med förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

1 Nr 42.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas; gifven Stockholms slott den 31 december 1912.

Under åberopande af bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll, vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt 87 § regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 11 käft. (AV 42.)

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Förslag

till

Lag

angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap.

Om afvisning af utlänning, som till riket ankommer.

1 §•

Utländska zigenare äfvensom utlänning, som uppenbarligen har för afsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från ort till annan vinna sin utkomst genom utförande af musik, förevisande af djur eller annan dylik sysselsättning, må vid ankomsten till riket eller omedelbart därefter af polismyndighet afvisas.

Samma lag vare om annan utlänning, som till riket ankommer för att söka sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar möjlighet att här ärligen försörja sig. Dock må den ej afvisas, som innehar medel för sitt och med honom ankommande familjemedlemmars uppehälle under åtta dagar; icke heller må afvisning ske, där omständigheterna göra sannolikt, att utlänningen inom åtta dagar efter ankomsten kan här erhålla arbete.

Hvad i denna § är stadgadt äger ej tillämpning å invandrare, som en gång varit svensk medborgare, men hvars medborgarrätt genom vistelse utomlands eller eljest gått förlorad.

3 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

2 §.

Finnes afvisning böra äga ruin, skall till utlänningen öfverlämnas skriftligt besked angående afvisningen med skälen därför; och skall beskedet jämväl innehålla underrättelse om hvad utlänningen har att iakttaga, där han vill föra klagan öfver att han afvisats.

3 §•

Vill utlänning klaga däröfver att han afvisats, äger han sist å trettionde dagen från den dag, då besked angående afvisningen blef honom tillställdt, till Konungens befallningshafvande ingifva besvär. Klagande vare ock tillåtet att insända besvären i betaldt bref med allmänna posten.

4 §.

Aro besvär öfver afvisning anförda, skall Konungens befallningshafvande från polismyndigheten infordra afskrift af beskedet samt, där förhör i ärendet hållits, af det därvid förda protokoll, så ock polismyndighetens eget utlåtande.

Sedan infordrade handlingar till Konungens befallningshafvande inkommit, meddele Konungens befallningshafvande beslut i ärendet. Öfver det beslut må klagan ej föras.

5 §.

Afvisning gånge i verkställighet utan hinder af anförda besvär. Kan afvisning ej genast verkställas, må, intill dess sådant kan ske, utlänningen af polismyndigheten tagas i förvar.

Den, som från riket afvisas, bör befordras till det land, hvarifrån han hit ankommit, där ej särskilda omständigheter däremot föreligga, såsom om han därifrån utvisats eller sannolika skäl äro, att han där skulle komma att tilltalas eller undergå straff för brott, som han föröfvat i politiskt syfte.

Möter af skäl, hvarom här ofvan sägs, eller eljest hinder för den afvisades återsändande till det land, hvarifrån han ankommit, skall polismyndigheten. föranstalta om hans befordrande till annat närbeläget land, där sådant hinder ej är för handen.

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

2 kap.

Om utlännings utvisning från riket.

6 §•

Konungens befallningshafvande må meddela förordnande om utvisande från riket af följande utlänningar, nämligen:

a) zigenare äfvensom den, som beträdes med lösdrifveri eller med förseelse, som omförmäles i 40 § 2 eller 5 mom. af kungl. förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården, sådana nämnda mom. lyda enligt kungl. förordningen den 12 juni 1885, så ock den, som under vandring från ort till annan söker sin utkomst genom utförande af musik, förevisande af djur eller annan dylik sysselsättning;

b) den, som här i riket undergår eller inom loppet af de närmast förflutna fem åren undergått honom omedelbart ådömdt frihetsstraff, för så vidt brottets beskaffenhet eller hans vandel i öfrigt föranleder till antagande, att fara af hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet;

c) den, som inom tid, som nyss sagts, utom riket för brott, hvarför enligt gällande lag angående utlämning af förbrytare utlämning må ske, undergått honom omedelbart ådömdt frihetsstraff, för så vidt, på sätt under b) sägs, fara af hans vistelse i riket kan antagas uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet;

d) den, som inom loppet af de närmast förflutna två åren här i riket genom utslag, som vunnit laga kraft, dömts för olaga handel, där ej förseelsen skett i ringa omfattning eller eljest varit af obetydlig art;

e) den, som af tredska eller i afsikt att undandraga sig polismyndighets uppsikt uraktlåtit att fullgöra den anmälningsskyldighet, ^om jämlikt Konungens på grund af denna lag meddelade förordnande må honom åligga, så ock den, som vid anmälan, mot bättre vetande, lämnat oriktig uppgift.

Vid bedömande, huruvida utvisning bör äga rum, skall skälig hänsyn tagas till utlännings lefnads- och familjeförhållanden; och bör därvid i synnerhet komma i betraktande, huru länge han vistats här i riket samt om han är gift med svenskfödd kvinna.

Om utlänning, som faller fattigvården till last och förty bör hemsändas, är särskilt stadgadt.

5 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

7 §•

Finner Konungens befallningshafvande anledning till någons utvisande föreligga, föranstalte Konungens befallningshafvande därom, att han inställes "till förhör inför Konungens befallningshafvande; dock må, därest han undergår straffarbete eller fängelse, förhöret efter Konungens befallningshafvandes förordnande kunna hållas af fängelseföreståndaren.

Vid förhöret skall noggrann utredning företagas om alla de omständigheter, som kunna å ärendets utgång inverka. Bär så erfordras, bör tolk närvara vid förhöret. Ej må den brukas som tolk, hvilken är i sådant förhållande till utlänningen, att därigenom hans tillförlitlighet må anses förringad.

Där så skäligt pröfvas, äger Konungens befallningshafvande vid förhör, hvarom fråga är, förordna, att utlänningen skall hållas i förvar, intill dess ärendet afgjorts eller annorledes förordnas.

Har utlänning här i riket blifvit dömd till straffarbete eller fängelse, bör frågan, huruvida utvisning skall äga rum, af Konungens befallningshafvande tagas under ompröfning i så god tid innan straffets slutliga afdånande, att, där till utvisning dömes, densamma kan omedelbart efter straffets aftjänande verkställas.

8 §•

Polismyndighet må hos Konungens befallningshafvande göra hemställan om utlännings utvisande. Tillika äger polismyndigheten taga utlänningen i förvar; dock må det ej ske, där det ej kan antagas, att han eljest skulle undandraga sig myndigheternas uppsikt eller väsentligen försvåra densamma.

Tages utlänning i förvar, skall polismyndigheten ofördröjligen underrätta Konungens befallningshafvande därom.

9 §.

Finnes utvisning böra äga rum, meddele Konungens befallningshafvande snarast möjligt utslag i ärendet. Utslag, hvarigenom till utvisning dömes, skall innehålla förbud för utlänningen, vid äfventyr som i 14 § sägs, att utan Konungens tillåtelse återvända till riket; och gifve Konungens befallningshafvande tillkänna, hvad utlänningen har att iakttaga, där han vill i utslaget söka ändring, samt tillställe honom så fort ske kan utslag med åtecknad fullständig besvärshänvisning.

6 Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 42.

10 §.

Har utslag meddelats, hvarigenom utlänning förklarats skola utvisas, må denne, därest han så önskar, dock tidigast å andra dagen efter det utslaget honom delgafs, till Konungens befallningshafvande afgifva förklaring, att han åtnöjes med utslaget. Där utlänningen förvaras i häkte, må förklaringen i vittnens närvaro upptagas af tillsyningsinannen eller föreståndaren vid häktet; och åligge den myndighet, inför hvilken förklaringen afgifvits, att ofördröjligen insända underrättelse därom till Konungens befallningshafvande.

Förklaring, hvarom nu är sagdt, må ej återkallas.

11 §•

Vill den, hvilken genom Konungens befallningshafvandes utslag förklarats skola utvisas, öfverklaga utslaget, äger han inom åtta dagar efter det han af detsamma erhållit del, den dagen oräknad, till Konungens befallningshafvande ingifva sina till Konungen ställda besvär; dock att, där klaganden i häkte förvaras, besvären må inom tid, som nyss är sagd, ingifvas till tillsyningsinannen vid häktet. Tillsyningsinannen vare i ty fall pliktig ofördröjligen insända besvären till Konungens befallningshafvande.

Konungens befallningshafvande och tillsyningsman vid häkte åligger tillse, att utlänning, som är tagen i förvar eller som eljest är urståndsatt att själf föra sin talan eller anskaffa nödigt biträde vid besvärens affattande, erhåller sådant.

Inkomna besvär skola af Konungens befallningshafvande så fort ske kan till vederbörande statsdepartement insändas tillika med vederbörandes yttrande, om anledning förekommit att sådant infordra, äfvensom Konungens befallningshafvandes eget utlåtande och öfriga till ärendet hörande handlingar.

12 §.

Utslag rörande utvisning, hvarom ofvan sägs, varde genom Konungens befallningshafvandes försorg drägt till verkställighet.

Den utvisade bör befordras till sitt hemland, där ej särskilda svårigheter möta på grund af landets aflägsenhet, eller andra omständigheter däremot förekomma, såsom att han där sannolikt skulle tilltalas eller straffas för brott, som han föröfvat i politiskt syfte. Kan den utvisade ej befordras till sitt hemland eller kan detta ej utrönas, bör han befordras

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

till det land, hvarifrån han i riket inkommit, såvidt ej sådana skäl däremot föreligga, som nyss nämnts, eller han från det landet utvisats.

I tvifvelaktiga fall eller där svårighet möter för utslagets verkställande, skall Konungens befallningshafvande i ärendet göra anmälan hos Konungen.

13 §.

Därest sådant för rikets säkerhet eller eljest i statens .intresse finnes påkalladt, må Konungen förordna om utvisning af utlänning, som i riket vistas. Dessförinnan skall utlänningen inställas till förhör inför Konungens befallningshafvande; och må han tillika, där så skäligt pröfvas, i afbidan på ärendets afgörande tagas i förvar.

Vid pröfning af fråga om utvisning på grund af bestämmelserna i denna § böra jämväl de i 6 § näst sista stycket omförmälda förhållanden komma under öfvervägande.

I fråga om verkställighet af beslut, hvarom i denna § sägs, förordne Konungen efter omständigheterna; dock må ej utlänningen befordras till land, hvarifrån han utvisats eller hvarest han sannolikt skulle tilltalas eller straffas för brott, som han föröfvat i politiskt syfte.

14 §.

Har utlänning, som jämlikt denna lag blifvit härifrån utvisad, till riket återvändt utan tillstånd af Konungen, straffes med fängelse i högst sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, med böter från och med tio till och med femhundra kronor.

Sedan utlänningen undergått straff, varde han omedelbart förd ur riket; och förfares därvid enligt de i 12 § angifna grunder.

Böter, som enligt denna § ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

3 kap.

Om kostnad i anledning af åtgärd, hvarom i 1 och 2 kap. sägs.

15 §.

Vidtages mot utlänning åtgärd, hvarom i 1 eller 2 kap. sägs, vare han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska ort, dit han sändes.

8 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

16 §.

Har utlänning, hvarom i 1 § sägs, med fartyg till riket inkommit och voro omständigheterna uppenbarligen sådana, att befälhafvaren bort inse att utlänningen skulle komma att härifrån afvisas, vare, där sådan åtgärd vidtages, befälhafvaren förpliktad att, utan ersättning från statsverkets sida, återföra honom till det land, hvarifrån han medtagits; doci att sådan förpliktelse icke äger rum, med mindre fartyget omedelbart eller inom rimlig tid återvänder till nämnda land.

17 §•

Har arbetsgivare låtit införskaffa utländsk arbetare och varder denne från riket utvisad, vare arbetsgivaren pliktig ersätta statsverket kostnaden för arbetarens befordrande till den utländska ort, dit han sändes, för sa vx utvisningen föranledts af brott eller annan omständighet, som inträffat under tiden från arbetarens ankomst till riket och intill dess en manad förflutit från det arbetsanställningen upphört; dock vare arbetsgivaren från nämnda förpliktelse befriad, därest vid inträffandet af den omständighet, som föranledde utvisningen, .ett år förflutit från arbetarens ankomst

Föranledes utvisning af brott, som arbetaren före ankomsten till riket föröfvat, vare, där förhör i ärendet ägt rum inom ett år från det arbetaren till riket anlända arbetsgifvaren likaledes förpliktad att ersätta statsverket sådan kostnad, som i första stycket sägs.

i kap.

Särskilda bestämmelser.

18 §.

Med polismyndighet afses i denna lag för landet kronofogde ellei länsman samt i stad stadsfiskal eller polismästare, där sådan finnes.

För köping eller annat område å landet, för hvilket ordningsstadgan för rikets städer°är i tillämpliga delar gällande, må Konungens befallningshafvande kunna förordna lämplig polisman att fullgöra hvad enligt denna lag åligger polismyndighet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

19 §.

I händelse af krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller eljest på grund af särskilda omständigheter pröfvas erforderligt, må Konungen ej mindre förordna, att utlänning, som till riket ankommer, skall, i enlighet med de närmare föreskrifter, som af Konungen meddelas, hos polismyndighet göra anmälan om sin ankomst, än äfven utfärda de ytterligare bestämmelser, som för utlänningars öfvervakande må finnas nödiga.

20 §.

De närmare föreskrifter, som, utöfver hvad ofvan stadgats, må erfordras med afseende å verkställighet af afvisning eller utvisning, meddelas af Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1914. Ej må dock olaga handel, som före nämnda dag bedrifvits, föranleda utvisning.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 17 käft. (AV 42.)

10 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 31 mars 1911.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Plans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,

Statsråden: Petersson,

Hederstierna,

SwARTZ,

grefve Hamilton,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

von Sydow,

von Krusenstierna.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, anmälde chefen för civildepartementet statsrådet grefve Hamilton:

Riksdagens skrifvelse den 20 mars 1907, däri Riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, hvarigenom för landet skadlig invandring så vidt möjligt måtte hindras samt i öfrigt utlänningars inflyttning och bosättning inom landet på lämpligt sätt ordnas;

öfver hvilken framställning öfverståthållareämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län afgifvit yttranden samt kommerskollegium inkommit med utlåtande.

Härefter anförde föredragande departementschefen:

»För bedömande af den i Riksdagens skrifvelse afsedda fråga, hvilken enligt min mening är värd synnerligt beaktande, lärer man till en

11 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

början hafva att taga kännedom om, i hvilken utsträckning invandring af utlänningar hit till riket skett och sker, samt om beskaffenheten af hit inkommande folkelement.

Huru många utländska undersåtar för närvarande uppehålla sig i riket, kan ej af officiella uppgifter utrönas. Hvad emellertid angår i vårt land kyrkoskrifna utlänningar, så hade antalet af dessa, hvilket vid allmänna folkräkningen år 1890 uppgick till 10,112, vid folkräkningen år 1900 stigit till 15,281. Om man, utgående från sistnämnda siffra, skulle beräkna, att ökningen af förevarande befolkningsgrupp under åren 1901—1910 skett i samma proportion som under det näst föregående årtiondet, skulle man komma till en numerär, vid tiden för den senast verkställda, till sitt resultat ej ännu offentliggjorda folkräkningen den 31 december 1910, af minst 20,000.

Härutöfver torde emellertid, såsom kommerskollegium i sitt utlåtande framhåller, i riket vistas ett stort antal utlänningar, som af en eller annan anledning icke blifvit här kyrkoskrifna. Huru stort detta antal är, kan icke med ledning af nuvarande befolkningsstatistik bedömas. Dock torde man, i fråga om de zigenare, utländska musikanter, djurförevisare och dylika, som kringvandra i landet, kunna förmoda, att de ej upptagits i de officiella uppgifterna till befolkningsstatistiken. Detsamma lärer gälla angående åtskilliga af de utlänningar, som under kringresande i riket bedrifva olaga handel.

I allmänhet torde ej heller i vår befolkningsstatistik finnas redovisade utländska säsongarbetare, som vistas i landet endast en kortare del af året. Enligt en af kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik under år 1909 utgifven redogörelse angående utländska jordbruksarbetare i Sverige år 1907, uppgick det sistnämnda året antalet utländska säsongarbetare i de södra länen till sammanlagdt 1,678, de flesta från Galizien eller ryska Polen.

I sitt berörda utlåtande, som är afgifvet den 25 september 1907, har kommerskollegium beräknat antalet af de i riket vid nämnda tid sig uppehållande utlänningar till minst 25,000. I detta antal äro inberäknade såväl kyrkoskrifne som icke kyrkoskrifne utlänningar, men icke turister eller andra som blott tillfälligt här vistas.

Af statistiska centralbyråns öfversikter rörande in- och utvandringen framgår, att antalet immigranter till Sverige under tioårsperioden 1900— 1909 utgjort i medeltal 8,430 årligen. År 1909, det sista år för hvilket uppgifter finnas, utgjorde immigranternas antal 8,071. Dessa tal afse emellertid blott de invandrare, hvilka här blifvit kyrkoskrifna. Af skäl,

Antalet

utlänningar

Sverige.

Invandring

1900—1909.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Utländska brottslingar och lösdrifvare.

som nyss angifvits, är emellertid att antaga, att därutöfver under ifrågavarande tid hit inkommit jämväl en icke ringa mängd personer, som icke i riket kyrkoskrifvits.

I fråga om de länder, hvarifrån invandring hit skett under 1909, upplyser statistiska centralbyråns öfversikt för nämnda år att, af omförmälda 8,071 immigranter, hit inkommit: från Norge 728, Danmark 667, Finland 550, Ryssland 251, Tyska riket 515, Stora Britannien och Irland 124, Frankrike 55, Italien 60, Österrike-Ungern 87 och från öfriga europeiska länder 46 äfvensom från Amerikas förenta stater 4,854 samt från öfriga utomeuropeiska länder 134. Härvid bör anmärkas, att af invandrarna från Amerikas förenta stater större delen lärer kunna antagas vara af svensk härkomst, återkomna emigranter med familjer samt ättlingar af svenska emigranter.

Af bemälde 8,071 invandrare under 1909 hafva i den nämnda öfversikten redovisats: under rubriken »jordbruk, boskapsskötsel och fiske» 2,197, under rubriken »grufbrytning och tillverkningsindustri» 2,190, under rubriken »handel och samfärdsel» 762, under rubriken »allmän tjänst, litterära m. fl. yrken» 389 samt under rubriken »utan uppgifvet yrke eller anställning» ej mindre än 2,533. På sätt kommerskollegium framhållit, torde den under sistnämnda rubrik upptagna siffra, om den också icke berättigar till någon säker slutsats, likväl vara af betydelse för frågan om värdet af de vårt land genom immigrationen tillförda folkelement, då man väl lärer vara berättigad antaga, att de under bestämda yrken redovisade immigranterna utgöra ett för landet värdefullare tillskott i arbetskraft än de, som icke kunna till något yrke hänföras.

Hvad angår brottsligheten bland de i riket vistande utlänningar, så angifves i chefens för justitiedepartementet ämbetsberättelser för åren 1904—1908 i fråga om de för gröfre brott sakfälldes hemvist (kyrkoskrifningsort), att af de sakfällde, hvilkas antal under nämnda år upptages till 2,393, 2,610, 2,563, 2,570 och 2,694, ett antal af respektive 76, 57, 65, 72 och 59 hade hemvist utrikes. De öfvervägande flesta af dessa voro sakfällda af underrätt i Stockholms stad eller i Malmöhus, Norrbottens, Göteborgs och Bohus eller Västernorrlands län.

Fångvårdsstyrelsens berättelser, jämförda med uppgifter, som af styrelsen vid utarbetande af förevarande lagförslag aflämnats, utvisa, att under åren 1905—1909 till myndigheter utom riket öfverlämnats personer, som varit häktade för brott och förseelser, till ett antal af 10, 8, 5, 11 och 7, eller i medeltal 8 årligen, samt personer, som

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

vant häktade för lösdrifveri eller bettlande, till antal af 247, 361, 321,

273 och 265 eller således i medeltal 293 årligen.

Rikets fattigvård sstatistik gör ej någon skillnad mellan svenskar och i Sverige vistande utlänningar. Någon beräkning har därför ej kunnat göras, vare sig i fråga om antalet af utlänningar, som här åtnjutit fattigunderstöd, eller angående de belopp, med hvilka dessa understöd utgått. I flertalet af de yttranden, som i ärendet afgifvits, vitsordas emellertid, att utlänningar till ej obetydligt antal stryka omkring i landet under sådana förhållanden, att de äro att anse såsom lösdrifvare och falla fattigvården till last.

Hvad nu angår de olika främmande länder, från hvilka invandring Länder, från hit till riket sker, så är redan omförmäldt, hurusom större delen af de ^Ing TkeT från Amerikas förenta stater inkomna personer torde vara af svensk Hemyändande härstamning; såsom kommerskollegium framhållit, torde det ej vara ”^ane”611" lämpligt att låta dessa invandrareelement beröras af den lagstiftning, som nu är i fråga. Vid sådant förhållande lärer det vara endast en ringa del af de från Amerikas förenta stater invandrade, till hvilken man vid bedömandet af föreliggande fråga har att taga hänsyn.

De länder, som näst Amerikas förenta stater lämna största tillskott Norrmän m. a. till immigrationen hit till riket, äro Norge och Danmark. Hvad angår dessa länder äfvensom Tyska riket, Stora Britannien och Irland samt Österrike-Ungern har kommerskollegium, i hufvudsaklig anslutning till öfverståthållareämbetet och de af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande som yttrat sig om invandringen från nämnda länder, uttalat, att det folkutbyte, som med dem äger rum, i stort sedt säkerligen icke tillför vårt land sådana folkelement, som staten har intresse af att hålla utom sina gränser.

Den nämnda redogörelsen angående utländska jordbruksarbetare i Gaiiziaka sä- Sverige 1907 utvisar att, af de i redogörelsen omförmälda 1,678 ar- songarbetarebetare, 1,174 personer hade anställning i egentligt jordbruksarbete.

Af dessa voro 707 från Galizien, 324 från ryska Polen, 36 af rumänisk eller tysk och 107 af obekant nationalitet. Inom Malmöhus län arbetade 882, i Kristianstads län 176 samt inom Östergötlands, Gottlands och Hallands län sammanlagdt 116. Enligt redogörelsen samt särskild uppgift från kommerskollegium torde under åren 1908, 1909 och 1910 antalet utländska jordbruksarbetare i de skånska länen i stort sedt hafva varit detsamma som under år 1907. Det uppgifves, att dessa arbetare under sin vistelse i Sverige i regel iakttagit ett godt uppförande samt visat sig arbetsamma och sparsamma.

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Finnar och rysBar.

Beträffande därefter immigrationen från Finland och Ryssland företer densamma under senare år vissa växlingar. Åren 1905—1909 har antalet invandrare hit till riket varit: från Finland 642, 787, 660, 514 och 550, i medeltal ungefär 631 om året, samt från Ryssland 328, 529, 342, 254 och 251, således i medeltal 341 årligen.

I sitt i ämnet afgifna yttrande, dagtecknadt den 29 juni 1907, anslår öfverståthållareämbetet antalet af de vid nämnda tid i Stockholm eller dess omnejd vistande finnar till minst 3,000. Öfverståthållareämbetet erinrar om att Sverige under senaste år hemsökts af ytterst farliga förbrytare af finsk härkomst, hvilka planlagt grofva brott såsom bankplundring och rån. Enligt samma yttrande är det ock vanligt, att i hufvudstaden vistande finnar, särskildt under rusets inflytande, göra sig skyldiga till våldshandlingar, vildsint uppträdande och trots mot offentlig myndighet. Af en vid berörda yttrande fogad tablå framgår, att under de före yttrandets afgifvande närmast förflutna fem åren, 1902—1906, från Stockholm hemsändts som lösdrifvare eller utvisats i medeltal 35 finnar årligen, under det att medeltalet hemsända eller utvisade norrmän, danskar och tyskar, hvilka tre nationer i förevarande afseende komma därnäst, uppgick till respektive 17, 10 och 9.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län anför i sitt yttrande i ämnet, att den invandring, som från Finland sker till Härnösand och Sundsvall, vållar olägenhet dels i fråga om ordningens uppehållande och dels i fattigvårdshänseende. I öfverensstämmelse härmed yttrar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län att, om man undantager jordbruksarbetare och ett fåtal handtverkare i gränstrakterna, omgå till länet inkommande finnar i allmänhet äro ohågade för arbete, begifna på starka drycker och ohörsamma mot ordningsmakten samt förty ofta utgöra en fara för rättssäkerheten; bland invandrarne finnas ofta personer som i hemlandet straffats eller dömts till straff för brott; antalet brott, som i länet föröfvas af finska invandrare, är i förhållande till dessa invandrares numerär mycket stort, och dessa brott äro i många fall de svåraste, som inom länet förekomma, samt vittna merendels om en otrolig djärfhet hos gärningsmännen. Ofta inträffar ock, trots bestämmelserna i den med Ryssland den ~ december 1860 afslutade konvention, att invandrade finnar och deras familjer falla fattigvården till last: återsändande enligt berörda konvention kan nämligen ske endast genom Kungl. Maj:ts befallningshafvande, icke af underordnad polismyndighet, och i allmänhet först efter det främlingens finska nationalitet blifvit,

15 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

om så erfordras genom skriftväxling med utländska myndigheter, vederbörligen styrkt; dessa omständigheter leda ofta till dröjsmål.

_ O fv er ståthållareämbetet anför i sitt nämnda yttrande af den 29 juni 1907, att vid nämnda tid i Stockholm vore boende omkring 2,000 ryska judar och omkring 200 andra personer af rysk nationalitet. Hvad de sistnämnda angår, så betecknas de af öfverståthållareämbetet såsom i allmänhet stilla och laglydiga personer, som icke gifva polismyndigheten anledning till klagomål. Beträffande de ryska judarne anföres, att en stor del af dem sakna fast bostad samt lefva under ytterst fattiga omständigheter; och finner ämbetet sig hafva anledning antaga, att de under kringvandrande i landet drifva oloflig handel.

Angående italienare i Stockholm har öfverståthållareämbetet anfört, att dessas antal år 1907 öfverstigit 700; af den italienska kolonien vore ungefär hälften gipsarbetare och handtverkare, som vore nyktra, arbetsamma och sparsamma, under det en annan del af nämnda invandrare utgjordes af positivspelare och yrkestiggare. I ett flertal af de af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande afgifna yttranden framhälles, att invandrare af italiensk nationalitet ofta bedrifva öppet eller förstucket tiggeri och i många fall blifvit en tunga för det allmänna.

Armenier och perser omnämnas i åtskilliga yttranden såsom kringstrykande i riket: de vandra omkring bettlande, därvid de oftast falskeligen uppgifva sig insamla penningar för religiösa ändamål, stundom hafva de befunnits innehafva afsevärda belopp, som de genom tiggeri åtkommit.

Af de personer, som under åren 1906—1910 enligt Kungl. Maj:ts beslut utvisats — hvilkas antal, hemsända lösdrifvare och bettlare oberäknade, sammanlagdt uppgått till 90 eller i medeltal 18 om året

hafva 45 eller således halfva antalet varit finnar, 21 ryssar, 9 norrmän, 8 tyskar, 5 italienare, 1 dansk och 1 österrikare.

En folkstam, som i detta sammanhang bör blifva föremål för uppmärksamhet är zigenarne. Anda sedan 1500-talet, då de först hit inkomma, förde den äldre lagstiftningen ett förbittradt krig mot dessa »tartaren», såsom de då benämndes. Så påbjöds i ett kungl. plakat af år 1637 att, därest efter en viss dag tattare anträffades inom riket, myndigheterna skulle »låta dem strax gripa, hvad gods, de medföra, afhända och så många karlar däribland äro, utan vidare rättegång upphänga och till lifvet straffa, men alla deras konor och barn skola de låta från härad till härad sin kos utur landet fördrifva».

Italienare.

Armenier och perser.

Under åren 1906—1910 utvisade personers nationalitet.

Zigenare.

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Men hvaifken dylika stränga påbud eller en senare tids mera humana bestämmelser hafva förmått göra slut på zigenarnes kringstrykande i riket. Särskildt från de sydliga länen, där zigenarne hufvudsakligen hafva sitt tillhåll, hafva vid upprepade tillfällen försports klagomål öfver de olägenheter, som äro förenade med zigenarnes kringvandrande i landet. Så har domkapitlet i _ Göteborg, uti en den 28 september 1887 aflåten underdånig framställning angående åtgärder för beredande af kristlig uppfostran åt det så kallade vandringsfolkets barn, anfört följande. Det så kallade vandringsfolket inom stiftet vore ej obetydligt; det syntes nästan uteslutande lifnära sig genom tiggeri och stöld samt vore, genom pockande uppträdande och ofta förekommande våldsgärningar, en skräck för den fasta, laglydiga befolkningen. Vandringsfolkets män och kvinnor lefde för det mesta i konkubinat; barnen uppväxte utan undervisning och kristlig tukt. Orsaken till dessa beklagliga förhållanden vore till största delen att söka i den stora och tygellösa frihet, i hvilken vandringsfolket i Sverige lefde och trodde sig ha rätt att lefva. I en sådan frihets hägn växte barnen i likhet med föräldrarna, utan undervisning och uppfostran, till lättingar, tjufvar och våldsverkare, och på detta sätt blefve vandringsfolket, till antalet årligen förökadt, alltmera en skam och skräck för det kristligt ordnade samhället.

Kungl. Majtis befallningshafvande i Hallands län, som afgifvit yttrande öfver berörda framställning, anförde i sin årsberättelse för åren 1886—1890, i anslutning till sitt berörda yttrande, bland annat följande: Icke sällan mötte man i Halland, särskildt inom mellersta delen däraf, mer eller mindre talrika, kringströfvande följen af män, kvinnor och barn, som ansåges härstamma från zigenare, ehuru de skilde sig från dem så till utseende som lefnadssätt. Af den bofasta befolkningen benämndes de »kältringar», men själfva sade de sig höra till »vandringsfolket». Eu och annan bland männen finge hos hemmansägaren en högst tillfällig sysselsättning såsom »vallackare», kvinnorna och barnen syntes däremot uteslutande lefva af bettlande, och då männens högst ovissa arbetsförtjänst för det mesta användes till dryckenskap, kunde också de till största delen sägas få sitt uppehälle af det som sammanbettlades. Dessa kringvandrande följen vore af den bofasta befolkningen både fruktade och hatade. Man vagade därför knappast neka till deras pockande fordringar, men å andra sidan vore det högst få, som ville eller vågade ens öfver en natt hysa dem, och i flere kommuner hade öfverenskommelse träffats att icke gifva dem natthärbärge. Följden hade blifvit, att de den ena dagen kunde visa sig inom en socken, den

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

IT

påföljande träffas i en annan, flere mil aflägsen. Föreskrifterna om mantalsskrifning kunde icke tillämpas på dessa personer, livilka helt hastigt komme fram än i den ena än i den andra kommunen samt efter några få dagar åter begåfve sig af. Folkskolestadgans föreskrift om obligatorisk skolgång blefve jämväl en död bokstaf i fråga om detta folks barn. Såsom egentlig lösdrifvare kunde högst sällan någon af vandringsfolket behandlas, enär han, då han anhölles, vanligen innehade medel till uppehälle för eu längre tid bortåt. Däremot skulle val tvångsarbete på grund af förordningen angående fattigvården ganska ofta kunna ådömas flertalet, om blott lanatbefolkningen kunde förmås att hos polismyndigheterna göra anmälan om bettleri: men den fruktan för vandringsfolket, som bland allmogen vore utbredd, gjorde att dylik anmälan högst sällan inkomme och att stundom till och med verkliga brott såsom olofligt tillgrepp och misshandel, som af vandringsfolket föröfvats, icke angåfves.

I en vid 1897 års riksdag af representanter från Hallands län väckt motion framhölls önskvärdheten af åtgärder för beredande af ordnade förhållanden med afseende å vissa kringvandrare, i synnerhet de så kallade tattarne. I motionen anfördes: Lösdrifvarne i synnerhet »tat-

tarne» eller, som de i Halland vanligen benämndes, »krämame» vore en verklig landsplåga i vissa traktör af detta landskap och äfven i vissa andra delar af landet. De saknade stadigvarande bostad, lefde vanligen i laster, kif och strid samt plågade öfriga samhällsmedlemmar med ett ständigt och stundom oförsynt tiggeri, ej sällan äfven genom öfverfall och våldsgärningar. Deras barn kunde icke få någon ordentlig undervisning och uppfostran, emedan föräldrarno svårligen kunde, i anseende till sitt kringströfvande lefnadssätt, skicka barnen i skola. De vuxne och arbetsföre bland dem kunde vanligen icke skaffa sig en fast. boningsplats, om de ock ville det, enär vederbörande socknemän, af eu lätt förklarlig fruktan för framtida fattigvårdstunga, merendels icke tilläte dem att nedsätta sig någonstädes. De gamla, sjuka och orkeslösa måste ej sällan sakna ordentlig fattigvård, då rätt ofta ingen kommun ansåge sig pliktig att lämna dem sådan.

Med anledning af berörda motion anhöll i underdånig skrifvelse den 8 maj 1897 Riksdagen, som ansåg att samhället borde vidtaga åtgärder för att förekomma de oordningar, som af ifrågavarande lösa och kringströ fvande befolkning bedrefves, det täcktes Kungl. Maj:t, med föranledande af hvad i detta ärende förekommit, taga i öfvervägande, huruvida de af motionärerna påpekade missförhållanden skulle kunna undanrödjas, samt, därest det befunnes, att sådant genom lagbestäm- Bihang till Riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 17 höft. (Nr 42.) 3

18 Kling!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

meker eller åtgärder från statens sida lämpligen kunde ske, för .Riksdagen framlägga de förslag, som för ändamålet ansåges erforderliga.

Det anförda aiser ju hufvudsakligen de, mest i Hallands län och trakterna däromkring vistande, så kallade tattarne, hvilken stam utgör en blandning mellan zigenare och svenskar. Men den karakteristik, som här gifvits af tattarns och deras förhållanden, torde i allt väsentligt gälla äfven i fråga om de utifrån hit inkomna zigenarne af ren ras; och lärer såsom visst kunna antagas, att de sistnämnde, på grund af sina. egenskaper och sitt lefnadssätt, äro ännu mindre än tattarne ägnade att ingå som element i eif ordnadt samhälle.

Mer än halfva antalet länsstyrelser hafva i sina yttranden i förevarande ärende anfört, att zigenareband kringstryka i orterna; i flera yttranden framhållas kraftigt de olägenheter, som däraf uppkomma. Sa anför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands lätt, att såsom yrkestiggare i flock uppträdande främmande zigenare äro en verklig skräck för länets landtbefolkning, som ser sig nödsakad att bespisa och härbärgera dem af fruktan att eljest utsättas för deras hämnd och skadegörelselusta; åt en liknande uppfattning gifves uttryck i åtskilliga andra yttranden.

Den i fråga om utlänningar i Sverige gällande lagstiftningen är rätt knapphändig. Sedan genom förordningen om upphäfvande af skyldigheten för resande att vara försedda med pass den 21 september 1860 passfrihetens princip införts, regleras hithörande förhållanden hufvudsakligen af stadgandena i kungörelsen den 10 april 1861, utfärdad i anledning af den med Ryssland don december 1860 afskräde konvention angående ömsedidigt återsändande af lösdrifvare, tiggare och förbrytare, samt vidare af bestämmelserna i cirkuläret angående behandlingen af utlänningar, hvilka här i riket beträdas med lösdrifveri, den 28 maj 1886 samt i cirkuläret angående viss anmälningsskyldighet för främlingar in. m. den 27 april 1906. Om utlännings rätt till idkande af handel eller annat näringsyrke stadgas i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 samt vissa i an slutning därtill utfärdade författningar. Vidare äro utlännings rättsförhållanden föremål för bestämmelser i förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter den 23 oktober 1908 samt kungörelsen angående rätt för utlänning och vissa i utlandet bosatta svenska undersåtar att här i riket gifva offentliga föreställningar m. in. eller att därvid medverka den 13 november 1908.

Öfver svensk lags bestämmelser i förevarande ämne har jag låtit inom civildepartementet utarbeta eu öfversikt, som jämväl upp-

19 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

tager det hufvud sakliga af den i utlandet gällande främlingslagstiftningen äfvensom vissa af Institutet för internationell rätt föreslagna internationella regler på förevarande rättsområde; och torde denna öfversikt få fogas som bilaga vid statsrådsprotokollet.»

Sedan föredraganden därefter redogjort för hithörande svensk lagstiftning, anförde han vidare:

»Riksdagens förevarande skrifvelse, som tillkommit på föranledande af enskild motionär, innehåller i hufvudsak följande. Under de senare åren har invandringen af utlänningar hit till riket antagit ganska afsevärda dimensioner. Särskilt hafva på den allra sista tiden ryska folkelement i stor omfattning inkommit. Riksdagen anser det emellertid vara uppenbart, att de folkkategorier, som sålunda invandra, äro af mycket olikartad beskaffenhet. Årliga och fullt hederliga förvärfsuppsåt i förening med oförvållade svårigheter i hemlandet drifva tvifvelsutan mången att i främmande land söka ett bättre lifsuppehälle. I andra fall åter är motivet af mindre god beskaffenhet och invandrarens medborgerliga egenskaper af lägre värde. Otvifvelaktigt kan immigrationen vara förbunden med vissa olägenheter för det land, dit den sker.

Vidare anför Riksdagen, att många hit invandrande utlänningar söka förvärfva sitt uppehälle genom att på ett mot redbare svenska handelsmän illojalt sätt utöfva en affärsverksamhet, hvilken ofta ej heller är till den köpande allmänhetens bästa. Invandrande arbetssökande utlänningar kunna i vissa fall obehörigen bidraga till att försämra svenska arbetares utsikt till förvärf. Särskild! i de norra delarna af vårt land besökas kusttrakterna regelbundet hvarje vår af arbetssökande finnar, hvilka på hösten återvända hem, och lärer denna invandring i nyssnämnda afseende icke vara utan olägenhet. Då de invandrande därjämte ofta sakna hvarje tillgång, är risken betydlig, att de falla fattigvården till last, hvithet också ofta säges inträffa.

De, som invandra, torde i månget fall ej tillhöra de bästa folkkategorierna. Oroliga och för lugnet i hemlandet störande individer nödgas ofta utvandra, och då de flesta af de främmande länder, dit de söka inträde, redan genom lagbestämmelser skyddat sig mot immigranter af denna art, ligger det i sakens natur, att dessa sämre element uppsöka och öfverskrida våra för dem öppna gränser. Gifvetvis skola utlänningar af sådan beskaffenhet, som sysslolösa ströfva omkring i landet från ort till annan, utöfva ett dåligt inflytande.

Af det sålunda anförda finner Riksdagen det framgå, att det föreliggande ämnet är af icke obetydlig vikt och att ett tillfredsställande ordnande af invandringen till landet är en betydelsefull angelägenhet

Riksdagens skrifvelse de 20 mars 190

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

för lagstiftningen; icke heller synas principiella betänkligheter kunna resas mot en dylik lagstiftning.

Riksdagen fortsätter: Cirkulären af den 28 maj 1886 och den 27 april 1906 kunna icke anses tillfyllestgörande reglera de i Sverige vistande utlänningars förhållanden. Enligt förstnämnda cirkulär kunna val i vissa fall de däri omförmälda utlänningar hemsändas genom polismyndighetens försorg. Men i andra i cirkuläret omförmälda fall skall frågan om utländsk lösdrifvares behandling till Kungl. Maj:ts pröfning öfverlämnas och personen i afbidan därå i häkte förvaras. Tillämpningen af dessa sistnämnda föreskrifter förorsakar gifvatvis svårigheter, särskild! då, såsom ofta för att icke säga oftast är fallet, den anhållne utlänningen icke ens själf vet eller åtminstone ej kan förmås tillförlitligt uppgifva till hvilket land han står i undersåtlig! förhållande. Myndigheterna måste därför ofta stå maktlösa mot alla zigenaresällskap, positivspelare och inånga andra, h vil ka få fritt inkomma och därefter strof va omkring i landet, uppehållande sig med mera eller mindre förstucket tiggeri, till dess de slutligen måste af fattigvården omhändertagas. Enda mö jligheten att befria landet från sådan immigration torde vara att genom polismyndigheterna i rikets gränsstationer hindra dessa för trefnaden inom samhället menliga, oftast medellösa individer att inkomma. Andra fall, då förhindrande af tillträde kunde vara ensidigt, äro här ofvan vidrörda. Förutnämnda cirkulär den 27 april 1906 innehåller väl föreskrifter om förfaringssättet mot vissa utlänningar, sedan de redan inkommit, men gifver icke polismyndigheterna befogenhet att, då skäl därtill kunde förefinnas, vägra tillträde. 1 fråga om uppsikt öfver inkomna utlänningars åtgöranden och verksamhet, där sådan kan vara nödig, samt polismyndigheternas befogenhet i detta hänseende finnas inga andra bestämmelser än de tämligen knapphändiga föreskrifterna uti sistnämnda cirkulär.

