter, som enligt allmän författning eller särskilda, i behörig ordning meddelade bestämmelser vid tiden för öfverföringen redan blifvit anvisade till utgående från dessa tillgångar.

Inleverering till kyrkofonden af den ersättning, som angifves i 3 §

I mom., vidtager med afseende å hvarje pastorat från och med ecklesiastikåret näst efter det, med hvars utgång den på grund af förordningen den

II juli 1862 eller förordningen den 1 november 1872 fastställda lönereglering för prästerskapet i pastoratet upphör att gälla.

Bill. till Rilcsd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. ‘JO Höft.

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Hvad i öfrigt är afsedt' såsom inkomst för kyrkofonden skall tillföras densamma, när sådant, utan förnärmande af annans rätt, kan ske.

6 §.

Af kyrkofonden skola utgöras:

1. lönebidrag, arfvoden och kostnadsersättningar, som jämlikt lagen om reglering af prästerskapets aflöning skola af kyrkofonden gäldas, så ock emeritilöner, hvilka i enlighet med lagen om sådana löner blifvit präster tilldelade;

2. lönetillökningsbelopp, som jämlikt de af Kungl. Maj:t därom meddelade föreskrifter skola utgå till vissa ordinarie präster;

3. kostnad för skogsindelning å boställen, dock beträffande boställe, som af menighet anskaffats eller af enskild donerats, endast i den mån skog å dylikt boställe icke lämnar så stort virkesöfverskott, att skogsbi delningskostnaden kan däraf bestridas;

4. ersättning för skogsstatens öfriga bestyr med skog å boställen, hvilka icke af menighet anskaffats eller af enskild donerats, med belopp, som Kungl. Maj:t enligt gällande grunder för beräkning af dylik ersättning årligen i afseende å näst föregående års verksamhet fastställer till gäldande;

5. kostnad för bevakning samt skogsodlings- och andra arbeten för skogsskötselns främjande å de i 4 mom. omförmälda boställen, intill belopp, som Kungl. Maj:t efter domänstyrelsens förslag hvarje år för det följande bestämmer;

6. kostnad för åtgärd eller anstalt, som enligt Kungl. Maj:ts särskilt meddelade tillstånd må utföras för tillgodogörande af virkesatkastning eller motverkande af uppkommen skada å skog till boställe, som icke af menighet anskaffats eller af enskild donerats;

7. i den mån fondens tillgångar det medgifva, anslag, som Kungl. Maj:t må finna skäligt bevilja innehafvare af ordinarie prästerlig tjänst, med hänsyn till särskilda förhållanden, som ej kunnat vid fastställandet af dennes lön tagas i beräkning.

o o

1 §•

Där från bostadsboställe eller med sådant boställe i sambruk förenad! löningsboställe skogsförsäljningsmedel skola ingå till kyrkofonden, må Kungl. Maj:t, på ansökning af boställshafvare, som utgör jämväl å boställets skogsmark belöpande utskylder och besvär, bevilja honom skäligt bidrag från kyrkofonden till fullgörande af denna skattskyldighet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

8 §.

Finner Kungl. Maj:t, att bostadsboställe bör till främjande af församlingsvården utbytas mot fastighet, hvaraf kyrkofonden åtnjuter afkastning, må sådant utbyte ske.

Fastighet, som varit bostadsboställe vid prästerlig tjänst och hvars afkastning med anledning af tjänstens indragning ingått till kyrkofonden, skall, där tjänsten åter inrättas, upplåtas såsom bostadsboställe för samma tjänst, om hinder icke möter.

9 §•

1. Varder genom lönereglering, som skall tillämpas omedelbart efter det lönereglering, fastställd på grund af förordningen den 11 juli 1862 eller förordningen den 1 november 1872, upphört att gälla, aflöning för kyrkoherde- eller komministerstjänst bestämd till afsevärdt mindre belopp än det, som under närmast föregående fem år i medeltal utgått för tjänsten, må präst, som minst fem år innehaft och vid tiden för den nya löneregleringens tillämpning fortfarande innehar dylik tjänst, kunna, där icke hans tjänsteverksamhet blifvit i motsvarande mån inskränkt, för den tid han vid samma tjänst kvarstår eller för vissa år däraf erhålla skälig löneförbättring, att såsom särskildt tillskott utgå från kyrkofonden, såvida han hos Kungl. Maj:t därom gör ansökning och Kungl. Maj:t finner kyrkofondens tillgångar sådant medgifva.

2. Så snart inom visst stift lönereglering, fastställd enligt lagen om reglering af prästerskapets aflöning, vunnit tillämpning beträffande något till samma stift hörande pastorat, skall inom stiftet anställd ordinarie präst, hvars lön utgår enligt äldre lönereglering, till kyrkofonden inbetala hvad honom åligger att för aflöning af extraordinarie präster utgifva utöfver förmånerna af bostad och vivre samt skjuts i tjänsteärenden.

3. Redan utnämnd kontraktsprost, hvilken icke åtnöjes med arfvode, som i enlighet med omförmälda lag varder för hans prostämbete fastställdt, är berättigad att från kyrkofonden uppbära aflöning efter hittills gällande grunder.

10 §.

Jämväl efter det prästerskapets löneregleringsfond, de ecklesiastika boställenas skogsfond och andra liknande fonder öfverförts till kyrkofonden, må Kungl. Maj:t, intill dess på grund af lagen om reglering af prästerskapets aflöning fastställd lönereglering vunnit tillämpning inom veder-

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

hörande pastorat, till förhöjande af aflöningen för prästerskapet i pastoratet eller till utveckling af den kyrkliga organisationen därstädes, bevilja nödigt anslag från kyrkofonden.

11 §•

De ytterligare bestämmelser, som föra tillämpning af föreskrifterna i denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

29 Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 februari 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle, Statsråd en: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton, grefve Ehrensvård,

Malm.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen anförde chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Hammarskjöld:

I en den 6 mars 1908 dagtecknad proposition, n:o 88, föreslog Eders Kungi. Maj:t Riksdagen att antaga dels vid propositionen fogade förslag till lag om indragning, till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför, lag om reglering af prästerskapets aflöning, lag om emeritilöner för präster samt lag om kyrkofond, dels i propositionen angifna grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar.

Enligt hvad Riksdagen i skrifvelse den 1 juni 1908 tillkännagifvit, hafva kamrarna med afseende å denna proposition stannat i olika beslut’ i följd hvaraf omförmälda frågor för den riksdagen förfallit.

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Såsom af förhandlingarna vid riksdagen framgår, hänförde sig meningsskiljaktigheterna mellan kamrarna beträffande ifrågavarande lagtörs ag icke till själfva grundprinciperna i förslagen, utan berörde allenast nagra detalj er i ett af dem, nämligen förslaget till lag om reglering åt prästerskapets aflöning. Dessa skiljaktigheter kunna för öfngt anses hafva blifvit utplånade därigenom, att ett sammanjämkningsförslag, som Iramlades af det särskilda utskott, till hvars förberedande behandling nämnda proposition blifvit hänvisad, i denna del icke rönte något motstånd inom

kamrarna. ande af s}tt sammanjämkningsförslag hade emellertid utskottet såsom villkor för, att de omförmälda författnmgsförslagen — sadana de förelågo efter den af utskottet beträffande en del paragrafer verkställda omarbetningen — skulle vinna gällande kraft, uppställt den fordran, att jämväl två andra i utskottets memorial upptagna författnmgsforslag, nämligen af Eders Kungl. Maj:t genom proposition n:o 84 Riksdagens profning underställdt förslag till ecklesiastik boställsordning samt af enskilda motionärer framburet förslag till lag angående tillämpning i vissa fall af prästerskapets privilegier, blefve, i den af utskottet föreslagna modifierade formen, godkända. Det sistnämnda förslaget, hvarigenom åsyftades att bereda nrivilegieskydd åt vissa prästerskapets lönetillgångar, hvilkas tillkomst skulle grunda sig på den genom propositionen n:o 88 föreslagna nya lagstiftningen, hade, när Andra Kammaren första gången uttalade sig rörande samma förslag, blifvit af kammaren förkasta^ med 1-4 roster mot 89. Och den omständigheten, att vid sammanjämkningsförslagets framläggande antagandet af berörda lagförslag, sådant det blifvit af utskottet modifierade gjorts till villkor för antagandet af de öfriga förslagen, torde i väsentlig män hafva bidragit därtill, att samtliga förslagen slutligen af Andra Kammaren förkastades med 105 röster mot 88. Första Kammaren antog däremot utan omröstning sammanjämkningsförslaget med däri innefattade örfattningsförslag.

Fastställandet af nya grunder för reglering af prästerskapets aflöning är en fråga, hvars lösning uppenbarligen icke kan öfverlatas åt en obestämd framtid. Ty, såsom jag vid föredragning inför Eders Kung! Maj .t den 2 oktober 1908 af ett inom ecklesiastikdepartementet uppgjordt förslag till ecklesiastik boställsordning framhöll, förfalla de tidigast uppgjorda åt nu gällande löneregleringar för prästerskapet i de territoriella församlingarna med utgången af april månad 1914, och dessförinnan maste icke blott ett vidlyftigt författningsarbete utöfver de lagar, för hvilkas tillkomst krafves medverkan af Riksdagen och i vissa delar jämväl af kyrkomötet, vara af-

Ilungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 31

shrtadt, utan äfven åtskilliga på verkställandet af löneregleringarna för de särskilda tjänstebefattningarna syftande åtgärder hafva vidtagits. Ja<* iktl i V fe att tillstyrka ett förnyadt framläggande för innevarande +Ml ion« ° G-i öjfattluugsförslag, som innehöllos i propositionen n:o 88 till 1908 ars riksdag, helst dessa förslag rönte ett i det hela mycket välvilligt mottagande inom representationen. Dock torde förslagen böra i vissa alseenden underkastas jämkningar, särskilt med hänsyn till åtskilliga inom riksförsamlingen uttalade önskemål. S

Ujikt att .V™* Rl?Vsd agens bifall till ett lagförslag, åsyftande att stalla under privilegieskydd flera eller färre af prästerskapets på den ifrågasätta nya lagstiftningen grundade löneförmåner, finnes enligt min ening icke, och da jag dessutom ej kunnat blifva öfvertygad om behöfligheten af en dylik anordning, anser jag mig icke kunna tillråda, att i en bbfvande proposition upptages ett lagförslag med angifvet syfte. Jag

rt“s„rmuagot längre fram fS utforii^»**>» ^

aflönWPS^?eV-tin ,iden la"Stiftlling “Syende reglering af prästerskapets

för Fd^rs T6M -amm/Tlhangant e lrå-r0r’ hvilken utgjorde föremålet ör Eders kung!. Maj:ts förutnämnda proposition n:o 88 till 1908 års

riksdag, har gifvits genom en skrifvelse, som Riksdagen den 5 mai 1897 till Ivungl. Maj:t aflat, och hvari Riksdagen hemställde J

Kunglj lektes så fort ske kunde låta verkställa noggrann

utredning saval beträffande den på nu gällande löneregleringar grundade skattskyldigheten till prästerskapet från den tiondepliktiga jorden och andra beskattmngsforemal i jämförelse med hvarandra, både inom hvarje församling och mellan olika församlingar, som ock beträffande de aflönhmsvillkor, sorn för närvarande af prästerskapet i olika församlingar åtniötes- (itt Ivungl. Maj:t tackfes, efter verkställd utredning af på frågan inverkande omständigheter, till Riksdagens godkännande framlägga de grunder, som ansages höra blifva bestämmande vid reglerandet af prästerskapets aflöning, sedan tiden för nu gällande ^^konventioner utlupiff

bland aZt S Wiirda gn“der Sär*iId l,äns>'n m4t,e Z*

huruvida icke en utjämning borde åstadkommas i afseende på de

ochThva PrkStef aP? 80m ut^G från olika skatteobjekt,

och i hvad man staten borde bidraga till aflöningen;

uruvida icke från tillgängliga fonder bidrag kunde lämnas till af-

32 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

löning åt prästerskapet i de församlingar, som eljest skulle däraf oskäligt

^“huruvida en utjämning i viss mån åt olikheterna uti prästerskapets afisning inom olika församlingar och tjänstegrader kunde aga rum, sa att

hvarje präst erhölle anständig bärgning, . , ,

huruvida icke vissa komministraturer borde och kunde indragas och

andra förvandlas till pastorsbeställningar; ,

huruvida en sammanslagning af smärre pastorat kunde aga ru , huruvida icke af kastningen af prästerskapets iönereglermgsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond borde i större omfattning an hittills

t,g“hiÄ£ »r1rren“ÄbS2

borde stadgas, med fäst afseende därpå, att boställena matte Vdl^åfda8 samt såväl församlingarnas som prästerskapets bästa tillgodoses, samt

att Kungl. Maj:t täcktes i sammanhang med ofvan omförmälda ut

redning äfven låta verkställa utredning angående möjligheten af och sättet gför beredande af pension åt de prästmän, som af ålder eller q dom ej förmådde behörigen uppehålla sina tjänster, samt därefter for i dagen framlägga de förslag, hvartill utredningen kunde forankchn

g Med anledning häraf uppdrog Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 22 oktober 1897 åt en kommitté — den s. k. prästlönereglenngskommittén — att verkställa de utredningar och uppgöra de förslag, om hvilka i Riksdagens förenämnda skrifvelse förmäles; och skulle kommittén vid fullgörande af sitt uppdrag beakta de af Riksdagen särskilt angi na

synpunkterna- tU, trycket bef„r(lrade handlingar äro

grupperade i Se afdelningar, af hvilka den första utgör en samhng af de på orund af kungl. förordningarna den 11 juli 1862 och den 1 vember 1872 af Kungl. Maj:t utfärdade resolutioner angående löneregleringar

för rikets Pr^erS^nin innefattar kommitténs tid efter annan afgifna betänkande!! och förslag* Dessa äro: I. »Betänkande och förslag til förordning angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade

bostadsgbostänen»,af den 20 december 1899; II.

till ecklesiastik boställsordning och tdl förordmng om ecklesiastika bygg nadsTnekatsor», af den 17 augusti 1900; III, »Betänkande och förslag

beträffande den kyrkliga indelningen och organisationen», af den 20 de^ cember 1900; samt IV. »Betänkande och förslag angående g „ prästerskapets aflöning och därmed sammanhängande frågor», af den 1

juni 1903.

33 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Uti den tredje afdelningen har kommittén sammanfört åtskilliga till olika serier hörande tabeller, nämligen: Ser. A. »Skattskyldigheten till prästerskapet samt prästerskapets aflön moster maner ecklesiastikåret 1896 —1897 m. m.»; Ser. B. »Skog-medel från ecklesiastika boställen samt dessa medels disposition»; Ser. C. »Utredning rörande det lägst aflönade prästerskapets inkomster»; samt Ser. D. »Prästerskapets löner och tillgångarna till deras bestridande, enligt kommitténs förslag».

De frågor, som behandlas i kommitténs med sifferbeteckningarna lock IV försedda betänkande^ sammanbi 11a i hufvudsak med dem, beträffande hvilka framställning gjordes till 1908 års riksdag. Öfver dessa betänkanden hafva vederbörande ortsmyndigheter äfven-om centrala ämbetsverk afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden. Särskilt vill jag erinra därom, att kammarkollegium yttrat sig den 21 juni 1901 öfver förslaget om utarrendering af prästerskapets bo-tadsboställen samt den 10 november 1905 -öfver löneregleririgslugen och åtskilliga därmed samhörande författa! rigsförslag. Gemensamt med statskontoret har kaminarkolleg um den 6 december 1905 uttalat sig rörande förslaget till lag om kyrkofond.

Till statsrådsprotokollet för den 6 mars 1908, då jag, i anslutning till prästlönereglering-kommitténs förslag, inför Eders Kungl. Maj:t utvecklade grunderna för reglering af prästerskapets aflöning, redogjorde jag ganska utförligt såväl för kommitténs utredningar och författning-förslag som' ock, särskilt beträffande frågor af mera principiell betydel-e, för myndigheternas yttranden, liksom jag med en mer eller mindre utförlig motivering sökte stödja min egen ståndpunkt till de olika spörsmålen. Ett fullständigt upptepande af denna min framställning, särskild! i fråga om detaljer, torde ej vara af behofvet påkalladt; men hufvuddragen af den för reformen grundläggande utredningen liksom reformens allmänna innebörd belysande uttalanden synas mig böra ånyo återgifvas.

Att vid författningsförslagens förnyade framläggande vissa ändringar och tillägg skola finnas behöfliga, har jag redan antydt. Hvilka modifikationer därutinnan böra vidtagas, torde lämpligast angifvas vid behandlingen af de särskilda förslagen.

En del nytillkommet statistiskt material har äfven synts mig böra tillgodogöras.

Till en början anhåller jag nu att, med ledning af det utaf prästlönereglering-ikommittén införskaffade vidlyftiga materialet, få dels lämna eu kortfattad historik öfver uppkomsten och utvecklingen af prästerskapets i de territoriella församlingarna aflöniugsförhållanden i vårt land, dels redogöra för nu gällande, med afseende å samma prästerskap tillämpade be-

Bih. till Riksd. Prit. trind. 1 Sami. 7 Afd. 26 Haft. b

34 Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 39.

skattnings- och aflöningssystem äfvensom för verkningarna där af, dels erinra om viktigare inom Riksdagen väckta förslag till ändring i nuvarande avlöningsförhållanden, dels ock slutligen återgifva de allmänna synpunkter, från hvilka prästlöneregleringskommittén utgått vid fullgörande af uppdraget att framlägga förslag till nya grunder för reglerandet af prästerskapets aflöningsförhållanden m. m.

I.

Återblick på de prästerliga aflöniugsförliållaiidenas utveckling i

vårt land.

De äldre Alltifrån kristendomens första tider i vårt land har prästerskapets

afiöningstör-aflöning härstädes ålegat socknarna eller församlingarna. Endast då någon hållandena, församling ej mäktat själf underhålla sin präst har, särskildt i senare tid, staten lämnat bidrag i en eller annan form.

Den förnämsta af prästerskapets aflöningsförmåner har varit och är tionden, i sin ursprungliga form en skatt på brurtoafkastningen af viss näring. Tiondeplikten omtalas, hvad Sverige beträffar, första gången i ett bref af påfven Gregorius VII från år 1080 eller 1081. Redan i landskapslagarna, af hvilka de äldsta återspegla rätt såskådningen från 1200talets början, förekommer tionden såsom en erkänd pålaga. Där meddelas ock bestämmelser om andra ecklesiastika löneformer.

Ehuru tiondeinstitutet inom de olika svenska landskapen utbildades i mångskiftande former, hänföra sig dock skiljaktigheterna i allmänhet endast" till detaljer. Man torde helt allmänt kunna såga, att tionde skulle utgöras af åkerns alster, af husdjurens afvel samt af jaktens och fiskets byten.

I enlighet härmed särskiljas olika slag af tionde, såsom sädes-,. åkereller skafttionde, kvicktionde — d. v. s. lefvande tionde, tionde af djur — jakttionde och fisktionde. Sädestionden fördelades på det sättet, att en tredjedel tillföll sockenprästen (tertialtionde) och återstående två tredjedelar gingo till skiftes mellan biskopen (biskopstionde), sockenkyrkan (kyrkotionde) och de fattiga (Iåttationde). Tionden i öfrigt tillföll däremot, åtminstone på de allra flesta ställen, odelad prästen. Afvikande bestämmelser om sädestiondens fördelning förekomma i några lagar, liksom tionden icke alltid bibehölls vid de ändamål, för hvilka den var anvisad.

Utom tionden hade af ålder församlingens medlemmar att till prästens aflöning utgöra åtskilliga andra, därifrån väsentligen skilda afgifter af mera tillfällig natur. Dtssa afgifter innefattade ersättning för vissa kyrkliga förrättningar samt kallades i landskapslagarna tillägor och på latin jura

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 35

stolas, hvilken senare benämning uppkommit där af, att prästen vid förrättningen skulle nyttja ämbetsskrud (stola). Bland tillagorna, soin i de olika lagarna angåfvos med olika namn och utgingo med växlande belopp, må särskilt framhållas likstol eller testamente för begrafning med själamässor samt afgifter för vigning och kyrktagning.

Slutligen skulle åt prästen gifvas offer vid de stora kyrkliga högtiderna, såsom jul, påsk, pingst, allhelgonadagen in. fl.

Genom Gustaf Vasas kyrkliga reduktion, hvilken i hufvudsak kanRf/'ormo(io»*ställas i samband med de beslut, som fattades på refor ma tion srik sd a gen i <‘de/“’arA«,- Västerås 1527 och med ett gemensamt namn kallas Västerås recess, indrogos för beständigt till kronan de två tredjedelar af sädestionden, som från början voro anslagna åt biskopen, sockenkyrkan och de fattiga; och tillskapades därigenom en ny art af tionde, kronotionde!). Den återstående tredjedelen af sädestionden, den s. k. terrialtionden, fick sockenprästen utan någon afprutning behålla, liksom det lägre prästerskapet i det stora hela förblef i orubbad besittning af de inkomster, det före reformationen innehaft, eller åtminstone erhöll en viss ersättning, vanligen i kronotionde, för hvad som gick förloradt.

De i landskapslagarnas kyrkobalkar angifna grunder för ecklesiastik skattskyldighet tillämpades äfven efter det samma lagar upphört att gälla.

Någon allmän författning i ämnet var nämligen under en lång tid ej att tillgå, enär vid landslagens utarbetande och dess utgifvande i tryck år 1608 enighet ej vunnits om kyrkobalken, som skulle innehålla en tiondestadga,

På prästerskapets begäran utfärdade omsider Gustaf II Adolf den 24 februari 1617 »Ordningh för Presterskapet om Upbörd, som införas skal Gemensam i Kyrkio-Ordningen». Vidare utfärdades den 22 februari 1638 »Kongl.

May:ts till Swerige Ordning och Stadga om Ivyrkiotijenderne i Rijket». ;test års* Denna senare stadga hade förnämligast afseende på kronotionden men förordning. innehöll därjämte åtskilligt, som gällde äfven tertialtionden, och anses därför såsom en myckt viktig urkund för bestämmande jämväl af prästerskapets rättigheter. Sedan härefter någon tid förflutit, gjordes af adeln och allmogen vid riksdagarna hos regeringen framställningar om närmare och noggrannare föreskrifter angående den del af församlingarnas aflöningsbidrag, som omfattade jura stola), äfvensom beträffande hvad till kapellanernas underhåll borde utgifvas. Till svar härå utfärdades den 8 februari 1681 »Kongl. May:s Påbudh och Förordning huruledes medh Prästerskapets upbörd aff Allmogen widh Trolofningar, Barndoop, Kyrkogång, Begrafningar, såsom och Lijkstool, Tijonde sampt til Capelianers och Kläckares underhåld förhållas skal».

Sistnämnda förordning, hvilken allmännare och tydligare än tillförne

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

skett sökte fastställa prästerskapets aflöning af församlingarna, har alltjämt plägat åberopas såsom hufvudförfattningen inom den för öfrigt mycket vidlyftiga lagsiiftning, som reglerade enskildas bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning i enlighet med det äldre, före nådiga förordningen den 11 juli 1862 tillämpade beskattningssystemet.

Jämte tiondeafgifter na af vissa näringar och sportlerna för vissa förrättningar förekomrno i det äldre kyrkliga beskattningssystemet äfven några pålagor, som hade ett vi-st tycke af bådadera och tillika buro prägeln af en rent personlg skatt, Sådan var den afgift af två mark silfverinynt, som enligt 1681 års förordning alla »gångandes ämbetsmän» samt andra, som ej brukade någon åker eller svedjeland, skulle erlägga »för all sin rättighet». Sådana voro ock de dagsverken, som skulle till prästerskapet utgöras saväl af hemmansbrukare som af torpare, husmän, inhyseshjon, gårdsfolk samt gemenskapen af krigsfolket, en prestation, som, ehuru ursprungligen utgjord af »god vilja mera än af plikt», småningom öfvergick till sedvänja och såsom sådan blef genom författningar eller konventioner stadgad såsom skyldighet.

Konventioner Kort efter utfärdandet af 1681 års förordning inkommo till Kungl. författningar.M aj :t underdåniga föreställningar mot densamma dels från prästerskapet, som klagade däröfver, att förordningen icke kunde på alla orter verkställas, och dels från allmogen, som förklarade, att den hellre ville »blifva vid deras med sina själasörjare vanlige ackord, såsom det hvilket dem drägeligare skulle falla». Kungl. M><j:t hänvisade därvid i allmänhet till ingående af föreningar, konventioner, såsom bästa sättet att främja enighet och sämja mellan präster och åhörare. För vissa delar af landet utfärdades till och med särskilda undantagsförfattningar.

Ecklesiastik I städerna — beträffande hvilka 1681 års förordning ej gällde — agde prästerskapet visserligen i allmänhet uppbära tertialtionde af jorden därstädes samt jämväl annan tionde, men dessa afgifter kunde af helt naturliga skal icke blifva mycket inbringande. Prästerskapets hufvudsak liga, ehuru alltid något ovissa inkomst uti städerna bestod i den frivilliga tillökning, åhörarna meddelade uti de s. k. påskpenningarna.

Bostaiieu. Vid sidan af församlingsbidragen utgjorde boställena prästerskapets

viktigaste aflöningsförrnåner. Åt de flesta kyrkoherdar och kommiidstrar äfvensom med de senare likställda präster hade nämligen upplåtits hemman eller lägenheter, hvilka kunna betecknas med den gemensamma benämningen boställen. De^sa äro af två slag: bostadsboställen, eller sådana,^ som afses att af löntagare bebos och brukas, samt löningsbostälhn eller sadana, som äro afsedda endast att lämna bidrag till prästernas aflöning.

37 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Af bostadsboställena förekomma kyrkoherdarnas tidigast. Redan landskapslagarna stadgade skyldighet för socknemännen art, sedan kyrka bbfvit uppbyggd, till densamma upplåta jord eller, såsom det hette, göra skötning, där prästen skulle hafva sin bostad. Den skötning eller det kirkirbol, som uppläts till bostad åt prästen, har sedermera blifvit kalladt prästbol eller prästgård, med hvilka ord i allmänhet förstås endast sådana boställen, sotn äro anslagna åt kyrkoherdar. Jord till prästgård har äfven stundom blifvit af socknemännen inköpt eller af ödeland uppodlad. Under katolska tiden blef prästgården ofta tillökad därigenom, att särskilda ägoomraden af enskilda personer skänktes eller testamenterades till dess förbättring. De prästgårdar, som blifvit af kronan upplåtna, synas i allmänhet hafva tillkommit efter reformationen för de därefter bildade pastoraten.

Till bostadsboställen åt innehafvare af kapellans- eller komministerstjänster anvisades först gamla klockarebol, som uppkommit under katolska tiden, ofta samtidigt med prästgårdarna; men sedermera, i synnerhet efter det genom Carl XI:s reduktion tillgången på kronohemman blifvit större, anvisades dylika till boställen åt kapellanerna. Stundom, ehuru mera sällan, hafva stom- och annexhemman blifvit använda till bostadsboställen åt komministrar, eller ock hemman af församlingarna eller enskilda personer upplåtits.

Löningsboställen förekomma under åtskilliga benämningar, såsom stomhemman, annexhemman m. fl. Stomhemman hafva uppkommit hufvudsakligen på två sätt. Under katolska tiden hade, utom prästgårdarna, åt kyrkoherdarna till förbättring i deras underhåll på hvarjehanda sätt upplåtits andra hemman, hvilka kyrkoherdarna i allmänhet läto brukas af landbönder mot landgille. Vid reformationen blefvo visserligen i allmänhet dessa landbohemman till kronan indragna mot ersättning i kronotionde (ständigt vederlag), men åtskilliga sådana hemman bibehöllos dock fortfarande, särskilt i Västergötland, till kyrkoherdarnas underhåll och benämndes sedermera stommar. Uppkomsten af andra stomhemman härleder sig därifrån, att vid reformationen flera pastorat sammanslogos till eit, da kyrkoherden i det sålunda nybildade pastoratet tick behålla de gamla prästgårdarna, af hvilka de, som ej användes till bostadsboställe, sedermera benämndes stomhemman. Dessa löningsboställen förekomma egentligen endast i gamla Sverige. De motsvaras i det nya Sverige af annexhemman, hvilka fordom lära hafva varit bostadsboställen åt präster. Dessutom finnas i nya Sverige flera andra löningsboställen, som på hvarjehanda sätt blifvit prästerskapet anslagna under olika benämningar, såsom

3S

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

mensal-, predikstols-, kanike- och altarhemman, annexfästa, fästa, mensalgrund, vederlagsjord, mensaljord, gatehus och mensalhus.

Präster- Alla de löneförmåner, af hvilka prästerskapet sedan gammalt varit i

skåpets inne- åtnjutande på grund af lag, öfverenskommelse och sedvänja eller upp- JnlfpZi- låtelser af olika slag, blefvo detsamma ytterligare tillförsäkrade genom legieskydd. Kungl. Majrts nådiga privilegier för biskopar och samtlige prästerskapet i Sverige och dess underliggande landskaper den 16 oktober 1728. Hutvudstadgandet härutinnan är inrymdt i privilegiernas 3 §, och äro mera detaljerade bestämmelser därpå meddelade i några efterföljande paragrafer, särskild! i 4 §.

stadsmanna- Deri äldsta lagstiftningen angående »prästerskapets rättigheter» nämner nanngar. något om tiondeplikt för de egentliga stadsmannanäringarna, om det

också icke kan påstås, att i äldre handlingar hvarje spår af en dylik skatt å berörda näringar saknas.

Landsbygdens Landsbygdens industrier voro länge frikallade från skyldigheten att till “r- prästerskapet afstå någon del af sin afkastning, ehuru prästeståndet vid riksresoiution dagarna gjorde upprepade framställningar om ett, dylikt åläggande, sa att 10/8 1762' det måtte bero af lag och icke af åhörarnas godtycke, huru mycket skulle bestås prästerskapet. Slutligen förklarade Kungl. Maj:t genom nådig resolution den 10 augusti 1762, punkt 5, att emedan bruken ägde en i lag grundad rättighet att rösta vid prästval — hvaremot skyldighet för dem att underhålla präst så mycket hellre borde svara, ^som Kungl. Maj:ts och kronans gårdar och hus icke vore undantagna från en sådan skyldighet — och bruksfdket njöte åtminstone lika förmån och betjäning af prästämbetet som församlingens öfriga invånare, samt, hvad kvarnar beträffade, rättighet äfven vore dem meddelad att välja och kalla präst, fördenskull borde landshöfdingen och konsistorium föreslå något visst i proportion mot hemman, som sådana bruk, verk och kvarnar borde erlägga i prästrättigheter, eller ock vid hammarverk efter hammarskatten, allteftersom skäligast kunde pröfvas, hvarmed de sedan borde inkomma till Kungl. Maj:t att ytterligare i nåder fastställas. 1 öfverensstämmelse härmed blefvo genom åtskilliga kungl. resolutioner, mestadels för särskilda län, utgifter fastställda att utgå för bergverk, bruk, sågverk, kvarnar och några få andra industriella anläggningar, såsom mässings-, glas-, kalk- och pappersbruk. Afgifterna sattes än i persedlar — stångjärn, sj>annmal, smör —, än i penningar, vanligen till visst belopp lör hvarje härd, masugn eller hammare, mera sällan i proportion till tillverkningsvärde eller skatt till kronan.

39 Kuttgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Sättet £">r prästerskapets aflöning', sådant det, enligt hvad nu blifvitr°,’ä,,..‘/r.",fl,ar an ty dt, utvecklat sig, medförde stora olägenheter och gaf anledning till' °sMe"t*' man ga . klagomål. Tionden, som skulle utgå i persedlar och efter års- Olägenheter. afkastronom, förutsatte nämligen beträffande all skörd och afvel en närgången kontroll, som var ytterst vansklig samt för tiondetagare och tiondegifvare lika förhatlig; den vållade ett besvär med persedlarnas forsling, förvar och afyttring, som betungade löngifvaren och betydligt minskade löntagarens förmåner. Sportlerna, Indika småningom blifvit fullkomligt godtyckliga och utrogos vid allehanda tillfällen, voro icke sällan oskäligt betungande, hvarförutom de måste föranleda en för prä.-tämbetet nedsättande uppfattning af de kyrkliga förrättningarna. Den omständigheten att prästerskapet uppbar lönebidragen omedelbart af de enskilda församlingsmedlemmarna vållade äfven lätt tvister och rättegångar. Dessutom riktades anmärkningar mot det lägre prästerskapets tryckta ekonomiska belägenhet och öfver hufvud mot ojämnheten och obestämdheten i prästerskapets inkomster.

Missnöjet med de ecklesiastika aflöningsförhållandena — ett missnöje, Rikeu stänsom väl kunde mildras men ej undanröjas genom de lifligt anbefa11 darfe7,sMPehe och äfven i stor utsträckning använda lönekonventionerna — tog sig ut- 7 1 °7 tryck bland annat i upprepade motioner vid riksdagarna under hirra hälften af 1800-talet. Till sist aflat o ock Rikets Ständer den 6 juli 1857 en skdfvelse, hvari det dåvarande aflöningssätters olägenheter framhöllos och grunderna för en förändrad anordning unpgåfvos. Sedan med anledning häraf Kung!. ]\laj:t genom proposition den 4 november 1859 förelagt Kungi. ständerna i viss mån ändrade »grunder för en reglering af prästerska- P™PotUio* pets aflöning», hvilka grunder blefvo i hufvudsak godkända, såsom stan- m9' dernas skrifvelse den 26 september 1860 angifver, utfärdades omsider, efter ärendets vidare beredning af en kommitté, nådiga förordningen angående allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862.

De u>i nämnda författning, hvilken innehåller tolf paragrafer, in- 1862 ån rymda hufvudstadgandena äro följande: Prästerskapets inkomster fördelas förordnin9sålunda, att hvarje tjänstgörande prästman, såvidt sig gorå låter, erhåller en efter tjän stegrad, ämbetsåligganden och lefnadskostnaderna i orten lämpad anständig bärgning; och böra lönerna så beräknas, att extraordinarie prästerskapet kan, såsom hittills, af det ordinarie aflönas, samt härvid särskildr afseende fästas därå, att på en del ställen och orter komministrar ej finnas (§ 1). Ordnandet af prästerskapets aflöning inom hvarje stift förberedes länsvis af en nämnd, som vid uppgörandet af förslag till lönereglering har att förfara på visst i förordningen augifvet sätt, hvarefter ärendet anmäles till Kungi. Maj:ts pröfning (§§ 2 och 3). Boställe, som

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

afses att af löntagare bebos och brukas, skall till en dess verkliga värde, efter afdrag för byggnadskostnaden, motsvarande inkomst beräknas, hvarvid afseende företrädesvis bör fästas å hvad bostället anses kunna inbringa i arrende eller efter hälftenbruk (§ 4). Prästerskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet kan i förening med bostadsboställe bni kas, skall utarrenderas efter de föreskrifter, som därför äro af Kungl. Maj:t särskildt meddelade (§ 5). All tionde, vare sig tertial-, smör-, fisk- eller kvicktionde, utbytes mot bestämda afgifter för en tid af femtio år, räknade från den efter löneregleringens fastställande nästinträffande första mai, oansedt tillämpning af regleringen ej då kan ske (§ 6 mom. 1). Vid bestämmandet af dessa afgifter, likasom af dem, hvilka böra utgå för bergverk, kvarnar, fabriker och andra inrättningar, har nämnden att ställa sig till efterrättelse de för riket i allmänhet eller särskildt för vissa orter gällande författningar och stadganden, äfvensom att fästa afseende pa de af församlingen till dess prästerskap förut utgående bidrag samt de afgifter, som af öfriga pastorat inom stiftet under likartade förhållanden utgöras 6 mom. 2). Päskpentungar, jura stolas, matskott, offer, dags verken med flera andra extraordinarie afgifter utbytas mot vissa för samma tid och efter samma grunder som tiondeersättningen, till beloppet bestämda ut-kylder, att utgå icke allenast af fastighetsägare utan äfven af församlingens öfriga invånare; börande dessa afgifter sa beräknas, att afl betalning till prästerskapet för särskilda förrättningar kan upphöra, och iaktteges härvid, att af dessa afgifter de, som hittills uteslutande betungat hemmansägare, varda endast pa dem, samt de, hvilka alegat torpare och deras vederlikar, blifva allenast på dessa fördelade, hvaremot sådana, som utgått af alla församlingens ledamöter, fortfarande af dem samtliga skola utgöras, dock med den skiljaktighet i beloppen, som föranledes däraf, att åtskilliga af ifrågavarande afgifter hittills icke brukat erläggas till lika högt belopp af dem, som äga ingen eller mindre jord, som af dem hvilka äga större (§ 7). Lönerna skola beräknas uti persedlar och endast till en mindre del i penningar. Persedlarna utgå efter tioårig medelmarkegang, där ej deras levererande till större eller mindre del in natura kan varda af Kungl. Maja medgifvet (§ 8). Afgifter, som af en församling till dess prästerskap utgöras, må ej till aflönande af annan församlings präst användas, icke heller inkomster, hvilka tillkomma prästerskapet antingen till följd af bidrag utaf församlingen gemensamt, såsom då, till löneförbättring för prästerskapet, hemman och lägenheter blifvit inköpta och andra fördelar anskaffade, eller ock från enskilda personers för samma ändamål giorda anslag och donationer. De inkomster åter, som grunda sig pa statsanslag i kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor eller på

41 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen, må, i händelse af befogenhet, med Kungl. Maj:ts medgifvande kunna från en till annan församling öfverflyttas eller alldeles indragas, det senare dock endast i de fall, att de icke äro prästerskapet för ail framtid tillförsäkrade (§ 9). För uppbörden af församlingens afgifter till prästerskapet skall församlingen utse en eller flera personer, hvilka till prästerskapet aflämna och redovisa dessa afgifter (§ 11).

Betydelsen af 1862 års förordning ligger — såsom den lämnade redogörelsen torde gifva vid handen — hufvudsakligen i de förändringar, hvilka med hänsyn till den rent yttre, formella, sidan af prästerskapets aflöning genom densamma koinmo till stånd. Uti ingressen till sjalfva förordningen uppgifves också anledningen till den nya lagstiftningen vara den, att sättet för ifrågavarande aflöning var »icke allenast i flera hänseenden mindre lämpligt, utan ock af beskaffenhet att föranleda tvister mellan löntagare och lön gifvare». I enlighet härmed vidtogos bland andra följande viktigare förändringar.

Tionderäkningen på åkern afskaffades och persedelleveranserna upphörde, icke heller var det längre ti l lår et att mottaga sportler för olika förrättningar, hvarförutom uppbörden af församlingsafgifterna skulle förmedlas genom utsedda förtroendemän. Uppgörandet af de nya löneregleringarna skulle icke, såsom de föregående konventionerna, bero af fria aftal utan hänskjutas till länsvis utsedda nämnder och ytterst öfverlämnas till Kund. Maj:t. Prästerskapets inkomster skulle förvandlas från växlande till savidt möjligt fasta afgiher, bestämda för en tidrymd af femtio ar. De till hvarje pastorat hörande lönetillgångarna skulle på ett billigt sätt fördelas mellan samtliga i ett pastorat anställda ordinarie präster. Därigenom gjordes komministrarna och deras vederlikar delaktiga i tiondeförmanen, hvilken ursprungligen beviljats allenast kyrkoherdarna.

Dock var den nya lagstiftningen icke heller i materiellt afseende alldeles utan verkan. På grund af bestämmelsen, att vissa inkomster — nämligen sådana som ledde sitt ursprung bån kronan —kunde »från en till annan församling öfverflyttas», hade för prästerskapet i dess helhet tillskapats aflöningstillgångar, hvarigenom ställdes i utsikt en förbättring al de svagast aflönade ijänsteinnehaf\arnus villkor, och har denna ut-ikt äfven i viss mån förverkligats genom tillkomsten af den på berörda tillgångar grundade prästerskapets löneregl. ringsfond. Å andra sidan innebar tiotidens utbytande mot afgifter, hvilka skulle fastställas för femtio år, eu i man af jordbruksnäringens utveckling fortgående minskning i jordbrukets börda och dymedelst ett tillmötesgående mot det anspråk på tiondens

Bill. till RikSfi. Prot. 1908. 1 Samt. 1 Afd. 20 Höft. (J

Betydelsen af 1862 års förordning.

42 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

fixering för all framtid, hvilket vid riksdagarna blifvit af tiondegifvarna framställ dt.

I öfrigt upphäfdes eller ändrades icke den sedan århundraden bestående lagstiftningen angående prästerskapets löneförmåner, i de delar nämligen denna lagstiftning stadgade skyldighet för församlingsmedlemmarna att lämna, efter vissa grunder bestämda, bidrag till prästerskapets aflöning. Tvärtom föreskrefs uttryckligen i 1862 års förordning beträffande de forna afgifternas periodiska ombildande till nya, att, bland andra grunder, därvid skulle lända »till efterrättelse de för riket i allmänhet eller särskildt för vissa orter gällande författningar och stadganden» (§ 6). Den gamla skatteplikten skulle alltså kvarstå i sin ursprungliga omfattning. För tiondens utgörande hade emellertid, såsom nyligen blifvit ant3^dt, meddelats bestämmelser, i följd af hvilka skattebördan för den tiondepliktiga jorden måste under regleringsperioden komma att kännas alltid i någon mån, stundom ganska afsevärdt lindrad.

Någon jämkning eller omflyttning af olika slag af församlingsafgifter var icke afsedd. Liksom totalbeloppet af de inkomster, som tillförne utgått till prästerskapet, skulle bevaras, skulle äfven grupperingen af de bidragsskyldigas afgifter upprätthållas.

Särskild för- Vid slutet af 1862 års förordning förekommer det stadgandet, att för- ‘'stockhoilr ordningen icke äger tillämpning i afseende på Stockholms stad. Efter det emellertid kyrkomötet i skrifvelse af den 24 september 1868 anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes förordna, att de allmänna stadgandena för ordnandet af prästerskapets löneinkomster måtte i tillämpliga delar varda gällande äfven för Stockholms territoriella församlingar, utfärdade Kungl. Maj:t i öfverensstämmelse med de grunder, som för regleringen af prästerskapets i riket aflöning blifvit fastställda genom 1862 års förordning, den 1 november 1872 förordning angående ordnande af prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm aflöning.

Ku gällande, med afseende å prästerskapet i de territoriella församlingarna tillämpade beskattnings- och lönesystem samt

verkningarna däraf.

Inom ramen af de i 1862 års förordning, §§ 6 och 7, angifna grunderna för bestämmande af de afgifter, som skulle under den femiioariga löneregleringsperioden träda i stället för tionde och andra prästrättigheter,

43 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

var ett mycket stort utrymme lämnadt åt de verkställande myndigheternas omdöme och uppfinningsförmåga. Helt naturligt kom initiativet att hvila hos löneregleringsnämnderna, som handlade hvar för sig, obundna af närmare instruktioner och med stor frihet att på egen hand ordna beskattningen. En jämförelse mellan löneregleringsresolutionerna visar också, att hvarje länsnämnd för sig utarbetat ett eget system för afgifternas bestämmande och fördelning. Dessa olika system hafva äfven blifvit af Kungl. Maj:t godkända.

Under rubriken »skattskyldigheten till prästerskapets aflöning enligt nu gällande lagstiftning» har prästlöneregleringskommittén i sitt betänkande IV (s. lxxx—cxxx) redogjort för regleringarnas utförande, såvidt de skattskyldiga däraf beröras, och för de väsentligaste skiljaktigheterna i afseende å beskattningsgrunderna. Hvad denna redogörelse i viktigare delar innehåller vill jag nu meddela.

Hvad da först beträffar tiondeafgifterna, voro dessa redan tillförne nya i många fall bestämda genom konventioner eller ackord. I allmänhet formerna. hafva, efter hvad det vill synas, dels församlingarna erbjudit ungefär utbytande af samma tiondebelopp som dittills utgått, dels förslagen af vederbörandetiondeafsif‘ermyndigheter godkänts. Särskilda omständigheter medförde väl någon gång en mindre nedsättning; men där förändring ifrågakommit, har den vanligen _ inneburit förhöjning, hvarvid såsom skäl åberopats dels förhållandena inom närbelägna församlingar, dels hänsyn till prästerskapets anständiga bärgning, dels ock den omständigheten att föreslagna eller dittills utgående afgifter icke stått i skäligt förhållande till den'tiondeskyldiga jordens afkastning.

För tiondeafgifternas fördelning å den tiondeskyldiga jord en hafva i olika delar af riket olika grunder blifvit. tillämpade. Åtskilliga länsnämnder genomförde i detta hänseende en mycket viktig förändring, då de, sedan en församlings hela tionde blifvit, till summan bestämd,Plöresi0"0 dess fördelning å de tiondeskyldiga hemmanen — jordbruksfastigheterna— »efter de bevillningstaxeringsvärden, som varda dem åsätta för aret näst före det, da tillämpning af denna lönereglering vidtager», såsom formeln vanligen lyder. I andra delar af riket har man däremot uteslutande eller företrädesvis fasthållit vid äldre fördelningsgrunder. bå har tiondeafgiften bestämts att utgå i Gäfleborgs län efter öresland, i Västerbottens samt delvis i Norrbottens och Västernorrlands län efter mantal, seland eller rök, i Kopparbergs län efter soldatrote, jordetal eller tunnlandtal, i Västmanlands län efter mantal, tunnlandtal, öretal eller särskild längd, i Göteborgs och Bohus län efter mantal eller 1694 års

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

tiondesättning, i Gottlands län efter hemmantal samt i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Hallands och Skaraborgs län för det mesta efter särskilda hvarje löneiegleringsförslag vidfogade tiondelängder, hvilka väl i de flesta fall torde varit uppgjorda efter äldre tiders fördelningsgrunder.

utbytande af Beträffande härefter afgifter af bergverk, kvarnar, fabriker och andra YndultrJua inrättningar, voro »gällande författningar» ganska bristfälliga; de atsågo inrättningar, mestadels icke hela riket utan vissa län eller provinser och omfattade på långt när icke alla industriella anläggningar. 1 följd däraf kommo också dessa afgifter att bestämmas efter ganska skiljaktiga grunder för olika delar af riket.

För den egentliga bruks- och sågverksrörelsen äfvensom för kvarnarna i vissa orter bestämdes skattskyldigheten vanligen så, att för hvarje bruk, bergverk, hytta, härd, smedja, masugn, sågverk, kvarn o. s. v. utsattes fasta afgifter i persedlar eller penningar. Enär i resolutionerna vanligen infördes förbehåll, att de bestämda afgifterna skulle utgå, endast så länge vederbörande hytta, ugn, sågverk eller kvarn drefves i hufvudsakligen oförändradt skick eller tillverkning där ägde ram, hafva i följd af de förändringar, som under senare tid försiggått särskilt inom järn- och kvarnindustrien, icke så få af de på detta sätt fastställda afgifterna tid efter annan upphört att utgå. Däremot bar vid verk, hvilka fått sig påförda fasta avgifter, produktionens ökning, som stundom varit mycket betydande, icke medfört någon förhöjning i afgift rna till prästerskapet. Ifrågavarande verk hafva, alldeles såsom jordbruksfastigheterna, varit genom formen för afgifternas bestämmande skyddade mot afgift* rnas förhöjning.

Uti flertalet af de resolutioner, enligt hvilka vid tiden för löneregleringarnas uppgörande bestående verk och inrättningar uppfördes tdl fasta afgifter, äro därjämte meddelade bestämmelser i syfte att åt. prästerskapet förbehålla inkomst äfven af sådana verk och inrättningar, som framdeles kunde uppstå. Dessa bestämmelser äro affattade på olika sätt. Stundom stadgas, att afgifter för nya verk skola betalas efter öfverenskommelse eller efter vederbörande myndighets pröfning i jämförelse med afgifterna för äldre verk. Men i ett ganska stort antal af ifrågavarande resolutioner har för beskattningen af framdeles uppkommande verk tillämpats en helt annan grund än för beskattningen af de äldre. Den icke ovanliga formeln härför lyder: »För kvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och inrättningar, som framdeles anläggas, betalas 1 (V2) procent af deras till allmän bevillning uppskattade inkomst».

Icke sällan finner man denna nya beskattningsgrund använd i ännu större utsträckning. Sedan ett visst antal bruk, sågar, kvarnar uppräknats

45 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 39.

med sina fasta afgifter, tillägges i många resolutioner af nu nämnda art: »för öfriga verk och inrättningar betalas årbgen 1 procent af deras till allmän bevillning uppskattade inkomst». Beskattningen efter inkomst träffar i dylika fall icke blott framdeles uppkommande verk, utan äfven sådana be-tående verk, som ej särskilt fått sig påförda fasta afgifter.

Dylika supplementärbestämmelser bilda en öfvergång till den fullkomligt nya metod lör afgifternas bestämmande, som i det långt öfvervägande antalet löneregleringsresolutioner blifvit tillämpad för beskattning af samtliga verk och inrättningar. I stället för att föreslå fasta afgifter för hvart särskilt verk eller afgifter, som skulle utgå efter antalet härdar, ugnar, hyttor, sågramar eller stenpar, sökte nämnderna i bevillningsförordningen en säkrare och mera allmänt tillämpad grund för beskattningen, hvarigenom de befriades från en ofta vansklig tillämpning af föråldrade författningar och en ännu vanskligare undersökning af verkens och inrättningarnas skatteförmåga. Vanligen sammanfördes då i resolutionerna bruk, bergverk, sågar, fabriker, kvarnar samt andra verk och inrättningar till en särskild skattegrupp, och stadgades att afgift till prästerskapet skulle utgå med viss procent, i några län af verkets bevillningstaxeringsvärde för fastighet, men vanligen af verkets till bevillning uppskattade inkomst.

I åtskilliga resolutioner har bidragsskyldigheten till prästerskapets aflöning blifvit betydligt utsträckt utöfver de skatteobjekt, som afses i § 6 mom. 2 af 1862 års förordning, i det att nämligen — sedan för verk och inrättningar bestämts särskilda afgifter, vare sig fasta eller proportionerade efter någon viss grund — uti en eller flera följande paragrafer tillagts bestämmelser om skyldighet att i förhållande till inkomst utgöra afgifter för vissa mer eller mindre fullständigt angifna förvärf-källor. Nästan öfver hela riket hafva nämnderna ansett sig befogade att på nu angifvet sätt föreslå stadganden om afgifter till prästerskapet icke blott för verk och inrättningar utan äfven för andra näringsgrenar, hvilka beskattas, när det gäller att bereda inkomst åt staten.

Det förekommer äfven, att verk och inrättningar i löneregleringsresolutionerna icke upptagits såsom en särskild skattegrupp, utan genom en omfattande formel för afgifternas bestämmande inordnats bland öfriga skatteobjekt — annan fastighet eller inkomst — för hvilka bevillning till staten erlägges och af hvilka bidrag jämväl till prästerskapets aflöning ansetts böra utgå. An afse hithörande bestämmelser samtliga bevillningspliktiga skatteobjekt — med undantag af den tiondeskyldiga jorden —, än någon grupp af dem, vanligen inkomst af kapital eller arbete. Än äro afgifterna bestämda lika för alla be-kattningsföremål, än till olika procenttal för olika grupper. Stundom skola afgifterna utgå af uppskattad

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

inkomst, oftast dock blott af den inkomst, för hvilken bevillning erlagts, eller allenast af inkomst utöfver visst belopp. Ej sällan har för hvarje bidragsskyldig fastställts af giftens minimibelopp; någon gång begränsas den bidragsskylHiges afgift till ett måttligt maximum; i de flesta fall angifves endast den grund, efter hvilken afgiften skall utmätas, utan begränsning för afgiftens belopp vare sig uppåt eller nedåt. Vanligen äro, i syfte att förekomma dubbel beskattning, tilläggsbestämmelserna så affatta^, att från ifrågavarande afgifter undantaga innehafvare af tiondeskyldig jord eller af sådana verk och inrättningar, som efter annan grund beskattas, och hafva i följd häraf i åtskilliga fall personer frikallats från betydande afgifter, som de eljest skulle fått sig påförda för inkomst af kapital eller aibete.

utbytande af Rörande slutligen de utskylder, som enligt § 7 i 1862 års förordning

*^a/s$er?r,<b°rde sättas i stället för påskpenningar, jura stolm, matskott, offer, dagsverken med flera andra extraordinarie afgifter, meddelas i omförmälda paragraf ganska noggranna anvisningar. Dessa utskylder kunde utgå såväl af fastighet-ägare som af församlingens öfriga invånare. I en stor mängd resolutioner har man utsöndrat sådana jura stolm och andra extraordinarie afgifter, som ansetts åligga innehafvare af jordbruksfastighet, samt därefter antingen sammanslagit sålunda beräknade afgifter med tiondeafgifterna i en summa till fördelning på jordbruksfastigheterna efter gällande grund — taxeringsvärde, mantal o. s. v. — eller ock meddelat en be-tämmelse, enligt hvilken ifrågavarande afgifter skulle särskildt lör sig utgå med visst belopp efter mantal eller hemmarisåbos matlag. Men i åtskilliga resolutioner har all ersättning för jura stolm eller så stor del däraf, som ansetts motsvara förmögmihetsafgifter, sammanförts till en summa i persedlar eller penningar, hvarjämte förordnats, att denna summa skulle fördelas efter fyrktal eller röstgrund vid kyrkostämma eller på alla, som betala bevillning för fa-tighet eller inkomst, efter senast erlagda bevillningsbelopp.

Jämte det att en icke ringa del af löneregleringsresolutionerna alltså innehåller bestämmelser, genom hvilka de i stället för jura stolm och andra extraordinarie afgifter fastställda utskylderna erhållit karaktären af formögenhetsafgifter, förekomma i nästan samtliga resolutioner stadganden om sådana utskylder af nu ifrågavarande slag, som hafva en mer eller mindre framträdande egenskap af personliga afgifter. I allmänhet äro de betalningsskyldiga med hänsyn till skatteförmågan indelade i flera eller färre klasser, med olika höga afgift er inom hvarje klass. Ifrågavarande afgifter utgå antingen etter matlag eller efter person, och i senare fallet vanligen för såväl man som kvinna. En synnerligen allmän regel är, att bidragsskyldigheten inskränkes till dem, som betala mantalspenningar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 47

Mycket ofta undantagas från utgörande af dessa avgifter vissa kategorier af personer eller matlag, s;lrskildt sadana som äro betalningsskyldiga enligt andra stadganden i vederbörande resolution. När afgilterna drabba enskilda personer, bestämmas merendels högre afgifter för man än för kvinna.

