('med förslag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare, lag om särskild domstol i vissa arbetstvister, lag om vissa arbetsaftal, lag angående ändring af 17 kap. 4 § han- delsbalken, lag om ändring af 2 § lagen angående med\xad ling i arbetstvister den 31 december 1906, lag angående ändring af 158 § utsökning slag en, lag angående ändring af 10 § lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907 samt lag om ändrad lydelse af 19 kap. 22 § samt 25 kap. 15 och 22 §§ strafflagen ',)

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 96. 1

Nr 96.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare, lag om särskild domstol i vissa arbetstvister, lag om vissa arbetsaftal, lag angående ändring af 17 kap. 4 § handelsbalken, lag om ändring af 2 § lagen angående med­ ling i arbetstvister den 31 december 1906, lag angående ändring af 158 § utsökning slag en, lag angående ändring af 10 § lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907 samt lag om ändrad lydelse af 19 kap. 22 § samt 25 kap. 15 och 22 §§ strafflagen ; gifven Stockholms slott den 11 mars 1910.

Under åberopande af bilagda, i statsrådet och lagrådet förda proto­ koll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riks­ dagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare, 2) lag om särskild domstol i vissa arbetstvister, 3) lag om vissa arbetsaftal, 4) lag angående ändring af 17 kap. 4 § handelsbalken, 5) lag om ändring af 2 § lagen angående medling i arbetstvister den 31 december 1906, 6) lag angående ändring af 158 § utsökningslagen, 7) lag angående ändring af 10 § lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907 samt

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 74 Höft. (Nr 96). 1

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

8) lag om ändrad lydelse af 19 kap. 22 § samt 25 kap. 15 och 22 §§ strafflagen. Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen. Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom

GUSTAF ADOLF.

Albert Petersson.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 3

Förslag

till

Lag

om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare.

Härigenom förordnas som följer:

1 §• Arbetsgivare eller förening af arbetsgivare äge att med de härnedan eller eljest i lag stadgade inskränkningar sluta aftal med fackför­ ening, fackförbund eller annan dylik förening af arbetare om villkor, som skola lända till efterrättelse vid arbetsaftals ingående, samt om förhållan­ dena i öfrigt mellan arbetsgivare och arbetare. Såsom arbetare anses enligt denna lag äfven arbetsförman, handelsbiträde och annan, som innehar därmed jämförlig anställning.

2 §•

Kollektivaftal, som i 1 § sägs, skall upprättas skriftligen. Vid tolkning af kollektivaftal skall tagas hänsyn ej blott till den upprättade handlingens innehåll utan äfven till hvad som förekommit vid förhandlingar rörande aftalets tillkomst eller eljest skäligen kan tjäna till ledning i fråga om tolkningen.

3 §•

Kollektivaftal skall i fråga om yrkesgrupper, som i aftalet afses, lända till efterrättelse ej mindre för arbetsgivare eller arbetare, som vid dess ingående var medlem af förening, som slutit aftalet, än äfven för den, som sedermera inträdt i föreningen.

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Hafva flera föreningar sammanslutit sig till en förening, skola enligt denna lag såsom medlemmar af den förening anses jämväl medlemmarna af de föreningar, som sammanslutit sig.

4 §•

Ingås arbetsaftal mellan arbetsgivare och arbetare, för hvilka kollektivaftal skall lända till efterrättelse, skola, ändå att annorlunda öfverenskommits, kollektivaftalets bestämmelser blifva gällande.

5 §•

I fråga om arbetsaftal, som slutes mellan arbetsgivare och arbetare, af hvilka endast den förre är bunden af kollektivaftal, skall kollektivaftalet äga tillämpning i den mån arbetsaftalet icke innehåller andra bestämmelser.

6 §• Kollektivaftal vare ej bindande utöfver fem år från det aftalet slöts. År i aftalet sagda tid öfverskriden, och vill endera parten frånträda af­ talet, när den tid är ute, uppsäge detsamma tre månader förut. Ej må dock, där i aftalet är bestämdt, att detsamma skall upphöra å viss dag, uppsägning ske till annan kalenderdag, ändå att aftalet sålunda varder gällande utöfver fem år. År ej tiden för aftalets giltighet bestämd, skall aftalet anses ingånget för ett år. Uppsäges ej aftal inom därför bestämd tid eller, då viss uppsägnings­ tid ej är stadgad, tre månader före giltighetstidens slut, skall aftalet anses förlängdt för ett år.

7 §•

Varder, då å ena sidan flera deltagit i kollektivaftal, hos en af dem aftalet uppsagdt, och vill af sådan anledning någon af de öfriga uppsäga aftalet, äge tid därtill inom tre veckor efter den dag, då enligt aftalet eller bestämmelse i 6 § uppsägning eljest skolat senast verkställas; upp­ säger en af dem själf aftalet, och vill förty någon af de öfriga frånträda aftalet, eller den, hos hvilken uppsägning skett, frånträda aftalet i hvad rörer dem, som ej uppsagt, eller någon af dem, vare lag samma.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 5

8 §■

Under den tid kollektivaftal är gällande, må ej, ändå att annorlunda i aftalet bestämts, af arbetsgifvare eller arbetare, som äro af aftalet bundna, arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig åtgärd vidtagas i syfte att åstadkomma ändring i aftalet eller på grund af tvist om tolkning eller tillämpning af aftalet eller för genomförande af bestämmelse i kollektivaftal dem emellan, afsedt att efter den tid gälla, eller i anledning af annan tvist mellan samma arbetsgifvare och arbetare, innan förhandling om tvisten ägt rum under opartisk ledning i enlighet med bestämmelse, som därom kan vara i aftalet träffad, eller, där sådan bestämmelse saknas, anmälan om tvisten gjorts hos vederbörande förlikningsman för medling i arbetstvister, samt inför honom förhandlats, eller vederparten vägrat eller underlåtit att på kallelse af förlikningsmannen å tid och plats, som af denne utsatts, ingå i förhandling; ej heller må, ehvad aftalet innehåller, sådan åtgärd under aftalstiden vidtagas för att bispringa annan i fall, då för honom gäller förbud mot att själf vidtaga åtgärden. Vid arbetsinställelse, som ej strider mot hvad ofvan stadgats, vare dock arbetsgifvare och arbetare pliktige att iakttaga uppsägningstid, som för deras arbetsaftal är öfverenskommen eller enligt lag gällande; arbetsaftal, som är ingånget för bestämd tid, må ej genom arbetsinställelse rubbas. År i anledning af tvist mellan arbetsgifvare och arbetare, de där ej äro af kollektivaftal hindrade att vidtaga åtgärd, som förut är nämnd, sådan åtgärd å endera sidan vidtagen, och hafva, i syfte att bispringa någon af dem, arbetsgifvare eller arbetare, för hvilka kollektivaftal är gällande, vidtagit åtgärd af sagda beskaffenhet, må den, utan hinder af hvad ofvan stadgats, upprätthållas jämväl i ändamål att, för tid efter utgången af det för dem gällande aftaiet, i nytt aftal mellan samma parter genom­ föra bestämmelse, hvarom i den ursprungliga tvisten är fråga.

9 §• Ej må i kollektivaftal stadgas förbud för arbetsgifvare eller arbetare att tillhöra förening, som i 1 § afses, eller skyldighet för arbetsgifvare eller arbetare att uteslutande eller företrädesvis ingå arbetsaftal med dem, som tillhöra dylik förening. Har sådant förbehåll skett, vare det ogillt. Utan hinder af hvad sålunda stadgats må i kollektivaftal bestämmas, att arbetsförman ej må vara medlem af förening, däri andra ån förmån kunna vinna inträde.

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

10 §.

Bryter arbetsgifvare eller arbetare mot bestämmelse i kollektivaftal eller mot föreskrift i 8 §, eller underlåter förening att fullgöra hvad den i aftalet åtagit sig, gälde all däraf uppkommen skada. Är skadan föror­ sakad af flera arbetsgifvare eller arbetare, värde ersättningsskyldigheten dem emellan fördelad efter ty skäligt pröfvas. Har förening, som i 1 § afses, medverkat till åtgärd, hvarom i 8 § sägs, och är åtgärden vidtagen i strid mot sistnämnda § eller mot be­ stämmelse i kollektivaftal, vare ock föreningen ansvarig för skadan. Lag samma vare, där föreningen lämnat understöd vid arbetsinställelse, som företagits i strid mot hvad i 8 § är stadgadt eller mot bestämmelse i af­ talet. I fall, hvarom nu sagts, må dock, där på grund af särskilda om­ ständigheter synnerliga skal därtill äro, föreningens ersättningsskyldighet bestämmas till lägre belopp än hela skadan.

11 §• Arbetsgifvare, som ej själf slutit kollektivaftalet, eller arbetare må ej föra talan på grund af aftalet i annat fall än då hans rätt är genom aftalets åsidosättande omedelbart kränkt. Tillämpning af kollektivaftal må påkallas af förening mot dess med­ lemmar samt, där flera deltagit i aftalet å samma sida, af dessa inbördes. Har genom arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd, som vid­ tagits i strid mot 8 § eller mot aftalet, skada tillskyndats medlemmar af förening, som slutit aftalet, äge föreningen föra talan om ersättning för skadan; dock att, där innan sådan talan pröfvats medlem själf väckt på­ stående om skadestånd eller vid domstolen anmält sig ej medgifva, att talan om den andel i ersättningen, som må anses belöpa å honom, föres af föreningen, den andel ej må tilläggas föreningen.

12 §.

Har arbetsgifvare, som slutit kollektivaftal, vidtagit åtgärd, hvarom i 8 § sägs, i strid mot nämnda § eller mot aftalet, eller har förening, som ingått sådant aftal, eller, där föreningen är medlem af annan för­ ening, denna mot någon, för hvilken aftalet är gällande, gjort sig skyldig till förhållande, hvarom i 10 § andra stycket förmäles, må aftalet upp­ sägas hos arbetsgifvaren eller den förening, som ingått aftalet; hafva å den sidan äfven andra deltagit i aftalet, må uppsägning ske jämväl hos

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 7

dessa. Sker rättelse, innan uppsägning ägt rum, må ej sedan förhållandet åberopas såsom grund för aftalets häfvande. Varder i annat fall än nu sagts kollektivaftal väsentligen åsidosatt, må aftalet af domstol förklaras icke vidare vara gällande. Hafva å ena sidan flera deltagit i aftalet, och varder efter ty ofvan förmäles aftalet uppsagdt af en bland dem eller på hans talan förklaradt icke vidare vara gällande, äge en hvar af de öfriga att inom tre veckor därefter uppsäga aftalet. Uppsäges aftalet, skall det genast upphöra att gälla.

13 §.

Uppsägning af kollektivaftal skall ske skriftligen. Hvad i 11 kap. 11—19 §§ rättegångsbalken stadgas angående stäm­ ning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om uppsägning. Träffas ej den, hvilken för uppsägning sökes, i sitt hemvist, varde uppsägningen i rekommenderadt bref under hans vanliga adress aflämnad å posten samt skriftlig underrättelse om uppsägningen insänd till kommers­ kollegium; skolande uppsägningen anses hafva skett, när hvad sålunda föreskrifvits blifvit fullgjordt. 14 §.

Det åligger dem, som slutit kollektivaftal, att inom fjorton dagar därefter till kommerskollegium insända ett exemplar af den upprättade handlingen. Varda i enlighet med kollektivaftalet i särskild handling be­ stämmelser upptagna angående arbetslön, som beräknas efter arbetets myckenhet eller beskaffenhet, vare insändande af dylik ackordsprislista ej erforderligt. Underlåtes hvad sålunda stadgats, böte den försumlige från och med fem till och med femtio kronor. Ej må försummelsen åtalas efter det handlingen till kommerskollegium inkommit. Böter, som ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1911 och, med undan­ tag för bestämmelserna i 6 § första stycket samt 9 och 14 §§, äga tilllämpning jämväl i fråga om kollektivaftal, som slutits före nämnda dag.

8 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Förslag

till

Lag

om särskild domstol i vissa arbetstvister.

Härigenom förordnas som följer:

1 §• För handläggning af mål, hvarom nedan sägs, skall finnas en sär­ skild domstol med säte i Stockholm. Denna domstol benämnes arbets­ domstolen. 2 §• Arbetsdomstolen skall handlägga mål, som rörer kollektivaftal, ehvad fråga är om fullgörande af aftalet, om påföljd af underlåtenhet därutinnan eller af arbetsinställelse, blockad, bojkott eller därmed jämförlig åtgärd under aftalstiden, om aftalets giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller om dess häfvande. Mål, som rörer arbetsaftal, tillhöre allmän domstols upptagande, ändå att tvisten afser bestämmelse i arbetsaftalet, som grundar sig på kollektivaftal; dock skall sådant mål tillhöra arbetsdomstolens upptagande, där fråga är om skadestånd i anledning af arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd eller på grund af afsked ande, och den åtgärd, som med­ fört skadan, förmenas sta i strid mot kollektivaftalet eller mot lagen om sådant aftal, eller där tvist föreligger mellan parterna angående kollektivaftalets giltighet, bestånd eller rätta innebörd.

3 §•

Arbetsdomstolen skall bestå af tre lagkunniga män, hvilka fullgjort hvad författningarna föreskrifva dem, som må nyttjas uti domareämbeten, samt af fyra i arbetsförhållanden erfarna och kunniga män. De lagfarna ledamöterna, af hvilka en har att föra ordet i rätten, utnämnas af konuno-en.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 9

öfriga ledamöter förordnas af konungen för två år i sänder; skolande för dessa utses åtta suppleanter.

4 §•

Förslag för tillsättande af de icke lagfarna ledamöterna och deras suppleanter må afgifvas af arbetsgifvareförening, som omfattar minst ett­ hundra arbetsgivare, samt af fackförening, fackförbund eller annan dylik förening af arbetare, som omfattar minst femtusen arbetare. Sådant för­ slag skall för att vinna afseende omfatta minst dubbelt så många personer, som de, hvilka skola för den sidan förordnas. Bland de från hvardera sidan föreslagna förordnas två ledamöter och fyra suppleanter för dessa ledamöter. Är å någondera sidan förslag ej afgifvet, förordne konungen för den sidan lämpliga män till ledamöter och suppleanter.

5 §•

Ledamot eller suppleant, som i 4 § afses, skall vara svensk med­ borgare och hafva uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen innehafvas af den, som står under förmynderskap, som afträdt all sin egendom till borgenärer och icke, på sätt lag förmår, gitter visa, att han är fri från deras kraf, eller hvars egendom, utan att vara afträdd till konkurs, förvaltas för borgenärers räkning, som förklarats förlustig medborgerligt förtroende eller ock är ställd under framtiden eller tilltalad af allmän åklagare för brott, som kan med­ föra dylik påföljd, eller som blifvit dömd ovärdig att nyttjas i rikets tjänst eller att föra annans talan inför rätta.

6 §•

Den, som blifvit förordnad till ledamot eller suppleant, må kunna afsäga sig uppdraget, om han uppnått sextio års ålder, eller om han varit ledamot två år eller suppleant sex år. Äfven i andra fall än nu sagts må, då särskilda omständigheter därtill föranleda, ledamot eller suppleant kunna begära entledigande från uppdraget. Afsägelse af uppdrag att vara ledamot eller suppleant pröfvas af konungen.

Bih. till Riksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 74 Höft. 2

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Afgår ledamot eller suppleant, förordne konungen för återstående delen af den tid, för hvilken den afgångne varit förordnad, bland de förut föreslagna eller sedan nytt förslag infordrats annan ledamot eller suppleant.

7 §•

Skulle vid något rättegångstillfälle icke lagfaren ledamot uteblifva eller finnas vara af jäf hindrad att tjänstgöra, och kan ej suppleant till­ kallas, äge arbetsdomstolen utse en i arbetsförhållanden kunnig man att vid det tillfälle träda i den ledamots ställe.

8 §•

Arbetsdomstolen sammanträder på kallelse af ordföranden så ofta sådant för måls handläggning erfordras. Domstolen må, där den så pröfvar nödigt, sammanträda jämväl å ort utom Stockholm.

9 §•

Den, som vill anhängiggöra talan vid arbetsdomstolen, ingifve till domstolens ordförande skriftlig ansökning om stämning å vederparten. Då sådan ansökning inkommit, gifve ordföranden stämning, däri skall utsättas, inom hvilken tid före dagen, då saken skall företagas vid domstolen, stämningen skall vara svaranden delgifven. Ej må stämningstiden sättas längre än för inställelsen vid domstolen skäligen erfordras. Hänskjuta parterna i gemensam skrift uppkommen tvist till dom­ stolen, varde saken utan stämning upptagen, och meddele ordföranden parterna, när saken skall vid domstolen företagas.

10 §.

Vid arbetsdomstolen må af den, som slutit kollektivaftal, föras talan om aftalets giltighet, bestånd eller rätta innebörd, ändå att påstående ej väckts om aftalets fullgörande eller om skadestånd för underlåtenhet därutinnan.

11 §•

I fråga om rättegången vid arbetsdomstolen skall hvad enligt lag gäller om rättegången vid rådstufvurätt äga tillämpning, där ej här ofvan annorlunda stadgats.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 11

12 §.

Utslag, som af arbetsdomstolen meddelats, skall genast tillämpas och må utan hinder af ändringssökande verkställas efter ty stadgas om verkställighet af laga kraft ägande dom, utan så är att i utslaget annor­ lunda förordnats; dock att i fråga om utmätning å utslag, hvarigenom be­ talningsskyldighet någon ålagts, skall gälla hvad i utsökningslagen föreskrifves om utmätning å underrätts dom, som ej äger laga kraft.

13 §.

Den, som vill söka ändring i arbetsdomstolens utslag eller i något dess beslut, som må särskildt öfverklagas, skall innan klockan tolf å tju­ gonde dagen från utslagets eller beslutets dag, den dagen oräknad, till domstolens ordförande tvefaldt ingifva sina till konungen ställda besvär; bifoge ock det öfverklagade utslaget eller beslutet samt domstolens öfriga protokoll i målet jämte de till saken hörande handlingar, klaganden kan anse nödigt förete. Varda ej inom nu nämnd tid besvär tvefaldt ingifna, stånde öfver­ klagade utslaget eller beslutet fast.

14 §.

Klagandens vederpart har att hos arbetsdomstolens ordförande själf efterhöra, huruvida inom besvärstidens utgång besvär inkommit och, där besvär anförts, uttaga ena exemplaret af besvärsskriften. Aro flera vederparter, och kunna de ej enas, hvilken af dem skall berörda handling ut­ taga, må den ej utlämnas. Vederparten äge tid af tjugu dagar från be­ svärstidens utgång att till arbetsdomstolens ordförande ingifva förklaring jämte de handlingar, han vill åberopa; försittes den tid, äge han ej vidare varda i målet hörd. 15 §.

1 utslag så ock i beslut, som må särskildt öfverklagas, gifve arbets­ domstolen till känna, hvad parterna enligt 13 och 14 §§ hafva att iakttaga.

16 §.

Sedan förklaring inkommit eller tid för förklarings afgifvande gått till ända, utan att sådan afgifvits, skola de ingifna handlingarna ofördröj-

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

ligen af arbetsdomstolens ordförande insändas till konungens nedre justi­ tierevision. 17 §.

Arbetsdomstolens ordförande vare pliktig att för tid, då han af an­ ledning, hvarom i 8 § sägs, ej kan träffas å ämbetsrummet, skriftligen förordna någon, till hvilken handlingar, som i 13 och 14 §§ omförmälas, må kunna ingifvas. 18 §.

Närmare föreskrifter om afgifvande af förslag, hvarom i 4 § förmäles, och om arbetsdomstolens verksamhet meddelas af konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1911; dock att mål, hvari stämning utfärdats före nämnda dag, skola behandlas enligt äldre lag. Förslag, hvarom i 4 § förmäles, skola första gången afgifvas under år 1910. Intill dess annorlunda varder stadgadt skall anstå med utnäm­ nande af de lagfarna ledamöterna af domstolen, och skola i stället inne­ hafvare af annan domarebeställning förordnas att uppehålla befattningarna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 13

Förslag till

Lag

om vissa arbetsaftal.

Härigenom förordnas som följer:

Om arbetsaftal, hvarå denna lag äger tillämpning.

1 §• Denna lag äger tillämpning å aftal, hvarigenom en arbetare åtager sig att under bestämd tid eller tillsvidare mot ersättning arbeta åt en arbetsgifvare i jordbruk eller handel, vid järnvägs- eller spårvägsdrift eller i annat näringsyrke eller vid hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenafledning eller annat dylikt särskildt arbetsföretag, där ej aftalet gäller arbe­ tare, som i 4 § sägs. Utöfvar staten, kommun eller municipalsamhälle rörelse, lände denna lag till efterrättelse angående arbetsaftal, som med arbetare i den rörelse slutes, ändå att rörelsen icke idkas såsom näring.

2 §•

Såsom arbetare anses enligt denna lag äfven arbetsförman, handelsbiträde och annan, som innehar därmed jämförlig anställning.

3 §• Arbetsaftal enligt denna lag föreligger jämväl, om arbetaren till­ släpper material, därest detta kan anses allenast såsom ett tillbehör till arbetet.

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

4 §•

o

A arbetare, som innehafva offentlig tjänsteanställning, å tjänare, hvilka antagits enligt legostadgan, så ock å lärlingar och sjöfolk äge denna lag ej tillämpning.

Om ingående och uppsägning af arbetsaftal.

5 §•

Arbetsgivare och arbetare äge att med de i denna lag eller eljest stadgade inskränkningar öfverenskomma om lön, tid för arbetsaftalets be­ stånd och öfriga villkor. Arbetsaftal kan ingås muntligen eller skriftligen.

6 §.

År ej öfverenskommelse träffad om tiden för arbetsaftalets bestånd, galle aftalet till dess sju dagar förflutit från det uppsägning å någondera sidan skett. Lag samma vare, där, efter det tid för arbetsaftals bestånd gått till ända, arbetsgivaren utan nytt aftal låter arbetaren fortsätta arbetet. År arbetsaftalet, efter ty i lagen om kollektivaftal mellan arbets­ givare och arbetare sägs, ingånget med tillämpning af kollektivaftal, och upphör detta att gälla, må, ändå att arbetsaftalet varit ingånget för längre tid eller uppsägningstid skolat gälla, aftalet uppsägas att omedelbart upphöra. Skall på grund af bestämmelse i arbetsaftal eller enligt hvad ofvan sagts aftalet omedelbart upphöra vid endera partens tillsägelse, må emel­ lertid arbetaren ej lämna arbetet under sådana omständigheter, att däraf skulle uppkomma fara för annans lif eller hälsa eller uppenbarligen till­ skyndas arbetsgivaren synnerligt men; dock vare arbetare ej af anledning nu är nämnd pliktig att kvarstå i arbetet längre tid än tolf timmar efter det han tillkännagivit sin afsikt att därmed upphöra.

7 §• Ej vare någon vid arbetsinställelse frikallad från iakttagande af uppsägningstid, som enligt arbetsaftal eller på grund af hvad i 6 § stad­ gats är för honom gällande, ej heller må arbetsaftal, som är ingånget för bestämd tid, genom arbetsinställelse rubbas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 15

Arbetsinställelse må gifvas arbetarne tillkänna af arbetsgifvaren genom allmänt synliga anslag å arbetsplatsen. Tillkännagifvande om arbetsinställelse, som bos arbetsgifvare göres af förening af arbetare, skall anses omfatta alla hos arbetsgifvaren an­ ställda medlemmar af föreningen, de där ej ofördröjligen meddela arbets­ gifvaren, att de icke deltaga i arbetsinställelsen.

8 §•

I arbetsaftal må ej bestämmas olika uppsägningstid för arbetsgif­ varen och 0arbetaren eller endast för endera göras förbehåll om uppsäg­ ningstid. Asidosättes hvad nu är stadgadt, vare i förra fallet den kor­ tare af de bestämda uppsägningstiderna och i senare fallet den för en­ dera stadgade uppsägningstid gällande för båda.

9 §•

Arbetsaftal vare ej bindande för längre tid än ett år, då arbetaren vid aftalets ingående ej fyllt 18 år, och tre år, där det slutes med arbe­ tare, som uppnått den ålder. Är i aftalet den sålunda för hvarje fall stadgade längsta tid öfverskriden, och vill arbetsgifvaren eller arbetaren från­ träda aftalet, när sagda tid är ute, skall uppsägning ske två månader förut.

10 §.

Omyndig, som fyllt aderton år, äge att själf sluta arbetsaftal. Ena­ handa rätt tillkomme omyndig, som fyllt femton men ej aderton år, därest målsman för honom icke tinnes eller denne vistas å okänd ort. Arbets­ aftal, som för omyndig ingås af målsman, galle ej längre än till dess den omyndige fyllt aderton år.

11 §•

Hvad i 9 § lagen om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbe­ tare är stadgadt i fråga om kollektivaftal skall äga tillämpning äfven be­ träffande arbetsaftal.

12 §.

Har vid arbetsaftals ingående endera parten begagnat sig af den andres trångmål, oförstånd eller lättsinne till att betinga sig villkor, som

16 Ktmgl. May.ts Nåd. Proposition Nr 96.

uppenbart är oskäligt, vare aftalet ogillt; och njute arbetaren för arbete, som af honom må vara utfördt, skälig godtgörelse.

Om arbetsordning.

13 §•

Utfärdas vid arbetsföretag särskild arbetsordning (fabriksordning, verkstadsreglemente), skall däri angifvas: den ordinarie arbetstidens början och slut samt tid för därunder förekommande raster; tid och sätt för lönens betalande; om arbetsförmän finnas, deras rättigheter och skyldigheter mot ar­ betande samt ordningen för klagomål mot deras åtgärder; om öfverträdelse af ordningsföreskrift eller annan förseelse skall medföra penningplikt eller annan påföljd, beskaffenheten af sådan på­ följd, pliktens belopp och ändamålet, till hvilket den skall användas.

14 §.

I arbetsordning må jämväl intagas erforderliga bestämmelser om hvad arbetarne hafva att iakttaga för bevarande af sundhet, säkerhet och god ordning inom arbetsplatsen.

15 §.

Innehåller kollektivaftal eller arbetsaftal bestämmelse om förhål­ lande, hvarom efter ty i 13 eller 14 § sägs må i arbetsordning stadgas, lände det vid arbetsordnings utfärdande till efterrättelse.

16 §.

Vill arbetsgivare utfärda arbetsordning angående förhållande, hvar­ om efter ty i 13 eller 14 § sägs må i arbetsordning stadgas, och är ej härom bestämmelse träffad i kollektivaftal eller arbetsaftal, skall å arbets­ platsen under en tid af minst fjorton dagar hållas anslaget förslag till sådan arbetsordning, försedt med påskrift om dagen för anslåendet. Under anslagstiden äge arbetare eller yrkesförening, som arbetarne tillhöra, att till arbetsgivaren inkomma med anmärkningar mot förslaget. Arbets­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 17

ordning, som efter pröfning af gjorda anmärkningar utfärdas, skall hållas anslagen på sätt nyss nämnts, och skall anslag ske senast en månad efter anmärkningstidens utgång. Arbetsordningen skall vara underskrifven af arbetsgifvaren eller den, som är satt i hans ställe, samt innehålla uppgift såväl om tiden, då förslaget hållits genom anslag tillgängligt för arbetarne, som ock om dagen, då arbetsordningen blifvit anslagen. Hvad nu är stadgadt galle ock, då fråga är om ändring i eller tillägg till gällande arbetsordning.

17 §.

Arbetsordning, som i fall, hvarom i 16 § förmäles, utfärdats med iakttagande af däri gifna föreskrifter, träder i kraft fjorton dagar efter det densamma anslagits eller å den senare dag, som kan vara i arbets­ ordningen angifven, samt länder till ömsesidig efterrättelse för arbetsgif­ varen och arbetaren i den mån den ej är stridande mot lag eller mot be­ stämmelser i kollektivaftal eller arbetsaftal, dock att bestämmelser, hvar­ om i 14 § sägs, skola tillämpas omedelbart efter det förslaget till arbets­ ordning blifvit anslaget.

18 §.

I arbetsordning må icke såsom påföljd af förseelse stadgas rätt för arbetsgifvaren att omedelbart håfva arbetsaftalet i andra fall än i denna lag eller genom aftalet bestämts.

Om arbetsgifvares ocli arbetares rättigheter och skyldigheter.

19 §.

Arbetsgifvaren äger att leda och fördela arbetet samt i sådant hän­ seende gifva arbetaren erforderliga föreskrifter och utöfva tillsyn öfver arbetaren; dock må arbetare, som antagits till utförande af visst slag af arbete, icke utan sitt medgifvande af arbetsgifvaren användas till annat arbete, där ej fråga är om handräckning åt annan eller eljest göromål, som enligt gällande sedvänja det åligger arbetaren att utföra. Arbetsgifvaren vare pliktig att i arbetet fästa behörigt afseende å arbetarens hälsa och arbetsförmåga, väl bemöta arbetaren, vaka däröfver,

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 74 Häft. O

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

att den, som arbetsgifvaren må hafva satt i sitt ställe, iakttager sina skyl­ digheter mot arbetarne, samt tillse, att god ordning upprätthålles å det område, som för arbetet användes. Skall förrättning för politiskt eller kommunalt val hållas i orten, och kan ej arbetaren utöfva honom därvid tillkommande rösträtt utan erhållande af ledighet från arbetet, må arbetsgifvaren, där arbetaren i god tid förut framställt begäran om ledighet, icke förvägra honom sådan, utan så är att arbetets inställande skulle medföra särskild olägenhet. Hvad sålunda stadgats galle, ändå att annorlunda aftalats. Angående arbetsgifvares skyldighet att vidtaga anordningar till skydd för arbetares lif och hälsa samt att tillse, att arbetare erhåller undervis­ ning, galle hvad särskildt är stadgadt.

20 §.

År arbetaren i arbetsgifvarens hus och kost, vare arbetsgifvaren skyldig att förse arbetaren med tjänligt husrum samt sund och tillräcklig föda äfvensom bereda honom nödig vård under sjukdom. Upphör arbetsaftalet, värde arbetsgifvaren sjuk arbetare, till dess denne kan flyttas från arbetsgifvarens hus; och må ej flyttning ske, innan den kan äga rum utan fara för arbetarens lif eller hälsa och vården af annan öfvertages. o

21 §.

Tillhandahåller arbetsgifvaren bostad åt arbetare, som ej är i arbets­ gifvarens kost, och är ej hyresaftal angående bostaden särskildt ingånget, vare arbetaren, ändå att annorlunda öfverenskommits, ej skyldig att från bostaden afflytta tidigare än fjorton dagar efter det arbetsaftalet blifvit uppsagdt eller häfdt. Hvad nu är stadgadt galle ej, då arbetsaftalet ingåtts för viss tid och denna gått till ända, ej heller i fråga om upplåtelse af bostad åt arbetare, som antagits för tillfälligt arbete och har sitt egentliga hemvist å annan ort. År särskildt hyresaftal slutet och är ej hyrestiden bestämd, vare kortaste uppsägningstid fjorton dagar. Ej må i hyresaftalet hyrestiden bestämmas med hänsyn till arbetsaftalets bestånd eller för arbetaren stadgas arbetsskyldighet i arbetsgifvarens företag. Bestämmelse, som strider mot hvad nu sagts, vare ogin.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 19

22 §.

Arbetaren skall med flit och omsorg fullgöra sina åligganden och därvid åtlyda arbetsgifvarens föreskrifter, iakttaga ett aktningsfullt upp­ förande mot arbetsgifvaren, fogligt bemöta andra hos arbetsgifvaren an­ ställda arbetare, lärlingar och tjänare, undvika allt, som är stridande mot god ordning i arbetet eller kan medföra olycksfall för honom själf eller andra, samt med varsamhet handhafva arbetsgifvarens egendom. Ej må yrkeshemlighet yppas af arbetaren. Arbetare, som är i arbetsgifvarens hus och kost, rätte sig efter husets ordning.

23 §.

Arbetaren vare pliktig att till arbetsgifvaren i behörigt skick åter­ ställa redskap, oanvända råämnen och annan egendom, som varit honom för arbetet anförtrodda.

24 §.

Är arbetsgifvaren berättigad till ersättning af arbetare för skada eller förlust, som arbetaren i eller för arbetet tillskyndat arbetsgifvaren, må ej, ändå att annorlunda öfverenskommits, arbetsgifvaren, så länge arbetsaftalet fortfar, till gäldande af den ersättning af arbetarens lön afdraga mer än en femtedel af den hvarje gång betalning sker förfallna kontanta lönen. Har ej arbetsgifvaren sist vid det aflöningstillfälle, som infaller näst efter det en månad förflutit från det arbetsgifvaren vunnit kännedom om arbetarens förhållande, framställt anspråk på ersättning, vare han för­ lustig jämväl den rätt att göra afdrag å lönen, hvarom nu sagts.

25 §.

Har arbetsgifvaren satt annan i sitt ställe till ledning af arbetet, vare arbetaren skyldig denne samma hörsamhet, som arbetsgifvaren äger att af arbetaren fordra. Den, som är satt i arbetsgifvarens ställe, vare pliktig att bemöta arbetaren så, som det åligger arbetsgifvaren; förbryter han sig i eller för arbetet mot arbetaren, utgifve arbetsgifvaren det skade­ stånd, hvartill arbetaren kan finnas berättigad, och söke sitt åter bäst han gitter.

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Arbetaren äge ej utan arbetsgifvarens lof sätta annan i sitt ställe eller låta visst arbete utföras af annan.

26 §.

Arbetsgifvaren skall tillhandahålla arbetaren nödiga redskap och materialier, där ej på grund af sedvänja arbetaren är pliktig dem själf anskaffa. Skall betalning för hvad arbetsgifvaren sålunda lämnar af arbe­ taren erläggas, må, äfven om annorlunda öfverenskommits, i orten gång­ bart pris ej öfverskridas.

27 §.

Lönen må beräknas efter tid, efter det utförda arbetets myckenhet eller beskaffenhet eller efter annan mellan arbetsgifvaren och arbetaren öfverenskommen grund. Beräknas lönen efter tid, skall lönen utgå för den tid arbetaren stått till arbetsgifvarens förfogande, ändå att arbetaren icke varit under hela den tid af arbetsgifvaren sysselsatt, med mindre därutinnan annan sed­ vänja är gällande. Har arbetaren i fall, då lönen beräknas annorledes än efter tid, blifvit medan han stått till arbetsgifvarens förfogande genom dennes för­ vållande hindrad i sitt arbete, njute arbetaren ersättning för den honom därigenom tillskyndade förlust.

28 §.

År arbetsaftal slutet, utan att lönen kan anses bestämd, utgifve ar­ betsgifvaren den lön arbetaren fordrar, där den ej kan anses oskälig.

29 §.

Arbetaren äge, ändå att annorlunda öfverenskommits, att själf eller genom ombud deltaga i mätning, vågning eller annan undersökning, som må erfordras för bestämmande af lönens belopp. År viss andel i vinsten af arbetsföretaget tillförsäkrad arbetaren, åligger det arbetsgifvaren att tillhandahålla arbetaren eller hans ombud alla de upplysningar, hvilka äro af nöden för beräkningen af nämnda andel.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 21

Till ombud, som i denna § sägs, må arbetaren ej använda någon, hvars deltagande i undersökningen kan medföra fara för yppande af yrkeseller affärshemlighet.

30 §.

Arbetsgifvaren äge ej att i stället för utfäst kontant lön lämna an­ visning å penningar eller varor. Betalning af den kontanta lönen skall ske, då lönen beräknas efter tid, hvar fjortonde dag, och, då lönen beräknas efter arbetets myckenhet eller beskaffenhet, när arbetet är fullbordadt; dock att i sistnämnda fall betalning ej må fordras oftare än hvar fjortonde dag, samt att, där för arbetets fullgörande erfordras längre tid än fjorton dagar, arbetaren är berättigad att hvar fjortonde dag i förskott utfå det belopp, som af den eljest å arbetsplatsen för sådan arbetare tillämpade, efter tid beräk­ nade lön belöper på den af arbetaren använda arbetstiden. Lön, som ej utgår i penningar, skall erläggas i förskott för tid, som i orten är bruklig.

31 §.

Varder ej lön erlagd å förfallodagen, och hade arbetaren i rätt tid inställt sig å plats, där lönen skolat betalas, vare arbetsgifvaren pliktig att utöfver lönebeloppet till arbetaren gälda en tjugondedel däraf.

32 §.

Är öfverenskommelse träffad om rätt för arbetsgifvaren att af ar­ betarens lön till säkerhet för dennes fullgörande af sina skyldigheter inne­ hålla någon del, skall, ändå att aftalet annorlunda bestämmer, gälla, att icke mera än en femtedel af den kontanta lönen må vid hvarje tillfälle, då betalning sker, innehållas, att då dessa afdrag sammanlagdt uppgå till ett belopp, motsvarande kontanta lönen för femton arbetsdagar, vidare af­ drag ej må göras, samt att, där ej innehållet belopp inom en månad insättes å arbetarens namn i postsparbanken eller annan sparbank under för­ behåll, att medlen må af arbetsgifvaren lyftas allenast med arbetarens medgifvande eller på grund af domstols beslut, arbetsgifvaren skall å be­ loppet gälda ränta efter tio för hundra om året. Upplupen ränta må af ar­ betaren för hvarje kalenderår lyftas.

22 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 96.

33 §.

År mellan arbetsgifvaren och arbetaren aftaladt eller i arbetsordning bestämdt, att öfverträdelse af ordningsföreskrift eller annan förseelse af arbetaren skall för honom medföra penningplikt, må ej, ehvad sålunda blifvit aftaladt eller bestämdt, dylik plikt för hvarje öfverträdelse eller förseelse öfverstiga hälften af det belopp, hvartill den kontanta lönen för dagen uppgått eller kunnat uppgå, eller hvad arbetaren sålunda mister användas till annat ändamål än de vid företaget anställda arbetarnes ge­ mensamma bästa.

34 §.

Då arbetsaftal uppsäges eller, där uppsägningstid ej gäller, då aftalet upphör, åligger det arbetsgifvaren att på arbetarens begäran till honom utgifva intyg angående den tid, hvarunder arbetaren varit hos arbetsgifvaren anställd, samt anställningens art. I intyget skall, då ar­ betaren så begär, jämväl meddelas yttrande om det sätt, hvarpå arbeta­ ren fullgjort sina åligganden; och må yttrande, hvarom nu sagts, af ar­ betsgifvaren i intyget afgifvas, ändå att begäran därom ej af arbetaren framställes. Ej må intyg förses med sådant märke eller utfärdas i sådan form, som afser att om arbetaren lämna uppgift, den där ej framgår af orda­ lydelsen i intyget.

Om aftalets upplösning i vissa fall.

35 §.

Blifver arbetaren till följd af sjukdom eller skada satt ur stånd att arbeta, äge arbetsgifvaren hafva arbetsaftalet, om tiden för aftalets be­ stånd utgör ett hälft år eller längre tid, efter en månad och i öfriga fall efter en vecka. Hvad nu är sagdt äge ej tillämpning, om sjukdomen eller skadan tillkommit genom arbetsgifvarens vållande, eller om arbetaren utan uppsåt eller groft vållande ådragit sig sjukdomen eller skadan i eller för arbetet.

36 §.

Arbetsgifvaren äge att omedelbart hafva arbetsaftalet:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 23

1) om arbetaren vid aftalets ingående åberopat falskt intyg eller missledt arbetsgifvaren genom falsk uppgift; 2) om arbetaren misshandlar eller groft missfirmar arbetsgifvaren eller någon af hans husfolk eller den, som år satt i arbetsgifvarens ställe, eller arbetskamrat eller eljest svårare förgår sig mot någon, som nu är nämnd; 3) om arbetaren i arbetet utsätter annan för fara till lif eller hälsa; 4) om arbetaren yppar yrkeshemlighet beträffande arbetsgifvarens rörelse; 5) om arbetaren genom utslag, som äger laga kraft, dömts att un­ dergå urbota straff, och bestraffningen icke är verkställd; 6) om arbetaren finnes vara uppenbart oskicklig till åtaget arbete; 7) om arbetaren, oaktadt erhållen varning, åsidosätter de skyldig­ heter mot arbetsgifvaren, som enligt lag eller arbetsaftal åligga honom; eller 8) om arbetaren, där han är i arbetsgifvarens hus och kost, finnes vara behäftad med smittosam könssjukdom. Ej må dock arbetsgifvaren för åtnjutande af den rätt, nu är sagd, åberopa förhållande, hvarom i 1, 2, 3, 4, 5 eller 7 mom. förmäles, sedan han med vetskap därom låtit arbetaren inträda i arbetet, eller, där ar­ betsgifvaren först efteråt erhållit kännedom om förhållandet, sedan längre tid än en vecka därefter förflutit.

37 §.

Har genom eldsolycka eller annan händelse, den där ej härrör af arbetsgifvarens vållande, i arbetet uppstått afbrott, som ej är blott till­ fälligt, må arbetsgifvaren jämväl omedelbart håfva aftalet.

38 §.

Arbetaren äge att omedelbart hafva arbetsaftalet: 1) om arbetsgifvaren eller den, som är satt i hans ställe, miss­ handlar eller groft missfirmar arbetaren eller någon af hans husfolk eller eljest svårare förgår sig mot någon, som nu är nämnd; 2) om arbetsgifvaren, med missbrukande af sin ställning såsom ar­ betsgivare, söker förleda arbetaren till lagstridiga eller osedliga hand­ lingar; 3) om arbetsgifvaren utsätter arbetaren för fara till lif eller hälsa;

24 Kungl. MajUs Nåd. Proposition Nr 96.

4) om arbetsgifvaren, sedan arbetaren i rätt tid inställt sig å plats, där lönen skolat betalas, dröjer med erläggande af lönen utöfver två söckendagar efter förfallodagen, eller om arbetsgifvaren oaktadt påmin­ nelse af arbetaren underlåter att lämna honom husrum eller underhåll, såsom i 20 § sägs, där dylik förmån betingats; 5) om arbetsgifvaren, där arbetaren skall erhålla betalning efter det utförda arbetets myckenhet, oaktadt påminnelse underlåter att bereda ar­ betaren tillräcklig sysselsättning; 6) om arbetsgifvaren eljest väsentligen åsidosätter de skyldigheter mot arbetaren, som enligt lag eller arbetsaftal åligga honom; eller 7) om arbetarens lif eller hälsa skulle under arbetets fortsättande utsättas för påtaglig fara, som ej kunnat förutses, då aftalet slöts. Ej må dock arbetaren för åtnjutande af den rätt, nu är sagd, åbe­ ropa förhållande, hvarom i 1, 2, 3, 4, 5 eller 6 mom. sägs, sedan längre tid än en vecka förflutit från det han erhållit kännedom om detsamma.

39 §.

Kvinnlig arbetare, som ärnar ingå äktenskap, äge, sedan en lys­ ning till äktenskapet skett, uppsäga arbetsaftalet att upphöra fjorton dagar därefter.

40 §.

Försättes arbetsgifvaren i konkurs, äge borgenärerna uppsäga arbets­ aftalet att omedelbart upphöra, ehvad förut varit gällande i fråga om tiden för dess giltighet eller i afseende å dess uppsägning; dock äge sådan uppsägningsrätt ej rum, sedan tre veckor förflutit från det offentlig stämning utfärdats. Vill arbetaren själf uppsäga aftalet, vare lag samma. Under den tid aftalet är gällande svare borgenärerna för lönens gäldande.

Om ansvar och skadestånd för öfverträdelse af denna lag, så ock om rättegången.

41 §.

Afskedar arbetsgifvaren utan laga skäl arbetaren, innan tiden för arbetsaftalets bestånd gått till ända, eller varder arbetsaftalet uppsagdt af arbetsgifvarens borgenärer efter ty i 40 § sägs, eller häfver arbetaren ar-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 25

betsaftalet af skäl, hvarom i 38 § 1, 2, 3, 4 eller 6 mom. förmäles, vare arbetsgifvaren pliktig att ersätta arbetaren dennes skada. Upphör arbetaren utan laga skäl med sitt arbete hos arbetsgifvaren, innan tiden för arbetsaftalets bestånd gått till ända, eller häfver arbets­ gifvaren arbetsaftalet af skäl, hvarom i 36 § 1, 2, 3, 4 eller 7 mom. för­ mäles, vare arbetaren pliktig att ersätta arbetsgifvaren dennes skada.

42 §.

Arbetsgivare, som utan laga skäl vägrar att på begäran lämna arbetare sådant intyg, som i 34 § omförmäles, eller i dylikt intyg med­ delar sämre vitsord än han vet arbetaren förtjäna eller bryter mot före­ skriften i sista stycket af nämnda §, böte från och med fem till och med etthundra kronor, där ej gärningen är belagd med straff i allmän straff­ lag. Har arbetsgifvare i intyg meddelat sämre vitsord än arbetaren förtjänat eller förfarit i strid mot nyssberörda föreskrift, vare arbets­ gifvaren pliktig att utfärda ny behörig handling. Förmenar arbetare, att han i intyg, hvarom nu sagts, erhållit sämre vitsord än han förtjänat, skall talan därom instämmas inom en månad efter det handlingen till honom öfverlämnades.

43 §.

Förseelse, hvarom i 42 § förmäles, åtalas vid polisdomstol, där sär­ skild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare, och där sådan icke finnes, vid allmän domstol. Ej må sådan förseelse åtalas af annan än målsägande.

44 §.

Böter, som ådöinas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas till­ gång till böternas fulla gäldande, förvandlas de efter allmän strafflag.

Föreskrifterna i 15 § 1 och 3 inom., 17 § 2, 3 och 4 mom. och 22 § i Förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864

Bih. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 A/d. 74 Höft. 4

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

samt 21 § i nämnda förordning, i hvad detta lagrum innehåller hänvis­ ning till 17 § 2 mom. i samma förordning, galle ej i afseende å aftal, hvarå denna lag äger tillämpning; och skall hvad lag eller särskild för­ fattning eljest innehåller mot denna lag stridande härmed anses upphäfdt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1911; dock skall å arbetsaftal, som före nämnda dag ingåtts för bestämd tid, nu gällande lag tillämpas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 27

Förslag

till

Lag

angående ändring af 17 kap. 4 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 4 § handelsbalken skall erhålla följande ändrade lydelse: Är gäldbunden man död, och häfver någon försträckt penningar, eller varor, till hans begrafning; det skall först gäldas, sedan det gods af­ skildt är, som förr är sagdt. Därnäst den kostnad, som å egendomens uppteckning skäligen gjord är, sedan läkarelön, läkedom och föda under den dödas sista sjukdom, deras arfvode, som honom däri skött hafva, så ock betjänters och tjänstehjons lön för sista året, annan arbetares dags­ penning eller aflöning, den där ej stått inne längre än tre månader efter förfallodagen, samt sådan begrafningshjälp eller för de tre sista månaderna upplupen sjukhjälp eller lifränta, som det enligt lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete åligger gäldenären att utgifva. Hvad nu är stadgadt om förmånsrätt för arbetares aflöning äge ock tilllämpning i afseende å skadestånd, som i händelse af obehörigt afskedande eller arbetsaftals häfvande må tillkomma arbetaren i stället för aflöning, som skulle med förmånsrätt utgått. Innestår hos arbetsgivare viss del af arbetares lön till säkerhet för arbetarens fullgörande af sina skyldig­ heter, äge arbetaren för sålunda innestående lön enahanda förmånsrätt som nu angående arbetares aflöning är sagd, ehvad fordringen stått inne längre eller kortare tid.

Denna lag skall icke äga tillämpning i förmånsrättstvister, hvilka göras anhängiga före utgången af december månad 1910.

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 9f‘

Förslag

till

Lag

om ändring af 2 § lagen angående medling i arbetstvister den 3! december 1906.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen angående medling i arbetstvister den 31 december 1906 skall erhålla följande ändrade lydelse: Förlikningsman åligger: att med synnerlig uppmärksamhet följa arbetsförhållandena inom distriktet; att i de fall och på det sätt i denna eller annan lag sägs lämna sin medverkan till biläggande af arbetstvister, som inom distriktet uppstå; samt att eljest, på anmodan, gå arbetsgivare och arbetare till hända med upplysningar och råd i fråga om öfverenskommelser, som afse arbetsför­ hållandet och äro ägnade att främja ett godt förhållande mellan arbets­ givare oeh arbetare samt förekomma störande afbrott i arbetet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 29

Förslag

till

Lag

angående ändring af 158 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 158 § utsökningslagen skall erhålla föl­ jande ändrade lydelse: Vägrar arrendator eller hyresgäst att afflytta, då bestämd legotid är till ända eller eljest, utan att legorätten förverkats, för honom inträdt skyldighet att afflytta, och gitter han ej visa sannolika skäl, att han ändock äger Qvarsitta, då må öfverexekutor förordna om hans vräkande. Menar ägaren, att arrendator eller hyresgäst förverkat legorätten, må ock för­ ordnande, som nyss sagts, meddelas, där öfverexekutor finner uppenbart, att rätten är förverkad. Såsom hyresgäst skall härvid anses jämväl arbe­ tare, åt hvilken bostad är enligt arbetsaftal af arbetsgifvaren upplåten. Om rätt för den, mot hvilken sådan handräckning gifves, att -sin talan vid domstol utföra, gälle hvad i 157 § sägs.

30 Kungl. Maj tfa Nåd. Proposition Nr 96.

Förslag

till

Lag

angående ändring af SO § lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907.

Härigenom förord nas, att 10 § lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907 skall erhålla följande ändrade lydelse: I fråga om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne är särskildt stadgadt. Om hyresaftal mellan arbetsgivare och arbetare gäller hvad i lagen om vissa arbetsaftal är stadgadt, i den mån det innefattar afvikelse från nya lagens bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1911.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 31

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 19 kap. 22 § samt 25 kap. 15 och 22 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 22 § samt 25 kap. 15 och 22 §§ strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

19 KAP. 22 §. Har någon utan laga skäl underlåtit att fullgöra hvad honom enligt aftal ålegat, och har af hans förfarande, antingen ensamt för sig eller i förening med andras, uppstått synnerlig fara för annans lif eller hälsa, varde, där han bort kunna inse faran, dömd till böter eller fängelse i högst sex månader. Kom af gärningen skada å person, varde gärnings­ mannen dömd till böter eller fängelse. Begår någon försummelse, som ofvan är sagd, och kommer af hans förfarande, antingen ensamt för sig eller i förening med andras, grof skada å egendom, varde, där han bort kunna inse, att fara för sådan skada var ör handen, dömd till böter eller fängelse i högst sex månader.

25 KAP. 15 §. Underlåter eller försummar ämbetsman vid statens kanal- eller sluss­ verk eller annan sådan vattenbyggnad eller järnvägsanläggning hvad honom,

32 Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 96.

till förekommande af olyckshändelse, åligger att iakttaga, så att skada lätteligen ske kan; dömes till fängelse eller böter. Var vållandet synner­ ligen groft, må dömas till straffarbete i högst två år. Varder fängelse ådömdt, skall den felaktige, om brottet det förtjänar, tillika afmattas. Dö­ mes den felaktige till straffarbete, varde afsatt, och må han ej vidare i dylik befattning nyttjas. Sker sådan underlåtenhet eller försummelse uppsåtligen; varde den brottslige afsatt samt dömd till straff efter 19 kap. 11 §; och skall han tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas. Har ämbetsman, som i 1 mom. sägs, eller ämbetsman vid statens post-, telegraf-, telefon-, gas-, elektricitets-, vattenlednings- eller renhåll­ ningsverk eller brandkår i syfte att hindra driftens behöriga gång af hållit sig från tjänstgöring eller vanskött sin tjänst, varde, där ej straff enligt 2 mom. skall ådömas, dömd till afsättning eller böter eller båda dessa straff i förening; var det af förhastande, som ämbetsmannen sig förgick, eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande, då må i Stället dömas till mistning af ämbetet på viss tid. Kom af hans förfarande, antingen ensamt för sig eller i förening med andras, skada å person eller grof skada å egendom, eller äro omständigheterna eljest försvårande, varde den brottslige afsatt och dessutom dömd till böter eller fängelse; varde ock, om brottet det förtjänar, förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

22 §.

Hvad om statens ämbetsmän här stadgadt är, galle ock om dem, som äro satta att förvalta städers, menigheters eller allmänna af konungen stadfästade kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers an^elägenheter, om de tjänstemän, som under ämbets- eller förvaltnings­ myndigheterna lyda, och om andra, som förordnade äro att ämbete eller tjänsteärende förrätta. Skall, till följd af konungens förordnande, hvad i 19 kap. 11 och 12 §§ om statens kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad eller järnvägsanläggning stadgadt är, tillämpas å dylik inrättning, som af enskilda personer, menigheter eller bolag gjord är; varde ock därvid an­ ställd person för brott af sådan beskaffenhet, som i 15 § nämnd är, straffad efter de i samma § stadgade grunder; och må den brottslige eller felaktige, om han begått brott, som i 15 § 2 mom. omförmäles, eller jämlikt 1 mom. i samma paragraf blifvit dömd till straffarbete, ej sedermera kunna i dylik allmän befattning nyttjas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 33

Har person, som är anställd vid stads, annan kommuns eller municipalsamhälles gas-, elektricitets-, vattenlednings- eller renhållningsverk eller fasta brandkår, begått brott, som i 15 § 3 mom. sägs, varde straffad efter de i samma mom. stadgade grunder.

Bill. till Ilikså. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 74 Häft.

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Protokoll öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den 3 december 1909.

N ärv ar ande:

Hans excellens herr statsministern L indman , Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve T aubk , Statsråden: P eteksson , H ederstierna , SWARTZ, grefve H amilton , grefve E hrensvärd , M alm , L indström .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Petersson anförde: »Sedan en längre tid har frågan om förbättrad lagstiftning rörande olika slag af arbetsaftal varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Åtgärder i sådant syfte hafva af Eders Kungl. Maj:t vidtagits genom till­ sättande af två särskilda kommittéer med uppdrag att utreda ämnet och däri afgifva förslag. Den tidigare af dessa kommittéer tillsattes den 27 oktober 1899; den senare, hvars förordnande föregicks af en inom civil­ departementet genom tillkallade personer verkställd förberedande utredning af vissa till ifrågavarande lagstiftningsområde hörande frågor, erhöll sitt upp­ drag genom Eders Kungl. Maj:ts beslut den 18 oktober 1907. Sedan emeller­ tid med hänsyn till de på senare tid rådande förhållandena på arbetsmark­ naden framträdt såsom högeligen önskvärd!, att i de delar af förevarande ämne, däri lagstiftningens ingripande särskildt syntes af ett trängande behof påkalladt, förslag kunde varda förelagda nästkommande års riksdag, samt sistnämnda kommitté, hvilken utarbetat men ännu icke slutgiltigt an­ tagit åtskilliga lagförslag, förklarat sig ur stånd att inkomma med sitt be­ tänkande eller någon del däraf till den tid, att aflåtande af proposition till

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 35

riksdagen kunnat medhinnas, fann Eders Kungl. Maj:t den 12 sistlidne september för godt att upplösa kommittén och åt justitiedepartementet öfverlämna det vidare bearbetandet af berörda förslag, hvilka funnits lämpade att läggas till grund för en blifvande lagstiftning. Vid det i enlighet härmed inom justitiedepartementet bedrifna arbete hafva jämväl de af 1899 års kommitté afgifna förslag samt förenämnda inom civil­ departementet biträdande personers yttrande tjänat till ledning. Då arbetet nu blifvit slutfördt, anhåller jag att få inför Eders Kungl. Maj:t ånyo anninlä ärGiidct. Under en längre följd af år hafva i vårt land förhållandena mellan arbetsgivare och arbetare ingalunda gestaltat sig sa som ur nationaleko­ nomisk och social synpunkt sedt varit önskvärdt. Den arbetsfied, som är ett oundgängligt villkor för näringslifvets bestånd och utveckling, har i hög grad saknats. Stridigheter af allehanda slag hafva ständigt yppat sig, de° öppna konflikterna med däraf härflytande förluster för båda sidorna hafva i allmänhet år från år stegrats i såväl antal som omfattning, bit­ terhet och misstroende i sinnena hafva af de oupphörliga striderna fram­ kallats och underhållits. I den mån ändrade förhållanden härutinnan kunna genom lagstiftning åstadkommas, måste lagstiftaren låta sig ange­ läget vara att ingripa, Ett steg i sådan riktning har redan tagits. I ändamål att genom ordnade och med tillbörlig insikt ledda förhandlingar mellan arbetsgifvare och arbetare söka antingen förekomma uppkomna tvisters urartande till öppen strid eller, där sådan utbrutit, befordra ut­ sikterna till en snar uppgörelse, infördes genom lagen den 31 december 1906 den offentliga förlikningsinannainstitutionen. Denna bär ock seder­ mera visat sig hafva en stor och betydelsefull uppgift att fylla; den kan jämväl anses hafva i det hela fungerat på ett tillfredsställande sätt och motsvarat de förväntningar, som vid dess inrättande fästats vid densamma, om den också ej varit tillräcklig för att helt neutralisera den fortgående ökningen af tvisterna. I hvarje fall torde, innan ytterligare erfarenheter vunnits, tiden ännu icke vara inne att söka genomföra ändrade bestäm­ melser om sättet för arbetsgifvares och arbetares sammanförande till för­ handling och öfverenskommelse. Förenämnda senast verksamma kommitté synes ej heller hafva haft för af sikt att i sådant hänseende framlägga något förslag. I fråga åter om själfva aftalsförhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare återstår för lagstiftaren så godt som allt att göra. I 1734 års lag behandlades endast den form af arbetsaftal, som afsåg tjänstehjonsförhållandet. Dess bestämmelser härutinnan hafva ersatts af olika legostadgor, den senaste af år 1833, hvilken uppenbarligen i många hänseenden är föråldrad

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

och föga öfverensstämmande med den nutida rättsuppfattningen. Röran­ de arbetsaftalet inom industrien och handtverket gifvas åtskilliga rätts­ regler i förordningen om utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864, hvilka dock äro synnerligen ofullständiga. Beträffande båda de nämnda författningarna är dessutom att märka, att bestämmelserna äro tillämpliga endast a aftal, som ingåtts i viss form. Då den sålunda för hvarje fall föreskrifna . formen numera kommit ur bruk beträffande ett icke ringa an­ tal tjänstehjonsaftal och så godt som fullständigt i fråga om aftalet mellan yrkesidkare och deras arbetare, sakna i många fall ifrågavarande aftal stöd af gällande lagstiftning. Denna brist framträder i ännu högre grad i fråga om den sedan några årtionden hos oss alltmera använda formen för över­ enskommelser mellan arbetsgivare och arbetare, det s. k. kollektivaftalet; härom saknas ännu hvarje lagbestämmelse. Följden af de nu angifva omständigheterna måste blifva, att rätts­ förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare ofta saknar klarhet och stadga. Också torde med visshet kunna sägas, att ett stort antal tvister på arbets­ marknaden föranledts af en mellan arbetsgivare och arbetare förefintlig skiljaktighet i uppfattningen om tillvaron och innebörden af rättigheter och skyldigheter, hvilka endast funnits bestämda genom ofullständiga och måhända otydliga aftal. Ju mera parter äga full och klar insikt om sin rättsliga ställning till hvarandra, desto större sannolikhet finnes för, att aftalsförhållandet icke skall medföra någon tvist. Man torde därför vara berättigad till den förhoppningen, att en tidsenlig och fullständig lagstift­ ning om saväl kollektivaftalet som arbetsaftalet skall väsentligt bidraga till att undanröja anledningarna till arbetskonflikter. Den första upp­ giften för lagstiftningen å förevarande område är alltså att fullt tydligt klarlägga, när aftal af ena eller andra slaget mellan arbetsgivare och ar­ betare kommit till stånd, aftalets innebörd och rättsverkningar samt på­ följden af dess brytande. Att lagstiftaren härvidlag, därest syftemålet ej skall förfelas, måste tillse, att full rättvisa skipas mellan de båda parterna, så att ej den ena gynnas på den andras bekostnad, ligger för öppen dag. I den mån sådant är möjligt bör ock hänsyn tagas till rådande förhållan­ den, så att föreskrifterna ej framstå såsom nyheter, hvilka endast med svårighet låta sig inarbetas i det allmänna föreställningssättet. Under senaste stora arbetskonflikter blefvo såsom bekant i flera fall bestämmelser i kollektivaftal om förbud mot strejk icke respekterade. Med hänvisning därtill har från derå håll uttalats, att kollektivaftalen saknade all betydelse för åstadkommande af lugn och fred på arbetsmarknaden, och att då följaktligen den väsentligaste af de fördelar man genom dylika aftal velat vinna visat sig icke kunna ernås, denna aftalsforms användande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 31.

komme att minskas och kanske småningom upphöra; lagstiftaren skulle därför sakna egentlig anledning att upptaga aftalet till behandling. Denna åsikt kan jag icke dela. Oafsedt att hittills i det vida öfvervägande fler­ talet fall parterna å ömse sidor sträfvat efter att noggrant iakttaga och uppfylla ingångna kollektivaftal, så att i jämförelse härmed aftalsbrotten måste framstå såsom undantag, och misstroendet mot aftalens förmåga att fylla sin berörda uppgift anses oberättigadt, lärer äfven af andra skäl kunna förväntas, att utvecklingen skall, om ock afbruten af perioder af stillastående eller tillbakagång, i det stora hela gå i rakt motsatt riktning mot den sålunda förutsagda. Framsprunget såsom en oundgänglig kon­ sekvens af arbetarnas organisationssträfvanden och det naturligaste medlet för dem att göra sin genom sammanslutningen vunna styrka fruktbrin­ gande i förhållande till arbetsgifvarna, står kollektivaftalet i allt för intimt samband med denna föreningsrörelse för att kunna annat än tillfälligtvis minskas i betydenhet och hindras i sitt fortskridande. I samma mån ge­ nom lagstiftningens reglering af kollektivaftalet och, där denna tilläfven­ tyrs må befinnas icke tillfyllestgörande, genom parternas egna åtgöranden skapas garantier för aftalets behöriga iakttagande, lärer ock det misstro­ ende och motstånd mot detsamma, som väckts till lif genom erfarenheter af nyss antydd beskaffenhet, komma att försvinna, och insikten om de för­ delar kollektivaftalet bjuder blifva allt allmännare utbredd. Kollektivaftalets nuvarande stora praktiska betydelse torde tillräck­ ligt framgå af de utaf kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik fram­ lagda uppgifterna om detta aftals förekomst i Sverige vid 1908 års början. Enligt dessa uppgifter, hvilkas siffror dock på grund af vissa omständig­ heter möjligen äro något för höga, skulle den 1 januari nämnda år fun­ nits 1,971 kollektivaftal, gällande för omkring 9,600 arbetsgivare, hos hvilka voro anställda omkring 256,000 arbetare. Under de två sista åren torde kollektivaftalen hafva icke oväsentligt ökats till såväl antal som omfattning. Om således den mening måste anses oriktig, hvilken på förut angifven grund förnekar behofvet af lagstiftarens ingripande i fråga om kol­ lektivaftalet, kan lika litet afseende fästas vid en på sina håll framträdande uppfattning, att kollektivaftalet kan och bör i allo ersätta arbetsaftalet, så att återigen detta icke skulle kräfva någon rättslig reglering. Häremot torde vara tillräckligt att erinra, hurusom ännu på en stor mängd om­ råden kollektivaftal antingen ej alls eller i endast ringa utsträckning före­ komma. Berörda uppfattning har för öfrigt framkallats genom den oklar­ het, som mångenstädes råder beträffande förhållandet mellan kollektivaftalet och arbetsaftalet. En redogörelse för hvardera aftalets innebörd torde för­ denskull vara på sin plats.