Emellertid finner Riksdagen det uppenbart, att vid lagstiftning uti nu antydd riktning den största varsamhet bör iakttagas, så att icke den internationella samfärdseln obehörigen hindras och försvåras eller dugande och behöflig;), arbetskrafter afhållas från användning inom landet, Därför måste i lag noppa bestämmas och begränsas de fall, då underordnad polismyndighet må vara berättigad på eget ansvar afvisa utlänning, som vill i riket inkomma, eller meddela honom tillstånd att under vissa villkor sig här uppehålla. I vissa fall torde pröfningen af sådana frågor böra ankomma på öfverordnad polismyndighet. Kan åter fråga om utlännings behandling på något sätt beröra landets förhållande till främmande makt, torde i allmänhet, såsom nu iakttaga, sådan fråga böra öfverlämnas till Kungl. Mapts omedelbara pröfning.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42. 21

Med stöd af hvad sålunda anförts, liar Riksdag-en anhållit, det täcktes Kung]. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, hvarigenom för landet skadlig- invandring, skridt möjligt, må hindras samt i Girigt utlänningars inflyttning och bosättning inom landet på lämpligt sätt ordnas.

I sin till 1910 års riksdag afgifna ämbetsberättelse hemställde justitieombudsmannen, att Riksdagen ville i skrifvelse till Eders Kung!. Magt anhålla, att Eders Kung;!. Maj:t måtte föranstalta om utredning rörande grunderna för och förfarandet vid utvisning ur riket af utlänningar äfvensom beträffande därmed sammanhängande frågor och därefter för Riksdagen framlägga förslag till de lagbestämmelser uti ifrågavarande ämnen, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

Till stöd för denna framställning anförde justitieombudsmannen följande. Hvarje själfständig stat måste anses berättigad att utvisa utlänningar, som dit inkommit. Rättvisa och billighet, fordrade emellertid, att denna befogenhet utöfvades med tillbörligt iakttagande af det berättigade intresset hos den, som gjordes till föremål för utvisningsåtgärd, och under former, som lämnade den, mot hvilken sådan åtgärd ifrågasattes, möjlighet till försvar och bevakande af sin rätt. I Sverige saknades så godt som fullständigt lagbestämmelser, som normerade de grunder, efter hvilka uti förevarande afseende skulle förfaras, och som angåfve de former, hvilka därvid borde iakttagas. Denna brist kunde tydligen medföra olägenhet för utlänningar, som ville uppehålla sig i riket. Deri vore därjämte åt beskaffenhet att kunna bereda svårigheter för vederbörande myndigheter, och den kunde jämväl lätt föranleda därtill, att en vidtagen utvisningsåtgärd finge skenet af godtycke. Det syntes därför justitieombudsmannen vara af vikt, att en lagstiftning komma till stånd på det an glin a området, så att de åtgärder, som vidtoges mot utlänningar, skedde efter så vidt möjligt objektiva, i lag fastställda grunder och under lagbestämda former. Eu dylik lagstiftning vore också i hög grad ägnad att trygga staten i dess förhållande til! främmande makter.

Otvifvelaktigt mötte stora svårigheter att i en lag exakt angifva de förutsättningar, under hvilka en utvisning finge äga ram. I flera fall kunde visserligen dessa förutsättningar preciseras, t. ex. beträffande utlänningar, som trots förbud berådt sig tillträde till svenskt område eller som gjort sig skyldiga, till lösdrifveri eller till förbrytelser, här i landet eller utomlands, af visst angifvet slag. Men klart vore enligt justitieombudsmannens mening, att staten icke kunde afstå från sin rätt att utvisa utlänningar, som genom åtgärder, Indika icke kunde rubri-

Justitieombudsmannen vid 1910 års riksdag.

22 Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

I ärendet hörda myndigheter.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande om behofvet af den föreslagna lagstiftningen.

ceras under någon viss straff lagsbest ämmelse, äfventyrade statens säkerhet inåt eller utåt. Att bestämdt angifva alla dylika åtgärder läte sig säkerligen icke göra,. utan måste i vissa fall en diskretionär pröfningsrätt lämnas vederbörande myndighet. Äfven i afseende å nyssberörda fall borde emellertid den ifrågasatta lagstiftningen anses vara af värde. Den torde nämligen, förutom stadganden om de fakta, som kunde föranleda utvisning, jämväl böra innehålla föreskrifter om proceduren vid utvisnings förfarandet, särskildt angående den förundersökning, hvilken måste föregå utvisning, äfvensom bestämmelser, som i öfrigt vore ägnade att lämna garanti mot godtycklighet och för ett lojalt behandlande af utlänningen med tillfälle för honom att kunna försvara sig mot obefogade beskyllningar.

Vid en lagstiftning af angifvet slag borde enligt justitieombudsmannens mening behandlas icke blott förutsättningarna för utvisning och förfarandet därvid utan äfven frågan om rätten för utlänningar att erhålla tillträde till eller vistas å svenskt område. Möjligen borde i samband härmed tagas under öfvervägande frågan om utlämning af utlänningar äfvensom en revision af gällande bestämmelser angående behandlingen af utlänningar, som gjort sig skyldiga till lösdrifveri m. m.

Lagutskottet hemställde, att berörda framställning icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. I utskottets utlåtande hänvisades bland annat till Riksdagens nu ifrågavarande skrifvelse, och anförde utskottet att, genom den lagstiftning, som på grundvalen af samma skrifvelse kunde komma till stånd, eller i samband med nämnda lagstiftning, till ledning för myndigheterna torde komma att lämnas närmare föreskrifter rörande förfaringssättet i händelse den, som folie under lagstiftningen, åsidosatte dess bestämmelser: därigenom torde afhjälpas den anmärkta nu rådande bristen å lämpliga förhållningsregler för de lokala myndigheterna rörande förfaringssättet i vissa fall med afseende å härvarande utländska undersåtar.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, hvaremot andra kammaren, med utslag å samma hemställan, biföll eu reservation, däri yrkats bifall till justitieombudsmannens framställning.

Med anledning af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse af den 20 mars 1907 anbefalldes kommerskollegium att, efter infordrande af yttranden från öfverståtbållareämbetet och Eders Kungl. Makts befallningshafvande i rikets samtliga län, inkomma med utlåtande i ärendet.

1 afgifna yttranden hafva öfverståtbållareämbetet och de öfvervägande flesta af Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande vitsordat behofvet af en lagstiftning på förevarande område enligt de i Riks-

23 Kanal. Maj.is Kärf. Proposition Nr 4.2.

dagens stafvelse ang i fn a grunder. Emellertid liar befallningsliafvanden i Värmlands län val funnit, att zigenares och andra dylika folkelements vistande i riket ej kan vara önskvärd!-; men med afseende på dels hinder oeh skada,. som genom en sådan lag som den föreslagna kan vållas landets turistväsen och handelsförbindelser, dels svårigheten att affatta hithöiande stadganden sa, att de ej träffa personer som med dem ej afnetts, dels ock det mmsivliga i att lämna i underordnad polismyndighets i gränsort skön att bestämma, huruvida viss utlänning må i' riket, inkomma eller icke, nar bciallniugshalvanden ansett sig böra afstyrka, ätten sådan lag kommer till stånd; dock anser befallningsliafvanden, att tillsynen å vissa utlänningar bör skärpas samt att utlänningar, hvilkas fortsatta vistelse här i riket, må befinnas äfventyrlig för allmän ordning eller säkerhet eller eljest för det allmänna oläglig, må kunna i vidsträcktare fall och under mindre former än nu utvisas; och torde därvid kunna ifiagasättas lätt för vederbörande länsstyrelser att om utvisning besluta. På liknande sätt uttalar sig befallningshäfvanden i Örebro län, hvilken emellertid framhåller att länet, till följd af sin belägenhet inne i landet, ej besökes af utlänningar i samma grad som kust- och giänslänen. Bexallningshafvanden i Uppsala län, som finner lämpligt, att polismyndigheterna bemyndigas att vid gränsen afvisa eller ur riket utvisa zigenare, positivspelare och dylika kringvandrande, anser det lära synnerligen vanskligt att införa restriktiva bestämmelser i fråga om andra utlänningars tillträde till riket.

Kommerskollegium uttalar,_ i _ fråga om behofvet af den föreslagna. Kommerslagstiftningen, att kollegium af sin undersökning i ämnet icke kurmat kjllesium om

undgå att finna, hurusom de i vårt land gällande bestämmelser, livilka den^rlsiagL

utse kontroll å utlänningar eller eljest kunna för sådant ändamål an- lasstiftQinsen-

vändas, icke äro tillfyllest. Redan det antal utlänningar, som årligen

inkomma till landet, ma kunna motivera åvägabringande af nu felande bestämmelser rörande invandring. Och kollegium finner värdet af eu del af de folkelement, som söka sig hit till landet, vara sådant, att det synes högst angeläget att snarast möjligt erhålla stadgande^ som möjliggöra deras afvisande redan vid rikets gräns. Därest en lagstiftning rörande invandring kommer till stånd, bör densamma, för åvägabringande af enhetlighet vid utlänningars behandling, medföra en redan i och för sig^ behöflig omläggning af kontrollen å de utlänningar, som bär vistas. vid sådan lagstiftning lärer man hafva särskild anledning att tana hänsyn till sådana invandrare, som försumma att affara na de personliga uppgifter, b vilka ligga till grund för den officiella statistiken. Dessa folkelement, som undandraga sig det under nuvarande förhållanden

24 Kung!. Maj:is Nåd. Proposition Nr 43.

primära momentet i person kontrollen i vårt land, äro säkerligen i många fall af tvifvelaktigt moraliskt värde samt, törne, nationalekonomiskt sent, oftare blifva för landet ea börda än ett tillskott, i dess produktions kraft. Kollegium håller alltså för angeläget, att en lag utfärdas, afseende såväl invandring till Sverige som kontroll af utlänningar i landet.

Föredragande

departements-

chefen.

Lika med Riksdagen och kommerskollegium finner jag en lag angående invandring till riket och kontroll å här vistande utlänningar vara af behof vet påkallad, flen i samband med de af Riksdagen föreslagna ändringar synas mig de på hithörande område gällande bestämmelser kräfva ett fullständigande äfven i den riktning, som angifvits i justitieombudsmannens omförmälda framställning till 1910 ars riksdag. Regierna angående utlänningars invandring och b,isättning torde lämpligen böra 'kompletteras med stadganden beträffande de grunder, som berättiga utvisning af utlänning, och det förfarande, som därvid är att

iakttaga. ^

Innan jag går att angifva de grundsatser, enligt. Indika en DJitvande främlingslags filtning för vårt land synes böra anordnas, tillåter jag mig att i korthet redogöra för innehållet af de viktigaste utländska lagar i ämnet äfvensom antyda de allmänna principer, på hvilka nämnda lagar få anses vara byggda.

Ehuru, rent teoretiskt godt, staten i kraft af sin suveränitet är oinskränkt härskare öfver sitt område och från denna synpunkt kunde anses befogad att från området afhålla alla främlingar, har kulturutvecklingen och i synnerhet det nutida kommunikationsväsendets enorma uppsving medfört, att det numera ej är möjligt för eu civiliserad stat att lefva isolerad från andra eller att principiellt från sitt område utestänga andra staters undersåtar. Den moderna stats- och folkrattens teori och praxis äro ock ense därom, att ingen stat är berättigad åt c, genom förbud för främlingar öfver hufvud att beträda statsområdet, utstänga detsamma för den allmänna samfärdseln.

Men detta innebär icke, att staten skulle vara skyldig' utan vidare mottaga hvarje främling, som öfverskrider gränsen i åt sikt att vistas eller bosätta sig i landet. Grundsatsen, att statsområdet ej får af stängas för främlingar i gemen, kompletteras af den lika erkända regeln, att hvarje stat tiar befogenhet att af rättsliga eller politiska grunder förvägra vissa främlingar tillträde till området. Staten tillhör det att bestämma, om en viss främling äger inkomma i landet, att åtgöra, huruvida eu där vistande utlänning må tillåtas kvarblifva; samt att

25 Kungl, Maj.is Nåd. Proposition Nr 4,2.

fastställa de villkor, under Indika främlingar må medgifvas tillträde till och uppehåll i landet.

Utlänning kan således, om skäl därtill föreligger, af vederbörande myndighet utvisas, från statsområdet. Utvisning innebär förbud för utlänningen att vidare uppehålla sig å området; om så linnes nödigt, verkställes utvisningen genom tvång. I de flesta länder är stadgadt straff för utvisad person, som utan tillstånd återvänder.

Emellertid bör, enligt numera gällande åskådningssätt, utvisning icke ske utan tillfyllestgörande orsaker; godtycke härutinnan är att undvika redan på den grund, att den utvisande staten därigenom kan föranleda att, till följd af reciprocitetsgrundsatsen, dess egna"utomlands vistande .undersåtar utsättas för liknande eller ännu hårdare behandling.

. Utvisning sker dels på grund af domstols beslut och dels i administrativ väg. I förstnämnda fall kan stundom direkt dömas till utvisning, så i Frankrike. I vissa andra länder är utvisningen en påföljd som ådömes. jämte straffet, därvid antingen påföljden ovillkorligen inträder, såsom i Österrike, eller ock, såsom i Tyska riket, dess realiserande är gjordt beroende af administrativ myndighets efterföljande beslut.

I administrativ väg utvisas utlänningar, som äro medellösa eller lösdrifvare eller som, på grund af begångna brott eller eljest, kunna antagas sätta ordningen eller sedligheten inom samhället i fara; sådan utvisning plägar ske på föranstaltande af högre eller lägre polismyndighet. Den utvisning åter, som anordnas med hänsyn till de allmänna statsintressena, statens inre eller yttre säkerhet, försvaret, internationella förhållanden och andra dylika omständigheter, den så kallade politiska utvisningen, ligger vanligen i den högsta administrativa myndighetens hand. J °

I vissa länder, sa i de flesta tyska stater, föreligger den administrativa utvisningsrätten såsom en myndigheternas diskretionära befogenhet, hvilken icke är i lagstiftningsväg reglerad. I andra stater åter hafva i lag . angifvits vissa grunder, som berättiga utvisning af utlänning. Att gifva fullständiga och uttömmande bestämmelser i detta afseende lärer emellertid låta sig göra allenast i fråga om sådan utvisning, hvilken icke är af politisk natur, såsom hemsändande af utländska lösdrifvare, .tiggare och dylika: här ifrågavarande samhällsföreteelser äro af. en. i viss mån konstant beskaffenhet och sålunda ägnade att i lagstiftningsväg regleras.

Hvad däremot angår de omständigheter, som föranleda den så kallade politiska utvisningen, så äro dessa till sin natur i hög grad olikartade och skiftande. Deras betydelse är väsentligen beroende på Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 17 käft. (Nr 42.) 4

26 Utländsk främlingslag* stiftning — s bilaga.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

de inre eller yttre politiska förhållandena vid hvarje särskild tidpunkt: sålunda kan samma handling, som under ett lugnt tidsskede synes rätt oskadlig, vid en inre kris eller inför hotande krigsfara befinnas vara för allmän ordning eller säkerhet så vådlig, att densamma fullt motiverar gärningsmannens utvisande. Med hänsyn härtill lärer det v ara synnerligen vanskligt att i lag uttömmande angifva de grunder, som berättiga den politiska utvisningen. Den utländska lagstiftningen har ock undvikit att specialisera nämnda grunder: de bestämmelser angående den politiska utvisningen, hvilka upptagits i vissa staters lagar, hafva i regeln fått eu helt allmän affattning, i det de berättiga till utvisning af personer, som anses vådliga för den inre eller yttre säkerheten, den offentliga ordningen, det offentliga lugnet. Ett försök att sammanställa alla tillåtna utvisningsgrunder föreligger i omförmälda, af Institutet för internationell rätt föreslagna internationella regler: där göres en uppräkning, som afser att vara fullständig, af de fall, da utvisning böi anses berättigad; emellertid har hvarken lagstiftning eller statsfru xis hittills velat godkänna den sålunda föreslagna inskränkningen i den politiska utvisningsrätten.

Under det att utvisning (Ausweisung, expulsion) tillämpas mot person, som någon tid vistats i landet, innebär afvisning (Abweisung, renvoi), att invandrare förvägras tillträde till territoriet. Väsentligt för så väl utvisning som afvisning är förbudet att vistas å stat sområdet, men när afvisning sker, delgifves detta förbud invandraren redan då han står i begrepp att öfverskrida gränsen eller omedelbart därefter. . Särskild t enligt engelsk och amerikansk rätt tillämpas i stor utstiäckning afvisning af immigranter, hvilkas vistelse a sfatsomradet icke anses önskväi d, såsom brottslingar samt medellösa eller arbetsodugliga personer (undesirable strängera).

Staten 'äger ock, såsom redan antydts, att bestämma under hvilka villkor främling må tillåtas att uppehålla sig i landet. I närvarande tid är passfrihetens grundsats genomförd i de flesta kulturländer. Kontrollen å utlänningar är i de särskilda staterna på olika sätt ordnad. I vissa länder, så i Norge och Danmark, äro utlänningar, som där ämna bosätta sig, söka arbete eller utöfva yrke, skyldiga att därom hos polismyndighet göra anmälan.» ^ .

Sedan föredragande departementschefen därefter, i anslutning till ofvanberörda i civildepartementet utarbetade öfversikt, redogjort för det : hufvudsakliga af den utländska lagstiftningen på förevarande område, anförde han vidare:

27 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

»Kommerskollegium har i sitt utlåtande i ärendet 'angifvit de allmänna principer, å hvilka enligt kollegii mening en ny främlingslagstiftning bör grundas. Kollegium anser att, äfven med bibehållande af grundsatsen om passfrihet, lagbestämmelser kunna åvägabringas, genom hvilka för landet skadlig invandring hindras. Väl måste en lagstiftning med ifrågavarande syfte alltid vara förenad med vanskligheter, men dessa torde, enligt kollegii förmenande, mera komma att ligga i svårigheten att göra föreskrifterna fullt verksamma i den åsyftade riktningen än i den särskildt af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län framhållna risken, att bestämmelserna skola träffa personer, som icke afses med desamma. Gör sig emellertid ett behof af lagbestämmelser, genom hvilka invandring af skadliga folkelement kan hindras, verkligen gällande, torde man icke äga anledning att inför svårigheter, som äro förenade med dess tillgodoseende, underlåta vidtagandet af mått och steg i sådant syfte. Ehuru kollegium icke haft tillfälle att annat än i enstaka hänseenden erhålla upplysningar, huru motsvarande lagstiftning verkat i utlandet, anser sig kollegium likväl af den omständigheten, att lagbestämmelser på förevarande område finnas i de flesta länder, med hvilka vårt land står i närmare förbindelse, och i åtskilliga af dessa länder funnits sedan lång tid tillbaka, kunna draga den slutsatsen, att bestämmelserna i fråga hvarken, i stort sedt, obehörigt inverkat på ländernas internationella samfärdsel eller förfelat sitt syfte med afseende å skadliga folkelement.

Den kontroll, som må komma att införas för hindrande af skadlig invandring i riket, anser kollegium höra anordnas på sådant sätt, att den i regel icke träffar eller i allt fall icke på ett sätt, som rimligtvis kan kännas besvärande, berör utländska turister eller med sådana jämförliga utländska resande. Den skulle under sådana förhållanden hufvudsakligen komma att afse utlänningar, som i ett eller annat förvärfssyfte inkomma i landet eller eljest för längre eller kortare tid ämna här bosätta sig.

Beträffande dessa främmande folkelement finner kollegium angeläget, att vid det faktiska utöfvandet af en blifvande kontroll en bestämd skillnad kommer att göras mellan å ena sidan sådana utlänningar, som inkomma till landet för utöfvande af ett produktivt yrke eller i öfrig!, för en verksamhet, som kan anses vara af värde för landet, och å andra sidan främlingar, som kunna befaras blifva till skada för samhället.

Bland de sistnämnda komma sådana utlänningar i betraktande, h vil kas verksamhet kan anses innebära ett förstucket tiggeri eller endast

Kommerskollegium om de allmänna principerna för en ny främlingalagstiftning.

28 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 42.

afser förlustelser af tvifvelaktigt värde, helst om verksamheten utöfvas under ett kringflackande lif. Till denna grupp kunna hänföras zigenare, förevisare af djur eller konststycken af hvarjehanda slag, positivspelare och andra dylika kringresande musikanter. Den verksamhet, som af dessa plägar utöfvas, lärer med nuvarande lagstiftning icke förutsätta något särskildt tillstånd; 26 § 1 mom. af förordningen angående utvidgad näringsfrihet har nämligen icke ansetts tillämpligt på sådan verksamhet.

Kollegium håller före, att några principiella hinder ej förefinnas för en speciallagstiftning mot dylika i vårt land kringvandrande utlänningar. Svårigheten vid en sådan lagstiftning är emellertid att finna en ändamålsenlig beteckning af hithörande folkelement. Hit torde emellertid kunna utan tvekan hänföras utländska zigenare och tattare samt utlänningar, som kunna antagas hafva för afsikt att under kringresande från ort till annan söka sitt uppehälle genom musikutöfning, som icke krafvel' konstnärlig skicklighet, genom förevisande af djur, ekvilibristiska konststycken och annat dylikt. Lagstiftningen torde därför uttryckligen böra, afse förbud för främliugar af ifrågavarande slag att inkomma i landet.

Bland de utlänningar, hvilka under de senare åren inkommit till vårt land i förvärfssyfte, hafva uppenbarligen i icke ringa omfattning befunnit sig folkelement, hvilkas vistelse i landet måste inge allvarliga betänkligheter. Kollegium tänker härvid särskildt på hvad öfverståthållareämbetet samt befälIningsliafvandena i Västernorrlands och Norrbottens län i sina yttranden i ärendet anfört om invandrande finnar och ryssar.

Men om också en väsentlig del af dessa folkelement för närvarande kommer från vårt östra grannland, finnes i denna omständighet icke, enligt kollega åsikt, anledning att i allmän lag meddela stadganden, som gälla uteslutande invandring därifrån. De omständigheter, hvilka framkallat den ökade invandringen österifrån och särskildt på senare åren från detta håll tillfört vårt land en mångfald främlingar som på skilda sätt utgjort en våda för samhället eller eljest fallit det allmänna till last, måste till icke ringa del, om ock ej i allo, anses vara mer eller mindre tillfälliga och i hvarje fall sådana, som kunna tänkas inträffa äfven i andra länder. Då kollegium alltså icke förordar några särskilda allmänna lagbestämmelser med afseende å invandring från visst eller vissa länder eller öfver viss gräns, har kollegium icke därmed velat förneka, att för utomordentliga tillfällen af längre eller kortare varaktighet särskilda åtgärder kunna behöfva vidtagas för reglerande af invandringen ifrån visst håll. Den allmänna lag, som må

29 Kung!., Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

varda stiftad i ämnet, synes också lämpligen böra lämna åt Kungl. Maj:t att pröfva, när sådana särskilda åtgärder kunna anses erforderliga. Dock torde lagen böra angifva de allmänna grundsatser, som härvid skola vara gällande.

Vid åvägabringandet af stadganden, som afse kontroll å invandringen i riket, finner kollegium det vara angeläget att förfara med sådan varsamhet, att den internationella samfärdseln icke äfventyras och särskilt att ett för näringslifvet hälsosamt utbyte af yrkesskicklighet och erfarenhet med främmande länder må kunna äga rum utan tryckande hinder. Främlingar, hvilka inkomma för utöfvande af ett produktivt yrke eller i öfrigt för en verksamhet, som kan anses vara af värde för landet, torde det icke finnas anledning att söka hålla utanför landets gränser. Med vårt i rask utveckling stadda näringslif gör sig i Sverige för närvarande ofta förnimbart ett behof af såväl kapital som arbetskraft, hvilket icke låter sig tillgodoses enbart med de hjälpmedel, öfver hvilka landet i sådant hänseende förlogar. I fråga om utlänningar, som lämna vårt land och särskildt dess näringslif ett värdefullt tillskott i kapital och arbetskraft, bör lagstiftningen enligt kollega åsikt hafva till ögonmärke att söka åstadkomma en assimilation med vårt eget folk. Positiva stadganden i sådant syfte torde emellertid mera höra hemma på medborgarskapslagstiftningens område än inom den lagstiftning, som här är i fråga. Ett främjande af ändamålet kan dock äga rum genom den sistnämnda, därest åt kontrollbestämmelserna med afseende å utlänningar gifves ett sådant innehåll, att de icke blifva besvärande för goda främmande folkelement, utan fastmer kunna tjäna dessa såsom stöd i eu gagnande verksamhet.

I detta sammanhang finner kollegium den frågan böra komma i betraktande, huruvida lagstiftningen på förevarande område bör söka reglera konkurrensen på arbetsmarknaden mellan inhemsk och utländsk arbetskraft. Kollegium påpekar därvid, att en af en norsk arbetaresammanslutning till stortinget gjord framställning, som utgjorde det första egentliga uppslaget till den diskussion hvilken gaf 1901 års norska lag i ämnet till resultat, icke var främmande för ett sådant önskemål. Vidare framhålles, hurusom i Frankrike finnes särskild lagstiftning till skydd för det nationella arbetet samt att tid efter annan i den franska representationen framlagts lagförslag, afseende att försvåra användningen af utlänningar i kroppsarbete, hvilka lagförslag emellertid, oftast med hänsyn till deras för den internationella samfärdseln hinderliga bestämmelser, blifvit afslagna.

Hvad vårt land angår, anser kollegium, att i stort sedt icke någon

30 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

otillbörlig eller eljest för svensk arbetskraft besvärande konkurrens med främmande arbetare förekommer. Visserligen hafva från arbetarehåll klagomål i sådant hänseende icke utan anledning förekommit. Men enligt kollegii åsikt äro de fall, som hittills inträffat och som mestadels torde vara att hänföra till bristen på billig arbetskraft för jordbruket eller till strejktillfällen då utländska arbetare anskaffats i de strejkandes ställe, icke så många, och har införskaffandet af främmande arbetare ännu icke ägt rum i så stor omfattning, att innehållet i den lagstiftning, som nu närmast är i fråga, bör göras beroende af nu vidrörda förhållanden.

I en blifvande främlingslag anser kollegium den principen böra fastslås, att lagen icke skall gälla personer, som en gång ägt svensk medborgarrätt. I annat fall kan lagen befaras komma att verka hämmande på en önskvärd återinvandring af emigrerade svenskar. Det vore önskligt, om ifrågavarande princip kunde utsträckas att gälla jämväl emigranternas ättlingar i visst eller vissa släktled, men svårigheten att här bestämma gränsen finner kollegium vara allt för stor för att icke inge betänkligheter. Det synes dock gifvet att, om lagen icke skall gälla återvändande emigranter, den ej heller skall tillämpas på åtföljande hustrur och barn. Det synes kollegium också rimligt, att vissa lagens bestämmelser, till exempel angående utvisning och hemsändande, icke varda tillämpliga på utlänning, som är i äktenskap förenad med svensk kvinna.

Slutligen anför kollegium, att lagen bör gifvas ett sådant innehåll, att på grund af dess föreskrifter polismyndigheterna erhålla kännedom om alla i riket vistande utlänningar. Detta syfte torde säkrast kunna ernås, om den skyldighet att anmäla sig hos polismyndighet, som för vissa fall må böra åläggas utlänning, kompletteras med anmälningsskyldighet för eu hvar som hyser utlänning.

I sitt förevarande utlåtande åberopar kollegium jämväl ett annat, af kollegium samma den 25 september 1907 afgifvet utlåtande. Detta sistnämnda tillkom i anledning däraf att Kungl. Magt, på hemställan af chefen för finansdepartementet, i nådigt bref till kollegium den 11 oktober 1901 anbefallt kollegium att utreda, huruvida och i hvilken man en utsträckning af det i 26 § 1 mom. af förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 stadgade förbud för utlänning att utan särskildt tillstånd idka viss näring borde äga rum, samt att till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag till bestämmelser i ämnet, som kunde finnas af omständigheterna påkalladt. Anledningen till det nådiga brefvets aflåtande var, att hos Kungl. Maj:t blifvit anfördt, huru-

31 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

som vissa slag af näring syntes icke falla under den i omförmälda författningsrum förekommande uppräkning; hit hörde exempelvis verksamhet med utförande af musik, förevisande af djur eller konststycken af hvarjehanda slag, tillhandagående med vissa slags arbeten med mera; och syntes det böra komma under öfvervägande, huruvida icke förbudet för utlänning att utan särskildt tillstånd idka viss näring borde utsträckas åtminstone till en del af de näringsfång, hvilka icke för närvarande vore inbegripna under förbudet.

I sitt utlåtande med anledning af berörda nådiga bref har kommerskollegium anfört, att det genom samma nådiga bref kollegium lämnade uppdraget genom frågan om en invandringslag kommit i ett väsentligt förändradt läge. Syftet med den ifrågasatta utsträckningen af förbudet i 26 § 1 mom. af förordningen den 18 juni 1864 torde nämligen hufvudsakligen vara att vinna utvidgad kontroll öfver utlänningar inom landet, särskildt då deras vistelse och verksamhet härstädes vore af mera tillfällig beskaffenhet; och sammanfölle alltså detta syfte med det, en invandringslagstiftning hade att tillgodose. Till sådan af utlänning bedrifven verksamhet, som uti förevarande hänseende borde vinna beaktande, hörde dels gifvande af offentlig föreställning', dels tillhandagående med arbeten af mera tillfällig beskaffenhet såsom sågfilning, skärslipning, förtenning, sillsaltning med mera, dels förfärdigande och försäljning af korg-, gips- och stål tråd sarbeten och dylikt, när verksamheten utöfvades i ringa omfattning samt under kringresande från. ort till annan, dels uppköpande af varor för afsättning utomlands, dels meddelande af undervisning, såsom lektioner i språk och musik, dels sjukskötareverksamhet och dels anställning hos annan såsom arbetsbiträde. Om emellertid en blifvande invandringslagstiftning, i enlighet, med kollegii förslag i fråga om en sådan, komme att innehålla ovillkorligt förbud att i riket inkomma för utlänningar, som kunde antagas ämna under kringresande från ort till annan söka sitt uppehälle genom musikutöfning, som ej kräfde konstnärlig skicklighet, genom förevisande af djur, ekvilibristiska konststycken och annat dylikt, så skulle ett sådant förbud komma att gälla en väsentlig del af just de näringsfång, nådiga brefvet den 11 oktober 1901 afsåge. Sedan kollegium därefter förklarat sig anse frågan om utlännings rätt att gifva offentliga föreställningar böra behandlas i samband med frågan om beskattning af sådan verksamhet, har kollegium slutligen, beträffande utlännings rätt till utöfning af öfriga af nyss angifna näringsfång, anfört att,, ur kontrollsynpunkt, en utsträckning till dessa näringar af det i förordningen den 18 juni 1864 stadgade förbud för utlänning att utan.

Föredragande

departements-

chefen.

Förslag till lag rörande tillsyn å utlänningar i riket.

Skiljaktigheter mellan förslaget och gällande rätt.

1 kap

32 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

särskilt tillstånd idka viss näring vore, om än eljest af omständigheterna påkallad, obehöflig, därest sådana bestämmelser blefve meddelade, som enligt kollega förslag en blifvande invandringslag borde innehålla till kontroll öfver hvarje utlänning, som ville här i riket bosätta sig, söka arbete eller eljest utöfva verksamhet, hvarmed åsyftades ersättning i en eller annan form.

Hvad kommerskollegium anfört i fråga om de allmänna principerna för en blifvande främlingslagstiftning har jag ansett mig kunna i hufvudsak biträda. 1 anslutning härtill har jag låtit inom civildepartementet, med biträde af envoyén grefve J. J. A. Ehrensvärd och sekreteraren i kommerskollegium, numera expeditionschefen K. A. Fryxell, hvilka enligt Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande för sådant ändamål tillkallats, utarbeta förslag till lag rörande tillsyn å utlänningar i riket. Såsom redan antydt, har jag emellertid funnit lämpligt att låta i berörda förslag upptaga icke blott bestämmelser uti de i Riksdagens ifrågavarande skrifvelse närmast åsyftade hänseenden utan äfven stadgande^ afseende utlänningars utvisning från riket.

1 öfverensstämmelse härmed skiljer sig förslaget från nu gällande lagstiftning hufvudsakligen därutinnan: att i förslaget upptagits utförliga föreskrifter rörande kontroll å utlänningar i riket; att genom de föreslagna bestämmelserna möjlighet beredts till afvisande redan vid rikets gräns af utlänningar, för hvilka tillträde ansetts böra vägras; samt att i förslaget upptagits stadganden, afseende dels att, så vidt sådant i lagstiftningsväg låter sig göra, angifva de allmänna grunderna för utvisning af utlänning och dels att reglera förfarandet vid beslutande och verkställande af utvisning.»

Sedan föredraganden därefter uppläst omförmälda lagförslag, af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, anförde han beträffande förslagets särskilda delar följande:

»I fråga om sättet för öfvervakande af utlänningar i riket ansluter sig förslaget till det kontrollsystem, som gäller i Norge och Danmark äfvensom i Nederländerna samt, enligt lagarna af 1888 och 1893, i Frankrike. Hufvudregeln är, att utlänning, som till riket inkommer, därom skall göra anmälan hos vederbörande polismyndighet och i sammanhang därmed lämna erforderliga upplysningar angående sina personliga förhållanden. Föreligga de lagliga förutsättningarna för att den anmälande må meddelas tillstånd att uppehålla sig i riket, utfärdas till bevis härom en legitimationshandling, enligt förslaget liksom i norsk och dansk rätt benämnd uppehållsbok. Denna bok har utlänningen sedermera att uppvisa för hvarje gång han inom riket flyttar från ort

33 Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition Nr 42.

till annan. Stadgande^ om anmälningsplikt för utlänning fullständigas af bestämmelser angående skyldighet för den, som härbärgerar utlänning, att därom hos polismyndigheten göra anmälan.

På sätt kommerskollegium anfört, torde de nya kontrollbestämmelmelserna ej böra afse turister eller med dem jämförliga utländska resande. I enlighet därmed har i 1 § anmälningsskyldighet föreslagits allenast för utlänning, som till riket inkommer i syfte att här vinna uppehälle eller bosätta sig. Det är icke afsedt, att sådan utlänning, som omförmäles i 3 § af förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter den 23 oktober 1908, skall vara anmälningsplikt^ enligt den nu föreslagna lagen.

Det kunde ifrågasättas, huruvida ej anmälan alltid borde ske omedelbart vid utlännings ankomst till riket, således å den ort, där han inkommer å svenskt område. Men ett ovillkorligt stadgande af sådan innebörd skulle tvifvelsutan leda till åtskilliga olägenheter: å de gränsorter och hamnplatser, där den stora internationella trafiken framgår, skulle polismyndigheten oskäligt betungas af skyldigheten att mottaga anmälningar af samtliga där inkommande utlänningar; och för de invandrare, som hafva för afsikt att fortsätta resan till andra delar af landet,, skulle en sådan anordning leda till dröjsmål och kostnader. I anledning däraf har i förevarande § stadgats, att anmälan bör ske: om utlänning ämnar här bosätta sig, å den afsedda boningsorten, men eljest, å den ort, hvarest han först utöfvar verksamhet. För anmälningsskyldighetens fullgörande diar medgifvits ett visst rådrum, hvars längd emellertid, för att den föreslagna kontrollen må blifva så effektiv som möjligt, icke ansetts böra öfverstiga 48 timmar.

Under vissa, i 5 kap. angifna, förhållanden äger Kung! Maj:t meddela särskilda föreskrifter i fråga om utlännings anmälningsskyldighet. Lagens stadganden äro afsedda att gälla jämväl utlänning, som före lagens trädande i kraft kommit in i riket; de föreslagna promulgationsbestämmelserna fastställa viss tid, inom hvilken sådan utlänning skall göra anmälan, som i 1 § sägs.

När anmälan sker omedelbart vid utlänningens hitkomst och å den ort, där han i riket inkommer, har polismyndigheten att tillse, huruvida med .afseende å den anmälande kunna föreligga sådana omständigheter, som ill § angifvas: är så förhållandet, varder utlänningen omedelbart från riket afvisad. Göres anmälan i annan ordning —- vare sig inom de första 48 timmarne af utlänningens vistelse i riket, men annorstädes än å gränsort, eller ock efter förloppet af någon längre tid såsom på grund af omförmälda retroaktiva bestämmelser kan äga rum och väl äfven Bihang till Biksdagens protokoll 1913. 1 smil. 17 höft. (Nr 42.) 5

Utlänning3

anmälnings-

skyldighet.

Uppehållsbok

2 kap.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

eljest lärer komma att inträffa — kan afvisning ej ske; skulle emellertid polismyndigheten finna, att den anmälande med hänsyn till stadgandet i 15 § icke bör tillåtas att i riket vistas, har polismyndigheten att jämlikt 18 § hos Kungi. Maj:ts befallningshafvande göra hemställan om utlänningens utvisande.

Framkomma ej några förhållanden, på grund hvaraf uppehåll å statsområdet bör den anmälande förvägras, har polismyndigheten att förse honom med uppehållsbok. Medför han familj, torde särskilda böcker böra utfärdas för honom själf, för hans hustru och för hvarje barn, som fyllt femton år; angående barn under nämnda ålder sker anteckning i faderns bok.

Uppehållsboken utgör bevis angående skedd anmälan, så ock därom, att vid anmälningstillfället något hinder för utlänningens fortsatta vistande

1 riket icke synts föreligga. Däremot innebär bokens utfärdande icke, att vederbörande myndigheter därigenom skulle hafva betagits rätten att i framtiden, i enlighet med då vunna upplysningar eller inträffade förhållanden, i laga ordning besluta om hans utvisande.

Formulär så väl till uppehållsbok som till skriftlig anmälan enligt

2 § skola enligt förslaget fastställas af Eders Kungl. Maj:t. Till sådana formulär hafva gjorts utkast, bvilka torde få fogas som bilagor vid protokollet i detta ärende.

På sätt af 15 § i förslaget framgår, är det afsedt, att utlänning under vissa förhållanden må kunna utvisas för brott, som han här i riket föröfvat. Med hänsyn härtill innehåller 5 § stadgande, att i uppehållsboken skola införas vissa uppgifter angående straff, som utlänning må hafva ådörnts, och om verkställande däraf. Då emellertid utvisning på grund af brott enligt förslaget kan inträda endast inom tid, som för särskilda fall angifvits, har billigheten ansetts fordra, att utlänning, där utvisning ej mellankomm.it, skall äga att efter motsvarande tids förlopp utfå ny uppehållsbok, där ifrågavarande uppgifter uteslutits. Liknande bestämmelser förekomma i den danska lagen.

