('med förslag till lag om behandling av alkoholister samt till lag om er\xad sättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål enligt lag om behandling av alkoholister',)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 1

Nr 193.

Kungl. Maj.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om behandling av alkoholister samt till lag om er­ sättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål

enligt lag om behandling av alkoholister; given Stockholms

slott den 11 april 1913.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Kiksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om behandling av alkoholister samt till lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål enligt lag om behandling av alkoholister.

Kungl. Maj:t förbliver Kiksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

(lust. Sandström.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 144 käft. (Nr 193.) 1

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

Förslag

till

LAG

om behandling av alkoholister.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

År någon hemfallen åt dryckenskap, och tinnes han i följd därav vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller utsätta hustru eller barn, som han är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård, eller ligga fattigvården eller sin familj till last, då må i den ordning, som stadgas i denna lag, förordnas om hans intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister.

2 §.

Allmän anstalt för vård av alkoholister är antingen av staten för så­ dant ändamål upprättad anstalt eller ock av landsting, kommun eller annan för enahanda ändamål anordnad anstalt, vilken av Konungen erkänts såsom allmän. Sådant erkännande kan när som helst återkallas. Anstalt, som här sägs, skall stå under ledning av eu styrelse. Ko­ nungen meddelar för varje särskild anstalt närmare bestämmelser angående dess verksamhet. Anstalterna skola stå under uppsikt av den myndighet, som Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 193. 3

3 §•

I varje kommun skall finnas en nykterhetsnämnd.

Nykterhetsnämnden skall, om ej särskild sådan nämnd blivit tillsatt, utgöras av kommunens fattigvårdsstyrelse.

Särskild nykterhetsnämnd må tillsättas, i fall så prövas lämpligt i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga och på landet av kommunalstämma. Om dylik nämnds sammansättning, val av ledamot och suppleant däri, ledamots och suppleants tjänstgöringstid och avgång, val av ordförande och vice ordförande, ordningen för nämndens arbete, avgivande av utgifts- och inkomstförslag, räkenskapers förande, redo­ visning samt ledamots ansvarighet äger för annan ort än Stockholm vad om fattigvårdsstyrelse finnes stadgat motsvarande tillämpning, och gälla för Stockholm de bestämmelser, Konungen på förslag av stadsfullmäktige meddelar. Yald ledamot äger att när som helst avsäga sig uppdraget.

4 §•

1 mom. Ansökning om förordnande att person, som omförmäles i 1 §, skall intagas å allmän anstalt för vård av alkoholister må göras av nykterhetsnämnden i den kommun, där han vistas eller äger hemortsrätt.

2 mom. Innan sådan ansökning göres, skall nämnden inhämta nog­ granna upplysningar om ifrågavarande person samt, därest ej uppenbar­ ligen utsikt saknas att utan tvång återföra honom till ett nyktert och ordentligt liv, vidtaga härför lämpade åtgärder, såsom att söka

förmå honom att ingå i nykterhetsförening,

bereda honom, för minskande av frestelserna till bruk av rusdrycker, anställning hos lämplig person eller ombyte av verksamhet eller vistelseort,

utverka hos försäljare av brännvin, vin eller Öl, att sådana drycker ej utlämnas till honom,

förmå honom att rådfråga läkare och följa dennes föreskrifter eller att frivilligt söka vård å lämplig anstalt.

3 mom. Ansökning, som ovan sägs, göres hos Konungens befallningshavande.

Ansökningen skall innehålla en fullständig redogörelse för de av nämnden i ärendet gjorda undersökningar och för de övriga åtgärder, som enligt 2 mom. må hava vidtagits.

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

Vid ansökningen skola fogas prästbevis enligt av Konungen fastställt formulär samt utlåtande av legitimerad läkare, avfattat enligt av Konungen meddelade anvisningar och grundat å undersökning, som verkställts inom en månad före ansökningens ingivande.

Hava prästbevis och läkarutlåtande, enligt vad nu är sagt, ej bifogats ansökningen, varde denna ej upptagen till prövning, med mindre anled­ ning förekommer, att den, som ansökningen avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Upptages ej ansökningen, meddele Konungens befallningskavande därom skriftligt besked.

År åt dryckenskap hemfallen person farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, må ansökning om förordnande att han skall intagas å all­ män anstalt för vård av alkoholister jämväl göras å landet av krono­ fogde eller länsman samt i stad av stadsfiskal eller av polismästare, där sådan finnes.

Ansökningen skall innehålla eu fullständig redogörelse för de av polis­ myndigheten i ärendet inhämtade upplysningar samt vara åtföljd av präst­ bevis och läkarutlåtande, som i 4 § sägs, om dylika handlingars anskaffande kan utan våda avvaktas.

För köping eller annat område å landet, för vilket ordningsstadgan för rikets städer är i tillämpliga delar gällande, må Konungens befallningsliavande förordna lämplig polisman att fullgöra vad enligt denna lag åligger länsman.

6 §•

Har framställning om åtgärd, som i 4 § 1 mom. sägs, hos nykterhetsnämnden gjorts av förmyndare för en åt dryckenskap hemfallen person eller av sådan persons make, föräldrar, barn eller syskon eller, där hans barn ej uppnått myndig ålder, av förmyndaren för dessa, men har nämn­ den avslagit framställningen eller ej inom två månader vidtagit den äskade åtgärden, äger den, som hos nämnden gjort dylik framställning, att själv hos Konungens befallningshavande göra ansökning om förordnande att den åt dryckenskap hemfallne skall intagas å allmän anstalt för vård av alkoholister.

Sådan ansökning skall vara åtföljd av prästbevis och läkarutlåtande, som omförmälas i 4 §, samt inlämnas till nykterhetsnämnden inom tolv månader efter det sagda framställning gjorts hos nämnden; och åligger

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 193. 5

det nämnden att, sedan vederbörliga ansökningshandlingar inkommit, till Konungens befallningshavande ofördröjligen insända desamma jämte eget utlåtande, vilket tillika skall innefatta redogörelse för de undersökningar och övriga åtgärder enligt 4 § 2 mom., som av nämnden vidtagits, samt, om dylika åtgärder ej förekommit, upplysning om skälen därtill.

Har ansökning i behörig ordning gjorts, läte Konungens befallnings­ havande ofördröjligen ansökningshandlingarna delgivas den, vilken ansök­ ningen gäller, samt, då fråga är om gift kvinna eller omyndig, jämväl måls­ mannen, med föreläggande att inom viss kort tid skriftligen förklara sig över ansökningen, vid äventyr, om det försummas, att målet ändock av göres. Finner Konungens befallningshavande part böra lämnas tillfälle att yttra sig över handling, som inkommit efter det ansökningen utställts till för­ klaring, bär Konungens befallningshavande att, enligt vad nu är sagt, låta delgiva sådan handling. Äskar part, att angående uppgivna omständigheter någon skall vid domstol höras såsom vittne eller upplysningsvis, och är förhöret icke uppen­ barligen onödigt, skall Konungens befallningshavande förordna om sådant förhör vid underrätt, som Konungens befallningshavande bestämmer, samt meddela föreskrift om vad parterna med avseende å förhöret hava att iakt­ taga. Förekommer anledning, att den, vars intagande å anstalt ifrågasättes, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, äger Konun­ gens befallningshavande även utan parts begäran förordna om vittnesförhör.

8 §• Finner Konungens befallningshavande, då enskild person är sökande, erforderliga åtgärder enligt 4 § 2 mom. icke hava vidtagits, må Konungens befallningshavande förelägga nykterhetsnämnden att vidtaga dylika åtgärder samt inom viss tid inkomma med redogörelse för desamma och det genom dem vunna resultat.

Förekommer anledning, att den, som ansökningen avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, må återkallelse av ansökningen ej utgöra hinder för Konungens befallningshavande att fortsätta med målets handläggning.

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

10 §.

Därest anledning förekommer, att den, som ansökningen gäller, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, må, även innan han blivit hörd i målet, Konungens befallningshafvande, när skäl därtill äro, gå i författning om att han, i afbidan på slutligt beslut, tillsvidare intages å allmän anstalt för vård av alkoholister, eller, om plats å dylik ej omedel­ bart kan beredas, föranstalta om hans omhändertagande och vårdande under tiden på annat lämpligt sätt.

11 §•

Slutligt beslut i målet skall genom Konungens befallningskavandes försorg ofördröjligen delgifvas parterna.

12 §.

Vid slutligt beslut om någons intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister äger Konungens befallningshavande, när skäl därtill äro, förordna, att beslutet må gå i verkställighet, utan hinder därav att det ej äger laga kraft.

13 §.

Ilar å allmän anstalt för vård af alkoholister beretts plats för den, om vars intagande å dylik anstalt förordnande meddelats, men vägrar han att ingå å anstalten, äger Konungens befallningshavande att efter framställ­ ning av den, på vars ansökning förordnandet meddelats, lämna handräck­ ning för beslutets verkställande.

14 §.

Därest slutligt beslut om någons intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister grundats därpå, att han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, har Konungens befallningshavande att föranstalta om hans intagande å sådan anstalt, så snart plats kan beredas.

Kan plats å dylik anstalt ej omedelbart beredas, äger Konungens befallningshavande, när skäl därtill äro, att draga försorg om hans omhän­ dertagande och vårdande under tiden på annat lämpligt sätt; dock må så­ dan vård ej fortgå under längre tid än tre månader.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 7

15 §.

Har ej inom tre månader, efter det slutligt beslut om intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister vunnit laga kraft, handräckning sökts för beslutets verkställande, och har ej heller, därest den, vilken be­ slutet avser, utan handräckning ingått å anstalt, anmälan om beslutet inom samma tid gjorts hos anstaltens styrelse, vare beslutet förfallet. T,ii g samma vare, om beslut, för vars verkställande handräckning be­ gärts inom nyss angivna tid eller Konungens befallningshavande enligt 14 § har att själv sörja, ej blivit verkställt inom sex månader från det beslutet vunnit laga kraft.

16 §.

En var, som är intagen å allmän anstalt för vård av alkoholister, skall vara skyldig att fullgöra det arbete, som ur synpunkten av en ända­ målsenlig vård ålägges honom. 17 §.

Hen. myndighet, som har att utöva uppsikt över de allmänna anstal­ terna för vård av alkoholister, äger att förordna om överflyttning av in­ tagen person från en anstalt till en annan. Konungen utfärdar de be­ stämmelser, som härvid skola lända till efterrättelse. Sådant förordnande må genast gå i verkställighet.

18 §.

Hen, som på grund av slutligt förordnande intagits å allmän anstalt för vård av alkoholister, må kvarhållas under en tid av ett år. Har han före förordnandets meddelande vårdats å sådan anstalt minst sex månader, må han kvarhållas under en tid av två år. Utskrivning från anstalten skall ske tidigare än nu är sagt, därest skal föreligga till antagande, att den vårdade efter utskrivningen skall föra ett nyktert och ordentligt liv. Vid beräkning av tid, som i första stycket avses, skall den tid in­ räknas, under vilken någon varit enligt 10 § intagen å allmän anstalt för vård av alkoholister eller jämlikt 10 eller 14 § omhändertagits och vårdats på annat sätt. Har någon, efter det förordnande med­

° Kung!. Maj:is Nåd. Proposition Nr 193.

delats om hans intagande å allmän anstalt, frivilligt ingått å sådan, och påkallas, medan han är intagen där, verkställighet av förordnandet, skall den tid han frivilligt vistats å anstalten likaledes medräknas vid bestäm­ mande av den tid, under vilken han på grund av förordnandet må kvarhållas.

19 §.

Om utskrivning tillkommer det anstaltens styrelse att förordna.

Den myndighet, som har att utöva uppsikt över anstalterna, må ock förordna om utskrivning, jämväl om styrelsen avslagit framställning därom.

20 §.

Den som utskrivits vare under tid, som vid utskrivningen blivit förelagd, dock högst sex månader, pliktig att vistas inom viss vid utskrivningen eller därefter bestämd kommun samt att underkasta sig den tillsyn och de övriga villkor, som blivit vid utskrivningen eller därefter bestämda. Konungen meddelar närmare föreskrifter om villkoren.

Fullgör ej den utskrivne vad sålunda åligger honom, må på ansök­ ning av nykterhetsnämnden i den kommun, där han vistas, samt, om han visat sig farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, jämväl på ansökning av myndighet, som omförmäles i 5 §, Konungens befallningshavande förordna om hans återintagande å allmän anstalt för vård av alkoholister.

Om delgivning och verkställighet av sådant förordnande gäller i tillämpliga delar vad i 11—15 §§ stadgats.

21 §.

Har utskriven återintagits enligt 20 §, må han kvarhållas under sex månader eller, om han på grund av det ursprungliga förordnandet varit skyl­ dig att stanna den i 18 § föreskrivna längre tiden, under ett år.

Vid utskrivning av den sålunda återintagne må villkor ej fästas.

Sedan beslut om sådan utskrivning fattats, har anstaltens styrelse att därom i god tid före utskrivningen underrätta nykterhetsnämnden i den kommun, dit den utskrivne begiver sig, samt den person eller myndighet, på vars framställning han intagits å anstalten.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 9

22 §.

Avviker den intagne från anstalten, skall, sedan lian återhämtats, den tid han cgenvilligt undandragit sig anstaltsvården ej medtagas vid beräk­ ning av den tid, under vilken han längst må kvarhållas.

Polismyndighet har att meddela handräckning för hämtande av den, som avvikit från anstalt.

23 §.

1 mom. Ordföranden i nykterhetsnämnd äger att, där så prövas nö­ digt, påkalla biträde av kommunal- eller polismyndighet. Ny k ter het snämn­ derna i olika kommuner böra bistå varandra i de till deras handläggning hörande ärenden.

2 mom. Kallas någon, som bor eller uppehåller sig inom kommunen, till inställelse inför nykterhetsnämnden för att höras i de till nämndens handläggning hörande ärenden, är han pliktig att hörsamma kallelsen, så vida han minst fyra dagar förut erhållit del därav. Utebliver han utan laga förfall, skall han höta fem kronor till kommunens kassa och tillhållas af nämnden genom upprepade viten, som dock tillsammans ej må överstiga etthundra kronor, att inställa sig. Kan den tredskande ändå ej förmås till inställelse, må nämnden lita Konungens befallningshavande till.

24 §.

Kostnad för handräckning enligt 13 §, 20 § tredje stycket och 22 § bestrides av statsverket.

25 §.

Den, på vars framställning någon intagits å allmän anstalt för vard av alkoholister, är skyldig att svara för all vårdkostnad så väl gent emot den anstalt, där intagning först ägt rum, som gent emot anstalt, till vilken överflyttning skett eller i vilken han efter utskrivning intagits enligt 20 §.

Kostnad för vård, som meddelats enligt 10 §, skall statsverket vidkännas. Har statsverket i fall, som i 14 § sägs, förskjutit eller bestritt vårdkostnad, äger statsverket rätt till gottgörelse därför av den kommun, där den vårdade hade hemortsrätt vid den tid, då ansökning om förordnandet gjordes. Därest den

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt 144 käft. (Nr 193.) 2

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

vårdade vid tiden för ansökningen oavbrutet under minst fem år vistats utom nämnda kommun, skall statsverket vidkännas kostnaden.

Bär på grund av ansvarsförbindelse eller eljest annan person än den, som åtnjutit vården, guldit vårdkostnaden, är han berättigad till gottgörelse av den vårdade. Ilar kommun bekostat vården, äger nykterhetsnämnden att uttaga sådan gottgörelse, i den mån den icke finner skäl till eftergift.

26 §.

Ilar åt dryckenskap hemfallen person ingått å allmän anstalt för vård av alkoholister på grund av egenhändigt underskriven, av prästbetyg och läkarutlåtande åtföljd ansökning, i vilken han förbundit sig att stanna å anstalten under viss tid, må han kvarhållas under den angivna tiden, dock ej längre än ett år från inträdet. Läkarutlåtandet skall vara av­ fattat enligt av Konungen meddelade anvisningar och utfärdat av annan läkare än den, som är anställd vid den anstalt, där inträde sökes. Står sökanden under annans målsmanskap, erfordras målsmannens samtycke till ansökningen.

Yad i 16 §, 18 § andra stycket, 19, 22 och 24 §§ stadgats äger motsvarande tillämpning rörande den, som, efter vad här sägs, ingått å an­ stalt. Kan den frivilligt ingångne på grund av sitt uppförande ej lämpligen behållas å anstalten, må han när som helst utskrivas.

27 §.

I Konungens befallningshavandes eller uppsiktsmyndighetens beslut må ändring sökas hos Konungen inom den tid, som i allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut; dock vare klagan över beslut enligt 10 § ej inskränkt till viss tid, och må över annat beslut, som Konungens befallningshavande meddelat under målets handläggning, särskild klagan icke föras.

Besvär över Konungens befallningshavandes beslut inlämnas till befallningsha v anden, som infordrar vederbörandes förklaring, om anledning därtill ej uppenbarligen saknas, samt, efter att hava införskaffat den ytter­ ligare utredning, som kan vara erforderlig, till vederbörande statsdeparte­ ment insänder samtliga målet rörande handlingar tillika med eget utlå­ tande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 11

28 §.

Lämnar någon åt person, vilken honom veterligen är intagen å allmän anstalt för vård av alkoholister, brännvin, vin eller Öl, eller hjälper någon eljest sådan person att åtkomma dylika drycker, straffes med böter från och med fem till och med etthundra kronor.

Därest gärning, som här sägs, tillika innefattar förbrytelse mot för­ ordningen angående försäljning av brännvin eller förordningen angående försäljning av vin och Öl, gånge som i 4 kap. 2 § strafflagen stadgas.

Förseelsen åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare, eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna paragraf, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

12 Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

Fö rslag

till

LAG

om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål enligt lag om behandling av alkoholister.

Härigenom förordnas som följer:

Har i mål, som avses i lag om behandling av alkoholister, någon vid förhör inför domstol blivit av polismyndighet åberopad såsom vittne eller för att upplysningsvis höras eller ock efter förordnande av Konungens befallningshavande blivit för sådant ändamål inkallad, och har han på grund därav inställt sig vid domstolen, njute han ersättning för inställelsen av allmänna medel efter enahanda grunder och i samma ordning, som stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål; skolande sådan kostnad alltid stanna å statsverket.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 13

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsårenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 27 augusti 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern STAAFF, Statsråden: PETERSSON,

Bergström, Stenström, Sandström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anförde följande:

»I skrifvelse den 27 februari 1907 anhöll lliksdagen, att Kungl. Riksdagen

skrifvelse

Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och i hvad mån före­ 1907. skrifter kunde meddelas i fråga om internering af alkoholister äfven mot deras vilja i för dem afsedda kuranstalter samt, i fall utredningen gåfve anledning därtill, för Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet. Efter det Kungl. Maj:t infordrat yttranden i ärendet från öfverståthållarämbetet och Kungl. Maj :ts befallningshafvande samtliga län, bär Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 9 oktober 1908 öfverlämnat Riks­ dagens skrifvelse jämte nämnda yttranden till den kommitté, som den 21 juni 1907 tillsatts för att afgifva förslag till förändrad lagstiftning dels

14 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

angående fattigvården och dels angående lösdrifvares behandling m. m., med uppdrag att efter verkställande af den vidare utredning, som kunde vara erforderlig, till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag, hvartill utred­ ningen kunde gifva anledning.

Fattigvårds-

Till fullgörande af uppdraget öfverläinnade denna kommitté, här ne­

kommitténs

förslag. dan kallad fattigvårdskommittén, i januari 1911:

1) förslag till lag om behandling af alkoholister;

2) förslag till lag om tillägg till 2 § 17:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

3) förslag till lag om ersättning i visst fall af allmänna medel till vittnen i mål enligt lagen om behandling af alkoholister;

4) motiv till lagförslagen jämte bilagor; samt

5) redogörelse för utländsk lagstiftning rörande tvångsbehandling af alkoholister och därmed sammanhängande frågor.

Öfver försla­

Genom remiss den 17 februari 1911 infordrades yttranden öfver de

gen inkomna

yttranden. afgifna förslagen från de medicinska fakulteterna vid Uppsala och Lunds universitet, karolinska medico-kirurgiska institutets lärarkollegium, medicinal­ styrelsen, fångvårdsstyrelsen, öfverståthållarämbetet samt Kungl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län, hvarjämte tillfälle lämnades svenska läkarsällskapet att afgifva yttrande öfver förslagen.

Från samtliga dessa myndigheter hafva yttranden inkommit, därvid jämväl öfverlämnats en del af dem infordrade yttranden från fattigvårds- och polismyndigheter med flera. Vidare har från svenska läkarsällskapet öfver­ lämnats ett yttrande i frågan, som utarbetats af en inom sällskapet tillsatt kommitté — här nedan kallad läkarkommittén — jämte sällskapets däröfver förda diskussion, hvarförutom senare inkommit ett af läkarkommittén från trycket utgifvet arbete med titel »Alkoholen och samhället. Betän­ kande angående de samhällsskadliga inflytanden bruket af rusdrycker medför jämte förslag till systematiska åtgärder för deras bekämpande i Sverige.» Skrivelser i ärendet hafva vidare inkommit från allmänna svenska prästföreningen och Visby allmänna nykterhetskommitté.

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 5 juli 1912 öfverlämnades fattigvårdskommitténs förslag och de i anledning däraf inkomna yttranden och framställningar till den af Kungl. Maj:t den 17 november 1911 tillsatta nykterhetskommittén med uppdrag att däröfver afgifva utlåtande. I skrif­ velse den 22 augusti 1912 har nykterhetskommittén afgifvit det sålunda infordrade utlåtandet.

Slutligen har den 23 augusti 1912 inkommit en underdånig skri­

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193. 15

velse från biskopen Ernst Lönegren in. fl., innehållande uttalanden i ämnet från det andra kristligt sociala mötet i Stockholm 1912.

Enligt det af fattig vårdskommittén afgifna förslaget till lag om be­ Redogörelse

för fattig-

handling af alkoholister skola personer, som äro hemfallna åt dryckenskap, vdrdskommiti vissa fall kunna mot sin vilja intagas i särskilda för vård af alkoholister téns förslag. afsedda anstalter. Beslut härom meddelas af Kungl. Maj:ts befallnings­ hafvande efter ansökning af vissa personer och myndigheter. För att ansökningen skall upptagas, måste åtskilliga handlingar, bland annat läkar­ utlåtande och ett intyg af trovärdiga personer rörande alkoholistens för­ hållanden, företes. Efter alkoholistens hörande och sedan ärendet i öfrigt vunnit erforderlig utredning, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande att afgöra, huruvida tvångsinternering medgifves eller icke. För fall, då all­ varlig fara föreligger för alkoholistens eget lif eller annans personliga säkerhet, kan under vissa förutsättningar Kungl. Maj:ts befallningshafvande, äfven innan alkoholisten blifvit hörd i målet, meddela förordnande om hans intagande på eu dylik anstalt, i afbidan på att slutligt förordnande om honom meddelas. Pröfning af klagomål öfver Kungl. Muj:ts befallningshafvandes beslut har enligt förslaget förlagts till högsta domstolen. Verkställigheten af ett meddeladt beslut om internering har gjorts beroende af den person eller myndighet, på hvars ansökning förordnandet meddelats; denne får själ!’ underhandla med vårdanstalt om plats, men har plats beredts och alkoholisten vägrar att ingå å anstalten, äger Kung]. Maj:ts befallningshafvande att lämna handräckning för beslutets verkställande. Om förordnandet ej gått i verkställighet inom sex månader från beslutets meddelande, skall det anses förfallet.

Dessa nu anförda stadganden finnas i lagförslagets första kapitel. I kapitel 2 lämnas under rubriken förebyggande åtgärder eu del bestäm­ melser, hvari ansökningsberättigade myndigheter, läkare och Kungl. Maj:ts befallningshafvande erinras om vidtagande af dylika åtgärder.

Förslagets 3:dje kapitel behandlar frågan om anstalterna och deras verksamhet. De anstalter, som afses i förslaget, kallas allmänna anstalter för vård af alkoholister, och därmed ^syftas såväl af staten för dylikt ändamål upprättad anstalt som ock af landsting, kommun, förening eller stiftelse för enahanda ändamål anordnad anstalt, hvilken af Konungen erkänts som allmän. Anstalterna skola stå under tillsyn af eu utaf Ko­ nungen bestämd uppsiktsmyndigket. Öfverflyttning från eu anstalt till en annan har föreslagits skola äga rum vid vissa disciplinära förseelser, men anstalt kan äfven genom utskrifning befrias från den, som ej lämpligen kan

16 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. vårdas där. Den nämnda uppsiktsmyndigheten äger att träffa afgörande i dessa fall. Tiden för anstaltsvistelsen skall ej bestämmas i förordnandet utan afgöras efteråt af vederbörande anstalts styrelse. Afgörande för utskrifningen är, att det ändamål, som afses med vistelsen å anstalten, vunnits, sä att den vårdade kan antagas skola efter utskrifningen föra ett nyktert och ordentligt lif, dock föreskrifves såsom maximum en tid af 18 månader eller, om personen förut vårdats å sådan anstalt, 3 år. Ut­ skrifningen före maximitiden har tänkts äfven kunna ske villkorligt. Klagomål öfver anstaltsstyrelses och uppsiktsmyndighets beslut hafva före­ slagits skola gå till civildepartementet och afgöras i regeringsrätten. I sam­ manhang med utskrifningen har också behandlats frågan om åtgärder för tryggande af det å anstalten vunna resultatet. Kommittén har utgått ifrån att de allmänna anstalter, som ej äro statens, skola erhålla statsbidrag för sin verksamhet. Vården lämnas efter en viss af Konungen fastställd taxa. Den, på hvilkens framställning intagning i alko­ holistanstalten ägt rum, har att gent emot anstalten svara för vårdafgiftens gäldande och att därå aflämna ansvarsförbindelse. Då intagning skett efter framställning af polismyndighet, svarar den kommun, där den vårdade var bosatt vid tiden för målets anhängiggörande, för afgiften; hade han vid den tiden ingenstädes stadig uppehållsort, ansvarar staten för kostnaden. Den vårdade kan åläggas återbetala vårdafgift, som guldits af annan per­ son eller af kommunal myndighet. Förslaget har också bestämmelser, som medgifva de nämnda anstalterna att kvarhålla en alkoholist, som frivilligt ingått å densamma under vissa former. Slutligen innehåller förslaget straffbestämmelser för dem, som söka införa rusdrycker å dylika anstalter.

Fattigvårds- Undan uti de utlåtanden, som afgåfvos öfver Riksdagens skrifvelse ^vissa^princip- den 27 februari 1907, förklarade de fleste Kuugl. Maj:ts befallningskafinvändning- vande sig icke hafva något att i princip invända mot en lagstiftning om interne^ringen. tvångsinternering af alkoholister. Endast öfverståthållarämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län uttalade betänkligheter. Öfverståthållarämbetet erinrade, att om eu alkoholist ej kunde taga vård om sig själf och sitt gods, han borde ställas under förmyndare, och att förmyndaren då hade att draga försorg om hans vårdande. Den om­ ständigheten åter att alkoholisten vore till fara för sin omgifning kunde enligt öfver ståthållare mbetets åsikt ej berättiga till hans inspärrande. I fråga om dem, som på grund af alkoholism vore oförmögna till arbete,

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 37

men med frånseende däraf uppfyllde förutsättningarna för tillämpning å dem af påföljden för lösdrifveri, vore eu åtgärd visserligen önsklig, men den befintliga luckan i lagen om lösdrifvares behandling eller i förordningen om fattigvården kunde endast i ringa grad afhjälpas genom alkoholisters internering.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län framhöll i nämnda utlåtande som sin åsikt hufvudsakligen, att nykterheten säkrast och varaktigast främjades genom socialt arbete på de områden, som däraf berördes, vidare genom bibringande af högre upplysning och ökad sedlig kraft och slutligen genom prohibitiva lagstiftningsåtgärder i den män dessa ej genom öfverdrifter motverkade ändamålet, att staten förty borde anse som sin förnämsta upp­ gift beträffande nykterhetsverksamheten att söka i möjlig mån förhindra uppkomsten af alkoholism, att som det emellertid sannolikt allt framgent komme att finnas individer, som rätteligen folie under benämningen alko­ holister, hvilkas återförande till hälsa vore önskvärd!, staten borde under­ stödja af kommuner eller enskilda upprättade anstalter, där dels alkoholisten frivilligt kunde intagas och dels personer stående under annans målsman­ skap erhålla vård, att tvångsinterneringen antagligen komme att visa ett sämre resultat än som vunnits, då alkoholister frivilligt underkastat sig behandlingen, eftersom tvångsinternering ej gärna kunde komma i fråga, med mindre sjukdomen nått ett ganska högt stadium, att mot tvångsinterneringen i och för sig uppställde sig betänkligheter af principiell natur samt slutligen att tillämpningen af en lag i detta ämne städse skulle er­ bjuda svårigheter med afseende på vanskligheten att afgöra, när den gräns för alkoholism uppnåtts, då statens ingripande vore påkalladt.

I anledning af de anmärkningar, hvilka såväl inom Riksdagen vid frågans behandling där som i de nämnda utlåtandena framställts, erinrar fattigvårdskommittén, efter att hafva redogjort för resultatet af tvångsbehandlingen i andra länder, att utsikter till botande och förbättring kunde förefinnas äfven vid långt gångna fall af alkoholism, att faran för en obe­ fogad inskränkning i enskildas frihet kunde förebyggas genom en lämplig begränsning af lagens omfattning samt genom att skapa betryggande for­ mer för proceduren, att i vissa fall inga andra medel än tvångsinternering kunde uträtta något och att en sådan kräfdes såsom ett nödvändigt led i åtgärderna mot alkoholmissbruket, att betydelsen af eu lagstiftning om tvångsinternering för öfrigt till eu stor del vore indirekt, i det man vän­ tade sig att genom blotta möjligheten af en tvångsinternering en del alko­ holister skulle drifvas att anlita andra åtgärder, samt att befintligheten af

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 144 käft. (Nr 193.) 3

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

en lag, däri samhället stämplade alkoholmissbruket såsom en samhällslära och tillgrepe så starka medel för farans afvärjande, skulle i sin mån bi­ draga till att i allmänhet framkalla en reaktion mot alkoholmissbruket.

Principutta­ landen om

fattigvdrds- De grundprinciper, å hvilka fattigvårdskommittel! byggt sitt nu före­

Icommitténs

liggande förslag till lag om behandling af alkoholister, hafva i allmänhet förslag. godkänts af de myndigheter, som yttrat sig däröfver. Åtskilliga myndig­ heter hafva därvid starkt betonat angelägenheten af eu lagstiftning på förevarande område samt förklarat sig lifligt förorda det framlagda försla­ get. Jag anhåller att här få redogöra för eu del af de uttalanden, som i utlåtandena gjorts rörande bekofvet och befogenheten af eu tvångslagstiftning.

Medicinska

Af de medicinska myndigheterna förklarar karolinska institutets lärar­ myndigheter. kollegium sig lifligt behjärta behofvet af ett samhällsskydd sådant lagför­ slaget åsyftar och ansluter sig i hufvudsak till förslaget.

Medicinska fakulteten i Uppsala yttrar:

»Fakulteten finner sig kunna fullt biträda lagförslagets hufvudprinciper: tvångsintemering af alkoholister i vissa i förslagets § 1 närmare be­ stämda fall, och tvångskvarhållande af dem, som frivilligt på alkoholist­ anstalt ingått, under viss i förslagets § 24 angifven tid.

De hos alkoholisten förefintliga fysiska och psykiska rubbningarna ha ju sin närmaste orsak i det hos honom till vana blifna omåttliga förtäran­ det af alkohol, och det är uppenbart, att det första och förnämsta vill­ koret för ett återställande är, att han sättes ur stånd att fortsätta sin skadliga vana under en tidrymd, som kan vara för verklig afvägning till­ räcklig. Erfarenheten har lärt, att det endast är undantagsvis, som alko­ holisten af egen kraft förmår genomföra en afvägning, och då han i de allra flesta fall på grund af den genom det omåttliga alkoholbruket fram­ kallade abnormiteten i hans psyke saknar förmåga att bedöma sitt eget tillstånd, tror han sig redan efter en kortare tids afhållsamhet återställd och, om han ingått på anstalt, lämnar han den trots ledningens föreställ­ ningar. Eesultatet blir vanligen ett återfall. Det synes alltså endast vara eu (fullt logisk) konsekvens af denna egendomlighet i alkoholistens abnormi­ tet och af krafvet på nödigt samhällsskydd, att han, då hans tillstånd fager sig uttryck i sådana allvarliga samhällsolägenheter, som i § 1 angifves, i eget och samhällets intresse interneras, tills det kan anses, att han är så återställd, att dylika olägenheter icke vidare behöfva förekomma.»

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193. 19

Medicinska fakulteten i Lund anför:

»Fakulteten kan i allt väsentligt instämma i det föreliggande för­ slaget, -— så vidt det nämligen gäller de delar af detsamma, hvilka det kan tillkomma fakulteten att söka bedöma.

Som stöd för sin ståndpunkt att biträda förslag om tvångsinternering af alkoholister vill fakulteten endast i största korthet erinra därom, att studiet af alkoholismen oförtydbart gifvit vid handen, det själfva kärnan i denna sjukdom utgöres däraf, att på grund af alkoholens egenskap att vara ett ämne med bland annat äfven narkotiska verkningar ett behof af alkohol utbildar sig hos den sjuke, ett behof, från hvithet den sjuke i all­ mänhet ej förmår att med egna krafter frigöra sig. I öfverensstämmelse härmed kan denna sjukdom mycket ofta ej på annan väg logiskt och med framgång bekämpas, än att den sjuke med yttre medel, och om så på­ fordras med tvång, afhålles från att tillfredsställa sitt behof efter alkohol. Pa grund häraf framträder tvångsinterneringen jämlikt vår nu vunna kun­ skap om denna sjukdoms natur såsom den för talrika fall enda väg, på hvilken sjukdomen med någon utsikt till framgång kan bekämpas.

Om man således också utan tvekan kan i princip biträda krafvet på tvångsinternering för alkoholister, sa är det tydligen en mycket svår upp­ gift att gifva lagbestämmelserna om en dylik en lämplig affattning, särskildt i så måtto, att ej denna för vår lagstiftning hittills nya inskränk­ ning af den individuella friheten må till sina verkningar te sig obillig eller tryckande. Fakulteten finner emellertid, att kommittén i allt väsent­ ligt väl löst denna svåra uppgift och på ett lyckligt sätt afvägt de många, otta mot hvarandra stridande olika synpunkter, som vid dessa lagbestäm­ melsers affattande varit att beakta.»

Behof vet af en lagstiftning rörande tvångsinternering af alkoholister framhålles också af svenska läkarsällskapet och dess ofvannämnda kommitterade äfvensom af medicinalstyrelsen. Da dessa tänkt sig interneringen anordnad efter andra linjer, än de som föreslagits i fattigvårdskommitténs betänkande, skall jag i annat sammanhang redogöra för deras förslag.

Medicinalstyrelsen har lämnat styrelserna för de kuranstalter och hem för alkoholister, som för sin verksamhet åtnjuta statsunderstöd, tillfälle att yttra sig öfver förslaget. Fyra af dessa hafva inkommit med utlåtanden och därvid tillstyrkt förslaget.

Fattigvårds­

Af de i ärendet hörda fattigvårdsmyndigheterna framhåller Stock­

myndig­

holms stads fattigvårdsnämnd kraftigt behofvet af en sådan lagstiftning heterna.

“0 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

samt förklarar sig på det lifligaste tillstyrka antagandet af en lag i liufvudsaklig öfverensstämmelse med det nu framlagda förslaget.

Fattigvårdsdirektören i Göteborg framhåller, att ehuru en del alko­ holister på grund af sjukdom, fylleriförseelser eller arbetsoförmåga finnas intagna å hospital, sjukhus, fängelser och fattigvårdsanstalter samt där mycken omsorg och arbete nedlägges på att söka bota dem från alkoholsjukdom, resultaten i sådant afseende dock merendels blifva obetydliga, dels emedan sådant botande icke är syftet med intagningen, dels emedan anstalterna icke äro särskildt lämpade för dylik special vård och dels enär en alkoholist maste utskrifvas, när den anledning, hvarför han intagits, upphört. Alkoholisters tvångsintemering å specialanstalter kunde däremot * . särskildt under de betryggande garantier som af kommitterade före­ slagits såväl med afseende på intagningen som i form af förebyggande åtgärder — förväntas leda till bättre resultat beträffande både sjukdomens botande som ock samhällets och enskildes skydd mot de faror och obehag, dessa sjuklingar förorsaka.»

Fattigvårdsstyrelsen i Malmö erinrar om föreskriften i gällande fattig\ åi dsföiordning, att fattigvardssamhälle bör verka därför att genom inrättande af spår- och nödkjälpskassor eller medelst andra tjänliga åtgär­ der framtida fattigvårdsbehof i möjlig mån förebygges samt framhåller, att med den tilltagande lifaktigheten i fattigvårdsarbetet, som utmärkt de se­ nare åren, åtgärder i olika riktningar vidtagits till undanrödjande af sä väl direkta som indirekta orsaker till fattigdomen. Då dryckenskapen vore eu ytterst vanlig fattigdomsorsak, inginge alltså behandlingen af alkoholister såsom ett viktigt led i den förebyggande fattigvården. Fattigvårdsstyrelsen fortsätter därpå: »Det nu föreliggande förslaget till lag om behandling af alkoholister torde otvifvelaktigt vara ägnadt att i väsentlig män afhjelpa de mångahanda missförhållanden icke minst i fattigvårdsafseende, som upp­ stå genom alkoholmissbruket. Fattigvårdsstyrelsen är alltså af den mening, att förslaget i hufvudsakliga delar bör snarast upphöjas till lag, äfven om i en eller annan detalj erinran må kunna göras mot detsamma.»

Fattigvårdsstyrelsen i Norrköping uttalar som sin mening, att »kom­ mittén genom det föreliggande förslaget på ett synnerligen lyckligt sätt löst den fråga, som förelegat densamma, och att det skulle vara i högsta grad önskvärdt, att förslaget snarast möjligt blefve upphöjdt till lag, enär behofvet af densamma är mycket trängande.»

Fattigvårdsstyrelsen i Gefle tillstyrker förslaget och yttrar: »Alkohol­ missbrukets skadliga verkningar inom samhället äro sedan länge iakttagna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 7-95. 21

Det kan därför ej annat än synas välbetänkt, att lagstiftningen däråt ägnar särskild uppmärksamhet. Allmänna meningen i landet torde vara för åtgärder, som åsyfta att på ett effektivt sätt komma detta missbruk till lits. Säkert är, att fattig vårdsstyrelserna i landet ganska allmänt med stor tillfredsställelse hälsa det förevarande lagförslaget, som afser att bereda lämplig behandling åt personer, som hemfallit åt dryckenskap, eu af hufvudorsakerna till så många understödstagares fattigvårdsbehof i vårt land.» I sammanhang härmed torde jag också böra omnämna, att vid ett på föranstalkande af svenska fattigvårdsförbundet den 4—b december 1911 i Göteborg hållet fattigvårdsmöte, besökt af omkring 400 personer, antagits följande resolution: »Mötet, som anser en lag om tvångsinternering af alkoho­ lister vara ett nödvändigt villkor för framgången af den äfven i fattigvårdshänseende betydelsefulla kampen mot alkoholmissbruket, uttalar såsom sin me­ ning, att en sådan lag i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det förslag, som af fattigvårdslagstiftningskommittén blifvit framlagdt, snarast möjligt bör komma till genomförande.» Till denna resolution, som af förbundets arbetsutskott utsändts till fattigvårdsstyrelserna i städer, köpingar och municipalsamhällen med förfrågan om de gillade densamma, hafva anslutit sig fattigvårdsstyrelserna i 74 städer, 15 köpingar och 64 kommuner med municipalsamhällen. Resolution en i fråga har den 20 februari 1912 aflämnats till Kungl. Maj:t.

Polismäs­

Polismästarna i Stockholm, Uppsala, Eskilstuna, Norrköping, Malmö, tarna. Göteborg och Gäfle tillstyrka förslaget i hufvudsak. Därvid anför polis­ mästaren i Stockholm: »Denna lag, sådan den af kommittén föreslagits, kommer säkerligen att verka mycket gagneligt och hämma missbruket af starka drycker hos många under dryckenskapslasten hemfallna individer. Särskildt ur polissynpunkt tilltalande är den blifvande möjligheten att på ett effektivt och lämpligt sätt ingripa mot lösdrifvare, som äro oförmögna till arbete och därföre icke kunna ådömas tvångsarbete, mot personer, som underlåta att draga försorg om sin familj, allt på grund af drycken­ skap, samt mot personer, som upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri.» Polismästaren i Norrköping yttrar: »Att en lag, som medgifver rätt till tvångsinternering under vissa förhållanden af notoriska drinkare är och länge varit af behofvet påkallad, därom torde knappast förefinnas mera än en mening, åtminstone icke bland polistjänstemän och andra som på grund af sin befattning nödgats komma i närmare beröring med alko­ holister och som på närmare håll sett följderna af alkoholmissbruk. Det nu framlagda förslaget synes på ett effektivt men på samma gång för den

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr, 193.

enskildes rättssäkerhet fullt betryggande sätt hafva tillgodosett detta behof och några allmängiltiga anmärkningar af vikt torde icke kunna framställas mot förslaget, vare sig i hufvudsak eller med afseende på dess detaljbe­ stämmelser. »

Polismästarna i Karlskrona och Hälsingborg afstyrka däremot för­ slaget; den förre anser, att resultatet af tvångsinterneringen ej uppväger uppoffringarna samt att lagstiftningsåtgärderna böra gå ut på att hindra alkoholisterna från att få rusdrycker; den senare betecknar det hela som ett fruktlöst experiment samt anser, att man i stället bör inrikta sig på allmän upplysnings- och uppfostringsverksamhet och folkets frigörande från rusdryckshandteringen. Kungl. Maj:ts Öfverståthållarämbetet och Kungl. Makts befallningshafvande i Malmöberallnmas- o u o hafvande, hus län vidhålla sina i ofvannämnda utlåtanden öfver Kiksdagens skrifvelse i ämnet uttalade betänkligheter. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i öfriga län tillstyrka däremot kommitténs förslag, hvarvid åtskilliga betona, att en dylik lagstiftning är af behofvet starkt påkallad samt att förslagets bestämmelser äro väl afvägda. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i några län foga vid sina tillstyrkanden utförligare motiveringar.