38 Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 96.

Genom arbetsaftalet förpliktas alltid någon bestämd person att ar­ beta åt någon annan bestämd person mot ersättning, hvilken denne i sin ordning är förpliktad att utgifva till den, som utför arbetet. Kollektivaftalet såsom sådant åter medför icke någon som helst skyldighet för individuellt bestämda arbetare att utföra arbete eller för bestämd arbetsgi­ vare att till viss arbetare utgifva lön; i dess begrepp ligger icke ens att vissa arbetsgifvare och arbetare äro bundna att framdeles med hvarandra ingå arbetsaftal, utan står det dem å ömse sidor fritt att för erhållande af respektive arbetskraft och arbete därom ingå öfverenskommelse med hvem helst de finna för godt. Kollektivaftalet innebär allenast ett fast­ ställande af vissa allmänna normer, hvilka skola blifva gällande vid arbets­ aftal, som komma att afslutas inom en viss krets af arbetsgifvare och ar­ betare, bestämmer, att för den händelse arbetare, tillhörande den eller de kategorier af arbetare, hvilka med aftalet afses, vinna anställning hos viss eller vissa arbetsgifvare, arbetsvillkoren beträffande sådan anställning skola vara de i aftalet angifna. För att kollektivaftalet skall vinna tillämpning och utöfva någon verkan förutsattes sålunda, att arbetsaftal mellan på visst sätt bestämda personer kommer till stånd. Ett utmärkande känne­ tecken för kollektivaftalet är emellertid, att de arbetare, hvilka genom det­ samma tillförsäkras vissa arbetsvillkor, aldrig äro individuellt bestämda utan endast generellt angifvas såsom tillhörande viss organisation eller yrke. Om åter en arbetsgifvare uppgör ett gemensamt löneaftal med de i hans företag anställda, individuellt bestämda arbetarna, föreligger intet kollektivaftal, utan i själfva verket har man här lika många individuella arbetsaftal, som det finnes arbetare i företaget. Af det nu sagda framgår, att den benämning, som hittills ofta gifvits kollektivaftalet, i det att detsamma betecknats såsom ett kollektivt ar­ betsaftal, är oriktig och vilseledande. Ett annat utmärkande kännetecken för kollektivaftalet är att finna ifråga om parterna i detsamma. Aftalet kan vara afsedt att reglera ar­ betsvillkoren vare sig på allenast en eller ock på flera arbetsplatser. Så­ som aftalsslutande part på arbetsgifvaresidan kan därför uppträda såväl en eller flera arbetsgifvare som ock en sammanslutning af arbetsgifvare. Af kollektivaftalets hufvuduppgift att generellt fastslå blifvande arbetslöner och andra arbetsvillkor för en större eller mindre krets af arbetare följer däremot, att vid dess tillkomst, i olikhet mot hvad beträffande arbetsaftalet gäller, nödvändigtvis ett flertal arbetare måste medverka. Huruvida ytter­ ligare erfordras, att dessa arbetare äro på ett eller annat sätt med hvar­ andra sammanslutna, samt huruvida för sådant fall sammanslutningen måste vara af mera fast och stadigvarande karaktär, äro frågor, hvilkas be­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 39

svarande från teoretisk synpunkt här icke är af nöden. Huru den positiva lagstiftningen enligt min mening lämpligast bör ställa sig till dessa spörs­ mål, torde jag längre fram få angifva. Då det gäller att på ett hittills af vår lagstiftning oberördt område söka införa en rättslig reglering, är det helt naturligt af största intresse att taga kännedom om den gestaltning andra länders lagstiftning på det ifrågavarande området erhållit. Endast i ett fåtal af de europeiska länderna hafva framkomna förslag till lagbestämmelser om kollektivaftal ledt till ett positivt resultat; där så skett har lagen mestadels gifvits en tämligen ringa räckvidd. Så har i en belgisk lag om fackföreningar af år 1898 fack­ förening, som uppfyller vissa villkor i fråga om sin sammansättning och sitt ändamål, tillerkänts rättspersonlighet och behörighet att vid domstol påyrka tillämpning af aftal, som föreningen ingått för medlemmarnas räk­ ning, äfvensom utgifvande till dessa af skadestånd, hvartill de kunna vara berättigade på grund af underlätet uppfyllande å motpartens sida af aftalet. Genom dessa bestämmelser har åt kollektivaftal, ingånget af fack­ förening, som enligt lagen äger rättspersonlighet, gifvits rättslig verkan. I öfrigt saknas närmare reglering af dylikt aftal och äfven det sålunda gifna stadgandet har visat sig vara af ringa praktisk betydelse af den an­ ledning, att knappast någon af de befintliga fackföreningarna motsvarar de uppställda förutsättningarna för lagens tillämplighet. Jämväl i Neder­ länderna har den rättsverkan, som genom lag den 13 juli 1907 tillagts kollektivaftal et, inskränkts att gälla aftal, där på arbetaresidan kontrahenten utgöres af en med rättssubjektivitet utrustad förening. Är så förhållandet har kollektivaftal et den verkan, att arbetsaftal mellan arbetsgivare och arbetare, som står i strid med ett kollektivaftal, af hvilket de båda äro bundna, kan förklaras ogiltigt på talan af en hvar, som vid det kollektiva aftalet varit part, med undantag dock för den arbetsgivare, som ingått arbetsaftalet. Genom ändring under år 1907 i den österrikiska »Gewerbeordnung» har den enligt tidigare bestämmelser för hvarje yrke befintliga yrkesförening, omfattande såväl arbetsgivare som arbetare, tilldelats befogenhet att, genojn beslut af viss majoritet bland arbetsgivare och arbetare särskildt, för yrket meddela bestämmelser om den dagliga arbetstidens början och slut, hvilotider, arbetslönens storlek och tiden för dess utbetalande samt uppsägningstiden. Har det sålunda mellan de båda sidorna slutna aftalet godkänts af vederbörande myndighet, blir aftalet bindande för parterna vid ett arbetsaftal, som ingås af arbetsgivare, tillhörande yrkesföreningen, dock endast i den mån arbetsaftalet eller en bestående arbets­ ordning ej innehåller mot kollcktivaftalet stridande bestämmelser. Genom

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

den nu nämnda lagstiftningen har alltså endast åsyftats att tillskapa subsidiärt verkande usancer, hvilka kunna sättas ur kraft genom de individuella arbetsaftalen. I någon mån likartade föreskrifter finnas i Ryssland. Där yrkesförening af arbetsgivare och arbetare bildats, har denna jämväl till uppgift att upprätta lönetariff för de olika yrkena, hvilken blir bindande för arbetsgivare inom yrket. Den sedan år 1900 med vissa senare ändringar i den schweiziska kantonen Genéve bestående lagstiftningen om kollektivaftal gifver åt tariffer rörande arbetsvillkoren, som tillkommit enligt lagens föreskrifter vare sig genom kollektivt aftal eller genom skiljedom, kraft af sedvänja, hvilken bestämmer innehållet i de enskilda arbetsaftalen, där ej dessa innehålla andra villkor. I uppställandet af tariffer kunna genom utsedda delegerade deltaga föreningar af arbetsgivare eller af arbetare, hvilka uppfylla vissa villkor med afseende på sina stadgars innehåll in. m. och blifvit veder­ börligen registrerade, samt, där sådan förening saknas inom något yrke, de arbetsgivare och arbetare inom yrket, hvilka haft sitt hemvist inom kantonen under minst tre månader. Kan öfverenskommelse ej träffas mellan de delegerade och har ej heller medling genom kantonens regering ledt till sådant resultat, äger en af lika antal arbetsgivare- och arbetare­ representanter bestående centralkommission att slutligen fastställa tariff för det ifrågavarande yrket. På enahanda sätt kunna utom tariffer beträffande löner och andra arbetsvillkor äfven andra frågor, som kunna föranleda arbetsinställelse, regleras. Allmän arbetsinställelse i ändamål att åstad­ komma ändring i bestående kollektivaftal förbjudes. Likaså förbjudes vid straffpåföljd hvarje offentlig uppmaning till allmän eller partiell arbets­ inställelse vare sig före eller under förhandlingarna om en tariff eller sedan en sådan kommit till stånd. Äfven denna lag har kommit till ytterst ringa användning. I öfriga europeiska länder likasom i Nordamerikas Förenta stater saknas särskild lagstiftning om kollektivaftalet, hvilket ock på sina håll torde vara frånkändt all rättslig verkan. Bland de förslag till lagstiftning i ämnet, som tid efter annan framkommit, torde såsom mest uppmärk­ sammade här nämnas ett, utarbetadt 1901 på uppdrag af en schweizisk socialdemokratisk förening utaf kassationsgerichtspräsident Georg Sulzer i Zurich och professor Philipp Lotmar i Bern, samt ett förslag, hvilket 1906 framlades för den franska deputeradekammaren, men där ännu icke under­ gått slutlig behandling. Hufvuddragen af de båda förslagen äro följande: Kollektivaftal, hvarigenom må bestämmas villkoren för de individuella arbetsaftalen (enligt det schweiziska förslaget jämväl arbetsgifvares och

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 41

arbetares ömsesidiga rättigheter och skyldigheter så snart de öfver hufvud taget afse de båda gruppernas intressen), kunna ingås mellan en eller flera arbetsgivare å ena sidan samt en sammanslutning af arbetare å den andra för en tid af högst fem år. Kollektivaftalet skall upprättas skriftligen och för att vara gällande registreras hos viss myndighet. I fråga om bestäm­ mandet af kollektivaftalets personliga giltighetsområde öfverensstämma för­ slagen därutinnan, att aftalet blir bindande för dem, som vid aftalets in­ gående voro medlemmar af aftalsslutande förening eller därefter inträdt i sådan förening. Dock medger det schweiziska förslaget rätt för förenings­ medlemmar att undandraga sig verkan af kollektivaftalet genom anmälan af sin afsikt härutinnan inom viss tid efter aftalets slutande och samtidigt utträdande ur föreningen. Är aftalsslutande arbetsgifvareförening på visst sätt offentligen erkänd såsom en rättspersonlighet, blifva äfven arbetsgivare, som stå utom föreningen men drifva sin verksamhet inom det område, för hvilket kollektivaftalet gäller, enligt samma förslag bundna af aftalet, därest de ej gjort anmälan på sätt nyss nämnts. Under det att sistnämnda för­ slag förklarar en hvar, som deltagit i aftalets slutande, vara däraf bunden, skulle enligt det franska en aftalsslutande förening ej genom aftalet ådraga sig någon som helst förpliktelse, som ej uttryckligen genom aftalet åtagits. Detta senare förslag stadgar, att arbetsgifvarna kunna förbinda sig att, så länge kollektivaftalet gäller, låta detsamma komma till användning antingen för vissa grupper af arbetare eller blott för de arbetare, som deltagit i af­ talet, samt att arbetarna å sin sida kunna förplikta sig att ställa sig kol­ lektivaftalet till efterrättelse antingen blott hos de arbetsgifvare, som del­ tagit i aftalet, eller vid hvarje arbetsaftal, som ingås med någon arbets­ gifvare å en viss ort. Det schweiziska förslagets bestämmelser åter synas innebära, att arbetsgifvare eller arbetare, som är bunden af kollektivaftalet, är förpliktad att iakttaga detsamma vid hvarje arbetsaftal, oafsedt att medkontrahenten står utom kollektivaftalet. Båda förslagen innehålla ungefär likartade bestämmelser i syfte att uppställa en presumption för att vid arbetsaftal, som inom kollektivaftalets giltighetsområde ingås af däraf icke bunden arbetsgifvare eller arbetare, parterna afsett att ställa sig kollektiv­ aftalet till efterrättelse. Kollektivaftalets rättsverkan består däri, att det­ samma utan vidare ingår såsom beståndsdel i de arbetsaftal, som slutas af det förra underkastade personer; enligt det franska förslaget gäller detta dock endast då arbetsaftalet ingås mellan personer, hvilka båda äro bundna af kollektivaftalet, hvaremot för det fall att blott endera kontrahenten är däraf bunden, dess innehåll blir bestämmande för arbetsaftalet endast i händelse detta senare ej innehåller annan öfverenskommelse. Gemensamt för båda förslagen är slutligen stadgande, att talan om upprätthållande af

Bih. till Piksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 74 Håft. 6

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

kollektivaftalet eller om skadestånd på grund af underlåtenhet att ställa sig detsamma till efterrättelse tillkommer ej blott de på grund af aftalet berättigade motkontrahenterna mot hvarandra utan äfven en hvar, som tillhör samma sida som den, mot hvilken talan föres. Såsom af den nu lämnade redogörelsen framgår hafva de två nyss omnämnda förslagen liksom den för Geneve gällande lagen velat i viss mån gifva kollektivaftalet en offentligt rättslig karaktär, under det att öfriga berör­ da lagstiftningar behandlat detsamma såsom ett rent privaträttsligt institut. I fråga om statens mer eller mindre omedelbara ingripande i aftalsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetare har steget tagits fullt ut genom den australiska lagstiftningen. Där har man genom anordnande af särskilda organ icke blott för medling utan äfven för skiljedom erhållit positivt verkande medel att förekomma eller utjämna uppkomna arbets­ konflikter. Ett sådant medel utgöra, ehuru från början icke särskildt härför afsedda, de i staten Victoria för olika industrier inrättade lönenämnder, hvilka hafva till uppgift att fastställa den minimilön, som måste betalas inom yrket, den arbetstid, för hvilken denna lön skall anses utgöra ersättning, jämte aflöningen för öfvertid äfvensom antalet lärlingar, som får antagas, och deras lönevillkor. Lönenämnderna utöfva sin verksamhet oberoende af ansökan därom från arbetsgivare eller arbetare. (Det bör an­ märkas, att i Storbritannien likartade nämnder för vissa yrken införts genom en innevarande år antagen lag. De hafva dock endast att bestämma minimilöner.) Enligt Nya-Zeelands lagstiftning åter är bestämmandet af arbets­ villkoren i första hand öfverlämnadt åt parterna själfva. Först då de ej kunna komma till en öfverenskommelse, ingripa de statsliga organen och detta endast sedan endera af de tvistande där anhängiggjort sin talan. I sista hand afgöres så tvisten genom utslag af den för hela staten gemen­ samma skiljedomstolen. En dom blir bindande ej blott för parterna i den tvist, som dragits under domstolens pröfning, utan dess giltighet kan ut­ sträckas att omfatta hela den ifrågavarande industrien och jämväl be­ släktade industrier, öfverträdelse åt skiljedomen medför straff af böter och för arbetsgivare äfven fängelse. Vid äfventyr af böter är ock arbets­ inställelse förbjuden, sedan tvist blifvit anhängiggjord och intill dess den vunnit sin lösning. Det nu anförda torde vara tillräckligt för att gifva en föreställning om den australiska lagstiftningens beskaffenhet utan att här redogörelse lämnas för de i Nya Syd-Wales, Västaustralien och Sydaustralien samt för Australiska statsförbundet i sin helhet gällande lagarna, för hvilka i större eller mindre grad den nya-zeeländska lagen tjänat till förebild.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 43

Beträffande resultatet af den nämnda australiska lagstiftningen torde vara ostridigt, att genom densamma hittills i hufvudsak uppnåtts det åsyftade förhindrandet af arbetsinställelser, om ock sådana undantagsvis förekommit. Om utfallet af lagstiftningen i andra hänseenden äro om­ dömena delade. Emellertid torde äfven på de håll, där man velat finna öfvervägande fördelar för de australiska staterna af den vidtagna offentligträttsliga regleringen af förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare, stark tvekan råda i fråga om lämpligheten och möjligheten att införa en likartad lagstiftning i andra länder, där, i motsats till hvad i Australien är fallet, industrien har att räkna med utländsk konkurrens vare sig på den in­ hemska marknaden eller beträffande den för export afsedda delen af pro­ duktionen. Jämväl har påvisats, hurusom ett dylikt reglerande med nöd­ vändighet drager med sig statens ingripande äfven på andra områden såsom i fråga om bestämmande af pris på lifsmedel och andra förnödenheter och sålunda steg för steg leder in på statssocialismen. I alla händelser torde det allmänna åskådningssättet och förhållandena hos oss icke vara sådana, att försök till lagstiftning i den riktning, som af den australiska anvisats, lämpligen kan göras. Ett sådant skulle säkerligen komma att mötas med misstro från såväl arbetsgifvare- som arbetarehåll. Den lyckligaste utvägen synes därför vara att genom en lagstiftning, som — under det den så vidt sig göra låter afpassar sig efter redan nu utbildad praxis — åt kollektivaftalet gifver fasta former och fullt tydligt begränsar dess innebörd samt säkerställer dess rättsliga giltighet, lämna möjligheten öppen för denna viktiga aftalsforms fortsatta utbildning under de därvid närmast intresserades själfständiga medverkan fram till en allt större fulländning med ett rikt och för hvarje särskildt fall lämpadt innehåll.

Att liksom i fråga om hvarje annat mellan två kontrahenter ingånget aftal bestämmelserna i ett kollektivaftal icke få genom ensidigt förfogande från endera sidan förändras, säger sig själft. Såsom obehörigt måste därför framstå användandet i sådant syfte af de påtryckningsåtgärder, hvilka i förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare pläga komma till använd­ ning, nämligen arbetsinställelse (resp. lockout och strejk) samt därmed för­ bunden eller jämväl själfständigt vidtagen blockad, bojkott eller annan till sin verkan därmed likartad åtgärd. Ej heller då tvist uppkommer om tolk­ ning eller tillämpning af aftalet, få de nämnda medlen komma till an­ vändning. Det föreligger då en rättstvist, för hvars lösande själfhjälpens maktmedel ej må tillgripas, utan som bör af de för sadant ändamål af samhället inriittade dömande organ behandlas och afgöras. De nu angifna rättsreglerna torde fullt uppbäras af det allmänna rättsmedvetandet. Emoller-

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

tid har man pa sina hall velat gifva kollektivaftalet en innebörd af mera vidtgående betydelse. Med utgångspunkt i den omständigheten, att aftalet har till ändamål att, genom enhetligt reglerande af arbetsvillkoren inom visst arbetsområde och dessas fastställande för någon tid framåt, före­ komma tvister mellan arbetsgifvare och arbetare och skapa arbetsfred under den så bestämda tiden, har man velat göra gällande, att under aftalstiden hvarje användande af förenämnda kampmedel i hvad syfte det vara må måste vara otillåtet och strida mot hvad parterna med aftalets in­ gående åsyftat. Under giltighetstiden skulle inga som helst störande af­ brott i arbetet få förekomma. Huru önskvärdt det än vore, att kollektiv­ aftalet kunde medföra en dylik verkan, kan dock den förpliktelse man så­ lunda velat pålägga arbetsgifvare och arbetare, hvilka äro bundna af ett sådant aftal, icke härledas ur aftalets begrepp. Någon skyldighet för arbetsgifvare att hålla sitt arbetsföretag i gång eller för arbetare att kvarstå i arbetet grundlägges icke genom kollektivaftalet. Härigenom är naturligtvis icke uteslutet, att genom den positiva lagstiftningen kan gifvas åt kollektivaftalet en sådan innebörd. Härvid gäller det dock att undersöka, huruvida för ett stadgande härom nödiga förutsättningar äro för handen, så att icke stadgandet i vissa fall kan komma att framstå såsom orättvist och obilligt. . Så länge kollektivaftalet icke blifvit i den grad utbildadt i fråga om sitt innehåll, att det med sin reglerande verkan omfattar hvarje del af förhållandet mellan vederbörande arbetsgifvare och arbetare, är alltid möj­ lighet öppen för uppkomsten af tvister dem emellan rörande frågor, hvarom afgörande icke träffats genom aftalet. Såsom erfarenheten nogsamt gifver vid handen är ofta äfven en till synes obetydlig tvistepunkt tillräcklig att gifva anledning till sådan spänning mellan arbetsgifvare och arbetare och slutligen medföra så olidliga förhållanden, att ett fortsatt samarbete omöjliggöres, innan tvistefrågan blifvit löst. Har lagstiftaren nu genom ett lagbud betagit parterna rättigheten att, sedan underhandlingar visat sig fruktlösa,. för framtvingande af ett afgörande tillgripa de åtgärder i form af arbetsinställelse och dylikt, som å endera eller båda sidorna kunna finnas nödvändiga, måste i stället sörjas för, att tvisten på annat sätt må finna sin lösning, d. v. s. staten måste tvinga parterna att foga sig i dess afgörande genom utomstående, vare sig af staten direkt eller under parternas (i nödfall tvångsvis genomförda) medverkan bildade organ. Men genom ett sådant lagstiftningens ingripande i intressetvister mellan arbetsgifvare och arbetare är man inne på den offentligt rättsliga reglering af arbets­ förhållandet och kollektivaftalet, som åtminstone för närvarande icke torde vara hos oss lämplig eller önskvärd. Och en granskning af de nu gällande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 45

kollektivaftalen visar, att i ett stort antal fall dessa icke nått den full­ ständighet i innehållet, som skulle utgöra en skälig garanti mot uppkomsten af intressetvister i ämnen, som icke af aftalen reglerats. Men äfven i andra hänseenden torde förhållandena icke medgifva in­ förandet i lagen af sådant ovillkorligt förbud mot arbetsinställelser under aftalstiden, som nyss nämnts. Mellan lockouten och strejken, arbetsgifvarnes och arbetarnes på­ tryckningsmedel i sista hand för åstadkommande af en uppgörelse, före­ finnes en betydande skillnad i användningssättet. Så länge en arbetare­ organisation icke nått en särskildt hög grad af ekonomisk styrka, är dess naturliga taktik vid anordnande af strejk att om möjligt låta denna om­ fatta endast en mindre del af medlemmarne, hvilka då under lång tid kunna understödjas med penningar af de i strejken icke inbegripna. Där organisationen omfattar arbetarne hos flera arbetsgivare, ligger sålunda oftast i arbetarnes intresse att rikta sin påtryckning mot en af dessa ar­ betsgivare i sänder. För arbetsgifvarne åter ställer sig saken annorlunda. Det ekonomiska understöd en arbetsgifvare, hvars företag på grund af strejk ligger nere, kan erhålla af andra arbetsgifvare, som med honom sammanslutit sig till en organisation, är stundom blott i ringa mån af­ görande för arbetsgivarens förmåga att motsätta sig äfven öfverdrifna fordringar från arbetarsidan. Genom en arbetsinställelse af något längre varaktighet är alltid arbetsgivaren utsatt för att se sina produkter ut­ trängas ur marknaden och en kanske endast med stor möda tillkämpad ställning gent emot konkurrenterna för en oöfverskådlig tid gå förlorad. Där utländsk konkurrens hotar, är denna fara störst och kan näppeligen afvärjas. Arbetsgivaren blir följaktligen nödsakad att gifva vika och acceptera äfven de hårdaste villkor. Sedan så skett, finner denne arbets­ gifvare sig ogynnsammare ställd än andra medlemmar i hans organisation, hvarigenom i sin ordning uppstår splittring inom organisationen och dennas försvagande. Det medel arbetsgifvarne pläga tillgripa för åstadkommande af den nödiga motvikten, består däri, att andra medlemmar af arbetsgivareorganisa­ tionen än den, som är direkt invecklad i striden, vidtaga lockout mot sina arbetare, för att såmedelst arbetsgifvarne må kunna uppträda med samlad styrka. Vidtages ej sådan åtgärd, lämna arbetsgifvarne i själfva verket vapen i händerna åt sina motståndare; genom att stå kvar i arbetet och uppbära lön blir det arbetarne möjligt att lämna understöd åt de strejkande kamraterna. Men uppenbart är, att dylik lockouts tillgripande är en nödfallsutväg, som, om också understundom oundviklig, medför ekonomiska förluster^ för

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

arbetsgifvarne själfva och är ägnad att väcka förbittring hos de sålunda utestängda arbetarne, en förbittring, som enligt hvad erfarenheten visat, kan drifva arbetarne till äfven för samhället vådliga åtgärder. En ange­ lägenhet af största vikt måste det därför blifva att ordna förhållandena så, att detta kampmedel ej behöfver tillgripas. Ur sakens egen natur synes härvidlag närmast framstå utvägen att genom åstadkommande af kollektivaftal, omfattande samtliga i en organisation sammanslutna arbetsgivare inom en och samma industri, särskilt s. k. riksaftal, samt fastslående af gemensam utlöpningstid för de aftal, som gälla närstående eller eljest hvarandras stöd kräfvande industrier, bringa de enskilda arbetsgifvarne ur deras isolerade och underlägsna ställning vid tvister med arbetarnes orga­ nisationer. Arbetsgifvarnes sträfvanden torde visserligen gå i sådan rikt­ ning, men det är klart, att svårigheter föreligga och att planens genom­ förande icke kan ske i ett slag. Organisationstanken och därmed ock tanken på att genom slutande af kollektivaftal uppnå ett enhetligt ord­ nande af arbetsvillkoren har långt tidigare vunnit allmänt insteg bland arbetarne än bland arbetsgifvarne. En följd häraf är, att, då omsider arbetsgifvarne funnit nödigt att sammansluta sig för tillvaratagande af sina intressen, för dessa arbetsgivare vanligen redan är gällande ett större eller mindre antal särskilda kollektivaftal med olika villkor och olika giltighetstid. Där så är fallet, kräfves oftast ett omfattande arbete och en afsevärdt lång tid för genomförande af enhetliga aftal för hvarje industri och jämväl för de olika aftal ens bringande till öfverensstämmelse med hvarandra i fråga om giltighetstiden. Intill dess ett sådant ordnande kunnat ske, skulle ett förbud i lagen mot arbetsinställelse under det ett kollektivaftal är gällande, äfven då arbetsinställelsen icke är riktad mot detta aftals bestånd, omintetgöra fördelarna för arbetsgifvarna af deras sammanslutning och därigenom jämväl direkt motverka dennas åstadkom­ mande och uppehållande. Och dock torde förefintligheten af starka orga­ nisationer å ömse sidor vara en förutsättning och den bästa garantin för ernående af lugn och fred på arbetsmarknaden. Vunnen erfarenhet om den ömsesidiga styrkan torde kraftigt mana till betänksamhet, innan strid tillgripes, och stärka benägenheten hos hvardera parten till eftergifter för den andras kraf för stridens undvikande. Väl blifva de strider mellan stora organisationer, som ändock någon gång af omständigheterna fram­ tvingas, af större omfattning och till synes mera förödande. Dock lärer kunna ifrågasättas, huruvida icke ofta förekommande, ehuru mindre strider i det stora hela genom den ständiga oron och osäkerheten åstadkomma större skada än en och annan mera omfattande kamp, som följes af en längre tids fredstillstånd.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 47

Jag bär nu närmast talat om den rena s. k. sympatilockouten, som af en arbetsgivare vidtages uteslutande i ändamål att understödja andra, med hvilka han står i intressegemenskap, men där han icke vill direkt vinna något för egen räkning. Härmed sammanhänger emellertid äfven en annan fråga. Vissa under senare tid inträffade händelser hafva föranledt uppkastande af det spörsmålet, om och i hvad mån det må vara tillåtet att under den tid ett kollektivaftal består använda de förut omförmälda påtryckningsmedlen för genomförande af en öfverenskommelse om bestämmelse, som efter den tid skall tillämpas. De förhållanden, som här­ vid böja tagas i betraktande, äro af en synnerligen ömtålig och invecklad art. A ena sidan kan det visserligen ingalunda anses instämma med kollektivaftalets syfte, att parter, som med hvarandra ingått dylikt aftal, skulle i alla hänseenden äga obegränsad frihet att innan aftalet utgått börja strid om, huru förhållandena skola ordnas efter aftalstidens slut. Men å andra sidan kunna omständigheter förekomma, under hvilka det i arbetsfredens intresse skulle vara högeligen önskvärd!, att en bestämmelse kunde komma till stånd, som ägde giltighet äfven efter tiden för ett visst kollektivaftals utgång. Så är händelsen, då vid förhandlingar om slutande af kollektivaftal för en del af en industri eller ett yrke uppkommer tvist om bestämmelse af mera principiell innebörd och som enligt sin natur bör vinna tillämpning inom hela industrien eller yrket. Det måste då otvifvelaktigt vara af största betydelse, att i samband med denna tvists afgörande frågan kan enhetligt regleras öfver hela linjen för någon viss tid framåt utan afseende å, att för ifrågavarande industri eller yrke finnas flera kollektivaftal, som utlöpa å olika tid, så att den därvid fastslagna principen må för den bestämda tiden äga giltighet, dock, i händelse den­ samma skulle afvika från hvad som i något gällande aftal stadgats, endast för den tid, som återstår efter det detta aftal gått till ända. Härigenom undvikes, att samma strid möjligen komme att upptagas på nytt, hvarje gång ett kollektivaftal på förevarande område utlöper. Att ett dylikt generellt afgörande skulle kraftigt främja arbetsfreden, är tydligt; det skulle ock vara ett verksamt medel att befordra åstadkommande af dessa s. k. riksaftal, efter hvilka man med rätta sträfvar. Det torde emellertid för närvarande vara omöjligt att i lag uppdraga en fast gränslinje mellan ämnen, som enligt hvad jag nyss antydt böra under kollektivaftals giltighetstid ställas utom strid såsom icke varande af allmänt principiell betydelse — som exempel härpå kunna anföras frågor om arbetslönen — och sådana, för hvilkas enhetliga ordnande på förut angifvet sätt ett begagnande af maktmedel legitimt kan tillåtas, äfvensom att i öfrigt angifva de villkor och betingelser, hvilka böra fästas vid ett dylikt

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

medgifvande. Ett afsevärdt hinder därutinnan ligger bland annat i de nu å såväl arbetsgivare- som arbetaresidan bestående sammanslutningarnas växlande omfattning och organisation. Med hänsyn till det nu anförda och till angelägenheten af att vid lagstiftning på ett helt nytt område förfara med stor försiktighet håller jag före, att öfvervägande skäl tala för att, åtminstone för närvarande, icke i lagen införa ett allmänt förbud mot arbetsinställelse och liknande åtgärd under den tid kollektivaftal gäller, utan stanna vid att meddela sådant förbud endast i de af mig först angifna fallen, där någon tvekan om dess rättmätighet och verkan i afsedd riktning icke kan råda. Intill dess ytterligare erfarenhet vunnits, som kan berättiga att i lagen i större omfattning begränsa parternas handlingsfrihet i förevarande hänseende, måste alltså öfverlämnas åt dessa att, efter bepröfvande af omständigheterna i hvarje fall, genom bestämmelse i kollektivaftalet sjäfva pålägga sig den ytterligare inskränkning i rätten att vidtaga omförmälda åtgärder, som kan finnas lämplig och möjlig.

Bland de författningsutkast, som af 1907 års kommitté upprättats, föreligger jämväl ett förslag till införande af en särskild domstol för be­ handling af tvister, som grunda sig på kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare. Det uppslag, som sålunda gifvits, synes mig vara värdt det största beaktande. För afgörande af dylika rättstvister, där fråga således varit om tolk­ ning eller tillämpning af kollektivaftal, om bedömande huruvida brott mot detsamma ägt rum eller hvilken påföljd dess brytande borde medföra, har hittills i ytterst ringa omfattning anlitats domstols medverkan. Där icke skiljedomsförfarande kommit till användning i enlighet med bestämmelse i aftalet eller efter särskild öfverenskommelse, har i sista hand den till­ fälliga maktställningen vanligen fått vara afgörande, antingen efter det öppen strid etablerats eller så, att den svagare parten i känslan af sin underlägsenhet funnit sig föranlåten att utan sådan nedlägga ett än så befogadt anspråk. Det synnerligen otillfredsställande i ett sådant förhål­ lande torde ligga i öppen dag. Främst torde obenägenheten att vända sig till domstol med ifrågavarande slag af tvister hafva föranledts af tvekan om kollektivaftalets rättsliga innebörd och verkan. Men starkt bidragande orsaker kunna äfven med visshet antagas hafva varit en förefintlig misstro till de vanliga domstolarnas sakkunskap på det förevarande området samt misströstan om möjligheten att utan längre dröjsmål få tvisten pröfvad och slutligen afgjord. Därest genom lagstiftning om kollektivaftalet detta varder rättsligen regleradt, och således den nyss antydda tvekan om dettas

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr . 9 6. 49

rättsverkan blifver undanröjd, måste det ock vara för lagstiftaren angeläget att tillse, att tvister rörande det genom kollektivaftalet uppkomna rätts­ förhållandet må kunna på ett snabbt och i allo tillfredsställande sätt bringas till sin lösning. Härutinnan förefinnes ett allmänt intresse af betydande räckvidd. Full tilltro till rättskipningen på förevarande område måste förefinnas hos de genom aftalet berättigade och förpliktade, därest ej den faran skall hota, att vid uppkomna rättstvister, där ju oftast, åtminstone på endera sidan, ett flertal individer eller en sammanslutning af sådana uppträder såsom part, mer eller mindre omfattande arbetsinställelser eller andra dylika åtgärder tillgripas i stället för rättsliga medel. Äfven snabb­ het i afgörandet utgör en nödvändig förutsättning för att icke den spän­ ning, som ofta finnes mellan parterna, genom dröjsmål med tvistens sli­ tande bringas till den punkt, att maktmedlen komma till användning. Och föreligger berörda fara, måste en lagstiftning om kollektivaftalet anses hafva i väsentlig mån förfelat sitt ändamål att verka ordnande och lugnande på arbetsförhållandena. Flerstädes i andra länder har ansetts nödigt att för reglerande af rättstvister i allmänhet mellan arbetsgivare och arbetare inrätta särskilda dömande institutioner, industridomstolar, hos hvilka speciell sakkunskap på det industriella området skulle vara till finnandes. Om ock behofvet af särskilda domstolar för alla arbetstvister ej hos oss framträdt med någon större grad af styrka, torde dock den uppfattning om den egenartade na­ turen af dessa tvister och deras egenskap att lätt kunna medföra i socialt afseende menliga verkningar, som varit bestämmande vid upprättandet af dylika domstolar, göra sig betydligt starkare gällande i fråga om det sär­ skilda slag af arbetstvister, där tvisten rör sig om något ur ett kollektivaftal härflutet rättsförhållande. Faran för att tvist om kollektivaftalet skall kunna sätta samhällsfreden på spel har redan påpekats och ligger uppenbarligen här betydligt närmare till hands än vid meningsskiljaktig­ heter om det individuella arbetsaftalet. Med den allt mera fortskridande utvecklingen af kollektivaftalet att reglerande omfatta arbetsaftalets alla detaljer, kräfves tydligtvis ofta för bedömande af förstberörda slag af tvister en omfattande och noggrann praktisk insikt i de industriella för­ hållandena. Men af än större vikt är, att den dömande myndigheten be­ sitter ingående kännedom ej blott om kollektivaftalets historiska utveckling såväl i allmänhet som i det speciella fallet utan äfven om åskådningar och rättsuppfattning hos parterna å ömse sidor; endast härigenom kan erhållas full förståelse af hvad parterna velat i ett dylikt aftals särskilda bestäm­ melser inlägga och hvad detsamma i hänseenden, där uttryckliga stadganden kunna saknas, må anses innebära.

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 74 Iläft. 7

so Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Därest domstol vid handläggning af ifrågavarande slag af tvister skall kunna tillfredsställande fylla sin uppgift, måste sörjas för tillbörlig sakkunskap i nu antydda hänseenden. För sådant ändamål torde främst erfordras, att i domstolen insättas medlemmar, hvilka genom praktiskt förvärfvad inblick i näringslifvet och förhållandena mellan arbetsgivare och arbetare tillföra domstolen den mera tekniska sakkunskapen samt känne­ domen om de speciella åskådningssätt, som inom dessa grupper beträffande deras inbördes förhållanden kunna vara för handen. Det förtroende för domstolen, som en sådan anordning tvifvelsutan är ägnad att bibringa de eventuella parterna, vinner säkerligen ännu mera i styrka, därest tillika vidtages den åtgärden, att låta dessa öfva inflytande på valet af de per­ soner, hvilka skulle utgöra lekmannaelementet i domstolen. Det synes emellertid ej vara tillräckligt att stanna vid insättande i de vanliga under­ domstolarna af särskild! sakkunniga personer. Då nu är fråga om att lägga under statens rättsskipande myndighet ett område af stor betydelse, som hittills faktiskt stått så godt som utanför densamma, måste det äfven anses vara af yttersta vikt, att de juridiskt bildade medlemmarna af dom­ stol, under hvars ledning praxis på detta område skall utbilda sig, sättas i tillfälle att odeladt ägna sig åt hithörande frågor och därigenom för­ värfva allt mera ökad insikt, erfarenhet och auktoritet. Genom anordnande af en särskild institution vinnes jämväl den önskvärda snabbheten i rätt­ skipningen. Under så täta sammanträden, som omständigheterna påfordra och medgifva, kunna rättsförhandlingarna i första instans hastigt slutföras, och äfven om den hos oss förhärskande rättsuppfattningen icke tillstädjer att förvägra parterna rätt till talan mot domstolens beslut, torde i hvarje fall, då afgörandet i första instans lämnas åt en domstol, tillsatt uteslutande med uppgift att handlägga tvister af ifrågavarande slag och med så be­ tryggande sammansättning som nyss antydts, det vara fullt berättigad! att låta mellaninstanscn bortfalla och klagan föras omedelbart hos Högsta domstolen, hvarigenom en afsevärd förkortning i processförfarandet ernås. Vid öfvervägande huruvida upprättande af en särskild institution för handläggning åt kollektivaftalstvister kan anses önskvärdt, framställer sig frågan om omfattningen af det arbete, som sålunda skulle påhvila denna institution. Att ur statistiken hämta ett ens närmelsevis säkert svar på denna fråga låter sig af lätt insedda skäl icke göra. Såsom förut anmärkts hafva hittills domstolarna knappast anlitats för slitande af ifråga­ varande slag af tvister. Någon ledning kan dock hämtas ur den utarbetade redogörelsen för arbetsinställelser i Sverige under femårsperioden 1903—1907. Af denna, sammanställd med kompletterande upplysningar, som jag från vederbörande tjänsteman å kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 51

erhållit, framgår, att vid de under berörda tid inträffade arbets­ inställelser beskyllning för brott mot kollektivaftal framställts af den ena eller andra parten i 108 fall, att under samma femårsperiod 28 arbets­ inställelser föranledts af tvist rörande tolkning af sådant aftal, samt att i ett afsevärdt antal af de i den statistiska redogörelsen upptagna fall af arbetsinställelser, där annan omständighet än tvist af nyss nämnd be­ skaffenhet angifvits såsom hufvudorsak till arbetsinställelsen, äfven dylik tvist förekommit. Vid 1908 års arbetsinställelser var den hufvudsakliga anledningen i 5 fall meningsskiljaktighet om kollektivaftals tolkning och framställdes i 56 fall beskyllning för brott mot aftalet. De sålunda erhållna siffrorna för tvister om kollektivaftals tolkning och för tillfällen, där endera parten ansett brott däremot föreligga, hvilka fall skulle tillhöra den ifrågasatta dömande institutionens kompetensområde, synas jämförelsevis låga. Emellertid torde endast ett mindre antal meningsskilj aktigheter om kollektivaftals tolkning hafva föranledt öppen strid, under det att parternas inbördes maktställning för tillfället oftast fått vara afgörande, liksom brott mot aftalet säkerligen ägt rum äfven utan sam­ band med arbetsinställelse. Det synes antagligt, att å ena sidan endast en domstol för behandling: af ifrågavarande slag af tvister skulle erfordras, och att å andra sidan denna domstol icke skulle komma att sakna till­ räcklig sysselsättning. För parterna torde ett sådant sammanförande af dessa tvister till en enda domstol icke komma att medföra olägenheter af beskaffenhet att böra väcka betänkligheter. Här är ju fråga om organiserade arbetare och äfven på arbetsgifvaresidan torde de organiserade redan nu utgöra flertalet. Där organisation förefinnes, komma framgent liksom hittills med all säkerhet hithörande tvister att, där de ej kunna lösas genom förhandlingar mellan de närmast intresserade, tagas om hand af vederbörande hufvudorganisationer genom deras styrelser, hvilka till sitt vida öfvervägande flertal hafva sitt säte i Stockholm, dit följaktligen äfven domstolen borde förläggas. Med den allt mera fortskridande organisationen på arbetsgifvaresidan lärer någon afgörande betydelse ej böra tillmätas de ökade kostnader och svårig­ heter, som tilläfventyrs kunna komma att tillskyndas en eller annan utom sammanslutningarna stående arbetsgivare. Genom den ifrågasatta anord­ ningen skulle åter redan från början vinnas en synnerligen önskvärd en­ hetlighet i rättskipningen, hvarjämte utgifterna för den särskilda domstolsinstitutionens åvägabringande kunde inskränkas till ett belopp, som icke spelade en allt för stor roll i förhållande till fördelarna af densamma.

52 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

I fråga om lagstiftningen om arbetsaftalet torde till en början böra erinras, att det förslag härutinnan, som af den tidigare af de förut omförmälda kommittéerna under år 1901 framlades, icke var afsedt att inne­ fatta en reglering af alla slag af arbetsaftal utan inskränkte sig till att gifva bestämmelser rörande vissa kategorier af sådana aftal. Den så upp­ dragna gränsen har bibehållits i det provisoriska förslag i ämnet, som af 1907 års kommitté aflämnats. Den i förslagen gjorda begränsningen går i hufvudsak därpå ut, att under den blifvande lagen icke skulle falla sådana aftal, som hafva till föremål arbete af annat slag än väsentligen kropps­ ligt (de s. k. fria yrkena, arbete af läkare, konstnärer in. fl.), utan endast aftal, som gå ut på produktivt arbete i egentlig mening, samt att inom produktionens område lagen skulle omfatta allenast arbetsaftal med arbets­ givare, hvilka ha produktiv verksamhet till sitt näringsyrke, eller med arbetsgivare för ett företag af den beskaffenhet och omfattning, att ar­ betarens ställning till arbetsgifvaren är väsentligen densamma som vid yrkesmässigt bedrifven verksamhet. Härförutom undantagas från lagens tillämplighetsområde aftal med arbetare med offentlig tjänsteanställning, h vilkas förhållande till arbetsgivaren det tillkommer den offentliga rätten att ordna, äfvensom med tjänare, sjömän och lärlingar, beträffande hvilka lämpligen särskild lagstiftning borde gälla. Det synes mig icke föreligga skäl för, att afvikelse från hvad sålunda föreslagits skulle göras. Såsom redan framhållits torde lagstiftningen om arbetsaftalet hafva till sin hufvuduppgift att söka verka ordnande och reglerande på förhål­ landet mellan arbetsgivare och arbetare. Den bör förnämligast sträfva efter att lägga en säkrare grund för aftalen, att efter nutida sedvänjor och behof lämpa villkoren för deras giltighet och att meddela bestämmelser, som i viktiga punkter gifva regler för parternas mellanhafvanden, när sådana regler ej lämnats genom aftalen. I stort sedt måste det fort­ farande tillkomma parterna att fritt ordna dessa mellanhafvanden, utan att lagstiftningen genom tvångsbestämmelser däri ingriper. Utan tvång torde ock de regler, som i lag vinna erkännande såsom uttryck för ett rättvist och billigt förhållande mellan parterna, i många fall blifva vägledande för deras aftal. Så mycket mer synes detta kunna förväntas, därest de regler, åt hvilka gifves uttryck i lagen, äro lämpade efter gängse sed och bruk på förevarande område samt all möjlig hänsyn tages till hvad som redan visat sig ändamålsenligt i tillämpningen. Grundsatsen om bevarande af parternas af talsfrihet hindrar emellertid icke, att äfven tvingande lagbud meddelas, när sådant af någon särskild anledning anses vara af nöden till förebyggande af mer eller mindre frivilliga öfverenskommelser, hvilka äro olämpliga från det allmännas synpunkt. Erinras bör, att då i någon punkt

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 53

gifves stadgande af tvingande art, hvilket ej kan genom arbetsaftalet rubbas, en ändring i den sålunda fastslagna principen ej heller kan ske genom kollektivaftal, som i öfrigt erbjuder parterna å ömse sidor tillfälle att ut­ öfva tillbörligt inflytande på de enskilda arbetsaftalens innehåll. En af de mera omdebatterade frågorna på arbetsaftalslagstiftningens område och den, ifråga om hvars rätta besvarande meningarna mest gå i sär, är frågan huru behörigt skydd för i laga ordning ingångna arbetsaftal må kunna beredas. Härvid afses då skydd mot det brytande af arbetsaftalet, som från arbetarnes sida består i fullständig vägran att ut­ föra åtaget arbete och af arbetsgifvaren begås genom underlåtenhet att utbetala aftalad lön. 1 motiverna till 1901 års kommittéförslag framhölls såsom otvifvel­ aktigt, att en ny lagstiftning till skydd för arbetsaftalet i likhet med gällande rätt borde hvila på skadeståndsskyldigheten i vanlig mening såsom det, så att säga, fundamentala skyddsmedlet. Hvarje annan utgångs­ punkt för en skyddslagstiftning komme säkerligen i strid mot den all­ männa rättsuppfattningen och vore följaktligen förfelad. Så långt torde också alla vara ense. Men kommittén fann skadeståndskyldigheten icke vara tillfyllestgörande såsom skyddsmedel. Synnerligen ofta vore fallet — anförde kommittén — att arbetsgifvaren till följd af arbetarens eko­ nomiska ställning hade föga utsikt att vinna något med en skadestånds­ talan. Och påtagligt vore, att skadeståndsskyldigheten verkar såsom motiv till aftalets hållande endast under den förutsättning, att den till skade­ stånd förpliktade äger tillgångar till dess gäldande. Utgående från denna synpunkt föreslog kommittén införande af äfven andra skyddsåtgärder. En, hvars syftemål vore, utom att genom sin inverkan afhålla arbetaren från att begå kontraktsbrott, jämväl att bereda arbetsgifvaren ökad möjlighet att utfå skadestånd, hvartill han genom brytande af aftalet från arbetarens sida kunde vara berättigad, skulle bestå däri, att arbets­ gifvaren i lagen medgafs rätt att af arbetslönen innehålla vissa belopp till säkerhet för aftalets bestånd, hvilken rätt skulle vara till finnandes så snart ej arbetsgifvaren i aftalet uttryckligen afstått från densamma. En annan lämplig skyddsåtgärd fann kommittén i stadgande af kriminell be­ straffning för aftalsbrytande såväl arbetsgivare som arbetare, som ej genast efter vissa gifna regler erlade skadestånd. Mot 1901 års kommittéförslag beträffande de båda nu nämnda medlen till beredande af skydd mot arbetsaftalets brytande hafva från olika håll framkommit starka invändningar, hvilka torde föranleda en noggrann pröf­ ning af deras berättigande och nödvändighet.

54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

I fråga om det förra af skyddsmedlen i fråga, det s. k. décomptesystemet, är att märka, att såsom i motiven till kommittéförslaget frarnnålles och i regel äfven är iakttaget i den utländska lagstiftningen, arbetarnes ekonomiska villkor förbjuda att medgifva löneafdragens bestämmande till mera än en tämligen obetydlig del af arbetarnes tillgodohafvande vid hvarje tillfälle, då afdrag göres. Samma hänsyn gör det ock nödvändigt att fastställa ett maximum — dessutom ett relativt lågt sådant — för summan af innehållna belopp. Häraf följer, att löneafdragen icke i någon större utsträckning kunna skänka arbetsgifvaren säkerhet för utbekommande af ersättning för skada genom arbetarens aftalsbrott. Frågan gäller här, liksom i allmänhet på förevarande område, egentligen de samfällda arbets­ inställelserna; och de ekonomiska intressen, som stå på spel för arbets­ gifvaren vid en mera omfattande strejk, äro oftast sådana, att löneafdragen icke äga synnerlig betydelse från skadeståndssynpunkt. Möjligen kunna de förutsättas vara af större vikt genom sin inverkan på arbetarne. Äfven belopp, som alls ej förslå till skadestånd åt arbetsgifvaren, äga stort värde för arbetarne, och det förefaller därför, som om risken att förlora de innestående medlen borde för arbetarne innebära en kraftig maning att afhålla sig från aftalsbrott. Vid mera betydande konflikter torde dock afdragen jämväl ur denna synpunkt befinnas spela endast en underordnad roll. Den förlust, för hvilken arbetaren utsätter sig genom mistad arbetsförtjänstunder den tid en arbetsinställelse kan vara, är nämligen i allmänhet väsent­ ligen större än de innehållna löneafdragen, och kan icke den förra förmå arbetaren att afstå från aftalsbrottet, lär man icke ofta kunna förvänta sådan verkan af de senare, så mycket mindre som arbetaren vid dylika tillfällen torde vara benägen att icke så noga räkna de omedelbara för­ lusterna utan mera fästa blicken på de fördelar han hoppas vinna för fram­ tiden. Om ock det nu anförda icke i samma grad gäller, då fråga är om aftalsbrott af enstaka arbetare, torde emellertid äfven beträffande dessa ifrågavarande systems verkningartförringas däraf, att någon tid alltid åtgår, innan arbetaren intjänat lön samt arbetsgifvaren får tillfälle att innehålla någon del af denna, och tydligast visar sig systemets otillräcklighet, när aftalsbrottet begås genom arbearens underlåtenhet att infinna sig till åtaget arbete. Då det icke torde komma i fråga att förklara arbetsgifvaren skyldig att verkställa löneafdrag, utan lagstiftningen på sin höjd kunde tillerkänna honom rätt därtill utan arbetarens medgifvande, skulle dess­ utom systemets tillämpning säkerligen blifva mycket ojämn. I tider, då det vore stark efterfrågan på arbetskraft, liksom i yrken, som icke utöfvade någon större dragning på arbetarne, skulle arbetsgifvarne oftast se sig nödsakade att afstå från utöfvande af dylik rätt.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 55

På grund af nu framhållna svagheter hos décomptesystemet torde detsammas understödjande genom lagstiftningen knappast kunna anses såsom något mera betydelsefullt önskemål från arbetsgifvarnes sida. Från arbetarsidan åter lärer systemet i allmänhet betraktas med en viss misstro och ovilja, som särskild! gäller dess tillämpning utan därom med arbetaren träffadt aftal. Det framstår för arbetaren såsom en obillighet, att en del af hans för uppehället väl behöfliga inkomster skall, om också blott för någon tid, undandragas honom för att bereda arbetsgifvaren en särskild förmån, hvartill lagstiftningen ej bjuder arbetaren någon direkt mot­ svarighet. Visserligen kan häremot erinras, att afdragen endast åsyfta att skänka arbetsgifvaren en säkerhet, som arbetaren i regel — och i större omfattning — åtnjuter redan på grund af arbetsgifvarens betalningsförmåga, utan att lagstiftningens ingripande erfordras. Afdragen skapa således, betraktade från denna synpunkt, icke olikhet utan tvärtom en ökad lik­ ställighet mellan arbetsgivare och arbetare. I stort sedt synas dock icke décomptesystemets förtjänster vara så värdefulla och obestridliga, att till­ räcklig anledning finnes att gifva arbetsgifvaren lagstadgad rätt att tillämpa detta system mot arbetarens vilja. Mot införande af straffrättsligt skydd för arbetsaftalet har först och främst riktats den principiella anmärkningen, att en sådan åtgärds vid­ tagande skulle innebära ett underkännande af arbetsaftalets rent civil­ rättsliga natur. Äfven har man velat göra gällande, att därest ej tillika stadgades straff för brytande af andra privata aftal såsom t. ex. hyreseller leveransaftal, en obehörig undantagslagstiftning skulle föreligga. Be­ träffande förstnämnda anmärkning torde för påvisande af dess ohållbarhet vara tillräckligt att erinra, hurusom gränsen mellan civil och kriminell orätt icke är en gång för alla bestämd utan växlar med de olika åskåd­ ningarna hos olika folk och under olika tider. Lagstiftningen bör anpassa sig efter det verkliga lifvets behof, den kan icke ständigt stanna vid samma ståndpunkt. Hvilka rättskränkningar skola drabbas af straff måste be­ dömas efter hvad samhällets välfärd krafvel-. Mot ett förfarande, som vid eu viss tidpunkt ansetts innebära kränkning af allenast ett privat intresse, kan således staten en annan gång på grund af ändrade förhållanden vara fullt befogad att inskrida med straff. Förutsättningen härför är ingen annan, än att en fara för samhället förefinnes, som icke kan på annat sätt förebyggas. Brytande af arbetsaftal kan och bör beläggas med straff­ påföljd, om — men också först då — det visar sig, att ett praktiskt behof föreligger att tillgripa en dylik åtgärd. Vid förordande af straffrättsligt skydd för arbetsaftalet har man i allmänhet haft för ögonen hufvudsakligen de faror, som kunna vållas af

56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 06.

arbetarnes aftalsbrott. Vådorna i sådant hänseende har man velat finna dels på det sedliga och dels på det materiella området. I förra hänseendet har man påpekat den skadliga inverkan på den allmänna moralen och rättsuppfattningen bland arbetarne, som måste föranledas däraf, att aftalsbrottet från arbetarnes sida i allmänhet icke koinme att för dem medföra någon påföljd på grund af omöjligheten för arbetsgifvaren att göra sin skadeståndsfordran gällande. Känslan af aftals helgd och en åtagen förpliktelses betydelse skulle härigenom hos arbetarklassen småningom försvagas i den grad, att hela rättsordningen kunde äfventyras. Med erkännande af riktig­ heten af dessa synpunkter måste dock å andra sidan medgifvas, att aftals­ brott i stort antal förekomma äfven i fråga om andra slag af aftal under sådana förhållanden att — om ock ej i samma utsträckning som vid arbetsaftalsbrottet möjlighet saknas att göra gällande det korrektiv däremot, som ligger i utkräfvande af skadestånd, och där följaktligen den antydda faran jämväl hotar. Ett sådant undantagsförhållande torde därför ej föreligga beträffande arbetsaftalet, som skulle rättfärdiga att på grund af den moraliska faran för dess brytande stadga straff. Farhågorna för arbetsaftalsbrottets skadlighet i ekonomiskt hänseende torde mångenstädes vara i någon mån öfverdrifna, beroende på en oriktig föreställning om saväl aftalsbrottens talrika förekomst som ock deras egen­ skap att medföra skada för det allmänna. Väl låter det icke förneka sig, att brytande af arbetsaftalet från enskilda arbetares sida förekommer i den omfattning, att man icke kan alldeles bortse härifrån. Men å andra sidan lärer en eller några få arbetares brytande af ingångna arbetsaftal icke vara af någon större betydelse för folkhushållningen i dess helhet. Att så är förhållandet inom storindustrien torde vara uppenbart; där vållas ofta icke ens någon skada för den enskilde arbetsgifvaren. Mera kännbart blir aftalsbrottet möjligen för arbetsgifvaren inom jordbruket, handtverket och i allmänhet mindre företag, men olägenheterna torde dock icke sträcka sig så långt, att man härvid kan tala om ett allmänt intresse, som skulle lida skada. Annorlunda ställer det sig med det kollektiva brytandet af arbets­ aftal. Genom detta kan tänkas uppkomma fara för en hel industris be­ stånd och dess verkningar sträcka sig ofta in på andra närgränsande om­ råden. Emellertid är att märka, att oftast vid kollektivt nedläggande af arbetet från arbetarnes sida den skada, som häraf kan uppkomma, icke förorsakas af ett med arbetsnedläggelsen förenadt aftalsbrott utan beror på arbetets inställande i och för sig. Samma skada skulle vanligen in­ träffa, om arbetarne efter skedd uppsägning afvaktade den merendels korta uppsägningstidens utlöpande, innan de upphörde med arbetet. Och något tvång för dem att förnya ett utlupet aftal föreligger naturligen icke.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 57

Strejkrätten, då strejken icke är förbunden med aftalsbrott, erkännes numera allmänt. Om således de på sina håll förefintliga föreställningarna om arbetsaftalsbrottets stora farlighet i nationalekonomiskt hänseende uppen­ barligen icke i allo motsvaras af verkligheten, torde enahanda vara för­ hållandet med talet om det kollektiva arbetsaftalsbrottets allmänna före­ komst. Den officiella statistiken, hvilken dock af lätt insedda skäl icke kan förväntas i sådant afseende lämna fullt tillförlitliga resultat, har under femårsperioden 1903—1907 icke kunnat vid de 1148 under samma tid påbörjade arbetsinställelserna (däraf 71 rena lockouter) konstatera mera än 41 fall, där arbetarne brutit personliga aftal af ena eller andra slaget, samt därjämte 8 fall, då brott förekommit mot fabriksordning, som i detta hänseende torde böra likställas med de förra. (Härförutom angifves vid 11 arbetsinställelser brott mot aftal hafva ägt rum, utan att beskaffen­ heten af aftalen kunnat utrönas.) Huruvida dessa arbetsinställelser varit af större eller mindre omfattning kan icke ur statistiken utfinnas. Emel­ lertid torde redan de anförda siffrorna gifva vid handen, att arbetsinstäl­ lelserna långt ifrån allmänt äro förenade med brytande af arbetsamalet. Utan att behöfva här ingå på någon undersökning af de ytterligare skäl, som anförts mot kriminell bestraffning af arbetsaftalsbrottet, har jag med afseende å det redan andragna funnit tillräckliga skäl icke för närvarande föreligga för införande i vår lagstiftning af generella bestämmelser i sådant syfte. Riktigheten af denna åsikt torde ännu klarare framstå i belysning af det förut omförmälda sakförhållandet, att gällande lagstiftning om arbetsaftalet lämnar synnerligen mycket öfrigt att önska i fråga om tyd­ lighet och fullständighet, från hvilket förhållande torde kunna hämtas stöd för den förmodan, att i ett icke oväsentligt antal fall brytandet af arbetsaftal föranledts af kontrahenternas olika uppfattning om varaktigheten och innebörden af ett aftal, som härutinnan ej själf träffat tillräckligt nog­ granna bestämmelser och för hvars supplerande ej funnits erforderlig led­ ning i lagens föreskrifter. Det kan förväntas, att sedan genom den ifråga­ satta lagstiftningen berörda brister blifvit afhjälpta och därigenom parterna i arbetsaftalet erhållit möjlighet att i hvarje fall vinna eu klar uppfattning af ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, alla slag af brott mot aftalet och därmed äfven det, som består i arbetarnes fullständiga underlåtande att utföra åtaget arbete, skola afsevärdt minskas. Äfven kollektivaftalets rättsliga reglering och däraf föranledda ökade utveckling böra vara ägnade att bidraga till att gifva själfva arbetsförhållandet ökad stadga. Det synes förty i alla händelser lämpligast att afvakta resultatet af en ordnad lag­ stiftning, som icke bygger på straff såsom skyddsmedel utan nöjer sig med den vanliga civilrättsliga sanktionen, skadeståndsskyldigheten.