Förslagets 2 kap. upptager stadganden angående afvisande af utlänning, som till riket inkommer. Då afvisning kan ske endast vid invandrarens ankomst eller helt kort därefter, under det att, då utvisning sker, uppehållsförbud meddelas en person, som under kortare eller längre tid, kanske i åratal, uppehållit sig å statsområdet, torde däraf vara uppenbart, att i vanliga fall utvisning för den, som däraf drabbas, medför rättsverkningar af mera ingripande art än som är fallet i fråga om afvisning. Vid sådant förhållande har i förslaget beslutanderätten beträffande utvisning lagts i öfverordnad myndighets hand, under

35 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition dir 42.

det befogenheten att afvisa ankommande utlänning ansetts kunna hänskjuta» till lokal polismyndighet. I anslutning härtill gäller enligt förslaget, att den öfverordnade myndighet, som äger anordna utvisning, i hvarje fall har eu diskretionär pröfningsrätt; däremot har en dylik rätt icke tillagts underordnad polismyndighet i fråga om afvisning af utlänningar: så snart de lagliga förutsättningarna för afvisning föreligga, är polismyndigheten skyldig verkställa sådan.

I den föreslagna 11 § uppräknas vissa klasser af utlänningar, hvilka tillträde till landet ansetts alltid böra förvägras. Beträffande zigenarne hänvisas till hvad förut är sagdt. Den danska lagen innehåller uttryckligt förbud för kringvandrande tattare att taga uppehåll i landet, och i Preussen har genom särskilda ministeriella kungörelser för ordnats, att zigenare, som ej kunna styrka sig äga tysk medborgarerätt, alltid skola afvisas vid gränsen. Enligt förevarande § skola vidare afvisas invandrare, om hvilka är att antaga, att de ämna söka uppehälle genom bettlande eller genom sådan under kringvandrande bedrifven verksamhet, som kan anses innebära ett förstucket tiggeri. Stadgandet lärer oundgängligen vara af nöden, för att ändans diet med förevarande lagstiftning må vinnas; eu bestämmelse, sådan som den föreslagna, har ock tillstyrkts af kommerskollegium och flertalet länsstyrelser.

Det kunde ifrågasättas, huruvida ej afvisningsförfarandets tillämplighetsområde borde utsträckas till att afse flera än de nu angifna klasserna af invandrare. Men särskildt med hänsyn till att enligt förslaget åtgörande! i hithörande frågor tillagts underordnad myndighet, mot hvars beslut talan ansetts icke böra tillåtas, har det funnits nödigt att vid lagstiftningen härutinnan iakttaga synnerligt stor varsamhet. Det bör ock erinras, att afvisningsbestämmelserna kompletteras genom stadgandena om utvisning: enligt den föreslagna 18 § äger polismyndighet i förekommande fall hos vederbörande göra hemställan om utlännings utvisande.

Föreskrifterna i andra stycket af 11 § samt i 12 § afse hemvändande svensk-amerikaner och andra återinvandrande svenska emigranter. Då en invandrare, om hvilkens afvisande är fråga, ej genast kan styrka sin uppgift, att han är eller varit svensk medborgare, men sannolika skäl tala för påståendets riktighet, får afvisning ej ske. Polismyndigheten kan dock, om så finnes lämpligt, göra anmälan hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som äger föranstalta om ytterligare utredning af frågan om invandrarens medborgarerätt och, därest hans berörda uppgift skulle befinnas oriktig, anordna hans utvisande.

Grunderna för afvisande af utlänning, som till riket ankommer.

36 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Verkställighet af beslut om utlännings afvisande.

3 kap.

Grunderna för utvisning.

Med afvisningsförfarandets natur öfverensstämmer, att afvisade invandrare i allmänhet befordras till det land, hvarifrån de hit inkommit; från denna regel har emellertid, af skäl som vid redogörelsen för 22 § skola närmare utvecklas, gjorts undantag för vissa fall. Som det är af synnerlig vikt, att polismyndighets beslut i fråga om utlännings afvisande snarast möjligt verkställes, har klagan mot sådant beslut ansetts icke böra tillåtas. Då förbud meddelats mot talans fullföljd i detta fall, hvaremot beträffande utvisning medgifvits klagorätt, har denna skiljaktighet sin grund däruti, att ett beslut angående invandrares afvisande icke har samma definitiva verkan som ett utvisningsbeslut. Under det att utvisning alltid innefattar förbud för den utvisade att återvända till riket, hvilket förbuds öfverträdande föranleder ansvar, är däremot en,, person, som afvisats från landet, oförhindrad att hit återkomma, därest han då kan styrka, att de omständigheter, som föranledt afvisandet, ej vidare föreligga.

I förslagets 3 kap. lämnas föreskrifter om utlännings utvisning från riket. Kung!. Maj:ts befallningshafvandes befogenhet i sådant hänseende har i förslaget väsentligt utvidgats; i sammanhang därmed hafva de allmänna grunderna för utvisning närmare angifvits. Bestämmelser äro meddelade angående den förhandling, som skall föregå utvisningsbeslut, samt angående sådant besluts Överklagande och om verkställighet af utvisning. Den så kallade politiska utvisningen är fortfarande Kungl. Magt förbehållen. Slutligen har stadgats ansvar för utvisad person, som utan tillstånd återvänder till riket.

Enligt 15 § utvisas utländska zigenare äfvensom kringvandrande musikanter, djurförevisare och dylika, därest de mot bestämmelserna i 11 § lyckats inkomma i landet. Vidare skola, liksom nu sker, utländska lösdrifvare och bettlare utvisas. I detta sammanhang kan anmärkas, att enligt det underdåniga betänkande angående åtgärder för motarbetande af de smittosamma könssjukdomarnas spridning, hvilket den 31 december 1910 afgifvits af en för ändamålet tillsatt kommitté, prostituerade kvinnor af utländsk nationalitet ofta begifva sig hit till riket för att härstädes bedrifva yrkesmässig skörlefnad; dessa blifva i regeln häktade för lösdrifveri och återsända till hemlandet. Kommittén framhåller emellertid som en allvarlig olägenhet, att sålunda hemsända kvinnor opåtaldt kunna hit återvända; och påpekar kommittén önskvärdheten af en lagbestämmelse därom, att dylika kvinnor, som efter utvisning återkomma, befordras till straff. Förevarande förslag afser ej ändring i den hittills följda praxis att utländska prostituerade kvinnor utvisas; och som redan antydts har i förslaget upptagits en sådan bestämmelse som den af kommittén förordade.

37 Kungi. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

I syfte att förhindra, att medellösa utlänningar här i riket falla det allmänna till last, har förslaget tillagt Kung!. Maj:ts befallningshafvande befogenhet att utvisa den utlänning, som finnes sakna samt vara ur stånd att anskaffa medel till nödtorftigt uppehälle för sig och sin familj.

Vidare äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande utvisa utlänning, hvilken här i riket undergår eller inom viss tid före inledandet af den procedur, som skall föregå utvisningsbesluts meddelande, här i riket eller utomlands undergått urbota bestraffning, i sistnämnda fall dock endast för så vidt gärningen är sådan, att den, därest den begåtts i Sverige och under motsvarande förhållanden, skulle varit att bedöma såsom ett i den svenska allmänna strafflagen med svårare straff än fängelse belagdt brott. Emellertid får utvisning på grund af begånget brott ske endast i det fall, att brottets beskaffenhet eller utlänningens vandel, före eller efter förbrytelsens begående, särskildt därtill föranleder. Ätt, på sätt som här skett, låta möjligheten af utvisning inträda vid alla brottsliga handlingar, endast de medfört urbota straff, men tillika föreskrifva en pröfning i hvarje särskildt fall så väl af gärningens beskaffenhet som af förbrytarens personliga förhållanden har ansetts lämpligare än att, såsom i vissa utländska lagar är fallet, förbinda utvisningspåföljden endast med vissa arter af brott.

Jämväl olaga handel, som af utlänning bedrifves, har synts böra i vissa fall föranleda utvisning. Af länsstyrelsernas yttranden i förevarande ärende framgår, att i skilda delar af riket utlänningar, företrädesvis judar af rysk eller polsk nationalitet, idka olaga handel. Kommerskollegium i sitt berörda utlåtande framhåller ock, att handel, särskildt gårdfarihandel, i anmärkningsvärd omfattning olagligen bedrifves af utlänningar här i riket; och finner kollegium det uppenbart, att detta missförhållande häntyder på en brist i vår näringslagstiftning. Såsom en af de åtgärder, hvilka häremot böra vidtagas, föreslår kollegium^ att i eu blifvande invandringslag upptages eu bestämmelse af innehåll, att utlänning, som beträdes med att här i riket för egen eller annans räkning idka handelsverksamhet eller annan näring, hvartill han icke är berättigad, må utvisas. Att såsom förutsättning för utvisning fordra laga kraftvunnet utslag, synes kollegium icke vara erforderligt; genom en sådan bestämmelse skulle enligt kollega mening föreskriften om utvisning i många fall förfela sitt ändamål. Då kollega berörda förslag torde motsvara ett föreliggande behof, har ett stadgande i den af kollegium angifna riktning upptagits i lagförslaget. Emellertid har utvisning synts böra grundas allenast på utslag, hvilket vunnit

38 Proceduren.

Kungl. Matris Nåd. Proposition Nr 42.

laga kraft, liksom berörda påföljd ansetts ej böra inträda, då förseelsen i fråga skett i ringa omfattning eller eljest varit af obetydlig art.

Slutligen äger enligt förslaget Kungl. Maj:ts befallningshafvande utvisa utlänning, som antingen i afsikt att undandraga sig polismyndighets uppsikt underlåtit att fullgöra honom åliggande anmälningsplikt eller ock vid anmälan, mot bättre vetande, lämnat oriktig uppgift.

Då utvisningen i vissa fall kan medföra synnerligen betydelsefulla verkningar med hänsyn till den utvisades personliga och ekonomiska förhållanden, ligger det vikt uppå att utvisningsrätten handhafves med omsikt och varsamhet. I öfverensstämmelse härmed äro, såsom förut framhållits, föreskrifterna angående grunderna för utvisningens handhafvande icke ovillkorliga, utan äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande att i hvarje särskildt fall besluta efter ett diskretionärt öfvervägande af de föreliggande förhållandena. I näst sista stycket af 15 § antydes, att sådana omständigheter som exempelvis en utlännings långvariga bosättning eller vistelse här i landet eller hans giftermål med en svensk kvinna böra vinna skäligt beaktande vid pröfning af hithörande frågor. Kommerskollegium har ifrågasatt, att utvisning icke skulle tillämpas mot utlänning, som är gift med en svensk kvinna. Bestämmelser i denna riktning förekomma ock i vissa utländska lagar. Emellertid har ett dylikt stadgande ej upptagits i förslaget, utan har berörda principiella uttalande ansetts vara tillfyllest: exempelvis torde, då fråga är om en farlig utländsk förbrytare, det allmännas intresse fordra, att utvisning äger rum utan hänsyn till att han här i riket ingått äktenskap.

I sista stycket af 15 § hänvisas i fråga om utlänning, som faller fattigvården till last och förty bör hemsändas, till hvad därom, i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården, 29 § 3 mom. och 32 §, samt dithörande författningar, är stadgadt.

Då fråga om utlännings utvisande uppkommit, skall enligt 17 § förhör med honom hållas till utredning angående de omständigheter, som kunna inverka på ärendets utgång; och kan Kungl. Maj:ts befallningshafvande i sammanhang därmed förordna om hans tagande i förvar. Såsom redan är nämndt, äger jämlikt 18 § polismyndighet att hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande göra hemställan om utvisning; polismyndigheten har ock befogenhet att taga utlänningen i förvar, dock skall Kungl. Maj:ts befallningshafvande ofördröjligen underrättas om sådan åtgärd. I 19 och 21 §§ innehållas föreskrifter angående meddelande af utslag i utvisningsärende samt om fullföljd af talan. Besvär öfver Kungl. Maj:ts befallningshafvandes utslag får anföras allenast af den, hvilkens utvisning beslutats; pröfningen af sådana besvär tillkommer enligt förslaget Kungl. Maj:t i statsrådet.

39 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Enligt förslagets 22 § skall utvisad person i allmänhet befordras till Verkställighet sitt hemland. Undantag är emellertid gjordt för det fall, att den utvisade af utviBnings i hemlandet sannolikt skulle komma att åtalas eller straffas för brott, som beslut han föröfvat i politiskt syfte. Liknande plägar iakttagas i utländsk lagstiftning och praxis. Enligt gällande internationell utlämningsrätt äro nämligen regelmässigt de politiska brotten undantagna från utlämningspåföljd; men om en person, som i hemlandet misstänkes för sådant brott, efter utvisning blefve dit befordrad, så vore detta ju ej annat än en maskerad utlämning. Hvad som skall förstås med politiska brott är emellertid synnerligen omtvistadt, med hänsyn därtill har i förslaget valts en något allmännare formulering.

Hvad angår den så kallade politiska utvisningen, som i 23 § af förslaget omförmäles, hänvisas till hvad därom i sammanhang med redogörelsen för utländsk lagstiftning blifvit yttradt.

Utvisningsbestämmelserna fullständigas af stadgandet i 24 §, där ut- Ansvar, visad persons olofliga återvändande belagts med straff. Ett sådant stadgande, som regelmässigt förekommer i de utländska lagarne, saknas hittills i vår rätt, och har denna brist i lagstiftningen medfört allvarsamma olägenheter.

I förslagets 4 kap. meddelas bestämmelser i fråga om ersättande 4 kap. af det allmännas kostnader för utlännings aflägsnande från riket enligt Kläder för denna lag. _ Berörda kostnader afses skola gäldas i första hand af ut- afv„\8igCh länningen själf. Men om, såsom väl oftast lärer blifva förhållandet, denne saknar erforderliga medel, har ersättningsskyldighet för vissa fall förklarats skola åligga andra personer.

_ Enligt 26 § svarar fartygs redare under vissa förhållanden för de utgifter, som föranledas af utlännings afvisande. Liknande bestämmelser äro meddelade i engelsk och amerikansk rätt.

Vidare har arbetsgivare, som till riket införskaffat utländsk arbetare, ansetts böra i vissa, i 27 § angifna fall ersätta statsverket de kostnader, som kunna uppkomma till följd af dennes utvisande. Arbetsgivarens förpliktelse inträder, därest den omständighet, som föranleder utvisningen, exempelvis ett af arbetaren här i riket begånget brott, inträffat vare sig under arbetsanställningens fortvaro eller ock inom en månad efter dess upphörande. I sistnämnda fall är dock arbetsgivaren från ansvarighet fri, där anställningen upphört på grund af arbetsinställelse. Ersättningsskyldighet har synts böra äga rum endast då fråga är om så kallade säsongarbetare, icke då den utvisade under någon längre tid, enligt förslaget minst ett år, vistats i riket.

Hå utvisningen föranledts af brott, som arbetaren begått före sin ankomst till riket, inträder liknande förpliktelse för arbetsgivaren, därest

40 Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

5 kap.

S ärskilda bestämmelser.

Förslag till lag om ändring i lagen af 1885 ang. lösdrifvares behandling.

deri procedur, som skall föregå utvisningsbeslutets meddelande, blifvit inledd inom ett år från arbetarens ankomst till riket. En sådan ansvarighet som den föreslagna synes vara väl grundad i det här ifrågavarande förhållandets natur. Föreskrifter i denna riktning innehållas ock i den danska lagen af 1908 om utländska arbetare.

På sätt kommerskollegium framhållit, torde för vissa utomordentliga tillfällen af längre eller kortare varaktighet böra vidtagas särskilda ätåtgärder för reglerande af invandringen från visst håll. I öfverensstämmelse härmed har i 29 § föreslagits, att vid sådana tillfällen, som nyss sagts, Ivungl. Maj:t må kunna meddela förordnande angående vissa skärpningar i fråga om den i 1 § för utlänning stadgade anmälningsskyldighet.

Föreskrifterna i de föreslagna 30 och 31 §§ hafva tillkommit på hemställan af chefen för generalstaben. Stadgandet i förstnämnda § afser att för vederbörande myndigheter möjliggöra kontroll öfver utlänningar, om hvilka det kan misstänkas, att de till riket inkommit för att skaffa sig närmare kännedom om fästningar eller andra platser, hvilka för vårt försvar äga särskildt intresse.

Därest förevarande förslag varder lag, torde cirkuläret den 28 maj 1886 angående behandlingen af utlänningar, hvilka här i riket beträdas med lösdrifveri, böra vid tidpunkten för lagens ikraftträdande upphöra att gälla. Under samma förutsättning lärer konventionen med Ryssland angående ömsesidigt återsändande af lösdrifvare, tiggare och förbrytare den U december 1860, hvilken konvention enligt sin ordalydelse äger tillämpning till utgången af ses månader efter det att den ena af de kontraherande parterna hos den andra anmält sin önskan om upphäfvande af konventionens kraft och verkan, böra uppsägas så tidigt, att densammas giltighet upphör, när den nu föreslagna lagen träder i kraft.

Då efter upphäfvande af cirkuläret den 28 maj 1886 behandlingen af utländska lösdrifvare afses skola regleras uteslutande af den nu föreslagna lagens bestämmelser, synes i lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885 uttryckligen böra tillkännagifvas, att sistnämnda lag ej gäller i fråga om utländska lösdrifvare. Af sådan anledning har upprättats ett förslag till lag om ändring i 1885 års lag; enligt berörda förslag införes, efter lagens 16 §, en §, som således får numret 17, af sådant innehåll, som nyss sagts; den nuvarande 17 § får numret 18.»

Föredragande departementschefen uppläste sistnämnda lagförslag, hvilket skulle fogas såsom bilaga vid detta protokoll; därefter hem-

41 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

ställde föredragande departementschefen, att Kungi. Maj:t behagade, för det i S7 § regeringsformen omförmälda ändamål, inhämta lagrådets yttrande öfver ifrågavarande förslag till

1) lag rörande tillsyn ä utlänningar i riket;

2) lag om ändring i lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Niklas A. Lindliult.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 17 höft. (Nr 42.)

42 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 43.

Bilaga.

Förslag

till

rörande tillsyn å utlänningar i riket.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap.

Om anmälnin^skyldighet och uppehållsbok.

1 §•

Utlänning, som till riket inkommer i syfte att här vinna uppehälle eller bosätta sig, skall inom fyrtioåtta timmar efter sin ankomst till riket därom göra anmälan hos polismyndighet. Sådan anmälan skall ske: om utlänningen ämnar här bosätta sig, å den afsedda boningsorten, men eljest å den ort, hvarest han först utöfvar sin verksamhet.

2 §.

Anmälan, som må göras skriftligen eller muntligen, skall innefatta de uppgifter, som för fastställande af den anmälandes identitet erfordras, och i sådant hänseende upptaga den anmälandes namn, lefnadsålder, födelseort, nationalitet, senaste utländska bostadsort, tillämnad bostadsort inom landet, yrke och aftalad arbetsanställning eller tjänst i riket.

I fråga om barn under femton år, som åtfölja anmälningspliktig utlänning, må dock, därest polismyndigheten icke jämväl rörande dessa

43 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

påfordrar uppgift i ett eller flera af nyss angifna afseenden, anmälan kunna inskränkas till angifvande af deras antal.

Sker anmälan skriftligen, vare den, som anmälan gjort, likväl skyldig att på anfordran personligen inställa sig hos polismyndigheten.

För skriftlig anmälan tillhandahåller polismyndigheten blanketter enligt formulär, som af Konungen fastställes.

3 §•

Finner polismyndigheten ej anledning att förfara enligt 11 eller 18 §, skall polismyndigheten utfärda uppehållsbok för den anmälande.

Uppehållsbok skall innehålla uppgifter om de förhållanden, angående Indika anmälan enligt 2 § skall ske. Formulär till sådan bok fastställes af Konungen.

4 §.

Då utlänning har för afsikt att lämna den ort, där uppehållsbok för honom utfärdats, för att taga sin bostad annorstädes, skall han hos polismyndigheten uppvisa boken ej mindre före afresan än äfven inom tjugufyra timmar efter ankomsten till den afsedda bostadsorten. Sådan anmälningsplikt åligger utlänning jämväl då han senare flyttar från ort till annan inom riket.

Om uppvisandet skall polismyndigheten göra anteckning i boken.

5 §•

Därest utlänning, som innehar uppehållsbok, blifver dömd till straffarbete eller fängelse eller för olaga handel till böter, skall domstolen därom underrätta Konungens befallningshafvande, hvarjämte, där omedelbart ådömdt frihetsstraff aftjänats, fängelseföreståndaren skall därom hos Konungens befallningshafvande göra anmälan; och läte Konungens befallningshafvande genom vederbörande polismyndighet i uppehållsboken införa anteckning om det brott utlänningen föröfvat och det straff honom ådömts äfvensom domstolens namn samt dagen för utslagets afkunnande, så ock om dagen för det slutliga verkställandet af omedelbart ådömdt frihetsstraff.

Varder den dömde med anledning af förd klagan befriad från ansvar eller hafva fem år förflutit från den dag, omedelbart ådömdt frihetsstraff slutligen aftjänats, eller två år förflutit från det böter för olaga handel ådömts genom utslag som vunnit laga kraft, utan att utlänningen under

44 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

nämnda tid veterligen blifvit dömd till straff, hvarom anteckning, enligt hvad ofvan är sagdt, skall göras, skall den polismyndighet, som utfärdat uppehållsboken, på därom framställd begäran utfärda ny uppehållsbok med uteslutande af de i den förra boken i sådant hänseende införda anteckningar. Har utlänningen lämnat den ort, där den första för honom gällande uppehållsbok utfärdats, skall på hans begäran polismyndigheten i den ort, där han vistas, införskaffa sådan ny uppehållsbok, som nyss sagts.

6 §.

Därest uppehållsbok för utlänning förkommit, åligger det honom att ofördröjligen göra anmälan därom hos den polismyndighet, som utfärdat boken; och skall nämnda myndighet, med ledning af den i 7 § omförmälda liggare, utfärda ny uppehållsbok. Har utlänningen lämnat den ort, där den första för honom gällande uppehållsbok utfärdats, skall anmälan ske hos polismyndigheten i den ort, där han vistas; och har sistnämnda myndighet att införskaffa ny uppehållsbok.

7 §•

Hvarje polismyndighet, som utfärdar uppehållsbok eller i sådan gör anteckning, hvarom i 4 eller 5 § sägs, skall föra särskild liggare, innefattande upplysning rörande samtliga de uppgifter, uppehållsboken innehåller eller anteckningen afser.

Där anteckning i uppehållsbok göres af annan polismyndighet än den, som utfärdat boken, skall underrättelse därom ofördröjligen tillställas sistnämnda myndighet, som har att i sin liggare anteckna hvad sålunda blifvit upplyst.

8 §•

Enhvar, som hyser utlänning, skall affordra honom uppgift om namn, yrke och hemort samt härom inom tjugufyra timmar efter utlänningens emottagande göra anmälan hos vederbörande polismyndighet; och må skyldigheten anses fullgjord, därest meddelandet inom samma tid, för befordran till polismyndigheten, inlämnas till allmänna posten i rekommenderadt bref.

9 §•

Uraktlåter någon att i fall, som i denna lag sägs, hos polismyndigheten göra anmälan eller uppvisa uppehållsbok, straffes med böter,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

högst etthundra kronor. Lämnar han i anmälan mot bättre vetande oriktig uppgift, böte från och med tio till och med trehundra kronor.

Böter, som enligt denna § ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

10 §.

Förseelse, hvarom i 9 § sägs, åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

2 kap.

Om afvisande af utlänning, som till riket ankommer.

11 §•

Polismyndighet i gränsort eller hamn skall omedelbart vid deras ankomst till riket afvisa utländska zigenare äfvensom en hvar utlänning, som kan antagas hafva för afsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från ort till annan vinna sin utkomst genom utförande af musik, förevisande af djur eller annan dylik sysselsättning.

Hvad i denna § är stadgadt äger ej tillämpning å invandrare, som eu gång varit svensk medborgare men hvars medborgarrätt genom vistelse utomlands eller eljest gått förlorad.

12 §.

Uppgifver någon, då fråga är om hans afvisande från riket, att han är eller varit svensk medborgare, och föreligga sannolika skäl härför, må han ej från riket afvisas. Där omständigheterna sådant föranleda, göre polismyndigheten anmälan i ärendet hos Konungens befallningshafvande.

13 §.

Utlänning, som från riket afvisas, bör i allmänhet befordras till det land, hvarifrån han hit inkommit, där ej särskilda omständigheter däremot föreligga, såsom om han därifrån utvisats eller sannolika skäl äro,

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

att han där skulle komma att tilltalas eller undergå straff för brott, som han föröfvat i politiskt syfte.

Möter af skäl, hvarom här ofvan sägs, eller eljest hinder för den afvisades återsändande till det land, hvarifrån han inkommit, skall polismyndigheten föranstalta om hans befordrande till annat närbeläget land, där sådant hinder ej är för handen.

14 §.

Klagan öfver beslut om utlännings afvisande må ej föras. Beslutet gånge så fort ske kan i verkställighet; kan det ej genast ske, må utlänningen af polismyndigheten tagas i förvar, intill dess beslutet kan verkställas.

3 kap.

Om utlännings utvisning från riket.

15 §.

Konungens befallningshafvande må meddela förordnande om utvisande från riket af följande utlänningar, nämligen

a) zigenare äfvensom den, som beträdes med lösdrifveri eller genom bettlande eller sådan förseelse som omförmäles i 40 § 5 mom. af kungl. förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården, sådant nämnda mom. lyder enligt kungl. förordningen den 12 juni 1885, gör sig förfallen till behandling såsom lösdrifvare, så ock den, som under vandring från ort till annan söker sin utkomst genom utförande af musik, förevisande af djur eller annan dylik sysselsättning;

b) den, som finnes sakna samt vara ur stånd att anskaffa medel till nödtorftigt uppehälle för sig och sin familj;

c) den, som här i riket undergår eller inom loppet af de närmast förflutna fem åren undergått honom omedelbart ådömdt frihetsstraff, för så vidt brottets ' beskaffenhet eller hans vandel i öfrig! föranleder till antagande, att fara af hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet;

d) den, som inom tid, som nyss sagts, utom riket undergått honom omedelbart ådömdt frihetsstraff för gärning, som, därest densamma begåtts i Sverige och under motsvarande förhållanden, skulle varit att bedöma såsom ett i den svenska allmänna strafflagen med svårare straff

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

än fängelse belagdt brott, för så vidt, på sätt under c) sägs, fara af hans vistelse i riket kan antagas uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet;

e) den, som inom loppet af de närmast förflutna två åren här i riket genom utslag, som vunnit laga kraft, dömts för olaga handel, där ej förseelsen skett i ringa omfattning eller eljest varit af obetydlig art;

f) den, som antingen i afsikt att undandraga sig polismyndighets uppsikt uraktlåtit att ställa sig till efterrättelse enligt denna lag gällande bestämmelser om utlännings anmälningsskyldighet eller ock vid anmälan, mot bättre vetande, lämnat oriktig uppgift.

Vid bedömande, huruvida utvisning bör äga rum, skall skälig hänsyn tagas till den tid, utlänningen vistats här i riket, äfvensom till hans familje- och lefnadsförhållanden.

Om utlänning, som faller fattigvården till last och förty bör hemsändas, är särskild! stadgadt.

16 §•

Har utlänning här i riket blifvit dömd till straffarbete eller fängelse, bör frågan, huruvida utvisning må äga rum, af Konungens befallningshafvande tagas i ompröfning i så god tid innan straffets slutliga afdånande, att, där till utvisning dömes, densamma kan omedelbart efter straffets aftjenande verkställas.

Har Konungens befallningshafvande förordnat, att någon, som här i riket undergår straffarbete, skall efter utståndet straff utvisas, vare förordnandet förfallet, där Konungen beslutar, att han må villkorligt frigifvas.

17 §•

Finner Konungens befallningshafvande anledning till någons utvisande föreligga, föranstalte Konungens befallningshafvande därom att han anhålles och inställes till förhör inför Konungens befallningshafvande; dock må, därest han undergår straffarbete eller fängelse här i riket, förhöret efter Konungens befallningshafvandes förordnande kunna hållas af fängelseföreståndaren.

Vid förhöret skall noggrann utredning företagas om alla de omständigheter, som kunna å ärendets utgång inverka.

Vid förhöret bör tolk, där så erfordras, närvara. Ej må den brukas som tolk, hvilken är i sådant förhållande till utlänningen, att därigenom hans tillförlitlighet må au ses förringad.

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Där så skäligt pröfvas, äger Konungens befallningshafvande vid förhör, hvarom fråga är, förordna, att utlänningen skall hållas i förvar, intill dess ärendet afgjorts eller annorledes förordnas.

18 §.

Polismyndighet äger hos Konungens befallningshafvande göra hemställan om utlännings utvisande; och må polismyndigheten tillika, där så skäligt pröfvas, taga honom i förvar; dock må det ej ske, där det ej kan antagas, att han eljest skulle undandraga sig myndigheternas uppsikt eller väsentligen försvåra densamma.

Tages utlänning i förvar, skall polismyndigheten ofördröjligen underrätta Konungens befallningshafvande därom.

19 §.

Sedan förhandlingarna i ärende rörande utvisning förts till ända, meddele Konungens befallningshafvande snarast möjligt utslag. Där till utvisning dömes, skall utslaget innehålla förbud för utlänningen, vid äfventyr som i 24 § sägs, att utan tillåtelse återvända till riket; och gifve Konungens befallningshafvande tillkänna hvad utlänningen har att iakttaga, där han vill i utslaget söka ändring, samt tillställe honom så fort ske kan skriftligt utslag med åtecknad fullständig besvärshänvisning.

20 §.

Har utslag meddelats, hvarigenom utlänning förklarats skola utvisas, må denne, därest han så önskar, dock tidigast å andra dagen efter det utslaget gafs, till Konungens befallningshafvande afgifva förklaring, att han åtnöjes med utslaget. Sådan förklaring må ej återkallas; och gånge utslaget omedelbart i verkställighet.

21 §•

Vill den, hvilken genom Konungens befallningshafvandes utslag förklarats skola utvisas, öfverklaga utslaget, äger han inom åtta dagar efter det han af detsamma erhållit del, den dagen oräknad, till Konungens befallningshafvande ingifva sina till Konungen ställda besvär.

49 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr dä.

Konungens befallningshafvande åligger tillse, att utlänning, som är tagen i förvar eller som eljest är urståndsatt att själf föra sin talan eller anskaffa nödigt biträde vid besvärens affattande, erhåller sådant.

Inkomna besvär åligge Konungens befallningshafvande att så fort ske kan till civildepartementet insända tillika med vederbörandes yttrande, om anledning förekommit att sådant infordra, äfvensom eget utlåtande och öfriga till ärendet hörande handlingar.

22 §.

Vid verkställande af utslag rörande någons utvisning, hvarom ofvan sägs, skola följande grunder tillämpas:

I allmänhet bör den utvisade befordras till sitt hemland, där ej särskilda svårigheter möta på grund af landets aflägsenhet, eller andra omständigheter däremot förekomma, såsom att han där sannolikt skulle tilltalas eller straffas för brott, som han föröfvat i politiskt syfte. Kan den utvisade ej befordras till sitt hemland eller kan detta ej utrönas, bör han i allmänhet befordras till det land, hvarifrån han i riket inkommit, såvidt ej sådana skäl däremot föreligga, som nyss nämnts, eller han från det landet utvisats.

I tvifvelaktiga fall eller där svårighet möter för utslagets verkställande, skall Konungens befallningshafvande i ärendet göra anmälan hos Konungen.

Sedan det land, dit den utvisade skall sändas, blifvit bestämdt, skall Konungens befallningshafvande draga försorg om hans befordrande ur riket.

23 §.

Därest sådant för rikets inre eller yttre säkerhet eller med hänsyn till allmän ordning eller, sedlighet eller eljest i allmänt intresse synes påkalladt, må Konungen från riket utvisa utlänning, som bär vistas. Dessförinnan skall utlänningen inställas till förhör inför Konungens befallningshafvande; och må han tillika, där så skäligt pröfvas, i afbidan på ärendets afgörande tagas i förvar.

I fråga om verkställighet af beslut, hvarom i denna § sägs, förordne Konungen efter omständigheterna; dock må ej utlänningen befordras till land, hvarifrån han utvisats eller hvarest han sannolikt skulle tilltalas eller straffas för brott, som han föröfvat i politiskt syfte.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 17 höft. (Nr 42.) 7

50 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

24 §.

Återvänder till riket den, som jämlikt denna lag blifvit härifrån utvisad, utan att därtill hafva erhållit Konungens tillstånd, straffes med fängelse i högst sex månader och varde efter utståndet straff omedelbart förd ur riket.

4 kap.

Om kostnad för åtgärd, hvarom i 2 och 3 kap. sägs.

25 §.

Har åtgärd, hvarom i 2 eller 3 kap. sägs, mot utlänning vidtagits, vare han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska ort, dit han sändes. Finnes lian ej äga medel därtill och kan ej, enligt hvad i denna lag är stadgadt, annan därtill förpliktas, skall kostnaden bestridas af allmänna medel.

öfriga kostnader skola alltid gäldas af allmänna medel.

26 §.

Har utlänning, hvarom i 11 § sägs, med fartyg till riket inkommit och voro omständigheterna uppenbarligen sådana, att befälhafvaren bort inse, att utlänningen skulle komma att härifrån afvisas, vare, där sådan åtgärd vidtages, redaren förpliktad att återföra honom till den utländska hamn, hvarifrån han medtagits, eller till statsverket utgifva häremot svarande kostnad.

27 §.

Har arbetsgivare låtit införskaffa utländsk arbetare och varder denne från riket utvisad, vare arbetsgifvaren pliktig ersätta statsverket kostnaden för arbetarens befordrande ur riket, för så vidt utvisningen föranledts af omständighet, som inträffat under tiden från arbetarens ankomst till riket och intill dess en månad förflutit från det arbetsanställningen upphört; dock vare arbetsgifvaren från förpliktelse, som

51 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

sagd är, befriad, därest vid inträffandet af den omständighet, som föranledde utvisningen, ett år förflutit från arbetarens ankomst till riket, eller han i följd af arbetsinställelse upphört med arbetet samt den omständighet, som föranledde utvisningen, först inträffat efter det arbetsinställelsen ägt rum.

Har utvisning föranledts af brott, som arbetaren före ankomsten till riket föröfvat, vare, där förhör i ärendet ägt rum inom ett år från det han till riket anländt, arbetsgifvaren likaledes förpliktad att ersätta statsverket kostnaden för hans befordrande ur riket.

5 kap.

Särskilda bestämmelser.

28 §.

Med polismyndighet afses i denna lag för landet kronofogde eller länsman samt i stad stadsfiskal eller polismästare, där sådan finnes.

29 §.

Där särskilda omständigheter sådant påkalla, äger Konungen i fråga om viss del af riket förordna, att utlänning, som dit anländer, skall fullgöra den honom enligt 1 § åliggande anmälningsskyldighet å den ort, dit han först ankommer, och inom tid, som Konungen utsätter.

Likaledes må, där sådant af särskilda omständigheter kräfves, Konungen ej mindre förordna, att till viss del af riket inkommande utlänning eller utlänning från visst land eller landsdel skall vid anmälan, hvarom i 1 § sägs, foga fullständiga legitimationshandlingar, än äfven i sammanhang därmed föreskrifva, att utlänning, som icke är försedd med sådana handlingar, må, på sätt i 2 kap. är stadgadt, från riket afvisas.

30 §.

Där sådant för rikets försvar pröfvas erforderligt, äger Konungen i fråga om visst område förordna, att en hvar utlänning, som dit anländer, skall, äfven om han annorstädes fullgjort den anmälningsskyldighet, som eljest enligt denna lag må honom åligga, inom tid, som Konungen bestämmer, hos polismyndigheten göra anmälan om sin ankomst.

52 Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

31 §.

I händelse af krig eller fara för krig må Konungen, utan hinder af bestämmelserna i denna lag, utfärda de föreskrifter, som för utlänningars öfvervakande erfordras.

32 §.

Hvad i 1 kap. är stadgadt afser icke konsul, som härstädes anställts och ej själf är svensk medborgare, eller hans familj, ej heller tjänstefolk hos medlem af främmande beskickning här i riket eller hos sådan konsul, som n}rss nämnts.

33 §.

Do närmare föreskrifter, som, utöfver hvad ofvan stadgats, må erfordras med afseende å verkställighet af beslut om utlännings afvisande eller utvisning, meddelas af Konungen.

Denna lag träder i kraft den ...................................., vid hvilken tid

kungl. cirkuläret den 28 maj 1886 angående behandlingen af utlänningar, hvilka här i riket beträdas med lösdrifveri, upphör att gälla.

Utlänning, som före tidpunkten för lagens ikraftträdande till riket inkommit i sjette som i 1 § omförmäles, skall senast ett år efter nämnda tidpunkt göra sådan anmälan, som i 1 § sägs.

Kungl, Maj.is Nåd. Proposition Nr 4.2.

53 Bilaga.

Anmälan om utlännings ankomst till riket enligt 1 § i lagen rörande tillsyn å utlänningar i riket den

1. Namn:..................................................................................

2. Födelsedag: ......................................................................

3. Födelseort:.........................................................................

4. Nationalitet: ......................................................................

5. Senaste utländska bostadsort:.....................................

6. Afsedd bostadsort inom riket: ..................................

7. Yrke: ..................................................................................

8. Aftalad arbetsanställning eller tjänst inom riket:

9. Antalet till riket medförda barn under 15 år: ....

10. Anmärkningar: ................................................................

Ort och dag. .................................

(Den anmälandes underskrift.)

54 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

llppeliållshok

för

Bilaga.

(titel eller yrkesbeteckning samt fullständigt namn.)

Utdrag ur lagen rörande tillsyn å utlänningar i riket den ....................................................................................

Sedan .....................................................................................................................,

(titel eller yrkesbeteckning samt fullständigt namn)

hvilken icke är svensk medborgare,

anmält sig hafva för afsikt att här i riket vinna uppehälle*), bosätta sig,

varder, jämlikt föreskrifterna i lagen rörande tillsyn å utlänningar i

riket den .....................................................................................................................,

denna uppehållsbok för honom utfärdad.

............................................................................................. har uppgifva sig

vara född den ................................. i ............................... i.................................

(°rt)

till nationaliteten vara............................................

utländska bostadsort i ...........................................

(land)

hafva haft sin senaste

.. i ................................

samt till riket inkommit den

(ort)

(land)

Ort och dag.

(Vederbörande polismyndighets underskrift.)

* Efter omständigheterna strykes denna eller nästa rad.

Anmärkningar;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

55 Förslag-

till

Lag

Bilaga.

om ändring i lagen angående lösdrifvares behandling

den 12 juni 1885.

Härigenom förordnas, att nedannämnda §§ i lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885 skola erhålla följande lydelse:

17 §•

Angående behandlingen af utlänningar, hvilka här i riket beträdas med lösdrifveri, gälle hvad särskilt är stadgadt.

18 §.

Denna lag skall gälla till efterlefnad från och med den 1 oktober 1885.

Den som, då denna lag träder i verksamhet, undergår honom på grund af stadgan angående försvarslöse och till allmänt arbete förfallne personer den 29 maj 1846 ådömdt allmänt arbete, skall, då han varder frigifven, anses såsom hade han undergått tvångsarbete enligt denna lag. Därest före den bestämda arbetstidens utgång något förhållande inträffar, på grund hvaraf han enligt 22 § i nämnda stadga kunnat blifva frigifven, skall sådan rätt honom tillgodokomma.

Har någon inom två år före lagens trädande i verksamhet frigifvits från sådant allmänt arbete, som ofvan sägs, varde ansedd såsom hade han vid frigifningen blifvit varnad för lösdrifveri.

1 händelse vid lagens trädande i verksamhet tillfälle saknas att låta alla dem, som till tvångsarbete dömas, fullgöra arbetet i sådan

56 Kung]. Majds Nåd. Proposition Nr 42.

tvångsarbetsanstalt, som i 9 § åsyftas, skola de, för hvilka sådant tillfälle saknas, i stället fullgöra det ådömda arbetet i enrum å cellfängelse, dock med iakttagande att i sådant fall en tredjedel af den ådömda arbetstiden afdrages.

Denna lag träder i kraft den........

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

57 Bilaga.

Öfversikt af främlingslagstiftningen i Sverige och vissa andra länder, med ett tillägg, upptagande af Institutet för in ter- • nationell rätt föreslagna regler för utvisning in. in.