Sålunda yttrar Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Gottlands län: »Detta förslag hvilar hufvudsakligen på den grundsatsen, att en person, som är hemfallen åt dryckenskapslasten, bör kunna mot sin vilja inter­ neras på anstalt för alkoholister. Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser denna grundsats riktig och dess tillämpning af omständigheterna påkallad och har icke något att i hufvudsak erinra mot det sätt, på hvilket den­ samma blifvit i förslaget genomförd eller mot förslagets innehåll i öfrigt. Därest förslaget blir upphöjdt till lag, kommer lagen helt säkert att blifva ett kraftigt medel till bekämpande af dryckenskapslasten såväl genom den varning mot rusdrycksmissbruk, tvångsinterneringen innebär, som ock ge­ nom den möjlighet densamma erbjuder att återupprätta åt dryckenskap redan hemfallna individer.»

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län anför: »Innan man i kampen mot alkoholmissbruket tillgriper det s. k. absoluta rusdrycksförbudet, — en åtgärd, hvars verkningar på godt och ondt svårligen torde kunna ens tillnärmelsevis på förhand beräknas — synes det vara i hög grad angeläget att söka utnyttja andra medel i striden mot rusdryckerna, hvilka stå till buds och ännu äro hos oss opröfvade. Att man i vårt land i detta hänseende icke på långt när gjort hvad göras kan torde vara obestridligt. — : — : — : — Såsom en bland de åtgärder, hvilka från

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 193. 23

statens sida böra vidtagas för rusdrycksmissbrukets stafvande, torde tvångsinternering af vanedrinkare vara af omständigheterna nödvändiggjord. Yäl är det måhända sant — såsom polismästaren i Karlskrona i sitt yttrande framhåller — att utsikterna att genom tvångsinternering förbättra vane­ drinkare icke äro särdeles stora, äfven om vunna erfarenheter från andra länder i detta hänseende icke äro enbart nedslående -— : — : — : — och äfven om man enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande härvidlag icke är berättigad att draga några bestämda slutsatser af erfaren­ heterna från å tvångsarbetsanstalter intagna drinkare. Dessa senare lära icke göras till föremål för behandling speciellt åsyftande deras frigörande från rusdrycksbegäret, hvithet däremot skulle blifva förhållandet med å alkoholistanstalter intagna drinkare. —• : — : — : — Men äfven om tvångsinterneringen såsom förbättringsåtgärd icke skulle komma att visa sig syn­ nerligen effektiv, torde densamma dock, i betraktande af den allvarsamma fara vanedrinkaren utgör ej blott för sig själf och sin familj utan äfven för det samhälle, hvari han lefver, böra anses såsom en nödvändig skyddsåt­ gärd från samhällets sida gent emot vanedrinkaren. De omständigheter som motivera en dylik uppfattning hafva af kommitterade utförligt fram­ lagts. Särskildt bör understrykas faran diiri, att vanedrinkaren genom lockelser och öfvertalningar förmår mindre depraverade naturer att förtära rusdrycker och därigenom bryta gjorda föresatser till afhållsamhet — en ytterst vanlig företeelse, hvars samhällsskadliga betydelse knappast torde kunna öfverskattas.»

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län anser de före­ slagna bestämmelserna om behandling af alkoholister vara af behofvet i hög grad påkallade och förordar efter en längre motivering på det varmaste antagandet af det föreliggande förslaget, mot hvars särskilda bestämmelser Kungl Maj:ts befallningshafvande icke har något att erinra.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län säger sig ej hafva något att erinra vare sig emot de af kommittén antagna grundsatser eller, i allt hufvudsakligt, emot det sätt, hvarpå desamma i förslaget tilllämpats. »Tvärtom föranleder läsningen af förslaget med därvid fogade motiv den förhoppning, att den föreslagna lagstiftningen, om den förverk­ ligas, skall, i den mån staten inrättar anstalter för omhändertagande af alkoholister, komma att medföra en välsignelse för vårt land af oskatt­ bart värde.»

Fdngvdrds-

Pastorn Aid tvångsarbetsanstalten i Karlskrona framhåller, att våra

myndighe-

tvångsarbetsanstalter för män nästan uteslutande äro befolkade af alkoko- terna.

24 Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

lister samt att de föreslagna alkoholistanstalterna ej torde kunna uträtta mer än hvad en väl ledd tvångsarbetsanstalt redan nu i någon mån åstad­ kommer: att fysiskt stärka alla och moraliskt några af de på anstalten intagna patienterna. Direktören vid tvångsarbetsanstalten i Norrköping fäster uppmärksamheten på de stora kostnader, som vården å alkoholist­ anstalter synes föra med sig. Äfven direktören vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö synes ifrågasätta behofvet af en dylik lag, hvaremot direktören vid tvångsarbetsanstalten i Landskrona förklarar sig ej hafva något att erinra mot förslaget.

Fångvårdsstyrelsen anför i sitt utlåtande:

»Fångvårdsstyrelsen delar kommitterades uppfattning rörande angelägen­ heten för samhället att med alla till buds stående medel bekämpa de olägenheter och faror, som vållas af alkoholmissbruket, äfven om därvid måste emot vissa samhällsmedlemmar anlitas rätt kraftiga åtgärder, i nöd­ fall tvång. Då sålunda kommittcrade föreslå, att vissa grupper af vanedrinkare skola kunna medelst tvångsåtgärder interneras å allmän vårdan­ stalt och tvingas att där längre tid tvärstanna, samt att jämväl den som frivilligt sökt vård å dylik anstalt må under vissa betingelser, äfven mot sin vilja, kvarhållas å anstalten, finner styrelsen mot ett sådant ingripande, betraktadt såsom yttersta utvägen gent emot ett farligt samhällsondt, ej något i och för sig att invända.

Såsom villkor kräfves likväl, att det processuella förfarandet vid tvångsinneslutning blir så betryggande, att hvarje missbruk på förhand må anses uteslutet och rum ej lämnas för ringaste misstanke att den per­ sonliga friheten utsättes för obehöriga eller godtyckliga ingrepp. Proce­ duren måste till sina former synnerligen noga afvägas och omgärdas med nödiga garantier.

Vidare ligger all vikt uppå, att de betydande kostnader för staten och det skarpa intrång i den enskildes personliga förhållanden, som lagens praktiska tillämpning kommer att medföra, bereda samhället motsvarande gagn. Om tvångsbehandlingen ej skulle med någon högre grad af sanno­ likhet leda till drinkarens botande eller till den från anstalten utskrifnes bättre skyddande mot återfall, utan nyttan af interneringen inskränka sig därtill, att samhället eller familjen för någon kortare tid befrias från en besvärlig individ, vore därmed icke mycket vunnet. Och skulle ungefär­ ligen samma resultat kunna nås med närmare till hands liggande eller redan tillgängliga och enklare medel, vore den särskilda anstaltsbehandlingen föga påkallad.

KungL Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

I sistberörda hänseende märkes, att samhället, innan ett dylikt kraft­ medel anlitas, ej får lämna andra åtgärder af mera allmän natur oförsökta. Spörsmålet om tvångsinternering står, såsom ock framhållits af kominitterade, i så nära samband med öfriga sträf van den mot alkoholmissbruket såväl på öfvertygelsens som på lagstiftningens väg, att frågan ej kan ses fri­ stående, lika litet som interneringen får brukas annorlunda än såsom nöd­ vändigt led i det allmänna arbetet att nå bättre förhållanden.»

Efter att hafva granskat den af kommittén föreslagna proceduren, och därvid uttalat sig för hithörande ärendes behandling vid domstol i stället för hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande, erinrar fångvårdsstyrelsen, att enligt uppgifterna från England och Skottland procenttalet tvångsinternerade, som där utskrifvits såsom botade, vore anmärkningsvärdt lågt. Utan att vilja bestrida värdet af lagens indirekta verkningar, säger sig styrelsen draga i tvifvelsmål, huruvida förslaget till fullo utnyttjat möjligheterna för alkoholistens omhändertagande utanför anstalten och framhåller särskildt angelägenheten om närmare föreskrifter rörande den utskrifnes omhänder­ tagande. Slutligen betonar styrelsen, att hela denna fråga om tvångsinter­ nering och därtill hörande åtgärder svårligen kan på ett tillfredsställande sätt lösas annat än i sitt naturliga samband med en blifvande strafflagsreform samt kommitterades ännu pågående arbete för ändrad lagstiftning rörande fattigvård och lösdrifvares behandling, hvarefter styrelsen fortsätter: »Först i detta sammanhang lärer kunna med visshet afgöras, huruvida en särskild dryckenskapslag är nödvändig eller om erforderliga anordningar kunna träffas inom ramen af civil- och strafflagarna. Utan en sådan öfver­ blick (ifver lagstiftningsområdet blir ej heller möjligt att bedöma, huru många anstalter som behof vas, huruledes de böra ändamålsenligast och med minsta kostnad anordnas, samt i hvad mån de kunna ställas i förbindelse med andra slags arbets- och vårdanstalter. På grund af hvad sålunda an­ förts tillåter sig fångvårdsstyrelsen i underdånighet såsom sin mening ut­ tala, dels att nu föreliggande förslag bör blifva föremål för kommitterades ytterligare bearbetning såväl i de utseenden styrelsen antydt, som i andra delar, hvilka från synpunkten af en enhetlig rättsåskådning finnas så på­ kalla, dels att förslagets slutliga pröfning bör anstå, tills kommitterade blifvit i tillfälle att framlägga sina förslag inom fattigvårds- och lösdrifvarlagstiftningen samt de allmänna grunderna för en ny strafflag hunnit ut­ arbetas och offentliggöras.»

Kristligt sort

Det andra kristligt sociala mötet uttalade, att eu lag om tvångsinter­

ala mötet

nering af alkoholister skulle blifva af stor betydelse för kyrkans verksam- 1912.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 144 käft. (Nr 193.) 4

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

het till motarbetande af alkoholmissbruket samt skyddandet af familjelifvet och barnen samt att en sådan lag i hufvudsaklig öfverensstämmelse med fattigvårdskommitténs förslag snarast möjligt borde Itömma till genom­ förande.

Nykterhets­

INykterhetskommittén yttrar i denna del: »I likhet med fattigvårdskommittén. lagstiftningskommittén och det öfvervägande flertalet af de myndigheter och korporationer, som afgifvit yttrande i ärendet, anser nykterhetskommit­ tén det trängande behofvet af eu lagstiftning på ifrågavarande område vara styrkt. Likaledes förefaller det kommittén, att det lagförslag, som fattigvårdslagstiftningskommittén utarbetat, är väl ägnadt att i allt väsentligt läggas till grund för en lagstiftning på området.»

Departe­

Såväl den i fattigvårdskommitténs betänkande lämnade utredning som mentschefen. de i ärendet afgifna yttrandena synas mig med all önskvärd tydlighet ådagalägga, att en lagstiftning om tvångsinternering af alkoholister är af behofvet så starkt påkallad, att man ej längre är försvarad allenast med att- hänvisa till en fortsatt allmän uppfostrings- och upplysningsverksamhet. Lj heller torde man kunna vänta sig, att de reformer af lagstiftningen rörande försäljning af rusdrycker, som under den närmaste tiden kunna blifva genomförda, skola komma att göra en lag om tvångsinternering öfverflödig eller dess förmer väsentligt annorlunda än de nu föreslagna. Huru förhållandena skola blifva efter ett eventuellt genomförande af ettallmänt rusdrycksförbud, därom torde vara för tidigt att nu döma. Att ett understödjande af enskilda anstalter, som mottaga frivilligt inträdande alkoholister, är eu statens uppgift, är erkändt, och staten har hittills bi­ dragit med afsevärda belopp, men kraf på eu tvångslagstiftning har gjorts gällande ej minst från de bestående anstalternas sida, och erfarenheten torde hafva styrkt, att- ett sådant understödjande ej ensamt är tillfyllest för att få en utvecklad alkoholistvård till stånd.

Mot det principiella berättigandet af en lag om tvångsinternering har någon direkt invändning knappast gjorts. Spörsmålet härom sammanhänger för öfrigt på det närmaste med det sätt, på hvithet lagstiftningen anord­ nas — hvilka personer, som skola falla under lagen, Indika regler, som skola gälla för att få beslut om intagandet o. s. v. — och man bär alltså att vid affattandet af bestämmelserna i dessa punkter tillse, att den en­ skildes intressen ej trädas närmare, än omständigheterna oundgängligen påkalla.

Huruvida resultaten af den ifrågasatta lagstiftningen skola uppväga de kostnader, som lagstiftningens genomförande komma att ådraga staten och

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 27

kommunerna, är tydligen eu fråga, på hvilken ännu ej kan gifvas ett fullt säkert svar. Hvad som med förslaget åsyftas är att göra ett försök att på en hos oss hittills ej använd väg kunna motarbeta alkoholismens samhällsskadliga verkningar. De erfarenheter, man har att åberopa från ut­ landet, äro ej så omfattande, att man kan af dem hämta ett säkert stöd för eu lagstiftning i ämnet, men de äro å andra sidan ej af den nedslå­ ende beskaffenhet, att de böra förhindra oss att beträda eu af andra om­ ständigheter anvisad utväg. Sträfvandena i England att vidare utbygga den befintliga lagstiftningen tyda på, att man där ansett tvångslagstiftningen vara till öfvervägande nytta. Vid frågans bedömande bör man ej heller glömma, att kostnader för mindre effektiva åtgärder af annan art besparas genom en tvångsinternering. Dessutom böra åtgärderna för lagens genom­ förande gifvetvis ske under iakttagande af nödig försiktighet oeh sparsam­ het. Det synes mig alltså vara fullt berättigadt att antaga, att det all­ männas uppoffringar i förevarande hänseende ej skola blifva bortkastade. Beträffande särskildt jämförelsen med tvångsarbetsanstalterna tillåter jag mig att erinra, att under den föreslagna lagen ett ej ringa antal alkoho­ lister komma att falla, som ej beröras af lösdrifvarlagen, samt att det med hänsyn till den speeiella omvårdnad, som är afsedd att blifva utmärkande för alkoholistanstalterna, torde kunna förväntas, att de skola nå bättre re­ sultat än tvångsarbetsanstalterna.

Hvad beträffar fångvårdsstyrelsens anmärkning att frågan om en tvångsinternering af alkoholister ej kan tillfredsställande lösas annat än i samband med nya lagar rörande straffrätten, fattigvården oeh lösdrifvares behandling, har fattigvårdskommittén ägnat detta spörsmål en ingående behandling, och jag finner liksom kommittén öfvervägande skäl tala för att stifta en särskild lag om behandling af alkoholister. Härmed är dock ej uteslutet, att tvångsinterneringen framdeles kan komma att vidare utveck­ las ur de särskilda synpunkter, som de nyssnämnda lagstiftningsområdcna erbjuda.

Läkarkom-

Läkarkommittén sammanfattar i sitt ofvannämnda betänkande de en­

mittén. ligt dess mening väsentligaste bristerna i fattigvårdskommitténs förslag i följande sex punkter:

»1) Tvångsinterneringen af alkoholister har alltför mycket behand­ lats såsom eu för sig fristående fråga utan organiskt samband med andra åtgärder för nykterhetens befrämjande. Härigenom har den preventiva verkan till god del gått förlorad, hvilken en lag på detta område gärna

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193

synes böra inrymma med afseende på dem, som, utan att vara förfallna drinkare, dock på ett samhällsskadligt sätt missbruka alkoholhaltiga dryc­ ker. Men äfven den uppfostrande betydelse, som en lag, sådan som den ifrågasatta, bör hafva på den allmänna uppfattningen om det sätt, hvar­ med den enskilde vid begagnandet af rusdrycker måste umgås med dessa, har härigenom icke kommit till sin fulla rätt.

2) Lagen är icke, såsom den borde vara, tillämplig på eu och hvar, som på ett uppenbarligen samhällsskadligt sätt missbrukar alkohol­ haltiga drycker.

3) Efter allt att döma blefve bestämmelserna i eu lag, sådan som den föreslagna — vid samtidig saknad af alla sådana samhällsorgan, ge­ nom hvilkas verksamhet och förmedling en verkligt betydande förminsk­ ning i deras antal kunde uppnås, hvilka, på sätt lagen säger, behöfde om­ händertagas — omedelbart tillämpliga på ett så ofantligt stort antal svenska medborgare, att tydligen endast en ringa del af dessa kunde komma att blifva föremal för de praktiska åtgärder, som i lagen föreskrifvas.

4) Då i lagen stadgande ej skett om inrättande af några som helst samhälleliga organ af i föregående punkt åsyftade beskaffenhet, och då i följd häraf eu önskvärd minskning omöjliggöres icke endast i de interneringsmässigas antal, utan äfven i interneringstidens längd, komine det i lagen föreskrifna interneringsförfarandet att onödigt strängt inkräkta på den personliga friheten; hvarjämte nödiga garantier af samma orsak näp­ peligen alltid kom me att förefinnas, för att i det enskilda fallet interne­ ringen varit berättigad.

5) Sjulfva interneringsförfarandet är i lagen mera omständligt och tidsödande, än hvad som kan anses behörigt. Hos läkarna torde insam­ landet af de många, för läkarebetygets utskrifvande erforderliga uppgifterna komma att väcka obenägenhet för sådana betygs afgifvande öfver hufvud taget. Och vederbörande myndigheter komma ganska säkert ofta nog att stå tveksamma inför utsikten till utdragna skrifverier, omsorgen om an­ skaffandet af fullständig bevisning m. m., in. in.

6) I lagen har slutligen icke ett tillräckligt beaktande skänkts åt behofvet att på ett effektivt sätt och utan tidspillan kunna ingripa mot alkoholmissbrukare, hvilka åro farliga för andras personliga säkerhet.»

Svenska lä­

karsällskapet. Vid ärendets behandling i läkarsällskapet antogs den 20 februari 1912 en af dess kommitté föreslagen resolution så lydande:

»Efter tagen kännedom om såväl K. fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag om behandling af alkoholister som ock af den granskning

Kunrjl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 29

af detta förslag, eu inom Sällskapet för utredning af frågan om effektiva åtgärders trådande till förekommande af den skada, de alkoholhaltiga dryckerna förorsaka, bildad kommitté verkställt, finner sig Svenska Läkare­ sällskapet böra göra följande uttalande:

att förenämnda lagförslag visserligen ger uttryck åt ett flertal riktiga principer; dock

att den granskning, Sällskapets förenämnda kommitté verkställt, synes gifva vid handen, att lagförslaget är behäftadt med brister, som göra en förnyad pröfning af frågan om tvångsinternering af alkoholister erforder­ lig; samt

att denna pröfning synes böra ske i samband med frågan om andra systematiska åtgärders vidtagande till alkoholmissbrukets förekommande och bekämpande.

I samband härmed vill Sällskapet, med hänsyn till den uppenbara bristen på verksamma skyddsbestämmelser mot alkoholister, Indika gent emot sin omgifning innebära allvarlig fara till lif och säkerhet, göra det uttalande:

att med snaraste och, om det skulle visa sig erforderligt, redan innan interneringsfrägan i dess helhet må kunna vinna en slutgiltig lösning, be­ stämmelser, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med dem af Sällskapets kommitté föreslagna, måtte träffas, hvarigenom dylika alkoholisters omhänder­ tagande under nödig tid möjliggöres.»

Anmärkas bör emellertid, att vid ärendets behandling i läkarsällskapet från flera håll uttalades, att eu lag om tvångsinternering af alkoholister i den omfattning fattig vårdskommittén föreslagit borde komma till stånd äfven utan samband med frågan om andra systematiska åtgärders vidtagande för alkoholmissbrukets förekommande och bekämpande.

Medicinalstyrelsen hemställer i sitt utlåtande, att det af fattigvårdskommittén uppgjorda förslaget underkastas omarbetning i den af läkarsäll­ skapet angifna riktning.

De systematiska åtgärder för alkoholmissbrukets förekommande och bekämpande, hvarpå läkarsällskapet i sin resolution syftar, beskrifvas af mitténs fördess kommitterade sålunda:

»I en viss analogi med de tuberkulosbyråer, som åtskilliga svenska JcA kommuner upprättat, och hvilkas uppgifter i hufvudsak äro att lämna upp- dess tvä, lysningar och råd och äfven understöd till lungtuberkulösa och deras om- byräer. gifning, borde i större och medelstora svenska städer eller eljes inom kommuner, där större samhällen äro belägna och där dryckenskapen utgör

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

ett utbreda samhällsondt, kommunalstyrelsen tillsätta särskild alkoholnämnd, under hvilken sorterade en eller flere byråer, med sinsemellan olika uppgifter.

En åt dessa byråer, bär nedan kallad alkoholnämndens första bi/rå, skulle på sin lott hafva den del af samhällets organiserade kamp mot alko­ holmissbruket, som förutsätter personkännedom bland alkoholmissbrukarne och använder sig af individuella reaktivåtgårder mot dem.

Vid sidan af denna första byrå, likaledes sorterande under alkohol­ nämnden, bör ställas en andra Inyrd, som handhar inspektionen af alla de förhållanden inom kommunen, som sammanhänga med försäljningen af brännvin, Öl och vin, och till hvilken byrå i en framtid torde bära öfverflyttas de uppgifter, som f. n. påhvila det lokala systembolaget. Denna byrå bör likaledes insamla allt beköfligt statistiskt material.

Dessa samhällsorgan mot alkoholmissbruket kunna af lätt insedda skäl ej tillskapas i en hast och samtidigt inom alla de kommuner, som däraf kunna vara i behof. Lagstiftningen torde böra göras sådan, att kommu­ nerna, i den mån de själtva önska inrättandet af dylika organ, därom äga att göra anhållan hos Kungl. Maj:t; när betryggande garantier föreligga, att kompetenta sökande till de viktigare funktionärsplatserna flnnas, böra de äga rätt att påräkna att ur statsmedel, exempelvis de successivt och efter bestämd plan till statsverket indragna brännvinsförsäljningsafgifterna, årligen erhålla viss, större del af de med verksamheten förbundna kost­ naderna.

Det är den första byrån, hvars verksamhet omfattar åtgärder af indi­ viduell karaktär, som genom sina åtgöranden kan gifva interneringsförtarandet nödig effektivitet och nödig begränsning. In ter neringsfrågan torde därför böra behandlas i sammanhang med framställningen af denna.»

b) I)en * för­

Läkarkommittén ånger därefter närmare organisationen af alkohol­

eta alkoholby-

rdnet verk­ nämndens första byrå samt de former, under hvilka byrån tänkes skola samhet. arbeta. Innehållet af dess framställning är i hufvudsak följande. Före­ ståndaren för byrån bör vara en läkare med psykiatrisk utbildning. \ id föreståndarens sida ställas assistenter, bildade män och kvinnor med 2 ä 3-årig utbildningskurs vid större alkoholbyrå. Byråns verksamhet skall i första rummet bestå i att lämna råd och upplysningar; endast om an­ mälan kommit från myndighet eller gjorts af anhörig under vissa former och afser »kvalificerad! alkoholmissbruk», skall byrån äga att närmare under­ söka föreliggande förhållanden. Pröfningen, huruvida dylikt kvalificerad! alkoholmissbruk äger rum, bör ligga hos byråns personal. Alla iakttagelser

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 31

och åtgärder antecknas å byrån, och därigenom får man här ett dokument af den beskaffenhet, att därpå kan grundas kraftigare åtgärder, om sådana skulle erfordras. Några detaljerade anvisningar om lämpliga åtgärder anses ej behöfliga, utan den enda rättsliga grunden för byråns verksamhet bör vara en lag om internering af alkoholister. I denna lag kräfves allenast ett allmänt stadgande därom, att interneringen bör föregås af lämpliga och nödiga åtgärder utom för det fall att interneringen motiveras af alkoho­ listens farlighet för sig själf eller andra, då sådan bör ske omedelbart. Byråns åtgärder få ej präglas af hastighet eller stränghet, endast i sist­ nämnda fall, då farligheten styrkts af läkarintyg, bör det vara byråns skyl­ dighet att omedelbart ingripa. Förutsättningen för ett framgångsrikt ar­ bete är att få till stånd ändrade bestämmelser om försäljningen af rus­ drycker, gående ut på att de bolag, som hafva hand om spirituosaförsäljningen, få försälja sådan endast till personer, som gjort en skriftlig an­ mälan därom och inregistrerats som bolagets kunder samt att bolagen kunna vägra att försälja spirituösa till personer, som missbruka sådan eller ut­ lämna varan till andra, som missbruka den. En af de första åtgärder, som alkoholbyrån bör vidtaga, är att uppmana alkoholmissbrukaren att själfmant vända sig till bolaget med anmälan att han icke längre önskar rätt att hemköpa spirituösa; han riskerar eljest att inom en vecka genom byråns försorg blifva affärd från förteckningen på bolagets kunder. Vidare förutsättes, att ändrade villkor för öfverlåtelse af ölutskänkningsrätt skola komma till stånd och inverka här. Utom nu nämnda medel, upplysningar och råd till alkoholmissbrukaren och hans omgifning, förenade med besök i hemmet, samt literhemköpsrättens upphörande, uppräknas vidare såsom exempel på lämpliga åtgärder: »erbjudande af ekonomisk och annan hjälp genom enskilda eller genom kommunal myndighet (utlösning af pant­ satta nödvändighetsvaror, ombesörjande af läkarvård, barnens förhjälpande till föda och kläder o. s. v.); erbjudande att direkt genom byråns försorg eller genom enskild person uppbära alkoholistens aflöning och därpå göra afdrag för hans hyra, skatter in. m.; fordran att viss del af hans aflöning lämnas till hustrun; fordran på antingen viss regelbunden instäl­ lelse å byrån eller regelbundet insändande af med egen handstil ifylldt rapport-formulär; erbjudande af annan lämpligare sysselsättning eller vistel­ seort; fordran att alkoholisten under viss kortare tid söker inträde på vanlig sjukvårdsanstalt, på det man må kunna allvarligen tala med honom om hans tillstånd.»

Ett intimt samarbete förutsättes komma att äga rum mellan alkohol-

32 Kungl. Maj ris Nåd. Proposition Nr 193.

byrån samt de kommunala myndigheterna, särskilt polismyndigheten, fat­ tigvårds- och hälsovårdsmyndighet samt barnavårdsnämnd äfvensom med allmänheten, samt de privata organisationer, som ha till uppgift att hjälpa och stödja medmänniskor; likaledes förutsättes en viss förbindelse mellan byrån och den alkoholistanstalt, där byrån har sina skyddslingar internerade. Om inga andra medel hjälpa, har byrån att göra ansökan om tvångsinternering hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande och insänder därvid afskrift af de å byrån gjorda anteckningar jämte prästbevis. Därest Kungl. Maj:ts befallningshafvande i ansökningshandlingarna ej finner tillräckliga skäl för behofvet af internering anförda, återsändas handlingarna med anteckning härom; i motsatt fall utfärdar Kungl. Maj:ts befallningshafvande remiss för omedelbart intagande. Om den sålunda intagne, hvilken bör äga rät­ tighet att i inlaga till Kungl. Maj:ts befallningshafvande besvära sig öfver intagningen, ej inom viss tid anfört öfvertygande skäl om obehöfligheten af interneringsåtgärden, meddelar Kungl. Maj:ts befallningshafvande inom 14 dagar efter intagningen slutligt förordnande. Vid hvarje inter­ nering skall maximitidens längd bestämmas, men i regel skola försöksutskrifningar kunna ske efter helt kort tid och alkoholisten inom denna maxi­ mitid ånyo kunna intagas titan alla formaliteter, om alkoholnämnden så anser nödigt.

c) Alkoholby­

Såsom häraf framgår, skulle alkoholnämnderna och deras första alko-

rån i regel vill­

kor för tvdngs- holbyrå blifva det centrala i verksamheten och internering tänkes blifva intemering. erforderlig endast i mindre utsträckning. Läkarsällskapets kominitterade framhålla också, att många omständigheter tala för natt endast inom

sådana kommuner tvång sinternering af alkoholister må vara tillåten, där interneringen är en del af något helt, infogad i en ram af systematiska

åtgärder, som är o af sedda att föregå och efterfölja densamma-». Anstalterna förutsättas ock i regel skola blifva kommunala. Utan organ för syste­ matiska åtgärder skulle enligt läkarkommitténs åsikt interneringsförfarandet komma antingen att tillämpas i ett fåtal extrema fall och därmed miss­ kreditera sig själ!' eller ock taga en onödig omfattning, som medförde utomordentliga kostnader, samt i båda fallen medföra större inkräktande i den internerades frihet än nödigt vore, i det att tidiga försöksutskrifningar mindre ofta kunde förekomma. Härmed skulle man alltså i de allra bestå af rikets kommuner stå utanför möjligheten af att få en alko­ holist internerad. För att minska olägenheterna häraf föreslår emellertid läkarkommittén dels att de bestämmelser, som hafva afseende på samhäl­ lets skyddande mot farliga alkoholister, skola få generell giltighet för hela

Ktingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 103. 3)5

landet, dels att, när i annat fall särskildt behj ärtan svärda omständigheter göra tvångsin tornering önskvärd, tillstånd därtill »på särskild anhållan» kan medgifvas.

I fråga om alkoholmissbrukare, som utgör fara för eget lif eller annans personliga säkerhet, föreslås, att polismyndighet skall äga att vid företeende af läkarintyg af visst innehåll kunna förordna om alkoholistens intagning för en kortare tid, exempelvis 14 dagar, å lämplig anstalt, alkoholistan stalt, sinnessjukhus, länslasarett eller sjukstuga. Om i eu kommun ej vidtagits rationella åtgärder för alkoholmissbrukares behand­ ling (alkoholnämnd etc.), så att den utskrifne kan öfvervakas, eller det af andra förhållanden icke synes lämpligt att etter eu så kort tid utskrifva eu sålunda intagen person, böra »nödiga handlingar, och bevis anskaffas» på det att »vederbörande myndighet må i den ordning, som i öfrigt angående alkoholisters internering är stadgadt, förordna om hans öfverförande till alkoholistanstalt, eventuellt hans kvarstannande där, om han från början dit öfverförts». Ansökan härom göres af alkoholnämnd eller, om sådan ej finnes, af de i 3 § 1 mom. af fattigvårdskommitténs förslag angifna enskilda personer och myndigheter. Äfven här är det Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som, efter det den intagne haft tillfälle att yttra sig, meddelar slutligt förordnande, hvilket skall ske inom 14 dagar efter intagandet; Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall af polismyndig­ heten omedelbart underrättas om dess remiss.

Nykterhets

Xykterhetskommittén, som jämväl betonar vikten af förebyggande åt­ kommittén. gärder, har ej upptagit läkarkommitténs förslag om alkoholnämndens inrät­ tande såsom en i regel nödvändig förutsättning för tvangsintemeringen, men den har ansett, att vidtagande af förebyggande åtgärder skulle be­ fordras genom sådana särskilda nämnder och föreslagit, att kommun, som anser sådant önskvärdt, äger upprätta särskild nämnd, med namn af nykterhetsnämnd, hvarigenom verksamheten för alkoholisters återförande till ett nyktert lif och deras skyddande mot återfall kan organiseras under enhetlig ledning. I annat sammanhang skall jag redogöra för nykterhets­ kommitténs förslag rörande sådan nämnds tillsättande in. m. (3 och .14 §»;).

Departe­

Tvångsinterneringens natur af eu ytterlighetsåtgärd och vikten af fö­ mentschefen rebyggande åtgärder har redan af fattigvardskommitten starkt framhållits samt ytterligare understrukits af läkarkommittén och nykterhetskommittén. Denna uppfattning af spörsmålet är också otvifvelaktigt den riktiga. Kon­ sekvensen af en dylik uppfattning synes mig dock ej kräfva, att man gar så långt i sin fordran på organiserandet af förebyggande åtgärder som läkar-

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 144 häjt. (Nr 193.) •>

■H Klintjl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

kommittén samt de, som instämt med denna. En lag om tvångsintemering af alkoholister synes mig berättigad och bör kunna göra stor nytta också utan samoandet med en särskild nämnd. Där anhöriga besluta sig för att begära en persons tvångsintemering, hafva säkerligen i regel dessförinnan anlitats alla tänkbara utvägar för att med mildare medel hindra honom från alko­ holmissbruket. Äfven från de myndigheter, som enligt fattigvårdskommitténs förslag hafva att tillämpa lagen, torde man hafva anledning att ' att förebyggande åtgärder anbefallts eller vidtagits, innan eu för kommunen dyrbar anstalts vistelse ifrågasättes. Under sådana förhållanden synes det mig vara olämpligt att till vissa kommuner begränsa en lag­ stiftning, af hvilken behof helt visst förefinnes öfver hela landet. Hvad som äfven manar till en viss försiktighet är, att erfarenheterna från Tysk­ land, där man nu under flera år bedrifvit en förebyggande verksamhet för alkoholister genom särskilda byråer, »Trinkerfiirsorgestellen», utvisa, att denna verksamhet gifvit bäst resultat, där dessa byråer ej varit kom­ munala anordningar. Det torde därför vara välbetänkt, att ej från början binda denna förebyggande verksamhet vid en viss organisation, utan låta densamma utveckla sig efter de för hvarje ort lämpligaste förhållanden. Under 3 § får jag anledning återkomma till frågan om eu särskild nämnd.

Utvägar för

att bringa la Enligt hvad fattigvårdskom mitten på flera ställen i sitt betänkande gen i tilliimp framhållit, afser dess förslag ej att skapa sådana anordningar, att alla de ning. alkoholister, som falla under i § i förslaget, ovillkorligen komma att in­ Fattigvårds- tagas i anstalter af i förslaget beskrifven art. Interneringens inträdande kommittén. har utöfver bestämmelserna i 1 § gjorts beroende af åtskilliga förutsätt­ ningar, nämligen huruvida någon alkoholisten närstående person eller nå­ gon myndighet gör ansökning om hans inträde samt vill bringa ett even­ tuellt gifvet förordnande till verkställighet och betala de med vården för­ enade kostnader. Vidare har interneringens verkställande gjorts beroende däraf, huruvida plats kan beredas å någon anstalt; det är nämligen ej säkert att plats verkligen står att erhålla i alla fall, då sådan önskas. Eattigvårdskommittén utgar därifrån, att de nu existerande privata anstalterna och ny­ tillkomna af samma slag eller eventuellt af något mera sluten karaktär skulle vara i stånd att mottaga en del alkoholister, om hvilkas intagande Xungl. Maj:ts befallningshafvande förordnat. Vidare räknar kommittén på, att de större kommunerna skola finna det förenligt med sitt intresse att s.julfva upprätta alkoholistanstalter, i hufvudsak af en mera sluten karak­ tär ; eventuellt ifrågasättes, att landstingen skulle finnas villiga att upp-

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 193. 35

rätta för hela länet gemensamma anstalter. Hvarken för kommunerna eller landstingen bär detta ansetts böra stadgas som en ovillkorlig skyl­ dighet, utan kommittén har trott målet skola vinnas genom att utfästa statsbidrag för vårdkostnadernas bestridande. I anslutning till den af riks­ dagen i 1907 års skrifvelse uttalade åsikt har kommittén utgått ifrån att den hufvudsakliga delen af vården skulle ombesörjas af privata och kom­ munala anstalter samt därför ej uppgjort något förslag eller kostnadsberäk­ ning för eu statsanstalt. Dock har kommittén uttalat, att någon statsanstalt gifvetvis kräfdes tämligen snart efter lagens ikraftträdande med hufvudsyfte att mottaga alkoholister, som intagits på andra anstalter, men på grund af sitt uppförande ej kunde kvarhållas där. Åt eu sådan anstalt kunde enligt betänkandet likväl gifvas en tämligen provisorisk karaktär och den kunde förläggas till någon staten tillhörig egendom, där befintliga byggnader kunde apteras för ändamålet. Att kommittén ej framkommit med några bestämdare förslag till alkoholistanstalters anordnande, motive­ rar kommittén därmed, att man ej har möjlighet att beräkna antalet anstaltsvård behöfvande alkoholister samt därför bör gå varligt fram och skaffa sig erfarenhet om, huru anstalterna lämpligast skola anordnas med hänsyn till de olika kategorier, som komma ifråga att- behandlas. För öfrigt framhålles, att man naturligtvis allt fortfarande bör taga i anspråk de möjligheter till alkoholistvård, som hittills gifvits å hospital, sjukhus och tvångsarbetsanstalter o. s. v.

Departe­

Helt säkert är det ej erforderligt att skapa ett antal anstalter, som

mentschefen. under alla förhållanden är tillräckligt att mottaga alla alkoholister, pa hvilka de i lagens J § angifna bestämningar passa. Hela denna lagstift­ ning måste präglas af eu viss villkorlighet, hvilket väl låter försvara sig därmed, att man ej afsäger sig några af de medel, som man förut äger mot alkoholisten, utan endast tillägger ett nytt att användas i därför läm­ pade fall. Så vidt saken nu kan bedömas, synes det mig dock, som om missförhållandet mellan det antal alkoholister, som kräfva anstaltsvård, och antalet platser, som finnas eller kunna beräknas komma till stånd med de i förslaget angifna förutsättningar, skulle vara alltför stort, för att man i nödig utsträckning skulle kunna få en tvångsintemering till stånd i därför lämpade fall. Detta är så mycket mera påtagligt som, tack vare lagens indirekta verkan, nu befintliga anstalter och andra af samma typ, som kunna upprättas, torde komma att hufvudsakligen fyllas med frivilligt in­ gående patienter. Det torde därför vara af nöden att söka på något sätt afhjälpa nämnda missförhållande. Sådant kan tänkas ske antingen genom

36 K linål. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

att minska omfånget af lagens 1 g, så att man utesluter någon af de grupper, som nu falla under lagen, eller genom att kraftigare främja till­ komsten af nya anstalter eller också genom dessa båda utvägar i förening.

Begränsning

Mot eu begränsning af lagens omfattning möta naturligen vissa be­

af lagens

omfattning. tänkligheter. Därigenom uteslutas från lagens tillämpning eu del fall, ■som varit ägnade att komma i åtnjutande af anstaltsvård, och detta kan synas så mycket mindre böra tiga rum, som från flera håll yrkats på eu utvidgning af 1 så att ännu flera alkoholister skulle kunna omhänder­ tagas och äfven personer, som hemfallit till missbruk af andra rusmedel, tulle under lagen. Det kan ju också sägas, att den gallring af fallen, som i praxis kommer att äga rum genom i lagstiftningens egen natur liggande omständigheter, är att föredraga framför den mera konstlade, som eu begränsning af 1 § för med sig. Inför det faktum, att man i allt fall saknar möjlighet att bereda alla dessa anstaltsvård, torde det dock vara klokast att söka för närvarande begränsa lagens omfattning och fram­ deles, i den man anstaltsväsendet och den organiserade alkoholistvården ut­ vecklat sig, insätta nya grupper i lagen. Visserligen begränsar man därvid i samma mån de grupper, på Indika förebyggande åtgärder enligt 14 § skulle komma till användning, men detta spelar dock ej någon större roll, enär de myndigheter, som äro intresserade af den förebyggande alkoholistvården, i allt fall äro i tillfälle att, lagens bestämmelser förutan, ingripa rådgifvande och hjälpande äfven i fall, som ligga utanför 1 §.

Vid val af de grupper, som böra medtagas, synes tvekan ej böra råda därom, att de alkoholister, som på grund af sin dryckenskap äro farliga för eget lif eller annans personliga säkerhet, i första rummet böra bibe­ hållas. Läkarsällskapet och dess kommitterade samt medicinalstyrelsen för­ orda en tvångsinternering af denna grupp, oafsedt huruvida några alkohol­ nämnder komma till stånd eller ej. Om man vill vänta sig någon verklig effekt af lagen, synes det mig vidare vara angeläget, att man medtager dem, som utsätta hustru eller barn, som de äro skyldiga att försörja, för nöd. Utan utväg att kunna få en till dryckenskap hemfallen fader eller moder bort från hemmet, stå fattigvårdsmyndigheterna ofta rådlösa i sitt räddningsarbete; understödet till familjen missbrukas och tjänar mången gång blott till att gifva drinkaren så mycket bättre tillfälle att till rus­ drycker använda allt hvad han själf kan förtjäna. Det kommunala in­ tresset är tydligen starkt fästadt vid denna grupp, hvarom uttalanden från rikets fattigvårdsstyrelser bära vittne. Utan denna grupp vänta kommu­ nerna sig ej någon mera afsevärd nytta af lagen, och om den uteslutes,

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 37

torde man ej hafva något synnerligen stort hopp om att kommunala an­ stalter komma till stånd. Härtill kommer, att man ifråga om dessa alko­ holister kan vänta sig, att fattigvårdsmyndigheterna skola gorå sitt bästa för att anlita andra åtgärder, innan de skrida till en för kommunen kost­ sam internering.

Den i förslaget upptagna gruppen af alkoholister, som äro oförmögna att vårda sina angelägenheter, är så till vida skild från de öfriga i för­ slaget upptagna grupper, som man här ej kan tala om någon så omedel­ bart förestående fara för samhället. Då dessa personer dessutom enligt civillagen kunna försättas i omyndighetstillstånd och man sålunda däri bal­ ett medel att försöka afhålla dem från alkoholmissbruket, kan det synas, som om man skulle kunna afstå från att medtaga denna grupp. ^ Förmyn­ darens ingripande kommer dock i ett stort antal fall ej att hall a någon betydelse. Erfarenheten från Tyskland pekar därhän, att omyndigförkla­ ringen rent af kan inverka ogynnsamt på förbättringsmöjligheten. Den bör därför ej användas i andra fall, än där den i och för sig är betingad och ej såsom en väg, öfver hvilken tvångsinterneringen bör gå. I denna grupp finnas många, hvilka ej utan lagens tvång skola låta sig påverkas, men om hvilkas förbättring man, sedan anstalts vår den väl kommit till stånd, har goda möjligheter, särskildt om man kan nå dem, innan de blifvit alltför mycket nedbrutna. Med stöd af förevarande bestämmelse skall äfven den ekonomiskt bättre ställde kunna tagas om hand, innan han ännu förslösat sm egendom eller helt fördärfvat sina utsikter, sa att han måste lämna affär eller tjänst. Äfven denna bestämning torde alltså böra bibe­ hållas.