Bill. till lliksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 74 Häft. 8

58 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Det här förut sagda har emellertid sin fulla tillämplighet endast med afseende å brytande af arbetsaftal i allmänhet, hvarmed icke är förenad någon som helst kvalificerande omständighet. Förekomma åter aftalsbrott af beskaffenhet att antingen utvisa en högre grad af farlighet i den aftalsbrytandes vilja eller åt de skadliga följderna af desamma förläna en mera ingripande betydelse för det allmänna, föreligger otvifvelaktigt anledning för staten att genom mera effektiva medel än skadeståndsplikten erbjuder söka förekomma dylika och i sådant hänseende träda emellan med sin straff­ rättsliga verksamhet. I den utländska lagstiftningen hafva beaktats två särskilda hufvudfall af arbetsaftalsbrott, mot hvilka straffskydd ansetts nödvändigt. I det ena af dessa fall har man, utan afseende å beskaffenheten af den verk­ samhet, för hvars räkning arbetsaftalet slutits, fäst sig vid aftalsbrottets egenskap att på grund af omständigheterna vid dess begående medföra fara för människors lif eller hälsa eller för egendoms förstörande eller skadande. I det andra fallet åter har man velat skydda vissa speciella samhällsintressen af större betydelse genom att straffa aftalsbrottet inom särskilda verksamhetsgrenar, där verksamheten är afsedd att komma ett eller annat allmänt intresse omedelbart till godo. Exempel på lagstiftning i båda de angifna riktningarna lämnas af den engelska Conspiracy and Protection of Property Act af år 1875. I denna stadgas straff af böter eller fängelse, dels då någon uppsåtligen brutit arbets- eller tjänsteaftal under sådana förhållanden, att han afvetat eller haft skälig anledning an­ taga, att hans berörda förfarande, antingen ensamt för sig eller i förening med andras, skulle sätta människolif i fara eller förorsaka svår kropps­ skada eller för förstöring eller allvarsam skada utsätta värdefull fast eller lös egendom, och dels om någon af kommunal myndighet eller af bolag eller entreprenör, som har till åliggande att förse stad, köping eller annan plats eller del däraf med gas eller vatten, till arbete vid för sådant ända­ mål inrättadt gas- eller vattenverk antagen person brutit aftalet med nämnda myndighet, bolag eller entreprenör under sådana förhållanden, att han afvetat eller haft skälig anledning antaga, att den sannolika följden af hans förfarande, antingen ensamt för sig eller i förening med andras, skulle blifva, att invånarne i staden, köpingen etc. skulle helt och hållet eller väsentligen gå miste om sitt behof af gas eller vatten. Den förra delen af nu omnämnda stadgande har upptagits i staten Newyorks lag och den senare har tillämpats jämlikt den nordamerikanska common law. Enligt en år 1908 genom allmän folkomröstning i den schweiziska kantonen Ziirich antagen lag straffas med böter eller fängelse statens eller kommuners arbetare, hvilka uppsåtligen brutit sina arbetsaftal och därigenom fram­

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 96. 59

kallat fara för lif eller värdefull offentlig eller privat egendom. Till skydd för järnvägsdriften finnas i olika omfattning straffbestämmelser mot aftalsbrott af därvid anställda personer i nederländska, italienska, vissa nord­ amerikanska samt ryska lagarna. Den sistnämnda gifver i förevarande hänseende äfven straffskydd åt telegraf- och telefontrafiken äfvensom i allmänhet åt manufakturverk, fabriker, grufvor, järnvägsverkstäder, hamnar eller andra företag, hvilkas upphörande kunde hafva menliga följder för en orts befolkning. Det synes mig påtagligt, att vid båda de förut angifna hufvudfallen af arbetsaftals brytande till skydd för de viktiga allmänna intressen, som genom aftalsbrottet äro utsatta för kränkning, erfordras införande äfven hos oss af en lagstiftning i samma riktning, som i sådant afseende enligt den nyss lämnade framställningen flerstädes i utlandet redan före­ finnes. Till en närmare utveckling af skälen härför äfvensom till frågan om en sådan lagstiftnings omfattning anhåller jag att längre fram få åter­ komma. Här torde endast böra anmärkas, att 1899 års kommitté fram­ lade förslag till lag om straffskydd mot allmänfarliga arbetsaftalsbrott, äfvensom att bland de af den senare kommittén uppgjorda lagutkast före­ finnes ett i enahanda syfte. Med iakttagande af de nu antydda grundtankarna och i nära an­ slutning till 1907 års kommittés utkast har jag låtit utarbeta förslag till följande lagar, nämligen: 1) Lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare; 2) Lag om särskild domstol i vissa arbetstvister; 3) Lag om vissa arbetsaftal; samt 4) Lag om ändrad lydelse af 19 kap. 22 § samt 25 kap. 15 och 22 §§ strafflagen. Härjämte har af nödvändigheten att i vissa hänseenden åstadkomma ökad säkerhet för arbetares innestående lön föranledts upprättande af för­ slag till 5) Lag angående ändring af 17 kap. 4 § handelsbalken. Däremot har jag icke för afsikt att för närvarande föreslå någon ny lagstiftning på det område, som nu regleras af gällande legostadga. Enli<ff° hvad jag inhämtat hade 1907 års kommitté, med fästadt afseende därå0 att vid kommitténs sammansättning i öfvervägande grad tagits hänsyn till åvägabringande inom densamma af sakkunskap i fråga om det in­ dustriella arbetsaftalet, ansett nödigt att, innan definitiva beslut fattades om innehållet i ett tilltänkt och i utkast uppsatt förslag till lag angående tjänsteaftal mellan husbönder och tjänare, söka från såväl arbetsgifvaresom arbetarehåll inom jordbruksnäringen inhämta, hvilka åsikter från

60 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 96.

hvardera sidan gjorde sig gällande beträffande de kraf, som borde ställas på en speciellt för jordbrukets behof afsedd aftalslagstiftning. Då jag vid granskning af berörda utkast äfvenledes kommit till den uppfattningen, att i åtskilliga viktiga punkter för lagbestämmelsernas rätta afpassande erfordras noggrann kännedom om de därvid närmast intresserades önske­ mål, men den knappa tid, som stått till buds, icke kunnat medgifva er­ hållande af yttranden från vederbörande och en af dessa möjligen för­ anledd omarbetning af utkastet, samt lagstiftningen om tjänstehjonsaftalet icke står i det omedelbara samband med de af mig nyss omnämnda lag­ förslagen, att dessa senares framläggande hindras af ett anstånd med den förra, har jag funnit oundgängligt att tills vidare uppskjuta det slutliga utarbetandet af lagförslag rörande aftalsförhållandet mellan husbönder och tjänare. Jag hyser emellertid den förhoppningen, att uppskofvet icke skall behöfva varda af längre varaktighet.» Departementschefen redogjorde härefter för innehållet i ofvan omförmälda lagförslag af den lydelse bilagorna vid detta protokoll utvisa samt yttrade vidare: x »Jag öfvergår nu till en redogörelse för grunderna till förberörda lagförslags särskilda bestämmelser.

Förslag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare.

Lagens titel. Under det att till en början såsom den viktigaste punkten för kollektivaftalets reglerande verksamhet betraktats arbetslönens storlek och hvad därmed närmast ägde samband, har under kollektivaftalets fortgående ut­ veckling fästats enahanda vikt vid andra sidor af arbetsförhållandet och bestämmelser därom inryckts i kollektivaftalen. De nyare och fullstän­ digare af dessa innefatta ett synnerligen omfattande ordnande af förhål­ landet mellan arbetsgifvare och arbetare. Under sådana omständigheter synes skäl icke föreligga att upptaga benämningen tariffaftal, som i den tyska rättsvetenskapen och jämväl annorstädes gifvits det förevarande rätts­ institutet och genom hvilken lönebestämmelsernas betydelse mera än till­ börligt framhäfves, utan torde den hos oss redan häfdvunna beteckningen kollektivaftal böra bibehållas med den närmare bestämningen till skillnad från andra kollektiva aftal, att aftalet skall vara slutet mellan arbetsgif­ vare och arbetare. 1 §■ . , Såsom förut framhållits måste kollektivaftal vara på arbetarsidan ingånget af ett flertal arbetare. Enligt den af kommerskollegii afdelning

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 61

för arbetsstatistik lämnade redogörelse öfver kollektivaftalens förekomst i Sverige finnas åtskilliga överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetare, hvilka af de aftalsslutande parterna själ Va betraktas såsom kollektivaftal, där de i öfverenskommelsen deltagande arbetarne icke varit sammanslutna i en organisation eller där åtminstone organisationen icke uppträdt såsom part vid dess ingående. Vid ett lagligt reglerande af ifrågavarande in­ stitut på privaträttslig grund torde karaktären af kollektivaftal icke böra tilläggas ett aftal af nyss antydd beskaffenhet. Ett dylikt aftal kan icke tillmätas bindande verkan gentemot andra än dem, som i egen person del­ tagit i aftalets slutande eller därvid varit företrädda af ombud eller ock sedermera anslutit sig till detsamma. Oafsedt att i de flesta fall någon utredning icke står att vinna, hvilka individer varit representerade af dem, som slutit aftalet, har detta i alla händelser förlorat den generaliserande verkan, hvars ernående är ett af kollektivaftalets väsentligaste ändamål. Ej heller föreligger tillräcklig garanti för att ett aftal, träffadt med eu samling oorganiserade arbetare, skall kunna behörigen upprätthållas. Den fordran torde följaktligen böra uppställas, att såsom aftalsslutande part å arbetarsidan skall förefinnas en sammanslutning af icke alltför tillfällig och löslig beskaffenhet. Denna fordran har i lagförslaget antydts genom däri gjordt angifvande af vissa nu förekommande mera fast organiserade sammanslutningar af arbetare såsom behöriga att ingå kollektivaftal och jämställande med dessa af andra likartade sammanslutningar. Exempli­ fieringen har emellertid äfven i annat hänseende en begränsande betydelse. Föreningen skall hafva till syfte att åstadkomma förbättrade arbetsvillkor eller upprätthålla de redan ernådda, att sålunda öfva inflytande på för­ hållandet mellan arbetsgivare och arbetare genom tillvaratagande af fack­ liga eller yrkesintressen. Föreningar af annan art komma icke i betrak­ tande såsom parter vid kollektivaftal i nu förevarande bemärkelse. Enligt för närvarande brukliga organisationsformer utgör fackför­ bundet, som i förslaget särskildt nämnts, icke en direkt sammanslutning af arbetare utan en enhet af flera samhörande fackföreningar, i hvilka arbetarne närmast ingå såsom medlemmar. Ett ytterligare sammanförande af flera dylika enheter i en gemensam organisation har ock skett. Att äfven en sådan centralorganisation bör kunna sluta kollektivaftal är uppen­ bart. Hvad nu sagts om förening af arbetare såsom deltagande i kollek­ tivaftal äger motsvarande tillämplighet i fråga om förening af arbets­ givare. Ett spörsmål, som ytterligare framställer sig till besvarande, är huru­ vida man bör tillåta endast sådana sammanslutningar, som äro juridiska

62 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

personer, att med laga verkan ingå kollektivaftal, eller om rättsverkan må tillkomma äfven sådant aftal, vid hvars tillkomst annan sammanslutning medverkat. Med nu gällande lagstiftning är spörsmålet af mindre be­ tydelse, då i praxis alltmera visat sig benägenhet att tillerkänna förmåga af rättshandlingar åt föreningar af den utbildning och fasthet, som de hos oss vanligast förekommande föreningar af arbetsgivare eller af arbetare äga. Varder åter det förslag till lag om registrerade föreningar för annan än ekonomisk verksamhet, hvilket är afsedt att föreläggas nästkommande riksdag, upphöjdt till lag, kommer det att bero af föreningarna själfva att genom registrering förvärfva full rättskapacitet eller sådant underlåta. Enligt förslaget skulle dock möjlighet gifvas att rättsligen utkräfva upp­ fyllandet af förpliktelse, som ådragits af förening, hvilken föredragit det senare alternativet. Vid sådant förhållande torde desto mindre betänklig­ het böra möta att tillerkänna kollektivaftal, ingånget af dylik förening, laga verkan, som ett motsatt förfarande endast vore ägnadt att åstadkomma oreda och förvirring. Man skulle då alltid hafva att räkna med möjlig­ heten af uppkomsten af två olika slag af kollektivaftal, det ena medförande rättslig verkan enligt den föreslagna lagstiftningen, det andra åter, där förening, som icke åtnjuter rättspersonlighet, varit part, fallande utom lagens tillämplighetsområde och ägande endast moraliskt bindande kraft. En sådan anordning vore föga lämpad att befordra kollektivaftalets ut­ veckling och användbarhet. Af dessa skäl har jag ansett, att hvarken föreningarnas förmåga att sluta kollektivaftal eller aftalets rättsverkningar öfver hufvud taget böra göras beroende af frågan om föreningarnas rätts­ liga ställning. I sakens natur ligger dock, att ett kollektivaftal, som slutes af en förening, hvilken besitter rättspersonlighet, måste blifva lättare att genomföra och äfven åtnjuta ett bättre rättsskydd, därigenom att förenin­ gen kan kära inför rätta. Häri ligger en faktisk privilegiering af dylika aftal, hvilken i och för sig måste tendera till att allt mera inskränka an­ vändningen af kollektivaftal af lägre värde. Det väsentliga af kollektivaftalets innehåll, som ger aftalet dess karaktär, utgöres af de stadganden, hvilka omedelbart hänföra sig till be­ stående eller blifvande arbetsaftal, fastställa arbetsvillkoren i större eller mindre omfattning. Hit höra föreskrifter om arbetslön, arbetstid, arbetets anordnande i öfrigt, uppsägningstid beträffande arbetsaftalet med mera af samma slag. Men äfven i andra hänseenden kan erfprdras ett reglerande af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. Åtskilligt af nu före­ kommande kollektivaftals vanliga innehåll är af betydelse uteslutande eller i första hand för de båda sidornas organisationer och skulle till följd däraf aldrig upptagits i ett individuellt aftal. Af dylik beskaffenhet äro

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 63

sålunda alla de föreskrifter, som röra själfva kollektivaftalet såsom sådant, exempelvis stadganden om aftalets giltighetstid, uppsägning och förnyande samt om medling och skiljedom vid tvister om aftalets tolkning, vidare jämväl bestämmelser, som innehålla ett erkännande af den ena eller andra sidans organisation, eller som inskränka antalet lärlingar i ett yrke, med flera dylika. Stadganden af nu antydd art måste af lagstiftningen er­ kännas såsom behöriga ehuru icke väsentliga beståndsdelar af ett kollektivaftal med bindande verkan så långt deras räckvidd sträcker sig. Det torde böra påpekas, att, ehuru den tilltänkta lagstiftningen om arbetsaftal är afsedd att gälla endast vissa slag af sådana aftal, en mot­ svarande begränsning i fråga om kollektivaftal icke är åsyftad med före­ varande lagförslag. Oberoende af arbetets natur eller arbetsgifvarnes eller arbetarnes personer skola liksom hittills villkoren för hvarje arbetsaftal kunna regleras genom kollektivaftal. Kollektivaftals upprättande i skriftlig form torde böra föreskrifvas. 2 §■ Då någon offentligt rättslig karaktär eller verkan icke tillägges aftalet, synes däremot icke erforderligt att kräfva dess registrering hos myndig­ het såsom villkor för aftalets giltighet. Aftalets ingifvande till myndighet bör dock följa såsom en af statistiskt och annat allmänt intresse betingad åtgärd. Stadgande i sådant hänseende återfinnes i 13 §. Att kollektivaftalet är förbindande för hvarje enskild arbetsgifvare 3 §. liksom för hvarje förening å ena eller andra sidan, som i aftalet deltagit, är utan särskildt lagstadgande härom uppenbart. Härvid är att märka, att kollektivaftalet i och för sig icke innebär någon förpliktelse för en aftalsslutande förening till visst handlande eller till underlåtenhet af vissa åtgärder i annan mån, än att det åligger föreningen att icke direkt mot­ verka realiserandet af kollektivaftalet. Men härutöfver kan naturligen för­ eningen i själfva aftalet åtaga sig särskilda skyldigheter, för hvilkas full­ görande föreningen då ock innestår. Såsom exempel på sådana åtaganden kunna nämnas bestämmelser, att föreningen skall efter förmåga söka före­ komma aftalsbrott från föreningsmedlemmarnas sida eller till och med bära ansvaret för den händelse sådant aftalsbrott förekommer, att förenin­ gen skall på visst sätt medverka till lösning af tvister rörande kollektiv­ aftalet m. m. I hvilken utsträckning åter medlemmarna af en förening, som slutit kollektivaftal, böra anses af aftalet förpliktade kan vara före­ mål för olika meningar. Enighet råder dock därom, att medlem, som tillträdt föreningen efter aftalets slutande, blir af aftalets bestämmelser bunden. Beträffande föreningens medlemmar vid tiden för aftalets in­ gående har framhållits såsom önskvärdt, att det stode dem öppet att genom anmälan inom viss tid af utträde ur föreningen och tillkännagifvande

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

härom till medkontrahenten undandraga sig inverkan af kollektivaftalet. I motsatt fall skulle möjligheten förefinnas för ledarne af en förening att för längre tid pålägga medlemmarne förpliktelser, som skadade deras in­ tressen. Häremot kan anmärkas, att ett godkännande af den antydda ut­ vägen ej blott innebär ett förnekande af kollektivaftalets princip och i vissa fall, i händelse af massutträde ur förening, skulle omintetgöra hela den fördel, som genom aftalets slutande åsyftats att vinna, utan äfven skulle bereda tillfälle att på ett bedrägligt sätt kringgå kollektivaftalet. Detta borde följaktligen vara bindande för samtliga dem, som vid aftalets in­ gående voro medlemmar af däii deltagande förening. I enlighet med sist­ nämnda mening har jag ansett lagen böra affattas, kontrahenterna dock obetaget att i aftalet på annat sätt bestämma dess giltighetsområde. Då i det föreslagna lagrummet talas om medlem af förening, förstås härmed äfven den, som icke direkt utan endast genom en underafdelning af föreningen ingår som medlem af densamma. I detta sammanhang böra beröras vissa, af de nuvarande organisationsförhållandena på såväl arbetsgivare- som arbetarsidan afhängiga företeelser, hvilka hittills stundom föranledt ovisshet och tvister om kollektivaftalets tillämplighetsområde. Där exempelvis en förening af arbetsgivare inom en industri slutit kollektivaftal angående arbetsvillkoren för en viss grupp af arbetare, samt därefter till berörda förening slutit sig arbetsgivare i en annan ehuru möjligen likartad industri, som sysselsätter arbetare till­ hörande samma grupp, har från ena eller andra sidan kunnat framställas anspråk på, att kollektivaftalet skulle utan vidare anses gällande för arbets­ förhållandet mellan den nytillträdande arbetsgivaren och hans arbetare. Och å andra sidan har händt, att motsvarande anspråk framträdt, då i en förening af visst slag af arbetare såsom ledamöter upptagits en annan yrkesgrupp af arbetare, hvilkas arbete finner användning inom samma in­ dustri, med hvars arbetsgivare föreningen tidigare ingått kollektivaftal. Klart torde vara, att berörda anspråk icke varit berättigade. En förenings upptagande af nya medlemmar kan icke i och för sig åstad­ komma, att ett af föreningen ingånget kollektivaftal s reglerande verkan utsträckes utöfver förhållandet mellan de grupper af arbetsgivare eller af arbetare, hvilka aftalet enligt dess lydelse eller hvad af omständigheterna eljest framgår ursprungligen afsett att omfatta. På enahanda sätt för­ håller sig med ett i afseende på det lokala tillämplighetsområdet begränsadt kollektivaftal. Aftal, afsedt att gälla viss arbetsgivare eller arbets­ givare inom ett eller annat område, blir ej tillämpligt på arbetsgivare å annan ort, därigenom att denne ingår i förening, som för förstnämnda arbetsgivare slutit aftalet. En antydan om dessa visserligen i sig själf-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 06. 65

klara satser har ansetts bura till undvikande af hvarje missförstånd inflyta i lagtexten. Bryter någon å endera sidan mot kollektivaftalet, har själffallet en­ hvar å den andra sidan, som härigenom kränkes, rätt att föra talan om aftalets fullgörande eller påföljd för underlåtenhet däraf. Men intresse af kollektivaftalets upprätthållande hafva icke blott arbetsgifvare mot arbetare och vice versa utan äfven arbetsgivare mot arbetsgivare och arbetare mot arbetare, ty arbetsgifvare, som icke betalar sina arbetare den i kollektivaftal bestämda lön, liksom arbetare, hvilka underbjuda densamma, försämra det ekonomiska läget för sina yrkesbröder. Och äfven i aftalet deltagande förening har intresse af att dess medlemmar iakttaga aftalets bestämmelser. Särskildt tydligt framstår detta intresse i det fall, att genom aftalet någon förpliktelse pålagts föreningen beträffande medlemmarnas görande eller låtande. Egenskap af målsägare i fråga om på kollektivaftal grundade rättsförhållanden tillkommer följaktligen förening gentemot dess medlemmar samt ett flertal fristående, i aftalet deltagande arbetsgifvare äfvensom medlemmar af förening inbördes. Erinran härom har givits i sista stycket af 3 §. Emellertid bör bemärkas, att med den sålunda meddelade bestämmelsen icke åsyftats att komplettera eller ändra den nuvarande eller blifvande föreningslagstiftningens regler beträffande förenings behörighet att uppträda såsom part inför rätta. Huruvida i det speciella fallet en förening kan genom talans anhängiggörande och utförande vid domstol göra sin ifrågavarande målsägarerätt gällande eller ej, blir alltså att bedöma efter hvad berörda lagstiftning därom innehåller. Kollektivaftalets väsentliga innehåll bildas, såsom förut framhållits, af bestämmelser om lönn- och andra arbetsvillkor, hvilka skola ingå i de arbetsaftal, som af kollektivaftalet bundna arbetsgifvare eller arbetare an­ sluta. Beträffande dessa bestämmelser innebär kollektivaftalet för berörda arbetsgifvare och arbetare förpliktelse att ej ingå mot dem stridande ar­ betsaftal. Därest så ändock sker, måste den sålunda gjorda afvikelsen betraktas såsom ogiltig och kollektivaftalets stadganden bringas i tillämp­ ning. Två olika vågar stå härvid öppna för lagstiftningen. En är att öfverlämna åt dem, som äro intresserade af kollektivaftalets upprätthål­ lande, att i mån af befogenhet föra talan mot kontrahenterna vid arbetsaftalet om upphäfvande af bestämmelse i sistnämnda aftal, som anses strida mot det kollektiva aftalet. En annan är att förklara dylika bestämmelser omedelbart rättsligen ogiltiga och låta kollektivaftalets bestämmelser i stället rent automatiskt inträda såsom beståndsdelar af de individuella arbetsaftalen. Den senare principen torde utan tvifvel vara att föredraga. Lägges denna till grund för lagstiftningen, erhåller det kollektiva aftalet

Bill. till Riksd. Prat. 1010. 1 Sami l Afd. 14 Höft. 9

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

redan från början en sjanständig förmåga att snabbt och säkert realiseras och är ej beroende af de enskilda arbetsgifvarnas eller arbetarnas goda vilja. Om däremot kollektivaftalet kan uttränga däremot stridande ut­ fästelser i arbetsaftalen först efter därom vid domstol förd talan, är där­ med hela kollektivaftalets förmåga att skapa enhetlighet i fråga om löneoch arbetsvillkoren ställd på spel, då säkerligen kommer att inträffa, att mot kollektivaftal stridande arbetsaftal ingås, utan att detta blifver rätts­ ligen beifradt. Särskildt skulle så blifva fallet i de händelser, då kollek­ tivaftal ingåtts af förening utan rättspersonlighet. Den antydda regeln om kollektivaftalets absolut tvingande karaktär bör dock gälla endast, när båda parterna i arbetsaftalet äro bundna af ett kollektivaftal. Om åter en sålunda bunden arbetsgivare eller arbetare med en utanför kollektiv­ aftalet stående medkontrahent afslutar ett mot kollektivaftalet stridande arbetsaftal, blir detta arbetsaftal giltigt, och detta äfven om den af kollek­ tivaftalet bundne i detta utfäst sig, såsom väl kan tänkas ske, att iakttaga kollektivaftalets bestämmelser vid arbetsaftal med utomstående. I detta senare fall står gifvetvis skadeståndstalan öppen för den genom brottet mot kollektivaftalet kränkte. Ehuru sålunda en arbetsgivare, som är bunden af ett med en fackförening slutet kollektivaftal, men däri icke gjort något åtagande beträffande förhållandet till icke fackföreningsmedlemmar, är oförhindrad att med arbetare, hvilka stå utom fackföreningen, sluta arbetsaftal af annat innehåll än kollektivaftalet föreskrifver, visar dock erfarenheten, att i verkligheten ytterst sällan så förfares. Beträffande de flesta arbets­ villkor är enhetlighet härutinnan för hela företaget oundgänglig för driftens behöriga gång. Och äfven där, såsom i fråga om lönevillkoren, tekniska svårighetet ej alltid möta att göra skillnad mellan de af kollek­ tivaftalet bundna och de af detsamma oberörda arbetarne, skulle ändock ett sådant förfarande oftast medföra förvecklingar och obehag af många­ handa slag. Äfven för arbetarne framstår det i allmänhet såsom själffallet, att enahanda villkor tillämpas för dem alla oberoende af medlemskap i organisation. Då i 5 § stadgas, att i fråga om arbetsaftal, som slutes mellan arbetsgivare och arbetare, af hvilka endast den förre är bunden af kollektivaftal, detta skall äga tillämpning i den mån arbetsaftalet ej innehåller andra bestämmelser, är därmed endast uttalad en presumption, hvars riktighet bekräftas af de faktiska förhållandena. 6 § innebär i hufvudsak endast ett fastslående af hvad redan nu i allmänhet tillämpas. Väl finnas kollektivaftal, hvilkas giltighetstid sträcker sig utöfver fem år; dock äro dessa ett försvinnande fåtal. Hänsynen där-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 67

till, att ej i följd af växling i konjunkturerna kollektivaftalets villkor må blifva allt för tryckande för den ena eller andra af pai;terna, kräfver att aftalets fortvara inskränkes till en måttlig tidrymd. A andra sidan får begränsningen af giltighetstiden ej göras så snäf, att berättigade kraf på stabilitet i arbetsvillkoren hindras att göra sig gällande. Förslagets stad­ gande härutinnan torde kunna anses motsvara det praktiska behofvet. Med stadgandet i senare punkten af första stycket har afsetts att betaga endera parten möjlighet att ensidigt ändra tiden på året för aftalets utlöpande sådan den i aftalet fastslagits. Utlöpningstidens förläggande till ena eller andra delen af året anses nämligen ofta af synnerlig betydelse, och frågan härom har stundom spelat en stor roll vid de underhandlingar, som före­ gått aftalets slutande. När i kollektivaftal deltagit flera arbetsgivare eller flera föreningar å endera eller båda sidorna, har sådant sammanförande vanligen betingats af särskilda förhållanden, hvilka gjort ett enhetligt reglerande af arbets­ villkoren för detta flertal önskvärdt. I de arbetareorganisationer, hvilka närmast antagit benämningarna fackföreningar och fackförbund, äro arbetarne, såsom redan namnet angifver, mestadels sammanslutna efter sina speciella yrken, icke industrivis. En industri kan följaktligen sysselsätta ar­ betare, tillhörande olika fackföreningar och fackförbund. För arbetsgifvare i en dylik industri är tydligtvis af stor vikt att erhålla samtidig upp­ görelse om arbetsvillkoren med alla arbetarne, och då sådan träffats måste aftalet betraktas såsom en enhet, som ej ensidigt bör kunna upplösas i skilda, af hvarandra oberoende delar. Förutsättningen för aftalets ingående och en faktor af afgörande betydelse för aftalsvillkoren har oftast varit just det därigenom åstadkomna ordnandet af förhållandena inom hela arbetsföretaget. Ett erkännande af det riktiga i uppfattningen af indu­ strien såsom en enhet har från arbetarnes sida gifvits i de ej sällan fram­ ställda ehuru ännu icke realiserade förslagen om de under landsorganisa­ tionen sorterande fackförbundens ombildande till industriförbund. De nu anförda synpunkterna äga motsvarande tillämplighet, då arbetareförening slutit kollektivaftal med "flera sinsemellan fristående arbetsgifvare. Jämväl å den sidan, där flera deltagit i aftalet, vare sig arbetsgifvare- eller ar­ betaresidan, förefinnes intresse af att aftalet alltfort blir gällande för dem alla, att ej den ene står kvar bunden af aftalet, sedan den andre frigjort sig från detsamma. Äfven dessa parter emellan råder vanligen sådan relation i fråga om aftalsbestämmelserna, att förutsättningen för deras an­ tagande varit giltigheten för alla de sålunda på samma sida uppträdande kontrahenterna. För alla de fall således, där flera särskilda arbetsgifvare

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

eller å någondera sidan flera föreningar varit parter vid kollektivaftals slutande, måste lagstiftningen tillse, att icke genom ensidigt åtgörande af någon part aftalets enhet varder äfventyrad. Garanti häremot bör dock icke sökas däri, att aftalet genom uppsägning af eller emot en kontrahent utan vidare anses uppsagdt äfven beträffande öfriga kontrahenter, utan torde dessa böra ställas fria i valet mellan att låta aftalet såtillvida bestå eller få detsamma häfdt. I sådant syfte har i 7 § gifvits stadgande om förkortad uppsägningstid att, då aftalet af någon utaf de aftalsslutande uppsagts, gälla för de öfriga. Likartade bestämmelser förekomma redan i en del på senare tid ingångna mera omfattande kollektivaftal. Beträffande grunderna för stadgandet i 8 § om förbud i vissa fall mot arbetsinställelse och andra liknande åtgärder under kollektivaftals giltighetstid, får jag hänvisa till hvad jag inledningsvis i detta mitt an­ förande därom yttrat. Ehuru lagen sålunda icke skulle för alla fall lägga hinder i vägen för användande af dylika påtryckningsmedel så länge kol­ lektivaftal äger bestånd, synes det emellertid vara angeläget, att i de fall, då sådana få begagnas, skaffas garanti för, att åtgärder af omförmälda slag icke tillgripas af förhastande utan först efter det parterna haft tillfälle till ett närmare öfvervägande. I många kollektivaftal finnes redan nu bestäm­ melse, att och på hvad sätt förhandling skall äga rum i anledning af upp­ kommen tvist. Där sådan öfverenskommelse träffats, torde icke finnas skäl att pålägga parterna någon skyldighet att därutöfver på annat sätt ytterligare söka komma till samförstånd. Saknas åter dylik bestämmelse, synes dock skäligen kunna kräfvas af den, som, oaktadt kollektivaftal för honom gäller, vill öppna strid i fall, där så icke af lagen eller aftalet för­ bi udes, att han dessförinnan bereder motparten tillfälle till öfverläggning om tvistefrågorna. I sådant hänseende torde lämpligen kunna föreskrifvas skyldighet för honom att hänvända sig till vederbörande förlikningsman och att i hvad på honom ankommer medverka till att förhandling inför förlikningsmannen kommer till stånd. Att vid äfventyr af straffpåföljd tvinga vederparten att inlåta sig på förhandling lärer ej böra ifrågakomma. En föreskrift, att den senares vägran eller underlåtenhet att hörsamma kallelse, som riktas till honom af förlikningsmannen, fritager den, som sökt förlikningsmannens bemedling, från vidare skyldighet att söka åstadkomma förhandling, synes vara tillfyllestgörande. Stadgande!! i nu angifven riktning hafva upptagits i senare delen af 8 §. Då det däri föreskrift^ förfaringssättet säges skola tillämpas vid vissa fall af tvist, torde däri ligga uttryckt, att dess anlitande icke erfordras

Kungi. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 96‘. 69

vid s. k. sympatilockout eller sympatistrejk i egentlig mening. Där före­ ligger ju ingen tvist, hvarom förhandling kan äga rum. Genom att, på sätt sålunda skett, såsom villkor för rätten till visst handlingssätt stadga förpliktelse att vända sig till förlikningsman torde icke göras sådan afvikelse från den i lagen angående medling i arbets­ tvister uttalade principen om frihet för parterna att anlita eller icke an­ lita förlikningsmans bemedling, att däraf föranledes någon omarbetning af nämnda lag. Utan uttryckligt stadgande torde vara klart, såväl att förlik­ ningsman är pliktig att efter hos honom skedd anmälan om tvist kalla parterna till sammanträde och, därest de inställa sig, medla dem emellan, som ock att, där tvist omfattar flera förlikningsmans distrikt, eu hvar af dem är behörig att mottaga anmälan jämlikt den nu förevarande bestäm­ melsen i lagen om kollektivaftal, hvaremot sakens vidare handläggning ankommer på den, som efter anmälan af den förlikningsman, hos hvilken ärendet anhängiggjorts, Eders Kungl. Maj:t förordnar att medla i tvisten. Varder det föreliggande förslaget upphöjdt till lag, kommer jag att hos Eders Kungl. Maj:t hemställa om de ändringar och kompletteringar i in­ struktionen för förlikningsmannen, som däraf betingas. Vid två särskilda riksdagar inom det senaste årtiondet har af en­ skilda motionärer väckts förslag om skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t med begäran om utarbetande af förslag till lag i syfte att säkerställa den fria föreningsrätten. 1 den framställning, som i sådant hänseende gjordes vid 1902 års riksdag, framhölls endast behofvet af skydd för arbetare mot arbetsgifvares försök att inkräkta på deras frihet att ingå i eller bilda föreningar. I anledning af anmärkningar, som vid detta förslags behand­ ling i riksdagen framställdes därom, att skyddet borde gälla äfven arbets­ gifvares föreningsrätt, yrkades af motionärer vid 1904 års riksdag infö­ rande af lagbestämmelser, ägnade att trygga hvarje medborgares rätt att, utan hinder från någons sida, bilda, ingå i eller tillhöra föreningar. För­ slagen afstvrktes af lagutskottet, inom hvilket dock äfven annan mening yppade sig, och lagutskottets hemställan i båda fallen bifölls af riksdagens bägge kamrar. Oaktadt således riksdagen jämförelsevis nyligen uttalat sig mot behofvet af en lagstiftning i antydd riktning, har jag an­ sett, att då ett ordnande af aftalsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetare är före, frågan borde ånyo upptagas, dock allenast i den omfatt­ ning, som betingas af dess sammanhang därmed. Förenämnda motionärer utgingo från den uppfattningen, att före­ ningsrätten vore en allmän medborgerlig och förty oförytterlig rättighet. Aftal, hvarigenom någon afhände sig denna rätt, borde därför anses lag-

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

stridigt och utan bindande verkan. Lagutskottet åter häfdade den åsik­ ten, att, huru högt man än med skäl kunde skatta sammanslutningens värde för vinnande af ändamål, som stode öfver individens förmåga, det dock vore att gå för långt att underkänna giltigheten af aftal, hvarigenom man för särskilda fall afstode från att ingå i en eller flera föreningar. Jag tror mig icke här behöfva ingå på pröfning af frågan, hvilkendera af dessa åsikter i allmänhet taget är den riktiga, utan kunna nöja mig med att påpeka några synpunkter, hvilka enligt min mening göra det önskvärdt, att i fråga om förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare inskränkning göres i friheten att genom aftal afhända sig rätten att till­ höra föreningar. Att med den nuvarande gestaltningen af näringslifvet den enskilde arbetaren, och särskildt då arbetaren inom industrien, i de flesta fall vid bestämmandet af arbetsvillkoren intager en synnerligen beroende och underlägsen ställning gent emot arbetsgifvaren, lärer icke kunna bestridas, lika litet som att arbetarne i sina sammanslutningar för tillvaratagande af gemensamma intressen beträffande arbetsaftalens innehåll funnit ett kraftigt medel att upphäfva denna underlägsenhet. Att vid sådant förhållande arbetarne icke frivilligt afstå från föreningsrätten utan med ifver motsätta sig hvarje försök att därtill förmå dem, torde vara naturligt. Dylika för­ sök, som under den gångna tiden här och hvar gjorts från arbetsgifvares sida, hafva ock merendels ledt till bittra och förödande strider. Emeller­ tid synes utvecklingen alltmera gå därhän, att förståelse för sammanslut­ ningens betydelse för arbetarne vinner utbredning bland arbetsgifvarne, och i samma mån så sker, samt de senare själfva i ökad omfattning or­ ganisera sig i föreningar med uppgift att stärka deras inflytande på arbets­ villkoren, komma säkerligen de fall att blifva allt fåtaligare, då arbetsgifvare vill ifrågasätta arbetarnes rätt att tillhöra förening med enahanda syftemål. Att främja denna utveckling genom ett lagbud, som fastslår, att förenings­ rätten faller utanför det område, där parterna kunna genom aftal be­ stämma, synes icke böra möta några betänkligheter utan fastmera vara att anse som en åtgärd, hvilken är ägnad att bidraga till parternas lik­ ställande och att undanröja de anledningar till konflikter, som i före­ varande hänseende eljest skulle kunna ännu yppa sig, en åtgärd således, som är af samhällets intresse påkallad. Klart är, att ett lagbud af ifråga­ varande innehåll bör gifva skydd äfven åt arbetsgifvares föreningsrätt, om ock i sådant afseende behofvet däraf ej framträdt med samma styrka. Rätten att fritt ingå i föreningar motsvaras å andra sidan af rätten att stå utanför sådana. Visserligen har anmärkts, att i betraktande af

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 71

sammanslutningens stora värde för samhällsutvecklingen denna sida af saken icke förtjänade något vidare beaktande. Häremot kan med skäl in­ vändas, att så länge föreningarna — jag talar här uteslutande om de föreningar af arbetsgifvare och af arbetare, hvarom nu är fråga — äro rent privata inrättningar, öfver hvilkas ändamål och verksamhet icke utöfvas någon som helst offentlig kontroll, så länge sättet för verksamhetens be­ drifvande kan röna inflytande af politiska, religiösa och andra åskådningar, som ligga utom arbetsförhållandet, och så länge följaktligen inom hvardera sidan kunna finnas föreningar med skilda uppfattningar om mål och medel, så länge måste också för en hvar stå fritt att icke ingå i en förening eller att när som helst utträda ur en sådan. Aftal mellan arbetsgifvare och ar­ betare, hvarigenom direkt stadgas tvång för den ena eller andra parten att tillhöra förening, torde icke förekomma. Däremot har i icke få fall arbets­ gifvare förpliktats att icke i sitt arbete sysselsätta andra arbetare än dem, som tillhöra viss förening, eller arbetare ålagts skyldigheten att endast arbeta åt arbetsgifvare, tillhörande viss organisation. Härigenom har till­ skapats ett faktiskt föreningstvång och arbetets frihet blifvit trädd för nära. Åt berörda frihet synes jämväl böra beredas skydd genom förbud att i aftal göra inskränkning i densamma. Härigenom varder ock rättigheten att icke ingå i föreningar i erforderlig mån säkerställd. * Stadgandet i första stycket af 9 §, sådant det i öfverensstämmelse med dessa principer affattats, innebär, att arbetsgifvare och arbetare icke kunna genom kollektivaftal med laga verkan frånhända sig rätten att tillhöra eller icke tillhöra viss förening. Men det fastslår å andra sidan, att arbets­ gifvare eller arbetare äger full frihet att ingå arbetsaftal med hvem han vill, och att denna rätt är lika oförytterlig. Arbetsgifvare har således ingen förbindelse att i sitt arbete antaga arbetare, eller arbetare att taga anställ­ ning hos arbetsgifvare, som tillhör en viss förening, med hvilken han af en eller annan orsak, exempelvis pågående konflikt, anser sig icke kunna samarbeta. Det utgör ej heller hinder för arbetsgifvare eller arbetare att i laga ordning upplösa aftalsförhållandet på den grund, att medkontrahenten tillhör eller efter arbetsaftalets afsilande inträdt uti förening, med hvilken den förre icke vill hafva något att skaffa. Befogenheten för arbets­ gifvare att afskeda arbetare eller för arbetare att upphöra med sin anställ­ ning afses öfverhufvud taget icke med nu ifrågavarande lagrum och kan således blifva föremål för aftal, som inskränker densamma i fall, då den eljest lagligen är gifven. Föreligger sådant aftal, äro naturligtvis rättig­ heter och skyldigheter i sistberörda hänseende att bedöma därefter. Från förbudet mot att i kollektivaftal göra någon inskränkning i arbetsgifvares eller arbetares rätt i angifna hänseenden torde emellertid böra göras

72 Kanal. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

vissa undantag. Det ena undantaget afser arbetsförmän. Erfarenheten har gifvit vid handen, att förmännen, indika hafva till uppgift att representera arbetsgifvaren i förhållande till hans arbetare och helt eller delvis utöfva de funktioner, som vid arbetsföretagets ledning tillkomma arbetsgifvaren, i många fall icke kunna med tillbörlig auktoritetet och sj älfständighet full­ göra sitt uppdrag, då de genom att tillhöra förening, som jämväl omfattar de under deras tillsyn ställda arbetarne, kommit att med dessa samman­ föras i en mera stark intressegemenskap. Ett sådant förhållande kan med­ föra väsentliga olägenheter. Det bör till förekommande häraf icke vara arbetsgivare förment att tillförbinda förmännen, där så finnes vara af behofvet påkalladt, att stå utanför arbetarnes sammanslutningar. Att här är fråga endast om sådana personer, livilka i verkligheten och icke blott till namnet intaga en förmans ställning, torde vara klart. Det låter sig emel­ lertid icke göra att i lagen uppdraga en bestämd gräns för förmansbegreppet; skiljaktigheterna härutinnan inom olika yrken och på olika platser äro därtill allt för stora. Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke borde finnas en motsvarande frihet att aftalsvis ordna äfven lärlingars föreningsrätt eller denna eljest begränsas. Frågan synes dock lämpligen böra tagas under öfvervägande i sammanhang med den påtänkta lagstift­ ningen om lärlingsförhållandet i allmänhet "och förty tillsvidare lämnas öppen. Det andra undantaget betingas däraf, att en‘arbetsinställelse — lockout eller strejk — gemenligen icke innebär någon afsikt att annat än tillfälligtvis upplösa arbetsförhållandet; arbetsgifvaren vill icke afskeda arbe­ tarne och dessa vilja ej för alltid lämna sina anställningar. Också plägar såsom ett af de viktigare villkoren vid en arbetskonflikts biläggande ofta föreskrifvas, att samtliga eller vissa af de förutvarande arbetarne skola åter­ tagas i arbetet, eller att dessa skola å viss tid återtaga arbetet. Bestäm­ melse af sådant innehåll bör äga giltighet. Då ett aftal brytes, står det den genom aftalsbrottet kränkte öppet att, där så låter sig göra, genom offentlig myndighets försorg framtvinga aftalets fullgörande. Han kan ock välja att hos den aftalsbrytande söka och uttaga skadestånd. Af dessa allmängiltiga rättsregler har den senare ansetts böra i fråga om kollektivaftal komma till tydligt uttryck i den ifrågasatta lagstiftningen. Enligt den föreslagna bestämmelsen 'i 10 §:ns första stycke skulle alltså skadeståndsskyldighet påhvila en hvar af kollek­ tivaftal bunden arbetsgivare eller arbetare, som gör sig skyldig till för­ hållande, stridande mot de förpliktelser kollektivaftalet redan i sig eller genom uttrycklig bestämmelse ålägger honom, liksom i aftalet delta­ gande förening, som brister i fullgörande af hvad den i aftalet åtagit

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 73

sig. I öfverensstämmelse härmed måste ock arbetsgifvare eller arbe­ tare, som vidtager arbetsinställelse under de omständigheter, hvilka angifvas i 8 §, ådraga sig skadeståndsplikt. Sådant förfarande innebär ju ett brytande af kollektivaftalet, äfven om härom ej uttryckligen stadgats i aftalet. I hvad mån en förening, som slutit ett kollektivaftal, skall anses skyldig ersätta den skada, som uppstår genom arbetsinställelse under aftalstiden af föreningens medlemmar, därom hafva olika meningar gjort sig gällande. Från vissa håll har också uttalats, att man i ett rätt ordnande af dylik ersättningsplikt skulle finna det bästa medel att afvärja strejker och lockouter. Det har framhållits, hurusom föreningarna så att säga tvingat sig fram såsom kontrahenter i aftalet och undanskjuta de enskilda arbetsgifvarne och arbetarne från att själfva ordna sina förhållanden. Det vore därför i sin ordning, att föreningarna garanterade aftalets hållande. En­ ligt den längst gående meningen borde förening ansvara för hvarje arbets­ inställelse, som skedde i strid mot lagens bud eller aftalets bestämmelser, äfven om någon försummelse från föreningens sida i fråga om öfvervakande af föreningsmedlemmarne icke kunde ådagaläggas. Andra, som ej velat gå så långt, hafva förmenat, att ersättningsskyldighet borde drabba före­ ningen, då den icke vidtagit allt hvad på föreningen kunnat ankomma för arbetsinställelsens förekommande. Ersättningsskyldighet i dylik utsträck­ ning synes mig dock icke kunna stadgas. Att föreningen slutit kollektiv­ aftalet innebär icke något åtagande af garanti för föreningsmedlemmarnes åtgöranden; föreningen kan ej ens anses hafva därigenom förbundit sig till några positiva åtgärder för afstyrande af medlemmarnes inställande af arbetet. Häraf är naturligtvis ej uteslutet, att föreningen på grund af uttryckligt åtagande i aftalet kan vara skyldig till sådana åtgärder; en försummelse af dessa bör visserligen ådraga föreningen skyldighet att godt­ göra skada. Men kollektivaftalet synes mig ovedersägligen innebära, att den förening, som deltagit i dess afsilande, förbundit sig att ej själf fram­ kalla en arbetsinställelse, som enligt lag eller aftalsbestämmelse ej får ske; påbjuder föreningen en sådan eller eljest därtill medverkar, bör med allt fog den kränkte kontrahenten kunna rikta ett anspråk på skadestånd mot föreningen. Man torde dock ej böra stanna därvid utan med dylik medverkan likställa, om föreningen lämnar understöd åt inedlemmarne vid arbetsinställelse. Ett beslut af föreningen om arbetsinställelses anordnande eller ett godkännande af medlemmarnes framställning om sådan åtgärds vidtagande skulle endast i undantagsfall kunna bevisas; understöds läm-

Bih. till Riksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 74. Höft. 10

74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

nande skulle oftast blifva det enda påvisbara. Och särskildt hvad arbetarne angår spelar understödet den viktigaste rollen; utan sådant kunna afsevärda strejker i regel icke anordnas. Af praktiska skäl torde ifrågavarande an­ svarighet böra äfven i annan riktning utsträckas. Fasthölle man därvid, att endast förening, som deltagit i kollektivaftalets ingående, skulle vara förhindrad att understödja en arbetsinställelse, skulle redan med hänsyn till de nu befintliga organisationsformerna men i synnerhet genom alle­ handa illojala överenskommelser mellan föreningar om understödjande af hvarandras medlemmar i händelse af arbetsinställelse förening lätteligen kunna undandraga sig all verkan af det ifrågasatta lagbudet. Detta torde därför böra göras gällande äfven för utom aftalet stående föreningar af den art, som i 1 § afses. Någon obillighet kan icke anses ligga i en dylik ut­ sträckning af skadeståndsskyldigheten, då för en sådan förening icke torde möta svårigheter att, innan den ingriper understödjande vid en arbetsin­ ställelse, förvissa sig om, att denna ej vidtagits i strid emot lag eller aftal. Hvad ofvan sagts om arbetsinställelse bör i tillämpliga delar gälla äf­ ven i fråga om öfriga i 8 § afsedda åtgärder. Enligt nu angifna grunder äro stadgandena i 10 § affattade. Med hänsyn till kollektivaftalets egenartade natur och vikten af att

U §.

de ordnade och lugna förhållanden, som aftalet afser att skapa, icke af obetydliga anledningar bringas att upphöra, torde icke hvarje brytande mot aftalet höra medföra rätt för medkontrahenten att förklara aftalet häfdt. Mot aftalets bestämmelser kan brytas af de enskilda medlemmar­ na af aftaläslutande förening, utan att föreningen därvid medverkat och jämväl oaktadt föreningen sökt hindra aftalsbrottet. Aftalets bestånd bör dock icke få äfventyras genom vissa föreningsmedlemmars oförstånd eller tredska. Endast förfarande af part, som direkt deltagit i aftalet — enskild arbetsgivare eller förening — bör tillmätas den betydelse, att mot­ parten därpå kan grunda anspråk på att kunna frigöra sig från aftalet. Men äfven härvid är en inskränkning af nöden; först då den ena partens åtgöranden äro af den väsentliga betydelse, att de innebära ett allvarligare angrepp mot aftalet och i högre grad inverka hindrande för motparten att ernå de med aftalet åsyftade fördelarna, bör häfningsrätt för denna inträda. I enlighet med det nu anförda har i 11 § rätt att genom upp­ sägning få aftalet häfdt tillerkänts part, allenast då i strid mot 8 § eller mot särskild bestämmelse i aftalet arbetsinställelse eller därmed jämställd åtgärd vidtagits af arbetsgivare, som själf slutit aftalet, eller då i aftalet deltagande förening medverkat till eller understödt dylikt förfarande. Mot andra former af brott mot kollektivaftalet torde erforderligt korrektiv er­ bjuda sig i utvägen för den kränkte att på laglig väg framtvinga aftalets

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 75

uppfyllande eller utsöka skadestånd. Rörande grunderna för stadgandet i sista punkten af första stycket torde kunna hänvisas till det under 7 § andragna. Stadganden angående sättet för uppsägning af kollektivaftal hafva 13 §. upptagits i 12 §. I likhet med hvad hittills städse iakttagits torde böra fordras skriftlig uppsägning. Stadgandena i öfrigt öfverensstämma i hufvud­ sak med motsvarande bestämmelser i lagen om nyttjanderätt till fast egendom. I 13 § gifves den redan tidigare omnämnda föreskriften om skyl- 13 §. dighet för parterna att bringa aftalet till offentlig kännedom genom in­ sändande till myndighet af den handling, hvari aftalet sammanfattats. Skyldigheten åligger samtliga parter men är naturligen fullgjord, när hand­ lingen genom enderas försorg inkommit. Det torde böra anmärkas, att för den händelse, såsom för närvarande icke sällan plägar ske, vissa aftalsbestämmelser eller närmare förklaringar af dylika blifvit nedlagda i särskildt, af parterna undertecknadt protokoll, detta såsom utgörande en del af aftalet äfven bör insändas. Undantag från förpliktelsen har gjorts beträffande s. k. ackordsprislistor, eller förteckningar å de efter arbetets myckenhet eller beskaffenhet beräknade lönesatserna, som icke upprättats i samband med aftalet i öfrigt, utan i fråga om hvilkas fastställande i aftalet hänvisats till senare förhandlingar. Så förfares ofta, då prislistorna äro af större omfattning och för deras uppställande kräfves en mera in­ gående specialkännedom om det ifrågavarande yrkets alla detaljer, än som kan förväntas hos de representanter för vederbörande organisation å ena eller andra sidan, som afslutat hufvudaftalet. De senare förhandlingarna föras då vanligen direkt mellan respektive arbetsgivare och ombud för den underafdelning af organisationen, som arbetarne närmast tillhöra. Vid så­ dant förhållande kunna dessa ackordsprislistor anses såsom en mindre vä­ sentlig del af aftalet, hvarjämte deras insändande skulle kunna blifva för parterna tämligen betungande utan att vara af motsvarande betydelse, särskildt där en oftare återkommande revidering af desamma under giltig­ hetstiden för aftalet i öfrigt vore föreskrifven. Härförutom kan dylika listors offentliggörande i fråga om vissa fabrikationer medföra fara för röjande af yrkeshemligheter. Såsom allmängiltig grundsats för lagstiftningen inom förmögenhets- Promulgarättens område gäller för visso, att åt nya lagbestämmelser icke må gifvas tillbakaverkande kraft, att således rättsförhållanden, som förut uppkommit, skola bedömas enligt äldre lag. Denna grundsats bör äfven härvidlag fasthållas. Däraf torde emellertid ej böra följa, att till den nu ifrågasatta lagen ovillkorligen skall anslutas eu promulgationsbestämmelse af innehåll, att lagen icke äger tillämpning å tidigare kollektivaftal. Till någon äldre

76 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

lag kan icke hänvisas, då sådan icke finnes. I den mån en granskning af de föreslagna bestämmelserna förer till den slutsats, att desamma icke stå i strid med gällande uppfattning om ett kollektivaftals natur och inne­ börd, synes det böra utsägas, att bestämmelserna skola tillämpas äfven ifråga om äldre aftal. Härigenom kränkes ej någons rätt, men vinnes reda och ord­ ning. Jämväl den nya förpliktelse att vända sig till statens förliknings­ man för erhållande af hans bemedling, som för vissa fall genom stadgandet i 8 § pålägges den, som vill tillgripa arbetsinställelse eller dylik åtgärd, synes böra gälla parter, bundna af tidigare kollektivaftal. Stadgandet är ju påkalladt af ett betydande allmänt intresse. Från tillämpning å tidigare aftal synas mig böra undantagas allenast bestämmelserna i 6 § första stycket om aftalstidens längd, inskränkningen i 9 § af den rätt att fritt bestämma aftalets innehåll, som kontrahenterna förut ansett böra vara dem förbehållen, samt ordningsföreskriften i 13 §. I öfverensstämmelse härmed har promul­ gation sbestämmelsen affattats.

Förslag till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister.

För den särskilda domstol, som enligt hvad jag tidigare yttrat, syne 3 böra inrättas, har jag upptagit den af 1907 års kommitté föreslagna benämnningen arbetsdomstolen. Då till denna domstols behörighetsområde skulle enligt förslagets affattning höra tvister, hvilka grunda sig på kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare, måste detta uttryck tagas i vidsträckt bemärkelse, så att därunder inbegripas alla tvister, där det framställda rättsanspråket ytterst bottnar i ett på kollektivaftal beroende rättsförhållande. Så böra exempelvis hit räknas de fåll, då talan föres om skadestånd på grund af arbetsinställelse, som strider mot stadgandet i 8 § af lagen om kollektivaftal, äfven då härom intet finnes i aftalet bestämdt, eller då skadeståndsanspråk framställes mot arbetsgifvare- eller arbetareförening, som ej deltagit i kollektivaftal men lämnat understöd vid en mot bestäm­ melse i detta eller i lagen företagen arbetsinställelse. Äfven enskild arbe­ tares fordran på utbekommande af någon honom enligt kollektivaftal tillkom­ mande förmån hör hit, då för anspråkets bedömande erfordras tolkning af kollektivaftalet, då således detta utgör grund för anspråket. Är däremot kollektivaftalets innebörd ej föremål för olika uppfattning, utan den förda talan uteslutande grundar sig på arbetsaftalet, ehuru detta hämtat sitt innehåll i förevarande del ur ett kollektivaftal, hör tvisten ej till arbetsdomstolen utan till de allmänna domstolarna. Erkännas måste, att fall kunna tänkas,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 77

då den sålunda uppställda gränsen blir något sväfvande och otydlig. I prak­ tiken torde dock någon olägenhet häraf i allmänhet ej vara att befara. Dels förekomma, enligt hvad erfarenheten gifver vid handen, sådana tvister, där be­ rörda otydlighet skulle kunna förefinnas, eller tvister mellan enskilda arbetare och deras arbetsgivare, synnerligen fåtaligt, dels torde, på sätt jag förut på­ pekat, i regeln äfven dylik tvist, därest anledning finnes till antagande, att tvisten hänför sig till ett kollektivaftal, för arbetarens del tagas om händer af vederbörande organisation, i följd hvaraf kan förväntas, att genom tvistens anhängiggörande vid domstolen föregående förhandlingar blifvit klargjordt, huruvida kollektivaftalet af någondera parten åberopas till stöd för hans rätts­ anspråk och dess tolkning följaktligen erfordras för sakens bedömande. Det skulle kunna ifrågasättas, att till förekommande däraf, att till arbetsdomstolens afgörande hänskjutas rena bagatellmål, borde uppställas den regeln, att talan vid denna domstol finge föras, utom af enskild arbetsgifvare” som själf slutit kollektivaftal, hvarom fråga vore, endast af veder­ börande aftalsslutande organisation. Denna skulle därvid äga att uppträda, då talan gällde ett enskild arbetsgifvare eller arbetare tillkommande an­ språk, vare sig först efter medgifvande och bemyndigande af den berätti­ gade eller ock oberoende däraf. Emellertid torde mot en sådan anordning starka betänkligheter yppas. Införande af ett stadgande i antydt syfte måste åtföljas af föreskrifter, antingen att den enskilda parten hade att böja sig för organisationens afgörande af frågan, huruvida rättegång borde anställas, eller att den förre ägde att med sitt anspråk vända sig till de allmänna domstolarna. Hvad angår den förra af de angifna utvägarna torde ej öfverensstämma med den allmänna rättsuppfattningen, att den, som äger ett själfständigt rättsanspråk, skulle vara hindrad att gorå det­ samma gällande på grund af annans vägran att därtill medverka. Obilligheten häraf ligger i öppen dag, om man betänker, att fall kunna inträffa, då en förening af arbetsgifvare eller åt arbetare, oaktadt den talan, som en dess medlem skulle vilja få anställd, vore uppenbart befogad, likväl af vissa hänsyn, som läge utom det förevarande rättsförhållandet, funne talan icke lämpligen böra anhängiggöras. I hvarje händelse vore förbudet för enskilda medlemmar af en organisation att uppträda såsom parter vid arbetsdomstolen omöjligt att uppehålla, dår fråga vore om talan mellan medlemmarna inbördes jämlikt 3 § i kollektivaftalslagen. Hade majori teten af föreningen uppträdt på ett mot kollektivaftalet stridande sätt, skulle minoriteten i sådant fall vara förhindrad att däri söka rättelse. An­ litande af den senare utvägen torde ej heller vara att förorda. Det synes föga lämpligt, att, då för pröfning af ett särskildt slag af rättsanspråk ansetts nödigt, att domstolen vore i fråga om sakkunskap särskildt rustad,

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

part skulle kunna genom annans åtgörande tvingas att hänskjuta dylikt rätts­ anspråk till domstol, som icke i sin sammansättning erbjuder samma oråd af tT7gghet i nämnda hänseende. Vid dylik anordning skulle äfven skilda dom­ stolar^ kunna komma till motsatt resultat beträffande samma kollektivaftals innehåll. Med afseende å det anförda har jag ansett någon inskränkning i arbetsdomstolens kompetens beträffande förevarande tvistefrågor ej böra göras. Vidkommande arbetsdomstolens sammansättning har jag förut yttrat, att arbetsgivare och arbetare borde lämnas tillfälle att öfva inflytande vid utseendet af de icke lagfarna ledamöterna. Tillsättandet torde dock icke höra ske genom direkt val af arbetsgivare och arbetare. För vinnande af den^ tillbörliga auktoriteten lära jämväl dessa ledamöter böra utses af Eders Kungl. Maj:t. Valet bör dock träffas inom förslag, afgifna särskild! af arbetsgivare och särskild! af arbetare. Att vid sådant förhållande de icke lagfarna bisittarnes förordnande bör afse någon längre tid och ej gälla hvarje tvist för sig, torde vara uppenbart. Detta betingas ock af den större möjligheten för ledamöter, utsedda för längre tid, att förvärfva behöflig vana och erfarenhet i domarevärfven. Två år torde härvid vara en lämplig tid. Antalet lekmän lärer för ernående af det med detta elements in­ förande i domstolen afsedda syfte ej kunna sättas lägre än två såsom hvardera sidans representanter, således tillhopa fyra. Hänsynen till behörig jämvikt mellan den speciella sakkunskapen och den juridiska bildningen synes mig då kräfva, att de lagfarna ledamöternas antal bestämmes till tre. Af dessa skulle en fungera som ordförande. Denne skulle jämväl, såsom skilda §§ i för­ slaget utmärka, hafva att sammankalla domstolen och förestå dess kansli. För lekmannaledamöterna torde böra utses suppleanter till dubbla antalet. Vid förfall för lagfaren ledamot lärer Eders Kungl. Maj:t böra förordna, huru tjänsten skall uppehållas. Stadgande härom synes hafva sin plats i den blifvande arbetsordningen för domstolen, och kan däri jämväl lämpligen inrymmas föreskrift om den ordning, i hvilken förenämnda suppleanter skola inkallas till tjänstgöring. Nödig försiktighet synes bjuda att, intill dess erfarenhet vunnits om det gagn domstolen kan komma att medföra och om lämpligheten af domstolens sammansättning, de lagfarna ledamöternas befattningar icke besättas med ordinarie innehafvare utan uppehållas på förordnande. Någon fara för de tillförordnades själfständighet och oberoende lärer icke förefinnas, därest de tagas bland dem, som bekläda annan fast beställning. Bestäm­ mande af tidpunkten, då ifrågavarande befattningar eventuellt skola öfvergå till ordinarie tjänster, torde böra tillkomma Eders Kungl. Maj:t och riks­ dagen gemensamt. Stadgande i nu angifvet syfte har upptagits i den till lagen fogade promulgationsbestämmelsen.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 96. 79

Föremål för arbetsdomstolens behandling kommer till hufvudsak- 3 §. ligaste delen att vara tvister, där parterna utgöras af organisationer af arbetsgivare eller af arbetare eller ock af medlemmar i sådana organisationer. Med afseende härå synes tillräckligt, att behörighet att afgifva förslag för till­ sättande af de icke lagfarna ledamöterna i domstolen tillerkännes allenast dy­ lika organisationer. Härigenom vinnes ock den fördelen, att den vidlyf­ tiga apparat med särskilda vallängder och valförrättningar, som måste anordnas, därest arbetsgivare och arbetare i allmänhet skulle vara berät­ tigade att deltaga i förslags upprättande, helt och hållet kan umbäras. Men icke ens alla föreningar af arbetsgivare eller arbetare behöfva in­ tagas i kretsen af till förslags afgifvande berättigade. Klart är att, där olika förslag framkommit från skilda föreningar, större och mindre, i alla händelser det förslag, som omfattas af förening med ett stort antal leda­ möter, måste vinna beaktande i vida högre grad än ett, som endast utgör uttryck för ett mindretal personers mening. De flesta mindre föreningar af förevarande slag ingå dessutom såsom lemmar i en öfverordnad orga­ nisation af större omfattning. Förslagsrättens utöfvande synes förty kunna begränsas till förening med visst medlemsantal. Sådan gränsen blifvit i 3 § dragen, komma att till de i förevarande afseende behöriga hänföras alla nu befintliga mera betydande föreningar af arbetsgivare eller arbetare. Att endast föreningar af det slag, som afses i 1 § lagen om kollektivaftal, härvid komma i betraktande, torde vara tydligt. För vin­ nande af erforderligt utrymme för Eders Kungl. Maj:ts valrätt torde vara tillräckligt, att förslag omfattar dubbla antalet af dem, som skola på grund af förslag från den sidan utses. Har ej behörigt förslag inkommit, böra naturligen oberoende häraf sakkunniga personer, hvilka må anses represen­ tera den ifrågavarande sidan, kunna förordnas af Eders Kungl. Maj:t, som jäm­ väl bör äga att meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för åstadkom­ mande af garantier, att endast förslag inkommet från därtill berättigad förening må komma under pröfning, eller som eljest om sättet för förslagens af­ gifvande äro af nöden. Stadgande i sistnämnda hänseende har influtit i 17 §. De omständigheter, hvilka böra utgöra hinder för ledamotskap i 4,5 och o §§ hvad angår lekmännen, äro i förslaget upptagna i öfverenstämmelse med hvad om andra offentliga förtroendeuppdrag gäller. För att vinna trygg­ het att under alla förhållanden kompetenta personer finnas att tillgå, torde skyldighet att fullgöra uppdraget böra såsom en medborgerlig skyldighet åläggas en hvar, som är valbar och ej har laga förfall eller kan förebringa sådan ursäkt, som omtalas i första stycket af förslagets 5 § eller eljest af Eders Kungl. Maj:t pröfvas böra föranleda till befrielse från uppdraget. Sistnämnda undantag betingas däraf, att uppdraget kan komma att blifva

