med förslag till strafflag för krigsmakten, lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes, lag om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och den nya lagen om krigs- domstolar och rättegången därstädes samt vad i avseende därå iakttagas skall, lag om ändrad lydelse av 26 § i 8 kap. strafflagen, lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen, lag om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ i lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni 1906 samt lag om ändring i lagen angående förord¬ nande av rättegångsbiträde åt häktad den 14 september 1906

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

1 Nr 57.

Kungl. Maj.ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till strafflag för krigsmakten, lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes, lag om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt vad i avseende därå iakttagas skall, lag om ändrad lydelse av 26 § i 8 kap. strafflagen, lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen, lag om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ i lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni 1906 samt lag om ändring i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad den 14 september 1906; given Drottningholms slott den 14 maj 1914.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) strafflag för krigsmakten;

2) lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes;

3) lag om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt vad i avseende därå iakttagas skall;

4) lag om ändrad lydelse av 26 § i 8 kap. strafflagen;

5) lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen;

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 höft. (Nr 57.) 1

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

6) lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ i lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni 1906; samt

7) lag om ändring i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad den 14 september 1906.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Kung!. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 57.

3 Förslag

till

Strafflag för krigsmakten.

Första delen.

Allmänna bestämmelser.

1 KAP.

Om krigsmän, förmän och överordnade samt om tillämpligheten av vissa delar i lagen.

1 §•

Till krigsmän hänföras enligt denna lag:

l:o) officerare och underofficerare vid krigsmakten;

2:o) manskap med fast anställning vid krigsmakten;

3:o) värnpliktige under den tid, de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten, samt då de under färd till eller från sin tjänstgöringsort stå under militärbefäl;

4:o) till tjänstgöring å krigsmaktens fartyg eller vid minpositionerna förhyrda sjömän, maskinister, eldare, hantverkare och arbetare;

5:o) de, som tillhöra polisväsendet vid mobiliserad avdelning av krigsmakten;

6: o) vid lots- och fyrinrättningarna samt vid väg- och vatten byggnadskåren anställda personer under den tid, de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten; samt

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

7:o) medlemmar av frivilliga för rikets försvar avsedda kårer eller föreningar under den tid, de för sådant ändamål tjänstgöra vid mobiliserad avdelning av krigsmakten.

Under l:o) och 2:o) innefattas icke blott personal med beställning på stat vid krigsmakten utan jämväl övertalig personal samt personal, hörande till krigsmaktens reserver, den sistnämnda dock allenast under tid, då den fullgör sin tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten.

2 §•

Krigsman, som inom samma regemente eller annan till armén hörande avdelning, där styrkan icke överstiger ett regementes storlek, eller inom flottan eller inom kustartilleriet innehar högre tjänstegrad än annan krigsman, är dennes förman. Därjämte är envar inom krigsmakten förman för den, över vilken han, enligt tjänstereglemente eller särskilt förordnande, innehar ständig eller tillfällig befälsrätt.

Den, för vilken annan är förman, är underlydande i förhållande till förmannen.

3 §•

Krigsman, som innehar högre tjänstegrad än annan krigsman, är i förhållande till denne överordnad. Därjämte är envar förman överordnad i förhållande till den honom underlydande.

Den, för vilken annan är överordnad, är i förhållande till denne underordnad.

4 §•

Såsom mobiliserad anses enligt denna lag rikets krigsmakt eller avdelning av krigsmakten, då den för annat ändamål än övning ställes eller är ställd på krigsfot.

5 §•

Den tredje delen av denna lag äger tillämpning allenast i fråga om brott, som förövas i krigstid eller eljest under tid, då rikets krigsmakt är mobiliserad. Under sådan tid äger jämväl andra delen av lagen tillämpning, där bestämmelserna i tredje delen ej till annat föranleda.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

2 KAP.

Om dem, som äro underkastade straff efter denna lag.

6 §•

Under denna lag lyda:

l:o) krigsmän;

2:o) vid krigsmakten anställda civila ämbets- och tjänstemän; med undantag av präster, vid krigsdomstolarna tjänstgörande domare och åklagare samt lärare vid militära läroanstalter;

3:o) andra personer, vilka äro anställda vid krigsmakten i sådan befattning, som finnes uppförd i vederbörligen fastställd stat; med undantag av kyrkobetjänte, civila betjänte vid militära läroanstalter samt kvinnliga betjänte vid militära sjukhus;

4:o) månads- och daglönare samt extra poliskonstaplar vid flottan ävensom vid truppförbanden anställda manliga hantverkare, maskinister och eldare;

5:o) de, som för vinnande av civil ämbets- eller tjänstemannabefattning vid krigsmakten för sin utbildning tjänstgöra därstädes; samt

6:o) envar, som med behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg på sjötåg eller är tjänstgöringsskyldig vid eller med behörigt tillstånd åtföljer mobiliserad avdelning av krigsmakten, ändå att han icke eljest skulle lyda under denna lag.

Under 2:o) innefattas icke blott civila ämbets- och tjänstemän med beställning på stat vid krigsmakten utan jämväl övertalig personal samt personal, hörande till krigsmaktens reserver, den sistnämnda dock allenast under tid, då den fullgör sin tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten.

7 §•

Att värnpliktige och personer, hörande till krigsmaktens reserver, ävensom vid lots- och fyrinrättningarna samt vid väg- och vattenbyggnadskåren anställda, personer, ändå att de icke, enligt vad ovan är sagt, lyda under denna lag, i vissa fall äro underkastade straff efter densamma, därom stadgas i 61, 98, 130, 132 och 157 §§.

6 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

8 §•

Denna lag skall ock tillämpas å envar, ändå att lian icke lyder under lagen, därest lian i mobiliserad fästning, å krigsskådeplats inom eller utom riket eller å område, som av krigsmakten ockuperats, begår brott, som sägs i 133 § 2 inom., 134, 137, 138, 141, 143, 166, 167, 182 eller 183 §.

Lag samma vare i fråga om utländsk man, vilken eljest begår brott, som avses i 134 §, så ock beträffande person, som tillhör krigförande fientlig avdelning och beträdes med brott, varom talas i 149 §.

9 §•

Krigsfånge, ävensom utländsk man, vilken vid krig mellan främmande makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats, skall för brott, som av honom begås, straffas efter denna lag, där brottets beskaffenhet det medgiver.

10 §.

Begår någon, som lyder under denna lag, brott, varå straff där icke finnes utsatt, varde, även där sådant ej är i lagen särskilt sagt, straffad efter allmän lag och laga stadgar, dock med iakttagande av de även för vissa dylika fall i denna lag meddelade särskilda bestämmelser.

11 §•

Har någon, medan han lydde under denna lag, begått brott, varå samma lag är tillämplig, varde straffad efter denna lag, ändå att brottet ej blev åtalat, förrän de förhållanden upphört, på grund av vilka han lydde under samma lag.

De i 7 § omförmälda personer skola i där avsedda fall vara underkastade straff efter denna lag, ehuru vid åtalets anhängiggörande den tilltalade icke längre är värnpliktig eller innehar anställning, som i nämnda § sägs.

12 §.

Krigsman, som råkat i krigsfångenskap eller genom rymmande övergivit sin befattning vid krigsmakten eller ock åtföljt fartyg, som förolyckats eller blivit övergivet, skall, ändå att tiden för hans tjänstgöringsskyldighet går till ända, under det han är fången eller rymd, eller hans tjänstgöring varit betingad endast för resa med det förolyckade eller övergivna fartyget, anses fortfarande tillhöra krigs-

7 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

makten, till dess han erhållit avsked från krigstjänsten eller eljest blivit därifrån behörigen skild.

Har någon, som lyder under denna lag eller eljest är underkastad straff efter densamma, insatts i militärhäkte, intagits å militärsjukhus eller börjat avtjäna honom ålagd arrest utan bevakning, då skall, så länge han befinner sig i häktet eller å sjukhuset eller verkställighet av arreststraffet pågår, nämnda lag vara å honom tillämplig, ändå att så eljest icke skulle varit förhållandet.

13 §.

Har svensk krigsman eller annan, som är anställd vid svenska krigsmakten, i fientligt eller annat främmande land under tåg eller då svenskt krigsfolk eljest där är samlat, begått brottslig handling emot utländsk man; vare för åtal av gärningen ej erforderligt sådant särskilt förordnande av Konungen, som förutsattes i 1 kap. 1 § allmänna strafflagen i fråga om brott begångna utom riket, utan ankomme å högste befälhavaren på stället att, antingen målsäganden över brottet klagar eller ej, låta detsamma befordras till åtal, om han finner krigstuktens upprätthållande eller krigsmaktens anseende det kräva.

Då utländsk man utom riket begår brott, som hör till svensk krigsdomstols behandling, ankomme det på högste befälhavaren på stället att förordna om åtal av brottet, där han finner förhållandena det fordra.

14 §.

Har svenskt krigsfolk, inom eller utom riket, gemensam tjänstgöring med krigsfolk från främmande stat, med vilken Sverige är i förbund för krigs förande; då skall envar, som tillhör svenska krigsmakten och i sådan tjänstgöring begår brott emot person eller egendom, hörande till den med Sverige förbundna statens krigsmakt, dömas till straff, som finnes stadgat för enahanda brott emot person eller egendom, hörande till svenska krigsmakten.

3 KAP.

Om straff efter denna lag.

15 §.

Straffarter, som för brott efter denna lag användas, äro: l:o) dödsstraff;

8 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

2:o) straffarbete;

3:o) fängelse;

4:o) böter;

5:o) disciplinstraff;

samt för ämbets- och tjänstemän:

6:o) avsättning, varmed i de fall, som äro utsatta i lagen, förenas den påföljd, att den dömde förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas; och

7:o) mistning av ämbete eller tjänst på viss tid.

16 §.

Dödsstraff, som blivit ådömt efter denna lag, skall i de fall, vilka äro särskilt anmärkta, verkställas medelst skjutning, men eljest genom halshuggning.

Vid verkställande av dödsstraff iakttages i övrigt vad därom i allmän lag och tjänstereglemente stadgat är.

År någon för brott emot denna eller allmän lag dömd till dödsstraff, som bör verkställas genom halshuggning, och saknas i fält eller i belägrad fästning eller under sjötåg tillfälle att få straffet verkställt i den ordning, som därför är föreskriven, må det i stället verkställas genom skjutning.

17 §■

Ej skall någon undergå dödsstraff, innan Konungen eller, där domen blivit fälld av ståndrätt, högste befälhavaren på stället förordnat, att straffet må verkställas.

18 §.

I avseende på straffarbete, fängelse och böter, vartill efter denna lag dömes, gälle vad i allmän lag stadgat är, dock med iakttagande av vad i efterföljande §§ sägs.

19 §.

Skall krigsman undergå straffarbete på viss tid ej över två år, som blivit honom ådömt för brott, för vilket straff finnes utsatt i 5, 7, 9, 11, 12 eller 14 kap. av denna lag, eller fängelse, som blivit honom omedelbart eller såsom förvandlingsstraff ålagt för brott,

9 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

för vilket straff är utsatt i denna lag, bör, där så kan ske, straffet verkställas i militärhäkte.

Lag samma vare, om krigsman, som är hänförlig under l:o), 2:o) eller 4:o) i 1 §, skall undergå fängelse, som blivit honom för brott mot allmän lag såsom förvandlingsstraff ålagt.

20 §.

Vad i 19 § stadgas äge ej tillämpning, om med straffet skall förenas annat straff, som icke bör, efter vad i nämnda § är sagt, verkställas i militärhäkte.

21 §.

Vederbörande befälhavare tillkomme att, när krigsman, som, efter vad ovan är sagt, skall i militärhäkte undergå förvandlingsstraff, saknar tillgång till böters gäldande, förordna om deras förvandling, men möter hinder att verkställa förvandlingsstraffet i militärhäkte, varde förvandlingen, jämte straffets verkställande i övrigt, överlämnad till Konungens befallningshavande.

22 §.

Disciplinstraff är arrest av tre slag:

1) arrest utan bevakning;

2) vaktar rest; och

3) sträng arrest.

Arrest utan bevakning och vaktarrest må åläggas i minst en dag och högst femton dagar samt sträng arrest i minst en dag och högst sex dagar. Arrestdag räknas till tjugufyra timmar. Den tid, arresterad på tåg åtföljer trupp, till vilken han hör, inräknas ej i strafftiden.

Sträng arrest må ej åläggas någon, som ej fyllt aderton år, ej heller i annat fall, än då synnerlig råhet eller grovt trots mot gällande ordning genom förbrytelsen ådagalagts.

23 §.

Arrest utan bevakning verkställes, om den straffskyldige är officer eller underofficer, i eget rum eller tält och, om han tillhör manskapet, i kasernrum eller tält.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 höft. (Nr 57.) 2

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Straffet innebär förbud för den arresterade att under strafftideii utan tillstånd lämna det rum eller tält, vari straffet verkställes, samt kan förenas med förbud att emottaga besök.

Skall arrest utan bevakning verkställas å fartyg och saknas tjänligt rum för bestraffningen, må den straffskyldige i stället förbjudas att å fartyget förflytta sig utom visst område.

Den, som ålagts arrest utan bevakning, skall under strafftiden i vanlig ordning deltaga i tjänstgöring, där ej vederbörande befälhavare finner skäligt annorlunda förordna.

24 §.

Vaktarrest verkställes under bevakning i låst ljust rum eller i tält eller, om straffet skall verkställas å fartyg och för ändamålet lämpligt rum där saknas, under bevakning å tjänligt ställe.

På vederbörande befälhavare ankomme, huruvida den arresterade må deltaga i tjänstgöring eller icke.

Den arresterade må ej mottaga besök, där det ej för särskilt fall medgives.

Den, som undergår vaktai’rest, må ej begagna Öl, vin eller spritdrycker. Ej heller må han i övrigt bereda sig eller mottaga bättre underhåll eller större bekvämlighet, än som är förenligt med måttlighet och enkelhet.

25 §.

Sträng arrest verkställes i mörkt enrum. Då straffet pågått i tre dagar, skall en dags uppehåll göras i bestraffningen. Den dag, då avbrott sker, hålles den arresterade under bevakning i låst ljust rum; och inräknas nämnda dag ej i strafftiden.

Den arresterade må ej under arresttiden deltaga i tjänstgöring, men skall under den tid, då han hålles i mörkt enrum, där så ske kan, lämnas tillfälle att vistas i fria luften under en halvtimme varje dag.

Den, som undergår sträng arrest, må ej åtnjuta annan kost än manskapet vanligen bestås eller annan dryck än vatten och ej heller, där det ej för särskilt fall medgives, mottaga besök.

26 §.

Verkställighet av sträng arrest må ej ske, förrän vederbörande läkare efter gjord undersökning förklarat, att den straffskyldige kan

11 Kungl. Maj:ts K åd. Proposition Nr 57.

utan våda för hälsan undergå straffet. Finnes så icke vara förhållandet, eller saknas å fartyg lämpligt rum för straffets verkställande, skall straffet förvandlas till vaktarrest enligt de i 39 § för jämförelse mellan arreststraff av olika slag stadgade grunder.

27 §.

Vaktarrest och sträng arrest kunna åläggas med skärpning genom hårt nattläger under högst tio dagar av strafftiden. Sådan skärpning må åläggas allenast då det med hänsyn till av den straffskyldige förut undergångna bestraffningar eller andra särskilda omständigheter finnes icke kunna antagas, att arreststraffet, verkställt i vanlig ordning, skulle å honom utöva tillbörlig verkan.

Ålagd skärpning bör verkställas vid strafftidens början men tilllämpas icke, så länge den straffskyldige finnes ej kunna utan våda för hälsan undergå skärpningen.

Skärpning vare förfallen, där den ej kan före strafftidens slut verkställas.

28-§.

Om avsättning och därmed förenad påföljd, som i 15 § är sagd, om mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, så ock om straff, vartill dömas skall, där den, som gjort sig skyldig till avsättning eller till mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, ej är i besittning av det ämbete eller den tjänst, vari han sig förbrutit, gälle vad i allmän lag sägs.

Om förlust av medborgerligt förtroende, vilken påföljd även i denna lag för vissa brott finnes bestämd, gälle ock vad i allmän lag är stadgat.

29 §.

Officer eller underofficer, som efter denna eller allmän lag dömes till ansvar för stöld eller snatteri eller för annat brott till straffarbete eller svårare straff, skall tillika dömas till avsättning från det ämbete eller den tjänst, han såsom krigsman innehar.

12 Kungl. Maj:f,^ Nåd. Proposition Nr 57.

Begår krigsman, som hör till det vid krigsmakten fast anställda manskap, brott, därför han dömes till straffarbete eller svårare straff, skall han av vederbörande befälhavare skiljas från sin anställning vid krigsmakten; dock må, då tiden för ådömt straffarbete ej uppgår till sex månader och brottet ej är sådant, att den skyldiges medborgerliga anseende därigenom fläckas eller spilles, på befälhavaren bero att bibehålla honom vid berörda anställning.

Har officer, underofficer eller ock krigsman, tillhörande det vid krigsmakten fast anställda manskap, för brott, som omförmäles såsom straffbart i denna lag, tre eller flera gånger straffats med böter, vaktarrest, sträng arrest eller svårare straff, samt, därest bestraffningarna utgjort endast vaktarrest, minst en gång undergått dylikt straff i femton dagar, och har han inom fem år, efter det han undergått den av dessa bestraffningar, som sist verkställts, begått nytt brott, som omförmäles såsom straffbart i denna lag; då må den brottslige, även om något av de fall icke är för handen, som i föregående båda moment avses, jämte det straff, vartill han för det nya brottet gjort sig förfallen, tillika, om han är officer eller underofficer, till avsättning dömas och, om han tillhör manskapet, av vederbörande befälhavare skiljas från sin anställning vid krigsmakten, såvida han prövas hava gjort sig ovärdig den aktning och tillit, som bör tillkomma av honom innehavd befälsställning, eller krigstuktens upprätthållande eljest det kräver. Härvid må dock ej tagas hänsyn till bestraffning, som den brottslige undergått, där vid den tid, då brottet, varom fråga är, förövades, tio år förflutit, sedan bestraffningen blivit till fullo undergången.

30 §.

Varder någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, förvunnen om brott, för vilket straff är utsatt i denna lag, och finnas olika straff för officerare, underofficerare och manskap bestämda; då skall den brottslige straffas i likhet med krigsman i den tjänstegrad, vartill den straffskyldige enligt tjänstereglemente eller särskild föreskrift räknas. År någon viss tjänstegrad för den straffskyldige ej bestämd, skall det straff tillämpas, som gäller för manskap.

31 §.

Har barn, som ej fyllt femton år, begått gärning, för vilket straff är utsatt i denna lag, vare i stället underkastat disciplinär bestraffning enligt de bestämmelser, som av Konungen i sådant hänseende meddelas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

32 §.