Beträffande sådana alkoholister, som upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri, torde delade meningar ej råda därom, att deras upp­ repade bötfällandc är en åtgärd, som är tämligen gagnlös och dessutom inedför stora kostnader för det allmänna, därigenom att böterna i regel aftjänas med fängelse. För att eu tvångsiuternering i detta fall skall få sin fulla betydelse, kräfves emellertid, att den kan träda i stället för bötesstraffet, men eu sådan anordning torde lämpligast böla tagas under öfvervägande i samband med revisionen af strafflagen. Antalet af dem, som på förevarande grund skulle falla under lagen, år, att döma efter uppgifterna om upprepade fylleriförseelser från Stockholm och Göteborg, ganska stort; man torde kunna räkna med flera hundra personer. Då förutsättningen för att alkoholister af denna typ falla andel I § inträffar med det faktum, att de ett visst antal gånger dömts för fylleri, kommer

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. dömandet att med en viss regelmässigliet gifva upphof till eu ansökning om internering med därpå följande förordnande. Största delen af det tilb gängliga anstaltsutrymmet skulle säkerligen tagas i anspråk för dessa alko­ holister, ehuru deras omhändertagande ur vissa synpunkter snarast torde få an­ ses vara mindre angeläget än de öfriga grupper, hvarom här är fråga. Där trän­ gande behof föreligger för eu internering af dessa personer, torde de falla in under någon af de förut nämnda grupperna. Då det, som nämnts, är af behotvet påkalladt att söka minska lagens omfång, är tydligen denna grupp den, som i första hand bör utgallras, och jag har, för att ej riskera lagens effektivitet i öfriga, enligt mitt förmenande angelägnare fall, följt den utvägen att utesluta denna grupp. Jag återkommer senare till frågan om lydelsen af förslagets i §.

Inrättandet

af stats- Hvad beträffar möjligheten att få till stånd ett lämpligt antal alkonnrtait. holistvårdanstalter, torde det vara riktigt att utgå ifrån, att privata och kommunala samt möjligen äfven landstingsanstalter öfvertaga eu del af vår­ den samt att staten därvid stödjer dem. Att understödjandet bör ske i eu sådan utsträckning, att anstalter framlockas, är uppenbart. Då det emel­ lertid härvid i många fall gäller omhändertagande af personer, hvilkas vårdande redan nu, ehuru under andra former, åligger staten, synes det mig dock vara i sin ordning, att staten också direkt ingriper, så att man från början har tillgång till någon anstalt, färdig att behandla sådana fall, som ej kunna mottagas eller bibe­ hållas på de andra anstalterna. Eljest riskerar man, att dessa anstalter ej vilja eller kunna mottaga tvångsinternerade, och att lagen alltså ej kan i nämn­ värd utsträckning tillämpas. På sätt från liera håll, senast af nykterhets­ kommittén, betonats, ligger det synnerlig vikt häruppå, och jag har redan nu velat uttala min fulla anslutning till tanken att hafva någon statsanslag färdig vid lagens ikraftträdande. Jag anhåller att framdeles efter verkställda utredningar få för Eders Kungl. Maj:t framlägga förslag till anordnande af statsanstalt.

Lagtn vill­

Äfven med den nu föreslagna inskränkningen af 1 § och tillkomsten korlig. af en statsanstalt, torde garantier ej hafva vunnits, att anstalts vård kan erhallas i hvarje fall, då sådan skulle varit önsklig. Det torde antagligen ändå komma att uppstå eu stark konkurrens om dessa platser. Detta är emellertid ett förhållande, hvarmed man har att räkna på många andra områden. Så t. ex. har man äunu icke anskaffat tillräckligt antal platser å skyddshem för vanartade barn, ehuru lagen varit i tillämpning under flera år. Såsom fattigvårdskommittén anfört, kan för öfrig! endast någon

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 1!J3. 39

tids erfarenhet under lagens praktiska tillämpning gifva ledning för be­ dömande af frågan, i hvilken utsträckning och på hvad sätt anstalter böra anordnas, och man måste därför räkna med att från början icke hafva ett för alla fall tillräckligt antal anstalter. Verkställandet af meddeladt förordnande kommer alltså att i viss mån rätta sig efter platstill­ gången, och antagligen komma också ansökningarna om förordnande att be­ gränsas efter den erfarenhet man har om möjligheten att erhålla plats å anstalt.

Fattigvårdskommittén anför i sina motiv, att det i praktiken i regel torde komma att gå så till, att den, som ämnar göra ansökning om inter­ nering af en person, på förhand försäkrar sig om plats för honom på någon anstalt. Det skulle naturligen innebära eu fördel, om man kunde lagfästa en sådan praxis, och, såsom öfverståthållarämbetet i sitt utlåtande hemställt, stadga, att redan vid ansökning om internering borde företes bevis om att plats anskaffats ä anstalt. Detta låter sig dock knappast genomföra. Dels bör man nämligen räkna med att i vissa fall blotta an­ sökningen om en internering verkar därhän, att alkoholisten är beredd att foga sig i förebyggande åtgärder, som han förut motsatt sig. Dels kan det inträffa, att en ansökning efter vederbörlig utredning afslås, ehuru plats stått öppen under tiden, och man har då onödigtvis upptagit plats för andra, som varit i behof däraf, något som i anseende till det ringa platsantalet om möjligt bör undvikas.

Lagens om­

1 fattigvårdskommitténs förslag hade åt 1 § gifvits följande lydelse:

fattning.

1 §■'

»1 mom. År någon hemfallen åt dryckenskap, och finnes han i följd däraf Fattigvårds

komittén.

vara oförmögen att vårda sina angelägenheter, eller

utsätta hustru eller barn, som han är skyldig att försörja, för nöd, eller

vara farlig för eget lif eller annans personliga säkerhet,

då må i den ordning, som stadgas i denna lag, förordnas om hans intagande å allmän anstalt för vård af alkoholister.

2 mom. Sådant förordnande må ock meddelas, där någon, som är hemfallen åt dryckenskap, upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri. >

Nykterhets­

X y kterhetsk o in mitten har föreslagit följande formulering:

kommittén.

»År någon begifven på dryckenskap, och finnes han i följd däraf

vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget lif, eller

utsätta hustru eller barn, som han är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård, eller ligga sin familj till last, eller

40 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

vara oförmögen att vårda sina angelägenheter, eller

under de senaste tolf månaderna flere än tre gånger hafva dömts till ansvar för fylleri,

då må i den ordning, som stadgas i denna lag, förordnas om hans intagande å allmän anstalt för vård af alkoholister.»

Till stöd för förslaget att utbyta orden »hemfallen åt dryckenskap» mot »begifven på dryckenskap», har nykterhetskommittén framhållit, att genom det förstnämnda uttrycket intemeriugsförfarandet komme att begränsas till sådana personer, som vilje- och motståndslöst behärskades af sitt sprit­ begär, h varjämte eu snäf tolkning af uttrycket kunde komma att bereda onödiga svårigheter med hänsyn till bevisningen. Kommittén fann det önskvärdt, att ett ingripande kunde ske på ett tidigare stadium, särskildt med hänsyn till möjligheten att genom förebyggande åtgärder framkalla förbättring utan internering, och föreslog därför uttrycket »begifven på dryckenskap», som ej så starkt betonade ett långt gånget förfall.

Departe­

Därest en förändring i sistnämnda afseende kan anses innebära eu mentschefen. utvidgning af lagens verksamhetsområde, på sätt nykterhetskommittén fun­ nit, anser jag mig af redan anförda skäl ej kunna förorda en dylik änd­ ring. Bestämmelserna i 1 § böra för öfrigt vara affattade med tanke pa att efter dem skall bedömas, huruvida cn tvångsinternering kan medgifvas, och uttrycket hemfallen åt dryckenskap synes mig vara mera ägnadt att tjäna till ledning vid interneringsspörsmålets afgörande.

Hvad beträffar de föreslagna tilläggen »uppenbar vanvård» ocli »ligger sin familj till last» har jag ingenting att erinra mot nykterhetskommitténs förslag. Med eu utsträckt tolkning torde de sålunda angifna fallen redan ingå under uttrycken »utsätta för nöd» och »oförmåga att vårda sina an­ gelägenheter». Det skulle alltså ej blifva någon egentlig utvidgning af fattigvårdskommitténs förslag, utan ett förtydligande däraf, som jag för min del finner lämpligt.

I fråga om uteslutandet af alkoholister, som flera gånger dömts till ansvar för fylleri, hänvisas till hvad ofvan därom anförts.

Den af nykterhetskommittén gjorda omflyttningen af grupperna synes mig utgöra eu förbättring, hvadan jag i den delen följt dess förslag.

I fråga om lydelsen af 1 § har läkarkommittén framställt ett särskildt förslag, enligt hvilket större omfattning skulle gifvas åt lagen. Då detta förslag emellertid bygger på andra förutsättningar än dem, på hvilka jag tillråder lagens stiftande, torde jag ej behöfva ingå vidare på nämnda förslag.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193. 41

Från flera håll har yrkats, att jämväl den, som under angifna förhållanden hemfallit åt missbruk af andra narkotiska medel än alko­ hol, borde inbegripas under lagen. Med stöd af hvad jag redan an­ fört om angelägenheten af en viss begränsning, finner jag mig ej böra upptaga nämnda förslag. — De anmärkningar i en eller annan detalj, som i öfrig! gjorts vid denna §, har jag ej ansett höra föranleda till någon ändring i förslaget. Såsom i svensk lagstiftning i allmänhet är förhållandet, har i lag­ förslaget användts uttryck, som syfta på män, ehuru lagen naturligen är afsedd att omfatta jämväl kvinnor, hvarom jag velat erinra i anledning af en mot förslaget framställd anmärkning.

Beslutande

Vid de olika tillfällen, då frågan om alkoholisters internering förevarit myndighet. i riksdagen, hafva flere talare framhållit angelägenheten af att dessa ärenden ' ^ §■ komme att behandlas af domstol. Ett uttalande i samma riktning hur Uttalanden

riksdagen

äfven gjorts i det af Centralförbundets för socialt arbete fattigvårdskommitté in. m. utgifna arbetet »Eeformlinjer för svensk fattig vårdslagstiftning». Fattigvårdskommittén framhåller i sitt betänkande, att den nuvarande Fattigvårds-

kommitténs

domstolsorganisationen hos oss ej lämnar möjlighet för den skyndsamma be­ motiv. handling af dessa ärenden, som är nödvändig, därest lagen skall blifva effektiv, samt anför vidare: »När man närmare betänker karaktären af de ärenden, som det här gäller, kommer man till den öfvertygelsen, att det är af synnerlig vikt att här skapa ett förfarande, hvilket ej som det regelmässiga har kontradiktoriska förhandlingar och vittnesförhör, utan medgifver en mera skyndsam och efter de säregna förhållandena lämpad behandling. Ur åtskilliga synpunkter erbjuder det bestämda företräden att förlägga dessa ärendens pröfning till Kungl. Maj.ts befallningshafvande. Först och främst är det uppenbart, att den i dessa mål önskvärda skyndsamheten i behandlingen härigenom skulle på ett verksamt sätt tillgodoses. Vidare har denna myndighet för närvarande att handlägga eu hel del ärenden, som ligga alkoholistinterneringen mycket nära. Till dess verksamhetsom­ råde höra polisväsendet, fattigvården, barnavården, frågor om lösdrifvares behandling samt i viss mån frågor angående hälsovården och sinnessjuk­ vården. På de nämnda områdena kan Kungl. Maj:ts befallningshafvande förutsättas hafva en sakkunskap, som skall blifva till synnerlig nytta vid behandling af ärenden om tvångsinternering af alkoholister. Och det skall antagligen mången gång gifvas tillfällen, då Kungl. Maj:ts befallningshaf- Bihang till Riksdagens 'protokoll 1913. 1 sand. 144 höft. (Nr 193.) (i

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

vande därigenom, att alla dessa ärenden ligga i dess hand, har utvägar att få en person under behandling i den anstalt, där han kan erhålla den lämpligaste vården. Domstolarna åter, som ej hafva någon sådan sak­ kunskap och ej heller tillgång till några dylika utvägar, torde lätteligen komma att känna sig främmande för dessa mål. Med förevarande ärendens förläggande till Kungl. Maj:ts befallningshafvande erhålla dessa mål något mera karaktär af hälsovårds- eller ordningsfrågor, under det att de vid handläggning af domstol lätt kunna blifva betraktade såsom brottmål, sär­ skild! i de fall, då tjänstemän, som eljest utöfva åtalsmyndighet, uppträda däri. T regel är också Kungl. Maj:ts befallningshafvandes kännedom om personer och förhållanden i länet af den omfattande beskaffenhet, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande i hithörande frågor sitter inne med eu kompetens, som åtminstone icke tillkommer rådstufvurätt i stad beträffande förhållan­ den utanför den egna staden. Erinras bör ock, att Kungl. Maj:ts befall­ ningshafvande sedan gammalt utöfvat eu viss domsrätt och i landssekretera­ ren har eu i domarvärf utbildad person, hvadan man ej utan vidare kan jämställa denna myndighet med utlandets administrativa myndigheter. Kommittén har på grund af hvad ofvan anförts funnit det mest ändamåls­ enligt, att förevarande ärenden upptagas och afgöras af Kungl. Maj:ts be­ fallningshafvande. »

Fångvårds­

Mot förslaget i denna del anmärker fångvårdsstyrelsen, att det här gäller styrelsen. en åtgärd, som i väsentliga afseenden kan jämföras med frihetsstraff, och som icke i likhet med lösdrifveribehandlingen grundas å lätt iakttagna omständigheter, utan för undvikande af missbruk förutsätter sorgfällig undersökning och bevisning om förhållanden, ofta nog svåra att tillförlit­ ligt konstatera; att under sådana förhållanden vägande skäl syntes före­ ligga att, på sätt som skett i flera utländska lagar och lagförslag och vid olika tillfällen yrkats i riksdagen, lämna pröfningen och beslutet åt allmän domstol, hvars afgörande den enskilde torde underkasta sig med större jämnmod än en administrativ myndighets. Fångvårdsstyrelsen invänder vidare, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej gärna kunde anses hafva mera sakkunskap på detta område än häradsrätten med dess många repre­ sentanter från orterna eller rådstufvurätt i den stad individen tillhör, samt att interneringen sällan vore af så trängande beskaffenhet, att ej domstolsbehandlingen finge anses tillräckligt snabb och effektiv, och att man, då ett omedelbart ingripande vore af nöden, kunde i afbidan på domstols slutliga utslag träffa provisoriska anordningar.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 193. 43

Öfriga ytt­

Öfriga myndigheter, som yttrat sig, hafva ej haft något att invända

randen. mot lagförslaget i denna del, och det förtjänar anmärkas, att vissa Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som i tidigare yttranden öfver Riksdagens skrif­ velse af år 19U7 uttalat sig för interneringsfrågans afgörande af domstol, nu uttryckligen förklara sin anslutning till kommittéförslaget. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län betonar, att ett judiciellt för­ farande vore, teoretiskt och principiellt sedt, mera tillfredsställande för rättssäkerheten, men medförde olägenheten af tunga former, som i åt­ skilliga fall knappast ens vore möjliga att tillämpa. På samma gång som denna myndighet uttalar sig för interneringsfrågans behandling i administra­ tiv ordning, framhåller den emellertid, att kommittén genom att söka ordna proceduren i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den vid domstol vanliga skapat ett system, hvarigenom svagheterna och olägenheterna hos de båda systemen förenats utan motsvarande fördelar.

Departe­

Gifvetvis förefaller det principiellt mest tilltalande att förlägga utredan­

mentschefen. det och afgörandet af ärenden, där det gäller inskränkandet af den per­ sonliga friheten, till allmän domstol. Med hänsyn till förevarande ärendens specifika natur erbjuder det dock onekligen vissa fördelar att få dem be­ handlade hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Genom de af kommittén föreslagna anordningar i afseende å ärendenas utredning och deras pröfning i andra hand af den högsta dömande myndigheten liar kommittén sökt skaffa särskilda garantier för tryggande af den personliga säkerheten. Jag har i afseende å förfarandet föreslagit några förändringar, genom hvilkas införande ytterligare trygghet torde vinnas, och anser mig därför kunna ansluta mig till kommitténs förslag, att ärendena skola upptagas och afgöras af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Poliskamma­

Af somliga myndigheter har anmärkts, att i stad, där poliskammare

re i stället

finnes, denna bör utöfva den befogenhet, som enligt lagförslaget skulle för Kungl.

Maj:ts befall­

tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Den sålunda påyrkade an­

ningshaf­

ordningen har sin motsvarighet uti lagen angående lösdrifvares behandling. vande. ? Öfvervägande skäl synas mig dock tala för att bibehålla dessa ärenden hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande. För hufvudstadens del, där öfverståthållaren också är högste chefen för poliskammaren, beror det på ären­ denas fördelning inom öfverståtbållarämbetet, å hvilken afdelning dessa ansökningar skola behandlas, hvadan i brist på uttryckligt stadgande ärendena i Stockholm i allt fall kunna förläggas till poliskammaren.

44 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

Rätt att gorå

Enligt fattigvårdskommitténs förslag är befogenheten att hos Kungl. ansökning.

3 §. '

Maj:ts befallningshafvande göra ansökning om tvångsilitornering i viss man Fattigvårds begränsad. I första rummet nämnas bland dem, som ma göra ansökning:

kommitténs

alkoholistens förmyndare, hans make, föräldrar, till myndig ålder komna förslag. barn eller syskon samt förmyndaren för hans omyndiga barn. Vidare må enligt förslaget ansökning göras af kommunalnämnd eller hälsovårdsnämnd, af fattigvårdsstyrelse, af hvilken alkoholisten för sig, hustru eller minder­ årigt barn åtnjuter fattigvård, samt af barnavårdsnämnd. Slutligen får ansökning göras af kronofogde eller länsman å landet samt stadsfiskal i stad, detta dock endast för den händelse alkoholisten är farlig för eget lif eller annans personliga säkerhet, eller lian upprepade gånger dömts till an­ svar för fylleri.

Anmärk­

Mot kommitténs förslag ifråga om de kommunala myndigheternas an-

ningar mot

förslaget. sökningsrätt hafva åtskilliga invändningar gjorts. Redan inom kommittén voro meningarna delade, i det två ledamöter ansågo barnavårdsnämnden ej böra medtagas. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i liera län, polismästarna i Uppsala och Galle samt fattigvårdsstyrelsen i Malmö hafva anslutit sig till reservanternas mening. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i två län hafva framhållit, att barnavårdsnämnd borde hafva rätt att göra ansökning endast i fall, som komme under behandling vid utöfvande af nämndens egentliga verksamhet. Andra myndigheter uttala sig bestämdt för barnavårdsnämn­ dens bibehållande, och nykterhetskommittén anser alldeles särskild! fog här­ för föreligga. Nykter hetskommittén finner det också opåkallad! att på sätt som skett begränsa fångvårdsstyrelse^ befogenhet. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län, allmänna svenska prästföreningen och kristligt sociala mötet i Stockholm 1912 hafva ansett, att ansökuingsrätt också bort medgifvas kyrkoråd.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län afstyrka- ansökningsrätt beträffande både barnavårds- och hälsovårdsnämnd samt anser, att kommunen endast bär att ingripa ur fattigvårdssvnpunkt och därför bör representeras af fattigvårdsstyrelse; dessutom bör å landet kommunalnämnd och i stad magistrat eller annan lämplig myndighet efter framställning af alkoholists anhörig äga göra ansökning.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands och Malmöhus län vilja hafva ansökningsrätten öfverlämnad åt en enda nämnd. Vid val af nämnd äro dock meningarna delade. Förstnämnda myndighet förordar för staden fattigvårdsstyrelse och för landet kommunal- eller municipalnämnd; härjämte framkastas tanken på en särskild nämnd med uppdrag att öfver-

Kuv.gl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 4f>

vaka, att missbruk af alkohol ej förekommer inom kommunen. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län föreslår inrättandet i hvarje kommun af eu särskild nämnd att handhafva lagen; denna nämnds beslut skulle underställas Kungl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning.

Som redan nämndt, föreslår läkarkommittén, att ansökningarna hos Kungl. Maj :ts befallningshafvande skola göras af en särskild alkoholnämnd, till hvilken enskilda personer och öfriga myndigheter hafva att göra sina anmälningar, dock att i fråga om farliga alkoholister ansökning skulle i kommun, där särskild alkoholnämnd ej finnes, få göras af de i fattig! årdskommitténs förslag uti 3 ^ 1 mom. angifna enskilda personer och kommunala myndigheter, och att äfven eljest i särskildt behjärtansvärda fall tvångsinternering skulle på särskild anhållan kunna medgifvas. fSTykterhetskommitten bär, jämte det den med några mindre ändringar bibehållit fattig! åidskommitténs förslag om ansöknmgsrätt såsom det normala, föreslagit att kommu­ ner, som så önska, skola kunna inrätta särskild nämnd, med namn af nykterhetsnämnd, och att, om så skett, ansökningar till Kungl. Maj.ts befall­ ningshafvande skola med visst undantag gå genom denna nämnd.

Hvad beträffar förslaget att såsom en allmän för hela landet gällande anordning förlägga ansökningsrätten till särskilda nyinrättade nämnder, är en sådan anordning tydligen ej möjlig att genomföra, då, såsom jag ofvan anfört, dylika specialnämnder ej kunna tänkas komma till stånd i alla kommuner och deras anordnande för större distrikt, åtminstone ej för närvarande kan ifrågasättas. Men äfven om man ej tänker sig eu obligatorisk alkoholnämnd, kan den frågan göras, om det ej skulle vala lämpligt att samla åtgärderna mot alkoholisterna i en kommun hos en enda myndighet. Såsom fattigvårdskommittén erinrat, torde man dock knappast hafva någon kommunal myndighet, som kan anses lämpad att mottaga ett sådant uppdrag, och det torde därför vara riktigast att i allmänhet följa den principen, att den kommunala myndighet, som på grund af sin verksamhet blir i tillfälle att få kännedom om fall af alko­ holism samt bär att råda bot på de därmed förenade olägenheter, också far vånda sig till Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Man vinner där­ igenom att den myndighet, som i hvarje särskildt fall är närmast berörd af alkoholistens farlighet eller bristande fullgörande af sina skyldig­ heter, får fortsätta med sina åtgärder. Denna synpunkt har i allmänhet godkänts af de hörda myndigheterna, och jag finner mig också böra in­ stämma däri, att en i lag stadgad centralisering af dessa ärenden hos någon af de nu befintliga kommunala myndigheterna ej för närvarande är att förorda.

46 Kungl. Nåd. Proposition Nr 193.

Maj:ts

Hvad beträffar ansökningsrätten i kommuner, där ej, efter hvad jas; strax skall nämna, särskilda anordningar träffats, ansluter jag mig i hufvudsak till fattigvårdskommitténs förslag. Särskild! synes mig barna­ vårdsnämndens medtagande vara af vikt. I fråga om fattigvårdsstyrelsens ansökningsrätt anser jag dock, i likhet med nykterhetskommittén, denna inom den egna. kommunen ej böra vara mera begränsad i sin ansöknings­ rätt än de öfriga myndigheterna. Då emellertid, på sätt fattig vårdskom­ mittén anmärkt, möjlighet bör beredas fattigvårdsstyrelsen att i visst fäll vända sig äfven mot personer utom den egna kommunen, har jag låtit omredigera stadgandet för att gifva uttryck häråt.

Ansöknings-

rätt för Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse bär till stöd för sin kyrkoråd. hemställan, att befogenhet att göra ansökning hos Kungl. Maj:ts befall­ Allmänna ningshafvande jämväl borde tilläggas kyrkoråd, hänvisat dels till 22 § i för­ svenska präst ordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skol­ föreningen. råd, enligt k vilket lagrum kyrkorådet tillkomma att, i afseende på hvad till religionens och sedernas vård hör, vaka öfver efterlefnaden af därom gällande författningar samt att upptaga frågor om oenighet i äktenskap, om olydnad mot föräldrar samt om vårdslösad barnuppfostran, dels till 28 § i samma förordning, enligt hvilken kyrkorådet i frågor, som rörde religionens och sedernas helgd, ägde, då uen felande ej genom allvarliga föreställningar och varningar kunde förmås till bättring, vidtaga den ytterligare åtgärd, som med lag och författningar öfverensstämde. Då dryckenskap hade stor an­ del i dessa förhållanden, vore det enligt styrelsens åsikt af nöden, att kyrkorådet, därest dess åtgärder skulle blifva effektiva, jämväl ägde be­ fogenhet att genom ansökning vända sig till Kungl. Maj:ts befallnings­ hafvande, en rätt, som kyrkorådet redan nu hade enligt 29 § i samma iöroidning, då det gällde att förmå eu tredskande till inställelse inför kyrkorådet.

Departe­

mentschefen. Såsom åt fattigvårdskommitténs utredning framgår, är dryckenskap eu ofta återkommande orsak till oenighet i äktenskap och vårdslösad barnupp­ fostran. Tjuder sin verksamhet bringas alltså prästerskapet ofta i nära beröring med fall af dryckenskap, då eu internering kan vara erforderlig. Jag föreställer mig dock, att eu befogenhet för kyrkorådet att själft göra ansökning om internering ej skall vara af bekofvet så starkt påkallad, sär­ skild! som ärendena om vårdslösad barnuppfostran numera till stor del ga till barnavårdsnämnden (skolrådet) och således genom denna myndighet an­ sökning kan göras hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Äfven för andra fall torde kyrkorådet utan större svårighet kunna anlita någon af

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 47 de ansökningsberättigade myndigheterna, så att man undviker att öka antalet af dessa.

Polismyndiq

Beträffande den stadsfiskal tillagda befogenhet enligt denna lag, har

hets ansök

från ett par häll anmärkts, att stadsfiskal är i vissa städer befriad från ningsrätt. all befattning med polisväsendet samt att för sådana fall vederbörande myn­ dighet bör tilläggas rätt att öfverlåta denna befogenhet åt annan tjänste­ man. En dylik ändring synes mig vara af behofvet påkallad och den torde lämpligast ske genom att i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 16 § i lag angående lösdrifvares behandling stadga, att i stad, där polismästare finnes, denne må förordna annan tjänsteman att fullgöra förevarande uppdrag. — Med den ändrade lydelse jag föreslagit af 1 §, kommer polismyndighets ansökningsrätt endast att afse farliga alkoholister.

Fakultativ

Om det, såsom redan anförts, ej förefinnes anledning att föreskrifva

nykterhets

inrättandet af en kommunal alkohol- eller nykterhctsnämnd såsom ett ound­ nämnd. gängligt villkor för tillämpande af stadgandena om tvångsinternering, kunna

Fattigvårds

däremot åtskilliga skäl andragas, som tala för att medgifva inrättandet af en kommittén. dylik nämnd för kommun, som själf anser sig vara i behof af ett kraftigare organ för motarbetande af alkoholmissbruket. Fattigvårdskommittén fram­ håller, att en särskild nämnd med uppgift att verka till förekommande och bekämpande af alkoholmissbruk skulle hafva alldeles särskilda förutsättningar att bedöma, i hvilka fall en framställning borde göras om internering, men kommittén förklarar sig ej hafva funnit tillräcklig anledning att i lagstift­ ningsväg föreslå inrättandet af eu dylik nämnd, hvilken ej kunde ifrågasättas annat än i de större städerna. Kommittén hänvisar i stället till möjligheten att efter mönster från Tyskland anordna enskilda upplysningsbyråer, som samarbeta med de kommunala myndigheterna och understödjas af kommunerna.

Läkarkom-

Hvad läkarkommitténs ställning till detta spörsmål beträffar, får jag

mittén. hänvisa till ofvanintagna redogörelse.

Nykterhets­

Nykterhetskommittén bar i sitt utlåtande upptagit och vidare utveck­

kommittén. lat tanken på eu sådan särskild nämnd för kommuner, som önska begagna sig däraf. Hess ståndpunkt framgår ur den redaktion, kommittén gifvit åt förslagets 3 §, hvilken enligt utlåtandet borde hafva följande lydelse:

»1 mom. Sådan ansökning må göras af förmyndare för den, hvars intagande å anstalt påyrkas, af hans make, föräldrar, till myndig ålder komna barn eller syskon eller af förmyndare för hans omyndiga barn;

af kommunalnämnd, hälsovårdsnämnd, fattigvårdsstyrelse eller barna­ vårdsnämnd.

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

2 inom. Om inom kommun anses önskvärdt, att verksamheten för alkoholisters återförande till ett nyktert lif och deras skyddande mot åter­ fall organiseras under enhetlig ledning, då må särskild nämnd, med namn af nykterhetsnämnd, för ändamålet utses.

I afseende å nykterhetsnämnds sammansättning, val af ledamöter och suppleanter däri, obehörighet att utöfva sådan befattning, tiden, för hvil­ ken den tillsättes, och nämndens arbetsordning gäller, i motsvarande tilllämpning, på landet hvad i förordningen om kommunalstyrelse på landet linnés stadgadt om kommunalnämnd och i stad hvad i hälsovårdsstadgan för riket är om hälsovårdsnämnd föreskriftvet; dock att till ledamot i denna nämnd må väljas äfven kvinna, och att vald ledamot äger att när som helst afsåga sig uppdraget.

Har inom kommun nykterhetsnämnd utsetts, skall anmälan därom göras hos Konungens befallningshafvande.

I kommun, där nykterhetsnämnd är tillsatt, äge en hvar, som är berättigad att göra ansökning om meddelande af förordnande, som afses i I §, så ock polismyndighet och legitimerad läkare att om fallet göra an­ mälan hos nykterhetsnämnden, hvilken det, med nedan angifna undantag, ensam tillkommer att göra ansökning om sådant förordnande.

Har enskild person, som i 1 mom. omförmäles, hos nykterhetsnämn­ den gjort anmälan samt denna anmälan ej inom två månader föranledt ansökning, äge han att inom tolf månader efter anmälans ingifvande själf hos Konungens befallningshafvande göra ansökning i ärendet.

3 mom. År den, om hvars intagande å anstalt förordnande jämlikt 1 g kan meddelas, farlig för annans personliga säkerhet eller eget lif, må ansökning jämväl göras å landet af kronofogde eller länsman samt i stad af stadsfiskal eller, där poliskammare finnes inrättad, af den eller de tjänstemän, poliskammaren därtill förordnar.»

Denna nykterhetsnämnd skulle, enligt hvad nykterhetskommittén i sitt utlåtande framhåller, äga att efter hos nämnden skedd anmälan in­ hämta noggranna upplysningar om fallet i fråga samt vidtaga härför läm­ pade åtgärder i förebyggande syfte och, om dessa ej visade sig leda till afsedt resultat, göra ansökan hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Kom­ mittén ansåg sig hafva grundad anledning till antagande, att många af de större kommunerna skulle komma att inrätta dylika nämnder, hvari­ genom en mera likartad behandling af alkoholisterna kunde ernås. Xykterhetskommittén hade ej funnit det erforderligt att genom detaljerade stadganden regelbinda nämndernas verksamhet utan ansett dem böra tillåtas att mera

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 193. 49

fritt få lämpa denna efter olika förhållanden. Det läte sålunda tänka sig, att nämnderna i vissa kommuner kunde finna det lämpligt att låta det förebyggande arbetet utföras af frivilliga organiserade krafter, såsom nykterhets- och skyddsföreningar, något som, att döma af uppgifter från Tyskland, i åtskilliga fall vore att föredraga, i hvilket fall nykterhetsnämnden koinme att hufvudsakligen öfvervaka det förebyggande arbetet och till Kungl. Maj:ts befallningshafvande ingifva ansökningar. Såsom fördelar med den särskilda nämnden framhöll nykterhetskommittén vidare, att vidtagandet af efter förhållandena lämpade förebyggande åtgärder komine att tryggas, då erfarenhet och sakkunskap rörande de lämpligaste meto­ derna i detta afseende efter hand koinme att samlas inom dessa nämnder, att dessa nämnder såsom ansvariga organ för alkoholistvården inom kom­ munen jämväl torde komma att få betydelse ur synpynkten att framdrifva åtgärder till förekommande af alkoholmissbruk och till minskande af olägen­ heterna af sådant, där det förekomme, att inrättandet af nämnd torde komma att bereda de enskilda ansökningsberättigade särskilda fördelar, då de sattes i tillfälle att hänvända sig till nämnden för erhållande af upp­ lysningar och sakkunniga råd; samt att nämndens inrättande, jämte det den bidroge till höjande af lagens effektivitet, skulle minska det antal fall, där internering kom me att behöfva tillgripas.

Departe­

Mot förslaget om eu särskild nykterhetsnänmd har anmärkts, att en

mentschefen. dvlik skulle förhindra uppkomsten af enskilda upplysningsbyråer, och att den förebyggande verksamheten skulle i visst afseende blifva lidande på, att en ny kommunal myndighet hade att ingripa pa ett område, där de förut­ varande nämnderna fortfarande måste verka i sitt särskilda syfte. Huru­ vida dessa farhågor äro berättigade, därom skall jag ej nu med bestämdhet yttra mig; det synes emellertid, som om fördelarna med ett enda organ för åtgärderna mot alkoholmissbrukare skulle uppväga de antydda olägen­ heterna. I hvarje fall innebär nykterhetskommitténs förslag ingenting annat, än att det skapar en utväg för kommuner, som själfva önska en organiserad alkoholistvård, att tillsätta eu nykterhetsnämnd. Man synes mig med fog kunna utgå ifrån, att dessa kommuner själfva skola ägna ett noggrant öfvervägande åt frågan, om fördelarna af eu särskild nämnd äro så framträdande, att den bör införas i kommunen. Afgörandet af frågan om lämpligheten af en särskild nykterhetsnämnd är således närmast en kommunal angelägenhet, och efter de uttalanden, som. af läkarkommittén och nykterhetskommittén gjorts till förmån lör en sådan nämnd, synes

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 114 käft. (Nr 193.) 1

50 Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 19H.

det mig vara riktigt att skapa möjlighet för kommuner, som önska en nvkterhetsnämnd, att tillsätta sådan.

Hvad nykterhetsnämndens uppgift beträffar, kommer denna tydligen i hufvudsak att ligga på det förebyggande området; det är denna dess verksamhet, som utgör skälet till att man velat förbehålla densamma rätten att ensam göra erforderliga ansökningar om internering, .lag har därför ansett det riktigast att behandla frågan om nämndens verksamhet i allmänhet och om dess organisation under 2 kapitlet, som handlar om förebyggande åtgärder, samt i 3 § allenast upptaga frågan om ansökningsrätt. Den hänvisning till en efterföljande paragraf, som sålunda blir af niklen, torde rättfärdiga sig genom den speciella ställning de förebyggande åtgärderna måste in­ taga i en lag, hvars hufvudsyfte är att reglera tvångsinternering.

Ifråga om nykterhetsnämndens rätt att ensam göra ansökning liar jag ansett undantag böra göras för den händelse polismyndighet vill göra ansökning om tvångsintagning af alkoholist, som är farlig för annans personliga säkerhet eller eget lif. Då nykterhetsnämnden i regel naturligen endast sammanträder på vissa bestämda tider, skulle begräns­ ningen i detta hänseende innebära eu utsikt till långsammare behandling af dessa fall i eu kommun med nykterhetsnämnd än i en kommun utan sådan. Särskildt ogynnsamt skulle det ställa sig i fall, då fråga är om all­ varlig fara och enligt 7 § en omedelbar internering kan äga rum; i detta fal] innebure det en synnerligen stor olägenhet, om polismyndigheten, som vanligen i första hand får fallet till behandling, skulle behöfva ga genom nykterhetsnämnden.

Stadgandet om polismyndighets rätt att göra ansökning beträffande iarliga alkoholister torde, såsom berörande kommunerna i allmänhet, höra sättas framför reglerna om ansökningsrätten i kommuner, där nykterhets­ nämnd finnes tillsatt. Käft att gorå Nykterhetskommittén har föreslagit, att en hvar af de personer och nykterhets- myndigheter, som eljest äro enligt 3 § 1 inom. berättigade att göra annämnden, sökning, så ock polismyndighet och legitimerad läkare, skola äga att hos nykterhetsnämnden göra anmälan. Ifrågasättas kan att låta denna rätt att göra anmälan vara fullständigt fri, då nykterhetsnämnden naturligen äger upptaga alla fall, som på ett eller annat sätt komma till dess känne­ dom. I ett eller annat fall skulle detta dock kunna föranleda till obefo­ gade anmälningar och jag har därför ej velat föreslå en dylik fri anmälningsrätt. Om eu uppräkning alltså skall äga rum, synes mig dock äfven kyrkoråd böra medtagas. Har enskild sökandes anmälan ej inom viss tid föranledt

Kun yl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193. Öl

ansökan till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, bör han äga rätt att själf vånda sig dit och jag har därom upptagit det af nykterhetskommittén föreslagna stadgande.

I öfrigt har jag vid förslaget i denna del vidtagit några redaktionella ändringar, som ej torde behöfva förklaras.

Beträffande 4 § har nykterhetskommittén föreslagit, att densamma skall innehålla föreskrift, att i ansökning skall dels angifvas grunden för 4 §. densamma, dels lämnas redogörelse för de åtgärder, som åt enskilde eller Ansökningen* myndighet vidtagits i syfte att återföra vederbörande till ett nyktert lif. innehåll.

Ehuru nämnda omständigheter torde i hufvudsak framgå ur de vid an­ sökningen fogade handlmgarna —• särskildt innehåller formuläret till läkar­ utlåtande detaljerade anvisningar för att få upplysningar härom torde det ej vara ur vägen, att sökanden redogör därför i ansökningen, hvadan jag låtit införa dessa föreskrifter i förslaget. _

Börande det läkarutlåtande, som enligt förslaget skall åtfölja ansökningen, har fattigvårdskommittén uppställt det kraf, att utlåtandet skall vara afgifvet utaf legitimerad läkare, som är förordnad att uppehålla allmän läkar­ tjänst.. Kommittén har nämligen ansett, att en viss garanti mot missbruk skulle ligga i läkarens tjänsteställning. Mot det sålunda uppställda krafvel hafva anmärkningar framställts tran olika håll, särskildt åt de medicinska myndigheterna, som yrkat, att hvarje legitimerad läkare borde vara be­ fogad att afgifva dylikt utlåtande. Vissa Kungl. Maj:ts befallningshafvande och nykterhetskommittén hafva instämt häri, hvarvid Kungl. Maj:ts be­ fallningshafvande i Uppsala län särskild! framhållit, att, om någon ytter­ ligare garanti vore nödig, Kungl. Maj:ts befallningshafvande hade tillfälle att höra förste provinsialläkaren eller stadsläkare. A andra sidan har åt en Kungl. Maj:ts befallningshafvande hemställts, att. uppdraget ifråga måtte begränsas till vissa slag af tjänsteläkare.

Det synes mig, som om den åt kommittén bär gjorda begränsning ej skulle vara* af behof vet påkallad. Praktiskt sedt kan begränsningen också medföra åtskilliga svårigheter vid anskaffande af läkarutlåtande. Ofta skulle eu sådan fordran hafva till följd, att en läkare, som under flera år följt alkoholistens lif och utan vidare undersökning är i stånd att afgifva ut­ låtande, måste öfverlämna detta åt en annan, som ej alls känner fallet, utan för att kunna afgifva utlåtande måste gorå särskilda undersökningar och kanske företaga långa resor eller ock lita på sin kollegas uppgifter. Krafvet på tjänsteställning bör därför utgå ur lagen.

»:2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

Formulär för

1 samband med lagförslaget har fattigvårdskommittén äfven afgifvit

läkarut­

låtande. förslag till formulär för läkarutlåtande (betänkandet s. 185). Formuläret har varit föremål för en del anmärkningar; särskildt hafva de medicinska fakulteterna och karolinska institutets lärarkollegium hemställt om vissa ändringar i detsamma.

Dessa anmärkningar synas mig vara i viss mån befogade. Jag är dock ej för närvarande beredd att framlägga förslag till nytt formulär, och då spörsmålet härom ej nödvändigt beliöfver afgöras i sammanhang med lagtörslaget, anhåller jag att längre fram få för Eders Kungl. Maj:t an­ mäla denna fråga.

Intyg af

Ifråga om det intyg af trovärdiga personer, som enligt lagförslaget

trovärdiga

personer. skall åtfölja ansökningshandlingarna, har läkarkommittén erinrat, att med dess uppfattning af interneringsfrågan dylikt intyg ej vore af nöden, hvarjämte Kungl. Maj.ts befallningshafvande i Uppsala län föreslagit, att

herde ersättas med utlåtande från kommunalnämnd eller kyrkoråd. -Dessutom har från ett håll hemställts om föreskrift rörande styrkande af personernas trovärdighet.

Hvad sålunda anmärkts torde ej böra föranleda någon ändring i lagförslaget. Intyget ifråga är enligt min uppfattning af synnerligen stor betydelse, och det torde böra tagas i öfvervägande att närmare utveckla det därför föreslagna formulär; ett ämne, hvartill jag också skall återkomma, då jag anmäler frågan om affattning af formulär till läkarutlåtande.