80 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

af ganska betungande beskaffenhet. Af samma skäl lärer icke kunna ifråga­ sättas, att ledamot skulle vara oberättigad att uppbära arfvode. Till frågan om dettas belopp torde jag vid annat tillfälle få återkomma i samband med när­ mare utredning om det anslag, som för domstolens verksamhet kan erfordras. På det att ej brist på suppleanter må uppkomma eller rubbning uppstå i den tur, som bör finnas bestämd för deras inträde i tjänstgöring, har i förslaget upptagits ett stadgande, att vid ledamots eller suppleants afgång före den bestämda tidens utgång arman skall i den afgångnes ställe utses för den återstående tiden. Då valbarheten ej inskränkts till personer, bosatta inom Stockholm eller i dess närhet, och således vid hastigt på­ kommet förfall för ledamot dröjsmål i rättegångsförfarandet skulle kunna föranledas af nödvändigheten att inkalla utsedd suppleant, har jämväl an­ setts särskildt nödigt att medgifva arbetsdomstolen rätt att i förekommande fall komplettera sig själf. Att den tillfälliga ställföreträdaren bör så väljas, att han kan anses representera samma sida som den, hvilken han skall ersätta, behöfver knappast erinras. 7 §■ Vissa dagar för arbetsdomstolens sammanträden torde ej kunna på förhand bestämmas, i hvarje fall ej förr än någon erfarenhet vunnits om den utsträckning, i hvilken domstolens verksamhet kommer att påkallas. För närvarande måste gälla, att domstolens sammanträdande får äga rum, då så af behofvet föranledes. Härigenom vinnes ock den fördelen, att upp­ skof, som finnes vara af nöden, kan inskränkas till den tidrymd, som ound­ gängligen kräfves. Ehuru platsen för domstolens sammanträden i regel skall vara Stockholm, synes det ej böra vara domstolen förment att be­ sluta om sitt tillfälliga förflyttande till annan ort, då så för måls behöriga utredning finnes nödigt. Själffallet torde vara, att sådant beslut ej bör af domstolen fattas i annat fall, än då behofvet däraf framstår särskildt starkt. 8 §■ Beträffande rättegången vid arbetsdomstolen torde böra i allmänhet gälla hvad som finnes stadgadt för underrätt i stad. Endast i vissa afseenden har afvikelse härifrån ansetts nödig och lämplig. Så hafva i 8 § upptagits åtskilliga särskilda stadganden om tvists anhängiggörande. Då, såsom förut yttrats, kan förväntas, att innan tvist af förevarande beskaffen­ het instämmes till domstol, förhandlingar mellan parterna i allmänhet ägt rum, och följaktligen såväl kärandens rättsanspråk blifvit klarlagdt, som ock svaranden haft tillfälle att bereda sitt försvar, synes å ena sidan kunna skäligen kräfvas skriftlig stämningsansökan för befordrande af tydlighet i yrkandet och å andra sidan stämningstiden kunna inskränkas till den längd, som för själfva inställelsen vid domstolen må erfordras. Bestämmandet af denna tidslängd torde kunna utan olägenhet öfverlämnas åt domstolens ordförande, som enligt förslaget skall hafva att utfärda stämning. Sådan skulle

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 81

dock icke alltid vara nödvändig. För tids besparande föreslås, att parterna skola äga att gemensamt skriftligen påkalla domstolens pröfning af tvistefråga. Såsom bekant har vår rättspraxis tidigare öfvervägande gifvit uttryck 9 §. åt den åsikten, att domstol i regel skulle äga att taga befattning endast med yrkande, som går ut på att få ett rättsanspråk idealisera,dt, att af annan utkräfva en prestation. Det skulle således icke vara tillåtet att anhängig­ göra en talan, som allenast åsyftar att få af domstolen fastställdt, huru­ vida en viss rättighet eller förpliktelse tillkommer eller åligger käranden gentemot svaranden, men icke afser att ernå ett åläggande för svaranden att fullgöra något. Dylik fastställelsetalan skulle vara tillåten endast, där lagen uttryckligen inedgifvit sådan. Om ock praxis numera modifierats i riktning att i större omfattning tillstädja s. k. positiv fastställelsetalan, där käranden gör gällande, att en viss rättighet tillkommer honom, torde så icke vara förhållandet beträffande den provokatoriska rättegången, i hvilken framställes yrkande, att en förpliktelse, som svaranden påstår åligga kä­ randen, måtte förklaras icke vara för handen. Ett tillämpande af förstberörda grundsats på den ifrågavarande domstolens verksamhet skulle i betydande grad minska den afsedda nyttan af domstolen. Dennas främsta uppgift är ju att erbjuda ett sakkunnigt och snabbt afgörande af upp­ komna meningsskiljaktigheter rörande kollektivaftal och därigenom före- komma, att öppen strid utbryter. Uppenbarligen vinnes detta syftemål lättare och fullständigare, om det medgifves parterna att, redan innan någon rättskränkning ägt rum, så snart tvekan om ett rättsförhållandes existens på grund af aftalet yppas, få denna tvekan undanröjd genom domstolens afgörande. Det synes därför synnerligen angeläget, att åt arbetsdomstolen uttryckligen inrymmes befogenhet att upptaga eu talan om tolkning af kollektivaftal, äfven om denna talan ej utmynnar i yrkande på ett visst åläggande för motparten, och vare sig densamma är att hän­ föra till det ena eller andra slaget af fastställelsetalan. Stadgande i sådant syfte har upptagits i 9 §. I dylika fall torde parterna ofta komma att använda sig af den förut omnämnda utvägen att få saken utan stämning hänskjuten till domstolens pröfning. I andra hänseenden än i lagen särskildt angifvits skulle, såsom nämnts, 10 §. vid arbetsdomstolen tillämpas den allmänna rättegångsordningen. Oaktadt denna, enligt hvad allmänt erkännes, är behäftad med åtskilliga brister, kan uppenbarligen icke ifrågakomma att särskildt för denna domstols del vidtaga några mera omfattande och genomgripande ändringar i densamma. Med afseende å den på förevarande område kanske mera än annorstädes i många fall framträdande svårigheten att åvägabringa bevisning om liden skadas storlek, skulle kunna ifrågasättas, att domstolen borde i lagen till-

J3ih. till liiksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 74 Höft. 11

82 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

erkännas rätt att efter eget skön uppskatta skadans belopp i brist på be­ visning därutinnan. Då emellertid i praxis utvecklingen allt mera gått därhän, att domstolarna anse sig icke strängt bundna af de befintliga legala bevisreglerna och, i synnerhet då fråga är om skadestånd, mera fritt bedöma det gifna bevismaterialet, samt det kan tagas för gifvet, att enahanda åskådningssätt kommer att göra sig gällande vid arbetsdomstolen, synes ett stadgande af antydt innehåll icke med nödvändighet erfordras. Ett sådant skulle fastmera kunna gifva anledning till tvifvelsmål såväl om denna domstols befogenhet af mera fri bevispröfning i andra hänseenden som ock om riktigheten af förenämnda vid domstolarna i gemen rådande praxis. 11 §■ Med afseende på verkställigheten af domstolens utslag har det synts mig nödigt att tillerkänna arbetsdomstolen en viss befogenhet. På sätt 11 § utvisar intager förslaget den ståndpunkten, att arbetsdomstolens ut­ slag må utan hinder af förd klagan genast verkställas. Lämpligheten häraf torde ligga i öppen dag. Vid ett motsatt förhållande skulle icke sällan kunna inträffa, att nyttan af den förda talan, äfven om den omsider bifölles äfven i högsta instans, vore ganska ringa eller måhända alldeles uteblefve, såsom då fråga vore att, då endast en kortare tid återstode för ett kollektivaftals giltighet, få genomförd ändring af förhållanden vid ett arbetsföretag, hvilka ej öfverensstämde med aftalet. Äfven skulle spän­ ningen mellan arbetsgivare och arbetare i följd af pågående tvist lätt komma att i betänklig grad ökas, om den tappande parten kunde genom ändringssökande uppehålla verkställigheten af domstolens utslag. Emeller­ tid kunna fall föreligga, då verkställighet icke skäligen bör äga rum, innan tvisten blifvit slutligen afgjord, och torde åt arbetsdomstolen kunna upp» dragas att afgöra, huruvida sådant fall är förhanden och, där så befinnes, meddela föreskrift, att omedelbar verkställighet ej får äga rum. Från de nu angifna principerna, hvilka torde vinna sitt fulla berättigande af den starka sammansättning arbetsdomstolen skulle erhålla och det förtroende, som i följd däraf kan antagas skola komma den till del, har undantag gjorts i fråga om utslag, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit någon ålagd. Beträffande dylikt utslag synes utsökningslagens stadganden vara tillfredsställande. — Där, såsom i mål, hvarom i 9 § förmäles, utslaget icke innehåller föreläggande för part att något göra eller underlåta, kan uppenbarligen icke vara tal om någon verkställighet. I enlighet med hvad 1907 års kommitté synes hafva afsett har jag ansett lämpligt, att i lagen upptages en erinran till parterna, att äfven sådant utslag af arbets­ domstolen bör, oafsedt ändringssökande, omedelbart tillämpas på förhål­ landet mellan parterna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 83

I 12—15 §§ gifvas regler beträffande fullföljdsförfarandet. De före- -it §§■ 12slagna stadgandena, hvilka afse att befordra snabbhet i förfarandet, ansluta sig nära till sjölagens bestämmelser om fullföljd af talan mot rådstufvurätts beslut i mål angående klander af dispache. Någon närmare utlägg­ ning af dessa stadganden torde icke tarfvas. För att vinna ytterligare ökad hastighet i afgörandet af mål af förevarande beskaffenhet har jag för afsikt att, därest domstolen kommer till stånd, till Eders Kungl. Maj:t göra hemställan om utfärdande af sådana föreskrifter, att dessa mål komma att räknas till dem, hvilka i Högsta domstolen skola företagas med för­ tursrätt. Då enligt hvad förut nämnts skulle kunna inträffa, att, arbetsdom­

16 §.

stolen sammanträdde utom Stockholm, bör tillses, att för sådant fall där finnes någon, till hvilken besvärs- och förklaringshandlingar kunna ingifvas. Domstolens ordförande synes lämpligen kunna förordna någon att i sådant afseende företräda honom under bortovaron. Härom har stadgats i 16 §.

Förslag till lag om vissa arbetsaftal.

De särskilda bestämmelserna i förslaget till lag om vissa arbetsaftal äro i de flesta punkter affattade i fullständig eller hufvudsaklig likhet med motsvarande stadganden i det af den äldre arbetsaftalskommittén afgifna förslaget i samma ämne. Att äfven vissa delvis betydande olikheter finnas framgår emellertid såväl af hvad jag redan yttrat som ock af den närmare redogörelse för det nuvarande förslaget, hvartill jag nu öfvergår. I de delar, där de båda förslagen öfverensstämma, sammanfalla äfven de skäl jag kommer att åberopa till stöd för det föreliggande förslaget väsentligen med dem, som motiverna för kommittéförslaget innehålla. I förbigående vill jag påpeka, att förslaget innefattar endast stad­ ganden af civilrättslig natur. Med arbetsförhållandet sammanhängande frågor, som tillhöra den offentliga rätten, t. ex. om skydd mot yrkesfara samt angående minderårigas och kvinnors användande till arbete, böra fortfarande liksom hittills ordnas genom särskild lagstiftning. Såsom förut framhållits och redan rubriken till den föreslagna lagen 1 -i §§■ angifver, omfattar denna icke alla slag af arbetsaftal. Först och främst hafva uteslutits aftal, som hafva till föremål arbete af annat slag än väsentligen kroppsligt (de s. k. fria yrkena, arbete af läkare, konstnärer in. fl.). Med arbetsaftal förstås i förslaget arbetsaftal inom den egentliga produktionen (råämnes-, förädlings- och omsättningsproduktionen). Att

84 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

detta är förslagets mening torde framgå af det sätt, hvarpå i 1 § de med förslaget åsyftade kategorierna af arbetsgivare blifvit bestämda. De hän­ föras till två hufvudgrupper, af hvilka den ena utgöres af arbetsgivare, som hafva produktiv verksamhet till sitt näringsyrke och för bedrifvande af detta behöfva främmande arbetskraft (»arbetsgivare i jordbruk, handel eller annat näringsyrke»), samt den andra består af arbetsgivare vid vissa företag, som de icke utföra i egenskap af yrkesidkare. Äfven om det yrkesmässiga arbetsförhållandet företrädesvis är i behof af reglering, finnas jämväl utanför den egentliga yrkesdriften företag, där ett liknande behof starkt framträder. Dessa företag äro till sin beskaffenhet och omfattning sådana, att arbetarpersonalen icke har någon anledning att betrakta sin ställning annorlunda, än om företaget vore en yttring af yrkesmässig verksamhet. från arbetsgivare^ sida. Vådan af löslighet i arbetsförhål­ landet motiverar har lika vål som inom den egentliga yrkesdriften be­ stämmelser angående arbetsaftalet. Att i dessa senare fall är fråga om tillfällig, ej yrkesmässig arbetsgivare, har utmärkts genom det framför ordet »arbetsföretag» insatta ordet »särskilda. Tydligen är det omöjligt att åstadkomma en uttömmande uppräk­ ning af de slag af arbetsföretag, som böra falla under lagen. Det torde dock ej vara förenadt med större svårigheter att med ledning af de i för­ slaget anförda exemplen i det särskilda fallet afgöra, huruvida företaget är af denna beskaffenhet eller icke. Arbetsaftalet innefattar emellertid två hufvudarter. Den ena — det s. k. arbetsbetinget, beställningen — kännetecknas däraf, att föremålet för arbetsförpliktelsen är att åstadkomma ett färdigt arbetsresultat. Vid den andra går arbetarens, åtagande ut på själfva arbetandet, på en fortlöpande verksamhet i viss riktning, hvarvid visserligen äfven arbetsresultatet kan hafva betydelse men endast såsom norm för arbetslönens bestämmande. Då man talar om arbetsaftal mellan arbetsgivare och arbetare, åsyftas vanligen sistnämnda art af arbetsaftal, och det är också endast denna, som förslaget har till ändamål att reglera. Anledningen härtill är, att det egentligen är arbetsaftal af detta slag, som bringa arbetsgifvaren och ar­ betaren i ett sådant närmare förhållande till hvarandra, att en laglig reglering af grunderna för aftalen blir särskildt behöflig och önskvärd. Att förslagets omfattning är begränsad på sätt nu är sagdt framgår bl. a. af de i detsamma meddelade bestämmelserna om tiden för arbetsaftals bestånd, om arbetsgifvarens rätt att leda och fördela arbetet in. in. Jag vill i detta sammanhang erinra om, att arbetsaftal enligt för­ slaget . kan ingås antingen för bestämd tid eller tillsvidare. I förra fallet kan tiden vara bestämd antingen till dagen (t. ex. aftal för en vecka,

Kungl. Maj\ts Nåd. Proposition Nr 96. 85

fjorton dagar, ett hälft år o. s. v.) eller med hänsyn till ett visst faktiskt förhållande, inträffandet af en eller annan omständighet eller dylikt. Vid de egentliga arbetsaftalen ligger det närmast i sakens natur och förekommer äfven oftast, att arbetsgifvaren tillhandahåller arbetsmaterialet, under det att ett motsatt förhållande råder vid beställning eller beting. Emellertid kunna äfven mellanformer framträda, då afvikelse sker från nämnda regler, utan att aftalets natur därigenom förändras. I anledning häraf har i 3 § stadgats, att arbetsaftal i nu förevarande mening före­ ligger jämväl, om arbetaren tillsläpper material, därest detta kan anses allenast såsom ett tillbehör till arbetet. En mellanställning mellan betingsaftal och egentligt arbetsaftal in­ tages äfven af öfverenskommelse om s. k. hemarbete. Har en hemarbetare anställning hos arbetsgifvaren för bestämd tid eller tillsvidare, i hvilket fall han ock i viss mån lär stå under arbetsgifvarens tillsyn och ledning, torde den föreslagna lagen få tillämpning på det med arbetaren träffade aftal. Från den föreslagna lagen undantagas, i 4 §, arbetare, som inne­ hafva offentlig tjänsteanställning. Härmed afses sådana personer, Indika enligt de särskilda bestämmelser, som äro eller blifva meddelade, äro att anse såsom tjänstemän. Att stadga om deras rättigheter och skyldigheter tillhör den offentliga rätten. Äfven sådana klasser af arbetare, för hvilka finnes eller under en nära framtid kan förväntas särskild lagstiftning om deras förhållande till arbetsgifvarna, lämnas oberörda af förslaget. Hit höra tjänare, lärlingar och sjöfolk. För tydlighets skull har i andra stycket af 1 § stadgats, att den föreslagna lagen skall omfatta arbetsaftal äfven i rörelse, som staten, kom­ mun eller municipalsamhälle utöfvar, hvarvid naturligtvis förutsättes, att arbetaren icke, på sätt nyss nämndes, har offentlig tjänsteanställning. Ofta händer, att staten är själf arbetsgivare t. ex. i fråga om tillverkning af militära förnödenheter, liksom kommuner, med hvilka i detta hänseende municipalsamhällen äro att likställa, själfva förse sig med sina behof af vatten, gas in. in. Ehuru arbetsgifvaren icke är yrkesidkare i egentlig mening, drifves dylik rörelse på yrkesmässigt sätt. 1 motsats till 1864 års näringsförordning innehåller förslaget be­ stämmelser om arbetsaftal mellan jordbruksidkare och deras arbetare, i den man ej dylika aftal ingås i sådan form och på sådana villkor, att de falla under legostadgan eller deri lagstiftning, som kan komma att ersätta denna. Vid näringsförordningens tillkomst fyllde legostadgan behofvet af lagstiftning för arbetsaftalet inom jordbruksnäringen, men så är ej längre förhållandet. Utom de fasta jordbruksarbetarna användas nämligen nu­ mera, särskildt i vissa landsdelar och för vissa slag af jordbruksarbete,

86 Kungl. May.ts Nåd. Proposition. Nr 96.

ganska allmänt arbetare, som anställas på lösare villkor och för kortare tid. Dylika arbetares ställning liknar i all hufvudsak andra yrkesarbetares, och de böra därför lyda samma regler som dessa. Förut nämndes, att förslaget afser endast sådant arbete, som är hufvudsakligen kroppsligt. Uteslutna från förslagets tillämpning äro där­ för aftal ej blott med utöfvare af de fria yrkena o. d. utan äfven med personer, som i näringslifvets tjänst hafva en eller annan högre anställning. För närmare bestämmande af gränsen i detta hänseende stadgas i 2 §, att såsom arbetare anses äfven arbetsförman, handelsbiträde och annan, som innehar härmed jämförlig anställning. Däremot är icke ett aftal med t. ex. en ingenjör, kontorschef, prokurist eller bokhållare att anse såsom ett arbetsaftal i förslagets mening. 5 §• Den föreslagna lagen har, såsom förut framhållits, icke till hufvuduppgift att söka genom tvångsbestämmelser inverka på aftalsförhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare. I stort sedt skalig det fortfarande till­ komma parterna att fritt ordna detta förhållande. Åt berörda regel har i 5 § gifvits uttryck. Af lagens stadganden äro allenast de af beskaffen­ het, att afvikelse från dem icke kan genom aftal göras, beträffande hvilka sådant särskildt framgår af affattningen. 6 §■ Arbetsaftal kan enligt förslaget ingås muntligen eller skriftligen. Visserligen vore det önskvärdt, att skriftlig form mer än hittills komme till användning, men någon möjlighet att göra densamma till villkor för aftalets giltighet finnes icke. Aftalsförhållande mellan arbetsgifvare och arbetare torde för öfrigt uppstå redan därigenom, att arbetsgifvaren eller den, som företräder honom i arbetet, låter arbetaren deltaga däri. 7 §■ Arbetsaftal kan enligt förslaget äga giltighet antingen för bestämd tid eller tillsvidare. Har aftalet ingåtts för bestämd tid, upphör det att gälla vid denna tids utgång, utan att uppsägning erfordras, om icke sådan föreskrifvits i aftalet. År däremot ej öfverenskommelse träffad om tiden för aftalets bestånd, synes iakttagande af viss uppsägningstid i regel vara fördelaktigt för båda parterna; därigenom beredes arbetsgifvaren tillfälle att på förhand anskaffa annan arbetskraft och arbetaren får tid att se sig om efter ny plats. Uppsägningstiden är ock ägnad att förebygga förhastade beslut samt bereda stadga åt arbetsförhållandet. I förslaget har därför stadgats, att aftalet i sådana fall skall gälla, till dess sju dagar för­ flutit, från det uppsägning å någondera sidan skett. I fråga om upp­ sägningstidens längd afviker detta stadgande från 1901 års kommitté­ förslag, där tiden bestämts till fjorton dagar. Häremot anmärktes från såväl arbetsgifvare- som arbetarhåll, att en uppsägningstid af sju dagar vore lämpligare. Den torde äfven vara den numera vanligaste, där upp-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 87

sägningstid öfverhufvud förekommer. Det är emellertid parterna obetaget att bestämma uppsägningstiden längre eller kortare liksom ock att i aftalet stadga, att detsamma kan å ömse sidor häfvas när som helst utan upp­ sägning. Om den på förhand bestämda tiden för arbetsaftals bestånd gått till ända, men arbetsgifvaren utan nytt aftal låter arbetaren fortsätta ar­ betet, inträder förhållande likställdt med det, då bestämd tid icke från början varit aftalad. Från dessa stadganden synes emellertid undantag böra göras för det fall, att ett kollektivaftal ligger till grund för de arbetsaftal, som en arbets­ givare ingått. Parterna afse i allmänhet att få det gamla kollektivaftalet aflöst med ett nytt, men de förhandlingar, som därom föras, hafva ofta icke lämnat något resultat innan det gamla aftalet utlöper. Det framstår då såsom nödvändigt för båda parterna att stå obundna af hvarandra för att kunna vid den lämpliga tidpunkten tillgripa arbetsinställelsens vapen. För vinnande af sådan rörelsefrihet skulle fördenskull, om uppsägningsskyldighet förelåge, parterna i de flesta fall verkställa uppsägning; och om ett faktiskt fortsättande af arbetsförhållandet medförde förnyad uppsägningsskyldighet, komme helt visst i regel arbetet att ligga nere till dess förhandlingarna slutförts. För uttryckligt aftal utan någon uppsägningstid skulle väl förhållandena oftast lägga hinder i vägen. Att afsevärda olägen­ heter sålunda skulle uppkomma är uppenbart. Uppsägningens verkställande skulle i många fall erbjuda svårigheter, särskildt om aftalen med olika arbetare ingåtts för olika lång tid eller med olika uppsägningstid. I på­ gående förhandlingar skulle uppsägningen alltid framstå som ett störande moment. Såväl för arbetsgifvaren som för arbetarna är det i allmänhet önskvärdt, att arbetet får ostördt fortgå under förhandlingarna; dess inställande medför förlust för båda parterna. Det synes mig alltså vara af praktiska hänsyn påkalladt att härvidlag lämna den afvikande föreskriften, att arbetsaftalen skola, oberoende af hvad som aftalats om tiden för deras bestånd eller om uppsägning, upphöra samtidigt med kollektivaftalet och att, om arbetet det oaktadt ” fortsättes, någon uppsägningstid ej skall gälla. Fn sådan föreskrift är upptagen i sista stycket af 7 §. Beträffande uppsägning har aftalsfriheten begränsats såtillvida, som stadgande meddelats i syfte att parterna skola vara likställda med hvar­ andra i sådant hänseende. Det måste betecknas såsom i hög grad obilligt och ägnadt att väcka misstro och missbelåtenhet, om t. ex. den ena parten förbehölle sig rätt att när som helst håfva arbetsaftalet utan uppsägning, men skyldighet att verkställa uppsägning ålades den andre. Dylika miss­ bruk böra därför förhindras.

88 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 96.

En annan begränsning af aftalsfriheten ligger däri, att enligt för­ slaget hvarken arbetsgivare eller arbetare kan binda sig för huru lång tid som helst. I fråga om arbetare, som vid aftalets ingående fyllt aderton år, har längsta aftalstiden föreslagits till tre år. Med hänsyn till yngre arbetare torde särskild försiktighet böra iakttagas, och längsta tiden för dem har därför bestämts till ett år. Dock synes parternas intresse vara tillräckligt tillgodosedt därigenom, att de äga efter uppsägning frånträda aftalet, när maximitiden är ute. I sådant afseende har stadgats en uppsäg­ ningstid af två månader. I de yttranden, som afgåfvos öfver 1901 års kom­ mittéförslag, där jämväl längsta tiden var bestämd till tre år, anmärktes från många håll, att denna tid vore för lång att lämpa sig för arbetare. Sär­ skild! i fråga om arbetsförmän och vissa speciellt utbildade arbetare torde det dock stundom å ömse sidor vara fördelaktigt att genom aftal kunna förskaffa sig trygghet för en jämförelsevis lång tid. För öfrigt bör in­ skränkningen i aftalsfriheten ej sträckas längre än som kan anses verk­ ligen behöflig!. Vid aderton års ålder synes en omyndig kunna antagas hafva förvärfvat sådan omdömesförmåga, att han bör äga att ingå arbetsaftal på egen hand, oberoende af målsman. Samma rätt torde böra tillerkännas äfven yngre omyndig, om målsman icke finnes eller denne vistas på okänd ort. Särskilt i fråga om minderåriga arbetare, som varit barnhusbarn, lär det icke sällan förekomma att de sakna förmyndare, enär någon sådan icke förordnats, då de vid femton års ålder upphört att åtnjuta omvård­ nad från barnhuset. Af arbetarens rätt att vid aderton års ålder själf förfoga öfver sin arbetskraft bör äfven följa, att ett af målsman 'för omyndig arbetare slutet arbetsaftal icke under några förhållanden skall binda denne längre, än till dess han uppnår nämnda ålder. Beträffande 11 § hänvisas till hvad jag yttrat vid 9 § i förslaget fill lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare. För det i 12 § gifna stadgande har legat till grund samma upp­ fattning, som tidigare föranledt lagstiftning mot ocker "vid försträckningsaftal. Där vid arbetsaftals ingående endera kontrahenten i följd af sina egenskaper eller af förhållandena varit ur stånd att rätt tillvarataga sina intressen, och den andre kontrahenten begagnar sig häraf för att afvinna honom oskäliga fördelar, bör hvad sålunda mot billigheten betingats icke få äga giltighet. Åt stadgandet har gifvits en sådan affattning, att af detsamma ej träffas andra fall, än där aftaladt villkor tydligen strider mot det allmänna rättsmedvetandet. Eljest kunde lätteligen obehöriga tvister föranledas. Någon straffbestämmelse synes här icke vara af nöden. Uppenbart är, att stadgandet hufvudsakligen har betydelse för arbetarna,

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 96. 89

ehuru möjligheten icke är utesluten, att en arbetsgivare kan komma i behof af det skydd, som lagbestämmelsen är ämnad att gifva. De formlösa, oftast muntliga arbetsaftalen innehålla i regel endast 13—15 §§. en ytterst ofullständig reglering af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. Delvis är det aftalslagstiftningens uppgift att utfylla denna brist. Kollektivaftalen, i den mån sådana ingås, innehålla också bestäm­ melser, som ligga till grund för de individuella aftalen och fullständiga dessa. Härjämte finnas emellertid förhållanden, som icke lämpa sig för bestämmelser i lag och som icke alltid kunna i detalj ordnas i kollektiv­ aftalen, men i allt fall kräfva enhetlig reglering för hvarje arbetsplats. Detta behof plägar tillgodoses genom arbetsordning (fabriksordning, verkstadsreglemente), som utfärdas af arbetsgivaren. Enligt flera utländska lagstiftningar är arbetsordning obligatorisk, för alla ej alltför små företag och är dess innehåll ganska omfattande Till förkommande af missbruk stadgas pröfning och stadfästelse af offent­ lig myndighet. Sedan fastställelse gifvits, blir arbetsordningen i regel bindande för arbetarna efter viss tid, under hvilken de, om de ej vilja finna sig i de meddelade bestämmelserna, äga att genom uppsägning fri­ göra sig från aftalet. Föreliggande förslag skiljer sig härifrån till en början däri, att nå­ gon skyldighet för arbetsgifvaren att utfärda arbetsordning icke föreskrifves. 1 större fabriker och industriella anläggningar lära sådana ganska allmänt vara i bruk. Men om parterna äro nöjda med att låta förhål­ landena på arbetsplatsen ordnas af gällande sedvänjor utan skriftlig af­ fattning, torde tillräcklig anledning att framtvinga en formlig arbetsord­ ning i regel icke finnas. Dessutom vore det svårt att uppdraga en lämp­ lig gräns mellan de fall, då arbetsordning borde eller icke borde vara föreskrifven. Då arbetsordningens hufvudsakliga uppgift är att reglera frågor om arbetets organisation på arbetsplatsen, synes det ligga i sakens natur och följa af arbetsgifvarens rätt till företagets ledning, att dylik ordning får utfärdas af arbetsgifvaren och icke kan göras beroende af aftal med arbe­ tarna, parterna dock naturligtvis obetaget att genom öfverenskommelse gemensamt ordna angelägenheter, som det eljest skulle tillkomma arbets­ gifvaren att ensam reglera genom arbetsordning. Af det förhållandet, att någon verklig medbestämmanderätt i fråga om arbetsordning ej kan till­ erkännas arbetarna, följer emellertid å andra sidan, att sådan ordning ej heller bör få omfatta andra områden än dom, som på grund af sin be­ skaffenhet böra vara förbehållna arbetsgifvarens beslutanderätt, och att den sålunda blott bör få innehålla verkliga ordningsföreskrifter rörande

Bill. till Riksd. Prot. 1910. 1 Sand. 14 Höft. 12

90 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

arbetets ledning och gång samt därmed sammanhängande omständigheter. Naturligtvis finnes intet, som hindrar arbetsgifvaren att skriftligen affatta och på arbetsplatsen anslå genom aftal fastställda arbetsvillkor af annat slag än dem, som kunna bestämmas genom arbetsordning. Dessa villkor få dock icke därigenom karaktären af en arbetsordning i lagens bemärkelse utan hämta sin bindande kraft uteslutande ur det om desamma träffade aftalet. Förslaget skiljer mellan å ena sidan bestämmelser, som måste fin­ nas i arbetsordning, om sådan utfärdas, å andra sidan stadganden, som utöfver de obligatoriska få införas däri. Att andra bestämmelser än de sålunda angifva icke kunna med laga verkan intagas i arbetsordning torde tydligt framgå af den föreslagna affattningen. Bland de obligatoriska föreskrifterna upptages stadgande om den ordinarie arbetstidens början och slut samt tid för därunder förekom­ mande raster, hvaremot den grundläggande bestämmelsen om arbetstidens längd egentligen icke tillhör arbetsordningen. Saknas aftal därom, får naturligen arbetsordningen träda supplerande emellan. I fråga om en del industrier, t. ex. glasindustrien, lär det icke låta sig göra att utsätta fullt bestämda arbetstider för alla arbetare, men vissa gränser torde dock alltid kunna uppdragas. Då det stadgas, att i arbetsordning skall angifvas tid för lönens betalning, har icke därmed arbetsgifvaren tillerkänts en obegränsad rätt att härom ensidigt bestämma. Af föreskriften i 17 §, att arbetsordning ej får vara mot lag stridande, följer, att tiden mellan aflöningstillfällena ej kan i arbetsordning fastställas längre än lagen i 30 § anvisar för det fall, att aftal om annan tidslängd icke träffats. Enär sist­ nämnda lagrums innehåll är betingadt af omsorg för att arbetaren ej skall nödgas för länge vänta på sin aflöning, möter däremot ej hinder mot att i arbetsordning aflöningsperiodernas längd göres kortare. Att arbetsgifvaren tillerkännes rätt att stadga penningplikt eller annan påföljd för öfverträdelse af ordningsföreskrift och andra dylika förseelser torde vara nödvändigt, då något medel att framtvinga efterlefnaden af sådana kanske för företagets drift oundgängliga och äfven för arbetarna viktiga bestämmelser måste finnas. Saknade arbetsgifvaren denna rätt, skulle säkerligen följden blifva, att han oftare såge sig föranlåten att afskeda arbetare, som gjort sig skyldiga till förseelser. Diciplinär befogenhet för arbetsgifvaren innebär därför vissa fördelar äfven för arbetarna. Rättigheten att bestämma penningplikt har dock begränsats, på sätt vidare skall omnämnas. 16—17 §§. j)e villkor, som stadgas i arbetsordning, kunna i olika hänseenden vara af största vikt för arbetarna. Möjligheten af ett godt förhållande mellan arbetsgifvaren och arbetarna är därför också i hög grad beroende

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 91

af, att de senare ej finna dylika villkor oskäliga. Utan tvifvel rätta de sig äfven hellre efter bestämmelser, vid hvilkas tillkomst de icke saknat all möjlighet att utöfva inflytande. Ehuru arbetarna icke kunna göra an­ språk på någon medbeslutanderätt i fråga om arbetsordning, synes det fördenskull vara angeläget, att tillfälle beredes dem att gifva uttryck åt sina önskningar, då ny ordning eller ändring i eller tillägg till äldre så­ dan skall utfärdas. Med hänsyn härtill har stadgats, att förslag till de nya bestämmelserna skall viss tid hållas anslaget å arbetsplatsen, samt att under anslagstiden arbetarna eller yrkesförening, som de tillhöra, må inkomma till arbetsgifvaren med anmärkningar mot förslaget. Ehuru arbetsgifvaren icke är skyldig att rätta sig efter gjorda anmärkningar, ligger det uppenbarligen af nyss antydda skäl i hans eget intresse att taga all möjlig hänsyn till dem, i den mån de äro befogade. Då bestämmelse utfärdats, skall den bringas till arbetarnas känne­ dom genom anslag och får i regel gällande kraft tidigast viss tid efter det den blifvit sålunda kungjord". Stadganden om hvad arbetarna hafva att iakttaga för bevarande af sundhet, säkerhet, ordning och skick inom arbetsplatsen skola emellertid, då de ofta äro af brådskande natur, tilläm­ pas omedelbart efter det förslaget till desamma blifvit anslaget. Förslaget gifver icke arbetarna någon särskild befogenhet att på grund af nya bestämmelser i arbetsordning frigöra sig från arbetsför­ hållandet, utöfver den uppsägningsrätt aftalet kan innebära. Med den begränsning, som gifvits åt arbetsordningens innehåll, synes ^ nämligen särskild uppsägningsrätt icke vara behöflig. Att i någon form göra arbetsordning till föremål för offentlig myndighets pröfning och god­ kännande synes knappast vara erforderligt eller lämpa sig för våra för­ hållanden. Bestämmelse om rätt för arbetsgifvaren att såsom påföljd af för­ seelse genast håfva arbetsaftalet torde icke böra få meddelas genom arbetsordning, utan har arbetsgifvaren att i aftalet tillförsäkra sig sådan rätt, om förhållandena göra densamma önskvärd i andra fall än lagen upptager. Bland de befogenheter gent emot arbetaren, som tillkomma arbets­ gifvaren genom arbetsaftalet, nämnes först den att leda och fördela ar­ betet. Det sålunda använda uttrycket har genom dess införande i ett flertal kollektivaftal vunnit sådant burskap, att afvikelse därifrån icke torde kunna göras utan risk för missförstånd. Tydligen bör arbetsgivare i allmänhet icke hafva rätt att ålägga arbetare, som antagits för visst slag af arbete, att utföra arbete af annat slag. Dock ligger det i sakens natur, att arbetarna böra lämna hvarandra det bistånd förhållandena kunna göra nödvändigt, liksom ock att arbetsgifvaren eller hans ställföreträdare måste

92 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96

tiga påkalla tillfällig handräckning, äfven om i sådana fall gränserna för en arbetares egentliga verksamhetsområde skulle i någon mån öfverskridas. Skall förrättning för politiskt eller kommunalt val hållas i orten, och kan ej arbetaren utöfva honom därvid tillkommande rösträtt utan att erhålla ledighet från arbetet, får enligt förslaget arbetsgifvaren icke för­ vägra honom sådan ledighet, där ej särskild olägenhet skulle däraf vållas. Det synes vara statens plikt att tillse, att de, som hafva rösträtt, också blifva i tillfälle att utöfva densamma. Då det föreskrifves, att arbetsgifvaren icke, annat än på särskildt angifven grund, må förvägra arbetaren ledighet, ligger häri äfven uttryckt, att arbetsgifvaren icke har någon. skyldighet att meddela ledighet, om icke arbetaren begär sådan. Naturligtvis äger arbetsgifvaren bestämma ordningen för hvarje arbetares frånvaro, och har arbetaren icke anspråk på att få sträcka denna längre än förhållandena göra nödvändigt. Oftast torde valförrättningarna kunna förläggas så till tiden, att förevarande bestämmelse icke behöfver medföra något svårare hinder för arbetet. Utan arbetsgifvarens medgifvande får arbetaren icke taga sig ledigt. Vissa arbeten äro af den beskaffenhet, att redan i deras åtagande måste anses ligga en afsägelse af rätten till ledighet, då driften behöfver fortgå oafbrutet. Om en arbetare är i arbetsgifvarens hus och kost, såsom särskildt ofta ar förhållandet med handtverksarbetare, intager han en helt annan ställning till arbetsgifvaren än en arbetare, som endast i arbetet kommer i beröring med denne, och synes förty vid sjukdom äga anspråk på sam­ ma omvårdnad, som en husbonde är skyldig att ägna sin tjänare. Att arbetsgifvaren tillhandahåller bostäder åt sina arbetare, utan att de äro . i hans kost, förekommer ganska ofta isynnerhet vid industriella anläggningar på landsbygden. I allmänhet upprättas då icke särskilda hyresaftal, utan ingår bostaden bland arbetarens löneförmåner. Upphör arbetsaftalet, förlorar därför arbetaren — om annat ej aftalats — sin rätt till bo­ staden lika väl som till öfriga löneförmåner. Systemet är ingalunda utan sina stora olägenheter för arbetarna, och klagomål från deras sida hafva ofta försports. Vid 1907 års riksdag upptogs frågan af åtskilliga motio­ närer inom andra kammaren i samband med den nya hyreslagstiftningen. Härvid föreslogos vissa ändringar i berörda lagstiftning, enligt Indika vid industriella anläggningar arbetsgifvaren skulle vara pliktig att upprätta skriftliga hyresaftal med arbetarna och dessa komma i åtnjutande af tre månaders uppsägningstid samt uppsägning ej kunna ske annat än till laga fardag. Till stöd för detta förslag åberopades i hufvudsak följande. Med det nuvarande tillståndet vore i själfva verket arbetaren rättslös,

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 93

vore helt och hållet öfverlämnad åt och beroende af arbetsgifvarens god­ tycke. Då han upphörde eller nödgades upphöra med sin anställning, stode han också utan bostad. När, såsom icke sällan vore fallet, arbetsgifvaren vore ägare af all mark på milsvida sträckor omkring fabriken eller bruket och han därjämte förbjöde sina arbetare att hysa andra än familjens medlemmar, kunde den afskedade ofta icke med bästa vilja i världen under den närmaste tiden skaffa sig ny bostad. Han blefve då, när han af brist på annan bostad icke flyttade, vräkt ur sin innehafda lägenhet utan hänsyn till om han hade vilja och förmåga att betala huslega. Hur mycket lidande och hur många olyckor, som genom det påpekade miss­ förhållandet tillskyndats tusentals af vårt lands arbetare och deras famil­ jer, kunde ej uppgifvas, enär statistiken ännu ej annoterade olyckor af detta slag. Man kunde dock våga påstå, att dylika tvångsflyttningar, med eller utan vräkning, vore så ofta förekommande, att ett ingripande från statsmakternas sida till förhindrande däraf vore i hög grad och skynd­ samt af nöden. Ej sällan hände, att missförhållandet urartade till en verklig massföreteelse. Det hade inträffat, att tusentals arbetare hotats icke blott med utestängning från arbetsplatsen utan också med afhysning från bostaden, fastän de alls icke svikit sina åtagna förpliktelser eller stode i något personligt konfliktsförhållande till sina arbetsgifvare, utan blott därför att dessa tillhörde en sammanslutning, som hade för afsikt att under vissa förutsättningar göra lockout mot sina arbetare. Om lockouten blifvit eu verklighet, skulle de massor af arbetare, som här åsyftades, svårligen haft annan utväg än att underkasta sig de villkor, som arbetsgifvarna föreskrift, ty det hade ej varit dem möjligt att under den närmaste tiden skaffa sig bostäder på annat håll. För missförhållan­ denas afhjälpande vore nödigt att skilja hyresaftalet från arbetsaftalet ge­ nom att åt det förra gifva skriftlig 1'orm samt låta legotagaren komma i åtnjutande af tillräcklig uppsägningstid och laga fardag. Den föreslagna uppsägningstiden af tre månader kunde väl tyckas vara högt tilltagen, men då det här gällde massor af människor, behöfdes denna tid mer än väl för att bereda dem tillfälle att skaffa sig nya bostäder. Lagutskottet förklarade sig ingalunda vilja bestrida giltigheten af de skäl, som föranledt motionärerna att söka få i lagstiftningsväg ordnad den viktiga sida af rättsförhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare, som bostadsfrågan otvifvelaktigt utgjorde. Men utskottet höll före, att frågan borde ordnas icke i sammanhang med den allmänna hyreslagstiftningen utan i samband med en allmän reglering åt det industriella arbets­ aftalet. Utskottet hemställde alltså om afslag å motionen. I enlighet härmed fattade första kammaren sitt beslut, under det att andra kam­

94 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

maren uttalade sig för skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t med anhållan om förslag till lagbestämmelser, genom hvilka rättsförhållandet i afseende å bostäder, som af arbetsgivare vid industriella inrättningar upplätes åt deras arbetare, ordnades på grundvalen af de för hyresaftal gällande be­ stämmelser. Att föreliggande fråga är förtjänt af ett synnerligt beaktande, kan icke förnekas; för en fullt tillfredsställande lösning framstå emeller­ tid de största svårigheter. Klart är, att en arbetare, som nödgas lämna den af arbetsgifvaren upplåtna bostad, kan råka i mycket ogynnsamma förhållanden, särdeles om nödvändigheten att flytta inträdt mera oförberedt. Och för arbetarens familj blifva ofta olägenheterna ännu mera känn­ bara. Men det torde dock med fog kunna sägas, att motionärerna sett alltför ensidigt på saken och att deras framställning ej är helt fri från öfverdrifter. Enligt hvad erfarenheten visar, är arbetarens underlåtenhet att afflytta i ett väsentligt antal fall icke beroende af bristande tillgång på annan bostad. Otvifvelaktigt är ock, att vårt lands arbetsgivare i stort sedt synnerligen sparsamt och med berömvärd försiktighet gjort bruk af sin lagliga rätt att disponera öfver bostaden, sedan arbetsförhållandet upp­ hört. Vräkning tillgripes vanligen först efter lång tid och såsom ett yttersta medel. Ofta förekommer, att arbetaren eller hans familj får sitta kvar i bostaden under månader efter det arbetaren, kanske med brytande af aftalet, lämnat sin anställning. Och såsom kampmedel vid kollektiva arbetskonflikter har afhysning ur bostäderna endast undantagsvis i för­ hållande till det stora antalet af dylika strider kommit till användning och äfven här först i sista hand, sedan en längre tid förflutit, utan att uppgörelse kunnat träffas. Det bör också uppmärksammas, att å andra sidan förfogandet öfver bostäderna för strejkande arbetare utgör det yppers­ ta medlet att tvinga arbetsgifvaren till äfven mycket långt gående efter­ gifter. För honom utgöra bostäderna en integrerande del af själfva arbetsföre­ taget, som han merendels varit nödsakad att anskaffa samtidigt med företagets grundande. Utan tillgång till dem kan han icke ens göra försök att an­ skaffa nya arbetare för verksamhetens uppehållande. Äfven då fråga icke år om en allmän konflikt utan om ett mindi‘etal arbetare, hvilka tredskas att icke fullgöra åtaget arbete och ändock sitta kvar i bostäderna, kan lätt inträffa, att rörelsen måste afbrytas, enär andra arbetare i brist på möjlighet att bereda dem husrum icke kunna antagas. Faran härför är uppenbarligen större, ju viktigare platser inom företaget arbetarna intaga. Det är sålunda två intressen, och för visso bägge befogade, som här stå i den skarpaste motsättning. Att söka rätt jämka dem emellan, så att det ena ej obehörigen gynnas på det andras bekostnad, är lagstift­

Kurgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 95

ningens uppgift. Arbetaren bör vara tillförsäkrad att alltid någon tid förut få veta, när han har att lämna bostaden. Denna tid kan dock icke utan kränkning af arbetsgifvarens rätt utmätas längre än som oundgäng­ ligt erfordras, för att i vanliga fall arbetaren må hinna anskaffa bostad på annat håll och verkställa flyttning. Det kunde ifrågasättas, att i olika fall förfara på olika sätt, att t. ex. göra skillnad mellan de fall, då arbetsaftalet blifvit af arbetsgifvaren eller på grund af något hans förhål­ lande upplöst, och dem, då anledningen till aftalets upphörande är att tillskrifva arbetaren, eller att gifva särskilda föreskrifter för den händelse strejk eller lockout föreligger. Ett sådant särskiljande synes mig dock icke böra ifrågakomma. Ofta är det ej ens möjligt att bestämma, huruvida en arbetsinställelse rätteligen är att hänföra till strejk eller till lockout. På hvilken sida rätten i verkligheten ligger undandrager sig helt naturligt ofta ett bedömande. Likartadt är förhållandet vid häfvandet af enskilda arbetsaftal. Ytterst äro de humanitära skälen — skyd­ dandet af arbetarens familj — af afgörande betydelse och dessa äro undf­ alla förhållanden desamma. Det torde därför vara nödvändigt att härvid­ lag gifva ett enhetligt stadgande. Såsom ofvan framhållits, hafva motionärerna vid 1907 års riksdag förordat, att bostadens upplåtande skulle ske genom särskild! skriftligt hyreskontrakt och på sådant sätt hållas i sär från skälfva arbetsaftalet. Genom stadgande om sådan skyldighet torde dock det åsyftade icke kunna vinnas. Därigenom vore naturligtvis ej uteslutet, att parterna faktiskt underläte att sluta särskild! hyresaftal. Att upprätthålla stadgandet genom straffbestämmelse torde icke böra ifrågakomma. Synnerligen lämpligt är det emellertid, om dylika hyreskontrakt allmänt komme i bruk, och har därför förslaget i viss mån beaktat detta. Den uppsägningstid, förslaget åsyftar att bereda arbetaren, skall vara ovillkorlig, då arbets- och hyres­ förhållandena icke äro åtskilda, men, där särskilt hyresaftal föreligger, åtnjuter arbetsgifvaren den rätt att af särskilda anledningar såsom bris­ tande hyresbetalning in. in. hafva detta, som enligt allmän lag tillkommer hvarje hyresvärd, dock med det undantag, att hyresaftalets varaktighet icke på något sätt får ställas i beroende af arbetarens förhållande till arbetsgifvarens företag. Den uppsägningstid, som sålunda för afflyttning ur bostaden ma beredas arbetaren, har synts mig lämpligen böra sättas till fjorton dagar. Att gå längre torde icke kunna ske utan att träda arbetsgifvarens rätt alltför nära; redan därigenom kan helt visst i många fall arbetsgifvaren blifva utsatt för svårigheter. En sådan tid torde ock i de allra flesta fall vara tillräcklig för arbetaren att anskaffa ny bostad.

96 Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Föreskrift om särskild uppsägningstid är naturligtvis ej af nöden, då arbetsaftalet ingåtts för bestämd tid. Arbetaren vet då på förhand, när han har behof af annan bostad, och kan i god tid förut gå i författ­ ning om dess anskaffande. Undantag har äfven gjorts för det fall att arbetare, som antagits för tillfälligt arbete, har sitt hemvist å annan ort. Så är t. ex. fallet med de arbetare, hvilka sysselsättas vid betodling o. d. Lämnar sådan arbetare sin plats, beger han sig i regel genast hem till sitt, och i hvarje fall föreligger icke något skäl att ålägga arbetsgifvaren skyldighet att låta honom kvarbo efteråt i den för öfrigt merendels pro­ visoriska bostaden. I enlighet med nu angifna grunder äro stadgandena i förevarande § affattade.

22

Åt 22 § har gifvits ett vidsträcktare innehåll än motsvarande lag­

§.

rum i näringsförordningen äger. Det har ansetts nödigt att särskildt fram­ hålla arbetarens skyldighet att iakttaga god ordning i arbetet, fogligt bemöta kamrater, undvika allt, som kan medföra olycksfall för honom själf eller andra, samt att icke yppa yrkeshemlighet. 23 och 24 §§. Tydligt är, att arbetaren bör vara pliktig att till arbetsgifvaren i behörigt skick återställa de redskap, oanvända råämnen och annan egen­ dom, som varit honom för arbetet anförtrodda. Mera tvekan kan möjli­ gen råda om den i förslaget vidare stadgade rätten för arbetsgifvare att göra afdrag å arbetarens lön, när arbetsgifvaren har att fordra ersättning för skada eller förlust, som arbetaren i eller för arbetet tillskyndat honom. Mot 1901 års kommittéförslag, där bestämmelse om sådan rätt jämväl var upptagen, anmärktes, att om ersättningsskyldigheten vore bestämd i laga ordning eller genom förlikning, befogenheten till afdrag å lönen utan sär­ skildt stadgande följde af gällande föreskrifter om kvittning, men att, om nämnda skyldighet icke sålunda vore klar, det icke vore förenligt med rättvisa att i förevarande fall mer än i andra låta den enskilde själf taga sig rätt. Utan att förenas med rätt till afdrag å lönen torde emellertid arbetsgifvarens anspråk på skadestånd i de flesta fall blifva nära nog värdelöst, och äfven i ett annat afseende synes afdragsrätten hafva stor praktisk betydelse, nämligen därigenom att den för arbetaren innebär en kraftig maning till aktsamhet. Nämnda rätt har därför fortfarande an­ setts icke kunna undvaras, men den har dock nu begränsats i två hän­ seenden, dels så att arbetsgifvaren hvarje gång betalning af lön sker blott får afdraga en mindre del af den till betalning förfallna kontanta lönen, dels så att afdragsrätt finnes endast, när arbetsgifvaren framställt sitt ersättningsanspråk inom viss kort tid. Den förra begränsningen har stadgats med hänsyn till arbetarens merendels svaga ekonomiska ställ-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 97

ning, som nödvändiggör, att han för sitt och familjens underhåll måste komma i åtnjutande af eu icke allt för ringa del af den intjänta lönen. Att låta denna inskränkning i arbetsgifvarens rätt gälla, äfven då arbetsaftalet upphör, synes emellertid kunna innebära å ena sidan en direkt anledning för arbetaren att, sedan han gjort sig skyldig till ett förfarande, som för honom grundar skadeståndsskyldighet gent emot arbetsgifvaren, så snart som möjligt upplösa aftalsförhållandet, och härigenom å andra sidan en obillig stränghet mot arbetsgifvaren, hvars ersättningsanspråk så­ lunda lätteligen skulle göras om intet. Inskränkningen skulle förty gälla endast under det arbetsaftalet fortfar. Den andra begränsningen, enligt hvil­ ken ersättningsanspråket, för att blifva förenadt med ifrågavarande förmån, skall framställas ganska snart, synes också vara billig. Arbetaren bör nämligen icke för länge hållas i en för honom kännbar osäkerhet, och han bör sättas i tillfälle att framställa sina invändningar mot kvittningsanspråket, medan omständigheterna vid det tillfälle, då skadan inträffade, ännu äro i friskt minne. Det är likväl endast afdragsrätten och ej rätten till ersättning, som förloras genom dröjsmål öfver den föreskrifna tiden. Det torde böra anmärkas, att den föreslagna inskränkningen i rätten att göra af­ drag å arbetslönen icke gäller beträffande plikt, som kan varda arbetaren behö­ rigen ålagd. Den disciplinära verkan af plikts ådömande skulle uppenbarligen förfelas, därest plikten ej finge omedelbart ur den förfallna lönen uttagas. Liksom i 1901 års kommittéförslag har det själfklara förhållandet, 25 §. att arbetsgifvaren äger sätta annan i sitt ställe till ledning af arbetet, omnämnts, samt å andra sidan uttryck gifvits åt grundsatsen, att arbe­ taren icke utan arbetsgifvarens lof äger att låta annan utföra arbetet eller någon del däraf. Såsom förut nämnts, är det vid egentliga arbetsaftal vanligast, att 26 §. arbetsgifvaren tillhandahåller arbetsmaterialet. På samma sätt förhåller det sig med nödiga redskap. I vissa yrken lär emellertid annan sedvänja finnas. Förslaget lagfäster den vanliga regeln, med rätt för parterna att på grund af öfverenskommelse eller sedvänja afvika därifrån, hvarjämte för den händelse, att det åligger arbetaren att erlägga betalning för ma­ terial eller redskap, som lämnas af arbetsgifvaren, stadgande gifvits till förekommande däraf, att denne obehörigen riktar sig på arbetarens be­ kostnad. Lönen må enligt förslaget beräknas efter arbetstidens längd, efter 27 §. det utförda arbetets myckenhet eller beskaffenhet eller efter annan mellan arbetsgifvaren och arbetaren öfverenskommen grund. Enligt hvad förut framhållits skall den föreslagna lagen ej äga tillämpning å aftal, som icke åsyfta själfva arbetet utan ett färdigt arbetsresultat. Intet hindrar emeller-

ftih. till Riksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 14 Häft. 13

98 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

tid, att lönen för arbetet bestämmes efter resultatet. Aftalets karaktär förändras icke härigenom, och betingsarbete i denna bemärkelse faller därför under lagen. Skall lönen beräknas efter arbetstidens längd, synes arbetaren, om annat ej öfverenskommits, icke hafva anspråk på aflöning för längre tid än han stått till arbetsgifvarens förfogande. A andra sidan bör han vara berättigad till lön för hela denna tid, äfven om på grund af något förhållande, som alltså varit oberoende af honom, hans arbetskraft icke alls eller endast under någon del af tiden kommit till användning. Han har ju i hvarje fall varit bunden af sitt aftal och förhindrad att skaffa sig arbete och förtjänst på annat håll. Är arbetsgifvaren utan eget vål­ lande genom olycksfall satt ur stånd att bereda arbetaren sysselsättning, äger emellertid arbetsgifvaren enligt 37 § i förslaget att omedelbart hafva arbetsaftalet. De skäl, som tala för att en arbetare, hvars lön beräknas efter arbetstidens längd, skall erhålla aflöning för hela den tid han stått till arbetsgifvarens förfogande, äga motsvarande tillämpning i fråga om arbe­ tare, hvars lön utgår efter annan grund. Om en dylik arbetare under nämnda tid genom arbetsgifvarens förvållande hindrats i sitt arbete, skall därför enligt förslaget arbetaren njuta ersättning för den honom härige­ nom tillskyndade förlust. 28 §. Förslaget gäller, såsom 1 § utvisar, endast aftal om arbete, som skall utföras mot ersättning. Att sådan skall utgå ligger emellertid of­ tast i sakens natur, och motsatsen kan antagas, blott om den framgår af uttrycklig öfverenskommelse eller särskilda omständighetexv Har arbetsaftal slutits, utan att lönen blifvit bestämd, får dennas belopp i händelse af tvist pröfvas efter föreliggande förhållanden; och sy­ nes det vara befogadt att därvid tillerkänna ett visst vitsord åt arbetarens yrkande, lika väl som vid köpeaftal köpare, som icke betingat sig visst pris, • är skyldig att betala hvad säljaren begär, om det icke kan anses oskäligt. 29 §. Det synes ligga i sakens natur att, om arbetslönens belopp beror af arbetsresultatets myckenhet eller beskaffenhet, samt mätning, vågning eller annan undersökning skall äga rum för bestämmande däraf, arbetaren bör äga rätt att deltaga i sådana åtgärder. Äfven för arbetsgifvaren är det fördelaktigt, att arbetaren har nämnda befogenhet, enär hvarje anled­ ning till misstanke om bristande noggrannhet eller rättvisa vid undersök­ ningen härigenom undanröjes. Enahanda är förhållandet beträffande rätt för arbetare, som fått sig tillförsäkrad viss andel i vinsten af arbetsföretaget, att erhålla alla upplysningar, som äro af nöden för beräkningen af denna andel.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 99

Oftast torde det vara för såväl arbetande i ett företag som arbetsgifvaren lämpligt, att berörda rätt utöfvas genom ombud, som företräder ett större eller mindre antal af arbetarne och i regel tages ur deras egen krets. Då emellertid särskild sakkunskap kan erfordras för dylik under­ sökning eller beräkning, bör arbetaren äfven äga att till ombud använda utomstående person, dock icke någon hvars deltagande kan medföra faia för yppande af yrkes- eller affärshemlighet. Till förhindrande af s. k. trucksystem, som ju innebär, att arbetaren so §. i stället för kontant aflöning erhåller sitt vederlag i form af naturaförmå­ ner eller anvisningar på sådana, har stadgats, att lön, som bestämts i penningar, skall efter afdrag för kvittningsgill fordran betalas i gällande mynt, och att alltså anvisning å penningar eller varor ej må användas i dess ställe. Vidare stadganden i sådant syfte hafva icke ansetts vara af behofvet påkallade. Då arbetaren för sitt uppehälle är beroende af sin aflöning, bör han helst sättas i tillfälle att få lyfta denna periodvis med icke alltför långa mellanrum. Förslagets bestämmelser om lönens utbetalande, hvilka skola tråda i tillämpning, därest ej annorlunda genom aftal stadgats, äro afsedda att gifva uttryck för hvad som i sådant hänseende kan anses för det normala. Såsom redan nämnts kan äfven genom arbetsordning för­ kortning af de lagbestämda aflöningsperioderna göras. Kontant lön, som beräknas efter arbetstidens längd, skall enligt för­ slaget betalas hvar fjortonde dag. Beräknas lönen efter arbetets myc­ kenhet eller beskaffenhet, skall däremot aflöning ske, när arbetet är fullbordadt. Dock hafva för sistnämnda fall meddelats bestämmelser, som gå ut på, att lönen äfven då i regel skall betalas med nyss angifna mellanrum. Äfven om de särskilda arbetsprodukternas fullboidande icke kräfver så lång tid, har det nämligen ansetts lätt kunna för­ anleda olägenheter att ålägga arbetsgifvaren uträkning af lönen för kortare perioder, och därför har stadgats, att betalning ej må fordras_ oftare än hvar fjortonde dag. Erfordras åter för arbetets fullgörande längre tid än fjorton dagar, bär likväl arbetaren förklarats berättigad att hvar fjortonde dag i förskott utfå det belopp, som af den eljest å arbetsplatsen för sådan arbetare tillämpade, efter tid beräknade lön belöper pa den af arbetaren använda arbetstiden. Någon betänklighet mot ett sådant stadgande torde icke böra möta, då dels vid ackordsarbete a såväl arbetsgifvarens som ar­ betarens sida förutsättes, att den senares förtjänst skall uppgå till högre belopp än enligtovanlig tidlön, och dels stadgandet endast skall hafva supplerande verkan. Återstoden af lönen, det gemenligen så kallade ackordsöfverskottet,

100 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 98.

kan naturligen icke uträknas förr, än arbetet är slutfördt, och blir till dess innestående hos arbetsgifvaren. Enär det visat sig, att tvekan kunnat råda, huruvida för dylikt ackordsöfverskott under alla förhållanden gäller den förmånsrätt, som i 17 kap. 4 § handelsbalken tillerkänts arbetares aflöning för sista tre månaderna, har, på sätt förut nämnts, funnits nödigt att ge­ nom omarbetning af nämnda lagrum undanröja berörda tvekan. 81 §■ Enär lön, som utgår i annat än penningar, i allmänhet måste anta­ gas vara afsedd för arbetarens uppehälle under arbetstiden, har vidare föreskrifvits, att sådan lön skall erläggas i förskott för tid, som i orten är bruklig, om ej annat är i aftal bestämdt. 33 §■ Af skäl, hvilka jag redan tidigare haft tillfälle att framlägga, förut­ sätter i olikhet med 1901 års kommittéförslag det nu föreliggande för­ slaget aftal mellan arbetsgivare och arbetare såsom villkor, för att arbets­ gifvaren skall äga innehålla någon del af arbetarens lön till säkerhet för arbetsaftalets bestånd. Vid sådant förhållande hade särskilda bestämmel­ ser i ämnet icke behöft gifvas, om det icke ansetts önskvärdt att genom stadganden, som icke få rubbas genom parternas öfverenskommelse, förebygga, att aftalsvis bestämda afdrag å arbetarens lön sträckas längre än skäligt är eller föranleda förlust för arbetaren. I sådant syfte föreskrifves ett högsta belopp för såväl hvarje afdrag som samtliga afdragens summa och stadgas om de afdragna medlens insättande i bank med rätt för arbetaren att lyfta upplupen ränta. I fråga om arbetarens säkerstäl­ lande mot förlust af innestående medel inskränkte sig 1901 års kommittéförslag till att gifva arbetaren förmånsrätt för desamma i arbetsgifvarens egendom oberoende af den tid, under hvilken löneafdragen stått inne. Dylik rätt gör dock tydligen icke tillfyllest i de icke så sällan förekom­ mande fall, då arbetsgifvare med svag ekonomisk ställning gifva syssel­ sättning åt ett flertal arbetare. Det synes därför vara nödvändigt att, så­ som nu skett, stadga insättning i postsparbank eller annan sparbank. Då tiden för insättnings verkställande i fråga om hvarje afdraget belopp ut­ sträckts till en månad och i följd häraf vanligen flera innehållna poster kunna på en gång insättas, torde det besvär, som genom insättningen förorsakas arbetsgifvaren, äfven på landsbygden icke blifva allt. för be­ tungande. För säkerställande i möjligaste man af de arbetaren tillhöriga medlen, i den händelse insättning i något fall skulle uteblifva, torde emel­ lertid den nyss omnämnda förmånsrätten böra medgifvas. Jämväl i sådant syfte föreslås ändring i 17 kap. 4 § handelsbalken. I detta sammanhang bör anmärkas, att företrädesvis vid större före­ tag ofta iakttages ett förfaringssätt med afseende å lönens utbetalande, som till sina verkningar i viss mån sammanfaller med décoinptesystemet, i