Storleken af de afgifter, som inom rikets särskilda församlingar utgå såsom ersättning för jura stolpe och andra extraordinarie afgifter, är betydligt växlande. Under det att nämligen de efter person utgående afgifter, där de förekomma inom Östergötlands län, i allmänhet äro bestämda till 15 öre för man och 10 öre för kvinna samt inom större delen af Uppsala län till blott 5 öre för hvarje person, utgöra de i flera af Hallands läns församlingar 50 öre lör såväl man som kvinna och i de flesta af. Gottlands läns församlingar 1 krona 20 öre för man och 80 öre för kvinna. Undantagsvis stadgas ännu högre afgifter. Marlagsafgifterna kunna växla från 50 öre och därunder till 10 kronor eller högre belopp.

I nyssnämnda afdelning af sitt fjärde betänkande har prästlöne- Skattebelopp regleringskommittén vidare anställt en jämförelse mellan olika beskatt- °chtrta"e~ ning-uöremals deltagande i de bidrag till prästerskapets aflöning, som genom löneregleringarna blifvit bestämda i stället för tionden och andra uråldriga ecklesiastika afgifter. Till grund för denna jämförelse ligga från prästerskapet infordrade uppgifter för ecklesiastikåret 1<s96-97. Ifrågavarande hafva i tab. 1 och 2 af kommitténs tabellserie A bearbetats på sådant sätt, att församlingsafgifterna, i den mån de utgå af de tre huvudgrupperna, af beskattningsfö remål, nämligen jordbruksfastighet, annan fastighet och inkomst, blifvit fördelade å fyiktalen för dessa beskattnino-sföremål. ”

Beträffande stadskommunerna och de landskommuner i Kopparbergs Reducering län, där fyrktalssättning ej förekommer, hafva de särskilda bevillninbs-a/ beloppen af kommittén reducerats till fyrktal, på det ätt en jämförelse fyrZi Lm mellan skattskyldigheten inom olika församlingar skulle underlättas. alla kommuner.

Det hade enligt instruktionen för kommittén ålegat densamma att Fullständigt verkställa noggrann utredning »beträffande den på nu gällande löne- särekiljnnde regleringar grundade skattskyldigheten till prästerskapet från den tionde- frånTnZ pliktiga jorden och andra beskattningsföremål i jämförelse med hvarandra» afs'-f,er v Kommittén framhåller emellertid, hurusom det icke varit möjligt att i verk'taUiarlallo fullgöra detta uppdrag, enär hvarken tiondeafgifterna kunnat utsöndras från en del andra afgifter, hvilka jämte tionden utgå af vissa jordbruksfastigheter, ej heller tiondeskyl,liga jordbruksfastigheters utgifter lätteligen kunnat redovisas skilda från andra jordbruksfa-tigheters afgifter.

Men då den ojämförligt största delen af jordbruksfastigheterna är tionde-

De särskilda afgif'tema a totalbelopp och relativa storlek.

48 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

skyldig och likaså den ojämförligt största delen af jordbruksfastigheternas afgifter till sitt ursprung är af tiondenatur, anser kommit'én den verkställda utredningen i allt väsentligt motsvara det afsedda ändamål^.

På grund af gällande löneregleringar hafva, såsom kommitténs utredning T tab. 2 af tabellserien Å gifver vid handen, församlingsafgifter till prästerskapets aflöning blifvit för ecklesiastikaret 1896 97 i hela riket

— både landsbygd och städer — debiterade

å jordbruksfastighet med ..................... kronor 3,6 9 9,4 50: 03 6 7 69 procent

å öfriga beskattningsföremål med...... » 1,765,734: 82 — 32'3l

Dessa afgifter, tillhopa 5,465,184 kronor, fördelade sig på beskattningsföremålen högst väsentligt olika i städerna och pa landsbygden. Under det att nämligen, med uteslutande af ören, summa afgifter i städerna utgjorde:

af jordbruksfastighet ....................................... kronor 44,223 = 7 85 procent

» öfriga beskattningsföremål........................ Ä 519,467 — 92 15

utgjorde däremot å landsbygden summa afgifter:

af jordbruksfastighet .................................... kronor 3,655,226 = 74 58 procent

» öfriga beskattningsföremål..................... 5 1,246,267 = 25 42

Hvad nu särskildt landsbygden beträffar, så utgjorde i mer än hälften — eller nära 59 procent — af de i tab. 2, tabellserien A, omförmälda 2,390 församlingarna därstädes jordbruksfastighetens bidrag öfver 80 procent af samtliga afgilter; däremot var det knappt mer än 2 procent, af landsförsamlingarna, där detta bidrag uppgick till blott 30 procent eller därunder af samtliga afgifter.

Från »öfriga beskattningsföremål», hvilka voro fördelade i tre grupper, nämligen annan fastighet, inkomst och personer, utgingo i hela riket så^om

afgift er af annan fastighet ........................ kronor 198,504= 3*6 procent

» » inkomst ....................................... * 560,549 = 10 26

personliga afgilter.......................................... * 1,006,681 = 18 42

Med afseende å den proportion, i hvilken dessa olika skatteobjekt i städerna och på landsbygden bidrogo till samtliga inom hvardera beskattningsområdet debiterade afgifter — således äfven af jordbruksfastighet — visade sig stor åtskillnad, i det att summa afgifter utgjorde

i städerna: af annan fastighet

» inkomst ............

» personer.............

kronor 65,068 = 11‘54 procent » 217,592 = 38 57 »

» 237,007 = 42-04

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

å landsbygden:

af annan fastighet............................................. kronor 133,436= 2'72 procent

» inkomst............................................................ » 343,157 = 7*00

» personer ........................................................ » 769,674 = 15*70

De personliga afgifterna intogo alltså ett mycket betydande rum bland samtliga församlingsbidragen. Medeltalet för hela riket uppgick till öfver 18 procent.

ir ullföljes jämförelsen mellan de olika beskattningsföremålens afgifter, akattskyidigså^ att den tillika afser skattskyldighetens förhållande till skatteförmågan, töande m måste denna jämförelse begränsas till afgifterna af de beskattningsföremål, *to«esom genom åsättande af bevillning och därå beroende fyrktal kunna anses förmå!>anvara med afseende å skatteförmågan uppmätta, d. v. s. jordbruksfastighet, annan fastighet och inkomst. De personliga afgifterna måste naturligtvis därvid lämnas åsido såsom icke med de öfriga efter samma måttstock jämförliga.

Afgifterna för inkomst utgå i allmänhet med 1, x/2, x/3, x/4 procent *) Afgift^ af den uppskattade eller af den bevillningspliktiga inkomsten, hvilket i af iT'kom,t' senare fallet motsvarar 10, 5, 3 Va, 2x/2 öre pr fyrk. För hela riket — städer och landsbygd uppgick inkomstfyrkarnas belastning i medeltal till 2*10 öre pr fyrk. I städerna, där den ekonomiska bärkraften i allmänhet är större än inom de särskilda landsförsamlingarna, och där de personliga afgifterna ofta räckt till att fylla en .stor del af aflöningsbehofvet, visar sig belastningen å inkomst synnerligen svag och utgjorde för rikets alla städer i medeltal ej mer än 1*16 öre pr fyrk. Å landsbygden var belastningen af inkomstfyrkarna i medeltal 4*31 öre pr fyrk. Inom landsbygdens församlingar utgjorde belastningen å inkomstfyrkar:

i

>

>

19 församlingar 29 241 1,765

336 »

öfver 30 öre pr fyrk 30 intill 20 öre pr fyrk 20 » 10 » » »

10 * 1 » » » och därunder, hvaremot

inga afgifter af inkomst utgingo.

De afgifter, som debiterats å annan fastighet, bestå till någon del af b) Af gift er sådana afgifter, som utgå i visst förhållande till annan fastighets taxerings- af anmm värde; dessa afgifter äro i allmänhet så bestämda, att de motsvara 5—10 /<U%Ae*' öre pr fyrk. Men de flesta afgifterna skola af »verk och inrättningar» utgöras med fasta belopp för hvarje verk eller för hvarje hytta, smedja, härd, stenpar o. d. Dessa senare afgifters procentförhållande till verkens

Bill. till Biktd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. ‘JO Höft. 7

») Afgifter af jordbruksfastighet.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39.

taxeringsvärde är naturligtvis ytterligt ojämnt och växlande. Belastningen å gruppen annan fastighet utgjorde

i medeltal för hela riket .................. 3‘37 öre pr fyrk

» » » städerna .................. 1*39 » » »

» » » landsbygden .................. 10'95 » » »

Om hänsyn tages till rikets samtliga församlingar, utdebiterades å annan fastighet i medeltal:

inom 119 församlingar öfver 60 öre pr fyrk »115 » 60 intill 40 » » »

» 361 » 40 » 20 » » »

» 331 » 20 » 10 » » »

»881 » 10 öre pr fyrk och därunder, hvaremot

» 686 » afgifter för annan fastighet ej debiterades.

Tionden, den hufvudsakligaste af jordbruksfastighetens afgifter, blef, såsom förut antydts, vid löneregleringarna i ett stort antal församlingar fastställd till en viss summa för hela församlingen, hvilken summa i regel skulle fördelas på de särskilda jordbruksfastigheterna efter de taxeringsvärden, som åsattes berörda fastigheter året före vederbörande lönereglerings tillämpning. Inom dessa församlingar blefvo således jordbruksfastigheternas afgifter proportionerliga mot deras dåvarande fyrktal, och denna proportion torde på det hela hafva någorlunda bibehållits. I många församlingar åter, där tiondeafgifterna fastställdes för hvarje fastighet till samma belopp, hvarmed de dittills utgått, eller å fastigheterna fördelades efter mantal, öresland, seland, rök o. d., måste de särskilda fastigheternas belastning visa sig ganska ojämn, så snart till jämförelsegrund användes en för skattskyldighetens ursprungliga fördelning så främmande måttstock som fyrktal» t. Då härtill kommer, att jordbrukets utveckling varit mycket olika på olika orter, måste förhållandet mellan tiondesfgifterna och jordbruksfastighetens fyrktal förete synnerligen stora växlingar icke blott inom skilda trakter af landet, utan äfven om hänsyn tages allenast till särskilda jordbruksfastigheter inom en och samma församling.

I städerna, där belastningens medeltal beräknats utgöra 16'72 öre pr jordbruk-fastighetsfyrk, växlade sålunda medeltalen mellan lägst 0'18 och högst 78'57 öre pr dylik fyrk samt utgiorde

i 13 församlingar öfver 40 öre pr fyrk i 26 » 40 intill 20 » » »

i 22 » 20» 5»»»

i 23 » 5 » » » och därunder;

hvaremot i 19 af de uti tab. 2, tabelberien A, omförmäla 103 stadsförsamliugarna inga afgifter utgingo af jordbruksfastighet.

51 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

k landsbygden bar jordbruksfastigheten en afgift af i medeltal 27*29 öre pr fyrk, med växling i belastningen från högst 124'87 öre pr fyrk (Karesuando i Härnösands stift) till lägst 3'53 öre pr fyrk (Gustaf Adolf i Karlstads stift). En belastning af mer än 60 öre pr fyrk förekom inom 69 församlingar, hufvudsakligen uti Kalmar stift (21, alla på Öland), i Göteborgs stift (13, inom Marks och Kinds härad och Hallands skogsbygd) samt i Härnösands stift (11, hufvudsakligen uti Torneådalen och norra Jämtland). Afgifterna af jordbruksfastighet utgjorde i medeltal å landsbygden:

12» 5 öre pr fyrk och därunder;

hvaremot i 3 landsförsamlingar — nämligen Käringön och Kungshamn samt Lysekils dåvarande landsförsamling, alla i Göteborgs stift —• dylika afgifter saknades.

En jämförelse mellan jordbruksfastighetens och de öfriga beskattnings- Jämförande föremålens belastning visar, att de debiterade afgifterna utgjorde i medel-f"^^"" tal för riket (städer och landsbygd): belastning.

för jordbruksfastighet.............................. 27*09 öre pr fyrk

» annan fastighet ................................. 3*37 » » »

» inkomst............................................... 2*io » » »

eller för sistnämnda båda grupper ... 2*33 » » »

Uppmätt ^efter fyrktalet var jordbruksfastighetens belastning alltså nära tolf gånger så stor som de öfriga beskattningsföremålens tillhopa. Detta missförhållande beror hufvudsakligen därpå, att i städerna de beräknade talrika fyrkarna för inkomst och fastighet äro så svagt belastade, att medeltalet för hela riket väsentligen förminskas. För landsbygden ensam erhölls nämligen följande medeltal af afgifter:

för jordbruksfastighet............................ 27*29 öre pr fyrk

» annan fastighet ............................... 10*95 » » »

» inkomst ............................................... 4*31 » . » >

eller för sistnämnda båda grupper ... 5*19 » » »

I fråga om landsbygden var således medeltalet för jordbruksfastighetens belastning blott något mer än fem gånger så stort som medeltalet för de två öfriga gruppernas gemensamma belastning.

Fortsättande redogörelsen för den af prästlöneregleringskommittén i Lönemedel dess fjärde betänkande lämnade utredning angående ecklesiastikåret 1896—97,

Statsanslag till kyrkoherdar och kom ministrar.

52 Kungl. Mcij:ts Karl. Proposition X:o 39.

öfvergår jag till den afdelning af betänkandet, hvari »prästerskapets nuvarande aflöningsförhållanden» behandlas (s. cxxxi—cxciv).

Till eu början vill jag angifva de lönemedel af olika slag, som för prästerskapets aflöning stå till buds.

Redan förut är framhållet, att svenska prästerskapet från äldsta .tider aflönades af församlingarna, icke af staten, hvars mellankomst påfordrades endast vid de tillfällen, då en församlings oförmåga var ådagalagd. Härutinnan afsåg icke 1862 års förordning att göra någon ändring. Statsanslagens hufvudsakligen subsidiära betydelse för löneregleringarna, deras uppgift att i det hela blott utfylla de små lönebeloppen framgår tvärtom otvetydigt af förordningens § 9 mom. 2 och 3. För den händelse nämligen en församling för sitt prästerskaps anständiga bärgning hade behof af statsmedel, ägde löneregleringsnämnden hos Kungl. Maj it därom göra anmälan, då sådana medel kunde anslås eller ock annan församling beviljadt, för denna icke längre behöflligt anslag öfverfiyttas.

Statsanslagen uppgifvas i förenämnda § 9 mom. 2 vara bestämda i kontanta penningar, kronotionde och hemman sräntor. Penninganslag hafva vid olika tillfällen beviljats medellösa församlingar, i allmänhet dock endast tills vidare, intill dess vederbörande församling hunnit den förkofran, att prästerskapet kunde därförutan tillräckligt aflönas. Af större varaktighet äro gemenligen de bidrag till aflöning af prästerskapet i lappmarkspastoraten inom de nordligaste stiften, som utgå från förslagsanslaget till Lappmarks ecklesiastikverk. De anslag i kronotionde och hemmansräntor, som blifvit prästerskapet tilldelade, härstamma i allmänhet från länge sedan förflutna tider. Särskildt är detta förhållandet med en betydlig del af ifrågavarande tiondeanslag. Under namn af ständigt vederlag har nämligen kronotionde blifvit till vissa kyrkoherdar anordnad, för det mesta i ersättning för de af Gustaf 1 från dem indragna landbohemman och räntor; och har prästerskapet fått sig tillförsäkra dt att förblifva i orubbad besittning af dessa anordningar å tionden. Men dessutom har af såväl nämnde konung som hans efterträdare, hufvudsakligen för besvärlig gästning och pastoratens ringhet, tiondespannrnål blifvit på obestämd eller, såsom det hette, behaglig tid anvisad för en del kyrkoherdebeställningar. Enär de senare anordningarna ansågos småningom kunna blifva obehöfliga, kallades de behaglig tids förläning eller-vederlag. För samtliga hithörande tionde- och ränteanslag utbetalas numera af statsverket godtgörelse i enlighet med förordningen angående förändring af grundräntor och kronotionde den 23 juli 1869.

Värdet af de aflöningsförmäner, som på grund -af statsanslag kommit

53 Kunyl Maj:ts Nåd. Proposition No 39.

kyrkoherdar samt komministrar och deras vederlikar till godo ecklesiastikaret 1896—97, uppgick till 210,611 kronor 56 öre (tab. ser. A tab. 4, kol. 9).

Ojämförligt största delen af prästerskapets aflöning bestrides med de jämlikt 1862 års förordning fastställda afgifter, som skola utgå af församlingarna. I hvad män olika beskattningsföremål beröras af denna församlingarnas aflöningsplikt, har jag nyligen påvisat. Ytterligare en del omständigheter, som äro förbundna med ifrågavarande kommunala skattskyldighet, torde emellertid böra framhållas.

När 1862 års förordning uti § 8 stadgade, att de i prästerskapets löner ingående persedlar skulle lösas efter tioårig medelmarkegång, var för visso syftet därmed att förebygga större förändringar i lönernas kontanta belopp; men att detta ofta icke lyckades eller, när det lyckades, att det icke berodde på någon fasthet i markegångsprisen, har erfarenheten till fullo ådagalagt. Jämföras med hvarandra persedlarnas värden för nära intill hvarandra liggande år, befinnas växlingarna visserligen i allmänhet icke synnerligen afsevärda, hvaremot eu understundom högst betydlig skillnad till prästerskapets nackdel — visar sig mellan maximi- och minimivärdena under de förflutna åren af löneregleringsperioden. Minskningen utgjorde, när den var störst, i flertalet fall mer än 20 procent och var i ett fall 31.01 procent.

Men icke blott den omständigheten att persedlar, hvilka skola lösas efter markegångstaxornas växlande pris, inga såsom en hufvudpart i hvarje lön, har varit af beskaffenhet att, där andra faktorer ej bildat motvikt, göra lönens penningvärde föränderligt. Utom annat har äfven den omständigheten att, såsom förut påpekats, vissa afgifter blifvit i löneregleringsresolutionerna bestämda att utgöras i visst förhållande till inkomst äfvensom — ehuru mera sällan — till taxeringsvärdet å annan fastighet än jordbruksfastighet bidragit till lönernas föränderlighet. Där denna grundsats om ^ afgifternas växling efter skatteförmågan blifvit tillämpad, har den också i allmänhet skapat en väl behöflig motvikt mot den af markegångsprisens fall vållade minskningen i den fasta tiondens penningvärde; på åtskilliga orter har den därutöfver medfört ett högst afsevärdt tillskott till prästerskapets, särskildt kyrkoherdarnas, beräknade löner.

Ecklesiastikåret 1896—97 blek enligt kol. 11 af tab. 2, tabellserien A, en summa af 5,465,184 kronor 85 öre för lida riket jämlikt löneregleringsresolutionerna utdebiterad i församlingsafgifter. Kommittén framhåller emellertid, att denna summa icke öfverensstämmer med den summa — 5,451,602 kronor 70 öre — som i kol. 3 af tab. 4 (sammandraget å s. 498) uppgifvits utgöra »på grund af löneregleringen debiterade afgifter»'. Skillnaden är beroende å vissa omständigheter, för hvilka redogjorts i

54 Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

anmärkningarna till nämnda tab. 4. Af samtliga debiterade försainlingsafgifter voro 121,526 kronor 25 öre uppförda såsom restantier den 31 december 1897; och bestodo dessa restantier till ojämförligt största delen af personliga afgifter.

Förutom de enligt löneregleringarna utgående afgifterna hafva understundom församlingar för själavårdens uppehållande beviljat särskilda anslag, merendels i samband med inrättandet af en ny prästerlig beställning men äfven såsom löneförhöjning vid redan befintlig tjänst. Beloppet af dessa anslag äfvensom från församlingarna till prostarfvoden utgående kyrkotionde utgjorde 1896—97 sainmanlagdt 95,436 kronor 64 öre (tab. ser. A tab. 4, kol. 4).

Församlingarnas lagbestämda eller frivilliga bidrag till prästerskapets aflöning utgjorde således för nyssnämnda ecklesiastikår 5,560,621 kronor 49 öre, eller om, såsom riktigast synes, siffrorna i tab. 4 tagas till efterföljd, allenast 5,547,039 kronor 34 öre.

enskildas Har någon enskild — en person eller ett bolag — enligt eget åtagande fått sig ålagdt, att för längre eller kortare tid antingen helt och donationer, hållet bekosta eller åtminstone lämna det väsentligaste bidraget till en prästerlig tjänst, äro så beskaffade anslag redovisade i kommitténs tabellverk. Dessa anslag afse merendels uppehållande af själavården vid ett bruk eller en från moderkyrkan mera aflägset belägen plats samt utgå därför till åtskilliga bruks- och kapellpredikanter. Med dem hafva sammanförts inkomster, som grunda sig på donationer af enskilda, såsom ränta å penningar, beräknadt årligt värde af nyttjanderätt till inventarier — »inventarium dorn ostkant» — och afkastning af fastigheter, hvilka icke äro bostadsboställen. De inkomster, som härröra från dylika anslag och donationer af enskilda, utgjorde under nämnda ecklesiastikår sammanlagdt 53,242 kronor 87 öre (tab. ser. A, tab. 4, kol. 6).

BatMitmedd. Näst församlingsbidragen erbjuda boställena prästerskapet de viktigaste aflöningsförmånerna.

Då det för kommittén gällt att förskaffa sig tillförlitlig kännedom om värdet af ett boställes afkastning, har detta icke mött någon svårighet beträffande afkastningen af de till viss prästerlig tjänst anslagna löningsboställen, som genom myndigheternas försorg blifvit på tjugu år utarrenderade; från vederbörande länsstyrelser hafva nämligen infordrats uppgifter angåeende de fastställda arrendeafgifterna, hvilka ju äro att i det närmaste förlikna vid kontanta aflöningsförmåner. Bland löningsboställena förekomma emellertid, isynnerhet vid stadspastoraten och i det sydliga Sveriges landspastorat, åtskilliga hemman och jordar, kvilka brukas af innehafvaren själf eller af en genom honom antagen arrendator. Som

Kungl. Maj:t.s Nåd. Proposition N:o 39. 55

fj änsteinnehafvarna af dessa, i allmänhet icke med hus försedda, löningsjordar draga en inkomst, hvilken i regel ej lider någon afbränning genom sskyldighet, och af kastningens storlek icke heller väsentligen beror åt. huruvida jordarna utarrenderas på längre eller kortare tid, har kommittén i fråga om dylika jordar ansett lämpligast att från de särskilda bostälHhafvarna inhämta uppgift om den afkastning af jordarna, de för närvarande faktiskt åtnjuta,

Däremot har det visat sig synnerligen vanskligt att uppskatta afkastningen af de med jordbruk förenade bostadsbostäliena. Med ledning af uppgifter, inför.-kaffade från boställshafvare och kyrkoråd, har kommittén emellertid sökt^ beräkna hvad af dessa boställens afkastning kan anses beteckna det årliga värdet af boställsafkastnirigen såsom behållen löneförmån, utöfver förmanen af kostnadsfri bostad, således efter afdrag af nybyggnads- och underhållskostnaderna för samtliga laga boställshus, i den man dessa kostnader drabbade boställshafvarna; och uppgick enligt dessa beräkningar afkastningen af bostadsboställen med jordbruk till 1,462.339 kronor 30 öre. Då löriingsboställenas afkastning utgjorde 441,077 kronor 88. öre, kan alltså afkastningen af dessa båda slag af boställen beräknas till sammanlagdt 1,903.417 kronor 18 öre. Taxeringsvärdet utgjorde för bostadsboställen med jordbruk 45,514,800 kronor” för dylika bo>täl!en utan jordbruk 2,583,200 kronor samt för löningsboställena 10,731,600 kronor eller för samtliga ecklesiastika boställen 58,829,600 kronor. Afkastningen utgjorde i medeltal: af samtliga bostadsboställen med jordbruk 3 21 procent af deras taxeringsvärden och af samtliga löriingsboställena 4*11 procent af dessas taxeringsvärden. Härvid är dock att märka, att frän bostadsboställenas afkastning fråndragits, utom boställshafvarens kostnader för byggnadsskyldighetens lullgöraride å dessa boställen, jämväl skatter och onera, hvilka enligt kol. 24 af tab. 3, tabellserien A, uppgingo till sammanlagdt 354,849 kronor 74 öre. Med tillägg af denna summa motsvarade bostadsboställenns hela afkastning — 1,817489 kronor 4 öre 3 90 procent af taxeringsvärdena å berörda boställen. Nu nämnda olika slag af boställen omfatta dock ej all den jord, som blifvit prästerskapet anslagen, i det att ett antal »stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen», indragits till prästerskapets lönereglerings fond och, enligt kapitalkontot till rikshufvudboken, för år 1896 tillfört fonden en inkomst i arrendemedel af 52,572 kronor 35 öre.

Icke blott-genom det jordbruk, som bedrifves å flertalet af prästerskapets boställen äro dessa inkomstgifvande; många boställen lämna äfven en ansenlig afkastning i skogsprodukter och hafva därigenom på olika sätt beredt prästerskapet förmåner.

56 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition 3s:o 39.

Skogsförsäljningsmedel, som tillfalla boställshafvare, fördela sig mycket ojämnt på olika år, om man afser tidpunkten för de influtna medlens utanordning. De i skogshushållningsplanen utöfver husbehofvet beräknade årshyggena uttagas nämligen i allmänhet icke hvarje år, utan periodvis för flera år i sänder. Häraf följer, att boställshafvarens andel af de behållna skogsförsäljningsmedlen kommer honom till hända ofta lång tid efter förloppet af det ecklesiastikår, till hvars beräknade skogsafkastning det sålda virket hör. Det skulle därför, på sätt kommittén anmärker, hafva varit ytterligt vilseledande, om såsom inkomst af skog för ecklesiastikåret 1896—97 redovisats just de belopp, som under detta år levererats till boställshafvarna, enär utanordning af skogsförsäljningsmedel ofta innefattar uppbörd för flera års aftorkning.

På det att hvarje boställshafvares inkomst åt skogsmedel skulle kunna för ett visst år angifvas med ett belopp, som i någon mån motsvarade hvad å detta år rätteligen belöpte, har kommittén funnit det vara nödvändigt att utfinna ett medeltal för åtminstone fem ecklesiastikår och fördenskull låtit utarbeta samt i en särskild tabellserie B sammanföra, utom andra uppgifter om skogsafkastningen å ifrågavarande boställen, medeltalsvärden för den ecklesiastika femårsperioden 1891—96 af boställshafvarna tillkommande skogsmedel. De siffror, som beteckna nämnda värden, hafva införts i kol. 8 af tab. 4, tabellserien A.

Utöfver hvad som erfordrades till fyllande af bost ällshafvar nas behof af ved samt af byggnads-, stängsel- och slöjdvirke m. m. lämnade skogshushållningen å prästerskapets boställen — i enlighet med den sålunda verkställda beräkningen — boställshafvarna en kontant inkomst för ecklesiastikåret 1896—97 af 107,131 kronor 16 öre.

'Till boställsafkastning har kommittén äfven hänfört ersättning, som af boställshafvare tillgodonjutes med anledning däraf, att en del af boställets mark eller någon af de till bostället hörande 1 härligheter» öfverlatits till annan, såsom t. ex. när jord genom afsöndring eller expropriation frånskilts ett bostadsboställe, när därifrån försålts sten, grus, torf eller dylikt, när rätt till jakt, fiske eller vattenfall upplåtits, när intrång eller olägenhet vid boställets brukande tillfogats boställshafvaren o. s. v. I ersättning därför att jord eller rättigheter af olika slag upplåtits från bostadsboställen hafva ganska afsevärda belopp kommit prästerskapet till godo, för hvilka redovisats i kol. 7 af tab. 4, taoellserien A. Ecklesiastikaret 1896—97 utgjorde summan 100,656 kronor 49 öre.

Anslag från Bland lönetillgångar för kyrkoherdar och komministrar äro till sist eelfonder.!*° att nämna anslagen från en del fonder, särskilt prästerskapets löneregleringsfond.

57 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Denna senare fond är bildad med tillämpning af den i § 9 af 1862 års förordning uttalade grundsatsen, att sådana inom en församling befintliga aflöningstillgångar, som icke äro bostadsboställen eller utgöra församlingsafgifter eller tillkommit genom donation eller anskaffats af församlingen själf, må, när de icke vidare äro behöfliga för aflöning af prästerskapet inom församlingen, kunna användas till att bereda annan församlings prästerskap anständig bärgning. Genom nådigt bref till kammarkollegium och statskontoret den 14 februari 1868 lämnades föreskrifter angående förvaltningen af de medel, som blifvit eller blifva från vissa prästerliga beställningar afskira, men icke till statsverket indragna. Dessa medel skulle uppsamlas i en särskild för ändamålet bildad fond, benämnd prästerskapets löneregleringsfond, hvilken förvaltas af statskontoret.

Åt prästerskapet beviljade anslag från såväl löneregleringsfonden som andra af statskontoret förvaltade ecklesiastika fonder — Ramsele pastorsboställes skogsförsäljningsmedels fond, Älfdals pastorats regleringsfond, Brunskogs församlings aflöningsfond och Fryksände pastorats regleringsfond — hafva införts i kol. 11 af tab. 4, tabellserien A. Från samtliga fonderna utgick till prästerskapet för ecklesiastikåret 1896—97 en summa af 187,568 kronor 74 öre. Denna summa understiger hvad enligt de hos statskontoret förda räkenskaperna utgifvits från löneregleringsfonden såsom aflöningsfyllnad och lönetillökning för år 1896, eller 216,792 kronor 98 öre. Kommittén upplyser, att anledningen därtill är att söka — utom i till äfventyrs mindre noggranna uppgifter från prästerskapet, hvilka man dock försökt att kontrollera och beriktiga efter berörda räkenskaper — i följande förhållande.

Under det att kommittén vid uppgörande af sitt tabellverk i allmänhet afsett att så noga som möjligt återgifva de faktiska förhållandena, bär dock afvikelse därifrån gjorts i afseende å sådana församlingar, där de jämlikt 1862 års förordning fastställda löneregleringarna ännu icke under ecklesiastikåret 1896—97 varit tillämpade, utan afiöningen fortfarande utgått enligt konvention eller äldre författningar. För di ssa församlingar hafva nämligen, med ledning af lönereglenngsresolutionerna samt med tillhjälp af mantals- och taxeringslängd er, till någon del af prästerskapet själft men hufvudsakligen inom kommittén uppgjorts beräkningar, huru afgifterna till prästerskapet och dessa afgift ers fördelning på olika beskattningsföremål skulle hafva gestaltat sig, därest vederbörande resolutioner varit tillämpade inom de särskilda församlingarna under nyssnämnda ecklesiastikår. Denna afvikelse från det vanliga förfilrandet vid bearbetningen af det statistiska materialet har påkallats såväl af det kommittén gifna uppdraget att utreda den på nu (/('illande löneregleringar grundade

Bih. till Riksd. Prof. 1908. I Sami. 1 Afd. 23 Höft. 8

58 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

skattskyldigheten till prästerskapet som af behofvet att, för astadkommande af jämförelse mellan de olika församlingarna i afseende å berörda skattskyldighet, hänföra alla de för en sådan jämförelse erforderliga uppgifterna till samma lönesystem, nämligen det som infördes genom åberopade förordning. Antalet församlingar, för hvilka förenämnda beräkningar verkställts och där lönerna under omförmälda ecklesiastikår utgingo efter den äldre lagstiftningens principer, utgjorde 192, däraf de flesta eller. 41 i Linköpings stift. Beträffande dessa församlingar hafva icke blott tionde och andra afgifter utan äfven aflöningsförmånerna i° öfrigt upptagits till de belopp och i de poster, med hvilka de bort utgå, om den nya löneregleringen varit tillämpad. Således har anslag från löneregleringsfonden, som till en prästerlig tjänst varit anvisadt endast för. den tid, under hvilken den gamla lönekonventionen ägde bestånd, blifvit uteslutet från tab. 4, enär denna tabell är uppgjord just under förutsättning af den gamla lönekonventionens upphörande.

Kommittén framhåller, hurusom utgifterna från prästerskapets löneregleringsfond till aflöningsfyllnad och lönetillökning under senare tiden afsevärdt vuxit. Under det att nämligen dessa utgifter jämlikt statskontorets räkenskaper för år 1899 utgjorde 297,235 kronor 46 öre, belöpte de sig för år 1900 till 405,512 kronor 1 öre och för år 1901 till 463,412 kronor 21 öre.

ö/venikt Å de olika titlar, hvarunder lönemedlen för kyrkoherdar samt kom-

mellTör ministrar och med dem likställda präster sålunda blifvit redovisade, upptyrkoherdar gingo för ecklesiastikäret 1896—97 ifrågavarande aflöningsförmanei octi~ utöfver bostadsförmånen — till följande värden:

Statsanslag....................................................................... kronor 210,611: 56

Församlingsbidrag......................i................................. * 5,547,039: 34

Enskildas anslag och afkastningen af donationer » 53,242: 87

Boställsmedel................................................................. J> 2,111,204: 83

Anslag från ecklesiastika fonder.................. »_187,568: 74

Summa kronor 8,109,667: 34.

Prosteiunnor. För att såvidt möjligt fullständigt angifva prästerskapets i de territoriella församlingarna inkomster återstår att redogöra för prostarfvodena.

Såsom ersättning för sina ämbetsgöromal hafva prostarna af ålder ägt uppbära någon del af tionden, hvilken ersättning benämnes prostetunna. Denna rätt blef dem icke beröfvad vid tiondens partiella indragning till kronan under Gustaf I och har sedermera tid efter annan tillförsäkrats dem. Prostetunnorna hafva, såsom en afkortning å kronotionden, i gamla Sverige merendels utgått med en tunna spannmål för hvarje

59 Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 3'J.

till kontraktet hörande församling. Men i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän har nämnda spannmål städse utgått till vederbörande prostar af kyrkans tionde eller af kyrkans inkomster i öfrigt, där densamma ej uppbar någon tionde. De 184 prostarna i riket ecklesiastikåret 1896—97 uppburo då prostetunnor till ett värde af 26,849 kronor. Statsverket betalar numera godtgörelse för prostetunnorna i enlighet med förordningarna angående förändring af grundräntor och kronotionde den 23 juli 1869 samt angående afskrifning af den från viss jord inom Skåne in. fl. provinser utgående kyrkotionde den 14 oktober 1898.

Oftanämnda ecklesiastikår 1896—97 åtnjöt alltså prästerskapet i de Samtliga territoriella församlingarna aflöningsförmåner — utöfver fri bostad — till ett värde af sammanlagdt 8,136,516 kronor. Härtill torde dock rätteligen fördelade. böra läggas 354,849 kronor 74 öre, hvilket belopp, utgörande skatter och onera för bostadsboställen med jordbruk, afdragits vid beräknande af dessa boställens afkastning. A andra sidan bör icke förbises, att, utom vanliga skatter och onera, åtskilliga andra obligatoriska utgifter till icke så obetydliga belopp drabba det ordinarie prästerskapet, såsom 2 procent å lönen i årsafgift till prästerskapets änke- och pupillkassa, afgifter till enskilda kassor för pensionering af änkor och barn äfvensom för beredande af understöd åt fattiga obefordrade prästmän samt kostnader för det extraordinarie prästerskapets aflöning.

Af förberörda summa 8,136,516 kronor belöpte: å Uppsala stift... kronor 942,273 å Göteborgs stift... kronor 741,666

Kalmar » ... « 227,123

Karlstads » ... » 430,232

Härnösands » ... » 782,220

Visby » ... » 152,615

Stockholms stad » 154,060

» Linköpings » Skara » Strängnäs » Västerås » Växjö » Lunds

802,303

673,179

611,000

634,065

503,698

1,482,082

Huru de för kyrkoherdar samt komministrar jämte vederlikar under Fördelning af ecklesiastikåret 1896—97 tillgängliga lönemedlen — utgörande, såsommtnln^rkonyligen nämnts, 8,109,667 kronor — voro mellan dem fördelade, framgår herdar samt af hvad kommittén i fortsättningen af sin utredning angående »präster-kom™w*trar skåpets nuvarande aflöningsförhållanden» vidare meddelar.

Omförmälda summa bildade det ekonomiska underlaget för 1,368 kyrkoherdebeställningar med aflöningsförmåner till ett värde af 6,441,517 kronor samt för 957 komministraturer eller med dem likställda tjänster, vid hvilka inkomsterna uppgingo till ett värde af 1,668,150 kronor.

Medelbeloppet för en kyrkoherdelön var 4,709 kronor; men vid de Kyrkoherdesärskilda beställningarna voro fästade aflöningsförmåner af mycket olika ,öner■

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

värde. Skillnaden mellan land och stad verkade därhän, att medellönen för kyrkoherde i landspastorat var endast 4,544 kronor, under det att den för kyrkoherde i stadspastorat var 6,667 kronor. Jämföras de särskilda stiften med hvarandra, framträda äfven ganska betydande växlingar. Medellönen var sålunda — om Stockholms stad undantages — högst i Lunds stift med 5,796 kronor samt lägst i Visby stift med 3,264 kronor. Högsta lönen uppbars af kyrkoherden i Skellefteå pastorat af Härnösands stift med 14,206 kronor och den lägsta — om hänsyn ej tages till prebendepastoraten — af kyrkoherden i Lönnberga pastorat åt Linköpings stift med 2,054 kronor. De båda löneklasserna 3,000—3,499 kronor och 3,500—3,999 kronor, tillhopa omfattande 408 beställningar, voro de jämförelsevis talrikaste; 168 löner uppnådde icke 3,000 kronor.

Komminister* För komministrarna var medellönen: i hela riket 1,743 kronor, å landstoner. bygden 1,593 kronor och i stad 2,880 kronor. Beträffande komministerslönerna inom de särskilda stiften hade följande stift att uppvisa de högsta medeltalen: Lunds stift med 2,513 kronor, Göteborgs stift med 2,002 kronor, Västerås stift med 1,997 kronor och Härnösands stift med 1,948 kronor. För öfrigt voro växlingarna ej synnerligen stora, enär medeltalen i fråga om de andra stiften höllo sig mellan 1,715 och 1,412, hvilket sistnämnda tal betecknar medellönen inom Visby stift. Förste komministern i Lund var, bland komministrar, rikligast aflönad, i det att hans inkomster uppgingo till 7,589 kronor. Den lägsta komministerslönen, hvilken utgjorde 402 kronor, uppbars af komministern i Sorunda pastorat af Strängnäs stift. Med afseende å sistnämnda löns låga belopp upplyser kommittén, att komministersbostället i Sorunda ansetts medföra eu årlig förlust af 675 kronor. De jämförelsevis flesta lönerna — 230 till antalet — tillhörde klasserna å belopp mellan 1,300 och 1,500 kronor; 584 understego 1,700 kronor.

Adjunkternas Beträffande det extraordinarie prästerskapets aflöning innehåller kyrkoafiöning. ja„.en j ->4 pap. 29 §, att eu kyrkoherde eller kapellan, till hvilkens biträde vid gudstjänstens uppehållande en extraordinarie prästman blifvit förordnad, skall »vedergälla honom med kost och lön, som de antingen själfve sins emellan öfverenskomma, eller biskopen med kapitlet mäter och tycker rätt vara». I stället för dessa öfverenskommelser mellan hvarje enskild tjänsteinnehafvare och hans biträde blefvo emellertid så småningom i åtskilliga stift föreningar angående adjunkters och vikariers aflöning ingångna mellan stiftens samtliga präster på de allmänna prästmötena. Ett sådant tillvägagående blef slutligen föreskrifvet för hela riket genom ett cirkulär till konsistorierna af den 14 september 1839, hvarigenom domkapitlen anbefalldes att i de stift, där öfverenskommelser i afseende

61 Kung1. Majds Nåd. Proposition N:o 39.

på adjunkternas lönevillkor ännu icke blifvit träffade, vid blifvande prästmöten söka åstadkomma en dylik reglering, afpassad efter dessa tjänstemäns behof och göromål.

När därefter förordningen angående allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 utfärdades, hade däri äfven meddelats nagra bestämmelser, som afse det extraordinarie prästerskapets aflöning. Sålunda stadgar § 1, att lönerna för det ordinarie prästerskapet böra så beräknas, att det extraordinarie kan, såsom hittills, af det ordinarie aflönas; och skall enligt § 12 minimum af det aflöningsbelopp, som, förutom bostad och fri föda, bör vice pastorer och adjunkter tillerkännas, äfvensom den ersättning, hvartill de äro berättigade, då omständigheterna föranleda, att bostad och föda in natura icke lämpligen kunna ifrågakomma, i vanlig ordning d. v. s. på prästmöte — bestämmas i spannmål att utgå efter tioårig markegång.

Emellertid har man inom de flesta stift sökt åstadkomma eu fullständigare reglering af det extraordinarie prästerskapets aflöning, än hvartill stadgandena i 1862 års förordning gifva anledning. Den grundsats för ifrågavarande lönereglering, som först gjorde sig gällande, innebar, att adjunktslönerna skulle utgå med olika belopp efter inkomsten vid den ordinarie befattningen; och blefvo för sådant, ändamål de prästerliga lägenheterna indelade i flera klasser. Från början af 1880-talet har en annan grundsats för adjunktsaflöningen småningom börjat vinna tillämpning, i det. att adjunkterna ansågos böra åtnjuta lön i olika lönegrader efter tjänsteålder, oberoende af om de voro anställda hos en mer eller mindre väl aflönad ordinarie, men skulle ordinariens bidrag till adjunktsaflöningen utgöras endast i förhållande till de med hans tjänst förenade inkomster, vare sig adjunkten ägde uppbära lön i lägsta eller högsta lönegraden. Denna senare anordning fordrar inrättandet af en för stiftets präster gemensam kassa, hvilken antingen mottager hela det bidrag, ordinarien är skyldig att vid anlitande af tjänstebiträde erlägga, och sedan till vederbörande adjunkt utbetalar den honom efter tjänsteåldern tillkommande lönen, eller ock uppbär endast öfverskottet af ordinariens bidrag utöfver hvad som tillkommer adjunkten, för att med detta öfverskott fylla den brist i adjunktsaflöningen, som på andra håll kan uppstå. Fn adjunktslön har mycket olika värde i de särskilda stiften, vare sig man jämför de lägsta löner, som utgå i hvarje stift, eller de högsta lönerna i de stift, där flera lönegrader äro bestämda.

_ Ersättning för pastoralvård utgår i vissa stift med ett för alla pastorat i stiftet lika belopp spannmål, utöfver den vederbörande tillkommande

62 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

adjunktslönen, i några stift efter pastoratets folkmängd och i de öfriga stiften efter ordinarie pastors inkomster.

För det fall att fri bostad och fritt vivre icke lämpligen kunna utgå in natura, har enligt kommittén meddelade upplysningar i alla stift såsom ersättning därför blifvit fastställdt ett visst belopp spannmål, utom i Göteborgs stift, där ersättningen omedelbart bestämts i penningar.

Vid en extraordinarie prästmans förflyttning från en tjänstgöringsort till en annan bestrides väl i allmänhet ersättningen för resekostnaderna af den, till hvilken tjänstebiträdet missiveras, men i vissa stift af adjunktskassan.

Skjuts i ämbetsärenden lämnas i regel af tjänsteinnehafvaren i alla de fall, då sådan ej tillhandahålles af den, som påkallar den prästerliga förrättningen.

Viktigare inom riksdagen väckta förslag till ändring i prästerskapets nuvarande aflöningsförhållanden.

r

De löneregleringar, som uppgjordes i enlighet med 1862 ars förordning, skulle jämlikt § 6 i samma förordning vara gällande under en tid af femtio år, räknadt från den efter hvarje lönereglerings fastställande näst inträffande första maj, oberoende af huruvida regleringen då kunde tillämpas eller icke. Större delen af dessa löneregleringar erhöll kunglig fastställelse under 1860-talet; och är den tidigast utfärdade resolutionen meddelad den 18 december 1863. De flesta regleringarna upphöra således att gälla under tiden 1914—20, då 963 regleringar af 1,365 förfalla. Antalet utlöpande regleringar är störst ar 1920, eller 222, samt minst aren 1930 och 1942, då hvarje år blott 1 förfaller; åren 1935—41 utlöper icke någon. År 1942 upphör den sista af de på grund af 1862 års förordning verkställda löneregleringarna att gälla..

Redan under nittonde seklets sista årtionde väcktes inom Riksdagen förslag om vidtagande af åtgärder i syfte att förbereda den lagstiftning, som ansågs böra träda i stället för 1862 års förordning. ärt rikt- Sålunda framhöll vid 1896 års riksdag en motionär inom Andra da9-\ Kammaren (motion n:o 52), hurusom billighet och rättvisa ^syntes tala för att den jorden åliggande, till prästerskapets aflöning utgående tionden, hvilken hade enahanda ursprung som kronotionden, blefve liksom denna

63 Kungi. Maj:ts Kåta. Proposition N:o 39.

afskrifven, helst prästerskapets tionde i många landsorter vore en ganska tung börda, som ej utan stor möda kunde af ägarna till tiondeskyldig jord betalas; och hemställde motionären om skrifvelse till Kungl. Majfi med anhållan:

a) »att Kungl. Maj:t täcktes, så fort ske kan, låta utreda myckenheten af den tionde, som nu af tiondeskyldig jord utgår till prästerskapets i riket aflöning, och det belopp i penningar, denna tionde motsvarar efter medelmarkegångspriset för de senaste tio åren 1886—1895 och i följd däraf utgår till prästerskapets aflöning i hvarje pastorat, och hvad summan af denna tionde utgör för hela riket, samt sedan med första möjliga, men senast till 1898 ars riksdag, dels afgifva förslag till afskrifning af denna tionde på enahanda sätt som med de å jorden hvilande grundskatter ägt rum och under loppet af 10 år med io procent årligen, dels föreslå det belopp, som Riksdagen bör anvisa och som mot tionden svarar, att utgå till prästerskapets aflöning, antingen sålunda, att det betalas omedelbart till prästerna mot motsvarande minskning i de afgifter, som utgöras till dem af tiondeskyldig jord, eller ock utgår såsom lindring till ägarna af sådan jord för den tid nu skedda löneregleringar gälla; allt i syfte att, när tiden för nu gällande löneregleringar tilländagått och tiondens hela afskrifning ägt rum, staten skall öfvertaga hela det belopp till prästerskapets aflöning, som hittills utgått därtill af tiondeskyldig jord;

b) att Kungl. Maj:t täcktes, om så lämpligen kan ske, i sammanhang med i mom. a) omförmälda utredning, men eljest för sig, låta upprätta förslag till lönestat för prästerskapet i riket, afsedd att gälla från och med 1912 och att tillämpas i hvarje pastorat från de tider, då nuvarande löneregleringar där upphöra, samt att denna lönestat må upptaga bestämdt belopp för hvarje prästerlig tjänstebefattning;

c) att utredningen till denna lönestats uppgörande jämväl må omfatta, huruvida förefintliga boställen lämpligen böra efter uppskattning och mot afdrag pa lönen för tjänsteinnehafvaren bibehållas eller endast bostad med trädgårdsland åt honom upplatas, och boställena öfverlämnas till pastoraten mot viss afgift eller för statsverkets räkning utarrenderas, samt att Kungl. Maj:t ville, så fort ske kan, för Riksdagen föreslå dels de förändringar ej mindre i kungl. förordningen af den 11 juli 1862 om ordnande af prästerskapets aflöning än ock i öfriga frågan berörande lagrum, dels älven de villkor, som kunna finnas nödiga för statens öfvertagande af aflöningen till rikets prästerskap såsom till öfrige statens tjänstemän; samt

d) att äfven förslag till pensionsstat för prästerskapet må uppgöras på här ofvan angifna grunder, i syfte att de prästmän, som af sjuklighet

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

eller ålder ej förmå behörigen uppehålla sina tjänster, skola erhålla sådan.»

Med anledning af denna motion yttrade sammansatta stats- och lagutskottet i utlåtande n:o 13, att då motionären vid framställandet, af förevarande förslag utgått från den synpunkten, att prästerskapets aflöning, som dittills inom svenska kyrkan städse utgjorts af vederbörande församlingar, borde öfvertagas af staten, en sådan anordning enligt utskottets. mening antagligen skulle hafva till följd, att tillsättningen af alla prästerliga tjänster öfverginge till staten, hvilket vore af djupt ingripande betydelse och skulle medföra en fullständig omgestaltning af förhållandet mellan stat och kyrka samt mellan församling och dess prästerskap. I samma man som statens inflytande på kyrkan därigenom skulle ökas, komme prästerskapet att ställas oberoende af vederbörande församlingar och deras önskningar. Då utskottet hö de före, att utvecklingen i detta hän seende ingalunda borde gå i den riktning, hvartill genomförandet af motionärens omförmälda förslag skulle leda, både utskottet, som jämväl tagit hänsyn till den betydliga ökning i statsbudgeten, som däraf skulle påkallas, funnit sig icke böra förorola en framställning till Kungl. Maj:t om utredning och förslag beträffande afskrifning af tertialtionden, i syfte att staten skulle öfvertaga den däraf till prästerskapet utgående aflöningen. I följd däraf hade utskottet jämväl funnit sig förhindradt att upptaga motionärens i samma syfte gjorda yrkande om upprättande af förslag till lönestat för prästerskapet, och ej heller ansag sig utskottet under sadana förhållanden böra understödja framställningen beträffande prästerskapets pensionering. Utskottet hemställde, att motionen icke matte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Första Kammaren biträdde utskottets hemställan, hvaremot Andra Kammaren biföll motionen; och hade denna senare sålunda förfallit.

rik,- Samme motionär väckte vid 1897 års riksdag inom Andra Kammaren en motion, n:o 61, af nästan ordagrant lika lydelse som den nyligen nämnda, med den skiilnaden likväl, att tiondens värde skulle beräknas efter medelmarkegångspriset för åren 1887 96 samt att förslaget

till afskrifning af tiotiden skulle afgifvas senast till I<s99 ars riksdag.

inom Andra Kammaren väcktes vid 1897 års riksdag i hithörande ämne ytterligare en motion, n:o 95, hvilken uteslutande rörde skattskyldigheten till prästerskapet, och gick därpå ut, att Riksdagen matte hos Kungl. Maj:t anhålla, »det Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning af den skattskyldighet till prästerskapet, som nu åligger församlingarna, hvar för sig, så fort sig göra later, helst tdl 1899 ars riksdag, framlägga förslag därom, att de, som i en församling äro skattskyldiga till präster-

65 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

skåpet, skola erhålla full ersättning för sina utskylder till detsamma på så sätt, att det inom församlingen erforderliga ersättningsbeloppet betalas till minst en tredjedel genom statsmedel och till högst två tredjedelar genom utdebitering på alla församlingens medlemmar efter fyrk eller bevillnirigskrona, prästerskapets egna fyrkar eller bevillningskronor undantagna, samt därjämte förslag till de ändringar i nu gällande kommunallagstifrning, hvartill vidtagandet af en sådan åtgärd kan föranleda».

Utom nämnda två motioner väcktes jämväl vid ifrågavarande 1897 års riksdag inom Första Kammaren en motion, n:o 3, i hvilken till skärskådande upptogs flertalet af de frågor, som stå i samband med den kyrkliga organisationen och prästerskapets aflöningsförhållanden. Motionären yrkade bland annat, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att enär de enligt bestämmelserna i förordningen den 11 juli 1862 upprättade löneregleringarna visat sig i tillämpningen innebära anmärkningsvärda ojämnheter såväl beträffande beloppet af de för vederbörande prästmän bestämda aflöningarna som med afseende å fördelningen af de utskylder, hvilka till prästerskapet utgjordes, Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke de nya löneregleringarna lämpligen kunde grundas å vissa utaf motionären föreslagna, från nämnda förordnings föreskrifrer delvis afvikande bestämmelser, bland andra, att alla från församlingarna till prästerskapets aflöning utgående bidrag jämte arrendena för de ecklesiastika boställena skulle a^ kronans tjänstemän debiteras, uppbäras och redovisas i sammanhang med den allmänna uppbörden samt af Kungl. Maj:ts befallningshafvande levereras till statskontoret; att likaledes till statskontoret skulle levereras de. andelar af skogsförsäljnirigsmedlen, hvilka, utan att ingå till lönereglerings för iden, tillfölle innehafvarna af vissa ecklesiastika boställen; att sedan sålunda ofvannämnda för prästerskapets aflöning afsedda medel levererats till statskontoret, det skulle åligga bemälda myndighet att af berörda medel och af de aflöningsmedel, hvilka utginge från prästlöneregleringsfonden, tillhandahålla vederbörande domkapitel de andelar, som på hvarje stift belöpte, att af domkapitlen utbetalas till vederbörande löntagare; samt att de från de olika skattetitlarna till prästerskapets aflöning utgående bidragen blefve ställda i' riktig proportion till hvarandra.

Ofvan omförmälda vid 1897 års riksdag väckta tre motioner öfver- Riksdagen, lämnades till sammansätta stats- och lagutskottet, som med anledning af '£n/^‘ dem afgaf utlåtande, n:o 7. I anslutning till berörda utlåtande aflat Riksdagen den 5 maj 1897 till Kungl. Maj:t förutnämnda skrifvelse (n:o 62), hvilken föranledde tillsättandet åt prästlöneregleringskommittén. Riksdagen anförde i donna skrifvelse bland annat följande:

* Vid öfvervägande af de i nämnda motioner berörda ämnen bär Riks-

Bih. till Rilcsd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft. <j

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

da "en funnit det visserligen icke kunna förnekas, att de nu gällande och af "Eders Kungl. Maj:t stadfästade lönekonventionerna, hvilka tillkommit med anledning" af kungl. förordningen den 11 juli 1862, beteckna ett synnerligen stort framsteg i förhållande till det förut radaride aflöningssättet. Att de däremot numera i många afseenden lämna mycket öfrigt att önska, finner Riksdagen framgå såväl af hvad inom Riksdagen förut i ämnet upplysts som genom de i förevarande motioner lämnade uppgifter, och är dessutom nogsamt bekant. Ett sådant sakernas tillstånd torde ej vara till fromma hvarken för församlingarna eller prästerskapet. Om den närmare beskaffenheten af dessa missförhållanden å hvarje särskild ort kan Riksdagen icke yttra sig, då lönekonventionerna icke äro i tryck tillgängliga, men Riksdagen anser det emellertid icke kunna förnekas, att en grundlig förbättring i flera afseenden är af behofvet påkallad. Riksdagen är likaledes öfvertygad därom, att ehuruväl en sådan genomgripande förändring icke kan ernås förr än i mån af de nuvarande konventionernas utlöpande, det likväl ingalunda kan anses vara för tidigt att redan nu taga frågan under behandling, i anseende till den mycket vidlyftiga och uttömmande utredning, som för dess allsidiga bedömande erfordras, och med hänsyn därtill att många myndigheter torde böra höras i frågan, innan densamma kan anses hafva kommit i sådant skick, att den lämpligen kan företagas till slutligt afgörande.