Häremot har jag att i detta sammanhang föreslå en annan ändring i förslagets 4 §. För vissa fall — nämligen då den till dryckenskap hemtallne vid tiden för ansökningen vårdas ä sjuk värd sanstalt för någon på dryckenskap beroende sinnessjukdom, eller då vård skall tagas om honom på grund däraf, att han varit ställd under tilltal för brott, men gärningen förklarats strafflös jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen — har kommittén före­ slagit, att ett sådant intyg af trovärdiga personer ej skulle erfordras utan kunna ersättas med eu skriftlig uppgift rörande hvad som inhämtats vid sjuk vårdsanstalten eller med de i brottmålet förda protokoll. Jag föreställer mig dock, att de under ett kortvarigt uppehåll å sjuk vårdsanstalten in­ hämtade uppgifterna icke alltid äro af beskaffenhet att kunna ersätta tro­ värdiga mäns intyg, och hvad rannsakningshandlingarna beträffar, kunna de däri meddelade uppgifterna ligga så långt tillbaka i tiden, att de ej skänka någon kännedom om de vid tiden för ansökningen rådande för­ hållandena. Het torde knappast kunna vara förenadt med några större svårigheter att anskaffa det för vanliga fall föreskrifna intyg

Kungl. Mai:In Nåd. Proposition Nr 193 53

af trovärdiga personer, och jag hemställer därför, att sådant alltid skall påfordras.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län har framhållit Prastbevi*. svårigheten att i vissa fall anskaffa prästbetyg. Med hänvisning till nämnda anmärkning har nykterhetskommittén föreslagit att, om alkoholisten är farlig för annans personliga säkerhet eller eget lif, Kungl. Maj:ts befall­ ningshafvande äger att upptaga ansökning till pröfning, utan hinder däraf, att prästbevis ej finnes bifogadt ansökningen; ett förslag, som jag anser mig böra tillstyrka med den anmärkning likväl, att slutligt förordnande naturligen ej får meddelas, innan prästbevis erhållits.

Då de anstalter, å hvilka eu tvångsinternering kommer att äga Ansökning rum, kunna vara af tämligen olikartad beskaffenhet, är det natur- nande höra ligen för alkoholisten ej utan betydelse, i hvilken anstalt han kommer att ^ intagas. Visserligen förutsättes det, att han kan befria sig från tvångs- slåtter. interneringen genom att frivilligt ingå på eu anstalt, men uttryckligt stad­ gande därom har ej gifvits och torde ej heller vara lämpligt. Det synes mig därför, som om frågan, hvarest internering skall äga rum, borde på förhand blifva föremål för behandling, så att alkoholisten får tillfälle att yttra sig däri och den profvande myndigheten kan döma öfver hans invändningar gent emot den af sökanden uppgifna anstalten. För att vinna detta syfte har jag föreslagit dels ett tillägg till 4 § af innehåll, att vid ansökningen skall fogas uppgift pa allmän anstalt för vård af alkoholister, som sökanden önskar anlita för vården, i den händelse an­ sökningen bifalles, dels eu ändring af 6 §, gående ut därpå att Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förordnande skall innehålla uppgift på anstalt, i hvilken internering får äga rum. Det är ej af nöden, att sökanden be­ gränsar sig till en enda anstalt, utan han bör hafva rätt att föreslå flera och Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förordnande kan innehålla medgif­ vande om anlitande af eu eller flera af de i ansökningen uppgifna eller eljest vid ärendets behandling ifrågasatta anstalter, om hvilka alkoholisten haft tillfälle att yttra sig.

Med den sålunda gjorda ändringen har en jämkning kunnat äga rum i förslagets stadgande, att utlåtande af läkare, som är anställd vid allmän anstalt för vård af alkoholister, ej må godkännas för det i 4 § angifna ändamål, hvilket stadgande från flera håll gjorts till föremål för anmärkningar.

liTi-iiii Procedur för

I fråga om proceduren för dessa ärendens behandling har iäkarkom- ärendenas bemittén med sin ståndpunkt ej ansett sig behöfva andra föreskrifter, än att

Ö4 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

Läkarkom-

Kungl. Maj:ts befallningshafvande, därest i ansökningshandlingarna ej tumas

mitténs för­

slag. tillräckliga skäl anförda för behofvet af internering, återsänder handlingarna till alkoholnämnden med anteckning härom, men i motsatt fall utfärdar remiss för omedelbart intagande samt inom 14 dagar efter intagandet, sedan den intagne haft tillfälle att yttra sig, meddelar slutligt förordnande.

Departe­

Läkarkommittens förslag innebär i hufvudsak, att Kungl. Maj:ts be­ mentschefen. fallningshafvande alltid skulle äga förordna om omedelbart intagande utan alkoholistens hörande. Eu dylik anordning synes dock böra begränsas till sådana fall, då allvarlig fara föreligger för annans personliga säkerhet eller alkoholistens eget lif. Att för hvarje fall medgifva ett så summariskt förfarande synes mig ej vara af omständigheterna påkalladt. Delgifniug.

Enligt fattigvärdskommitténs förslag, skall sökanden själf ombesörja Nyklerhels- delgifniug af ansökningshandlingarna. Nykterhetskommittén har hemställt, komniitlén. att det skall åligga Kungl. Maj:ts befallningshafvande att ombesörja delgifningen, och bär till stöd därför anfört, att enskilda ansökningsberättigade i de flesta fåll ägde ringa kännedom om, huru vid delgifningen skulle förfaras, och till största delen antagligen vore i den ekonomiska ställning, att delgifningskostnaden för dem innebure en kännbar utgift, samt att, om delgifningen verkställdes genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg, formella fel komine att undgås och kostnaderna att utgå al statsmedel. Dessutom tillägger nykterhetskommittén eu sådan ändring eu viss betydelse med hänsyn till stadgandet i 7 §.

Departe­

Mot förändringen kan anföras, att den i viss mån innebär ett afsteg mentschefen . från den förslaget eljest genomgående principen, att sökanden har tillfälle att själf bestämma, om han vill afbryta proceduren. Man kan ock ifråga­ sätta, huruvida icke eu delgifniug, lagd i sökandens händer, lättare skall kunna afpassas att äga rum vid möjligast lämpliga tillfälle, sä att alko­ holisten ej onödigtvis uppretas. De af nykterhetskommittén i öfrigt an­ förda synpunkterna torde emellertid här fä tillmätas afgörande betydelse, och det skall tvifvelsutan äfven för de kommunala myndigheterna inne­ bära eu lättnad, om Kungl. Maj:ts befallningshafvande har att å tjän­ stens vägnar ombesörja delgifningen. Den ökade börda, som genom eu sådan förändring kommer att läggas på de tjänstemän, Indika hafva att ut­ föra delgifningen, torde näppeligen kunna anses vara af betydelse att böra lägga hinder i vägen för den föreslagna ändringen. Jag finner mig därför böra biträda nykter hetskommitténs hemställan. Genom denna förändring blir det möjligt att undvara detaljerade bestämmelser om delgifningen, och jag har ansett stadgandet kunna förenklas ytterligare utöfver hvad nykter-

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 193. 55

hetskommittén föreslagit. Härigenom reduceras på samma gång betydelsen af den från en af de börda myndigheterna framställda anmärkningen om alltför tunga förmer, och äfven en del detaljanmärkningar vid förevarande £ hafva därmed förlorat i betydelse. I fråga om sättet för delgifningen torde man, på sätt äfven nykterhetskommittén anmärkt, ej kunna undgå att fordra, att ett exemplar af handlingarna skall öfverlämnas till vederbörande. Då det emellertid ej sällan torde komma att inträffa, att alkoholisten under­ låter att återställa desamma, men beslutet i ärendet bör grundas på original­ handlingarna, bär jag ansett det lämpligt att föreskrifva, att delgifningen skall ske genom att tillställa vederbörande en bestyrkt afskrift af handlingarna.

Hvad nu sagts om ansökningshandlingarna torde böra gälla äfven andra handlingar i målet, hvilka Kungl. Maj:ts befallningshafvande tinner vara af beskaffenhet, att motparten bör lämnas tillfälle att yttra sig här­ öfver; och har jag härom upptagit eu särskild föreskrift.

Förhör vid

En fråga af största betydelse för proceduren är, såsom jag redan an­

domstol. märkt, att få till stånd en tillförlitlig utredning i de fall, då intemerings-

Fattigvårds

frågan är af tvifvelaktig natur. Förutom de utvägar, som mera omedel­

kommittén. bart stå till Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förfogande, såsom förhör af polismyndighet eller inför Kungl. Maj:ts befallningshafvande, utgår för­ slaget från, att förhör kan få äga rum vid allmän domstol, och 6 § in­ nehåller härom, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande för utrednings vin­ nande må förordna om förhör vid domstol, där det äskas af någondera parten, eller Kungl. Maj:ts befallningshafvande, efter att hafva förordnat om omedelbart omhändertagande af en farlig alkoholist, själf tinner för­ höret erforderligt. — I ett par af de afgifna utlåtandena har framhållits angelägenheten af att Kungl. Maj:ts befallningshafvande för hvarje fall har i sin hand att hänvisa till förhör vid domstol för att få utredningen fullständig.

Då det måste bero på parten själf, huruvida han vill inkalla vitt­ Departe­

mentschefen

nen till domstol eller icke, synes ej något vara vunnet med att här gifva Kungl. Maj:ts befallningshafvande rätt att besluta om förhör vid domstol utan parts framställning. Af detta skäl finner jag det ej heller vara af nöden att tillägga Kungl Maj:ts befallningshafvande eu sådan rätt, för den händelse denna myndighet förordnat om omedelbart intagande å anstalt af eu farlig alkoholist. Tvärtom synes mig hufvudsakliga vikten här böra läggas på att trygga parts rätt att få till stånd ett sådant förhör, så att man ej öfverlämnar åt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes fria bepröfvande att bifalla eller afslå en parts anhållan därom. För att emeller­ tid förhindra att part fördröjer målets afgörande genom att begära sådant

56 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

förhör i fall, då det uppenbarligen är onödigt, torde Kungl. Maj:ts befall­ ningshafvande för dylik händelse böra tilläggas rätt att afstå framställning om förhöret. I enlighet med dessa synpunkter har jag låtit omarbeta 6 §.

Iförande interneringsförordnandets begränsning till viss anstalt hän­ visas till hvad därom anförts vid 4 §.

oniMnderta- * förslagets 7 § finnas intagna bestämmelser om åstadkommande för gande af för- vissa fall af ett omedelbart omhändertagande af farliga alkoholister. I)et ltnaiisterh0 f®res^s ^är, att Kung], Maj.ts befallningshafvande, efter det ansökning om 7 <?. internering inkommit, kan, utan att förut hafva inhämtat förklaring från Fattigvårds den, hvilkens internering påyrkas, meddela förordnande om internering, i 1:<>forsla^idan Pa slutligt förordnande i målet. Meddelande af ett sådant interi­ mistiskt beslut kan äga rum, då det vid ansökningen fogade läkarutlåtan­ de! innehåller, att personen i fråga visat sig vara till allvarlig fara för eget lif eller annans personliga säkerhet samt är i trängande behof af vård å anstalt för behandling af alkoholister. Det är emellertid dessutom bundet vid två alternativa förutsättningar; antingen skall ansökningen hafva gjorts åt kronofogde, länsman eller stadsfiskal eller skall ansökningen afse någon, som för tillfället på sjukvårdsanstalt åtnjuter vård för delirium tremens eller annan på dryckenskap beroende sinnessjukdom. Anmärknin- Från ett par myndigheter har anmärkts, att dessa begränsningar äro gar mot för- föl1 stränga. Sålunda hemställer karolinska institutets lärarkollegium, att »visat 8ig vara till allvarlig tara» utbytes mot »anses vara farlig». Lakarkommittén har, såsom redan angifvits, önskat en särskild anordning för dessa fall; och nykterhetskommittén har för 7 § föreslagit följande lydelse:

»Framgår af ansökningshandlingarna eller den ytterligare utredning, som i ärendet må hafva verkställts, att den, hvars intagande å anstalt för behandling af alkoholister påyrkas, kan anses vara eller genom ansöknin­ gens delgifvande kan befaras blifva till allvarlig fara för annans personliga säkerhet eller eget lif samt är i trängande behof af vård å anstalt för­ behandling af alkoholister, då må, utan att han blifvit hörd i målet, Ko­ nungens befallningshafvande gå i författning om hans intagande å sådan anstalt eller eljest om hans omhändertagande och vårdande på lämpligt sätt i afbidan på att slutligt förordnande om honom meddelas.» Deparie- Då ansökningshandlingarna skola äga den fullständighet som föreslamentschefen. gjfs, synes det mig, som om man ej behöfde hysa några betänkligheter vid att låta Kungl. Maj:ts befallningshafvande i allmänhet förordna om omedelbar internering utan alkoholistens hörande vid fall, då allvarlig fara

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193. Öl föreligger för annans personliga säkerhet eller hans eget lif. Risken för att en enskild sökande eller en kommunal myndighet ej skola efteråt åvä­ gabringa af Kungl. Maj:ts befallningshafvande fordrad utredning bör så mycket mindre vara afgörande, som sökanden i allmänhet har rådighet öf­ ver förfarandet och ej ens behöfver bringa Kungl. Maj:ts befallningsliafvandes förordnande till verkställighet. Å andra sidan torde man ej kunna gå så långt, som läkarkommittén föreslagit och medgifva, att omhändertagande kan ske utan företeende af de fullständiga ansökningshandlingar, hvarom ofvan talats. Hufvudsyftet med interneringslagen är att få till stånd en tvångsvård för alkoholister, ägnad att för framtiden upprätta dem, ej att skapa till­ fälliga upptagningsanstalter och reglera intagandet där. Man måste därför fasthålla vid krafvel, på att eu formellt riktig ansökan skall hafva inkom­ mit till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, innan denna myndighet med­ delar något beslut i ärendet, dock bör man därvid kunna bortse från prästbetyget, dä hinder kan möta för dess snabba anskaffande.

I likhet med nykterhetskommittén anser jag, att Kungl. Maj:ts be­ fallningshafvande bör hafva att bedöma, huruvida ett omedelbart ingripande skall äsa rum efter de i målet öfverhufvud förekommande omständighe-

o # terna, samt därvid ej vara fullständigt bunden af föreliggande läkarutlå­ tande eller de från början företedda ansökningshandlingarna, ehuru sådan åtgärd, hvarom här är fråga, säkerligen i regel kommer att följa omedelbart på ansökningens inlämnande. Likaledes bör Kungl. Majrts befallningshafvande vid bedömandet af farligheten naturligen också taga hänsyn till om hand­ lingarna utmärka, att i det speciella fallet alkoholistens farlighet kan an­ ses uppkomma eller ökas däraf, att en ansökning om internering delgifves honom. Åt sistnämnda förhållande torde dock ej behöfva gifvas något särskildt uttryck i lagtexten; och har jag äfven i öfrigt trott de af nykterhetskoinmittén framförda önskemål kunna vinnas genom den något ändrade redaktion, jag gifvit åt lagrummet i denna de!.

Ehuru Kungl. Maj:ts befallningshafvande eljest endast efter särskild begäran om handräckning ombesörjer ett intagande i allmän anstalt för vård af alkoholister, torde, på sätt nykterhetskommittén föreslagit, det vara lämpligt att i förevarande fall Kungl. Maj:ts befallningshafvande går i för­ fattning om en sådan farlig alkoholists intagande å dylik anstalt. Då ett sådant omhändertagande sker på sökandens begäran och i hans intresse, bör han vara skyldig att betala kostnaderna härför liksom för den vård, som följer efter ett slutligt förordnande.

Att sträcka Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åtgärder längre än till

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 114 höft. (Nr 193.) 8

58 K linål. Maj: tu Nåd. Proposition Nr 193.

ett intagande å allmän anstalt för vård af alkoholister, såsom från vissa håll yrkats, är att gå utöfver förevarande lags egentliga syfte; och det torde så mycket mindre låta sig göra att lämna någon bestämd föreskrift härom för Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som någon anstalt, hvilken Kungl. Maj:ts befallningshafvande för ändamålet kan anlita, i allmänhet ej finnes. Att utnyttja fängelserna för ändamålet torde böra anses uteslutet; eljest skulle möjligen ett uttryckligt stadgande därom kunna lämnas i detta samman­ hang. För begagnande af sinnessjukhus, lasarett eller andra sjukvårdsanstalter gälla särskilda föreskrifter, af Indika äfven Kungl. Maj:ts befallningshafvande är bunden, och det torde ej böra ifrågasättas att för vinnande af förevarande syfte inlåta sig på eu ändring af i dessa hänseenden gällande stadganden. Annorlunda ställer sig saken till äfventyra i Stockholm, där kommunen har särskilda anordningar för tillfällig vård af sjuka personer, som af en eller annan orsak äro i behof af att snarast möjligt intagas å sjukvårdsanstalt, men på grund af de för sjukhusen gällande bestämmelser eller af brist på plats icke kunna å dessa mottagas.

Med de möjligheter Kungl. Maj:ts befallningshafvande har att få till stånd säkerhetsåtgärder, kan man emellertid tänka sig, att Kungl. Majrts befallningshafvande äfven i landsorten skall kunna finna utvägar. Helt säkert skall Kungl. Maj:ts befallningshafvande utan något omnämnande däraf i lagen efter samråd med sökanden, polismyndighet, läkare och andra försöka att så vidt möjligt bereda utvägar för trängande fall. Eu erinran i lagen härom bör dock bidraga till att fästa Kungl. Maj:ts befallningshafvandes synnerliga uppmärksamhet på angelägenheten häraf och jag har där­ för trott det vara lämpligt att i sådan riktning omarbeta nykterhetskom­ mitténs förslag.

Pelgifnintj af

<?. Denna § har ej föranledt någon anmärkning

beslut. 8

Besvär öfver

Pröfning af besvär öfver Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut Kungl. Maj:ls. . o . . befallnings- bär lattigvardskommitten föreslagit skola rum i högsta domstolen. haJl™ndfg *e~ Mot denna anordning har ej från något hall gjorts anmärkning, och den torde under förhanden varande förhållanden vara den lämpligaste.

I anledning af eu anmärkning därom, att besvärshandlingarna borde få insändas med allmänna posten och ej behöfva, såsom förslaget innehål­ ler, ingifvas, vill jag erinra därom, att besvären, oafsedt, det uttryck som här användes, torde få insändas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som, ehuru enligt förevarande lag utöfvande en viss domsrätt, i allt fall är

Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr 193. 59

att betrakta som en förvaltande myndighet i den mening, som afses i för­ ordningen den 12 juni 1885 om rätt att i mål och ärenden, som tillhöra statsdepartement® och förvaltande myndighets handläggning, insända hand­ lingar med posten.

Enär särskild klagan medgifvits öfver Kungl. Majrts befallningshafvandes interimistiska förordnande enligt 7 §, kan det, såsom från ett håll anmärkts, någon gång förekomma, att Kungl. Majrts befallningshafvande insändt handlingarna härom till justitierevisionen, då ärendet skall slutligen prof vas. För det fall att klagan föres öfver beslut enligt 7 §, synes det mig vara nödigt, att Kungl. Majrts befallningshafvande före insändandet ombesörjer en afskrift af samtliga handlingar i ärendet samt låter det ena exemplaret kvarstanna hos Kungl. Majrts befallningshafvande, lfa akten vid donna tidpunkt i regel ej torde vara af någon större vidlyftighet, kan ett sådant förfarande ej möta nugot hinder eller ådraga det allmänna någon väsentlig kostnad.

Äfven vid målets behandling i högsta instans torde förhör vid all­ män underrätt kunna blifva af nöden. Jag har ansett det lämpligt att uttryckligen stadga, att sådant förhör kan på parts begäran medgifvas; dock torde pa detta stadium af målet en friare pröfningsrätt af parts an­ hållan om förhör böra äga rum än den, som ansetts kunna uppdragas åt Kungl. Majrts befallningshafvande. I anledning af ett yttrande från eu af de i målet hörda myndigheterna vill jag framhålla, att den ytterligare utredning, som Kungl. Majrts befallningshafvande skall ägna besvärsmål^, ej bör sträcka sig så långt som till att inlåta sig på frågan om förhör vid domstol.

Under tid då den, som vill söka ändring i Kungl. Majrts befallningsh af vandes beslut, befinner sig ä allmän alkoholistanstalt, h vilket kan äga rum med anledning af stadgandena i 7 och 10 §£> är han gifvetvis ur stånd att i vanlig ordning utföra sin besvärstalan. l)å bestämmelserna om häktads rätt för sådant fall törhända ej utan vidare analogivis tillämpas, har jag låtit i 9 § införa stadgande till tryggande af hans rätt.

Mot 10 och I t §§ i förslaget har någon anmärkning ej framställts och 10 ock 11 jag finner ej heller någon anledning att föreslå ändring i dessa lagrum.

Förslagets 12 g har gjorts till föremål för liera anmärkningar. Kungl.-^te^tet Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län invänder, att hvarje ineddeladt de och handförordnande ovillkorligen bör bringas till verkställighet genom myndighets rädtmn# därförsorg, och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala liin anmärker, att jo

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

det Ur oförenligt med statens värdighet att beslut meddelas, som ej verk­ ställas, och betänkligt att kommunala myndigheter och enskilda personer få, om också blott för en begränsad tid, innehafva beslut, genom hvars tilllämpande de kunna få eu person beröfvad sin frihet.

(lent emot hvad sålunda anmärkts, får jag erinra, att det ligger eu viss vikt uppå, att verkställig!letcn ej blir eu ovillkorlig ämbetsåtgärd utan är beroende al hänsyn, hvilka i regel den har lättast att bedöma, som väckt frågan om internering. Det är ett moment i alkoholistvården, att själfva förordnandet om internering bör få, när så kan ske, medverka till vid­ tagande af förebyggande åtgärder. För öfrig! är det sökanden, som skall garantera vårdafgiften, och han bör därför hafva en viss rådighet öfver åtgär­ derna. Från början synes mig ej ens möjligt att påfordra en ovillkorlig verk­ ställighet, enär tillräckligt antal platser ej under den närmaste tiden kunna anskaffas. På sätt trän skilda håll anmärkts och af nykter hetskommittén föreslagits, bör man dock i stadgandet göra den jämkning, att om sökanden aflidit eller urståndsätta att göra framställning om handräckning, sådan framställning bör kunna göras af annan enligt 3 § ansökningsberättigad person eller myndighet.

Mot förslaget har vidare anmärkts, att man däri saknade närmare regler för det sätt, på hvilket Kungl. Maj:ts befallningshafvande både att ombesörja handräckningen, hvilket sä mycket hellre borde bestämmas, som man ej lämpligen kunde använda sig af de för fångtransport gällande regler, hvarförutom ej sagts, hvem som skulle gälda handräclcningskostnaden.

Beträffande sättet för verkställighet torde särskilda regler kräfvas, och jag anhåller att efter lagens antagande få framlägga förslag i detta afseende. Jag erinrar därom, att i nådiga kungörelsen den 12 september 1910 gifvits särskilda regler för transport af minderårig, som skall öfverlämnas till allmän uppfostringsanstalt, och att man i viss mån kan ansluta si c: till dessa.

I fråga om handräckningskostnaden har nykterhetskommittén före­ slagit, att den skall gäldas af allmänna medel. Ehuru det kanske varit följdriktigast att den, som har att gälda vårdafgiften, alltså sökanden, äfven bekostar transporten till anstalten, torde det för vinnande af större effektivitet vara gagneligt, att staten åtager sig att bestrida de med hand räckningen förenade kostnaderna; och har stadgande härom intagits i förslaget.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 193. 61

Nykterhetskommittén har ansett den af fattigvårdskoimnittén före- T>^J^dtts slagna tid af sex månader, efter hvilken förordnande om internering skulle giltighet m. m. vara förfallet, om det ej gått i verkställighet, vara för kort, i synnerhet 11 §■ som de, hvilka ville undgå tvångsintemeringen, lätteligen kunde t. ex. genom frivilligt ingående på anstalten under kortare tid, jämlikt 24 §, föranleda, att förordnandet om internering icke sattes i verkställighet. Den maximitid, under hvilken en person kunde första gången interneras, vore 18 månader, och det syntes nykterhetskommittén lämpligt att jämväl den tid, efter hvars utlöpande förordnandet förfölle, bestämdes till 18 månader.

Ehuru det af skäl, som anförts vid 12 §, ej låter sig göra att före- ^»be­ skrifva en ovillkorlig verkställighet af ett meddeladt interneringsförord- men sc eJen' ilande, är det af vikt, att de olägenheter, som äro förenade med en på sökandens godtycke beroende verkställighet, göras så små som möjligt, flit hör i främsta rummet, att förordnandets giltighet i viss mån begränsas, så att hotet om internering ej längre tid än nödigt är sväfva!' öfver alko­ holisten. En af anledningarna till att verkställigheten gjorts villkorlig är, att själfva meddelandet af beslutet anses skola påverka till frivilligt ingående å anstalt eller andra förebyggande åtgärder. Det inflytande, som ett meddeladt förordnande kan föra med sig, är naturligen starkast vid tiden närmast efter förordnandets meddelande, och ur denna synpunkt kräfves alltså ej här någon längre tid. Det har därför synts mig lämpligt att stadga, att sökandens rätt att begära handräckning för beslutets verkstäl­ lighet skall vara begränsad till en tid af tre månader efter det beslutet vunnit laga kraft. Sökanden torde då hafva tillräcklig tid både att vid­ taga förebyggande åtgärder och att skaffa plats å anstalt. En sådan be­ gränsning af tiden synes mig också skola verka därhän, att man vid ansökningars ingifvande tager större hänsyn till möjligheten att erhålla plats å anstalt.

För verkställighet af beslutet, sedan handräckning begärts, måste naturligen en längre tid medgifvas, på det att alkoholisten ej må kunna genom hvarjehanda åtgöranden undandraga sig verkställigheten. Utan hvarje begränsning bör dock beslutet ej heller vid i en föreskrifven tid begärd handräckning kunna verkställas. I enlighet med hvad nvkterhetskoinmittén föreslagit, har jag upptagit aderton månader såsom den tid, efter hvilken förordnandet, om det ej bragts till verkställighet, skall vara förfallet.

62 Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 19H.

wn/e^Atfjär Under rubriken »om förebyggande åtgärder» föreslår fattigvård,skomder.' mittén i 2 kap. följande. Myndighet, som äger göra ansökning, bör, innan „ ... , , sådan åtgärd vidtages, söka befordra alkoholistens återförande till ett nyktert kommitténs och ordentligt iix genom lämpliga anordningar, som han godvilligt vidtager, förslag, eller som eljest kunna genomföras utan utöfvande af tvång, såsom genom att verka för hans anslutning till nykterhetsförening, bereda honom tjänst eller anställning hos lämplig person, förmå honom att, för undvikande af frestelse till alkoholmissbruk, ändra verksamhet eller vistelseort, hos för­ säljare af brännvin, vin eller Öl utverka, att sådana drycker ej utlämnas till honom, förmå honom att frivilligt söka vård ä anstalt för vård af alkoholister. Om läkare, som anmodats afgifva utlåtande för ansökning om intagning ä anstalt, eller Kungl. Maj:ts befallningshafvande vid behandling af sådan an­ sökning, skulle finna, att någon af nyssnämnda åtgärder bort med framgång kunna försökas, har läkaren eller Kungl. Maj:ts befallningshafvande att fästa vederbörandes uppmärksamhet härpå; och Kungl. Maj:ts befallningshafvande kan, om skäl därtill föreligga, låta med parternas begifvande anstå med målets afgörande i afvaktan på utgången af dylikt försök. Anmärk- En af kommitténs ledamöter har i denna del varit af skiljaktig moningat.■ ^jjjg 0(,], yttrat följande:

»Att, innan fråga väckes om alkoholists intagande å vårdanstalt, lämp­ liga åtgärder vidtagas för att söka utan anlitande af denna yttersta utväg återföra honom till ett nyktert lif ligger i öppen dag. Det bör enligt min åsikt tillkomma hans närmaste anhöriga att föranstalta om sådana åtgärders vidtagande. Men att i lag uppdraga åt offentlig myndighet att föranstalta om eller vidtaga åtgärder i nämnda syfte anser jag icke vara tillrådligt. I 14 § af kommitténs förslag föreskrifves, att myndighet, som äger göra ansökning om intagande å anstalt af åt dryckenskap hemfallen person, bör, innan sådan åtgärd vidtages, söka befordra hans återförande till ett nyktert och ordentligt lif genom anordningar, hvilka han godvilligt vidtager eller som eljest kunna genomföras utan utöfvande af tvång, och lämnas anvisning om åtgärder, som för detta ändamål anses lämpliga.

De angifna åtgärderna äro samtliga af beskaffenhet att högst väsent­ ligt ingripa i den enskildes själfbestämmanderätt, och en del af dem äro ägnade att utsätta honom för andras missaktning. I hvarje fall kunna de komma att verka i hög grad deprimerande på honom själf. Måhända invändes häremot, att man kan låta dessa betänkligheter fara, enär åtgär­ derna afse alkoholistens eget bästa. Men det är att märka, att för vid­ tagande af de nu ifrågavarande åtgärderna erfordras enligt kommitténs

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193. 63

förslag icke, såsom för internering å vårdanstalt, utlåtande af beliörig läkare och intyg af trovärdiga personer till bestyrkande af att den, mot hvilken åtgärden riktas, verkligen är alkoholist, utan är detta öfverläinnadt åt myndighetens fria bepröfvande. Fara torde föreligga, att myndig­ heten kan komma att utöfva sin befogenhet i oträngdt mål. Man kan icke helt frigöra sig från den farhågan, att t. ex. kommunalnämnd eller fattigvårdsstyrelse understundom kan vara så sträng i sin fordran på nykterhet, att den anser en person vara alkoholist, som icke rättvisligen bör så betecknas, och på sådan grund utsätter honom för åtgärder, som kunna blifva för honom ödesdigra. Yisserligen skall enligt förslaget åt­ gärd af ifrågavarande slag icke få vidtagas, utan att den, som blir före­ mål därför, godvilligt underkastar sig åtgärden; men det skall alltför lätt inträffa, att en person, som obehörigen betecknas som alkoholist och hos hvilken en myndighet på sådan grund hemställer, att han skall ändra verksamhet eller vistelseort eller frivilligt söka vård å alkoholistanstalt, känner sig af eu sådan hemställan så nedtryckt och förödmjukad, att han uppgifver allt själfförsvar och utan att så noga öfvertänka följderna under­ kastar sig hvad som föreslås honom.

Äfven ur en annan synpunkt torde det i 14 § intagna stadgande hafva sina betänkligheter, i det nämligen myndigheterna möjligen däraf kunna föranledas till den uppfattningen, att dessa åtgärder i hvarje fall först böra hafva ägt rum, innan en ansökning om tvångsinternering göres eller bifalles; härigenom föreligger fara, att det dröjer alltför länge, innan en tvångsinternering kommer till stånd, äfven i sådana fall, då behofvet däraf är uppenbart.

På grund häraf har jag påyrkat, att de bestämmelser, som innehållas i 14 §, icke skulle i lagförslaget upptagas.»

Ilen uppfattning, åt hvilken skiljaktigheten gifvit uttryck, har delats af flera af de i ärendet hörda myndigheterna.

Karolinska institutets lärarkollegium har i sitt utlåtande uttalat den uppfattningen, att bestämmelserna i 14 § vore sådana, att man med skäl kunde befara, att de genom att till det yttersta fördröja och försvåra la­ gens tillämplighet i rätt väsentlig grad kornrne att omintetgöra dess sam­ hällsskyddande betydelse. Ehuru bestämmelserna om förebyggande åtgär­ der otvifvelaktigt måste anses utgöra eu viktig del af eu eventuell lag, vore det enligt kollegiets mening önskvärdt, att dessa bestämmelser finge en lydelse, som bättre än den föreslagna tryggade det rationella ingripandet, när detta vore af nöden, hvarvid äfven borde framhållas önskvärdheten

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. af att ansvaret för dessa förebyggande åtgärder lades i fullt lämpliga och kompetenta händer.

För läkarkommitténs ståndpunkt har ofvan lämnats en fullständig re­ dogörelse, till hvilken jag anhåller att få hänvisa.

Nykterhetskommittén har föreslagit en i någon mån ändrad lydelse af förevarande paragraf och i samband därmed också upptagit frågan om efter­ följande åtgärder, hvarvid rubriken för 2 kap. ändrats till »om verksamhet i förebyggande syfte och till förekommande af återfall». Enligt denna kommittés förslag skulle 14 § erhålla följande lydelse:

»1 mom. Myndighet, som enligt denna lag äger göra ansökning, som i 2 § sägs, skall, innan sådan åtgärd vidtages, inhämta noggranna upplysningar rörande den, beträffande hvilken ansökning ifrågasattes, samt vidtaga för hvarje fall lämpade åtgärder i syfte att utan tvång återföra honom till ett nyktert och ordentligt lif, såsom genom att söka

förmå honom att ingå i nykterhetsförening,

bereda honom, för minskande af frestelserna till bruk af rusdrycker, anställning hos lämplig person eller ombyte af verksamhet eller vistelseort,

utverka hos försäljare af brännvin, vin eller Öl, att sådana drycker ej utlämnas till honom,

förmå honom att rådfråga läkare och att följa dennes föreskrifter eller att frivilligt söka vård å lämplig anstalt.

2 mom. Därest läkare, som har att afgifva utlåtande enligt 4 §, eller Konungens befallningshafvande vid behandling af mål enligt 1 kap. skulle finna, att ytterligare åtgärder af sådan art, som omförmäles i 1 mom., bort med framgång kunna försökas, har läkaren eller Konungens befallningshafvande att fästa vederbörandes uppmärksamhet härpå; och må i sådant fall Konungens befallningshafvande, om skäl därtill föreligga, låta anstå med målets afgörande i afvaktan på utgången af dylikt försök.

3 mom. När å anstalt vårdad person blifvit därifrån utskrifven, bör den, som gjort framställning om hans intagande, i samråd med anstaltens styrelse och, där så ske kan, med biträde af nykterhets- eller skydds­ förening eller därtill skickad enskild person söka genom lämpliga åtgärder bereda honom skydd mot återfall. År den utskrifne medellös och i sak­ nad af arbete, bör sådant om möjligt beredas honom.» Departe­ På grund af sakens egen natur måste förevarande lag i hufvudsak mentschefen. gå ut på ett reglerande af tvångsinternering, men, såsom redan anförts, är denna en ytterlighetsåtgärd i förhållande till öfriga åtgärder mot alkoholmissbruket. Det ligger då nära till hands att ej blott i motive-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. <35

ringen utan äfven i själfva lagtexten söka en anknytning till de åtgärder, som i regel böra hafva föregått. De faror för missbruk, som man trott sig finna i ett dylikt stadgande, synes mig ej vara af allvarligare natur, och jag kan ej gärna tro, att någon skulle låta förmå sig till en åtgärd, som ej är påkallad af föreliggande förhållanden. Å andra sidan synes mig lagrummets affattning utesluta, att eu myndighet skulle känna sig förhindrad att yrka på tvångsinternering, om den finner de föreslagna åt­ gärderna ej hafva någon utsikt att lända till resultat. Hvad beträffar formuleringen af 1 inom., synes mig nykterhetskom­ mitténs förslag innebära åtskilliga förbättringar och därför böra följas. Ut­ bytet af ordet »bör» mot »skall» synes mig, med hänsyn till arten af de åtgärder, hvarom här är fråga, och myndighetens frihet att välja emellan dem ej vara af någon väsentlig betydelse; förändringen är emellertid också betingad af tillägget om myndighetens i öfrigt själfklara skyldighet att före åtgärders vidtagande inhämta noggranna upplysningar om fallet. Bestämmelserna i 2 mom. af fattig vårdskommitténs och nykterhets­ kommitténs förslag har jag upptagit i 3 mom. De därvid gjorda ändringarna i fattigvårdskommitténs förslag äro allenast af redaktionell art. Däremot har jag ansett mig böra följa sistnämnda kommittés förslag därutinnan, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande endast »med parternas begifvande» får låta anstå med målets afgörande i afvaktan på utgången af försök med förebyggande åtgärder. Uti 2 mom. af 14 § har jag, såsom redan nämndt, låtit införa be­ stämmelsen om nykterhetsnämnd, och hänvisar jag i fråga om motiven härför till hvad ofvan under 3 § anförts. De ändringar, som jag i denna del låtit göra i nykterhetskommitténs förslag, äro likaledes af redaktionell art och torde ej kräfva någon närmare förklaring.

Efterföljande

I fråga om efterföljande åtgärder stadgas i fattigvårdskommitténs förslag, åtgärder. 21 §, att när utskrifning från anstalt äger rum, anstaltens styrelse bör, därest

Fattigvårds

ej annorledes är sörjdt för den utskrifnes skyddande mot återfall i drycken­ kommittén. skap, föranstalta därom, att lämplig person eller nykterhets- eller skydds­ förening lämnar den utskrifne stöd och bistånd samt, om den utskrifne är medellös och i saknad af arbete, söka förskaffa honom lämpligt arbete.

Fångvårdt-

Uti sitt yttrande öfver fattigvårdskommitténs förslag har fångvårds­ stgr elsen. styrelsen framhållit vikten utaf att den utskrifne ställes under den mest effektiva tillsyn. Styrelsen yttrar härom:

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 144 käft. (Nr 193.) t)

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 1.93.

: En lång erfarenhet från våra fångvårdsanstalter giiVer vid handen, att ej ens tvångsinneslutningen på flera gånger längre tid än den i lag­ förslaget bestämda lämnar garantier för att en vanedrinkare skall efter frigifningen lura ett nyktert och ordentligt lif. Han må i fängelset under aratal hafva statt under liknande inflytelser och behandling som vid en alkoholistanstalt, blifvit till synes afvand från rusdrycksbegäret, kommit till insikt om dess tördärflighet och ådagalagt en allvarlig sinnesändring. När han med de bästa föresatser att taga sig till vara omsider träder ut i friheten, blir han icke desto mindre ett allt för lätt byte för den mö­ tande frestelsen. Äfven där frihetsförlusten kunnat förenas med ett här­ dande friluftslif, såsom numera vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö, hvarest fångarna, om vistelsen varar längre tid, vid afgången förete eu glädjande bild af återvunnen hälsa och lefnadsmod, blir resultatet i allmänhet lika osäkert.

Styrelsen kan i anledning häraf ej nog betona, att den utgående ej fär släppas på egen hand. Vid sådant förhållande får ej anses tillräckligt att, såsom i lagförslagets ^ 21, lämna åt en anstaltsstyrelse såsom mo­ ralisk förpliktelse, att lämpligen sörja för den utskrifnes stödjande, synner­ ligast som ett dylikt uppdrag torde komma att visa sig för en enskild anstalt särdeles betungande och draga ej obetydlig kostnad. Det synes oeftergifligen nödvändigt, att förslaget i denna viktiga hufvudpunkt närmare preciseras, sa att omsorgen om den utskrifne blir ett i lag föreskrifvet åliggande för stat eller kommun, låt vara att såväl anstaltsstyrelsen som enskildt intresserade, skyddsföreningar m. 11. böra i största möjliga ut­ sträckning påkallas såsom medhjälpare. \id utarbetandet af nödiga be­ stämmelser härutinnan torde jämväl, såsom förebilder i tillämpliga delar, höra anlitas sådana institut i den nyare lagstiftningen som villkorlig fri­ gifning samt villkorlig dom i förening med övervakning.» Nykterhets- Nykterhetskommittén har funnit de i lagförslaget stadgade åtgärder kommittén. höra utvecklas i den af fångvårdsstyrelsen angifna riktning. Enligt kom­ mitténs åsikt borde den, som påyrkat intagande af alkoholist — i flertalet fall någon af de i 3 § 1 mom. omnämnda myndigheter eller nykterhetsnämnd — också söka bereda honom skydd mot återfall, hvilket borde äga rum i samråd med anstaltens styrelse och, där så ske kunde, med biträde af nykterhets- eller skyddsförening eller därtill skickad enskild person. I enlighet härmed hade kommittén föreslagit det redan omnämnda tillägget till 14 § och samtidigt i 21 § låtit införa ändrade bestämmelser

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 67

i afseende å de förpliktelser, som borde åligga anstaltens styrelse i före­ varande hänseende.

Yikten af effektiva åtgärder till förekommande af återfall i dryckenskap kan enligt mitt förmenande ej nog starkt framkallas, Denom att, på sätt nykterhetskommittén föreslagit, lägga omsorgen härom på den, som påyrkat intagandet å anstalten, har denna uppgift lämnats åt den, som är på samma gång närmast att fylla den och i regel också mest intresserad af att alkoholisten ej ånyo kommer i det läge, att eu ny internering blir nödvändig. Därmed torde hafva gjorts hvad i detta sammanhang kan göras för att få till stånd dylika åtgärder. Med denna uppfattning kar hufvudstadgandet sin rätta plats i kapitlet om förebyggande åtgärder, under det anstaltens skyldigheter böra bibehållas på sin förutvarande plats. Med några mindre förändringar af redaktionell art har jag i 14 § 4 mom. upptagit nykterhetskommitténs förslag i denna del.

Mot fattigvårdskommitténs förslag att såsom allmänna anstalter skulle lyprattandet erkännas endast sådana, som upprättats af landsting, kommun, förening ^ eller stiftelse, har invändts, att jämväl anstalt, som för här afsedt ändamål upprättats af enskild person eller af bolag, borde kunna vinna erkännande. Nykterhetskommittén har härom anfört följande: Jämväl sådana anstalter, som upprättats af bolag och enskilda, torde kunna erhålla erforderlig fast­ het i organisationen. I utlandet funnes såväl af bolag som af enskilda upprättade mönstergilla anstalter för tvångsvård af alkoholister och i vårt eget land funnes af enskilda upprättade anstalter för eu fullt så makt­ påliggande, ansvarsfull och i individens frihet ingripande vård, nämligen för vården af sinnessjuka, anstalter som hade eu bestämd uppgift att fylla, särskildt för vården af bemedlade patienter. På samma sätt torde för vården af alkoholister anstalter, som upprättats af enskilda eller bolag tillgodose ett bestämdt behof och uppkomsten af dylika enskilda anstalter borde för det allmänna vara så mycket mer välkommen, som de bidroge till att den brist på vårdplatser, man alltid kunde befara, täcktes utan kostnader för det allmänna. Då Kungl. Maj:t när som helst kunde åter­ kalla erkännande af anstalt som allmän och meddela de närmare bestäm­ melser om anstalternas verksamhet, som vore erforderliga, samt anstalterna stode under statsuppsikt, torde tillräckliga garantier mot missbruk föreligga.