Kungl. Maj tis Nåd. Proposition Nr 96. 101

det att nämligen den aflöning, som utbetalas hvarje aflöningsdag, icke om­ fattar hela tiden intill dess aflöning sker. Härigenom blir faktiskt en del af lönen innestående hos arbetsgifvaren. Tillämpandet af denna anord­ ning, som hufvudsakligen torde hafva föranledts af omöjligheten att ut­ räkna särskildt ackordslönbelopp ända fram till betalningstiden, kommer uppenbarligen icke att hindras af några i förslaget gifna bestämmelser. En begränsning af rätten att genom aftal eller i arbetsordning stadga 33 §■ penningplikt såsom påföljd af öfverträdelse af ordningsföreskrift eller annan förseelse från arbetares sida bar ansetts påkallad såväl i allmänhet från humanitär synpunkt som i synnerhet af samma hänsyn till arbetar­ nas ekonomiska villkor, som föranledt inskränkning i befogenheten att göra afdrag å arbetarens lön. För stränga bestämmelser, särdeles om de med­ delas i arbetsordning, äro ock i hög grad ägnade att väcka ovilja hos ar­ betarna samt förstöra förhållandet mellan dem och arbetsbifvarna. Att utgifvande af sådan plikt ej förminskar den skadeståndsskyldighet, som kan åligga en arbetare, torde vara tydligt utan uttryckligt stadgande. Då en arbetare för sökande af ny anställning kan vara i behof af 34 §. intyg om tiden för den nästföregående anställningen samt om densammas art, bör det åligga arbetsgifvaren att vid arbetsaftals upphörande på arbe­ tarens begäran utgifva sådant intyg till honom. Äfven bör arbetsgifvaren vara pliktig att, når arbetaren det begär, i intyget jämväl meddela ytt­ rande om det sätt, hvarpå arbetaren fullgjort sina skyldigheter. Rätt för arbetsgifvaren att i intyget yttra sig i sistnämnda afseende, utan att ar­ betaren framställt begäran därom, förefanns ej enligt 1901 års kommitté­ förslag. I nu föreliggande förslag däremot har densamma upptagits. Skyldig-heten att afgifva vitsord bör motsvaras af rätten därtill. Förhål­ landena kunna vara sådana, att intyget utan berörda yttrande gör ett af­ gjordt vilseledande intryck, och arbetsgifvaren bör icke sättas i den ställ­ ning, att han nödgas medverka härtill. hlågon motivering lärer ej påkallas af bestämmelsen, att intyg ej må förses med märke eller utfärdas i form, som afser att om arbetaren lämna uppgift, den där ej framgår af ordalydelsen i intyget. Det torde böra bär påpekas, att förslaget icke afser att lämna en uttömmande framställning af de rättsregler, som bestämma rättsförhållan­ det mellan arbetsgivare och arbetare i följd af arbetsamalet. Till den del sådana regler icke i förslaget upptagits måste man därför fortfarande vånda sig°till den allmänna obligation srätten. Af denna torde sålunda framgå t. ex., att arbetaren icke är ansvarig vare sig för sådant fel i ar­ betet, som berott på bristfällig beskaffenhet hos de af arbetsgifvaren till­ handahållna råämnen eller redskap, eller för sådan försämring eller slit-

102 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

ning af redskap, som uppkommit af ett regelmässigt bruk däraf, eller för förlust, som uppkommit genom våda, att sedan ett färdigt arbete aflämnats och emottagits, arbetaren icke vidare är ansvarig för fel i arbetet o. s. v. 35 §■ Bland förhållanden, på grund hvaraf en arbetsgifvare skall vara be­ rättigad att i förtid hafva arbetsaftalet, upptages först det, att arbetaren satts ur stånd att arbeta till följd af sjukdom eller skada. Enligt fattigvårdsförordningen åligger med afseende på fabriks-, handtverks-, bruksoch grufarbetare och deras familjer försörjningsplikten arbetsgifvaren, så länge arbetsaftalet varar. Om en arbetare råkar i en mera långvarig sjukdom, kunde det lätt leda till obillighet, ifall arbetsgifvaren, som ju icke kan tillgodogöra sig hans arbetskraft och kanske är nödsakad att genast antaga och aflöna annan arbetare i hans ställe, skulle vara tvungen att under måhända lång tid fullgöra berörda försörjningsplikt. Aftalet bör dock icke få häfvas förr än efter*'viss tid, olika bestämd efter aftalstidens längd, och ej heller då sjukdomen eller skadan vållats af arbetsgifvaren eller ådragits i arbetet, utan att arbetaren uppsåtligen eller genom groft vållande framkallat densamma. 36 Be i förslaget angifna grunder, på hvilka arbetsgifvare skall äga att omedelbart håfva arbetsaftalet, öfverensstämma i de flesta punkter med de i 1901 års kommittéförslag upptagna och synas i allmänhet ej vara i be­ hof af någon förklaring. Vissa afvikelse!' från sistberörda förslag torde dock böra omnämnas. Otrohet mot arbetsgifvaren har icke upptagits så­ som skäl till entledigande, enär berörda begrepp synes vara alltför sväf­ vande. Man torde böra inskränka sig till att knyta nämnda påföljd vid sådan otrohet, som tagit sig uttryck i bestämda handlingar, enligt före­ liggande förslag däri, att arbetaren gör sig skyldig till tjufnadsbrott, be­ drägeri eller oredlighet mot arbetsgifvaren eller yppar yrkeshemlighet be­ träffande arbetsgif varens rörelse. Då det stadgas, att arbetaren får afskedas, om han dömts att undergå urbota straff, följer af detta uttrycks­ sätt, att villkorlig straffdom icke utgör tillräcklig grund för afsked. Vid­ kommande 7 mom. må erinras, att enligt förslaget förutsättes, att arbets­ gifvaren i första hand använder penningplikt såsom skydd mot öfverträ­ delse af ordningsföreskrift. Dylik öfverträdelse har därför ansetts icke böra första gången föranleda rätt att håfva aftalet. Denna rätt bör be­ tingas däraf, att meddelad varning visat sig fruktlös. Den i kommitté­ förslaget intagna bestämmelsen, att arbetare, som är i arbetsgifvarens hus och kost, får entledigas, om arbetaren vid aftalets ingående, arbetsgifvaren ovetande, var förlustig medborgerligt förtroende, har utelämnats. En viss preskriptionstid för begagnande af den uti ifrågavarande lagrum föreslagna upplösningsrätt är nödvändig till förekommande af miss-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 103

bruk af rätten. Beträffande det fall, att arbetare finnes uppenbart oskick­ lig till åtaget arbete, har emellertid icke, liksom för öfriga fall, stadgats, att entledigande ej får ske, om arbetsgifvaren med vetskap om förhållandet låtit arbetaren inträda i arbetet, eller sedan viss kort tid förflutit, efter det arbetsgifvaren erhållit sådan vetskap. Det kan nämligen hända, att arbetsgifvaren antager en veterligen oduglig arbetare i förhoppning, att han skall förbättras, eller af samma anledning låter honom någon tid kvarstå i arbetet, och det synes icke skäligt, att arbetsgifvarens rätt att hafva aftalet härigenom skall gå förlorad. Dessutom kan det vara svårt att bestämma, vid hvilken tidpunkt arbetarens oduglighet bör anses hafva framträdt fullt tydligt. Billigheten fordrar, att arbetsgifvaren skall äga omedelbart håfva 37 §. aftalet, äfven om han genom eldskada å fabrik eller annan anläggning eller skada å maskin eller i följd af annan sådan händelse (vis major, force majeure), utan eget vållande, är satt ur stånd att bereda arbetaren sysselsättning. Jämväl de grunder, på hvilka arbetare skall äga omedelbart håfva 38 §. arbetsaftal, äro angifna i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1901 års kommittéförslag. Dock torde böra anmärkas, att det i nämnda förslag gifna stadgande, enligt hvilket arbetarens rätt att hafva aftalet på grund af arbetsgifvarens underlåtenhet att i rätt tid utgifva i penningar beräk­ nad lön gjorts beroende däraf, att arbetaren utan resultat påmint arbets­ gifvaren om denna hans skyldighet, icke upptagits i förevarande förslag. Detta villkor har ansetts för arbetaren obehörigen betungande. Då emel­ lertid underlåtenheten att på bestämd tid utgifva lönen understundom kan bero på tillfälliga af arbetsgifvaren alldeles oberoende omständigheter, bör rättigheten för arbetaren att upplösa aftalet icke inträda omedelbart utan först sedan arbetsgifvarens försummelse fortgått viss tid. Beträffande de i 3 och 7 mom. omförmälda fall är grunden till arbetarens rätt att hafva aftalet i förra fallet arbetsgifvarens handlingssätt i det senare åter arbetets egen beskaffenhet. Att ett arbete är af farlig natur berättigar uppenbar­ ligen icke i och för sig arbetaren att frånträda aftalet. Har han med kännedom härom åtagit sig arbetet, bör han ock vara pliktig att fullgöra det. Endast då faran först senare yppat sig och ej kunnat af arbetaren förutses, inträder häfningsrätten. Då i G mom. såsom grund för denna rätt nämnes det förhållande, att arbetsgifvaren väsentligen åsidosätter sina skyldigheter, måste härunder inbegripas äfven det fall, att själfva för­ summelsen i sig är af lindrig beskaffenhet men den upprepas efter det arbetaren gjort anmärkning däremot. Stadgandet motsvarar således be­ stämmelsen i 7 mom. af 36 §.

104 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

39 §■ Till de i 1901 års kommittéförslag angifna grunder för rätten att upphäfva aftalet har gjorts ett tillägg, som torde befinnas skäligt, näm­ ligen att kvinnlig arbetare, som ämnar ingå äktenskap, förklarats berättigad att, sedan en lysning till äktenskap ägt rum, håfva arbetsaftalet med fjorton dagars uppsägningstid, äfven om längre tid för aftalet eller längre upp­ sägningstid varit bestämd. *0 §■ Skadeståndsskyldigheten, som enligt 1901 års kommittéförslag var afsedd att utgöra det förnämsta skyddet för arbetsaftalen, är enligt det nu föreliggande förslaget den enda rättsliga påföljd, som kan föranledas af ett mot dylikt aftal stridande beteende från arbetsgifvarens eller arbe­ tarens sida. Sådan skyldighet skall enligt sakens natur i allmänhet in­ träda för den part, som antingen själf utan giltigt skäl bryter aftalet eller ock rubbar förutsättningarna för aftalsförhållandet, så att motparten med fog finner sig föranlåten att frånträda detsamma. Dock äro icke alla om­ ständigheter, som gifva en part rätt att håfva aftalet, sådana, att de äfven böra medföra skadeståndsanspråk mot den andra parten. Rörande de regler i sådant afseende förslaget uppställer torde endast behöfva erinras, att arbetsgifvarens dröjsmål med löns erläggande eller underlåtenhet att lämna arbetaren betingadt husrum eller underhåll ansetts kunna medföra så störa olägenheter för denne, att han bör äga rätt till skadestånd, äfven om dröjsmålet eller underlåtenheten stundom kan härleda sig från för­ hållanden, som äro oberoende af arbetsgifvarens vilja, samt att då arbetare, hvars lön skall utgå i förhållande till arbetsresultatet, enligt 27 § tiller­ känts ersättning åt arbetsgifvaren, därest han genom dennes förvållaade hindrats att ernå tillbörlig förtjänst, arbetaren ansetts icke böra vara be­ rättigad till skadestånd, om han af denna anledning finner sig föranlåten att håfva aftalet. I 1901 års kommittéförslag stadgades, att i de fall, då arbetsgivare vore skyldig att gälda arbetare fullt skadestånd, arbetsgifvaren skulle, om arbetaren hellre så ville, till den senare utgifva godtgörelse med visst be­ lopp, motsvarande den kontanta lönen för den tid, som återstått för aftalets giltighet, dock minst för två och högst för tolf arbetsdagar, samt att enahanda skyldighet skulle åligga arbetaren gent emot arbetsgivare i motsvarande fall. Syftet med dessa bestämmelser var att undanröja den svårighet det kunde medföra att styrka beloppet af liden skada och så­ lunda underlätta utbekommande af skadestånd. Liknande stadganden hafva icke upptagits i förevarande förslag. Rätten till dylikt fixt skadestånd torde icke hafva synnerlig betydelse annat än under förutsättning, att något belopp finnes-7 på förhand afsatt för tryggande af skadeståndsanspråk, och att tillika den, som lidit skada, är

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 105

berättigad att utan vidare göra sig betald ur detta belopp. Äfven om arbetsgivare fått innehålla någon del af arbetares aflöning hvilket ju enligt föreliggande förslag kan ske endast på grund af öfverenskommelse med arbetaren — synes nämligen friheten från att styrka skadans belopp icke innebära någon mera värdefull processuell lättnad för arbetsgifvaren, när han, såsom enligt nuvarande förslag är fallet, likväl måste, i brist på godvilligt medgifvande från arbetarens sida, vända sig till domstol för att få skadeståndsskyldigheten fastslagen och det i bank insatta beloppet till sig utlämnadt. Ännu mindre vinnes genom rätten till fixt skadestånd, om utöfningen däraf icke är betryggad genom afsättning af särskilda me­ del. Kan icke skadestånd utbekommas utan anlitande af domstol, torde part i de flesta fall föredraga att fordra ersättning för den verkliga skadan. Från rättvisans synpunkt måste ock det fixa skadeståndet betraktas såsom ett mycket ofullkomligt medel; ofta blir ersättningen för låg, stundom äfven för hög. För öfrigt torde det icke vara uteslutet, att bestämmelser i angifna riktning skulle rent af bidraga till förringande af aftalens helgd, i det den missuppfattningen möjligen på en del håll kunde vinna insteg, att man ägde frigöra sig från aftal genom att erlägga en i förväg bestämd penningsumma, som kanhända alls icke motsvarade skadan. Att ansvar stadgats för arbetsgivare, som åsidosätter sina skyldig- 41 §. heter i fråga om arbetsintygs utgifvande till arbetaren, beror på, att dessa skyldigheter ansetts vara ålagda arbetsgifvaren lika mycket i allmänt som i enskildt intresse. Enär den föreslagna lagen icke skall omfatta lärlingsaftalet, har åt Promulgaföreskriften om upphäfvande af 1864 års näringsförordning måst gifvas tion^^m' sådan affattning, att lärlingsaftalet icke beröres däraf. Af rent praktiska skäl torde vara nödigt bestämma, att alla före den dag, då i anledning af förslaget ny lag kan komma att träda i kraft, in­ gångna aftal om arbete tills vidare omedelbart skola komma under lagens tillämpning.

Förslag till lag angående ändring af 17 kap. 4 § handelsbalken.

Rörande detta förslag hänvisar jag till hvad därom vid 30 och 32 §§ i förslaget till lag om vissa arbetsaftal anförts. Härutöfver torde böra an­ märkas, att genom det sätt, som valts för säkerställande af arbetarens lön, äfven i den män den utgöres af s. k. ackordsöfverskott, eller att för för­ månsrättens åtnjutande låta förfallotiden vara afgörande, väl- formellt in-

Bih. till Rikta. Prof.. 1910 1 Samt. 1 Afd. 74 Höft. 14

106 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

trädt en utsträckning i den förmånsrätt för lönen i allmänhet, som hittills tillkommit arbetare. Någon betänklighet häremot lärer dock knappast föreligga. Endast i sällsynta undantagsfall torde inträffa, att arbetares lön stått inne så länge, att den föreslagna lagändringen i verkligheten skulle åstadkomma annan verkan än den, som med densamma närmast åsyftats.

Förslag till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 22 § samt 25 kap. 15 och

22 §§ strafflagen.

Äfven om öfvervägande skäl tala för att icke, åtminstone för när­ varande, i allmänhet stadga straff för brott mot arbetsaftal, synes, såsom jag förut haft tillfälle nämna, förhållandet vara ett annat, när fråga är om aftalsbrott, som äro förenade med vissa särskildt försvårande omständig­ heter. Jag syftar härvid på de s. k. allmänfarliga aftalsbrotten. Hufvudsakligen två olika omständigheter torde göra det berättigadt att betrakta ett visst aftalsbrott såsom allmänfarlig^ Dels och i första rummet äger nämligen denna beteckning giltighet i fråga om sådant aftalsbrott, som föranleder fara för människors lif, hälsa eller egendom. Dels kan allmänfara i mera vidsträckt bemärkelse anses föreligga, när ett aftal om utförande af arbete, som äger någon större, omedelbar betydelse för det all­ männa, icke blir uppfylldt. Enligt det förslag, som jag nu går att underställa Eders Kungl. Maj:ts pröfning, skola stadgande!! till skydd mot allmänfarliga aftalsbrott införas dels i 19 kap. dels i 25 kap. strafflagen. De nya bestämmelserna i det förra kapitlet gälla sådana aftalsbrott, som äro förbundna med vål­ lande till fara för människor eller egendom. De nya stadgandena i det senare kapitlet afse däremot närmast allmänfara i den mera vidsträckta bemärkelsen; dock skola äfven allmänfarliga aftalsbrott af förstnämnda slag bedömas efter detta kapitel, om de innebära försummelse af tjänsteplikt. Ifrågavarande förslag öfverensstämmer till sina hufvudgrunder med det af 1899 års arbetsaftalskommitté framlagda förslaget till lag angående ändring af 19 och 25 kap. strafflagen. Jag tillåter mig erinra om, att sistberörda förslag, sedan högsta domstolen yttrat sig öfver detsamma, med vissa jämkningar förelädes 1905 års riksdag, och att propositionen i ämnet i hufvudsak tillstyrktes af lagutskottet men föll genom kam­ rarnas skiljaktiga beslut. Ett väsentligen liknande förslag tinnes äfven bland de af 1907 års arbetsaftalskommitté uppgjorda lagutkast, som blifvit öfverlämnade till Eders Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 107

Allmänfara i bemärkelsen af fara för människors lif, hälsa eller 19 kap.22 §. egendom kan särskild! lätt uppstå vid brytande af arbetsaftal inom indu­ strien. De moderna industriella anläggningarna kräfva en oaflåtlig om­ vårdnad och ett noggrant iakttagande af gifna föreskrifter, för att icke de väldiga naturkrafter, som tagits i industriens tjänst, skola frigöra sig och föranleda skada, öfvergifver en person, ställd på en ansvarsfull post, densamma under arbetets gång, kunna människor och egendom löpa den största risk. Ett ofta användt exempel härpå är, att den, som har att sköta en ångmaskin i en fabrik, lämnar arbetet utan att tillse, att elden under pannan släckts eller vården därom öfvertagits af någon annan. Ett an­ nat exempel på framkallande af allmänfara är, att en arbetaio, som skall sköta pumpverket i en grufva, upphör härmed, medan människor äro nere i grufvan. Följden blir lätteligen i förra fallet explosion i senare fallet öfversvämning samt i båda fallen förlust af människolik Såsom exempel på aftalsbrott, hvarigenom visserligen icke människors lif och hälsa men egendom af stort värde äfventyras, må nämnas, att arbetare nedlägga sitt arbete, innan råämnen hunnit passera ugnar, kärl eller ledningar. Såväl råämnena som maskinerna kunna då fullständigt för­ störas. Det är emellertid icke blott inom industrien, som aftalsbrott kan föranleda dylik allmänfara. Ett exempel från jordbrukets område utgöres af en med aftalsbrott förenad mjölkningsstrejk, som, om förhållandena äro ogynnsamma, kan medföra ej blott svåra lidanden för kreaturen utan äfven°*stor skada å denna värdefulla egendom. Jämväl vid andra aftal än arbetsaftal kunna liknande fall förekomma. Om — för att jämväl be­ gagna ett ofta användt exempel — en person, som åtagit sig leverans till staten af förnödenheter under krigstid eller eljest under tillstånd af nöd, utan giltig grund underlåter att fullgöra detta åtagande, kan hans aftals­ brott med skäl betecknas såsom allmänfarlig!. Sådana handlingar som de nu omförmälda synas mig obestridligen vara förtjänta af straff, naturligtvis under förutsättning att den, som beo-ått handlingen, med användande af den omtanke och insikt man kan fordra af en person i hans ställning bör hafva förstått, att fara var för handen. Stundom kan ett dylikt förfarande innebära ett \erkligt nidings dåd, och äfven när så icke är fallet, synes dock en uppsåtlig pliktförsum­ melse, som förenas med sådan likgiltighet för andra människors lif eller egen­ dom, bära vittne om ett sinnelag, mot hvilket det allmänna har anledning att anlita strängare medel än den för öfrigt ju ofta betydelselösa skyldigheten att gälda skadestånd. Man skulle visserligen härvid kunna anmärka, att handlingar af nu skildrade art hittills endast i sällsynta undantagsfall förekommit vid arbets-

108 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

inställelser i Sverige, och att behofvet af den ifrågavarande strafflagstift­ ningen således kan ifrågasättas. Emellertid får härvid icke förbises, att så­ som bekant under senare åren efter utländsk förebild i Sverige uppstått och särskilt bland ungdomen utbredt sig en anarkistisk eller såsom den kallas ungsocialistisk rörelse, inom hvilken icke blott förkunnas tillåtlighe­ ten, teoretiskt taget, af alla slags medel i den sociala kampen utan äfven mer eller mindre öppet förordas användande af våld och skadegörelse i striden mot arbetsgivare. Äfven från rent fackföreningshåll hafva på senare tid framkommit uttalanden med yrkande på en hänsynslösare taktik i stri­ derna mellan kapital och arbete. Mot yttringarna af dessa läror måste samhället, om det vill bestå såsom rättssamhälle, med kraft rikta sig, och då tecken tyda på, att samma läror, om än såsom man må hoppas i mindre omfattning, kunna komma att omsättas i praktiken, synes det mig vara oundgängligt, att staten sättes i tillfälle att mot handlingar af förenämnda art begagna de medel, strafflagstiftningen kan lämna. Mot aftalsbrottets bestraffande under angifna förutsättningar kan från teoretisk synpunkt invändas, att det brottsliga ligger mindre i aftalets brytande än däri, att fara för människor eller egendom framkallas. Då sådant kan ske äfven utan samband med aftalsbrott, kan det synas, som om lagstiftningen, därest den öfver hufvud vill bestraffa dylikt framkallande af fara, icke borde göra straffet beroende af att tillika ett aftal brutits. Denna invändning torde icke alldeles sakna fog. Fall kunna tänkas — utöfver de redan i lag upptagna — då framkallandet af fara är i och för sig så förkastligt, att det för bedömande af handlingens straffvärdhet är af underordnad vikt, om den är förbunden med ett aftalsbrott eller icke, och då följaktligen straff kan böra stadgas äfven under andra förhållanden än de nu berörda. Men tydligen kommer man därvid in på ett område med mycket obestämda gränser. Strafflagstiftningen kräfver fasta håll­ punkter, och det torde ur denna synpunkt väl låta sig försvaras att knyta straffbarheten vid aftalsbrottet. I dylik händelse föreligger nämligen den skuld till farans uppkomst, utan hvilken något straff icke kan ifrågakomma, synnerligen klar. Om i något af förut exempelvis angifna fall ett aftal brytes, såsom om arbetare lämnar åtaget arbete utan iakttagande af stadgad uppsägningstid eller annat villkor för aftalets normala upphörande, och fara däraf uppkommer, så är skulden otvifvelaktigt hans; och något skäl, hvarför han skulle gå fri från det ansvar, som staten kan anse böra följa å vållande till allmänfara, lärer ej kunna angifvas. Om åter samme arbetare lämnar samma arbete, efter det aftalsförhållandet i rätt ordning upplösts, så kan visserligen samma påföljd uppstå, om ej någon annan tinnes, som träder i hans ställe.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 109

Men skulden ligger då icke hos honom utan hos den, som har att sörja för arbetets behöriga gång och underlåtit att skaffa därför nödig arbetskraft. En utsträckning af det straffrättsliga skydd mot allmänfara, som nu finnes i vissa stadganden i 19 och 25 kap. af gällande strafflag, är otvif­ velaktigt påkallad. Det synes mig då riktigast att för närvarande begränsa denna utsträckning till sådana fall, där skulden till faran är så oemotsäglig som vid aftalsbrottet, och till den mera genomgripande revision af vår strafflag, som för närvarande står på dagordningen, öfverlämna frågan, om det må vara nödigt och möjligt att utsträcka samma skydd till ett vidare område. Något praktiskt behof att utsträcka straffbarheten till andra fall af framkallande af fara för människor eller egendom har icke heller gjort sig kännbart. Grundsatsen att den, som till följd af åtagande eller annan omstän­ dighet har särskild förpliktelse i visst afseende, kan blifva förfallen till ansvar för ett beteende, som utan sådan förpliktelse vore straffritt, är för öfrigt redan erkänd i vår rätt. Exempel härpå erbjudas af de i 14 kap. 30—34 §§ strafflagen meddelade bestämmelserna angående utsättande eller öfvergifvande af personer, om hvilka man varit pliktig att taga vård. Enligt den i det tidigare kommittéförslaget ifrågasatta lydelsen af 19 kap. 22 § strafflagen skulle straffpåföljd inträda, om någon, som åtagit sig att under bestämd tid eller tillsvidare arbeta åt annan, före utgången af den tid, hvarunder aftalet skolat gälla, utan laga skäl öfvergifvit arbetet under sådana förhållanden, att han bort kunna inse, att af hans förfarande antingen ensamt för sig eller i förening med andras kunde uppstå fara för någons lif eller hälsa eller grof skada å egendom. För­ slaget hänförde sig sålunda endast till arbetsaftal. Det afsåg emellertid alla sådana och ej blott dem, å hvilka den samtidigt föreslagna lagen om vissa arbetsaftal skulle vinna tillämpning. Det nu föreliggande förslaget går längre och innefattar hvarje på aftal grundad förpliktelse. Denna förändring har sin anledning däri att, såsom jag förut påpekat, all­ mänfara kan föranledas äfven af andra aftalsbrott än brytande af arbetsaftal. 1905 års lagutskott föreslog, att straff skulle drabba ej blott arbetare, som utan laga skäl öfvergifvit arbetet och därigenom framkallat allmänfara, utan jämväl arbetsgivare, som afskedat arbetare under liknande förhållanden. Utskottet fann det oförnekligt, att, om blott den ene kontrahentens, arbetarens, brytande af arbetsaftalet belädes med straff, detta skulle kunna uppfattas såsom en orättvisa. Arbetsgivare och arbetare borde vara likställda. Undersöker man saken närmare, torde man dock finna, att någon verklig

no Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 96.

likställighet icke skapas genom den af utskottet införda bestämmelsen. Genom arbetsaftalet förpliktas arbetsgivare!! icke att längre än han själf vill drifva arbetet utan endast att till arbetaren utbetala viss lön. Om en arbetsgifvare låter inställa arbetet men utbetalar den öfverenskomna lönen, har han således ej begått något aftalsbrott. Då det utmärkande för den förseelse man här vill träffa just är vållande af allmänfara i sam­ band med svikande af en åtagen förpliktelse, faller därför också en sådan bestämmelse som den nämnda utom förevarande lagstiftnings ram. Det syfte af rättvisa, lagutskottet ville tillgodose, vinnes emellertid därigenom, att enligt den nu föreslagna mera omfattande lydelsen en hvar, som sviker ett åtagande och därvid framkallar allmänfara, blir straffbar. Den nu i förslaget införda bestämmelsen, att ansvar skall kunna föranledas af hvarje med allmänfara förenad underlåtenhet att fullgöra ett åtagande, innebär i ett annat hänseende en utvidgning af förslagets räckvidd. Då i tidigare förslag stadgades straff för öfvergifvande af arbete, afsågs härmed visserligen ej blott verkligt lämnande af anställning, utan, enligt hvad den äldre kommitténs motiver utvisa, skulle äfven arbetare, som blott ginge från sitt arbete under angifna förhållanden, vara under­ kastad bestraffning. Enligt den lydelse, som nu föreslås, skall detsamma gälla den arbetare, som stannar kvar vid ett åtaget arbete och fortsätter därmed, men dock visar sådan försumlighet i fråga om åtagna förplik­ telser, att allmänfara däraf föranledes. Har den felaktige bort inse detta, kan han vara lika straffvärd, som om han helt och hållet öfvergifvit arbetet. Det af 1905 års lagutskott framlagda förslaget intog en från tidi­ gare förslag afvikande ståndpunkt äfven däri, att för straff erfordrades icke blott att fara uppstått för människors lif eller hälsa eller för grof skada å egendom utan dessutom att af den brottsliga gärningen verkligen kommit skada å person eller grof skada å egendom. Under åberopande af en inom högsta domstolen af en ledamot gjord erinran framhöll ut­ skottet, att vållande till fara, hvilket i de flesta fall utgjorde ett ofullbordadt stadium af vårdslöst förfarande, motsvarande hvad som vid uppsåtligt handlande benämndes försök, endast undantagsvis vore belagdt med straff. Att i här förevarande fall förklara ett vållande till blott fara straffbart syntes utskottet icke stå i god öfverensstämmelse med grunderna i vår strafflag. Af hvad jag förut anfört framgår, att i föreliggande för­ slag vidhålles den i det tidigare kommittéförslaget och 1905 års proposi­ tion uttryckta uppfattningen, att redan framkallande af allmänfara kan förtjäna straff. Då försummelsen är begången och allmänfara uppstått, är den försumliges brott fullbordadt, och hans brottslighet blir ej mindre,

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 96. in

därför att faran afvärjes, så att skada ej sker. Dock synes icke vara riktigt att låta äfven den minsta fara föranleda straff, utan torde böra fordras, att synnerlig fara skall hafva uppstått. Kommer af gärningen skada å person eller grof skada å egendom, bör detta utgöra eu straffskärpningsgrund. Hvad härefter beträffar de aftalsbrott, hvilkas allmänfarlighet härledes ^ 25 kap. ur det åtagna arbetets särskilt allmännyttiga beskaffenhet, synes äfven 15 oc 1~ ^ deras bestraffande stå i öfverensstämmelse med grundsatserna i redan gäl­ lande rätt. Har staten funnit ett arbete vara af den vikt, att den åt sina ämbets- och tjänstemän uppdragit dess utförande, råder ingen tvekan om, att underlåtenhet i arbetet bör kunna föranleda straff, och sådant kan ock, om än ej i samma omfattning som nu föreslagits, utkräfvas redan enligt gäl­ lande lag. Det är emellertid icke endast statens organ, som hafva sig anförtrodt arbete af stor och omedelbar allmän betydelse. Viktiga samhälls­ angelägenheter ligga under kommunernas och andra menigheters vård, och äfven enskilda företag fylla uppgifter, hvilkas fullgörande numera är så godt som oundgängligt för allmänt välbefinnande. Det kan icke ens såsom en regel utan undantag sägas, att samtliga de angelägenheter, som staten själf besörjer, i betydelse för det allmänna äga ett afgjordt företräde fram­ för dem, som omhänderhafvas af andra. Om man, såsom torde vara rik­ tigt, vill efter arbetets vikt uppdraga gränsen för de fall, då försummelse af åtagna förpliktelser bör vara straffbar, torde man alltså icke kunna in­ skränka straffskyddet till de åtaganden, som utgöra tjänsteåligganden för statens organ. Vår strafflagstiftning har också sedan lång tid tillbaka er­ känt detta. Enligt 22 § första stycket i 25 kap. strafflagen jämställas med statens ämbetsmän bl. a. kommunala förtroendemän. Genom andra stycket i samma § utsträckes tjänstemannaansvaret till personalen vid en del en­ skilda kommunikationsanstalter, dock endast i fråga om förseelser af den i 15 § af berörda kapitel angifna svårare beskaffenhet. När man nu vill straffrättsligt betrygga arbetets fortgång vid vissa kommunala eller enskilda inrättningar af särskildt stor allmän betydelse, är det alltså endast fråga om utsträckt tillämpning af en redan i lagen upptagen grundsats. Jag vill nu till en början redogöra för hvad förslaget innebär med afseende å statens verk. Bestämmelserna i denna del innehållas i det föreslagna nya tredje stycket af 15 § i 25 kap. strafflagen. Den förseelse, som där bestraffas, angifves bestå däri, att ämbetsmän vid vissa statens verk i syfte att hindra driftens behöriga gång afhållit sig från tjänstgöring eller vanskött sin tjänst. Hvad om ämbetsmän stadgas skall i detta som i andra fall enligt 22 § första stycket gälla äfven tjänstemän.

112 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Att särskild! stadgande om straff för berörda förseelse nu ansetts erforderligt, beror ingalunda därpå, att en statens ämbets- eller tjänsteman, som begår sådan förseelse, för närvarande skulle vara straffri. Såsom förut antydts, är det tvärtom alldeles visst, att dylika förseelser, liksom hvarje annan tjänsteförsummelse, redan nu kunna bestraffas. 16 och 17 §§ i 25 kap. strafflagen innehålla nämligen bestämmelser om straff för alla tjänsteförseelser, hvilka icke genom andra §§ i samma kapital blifvit be­ lagda med särskild! straff. 16 § afser det fall, att ämbetsman, på annat sätt än i öfriga §§ angifvits, uppsåtligen begår förbrytelse i sitt ämbete för egen fördel eller för att annan gynna eller skada eller eljest till kränk­ ning af allmän eller enskild rätt eller säkerhet, eller uppsåtligen under­ låter sin ämbetsplikt i afsikt, som nu är sagd. Jämlikt 17 § straffas äm­ betsman, som visar vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sitt ämbete, om särskildt ansvar ej är därå satt. Straffet enligt den förra § är afsättning och, om brottet det förtjänar, tillika ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas. Var det af förhastande, som ämbetsmannen sig förgick, och kom däraf ingen eller ringa skada, må dömas till böter eller mistning af ämbetet på viss tid. Enligt den senare § är straffet böter eller mistning af ämbetet på viss tid; dock må dömas till afsättning, ifall omständigheterna äro synnerligen försvårande. En ämbets- eller tjänsteman vid något af de i 15 § tredje stycket angifna verk, som i syfte att hindra driftens behöriga gång afhåller sig från tjänstgöring eller vansköter sin tjänst, straffas alltså för närvarande enligt 16 §, om förse­ elsen är af den svårare beskaffenhet, som i denna § angifves. I öfriga fall skall han dömas till straff enligt 17 §. För fullständighetens skull torde jag äfven böra nämna stadgande! i samma kapitels 19 §, där afsätt­ ning stadgas såsom straff för ämbetsman, som utan lof eller tillkännagifvet förfall afhållit sig från tjänstgöring och ej kunnat med kallelse träffas eller inställas samt ej heller kommer inom tre månader, sedan kallelse i allmänna tidningarna ågått. Sistnämnda stadgande torde emellertid sakna betydelse i nu föreliggande fråga. I detta sammanhang förtjänar fram­ hållas, att straff kan drabba ej blott den försumlige tjänstemannen utan äfven uppviglare till försummelse. Den senare kan nämligen blifva för­ fallen till straff enligt 10 kap. 14 § första eller andra stycket i strafflagen, om uppmaning eller förledande till försummelsen skett muntligen inför menighet eller folksamling eller i skrift, som uppviglaren utspridt eller låtit utsprida. Hvad man vill vinna med stadgandena i 15 § tredje stycket är så­ lunda icke att med straff belägga några slag af handlingar, som nu äro straffria, utan syftet är väsentligt mera begränsad!. Dels har man bort

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 96. 113

taga hänsyn till de nu föreslagna bestämmelserna i 19 kap. 22 § straff­ lagen. Tydligt är nämligen, att den förseelse, som där omförmäles, bör straffas minst lika strängt, om den begås af en person anställd vid statens verk, som om den föröfvas af en person i enskild tjänst. Emellertid skall förseelse enligt 19 kap. 22 § i vissa fall straffas med fängelse, men detta straff ingår icke i straffskalan enligt 16 och 17 §§ i 25 kap. Om man enligt 25 kap. skall kunna fullt bestraffa tjänsteförseelsen, måste därför i nämnda kapitel införas ett stadgande om att fängelsestraff under vissa förutsättningar kan ådömas för dylika förseelser. Dels synes, jämväl när fråga icke är om vållande till sådan allmänfara som i 19 kap. 22 § om­ förmäles, en skärpning af straffsatserna för nu förevarande förseelser vara behöflig, särskildt utöfver hvad 17 § innehåller. Lika litet åsyfta de föreslagna bestämmelserna att utsträcka straff­ barheten till några nya klasser af den hos staten anställda personal. Straf­ fet skall framgent liksom hittills drabba endast personer med tjänstemanna­ ställning. Sådan ställning, jämte därmed förbundna rättigheter och an­ svar, tillkommer i hufvudsak innehafvarna af de för verkens drift ound­ gängliga befattningarna samt den extra personal, som har liknande göro­ mål. öfriga anställda äro vanliga arbetare, och straff enligt 25 kap. kan för dem icke ifrågakomma. De ordinarie tjänstemannabefattningarna äro upptagna i stater, som blifvit af konung och riksdag fastställda för de särskilda verken, eller finnas angifna i de för nämnda verk gällande in­ struktioner och aflöningsreglementen. I förbigående må erinras om, att inom de sålunda uppdragna gränserna för tjänstemannabegreppet faller äfven ett stort antal befattningar af sådan beskaffenhet, att de med dem förenade göromål utgöras af kroppsarbete i egentlig mening. Beträffande åter den icke ordinarie personalen tillkommer det de olika verken att be­ sluta om grunderna för dess anställande och därmed äfven att bestämma, hvilka befattningar af icke ordinarie natur skola för sina innehafvare med­ föra egenskap af extra tjänstemän. Enligt hvad jag inhämtat, äro regleinentariska stadganden för angifna ändamål utfärdade i så stor omfatt­ ning, att det icke, eller åtminstone endast i ett fåtal oväsentliga undan­ tagsfall, kan möta någon svårighet att afgöra, huruvida en vid statens verk anställd person är att anse såsom extra tjänsteman eller arbetare. De nu ifrågasatta bestämmelserna hafva ingen inverkan på dessa förhål­ landen. Enligt de tidigare förslagen hade det i viss mån ökade skydd, hvar­ om nu är fråga, icke tillerkänts andra statens verk än dels de kommunikationsanstalter — järnvägar och kanaler — som redan nu jämlikt 15 § åtnjuta särskildt, starkare straffskydd i visst hänseende, dels gas-, elektri-

Bih. till Riksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 74 Höft. 15

114 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

citets-, vattenlednings- och renhållningsverk samt brandkår. Lagstiftnin­ gens räckvidd var sålunda, om man bortser från nämnda kommunikationsanstalter, begränsad till anläggningar af de slag, för hvilka straffskydd ifrågasättes äfven då verken tillhöra kommuner. I det nu föreliggande förslaget hafva härutöfver upptagits statens post-, telegraf- och telefonverk. Det synes mig uppenbart, att de senare verken äga så stor betydelse för det allmänna, att de strängare bestämmelserna böra erhålla tillämpning äfven å den vid dem anställda personal. Såsom oundgängliga för den allmänna samfärdseln äro ju dessa verk jämförliga med nyss berörda kommunikationsanstalter. Äfven en annan afvikelse från de tidigare förslagen torde i detta sammanhang böra särskildt omnämnas. Enligt desamma skulle de ifråga­ satta nyå bestämmelserna vinna tillämpning endast, då tjänsteman »afhållit sig från tjänstgöring», men å andra sidan gälla hvarje sådant afhållande, när det skett utan laga förfall. I jämförelse härmed innebär nu förelig­ gande förslag dels en utvidgning dels en begränsning. Jag har nämligen funnit ett skärpt straffhot under ifrågavarande förhållanden böra riktas ej blott mot den, som afhåller sig från tjänst­ göring, utan äfven mot den, som eljest vansköter sin tjänst. De förplik­ telser, som följa af offentlig tjänsteanställning, kunna på ett lika straffbart sätt svikas af den, som fortfar med sin tjänsteutöfning. Han kan med­ vetet och uppsåtligt fullgöra sitt arbete så, att därigenom måhända för­ orsakas större olägenhet, än om han alldeles uteblifvit från tjänstgöring (s. k. sabotage eller obstruktion). Detta förhållande, hvartill redan tagits hänsyn i administrativa bestämmelser, synes förtjäna beaktande äfven i de lao-stadgunden, hvarom nu är fråga. Härigenom vinnes ock öfverensstämmelse med de föreslagna stadgandena i 19 kap. 22 §. Däremot torde det icke vara af nöden att låta de nya bestämmel­ serna gälla hvarje afhållande från tjänstgöring, utan synes det vara till­ räckligt, om de erhålla giltighet, när sådan förseelse begås i syfte att hindra driftens behöriga gång. Att en enstaka tjänsteman af någon an­ ledning uteblifver från sin post medför i regel icke något hinder för drif­ tens fortgång, och om ett allmänfarligt syfte icke kan styrkas, bör då hans förseelse ej heller behandlas såsom allmänfarlig. Hvad man här företrädesvis vill träffa är med aftalsbrott förenade arbetsinställelser och liknande åtgärder i större skala, och vid dem torde syftet att hindra drif­ tens behöriga gång ligga i öppen dag. Under det att, såsom nu påvisats, förslaget med hänsyn till statens verk icke innebär, att någon person skall kunna straffas för handlingar,

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 115

som hittills varit straffria, är förhållandet ett annat i fråga om personalen vid de enskilda personer, bolag eller samhällen tillhöriga inrättningar, vid h vilka man vill söka genom straffrättsliga regler betrygga arbetets fortgång. Då härvid således är fråga om en verklig utsträckning af nu gällande regler om tjänstemannaansvar, är gifvetvis af nöden att iakttaga varsamhet säväl vid bestämmande af de verk och inrättningar, som skola komma i åtnjutande af det ifrågasatta skyddet, som ock beträffande den personal, hvilkens ställning sålunda bestämmes. Vid de kommunikationsanstalter, som till följd af konungens förord­ nande åtnjuta samma skydd som statens liknande anstalter, är såsom förut nämnts personalen redan underkastad tjänstemannaansvar i fråga om tjänsteförsummelser af den i 15 § första och andra styckena angifna beskaffenhet. Enligt förslaget skall personalen vid dessa anstalter blifva underkastad straff jämväl för sådant afhållande från tjänstgöring eller, vanskötande af tjänsten, hvarom stadgas i det föreslagna tredje stycket i 15 §. Den personal, som kan straffas, blir alltså densamma som förut, men dess straffrättsliga an­ svar utsträckes till andra försummelser än de nu straffbara. Vid bestämmande i öfrigt af de verk och inrättningar, som skola komma i åtnjutande af det ifrågasatta skyddet, har man ansett sig böra stanna vid de verk, hvilkas uppgift är att tillhandahålla en större allmänhet så oundgängliga förnödenheter som vatten och ljus eller att trygga densamma mot sanitära vådor och mot eldfara; med bestämning tillika att dessa verk skola drifvas åt kommun. Att man icke ansett sig kunna medtaga äfven liknande af enskilda drifna inrättningar, hvilka ju ock kunna tillgodose stora allmänna intressen, har sin grund, i betänk­ lighet mot att anse och behandla anställning hos enskild arbetsgivare som offentlig tjänsteanställning i större omfattning än. som redan nu är förhål­ landet i fråga om enskilda trafikverk. Anställning i kommuns tjänst är uppenbarligen i vida högre grad jämförlig med statstjänst. Stadgande om skydd för nu nämnda kommunala inrättningar har upptagits i tredje stycket af 22 §. I hvad mån personer med anställning vid dessa redan nu äro i straffrättsligt hänseende likställda med statens ämbets- och tjänstemän på grund af de allmänna bestämmelserna i första stycket af samma §, torde icke vara fullt klart. Säkerligen kan dock icke sådan likställighet anses äga rum i någon större omfattning. Förslaget i denna del innebär därför, såsom äfven förut nämnts, en verklig utvidgning af den krets, inom hvil­ ken tjänstemannaansvar kan utkräfvas. Här framträder därför också med särskild styrka vikten af att tillse, att dylikt ansvar, ej må åläggas flera vid nämnda verk anställda personer än som är behöfligt.

116 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

I förslaget göres icke, lika litet, som hittills enligt 22 § andra stycket, något försök att inom de enskilda och kommunala verkens personal uppdraga en gräns motsvarande den, som för statens verk är be­ stämd därigenom, att ansvar stadgas endast för tjänstemän men ej för arbetare. Att man vid förslagets affattande funnit sig kunna afstå från fastställande af en dylik gräns, beror därpå, att den i förevarande fall icke skulle hafva någon praktisk betydelse. Tillser man, för hvilka förseelser straff enligt förslaget skall kunna utkräfvas, finner man nämli­ gen, att de äro af den art, att de icke gärna kunna begås af personer i annan befattning än sådan, att de vid statens liknande verk otvifvelaktigt skulle hafva tjänstemannaställning. Så är förhållandet med den i andra stycket afsedda underlåtenhet af någon att iakttaga hvad honom till före­ kommande af olyckshändelse åligger, så att skada lätteligen kan ske. Här är tydligen endast fråga om personer anställda i och för företagets drift. På samma sätt förhåller sig med den i såväl andra som tredje stycket åsyftade förseelse, som skall bestå däri, att någon i syfte att hindra driftens behöriga gäng afhållit sig från tjänstgöring eller eljest vanskött sin tjänst. Anställning i och för verkets drift torde emellertid, såsom förut antydts, vara den omständighet, som i hufvudsak ägt afgörande be­ tydelse för uppdelningen i tjänstemän och arbetare vid de statsinrättnin­ gar, där sådan uppdelning är genomförd. Åtminstone lär såsom regel kunna uppställas, att all i och för driften antagen personal har tjänste­ mannaställning. Enligt nu angifna grunder kommer alltså likställighet att finnas mellan personalen vid statens verk samt de enskilda och kommunala verkens personal. Och vill man vinna syftet för den ifrågasatta lagstift­ ningen, kan tvekan icke råda om, att tjänstemannaansvaret måste läggas just på den för verkens drift erforderliga personal. Beträffande straffen för de i 22 § andra och tredje styckena omförmälda brott hänvisas till de i 15 § stadgade grunder. Härvid är att märka, att den för vissa fall i 15 § stadgade påföljd af ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas tydligen icke kan ådömas de i enskild eller kom­ muns tjänst anställda personer, som i 22 § andra och tredje styckena afses. Såvidt fråga är om brott, som i 15 § andra stycket sägs och som begåtts af person, anställd vid någon i 22 § andra stycket omförmäld inrättning, är emellertid i stället såsom påföljd å brottet stadgadt, att han ej må sedermera kunna i dylik allmän befattning nyttjas. Motsvarande regel har däremot ej ansetts böra gifvas angående brott af den i 15 § tredje stycket omförmälda beskaffenhet, då sådant begåtts af person, hvarom i 22 § andra eller tredje styckena sägs.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 117

Huruvida den i tredje stycket af 14 § i 10 kap. strafflagen medde­ lade bestämmelsen om straff för den, som söker förleda till ohörsamhet mot lag, har tillämpning å uppvigling till sådan civil orätt som en med aftalsbrott förenad arbetsnedläggelse eller grof försummelse i arbetet, må lämnas därhän. I hvarje fall är förledande till det förfarande, som omförmäles i andra stycket af 22 § i 25 kap. strafflagen, redan nu under de i 10 kap. 14 § första och andra styckena angifna förutsättningar straff­ bart såsom uppmaning eller annat förledande till brott. Flydtas nu jäm­ väl annan pliktförsummelse af personalen vid vissa enskilda och kommu­ nala verk in på den kriminella orättens område, följer häraf att äfven uppvigling till sådan försummelse blir straffbar enligt nyssnämnda grunder. Det har uttalats önskningar om, att åt den vid berörda verk an­ ställda personal, som man sålunda vill underkasta ett skärpt ansvar, måtte beredas tjänstemannaställning äfven i andra afseenden, i det att densamma med hänsyn till anställningens fasthet och öfriga förmåner skulle erhålla bättre villkor än vanliga arbetare. I stort sedt torde så redan vara för­ hållandet. Nu ifrågavarande ordinarie befattningar vid statens verk till­ sättas genom konstitutorial, hvilket ju innebär, att tjänstemannen endast på grund af fel eller försummelse kan utan eget medgifvande skiljas från tjänsten. Äfven i många andra hänseenden, för hvilka redogörelse icke torde behöfva lämnas, åtnjuter den ordinarie personalen obestridliga och viktiga fördelar framför arbetarna. Inom vissa gränser gäller detta jäm­ väl den extra tjänstemannapersonalen, hvars anställning för öfrigt ofta utgör endast en öfvergång till ordinarie tjänst. Vid enskilda och kom­ munala verk äro förhållandena naturligtvis mera växlande. Oftast torde dock arbetare' i de för verkens drift nödvändiga, på deras stater upp­ förda befattningarna innehafva tryggare och förmånligare platser än arbetare i allmänhet. I verkens eget intresse ligger att varaktigt och på ett för båda parterna fördelaktigt sätt binda denna personal vid dess anställning. I fråga om förslagets betydelse med hänsyn till de sociala strider, som i våra dagar så ofta uppröra samhället, torde till sist böra erinras, att den, som tagit anställning vid något af de verk, hvarom nu är fråga, gifvetvis har full frihet att med iakttagande af uppsägningstid och andra villkor, som kunna vara öfverenskomna vid aftalets ingående, frånträda sin anställning. Straffrättsligt ansvar ifrågakommer endast, då arbetsnedläggelsen är förenad med aftalsbrott, eller för den, som i ar­ betet gör sig skyldig till grof pliktförsummelse. Men aftalsbrott och sabotage lära icke kunna erkännas som berättigade kampmedel i den sociala striden.»

118 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Föredragande!! hemställde härefter, att lagrådets utlåtande öfver ifrågavarande lagförslag måtte, för det i 87 § regeringsformen omför­ mäla ändamål, inhämtas genom utdrag af protokollet.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Makt Konungen i nåder lämna bifall. Ur protokollet

Erik Öländer.

Kungl. Maj tis Nåd. Proposition Nr 96. 119

Förslag

till

Lag

om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare.

1 §•

Arbetsgivare eller förening af arbetsgivare äge att med de härnedan eller eljest i lag stadgade inskränkningar sluta aftal med fackföre­ ning, fackförbund eller annan dylik förening af arbetare om villkor, som skola lända till efterrättelse vid arbetsaftals ingående, samt om förhållan­ dena i öfrigt emellan arbetsgivare och arbetare.

2 §.

Kollektivaftal, som i 1 § sägs, skall upprättas skriftligen.

3 §• Kollektivaftal skall, där ej i aftalet annorlunda bestämts, i fråga om yrkesgrupper, som i aftalet afses, lända till efterrättelse ej mindre för arbetsgivare eller arbetare, som vid dess ingående var medlem af före­ ning, som slutit aftalet, än äfven för den, som sedermera inträdt i före­ ningen. Tillämpning af kollektivaftal må påkallas jämväl af förening mot dess medlemmar samt af arbetsgivare och arbetare inbördes.

4 §• Ingås arbetsaftal mellan arbetsgivare och arbetare, för hvilka kollek­ tivaftal 'skall lända till efterrättelse, skola, ändå att annorlunda öfverenskommits, kollektivaftalets bestämmelser blifva gällande.

120 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

5 §•

I fråga om arbetsaftal, som slutes mellan arbetsgifvare och arbetare, af hvilka endast den förre är bunden af kollektivaftal, skall kollektivaftalet äga tillämpning i den mån arbetsaftalet icke innehåller andra bestämmelser.

6 §•

Kollektivaftal vare ej bindande utöfver fem år från det aftalet slöts. År i aftalet sagda tid öfverskriden, och vill endera parten frånträda af­ talet, när den tid är ute, uppsäge detsamma tre månader förut. Ej må dock, där i aftalet är bestämdt, att detsamma skall upphöra å viss dag, upp­ sägning ske till annan kalenderdag, ändå att aftalet sålunda varder gäl­ lande utöfver fem år. År ej tiden för aftalets giltighet bestämd, skall aftalet anses ingånget för ett år. Uppsäges ej aftal inom därför bestämd tid eller, då viss uppsäg­ ningstid ej är stadgad, tre månader före giltighetstidens slut, skall aftalet anses förlängdt för ett år.

7 §.

Varder, då å ena sidan flera deltagit i kollektivaftal, hos en af dem aftalet uppsagdt, och vill af sådan anledning någon af de öfriga uppsäga aftalet, äge, där ej i aftalet annorlunda stadgats, tid därtill inom tre veckor efter den dag, då uppsägning eljest skolat senast verkställas; uppsäger en af dem själf aftalet, och vill förty någon af de öfriga frånträda aftalet, eller den, hos hvilken uppsägning skett, uppsäga aftalet hos dessa eller någon af dem, vare lag samma.

B §•

Under den tid kollektivaftal är gällande, må ej, ändå att annor­ lunda i aftalet bestämts, arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan där­ med jämförlig åtgärd af arbetsgifvare eller arbetare vidtagas i syfte att åstadkomma ändring i aftalets bestämmelser eller på grund af tvist om tolkning eller tillämpning af aftalet,

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 96. 121

eller i anledning af annan tvist, innan förhandling om tvisten sigt rum i enlighet med bestämmelse, som därom kan vara i aftalet träffad, eller, där sådan bestämmelse saknas, anmälan om tvisten gjorts hos veder­ börande förlikningsman för medling i arbetstvister, samt inför honom för­ handlats, eller vederparten vägrat eller underlåtit att på kallelse af för­ likningsmannen å tid och plats, som af denne utsatts, ingå i förhandling.

9 §•

Ej må i kollektivaftal stadgas förbud för arbetsgivare eller arbe­ tare att tillhöra förening, som i 1 § afses, eller göras inskränkning i ar­ betsgivares eller arbetares rätt att inga arbetsaftal med hvem han vill. Har sådant förbehåll skett, vare det ogillt. Utan hinder af hvad sålunda stadgats må i kollektivaftal bestämmas, att arbetsförman ej må vara medlem af förening, däri andra än förmän kunna vinna inträde, så ock, där vid aftalets ingående arbetsinställelse äger rum, öfverenskommas om skyldighet för arbetsgivare att låta arbe­ tare, som nedlagt eller utestängts från arbete, åter däri inträda eller för sådan arbetare att återtaga arbetet.

10 §.

Bryter arbetsgifvare eller arbetare mot bestämmelse i kollektivaftal eller mot stadgandet i 8 §, eller underlåter förening att fullgöra hvad den i aftalet åtagit sig, gälde all däraf uppkommen skada. Har förening, som i 1 § afses, medverkat till åtgärd, hvarom i 8 § sägs, och är åtgärden vidtagen i strid mot sistnämnda § eller mot bestäm­ melse i kollektivaftal, vare ock föreningen ansvarig, för skadan. Lag samma vare, där föreningen lämnat understöd vid arbetsinställelse, som före­ tagits i strid mot hvad i 8 § är stadgadt eller mot bestämmelse i aftalet. Ö

11 §•

Har arbetsgifvare, som slutit kollektivaftal, vidtagit åtgärd, hvarom i 8 § sägs, i strid mot nämnda § eller mot aftalet, eller har, där förening ingått sådant aftal, föreningen mot någon, för hvilken aftalet är gällande, gjort sig skyldig till förhållande, hvarom i 10 § andra stycket förmäles, må aftalet uppsägas hos arbetsgifvaren eller föreningen; sker rättelse, innan uppsägning ägt rum, må ej sedan förhållandet åberopas såsom grund för

Bih. till Piksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft. 16

122 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

aftalets häfvande. Hafva å ena sidan flera deltagit i aftalet, och förbryter sig någon af dem såsom nu sagts, må aftalet uppsägas hos dem alla. Uppsäges aftalet, skall det genast upphöra att gälla.

12 §.

Uppsägning af kollektivaftal skall ske skriftligen. Hvad i 11 kap. 11—19 §§ rättegångsbalken stadgas angående stämning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om uppsägning. Träffas ej den, hvilken för uppsägning sökes, i sitt hemvist, varde uppsägningen i rekommenderadt bref under hans vanliga adress aflämnad å posten samt skriftlig underrättelse om uppsägningen insänd till kommers­ kollegium; skolande uppsägningen anses hafva skett, när hvad sålunda föreskrifvits blifvit fullgjordt.

13 §.

Det _ åligger dem, som slutit kollektivaftal, att inom fjorton dagar därefter till kommerskollegium insända ett exemplar af den upprättade handlingen. Varda i enlighet med kollektivaftalet i särskild handling be­ stämmelser upptagna angående arbetslön, som beräknas efter arbetets myckenhet eller beskaffenhet, vare insändande af dylik ackordsprislista ei erforderligt. r J Underlåtes hvad sålunda stadgats, böte den försumlige från och med fem till och med femtio kronor. Ej må försummelsen °åtalas efter det handlingen till kommerskollegium inkommit. Böter, som ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1911 och, med undan­ tag för bestämmelserna i 6 § första stycket samt 9 och 13 §§ ä°-a tillämpning jämväl i fråga om kollektivaftal, som slutits före nämnda da^. Ö

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 123

Förslag

till

Lag

om särskild domstol i vissa arbetstvister.

1 §• För handläggning af tvister, som grunda sig på kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare, skall finnas en särskild domstol med säte i Stockholm. Denna domstol benämnes arbetsdomstolen.

2 §•

Arbetsdomstolen skall bestå af tre lagkunniga män, Indika fullgjort hvad författningarna föreskrifva dem, som må nyttjas uti domareämbeten, samt af fyra i arbetsförhållanden erfarna och kunniga män. De lagfarna ledamöterna, af hvilka en har att föra ordet i rätten, utnämnas af konungen, öfriga ledamöter förordnas af konungen för två år i sänder; skolande för dessa utses åtta suppleanter. 3 §.| Förslag för tillsättande af de icke lagfarna ledamöterna och deras suppleanter må afgifvas af arbetsgivareförening, som omfattar minst ett­ hundra arbetsgivare, samt af fackförening, fackförbund eller annan dylik förening af arbetare, som omfattar minst femtusen arbetare. Sådant förslag skall för att vinna afseende omfatta minst dubbelt så många personer, som de, hvilka skola för den sidan förordnas. Bland de från hvardera sidan föreslagna förordnas två ledamöter och fyra suppleanter för dessa ledamöter. Är å någondera sidan förslag ej afgifvet, förordne konungen för den sidan lämpliga män till ledamöter och suppleanter. 4 §• Ledamot, som i 3 § afses, skall vara svensk medborgare och hafva uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen utöfvas al den,

124 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

som står under förmynderskap, som afträdt all sin egendom till borgenärer och icke, på sätt lag förmår, gitter visa, att han är fri från deras kraf, eller hvars egendom, utan att vara afträdd till konkurs, förvaltas för borgenärers räkning, som förklarats förlustig medborgerligt förtroende eller ock är ställd under framtiden eller tilltalad af allmän åklagare för brott, som kan medföra dylik påföljd, eller som blifvit dömd ovärdig att nyttjas i rikets tjänst eller att föra annans talan inför rätta.

5 §■ Den, som blifvit förordnad till ledamot eller suppleant, må kunna afsåga sig uppdraget, om han uppnått sextio års ålder, eller om han varit ledamot två år eller suppleant sex år. Äfven i andra fall än nu sagts må, då särskilda omständigheter därtill föranleda, ledamot eller suppleant kunna begära entledigande från uppdraget. Afsägelse af uppdrag att vara ledamot eller suppleant pröfvas af konungen. Afgår ledamot eijier suppleant, förordne konungen för återstående delen af den tid, för hvilken den afgångne varit förordnad, bland de för­ ut föreslagna eller sedan nytt förslag infordrats annan ledamot eller supp­ leant.

6 §•

Skulle vid något rättegångstillfälle icke lagfaren ledamot uteblifva eller finnas vara af jäf hindrad att tjänstgöra, och kan ej suppleant till­ kallas, äge arbetsdomstolen utse en i arbetsförhållanden kunnig man att vid det tillfälle träda i den ledamots ställe.

7 §•

Arbetsdomstolen sammanträder på kallelse af ordföranden så ofta sådant för måls handläggning erfordras. Domstolen må, där den så pröfvar nödigt, sammanträda jämväl å ort utom Stockholm.

8 §•

Den, som vill anhängiggöra talan vid arbetsdomstolen, ingifve till domstolens ordförande skriftlig ansökning om stämning å vederparten.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 125

Då sådan ansökning inkommit, gifve ordföranden stämning, däri skall utsättas, inom hvilken tid före dagen, då saken skall företagas vid domstolen, stämningen skall vara svaranden delgifven. Ej må stämningstiden sättas längre än för inställelsen vid domstolen skäligen erfordras. . , Hänskjuta parterna i gemensam skrift uppkommen tvist till dom­ stolen, varde saken utan stämning upptagen, och meddele ordföranden parterna, när saken skall vid domstolen företagas.