Med ledning af motionerna går Riksdagen nu att omnämna nagra åt de afseenden, uti hvilka en förbättring synes erforderlig, utan att Riksdagen därvid kan anse sig hafva anmärkt alla de olikartade synpunkt er eller framlagt alla de mångfaldiga omständigheter, som kunna på frågan inverka.

Genom lönekonventionerna reglerades församlingsmedlemmarnas bidrag till prästerskapet på ett synnerligen skiftande sätt i olika orter. Emellertid torde fortfarande den hufvudsakligaste bördan däraf hvila pa den tiondeskyldiga jorden. Genom jordbrukets utveckling — som medfört, att den beräkning, som vid löneregleringarnas uppgörande lades till grund för bidragsskyldigheten, ej ens vid jämförelse jurdbruksfastighe er emellan längre är tidsenlig, — genom uppkomsten af industriella anlägg ningar och stationssamhällen samt däraf föranledd mer eller^ mindre betydlig folkökning i många församlingar och genom flera andra inträdda förändringar torde det flerstädes hafva kommit att framstå såsom ganska obilligt, att blott en del af församlingen hufvudsakligen bekostar deri institution, hvaraf dock alla hafva gagn. Det synes sålunda Riksdagen först och främst vara af nöden att lå till stånd en grundlig utredning beträffande förhållandet mellan den del af prästerskapets aflöning, som inom

67 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3'J.

hvarje församling gäldas af den tiondeskyldiga jorden, och den, som utgöres af andra inom densamma befintliga skatteobjekt, äfvensom ett sammandrag öfver hvad i tionde utgår från hela riket. Därigenom kommer äfven att vid jämförelse de olika församlingarna emellan framstå de förvisso ganska betydliga olikheter, som i detta afseende förefinnas mellan skilda församlingar inom landet.

Riksdagen är redan nu öfvertygad därom, att genom utredningen det skall visa sig, att en mycket omfattande revision af grunderna för skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning blifver nödvändig, så att en utjämning må kunna ske i afseende på de olika skatteobjekten.

Genom en sådan utjämning skulle enligt Riksdagens åsikt i ett stort antal församlingar de berättigade skälen till de klagomål, som nu höras från ägarna till tiondeskyldig jord, kunna uppnäfvas. Emellertid torde ett icke obetydligt antal församlingar finnas, hvarest på den antydda vägen det afsedda målet icke skulle kunna vinnas, enär inom dem några andra beskattningsföremål än tiondeskyldig jord ej alls eller endast i högst obetydlig man förefinnas. Beträffande sådana församlingar anser Riksdagen det böra tillses, huruvida icke någon lindring må kunna dem beredas genom bidrag från tillgängliga fonder eller annorledes, så att församlingarna ej öfver höfvan befungas, men vederbörande prästerskap likväl erhåller sin anständiga bärgning. Dylik hjälp bör dock enligt Riksdagens förmenande lämnas allenast sa länge förhållandena göra densamma erforderlig och upphöra, därest församlingens skatteförmåga blifver af någon anledning i motsvarande grad ökad.

En utjämning torde ock enligt Riksdagens mening till en viss grad kunna och böra ske beträffande de lönevillkor, som prästerskapet åtnjuter, sa att nuvarande stora olikheter mellan aflöningsförmånerna i olika församlingar i någon mån mildras. Särskildt synes en rättelse vara önskvärd i den olämpliga proportion, som på flera ställen råder mellan kyrkoherdes och komministrars aflöning inom samma pastorat. En utredning angående dessa förhållanden synes Riksdagen erforderlig.

De af motionärerna föreslagna åtgärder att direkt eller indirekt göra prästerskapet till af staten aflönade tjänstemän har Riksdagen ej kunnat bifalla och således ej heller de yrkanden i motionerna, som med sagda förslag stå i oskiljaktigt sammanhang. Ett sådant förfarande skulle nämligen enligt Riksdagens åsikt alltför djupt ingripa i de nuvarande, sedan gammalt rotfästade kyrkliga förhållandena. Det skulle förändra statens och kyrkans ställning till hvarandra äfvensom förhållandet mellan de enskilda församlingarna och deras prästerskap. Riksdagen är därjämte öfvertyga, att det i allmänhet icke skulle i församlingarna mottagas med väl-

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

vilja. Af dessa skäl finner Riksdagen sig böra vidhålla den uppfattning, som 1896 års riksdag i anledning af en då väckt motion häfdat, och såsom sin åsikt uttala, att den grundsatsen bör fortfarande, gälla, att afgifter, som af en församling till dess prästerskap utgöras, ej må till aflönande af en annan församlings prästerskap användas, hvilken grundsats, finnes tydligt uttryckt i § 9 af ofvannämnda kungl. förordning den 11 juli 1862. De jämkningar och förbättringar i nuvarande aflöningsskyldighet. för församlingarna och aflöningsrätt lör prästerskapet, som äro nödvändiga, böra därför enligt Riksdagens mening äga rum med bibehållande af nämnda grundsats.

Men Riksdagen har trott sig finna, att utan rubbning af samma grundsats en viss lindring på af motionärerna antydd väg likväl skulle kunna beredas församlingarna. Enär nämligen det svenska prästerskapet småningom erhållit allt flera ämbetsaligganden, hvilka ej kunna anses vara af kyrklig art, och som icke heller motiveras af den enskilda församlingens behof, utan af statshänsyn, finner Riksdagen, att från detta förhållande goda skäl kunna hämtas för att statsbidrag i någon mån lämnas till prästerskapets aflöning. På hvad sätt detta lämpligen bör kunna ske, och i hvilken omfattning det kan blifva erforderligt, torde kunna bestämmas först sedan ofvan berörda utredning verkställts.

Såsom ytterligare underlättande ernåendet af den önskade jämnare fördelningen i alla bär ofvan omförmälda afseenden kunna flera utvägar påpekas, och åtskilliga äro äfven af motionärerna antydda. Bland dem är indragning af vissa komministraturer en. Ehuru Riksdagen antager, att en sådan åtgärd skall stöta på motstånd inom åtskilliga församlingar, och ehuru Riksdagen anser, att därvid billig hänsyn bör tagas till församlingarnas behof och önskningar, haller Riksdagen dock före, att flerstädes, isynnerhet där två präster bo och tjänstgöra i en och samma församling, en indragning kan utan skada ske.

Därjämte anser Riksdagen det böra tagas i öfvervägande, huruvida icke på vissa orter, synnerligast sådana med gammal odling, hvarest församlingarna äro jämförelsevis små och kyrkorna ligga nära hvarandra, en sammanslagning utaf smärre pastorat ma kunna äga rum, ehuruväl häremot ännu större svårigheter torde komma att uppstå, än hvad ofvan

nämnts. .

I sammanhang härmed är äfven att beakta, om icke åtskilliga komministraturer torde böra förvandlas till själfständiga pastorat.

Genom dylika indragningar och sammanslagningar skulle flerstädes frågan om prästerskapets aflöning kunna pa tillfredsställande sätt lösas, utan att prästens förmåga att fullgöra sina ämbetsaligganden behöfde genom

69 Kiwgl. Maj:ts JVad. Proposition JV:o 39.

göromålens ökning äfventyras. I de fall åter, där dessa åtgärder ej kunna vidtagas, maste man tillse, huruvida ej bidrag från annat håll må kunna lämnas åt församlingar, som äfven efter införandet af förändradt utskyldssystem, hvarom ofvan nämnts, blifva för svaga att kunna bereda sin herde anständig bärgning. Därvid bör först ifrågakomma att använda medel ur prästerskapets löneregleringsfond. Äfven om det ej vore klokt att årligen från denna utdela årets hela inkomst, då därigenom lätt ett följande ars bidrag blefve mindre än ett föregående års, så föreställer sig Riksdagen, att möjligen mera än hittills af densamma kunde disponeras. En utredning härom torde vara erforderlig. Möjligen skulle också denna fond, utan att § 9 i ottanämnda kungl. förordning af den 11 juli 1862 för nära träddes, kunna fa ytterligare tillskott från andra hall, synnerligast såsom en följd af en sådan omreglering af de prästerliga befattningarna, hvarom ofvan nämnts.

Vidkommande de ecklesiastika boställenas skogsfond vill Riksdagen, utan att närmare inlåta sig på frågan om dess tillkomst och hittillsvarande användning, blott uttala den mening, att sedan af densamma bekostats skogsindelningar och vissa andra nödiga utgifter, hädanefter dess afkastning hufvudsakligen borde kunna användas till samma ändamål som löneregleringsfondens.

Hvad präst boställena angår, har Riksdagen sig bekant, att mycket olika förhållanden på skilda orter i landet gorå sig gällande beträffande desamma. Riksdagen anser därför, att några för hela riket gällande stadgande. rörande sättet för deras brukande ej äro lämpliga. Det torde i somliga fall vara för prästen fördelaktigt, ja kanske nödvändigt, att själf sköta bostället, medan det däremot i andra fall är för honom mycket olämpligt och ledande till stora olägenheter. En förbättring i nu anmärkta hänseende anser Riksdagen kunna vinnas, i fall det medgåfves prästerskapet större frihet än hittills att få genom vederbörande myndigheters försorg för längre tid utarrendera sina boställen. Det skulle äfven kunna ifragasättas, om det ej under vissa förhållanden skulle kunna inedgifvas en församling att själf öfvertaga arrendet af prästgården under gällande regleringstid. En noggrann utredning om det lämpligaste förfaringssättet härutinnan anser Riksdagen vara af behofvet påkallad, och bör därvid tagas hänsyn till att boställena ma blifva väl häfdade samt såväl försarrdingcns som prästerskapets bästa må tillgodoses. Prästen bör dock enligt Riksdagens åsikt i hvarje fall bibehållas vid själfva bostaden samt trädgård.

Vid en blifvande utredning för uppgörande af förslag till ny lönereglering för prästerskapet torde eldigt Riksdagens mening äfven många andra förhållanden än de ofvan berörda böra blifva föremål för under-

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

sökning i ändamål att vinna behöflig rättelse. Riksdagen tillåter sig i sådant afseende framhålla frågan om förändring i afseende på de nu utgående personella afgifterna till prästerskapet, hvilkas uppbörd nu är synnerligen svår och föga ägnad att befästa godt förhållande mellan församling och präst. Vidare torde vara att beakta frågor om eventuellt sammanbyggande af kyrkor, om ordnande af kapellförsamlingarnas ställning till sina moderförsamlingar, om reglerande af det extraordinarie prästerskapets villkor, om ändrade bestämmelser i afseende på beräknande af å boställen nedlagda förbättringskostnader samt i afseende på prästerskapets skyldighet att bygga och underhålla vissa hus, såväl hvad prästgårdar som komministersboställen angår, om i hvad mån bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning bör åläggas främmande trosbekännare, m. m. m. in. Riksdagen håller före, att den önskade utredningen bör göras så fullständig och allsidig som möjligt, så att därvid tages hänsyn till alla de förhallanden, som kunna och böra inverka på det viktiga ärendets förande till ett lyckligt slut.

Hvad angår motionärernas yrkanden om skrifvelse med begäran om utredning och åtgärder för prästerskapets pensionering, har Riksdagen, som håller före, att sådan pensionering i större eller mindre omfattning vore önskvärd, ansett sig, ehuru Riksdagen ej förbiser svårigheterna vid pensioneringens åstadkommande, böra bifalla desamma, därvid uttalande den mening, att prästerskapet bör själf bidraga till sin pensionering.---»

Af prästlöneregleringskommittén i dess allmänna motivering framhållna synpunkter i afseende å reglerandet af prästerskapets afiöningsförhållanden m. m. samt grundtankarna i kommitténs förslag.

utjämning åt I den för prästlöneregleringskommittén den 22 oktober 1897 utfärdade dstikaCskatt-™ str likt i o nen anbefalldes kommittén att vid utredandet af grunderna för skyldigheten, de nya regleringarna taga särskild hänsyn bland annat därtill, » huruvida icke en utjämning bör åstadkommas i afseende på de bidrag till prästerskapets aflöning, som utgå från olika skatteobjekt, och i hvad man staten bör bidraga till aflöningen». Riksdagen har ock i sin skrifvelse af den 5 maj 1897 sagt sig vara öfvertygad därom, att en »mycket omfattande revision af grunderna för skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning blifver nödvändig, så att en utjämning ma kunna ske i afseende på de olika skatteobjekt en»; och Riksdagen synes hafva velat angifva

71 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

revisionens hufvudsyfte med orden: »Genom en sådan utjämning skulle... i ett stort antal församlingar de berättigade skälen till de klagomål, som nu höras från ägarna till tiondeskyldig jord, kunna upphäfvas».

Då kommitién skolat för sig klargöra innebörden af det erhållna Pratitumden* uppdraget i afseende å skattejämkningen, har kommittén funnit, att det flxer,n9icke skulle göra till fyllest, om tionden blott utbyttes mot en gång för alla bestämda afyifter, såsom af Rikets Ständer föreslogs i deras skrifvelse af den 6 juli 1857, men hvilket utbytande Kungl. M;ij:t ansåg böra begränsas till en tidrymd af femtio år, i syfte att dymedelst skulle åt kyrkan förbehållas rätten att vid ny lönereglering få tiondeafgifterna skäligen och efter behofvet förhöjda. Ehuru en fast tiondesättning, hvarigenom afgifter nas förhöjning i förhållande till jordbruksnäringens ökade bruttoafkastning för framtiden bletve förhindrad, enligt kommitténs mening helt visst skulle vara i beskattningshänseende påkallad och numera troligen icke möta något hinder, förmenar likväl kommittén, att hvad som kallats »de berättigade skälen till klagomål från ägarna till tiondeskyldig jord» icke syftar på någon farhåga från tiondegifvarnas sida för nu utgående afgift ers förhöjning, utan fast mer på en tiondegifvarnas önskan att få samma afgifter i möjligaste mån nedsatta.

Kommittén tillbakavisar äfven den tanken, att det åsyftade målet skulle Revision af helt vinnas allenast genom en revision af nu gällande mycket bristfälliga bestämmelser om afgifter af annan fastighet än jordbruksfastighet och af afgifter af inkomst. Därigenom kunde, säger kommittén, visserligen det betydande”^' antal fyrkar, som för närvarande gå fria från afgifter till prästerskapet, inkomst. blifva beskattade, och således ett afsevärdt tillskott till prästerskapets aflöning vinnas; därig.nom kunde också bidraget från vissa beskattningsforemal blifva icke obetydligt större. Men kommittén framhåller tillika, hurusom för ägarna af tiondeskyldig jord därmed vore föga vunnet, såvida den för nu gällande löneregleringar uppställda grundsatsen fortfarande skulle tillämpas, nämligen att tionden, såsom en afgift för sig. bestämmes efter egna grunder och utan jämförelse med eller inverkan af andra afgifters be lopp.

Däremot har kommittén ansett, att en sådan utjämning mellan skatte- samtliga «/objekten inom en församling nu kunde tänkas vara åsyftad, att sedan af- lika gift ernå af tiondeskyldig jord sammanslagits med afgifterna af andra be- bakatMngt skattningsföremål till eu summa, hela denna summa skulle fördelas å föremålcn samtliga beskattningsföremål inom församlingen efter någon gemensam in°Z^Jg'' grund. Kommittén har därför i den tabellariska sammanställning — tab. 2 af tabellserien A —, uti hvilken för hvarje församling redovisats de å olika grupper beskattningsföremål debiterade afgifter, tillika låtit i samma

72 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

tabell, kol. 26, för de särskilda församlingarna uträkna, huru hvarje fyrk skulle blifva belastad, under förutsättning af en sådan utjämning mellan skatteobjekten att summan af samtliga såväl personliga som icke personliga afgifter fördelades lika på alla fyrkar.

a)De»absoluta En dylik absolut skatteutjämning skulle på följande sätt inverka på "nilTSZ jordbruksfastighetens bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning.

'tydel.se för I städerna bletve förändringen mycket genomgripande, i det att afiik7untån'g^teTna af jordbruksfastighet, hvilka —- med tillämpning af den utaf jordbruks- kommittén verkställda förvandling af bevillningsbelopp till fyrktal — nu fastighet, j medeltal därstädes uppgå till 16'72 öre pr fyrk, skulle, i följd af städernas betydande bevillningsbelopp för annan fastighet och för inkomst, nedbringas till i medeltal l'8l öre pr fyrk. Belastningen komme att högst uppgå till 13'19 öre pr fyrk (i Falsterbo) samt öfverskrede 10 öre pr fyrk i allenast 4 församlingar och 5 öre pr fyrk i blott 19 församlingar. Jordbruksfastighetens afgifter blefve för samtliga städer reducerade från 44,223 till 4,843 kronor, eller på det hela med nära 90 procent.

Å landsbygden komme förändringen att verka mera begränsadt och betydligt mera ojämnt än i städerna. Jordbruksfastighetens afgiftssumma skulle nedsättas från 3,655,226 till 2,546,407 kronor, eller med blott 30 procent, och belastningen pr fyrk för jordbruksfastighet i medeltal från 27 29 öre till 18'72 öre. Verkningarna af utjämningen skulle emellertid gestalta sig ytterst olika i olika församlingar och beskattningens ojämnheter på det hela snarare ökas än minskas. Resultatet beror på förhållandet inom hvarje församling mellan jordbruksfastighetens fyrktal och öfriga beskattningsföremåls fyrktal. Där det finns ett öfvervägande antal fyrkar för andra skatteobjekt än jordbruksfastighet, där skulle utjämningen medföra en betydande lättnad för dylik fastighet; där tvärtom fyrkarna för jordbruksfastighet vida öfverväga de öfriga fyrkarna, där medförde utjämningen föga eller ingen förändring i jordbruksfastighetens belastning. I många församlingar skulle nämligen den minskning i skatteböjdan, som för jordbruksfastigheten vunnes genom tiondens fördelning på samtliga fyrkar, uppvägas, ja, öfvervägas af den ökning i tunga, som uppstode genom öfverförande äfven af de personliga afgifterna å dessa fyrkar. Nedsättning för jordbruksfastigheten med mer än 50 procent af afgifterna skulle förekomma i ett mycket litet antal församlingar å landsbygden, nämligen blott i 173, samt stanna vid 10 procent och därunder i 638 församlingar, hvaremot i ej mindre än 719 församlingar jordbruksfastighetens afgifter komme att blifva mer eller mindre förökade. I det vida öfvervägande antalet af landsbygdens församlingar skulle således för jordbruksfastighetens innehafvare utjämningen medföra antingen en ny börda eller en lättnad, som

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

knappast vore märkbar. En af kommittén verkställd jämförelse visar, att i landsbygdens församlingar jordbruksfastighetens medelbelastning:

Offentligt är äfven, att skattenedsättningen blefve störst, där den minst behöfdes, och tvärtom minst verksam, där den vore mest påkallad. Utjämningen. skulle nämligen nedföra tiondens nästan fullständiga efterskänkande ej blott i städerna utan äfven inom ett mindretal af landsbygdens . församlingar, men just i sådana gynnade distrikt, där jordbrukarna minst behöfva lindring, emedan den bland dem uppvuxna industrien ökat äfven jordegendomens värde och bärkraft. Däremot blefve lindringen knappast märkbar i de trakter, där ej blott belastningen nu är störst, utan äfven jordägarnas ekonomiska kraft svagast, såsom i Småland, Skånes och Hallands skogstrakter, de ofruktbaraste delarna af Västergötland, Dal, norra Dalarna samt Norrlands obygder. Tyngden och ojämnheten i jordbruksfastighetens belastning skulle således genom en dylik utjämning icke komma att mycket förminskas, mångenstädes snarare förökas, och de blefve så. mycket, mer i ögonen fallande, som utjämningen skulle verka ytterst olika i olika församlingar, belägna alldeles intill hvarandra. Det torde, yttrar kommit-én, vara uppenbart, att en dylik skattejämkning måste särskilt ur synpunkten af de tiondeskyldiga jordägarnas intressen och önskningar betraktas såsom förfelad samt framstå i alltför hjärt motsats till grundskatteafskrifningen, hvars ledande grundsats just varit, att lindringen ad' skattebördan borde allestädes och för alla skattskyldiga vara jämn och likformig.

Hvad härefter beträffar den absoluta skatteutjämningens betydelse för*»)Denabsoluta bidragsskyldigheten från andra beskattningsföremål än jordbruk-fastighet, kan di t sägas, att förändringen i städerna icke blelve afsevärd vare sig tyMte för för gruppen annan fastighet eller för gruppen inkomst. I medeltal för hela riket kommu belastningen att ökas från 1*39 öre pr fyrk för den förraannanfasliggruppen och från I tc öre pr fyrk för den senare till fst öre pr fyrk hetk°0c^„in' för hvardera gruppen. Då belastningen endast i fyra stad sförsamlingar komme att uppgå till mer än 10 öre pr fyrk, i 53 församlingar bulle sig

Bih. tiU Rikad. Brok 1908. 1 Sand. 1 Afd. ‘JO Höft. 10

74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

mellan 5 och 2 öre samt i 31 församlingar ej öfverstege 2 öre pr fyrk, kan det med skäl sägas, att skatte lind ringen för jordbruksfastighet och öfverflyttningen af de persordiga afgifferna på fyrkarna skulle i städerna försiggå utan nämnvärd känning för annan fastighet och inkomst.

Annorlunda skulle förhållandet ställa sig å landsbygden. Gruppen annan fastighet finge jämförelsevis mindre känning af förändringen, då dess belastning, som redan nu i medeltal uppgår till 10’95 öre pr fyrk, icke skulle ökas till mera än 18'72 öre pr fyrk. Vida kännbarare skulle utjämningen träffa gruppen inkomst, för hvilken belastningen blefve i medeltal å landsbygden ökad från 4’3l öre pr fyrk till 18 72 öre pr fyrk och således mer än fyrdubblad. A landsbygden utgjorde ecklesiastikåret 1896—97 belastningen å inkomst:

5 öre pr fyrk och därunder..................... i 1,142 församlingar

10 intill 5 öre pr fyrk............................. » 623 »

20 » 10 » » » » 241 »

30 » 20 » » » » 29 »

öfver 30 öre pr fyrk................................. » 19 »

hvarförutom i 336 landsförsamlingar inga avgifter voro påförda för inkomst. Efter utjämningen skulle belastningen å inkomst utgöra:

5 öre pr fyrk och därunder....................... i 13 församlingar

10 intill 5 öre pr fyrk................................. >112 »

20 » 10 » » » » 567 »

SO » 20 » » » !> 933 »

40 » 30 » » » » 509 »

öfver 40 öre pr fyrk ..................................... s 254 »

Belastningen å inkomst skulle sålunda öfverstiga 2 kronor pr bevillningskrona i 1,696 församlingar och 3 kronor pr bevillningskrona i 763 församlingar å landsbygden. Kommittén finner denna omständighet ägnad att ingifva berättigade farhågor för utjämningens verkningar: en sådan beskattning, i och för sig synnerligen dryg, komme otvifvelaktigt att träffa ett mycket stort antal mindre handtverkare, handlande, löntagare i allmän och enskild tjänst samt lösa arbetare, hvilka fullt sa mycket som inneliafvarna af tiondeskyldig jord hafva rätt att påkalla undseende, helst de förut fått vidkännas betydligt lägre afgifter. Utom skatteförhöjningens ojämnhet, hvilken framträder vid de oafvisliga jämförelserna mellan närliggande församlingar, framhålles vidare en omständighet, som kommittén finner mer än något annat vara ägnad att ådagalägga den ifrågasatta utjämningens oförenlighet med fordringarna pa en rationell skattereform och som är karaktäristisk för hela utjämningen. Ju större nämligen skatteförhöjningen blefve för inkomstfyrkarna, desto

75 Kungl. Maj d s Nåd. Proposition N:o 39.

mindre blefve skattenedsättningen för jordbruksfyrkarna, och tvärtom, ju större lindring för jordbruksfastighet, desto mindre förhöjning för inkomst.

I det stora flertalet af landsbygdens församlingar kornme inkomstfyrkarnas afgifter att, med förhöjning af tre till tio gånger det förutvarande beloppet, uppgå till åtminstone 20 å 30 öre pr fyrk, utan att denna förhöjning dock medförde en för jordbruksfyrkarna afsevärd nedsättning i deras förutvarande afgifter. Skatteförhöjningens tyngd och obehag för vissa skattdragande komme att blifva större, i samma mån som skattenedsättningens fördelar för de öfriga blefve mindre, och hela utjämningen måste således på det ena hållet väcka missnöje och klagomål, hvilka blefve ojämförligt mycket större och vidsträcktare än den tillfredsställelse, som på det motsatta hållet kunde af densamma framkallas. En åtgärd af denna art, hvarigenom skattelindring skalle beredas den tiondeskyldiga jorden medelst fullständig utjämning å olika skatteobjekt inom hvarje församling, anser kommittén ur synpunkten af rättvisa och billighet mot de öfriga beskattningsföremål, å hvilka tiondeafgifterna blefve fördelade, illa motsvara de anspråk, som måste ställas på en skattereglering.

En förändring af mindre omfattande beskaffenhet, med syfte att på sutteutjämantydda väg afhjälpa blott de mest framträdande olägenheterna af det hårdaltfonuvarande kyrkliga beskattningssystemet, skulle icke heller efter kommit- »*««“<?« /*téns förmenande tillfredsställa de anspråk, som kunna med skäl fram- samlwgarställas af både jordägare och andra skattskyldiga. Det är dessutom synnerligen vanskligt att angifva någon hållbar grund för genomförandet af en sådan skatteutjämning. Skulle nämligen tiondeafgifternas nedsättning begränsas till de fall, då dessa afgifter vore synnerligen höga i förhållande till jordbruksfastigheternas taxeringsvärden, exempelvis då de utginge med mera än 60 eller med mera än 40 öre pr fyrk, så skulle lindringen erhålla en mycket partiell och lokal karaktär, enär under ecklesiastikåret 1896—97 jordbruksfastighetens belastning öfverskred 60 öre pr fyrk i allenast 75 församlingar samt 40 öre pr fyrk i allenast 424 församlingar, eller respektive 3 och 16'95 procent af alla församlingar i riket. Äfven om nedsättningon utsträcktes till de fall, då tionden utgjorde 30 öre pr fyrk och därutöfver, skulle ett stort antal församlingar lämnas oberörda af utjämningen, alldenstund antalet församlingar, i hvilka jordbruksfastighetens belastning öfversteg 30 öre, uppgick till blott 1,096, eller 43'80 procent af rikets förs imlingar.

Kommittén gör med anledning af den verkställda undersökningen det uttalandet, att lindring i den tiondeskyldiga jordens börda ej torde kunna ernås omedelbart genom tiondeafgifternas lika fördelning på samtliga beskattningsföremål inom de särskilda församlingarna, liksom det ju med

Afgifternas gradering med hänsyn till olika beskattningsföremål.

En efter skot tekraften proportionerad lika afgift intill visst maximum.

76 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

afseende på grundskatteafskrifningen icke heller ifrågasatts, att hvarje sockens grundskatt skulle jämnt fördelas å socknens hela fyrktal.

Enligt en förmedlande åsikt, fortsätter kommittén, skulle de nödvändiga jämkningarna och förbättringarna i nuvarande aflörringsskyldighet för församlingarna lämpligast beredas genom en anordning af skatteplikten, som närmare anslöte sig till nu bestående förhållanden.

Förslag i sådan riktning hafva äfven inom kommittén framställts. Därvid har — med tagen hänsyn i viss mån till de i tab. 2 af tabellserien A angifna medeltalen för de olika skatteobjektens nuvarande belastning — å ena sidan yrkats, att afgift skulle utgöras dels af fastighet för hvarje fastigheten åsatt fyrk, i landsförsamling, med högst 25 öre för jordbruksfastighet och 10 öre för annan fastighet samt, i stadsförsamling. med högst 15 öre för jordbruksfastighet och 6 öre för annan fastighet, dels ock af inkomst med 5 öre för hvarje fyrk, som blitvit åsatt inkomst af kapital och arbete. Från en annan sida har man velat göra gällande, att det berättigade i klagomålen frän ägarna till tiondeskyldig jord skulle upphöra, om jorden icke längre öfver höfvan betungades, hvaremot öfriga beskattningsföremål borde vidkännas någon förhöjning i sina bidrag; och kunde afgifterna pr fyrk exempelvis belöpa sig:

för jordbruksfastighet till högst 30, lägst 15 öre

» annan fastighet » » 20 » 10 »

» inkomst » » 10 » 5 »

Men enligt kommitténs mening kan det icke anföras något hållbart skäl, hvarför bidrag till församlingarnas själasörjare skulle af jordbruksfastigheternas ägare utgöras eiter annan och högre beräkningsgrund än af andra fastigheters ägare eller af dem som skatta för inkomst af kapital och arbete.

Kommittén anser därför, att en för samtliga skattskyldiga gemensam och lika grund för utgörande af bidragen till prästerskapets afilöning bör bestämmas, eller med andra ord att de församlingsbidrag, hvilka finnas icke böra utgå såsom personliga afgifter, skola utgöras lika efter fyrktalet eller bevillningen.

Af hänsyn till de församlingsmedlemmar, hvilka hittills varit jämförelsevis litet betungade af direkt skatt till prästerskapet, anser kommittén det vara ett hufvudvillkor för skattejämkningens lyckliga genomförande, att för bidragsskyldigheten fastställes en viss gräns och att denna gräns icke sättes för hög. Såsom redan förut blifvit nämndt, var ecklesiastikåret 1896—97 medeltalet för inkomstfyrkarnas belastning å landsbygden 4.31 öre pr fyrk; samma belastning uppgick till högst 5 öre pr fyrk i 1,142 föramlingar samt till mellan 5 och 10 öre pr fyrk i 623 församlingar,

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 77

under det att i 336 landsförsamlingar alldeles ingen beskattning för inkomstfyrk ägde rum. Maximigränsen för skattskyldigheten till prästerskapet har därför synts kommittén böra icke mycket öfverskjuta 5 öre pr fyrk eller 50 öre pr bevillningskrona.

Uppenbart är, att om den tiondeskyldiga jordens afgifter till präster- Ersättning skåpet, hvilka för ecklesiastikåret 1896—97 i medeltal uppgingo för lands-^J^J^'. bygden till 27.29 öre pr fyrk och för städerna till 16.72 öre pr fyrk, skola jämkningen nedbringas till omkring 5 öre pr fyrk, kan — med hänsyn därtill att i forlorasmånga af landsbygdens församlingar jordbruksfastigheten utgör det ojämförligen viktigaste skatteobjektet — en dylik reglering icke försiggå, utan att för lindringens åvägabringande tages i anspråk ett mycket betydande bidrag från annat håll. Riksdagen har ock i skrifvelsen af den 5 maj 1897 antydt, att det borde tillses, huruvida icke någon lindring må kunna beredas vissa församlingar genom bidrag från tillgängliga fonder eller annorledes, så att församlingarna ej öfver höfvan betungas, men vederbörande prästerskap likväl erhåller sin anständiga bärgning, hvarvid särskild! framhållits prästerskapets löneregleringsfond, från hvilken enligt Riksdagens förmenande möjligen mera än hittills årligen kunde disponeras till förmån för sådana församlingar, som äfven efter införandet af förändradt utskyld ssystem blefve för svaga att bereda sin präst anständig bärgning.

Med afseende å frågan, om prästerskapets löneregleringsfond, de eckle- ökad utdeisiastika boställenas skogsfond eller andra liknande fonder må — under förutsättning att de för prästerskapets aflöning nu påräkneliga församlings- fonder. " afgifterna varda genom en skattenedsättning minskade — kunna tillgripas för att utfylla, hvad i följd däraf kommer att på många håll brista i aflöningsmedel, har kommittén erinrat, att de inkomster, som tillflyta ecklesiastika fonder, bestå hufvudsakligen dels af arrendemedel för indragna stom-, annex- och mensalhemman, dels af skogsförsäljningsmedel från prästerskapets bostadsboställen, dels af intressemedel äfvensom af kapitalvinster å utlottade obligationer. Nämnda inkomster utgöra, alldeles på samma sätt som tertialtionden och öfriga prästrättigheter, en prästerskapet tillförsäkrad lönetillgång och äro oundgängligen nödiga till täckande af prästerskapets aflöningsbehof. Ehuru för närvarande tionden utgår oförminskad, förslå de ej ens för detta behof. Då hvarken inom kyrkomötet eller inom riksdagen torde finnas benägenhet för eu så väsentlig förändring af hittills gällande grunder i fråga om användningen af berörda medel, att afkastningen af prästboställen och andra ecklesiastika egendomar skulle få från den ena församlingen öfverflyttas i ändamål att nedsätta den andra församlingens tiondeafgifter, har kommittén tagit för gifvet, att hvad i Riks-

78 Kungl. Maj.-ts iSäd. Proposition K:o 39.

dagens skrifvelse den 5 maj 1897 yttrats om en utsträcktare användning af medel ur prästerskapets löneregleringsfond kan afse endast sådana förhållanden, som redan för närvarande berättiga till bidrag från denna fond i syfte att lindra de svaga församlingarnas bördor; men att däremot de väsentligen nya förhållanden, som skulle uppstå genom tiondens nedsättning, inäste tänkas påkalla bidrag från helt annat håll.

Ersättning af Om prästtionden skall aflyftas från den tiondeskyldiga jorden, anser

‘tiwkafgifterkommittén, att en sådan åtgärd icke kan på ett i någon mån tillfredsstälaf jordir«/ts-]ande sätt utföras, utan att denna börda varder på de skattskyldiga i hela fastighet, rjpe£ fördelad efter samma grunder, som gälla för beskattning i allmänhet. Enligt de grundsatser, som numera vunnit häfd i den svenska skattelagstiftningen, finner kommittén icke heller någon väsentlig invändning kunna anföras mot en sådan åtgärd. Prästerskapets tionde, hvilken med hänsyn till ålder är fullt likställd med kronotionden, och som med de på 1862 års förordning grundade löneregleringarnas fastställande förvandlats till en för femtio år fixerad afgift i naturapersedlar och penningar, har nämligen i själfva verket så stor likhet med kronotionden och grundräntan, att det icke kan anses orimligt, att äfven denna kyrkliga grundskatt småningom varder på liknande sätt utjämnad. Men för en sådan utjämning kräfves enligt kommitténs mening, att staten ingriper för att genom sin beskattningsmakt åvägabringa tiondeafgifternas ersättande genom deras fördelning å samtliga skattskyldiga.

Skatteutjämningen anser kommittén lättast kunna avägabringas pa sådant sätt, att de af jordbruksfastighet till prästerskapet utgående tiondeafgifterna omsättas till en bestämd summa i penningar och därefter från någon viss tidpunkt indragas till statsverket, samt att de sålunda till statsverket indragna tiondeafgifterna småningom minskas eller afskrifvas, till dess de slutligen upphöra att af de skattskyldiga utgöras. Å andra sidan skulle kyrkans intresse tillgodoses därigenom att, i samband med indragningen, af statsmedel till kyrkan årligen lämnas ersättning, fullt motsvarande den indragna tiondens belopp, och att kyrkans rätt till denna ersättning betryggas på det mest verksamma sätt, nämligen sålunda, att ingen förändring i statsverkets ersättningsskyldighet kan ifrågakomma utan medgifvande af allmänt kyrkomöte.

Ersättning Utöfver ersättningen för den gamla prästtionden, hvilken, pa sätt afgifle/°af förut nämnts, ecklesiastikåret 1896—hade ett värde af 3,699,450 kronor, annan anser kommittén, att af statsverket bör lämnas godtgörelse jämväl för de fastighet. ^som blifvit bestämda att utgå af bergverk, kvarnar, fabriker samt andra inrättningar och som för omförmälda år uppgingo till 198,504 kronor. Dessa senare afgifter, hvilande å annan fastighet än jordbruks-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

fastighet, kunna, säger kommittén, i det hela anses utgöra en tionde å industriens afkastning och motsvara sålunda tionden å jordbruksnäringen.

Prästerskapet enligt förut gifna författningar tillkommande tionde och andra afgifter af såväl jordbruk-fastighet som annan fastighet höra alltså efter kommitténs åsikt indragas till statsverket, för att sedermera afskrifvas, mot det att kyrkan erhåller en i penningar bestämd ersättning för hvad af nämnda beskattningsforemål utgått till prästerskapets aflöning.

Dessutom anser kommittén, att i stället för samtliga uti den äldre Fursamiingtlagstiftningen grundade extraordinarie afgifter af församlingarnas medlem- a^iftermar bör, i den mån sådant till lönernas bestridande inom hvarje pastorat blir erforderligt, utgöras af alla beskattningsforemål en i förhållande till deras skattekraft lika, måttlig afgift. Gränsen för denna skattskyldighet har kommittén velat bestämma så, att ej inom något pastorat må till aflöning af prästerskapet därstädes, mot församlingsmedlemmarnas bestridande, utdebiteras afgifter till samman!agdt högre belopp, än som erhålles under det antagandet, att för hvarje person af pastoratets hela folkmängd utginge 20 öre, och där utöfver för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet 5 öre eller, där f}U'ktalssättning icke äger rum, för hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning 50 öre.

Sedan denna gräns blifvit uppnådd, skulle hvad därutöfver kan vara af behofvet påkalladt för att uppbringa prästerskapets inom pastoratet aflöning till erforderligt belopp på annat sätt beredas.

Tionde och afkastning af jordagods äro, såsom i det föregående upp-ut jamning och visats, prästerskapets förnämsta inkomstkällor. Med hänsyn till arten af hoj.^^n°f dessa inkomstkällor har det, särskildt i äldre tider, icke kunnat undvikas, Pensionering. att inkomsterna blifvit större i församlingar belägna i en fruktbar slättbygd0" än i en mager skogstrakt, oaktadt de förra församlingarna i vidd, mången aflöning. gång i folkmängd och oftast i besvärlighet, åtminstone såvidt endast naturliga förhållanden afses, varit de senare underlägsna. Jämte det orättvisa i denna anordning, enligt hvilken tjänstgöringens besvärlighet i och för sig merendels icke öfvat något inflytande på aflönirigens storlek, anmärker kommitrén såsom en med systemet förenad obillighet, att öfver hufvud alltför stor olikhet i prästerskapets aflöningsförhållanden varit rådande, Vid åtskilliga beställningar — kyrkoherdebefattningar såväl som komministraturer — hafva nämligen inkomsterna varit väsentligen mindre, än som bort påkallas af nödig hänsyn till prästens ställning och vikten af en någorlunda sorgfri utkomst, under det att åter andra prästerliga tjänster varit så rikligt aflönade, att inkomsterna öfverstigit hvad som kan anses lämpligt och passande vid jämförelse med de löneförmåner, som för-

so

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

unnats en del ämbeten utom kyrkan, hvilka i minst lika hög grad, som de prästerliga, af sina innehafvare kräfva samvetsgrannhet, nit och duglighet.

Då enligt 1862 års förordning tionde och andra afgifter skulle bibehållas inom hvarje församling såsom ailöningsmedel för församlingens eget prästerskap, måste u,tjämningen af olikheterna i prästerskapets löner blifva väsentligen begränsad. De gemensamma lönetillgångarna inskränkte sig nämligen till inkomster, som grundade sig på statsanslag i kontanta penningar, kronotionde och hemmarisräntor eller på arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter, som icke voro bostadsboställen. Förmedelst dessa lönetillgångar äfvensom andra, hvilka sedermera tillkommit, nämligen skogsmedlen, har väl, såsom kommittén påpekar, det svagast aflönade prästerskapets ekonomiska ställning blifvit upphjälpt, ehuru mycket ännu återstår att därutinnan uträtta. Men de jämväl mycket öfverklagade ojämnheterna i aflöningsförhällandena för tjänster, som i det hela äro med hvarandra likställda, hafva däremot endast i ringa mån blifvit afhulpna. Detta kan, yttrar kommittén, heller icke gärna hafva skett, då ju några allmänna grunder med afseende å lönernas beräkning ej blifvit uppställda för att tillämpas vid de löneregleringar, som uppgjordes i enlighet med nyssnämnda förordning, och tillräckliga gemensamma medel ej heller stodo till förfogande för att till. erforderlig höjd uppbringa lönerna för prästerskapet i församlingar, hvilka ej mäktade att med egna tillgångar bereda den lön, som skäligen kunde fordras.

• Att afgifter, som af ett pastorat utgöras till dess prästerskap, skulle användas till aflöning för prästerskapet inom ett annat pastorat, anser kommittén ej kunna ifrågasättas, då ju en dylik anordning skulle alltför skarpt bryta med de förhållanden i afseende å prästerskapets aflöning, som historiskt utvecklat sig frän tiden närmast efter kristendomens införande här i landet, samt dessutom innebära en obillighet och en orättvisa mot de församlingar, på hvilkas bekostnad andra församlingars prästerskap skulle gynnas. Icke heller vill kommittén tillråda, att prästerskapet skulle göras till tjänstemän, som aflönas af staten, om ock en eller annan fördel vunnes därigenom.

Om således å ena sidan skall uppehållas den gamla kyrkliga grundsatsen, att hvarje församling bör när icke obilliga anspråk därigenom ställas på densamma — aflöna sitt prästerskap, samt å andra sidan afhjälpas det nu rådande missförhållandet med otillräcklig aflöning för ett flertal präster och med ojämn aflöning för prästerskapet i dess helhet, bör det efter kommitténs mening så ordnas, att kyrkan till sitt förfogande erhåller

t

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 39. 81

medel, som möjliggöra reglering efter rationella grunder af prästerskapets löner. Kommittén påvisar, att dylika medel också erbjuda sig i den tiondeersättning, som, enligt hvad i det föregående blifvit utveckladt, skulle af statsverket utgöras. I afseende härå tillägger kommittén, att om man såsom eu förutsättning redan för skattejämkningens genomförande ansett sig böra uppställa den fordran, att tionden skall indragas och afskrifvas, mot det att kyrkan undfår ersättning af statsmedel, framträder med ännu större styrka krafvet på en dylik uppgörelse, när det visar sig, att därigenom öppnas utsikten till lösning jämväl af frågan om förbättrande och utjämning af prästerskapets löner äfvensom af andra för kyrkan viktiga spörsmål af ekonomisk innebörd.

Mot det nuvarande aflöningssättet anmärker kommittén — utom det att lönerna varit otillräckliga och ojämna — äfven att lönerna saknat nödig fasthet, och erinrar i afseende härå om markegångsprisens växling och vissa församlingsafgifters utgörande i förhållande till inkomst eller fastighets taxeringsvärde, förhållanden som medfört, att värdet af löneförmånerna undergått betydande förändringar under de år, för hvilka lönerna blifvit bestämda. För undanröjande af berörda missförhållanden anser kommittén, att kortare löneregleringsperioder böra införas samt lönerna fastställas till vissa belopp i penningar. Likaså bör enligt kommitténs åsikt tillses, att för lönebeloppen varder angifven en gräns nedåt samt — för det fall att löner enligt de fastställda beräkningsgrunderna skulle stiga till oskäligt höga belopp — jämväl en gräns uppåt, som ej må öfverskridas.

Äfven nuvarande sätt för aflöning af det extraordinarie prästerska- Adjmktsajnpet har synts kommittén mindre tillfredsställande.

Då § 1 i 1862 års förordning stadgar, att lönerna för det ordinarie prästerskapet skola så beräknas, att det extraordinarie kan af det ordinarie aflönas, har detta stadgande medfört, att när lönetillgångarna på sina ställen knappast räckt till för att bereda anständig bärgning ens åt det ordinarie presterskap et, än mindre åt det extraordinarie, såväl adjunktstagare som adjunkt kommit i en mycket brydsam belägenhet. Kommittén anmärker tillika, att om ock lönetillgångarna äro fullt tillräckliga, det likväl ej synes principiellt riktigt att, i den ordinarie prästens lön liksom reservera medel för aflöningen åt en annan, tv dessa medel komma måhända under längre tider ej till användning, för den händelse nämligen behof af eller tillgång på adjunkt ej finnes.

Af dessa skäl och då adjunktsinstitutionen måste betraktas såsom ett nödvändigt led i den kyrkliga organisationen, anser kommittén, att aflönin-

Bih. till Rilcsd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft. It

82 Kungl. Maj:Is Nåd. Proposition N:o 39.

gen för de adjunkter, som äro endast tillfälliga tjänstebiträden, lämpligen kan så ordnas, att den ordinarie prästen på egen bekostnad tillhandahåller sådan adjunkt bostad och vivre, men det kontanta arfvodet utbetalas af kyrkans gemensamma aflöningstillgångar. Eu dylik anordning skulle enligt kommitténs åsikt medföra dels större enkelhet och reda än det nuvarande aflöningssättet med sina många olika arfvodesstater, dels ock den fördelen, att något kontant arfvode till adjunkt ej behöfde beräknas i den ordinarie prästens lön och således kunde besparas, då adjunkt ej vore anställd; hvarförutom det extraordinarie prästerskapets ställning helt visst skulle blifva i många afseenden angenämare och fördelaktigare, isynnerhet om de nu ofta alltför låga arfvodena skäligen förhöjdes.

Emeritiiöner. Prästerskapets pensionering i större eller mindre omfattning anser kommittén vara ett önskemål icke blott för prästerskapet utan äfven för församlingarna. Då nämligen, yttrar kommittén, kyrkan för uppnående af sitt höga mål är i behof af kraftiga organ, kan det för prästen icke vara tillfredsställande vare sig att kvarstå i tjänsten, sedan ålder och sjuklighet betagit honom förmågan att vederbörligen sköta densamma, eller att, om han i annans hand öfverlämnat göromålen, nödgas för sin försörjning, måhända under en längre tid, uppbära drygaste delen af den med tjänsten förenade lönen. Så länge pension för ordinarie präster saknas, äro äfven utsikterna till befordran för de extraordinarie mindre, under det att behofvet af dessa senares tjänsteverksamhet ökas. Församlingarna åter, som under alla förhållanden hafva att fullgöra skattskyldigheten till prästerskapet, måste, när de ordinarie prästerna äro oförmögna att sköta sina tjänster, åtnöjas med att omsorgen om själavården och skolväsendet öfverlämnas åt vikarier, som ofta ombytas och icke alltid äga nödig erfarenhet. Häraf alstras missnöje, liksom enligt kommitténs mening intresset inom församlingarna för kyrkan och dess institutioner otvifvelaktigt blir lidande af en sakernas ordning, enligt hvilken de kyrkliga lönetillgångarna, som tillkommit för att uppehålla församlingslifvet, synas förvandlade till understödsmedel åt otjänstbara åldringar och sjuklingar.

■Men om man också varit tämligen ense angående nyttan och nödvändigheten af åtgärders vidtagande för prästerskapets pensionering, hafva, såsom mångåriga förhandlingar vid riksdag och kyrkomöte utvisa, tankarna varit desto mera delade i fråga om arten och omfattningen af själfva pensioneringen samt om sättet att tillvägabringa därför erforderliga medel.

Beträffande den förra frågan biträder emellertid kommittén hvad kyrkomötet i sin underdåniga skrifvelse den 6 oktober 1888 yttrat därom, att en allmän pensionsinrättning väl vore tilltalande, men att de svårig-

83 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

heter, som reste sig mot förverkligandet af denna tanke, vore så stora, att det måste anses tvifvelaktigt, om något förverkligande för närvarande stode att vinna. Frågan om prästerskapets pensionering skulle helt visst bringas närmare sin lösning, om man icke ovillkorligen fasthölle vid tanken på bildandet af eu sådan, utan i stället satte målet för sina sträfvanden något lägre. I jämförelse med det nuvarande tillståndet måste det nämligen anses som en stor fördel, om tillfälle kunde beredas åtminstone ett mindre antal åldriga och ej tjänstbara präster att draga sig tillbaka från sina tjänster med rätt till skälig pension, hvilken anordning desto hellre syntes kunna förordas, som det i många fall icke torde vara behöfligt eller ens lämpligt, att präster, hvilka uppnått den för tjänstemän i allmänhet stadgade pensionsåldern, nedlade sina befattningar. Den svenska kyrkan hade städse haft i sin tjänst många präster, som ännu vid långt framskriden ålder på ett fullt tillfredsställande sätt verkat i sitt kall. Därför borde inrättas ett visst antal pensioner för ålderstigna, mindre tjänstbara prästmän, hvilka pensioner lämpligen kunde benämnas emeritilöner.

I fråga om det sätt, hvarpå medel för det afsedda ändamålet skulle anskaffas, har man trott sig kunna därvid påräkna statens hjälp dels med hänsyn till pensioneringens stora betydelse för kyrkan, dels ock af den anledning att staten på mångahanda sätt tager prästernas tjänst i anspråk för uppgifter, som ligga iitom deras egentliga verksamhetsområde. Församlingarna, som ju hafva intresse af att få orkeslösa och sjukliga präster ersatta med yngre och kraftigare, hafva äfven ansetts böra medverka för åstadkommande af pensioneringen. Att prästerna själfva skola bidraga •därtill, har af Riksdagen uttryckligen framhållits i 1897 års skrifvelse.

Kommittén gör härutinnan det uttalandet, att samtliga antydda utvägar rimligtvis böra, därest inga andra kunna beredas, för det ifrågasatta syftet anlitas. Emellertid framhåller kommittén, att om prästerskapets tionde afskrifves och ersättning därför lämnas, i tiondeersättningen och andra kyrkans gemensamma afiöningstillgångar skulle tillskapas en inkomstkälla, tillräcklig att bestrida omkostnaderna jämväl för en pensionering i mindre omfattning. Denna utväg förordas också af kommittén, som tillika anser, att det bör öfverlämnas åt Kungl. Maj.t att bestämma antalet emeritilöner, dock att icke något år mera än ett visst belopp skulle få för ändamålet användas.

Sin allmänna ståndpunkt till de viktigaste af de frågor, kommittén Orundtanbehandlar i sitt fjärde betänkande, angifver kommittén genom att för dessa*“7“e^/“?f‘ frågors lösning uppställa följande hufvudgrunder: ringskommit-

1. Prästerskapet tillkommande tionde och andra afgifter af fast egen- betänkande.

84 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

dom indragas till statsverket och afskrifvas, mot ersättning, som tillföre» prästerskapets gemensamma aflöningstillgångar.

2. Inom vissa minimi- och maximigränser samt med ledning af allmänna grunder för lönernas lämpande etter tjänstens vikt och beskaffenhet eller efter särskilda förhållanden fastställas för en tidrymd af tjugu år prästerskapets löner i penningar till sådan storlek, att hvarje präst erhåller anständig bärgning.

3. För aflöning af prästerskapet skola församlingsafgifter utgöras, dock sammanlagdt icke till högre belopp, än som motsvarar 20 öre för hvarje person af pastoratets hela folkmängd, och därutöfver 5 öre för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pasroratet eller, där fyrktalssättning icke äger rum, 50 öre för hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning.

4. Varder den för pastoratets prästerskap enligt föreskrifna grunder beräknade aflöning icke betäckt af församlingsafgifterna eller eljest tillgängliga medel, fylles bristen genom tillskott från kyrkans gemensamma aflöningstillgångar.

5. Ett visst belopp må årligen af kyrkans gemensamma aflöningstillgångar användas för att bereda emeritilöner åt präster.

Om skattskyldigheten och aflöningsförhållandena ordnas i enlighet med angifna grunder, anser kommittén, att bland andra följande fördelar skulle vara att vinna.

Krafvet på utjämning af skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning skulle tillgodoses på ett sätt, som medförde, att den å jordbruksfastighet hvilande bördan blefve i möjligaste mån lika för all sådan fastighet, samt att den nya bördan för andra beskattningsföremål begränsades till rimligt mått.

De afgifter, som komme att utgå inom hvarje församling, blefve fortfarande använda till aflöning för dess eget prästerskap, under det att å ena sidan i följd af den stegrade skattekraften hos industriens växande fyrkar de kyrkliga krafven kunde inom nu försummade landsdelar allt bättre tillgodoses, samt å andra sidan ersättningen för den indragna och afskrifna tionden — hvilken ersättning ej har karaktär af församlingsafgifter, då den ju betalas af statsverket, icke af någon särskild församlings medlemmar — kunde lämna tillgång till understöd åt sådana ekonomiskt svaga församlingar, som icke, utan att öfver höfvan betungas, förmå bereda sitt prästerskap anständig bärgning.

Kyrkan finge i själfva verket, under fullt betryggande garantier, behålla tionden såsom lönetillgång, men vunne fördelen af en fri disposi-

85 Kungl. Majds Råd. Proposition N:o 39.

tion srätt öfver nämnda tillgång samt därigenom äfven utsikt att på ett effektivt sätt, efter billighet och rättvisa, reglera lönerna inom prästerskapets olika grader och mellan olika församlingar, hvarförutom anstalter för pensionering af en del ålderstigna, mindre tjänstbara präster kunde vidtagas.

II.

Liksom förra gången, då jag för Eders Kungl. Maj:t framlade förslag till den nya, hufvudsakligen på präsflöneregleringskommitténs betänkande IV grundade lagstiftning, enligt hvilken prästerskapets i de territoriella församlingarna löne- och pensionsförhållanden syntes mig böra ordnas, sedan tiden för nu gällande löneregleringar utlupit, anser jag äfven nu, att det vidlyftiga ämnet skall kunna lättare öfverskådas, om vissa mera betydande frågor utbrytas och från principiella synpunkter Mysas, innan jag öfvergår till en mera detaljerad redogörelse för författningsförslagen.

Det torde sålunda tillåtas mig att till en början behandla hvar för sig följande frågor, nämligen om afskrifning af prästerskapets tionde mot viss ersättning till kyrkan och om församlingarnas framtida skattskyldighet till prästerskapets aflöning, om det ecklesiastika boställsväsendet samt om kyrkans ställning till lagstiftningen angående reglering af prästerskapets aflöning och därmed sammanhängande frågor.

Uttalanden rörande vissa mera betydande frågor af principiell

innebörd.

Afskrifning af prästerskapets tionde mot ersättning till kyrkan samt fastställande af grunder för församlingarnas framtida skattskyldighet till

prästerskapet aflöning.

Kommitténs förslag till lag om indragning till statsverket och af- Afskafning af skrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför innehåller,;Pr&*t»r*kapeu att nämnda tionde äfvensom alla andra till prästerskapet utgående utgiftererZtnin^tui af fast egendom skola, allteftersom gällande löneregleringar förfalla, in- dyrkan. dragas till statsverket mot godtgörelse i penningar under titel »ersättning för prästerskapets tionde», därvid tiondepersedlarnas värde skall upptagas

§0 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

till ett belopp, motsvarande medeltalen af medelmarkegangsprisen under åren 1864—1913. Ersättning för de indragna afgifterna skall för hvarje församling från och med det ecklesiastikar, indragningen där äger rum, för all framtid utgå med den vid indragningen fastställda summan, och skall denna för hvarje ecklesiastikär vid dess början inlevereras från stålverket till kyrkofonden. De afgifter, som sålunda blifvit till statsverket

indragna, skola successivt afskrifvas. . .