1. Sverige.

Passväsendet, som närmare reglerats genom åtskilliga under de Förordnin» första årtiondena af 1800-talet utfärdade författningar, afskaffades ge- sen afiseo nom kungl. förordningen om upphäfvande af skyldigheten för resande ° van“dePaff' att vara försedda med pass den 21 september 1860. I ingressen till skyldighedenna förordning angafs såsom skäl för densammas tillkomst, att dit- ^ande^t' tills gällande föreskrifter angående pass för resande visat sig mindre vara förtillämpliga i den mån kommunikationsmedlen lättats samt att den po- ^pass!'6'* lisuppsikt, som med berörda föreskrifter varit afsedd men endast ofullständigt vunnits, syntes under rikets dåvarande inre och yttre trygghet kunna i allmänhet umbäras.

. Genom kungl. kungörelsen den 16 april 1861 publicerades en mel- Konvent»», lan Sverige och Ryssland den 27/15 december 1860 afslutad öfverens- nen af 1860 kommelse angående ömsesidigt återsändande af lösdrifvare, tiggare och "luid'om" förbrytare. Om sådan person, född i Ryssland eller Finland, begifvit återsänsig till Sverige, kan han återsändas till sitt fädernesland, äfven om lösdrifvare uttrycklig begäran därom ej blifvit af ryska regeringen framställd. M fl Detsamma gäller om person, som är född i Sverige af rysk eller finsk fader, men formligen blifvit erkänd för rysk eller finsk undersåte. Dock får ej hemsändas den, som i Sverige varit anställd i allmän tjänst eller för egen del lagligen idkat jordbruk eller annat näringsfång, ej heller den, som här ingått äktenskap med en svensk medborgare. Innan en dylik person hemsändes, skall hans nationalitet styrkas. Med förbrytare Bihang till Riksdagens protokoll 19lk. 1 samt. 17 Käft. (Nr 42.) 8

58 Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

förstås den, som i någotdera landet blifvit dömd för brott, förbrytelse eller öfverträdelse af lag. Därest en i konventionen afsedd persons födelseort ej kan utredas, anses han tillhöra det land, där lian senast sökt nyttig sysselsättning; därest ej heller detta kan ådagaläggas, bör han mottagas i det land, hvarifrån han bevisligen först ankommit till det andra. Undersökning i dylikt ärende skall med nödig skyndsamhet verkställas af landshöfdingen i det län, där utlänningen blifvit gripen. Fordras upplysningar från auktoriteter i utlänningens hemland, sker skriftväxlingen genom utrikesministerierna. Dock äga, till underlättande af ömsesidiga förhållanden mellan gränsprovinserna samt till påskyndande af erforderliga undersökningar, enligt konventionen landshöfdingarna i Stockholms och Norrbottens län, enligt praxis äfven öfverståthållareämbetet, direkt skriftväxla med motsvarande utländska myndigheter. I. alla sådana ärenden skall fullständigt protokoll föras; och då någon hemsändes, bör förpassningen åtföljas af protokollsutdrag, innehållande beslutet och skälen därtill. Om utlänningen åtföljes af hustru och barn, skall med dem förfaras på samma sätt. Då någon från Sverige återsändes till Ryssland eller Finland, skall Sverige bära kostnaden för hans forslande och underhåll intill rikets gräns, därifrån bäres kostnaden af det mottagande landet.

Enligt omförmälda förordning den 21 september 1860 skulle, i öfverensstämmelse med den då gällande stadgan angående försvarslöse den 29 maj 1846, därest okänd person undandroge sig att uppgifva namn eller hemort'eller hvad eljest hörde till nödig upplysning eller det kunde antagas att han lämnade osann uppgift, den okände af polismyndighet, inställas hos Kung!. Maj:ts befallningshafvande,, som ägde hålla honom i fängsligt förvar till dess han blifvit tillförlitligen känd. Befunnos sålunda anhållna personer vara utlänningar, lärer praxis ha varit, att de genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg återsändts till hemlandet.

Sedan under år 1881 åt en kommitté uppdragits att utarbeta förslag till ny lagstiftning i de ämnen, som afsåges i 1846 års stadga, aflämnade kommittén den 31 augusti 1882 bland annat förslag till förordning angående utlänningar, hvilka såsom lösdrifvare här i riket anträffas. Enligt förslaget må sådan utlänning häktas och öfverlämnas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet som, där annat förfarande ej anses böra äga rum, har att draga försorg om hans befordrande ur riket.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42. 59

Detta förslag blef icke antaget, men i anslutning till den nya lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885 utfärdades kungl. cirkuläret den 28 maj 1886 angående behandlingen af utlänningar, hvilka här i riket beträdas med lösdrifveri. I berörda cirkulär är stadgadt, att därest utländsk man eller kvinna bär i riket beträdes med lösdrifveri eller genom bettlande eller sådan förseelse, som omförmäles i 40 § 5 mom. af förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården, sådant nämnda mom. lyder genom förordningen den 12 juni 1885, gör sig förfallen till behandling såsom lösdrifvare, må — i händelse det land, till hvilket den ifrågavarande personen står i unders ätlig t förhållande, är så beläget, att han eller hon kan dit befordras utan att under vägen behöfva uppehålla sig å annat lands område — Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller öfver ståthållareämbetet draga försorg därom, att personen på lämpligt sätt varder till sitt hemland återsänd, sedan underrättelse därom dock förut meddelats vederbörande myndighet å det ställe i nämnda land, dit personen först ankommer. I annan händelse än nu är nämndt äfvensom i fall det icke med full tillförlitlighet kan utredas, hvilket land personen tillhör, skall frågan om hans eller hennes behandling till Kungl. Majrts pröfning öfverlämnas och personen i afbidan därå i häkte förvaras. Med norsk undersåte skall i ifrågavarande fall förfaras på enahanda sätt, som är stadgadt om utlänning. Däremot skall beträffande lösdrifvare och tiggare, som äro ryska eller finska undersåtar, kungörelsen den 16 april 1861 fortfarande tillämpas. — Genom cirkuläret den 15 juli 1904 är stadgadt, att i afseende å utlänningar af persisk eller armenisk nationalitet skola de i cirkuläret af den 28 maj 1886 föreskrifna åtgärder mot utländska lösdrifvare i hvarje förekommande fäll med största skyndsamhet vidtagas.

Genom kungl. cirkuläret till öfverståthållareämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen den 27 april 1906 meddelades föreskrifter angående viss anmälningsskyldighet för främlingar m. m. Berörda cirkulär innehåller följande. Med hänsyn därtill att under de senaste månaderna ett större antal personer i följd af tilldragelserna i ryska riket därifrån begifvit sig hit till landet, anbefalldes rikets polismyndigheter att förständiga de främlingar, som af nämnda anledning inkommit eller inkomme till riket, att ofördröjligen hos vederbörande polismyndighet anmäla namn, yrke och hemort äfvensom uppgifva ej mindre bostad och förvärfsmöjligheter här i landet än ock, där ombyte af bostad skedde, den nya bostaden. Det ålåge polis-

Cirkuläret af 1886 angående behandlingen af utlänningar, hvilka här i riket beträdas med lösdrifveri.

Cirkuläret af IDOG angående viss anmälnings, skyldighet för främlingar m. m.

60 Kungörelsen af 182!) angående villkoren, hvarunder utländska män kunna förvärfva och besitta fast egendom i riket.

Förordningen af 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

myndigheten att på Olämpligt sätt fästa dessa främlingars uppmärksamhet därpå, att de icke ägde någon ovillkorlig rätt att uppehålla sig här i landet och särskildt vore underkastade risken att varda utvisade från riket, icke blott om de beginge något, som strede mot lag eller allmän ordning, eller underläte att fullgöra nämnda anmälningsskyldighet eller om sig lämnade falska uppgifter, utan äfven om de på ett eller annat sätt blandade sig i här i riket förekommande politiska meningsstrider eller sociala tvister. Och hade polismyndigheten att, när främling, hvarom i cirkuläret vore fråga, icke ställde sig till efterrättelse hvad sålunda förordnats, därom genast hos Kungl. Maj:t göra anmälan. Ifrågavarande cirkulär har åtskilliga gånger förnyats, senast den 17 februari 1911 att gälla tillsvidare under nämnda år.

I fråga om utlänningars rätt att här i riket besitta fast egendom eller drifva näring äro meddelade vissa bestämmelser: för de viktigaste af dessa skall här i korthet redogöras. I kungl. kungörelsen angående villkoren, hvarunder utländska män kunna förvärfva och besitta fast egendom i riket, den 3 oktober 1829 har Kungl. Maj:t förklarat, att utländsk undersåte, som icke erhållit svensk medborgarerätt, icke kan anses vara berättigad att förvärfva och besitta fast egendom i riket, utan att han därtill undfått Kungl. Maj:ts tillstånd. — Personer, som fått dylikt tillstånd, kallas stundom forenser

Enligt kungl. förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 skall på särskild pröfning af Kungl. Maj:t i hvarje fall bero, om utländsk man eller kvinna må här i riket idka handels- eller fabriksrörelse, handtverk eller annan handtering. Sådant tillstånd meddelas endast den som är myndig och har god frejd samt ställer säkerhet för utskylder till stat och kommun. Utlänning må ej i något fall idka gårdfarihandel eller användas som biträde därvid. Ej heller äger utlänning verkställa eller biträda med realisation för svensk eller utländsk mans räkning, utan att Kungl. Maj:t på grund af ingången traktat därtill gifvit lof. Angående utlännings rätt att reda i skepp eller att drifva masugn, järnbruk eller liknande inrättning gälla särskilda bestämmelser. Om utlänning bryter mot förordningens föreskrifter, är han förfallen till böter; och må allmän åklagare af olofligen till salu hållna varor, till säkerhet för högsta bötesbelopp, 500 kronor, och för ersättning, som kan intill 200 kronor ådömas, anhålla så mycket som kan anses motsvara 700 kronor, därest annan säkerhet ej ställes; dock skall i sådant fall åtal ofördröjligen ske.

61 Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

I kungl. förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter den 23 oktober 1908 meddelas bestämmelser om beskattning af utlänning, som reser omkring i landet och för egen eller annans räkning bjuder ut eller slutar handel om utländska varor att framdeles från utlandet levereras. Sådan utlänning skall vid ankomsten till riket till närmaste kronouppbördsman i stad aflämna skriftlig uppgift, huru länge han ämnar kvarstanna, samt därvid för rättigheten att idka dylik handel förskottsvis erlägga viss afgift, gällande för högst 30 dagar. Fortsättes verksamheten utan afbrott utöfver nämnda tid, skola nya utgifter för hvarje period af 15 dagar betalas till kronans uppbördsman i stad inom det län, där utlänningen vid betalningstiden sig uppehåller. Kvittens meddelas å tryckta blanketter enligt fastställdt formulär. Utlänningen skall å den ort, där han först utöfvar sin verksamhet i landet, innan handel där inledes, i stad inför borgmästare, stadsfiskal eller poliskommissarie eller ock å polisvaktkontor samt å landet inför kronofogde, länsman eller ordförande i kommunalnämnd, styrka, att han erlagt den stadgade afgiften, och skall bevis om sådan anmälan på begäran meddelas; åliggande det utlänningen att på anfordran uppvisa kvittens å erlagd afgift. Enligt förordningen skall bevillningsafgift vidare erläggas af utlänning, som här mot afgift gifver offentlig föreställning eller tillställning eller vid sådan medverkar. Slutligen skall bevillningsafgift betalas af utländska positivspelare, musikanter, före visare af djur eller annat, akrobater och dylika, h vilka drifva sitt näringsfång under bar himmel och uppbära allenast frivillig afgift. I

I kungl. kungörelsen angående rätt för utlänning och vissa i utlandet bosatta svenska undersåtar att här i riket gifva offentlig föreställning m. m. eller att därvid medverka den 13 november 1908 föreskrifves hvad utlänning har att iakttaga där han vill i Sverige gifva offentlig föreställning eller konsert, anställa bal eller andra nöjen, hålla föredrag, som ej är att hänföra till andaktsöfning eller föreläsning vid läroanstalt, hålla allmänt sammanträde eller göra andra tillställningar, af hvad slag det vara må, till hvilka allmänheten har tillträde. I sådant . fall skall ansökning göras i Stockholm hos öfverståthållareämbetet, i ökriga städer hos magistraten och å landet hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Ansökningen skall innehålla fullständiga uppgifter om sökandens person och om föreställningen i fråga. Bifalles ansökningen, meddelas tillståndsbevis. Innan tillställning må gifvas, skall om hvarje tillställning göras anmälan, i stad hos vederbörande polismyndighet och

Förordningen af 1908 angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

Kungörelsen af 1908 angående rätt för utlänning att här i riket gifva offentlig föreställning m. in.

62 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

Strafflagen af 1866.

lag af 1875 om tillsyn å främmande.

Passtvånget

upphafdt.

Förbud för vissa utlänningar att vistas i riket.

å landet hos länsmannen; därvid skall tillståndsbeviset uppvisas. Sådan anmälningsskyldighet, som nu sagts, föreligger ock då svensk undersåte eller utlänning vill göra dylik tillställning, därvid utlänning skall medverka.1)

2. Danmark.

Enligt IG § i danska strafflagen af den 10 februari 1866 skall, när utlänning, som icke under de sista 5 åren oafbrutet uppehållit sig i Danmark, gjort sig förfallen till straffarbete, i straffdomen tillika förordnas, att utlänningen efter straffets afdånande skall föras ut ur riket. Samma påföljd kan efter omständigheterna och med särskild hänsyn till förbrytelsens beskaffenhet ådömas äfven i samband med lindrigare frihetsstraff, när den tilltalade förut inom eller utom riket straffats för förbrytelser. Utlänning, som utan tillåtelse återkommer, sedan han på grund af straffdom utvisats, dömes till frihetsstraff intill ett år och varder efter affjänadt straff ånyo utvisad. Den som utvisas skall inför domstolen erinras om den påföljd, som inträder, därest han olofligen återkommer.

Bestämmelser på området återfinnas vidare i lagen om tillsyn å främmande och resande m. m. den 15 maj 1S75. Genom berörda lag upphäfves passtvånget, dock kan genom konungens beslut skyldighet att medföra pass åläggas personer, hemmahörande i stater, där pass fordras af danska resande.

Lagen innehåller förbud för vissa utlänningar att vistas i landet. Utländska tattare, musikanter, förevisare af djur och annat, utöfvare af kraft- och behändighetskonster och dylika personer är det icke tillåtet att taga uppehåll i landet, därest de ämna söka uppehälle under kringvandring. Likaledes vägras tillträde för arbetssökande utlänningar, som ej äro i stånd att legitimera sig genom handlingar, utfärdade af offentlig myndighet.

p Angående äidre svensk lagstiftning i fråga om utlänningars rättsställning i riket, se Naumann: Sveriges statsförfattningsrätt, III, Stinn 1881—83, sid. 25 o. följ., sid. 139 o. följ.; Blomberg: Om svenskt statsborgarskap, Ups. 1891, sid. 33 o. följ.; Hagman: Sveriges grundlagar med förklaringar, bihang och register, Stinn 1902, sid. 67'o. följ.

63 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

I fråga om kontroll å utlänningar föreskrifves följande. Därest utlänning, som icke är i besittning af försörjningsrätt i Danmark, härstädes^ vill söka förvärf genom handtverk eller annat kroppsarbete eller som tjänare eller genom verksamhet, som förutsätter resa eller vandring från ort till annan, har han att anmäla sig för polismästaren i den jurisdiktion, dit han först ankommer, eller, om han först senare besluter sig för att söka sådant förvärf, lör polismästaren i den jurisdiktion, där han då uppehåller sig. Från dylik anmälningsplikt är emellertid utländsk handelsresande fritagren.

ö

Da anmälan sker, skall polismästaren undersöka, om utlänningen rimligen kan väntas kunna och vilja genom sittarbete vinna utkomst i landet. Polismästaren har att i sadant hänseende noga pröfva utlänningens legitimationshandlingar; och det skall visas, att aftal om arbete eller tjänst föreligger eller att utlänningen äger nödiga penningemedel för sitt tarfliga uppehälle under 8 dagar och därutöfver hvad som erfordras för lesa ut ur landet, hinner polismästaren, att utlänningen ej karl tillåtas vistas i riket, skall han draga försorg om att denne utvisas eller utsändes.

Finner polismästaren däremot att, med hänsyn till hvad som blifvit upplyst, utlänningen kan tillåtas vidare uppehålla sig i landet, skall han föi denne utfärda uppehållsbok, upprättad efter föreskrifter, som af justitieministeriet bestämmas. Om bokens utfärdande skall anteckning göras å utlänningens legitimationshandlingar.

Om den, som är försedd med uppehållsbok, vill lämna det jurisdiktionsområde, där han uppehåller sig, skall han anmäla detta för oi tens polismyndighet och därvid uppgifva resans mål. Polismyndigheten skall då undersöka, om han äger nödiga medel för att uppnå bestämmelseorten och huruvida honom där tillförsäkrats arbete eller förvärf eller han, i motsatt fall, har medel till sitt tarfliga uppehälle under 8 dagar efter ankomsten. Kan han ej visa detta, skall han utsändas eller utvisas ur landet. Föreligga ej skäl till utvisning, förses boken med påteckning om den gjorda anmälningen och om tillstånd till resan. Därpå har polismästaren att, med tillbörlig hänsyn till utlänningens därutinnan uttalade önskan, fastställa och i uppehållsboken anteckna den väg, efter hvilken resan skall företagas, samt den tid, inom hvilken resan skall vara afslutad.

Under resan skall utlänningen, då han tager nattlogi i eu stad eller då han under mer än 24 timmar uppehåller sig å en ort på landet, uppvisa uppehållsboken för vederbörande polismyndighet, som därom i boken gör anteckning. Detsamma skall ock ske omedelbart vid an-

Utlännings

anmälnings'

skyldighet.

Uppehållsbok.

Utvisning genom polismyndighet.

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

komsten till bestämmelseorten. De personer, hvilka härbärgera sådana resande som nu nämnts, äro skyldiga att förvissa sig om att boken vederbörligen varder uppvisad.

Har innehafvare af uppehållsbok ej funnit arbete eller förvärf inom 8 dagar efter det han senast anmält sig bos polismyndighet, är han pliktig att ånyo göra anmälan hos sådan myndighet. Finnes han då ej innehafva medel till 8 dagars tarfligt uppehälle, kan polismyndigheten utvisa eller utsända honom ur landet. Den, som under 6 veckor ej haft arbete, skall alltid utsändas eller utvisas, därest han ej kan styrka, att han under nämnda tid haft uppehälle på lagligt sätt.

Den som tager en utlänning i arbete bör tillse, att denne är försedd med uppehållsbok, och är pliktig att vid arbetets slut däri anteckna den tid, hvarunder arbetet varat.

Om utlänningen ådömes straff, skall därom göras anteckning i uppehållsboken; dock är han, när han under loppet af de sista 5 åren ej dömts till straff, berättigad att utfå ny uppehållsbok, där anteckning om förut ådömdt straff uteslutits.

Förkommer uppehållsboken, skall detta genast anmälas för polismästaren. Om därvid icke förekommer något, som föranleder antagande att boken uppsåtligen undanskaffats, utfärdas ny bok, däri införas de upplysningar om utlänningens tidigare uppehåll i landet, hvilka utan vidlyftig undersökning kunna vinnas. I motsatt fall skall han utsändas eller utvisas ur landet, därvid han erinras om det ansvar, som han är underkastad därest han dit återvänder.

När polismyndigheten på grund af särskilda omständigheter fordrar sådant, är en hvar skyldig styrka eller åtminstone göra sannolikt, att han är den han utgifver sig för att vara.

Anmälningsskyldighet, som nu sagts, skulle ock åligga utlänningar, som vid lagens ikraftträdande uppehölle sig i riket utan att där hafva förvärfvat försörjningsrätt; dessa skulle inom en månad göra anmälan hos polismyndigheten å den ort, där de vistades.

Förpliktelsen att vara försedd med uppehållsbok upphör, när utlänningen förvärfvat försörjningsrätt i riket; han blifver då, såvidt angår bestämmelserna i förevarande lag, att anse som inlänning. På begäran skall anteckning därom göras i uppehållsboken.

Utom i de fall, som redan omförmälts, sker utvisning från riket enligt följande bestämmelser. Utlänningar, som ej äga försörjningsrätt i landet och som ej innehafva tillräckliga medel för sitt uppehälle, så ock kringvandrande utländska tattare, musikanter, djurförevisare, konstmakare och dylika äfvensom arbetssökande, som ej inneha legitimations-

65 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

t

handlingar, skola genom polismyndighetens försorg snarast möjligt utsändas eller utvisas ur landet. Därvid kan utlänningen meddelas förbud att återvända till landet, med tillkännagifvande af det ansvar, han ådrager sig genom förbudets öfverträdande. Genom ministerialreskript den 19 december 1879 hafva dessa bestämmelser förklarats skola tillämpas, utom å verkliga zigenarsällskap, endast å dem, som söka förvärf genom att gä från dörr till dörr eller i hufvudsak måste jämställas med sådana, däremot icke ä dem, som på annat sätt kringresande söka sin utkomst.

Den, som icke har infödings- eller försörjningsrätt i riket, kan, försåvidt han ej i 2 år stadigvarande uppehållit sig i landet, på order åt justitieministern utsändas eller utvisas, när hans förhållande därtill gifver anledning. Därvid kan justitieministern efter omständigheterna föreskrifva skäliga jämkningar i de regler, som eljest gälla för verkställighet af utvisning. Häri äger ock föreskrifva, att i sammanhang med utvisningen skall meddelas utlänningen förbud att återkomma till landet.

Den som snäll utsändas eller utvisas kan ställas under polismyndighetens tillsyn och bevakning intill dess utsändandet eller utvisningen verkställes. I fråga om verkställande af beslut angående utlännings aflägsnande från landet enligt 1875 års lag, har man att skilja mellan utsändande och utvisning. Utsändande sker på polisens föranstaltande och under bevakning, på järnväg, till fots eller sjöledes på det efter omständigheterna billigaste sätt. Utvisning sker utan bevakning, enligt ett af polismästaren utfärdaat tvångspass, på det sätt att den utvisade på järnväg eller sjöledes, om möjligt under kontroll, sändes direkt ut ur landet. Tvångspasset angifver noggrannt reseplanen samt bestämmer, hos hvilka polismyndigheter den utvisade under resan nr riket skall anmäla sig och huru stort belopp medgifvits honom i kostpenningar. Endast där järnväg och ångbåt saknas, äger den utvisade, dock ej den som straffats för lösdrifveri eller tiggeri, färdas gående; i sådant fall skall i tvångspasset fastställas en viss tid, inom hvilken resan skall vara fullbordad. När eu person sändes med tvångspass från en polismyndighet till en annan, skola hans legitimationshandlingar eftersändas; där han färdas med järnväg eller sjöledes, skall polismyndigheten på ankomstorten underrättas om hans ankomst. Innan någon utsändes eller utvisas, skall tillses, att han är försedd med nödig beklädnad och ej behäftad med smittosam sjukdom samt att hans hälsotillstånd ej lägger hinder i vägen för resan.

Bihang till Riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 17 käft. (Nr 42.)

Utvisning genom justitieministern.

Verkställighet af utvisningsbeslut

66 Kostnaden för utvisning.

Gästgifvares

anmälnings-

skyldighet.

Ansvar.

Lagen af 1908 om utländska arbetare.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

De genom utsändande eller utvisning enligt förevarande lag föranledda utgifter därunder inbegripna utgifterna för vederbörandes underhåll och beklädnad samt för bevakning skola, när utsändandet eller utvisningen sker på order af justitieministern, bäras af statskassan. När det gäller personer, för hvilka öfver hufvud tillträde till landet är förbjudet, skola de själfva, om de hafva medel, gälda de nämnda utgifterna. I öfriga fall betalas kostnaderna i fråga af vederbörande kommun.

Ofvan nämnda bestämmelser om kontroll å utlänningar kompletteras af en föreskrift, att den, som för betalning upplåter nattlogi eller utan vederlag härbärgerar okända eller kringvandrande personer, är pliktig att affordra dessa upplysning om namn, ställning och sista uppehållsort. Dessa uppgifter skola i städerna inom klockan 12 följande dag och på landet inom 24 timmar tillställas vederbörande polismyndighet, därvid efter omständigheterna tillika anmärkes, huruvida det synes vara anledning till tvifvel på uppgifternas riktighet. Polismyndigheten kan ålägga hotellägare, gästgifvare och dylika att, i stället för att göra daglig anmälan, föra eu af myndigheten godkänd bok, som vid anfordran uppvisas för polisen.

De kommunala myndigheterna kunna föreskrifva skyldighet för hvarje husägare att högst två gånger om året skriftligen uppgifva hvarje i hans hus boende persons namn, ställning och ålder äfvensom den tidpunkt, då personen bosatte sig i kommunen.

Om utvisad person, som förbjudits återvända till landet, öfverträder berörda förbud, fälles han till frihetsstraff. Den, som genom falska uppgifter föranleder, att för honom utställd uppehållsbok icke kommer att lyda på hans verkliga namn, eller eljest lämnar falska uppgifter om sin person eller uppsåtligen utrifver blad ur uppehållsboken eller använder annans legitimationspapper eller till annans bruk utlånar egna legitimationspapper, dömes till frihetsstraff eller, då förmildrande omständigheter föreligga, till böter. På samma sätt straffas gästgifvare eller annan, som lämnar falska uppgifter angående personer, som han härbärgerar. Utvisad person, hvilken afviker från den väg, som är föreskrifven i tvångspasset, dömes till frihetsstraff. Andra förseelser mot ifrågavarande lag straffas med böter, 2—50 kronor.

Lagen om utländska arbetares begagnande i Danmark och offentliga myndigheters tillsyn därvid den 21 augusti 1908 afser utlänningar som, utan att dessförinnan hafva oafbrutet i minst två år vistats i riket,

G7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

antagas i landtbruksarbete, vid skogsbruk och träd går dsskötel, till arbete vid tegelbruk, torfskärning, märgelgräfning med mera dylikt.

När dylika arbetare anlända till bestämmelseorten, åligger arbetsgifvaren att inom 4 dagar hos polismästaren i orten göra skriftlig anmälan därom. Berörda anmälan skall innehålla uppgifter om arbetarnes antal, nationalitet och hemland, den tid, för hvilken de anställts, och det arbete, hvarmed de skola sysselsättas, läget och anordningen af arbetarebostaden m. in. Flytta arbetarne från en arbetsgivare till annan, skall anmälan göras af båda arbetsgifvarne. Vidare innehåller lagen bestämmelser om upprättande af kontrakt enligt officiellt fastställdt formulär, om arbetsgifvares ansvar i vissa fall för kostnader för sjukvård och dylikt samt om skyldighet för polismästaren att vid uppkommande tvister mellan arbetsgivaren och de utländska arbetarne söka förlika parterna.

Om en arbetstvist icke kan biläggas genom medling äfvensom när utländska arbetare, som arbetat i landet, hos vederbörande myndighet anmäla, att de sakna medel till sitt uppehälle, skall vid politirätten hållas förhör till utrönande af huruvida arbetsgifvare gjort sig skyldig till kontraktsbrott och huruvida någondera parten har giltigt anspråk på arbetslön eller respenningar eller ock skadestånd af motparten. Finnes arbetsgifvaren hafva rättsstridigt föranledt kontraktets brytande, skall han förpliktas ersätta det offentligas kostnader för arbetarens underhåll och utsändande, där utsändandet sker på föranstaltande af polis- eller fattigvårdsmyndighet.

Arbetsgifvares anmälningsskyldighet.

Arbetsgifvares ansvarighet för kostnaden för utländsk arbetares utsändande.

3. Norge.

Genom lagen den 21 mars 1860 upphäfdes det dittills gällande Lag af iseo passtvånget. Lagen bemyndigar emellertid konungen att i krigstid ®^endet8 eller vid krigsfara förordna, att resande skola vara försedda med pass, afskaffande, äfvensom meddela närmare föreskrifter i detta afseende.

De hufvudsakliga stadgandena på förevarande område återfinnas i Lag af 1901 lagen om anmälning af resande och främmande den 4 maj 1901. I °"'j f" kungl. resolutioner den 15 juni och den 26 oktober 1901 samt i ju- resande och stitiedepartementets cirkulär den 21 juni 1901 hafva meddelats vissa föreskrifter i afseende å lagens införande.

68 Utlännings

anmälnings-

skyldighet.

Uppehållsbok.

Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 42.

Lagen af 1901, som i väsentliga afseende]! öfverensstämmer med den danska lagen af 1875, innehåller i hufvudsak följande. Om någon, som ej är norsk statsborgare, vill bosätta sig eller söka förvärf i landet, har han att vid sin ankomst till landet anmäla sitt förehafvande och efter tillsägelse personligen inställa sig hos platsens polismästare (fogde) eller länsman. Om han emellertid antingen före eller omedelbart efter sin ankomst till landet försäkrat sig om fast arbete, äger han dröja åtta dagar med anmälningen, som i så fall kan ske hos vederbörande myndighet på den ort, där han då uppehåller sig.

Den myndighet, som mottager anmälningen, genomgår den anmälandes legitimationshandlingar, om han har några sådana, och undersöker huruvida häri är i besittning af tillräckliga medel till uppehälle eller har utsikt till att skaffa sig lagligt förvärf i landet. Om han äger medel eller utsikt till förvärf, skall, därest han ej efter förut skedd utvisning återvändt till riket utan tillåtelse, för honom utfärdas en uppehållsbok, upprättad efter af konungen fastställdt formulär. Öfver de upplysningar, som af utlänningen vid anmälningen lämnats eller som eljest inhämtats, föres protokoll efter af konungen gifna regler.

Nu nämnda bestämmelser komma ej till användning på den, som har norsk infödingsrätt och vill i landet taga sådant fast uppehåll, som vittnar om afsikt att där förblifva för beständigt.

Sådan anmälan, som nu är sagd, omfattar också hustru, som sammanlefver med sin man, samt barn, hvilka uppehålla sig hos föräldrarna och helt eller delvis försörjas af dessa.

Förkommer uppehållsboken, skall detta genast anmälas för närmaste polismyndighet, som efter anställd undersökning afgör, om ny uppehållsbok skall utfärdas.

Den som i sin tjänst eller i arbete tager någon, som är lörsedd med uppehållsbok, skall på begäran göra anteckning i boken om den tidpunkt då tjänsten till- eller frånträdes.

Genom kungl. resolution den 15 juni 1901 är fastställdt formulär för uppehållsbok. Enligt detta skall uppehållsboken innehålla, på första sidan, utlänningens namn, lefnadsställning, födelseort och födelseår, vidare utdrag ur ifrågavarande lag samt anteckning af vederbörande myndighet, att utlänningen i fråga anmält sig ämna i landet bosätta sig eller söka förvärf.

Sådan anmälan, hvarom nu är sagd t, skulle inom 3 månader Irån lagens ikraftträdande göras äfven af utlänningar, som vid tiden för ikraftträdandet uppehöllo sig i Norge; dock skulle de, som under de två sista åren före ikraftträdandet hatt bostad därstädes, vara fritagna

Kungl. Maj ris Nåd. Proposition Nr 42. 69

från anmälan så länge de fortfarande hade fast hemvist på bestämd ort i riket.

Angående utländska handelsresande bestämdes i kungl. resolution den 26 oktober 1901, att för person, som löste handelspass enligt gällande lagstiftning om skatt på utländska handelsresande, handelspasset skulle träda i stället för uppehållsbok, därest polismyndigheten på passets första sida intygade, att vederbörandes ankomst till riket lagligen anmälts och införts i polismyndighetens protokoll öfver anmälda utlänningar.

I fråga om utvisning stadgar 1901 års lag att, därest icke armat utvisning, blifvit genom öfverenskommelse med främmande stat bestämdt, polismyndigheten kan utvisa från riket den, som icke är norsk statsborgare, när han underlåtit fullgöra den anmälningsskyldighet, som på sätt ofvan sagts honom åligger, eller icke kan gifva tillfredsställande upplysningom, huruvida han besitter tillräckliga medel till uppehälle eller har utsikt att skaffa sig lagligt förvärf i landet, samt när han hängifver sig åt sysslolöshet eller kringstrykande utan att kunna påvisa lagligt förvärf eller under sådana omständigheter, att det är grund att antaga att han helt eller delvis vinner lifsuppehälle! genom straffbara handlingar. Dock kan sådan sysslolös eller kringstrykande person ej utvisas, om han är född i Norge och under de sista tre åren där haft fast bostad eller stadigvarande uppehållit sig.

Justitiedepartementets nämnda cirkulär af den 21 juni 1901 innehåller bland annat följande. Den polisen genom lagen tillagda myndighet att under vissa förhållanden utvisa främmande statsborgare bör användas allenast till befordrande af lagens ändamål, som är att från riket aflägsna invandrade personer, hvilka redan äro eller skäligen kunna antagas blifva till skada för samhället. När således polisen äger utvisa den, som underlåtit fullgöra sin anmälningsskyldighet, bör detta i allmänhet ske blott i de fall, då vederbörande icke kan gifva tillfredsställande upplysning om, huruvida han besitter tillräckliga medel till uppehälle eller har utsikt att skaffa sig lagligt förvärf i landet, eller i öfrig! positiva grunder till utvisning föreligga. Vid fråga om utvisning bör särskild! tagas hänsyn till de förhållanden, hvilka knyta utlänningen till Norge, och huru länge han uppehållit sig där. Sålunda bör en utlänning, som är gift med en norska och har barn i Norge, utvisas endast när eu sådan anordning; måste anses innebära nödvändiga repressalier gent emot den utvisades hemland. I lagen tillätes utvisning där icke annat blifvit genom öfverenskommelse med främmande makt bestämdt: därutinnan hänvisas till konventionen af

Verkställighet af utvisningsbeslut.

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

den 27 december 1860 mellan Norge och Sverige, å ena, samt Ryssland och Finland, å andra sidan. För öfrig! öfverlåtes afgörandet af dessa spörsmål till vederbörande tjänstemans omdöme (conduite) i hvarje särskild! fall. Cirkuläret innehåller vidare, att hvarje beslut om utvisning skall fullständigt angifva grunden till utvisningen.

Lagen af 1901 lägger befogenheten att besluta om utvisning af sådana personer, som ofvan nämnts, i vederbörande polismästares hand. Den, om hvilkens utvisning är fråga, skall personligen inställas lör polismästaren, som mottager och för till protokoll hans förklaring. Beslut om utvisning skall afsägas för eller annorlunda meddelas utlänningen, därvid ock skall tillkännagifvas, att han äger att inom 24 timmar hos amtmannen öfverklaga detsamma. Om talan fullföljes, skola handlingarna omedelbart insändas till amtmannen, och med verkställigheten anstår tills denne slutligen pröfva! ärendet. Alla beslut om utvisning skola halfårsvis föreläggas konungen.

Lagen ger konungen rätt att utfärda närmare regier angående verkställigheten af utvisningsbeslut. Enligt bemyndigande al konungen har justitiedepartementet, i sitt nämnda cirkulär af den 21 juni 1901, därutinnan föreskrifvit följande. Utvisning sker genom polismyndighetens försorg och skall verkställas snarast möjligt efter det beslutet därom vunnit laga kraft. Dock kan polismyndigheten, där särskilda omständigheter föreligga, på betryggande villkor medgifva vederbörande eu kort frist. År den, som skall utvisas, i besittning af norsk uppehållsbok, skall polismyndigheten öfverstryka bokens första sida samt i boken göra anteckning om bokens ogiltighet och om utvisningen, hvarefter boken återställes till utlänningen. Om utvisningen lämnas underrättelse till polistidningens redaktion och till den myndighet, som utfärdat boken. Sistnämnda myndighet gör angående utvisningen anteckning i det rörande anmälda utlänningar förda protokoll. Själ!va utvisandet skall ske på det för ändamålet lämpligaste sätt. Polismyndigheten bör, om särskilda betänkligheter däremot ej möta, uppförda utlänningen att, till undvikande af tvångsåtgärder, frivilligt lämna landet. Om han så gör, skall den väg, han väljer, godkännas af polismyndigheten, som jämväl har att tillse, att han verkligen afreser och ej afbryter resan förr än han kommit på andra sidan gränsen. Om för utvisningens verkställande linnes nödigt att använda tvång, skall utlänningen på ångbåt eller järnväg eller på annat lämpligt sätt befordras ur riket. Där så erfordras skall han ledsagas af särskild vaktare enligt de för transport af fångar gällande regler. Den, som med användande af tvång föres ut ur riket, skall i allmänhet sändas tillbaka till sitt

71 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

hemland. Kan hemlandet ej utrönas, skall han sändas till det land, där han senast uppehållit sig.

Lagen af 1901 stadgar vidare, att utlänning, intill dess fråga om hans utvisning blindt genom laga kraft ägande beslut afgjord, kan hållas i förvar. Finnes det erforderligt att upptaga rättsliga förklaringar i ärendet, sker detta inför vederbörande underdomare.

När någon på grund af 1901 års lag genom polisens försorg föres ut ur riket, skola omkostnaderna därför bäras af statskassan, som dock kan söka sitt åter af den utvisade. Enligt den nämnda rundskrifvelsen skall polismyndigheten när den, som skall utvisas, är i besittning af penningeinedel, däraf innehålla hvad som erfordras för bestridande af nämnda omkostnader.

Den, som enligt 1901 års lag utvisats ur riket, kan på ansökan få tillstånd att återkomma. Sådant tillstånd meddelas af konungen eller den han bemyndigar.

Lagen innehåller vidare föreskrift, att hvar och en, som yrkesmässigt mottager resande i natthärbärge, skall anmäla detta för ortens polismästare eller länsman; därvid skall uppgifvas, hvar rörelsen bedrifves och hvem som förestår densamma. Om förändring med afseende å rörelsens drifvande inträffar, skall det ock anmälas. Den som drifver dylik rörelse skall föra noggrann förteckning öfver alla, som mottagas i natthärbärge. Förteckningen, som när så påfordras skall uppvisas lör polismyndigheten, skall innehålla upplysningar om de resandes namn,. ställning eller sysselsättning, sista uppehållsort, bestämmelseort samt tid för ankomst och afresa.

Enligt lagens 13 §, jämförd med 342 § i nya norska strafflagen al den 22 maj 1902, gäller att den, som, efter att hafva utvisats ur riket, utan tillåtelse dit åter inkommer, straffas med fängelse intill 6 månader; om han tidigare fällts till ansvar för sådan förseelse, dömes han till fängelse intill 2 år. Efter utståndet straff kan polismyndigheten åter utvisa honom.

Vidare stadgas ansvar för en hvar, som underlåter att fullgöra någon i lagen föreskrifven anmälan, för den, som underlåter att föra förteckning öfver i natthärbärge mottagna resande eller att på anfordran af polismyndighet uppvisa förteckningen, samt för den, som icke för polismyndigheten uppgifver rätt namn, ställning eller boningsort, när sådant pa grund af bestämmelserna i förevarande lag påfordras. I

I den nya norska strafflagen af den 22 maj 1902 har 38 § denna lydelse: Därest icke annat blifvit genom öfverenskommelse med fram-

Kostnader för utvisning.

Gästgifvares

anmälnings-

skyldighet.

Ansvar.

Strafflagen nf 1902.

Rikets och de särskilda staternas ställning till främlingspolis väsendet.

Strafflagboken för riket af

1871.

Utvisning från riket.

72 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

mande stat bestämdt, kunna personel-, Indika ej äro norska statsborgare, om de dömts till fängelse öfver 6 månader eller till »hette»1) öfver 3 år, utvisas från riket i öfverensstämmelse med närmare föreskrifter, som meddelas af konungen, samt om så erfordras på polismyndighets föranstaltande föras ut ur riket. Dock gäller detta icke den, som är född i Norge och under de 3 sista åren där haft fast bostad eller stadigvarande uppehåll. — Det är att märka, att äfven nu nämnda utvisningär af administrativ natur och ej förutsätter afgörande i domstolsväg.