9 §• Vid arbetsdomstolen må föras talan om kollektivaftals rätta innebörd, ändå att påstående ej väckts om aftalets fullgörande eller om skadestånd för underlåtenhet därutinnan.

10 §• I fråga om rättegången vid arbetsdomstolen skall hvad enligt lag gäller om rättegången vid rådstufvurätt äga tillämpning, där ej här ofvan annorlunda stadgats.

11 §• Utslag, som af arbetsdomstolen meddelats, skall genast tillämpas och må utan hinder af ändringssökande verkställas efter ty stadgas om verkställighet af laga kraft ägande dom, utan så är att i utslaget annor­ lunda förordnats; dock att ifråga om utmätning å utslag, hvarigenom be­ talningsskyldighet någon ålagts, skall gälla hvad i utsökningslagen föreskrifves om utmätning å underrätts dom, som ej äger laga kraft.

12 §-

Den, som vill söka ändring i arbetsdomstolens utslag eller i något dess beslut, som må särskildt öfverklagas, skall innan klockan tolf å tjugonde damm från utslagets eller beslutets dag, den dagen oräknad, till domstolens ordförande tvefaldt ingifva sina till konungen ställda underdåniga besvär; bifo^e ock det öfverklagade utslaget eller beslutet samt domstolens omgå protokoll i målet jämte de till saken hörande handlingar, klaganden kan anse nödigt förete. Varda ej inom nu nämnd tid besvär tvefaldt mgifna, stånde ölverklagade utslaget eller beslutet fast.

126 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

13 §.

Klagandens vederpart har att hos arbetsdomstolens ordförande själf efterhöra, huruvida inom besvärstidens utgång besvär inkommit och, där besvär anförts, uttaga ena exemplaret af besvärsskriften. Äro flera vederparter, och kunna de ej enas, hvilken af dem skall berörda handling ut­ taga, må den ej utlämnas. Vederparten äge tid af tjugu dagar från besvärstidens utgång att till arbetsdomstolens ordförande ingifva underdånig förklaring jämte de handlingar, han vill åberopa; försittes den tid, äge han ej vidare varda i målet hord.

14 §.

I utslag eller beslut, som må särskildt öfverklagas, gifve arbetsdom­ stolen till känna, hvad parterna enligt 12 och 13 §§ hafva att iakttaga.

15 §.

Sedan förklaring inkommit eller tid för förklarings afgifvande gått till ända, utan att sådan afgifvits, skola de ingifna handlingarna ofördröj­ ligen af arbetsdomstolens ordförande insändas till konungens nedre justi­ tierevision. 16 §.

Arbetsdomstolens ordförande vare pliktig att för tid, då han af an­ ledning, hvarom i 7 § sägs, ej kan träffas å ämbetsrummet, skriftligen förordna någon, till hvilken handlingar, som i 12 och 13 §§ omförmälas, må kunna ingifvas. 17 §.

Närmare föreskrifter om afgifvande af förslag, hvarom i 3 § förmäles, och om arbetsdomstolens verksamhet meddelas af konunaren. O

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1911; dock att mål, hvari stämning utfärdats före nämnda dag, skola behandlas enligt äldre lag. Förslag, hvarom i 3 § förmäles, skola första gången afgifvas under år 1910. Intill dess annorlunda förordnas skall anstå med utnämnande af de lagfarna ledamöterna af domstolen, och skola i stället innehafvare af annan domarebeställning förordnas att uppehålla befattningarna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 127

Förslag

till

Lag

om vissa arbetsaftal.

Om arbetsaftal, hvarå denna lag äger tillämpning.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å aftal, hvarigenom en arbetare åtager sig att under bestämd tid eller tillsvidare mot ersättning arbeta åt en arbetsgivare i jordbruk, handel eller annat näringsyrke, vid järnvägseller spårvägsdrift eller vid hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenafledning eller annat dylikt särskildt arbetsföretag, där ej aftalet gäller ar­ betare, som i 4 § sägs. Utöfvar staten, kommun eller municipalsamhälle rörelse, lände denna lag till efterrättelse angående arbetsaftal, som med arbetare i den rörelse slutes, ändå att rörelsen icke idkas såsom näring.

2 §. Såsom arbetare enligt denna lag anses äfven arbetsförman, handelsbiträde och annan, som innehar härmed jämförlig anställning.

3 §• Arbetsaftal enligt denna lag föreligger jämväl, om arbetaren till­ släpper material, därest detta kan anses allenast såsom ett tillbehör till arbetet. 4 §• Om arbetare, som innehafva offentlig tjänsteanställning, om tjänare, hvilka antagits enligt legostadgan, så ock om lärlingar och om sjöfolk är särskildt stadgadt.

128 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Om ingående och uppsägning af arbetsaftal.

5 §• Arbetsgivare och arbetare äge att med de i denna lag eller eljest stadgade inskränkningar öfverenskomma om lön, tid för arbetsaftalets bestånd och öfriga villkor.

6 §• Arbetsaftal kan ingås muntligen eller skriftligen.

7 §• Är ej öfverenskommelse träffad om tiden för arbetsaftals bestånd, galle aftalet till dess sju dagar förflutit från det uppsägning å någon­ dera sidan skett. Lag samma vare, där, efter det tid för arbetsaftals bestånd gått till ända, arbetsgivaren utan nytt aftal låter arbetaren fortsätta arbetet. Är arbetsaftalet, efter ty i lagen om kollektivaftal mellan arbets­ givare och arbetare sägs, ingånget med tillämpning af kollektivaftal, och upphör detta att gälla, skall jämväl arbetsaftalet upphöra, ändå att längre tid öfverenskommits eller stadgad uppsägning ej skett. Låter ar­ betsgivaren i ty fall arbetaren fortsätta arbetet, galle ej någon upp­ sägningstid.

8 §• I arbetsaftal må ej bestämmas olika uppsägningstid för arbetsgi­ vare och arbetare eller endast för endera göras förbehåll om uppsäg­ ningstid. Äsidosättes hvad nu är stadgadt, vare i förra fallet den kor­ tare af de bestämda uppsägningstiderna och i senare fallet den för en­ dera stadgade uppsägningstid gällande för båda.

9 §• Arbetsaftal vare ej bindande för längre tid än ett år, då arbetaren vid aftalets ingående ej fyllt 18 år, och tre år, där det slutes med arbetare, som uppnått den ålder. Är i aftalet den sålunda för hvarje fall stadgade längsta tid öfverskriden, och vill arbetsgivaren eller arbe-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 129

taren frånträda aftalet, när sagda tid är ute, skall uppsägning ske två månader förut. 10 §. Omyndig, som fyllt aderton år, äge att själf sluta arbetsaftal. Enahanda rätt tillkomme omyndig, som ej fyllt aderton år, därest måls­ man för honom icke tinnes eller denne vistas å okänd ort. Arbetsaftal, som för omyndig ingås af målsman, galle ej längre än till dess den omyndige fyllt aderton år.

11 §•

Hvad i 9 § lagen om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbe­ tare är stadgadt i fråga om kollektivaftal skall äga tillämpning äfven beträffande arbetsaftal.

12 §.

Har vid arbetsaftals ingående endera parten begagnat sig af den andres trångmål, oförstånd eller lättsinne till att betinga sig villkor, som uppenbart är oskäligt, vare det villkor utan verkan.

Om arbetsordning.

13 §. Utfärdas vid arbetsföretag särskild arbetsordning (fabriksordning, verkstadsreglemente), skall däri angifvas: den ordinarie arbetstidens början och slut samt tid för därunder förekommande raster; tid och sätt för lönens betalande; om arbetsförmän finnas, deras rättigheter och skyldigheter mot arbetarne samt ordningen för klagomål mot deras åtgärder; om öfverträdelse af ordningsföreskrift eller annan förseelse skall medföra penningplikt eller annan påföljd, beskaffenheten af sådan på­ följd, pliktens belopp och ändamålet, till hvilket den skall användas.

14 §.

1 arbetsordning må jämväl intagas bestämmelser om hvad arbe­ tarne hafva att iakttaga för bevarande af sundhet, säkerhet, ordning och skick inom arbetsplatsen.

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 74 Håft. 17

130 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

15 §.

Innehåller kollektivaftal eller arbetsaftal bestämmelse om förhål­ lande, hvarom efter tv förut sagts må i arbetsordning stadgas, lände det vid arbetsordnings utfärdande till efterrättelse.

16 §.

Vill arbetsgivare utfärda arbetsordning angående förhållande, hvar­ om må i arbetsordning stadgas, och är ej härom bestämmelse träffad i kollektivaftal eller arbetsaftal, skall å arbetsplatsen under en tid af minst fjorton dagar hållas anslaget förslag till sådan arbetsordning, försedt med på­ skrift om dagen för anslåendet. Under anslagstiden äge arbetare eller yrkesförening, som arbetarne tillhöra, att till arbetsgivaren inkomma med anmärk­ ningar mot förslaget. Arbetsordning, som efter pröfning af gjorda anmärk­ ningar utfärdas, skall hållas anslagen på sätt nyss nämnts, och skall anslag ske senast en månad efter anmärkningstidens utgång. Arbets­ ordningen skall vara underskrifven af arbetsgifvaren eller den, som är satt i hans ställe, samt innehålla uppgift såväl om tiden, då förslaget hållits genom anslag tillgängligt för arbetarne, som ock om dagen, då arbetsordningen blifvit anslagen. Hvad nu är stadgadt galle ock, då fråga är om ändring i eller tillägg till gällande arbetsordning.

17 §.

Arbetsordning, som i fall, hvarom i 16 § förmäles, utfärdats med iakttagande af däri gifna föreskrifter, träder i kraft fjorton dagar efter det densamma anslagits eller å den senare dag, som kan vara i arbets­ ordningen angifven, samt länder till ömsesidig efterrättelse för arbetsgi­ vare och arbetare i den mån den ej är stridande mot lag eller mot be­ stämmelser i kollektivaftal eller arbetsaftal, dock att bestämmelser, hvar­ om i 14 § sägs, skola tillämpas omedelbart efter det förslaget till arbets­ ordning blifvit anslaget.

18 §.

I arbetsordning må icke såsom påföljd af förseelse stadgas rätt för arbetsgifvaren att omedelbart håfva arbetsaftalet i andra fall än i denna lag eller genom aftalet bestämts.

Kungl. MajUs Nåd. Proposition Nr 06. 131

Om arbetsgivares och arbetares rättigheter och skyldigheter.

19 §.

Arbetsgivare äger att leda och fördela arbetet samt i sådant hän­ seende gifva arbetaren erforderliga föreskrifter och utöfva tillsyn öfver arbetaren; dock må arbetare, som antagits till utförande af visst slag af arbete, icke utan sitt medgifvande af arbetsgifvaren användas till annat arbete, där ej fråga är om handräckning åt annan eller eljest göromål, som enligt gällande sedvänja det åligger arbetaren att utföra. Arbetsgivare vare pliktig att i arbetet fästa behörigt afseende å arbetarens hälsa och arbetsförmåga, väl bemöta arbetaren, samt tillse, att ordning och skick upprätthållas å det område, som för arbetet användes. Skall förrättning för politiskt eller kommunalt val hållas i orten, och kan ej arbetaren utöfva honom därvid tillkommande rösträtt utan erhållande af ledighet från arbetet, må arbetsgifvaren icke förvägra honom sådan ledighet, där ej arbetets inställande skulle för arbetsgifvaren medföra särskild olägenhet. Angående arbetsgivares skyldighet att vidtaga anordningar till skydd för arbetares lif och hälsa samt att tillse, att arbetare erhåller undervisning, galle hvad särskild! är stadgadt.

20 §.

Är arbetare i arbetsgivarens hus och kost, vare arbetsgifvaren skyldig att förse sådan arbetare med tjänligt husrum samt sund och till­ räcklig föda äfvensom bereda honom nödig vård under sjukdom. Upphör arbetsaftalet, värde arbetsgifvaren sjuk arbetare, till dess denne kan flyt­ tas från arbetsgivarens hus; och må ej flyttning ske, innan den kan äga rum utan fara för arbetarens lif eller hälsa och vården af annan öfver tages.

21 §•

Tillhandahåller arbetsgifvaren bostad åt arbetare, som ej är i arbets­ givarens kost, och är ej hyresaftal angående bostaden särskild! ingånget, vare arbetaren, ändå att annorlunda öfverenskommits, ej skyldig att från bostaden afflytta tidigare än fjorton dagar efter uppsägning. Hvad nu är stadgadt galle ej, då arbetsaftalet ingåtts för viss tid och denna gått till ända, ej heller i fråga om upplåtelse af bostad åt

132 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

arbetare, som antagits för tillfälligt arbete och har sitt egentliga hemvist å annan ort. År särskilt hyresaftal slutet och är ej hyrestiden bestämd, vare kortaste uppsägningstid fjorton dagar. Ej må i hyresaftalet hyrestiden bestämmas med hänsyn till arbetsaftalets bestånd eller för arbetaren stadgas arbetsskyldighet i arbetsgifvarens företag. Bestämmelse, som strider mot hvad nu sagts, vare ogin.

22 §.

Arbetare skall med flit och omsorg fullgöra sina åligganden och därvid åtlyda arbetsgifvarens föreskrifter, iakttaga ett aktningsfullt upp­ förande mot arbetsgivare!!, fogligt bemöta andra hos arbetsgifvaren an­ ställda arbetare, lärlingar och tjänare, undvika allt, som är stridande mot god ordning i arbetet eller kan medföra olycksfall för honom själf eller andra, samt med varsamhet handhafva arbetsgifvarens egendom. Ej må yrkeshemlighet yppas af arbetaren. Arbetare, som är i arbetsgifvarens hus och kost, rätte sig efter husets ordning.

23 §.

Arbetare vare pliktig att till arbetsgifvaren i behörigt skick åter­ ställa de redskap, oanvända råämnen och annan egendom, som varit honom för arbetet anförtrodda.

24 §.

Är arbetsgivare berättigad till ersättning af arbetare för skada eller förlust, som arbetaren i eller för arbetet tillskyndat arbetsgifvaren, äge denne att göra afdrag härför å arbetarens lön; dock att, ändå att annorlunda öfverenskommits, arbetsgifvaren, så länge arbetsaftalet fortfar, ej må afdraga mer än en femtedel af den hvarje gång betalning sker förfallna kontanta lönen. Har ej arbetsgifvaren sist vid det aflöningstillfälle, som infaller näst efter det en månad förflutit från det arbets­ gifvaren vunnit kännedom om arbetarens förhållande, framställt anspråk på ersättning, vare han förlustig den rätt att göra afdrag å lönen, hvar­ om nu sagts.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 133

25 §.

Arbetsgivare äge att i sitt ställe sätta annan till ledning af ar­ betet; och vare arbetaren skyldig denne samma hörsamhet, som arbetsgifvaren äger att af arbetaren fordra. Den, som är satt i arbetsgifvarens ställe, vare pliktig att bemöta arbetaren så, som det åligger arbetsgifvaren; förbryter han sig i eller för arbetet mot arbetaren, utgifve arbetsgifvaren det skadestånd, hvartill arbetaren kan finnas berättigad, och söke sitt åter bäst han gitter. Arbetare äge ej utan arbetsgifvarens lof sätta annan i sitt ställe eller låta visst arbete utföras af annan. I

26 §.

Arbetsgifvaren skall tillhandahålla arbetaren nödiga redskap och materialier, där ej på grund af sedvänja arbetaren är pliktig dem själf anskaffa. Skall betalning för hvad arbetsgifvaren sålunda lämnar af arbetaren erläggas, må, äfven om annorlunda öfverenskommits, i orten gångbart pris ej öfverskridas.

27 §.

Lönen må beräknas efter arbetstidens längd, efter det utförda arbetets myckenhet eller beskaffenhet eller efter annan mellan arbetsgif­ varen och arbetaren öfverenskommen grund. Beräknas lönen efter arbetstidens längd, skall lönen utgå endast för den tid arbetaren stått!, till arbetsgifvarens förfogande. Har arbetare i fall, då lönen beräknas efter annan grund än ar­ betstidens längd, blifvit under tid, då han stått till arbetsgifvarens för­ fogande, genom dennes förvållande hindrad i sitt arbete, njute arbetaren ersättning för den honom härigenom tillskyndade förlust.

28 §.

Är arbetsaftal slutet, utan att lönen blifvit bestämd, utgifve arbetsgifvaren den lön arbetaren fordrar, där den ej kan anses oskälig.

134 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

29 §.

Arbetare äge att själf eller genom ombud deltaga i mätning, våg­ ning eller annan undersökning, som må erfordras för bestämmande af lönens belopp. År viss andel i vinsten af arbetsföretaget tillförsäkrad arbetare, åligger det arbetsgifvaren att tillhandahålla arbetaren eller hans ombud alla de upplysningar, hvilka äro af nöden för beräkningen af nämnda andel. Till ombud, som i denna § sägs, må arbetare ej använda någon, hvars deltagande i undersökningen kan medföra fara för yppande af yrkes- eller affärshemlighet.

30 §.

Den kontanta lönen skall efter afdrag för kvittningsgill fordran betalas i gällande mynt; och må förty anvisning å penningar eller varor ej i dess ställe användas. Betalning af den kontanta lönen skall ske, då lönen beräknas efter ar­ betstidens längd, hvar fjortonde dag, och, då lönen beräknas efter arbetets myckenhet eller beskaffenhet, när arbetet är fullbordadt; dock att i sist­ nämnda fall betalning ej må fordras oftare än hvar fjortonde dag, samt att, där för arbetets fullgörande erfordras längre tid än fjorton dagar, arbetaren är berättigad att hvar fjortonde dag i förskott utfå det belopp, som af den eljest å arbetsplatsen för sådan arbetare tillämpade, efter tid beräk­ nade lön belöper på den af arbetaren använda arbetstiden.

31 §.

Lön, som ej utgår i penningar, skall erläggas i förskott för tid, som i orten är bruklig.

32 §.

År aftal träffadt om rätt för arbetsgivare att af arbetarens lön till säkerhet för aftalets bestånd innehålla någon del, skall, ändå att aftalet annorlunda bestämmer, gälla, att icke mera än en femtedel af den kontanta lönen må vid hvarje tillfälle, då betalning sker, innehållas, att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 135

då dessa afdrag sammanlagdt uppgå till ett belopp, motsvarande, kontanta lönen för femton arbetsdagar, vidare afdrag ej må göras, samt att innehållet belopp skall af arbetsgifvaren inom en månad insättas å arbetarens namn i postsparbanken eller annan sparbank under förbehåll, att medlen må lyftas af arbetsgifvaren eller arbetaren allenast med den andres medgif­ vande eller på grund af domstols beslut. Upplupen ränta må af arbe­ taren för hvarje kalenderår lyftas.

33 §.

Är mellan arbetsgivare och arbetare aftaladt eller i arbetsordning bestämdt, att öfverträdelse af ordningsföreskrift eller annan förseelse af arbetaren skall för honom medföra penningplikt, må ej, ehvad sålunda blifvit aftaladt eller bestämdt, dylik plikt för hvarje öfverträdelse eller förseelse öfverstiga hälften af det belopp, hvartill den kontanta lönen för dagen uppgått eller kunnat uppgå, eller hvad arbetare sålunda mister användas till annat ändamål än de vid företaget anställda arbetarnes gemensamma bästa.

34 §.

Då arbetsaftal uppsäges eller, där uppsägningstid ej gäller, då av­ talet upphör, åligger det arbetsgifvaren att pa arbetarens begäran till honom utgifva intyg angående den tid, hvarunder arbetaren varit hos arbetsgifvaren anställd, samt anställningens art. I intyget skall, då ar­ betaren så begär, jämväl meddelas yttrande om det sätt, hvarpå arbeta­ ren fullgjort sina åligganden; och må yttrande, hvarom nu sagts, af arbetsgifvaren i intyget afgifvas, ändå att begäran därom ej af arbetaren framställes. Ej må intyg förses med märke eller utfärdas i form, som afser att om arbetaren lämna uppgift, den där ej framgår af ordalydelsen i intyget.

Oan aftalets upplösning i vissa fall.

35 §.

Blifver arbetare till följd af sjukdom eller skada satt ur stånd att arbeta, äge arbetsgifvaren håfva a rbetsaftalet, om tide n för aftalets be~ ' O O

136 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

stånd utgör ett hälft år eller längre tid, efter en månad och i öfriga fall efter en vecka. Hvad nu Sr sagdt a ge ej tillämpning, om sjukdomen eller skadan tillkommit genom arbetsgifvarens vållande, eller om arbetaren utan upp­ såt eller groft vållande ådragit sig sjukdomen eller skadan i eller för arbetet.

36 §.

Arbetsgivare äge att omedelbart håfva arbetsaftal: 1) om arbetaren vid aftalets ingående åberopat falskt intyg eller missledt arbetsgivaren genom falsk uppgift; 2) om arbetaren misshandlar eller groft missfirmar arbetsgivaren eller den, som är satt i arbetsgifvarens ställe; 3) om arbetaren i arbetet utsätter annan för fara till lif eller hälsa eller uppsåtligen skadar arbetsgifvarens egendom; 4) om arbetaren gör sig skyldig till tjufnadsbrott, bedrägeri eller oredlighet mot arbetsgivaren, eller om arbetaren yppar yrkeshemlighet beträffande arbetsgifvarens rörelse; 5) om arbetaren genom utslag, som äger laga kraft, för annat brott än under 4) sägs dömts att undergå urbota straff, och bestraff­ ningen icke är verkställd; 6) om arbetaren finnes vara uppenbart oskicklig till åtaget arbete; 7) om arbetaren, oaktadt erhållen varning, åsidosätter sina skyldig­ heter eller de för arbetet gällande ordningsföreskrifter; eller 8) om arbetaren, där han är i arbetsgifvarens hus eller kost, finnes vara behäftad med smittosam könssjukdom. Ej må dock arbetsgivare för åtnjutande af den rätt, nu är sagd, åberopa förhållande, hvarom i 1, 2, 3, 4, 5 eller 7 mom. förmäles, sedan han med vetskap därom låtit arbetaren inträda i arbetet, eller, där ar­ betsgivaren först efteråt erhållit kännedom om förhållandet, sedan längre tid än en vecka därefter förflutit.

37 §.

År arbetsgivare genom eldskada å fabrik eller annan anläggning eller skada å maskin eller i följd af annan sådan händelse, utan arbets­ gifvarens vållande, satt ur stånd att bereda arbetaren sysselsättning, må arbetsgivaren jämväl omedelbart hafva aftalet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 137

38 §.

Arbetare äge att omedelbart hafva arbetsaftal: 1) om arbetsgifvaren eller den, som är satt i hans ställe, miss­ handlar eller groft missfirmar arbetaren; 2) om arbetsgifvaren, med missbrukande af sin ställning såsom arbetsgivare, söker förleda arbetaren till lagstridiga eller osedliga handlingar; 3) om arbetsgifvaren utsätter arbetaren för fara till lif eller hälsa; 4) om arbetsgifvaren, sedan arbetaren i rätt tid inställt sig å plats, där lönen skolat betalas, dröjer med erläggande af lönen utöfver två söckendagar efter förfallodagen, eller om arbetsgifvaren oaktadt påmin­ nelse af arbetaren underlåter att lämna honom husrum eller underhåll, såsom i 20 § sägs, där dylik förmån betingats; 5) om arbetsgifvaren, oaktadt påminnelse, underlåter att åt arbe­ tare, som skall erhålla betalning efter det utförda arbetets myckenhet, bereda tillräcklig sysselsättning; 6) om arbetsgifvaren eljest väsentligen åsidosätter de skyldigheter, som enligt lag eller arbetsaftal åligga honom med afseende å arbetets utförande; eller 7) om arbetarens lif eller hälsa skulle under arbetets fortsättande utsättas för påtaglig fara, som ej kunnat förutses, då aftalet slöts. Ej må dock arbetare för åtnjutande af den rätt, nu är sagd, åbe­ ropa förhållande, hvarom i 1, 2, 3, 4, 5 eller 6 mom. sägs, sedan längre tid än en vecka förflutit från det han erhållit kännedom om detsamma.

39 §. Kvinnlig arbetare, som ärnar ingå äktenskap, äge, sedan en lys­ ning till äktenskapet skett, uppsäga arbetsaftalet att upphöra fjorton dagar därefter.

Om ansvar och skadestånd för öfverträdelse af denna lag; så ock om rättegången.

40 §. Afskcdar arbetsgifvare utan laga skäl arbetare, innan tiden för arbetsaftalets bestånd gått till ända, eller häfver arbetare arbetsaftal af skäl, som i 38 § 1, 2, 3, 4 eller 6 mom. sägs, vare arbetsgifvaren plik­ tig att ersätta arbetaren dennes skada.

Bih. till Riksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 74 Håjt. 18

138 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Upphör arbetaren utan laga skäl med sitt arbete hos arbetsgiva­ re^ innan tiden för arbetsaftalets bestånd gått till ända, eller häfver arbetsgivare arbetsaftal af skäl, hvarom i 36 § 1, 2, 3, 4 eller 7 mom. förmärs, vare arbetaren pliktig att ersätta arbetsgivaren dennes skada.

41 §. Arbetsgivare, som utan laga skäl vägrar att på begäran lämna arbetare sådant intyg, som i 34 § omförmäles, eller i dylikt intyg med­ delar sämre vitsord än han vet arbetaren förtjäna eller bryter mot före­ skriften i sista stycket af nämnda §, böte från och med fem till och med etthundra kronor. Har arbetsgivare i intyg meddelat sämre vits­ ord än arbetaren förtjänat eller förfarit i strid mot nyssberörda föreskrift, vare arbetsgivaren pliktig att utfärda ny behörig handling. Förmenar arbetare, att han i intyg, hvarom nu sagts, erhållit sämre vitsord än han förtjänat, skall talan därom instämmas inom en månad efter det handlingen till honom öfverlämnades.

42 §. Förseelse, hvarom i 41 § förmärs, åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare, och där sådan icke finnes, vid allmän domstol. Ej må sådan förseelse åtalas af annan än målsägande.

43 §. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla Kronan. Saknas till­ gång till böternas fulla gäldande, förvandlas de efter allmän strafflag.

Föreskrifterna i 15 § 1 och 3 mom., 17 § 2, 3 och 4 mom. och 22 § i Förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 samt 21 § i nämnda förordning, i hvad detta lagrum innehåller hänvis­ ning till 17 § 2 mom. i samma förordning, galle ej i afseende å aftal, hvarå denna lag äger tillämpning; och skall hvad lag eller särskild för­ fattning eljest innehåller mot denna lag stridande härmed anses upphäfdt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1911; dock skall å arbetsaftal, som före nämnda dag ingåtts för bestämd tid, nu gällande lag tillämpas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 139

Förslag

till

Lag

angående ändring af 17 kap. 4 § handeisbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 4 § handeisbalken skall erhålla följande ändrade lydelse: Är gäldbunden man död, och häfver någon försträckt penningar, .eller varor till hans begrafning; det skall först gäldas, sedan det gods af­ skildt är, som förr är sagdt. Därnäst den kostnad, som å egendomens uppteckning skäligen gjord är, sedan läkarelön, läkedom och föda under den dödas sista sjukdom, deras arfvode, som honom däri skött hafva, så ock betjänters och tjänstehjons lön för sista året, annan arbetares dags­ penning eller aflöning, den där ej stått inne längre än tre månader efter förfallodagen, samt sådan begrafningshjälp eller för de tre sista månaderna upplupen sjukhjälp eller lifränta, som det enligt lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete åligger gäldenären att utgifva. Innestår hos arbetsgifvare viss del af arbetares lön till säkerhet för aftalets bestånd, äge arbetaren för sålunda innestående lön enahanda förmånsrätt som nu angående arbetares aflöning är sagd, ehvad fordringen stått inne längre eller kortare tid.

Denna lag skall icke äga tillämpning i förmånsrättstvister, hvilka göras anhängiga före utgången af december månad 1910.

140 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N 96.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 19 kap. 22 § samt 25 kap. 15 och 22 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 22 § samt 25 kap. 15 och 22 §§ strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

19 KAP. 22 §. Har någon utan laga skäl underlåtit att fullgöra hvad honom enligt aftal ålegat, och har af hans förfarande, antingen ensamt för sig eller i förening med andras, uppstått synnerlig fara för människors lif eller hälsa eller för grof skada å egendom, värde, där han bort kunna inse faran, dömd till böter. Kom af gärningen skada å person eller grof skada å egendom, varde gärningsmannen dömd till böter eller fängelse i högst sex månader, i de fall, där gärningen ej med svårare straff särskilt be­ lagd är,

25 KAP. 15 §. Underlåter eller försummar ämbetsman vid statens kanal- eller sluss­ verk eller annan sådan vattenbyggnad eller järnvägsanläggning hvad ho­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 141

nom, till förekommande af olyckshändelse, åligger att iakttaga, så att skada lätteligen ske kan; dömes till fängelse eller böter. Var vållandet synner­ ligen groft, må dömas till straffarbete i högst två år. Varder fängelse ådömdt, skall den felaktige, om brottet det förtjänar, tillika afsättas. Dömes den felaktige till straffarbete, varde afsatt, och må han ej vidare i dylik befattning nyttjas. Sker sådan underlåtenhet eller försummelse uppsåtligen; varde den brottslige afsatt samt dömd till straff efter 19 kap. 11 §; och skall han tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas. Har ämbetsman, som i 1 mom. sägs, eller ämbetsman vid statens post-, telegraf-, telefon-, gas-, elektricitets-, vattenlednings- eller renhåll­ ningsverk eller brandkår i syfte att hindra driftens behöriga gång afhållit sig från tjänstgöring eller vanskött sin tjänst, varde, där ej straff enligt 2 mom. skall ådöinas, afsatt och dessutom, där gärningen det förtjänar, dömd till böter eller fängelse i högst sex månader; var det af förhastande, som ämbetsmannen sig förgick, eller äro omständigheterna eljest synner­ ligen mildrande, då må till böter eller mistning af ämbetet på viss tid dömas. Kom af hans förfarande, antingen ensamt för sig eller i förening med andras, skada å person eller grof skada å egendom, varde den brotts­ lige afsatt och dessutom dömd till böter eller fängelse, i de fall, där gär­ ningen ej med svårare straff särskildt belagd är; varde ock, om brottet det förtjänar, förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.]

22 §.

Hvad om statens ämbetsmän här stadgadt är, galle ock om dem, som äro satta att förvalta städers, menigheters eller allmänna af konungen stadfästade kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers ange­ lägenheter, om de tjänstemän, som under ämbets- eller förvaltningsmyn­ digheterna lyda, och om andra, som förordnade äro att ämbete eller tjänste­ ärende förrätta. Skall, till följd af konungens förordnande, hvad i 19 kap. 11 och 12 §§ om statens kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad eller järnvägsanläggning stadgadt är, tillämpas å dylik inrättning, som af enskilda personer, menigheter eller bolag gjord är; varde ock därvid anställd person för brott af sådan beskaffenhet, som i 15 § nämnd är, straffad efter de i samma § stadgade grunder; och må den brottslige eller fel­ aktige, om han begått brott, som i 15 § 2 mom. omförmäles, eller jämlikt

142 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 96.

1 mom. i samma § blifvit dömd till straffarbete, ej sedermera kunna i dylik allmän befattning nyttjas. Har person, som är anställd vid stads, annan kommuns eller municipalsamhälles gas-, elektricitets-, vattenlednings- eller renhållningsverk eller fasta brandkår, begått brott, som i 15 § 3 mom. sägs, varde straffad efter de i samma mom. stadgade grunder.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 14»

Protokoll, hållet i Kungl. Majits lagråd tisdagen den 8 mars 1910.

Närvarande:

Justitieråden: Q uensel , Friherre M arks von W urtemberg , P etrén , Regeringsrådet W all .

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver justitiedeparte in e ri tsaren den, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 3 december 1909, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas öfver de inom justitiedepartementet utarbetade förslag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare, lag om särskild domstol i vissa arbets­ tvister, lag om vissa arbetsaftal samt lag angående ändring af 17 kap. 4 § handelsbalken. Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits af konstituerade revisionssekreteraren friherre Bo Leijonhufvud; och blefvo desamma nu företagna till slutlig behandling.

Förslaget till lag om kollek ti vaf tal mellan arbetsgivare och arbetare.

Lagrådet och dess särskilda ledamöter yttrade beträffande:

Förslaget i dess helhet.

Lagrådet: Det föreliggande lagförslaget afser icke något fullständigt förebyggande af arbetsinställelser och därmed jämförliga strider mellan arbetsgivare och

144 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

arbetare. En härtill syftande lagstiftning, hvilken icke synes tänkbar i annan form än att, såsom i de australiska staterna skett, samhället åtager sig reglerandet af löner och andra arbetsvillkor, har ansetts icke böra ifråga­ komma. Hvad af chefen för justitiedepartementet i sådant afseende an­ förts till statsrådsprotokollet torde väl ock af de fleste omdömesgilla er­ kännas såsom riktigt. Askådningssättet och förhållandena i vårt land lära, beträffande de flesta arbetsområden, utesluta all tanke på ett dylikt in­ gripande från statens sida. Om det sålunda såsom hittills måste öfverlämnas åt arbetsgivare och arbetare att aftalsvis ordna sina inbördes förhållanden, och om det tillika står fast, att i stort sedt de enes såväl som de andres sträfvanden för inbördes sammanslutning icke kunna eller böra af statsmakten bekämpas, förefaller det tydligt, att kollektivaftalet. — som innebär en mera omfattande upp­ görelse rörande löner och andra arbetsvillkor — måste komma att i arbets­ förhållanden spela den största roll, äfvensom att detta slags aftal, såsom ägnade att i sin mån trygga arbetsfreden, medföra afgjorda fördelar icke allenast för arbetsgivare och arbetare utan äfven för samhället. Under sådana förhållanden ligger det nära till hands, att staten till legislativ behandling upptager kollektivaftalet i syfte att dels undanrödja den oklarhet, som vidlåder denna aftalsform, och de svårigheter det för närvarande möter att öfverhufvud göra kollektivaftal rättsligen gällande, dels ock, i den mån sådant är möjligt, leda rättsutvecklingen på detta område i en för samhället gagnelig riktning. O O O o Vid genomförande af lagstiftning om kollektivaftal lära framför allt två synpunkter böra komma i betraktande. Det är af synnerlig vikt, att lag­ stiftningen ej leder till att någondera af de båda parter den afser — arbetsgifvarne och arbetarne — varder gynnad å den andres bekostnad. Och det är likaledes af vikt, att lagstiftningen inom rimliga gränser tager hänsyn till rådande uppfattning och tänkesätt å såväl arbetsgifvarn.es som arbetarnes sida. Sker ej detta senare, kan det befaras, att lagen, i stället för att befordra kollektivaftalet, leder till dess undanträngande och drifver utvecklingen in på mindre lyckliga vägar. Iakttagandet af nämnda båda synpunkter torde emellertid medföra, att ett af de viktigaste spörsmål, som den ifrågasatta lagstiftningen har att behandla — nämligen det om tillåtligheten af arbetsinställelse under aftalstid — åtminstone för närvarande icke kan erhålla den lösning, som i och för sig måste anses vara den bästa. Tydligt är, att det ur arbetsfredens synpunkt vore högeligen önskvärdt, om åt lagen kunde gifvas det innehåll, att hvarje slags arbets­ inställelse under aftalstiden vore förbjuden. Nekas kan väl ej heller, att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 145

det för en naturlig uppfattning ligger närmast till hands att med aftalet förknippa en dylik verkan, och under den första tiden åt kollektivaftalets användning i Sverige lärer bland såväl arbetsgivare som arbetare en dylik uppfattning om aftalets innebörd hafva varit rådande. Denna uppfattning frångicks emellertid af arbetarne vid 1902 års politiska storstrejk, och bland arbetsgifvarne har efter tillkomsten åt deras organisationer den meningen blifvit alltmera rotfäst, att för vidmakthål­ lande af nödig jämvikt i lönestriderna erfordras, att arbetsgivare utan hinder af ingångna kollektivaftal äga att medelst s. k. sympatilockout bi­ stå andra arbetsgivare, som icke kunnat med sina arbetare träffa öfver­ enskommelse rörande arbetsvillkoren. De skäl, som låta sig anföras till stöd för denna uppfattning, hafva framhållits af chefen för justitiedepartementet, hvilken emellertid ej heller underlåtit att erinra om 'de förluster för arbetsgifvarne själfva, som med nödvändighet åtfölja en sympatilockout, och de vådor den kan medföra för samhället. Huruvida trots dessa olägenheter sympatilockouten i läng­ den kan äga något större värde såsom kampmedel, skall här ej undersökas. Visst är, att den af arbetsgifvarne anses för ett vapen, som de icke utan stort men kunna afhända sig; och tydligt är äfven, att under sådana för­ hållanden en lagbestämmelse, som med kollektivaftal förknippade ovillkor­ ligt förbud mot arbetsinställelse, lätt kunde hafva till följd, att arbetsgif­ varne i största möjliga mån sökte undvika att ingå kollektivaltal. Skulle något sådant' kunna i större omfattning genomföras, hade lagen helt visst ländt till större skada än gagn. Om det alltså måste anses välbetänkt, att, såsom i förslaget skett, möjligheten att anställa sympatilockout eller sympatistrejk tillsvidare bi­ behålies för dem, som ingått kollektivaftal, följer emellertid häraf inga­ lunda, att lagen alltid behöfver förblifva på denna i och lör sig föga tillfredsställande ståndpunkt. Departementschefen har framhållit, hurusom förhållandet möjligtvis kan blifva ett annat, därest det lyckas att i större omfattning genomföra s. k. riksaftal för de särskilda industrierna samt fastslå gemensam utlöpningstid för de aftal, som gälla närstående eller eljest hvarandras stöd kräfvande industrier. Det år att hoppas, att på denna eller annan väg utvecklingen skall gå därhän, att åt kollektivaftalet kan beredas den fulla effektivitet, från hvilken man i förslaget nödgats afstå. Jämväl i ett annat hänseende kunde det måhända anses önsicvärdt, att lagstiftningen ginge längre än förslaget afser. Det kunde nämligen ifrågasättas, huruvida icke — såsom skett i ett för danska folketmget

Bill. Ull Riksd. Prof. 1910. 1 Sand. 1 Afd. 74 Höft. 19

146 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

helt nyligen framlagdt regeringsförslag — organisation af arbetsgivare eller arbetare borde göras i viss mån ansvarig äfven för aftalsbrott, hvar­ till dess medlemmar utan stöd af organisationen gjort sig skyldiga. Jäm­ väl i detta afseende torde emellertid, af skäl liknande dem, som nyss an­ förts i fråga om sympatilockoutens tillåtlighet, försiktigheten bjuda, ätten längre gående regel icke genomföres, med mindre densamma, såsom synes vara fallet i Danmark, uppbäres af de i saken intresserades egen uppfatt­ ning om hvad som är lämpligt och billigt. Hvad i det föregående anförts tyder på sannolikheten af att den lagstiftning om kollektivaftal, som nu kan genomföras, inom kort kan behöfva att i väsentliga delar omarbetas. Äfven andra omständigheter gifva anledning till en sådan förmodan. De förhållanden, på Indika den tillämnade lagen skulle baseras, synas vara stadda i oafbruten och hastig utveckling, och lagen kan af denna anledning snart nog blifva i många hänseenden föråldrad. Döljas bör ej heller, att räckvidden och lämplig­ heten af de bestämmelser, som kunna meddelas i hithörande komplicerade och af lagstiftningen förut ej berörda ämnen, näppeligen kunna med någon säkerhet bedömas annorledes än på grundvalen af den erfarenhet, lagens tillämpning kommer att medföra. De bestämmelser, som nu kunna komma till stånd, torde därför snarast få betraktas såsom en försök slag­ stiftning. Härmed är emellertid ej uttaladt, att någon lagstiftning om kollek­ tivaftal för närvarande ej borde ifrågakomma. Omdömet härom beror af den vikt man fäster vid, att kollektivaftalet snarast möjligt varder i någon män regleradt och omgärdadt med erforderligt rättsskydd, samt att tvister rörande dylikt aftal erhålla en för ändamålet afpassad skyndsam hand­ läggning af sakkunnige domare; och att mycken vikt ligger härpå lärer knappast kunna förnekas. Men hvad som här bör framhållas är, att man vid granskning af den nu tillämnade lagstift »ingen ej kan eller bör i allo anlägga eljest sedvanliga synpunkter för lagförslags bedömande.

1 §■ Lagrådet: Det till lagrådets granskning hänvisade förslaget till lag om vissa arbetsaftal afser, enligt hvad chefen för justitiedepartementet till statsråds­ protokollet anfört, endast sådant arbete, som är hufvudsakligen kroppsligt, i följd hvaraf från förslagets tillämpning äro uteslutna ej mindre utöfvare af de så kallade fria yrkena än äfven de, som i näringslifvets tjänst hafva

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 147

en eller annan högre anställning än den egentlige kroppsarbetarens. Den åsyftade begränsningen har i nämnda förslag fått sitt uttryck så­ lunda, att — jämte det lagen skall tillämpas å aftal endast i företag, som afse den egentliga produktionen — tillika i 2 § begreppet arbetare så att säga uppåt bestämts genom' föreskrift, att såsom arbetare skall anses äfven arbetsförman, handelsbiträde och annan, som innehar därmed jämförlig anställning. 1 förslaget till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare saknas däremot närmare bestämning af begreppet arbetare. En jämförelse mellan de båda lagförslagen synes således gifva vid handen — hvad i chefens för justitiedepartementet anförande ock betonas — att förslaget till lag om kollektivaftal är afsedt att gälla förhållandet mellan arbets­ givare och arbetare utan den begränsning, som, efter hvad ofvan nämnts, skall äga rum beträffande arbetsaftalslagens omfattning. Frånsedt den omständighet, att i fråga om arbetstagare, som icke äro att hänföra till kroppsarbetare, något större behof af lagstiftning lika litet beträffande kollektivaftal som rörande arbetsaftal hittills torde gjort sig gällande, lärer mot nämnda arbetstagares inordnande under kollektivaftalslagen kunna anmärkas, att den domstol, som enligt förslaget till lag om särskild domstol i arbetstvister skall handlägga tvister, som grunda sig på kollektivaftal, knappast kan, med hänsyn till sin föreslagna samman­ sättning, anses lämplig att afdöma tvister rörande ifrågavarande slag af arbetstagare. Det synes därför böra hemställas, huruvida icke kollektivaftalslagen borde, likasom lagen om arbetsaftal, inskränkas till att gälla de egentliga kroppsarbetarne, hvilket lämpligen torde ernås genom ett stadgande, mot­ svarande det i 2 § af förslaget till lag om arbetsaftal upptagna. I det förslag till lag om föreningar, som varit föremål för lagrådets granskning, har förenings behörighet att förvärfva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter gjoi’ts beroende af att föreningen blifvit registrerad. Var­ der berörda förslag härutinnan antaget, följer däraf, att förening, allenast under förutsättning att den registrerats, kan ingå bindande kollektivaftal. Detta torde då ock böra i 1 § i lagen om kollektivaftal framhållas. Om däremot den af lagrådets flertal vid 4 § i förslaget till lag om föreningar gjorda hemställan bifalles, erfordras i förevarande afseende ingen ändring i ] § i lagen om kollektivaftal.

148 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

2 §• Lagrådet: Föreskriften om kollektivaftals affattande i skriftlig form skulle till­ äfventyrs, särskildt med hänsyn därtill att sådant aftal skall äga giltighet för många andra än kontrahenterna, kunna medföra, att man vid tolkning af kollektivavtal lade alltför stor vikt vid dess bokstafliga innehåll i fälb där detta mindre väl öfverensstämde med hvad som på grund af tillgängliga upplysningar måste anses hafva varit åsyftadt af kontrahenterna? Till förebyggande häraf torde i paragrafen höra uttalas, att vid tolkning af kollektivaftal skall tagas hänsyn ej blott till dess skriftliga innehåll utan äfven till hvad. som förekommit vid förhandlingar rörande dess tillkomst eller eljest skäligen kan tjäna till ledning i fråga om tolkningen.

r 3 §. Lagrådet: I förslaget har i fråga om vissa bestämmelser uttryckligen angifvits, att de äro tvingande. Uppenbarligen är beträffande öfriga bestämmelser meningen, att de skola kunna genom aftal sättas ur tillämpning. Vid sådant förhållande synes det onödigt och vilseledande att, såsom i före­ varande paragraf skett, rörande eu särskild bestämmelse utsäga, att den är af sistnämnda art. De i första stycket af paragrafen förekommande orden »där ej i aftalet annorlunda bestämts» torde därför böra utgå. Ena­ handa anmärkning gäller i fråga om motsvarande uttryck i 7 §. ° Af motiveringen framgår att, då i förevarande paragraf talas om medlem af förening, därmed förstås äfven den, som icke direkt ingår som medlem af densamma utan tillhör en annan förening, som i sin ordning är medlem i den förra. Då emellertid i föreningslagstiftningen ordet med­ lem icke har denna vidsträckta betydelse, synes den åsyftade tolkningen böra finna uttryck i lagtexten. Rättigheten att föra talan på .grund af kränkning utaf kollektivaftal synes enligt förslaget vara synnerligen vidsträckt. Om t. ex. en arbets­ givare, för hvilken ett mellan en arbetsgivareförening och en arbetare­ förening slutet kollektivaftal skall lända till efterrättelse, förfar i strid mot aftalet, synes meningen vara, att hans förfarande skulle kunna påtalas, förutom af de hos honom själf anställda arbetare, Indika omedelbart be­ röras åt aftalsbrottet, af en hvar af de föreningar, som slutit aftalet, samt af de särskilda medlemmarna i dessa föreningar. Huruvida en sådan an­ ordning skulle komma att medföra svårare olägenheter är ej lätt att på förhand bedöma, men det synes icke vara uteslutet, att däraf kunde för­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 149

anledas, att den tilltänkta arbetsdomstolen blefve öfverhopad med arbete och den önskvärda snabbheten i rättsskipningen därigenom äfventyrades. Skulle t. ex. enskilda föreningsmedlemmar komma att i någon större ut­ sträckning begagna sig af rätten att föra talan jämväl i fall, då det åsido­ sättande af kollektivaftalet, hvarå talan grundats, icke är riktadt direkt mot dem själfva, torde fara i sådant hänseende komma att föreligga. Därest i sådana fall skadeståndsanspråk framställdes af föreningsmedlem­ marna och talan om skadestånd fördes jämväl af föreningarna, skulle dess­ utom fördelningen af skadeståndet blifva ett synnerligen svårlöst spörsmål. Det torde därför böra tagas i öfvervägande, huruvida icke rätten att föra talan på grund af kränkning af kollektivaftal kunde begränsas, såvidt angår dem, som icke själfva deltagit i aftalet. Beträffande talan, som riktas mot någon å motsidan, synes begränsningen kunna göras så, att arbetare eller sådan arbetsgivare, som ej själf deltagit i kollektivaftalet, tillätes att föra talan allenast i fall, då aftalsbrottet är riktadt omedelbart mot honom själf. Hvad åter angår rätten till talan mot dem, som befinna sig å samma sida, torde denna kunna inskränkas så, att talan må föras allenast af förening mot dess medlemmar samt af dem, som själfva deltagit i kollektivaftalet, mot hvarandra inbördes. Emot ett stadgande af sådant innehåll som det sistnämnda har af föredragande departementschefen erinrats, att det icke borde ifrågakomma att förbjuda medlemmar af en organisation att mot hvarandra föra talan om tillämpning af kollektivaftal, enär följden af ett sådant förbud skulle blifva, att om majoriteten af föreningen uppträdde på ett mot kollektivaftalet stridande sätt, minoriteten vore förhindrad att däri söka rättelse. Därest majoriteten af föreningen icke efterlefver aftalet och någon talan på grund däraf icke föres från motsidan, hvilket innebär, att de kontraherande parterna å ömse sidor äro ense om att icke upprätthålla aftalet, torde emellertid rätten för minoriteten att föra talan mot majori­ teten för dess aftalsbrott i själfva verket icke vara af någon större betydelse.

Justitieråden friherre Marks von Wiirtemberg och Petrén samt rege­ ringsrådet Wall: Äfven om de af lagrådet föreslagna inskränkningar i rätten att föra talan på grund af kränkning af kollektivaftal genomföras, torde dock under vissa omständigheter arbetsdomstolen kunna komma att blifva öfver höfvan be­ tungad. Om i strid mot kollektivaftal lockout eller liknande åtgärd vid­ tages från arbetsgifvarehåll, skulle fullt skadestånd för aftalsbrottet icke kunna erhållas, utan att både den kontraherande arbetareorganisationen och samtliga dess af lockouten drabbade medlemmar förde talan, och uppen­ barligen måste mål af denna art tillhöra arbetsdomstolen. Visserligen torde

150 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

det kunna förväntas, att organisationen skulle söka anskaffa fullmakt eller öfverlåtelse från sina medlemmar; men vid en större lockout, som kanske omfattar tiotusentals arbetare, skulle sådant möta stora svårig­ heter. Om oek talan kunde föras så, att utdömande af visst skadeståndsbelopp till hvarje särskild arbetare icke erfordrades, skulle dock blotta upptagandet i protokollet af alla de arbetare, om hvilkas skadeståndsanspråk i målet vore fråga, blifva synnerligen betungande för domstolen och, om detta skedde än så noggrant, skulle med hänsyn till namnlikheter och dy­ lika förhållanden i framtiden lätt kunna uppstå tvekan, huruvida en viss arbetares skadeståndsanspråk redan vore pröfvadt eller ej. Dessa olägen­ heter skulle på ett enkelt sätt undanrödjas, om arbetareorganisation, som ingått kollektivaftal, berättigades att, då arbetsinställelse eller därmed jäm­ förlig åtgärd skett i strid mot aftalet eller lagen om kollektivaftal, såsom egen fordran utkräfva ersättning jämväl för den skada, som genom åtgär­ den tillskyndats organisationens medlemmar, hvilka icke redan anhängiggjort talan om skadestånd eller vid arbetsdomstolen inlade gensaga mot att organisationen förde talan angående dem tillfogad skada. Följden af ett sådant stadgande skulle antagligen blifva, att organisationerna i regel komme att ensamma föra talan rörande hela skadeståndet och att endast i enstaka undantagsfall ersättningsanspråk skulle framställas af enskilda arbetare. Mot den ifrågasatta anordningen kan invändas, dels att fördel­ ningen af det utdömda skadeståndet mellan organisationen och de säi*skilda medlemmarna — hvilket skulle komma att blifva en inre föreningsangelägenhet — kunde möta svårigheter, dels att enskild arbetare, som själf ville föra skadeståndstalan, kunde utan eget vållande gå miste om rätten härtill, därest han ej i tid erhölle kunskap om den af organisationen anhängiggjorda talan, och dels att arbetsgifvaren skulle beträffande arbetares ifrågavarande fordran kunna förlora rätten att kvittningsvis göra genfor­ dran gällande. Ingen af dessa invändningar synes dock vara af den prak­ tiska betydelse, att den bör utgöra hinder för anordningens genomförande.

Justitierådet Quensel: Tvister, som borde gå till arbetsdomstolen, kunna uppkomma på grund af enskilda arbetares anspråk på skadestånd i följd af arbetsinställelse. Där denna varit af större omfattning, kan kärandenas och målens antal blifva mycket stort och arbetsdomstolen i förhållande därtill betungad. För de enskilda arbetarne kan ock målens utförande hvart för sig möta svårigheter, helst där käranden är boende å annan ort än i hufvudstaden. Vill åter arbetarnes förening taga sig an deras sak, skulle därför erfordras fullmakter från dem alla. Med hänsyn till dessa omständigheter synes

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 96. 151

den anordning kunna förordas, att i fråga om flera arbetares anspråk på skadestånd i följd af en och samma arbetsinställelse, må, där anspråken skola bedömas af arbetsdomstolen, förening, till hvilken arbetarna höra, i ett och samma mål för dem alla tala, intill dess sig visar, att arbetare vill själ!' utföra sin talan.

8 §•

Justitierådet Petrén, med hvilken regeringsrådet Wall instämde: Enligt hvad föredragande departementschefens yttrande gifver vid handen, skola stadgande^ i förevarande paragraf så” förstås, att det är tillåtet att under den tid ett kollektivaftal består tillgripa arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd för genomförande af en öfverenskommelse om bestämmelser, som efter den tid skola tillämpas. Att en arbetsinstäl­ lelse för sådant ändamål skulle under aftalstiden få äga rum synes emeller­ tid vara stridande mot kollektivaftalets natur och väsen och torde ej heller från något håll hafva ifrågasatts förr än under sistförflutna årets stora strider. Departementschefen har ock framhållit, att det icke kan anses instämma med kollektivaftalets syfte att parter, som med hvarandra in­ gått dylikt aftal, skulle äga obegränsad frihet att, innan aftalet utgått, börja strid om huru förhållandena skola ordnas efter aftalstidens slut, men likväl funnit, att-sådan strid icke borde förbjudas, hufvudsakligen af det skål, att det i arbetsfredens intresse vore af vikt, att tvister rörande in­ förandet i aftalen af vissa bestämmelser af allmänt principiell betydelse kunde på en gång vinna afgörande. Det anförda skälet är visserligen beaktansvärdt, men det synes mig ställdt utom tvifvel, att i stort sedt medgifvandet att under aftalstiden vidtaga arbetsinställelse för genomförande af bestämmelser i kommande kollektivaftal skulle innebära en allvarlig våda för arbetsfreden och således lända till skada såväl för arbetsgivare och arbetare som för samhället i dess helhet. Rätten att vidtaga dylik arbetsinställelse skulle i själfva verket göra det möjligt för hvarje kontra­ hent i ett kollektivaftal att, när helst han önskade, under aftalstiden fram­ kalla öppen strid utan att därigenom göra sig skyldig till aftalsbrott. Om på grund af ändrade konjunkturer ett bestående kollektivaftal komme att te sig mindre förmånligt för den ena eller andra parten, skulle för den missnöjde frestelsen att tillställa strid vid den för honom lämpligaste tid­ punkten ofta kunna blifva mycket stor. Såsom departementschefen i moti­ veringen till G § erinrat, har frågan om förläggande af kollektivaftalets utlöpningstid till ena eller andra delen afåret ofta ansetts vara af synnerlig betydelse och spelat eu stor roll vid de underhandlingar, som föregått aftalets afsilande. I nämnda paragraf har ock införts ett särskildt stad­

152 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

gande i syfte att betaga endera parten möjlighet att ensidigt andra tiden på året för aftalets utlöpande. Därest arbetsinställelse för reglering af framtida kollektivaftalsvillkor blefve tillåten, skulle emellertid vinsten af att hafva ernått en förmånlig utlöpningstid blifva så godt som ingen, då, såsom förut framhållits, hvardera parten skulle äga möjlighet att utan aftalsbrott öppna strid å den tid, han fann lämpligast. Om t. ex. en för­ ening af arbetsgivare inom landtbruksnäringen lyckats att i ett kollektivaftar med en förening af landtarbetare genomdrifva, att aftal et skulle ut­ löpa å en för arbetsgifvarne förmånlig tid, exempelvis vid årsskiftet, vore arbetareföreningen lagligen oförhindrad att det år, aftalet skulle utlöpa, redan tidigt på året framställa yrkanden om de bestämmelser vare sig af principiell innebörd eller ej, som den önskade införda i det kommande kollektivaftalet, och att, därest dessa yrkanden ej bifölles, anordna strejk midt i skördetiden. I enlighet med det anförda hemställes, att stadgandet i första punkten af 8 § om förbud mot arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan där­ med jämförlig åtgärd måtte utsträckas att afse jämväl vidtagande af dylik åtgärd med anledning af tvist om bestämmelser, som skola efter utgången af kollektivaftalet gälla. Uppenbarligen skulle det vara synnerligen önskvärdt, om det läte sig göra att utsträcka ifrågavarande förbud jämväl till tvister rörande sådana ämnen, som afse förhållandena under aftalstiden men icke blifvit genom aftalet reglerade. Emot de af departementschefen härutinnan an­ förda skäl tilltror jag mig emellertid icke att hemställa om ändring af förslaget i sådan riktning. För öfrigt må erinras, att i en mängd af de nu gällande kollektivaftalen finnas bestämmelser om slitande af sådana tvister utan tillgripande af maktmedel; och det torde kunna förväntas, att parternas eget intresse skall framtvinga ett än allmännare användande åt dylika bestämmelser. Dessutom synes man kunna hoppas, att kollektiv­ aftalen så småningom skola erhålla större fullständighet och i följd däraf anledningarna till uppkomsten af tvister af denna art minskas. Sympatistrejker och sympatilockouter torde icke böra vara tillåtna i något fall, då ändamålet är att bispringa dem, hvilka enligt föreskrifterna i förevarande paragraf eller bestämmelser i kollektivaftal själfva äro för­ hindrade att vidtaga arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd. Para­ grafen synes böra så omformuleras, att detta tydligt framgår.

Justitierådet Quennel: Såsom redan inom lagrådet framhållits, vore det uppenbarligen önskliet, att vid kollektivaftalet kunde bindas sådan verkan, att arbetsinställelse O '

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 96. 153

eller därmed jämförlig åtgärd vore under tiden för kollektivaftalets be­ stånd helt och hållet förbjuden. Att användande af maktmedel ej kan tillåtas för att under kollektivaftalets edltigjietstid åstadkomma ändring i aftalets bestämmelser är själfklart. Ett förbud mot arbetsinställelse i an­ ledning af annan tvist förutsätter i regel, att någon utväg anvisas för tvistens utjämnande med andra medel. Förslaget innehåller ock förbud mot arbetsinställelse endast för de fall, att densamma skulle hafva till syfte att åstadkomma ändring i kollektivaftalets bestämmelser eller grunda sig på tvister om tolkning eller tillämpning af aftalet, hvilka tvister enligt förslaget till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister äro hänvisade till arbetsdomstolens bedömande. Äfven om man vill, i likhet med hvad sålunda föreslagits, till domstol hänskjuta endast rena rättstvister och icke heller anser sig kunna förorda något annat förfarande i ändamål att med bindande verkan afgöra mellan parterna uppkomna så kallade intresse­ tvister, gifves dock af dessa senare ett slag, med afseende hvarå inga öfvervägande skäl synas tala för nödvändigheten af deras afgörande under kollektivaftalets giltighetstid, de tvister nämligen, som under sagda tid uppkomma angående bestämmelser, som efter dess utgång skola blifva gällande. Tvärtom skulle de bestämmelser i förslaget, hvilka, då å ena sidan flera deltagit i kollektivaftal, afse att bereda dem tillfälle att sam­ verka för träffande af nytt aftal, betänkligt eluderas, därest vid kollektiv­ aftalets upphörande en eller annan af dessa kontrahenter befunnes redan vara genom arbetsinställelse tvingad att; ingå på vissa villkor rörande det blifvande kollektivaftalet. Medgåfves det kontrahenterna att för sådana tvister som de ifrågavarande när som helst tillgripa arbetsinställelse, vore för öfrigt med kollektivaftalet föga vunnet för lugnet å arbetsmarknaden; och i jämförelse med vådan häraf torde från samhällets synpunkt de skäl, som till stöd för rätten till dylik arbetsinställelse kunna anföras, ej vara tillräckligt vägande. Jag hemställer därför, att det i första stycket af 8 § omförmälda förbud måtte utsträckas jämväl till tvist om bestämmelser, som skola efter utgången af kollektivaftalet gälla. Hvad angår så kallade sympatilockouter och sympatistrejker, torde dessa ej böra medgifvas, då arbetsgivare eller arbetare, hvilkas undsättande de skulle afse, själfva äro enligt föreskrifterna i 8 § eller bestämmelse i kollektivaftalet förhindrade att vidtaga lockout eller strejk. Förslagets för­ bud mot lockout och strejk, hvilket enligt sin ordalydelse afser endast fall, där syftet är att åstadkomma ändring i det kollektivaftal, som gäller för arbetsgivare eller arbetare, om hvilkas arbetsinställelse är fråga, lärer alltså böra utsträckas jämväl till de fall, där åtgärden vidtages för att bi­ stå den, som är bunden af annat kollektivaftal.

Bill. till ltiksd. Prot. 1910. / Sand. 1 Afd. 74 Höft. 20

154 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Justitieråden Quensel och Petrén samt regeringsrådet Wall: Då syftet med det i paragrafens sista stycke intagna förbud mot arbetsinställelse, innan förhandling om tvisten ägt rum i enlighet med be­ stämmelse, som därom kan vara träffad i kollektivaftalet, mången gång torde förfelas, därest kollektivaftalet påbjuder allenast förhandling mellan parterna utan medverkan af tredje man, synes paragrafen böra undergå någon ändring till utmärkande af att med den åsyftade i aftalet bestämda förhandlingen endast afses förhandling, som skall äga rum under opartisk ledning. Med hänsyn därtill, att enligt förslaget vederbörande förliknings­ mans ingripande kan ifrågakomma, äfven där sådant skulle enligt lagen angående medling i arbetstvister den 81 december 1906 vara uteslutet, torde i 2 § i berörda lag böra göras ett tillägg af innehåll, att förlik­ ningsmannen åligger att lämna sin medverkan till biläggande af arbets­ tvister jämväl i fall, som i annan lag än den nyssnämnda sägs.