Enligt detta förslag skulle alltså staten träda i tiondegifvarnas ställe och hålla tiondetagarnas representant — kyrkan skadeslös för de till statsverket indragna afgifterna. A andra sidan skulle kyrkan ställas helt och hållet utom själfva afskrifningen och dennas fortgång bestämmas uteslutande af statsfinansiella hänsyn. »Ett dylikt förfarande», säger kommittén (s. 40), »innebär visserligen eu omgång, då det enklaste tillvägagångssättet uppenbarligen vore, att endast i den mån tionden frigjordes från en församling, ersättning af statsmedel. utginge till kyrkan. Utan någon vinst vare sig för tiondegifvarna eller för statsverket skulle emellertid kyrkans ställning därigenom blifva väsentligen ofördelaktigare, än om till hennes förfogande genast ställdes, ett mot värdet af tiondeafgifterna svarande penningbelopp, med hvars tillhjälp prästerskapets, löner inom de olika församlingarna omedelbart kunde, utan afbidan pa tiondeafskrifningens slutliga genomförande, på ett effektivt sätt regleras. Denna förmån synes knappast kunna beredas kyrkan, med mindre staten förmedlar uppgörelsen mellan tiondetagare och tiondegifvare...»

Af yttranden, som infordrats öfver nu omhandlade förslag, framgar, att bland de kyrkliga myndigheterna endast domkapitlet i Skara af styrkt förslaget, hvaremot"öfriga domkapitel äfvensom Stockholms städs konsistorium understödja eller åtminstone icke afstyrka detsamma. Härvid uppställa likväl domkapitlen i Västerås, Härnösand och Visby för den ifrågasatta tiondeafskrifningen det villkoret, att innehafvare af jordbruksfastighet skall förpliktas att tillsvidare till prästerskapets aflöning erlägga eu. relativt högre församlingsafgift än öfriga skattskyldiga. Domkapitiet i Linköping föror dar förslaget endast under förutsättning, att ingen försämring af det nuvarande prästerskapets lönevillkor däraf föranledes samt att en väsentlig framtida förbättring af prästerskapets ekonomiska ställning garanteras. Då domkapitlet i Lund tillstyrker bifall till ifrågavarande förslag, förklarar domkapitlet, att detta sker under förutsättning, att hvad kommittén i sammanhang med förslaget om tiondens afskrifning föreslagit dels rörande ersättning för den indragna tionden i den ena och andra formen, dels rörande garan tierna för denna ersättnings okränkta bevarande för aflöning af det svenska prästerskapet blir bifallet, ^slutligen gör domkapitlet i Lulea sitt förord

87 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

till förslaget beroende af ett godkännande af vissa kraf på löneförbättring m. m., och domkapitlet i Uppsala säger sig icke nu vilja helt uppgifva tionden.

Bland de civila ortsmyndigheterna hafva öfVerståthållareämbetet och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län afstyrkt förslaget i dess helhet. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands och i Kopparbergs län finna väl ej något att erinra mot tiondens afskrifning, men motsätta sig förslaget, i hvad det innebär skyldighet för staten att med den afskrifna tiondens värde ersätta kyrkan, och anse, att staten allenast medelst anslag, som i vanlig ordning beviljas af Riksdagen, bör vid regleringen af prästerskapets aflöning understödjande träda emellan. I motsats häremot framhåller Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län önskvärdheten af att den lösesumma för tionden, som bjudes och hvars förhållande till taxeringsvärdet å jordbruksfastigheterna skulle vid tiondens omsättning utrönas, blefve efter viss tidrymd ånyo beräknad och kyrkofonden godtgjord efter enahanda procenttal af då gällande jordbrukstaxeringsvärden. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län hyser den åsikten, att, endast för den händelse det visar sig att tionden, hvilken är kyrkans säkraste inkomstkälla, icke kan på ett rättvist sätt fördelas på den tiondeskyldiga jorden, den af kommittén föreslagna tiondeafskrifningen bör tagas under öfvervägande, men icke i frågans nuvarande läge; i hvarje fall bör, med ledning af nu bestående förhållanden, skattskyldigheten till prästerskapet för olika beskattningsföremål bestämmas efter likartade grunder. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gottlands län anser det för förslagets godkännande vara en nödvändig förutsättning, att jordbruksfastigheterna tillsvidare vidkännas en något högre afgift till prästerskapets aflöning än andra skatteobjekt. Äfven Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län påyrkar, att högre afgifter skola provisoriskt utgöras af jordbruksfastigheter. Bibehållande vid jorden, under någon tid, af en del utaf tionden göres till förutsättning för förslagets tillstyrkande af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro och i Västmanlands län.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de öfriga 15 länen tillstyrka i mer eller mindre utförligt motiverade yttranden kommitténs förslag om afskrifning af prästerskapets tionde mot viss ersättning.

Kammarkollegium, som i utlåtande af den 10 november 1905 i hufvudsak instämmer uti kommitténs »allmänna motivering», uttalar sin anslutning till de principer, på hvilka förslaget till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför blifvit byggdt.

88 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Att eu omläggning af gällande grunder för deltagande i urskylderna till prästerskapets aflöning är af förhallandena pakallad, torde väl numera ganska allmänt erkännas.

Behofvet af en reform synes mig framgå redan af den omständigheten, att skattskyldigheten för berörda ändamål ännu är viktiga delar bestämd efter hufvudsakligen samma principer som dem, pa hvilsa landskapslagarnas stadganden i ämnet hvilade.

Hvad under den katolska tiden hade såsom aflöning anslagits det i församlingarna tjänstgörande prästerskapet blef nämligen, i stort sedt, icke genom reformationen och den därmed förbundna kyrkliga reduktionen fråntaget detta prästerskap, och de i landskapslagarnas kyrkobalkar tillämpade grunder för fördelning af församlingarnas bidragsskyldighet till samma prästerskap upptogos jämväl i den för hela riket gemensamma lagstiftning angående »prästerskapets uppbörd af allmogen», som under 1600talet kom till stånd och fick sitt förnämsta uttryck i nadiga förordningen den 8 februari 1681. Denna åldriga lagstiftning, såvidt den. var måttgifvande för församlingarnas aflöningsplikt gentemot deras själasörjare, upphäfdes icke genom nådiga förordningen angående allmänt ordnande åt prästerskapets inkomster den 11 juli 1862, ehuru i sättet för aflöningens utgörande vidtogos väsentliga ändringar, hvilka i viss mån återverkade på aflöningsbeloppen. Tionden liksom afgifterua för bergverk, kvarnar, fabriker och andra inrättningar äfvensom påskpenningar, jura stolle, matskott och offer med flera extraordinarie afgifter skulle enligt §§ 6 och 7 i sist omförmälda förordning utbytas mot afgifter, bestämda för en tid af femtio år, men vid de gamla afgifternas ombildande skulle bland annat lända till efterrättelse »de för riket i allmänhet eller särskilt för vissa orter gällande författningar och stadganden».

Hägra föreskrifter angående de nybildade afgifternas fördelning a skatteobjekten meddelades icke, utom beträffande de afgifter, som skulle träda i stället för extraordinarie sådana. I fråga om dessa senare innehöll nämligen 1862 års förordning bestämmelser i syfte,_ att dittills bestående gradering och klassificering skulle savidt möjligt bibehållas.

En följd af denna förordningens uraktlåtenhet att angifva för hela landet gällande normer med afseende å aflöningsbidragens fördelmng till utgörande af löngifvarna är, att de mest olika grunder härutinnan tillämpats, hvithet framgår vid en granskning af resolutionerna angående lönereglering för prästerskapet i särskilda delar af riket.

Tiondeafgifterna fördelades sålunda å de tiondeskyluiga fastigheterna än efter dessas taxeringsvärden vid en viss tidpunkt, än efter vissa inom de olika landskapen gällande äldre skattefördelningsgtunder, såsom mantal,

89 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

tunnland, öresland, rök, soldatrote o. s. v. Men berörda afgifter fastställdes understundom äfven till det belopp för hvarje fastighet, hvarmed de dittills utgått.

Löneregleringsresolutionerna förete likaså en rik profkarta på olika normer i fråga om fördelningen af de aflflfter, som skulle drabba vare sig annan fastighet än tionde-kyklig jord eller inkomst och personer. Så t. ex. skola några industriella verk utgöra sitt bidrag med afgifter bestämda i fasta belopp för hela verket eller vissa dess delar, andra liknande verk åter med afgifter, som växla efter taxeringsvärde eller inkomstbelopp. I den ena församlingen skola afgifterna för olika slag af inkomst utgå med samma procent af inkomstbeloppen, men i den andra församlingen med olika procent. Afgifter i förhållande till bevillning eller fyrktal skola i några församlingar utgöras af alla bevillningspliktiga beskattningsföremål, i andra församlingar af endast vissa sådana beskattningsföremål, under det att i åtskilliga församlingar inga dylika utskylder förekomma. Slutligen skola i en församling persordiga afgifter utgå såsom hufvudsakligt församlingsbidrag, men i en annan blott såsom fyllnadsafgifter, och saknas alldeles i en tredje.

Församlingsmedlemmarnas lönebidrag till prästerskapet reglerades alltså, på sätt ock i 1897 års riksdagsskrifvelse blifvit anmärkt, ’på ett synnerligen skiftande sätt i olika orter’. Men äfven om man anser, att prästerskapets aflöning skall i hufvudsak bestridas af församlingarna själfva och att församlingsafgifternas storlek därför må växla efter förhållandena inom hvarje församling, följer däraf icke, att församlingsafgifterna skola få fördelas på de bidragsskvldiga efter godtyckligt valda, för särskilda församlingar skiftande grunder. Den frihet, som i fråga om afgifternas fördelning å beskattningsföremålen lämnades vederbörande vid tillämpningen af 1862 års förordning, torde fördenskull böra vid kommande löneregleringar inskränkas genom lagbestämmelser, hvilka så vidt möjligt fastställa för hela riket gemensamma beskattningsgrunder.

Detta har uppenbarligen åsyftats äfven af Riksdagen, som i nyss omförmälda skrifvelse förklarat sig finna en mycket omfattande revision af grunderna för skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning blifva nödvändig, så att en utjämning må kunna ske i afseende på de olika skatteobjekten.

I hvilken omfattning revisionen bör företagas och huru långt utjämningen bör sträcka sig — därom hafva, såsom naturligt är, meningarna varit delade.

Prästlöneregh ring-kommitlén har velat fastställa en gemensam och lika grund för alla beskattningsföremåls deltagande i uflöningsbidragen

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami 1 Afd. 20 Höft. '.2

90 KungI. Maj.-ts Kåd. Proposition 1\T:o 39.

och åstadkomma allmän utjämning af skattskyldigheten såtillvida, som församlingsafgifterna ej skulle få öfverskrida eu viss, lågt satt gräns. Därmed har kommittén afsett att tillgodose rättvisans och billighetens äfvensom en modern skattepolitiks fordringar.

På det att emellertid icke genom församlingsafgifternas nedsättande — åtminstone såvidt fråga är om skattskyldigheten inom flertalet församlingar — de kyrkliga lönemedlen skulle minskas, har kommittén å andra sidan uppställt krafvet på ersättning af statsmedel för de afgifter af tiondeursprung äfvensom några andra därmed likställda afgifter af fast egendom, som ej längre komme att utgå.

Detta statsbidrag tillika med dels redan uppsamlade lönemedel af ecklesiastik natur, dels öfriga sådana kyrkliga aflöningstillgångar, som kunna göras gemensamma för hela prästerskapet, skulle tillhopa bilda en fond med uppgift att utgöra regulatorn vid löneregleringarna. Genom anslag från denna fond blefve det sålunda möjligt att bereda prästerskapet i äfven ekonomiskt svaga församlingar anständig bärgning, genom dylika anslag kunde ock lönerna för tjänster, som anses i det hela likställda, bringas i jämnhöjd med hvarandra. Lönerna skulle icke i något fall behöfva sättas under en af nödiga och billiga hänsyn till prästens ställning och föregående utbildning påkallad minimigräns, och de kunde i allmänhet, med ledning af vissa grunder, lämpas efter tjänsternas vikt och beskaffenhet En rationell lönereglering skulle öfver hufvud kunna komma till stånd, ej — såsom vid tillämpningen af bestämmelserna i 1862 års förordning — en lönereglering, hvilken till sitt resultat; väsentligen blefve beroende af allenast de tillgångar, hvarje särskild församling hade att för ändamålet erbjuda sin själasörjare.

Kommitténs förslag till utjämnande såväl af skattskyldigheten till prästerskapets aflöning som af prästernas löneförmåner innebär uppenbarligen en fullkomlig brytning med nu gällande beskattnings- och lönesystem. Vid en ingående granskning af detta och andra framställda förslag till det föreliggande, synnerligen grannlaga samt särskildt för kyrkans bestånd och utveckling högst betydelsefulla spörsmålets lösning har jag emellertid kommit till den uppfattningen, att det sätt, hvarpå enligt kommitténs förslag nu ifrågavarande skatter och löner skulle utjämnas, bör ur den dubbla synpunkten af billighet och rättvisa mot både löngdvare och löntagare i sina hufvucdrag godkännas. Jag är öfvertygad, att ett till äfventyra icke så långt gående förslag skulle ur endera synpunkten visa sig mindre tillfredsställande.

Då kommittén på en omfattande, af mig förut i väsentliga delar återgifven motivering grundat sitt förevarande förslag om prästtiondens af-

91 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.'

skrifning mot ersättning af statsmedel liksom det i samband därmed framställda förslaget om påläggande af en viss lag församlingsafgift till prästerskapets aflöning, och då vidare kammarkollegium i sitt underdåniga utlåtande af den 10 november 1905 ytterligare belyst kommitténs ifrågavarande förslag samt med anledning af erinringar, som en del myndigheter haft att däremot göra, på några punkter än vidare utfört motiveringen, torde jag lämpligen kunna inskränka mig till att allenast hänvisa°till hvad kommittén och nämnda ämbetsverk i hithörande delar sålunda anfört.

Ur statsfinansiell synpunkt har tydligen förslaget om ersättning af allmänna medel för tertialtionden och andra till prästerskapet utgående fastighetsafgifter, hvilka skulle afskrift^, en icke ringa betydelse. På statsverket ställes nämligen anspraket att ataga sig en utgift, som, beräknad efter förhallan den a ecklesiastikaret 1896—97, skulle, sedan afskrifningen blifvit inom alla församlingar slutligen genomförd, för framtiden uppgå till ett ärligt belopp af 3,897,954 kronor. Det torde väl dock knappast kunna betviflas, att budgeten skall, när tiden därför är inne, förmå utan större svårighet bära äfven denna, om ock afsevärda, utgift. Jag återkommer längre fram till detta ämne.

i Hvad härefter beträffar frågan om ordnande af församlingarnas skatt- Församlin9arsky idoghet till prästerskapets aflöning, sedan nu gällande 1 öneregleringarskatukyldigket trädt ur kraft, innehåller kommitténs förslag till lag angående reglering af m Prä,lerprästerskapets aflöning bestämmelser härom. I den män afkastning af bostads- aflöning. boställe, på visst sätt beräknad, äfvensom för prästerskapet i ett visst pastorat eljest tillgängliga särskilda lönemedel ej äro tillräckliga för samma prästerskaps aflöning —- och endast i något sällsynt undantagsfall torde de göra till fyllest — må nämligen på grund af § 7 i omförmälda lagförslag församlingsafgifter utdebiteras till högst ett belopp, som erhålles med tillämpning af följande beräkningsgrunder, nämligen att för hvarje person af pastoratets hela folkmängd skola utgå 20 öre och därutöfver för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet 5 öre eller, där fyrktalssättning icke äger ruin, för hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning 50 öre.

Det församlingsbidrag, som verkligen kommer att lämnas — beroende

ena sidan al lönens eller lönernas storlek och å andra sidan af tillgången inom pastoratet på aflöningsmedel utöfver församlingsafgifterna — skall enligt § 16 i nyssnämnda lagförslag utgöras efter samma grunder, som äro i allmänhet stadgade för utgörande af de afgifter, om hvilka kyrkostämma fattar beslut; dock må kyrkostämma besluta, att till bestridande af förevarande aflöningsbidrag skall utgå eu personlig afgift

92 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 39.

för eu hvar, som fyllt aderton år, men denna afgift, hvilken utgöres af kvinna med hälften af det belopp, som skall erläggas af man, för icke sättas högre än till 50 öre för hvarje skattskyldig af mankön.

Uti en s. k. finansplan har kommittén (s. 273—294), med tillämpning af föreskrifterna i de särskilda lagförslagen, beräknat behofven för olika i förslagen angifna ändamål äfvensom medlen till behofvens fyllande. Med hänsyn till det fördelaktiga resultatet af det gjorda öfverslaget uttalar sig kommittén på följande sätt: »Häraf framgår, att om utgifter och inkomster

beräknas på sätt i denna finansplan skett, de kyrkliga aflöningsmedlen lämna ett öfverskott af 783,049 kronor 8 öre. Då emellertid, såsom kommittén upprepade gånger framhållit, denna beräkning hvila!’ på ovissa förutsättningar, har kommittén icke vidtagit någon jämkning i hvad kommittén föreslagit beträffande församlingarnas skattskyldighet. Därest emellertid Kungl. Maj:t vid granskning af kommitténs förslag skulle finna, att ett minst lika stort öfverskott är att påräkna, anser sig kommittén böra tillstyrka den ändring i § 7 af förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning, att vid fastställande af församlingarnas bidragsskyldighet, såvidt denna beror af folkmängdens storlek, beräknas, i stället för föreslagna 20 öre, allenast 10 öre för hvarje person-.

Lika med kommittén är jag af den åsikten, att hvad som, utöfver boställsafkastningen och värdet af andra med en viss tjänst till äfventyrs förenade särskilda förmåner, kan erfordras till utfyllande af det för tjänstens innehafvare fastställda lönebeloppet bör i första hand tillvägabringas genom uttaxering af afgifter inom en viss gräns och efter eu för samtliga beskattningsföremål lika grund, således utan att ett särskildt slag af skatteobjekt betungas mer än de andra.

Det gäller nu att från denna utgångspunkt pröfva, i hvilken mån församlingarnas bidragsskyldighet kan behöfva tagas i anspråk för beredande af en efter tidsförhållandena lämpad aflöning åt deras själasörjare.

Härvid har jag till eu början i fråga om tillgodoseendet af prästerskapets löneanspråk afvikit från de af kommittén därutinnan uppställda grunderna såtillvida, som minimilönerna inom de olika tjänstegrupperna blifvit höjda med 500 kronor eller således för kyrkoherde från 3,500 till 4,000 kronor och för komminister från 2,000 till 2,500 kronor, hvarjemte beträffande lönerna för de lägst aflönade ordinarie prästerna med 10 ars tjänstetid inom graden ytterligare höjning vidtagits, så att efter förloppet af denna tid inkomsterna för de olika befattningarnas innehafvare alltid skulle uppgå Hd kyrkoherdebeställning till minst 4,500 kronor och vid

93 Kung!. Majits Nåd. Proposition N:o 39.

komministratur till minst 3,000 kronor. Rörande dessa frågor anhåller jag att längre fram få utförligare yttra mig.

Förutom anförda skiljaktigheter tillåter jag mig fästa uppmärksamheten jämväl på följande.

Till grund för de af kommittén verkställda beräkningarna angående behofvet af lönemedel — hvarom tab. 1 af tabellserien D lämnar upplysning — hafva lagts de prostbeställningar samt kyrkoherde- och komministerstjänster äfvensom med de senare likställda befattningar, hvilka förefunnos den 1 oktober 1902 eller skulle komma till stånd, sedan de af Kung! Maj:t intill nämnda dag meddelade beslut i ämnet bragts till verkställighet; och hafva såsom måttgifvande för församlingsafgiftema -— redovisade i kol. 13 och 14 af tab. 3 uti nyssnämnda tabellserie — de officiella uppgifterna angående folkmängd, fyrktal och bevillningsbelopp för år 1900 kommit till användning. Vid de af mig nu senast föranstaltade beräkningarna åter har hänsyn tagits jämväl till organi-atoriska anordningar, hvilka beslutats intill den 1 juli 1908, hvarförutom dessa beräkningar, ehvad de haft till syfte att bestämma församlingsbidraget eller lönernas storlek, hvila på uppgifter angående folkmängden för år 1905 samt angående fyrktal och bevillningsbelopp gällande för år 1905. Härtill kommer att, af skäl som jag skall i det följande angifva, från fyrktalen och bevillningsbeloppen icke, såsom vid kommitténs beräkningar, gjorts afdrag för de å prästerskapets boställen och löneinkomster belöpande fyrktal och bevillningsbelopp.

Slutsummorna för löner och arfvoden, sådana de framgått ur dessa enligt delvis olika grunder och under inflytande af olika faktiska förhållanden verkställda beräkningar, — nämligen 9,409,247 kronor enligt kommitténs förslag och 10,350,935 kronor enligt de af mig gjorda modifikationerna däri — hafva emellertid icke ansetts vara af beskaffenhet att kunna framläggas såsom nog tillförlitliga uttryck för kyrkans behof under eu närmare framtid. De anförda siffrorna hafva därför icke heller kommit till användning vid de respektive finansplanernas uppgörande.

I afseende härå erinrar kommittén (s. 274), hurusom det icke varit möjligt att förutse, i hvilken mån dess uti betänkandet III framställda förslag till ändringar i den kyrkliga indelningen och organisationen kunna blifva genomförda. Kommittén finner det emellertid uppenbart, att ifrågavarande organisation måste — helt visst inom en ganska nära liggande framtid — väsentligen utvecklas, och torde denna utveckling blifva åtminstone fullt så omfattande, som kommittén förutsatt. Vid beräkning af de tillgångar som erfordras för prästerskapets aflönande, har kommittén därför utgått från det antagandet, att samtliga dess förslag skulle godkännas, i hvad de

94 Kurnjl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

afse delning af pastorat, inrättande inom visst pastorat af öka It antal prästerliga tjänster samt utbyte af extraordinarie beställning mot komministratur. Härigenom skulle föranledas en ganska afsevärd ökning i utgifter utöfver den summa, som akunde göra till fyllest för upprätthållande af den dåvarande organisationen. A andra sidan kan det, yttrar kommittén, svårligen bestridas, att inom vissa pastorat flera prästerliga krafter finnas, än själavårdens beliöriga handhafvande påkallar. Då kommittén likväl med säkerhet förväntar, att dess förslag om indragning af prästerliga tjänster skola röna starkt motstånd, särskildt från församlingarnas sida, har kommittén trott sig vid förevarande beräkningar böra utgå från det antagandet, att indragnings förslagen komma att genomföras, endast i hvad de afse komministersbefattningar, som finnas i pastorat med allenast en kyrka och med en folkmängd ej öfverstigande 3,000 personer, komministersbeställningarna i prebendepastorat likväl icke medräknade, enär ju ovisst är, när dessa pastorats prebendenatur må komma att upphöra. Någon minskning i utgifter skulle häraf blifva en följd.

Antydda, hufvudsakligen i utvidgande riktning gående modifikationer i dåvarande kyrkliga indelning och organisation skulle, utöfver nyssnämnda af kommittén beräknade summa 9,409,247 kronor, medföra ytterligare utgifter till ett belopp af 400,512 kronor. Kostnaden i sin helhet för upprätthållande af samtliga erforderliga kyrkoherde- och komministersbeställningar jämte öfriga i det föregående antydda tjänster skulle följaktligen, enligt kommitténs beräkning, komma att uppgå till 9,809,759 kronor.

Om den kyrkliga indelningen och organisationen, sådan den består eller blifvit bestämd intill den 1 juli 1908, underkastas eu efter kommitténs nyssnämnda principer genomförd omreglering, skulle, med tillämpning åt de utaf mig uppställda löneberäkningsgrunderna, hela kostaadssumman för nu ifrågavarande prästerliga tjänster bestiga sig till 10,651,691 kronor och således ökas med ett belopp af 300,756 kronor utöfver den af mig i sådant afseende först uppgifna kostnadssuminan 10,350,935 kronor. Uti den i enlighet härmed af mig uppgjorda finansplanen — till hvars detaljer jag återkommer -— hafva bland utgifterna upptagits två poster å tillhopa 10,651,691 kronor, nämligen en post å 10,326,243 kronor till löner för kyrkoherdar och komministrar äfvensom till arfvoden åt kontraktsprostar samt en annan post å 325,448 kronor såsom lönetillökning efter tioårig tjänstgöring åt vissa ordinarie präster.

För bestridande af omförinälda kostnader skulle vara att i första rummet påräkna afkastningen af bostadsboställen med jordbruk.

1 den finansplan, som åtföljde 1908 års proposition, upptogs, bland inkomsterna, såsom beräknad afkastning af dylika boställen ett belopp af

A ungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 95

%380,690 kronor. Vid fastställandet af detta belopp hade icke gjorts afdrag för bostiillshafvares kostnader för fullgörande af honom åliggande nybyggnads- och underhållsskyldighet beträffande de för jordbrukets behof erforderliga laga husen å bostället, enär afsedt var, att dessa kostnader

skulle i annan ordning ersättas boställshafvaren. Nu hafva emellertid__

för åvägabringande af öfverensstämmelse med ett uppgjordt förslag till förändrad fördelning af byggnadsskyldigheten vid bostadsboställerug till hvithet ^ förslag jag senare torde få återkomma — berörda kostnader, i den mån^ upplysning om dem kunnat vinnas ur kommitténs tabellverk, blifvit franräknade boställsafkastningen. Det belopp, som i 1908 års finansplan angifver afkastningen af ifrågavarande boställen, har i enlighet härmed nedsatts till 2,096,905 kronor eller således minskats med 283°785 kronor.

, .Til1 ledning vid bedömande. af frågan, i hvilken omfattning skattskyldighet till prästerskapets aflöning må åläggas församlingarna, har jag, under beaktande såväl af antydda minskning i bostadsboställenas beräknade afkastning som af öfriga omständigheter, hvilka kunna vara af beskaffenhet att öfva inflytande på finansplanens siffror, uppgiort en ny finansplan.. Härvid har jag utgått från det antagandet, att församlingarnas aflumngsplikt skulle bestämmas i enlighet med ettdera af följande alternativ, hvilka innefatta i någon mån skiljaktiga skattesatser. Maximum af skattskyldighet har sålunda antagits:

enligt alternativ I till 10 öre för hvarje person af pastoratets hela folkmängd och därutöfver 5 öre för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet eller, där fyrtalssättning icke äger rum, 50 öre för hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning, alltså i full öfverensstämmelse med Eders Kungi. Majds förslag till 1908 års riksdag; och

enligt .alternativ II till 10 öre pr individ och 6 öre pr fyrk eller 60 öre pr bevillningskrona.

Enligt det första alternativet skulle församlingsafgifterna uppgå till 3,743,785 kronor och enligt det andra till 4,090,712 kronor.

Uppgöres finansplanen under den förutsättningen, att församiino-sbidraget varder beräknadt efter skattesatserna uti alternativ I, uppstår eu brist i lönemedel å 55,560 kronor. Tillämpas alternativ II, vinnes ett öfverskott å 291,367 kronor.

Det utslag, dessa beräkningar gifvit, lärer hänvisa på nödvändigheten att tillämpa de i alternativ II upptagna skattesatserna, i hvilken händelse de särskilda församlingarnas afiöningsplikt torde komma att tagas i anspråk ungefär i den omfattning, som kan vara erforderlig, för att kyrkans behof af lönemedel, tillräckliga att bereda prästerskapet anständig bärgning

96 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 39.

äfven under mera utvecklade förhållanden i organisatoriskt afseende, må blifva vederbörligen tillgodosedt.

Med afseende å det, vid tillämpning af de högre skattesatserna, beräknade öfverskottet 291,367 kronor anser jag mig böra fästa uppmärksamheten därpå, att såvidt för uppkomsten af ett sadant öfverskott förutsattes, att kostnaderna för byggnadsskyldighetens fullgörande vid bostadsboställenas jordbrukshus skola hållas nere vid förenämnda summa 283,785 kronor, ovisst är, huruvida något öfverskott i verkligheten kan komma att

uppstå. ' ... .„

De till prästlöneregleringskommittén insända uppgifter, som legat till grund för beräkningen af ifrågavarande kostnader, torde nämligen på sätt kommittén ock framhåller dels i inledningen till tabellserien A. sid. xi och xn, dels i inledningen till tabellserien D sid. vin — understundom hafva varit mindre tillförlitliga. Dessutom har, beträffande de skånska prästboställena, upplysning lämnats kommittén allenast rörande kostnaderna för jordbrukshusens underhåll. Nybyggnadskostnaderna för de laga husen å prästgårdar i Skåne bestridas nämligen genom afgifter till skånska prästerskapets bvggnadskassa, och det åligger boställshafvaren att, utan någon åtskillnad' mellan jordbrukshus och bostadshus, erlägga berörda afgifter för nybyggnad af boställets samtliga laga hus. Härtill kommer, att ju för närvarande på vissa orter boställshafvaren alls icke drabbas af nagra kostnader för nybyggnad och underhåll af de laga husen a bostället. Slutligen får ej förbises, att arbetslöner och priser å byggnadsmaterialier högst väsentligt stigit sedan de tio år, då omförmälda uppgifter lämnades; och ytterligare stegring är måhända att i framtiden förvänta.

Om det följaktligen kan såsom eu svaghet hos finansplanen anmärkas, att siffrorna för bostadsboställenas afkastning satts för höga, torde denna oegentlighet dock fullt motvägas af omständigheter, som innebära betryggande utvecklingsmöjligheter för vissa af den uppgjorda statens aktiva.

Sålunda kan det väl icke betviflas, att om vid de kommande löneregleringarna skattesatserna eldigt alternativ II blifva bestämmande för storleken af församlingarnas aflöningsbidrag. ett större belopp skall i församlingsafgifter inflyta än de 4,090. i 12 kronor, som med ledning af nu tillgängligt statistiskt material, enligt hvad jag redan nämnt, beräknats blifva det kommunala skattebidraget till prästerskapets aflöning.. Till stöd för ett sådant antagande tillåter jag mig erinra därom, att bevillningen i sin helhet, för både landsbygd och städer, under tioårsperioden 1896—1905 vuxit med 73.19 procent. Icke minst af betydelse är härvid den omständigheten, att å landsbygden, där största behofvet af lönemedel gör sig gällande, bevillningen under nämnda period ökats med 100.89 procent för

97 KungI. May.ts Nåd. Proposition N:o 39.

inkomst och med 24.07 procent för fastighet. Utom det stöd förväntningarna pa en framtida ökad skattekraft inom församlingarna kunna hämta af statistikens siffror angående bevillningsbeloppens hittills nästan oafbrutet fortgående stegring, bestyrkes en sådan uppfattning jämväl utaf erfarenheten från tillämpningen af åtskilliga nu gällande löneregleringar.

Pa sätt jag förut vid redogörelsen för kommitténs framställning om prästerskapets . nuvarande aflöningsförhållanden påpekat, hafva nämligen de afgift^ till prästerskapet, som blifvit ställda i visst förhållande till inkomst, ePer fffl taxeringsvärde a fastighet, inom åtskilliga församlingar visat förmåga af en ganska kraftig tillväxt, hufvudsakligen beroende å industriens och handelns utveckling inom dessa delar af landet.

Äfven torde böra beaktas, hurusom den möjligheten ingalunda är utesluten, att kyrkofondens inkomster skola växa. I den män samma inkomster utgöras af skogsförsäljningsmedel, lärer en stegring af inkomsterna till och med kunna hållas för mycket sannolik.

I betraktande af nu anförda omständigheter kan jag icke finna någon betänklighet vid att tillstyrka en sådan anordning af församlingarnas bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning, att för detta ändamål skulle fastställas församlingsafgifter till sammanlagdt högst det belopp, som erhålles under antagande, att för hvarje person af pastoratets hela folkmängd utginge 10 öre och härutöfver för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet 6 öre eller för hvarje bevillningskrona 60 öre.

När jag i det föregående angifvit min ståndpunkt till kommitténs för- [hornsten slag angående ordnande _ af det ecklesiastika beskattningsväsendet, såvidt angar prästerskapets aflöning, har jag begagnat mig af de utaf kommittén skytdigheiens själf använda ordalagen för betecknande af skattskyldighetens omfattning,bestämmandeutan att, däremot göra någon gensaga. Det synes mig emellertid icke lämpligt, att församlingarnas aflöningsplikt gentemot prästerskapet varder, såsom kommittén föreslagit, fastställd i visst förhållande till fyrkar eller bevillningsbelopp.

Med afseende härå tillåter jag mig från kommunallagstiftningens område erinra därom, att enligt § 58 af nådiga förordningen om kommunalstyrelse pa landet den 21 mars 1862 kommunalutskylder skola utgöras i förhållande till särskilda, de skattskyldiga efter vissa grunder påförda fyrktal. Ursprungligen var i nämnda förordning fyrktalet upptaget såsom en enhet, efter hvilken för jordbruksfastighet, som var i mantal satt, mantalet och för annan jordbruksfastighet äfvensom öfriga beskattningsföremål öfver hufvud bevillningen skulle med hänsyn till kommunalutskyldernas utgörande mätas. Mantalets betydelse såsom grund för den kommunala beskattningen upphörde dock ganska snart, nämligen

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 26 Höft. ]3 j jj

98 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 39.

med utfärdandet af kungörelsen den 15 september 1863, och bevillningen af fast egendom samt af inkomst blef sedermera därutinnan ensamt bestämmande. Tyngden af de kommunala bördorna drabbade emellertid jordbruksfastigheten i högre grad än andra beskattningsföremål — eller på det sätt, att jordbruksfastighet påfördes 1 fyrk för 5 öres bevillning samt annan fastighet och öfriga beskattningsföremål 1 fyrk för 10 öres bevillning o. s. v. —, hvarför fyrktalssättningen fortfarande hade till uppgift att förmedla den kommunala skattskyldighetens bestämmande. I sammanhang med fördubblandet af bevillningen för jordbruksfastighet ändrades slutligen genom nådiga förordningen den 2 december 1892 fvrktalssättningsmetoden därhän, att alla beskattningsföremål fingo sig fyrktal åsätta i lika förhållande till bevillningen.

Härmed har behofvet af fyrktalssättning, såsom en särskild anordning för reglerande af kommunalbeskattningen å landet, försvunnit, och de kommunala skattebidragen kunna där lika väl som i stad ut debiteras i direkt förhållande till den skattskyldiges bevillning.

Emellertid bar vid olika tillfällen framhållits, hurusom det i vår skattelagstiftning rådande sambandet mellan bevillningen till staten och den kommunala skattskyldigheten föranleder stora svårigheter och i många fall reser oöfverstigliga hinder i vägen för skattelagstiftningens reformerande i önskvärd riktning. Upplöses detta samband, erhåller man fria händer att med bevillningen företaga de förändringar, densamma i sin egenskap af statsskatt anses böra undergå, liksom tillfälle kan beredas att underkasta kommunalbeskattningen de modifikationer, som med afseende å denna beskattnings särskilda ändamål finnas erforderliga.

En åtgärd i riktning af antydda reforms genomförande har för någon tid sedan blifvit vidtagen.

Då nämligen Kungl. Maj:t för 1907 års riksdag framlade förslag till vissa ändringar i de författningar, som reglera kommunernas själfverk samhet, hufvudsakligen i syfte att åvägabringa en begränsning af den kommunala rösträtten samt att införa proportionellt valsätt vid val till stadsfullmäktige, hade jämväl till behandling upptagits frågan om lossande af sambandet mellan bevillningen till staten och den kommunala skattskyldigheten samt om fastställande af ny grund för beräkning af nämnda skattskyldighet. Till närmare upplysning härom tillåter jag mig erinra, huruledes i det yttrande till statsrådsprotokollet, som åtföljde vederbörande proposition till Riksdagen (n:o 29), chefen för civildepartementet, med framhållande af att den kommunala beskattningen fortfarande borde hvila på den taxering, enligt hvilken bevillning till staten utgöres, i förevarande ämne vidare anförde, att det till vinnande af en enhetlig norm för

99 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

kommun alut sky ld ernas utgörande torde vara lämpligt att kåta dessa utgå i förhållande till inkomst, och till sådan hänföra icke blott taxerad beskattningsbar inkomst af kapital och arbete utan äfven, i fråga om fastighet, en antagen inkomst. -Därvid borde enligt föredragande departementschefens åsikt nu rådande förhållande mellan de särskilda beskattningsföremålen — jordbruksfastighet, annan fastighet och inkomst — såsom faktorer vid bestämmande af kommunal skattskyldighet lämnas orubbadt, och. alltså fortfarande antagas, att af kastningen utgjorde af jordbruksfastighet 6 procent samt af annan fastighet 5 procent af taxeringsvärdet.

1 enlighet härmed hade uti §§ 58, 59 och 64 af det för Riksdagen framlagda förslaget till lag om ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse på landet införts de bestämmelser, som skulle blifva en följd af fyrktalsberäkningens upphäfvande och kommunalutskyldernas beräknande, icke efter fyrktal, utan i direkt förhållande till inkomsten. Omförmälda § 58 i förslaget innehåller sålunda det stadgandet, att bidragen till kommunens gemensamma utgifter skola såsom kommunalutskylder’ af en hvar skattskyldig utgöras i förhållande till hans inkomst, beräknad för jordbruksfastighet till 6 kronor och för annan fastighet till 5 kronor för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet jämlikt senast fastställda taxeringslängd, samt i fråga om inkomst af kapital och arbete till det beskattningsbara belopp, för hvilket bevillning till staten skall jämlikt senast fastställda taxeringslängd erläggas.

Förslaget till ändrad lydelse af nyssnämnda § 58 blef i oförändradt skick bifallet af Riksdagen, som för sin del antog, bland åtskilliga andra lagar, jämväl en lag angående ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, där § 58 var införd med den af Kungl. Magt föreslagna lydelsen. Enligt hvad Riksdagen i sin skrifvelse af den 17 maj 1907 för Kungl. Maj:t tillkännagaf, hade emellertid Riksdagen antagit åsyftade lagar endast under den förutsättningen, att ändring af rikets grundlagar i öfverensstämmelse med ett åt Riksdagen såsom hvilande till vidare grundlagsenlig behandling antaget förslag till ändrad lydelse åt vissa paragrafer i regeringsformen och riksdagsordningen samt till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen varder af Riksdagen i grundlagsenlig ordning beslutad och af Konungen gillad.

Kommunalbeskattningen hvilar således ännu på den gamla grunden, och församlingarnas aflöningsplikt gentemot prästerskapet är i anslutning därtill af prästlöneregleringskommittén ställd i visst förhållande till fyrkar och bevillningsbelopp. Jag tvekar emellertid icke att afvika från hvad kommittén härutinnan föreslagit samt att tillstyrka en sådan anordning af nu ifrågavarande ecklesiastika skattskyldighet, att densamma

100 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

beräknas efter förenämnda, af Riksdagen numera godkända kommunala beskattningsnorm, d. v. s. taxerad eller antagen inkomst, i den man pastoratets folkmängd icke skall vara bestämmande för aflöningsplikten.

Med bibehållande af den maximigräns, som af mig nyss föreslagits för de i förhållande till förmögenhet och inkomst utgående afgifterna, nämligen 6 öre pr fyrk eller 60 öre pr bevillningskrona, skulle alltså — då ju 1 fyrk åsättes för bevillning till belopp af 1 till och med 10 öre eller, hvilket är detsamma, för 1 till och med 10 kronor beskattningsbar inkomst — till prästerskapets aflöning komma att utdebiteras församlingsafgifter med högst 6 öre för hvarje helt eller påbörjadt tiotal kronor taxerad beskattningsbar inkomst af kapital och arbete eller, i fråga om fastighet, på nyssnämnda sätt beräknad inkomst, förutom 10 öre för en hvar af pastoratets invånare.

Afskaffande Enligt kommitténs förslag har, såsom jag förut nämnt, åt vederböanTter^tm ran(le församling öfverlåtits att själf afgöra, huruvida till åstadkommande prästerskapet* af det vid löneregleringen fastställda bidraget till prästerskapets aflöning aflöning. personliga afgifter må upptagas. Dessa skulle, när de förekomma, dock ej få öfverskrida 50 öre för man och hälften däraf för kvinna.

För närvarande användas i ganska vidsträckt omfattning personliga afgifter för beredande af aflöning åt prästerskapet. Af församlingsbidraget för hela riket utgjorde nämligen ecklesiastikåret 1896—97 de personliga afgifterna 18.42 procent, under det att t. ex. afgifterna af inkomst uppgingo till endast 10.26 procent.

Jag betviflar icke, att mången mindre bemedlad skulle vara villig att med en personlig afgift, hvilken icke sattes alltför hög, bidraga till fyllande af kyrkans behof af lönemedel, då ju det ändamål, för hvilket afgiften skulle utgå, nämligen religionsvårdens upprätthållande, fortfarande af de flesta i vårt land inses och erkännes såsom synnerligen betydelsefullt. Dock anser jag mig ej kunna understödja prästlöneregleringskommitténs förslag i förevarande punkt.

Det synes mig nämligen icke lämpligt, att personliga afgifter, vid hvilkas påförande ju ingen hänsyn tages till skatteförmågan, och som därför tyngst drabba samhällets mindre bemedlade medlemmar, komma till alltför vidsträckt användning i vårt beskattningssystem. Oafsedt de personliga afgifterna till prästerskapets aflöning, upptager såsom bekant detta system för närvarande ej mindre än tre skatter af rent personell natur, nämligen mantalspenningar till staten samt en sjukvårdsafgift och en folkskoleafgift, hvilka båda senare skatter utgå för kommunala behof. Enär det torde bäst öfverensstämma med vår tids anspråk på en rättvis och billig skattefördelning, att personliga afgifter så mycket som möjligt begränsas, torde

101 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

vid. den reform af det kyrkliga beskattningsväsendet, som nu är i fråga, dylika afgifter till prästerskapets aflöning böra helt och hållet afskaffas. Härmed vill jag ingalunda hafva sagt, att icke sådana afgifter kunde vara väl afpassade efter eller åtminstone bättre än nu betingade af de tiders förhållanden, under hvilka de tillkommo.

Nu ifrågavarande personliga afgifter skulle, såsom nyligen blifvit nämndt, enligt kommitténs förslag ej ovillkorligen anbefallas, utan bero af vederbörande kyrkostämmas beslut. I afseende härå kan emellertid efter mitt förmenande såsom en betänklighet anmärkas, att tillämpningen af berörda skatteform skulle drabba äfven sådana samhällsklasser, som på grund af sin ekonomiskt tryckta ställning ej äga deltaga i den kyrkliga kommunens gemensamma angelägenheter.

Åtskilliga af de myndigheter, som i ärendet afgifvit yttranden, hafva jämväl afstyrkt förslaget om fakultativa personliga afgifter till prästerskapets aflöning.

Under åberopande af hvad jag sålunda anfört, finner jag mig icke kunna tillstyrka bifall till prästlöneregleringskommitténs förslag om rätt för kyrkostämma att pålägga dylika afgifter.

Det ecklesiastika boställsväsendet.

Angående prästerskapets boställen stadgas i § 4 af 1862 års förordning att boställe, som afses att af löntagare bebos och brukas, skall efter viss angifven grund beräknas till en dess verkliga värde motsvarande inkomst, samt i § 5, att prästerskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet kan i förening med bostadsboställe brukas, skall utarrenderas efter de föreskrifter, som därför äro af Kungl. Maj:t särskildt meddelade. Indelningshafvaren måste alltså genom egen skötsel draga inkomst af sitt bostadsboställe, men är naturligtvis oförhindrad att på eget ansvar utarrendera detsamma för sin tjänstetid. Åt honom till äfventyrs anvisadt löningsboställe skall, under den i § 5 nämnda förutsättningen, i författningsenlig ordning utarrenderas.

Prästlöneregleringskommittén har i sitt betänkande af den 19 juni 1903 ej föreslagit några mera genomgripande förändringar i det ecklesiastika boställsväsendet. Är nämligen bostadsboställe upplåtet åt innehafvare af viss prästerlig tjänst, skall, enligt § 6 mom. 1 i förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning, afkastningen af sådant boställe fortfarande beräknas såsom tillgång till bestridande af aflöningen för samma tjänst. Brukas i förening med bostadsboställe hemman eller lägenhet, som

102 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39.

anslagits till bidrag vid tjänsteinnehafvarens aflöning, skall äfven detta hemman eller denna lägenhet, på sätt § 4 mom. 2 i omförmälda lagförslag föreskrifver, anses såsom bostadsboställe och i följd däraf dess afkastning inräknas i afkastningen af själfva bostadsbostället. Däremot skall, enligt hvad som inhämtas af § 3 mom. 2 och 3 i förslaget till lag om kyrkofond, hela den grupp af inkomster, om hvilka talas i § 9 mom. 2 af 1862 års förordning, och bland hvilka här särskild! må framhållas de som grunda sig »på arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annexoch mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen», ej vidare beräknas för aflöningen vid någon viss prästerlig beställning, utan såsom en gemensam tillgång för hela prästerskapet tillgodoföras kyrkofonden. Afkastningen af dylikt löningsboställe, när det ej af församling eller enskild person anslagits till aflöning åt prästerskapet i visst pastorat, skall följaktligen enligt kommitténs förslag indragas till nämnda fond.

I den mycket omtvistade frågan, huruvida jordbruk å bostadsboställe bör skötas af indelningshafvaren själf eller för hans räkning utarrenderas, har prästlöneregleringskommittén uttalat sig i sitt först afgifna betänkande af den 20 december 1899, innefattande förslag till förordning angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen. Kommittén, som håller före, att det bör medgifvas prästerskapet större frihet än hittills att få genom vederbörande myndigheters försorg för längre tid utarrendera sina boställen, har för en sådan utarrendering uppställt följande hufvudgrunder (s. 16):

l:o) Med jordbruk förenadt bostadsboställe kan, utan inskränkning till boställshafvarens besittningstid, upplåtas på arrende efter ansökning af vederbörande boställshafvare samt med godkännande från hans sida af arrendevillkor och arrendator.

2:o) För tillgodoseende af efterträdarens berättigade intresse bör domkapitlet pröfva, om utarrenderingen kan medföra väsentliga olägenheter för boställets innehafvare med afseende å hans tjänsteutöfning och personliga ställning, i hvilken händelse utarrendering ej må äga rum; liksom före utarrenderingen böra undantagas bostadshus och visst jordområde äfvensom göras förbehåll om vissa naturaprestationer till boställshafvaren. Af samma anledning må arrendetiden ej öfverstiga tio år, utom i vissa undantagsfall, då den kan utsträckas till högst tjugu år.

3:o) Pastoratet, som har intresse af att bostället hålles i god häfd, skall höras beträffande frågan, om utarrendering öfver hufvud ma medgifvas.

4:o) I alla parters intresse skola arrendevillkoren pröfvas och fastställas af Konungens befallningshafvande och domkapitel.

103 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Den mera vidgående frågan om lämpligheten af att prästerna bibehållas vid innehafvet af sina jordbruksboställen, eller om icke dessa boställen böra indragas till någon för prästerskapet gemensam aflöningsfond, har gjorts till till föremål för särskild utredning. Genom nådigt bref den 12 februari 1904 anbefallde nämligen Kungl. Maj:t kammarkollegium att, efter hörande af samtliga domkapitlen i riket och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga län, till Kungl. Maj:t inkomma med dels underdånigt yttrande, huruvida icke, med hänsyn till ändrade tidsförhållanden, kuride anses lämpligt, att åt kyrkoherdar samt komministrar och med dessa likställda präster i stället för de nuvarande boställena, där dessa ej vore af menighet inköpta eller af enskilda för ändamålet donerade, upplätes allenast bostad med nödiga ekonomi- och uthus samt trädgård eller planteringsland äfvensom vedbrand samt boställena och deras afkastning i öfrigt inginge bland svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar, dels ock underdånigt förslag å de grunder, enligt hvilka en sådan anordning skulle kunna bringas till stånd.

Bland de kyrkliga myndigheterna har endast domkapitlet i Visby uttalat sig för en reform af det ecklesiastika boställsväsendet i den riktning, omtörmälda nådiga bref angifver. Öfriga domkapitel hafva gifvit uttryck åt sina betänkligheter i fråga om det framställda förslaget, h vilket särskildt af domkapitlen i Skara, Växjö, Lund och Härnösand på det lifiigaste afstyrkes. Däremot hafva de flesta länsstyrelser i hufvudsak tillstyrkt förslaget. Endast Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs, Hallands, Alfsborgs, Skaraborgs och Kopparbergs län förklara sig ej kunna tillstyrka detsamma. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län, som är af den meningen, att en indragning af prästerskapets boställsjord skulle medföra öfvervägande gagn för prästerskapet å de flesta platser inom landet, anser sig dock icke kunna tillstyrka indragning af sådan jord inom Norrbottens län. Äfven Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län finner de skäl, som tala för en indragning af prästerskapets boställen, vara af den betydelse, att denna fråga skall med tiden få sin lösning, men ifrågasätter, huruvida icke det nu framställda förslaget bör tills vidare uppskjutas. Likaledes hyser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län tvekan om lämpligheten af prästboställenas indragning under den närmaste framtiden, icke heller anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län böra för närvarande tillstyrka eu omedelbart skeende indragning af dessa boställen, och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län finner det vara omöjligt att göra något för alla fall gällande uttalande.

Då kammarkollegium i utlåtande af den 20 januari 1905 (s. Öl

104 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

—60) för egen del yttrade sig angående lämpligheten af de ecklesiastika jordbruksboställenas bibehållande eller deras indragning, med vissa undantag, tillkännagaf kollegium sin anslutning till den uppfattningen, att tjänstemän icke böra aflönas medelst jordbruksboställen. Särskilda omständigheter påkallade emellertid efter kollegii mening en inskränkning i tillämpningen af den allmänna regeln. I ett land af den utsträckning och med den ojämna odling, som utmärkte Sverige, måste nämligen förhållandena å skilda orter gestalta sig helt olika. Den tjänsteman, hvars verksamhet blifvit förbigd till en mera bebyggd och odlad trakt, torde ingalunda för sin person eller tjänsteutöfning hafva behof af ett jordbruksboställe. Omfattade däremot tjänstgöringsdistriktet en glest befolkad, fattig bygd, skulle tjänstemannen helt visst råka i stor förlägenhet ej blott vid fyllandet af åtskilliga viktiga lefnadsbehof än äfven med hänsyn till ämbetsförvaltningen, i den mån denna vore beroende af tillgång till de för tjänsteresorna erforderliga hästar, för den händelse icke ett boställe med jordbruk vore honom beredt. Hvad särskild! beträffar prästerna, som ju måste hafva sin bostad inom vederbörande tjänstgöringsområde, anser kollegium det icke kunna bestridas, att deras personliga ställning mångenstädes skulle blifva nästan outhärdlig, om de för anskaffande af de dagliga lifsförnödenheterna skulle vara hänvisade till sina, måhända aflägsna, grannars vilja och förmåga att tillhandahålla hvad af sådana förnödenheter erfordrades. Det vore äfven uppenbart, att ett beroende af andra såväl i nu angifna hänseende som särskild! i fråga om de viktiga, ofta förekommande tjänsteresorna skulle på ett högst ofördelaktigt sätt återverka på prästens förmåga af en fruktbringande ämbetsutöfning. Men endast i angifna fall af svårighet för prästerskapet att af närboende bereda sig tillgång till vissa naturaprestationer synes det kollegium vara nödvändigt, att undantag göres från ofvan åberopade grundsats.

Om än kollegium alltså icke hyser några principiella betänkligheter mot jordbruksboställenas afskiljande från prästernas eget innehaf, förklarar sig kollegium likväl icke kunna obetingadt tillstyrka, hvad uti kungl. brefvet den 12 februari 1904 i öfrigt ifrågasattes, nämligen att dessa boställen och deras afkastning skulle, med vissa undantag, ingå bland svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar. Sedd ur synpunkten af åtskilliga församlingars intresse, skulle, säger kollegium, en sådan anordning, jämte det den medförde en alltför skarp brytning med bestående förhållanden, innebära en obillighet mot de församlingar, som måste afstå sina boställen, isynnerhet om dessa vore af något betydligare värde, för att medelst skatter helt eller delvis utfylla, hvad därefter brister i aflöningen till vederbörande prästerskap. Väl vore det sant, att vid den ifrågasatta indragningen af boställena skulle undantagas de boställen, som af me-

105 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

nighet inköpts eller af enskilda för ändamålet donerats. Erfarenheten hade emellertid till fullo ådagalagt, huruledes i allmänhet oöfvervinneliga svårigheter mött, då församling, som åberopat dylik omständighet med afseende å tillkomsten af det till dess präst upplåtna bostället, sökt förebringa den erforderliga bevisningen därom. I många fall, då bevisningen ej^ varit fullständig, hade den i allt fall gifvit tillräckligt stöd för påståendets sannolikhet. Genom jordbruksboställenas indragning skulle för icke få församlingar, hvilkas boställen ostridigt anslagits af kronan, gå förlorad en dem under längesedan förgångna tider tillförsäkrad, högst väsentlig hjälp vid fullgörandet af den ofta ganska betungande aflöningsplikten gentemot det egna prästerskapet. Af sålunda och i öfrigt anförda skäl anser kollegium, att icke någon inskränkning bör göras i den församlingarna nu tillkommande rättigheten att för aflöningen af sitt prästerskap beräkna hela afkastningen af förefintliga bostadsboställen med jordbruk.

Mot en indragning till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar af samtliga löningsboställen, i den mån dessa icke brukas i förening med bostadsboställen — alltid dock med undantag af de löningsboställen, som af menighet inköpts eller af enskilda donerats — finner kollegium ej något att erinra.