4. Tyskland. -)

Enligt art. 4 nr 1 i Tyska rikets författning är främlingspolisväsendet' underkastadt rikets uppsikt och lagstiftning. Men trots denna bestämmelse ligger utvisningsrätten till stor del i de särskilda staternas Länder. Endast i vissa, i deri för riket gällande allmänna strafflagen särskilt angifna fall sker utvisningen å rikets vägnar. I andra fall hafva de särskilda staterna hvar för ?ig rätt till utvisning. Under det att den utvisning, som sker ä rikets vägnar, afser hela riksområdet, så kan naturligen den af en enskild stat anordnade utvisningen gälla allenast för den utvisande statens område. En från Preussen utvisad utlänning är det således obenäget att vistas i Sachsen; utvisas han därifrån, kan han begifva sig till Bayern o. s. v., så att, där fråga icke är om utvisning enligt strafflagen, ej mindre än 26 särskilda utvisningsbeslut erfordras för att en utlänning, efter att hafva utvisats från samtliga stater och Elsass-Lothringen, är definitivt förhindrad att uppehålla sig på tyskt område.

Hvad då först angår utvisning från riket, så kan, jämlikt 39 § af strafflagboken för Tyska riket af den 15 maj 1871, utlänning, som i enlighet med domstols beslut ställts under polisuppsikt, af högre polismyndighet utvisas från riket. Enligt 38 § kan i fråga om vissa brott

b »Hefte» är ett slags cnsiodia honesta, som användes för mindre grofva brott.

2) Vid utarbetandet af redogörelsen för do utom-skandina viska ländernas rätt hafva användts, förutom tillgängliga lagtexter, följande arbeten: von Martitx: Internationale Rechtshilfe in Strafsac.hen; I, II, Leipzig 1888, 1897; Langhard: Das Recht der politischen Fremdenausweisnng, Leipzig 1891; vört Govia: Die Ausweisung ans dem Deutschen Reich, Berlin 1904; von Overbeck: Niederlassnngsfreiheit lind Ausweisungsrecht, Karlsruhe i B. 1907; Ghantre: Du séjour et de 1’expulsion des etrangers, Geneve 1891.

73 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

domstolen jämte frihetsstraff ådöma den påföljd, att den högre polismyndigheten i den stat, där domstolen finnes, förklaras äga befogenhet att efter frihetsstraffets slut under högst fem år ställa förbrytaren under polisuppsikt. Sådana brott äro, bland andra, uppror, upplopp, myntförfalskning, koppleri, utöfvande af soutenörskap, stöld, rån, mordbrand, gröfre skadegörelse, särskildt genom användande af sprängämnen, spioneri. En utlänning, som begått sådant brott, kan således efter uttjänadt straff genom den högre polismyndigheten utvisas. Praxis lärer också vara, att i dylika fall utvisning nästan alltid sker. Då som nämndt en persons ställande under polisuppsikt afser blott en tid af fem år, anse åtskilliga, att icke heller utvisning, som drabbar eu utlänning på den grund att han ställts under polisuppsikt, kan hafva verkan under längre tid. Enligt en annan uppfattning, som torde vara vanligare, är sådan utvisning gällande för alltid.

Vidare har enligt 361 och 362 §§ underordnad polismyndighet befogenhet att utvisa utlänning, som på grund af domstols beslut blifvit. efter utståndet straff enligt 361 §, öfverlämnad till polismyndighet. Den nämnda 361 § stadgar straff af arrest i högst sex veckor (Haft) för landstrykare, tiggare, försumliga familjeförsörjare och arbetsskygga äfvensom för kvinnor, som på grund af yrkesmässig otukt äro ställda under polisuppsikt, för så vidt de öfverträda de i sådant afseende till skyddande af sundhet, allmän ordning och anständighet gifna föreskrifter, så ock för kvinnor, som utan att vara ställda under sådan uppsikt yrkesmässigt bedrifva otukt. Öfverlämnande till polismyndighet kan ock, jämlikt § 181 a, ådömas såsom påföljd jämte fängelsestraff för yrkesmässigt utöfvande af soutenörskap. Person, som på sätt nu nämnts öfverlämnats till polismyndigheten, kan enligt denna myndighets beslut under två ar iusättas i arbetshus eller för samma tid hållas till allmännyttigt arbete. Om den till polismyndigheten öfverlämnade är utlänning, kan han som nämndt utvisas, därvid utvisningen antingen, som i praxis lärer vara vanligast, träder i stället för tvångsarbetet eller ock sker efter dettas verkställande.

Slutligen gäller enligt 284 §, att utlänning, som dömts till straff för yrkesmässigt utöfvande af hasardspel, kan efter straffets verkställande af polismyndighet utvisas.

Sådan utvisning, som nu är nämnd, kan sägas vara af blandad judiciell och administrativ natur. Utgångspunkten är alltid domstols utslag; men den administrativa myndigheten afgör i hvarje särskildt fall, om den påföljd, hvars anordnande domstolen medgifvit, verkligen skall inträda och den dömde således ställas under polisuppsikt, respek- Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt, 17 käft. (Nr -12.) 10

Ansvar.

Främlingslagstiftning i de särskilda staterna.

Preussen.

Utvisning.

74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

tive utvisas. För klagan öfver utvisning finnas ingå riksrattshga bestämmelser, utan gäller hvad i hvarje särskild stat därom bestamts. Utvisningarna offentliggöras i »Centralbladet för Tyska riket)).

Enligt strafflagens 361 § straffas den, som utan tillstånd återvända: efter det han utvisats från riksområdet eller från viss tysk stats område, med frihetsstraff (Haft). Den domstol, dar atal for olofligt återvändande anhängiggöres, äger pröfva den skedda utvisningens giltighet. Den, mot hvilken talan om dylikt ansvar fores, kan inmanas

Här kan till sist anmärkas, att enligt den så kallade jesuitlagen af 1872, upphäfd 1904, utlänningar tillhörande jesuitorden skulle utvisas

ur riket.

Blott i de nu nämnda, i rikets strafflag förutsedda fallen sker utvisningen å rikets vägnar. Eljest är främlingspohsväsendet en de särskilda staternas angelägenhet, hvadan hvarje stat pa eget initiativ

anordnar utvisning i förekommande fall. ....

I konungariket Preussen bestämde redan den allmänna landsrätten af 1794, att&främmande tiggare ej skulle tålas i riket; om de dit msmöo-o sig, skulle de genast föras tillbaka öfver gränsen I den preussiska strafflagen af 1851 erkändes den bestående politiska utyisnmgsrätten genom stadgandet, att myndigheternas befogenhet att utvisa utlänningar icke berördes af bestämmelserna i namnda lag. Hai kan anmärkas, att strafflagen för riket af 1871, som i ofngt hade berörda preussiska strafflag till förebild, icke upptog det namnda stadgandet enligt motiven på den grund, att en sådan myndigheternas befogenhet efter obestridda statsrättsliga grundsatser vore sjalftailen .

Angående grunderna för utvisning af utlänningar finnas i Preussen icke några" lagbestämmelser. Utvisningsrätten betraktas som en diskretion!»: befogenhet i den högre och lägre polismyndighetens

hand Föremål för utvisning äro särskilt främmande tiggare oci landsstrykare. Zigenareband så väl som enskilda zigenare af visas vid gränsen; de zigenare, som uppträda i landet, blifva utvisade, därest de ei kunna styrka sig vara tyska medborgare. Mormonagenter som söka verka för utvandring från Preussen, blifva utvisade. Icke fa utlänningar

utViSEnligtPdet Spreussiska förvaltningslagen af 1883 gäller den allmänna rätten att i öfverförvaltningsdomstolen öfverklaga polismyndighets förfoganden icke för utlänning, hvilken utvisande beslutits.

75 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Utvisning verkställes på tre särskilda sätt. Den mildaste formen verkställighet är ett enkelt delgifvande af utvisningsbeslutet, däri angifves viss tid, af utvi9nings‘ inom hvilken utlänningen skall hatva lämnat statsområdet. Beslutet innehåller tillika, att därest utlänningen efter utgången af nämnda tid fortfarande befinner sig å området, han kommer att häktas och under bevakning föras ur staten. Tillika erinras i beslutet om det ansvar, som är stadgadt för utvisad, hvilken utan tillåtelse återvänder.

Vidare verkställes utvisning medelst tvångspass. Genom detta ålägges utlänningen, vid ansvar, att utan uppehåll på i passet föreskrifven väg begifva sig till viss gränsort. Afvikelse!- från den bestämda vägen äro förbjudna, och utlänningen är skyldig att vid hvarje nattkvarter låta visera passet. Ställer han sig ej passets bestämmelser till efterrättelse, föres han öfver gränsen under bevakning. Då utlänning med tvångspass anländer till gränsort, åligger därvarande polismyndighet, som på förhand fått underrättelse om utlänningens ankomst, att tillse, att han lämnar landet.

Slutligen verkställes utvisning genom fångtransport. Den myndighet, som beslutat utvisningen, skall bestämma den gränsort, dit transporten skall ske. Utvisning på detta sätt får emellertid endast ske i de fall, då säkerhet finnes, att myndigheterna i den utvisade personens hemland äro villiga att mottaga honom.

Alla utvisningar från Preussen offentliggöras i den preussiska statstidningen.

Kostnaderna för utvisning förskjutas af staten, som dock har re- Kostnader för gressrätt gent emot den utvisade eller mot den, som eljest kan vara utTisning' civilrättsligt förpliktad i sådant hänseende.

I ministeriel! förordning den 21 december 1907 föreskrifves, att Legitimationaalla arbetare, som komma in i Preussen från Ryssland, Österrike-Ungern ntiändfk^areller andra östliga länder, skola förses med tyska legitimationshandlin- letare i gar (Inlandsausweispapieren). Utställandet af legitimationskort är öfver- Preua8enlämnadt åt den så kallade landtarbetarecentralen och dess lokala byråer i gränsorterna; landtarbetarecentralen (Deutsche Feldarbeiter-Zentralstelle) bildades år 1905 genom sammanslutning af åtskilliga preussiska hushållningssällskap (Landwirtschaftskammern). Legitimation skorten skola, efter enhetligt formulär och med ledning af arbetarnes från hemorten medförda legitimationshandlingar, af en språkkunnig tjänsteman hos landtarbetarecentralen utställas på tyska språket samt därefter af den vid gränsbyrån anställda polistjänstemannen granskas och utfärdas. Den arbetare, som ej förskaffat sig legitimationskort å gränsbyrån, kan erhålla sådant å den plats där han är anställd. Korten innehålla nog-

76 Bayern.

Baden.

ElsassXolii-

ringen.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

grann personalbeskrifning samt fullständiga uppgifter om arbetarens så väl som arbetsgifvarens namn och bostad, den aftalade arbetstiden m. m. Till följd däraf att kortet upptager jämväl arbetsgifvarens namn, kan arbetaren byta arbetsplats endast för så vidt ortens polismyndighet omskrifvit kortet på den nye arbetsgifvaren. Arbetare, som söker eller antagit anställning, men ej innehar eller kan utfå föreskrifvet legitimationskort, skall utvisas och i fall af behof befordras öfver gränsen till sitt hemland. Genom ministeriel! förordning den 30 december 1908 har legitimationstvånget utsträckts till samtliga utländska arbetare.

I detta sammanhang kan anmärkas, att antalet utländska arbetare i Preussen år 1906 öfversteg 600,000 och år 1907 uppgick till minst 700,000,

Den bayerska Heimatgesetz af den 16 april 1868, ändrad genom lag den 9 juni 1899, angifver i 39 art. de fall, då polismyndighet i viss kommun kan från orten förvisa personer, tyskar eller utlänningar, som där uppehålla sig. Sådan förvisning afser viss tid, som i regel ej får öfverstiga 2 år, och tillämpas mot medellösa äfvensom mot personer, som straffats för vissa uppräknade brott, samt mot prostituerade och personer, som störa den offentliga ordningen, med flere. Om den sålunda förvisade är utlänning, kan vederbörande polismyndighet enligt 44 art. för den tid, förvisningen varar, anordna hans utvisning från statsområdet.

Enligt sistnämnda art. har statsministeidet för det inre befogenhet att, af hänsyn till statens välfärd, förvägra utlänningar inträde i konungariket eller utvisa dem från statsområdet. Utvisningar offentliggöras i den bayerska polistidningen.

Vidare bär regeringen rätt att, i fråga om eu viss utländsk stats i Bayern vistande undersåtar, utfärda samma, uppehållsrätten inskränkande bestämmelser, som bayerska medborgare i berörda utländska stat kunna vara underkastade (retorsion).

I storhärtigdömet Baden stadgas i lagen om uppehållsrätt den 5 maj 1870, att förbrytare, lösdrifvare och medellösa i den allmänna säkerhetens och sedlighetens intresse kunna utvisas. Vidare har inrikesministeriet befogenhet att utvisa utlänningar, som sätta statens yttre eller inre säkerhet i fara. I

I öfriga stater finnas inga lagbestämmelser på förevarande område. Slutligen kan anmärkas, att i rikslandet Elsass-Lothringen fortfarande är gällande lagen angående utlänningars naturalisation och

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

n

uppehåll i Frankrike den 3 december 1849. I denna lag stadgades rätt för inrikesministern att utvisa utlänning, som reste i riket eller där uppehölle sig; den befogenhet, som tillkom den franska inrikesministern, utöfvas nu af presidenterna i rikslandets tre förvaltningsområden. År 1887 infördes passtvång för alla öfver tysk-franska gränsen inkommande utlänningar, men år 1891 blef passtvånget till största delen upp häfd t.

Hvarje tysk har ett dubbelt indigenat, i det han dels är medborgare i en af de särskilda staterna dels ock därigenom blifver medborgare i riket. I anslutning härtill innehåller den för riket gällande Gesetz uber die Freizugigkeit af den 1 november 1867, att hvarje medborgare i en af tyska staterna äger bosätta sig, förvärfva fast egendom eller idka näring i hvilken som helst annan tysk stat. I lagens 3 § angifves emellertid vissa undantagsfall, då en stat icke är skyldig att inom sitt område tåla en främmande stats undersåte; så kan polismyndigheten utvisa andra staters medborgare, hvilka under de sista tolf månaderna straffats för upprepadt bettlande eller upprepadt lösdrifveri.

5. Österrike-Ungern.

Enligt den österrikiska strafflagen af 1852 kan, då utlänning dömes till tukthusstraff, domstolen tillika förordna, att han efter utståndet straff skall landsförvisas. En sådan förvisning gäller för alltid och afser hela kejsardömet. Vid vissa i lagen särskild! angifna lindrigare förbrytelser dömes till utvisning; sådan kan ådömas för bestämd eller obestämd tid och afse antingen ett visst kronland eller hela statsområdet. Förbrytelser, som kunna medföra utvisning, äro förseelser mot bestämmelserna om hemliga sällskap, uppvigling, angrepp i tal eller skrift mot vissa statsinstitutioner, falsk uppgift till personregistret eller eljest till offentlig myndighet, olofligt utöfvande af läkarekonsten, fältskärseller apotekareyrket, olofligt utöfvande af handel, upprepadt koppleri m. in.

Enligt en förordning af 1867 är hvarje resande utlänning skyldig att vid anfordran styrka sin identitet och visa sig innehafva tillräckliga existensmedel, vid äfventyr att tillträde till statsområdet honom förvägras. Vidare kunna de kommunala myndigheterna förhindra utlänning,

Den enskilda tyska statens befogenhet att utvisa annan tysk stats undersåte.

Österrike.

Ungern.

Edsförbundet.

Kantonerna.

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

som saknar nödiga medel till sitt uppehälle, att bosätta sig inom kommunens område.

Enligt lag af 1871 kunna personer, som ej äro hemortsberättigade i Österrike, al polismyndighet utvisas från statsområdet eller viss del däraf, om deras vistelse därstädes i den offentliga ordningens och säkerhetens intresse synes icke böra tillåtas. Beslutet kan inom tre dagar öfverklagas; under klagotiden kan utlänningen hållas häktad.

Polismyndigheten kan vidare utvisa lösdrifvare eller andra, som sakna medel och vägra att arbeta, personer, som ej kunna styrka sin identitet eller sina förvärfsmöjligheter, äfvensom prostituerade, som trots anmaning vägra att lämna orten, samt frigifna fångar, som äro farliga för den offentliga säkerheten.

Utvisning verkställes genom tvångspass eller fångtransport. Densamma kungöres i polistidningen. Den, som efter utvisning återkommer, dömes till frihetsstraff.

I Ungern stadgar en ministeriel! förordning af år 1885, att utlänningar, hvilkas vistelse i landet på grundade skäl kan antagas medföra fara för det offentliga lugnet och statens säkerhet, kunna föras ut ur landet.

6. Schweiz.

Den schweiziska förbundsförfattningen af 1874 innehåller, i sin 70 art., att edsförbundet äger från schweiziskt område utvisa främlingar, Indika sätta statens inre eller yttre säkerhet i fara. Liksom den tyska förbundsstaten måste emellertid, edsförbundet vid handhafvande af främlingspolisväsendet betjäna sig af polismyndigheterna i de särskilda staterna (kantonerna).

Nästan alla schweiziska kantoner hafva särskild lagstiftning på förevarande område. Så gäller i kantonen Genéve, enligt lagar af 1844 och 1879, att främlingar, som vilja slå sig ner å området, skola därtill söka tillstånd. Kantonrådet har rätt att utvisa främlingar, hvilkas uppehåll i kantonen kan medföra fara för det offentliga intresset eller den allmänna säkerheten. Utlänning, som kvarstannar i kantonen, trots att tillstånd därtill förvägrats, eller som efter utvisning återkommer, dömes till frihetsstraff.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

7. Belgien.

Den belgiska författningen af den 7 februari 1831 innehåller i art. 128, att hvarje utlänning, som uppehåller sig på belgiskt territorium, äger åtnjuta det skydd, som är personer och egendom tillförsäkradt, med förbehåll dock för i lag upptagna undantagsbestämmelser.

Sådana undantagsbestämmelser finnas i särskilda författningar; i dessa göres emellertid skillnad mellan å ena sidan utlänningar, som i mer än 6 månader varit upptagna i befolkningsregistren (étrangers résicLants), samt å andra sidan ej bofasta utlänningar.

Beträffande de sistnämnda stadgas i det ännu gällande dekretet af den 23 messidor år III (enligt republikansk tideräkning, motsvarande den 12 juli 1795), att hvarje utlänning, som inkommer i hamn eller gränskommun, skall anmäla sig för den municipala myndigheten, som har att öfva tillsyn å honom under hans vistelse å orten samt meddela honom bevis om tillstånd att där vistas.

Dekretet af den 28 vendémiaire år VI (motsvarande den 19 oktober 1797) innehåller, att alla utlänningar, som resa i det inre af landet eller som bo där utan att hafva förvärfvat medborgarerätt, skola öfvervakas af vederbörande administrativa myndighet, som kan ålägga dem att lämna landet, om deras vistande där kan befaras lända till störande af den offentliga ordningen eller det allmänna lugnet. Dekretet den 6 oktober 1830 ålägger främlingar, som icke hafva regeringens tillstånd att vistas i riket, att visa, det de innehafva medel till sitt uppehälle. Kunna de ej styrka detta, blifva de utvisade, om deras vistande där kan lända till störande af den offentliga ordningen eller det allmänna lugnet.

Om utvisning af bofasta utlänningar gåfvos stadganden i den viktiga främlingslagen af den 22 september 1835, hvars innehåll blifvit en förebild för andra staters lagstiftning på detta område. Lagen hade en giltighetstid af endast 3 år, men den bär sedermera hvart tredje år förnyats intill dess densamma slutligen enligt lagen den 12 februari 1897 förlorat sin provisoriska karaktär.

Författningen af 1831.

Utlänning Bkyddad till person och egendom.

Dekretet af år III.

Utlännings

anmälnings-

skyldighet.

Dekretet af år VI.

Dekretet af år 1830.

Utvisning af ej bofasta utlänningar.

Främlings* lagar af åren 1835 -1897.

80 Internering. Utvisning friln visa ort eller från riket.

Verkställighet af utvisningsbeslnt.

Ansvar.

Lagar af 1891 om lösdrifvares behandling och om fattigvården.

Kungl. Maj.is Nåd, Proposition Nr 42.

Lagen af 1897, som till sin redaktion endast i oväsentliga delar afviker från 1835 års lag, innehåller följande: Om utlänning, som är bosatt i Belgien, genom sitt uppförande sätter det allmänna lugnet i fara eller om lian efterspanas eller blifvit dömd i utlandet för brott, som kan föranleda utlämning, så äger regeringen ålägga honom att taga sin bostad inom visst angifvet område eller ock att utvisa honom från viss ort eller från riket. Beslut om utlännings utvisande från riket af sådan anledning, som nu sagts, behandlas i ministerrådet.

Utlänning, tillhörande nation, med hvilken Belgien lefver i fred, kan emellertid icke utvisas enligt 1897 års lag, därest han af konungen erhållit tillåtelse att slå sig ner i landet eller därest han är gift med en belgisk kvinna samt antingen med henne har barn, som födts i Belgien under hans uppehåll därstädes, eller ock år sedan mer än 5 år fast boende i Belgien. Icke heller kan den, som är född i Belgien af utländsk fader och är där boende, utvisas före utgången af den i Code civil, art. 9, bestämda optionsfrist.

Vidare innehåller 1897 års lag, att den, som skall utvisas, bör, sedan beslutet honom delgifvits, åtnjuta en frist ai minst en dag. Han äger uppgifva, öfver hvilken gräns han vill lämna landet, och far därefter skriftligt besked angående den väg han bör taga och huru länge han får uppehålla sig på resan. Ställer han sig icke dessa föreskrifter till efterrättelse, föres han ut ur riket genom offentlig myndighets försorg.

Om en utlänning, som fått sig ålagdt att taga sin bostad inom visst område, lämnar detta, kan han af regeringen utvisas från riket.

Därest en ur landet utvisad utlänning dit återvänder, dömes lian till fängelse från och med 15 dagar till och med 6 månader och varder, sedan straffet aftjänats, förpassad utom riket.

Slutligen föreskrifves, att årligen till representationen skall afkimnas redogörelse för utvisningar, som skett enligt 1897 års lag.

Lagen af den 27 november 1891 om lösdrifvares och tiggares behandling föreskrifver att, därest vuxna och arbetsföra utlänningar, som icke äro bofasta i Belgien, finnas öfva tiggeri eller kringstryka som lösdrifvare, sådana omedelbart kunna utvisas. Vidare kan regeringen utvisa utlänningar, som af vederbörande myndighet förklarats skola intagas på arbets- eller försörjningsinrättning. I fattigvårdslagen, utfärdad samma den 27 november 1891, bemyndigas regeringen att med främmande makter afsluta fördrag angående ömsesidigt mottagande af utländska undersåtar. Medellösa utlänningar kunna, därest ej genom

81 Kungl. Majis Nåd. Proposition Nr 42.

internationell konvention annorlunda öfverenskommits, på begäran af vederbörande fattigvårdsmyndighet utvisas ur riket.

8. Nederländerna.

Bestämmelserna å förevarande område innehållas i lagen om fram- Imgars mottagande och utvisande af den 13 augusti 1849 (icke af den 13 augusti 1847, såsom lagen vanligen felaktigt citeras i litteraturen). Lagen, som är bildad efter mönstret af den belgiska lagen den 22 september 1835, innehåller förutom stadganden om utlämning hufvudsakligen följande:

Lagens 1 art. föreskrifver, att alla utlänningar, som innehafva eller kunna förskaffa sig medel till sin utkomst, kunna, på de i 2—5 art. angifna betingelser, få tillstånd att vistas i riket. Enligt 2 och 3 art. beviljas tillstånd för invandrare, som äro försedda med pass eller andra legitimationshandlingar. Men innehafvande af dylika handlingar är ej ovillkorligen nödvändigt; enligt 4 art. kan tillstånd meddelas på grund af en enkel anmälan till polismyndighet; sådan anmälan skall innehålla uppgifter om utlänningens namn och personliga förhållanden samt om ort, hvarifrån han invandrat, och hans blifvande verksamhet; polismyndighet kan fordra, att uppgifternas riktighet styrkes genom intyg aftvå för polismyndigheten kända personer.

Tillstånd till vistelse i riket meddelas, enligt 5 art., af polismyndigheten i gränsort eller i den ort, dit utlänningen först ankommer, därigenom att utlänningen tillställes ett rese- och uppehållspass. Berörda pass har enligt 6 art. tre månaders giltighetstid, hvilken emellertid kan förlängas af polismyndigheten på den plats, där utlänningen uppehåller sig. Förlängning af passet kan förvägras endast då de i 1 art. angifna förutsättningar ej blifvit uppfyllda. Anser polismyndigheten, att förlängning ej kan ske, hänskjutes ärendet till vederbörande underdomare, som därom besluter.

Utlänningar, som erhållit dylikt pass, kunna utvisas endast på order af underdomaren å den plats, där de uppehålla sig, eller enligt konungens beslut. Underdomaren kan anordna utvisning endast då de i art. 1 angifna förutsättningar ej blifvit uppfyllda. Förhör med utlänningen skall hållas och protokoll därvid föras. Har utlänningen, oaktadt kal-

Främlingslagen af 1849.

Utlännings

anmälnings-

skyldighet.

Uppehålla-

pass.

Utvisning enligt domstols beslut

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 17 käft. (Nr 42.)

It

82 Utvisning enligt konungens beslut.

Internering. Förbud att vistas å viss ort.

Ansvar.

Utlänningar, å hvilka lagen icke är tillämplig.

Code pénal.

Utvisning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

lelse, ej inställt sig till förhör, skall detta i ntvisningsbeslutet angifvas. Beslutet bör vara motiveradt; afskrift däraf skall sändas till provinsguvernören. Konungen kan, på besvär af den utvisade, upphäfva beslutet, som emellertid utan hinder af förd klagan provisoriskt går i verkställighet.

Konungen äger utvisa utlänning, som är farlig för den allmänna säkerheten. Sålunda utvisad utlänning skall inom 14 dagar lämna riket. Före nämnda tids utgång äger den utvisade i ansökan till högsta domstolen begära dess förklarande, att han är nederländsk medborgare eller ock enligt 19 art. (hvarom nedan) undantagen från bestämmelserna i förevarande lag. Under tiden i fråga kan han hållas i förvar. Gör han ej sådan ansökan eller lämnas den utan bifall, skall utvisning omedelbart ske, om möjligt öfver den gräns, utlänningen själf anvisar.

Främling, som är farlig för den offentliga säkerheten, kan enligt konungens beslut åläggas att uppehålla sig endast å en viss bestämd plats äfvensom förbjudas att vistas å vissa angifna orter i riket.

Konungens beslut i de frågor, som nu nämnts, skola meddelas generalstaternas kamrar.

Utlänning, som efter skedd utvisning återvänder till riket, ådömes frihetsstraff; efter straffets aftjänande föres han öfver gränsen.

Enligt 19 art. äro bestämmelserna i 1849 års lag ej tillämpliga å främlingar, som enligt allmän civillag äro likställda med nederländska medborgare. Härmed afses främlingar, hvilka fått konungens tillstånd att bosätta sig i riket, vidare de främlingar, hvilka bott 6 år i en kommun och därefter för kommunalstyrelsen tillkännagifvit sin afsikt att fortfarande vara fast bosatta i riket. Icke heller har 1849 års lag tilllämpning å främling, som bor å statsområdet och är eller varit gift med nederländsk kvinna, med hvilken han har i Nederländerna födda barn.

9. Frankrike.

Enligt 272 artikeln i Code pénal kan utlänning, som af domstol förklarats vara lösdrifvare, på order af regeringen föras öfver gränsen. Om han återvänder, dömes han till ansvar på sätt nedan sägs.

83 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Enligt lagen angående utlänningars naturalisation och uppehåll i Frankrike den 3 december 1849 kan inrikesministern genom vederbörande polismyndighet ålägga hvarje utlänning, som reser i Frankrike, att omedelbart lämna rikets territorium; då en dylik order gifves, föres utlänningen till gränsen. Samma rätt har ministern gent emot utlänning, som fått tillstånd att bo i Frankrike; utvisningsordern gäller dock endast för två år, därest icke inom samma tid omförmäld a tillstånd till bosättning återtages. I gränsdepartementen har vederbörande prefekt en dylik befogenhet gent emot utlänningar, hvilka icke äro i riket fast bosatta; dock skall prefekten ofördröjligen underrätta ministern.

Utlänning, som ej ställer sig till efterrättelse en utvisningsorder enligt denna lag eller enligt 272 artikeln i Code pénal eller, efter det han utvisats, utan regeringens tillstånd återvänder, ställes inför domstol och dömes till fängelse i en till sex månader. Sedan straffet aftjänats, föres han till gränsen.

Utvisningsdekretet plägar vara helt summariskt affattadt; de grunder, som föranledt utvisningen, angifvas icke i beslutet, som endast innehåller, att utlänningens i fråga närvaro på franskt område är af natur att sätta den offentliga säkerheten i fara.

Dekretet den 2 oktober 1888 angående utlänningar, som ämna bosätta sig i Frankrike, stadgar för sådana viss anmälningsskyldighet. Den utlänning, som utan att äga domicilrätt i riket ämnar där bosätta sig, skall inom 15 dagar, från det han inkommit i landet, till vederbörande kommunala myndighet i den ort, där han ämnar bosätta sig, ingifva anmälan, som upptager utlänningens äfvensom hans föräldrars namn och förnamn, hans nationalitet, hans senaste boningsort, hans yrke eller existensmedel samt i fråga om hustru och minderåriga barn, då sådana medfölja, namn äfvensom ålder och nationalitet.

Vid anmälandet skall utlänningen förete handlingar till styrkande af de af honom lämnade uppgifter. Medhar han ej dylika handlingar, kan kommunalmyndigheten, med tillstånd af prefekten i departementet, lämna den anmälande uppskof för att införskaffa sådana. Utlänningen äger utfå bevis om anmälningsskyldighetens fullgörande. Vid förändring af bostad, skall anmälan göras hos myndigheten i den ort, dit inflyttning sker. Utlänningar, som vid dekretets utfärdande voro bosatta i Frankrike utan att äga domicilrätt, skulle inom en månad göra sådan anmälan som nu sagts.

Underlåtenhet att fullgöra den i dekretet föreskrifna anmälningsskyldighet straffas såsom polisförseelse; dock att den rätt till utvisning,

lag’ af 1849 om utlänningars naturalisation och uppehåll i Frankrike.

Utvisning.

Ansvarsbe-

stämmelser.

Dekret af 1888 angående utlänningar, som ämna bosätta sig i Frankrike.

Anmälnings-

skyldighet.

Ansvar.

84 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

som enligt 1849 års lag tillkommer inrikesministern, ej beröres af dekretet.

Lag af 1893 om utlänningars vistelse i Frankrike och om skydd för det nationella arbetet.

Anmälnings-

skyldighet.

Ansvar.

Under det att nyssnämnda dekret afser kontroll å utlänningar i allmänhet, så föreskrifver lagen den 8 augusti 1893 angående utlänningars vistelse i Frankrike och om skydd för det nationella arbetet viss anmälningsplikt för utlänning som, utan att äga domicilrätt i riket, har för afsikt att i en fransk kommun utöfva ett yrke drifva handel eller industri. Eu sådan utlänning har att inom 8 dagar efter sin ankomst hos vederbörande kommunala myndighet göra anmälan om inflyttningen och därvid styrka sin identitet. För ändamålet föres hos myndigheten ett register för immatrikulering af utlänningar. Den anmälande erhåller till bevis om sin anmälan utdrag ur nämnda register. Vid flyttning till annan kommun skall certifikatet angående immatrikuleringen inom två dagar uppvisas för denna orts kommunalmyndighet, som åtecknar certifikatet intyg om uppvisandet. Utlänning, som vistades i Frankrike vid lagens utfärdande, skulle inom en månad göra anmälan på sätt nu sagts.

Utlänning, som icke inom föreskrifven tid gör anmälan eller som vid anfordran vägrar att förete sitt certifikat, dömes till böter. Den som uppsåtligen lämnar falsk eller oriktig anmälan straffas med böter; han kan ock utvisas på viss tid eller för alltid. Den som i sin tjänst använder utlänning, som ej är försedd med certifikat, straffas såsom för polisförseelse.

Dekret af Enligt dekret den 10 augusti 1899 skall i kontrakt angående arbe- 1899 om ten och leveranser för statens räkning stadgas, att entreprenör icke arbeten’.* äger använda utländska arbetare till större antal än som af vederbörande myndighet medgifves. Liknande bestämmelser äro gifna äfven i fråga om arbeten för departementens eller kommunernas räkning.

Under de senare åren hafva vid upprepade tillfällen i deputeradekammaren framlagts lagförslag, afseende ytterligare åtgärder mot konkurrens från utländska arbetares sida, men dessa förslag hafva icke antagits. — Här kan anmärkas, att enligt vederbörande utskotts utlåtande öfver ett af de nämnda förslagen uppgick antalet i Frankrike bosatta utlänningar år 1896 till minst en million.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

10. Italien.

Enligt lagen den 30 juni 1889 om den offentliga säkerheten kunna Lag af 1889 de utlänningar, som i Italien blifvit dömda för brott, efter aftjänadt offentlig straff utvisas ur riket och föras till gränsen. Inrikesministern kan i den säkerheten, offentliga ordningens intresse låta utvisa och föra till gränsen utlän- utvisning, ning, som reser eller bor i riket; denna bestämmelse gäller ej personer som, utan att tillhöra konungariket, dock äro italienare.

Prefekterna i gränsprovinserna kunna, i trängande fall, i den offentliga ordningens intresse utvisa sådan utlänning som nyss sagts; dock skall inrikesministern därom underrättas. De kunna ock vid gränsen afvisa den, som ej kan lämna tillfyllestgörande upplysningar angående sin person eller som är medellös.

Den som utvisats äger ej, utan särskild!, tillstånd af inrikesministern, återvända till Italien; om han olofligen återkommer, dömes han till fängelse i högst 6 månader och varder efter utståndet straff ånyo utvisad.

De italienska utvisningsdekreten pläga ej vara motiverade. 11

11. Stora Britannien och Irland.

I England har ända till senaste tid gällt den grundsatsen, att sta- utlänningars ten hade ej blott rätt, utan äfven plikt att bjuda en fristad, en asyl, . asylrKtt åt alla utlänningar, som ej pa grund af internationella traktater borde " s utlämnas.. Denna grundsats har visserligen vid olika tillfällen under svåra politiska förhållanden genombrutits af främlingslagar (Aliens Acta), hviska för vissa bestämda tidrymder gifvit förvaltningen befogenhet att utvisa främlingar, men dessa hafva ej länge varit i kraft. Först vid 1900-talets inträde, då invandringen allt mera tillförde riket folkelement, hufvudsakligen från Ryssland och Polen, hvilka syntes hota med ekonomiska och sociala laror, tillkommo de nu gällande bestämmelserna i ämnet, som innehållas i Aliens Ad af 1905. Enligt denna lag är utlänningarnes asylrätt i England ej längre obegränsad; dock är vederbörande myndigheters befogenhet att utvisa i riket vistande utlänningar mera inskränkt, än som på kontinenten plägar vara fallet, och kan utöfvas blott under noga bestämda former.

86 Främlingslagen af 1905.

Tillsyn å immigranter

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Aliens Act af 1905 afeer ej endast att reglera invandringen, utan meddelar också bestämmelser rörande utvisning af utlänningar, som icke äro immigranter i lagens mening. Med afseende å båda dessa grupper af utlänningar gäller, att de skola afvisas från landet, där de, på sätt bär nedan omförmäles, äro att anse såsom »icke önskvärda» (undesirable).

Immigrant i lagens mening är hvarje utländsk mellandäckspassagerare, som har för afsikt att stiga i land i det förenade konungariket. Undantagna äro dock sådana passagerare, med afseende å hvilka säkerhet vunnits att de endast befinna sig på genomresa till främmande land. Med immigrantfartyg förstår lagen hvarje fartyg, som befordrar till riket flera än 20 utländska mellandäckspassagerare.

Tillsyn i fråga om immigranterna utöfvas i första hand af en därför anställd tjänsteman (immigration officer), som af inrikesministern förordnas å de hamnplatser, där så finnes nödigt. Mot immigrationstjänstemannens beslut kan talan föras hos den i hvarje sådan hamnplats tillsatta immigrationsnämnden (immigration board), som består af tre ledamöter, utsedda bland personer med kommersiell eller administrativ erfarenhet. Tillsyn å immigranter utöfvas jämväl af vederbörande hälsovårdsmyndigheter.

Immigranter äga ej stiga i land annorstädes än i hamn, där immigrationstjänsteman finnes anställd. Landstigningen får i regel ej ske förr än denne, efter inspektion af immigranterna å fartyget, därtill lämnar tillstånd. Sådant tillstånd skall förvägras så snart bemälde tjänsteman finner immigranten vara »icke önskvärd». Dessa bestämmelser gälla emellertid ej vid s. k. villkorlig landstigning, som äger rum för vård eller observation å sjukhus, för öfverklagande af beslut af immigrationstjänstemannen m. m.

Då tillstånd att stiga i land sålunda blifvit förvägradt, står rätten att vädja till immigrationsnämnden öppen ej endast för immigranten utan ock för immigrantfartygets representant.

Såsom »icke önskvärd» anses enligt 1905 års lag hvarje immigrant, som icke kan visa, att han innehar eller är i stånd att anskaffa medel till nödtorftigt uppehälle för sig själf och sin familj. I en år 1906 utfärdad kungörelse har inrikesministern förklarat, att den immigrant, som medför 5 pund sterling och därutöfver 2 pund för hvarje familjemedlem, alltid skall anses innehafva tillräckliga medel. Innehar immigrant ej nämnda belopp, tillkommer det vederbörande myndighet att, med afseende på omständigheterna i hvarje särskild!, fall, pröfva huruvida immigranten kan anses vara i stånd att genom arbete anskaffa nödiga

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42. 87

medel; därvid bör ock tagas hänsyn till, om han äger någon kunskap i engelska språket.

Enligt 1905 års lag anses vidare såsom »icke önskvärd» hvarje immigrant, som är sinnesrubbad eller idiot eller såsom sjuk eller kroppsligen svag kan förväntas blifva till ekonomisk börda eller eljest till skada för samhället; immigrant, som i ett främmande land, med hvilket det förenade konungariket har utlämningstraktat, blifvit dömd för brott, som icke är af politisk natur och i förhållande till ifrågavarande land är af beskaffenhet att föranleda utlämning; samt slutligen immigrant, som förut blifvit på grund af ifrågavarande lag utvisad ur riket.

Om emellertid immigrant kan styrka, att han invandrat allenast för att. undgå åtal eller straff för politiskt brott eller för att undgå förföljelse, som hotat honom på grund af hans religiösa öfvertygelse, må han ej vägras landstiga enbart för medellöshets skull. Ej heller må landstigning förvägras i. det fall att immigrant, som, efter att hafva vistats minst 6 månader i det förenade konungariket, därifrån begifvit sig direkt till annat land, förvägrats tillträde till det främmande landet och på grund däraf återvändt omedelbart till hamn i det förenade konungariket. Slutligen kan den, som är född i det förenade konungariket af en britisk fader, ej enbart på grund af medellöshet förvägras landstiga.

Immigrant, som olofligen landstiger, äfvensom fartygsbefälhafvare, som tillåter landstigning i strid mot bestämmelserna i denna las:, äro förfallna till straff.

Befälhafvare för fartyg, som befordrar passagerare till hamn i det förenade konungariket, är enligt 1905 års lag och eu samma år af inrikesministern utfärdad förordning skyldig att till vederbörande immigrationst jänsteman eller tullmyndighet afgifva rapport angående utländska passagerare. För dessa rapporter äro passagerarne skyldiga tillhandagå befälhafvare med upplysningar. Rapporten skall, i fråga om immigranter, innehålla uppgift å namn, ålder, sista stadigvarande uppehållsort, afsedd uppehållsort i det förenade konungariket, existensmedel, utsikter för immigranten att kunna försörja sig och sin familj samt upplysning om, huruvida han är straffad för brott eller förut utvisad. Äfven i fråga om passagerare, som endast på genomresa passera riket, skola, vissa uppgifter meddelas. Om befälhafvare brister i anmälningsskyldighetens fullgörande eller lämnar falsk rapport, eller därest passagerare vägrar lämna upplysningar eller meddelar falska sådana, inträder ansvar.