På sätt nykterhetskommittén anmärkt, är den möjligheten ej ute­ sluten, att lämpliga anstalter för vård af alkoholister kunna tillkomma äfven under annan form än i förslaget förutsatts. Det torde därför ej

Ö8 Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 103.

vara riktigt att i lagen fastslå någon viss form för anstaltens tillkomst. Något behof däraf kan så mycket mindre föreligga, som Kungl. Maj:t har en vidsträckt pröfningsrätt och alltså kan vaka öfver att hvarje så­ som allmän erkänd anstalt har lämpliga organ för utförande af de i lag och reglementen bestämda funktioner. Jag har i anslutning härtill låtit utbyta orden »landsting, kommun, förening eller stiftelse» mot »annan».

Styrelsen för vårdhemmet Berga har anmärkt, att det ej borde föreskrifvas, att ordföranden i en såsom allmän erkänd alkoholistanstalts sty­ relse alltid skall vara utsedd af Konungen, enär därigenom lätt kunna uppstå konflikter till skada för anstaltens utveckling. Sådant har ej i lagen ovillkorligen föreskrifvits, ehuru det i fattigvårdskommitténs motive­ ring uttalats, att eu bestämmelse härom borde upptagas i alla erkända an­ stalters reglementen. Bet är naturligen ej härmed uteslutet, att Konungen kan medgifva undantag, men såsom allmän regel synes mig kommitténs uttalande vara riktigt.

Börande anordnandet af statsanstalt anhåller jag att få hänvisa till hvad jag ofvan yttrat. Härutöfver har jag ej ansett det lämpligt att för närvarande föreskrifva skyldighet för viss myndighet att upprätta alkoholistanstalt; man bör, såsom redan framhållits, innan nödig erfarenhet vunnits, framgå med en viss försiktighet.

Statsbidrag. Såsom fattigvårdskommittén föreslagit, bör staten lämna bidrag till vårdkostnaden å de anstalter, som utverka sig godkännande. Börande storleken åt dessa bidrag och sättet för deras utgående torde jag efter samråd med statsrådet och chefen för finansdepartementet framdeles få framlägga förslag.

I detta sammanhang torde jag böra uttala mig i ett spörsmål, som uppkastats i utlåtandet från ett af alkoholisthemmen, nämligen huru­ vida inga andra anstalter än de, som erhållit Kungl. Maj:ts erkännande såsom allmänna, skola komma i åtnjutande af statsbidrag. Under den af fattigvårdskommittén angifna förutsättning att de enskilda alkoholisthem­ men, äfven efter det de erkänts såsom allmänna, skola få verka i enlighet med sm i reglementet angifna plan samt ej vara skyldiga att mottaga eller behålla tvångspatienter, som inverka menligt på deras verksamhet i öfrigt, torde dessa hem ej hafva annat än fördel af att ställa sig såsom allmänna och man torde därför kunna förvänta sig att så skall ske. Vid sådant förhållande är det tydligen i sin ordning, att staten särskildt gynnar dessa allmänna anstalter och tillförsäkrar dem bidrag efter en viss grund.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 19:}. 69

Härmed är dock icke sagdt, att alkoliolisthem, k vilka önska fortfarande förblifva helt enskilda, icke också hafva en stor uppgift att fylla och böra af staten uppmuntras. Bidrag till dessa böra dock ställas i be­ roende af särskilda föreliggande omständigheter, och jag föreställer mig, att ansökan om sådant bidrag bör behandlas i samma ordning som nu, nämligen att Kungl. Maj:t, efter det ansökning gjorts och ansetts grundad, hos flik sdagen gör framställning om bidrag åt hemmet ur de till främjande af nykterheten och motarbetande af dryckenskapens följder afsätta, hos statskontoret innestående medel. Huruvida vid bedömandet af sådana ansökningar det kan finnas lämpligt att följa de hittills angifna grunderna för beloppets bestämmande, torde däremot bero på omständig­ heter, som nu ej kunna bedömas.

Rörande denna § har af öfverståthållarämbetet anmärkts, att det vore oriktigt, att anstalten skulle åtnjuta inkomsten af arbetet, därest full ic» §. ersättning erlades för vården, eller vinsten öfverstege värdet af vården. Kung], Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län har med stöd af erfaren­ heterna från ett af alkoholisthemmen inom länet framhållit angelägenheten af att flitpenningar för fullgjordt arbete lämnades efter vissa på förhand bestämda grunder.

Att i lagen närmare reglera frågan om ersättning för det vid vistelse å en dylik anstalt utförda arbete torde ej lämpligen låta sig göra. Dock synes det mig lämpligt, att i enlighet med hvad sist omförmälda myndighet föreslagit och nykterhetskommittén tillstyrkt, omformulera andra punkten i förevarande § därhän att, därest ej annat är bestämdt eller i särskilda fall öfverenskommes, inkomsten af arbetet skall tillfalla anstalten.

Vid de i denna § omnämnda disciplinära förseelser har fattigvårds- a kommittén föreslagit, att alkoholisten skall kunna utskrifvas eller öfver- i? §. flyttas till annan allmän anstalt för vård af alkoholister, där plats kan beredas honom och särskilda för hans behandling nödiga åtgärder vid­ tagas. Utskrifning eller öfverflyttning skulle ske på framställning af anstaltens styrelse och efter beslut af den af Konungen förordnade uppsiktsmyndigheten.

Från flera håll har framhållits olägenheten af att för sådana fall medgifva utskrifning. Styrelsen vid vårdhemmet Berga har däremot hem­ ställt om frihet för anstalter, som hufvudsakligen mottaga frivilliga patienter, att vid förefallande behof få därifrån aflägsna patienter, som utöfva ett skadligt inflytande på de öfriga.

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

Stadgandet att en person, som gör sig skyldig till allvarliga förseelser inom anstalten, skall af sådan anledning därifrån ntskrifvas, synes mig vara alltför betänkligt för att kunna bibehållas. Då, enligt hvad jag redan uttalat, lagen ej bör träda i tillämpning, förrän en statsanstalt inrättats, är därmed den hufvudsakliga grunden för stadgandet undanryckt. Om det oaktadt plats ej skulle finnas för ett särskildt fall, måste statsmyndigheterna, hellre än att gifva ett sådant bevis på bristande möjlighet att upprätthålla ordning, gorå provisoriska anordningar för fallets omhändertagande. I öfrigt har jag låtit vidtaga ett par mindre ändringar i lagrummets redaktion.

Hvad beträffar nyssnämnda anmärkning från vårdhemmet Berga, synes det mig ej möjligt att för vissa anstalter göra något undantag från regeln om uppsiktsmyndighetens pröfningsrätt. Anstaltens styrelse torde utan större tidsutdräkt kunna förskaffa sig denna myndighets besked. Det gäller dessutom också att afgöra, hvarthän flyttningen skall ske, och upp­ siktmyndigheten torde lättast kunna ordna denna sak, då öfverflyttningen i regel kommer att äga rum till statsanstalt. I och med det möj­ lighet medgifvits till öfverflyttning, kan det ej heller för detta fall vara nödigt att medgifva någon rätt att utskrifva. Erinras bör, att i fråga om utskrifning af patienter, som ingått frivilligt, anstaltsstyrelsen har fria händer.

Utskrifning

Mot 18 § i förslaget har anmärkts, att det borde stadgas, att den 18 §. första vistelsen å en anstalt varat någon viss tid, för att bestämmelsen om iteration skulle kunna komma till användning. Då vistelsens längd både vid första och följande interneringar bestämmes med hänsyn till utsikten för ett nyktert och ordentligt lif ute i friheten, torde det dock ej vara af nöden att gifva så detaljerade regler.

Från ett annat håll har föreslagits, att när den, som utskrifves vill­ korligt, skall återtagas, ny ansökning om hans internering bör äga rum. Då anstaltsstyrelsen ej kan i detta fåll återtaga någon efter maximitidens utgång eller mot hans vilja utan handräckning af Kungl. Maj:ts befallnings­ hafvande, torde härigenom betryggande säkerhet vara vunnen för att ett återtagande ej äger rum, utan att grundade skäl därför föreligga.

Xägra anmärkningar af redaktionell art, som gjorts mot denna §, har jag ej funnit böra föranleda ändring däri.

Återhäm­ De med handräckning för återhämtande af den rymde eller borto­

tande m. m

19 §. varande förenade kostnaderna torde liksom utgifterna vid handräckning för första intagandet böra bestridas af' statsmedel.

Kuncjl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193. 71

Mot detta stadgande har jag ingen anmärkning att göra. 20 »•

På sätt vid 14 § anförts, bör den hufvudsakliga uppgiften att skydda Efterföljande den utskrifne mot återfall läggas å den person eller myndighet, som be- barder. gärt alkoholistens intagande. För att denna person eller myndighet skall blifva i tillfälle härtill, kräfves, att han erhåller underrättelse från anstalten om den förestående utskrifningen. Man torde emellertid ej, såsom nyk­ terhetskommittén föreslagit, kunna stanna härvid. Understundom skall det nämligen visa sig omöjligt för den, som begärt intagandet, att vidtaga några lämpliga åtgärder, och det torde därför vara nödvändigt att för sådant fall lägga ansvaret för erforderliga åtgärder på anstaltsstyrelsen, som i sin tur får söka anlita nykterhets- eller skyddsförening eller lämplig enskild person för att genom dem tillförsäkra den utskrifne stöd och bi­ stånd. T enlighet med dessa synpunkter har jag låtit omredigera 21 §. Ett tillägg, som nykterhetskommittén föreslagit, om erinran för anstaltens styrelse att fortfarande följa den utskrifnes förhållanden och därom föra anteckningar, torde höra till reglementet.

Öfverståthållarämbetet har vid denna § erinrat, att i lagen borde fastslås rätt för den å anstalt intagna att förskaffa sig vissa förmåner och 22 §.V ' bekvämligheter samt att afgiften härför ej borde, såsom föreslagits, vara godtycklig. Vidare har af eu myndighet föreslagits, att olika betalningsklasser borde finnas liksom beträffande sinnessjuka.

På sätt fattigvårdskommitten anfört, torde det ej vara möjligt att i lagen fastslå närmare regler i dessa hänseenden, utan bör pröfningen häraf läggas i Kungl. Majt.s händer.

Enligt 23 § i förslaget skall den, på hvars framställning intag- Ansvarighet ningen ägt rum, gentemot anstalten svara för vårdafgiften och afkunna 'afgifven. ansvarsförbindelse, tiar intagning skett efter framställning af kronofogde, 23 §. länsman eller stadsfiskal, åligger ansvarigheten den kommun, i hvilken den vårdade var bosatt vid tiden för målets anhängiggörande eller, om lian vid den tiden ej hade någon stadig uppehållsort, staten.

Vägra af de myndigheter, som yttrat sig öfver förslaget, hafva hem­ ställt, att staten skulle betala vårdafgiften för alla de fall, då polismyn­ dighet gjort framställning om intagandet, enär det då i de flesta fäll gällde personer, som staten eljest komme att få utgifter för i annan form.

Då staten i hvarje fall så väsentligt bidrager till kostnaden för vår­ den, torde det enligt min uppfattning ej vara lämpligt att annat än i

72 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 19S.

undantagsfall lägga kostnaden helt och hållet på staten. Otänkbart är ej, att en sådan anordning skulle föranleda därtill, att enskilda och kommuner sökte i största möjliga mån skjuta ifrån sig uppgiften att göra ansökningar för att därmed blifva befriade från utgifter. Jag anser det därför vara bäst att här bibehålla kommitténs förslag.

Ej heller anser jag mig böra biträda en från ett par myndigheter framställd invändning att den kommun, som bekostat vården, skulle hafva rätt till ersättning af den kommun, i hvilken personen ifråga ägde hemorts­ rätt enligt fattig vårdsförordningen. Utom det att detta spörsmål ej har någon större betydelse, då de kommunala myndigheterna i allmänhet torde begära vård allenast för kommunens egna medlemmar, synes det mig vara en fördel att ej behöfva hänvisa till de invecklade bestämmelserna i fattigvårdsförordningen.

I sammanhang härmed torde det vara lämpligt att uttryckligen fram­ hålla att, äfven om vården bekostats af fattigvårdsstyrelse, denna kostnad i intet afseende är att betrakta som fattigvård och att vårdens åtnjutande i detta fall ej medför annan förpliktelse än om enskild bekostat den, näm­ ligen en återbetalningsskyldighet, som det dock endast i undantagsfall torde komma i fråga att göra gällande.

Om frivilligt Uti 24 § har föreslagits rätt för allmän anstalt för vård af alkoho- ^anstnlt & ^iRler att med tvång kvarhålla en alkoholist, som i viss ordning frivilligt ‘34 §. sökt inträde där och förbundit sig att stanna en viss tid. Häremot har invändts, att ett sådant stadgande komme att motarbeta frivilligt ingående å alkoholistanstalterna. Kommittén har motiverat sitt förslag därmed, att det frivilliga ingåendet dock erbjuder vissa lindringar för den, som hotas med tvångsinternering, i det att maximitiden för interneringen i detta fall satts kortare och ytterligare kan afkortas genom aftal vid inträdandet, samt att därigenom erbjudes möjlighet för alkoholisten att själf välja en anstalt, från hvilken han ej riskerar förflyttning. Uti hvad kommittén sålunda anfört finner jag mig böra instämma.

Straffbestäm- Mot lagförslagets stadgande om straff för den, som åt den å alkoholistmelser. anstalt intagne lämnar brännvin, vin eller öl eller eljest hjälper honom att åtkomma sådana drycker, har anmärkts, att böterna 5 —100 kronor och, då någon af anstaltens personal gjorde sig skyldig till en sådan förseelse, 5—200 kronor vore för låga. Nykterhetskommittén har föreslagit, att i sistnämnda fall böterna borde sättas till 25—500 kronor, och jag finner mig höra bi­ träda detta förslag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 73

Läkarkommittén har uttalat farhågor för att stadgandet om bötesstraff å anstaltens personal för dylik förseelse skulle hindra anstaltsledningen att beifra förseelsen på ett strängare sätt, t. ex. genom afsked, samt därför ansett, att bestämmelsen ifråga borde utgå. På sätt fattigvårdskommittén i sin motivering till detta lagrum yttrat, torde det vara klart, att en så­ dan person bör skiljas från sin befattning vid anstalten. För statsanstalten har kommittén gifvit uttryck häråt genom att i sitt förslag till normalregle­ mente stadga, att af anstaltens styrelse tillsatt tjänsteman vid fel af svårare beskaffenhet — och dit bör det ifrågavarande tydligen räknas — af sty­ relsen kan skiljas från befattningen. Detsamma gäller naturligen, med eller utan föreskrift, äfven vid andra anstalter.

Af karolinska institutets lärarkollegium har hemställts, att i föreva­ rande lagrum hänsyn bort tagas ej blott till brännvin, vin och Öl, utan äfven alkoholhaltiga preparat. Då vid lagrummets tillämpning stadgandena i gällande författningar om försäljning af rusdrycker böra komma i betrak­ tande, torde äfven anskaffande af sådana tekniska preparat, som innehålla alkohol och kunna användas som rusdrycker, träffas af bestämmelsen i denna §.

Lagens

Då det knappast torde låta sig göra att få eu statsans tält färdig att

ikraft­

träda i verksamhet så tidigt som till den 1 januari 1914, har jag före­ trädande. slagit att sätta tiden för lagens ikraftträdande till den 1 januari 1915.

I enlighet med nu angifna synpunkter har jag låtit omarbeta kom­ mitténs förslag till lag om behandling af alkoholister.

Mot de af kommittén utarbetade förslagen till Jag om tillägg till 2 i; Särskilda

lagförslag. 17:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt och lag om ersättning i visst fall af allmänna medel till vittnen i mål enligt lag om behandling af alkoholister har jag ej funnit någon anmärkning att göra. Uti sistnämnda lag har en något ändrad redaktion föranledts af en ändring uti 3 § 2 mom. i förslag till lag om behandling af alkoholister.

Vid det förhör, som enligt 6 § i förslaget till lag om behandling af alkoholister kan komma att äga rum inför domstol, torde utredningen ej sällan komma att beröra förhållanden ur alkoholistens och hans familjs lif af så ömtålig natur, att de ej böra utsättas för offentligheten. Då stadgan­ dena i förordningen den 22 april 1881 om offentlighet vid underdomstolarna ej synas nog omfattande för här föreliggande fall, har jag låtit utarbeta ett särskilt förslag till lag härom.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 144 käft. (Nr 193.) 10

74 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

Uti den underdåniga skrifvelse, hvarmed fattigvårdskommittén öfverlämnat sitt förevarande betänkande, har kommittén fäst uppmärksamheten på att vissa handlingar, som röra ärenden enligt lag om behandling af alkoholister, under nödiga garantier borde vara undantagna från offentlig­ görande. Tvifvelsutan hör ett dylikt undantagande äga rum. Då tryck­ frihetslagstiftningen emellertid för närvarande är under omarbetande samt det därvid torde ifrågakomma att till behandling upptaga flera spörsmål af likartad natur med det nu nämnda, har jag ej ansett lämpligt att nu af­ gifva något förslag om ändring i tryckfrihetsförordningen.

Departementschefen hemställde därefter, att Kungl. Maj:t behagade, för det ändamål 87 § regeringsformen omförmäler, inhämta lagrådets ut­ låtande öfver de nu omnämnda såsom bilagor till detta protokoll fogade förslagen till

lag om behandling af alkoholister;

lag om tillägg till 2 § 17:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj ds regeringsrätt;

lag om ersättning i visst fall af allmänna medel till vittnen i mål enligt lag om behandling af alkoholister; och

lag rörande offentlighet vid förhör inför underdomstol i mål enligt lag om behandling af alkoholister.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna

bifall.

Ur protokollet

Gunnar Fogelmarck.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193. 75

Förslag

till

LAG

om behandling af alkoholister.

1 kap. Om tvångsilitagning å anstalt.

1 §•

Är någon hemfallen åt dryckenskap, och linnes han i följd däraf vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget lif, eller utsätta hustru eller barn, som han är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård, eller ligga sin familj till last, eller vara oförmögen att vårda sina angelägenheter, då må i den ordning, som stadgas i denna lag, förordnas om hans intagande å allmän anstalt för vård af alkoholister.

2 §- Ansökning om meddelande af förordnande, som afses i 1 §, göres skriftligen hos Konungens befallningshafvande i den ort, där den, hvars intagande å anstalt påyrkas, har sitt bo och hemvist eller uppehåller sig någon tid eller, om han ingenstädes äger stadigt hemvist, där han finnes.

3 §• 1 mom. Sådan ansökning må göras af förmyndare för den, hvars intagande å anstalt påyrkas, af hans make, föräldrar, till myndig ålder komna barn eller syskon eller af för­ myndare för hans omyndiga barn;

*6 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

af kommunalnämnd, hälsovårdsnämnd, fångvårdsstyrelse eller barna­ vårdsnämnd; ägande fångvårdsstyrelse, för det fall att en till dryckenskap hemfallen persons minderåriga barn eller hustru af styrelsen åtnjuta fattig­ vård, att göra dylik ansökning, äfven om han vistas utom kommunen.

2 mom. År den åt dryckenskap hemfallne farlig för annans person­ liga säkerhet eller eget lif, må ansökning jämväl göras å landet af krono­ fogde eller länsman samt i stad af stadsfiskal eller, där polismästare finnes, af den tjänsteman, han därtill förordnar.

6* mom. Har nykterhetsnämnd, hvarom i 14 § 2 mom. stadgas, till­ satts inom eu kommun, äger med undantag för de fall, som omförmälas i 2 mom. af förevarande §, donna nämnd ensam att hos Konungens be­ fallningshafvande göra ansökning om förordnande enligt 1 §.

En hvar af de personer och myndigheter, som eljest äro enligt 1 mom. berättigade att göra sådan ansökning, så ock polismyndighet, kyrkoråd och legitimerad läkare äga att i sådan händelse hos nykterhetsnämnd en göra anmälan om fall, då ansökning hos Konungens befallningshafvande anses böra äga rum.

Har enskild person, som i 1 mom. omförmäles, hos nykterhetsnämnden gjort dylik anmälan samt denna anmälan ej inom två månader föranledt ansökning till Konungens befallningshafvande, äger han att inom tolf månader efter anmälans ingifvande själf hos Konungens befallningshafvande göra ansökning' i ärendet.

4 §•

1 mom. I ansökningen skall grunden för densamma angifvas samt redo­ görelse lämnas för de åtgärder, som af enskilde eller myndighet vidtagits i syfte att återföra vederbörande till ett nyktert lif.

Vid ansökningen skola fogas:

1. prästbevis angående den, hvars intagande å anstalt påyrkas, inne­ fattande de upplysningar, som skola meddelas i flyttningsbetyg;

2. utlåtande af legitimerad läkare, affattadt enligt af Konungen med­ delade anvisningar och grundadt å undersökning, som verkställts inom en månad före ansökningens ingifvande;

3. intyg af minst två trovärdiga personer, utfärdadt enligt anvis­ ningar, som meddelas af Konungen;

4. uppgift på allmän anstalt för vård af alkoholister, som sökanden önskar anlita för vården, i den händelse ansökningen bifalles.

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 77

Utlåtande af läkare, som är anställd vid i ansökningen uppgifven allmän anstalt för vård af alkoholister, må ej godkännas.

2 mom. Finnas ej vid ansökningen fogade de i 1 mom. föreskrift^ handlingar, varde ansökningen ej upptagen, hvarom besked skall tecknas å densamma. Utan hinder däraf att prästbevis ej finnes fogadt vid ansök­ ningen, må Konungens befallningshafvande dock vidtaga åtgärd, som omförmäles i 7 §.

5 §•

Upptages ansökningen, har Konungens befallningshafvande att ofördröj­ ligen låta ansökningshandlingarna i bestyrkt afskrift delgifvas den, hvilken ansökningen gäller, samt, då fråga är om gift kvinna eller omyndig, jämväl målsman, med föreläggande att inom viss kort tid skriftligen svara å ansökningen, vid äfventyr, om det försummas, att målet ändock afgöres.

Finner Konungens befallningshafvande part böra lämnas tillfälle att yttra sig öfver någon sedermera inkommen handling, har Konungens be­ fallningshafvande att i enahanda ordning låta delgifva denna.

6 §■

Efter det förklaring afgifvits eller den därför bestämda tiden tilländagått samt, där ytterligare utredning funnits erforderlig, denna införskaffats eller part lämnats tillfälle att förebringa sådan, skall Konungens befall­ ningshafvande utan tidsutdräkt företaga målet till afgörande; och liar Konungens befallningshafvande att, om ansökningen finnes kunna bifallas, meddela förordnande, att den, hvilken ansökningen afser, må intagas å all­ män anstalt för vård af alkoholister äfvensom bestämma, å hvilken anstalt intagandet får äga rum.

Äskar någondera parten förhör inför domstol, skall Konungens be­ fallningshafvande, därest förhöret icke uppenbarligen är onödigt, låta med målets afgörande anstå samt hänvisa part att vid domstol förebringa den bevisning, hvaraf han vill begagna sig, och meddela föreskrift om hvad parterna med afseende därpå hafva att iakttaga.

7 §•

Gifva handlingarna i målet anledning till antagande att den, som ansökningen gäller, är till allvarlig fara för annans personliga säkerhet eller eget lif samt i trängande behof af anstaltsvård, då må Konungens be­ fallningshafvande, äfven utan att den, hvilkens intagande i anstalt på-

78 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

yrkas, blifvit körd i målet, kunna gå i författning om hans intagande å allmän anstalt för vård af alkoholister, i afbidan på att slutligt förord­ nande om honom meddelas.

Kan plats å dylik anstalt ej omedelbart beredas, bör Konungens befall­ ningshafvande söka föranstalta om hans omhändertagande och vårdande under tiden på annat lämpligt sätt.

8 §•

Konungens befallningshafvandes slutliga beslut enligt 6 §, så ock beslut, som i 7 § sägs, skall genom Konungens befallningshafvandes för­ sorg ofördröjligen delgifvas sökanden och, där förordnande om intagande å anstalt meddelats, jämväl den, hvilken förordnandet afser, äfvensom måls­ man för honom.

Beslutet skall tillika innehålla underrättelse om hvad den har att iakttaga, som vill söka ändring i detsamma.

9 g.

1 mom. Vill part söka ändring i Konungens befallningshafvandes slutliga beslut, hvarom förut i detta kap. sägs, har han att före klockan tolf å trettionde dagen från det han erhållit del af beslutet till Konungens befallningshafvande ingifva sina till Konungen ställda besvär.

Konungens befallningshafvande infordrar motpartens förklaring öfver besvären samt insänder därefter ofördröjligen till Konungens nedre justitie­ revision samtliga målet rörande handlingar tillika med eget utlåtande jämte den ytterligare utredning, som Konungens befallningshafvande ansett nödigt införskaffa.

Askar part förhör vid domstol, pröfvar Konungen, om sådant bör medgifvas, samt meddelar föreskrift om hvad parterna med afseende därpå hafva att iakttaga.

2 mom. Till någon söka ändring i Konungens befallningshafvandes förordnande om intagning å anstalt enligt 7 §, äger han att anföra besvär i den ordning, som i 1 mom. sägs, dock vare klagan ej inskränkt till viss tid; och har Konungens befallningshafvande att ofördröjligen insända besvären jämte de till målet hörande handlingar och eget utlåtande till Konungens nedre justitierevision.

Öfver beslut, som Konungens befallningshafvande, i andra fall än i 7 § sägs, meddelat under målets handläggning, må särskild klagan icke föras.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 79

3 mom. År klaganden intagen å allmän anstalt för vård af alkoholister, äger han att inom den för besvärs anförande stadgade tid aflämna besvärs­ skrift till anstaltens styrelse, som ofördröjligen insänder densamma till Konungens befallningshafvande; och har anstaltens styrelse att tillse, att klaganden ej saknar nödigt biträde vid besvärens författande.

10 §.

Konungens befallningshafvande äger vid beslut om någons intagande å allmän anstalt för vård af alkoholister, när skäl därtill äro, förordna, att beslutet må gå i verkställighet, utan hinder däraf att det ej vunnit laga kraft.

Har i sådant fall talan fullföljts mot beslutet, äge Konungen att, äfven före målets slutliga pröfning, förordna, att verkställighet ej må äga rum, eller att den skall återgå, där den redan skett.

11 §•

I mål, hvarom i detta kap. sägs, må svaranden, där ansökningen afslås, kunna tilläggas ersättning för sina kostnader, efter soin skäligt pröfvas; och galle om verkställighet af beslut i sådant fall hvad som är stad­ gadt i fråga om underrätts dom, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit någon ålagd.

12 §.

Har å allmän anstalt för vård af alkoholister beredts plats för den, om hvars intagande å dylik anstalt förordnande meddelats, men vägrar han att ingå å anstalten, äger Konungens befallningshafvande efter framställ­ ning af den, på hvars ansökning förordnandet meddelats, eller, om denne aflidit eller är urståndsatt att göra sådan framställning, af annan enligt 3 § till ansökning berättigad person eller myndighet lämna handräckning för beslutets verkställande. De med handräckningen förenade kostnader bestridas af allmänna medel.

13 §.

Framställning om handräckning, som i 12 § sägs, skall göras inom tre månader efter det förordnandet vunnit laga kraft; i annat fall må handräckning ej meddelas.

Har förordnande om intagande å allmän anstalt för vård af alko­ holister ej gått i verkställighet inom aderton månader efter det beslutet därom vunnit laga kraft, vare förordnandet förfallet.

80 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

2 kap.

Om verksamhet i förebyggande syfte och till förekommande af återfall.

14 §.

1 mom. Myndighet, hvilken äger göra ansökning, som i 2 § sägs, skall, innan sådan åtgärd vidtages, inhämta noggranna upplysningar om den, beträffande hvilken ansökning ifrågasattes, samt vidtaga för hvarje fall lämpade åtgärder i syfte att utan tvång återföra honom till ett nyktert och ordentligt lif, såsom att söka

förmå honom att ingå i nykterhetsförening,

bereda honom, för minskande af frestelserna till bruk af rusdrycker, anställning hos lämplig person eller ombyte af verksamhet eller vistelseort,

utverka hos försäljare af brännvin, vin eller Öl, att sådana drycker ej utlämnas till honom,

förmå honom att rådfråga läkare och att följa dennes föreskrifter eller att frivilligt söka vård å lämplig anstalt.

2 mom. Om inom kommun anses önskvärdt, att verksamheten för alkoholisters återförande till ett nyktert lif och deras skyddande mot åter­ fall organiseras under enhetlig ledning, då må särskild nämnd, med namn af nykter hetsnämnd, för ändamålet utses.

Kykterhetsnämnd väljes i stad af stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, af allmän rådstuga samt på landet af kommunalstämma.

I afseende å nykterhetsnämnds sammansättning, val af ledamöter och suppleanter däri, obehörighet att utöfva sådan befattning, tiden, för hvilken den tillsättes, och nämndens arbetsordning gäller i motsvarande tillämpning i stad hvad i hälsovårdsstadgan för riket är föreskrifvet om hälsovårdsnämnd och å landet hvad i förordningen om kommunalstyrelse på landet finnes stadgadt om kommunalnämnd; dock att till ledamot i nykterhetsnämnd må väljas äfven kvinna och att vald ledamot äger att när som helst afsäga sig uppdraget.

Har inom kommun nykterhetsnämnd utsetts, skall anmälan därom göras hos Konungens befallningshafvande.

3 mom. Därest läkare, som har att afgifva utlåtande enligt 4 §, eller Konungens befallningshafvande vid behandling af mål enligt 1 kap. skulle finna, att ytterligare åtgärder af sådan art, som omförmäles i 1 mom., bort med framgång kunna försökas, har läkaren eller Konungens befall­ ningshafvande att fästa vederbörandes uppmärksamhet härpå; och må i

Kling1. May.ts Nåd. Proposition Nr 193. 81

sådant fall Konungens befallningshafvande, om skäl därtill föreligga, låta med parternas begifvande anstå med målets afgörande i afvaktan på ut­ gången af dylikt försök.

4 mom. Kär person, hvilken vårdats å allmän anstalt för vård af alkoholister, därifrån utskrifves, bör den, som gjort framställning om hans intagande, i samråd med anstaltens styrelse och, där så ske kan, med biträde af nykterhets- eller skyddsförening eller därtill skickad enskild person söka genom lämpliga åtgärder bereda honom skydd mot återfall. Är den utskrifne medellös och i saknad af arbete, bör sådant om möjligt beredas honom.

3 kap.

Om anstalterna och deras verksamhet.

15 §.

Allmän anstalt för vård af alkoholister är antingen af staten för sådant ändamål upprättad anstalt eller ock af annan för enahanda ändamål an­ ordnad anstalt, hvilken af Konungen erkänts såsom allmän.

Sådant erkännande kan när som helst återkallas.

Konungen meddelar för hvarje särskild anstalt närmare bestämmelser angående anstaltens verksamhet och de å densamma intagnas behandling.

Anstalterna skola stå under den särskilda uppsikt, som Konungen bestämmer.

16 §•

Eu hvar, som är intagen å allmän anstalt för vård af alkoholister, skall vara underkastad den arbetsskyldigliet, som ur synpunkten af en ändamålsenlig vård ålägges honom. Därest ej annat är bestämdt eller i särskilda fall öfverenskommes, skall inkomsten af arbetet tillfalla anstalten.

17 §.

Har den, som intagits å allmän anstalt för vård af alkoholister, af­ vika från anstalten eller gjort sig skyldig till gröfre förseelse mot ordning eller sedlighet, eller finnes han genom inverkan på andra i anstalten in­ tagna eller annorledes vara till allvarlig skada för anstaltens verksamhet, och kan han ej lämpligen vidare vårdas där, må på framställning af an­ staltens styrelse den myndighet, som Konungen förordnat att hafva upp­ sikt öfver de allmänna anstalterna för vård af alkoholister, kunna för-

Biliang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 144 höft. (Nr 193.) 11

82 Klingl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

ordna om lians öfverflyttande till annan allmän anstalt för värd af alkoho­ lister, där särskilda för hans behandling nödiga åtgärder kunna vidtagas. Nämnda myndighet må ock kunna förordna om eljest erforderlig öfverflyttning från en anstalt till annan.

18 §. 1 mom. Ilar någon på grund af förordnande enligt 1 kap. intagits å allmän anstalt för vård af alkoholister, må han kvarhållas å anstalten under en tid af aderton månader, räknadt från den dag han intogs å anstalten, eller, om han före förordnandet vårdats å sådan anstalt, under eu tid af tre år. Utskrifning från anstalten skall ske före utgången af nämnda tid, därest det ändamål, som afses med vistelsen i anstalten, vunnits, så att den vår­ dade kan antagas skola efter utskrifningen föra ett nyktert och ordentligt lif. Om utskrifning tillkommer det anstaltens styrelse att förordna. 2 mom. Vid utskrifning enligt 1 mom. andra stycket må styrelsen kunna fästa de villkor i fråga om tillsyn öfver den utskrifne och om hans uppförande, som den anser lämpliga. Bryter den utskrifne mot dessa villkor eller föranleder hans upp­ förande eljest därtill, äger anstaltens styrelse besluta, att han ånyo skall intagas å anstalten. Sådant återtagande må dock ej äga rum efter den tid, då han enligt 1 mom. första stycket skolat utskrifvas; och ej heller må han å anstalten kvarhållas längre än till utgången af nämnda tid.

19 §. 1 mom. Rymmer den, som är intagen å allmän anstalt för vård af alkoholister, eller vållar han annorledes själf afbrott i vården, skall den tid, hvarunder han sålunda egenvilligt undandragit sig anstaltsvård, ej medtagas vid beräkning af den tid, under hvilken han längst må kvar­ hållas å anstalten. Samma lag vare, där han i fall, som i 18 § 2 mom. sägs, vållar hinder för återintagandet å anstalten. 2 mom. Anstaltens styrelse äger att hos vederbörande polismyndighet bekomma handräckning för hämtande af den, som rymt eller eljest olofligen håller sig undan från anstalten. Är fråga om återhämtande al den, som utskrifvits med villkor på sätt i 18 § 2 mom. sägs, meddelas hand­ räckning af Konungens befallningshafvande. De med handräckningen för­ enade kostnader bestridas af allmänna medel.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 83 20 §. Vill någon söka ändring i beslut af uppsiktsmyndighet eller anstaltsstyrelse i fråga, som omförmäles i 17 eller 18 §, äger han att före kloc­ kan tolf å trettionde dagen från det han erhållit del af beslutet i civil­ departementets expedition ingifva sina till Konungen ställda besvär. Utan hinder af besvär må beslutet gå i verkställighet.

21 §.

Innan å anstalt vårdad person utskrifves, skall anstaltens styrelse därom underrätta den person eller myndighet, på hvars framställning han intagits å anstalten, för åvägabringande af sådana åtgärder, som omförmälas i 14 § 4 mom. Kunna lämpliga åtgärder ej på detta sätt åvägabringas, bör anstaltens styrelse föranstalta därom, att nykterhets- eller skyddsförening eller därtill skickad enskild person lämnar flen utskrifne stöd och bistånd.

4 kap. Om vårdafgifter.

22 §.

Konungen bestämmer den afgift, hvilken skall i allmänhet utgå för vård å allmän anstalt, som i denna lag sägs. Åtnjuter den vårdade sär­ skilda förmåner, må godtgörelse härför utgå efter träffad öfverenskommelse.

23 §. Den, på hvars framställning någon intagits å allmän anstalt för vård af alkoholister, är skyldig att gent emot anstalten svara för vårdafgiftens gäldande och att därå aflämna ansvarsförbindelse. Ilar intagning skett efter framställning af myndighet, som i 3 § 2 inom. sägs, åligger ansvarigheten den kommun, där den vårdade var bosatt vid tiden för målets anhängiggörande, eller, om han vid den tiden ingen­ städes hade stadig uppehållsort, staten. Där på grund af ansvarsförbindelse eller eljest annan person än den, som åtnjutit vården, guldit vårdafgift till anstalten, är han berättigad till godtgörelse af den vårdade. Har kommunal myndighet bekostat vården,

84 Kungl, Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 103. äger den att uttaga sådan godtgörelse, i den mån den icke finner skäl till eftergift.

5 kap.

Om frivilligt ingående å anstalt.

24 §.

Å allmän anstalt för vård af alkoholister må äfven intagas åt dryc­ kenskap hemfallen person, som frivilligt söker vård därstädes.

Den, som vill vinna inträde, har att till anstalten afkunna en af honom egenhändigt underskrifven ansökning jämte prästbevis och utlåtande af legitimerad läkare, som ej är anställd vid anstalten, affattadt enligt af Konungen meddelade anvisningar. Står han under annans målsmanskap, erfordras målsmannens samtycke till ansökningen.

Har under iakttagande häraf någon vunnit inträde å sådan anstalt, kan hau äfven mot sin vilja kvarhållas å anstalten under den tid, som bestämts i ansökningen, dock ej längre än ett år från inträdet.

T öfrigt gälla för den intagnes vårdande å anstalten och utskrifning därifrån de i 3 kap. gifna föreskrifter; dock att han icke mot sin vilja kan öfverflyttas från den anstalt, där han sökt och vunnit inträde, till annan.

6 kap.

Straffbestämmelser.

25 §.

Den, som åt någon, hvilken är intagen å allmän anstalt, som i denna lag sägs, lämnar brännvin, vin eller Öl eller eljest hjälper honom att åtkomma sådana drycker, straffes med böter från och med fem till och med ett­ hundra kronor. Gör någon af anstaltens personal sig skyldig till dylik förseelse, böte från och med tjugufem till och med femhundra kronor.

Därest gärning, som här sägs, tillika innefattar förbrytelse mot för­ ordningen angående försäljning af brännvin eller förordningen angående försäljning af vin och öl, gånge som i 4 kap. 2 § strafflagen stadgas.

Det åligger allmän åklagare att åtala förseelse enligt denna §. För­ seelsen åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare, eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol; och gälle

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193. 85

i fråga om klagan öfver domstols eller poliskammares beslut i dessa mål hvad i allmänhet om besvär i brottmål finnes förordnadt.

Ådömda böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1915.

8(» i Kanal. Majrts Nåd. Proposition Nr 193.

Förslag

till

L/\G

om tillägg till 2 § l?:o i lagen den 26 maj 1909 om Kung!. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § 17 :o i lagen den 2(> maj 1909 om Kungl. Maj-.ts regeringsrätt skall erhålla följande tillägg: mål om vård och behandling af den, som intagits å allmän anstalt för vård af alkoholister, om hans öfverflyttning till annan anstalt, om utskrif­ ning och om återintagning af den, som utskrifvits med villkor'. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1915.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193, 87

Förslag

till

LAG

om ersättning i visst fall af allmänna medel till vittnen i mål enligt lagen den-------------- om behandling af alkoholister.

Har i mål, som alses i lagen den — — ------- - om behandling åt alkoholister, någon blifvit vid förhör inför domstol af de i 3 § 2 inom. af nämnda lag omförmäla tjänstemän åberopad såsom vittne eller för att upplysningsvis höras, eller ock etter förordnande af Konungens befallnings hafvande eller domstol för sådant ändamål inkallad, njute den, som pa grund däraf inställt sig vid domstolen, ersättning för inställelsen af all­ männa medel efter enahanda grunder och i samma ordning, som finnes stadgad angående ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål. Beslut om ersättning, där sådan yrkas, skall utan dröjsmål meddelas åt domstolen och gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall, där det begäres, samma dag utan afgift meddelas den, som fått ersättning sig tillerkänd.

Denna lag träder kraft den 1 januari 1915.

88 I Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 193.

Förslag

till

LAG

rörande offentlighet vid förhör inför underdomstol i mål enligt lagen den-------------- om behandling af alkoholister.

Då på grund af föreskriften i 6 § af lagen den — — — — om behandling af alkoholister förhör hålles inför domstol, skola, om den, livilkens intagande i anstalt för vård af alkoholister påyrkas, därom framställer an­ hållan, förhandlingarna hållas inom lyckta dörrar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1915.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 103. 89

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 februari 1913.

Närvarande:

J ustitieråden THOMASSON, Gustaf Carlson, Svedelius, Regeringsrådet THULIN.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 27 augusti 1912, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över förslag till lag om behandling av alkoholister; lag om tillägg till 2 § 17:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt ; lag om ersättning i visst fall av allmänna medel till vittnen i mål en­ ligt lag om behandling av alkoholister; och lag rörande offentlighet vid förhör inför underdomstol i mål enligt lag om behandling av alkoholister. Förslagen, som finnas hilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av häradshövdingen, f. d. revisionssekreteraren Jacob Linders. Lagrådet fann förslagen föranleda till följande yttrande:

I. Förslaget till lag om behandling av alkoholister. Mot den grundsats, varpå ifrågavarande lagförslag vilar, eller att per­ Tvångs-

principens

soner, hemfallna åt dryckenskap, må under vissa förutsättningar med tvång giltighet. interneras å för vård av dylika personer avsedda anstalter, synas icke med fog kunna göras några invändningar. Erfarenheten visar, att alkoholisten Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. Hd höft. (Nr 193.) 12

!>0 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition AV Idel

av dryckenskapslasten i många fall töres till handlingar, som innebära fara för den allmänna säkerheten eller kränka andras rättigheter i så all­ varlig man, att verklig samhällsolägenhet därigenom uppkommer. Sam­ hället inaste vara berättigat att vidtaga de åtgärder, som äro nödiga för undanröjande av denna fara eller olägenhet, och tinnes rättelse icke kunna vinnas annorledes än genom inskränkning i alkoholistens personliga frihet, är ett sådant ingrepp visserligen även befogat.