Ehuru enligt kollegii mening bostadsboställen icke böra indragas till någon gemensam lönefond, utan afkastningen af dem fortfarande tillkomma vederbörande indelningshafvare, förklarar emellertid kollegium, att det bäst öfverensstämmer med kollegii åsikt angående olämpligheten af jordbruks förenande med tjänstebefattning, om jämväl dylika boställen blifva i så stor omfattning som möjligt utarrenderade. Kollegium har därför intet att erinra mot ett sådant reformerande af det ecklesiastika boställsväsendet, att utarrenderandet af bostadsboställenas jordbruk göres obligatoriskt i alla de fall, där hinder icke möter af sådana omständigheter, som skäligen böra föranleda jordbrukets bibehållande vid tjänstebefattningen. Dylika omständigheter kunna, säger kollegium, vara af olika slag. Ett boställe kan nämligen vara beläget i en glest befolkad och föga kultiverad bygd, så att svårighet skulle uppstå för en präst, som ej själf drifver jordbruk, att af närboende förskaffa sig vissa oundgängliga lifsförnödenheter och tjänstbarheter. Boställsjorden kan äfven vara så obetydlig, att sedan däraf undantagits hvad indelningshafvaren behöfver till trädgård eller planteringsland, ett alltför litet område skulle återstå för att kunna af en arrendator öfvertagas med utsikt att därå erhålla sin försörjning. Den omständigheten att för en arrendator erforderliga åbyggnader saknas eller äro så belägna, att intrång i prästens själfständighet eller trefnad från en af honom oberoende arrendator måste befaras, torde

Bih. till lliksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. ‘JO Höft. 14

106 Allmänna synpunkter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

i många fall visa sig som ett afgörande hinder för obligatorisk utarrendering af boställenas jordbruk. Däremot anser kollegium, att till hinder af sådan art icke kan hänföras den omständigheten, att bostället blifvit af menighet inköpt eller af enskild för ändamålet doneradt, då ju i allt fall arrendeafgiften skulle komma pastoratets prästerskap till godo.

Sina tankar i detta ämne utvecklar kammarkollegium vidare i det öfver prästlönegleringskommitténs betänkande IV afgifna utlåtandet af den 10 november 1905 (s. 103—106). Kollegium uttalar härvid den åsikten, att en form med obligatorisk utarrendering bör upptagas vid sidan af den utaf kommittén i dess betänkande föreslagna fakultativa utarrenderingen. Dessa olika former skulle enligt kollegii mening, åtminstone under en öfvergångstid, kunna på ett lyckligt sätt komplettera hvarandra. I flera fall, dä obligatorisk utarrendering icke vore tillrådlig, särskildt med hänsyn därtill att lämplig arrendatorsbostad saknas, anser nämligen kollegium, att den fakultativa utarrenderingen kunde med fördel bringas till stånd, enär hos boställshafvaren torde finnas större benägenhet att dela boställshus med en arrendator, på hvars val han kan utöfva inflytande, än när detta icke är förhållandet. Denna senare form för utarrendering bör efter kollegii åsikt främjas såsom beredande väg för den obligatoriska, hvars genomförande i allt större omfattning synes kollegium böra vara slutmålet. Det torde nämligen kunna antagas, att om kommitténs förslag till fakultativ utarrendering blefve lag, allt flera boställen komme att under däri angifna villkor utarrenderas, samt att dessa boställen skulle efter hand blifva försedda med nödiga åbyggnader för arrendatorerna af boställsjorden.

Huruvida en obligatorisk utarrendering skall företagas eller icke, anser kollegium böra i hvarje särskildt fall göras till föremål för en mycket omsorgsfull pröfning. Vederbörande löneregleringsnämnd torde, yttrar kollegium, böra få sin uppgift utvidgad därhän, att. det ålägges nämnden att vid uppgörande af förslag till lönereglering för prästerskapet i pastorat, bland hvars lönetillgångar finnes ett bostadsboställe med jordbruk, verkställa utredning angående alla de omständigheter, som med afseende å detta boställe kunna antagas utöfva inflytande på frågan, om det till samma boställe hörande jordbruket lämpligen bör utarrenderas eller icke, samt däröfver yttra sig och tillika afgifva förslag å de villkor, som för en eventuell utarrendering böra uppställas. Sedermera skulle frågan om utarrenderingen helt naturligt pröfvas i sammanhang med själfva löneregleringsärendet.

Tjänstemäns aflönande medelst jordbruksbostallen är en löneform, som i vårt land kan sägas hafva blifvit i princip utdömd redan med indrag-

107 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

ningen på 1870- och 1880-talen af flertalet, utaf de till civil- och militiestaterna anslagna boställena.

Till stöd för den åsikten, att jordbruksbostallen i regeln icke böra ingå bland tjänstemäns löneförmåner anfördes därvid, utom annat, att innehafvandet af dylika boställen vore menligt ej mindre för tjänsternas behöriga utöfning än ock för tjänstemännen själfva äfvensom för det allmänna. När tjänstemän, hvilka hade trägna tjänstegöromål, måste dela sin tid mellan dessa och skötseln af ett icke sällan vidsträckt jordbruk, kornrne nämligen tjänstegöromålen att i större eller mindre mån eftersättas. Äfven vore det klart, att då tjänstemannen, såsom ofta torde vara fallet, vid boställets emottagande saknade erforderliga insikter i landtbruksskötsel samt dessutom nödgades förskaffa sig för jordbruket behöfliga inventarier, han därigenom lätteligen kunde, såvida han icke ägde enskild förmögenhet.^ bringas på ekonomiskt obestånd, ett förhållande, som åter i sin man maste hafva ett skadligt inflytande på tjänstens handhafvande. Att slutligen det allmänna skulle vinna på boställenas indragning vore en naturlig följd däraf, att genom utarrenderingen desamma antagligen koinme att skötas af personer, som ägde större insikter i jordbruk och tillika kunde däråt ägna en mera odelad uppmärksamhet, hvarförutom, då boställena utarrenderades på längre tid, arrendatorerna bättre vore i tillfälle att nedlägga kostnader pa jordens uppodling och förbättring samt därigenom bringa bostället till högre värde, än då det utarrenderades af boställshafvaren på några få år eller under hons ovissa tjänstetid eller ock innehades af honom själ! under eget bruk.

Hvad sålunda i allmänhet anmärkts mot jordbruks förenande med tjänstebefattning äger enligt min mening tillämplighet jämväl i fråga om det ecklesiastika boställsväsendet, icke minst i våra dagar med den rådande oron å arbetsmarknaden och då jordbruket, om det skall kunna med någon framgång idkas, torde hos ledaren fordra en insats af personlig och måhända äfven ekonomisk kraft större än någonsin.

Prästerna hafva heller icke i allmänhet bibehållit skötseln af sina boställen. På sätt framgar af eu i prästlöneregleringskommitténs betänkande angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen (s. 18) intagen tabell, var nämligen mer än hälften af samtliga dylika boställen under ecklesiastikåret 1896—97 utarrenderad på grund af enskilda med indelningshafvarna träffade aftal. I fråga om de olika stiften växla naturligtvis de siffror, som angifva procenttalen för utarrenderade och af indelningshafvarna själfva brukade boställen, ganska betydligt. Huru under senare tid förhållandena i omförmälda hänseende ställa sig särskild! inom Kristianstads län, framgår af Eders Kungl. Maj:ts

108 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

befallningshafvandes i nämnda län utlåtande, enligt hvilket år 1904 endast 10 procent af prästgårdarna därstädes brukades af indelningshafvarna själfva. jordbruk Kan, såsom jag förmenar, icke ur principiella grunder uppvisas nöd- '/aU' l e 'drifras v ä ii d i g h e t e ii däraf, att för prästerskapets vidkommande mer än i fråga om för iosw/o-andra tjänstemän bibebålles den enligt senare tiders åskådning olämpliga ege/Täknfng. aflöningsformen med jordbruksboställen, får emellertid ej förbises, att i följd af särskilda omständigheter jordbruk understundom måste bedrifvas för boställshafvarens egen räkning, i hvilken händelse dylika boställen ovillkorligen måste bibehållas. Med afseende å de undantagsförhållanden, på hvilka jag sålunda syftar och som förnämligast härröra från svårigheten för tjänsteinnehafvaren att utan eget jordbruk i vissa trakter af vårt land få behofven af lifsförnödenheter och vissa tjänstbarheter tillgodosedda, tillåter jag mig hänvisa till hvad af kammarkollegium härutinnan anförts och af mig förut återgifvits.

Bostadsbo- Rörande dispositionen af sådana med jordbruk förenade bostadsboställen, etaJi™ a/iiåd ~'som ej af antydda skäl finnas böra brukas af prästerna själfva, kunde, löneförmån såsom ju äfven skett, ifrågasättas, att boställena skulle, i den män de icke ^hafvaren. blifvit af menighet inköpta eller af enskilda donerade, indragas till någon för kyrkan gemensam fond.

På sätt den föregående framställningen gifver vid handen, har emellertid förslaget härom mötts med nästan enstämmigt ogillande af de kyrkliga myndigheterna. Kammarkollegium, som betraktat frågan särskilt ur synpunkten af församlingarnas intresse, har påvisat, huruledes jordbruksboställenas indragning till en fond skulle för åtskilliga församlingar framstå såsom en obillighet, stundom gränsande till en rättskränkning.

Häruti instämmer jag med kollegium. Så länge aflöningsplikten gentemot prästerskapet i hufvudsak åligger församlingarna, finner jag mig förhindrad att understödja ett förslag, som skulle beröfva vissa af dessa förmånen att bland de ecklesiastika lönebidragen inberäkna ett bostadsboställes afkastning af jordbruk. Följden af jordbruksboställenas indragning måste naturligtvis blifva den, att församlingarna nödgades utgöra förhöjda afgifter till prästerskapet i alla de fall, då icke maximum för skattskyldigheten redan förut uppnåtts. •

Afkastning af bostadsboställe, ehvad jordbruk därå bedrifves eller icke, bör alltså enligt min mening i sin helhet bibehållas såsom löne- Lönin sbo förmån för den präst, till hvars bostad det är afsedt. ställe, när det Med bostadsboställen torde, i enlighet med hvad prästlöneregleringsflr eu mg ^kommittén föreslagit och kammarkollegium tillstyrkt, böra i förevarande bostadsbo- hänseende likställas sådana hemman och lägenheter, som, ehuru i själfva iTtih 'kyrka verket af löningsboställes natur, brukas i förening med bostadsboställen 9<“ fonden, 'antingen på grund af närbelägenhet eller af andra till styrka för präst-

109 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.]

gårdsbruket bidragande förhållanden’, såsom det heter i § 10 punkt 6 af nadiga skrifvelsen till kammarkollegium angående utarrendering af prästerskapets annex- och mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge den 12 november 1858. För det allmänna föreställningssättet framstå helt säkert dessa hemman och lägenheter såsom vanliga bostadsboställen, och de torde af många anledningar numera icke utan olägenhet kunna skiljas från hufvudgårdarna.

Samtliga löningsboställen i öfrigt — med undantag naturligtvis af dem, som af menighet inköpts eller af enskilda donerats — torde, jämväl enligt prästlön er egleringskommitténs hemställan, mot hvilken anmärkning icke förekommit, böra indragas till kyrkofonden.

Hvad härefter beträffar de med jordbruk förenade bostad sboställen a—hvil- Tvungen «<kas afkastning ju fortfarande skulle bibehållas för de beställningar, de redan a}r™fber«Z tillhöra — lärer den af mig omfattade åsikten angående det för prästerna'?vLabZadssjälfva såsom enskilda personer samt för deras ämbetsverksamhet lik- io3lallensom ur nationalekonomisk synpunkt nyttiga och lämpliga däruti, att i allmänhet präster, saväl som andra tjänstemän, ställas utom hvarje befattning med jordbruk, konsekvent, leda till uppställandet af den fordran, att jordbruk a deras bostadsboställen bör, äfven mot innehafvarnas bestridande, öfverlämnas i andra händer, när icke synnerligen viktiga skäl tala däremot.

I den nya lagstiftning, som skall hafva till uppgift att reglera prästerskapets aflöningsförhållanden, bör också enligt min mening obligatorisk utarrendering under högst 20 år af jordbruket å de ecklesiastika bostadsboställena — hvilkas taxeringsvärde, på sätt jag redan nämnt, år 1897 utgjorde. 45,514,800 kronor — upptagas såsom en form för boställsafkastningens tillgodogörande.

Några synnerligen stora förväntningar med afseende å verkningarna af denna anordning gör jag mig emellertid icke. Kammarkollegium har redan påpekat, att om ock andra omständigheter visa sig gynnsamma, frågan om en obligatorisk utarrendering, åtminstone under den närmaste framtiden, otvifvelaktigt skall i många fall komma att stranda, på omöjligheten att bereda lämplig bostad äfvensom andra för en arrendator erforderliga hus, utan att intrång af ett eller annat slag göres i tjänsteinnehafvarens personliga ställning. De lokala förhållandena äro jämväl af den största betydelse. Skall nämligen en präst — såsom ju af vikt är — kunna upprätthålla sin ^anständighet gentemot församlingsborna såväl vid fullgörandet af sin ämbetsplikt som äfven eljest, måste det tillses, att han i en bygd med ringa odling och med en gles befolkning kan med hjälp af eget, jordbruk förskaffa sig de oundgängligaste lifsförnödenheterna och bereda sig tillgång till nödig skjuts. Äfven kan det till följd af ett bo-

110 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 39.

ställes beskaffenhet vara lämpligt, att detsamma i sin helhet bibehålies för tjänsteinnehafvarens räkning. Många bostadsboställen — särskildt de som anslagits åt komministrar och med dem likställda präster — hafva nämligen så ringa areal eller erbjuda på grund af andra omständigheter så obetydliga fördelar för en arrendator, att det tvifvelsutan skulle för kyrkan i sin helhet medföra eu ekonomisk förlust, om hvad af dessa boställen, efter behörigt undantagande af jord för tjänsteinnehafvarens räkning, kunde återstå upplätes på arrende, i stället för att af tjänsteinnehafvaren brukas tillsammans med den del af bostället, som i allt fall måste förbehållas honom.

Då kammarkollegium föreslagit, att åt vederbörande löneregleringsnämnd skall, såsom ett af nämndens öfriga uppdrag;, hänskjutas att, i samband med afgifvande af förslag till lönereglering för prästerskapet i ett pastorat, tillika yttra sig angående frågan, om obligatorisk utarrendering bör företagas eller icke, samt angående hvad, i händelse af utarrendering, bör iakttagas till betryggande af prästens ämbetsutöfning och till skydd mot intrång från arrendatorn, finner jag detta förslag mycket lämpligt. Visserligen ökas därigenom i någon män nämndens besvär, men å andra sidan finnes största utsikt att erhålla ett sakkunnigt yttrande i frågan, då ju nämnden, för att kunna framlägga ett tillfredsställande löneförslag, miste förskaffa sig en ingående kännedom om åtskilliga på prästens ställning och hans ekonomi inverkande förhållanden inom pastoratet.

Frivillig ut- öfver bostadsboställe med jordbruk, som ej blir föremål för obligauumuiskränt- torisk, tvungen, utarrendering, skulle indelningshafvare^ fortfarande såsom Unilg till bo. hittills, äga att med en viss frihet förfoga. Han kan således efter behag själf bruka eller på eget ansvar, för sin tjänstetid, utarrendera det åt

T6fl8 068111“ « _ ‘v

ningstid. honom upplatna bostadsbostället.

Emellertid åsyftar prästlöneregleringskommittén med sitt den 20 december 1899 framlagda betänkande, att åt boställshafvaren skulle inrymmas större frihet att utarrendera jordbruket å sitt bostadsboställe, i det att nyttjanderättsupplåtelsen skulle kunna på förhand bestämmas till viss, längre tid, således ej behöfva vara inskränkt till boställshafvarens ovissa besinningstid.

Jag finner ett dylikt, fast ordnadt arrendeförhållande — en mellanform mellan obligatorisk utarrendering och utarrendering genom boställshafvaren på hans tjänstetid — innefatta ett uppslag till reformering af det ecklesiastika boställsväsendet, som förtjänar synnerligt beaktande. Jämväl flertalet af de hörda myndigheterna har uttalat sig för en sådan

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39. ill

upplåtelse af bostadsboställe, som kan sträcka sig utöfver den upplåtande innehafvarens och in på efterträdarens besittningstid.

„ Beträffande de af prästlöneregleringskommittén i förenämnda 1899 ars betänkande (s. 16 och 29—38) föreslagna hufvudgrunderna för den fakultativa, frivilliga, utarrenderingen hafva emellertid meningarna varit mycket delade rörande lämpligheten af de utaf kommittén för denna utarrendering uppställda hufvudgrunderna, i hvad dessa afse dels skyldighet för arrendatorn att utgöra vissa naturaprestationer till boställshafvaren, särskilt ämbetsskjuts, dels arrendetidens begränsning i vanliga fall till 10 år.

Ehuru det för prästens ämbetsutöfning obestridligen kan vara af en viss betydelse, att han ej. i hvarje förekommande fall frestas att tänka pa kostnaden för ämbetsskjuts, utan denna senare för honom framstår såsom en med boställsbesittningen omedelbart förbunden förmån, kan jag likväl icke understödja kommitténs förslag därom, att arrendatorn skulle i kontraktet få sig ålagdt att utan särskild ersättning fullgöra all ämbetsskjuts eller bereda ^ stallrum och foder för boställshafvarens hästar, helst bristande tillmötesgående från arrendatorns sida vid skjutsens utgörande mahända stundom skulle för boställshafvaren till och med försvåra ämbetets utöfning. Då det är af vikt, att anledningar till tvister och slitningar mellan boställshafvare och arrendator på allt sätt förebygges, äfvensom att boställenas arrendevärde ej alltför mycket nedbringas, kan jag ej förorda vidtagandet af en anordning, som synes ägnad att framkalla split mellan de i förevarande fall intresserade parterna och otvifvelaktigt skulle medföra ett ganska ofördelaktigt ekonomiskt resultat af utarrenderingen.

Någon öfver hufvud lämpligare utväg att ordna denna angelägenhet törne ej gifvas än att bestämma hela arrendet i penningar och — där vid utarrenderingen ej undantages så mycket af boställsjorden som anses lämna tillräcklig afkastning för foder åt det antal hästar, boställshafvaren kan för skjutsens bestridande behöfva hålla — berättiga boställshafvaren att, efter egen önskan, af arrendatorn antingen få stallrum och foder mot viss i. kontraktet bestämd ersättning för hvarje häst eller ock skjuts för sig och sin familj vid förefallande behof enligt särskilda, i kontrakt angifna grunder, hvilka ju kunna anpassas med hänsyn till olika tillfällen’och årstider.

På sätt jämväl kammarkollegium hemställt, bör alltså efter min åsikt ur kommitténs förslag uteslutas, hvad detsamma innehåller om skyldighet för arrendatorn att utan särskild ersättning åt boställshafvaren verkställa nödig ämbetsskjuts eller bereda stallrum och foder åt de hästar denne önskar själf hålla. ’

112 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Icke heller synes mig den af kommittén föreslagna begränsningen af tiden för arrendeaftalets giltighet till, i vanliga fall, 10 år kunna godkännas. Då en så kort tid föreslagits, har afsikten därmed visserligen varit att för en efterträdare, som vill själf bruka bostället, minska olägenheterna af utarrenderingen. Jag finner dock begränsningen strängare, än för ändamålet torde erfordras, i betraktande däraf att arrendeaftalets uppgörande ställts under kontroll af offentlig myndighet.

Skall den nu ifrågasatta arrendeinstitutionen kunna blifva till verkligt gagn för prästerskapet och till fromma för boställshäfden, lärer det böja medgifvas, att den normala upplatelsetiden far utsträckas utöfver 10 år. Med den af kommittén iöreslagna maximitiden torde nämligen ej kunna förväntas, att å boställsjorden skola för mera varaktiga förbättringar nedläggas kostnader, hvilkas återgäldande först efter eu längre tid kan förväntas. Snarare kan väl befaras ett sadant från nationalekonomisk synpunkt ofördelaktigt brukningssätt, som, utan hänsyn till afkastningsförmågan i en framtid, allenast syftar till att med minsta arbete och kostnad afvinna jorden bästa möjliga skördar under den korta arrendetiden.

Om, såsom mig synes lämpligt samt af åtskilliga präster och församlingar äfvensom myndigheter påyrkats, en upplåtelsetid af 20 år hvilken sammanfaller med den vid arrende af kronan tillhörig jordegendom i allmänhet stadgade — bestämmes såsom maximitid, torde däraf ej några väsentliga olägenheter för en efterträdande boställshafvare blifva följden, men väl, i enlighet med hvad jag antydt, afsevärda fördelar för prästerskapet öfver hufvud vinnas genom boställenas utveckling till större afkastning och därå beroende högre arrendeafgifter. Kommittéförslaget synes mig fördenskull böra jämkas i de delar, som beröras af ett antagande af grundsatsen om arrendetidens utsträckning till högst 20 år.

Rörande den befattning med arrendevillkorens pröfning och fastställande, som enligt förslaget skulle åligga Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande och vederbörande domkapitel gemensamt, har af en del ortsmyndigheter anmärkts, att det ifrågasätta åliggandet otvifvelaktigt^ skulle medföra en ganska betydlig tillökning i de mångahanda göromål, som redan förut påhvilade dem, samt att ingen rimlig anledning torde förefinnas för antagandet, att berörda ärenden skulle blifva pa ett mindre nöjaktigt sätt handlagda, därest Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ensam, utan domkapitlets medverkan, toge befattning med desamma. Alven jag anser, att åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande bör uppdragas att ensam fullgöra, hvad härutinnan enligt förslaget skulle tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet samfälldt.

113 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

I enlighet med de åsikter, jag i det föregående uttalat, anser jag, att Bufoudgmnför ordnande af det ecklesiastika boställsväsendet böra uppställas följand hufvudgrun der: "eckilJltika

1. Afkastning af bostadsboställe jämte därmed i sambruk förenadt löningsboställe bibehålies såsom löneförmån för den präst, till hvars bostad det förra bostället är afsedt.

2. Anser löneregleringsnämnd, att med jordbruk förenadt bostadsboställe eller del däraf lämpligen må kunna, oberoende af innehafvarens besinningstid, upplåtas på arrende, utan att utarrenderingen skulle medföra väsentliga olägenheter för boställshafvaren i afseende å hans tjänsteutöfning eller personliga ställning, har nämnden att hos Kung! Maj:t göra underdånig framställning därom, med noggrant angifvande ej mindre af de byggnader och jordområden, som skola dels upplåtas åt arrendatorn, dels bibehållas för boställshafvaren, än äfven af de särskilda förbehåll, som till betryggande af boställshafvarens tillgång till mjölk samt skjuts eller andra tjänstbarheter finnas böra i arrendekontraktet intagas.

Arrendetiden må ej öfverstiga 20 år.

Sedan boställshafvaren, pastoratet, domkapitlet och Kungl. Majrts befallningshafvande blifvit hörda öfver nämndens framställning, meddelar Kungl. Maj:t, i samband med pröfningen af det utaf nämnden uppgjorda förslaget till lönereglering för prästerskapet i pastoratet, beslut rörande frågan, om bostället eller del däraf må upplåtas på arrende, samt angifver, där utarrendering anses böra komma till stånd, hvad i afseende å densamma skall vara att i hufvudsak iakttaga.

De närmare villkoren för utarrenderingen pröfvas och fastställas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

3. Med jordbruk förenadt bostadsboställe eller del däraf må, utan inskränkning till boställshafvarens besinningstid, kunna upplåtas på arrende efter ansökning af vederbörande boställshafvare samt med godkännande från hans sida af arrendevillkor och arrendator.

För tillgodoseende af efterträdarens berättigade intresse skall domkapitlet, efter pastoratets och kontraktsprostens hörande, pröfva, om utarrenderingen kan medföra väsentliga olägenheter för boställets innehafvare i afseende å hans tjänsteutöfning eller personliga ställning, i hvilken händelse utarrendering ej må äga ruin.

Före utarrenderingen skola för boställshafvarens räkning undantagas bostadshus och visst jordområde, hvarjämte i arrendekontraktet intagas de särskilda förbehåll, som må finnas erforderliga till betryggande af boställshafvarens tillgång till mjölk samt skjuts eller andra tjänstbarheter.

Arrendetiden må ej öfverstiga 20 år.

Bill. till Riksd. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 28 Haft.

114 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

De närmare villkoren för utarrenderingen pröfvas och fastställas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

4. Löningsboställe, som ej brukas i förening med bostadsboställe, skall indragas till kyrkofonden och i författningsenlig ordning utarrenderas.

Detaljbestäm- De af mig sålunda angifna hufvudgrunderna för ordnande åt det “^^“"^ecklesiastika boställsväsendet äro uppenbarligen af beskaffenhet att tillhöra af präjierstu-jämväl Riksdagens bedömande och hafva fördenskull upptagits och in- 7"^ arbetats i de förslag till lagar om reglering af prästerskapets aflöning och Konungens om kyrkofond, som jag nu ämnar föreslå Eders Kungl. Maj:t att ånyo "iagtfiftålig0 fram!ägga till Riksdagens pröfning.

Härutöfver erfordras emellertid detaljbestämmelser rörande saväl den tvunsna som 0 den frivilliga utarrenderingen af de ecklesiastika bostadsboställena. Åsyftade bestämmelser synas mig dock falla inom området för Konungens administrativa lagstiftning, hvarför i afseende å dem Riksdagens medverkan ej lärer böra påkallas.

Prästlöneregleringskommitténs förslag till förordning angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen afser den frivilliga marrenderingen. En omarbetning af förslaget tarfvas emellertid, och anser jag hvad kammarkollegium i sitt underdåniga utlåtande af den 21 juni 1901 erinrat mot förslaget i allmänhet förtjäna att vid en sådan omarbetning beaktas.

Hvad som må varda stadgadt rörande den fakultativa utarrenderingen af bostadsboställen med jordbruk torde i hufvudsak böra vinna tillämpning äfven beträffande den obligatoriska utarrenderingen af sådana boställen, naturligtvis dock med iakttagande däraf, att boställshafvarnas ställning till frågan om upplåtelse af nyttjanderätten till dem anvisade boställen är i de särskilda fallen väsentligen olika.

För vinnande af enhet i lagstiftningen angående utarrendering af prästerskapets jordbruksboställen af olika slag torde det måhända vara lämpligt, att de föreskrifter, som sedan åtskilliga årtionden äro meddelade rörande utarrendering af löningsboställen, varda öfversedda samtidigt med utarbetandet af detaljbestämmelserna angående utarrendering af bostadsboställena. Ifrågavarande föreskrifter innefattas uti nådiga skrifvelserna till kammarkollegium angående utarrendering dels af prästerskapets annex- och mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge den 12 november 1858, dels af prästerskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet kan i förening med bostadsboställe brukas den 11 juli 1862.

Vid de åsyftade detaljbestämmelsernas utarbetande lärer för öfrigt,

115 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

i enlighet' med hvad särskilda utskottet vid 1908 års riksdag i sitt utlåtande n:o 1 (s. 130) framhållit, böra i tillämpliga delar tagas till efterföljd hvad angående förvaltningen af kronans jordbruksdomäner är eller varder stadgadt; och torde, på sätt utskottet föreslagit, särskildt böra till öfvervägande upptagas frågorna, dels huruvida och i hvilken mån optionsrätt må medgifvas vid arrendeupplåtelser af nu ifrågavarande slag, dels om ej, till förebyggande af förluster och obehag för tjänsteinnehafvaren, arrendeafgiften bör erläggas till kronaos eller vederbörande kommuns uppbördsman.

Vid föredragning af förslaget till lag om reglering af prästerskapets aflöning skall jag under 5, 6 och 12 §§ till behandling upptaga en del andra med det ecklesiastika boställsväsendet sammanhängande frågor.

Kyrkans ställning till lagstiftningen angående reglering af prästerskapets aflöning och därmed sammanhängande frågor.

Uti inledningen till betänkandet IV (s. xvm) erinrar prästlöneregleringskommittén därom, att hvad på grund af lag, öfverenskommelse eller sedvänja under tidernas lopp anslagits till prästerskapets underhåll ytterligare tillförsäkrats detsamma genom privilegierna den 16 oktober 1723, och återgifver några af privilegiernas viktigare bestämmelser härutinnan.

Helt allmänt stadgas sålunda i 3 § af dessa privilegier: »Skola alla Personer af Prediko-ämbetet och Läro-Ståndet, hvar efter sin grad, heder och värde, oförryckt behålla alle sine välfångne friheter, donationer och förläningar samt andre deras ämbeten tillhörige lägenheter och ordinarie underhåll, jämväl och de vederlag, hvilke de åtnjuta, under samma titul och förbehåll, som de dem innehafva, aldeles efter bref vens innehåll.» Därpå lämnas mera detaljerade bestämmelser i 4 §, af hvars innehåll jag anser sig böra återgifva allenast följande: »Allé Biskoppar, Super-

intendenter, Theologiae Doctores, Professores, Prmpositi, Pastores i Städer och på Landet, Lectores i Gymnasierne, Rectorer och Conrectorer i Skolarne och alle Präster i gemen skola oförändrat behålla efter gammal häfd sine Biskopps-Stift, Prmbende-Socknar och Hemman, Präste-gårdar i Städer och på Landet, Indelnings-Stommer vid deras Armexer, Toinpter, Capellanshemman och Boställen, Klåckare-bord, Ut-jordar, Ängetegar, Tårp, Bergsbruk och Qvarnställen, med alle tillhörigheter, ehvad namn de hafva kunna, som anten urminnes häfd är på, eller af andre laglige skiäl kunna bevisas därtil lyda, hvilka äger och tilläger Prästerskapet skal til sitt underhåll skäl- och lagligen, utan andras förfång, bruka och häfda, eller häfda låta

116 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

till vatn och land. Prästerskapet confirmeres och all härtils åtniuten Tijonde, Pastoralier och rättigheter, så åt de af vederbörande ricktigt skola utgöras. — — — Äfven stadfästes hvad Prästerskapet härtil niutit uti Kyrkio-her-

bergen af Konungs-Tijonden, som til---underhåll och Lön förordnat

är,---. Präste-tijonden skal i alle Landsorter af enom och androm,

som vederbör, ovägerligen utgiöras, efter 1638 års Riksdagsbeslut och ordning, eller det bruk, som speeiale bref kunna medgifva, och af Hemmanen utgiöras bör, efter en viss amen redan stadgad eller lagligen till stadgande

tijondesättning.---Prästerskapet i Skåne, Halland, Blekingen och

Bohus-län skal, efter frids-fördragen och Malmö-Recess, under vanlig Frihet behålla des Prästegårdar, Mensalrättigheter och Annexer med all frukt, Land-gille, städsmål, åker och arbete däraf, jämte de inkomster ock förmåner, som de efter bemälte Frids-Fördrag och Recess af ålder haft: rättandes sig Prästerskapet i Skåne och Halland i des upbörd och inkomst aldeles efter den på denne Riksdag giorde Förordning».

Sedan kommittén härefter i den allmänna motiveringen utvecklat skälen för att å ena sidan de af jordbruksfastighet till prästerskapets aflöning utgående tiondeafgifterna borde indragas till statsverket och därefter småningom minskas eller afskrifvas, till dess de slutligen upphörde att utgöras af de skattskyldiga, samt å andra sidan i samband med indragningen till statsverket af berörda afgifter borde af statsmedel till kyrkan årligen lämnas ersättning, fullt motsvarande den indragna tiondens belopp, gör kommittén det uttalandet (s. ccxxiv) att »kyrkans rätt till denna ersättning bör betryggas på det mest verksamma sätt, nämligen sålunda, att ingen förändring i statsverkets ersättningsskyldighet kan ifrågakomma utan medgifvande af allmänt kyrkomöte».

Hvilken andel i nu ifrågasatta lagstiftning bör enligt kommitténs åsikt tillkomma kyrkomötet, angifver kommittén sedermera beträffande särskilda lagförslag.

Förslaget till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför innehåller i sin sista eller 7 § följande stadgande: »Hvad denna lag i §§ 1, 2, 3 och 4 stadgar må icke ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt kyrkomöte.» Kommittén framhåller i motiveringen till berörda stadgande (s. 60), att det för kyrkan är utan all betydelse, huru lång tid tillmätes för genomförande af fastighetsafgifternas afskrifning, och i hvilken ordning denna försiggår (§ 5), liksom kyrkans intressen icke heller i någon mån beröras af de åtgärder, som varda vidtagna för debitering och uppbörd af de till statsverket indragna afgifterna eller för indrifning af rester å berörda afgifter (§ 6), hvadan icke någon anledning finnes att förbehålla kyrkan del i den lagstiftning,

117 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

som reglerar dessa förhållanden. Frågorna om tiondens indragning till statsverket mot årlig ersättning samt om sättet för denna ersättnings bestämmande och utgörande ($§ 1—4) ingripa däremot, säger kommittén, djupt i det kyrkliga beskattnings- och lönesystemet, hvarför kyrkans medverkan uppenbarligen kräfves ej mindre för tillvägabringande af den lagstiftning, hvarigenom dessa angelägenheter ordnas, än äfven för ändring i eller upphäfvande af samma lagstiftning.

De sista paragraferna i förslagen till lagar angående reglering af prästerskapets aflöning (§ 36), om emeritilöner för präster (§ 16) och om kyrkofond (§ 11) innehålla ett nästan ordagrannt lika stadgande därom, att vederbörande lag ej må ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt kyrkomöte. I kommittébetänkandet gifves ej någon egentlig motivering för berörda stadgande. Det säges allenast, att »det ligger i sakens natur, att för ändring eller upphäfvande af denna lag måste fordras bifall af allmänt kyrkomöte» (löneregleringslagen), att »för ändring eller upphäfvande af denna lag bör naturligtvis fordras bifall af allmänt kyrkomöte» (lagen om emeritilöner), samt att »då efrer kommitténs förmenande kyrkofonden kommer att få den allra största betydelse för kyrkoväsendet i vårt land, måste ock den fordran uppställas, att nu omhandlade lag ej må ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt kyrkomöte» (kyrkofondslagen).

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län, som läster uppmärksamheten på innehållet i nyssomförmälda paragrafer, förklarar sig hysa stor tvekan, om åberopade bestämmelses införande i dessa lagar är med gällande grundlagar fullt förenligt. Enligt sistnämnda lagar erfordrades kyrkomötets bifall till stiftande och ändring af kyrkolag samt ändring eller upphäfvande af prästerskapets privilegier. De prästerliga löningsbestämmelserna hade emellertid icke räknats till kyrkolagsområdet, och någon utvidgning af detta torde väl utan grundlagsändring icke kunna äga rum. Hvad prästerskapets privilegier anginge, så torde väl dessa icke medgifva kyrkomötet annan rätt än att antingen förklara hinder icke från privilegii synpunkt möta för lagarnas trädande i kraft i de delar, de berörde sagda privilegier, eller ock motsätta sig detta. Att däremot förändra de nu befintliga privilegierna till eu rätt för kyrkomötet att deltaga i ändring eller upphäfvande af vissa lagar torde icke, utan grundlagsändring, kunna äga rum.

Med anledning af det utaf Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län sålunda uppkastade spörsmålet yttrar kammarkollegium (underdånigt utlåtande 10/11 1905, s. 68), att kollegium ej tilltror sig döma om, på hvilket sätt kyrkans medbestämmanderätt i fråga om de ärenden, som behandlas i föreliggande lagförslag, må varda betryggad, och huru-

118 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

vida alltså den af kommittén i sådant afseende föreslagna formen med kyrkomötet i vederbörande lag tillerkänd vetorätt är den grundlagsenligt riktiga. Kollegium, som emellertid finner det uppenbart, att någon utväg måste för ändamålet beredas, erinrar därom, att genom privilegierna af den 16 oktober 1723 prästerskapet fått sig tillförsäkradt hvad då var anslaget till dess underhåll. Skall nu, fortsätter kollegium, kyrkan afstå hvad henne tillkommer på grund af en lagstiftning, som skyddas genom dessa privilegier, så torde det ligga i sakens natur, att kyrkans rätt till det, som gifves i vederlag, måste hägnas med ett skydd af samma värde som privilegierna, hvilka ju enligt 114 § regeringsformen ej kunna ändras eller upphäfvas utan med bifall af allmänt kyrkomöte. Kollegium tillägger, att måhända ingen annan utväg finnes att i grundlagsenlig ordning bereda ett sådant skydd, än att prästerskapets privilegier i behörig ordning underkastas nödig jämkning med hänsyn till innehållet i den af kommittén nu föreslagna lagstiftningen.

Rörande denna fråga gjorde jag till statsrådsprotokollet den 6 mars 1908 följande uttalande:

»Kyrkomötets allmänna befogenhet är angifven i §§ 9 och 10 af nådiga förordningen angående allmänt kyrkomöte den 16 november 1863 samt i regeringsformens 87, 88 och 114 §§.

Enligt omförmälda förordning åligger det kyrkomötet att afgifva underdåniga utlåtanden öfver de kyrkliga mål, som Konungen till detsamma öfverlämnar, hvarjemte kyrkomötet äger befogenhet att hos Konungen anmäla föreställningar och önskningar i kyrkliga mål, hvarom fråga af någon dess ledamot väckes.

Genom grundlagsändringar den 22 juni 1866, i samband med representationsreformen, utsträcktes kyrkomötets befogenhet dels till andel i kyrkolagstiftningen, i det att vid stiftande, förändrande, upphäfvande eller förklaring af kyrkolag skulle erfordras samtycke jämväl af kyrkomötet, dels till vetorätt i afseende å ändring eller upphäfvande af prästerskapets privilegier, förmåner, rättigheter och friheter.

Den af prästlöneregleringskommittén föreslagna lagstiftningen — hvars grunddrag jag i det föregående återgifvit — berör i väsentliga delar prästerskapets ’friheter, donationer och förläningar samt andra deras ämbeten tillhöriga lägenheter och ordinarie underhåll, jämväl ock de vederlag, hvilka de åtnjuta’. Ifrågavarande förmåner äro emellertid, såsom nämndt, betryggade genom 1723 års privilegier. Förändring i samma förmåner kan alltså icke ske utan medverkan af kyrkomötet i den af dess genom grundlagen bestämda funktioner, som har sin hemul i § 114 regeringsformen.

Nu omhandiade lagstiftning angående prästerskapets löneförbållanden

119 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

m. m. i de delar, i hvilka samma lagstiftning utgör föremål för kyrkomötets pröfning, bör därför ock i laga ordning underställas mötet.

Däremot torde, på sätt Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande i Kopparbergs län anmärkt, den af prästlöneregleringskommittén föreslagna formen för betryggande af kyrkans medbestämmanderätt i fråga om de förmåner, som nu äro på grund af privilegierna tillförsäkrade prästerskapet eller som träda i dessas ställe, icke vara med grundlagens bestämmelser förenlig.»

I enlighet härmed intogs icke uti de lagförslag, som genom Eders Kungl. Maj:ts proposition n:o 88 underställdes 1908 riksdag, någon bestämmelse om att lagarna ej skulle få ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt kyrkomöte.

Tva motionärer vid omförmälda riksdag, en inom hvardera kammaren, biträdde väl i de af dem väckta, lika lydande motionerna den uppfattningen, att ett sålunda formuleradt tillägg ej vore med grundlagens bestämmelser förenligt, men inlade sin gensaga mot att svenska kyrkan, som nu i prästerskapets privilegier åtnjöte ett det starkaste skydd för de kyrkliga afton i ngsti 11 gå n garn a, »skulle vid en omplacering af dessa tillgångar för vinnande af en ej blott för kyrkan själf utan i fullt ut lika hög grad för de skattdragande förmånlig utjämning af de kyrkliga aflönings- och beskattningsförhållandena helt och hållet afstå från detta skydd, beträffande de tillgångar, som sättas i stället för de af kyrkan nu innehafda.» Emellertid fordrade motionärerna ej något särskilt skydd .beträffande den del af de nya tillgångarna, som kommer att utgå i form af församlingsafgifter, enär de ansågo det för vår tid mindre tilltalande att med särskilt skydd omgärda afgifter, hvilka skulle erläggas efter de för kommunalutskylders utgörande i allmänhet stadgade grunder. Däremot borde efter motionärernas mening kyrkan icke eftergifva sin rätt till skydd för den ersättning för tionden och därmed likställda afgifter, hvilken skulle komma att från statsverket årligen inbetalas till kyrkofonden, äfvensom för själfva denna fond och dispositionsrätten däröfver.

Särskilda utskottet tillstyrkte i sitt först afgifna utlåtande n:o 1, med allenast en obetydlig ändring, bifall till ett af motionärerna i det angifna syftet framlagdt förslag till lag angående tillämpning i vissa fall af prästerskapets privilegier. I ändamål af sammanjämkning föreslog utskottet sedermera i memorial n:o 8, att uti den afsedda lagen endast skulle meddelas föreskrift därom, att »hvad prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723 innehålla om prästerskapets bibehållande vid dittills åtnjuten tionde, pastoralier och rättigheter skall äga motsvarande tillämpning å den ersättning, som enligt denna dag utfärdad lag om indragning till statsverket och af-

120 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

skrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför skall utgå till kyrkofonden ».

Då, såsom jag redan antydt, jag finner en lagstiftning i det syfte, motionärerna och särskilda utskottet vid förra riksdagen föreslagit, hvarken vara nödig ej heller möjlig att genomföra, kan jag icke inför Eders Kungl. Maj:t med mitt förord understödja en sådan lagstiftning.

Redogörelse för författningsförslagens viktigare detaljer i samband

med granskning af förslagen.

I den mån jag icke uti den föregående framställningen varit i tillfälle att yttra min mening angående hvad som kan anses utgöra de ledande principerna i de af prästlöneregleringskommittén framlagda förslagen till ordnande af det ecklesiastika beskattningsväsendet och af prästerskapets aflöningsförhållanden öfver hufvud, anhåller jag nu, såsom jämväl vid ärendets föredragning den 6 mars 1908, få förklara, att de grundtankar, som uppbära kommitténs författningsförslag, synas mig innefatta en i det hela lycklig lösning af de föreliggande, invecklade spörsmålen, en lösning som, med bibehållande af det bepröfvadt goda, afhjälper eller mildrar verkningarna af de mest framträdande bristerna i nuvarande anordningar.

Dessa förslag hafva ock-å i allmänhet rönt anslutning från de hörda myndigheternas sida. Endast tre länsstyrelser hafva uttalat från kommitténs väsentligen afvikande åsikter angående sättet för bestämmande af skattskyldigheten till prästerskapets aflöning, hvilka åsikter svårligen torde kunna förlikas med grundtankarna i kommitténs öfriga förslag; och har öfverståthållareämbetet ansett sig icke böra förorda vare sig kommitténs förslag om tiondeafskrifnirig eller de andra förslagen. Jämväl domkapitlet i Skara har afstyrkt samtliga förslagen. Eljest hafva kommitténs olika förslag, med bortseende från detaljanmärkningar, vunnit understöd afortsmyndigheterna. I utlärande af den 10 november 1905 (s. 64) har kammarkollegium tillkännagifvit sin anslutning i allt hufvudsakligt till de af kommittén uttalade åsikterna om den ecklesiastika skattskyldighetens ordnande och jämväl förklarat sig vilja med sitt förord understödja samtliga förslagen med hänsyn till deras allmänna innebörd.

121 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

De vid Eders Kungl. Maj:ts proposition n:o 88 till 1908 års riksdag fogade författningsförslagen voro i hufvudsak grundade på prästlöneregleringskommitténs förslag i de olika ämnena. Såsom jag redan erinrat, rönte dessa förslag ett i det hela mycket välvilligt mottagande inom representationen. Jag anser därför, att samma förslag böra, i den affattning som gifvits dem uti omförmälda proposition, ånyo föreläggas Riksdagen till pröfning, dock efter någon omarbetning, vid hvilken hänsyn torde böra i främsta rummet tagas till de af särskilda utskottet n:o 1 vid 1908 års riksdag i dess utlåtande n:o 1 och sammanjämkningsmemorial n:o 8 framställda ändringsyrkandena.

Med afseende å specialmotiveringen till förslagen torde jag få hänvisa till prästlöneregleringskommitténs betänkande IV äfvensom till mitt anförande till statsrådsprotokollet den 6 mars 1908. Emellertid har jag trott mig i den följande framställningen böra, där så icke redan skett, helt allmänt belysa författningsförslagens innehåll, liksom det torde tilllåtas mig redogöra för de modifikationer i förslagen, som synts mig böra vidtagas.

Förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets

tionde samt om ersättning därför.

Vid behandlingen i det föregående af frågan om afskrifning af prästerskapets tionde mot viss ersättning har jag redogjort för hufvudbestämmelserna i nu omhandlade lagförslag.

2 och 5 §§.

Enligt såväl prästlöneregleringskommitténs förslag som 1908 års proposition skulle utjämningen af nuvarande fastighetsafgifter till prästerskapets aflöning icke försiggå på en gång inom rikets alla pastorat, utan för hvarje särskild! pastorat till tiden göras beroende däraf, att nu gällande lönereglering för prästerskapet därstädes trädt ur kraft. När denna tidpunkt infölle, skulle fastighetsafgifterna indragas till 6tatsverket (2 §), från och med den tidpunkten skulle ock afskrifningen taga sin början för att under 30 år fortgå i sådan ordning, att af den summa, som blifvit eldigt 3 § fastställd, skulle inom vederbörande församling till statsverket årligen erläggas under de första 10 åren endast 60 procent, under därpå följande 4 år 50 procent, under därpå följande 4 år 40 procent, under

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 1 Samt. 1 Afd. 2b‘ Raft. 16

122 Kunjl. Majits Nåd. Proposition N:o 39.

därpå följande 4 år 30 procent, under därpå följande 4 år 20 procent och under de sista 4 åren allenast 10 procent, hvarefter från och med det trettioförsta året återstoden skulle eftergifvas (5 §).

Vid riksdagen väcktes emellertid motioner i syfte, dels att tiden för fastighetsafgifternas afskrifning skulle förkortas, dels att indragningen till statsverket af nämnda afgifter skulle inom alla pastorat på en gårig företagas, oberoende af tiden när hvarje särskild lönereglering upphörde att gälla.

Hvad först beträffar förslaget om rubbning af den stadgade tiden för löneregleringarnas giltighet, i syfte att fastighetsafgifterna skulle inom alla pastorat samtidigt indragas, framhöll särskilda utskottet, hurusom följden af en dylik anordning skulle blifva den, att nya löneregleringar för prästerskapet i hela riket måste förberedas till fastställelse under ett och samma år eller åtminstone några få närliggande år. Det kunde emellertid icke rimligtvis begäras, att de centrala ämbetsverken, hvilka med anledning af löneregleringarna för prästerskapet i de omkring 1,400 territoriella pastoraten gifvetvis finge sig förelagda åtskilliga svårlösta spörsmål, skulle inom loppet af ett eller två år hinna utföra hela det förberedande arbete, som på dem ankomme, innan samtliga löneregleringsärenden blifvit bragta i sådant skick, att de kunde underställas Kungl. Maj:ts pröfning. Ivågon alltför stor olägenhet syntes för öfrigt icke vara förbunden därmed, att utlöpandet af den stadgade giltighetstiden af femtio år afvaktades beträffande åtminstone de löneregleringar, som fastställts under tiden närmast efter utfärdandet af 1862 års förordning, och af hvilka de 12 tidigast uppgjorda förfölle den 30 april 1914. Sistnämnda år och de följande 9 åren — således till och med år 1923 — upphörde 1,291 löneregleringar att gälla.

Blefve de återstående 74 löneregleringarnas giltighet till tiden begränsad, skulle, yttrade utskottet vidare, äfven om uppgörandet af de nya löneregleringarna måste förläggas till ett och samma ar, mot en dylik anordning säkerligen icke kunna med skäl åberopas svårigheten för löneregleringsnäinnder och myndigheter att inom behörig tid verkställa erforderliga förarbeten. Men genom dessa löneregleringars upphäfvande, innan den för dem bestämda tiden utlupit, vunnes den enligt utskottets mening ej oväsentliga fördelen, att fastighetsägarna inom de pastorat, för hvilkas prästerskap samma löneregleringar för närvarande.gällde, ej under flera år blefve utestängda från förmånen af en skattelindring, som ju.vore afsedd äfven för dem, men som tidigare bereddes fastighetsägarna inom flertalet andra pastorat.

123 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

För det åsyftade målets vinnande föreslog utskottet, att Kungl. Maj t, som fastställt löneregleringarna, äfven skulle få sig tillerkänd rätt att, på framställning af pastoratet och dess ordinarie prästerskap, medgifva, att vederbörande lönereglering finge tidigare, än föreskrifvet vore, upphöra att gälla, i följd hvaraf då ock fastighetsafgifterna kunde indragas och afskrifningsproceduren påbörjas förr, än eljest varit möjligt; men borde ett dylikt ingrepp i det stadgade förloppet ej tillåtas i vidsträcktare omfattning, än att allenast de löneregleringar, som förfölle efter den 30 april 1923, sålunda skulle kunna försättas ur gällande kraft. Om i följd af ledighet vid den eller de ordinarie prästerliga beställningar, som funnes inom ett pastorat, icke någon tjänsteinnebafvares rätt förnärmades genom löneregleringens upphäfvande, borde enligt utskottets åsikt medgifvande därtill kunna lämnas på ansökning af pastoratet ensamt.

I öfverensstämmelse med de sålunda uttalade åsikterna hade af utskottet gjorts tillägg till 2 §.

Beträffande härefter planen för fastighetsafgifternas afskrifning, tillåter jag mig till en början erinra, hurusom jag den 6 mars 1908 i detta ämne till statsrådsprotokollet anförde, bland annat, följande:

»Om man, i likhet med mig, har den uppfattningen, att nuvarande fastighetsafgifter till prästerskapets aflöning, framför allt de olika slagen af tionde, såsom kvarlefvor från en förfluten tid hvila på beskattningsgrunder, som icke stå tillsammans med vår tids uppfattning af en rättvis och jämn fördelning af de skyldigheter, staten måste utkräfva af sina medlemmar, kan man icke annat än finna med såväl statens som den enskildes intresse mest förenligt, att berörda skatteformer snarast möjligt aflägsnas ur skattesystemet, helst landets förmåga att bära kostnaderna för själavårdens upprätthållande ju alls icke skulle minskas därigenom, att de bidrag, som erfordras till dessa kostnaders bestridande, varda på ett billigare och mera tidsenligt sätt fördelade. Ett fortskyndande af den bördornas utjämning, hvilken är den successiva tiondeafskrifningens syfte, framstår såsom något särskildt eftersträfvansvärdt, när i betraktande tages, att enligt kommittéförslaget, som binder afskrifningens början vid gällande lönereglerings utlöpande i en församling, det under alla förhållanden måste dröja en ganska afsevärd tid, innan tiondegifvarna uti åtskilliga församlingar få komma i åtnjutande af någon som helst lindring i sina afgifter till prästerskapet. Förut åberopade, ä sid. 46 i kommitténs betänkande IV införda tablå gifver nämligen vid handen, att af de i tablån åsyftade 1,365 löneregleringarna — hvilka hvar för sig i allmänhet afse

124 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

två eller flera församlingar — det betydande antalet af 402 löneregleringar icke förfalla förr än under olika år efter 1920, den senast fastställda löneregleringen först år 1942.»

>Å andra sidan får emellertid icke förbises, att en nedsättning och slutligen ett fullständigt utplånande af nu ifrågavarande skatter för innehafvarna af tiondeskyldiga fastigheter innebär en direkt fördel, som beredes dem därigenom, att samhällets öfriga medlemmar måste påtaga sig en ökad skattebörda. Den omständigheten, att rubbning i egendomsvärdena eller öfver hufvud i medborgarnas inbördes ekonomiska förhållanden sålunda åtföljer nu ifrågasatta undanrödjande af ojämnheter i skattesystemet, kan visserligen icke få ställa sig såsom ett atvisande hinder för vidtagande af en eljest nyttig funnen reform. Men såtillvida bör enligt min mening hänsyn tagas till ifrågavarande omständighet, att vid reformens genomförande en viss aktsamhet varder iakttagen.»

»Varsamhet torde vara att tillråda jämväl ur synpunkten af statens förmåga att utan större svårighet fylla budgetens kraf. Genom småningom fortgående nedsättning af de indragna fastighetsafgifterna minskas nämligen efter hand statens inkomst af dessa, medan ersättningsskyldigheten till kyrkan för de henne frångångna afgifterna kvarstår oförändrad. Den brist, som härigenom uppkommer för statsverket och som beräknats vid den sista skatteprocentens försvinnande uppgå till 3,897,954 kronor, måste fyllas.»

Vid öfvervägande å ena sidan af de omständigheter, som talade för ett förkortande af den tidrymd, under hvilken fastighetsafgifternas afskrifning borde bringas till slut, och å andra sidan af de omständigheter, som manade till varsamhet vid afskrifningsplanens uppgörande, förklarade jag mig ej finna anledning att föreslå ett afvikande från prästlöneregleringskommitténs förslag om en period af 30 år för regleringens genomförande.

Med afseende å detta uttalande framhöll särskilda utskottet, att det syntes som om vid afskrifningsförslagets framläggande i någon mån underskattats vikten af att ifrågavarande föråldrade skatteformer snarast möjligt aflägsnades ur skattesystemet och å andra sidan öfverskattats betydelsen för budgeten af den tillökning i utgifter, som föranleddes af fastighetsafgifternas efterskänkande. Ett något större tillmötesgående, än Eders Kungl. Maj:ts förslag innebar, borde enligt utskottets förmenande visas tiondegifvarna i afseende å deras anspråk på en snar utjämning af skattebördan, och ansåg utskottet, att ett förkortande af afskrifningsperioden ej behöfde för staten medföra några verkliga olägenheter af finansiell art. Utskottet tillstyrkte således, att, med ändring af 3 § i lagförslaget, den

125 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

åsyftade skatteafskrifningen skulle bringas till slut under loppet af 20 år och försiggå enligt den planen, att under de första 10 åren erlades — i öfverensstämmelse med Eders Kungl. Maj:ts förslag — 60 procent af de till statsverket indragna afgifterna, under därpå följande 5 år 40 procent och under de sista 5 åren 20 procent, hvarefter från och med det tjuguförsta året återstoden skulle eftergifvas.

Om denna plan följes, skulle, enligt gjorda ungefärliga beräkningar, statsverket till exempel år 1920 hafva att till kyrkofonden utgifva 2,663,041 kronor såsom ersättning för indragen tionde, samtidigt med det att tiondegifvarna vore skyldiga att till statsverket betala 1,597,824 kronor. Statsverkets nettotillskott till kyrkofonden skulle således det året utgöra allenast 1,065,217 kronor. Sedermera, i den mån allt flera af de gamla löneregleringarna förfalla, stegras årligen statsverkets utgifter, och efter det den sista tiondeposten å 390 kronor år 1961 afskrifvits, har statsverket att, utan något bidrag af tiondegifvarna, till kyrkofonden årligen inleverera 3,897,954 kronor.

Enär genom en ändring, i enlighet med utskottets förslag, af 2 § den obestridliga fördelen skulle vinnas, att utan alltför stor tidsskillnad samma grunder för skattskyldighet och lönernas beräkning kunde blifva tillämpade inom de olika församlingarna, finner jag detta ändringsförslag välbetänkt.