88 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

De straff, som enligt lagen kunna ådömas, äro böter och fängelse. I vissa fall kan utlänning dömas till de för lösdrifveri stadgade påföljder.

Om en invandrare uppgifver sig vara af kritisk nationalitet, är lian beviskyldig därför. Uppstår i immigrationsnämnden tvekan, om en person är att betrakta som immigrant, eller uppkommer fråga, huruvida ett visst brott skall anses vara af politisk karaktär, ligger afgörandet hos inrikesministern.

utvisning. Inrikesministern har enligt lagen af 1905 rätt att utvisa utlänning

i följande fall, nämligen: dels då domstol i det förenade konungariket fällt utlänningen till ansvar för brott, tillhörande någon af de i främlingslagen angifna kategorier, samt i utslaget tillstyrkt utvisning, antingen att träda i stället för straffet eller såsom påföljd jämte detta; dels då, efter rättsförhandlingar som inledts inom ett år efter utlänningens ankomst till riket, genom laga dom blifvit fastslaget, att utlänning mottagit sådant understöd, som utgör hinder för valrätt till parlamentet, eller att han funnits kringstrykande utan existensmedel eller att han lefver under förhållanden, som till följd af många människors sammangyttring å ett trångt område innebär fara för det allmänna hälsotillståndet; dels ock då efter förhandlingar, inledda inom tid som nyss sagts, genom dom blifvit konstateradt, att utlänning, som inkommit till det förenade konungariket efter det lagen trädt i kraft, blifvit i främmande land, med hvilket riket bar utlämningstraktat, dömd för brott af icke politisk karaktär, hvilket är af beskaffenhet att föranleda utlämning.

Därest utlänning finnes uppehålla i sig riket, efter det han blifvit därifrån utvisad, är han förfallen till straff.

Kostnader för De af en utvisningsorder orsakade kostnader kunna efter inriutviBumg. tesministerns bepröfvande bestridas af statsmedel. Om utvisning sker på grund af dom, som meddelats inom sex månader efter det utlänningen kommit till riket, är emellertid befälhafvaren för det fartyg, med hvilket han ankommit, skyldig att ersätta ifrågavarande kostnader samt kostnadsfritt återföra utlänningen och hans familj till den hamn, där de stigit om bord, och bekosta deras underhåll under resan.

12. Amerikas förenta stater.

På grund af landets geografiska läge anlända de till Förenta staterna inkommande utlänningar hufvudsakligen sjöledes. I hamnplatserna

89 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

har ett effektivt kontrollsystem genomförts; invandrarnes personliga förhållanden göras till föremål för noggrann undersökning, och de utlänningar, för hvilka tillstånd till uppehåll i Förenta staterna anses icke böra meddelas, varda omedelbart återsända till hemlandet. Till ordnande af invandringsväsendet hafva utfärdats särskilda lagar åren 1875, 1882, 1885, 1891 och, senast, år 1907.

An Ad to regulate the immigration of aliens into the United States, dagtecknad den 20 februari 1907, innehåller de hufvudsakligaste nu gällande bestämmelser på området; dessa afvika endast i detaljer från den tidigare lagstiftningen i ämnet.

Förbud att inkomma i Förenta staterna är meddeladt för följande slag af utlänningar, nämligen: vansinniga, sinnessjuka, sinnesslöa eller epileptiska personer, fattighjon och personer, som kunna antagas komma att falla det allmänna till last, samt yrkestiggare; personer angripna af tuberkulos eller annan farlig smittosam sjukdom; personer, som af den å ankomstorten undersökande läkaren förklaras äga något psykiskt eller fysiskt fel eller lyte, som kan nedsätta deras förmåga att förtjäna sitt uppehälle; personer, som begått vare sig gröfre brott eller ock lindrigare brott af neslig beskaffenhet; polygamister och personer, som omfatta polygamistiska åskådningar; anarkister eller personer, hvilka omfatta eller söka utbreda läror, som gå ut på ett våldsamt kullkastande af Förenta staternas regering eller annat lands regering eller af lagarna öfver hufvud eller som uppmana till mord på statens ämbetsmän; prostituerade samt personer hvilka söka i landet införa dylika; så kallade contrad laborers, hvarmed förstås personer, hvilka förmåtts att begifva sig till Förenta staterna genom anbud eller löften om sysselsättning där, eller personer, som inkommit på grund af aftal, vare sig uttryckligt eller tyst, om utförande inom landet af något slags arbete, kvalificeradt eller ej; personer, hvilkas öfverfart helt eller delvis bekostats med annans medel, för den händelse det ej till fullo styrkes, att de icke tillhöra någon af omförmälda förbjudna kategorier och att biljetten ej direkt eller indirekt betalts af någon korporation eller förening, af utländsk kommun eller främmande regering; samt slutligen barn under 16 års ålder, som ej åtföljas af någon af sina föräldrar, dock med rätt för vederbörande myndighet att medgifva undantag i detta fall.

Emellertid gäller, att ingen person, som i öfrigt kan tillåtas inkomma i landet, bör därifrån afhållas på grund af en politisk förbrytelse som ej är af neslig beskaffenhet; att kvalificerade arbetare få införas, om ej inhemska arbetare af samma yrke gå utan sysselsättning inom landet; och slutligen att föreskrifterna om contrad laborers ej äro

Bihang till Riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 17 lwjt. (Nr 42.) 12

Immigrationslagen af 1907.

Förbud för vissa utlänningar att inkomma i Förenta staterna.

90 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Kontroll å invandrare.

tillämpliga på skådespelare, artister, föreläsare, sångare, präster, lärare eller andra, som tillhöra lärda yrken, och icke heller på tjänstefolk.

Ansvar är stadgadt för den, som inför kvinnor för prostitution, för den, som uppmuntrar eller hjälper contract laborera att invandra, samt i allmänhet för den, som genom annonser eller löfte om sysselsättning uppmuntrar till invandring. Äfven för redare eller fartygsbefälhafvare, som uppmuntrar till invandring eller ock till Förenta staterna inför utlänningar som befinnas tillhöra någon af de nämnda förbjudna kategorierna, är straff stadgadt.

Fartygsbefälhafvare skall angående hvarje utlänning, som på hans fartyg ankommer till landet, göra anmälan enligt faställda formulär, upptagande: fullständigt namn; ålder och kön; civilstånd; yrke eller sysselsättning; läs- och skrifkunnighet; nationalitet; senaste hemvist samt namn och adress på närmaste släkting i det land, hvarifrån utlänningen kommit; vidare uppgifter om, huruvida den resande själf bekostat sin öfverfart eller om den betalats af annan person eller af någon korporation; huruvida han är i besittning af 50 dollars och, därest så ej är fallet, huru stora penningemedel han innehar; huruvida han skall begifva sig till någon släkting eller vän och i så fall dennes namn och adress; huruvida han förut varit i Förenta staterna; huruvida han varit intagen i fängelse eller på fattighus eller anstalt för vård af sinnessjuka; huruvida han är polygamist eller anarkist; samt huruvida han kommer på grund af anbud, löfte eller aftal angående utförande af arbete; slutligen uppgifter om hälsotillstånd i fysiskt och psykiskt hänseende samt om kroppsfel eller lyte.

Ankomstlistorna skola af befälhafvaren beedigas; vidare skall hvarje enskild utlänning förses med ett kort, utvisande hans namn och numret på den lista, där han finnes upptagen. Befälhafvaren har äfven att med ed intyga att, så vidt han vet, ingen af hans passagerare tillhör de förbjudna kategorierna. Listorna undertecknas äfven af fartygsläkaren.

Sedan listorna ingifvits till vederbörande immigrationsmyndighet, skall undersökning å invandrarne verkställas af immigrationstjänstemän och läkare. Undersökningen sker antingen ombord eller ock å särskild lokal i land. Invandrare få ej landsättas å annan plats än som af immigrationsmyndigheten anvisas.

Om vederbörande tjänsteman anser viss immigrant ej böra tillåtas inkomma i landet, underställes frågan en undersökningsnämnd, som finnes tillsatt å hvarje hamnplats och som består af tre ledamöter. Där nämnden beslutar afvisning, får klagan föras hos chefen för handelsoch arbetsdepartementet, dock är talan mot nämndens beslut ej tillåten,

« Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 42.

om detsamma grundats därpå, att invandraren är angripen af tuberkulos eller annan farlig smittosam sjukdom eller är behäftad med fel eller lyte, som kan nedsätta hans arbetsförmåga.

Utlänningar, som i strid mot lagens bestämmelser ankommit till landet, skola omedelbart återsändas med det fartyg, med hvilket de anländt; kostnaderna härför bestridas af fartygsägaren.

Befälhafvare å immigrantfartyg har att betala till statskassan 4 dollars för hvar passagerare, som medföljer fartyget; denna afgift ingår till en fond för bestridande af utgifterna för kontrollen å invandringen.

Särskilda föreskrifter äro meddelade för gränserna till Canada och Mexiko till lättnad för samfärdseln mellan dessa länder och Förenta staterna. Eljest gäller såsom allmän regel, att hvar och en, som inkommit i landet öfver annan hamn eller gränsort än de, hvilka af immigrationsmyndigheten särskilt angifvits som invandringsplatser, anses hafva inkommit olagligen och återsändes.

Till förekommande af anarkisters invandring äro utförliga bestämmelser gifna. Vidare är att märka såsom för Förenta staterna egendomlig den detaljerade lagstiftningen angående invandringen af kineser.

Utlänning, som mot bestämmelserna i gällande lagar inkommit i utvisning. Förenta staterna, så ock utlänning, som faller det allmänna till last af orsaker, hvilka förelågo redan innan han ankom till landet, kan under de tre forsta åren efter sin ankomst, enligt beslut af chefen för handelsoch arbetsdepartementet, utvisas från Förenta staterna. Den, som skall utvisas, tages i förvar och återsändes till hemlandet. Kostnaderna härför skola gäldas af den, som genom upprättande af kontrakt eller annorledes förmått honom att resa till Förenta staterna, eller ock af rederiet för det fartyg, med hvilket han inkommit i landet; i visst fall af allmänna medel.

För framtiden torde ännu strängare bestämmelser beträffande in- Förslag af en vandringen till Förenta staterna vara att förvänta. En kommission, som i invandringsgenom 1907 å,rs lag tillsattes för att utreda hithörande frågor, har helt ^mmUslon* nyligen afgifvit sitt utlåtande. Kommissionen finner med beklagande, att den europeiska emigrationens tyngdpunkt flyttats från Europas norra och västra till dess sydliga och östliga delar; de från sistnämnda trakter inkommande folkelement anses af flera skäl vara mindre önskvärda tillskott till den amerikanska nationaliteten. Särskildt uppmärksammas spörsmålet om utestängande af utländska förbrytare; den nuvarande lagstiftningen anses icke vara tillfyllest i detta afseende.

92 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42. •

Kommissionen finner det önskvärd!, att hithörande frågor ordnas genom ett samarbete med de europeiska länderna, hvartill dessa icke lära hafva ställt sig afvisande. Enligt kommissionens förslag skulle alla europeiska emigranter i sitt hemland förses med en attest af polismyndighet, att de i hemlandet iakttagit ett godt uppförande och ej varit straffade för gröfre eller ringare brott. Den föreslagna ingående granskningen af emigrantens personliga förhållanden skulle ske i hans hemland, redan innan han förskaffade sig biljett till resan. Det för emigranten utfärdade pass skulle före afresan godkännas af amerikansk konsul i den hamn, därifrån afresan skulle ske. Vidare skulle enligt kommissionens förslag en ny lag innehålla stadganden, som möjliggjorde att från Amerika återsända immigranter, som under de fem första åren af sin vistelse därstädes gjort sig skyldiga till brottslig gärning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

93 Tillägg.

Internationella regler i fråga om främlingars mottagande och utvisande, föreslagna af Institutet för internationell rätt (lTnstitut de droit international) vid dess sammanträde i Geneve den 9 december 1892.

Institutet för internationell rätt tiar, i betraktande af, att hvarje stats rätt att å sitt territorium mottaga eller icke mottaga främlingar eller att endast på vissa villkor mottaga dem eller att utvisa dem är en logisk och nödvändig konsekvens af statens suveränitet och själfständighet;

att likväl mänsklighet och rättvisa kräfva, det staterna vid utöfningen af denna rätt taga all den hänsyn, som med deras egen säkerhet låter sig förenas, till de främlingars rätt och frihet, hvilka vilja inkomma på territoriet eller redan vistas där;

att det ur denna internationella synpunkt kan vara nyttigt att för framtiden därutinnan formulera några allmänna principer, genom hvilkas antagande emellertid icke afses att uttala något omdöme om föregående statshandlingar,

funnit skäl föreslå, att vid mottagande och utvisande af främlingar följande regler måtte nationerna emellan iakttagas. 1

1 KAP.

Förberedande bestämmelser.

Art. 1. Med utlänningar förstås i detta reglemente alla de personer, som ej hafva aktuell medborgarerätt i staten, vare sig de endast äro stadda på genomresa eller de med eller utan särskild! tillstånd äro där bosatta, vare sig de hafva inkommit som flyktingar eller af fri vilja lämnat sitt hemland.

94 Kung!,. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

Art. 2. I princip bör en stat ej vägra tillträde till eller vistande å statens territorium vare sig för egna undersåtar eller för sådana, som en gång varit statens undersåtar, men förlorat sin medborgarrätt där utan att vinna sådan rätt i eu annan stat.

Art. 3. Det är önskvärdt, att utlänningars mottagande och utvisande regleras genom lag.

2 KAP.

Villkoren för utlänningars mottagande.

Art. 4. De följande reglerna afse icke förekommande fall af repressalier eller retorsion. Dock kunna utlänningar, som med regeringens uttryckliga tillstånd bosatt sig i landet, icke vara föremål för sådan utvisning, som är ämnad verka såsom repressalier eller retorsion.

Art. 5. De följande reglerna gälla icke heller med afseende på de kolonier, där den europeiska civilisationen ännu icke blifvit förhärskande.

Art. 6. Ett allmänt och permanent förbud för utlänningars tillträde till en civiliserad stats territorium bör icke utfärdas i andra fall än då statsintresset sådant fordrar på grund af utomordentligt viktiga omständigheter, såsom till exempel i fall af en fundamental olikhet i seder och civilisation eller på grund af en farlig organisation eller ett farligt hopande af utlänningar, som massvis inkommit.

Art. 7. Skydd för det nationella arbetet är icke i och för sig tillräckligt motiv för ett invandringsförbud.

Art. 8. Staten behåller rätten att med anledning af krig, inre oroligheter eller epidemier inskränka eller för viss tid förbjuda invandring.

Art. 9. Hvarje stat bör genom lagar eller reglementen, som publiceras i god tid innan de träda i kraft, fastställa regler för utlänningars tillträde till och kringresande i staten.

Art. 10. Utlänningars invandring eller vistande i staten bör ej beläggas med betungande afgifter.

Art. 11. Alla viktigare förändringar i villkoren för utlänningars mottagande eller vistande i staten, förändringar i de utlänningar i sådant hänseende ålagda afgifter inbegripna, böra snarast möjligt meddelas regeringarna i de stater, hvilkas undersåtar hafva intresse af att därom äga kännedom.

95 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Art. 12. Tillträde till territoriet kan förvägras utländska lösdrifvare och tiggare, utlänning, som är angripen af sjukdom af natur att sätta det allmänna hälsotillståndet inom landet i fara eller skäligen misstänkt för att i utlandet hafva gjort sig skyldig till gröfre brott mot annans lif eller hälsa eller gröfre tjufnads- eller förfalskningsbrott, så ock utlänning, som är dömd för sådant brott som nu är sagdt.

Art. 13. I undantagsfall kan en stat i fråga om vissa utlänningar förklara, att de äga uppehålla sig å statens territorium blott under angifven tid, äfvensom utfärda förbud för dem att där bosätta sig; dock bör, om det låter sig göra, dylikt förbud meddelas hvar och en af ifrågavarande utlänningar personligen och skriftligen. Förbudet upphör att gälla efter två år, därest det ej inom denna tidrymd blifvit upprepad t.

3 KAP.

Om villkoren för utlänningars utvisande.

I. Allmänna regler.

Art. 14. Utvisning bör aldrig äga rum till skydd för ett enskildt intresse, för att omöjliggöra eu lagligen tillåten konkurrens eller för att hindra någon att gorå lagliga anspråk gällande eller att vid domstol eller hos annan myndighet anhängiggöra eller fullfölja talan.

Art. 15. Utvisning och utlämning äro fristående åtgärder, af hvilka den ena ej är afhängig af den andra; vägran att utlämna en person innebär icke ett afstående från rätten att utvisa honom.

Art. 16. Om någon utvisas, som flyktat in på eu stats territorium för att undgå straffprocessuellt förfarande i en annan stat, skall han icke öfverlämnas till sistnämnda stat, därest icke det för utlämning stadgade förfarande vederbörligen iakttagits.

Art. 17. Eftersom utvisning icke är något straff, bör dess verkställande ske med all möjlig skonsamhet och med afseende fäst på förhållandena i hvarje fall.

Art. 18. Utlänning kan åläggas att bo på viss plats eller att icke aflägsna sig från viss ort, vid äfventyr att han eljest utvisas.

Art. 19. Utvisningar, vare sig de äro extraordinära eller individuella (se art. 23—27), böra snarast möjligt meddelas regeringarna i de stater, hvilkas undersåtar utvisas.

96 Kungl. Maj:ts Nåd. Poposition Nr 42.

Art. 20. Alla utvisningar, äfven de som upphäfva^ eller återkallas, böra periodiskt antingen tillkännagifvas för folkrepresentationen eller kungöras i en officiell publikation. ......

Art. 21. Om den som utvisas påstår, att ban är inlänning eller att hans utvisande strider mot en lag eller mot en internationell traktat, som uttryckligen förbjuder eller utesluter utvisningen, äger han mot utvisningen föra talan vid en hög judiciell eller administrativ domstol, som är fullt oafhängig åt regeringen.1) Utan hinder af sådan talan kan utvisningen provisoriskt verkställas.

Art. 22. Staten kan vid utvisning föreskrifva, att den utvisade, om han återkommer, skall därför af domstol ådömas. straff", efter hvars verkställande han genom offentlig myndighet föres till gränsen.

II. Om olika arter af utvisning.

Art. 23. Den extraordinära utvisning (eller massutvisning), som är definitiv, afser hela klasser af personer; de utvisade hafva icke någon

rätt att inom viss tid återvända. . .

Art. 24. Den extraordinära utvisning (massutvisnmg), som gäller blott för viss tid, afser jämväl hela klasser af personer. Sådan utvisning, som föranledes af krig eller af allvarliga . oroligheter i staten, är gällande endast så länge kriget pågår eller eljest för en bestämd tid.

Art. 25. Den ordinära utvisningen afser en viss person.

Art. 26. Den definitiva extraordinära utvisningen sker på grund af antingen en särskild lag eller åtminstone en särskild kungörelse af vederbörande regering. Lagen eller kungörelsen skall publiceras inom skälig tid före ikraftträdandet.

Art. 27. Den extraordinära utvisningen för viss tid kan, sedan kriget upphört eller den bestämda tiden förflutit, förvandlas till ordinär utvisning eller till definitiv extraordinär utvisning. Den .för utvisningens giltighet först bestämda tiden kan prolongeras en gång. i)

i) Af motiven framgår, att här afses, förutom inlänning, jämväl utlänning som tillhör någon på grund af traktat eller lag privilegierad, klass, t. ex. enligt toelgrs lag utlänning, som af konungen erhållit tillåtelse att slå sig. ned i la^det, eller u länning, som är gift med inländsk kvinna och med henne har i Belgien födda barn.

Se Annuaire de V Institut de drott utter national, XI, Paris 1892, sid. 286—287, 301; samt

Annuaire, XII, sid. 207, 222.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

97 III. Om de personer som kunna vara föremål för utvisning.

Art. 28. Utvisas kunna följande utlänningar:

1) de som, mot gällande bestämmelser om invandring, hemligen insmugit sig å statens område; dock att dessa, där ej annat skäl till utvisning föreligger, ej kunna utvisas sedan de 6 månader uppehållit sig i landet;

2) de som mot uttryckligt förbud bosatt sig å området;

3) de som vid invandringen voro angripna af sjukdomar af natur att sätta det allmänna hälsotillståndet inom landet, i fara;

4) tiggare eller lösdrifvare eller de som äro i behof af fattigvård;

5) de som af landets domstolar dömts till ansvar för brott af en viss svårare beskaffenhet;

6) de som i utlandet dömts eller stå under åtal för sådana svårare brott, som enligt lagstiftningen i den stat, dit de invandrat, eller enligt traktater mellan sistnämnda stat och andra stater kunna föranleda utlämning;

7) de som uppmana till begående af gröfre brott mot den allmänna säkerheten, detta äfven om sådan uppmaning ej är straffbar enligt landets lag eller om det åsyftas, att brotten skola föröfvas utomlands;

8) de som under vistelse å statens territorium göra sig skyldiga till eller skäligen kunna misstänkas för angrepp, vare sig genom pressen eller annorledes, mot en främmande stat eller en främmande suverän eller en främmande stats institutioner, därest den utvisande statens lag belägger med straff sådana angrepp, begångna mot den utvisande staten själf af dess egna i utlandet vistande undersåtar;

9) de som, under vistelse å statens område, i den utländska pressen offentliggöra angrepp eller smädelser mot staten, nationen eller suveränen;

10) de som, under pågående krig eller då krig hotar, genom sina åtgöranden sätta rikets säkerhet i fara.

Art. 29. Utlänningar, som undandragit sig sin värnplikt eller deserterat, kunna förbjudas att uppehålla sig inom en viss, till deras hemland gränsande zon; om internationella traktater innehålla strängare bestämmelser, skola de gälla.

Bihang till Riksdagens prototokoll 1913. 1 samt. 17 höft. (Nr 42.) 13

98 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

IV. Om utvisningens form.

Art. 30. Utvisningsbeslut skall delgifvas den som utvisas; beslutet skall motiveras så väl i sakfrågan som i rättsfrågan.

Art. 31. Om den som utvisas äger befogenhet att öfverklaga utvisningen hos judiciell eller administrativ domstol, skall underrättelse därom äfvensom om tiden för talans fullföljande meddelas i utvisningsbeslutet.

Art. 32. Beslutet skall ock innehålla uppgift om den tidrymd, ej kortare än en dag, inom hvilken utlänningen skall lämna landet. Om han är på fri fot, bör han under nämnda tidrymd ej vara underkastad tvång.

Art. 33. Utlänningen har att uppgifva den gräns, öfver hvilken han önskar lämna landet; han bekommer en skriftlig resplan, upptagande den väg, han skall följa, och den tid, han får uppehålla sig på hvar plats. Om han ej fogar sig häruti, föres han till gränsen under bevakning.

V. Om klagan öfver utvisningsbeslut.

Art. 34. Då fråga är om ordinär utvisning, är det önskvärd! att äfven andra utlänningar än sådana, som på grund af lag äro fritagna från utvisningl), tillerkännes befogenhet att öfverklaga utvisningen vid en hög judiciell eller administrativ domstol, som är oafhängig af regeringen.

Art. 35. Domstolen uttalar sig endast angående utvisningens laglighet och afgifver icke något omdöme vare sig om utlänningens uppförande eller beträffande de omständigheter, som föranledt utvisningen.

Art. 36. I det fall, som i art. 28 nr 10 sägs, äger klagan ej rum.

År t. 37. Oaktadt klagan sker, kan utvisningen provisoriskt verkställas.

Art. 38. Därest en utvisning är öfverensstämmande med de folkrättsliga principer, som uttalats i detta reglemente, så är den utvisande regeringen skyddad för hvarje diplomatisk reklamation.

Art. 39. Regeringen kan städse återkalla utvisningen eller för viss tid suspendera dess verkan.

Jämför art. 21.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

\ I. Särskilda bestämmelser angående utvisning af utlänningar med domicil i den utvisande staten.

Art. 40. Utlänningar, som hafva domicil å territoriet, kunna utvisas endast på grund af art. 28 nr 7—10, äfvensom enligt nr 6 i nyssnämnda art. i de fall, då straffet ej blifvit till fullo verkställdt eller då straffet af den utländska domstolen alagts efter det utlänningen tagit sitt uppehåll i den utvisande staten.

Art. 41. Om utlänning med domicil eller med ett affärsetablissemang å territoriet utvisas, bör detta ske på sådant sätt, att hans förtroende för den utvisande statens lagar icke svikes. Sålunda bör han äga frihet att om möjligt personligen, men eljest genom ombud utreda och uppgöra sina ekonomiska angelägenheter å den utvisande statens område.

100 Kungl. Malis Nåd. Proposition Nr 42.

Utdrag af protokollet, liället i Kungl. Maj-.ts lagråd onsdagen den 21 juni 1911.

Närvarande:

Justi tieråden Sundberg, Borgström, Skarstedt,

Regeringsrådet Ernberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver eivilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 31 mars 1911, hade Ivungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle inhämtas öfver förslag, som inom civildepartementet utarbetats till lag rörande tillsyn å utlänningar i riket samt lag om ändring i lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits af hofrättsrådet i Svea hofrätt Hjalmar Himmelstrand; och blefvo desamma nu företagna till slutlig behandling.

De föredragna förslagen gåfvo anledning till de anmärkningar, som innefattas i nedanintagna yttranden.

Förslaget till lag rörande tillsyn å utlänningar i riket.

1 kap.

Lagrådet yttrade:

Klart är, att åt eu hvar stat måste vara förbehållen full befogenhet att vidtaga de mått och steg, som äro nödiga för att den må vid hvarje

101 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 42.

tidpunkt kunna i fall af behof afhålla från sig de utländska element, som från en eller annan synpunkt kunna vara till skada för landet. Att för denna statens egen skyddsvakt utfinna de rätta normerna, så att staten, å ena sidan, icke genom alltför stor stränghet håller nyttig invandring borta och, å andra sidan, icke genom för mycken efterlåtenhet uppmuntrar skadlig sådan, är naturligtvis en ytterst svår uppgift.

Denna uppgift söker det föreliggande lagförslaget lösa på det sätt, att i lag skola dels bestämmas vissa grunder för svenska statens rätt att hålla utlänningar borta från landet antingen genom preventiva åtgärder d. v. s. åtgärder i syfte att förhindra utlänning att utföra sin afsikt att komma in i riket — afvisning — eller ock, där han redan inkommit i riket, genom att föranstalta om hans aflägsnande — utvisning — dels meddelas bestämmelser, afsedda att bereda myndigheterna tillfälle att hålla reda på vissa hit ankommande utlänningar och lämna utväg till kontroll öfver deras uppehållsort äfvensom deras förehafvanden i landet. Sammanhanget mellan afvisnings- och utvisningsbestämmelserna, å ena, samt kontrollbestämmelserna, å andra sidan, är uppenbart; ytterst äro de senare afsedda att göra de förra effektiva.

Nyssnämnda kontrollbestämmelser innefattas i förevarande kapitel, hvarjämte större delen af 5 kap. innehåller kompletterande regler härutinnan. Förslagets ståndpunkt i dessa delar synes emellertid knappast vara af beskaffenhet att kunna godkännas.

De grundläggande stadgandena äro föreskrifterna om skyldighet för hit ankommande utlänningar att inom viss tid göra anmälan om hitkomsten. Enligt förslaget skall nämnda anmälningsskyldighet åligga utlänningar, som hit inkomma i syfte att här vinna uppehälle eller bosätta sig. Det torde icke kunna anses riktigt att sålunda lägga den invandrandes afsikt med inflyttningen till grund för skyldighet att göra anmälan. Äfven om i många fall syftet med hitkomsten måste, oafsedt vederbörandes egna uppgifter, vara uppenbart, kan dock antagligen i de flesta fall, då anmälningsplikt föreligger, utlänningen undandraga sig denna genom uppgift om annat syfte än någotdera af de i förslaget angifna. Vidare lärer kunna antagas, att man just bland omförmälda kategorier företrädesvis har att söka de utlänningar, beträffande hvilka kontrollanordningar icke alls äro behöfliga; särskild! gäller detta om dem, som här taga fast bostad. Och föröfrigt låter det sig säkerligen icke göra att helt allmänt binda anmälningsplikten vid den omständigheten, att utlänningen här vinner uppehälle. En dylik bestämmelse är alltför sväfvande för att tillämpningen af ifrågavarande bestämmelse skulle kunna ske med tillbörlig fasthet och konsekvens. Klart är väl, att icke hvarje inkomstgifvande sysselsättning enligt förslagets mening är

102 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

af beskaffenhet att föra vederbörande in bland de anmälningsskyldiga. Men i praktiken skulle säkerligen betydande svårigheter uppkomma, när det gällde att afgöra, huruvida ifrågavarande förutsättning vore för handen. Så t. ex. kan om en utländsk skådespelare, som engagerats att under någon kortare tid här i riket medverka vid teaterföreställningar, knappast sägas, att han hit inkommit för att vinna uppehälle. Gäller däremot engagementet exempelvis ett år, kunde måhända förhållandet blifva ett annat. Enligt hvad föredragande departementschefen upplyst, är det icke afsedt, att sådan utländsk handlande eller handelsresande, som omförmäles i 3 § af förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter, skall vara anmälningsskyldig. Han skulle väl icke anses vinna sitt uppehälle här i riket. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke åtminstone sådan handelsresande, som under vistelsen här i landet icke har annan inkomst än provision å försäljningar, som han här föormedlar, kan anses genom denna sin verksamhet här vinna uppehälle. A andra sidan är förslaget tydligt därutinnan, att dels anmälningsskyldighet komme att åligga utlänningar, som erhållit tillstånd att här i riket idka handel eller annan näring eller att här förvärfva och besitta fast egendom, dels ock från anmälningsskyldighet blefve undantagna sådana utlänningar, som, utan att kunna betraktas såsom resande, komma hit i syfte att idka studier. Sådant är uppenbarligen föga tilltalande.

Gifvet är för öfrig!, att det är förenadt med nära nog oöfvervinneliga svårigheter att här få till stånd en fullt tillfredsställande anordning. Med hänsyn till den utveckling den internationella samfärdseln numera erhållit och dess utomordentliga betydelse för det moderna samhällslifvet kan det nämligen icke, åtminstone icke under normala förhållanden, ifrågasättas att göra den föreslagna kontrollen allmän, d. v. s. utsträcka densamma till alla i riket inkommande utlänningar. Tvärtom måste i följd af berörda omständigheter kontrollföreskrifterna i väsentlig mån begränsas, något som emellertid är ägnadt att i hög grad förringa deras verkan och värde. Detta kan icke undvikas, vare sig kontrollbestämmelserna erhålla formen af ett direkt uppräknande af de grupper, som skola vara desamma underkastade, eller till formen göras allmängiltiga med särskild! angifvande af de grupper, som skola därifrån undantagas. Och då det gifvetvis icke låter sig göra att inrikta kontrollen allenast å sådana grupper eller individer, beträffande hvilka den är af inre grunder önskvärd eller behöflig, utan man för utskiljandet af de grupper, kontrollen skall gälla, måste tillgripa vissa yttre, mer eller mindre godtyckliga grunder, kan det icke undvikas, att, huru man än affatta!’ kontrollbestämmelserna, dessa komma att drabba eu stor

103 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

mängd utlänningar, med afseende å hvilka särskild uppsikt icke är erforderlig, men däremot icke blifva tillämpliga måhända just i sådana fall, där uppsikt i själfva verket framför allt är påkallad.

Därjämte är att beakta, att da kontrollen endast kommer att gälla en del utlänningar, häraf lätteligen blir följden, att de, som drabbas af kontrollföreskrifterna, därigenom komma att stämplas såsom mindrevärdiga i förhållande till öfriga utlänningar samt att för den lojale utlänningen de formaliteter, som måste åtfölja hvarje kontrollsystem, ofta nog komma att kännas som ett onödigt tryckande band, allt omständigheter, som kunna tänkas i många fall motverka en för landet önskvärd invandring. Och för alla utlänningar, å hvilka kontrollbestämmelserna koinme att vinna tillämpning, skulle dessa i regeln medföra betydande omgång och besvär. Särskildt blefve detta förhållandet för dem, som ämna bosätta sig i landets nordligare delar, där afstånden äro afsevärda. Härtill kommer, att för en stor del af landets polismyndigheter införandet af dylika bestämmelser skulle betyda en högst väsentlig ökning i deras arbetsbörda.

A andra sidan lärer det knappast vara möjligt att så anordna kontrollföreskrifterna, att icke den, som vill undandraga sig desamma, kan utan större svårighet vinna sitt syfte. Hvad särskildt beträffar den synpunkten, att med de föreslagna bestämmelserna skulle vinnas möjli°-het att kontrollera själfva invandringen till riket, torde i detta hänseencle något nämnvärdt gagn icke vara att förvänta af dylika bestämmelser. Det är nämligen föga antagligt, att utlänning, mot hvilken redan vid tiden för invandringen afvisning eller utvisning kunde behöfva vidtagas, kommer att själf genom anmälan om sin ankomst till riket bereda myndigheterna tillfälle att ingripa.

På grund af hvad sålunda anförts och då de ifrågasatta bestämmelserna om afvisning och utvisning uppenbarligen icke med nödvändighet förutsätta tillvaron af de föreslagna kontrollbestämmelserna, hemställes, att det tages under öfvervägande, huruvida icke bestämmelserna om anmälningsskyldighet för utlänningar böra ur förslaget utgå.

Såsom erfarenheten gifvit vid banden, kunna dock omständigheter inträffa, som göra det erforderligt att anordna särskild uppsikt öfver utlänningar, hvilka inkomma från visst land eller till viss del af riket, och att på grund häraf stadga anmälningsplikt särskildt för dessa utlänningar. Exempel härpå gifva de förhållanden, som föranledde utfärdandet af cirkuläret den 27 april 1 906. Med hänsyn till sådana fall synes emellertid vara tillräckligt, att åt Konungen inrymmes rätt att förordna om de kontrollåtgärder, som kunna finnas erforderliga. För den händelse bestämmelserna i 1 kap. finnas böra utgå ur förslaget, torde därför såväl dessa bestäm-

104 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

meker som de därmed i sammanhang stående föreskrifterna i 29 § af förslaget böra ersättas med ett allmänt stadgande angående dylik rätt för Konurmen, hvilket stadgande lärer böra inbegripa jämväl de fall, som förutsättas i 30 och 31 §§ af förslaget. Denna kontroll skulle kunna smidi o-are än som genom lagfästa regler är möjligt anpassas efter det verkliga behofvet, som i förhållande till särskilda länders medborgare gör sig gällande tid efter annan med olika styrka. Och någon betänklighet mot att lägga en dylik allmän befogenhet i Konungens hand torde från förslagets ståndpunkt så mycket mindre böra förefinnas, som enligt förslagets 29 31

§§ under särskilda förhållanden, hvilkas vikt icke kan af annan än Konungen bedömas, åt honom inrymts en mycket vidsträckt befogenhet i fråga om

kontrollen. , „

Skulle emellertid beträffande kontroll å utlänningar anses böra

införas allmänna bestämmelser af nyss angifva innebörd, torde förslaget härutinnan vara i behof af fullständig omarbetning; och har med hänsyn härtill lagrådet funnit sig böra, utöfver hvad redan blifvit anfördt, framställa följande erinringar.

Såsom ' förut framhållits, kunna förslagets bestämmelser om hvilka utlänningar böra vara underkastade den i 1 § föreskrifna anmälningsskyldighet knappast bibehållas. En ur alla synpunkter lämpligare anordning torde vara att uppställa såsom regel, att anmälningsplikt åliggei hit ankommande utlänning, och därefter angifva vissa bestämda undantag från regeln. Bestämmandet af dessa undantag påkallar naturligtvis en noggrann undersökning. Det vill dock synas, som om i hvarje fall borde från anmälningsskyldighet undantagas, förutom turister eller andra resande. alla utlänningar, som erhållit tillstånd, hvarom ofvan sagts, eller tillstånd att vara ledamöter i styrelser för svenska aktiebolag; vidare utlänningar, som afses i 3 § af förordningen den 23 oktober 1908; samt slutligen, förutom de i 32 § af förslaget afsedda personerna, alla, som i offentligt uppdrag besöka landet eller hit inkallats för att tillhandagå svenska myn digheter eller bestrida offentlig befattning. Det kan måhända äf\ eu ifråga sättas, huruvida icke befrielse från anmälningsskyldighet borde medgifvas utlänningar, som jämlikt kungörelsen den 13 november 1908 erhållit tillstånd att gifva eller medverka vid offentlig tillställning.

Under alla förhållanden lärer lämpligen böra vidtagas någon jämkning af bestämmelserna angående orten och tiden för anmälningspliktens full förande. I förra hänseendet synes vara mindre tillfredsställande att, såsom förslaget innehåller, låta för den, som invandrar för att här vinna uppehälle, den första verksamhetsorten vara bestämmande, utan torde böra i detta hänseende föreskrifvas, att anmälan skall göras af den, som vid an-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

komsten till riket eller omedelbart därefter förskaffat sig fast anställning eller fast bostad, hos polismyndigheten i den afsedda uppehållsorten, men eljest hos polismyndighet i ankomstorten. Det är ock mindre riktigt att, såsom i förslaget skett, stadga, att anmälan skall ske å den ifrågavarande orten, utan torde rätta meningen böra uttryckas genom föreskrift, att anmälan skall ske hos polismyndighet för sagda ort. I sammanhang med ändring af förslaget härutinnan torde för undvikande af missförstånd böra iakttagas, att, där uttrycket »bostadsort» förekommer, detta ändras till det i 1 § använda uttrycket »boningsort». Tiden, inom hvilken anmälan bör ske, har uppenbarligen i förslaget tilltagits alltför kort för den, som har afsevärd väg att tillryggalägga från ankomstorten till uppehållsorten. För den, som har att fullgöra sin anmälningsplikt annorstädes än å ankomstorten, synes tiden kunna utsträckas till åtta dagar från ankomsten till riket. "Hvad nu förordats lägger naturligtvis icke hinder i vägen för bibehållande i förslaget af de i 29 § första stycket upptagna, för exceptionella fall afsedda bestämmelserna angående ort och tid för anmälan.

Vidare måste uppenbarligen meddelas bestämmelser om anmälningsplikt för utlänning, som vid ankomsten till riket icke är skyldig att göra anmälan men sedermera kvarstannar under förhållanden, som, därest de förelegat vid ankomsten till riket, skulle föranledt sådan skyldighet, samt om rätt för utlänning, som vid ankomsten till riket är anmälningspliktig, att, när ändrade förhållanden därtill gifva anledning, vinna befrielse från skyldigheten att vidare vara underkastad uppsikt. I fråga om tiden, inom hvilken för förstnämda fall anmälningsplikt skall fullgöras, torde icke lämpligen kunna föreskrifvas annat än att skyldigheten skall fullgöras ofördröjligen.

Särskild uppmärksamhet förtjänar frågan huruvida och i hvad mån uppsikt bör anordnas öfver utlänning, som hit inkommer innan han fyllt femton år, och öfver den, som födes här i riket af utländska föräldrar. Förslagets ståndpunkt i denna fråga är synnerligen oklar. I allmänhet lärer utlänning under femton år, som hit inkommer, icke kunna anses hafva något särskildt syfte med inflyttningen och skulle på den grund icke falla under föreskrifterna i förevarande kapitel. Det är dock ej uteslutet, att sådan utlänning inkommer i ändamål att här vinna uppehälle, t. ex. såsom medlem af cirkussällskap eller dylikt. För sådan händelse blefve han enligt bestämmelserna i 1 § anmälningspliktig, ehuru naturligtvis ansvar å honom för försummad eller oriktig anmälan icke kunde förekomma. I 2 § andra stycket af förslaget meddelas visst stadgande angående barn under femton år, som åtfölja anmälningspliktig utlänning. Af detta stad-

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 17 käft. (Nr 42.)