Justitieråd et friherre Marks von Wurtemberg: Då det enligt min uppfattning är kollektivaftalets naturliga hufvuduppgift att befrämja arbetsfreden, finner jag det beklagligt, att, när denna aftalstyp skall göras till föremål för legislativ behandling, lagen icke redan från början kan med kollektivaftalet förknippa den verkan, att sympati­ lockout eller sympatistrejk icke må äga rum under aftalstiden. Såsom förut af lagrådet framhållits, torde man emellertid tills vidare nödgas upp­ gifva tanken härpå och inskränka sig till den förhoppning, att förhållandenas utveckling snart nog skall möjliggöra längre gående lagbestämmelser i detta hänseende. Hvad som däremot redan nu synes mig böra komma i fråga är att förbjuda arbetsinställelser rörande intressetvister, som under kollektivaftalets giltighetstid kunna uppstå mellan dem aftalet gäller. Till sådana intresse­ tvister räknar jag dels dem, som röra arbetsgifvarnes och arbetarnes in­ bördes förhållanden under aftalstiden, i den mån de ej genom sjäifva lagen eller kollektivaftalet redan blifvit på ett bindande sätt reglerade, och dels tvister, som under aftalstiden uppkomma rörande ordnande af förhållan­ dena efter aftalets utlöpande. I fråga om den förra arten af tvister torde det knappt behöfva fram­ hållas, att om man i likhet med mig är öfvertygad om det olämpliga i att, utanför vissa speciella områden, söka genomföra en efter australiskt mönster anordnad tvångsmässig lösning af arbetstvister mellan dem, som ej äro bundna af kollektivaftal, däraf ingalunda följer, att det bör tillåtas dem,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 155

som slutit dylikt aftal, att för genomdrifvande af sina önskemål beträf­ fande något i aftalet ej berördt förhållande anlita arbetsinställelsens makt­ medel i stället för att underkasta sig det bedömande af anspråkets skä­ lighet, som lagstiftningen kan anordna. En lagstiftning, som åt offentliga organ uppdroge att reglera löner och andra arbetsvillkor, där något kollektivaftal ej förekomme, skulle med­ föra vidtgående och enligt min uppfattning betänkliga verkningar för hela det ekonomiska samhällslifvet i landet. Bestämmelser om skyldighet för parter, som äro bundna af kollektivaftalet, att för afgörande af tvist, som ej kan på grund af kollektivaftalet lösas, underkasta sig en för återstoden af aftalstiden gällande skiljedom, kunna däremot ej i nationalekonomiskt eller socialt hänseende utöfva annan inverkan än att anledningarna till arbetskonflikter minskas. Konflikter af här antydda anledningar lära visser­ ligen hittills ej synnerligen ofta hafva förekommit. Att de äfven fram­ deles skulle komma att spela en underordnad roll är möjligt men kan ingalunda med visshet förutses. Viktigare uppfinningar eller ändringar i arbetsmetoder kunna lätt medföra, att bestämmelser i kollektivaftal långt före aftalstidens utgång blifva otillämpliga och behöfva ersättas af andra, och frågor, som man vid kollektivaftals afslutande afsiktligt eller oafsiktligt förbigått, kunna under aftalstiden erhålla en aktualitet, som fram­ tvingar någon lösning. Såsom chefen för justitiedepartementet framhållit, kan för öfrigt äfven en till synes obetydlig tvistepunkt gifva anledning till sådan spänning mellan arbetsgivare och arbetare, att ett fortsatt sam­ arbete kan blifva omöjligt innan tvistefrågan blifvit löst. Uteslutet synes ej heller, att den, som i ett visst konjunkturläge finner sig äga öfvermakt, kan komma att begagna sig däraf i syfte att för återstoden af aftalstiden genom­ drifva något i och för sig mindre billigt påstående, som han under andra kon­ junkturförhållanden icke skulle hafva väckt. Att ett skiljedomsförfarande på ifrågavarande område icke kan med­ föra några afgörande betänkligheter torde framgå däraf, att i ett stort antal kollektivaftal sådant förfarande redan nu finnes stadgadt. Sannt är, att kollektivaftal för närvarande icke alltid äro af den fullständighet, att eu obligatorisk skiljedom skäligen kan ifrågakomma rörande förhållan­ den, som af dem lämnats oreglerade. Huruvida, i händelse sådan skilje­ dom blefve lagstadgad, större svårighet skulle möta att gifva af talen den fullständighet, som ur nämnda synpunkter erfordrades, år jag icke i stånd att på grund af egen sakkännedom bedöma; men, enligt hvad från sak­ kunnigt håll blifvit mig sagdt, torde så icke vara förhållandet och svårare hinder ej heller möta att vid uppgörande af en öfverenskommelse af mera generellt innehåll ställa denna i sådant förhållande till ännu ej uppgjorda

156 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:r 96.

kompletterande aftal, att skiljedom ej kunde ifrågakomma, förrän äfven detta senare aftal kommit till stånd. Hvad nu anförts synes mig tyda på, att man vid det tillämnade lag­ stiftandet om kollektivaftal icke bör försumma att redan från början fastslå otillåtligheten af arbetsinställelse på grund af tvist om förhållande, som skall gälla under kollektivaftalets giltighetstid men ej blifvit i aftalet regleradt, äfvensom att bestämmelser böra meddelas rörande det skiljenämndsförfarande, som bör komma till stånd på endera partens yrkande. Att i fråga om skiljenämndens sammansättning sedvanliga principer böra gälla, så att parterna utse lika antal skiljemän och de sålunda utsedde ytterligare en, synes vara uppenbart, men för lösning af det ömtåliga spörsmålet rörande förordnande af skiljeman, om hvars tillsättande de af parterna utsedde ej kunna enas, synes man lämpligen kunna begagna sig af den föreslagna arbetsdomstolen genom att åt dess ordförande uppdraga att i nämnda fall förordna skiljeman. Skiljenämndsförfarandet borde ifråga­ komma, när under kollektivaftals giltighetstid tvist yppades mellan dem, som ingått aftalet eller några af dem, rörande förhållande, som skulle under aftalstiden gälla mellan de tvistande, samt antingen dessa vore öfverens, att tvisten ej kunde afgöras med tillämpning af kollektivaftalet, eller ock arbetsdomstolen på enderas talan funnit aftalet ej äga tillämp­ lighet å tvisten. Hvad skiljemännens beslut innehölle borde genast äga enahanda verkan mellan parterna, som vore kollektivaftal därom slutet för den tid, som återstode af det mellan parterna gällande kollektivaftalet. Klagan öfver beslutet borde icke få föras på annan grund, än att skilje­ man varit jäfvig eller att klaganden ej blifvit vederbörligen hörd eller att skiljemännen öfverskridit sitt uppdrag. Dylik klagan borde det tillhöra arbetsdomstolen att upptaga. Beträffande öfriga hithörande spörsmål kan det näppeligen ifrågakomma att nu föreslå erforderliga bestämmelser. Det vill emellertid förefalla, som om dessa bestämmelser ej behöfde göras syn­ nerligen omfattande. Hvad härefter beträffar tvister, som kunna under aftalstiden upp­ komma rörande ordnande af förhållanden efter aftalstidens slut, synes starka skål tala emot att medgifva arbetsinställelses vidtagande i anled­ ning af dylik tvist. Blefve sådant tillåtet, läge det nära till hands, att den part, som under aftalstiden och särskildt fram emot dess slut funne konjunkturerna gynnsamma för utkämpande af en lönestrid men befarade att de före aftalstidens utgång skulle förändras till hans nackdel, begag­ nade sig af den enligt hans tanke gynnsamma tiden för att draga fördel af sin öfverlägsenhet; och skulle sådant i större omfattning komma att inträffa, vore den tillämnade lagstiftningen förfelad. Departementschefen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 157

nar framhållit såsom önskvärd!, att, när under förhandling om ett kollektivaftal uppstode fråga om en bestämmelse, som ägde mera principiell innebörd och borde vinna allmän tillämpning inom eu industri eller ett yrke, denna bestämmelse kunde, utan hinder af att för vissa delar af in­ dustrien eller yrket gälde kollektvaftal, i hvilka bestämmelsen ej införts, blifva antagen öfver hela linien, så att den, när de sistnämnda aftalen förfölle, utan vidare strid blefve gällande för dem, som af dessa aftal be­ rördes, något som enligt departementschefens mening skulle kraftigt be­ främja arbetsfreden. Det torde emellertid med stort skäl kunna ifråga­ sättas, om detta verkligen skulle blifva fallet, eller om icke de, som i trots af gällande kollektivaftal sett sig nödsakade att å en för dem ogynn­ sam tidpunkt inlåta sig i strid om en principfråga och till sist acceptera motståndarens villkor, skulle känna sig frestade att i fråga om samma princips tillämpning under en följande aftalsperiod upptaga strid vid den tidpunkt, som de, utan hänsyn till aftal, funne lägligast, eller ock att i lämpligt ögonblick å sin sida upptaga nya principfrågor. Med hänsyn till den skärpa och den allmänna utbredning, som dylika principstrider hafva benägenhet att antaga, vill det nästan synas, som om möjligheten af deras öppnande på hvad tidpunkt som helst skulle vara alldeles särskild! ägnad att rubba den arbetsfred man genom kollektivaftal borde vinna. Det gifves emellertid vissa fall — jag bortser här från spörsmålet om sympatilockout och sympatistrejk •—- i hvilka det, så vidt jag förstår, svårligen kan förvägras arbetsgifvare eller arbetare att under aftalstiden vidtaga arbetsinställelse. Jag syftar härvid på de fall, där enligt den föreslagna lagstiftningen om arbetsaftal en arbetsgifvare skulle på grund af arbetarnes beteende äga omedelbart hafva sina arbetsaftal med dem, eller ock arbetarne hos eu viss arbetsgifvare skulle på grund af arbetsgifvarens förhållande äga omedelbart bäfva sina arbetsaftal. Därest alla de hos en viss arbetsgifvare anställde arbetarne eller ett större antal af dem skulle oaktadt erhållen varning åsidosätta sina skyldigheter, skulle enligt 36 § i förslaget till lag om vissa arbetsaftal sådan omedelbar häfningsrätt tillkomma arbetsgifvaren gentemot de felande. Han synes då jämväl böra äga befogenhet att allenast afstånga dem från arbete, till dess rättelse skett, något som till sin rättsliga verkan nära sammanfaller med afskedande men dock i vissa fall, i synnerhet när arbetaren utan särskild t hyresaftal åtnjuter bostad, torde böra skiljas från rent afskedande. Skulle åter arbetsgifvaren väsentligen åsidosätta sina skyldigheter emot alla sina arbetare eller ett antal af dem -— exempelvis underlåta att behörigen sörja för underhåll af byggnader eller maskiner och därigenom utsätta arbetarne för lifsfara — äro de kränkte jämlikt 38 § i nämnda förslag

158 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

berättigade till omedelbart häfvande af sina arbetsaftal och synas då äfven böra äga att för vinnande af rättelse anställa strejk. Erkännes riktig­ heten af det sålunda anförda, kan den rätt till arbetsinställelse, hvarom här är fråga, tydligen ej heller röna inflytande däraf, att ett kollektivaftal gäller; och de öfriga åtgärder, om hvilka i paragrafen är fråga, kunna då ej heller anses genom kollektivaftalet uteslutna. Med hänsyn till hvad jag nu yttrat hemställer jag för min del, att förevarande paragraf omarbetas därhän, att, under den tid kollektivaftal är gällande, arbetsinställelse eller därmed i förslaget jämnställd åtgärd ej må förekomma i vidare mån, än att, så framt ej annorledes är öfverenskommet, dels, i fall af arbetsaftals åsidosättande, åtgärd af nämnda be­ skaffenhet må vidtagas af den eller dem, som enligt lagstiftningen om arbetsaftal skulle ägt rätt att hafva arbetsaftal, och dels medlemmar af förening, som afses i 1 § af nu förevarande förslag, må vidtaga sådan åt­ gärd i syfte att därmed bistå annan medlem af föreningen, den där ej är af kollektivaftal bunden. För den händelse denna hemställan ej vinner afseende, anser jag paragra­ fen böra undergå de förändringar, som förordats af lagrådets öfrige ledamöter. I visst samband med denna paragraf står ett spörsmål, som ej be­ rörts i något af de nu föreliggande förslagen men dock icke torde få lämnas obeaktadt, nämligen det om skyldighet att vid eu arbetsinställelse, som ej strider mot kollektivaftal, iakttaga de uppsägningstider, som enligt arbetsaftal eller lagstiftning om sådant aftal] kunna vara bestämda. Vid någon eftertanke torde det inses, att när den, som vill helt och hållet fri­ göra sig från arbetsaftal, lagligen har att uppsäga aftalet och därefter af­ vakta utgången af viss tid, han icke kan under åberopande af en arbets­ inställelse vinna någon ens temporär befrielse från de med arbetsaftalet följande skyldigheter. Tydligt är, att detta måste gälla äfven i fråga om eu under kollektivaftals bestånd inträffande sympatilockout eller sympati­ strejk eller en annan emot aftalet eller lagen ej stridande arbetsinställelse, med undantag allenast för den, som grundas på omständighet, som, efter hvad förut är framhållet, skulle kunnat föranleda omedelbart häfvande af arbetsaftal; och lika tydligt torde vara, att lockout eller strejk ej kan ut­ öfva någon som helst rättsverkan på arbetsaftal, som är ingånget på be­ stämd tid. Då det emellertid visat sig, att riktigheten af dessa satser icke allestädes blifvit fullt tydligt insedd, torde det vara af vikt, att lagen oförtydbart uttalar sig i ämnet. Bestämmelser i sådant hänseende synas böra afse äfven arbetsinställelser, som förekomma, där kollektivaftal ej gäller, och torde, bland annat med hänsyn härtill, böra upptagas såväl i lagstift­ ningen om arbetsaftal som i förevarande lagförslag.

o

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 159

Justitieråden Quemel och Petrén samt regeringsrådet Wall: Där kollektivaftal ej finnes, regleras rätten att vidtaga arbetsinställelse själffallet af de bestämmelser, som gälla för arbetsaftalet. En arbets­ inställelse innebär brott mot arbetsaftalet, i den män villkoren i detsamma genom arbetsinställelsen åsidosättas, t. ex. om föreskrifven uppsägningstid ej iakttages. En lagstiftning rörande kollektivaftal, hvilken för vissa fall medger arbetsinställelser, synes icke böra lämna den frågan olöst, i hvad mån de arbetsinställelser, för hvilka kollektivaftalet lämnar öppet fält, likväl möta hinder med hänsyn till arbetsaftalen. Då ett arbetsaftal är lika rättsligt bindande som ett kollektivaftal och följaktligen lika litet som det senare får rubbas, lärer den omständig­ het, att en arbetsinställelse enligt kollektivaftalet må vara tillåten, icke utesluta, att densamma kan innefatta en kränkning af arbetsaftalet. Ett arbetsaftal, ingånget på bestämd tid, får före dennas utgång ej beröras af arbetsinställelse. Där för arbetsaftalets upplösande erfordras uppsägning, kan arbetsinställelse lagligen icke vidtagas, med mindre den för arbets­ aftalet gällande uppsägningstid dessförinnan iakttagits. Dessa i och för sig själfklara satser torde emellertid, såsom justitierådet friherre Marks von Wurtemberg framhållit, böra tydligt uttalas i lagen om arbetsaftal. Att de upptagas jämväl i 8 § i lagen om kollektiv­ aftal torde vara desto mera påkalladt, som eljest den skad estån dsskyldighet, förening enligt 10 § i förslaget till samma lag kan ådraga sig, icke komme att afse det fall, att åtgärd, hvartill föreningen medverkat, varit olaglig endast därutinnan, att densamma vidtagits utan iakttagande af uppsägningstid.

9 §- Lagrådet: Med stadgandena i första stycket af denna paragraf och i 11 § af förslaget till lag om vissa arbetsaftal åsyftas att förhindra, att genom kollektivaftal eller arbetsaftal vare sig inskränkning göres i rätten att till­ höra sådana föreningar, som i förevarande lag afses, eller något tvång att tillhöra dylika föreningar skapas. Huruvida föreskrifter i detta syfte öfver­ hufvud böra meddelas i lagen om kollektivaftal synes kunna dragas i tvifvelsmål. Anser man emellertid sådana föreskrifter erforderliga, bör det tillses, att de icke göras för vidtgående, så att de onödigtvis inskränka aftalsfriheten. Från sådan synpunkt är det uti ifrågavarande stycke före­ kommande stadgandet, att i kollektivaftal ej må göras inskränkning i arbetsgifvares eller arbetares rätt att ingå arbetsaftal med hvem han vill,

160 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

ägnadt att väcka starka betänkligheter. Enligt hvad som inhämtas af en utaf kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik utarbetad redogörelse för kollektivaftalens hufvudsakliga innehåll, finnas i en stor mängd af de nu gällande kollektivaftalen bestämmelser, som innebära vissa inskränkningar i arbetsgifvarnas rätt i angifva hänseendet. Så t. ex. förekomma bestäm­ melser om att företräde till arbete skall lämnas åt dugliga arbetare, bo­ satta på orten, familjeförsörjare, arbetare, som förut varit anställda hos arbetsgivare!! men måst lämna sin anställning för fullgörande af värnpliktsöfningar eller afskedats på grund af tillfällig arbetsbrist eller, vid säsongarbete, på grund af verksamhetens nedläggande för året. Bestäm­ melserna angående arbets- och löneförhållandena vid Stockholms stads arbeten innehålla bland annat, att vid arbetares antagande dugligheten alltid skall i främsta rummet vara det bestämmande, att därnäst hänsyn skall tagas till att den sökande är mantalsskrifven i staden eller närlig­ gande kommun eller har försörjningsplikt, samt att under i öfrigt lika förhållanden den bör äga företräde, som förut haft anställning vid stadens arbeten och därvid visat sig vara lämplig och duglig. Att, såsom det ifrågakomna stadgandet innebär, förbjuda införandet i kollektvaftal af be­ stämmelser af nu angifvet eller liknande innehåll lärer icke böra ifråga­ komma. Dessutom kan mot stadgandet erinras, att detsamma synes med­ föra, att den i kollektivaftalen allmänt förekommande bestämmelsen om föreningsrättens respekterande konime att delvis blifva utan verkan. Om någon inskränkning ej får göras i arbetsgifvarens rätt att ingå arbetsaftal med hvem han vill, torde nämligen en arbetsgivare, äfven om han slutit aftal, inrymmande bestämmelse af nyssberörda innehåll, kunna utan påföljd förklara, att han icke vidare antoge någon arbetare, tillhörande den för­ ening, med hvilken aftalet ingåtts. Hvad som med det ifrågavarande stadgandet åsyftas, eller att förhindra uppkomsten af föreningstvång, torde kunna vinnas genom en föreskrift af innehåll, att i kollektivaftal ej må stadgas skyldighet för arbetsgivare eller arbetare att uteslutande eller företrädesvis ingå arbetsaftal med dem, hvilka tillhöra förening, som i 1 § afses. Då 11 § i förslaget till lag om vissa arbetsaftal allenast hänvisar till bestämmelserna i förevarande paragraf, skulle föreskriften komma att gälla jämväl i fråga om arbetsaftal. Därest hvad ofvan anmärkts rörande förevarande paragraf varder iakttaget, bör tydligen senare delen af paragrafens andra stycke såsom öfverflödig utgå.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 161

10 §. Lagrådet: På grund af kollektivaftalets säregna natur, särskild! med afseende å de verkningar, det skulle medföra för dem, som icke själfva deltagit i aftalet, synes det svårt att af allmänna rättsgrundsatser draga några be­ stämda slutsatser beträffande frågan om fördelningen af ansvaret för skada, som uppkommit genom en af flera samfäldt vidtagen, mot lagen eller aftalet stridande åtgärd. Det torde därför vara nödigt att i lagen med­ dela uttryckliga bestämmelser i detta ämne. Om flera arbetare, som äro bundna af kollektivaftal, gemensamt bryta mot aftalet eller vidtaga arbetsinställelse eller därmed jämförlig åt­ gärd i strid mot stadgandena i 8 §, synes det tydligt, att de icke billigtvis böra vara pliktiga att solidariskt svara för hela den genom aftalsbrottet eller den olagliga åtgärden förorsakade skadan, utan torde skadeståndet böra uppdelas dem emellan och en hvar förpliktas att gälda allenast den del däraf, som kan anses falla på honom. Enahanda regel torde höra gälla, i händelse flera arbetsgivare, vare sig de själfva deltagit i kollektivaftalet eller allenast såsom medlemmar i en organisation äro bundna af detsamma, gemensamt gjort sig skyldiga till förfarande som nyss angifvits. Därest åter flera föreningar” medverkat till eller understöd! arbets­ inställelse eller dylik åtgärd, som vidtagits i strid mot stadgandena i 8 § eller bestämmelserna i kollektivaftal, torde föreningarna i allmänhet böra solidariskt ansvara för hela skadan. Under vissa förhållanden skulle dock regeln om ansvarighet för hela skadan blifva obillig. Så skulle t. ex. blifva fallet, därest en förening, som igångsatt en arbetsinställelse, för­ klarade densamma nedlagd och med alla till buds stående medel försökte att bringa den till upphörande men misslyckades däri, eller om en för­ ening, som icke är direkt indragen i konflikten, i början af en arbets­ inställelse lämnat något understöd åt de däri deltagande men sedermera, eftel’ vunnen insikt om arbetsinställelsens obehörighet, upphört med under­ stödet. Det synes därför böra medgifvas domstolen att, där särskilda om­ ständigheter därtill gifva anledning, bestämma förenings skadeståndsplikt till lägre belopp än hela skadan. Åt domstolens synnerliga urskiljning måste därvid anförtros att så utöfva sagda rätt, att förening icke genom skenåtgärder undginge en rättmätig skadeståndsplikt.

11 §• Lagrådet: De bestämmelser, denna paragraf innehåller om kollektivaftals haf­ vande med anledning af aftalsbrott, hvila, såsom af chefen för justitiede­

Bih. till Riksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. U Höft. 21

162 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

partementet framhållits, på den uppfattning, att häfningsrätten bör så vidt möjligt begränsas. I paragrafen har begränsningen sträckts därhän, att häfning må ifrågakomma, allenast när arbetsinställelse eller åtgärd, som enligt 8 § är därmed jämnställd, obehörigen ägt rum och någon, som vid kollektivaftalets ingående varit kontrahent, vidtagit åtgärden eller till den­ samma lämnat medverkan eller stöd. Enligt förslaget skulle alltså häfningsrätt ej inträda, när kollektivaftalets bestämmelser blifvit åsidosatta annorledes än genom arbetsinställelse eller därmed- jämförlig åtgärd, ej heller när sådan åtgärd ägt rum, utan att kontrahent lämnat sin med­ verkan därtill. Det kan ifrågasättas, huruvida icke en dylik begränsning af häf­ ningsrätten går alltför långt. Att ett mera obetydligt åsidosättande af kollektivaftalets bestämmelser icke kan medföra rätt att å motsidan från­ träda aftalet öfverensstämmer med den i nyare svensk lagstiftning antagna grundsatsen, att allenast mera väsentliga aftalsbrott föranleda aftals häf­ vande. Men fall kunna tänkas, där ett kollektivaftal, utan att arbetsin­ ställelse eller annan i 8 § omförmäld åtgärd ägt rum, blir föremål för ganska allvarsam kränkning. Om t. ex. en arbetsgifvare, som i kollektiv­ aftal utfäst sig att respektera arbetarnes föreningsrätt, gör sig skyldig till omfattande kränkning af denna, eller om en organisation underlåter att lämna utfäst medverkan till förhandling eller slitande af tvist, synes det näppeligen vara tillfyllest, att den kränkte äger söka på laglig väg fram­ tvinga aftalets uppfyllande eller kräfva skadestånd. Och om en arbets­ inställelse eller en blockad eller bojkott af större betydenhet förekommit i strid mot kollektivaftalet samt vunnit anslutning af samtliga medlemmar af en kontrollerande förening eller de fleste af dem, förefaller det hårdt, om den kränktes rätt att frånträda aftalet skall bero däraf, huruvida den obehöriga åtgärden beslutats eller understödts af själfva föreningen. Väl torde försiktigheten bjuda, att den kränktes rätt att på egen hand håfva aftalet inskränkes till de fall förslaget angifver, men måhända läte det sig göra att, i händelse af annat väsentligt åsidosättande af kollek­ tivaftal, lämna öppet åt arbetsdomstolen att på yrkande af den kränkte kontrahenten tillåta honom att frånträda aftalet. I öfrigt synes vid paragrafen böra erinras, att i händelse förening, som slutit kollektivaftal, är medlem af mera omfattande organisation, hvil­ ken ej deltagit i aftalet, och sistnämnda organisation gör sig skyldig till sådant förhållande, som afses i 10 §, denna omständighet torde böra med­ föra, att aftalet må å motsidan omedelbart häfvas, oberoende af att den kontraherande föreningen ej kan bevisas hafva lämnat någon medverkan.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 96. 163

Ett stadgande härom synes vara af nöden till förebyggande af paragrafens kringgående. Slutligen må framhållas, att af förslaget ej tydligt framgår, hvem häfningsrätten under vissa förhållanden tillkommer. Väl lärer det få an­ ses uppenbart, att densamma ej kan utöfvas af annan än den, som vid kollektivaftalets ingående uppträdt såsom kontrahent, och således .ej af enskild arbetsgifvare, när utan hans deltagande kollektivaftalet slutits af organisation, hvari han är medlem, och ej heller af organisation, som ej undertecknat aftalet men tillhör en större organisation, som varit kontra­ hent. Men för det fall, att å endera sidan förekomma flera kontrahenter, torde förtydligande bestämmelser vara af nöden. Lämpligast synes vara, att häfningsrätt i första hand medgifves allenast den kränkte, men, för den händelse han utöfvar sin berörda rätt, enhvar af de öfriga kontrahenterna å samma sida berättigas att för sin del hafva aftalet, dock endast intill utgången af viss kort tid, från det aftalet blifvit häfdt från den kränktes sida.

Öfvergångsbestämmelsen.

Justitierådet friherre Marks von Wurtemberg: Därest, såsom jag vid 8 § hemställt, det för framtiden skall för­ bjudas att vidtaga arbetsinställelser i anledning af tvist, som afser för­ hållande under aftalstiden men ej kan med tillämpning af kollektivaf­ talet afgöras, torde det vara af nöden, att i afseende å aftal, tillkomna före lagens ikraftträdande, 8 § undantages från tillämpning och för dessa aftal i stället gifves en särskild regel af enahanda innehåll, som 8 § skulle erhålla enligt den af lagrådets flesta ledamöter gjorda hemställan.

Förslaget till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister.

Lagrådet och dess särskilda ledamöter afgåfvo vid nedan angifna paragrafer följande yttranden:

1 §•

Justitieråden Quensel och Petrén: Äfven om en lagstiftning i föreliggande ämne icke kan för när­ varande gifvas den fullständighet eller den tydlighet i allo, som önskligt vore,

164 Kungl. MajUs Nåd. Proposition Nr 96.

lärer dock gränsen mellan arbetsdomstolens och de allmänna domstolarnas inbördes behörighet ej kunna lämnas sväfvande. I detta afseende synes förslaget emellertid ej fullt tillfredsställande. Däri angifves såsom före­ mål för arbetsdomstolens handläggning sådana tvister, som grunda sig på kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare. Då, enligt förslaget till lag om kollektivaftal, sådant aftals bestämmelser skola gälla för arbetsaftal mellan arbetsgifvare och arbetare, för hvilka kollektivaftalet skall lända till efterrättelse, komma de i kollektivaftalet öfverenskomna villkor att, uttryckligen eller automatiskt, ingå såsom beståndsdelar i arbetsaftalen. Häraf blir en följd, att tvist på grund af arbetsaftal i de fall, där fråga är om sådan bestämmelse i arbetsaftalet, som hämtats från kollektivaftalet, tillika kan sägas vara tvist på grund af kollektivaftalet. I alla dylika fall skulle enligt förslagets ordalydelse tvisten höra till arbetsdomstolens hand­ läggning. Denna skulle i följd häraf kunna blifva öfverhopad med rätte­ gångar, som i själfva verket ej beröra de kollektiva intressen, som kollek­ tivaftalet har till ändamål att reglera, och hvilkas bedömande ansetts er­ fordra den särskilda sakkunskap, arbetsdomstolen skulle erbjuda. Att förslaget emellertid icke åsyftar att för arbetsdomstolen öppna ett så vid­ sträckt verksamhetsfält framgår af chefens för justitiedepartementet ytt­ rande, att då exempelvis enskild arbetare fordrar utbekommande af någon förmån, som grundar sig på arbetsaftal, hvilket i sin ordning hämtat sitt innehåll ur ett kollektivaftal, tvisten borde tillhöra arbetsdomstolen, endast då kollektivaftalets innebörd utgjorde föremål för olika uppfattning, men eljest handläggas af allmän domstol. En sådan åtskillnad, som helt visst är synnerligen påkallad, lärer dock, på sätt ofvan påvisats, knappast kunna härledas ur första paragrafens formulering. Den erforderliga begränsningen torde lämpligen böra sökas sålunda, att från arbetsdomstolen undantagas tvister, som ej kunna anses direkt beröra ett kollektivt intresse, och hvilkas afgörande ej heller kan antagas komma i kollision med arbetsdomstolens beslut i en af samma grund här­ flytande tvist. Dessa fordringar synas uppfyllda, därest, med bibehållande såsom hufvudregel af förslagets bestämmelse, möjligen närmare utförd, såsom undantag angifves, att till allmän domstol höra mål mellan arbetsgifvare och arbetare rörande anspråk, som grundar sig jämväl på arbetsaftal, så­ vida anspråket ej afser skadestånd i följd af arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd eller afskedande, som förmenas hafva skett i strid mot kollektivaftalet eller mot lagen om kollektivaftal, eller tvist yppas mellan parterna angående kollektivaftalets giltighet, bestånd eller rätta innebörd.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 96. 165

Det hemställes därför, att bestämmelserna angående arbetsdomstolens behörighet måtte affattas i enlighet med sålunda angifna grunder.

Justitierådet friherre Marks von Wiirtemberg och regeringsrådet Wall: Enligt hvad chefen för justitiedepartementet yttrat, afses med stad­ gandet i denna paragraf, att, när en parts talan grundar sig på arbetsaftal och till grund för detta ligger ett kollektivaftal, målet skall till­ höra arbetsdomstolen därest för anspråkets bedömande erfordras tolkning af kollektivaftalet, men handläggas af allmän domstol i händelse kollektivaftalets innebörd ej är föremål för olika uppfattning. Skall stadgandet innebära hvad sålunda är åsyftadt, lärer detta böra uttryckas tydligare, än i förslaget skett. Gränsen mellan arbetsdomstolens och de särskilda domstolarnes kompetensområden torde emellertid icke lämpligen kunna uppdragas på sätt af departementschefen angifvits. Att låta allmän underrätts kompe­ tens i ett mål rörande arbetsaftalsförhållande bero däraf, att i målet ej yppas tvist om innehållet af ett till grund för arbetsaftalet liggande kol­ lektivaftal kan ej vara lämpligt. Det låter tänka sig, att i ett mål rörande utfående af arbetslön eller dylikt en på kollektivaftalets innehåll grundad sakinvändning framställes först på ett framskridet stadium af målets hand­ läggning, tilläfventyrs först i öfverinstans, och det vore stötande, om, så­ som enligt förslaget blefve fallet, all den handläggning målet redan vunnit då skulle tjäna till intet, och käranden utan möjlighet till godtgörelse nödgas finna sig i tidspillan och kostnader, som vållats honom. Olämpligt och oegentligt förefaller äfven, att, såsom under vissa om­ ständigheter komme att inträffa, arbetsdomstolen skulle betungas med be­ handling af de bagatellfrågor, som, vid sidan af spörsmålet om kollektiv­ aftalets tolkning, kunde komma att föreligga i mål mellan enskild arbetare och hans arbetsgivare. Bättre synes vara att låta mål rörande arbetsaftal under alla för­ hållanden upptagas af allmän domstol men — med anknytning till den regel om fastställelsetalan förslaget innehåller i 9 § — stadga, att, i hän­ delse tvist yppas om rätta förståndet af kollektivaftal och målets utgång är af tvisten beroende, rätten skall hänvisa parterna att vid arbetsdom­ stolen utföra nämnda tvist samt låta målet i ötrigt hvila. Från dessa regler torde emellertid undantag böra göras för det fall, att fråga är om skadestånd i anledning af afskedande eller upphörande med arbete eller af blockad eller bojkott eller därmed jämförlig åtgärd, och den åtgärd, som föranledt skadan, förmenas stå i strid med ingånget kollektiv­ aftal eller med lagen om kollektivaftal. När arbetsgivare eller arbetare

166 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

vill kräfva dylikt skadestånd, torde lian esomoftast önska att i samman­ hang med det skadestånd, som kan grundas på att själfva arbetsaftalet blifvit kränkt — framför allt att stadgad uppsägningstid ej iakttagits — tillika kräfva skadestånd i anledning af en med hänsyn till kollektivaftalet obehörig arbetsinställelse, som fortfarit efter det uppsägningstiden utgått; och då detta senare yrkande måste tillhöra arbetsdomstolen, synes det lämpligt, att äfven det förra kan där handläggas. Äfven mål rörande ett enstaka afskedande, som förmenades stå i strid med kollektivaftalet — exempelvis med en bestämmelse om förenings­ rättens respekterande — skulle enligt denna uppfattning komma att i sin helhet upptagas af arbetsdomstolen. Komme, såsom nu förordats, mål rörande arbetsaftal att med angifna undantag tillhöra allmän underrätt, borde i afseende å arbetsdom­ stolens kompetens såsom hufvudregel stadgas, att tvist rörande kollektivaftal skulle upptagas vid nämnda domstol, därvid dock för tydlighets skull torde vara lämpligt att angifva, att de frågor som under regeln inbegrepes äro sådana, som röra sig om fullgörande af kollektivaftal, om påföljd för underlåtenhet därutinnan eller af arbetsinställelse, blockad, bojkott eller därmed jämförlig åtgärd under aftalstiden, om aftalets giltig­ het eller rätta innebörd samt om dess häfvande.

2 §• Justitierådet friherre Marks von Wurtemberg: Jag anser mig böra ifrågasätta, huruvida icke beträffande den ene af de två bisittare i arbetsdomstolen, hvilka jämte ordföranden skola ut­ nämnas af Konungen utan förut uppgjordt förslag, krafvet på lagkunskap och fullgörande af öfriga villkor för nyttjande i domarevärf bör uppgifvas samt i stället erfarenhet och kunnighet i arbetsförhållanden uppställas så­ som kompetensvillkor. Det vill synas mig, som skulle det försvagande af domstolens juridiska element, som en dylik ändring i allmänhet, ehuru icke med nödvändighet under alla förhållanden, komme att medföra, mer än upp­ vägdes af möjligheten att tillgodogöra sig erfarenheten hos någon af dem, som utan att vara arbetsgivare eller arbetare haft anledning att praktiskt sysselsätta sig med arbetsförhållanden, framför allt statens förlikningsmän i arbetstvister.

9 §• Justitieråden Quensel oeh Petrén: Enligt förslaget till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare blir kollektivaftal bindande äfven för andra än dem, som själfva

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 167

deltagit i dess afsilande. Jämlikt förevarande förslag lärer rätten att föra sådan talan, som i 9 § afses, tillkomma en hvar, som är af kollektivaftalet bunden. En sådan utsträckning af denna rätt torde ej vara af behofvet påkallad, utan synes det med förslaget afsedda ändamål — att för­ hindra utbrytande af öppen strid — blifva på ett tillfyllestgörande sätt tillgodosedt, om rätt till talan af ”ifrågavarande art förbehålles kontrahen­ terna. Uppkommer mellan andra tvist, som erfordrar tolkning af kollektivaftalet, torde sådan tolkning, där den ej är af mera allmänt intresse, kunna förbehållas en rättegång, som har till föremål att realisera ett rätts­ anspråk. Skulle åter tolkningen vara af mera vidtomfattande betydelse, lära kontrahenterna ej underlåta att ingripa med anställande af sådan ta­ lan, som i 9 § afses. Medgifves rätt till dylik talan i den omfattning, förslaget innebär, vore fara värdt, att arbetsdomstolen blefve onödigtvis betungad. 1 ett annat afseende synes däremot stadgandet, som afser talan allenast om kollektivaftals rätta innebörd, böra göras något mera omfat­ tande. Af lika vikt som sagda fråga synes nämligen för det åsyftade än­ damålet vara, att möjlighet beredes att erhålla domstolens utlåtande an­ gående kollektivaftals giltighet eller bestånd. Meningsskiljaktighet kan exempelvis uppkomma därom huruvida ett kollektivaftal är ingånget mel­ lan behöriga kontrahenter, eller huruvida ena kontrahenten gjort sig skyl­ dig till sådant förfarande, att kollektivaftalet på grund däraf må af den andre, uppsägas. Det hemställes därför, att rätten att föra talan af beskaffenhet, som i 9 § sägs, förbehålles allenast dem, som ingått kollektivaftalet, men att föremål för sådan talan må kunna utgöra, förutom kollektivaftalets rätta innebörd, äfven dess giltighet eller bestånd.

Justitierådet friherre Marks von Wurtemberg, med hvilken regerings­ rådet Wall förenade sig: Jag instämmer i hvad justitieråden Quensel och Petrén yttrat, dock med den afvikelse, att jag, under åberopande af hvad från min sida an­ förts vid 1 §, hemställer, att äfven den, som utan att hafva ingått kollek­ tivaftal är däraf bunden, bör äga vid arbetsdomstolen föra talan om dess innebörd, så framt han af allmän domstol hänvisats att anhängiggöra så­ dan talan.

168 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 96.

12 §.

Jutitierådet friherre Marks von Wiirtemberg, med hvilken regerings­ rådet Wall instämde: Enligt min mening böra arbetsdomstolens utslag i sakfrågor icke få öfverklagas. De spörsmål, som kunna komma att hänskjutas till denna domstol, torde i många fall påkalla den allra största skyndsamhet i afgörande^ En lag, hvars hufvudsyfte är att göra slut på den hos såväl arbetsgivare som arbetare inrotade seden att för rättstvisters slitande anlita egna makt­ medel, måste sörja för, att det afgörande lagen erbjuder och kräfver läm­ nas med all den snabbhet förhållandena möjliggöra. Sker ej detta, torde lagens helgd och effektivitet lätt kunna sättas i fara. En tvist om kollektivaftals tolkning lärer mången gång kunna medföra så stark spänning mellan de i frågan intresserade, att det är godt, om det definitiva afgörandet icke låter vänta på sig. Äfven om man i dylika fall kan hos ar­ betsgivare och arbetareorganisationer påräkna själfbehärskning, är det af vikt, att lagstiftaren icke alltför mycket bygger på disciplin och tålamod hos de enskilde arbetarne, för hvilka de påföljder af ett obehörigt massuppträdande, som här kunna ifrågakomma, oftast icke torde te sig alltför afskräckande. Medgifves klagan öfver arbetsdomstolens utslag, kan det befaras, att i hvarje fråga af någon betydenhet sådan klagan kommer att föras, och det uppskof, som häraf föranledes, torde, hvilka anordningar man än vidtager för frågans skyndsamma behandling i öfverinstansen, dock ur här antydda synpunkter mången gång kunna blifva af betydelse, i synnerhet därför, att de intresserade redan från tvistens början komma att räkna med sannolikheten af att två instanser måste genomlöpas. I nära sammanhang med hvad nu anförts står en annan måhända lika allvarlig betänklighet mot tillåtande af klagan. Ett hufvudvillkor för att den tillämnade lagstiftningen skall kunna med framgång fylla sin vik­ tiga uppgift är tydligen, att de domar, som komma att meddelas i kon­ flikter mellan arbetsgivare och arbetare, å ömse håll vinna erforderlig auktoritet. Skulle det i viktigare och mera uppseendeväckande fall inträffa, att arbetsdomstolens utslag ändrades i högre instans, kan det befaras, att icke allenast arbetsdomstolens utan hela den nya lagstiftningens auktoritet komme att lida. Hvad nu beträffar sannolikheten af att arbetsdomstolens utslag skulle i större omfattning blifva föremål för ändring i den högre domstolen, är jag väl öfvertygad, att denna senare skulle taga största möj­ liga hänsyn till den särskilda sakkunskap, som funnes representerad i den

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 169

lägre domstolen och ej kunde direkt göra sig gällande i den högre. Men denna sakkunskap kunde dock ej blifva af afgörande betydelse för alla de frågor domstolen hade att bedöma, och att man i öfverinstansen mången gång skulle finna sig förpliktad att vidtaga ändring i ett öfverklagadt ut­ slag är desto mera att förutse, som de lagbestämmelser det gällde att tillämpa behandlade ett af lagstiftningen förut oberördt område, där, sär­ skilt till en början, meningsskiljaktigheter i rättstillämpningen ej gärna kunde undvikas. Och huru naturliga dylika meningsskiljaktigheter än komme att te sig för den med lagstiftning och lagskipning mera förtrogne, är det fara värdt, att de hos dem, hvilkas rätt och intressen här vore i fråga, skulle gifva upphof till misstro mot den rättsordning, som det nu gäller att skapa, något som för visso vore att beklaga. Om det således enligt min mening är förenadt med stora olägen­ heter att tillåta klagan öfver arbetsdomstolens utslag, kan jag å andra si­ dan ej finna, att några afgörande invändningar kunna framställas mot tanken att göra arbetsdomstolen till enda instans i de frågor den har att pröfva. De omständigheter, som i allmänhet leda till anordnande af ett appellförfarande och, såvidt jag förstår, på så godt som alla andra rätts­ områden göra medgifvandet. af appell absolut nödvändigt, synas äga jäm­ förelsevis ringa tillämpning på nu förevarande område. En fackdomstol, sammansatt så som förslaget afser, torde inom sitt fält erbjuda mer än vanligt starka garantier för ett riktigt och skäligt afgörande af dit hänskjuta frågor. Den roll appellen på andra områden spelar genom att öppna möjlighet för part att afhjälpa brister eller miss­ tag i den på honom ankommande utredningen torde i de rättstvister, om hvilka här är fråga, vara af mindre betydelse, då, särskild! om hänsyn tages till hvad som inom lagrådet blifvit i annat sammanhang hemställdt, det störa flertalet af de till arbetsdomstolen hörande mål torde komma att utföras af vederbörande organisationer och i de få fall, där detta ej sker, sakkunnig rättshjälp torde komma att anlitas. Då arbetsdomstolen inom sitt fack skulle utgöra en domstol för hela riket, är det ej heller såsom på andra områden af nöden att för vinnande af enhetlighet i rätts­ tillämpningen medgifva fullföljd till eu högsta centralinstans. Tvärtom skulle det kunna påstås, att, då omständigheterna göra det omöjligt, att till någon viss afdelning inom högsta domstolen förlägga de från arbets­ domstol fullföljda målen, rättstillämpningens enhetlighet i viss män bättre tillgodosåges genom uteslutande af fullföljd än genom dess tillå­ tande. Att emellertid ur rättsenhetens synpunkt invändningar kunna med en viss grad af fog riktas mot fullföljdens uteslutande, skall ej förnekas.

Bih. till lliksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 74 Haft. 22

170 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 9 6.

Tydligt är nämligen, att rättsskipningen vid arbetsdomstolen icke uteslu­ tande kan byggas på de speciallagar arbetsdomstolen skulle få att tillämpa utan måste hvila äfven på lagar och rättsgrundsatser af allmän karaktär. Denna invändning förlorar emellertid till ej oväsentlig del sin vikt, om arbetsdomstolens kompetensområde begränsas, på sätt jag för min del vid 1 § förordat, hvarigenom det med öfriga delar af rättssystemet tämligen nära sammanhängande arbetsaftalsförhållandet skulle komma att skiljas från arbetsdomstolen och dit höra allenast spörsmål rörande det alldeles egenartade kollektivaftalet. Skulle emellertid större vikt fästas vid nu åsyftade betänkligheter, funnes måhända utvägar att utan uppgifvande af förbudet mot appell ställa arbetsdomstolen i samband med öfriga domsto­ lar. Det läte exempelvis tänka sig, att arbetsdomstolen blefve af lagen på det sätt anknuten till högsta domstolen, att ordförandebefattningen i ar­ betsdomstolen skulle utöfvas af ett justitieråd, som af Kungl. Magt eller möjligen hellre af högsta domstolen utsåges till sådan tjänstgöring och därvid för den tid förordnandet omfattade befriades från alla öfriga tjänste­ åligganden. Eu dylik anordning, hvilken i viss mån skulle äga motsvarig­ het i det hos danska folketinget hvilande förslaget, torde för öfrigt äfven ur andra synpunkter erbjuda vissa fördelar. Med dess genomförande äro emellertid förknippade åtskilliga måhända oöfvervinneliga svårigheter, fram­ för allt den, att redan utnämnda ledamöter i högsta domstolen icke utan sitt samtycke lära kunna förpliktas till sådan tjänstgöring, som här afses, och för min del anser jag mig utan hänsyn till nämnda anordning kunna och böra tillstyrka sådan ändring i förslaget, att arbetsdomstolen göres till enda instans i tvister, som där förekomma. I ett hänseende anser jag emellertid klagan öfver arbetsdomstolens beslut eller utslag böra medgifvas. Har arbetsdomstolen ogillat invänd­ ning emot domstolens behörighet, eller har den förklarat sig obehörig, sy­ nes det vara af nöden, att frågan kan dragas under högsta instansens pröf­ ning. Dylik klagan, hvilken, i händelse invändning ogillats, skall föras genast och ej behöfver uppehålla målets behandling, torde ej medföra de olägenheter, som, efter hvad förut angifvits, synas vara förenade med full­ följd i andra hänseenden, helst som tiden för besvärs och förklarings in­ gifvande torde kunna göras något kortare än förslaget åsyftar. Jag hemställer alltså, att 12 § omarbetas i den af mig angifna rikt­ ning, i sammanhang hvarmed 11 § synes böra utgå och 14 § undergå någon jämkning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 171

Förslaget till lag om yissa arbetsaftal.

Lagrådet och dess särskilda ledamöter afgåfvo vid nedan angifna paragrafer följande yttranden:

7 §•

Lagrådet: Med stadgandet i paragrafens sista punkt torde åsyftas, att när kollektivaftal upphört att gälla men arbetsgifvaren låter arbetaren fortsätta arbetet, uppsägningstid ej skall ifrågakomma men i öfrigt villkoren vara desamma som förut. Detta framgår emellertid ej tydligt af den föreslagna affattningen, hvilken alltså lärer böra i någon mån jämkas.

Justitieråden Quensel och friherre Marks von Wiirtemberg samt rege­ ringsrådet Wall: Hvad förslaget innehåller om sju dagars uppsägningstid i tall, där aftalet ej är ingånget på bestämd tid, utesluter naturligtvis ej öfverens­ kommelse mellan parterna, att aftalet skall omedelbart upphöra vid endera partens tillsägelse, och det lärer kunna antagas, att i händelse af förslagets genomförande sådana överenskommelser blifva tämligen vanliga. I ett hänseende torde emellertid verkan af dylik öfverenskommelse böra något begränsas. Det bör ej sta en arbetare fritt att, under hänvisning till hvad som blifvit aftaladt, plötsligt öfvergifva det arbete han har för händer, när genom ett dylikt beteende fara för någons lif eller hälsa skulle uppstå eller synnerligt men uppenbarligen komme att tillskyndas arbetsgifvaren. Att exempelvis en vid en ångmaskin anställd arbetare skulle midt undei sin arbetstid äga öfvergifva maskinen, fastän för ögonblicket ingen funnes till hands att ersätta honom och fara för explosion skulle uppstå, kan ej anses öfverensstämma med aftalets rätta mening, lill förebyggande af hvarje missförstånd torde emellertid erforderliga bestämmelse! i ämnet böra meddelas antingen i denna paragraf eller i annat lämpligt sammanhang. Uppenbart är likväl, att den tid, hvarunder eu arbetare af nu nämnda an­ ledningar bör kunna kvarhållas i arbete, maste i högsta möjliga grad be­ gränsas. Ett visst antal timmar, från det arbetaren tillkännagifvit sin afsikt att upphöra med arbetet, torde i detta hänseende böra i lagen angifvas såsom ett maximum.

172 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Justitieråd et friherre Marks von Wurtemberg: Såsom af mig blifvit anfördt vid 8 § i lagen om kollektivaftal, torde det vara af nöden, att uttryckliga bestämmelser meddelas om uppsägnings­ tiders iakttagande vid arbetsinställelse samt om skyldighet för den, som ingått arbetsaftal pa bestämd tid, att äfven i händelse af arbetsinställelse låta aftalet lända till efterrättelse. Från dessa rättsregler bör undantag göras allenast för det fall, att arbetsinställelsen grundats på omständighet, som skulle kunnat föranleda omedelbart häfvande af arbetsaftalet. Beträffande statstjänare, hvilka för närvarande äro skyldige att kvar­ stå i tjänsten, till dess afsked beviljats, lärer utan särskilda bestämmelser vara uppenbart, att arbetsinställelse öfver hufvud icke lagligen bör kunna komma i fråga under annan form, än att afsked samfäldt begäres och afvaktas. Härom kan i hvarje fall stadgande ej införas i förevarande för­ slag, från hvars tillämpningsområde statstjänare äro undantagna. Äfven med hänsyn till vissa andra härmed sammanhängande spörs­ mål torde i arbetsaftalslagstiftningen tarfvas bestämmelser rörande arbets­ inställelser. För tillkännagifvande om förestående arbetsinställelse synes den för definitiv uppsägning vanliga formen af särskilt meddelande till eller från hvarje arbetare ej vara lämplig eller af behofvet påkallad. Ifråga­ sättas kan, huruvida ej i afseende å sådant tillkännagifvande kan stadgas, att detsamma från arbetsgivare^ sida må göras medelst allmänt synliga anslag å arbetsplatsen och från arbetarnes sida genom meddelande af ar­ betareorganisation till arbetsgivare!!, i sistnämnda fall med den verkan, att meddelandet skall gälla för alla medlemmar af organisationen, som icke ofördröjligen underrätta arbetsgifvaren, att de icke deltaga i arbetsinstäl­ lelsen. Beträffande verkan af tillkännagifvande om arbetsinställelse torde måhända böra stadgas, att dylikt tillkännagifvande ej, med mindre det be­ stämdt utmärker, att uppsägning af arbetsaftal är åsyftad, skall anses inne­ bära sådan uppsägning, samt att de arbetsaftal, som af arbetsinställelsen beröras och ej vare sig i sammanhang med nämnda tillkännagifvande eller senare uppsagts, allenast skola anses satta ur tillämpning, så länge arbets­ inställelsen pågår, därvid dock torde höra tydligt uttalas, att arbetare, åt hvilken, utan att särskildt hyresaftal är ingånget, tillhandahålles bostad men ej kost, äger behålla bostaden, så länge arbetsaftalet ej är uppsagdt- För den händelse arbetsinställelse tillkännagifvits af arbetare0antingen på sätt nu är ifrågasatt eller annorledes, är arbetsgifvaren naturligtvis lag­ ligen oförhindrad att när som helst uppsäga aftalet, men därest arbetande under konflikten begifva sig från orten, kan svårighet möta att verkställa uppsägning. Med hänsyn härtill synes kunna ifrågasättas, huruvida icke

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 98. 173

stadgande bör meddelas om rätt för arbetsgifvaren att, när arbetsinställelse blifvit tillkännagifven af arbetarne, verkställa uppsägning medelst anbrin­ gande af allmänt synliga anslag å plats vid arbetslokalen. De bestämmelser i nu antydda hänseenden, som tilläfventyrs anses böra ifrågakomma, synas böra erhålla plats i nära sammanhang med före­ varande paragraf.

Regeringsrådet Wall, med hvilken justitieråden Quensel och Petrén instämde: Såsom vid 8 § i förslaget till lag om kollektivaftal framhållits, torde i lagen om arbetsaftal bestämmelser böra meddelas om uppsägningstiders iakttagande vid arbetsinställelse samt om skyldighet för den, som ingått arbetsaftal på bestämd tid, att jämväl i händelse af arbetsinställelse låta arbetsaftalet lända till efterrättelse. I fråga om sättet för tillkännagifvande om förestående arbetsinstäl­ lelse instämmer jag i justitierådet friherre Marks von Wurteinbergs ytt­ rande.

Justitierådet Quensel: Beträffande den verkan på arbetsaftalet, tillkännagifvande om arbets­ inställelse må anses medföra, finner jag mig, i saknad af kännedom om någon allmän uppfattning i motsatt riktning hos vederbörande parter, ej kunna tillstyrka annat, än hvad från rättslig synpunkt torde vara naturligast, eller att tiilkännagifvandet, där annat ej uttryckligen meddelas, skall anses innefatta uppsägning af de arbetsaftal, hvilkas upphörande är beroende af att upp­ sägning sker#

1 ° §.

Lagrådet: Enligt förslaget skulle, för det fall att målsman för omyndig icke finnes eller målsmannen vistas å okänd ort, den omyndige, äfven om han ej fyllt aderton år, äga själf sluta arbetsaftal. Behörighet härutinnan är ej fästad vid viss minimiålder. Det synes dock hvarken lämpligt eller öfverensstämmande med den ståndpunkt, vår rätt på andra områden intar, att tillägga en omyndig någon som helst rättskapacitet före uppnådda femton år, och torde därför förslagets ifrågavarande bestämmelse böra in­ skränkas till omyndig, som fyllt femton men ej aderton år.

12 §. Lagrådet: När ett aftal tillkommit under sådana omständigheter, som här åsyftas, lärer det ej alltid vara lätt att afgöra, huruvida det ena eller

174 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

andra af de villkor, aftalet tilläfventyrs innehåller, är att anse såsom oskäligt och förty jämlikt den föreslagna bestämmelsen bör anses ogillt. Naturligare och med allmänna rättsgrundsatser mera öfverensstämmande än att anse ett visst villkor ogiltigt torde vara att förklara aftalet i dess helhet ogillt, samt stadga, att godtgörelse för utfördt arbete skall beräknas efter ty som pröfvas skäligt.

14 §. Lagrådet: Det synes hvarken behöfligt eller lämpligt och torde knappast vara med förslaget åsyftadt, att i arbetsgifvarens hand lägges makt att i arbets­ ordning intaga bestämmelser angående de i paragrafen omförmälda för­ hållanden i vidare mån, än såvidt för dessas främjande bestämmelserna kunna anses nödiga, och hemställes förty, att detta måtte till undvikande af missförstånd tydligt utmärkas.

19 §• Lagrådet: Då det lärer vara ett samhällets intresse, hvars tillgodoseende ej får göras beleende af arbetsaftalets innehåll, att arbetare icke må kunna af arbetsgivare godtyckligt hindras från att utöfva rösträtt vid politiskt eller kommunalt val, synes den i tredje stycket af förevarande paragraf med­ delade bestämmelse böra göras tvingande, och torde ledighet för delta­ gande i sådant val ej böra få af arbetsgivaren förvägras, där ej af sär­ skild anledning arbetets inställande skulle medföra betydande olägenhet. I paragrafens andra stycke torde bland arbetsgifvarens skyldigheter böra uttryckligen omnämnas äfven den att hålla tillsyn öfver att person, som sättes i hans ställe, iakttager sina skyldigheter emot arbetarne.

21 §• Lagrådet: Det torde böra tydligt uttalas, att den uppsägning, som nämnes i paragrafens första stycke, är uppsägning af arbetsaftalet, och att häfvande af aftalet är med uppsägning likställdt. För den händelse arbetsgivaren tillhandahåller bostad åt arbetare, som ej är i hans kost, och hyresaftal angående bostaden ej är särskilt ingånget, torde arbetsaftalet få anses innefatta ett hyresaftal, som är med öfriga villkor i arbetsaftalet oskiljaktigt förbundet utom så till vida, att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 175

hyresaftalet enligt förslagets bestämmelse ej upphör tidigare än fjorton dagar efter uppsägning, äfven om arbetsaftalet i öfrigt dessförinnan utgår. Häraf borde väl följa, att då arbetsaftalet upphört och nyssnämnda för afflyttning från bostaden stadgade uppsägningstid iakttagits, sådant fall föreligger, då enligt 158 § utsökningslagen öfverexekutor må förordna om hyresgästs vräkande. Men då den möjlighet icke är utesluten, att åt sagda lagrum kan komma att härutinnan gifvas annan tydning, hemställes, att detsamma måtte erhålla en affattning, ägnad att undanrödja hvarje tvekan i berörda hänseende. Bestämmelserna i paragrafens sista stycke torde jämväl påkalla, att en hänvisning till desamma införes i lagen om nyttjanderätt till fast egen­ dom eller i lagen om nämnda lags införande.

24 §* Lagrådet: Då paragrafens första punkt icke torde vara ägnad att angifva — hvad som enligt i vårt land gällande grundsatser om kvittning är ställdt utom allt tvifvel — att arbetsgivare, som äger fordran hos arbetaren, må kvitta denna mot arbetarens lön, utan lärer hafva till syfte allenast att stadga en viss begränsning i kvittningsrätten, synes punkten böra undergå någon omredigering.

27 §.

Justitierådet friherre Marks von Wiirtemberg: Enligt hvad i motiveringen anföres, är med det i paragrafens andra stycke införda stadgande åsyftadt, att arbetaren skall vara berättigad till lön för den tid han stått till arbetsgivarens förfogande, äfven om på grund af något förhållande, som varit oberoende af honom, hans arbetskraft icke alls eller endast under någon del af tiden kommit till användning. En dylik innebörd af stadgandet torde tydligare framgå om ordet »endast» uteslutes.

28 §. Lagrådet: I fråga om arbetsaftal lärer det synnerligen ofta inträffa, att ehuru vid aftalets ingående ej träffats någon uttrycklig bestämmelse om lönens belopp, det dock af omständigheterna framgår, hvad parterna åsyftat skola

176 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

gälla i sådant hänseende. I dylika fall bör tydligen regeln i förevarande paragraf icke vinna tillämpning. Till förebyggande af misstolkning här­ utinnan torde emellertid orden »blifvit bestämd» lämpligen böra utbytas mot orden »kan anses bestämd».

29 §. Lagrådet: Då tillfälle alltid synes böra beredas arbetare att själf eller genom ombud utöfva den kontroll öfver löneaftalets tillämpning, som afses i första punkten af paragrafens första stycke, torde den i samma punkt meddelade föreskrift böra gälla, ändå att i detta afseende annorlunda aftalats. Däremot lärer föreskriften i andra punkten af samma stycke icke lämpligen kunna göras tvingande, då sådant skulle kunna leda till ett för arbetsföretaget i dess helhet menligt yppande af yrkes- eller affärshemlig­ het. Denna synpunkt, som i fråga om ett aktiebolag föranleder därtill, att aktieägare ej kan tillerkännas obegränsad rätt att af bolagets styrelse erhålla motsvarande upplysningar, synes äfven i nu förevarande fall böra, såsom det remitterade förslaget innebär, medföra, att genom aftal en af­ vikelse från den i sistnämnda punkt angifna regeln må kunna göras.

30 §. Lagrådet: Den med första punkten åsyftade mening torde riktigare och tyd­ ligare kunna återgifvas med en affattning af den ungefärliga lydelse, att arbetsgivare ej är berättigad att i stället för utfäst kontant lön lämna anvisning å penningar eller varor.

32 §.

Justitieråden friherre Marks von Wiirtemberg och Petrén samt rege­ ringsrådet Wall: Enligt förslagets affattning skulle i paragrafen ej vara fråga om annat löneafdrag än det, som afsåge att bereda arbetsgivaren »säkerhet för aftalets bestånd». Då åt detta uttryck näppeligen kan gifvas en så vidsträckt omfattning, att det afdragna beloppet finge användas till be­ täckande af annan arbetsgivarens fordran än den, som ägde samband med obehörigt upphörande med arbetet, skulle arbetsgivaren, oberoende af de

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 177

bestämmelser paragrafen innehåller om maximum för det i paragrafen medgifna löneafdraget och dess insättande i bank, kunna till säkerhet för annan fordran på grund af arbetsaftalet, exempelvis en eventuell fordran på ersättning för förstörda redskap, betinga sig ytterligare afdrag,. hvilka ej behöfde insättas i penningeinrättning. Då sådant emellertid ej gärna kan vara öfverensstämmande med de syften, från hvilka man vid para­ grafens affattande utgått, hemställes, att till förebyggande af möjlighet att göra andra afdrag än dem, som enligt den föreslagna lydelsen äro med­ gifna, någon jämkning i uttryckssättet må vidtagas, exempelvis orden »aftalets bestånd» utbytas mot »fullgörande af arbetarens skyldigheter».

Justitieråaet Quensel: Det lärer ej kunna förnekas, att då fråga blir om skadestånd för brytande af aftal mellan arbetsgivare och arbetare, utsikterna för skade­ ståndets utbekommande äro betydligt ringare på arbetsgivarens sida än på arbetarens. För att utjämna denna olikhet synes billigt, att arbetsgivaren må erhålla säkerhet i någon form för aftalets fullgörande. Mot det för sådant ändamål införda s. k. décomptesystemet framställda anmärkningar synas hufvudsakligen träffa systemet såsom i lag medgivet oberoende af kontrahenternas därom träffade öfverenskommelse. Enligt förslaget, som gör arbetsgifvarens rätt att innehålla någon del af arbetarens lön beroende på aftal därom, gäller dessutom såsom tvingande bestämmelse, icke. blott att det belopp, som vid hvarje lönebetalning må innehållas., blifvit begränsadt, utan äfven att afdragen sammanlagdt ej må öfverstiga det skä­ ligen ringa belopp, som motsvarar lönen för femton arbetsdagar. Dess­ utom föreskrifves, att medlen skola insättas i bank under förbehåll, att de få lyftas af arbetsgifvaren eller arbetaren allenast med den andres be­ gifvande eller på grund af domstols beslut. Om således arbetaren bryter aftalet, skulle arbetsgifvaren för att åtkomma de innestående medlen nöd­ gas anställa en rättegång, hvilken, därest ej redan stämningens delgifvande mötte hinder i omöjligheten att anträffa arbetaren, i allt fall medförde risk för arbetsgifvaren att själf få vidkännas sin rättegångskostnad, må­ hända uppgående till högre belopp än de afsätta lönemedlen. Ett décomptesystem, sålunda anordnadt, synes för säkerställande af arbetsgifvarens skadeståndsfordran vara så värdelöst, att allt innehål­ lande af lön likaså gärna kan vara förbjudet. Ej heller torde med af­ seende å dess inverkan på arbetaren en eventuell förlust af innestående lönemedel, begränsad på sätt förslaget innehåller, kunna tilläggas någon afsevärd betydelse.