Genom ett bifall till förslaget om ändring af 5 § skulle den rättvisare och jämnare fördelning af utskylderna till prästerskapets aflöning, som är den föreslagna skattereformens syfte, tidigare komma till stånd än enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag, ett önskemål, hvars förverkligande måste betraktas såsom något särskilt eftersträfvansvärdt. Och då det ej torde finnas anledning att hysa tvifvel om statens förmåga att i en jämförelsevis aflägsen framtid bära de utgifter, som stå i samband med prästtiondens successiva eftergifvande, äfven om denna reform skulle något påskyndas, anser jag mig böra understödja utskottets förslag till ändring jämväl af 5 §.

För att få en ungefärlig föreställning om statsverkets årliga kostnad för fullgörande af dess ersättningsskyldighet till kyrkofonden, därest tionden och öfriga fastighetsafgifter indragas, under det att omförmälda afgifter samtidigt successivt afskrifvas, har — med ledning af förhållandena ecklesiastikåret 1896—97 och med tillämpning af de olika planer för afskrifningen, Eders Kungl. Maj:ts förslag till 1908 års riksdag och utskottets förslag innehålla — beräknats, dels huru mycket från församlingarna årligen skulle, efter det indragning af fastighetsafgifterna inom en hvar af

126 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

dem ägt rum och medgifven afskrifning tillgodonjutits, till statsverket erläggas, och dels huru stor uppoffring statsverket måste, med hänsyn till fastighetsafgifternas successiva afskrifning, vidkännas för att infria sin förbindelse till kyrkofonden. I den tablå, som sammanfattar dessa beräkningar och hvilken jag torde få återgifva, betecknas Eders Kungl. Maj:ts afskrifningsförslag enligt 1908 års proposition såsom »alternativ I» och utskottets förslag såsom »alternativ II».

Tablå

utvisande statsverkets, i anslutning till förhållandena ecklesiastikåret 1896 —97, under olika förutsättningar beräknade årliga kostnad för fullgörande af dess ersättningsskyldighet till kyrkofonden med anledning af kyrkotiondens och öfriga fastighetsafgifters indragning, samtidigt med det att omförmälda afgifter varda afskrida.

■Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 39.

128 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 39.

6 §.

I enlighet med särskilda utskottets förslag torde orden »mot ersättning af de skattskyldiga» böra uteslutas ur paragrafens första stycke. Efter utskottets mening funnes nämligen ingen anledning att, sedan ^tionde och andra afgifter af fast egendom indragits till statsverket och sålunda blifvit likställda med andra utskylder till kronan, ålägga de afgiftsplikriga fastighetsägarna att ersätta kronans uppbördsförvaltning för densamma åsamkad ökning i arbetet med uppbörden.

129 Kungl. Maj:ts Kåd. Proposition N:o 39.

Såsom utskottet jämväl föreslagit, lärer uttrycket »gällande» löneregleringsre<olution i andra styck.-t af paragrafen böra förtydligas, till utmärkande af att ifrågavarande lönereglerinjisresolution skall vara meddelad pa grund af 1862 eller 1872 års förordning.

Förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning.

Nu ifrågavarande lagförslag bär i viss mån, särskildt hvad beträffar själfva proceduren vid löneregleringen, sin förebild i förordningen angående allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 och afser i allt fall att ersätta denna liksom äfven förordningen angående ordnande af prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm aflöning den 1 november 1872. På förslagets betydelse torde klarare framstå genom en allmän öfverblick öfver de viktigare bestämmelserna däri, samtidigt med d.et att nagra paralleller ur gällande lagstiftning uppdragas, har jag trött mig böra meddela en dylik inledande framställning.

De på grund af 1862 års förordning uppgjorda löneregleringarna hafva byggt på den allt sedan äldre tider bestående lagstiftningen om skattskyldighet till prästerskapets aflöning, men genom nämnda förordning blefvo ändamålsenligare anordningar för skattskyldighetens utgörande införda. Savida gällande kraft tillerkännes kommitténs förslag angående indragning till ^statsverket och afskrifning af hittills utgående fastighetsafgifter samt angående församlingsbidragets utgörande efter lika måttstock af alla skatteobjekt, blir det kyrkliga beskattningssystemet fotadt på alldeles nya grunder.

Hufvudprinciperna för det nya lönesystemet sammanfalla i stort sedt med dem, efter hvilka prästerskapets aflöning skolat vid nu gällande regleringar ordnas. Med nära anslutning till ordalagen i § 1 af 1862 års förordning har nämligen kommittén uppställt den allmänna föreskriften, att hvarje tjänstgörande präst skall erhålla en, såvidt sig göra låter, efter tjänstegrad och ämbetsaligganden äfvensom lefnadskostnaderna i orten eller andra särskilda förhallanden lämpad anständig bärgning. Någon säker mattstock för beräkningen af det lönebelopp, som i hvarje särskildt fall må anses vara det rätta, är naturligtvis icke gifven genom framhållandet af dessa allmänna synpunkter. Kommittén säger sig icke heller hafva åsyftat något sådant, utan anser, att afgörandet bör, på sätt skedde vid de löneregleringar, som uppgjordes på grund af 1862 års förordning, öfverlämnas åt Kungl. Maj:t.

Men på det att de mest öfverklagade missförhållandena i det nuvarande lönesystemet — aflöningens otillräcklighet för ett flertal präster

Bill. till Bilcsd. Prot. 1909. 1 Sand. 1 AJd. ‘JO Raft. IT

130 Kund. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

och dess ojämnhet för prästerskapet i dess helhet — icke mä komma att vidlåda det nya systemet, hafva vissa anordningar funnits erforderliga.

Löneregleringsnämndernas åtgörande för att bereda prästerskapet anständig bärgning var begränsad! af tillgångarna inom de olika pastoraten äfvensom af hvad med afseende å vissa anslags öfverflyttning från en församling till en annan kunde varda bestämdt. För prästerskapet i. de församlingar, hvilkas egna tillgångar ej voro tillräckliga för den aflöning, som af omständigheterna påkallades, har därför föreskriften i 1862 ars förordning, att hvarje tjänstgörande präst skulle erhålla anständig bärgning, nästan alltjämt varit en död bokstaf. Om emellertid, såsom kommittén föreslagit, till kyrkans förfogande ställes den ersättning, statsverket har att för indragna fastighetsafgifter utgöra, så kan genom anslag^ från dessa ersättningsmedel och andra för kyrkan gemensamma tillgångar prästerskapets ekonomiska ställning väsentligen upphjälpas. Likaså kunna aflöningens ojämnheter, i den mån de ej betingas af tjänstgöringen och särskilda ortsförhållanden m. in., försvinna, om vissa allmänna föreskrifter angående lönernas beräkning blifva meddelade, för att af nämnderna tagas till efterrättelse vid uppgörande af förslag till nya löneregleringar. Som dessutom regleringarnas giltighetstid skulle begränsas till 20 ar en inskränkning, som föranledes af den snabbhet, hvarmed utvecklingen i alla riktningar numera försiggår —, så blir tillfälle att öfverse lönebeloppen och däri vidtaga erforderliga jämkningar, innan alltför stora förändringar inträdt i de förhållanden, Indika voro rådande vid den tid, då attöningen fastställdes.

Då Kungl. Maj:t inom vissa, af prästerskapets privilegier och allmänna författningar utstakade gränser allt hittills ägt att ensam bestämma såväl de prästerliga tjänsternas antal som fördelningen af de ecklesiastika lönetillgångarna, och någon ändring härutinnan efter kommitténs mening icke är önskvärd, skulle det tillkomma Kungl. Maj:t att meddela de åsyftade föreskrifterna angående aflöningens beräkning. Härvid är att iakttaga, att fri bostad i en eller annan form skall tillkomma hvarje präst utöfver de förmåner af olika slag, som eljest kunna tillhöra hans beställning.

Själfva löneregleringen blir icke obetydligt förenklad, därest föreskrifter i angifvet syfte varda meddelade och församlingarnas bidragsskyldighet, utan hänsyn till den gamla beskattningens former, fastställes till en för alla beskattningsföremål, efter deras skattekraft proportionerad, lika afgift. Men det förberedande arbete, som tillförne utförts af nämnderna, har i allt fall icke ansetts kunna såsom öfverflödigt undvaras, då ju äfven hädanefter skulle förekomma flera frågor af vikt, vid hvilkas af-

131 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 39.

görande det måste vara af stort värde att äga tillgång till yttranden af opartiska, med de lokala förhållandena förtrogna nämnder. I hufvudsak skulle det åligga nämnderna att, sedan prästerskapet uppgifvit de löneförmåner, som utöfver församlingsafgifterna finnas att tillgå, väcka förslag om sådana anordningar beträffande den kyrkliga, indelningen och den prästerliga tjänstgöringen, som kunna anses främja församlings vården; föreslå beloppet af den aflöning, som bör tillkomma hvarje innehafvare af ordinarie prästerlig beställning, därvid alla omständigheter, hvilka varit för nämnden bestämmande, skola angifvas, och, för den händelse någon ändring i den kyrkliga organisationen finnes af omständigheterna påkallad, framlägga de olika löneregleringsförslag, som under olika förutsättningar böra tillämpas; beräkna årliga medelvärdet af bostadsboställes afkastning äfvensom af de förmåner, tjänsteinnehafvaren eljest Tiger åtnjuta; yttra sig om lämpligheten af bostadsboställes utarrendering; föreslå beloppet af församlingsafgifter; anmäla behof vet af anslag från kyrkans gemensamma aflöningstillgångar samt afgifva utlåtanden i de frågor angående den kyrkliga indelningen och organisationen, som varda till nämnderna hänskjuta.

Hvad nu är stadgadt angående löneregleringsnämndernas sammansättning anser kommittén böra i det hela fortfarande gälla.

Sedan nämnden stadgat sitt omdöme rörande antalet och beskaffenheten af de prästerliga tjänster, själavården i ett visst pastorat synes kräfva, utmäter nämnden den aflöning, som efter dess bepröfvande bör tillkomma hvarje ordinarie tjänsteinnehafvare. Härvid har nämnden att tillämpa de föreskrifter, som varda meddelade angående beräkning af prästerskapets aflöning. Med den affattning dessa föreskrifter erhållit uti kommitténs i ämnet afgifna förslag, torde lönernas beräkning sällan medföra någon svårighet. De för afiöningens storlek bestämmande faktorerna hafva nämligen i allmänhet hänförts till rent yttre, påtagliga förhållanden, såsom tjänstegrad, omfattningen af predikoskyldighet, pastoratets folkmängd och areal m. in., och dessa faktorer hafva blifvit underkastade en bestämd värdesättning. Men om nämnden med hänsyn till särskilda omständigheter — t. ex. med tjänstens skötande förenad synnerlig besvärlighet, högre lefnadskostnader i orten eller för prästerskapet eljest ökade utgifter — anser, att det lönebelopp, som framgår ur en dylik hopsummering af värden, icke innefattar skälig ersättning för tjänsteinnehafvarens möda eller icke medför anständig bärgning, har nämnden att föreslå erforderlig förhöjning i lönebeloppet. Nämnden skall emellertid alltid angifva samtliga omständigheter, hvilka påverkat aflöningsförslaget, således ej mindre dem, som upptagas med bestämda, enligt grunderna för afiöningens beräkning utförda värden än äfven dem, åt hvilka i ett visst fall bör tillmätas en särskild

132 Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 30.

betydelse till aflöningens ökande utöfver den normala höjden. Eu sådan fullständig och detaljerad redogörelse för förhållandena i ett pastorat utgör en nödvändig förutsättning för den ingående kännedom härom, som måste bibringas de myndigheter, hvilka efter nämnden komma att handlägga regleringsfrågan; endast därigenom vinnes trygghet för att det aflöningsbelopp, som slutligen varder fastställdt, skall bereda »en, savidt sig göra låter, efter tjänstegrad och ämbetsåligganden äfvensom lefnadskostnaderna i orten eller andra särskilda förhållanden lämpad anständig bärgning».

Före lönercgleringsförslagets uppgörande bör nämnden naturligtvis förskaffa sig kännedom om hvilka tillgångar finnas att taga i anspråk för aflöningens bestridande. Prästerskapets löneförmåner äro för närvarande, såsom den af mig förut lämnade redogörelsen därför "ifver vid handen, af skilda slag. De hafva tillkommit på olika sätt och äro grundade än å dispositioner af privaträttslig natur, än å sedvana och häfd, än a kungl. stadgar och resolutioner. \ illkoren för deras åtnjutande växla likaså, i det att somliga tillgångar äro fästade vid ett visst pastorat eller anslag na till och med blott åt en särskild präst i pastoratet, andra åter endast afse att bereda prästerskapet öfver hufvud inkomst. Af denna löneförmånernas olika beskaffenhet följer uppenbarligen en mer eller mindre inskränkt rätt att i det särskilda fallet öfver dem förfoga. Det är därlör af största betydelse för regleringsförslagets tillförlitlighet och dess användbarhet såsom grundval för lönefrågans vidare behandling, att uppgifterna om de särskilda lönetillgångarna blifva så fullständiga som möjligt.

Den sida af löneregleringen, som afser fastställandet af aflöningens aktiva, företer eu framträdande olikhet mellan 1862 års och den af kommittén föreslagna lagstiftningen. Samtliga de inkomster, som asyftas i § fl mom. 2 af 1862 års förordning, och »som grunda sig på statsanslag i kontanta penningar, kronotionde och hemmanst äntor eller pa arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annex- och mensalhemman och lä genheter, som icke äro bostadsboställen», skola nämligen enligt kommitténs förslag särskiljas från de öfriga inkomsterna och tillgodoföra kyrkofonden.

Bostadsboställe däremot skall alltid — oberoende af sättet för dess tillkomst genom upplåtelse af kronan, af församlingen eller af enskild person — beräknas såsom tillgång till bestridande af aflöningen för särskildt den tjänsteinnehafvare, åt hvilken bostället blifvit upplåtet. Inkomster som grunda sig därpå, att församling till löneförbättring för prästerskapet inköpt annat hemman eller lägenhet eller anskaffat andra fördelar, eller att enskild person för samma ändamål till församlingen g1 ort donation,. eller att ersättning lämnats för jord eller annan förmån, hvilken varit förenad

133 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

med egendom af nu an gifven beskaffenhet, betraktas såsom gemensamma aflöningstillgångar för samtliga präster inom pastoratet och må alltså efter omständigheterna mellan dem utskiftas. Hvad därefter brister i den aflöning, som anses böra tillkomma en hvar af pastoratets präster, betäckes i första hand med församlingsafgifter, utdebiterade inom den stadgade gränsen, och, om icke heller dessa förslå, genom tillskott från kyrkofonden.

1 den mån nämnden hinner uppgöra lönregleringsförslagen samt afgifva de framställningar och yttranden beträffande den kyrkliga organisationen och andra med löneregleringen sammanhängande frågor, som varit föremål för dess behandling, öfverlämnar nämnden till domkapitlet sitt särskilt för hvarje pastorat uppgjorda, till Konungen ställda förslag jämte tillhörande handlingar. Med bifogande äfven af ett utlåtande angående kostnaderna för boställshafvarens fullgörande af viss byggnadsskyldighet vid bostadsboställe — hvilket utlåtande afgifves af synerätt — infordrar domkapitlet yttranden från pastoratet samt dess prästerskap och, i händelse någon prästerlig befattning i pastoratet är ledig, från kontraktsprosten; hvarefter domkapitlet öfverlämnar samtliga handlingarna jämte sitt yttrande till länsstyrelsen, som med eget utlåtande anmäler ärendet till Kungl. Maj ts pröfning. Oberoende af tiden för fastställandet skall hvarje lönereglering gälla under en tid af 20 ecklesiastikår, räknade från det, då förut fastställd reglering upphör att gälla.

Om under den tid, för hvilken lönereglering äger gällande kraft, församling vill bereda sitt prästerskap högre aflöning, skall den vara därtill oförhindrad. Församlingens beslut i frågan bör dock fattas med tre fjärdedelar af de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet och vinner icke tillämpning förr, än det efter underställning blifvit af Kungl. Maj:t fastställdt. Kyrkofondens tillgångar få ej tagas i anspråk för åstadkommande af dylika löneförhöjningar.

Vid debitering och uppbörd af församlingsafgifterna — hvilka ej skilja sig från de afgifter, församlingens medlemmar åtaga sig för uppehållande af kyrka och skola — skall iakttagas hvad kommunalförfattningarna stadga med afseende å debitering och uppbörd af sådana afgifter, om hvilka kyrkostämma fattar beslut. Lönebidrag, som utgöras af församlingsafgifter och tillskott från kyrkofonden, skola kvartalsvis utbetalas till vederbörande ordinarie präster.

Liksom det ordinarie prästerskapet genom de löneregleringar, som åstadkommos på grund af 1862 års förordning, med afseende å sina inkomster merendels gjordes beroende af de tillgångar, som funnos inom pastoratet och hvilka ofta voro långtifrån tillräckliga, så har äfven vid bestämmandet af adjunkternas aflöning hittills alltför mycket öfverlämnats åt till-

134 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

fälligheter: å ena sidan den goda viljan lios det ordinarie prästerskapet — representeradt af allmänt prästmöte inom stiftet — att fastställa skäliga arfvoden åt adjunkterna, å andra sidan samma prästerskaps förmåga att på ett värdigt sätt fullgöra sina åtaganden gentemot dessa ämbetsbröder. Medelst vissa för hela kyrkan gemensamma lönetillgångar skall enligt kommitténs förslag det ordinarie prästerskapets ekonomiska ställning upphjälpas, och genom utfärdandet af allmänna föreskrifter för aflönngens beräkning, hvilka äro afsedda att vid löneregleringarna tillämpas, skola ojämnheterna i de ordinaries aflöningsförhållanden blifva undanröjda.

Äfven det extraordinarie prästerskapets aflöning har synts kommittén böra i öfverensstämmelse härmed regleras, och finner kommittén ej någon betänklighet vid att använda kyrkans gemensamma tillgångar jämväl för adjunkternas aflöning, då ju adjunktsinstitutionen måste betraktas såsom ett nödvändigt led i den kyrkliga organisationen. Hufvuddragen i systemet för adjunkternas aflöning angifvas genom en allmän föreskrift därom, att hvarje tjänstgörande adjunkt skall såsom löneförmåner åtnjuta bostad, vivre, skjuts i tjänsteärenden, årligt adjunktsarfvode samt kostnadsersättning för resa till tjänstgöring-ort.

Löneregleringen för kontraktsprostarna skall företagas såsom en fristående förrättning, utan att ställas i samband med löneregleringen för det öfriga prästerskapet. I enlighet med föreskrifter, som Kungl. Maj:t torde meddela, skola nämligen domkapitlen i de särskilda stiften uppgöra förslag till arfvode för en hvar af kontraktsprostarna, hvarefter Kungl. Maj:t fastställer dylikt arfvode. Emedan prostetunnorna hittills utgått såsom anslag hufvudsakligen af kronotionde, men äfven till någon del af kyrkotionde, för hvilka anslag ersättning under senare tid lämnats af statsverket, har kommittén — vid det förhållande att enligt § 3 mom. 3 af förslaget till lag om kyrkofond sådana ersättningar hädanefter skola indragas till kyrkofonden — föreslagit, att samma fond må gälda de prostarfvoden, som för framtiden varda fastställda.

1 §•

Särskilda utskottet vid 1908 års riksdag ansåg, att stadganden angående minimi- och maximibelopp för kyrkoherdars och komministrars löner äfvensom angående minimibeloppet af arfvode för adjunkt borde inrymmas i denna paragraf. Häremot synes mig ej något vara att erinra, liksom ej heller mot de föreslagna beloppen, till hvilka jag emellertid torde få återkomma längre fram vid behandlingen af kommitténs förslag till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning.

Kunql. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

2 § 5 mom.

Då enligt 4 mom. af denna paragraf suppleanter skola utses för nämndens ordförande och ständiga ledamöter, torde, såsom särskilda utskottet anmärkt, jämväl för vederbörande pastorats representant i nämnden suppleant böra väljas.

4 § 2 mom.

Enligt Riksdagens uttalande i skrifvelsen af den 5 maj 1897 borde vid framläggandet af nya grunder för reglering af prästerskapets aflöning hänsyn tagas till vissa angifna förhållanden, däribland huruvida icke vissa komministraturer borde och kunde indragas och andra förvandlas till pastorsbeställningar, samt huruvida en sammanslagning af smärre pastorat måtte kunna äga rum. Prästlöneregleringskommittén fick sig också ålagdt att taga särskild hänsyn till de i Riksdagens skrifvelse angifna spörsmålen, och har kommittén i sitt den 20 december 1900 afgifna betänkande rörande den kyrkliga indelningen och organisationen (s. xxxiii—liv) redogjort för de allmänna grunder, som varit bestämmande för kommittén vid fullgörande af dess uppdrag härutinnan.

Den kyrkliga ämbetsverksamheten bör, efter kommitténs åsikt, vara så ordnad, att hvarje ämbete kan gifva sin innehafvare tillräcklig sysselsättning och tillräcklig lön. Särskild! fordrar församlingsvården, att gudstjänstens förrättande i öfverensstämmelse med ortens sed äfvensom religionsundervisning, skoluppsikt, enskild själavård, kyrklig bokföring och kommunala ämbetsplikter kunna af prästerskapet nöjaktigt fullgöras.

Skärskådar man, säger kommittén, efter denna måttstock förhållandena inom vårt land, och särskild! å landsbygden, faller först i ögonen, att inom vissa orter förefinnes ett stort antal pastorat, hvilka uppenbarligen äro alltför små för att kunna bereda tillräcklig sysselsättning ens åt en prästerlig tjänsteman. Men härtill kommer, att i många af dessa små pastorat finnas tjänstgörande två präster, stundom till och med två präster vid en kyrka. Enligt ett af kommittén uppgjordt sammandrag af tab. 5, tabellserien A, utgjorde ecklesiastikåret 1896—97 folkmängden för hvarje ordinarie prästerlig tjänst:

högst 600 personer i 56 pastorat

601—1,000 » i 222

1,001—1,200 » i 131

1,201—1,500 » i 163

136 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Innehafvarna af prästerliga beställningar i dessa 572 pastorat, eller mera än 45 procent af alla landspastoraten, kunna enligt kommitténs mening svårligen af tjänsten hafva tillräcklig sysselsättning. Kommittén framhåller emellertid, hurusom i några fall pastoratens ytvidd, aflägsna läge eller betydande afstånd mellan kyrkorna kunna gifva fullgodt skäl för upprätthållande af prästerliga tjänster, hvilka med hänsyn allena till folkmängdssiffran kunna synas obehöfliga. Men det stora flertalet af de pastorat, om hvilka här är fråga, förekomma i de tätast befolkade trakterna af vårt land, i Mälardalen och på Östgötaslätten, i södra Skåne, i mellersta Västergötland och på Gottland; deras ytvidd är högst 1, vanligen 1/2 kvadratmil eller därunder. Också anser kommittén den af Riksdagen förordade indragningen af dylika tjänster vara påkallad i främsta rummet af kyrkans eget intresse, hvilket kräfver, att åt så många som möjligt af de till hennes tjänst uppfostrade andliga krafterna må beredas ett tillräckligt verksamhetsfält.

Påtagligast finner kommittén missförhållandet vara vid ett stort antal komministraturer, hvilkas innehafvare genom tjänstens beskaffenhet alltför lätt förledas till overksamhet. Komministrar, hvilkas tjänstgöring omfattar allenast en gudstjänstförrättning hvar eller hvar annan söndag med därtill hörande förberedelse samt biträde vid husförhör, nattvardsläsning och smärre kyrldiga förrättningar, och hvilka icke hafva sysselsättning med eller ansvar för den egentliga pastoralvården eller skoluppsikten, det kyrkliga kommunallifvet eller kyrkbokföringen, kunna efter kommitténs åsikt svårligen få tillräcklig sysselsättning inom pastorat, hvilkas folkmängd uppgår till 2,000, 1,500, 1,000 personer eller mindre; och i alla de fall, där tjästeinnehafvaren ej upprätthålles genom synnerlig lust för studier eller större andligt nit, måste en så begränsad tjänstebefattning nedsätta hans andliga förmåga, på samma gång som de med tjänsten förenade knappa lönevillkoren undergräfva hans ekonomiska ställning.

Utan tvekan säger sig kommittén därför ock hafva tillstyrkt indragning af ett ganska stort antal komministraturer, hvilka icke ansetts behöfliga vare sig för gudstjänstens upprätthållande efter ortens sed eller för församlingsvården och församligens bekvämlighet.

Så har det synts kommittén obestridligt, att komministerstjänsterna böra såsom obehöfliga indragas i 69 pastorat, hvilka bestå af allenast en församling med en kyrka. Flertalet af dessä till indragning föreslagna komministerstjänster förekommer i Uppsala (15) och Linköpings (24) stift. De öfriga höra till Skara (3), Strängnäs (8), Västerås (12), Växjö (6) och Karlstads (1) stift. Men äfven i fråga om sådana pastorat, som bestå af två församlingar och hvilkas sammanlagda folkmängd och areal ej äro

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

större, än att de val kunna skötas af en präst, kar kommittén ansett sig böra föreslå indragning af komministerstjänst, såvida afståndet mellan församlingarnas kyrkor ej är större, än att en präst kan medhinna att äfven under den mörkaste årstiden i båda kyrkorna upprätthålla söndaglig gudstjänst.

I de trakter af riket, där församlingslifvet sedan lång tid tillbaka vant sig vid gudstjänstens alternering mellan två eller flera mer eller mindre närbelägna kyrkor, där således vanligen en kyrka af två hvar annan söndag eller en kyrka af tre hvar tredje söndag är utan gudstjänst, är det, efter kommitténs tanke, icke nödvändigt att behålla flera prästerliga tjänster, än som högst erfordras för gudstjänstens förrättande i denna häfdvunna ordning. Där sålunda i smärre pastorat med tre eller fyra kyrkor förefinnes komministerstjänst, hvars innehafvare icke är erforderlig för annan tjänstgöring än förrättande af en gudstjänst hvarje söndag, har sådan tjänst föreslagits till indragning, allt under förutsättning, att prästerna böra genom duplikation upprätthålla gudstjänsten i samma ordning mellan kyrkorna som hittills varit stadgad. Under sådan förutsättning har föreslagits indragning af tillhopa 158 komministerstjänster.

Med tillämpning af anförda principer har kommittén alltså föreslagit indragning af sammanlagdt 227 komministraturer, hvilka kommittén betecknar såsom för gudstjänst och församlingsvård mer eller mindre öfverflödiga och i vissa fall rent af såsom skadliga utväxter på den kyrkliga organisationen.

De oegentligheter, som vidlåda den kyrkliga organisationen, anser kommittén dock icke kunna undanrödjas allenast genom indragning af öfverflödiga komministerstjänster, enär isynnerhet i södra och mellersta Sveriges landsbygd förefinnes ett mycket stort antal pastorat af så ringa omfattning, att de svårligen kunna bereda ens sina kyrkoherdar tillräcklig sysselsättning. Sådana pastoratsbildningar som Atlingbo med 220 invånare och Hörsne med 383 i Visby stift samt Häggeby med 452 invånare i Uppsala stift kunna ju, säger kommittén, betraktas som ytterligheter. Men kommittén framhåller såsom verkligt betecknande för den kyrkliga organisationens svaghet i detta hänseende, att å rikets landsbygd ecklesiastikåret 1996 — 97 funnos:

302 pastorat med folkmängd ej öfverstigande 1,500 inv.

191 » » » " » » 1,200 »

117 » 5 » » » 1,000 »

29 » » » » » 600 »

I anseende till det motstånd, som från församlingarnas sida kan väntas beträffande pastorats sammanslagning, förklarar sig kommittén hafva med

Bill. till lliksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 26 Höft. 18

138 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

synnerlig varsamhet förfarit särskildt beträffande sådana förändringar och nybildningar, som förutsätta indragning af kyrkoherdetjänster och sammanförande af hittills själfständiga pastorat. Af de pastorat, som kommittén föreslagit till förening med andra pastorat, har flertalet endast 1,000 invånare eller därunder. De flesta äro belägna i Uppsala stift (11), Linköpings stift (18), Västerås stift (10). Lunds stift (15) och Visby stift (11).

Ur synpunkten af kyrkans samfällda intresse betraktar kommittén slutligen frågan om de prästerliga tjänsternas minskning — genom indragning af komministratur eller sammanslagning af pastorat — och anför därvid (s. xlvi) bland annat följande:

»Det är naturligtvis synnerligen svårt att angifva några bestämda mått å den folkmängd och den areal, som böra beräknas för hvarje prästerlig tjänst, enär härutinnan så mycket beror å skiftande ortsförhållanden. Men liksom man torde kunna säga att, där arealen icke är större än en kvadratmil, den prästerlige tjänstemannen i regel knappt har tillräcklig sysselsättning med mindre folkmängd än omkring 2,000 invånare, så kan det å andra sidan sägas, att där i en landsförsamling folkmängden öfverstiger 3,000 invånare, begynner behof inträda af den prästerliga tjänstebördans fördelning vare sig genom anställande af biträdande prästman eller genom pastoratsdelning. Om denna sats är riktig, så inses det lätt, att den nuvarande kyrkliga indelningen i vårt land i detta hänseende kräfver ganska betydande förändringar, och att det i landet norr om Dalälfven gifves godt utrymme för de tillgängliga prästerliga krafter, som i landets mellersta och södra delar ofta finna alltför otillräckliga verksamhetsområden.»

»Det kan icke heller bestridas, att den nuvarande anordningen innebär en misshushållning med de för kyrkan i dess helhet tillgängliga aflöningsmedel. I det stora flertalet af de fall, der prästerlig tjänst af kommittén föreslagits till indragning, visar det sig, att den öfverflödiga tjänsten icke blott är för församlingen onödigt betungande, utan äfven för sin tillvaro förutsätter större eller mindre tillskott af kronotionde, vederlagsspannmål, hemmansarrenden och anslag från prästerskapets löneregleringsfond. Skola dessa tjänsters innehafvare förses med en efter tidens fordringar afpassad anständig lön, kräfvas i de flesta fall betydligt ökade bidrag från det allmännas sida. Af de genom kommittén till indragning föreslagna komministraturer och kyrkoherdebefattningar förekomma ock de flesta uti den af kommittén upprättade tabell öfver det lägst aflönade prästerskapet, och om de föreslagna indragningarna beslutas, skulle det af kommittén beräknade behofvet af nya tillskott till största delen försvinna. Men det måste anses oegentligt att till upprätthållande af tjänster, hvilka för församlingsvård och gudstjänst äro mer eller mindre obehöfliga, fortfarande använda

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 139

sådana gemensamma afföringsmedel, som äro afsedda att fylla verkliga behof>

»Oegentliglieten af ett sådant förfarande framstår i så mycket bjärtare ljus, när det tillbörligt iakttages, att i hundratals vidsträckta församlingar de prästerliga krafterna icke på långt när räcka till för den allra nödtorftigaste församlingsvård och gudstjänst, och de tillgängliga aflöningsmedlen icke heller på långt när förslå för upprättande af nya kyrkliga beställningar. Det är för af hjälpande af sådana missförhållanden som kyrkans gemensamma tillgångar böra företrädesvis användas, och det är vid jämförelse med behofven på dessa håll som de på andra håll umbärliga tjänsternas obehöflighet framstår i sin rätta dager.»

Enär mom. 2 af 4 § innehåller en del föreskrifter beträffande den kyrkliga organisationen, har utskottet erinrat om dessa af prästlöneregleringskommittén gjorda uttalanden i ämnet. Utskottet, som funnit dessa uttalanden i hög grad beaktansvärda, ansåg sig böra framhålla vikten af att, i sammanhang med uppgörande af de blifvande löneregleringarna, allvarlig uppmärksamhet ägnades åt de organisatoriska spörsmålen, i syfte att en rättvisare och jämnare fördelning af kyrkans såväl andliga krafter som mäteriella tillgångar måtte åstadkommas, samt att tjänster, hvilka icke kunde antagas vara till gagn för det kyrkliga lifvet, indroges.

Genom en omformulering af första stycket i 2 mom. har utskottet afsett, att däråt skulle gifvas ett innehåll, hvarigenom löneregleringsnämnden uttryckligen förpliktades att taga under ompröfning, i hvilken mån en reglering af de prästerliga tjänsterna inom ett pastorat eller mellan flera pastorat lämpligen borde äga rum.

Jämte det jag i allo ansluter mig till hvad utskottet yttrat om vikten, att vid de nya löneregleringarnas uppgörande en jämkning af den kyrkliga indelningen och organisationen i det af prästlöneregleringskommittén angifna syftet kommer till stånd, tillstyrker jag godkännande af utskottets omförmälda redaktionsförslag.

5 §•

Hela behållna årliga skogsaf kastningen från boställe, som af menighet anskaffats eller af enskild donerats, skall enligt 6 § — i motsats mot dylik afkastning från andra boställen — komma vederbörande boställshafvare till godo och inberäknas i den öfriga afkastningen af dylikt boställe. På det att nämnden vid sin uppskattning af sådant boställes afkastning må äga tillgång till uttalande af sakkunnig myndighet, har utskottet ansett,

140 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 39.

att det borde medgifvas nämnden att för ändamålet påkalla biträde af domänstyrelsen, som äger tillgång till skogshushållningsplan för bostället och andra boställsskogen rörande handlingar.

Som jag delar denna utskottets uppfattning, anser jag, i likhet med utskottet, att bestämmelse därom bör inrymmas i ett tillägg till omhandlade 5 §, hvilket tillägg då ock skulle innehålla anvisningar för skogsafkastningens beräknande i förevarande fall.

Med dessa anvisningar torde böra jämföras de i 6 § 3—6 mom. af lagen om kyrkofond inrymda stadgandena, hvilka gifva vid handen, att kostnaderna för skogsindelning samt skogsodlings- och andra arbeten för skogsskötselns främjande å boställen, som icke af menighet anskaffats eller af enskild donerats, skola bestridas af kyrkofonden. Däremot erhåller fonden, efter afdrag af försäljningskostnaderna, hela, husbehofvet öfversko utande, bruttoafkastningen från skogen å sistnämnda boställen.

Liksom enligt andra stycket af 5 § i förevarande lagförslag en hvar af pastoratets ordinarie präster äger hos nämnden göra skriftlig framställning beträffande de frågor, som hafva samband med löneregleringen för prästerskapet i pastoratet eller med den kyrkliga organisationen därstädes, torde en dylik rätt böra uttryckligen tillerkänas den eller de församlingar, hvaraf ett pastorat består, om man ock med utskottet kan antaga, att, äfven utan en bestämmelse härom, det skulle stå hvarje pastoratets församling öppet att skriftligen för nämnden gifva sina önskningar till känna i omförmälda frågor.

6 §•

1 mom.

Vid beräkning af den nettoatkastning, ett bostadsboställe med jordbruk anses lämna, skulle enligt prästlöneregleringskommitténs och Eders Kungl. Maj:ts förslag till 1908 års riksdag icke, på sätt föreskrefs i § 4 af 1862 års förordning, afdrag göras för byggnadskostnaden. Anledningen härtill var den, att sistberörda kostnad skulle varda boställshafvaren ersatt genom ett särskildt byggnadsanslag af pastoratet.

Såsom jag i det följande vid 25—29 §§ samt 33 § torde få närmare utveckla, har jag emellertid nu ansett mig böra föreslå en sådan ordning för byggnadsskyldighetens fullgörande beträffande de laga husen å kyrkoherdars och komministrars bostadsboställen på landet, att själfva bostadshusen skola nybyggas och underhållas af pastoratet, men ladugårds- eller jordbrukshusen af boställshafvaren. Ersättning för fullgörande af bygg-

141 Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 39.

nadsskyldigheten vid det senare slaget af laga lins skulle då fortfarande beredas bo ställsh a fva ren genom afräkning å boställets afkastning.

I hvilken mån den särskilda lagstiftningen angående bostadsboställen, hvilkas innehafvare äro delägare i skånska prästerskapets byggnad skassa, kan inverka modifierande på de gifna reglerna, torde lämpligast påvisas i samband med en redogörelse för de förändringar, som jag anser böra vidtagas beträffande 33 §.

Om utöfver förpliktelsen att uppföra och underhålla laga bus byggnadsskyldighet eljest ålägges boställshafvaren, böra däraf föranledda kostnader likaledes på nyss omförmälda sätt godfgöras honom. Jag tillåter mig i afseende å sådan särskild byggnadsskyldighet erinra därom, att enligt 22 § af såväl det vid 19t)8 års riksdag framlagda förslaget till ecklesiastik boställsordning som ett af mig sedermera uppgjordt dylikt förslag, hvilket jag anhåller att i dag jämväl få underställa Eders Kungl. Maj:ts pröfning, boställshafvaren kan få sig ålagdt att nybygga och underhålla vissa s. k. gagneliga hus. Finner nämligen synerätt, att på hosta d»bo-tälle eller därmed i sambruk förenadt löningsboställe insynadt torp eller fäbodeställe bör bibehållas eller nytt sådant bör insynas eller insynad kvarn bör kvarblifva, skall boställshafvare där uppföra och underhålla de byggnader, som af synerätten föreskrifvas.

Med hänsyn till hvad jag sålunda anfört torde ändring böra vidtagas i andra stycket af 1 mom. uti 6 §.

Förmånen af skogsfång till husbehof skall enligt sistnämnda lagrum undantagas vid uppskattningen af bostadsboställes afkastning. Denna förmån, säger kommittén (s. 89), tillkommer visserligen icke alla prästerliga tjänsteinnehafvare; men rätten att, där skog finnes, fritt använda densamma för det egna hushållets och gårdens behof synes så naturlig, att det helt visst vore obilligt, om boställshafvaren skulle för denna rätt gifva ersättning därigenom, att hans boställe i hmestaten uppfördes till en i betraktande af skogstillgången förhöjd nettoafkastning.

På det att emellertid icke den tillfälliga omständigheten, att bostadsboställe lämnar skogsfång till husbehof eller att sådant saknas, må föranleda alltför stor ojämnhet i aflöningsförmåner vid olika tjänster, ansåg särskilda utskottet det vara af vikt, att en brist i angifna hänseendet godtgjordes genom lönebestämningen. Jag har så mycket mindre skäl att häremot göra någon invändning, sotn jag redan förra gången, då jag inför Eders Kungl. Maj:t föredrog detta ärende, framhöll, att berörda såväl som andra ogynnsamma omständigheter skulle komma att beaktas vid löneregleringen, hvartill för öfrigt såväl förslaget till lag om reglering af

142 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition No 39.

prästerskapets aflöning (1 §) som äfven förslaget till föreskrifter angående beräkning af dylik aflöning (7 §) otvifvelaktigt föranleda.

Tredje stycket i 1 mom. torde enligt utskottets förslag böra omarbetas i syfte, att där ir.rymda stadganden rörande fördelning af skogsafkastningen vid bostadsboställen må fullständigare upptaga hvad motiven i ämnet innehålla och hvad genom själfva lagstiftningen ock bör regleras.

Boställen, hvilka på ett särskildt sätt kommit till stånd såsom boställen, betecknas i lagförslagen — utan att därmed afses skiljaktighet i sak — med något växlande uttryck, nämligen å ena sidan: »boställe som af församling anskaffats», »af församling inköpts», »af menighet inköpts», samt å andra sidan: »boställe som af enskild donerats», »af enskild för ändamålet donerats». Såsom utskottet anmärkt, torde det dock vara lämpligast att, i förekommande fall, för den förstnämnda gruppens boställen användes beteckningen: »boställe som af menighet anskaffats», och för den sistnämnda gruppen: »boställe som af enskild donerats».

7 och 16 §§.

Sedan utskottet i sitt sammanjämkningsförslag på det sättet ändrat förevarande paragrafer att ur dem uteslutits hvad de stadga därom, att vid beräkning af församlingsafgifter äfvensom i fråga om dessa afgifters utgörande undantag skall göras för prästerskapets boställen och löneinkomster m. m., torde omförmälda paragrafer böra i denna del bibehållas vid den lydelse, de sålunda erhållit i utskottets memorial n:o 8.

Under hänvisning till hvad jag i det föregående anfört vid utvecklandet af grunderna för församlingarnas framtida skattskyldighet till prästerskapets aflöning, finner jag mig nödsakad att — såsom en följd af nedsättningen i beloppet för bostadsboställenas beräknade afkastning — föreslå en förhöjning af det i 7 ^ bestämda församlingsbo råget i så måtto, att den del af berörda bidrag, som skall utgöras i förhållande till inkomsten, högst beräknas, ej till 5, utan till 6 öre för helt eller påbörjadt tiotal kronor af inkomstbeloppet inom pastoratet, inkomsten beräknad enligt anvisningarna i nyssnämnda paragraf.

Den särskilda lagstiftning angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkans prästerskap, till hvilken hän-

143 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

visas i 16 § 1_ inom. andra stycket, har numera kommit till stånd och innefattas i åtskilliga den 16 oktober 1908 utfärdade författningar.

Hufvudförtattningen är en lag, som innehåller följande stäggan den:

Afgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning, hvilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest uttaxeras, skola för inkomst af kapital eller arbete endast med hälften af det belopp, som eljest bort utgå, paföras medlemmar af sådan i riket befintlig församling af främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning,. såvida de främmande trosbekännarna före den 1 januari det år, då . debitering af . afgifterna verkställes, i laga ordning öfvergått till eller eljest råttsligen tillhört och fortfarande tillhöra den främmande församlingen.

I ändamål att dylik lindring må tillgodokomma omförmälda främmande trosbekännare, skall intyg om dessas namn och bostad äfvensom därom, att de under tiden från och med den 1 januari tillhört och fortfarande tillhöra den främmande församlingen, af denna församlings föreståndare utfärdas och före den 15 september tillställas vederbörande pastorsämbete, som har att ofördröjligen öfversända intyget, behörigen granskadt, till den, som verkställer debiteringen.

Aro afgifterna till prästerskapets aflöning grundade å löneregleringsresolution, fastställd enligt förordningen angående allmänt ordnande °af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 eller förordningen angående ordnande af prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm aflöning den 1 november 1872, eller å äldre konvention eller förening, eller utgå afgifterna till kyrkobetjäningens aflöning efter andra grunder än dem, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade, må nedsättning i dylika afgifter ej äga rum.

Da, såsom särskilda utskottet påpekat, hvad i församlingsafgifter blifva tillförsäkradt vederbörande ordinarie präst bör af kyrkorådet till honom utbetalas, oberoende af huru uppbörden af afgifterna utfaller, lärer första stycket i 2 mom. af 16 § höra förtydligas på sätt utskottet föreslagit.

12 § 3 mom.

Af utskottet har — enligt min mening med fullt skäl — framhållits, hurusom det måste anses orättvist om, vid tvångsvis utarrendering af ett hostadsbostäIlo, vederbörande indelningshafvare i följd af otillförlitlig uppskattning af boställets afkastning blefve lidande därigenom, att mindre inflyter i arrende än som beräknats. Ett korrektiv häremot måste alltså

144 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

uppställas. Detta bör enligt utskottets mening bestå däri, att till täckande af uppkommen brist församlingsafgifter få, när maximibeloppet för dem ännu icke uppnåtts, ytterligare uttagas och, för den händelse sådant för bristens fulla täckande erfordras, jämväl tillskott från kyrkofonden lämnas eller redan beviljadt tillskott förhöjas. Ifrågavarande garantibe-tämmelser skola meddelas i samband med beslutet om ett boställes obligatoriska utarrendering, alltså vid löneregleringens fastställande. Utskottet har i nu angifvet syfte föreslagit ett tillägg till förevarande moment.

Mot formuleringen af detta tillägg har jag ej annan erinran att göra, än att det synes mig höra i lagen uttryckligen betonas, att den beräknade boställsafkastning, med hvilken det faktiska arrendebeloppet . skall jämföras, i förevarande fall måste vara en bruttoafkastning såtillvida, som boställshafvarens byggnadskostnader ej skola hafva därifrån afdragits. Da det nämligen skall åläggas boställshafvaren att bestrida byggnadskostnaderna dels för de laga hus, som erfordras vid jordbrukets skötsel, dels för vissa s. k. gagneliga hus, hvilka kunna varda föreskrift^, maste, om förlust för honom "skall undvikas, arrendet vid den obligatoriska utarrenderingen uppgå ej blott till det belopp, som vid löneregleringen beräknats såsom boställsaf kastning, utan därutöfver till ett belopp, som lämnar tillgång jämväl till återgäldande af boställshafvarens byggnadskostnader. Om° således boställets afkastning vid löneregleringen upptagits med en post å 1,000 kronor och boställshafvarens årliga byggnadskostnader beräknats till 200 kronor, gör det uppenbarligen jcke till fyllest, om vid utarrenderingen bjudes allenast 1,000 kronor, ty da ma-te bostålIshafvaren, såvida ej arrendatorn jämväl fullgör byggnadsskyldigheten, utan någon godtgörelse — tvärtemot hvad som åsyftas själf bestrida byggnadsk<»stnaderna och således lida en däremot svarande minskning i löneförmåner.

25—29 §§.

Den 6 september 1907 anmälde jag för Kungl. Magt ett på grundvalen af präst löneregleringskommitténs den 17 augusti 1900 och den 19 juni 1903 afgifna beränkanden urarbetadt förslag till ecklesiastik boställsordning, hvilket förslag sedermera genom Eders Kungl. Maj-.ts nådiga proposion n:o 84 framlades för 1908 års riksdag.

Jag uttalade därvid mitt gillande af hvad kommittén föreslagit därom, att den del af prästerlig boställshafvares aflöning, som vore ansedd till betäckande af hans byggnadskostnader vid bostal et, skulle utgå i form af ett särskildt årligt anslag, som ej finge användas för andra ändamål.

145 Kung!. Jllajds Nåd. Proposition N:o 39.

Beträffande frågan, i hvilken omfattning nybyggnads- och underhållsskyldighet skalle åligga kyrkoherdar och komministrar vid deras bostadsboställen, förklarade jag mig anse lämpligast, att byggnadsskyldigheten vid dylika boställen på landet för kommande löneregleringsperioder ordnades på det sättet, att boställshafvaren i regeln ålades att nybygga och underhålla alla laga hus, men tillika tillförsäkrades att af pastoratet erhålla godtgörelse för byggnadskostnaden. Jag yttrade tillika, att enligt min mening skäl ej funnes till att, såsom kommittén velat, på boställshafvarna öfverflytta pastoratens och församlingarnas byggnadsskyldighet jämväl vid de i städerna belägna boställena, enär den nuvarande ordningen i afseende å dessa boställens bebyggande syntes mig bättre lämpa sig för de förhållanden, som vore rådande i städerna.

För reglering af kyrkoherdars och komministrars byggnadskostnader vid deras bostadsboställen på landet framlade jag vid omförmälda tillfälle följande grunder.

Vid fastställandet af lönereglering för visst pastorat bestämmas de belopp, hvilka skola af pastoratet årligen under löneregleringsperioden utgifvas till godtgörande af vederbörande boställshafvares kostnader dels för nybyggnad och därmed likställd förbättring, dels för underhåll af de laga husen å hvarje inom pastoratet beläget boställe af det slag, som nu är i fråga. Dessa medel böra af vederbörande kyrkoråd förvaltas och göras räntebärande samt få icke användas för andra ändamål än dem, för hvilka de äro afsedda. Det torde därför blifva nödigt, att kyrkorådet för hvarje boställe bokför särskildt de medel, som anslagirs till gäldande af kostnader för nybyggnad och därmed likställda förbättringar, och särskildt hvad som afsetts till bestridande af underhållskostnader.

Då nybyggnad eller större förbättring af boställshafvares laga hus förekommer, äger boställshafvaren att för den å byggnadsarbetet nedlagda kostnaden, såvidt densamma af synerätt vid arbetets godkännande pröfvas skälig, erhålla godtgörelse af de medel, som för sådant ändamål finnas uppsamlade. Skulle i något fall tillräckliga nrndel för kostnadens fulla godtgörande ej finnas samlade, skall hvad som brister jämte ränta tillhandahållas boställshafvaren, allteftersom för ändamålet afsedda medel inflyta. Om boställ-hatvaren afträder bostället, innan kostnad, hvarom nu är fråga, blilvit till fullo godtgiord, bör d^t felande b'loppet med ränta till boställshafvaren erläggas af efterträdaren, som där.-fter inträder i sin företrädares rätt i förhållande till pastoratet. När byggnadsarbete af nu ifrågavarande slag blitvit i behörig ordning beslutadt, må boställshafvare, hvilken det åligger att utföra arbetet, kunna till byggnadskostnadens be-

Bih. till Iliks,l. 1'rot. 1909. t Sand. I Afd. ‘JO lläft.

146 Kurnjl. Majds Nåd. Proposition N:o 39.

stridande erhålla förskott af de medel, som för ändamålet finnas tillgängliga, därest han ställer säkerhet för det förskotterade beloppet.

Beträffande kostnaden för underhållet af de laga husen förfares sålunda, att då boställsbafvaren inför kyrkorådet visar sig hafva gjort utgift för underhållsarbete, som blifvit af synerätt eller vid ekonomisk besiktning föreskrifvet, godtgörelse för denna utgift, i den män densamma icke öfverstiger den enligt vederbörligt syne- eller besiktningsinstrument för arbetet "beräknade kostnaden, skall till boställshafvaren omedelbarligen utbetalas af de till godtgörande af underhållskostnader afsedda medel, som finnas under kyrkorådets förvaltning, samt att, därest den beräknade kostnaden för sådant arbete, som nyss är sagdt, öfverskridits eller boställshafvaren gjort utgift för underhållsarbete, som ej blifvit honom ålagdt, han järn vill skall äga att af ifrågavarande ersättningsmedel bekomma godtgörelse för dylika utgifter, savidt de af synerätt eller vid ekonomisk besiktning pröfvas hafva varit af beholvet påkallade. I händelse af influtna medels otillräcklighet äfvensom vid inträffande ombyte af boställshafvare förhålles på enahanda sätt som i fråga om godtgörelse för nybyggnadskostnad.

Vidare framhöll jag, huruledes den beräkning, som i sammanhang med uppgörande af förslag till lönereglering skulle af synerätt verkställas rörande boställliafvares blifvande byggnadskostnader under löneregleringsperioden, borde ske med största noggrannhet. Dock förefunnes ju alltid den möjligheten, att det vid den tjuguåriga periodens slut skulle visa sig, att beräkningen icke fullt motsvarat verkligheten och att således summan af de ersättningsbelopp, hvilka vid löneregleringens fastställande ålagts pastoratet att årligen utgifva, antingen öfversköte eller understege summan af boställshafvarens faktiska byggnadskostnader. I sådant fall borde hänsyn till detta förhållande tagas vid nästföljande lönereglering, så att om öfverskott funnes, detta toges i beräkning såsom en tillgång vid bestämmandet af pastoratets afgifter för den kommande löneregleringsperioden och, därest brist förelåge, pastoratets afgifter för sistnämnda period bestämdes så mycket högre.

I enlighet med angifna grunder blefvo stadganden inlörda uti 20 och 21 §§ af "l908 års förslag till ecklesiastik boställsordning, hvarjämte i 25—29 §§ af förslaget till lag om reglering af prästerskapets aflöning gåfvos anvisningar om sättet för tillvägabrmgande af medel till nybyggnads- och underhållskostnadernas bestridande.

Särskilda utskottet vid nämnda års riksdag hemställde emellertid i sitt sa mm an j ämknin gsför slag, memorial n:o 8, om en sådan fördelning af byggnadskyldigheten vid kyrkoherdars samt komministrars och med de senare

147 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

likställda prästers bostadsboställen på landet, att sätesbyggning, visthus, bushållskällare, brygghus, vedbod, hemlighus och brunn, för så vidt de enligt boställsordningen borde finnas såsom laga hus å bostället, skulle nybyggas och underhållas åt pastoratet, samt att jämväl öfriga laga hus å ifrågavarande boställen skulle nybyggas och underhållas af pastoratet, men kostnaderna därför gäldas af pastoratet och boställshafvaren till hälften hvardera. Första Kammaren biföll hvad utskottet sålunda hemställt, under det att Andra Kammaren afslog berörda hemställan, i följd hvaraf frågan om en ecklesiastik boställsordning för den riksdagen förfallit.

Ett i vissa afseenden modifieradt förslag till lagstiftning i nyssberörda ämne föredrogs af mig inför Eders Kungl. Maj:t den 2 oktober 1908.

Vid uppgörandet af detta förslag hade hänsyn tagits bland annat därtill att — med anledning af de utaf kamrarna godkända grunder för det ecklesiastika boställsväsendets ordnande, hvilka voro angifna i 6, 12 och 30 §§ af det för 1908 års riksdag framlagda förslaget till lag om reglering af prästerskapets aflöning — det syntes påtagligt, att i en snar framtid flertalet af kyrkoherdars och komministrars med jordbruk förenade bostadsboställen komme att upplåtas på arrende under en längre, på förhand bestämd tid och att de ecklesiastika tjänsteinnehafvarna sålunda, utom i särskilda undantagsfall, småningom skulle blifva befriade från allt bestyr med jordbruk. Men om skötseln af prästerskapets jordbruksboställen icke ornhänderhades af tjänsteinnehafvarna själfva, utan öfverlämnades åt personer, som ej vore anställda för uppehållande af religionsvården inom pastoraten, vore det uppenbarligen mindre lämpligt att pålägga pastoraten eller bibehålla dem vid skyldigheten att, ensamma eller i förening med någon annan, nybygga och underhålla de för jordbrukets behof erforderliga husen å dessa boställen. Med en sådan anordning skulle nämligen i de flesta fall svårligen kunna undvikas förvecklingar mellan pastoratet och den som brukade bostället,

Jag ansåg mig därför böra såsom mest ändamålsenlig och lämplig tillstyrka eu sådan fördelning af byggnadsskyldighetens börda, att å kyrkoherdars samt komministrars och med dem likställda prästers bostadsboställen (således boställen af andra och tredje klasserna) på landet själfva bostadshusen skulle uppbyggas och underhållas af pastoratet, men ladugårds- eller jordbrukshusen af boställshafvaren; och borde, med anslutning till särskilda utskottets sammanjämkningsförslag, de laga husen så fördelas, att sätesbyggning, visthus, hushållskällare, brygghus, vedbod, hemlighus och brunn nybyggdes och underhölles af pastoratet, öfriga laga hus af boställs-

148 Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

häfvare!!. Beträffande byggnadsskyldigheten vid de laga husen å kyrkoherdars och komministrars bostadsboställen i städerna, ansåg jag, att dessa boställens innehafvare, hvilka ju för närvarande ej äro betungade med någon sådan skyldighet, jämväl för framtiden borde vara helt och hållet fritagna därifrån.