10(5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

gande — hvilket är mindre väl a ffåt t ad t därutinnan att det angifves såsom inskränkning i en regel, som icke någonstädes finnes uttalad — synes man kunna draga den slutsatsen, att om den minderårige kvarstannar i riket efter fyllda femton år under omständigheter, som enligt 1 § betinga anmälningsskyldighet för invandrare, lian ändock icke skulle vara skyldig att göra någon anmälan. Eljest hade ur kontrollsynpunkt den enligt ifrågavarande stadgande anmälningsskyldige bort åläggas att beträffande den minderårige lämna uppgift åtminstone om dennes namn, lefnadsålder och nationalitet. I fråga om barn under femton år, som hit inkommer ensamt eller åtföljande icke anmälningsplikt^ person, samt om barn, som födes här i riket, saknas föreskrift i förslaget.

Det vill synas som skulle stadgande!! i förevarande ämne lämpligen kunna fotas på följande grunder: att anmälningsplikt icke ålägges utlänning innan han fyllt femton år; att anmälningsplikt^ utlänning, som vid ankomst till riket åtföljes af barn under femton år, skall i sin anmälan lämna uppgift om dettas namn, lefnadsålder och nationalitet; att utlänning, hvilken hitkommer såsom minderårig och här kvarstannar under omständigheter, som nyss sagts, skall efter uppnådd ålder af femton år göra vederbörlig anmälan; att detsamma skall gälla beträffande den, som är född här i riket; att minderårig, som hit inkommer ensam, bör, därest afvisningsrätt varder hos oss införd, helt enkelt afvisas, så framt han icke här omhändertages af föräldrar eller annan vårdare; samt att, om sådan utlänning i särskilt fall tillätes inkomma eller om minderårig hit inkommer i sällskap med person, som icke är anmälningspliktig, det skall åligga den, som har vård om den minderårige eller i hvars sällskap han inkommer, att göra anmälan angående hans namn, lefnadsålder och nationalitet.

Enligt förslaget är utlännings anmälningsskyldighet förbunden med åliggande för den myndighet, som mottager anmälningen, att för den anmälande utfärda på visst sätt inrättad s. b. uppehållsbok. I departementschefens yttrande angifves ändamålet med uppehållsboken vara, att den skall utgöra bevis om skedd anmälan och därom att vid anmälningstillfället något hinder för utlänningens fortsatta vistelse här i riket icke synts föreligga. Ått döma häraf skulle boken egentligen hafva till uppgift allenast att utgöra ett medel till skydd för utlänningen. Att så icke är förhållandet framgår emellertid dels af bestämmelsen om skyldighet för bofast person, vid äfventyr af böter, att vid ombyte af boningsort uppvisa boken före och efter flyttningen och dels af stadgande!! i syfte att i boken må inflyta anteckningar om brott, som utlänningen föröfvat här i riket.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

107 Hvad beträffar förslagets bestämmelse angående bokens uppvisande vid ombyte af boningsort, kan stadgandet härom visserligen närmast sägas vara en naturlig följd däraf att den i boken vid dess utfärdande angifna orten upphört att vara ifrågavarande persons boningsort. Men stadgandet får säkerligen antagas syfta längre, nämligen till att utgöra ett led i en kontroll öfver utlänningens lefnadsförhållanden öfverhufvudtaget. Något motsvarande innehåller förslaget icke i fråga om utlänningar, som icke hafva fast bostad. Det måste också medgifvas, att en föreskrift om skyldighet för alla dessa ambulerande yrkesidkare — sågfilare, förtennare, försäljare af diverse arbeten o. s. v. — att med uppvisande af uppehållsbok göra dylik anmälan för hvarje ny ort de besökte knappast kunde tänkas blifva effektiv och, äfven om. sådant vore möjligt, i allt fall skulle till den grad tynga tillsynsväsendet, att värdet af eu dylik föreskrift blefve högst tvifvelaktigt. Men att härvidlag alldeles lämna kontrollsynpunkten ur räkningen i fråga om dessa ambulerande utlänningar torde å andra sidan knappast vara riktigt. Hvad i detta hänseende kan ifrågasättas är föreskrift om skyldighet för den med uppehållsbok försedde utlänningen att städse, hvar han än uppehåller sig, vid anfordran uppvisa boken för polismyndighet. Men en föreskrift om dylik skyldighet borde då också göras allmängiltig, ehuru visserligen i fråga om bofast utlänning anledning att påkalla skyldighetens fullgörande skulle förekomma allenast i undantagsfall.

Hvad förslaget innehåller därom att uppehållsbok skall förses med anteckningar rörande vissa förbrytelser är icke af beskaffenhet att böra vinna godkännande. Såsom af departementschefens yttrande framgår, äro de i detta hänseende föreslagna bestämmelserna tillkomna med hänsyn till de i förslagets 15 § c) och e) intagna stadganden angående utvisning såsom påföljd af vissa af utlänning föröfvade förbrytelser. Finge det antagas, att handhafvandet af statens utvisningsrätt på grund af här i landet begångna förbrytelser skulle i någon högre grad försvåras, om icke nu ifrågavarande anordning beträffande uppehållsböckerna genomfördes, kunde den nog icke undvikas. Men ett dylikt antagande torde sakna fog. Därest en till straff, som afses i 15 § c), dömd utlänning icke ansetts böra på grund däraf utvisas omedelbart efter straffets aftjänande, lärer det kunna antagas för visst, att därefter fråga om hans utvisning icke uppkommer utan att han efter straffets aftjänande gör sig skyldig till något förhållande, som påkallar vederbörandes uppmärksamhet. Vare sig nu denna nya anledning utgöres af ett nytt brott eller af annat förhållande, t. ex. att utlänningen beträdes med eftersättande af anmälningsskyldighet, kommer uppenbarligen en undersökning af hans föregåenden till stånd; och då i det förutsatta fallet

108 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

straffregistret skall innehålla uppgift om ifrågavarande person, vinnes ju redan genom inhämtandet af uppgift från detta all den upplysning, som i förevarande hänseende erfordras. För fastställandet af hans identitet saknar det all betydelse att boken innehåller uppgift om föregående brott. Hvad nu anförts kan visserligen icke åberopas för det fall, som afses i 15 § e), eller att utlänningen dömts till ansvar för olaga handel, eftersom straffregistret härom icke lämnar någon upplysning och det hvarken i förslaget ifrågasatts eller gärna bör kunna ifrågasättas att i sammanhang med förevarande lagstiftning införa ändrade bestämmelser angående straffregistrets innehåll. Men att allenast med hänsyn till förseelser mot näringsfrihetsförordningen införa en så vidlyftig apparat som den i 5 § föreslagna synes ingalunda vara af något verkligt behof påkalladt. Det föreslagna antecknandet i böckerna af begångna brott är för öfrigt icke endast obehöflig! utan äfven ägnadt att göra hela anordningen med uppehållsböcker i viss mån förfelad. Klart är nämligen, att dylika anteckningar skola för bokens innehafvare innebära en stark frestelse att förstöra boken eller åtminstone ställa så till, att den blir för vederbörande oåtkomlig. Risken häraf för utlänningen är obetydlig, alldenstund han blott lärer behöfva uppgifva, antingen att boken förkommit å sådan tid, att man ej med framgång kan lägga honom till last, att han icke förskaffat sig en ny uppehållsbok, eller ock att han glömt bort, hvar den utfärdats. Till den del förslaget innefattar bestämmelser angående införandet i uppehållsbok af anteckningar om förbrytelser måste det alltså bestämdt afstyrkas.

I fråga om det sätt, på hvilket i förslaget anmälningsskyldigheten närmare reglerats, föranleder detsamma åtskilliga erinringar.

Hvad landsbygden beträffar, finnes för den ifrågavarande anmälningsorten mer än en polismyndighet i den bemärkelse detta begrepp jämlikt stadgande i 28 § af förslaget skall tagas, nämligen både kronofogde och länsman. Enligt förslaget skulle det stå utlänningen öppet att anmäla sig hos hvilken som helst af dessa båda myndigheter. Häraf skulle följa, att kronofogden kunde komma att mottaga anmälan och utfärda uppehållsbok för vissa i hans fögderi sig uppehållande personer, underlydande länsman åter för andra dylika personer. En sådan uppdelning af bestyret torde vara alldeles onödig och skulle dessutom, med hänsyn till innehållet i 4 § af förslaget, komma att leda till ett mindre tillfredsställande resultat. Enligt sistnämnda § är där omförmäld anmälningsskyldighet för bofast person vid flyttning inom riket föreskrifven för det fall att personen i fråga lämnar den ort, där uppehållsbok för honom utfärdats. Med denna ort kan emellertid — liksom förhållandet är i fråga om den i 6 § af förslaget först omförmälda ort icke menas annat än hela det tjänstedistrikt, som innehafves af den

109 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

myndighet, af hvilken uppehållsboken utfärdats. Ehuru det får anses vara i sin ordning, att, såsom förslaget innebär, ifrågavarande anmälningsskyldighet icke bör förekomma vid flyttning allenast inom visst distrikt, torde man dock böra förebygga den oegentlighet, som skulle uppkomma därigenom att utlänning, som erhållit sin uppehållsbok af fogden, ägde att utan anmälan flytta omkring inom ett måhända mycket vidsträckt fögderi, under det att däremot en annan utlänning, som vid ankomsten till riket vändt sig till länsmannen i ett litet distrikt, vore skyldig anmäla sig, när han ville flytta ur detta, om också blott till annan ort inom samma fögderi. Denna oegentlighet torde undvikas därigenom att i förslaget bestämmes, att med polismyndighet i 1 kap. af förslaget afses för landet länsman. Härvid lärer emellertid äfven höra iakttagas, att i fråga om landet särskild bestämmelse erfordras för köpingar och andra orter, där särskild polistjänstemän är förordnad.

Anmälan, som göres skriftligen, synes lämpligen böra till myndigheten ingifvas men icke få med posten insändas; och beträffande muntlig anmälan torde denna alltid böra fullgöras af den anmälningsskyldige personligen. Detta torde väl ock vara i förslaget afsedt men synes böra, till undvikande af missförstånd, tydligt utsägas. Då vidare naturligtvis intet hindrar, att anmälningsskyldig, som personligen inställer sig hos polismyndigheten, gör sin anmälan skriftligen, föranledes häraf sådan jämkning i andra stycket af 2 §, att ett korrekt uttryck vinnes för hvad som är åsyftadt eller att den, som begagnar sig af sin rätt att genom bud aflämna skriftlig anmälan, likväl är skyldig att på anfordran själf inställa sig hos myndigheten. Det torde ock böra i förslaget uttryckligen angifvas, att bestämmelserna i förevarande hänseende, omarbetade på sätt nu förordats, äga tillämpning jämväl för de i 4 och 6 §§ afsedda fall af anmälningsskyldighet.

Hvad beträffar den i 8 § stadgade skyldigheten för eu hvar, som hyser utlänning, att inom viss tid därom gorå anmälan hos polismyndighet, så står föreskriften härom väl icke i sådant oupplösligt samband med de öfriga bestämmelserna i kapitlet, att icke berörda föreskrift kunde tänkas böra lagstadgas oberoende af kapitlets uteslutande i öfrigt. Men mot införandet af en dylik föreskrift synas i hvarje fall möta afgjorda betänkligheter. Ingen rimlig anledning torde föreligga att stadga anmälningsskyldighet för t. ex. den, som hos sig hyser eu nära anhörig eller tillfällig gäst eller annan dylik utlänning; och för den, som hos sig hyser en kringvandrande person, kan det vara svårt eller omöjligt att förskaffa sig kännedom om hans nationalitet. Flerstädes i landet är ock afståndet till postanstalt så stort, att det föreslagna meddelandets inlämnande till posten skulle, frånsedt svårigheten att inom föreskrifna tiden medhinna detsamma, för vederbö-

no

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 42.

rande medföra besvär och omkostnader, som icke stode i skäligt förhållande till det gagn, som vore att vinna af åtgärden. I en mängd fall skulle antagligen meddelandet tillhandakomma polismyndigheten först efter det utlänningen lämnat orten. Stadgandet i fråga komme helt visst att oftare eftersättas än efterlefvas och skulle följaktligen blifva af ringa eller intet värde. Det kunde visserligen ifrågasättas att på ett eller annat sätt begränsa anmälningsskyldigheten; men då stadgandet hufvudsakligen skulle äga betydelse för städer och sådana större samhällen, där bestämmelserna i ordningsstadgan för rikets städer i tillämpliga delar gälla, samt det redan nu icke torde möta svårighet att å dessa orter anordna anmälningsplikt åtminstone för en hvar, som mot betalning hyser främmande personer, synes det icke heller påkalladt att i modifierad form införa ett allmänt lagstadgande med nu åsyftad innebörd. Stadgandet i 8 § synes fördenskull böra utgå.

Vidare anmärkes i fråga om

3 §: att, äfven om polismyndigheten skulle finna anledning att förfara enligt 18 § i förslaget, det likväl kan inträffa, att uppehållsbok måste utfärdas till utlänningen, nämligen i det fall, att förfarandet ej leder till dennes utvisning;

4 §: att i första punkten försatsen icke passar rätt väl ihop med bestämmelsen om skyldighet för vederbörande att efter ankomsten till den ort, dit han flyttar, uppvisa uppehållsboken; att då i 9 §, som handlar om ansvar, uttryckligen skiljes mellan underlåtenhet att göra anmälan och att uppvisa uppehållsbok, det kan föranleda missförstånd, om ordet anmälningsplikt bibehålies i 4 §, i följd hvaraf någon omarbetning af 4 § är behöflig, såvida icke i stället jämkning vidtages i 9 §; samt att den i 4 § föreskrifna anteckning i uppehållsboken bör innefatta äfven anledningen till bokens uppvisande, d. v. s. uppgift om den blifvande boningsorten;

6 §: att i andra punkten, helt visst i strid mot hvad som åsyftats, kommit att stadgas skyldighet och icke allenast rättighet för vederbörande att för det i samma stycke afsedda fall göra anmälan hos annan polismyndighet än den, som utfärdat uppehållsboken, samt att orden »den första för honom gällande» äro missvisande;

7 §: att, där enligt 4 § i uppehållsbok verkställes anteckning om ankomsten till den afsedda boningsorten, motsvarande anteckning i polismyndighetens liggare i allmänhet måste göras betydligt vidlyftigare än anteckningen i boken;

och 9 §: att, om utlänning beträdes med oriktig anmälan, sådant synes tarfva åtgärder för vidtagande af rättelse i uppehållsboken och vederbörande liggare.

in

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Slutligen må erinras, att de i 2 § tredje stycket och 3 § sista punkten upptagna bestämmelserna angående anmälningsblanketter och formulär till uppehållsbok icke äro af beskaffenhet att böra inflyta i den föreslagna lagen, utan torde i denna böra upptagas stadgande därom att Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som för tillämpning af kontrollbestämmelserna må erfordras; och lärer detta lämpligen kunna ske genom utvidgning af det i 33 § upptagna stadgandet.

Justitierådet Sundberg tilläde:

Gifvetvis möter åtskillig olägenhet af att utsträcka tiden för fullgörandet af den i förslagets 1 § stadgade anmälningsskyldighet till hvad lagrådet i sådant afseende ifrågasatt. Denna utsträckning skulle kunna undgås och förslagets ståndpunkt härutinnan bibehållas därigenom att man åt den anmälningspliktige lämnade rätt att efter eget val göra sin anmälan hos hvilken som helst myndighet, som ägde befogenhet upptaga dylik anmälan. Att på så sätt äfven skulle beredas utlänningen en icke oväsentlig fördel, är uppenbart. Någon vikt ligger tydligen ej heller uppå, hvar en uppehållsbok är utfärdad. Och att, i händelse hvad jag nu antydt vinner godkännande, i vissa orter polismyndigheternas besvär med uppehållsböcker och liggare måhända skulle blifva något ökadt, torde uppvägas af den fördel, man antagligen vunne genom att slippa en del liggare, hvilka måste uppläggas för eu eller annan utlännings räkning, men sedermera icke på långliga tider blifva föremål för några anteckningar och af sådan anledning råka i glömska.

2 kap.

Justitieråden Borgström och Skcirstedt samt regeringsrådet Ernberg förenade sig om följande uttalande.

n.§-

Att, såsom förslaget gör, skilja mellan två väsentligt olika former för aflägsnandet ur riket af utlänningar, hvilkas härvaro synes strida mot samhällets intresse — afvisning och utvisning — torde få anses hvila på eu fullt riktig grundtanke. I fråga om vissa i särskildt hög grad mindrevärdiga individer skulle det vara meningslöst att låta dem obehindradt få slippa in i landet blott för att låta dem vederfaras den alltid något omständliga behandling, som utvisningsproceduren innebär. Men förslaget torde icke kunna anses hafva på ett lyckligt sätt löst frågan om bestämmandet af villkoren för afvisningsförfarandets tillämpande. Enligt förevarande § är det endast omedelbart vid ankomsten hit till riket,

l\2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

som utlänning skall kunna afvisas. Det är visserligen sant, att lagstiftningen i detta ämne i främsta rummet bör vara inriktad på att vederbörande myndighet må kunna gripa in redan på ett så tidigt stadium, att utlänningen hindras att i ordets egentliga bemärkelse vinna inträde i landet; det typiska fallet är ock helt visst, att utlänning, som anländer hit sjövägen, skall hindras att landstiga. Att bestämma gränsen så snäft kan emellertid icke anses rådligt. Att döma af departementschefens yttrande — hvithet innefattar, att afvisning skall kunna ske endast vid utlänningens ankomst eller helt kort därefter — är sådant icke heller afsedt. Men den åsyftade meningen synes svårligen framgå af den affattning, paragrafen erhållit, och att härvidlag vara hänvisad till en på nämnda yttrande grundad uttolkning af lagrummet synes icke vare sig riktigt eller lämpligt. Det hemställes därför om sådan ändring af ifrågavarande §, att i densamma kommer att uttryckligen utsägas, att afvisning får äga rum vid utlänningens ankomst eller omedelbart därefter. En dylik affattning blir nog i viss mån sväfvande; men några vidare svårigheter vid tillämpningen torde

knappast behöfva befaras. . .

Vinner denna hemställan bifall, torde bestyret med afvisning icke kunna, såsom i förslaget skett, läggas uteslutande i händerna på polismyndighet i gränsort eller hamn. I regeln blir det naturligtvis sådan myndighet, som kommer att vidtaga afvisningsåtgärden; men man kan dock icke alldeles lämna ur räkningen särskild! de fall, då en landvägen hit anländande utlänning kommit utom räckhåll för gränsmyndigheten men likväl förutsättningarna för hans afvisning måste anses vara för handen.

Därest, på grund åt hvad förut blifvit inom lagrådet anfördt, det hii nes böra stadgas, att afvisning af utlänning, som icke fyllt femton år, må kunna äga rum oberoende af huruvida de i förevarande § angilna villkor därför förefinnas eller icke, bör paragrafen i sådant hänseende kompletteras.

12 §.

För rättmätigheten af en så sträng åtgärd som afvisning synes det vara ett nödvändigt villkor att i det särskilda fallet det för polismyn ig heten står utom tvifvel, att personen i fråga verkligen är utlänning eller, rättare sagdt, saknar och icke heller någonsin ägt svensk nationalitet. Skulle den i första punkten af förevarande § förutsatta händelse inträffa, att den invandrande personen väl ej kan styrka att han år eller varit svensk medborgare, men dock förebringar sannolika skål härför, synes det uppenbart, att han ej får afvisas. Det härom i nämnda punkt upptagna stadgandet torde alltså vara alldeles öfverflödigt. Ett bibehållande af stadgandet kan dessutom medföra fara för att polismyndigheten, så snart den ej funne sannolika skäl föreligga för invandrarens

113 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

uppgift, skulle anse sig oförhindrad att afvisa honom, äfven om uppgiften ej förefölle ogrundad.

Hvad beträffar andra punkten i förevarande §, måste på grund af sammanhanget det antagandet ligga nära till hands, att myndigheten i tveksamma fall skall äga att hänskjuta just frågan om afvisning till Konungens befallningshafvande. Detta är dock ingalunda förslagets mening, tv Konungens befallningshafvande skall enligt förslaget icke alls hafva någon befattning med afvisning af utlänningar. Afses åter att inrymma rätt för polismyndigheten att taga initiativet till ett på Konungens befallningshafvande beroende beslut om utvisning, så är stadgandet obehöflig^ enär härom meddelas bestämmelser i 18 § af förslaget.

, i3 §.

Då i förevarande § — hvilken, liksom sista punkten i 14 §, uppenbarligen icke kan afse det förut såsom typiskt angifna fallet, då utlänningen omedelbart vid ankomsten till riket hindras att fullfölja sin afsikt — stadgas, att, där ej hinder möter af särskilda omständigheter, afvisad utlänning i allmänhet skall befordras till det land, hvarifrån han kommit, betyder detta efter orden, att, äfven om dylika, omständigheter ej föreligga, polismyndigheten likväl undantagsvis skulle äga att förpassa afvisad person till annat land än nyss nämnts. Sådant är emellertid icke åsyftadt och skulle ej heller vara lämpligt; orden »i allmänhet» böra därför utgå.

Såsom exempel på särskilda omständigheter af angifna slag namnes i förslaget bland annat, att sannolika skäl finnas för att utlänningen skulle i det land, hvarifrån han anländt, komma att tilltalas eller straffas för politiskt brott. Till att antaga något dylikt lärer väl dock ytterst sällan finnas anledning, då fråga är om sådana individer, som i detta kapitel afses. Det förefaller därför, i olikhet med hvad förhållandet är beträffande det i 22 § af förslaget omförmälda fall, föga motiveradt att i nu förevarande § uttryckligen såsom hinder i angifna hänseendet åberopa nämnda omständighet.

14 §.

Med fästadt afseende därå att i förut angifna typiska fall det, praktiskt sedt, knappast låter sig göra att skilja mellan beslut och verkställighet, vill det synas, som om förevarande § erhållit en med afvisningsförfarandets summariska karaktär mindre förenlig affattning, hvarför någon jämkning härutinnan torde böra äga rum.

Justitierådet Sundberg anförde:

Att förhindra utlänningar från att inkomma i riket är i och för sig en ganska ömtålig fråga, särskild! med hänsyn därtill att till följd af

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt 11 käft. (Nr 42.)

114 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

sakens egen natur utöfvandet af rätten till afvisning måste läggas i underordnade polismyndigheters händer utan möjlighet för den, mot hvilken åtgärd i sådant hänseende vidtages, att därutinnan vinna ändring. Och den fara för misstag eller missbruk vid afvisningsrättens utöfvande, som sålunda föreligger, ökas därigenom att ett lagbud rörande afvisning måste blifva mer eller mindre tänjbart. Afvisningsrätten kan nämligen uppenbarligen icke begränsas till hvad densamma, teoretiskt sedt, innebär, nämligen till att förhindra den, som vill hit inkomma, att öfverskrida rikets gränser, utan måste inrymma möjlighet att inom obestämd kortare tid återsända den, som inkommit, detta så mycket hellre som det är fullständigt otänkbart, att polismyndigheter skulle, för att kunna verkställa afvisning, vara posterade vid hvarje landsväg, där den skår riksgränsen, vid hvarje hamn för mottagande af ett hvart dit ankommande fartyg, äfven sådant som går i regelbunden trade kanske flera gånger dagligen, och på hvarje järnvägståg, som passerar gränsen, eller vid hvarje järnvägsstation, där sådant tåg först stannar inom riket. Och rätten till afvisning närmar sig på grund häraf utvisningsrätten på sådant sätt, att skillnaden dem emellan ofta torde vara omöjlig att bestämma.

Afvisningsinstitutets införande hos oss torde fördenskull icke böra äga rum utan att afsevärda fördelar därmed stå att vinna. Det kan sättas i fråga, om detta verkligen skulle blifva fallet genom antagande af det föreliggande förslaget.

De bestämmelser uti förevarande hänseende, som förslaget innehåller, synas rikta sig allenast mot personer, om hvilka det kan befaras, att de skola söka förskaffa sig uppehälle här i riket medelst bettleri, öppet eller förtäckt, eller måhända äfven medelst tjufnad. Obestridligt torde vara, att vårt land icke har något att vinna däraf att de kategorier af utlänningar, hvilka sålunda enligt 11 § i förslaget skulle blifva föremål för afvisning, få hit inkomma. Men något särskildt behof af en invandringslag gent emot dem kan dock näppeligen sägas förefinnas. Zigenare hafva vi här i landet haft i många sekler . Och om det äfven förhåller sig så, att dessa i åtskilliga landsändar utgöra ett folkelement, hvilket man helst skulle vilja vara kvitt, torde likväl olägenheterna af deras vistelse här år för år minskas. Att invandringen af utländska zigenare under senare tiden skulle tilltagit på ett oroväckande sätt, har icke blifvit påstådt. Fasthellre torde kunna antagas, att i regel de, som hit inkomma, många gånger, eller åtminstone någon gång, förut här uppehållit sig; och där så är förhållandet, komrne enligt förslaget en enkel uppgift af de invandrande, att de äro eller varit svenska medborgare, i de flesta fall att förhindra, att afvisningsrätten mot dem göres gällande. Det har icke heller påståtts, att någon ökad in-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

vandring ägt ruin af personer, som därvid icke haft för afsikt att söka sitt uppehälle på annat sätt än genom bettleri. För öfrigt torde förslagets bestämmelse om afvisning på sådan grund i allmänhet vara svår att göra gällande, då det endast ytterst sällan lärer ifrågakomma, att en invandrande medger sig hitkomma i afsikt att bettla, och man väl icke bör anses berättigad att såsom bettlare afvisa en person allenast därför att han är torftigt klädd och ej innehar tillräckliga medel att därmed försörja sig för någon längre tid. Hvad slutligen angår de i förslaget omnämnda vandrande musikanterna in. fl., bilda dessa en väl på det hela taget rätt oskyldig kategori, för hvars skull lagstiftning af ifrågavarande betydelsefulla art icke kan anses påkallad.

Det må härjämte uppmärksammas, hurusom fördelarna af den ifrågasatta afvisningen torde blifva i betydlig mån förringade såväl därigenom att afvisningen icke innefattar förbud att senare inkomma i riket som ock genom det i andra stycket af 11 § intagna, för öfrigt rätt egendomliga, stadgandet.

I riksdagens skrifvelse af den 20 mars 1907, hvilken gifvit uppslaget till den ifrågasatta nya lagstiftningen, omnämnas väl de i förslaget upptagna grupperna såsom menliga för trefnaden inom samhället och uttryckes önskvärdheten af att immigrationen af dem förhindras genom polismyndigheterna i rikets gränsorter. Men det torde dock vara helt andra omständigheter, som skapat behofvet af en invandringslag. T samma riksdagens skrifvelse betecknas nämligen såsom personer, hvilkas invandring det vore önskligt förhindra — bortsedt från ett i skrifvelsen förekommande, mera obestämdt uttalande angående sådana, hvilka för sin invandring hafva ett motiv af mindre god beskaffenhet och hvilkas medborgerliga egenskaper äro af lägre värde —: de, som söka förvärfva sitt uppehälle genom att på ett mot redbara svenska handelsmän illojalt sätt utöfva en affärsverksamhet, hvilken ofta ej heller är till den köpande allmänhetens bästa; vidare arbetssökande personer, som kunna obehörigen bidraga till att försämra svenska arbetares utsikt till förvärf; slutligen oroliga och för lugnet i hemlandet störande individer, som nödgats utvandra samt sysslolösa ströfva omkring här i landet från ort till annan; hvarjämte i förbigående anmärkes, hurusom nämnda arbetssökande ej sällan falla fattigvården till last.

Hade den nya lagstiftningen om afvisning kunnat riktas mot dessa grupper eller någon af dem eller mot åtskilliga andra, nedan antydda grupper, skulle måhända fördelarna af afvisningsinstitutets införande kunnat uppväga de med detsamma förenade olägenheter. Men då det nu befunnits icke kunna gå för sig att vidare än i den ringa mån, som förslaget

116 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

innehåller, tillmötesgå riksdagens i omförmälda skrifvelse uttryckta önskan om lagstiftning till förhindrande af skadlig invandring och man ej heller kunnat låta afvisningsinstitutet riktas mot t. ex. kända brottslingar, »bondfångare?, prostituerade och dylika personer af långt samhällsfarligare art än de i förslaget angifna grupperna, synes mig vara lämpligast, att man, åtminstone för närvarande, afstår från tanken på genomförande af någon sorts invandringslag; och hemställer jag förty, att hvad förslaget innehåller angående afvisning får därur utgå.

Därest denna min hemställan ej vinner afseende, instämmer jag i de anmärkningar, som af lagrådets öfriga ledamöter framställts mot förevarande kapitel i förslaget.

3 kap.

Lagrådet yttrade:

15 §\

Såsom framgår af förarbetena till lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885, äga icke vare sig samma lag eller bestämmelserna. i 40 § 2 och 5 mom. samt 41 § 1 mom. af förordningen angående fattigvården tillämplighet å utlänningar. 1 stället har frågan rörande behandlingen af utlänning, som här i riket beträdes med lösdrifveri eller förfarande, hvilket enligt sistnämnda lagrum för svensk undersåte föranleder till behandling enligt lösdrifvarlagen, reglerats genom cirkuläret den 28 maj 1886, som föreskrifver, att antingen skall dylik utlänning genom Konungens befallningshafvandes eller öfverståthållareämbetets försorg återsändas till sitt hemland eller ock skall frågan om hans behandling öfver- 1 ämnas till Kungl. Maj:ts pröfning.

Det föreliggande förslaget innehåller nu i 15 § a) stadgande, afsedt att ersätta 1886 års cirkulär, hvars tillämpning kornme att upphöra i och med det att förslaget blefve upphöjd! till lag. Detta stadgande har emellertid fått en i vissa afseenden mindre tillfredsställande affattning. Dels torde nämligen hänvisning icke1 lämpligen böra, på sätt som skeft, ges till visst rum i fattigvårdsförordningen, i synnerhet som denna hörordning för närvarande är under omarbetning, dels har åt stadgandet gifvits en lydelse, som skulle det hvila på den oriktiga förutsättningen, att fattigvårdsförordningen i förevarande delar ägde tillämplighet jämväl å utlänning. Någon omredigering af samma stadgande synes fördenskull böra äga rum.

I sammanhang härmed torde böra uppmärksammas, hurusom förslaget saknar bestämmelse för den händelse att af någon anledning utvisnin°' icke kan eller icke bör komma till stånd gent emot utlänning, hvar-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42. •

om nu är fråga. Denna ofullständighet, som icke förefinnes i 1886 års cirkulär, synes böra afhjälpas.

Hvad 15 § innehåller under f) hänför sig till den anmälningsskyldighet, hvarom förmåles i 1, 4, 6, 29 och 80 §§ samt öfvergångsbestämmelsen. För eftersättande af sådan skyldighet stadgas ansvar i 9 §. Uppenbarligen bör, när underlåtenheten att göra föreskrifven anmälan härrör från sådan afsikt, som omförmäles i 15 § f), eller gjord anmälan innefattar eu mot bättre vetande lämnad uppgift, utvisning kunna äga rum, vare sig straff erfarande inledts eller icke. Sådan är ock förslagets ståndpunkt. Hvad åter beträffar det fall att hos utlänning, som är anmälningsskyldig enligt nyss angifna bestämmelser men uraktlåtit göra anmälan, icke kan påvisas afsikt, som nyss sagts, är enligt förslaget enda korrektivet att söka uti ansvarsbestämmelsen i 9 §. Men sedan utlänningen eu gång dömts till ansvar, bereder förslaget icke utrymme för vidtagande mot honom af nytt strafförfarande, ehuru naturligtvis, oafsedt straffdomen, förpliktelsen att göra anmälan fortfarande står kvar. Bestämmelser om dylikt upprepadt strafförfarande synas ej heller lämpligen böra i förslaget införas. I stället torde förevarande stadgande böra kompletteras med föreskrift därom att utlänning, som tredskas att fullgöra nu afsedd anmälningsskyldighet, må kunna utvisas.

Därest bestämmelserna i 8 § af förslaget komma att bibehållas i en eller annan form, lärer det, såvidt angår utlänning, som hyser annan utlänning, vara påkalladt att icke blott stadga ansvar för underlåtenhet att göra anmälan, som i samma § afses, och för falsk sådan anmälan, utan äfven införa bestämmelser om utvisningsrätt. Sådan rätt torde böra förefinnas såväl för den händelse utlänningen handlat i afsikt att undandraga den han hyser polismyndighets uppsikt eller mot bättre vetande lämnat oriktig anmälan, som ock när utlänningen visar tredska i fråga om nu afsedd anmälan eller upprepade gånger gjort sig skyldig till underlåtenhet därutinnan.

16 §.

I 17 § lämnar förslaget en allmän bestämmelse om skyldighet för Konungens befallningshafvande att, när anledning till utvisande af utlänning förekommer, vidtaga åtgärder för utredning, huruvida utvisning bör äga rum. Denna bestämmelse hänför sig naturligtvis äfven, och måhända främst, till det i 16 § första stycket afsedda fall att utlänning biff vit här i riket dömd till straffarbete eller fängelse. Tid sådant förhållande kan syftet med den i samma stycke lämnade föreskrift icke antagas vara annat än det, att Konungens befallningshafvande skall, när anledningen består

118 Kungl. Maj-ds Nåd. Proposition Nr 42.

däri att utlänningen dömts till straffarbete eller fängelse, låta sig angeläget vara att föranstalta om utredningen så tidigt, att åt utlänning, som skall utvisas, icke lämnas tillfälle att vistas här i landet någon tid efter straffets aftjänande. Men stadgandet bör då rätteligen icke hafva plats före bestämmelserna i 17 § utan, såsom innefattande allenast en instruktionell bestämmelse, samarbetas med nämnda §.

Stadgandet i andra stycket af förevarande § torde med afseende å osannolikheten af den där förutsatta händelse att förordnande meddelas om villkorlig frigifning af person, som redan förklarats skola utvisas, utan olägenhet kunna ur förslaget uteslutas, helst det i det förutsatta fallet lärer stå Konungen öppet att förordna, att utvisningsbeslutet icke skall gå i verkställighet. Skulle emellertid ett stadgande af ifrågavarande beskaffenhet finnas förtjänt att införas i förslaget, bör vid affattningen däraf uppenbarligen hänsyn tagas jämväl därtill, att under vissa förhållanden den, som undergår fängelsestraff, kan komma att villkorligt frigifvas.

17 §.

Därest utlänning aftjänar frihetsstraff, kan något sådant anhållande, som i första stycket afses, icke komma i fråga; och äfven för den händelse att utlänningen är på fri fot torde det vara tillräckligt stadga, att Konungens befallningshafvande skall föranstalta om att han inställes till förhör.

De i samma stycke upptagna orden - här i rikets stå öfverflödiga och böra utgå.

18 §•

Då den rätt att taga utlänning i förvar, som i första stycket tillerkännes polismyndighet, i det särskilda fallet icke lärer kunna grundas på annat skäl än det i samma stycke indirekt angifna eller att utlänningen, om han lämnas på fri fot, kan antagas skola undandraga sig myndigheternas uppsikt eller väsentligen försvåra densamma, hemställes, att orden »där så skäligt pröfvas» må utgå.

19 §•

Enär det synes onödigt, att vid uppkommen fråga om utvisning utslag af Konungens befallningshafvande meddelas i annat fall än då utvisning pröfvas skola äga rum, torde föreskriften om utslags meddelande lämpligen böra undergå jämkning i nu antydt hänseende.

" 20 §.

Ordet »gafs» bör utbytas mot »delgafs».

Slutorden »och gånge utslaget omedelbart i verkställighet» äro öfverflödiga och böra utgå, så mycket hellre som de uppenbarligen sakna tilllämplighet för det fall att utlänningen undergår frihetsstraff.

119 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

21 §.

När den, som genom Konungens befallningshafvandes utslag förklarats skola utvisas, icke är på fri fot, bör åt honom lämnas tillfälle att till annan myndighet än Konungens befallningshafvande ingifva sina besvär emot utslaget. I följd häraf bör första stycket i nu angifna hänseende underkastas jämkning.

1 tredje stycket synes ordet »civildepartementet» böra utbytas mot »vederbörande statsdepartement».

22 §.

För tydlighetens skull torde åt förevarande § böra gifvas sådan affattning, att där främst kommer att utsägas, hurusom det åligger Konungens befallningshafvande att låta verkställa utvisningsbesllitet. Därest omarbetning i sådant syfte sker, saknas uppenbarligen skäl för bibehållande af sista stycket.

Orden »i allmänhet» torde af enahanda skäl, som anförts vid 13 §, böra utgå ur förevarande § å de två ställen, där de förekomma.

24 §.

Då förslaget för det här afsedda fall icke angifver, till hvilket land utlänningen skall föras, men bestämmelser i detta hänseende torde vara lika behöflig!! som i fråga om utvisning, synes förslaget böra härutinnan fullständigas.

4 kap.

25 §.

Lagrådet yttrade:

Bestämmelserna i denna § åsyfta tydligen icke det fall af afvisning, att utlänningen i’ent af förhindras att landstiga här i riket; situationen är ju då sådan, att myndigheterna icke hafva något vidare att åtgöra utan det uteslutande blifver en sak emellan fartygets befälhafvare och den afvisade hvart denne skall blifva befordrad.

Vid öfriga fall af afvisning äfvensom vid utvisning föreligger gifvetvis fullt fog för att, såsom i första punkten af förevarande § skett, för utlänning stadga skyldighet att, där han finnes äga medel därtill, själ!' gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska ort, dit han sändes. Att öfriga kostnader skola bestridas af allmänna medel är själffallet och behöfver fördenskull ej särskild! utsägas. Ej heller torde i förevarande § erfordras något uttalande därom att, såsom förslaget måste antagas afse med stadgandet i andra punkten, statsverket för utgifter, som det fått vid-

120 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

kännas, under vissa förhållanden skall äga att söka sitt åter af annan. Andra och tredje punkterna af paragrafen torde alltså böra utgå.

26 §.

Justitieråden Sundberg, Borgström och Skärsten förenade sig om följ ande yttrande:

Icke heller denna § kan rimligen hänföra sig till sådan afvisning, hvarigenom utlänningen förhindras att här landstiga.

Har åter afvisningen ej skett förr än efter det utlänningen lämnat fartyget, synes det under den i paragrafen angifna betingelsen vara i sin ordning, att å fartygets befälhafvare lägges förpliktelse att utan ersättning från det allmännas sida föra den afvisade med sig ur riket, dock endast försåvidt fartyget omedelbart eller inom en af vanliga förhållanden betingad tidrymd afgår till det land, dit den afvisade, jämlikt bestämmelserna i 13 § af förslaget, skall befordras. Om sådan skyldighet uttryckligen ålägges befälhafvare!!, torde däraf följa, äfven utan särskild! stadgande i förevarande förslag, såväl att befälhafvare!! genom obehörig vägran att medtaga den afvisade ådrager sig skyldighet att ersätta statsverket däraf vållad skada som ock, på grund af 8 § sjölagen, att rederiet för skadan svarar med fartyg och frakt. Att utöfver hvad nyss sagts utsträcka befälhafvarens förpliktelse att bortföra den afvisade skulle i många fall te sig ganska obilligt och torde fördenskull, med hänsyn till sakens jämförelsevis ringa betydelse för statsverket, ej vara lämpligt. Och till att, på sätt förslaget måhända åsyftar, för redaren stadga personlig ersättningsskyldighet torde saknas fog. För att förevarande § må erhålla nu antydt innehåll kräfves, att densamma undergår omarbetning.

Regeringsrådet Ernberg anförde:

Att denna § icke åsyftar sådan afvisning hvarigenom utlänning förhindras att här i riket landstiga, är tydligt. Har, såsom däremot i paragrafen synes vara förutsatt, utlänning tillåtits landstiga och varder han därefter afvisad, torde förpliktelse att återföra, honom knappast höra åläggas befälhafvare!! under annan förutsättning än den därstädes angifna.