Samband

kragan om tvångsinternering står, såsom under förarbetena till lag-

med annan

lagstiftning. förslaget framhållits, i nära sammanhang med lagstiftning å skilda om­ råden, såsom sträft lagstiftningen, ordnandet av lösdrivares behandling, tattigvarden och sinnessjukvården samt i viss män förmynderskapslagstiftningen. Gällande strafflag upptager sträft' för fylleriförseelser; vid eu blivande strafflagsreform torde med säkerhet vara att emotse kriminali­ sering av vissa pliktförsummelser, som i många fall härleda sig av alkohol­ missbruk. Åt domstolarna torde utrymme beredas att, då dylika förseelser beivras, förordna om tvångsinternering, när sådan prövas lämpligare än ådömande av bötes- eller frihetsstraff. Lösdriveri ocli dryckenskap gå ofta hand i hand; eu valrätt för myndigheterna mellan tvångsarbete och an­ staltsvärd efter omständigheterna i varje föreliggande fall synes erbjuda avsevärda fördelar. Dylika synpunkter hava helt naturligt icke kunnat i lagförslaget vinna beaktande. Statens straffande myndighet måste göras gällande utan hänsyn därtill, att den brottslige är internerad. Endast sä till vida torde i omförmälda avseende något kunna göras, att Konungens befallningshavande, därest fråga om ådömande av tvångsarbete och ansök­ ning om internering samtidigt föreligga, kan låta påföljden för lösdriveriet stanna vid varning och förordna om internering. Otillfredsställande måste det dock vara, att t, ex. en å anstalt internerad därifrån uttages för undergående av förvandlingsstraff för honom ådömda böter för fylleri eller sådant förvandlingsstraff skall av honom avtjänas efter det han utskrivits tran anstalten. Vid fattigvardslagstiftningens nydaning torde ej förbises frågan, huruvida fattigvård må lämnas i form av anstaltsvård, där förutsättningar föreligga för denna senares lämplighet. Gränsen mellan alkoholism och sinnessjukdom är mången gång svår att draga. Vad slutligen angår förmynderskapslagstiftningen har man att tillse, i vad man förmyndare kan berättigas att gorå det ingrepp i myndlingens personliga frihet, som an­ ordnande av anstaltsvård mot myndlingens vilja innebär.

Kung i. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 91

Ett fullt rationellt ordnande av interneringsfrågan kan fördenskull Lagsttftnmgenligt lagrådet mening ske först efter det samtliga ovanberörda lagstiftnings- soriska fält blivit genomarbetade. Emellertid torde en övergång,slagstiftning i ämnet fraktar. vara berättigad med hänsyn till frågans stora sociala betydelse och den långa tidsutdräkt, som eljest skulle förorsakas. Härunder kan erfarenhet vinnas, som torde bliva till nytta för den fortsatta lagstiftningen. Vid eu sådan isolerad behandling uppstå dock avsevärda svårigheter, och lagstift­ ningens provisoriska karaktär måste skärpa det krav på begränsning och varsamhet i övrigt, som redan betingas därav, att man här rör sig på ett för vårt land nytt område och med anordningar, vilka i stort sett ingen­ städes blivit prövade.

Eu ei ringa betänklighet mot omedelbart genomförande av en lag- Nvmrmtåe.

■* ° ° . i o i i i -n i. anstalt splatstiftning i förevarande ämne ligger däri att antalet vårdplatser, med vilket gers fåtaligman kan räkna, vida understiger behovet. Under förarbetena har icke hfs~u anskaffats något statistiskt material, varifrån man kan ens approximativt vänlig. sluta till huru stort behovet är. Fattig värdskommittén har byggt sitt för­ slag på de anstalter, som redan förefinnas eller kunna förväntas bliva upp­ rättade av kommuner eller stiftelser. Enligt departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet vid förslagets remitterande är numera avsett att, därest eu lag autages i ämnet, anordna eu statsanstalt, som vid lagens ikraftträdande vore färdig att tagas i bruk. Vilken omfattning denna an­ stalt skulle få angives icke. Det framgår emellertid att departementschefen —som ansett att bolag eller enskilda personer, därest understöd av stats­ medel lämnades, skulle öka antalet anstalter -— oaktat detta och inrättandet av statsanstalten måst utgå ifrån att anstaltsvård ofta icke skall kunna erhållas till följd av brist på platser. Därav nödvändiggöras förslagets byggnad, att förordnande om internering meddelas utan säkerhet för att sådan är möjlig att erhålla. Det beror på sökandens förmåga och vilja att skaffa plats, om verkställighet följer. Detta system upprätthålles jämväl be­ träffande dem, vilka äro farliga för annans personliga säkerhet eller eget liv. Den interimsvård, som det enligt 7 § i förslaget ålagts Konungens befallningshavande att anskaffa, avser endast tiden till dess slutligt beslut om internering meddelas. Har vid den tidpunkten sökanden icke anskaffat plats å anstalt, vare sig detta beror därpå att ingen plats finnes att tillgå (åler — vilket i fråga om enskild sökande lätteligen kan inträffa — att sö­ kanden ej har erforderliga medel för ändamålet eller ej påkallar verk­ ställighet, återstår ej annat än att utsläppa den farlige alkoholisten. Sy-

92 Kimgl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

stcmet kan, så vitt angår farliga personer, enligt lagrådets mening icke bibe­ hållas. Staten måste hava sörjt för att i sådana fåll plats är att tillgå, och inter­ nering måste ske även om den enskilde sökanden saknar betalningsförmåga eller ej fullföljer ansökningen. Men även av en annan och ej mindre viktig anledning kräves, att staten träder emellan för anskaffande av vårdplatser. Klart är, att man härvidlag får att göra med personel- av de mest skilda slag, från brottslingstyper eller lösdrivareelement till sådana olyckliga, som fallit offer för dryckenskapslasten men i fråga om vilka eljest icke något från samhällssynpunkt är att anmärka. Bland de internerade skola därför alltid finnas sådana, av vilka man har att befara ett menligt inflytande på de övriga eller ett störande av sämjan och som — även om man bortser från olägenheten av ett efterhängset vidhållande av bekantskapen efter utskriv­ ningen — komma att motverka vad man genom anstaltsvården eljest kunnat vinna. Och detta gäller ej minst beträffande kvinnliga alkoholister. Endast en statsanstalt torde kunna utrustas med medel tillräckliga för att upp­ rätthålla disciplinen i fråga om svårbehandlade personer. Utväg måste därför finnas att befria övriga anstalter frän dylika skadliga element; i motsatt fall torde lagstiftningen bliva mer till skada än till gagn. Under nuvarande förhållanden har man korrektivet mot berörda olägenhet däri, att den skyldige utskrives från anstalten. Vid tvångsinternering får na­ turligtvis sådant icke ifrågakomma. Såsom ett oeftergivligt, villkor för lagförslagets antagande måste fördenskull enligt lagrådets tanke uppställas, att vid lagens ikraftträdande finnes en eller flera statsanstalter med till­ räckligt antal platser för att mottaga de farliga och dem, som av ovan angivna anledningar måste utmönstras från övriga anstalter.

Om detta är det minsta krav, som i fråga om statsanstalter måste framställas, följer ej därav att staten med dess uppfyllande kan slå sig till ro. Synnerligen otillfredsställande måste det anses vara att, sedan i lagens ord­ ning sådant förhållande konstaterats föreligga, att enda hjälpen är tvångs­ internering, icke låta alkoholisten komma i åtnjutande av vård. De jäm­ förelsevis fåtaliga platserna ä befintliga anstalter lära enligt meddelade upp­ lysningar numera till fullo vara tagna i anspråk av frivilligt ingångna. Att bolag eller enskilda personer skulle uppföra anstalter för tvångsintagning torde, även om staten kraftigt understödde sådana företag, icke kunna för­ väntas. De kontrollföreskrifter, som staten icke kan eftergiva, komma helt visst att avhålla därifrån.

Aven från stiftelsernas och kommunernas sida lärer ej alltför mycket vara att hoppas i berörda hänseende. Vad de senare angår torde endast

Kungl. Maj ris Nåd. Proposition Nr 193. 9.3

en eller annan större kommun med goda ekonomiska resurser finna sig föranlåten att inrätta en anstalt för vård av personel-, om vilka dess egna myndigheter hava att draga försorg. Skall lagen bliva effektiv i avsevärd grad, torde fördenskull staten få anordna an­ stalter i ganska stor utsträckning. Att såsom antytts bemöta anspråk därutinnan med hänvisning till barnavårdslagens föreskrifter om skyddshem synes icke befogat; förhållandena i det ena och det andra fallet ställa sig väsentligen olika. För barn, som i brist på plats icke kunna intagas å skyddshem, kan en därmed jämförlig vård åtminstone i de allra flesta fall på annat sätt erhållas. Här åter är fråga om en speciell behandling av vuxna personer, vilken endast kan lämnas å en med hänsyn till sådan vård inrättad anstalt.

Svårigheter

Enligt lagrådets tanke måste man ställa sig tveksam, om det överhu­

vid tvångs­

vud låter sig göra att för tvångsvård anlita andra anstalter än av staten vård ä enskild upprättade. Såsom redan vidrörts, komma stora svårigheter att uppstå i anstalt. fråga om disciplinens upprätthållande bland de internerade. Att utgå från nuvarande förhållanden är helt säkert missvisande. Tvånget kommer att riktas mot vida sämre element än dem, som nu frivilligt ingå. Eeglementsvidrigt uppträdande kan nu mötas med utskrivning. Och det får ej heller förhises, att man av den, vilken när som helst kan lämna anstalten, i vida mindre grad än av den tvångsbundne har att befara, att hans missnöje tager sig utbrott i störande handlingar. Men tveksamheten ökas, då man för sig uppställer spörsmålet, huru man skall skapa tillfyllestgörande garan­ tier för att de internerade få åtnjuta den behandling, som bär tillkomma dem. I)å man besinnar, att här är fråga om personer, vilka för lång tid äro avspärrade från yttervärlden, måste fordringarna på sådana garantier sättas ganska höga. Väl torde man icke behöva befara, att god vilja i nämnda hänseende skulle saknas å anstaltsstyrelsens eller personalens sida; men förmågan kan ej alltid förutsättas vara till finnandes. Härvidlag kan komma att brista jämväl beträffande det ekonomiska underlaget för verk­ samheten. Dessa förhållanden synas icke hava blivit fullt beaktade vid förslagets uppgörande. För erkännande av anstalten såsom allmän uppställas visserligen villkoren, att reglementet skall fastställas af Konungen och att anstalten skall stå under särskild uppsikt. Huru denna uppsikt tänkes anordnad, utföres dock icke. Ett förslag till instruktion för upp­ siktemyndigheten synes hava bort åtfölja lagförslaget för bedömande, i vad man garantier bliva förhanden genom denna myndighets verksamhet.

94 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 193. För att bibehålla systemet med tvångsinternering å andra anstalter än av staten upprättade erfordras, att inspektionsmyndigheten utrustas med makt och medel att utöva en verksam kontroll samt att styrelse och per­ sonal vid dessa anstalter komma att stå under tjänstemannaansvar. Olika meningar torde säkerligen kunna göra sig gällande om det senare är för­ hållandet enligt lagförslaget. För lagrådet synes rätta uppfattningen vara den, att styrelsen med hänsyn till de allmänna funktioner, anstalterna komme att fullgöra, enligt förslaget skulle falla under sådant ansvar men däremot icke personalen. Den nödiga rättelsen torde lämpligast ske genom stadganden i anstaltsreglementet och instruktionen för inspektionsmyndigheten av sådan innebörd, att tjänstemannaansvaret framträder. En uttrycklig bestämmelse i strafflagen skulle lätteligen i fråga om andra likartade in­ rättningar föranleda oriktiga slutledningar.

A nsakniugs- De skäl, som blivit anförda för att prövningen i första hand av in-

rätt.

terneringsfrågor icke förlagts till domstolarna, synas äga giltighet. Lagrå­ det anser emellertid, att i de föreslagna anordningarna beträffande frågor­ nas behandling vissa ändringar böra vidtagas i syfte att skaffa nödig fast­ het åt byggnaden i dess helhet, att undanrödja de ocgentligheter, som i särskilda avseenden synas föreligga, samt att bereda ett bättre underlag för bedömandet. Enligt förslaget tillkommer ansökningsrätt dels vissa uppräknade an­ höriga till alkoholisten, dels kommunalnämnd, hälsovårdsnämnd, fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd, dels ock i fråga om farliga alkoholister po­ lismyndighet. Om i en kommun inrättats särskild nykterhetsnämnd, upp­ hör övriga kommunala myndigheters rätt att söka, och de enskilda få göra det först om deras anmälan till nykterhetsnämnden icke inom viss tid för­ anlett ansökan från denna. I 2 § föreskrives, att ansökningen kan göras hos Konungens befallningsliavande i den ort, där alkoholisten har sitt bo och hemvist eller uppehåller sig någon tid eller, om han ingenstädes äger stadigt hemvist, där han finnes. Intagningen på en anstalt beror på framställning av den, som hos Konungens befallningsliavande gjort an­ sökningen om interneringen, och bortsett från ansökan av polismyndighet är det också sökanden, som ansvarar för vårdkostnaden. Myndighet, som vill göra ansökning, är skyldig att dessförinnan vidtaga åtgärder i före­ byggande syfte. Överlåtandet åt flera kommunala myndigheter att var för sig gå fram med ansökningar medför olägenheter redan i det avseendet, att vid dylik

K linål. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 95

anordning trygghet icke yinnes att anstaltsvård beredes i de fall, då sådan mest är av nöden. Antalet anstaltsplatser måste bliva ganska begränsat, och kommunens utgifter för andra lika viktiga ändamål medgiva helt naturligt icke alltför stora kostnader för anstaltsvård åt alkoholister. Den gallring, som fördenskull är påkallad, kan ske endast om dessa angelägen­ heter samlas i en enda kommunal myndighets hand.

Än vidare framträda svårigheter att bibehålla systemet med olika ansökningsberättigade myndigheter med hänsyn till kostnadsfrågan. Förslaget torde höra så tolkas, att kostnaderna för anstaltsvården skola drabba den kom­ munbildning, som utsett myndigheten i fråga. Vid ansökning av kommu­ nalnämnd, fattigvårdsstyrelse eller en kommuns hälsovårdsnämnd skulle så­ lunda den borgerliga kommun, inom vilken nämnda myndigheter verka, få vidkännas dessa utgifter; uppträdde barnavårdsnämnden, finge i regel kyrkoförsamlingen gälda kostnaderna, och där hälsovårdsnämnd i municipalsarahälle vore sökande, skulle detta samhälle träda emellan. Vård av alkoho­ lister torde emellertid icke kunna hänföras under sådana ändamål, för vilka kyrkoförsamling eller municipalsainhålla äger anslå medel. För ett bibe­ hållande av förslaget i denna del torde därför krävas motsvarande ändring i ve­ derbörande kommunala författningar. Att låta kostnaderna jämväl i dy­ likt fall drabba den borgerliga kommunen är knappast tillrådligt; det synes ej lämpligt att barnavårdsnämnden eller municipalsamhällets hälsovårds­ nämnd genom sina åtgärder på detta sätt ådrager den borgerliga kommunen utgifter. Även dessa synpunkter synas leda till valet av en enda kom­ munal myndighet för dessa ärendens behandling. Att det är den borger­ liga kommunen, som rätteligen har att vidkännas kostnaderna, torde vara uppenbart.

Förslagets bestämmelser synas lida av en viss oklarhet i fråga om de angivna kommunala myndigheternas kompetens och enskild sökandes ställ­ ning för det fall att nykterhetsnämnd inrättats. Av stadgandet i 3 § att fattigvårdsstyrelse för visst angivet fall äger göra ansökan, även om den person, ansökningen gäller, vistas utom kommunen, borde man väl vara berättigad sluta till att övriga angivna myndigheter äro begränsade till dem, som vistas inom kommunen. Fattigvårdskommittens motiv tala dock i viss mån mot riktigheten av en sådan tolkning. År den person, som någon av hans anhöriga vill få internerad, mantalsskriven i en kommun, där nykterhetsnämnd finnes, men uppehåller sig i annan kommun utan så­ dan nämnd, uppstår spörsmålet, om den anhörige kan förbigå nämnden må­ hända genom att i ansökningen förklara, att personen i fråga ristas där

96 Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 193.

eller där. Lätteligen skulle kunna uppställas andra likartade spörsmål, på vilka tydligt svar icke synes stå att vinna ur de föreslagna bestäm­ melserna.

Nykterhets-

Lagrådet tvekar fördenskull icke att hemställa om sådan ändring i

nämnd i

varje förslaget, att frågorna om internering komma att inom varje kommun be­ kommun. handlas av en enda nämnd, nykterhetsnämnden. Huruvida en särskild sådan skall inrättas eller en redan befintlig kommunal myndighet skall fungera såsom nykterhetsnämnd, torde böra överlämnas åt kommunen att be­ stämma efter vad som kan prövas lämpligt. Med hänsyn till grunderna för tvångsintemering synes i senare fallet valet bland de kommunala myn­ digheterna böra falla på kommunens fattigvårdsstyrelse, som under sin verksamhet torde erhålla bästa kännedomen om de personer, vilka här kunna komma i fråga.

Åt nykterhetsnämnden skulle i själva verket kunna utan större betänk­ ligheter uppdragas uteslutande ansökningsrätt. I de fall, då enskildas an­ språk på internering av någon anhörig äro befogade, torde nämndens bi­ trädande ock kunna förväntas. Då emellertid invändningar mot en sådan anordning med visst fog kunna göras gällande, bär lagrådet icke velat föreslå ett dylikt stadgande utan bibehållit de enskildas ansökningsrätt. Men ansökningar från de enskilda böra dock alltid passera nämnden; här­ igenom beredas i fråga om proceduren fördelar, vilka nedan vidare skola utvecklas.

Proceduren.

Den föreslagna proceduren är väsentligen byggd på vissa skriftliga handlingar, som ovillkorligen skola åtfölja ansökningen. Dessa handlingar utgöra utgångspunkten för bevisprövningen; och ej sällan kommer den prövande myndigheten att uteslutande på dem hava att grunda sitt beslut, enär övriga anvisade utvägar till utredning eller bevisning ofta torde befinnas för tidsödande eller för kostsamma. De handlingar, vilka det gäller, äro läkareutlåtande och intyg av trovärdiga personer. Det måste fasthållas, att för tvångsintemering erfordras icke blott att den, mot vilken ansök­ ningen riktas, är hemfallen åt dryckenskap utan även att vissa missför­ hållanden i följd därav äro för handen. I fråga om det förra är läkarens uttalande visserligen av avgörande vikt, men med ett konstaterande av al­ koholmissbruket har också läkaren lämnat allt det material, som från ho­ nom kan begäras. Beträffande de övriga förutsättningarna har man de tro­ värdiga männens intyg att tillgå. Då fattigvårdskommittén, såsom av mo-

Kungl. Mciy.ts Nåd. Proposition Nr 193. 97

tiven framgår, hämtat denna anordning från sinnessjukstadgan, må erinras, att trovärdiga mäns intyg i nämnda stadga, vid vars tillämpande läkarens utlåtande är det avgörande, icke har den väsentliga betydelse, som det skulle få enligt lagförslaget. Intyget skulle här regelmässigt utgöra det huvud­ sakliga beviset rörande tillvaron av de missförhållanden, som jämte den av läkaren konstaterade dryckenskapen utgöra förutsättning för förordnande om internering. Erfarenheten från domstolarne visar otvetydigt, att en be­ visning genom attester är synnerligen otillförlitlig Till en del kan detta hava sin orsak däri, att enligt svensk rätt i allmänhet icke tinnes stadgat ansvar för den, som giver skriftligt intyg av falskt innehåll. Men huvud­ sakligen torde attestens otillförlitlighet vara att söka däri, att attestgivaren, utan någon avsikt att vilseleda, icke tillräckligt uppmärksammar innehållet i det vanligen utav annan person avfattade intyget och än mindre gör klart för sig, huruvida hans uttalade mening är grundad på egna iakttagelser eller på förtroende till uppgifter, lämnade av den person, som hos honom begärde intyget. Helt annorlunda ställer sig saken vid ett muntligt för­ hör, lett av en opartisk person, vilken utreder vad de frågor, som skola besvaras, egentligen gälla. Eöljer ett vittnesförhör efter attestens utfär­ dande, verkar attesten lätteligen till skada, enär attestgivaren vid vittnesmålets avgivande i de flesta fall skall känna sig i viss mån bunden av sin i attesten uttalade uppfattning. Betänkligheterna mot detta slag av bevisning min­ skas i nu förevarande fall ingalunda därigenom, att intygen skola vara ut­ färdade enligt fastställda formulär; besvarandet av däri framställda frågor blir lätt ännu mera mekaniskt.

Attesterna böra fördenskull utmönstras såsom ett alltför otillförlitligt material; i stället måste större avseende fästas vid personliga iakttagelser och därunder gjorda erfarenhetsrön från någon därför lämplig myndighets sida. Hetta syftemål torde kunna vinnas, om man fullständigare än i förslaget skett utför tanken om åtgärder i förebyggande syfte och låter sådana all­ tid ingå såsom ett moment i proceduren. Het får ej förbises, att tvångsinternering icke är det enda medlet för alkoholistens återförande till ett nyktert och ordentligt liv; den utvägen får fasthellre tillgripas först sedan andra åtgärder visat sig otillräckliga. I förslaget är detta endast delvis uppmärksammat. För myndighet, som vill göra ansökan om internering, är föreskriven skyldighet att, innan ansökningen inlämnas, vidtaga lämpliga åtgärder i förebyggande syfte och i ansökningen angiva, vilka dessa varit. För det fall att enskild person är sökande, har däremot helt naturligt icke en sådan skyldighet kunnat åläggas denne. Att även i detta fall

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 141 käft. (Nr 193.) 13

98 Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 193. erhålla en föregående undersökning och förebyggande åtgärder möjliggöres, om såsom ovan hemställts föreskrift meddelas, att enskilds ansökan skall gå genom nykterhetsmimnden. Då sådan ansökan inkommer, har nämnden att verkställa undersökning och, om denna leder till uppfattningen att åt­ gärder böra vidtagas, även draga försorg därom. Under denna verksamhet har nämnden tillfälle att få den personliga kännedom och inblick i förhål­ landena, som i en fråga av så ömtålig beskaffenhet är oundgängligen nöd­ vändig för ett rätt bedömande. Skulle nämnden finna sig förhindrad att uppträda mot den, vars internering påyrkats, men Konungens befallnings­ kavande efter ansökningens insändande icke gilla nämndens uppfattning, må Konungens befallningshavande lämna erforderliga föreskrifter om åtgärders vidtagande. Klart är, att för den föreslagna anordningen måste förutsättas, att man har förtroende för de kommunala nämnderna. Anser man sådan tillit icke kunna skänkas dem, torde annan utväg icke stå till buds än att kräva ett yttre kriterium för tvångsintemeringens ådömande, t. ex. att fattigvård lämnats. Men i så fall skulle man gå miste om de från många håll upp­ märksammade fördelar, som ligga däri, att förutsättningarna för alkoholistens internering lämnats i någon män obestämda. Endast på sådant sätt har man utsikt att träffa de fall, då förbättring med någon större grad av sannolikhet är att vinna. Under vad ovan anförts angående ansökningsrätt och förebyggande åt­ gärder har icke inbegripits behandlingen av sådana alkoholister, som äro farliga för annans personliga säkerhet eller eget liv. I fråga om denna viktiga grupp har icke avsetts att inskränka polismyndighets ansöknings­ rätt. I lagförslaget har föreskrivits, att även beträffande dylika farliga personer den sökande myndigheten — således även polismyndigheten — är skyldig att vidtaga de i allmänhet anbefallda förebyggande åtgärderna. Denna föreskrift lärer icke kunna bibehållas. En bestämmelse om inrättande av nykterhetsnämnd i varje kommun har synts lagrådet även kunna bidraga till ett bättre utnyttjande av stadgandena om tillsyn å alkoholisten efter utskrivandet och hans understöd­ jande för hindrande av återfall. Lagrådet bär, såsom efteråt närmare ut­ vecklas, velat giva ökat utrymme åt dylik eftervård. Vederbörande nyk­ terhetsnämnd torde med bättre framgång kunna handhava denna än en måhända på långt avstånd befintlig anstalts styrelse.

Kungl. Mciy.ts Nåd. Proposition Nr 193. 99

Lagrådets uppfattning har föranlett, att vid den detalj granskning av lagförslaget, vartill lagrådet nu övergår, förslagets bestämmelser behandlas delvis i annan ordning än den, varunder de i förslaget åro upptagna.

1 §•

Beträffande uttrycket uppenbar vanvård framgår av departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet, att med detta uttryck, soin icke fanns i kommittéförslaget, avsetts allenast att inom lagens tillämplighetsområde in­ rymma ett tidigare stadium av ekonomiskt förfall, än som skäligen kunde betecknas såsom verklig nöd. I och för sig lärer dock det valda uttryc­ ket omfatta även det fall, att barn utsättes för fara att bliva i sedligt av­ seende försummat. Lagrådet, som för sin del icke har något att erinra mot, att lagen kommer att avse även sådan vanvård, har ur donna syn­ punkt intet att anmärka mot förslaget. Därest emellertid vanvård i sed­ ligt avseende icke anses böra i förevarande hänseende tagas i beräkning, synes en omredigering vara av nöden.

Yad angår den sista i förevarande § upptagna grupp, eller sådana al­ koholister, som blivit oförmögna att vårda sina angelägenheter, har det med fog blivit ifrågasatt, huruvida icke lagens utsträckning till denna grupp strede emot den ledande grundsatsen, att för tvångsintemering förutsattes, att alkoholisten är till fara eller allvarlig olägenhet för samhället. Har den ekonomiska oförmågan lett till försummelse i alkoholisten åliggande försörjningsplikt eller därtill att han ligger andra till last, kan visserligen en dylik samhällsolägenhet vara för handen. Men då inträder i regel rätt till internering på grund av övriga bestämmelser i denna §. Aidare kan samhällets intresse beröras, där alkoholisten för egen del måst anlita fattig­ vården. Men föreligger icke något av nu angivna fall, synes samhället icke hava något mera direkt intresse av interneringsfrågan. Härtill kom­ mer, att prövningen av frågan huruvida någon är oförmögen att vårda sina angelägenheter är i de fall, då så påfallande följder som nyss berörts icke föreligga, synnerligen svår och knappast kan överlåtas åt administrativ myn­ dighet.

En annan fråga är, huruvida icke, om eu sådan alkoholist som nu nämnts är ställd under förmyndare, åt denne kunde inrymmas befogenhet att, möjligen med samtycke av domstolen, även mot myndlingens vilja in­ sätta honom å alkoholistanstalt. Denna fråga, vilken på sätt redan ovan framhållits närmast berör förmynderskapslagstiftningen, kan emellertid icke

100 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

lämpligen i detta sammanhang upptagas till behandling, utan bör anstå till dess nämnda lagstiftning i övrigt bliver föremål för omarbetning.

På grund av vad sålunda anförts, hemställer lagrådet om sådan änd­ ring av denna §, att omförmälda sista grupp ur förslaget uteslutes, men att ett tillägg göres till den närmast föregående, så att denna kommer att omfatta icke blott sådana alkoholister, som i följd av dryckenskap ligga sin familj till last, utan även dem, som av samma anledning ligga fattigvården till last,

2 och 3 §§ samt 14 § 2 mom.

Därest lagrådets ovan gjorda hemställan, att inom varje kommun skall finnas en nykterhetsnämnd, vinner bifall, synes, jämväl med hänsyn till den utvidgade betydelse, som lagrådet velat tillägga nämnden, en sådan ändring i lagbestämmelsernas uppställning böra vidtagas, att före de äm­ nen, som angivas i 2 och 3 §§, införas normerande föreskrifter angående nämnden och dess verksamhet. Stadgandena i 14 § 2 mom. böra alltså dit överflyttas. Vid angivande av den allmänna karaktären av nämndens verksamhet synes en ändring av de i omförmälda moment använda uttryck böla ske. Verksamheten betecknas där avse alkoholisters återförande till ett nyktert liv och deras skyddande mot återfall. Ordet alkoholister är här alltför obestämt. Av eu dylik bestämmelse kunde nämnden taga sig anledning att uppträda även mot andra än dem, till vilka dess verk­ samhet bör vara begränsad. Rn sådan fara ligger desto närmare till hands, som nykterhetskommittén, på vars förslag den fakultativa nykterhetsnämnden upptagits, angiver dess uppgift vara jämväl att utgöra hjälp och stöd åt personer, som missbrukat rusdrycker i sådan omfattning, att de kunna befaras bliva interneringsmässiga. Det må nu vara önskvärt, att i en framtid nykterhetsnämnden får en sådan ökad uppgift, men i förevarande lagstiftning finnes intet utrymme därför. Till undvikande av varje miss­ uppfattning om uppgiften och därav möjliga trakasserier, måste nämndens verksamhet tydligt begränsas till sådana fall, då de uppställda förutsättnin­ garna för internering må antagas föreligga.

Redan har angivits, att för det fall, att kommunen ej vill utse sär­ skild nykterhetsnämnd, kommunens fattigvårdsstyrelse enligt lagrådets mening vore den bland de befintliga kommunala myndigheterna, som mest lämpade sig att fungera som nykterhetsnämnd. De föreskrifter, som er­ fordras för att inpassa den särskilt utsedda nykterhetsnämnden i den kom­ munala byggnaden, torde vid sådant förhållande bäst hämtas från analoga

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 101

bestämmelser om fattigvårdsstyrelse. Mot förslagets ställning i fråga om den fakultativa nykterhetsnämndens sammansättning torde få erinras, att hälsovårdsstadgan är en i administrativ ordning tillkommen författning. Att bygga en civillag på administrativa bestämmelser är i och för sig olämpligt. En jämförelse mellan de stadganden, som äro givna om hälso­ vårdsnämnds sammansättning, och dem, som gälla för kommunalnämnds ut­ seende, torde ock visa, att valet av den förra för stad och den senare för landet såsom norm för nykterhetsnämnds konstruktion medför vissa in­ konsekvenser. Vill man icke införa särskilt för nykterhetsnämnd avsedda valbestämmelser, kan man utan olägenhet begagna de för fattigvårdsstyrelse givna. Förslagets föreskrifter i övrigt synas även sakna nödig fullständig­ het. Så torde ej därunder ingå de ämnen, som i fråga om barnavårds­ nämnd äro upptagna i 27 § 6 mom. i lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn. Ej heller har den fakul­ tativa nykterhetsnämnden tillagts rätt att kalla till inställelse eller att på­ kalla biträde av polismyndighet eller av kommunalmyndighet jämväl i an­ nan kommun. I dessa avseenden torde stadganden böra meddelas.

För det fall att nykterhetsnämnd alltid skall finnas i kommunen er­ fordras icke någon anmälan till Konungens befallningshavande om särskild nykterhetsnämnds inrättande.

Av den förändrade anordning, lagrådet förordat, betingas att 2 och 3 §§ omkastas. Ansökningsrätt skulle då först tillerkännas nykterhetsnämn­ den. Därvid synes hemortskommunens nämnd böra få söka, oavsett om alkoholisten vistas å annan ort. Det är i själva verket denna kommun, som, åtminstone där det ej är fråga om farliga alkoholister, städse har det mest framträdande intresset. I viss mån har detta också fått sitt uttryck i förslaget, då ansökningsrätt tillagts fattigvårdsstyrelse, som lämnat fattig­ vård åt hustru eller barn, även för det fall att familjefadern uppehåller sig utom kommunen. Då enligt lagförslaget fattigvårds lämnande icke är ett villkor för internering, utan sådan kan ske redan då fara föreligger, att dylik mellankomst av kommunen skall bliva erforderlig, synes detta hava bort föranleda en utvidgning av fattigvårdsstyrelsens befogenhet. Katt att göra ansökan bör vidare lämnas åt nykterhetsnämnden i den kommun, där alkoholisten vistas. Då det ligger i sakens natur, att rätt att hos nyk­ terhetsnämnden göra anmälan icke kan vara begränsad till vissa myndig­ heter eller personer, utan nämnden måste taga hänsyn till varje anmälan, bör enligt lagrådets mening andra stycket i 3 § 3 mom. utgå såsom obe­ hövligt och missvisande.

102 Kanal. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 193.

Vidare bör ansökningsrätt tillerkännas polismyndighet ifråga om far­ liga alkoholister. Beträffande lagförslaget härutinnan hemställes, att före­ skriften om polismästares förordnande för tjänsteman måtte utgå och att polismästaren själv blir den till ansökning befogade. Bestämmelsen är uppenbarligen hämtad från lagen om lösdrivares behandling, där den emel­ lertid betingas av särskilda förhållanden, som härvidlag icke äro för han­ den. Däremot torde införas bestämmelse för köpingar och andra orter å landet, där särskild polistjänstemän är förordnad.

Slutligen bör upptagas stadgande om enskildes ansökningsrätt. Huru denna rätt enligt lagrådets mening bör anordnas, framgår av vad under 14 § 1 mom. anföres.

Efter dessa bestämmelser bör följa föreskrift, varest ansökning om internering skall göras. l)å skäl ej synes föreligga att bibehålla valrätt i fråga om forum, torde så vitt angår nykterhetsnämnd och polismyndighet endast böra stadgas, att ansökningen göres hos Konungens befallningshavande, varmed då förstås den Konungens befallningshavande, var­ under nämnden eller myndigheten lyder. Beträffande de enskilde angives i korthet, huru de hava att göra ansökning i enlighet med vad nedan an­ gives.

Klart är, att vissa av de nu framställda anmärkningarna gälla även för det fall, att lagrådets hemställan om den mera genomgripande ändring, som inrättande av obligatorisk nykterhetsnämnd medför, icke skulle vinna beaktande, utan lagförslagets bestämmelser i huvudsak anses böra bihehållas. Under sådan förutsättning vill lagrådet ytterligare förorda, att i 3 § 1 mom. dels användes i fråga om fattigvårds meddelande samma uttrycks­ sätt som i 1 §, eller »hustru eller barn, som han är skyldig att försörja», dels ock vidtages en redaktionell jämkning, så att bestämmelsen kommer att omfatta även det fall, att hemortskommun fått gälda ersättning för av annan kommun lämnad fattigvård; att första stycket i 3 mom. av samma § omredigeras, så att det tydligt angiver vad därmed uppenbarligen avses, eller att från nykterhetsnämndens uteslutande ansökningsrätt endast undantages polismyndighets rätt att göra ansökan om farliga personer; att bestämmelsen om nykterhetsnämndens befogenhet förtydligas därhän, att nämnden erhåller lika vidsträckt ansökningsrätt, som eljest tillägges fattigtigvårdsstyrelse; samt att, enär det ändamål, som föranlett bestämmelsen i 14 § 2 mom. att anmälan om nykterhetsnämnds utseende skall göras hos Konungens befallningshavande, torde kräva anmälningsskyldighet jämväl i

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193. 103

fråga om beslut att nykterhetsnämnd ej vidare skall utses, bestämmelsen i sådant avseende fullständigas.

Det i sistnämnda moment införda tillägg om kvinnas valbarhet, som tydligen influtit genom förbiseende av gällande lagbestämmelser, bör utgå.

14 § 1 mom.

I det remitterade förslaget bär, åtminstone om man fäster sig vid ordalagen i förevarande moment, stadgats skyldighet för de till ansökning berättigade myndigheterna att låta ansökningen föregås av åtgärder i före­ byggande syfte.

Att göra denna skyldighet ovillkorlig, torde vara att gå för långt och har väl icke heller varit åsyftat. När ansökningen grundas därpå, att al­ koholisten är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, äro för­ hållandena vanligen så brådskande, att förebyggande åtgärder ej kunna ifrågakomma. Vidtagande av dylika åtgärder synes för övrigt icke under några förhållanden böra vila å polismyndighet. Vidare bör man icke fordra förebyggande åtgärder i sådana fall, då det är uppenbart att resultat därav icke kan förväntas. De inskränkningar, som således måste äga rum i fråga om myndigheternas ifrågavarande skyldighet, böra emellertid i lagen utmärkas.

Å andra sidan synes lagförslaget lämna föga ledning till besvarande av frågan, huru kravet på förebyggande åtgärder ställer sig i förhållande till enskild parts ansökningsrätt. Att enskild sökande icke ålagts skyldighet att vidtaga sådana åtgärder är redan framhållet. Förslaget synes dock i viss mån bygga på åtgärder, företagna av den enskilde själv. Att likställa åtgärder av en enskild med åtgärder från de kommunala myndigheternas sida torde emellertid knappast vara riktigt. Klart är att t. ex. en anmo­ dan att ingå i en nykterhetsförening, som med lämpliga erinringar framställes av en ledamot i en kommunal nämnd, innebär något helt annat än en uppmaning av en hustru till mannen i samma hänseende. Väl torde den enskilde stundom av eget initiativ komma att vända sig till kommunal myndighet. Ofta torde han ock •— åtminstone i de större städerna — anlita biträde af skyddsföreningar eller andra dylika inrättningar. Men så­ dana finnas ej överallt att tillgå; och ett ingripande från deras sida kan icke under alla förhållanden anses likvärdigt med den kommunala myn­ dighetens. Ett konsekvent genomförande av de principer, som lagts till

104 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. grund för förslaget, kräver att den enskilde parten hänvisas att söka myndighets medverkan, särskilt med hänsyn till den vikt, som blivit lagd på de förebyggande åtgärderna. I en viss utsträckning är behovet härav också i lagförslaget uppmärksammat. Finnes nykterhetsnämnd tillsatt, har enskild part att i första rummet göra anmälan hos nämnden; först sedan det visat sig att denna anmälan icke inom viss tid lett till ansökning från nämndens sida, inträder den enskildes rätt att själv göra ansökningen. Den föreslagna anordningen har dock synts lagrådet i vissa hänseenden bristfällig. Det är icke därigenom på något sätt sörjt för att den utred­ ning, som hos nämnden förekommit på grund av den enskilde partens an­ mälan, kommer till den prövande myndighetens kännedom. Vidare fram­ träder icke med tillräcklig tydlighet nämndens befogenhet och skyldighet att vidtaga förebyggande åtgärder för det fall, att nämnden väl finner den enskilde partens anmälan befogad men anser att parten själv bör göra an­ sökningen hos Konungens befallningshavande — ett fall, som kan inträffa, när parten befinnes kunna och böra själv i första hand draga kostnaden för interneringen. Slutligen uppstår stundom onödig tidspillan därigenom, att parten skall avvakta den i lagförslaget utsatta tid, oavsett om han dessför­ innan erhållit nekande besked. Under förutsättning att varje kommun kommer att äga en nykterhetsnämnd, anser lagrådet enskild parts ansökningsrätt böra huvudsakligen anordnas sålunda, att innan ansökningen av sådan part göres, denne skall hos nämnden framställa begäran att nämnden må göra ansökning i frågan hos Konungens befallningshavande, att nämn­ den i anledning härav har att verkställa de undersökningar och åtgärder, som av omständigheterna påkallas, att, därest nämnden meddelat besked att nämnden icke ämnar ingå med den ifrågasatta ansökningen eller sedan en viss i lagen utsatt tid förflutit utan att sådan ansökning skett, den en­ skilde parten äger att, likaledes inom viss bestämd tid, till nämnden in­ lämna sin till Konungens befallningshavande ställda ansökning; samt att nämnden har att till Konungens befallningshavande insända ansökningen jämte eget utlåtande, innefattande redogörelse för de undersökningar och åtgärder, som av nämnden vidtagits, samt, om åtgärder i förebyggande syfte ej ägt rum, för skälen därtill.

Det synes lagrådet tveksamt, om den i förevarande moment exempelvis gjorda uppräkningen av förebyggande åtgärder är lämplig.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 105

^ §.

Med föranledande av vad tidigare anförts bör åt första stycket i 1 mom. gifvas ändrad affattning.

Då i lag hänvisning till förhållande, som av Ivonnngen må ändras i administrativ väg, lämpligen ej kan ske, bör 1 mom. 1) omformuleras.

Att det i samma mom. under 3) föreskrivna intyget icke utgör någon lämp­ lig utgångspunkt för förfarandet, samt att bestämmelsen därom förty bör utgå, är förut framhållet. Det må tilläggas att det skriftliga intyget ej heller ägnar sig såsom underlag för läkareutlåtandet. Läkaren bör grunda sin uppfattning om alkoholisten på egna iakttagelser och på uppgifter från alkoholistens familj eller eljest honom närstående personer. I avseende å det vid fattigvårdskommitténs utlåtande fogade formulär till läkareutlåtande, må — ehuru anmärkningen ej direkt inverkar på lagförslagets lydelse ■—erinras, att formuläret knappast synes vara avpassat allenast efter dess ändamål att vara bevismaterial i interneringsfrågan. Möjligt är, att där­ med jämväl avsetts att lämna ledning åt den läkare, som under interne­ ringen kommer att behandla patienten; i så fall borde särskilda formulär avfattas för dessa olika ändamål. Under alla förhållanden bör ur det för ansökningen använda läkareutlåtandet, vilket skall för delgivning sändas ut i orterna, såvitt möjligt uteslutas sådana uppgifter om alkoholisten och hans anhöriga, som kunna vara för dem nedsättande eller oroande.

Enligt lagförslaget åligger det sökanden att meddela uppgift å den an­ stalt, som han önskar anlita för vården. Detta stadgande äger sammanhang med bestämmelsen i 6 §, att Konungens befallningshavandes beslut om internering skall lyda å viss anstalt. Stadgandet är tillkommet för att giva motparten tillfälle att inverka på valet av anstalt. Häremot må anmärkas, att på detta sätt skärpas olägenheterna av den förefintliga plats­ bristen. Det kan givetvis inträffa, att plats icke inom den i 13 § första stycket angivna tid kan av sökanden beredas å just den anstalt, som i beslutet avses; och i sådant fall förfaller möjligheten att genom myndigheternas försorg erhålla verkställighet å beslutet. Härtill kommer att, därest frå­ gan om olika anstalters lämplighet indrages i tvisten emellan parterna, därigenom tillfälle beredes att sätta vissa anstalter i misskredit. Enligt lagrådets mening bör svarandens intresse upprätthållas därigenom, att an­ stalternas styrelse och personal handla under ansvar och stark kontroll, samt genom lämpliga anordningar för överflyttning från en anstalt till an­ nan. Ur lagförslaget torde därför böra utgå dels ifrågavarande föreskrift

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 144 höft. (Nr 193.) 14

106 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

om att ansökningen skall avse viss anstalt, dels ock, såsom en följd därav, föreskriften att utlåtande av läkare, som är anställd vid denna anstalt, ej må godkännas. Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida sistnämnda, ur sinnessjukstadgan hämtade bestämmelse, även om 1 mom. 4) bibehålies, har tillräckliga skäl för sig; den föreliggande frågan skall icke här — såsom vid en persons intagande å hospital — prövas av anstaltens direktion, till vilken den vid anstalten anställde läkaren alltid står i ett nära förhållande.