Att i vissa fall villkorlig dom må brukas i fråga om straff, som ådömes efter denna lag, därom gäller vad i allmän lag är stadgat.

4 KAP.

Om vissa allmänna grunder för straffbarhet, straffens tillämpning och

skadestånd.

Vad i allmän lag finnes stadgat om delaktighet i brott, om sammanträffande av brott, om förening eller förändring av straff, om återfall i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäva straffbarhet, lände till efterrättelse vid tillämpning av denna lag, likväl med iakttagande av de ytterligare eller skiljaktiga stadganden, som däri förekomma; skolande vad i allmän lag tinnes stadgat om tillgodoräknande av häktningstid äga motsvarande tillämpning i disciplinmål.

I fråga om skadestånd gälle ock allmän lag. Har krigsman, som under utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som i 130 § sägs, vare dock, där han ej varder dömd till svårare straff än disciplinstraff, icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats kronan eller annan.

34 §.

Innefattar en handling flera brott, som äro straffbara dels efter denna och dels efter annan lag, eller är en handling i särskilda avseenden belagd med olika straff i denna och i annan lag; varde tilllämpat vad i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen är för likartat fall stadgat.

År en handling i särskilda avseenden belagd med straff dels efter 10 kap. 1, 2 eller 5 § allmänna strafflagen, dels efter 7 eller 12 kap. i denna lag, må nämnda lagrum i allmänna strafflagen icke tillämpas.

14 Kung).. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Då brottslig handling, som i denna § avses, är av beskaffenhet att böra enligt denna lag med disciplinstraff och enligt annan lag med böter försonas, skall disciplinstraff ensamt åläggas.

35 §.

Är någon, som gjort sig skyldig till straffarbete på viss tid eller fängelse, tillika förfallen till arrest, då skall sistnämnda straff övergå till fängelse, därvid varje dags arrest utan bevakning anses svara mot en halv dags fängelse, varje dags vaktarrest mot en dags fängelse och varje dags sträng arrest mot tre dagars fängelse; dock att brutet dagatal anses vara förfallet; och varde fängelsestraffet jämlikt de i allmän lag givna grunder med övriga straffet förenat.

36 §.

Är någon förfallen både till arreststraff och till böter, tillämpas bägge dessa straff. Saknar den skyldige tillgång till böternas fulla gäldande, skall såväl bötes- som arreststraffet övergå till fängelse.

37 §.

Skall jämlikt 35 eller 36 § förening eller förändring av straff äga rum, utsätte domstolen ändock alltid det särskilda straff, varje brott förskyllt, och meddele därefter de bestämmelser, som jämlikt nämnda §§ erfordras.

38 §.

Anses någon på en gång övertygad om flera särskilda förseelser, vilka ådraga disciplinstraff, skall för dessa förseelser bestämmas ett gemensamt straff, vilket icke må överstiga det i 22 § för varje slag av arreststraff utsatta högsta mått.

39 §.

Yad i 38 § är stadgat skall lända till efterrättelse jämväl om någon, sedan disciplinstraff blivit honom ålagt, varder övertygad att förut hava begått annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa. Vid tillämpning av det sålunda bestämda straffet skall avräknas den tid,

15 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

varunder den straffskyldige till följd av det tidigare beslutet må hava undergått straff; och skall därvid en dags arrest utan bevakning anses svara mot en halv dags vaktarrest och en dags vaktarrest mot sträng arrest under en tredjedels dag. Uppkommer genom avräkningen brutet dagatal, anses detta vara förfallet.

40 §.

Har någon, sedan arreststraff blivit honom ålagt, men innan han det till fullo undergått, ånyo gjort sig skyldig till förseelse, varå sådant straff bör följa, då skall sistnämnda straff sammanläggas med det förra straffet eller, om detta var till någon del verkställt, då ny förseelse begicks, med vad av samma straff då återstod, till ett arreststraff av det slag, straffen tillhöra eller, om de äro av olika slag, det svåraste något av dem tillhör; skolande därvid de i 39 § för jämförelse mellan arreststraff av olika slag stadgade grunder äga tillämpning, med iakttagande dock, att det sammanlagda straffet ej i något fall må överstiga, om det är arrest utan bevakning eller vaktarrest, tjugufyra dagar, och, om det är sträng arrest, åtta dagar; och varde, vid tillämpning av det sålunda bestämda straffet, avräknad den tid, varunder den straffskyldige till följd av det tidigare beslutet må hava undergått straff, efter det förseelse ånyo förövades.

Har i fall, som i 1 mom. avses, det först ålagda straffet jämlikt 35 § övergått till fängelse eller straffarbete eller jämlikt 36 § till fängelse, och har det sålunda bestämda straffet redan till någon del verkställts, då ny förseelse förövas; då skall det arreststraff, som för den eller de senare begångna förseelserna ålägges, enligt vad i 35 § är stadgat, övergå till fängelse och med övriga straffet förenas.

41 §.

År arreststraff, som jämlikt 35, 36 eller 40 § förenas med annat straff, förbundet med skärpning, varde den tillämpad. Är jämväl straff, varmed arreststraffet förenas, med skärpning förbundet, tillämpas den skärpning, som är svårast, eller, där skärpningarna äro lika svåra, en av dem. Har skärpning med mörkt enrum ådömts enligt allmänna strafflagen, anses en dags sådan skärpning svara mot två dagars skärpning endast genom hårt nattläger; och varde, där skärpningar finnas efter sådan grund lika svåra, skärpningen med mörkt enrum tillämpad.

Går i fall, som i 35 § avses, strafftiden över två år, vare skärpningen förfallen.

16 Kungi. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

42 §.

Äro i fall, då från ådömt straff skall avräknas straff, som redan verkställts, båda straffen eller någotdera av dem arreststraff, och äro båda straffen förbundna med skärpning, varde verkställd skärpning jämväl avräknad från den senare ådömda i enlighet med de för jämförelse mellan olika skärpningar stadgade grunder.

43 §.

Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut, varigenom samma person blivit fälld till särskilda disciplinstraff, och finnes därvid sådant fall, som i 40 § 1 mom. avses, vara för handen, utan att den straffskyldige tillika är förfallen till annat frihetsstraff, ankomme det på vederbörande befälhavare att, jämlikt vad i nämnda lagrum och 41 § är stadgat, förordna om straffens sammanläggning. Har i andra fall genom särskilda beslut, vilka på eu gång förekomma till verkställighet, samma person blivit fälld till särskilda straff, och äro straffen av beskaffenhet, att de enligt gällande föreskrifter ej kunna jämte varandra verkställas, göres om förhållandet anmälan hos krigsöverdomstolen, som, med tilllämpning av i denna och allmän lag stadgade glinder, förordnar, huru straffen skola förenas eller sammanläggas; dock att, där besluten blivit till Konungens befallningshavande för verkställighet överlämnade, Konungens befallningshavande äger att om sammanläggningen förordna.

Där disciplinstraff blivit av befälhavare någon ålagt, men verkställandet därav, på sätt i 207 § sägs, anstår i avvaktan på utslag över annat mot den straffskyldige vid domstol angivet brott, för vilket han hålles häktad, skall samma domstol, i händelse han sakfälles för det där åtalade brottet, men straffet för samma brott enligt gällande föreskrifter ej kan verkställas jämte disciplinstraffet, förordna om de särskilda straffens sammanläggning.

44 §.

Händer det att underlydande flyr från drabbning eller företager plundring, eller att vid uppror eller upplopp eller under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott emot krigslydnaden medför större fara för ordningen inom krigsmakten eller för dess eller allmän säkerhet, någon

17 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

sätter sig emot förmans befallning eller, sedan befallningen blivit upprepad, den ej genast verkställer; då må förman emot underlydande bruka det våld, som är nödigt för flyktens eller plundringens hindrande eller lydnadens och ordningens återställande. Gör förmannen i dessa fall större våld, än nöden kräver; gälle vad i sådant hänseende om nödvärn i allmän lag sägs.

45 §.

Varder skiltvakt eller annan vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning överfallen med våld eller hot, som innebär trängande fara för den överfallne eller för person eller egendom, som är under hans beskydd eller bevakning, eller eljest för allmän eller enskild säkerhet; då äge den vakt, patrull eller avdelning rätt till nödvärn. Söker den, som står under sådan bevakning, att rymma, eller brukar annan för att befria honom våld eller hot, må det våld användas, som för rymningens hindrande är nödigt.

Vad i 1 mom. är stadgat om vakt, patrull eller avdelning, gälle jämväl i fråga om till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är stadd i tjänsteutövning.

46 §.

För sådan i krig förövad handling, som, ehuru straffbar, gärningsmannen likväl ej saknat anledning antaga enligt krigsbruk vara tillåten, må straffet efter omständigheterna nedsättas under vad eljest å gärningen följa bort.

47 §.

I fråga om viss tid för åtal av brott och för verkställande av utslag gälle vad i allmän lag är föreskrivet; och skall i dessa fall disciplinstraff ej anses svårare än böter enligt allmän lag.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 3

18 Kunyl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Andra delen.

Om särskilda brott.

5 KAP.

Om rymning och olovligt undanhållande.

48 §.

Krigsman, som, i avsikt att undandraga sig krigstjänsten, olovligen avviker från den trupp eller det fartyg, vartill lian hör, eller från den tjänstgörings- eller vistelseort, som är för honom bestämd, eller undandöljer sig utan att från orten avvika eller, då det på grund av inkallelse eller enligt åtagande eller efter tilländagången tjänstledighet åligger honom att inställa sig till tjänstgöring, sådant underlåter, straffes för rymning.

49 §.

Rymmer krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, dömes till straffarbete från och med sex månader till och med två år.

Tillhör rymmaren manskapet, och äro omständigheterna synnerligen mildrande, må den brottslige, om han ej förut undergått bestraffning för rymning, dömas till fängelse i högst ett år.

50 §.

Rymmer krigsman i annat fall än det, som omförmäles i 49 §, dömes till fängelse i högst sex månader eller varde, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff. Består brottet i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid krigsmakten, och har den brottslige ej ännu varit i sådan tjänstgöring, må ej svårare straff än disciplinstraff åläggas honom. Sker rymningen från fartyg under sådana omständigheter, att rymmaren bort inse, att fartyget till följd av rymningen utsättes för fara, må till fängelse i högst ett är

19 Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

eller straffarbete på lika tid dömas. Förövas brottet av den, som tillförene varit straffad för rymning, vare straffet fängelse eller, om rymningen sker från fartyg under omständigheter, som nyss sagts, fängelse eller straffarbete i högst två år.

Rymmer officer eller underofficer, skall han, ändå att brottet anses böra medföra lindrigare ansvar än straffarbete, jämte det straff, som jämlikt 1 mom. skall följa å brottet, tillika dömas till avsättning.

51 §.

Hava två eller flera krigsmän i samråd beslutat att rymma, vare det, om brottet går i fullbordan, ansett såsom försvårande omständighet; och må i det fall, som omtalas i 49 §, straffet för anstiftare höjas till straffarbete i högst två år utöver den där utsatta högsta strafftid.

Har överenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blivit träffad, men kom brottet ej till verkställighet; varde ändå anstiftare, så ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom rymmare straffade, efter ty i 49 eller 50 § för varje fall är stadgat. Annan deltagare i sådan stämpling belägges med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som beträdes med brott, varom denna § handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

52 §.

Krigsman, som, utan att sådan avsikt, som i 48 § är sagd, ådagalägges, begår gärning eller gör sig skyldig till underlåtenhet, som där finnes omförmäld, varde, där han ej, efter vad nedan stadgas, gjort sig förfallen till svårare ansvar, för olovligt undanhållande belagd med disciplinstraff; dock att, där brottet förövas av någon, som förut varit straffad för olovligt undanhållande eller rymning, samt omständigheterna äro synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

Är den brottslige officer eller underofficer, och varar undanhållandet över tre dagar, dömes till fängelse i högst sex månader eller värde, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må jämte det ansvar, som nu är sagt, tillika till avsättning dömas.

53 §.

Beträdes krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning eller är inmönstrad å fartyg, med olovligt undanhållande,

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

som varat över tjugufyra timmar av den bestämda tjänstgöringstiden efter det han avvek eller sig undandolde eller över tre dagar efter det inställelse till tjänstgöring bort ske, varde ansedd såsom hade han rymning förövat.

Lag samma vare, där i annat fall, än i 1 inom. avses, olovligt undanhållande varat för officer eller underofficer över tre månader eller för någon av manskapet över tre dagar av den bestämda tjänstgöringstiden.

54 §.

Underlåter krigsman, som på grund av inkallelse eller enligt åtagande eller efter tilländagången tjänstledighet är skyldig inställa sig till tjänstgöring, men på grund av laga förfall därifrån utebliver, att, så snart ske kan, hos vederbörande befälhavare anmäla förfallet, belägges den felaktige med disciplinstraff.

55 §.

Krigsman, som, efter det han blivit utan eget förvållande skild från trupp eller fartyg, vartill han hör, förfallolöst underlåter att, så snart ske kan, återförena sig med truppen eller fartyget eller eljest anmäla sig till tjänstgöring vid krigsmakten, varde, om det sker i avsikt att undandraga sig krigstjänsten, ansedd såsom hade han rymning förövat men, om sådan avsikt ej ådagalägges, straffad efter 52 eller 53 §, allt efter vad i nämnda §§ för varje fall är sagt.

56 §.

Har någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, gjort sig skyldig till rymning eller till olovligt undanhållande, som varat över tjugufyra timmar efter det han avvek eller sig undandolde eller över tre dagar efter det inställelse till tjänstgöring bort ske, varde den brottslige, om han är ämbete- eller tjänsteman, straffad så, som angående krigsman för motsvarande fall här ovan i detta kap. stadgats, men eljest dömd till fängelse eller straffarbete i högst tvä år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

57 §.

Har krigsman eller någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning,

21 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 57.

förlett eller hjälpt annan till rymning, straffes så. som hade han själv under enahanda förhållanden rymt; dock att avseende ej göres å de omständigheter, som voro av hans åtgärd oberoende eller allenast för rymmaren försvårande.

58 §.

Vet krigsman, eller någon, som utan att vara krigsman lyderunder denna lag och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, att annan ärnar rymma, och underlåter lian att i tid uppenbara de omständigheter, som därom kunniga äro, eller har han, efter det rymningsbrott av annan förövats, hyst eller dolt rymmaren, med vetskap om dennes brott, då skall han, efter som brottet var till, beläggas med disciplinstraff eller dömas till fängelse eller mistning av ämbete eller tjänst på viss tid; varde dock i varje fall lindrigare straffad, än om han själv begått rymningen.

59 §.

Krigsman, som genom stympning eller annorledes uppsåtligen gör sig oduglig till uppfyllande av sin krigstjänstskyldighet under längre eller kortare tid, straffes med fängelse eller straffarbete i högst två år.

60 §.

Lämnar någon, som undergår arrest utan bevakning, olovligen det rum eller tält. vari straffet verkställes, eller överträder han meddelat förbud att emottaga besök, eller överträder någon, som jämlikt 23 § 3 mom. förbjudits att å fartyg förflytta sig utom visst område, det sålunda meddelade förbudet, belägges med vaktarrest.

Öl §.

Vad i 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54 och 59 §§ linnes stadgat om krigsmän skall i tillämpliga delar gälla beträffande värnpliktige, officerare, underofficerare och manskap, hörande till krigsmaktens reserver, ävensom vid lots- och fyrinrättningarna samt vid väg- och vattenbyggnadskåren anställda personer, ändå att de icke skulle vara att hänföra till krigsmän. Likaledes skall vad i 56 § är stadgat om vissa ämbets- och tjänstemän, som utan att vara krigsmän lyda under denna lag, äga mot-

22 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

svarande tillämpning å till krigsmaktens reserver hörande civila äinbetsoch tjänstemän, som äro tjänstgöringsskyldiga vid mobiliserad avdelning, ehuru denna lag icke eljest skulle vara å dem tillämplig.

6 KAP.

Om uppror, upplopp och olovliga sammankomster.

62 §.

Samlar sig krigsfolk tillhopa och lägger det uppsåt å daga att med förenat våld sätta sig upp emot verkställighet av förmans bud eller att tvinga förman till någon ämbetsåtgärd eller att för sådan åtgärd hämnas, men vända de upprorsmän på förmans befallning åter till lydnad och ordning; då skola anstiftare och anförare dömas till straffarbete från och med ett till och med tre år och de övriga till fängelse i högst sex månader. Äro synnerligen mildrande omständigheter för handen; må deltagare, som hör till manskapet och ej var anstiftare eller anförare, dömas till vaktarrest i minst tio dagar.

63 §.

Vända upprorsmän ej åter till lydnad och ordning, utan visa trotsighet emot förmans befallning; dömes anstiftare eller anförare till straffarbete från och med tre till och med sex år och annan deltagare i upproret till sådant arbete från och med ett till och med tre år. Officer eller underofficer varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

64 §.

Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus, eller plundra eller fördärva de annan egendom; straffes anstiftare eller anförare med straffarbete på livstid eller från och med tre till och med tio år och annan deltagare i upproret med straffarbete från och med ett till och med åtta år.

23 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Officer eller underofficer, som fälles till ansvar efter detta lagrum, skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

För våld eller annan brottslig gärning, som vid uppror begås, varde ock gärningsmannen straffad, efter ty i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen och 34 § denna lag skils.

65 §.

Gör krigsfolk uppror under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför större fara; då skola, om upproret ej fullföljdes längre än i 62 § är sagt, de brottsliga dömas, anstiftare eller anförare till straffarbete från och med fyra till och med åtta år och annan deltagare i upproret till sådant arbete från och med två till och med fyra år; men i de fall, varom 63 och 64 §§ handla, skall anstiftare eller anförare dömas till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år och annan deltagare straffas med straffarbete från och med två till och med åtta år. Å officer eller underofficer, som fälles till ansvar efter detta lagrum, skall tillämpas den särskilda påföljd, som i 63 och 64 §§ stadgas.

66 §.

Deltager krigsman med väpnad hand i uppror emot annan offentlig myndighet, än ovan sägs; dömes till straff, som för uppror emot förman finnes bestämt

67 §.

Di'äper upprorsman den, som uppror stilla vill; miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

Varder upprorsman dräpen; ligge ogin.

68 §.

Har någon muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, den han bland krigsfolket utspritt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes sökt förleda till uppror, då skall, vid straffets bestämmande efter allmän lag, brottet anses hava skett under försvårande omständigheter.

Samma lag vare om den, som annans skrift utspritt eller utsprida låtit för att därmed komma uppror åstad.

24 Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

69 §.

Får någon veta, att stämpling till uppror är å färde, och uppenbarar han ej i tid för befälhavaren de omständigheter, som kunniga äro; då skall han, efter som brottet var till, dömas till disciplinstraff eller till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år.