I fråga om sättet att bereda boställshafvarna på landet ersättning för de kostnader, som komme att drabba dem i följd af deras ansvarighet för nybyggnad och underhåll af jordbrukshusen, erinrade jag, huruledes prästlöneregleringskommittén till af hjälpande af svårigheterna för en boställshafvare vid byggnadsskyldighetens fullgörande föreslagit, att den del af boställshafvarens aflöning, som vore afsedd till betäckande af hans byggnadskostnader vid bostället, skulle af pastoratet utgöras i form af ett "särskildt årligt anslag, hvilket ej finge användas för andra ändamål. Därefter tilläde jag:

»Kärnpunkten i berörda förslag är uppenbarligen den däri inneslutna principen om ett alltjämt fortgående uppsamlande af medel till ett byggnadskapital af den storlek, som för hvarje särskild! boställe erfordras. Detta uppslag, hvilket tillgodogjordes i 1908 års förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning och till ecklesiastik boställsordning, bör enligt min mening ej släppas, ty på den anvisade vägen gifves säker utsikt att komma från den nuvarande, allt annat än tillfredsställande ordningen med ytterst ojämn fördelning mellan olika boställshafvare af byggnadsskyldighetens börda och med en vanligen betungande skuldsättning för den boställshafvare, som måste tillhandahålla de för fullgörande af samma skyldighet nödiga penningmedlen.»

»Den anordning, jag till byggnadskostnadernas reglering ämnar föreslå, öfverensstämmer också i allt hufvudsakligt med hvad i samma syfte af mig blifvit vid föregående behandling af detta ärende tillstyrkt, och hvarom de förut återgifna delarna af mitt anförande till statsrådsprotokollet för den 6 september 1907 närmare förmäla.»

»I ett viktigt afseende skilja sig emellertid de båda förslagen från hvarandra. Jag anser nämligen numera, med hänsyn till de inom Andra Kammaren uttalade önskemålen om byggnadsskyldighetens fördelning, att några direkta bidrag från pastoratets sida till den asyftade byggnadsfonden” ej böra utkräfvas. De belopp, som enligt bestämmelse vid löneregleringen årligen skola afsättas till godtgörande af boställshafvarens kostnader dels för nybyggnad och därmed likställd förbättring dels för underhäll af de laga hus å bostadsboställe på landet, för hvilka boställshafvaren skall ansvara, torde i stället böra tillvägabringas på det sättet, att kyrkorådet af de församlingsafgifter, som äro afsedda till kontant lön åt tjänste-

149 Katigt. MajUs Nåd. Proposition N:o 39.

innehafvare!! och hvilka skola af kyrkorådet kvartalsvis till honom utbetalas, innehåller så stor andel sort! motsvarar samma belopp. Skulle i något sällsynt undagsfall — såsom då boställes afkastning är synnerligen betydande — pastoratets skatteplikt ej behöfva tagas i anspråk för lönens uppbringande till erforderlig höjd, bör naturligvis boställshafvaren af egna medel tillskjuta byggnadsbidraget och inleverera detsamma till kyrkorådet.»

»Hvad boställshafvaren, i följd af sin bidragsskyldigliet till byggnadsfonden, bekommer mindre i församlingsafgifter eller måhända nödgas direkt utgifva, varder honom ersatt på den omvägen, att — såsom jämväl särskilda utskottet föreslagit — vid uppskattningen af boställets afkastning göres ett mot den beräknade byggnadskostnaden svarande afdrag. Boställsafkastningen får därigenom, sedan brukningskostnaderna blifvit frånräknade, karaktären af en verklig nettobehållning, som med fullt skäl kan ställas till boställshafvarens fria förfogande eller åtminstone icke behöfver till någon del reserveras för att bereda medel till boställets bebyggande.»

En reglering af byggnadskostnaderna vid kyrkoherdars och komministrars bostadsboställen på landet i enlighet med angifna grunder medför uppenbarligen behofvet af en omarbetning i viss mån af omhandlade 25— 29 §§ i 1908 års förslag till löneregleringslag; och torde jag nu få genomgå dessa paragrafer för att antyda, i hvilken riktning de hufvudsakligaste förändringarna synas mig böra vidtagas.

25 §. Proceduren för uppskattning af nybyggnads- och underhållskostnaderna vid de laga hus, för hvilka boställshafvaren skall ansvara, bör naturligtvis bibehållas.

26 och 27 §§. Någon direkt ersättning från pastoratet till boställshafvaren för dennes byggnadskostnader skulle ej enligt det nya förslaget utgå. Därför bör 27 som angifver, i hvilken ordning de för sådan ersättnings bestridande erforderliga medlen skulle tillvägabringas af pastoratsborna, ur förslaget uteslutas.

Med någon jämkning i ordalagen torde förutvarande 26 § kunna upptagas såsom ett första moment i en ny 26 §. I detta moment skulle uttalas regeln om fastställande, i sammanhang med löneregleringen, af särskilda penningbelopp, hvilka, utan någon växling, årligen skola afsätta^ till bestridande af boställshafvarens kostnader dels för nybyggnad och därmed enligt 20 § 2 mom. af ecklesiastik boställsordning likställd förbättring

150 Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 39.

samt dels för underhåll af de laga husen å bostadsboställe af andra eller tredje klassen på landet.

Dessa belopp skola tillskjutas af boställshafvaren själf. Dock torde det vara lämpligast, att i regeln icke någon omedelbar befattning därmed ålägges honom, utan att uppsamlandet förmedlas af kyrkorådet i den församling, där bostadsbostället är beläget. Härvid borde förfaras på det sättet, att kyrkorådet af församlingsafgifterna, hvilka ju skola kvartalsvis utbetalas till tjänsteinnehafvaren, för hvarje kvartal innehåller hvad som motsvarar en fjärdedel af de beräknade nybyggnads- och underhållskostnaderna. Uppgår ej bidraget från nämnda församling till en fjärdedel af omförmälda kostnader, har kyrkorådet att från den eller de öfriga församlingarnas kyrkoråd infordra det felande beloppet, hvarvid det torde kunna öfverlämnas åt kyrkorådet att förfara efter omständigheterna, således utan att några detaljerade föreskrifter härför varda meddelade.

Det kan till äfventyrs inträffa, att församlingsafgifter inom ett pastorat alls icke komma att utgöras eller åtminstone ej till så betydligt belopp, att åsyftade kostnader därmed täckas. Ett dylikt — helt visst sälls\mt — undantagsförhållande skulle, såsom redan blifvit antydt, bero därpå, att det åt vederbörande präst upplåtna bostadsbostället beräknats gifva så stor afkastning, att denna utfyller ej blott själfva lönen utan äfven, helt eller delvis, byggnadskostnaderna. I sådan händelse bör det naturligtvis åligga boställshafvaren att själf tillskjuta antingen hela byggnadskapitalet eller den del däraf, som kan ytterligare erfordras, sedan församlingsbidraget uttagits.

Bestämmelserna om byggnadskapitalets hopringande torde böra sammanföras såsom ett andra moment af den nya 26 §.

28 Denna paragraf motsvaras af 27 § i det nya förslaget.

Förvaltningen af de för byggnadskostnadernas bestridande uppsamlade medlen torde uttryckligen höra uppdragas åt kyrkorådet i den församling, där bostadsbostället är beläget.

29 §. I hvilken ordning boställshafvaren må tillgodogöra sig tillgängligt byggnadskapital, därom meddelas bestämmelser i 20 och 21 §§ af ecklesiastik boställsordning. Fn hänvisning till hvad omförmälda författning i sådant afseende innehåller — motsvarande hänvisningen i 29 § af 1908 års förslag till löneregleringslag — bör upptagas i 28 § af nu föreliggande lagförslag.

Slutligen synes mig i sistnämnda förslag böra under en till innehållet ny § 29 införas en uttrycklig föreskrift därom, att för den händelse det

Kung!, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

visar sig, att nybyggnads- eller underhållskostnaderna ej blifvit för en löneregleringsperiod fullt exakt beräknade — och sällan torde väl beräkningen motsvara verkligheten —, utan att öfverskott eller brist i fonden för nybyggnad eller i fonden för underhåll uppstår, utjämning skall åstadkommas därigenom, att de penningbelopp, som för angifna ändamål fastställas till utgörande under närmast följande löneregleringsperiod, sänkas eller höjas, allteftersom öfverskott eller brist konstaterats. En bestämmelse i samma syfte var inrymd i § 28 af prästlöneregleringskommitténs förslagtill lag angående reglering af prästerskapets aflöning.

33 §.

Beträffande Skåne finnes sedan länge en särskild lagstiftning om byggnadsskyldighet vid ecklesiastika bostadsboställen. För närvarande gäller nådiga förordningen angående prästgårdsbyggnader i Skåne den 16 december 1870 med däri genom nådiga förordningen den 14 juni 1888 vidtagna ändringar. I dessa förordningar, hvilka angå endast prästgårdarna på landet, meddelas i afseende på de laga busens antal och beskaffenhet samt nybyggnads- och underhållsskyldighet äfvensom rörande andra frågor bestämmelser, väsentligen afvikande från hvad därutinnan är föreskrifvet för det öfriga riket. Bland annat stadgas skyldighet för kyrkoherdarna att ensamma, utan församlingarnas deltagande, nybygga och underhålla prästgårdarnas alla laga hus. Till en början ålåg boställshafvaren en viss årlig nybyggnadsskyldighet, som han borde fullgöra utan rätt till ersättning; hvad han därutöfver byggde kallades »öfverbyggnad» och skulle ersättas af efterträdaren. Sedermera borttogs den årliga nybyggnadsskyldigheten, och boställshafvaren berättigades till ersättning af efterträdaren för såväl allt hvad han vid sitt tillträde erlagt för öfverbyggnad som all under hans besittningstid verkställd nybyggnad. Med öfverbyggnad förstås numera enligt 12 § i 1870 och 1888 årens förordningar »afl den utgift för prästgårdens byggnader, hvilken boställshafvare till följd af laga kraftvunnen dom vid afoch tillträdessyn måste vidkännas, äfvensom det värde, hvilket blifvit eller blifver af synerätt åsatt någon å prästgården under besittningstiden efter synerätts föreskrift uppförd nybyggnad». Ordet öfverbyggnad har här således en helt annan betydelse än hvad därmed i allmänhet förstås, eller att boställshafvaren byggt mer, än honom efter årsberäkning under besiktningstiden ålegat.

För att bereda boställshafvaren utväg att erhålla medel till de betydliga utgifter, han vid sitt tillträde och under sin besittningstid måste vidkännas för inlösen och uppförande af boställets åbyggnader, inrättades år

152 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition .N:o 39.

1839 en byggnadskassa, som bildades genom sammanskott och årliga bidrag, och hvars första reglemente utfärdades den 5 oktober samma år. Ur denna kassa ägde boställshafvaren såsom »försträckning», i mån af kassans tillgångar, erhålla godtgörelse ej mindre för allt hvad han vid sitt tillträde måst för öfverbyggnad å bostället erlägga till afträdaren, än äfven för skeende nybyggnad. Men för dessa försträckningar skulle kassan blifva »ägare af de byggnader, som därmed blifvit inlöste», hvaremot boställshafvaren borde »för nyttjandet däraf» årligen till byggnadskassan utgifva viss procent af den summa, som från kassan erhållits (§7). Kassans nuvarande reglemente, som är utfärdadt den 14 juni 1888, meddelar i § 27 bestämmelser om de afgifter, prästgårdsinnehafvare skall erlägga till kassan, nämligen dels permilleafgift med 30 öre för hvarje fulla 100 kronor af öfverbyggnadssumman, dels förvaltningsafgift med 5 kronor af hvarje prästgårdsinnehafvare eller där utöfver, om bolagsstämman finner nödigt så besluta, dels ock hyra eller afgäld å öfverbyggnadssumman, motsvarande den ränta, hvarmed de för inlösen utgifna obligationerna löpa med tillägg af V2 procent till amortering, äfvensom byggnadsskyldighetsafgifter till växlande belopp att användas för framtida nybyggnad.

Om det förslag till ecklesiastik boställsordning, som jag i dag äfvenledes torde få anmäla för Eders Kungl. Maj:t, varder af Riksdagen antaget, skulle skånska prästerskapets byggnadskassa dock icke upphöra med sin verksamhet, liksom den allmänna boställsordningen, på sätt framgår af dess 73 §, öfver hufvud icke komme att äga tillämplighet i afseende å de bostadsboställen, hvilkas innehafvare äro delägare i omförmälda kassa.

För att skånsk prästgårdsinnehafvare på landet skall blifva likställd med boställshafvarna i andra delar af riket, måste tillses, att den skånska boställshafvaren af vederbörande pastorat undfår godtgörelse ej blott för de af honom erlagda afgifter till byggnadskassan, hvilka belöpa å de enligt allmänna boställsordningen pastoratet för nybyggnad och underhåll tilldelade laga husen — nämligen sätesbyggning, visthus, hushållskällare, brygghus, vedbod, hemlighus och brunn — än äfven för det af boställshafvaren ombesörjda underhållet af omförmälda hus. Medel, som erfordras till fullgörande af denna pastoratets ersättningsskyldighet, böra gifvetvis sammanskj utas enligt de i 16 § för utgörande af pastoratets lönebidrag stadgade grunderna äfvensom vid förvaltningen hållas åtskilda från de penningbelopp, som äro afsedda till bestridande af boställshafvarens kostnader beträffande de laga hus, för hvilka han har att ansvara.

Synerätten skall i förevarande fall afgifva utlåtande angående de kostnader, som för nybyggnad och underhåll af de laga husen å skånska prästgårdar drabba olika intressenter, således icke blott boställshafvaren

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

utan äfven pastoratet. Därvid har synerätten att taga till ledning den särskilda lagstiftning, hvilken gäller rörande bostadsboställe, hvars innehafvare är delägare i skånska prästerskapets byggnadskassa. Beträffande nybyggnad och därmed likställd förbättring af de båda grupperna laga hus skall uppskattningen sålunda gå ut på att finna de belopp, som under löneregleringsperioden årligen böra afsättas för att bereda boställshafvaren tillfälle att fullgöra de inbetalningar till omförmälda kassa, hvilka kunna antagas för berörda ändamål ifrågakomma under nämnda tid. Kungl. Maj:t fastställer sedermera, i sammanhang med pröfning af löneregleringsärendet, beträffande de olika slagen af laga hus såväl de belopp, hvilka erfordras för täckande af afgifterna till byggnadskassan, som de belopp, hvartill underhållskostnaderna antagas komma att i medeltal årligen uppgå.

De allmänna bestämmelserna i de nya 25—29 §§ af förslaget till löneregleringslag kunna, såsom af det anförda torde framgå, ej i alla afseenden tillämpas å bostadsboställe, hvars innehafvare är delägare i skånska prästerskapets byggnadskassa. I förevarande 33 § 'bör därför angifvas, i hvilka hänseenden modifikationer äro af behofvet påkallade.

Ehuru beträffande omförmälda boställen förordningen angående prästgårdsbyggnader i Skåne och reglementet för nämnda kassa fortfarande skola lända till efterrättelse, är det dock uppenbarligen af största vikt, att denna särskilda lagstiftning, i hvilken Riksdagen icke deltagit, underkastas revision och bringas till närmare öfverensstämmelse med den, som kommer att gälla i fråga om ecklesiastika boställen i allmänhet. I första hand måste naturligtvis fastställas villkoren för att den skånska boställshafvaren skall äga tillgodogöra sig de medel, som för nybyggnads- och underhållsskyldighetens fullgörande uppsamlats å ena sidan genom innehållande af en del utaf de för honom bestämda aflöningsmedlen och å andra sidan genom särskildt tillskott af pastoratsborna.

6 och 12 samt 30—32 §§.

Lämpligt torde vara, att dels 1 och 2 mom. af 30 §, dels 31 och 32 §§ sinsemellan byta plats.

I enlighet med särskilda utskottets förslag böra några mindre jämkningar vidtagas i redaktionen af 6 § 2 och 4 mom., 12 § 2 mom. samt 30 § 1 mom. (af det nya lagförslaget).

*

Bih. till Rikad. Prot. 190.9. 1 Sand. 1 Afd. ‘JO Höft.

154 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

På det att syftemålet med de blifvande löneregleringarna — anständig bärgning för prästerna samt största möjliga jämnhet i deras aflöningsförhållanden — desto säkrare må vinnas, har prästlöneregleringskommittén ansett lämpligt, att föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning varda utfärdade. Dessa föreskrifter skulle tillämpas, visser ligen i första hand af de särskilda löneregleringsnämnderna, men jämväl af Kungl. Maj:t vid fastställande af lönen för hvarje prästerlig beställning. Kungl. Maj:t, som enligt kommitténs förslag har att meddela ifrågavarande föreskrifter, är naturligtvis också oförhindrad att sedermera däri vidtaga erforderliga jämkningar.

Det af kommittén utarbetade förslaget till dylika föreskrifter innehåller en sammanfattning af de grunder, som synts kommittén böra vid kommande regleringar tillämpas med afseende å lönebeloppens beräkning. 1 §§ 1—10 behandlas löner för kyrkoherdar och komministrar, i §§ 11—12 löneförmåner för adjunkter, i § 13 prostarfvoden samt i §§ 14—17 godtgörelse åt vikarier.

^innehålleter Kommittén anser, att aflöningen — utöfver fri bostad — icke bör sättas a. "Lner /67till lägre belopp än 3,500 kronor för kyrkoherdebeställning och 2,000 kyrkoherdar kron0r för komministers beställning (§ 6), samt att å andra sidan gränsen °Ch »fri”"" uppåt bör bestämmas till 10,000 kronor (§ 9). Inom dessa minimi- och maximigränser höra efter kommitténs mening (s. 163—181) inkomstbeloppen med största, möjliga smidighet anpassa sig efter olika tjänster och sådana med dem samhörande omständigheter, som kunna vara af beskaffenhet att böra öfva inflytande på lönebestäm t lingen.

I första rummet bör alltså med hänsyn till det större ansvar och det mera omfattande arbete, som vanligen åtfölja kyrkoherdebeställningar i jämförelse med kom minister she*1 ätIntrig/ir, dessa olika tjänstegrader betinga åtskillnad i aflöningens storlek. Vidare skulle vid lönebeloppens bestämmande en ej ringa betydelse tillmätas den omständigheten, att tjänsteverksamheten är förlagd till stnds/mstornt, hvarmed kommittén afser jämväl pastorat, som bestyr af både stads- och landsförsamling. Särskilt de hegre lefnadskostnaderna i städerna göra det enligt kommitténs åsikt nödvändigt för prästerskapet i stadspastorat att i regel erhålla större aflöning än den, med hvilken deras ämbetsbröder i l<mdsp<i*toraten torde kunna åtnöjas. Slutligen anser kommittén de med olika tjänstegrader förenade ämbetsåt ig g lind en a. vara en synnerligen viktig faktor vid lånebeloppens bestämmande. Med afseende å nämnda åligganden visar det sig, säger kommittén, att prästerskapets arbete inom ett pastorat och därmed förenade besvärligheter äro till en del beroende af folkmängdens och arealens storlek och

155 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

någorlunda proportionella därtill, medan däremot en annan del af arbetet antingen icke alls eller blott i mindre mån ökas med dessa faktorer. Till det förra slaget höra sådana förrättningar som vigsel, barndop, begrafningar och sjukbesök, skoluppsikt, all bokföring, utfärdande af lysningar och betyg samt en stor mängd andra expeditionsgöromål; till det senare predikoskyldighet, konfirmationsundervisning, hållandet af kyrkostämmor samt kyrko- och skolrådssammanträden med tillhörande protokollsföring, vissa expeditionsgöromål m. m.

Det har i enlighet härmed synts kommittén vara lämpligt, att lönerna dels utgå med särskilda grundbelopp, visserligen afpassade efter tjänstegrad och ämbetsåligganden samt efter det prästerliga arbetets utförande inom stads- diar landspastorat, men eljest fasta, dels ock, beträffande pastorat af viss storlek, utfyllas med belopp, som växla efter folkmängd och areal, fyllnad sbelopp (§ 1).

Kommittén har sålunda tänkt sig, att grundbeloppet borde utgöra för kyrkoherde i stadspastorat 4,000 kronor och för komminister därstädes 2,400 kronor (§ 2).

Något mer invecklad ställer sig saken, när det gäller att bestämma grundbeloppen för prästerskapets löner inom landspastorat.

Består pastoratet af allenast en församling med en kyrka, och har kyrkoherden icke biträde af någon annan präst, så är hans predikoskyldighet i regel begränsad till endast en gudstjänst hvarje predikodag, liksom de kommunala bestyren inskränka sig till omvårdnaden om blott en församlings angelägenheter beträffande kyrka och skola. I sådant fall — det enklaste — beräknas grundbeloppet till 3,000 kronor.

Den ökning i kyrkoherdens arbete, som blir en följd däraf, att han är ensam präst i pastorat med två eller flera församlingar, — hvarigenom alltså besväret med kyrkostämmor samt kyrko- och skolrådssammanträden ganska väsentligt förökas och antalet tjänsteresor inom pastoratet varder ej obetydligt större — anser kommittén skäligen böra medföra en förhöjning i grundbeloppet med 400 kronor. I samma riktning bör jämväl en annan omständighet verka. Omfattar nämligen pastorat, hvarest finnes endast kyrkoherde, två församlingar med hvar sin kyrka, blir predikoskyldigheten afsevärdt mera betungande, såvida gudstjänst skall medelst duplikation hvarje predikodag uppehållas i båda kyrkorna. För det ökade besvär, hvartill duplikationen föranleder, har kommittén föreslagit en särskild förhöjning i grundbeloppet med 000 kronor, att utgå till kyrkoherden, såväl då pastoratet består af blott en församling, som då det omfattar flera, i hvilken senare händelse alltså det ursprungliga grundbeloppet 3,000 kronor skall ökas med tillhopa 1,000 kronor.

1. Grundbelopp.

a) Stadspastorat.

b) Landspastorat.

2. Fyllnadsbelopp.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

För en i landspastorat anställd komminister, hvars predikoskyldighet är inskränkt till allenast en gudstjänst hvarje helgdag, eller ännu mindre, och som icke på eget ansvar fullgör någon del af bokföringsskyldigheten inom pastoratet, har ett grundbelopp å 1,800 kronor ansetts lämpligt, vare sig han är anställd inom samma församling som kyrkoherden eller fått sin hufvudsakliga verksamhet förlagd till eu annexförsamling. Upprätthåller åter komministern hvarje predikodag dubbla gudstjänster — hvilket i allmänhet förekommer endast i pastorat med åtminstone fyra kyrkor —, bör till grundbeloppet i lönen äfven för honom läggas ytterligare 600 kronor.

Bestämmelserna om grundbelopp i lönerna för prästerskapet i landspastorat (§ 2) kunna, i enlighet med det anförda, sammanfattas sålunda: för kyrkoherde

4,000 kronor, där pastoratet består af tvä eller flera församlingar eller kapellag, och kyrkoherden har skyldighet att duplicera;

3,600 kronor, där pastoratet består af allenast en församling, men kyrkoherden har skyldighet att duplicera;

3.400 kronor, där pastoratet består af två eller flera församlingar eller kapellag, och kyrkoherden icke har skyldighet att duplicera;

eljest 3,000 kronor; för komminister

2.400 kronor, där komministern har skyldighet att hvarje predikodag duplicera;

eljest 1,800 kronor.

Enligt kommitténs mening bör lönernas gradering bero af tillskotten för folkmängd och areal endast i det fallet, att pastoratets folkmängd öfverstiger 1,000 personer eller arealen i land utgör minst 100 kv.-kilometer. I sådan händelse skall fyllnadsbelopp för pastoratets folkmängd utgå för kyrkoherde med 60 öre för hvarje person öfver 1,000 till och med 3,000. med 40 öre för hvarje person öfver 3,000 till och med 10,000 och med 20 öre för hvarje person därutöfver. För komminister åter bestämmes motsvarande fyllnadsbelopp till 10 öre för hvarje person, hvarmed pastoratets folkmängd öfverstiger 1,000 personer. Finnas flera komministrar inom pastoratet, anser kommittén, att icke för en hvar af dem bör beräknas fyllnadsbelopp för folkmängd, utan att ett sådant belopp bör mellan alla komministrarna lika fördelas. Fyllnadsbelopp för areal är lika för kyrkoherde som för komminister och utgår för en hvar af dem med 50 kronor för hvaije fullt 100-tal kv.-kilometer af pastoratets areal till och med 1,000 och med 100 kronor lör hvarje Överskjutande fullt 500-tal kv.-kilometer, dock att fyllnadsbelopp icke utgår för mer än tillhopa 10,000

Kung!. },Iaj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

kv.-ki lometer. Flera komministrar i ett pastorat dela äfven sistnämnda fyllnadsbelopp lika sins emellan (§ 3).

Hvad arealen angår, uppkastar kommittén den frågan, om icke jämväl det område, som utgöres af vatten, bör tagas i beräkning, ty där vatten ingår till någon betydligare del i ett pastorats ytinnehåll, gifver siffran för areal i land icke en i allo riktig föreställning om vidsträcktheten af prästerskapets verksamhetsfält, såvidt detta bestämmes af ytinnehållet. Men kommittén framhåller, att om floder och sjöar understundom försvåra samt färdseln mellan olika delar af ett pastorat, de vid andra tillfällen, och måhända lika ofta, kunna undeidätta densamma, och har det vid sådant förhållande synts kommittén vara lämpligast, att pastoratets areal beräknas endast i land, icke tillika i vatten.

Om den tillökning i kyrkoherdens arbete, som blir en följd af ökad predikoskyldighet, där duplikation äger rum, skäligen bör verka till förhöjning i grundbeloppet för kyrkoherdens lön, så måste, yttrar kommittén,» det å andra sidan vara tillbörligt, att när kyrkoherden icke är skyldig att hvarje predikodag förrätta gudstjänst — hvithet föranledes däraf, att inom pastoratet finnas flera präster än kyrkor —, han får vidkännas någon minskning i sina inkomster. Denna minskning åvägabringas därigenom, att från grundbeloppet afdrages ett belopp af 300 kronor, i följd hvaraf grundbeloppet för vederbörande kyrkoherdelön blir 2,700 kronor, då pastorat består af endast en församling, och 3,100 kronor, när det omfattar två församlingar (§ 2).

Har kyrkoherde skyldighet att duplicera, men denna skyldighet icke fullgöres af honom ensam, utan omväxlande af kyrkoherden och en eller flera komministrar, skall af de 600 kronor, som i grundbeloppet för samme kyrkoherdes lön beräknats såsom ersättning för duplikation, tillgodoföras vederbörande komminister så mycket, som belöper å det antal predikodagar, då komministern duplicerar (§ 4).

Beträffande jämväl den andel af kyrkoherdelönen, som utgår efter invånarnas antal, anser kommittén, att understundom någon modifikation erfordras. Då nämligen komminister i annexförsamling eller kapellag på eget ansvar under pastors tillsyn sköter kyrkobokföringen i en eller flera församlingar, minskas därigenom i viss mån pastors arbete för dessa församlingar. Den förhöjning i lön, som med hänsyn till sådan församlings folkmängd blifvit för kyrkoherden beräknad, bör därför med någon del tillgodoföras komministern, sålunda att denne af kyrkoherden tillkommande lönebelopp undfår godtgörelse med 20 öre för hvarje person af vederbörande annexförsamlings eller kapellags folkmängd (§ 5).

Till lönebeloppens höjning böra enligt kommitténs åsikt vissa om-1

3. Modiji- ' erande omständigheter.

) Sänkning af lönebelopp.

) Höjning «/ lönebelopp.

158 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.

stimdigheter verka, såsom högre lefnadskostnader i orten eller för prästerskapet eljest ökade utgifter eller med tjänstens skötande förenad synnerlig besvärlighet. Finnes med hänsyn till dylika förhållanden lönebelopp, som blifvit med tillämpning af förut omförmälda allmänna grunder beräknadt, alltför ringa, öfverlämnas det åt Kungl. Maj:ts bepröfvande att förhöja sådant lönebelopp: för kyrkoherdebeställning med högst 2,000 kronor, för konlministersbeställning i Stockholm eller Göteborg likaledes med högst

2,000 kronor och för annan komministersbeställning med högst 1,000 kronor (§ 7).

Kommittén betonar (s. 172), att bestämmelserna om dylik förhöjning icke få betraktas såsom oväsentliga eller tillfälliga bihang till de allmänna föreskrifterna, utan såsom nödvändiga, dem kompletterande tillägg. Endast de löner, som beräknats med iakttagande af både de allmänna föreskrifterna och nu ifrågavarande tilläggsbestämmelser, motsvara nämligen de anspråk, som med hänsyn till krafvet på anständig bärgning böra efter kommitténs mening uppställas i fråga om lönernas storlek. De särskilda förhöjningsbeloppen höra fördenskull med till lönerna lika väl som grundbeloppen och fyllnadsbeloppen. Genom de förras frånskiljande skulle kommitténs lönesystem helt och hållet förryckas.

b. Adjunkts Adj unktsarfvode, hvilket i § 11 namnes såsom eu bland de extra "* °rm "^'ordinarie prästernas löneförmåner, skall enligt samma paragraf utgå med 800 kronor för år räknadt, hvartill kommer, efter 5 års val vitsordad tjänstgöring, från och med början af näst därpå följande ecklesiastikår ett ålderstillägg å 100 kronor och, efter ytterligare 5 års sådan tjänstgöring, ett andra ålderstillägg å likaledes 100 kronor. Förmånerna af bostad och vivre kunna utbytas mot en penningsumma. Yrkas nämligen af adjunkten eller af den, som har att tillhandahålla bostad och vivre, att i stället för dessa förmåner må lämnas godtgörelse i penningar, skall, där frivillig öfverenskommelse härutinnan icke träffas, frågan afgöras af domkapitlet, och må godtgörelsen icke bestämmas till mindre belopp, för år räknadt, än 1,000 kronor, då tjänstens ordinarie innehafvare har sin bostad i Stockholm eller Göteborg, 800 kronor då han är bosatt i annan stad, 500 kronor i öfriga fall (§ 11).

Hvad jag i förevarande ämne den 6 mars 1908 yttrade till statsrådsprotokollet tillåter jag mig nu åberopa. Dock har jag trott mig böra * fullständigt återgifva följande delar af yttrandet:

»I viss män ingå de föreskrifter, detta förslag upptager, uti förslaget till lag om reglering af prästerskapets aflöning. Sistnämnda förslag innehåller nämligen de grundläggande stadgandena om beredande af 'anständig

159 Kungl. Maj:ts Kud. Proposition N:o 39.

bärgning’ (§ 1), eller, beträffande adjunktsafiöningen, om tillhandahållande af 'bostad, vivre, skjuts i tjänsteärenden, årligt adjunktsarfvode samt kostnadsersättning för resa till tjänstgöringsort’ (§ 18), om arfvode till eu hvar af kontraktsprostarna (§ 23) o. s. v. Nu ifrågavarande förslag meddelar närmare bestämmelser om hvad som bör iakttagas för att afpassa den lön, som vid en gifven tjänstebefattning kan anses bereda innehafvaren anständig bärgning, eller ock fastställes däri utan vidare det belopp, som skall i ett visst fall utgå, såsom t. ex. adjunktsarfvodet till 800 kronor.»

»På sätt kommittén jämväl förutsatt, lärer meddelandet af föreskrifter af det senare slaget falla inom området för Eders Kungl. Maj:ts administrativa lagstiftning. Riksdagens samtycke därtill skulle således icke erfordras. Med afseende å det nära samband, hvari föreliggande författningsförslag står till löneregleringslagen, har jag emellertid ansett mig böra redan nu angifva den ställning, jag intager till förslagets hufvudbestämmelser. »

»Af dessa äro utan tvifvel de af största vikt, hvilka angifva aflöningens maximum och minimum för kyrkoherde- och komministersbeställningar. För bada slagen beställningar skulle gälla ett gemensamt lönemaximum,

10,000 kronor — hvilket dock icke kan nås af komminister — samt ett minimum af 3,500 kronor för kyrkoherdebefattning och af 2,000 kronor för komministratur.»

r »Mot det af kommittén föreslagna maximum har jag ej något att erinra. Åtminstone synes mig höjning däraf skäligen icke böra ifrågasättas, ty, i likhet med hvad kommittén på ett ställe (s. ccxxxv) framhåller, anser äfven jag det mindre lämpligt, att med prästerliga beställningar förenade inkomster, såsom dock händt, växa till en höjd, vida öfverstigande måttet för aflöningen vid lika ansvarsfulla och besvärliga tjänster inom andra förvaltningsområden. »

»Däremot kan jag icke biträda kommitténs förslag om minimiaflöning för vare sig kyrkoherde eller komminister. Redan för den tid, då kommittén afgaf sitt förslag, torde de ifrågasatta beloppen, respektive 3,500 och 2,000 kronor, hafva varit för knappt tillmätta. Än mera visar sig detta vara förhållandet nu.»

»I betraktande alltså af den prisstegring, som i allmänhet inom landet inträdt samt med hänsyn till prästens samhällsställning och därmed förenade nödvändiga lefnadsbehof äfvensom till öfriga af mig antydda omständigheter finner jag en afiöningsförbättring, utöfver hvad kommitténs förslag innebär, vara oundgängligen nödvändig.»

»Därest omständigheterna sådant medgifva, höra enligt min mening de af kommittén föreslagna minimilönerna inom de olika tjänstegrupperna

160 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

höjas med 500 kronor eller således för kyrkoherde från 3,500 till 4,000 kronor och för komminister från 2,000 till 2,500 kronor. Men därutöfver synes mig af behofvet påkalladt, att för de lägst aflönade prästerna, hvilka under minst 10 år innehaft och med godt vitsord bestridt ordinarie befattning inom sin grad, ytterligare höjning vidtages, så att efter förloppet af denna tid inkomsterna för de olika befattningarnas innehafvare om möjligt alltid skulle uppgå, vid kyrkoherdebeställning till minst 4,500 kronor och vid komministratur till minst 3,000 kronor.»

»Medelbeloppet för prästerskapets löner i hela riket skulle, om minimum höjes till respektive 4,000 och 2,500 kronor, uppgå för kyrkoherdelön till 5,011 kronor och för komministerslön till 2,819 kronor, under det att kommittén för de beställningar, som förefunnos den 1 oktober 1902, beräknade en medellön af 4,853 kronor för kyrkoherde och af 2,609 kronor för komminister.»

»Af den summa 325,448 kronor, som utgör kostnaden för lönetillökningarna, skulle enligt beräkning 7,021 kronor kunna uttagas i församlingsafgifter, utan att maximum för skattskyldigheten öfverskredes. Dock synes det mig lämpligt och rättvist, att tillökningsbeloppen i sin helhet utgå från kyrkofonden. Därigenom undvikas nämligen rubbningar i pastoratens vid löneregleringen fastställda bidrag till prästerskapets aflöning. Icke heller nödgas ett pastorat åtaga sig högre skattskyldighet till förmån för en präst, som måhända inom ett annat pastorat förvärfvat sig rätt till lönetillökning.»

»Någon användning — allra minst eu utsträckt sådan — af principen om ålderstillägg låter sig, såsom af det anförda torde framgå, svårligen förena med det af prästlöneregleringskommittén utarbetade aflöningssystemet. Till äfventyr kan i en framtid kyrkofonden bereda utväg till anordnande af ålderstillägg, om eu form med dylika visar sig öfver hufvud kunna tillämpas i fråga om prästerskapets aflöning, så länge denna principiellt taget ännu är ett församlingarnas åliggande.»

»Hvad i öfrigt beträffar de af prästlöneregleringskommittén föreslagna grunderna för beräkning af kyrkoherdars och komministrars löner, så finner jag dem i det hela ganska tillfredsställande. Särskild! synes det mig lämpligt, att, på sätt kommitténs förslag innebär, de löner, som beräknats i enlighet med de allmänna grunderna, kunna förhöjas med ganska afsevärda belopp, nämligen ända till 2,000 kronor för kyrkoherdebeställning äfvensom för komministersbeställning i Stockholm och Göteborg. Dessa medel bereda tillfälle till ett mycket vidsträckt hänsynstagande till de olika omständigheter, som kunna vara att beakta vid lönebestämningen. Däremot

161 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

finner jag det ej lämpligt att, såsom ifrågasatt blifvit, helt summariskt fastsla en bestämd förhöjningsprocent för prästerskapets löner inom vissa landskap eller stiftsdelar. Men äfven om hvarje fall således enligt min mening bör särskildt för sig pröfvas, kan det ju på grund af tämligen likartade förhållanden inom särskilda trakter af landet vara i sin ordning att för prästerskapet därstädes medgifva en mer eller mindre allmän förhöjning af lönerna utöfver det normala måttet.»

»Af samma skäl, som jag ansett en förhöjning i kyrkoherdars och komministrars minimilöner vara önskvärd, finner jag mig äfven böra tillstyrka, att, om medel därtill kunna beredas, det — från kyrkofonden utgående — adjunktsarfvodet höjes från 800 till 1,000 kronor för år Blott ett ålderstillägg synes mig böra förekomma, nämligen å 200 kronor efter 5 års tjänstgöring. Godtgörelsen till adjunkt för bostad och vivre, då den ordinarie tjänstens innehafvare icke är bosatt i stad, lärer böra bestämmas till 700 i stället för 500 kronor.»

»Om det enkla adjunktsarfvodet höjes till 1,000 kronor, bör för det i sista stycket af § 11 förutsatta fallet, att extraordinarie präst är anställd såsom biträde åt två ordinarie tjänsteinnehafvare, adjunktsarfvodet sättas till 1,500 kronor årligen.»

Med hänsyn till de ansträngande och kostsamma resorna i de nordliga stiften anmärkte jag till sist, att hvad kommittén uti § 13 med afseende å prostarfvoden föreslagit därom, att fyllnadsbelopp icke skulle få bei'äknas för mer än tillhopa 10,000 kv.-kilometers areal, borde ändras på det sättet, att 30,000 kv.-kilometer bestämdes såsom högsta arealen i angifva hänseendet.

Ehuru Riksdagen icke blifvit uttryckligen anmodad att afgifva yttrande öfver ifrågarande förslag till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning, har dock särskilda utskottet i utlåtandet n:o 1 granskat detsamma. Därvid har utskottet, som funnit förslaget i stort sedt tillfredsställande, emellertid framställt några anmärkningar (sid. 202), Indika vid förslagets slutliga pröfning torde, jämte hvad eljest blifvit mot detsamma erinradt, böra uppmärksammas.

Sålunda ansåg utskottet, att den i förslaget gjorda principiella åtskillnaden mellan stad och land, till ökning af löneförmånerna för präst i stad, ej vore tillräckligt grundad. Pastoralvården i stad vore nämligen icke alltid mera ansträngande, ej heller lefnadskostnaderna där alltid högre än på landet. Många orter funnes på landsbygden, där lifsförnödenheterna till följd af långa transporter ställde sig dyrare än i stad.

Bill. till RUcsd. Prot. 1.908. 1 Sami. 1 Afd. ‘JO Höft. 21

162 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Särskild! hade den å landsbygden bosatta prästen att för barnens undervisning i allmänna läroverk vidkännas utgifter, från hvilka stadsprästen ofta vore befriad.

Vidare ifrågasatte utskottet, huruvida icke godtgörelse till adjunkt för bostad och vivre, då tjänstens ordinarie innehafvare är bosatt å landet, kunde bestämmas till 600 kronor, i stället för 700 kronor, såsom af mig blifvit tillstyrkt.

Slutligen förklarade sig utskottet ej finna tillrådligt att, i fråga om prästerskapets aflöning, ett system med ålderstillägg tillämpades i annan form eller i vidsträcktare mån, än jag i mitt förut återgifna yttrande förordat.

Förslag till lag om emeritilöner för präster.

I skrifvelsen af den 5 maj 1897, där Riksdagen framhöll, att en pensionering i större eller mindre omfattning af prästerskapet vore önskvärd, men att Riksdagen ej förbisåge svårigheterna vid pensioneringens åstadkommande, hade Riksdagen allenast uttalat den meningen, att prästerskapet borde själf bidraga till sin pensionering.

Beträffande grunderna för pensioneringen gör prästlöneregleringskommittén (s. 190 ff.) det uttalandet, att det måste anses som en stor fördel, om tillfälle kunde beredas åtminstone ett mindre antal åldriga och ej tjänstbara präster att draga sig tillbaka från sina innehafvande tjänster med rätt till skäliga pensioner, hvilka lämpligen kunde benämnas emeritilöner: och skulle omkostnaderna för en pensionering i mindre omfattning kunna bestridas af kyrkans gemensamma aflöningstillgångar, för den händelse kommitténs förslag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför vunne afseende.

Kommittén framhåller i ingressen till motiven för ifrågavarande lagförslag, att när kommittén grundat detta pa den förutsättningen, att dylika tillgångar skulle kunna användas, det synts kommittén icke vara af behofvet påkalladt att afgifva förslag till frågans lösning på annat sätt. Särskildt hade kommittén från sin utgångspunkt ej funnit skäligt tillstyrka något förpliktande för de prästerliga tjänsteinnehafvarna själfva att lämna bidrag till de med deras pensionering förenade kostnaderna, helst en dylik skyldighet ej torde böra dem påläggas, med mindre samtidigt stadgades ovillkorlig rätt till pension. Vid framläggandet af de utaf kommittén föreslagna grunderna för beräkning af prästerskapets aflöning hade kommittén också utgått från det antagandet, att några andra obligatoriska pensions-

163 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition X:o 39.

afgifter ej skulle af prästerna uttagas än de årsafgifter, som för pensioneringen af deras änkor och barn redan nu erlades till prästerskapets änkeoch pupillkassa. Uppställdes jämväl det krafvel att prästerskapet skulle deltaga i kostnaderna för egen pensionering, framkallades däraf med all säkerhet anspråk på förhöjda löner, anspråk hvilka i slikt fall svårligen torde kunna tillbakavisas.

Ordinarie präst skall enligt kommitténs förslag vara pliktig att, mot åtnjutande af emeritilön, afgå från sin tjänst, när han fyllt 75 år och icke längre förmår behörigen uppehålla tjänsten, eller när han fyllt 65 år samt under mer än tre af de senast förflutna fem åren varit i följd af obotlig sjukdom eller ålderdomssvaghet urståndsatt att fullgöra sina tjänsteåligganden och af sådan anledning åtnjutit tjänstledighet. Extraordinarie präst må erhålla emeritilön, när han uppnått en ålder af 60 år.

Då prästerskapets aflöning i ej ringa mån är beroende af tillskott från kyrkofonden, har kommittén ansett, att den summa bör begränsas, som årligen får från fonden utgå till emeritilöner, och i sådant afseende föreslagit ett maximum af 500,000 kronor för hvarje år. Inom ramen af denna summa skulle Kungl. Maj:t fastställa det antal emeritilöner, som må utdelas.

En ordinarie tjänsteinnehafvares lön — dock utan inberäkning af bostads- eller någon särskild förmån — skall vara mätaren på beloppet af den emeritilön, han äger vid afgång från tjänsten åtnjuta; och har kommittén föreslagit, att 80 procent af den sålunda beräknade lönen skall utgöra emeritilön. Angifna procenttal har dock synts å ena sidan vara för högt, när aflöningsförmånerna uppgå till mera betydande belopp, och å andra sidan icke gorå till fyllest, när de lägsta lönerna bilda underlaget för emeritilönens beräkning. En gräns såväl uppåt som nedåt för emeritilön har alltså af kommittén föreslagits, i det att dylik lön ej skulle understiga 1,800 kronor, ej heller öfverstiga 5,000 kronor. Utan hänsyn till värdet af de aflöningsförmåner, extraordinarie präst senast åtnjutit, anser kommittén, att emeritilön för honom alltid bör utgöra 1,800 kronor.

Den pensionering i mindre omfattning — nämligen anordnandet af emeritilöner inom gränsen af eu summa å 500,000 kronor —, som kommitténs förslag afser att bringa till stånd, synes mig vara ett uppslag till den länge omdebatterade frågans lösning, af allra största betydelse såväl för prästerskapet som för församlingslifvet. Ty äfven om det, såsom kommittén framhåller, är en sanning, att »präster, efter uppnådd sådan åldersgräns, som eljest plägar uppställas för rätt att åtnjuta pension, icke sällan äro för sitt ämbetes gärning fortfarande så dugliga, att deras skiljande

164 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

från tjänsten skulle medföra eu verklig förlust för kyrka och församling», måste det dock med afseende å det prästerliga kallet, lika väl som i fråga om hvarje annan offentlig befattning, erkännas, att dess riktiga skötande i allmänhet icke kan förväntas af en man i långt framskriden ålder, med då vanligtvis nedsatta kropps- och själskrafter. Men ett kvarstannande vid tjänsten, sedan förmågan att sköta densamma upphört eller väsentligen minskats, kan icke för prästen medföra någon tillfredsställelse, och för församlingen äro olägenheterna af ett dylikt förhållande påtagliga. Också bär kommitténs förslag om emeritilöner i princip vunnit nästan enhällig tillslutning från de hörda myndigheternas sida.

Det sätt, hvarpå enligt kommitténs förslag pensionsfrågans ekonomiska sida skulle lösas, nämligen genom anlitande af kyrkofondens medel, innebär efter min mening en lyckligt funnen utväg ur de svårigheter, denna fråga ur nämnda synpunkt sedan årtionden beredt regering, riksdag och kyrkomöte.

\ isserligen kan mot den af kommittén föreslagna lösningen anmärkas, att den icke byggt på principen om skyldighet för prästerna att själfva lämna bidrag till bestridande af de med deras pensionering förenade kostnaderna, eu princip som af Riksdagen uttryckligen angifvits. Men vid ett ordnande af pensioneringen enligt de grunder, hvarpå kommitténs förslag i ämnet h vi lar, synes mig ett deltagande å prästerskapets sida i pensionskostnaden skäligen icke kunna ifrågasättas. Ty någon ovillkorlig rätt till pension skulle ju, såsom kommittén äfven påpekat, icke tinnas för innehafvare af prästerlig tjänst, hvarför det mycket väl kan hända, att präst, med afseende å hvilken de stadgade förutsättningarna för emeritilöns erhållande föreligga, af brist på medel dock icke får dylik lön sig tillerkänd. Med de aflöningsförmåner, som bjudas prästerna i de lägre löneklasserna, torde det väl icke heller rimligtvis kunna begäras, att de skola utgöra afgifter till sin egen pensionering. För öfrigt lärer den lagstiftning, hvartill kommittén genom förslaget till lag om emeritilöner gifvit uppslag, knappast kunna betraktas annorlunda än såsom en försökslagstiftning, ej såsom ett slutgiltigt ordnande af frågan om prästerskapets pensionering.

Med anledning af kommitténs förslag till föreskrifter angående beräkning al prästerskapets aflöning bär jag, såsom den föregående framställningen gifver vid handen, uttalat mig för eu förhöjning af kyrkoherdars och komministrars minimiaflöning. Enligt min mening är det nämligen önskvärd!, att lönen för dessa präster, när de innehaft tjänst inom sin grad i 10 år, ej understiger för kyrkoherde 4,500 kronor och för komminister 3,000 kronor.

163 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition JS:o 39.

I anslutning härtill anser jag ock, att emeritilöns minimibelopp bör höjas, sa att emeritilönen för respektive ordinarie tjänsteinnehafvare under alla förhållanden ma uppgå till minst 80 procent af någotdera af nyssnämnda belopp. Den skulle således för kyrkoherde aldrig understiga 3,600 kronor eller för komminister 2,400 kronor, oberoende däraf om en beräkning efter .80 procent af den reglerade lönen ej ställer sig lika fördelaktig för den till emeritilön berättigade. Bestämmas emeritilönernas minimibelopp till respektive 3,600 och 2,400 kronor, kan det i något sällsynt undantagsfall inträffa, att en vid mycket framskriden ålder befordrad präst får sin emeritilön beräknad efter ett högre lönebelopp, än det han i \erkligheten uppburit, nämligen om han icke i 10 år innehaft ordinarie befattning inom sin grad. Men denna förmån torde ej böra honom förmenas.

•Jag har ej något att erinra däremot, att emeritilöns maximum sättes till 5,000 kronor, ej heller mot ett bestämmande af emeritilön för extraordinarie präst till ett för alla lika belopp af 1,800 kronor. Däremot synes det mig mindre lämpligt, att för emeritilöns beviljande uppställes det förbehållet, att den 75-årige prästen »icke längre förmår behörigen uppehålla csin tjänst».

Åt Kung! Maj:t torde böra öfverlämnas att fastställa grunder för beräkning af emeritilöner.

Mot det i Eders Kung! Maj:ts proposition till 1908 års riksdag innefattade förslaget till lag om emeritilöner för präster — hvilket förslag hufvudsakligen i formellt afseende skilde sig från prästlöneregleringskommitténs förslag i samma ämne — hade särskilda utskottet ej annat att erinra, än att enligt utskottets åsikt borde i själfva lagen meddelas bestämmelser . om sättet att beräkna emeritilöner samt om deras maximioch minimibelopp. . Det ansågs nämligen vara af vikt för prästerna, att, om de skulle förpliktas att vid en viss högre ålder eller vid konstaterad oförmåga att uppehålla tjänsten afgå från densamma, rätten för dem att erhålla skäliga emeritilöner genom lag tryggades och ej ställdes helt och hållet beroende, af de växlande omständigheter, som kunde öfva inflytande pa den administrativa lagstiftningen. Utan en dylik trygghet för sina anspråk pa försörjning under ålderdomens och ohälsans dagar skulle, såsom det anmärktes, prästerskapet komma i sämre ställning än andra tjänstemannaklasser.

Som den formulering, utskottet med anledning häraf gifvit 2 § i omliandlade förslag, till innehållet helt och hållet öfverensstämmer med de

166 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3(J.

åsikter, jag uttalat angående sättet för emeritilönernas beräkning, får jag tillstyrka, att omförmälda paragraf i den blifvande propositionen affattasenligt den af utskottet föreslagna lydelsen.

Förslag till lag om kyrkofond.

£n för hela prästerskapet gemensam aflöningstillgång har tillskapats genom den i § 9 mom. 2 af 1862 års förordning införda bestämmelsen, att inkomster, som grunda sig på statsanslag i kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor eller på arrenden för de af kronan upplatna stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen, må »från en till annan församling öfverfiyttas». Härigenom har, säger prästlöneregleringskommittén (s. 204), visserligen möjliggjorts en förbättring i det svagast aflönade prästerskapets villkor, liksom en utjämning af lönerna kommit till stånd; men förbättringen har varit otillräcklig och utjämningen ofullständig. Kommittén framhåller, att båda önskemålen skola på ett fullkomligare sätt genomföras, om till kyrkans förfogande ställas gemensamma aflöningsmedel i den omfattning, förevarande förslag angifver.

De ecklesiastika tillgångar, hvilka enligt kommitténs asikt böra användas i kyrkans samfällda intresse, äro till en början sådana, som uppsamlats i prästerskapets löneregleringsfond. Denna har för närvarande alldeles samma uppgift, som skulle tillkomma kyrkofonden, nämligen att bidraga till utjämnande af prästerskapets lönevillkor öfver hela riket. För de ecklesiastika boställenas skogsfond har visserligen ändamålet blifvit något annorlunda bestämdt, i det att med denna fonds medel skall bekostas skogskultur å sådana ecklesiastika boställen, hvilka icke lämna så stort virkesöfverskott, att kostnaden för dylikt arbete kan däraf bestridas. ° Dock kunna ju i själfva verket utgifter för höjande af skogsskötseln a ett ecklesiastikt boställe sägas, om ock på omvägar, bereda prästerskapet ökade lönetillgångar. De båda fondernas ändamål är således icke för hvarandra främmande. Om kyrkofonden öfvertager de förpliktelser, som åligga prästerskapets löneregleiängsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond, kan enligt kommitténs mening icke någon berättigad invändning göras mot nämnda fonders öfverförande till kyrkofonden.

Utom sagda fonder förvaltas dels af statskontoret och dels. af domkapitel äfvensom andra lokala myndigheter åtskilliga fonder, hvilka jämväl leda sitt ursprung från ecklesiastika lönetillgångar eller afse att bereda prästerskapet i de territoriella församlingarna vispa förmåner. Huruvida

167 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

med dessa fonders tillkomst och uppgift skulle öfverensstämma, att de indroges till kyrkofonden, måste, säger kommittén, i hvarje särskildt fall blifva föremal för en mycket noggrann utredning. Lönetillgångar, Som anskaffats af eller till förmån för en församling eller ett pastorat, eller hvilka af enskild person donerats till innehafvare af viss prästerlig tjänst, i syfte att bereda denne ökad inkomst, falla nämligen helt och hållet utom gränserna för kyrkofondens anspråk. Det skulle tillkomma Ivungl. Maj:t att, efter myndigheters och enskildas hörande, afgöra, hvilka fonder eller andra ecklesiastika lönetillgångar — utöfver prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond — äro af beskaffenhet att kunna införlifvas med kyrkofonden.

Åsyftade lönetillgångar hafva karaktären af kapital, hvilka allenast eu gång komma kyrkofonden till godo. Andra för kyrkofonden afsedda medel äro att betrakta såsom årsinkomster och innefatta dels afkastning af fondens egen behållning, dels och hufvudsakligen anslag från statsverket samt afkastning af jord- och skogsegendomar af ecklesiastik boställsnatur.

Den mest betydande bland dessa årsinkomster är ersättningen af statsmedel för prästerskapets tionde och alla andra afgifter af fast egendom.

\ idare skola till kyrkofonden inga skogsförsäljningsmedel från prästerskapets boställen. Kommittén påpekar, hurusom de inkomster, hvilka tillförts prästerskapet genom skogsaf kastning från deras bostadsboställen, fördelat sig mycket ojämnt på olika år och tillika infört ojämnheter i prästerskapets ailöningsförhällanden. I följd häraf anser kommittén att, åtminstone i vanliga fall, icke någon andel i skogens afkastning utöfver husbehofvet bör tillerkännas de särskilda boställshafvarna, utan att behållna skogsförsäljningsmedlen från bostadsboställen skola i sin helhet ingå till kyrkofonden, liksom naturligtvis äfven från löningsboställena.

Enär med prästerlig beställning enligt kommitténs förslag icke komme att förenas någon annan jord än bostadsboställe samt hemman eller lägenhet, som brukas i förening med dylikt boställe, skola öfriga löningsboställen äfvensom ersättningsmedel för jord eller förmån, som upplåtits från löningsboställe, skiljas från de beställningar, med hvilka de hittills varit förenade, och afkastningen däraf upptagas såsom en för hela kyrkan gemensam lönetillgång. Det är i följd häraf tydligt, att kyrkofondens inkomst af arrendemedel. skall blifva icke obetydligt större, än hvad prästerskapets löneregleringsfond i sådant afseende uppburit.