År ansökningen grundad därpå, att alkoholisten är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, är ofta en synnerlig skyndsamhet av nöden. Här kan ett dröjsmål på en dag eller kanske endast några tim­ mar sätta medborgares liv och säkerhet på spel. Under sådana förhållan­ den bör ansökningen icke avvisas på den grund, att de i §:n föreskrivna handlingar saknas, utan bör Konungens befallningshavande gå i författning om deras införskaffande.

Därest förslagets bestämmelser i 3 § 3 mom. bibehållas oförändrade, nödvändiggöres därav ett stadgande om skyldighet för den enskilde sökan­ den hos Konungens befallningshavande att styrka, det förutsättningarna för hans rätt att själv söka äro för handen.

5 §■

Då den möjlighet icke är utesluten, att vid ansökningen fogats vid­ lyftiga handlingar, vilka antingen kunna antagas vara kända för den, vars internering påyrkas, såsom protokoll i mål, däri han varit part, eller ock sakna betydelse för interneringsfrågans bedömande, såsom broschyrer i nykterhetsfrågor och dylikt, synes, för undvikande av dröjsmål och onödiga kostnader för statsverket, böra inrymmas befogenhet för Konungens befall­ ningshavande att från delgivning undantaga sådana handlingar. Det synes ock tveksamt, huruvida för alla fall bör bibehållas bestämmelsen att icke originalhandlingarna få begagnas vid delgivningen, t. ex. då målsman skall höras eller alkoholisten redan är intagen å en anstalt.

14 § 3 mom.

I detta moment finnas sammanförda två bestämmelser av sins emellan helt olika innebörd. Dels upptages en anvisning till läkare, som i och för eu tilltänkt ansökning anlitas för avgivande av utlåtande, att, in-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 107

nan detta meddelas, uppmärksamma huruvida tillräckliga förberedande åt­ gärder vidtagits samt, där läkaren finner sådana felas, giva detta tillkänna för den, som begär utlåtandet. Vidare lämnas föreskrift för den prövande myn­ digheten att, medan målet är anhängigt, av eget initiativ ägna tillsyn åt att dy­ lika åtgärder föregått ansökningen och för avvaktande av dylika åtgärders vidtagande samt resultatet därav låta med målets avgörande anstå, en befogenhet vars betydelse väsentligen förringas därigenom att den gjorts beroende av båda parternas medgivande. .Dessa olikartade bestämmelser äro i momentet med varandra så sammanvävda, att stadgandet blivit synnerligen svårfattligt. Vad angår den däri lämnade anvisningen till läkaren, torde denna icke vara av beskaffenhet att tillhöra lagen utan böra hänvisas till instruktionella föreskrifter och lämpligast intagas i det formulär, som enligt 4 § skall av Konungen utfärdas. Såvitt stadgandet avser vad Konungens befallningshavande har att iakttaga före målets avgörande, tillhör stadgandet de processuella föreskrifterna och bör få sin plats bland dessa.

I fråga om ansökning från kommunal myndighets sida synes stadgandet även i dess senare del överflödigt. Finner Konungens befallningshavande vid prövning av sådan ansökning erforderliga åtgärder hava uraktlåtits, föreligger skäl till avslag. När ansökningen på sådan grund avvisats, har den sökande myndigheten att gå i författning om åtgärdernas vidtagande samt därefter, i fall av befogenhet, förnya ansökningen. Men då den enskildes rätt till ansökan bibehålies, och man tillika fasthåller betydelsen av förebyg­ gande åtgärder från kommunal myndighets sida, måste en utväg för den en­ skilde beredas att erhålla den kommunala myndighetens medverkan för det fall att sådan medverkan icke på gjord framställning lämnats, men genom utred­ ningen i målet frågan kommer i det läge, att åtgärder finnas erforderliga. Lag­ rådet anser sålunda, att vid ansökning av enskild åt Konungens befallnings­ havande bör lämnas en av partemas medgivande oberoende befogenhet att, när erforderliga åtgärder i förebyggande syfte finnas icke hava ägt rum, lämna föreskrift att genom den kommunala myndighetens försorg dylika åtgärder skola vidtagas. Då målet icke gärna i avhidan på resultatet härav kan, såsom i lagförslaget förutsättes, under obestämd tid lämnas vilande, synes i nämnda fall viss tid böra utsättas, inom vilken myndig­ heten har att hos Konungens befallningshavande anmäla resultatet av de föreskrivna åtgärderna.

108 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

0 §■

Under 4 § har lagrådet redan framhållit, att Konungens befallningshavandes beslut icke bör innehålla bestämmelse, å vilken anstalt internering skall äga ruin.

I en fråga, som icke finnes i lagförslaget berörd, torde ett stadgande här vara på sin plats. År alkoholisten farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, synes en av sökanden gjord återkallelse icke höra utgöra hinder för ansökningens prövning. Ur det allmännas synpunkt bliver behovet, att av­ görandet här helt lägges i den beslutande myndighetens hand, så mycket mera påfallande, som återkallelsen — där ansökningen gjorts av enskild person — kan vara föranledd av en påtryckning från den såsom farlig an­ sedde. En bestämmelse i nämnda riktning bör enligt lagrådets mening således i förslaget intagas.

I andra stycket torde ej avses andra fall än då förhör begäres an­ gående uppgivna omständigheter med vittnen eller personer, som skola upplysningsvis höras. Sådant förhörs anställande är enligt förslaget be­ roende på parts begäran. I fråga om farliga alkoholister lärer icke kunna undvaras rätt för Konungens befallningshavande att förordna om förhör vid domstol, oavsett om begäran härom framställes eller icke. Lagrådet hem­ ställer således, att detta stycke i enlighet med dessa erinringar omredigeras.

7 §.

Den Konungens befallningshavande enligt denna § meddelade be­ fogenhet att interimistiskt ingripa kan icke gärna göras ovillkorligt be­ roende av att läkareutlåtande föreligger. A andra sidan uppkommer genom ett ingripande på ett tidigare stadium något större möjlighet till misstag, och tillfälle bör därför beredas Konungens befallningshavande att redan före det slutliga beslutet återkalla interimsförordnandet. Förslagets nu­ varande avfattning, enligt vilken för åtgärden förutsättes att ärendet kom­ mit i mera framskridet skick men förordnandet däremot skall gälla till det slutliga beslutets meddelande, bör därför ändras sålunda att förord­ nandet skall äga giltighet tills vidare eller till dess Konungens befallnings­ havande annorlunda förordnar. Enligt förslaget har rätten att förordna om interimsvård gjorts beroende därav, att allvarlig fara är för handen. Här­ med har tydligen åsyftats, att ett ingripande från Konungens befallningsh avandes sida bör ske endast för det fall att faran är av mer överhän-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 109

gande beskaffenhet. Denna synpunkt är tvivelsutan riktig, men synes en­ ligt lagrådets mening lämpligare tillgodoses, om helt allmänt föreskrives, att Konungens befallningshavande må meddela dylikt förordnande när skäl därtill äro. Huruvida behovet av anstaltsvård är mer eller mindre trän­ gande utan hänsyn till farligheten, lärer icke härvidlag böra tillerkännas någon betydelse.

<5 §■

Även där Konungens befallningshavandes slutliga beslut innefattar att ansökningen av den i 4 § 2 mom. angivna grund eller eljest ej upptages, bör beslutet genom Konungens befallningshavandes försorg delgivas sökan­ den. Slutligt beslut enligt 6 § bör alltid delgivas den, vars internering påyrkats. Har förordnande om tvångsintagning meddelats enligt 7 §, torde däremot särskild delgivning ej erfordras vare sig med sökanden, då besvärsrätt ej lärer tillkomma denne och verkställigheten ankommer på Konungens befallningshavande, eller med motparten, enär denne i samband med verk­ ställigheten erhåller del av beslutet och hans besvärsrätt ej är begränsad till viss tid.

.9 §.

Över Konungens befallningshavandes beslut i anledning av ansökning om tvångsintagning å allmän anstalt för vård av alkoholister skola enligt förslaget besvär fullföljas hos högsta domstolen. Däremot tillhöra enligt 20 §, jämförd med förslaget till lag om tillägg till 2 § 17 :o i lagen om regerings­ rätten, besvär över beslut i mål om den å allmän anstalt intagnes över­ flyttning till annan anstalt och om utskrivning samt om återintagning av den, som utskrivits med villkor, regeringsrättens upptagande och avgörande. Det vill synas som om skäl ej förelåge att på detta sätt för i det hela likartade mål införa olika instansordning. Lämpligast torde vara att jäm­ väl beträffande de i förevarande § avsedda mål besvär få fullföljas hos regeringsrätten. En ändring härutinnan bör så mycket hellre ske, som den arbetsbörda, vilken vilar på högsta domstolen, gör det betänkligt att till denna domstol utan synnerligen vägande skäl lägga nya mål.

Iakttages lagrådets hemställan att regeringsrätten i alla mål om vård å allmän anstalt av alkoholister bliver högsta instans, böra lagförslagets samtliga bestämmelser om besvär sammanföras och omarbetas till överens­ stämmelse med vad som gäller besvär i administrativa mål.

no Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 103.

Mot bestämmelserna i 1 mom. torde vidare få erinras, att enligt andra styckets avfattning Konungens befallningshavande skulle vara pliktig att i varje fall infordra förklaring. Har Konungens befallningshavande enligt 4 § 2 mom. eller av annan grund förklarat en ansökning icke kunna upp­ tagas eller äro besvären ingivna efter besvärstidens utgång, synes anledning att infordra förklaring icke föreligga. Skulle avsikten här, i likhet med vad i 5 § stadgats, vara att Konungens befallningshavande vid delgivning av besvär med den, vars internering påyrkats, har att tillställa denne av­ skrift av besvärshandlingarna, torde föreskrift i sådant hänseende icke kunna undvaras.

Bestämmelsen i 3 mom. torde hava betingats huvudsakligen därav att besvär i mål, varom här är fråga, skola enligt 1 mom. ingivas till Ko­ nungens befallningshavande. Den å anstalt intagne är lika litet som en häktad i tillfälle att ingiva sina besvär. Aven om högsta domstolen bibe­ hålies såsom sista instans, torde hinder ej möta att medgiva part att med allmänna posten insända sina besvär till Konungens befallningshavande. Vid överflyttning till regeringsrätten av slutprövningen torde en dylik rätt vara självfallen. Under sådana förhållanden synes anledning ej före­ ligga att bibehålla momentet, vilket i flera hänseenden är mindre tillfreds­ ställande. Anstaltens styrelse, som måhända har sitt säte å helt annan ort och sammanträder endast på vissa tider, är tvivelsutan ej lättare för klaganden att anträffa än Konungens befallningshavande; föreskrift att å besvärsskriften skall tecknas bevis om tiden för dess avlämnande gives icke; huru erforderliga kostnader för biträdes anlitande skola bestridas, uttalas ej heller. De bestämmelser, som kunna vara önskvärda i fråga om anskaffande av biträde, torde kunna upptagas i reglementena. För övrigt må framhållas, att ett bibehållande av ifrågavarande moipent med nödvän­ dighet föranleder införande av motsvarande bestämmelser för de fall, som avses i 20 § av förslaget.

10 §.

Andra stycket i denna § bör utgå såsom överflödigt. Det måste anses själv­ fallet att Konungen i här avsedda fall äger förordna om inhibition. Att dylik rätt förefinnes t. ex. i mål enligt utsökningslagen lärer väl icke hava ifrågasatts, fastän nämnda lag icke i detta avseende beträffande Konungen innehåller någon föreskrift motsvarande den, som i fråga om överexekutor givits i 174 § och beträffande hovrätt i 194 §.

Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 111

Borttages andra stycket, synes bestämmelsen i första stycket böra flyttas framför 9 §.

11 §.

Då i den administrativa processen myndigheterna måste anses både berättigade och pliktiga att, där så yrkas och omständigheterna därtill för­ anleda, tillerkänna förklarandepart ersättning för kostnader i målet, synes den här förekommande bestämmelsen att svaranden må, där ansökningen avslås, kunna tillerkännas ersättning för sina kostnader, efter som skäligt prövas, böra utgå såsom överflödig.

Ehuru särskild bestämmelse därom ej förefinnes, torde ej råda någon tvekan att exekutiv verkställighet kan erhållas å ett i administrativ väg fattat beslut, även där det avser part tillerkänd ersättning för kostnader i målet. Jämväl senare delen av denna § måste därför anses överflödig och bör så mycket hellre nteslutas, som dess bibehållande skulle kunna föran­ leda till den missuppfattning, att sådan verkställighet ej eljest skulle kunna erhållas i liknande mål.

Därest det emellertid anses önskvärt, att alkoholistens rätt att kunna bekomma ersättning särskilt framhålles, måste stadgandet härom till före­ byggande av missförstånd omredigeras.

12 §.

Yerkställigheten av interneringsbeslut är enligt förslaget satt i beroende av sökandens vilja och förmåga att låta beslutet gå i fullbordan. Att denna princip enligt lagrådets åsikt icke kan upprätthållas beträffande farliga alkoholister, är redan ovan framhållet. Lagrådet hemställer alltså om sådan ändring i lagförslaget, att då Konungens befallningshavandes beslut grundats därpå, att alkoholisten är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, Konungens befallningshavande har att, oberoende av sökandens framställning, gå i författning om beslutets verkställighet.

Bibehålies bestämmelsen, att Konungens befallningshavandes inter­ neringsbeslut skall gälla viss uppgiven anstalt, erfordras att denna § i överensstämmelse därmed omredigeras.

Stadgandet att annan än sökanden äger påkalla verkställighet för det fall att sökanden är därtill urståndsatt, synes icke vara påkallat av något praktiskt behov, men kräver, om det skall bibehållas, ett förtydligande.

112 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

13 §.

Vid bestämmande av den tid, inom vilken ett interneringsbeslut skall bringas till verkställighet, oppstår frågan, vilken inverkan ett frivilligt ingående å anstalt må hava beträffande verkställigheten. I fattigvårdskommitténs motiv framhålles med styrka, att ett av syfte­ målen med den ifrågasatta lagstiftningen vore att genom blotta möjlig­ heten av tvångsinternering en del alkoholister skulle drivas till att fri­ villigt söka anstaltsvård. Departementschefen utför tanken än vidare, då han i sitt yttrande till statsrådsprotokollet förklarar att det enligt förslaget förutsattes, att alkoholisten kan befria sig från tvångsinternering genom att frivilligt ingå på en anstalt, ehuru uttryckligt stadgande därom ej givits och enligt departementschefens åsikt ej heller vore lämpligt.

Lagtexten lärer dock icke giva alkoholisten möjlighet att resa hinder mot verkställigheten genom att ingå under sådana former, att verkningarna därav bliva andra än interneringsbeslutet medför. Sökanden måste enligt förslaget anses oförhindrad att påkalla den sålunda ingångnes insättande å annan anstalt, där sökanden berett honom plats. Hinder möter ej heller för sökanden att, där alkoholisten frivilligt ingått å anstalt, som avses i interneringsbeslutet, träffa sådan överenskommelse, att de strängare be­ stämmelser, som beslutet medför, träda i tillämpning.

Till man låta ett frivilligt ingående hindra tvångsverkställighet, lärer fördenskull föreskrift därom böra givas. Med hänsyn till de skäl, som blivit anförda för en dylik anordning, torde ock en sådan föreskrift vara lämplig. Emellertid synes icke varje fall av frivilligt ingående kunna i detta hänseende godkännas. Så torde till eu början icke kunna tagas hänsyn till ingående å annan än eu allmän anstalt. Endast i fråga om en anstalt av sistnämnda slag förefinnas nödiga garantier för att behörig vård kommer den intagne till del. Vidare synes ett ingående först efter det handräckning för interneringsbeslutets verkställighet begärts icke böra vara hindrande. Sökanden har då redan berett plats för alkoholisten och något vidare avseende vid den på sådant stadium framkommande frivillig­ heten torde ej böra fästas. Slutligen bör uteslutas det fall, då alkoholisten, måhända för att kringgå interneringsbeslutet, ingår för obestämd tid, med rätt att när som helst lämna anstalten, eller för en synnerligen kort tid. I sistnämnda hänseende kunde man vinna trygghet genom att uppställa den fordran att ingåendet skall ske för viss, ej alltför kort tid, exempelvis sex månader. Häremot är ej annat att invända än att, då enligt 24 §

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193. 113

för dylikt fall överflyttning till annan anstalt ej får ske, samt anstalten, om alkoholisten uppför sig så att han stör verksamheten, måste berättigas att utskriva honom, säkerhet ej förefinnes för att anstaltsvården kommer att fortgå under den bestämda tiden. Till man undanröja denna betänk­ lighet, finnes utväg därtill genom ett stadgande att om utskrivning från anstalten ägt rum före den bestämda tidens utgång av annan anledning än den intagnes förbättring, sökanden inom denna tid äger påkalla verk­ ställighet av interneringsbeslutet.

Ätt i fråga om farliga alkoholister ett frivilligt ingående icke får medföra något hinder för verkställigheten af interneringsbeslutet är uppenbart.

Åt stadgandet i andra stycket av förevarande § torde böra givas en något förändrad avfattning, som utmärker att detsamma avser det fall, då handräckning blivit sökt inom den därför utsatta tid. Att handräckningens meddelande icke får göras ovillkorligt beroende därav att den först anskaf­ fade platsen fortfarande står till buds torde vara uppenbart. Alkoholisten kan undandraga sig interneringen under så lång tid, att det ej bliver möj­ ligt för sökanden att hålla platsen öppen till dess intagningen kan ske. Sökanden torde därför böra berättigas att vid behov komplettera framställ­ ningen om handräckning med bevis att plats beretts å annan anstalt. Ett stadgande i sådant hänseende torde erfordras.

15 §.

Lagrådet har redan förut uttalat sin tvekan, huruvida överhuvud det vore möjligt att för tvångsinternering anlita andra anstalter än av staten upprättade. Då med anledning av nykterhetskommitténs hemställan ifråga­ varande § utvidgats, så att jämväl av enskilda personer upprättade anstalter kunna vinna erkännande såsom allmänna, föranleder detta sär­ skilda betänkligheter. Klart är att, ehuru enligt bestämmelsens ordalydelse anstalten erkännes såsom allmän, det är den person, som äger anstalten, vid vilken i själva verket erkännandet är fäst. En överlåtelse av anstalten från denne kan sålunda icke giva fortsatt erkännande av anstalten såsom allmän i dens hand, till vilken överlåtelsen skett. I sådant fall måste fordras nytt tillstånd. Dör tillståndshavaren, kan icke erkännandet av sig självt övergå på arvingarne. Aven om, såsom det uppgjorda förslaget till reglemente angiver, det fordras att anstaltens angelägenheter skola handhavas av eu styrelse, är denna dock endast ägarens ställföreträdare, vars myn­ dighet upphör med dennes frånfälle. Att förhindra ägaren från att när

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 144 Käft. (Nr 193.) 15

114 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 193. som helst nedlägga anstaltsverksamheten erbjuder helt naturligt svårigheter. Ett sådant upphörande av verksamheten kan ju också bliva eu nödvändig följd av hans bristande förmåga att skaffa nödiga medel för anstaltens upprätthållande. Nykterhetskommittén synes hava underskattat dessa och andra likar­ tade svårigheter. Kommittén torde i alltför hög grad hava utgått från förhållandena vid de nuvarande anstalterna utan att hava tillräckligt beak­ tat tvåugsinterneringens särskilda karaktär. Det stöd, kommittén trott sig finna i erfarenheten från andra länder, lärer icke kunna tillmätas alltför stor vikt. Såvitt lagrådet kunnat inhämta, är erfarenheten beträffande interne­ ring efter tvångsförordnande å enskilda anstalter mycket ringa. Att hän­ visa till statens rätt att när som helst återkalla ett givet erkännande är icke uppmuntrande; man kunde lätt i sådant fall stå inför den situationen, att man hade en skara tvångsintagna, vilka man ej såg någon utväg att annorstädes placera. Yill någon enskild upprätta en allmän anstalt, torde fördenskull de fordringar, staten måste uppställa för att lämna det begärda erkännandet, i själva verket bliva sådana, att han drives över till användande av stif­ telsens form under anvisande av medel, tillräckliga att säkerställa verk­ samheten. På grund därav har lagrådet trott sig kunna underlåta att på­ yrka återgång till fattigvårdskommitténs förslag men har emellertid på för­ hållandena velat fästa en alldeles särskild uppmärksamhet. För att framhålla att det dock är i främsta rummet landsting och kommuner, till vilka man i fråga om anstalters upprättande utanför statens verksamhet må lita, synas dessa böra omnämnas. Då på flera ställen i lagen talas om anstaltsstyrelse och om myndighet, som övar uppsikt, torde en omredigering av paragrafen ske för att göra dylika omnämnanden berättigade.

16 §.

Det synes tveksamt huruvida, då det gäller tvångsinternerade, såsom allmän grundsats kan uppställas, att inkomsten av deras arbete å anstalten skall tillfalla denna. Huru inkomsten rätteligen bör disponeras måste bliva beroende på de bestämmelser, som i övrigt meddelas angående varje anstalts verksamhet, vårdavgiftemas storlek å densamma in. m. Hänsyn bör även tagas till den internerades arbetsförmåga och föregående verksamhet. Andra punkten i denna § synes fördenskull böra utgå.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 115

17 §.

Sedan i första stycket angivits vissa fall, då på framställning av an­ staltens styrelse uppsiktsmyndigheten må kunna förordna om den å anstal­ ten intagnes överflyttande till annan allmän anstalt, föreskrives i andra stycket, att nämnda myndighet må kunna förordna om eljest erforderlig överflyttning från eu anstalt till en annan. Omtanken om övriga inter­ nerade torde kräva att jämväl i de fall, som avses i första stycket, upp­ siktsmyndigheten må kunna förordna om överflyttning, oberoende av fram­ ställning från styrelsens sida. Vid sådant förhållande och då de närmare regler för överflyttning, som äro erforderliga, böra lämnas i instruktionen för uppsiktsmyndigheten, bör i denna § endast angivas, att denna myndighet äger, enligt de bestämmelser Konungen meddelar, förordna om överflyttning från en anstalt till en annan.

18 §.

flen längsta tiden för tvångsintemering bestämmes här till aderton månader, men om alkoholisten före förordnandet vårdats å allmän an­ stalt, till tre år. Att låta förut genomgången vård å allmän anstalt, även där den varit av helt kort varaktighet, verka till utsträckning av maximitiden kan ej anses lämpligt. För att skärpning skall inträda måste fordras, att vården fortgått under viss längre tid, exempelvis sex månader, och detta desto hellre som i förslaget skillnad ej gjorts, om alkoholisten vårdats å anstalten efter förordnande av Konungens befallningshavande eller sedan lian — med eller utan förbindelse att där stanna viss tid —- frivilligt ingått.

Enligt förevarande § må, om utskrivning sker före maximitidens ut­ gång, därvid fästas de villkor i fråga om tillsyn över den utskrivne och om hans uppförande, som av styrelsen anses lämpliga. För vin­ nande av trygghet att endast fullt ändamålsenliga villkor uppställas synes det vara av vikt, att närmare anvisningar om villkor, som må ifrågakomma, utfärdas av Konungen, och bör erinran därom införas i lagen. Då den villkorliga utskrivningens ändamål med nödvändighet kräver, att den ut­ skrivne har klart besked om vad han har att rätta sig efter, följer därav dels att skriftlig underrättelse om villkoren bör lämnas honom och dels att ett återtagande må grundas allenast på ett brytande av villkoren och icke,

116 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

såsom förslaget angiver, jämväl därpå, att hans uppförande eljest föranleder därtill.

Enligt förslaget ankommer det på anstaltens styrelse såväl att be­ stämma villkoren för utskrivningen som ock att hava tillsyn över den ut­ skrivne och eventuellt besluta om anstaltsvårdens fortsättande. Tillsynens utövande synes bliva en svår uppgift för styrelsen, åtminstone om den utskrivne ej kvarstannar i anstaltens närhet. Än svårare kommer i detta fall saken att ställa sig för styrelsen, då den får att pröva om anledning är för handen till den utskrivnes återtagande. Visserligen bör frågan summariskt behandlas, men eu utredning måste dock föreligga, varpå sty­ relsen och, i fall av klagan, den högre instansen kan bygga sitt beslut. Inrättas nykterhetsnämnd i varje kommun, synes lämpligt, att tillsynen anförtros åt nykterhetsnämnden i den kommun, där den utskrivne skall vistas, samt att det får ankomma på nämnden att om den utskrivnes åter­ tagande göra framställning hos den myndighet, som skall därom be­ sluta, därvid nämnden har att framlägga erforderlig utredning. Med en sådan anordning torde bäst instämma att beslutanderätten överflyttas från styrelsen för anstalten, vara måhända för lång tid framåt plats ej kan be­ redas, till vederbörande Konungens befallningshavande samt att, utan rubb­ ning av den ursprunglige sökandens ansvar för vårdkostnaden, verkställig­ heten af beslutet, som ej bör avse viss anstalt, får ankomma på framställ­ ning av nämnden. Att Konungens befallningshavande icke bör anse varje om än så obetydligt brytande av de föreskrivna villkoren skola medföra ny internering torde vara uppenbart.

För det fall att eu villkorligt utskriven återintages, är i lagförslaget utsatt samma slutpunkt för interneringen som om icke något avbrott ägt rum. Härav följer, att såväl prövotiden som i synnerhet tiden för austaltsvården efter återintagningen oftast bliver alltför knapp. Har t. ex. villkorlig ut­ skrivning skett efter ett år och anledning till återintagning inträffat fyra månader därefter, kan fortsatt vård lämnas under högst två månader. Huruvida några villkor skola föreskrivas, är för övrigt lagt i anstaltsstyrelsens hand. Vidare innebära förslagets bestämmelser, att utskrivning, som sker vid utgången av maximitiden, icke kan förenas med prövotid. Man synes kunna utgå därifrån, att verkan av en kortare vård med efter­ följande prövotid i allmänhet bliver större än av en längre vård utan sådan tid. Lämpligt synes därför vara att för alla fall införa en dylik övergångs­ period och bestämma en viss längd därför, förslagsvis sex månader. Vid sådan anordning torde maximitiden för anstaltsvården böra nedsättas till ett

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 193. 117

eller, i fall av förut undergången, anstaltsvård, till två år. Anstaltsvården efter återintagningen synes böra pågå under viss i lagen utsatt tid, för­ slagsvis sex månader resp. ett år efter återintagningen.

Om utskrivning skulle efter förslaget endast anstaltens styrelse kunna förordna. Det torde vara nödvändigt att sådan rätt tillkommer även uppsiktsmyndigheten och detta jämväl för det fall att styrelsen förvägrat ut­ skrivning.

1.9 §.

För så vitt för meddelande av handräckning beslut av anstaltens sty­ relse fordras, skulle detta i regel vålla onödig tidsutdräkt. Sådan hand­ räckning torde utan olägenhet kunna meddelas på begäran av föreståndare eller annan person, som enligt anstaltens reglemente därtill erhåller be­ myndigande.

Om i enlighet med vad lagrådet föreslagit förordnande om anstaltsvårdens fortsättande i fall, som i 18 § 2 mom. avses, skall meddelas av Konungens befallningshavande, kommer för dess verkställighet att gälla vad eljest föreskrivits om verkställighet av förordnande om tvångsintagning. Under sådan förutsättning bör såväl sista stycket av 1 mom. som vad 2 mom. härom innehåller utgå.

20 §.

Under 18 § har lagrådet hemställt, att beslutanderätten i fråga om återintagning av en villkorligt utskriven skall tillkomma Konungens befallningshavandc. Vid sådant förhållande skulle förevarande § i vad den angår beslut av anstaltsstvrelse endast komma att avse utskrivning. Därest rätt att förordna om utskrivning tillägges uppsiktsmyndigheten, bliver därav en följd, att den intagne, om hans begäran att bliva utskriven avslas av anstaltsstyrelsen, kommer att vända sig med en anmälan till denna myndighet liksom i an­ dra fall av missnöje med behandlingen, för vilka bestämmelser om besvärsrätt ej intagits i förslaget och visserligen ej heller böra ifrågakomma, enär dylika anmälningar ej lämpligen kunna bindas vid vissa former. Vad lagrummet innehåller angående besvär över anstaltsstyrelses beslut torde därför böra utgå.

118 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

14 § 4 mom. och 21 §.

Ifrågavarande två lagrum synas lämpligen kunna sammanföras. Vid den omredigering, som därav betingas, torde i överensstämmelse med de vid 18 § föreslagna anordningar föreskrivas att under alla förhållanden underrät­ telse om utskrivning skall meddelas nykterketsnämnden i den kommun, dit den utskrivne begiver sig, samt nämndens ställning i fråga om här av­ sedda åtgärder framhållas. I sammanhang härmed lärer andra stycket i 21 § kunna uteslutas och övriga bestämmelser förenklas.

22 §.

Stadgandet i denna § har enligt motiven tillkommit av anledning att de anstalter, som upprättas av korporationer och enskilde, ansetts icke böra få fria händer med avseende å avgifternas bestämmande. För sådant ända­ mål är emellertid stadgandet obehövligt, då dessa anstalter för erhållande av Konungens erkännande måste underkasta sig de villkor, som av Konun­ gen uppställas. Stadgandets uteslutande bör desto hellre ske, som enligt orda­ lydelsen eu kommun därigenom kunde anses vara betagen möjligheten att vid en av kommunen upprättad anstalt fordra eu något högre avgift i fråga om personer, som icke tillhöra kommunen, än för egna medlemmar.

23 §.

Första stycket av förevarande § avser de fall, då annan än polis­ myndighet gjort ansökningen om internering. I dessa fäll måste det alltid bero på överenskommelse mellan anstalten och den, som gör fram­ ställning om plats å densamma, huru ansvarigheten för vårdavgiften skall regleras. Stadgandet är fördenskull i själva verket obehövligt. Anses det lämpligt, att sökandens ansvarighet i lagen utmärkes, torde stadgandet i sådant hänseende icke böra inskränkas till vårdavgiften. Såvitt framgår av de upp­ gjorda förslagen till anstaltsreglcmenten, synes meningen ej vara, att den interne­ rades beklädnad skall bekostas av anstalten. Vid sådant förhållande måste an­ stalterna i fråga om medellösa patienter kräva ansvarighet av sökanden jäm­ väl för beklädnaden. Härtill kunna komma andra nödiga utgifter såsom resekostnader o. d. Uttrycket vårdavgift bör fördenskull utbytas mot ett annat, som omfattar all nödig kostnad i anledning av interneringen. Vi-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 119

dåre bör stadgandet så avfattas, att ansvarigheten kommer att avse jämväl kostnaderna för vård å annan anstalt än den, där patienten först intagits, då enligt lagens bestämmelser sådan vård ifrågakommer.

Bestämmelsen i andra stycket synes mindre tillfredsställande. I den mån andra anstalter än de av staten upprättade kunna tagas i anspråk för vård av farliga alkoholister, torde dessa anstalter böra berättigas att erhålla vårdkostnaderna under samma former som i fråga om andra alko­ holister. Att anstalterna skulle mottaga de farliga och sedan för erhål­ lande av kostnadsersättning vara hänvisade att söka vederbörande ansvarspliktiga kommun lärer icke kunna ifrågasättas. Polismyndigheten — eller därest verkställigheten ordnas enligt lagrådets förslag Konungens befallningshavande — måste därför vid intagningen lämna erforderligt belopp, som naturligtvis kan tagas endast av allmänna medel. Bestämmelsen synes fördenskull böra angiva, vilken regressrätt som må tillkomma staten.

I överensstämmelse med förslaget skulle eu sådan regressrätt till­ komma staten mot den kommun, där den vårdade var bosatt vid tiden för målets anhängiggörande; hade han vid den tiden ingenstädes stadig uppehållsort, skulle kostnaderna stanna å statsverket. Uttrycket bosatt för närmast tanken på mantalsskrivningsorten, vilken plägar i lag betecknas med bo och hemvist; att denna ort icke här avses framgår av motsättningen till saknaden av stadig uppehållsort. Att lägga uttryck av så svävande innebörd till grund för fördelning av ekonomiskt ansvar synes vara olämpligt och skulle säkerligen ofta föranleda rättegång. För så vitt icke i förevarande fall, i likhet med vad som väl bör gälla vid interimsförordnande enligt 7 §, vården helt bekostas av staten, torde knappast finnas annan utväg än att lägga ansvarigheten å hemortskommunen.

Att reglerna för statens regressrätt böra vara desamma för alla fall, där Konungens befallningshavande av eget initiativ går i författning om verkställigheten, synes lagrådet uppenbart.

24 §.

Vid utarbetande av ifrågavarande lagförslag synes man hava utgått från, att särskilda bestämmelser ej erfordrades för sådana anstalter för vård av alkoholister, vilka ej vunne erkännande som allmänna, men att å andra sidan den omständigheten att en anstalt erkänts som allmän icke skulle utgöra hinder för att däri intaga personer efter frivillig ansökning utan förbindelse att stanna å anstalten viss tid.

120 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 103.

Om i lag ej meddelas särskilda föreskrifter för icke erkända anstalter, torde anledning ej heller förekomma att i förevarande lag reglera föiiiållandena beträffande dem, som å erkänd anstalt frivilligt sökt inträde, under annan förutsättning än att de genom förbindelse att viss tid stanna å an­ stalten på sätt och vis likställt sig med de tvångsvis internerade.

För dem, som avgivit sådan förbindelse, skulle — jämte det de kunde å anstalten kvarhållas angiven tid — de i 3 kap. givna föreskrifter gälla, dock att överflyttning från eu anstalt till eu annan ej Unge ifrågakomma.

Härvid bör först erinras, att bestämmelse ej meddelats, huru det skall förfaras, om sådant förhållande inträffar, som för en tvångsinternerad föran­ leder överflyttning till annan anstalt. I sådant fall torde annan utväg ej föreligga än utskrivning. Hetta bör utsägas i lagen. Vidare bör fram­ hållas, att vad 21 § innehåller om underrättelse till den person eller myn­ dighet, på vars framställning interneringen skett, icke kan tillämpas, där person intagits efter egen ansökan.

Även den, som frivilligt sökt inträde, bör naturligtvis utskrivas, om han före maximitidens utgång så förbättrats, att det kan antagas, att han efter utskrivning skall föra ett nyktert och ordentligt liv. Ordnas den villkorliga frigivningen beträffande de tvångsvis internerade på sätt lag­ rådet föreslagit, bör den skillnad i fråga om den, som frivilligt sökt inträde, iakttagas, att, om han bryter mot de för honom uppställda villkor, ett fortsättande av anstaltsvården begränsas till utgången av maximitiden.

‘>5 §.

För att kunna bibehålla systemet med tvångsintemering å andra an­ stalter än av staten upprättade erfordras enligt lagrådets mening att sty­ relse och personal vid dessa anstalter komma att stå under tjänstemanna­ ansvar. Under förutsättning att så bliver fallet, skulle förseelse mot denna §, begången av någon tillhörande styrelsen eller personalen, medföra ansvar även enligt 25 kap. allmänna strafflagen. Vid sådant förhållande synes andra punkten i första stycket böra utgå.

Beträffande frågan om tiden för lagens ikraftträdande vill lagrådet er­ inra om vad från lagrådets sida tidigare anförts angående nödvändigheten av att, när lagen skall börja tillämpas, en eller flere statsanstalter av till-

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193. 121 räckliga dimensioner kommit till stånd. Med anledning härav hemställer lagrådet, att tiden för lagens ikraftträdande icke bestämmes till viss dag, vitan får bero av särskilt förordnande av Konungen.

II. Förslaget till lag om tillägg till 2 § 17:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. 3Iaj:s regeringsrätt.

Därest, på sätt lagrådet hemställt, prövningen av besvär mot Konun­ gens befallningshavandes beslut rörande internering överflyttas från högsta domstolen till regeringsrätten, erfordras förändrad avfattning av förevarande förslag.

III. Förslaget till lag om ersättning i visst fall av allmänna medel till vittnen i mål enligt lag om behandling av alkoholister.

Det remitterade förslaget till lag om behandling av alkoholister giver icke vid handen, att vid förhör inför domstol denna i något fall skulle äga att, oberoende av parts yrkande, meddela föreskrift om någons inkallande såsom vittne eller för att upplysningsvis höras eller att Konungens befallningshavande skulle äga förordna om någons inkallande. Enligt vad lagrådet förordat skulle i visst fall sådan befogenhet tillerkännas Konungens befallningshavande. Under förutsättning av bifall härtill hemställer lagrådet, att de i detta förslag förekommande orden »eller domstol» uteslutas.

De upptagna bestämmelserna motsvara innehållet i 1 och 2 §§ i lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av allmänna medel till vitt­ nen i brottmål. I förslaget har däremot icke upptagits någon föreskrift, motsvarande den, som innehålles i 3 § av nämnda lag. Då den till förhör enligt alkoholistlagen inkallade under enahanda förutsättningar, som i sist­ nämnda lagrum angivits, torde böra beredas samma förmån, som där tillerkännes vittne i brottmål, anser lagrådet, om förslagets uppställning i övrigt bibehålies, ett tillägg därtill böra göras i nu omförmälda syfte.

Enligt vad i kommittémotiven framhålles, har meningen varit, att

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 144 höft. (Nr 193.) 16

122 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193. statsverket skulle i varje fall vidkännas vittneskostnaden. Till undvikande av missförstånd torde detta böra utsägas i lagen.

Därest de framställda anmärkningarna bliva iakttagna, skulle lagen bliva så vidlyftig, att den föga skilde sig från 1886 års lag. Det synes därför som om förslagets syfte lämpligare kunde vinnas, om man i denna lag inskränkte sig till en hänvisning till 1886 års lag med tillägg att ersättningen här alltid skulle stanna å statsverket.

IV. Förslaget till lag rörande offentlighet vid förhör inför underdomstol i

mål enligt lag om behandling av alkoholister.

Såsom anledning till förevarande lagförslag, vilket tillkommit under ärendets behandling i departementet, har departementschefen angivit, att vid domstolsförhör, som här avses, ej sällan utredningen komme att be­ röra förhållanden ur alkoholistens och hans familjs liv av så ömtålig na­ tur, att de ej borde utsättas för offentligheten, samt att stadgandena i för­ ordningen den 22 april 1881 om offentlighet vid underdomstolarna ej syntes nog omfattande för här föreliggande fall. Därest nämnda förord­ ning anses ej bereda möjlighet att utesluta offentligheten vid dessa förhör, då sådant av angivna skäl är önskvärt, synes emellertid den tanke, som ligger till grund för förslaget, ej hava blifvit fullt följdriktigt utförd. Att låta skyddet mot blottande av ömtåliga familjeförhållanden bero av en framställning från den tilläventyrs mer eller mindre av dryckenskapen förslöade alkoholisten men ej medgifva begäran i detta hänseende från den make eller annan familjemedlem, för vilken allmänhetens fria tillträde vid förhöret skulle medföra vida större lidande och obehag, lärer icke vara lämpligt. Vidare må erinras, att meningen med detta förslag naturligtvis icke kunnat vara att i fråga om förhör, som avses i förslaget, utesluta tillämplig­ heten af bestämmelserna i 1881 års förordning, exempelvis föreskriften om uteslutande av offentlighet, där förekommande mål är för anständigheten och sedligheten sårande. Förslaget får väl anses endast skola lägga ett nytt undantag till de i förordningen angivna, då offentlighet icke äger rum. Genom stadgandets upptagande i ett särskilt lagförslag har denna avsedda innebörd blivit undanskymd. Därvid har jämväl uppstått brist på över­ ensstämmelse emellan förslagets rubrik och dess innehåll.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193. 123

Den i förslaget upptagna hänvisning till 6 § i hufvudförslaget är missvisande, enär förhör inför domstol kan ifrågakomma jämväl då målet är beroende på överinstansens pröfning.

I fråga om de i tilläggsförslagen meddelade bestämmelser om tiden för ikraftträdandet erinras om hvad i enahanda hänseende blivit anmärkt beträffande huvudförslaget.

Ur protokollet

Erik Öländer.

124 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet

å Stockholms slott fredagen den 11 april 1913.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff, Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvärd, Statsråden: PETERSSON,

SCHOTTE,

Berg, Bergström, friherre ÄDELSWÄRD, Petrén, Stenström, Larsson, Sandström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anmälde lag­ rådets den 28 februari 1913 avgivna utlåtande över de genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 augusti 1912 till lagrådet remitterade förslagen till lag om behandling av alkoholister; lag om tillägg till 2 § 17:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; lag om ersättning i visst fall av allmänna medel till vittnen i mål enligt lag om behandling av alkoholister; och lag rörande offentlighet vid förhör inför underdomstol i mål enligt lag om behandling av alkoholister.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 125

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredraganden:

»Såsom av den nu lämnade redogörelsen framgår, har lagrådet ansett en lagstiftning om tvångsinternering av alkoholister befogad samt trots sammanhanget mellan detta och andra lagstiftningsområden funnit en sär­ skild lag om behandling av alkoholister berättigad.

I fråga om de föreslagna allmänna anstalterna för vård av alkoholister har lagrådet dels betonat angelägenheten av att, om andra anstalter än statens skola få mottaga tvångspatienter, dessa anstalter ställas under en verksam kontroll samt styrelse och personal vid desamma komma att stå under tjänstemannaansvar, dels framhållit såsom ett oeftergivligt vill­ kor för lagförslagets antagande förehntligheten vid lagens ikraftträdande av en eller flera statsanstalter med tillräckligt antal platser att mottaga farliga alkoholister och dem, som måste utmönstras från övriga anstalter.

Givetvis skall statens uppsiktsmyndighet utrustas med makt och medel att utöva en verksam kontroll över de anstalter, som bliva erkända såsom allmänna, och i den instruktion, som Kung], Maj it lärer utfärda för denna myndighet, komma närmare regler att givas härom. Yad tjänstemanna­ ansvaret angår, torde, såsom lagrådet anmärkt, nödig klarhet om dess före­ fintlighet kunna erhållas genom stadganden i anstaltsreglementet och in­ struktionen för uppsiktsmyndiglieten.