70 §.

Samlar sig krigsfolk tillhopa och stör lugnet eller ordningen inom krigsmakten utan att dock lägga ådaga sådant uppsåt, som i 62 § är sagt, och skingrar sig ej det krigsfolk på förmans befallning, utan visar trotsighet däremot; dömes anstiftare eller anförare till straffarbete från och med ett till och med tre år och annan deltagare i upploppet till fängelse i högst ,sex månader. Äro synnerligen mildrande omständigheter för handen; då må deltagare i upploppet, den där hör till manskapet och ej är att anse såsom anstiftare eller anförare, dömas till disciplinstraff. Övergå de till våld å person eller egendom; vare lag, som i 64 och 67 §§ sagd är; dock att för sådan deltagare i upploppet, som ej är anstiftare eller anförare, straff efter 64 § må nedsättas till straffarbete i två månader.

Göres upplopp vid tillfälle, som i 65 § sägs, varde de brottslige straffade, anstiftare eller anförare med straffarbete från och med fyra till och med åtta år och annan deltagare i upploppet med sådant arbete från och med två till och med fyra år. Orsakas genom upploppet betydligare skada; då må straffet höjas för anstiftare och anförare till straffarbete i tio år eller på livstid och för annan deltagare till straffarbete i åtta år. Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom i detta moment är sagt, skall ock förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

71 §•

Var som muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, den han bland krigsfolket utspritt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes sökt förleda till ohörsamhet mot förmans eller överordnads befallningar i tjänsten eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten, varde, där ej gärningen är att anse såsom uppmaning eller förledande till uppror, varom i 68 § förmäles, dömd till fängelse, eller, i lindrigare

25 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

fall, till disciplinstraff. Voro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas. Är den skyldige i följd av gärningen förfallen till straff för delaktighet i brott, som därå följt, gälle vad i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen och 34 § denna lag är sagt.

Lag samma vare om den, som annans skrift, den där innefattar sådan uppmaning eller sådant förledande eller upphetsande, som i 1 mom. sägs, utspritt eller utsprida låtit för att därmed främja den med skriften åsyftade verkan.

72 §.

Den, som, medan förox-dnande om indragning av skrift jämlikt § 4 mom. 12 eller 13 tryckfrihetsförordningen är gällande, med vetskap om förordnandet utsprider eller låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst ett år. Sker brottet vid tillfälle, som i 65 § sägs, då må till straffai*bete i högst ett år dömas.

73 §.

Håller krigsfolk sammankomst för x-ådplägning i ämnen, genom vilkas avhandlande fruktan eller misströstan kan hos krigsfolket utbredas eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas, såsom:

om faran eller olämpligheten av företag eller tjänsteförrättning, därtill befallning är given eller förväntas;

om vådan av den ställning, vari krigsmakten eller någon del därav befinner sig; eller

om förmans förhållande eller åtgärder;

då skola de, som deltogo i sammankomsten, dömas till disciplinstraff eller, där faran var stolle, till fängelse.

Har officer eller underofficer, i ändamål, som ovan är sagt, kallat underlydande till sammankomst eller givit dem tillstånd att sådan sammankomst hålla; dömes till avsättning, mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller fängelse och varde tillika, om sammankomsten ledde till uppror, upplopp eller annat brott, såsom anstiftare därav straffad, men de underlydande vare för sitt deltagande i sammankomsten från straff fria.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 höft. (Nr 57.) 4

2 (i

Kung!,. Maj:ts Säd. Proposition Nr 57.

74 §.

Den, som för sådan otillåten rådplägning, som i 73 § avses, kallat krigsfolk till sammankomst, varde, ändå att densammas hållande förhindrades, straffad efter ty i nämnda § sägs..

75 §.

De i 02, 03, 04, 05, 07, 70 och 73 §§ av detta kap. förekommande stadganden äga tillämpning jämväl å dem, som utan att vara krigsmän lyda under denna lag, då de med krigsfolk deltaga i uppror, upplopp eller olovliga sammankomster.

7 KAP.

Om brott mot krigslydnaden och missbruk av förmanskap; så ock om misshandel och förolämpningar samt om annat oskickligt uppförande.

70 §.

Vägrar krigsman att åtlyda vad förman under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom befallt, dömes till fängelse eller straffarbete i högst ett år. Tillhör den brottslige manskapet, och äro omständigheterna synnerligen mildrande, må han beläggas med disciplinstraff.

Sker brottet i närvaro av samlad trupp eller ombord å krigsfartyg i närvaro av någon bland besättningen, må straffet höjas till straffarbete i två år.

Förövas brottet under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför större fara, skall den brottslige dömas till straffarbete i högst fyra år. Kom därav betydligare skada, eller var brottet eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenat, må tiden för straffarbetet höjas till åtta år.

77 §.

Underlåter krigsman, i avsikt att förhindra verkställighet av vad förman under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom

27 Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

befallt, att rätt fullgöra befallningen, eller uppehåller han i sådan avsikt genom onödig förfrågan, motsägelse eller invändning befallningens fullgörande, straffes efter 76 §.

Var avsikten ej sådan, som ovan nämnts, straffes den brottslige efter 130 §.

78 §.

Vägrar eller underlåter någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, att åtlyda vad den, som enligt tjänstereglemente eller särskilt förordnande över honom har befälsrätt i tjänsten, inom gränsen av denna rätt anbefallt; varde den brottslige, om han är att hänföra till ämbets- eller tjänsteman, straffad efter 25 kap. 16 eller 17 § allmänna strafflagen, men eljest dömd högst till straffarbete i två år. Var förbrytelsen ringa; må den brottslige beläggas med disciplinstraff.

79 §.

Straff efter 76, 77 eller 78 § må icke ådömas, då befallningen avsåg utförande av gärning, som enligt lag icke är tillåten.

80 §.

Underlåter någon att efterkomma överordnads i särskilda fall meddelade föreskrifter i vad som rör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten, belägges med disciplinstraff eller dömes till fängelse i högst sex månader.

81 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å överordnad krigsman i ämbets- eller tjänsteärende eller för att honom till någon ämbetseller tjänsteåtgärd tvinga eller därifrån hindra eller att å honom för sådan åtgärd hämnas, dömes, om den våldförde är officer eller underofficer, till straffarbete i högst fyra år och, om han tillhör manskapet, till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader; dock att, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, må dömas, om den våldförde är officer eller underofficer, till fängelse och, om han tillhör manskapet, till vaktarrest i minst tio dagar.

28 Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Sker brottet under sjönöd eller eljest vid tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför större fara, straffes den brottslige med straffarbete från och med två till och med sex år.

Begår krigsman våld eller annan misshandel mot krigsman, som är hans förman, eller mot annan överordnad krigsman, som vid tillfället bär sin tjänstedräkt, och sker brottet ej i eller för den våldfördes ämbete eller tjänst, dömes till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff. Sker brottet å tid eller ort, att det väcker stor uppmärksamhet och förargelse, eller eljest under synnerligen försvårande omständigheter, må straffet höjas till straffarbete i högst två år.

82 §.

Förolämpar krigsman överordnad krigsman med smädligt, föraktligt eller vanvördigt yttrande i tal eller skrift eller förgriper sig emot honom med hotelse eller annan missfirmlig gärning, och sker det i eller för ämbetet eller tjänsten, dömes till fängelse eller varde, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Gör krigsman sig skyldig till förolämpning mot krigsman, som år hans förman, eller mot annan överordnad krigsman, som vid tillfället bär sin tjänstedräkt, och sker förbrytelsen ej i eller för den förorättades ämbete eller tjänst, dömes den brottslige till disciplinstraff eller fängelse i högst ett år.

88 §.

Har brott, varom i 81 eller 82 § förmäles, föranletts därav, att den överordnade vid tillfället genom missbruk av sin myndighet eller eljest genom otillbörligt eller ovärdigt beteende den underordnade till gärningen retat, må straffet efter omständigheterna nedsättas under vad eljest å gärningen följa bort.

84 §.

Där i andra fall, än ovan i detta kap. är sagt, krigsman gör sig skyldig till våld eller annan misshandel eller till förolämpning mot överordnad krigsman, som ej är den brottsliges förman, straffes den brottslige efter allmän lag; dock att, där brottet finnes kunna försonas med böter, i stället skall till disciplinstraff dömas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

85 §.

Om någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, gör våld eller annan misshandel å krigsman, som över honom har befälsrätt i tjänsten, eller med ord eller gärning förolämpar sådan sin förman; varde straffad så, som angående krigsman, vilken begår dylikt brott, här ovan i detta kap. är stadgat.

86 §.

Utmanar officer eller underofficer, med föranledande av något förhållande i tjänsten, sin förman till envig; varde dömd till avsättning jämte det ansvar, som efter allmän lag bör följa. Lag samma vare för den förman, som antager slik utmaning av underlydande.

87 §.

Var som utan skälig anledning för klagan mot förman över förnärmelse i tjänsten, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

88 §.

Den, som visar ohörsamhet eller sätter sig upp emot skiltvakt i avseende å vad denne, enligt reglemente eller särskild befallning, kar att i sådan förrättning verkställa eller förhindra, eller begår sådant brott emot annan vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning eller emot någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i tjänstgöring, dömes till fängelse eller till straffarbete i högst ett år. Tillhör den brottslige manskapet, och förekomma synnerligen mildrande omständigheter, må han beläggas med disciplinstraff.

Förövas brottet vid tillfälle, då det medför större fara för krigsmakten eller för allmän säkerhet, dömes den brottslige till straffarbete i högst två år. Kom av brottet betydligare skada; dömes till straffarbete från och med två till och med sex år.

89 §.

Gör någon våld eller annan misshandel å skiltvakt eller å krigsman, hörande till sådan vakt, patrull eller avdelning, som i 88 § avses,

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

eller å någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i tjänstgöring; och sker brottet vid tillfälle, då det medför större fara för krigsmakten eller för allmän säkerhet, dömes till straffarbete från och med två till och med sex år.

90 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å underordnad krigsman i eller för dennes ämbete eller tjänst; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må till disciplinstraff dömas.

Har krigsman, som förut undergått straff för brott, varom sägs i denna §, inom fem år efter straffets fullbordande ånyo gjort sig skyldig till sådant brott, och varder han för det brott dömd till fängelse eller svårare straff, då må, ändå att sådant fall ej är för handen, som i 29 § avses, den brottslige tillika, om han är officer eller underofficer, dömas till avsättning och, om han hör till manskapet, av vederbörande befälhavare skiljas från sin anställning vid krigsmakten, ifall han genom sitt förfarande prövas hava förspillt den aktning och tillit, som bör tillkomma hans befälsställning.

91 §.

Förolämpar krigsman underordnad krigsman med smädligt yttrande i tal eller skrift eller förgår sig emot honom med hotelse eller annan gärning, som missfirmlig är, och sker det i eller för den förolämpades ämbete eller tjänst; dömes den brottslige till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

92 §.

Söker fönnan, genom missbruk av sin myndighet, hindra underlydande krigsman att föra klagan över förnärmelse i tjänsten; dömes till fängelse.

93 §.

Förgår sig krigsman, på sätt i 90 eller 91 § sägs, mot annan krigsman, som ej är i förhållande till den brottslige vare sig överordnad eller underordnad, och var den brottslige officer eller under-

Kalif/l. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57. 31

officer; straffes såsom i nämnda §§ sägs. Tillhör han manskapet; dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

94 §.

Gör någon i andra fall, än ovan i detta kap. avses, sig skyldig till våld eller annan misshandel å eller förolämpning med ord eller gärning emot någon, som lyder under denna lag, och sker brottet i eller för den våldfördes eller förorättades ämbete eller tjänst vid krigsmakten, eller förgår sig någon, på sätt nu är sagt, mot krigsfånge, straffes den brottslige efter allmän lag; dock att, där brottet finnes kunna försonas med böter, i stället skall till disciplinstraff dömas.

Lag samme vare, där någon i andra fall, än ovan i detta kap. avses, gör våld eller annan misshandel å eller gör sig skyldig till förolämpning emot någon, som lyder under denna lag, ifall brottet sker under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern, fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans varv, verkstad, förråds- eller tyghus eller eljest inom byggnad eller område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens behov, eller å krigsmaktens fartyg eller, inom förläggnings- eller stationsort, å väg, gata eller annat ställe, varom i 11 kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, eller inför

krigsdomstol.

95 §.

Stör man gudstjänst vid samlad trupp genom svordom eller oljud eller kommer därvid eljest förargelse åstad, varde belagd med disciplinstraff eller dömd till fängelse i högst sex månader.

Gör någon förargelse genom svordom eller oljud eller annorledes inför krigsdomstol, dömes till straff, som i 1 mom. sägs.

96 §.

Yar som under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern, fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans varv, verkstad, förråds- eller tyghus eller eljest inom byggnad eller område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens behov, eller å krigsmaktens fartyg gör oljud eller oväsende eller annorledes brister i

32 Knuff 1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

anständigt uppförande eller kommer förargelse åstad, belägges med disciplinstraff. Lag samma vare, om någon under sådana omständigheter eller å sådan plats, som förut i denna § är sagt, finnes överlastad av starka drycker, där ej förbrytelsen enligt annat lagrum bör beläggas med strängare straff.

Har i annat fall, än nu är sagt. krigsman inom förläggnings- eller stationsort eller, då han å annan ort uppträder i militär tjänstedräkt, eller vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman, då han uppträder i dylik dräkt, gjort sig skyldig till sådan förseelse, som i 1 mom. omtalas, och skedde det å väg, gata eller annat ställe, varom i 11 kap. 15 § allmänna straffflagen förmäles, straffes efter tv i 1 mom. sägs.

Officer, underofficer eller underbefäl av manskapet, som i eller utom tjänsten genom anstötligt och ovärdigt uppförande gör sig skyldig till uppenbar vanvård av den aktning och tillit, han på grund av sin befälsställning bör äga hos sina underlydande, varde, där ej för den gärning, vartill han gjort sig skyldig, särskilt ansvar är stadgat i denna eller annan lag, belagd med disciplinstraff.

Vad i 80, 95 och 96 §§ är stadgat skall äga tillämpning jämväl å krigsmaktens reserver tillhörande personer, som uppträda i militär tjänstedräkt, ändå att denna lag icke eljest skulle vara å dem tillämplig.

Om skadegörelse å egendom, som är avsedd för krigsmakten, samt om förskingring eller missvård av sådan egendom; så ock om stöld,

snatteri och rån.

99 §.

Förstör eller skadar någon egendom, som tillhör krigsmakten eller är för dess behov avsedd, eller bortleder någon olovligen, i uppsåt

98 §.

8 KAP.

o3

Kuncjl. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 57.

att skada göra, elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning, varde, där ej särskilt straff å brottet är i denna lag utsatt, straffad efter allmän lag, dock att, där brottet finnes kunna försonas med böter, i stället skall till disciplinstraff dömas. Visste den brottslige, att egendomen eller anläggningen tillhörde krigsmakten eller var för dess behov avsedd, värde det såsom försvårande omständighet ansett.

Vad i denna § är stadgat gälle ock, om någon gör försök till brott, som nu är sagt, och försöket är i allmän lag med straff belagt.

100 §.

Har någon vid tillfälle, då nödigt är att hava ljus eller eld, där krut eller annat lätt antändbart ämne eller därav tillverkad krigsredskap förvaras, underlåtit att hava elden behörigen bevarad, eller har någon utan nödvändighet gått dit med eld, även om den funnits behörigen bevarad, eller har någon, på sådant ställe rökt tobak eller på annat sätt varit oförsiktig med eld eller ämne, som är eldfängt; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. Var förseelsen ringa, och kom därav ingen skada; vare den felaktige belagd med disciplinstraff.

Var som annorledes, än i 1 mom. är sagt, oförsiktigt förfar med eld inom krigsmaktens fartyg, varv, förråds- eller tyghus, verkstad eller kasern eller på annat dylikt ställe, eller där lägger lätt antändbara ämnen på annan plats, än för deras förvarande finnes bestämd, dömes till fängelse i högst sex månader. Var förseelsen ringa, och kom därav ingen skada; belägges den skyldige med disciplinstraff.

101 §.

Var som utan bemyndigande till eget bruk nyttjar eller låter annan nyttja krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom, belägges med disciplinstraff. Sker det i större omfattning, eller äro omständigheterna eljest synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

102 §.

Den av manskapet, som olovligen säljer, pantsätter eller annorledes förskingrar eller uppsåtligen förstör eller skadar åt honom till bruk lämnade vapen, utrednings- eller beklädnadspersedlar, ammunition, Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 höft. (Nr 57.) 5

3 1 Kungi. Maj:ts Nå<i. Proposition Nr 57.

tjänstehäst eller dess mundering eller foder eller vad annat, som till utrustning hör, eller av annan krigsman utan behörigt tillstånd köper eller tillbyt.er sig eller till försäljning eller såsom pant, gåva eller lån emottager häst eller annat, som här är sagt, belägges med vaktarrest i minst tio dagar eller sträng arrest i minst tre dagar. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må den brottslige dömas till fängelse i högst sex månader eller, om brottet förövas av någon, som förut varit straffad för sådant brott, till fängelse eller straffarbete i högst två år.

Begår officer eller underofficer brott, som här är sagt; dömes till fängelse i högst sex månader, men, om återfall sker, till avsättning.

103 §.

Begår någon stöld av egendom, som tillhör krigsmakten eller är för dess behov avsedd, eller bortleder någon, i uppsåt att sig eller annan den tillägna, olovligen elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning, straffes efter allmän lag.

Skedde stölden ur förråds- eller tyghus, varv, verkstad, fartyg, kasern, tält, stall, åkdon eller annat ställe, där krigsmaktens egendom veterligen föi’varades, eller visste den brottslige, att egendomen eller anläggningen tillhörde krigsmakten eller var för dess behov avsedd, dömes till straffarbete i högst ett år. Voro omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet höjas till två år; voro de synnerligen mildrande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

Förövas brott, som i 2 mom. avses, medan krigsmakten eller avdelning av densamma är mobiliserad, dömes till straffarbete i högst fyra år.

104 §.

Var som från annan, vilken är förlagd med honom i samma kvarter, kasern, tält, militärsjukhus eller annat dylikt ställe eller tjänstgör å samma fartyg, förövar stöld av gods, som denne där har förvarat, dömes till straffarbete i högst ett år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet höjas till två år; äro de synnerligen mildrande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

105 §.

För snatteri i de fall, som omförmälas i 103 § 1 inom., straffes den brottslige efter allmän lag.

Kutigl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Sker snatteri i de fall, som omtalas i 103 § 2 eller 3 mom. eller 104 §, skall vid straffets bestämmande efter allmän lag brottet anses vara begånget under försvårande omständigheter.

106 §.