Bill. till Riksd. Prof.. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 74 Höft. 23

178 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Däremot kan jag ej finna några talande skäl mot att öfverlämna till kontrahenternas aftalsfrihet såväl bestämmande af arbetsgifvares rätt att innehålla en del af arbetarens lön som ock afdragets belopp och sättet för de innehållna medlens förvaltning. Jag hemställer därför, att paragrafen måtte ur förslaget uteslutas. För den händelse, paragrafen skulle bibehållas, instämmer jag i den af lagrådets flesta ledamöter framställda anmärkning. o o

36 §. Lagrådet: Arbetsgifvarens rätt att på grund af brottsligt förfarande från arbe­ tarens sida omedelbart hafva aftalet synes enligt förslaget vara allt för snäft begränsad. Frånsedt de under 1) i förevarande paragraf upptagna fall och den händelse, att arbetaren genom laga kraftvunnet utslag dömts att undergå urbota straff, skulle dylik rätt tillkomma arbetsgifvaren, alle­ nast då arbetaren misshandlat eller groft missfirmat arbetsgifvaren eller den, som är satt i hans ställe, eller gjort sig skyldig till uppsåtlig skade­ görelse å arbetsgifvarens egendom eller till tjufnadsbrott, bedrägeri eller oredlighet mot arbetsgifvaren. Om arbetaren på annat sätt, än nu är sagdt, svårare förgår sig mot arbetsgifvaren, torde emellertid billigheten kräfva, att arbetsgifvaren må äga att omedelbart afskeda honom. Samma rätt synes böra tillkomma arbetsgifvaren, därest arbetaren svårare förgår sig mot någon af arbetsgifvarens familjemedlemmar eller annan till hans husfolk hörande eller mot den, som är satt i arbetsgifvarens ställe, eller mot arbetskamrat. Man tanke sig t. ex., att arbetaren begår groft hem­ fridsbrott hos arbetsgifvaren eller hos den, som är satt i dennes ställe, eller att han misshandlar eller groft missfirmar någon af öfriga ofvannämnda personer. Det hem ställes därför, att stadgandet under 2) och hvad under 3) och 4) innehålles angående skadegörelse å arbetsgifvarens egen­ dom samt tjufnadsbrott, bedrägeri eller oredlighet mot arbetsgifvaren ut­ bytes mot ett stadgande om rätt för arbetsgifvaren att omedelbart håfva aftalet, därest arbetaren misshandlar eller groft missfirmar arbetsgifvaren eller någon af hans husfolk eller den, som är satt i arbetsgifvarens ställe, eller arbetskamrat eller eljest svårare förgår sig mot dem. I sammanhang härmed bör någon jämkning äga rum i bestämmelsen under 5). I händelse ett sådant stadgande som det angifna införes, synas dock föreskrifterna under 1), som afse förhållandena vid aftalets ingående, lämp­ ligen kunna bibehållas oförändrade. Likaledes torde hvad under 3) inne­ hålles om arbetarens förfarande att i arbetet utsätta annan för fara till

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 179

lif eller hälsa böra bibehållas, då dylikt förfarande icke behöfver inne­ fatta någon med straff belagd handling. Då bland arbetarens skyldigheter ingår att ställa sig till efterrättelse ordningsföreskrifter, som meddelats i öfverensstämmelse med lagen eller arbetsaftalet, synes det icke lämpligt att, såsom under 7) skett, vid angifvande af de skäl, som medföra rätt till aftalets häfvande, skilja emellan att arbetaren åsidosatt sina skyldig­ heter och att han åsidosatt de för arbetet gällande ordningsföreskrifter. Stadgandet under 7) synes därför böra erhålla sådan ändrad affattning, att rätt 'att omedelbart håfva arbetsaftal tillerkännes arbetsgifvaren, om arbeta­ ren, oaktadt erhållen varning, åsidosätter de skyldigheter, som enligt lag eller arbetsaftal åligga honom gentemot arbetsgifvaren.

37 §. Lagrådet: Bland exempel på sådana utan arbetsgivare^ vållande inträffade händelser, som berättiga arbetsgifvaren att omedelbart håfva aftalet, upp­ tager förslaget skada å maskin. Detta exempel, som icke i och för sig angifver, att något mera stadigvarande afbrott i arbetet förorsakas, synes betänkligt förrycka kännetecknet på de fall, då häfningsrätt rimligen bör tillkomma arbetsgifvaren. Man tanke sig, att en arbetsförman vid fabrik blifvit antagen på viss längre tid och att under början af hans anställning å en maskin uppstår skada, som under allenast någon dag hindrar fabri­ kens drift. Häraf skulle enligt förslagets ordalydelse arbetsgifvaren kunna begagna sig för att omedelbart bäfva arbetsaftalet. Såsom oeftergiflig fordran för arbetsgifvarens häfningsrätt lärer böra uppställas, att genom händelse (lämpligen exemplifierad med eldsolycka) som ej härrör af arbetsgifvarens vållande, i arbetet uppstått afbrott, som ej är blott tillfälligt; och hemställes, att paragrafen måtte i sådan riktning omarbetas.

Justitieråden Quensel och friherre Marks von Wurtemberg samt regeringsrådet Wall: Till de i paragrafen angifna anledningar att hafva aftalet kan ej hänfö­ ras arbetsgifvarens konkurs, men bestämmelser för dylik händelse lära ej kunna i den ifrågasatta lagstiftningen saknas. I öfverensstämmelse med den grundsats, som på andra områden af lagstiftningen funnit uttryck, lärer arbetsgifvarens konkurs böra medföra rätt för konkursboet att håfva ärbetsaftal, därest konkursboet inom viss tid begagnar denna rätt. Det kunde ifrå­ gasättas, huruvida icke arbetaren borde för den tid, under hvilken häfnings-

180 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

rätten stode konkursboet öppen, vara hänvisad att för sin lönefordran hålla sig till gäldenärens tillgångar och sålunda bevaka fordringen i konkursen. Detta skulle dock — då förmånsrätt för arbetslön, som afser tiden efter konkursens början, icke torde enligt gällande lag äga rum — billigtvis böra leda därtill, att sådan förmånsrätt lagstadgades. Då emellertid för sådan händelse förmånsrätten skäligen icke kunde blifva ringare än den i 17 kap. 4 § handelsbalken för arbetslön medgifna, lärer i själfva verket för de flesta fall resultatet, praktiskt taget, blifva enahanda, om arbetaren medgifves att för sin lönefordran allt från konkursens början hålla sig till konkursboet såsom arbetsgivare. En sådan rätt synes vara alldeles natur­ lig i de fall, då rörelsen efter konkursens inträde fortsättes och arbetaren för densamma tages i anspråk. Underlåter konkursboet att inom stadgad tid begagna häfningsrätten, har konkursboet därmed trädt i gäldenärens ställe såsom kontrahent i arbetsaftalet och blir för tiden därefter på sådan grund ansvarigt för arbetslönen. Om åter konkursboet häfver aftalet inom behörig tid, kan arbetaren blifva berättigad till skadestånd, som får be­ vakas i konkursen. Ty den omständighet, att konkursboet och ej gäldenären ansvarar för arbetslönen under konkursboets respittid, bör vid ofvan angifna förhållanden ej föranleda till annat, än att skadeståndet betraktas såsom gäldenärens skuld. Då arbetsgifvarens konkurs för arbetaren kan medföra fara för att lönen icke utbekommes, bör arbetaren äga att i anledning af konkursen inom viss tid håfva aftalet. På grund af det anförda tillstyrkes, att i förslaget införes bestäm­ melser därom, att i anledning af arbetsgifvarens konkurs såväl konkurs­ boet som arbetare må äga inom viss tid hafva aftalet, att, till dess så skett, konkursboet ansvarar för arbetslönen, samt att, om aftalet af konkprsboet häfves, arbetaren är berättigad till skadestånd af konkursgäldenären.

Justitierådet Petrén: I likhet med lagrådets öfriga ledamöter anser jag det erforderligt, att i lagen meddelas bestämmelser angående den inverkan, som arbetsgifvarens konkurs skall äga på arbetsaftalet.

38 §• Lagrådet: Under åberopande af hvad vid 36 § anmärkts rörande brottsligt för­ farande från arbetarens sida såsom skäl för häfvande af arbetsaftal, hem­ ställes, att åt stadgandet under 1) i förevarande paragraf måtte gifvas det innehåll, att arbetare tillerkännes rätt att omedelbart hafva arbetsaftal, om

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 181

arbetsgifvaren eller den, som är satt i hans ställe, misshandlar eller groft missfirmar arbetaren eller någon af hans husfolk eller eljest svårare förgår sig mot dem. Enligt stadgandet under 4) i paragrafen skulle arbetsgifvarens under­ låtenhet att å utfäst dag erlägga lön icke medföra rätt för arbetaren att hafva aftalet, förr än arbetsgivaren dröjt med betalningen mera än två söckendagar efter förfallodagen. Denna bestämmelse synes betänklig, då den innebär rätt för arbetsgifvaren att, när helst han så finner för godt, upp­ skjuta lönens erläggande två dagar utan annan påföljd än den i realiteten fullkomligt obety del selösa skyldigheten att gälda två dagars ränta å löne­ beloppen. A andra sidan måste det tagas i betraktande, att, på sätt föredragande departementschefen framhållit, underlåtenheten att på bestämd tid erlägga lön kan bero på tillfälliga, af arbetsgifvaren oberoende om­ ständigheter, och att det i sådana fall skulle vara synnerligen obilligt mot arbetsgifvaren, om arbetaren genast skulle vara berättigad att håfva af­ talet. En utväg att i denna fråga skipa rätt åt bägge hållen synes vara att lämna ifrågavarande stadgande oförändradt men å lämpligt ställe i lagen införa en bestämmelse om skyldighet för arbetsgivare, som ej å förfallodagen tillhandahåller lön, att till arbetaren gälda eu viss, ej alltför obetydlig förhöjning däri, exempelvis en tjugondedel. Det under 6) intagna stadgandet synes böra utvidgas så, att det­ samma får tillämpning icke allenast å de arbetsgifvaren mot arbetaren åliggande skyldigheter, som hafva afseende å arbetets utförande, utan å hans skyldigheter i allmänhet gentemot arbetaren. *

Justitierådet friherre Marks von Wiirtemberg: Vid 8 § i förslaget till lag om kollektivaftal har jag framhållit, hurusom efter min mening arbetsgivare eller arbetare, som äga omedel­ bart hafva arbetsaftal, i stället böra i vissa fall kunna för rättelses vin­ nande vidtaga arbetsinställelse och därmed sammanhängande åtgärder. I detta afseende synes mig böra gälla, att när samtliga arbetare hos en ar­ betsgivare eller ett antal af dem äro enligt 38 § berättigade att omedel­ bart^ håfva sina aftal, äfven rätt till arbetsinställelse tillkommer dessa arbe­ tare, samt att, när i afseende å ett antal arbetare sådant fall är för han­ den, att enligt 36 § 7 mom. arbetsgifvaren äger att gentemot dem omedel­ bart håfva aftalet, han i stället äger att för rättelses vinnande omedelbart vidtaga arbetsinställelse. Stadganden i dessa afseenden torde, om de anses böra ifrågakomma, böra hafva sin plats i en paragraf näst efter den nu förevarande.

182 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

41 §' Lagrådet: Intyg, hvarom i paragrafen förmärs, kan tänkas vara af sådant inne­ håll, att dess meddelande innefattar en enligt 16 kap. strafflagen brottslig ärekränkning. För sådant fall synes icke lämpligt, att den i förevarande paragraf gifna straffbestämmelse vinner tillämpning, hvarför till paragrafen torde böra fogas ett tillägg, att straffbestämmelsen gäller endast för det fall, att gärningen ej är belagd med straff i allmänna strafflagen.

Förslaget till lag angående ändring af 17 kap. 4 § liandelsbalken.

Lagrådet yttrade: Det skadestånd, som enligt 40 § i förslaget till lag om vissa arbetsaftal skall utgå till arbetare, när han obehörigen afskedats eller i följd af arbetsgifvarens förhållande häft sitt arbetsaftal, lärer ur rättslig synpunkt vara att likställa med lön och, i händelse konkurs inträffar, höra för tiden intill konkursens början utgå med samma förmånsrätt, som den lön, hvaremot det svarar. Detta torde väl ock få antagas vara med förslaget åsyftadt men synes böra till förebyggande af missförstånd tydligt uttalas. 1 öfrigt föranleder förslaget ej annan erinran, än att, därest, såsom hemställts vid 32 § i förslaget till lag om vissa arbetsaftal, det belopp arbetsgifvaren jämlikt nämnda paragraf skulle äga att innehålla komme att anses såsom säkerhet, icke, såsom i berörda förslag angifvits, för aftalets bestånd utan för fullgörande af arbetarens skyldigheter, en dylik ändring påkallar motsvarande jämkning i förevarande förslag.

Ur protokollet

Witus Nyman.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 183

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen den 9 mars 1910.

Närvarande:

Justitieråden: Q uensel , Friherre M arks von W urtemrerg , P etrén , Regeringsrådet W all .

Enligt lagrådet tillhandakoinmet utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 3 december 1909, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande Skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas öfver ett inom justitiedepartementet utarbetadt förslag till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 22 § samt 25 kap. 15 och 22 §§ strafflagen. Förslaget, som finnes bilagdt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits af ledamoten och sekreteraren i försäkringsinspektionen Herman Otto Falk; och blef detsamma nu företaget till slutlig behandling. Lagrådet och dess särskilda ledamöter yttrade beträffande:

Förslaget i dess helhet.

Justitieråden friherre Marks von Wiirtemherg och Petrén samt rege­ ringsrådet Wall : De ändringar i strafflagen förslaget afser att genomföra äro hufvud­ sakligen riktade mot s. k. allmänfarliga arbetsinställelser. Att staten måste genom lagstiftning: och andra åtgärder starkt reagera mot dessa är naturligt. Lika tydligt som det bör vara, att samhällsmakten har att intaga en opartisk hållning i striderna mellan arbetsgivare och arbetare, lika klart är det, att samhället ej kan finna sig i att under dessa strider själf i sina viktigare funktioner utsättas för angrepp, och att det genom sin lagstiftning

184 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

bör söka förhindra, att striderna antaga vissa barbariska former. I båda dessa hänseenden ligger det nära till hands att bygga på strafflagstift­ ningen. Därvid böra emellertid åtskilliga omständigheter tagas i betrak­ tande. Det är af vikt att ej öfverskatta betydelsen af det straffhot, som här kan ifrågakomma. Att detsamma skalle vara helt och hållet overksamt kan helt visst ej med fog påstås. Lagens och samhällsordningens aukto­ ritet torde lyckligtvis äfven på förevarande område vara af stor betydelse. Men att straffhotet skulle i och för sig förslå att afhålla från de samhällsfarliga åtgärder, om Indika här är fråga, kan ej antagas. Under en social strid, som uppjagat sinnena, kan man ej med säkerhet påräkna, att straffbuden skola blifva allmänt respekterade, och det bör ej döljas, att i händelse här åsyftade massförseelser skulle komma till stånd, lagens tilllämpande skulle stöta på stora svårigheter och dess hälgd därigenom i viss mån lida. Farhågan härför kan icke utgöra skäl för att lämna gärningar af här antydd art straffria. Men den måste mana till varsamhet vid straff­ budens uppställande och tyder äfven på angelägenheten af att staten, när skärpning eller vidgande af dessa straffbud genomföres, icke därmed slår sig till ro. Kan någonting åtgöras för att ytterligare minska frestelserna till sådana arbetsinställelser, som rikta sig mot viktigare samhällsfunktioner, länder detta tydligen äfven till minskande af de betänkligheter straff buden ur nyss antydda synpunkt i viss mån måste väcka. Hvilka utvägar i detta hänseende kunna komina i fråga kan ej här utredas, men det förefaller tydligt, att därvid bör komma under öfvervägande å ena sidan, huruvida icke staten genom lagstiftning eller annorledes kan åt hithörande arbetare, äfven dem som ej äro anställda hos staten själf, ägna särskild omsorg i syfte att minska eller undanrödja anledningarna till deras deltagande i sociala strider, och å andra sidan, huru samhället må undgå att ställas i alltför starkt beroende af hithörande arbetaregrupper.

19 KAP. 22 §.

Justitieråden friherre Marhs von Wurtemberg och Petrén samt rege­ ringsrådet Wall: Såsom förut antydts, är det af vikt att förfara med synnerlig var­ samhet vid meddelande af straffbestämmelser å ifrågavarande område. Det måste noga tillses, att man icke går längre än den allmänna rätts­ uppfattningen kräfver och att gränserna för straffbarheten göras så bestämda, att om möjligt till och med skenet af godtycke vid tillämpningen uteslutes. Från dessa synpunkter torde det kunna ifrågasättas, om det är lämpligt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 185

att stadga straff i något fall, då aftalsbrottet medfört allenast fara för skada å egendom; och det synes böra tillstyrkas, att hvad paragrafen i sådant afseende innehåller måtte utgå. Hvad nu anförts kan förefalla i viss män tillämpligt äfven för den händelse att aftalsbrottet medfört fara för människors lif eller hälsa, men i själfva verket ställa sig förhållandena i detta fall annorlunda, än dä fråga är om fara för skada å egendom. Vid de sociala strider, som med förevarande lagstiftning egentligen afses, kan det icke undvikas att egen­ dom utsattes för fara, men dessa strider borde icke under några omstän­ digheter få föras så, att människors lif eller hälsa sättes på spel, och det torde vara med den allmänna rättsuppfattningen fullt öfverensstämmande, att åtminstone den, som medelst aftalsbrott vidtager åtgärd, som medför synnerlig fara i sådant hänseende, varder underkastad straffpåföljd. För straffbarhet torde för öfrigt icke, såsom paragrafens affattning synes gifva vid handen, höra erfordras, att flera människors lif eller hälsa blottställes, utan synes det vara tillräckligt om för en enda person synnerlig fara i sådant hänseende uppstår. Någon jämkning af ordalagen synes därför böra ske. Vidare kan ifrågasättas, om icke fängelse borde ingå i straff­ skalan äfven för det fall, att synnerlig fara för någons lif eller hälsa upp­ stått men skada ej inträffat.

Lagrådet: Orden »där gärningen ej med svårare straff särskildt belagd är» innebära, att om gärningen är särskildt belagd med svårare straff, dess egenskap af brott mot förevarande paragraf ej skall vid straffmätningen tagas i betraktande. Då detta innebär en afvikelse från de i 4 kap. 1 § strafflagen meddelade allmänna regler, och sådan afvikelse ej synes i före­ liggande fall påkallad, hemställes, att de anförda orden måtte uteslutas. Fn sådan ändring i förslaget är äfven i det afseende af betydelse, att, när gärning, som afses i paragrafen, föranledt grof skada å egendom, den under alla omständigheter koinme att falla under allmänt åtal, under det att förslaget skulle föranleda det oegentliga och olämpliga förhållande, att gärningen, där skadan kunde anses åsyftad, skulle uteslutande bedömas enligt 19 kap. 20 § och i de flesta fall få åtalas allenast af målsägande. Påpekas bör, att då nuvarande 22 § i 19 kap., hvilken innehåller stadgande om förlust af medborgerligt förtroende såsom påföljd för vissa i 19 kap. omförmälda brott, icke i förevarande lagförslag blifvit ersatt af annan paragraf, hvilket däremot skett i ett annat till lagrådets gransk­ ning jämväl öfverlämnadt förslag till lag om ändring i 19 och 20 kap. strafflagen, följden af den möjligen inträffande händelse, att förevarande

Bill. till Riksd. Prol. 1910. 1 Sami. 1 Afd. U Höft. 24

186 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

förslag antoges, men det andra nyssnämnda förslaget ej vunne godkännand skulle blifva, att i 19 kap. kom me att saknas bestämmelser rörande för­ lust af medborgerligt förtroende.

25 KAP.

15 §• Lagrådet: För brott, som i det nya tredje momentet af paragrafen afses, torde fängelsestraff icke böra ådömas i annan händelse, än då omständigheterna äro försvårande. Till förekommande af att straffbuden tillämpas på annat sätt torde straffarten fängelse böra utgå ur den normala straffskalan för brottet och i stället den i sista punkten af momentet upptagna straffskalan göras tillämplig, icke blott då skada å person eller grof skada å egendom uppkommit utan äfven då omständigheterna eljest äro försvårande. Enligt den normala straffskalan skulle da kunna ådömas afsättning eller afsättning i förening med böter. Särskildt med hänsyn därtill att denna straffskala skulle blifva tillämplig äfven i fråga om de i 22 § 3 mom. afsedda per­ soner, för hvilka afsättning stundom kan vara ett föga användbart straff, synes det emellertid lämpligt, om enbart böter jämväl kunde ådömas. Straffskalan skulle i sådan häjidelse komma att omfatta afsättning eller böter eller båda dessa straff i förening. Om denna ändring vidtages, böra tydligen böter icke nämnas bland de straff, som må ådömas, om brottet skett af förhastande eller omständig­ heterna eljest äro synnerligen mildrande. Hvad vid 19 kap. 22 § blifvit anfördt beträffande orden »där gär­ ningen ej med svårare straff särskildt belagd är» äger i viss mån tillämp­ ning äfven i afseende å förevarande paragraf, och hemställes förty, att motsvarande uttryck måtte äfven här uteslutas. Såsom föredragande departementschefen i fråga om de föreslagna nya bestämmelserna i 25 kap. erinrat, äger den, som tagit anställning vid de i dessa bestämmelser afsedda verk, full frihet att med iakttagande af uppsägningstid och andra villkor, som kunna vara öfverenskomna vid aftalets. ingående, fråntiäda sin anställning och kan blifva underkastad straff­ rättsligt ansvar för arbetsnedläggelse, allenast i händelse denna är förenad med aftalsbrott. För ett rätt tillämpande af lagen är det därför nödigt att kunna med visshet afgöra, när anställningen upphör. I fråga om de vid statens verk anställda möter detta emellertid för närvarande svårig­ heter. Den, som har anställning af den fasta natur, att han bekommit

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 187

fullmakt eller konstitutorial, bör icke äga att upphöra med arbetet, förr än han erhållit afsked. Någon bestämmelse linnes emellertid icke om den tid, inom hvilken afsked skall beviljas, sedan ansökning därom gjorts. Häraf kunde dragas den slutsats, att en befattningshafvande vid statens verk med så­ dan fast anställning, som nyss angifvits, skulle kunna tvingas att kvarstå i sin befattning under obestämd tid. Lika tydligt som det är, att det ej kan vara tillåtet att i samband med afskedssökandet omedelbart upphöra med arbetet, lika klart är emellertid, att någon begränsning i skyldigheten att efter afskeds­ sökandet kvarstå i tjänsten måste gifvas. Uppenbart torde vara att, därest den föreslagna lagstiftningen skall genomföras, det icke låter försvara sig att bibehålla det nuvarande ovisshetstillståndet i detta hänseende. Klara och tydliga bestämmelser härutinnan blifva då oundgängligen nödiga. Lämp­ ligast synes vara, om i detta ämne meddelades stadganden af civillags natur, gällande för civila ämbets- och tjänstemän i allmänhet och inne­ fattande i hufvudsak bestämmelse om rätt lör den, som utan några förbehåll begär afsked, att inom viss ej alltför kort tid få afskedet beviljadt, där ej vid antagandet särskilda villkor i detta afseende betingats.

22 §.

Justitierådet friherre Marks von Wurternberg: De bestämmelser, paragrafen i sin föreslagna affattning innehåller om straff för vissa kommunala arbetare, som afhålla sig från tjänstgöring eller vansköta sin ijänst, innebära, såsom i föredragande departements­ chefens yttrande ock framhålles, icke förbud mot hvarje arbetsinställelse utan endast mot den, som står i strid med gällande aftal. Med hänsyn till den synnerligen allmänfarliga karaktären af dylik arbetsinställelse är det måhända nödigt, att i lagen nu vidtages sådan ändring, att densamma belägges med straff. För min del kan jag icke afst 3 7rka denna ändring, ehuru jag från vissa synpunkter, som af lagrådets flesta ledamöter blifvit framhållna i afseende å förslaget i dess helhet, skulle ansett bäst, att, innan lagändringen kommit till stånd, de kommunala arbetarnes ställning blifvit bättre tryggad än den för närvarande synes vara. Det förefaller från berörda synpunkter önskvärdt, att beträffande såväl de kommunala arbetarne som de i andra stycket åsyftade snarast möjligt tages under öfvervägande, huruvida ett obligatoriskt skiljedomsförfarande i intressetvister mellan dessa arbetare och deras arbetsgivare kunde komma till stånd. Tanken att på här afsedda särskilda områden genomföra ett dylikt förfarande synes mig icke kunna utan vidare afvisas. Och skulle

188 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

denna tanke befinnas utförbar, vore mycket vunnet. Man hade icke allenast lyckats att, till fromma för samhället i det hela, bättre trygga de kom­ munala arbetarnes ställning, hvilken eljest under vissa förhållanden skulle kunna blifva ganska prekär, utan det blefve äfven möjligt att i stället för det straff bud mot aftalsstridiga arbetsinställelser, som förslaget innebär, sätta ett fullständigt strejkförbud, något som naturligen ur samhällets synpunkt vore högeligen önskvärdt men icke låter sig göra utan att arbetarne vinna fullt vederlag för den möjlighet till arbetsinställelse, som nu, när aftal ej ligger i vägen, står dem till buds. Och några allvar­ sammare betänkligheter mot arbetsinställelses beläggande med straff skulle då ej med någon grad af fog kunna framställas.

Ur protokollet

Witus Nyman.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 189

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kr o n pr insen-llegen ten i statsrådet å Stockholms slott fredagen den 11 mars 1910.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern L indman , Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve T aube , Statsråden: P etersson , H ederstierna ,

SwARTZ,

grefve H amilton , grefve E hrensvärd , M alm , L indström , N yländer , yon S ydow .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Petersson anmälde lag­ rådets utlåtanden öfver de genom Kungl. Maj:ts beslut den 3 december 1909 till lagrådet remitterade förslag till: 1) lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare; 2) lag om särskild domstol i vissa arbetstvister; 3) lag om vissa arbetsaftal; 4) lag angående ändring af 17 kap. 4 § handelsbalken; och 5) lag om ändrad lydelse af 19 kap. 22 § samt 25 kap. 15 och 22 §§ strafflagen. Efter att hafva redogjort för de afgifna utlåtandenas innehåll an­ förde departementschefen: »På sätt lagrådets utlåtanden utvisa har lagrådet icke haft något att erinra mot en lagstiftning, i hufvudsak byggd på de grunder förslagen

190 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

innehålla. I anledning af hvad beträffande vissa detaljbestämmelser inom lagrådet anmärkts synas därutinnan jämkningar och förtydliganden böra vidtagas, och jag har därför låtit upprätta förslag till sådana förändringar, därvid hvad lagrådet eller dess flesta ledamöter hemställt i allmänhet iakttagits. Af sådan anledning hafva förändringar skett dels i följande delar af de tre först nämnda förslagen: förslaget till lag om kollektiv af tal mellan arbetsgifvare och arbetare 1, 2, 3, 8, 9 och 10 §§, hvarjämte sista stycket af 3 § utbrutits och med nyupptagna stadganden förenats till en paragraf, den elfte, hvarefter förut­ varande 11 §, som jämväl undergått omarbetning, samt 12 och 13 §§ er­ hållit respektive nummer 12, 13 och 14; förslaget till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister 1 §, som med tillagda stadganden uppdelats i två paragrafer, i anledning hvaraf följande paragrafer erhållit därefter jämkad nummerbeteckning, samt förut­ varande 9 §; förslaget till lag om vissa arbetsaftal 7 §, som, efter det 6 § före­ nats fned nästföregående paragraf, blifvit såsom 6 § upptagen, 10, 12, 14, 21, 24, 28 och 29 §§, 30 §, med hvilken den förutvarande 31 § före­ nats, 36, 37 och 38 §§, hvarjämte n)m bestämmelser intagits under 7, 31 och 40 §§, hvarefter nummerbeteckningen ändrats å de förut under 40—43 upptagna paragraferna, af hvilka 41 § undergått viss jämkning, dels ock i de två återstående förslagens stadganden med undantag af sista paragrafen i förslaget till ändring af strafflagen. Beträffande grunderna för dessa förändringar torde jag kunna in­ skränka mig till att åberopa lagrådets yttrande. I vissa hänseenden har jag icke eller ock endast delvis kunnat ansluta mig till den af lagrådet uttalade uppfattning, och torde jag böra angifva skälen härför. Härföi-utom torde jag få redogöra för vissa punkter, hvilka eljest synas påkalla ett särskilt omnämnande. Lagrådets samtliga ledamöter hafva uttalat sig för att det i 8 § af förslaget till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare intagna förbudet mot arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan där­ med jämförlig åtgärd utsträckes att afse jämväl vidtagande af dylik åt­ gärd med anledning af tvist om bestämmelser, som skola gälla efter ut­ gången af kollektivaftal et; och hafva inom lagrådet kraftigt framhållits de olägenheter, som saknaden af ett dylikt utsträckt förbud skulle medföra. Af mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 3 december 1909 lärer framgå, att jag ingalunda underskattat dessa olägenheter, och att jag ej heller tänkt mig, att parter, mellan hvilka kollektivaftal är gällande, skulle i regel äga

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 191

rätt att under kollektivaftalets giltighetstid strida om huru förhållandena dem emellan böra ordnas efter aftalstidens utgång. Men å andra sidan finnas otvifvelaktigt situationer — föranledda af förhandenvarande faktiska förhållanden och mängden af bestående kollektivaftal med olika giltighets­ tid inom närliggande industrigrenar — under hvilka det i arbetsfredens intresse är oeftergiflig^, att en viss omstridd fråga kan afgöras på en gång öfver hela linjen för någon tid framåt. Detta är fallet, då strid uppstår om ett stadgande af mera allmän räckvidd, som ingår i ett flertal kollektivaftal, såsom exempelvis angående arbetets ledning, antagande och afskedande af arbetare, föreningsrätten och dylikt. Om nu ett kollektivaftal, däri en bestämmelse åt angifven art ingår, utlöper, och tvist uppstår om dennas uteslutande ur eller ändring i det nya kollektivaftal, som är afsedt att efter­ träda det gamla, så kan denna tvist föranleda tillgripande af sådana på­ tryckningsmedel, som afses i förevarande paragraf. Erfarenheten har visat, att just dessa slags frågor varit ägnade att framkalla långvariga och svår­ lösta konflikter, hvilka sträckt sig öfver stora områden af arbetsmarknaden, och det till lagrådet remitterade lagförslaget lägger intet hinder i vägen för att äfven framdeles en sådan tvist skall kunna genom sympatistrejk eller sympatilockout utsträckas. Häri ifrågasätter lagrådet ingen ändring. Men af lagrådets förslag skulle följa, att utgången af eu dylik omfattande kamp icke skulle få öfva inverkan på annat än primärtvistens lösning. Arbetsgivare eller arbetare, som genom sympatilockout eller sympatistrejk indragits i striden och själfva arbeta under ett kollektivaftal innehållande samma om­ stridda bestämmelse men till sin giltighet utlöpande några månader senare, skulle alltså icke kunna få i den pågående striden fastslaget, att bestämmel­ sen — sådan den då kan komma till stånd — skall gälla äfven för dem själfva för samma tid som för parterna i den primära tvisten. De kunna i stället nödgas att några månader senare, då deras eget kollektivaftal utgår, för egen räkning upptaga strid om samma klausul och möjligen äfven se sig föranlåtna att påkalla samma bistånd, som de förut lämnat andra, d. v. s. åter sympati­ lockout eller sympatistrejk för en sak, om hvilken strid stått mellan samma parter kort tid förut. Detta kan icke vara riktigt eller lämpligt, och det synes mig oundgängligt, att den fara för upprepade konflikter, som sålunda föreligger, varder på något sätt undanröjd. Såsom af mitt förut omförinälda yttrande lärer framgå, hade jag tänkt mig, att de begränsningar i afseende på rätten att vid uppkom­ mande tvist använda vanliga maktmedel, som utöfver de i lagen bestämda kunde finnas nödiga, skulle angifvas af parterna själfva i kollektivaftalen. Redan i många nu gällande kollektivaftal finnas bestämmelser meddelade, som afse att fastslå, om och när arbetsinställelse kan lojalt vidtagas, och

192 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

det syntes mig icke lida något tvifvel, att ju de kontraherande parterna, sedan deras uppmärksamhet en gång blifvit riktad å ofvan angifna för­ hållanden, skulle låta sig angeläget vara att i sina kollektivaftal reglera dem efter grunder, som kunde vara för dem själfva mest passande. Men uppenbarligen vore vida att föredraga, om i lag kunde gifvas fasta regler i ämnet. Det torde ej heller vara något att invända mot det af lagrådet förordade förbudets intagande i lagen, allenast undantag göres för sådana fall, som ofvan angifvits. Ett medgifvande måste således finnas att använda vanliga påtryckningsmedel för genomförande af bestämmelse, afsedd att gälla efter bestående kollektivaftals utgång, för det fall att strid om den bestämmelsen redan lojalt börjat — d. v. s. upptagits mellan arbetsgivare och arbetare, hvilka ej äro därutinnan bundna af kollektiv­ aftal —, att i denna strid indragits genom sympatilockout eller sympati­ strejk arbetsgivare och arbetare, för hvilka kollektivaftal är gällande, samt att afgörandet beträffande dessa senare ej sträcker sig utöfver den omstridda bestämmelsen. Ett dylikt stadgande, som blifvit i det omar­ betade förslaget intaget, skall otvifvelaktigt minska möjligheterna till kon­ flikter på ett flertal ömtåliga punkter och således bidraga till arbetsfredens bevarande; det skall ock kraftigt befordra likformighet i kollektivaftalen och liktidighet i fråga om deras upphörande, båda afsevärda faktorer i sträfvandet att åstadkomma riksaftal inom de olika industrigrenarna. Beträffande 1 § i förslaget till lag om särskild domstol i vissa ar­ betstvister, enligt hvilken denna domstol — arbetsdomstolen — skall hafva att handlägga tvister, som grunda sig på kollektivaftal, hafva väl lagrådets samtliga ledamöter uttalat den åsikten, att för uppdragande af gränsen mellan arbetsdomstolens och de allmänna domstolarnas kompetensområde på sätt med förslaget varit afsedt erfordrades förtydligande af paragrafens affattning, men två af ledamöterna hafva icke stannat därvid utan tillstyrkt, att berörda gräns måtte i visst hänseende annorlunda bestämmas. Vid gränsens dragande på sätt dessa ledamöter förordat skulle mål rörande arbetsaftal — med vissa undantag — tillhöra allmän domstols upptagande. Om vid sådant måls behandling tvist yppades om rätta förståndet af kol­ lektivaftal, från hvilket ifrågavarande arbetsaftal hämtat sitt innehåll, skulle emellertid parterna hänvisas att vid arbetsdomstolen utföra nämnda tvist och i afvaktan på dess lösning målet i öfrigt hvila. Enligt förslagets syft­ ning däremot skulle mål, som rörde sig om arbetsaftal, visserligen tillhöra allmän domstol, om däri ej vore tvist om kollektivaftals innebörd, men däremot upptagas af arbetsdomstolen, då sådan tvist i målet vore för handen. Af lagrådets nämnda ledamöter har framhållits, att allmän under­ rätts kompetens i ett mål rörande arbetsaftalsförhållande ej lämpligen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 193

kunde få bero däraf, att i målet ej yppades tvist om innehållet af ett till grund för arbetsaftalet liggande kollektivaftal. Med en sådan anordning läte det tänka sig, att i ett mål rörande utfående af arbetslön eller dylikt en på kollektivaftalets innehåll grundad sakinvändning framställdes först på ett framskridet stadium af målets handläggning, tilläfventyrs först i öfverinstans, och det vore stötande, om, såsom enligt förslaget blefve fallet, all den handläggning målet redan vunnit då skulle tjäna till intet och käranden utan möjlighet till godtgörelse nödgades finna sig i tidspillan och kostnader, som vållats honom. Olämpligt och oegentligt förefölle äf­ ven, att, såsom under vissa omständigheter komme att inträffa, arbetsdom­ stolen skulle betungas med behandling af de bagatellfrågor, som vid sidan af spörsmålet om kollektivaftalets tolkning kunde komma att föreligga i mål mellan enskild arbetare och hans arbetsgifvare. Jag anser emellertid lämpligast att låta den hufvudprineip, som legat till grund för förslaget i förevarande del, vara orubbad och endast vidtaga de tillstyrkta förtydligandena af stadgandet. Det synes mig, som om obestridliga fördelar för parterna skulle ligga däri, att en tvist, som rör såväl arbetsaftal som kollektivaftal, må kunna utföras vid allenast en domstol. Vid sådant förhållande lärer afgörande vikt ej böra tillmätas den omständigheten, att arbetsdomstolen tilläfventyrs kunde komma att i någon män upptagas af behandlingen af obetydliga frågor, som läge vid sidan af dess egentliga verksamhetsområde. Och faran för att i något afsevärdt antal fall allmän domstol skulle nödgas afvisa ett anhängiggjordt mål på grund af sedermera uppkommen tvist om kollektivaftals tolkning, torde i själfva verket ej vara stor. Såsom jag redan vid förslagets första framläggande inför Kungl. Maj:t påpekat, är det här fråga om or­ ganiserade arbetare, hvilkas sak säkerligen framgent liksom hittills, äfven då fråga är om enstaka arbetare tillkommande anspråk, kommer att om­ händertagas af vederbörande förening och genom förhandlingar med mot­ parten så klarläggas, att, där tvisten ändock slutligen måste i brist på uppgörelse i godo anhängiggöras vid domstol, frågan om rätt forum icke vidare erbjuder någon svårighet. Äfven arbetsgifvare torde beträffande anspråk mot arbetare i regel, där kollektivaftals tillämpning kan komma på tal, vända sig till arbetarens organisation för att genom denna om möj­ ligt komma till uppgörelse, hvarigenom äfven för sådant fall erforderlig utredning för bedömande af forumfrågan skulle vinnas. Skulle mot för­ modan framdeles visa sig behof af åtgärder till förekommande af de be­ farade olägenheterna af den något förskjutbara gränsen mellan arbetsdom­ stolens och de allmänna domstolarnas kompetensområden, torde åtskilligt vara att vinna genom införande af ändrade bestämmelser rörande gäldande

Dill. till Riksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 74 Höft. 25

194 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

af rättegångskostnad, ägnade att förhindra obehörigt dröjsmål med fram­ ställande af invändningar, som kunna inverka på forumfrågan. I öfrigt bör framhållas, att äfven med det af lagrådets omförrnälda ledamöter tillstyrkta systemet skulle kunna uppkomma olägenheter, likar­ tade med dem, som åberopats mot förslagets sätt att lösa kompetensfrågan. Sålunda skulle lätteligen kunna inträffa, att i rättegång vid allmän dom­ stol angående arbetsaftal invändningar, som hänförde sig till ett kollektivaftal, blefve framställda icke på en gång utan så, att ett flertal efter hvar­ andra följande incidenstvister vid arbetsdomstolen blefve nödiga. I syfte att befordra den snabbhet i afgörandet, som onekligen är af vikt beträffande de kollektiva tvister, hvilka till hufvudsaklig del skulle komma att utgöra föremålet för arbetsdomstolens verksamhet, har i för­ slaget upptagits det stadgandet, att klagan öfver arbetsdomstolens utslag skulle, med förbigående af den eljest vanliga mellaninstansen, föras direkt I 103 högsta domstolen. Två ledamöter af lagrådet hafva uttalat den åsikten, att appellrätten i sakfrågor borde helt borttagas. Väl låter det icke förneka sig, att fördelar skulle stå att vinna genom att låta arbetsdomstolen vara enda instans, och att med medgifvande af klagan vissa olägenheter åro förknippade. Men å andra sidan kan jag icke finna att de betänkligheter, som i allmänhet föreligga mot borttagande af all appellrätt, på förevarande område skulle mista så mycket af sin betydelse, att man kunde anse dem uppvägas af fördelarna. Fastmera lära beträf­ fande arbetsdomstolen, som komme att arbeta omedelbart under trycket af de förefintliga starka sociala intressemotsättningarna, hvilka ock skulle vara i viss mån företrädda inom domstolen själf, vissa af de antydda betänkligheterna göra sig ännu mera gällande än eljest. Appelrättens befintlighet kan under vissa förhållanden för domstolen innebära ett stöd, som icke torde sakna sitt värde. Försiktigheten torde därför bjuda att icke, åtminstone för närvarande, frånhända parterna möjligheten att vinna ändring i arbetsdomstolens domslut. Beträffande det nu förevarande lagförslaget vill jag slutligen erinra, att då uti öfvergångsbestämmelsen, i sammanhang med föreskrift, att med de lagfarna ledamöternas af domstolen utnämning tillsvidare skall anstå, gifves stadgande, att till befattningarnas uppehållande skola förordnas innehafvare af annan domarebeställning, med sådan beställningshafvare bör förstås äfven revisionssekreterare. Vid 7 § i förslaget till lag om vissa arbetsaftal har en ledamot af lagrådet ifrågasatt upptagande af ett stadgande af innehåll, att tillkänna­ gifvande om arbetsinställelse ej, med mindre det bestämdt utmärkte, att uppsägning af arbetsaftal vore åsyftad, skulle anses innebära sådan upp­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 195

sugning, utan att de arbetsaftal, som af arbetsinställelsen berördes, borde anses allenast satta ur tillämpning så länge arbetsinställelsen varade, intill dess de särskild! blifvit uppsagda. En annan ledamot åter har såsom från rättslig synpunkt naturligast framhållit den uppfattningen, att tillkänna­ gifvande om arbetsinställelse innefattade uppsägning af däraf berörda ar­ betsaftal. Redan förekomsten inom lagrådet af dessa motsatta åsikter i förevarande fråga torde antyda, att densamma icke är mogen för ett legislativt afgörande. Då arbetsinställelse vidtages i ändamål att fram­ tvinga ändrade arbetsvillkor, synes det själffallet, att den innebär ett verk­ ligt upphörande af förut bestående arbetsaftal. Den, som inställer arbetet i sådant syfte, har ju därmed tillkännagifvit sin afsikt att icke vidare fortsätta arbetsförhållandet på de bestämda villkoren. Att han måhända är villig att med samma kontrahent afsluta nytt arbetsaftal med annat innehåll är härvid utan betydelse. I fall åter, då arbetsinställelsen ej föranledes af tvist mellan arbetsgivare och arbetare, som af densamma beröras, utan är ämnad allenast att understödja annan vid strid, hvari han är invecklad, synes ligga närmast till hands att betrakta arbetsaftalet mellan nämnda arbetsgivare och arbetare såsom allenast för tillfället satt ur tillämpning. Är slutligen arbetsinställelsen af blandad natur, i det att den tillgripes såväl för egén som för annans räkning, lärer icke kunna på­ stås, att vare sig den ena eller den andra lösningen af frågan är företrädes­ vis giltig. Det torde på grund af det anförda för närvarande befinnas ogörligt såväl att gifva eu enhetlig regel, för alla händelser motsvarande afsikten hos den, som deltager i arbetsinställelse eller vidtager sådan, beträffande dennas inverkan på arbetsaftalet, som ock att uppställa sär­ skilda bestämmelser för alla de olika fall, som kunna uppkomma. Spörs­ målet torde tills vidare få lösas för hvarje fall med fästadt afseende å där föreliggande omständigheter, intill dess tilläfventyrs den allmänna uppfattningen blifvit mera stadgad om huru på detta område lämpligen bör lagstiftas. I detta sammanhang må erinras, att hvilken åsikt man än må hylla med afseende å arbetsinställelses inverkan på arbetsaftalet, i hvarje fall iverk sättandet af en arbetsinställelse, som ej strider mot lag eller aftal, måste anses innebära ett upphörande — intill dess nytt arbets­ aftal slutits respektive så länge arbetsinställelsen varar — af arbetarens arbetsplikt och arbetsgifvarens skyldighet att gälda lön. Tredje stycket af 19 § i förslaget till lag om vissa arbetsaftal inne­ håller stadgande i syfte, att arbetare icke må kunna af arbetsgivare god­ tyckligt hindras från att utöfva rösträtt vid politiskt eller kommunalt val. I likhet med lagrådet finner jag skål tala för att detta stadgande göres tvingande; dock torde i samband härmed skäligen böra i lagen upptagas

196 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

föreskrift om arbetarens skyldighet att i god tid före valet begära ledighet för deltagande däri. Lagrådet tillstyrker tillika, att förslagets bestämmelse om rätt för arbetsgifvaren att vägra ledighet, då arbetets inställande skulle för honom medföra särskild olägenhet, måtte ändras därhän, att arbetarens rätt till ledighet skulle finnas i alla andra fall än då af särskild anled­ ning arbetets inställande skulle medföra betydande olägenhet. Denna mening kan jag ej till fullo biträda. Den föreslagna ändringen torde innebära, att arbetsgifvaren ej såsom skäl för vägran i berörda hänseende skulle kunna åberopa företagets egen beskaffenhet, då denna ej utan större olägenhet medgifver arbetets upphörande, utan endast särskilt tillkomna omständigheter, som medföra den angifva verkan. Väl är det sant, att samhällets intresse gemenligen klöfver frihet för arbetaren att utöfva honom tillkommande rösträtt i allmänna angelägenheter. Men det får ej heller förbises, att lika betydande samhällsintressen äro utsatta för kränk­ ning, om i förevarande förhållanden ej får tagas hänsyn till företagets egen natur. Antag, att banvakterna på en järn vägssträcka eller betjäningen vid en järnvägsstation eller tågpersonalen eller ock arbetare vid sjukhus eller hospital, hvilkas arbete är oundgängligt för inrättningens behöriga drifvande, begärde ledighet samtliga eller till så stort antal, att driften måste inställas eller lede väsentligt afbräck. Vore icke den olägenhet, som däraf skulle tillfogas allmänheten, af den betydenhet, att den måste förekommas äfven med risk af det intrång i arbetarnes rösträtt, som blefve följden däraf att erforderligt antal af dessa nödgades kvarstå i arbetet och underlåta att utöfva nämnda rätt. Och äfven då det gäller det rent pri­ vatekonomiska intresset, kan genom arbetets inställande vid viss drift för­ orsakas otillbörligt stor skada. Så kan blifva förhållandet exempelvis vid masugnsdrift, kolningsarbete eller råsockerproduktion. Af dessa skäl an­ ser jag lagrådets nu förevarande anmärkning ej böra föranleda annan ändring i den föreslagna bestämmelsen än viss jämkning till tydliggörande att vid bedömande, huruvida ledighet från arbetet må vägras eller ej, hänsyn bör tagas icke blott till arbetsgifvarens utan äfven till ett eller annat mera allmänt intresse. Hvad i öfrigt vid denna paragraf hemställts har iakttagits. Den ändring af 37 § i förslaget till lag om vissa arbetsaftal, som i enlighet med lagrådets tillstyrkan vidtagits, innebär, att rent tillfälligt af­ brott i arbete i följd af händelse, som ej kan tillräknas arbetsgifvaren, ej be­ rättigar denne att hafva arbetsaftalet. Häraf följer, att arbetsgifvaren jäm­ likt föreskriften i tredje stycket af samma förslags 27 § alltid skulle vara - pliktig att till arbetare, hvars lön utgår efter tid, gälda aflöning, äfven för den tid, som dylikt tillfälligt afbrott varade. På åtskilliga arbetsom­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 197

råden förefinnes emellertid sedan länge en fast sedvänja i motsatt rikt­ ning; och synes åt sådan sedvänja fortfarande böra tillmätas giltighet, i följd hvaraf sistnämnda bestämmelses affattning blifvit i sådant syfte jämkad. Mot de i 32 § af senast omförmälda lagförslag gjorda inskränk­ ningarna beträffande användandet af det s. k. décomptesystemet, innebä­ rande rätt för arbetsgifvaren att till säkerhet för arbetsaftalets bestånd innehålla någon del af arbetarens lön, anmärker en af lagrådets ledamöter, att vid systemets anordnande på sätt skett detsamma vore för säkerstäl­ lande af arbetsgifvarens skadeståndsfordran fullkomligt värdelöst. Då för­ slaget stadgade, att innehållet lönebelopp skall insättas i bank, måste ar­ betsgifvaren för medlens utbekommande anställa rättegång, hvarvid dels kunde möta svårighet att anträffa arbetaren med stämning, dels arbets­ gifvaren vore utsatt för risken att själf få vidkännas rättegångskostnaden, måhända uppgående till högre belopp än de afsätta lönemedlen. Denna ledamot anser jämväl, att maximum för löneafdragen blifvit satt för lågt för att utsikten till förlust af desamma skulle kunna afsevärdt inverka på arbetaren. Då några talande skäl ej funnes för att på förevarande om­ råde göra inskränkning i aftalsfriheten, tillstyrker han uteslutande af hela stadgandet. Så långt torde man dock ej böra gå. Men det synes kunna icke utan fog göras gällande, att arbetsgifvaren i förslaget pålagts allt för stränga restriktioner, utan att dessa såsom regel kräfdes af ett tillbörligt beaktande af arbetarens intresse. Såsom synes af mitt tidigare yttrande rörande denna paragraf har jag vid upptagande i densamma af bestäm­ melsen om löneafdragens insättande i bank varit ledd af hänsyn till de fall, då arbetaren, oaktadt den honom tillerkända förmånsrätt, skulle kunna vara utsatt för att utan eget förvållande i följd af arbetsgifvarens in­ solvens gå miste om det innestående beloppet. Emellertid torde vid vä­ gande af arbetarnes risk att i ett eller annat fall, trots den starka för­ månsrätten, icke utfå de afsätta lönemedlen mot olägenheterna af att décomptesystemets användning så godt som omöjliggöres för arbetsgifvarne skäl tala för uppgifvande af betänkligheterna i förstnämnda afseende. Här­ vid bör särskildt beaktas, att afdragsrätten aldrig tillkommer arbetsgifva­ ren utan att aftal därom träffats med arbetaren. Därest arbetsgifvaren frikallas från den obligatoriska förpliktelsen att insätta innehållen lön i bank på sådant sätt, att han ej vidare kan fritt förfoga öfver medlen, torde för det fall, att arbetsgifvaren icke frivilligt eller jämlikt det med arbetaren ingångna aftal iakttager detta förfaringssätt, böra stadgas skyldig­ het för honom att gälda viss hög ränta. I enlighet med nu angifna syn­

198 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

punkter bär jag låtit omarbeta ifrågavarande paragraf, därvid hvad lagrådet i (ifrigt vid densamma anmärkt blifvit iakttaget.

Hvad därefter beträffar förslaget till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 22 § samt 25 kap. 15 och 22 §§ strafflagen, har äfven inom lag­ rådet ansetts tydligt att, såsom detta förslags grundtanke är, samhället dels ej kan finna sig i att under striderna mellan arbetsgivare och arbe­ tare utsättas för angrepp i sina viktigare funktioner dels bör genom sin lagstiftning söka förhindra, att dessa strider antaga vissa barbariska for­ mer. I fråga om en del detaljer i förslaget hafva af lagrådet eller dess flesta ledamöter framställts ändringsförslag, hvilka samtliga synas mig kunna biträdas. Endast i en punkt torde hvad inom lagrådet sålunda hemställts böra föranleda särskilt yttrande från min sida. I afseende å den föreslagna lydelsen af 19 kap. 22 § strafflagen hafva lagrådets flesta ledamöter funnit det kunna ifrågasättas, om det vore lämpligt att stadga straff i något fall, då aftalsbrott medfört allenast fara för skada å egendom, och hafva nämnda ledamöter därför tillstyrkt, att hvad paragrafen i sådant hänseende innehölle måtte utgå. Mot den så­ lunda ifrågasatta förändringen kan särskildt erinras, att om man för straff­ barhet skall fordra, att skada uppstått, strafftillämpningen kan komma att bestämmas af förhållanden, som helt och hållet sakna betydelse för bedö­ mande af gärningsmannens skuld. Äfven bortsedt från sådana fall, då skada, som står i samband med arbetares aftalsbrott, härleder sig från försummelse jämväl å arbetsgifvarens sida, kan nämligen skadans uppkomst ofta stå i beroende af, huruvida arbetsgifvaren vidtager mer eller mindre kraftiga och lyckliga åtgärder till afvärjande af den hotande faran, och tydligen finnes ingen anledning att anse aftalsbrottet mindre förtjänt af straff, därför att arbetsgifvaren visat särskild omtanke och rådighet. Emellertid hyser äfven jag den uppfattningen, att man bör iakttaga mycken varsamhet vid meddelande af straffbestämmelser på förevarande område, och med hänsyn härtill finner jag mig, trots angifna betänklighet, icke böra afstyrka den inom lagrådet föreslagna begränsningen af berörda stad­ gandes räckvidd. Utöfver de särskilda ändringsförslagen har lagrådet, vid 25 kap. 15 § strafflagen, framställt förslag om vidtagande af lagstiftningsåtgärd i syfte att fullt klargöra, när anställning i statens tjänst upphört. I)å straffrätts­ ligt ansvar för arbetsnedläggelse skall ifrågakomma, allenast i händelse denna är förenad med aftalsbrott, vore, enligt hvad lagrådet framhållit, viss­ het i nämnda hänseende nödig för ett rätt tillämpande af straffbestämmel­ serna. Det har synts lagrådet lämpligast, om i detta ämne meddelades

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 199

stadganden af civillags natur, gällande för civila ämbets- och tjänstemän i allmänhet och innefattande i hufvudsak bestämmelse om rätt för den, som utan några förbehåll begär afsked, att inom viss ej alltför kort tid få afskedet beviljadt, där ej vid antagandet särskilda villkor i detta afseende betingats. Mot det sålunda uppkastade förslaget synes mig till en början kunna göras den erinran, att anledning knappast tinnes att upptaga den af lag­ rådet omförmälda frågan i så stor omfattning, som lagrådet föreslagit. Behof af stadganden i förevarande syfte har, såvidt jag har mig bekant, icke tidigare försports utan anses uppstå först till följd af den nu föreslagna strafflagstiftningen. Det förefaller då också, som om, därest stadganden i nämnda syfte öfverhufvud böra meddelas, deras räckvidd borde begränsas till de verk, i afseende å hvilka denna strafflagstiftning skall erhålla till­ ämpning. För tjänster, i fråga om hvilka det tillkommer konungen att besluta om tillsättande och afsked, torde tillräckligt skäl att utfärda sär­ skilda föreskrifter i ämnet icke under några förhållanden kunna anses föreligga. I afseende å lagrådets förslag, äfven sålunda begränsad^ synas emel­ lertid betänkligheter af principiell natur göra sig starkt gällande. Då lagrådet föreslår meddelande af bestämmelse om rätt för den tjänsteman, som utan förbehåll begär afsked, att få detsamma beviljadt inom viss tid, utgår lagrådet tydligen från den uppfattningen, att tjänsteman har ovillkorlig rätt att, då han det begär, få efter någon kortare tid frånträda sin befatt­ ning. Denna uppfattning kan jag icke dela. Redan då de föreliggande lagförslagen remitterades till lagrådet, framhöll jag, att den, som tagit an­ ställning vid något af de statens verk, hvarom nu är fråga, har full frihet att med iakttagande af uppsägningstid och andra villkor, som kunna vara öfverenskomna vid aftalets ingående, lämna sin anställning. Har han alltså antagits med viss uppsägningstid, eller har eljest vid hans antagande meddelats särskild bestämmelse om rätt för honom att frånträda tjänsten, äger denna bestämmelse naturligtvis giltighet. Men det är icke lika klart, att tjänstemannen äger ovillkorlig rätt att på ansökning blifva befriad från sin tjänsteplikt i förhållande till det allmänna, äfven om dylik be­ stämmelse saknas. Tvärtom är det väl så, att om det allmänna bästa och enskild fördel i sådana fall komma i strid med hvarandra, det allmännas intresse bör äga företräde. Har en person vunnit anställning hos staten i den fasta form, att han erhållit fullmakt eller konstitutorial, torde han få anses därigenom hafva förbundit sig att fullgöra sina tjänsteåligganden, ej blott så länge han själf finner för godt, utan så länge staten finner hans arbete icke kunna undvaras. Att så är förhållandet på det militära

200 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

området lider ej något tvifvel. Enligt gällande författningar för krigs­ makten äger där anställd tjänsteman i händelse af mobilisering eller krig icke erhålla afsked annat än för styrkt sjukdom. Lagrådets framställning afser också endast civila ämbets- och tjänstemän. I fråga om dessa kan en liknande nödvändighet af deras kvarhållande i tjänst visserligen endast sällan antagas föreligga, men möjligheten däraf är dock icke utesluten. För att nämna ett exempel, som står det förra nära, vill det synas mig, att om vid tiden för mobilisering järnvägstjänstemän sökte afsked till sådant antal, att bifall till ansökningarna skulle omöjliggöra den järnvägstrafik, som erfordrades för trupptransporter, ungefär samma skäl som i fråga om den militära personalen skulle tala för att järnvägspersonalen finge kvarhållas i tjänst. Att anse staten principiellt befogad att vid profvande af afskedsansökningar öfverväga, huruvida ett allmänt intresse föreligger af den vikt, att den enskildes bör vika därför, synes mig vara en både be­ rättigad och nödvändig ståndpunkt. Jag finner mig därför icke kunna tillstyrka meddelande af en sådan bestämmelse som den lagrådet föreslagit, ehuruväl densamma ur rent praktisk synpunkt enligt mitt förmenande icke skulle medföra några egent­ liga betänkligheter. Äfven utan särskildt stadgande är det emellertid uppen­ bart, att i regel intet som helst hinder möter för tjänstemän vid nu ifråga­ varande liksom vid öfriga civila verk att på ansökning när som helst inom mycket kort tid erhålla afsked. Att ett verkligt statsintresse krafvel’, att tjänstemannen mot sin vilja kvarhålles i tjänst, kan nämligen förekomma endast under mycket sällsynta förutsättningar. Redan det förhållandet, att man af en tjänsteman, som tvingas att kvarstå i tjänsten, oftast icke torde kunna förvänta ett tillfredsställande arbetsresultat, innebär för öfrigt sä­ kerligen i allmänhet tillräckligt kraftig maning att icke utan nödtvång för­ vägra sökt afsked. Skulle en underordnad ämbetsmyndighet så förfara, kan dessutom alltid klagan föras hos konungen. I likhet med lagrådet anser jag det gifvetvis vara af stor vikt, att i hvarje fall skall finnas full klarhet, huruvida en till tjänsteman antagen person kvarstår i tjänsten. Möjligen skulle i sådant afseende kunna upp­ stå tvekan, för den händelse att en afskedsansökning alltför länge läm­ nades utan svar. Särskildt kunde det tänkas, att tjänstemannen själf ansåge sig fri från sin tjänsteplikt, när längre tid förflutit än som rimligen kunde erfordras för afskedsarisökningens pröfning, och det torde icke vara uteslutet, att äfven domstol kunde finna denna hans uppfattning hafva visst fog för sig, i händelse fråga uppstode om tillämpningen af strafflagsbestämmelser. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas, huruvida det icke vore lämpligt att, om de nu föreslagna straffbestämmelserna blifva slutligen an-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 201

tågna, i samband med deras utfärdande meddela föreskrift om rätt för tjänsteman i verk, som beröres af nämnda bestämmelser, att erhålla besked å en af honom gjord afskedsansökning inom lämplig tid från ansökningens ingifvande. Då frågan om meddelande af dylik föreskrift, som uppenbar­ ligen tillhör det administrativa lagstiftningsområdet, lär ankomma på civil­ departementets handläggning, torde den böra öfverlämnas till nämnda de­ partement. Till sist vill jag erinra om att, såsom äfven lagrådet påpekat, nu förevarande lagförslags lydelse, i hvad detsamma afser 19 kap. strafflagen, förutsätter bifall i hufvudsak till det förslag till lag om ändring i 19 och 20 kap. strafflagen, om hvars framläggande för Riksdagen beslut förut denna dag fattats. Skulle sistnämnda förslag komma att i afseende å 19 kap. undergå större förändringar, kan till följd däraf behöfva vidtagas jämkning äfven i det förslag, hvarom nu är fråga. Vid förslagens öfverseende hafva äfven vidtagits åtskilliga redaktio­ nella jämkningar, hvilka icke omedelbart föranledts af hvad inom lagrådet blifvit anmärkt. Härjämte har jag i enlighet med lagrådets hemställan låtit upprätta särskilda förslag till ändrad lydelse af vissa lagrum, nämli­ gen 2 § lagen angående medling i arbetstvister den 31 december 1906, 158 § utsökningslagen och 10 § lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907.» Departementschefen uppläste härefter i enlighet med det afgifna ytt­ randet affattade förslag till 1) lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare, 2) lag om särskild domstol i vissa arbetstvister, 3) lag om vissa arbetsaftal, 4) lag angående ändring af 17 kap. 4 § handelsbalken, 5) lag om ändring af 2 § lagen angående medling i arbetstvister den 31 december 1906, 6) lag angående ändring af 158 § utsökningslagen, 7) lag angående ändring af 10 § lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907, samt 8) lag om ändrad lydelse af 19 kap. 22 § samt 25 kap. 15 och 22 §§ strafflagen; och hemställde departementschefen, att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till antagande, samt att frågan om meddelande af bestämmelse angående rätt för tjänstemän vid vissa statens verk att inom viss tid erhålla besked å

Bill. till lliksd. Prat. 1910. 1 Sand. 1 Afd. 74 Håft. 20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

gjorda afskedsansökningar måtte för vidare behandling öfverlämnas till ivildep artementet. Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten lämna bifall; och skulle till Riksdagen aflåtas nådig proposition af den lydelse bilaga vid detta proto­ koll utvisar. Ur protokollet

Witus Nyman.

i

092308 Stockholm 1910. Ktingl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.