Hvad beträffar den i föreliggande § berörda frågan om skadeståndsskyldighet för det fall, att dylik förpliktelse ej fullgöres, torde sådan skyldighet billigtvis böra åligga befälhafvare!! icke allenast vid obehörig vägran att återföra utlänningen utan äfven ifall för återförandet genom befälhafvarens försorg möter hinder, son! visserligen är af honom oberoende men

Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 42.

hvarom han likväl redan vid utlänningens medförande hit från utlandet ägt eller bort äga kännedom. Vidkommande åter redarens skadeståndsplikt, följer denna, utan särskildt stadgande i föreliggande lag, i båda angifna fall af 8 § sjölagen, dock att ansvarigheten där är begränsad till fartyg och frakt, en begränsning, som det icke förefinnes någon anledning att i dessa fall frångå.

På grund af hvad sålunda anförts synes nu afhandlade § böra omarbetas i den riktning, att däri stadgas skyldighet för befälhafvare, som under de i förslaget angifna förutsättningar hit medför utlänning, beträffande hvilken afvisning skall gå i verkställighet efter det han lämnat fartyget, att återföra denne till den utländska hamn, därifrån han medtagits, äfvensom förpliktelse för befälhafvaren att, där han obehörigen vägrar att fullgöra berörda skyldighet eller för återförandet af den afvisade genom hans försorg möter hinder, hvarom han vid utlänningens medtagande ägt eller bort äga kännedom, ersätta statsverket den kostnad, som erfordras för utlänningens återbefordrande till utlandet.

27 §.

Lagrådet yttrade:

De i förevarande § upptagna bestämmelser om arbetsgifvares skyldighet att ersätta statsverket kostnaden för utvisad arbetares befordrande ur riket äro enligt förslaget tillämpliga endast med afseende å arbetare, som arbetsgivare själf låtit införskaffa. Då vidare någon ersättningsskyldighet icke skulle föreligga, därest vid inträffandet af den omständighet, som föranledt utvisningen, ett år förflutit från arbetarens ankomst till riket eller, i fall som omförmäles i andra stycket, där förhör ej ägt rum inom ett år från samma tid, lära bestämmelserna i fråga nära nog uteslutande komma till användning beträffande sådana utlänningar, som äro att hänföra till s. k. säsongarbetare, hvilka i allmänhet hit inkomma omedelbart före arbetstidens början för att vid dess slut återvända till sitt hemland. Ersättningsskyldigheten skulle dessutom vara beroende däraf att den omständighet, som föranledt utvisningen, inträffat efter det en månad förflutit från det arbetsanställningen upphörde.

Mot en sålunda bestämd ersättningsskyldighet synes icke vara något att erinra. Det torde nämligen kunna sägas ligga i sakens natur, att då arbetsgifvare införskaffar så beskaffad utländsk arbetskraft, som förut sagts, han ock bör vara pliktig ombesörja arbetarnes återsändande till hemlandet vid arbetstidens slut; och denna arbetsgifvarens förpliktelse synes icke böra undergå någon minskning, för den händelse att arbetare

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 11 käft. (Nr 42.) 16

122 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

varder utvisad af anledning, som föreligger redan vid anställningens början eller uppkommer under densamma eller viss kort tid efter dess slut.

Då såsom nyss nämnts endast arbetsgivare, som själf låtit införskaffa arbetare, ansetts böra vara ersättningspliktig, blifva förslagets bestämmelser härutinnan icke tillämpliga, där arbetaren af egen drift inkommit till riket för att söka arbete eller införskaffats af annan utan arbetsgivarens föranledande. Det synes ej heller tillrådligt att utsträcka arbetsgivarens ersättningsskyldighet att omfatta jämväl dessa fall. Om arbetsgivaren ej på något sätt medverkat till att arbetaren inkommit i landet, bör ej den omständigheten att han sedermera antagit arbetaren i sin tjänst föranleda här afsedd ersättningsskyldighet.

Lagrådet finner sig fördenskull böra tillstyrka hvad i förvarande § stadgas, dock med följande erinringar.

Den arbetsgifvare här ålagda ersättningsskyldighet torde icke afse annat eller mindre än hvad som i 25 § angifves såsom kostnaden för utlännings befordrande till den utländska ort, dit han sändes. Det synes emellertid, till förekommande af missförstånd, önskligt, att ordalagen i förevarande § i nämnda hänseende bringas till öfverensstämmelse med de i 25 § använda.

Bland de omständigheter, som enligt 15 § kunna föranleda förordnande om utlännings utvisning, upptages äfven under angifna förutsättningar den, att utlänningen här i riket undergår honom ådömdt frihetsstraff. Att lägga denna omständighet till grund för bestämmande af den tid, under hvilken arbetsgifvaren skall vara ersättningsskyldig, synes icke lämpligt. Afgörande härvidlag bör i stället vara tidpunkten för brottets begående. Detta är också antagligen med förslaget åsyftadt. Men då affattningen af förevarande § knappast gifver stöd åt sådan tolkning, torde någon jämkning däri böra äga rum.

Bestämmelsen om arbetsgifvarens befrielse från ersättningsskyldighet, då arbetet upphört i följd af arbetsinställelse, synes böra vinna tillämpning vare sig strejk eller lockout förorsakat arbetsinställelsen. Detta torde ock vara i förslaget afsedt. Men då de i paragrafen använda ordalagen härutinnan ej äro fullt tydliga utan föra tanken närmast på förstnämnda eventualitet, erfordras någon redaktionell jämkning af paragrafen.

5 kap.

28 §.

Lagrådet hänvisade till hvad vid 1 kap. anförts beträffande innehållet i förevarande §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

29-31 §§.

Lagrådet yttrade:

De i. 29 och 30 §§ upptagna bestämmelser, hvilka innefatta modifikationer i eller tillägg till föreskrifterna i 1 kap., torde hafva sin rätta plats i sagda kapitel och följaktligen böra dit öfverflyttas, helst som ansvarsbestämmelserna i 9 § skola vara tillämpliga jämväl i fråga om sådan anmälan, som afses i förstnämnda båda paragrafer. Härvid lärer emellertid böra beaktas, dels att hvad 29 § första stycket innehåller synes vara af beskaffenhet att, där särskilda omständigheter sådant påkalla, böra i likhet med stadgandena i. 29 § andra stycket vinna tillämpning jämväl i fråga om utlänning, som till riket ankommer från visst land eller landsdel, dels att i 29 § andra stycket uttrycket »utlänning från visst land eller landsdel» uppenbarligen bör utbytas mot »utlänning, som ankommer från visst land eller viss landsdel,» och dels att med hänsyn till innehållet i 11 § det säkerligen mången gång icke skulle låta sig göra att vidtaga afvisningsåtgärd för det i 29 § andra stycket förutsatta fall att utlänning, som har att anmäla sig å den afsedda boningsorten, saknar de i sistnämnda lagrum påbjudna legitimationshan dlin garna.

I öIligt hänvisas till hvad rörande förevarande paragrafer anförts vid 1 kap. af förslaget.

Härjämte tillädes

af justitierådet Sundberg och regeringsrådet Ernberg:

Då förevarande förslag afser att, frånsedt den i 33’ § Konungen förbehållna rätt att lämna närmare föreskrifter angående verkställighet af afvisning eller utvisning, meddela uttömmande bestämmelser i fråga om tillsyn å utlänningar i riket, torde det i 30 § intagna stadgandet, vid jämförelse med 31 §, föranleda, att Konungen skulle komma att anses förhindrad att, där ej något af de förhållanden, som omförmälas i sistnämnda §, äro för handen, i försvarets intresse meddela andra föreskrifter angående tillsyn öfver utlänningar än dem, som i 30 § åsyftas. Att en dylik begränsning af Konungens befogenhet skulle i särskilda fall kunna vara till skada, ligger i öppen dag.

Ifrågavarande stadgande synes för öfrigt otillfredsställande äfven ur den synpunkten, att detsamma icke gärna kan tänkas tillämpligt under annan förutsättning än att område, som där afses, utmärkes på sådant sätt, att för hvarje utlänning blir uppenbart såväl hvilken omfattning området äger som att dess beträdande är förenadt med ansvar, om ej föreskrifven anmälningsskyldighet äger rum. Denna förutsättning finnes ernel-

124 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

lertid ej i förslaget angifven; antagligt är ock, att densamma icke i hvarje fall kan uppfyllas.

Härtill kommer, att stadgandet enligt sin affattning icke synes gälla för det fall att utlänning, som är bosatt i distrikt, där område af ifrågavarande beskaffenhet finnes, in en utom samma område, och i distriktet fullgjort stadgad anmälningsskyldighet, sedermera flyttar till området.

Med afseende å hvad sålunda blifvit anfördt, hemställes, att, därest bestämmelser i de frågor, som i 30 och 31 §§ afhandlas, anses böra inflyta i förevarande förslag, dessa bestämmelser sammanföras till ett stadgande, hvarigenom åt Konungen inrymmes befogenhet att, i händelse af krig eller fara för krig eller där rikets försvar eljest så kräfver, meddela särskilda föreskrifter angående tillsyn å utlänningar, som här vistas eller hit inkomma.

samt af justitieråden Borgström och Skarstedt:

Det synes knappast erforderligt att i denna lag uttryckligen utsäga en så själfklar sak som att Konungen under de i 30 och 31 §§ angifna förutsättningar äger utan hinder af lagens bestämmelser meddela de föreskrifter, som pröfvas erforderliga för öfvervakande af utlänningar. Därest emellertid stadganden af antydd art finnas böra i förslaget bibehållas, torde — till undvikande af den tolkning att i fall, som afses i 30 §, Konungens ifrågavarande befogenhet skulle vara inskränkt till att omfatta endast där omförmäldt förordnande — bestämmelserna i 30 § böra erhålla samma generella affattning som stadgandet i 31 §, därvid båda paragraferna lämpligen synas kunna samarbetas till en enda.

Lagrådet yttrade vidare beträffande

De här förekommande orden »och ej själf är svensk medborgare» stå uppenbarligen öfverflödiga, eftersom 1 kap. afser allenast utlänningar, och böra fördenskull utgå.

33 §.

Såsom vid 1 kap. blifvit antydt, torde åt förevarande § böra gifvas det vidsträcktare innehåll, att den här åt Konungen inrymda rätt att meddela särskilda föreskrifter må komma att afse icke blott afvisning och utvisning utan sättet för tillämpande af tillsynsbestämmelserna öfver hufvud.

Med hänsyn till hvad som hemställts vid 14 § i förslaget torde orden »beslut om» böra utgå.

125 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Näst sista stycket i förslaget.

Lagrådet anförde:

Då cirkuläret af den 28 maj 1886, såsom tillkommet i administrativ ordning, icke kan — lika litet som det i samma ordning tillkomna cirkuläret af den 15 juli 1904 angående utlänningar af persisk eller armenisk nationalitet — äga bestånd gent emot en af konung och riksdag i samma ämne stiftad lag, torde den i förevarande stycke intagna bestämmelse angående upphörande af förstnämnda cirkulärs giltighet böra utgå.

Öfvergångsbestämmelsen.

Med hänvisning till hvad vid 1 kap. yttrats angående anmälningsplikt för invandrande utlänning erinrade lagrådet, att nu förevarande bestämmelse torde böra undergå motsvarande jämkning.

Förslaget till lag om ändring i lagen angående lösdrifvares

12 juni 1885.

den

Lagrådet yttrade:

Såsom anförts vid 15 § af förslaget till lag rörande tillsyn å utlänningar i riket, är lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885 icke tillämplig å utlänningar. Föreliggande förslag år fördenskull, strängt taget, obehöflig! Härtill kommer, att den ändring i sagda lag förslaget innehåller synes till undvikande af missförstånd oundgängligen kräfva, att däremot svarande ändring vidtages beträffande 40 § 2 och 5 mom. samt 41 § 1 mom. af förordningen angående fattigvården. Men ändring i dylikt syfte af sistnämnda förordning kan icke gärna ske annorlunda än att därvid uttömmande bestämmes, i hvad mån samma förordning, särskildt dess sjätte kapitel, äger tillämplighet å utlänningar. Och då härför skulle erfordras en säkerligen ganska vidlyftig utredning, torde, äfven med hänsyn därtill att fattigvårdsförordningen i dess helhet för närvarande är under omarbetning, lämpligast vara, att föreliggande förslag icke göres till föremål för proposition till riksdagen.

Ur protokollet Erik Öländer.

126 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans May.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 december 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Ståaff, Statsråden Petersson,

SCHOTTE,

Berg,

Bergström, friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet an~ mai de chefen för civildepartementet statsrådet Schotte lagrådets den 21 juni 1911 afgifna utlåtande öfver de genom Kungl. Maj:ts beslut den 31 mars samma år till lagrådet remitterade förslag till lag rörande tillsyn å utlänningar i riket samt lag om ändring i lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredragande departementschefen:

»Det till lagrådet remitterade förslaget till lag rörande tillsyn å utlänningar i riket har, närmast med anledning af vissa principiella anmärkningar, som från lagrådets sida framställts mot förslaget, blifvit i väsentliga delar omarbetadt. De erinringar beträffande särskilda punkter af förslaget, hvilka framställts af lagrådet eller en pluralitet af dess leda-

127 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

möter, hafva jämväl vid omarbetningen efterkommits, där ej annat framgår af hvad i det följande anföres.

Det remitterade förslagets första kapitel, innefattande bestämmelser om kontroll å invandrande utlänningar, innehåller, bland annat, att utlänning, som till riket inkommer i syfte att här vinna uppehälle eller bosätta sig, är pliktig att därom hos polismyndighet göra anmälan inom viss tid, och skall sådan anmälan innehålla vissa uppgifter angående utlänningens personliga förhållanden. Om polismyndigheten ej finner anledning att afvisa utlänningen eller att hos öfverordnad myndighet göra hemställan om utlänningens utvisande, skall uppehållsbok för honom utfärdas; denna bok har utlänningen sedan att vid hvarje ombyte af boningsort uppvisa för polismyndighet. — Vidkommande de i detta kapitel upptagna bestämmelser har lagrådet hemställt, att det måtte tagas under öfvervägande, huruvida icke desamma borde ur förslaget utgå. Till stöd för sin ståndpunkt med afseende på de nämnda kontrollbestämmelserna har lagrådet anfört, bland annat, att sådana bestämmelser, huru de än affattades, skulle komma att drabba en stor mängd utlänningar, med afseende å hvilka särskild uppsikt icke vore erforderlig, men däremot icke blifva tillämpliga måhända just i sådana fall, där uppsikt framför allt vore påkallad. Vidare ansåge lagrådet, att de ifrågavarande stadgandena skulle så väl för inkommande utlänningar som för landets polismyndigheter medföra omgång och besvär, utan att därmed vunnes motsvarande fördelar med afseende å kontrollen _ af invandringen till riket. Emellertid kunde, såsom erfarenheten gifvit vid handen, omständigheter inträffa, som gjorde det erforderligt att anordna särskild uppsikt öfver utlänningar, hvilka inkomma från visst land eller till viss del af riket, och på grund däraf stadga anmälningsplikt särskild! för dessa. Med hänsyn till sådana fall syntes emellertid vara tillräckligt, att åt Konungen inrymdes rätt att förordna om de kontrollåtgärder, som kunde finnas erforderliga. I enlighet härmed har lagrådet, för den händelse bestämmelserna i första kapitlet af det remitterade förslaget funnes böra utgå, hemställt, att såväl dessa bestämmelser som de därmed i sammanhang stående föreskrifterna i 29 § af det remitterade förslaget borde ersättas med ett allmänt stadgande angående dylik rätt för Konungen; och borde berörda stadgande inbegripa jämväl de fall, som förutsattes i 30 och 31 §§ af det remitterade förslaget.

De skäl, som lagrådet förebragt för sitt afstyrkande af bestämmelserna i första kapitlet af det remitterade förslaget, finner jag vara synnerligen vägande; och anser jag fördenskull, lika med lagrådet, att det remitterade förslaget i. denna del icke bör läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Att, med bibehållande af grundsatsen om anmälningsskyldighet för invand-

128 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

rande utlänningar eller för vissa grupper af dessa, söka för kontrollen finna en annan, för invandraren lika väl som för polismyndigheten mindre betungande form än den i det remitterade förslaget angifna, synes mig icke heller böra ifrågakomma. På sätt lagrådet härutinnan yttrat, torde det vara förenadt med nära nog oöfvervinneliga svårigheter att här få till stånd en fullt tillfredsställande anordning. Vid sådant förhållande och då jag icke kan finna, att ett oafvisligt behof af allmänna kontrollbestämmelser i förevarande afseende gör sig gällande, har jag i denna fråga stannat vid den lösning, som lagrådet anvisat. Sålunda har det remitterade förslagets första kapitel, äfvensom den dithörande 32 § samt öfvergångsbestämmelserna i sista punkten af remitterade förslaget, vid omarbetningen uteslutits, och har i stället enligt den nya 19 § Konungen tillagts befogenhet att, där sådant på grund af särskilda omständigheter pröfvas erforderligt, meddela nödiga kontrollföreskrifter. Denna nya 19 § motsvarar således ej mindre första kapitlet af det remitterade förslaget än äfven samma förslags 29—31 §§. I sammanhang med nyss omförmälda ändring har i nya 6 § under e) vidtagits motsvarande jämkning.

Andra kapitlet i det remitterade förslaget upptager bestämmelser om afvisande af utlänning, som till riket ankommer. I fråga om den princip, som ligger till grund för nämnda bestämmelser, hafva lagrådets flesta ledamöter icke haft något att erinra. Däremot har en ledamot hemställt, att hvad förslaget innehölle angående afvisning finge därur utgå. Bemälde ledamot har, med hänsyn till de olägenheter, som enligt hans åsikt vore förenade med afvisningsinstitutet, ansett berörda institut icke böra hos oss införas utan att afsevärda fördelar därmed stode att vinna. Det kunde sättas i fråga, om detta verkligen skulle blifva fallet genom antagande af det remitterade förslaget. Visserligen hade landet icke något att vinna däraf, att de i remitterade förslagets 11 § omförmälda utlänningar finge hit inkomma; men något behof af en invandringslag gent emot dem kunde näppeligen sägas förefinnas. Däremot hade i den Riksdagens skrifvelse, som gifvit uppslaget till den ifrågasatta nya lagstiftningen, angifvits jämväl vissa andra grupper af utlänningar, hvilkas invandring det vore ensidigt förhindra. Hade den nya lagstiftningen om afvisning kunnat riktas mot dessa grupper eller någon af dem eller mot exempelvis kända brottslingar, »bondfångare», prostituerade och dylika personer af långt samhällsfarligare art än de i förslaget angifna grupperna, skulle måhända fördelarna af afvisningsinstitutets införande kunnat uppväga de med detsamma förenade olägenheter. Men då det nu befunnits icke kunna gå för sig att vidare än i den ringa mån, som det remittei’ade förslaget innehölle, tillmötesgå Riksdagens i omförmälda skrif-

129 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

velse uttryckta önskan om lagstiftning till förhindrande af skadlig invand-

och man ej heller kunnat lata afvisningsinstitutet riktas mot brottslingar, prostituerade och dylika, syntes det lämpligast att man, åtminstone för närvarande, afstode från tanken pa genomförande af nå^on sorts invandringslag.

För min del tvekar jag icke att ansluta mig till den af sistnämnde ledamot i lagrådet uttalade mening, att, så som det remitterade förslaget i denna del affattats, dess effektivitet i afseende på det med en invandringslag åsyftade ändamål icke kan förväntas blifva stor. Med denna uppfattning läier man hafva att välja mellan två möjligheter: antingen att ur förslaget utesluta bestämmelserna om afvisning eller ock att så°utsträcka afvisningsförfarandets tillämplighet, att detsamma i afsevärdt hö<rre <rrad än som enligt det ursprungliga förslaget är fallet motsvarar det syfte som föranledt dess upptagande i den ifrågasatta nya lagstiftningen. Valet mellan dessa bägge alternativ är ganska vanskligt, då åtskilliga0skäl kunna göias gällande så väl för den ena som för den andra lösningen. Det synes mig dock, som om skälen för det senare af de två berörda alternativen vore öfvervägande. _ Den princip, som ligger till grund för afvisningsinstitutet, kompletterar i viss mån den grundsats, som funnit sitt uttryck i utvisningsförfarandet. Med lagrådets pluralitet finner jag, att det, i fråga om vissa invandrare, såsom bettlare, till arbete oförmögna personer och flera dylika, skulle vara ^ meningslöst att låta dem obehindradt få slippa in^i landet blott för att låta dem vederfaras den alltid något omständliga behandling, som utvisningsproceduren innebär. Om man således bibehåller afvisningsförfarandet i den föreslagna lagstiftningen, synes likväl, på sätt bemälde ledamot i lagrådet ock antydt, detsamrnas tillämplighetsområde höra utsträckas utöfver de gränser, som därför i det remitterade förslaget utstakats.

... Emellertid lärer det icke gå för sig att göra afvisningsinstitutet tillämpligt i fråga om samtliga de grupper af invandrare, hvilka äro att beteckna såsom icke önskvärda. Den summariska karaktär, som är utmärkande för sistnämnda institut, medgifver icke detsamrnas utsträckande till sådana fall, där pröfningen af en invandrares egenskaper och förhallanden krafvel- mera ingående undersökning: dylika fall äro att utreda och afgöra enligt de för utvisningsförfarandet gällande former. Däremot bör den enklare och snabbare afvisningsproceduren lämpligen komma till användning, där de omständigheter, hvilka anses böra föranleda utlännings aflägsnande från riket, äro mer omedelbart i det yttre framträdande,. så att det är jämförelsevis lätt att utan allt för vidlyftig efterforskning konstatera deras tillvaro. En sådan princip torde hafva varit

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. IT käft. {Nr 42.)

130 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

bestämmande för afvisningsgrundernas begränsning i det remitterade förslagets 11 §. Men äfven med bibehållande af nämnda princip synes mig afvisningsförfarandets tillämplighet kunna utsträckas åtminstone till ytterligare en grupp invandrare, nämligen sådana, om hvilka kan antagas, att de sakna möjlighet att här ärligen försörja sig. Från det allmännas — och väl äfven från ifrågavarande utlänningars egen — synpunkt lärer det vara att anse som en vinst, att statens ingripande kan äga rum omedelbart vid en sådan utlännings ankomst hit, i stället för att uppskjutas till den redan då förutsedda senare tidpunkt, när hans oförmåga att på ärligt vis förskaffa sig uppehälle kommer att föranleda hans aflägsnande från riket. Och att fastställa, huruvida de här vid lag afgörande förhållanden äro, i fråga om en viss invandrare, för handen, torde i regeln låta sig göra utan att undersökningen därom behöfver blifva vidlyftigare än som med afvisningsproceduren är förenligt. Motsvarande bestämmelser förekomma ock i utländsk rätt, så särskildt enligt de lagstiftningar, den engelska och den amerikanska, i hvilka afvisningsinstitutet erhållit sin fullständigaste utformning.

På de grunder, som nu angifvits, har jag låtit omarbeta bestämmelserna angående afvisning, hvilka i det nya förslaget fått sin plats i första kapitlet. — Enligt remitterade förslagets 11 § skall polismyndighet från riket afvisa utländska zigenare äfvensom en hvar utlänning, som kan antagas hafva för afsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från ort till annan vinna sin utkomst genom utförande af musik, förevisande af djur eller annan dylik sysselsättning. Vid omarbetning af nämnda paragraf, motsvarande 1 § i den nya texten, har — jämte det ordalydelsen »som kan antagas hafva för afsikt» ersatts af uttrycket »som uppenbarligen har för afsikt», samt vissa af lagradets yttrande föranledda ändringar vidtagits — tillika, i öfverensstämmelse med hvad af mig härutinnan blifvit anfördt, afvisningsproceduren förklarats tillämplig jämväl i afseende på annan utlänning, som till riket ankommer för att söka sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar möjlighet att här ärligen försörja sig. Med hänsyn till den skiftande och inbördes olikartade naturen af' de omständigheter, som sålunda föranleda afvisning, är det uppenbart, att dessa icke kunna med någon fullständighet i lag angifvas. Hufvudregeln med dess allmänna formulering kompletteras emellertid af de anvisningar, som till ledning för vederbörande myndighets åtgöranden gifvits i förevarande styckes andra punkt. Där utsäges först, att utlänning, som innehar medel för sitt och med honom ankommande familjemedlemmars uppehälle under åtta dagar, icke må afvisas. I dylika fall inskränker sig polismyndighetens uppgift i första hand till att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

undersöka, huruvida invandrarens medel äro tillräckliga för uppehället; och lärer det få anses ligga i sakens natur, att vid dylik pröfning anspråken i fråga om storleken af det medbragta beloppet icke få ställas allt för höga. Vidare får afvisning ej ske, där omständigheterna göra sannolikt, att utlänningen inom åtta dagar efter ankomsten kan här erhålla arbete. Därest aftal angående arbetsanställning föreligger redan vid invandrarens ankomst till riket, är således all tvekan utesluten; i andra fall kommer närmast i betraktande det behof af arbetskraft, som må vara för handen i de trakter, där utlänningen uppgifver sig ämna söka arbete.

I detta sammanhang är att erinra, hurusom enligt det remitterade förslaget polismyndighetens skyldighet att verkställa afvisning är ovillkorlig. Under det den öfverordnade myndighet, som anordnar utvisning, i hvarje fall äger en diskretionär pröfningsrätt, har en dylik rätt icke enligt remitterade förslaget tillagts underordnad myndighet i fråga om afvisning af utlänningar: så snart de lagliga förutsättningarna för afvisning äro för handen, är polismyndigheten skyldig verkställa sådan. Denna grundsats, hvars riktighet redan från det remitterade förslagets ståndpunkt synes mig kunna ifrågasättas, lärer i hvarje fall icke böra bibehållas, därest afvisningsförfarandets tillämplighetsområde kommer att utsträckas på sätt det omarbetade förslaget innehåller. Enligt min mening bör således polismyndigheten, då fråga är om afvisning, lika väl som jämlikt remitterade förslaget Kungl. Maj:ts befallningshafvande vid pröfning af utvisningsärende, äga att för hvarje särskild! fall inrätta sitt handlingssätt efter ett diskretionärt öfvervägande af de föreliggande omständigheterna; och synes mig, såsom redan är antydt, denna grundsats böra gälla jämväl för de fall, som omförmälas i första stycket af förevarande paragraf. För att, i enlighet med hvad nu är sagd!, utmärka, att här ej är fråga om någon polismyndighetens ovillkorliga plikt att afvisa, utan om en iiämnda myndighet tillkommande befogenhet härutinnan, har i paragrafens första stycke, hvartill i andra stycket hänvisas, ordet »skall» ersatts med ordet »må».

Att afgöra, huruvida afvisning jämlikt bestämmelserna i andra stycket af den nya 1 § bör äga rum, lärer i många fall kräfva en pröfning af rätt grannlaga art. Då det gäller en åtgärd af så allvarsam beskaffenhet som den här ifrågavarande, är det uppenbarligen af den största betydelse, att de myndigheter, åt hvilka det anförtrotts att anordna afvisning, vid utöfningen af denna befogenhet förfara med erforderlig urskiljning och varsamhet samt utan onödig stränghet. Endast då fullgiltiga skål därtill föreligga, bör afvisning ske; vid bedömande, huruvida sådana skäl äro för handen, har vederbörande myndighet att taga hänsyn, ej mindre till omständigheterna i det särskilda fallet, än äfven till det med

132 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

förevarande bestämmelser åsyftade ändamål, som är, icke att hämma tillförseln af utländsk arbetskraft eller öfver hufvud att ingripa till reglerande af konkurrensen på arbetsmarknaden, utan allenast att från riket afhålla sådana folkelement, beträffande hvilka det med all tydlighet framgår, att de inom kort komma att falla det allmänna till last. Att en hit inkommande utlänning kan förete legitimationshandlingar, är ju i sin mån ägnadt att ingifva förtroende till hans person, men den omständigheten, att han saknar dylika, har dock ansetts icke böra i och för sig utgöra bestämdt hinder för hans mottagande här i riket. Slutligen må anmärkas, att där, såsom väl undantagsvis kan inträffa, en invandrande utlänning förut under någon tid uppehållit sig härstädes, hänsyn torde böra tagas jämväl till de i näst sista stycket af nya 6 § angifna omständigheter.

Enligt remitterade förslaget är klagan öfver afvisning ej tillåten. Denna grundsats synes emellertid svårligen låta sig förenas med den afsevärdt ökade befogenhet, som polismyndigheten i det omarbetade förslaget tillagts. Jag bär därför ansett, att afvisad utlänning bör beredas möjlighet att få afvisningsåtgärdens berättigande pröfvad af högre myndighet. Vid införande af klagorätt torde likväl, i öfverensstämmelse med afvisningsförfarandets natur, afvikelse böra ske från den för vanliga fall af ändringssökande gällande grundsats, att detsamma föranleder uppskof med öfverklagade beslutets verkställande: ett fasthållande vid denna grundsats skulle väsentligen omintetgöra det med nämnda förfarande afsedda syfte. Härvid må erinras, att de förut i detta ärende omförmälda, af Institutet för internationell rätt föreslagna internationella regler i fråga om utvisning innehålla, i art. 21 och 37, att utvisning kan provisoriskt verkställas, äfven om klagan öfver utvisningsbeslut föres. Hvad sålunda enligt nämnda regler gäller beträffande utvisning lärer äga tillämpning jämväl i fråga om afvisning, detta desto hellre som i vanliga fall sistnämnda åtgärd icke torde drabba vederbörande fullt så kännbart som en utvisning.

I öfverensstämmelse med hvad nu anförts, har jag i det omarbetade förslaget låtit införa bestämmelser om rätt för afvisad utlänning att genom besvär draga afvisningsåtgärden under Kungl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning. Enär afvisad utlänning omedelbart befordras ur riket och det således kommer att ställa sig så, att ändring sökes först sedan den afvisade ej längre befinner sig i landet, har det lämnats honom öppet att insända besvär med posten. Klagan öfver Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut har ansetts icke böra tillåtas.

Stadgandena om besvär och hvad därmed äger samband hafva införts i tre nya paragrafer, som fått numren 2—4, samt i första punkten af den nya 5 §. Sistnämnda paragrafs andra punkt motsvarar senare punkten af

133 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

det remitterade förslagets 14 §. T enlighet med hvad lagrådet yttrat, har 12 § af det. remitterade förslaget vid omarbetningen uteslutits. Samma förslags 13 § har undergått en redaktionell jämkning, därvid lagrådets hemställan i det väsentliga ländt till efterföljd: paragrafen motsvaras af andra och tredje styckena i den reviderade textens 5 §.

Jag öfvergår nu till det remitterade förslagets tredje kapitel, den omarbetade textens andra kapitel, som innehåller bestämmelser om utlännings utvisning från riket. Mot förslaget i denna del har någon principiell anmärkning icke blifvit inom lagrådet framställd.

Lagrådets erinran i fråga om affattningen af 15 § a) af remitterade förslaget, motsvarande 6 § a) i den omarbetade texten, har i hufvudsak blifvit iakttagen. I sammanhang med yttrande härutinnan har lagrådet anfört, att remitterade förslaget saknade bestämmelse för den händelse,, att af någon anledning utvisning icke kunde eller icke borde komma till stånd gent emot utlänning, hvarom i 15 § a) vore fråga; berörda ofullständighet — som icke förefunnes i cirkuläret den 28 maj 1886 angående, behandlingen af utlänningar, hvilka här i riket beträdas med lösdrifveri borde afhjälpas. Då emellertid de två sista punkterna i det omarbetade förslagets 12 § synas mig lämna erforderlig ledning för, huru i de af lagrådet angifna fall bör förfaras, finner jag ytterligare bestämmelse härutinnan icke vara af nöden.

I fråga om 15 § i remitterade förslaget är vidare att erinra, att densamma dels, under b), såsom grund för utvisning upptager den omständighet, att utlänning finnes sakna samt vara ur stånd att anskaffa medel till nödtorftigt uppehälle för sig och sin familj, dels ock, i sista stycket, beträffande utlänning, som faller fattigvården till last och förty bör hemsändas, hänvisar till hvad därom i gällande fattigvårdsförfattningar är stadgadt. Att vid sidan af sistnämnda författningar införa en bestämmelse, sådan som den i 15 § b) innehållna, synes mig emellertid ägnadt att framkalla betänkligheter. Och något verkligt behof af en dylik bestämmelse torde desto mindre vara för handen, därest, enligt hvad det omarbetade förslaget innehåller, vederbörande myndighet tillerkännes rätt att afvisa utlänningar, som antagas sakna möjlighet att här ärligen försörja sig. I öfverensstämmelse härmed har stadgandet i 15 § b) icke influtit i den nva 6 S.

Med remitterade förslagets 15 § d) har, enligt hvad de valda ordalagen gifva vid handen, åsyftats att vinna öfverensstämmelse med det förslag till lag angående utlämning af förbrytare, hvithet samtidigt med det förevarande remitterade förslaget var under utarbetande: såsom grund för utvisning skulle ifrågakomma allenast sådant utom riket begånget brott, som

134 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

vore af beskaffenhet att föranleda utlämning. Berörda, inom justitiedepartementet utarbetade förslag till utlämningslag är numera, sedan lagrådet däröfver afgifvit utlåtande, beroende på Kungl. Maj:ts pröfning; och har chefen för justitiedepartementet förklarat sig ämna hos. Kungl. Maj:t hemställa, att förslaget göres till föremål för proposition till 1913 års riksdag. Vid sådant förhållande har det synts lämpligt, att det förevarande remitterade förslagets affattning ersättes, i motsvarande 6 § c) af den nya texten, med en hänvisning till berörda lag angående utlämning af förbrytare.

Såsom grund för utvisning upptages i 15 § e) af det nu förevarande remitterade förslaget olaga handel, som af utlänning bedrifvits. Med hänsyn till ifrågavarande förseelses natur, har jag emellertid ansett, att sådan handel, där den ägt rum före den nu föreslagna lagens ikraftträdande, ej bör medföra den allvarliga påföljd, som utvisning innebär; och har bestämmelse härutinnan tillagts vid slutet af det omarbetade lagförslaget.

Enligt näst sista stycket af ifrågavarande paragraf skall vid pröfning af fråga om utlännings "utvisning hänsyn tagas jämväl till hans familjeförhållanden. I den nya texten har såsom ett af de viktigare förhållanden, som härvid böra komma i betraktande, angifvits den omständighet, att utlänning är gift med svenskfödd kvinna.

1 enlighet med lagrådets hemställan hafva det remitterade förslagets 16 och 17 §§ sammanförts till en paragraf, 7 § i den nya texten, därvid också i öfrigt iakttagits hvad lagrådet anmärkt.

Till 20 § i diet remitterade förslaget, den nya textens 10 §, har fogats ett tillägg af innehåll, att, där utlänning förvaras i häkte, nöjdförklaring må upptagas af tillsyningsmannen eller föreståndaren vid häktet; detta öfverensstämmer med motsvarande föreskrift i lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet, i vissa fall, af straff, ådömdt genom icke laga kraftägande utslag.

Vid omarbetning af det remitterade förslagets 23 §, som i det nya förslaget erhållit nummerbeteckningen 13, har åt paragrafens första punkt gifvits en affattning, hvilken bättre än den förutvarande ansetts uttrycka den här omhandlade så kallade politiska utvisningens egenart; någon ändring i sak har därmed icke åsyftats. Vid pröfning af fråga om utvisning på grund af bestämmelserna i denna paragraf böra gifvetvis de förhållanden, som omförmälas i nya 6 § näst sista stycket, få gälla hvad de kunna; detta har uttryckligen utsagts i ett nytt stycke, som inskjutits i förevarande 13 § af det omarbetade förslaget.

135 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Utvisad persons olofliga återvändande till riket är i remitterade förslagets 24 § belagdt med ansvar, fängelse i högst sex månader. För att straff hotet skall blifva af önskvärd effektivitet, lärer det ock vara af nöden att här stadga frihetsstraff. Emellertid finnas utan tvifvel fall, där ådömande af allenast böter bättre motsvarar den föreliggande straffbarheten. I enlighet härmed har i den nya 14 § föreskrifvits, att, där olofligt återvändande, hvarom nu är sagdt, äger rum under synnerligen mildrande omständigheter, bötesstraff må kunna tillämpas.

Bestämmelserna i förutvarande fjärde kapitlet, numera tredje kapitlet, reglera vissa frågor om ersättning för kostnad, som uppstått till följd af utlännings afvisning eller utvisning. I det ursprungliga förslagets 27 § första stycket stadgas, att arbetsgifvare, som låtit införskaffa utländsk arbetare, i särskilda fall är skyldig ersätta statsverket viss kostnad, som uppkommer däraf, att arbetaren varder från riket utvisad. Sådan skyldighet äger rum, för så vidt utvisningen föranledts af omständighet, som inträffat under tiden från arbetarens ankomst till riket och intill dess eu månad förflutit från det arbetsanställningen upphört. Dock är arbetsgifvaren från dylik förpliktelse fri, dels då berörda omständighet inträffat sedan mer än ett år förflutit från arbetarens ankomst, dels ock dä arbetaren upphört med arbetet i följd af arbetsinställelse samt den omständighet, som föranledde utvisningen, inträffat först efter det arbetsinställelsen ägt rum. Jag kan emellertid ej finna fullgiltiga skäl föreligga för uppställande af det sistnämnda undantaget; och har detsamma fördenskull icke upptagits i motsvarande 17 § af den omarbetade texten. Med afseende på bestämmelserna i denna paragraf må det tillåtas mig framhålla, att genom desamma regleras allenast en detalj — och kanske en af de mindre väsentliga detaljerna — af det rätt omfattande och svårlösta spörsmålet om arbetsgifvares ansvarighet för utländsk arbetare, som han till riket införskaffat. Att i en lagstiftning af förevarande art reglera frågan om utländsk arbetskrafts användande inom landet och villkoren därför låter sig icke göra. Visserligen är nämnda fråga af ganska allvarlig natur och bör noga uppmärksammas; i detta sammanhang kan den emellertid icke göras till föremål för vidare yttrande.

Vid omarbetning af det remitterade förslagets femte kapitel, motsvarande fjärde kapitlet i den nya texten, hafva, såsom redan nämnts, väsentliga ändringar blifvit i enlighet med lagrådets yttrande vidtagna. Därutöfver är att erinra endast, att hvad de förut i 28 §, numera i 18 § ingående stadganden angår, särskild föreskrift ansetts böra meddelas i fråga om köping och annat område å landet, för hvilket ordningsstadgan för rikets städer är i tillämpliga delar gällande.

136 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

För den föreslagna lagens ikraftträdande har bestämts viss tid, deri 1 januari 1914.

Då det remitterade förslagets rubrik icke lämpligen kan bibehållas efter uteslutande af detsammas första kapitel, har åt det omarbetade förslagets rubrik gifvits lydelsen: »förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas».

Utöfver hvad förut nämnts, hafva i lagförslaget vissa redaktionella jämkningar vidtagits.

Hvad därefter angår det remitterade förslaget till lag om ändring i lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885, så har lagrådet' vid det förhållande, att 1885 års lag icke vore tillämplig å utlänningar, funnit föreliggande förslag vara obehöfligt samt fördenskull och på i öfrigt anförda skäl ansett lämpligast vara, att detsamma icke göres till föremål för proposition till Riksdagen. Hvad lagrådet härutinnan anfört synes mig äga giltighet, och hemställer jag alltså, att det nu ifrågavarande förslaget måtte få förfalla.»

Sedan föredraganden därefter uppläst omförmälda förslag till lag angående förbud för vissa utlänning ar att här i riket vistas, hemställde föredraganden, att detta lagförslag måtte, jämlikt 87 § regeringsformen, genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till antagande.

Hvad föredragande departementschefen i ärendet hemställt biträddes af statsrådets öfriga ledamöter; och täcktes, med bifall till hvad hemställdt blifvit, Hans Magt Konungen förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition af den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: E. Lomm.

Stockholm 1913. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

123613.