Förövar skiltvakt eller annan, som är på vakt eller till bevakning av gods kommenderad, tillgrepp till större eller mindre belopp av det, som är under hans skydd eller bevakning; dömes för stöld till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

107 §.

Efter allmän lag straffes den, som i avsikt att stjäla egendom, vilken tillhör krigsmakten eller är för dess behov avsedd, förövar inbrott, evad tillgrepp sker eller ej, så ock den, som l-ånar eller gör försök att råna sådan egendom, eller i avseende därå gör sig skyldig till bedrägeri eller annan oredlighet.

Lag samma vare, där någon i andra fall. än ovan i detta kap. avses, förövar stöld eller snatteri från någon, som lyder under denna lag, eller uppsåtligen förstör eller skadar honom tillhörig egendom eller hos honom gör inbrott, utan att tillgrepp sker, eller emot honom gör sig skyldig till rån eller försök till rån eller till bedrägeri eller annan oredlighet, ifall brottet sker under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern, fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans varv, verkstad, förråds- eller tyghus eller eljest inom byggnad eller område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens behov, eller å krigsmaktens fartyg.

108 §.

I övrigt skall vid tillämpning av denna lag gälla vad allmän lag innehåller om stöld, snatteri, rån, försök därtill och inbrott; dock att, där någon begår stöld andra eller tredje gången, och den stöld är sådan, som omtalas i 103 § 3 mom. eller 106 §, tiden för straffarbetet må höjas till sex år.

109 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 106 §. skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon efter 103 eller 104 § gjort sig skyldig till straffarbete i minst sex månader.

36 Kungl. Maj:t.s Nåd. Proposition Nr 57.

9 KAP.

Om överträdelser eller åsidosättande av tjänsteplikter i andra fall, än förut i denna lag sagda äro.

no §.

Gör någon sig skyldig till falsk angivelse av förbrytelse, som tillhör krigsdomstols bedömande, straffes efter allmän lag.

in §.

Har i disciplinmål någon uppsåtligen med straff belagt eller hos annan, som innehar bestraffningsrätten, till bestraffning angivit den han visste oskyldig vara, skall den brottslige, om han är officer eller underofficer, avsättas och förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas samt dessutom dömas till fängelse i högst sex månader eller böter högst ett tusen kronor. Hör den brottslige till manskapet, skall han dömas till fängelse i högst sex månader, sträng arrest i minsttre dagar eller vaktarrest i minst tio dagar.

Har någon icke av ont uppsåt, men ändå utan laga skäl, av förhastande eller oförstånd, med straff belagt eller gjort angivelse mot annan i disciplinmål; dömes den brottslige, om han är officer eller underofficer, till böter, beräknade efter 25 kap. 21 § allmänna strafflagen, eller mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, till avsättning och, om han hör till manskapet, till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

112 §.

Tager någon sig bestraffningsrätt, då han sådan ej äger, straffes, om han är officer eller underofficer, med mistning av ämbete eller tjänst å viss tid eller avsättning och, om han innehar lägre tjänstegrad, med

37 Kungl. Maj:ts Når/. Proposition Nr 57.

fängelse i högst ett år. Kom därav ingen eller ringa skada, eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande; må dömas till disciplinstraff.

113 §.

Tvingas underlydande genom förmans befallning, för förmannens eller annans enskilda nytta, till sammanskott, utgift eller kostnad eller till annat arbete, än den underlydande enligt tjänstereglemente är pliktig förrätta; varde förmannen, där han är officer eller underofficer, avsatt och, om brottet det förtjänar, förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas samt, om han hör till manskapet, dömd till straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må den brottslige dömas, om han är officer eller underofficer, till mistning av ämbete eller tjänst på viss tid och, om han hör till manskapet, till fängelse.

Förmår förman annorledes, till sin eller annans enskilda nytta, underlydande till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete, varde den brottslige, om han är officer eller underofficer, dömd till avsättning eller mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller disciplinstraff och, om han hör till manskapet, belagd med disciplinstraff. Tager officer eller underofficer för egen vinning sådant emot, då det såsom av fri vilja bjudes; belägges med disciplinstraff.

114 §.

Har någon, för egen vinning eller annans fördel eller eljest i olovlig avsikt, i berättelse eller redogörelse angående den under hans befäl ställda avdelning av krigsmakten lämnat oriktig uppgift om krigsfolk, hästar eller tjänstedagar eller angående vapen, ammunition, redskap eller annan krigsförnödenhet; dömes till straffarbete från och med två till och med sex år; varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom denna § handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

115 §.

Tillgriper och förskingrar vid krigsmakten anställd ämbets- eller tjänsteman någon till krigsfolkets avlöning, underhåll eller beklädnad

38 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

eller för annat krigsbehov bestämd uppbörd eller annan egendom, som han i kraft av sin befattning för krigsmaktens räkning emottagit till förvarande, förvaltning eller redovisning, straffes lian därför efter allmän lag.

Sker brottet, medan krigsmakten eller avdelning av densamma är mobiliserad, vare det vid straffets bestämmande såsom synnerligen försvårande ansett. Har i sådant fall genom saknaden av det tillgripna väsentligt hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna av beskaffenhet, att den brottslige bort kunna inse, att en sådan verkan var av brottet att befara; dömes den brottslige till straffarbete på livstid eller frän och med åtta till och med tio år; varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

116 §.

Avgiver någon uppsåtligen i tjänsten osannfärdig rapport, varde, där ej särskilt ansvar är i denna lag å brottet satt, den brottslige, om han är officer eller underofficer, dömd till mistning av ämbete eller tjänst på viss tid och, om han hör till manskapet, dömd till fängelse. Aro omständigheterna synnerligen mildrande, må den brottslige beläggas med disciplinstraff; äro de synnerligen försvårande, må den brottslige, om han är officer eller underofficer, dömas till avsättning och, där brottet det förtjänar, förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas, och, om han hör till manskapet, dömas till straffarbete i högst två år.

Söker någon eljest i angelägenhet, som rör tjänsten, genom osann uppgift eller annorledes vilseleda överordnad eller annan, som är behörig att infordra eller mottaga meddelanden i sådan angelägenhet, varde, där ej gärningen jämlikt denna lag föranleder strängare straff, belagd med disciplinstraff.

117 §.

Den, som genom bedrägliga löften eller osanna framställningar eller på annat olovligt sätt förmår någon att antaga krigstjänst, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. v\ro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två är dömas.

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

118 §.

Söker förman genom missbruk av sin myndighet hindra den, som blivit i krigstjänst anställd, att häröver föra klagan; dömes till fängelse eller till straffarbete i högst två år.

119 §.

Nekar befälhavare, mot bättre vetande, avsked åt den av manskapet, som är därtill berättigad, eller skiljer befälhavare någon av manskapet olagligen från tjänsten, varde avsatt och, om brottet det förtjänar, jämväl förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas. Var det av förhastande, han sig förgick, och kom därav ingen eller ringa skada, eller skedde det av oförstånd; dömes till mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller till disciplinstraff.

120 §.

Släpper någon, som är på vakt eller eljest beordrad till fånges eller häktad persons bevakning, med vilja eller av vårdslöshet honom lös eller hjälper honom att undkomma; dömes, om den skyldige är officer eller underofficer, till straff på sätt i 25 kap. 14 § allmänna strafflagen sägs; dock att, där brottet anses kunna försonas med böter, i stället därför till disciplinstraff dömes. Hör den brottslige till manskapet, varde han, efter de i nämnda lagrum stadgade grunder, i förhållande till förbrytelsens beskaffenhet dömd till straffarbete i högst fyra år eller fängelse i högst sex månader eller disciplinstraff.

121 §.

Befriar man medelst våld eller list eller annorledes någon, som är insatt i militärhäkte eller skall av krigsman eller av någon till krigsmaktens polisväsende hörande person avföras i arrest eller häkte eller inställas till förhör, eller gör någon försök till utförande av sådant brott genom våld; vare det, vid straffets bestämmande efter allmän lag, ansett såsom försvårande omständighet.

122 §.

Den, som egenmäktigt tager sig befäl, där det honom ej lagligen tillkommer, dömes till fängelse eller mistning av ämbete eller tjänst på

40 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

viss tid eller till avsättning; vare ock underkastad ansvar efter lag för fel eller brott, som han under sådant befäls utövande begår.

123 §.

Lämnar befälhavare för trupp eller å fartyg, under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring, obehörigen sin post, eller finnes han under sådan tjänstgöring överlastad av starka drycker, skall han dömas till fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för fängelsestraffet höjas till två år eller till avsättning dömas; äro de synnerligen mildrande, må den brottslige beläggas med vaktarrest i minst tio dagar eller sträng arrest i minst tre dagar.

Gör officer eller underofficer, som ej är befälhavare, under tjänstgöring, som i 1 mom. avses, sig skyldig till dylik förseelse, skall den brottslige dömas till fängelse i högst sex månader, eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, beläggas med disciplinstraff.

124 §.

Övergiver skiltvakt sin post, lämnar han den obehörigen åt annan eller finnes han drucken å sin post, straffes på sätt i 123 § 1 mom. är stadgat.

125 §.

Förövas brott, som i 123 eller 124 § sägs, av någon, som tillhör mobiliserad avdelning av krigsmakten, må straffet höjas till straffarbete i högst två år.

126 §.

Tager krigsman, innan han fått avsked från den krigstjänst, vari han är anställd, ny anställning vid annan trupp för tid, som den förra anställningen omfattar, skall han beläggas med vaktarrest i minst tio dagar eller sträng arrest i minst tre dagar eller, om brottet förnyas, dömas till fängelse i högst sex månader.

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

127 §.

Där någon för obehörig uppenbarar sådana handlingar, avbildningar eller andra föremål eller sådana sakförhållanden, vilkas uppenbarande för främmande makt kan skada rikets försvar och som han vet böra hemliga hållas, eller obehörigen sätter sig i besittning av hemlighet, varom nu är sagt, då skall vid straffets bestämmande efter allmän lag brottet anses vara begånget under försvårande omständigheter.

128 §.

Vad i 127 § är stadgat gälle ock, om någon gör försök till brott, som där sägs, och försöket är i allmän lag med straff belagt.

129 §.

Begår krigsman uppsåtligen på annat sätt, än annorstädes i denna lag är sagt, förbrytelse i sitt ämbete eller sin tjänst för egen fördel eller för att annan gynna eller skada eller eljest till kränkning av allmän eller enskild rätt eller säkerhet, eller underlåter han uppsåtligen i avsikt, som sagd är, sin ämbets- eller tjänsteplikt; varde dömd, om han är officer eller underofficer, efter ty om ämbetsbrott av dylik beskaffenhet i allmän lag stadgas, och, om han hör till manskapet, till straffarbete i högst två år eller, där brottet skedde av förhastande och ingen eller ringa skada därav kom, till disciplinstraff eller fängelse.

130 §.

Visar krigsman vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i fullgörande av de tjänsteplikter, som honom efter reglementen eller andra allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter åligga eller av förhållandenas beskaffenhet!påkallas, och är ej i denna eller annan lag å förseelsen särskilt ansvar satt; belägges den brottslige med disciplinstraff. Finnes förbrytelsen vara av svårare beskaffenhet, än att den kan anses vara med disciplinstraff försonad; då skall den brottslige dömas till fängelse i högst sex månader eller mistning av ämbete eller tjänst på viss tid. Förekomma synnerligen försvårande omständigheter, må, om den brottslige är officer eller underofficer, dömas till avsättning och, om han hör till manskapet, tiden för fängelsestraffet höjas till två år.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) tf

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Vad i denna § är stadgat om krigsmän skall äga tillämpning jämväl å officerare, underofficerare och manskap, hörande till krigsmaktens reserver, ändå att de icke eljest skulle lyda under denna lag.

131 §.

Innefattar förbrytelse, som i 129 eller 130 § sägs, tillika annat uppsåtligt brott eller sådant vållande, varå straff efter denna eller allmän lag bör följa; gånge som i 4 kap. 2 § allmänna strafflagen stadgas.

132 §.

Där någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, beträdes med vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sin tjänstebefattning, och ej i denna eller annan lag särskilt ansvar är å förseelsen satt, utan densamma skall bestraffas efter 25 kap. 17 § allmänna strafflagen; må den felaktige beläggas med disciplinstraff, så framt förseelsen var ringa och ej innefattade fel i domare- eller prästämbetet eller vad därmed har gemenskap eller i annat, för vars utövning insikt i särskild vetenskap erfordras.

Vad i denna § är stadgat skall även gälla, då brott, som bär sägs, begås av civil ämbets- eller tjänsteman, som tillhör krigsmaktens reserver, ändå att denna lag icke eljest .skulle vara å honom tillämplig.

Tredje delen.

Krigsartiklar.

10 KAP.

Om förräderi, blottställande av krigsmakten, feghet och olovlig gemenskap

med fienden.

133 §.

Beträdes krigsman med brott, som omförmäles i 8 kap. allmänna strafflagen; vare det, där ej för den gärning särskilt högre ansvar är i denna lag utsatt, vid straffets bestämmande efter allmän lag såsom

43 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

försvårande omständighet ansett; och må, där straffarbete antingen på livstid eller i tio år är utsatt såsom högsta straff för brottet, dömas i förra fallet till dödsstraff och i det senare till straffarbete på livstid.

Begår någon, som ej är krigsman, brott, som avses i 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 17, 18, 19, 20 eller 21 § av 8 kap. allmänna strafflagen; straffes efter ty i nämnda lag är sagt. Förövas brottet av någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten, vare det, vid straffets bestämmande, ansett såsom försvårande omständighet.

134 §.

Låter någon, som ej är krigsman, sig som spion av fienden brukas, miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

Utländsk man, som tillhör krigförande fientlig avdelning, anses såsom spion, därest han hemligen eller under falsk förevändning å krigsmaktens operationsområde inhämtar eller söker inhämta upplysningar i avsikt att meddela dem åt fienden; dock må han ej fällas till straff för annat spioneri än det, vari han gripes.

135 §.

Överlöper krigsman till fienden; miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

Har krigsman gjort försök till brott, som nu är sagt, och blev endast genom omständigheter, som voro av gärningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan förhindrad; dömes till straffarbete på livstid eller från och med fyra till och med tio år.

Har stämpling till sådant brott blivit gjord, utan att det kommit till försök; varde anstiftare av stämplingen dömd till straffarbete från och med fyra till och med tio år och annan deltagare i stämplingen till straffarbete i högst sex år.

136 §.

Har någon till sin befälhavare eller till efterträdare på vakt eller post eller till annan, som är behörig att infordra och emottaga upplysningar angående fienden och krigets angelägenheter, uppsåtligen avgivit falsk berättelse om fiendens styrka, tillstånd, ställning eller rörelser eller om underlydande manskaps eller fartygs antal eller om krigsförråd eller annat dylikt, som är av inflytande på kriget, eller

44 Kung!.. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 57.

har någon bedrägligen förtegat, vad i dessa avseenden varit honom kunnigt; miste livet eller dömes till straffarbete på livstid. Var faran ringa, och kom ingen eller ringa skada; dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom i denna § förmäles, skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

137 §.

Den, som åtagit sig att i krig vara kunskapare eller vägvisare för trupp eller fartyg eller att föra bud i någon kriget rörande viktig angelägenhet eller verkställa annan dylik förrättning, men i sitt åtagna värv beträdes med trolöshet, skall mista livet eller dömas till straffarbete på livstid. Yar faran ringa, och kom ingen eller långa skada, eller skedde brottet ej i förrädisk avsikt; dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år.

138 §.

Sprider någon ut falska meddelanden, de där kunna hos krigsfolket verka modlöshet, dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader, där gärningen ingen verkan hade, som medför svårare straff.

139 §.

Har befälhavare i fästning eller å krigsfartyg åt fienden överlämnat fästningen eller fartyget utan behörig befallning eller utan högsta nödfall och iakttagande av vad i tjänstereglemente för sådant fall stadgas; miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

140 §.

Vad i 139 § är stadgat galle ock om varje annan befälhavare, som överlämnar honom anförtrodd post till fienden, utan att alla tillgängliga medel och utvägar till försvar blivit begagnade, eller som giver sig och trupp åt fienden, då utsikt att kunna slå sig igenom eller vinna undsättning återstår.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

141 §•

Den, som i drabbning eller då sådan förestår, med ord eller tecken söker förleda till flykt eller bland truppen åstadkomma förskräckelse eller oordning, miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

142 §.

Krigsman, som, då det gäller att försvara sig mot fienden eller att honom angripa eller förfölja eller att bemäktiga sig eller förstöra fiendens krigsfartyg, vapen, förråd eller dylikt, underlåter att uppfylla sin tjänsteplikt så, som det en ärlig och tapper krigsman ägnar, skall, om brottet sker i förrädisk avsikt, mista livet eller dömas till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år, men eljest dömas till straffarbete från och med två till och med sex år, och må i sistnämnda fall, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet nedsättas till ett år eller dömas till fängelse.

143 §.

Den, som utan befälhavarens uttryckliga befallning i belägrad fästning hissar brukligt tecken för fästningens uppgivande eller under sjöslag stryker flagg på fartyg, miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

144 §.

Yar som i belägrad fästning eller ä annan ort, den där av fienden innesluten är, eller på krigsfartyg eller vid trupp i fält, då, drabbning förestår eller är börjad, utan befälhavarens kallelse håller eller deltager i sammankomst för rådplägning om att giva sig åt fienden eller draga sig tillbaka eller i krigsmäns närvaro eljest råder till sådan åtgärd eller framställer den såsom nödvändig, miste livet eller dömes till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år. Voro få tillstädes, och kom av brottet ingen eller ringa skada; dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

145 §.

Underlydande, som, utan att befälhavaren påkallat hans yttrande, i annans närvaro råder befälhavaren att draga sig undan från drabbning eller att till fienden överlämna fästning, fartyg eller trupp, straffes så, som i 144 § är sagt.

46 KungI. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

146 §.

Därest någon har umgänge med fienden eller med honom växlar brev eller budskap utan tillåtelse därtill av högste befälhavaren eller annan befälhavare, som blivit bemyndigad att meddela sådan tillåtelse; dömes, där gärningen ej medför straff efter 133 eller 134 §, till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader.

147 §.

Den, som emottager budskap, brev eller kungörelser, som äro komna från fienden, men icke genast och utan att för annan yppa innehållet meddelar dem åt sin befälhavare, varde dömd till fängelse i högst sex månader eller, där synnerligen mildrande omständigheter förekomma, belagd med disciplinstraff.

148 §.

Krigsfånge, som med brytande av givet hedersord avviker ur fångenskapen eller som före krigets slut uppsåtligen bryter emot de villkor, på vilka han frigivits ur densamma, miste livet eller dömes till straffarbete på livstid eller' från och med åtta till och med tio år.

149 §.