För öfrigt betonar kommittén, att det ekonomiska stöd, staten för närvarande lämnar kyrkan, icke heller för framtiden kan undvaras. Hvilka anspråk på bidrag kyrkan bör uppställa, anser kommittén nu icke kunna annorlunda bestämmas, än att anslagens storlek göres beroende af hvad i

168 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

sådant afseende utgår för ecklesiastikaret 1913 14, efter hvars utgång

några af de nya löneregleringarna skola börja att tillämpas. Den ersättning för indragen kronotionde och afskrifven kyrkotionde jämte andra per sedelanslag äfvensom de statsanslag i penningar, som nämnda ecklesiastikar komma prästerskapet till godo, skulle sedermera allt framgent af prästerskapet åtnjutas. , . .

Tillgångar och inkomster, som beräknas för den nybildade kyrkofonden, kunna ej alla på en gång komma densamma till godo. Man ga prästers ekonomiska intressen äro nämligen förbundna med nuvarande disposition af de kyrkliga lönetillgångarna. Kommittén anser emellertid hinder icke förefinnas för rubbning i ett eller annat afseende af bestaen e förhållanden, såvida den, hvars rätt genom en förändrad anordning skulle blifva kränkt, hålles fullt skadeslös. Förrän den tidpunkt infaller, da någon ny lönereglering kan börja tillämpas, har kyrkofonden ingen uppgift att fylla. Men när detta med den 1 maj 1914 inträffar, föreligger ock behof af att denna fond träder i verksamhet. . .

Kyrkofondens utgifter afse naturligtvis i första rummet att främja prästerskapets ekonomiska intressen vare sig direkt genom° lönebidrag och arfvoden åt i tjänst varande präster äfvensom emeritilöner åt aldnngar och sjuklingar, som upphört att tjänstgöra i församlingarna, eller ock indirekt trenom bekostande af skogsskötsel och skogsvård a prästerskapets boställen samt "enom bidrag till fullgörande af skattskyldighet för boställe, hvars skogsafkastning ingår till kyrkofonden, under det att boställshafvaren ar betalningsskyldig för de å skogsmarken belöpande utskylder och besvär.

Men det blir äfven möjligt att med kyrkofondens medel tillmötesgå de med odlingens fortgång alltjämt växande krafven på en utveckling af den kyrkliga organisationen, särskildt inom mera aflägset belägna trakter af vårt land, där, såsom kommittén säger,. behofvet af ökadt prästerligt biträde ligger i öppen dag, men ej kan afhjälpas ensamt genom h\ad en fåtalig befolkning erbjuder af sin knappa inkomst.

Då jag i det föregående uttalat min anslutning till de principer, på hvilka förslaget till lag om indragning till statsverket och afskrifning åt prästerskapets tionde samt om ersättning därför blifvit byggd t, samt äfven i öfrigt omfattat de af kommittén uppställda hufvudgrunderna för reglering af prästerskapets aflöning, har jag naturligtvis ej något att erinra däremot att, för den händelse kommitténs förslag komma att bringas till verkställighet, en anordning vidtages i det syfte, som enligt nu omhandlade lagförslag skulle förbindas med kyrkofonden, nämligen att uppsamla de gemensamma ecklesiastika tillgångarna och fördela dem pa ekono-

Iiungl. Moj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 169

miskt svaga beställningar eller använda dem för tillgodseende af andra kyrkliga kraf.

Lika litet som kammarkollegium och statskontoret, hvilka den 6 december 1905 afgifvit gemensamt underdånigt utlåtande öfver kommitténs förslag till lag om kyrkofond, har jag något att ur principiell synpunkt erinra mot detsamma. Detta förslag afstyrkes för öfrigt endast af domkapitlet i Skara och öfverståthållareämbetet.

Beträffande detaljerna något omarbetadt, framlades ifrågavarande förslag för 1908 års riksdag. Endast rörande 2 §, 3 § 2 mom. samt 6 § 3, 4 och 6 mom. vidtogos af särskilda utskottet några mindre jämkningar i ordalagen. I den af utskottet sålunda tillstyrkta formen torde förslaget nu böra ånyo föreläggas Riksdagen, hvarvid emellertid därutöfver 7 § bör något förtydligas.

Grander för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar.

I hvilken mån boställshafvare äger tillgodonjuta afkastning från skog å sitt boställe, angifves i § 20 af 1894 års skogsförordning sålunda, att när ordnad hushållning blifvit å bostället införd, boställshafvaren må, utöfver boställets behof af skogsfång, kunna, om skogen står under hans egen vård, erhålla viss andel i den ordinarie afkastningen, hvilken andel efter den större eller mindre kostnad, som är förenad med skogens skötsel, kan bestämmas ända till halfva afkastningen utöfver husbehofvet, sedan kostnaderna för skogsindelning och skogsskötsel gäldats.

Prästlöneregleringskommittén (s. 260) fäster nu uppmärksamheten därpå, att ett utskiftande af ecklesiastikt boställes skogstillgång i enlighet med omförmälda § 20 uppenbarligen icke låter sig förena med kommitténs lönesystem, enär skogsmedlen fördela sig mycket ojämnt på olika år, hvarförutom det knappast är möjligt att på förhand med någon säkerhet beräkna, huru mycket i medeltal årligen under löneregleringsperioden kan såsom skogsafkastning tillfalla boställshafvaren. Också har, upplyser kommittén, på senare tid den praxis uti ej så få fall tillämpats, att de till värdet ovissa andelarna af skogens afkastning blifvit utbytta mot fasta anslag från prästerskapets löneregleringsfond, hvilken i stället fått sig tillerkänd hela behållna skogsafkastningen. Härmed är man då också inne på den anordning, kommittén säger sig vilja förorda, nämligen att hvad af skogens afkastning icke erfordras för boställshafvares behof eller för församling åliggande kyrko- eller prästgårdsbyggnad skall ingå till kyrkofonden, och de behållna skogsmedlen i sin helhet användas på samma sätt som andra gemensamma

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 1 Samt. 1 Afd. 26 Rätt. 22

170 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 39.

aflöningstillgångar, nämligen till utfyllande af rationellt beräknade löner,, hvarhelst behof däraf förefinnes.

Förutom det att ett utjämnande af lönerna skulle genom en dylik anordning möjliggöras, framhåller kommittén, huruledes densamma skulle medföra äfven andra fördelar, i främsta rummet den, att skogsskötseln kunde bedrifvas mera med hänsyn till skogens varaktiga förbättring och afkastningens uppbringande i en framtid till normal höjd, än för att tillmötesgå en boställshafvares — för öfrigt ganska naturliga — önskan att under sin besinningstid erhålla största möjliga afkastning af skogen. I betraktande af den omgång och det besvär, som äro förbundna med skogsmedlens utbekommande och redovisning, anser kommittén det ligga i öppen dag, att en väsentlig förenkling i administrationen skulle kunna genomföras, därest all behållen skogsafkastning direkt tillfördes kyrkofonden.

Boställshafvares rätt till afkastning af skog å ecklesiastikt boställe vill kommittén i enlighet med det anförda inskränka derhän, att han skall äga endast till husbehof använda dylik skog. Då boställshafvaren alltså icke skulle få åtnjuta någon inkomst af skogen utöfver husbehofvet, bör det efter kommitténs mening icke heller åläggas honom att bevaka och sköta skogen, utan anser kommittén lämpligast, att i regel ecklesiastika boställsskogar ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning.

Af medel, som inflyta för försåld skog, skall enligt kommitténs förslag fortfarande i första hand gäldas kostnaden för försäljning. Därefter ingår återstoden till kyrkofonden, som ju skall i sig upptaga jämväl prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond. Sistnämnda fonder komma i följd häraf att upphöra.

Alla kostnader för skogsskötsel m. m., hvilka för närvarande gäldas af skogsförsäljningsmedel eller af de ecklesiastika boställenas skogsfond, skola i stället öfvertagas af kyrkofonden, kostnaden för skogsindelning på det sättet, att kyrkofonden godtgör förskott, som i hittills vanlig ordning för sådant ändamål lämnas af allmänna medel.

Om ordinarie virkesafkastning å ecklesiastikt boställe, hvilket på grund af gällande författningar bör utarrenderas, öfverstiger hvad som erfordras för gårdens behof, skall, där skogen icke ställes under skogsstatens omedelbara förvaltning, öfverskottet jämlikt 21 § i skogsförordningen upplåtas till arren datorn mot årligt skogsarrende.

Erfarenheten af dylika arrendeupplåtelser är, säger kommittén (s. 261), icke fördelaktig. Utom det att arrendeafgiften vanligen ingalunda motsvarar värdet af skogsafkastningen — enär berörda afgift måste sättas jämförelsevis låg, med hänsyn därtill att socknemännens författningsenliga rätt till utsyning å skogen för kyrko- och prästgårdsbyggnad måste, äfven

171 Kutujl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39.

vid skogens utarrendering, varda dem förbehållen —, förekommer nämligen ej så sällan, att arrendatorn försummar skogsvården för att bespara sig utgifter. Kommittén anser därför, att upplåtande mot skogsarrende af löningsboställes beräknade virkesöfverskott icke bör för framtiden medgifvas, och att arrendatorns rätt till afkastning af skog å ecklesiastikt boställe bör, liksom boställshafvarens, inskränkas till husbehofvet.

Helt ansluter jag mig till grundprinciperna i kommitténs ifrågavarande förslag, enligt hvilket i regel skogar till ecklesiastika boställen skola ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning samt försäljningsmedlen för hvad af skogsafkastningen icke erfordras för boställshafvares eller arrendators husbehof eller för församling åliggande kyrko- och prästgårdsbyggnad skola ingå till kyrkofonden.

Af de hörda myndigheterna har endast domkapitlet i Skara, »på grund af domkapitlets ställning till förslaget om kyrkofond», afstyrkt omhandlade förslag. Domkapitlet i Linköping och Stockholms stads konsistorium äfvensom öfverståthållareämbetet synas icke hafva gjort detsamma till föremål för bedömande i sina utlåtanden. Öfriga myndigheter tillstyrka i princip förslaget eller förklara sig icke hafva något att erinra mot detsamma.

Domänstyrelsen, hvars yttrande i detta ämne ju har särskild betydelse, anser sig böra på det kraftigaste tillstyrka själfva grundprinciperna och därvid särskild! understryka, hvad kommittén (s. 260) anfört i fråga om de fördelar för skogsskötseln, som därigenom skulle vinnas. I samma stund nämligen skötseln blefve oberoende af hänsyn till boställshafvares eller arrendators intressen i andra afseenden än rätten till husbehofsvirke, skulle gifvetvis afverkning, skogsodling m. m. Amma bedrifvas vida mera rationellt än under nuvarande förhållanden. A skogar med ringa virkeskapital kunde detta ökas genom inskränkning i afverkning af omogen skog, under det att å andra boställen med öfvervägande gammal skog den sistnämnda kunde tillgodogöras vid lämpligaste tidpunkter, utan att någons rätt blefve kränkt till följd af ojämnhet i årsinkomster. Genom en rationellt utförd afverkning i förening med åtgärder för återväxtens främjande och för den skogsproduktiva markens ökning genom sumpmarkers afdikning kunde efter hand skogarnas afkastningsförmåga och därmed äfven fondens inkomster ökas.

Jag tillåter mig erinra därom, att kommitténs förslag, i hvad det afser att upplåtande mot skogsarrende af ecklesiastikt löningsboställes beräknade virkesöfverskott icke bör för framtiden medgifvas, redan i viss mån vunnit beaktande. Kungl. Maj:t har nämligen, efter framställning i ämnet af kammarkollegium, genom nådigt bref den 17 maj 1907 anbe-

172 Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

fall! domänstyrelsen att, då vid fastställelse af hushållningsplan för skogen å ecklesiastikt boställe, som på grund af gällande författningar bör utarrenderas, det visar sig, att den ordinarie virkesafkastningen öfverstiger hvad som erfordras för gårdens behof, i hvarje fall underställa Kung]. Maj:ts pröfning frågan, huruvida ej skogen bör ställas under skogsstatens omedelbara förvaltning.

Jämväl särskilda utskottet vid 1908 års riksdag fann ifrågavarande förslag välgrundad^ Några erinringar, som utskottet hade att framställa mot förslaget, sådant det efter någon omarbetning förelåg i Eders Kungl. Maj:ts proposition till nämnda riksdag, voro af hufvudsakligen formell beskaffenhet. De äro emellertid enligt min mening förtjänta af beaktande.

Finansplan.

Det återstår att uppvisa verkningarna i finansiellt hänseende af de utaf prästlöneregleringskommittén framlagda författningsförslag, för hvilka jag nu redogjort och till hvilka jag, om än med vissa modifikationer, anslutit mig. Härvid bör å ena sidan göras en sammanfattning af de anslagsbehof för olika ändamål — med undantag af beredande af fri bostad —, hvilka den lägre kyrkliga organisationens upprätthållande i vårt land krafvel', samt å andra sidan anvisas utvägarna till behofvens fyllande.

Prästlöneregleringskommittén har, såsom naturligt är och jag redan antydt, gjort ett liknande öfverslag öfver utgifter och inkomster, livilket föreligger i den af kommittén utarbetade finansplanen (s. 273—294). Vid mina beräkningar följer jag helt och hållet uppställningen af denna finansplan, med uteslutningar dock beträffande utgiftsposter för anordningar, hvilka synts mig ej böra vinna godkännande, såsom ständig adjunktur och ecklesiastika byggnadslånekassor.

Med tillämpning af de utaf kommittén föreslagna grunderna för beräkning af prästerskapets aflöning har kommittén utarbetat två till tabellserien D hörande tabeller, hvilka angifva löner för kyrkoherdar och komministrar samt arfvoden åt ständign adjunkter och kontraktsprostar, sådana dessa löner och arfvoden beräknats, under förutsättning: i tab. 1 att nu bestående indelning och organisation bibehållas samt i tab. 2 att de af

173 Kungl. Maj:t Nåd. Proposition N:o 39.

kommittén i betänkandet III föreslagna ändringar i indelningen och organisationen genomföras. Till dessa tabeller sluta sig två andra i samma serie upptagna tabeller, utvisande: tab. 3 de tillgångar, som erfordras till bestridande af prästerskapets enligt tab. 1 beräknade löner och arfvoden samt tab. 4 de aflöningstillgångar, som erfordras under den i tab. 2 angifna förutsättningen.

Dessa löner och arfvoden skulle sammanlagdt uppgå:

enligt tab. 1 till .................................................................. 9,387,687 kronor och

» » 2 » .................................................................. 9,304,402 »

Enär emellertid bostadsboställe i något sällsynt undantagsfall lämnar högre afkastning, än som motsvarar beräknadt aflöningsbelopp för den tjänst, hvartill bostället är anslaget, samt understundom i följd af donation, som tillförsäkrats innehafvare af viss prästerlig tjänst, någon förmån utöfver dylikt belopp beredes tjänsteinnehafvaren, komma i dessa fall att utgå aflöningsförmåner af större värde, än som enligt omförmälda grunder beräknats. Med hänsyn härtill hafva de i tab. 1 och 2 beräknade aflöningsbeloppen måst ökas med respektive 21,560 och 26,193 kronor, i följd hvaraf aflöningens totalsumma utgör:

enligt tab. 3 (motsvarande tab. 1)................................. 9,409,247 kronor och

» » 4 » » 2)................................. 9,330,595 »

Kommittén framhåller, hurusom det icke är möjligt att förutse, i hvilken mån dess förslag till ändringar i nuvarande kyrkliga indelning och organisation kunna blifva genomförda, men anser det vara uppenbart, att ifrågavarande organisation måste — helt visst inom en ganska nära liggande framtid — väsentligen utvecklas, åtminstone i den omfattning, kommittén antagit. Vid beräkning af de tillgångar, som erfordras för prästerskapets aflönande, har kommittén därför utgått från den förutsättningen, att samtliga dess förslag varda godkända, i hvad de afse delning af pastorat, inrättande inom pastoraten af ökadt antal prästerliga tjänster samt utbyte af extraordinarie beställning mot komministratur. Härigenom skulle föranledas en ökning i utgifter med 509,828 kronor utöfver den i tab. 3 upptagna summan af 9,409,247 kronor.

A andra sidan torde det, säger kommittén, svårligen kunna bestridas, att inom vissa pastorat för närvarande finnas flera prästerliga krafter, än själavårdens behöriga handhafvande påkallar. Då likväl med säkerhet kan förväntas, att kommitténs förslag om indragning af prästerliga tjänster skall röna starkt motstånd, särskildt från församlingarnas sida, har kommittén trott sig vid förevarande beräkningar böra utgå från det antagandet, att indragningsförslagen komma att genomföras endast i hvad de afse

174 Kungl. May.t Nåd. Proposition N:o 39.

komministersbefattningar, som finnas i pastorat med allenast en kyrka och med en folkmängd ej öfverstigande 3,000 personer, komministersbeställningar i prebendepastorat likväl icke medräknade, enär ju ovisst är, när dessa pastorats prebendenatur må komma att upphöra. Den minskning i utgifter, som häraf skulle blifva en följd, utgör 109,316 kronor.

När prästlöneregleringskommittén uppgjorde sina beräkningar angående behofvet af lönemedel för då befintliga prästerliga tjänster — hvithet behof angifves genom siffrorna i tab. 1 af tabellserien D — utgick kommittén från de organisatoriska anordningar, som förefunnos den 1 oktober 1902. Mot dessa beräkningar synes mig emellertid kunna anmärkas, att de äro grundade på förhållanden, som nu ligga något för långt tillbaka i tiden. Jag har därför låtit föra undersökningarna fram till den 1 juli 1908. Prostbeställningar samt kyrkoherde- och komministerstjänster äfvensom med de senare likställda befattningar, hvilka då voro anordnade eller beträffande hvilkas inrättande beslut intill den dagen meddelats, bilda alltså utgångspunkten för de beräkningar angående prostarfvoden och löner till det ordinarie prästerskapet i de teritoriella församlingarna, som jag föranstaltat.

Mina beräkningar skilja sig från kommitténs äfven därutinnan, att minimilönen af mig höjts för kyrkoherde till 4,000 och för komminister till 2,500 kronor, samt att den af kommittén föreslagna ständiga adjunkturen utbytts mot komministratur. Hvad kommittén i afseende å prostarfvoden föreslagit därom, att fyllnadsbelopp icke skulle få beräknas för mer än tillhopa 10,000 kv.-kilometers areal, har jag ansett böra ändras på det sättet, att 30,000 kv.-kilometer skulle bestämmas såsom högsta arealen i angifna hänseendet. 1 den mån folkmängden skall öfva inflytande på lönebeloppen, hafva siffrorna för år 1905 därutinnan varit bestämmande, under det att kommittén begagnat sig af 1900 års folkmängdssiffror.

Resultatet af de beräkningar, som, med tillämpning af de utaf kommittén framlagda, af mig i viss mån modifierade grunderna för beräkning af prästerskapets aflöning och under inflytande af förändrade faktiska förhållanden, verkställts till utrönande af lönebeloppen för kyrkoherdar och komministrar samt arfvoden åt kontraktsprostar den 1 juli 1908, visar sig vara följande:

175 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

a) under förutsättning att nämnda dag bestående indelning och organisation bibehållas .................................................................. kronor 10,006,707: —

hvartill kommer lönetillökning i följd af boställsaf-

kastning eller särskild donation....................................... » 18,780: —

Summa kronor 10,025,487: —

b) under förutsättning att prästlöneregleringskomrtiitténs förslag till ändringar i indelning och

organisation genomföras, där ej så skett..................... kronor 9,715,489: —

hvartill kommer lönetillökning i följd af boställs-

afkastning eller särskild donation ................................. » 21,996: —

Summa kronor 9,737,485: —

Lnderkastas den kyrkliga indelningen och organisationen vid angifna tidpunkt den 1 juli 1908 de omregleringar, kommittén med hänsyn till finansplanens uppgörande tänkt sig genomförda, visar sig att kostnaderna skulle genom inrättande af nya tjänster ökas med 464,542 kronor och genom indragning af komministraturer, som ej ersatts med kyrkoherdebefattningar, minskas med 163,786 kronor, eller således i sin helhet ökas med 300,756 kronor.

A) Utgifter.

1. Löner för kyrkoherdar och komministrar samt arfvoden åt

kontraktsprostar.

De i det föregående antydda, på framtiden syftande och hufvudsakligen i utvidgande riktning gående modifikationerna i den kyrkliga indelningen och organisationen, sådan den förefanns den 1 oktober 1902, skulle, utöfver den af kommittén för löner och prostarfvoden beräknade summan 9,409,247 kronor, medföra ytterligare utgifter till ett belopp af 400,512 kronor, i följd hvaraf kostnaden i sin helhet skulle enligt kommitténs beräkning uppgå till 9,809,759 kronor.

Om den kyrkliga indelningen och organisationen, sådan den består eller blifvit bestämd intill den 1 juli 1908, underkastas en efter kommitténs nyssnämnda principer genomförd omreglering, skulle, med tillämpning af de utaf mig föreslagna minimilöner å resp. 4,000 och 2,500 kronor, hela kostnadsumman för kyrkoherde- och komministerstjänster samt prostbeställningar bestiga sig till 10,326,243 kronor och således ökas med etA

176 Rungl. Majits Nåd. Propositiod N:o 39.

belopp af 300,756 kronor utöfver den af mig i sådant afseende förut uppgiga summan 10,025,487 kronor.

2. Lönetillökning för kyrkoherdar och komministrar.

Under punkt 2 å utgiftssidan i kommitténs finansplan upptagna ålderstillägg för ständiga adjunkter utgå.

I stället införes här en till 325,448 kronor beräknad summa, hvilken innefattar lönetillökning för de år 1907 tjänstgörande kyrkoherdar samt komministrar och med de senare likställda präster, som senast år 1896 utnämnts till sina innehafvande eller motsvarande tjänster, så att minimilönen för dylika tjänsteinnehafvare må uppgå till 4,500 kronor för kyrkoherde och 3,000 kronor för komminister. Lönerna skulle i sådan händelse sammanlagdt ökas för kyrkoherdar med 175,730 kronor och för komministrar med 149,718 kronor.

3. Arfvoden och ålderstillägg åt adjunkter.

Under förutsättning att kommitténs förslag om beredande af emeritilöner åt präster varder godkändt — i hvilken händelse behofvet af extraordinarie präster skulle i afsevärd grad minskas — har kommittén föreställt sig, att adjunktstjänstgöringen inom samtliga stiften och Stockholms stad skulle kunna uppehållas af 300 adjunkter. Kommittén antager, att af dessa 75 skulle komma i åtnjutande af ålderstillägg å 100 kronor och 50 undfå ålderstilägg å 200 kronor. I enlighet härmed har beräknats:

300 adjunktsarfvoden å 800 kronor .......................................... 240,000 kronor

75 ålderstillägg å 100 kronor ................................................... 7,500

50 » å 200 » ................................................... 10,000

eller tillhopa 257,500 kronor.

Antalet adjunkter — extraordinarie präster, hvilka tjänstgjorde såsom vice pastorer, vice komministrar, pastorsadjunkter, komministersadjunkter och kontraktsadjunkter — uppgick den 1 maj 1907 till allenast 268. Det ursprungligen beräknade antalet 300 torde emellertid böra bibehållas, men adjunktsarfvodet höjas till 1,000 kronor. Beloppet för ålderstillägg har jag bibehållit, men synes mig ålderstillägg blott en gång böra beviljas, nämligen å 200 kronor efter 5 år. Ifrågavarande post utföres med 317,500 kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

4. Kostnadsersättning åt adjunkter för resa till tjänstgöringsort.

Med ledning af inhämtade upplysningar från stift, där ersättning för •adjunkters resekostnader betalas af stiftets adjunktskassa, och med hänsyn därtill att dylika kostnader inom rikets nordliga delar måste uppgå till afsevärda belopp, har kommittén ansett sig icke böra upptaga ifrågavarande kostnadsersättning för samtliga adjunkterna till mindre belopp än 15,000 kronor.

Häri föreslår jag ej någon ändring.

5. Emeritilöner.

Utgiften härför beräknas till det belopp, som enligt kommitténs i ämnet afgifna förslag må för ändamålet högst användas, eller 500,000 kronor.

6. Kostnad för skog sindelning.

Denna kostnad — som enligt kommitténs förslag skulle af de gemensamma aflöningstillgångarna gäldas endast i fråga om boställen, hvilka icke af menighet anskaffats eller af enskild donerats, — har af kommittén beräknats efter medeltalet af hvad samma kostnad, på sätt domänstyrelsens räkenskaper gifva vid handen, utgjort under åren 1899, 1900 och 1901, eller till 12,004 kronor 39 öre.

Som jag anslutit mig till den af domänstyrelsen uttalade åsikten, att kostnad för skogsindelning jämväl å skog till boställe, som inköpts eller donerats, bör gäldas af kyrkofonden, i den mån dylikt boställe icke lämnar så stort virkesöfverskott, att omförmälda kostnad kan däraf bestridas, anser jag, att ifrågavarande belopp bör höjas till 12,500 kronor.

7. Kostnad för skogsskötsel.

Enligt kommitténs förslag till lag om kyrkofond samt till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar skulle beträffande sådana boställen, som icke af menighet anskaffats eller af enskild donerats, af de gemensamma aflöningstillgångarna gäldas kostnaderna

dels för skogsodlings- och andra arbeten för skogsskötselns främjande intill belopp, aom Kungl. Maj:t för hvarje år fastställer,

dels för jägmästares förrättning för skogsodling eller afverkning äfvensom för kronojägares förrättning i de fall, då han på jägmästares order

Bih. till Riksd. Prat. W00. 1 Samt. 1 Afct. 20 Höft. 23

178 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

biträder med arbete, som hittills skolat särskildt godtgöras, med belopp motsvarande medeltalet af hvad i sådant hänseende under åren 1904—1913 utgått.

Kostnaden för åsyftade förrättningar har för åren 1899, 1900 och 1901 uppgått till sammanlagdt 43,058 kronor 41 öre eller således i medeltal för år till 14,352 kronor 80 öre. Utgifterna för skogsodlings- och andra arbeten för skogsskötselns främjande hafva för samma treårsperiod utgjort tillhopa 158,538 kronor 23 öre eller i medeltal årligen 52,846 kronor 8 öre. Samtliga dessa kostnader uppgingo alltså för år till 67,198 kronor 88 öre, hvartill kommer en särskild post å 7,621 kronor för extra bevakning å vissa boställen.

För nu angifna ändamål har kommittén, med ledning af de sålunda gjorda beräkningarna, föreslagit en summa å 74,819 kronor 88 öre i medeltal för år.

En ingalunda oväsentlig höjning häraf torde för framtiden erfordras. Under åberopande af hvad jag till statsrådsprotokollet den 6 mars 1908 i detta ämne anfört vid 6 § 4, 5 och 6 mom. af förslaget till lag om kyrkofond tillstyrker jag, att samtliga omförmälda kostnader upptagas till 210,000 kronor.

8. Oförutsedda lönebidrag.

Kommittén har i § 6 mom. 6 af förslaget till lag om kyrkofond förutsatt, att Kungl. Maj:t skulle äga, med hänsyn till särskilda förhållanden, som ej kunnat vid fastställandet af lön för innehafvare af ordinarie prästerlig tjänst tagas i beräkning, undantagsvis bevilja sådan tjänsteinnehafvare skäligt lönetillskott, och har årliga kostnaden härför af kommittén anslagits till 10,000 kronor.

Häremot har jag ej något att erinra, men anhåller få meddela, att i det förslag till lag om kyrkofond, som jag låtit utarbeta, omförmälda stadgande återfinnes i 7 mom. af 6 §.

9. Ersättning för vissa å bostadsboställes skogsmark belöpande utskylder

och besvär.

Förslaget till lag om kyrkofond innehåller i 7 §, att, där från bostadsboställe skogsförsäljningsmedel skola ingå till nämnda fond, Kungl. Maj:t må bevilja boställshafvare, som utgör jämväl å boställets skogsmark belöpande utskylder och besvär, skäligt bidrag från kyrkofonden till fullgörande af denna skattskyldighet.

179 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Redan nu ingå från ett betydande antal boställen afsevärda belopp skogsmedel till prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond. Som kommittén föreslagit, att icke någon andel i skogens afkastning utöfver husbehofvet skall tillerkännas de särskilda boställshafvarna, utan att behållna skogsförsäljningsmedlen från bostadsboställen skola i sin helhet ingå till kyrkofonden, är, yttrar kommittén, uppenbart att, om detta förslag vinner bifall, från ökadt antal skogar skola tillföras kyrkans gemensamma aflöningstillgångar väsentligen större belopp skogsförsäljningsmedel än hittills.

Ifrågavarande skattebidrag synas kommittén icke böra beräknas lägre än till 50,000 kronor. Jag instämmer häruti.

Jämlikt § 32 i kommitténs förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning skulle Kungl. Maj:t äga att under där angifna förutsättningar bevilja vissa tjänsteinnehafvare särskilda lönetillskott; och har ett liknande stadgande upptagits i 9 § 1 mom. af det förslag till lag om kyrkofond, som utarbetats inom ecklesiastikdepartementet.

Kommittén framhåller, huruledes de utgifter, som häraf föranledas, ifrågakomma endast under en kortare öfvergångstid och uppenbarligen icke nu kunna till beloppet angifvas. Med anledning häraf har kommittén icke för dessa utgifter utfört något belopp. Ett sådant kan ock enligt min mening svårligen beräknas.

13) Inkomster.

1. Afkastning af bostadsboställen.

För vinnande af upplysning om prästerskapets nuvarande aflöningsförhållanden har kommittén införskaffat och i tab. 3 af tabellserien A sammanfört åtskilliga uppgifter beträffande de åt prästerskapet upplåtna bostadsboställcna med jorbruk. De i kol. 26 af nämnda tabell upptagna siffrorna angifva de särskilda boställenas arrendevärden efter afdrag af de kostnadsbeiopp, som införts ej mindre i kol. 25 för den boställshafvaren åliggande nybyggnads- och underhållskyldigheten å de för jordbrukets behof erforderliga husen än äfven i kol. 24 för boställets skatter och oncra. För nu ifrågavarande beräkningar finnes ej någon anledning att från boställsafkastningen afdraga skatter och onera, hvarför med talen i kol. 26 sammanräknats de i kol. 24 införda talen.

180 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Till bostadsboställes afkastning skola enligt G § 1 inom. andra stycket i förslaget till lag om reglering af prästerskapets aflöning hänföras jämväl alla sådana — uti kol. 7 af tab. 4 i tabellserien A redovisade — förmåner, som tjänsteinnehafvare äger att från bostället eller såsom ersättning för därifrån upplåten jord eller särskild rättighet åtnjuta. Förmånerna af fri bostad och af skogsfång till husbehof hafva ej inbegripits i boställsafkastningen.

Sålunda beräknad utgör afkastningen af bostadsboställena för de i finansplanen afsedda prästerliga tjänsterna 2,096,905 kronor.

2. Afkastning af lönetillgångar, so?n församling anskaffat eller genom

donation erhållit.

Såsom gemensamma aflöningstillgångar för samtliga prästerliga tjänster inom ett pastorat skola, på grund af 6 § 2 mom. i förslaget till lag om reglering af prästerskapets aflöning, beräknas inkomster, som grunda sig därpå, att menighet till löneförbättring för prästerskapet anskaffat annat hemman eller lägenhet än bostadsboställe eller beredt andra fördelar, eller att enskild person för samma ändamål till församling gjort donation, eller att ersättning lämnats för jord eller annan förmån, hvilken varit förenad med egendom af nu angifven beskaffenhet.

Inkomsten af dessa aflöningstillgångar — såvidt den icke utgör afkastning af bostadsboställe och med anledning däraf blifvit redovisad under punkt 1 — utföres med 82,682 kronor.

G. Församling saf gifter.

Till ledning vid bedömande af frågan, i hvilken mån församlingarnas bidragsskyldighet kan behöfva tagas i anspråk för beredande af en efter tidsförhållandena lämpad aflöning åt deras själasörjare, har jag, på sätt framgår af mitt uttalande rörande församlingarnas framtida skattskyldighet till prästerskapets aflöning, låtit verkställa utredning angående storleken af det bidrag, som inom hvarje församling vore att påräkna, allteftersom aflöningsplikten bestämdes i enlighet med olika, förslagsvis antagna skattesatser. Två alternativ hafva därvid blifvit uppställda. Maximum af skattskyldighet har sålunda antagits:

enligt alternativ 1 till 10 öre för hvarje person af pastoratets hela folkmängd och därutöfver 5 öre för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom

181 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

pastoratet eller, där fyrktalssättning icke äger rum, 50 öre för hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning; samt

enligt alternativ II till 10 öre per individ och 6 öre per fyrk eller 60 öre per bevillningskrona.

Enligt det första alternativet skulle församlingsafgiftcrna — om hänsyn tages till folkmängden år 1905 samt till de för år 1905 gällande fyrktalen och bevillningsbeloppen, utan afdrag af fyrkar eller bevillning för prästerskapets boställen och löneinkomster — uppgå till 3,743,785 kronor och enligt det andra alternativet till 4,090,712 kronor.

Ehuru jag icke anser lämpligt, att församlingarnas aflöningsplikt gentemot prästerskapet varder, såsom kommittén föreslagit, fastställd i visst förhållande till fyrktal eller bevillningsbelopp, har jag dock utgått härifrån vid mina beräkningar, då ju den kommunala skattskyldigheten för närvarande utmätes efter dessa grunder. Jag har emellertid i det föregående tillstyrkt en sådan anordning af nu ifrågavarande ecklesiastika skattskyldighet, att densamma skulle beräknas efter taxerad eller antagen inkomst, i den mån nämligen pastoratets folkmängd icke skall vara bestämmande för aflöningsplikten. Om den maximigräns, som af kommittén föreslagits för de i förhållande till förmögenhet och inkomst utgående afgifterna, nämligen 5 öre per fyrk eller 50 öre per bevillningskrona, bibehölles, skulle alltså — då ju 1 fyrk åsättes för bevillning till belopp af 1 till och med 10 öre eller, hvilket är detsamma, för 1 till och med 10 kronor beskattningsbar inkomst — till prästerskapets aflöning komma att utdebiteras församlingsafgifter med högst 5 öre för hvarje helt eller påbörjadt tiotal kronor taxerad beskattningsbar inkomst af kapital och arbete eller, i fråga om fastighet, antagen inkomst. Det har emellertid visat sig nödvändigt, att ytterligare 1 öre utdebiteras, således att skattesatserna i alternativ II varda tillämpade, ehuru åt lagstadgandet bör gifvas en annan formulering.

Vid uppgörande af förevarande finansplan har jag följaktligen beräknat församlingsbidraget efter skattesatserna i alternativ II, hvilken beräkning gifvit till resultat ett belopp af 4,090,712 kronor, däraf 524,470 kronor utgå efter folkmängd och 3,566,242 kronor efter inkomst.

4. Afkomst af enskildas donationer till särskilda prästerliga tjänster.

o

Arliga värdet af sådana särskilda förmåner, som genom donationer af enskilda blifvit tillförsäkrade innehafvare af vissa prästerliga tjänster och på grund af 9 § i lörslaget till lag om reglering af prästerskapets aflöning

182 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

(= <§ 8 i kommitténs förslå") skola komma samma tjänsteinnehafvare till godo, har uppskattats till 38,466 kronor.

5. Kyrkofondens inkomster.

Jämlikt 2 § i förslaget till lag om kyrkofond skola till denna fond öfverföras prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond äfvensom öfriga till aflöning för prästerlig tjänst afsedda fonder och därmed jämförliga tillgångar, hvilka icke äro att hänföra till de lönemedel, som församling anskaffat eller genom donation erhållit, eller som af enskilda anslagits till innehafvare af vissa prästerliga tjänster.

Till kyrkofonden skola ock, på grund af 3 § i omförmälda lagförslag, ingå:

hvad af statsverket skall gäldas såsom ersättning för tionde och andra afgifter af fast egendom, hvilka på grund af förut gifna författningar tillkommit prästerskapet;

behållna skogsförsäljningsmedel från såväl bostadsboställen som löningsboställen samt behållen afkastning i öfrigt af samtliga löningsboställen, jämväl dem som anslagits till änkesäten, samt ersättningsmedel för jord eller förmån, som från löningsboställen upplåtits, dock med undantag, beträffande samtliga dessa aflöningsmedel, af sådana inkomst, som, enligt hvad jag nyss antydt, skola förbehållas prästerskapet i visst pastorat;

från statsverket årligen utgående ersättning dels för anslag i kronooch kyrkotionde, oindelt spannmål samt hemmansräntor, dels för vissa anslag i penningar; samt

ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar.

Ytterligare tillgång för kyrkofonden kan erhållas på den grund, att Kungl. Maj:t i enlighet med stadgandet uti 6 § 1 mom. fjärde stycket åt förslaget till lag om reglering af prästerskapets aflöning gifver tillstånd till försäljning eller utbyte af bostadsboställe, hvars skogsafkastning öfverstiger tjänsteinnehafvarens husbehof, och i sammanhang därmed förordnar, att viss del af köpeskillingen eller, vid byte, af mellangiften skall öfverlämnas till kyrkofonden. Huru stor inkomst af sådan anledning må komma att tillflyta fonden, är naturligtvis icke möjligt att nu beräkna, hvarför något belopp ej kan i finansplanen upptagas.

Jag öfvergår härefter till en mera detaljerad redogörelse för hvad

•Kung!,. Maj Un Nåd. Proposition N:o 39.

som — utöfver sist omförmälda ersättning — må beräknas såsom kyrkofondens årliga inkomster.

enlighet med

a) Ersättning för prästerskapets tionde.

Prästerskapets tionde skall jämte andra afgifter af fast egendom, i det i ämnet afgifna lagförslaget, indragas till statsverket mot ersättning i penningar, hvilken ersättning Kungl. Maj:t fastställer. Kommittén har, på sätt den å sid. 53—54 i dess fjärde betänkande införda tablån utvisar, i anslutning till de förhållanden som voro rådande ecklesiastikåret 1896—97, uträknat, huru stort ersättningsbelopp hvarje år, sedan indragningen vidtagit, kan antagas komma att af statsverket betalas; slutsumman utgör......................................................... kr. 3,897,954: —

b) Skogsförsäljningsmedel.

Boställshafvares andelar af skogsförsäljningsmedel från deras bostadsbostållen utgjorde, enligt hvad domänstyrelsens räkenskaper gifva vid handen:

år 1904 ............................................................ kr. 219,862: 68

» 1905 ............................................................ » 197,387: 53

» 1906 .............................. » 268,337: 82

eller tillsammans kr. 685,588: 03

således i medeltal för ett hvart af dessa tre år 228,529 kronor 34 öre. I detta belopp, som lämpligen torde kunna läggas till grund för beräkningarna, ingå emellertid skogsförsäljningsmedel äfven från boställen, som af menighet anskaffats eller af enskild donerats; och skulle följaktligen den del af skogsförsäljningsmedlen, som härflutit från sådana boställen, icke redovisas bland kyrkofondens inkomster. Som det hade varit förenadt med synnerligen stora svårigheter att särskilja denna del, har det belopp, som hittills tillfallit boställshafvarna, men efter kommitténs förslag hädanefter skall tillföras kyrkofonden, måst här upptagas till förenämnda kr. 228,529: 34 Beloppen af de skogsförsäljningsmedel, som influtit till prästerskapets löneregleiängsfond och de ecklesiastika

Transport kr. 228,529: 34 kr. 3,897,954:

184 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Transport kr. 228,529: 84 kr. 3,897,954: — boställenas skogsfond, hafva under de olika åren högst betydligt växlat, såsom framgår af de i statskontoret öfver dessa fonder förda räkenskaperna. Med hänsyn härtill hafva löneregleringsfondens och skogsfondens inkomster af skogsförsäljningsmedel upptagits till hvad de under åren 1898—1907 i medeltal utgjort.

Sålunda uppgingo prästerskapets löneregleringsfonds inkomster af skogsmedel åren 1898—1907 till samman-

lagdt .............................. kr. 4,139,372: 12

Efter afdrag af de i räkenskaperna för nämnda 10 år angifna kostnader för skogsförvaltning m. in....... » 41,207: 85

återstå kr. 4,098,164: 27

Löneregleringsfondens inkomster utgjorde alltså i medeltal årligen.............. » 409,816: 43

De ecklesiastika boställenas skogsfonds inkomster af skogsförsäljningsmedel uppgingo åren 1898—1907 till samman-

lagdt ................................. kr. 404,957: 58

Sedan utgifter för skogsförvaltning, skogsindelning och skogsodling m. m. under dessa 10 år afdragits med tillhopa .................. » 331,259: 66

återstå kr. 73,697: 92 Sistnämnda fonds inkomster utgjorde

således i medeltal för hvarje år............... » 7,369: 79

Nu angifna — till prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond influtna — belopp af

skogsförsäljningsmedel å tillhopa 417,186_______

Transport kr. 645,715: 56 kr. 3,897,954: —

185 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition JS:o 39.

Transport kr. 645,715: 56 kr. 3,897,954: — kronor 22 öre hafva, såsom af den läm-

nade redogörelsen framgår, tillkommit efter frånräknande af kostnaderna för skogsindelning och skogsskötsel. Därest förslaget till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar bifalles, skulle skogsförsäljningsmedlen till kyrkofonden ingå utan annat afdrag än af kostnaden för virkets försäljning. I följd häraf och då kommittén, med ledning af förhållandena åren 1899,

1900 och 1901, bland fondens utgifter (punkterna 6 och 7) upptagit kostnader för skogsindelning och skogsskötsel med antaget årligt belopp af tillhopa 86,824 kronor 27 öre, har jag ansett, att oaktadt dessa kostnader af mig för framtiden beräknats afsevärdt högre eller till 222,500 kronor, vid beräkning af fondens inkomster utaf skogsförsäljningsmedel under förfluten tid, allenast nämnda belopp 86,824 kronor 27 öre bör tilläggas och således anses hafva ökat inkomsterna af skog med....................................... » 86,824: 27

732,539: 83

c) Afkastning af löningsboställen.

Varder förslaget till lag om reglering af prästerskapets aflöning (6 och 31 §§) godkändt, skulle med prästerlig beställning hädanefter icke komma att förenas någon annan jord än bostadsboställe samt hemman eller lägenhet, som brukas i förening med dylikt boställe. Alla öfriga löningsboställen äfvensom ersättningsmedel för jord eller förmån, som upplåtits från löningsboställe, skulle därför skiljas från de beställnin-

Transport kr. 4,630,493: 83

24 Bih. Ull Riksd Prat. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft.

186 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 39.

Transport kr. 4,630,493: 83

gar, med hvilka de hittills varit förenade, och afkastningen däraf ingå till kyrkofonden (lag om kyrkofond 3 § 2 mom.).

Afkastningen af de boställen, som nu äro förenade med vissa prästerliga beställningar, men jämlikt kommitténs förslag skulle frångå samma beställningar, har enligt, beräkningar, som jag med hänsyn till finansplanens uppgörande

låtit verkställa, uppskattas till.................. kr. 344,667:

Från boställen, hvilkas afkastning för närvarande ingår till prästerskapets löneregleringsfond, uppbar denna fond

år 1907 ...... ................. ................................. » 88,732: 49

Till kyrkofondens inkomster är enligt 3 § 2 mom. i förslaget till lag om denna fond att hänföra jämväl afkastningen af änkesäten. Emellertid kommer det naturligtvis att dröja en afsevärd tid, under hvilken en del af änkesätenas afkastning fortfarande bör utgå till dem, som enligt nu gällande bestämmelser äro därtill berättigade. Kommittén har beräknat afkastningen af sådana änkesäten, som innehafvas af prästänkor, till ett värde af 23,004 kronor.

Af detta belopp torde under den närmaste tiden endast 8,004 kronor kunna beräknas för kyrkofonden.

För ecklesiastikåret 1896—97 uppburo, såsom af tabellserien A tab. 4, kol. 10, med därtill hörande anmärkningar framgår, åtskilliga tjänsteinnehafvare afkastning af änkesäten med tillhopa 26,534 kronor 92 öre. Denna summa, tillökad med förenämnda 8,004 kronor, utföres med .................................... * 34,538: 92 ? 467,938: 41

Transport kr. 5,098,432: 24

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition No 39.

d) Statsanslag.

Numera lämnar statsverket prästerskapet godtgörelse för samtliga persedelanslag in. m. 1 1907 års rikshufvudbok hafva under anslag å ordinarie och extraordinarie staten afförts belopp å sammanlagd! 338,290 kronor 12 öre, såsom en af statskontoret verkställd utredning af den 2 november 1908 gifver vid handen (jfr mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 6 mars 1908 under 3 § 3 mom. i förslaget till lag om kyrkofond, beträffande beloppen för år 1906). Härtill komma från anslaget till Lappmarks ecklesiastikverk år 1907 anvisade tillhopa 33,223 kronor 88 öre. Samtliga statsanslagen uppgingo således för år 1907 till 371,514 kronor.

De persedelanslag äfvensom de statsanslag i penningar, för hvilka godtgörelse skall lämnas till kyrkofonden, böra enligt 3 § 3 mom. i förslaget till lag om denna fond vara desamma, som af prästerskapet åtnjutas under ecklesiastikåret näst före den 1 maj 1914; ocli stadgar 4 § i omförmälda lagförslag, att rånte- och tiondeanslagen in. in. skola ersättas med belopp, motsvarande medeltalet af medelmarkegångsprisen för vederbörande persedlar under åren 1864 —1913, med tillägg af forsellön.

Enligt de sålunda angifna grunderna hafva beräkningar angående värdet af ifrågavarande anslag icke kunnat nu företagas, hvarför detta värde utföres med ofvannämnda summa ........................

Transport kr. 5,098.432: 24

371,514:

Transport kr. 5,469,946: 24

188 Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Transport kr. 5.469,946: 24

e) Ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar.

Af de fonder, Indika, såsom redan framhållits, skola öfverföras till kyrkofonden, hade vid utgången af år 1907 prästerskapets löneregleringsfond en behållning af 5,368,940 kronor 20 öre och de ecklesiastika boställenas skogsfond af 1,167,150 kronor 78 öre, eller således tillhopa 6,536,090 kronor 98 öre.

Såsom afkomst af nämnda fonder upptages ränta efter 4 procent å nyss berörda summa 6,536,090 kronor 98 öre med .................................................................. kr. 261,443: 64

Utom sagda fonder förvaltas dels af statskontoret och dels af vissa domkapitel äfvensom andra lokala myndigheter åtskilliga fonder, hvilka jämväl leda sitt ursprung från ecklesiastika lönetillgångar eller afse att bereda prästerskapet i de territoriella församlingarna ökade aflöningsförmåner. Huruvida med dessa fonders tillkomst och uppgift skulle öfverensstämma, att de indroges till kyrkofonden, måste i hvarje särskildt fall blifva föremål för utredning.

Med hänsyn till hvad angående följande fonder blifvit af kommittén upplyst och då för åtskilliga prästerliga beställningar, till hvilkas aflönande medel från vissa bland dessa fonder nu tagas i anspråk, erforderliga tillskott från kyrkofonden till afsevärda belopp blifvit enligt kommitténs förslag beräknade,

anser jag, i likhet med kommittén, skäl _____

Transport kr. 261,443: 64 kr. 5,469,946: 24

189 Kungl. Maj:U Nåd Proposition No 39.

Transport kr. 261,443: 64 kr. 5,469,946: 24 föreligga att upptaga dem bland kyrkofondens tillgångar — naturligtvis dock under förbehåll om ytterligare utredning —, därvid de fonder, som icke förvaltas af statskontoret, angifvas med de i kommitténs finansplan (s. 291 och följ.) införda belopp, nämligen:

Ramsele pastorsboställes skogsförsäljningsmedelsfond (statskontoret 1907) ....................... kr. 38,590: —

Brunskogs församlings aflöningsfond

(statskontoret 1907)..... » 50,064: 80

Fryksände pastorats regleringsfond (statskontoret 1907)............... » 49,966: 14

Expropriationsmedel från stomhemmanet Särsta i Torsåkers församling.............................. » 9,646: 63

T orfafverkningsafgifter från mensalhemmanet n:r 4 Alstorp i Västra Karaby församling.................................... » 1,208: 81

Köpeskilling för ut-

godset Arås..................... » 33,894: 48

Dalby in. fl. församlingars kyrko- och skolfond (förut Älfdals pastorats regleringsfond; statskontoret 1907) ...... » 264,216: 26

tillhopa kr. 447,587: 12

o

A sistnämnda summa utföres ränta

efter 4 procent med ....................................» 17,903: 48 » 279,347: 12

eller tillsammans kr. 5,749,293: 36.

190 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39.

Kyrkofondens årliga inkomster skulle således utgöra sammanlagdt 5,749,293 kronor 36 öre.

Med afseende å kyrkofondens inkomster torde böra erinras om, hvad 9 § 2 mom. i förslaget till lag om denna fond innehåller därom, att så snart inom visst stift enligt lagen om reglering af prästerskapets aflöning fastställd lönereglering vunnit tillämpning beträffande något till samma stift hörande pastorat, skall inom stiftet anställd ordinarie präst, hvars lön utgår enligt äldre lönereglering, till kyrkofonden inbetala hvad honom åligger att för aflöning af extraordinarie präster utgifva utöfver förmånerna af bostad och vivre samt skjuts i tjänsteärenden. Hvad af sådan anledning inflyter till fonden kan icke nu beräknas, hvarförutom dylik inkomst endast under en öfvergångstid ifrågakommer.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

1.

.2.

3.

4.

5.

Sammandrag af finansplanen.

Utgifter:

Löner för kyrkoherdar och komministrar samt arfvoden

åt kontraktsprostar ..................................,,........................... kr.

Lönetillökning för kyrkoherdar och komministrar ..... »

Arfvoden och ålderstillägg åt adjunkter ......................... »

Kostnadsersättning åt adjunkter för resa till tjänstgöringsort ................................................................................. »

Emeritilöner................................................................................. »

Kostnad för skogsindelning ................................................... »

Kostnad för skogsskötsel .............................................. »

Oförutsedda lönebidrag........................................................... »

Ersättning för vissa å bostadsboställens skogsmark belöpande utskylder och besvär.............................................. »

Öfverskott af kyrkliga aflöningsmedel................................. »

Summa kr.

Inkomster:

10,326,243

325,448

317,500

500.000 12,500

50,000

291,367

12,058,058.

Afkastning af bostadsboställen .............................................

Afkastning af lönetillgångar, som församlingarna anskaffat eller genom donation erhållit..............................

F örsamlingsafgifter.....................................................................

Afkomst af enskildas donationer till särskilda prästerliga tjänster..............................................................................

Kyrkofondens inkomster .........................................................

kr. 2,096,905

» 82,682

» 4,090,712

* 38,466

* 5,749,293

Summa kr i 12,058,058.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

191 Till beredande af öfversikt öfver prästerskapets löner och tillgångarna till deras bestridande, sådana de beräknats under förutsättning att i finansplanen angifna förändringar i den kyrkliga indelningen och organisationen genomföras, har jag låtit uppgöra en tablå, motsvarande den som finnes införd å sid. 276 och 277 af kommitténs betänkande IV.

Äfven har jag låtit utarbeta ett sammandrag af finansplanen, sådan denna skulle te sig, allteftersom församlingarnas bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning bestämmes i enlighet med det ena eller det andra af de under tredje inkomstposten i finansplanen (»församlingsafgifter») omförmälda alternativ i fråga om skattesatser.

Förenämnda båda tablåer torde få såsom bilagor A och B fogas vid detta protokoll.

Härefter uppläste departementschefen i enlighet med det afgifna yttrandet affattade

dels förslag till

1) lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför;

2) lag om reglering af prästerskapets aflöning;

3) lag om emeritilöner för präster; samt

4) lag om kyrkofond;

dels grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar. \

Departementschefen hemställde slutligen, att Kungl. Maj:t måtte genom nådig proposition föreslå Riksdagen att antaga, berörda, af honom upplästa lagförslag och grunder.

O O o

Till donna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna bifall och förordnade, att proposition i ämnet af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen afla tas.

Ur protokollet: Gustaf Tottie.

192 Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Tablå utvisande prästerskapets löner och tillgångarna till deras

planen angifna förändringar i nu bestående

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

193 Bilaga A.

bestridande, sådana de beräknats, under förutsättning att i finansindelning och organisation genomföras.

Bill. till Rikad. Prot. 1908. 1 Hand. 1 Afd. 20 Häft. 25

194 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Bilaga B.

Sammandrag af finansplanen, uppgjordt under olika förutsättningar i afseende å skattskyldighetens ordnande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

195 Innehållsförteckning,

Rungl. Majis proposition.

Sid.

Förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde

samt om ersättning därför .................................................................................... 3.

Förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning ............................................. 6.

Förslag till lag om emeritilöner för präster.................................................................. 21.

Förslag till lag om kyrkofond....................................................................................... 24.

Statsrådsprotokollet.

I.

Återblick på de prästerliga aflöningsförhållandenas utveckling i vårt land ............... 34.

Nu gällande, med afseende å prästerskapet i de territoriella församlingarna tillämpade

beskattnings- och lönesystem samt verkningarna däraf.......................................... 42.

Viktigare inom riksdagen väckta förslag till ändring i prästerskapets nuvarande af-

löningsförhållanden ...................... 62.

Af prästlöneregleringskommittén i dess allmänna motivering framhållna synpunkter i afseende å reglerandet af prästerskapets aflöningsförhållanden m. m. samt grundtankarna i kommitténs förslag .............................................................................. 70.

II.

Uttalanden rörande vissa mera betydande frågor af principiell innebörd..................... . 85.

Afskrifning af prästerskapets tionde mot ersättning till kyrkan samt fastställande af grunder

för församlingarnas framtida skattskyldighet till prästerskapets aflöning ..................... 35.

Det ecklesiastika boställsväsendet.............................................................................. 101.

Kyrkans ställning till lagstiftningen angående reglering af prästerskapets aflöning och därmed sammanhängande frågor.............................................................................. 115,

Redogörelse för författningsförslagens viktigare detaljer i samband med granskning

af förslagen............................................................................................................ 120.

Förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt

om ersättning därför.......................................................................................... 121.

Förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning ................................................ 129.

Förslag till lag om emeritilöner för präster ............................................................... 162.

Förslag till lag om kyrkofond ................................................................................. 166.

Grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika bostälIsskogar ........................... 169.

Finansplan..................................................................................................................... 172.

Tablåer........................................................................................................................... 192.