Eedan vid ärendets föregående behandling inför Kungl. Maj:t fram­ höll jag nödvändigheten av att hava en statsanstalt färdig att träda i verksamhet vid tiden för lagens ikraftträdande. Sedermera har jag låtit genom sakkunniga personer uppgöra förslag till eu statsanstalt för manliga alkoholister och beräkna kostnaden därför. Dessa sakkunniga hava avlämnat en utredning i ämnet, innefattande flera alternativa förslag till frågans lösning. Alternativ I avser en fullständigt nybyggd anstalt för 100 pa­ tienter med i alla hänseenden tidsenliga anordningar och, som det synes, fyllande även de högst ställda fordringar. Detta förslag slutar på en kostnadssumma av 616,000 kronor. Enligt alternativ II, vilket utgår från an­ staltens förläggande till den staten tillhöriga egendomen Yenngarns kungs­ gård i S:t Olovs socken av Stockholms län, har en anstalt för 100 patienter med anlitande och omändring av den å egendomen befintliga huvudbygg­ naden samt uppförande av två patientpaviljonger och en köksbyggnad be­ räknats till 523,400 kronor; även i detta fall har man förutsatt moderna anordningar och sökt tillfredsställa långt gående anspråk. De sakkunnigas alternativ III avser en till Yenngarn förlagd vårdanstalt för 50 patienter med i vissa hänseenden enklare anordningar samt slutar på eu summa av

126 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 159,000 kronor. På min framställning avlämnade de sakkunniga senare ett nytt förslag å en till Yenngarn förlagd anstalt för 100 patienter och uppförd med de enklare anordningar, som kommit till användning i alter­ nativ III. Enligt det senast avgivna förslaget, alternativ IV, skulle en dylik anstalt kunna uppföras för 287,000 kronor. Detta förslag torde i huvudsak fylla de fordringar, man rimligen kan ställa på eu anstalt för ifrågavarande syfte; och det synes mig antagligt, att kostnaden för en lämplig statsanstalt av ifrågavarande storlek åtminstone icke skall komma att avsevärt överstiga sistnämnda belopp. Inre och yttre inventarier hava de sakkunniga ansett kunna anskaffas för 65,000 kronor, varvid räknats med ett jordbruk om cirka 150 hektar öppen jord. Statens årliga utgift för driften vid eu anstalt för 100 patienter har i utredningen beräknats till 50,000 kronor.

Huruvida behovet av statsanstalter för vård av alkoholister är fyllt med upprättande av eu anstalt för 100 patienter, är svårt att med någon säkerhet avgöra. Antagligt är väl, att ytterligare anordningar komma att krävas, om man vill bringa förevarande lag i full tillämpning.

Såsom flera gånger framhållits, är det dock ej gärna möjligt att kräva en ovillkorlig verkställighet av alla enligt lagen meddelade beslut om tvångsinternering. Lagrådet har nu föreslagit, att varje beslut om tvångsinternering- av farliga alkoholister skulle av Konungens befallningshavande bringas till verkställighet. Genom en sådan bestämmelse skulle lagéns effektivitet väsentligen ökas, men ett dylikt stadgande synes medföra den konsekvensen, att staten, i den mån ej kommuner eller enskilda fyllde be­ hovet, ovillkorligen skulle tillhandahålla tillräckligt antal anstaltsplatser för alla, om vilkas intagande Konungens befallningshavande förordnat på grund av deras farlighet för annans personliga säkerhet eller eget liv. I saknad av utredning om antalet farliga alkoholister i vårt land, torde det ej vara rådligt att nu genom lagens bestämmelser fastslå eu dylik förpliktelse för staten, utan bör det få bliva beroende på framtida prövning, om lagens effektivitet skall stärkas genom att skapa ett för farliga alkoholister under alla förhållanden tillräckligt antal platser å statsanstalter. Under tiden vinner man ökad erfarenhet om resultatet av anstalternas verksamhet samt om deras ändamålsenliga anordnande och skötsel. Såsom även lagrådet anmärkt, har lagstiftningen en provisorisk karaktär, och därav rättfärdigas, att man nu ej går alltför långt. För övrigt är lagen ej av­ sedd att upphäva några regler, som nu finnas för omhändertagande av farliga personer, utan den erbjuder blott en ny utväg vid sidan av

Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 193. 127

redan befintliga möjligheter. Erinras må också, att den farlighet, varom här är fråga, sammanhänger med alkoholmissbruket, och att eu viss trygghet mot farligheten kan vinnas genom borttagande i annan ordning av tillfälle till att åtkomma rusdrycker, även om man ej blir i tillfälle att påbörja det mera varaktiga upprättelsearbete, som ligger i vården å eu verklig alkoholistanstalt.

Om staten i fråga om anordnande av egna anstalter ej åtager sig annan förpliktelse än att omhändertaga tvångsinternerade, som måste över­ flyttas från de erkända anstalterna, samt att, i mån av utrymme, emottaga andra alkoholister, särskilt de farliga, torde, i synnerhet efter den begränsade omfattning lagförslaget numera erhållit, en statsanstalt för manliga alkoholister med plats för 100 patienter fylla det angelägnaste behovet och lagen därmed hava utsikt att nå en ej ringa grad av effektivitet. Då den nämnda anstalten så vitt möjligt bör hava karaktären av en kuranstalt, och anordningarna därstädes ej böra göras alltför fängelseliknande, är det dock att förutse, att en mindre statsanstalt kan bliva av nöden för att mottaga sådana, som intagits å kuranstalten, men i längden ej kunna kvarhållas där.

Behovet av en statens vårdanstalt för kvinnliga alkoholister synes ej vara lika framträdande som behovet av eu anstalt för män. Till äventyrs kan man vänta sig, att här liksom i fråga om minderåriga kvinnliga för­ brytare någon enskild stiftelse skulle kunna åtaga sig vården. Om sådant ej skulle låta sig göra, torde kravet på platser å statsanstalt för kvinnor i allt fall bliva så litet, att man att börja med kan tänka sig någon provi­ sorisk och lätt genomförbar anordning.

Frågan om byggande av eu statens anstalt för vård av manliga alkoholister föreligger ej för närvarande i så utrett skick, att proposition därom kan avgivas. Av vissa skäl är det emellertid det oaktat önskligt, att lagen redan nu antages. Lagens tillämpning är nämligen ej grundad ensamt på statsanstaltens verksamhet, utan man har utgått ifrån, att icke statliga anstalter därvid skola lämna en kraftig medverkan. Så snart lagen antagits, äro kommuner och stiftelser med flera i tillfälle att träffa förberedande åtgärder för att bringa anstalter till stånd och de nu befint­ liga anstalterna få också rådrum att vidtaga de förändrade anördningar, vartill lagen kan giva anledning. Även för ordnande av statens anstaltsväsende är det av intresse att så tidigt som möjligt få kännedom om så­ dana åtgärder. För övrigt torde man kunna utgå ifrån, att redan lagens antagande skall giva ett kraftigt stöd åt strävandena för alkoholisters för­ bättrande.

128 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

I detta sammanhang bör också beröras frågan om de statsutgifter i övrigt, som bliva en följd av lagens antagande. Av de medel, som jämlikt 25 § i förordningen angående försäljning av brännvin den 9 juni 1905 avsättas till främjande av nykterhet och motarbetande av dryckenskapens följder, bar för år 1913 till understöd åt verksamheten vid åtskilliga enskilda alkoholistanstalter anvisats ett belopp av 48,650 kronor, oberäknat bidrag till vissa nybyggnads- och reparationsarbeten. Fattigvårdskommittén bär föreslagit, att statsbidrag skulle tilldelas de såsom all­ männa erkända alkobolistanstalterna med en krona om dagen för varje till­ gänglig plats; kommunala anstalter och landstingsanstalter skulle dock erhålla allenast 50 öre om dagen. Det torde ej vara av nöden att nu till behandling upptaga frågan, om de av fattigvårdskommittén föreslagna beloppen böra godkännas, och huruvida statsbidragen till de anstalter, som ej utverka sig erkännande, böra utgå med oförändrade belopp. Ett bidrag av en krona för plats torde i värjo fall kunna anses som en maximisiffra. Huruvida eu ökning av anslaget för statsbidrag erfordras, står tydligen i ett direkt be­ roende av antalet nya anstaltsplatser, som kunna tillkomma. Om en tillväxt äger rum, blir alltså statsbidraget större, men därigenom bercdes på förmånligaste sätt ökad effektivitet åt lagstiftningen och kraven på statens egna anstalter torde därmed minskas. — Även i andra hänseenden kommer lagens tillämpning att kräva utgifter, såsom för inspektion av anstalterna, för vård av farliga i vissa fall utanför statsanstalt m. m., men dessa utgifter torde ej komma att uppgå till några avsevärda belopp.

1 §•

(1 § i re­ Beträffande den grupp av alkoholister, som betecknas med uttrycket

mitterade

förslaget.) »oförmögen att vårda sina angelägenheter», bär lagrådet anmärkt, att sam­ hället icke syntes hava något mera direkt intresse av en internering utav dessa, därest ej något av de eljest i denna paragraf omnämnda fall förelåge, eller också alkoholisten måst anlita fattigvården. Tillika har lagrådet framhållit, att prövningen av frågan huruvida någon vore oförmögen att vårda sina angelägenheter i de fall, då så påfallande följder, som nyss berörts, icke förelåge, vore synnerligen svår och knappast kunde överlåtas åt administra­ tiv myndighet. Med hänsyn till vad sålunda anmärkts och i betraktande av förslagets karaktär av försökslagstiftning har jag uteslutit förevarande grupp ur förslaget, men gjort ett tillägg till den närmast föregående, så att den kommer att omfatta jämväl alkoholister, som i följd av drycken­ skap ligga fattigvården till last.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 129

I fråga om det i denna paragraf använda uttrycket »uppenbar van­ vård» synes icke något vara att erinra mot den av lagrådet angivna tolk­ ning därav att detsamma anses omfatta jämväl det fall, att barn utsattes för fara att bliva i sedligt avseende försummat.

(lö § i re­

Bestämmelserna om de anstalter, som avses i lagen, vilka bestäm­

mitterade

melser i det remitterade förslaget funnos intagna i I 5 §, hava, sedan ka­ förslaget.) pitelindelningen befunnits överflödig, ansetts böra införas omedelbart efter 1 §.

I enlighet med lagrådets hemställan har särskilt omnämnts, att an­ stalter kunna upprättas av landsting och kommuner, varjämte vissa tilllägg gjorts i redaktionellt syfte.

3—6 §§•

Såsom lagrådet anfört, är det förenat med vissa olägenheter att med­ (2 och o §§

samt 14. §. giva ansökningsrätt åt så väl enskilda personer som ett flertal kommunala 1 och 2 mom

i remitterade

myndigheter. Eu del förändringar synas böra vidtagas i förslaget, om

förslaget.)

detta system skall bibehållas. Oafsett svårigheten att genomföra dessa för­ ändringar, synas mig andra omständigheter tala för en omläggning av ansökningsrätten. Efter det gruppen »oförmögen att vårda sina angelägen­ heter» fått utgå ur förslaget, omfattar detta i huvudsak två grupper alkoholister, nämligen dels de farliga och dels sådana, som fallit eller hota att falla fattigvården till last, till vilken senare kategori nära sluta sig sådana, som ligga familjen till last. För de farliga torde man i väsentlig grad hava att lita till polismyndighetens åtgöranden, och de övriga fallen ligga huvudsakligen inom fattig vårdsmyndighetens verksamhetsområde.

Beträffande sättet för ansökningsrättens ordnande har lagrådet ansett, att frågorna om internering i regel borde i första hand behandlas av en kommunal nykterhetsnämnd. För det fall att kommunen ej ville utse särskild nykterhetsnämnd, vore enligt lagrådets mening kommunens fångvårdsstyrelse den bland de befintliga kommunala nämnderna, som mest lämpade sig att fungera som nykterhetsnämnd. Föreskrifter rörande särskilt utsedd nyk­ terhetsnämnd hämtades bäst från analoga bestämmelser om fångvårds­ styrelse.

Mot vad lagrådet sålunda förordat, synes mig ej något väsentligt vara att erinra. På grund av sin verksamhet bland de nödställda i samhället har

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 144 käft. (Nr 193.) IT

130 Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 193.

fattigvårdsstyrelsen stor erfarenhet i hithörande spörsmål samt äger ej sällan på förhand kännedom om de fall, som böra ifrågakomma till internering. Därtill kommer, att fattigvårdsstyrelsen, särskilt i städerna och de större landskommunerna, redan nu arbetar under former, som lämpa sig för ett dylikt uppdrag. Genom att, pa sätt lagrådet föreslagit, ej låta fattig­ vårdsstyrelsen som sådan söka, utan föreskriva dess konstituerande så­ som nykterhetsnämnd, undanröjas vissa betänkligheter, som till äventyrs eljest kunna hysas mot anordningen att låta fattigvårdsstyrelsen ensam söka. Önskligt hade varit att vid självständig ansökningsrätt bibehålla barnavårdsnämnden, men på grund av de därmed förbundna svårigheter torde det vara bäst att avstå från anspråket därpå. För kommuner, som önska tillsätta en särskild nykterhetsnämnd, bör sådant lämnas öppet. Med den nära anslutning till fattigvårdsstyrelsen, som nykterhetsnämnden er­ hållit, är det naturligast att vid organiserandet av den särskilda nykterhets­ nämnden så nära som möjligt ansluta sig till reglerna för fattigvårdsstyrelsens tillsättande och verksamhet. Föreskrifterna därom (14 § 2 mom. af det remitterade förslaget) böra da också meddelas i samband med stad­ gandet om fattigvårdsstyrelsen såsom nykterhetsnämnd.

Bestämmelserna om förebyggande åtgärder hava av lagrådet gjorts till föremål för åtskilliga anmärkningar. Därvid synes mig väl lagrådet hava i någon mån underskattat betydelsen av sådana åtgärders vidtagande ge­ nom enskilda personer samt föreningar, och det torde ej få anses uteslutet, att även polismyndigheten kan hava en uppgift att fylla i detta hänseende. Emellertid torde föreskrifter om denna deras verksamhet ej lämpligen böra givas i lagen, och det synes därför vara riktigast att anknyta lagens stadganden om förebyggande åtgärder till nykterhetsnfimndens uppgift att göra ansökning om internering. Den utredning, som måste föregå an­ sökningen, bör nämligen också innefatta uppgift på de åtgärder i före­ byggande syfte, som vidtagits. Att nämnden ej skall föranstalta om sådana, därest resultat därav uppenbarligen icke kan förväntas, är givet. Däremot synes det ej böra vara alldeles uteslutet, att nämnden kan vidtaga sådana åtgärder även beträffande en alkoholist, vars internering kan grundas därpå, att han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Farligheten kan nämligen tänkas undanröjd även genom dylika åtgärder, och nämnden bör hava frihet att bedöma detta. Den fara för den personliga säker­ heten, som understundom kan ligga däri, att internering av en farlig alkoholist uppskjutes för vidtagande av förebyggande åtgärder, torde få

Kung!. Moj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 131

anses undanröjd genom den polismyndighet i dylika fall tillkommande ansökningsrätt.

I stadgandet om polismyndighets ansökningsrätt hava vissa förändringar vidtagits i anledning av lagrådets anmärkningar.

Enligt det remitterade förslaget var den vissa enskilda personer till­ kommande ansökningsrätten endast för det fall, att nykterhetsnämnd inrät­ tats, ställd i beroende av att kommunal myndighet vägrat att göra fram­ ställning om internering. Då nu enligt förslaget nykterhetsnämnd alltid skall finnas, bör härav följa, att en dylik inskränkning av den enskilda ansöknings­ rätten får gälla för alla fall. Vid utvecklandet av bestämmelserna i denna del hava lagrådets anmärkningar i huvudsak följts.

Rätt att ingripa bör tillerkännas nykterhetsnämnden såväl i den kom­ mun, varest alkoholisten vistas, som i den kommun, där han äger hemorts­ rätt. För polismyndigheten blir det givetvis alltid alkoholistens vistande inom dess distrikt, som är avgörande i fråga om dess ingripande.

Då ansökning alltid skall göras av eu myndighet eller genom en sådan, bör, såsom lagrådet anmärkt, ansökningen göras hos Konungens befallningshavande i det län, dit myndigheten hör, vadan de förutvarande be­ stämmelserna i 2 § kunna utgå.

(4 § i remit­

Enligt det remitterade förslaget skulle det prästbevis, som borde fogas

terade för

vid ansökningen, innefatta de upplysningar, som skola meddelas i flytt- slaget.) ningsbetyg. I anledning av vad lagrådet erinrat mot denna bestämmelse och då för övrigt flyttningsbetyg i dess nuvarande formulering ej är direkt ägnat att tjäna till mönster, har jag ändrat bestämmelsen därhän, att präst­ beviset skall utfärdas enligt av Konungen fastställt formulär.

Vad lagrådet anfört rörande formulär till läkarutlåtande bör komma under bedömande, när framdeles sådant formulär skall av Kung!. Maj:t fastställas.

I det remitterade förslaget stadgades, att vid ansökningen också skulle fogas intyg av trovärdiga personer, utfärdat enligt av Konungen medde­ lade anvisningar. Detta intyg har av lagrådet utdömts såsom varande ett alltför otillförlitligt material och lagrådet har därvid åberopat erfarenheten från domstolarna rörande bevisning genom attester. Denna jämförelse torde visserligen ej vara fullt avgörande för saken, eftersom i det remit­ terade förslaget uppställts kravet, att attesterna skola vara utfärdade avtrovärdiga personer, och man därvid närmast tänkt på personer, som pa grund av medborgerliga uppdrag eller eljest vore av Konungens befall­ ningskavande kända som tillförlitliga, t. ex. ordförande eller ledamot i

132 Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 193.

kommunalnämnd, fattigvårdsstyrelse o. s. v. Inskränkt^ den enskildes ansökningsrätt, på sätt nu föreslagits, ock föreskrives det, att den kom­ munala myndigheten alltid skall undersöka föreliggande förhållanden och yttra sig i ärendet, blir betydelsen av ett dylikt intyg emellertid mindre-, I de fall då polismyndighet söker, ligger det i sakens natur, att denna myndighet på förhand hör de personer, som hava något av vikt att meddela i ärendet, samt sålunda skaffar nödigt material för ärendets bedömande. Jag har därför ansett föreskriften, att ansökningen skall vara åtföljd av ett dylikt intyg, kunna utgå ur förslaget.

På grund av vad lagrådet anfört, synes stadgandet, att sökanden vid ansökningen skall foga uppgift om anstalt, som han önskar anlita för vår­ den, ej böra bibehållas. Likaledes synes, såsom lagrådet anmärkt, det icke hava tillräckliga skäl för sig att utesluta läkarna vid de allmänna alkoho­ listanstalterna från behörighet att avgiva sådant läkarutlåtande, som skall bifogas ansökningen, och någon bestämmelse härom ingår därför icke i det omarbetade förslaget.

För att giva Konungens befallningskavande möjlighet att beträffande farliga alkoholister ingripa allt efter föreliggande omständigheter har i en­ lighet med lagrådets hemställan upptagandet av ansökningen för sådant fall gjorts oberoende även av läkarutlåtandets förefintlighet.

7-9 §§•

(It och ti

I anledning av vad lagrådet anmärkt emot föreskriften om ansöknings­ 14 § 3 mom. i remitterade handlingarnas delgivning i bestyrkt avskrift, har jag låtit bestämmelsen förslaget.) därom utgå.

Såsom lagrådet anmärkt, bör Konungens befallningshavande, när det gäller farliga alkoholister, även utan parts begäran kunna föran­ stalta om vittnesförhör vid domstol. Likaledes bör Konungens befall­ ningshavande, då fråga är om dylika alkoholister, äga att, sedan ansökning­ en gång gjorts, utan hinder af återkallelse fortsätta med målets behandling. Vid förslagets omarbetning har givits uttryck häråt.

Stadgandet att Konungens befallningshavandes förordnande skall avse viss anstalt har i anledning av lagrådets erinran fått utgå.

Bestämmelsen i 14 § 3 mom. av det remitterade förslaget, i vad den avser Konungens befallningshavande, har enligt lagrådets hemställan intagits bland föreskrifterna om ärendets handläggning hos Konungens befallningsha-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 133

vande och erhållit en ändrad avfattning. Den i samma mom. lämnade anvisning åt läkaren kan lämpligen inflyta i formuläret till läkarutlåtande.

10 §.

Lagrådet har ansett, att Konungens befallningshavandes rätt att interimistiskt ingripa icke gärna kan göras ovillkorligt beroende slaga.) därav att läkarutlåtande föreligger. Med den ökade befogenhet, som i övrigt tillagts Konungens befallningshavande i fråga om farliga alkoholister, synes det lämpligt att giva Konungens befallningshavande en större frihet även i förevarande avseende. På sätt lagrådet framhållit, uppkommer dock genom ett ingripande på ett tidigare stadium något större möjlighet till misstag, och tillfälle bör därför beredas Konungens befallningshavande att återkalla interimsförordnandet redan före det slutliga beslutet.

Såsom lagrådet anmärkt, kan den överhängande beskaffenhet av faran, som i det remitterade förslaget uttryckts genom ordet allvarlig, lämpligare betecknas genom att helt allmänt föreskriva, att Konungens befallningshavande må meddela interimsförordnande, när skäl därtill äro. Bestäm­ melsen om trängande behov av anstaltsvård såsom villkor för dylikt för­ ordnande torde böra utgå.

11 §•

Det torde vara lämpligt att, såsom lagrådet hemställt, Konungens befallningshavandes slutliga beslut alltid delgives sökanden, som vanligtvis förslaget.) kommer att bliva eu myndighet. Yad lagrådet i övrigt anmärkt vid detta lagrum har jämväl iakttagits.

Någon särskild föreskrift om meddelande av besvärshänvisning synes ej vidare erforderlig, då förfarandet enligt det omarbetade förslaget erhållit en mera rent administrativ karaktär och skyldighet att i mål av sådan beskaffenhet meddela besvärshänvisning följer av redan befintliga stadganden.

12 §.

Denna paragraf motsvarar 10 § 1 stycket i det remitterade förslaget, ^nittcml-

Enligt lagrådets hemställan hava 10 § 2 stycket och 11 § i nämnda förslaget.) förslag uteslutits.

134 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 193.

13 och 14 §§.

(12 § i re­

Vid 12 § i det remitterade förslaget har lagrådet hemställt, att da

mitterade

förslaget.) Konungens befallningshavandes beslut grundats därpå, att alkoholisten är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, Konungens befallningshavande borde hava att, oberoende av sökandens framställning, gå i författ­ ning om beslutets verkställighet. Såsom jag inledningsvis framhållit, torde det dock icke vara rådligt att ens beträffande farliga alkoholister föreskriva en ovillkorlig verkställighet av meddelat förordnande. I den mån plats å allmän anstalt för vård av alkoholister finnes att tillgå, bör det dockåligga Konungens befallningshavande att draga försorg om dessa alkoho­ listers intagande å anstalt. För att förebygga att en farlig alkoholist, om vars omhändertagande Konungens befallningshavande enligt 10 § föran­ staltat, vid meddelande av slutligt beslut måste utsläppas, ehuru han allt­ jämt är farlig och anses böra kvarhållas, bör rättighet medgivas Konungens befallningshavande att i avvaktan på plats å allmän alkoholistanstalt allt fortfarande draga försorg om hans vårdande också på annat lämpligt sätt. Även eljest, när skäl föreligga, bör Konungens befallningshavande äga en sådan rätt beträffande farliga alkoholister. Kärest vården i fall, som här avses, ej lämnas å allmän alkoholistanstalt, synes en tidsbegränsningvara av nöden.

Om ansökningsrätten enligt lagen i huvudsak kommer att utövas av myndigheter, torde bestämmelse om rätt för annan än den, som gjort ansökning om förordnande, att begära verkställighet därav knappast, vara av behovet påkallad, vadan föreskriften därom kan utgå.

15 §.

(13 § i re­

Såsom lagrådet anmärkt, lämnar förslaget alkoholisten ej möjlighet att

mitterade

förslaget.) resa hinder mot verkställigheten av ett interneringsbeslut genom att fri­ villigt ingå på en alkoholistanstalt. Även om ett frivilligt ingående under de i 24 § av det remitterade förslaget föreskrivna former under vissa villkor lämpligen borde kunna utgöra ett hinder för verkställigheten, har jag dock i betraktande av de många inskränkningar, som måste göras, för att ett sådant stadgande ej skall giva anledning till missbruk, ansett någon föreskrift i denna del ej böra upptagas. I visst avseende bör dock hänsyn kunna tagas till en anstaltsvård, som följt efter frivilligt inträde, en fråga vartill jag återkommer vid 18 §.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 193. 135

I enlighet med lagrådets hemställan har åt stadgandet i 13 § av det remitterade förslaget givits en ändrad lydelse för att tydligare utmärka vad med detsamma avses.

Med hänsyn till det i 14 g föreslagna stadgandet om skyldighet för Konungens befallningshavandc att, då det gäller en farlig alkoholist, för­ anstalta om hans intagande på anstalt, så snart plats kan beredas, torde det ej vara möjligt att beträffande dessa låta med verkställigheten anstå så lång tid, som förut föreslagits, eller ett år sex månader efter det be­ slutet vunnit laga kraft. Följden härav kunde nämligen bliva, att Ko­ nungens befallningsharande, då eu avsevärdare tid förflutit, utan att verk­ ställighet ägt rum, såge sig nödsakad, att i anstalt intaga en person, rö­ rande vilken sådana förändrade förhållanden inträtt, att han ej längre be­ hövde intagas på en anstalt. Sådant måste naturligen undvikas. Genom att välja eu tid av sex månader torde nämnda olägenhet kunna anses vara undanröjd. Detta innebär emellertid en väsentlig förkortning av den tid, som Konungens befallningsha vande enligt det remitterade förslaget skulle haft till sitt förfogande för att nå den, som ville undandraga sig verk­ ställigheten. I regel torde dock en tid av sex månader vara tillräcklig både för detta och andra fall. Skulle undantagsvis verkställighet ej med­ hinnas, återstår alltid möjligheten att göra ansökning om nytt förordnande.

Yad beträffar lagrådets hemställan, att stadgande måtte givas för att utmärka, att sökanden är berättigad att, när förut uppgiven plats ej längre står till buds, komplettera framställningen om handräckning med uppgift att plats beretts å annan anstalt, synes mig förslagets lydelse ej lägga hinder i vägen för en dylik tolkning, vadan särskilt stadgande därom ej torde vara nödigt.

16 §.

(16 $ i re­

På sätt lagrådet anmärkt, bär det i andra punkten av denna paragraf,

mitterade

sådan den lydde i det remitterade förslaget, omnämnda förhållande regleras förslaget.) för varje särskild anstalt, och jag har därför låtit denna punkt utgå.

17 §.

(17 § i re-

Då de närmare reglerna för överflyttning från en anstalt till en annan

mitterade

lämpligast meddelas i eu av Konungen för uppsiktsmyndigheten fastställd förslaget.) instruktion, behöver, såsom lagrådet anmärkt, i lagen endast stadgas, att

136 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

denna myndighet äger förordna om överflyttning enligt de bestämmelser Konungen meddelar.

18—21 §§.

(18 § och

Lagrådet har här upptagit en tidigare från annat håll framställd an­

delvis 19 §

i remitterade märkning, att förut genomgången vård å allmän anstalt för att verka till

förslaget.)

höjning av maximitiden bör hava pågått en viss tid, t. ex. sex månader. Ehuru interneringstidens längd ytterst bär vara beroende på vårdens re­ sultat och det därför kan anses mindre nödigt att uppställa särskilda ford­ ringar med hänsyn till tiden för den föregående vården, är det naturligen ur vissa synpunkter obilligt att låta en föregående vård, som varat helt kort tid, inverka till höjning av vårdtiden. Jag har därför ansett mig böra här intaga en bestämmelse i ovan angivna riktning.

För att ej motverka frivilligt ingående å anstalt torde det vara av nöden att stadga, att den, som, efter det förordnande om hans internering meddelats, på grund av frivillig ansökning vunnit inträde å allmän anstalt, skall, om under sådan vistelse verkställighet av förordnandet påkallas, få tillgodoräkna sig den tid, han redan vistats å anstalten. — Likaledes synes det vara billigt, att den tid, någon varit omhändertagen på grund av be­ stämmelsen i 10 § eller på grund av föreskriften i 14 § vårdats annor­ städes än å anstalt för vård av alkoholister, inräknas vid beräkning av vårdtiden.

Enligt lagrådets hemställan har jag upptagit föreskrift därom, att uppsiktsmyndigheten har rätt att förordna om utskrivning, och detta jäm­ väl för det fall att anstaltens styrelse avslagit framställning därom. Genom en sådan anordning kan även den fördel nås, att man ej behöver stadga en rätt till klagan över anstaltsstyrelsens beslut utan kan nöja sig med att låta den, som vill erhålla ändring i ett dylikt beslut, göra anmälan därom till uppsiktsmyndigheten, vars beslut sedermera blir föremål för klagan.

Vad den villkorliga utskrivningen beträffar, synes det mig riktigt, att, såsom lagrådet anmärkt, Kungl. Maj:t bör uppställa närmare före­ skrifter rörande villkoren, så att full frihet i detta avseende ej lämnas åt den, som i. det särskilda fallet skall bestämma villkoren. Frågan härom ävensom om tillsynen över den utskrivne synes böra bliva föremål för en särskild författning.

Lagrådet har vidare hemställt, att utskrivningen alltid, och detta även vid maximitidens utgång, skall vara förbunden med villkor, som böra avse en viss tid efter utskrivningen, exempelvis sex månader. Vid eu sådan

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 137

anordning borde, då man kunde utgå ifrån, att verkan av eu kortare vård med efterföljande prövotid i allmänhet bleve gynnsammare än en längre sådan utan prövotid, enligt lagrådets mening maximitiden för anstaltsvården nedsättas till ett eller i fall av förut undergången anstaltsvärd till tvä år.

Under förutsättning att en tillsyn verkligen kommer att utövas under prövotiden, torde den av lagrådet förordade anordningen innebära en lämp­ lig utveckling av förslaget, och jag bär därför upptagit stadgande i sådan riktning. Med denna förändring synes avgörandet av frågan om återintagande av den villkorligt utskrivne ej lämpligen kunna läggas i anstaltsstyrelsens händer, utan böra överlämnas åt Konungens befallningshavande. Givetvis kan proceduren vid behandling av frågan om återintagande bliva tuera summarisk än vid första förordnandet. Behörig att göra ansökning om återintagande bär i första rummet vara nykterhetsnämnden i den kommun, där den utskrivne vistas, men om det gäller någon, som under prövotiden visat sig farlig för annans personlig;) säkerhet eller eget liv, jämväl polismyndighet, som har rätt att göra ansökning om internering. I fråga om verkställighet av Konungens b efallningsha vandes förordnande om återintagande och vad därmed äger samband, torde böra gälla detsamma som vid första intagandet och det kväves därför här allenast en hänvisning till vad därom stadgats.

För kvarhållandet efter det återintagandet ägt rum måste vid denna an­ ordning eu bestämd tid utsättas i lagen. Lagrådet har föreslagit sex må­ nader resp. ett av, vilka tider sä mycket bättre lämpa sig, som man där­ igenom i själva verket har kvar de uti det remitterade förslaget för anstalts­ vården föreslagna maximitider.

Utskrivning, som äger rum efter återintagning, bör ej förbindas med nåsrra villkor. För att undvika tvekan härutinnan har detta utsagts.

Om, såsom uti föreslagits, den första utskrivningen alltid sker villkor­ (14 § 4 mom-

och 21 § i

ligt, komma de särskilda föreskrifter därom, som, enligt vad ovan sagts, remitterade höra av Kungl. Maj:t meddelas, också att innehålla regler för efterbehand- förelaget.) 1 ingen i dessa fall. Gäller det åter den, vid vars utskrivning villkor ej få fästas, torde det vara lämpligt att bibehålla vissa bestämmelser, så att vederbörande få tillfälle att i tid vidtaga nödiga åtgärder. Vid dessa bestämmelsers avfattande hava lagrådets anmärkningar vid 14 £ 4 mom. och 21 § i det remitterade förslaget iakttagits; dock har det ej ansetts av nöden att angiva nykterhetsnämndens ställning i fråga om här avsedda åtgärder.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 144 höft. (Nr 193.) 18

138 Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

22 §.

(19 § i

De i 18 § av det remitterade förslaget vidtagna ändringar föranleda remitterade, förslaget.) eu ändrad redaktion jämväl av 19 § i samma förslag. I denna paragraf har jämväl företagits eu jämkning med hänsyn till lagrådets anmärkning, att handräckning bör kunna meddelas på begäran av ej blott anstaltens styrelse utan även dess föreståndare.

23 §.

(Xy.)

Förevarande stadgande har tillkommit i anledning av lagrådets an­ märkning, att nykterhetsnämnden ej tillagts rätt att kalla till inställelse eller att påkalla biträde av polismyndighet eller av kommunalmyndighet jämväl i annan kommun. Vid avfattandet av 2 mom. har stadgandet i 55 § av förordningen om kommunalstyrelse på landet i huvudsak följts, dock har det ansetts lämpligt att sätta beloppet av böter och viten högre.

24 §.

(lä och in §§

)

i remitterade

förslaget.) Föreskrifterna om att staten bestrider kostnad för viss handräckning enligt lagen hava här sammanförts.

i :i'i och 23 §§

i remitterade Stadgandet i 22 § av det remitterade förslaget har jag i enlighet förslaget.) med lagrådets hemställan låtit utgå.

Med hänsyn till den möjligheten, att anstalten i något fall ej vid patientens intagning erhållit likvid eller säkerhet för vårdkostnaden, torde det vara erforderligt att fastslå anstaltens rätt emot den, som gjort framställning om vården, vadan första stycket i 23 § av det remitterade förslaget bör bibehållas. På sätt lagrådet hemställt, torde det dock i så fall vara lämp­ ligt att utvidga bestämmelsen, sä att ansvarigheten omfattar ej blott själva vårdavgiften utan även andra med vården förbundna kostnader, samt i lagen tydligen utmärka, att ansvarigheten gäller även kostnaderna för vård å annan anstalt än den, där patienten först intagits, då enligt lagens be­ stämmelser sådan vård ifrågakommer.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr l'J3. 139

Yid andra stycket av 23 § har lagrådet anmärkt, att för där an­ givna fall kostnaden ej bör falla å den kommun, där personen i fråga varit bosatt, vilket uttryck vore av alltför svävande innebörd för att kunna läggas till grund för fördelning av ekonomiskt ansvar. Enligt lagrådets förmenande funnes knappast annan utväg {in att lägga ansvarigheten på hemortskommunen, för så vitt vården ej borde helt bekostas av staten, i likhet med vad som väl borde gälla vid interimsförordnande.

Mot förslaget att i sistnämnda fall låta staten bekosta vården torde några grundade invändningar ej kunna göras, då verkställigheten helt lagts i Konungens befallningshavandes händer och vården kan komma att äga rum under så växlande former. Detta interimistiska omhändertagande har för övrigt karaktären av eu direkt säkerhetsåtgärd. Att åter lägga hela kostnaden för vården av farliga alkoholister på staten synes ej vara rådligt. Yid bestämmande av deri kommun, som bör bära ansvaret för kostnaden, ligger visserligen närmast till hands att välja vistelsekommunen, då alkoho­ listens uppträdande där just förorsakat hans omhändertagande. Dådet inga­ lunda är ovanligt att personer, som äro bosatta i städerna, hava hemortsrätt i en landskommun, kan det, om ansvarighet ålägges hemortskommun, ej sällan inträffa, att på ansökan av ej blott stadens polismyndighet utan även sta­ dens nykterhetsnämnd eller enskild person eu hårt betungad landskommun får betala utgifterna för vård av eu av Konungens befallningshavande såsom farlig ansedd alkoholist. I betraktande därav att hemortskommunen är skyldig att gottgöra fattigvård åt sådan person och interneringen är ägnad att före­ bygga fattigvård, kan dock fastslåendet av hemortskommunens ansvarighet i förevarande avseende ej anses innebära någon orättvisa, och då olägenhe­ ter onekligen äro förbundna med att använda eu så svävande bestämning som bosatt, har jag ansett mig böra följa lagrådets hemställan. — På sätt lagrådet anmärkt, är här fråga om en statens regressrätt mot kom­ mun och jag har därför låtit omformulera stadgandet till närmare överens­ stämmelse härmed. Göres hemortskommun ansvarig, följer därav, att staten i fall, som här avses, själv måste stå kostnaden för vård av utlän­ ningar och personer, vilkas hemortsrätt ej kan utrönas, varjämte det torde vara lämpligt, att om någon eu längre tid varit borta från hemortskom­ munen, hans vård också bekostas av staten, och har jag därvid föreslagit en tid av fem år, varigenom en viss överensstämmelse med fattigvårdsförordningens stadgande i liknande fall vinnes.

140 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 193.

26 §■

(24 § i

remitterade I anledning av de ändringar, som bestämmelserna om villkorlig ut­ förslaget.) skrivning undergått, synas desamma ej längre böra tillämpas på den, som ingått frivilligt, vadan hänvisning till samma bestämmelser ej lämnats. Omsorgen om dessa alkoholister efter utskrivningen torde kunna överläm­ nas åt anstalterna samt enskilda intresserade. Lagrådets anmärkningar vid denna paragraf hava eljest iakttagits, och har jag i samband med dessa för­ ändringar även vidtagit några redaktionella jämkningar i lagrummets avfattning.

27 g.

(9 och 20 §§

i remitterade„ ... Enligt det remitterade förslaget skulle besvär över Konungens be-- <-> - --------------- -------------------------------0-------- — förslaget), lalmmgshavandes beslut över ansökning om intagande å anstalt fullföljas i högsta domstolen, under det att besvär om överflyttning till annan an­ stalt, om utskrivning och om återintagning av den, som utskrivits med villkor, skulle fullföljas hos regeringsrätten. Lagrådet har hemställt, att även besvär i förstnämnda fall skulle behandlas hos regeringsrätten, och såsom skäl härför framhållit dels förmånen att få alla besvärsmål enligt, lagen behandlade hos samma myndighet, dels ock att den arbetsbörda, som vilade på högsta domstolen, gjorde det betänkligt att utan synnerligen vägande skäl lägga nya mål dit.

Tvivelsutan erbjuder det ock väsentliga förmåner att få besvär i ärenden enligt denna lag hänvisade till en och samma myndighet. Ange­ lägenheten därav framträder än mera, om åt Konungens befallningshavande uppdrages att besluta om återintagande av den, som utskrivits med villkor, över vilka beslut klagan ansetts lämpligast böra fullföljas hos regeringsrätten. Jag bär därför funnit mig böra förorda lagradets hemställan.

Därest meddelandet av beslut om återtagande av villkorligt utskriven överlämnas till Konungens befallningshavande samt utskrivningsrätten anför­ tros jämväl åt uppsiktsmyndigheten, hos vilken den, som ej åtnöjes med anstaltsstyrelsens åtgärder eller beslut, kan göra anmälan, erfordras, såsom lag­ rådet också anmärkt, ej vidare någon klagorätt över anstaltsstyrelsens beslut. Vad 20 § i det remitterade förslaget innehåller därom kan alltså utgå. Efter dessa förändringar kunna bestämmelserna om klagan över Konungens befallningshavandes och uppsiktsmyndighets beslut sammanföras i en paragraf Vid dennas avfattande har jag iakttagit de av lagrådet i övrigt vid 9 £ i det remitterade förslaget gjorda anmärkningar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 141

28 §.

Yad lagrådet anmärkt vid andra punkten i första stycket af 25 § i et remitterade förslaget kar föranlett mig att låta denna punkt utgå. De 9iaget.) lagrummet i övrigt företagna jämkningar äro allenast av redaktionell natur.

I fråga om tiden för lagens ikraftträdande har jag intet att erinra ot lagrådets hemställan, att denna tid får bero på särskilt förordnande av onungen. Svårigheter kunna nämligen möta att få en statsanstalt färdig den 1 januari 1915. Under loppet av år 1915 torde en statsanstalt ock bliva färdig att tagas i bruk.

Förslaget till lag om tillägg till 2 § 17:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Inom departementet föreligger för närvarande till behandling fråga m vidtagande av några av andra skäl betingade ändringar i lagen om ungl. Maj:ts regeringsrätt. Då ändringarna lämpligen böra ske i ett samand och nu förevarande ändringsförslag utan olägenhet kan anstå till ästa riksdag, anhåller jag att framdeles få anmäla denna fråga.

Förslaget till lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål enligt lag om behandling av alkoholister.

På sätt lagrådet anmärkt, torde orden »eller domstol» böra utgå. Yad lagrådet i övrigt hemställt har jämväl iakttagits.

Förslaget till lag rörande offentlighet vid förhör inför underdomstol i mål enligt lag om behandling av alkoholister.

Detta förslag torde, om det skall bibehållas, erfordra omarbetning i enlighet med de mot detsamma av lagrådet framställda anmärkningarna. Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 141 käft. (Nr 193.) 19

'42 Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 193.

Lagrådet har emellertid antytt, att man skulle kunna åtnöjas med den enligt förordningen den 22 april 1881 redan förefintliga möjligheten att utesluta offentligheten vid förhör inför domstolarna, och jag finner mig så mycket mer kunna biträda denna uppfattning, som på grund av vissa nu ifråga­ satta ändringar i proceduren dylika förhör i mål av förevarande slag torde bliva mindre vanliga. Förslaget synes mig alltså böra utelämnas.»

Föredraganden uppläste härefter de omarbetade förslagen till lag om behandling av alkoholister och lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål enligt lag om behandling av alkoholister, samt hemställde, att dessa förslag måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Kung!. Höghet Kronprinsen-

Regenten lämna sitt bifall; och skulle till Riksdagen

avlåtas nådig proposition av den lydelse bilaga vid detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet

Erik Öländer.

Tryckt hos P. Palmqoists Aktiebolag, Stockholm 1913.