Missbrukar fientlig parlamentär eller hans följeslagare sin ställning till spioneri eller anstiftan av förräderi, rymning, uppror eller upplopp, miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

Lag samma vare, om person, som tillhör krigförande fientlig avdelning, i avsikt att främja fiendens krigsföretag missbrukar bestämmelse eller tecken, som avser att lämna skydd åt sjuka eller sårade i fält.

150 §.

Vet någon brott, som i 135, 136, 137, 144 eller 149 § sägs, å färde vara och det ej i tid upptäcker; galle vad för dylik underlåtenhet i fråga om förräderi i allmän lag stadgas.

Kung!,. Maj.ts Nätt. Proposition Nr 57.

151 §.

Har någon vetskap om, att krigsfånge ärnar ur fångenskapen avvika, och upptäcker han ej i tid de omständigheter, som honom kunniga äro, eller har någon med vetskap om avvikandet hyst eller dolt den avvikne; då skall han dömas till disciplinstraff eller fängelse eller till straffarbete i högst två år, där ej gärningen enligt denna eller allmän lag medför svårare ansvar.

152 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 134, 136 eller 137 §, värde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter 135 § gjort sig förfallen till dödsstraff eller till straffarbete i minst sex månader, så ock om någon är förfallen till straff för brott, som i 142 § omförmäles, där brottet skett i förrädisk avsikt.

11 KAP.

Om rymning: och olovligt undanhållande.

153 §.

Begår krigsman eller vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman rymning från trupp i fält, från fästning eller från fartyg, statt på sjötåg, dömes till straffarbete från och med sex månader till och med åtta år.

154 §.

Hava två eller flera krigsmän under förhållande, varom i nästföregående § förmäles, i samråd beslutat att rymma; vare det, om brottet går i fullbordan, ansett såsom försvårande omständighet; och må straffet för anstiftare höjas till straffarbete i tio År eller på livstid eller, om rymmarnes antal var stort, till dödsstraff.

48 Kung!,. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Har överenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blivit träffad, men kom brottet ej till verkställighet, varde ändå anstiftare, så ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom rymmare straffade, efter ty i 153 § är stadgat. Annan deltagare i sådan stämpling dömes till fängelse i högst sex månader eller varde, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff. /

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom denna § handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

155 §.

För brott, som i 58 § sägs, må i svårare fall straffet höjas till avsättning eller straffarbete i högst två år.

156 §.

Beträdes befälhavare för trupp i fält eller befälhavare i fästning eller på fartyg under sjötåg med olovligt undanhållande, straffes den brottslige, evad uteblivandet varit kortare eller längre, såsom för rymning, efter ty i 153 § är sagt.

157 §.

Har värnpliktig, som tillhör beväringens första uppbåd, men vistas utom riket, underlåtit att vid utbrott av krig mellan Sverige och annan makt, så snart ske kan, återvända till hemorten, skall han, därest ej bestämmelserna i 5 kap. äro å honom tillämpliga, beläggas med disciplinstraff eller dömas till fängelse i högst sex månader.

12 KAP.

Om uppror, upplopp och olydnad; så oek om misshandel och förolämpning:.

158 §.

Gör krigsfolk uppror, då fienden är nära, eller vid tillfälle, då brott emot krigslydnaden eljest medför större fara, värde, om upproret ej fullföljdes längre än i 62 § är sagt, anstiftare eller anförare dömda

49 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

till straffarbete från och med sex till och med tio år och annan deltagare i upproret till sådant arbete från och med tre till och med sex år, men i de fall, som i 68 och 64 §§ oinförmälas, skall anstiftare eller anförare mista livet eller dömas till straffarbete på livstid och annan deltagare straffas med straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år.

Gör krigsfolk upplopp vid tillfälle, som i 1 mom. är sagt, straffes anstiftare eller anförare med straffarbete från och med sex till och med tio år och annan deltagare i upploppet med straffarbete från och med tre till och med sex år. Orsakas genom upploppet hinder i krigsföretagen eller eljest betydligare skada; då skola anstiftare eller anförare mista livet eller dömas till straffarbete på livstid och annan deltagare straffas med straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom i denna § förmäles, skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

159 §.

Yad i 158 § är stadgat äge tillämpning jämväl å dem, som utan att vara krigsmän lyda under denna lag, då de med krigsfolk deltaga i uppror eller upplopp.

160 §.

För brott, som i 71 § sägs, må, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, straffet höjas till straffarbete i högst fyra år.

161 §.

Förövas brott, som avses i 76 § eller 77 § 1 mom., då fienden är nära, eller vid tillfälle, då brott emot krigslydnaden eljest medför större fara, dömes den brottslige till straffarbete från och med två till och med sex år. Kom därav betydligare skada, eller var brottet eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenat, miste gärningsmannen livet genom skjutning eller dömes till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år.

Yad i 79 § är stadgat är även tillämpligt i fråga om sådan förbrytelse, som ovan i denna § är hämnd.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (N r 57.) 7

50 Kung/,. Motgift Nåd. Proposition Nr 57.

162 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å överordnad krigsman, eller gör någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, våld eller annan misshandel å krigsman, som över honom har befälsrätt i tjänsten, och sker brottet i eller för den våldfördes ämbete eller tjänst vid tillfälle, som i 81 § 2 mom. avses, skall den brottslige dömas till straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid eller till dödsstraff genom skjutning.

Sker brott, varom i 89 § förmäles, vid tillfälle, som där avses, straffes den brottslige, efter ty nu är sagt.

Vad i 83 § är stadgat gälle jämväl i fråga om brott, varom i 1 mom. denna § förmäles.

13 KAP.

Om skadegörelse, stöld och rån.

163 §.

Den, som uppsåtligen förstör befästning, mina, docka, verkstad, förråds- eller tyghus, magasin eller annan dylik för rikets försvar avsedd inrättning eller byggnad eller för användande i krig ämnat fartyg eller eljest för krigsmaktens behov veterligen avsedd järnvägs-, telegrafeller telefonanläggning, kanal- eller slussverk, väg, bro, vattenledning eller annan dylik anläggning, eller därå eller å vad därtill hör gör sådan skada, att därigenom väsentligt hinder för krigsförberedelserna uppkommer eller krigsföretagen äventyras, dömes till straffarbete på livstid eller från och med åtta till och med tio år. Fick någon av gärningen svår kroppsskada eller död, och var den brottsliges handling av beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka var därav att befara; miste gärningsmannen livet eller dömes till straffarbete på livstid.

Har någon genom uppsåtlig skadegörelse å livsmedel, krigsredskap eller annan dylik egendom, som den brottslige veterligen tillhörde krigsmakten eller var avsedd för dess behov, vållat väsentligt hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder för

51 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

krigsföretagen, och var det skadade av beskaffenhet, att den brottslige bort kunna inse, att dylik verkan var av brottet att befara; straffes såsom i föregående moment är sagt.

164 §.

Förövar någon stöld av livsmedel, krigsredskap eller annan krigsförnödenhet, som föres till fästning, krigsfartyg, läger eller annan ort, där krigsfolk är sammandraget, och vet han, att egendomen tillhör krigsmakten eller är avsedd för dess behov, dömes till straffarbete i högst sex år.

165 §.

Förövar någon tillgrepp, som i 106 § sägs, dömes för stöld till straffarbete från och med sex månader till och med åtta år.

166 §.

Var som å valplatsen stjäl från någon, som tillhör svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt och i kriget stupat, dömes till straffarbete i högst fyra år. Går värdet av det tillgripna ej över femton kronor, skall ändå för stöld dömas, efter ty nu är sagt; dock må i sådant fall, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse i högst sex månader dömas.

Lag samma vare, om någon, som icke tillhör svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt, å valplatsen förövar tillgrepp från någon, som tillhör krigförande fientlig avdelning och i kriget stupat.

167 §.

Förövar man å valplatsen tillgrepp till större eller mindre belopp från någon, som tillhör svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt och av sår eller sjukdom är urståndsatt att sin egendom värja, dömes för stöld till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

Begår någon rån å sådan i nöd stadd person eller gör försök därtill, straffes den brottslige efter allmän lag.

Förbryter sig någon, som icke tillhör svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt, på sätt i 1 eller 2 mom. denna § sägs,

52 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

emot sådan i nöd stadd person, vilken tillhör krigförande fientlig avdelning, straffes den brottslige efter ty i nämnda moment för varje fall är sagt.

168 §.

Hånar någon krigsförnödenheter, som föras till fästning, krigsfartyg, läger eller annan ort, där krigsfolk är sammandraget, och vet han, att egendomen tillhör krigsmakten eller är avsedd för dess behov; dömes till straffarbete på livstid eller i tio år.

Har man i avsikt att tillägna sig sådana krigsförnödenheter med våld eller sådant hot, som innebar trängande fara, överfallit den, som förde godset, men ej gittat fullborda rånet genom tillgrepp; dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år.

169 §.

Hava två eller flera sällat sig samman att rån, som i 168 § är sagt, föröva och sådant brott begått; då skola de mista livet eller dömas till straffarbete på livstid.

Har i detta fall brottet ej blivit genom 'tillgrepp fullbordat; dömes till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år.

170 §.

Har genom rån eller stöld av sådan egendom, som den brottslige veterligen tillhörde krigsmakten eller var för dess behov avsedd, väsentligt hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna av beskaffenhet, att den brottslige bort kunna inse, att en dylik verkan var av brottet att befara; då skall han, om rån förövats, mista livet eller dömas till straffarbete på livstid, men i annat fall dömas till straffarbete på livstid eller från och med åtta till och med tio år.

171 §.

Begår någon stöld andra gången eller oftare, och är den stöld sådan, som avses i 164, 165, 166 eller 167 §, må tiden för straffarbetet ökas med två år utöver den i nämnda §§ för varje fall utsatta högsta strafftid.

Kung!. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 57.

172 §.

Den, som för brott, varom i detta kap. förmäles, gjort sig förfallen till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

14 KAP.

Om överträdelser eller åsidosättande av tjänsteplikter i vissa fall.

173 §.

Underlåter befälhavare att, i vad på honom ankommer, sätta fästning eller annan försvarsanstalt i sådant försvarstillstånd, som i därom givna bestämmelser är föreskrivet, eller förhållandena eljest uppenbarligen påkalla, eller underlåter befälhavare över ett eller flera krigsfartyg på sjötåg att, såvitt på honom ankommer, hålla dem i stridbart skick, eller försummar någon, som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten är pliktig att för dess behov anskaffa vapen, ammunition, livsmedel eller andra förnödenheter, att i tid göra för ändamålet nödiga framställningar eller eljest vidtaga därför behövliga åtgärder, som på honom ankomma; då skall, om fästningens eller försvarsanstaltens eller fartygs uppgivande eller förlust eller eljest betydlig skada för rikets försvar eller väsentligt hinder för krigsföretagen eller betydande brist för krigsfolket av underlåtenheten eller försummelsen förorsakas, den brottslige dömas till straffarbete från och med sex till och med tio år eller på livstid eller till dödsstraff.

Kom av underlåtenheten eller försummelsen ringa eller ingen skada; dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

174 §.

Består brott, som i 120 § nämnes, i lössläppande av spion, krigsfånge eller annan person, som haft förbindelse med fienden, skall den brottslige, om brottet skedde uppsåtligen och med kännedom om nämnda förhållande, dömas till straffarbete från och med fyra till och med åtta år, där ej svårare straff är efter 10 kap. tillämpligt.

54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

175 §.

Har befälhavare för vakt, förpost, fartyg eller trupp, som erhållit befallning att iakttaga eller utforska fiendens rörelser eller trygga krigsmakten emot överraskning av fienden eller mot annan krigsfara, obehörigen lämnat sin post eller eljest ådagalagt grov försummelse av de plikter, som vid den särskilda förrättningens utförande honom ålågo, eller har han under sådan tjänstgöring funnits överlastad av starka drycker; dömes, efter som faran och skadan var, till fängelse eller straffarbete i högst fyra år, men, om det skedde i närheten av fienden, till livets förlust medelst skjutning eller straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år.

Gör officer eller underofficer, som ej är befälhavare, under sådan tjänstgöring, som i föregående moment avses, sig skyldig till förseelse, som där sägs; dömes, så vida ej brottet efter annat lagrum medför svårare straff, till fängelse eller till straffarbete i högst två år, men om brottet skedde i närheten av fienden, till straffarbete från och med fyra till och med tio år.

176 §.

Visar skiltvakt, som blivit utställd för att trygga krigsmakten emot överraskning av fienden eller mot annan krigsfara, grov försummelse i detta sitt åliggande, eller finnes han under sådan tjänstgöring överlastad av starka drycker, eller har han, innan avlösning skett, övergivit sin post eller lämnat den åt annan; dömes så, som i 175 § 1 mom. stadgats; dock må, där synnerligen mildrande omständigheter förekomma, och brottet ej skett i närheten av fienden, den brottslige beläggas med vaktarrest i minst tio dagar eller sträng arrest i minst tre dagar.

15 KAP.

Om olovligt krigsbyte samt om missbruk av vapenmakten i krig.

177 §.

Var som obehörigen tager krigsbyte, dömes till fängelse i högst sex månader eller belägges, där mildrande omständigheter förekomma, med disciplinstraff.

/

Kunr/l. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57. 55

Den, som av taget krigsbyte, i avsikt att sig eller annan det tillägna, olovligen undanhåller något, varde straffad med fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år.

178 §.

Tager man under eller efter drabbning från någon, som tillhör krigförande fientlig avdelning, vad ej till krigsbyte göras må; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. Skedde det från krigsfånge, vare den omständighet såsom försvårande ansedd.

Förövades tillgreppet från fiende, som i drabbningen stupat; dömes till straffarbete i högst fyra år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse.

Yar fienden av sår eller sjukdom urståndsatt att sig försvara; dömes den brottslige till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Tillfogades fienden för bytets tagande ytterligare sår eller skada; varde gärningmannen dömd till straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid. Stannade i sistnämnda fall gärningen vid försök, dömes till straffarbete från och med två till och med åtta år.

179 §.

Den som, när befästad ort, läger eller annan plats intages, eller eljest under eller efter drabbning, tillägnar sig gods eller penningar från invånare i fientligt land, vilken ej tillhör krigförande fientlig avdelning, dömes för plundring till straffarbete från och med fyra till och med tio år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden för straffarbetet nedsättas till två år.

Såsom plundring skall icke anses, om tillägnandet allenast omfattar livsmedel, läkemedel, klädespersedlar, bränsle, foder, dragare eller fordon och icke överstiger det nödiga behovet härutinnan.

Har någon genom överfallande medelst våld å person eller användande av hot, som innebar trängande fara, gjort försök till brott, som här är sagt, men ej gittat fullborda tillgreppet, varde för försök till plundring dömd till straffarbete i högst sex år.

Där vid plundring eller försök därtill så grovt våld någon tillfogats, att han därav fått svår kroppsskada eller ljutit döden; skall den brottslige i förra fallet dömas till straffarbete på livstid eller i tio år och i senare fallet mista livet eller dömas till straffarbete på livstid.

56 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

180 §.

Var som, för egen vinning eller annans enskilda nytta, ålägger invånare i eget eller främmande land krigsgärd eller leverans av livsmedel, foder, fordon eller annan dylik krigsförnödenhet eller tjänstbarhet eller uttager annan eller större gärd, leverans eller tjänstbarhet än den, som i vederbörlig ordning fastställts, eller utfordrar, vad han vet av gärd, leverans eller tjänstbarhet redan guldet eller fullgjort vara, dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Var det befälhavare, som gjorde sig härtill skyldig, må, där brottets beskaffenhet sådant föranleder, tiden för straffarbetet höjas till sex år.

Ämbets- eller tjänsteman, som i sitt ämbete eller sin tjänst vid krigsmakten beträdes med brott, varom i denna § är sagt, varde ock avsatt samt förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

181 §.

Var som mot fienden brukar gift, dömes till straffarbete i högst sex år.

Brukar någon mot fienden krigsredskap, vars användning Konungen efter avtal med främmande makt förbjudit, eller brukar någon krigsredskap på sätt, som Konungen efter sådant avtal förklarat otillåtet; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff.

182 §.

Den, som i krig olovligen brukar märke eller annat igenkänningstecken, vilket avser att lämna skydd åt sårade eller sjuka i fält, värde, där gärningen ej medför ansvar efter 149 §, straffad efter allmän lag; dock må, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, tiden för fängelsestraffet höjas till två år.

183 §.

Har någon efter drabbning, å stället, där den hölls, eller i närheten därav, eller å taget fartyg eller i erövrad fästning eller annan intagen ort, förövat våld eller annan misshandel å den, som icke gjort motstånd eller som är satt under beskydd, eller å krigsfånge eller å sårad eller

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57. 57

sjuk person eller å den. som har vård om sjuk eller sårad, och innefattar gärningen ej brott, som bör straffas efter 178 § 3 mom.; varde för våldet eller misshandeln dömd till ansvar efter allmän lag och, vid straffets bestämmande, brottet ansett såsom begånget under försvårande omständigheter.

Fjärde delen.

Om befälhavares disciplinära myndighet.

16 KAP.

Om disciplinmål.

184 §.

I vissa mål tillkomma det vederbörande befälhavare att ålägga disciplinstraff. Dessa mål kallas disciplinmål.

185 §.

Till disciplinmål räknas mål angående överträdelser av denna lag, då dessa överträdelser efter samma lags nedannämnda rum kunna försonas med disciplinstraff, nämligen:

1) rymning, olovligt undanhållande, delaktighet i rymningsbrott eller stämpling därtill efter 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 154 och 157 §§;

2) överträdelse av ålagd arrest utan bevakning efter 60 §;

3) vägran eller underlåtenhet att fullgöra förmans befallning efter 76, 77 och 78 §§;

4) underlåtenhet att efterkomma överordnads föreskrifter efter 80 §;

5) våld, hot eller förolämpning, varom förmäles i 81, 82, 84, 85, 90, 91, 93 och 94 §§; dock att dessa mål ej må utan den förorättades uttryckliga medgivande behandlas såsom disciplinmål;

6) ohörsamhet eller uppstudsighet emot skiltvakt eller annan vakt, patrull eller truppavdelning eller mot person, hörande till krigsmaktens polisväsende, efter 88 §;

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 höft. (Nr 57.) 8

58 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

7) störande av gudstjänst efter 95 §;

8) oljud, oväsende, oanständigt uppförande eller annat förargelseväckande beteende och fylleri efter 96 §;

9) anstötligt och ovärdigt uppförande efter 97 §;

10) oförsiktighet med eld eller lätt antändbart ämne efter 100 §;

11) obehörigt nyttjande av krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom efter 101 §;

12) olovlig försäljning, pantsättning eller annan förskingring, förstörande eller skadande av vapen, utrednings- eller beklädnadspersedlar, ammunition, tjänstehäst eller dess mundering eller foder eller vad annat, som till utrustning hör, samt de flera förbrytelser, som omförmälas i 102 §, efter samma lagrum;

13) åtgärd av förman, som hör till manskapet, varigenom underlydande förmås till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete, efter 113 §; så ock emottagande av sådant utav underlydande, då det bjudes såsom av fri vilja, efter samma lagrum;

14) avgivande i tjänsten av osannfärdig rapport samt försök att i angelägenhet, som rör tjänsten, vilseleda överordnad eller annan, som är behörig att infordra eller mottaga meddelanden i sådan angelägenhet, efter 116 §;

15) obehörigt övergivande av eller försummelse på post, så ock fylleri under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring efter 123, 124 och 176 §§;

16) tagande av dubbel anställning efter 126 §;

17) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten efter 130 och 132 §$, där ej genom förseelsen uppkommit skada, från vars ersättande befrielse kan, enligt vad i 33 § sägs, äga rum;

18) gemenskap med fienden efter 147 §; samt

19) obehörigt tagande av krigsbyte efter 177 §.

186 §.

År någon på en gång angiven dels för förseelse, vilken är att hänföra till disciplinmål, och dels för brott, som tillhör krigsdomstols upptagande, och hava antingen båda förbrytelserna blivit förövade genom en och samma handling eller utgöra de arter av samma slags brott, skola de båda hänskjutas till domstolen.

187 §.

Emot den, som upphört att tillhöra krigsmakten, må ej åtal för sådana av honom under tjänstetiden begångna förbrytelser, vilka äro

59 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

att hänföra till disciplinmål, av befälhavare handläggas, utan skall sådant åtal, om det ifrågakommer, göras anhängigt hos krigsdomstol.

188 §.

Har någon av det vid krigsmakten fast anställda manskapet rymt, anses han i fråga om disciplinstraff och dess åläggande fortfarande tillhöra krigsmakten, ändå att han ej ertappas, förr än annan blivit i hans nummer insatt.

189 §.

Om befälhavares skyldighet att i vissa fall, då sådan förseelse förekommer, varom i 185 § förmäles, överlämna målet till krigsdomstol, därom stadgas i 18 kap.

190 §.

Utan hinder av vad i 184 och 185 §§ finnes föreskrivet, äger krigsdomstol att efter lag ådöma disciplinstraff i mål, som är under dess handläggning.

17 KAP.

Om de befälhavare, som äga bestraffningsrätt i disciplinmål

191 §.

Den bestraffningsrätt i disciplinmål, varom i 16 kap. förmäles, tillkommer utan inskränkning nedannämnda befälhavare, envar över den personal, som står under hans befäl, nämligen:

l:o) chef för arméfördelning och annan omedelbart under Konungen lydande befälhavare vid armén;

2:o) chef för regemente eller därmed likställt truppförband vid armén;

8:o) chefen för kustartilleriet och chef för regemente tillhörande kustartilleriet;

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

4:o) stationsbefälhavare och varvschef, så ock, i de fall, som Konungen bestämmer, annan befälhavare vid flottan av minst regementsofficers grad;

5:o) bevakningschef vid kustsignalväsendet;

6:o) inskrivningsområdesbefälhavare; samt

7ro) befälhavare av minst kaptens grad för skola, kommendering, verk eller inrättning, som ej tillhör visst truppförband av armén eller kustartilleriet eller station av flottan, eller för detacherad avdelning; så ock chef av kaptens grad för självständig eller detacherad fartygsavdelning eller för enkelt eller detacherat fartyg.

Samma befogenhet, som nu är sagd, tillkommer befälhavare, som innehar befäl över de i l:o)—6:o) av denna § nämnda befälhavare.

I krigstid äger envar befälhavare, som innehar minst underofficers grad och för befäl över detacherad avdelning, bestående av minst ett kompani eller däremot svarande styrka, bestraffningsrätt i enahanda utsträckning, som förut i denna § är sagt.

192 §.

Vad i 191 § är sagt om där omförmälda befälhavare gälle ock om befälhavare, som enligt förordnande eller tjänstereglemente tillfälligt utövar befäl, som avses i nämnda §, och, om detta är sådant, som omförmäles under 4:o) och 7:o) av samma §, innehar sådan grad, som, enligt vad där är sagt, erfordras för bestraffningsrättens utövning.

193 §.

Med detacherad avdelning likställes enligt denna lag avdelning, vilken, utan att densamma av befälhavare i föreskriven ordning förklarats vara detacherad, från huvudstyrkan skilts på sådant sätt, att skriftliga befallningar icke dagligen kunna omedelbart från dennas befälhavare inhämtas. Yad sålunda är sagt äge motsvarande tillämpning i fråga om fartygsavdelning eller fartyg.

194 §.

Befälhavare av lägre än kaptens men minst underofficers grad, vilken utövar sådant befäl, som i 191 § 1:6) är sagt, äger, där ej sådant fall är för handen, som avses i sista momentet av nämnda §, över

61 Kanyl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

honom underlydande bestraffningsrätt med den inskränkning, att sträng arrest, vaktarrest över tio dagar eller vaktarrest med skärpning genom hårt nattläger ej må av honom åläggas.

195 §.

Utövar någon, som ej är krigsman, sådant befäl, som omförmäles i 191 § 7:o), då äger den befälhavare, där han innehar underofficers eller högre tjänsteställning, över den personal, som står under hans befäl, enahanda bestraffningsrätt, som, enligt vad ovan är stadgat, tillkommer krigsman av motsvarande grad.

196 §.

Kommendant i fästning eller i annan ort, där krigsmakt är förlagd, äger bestraffningsrätt över garnisonen för överträdelser av vad angående fästningens eller ortens försvar, garnisonstjänsten eller ordningen på stället av kommendanten förordnas, så ock för förseelser på vakt eller i annan tjänsteförrättning, som är under hans inseende.

Har avdelning av garnisonen ej egen, till utövning av bestraffningsrätt behörig befälhavare, äger kommendanten jämväl i andra mål utöva bestraffningsrätt över avdelningen.

I de mål, däri kommendant innehar bestraffningsrätt, äger han, om han är av kaptens eller högre grad, att utöva nämnda rätt i enahanda utsträckning, som i 191 § avses, men i annat fall med den inskränkning, som i 194 § angående där omförmälda befälhavare är stadgad.

Yad ovan om kommendant är sagt äge motsvarande tillämpning i fråga om annan befälhavare, som av Konungen förklarats skola vara i nu angivna hänseende likställd med kommendant.

197 8.

O

Chef å fartyg, där avdelning av armén eller kustartilleriet blivit till tjänstgöring kommenderad, äger över den avdelning enahanda bestraffningsrätt som över fartygets övriga besättning.

År avdelning av krigsmakten för annat ändamål tagen ombord, äge fartygschefen att, inom gränsen av sin bestraffningsrätt, ålägga bestraffning för förseelser, som någon av avdelningen begår emot vad i avseende å fartygets säkerhet eller rörelser eller ordningen ombord av fartygschefen förordnas; börande i sådant fall avdelningens befälha-

62 Kungl. M.aj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

vare, ifall lian innehar högre grad eller tjänsteställning än fartygschefen, bestämma straffet.

Har avdelningen icke ombord å fartyget egen till utövning av bestraffningsrätt behörig befälhavare, äger fartygschefen att inom ovannämnda gräns jämväl i övrigt utöva bestraffningsrätt över avdelningen.

198 §.

Lyder fartyg, vars chef är av lägre grad än regementsofficer, under högste befälhavare över flotta eller under eskader- eller avdelningschef, äger den högre befälhavaren att åt fartygschefen uppdraga bestraffningsrätt med den inskränkning i fråga om de i 194 § omförmälda befälhavare, som där är stadgad.

199 §.

Finner befälhavare, som innehar bestraffningsrätt med den inskränkning, varom i 194 § förmäles, av underlydande begången förseelse påkalla strängare straff, än han själv äger ålägga, eller uppstår hos honom tvekan, huruvida målet bör behandlas såsom disciplinmål eller hänskjutas till krigsdomstol, överlämne befälhavaren målet till närmast högre med oinskränkt bestraffningsrätt beklädd befälhavare eller, där han är chef för självständig fartygsavdelning eller enkelt fartyg, till stationsbefälhavaren vid den station av flottan, dit fartyget, varå den felaktige befinner sig, hör eller först ankommer; och åligger det nämnda högre befälhavare eller stationsbefälhavaren att meddela beslut i målet.

Äger befälhavare för avdelning av krigsmakten, som tillhör garnison i fästning eller annan ort, där kommendant finnes, eller som är tagen ombord å fartyg utan att vara till tjänstgöring därstädes kommenderad, bestraffningsrätt över avdelningen allenast med den inskränkning, som ovan nämnts, vare den befälhavare, om kommendanten eller fartygschefen är beklädd med oinskränkt sådan rätt, berättigad att i fall, som i 1 mom. avses, överlämna målet till kommendanten eller fartygschefen, som i sådan händelse har att meddela beslut i målet. Vad i detta moment är sagt om kommendant gälle ock sådan befälhavare, som jämlikt 196 § förklarats skola vara likställd med kommendant.

200 §.

Mål rörande våld, hot eller förolämpning mot befälhavare, som, enligt vad ovan stadgats, själv skulle äga att utöva bestraffningsrätt i målet, varde, där ej lägre med bestraffningsrätt utrustad befälhavare

63 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

finnes, överlämnat till närmast högre befälhavares handläggning; dock att denna bestämmelse ej må utgöra hinder för att å fartyg på sjötåg befälhavaren själv må utöva bestraffningsrätten, då förseelsens omedelbara bestraffande finnes för krigstuktens upprätthållande erforderligt.

201 §.

Befälhavare, som endast för viss tid eller för viss tjänsteförrättning har underlydande under sitt befäl, må, där så finnes lämpligt, för särskilt fall hos den befälhavare, som eljest äger bestraffningsrätt över den felaktige, hemställa om hans bestraffande.

18 KAP.

Om handläggningen av disciplinmål.

202 §.

Vill man angiva någon för förseelse, varom i 185 § förmäles, göre därom anmälan hos den till bestraffningsrättens utövning behörige befälhavaren. Är sådan anmälan gjord, eller är eljest till befälhavarens kunskap kommet, att dylik förseelse blivit begången, då skall utredning om förseelsen och de närmare omständigheterna därvid ske vid förhör. Sådant förhör hålles av nyssnämnda befälhavare eller, där bestraffningsrätten innebaves av befälhavare, som omtalas i 191 § l:o)—6:o), eller av högre befälhavare eller av kommendant eller befälhavare, som enligt 196 § är likställd med kommendant, och han ej finner skäl att själv hålla förhöret, av den, vilken därtill i allmänhet eller för särskilt fall av honom förordnats.

Vid förhöret, därvid någon av den tilltalades överordnade eller av de med honom likställda bör, där så ske kan, vara tillstädes, skall målsägande, om sådan finnes, och han det äskar, varda hörd, den tilltalade lämnas tillfälle att förklara sig samt i övrigt iakttagas, vad för utredning av förseelsens beskaffenhet och prövning av den tilltalades straffbarhet är av nöden. Yad vid förhöret huvudsakligen förekommit skall i korthet antecknas, där ej i krig hinder därför möter.

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

203 §.

Innan disciplinstraff ålägges, skall befälhavaren inhämta yttrande av vederbörande auditör rörande brottets beskaffenhet och det straff, som bör åläggas. Godkänner icke befälhavaren auditörens yttrande, äger denne anteckna det till det i målet förda protokollet; har sådan anteckning icke skett, vare auditören jämte befälhavaren för beslutet ansvarig.

Skulle auditörens hörande medföra avsevärt uppskov med målets avgörande, och finnes det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande nödigt, att den felande skyndsamt varder bestraffad, må dock disciplinstraff åläggas, utan att yttrande från auditören, på sätt nu är sagt, blivit inhämtat. Lag samma vare, där i fält, på sjötåg eller eljest auditör ej finnes vid ifrågavarande avdelning av krigsmakten.

204 §.

Finner vederbörande befälhavare, att påföljden i det särskilda fallet ej bör stanna vid disciplinstraff och att målet förty ej är av beskaffenhet att vidare böra behandlas såsom disciplinmål, eller har erforderlig utredning om brottets beskaffenhet eller den angivnes straffbarhet ej kunnat vinnas, då skall målet överlämnas till krigsdomstol; dock att i sistnämnda fall befälhavaren, där saken prövas vara av synnerligen ringa vikt och målsägande ej för vinnande av ytterligare utredning påfordran dess hänskjutande till krigsdomstol, må låta målet förfalla.

205 §.

Disciplinstraff skall lämpas efter förseelsens mer eller mindre svåra beskaffenhet, de flera eller färre försvårande eller förmildrande omständigheter, under vilka den blivit begången, samt den straffskyldiges uppförande i övrigt, varvid synnerligt avseende bör fästas därå, om han alltid tillförene förhållit sig väl eller däremot oftare och för svårare förseelser undergått straff.

206 §.

Ej må för förseelse, vilken är att hänföra till disciplinmål och varför den felaktige blivit straffad, tillökning i bestraffningen sedermera åläggas honom.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

19 KAP.

Om verkställighet av disciplinstraff.

207 §.

Disciplinstraff, som blivit ålagt av befälhavare, skall, där så kan ske, genast verkställas.

År den straffskyldige för annat brott under tilltal vid domstol, må straffets verkställighet därav ej hindras eller uppehållas.

Hålles tilltalad häktad för brott, som hör till domstols upptagande, och angives han tillika för förseelse, vilken må behandlas såsom disciplinmål; då må väl disciplinstraff av befälhavaren i vanlig ordning honom åläggas, men ej bringas till verkställighet, innan antingen den tilltalade varder ställd på fri fot eller utslag blivit meddelat i det mål, som hör till domstolens behandling, och detta utslag vunnit laga kraft.

208 §.

Befälhavare, som i disciplinmål ålagt straff, skall i laga ordning befordra det till verkställighet eller, om straffet bör av annan befälhavare verkställas, hos denne därom göra hemställan. Tillhör den straffskyldige avdelning, som tagits ombord å fartyg utan att vara till tjänstgöring å fartyget kommenderad, och har bestraffningen ålagts av avdelningens egen befälhavare, må bestraffningen ej å fartyget verkställas, innan fartygets chef förklarat hinder därför ej mota.

Innan i disciplinmål ålagd bestraffning verkställes, skall befälhavaren eller den hans ställe företräder, antingen offentligen eller genom skriftliga order, meddela den straffskyldige underrättelse om orsaken till bestraffningen och om dennas beskaffenhet, så ock om vad den straffskyldige har att iakttaga, i händelse han med beslutet om bestraffningen icke åtnöjes.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 höft. (Nr 57.) 9

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

20 KAP.

Om klagan i disciplinmål.

209 §.

Den, som blivit belagd med disciplinstraff och med beslutet ej åtnöjes, äger att före klockan tolv å tjugonde dagen från den dag, då straffet avslutades, ingiva sina besvär till krigshovrätten eller, om överkrigsrätt trätt i verksamhet vid den avdelning av krigsmakten, dit befälhavaren hör, till överkrigsrätten; dock stånde det klaganden öppet att i stället inom nämnda tid avlämna sina besvär till den befälhavare, som ålagt bestraffningen eller i hans ställe satt är; åliggande det befälhavaren att ofördröjligen insända besvärsskriften, försedd med påteckning om tiden för dess avlämnande till honom, jämte övriga besvärshandlingar till krigsöverdomstolen.

Möter under fält- eller sjötåg, då avdelning av krigsmakten är detacherad, laga hinder för besvärens ingivande inom tid, som här ovan sägs, beräknas tiden, inom vilken besvären skola ingivas, från den dag, hindret upphörde.

Försummar den missnöjde, vad sålunda är föreskrivet, have förlorat sin talan.

Domstolen äger att utlåta sig, om och i vad mån det undergångna straffet bör räknas klaganden till last, ävensom angående befälhavarens förhållande.

Utan hinder av anförda besvär skall straffet i föreskriven ordning verkställas.

21 KAP.

Om tillrättavisningar.

210 §.

För mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning, må, på sätt och i den ordning av Konungen närmare förordnas, i stället för disciplinär bestraffning såsom tillrättavisning användas:

67 Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

a) varning, meddelad enskilt eller i närvaro av några den felaktiges överordnade eller med honom likställda;

b) vägran, ombord å fartyg, av landpermission för viss bestämd tid, högst trettio dagar, eller för högst sex landpermissionsdagar;

samt, för manskap dessutom:

c) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid, högst femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten;

d) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område.

Tillrättavisning, varom nu är sagt, må ej användas av mer än ett slag för samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning, varom i c) förmäles, i något fall så användas, att genom överansträngning eller annan orsak men för den felaktiges hälsa och tjänstbarhet därav kommer.

Om tillrättavisningar, som få användas för barn, vilka ej fyllt femton år, därom förordnar Konungen.

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Förslag

till

Lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

1 KAP.

Om de krigsdomstolar, som skola finnas.

1 §•

Underdomstol vid krigsmakten är krigsrätt.

Krigsrätt är regementskrigsrätt, stationskrigsrätt, särskild krigsrätt eller i fall, varom i 3 kap. förmäles, fåltkrigsrätt.

2 §•

Krigsöverdomstol är krigshovrätten eller i fall, som i 5 kap. nämnes, överkrigsrätt.

Under krigshovrätten lyda alla krigsrätter, där ej vid någon avdelning av krigsmakten överkrigsrätt finnes, i vilket fall krigsrätterna vid den avdelning lyda under överkrigsrätten.

3 §.

I de mål, som dragas under Konungens prövning, dömer högsta domstolen enligt vad i grundlagen stadgas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

4 §■

Ståndrätt är en särskild domstol, som i vissa fall må förordnas under krig. Därom stadgas i 15 kap.

2 KAP.

Om regera entskrigsrätt, stationskrigsrätt och särskild krigsrätt.

5 §•

Regementskrigsrätt skall finnas vid varje regemente och därmed likställt truppförband av armén och kustartilleriet samt stationskrigsrätt vid en var av flottans stationer.

Särskild krigsrätt må av Konungen inrättas vid avdelning av krigsmakten, för vilken regements- eller stationskrigsrätt icke enligt 1 mom. är inrättad, eller som består av personal, vilken från olika truppförband eller stationer sammandragits till gemensam tjänstgöring. Sådan krigsrätt må därjämte inrättas vid avdelning av regemente eller likställt truppförband, som är förlagd å annan ort än huvudstyrkan, samt vid avdelning av flottan, som är förlagd utom stationen.

Konungen må även, där så prövas lämpligt, bestämma, att två eller flera av de avdelningar, varom ovan i 2 mom. är nämnt, skola lyda under samma särskilda krigsrätt eller att sådan avdelning skall lyda under viss regements- eller stationskrigsrätt.

6 §•

Krigsrätt, som i detta kapitel avses, utgöres av en krigsdomare såsom ordförande, två militära ledamöter och en auditör.

Att krigsrätten i visst fall är domför, ändå att krigsdomaren ej är tillstädes i rätten, därom stadgas i 59 §.

7 §•

Krigsdomare skall hava fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten och i sådana värv ådagalagt insikt och erfarenhet.

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Krigsdomare förordnas av Konungen för viss tid och må enligt de närmare bestämmelser, som Konungen meddelar, anställas vid flera olika krigsrätter. Till krigsdomare utses företrädesvis ordinarie domare i allmän underrätt. Kan på grund av göromålens omfattning krigsdomaresysslan ej med annat domareämbete förenas, må krigsdomaren till befattningen utnämnas.

Vid förfall för krigsdomare förordnas ställföreträdare av krigshovrätten. Angående ställföreträdare, som nu nämnts, skall vad i 1 mom. är stadgat om krigsdomare äga motsvarande tillämpning.

8 §•

Militära ledamöter i krigsrätt, som i detta kapitel avses, äro, där ej annat av 12 § föranledes:

a) i mål mot generalsperson eller flaggman: en generalsperson eller en flaggman och en officer av överstes eller kommendörs grad;

b) i mål mot regementsofficer: två regementsofficerare, av vilka åtminstone den ene bör hava överstes eller kommendörs grad;

c) i mål mot officer av kaptens eller lägre grad, underofficer eller någon av manskapet ävensom i mål, som ej rör åtal mot viss person: två officerare av kaptens grad.

Äro i ett och samma mål de tilltalade av skilda grader, bestämmes rättens sammansättning med hänsyn till den av de tilltalade, som har högsta graden.

9 §■

Chef för regemente eller likställt truppförband av armén eller kustartilleriet, så ock stationsbefälhavare vid flottan skall inom varje års utgång förordna två till truppförbandet eller stationen hörande officerare av kaptens grad att under nästföljande år i mål, som i 8 § c) omförmälas, vara ledamöter i den regements- eller stationskrigsrätt, som där finnes, samt minst två och högst fyra andra officerare av samma grad att under nämnda tid vara ställföreträdare för dessa ledamöter.

Chef för arméfördelning skall inom varje års utgång förordna fyra till fördelningen hörande regementsofficerare, därav en av överstes grad, med två regementsofficerare, därav likaledes en skall vara av överstes grad, såsom ställföreträdare, att under nästföljande år i mål, däri regementsofficer är tilltalad, inträda såsom ledamöter i de regementskrigsrätter, som finnas vid truppförbanden inom fördelningen. Yad nu är sagt om chef för arméfördelning skall äga motsvarande tillämpning å

71 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

kommendanten i Boden och militärbefälhavaren på Gottland ävensom å stationsbefälhavare vid flottan och chefen för kustartilleriet i vad angår de trupper, som lyda under dessa befälhavare.

Inträffar stadigvarande förfall för förordnad ledamot eller ställföreträdare, förordnas annan officer av samma grad för återstoden av året.

10 §.

Då särskild krigsrätt inrättas, bestämmer Konungen, huru de officerare skola förordnas, som i mål, varom i 8 § b) och c) förmäles, skola tjänstgöra såsom militära ledamöter i krigsrätten. Sådant förordnande skall i allmänhet avse helt kalenderår; dock må, då sådan krigsrätt inrättas vid avdelning av flottan, som är på sjötåg, bestämmelse meddelas därom, att ställföreträdare för militär ledamot, som har förfall, må utses för tillfället.

11 §•

Rör mål, vilket skall handläggas vid krigsrätt, som i detta kapitel avses, åtal mot generalsperson eller flaggman, förordnar Konungen de militära ledamöterna i rätten.

12 §.

Finnes officer av föreskriven grad ej att tillgå, må till militär ledamot eller ställföreträdare för sådan ledamot förordnas officer av närmast högre eller närmast lägre grad än den, som för varje fall är föreskriven.

13 §.

Auditör vid regements- eller stationskrigsrätt utnämnes av Konungen. Äro två eller flera regementen eller därmed likställda truppförband förlagda å samma ort eller å nära intill varandra belägna orter, må, där så finnes lämpligt, endast en auditör anställas vid de krigsrätter, som finnas vid dessa truppförband eller några av dem.

Vid särskild krigsrätt skall enligt Konungens bestämmande såsom auditör tjänstgöra någon av de vid regements- eller stationskrigsrätterna anställda auditörerna eller, där så erfordras, av Konungen särskilt förordnad auditör.

72 JCungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

Konungen må, där så anses erforderligt, förordna vice auditör att, då auditören är förhindrad att tjänstgöra, inträda i hans ställe. Har ej vice auditör förordnats, eller föreligger hinder även för denne, förordnas annan ställföreträdare av krigshovrätten.

Till auditör eller ställföreträdare för auditör må ej utses annan än den, som fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor för att i domareämbeten nyttjas.

14 §.

Behörighet att föranstalta om sammankallande av krigsrätt, som i detta kapitel avses, tillkommer befälhavaren för det truppförband eller den station, vid vilken krigsrätten skall hållas, eller, i fråga om särskild krigsrätt, den befälhavare, som Konungen därtill förordnat.

Då ärende förekommer, som skall handläggas av krigsrätt, göre befälhavaren därom anmälan hos krigsdomaren, vilken efter samråd med befälhavaren bestämmer tid och plats för rättens första sammanträde. Befälhavaren skall därefter med iakttagande av här nedan givna närmare föreskrifter draga försorg därom, att auditören och de militära ledamöterna varda till sammanträdet inkallade. Där någon av de militära ledamöterna är befälhavare för det kompani eller annan däremot svarande avdelning, som den tilltalade tillhör, må denne ledamot icke sitta i rätten, utan skall ställföreträdare i hans ställe inkallas. Ej heller må officerare, som tillhöra samma regemente eller samma därmed likställda truppförband som den tilltalade, vara bisittare i rätten, då mål angående åtal mot officer där förekommer, utan skola i sådant fall militära ledamöter i krigsrätt vid annat truppförband i deras ställe tjänstgöra i rätten. I de fall, då officerare, vilka lyda under annan befälhavare än den, som föranstaltar om rättens sammankallande, skola inkallas till tjänstgöring i krigsrätt, skall denne hos närmast högre befälhavare göra framställning om deras inkallande.

15 §.

Krigsrättens första sammanträde utsättes att äga rum, så snart lämpligen ske kan. Då rannsakning med häktad person skall förekomma inför krigsrätten, utsättes sammanträdet att hållas sist inom åtta dagar från den dag, då krigsdomaren erhållit underrättelse om häktningen.

73 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 57.

Rätten bör, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, kallas att sammanträda å den ort, där den avdelning av krigsmakten, vid vilken krigsrätten är inrättad, befinner sig.

3 KAP.

Om fåltkrigsrätt.

16 §.

Från den dag, rikets krigsmakt för annat ändamål än övning ställes på krigsfot, vare fältkrigsrätt underdomstol vid krigsmakten.

Ställes för sådant ändamål allenast en del av rikets krigsmakt på krigsfot, bestämmer Konungen, huruvida vid denna del av krigsmakten fältkrigsrätt skall vara underdomstol.

I mån som krigsmakten återgår till fredsfot, skola faltkrigsrätterna upphöra.

Dagen, från vilken fältkrigsrätt skall vara underdomstol, eller fåltkrigsrätt skall upphöra, varder av Konungen kungjord.

17 §•

Skall jämlikt 16 § fältkrigsrätt vara underdomstol, förordnar Konungen, vid vilka särskilda avdelningar av krigsmakten sådan skall inrättas.

18 §.

Varder avdelning av krigsmakten av befälhavare i föreskriven ordning detacherad, eller varder avdelning skild från förbindelse med huvudstyrkan på sådant sätt, att skriftliga befallningar icke kunna dagligen omedelbart från dennas befälhavare inhämtas, och är fåltkrigsrätt underdomstol vid huvudstyrkan, äge i förra fallet huvudstyrkans befälhavare och i senare fallet den avskilda avdelningens befälhavare bestämma, att fältkrigsrätt skall inrättas vid den detacherade eller avskilda avdelningen.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 käft. (Nr 57.) 10

74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

19 §.

Varder under krig avdelning av krigsmakten av fienden innesluten eller eljest försatt i sådan belägenhet, att den krigsrätt, som jämlikt denna lag eljest har att upptaga åtal för de vid avdelningen begångna förbrytelser, ej kan däröver döma, äge avdelningens befälhavare, bestämma, att fältkrigsrätt skall inrättas, om sådant för krigstuktens upprätthållande finnes nödigt.

20 §.

Fältkrigsrätt utgöres av fyra ledamöter, därav tre militära och en civil.

Främste militäre ledamoten är rättens ordförande.

21 §.

Till militära ledamöter i fältkrigsrätt förordnas:

a) i mål mot generalsperson, flaggman eller regementsofficer: en generalsperson eller en flaggman och två regementsofficerare;

b) i mål mot officer av kaptens eller lägre grad, underofficer eller någon av manskapet ävensom i mål, som ej rör åtal mot viss person: en regementsofficer och två officerare av kaptens grad.

Finnes officer av föreskriven grad ej att tillgå, må till militär ledamot förordnas officer av närmast högre eller närmast lägre grad än den, som för varje fall är föreskriven.

Äro i ett och samma mål de tilltalade av skilda grader, galle vad i 8 § om annan krigsrätt än fältkrigsrätt för motsvarande fall är stadgat.

De militära ledamöterna böra tillhöra den avdelning av krigsmakten, vid vilken fältkrigsrätten skall hållas; dock må, då åtal mot officer förekommer, officerare från samma regemente eller samma därmed likställda truppförband som den tilltalade icke vara bisittare i rätten. Finnas ej behöriga officerare vid avdelningen, skola sådana från annan avdelning av krigsmakten tillkallas.

De militära ledamöterna förordnas för tillfället av den befälhavare, vilken jämlikt 23 § föranstaltar om krigsrättens sammankallande.

22 §.

Till civil ledamot i fältkrigsrätt förordnas krigsdomare eller auditör eller, där sådan icke finnes att tillgå, annan, som fullgjort

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57. 75

vad författningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten.

Den civila ledamoten förordnas av Konungen för den tid, fältkrigsrättens verksamhet fortfar. I fall, som i 18 eller 19 § avses, så ock eljest, där sålunda utsedd civil ledamot ej finnes att tillgå, förordnas civil ledamot av den befälhavare, som föranstaltar om krigsrättens sammankallande.

23 §.

Då ärende förekommer, som skall handläggas av fältkrigsrätt, sättes rätten efter förordnande av befälhavaren för den avdelning av krigsmakten, vid vilken fältkrigsrätten skall hållas, eller, där Konungen utsett annan befälhavare att meddela dylikt förordnande, av denne.

Den befälhavare, som förordnar fältkrigsrätt, skall tillika bestämma tid och plats för rättens första sammanträde samt till detsamma inkalla rättens samtliga ledamöter.

De, vilka såsom ledamöter i rätten börjat övervara något mål, skola därmed till slut fortfara, där det ske kan.

24 §.

Mål, som före den dag, då, enligt vad i 16 § är stadgat, fältkrigsrätt skall vara underdomstol, anhängiggjorts vid annan krigsrätt, skall, utan hinder av vad i nämnda § är föreskrivet, till slut handläggas av den krigsrätt, där målet anhängiggjorts.

Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning i fråga om mål, som anhängiggjorts vid fältkrigsrätt, innan den jämlikt 16 § skall upphöra.

4 KAP.

Om krigshovrätten.

25 §.

Krigshovrätten är en vid Svea hovrätt bildad särskild avdelning. Den utgöres av presidenten i Svea hovrätt såsom ordförande, ett krigshovrättsråd och två militära ledamöter.

Krigshovrättsrådet utnämnes av Konungen.

76 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

Till militära ledamöter förordnas av Konungen för tre år i sänder två regementsofficerare av överstes eller kommendörs grad, tillhörande en armén och en marinen, samt en officer av generalitetet och en flaggman. De två sistnämnda skola i rätten tjänstgöra, då mål, däri generalsperson eller flaggman är tilltalad, där förekommer, och de två regementsofficerarne vid handläggning av övriga mål och ärenden.

Vidare förordnar Konungen likaledes för tre år i sänder en flaggman och en kommendör, vilka, då mål om förseelse vid fartygs manövrering eller navigering förekommer, skola inträda i krigshovrätten, den förre i stället för officeren av generalitetet och den senare i stället för den till armén hörande regementsofficeren.

För tid, som ovan är nämnd, förordnar Konungen tillika två officerare av regementsofficers grad, därav en från marinen, att, vid förfall för någon av de till ledamöter i krigshovrätten förordnade regementsofficerarne, i hans ställe inträda i rätten.

Vid förfall för presidenten förordnar Konungen, på anmälan därom, en ledamot i Svea hovrätt att såsom ledamot biträda krigshovrätten.

Vad i denna § är sagt om presidenten i Svea hovrätt gälle ock om tillförordnad president, där han av Konungen förordnats att jämväl vara ordförande i krigshovrätten.

Vid förfall för ordföranden i krigshovrätten föres ordet av den främste civile ledamoten.

26 §.

Då jämlikt 16 § fältkrigsrätt inrättas vid krigsmakten eller någon del därav, skall ytterligare en regementsofficer av överstes eller kommendörs grad av Konungen förordnas att i mål, som fullföljas från fältkrigsrätt eller röra åtal för i krigstid förövade förbrytelser, såsom militär ledamot tjänstgöra i krigshovrätten.

5 KAP.

Om överkrigsrätt.

27 §.

Erfordras i krigstid särskild krigsöverdomstol för armé eller arméavdelning, som befinner sig i fält eller inom fästning, för flotta eller eskader, som är på sjötåg, eller för två eller flera sådana avdelningar

77 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

av krigsmakten gemensamt, då de äro förenade under en befälhavare, förordnar Konungen, att överkrigsrätt där skall inrättas.

Överkrigsrätt utgöres av en generalsperson eller flaggman såsom ordförande, två överauditörer samt två officerare av regementsofficers grad. Av sistnämnda ledamöter bör, om rätten är gemensam för avdelningar av armén och marinen, den ene samt, då mål om förseelse vid fartygs manövrering eller navigering förekommer, bägge, där så ske kan, tillhöra marinen. Finnes ej generalsperson eller flaggman att tillgå, må officer av regementsofficers grad i stället förordnas till ordförande.

Ordförande och överauditörer förordnas av Konungen för den tid, överkrigsrättens verksamhet fortfar. Övriga ledamöter utses vid förefallande behov av högste befälhavaren. Vid förfall för ordförande eller överauditör förordne högste befälhavaren annan ledamot i hans ställe.

Till överauditör må ej förordnas annan än den, som fullgjort vad författningarna föreskrifva såsom villkor för att i domareämbeten nyttjas.

28 §.

Varder i fält eller på sjötåg under krig avdelning av krigsmakten skild från förbindelse med den ort, där krigsöverdomstolen finnes, eller varder under krig avdelning, som är i fästning, på sådant sätt avskild, äge den avskilda avdelningens befälhavare att, där så för krigstuktens upprätthållande finnes nödigt, bestämma, att överkrigsrätt skall inrättas, ävensom att, med iakttagande av vad i 27 och 30 §§ är stadgat, meddela förordnande för samtliga ledamöter i rätten.

29 §.

Där överkrigsrätt inrättas, varde dagen, då densamma skall träda i verksamhet, bestämd av Konungen eller i fall, som avses i 28 §, av vederbörande befälhavare.

Utan hinder därav att vid avdelning av krigsmakten överkrigsrätt inrättas, tillkomme det den krigsöverdomstol, varunder samma avdelning förut lytt, att i laga ordning handlägga och pröva avdelningen eller dess personal rörande mål, som före den dag, överkrigsrätten enligt därom meddelad bestämmelse skall träda i verksamhet, äro vid den andra krigsöverdomstolen anhängiga eller dess prövning underställts, ävensom talan emot utslag eller beslut, som före nämnda dag

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

av krigsrätt vid avdelningen meddelats; dock att, där hinder möter för insändande av handlingarna i underställt eller fullföljt mål, detsamma i stället skall upptagas av överkrigsrätten.

Överkrigsrätts verksamhet upphör, så snart lämpligen ske kan, å dag, som av Konungen bestämmes, eller, i fall, som i 28 § sägs, då förbindelsen återknutits med den ort, där den krigsöverdomstol finnes, varunder ifrågavarande avdelning av krigsmakten förut varit lydande; skolande, där ej Konungen annorlunda förordnar, överkrigsrätten, ändå att dess verksamhet i övrigt upphör, med slut avhjälpa mål, som dessförinnan där anhängiggjorts, ävensom överkrigsrättens ordförande ägna den handläggning åt av samma domstol avgjorda mål, som, enligt vad i 12 kap. stadgas, eljest på honom ankommer.

6 KAP.

Vissa bestämmelser angående domare i krigsrätt och krigsöverdomstol.

30 §.

Ej må någon vara domare i krigsrätt eller krigsöverdomstol, med mindre han uppnått en ålder av tjugufem år, ej heller till domareämbetet träda, innan han avlagt domareed.

31 §•

I krigsrätt ävensom i krigsöverdomstol tage rättens militära ledamöter plats till höger om ordföranden och sig emellan efter den ordning, i vilken de enligt tjänsteställning eller turberäkning var för annan äga företräde i tjänsten. Civil ledamot tage plats till vänster om ordföranden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

7 KAP.

Om allmän åklagare vid krigsrätt och krigsöverdomstol.

32 §.

Allmänna åklagare äro vid krigsrätt krigsfiskal och vid krigsöverdomstol överkrigsfiskal.

År fråga om åtal vid krigsrätt mot officer av regementsofficers eller högre grad, skall talan i målet föras av överkrigsfiskalen vid den krigsöverdomstol, varunder krigsrätten lyder; ägande dock överkrigsfiskalen uppdraga åt vederbörande krigsfiskal att inför krigsrätten utföra överkrigsfiskalens talan i målet.

33 §.

Vid varje regementskrigsrätt, stationskrigsrätt och särskild krigsrätt anställes en krigsfiskal såsom åklagare. Åro två eller flera avdelningar, vid vilka krigsrätter äro inrättade, förlagda å samma ort eller nära intill varandra belägna orter, må, där så finnes lämpligt, samma krigsfiskal anställas vid alla dessa krigsrätter eller några av dem.

Krigsfiskal, som i denna § avses, förordnas av Konungen. Därtill må ej förordnas annan än den, som antingen fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten eller ock tjänstgör eller förut tjänstgjort såsom åklagare vid allmän underrätt och vid avlagt prov visat sig äga erforderlig kännedom om militära lagar och författningar. Närmare bestämmelser om nu omförmälda prov samt om krigsfiskals tjänstgöring meddelas av Konungen.

Vid förfall för sådan krigsfiskal förordnas ställföreträdare av justitiekanslern. I fall, där förordnandet ej utan olägenhet kan avvaktas, må dock den befälhavare, som är behörig att föranstalta om krigsrättens sammankallande, tills vidare förordna ställföreträdare. Meddelar befälhavaren sådant förordnande, åligger det honom att därom lämna underrättelse till justitiekanslern.

Då målets beskaffenhet det fordrar, må justitiekanslern för visst mål förordna särskild åklagare vid krigsrätten.

80 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

34 §.

Vid fältkrigsrätt förordnas krigsfiskal av befälhavaren för den avdelning, där krigsrätten inrättats. Till nämnda befattning förordnas någon, som, enligt vad i 33 § är sagt, äger bekläda sådan tjänst vid annan krigsrätt än fältkrigsrätt, dock att, där sådan icke finnes att tillgå, annan lämplig person kan förordnas att vara åklagare vid faltkrigsrätten.

Varder under krig avdelning av krigsmakten, där fältkrigsrätt är inrättad, skild från förbindelse med den ort, där krigsöverdomstolen finnes, förordne befälhavaren för nämnda avdelning lämplig person att i överkrigsfiskalens ställe föra talan i sådana mål, som i 32 § 2 mom. omförmälas.

35 §.

Överkrigsfiskalen vid krigshovrätten utnämnes av Konungen.

Inrättas överkrigsrätt, förordnar Konungen särskild överkrigsfiskal, som där skall tjänstgöra. Vid förfall för sådan överkrigsfiskal förordnas ställföreträdare av högste befälhavaren. Varder överkrigsrätt tillsatt jämlikt 28 §, äger den avskilda avdelningens befälhavare meddela förordnande för den överkrigsfiskal, som där skall föra talan.

Till överkrigsfiskal må ej utses annan än den, som fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten.

36 §.

Överkrigsfiskal åligger, förutom fullgörande av uppdraget såsom allmän åklagare vid den krigsöverdomstol, där han är anställd, jämväl att utöva tillsyn över åklagaretjänstens handhavande vid de krigsrätter, som lyda under nämnda krigsöverdomstol.

8 KAP.

Om protokoll och handlingar vid krigsrätt och krigsöverdomstol.

37 §.

Protokoll föres i regementskrigsrätt, stationskrigsrätt och särskild krigsrätt av auditören, i fältkrigsrätt av rättens civile ledamot, i krigshovrätten av tjänsteman i Svea hovrätt, efter ty särskilt föreskrives, och i överkrigsrätt av den överauditör, som, enligt vad i 72 § stadgas, har att föredraga målet.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

38 §.

Protokoll, som hållits i regementskrigsrätt. stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, skall, jämte därtill hörande handlingar, inom två månader, sedan det mål, varom protokollet handlar, blivit av rätten slutligen handlagt, av auditören avlämnas till den befälhavare, som föranstaltat om krigsrättens sammankallande, att å hans expedition förvaras; och åligge det befälhavaren att varje år, före den 1 april, meddela krigshovrätten, huruvida krigsrättsprotokollen för nästföregående året blivit behörigen avlämnade, eller, då krigsrätt ej under året hållits, därom göra anmälan. Då särskild krigsrätts verksamhet upphört, skall befälhavaren inom tre månader därefter insända samtliga vid den särskilda krigsrätten förda protokoll med dithörande handlingar till krigshovrätten att där förvaras.

Protokoll, hållet vid fältkrigsrätt, varde, tillika med därtill hörande handlingar, inom två månader, sedan det mål, varom protokollet handlar, blivit av rätten slutligen handlagt, av dess civile ledamot avlämnat till den befälhavare, som förordnat fältkrigsrätten; och åligge det denne att inom tre månader, efter det fältkrigsrättens verksamhet upphört, insända protokollet jämte handlingarna till krigshovrätten att där förvaras; har fältkrigsrätt ej hållits, göre befälhavaren därom anmälan hos krigshovrätten inom tid, som nyss är sagd.

Hos överkrigsrätt förda protokoll varde, tillika med därtill hörande handlingar, senast tre månader, efter det överkrigsrättens verksamhet upphört, av den överauditör, som fört protokollet, avlämnade till krigshovrätten att där förvaras.

9 KAP.

Om de mål, som höra till krigsdomstol; så ock om de särskilda krigsdomstolarnas behörighet i sådana mål.

39 §.

Till krigsdomstol höra följande mål:

l:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten eller eljest äro underkastade straff' efter samma lag, för brott, som i andra eller tredje delen av nämnda lag omförmäles såsom straff- Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 käft. (Nr 57.) 11

82 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

bart, vare sig straffet finnes utsatt där eller i sådant avseende hänvisning är gjord till allmän lag;

2:o) åtal för fel och förbrytelser i ämbete eller tjänst vid krigsmakten jämväl i de fall, då den brottslige ej lyder under strafflagen för krigsmakten eller brottet däri icke omförmäles såsom straffbart;

3:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten, för brott i övrigt av vilken beskaffenhet som helst, då de förövas i fält eller inom fästning, som för annat ändamål än övning ställes eller är ställd på krigsfot, eller på sjötåg i krigstid, såvida åtalet anställes, medan truppen är i fält eller sjötåget varar eller fästningen fortfarande är ställd på krigsfot;

4:o) åtal emot krigsfånge eller emot utländsk man, vilken vid krig mellan främmande makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats, förutom i de fall, som avses under l:o), jämväl i andra fall, såvida åtalet rör brott, som begås, medan den tilltalade hålles under militärbevakning; så ock åtal emot krigsfånge för brott, som av honom förövas utom riket, ändå att han ej hålles under dylik bevakning;

5:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten, för delaktighet i brott, som skall åtalas vid krigsdomstol, eller för underlåtenhet att upptäcka sådant brott, ändå att nämnda lag ej är å den åtalade delaktigheten eller underlåtenheten tillämplig; så ock åtal emot personer, som omförmälas under 4:o), för delaktighet i brott, som skall åtalas vid sådan domstol;

6:o) tvister om gjort krigsbyte till lands eller uppbringning till sjöss; samt

7:o) besvär över befälhavares beslut, varigenom disciplinstraff blivit någon ålagt.

Utan hinder av vad här ovan under l:o) och 2:o) är sagt, gälle angående kammarrättens och domkapitlens domsrätt vad därom särskilt är eller kan varda stadgat.

Krigsdomstol äge ock i dithörande mål döma i fråga om skadestånd, rättegångskostnad med mera, som av huvudsaken flyter, även då nämnda frågor ej samtidigt med denna avgöras.

Där inför krigsdomstol, i annat fall än ovan i denna § är sagt, den tilltalade eller annan tillstädeskommen person, som lyder under strafflagen för krigsmakten, med smädligt yttrande i tal eller skrift eller med hotelse eller missfirmlig gärning förolämpar domare eller annan, äge ock krigsdomstol att därför döma till ansvar utom i det

83 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

fall, då förolämpningen blivit begången mot enskild person, och denne förbehåller sig att därom föra talan vid allmän domstol.

Är i särskild författning stadgat, att undersökning i mål eller ärende skall äga rum inför krigsdomstol, vare det gällande.

40 §.

I mål, som, efter ty i 39 § är stadgat, tillhör krigsdomstols upptagande, skall, där ej i denna lag annorlunda bestämmes, krigsrätt rannsaka och döma.

Målet upptages av regements- eller stationskrigsrätten vid det truppförband eller den station, som den tilltalade tillhör, eller som målet närmast angår. Tillhör den tilltalade avdelning av krigsmakten, där särskild krigsrätt eller fältkrigsrätt inrättats, eller som enligt därom meddelad bestämmelse lyder under viss regements- eller stationskrigsrätt, eller rör målet eljest sådan avdelning, tillkommer det denna krigsrätt att handlägga målet.

Tilltalas någon, som ej tillhör krigsmakten, och är ej, på grund av vad nu är sagt, viss krigsrätt behörig att handlägga målet, då skall, där ej annat av 44 § föranledes, målet upptagas vid den krigsrätt, som har att handlägga mål rörande den avdelning av krigsmakten, där den tilltalade gripes eller finnes.

41 §.

Brott, begånget under sjötåg, åtalas, där ej målet skall upptagas av särskild krigsrätt eller fältkrigsrätt, inför krigsrätten vid den av flottans stationer, dit fartyget, som den brottslige åtföljt, hör eller först inlöper.

42 §.

Käres särskilt å skadestånd, rättegångskostnad eller annat, som av huvudsaken flyter, skall målet anhängiggöras vid den krigsrätt, som i huvudsaken dömt.

Mål angående förolämpning inför krigsrätt upptages, där ej annat föranledes av stadgandet under 4:o) i 46 §, av den domstol, där förolämpningen skett.

84 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

43 §.

Hava två eller flera tillsammans förövat brott, därför åtal vid krigsrätt bör ske, och lyda de brottsliga under olika krigsrätter, bestämmer krigsöverdomstolen, vid vilken av dessa krigsrätter målet skall upptagas.

44 §.

Har brott, som bör åtalas vid krigsrätt, ej blivit åtalat, medan den brottslige lydde under strafflagen för krigsmakten, varde målet upptaget av krigsrätten vid den avdelning av krigsmakten, som den tilltalade tillhörde vid den tid, då brottet begicks.

45 §.

Finnes ej krigsrätt, som, enligt vad ovan i detta kapitel är stadgat, är behörig att upptaga målet till handläggning, förordne uppå anmälan krigsöverdomstolen, vid vilken krigsrätt målet skall upptagas.

46 §.

Krigsöverdomstol äge uppsikt och vård däröver, att vid de krigsrätter, som lyda under densamma, rätt skipas efter lag och dess rätta förstånd.

Krigsöverdomstol skall omedelbart döma över följande av de i 39 § omförmälda mål, nämligen:

l:o) mål, som röra åtal mot officer för fel eller försummelse vid fullgörande av något tjänsteåliggande, som på grund av denna lag skall av honom utföras, eller vid förordnande om förvandling av böter eller förande av straffregister, eller som angå fel eller försummelse i domareämbetet av ledamot i underdomstol;

2:o) mål, som röra åtal för fel eller försummelse vid disciplinmåls handläggning eller vid verkställighet av disciplinstraff;

3:o) mål, som röra tvist om gjort krigsbyte till lands eller uppbringning till sjöss;

4:o) mål, som i övrigt äro av beskaffenhet att enligt allmän lag eller särskild författning hovrätt över likartat mål omedelbart dömer.

85 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Krigsöverdomstol döme ock:

över besvär, som anförts emot krigsrätts utslag eller emot beslut, varigenom befälhavare ålagt disciplinär bestraffning; samt

i mål, som blivit av krigsrätt avdömda och krigsöverdomstols prövning underställda eller som avdömts av ståndrätt och enligt 89 § till krigsöverdomstol överlämnats.

47 §.

År mål, som tillhör krigsöverdomstols omedelbara prövning, av beskaffenhet att, enligt allmän lag eller särskild författning, hovrätt rannsakar i likartat mål, rannsake då krigsöverdomstolen, där det lämpligen kan ske, men förvise i annat fall målet till undersökning vid den krigsrätt, som krigsöverdomstolen finner skäligt bestämma.

48 §.

Är någon åtalad vid krigsdomstol, och tilltalas annan för delaktighet i det åtalade brottet, då må, ändå att åtalet mot den delaktige icke jämlikt 39 § hör till krigsdomstols behandling, likväl denna domstol att även angående hqnom rannsaka, men insände sedan ett exemplar av protokollet i målet till den domstol, som har att döma över honom.

Lag samma vare, om den, som är tilltalad vid krigsdomstol, där yrkat ansvar å någon för falsk angivelse, men denna talan ej hör till krigsdomstols prövning.

Yarder i mål, som, vad huvudmannen angår, hör till annan domstol än krigsdomstol, någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten eller eljest är underkastad straff efter samma lag, angiven för delaktighet, döme ock samma domstol däröver, ändå att ansvaret skall bestämmas enligt nämnda lag.

49 §.

Mål, som ej enligt 39 § tillhör krigsdomstols handläggning, må ej i något fall av sådan domstol upptagas, ändå att invändning mot domstolens behörighet ej göres; och värde i mål, som fullföljts till eller underställts högre rätt, frågan om målet rätteligen tillhör krigsdomstol prövad oberoende därav, huruvida sådan prövning av part påkallats eller eljest enligt allmän lag bör äga ruin.

86 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

10 KAP.

Om angivelse och åtal av brott samt om anhängiggörande av andra mål.

50 §.

Vill man tilltala någon för brott, som hör till krigsdomstols behandling och icke är av beskaffenhet att talan därå, enligt vad i strafflagen för krigsmakten finnes stadgat, bör anhängiggöras i den för disciplinmål stadgade ordning, göre därom anmälan hos den befälhavare, som äger föranstalta om krigsrätts sammankallande för målets behandling; nämne ock de bevis, som i saken äro att tillgå. År brottet av beskaffenhet att krigsöverdomstol däröver omedelbart döma bör, må angivelsen göras därstädes eller hos befälhavaren.

51 §.

År hos befälhavare angivelse gjord om brott, som i 50 § sägs, eller är till hans kunskap kommet, att dylikt brott, som hör under allmänt åtal, blivit begånget, varde målet hänskjutet till vederbörlig domstol.

Att i vissa fall jämväl mål, som enligt strafflagen för krigsmakten äro att hänföra till disciplinmål, skola hänskjutas till krigsdomstol, därom stadgas i 204 § nämnda lag.

52 §.

I mål, däri talan om ansvar ej föres, gälle i tillämpliga delar vad i 50 och 51 §§ är stadgat.

53 §.

Då tid och plats för krigsrätts sammanträde blivit bestämd, åligger det den befälhavare, som föranstaltar om krigsrättens sammankallande, att genast med underrättelse om sammanträdet överlämna handlingarna i målet till vederbörande allmänna åklagare, vilken därefter har att verkställa den ytterligare utredning, som må vara erforderlig.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

54 §.

Allmän åklagare vid krigsdomstol vare pliktig att tala i mål, som höra till sådan domstols upptagande, och ställe han sig därvid till efterrättelse vad för åklagare i allmänhet är stadgat, där det tillämpligt är; målsägande obetaget att föra den talan, honom lagligen tillkommer.

11 KAP.

Om rättegång vid krigsrätt; så ock om klagan över sådan rätts beslut.

55 §.

Parter, som skola inställa sig vid krigsrätt, kallas genom allmänna åklagarens försorg.

Vill tilltalad eller målsägande erhålla stämning å någon för att såsom vittne höras vid krigsrätt, begäre kallelse å vittnet av auditören, eller, vid fältkrigsrätt, den civile ledamoten eller ock av allmänna åklagaren vid krigsrätten.

Är den till vittne åberopade anställd vid krigsmakten eller värnpliktig, som är i tjänstgöring, varde, där tilltalad eller målsägande det begär, kallelsen delgiven genom allmänna åklagarens försorg, så framt ej fog för vittnets inkallande uppenbarligen saknas. I fråga om vittne, som åberopats vid fältkrigsrätt, skall vad nu stadgats gälla, ändå att till vittne åberopats annan än nu nämnts.

Har krigsrätt beslutat, att någon skall hämtas till rätten, anmode rätten vederbörande befälhavare om verkställighet av rättens beslut, där den, som skall hämtas, hör till krigsmakten, men begäre i annat fall, så ock om hämtningen ej lämpligen kan ske genom befälhavarens försorg, handräckning av Konungens befallningshavande eller närmaste kronobetjänt.

56 §.

Föremål för rannsakning vid krigsrätt vare i allmänhet endast den sak, som vederbörande befälhavare eller krigsöverdomstolen till krigsrättens handläggning överlämnat, men förekommer under rann-

88 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Bakning vid krigsrätt anledning, att där för brott tilltalad person begått annan förbrytelse, som hör till krigsdomstols upptagande, eller tilltalas någon för delaktighet i åtalade brottet, då bör samma krigsrätt även därutinnan rannsaka och i övrigt med målet laglikmätigt förfara; dock skall, om den tilltalade tillhör krigsmakten, hans befälhavare underrättas därom, att rannsakningen företagits.

57 §.

Rannsakning vid krigsrätt skall offentligen hållas, utom i fall, där undantag från rannsaknings offentlighet i brottmål i allmän lag medgives, eller i krig sådan offentlighet anses vara hinderlig för krigsföretagens framgång eller menlig för krigsmaktens säkerhet.

Förhör med parter och vittnen verkställes av krigsdomaren eller, i fältkrigsrätt, av rättens civile ledamot i laga ordning samt med iakttagande av de beslut och föreskrifter, som rätten kan finna skäl att meddela.

58 §.

Befälhavare, som i avgiven tjänsterapport angivit underlydande för brott, må utan hinder därav höras såsom vittne angående rapportens riktighet, där ej fråga är om oförrätt mot befälhavarens egen person.

59 §.

Krigsrätt vare ej domför med mindre än att samtliga ledamöter äro tillstädes i rätten.

Sådan undersökning, som i 39 § sista stycket sägs, må dock, där talan om ansvar ej föres, handläggas av krigsrätten, även om krigsdomaren ej är tillstädes, och före i sådant fall auditören ordet i rätten.

60 §.

Då beslut skall fattas av regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, åligge det krigsdomaren eller, där han i fall, som i 59 § 2 mom. sägs, ej är tillstädes, auditören att i korthet framställa vad i saken förekommit samt de lagrum och författningar, som äro i varje fall tillämpliga. Vid omröstning säge auditören sin mening först, därefter krigsdomaren och sist de militära ledamöterna.

89 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

I fältkrigsrätt åligge ovannämnda framställning den civile ledamoten; säge ock han vid omröstning sin mening först.

61 §.

Den ledamot i rätten, som har att föra protokollet, skall uppsätta rättens beslut samt, sedan detta justerats och avkunnats för parterna, expediera detsamma.

Sedan slutligt utslag avkunnats rörande någon, som tillhör krigsmakten, skall ett exemplar därav ofördröjligen tillsändas den tilltalades befälhavare.

Tillhör den tilltalade icke krigsmakten, eller har icke någon varit i målet tilltalad, skall krigsrättens slutliga beslut ofördröjligen tillställas den befälhavare, som föranstaltat om rättens sammankallande.

I mål angående häktad ävensom i mål, däri någon, som icke hålles häktad, dömts till frihetsstraff, skola angående tiden för översändande av krigsrättens utslag de bestämmelser tillämpas, som gälla rörande utslag meddelade av underrätt i stad. I mål angående häktad skall ett exemplar av utslaget alltid översändas till den befälhavare, som har uppsikt över häktet, eller, då den tilltalade förvaras i allmänt häkte, till häktets föreståndare.

62 §.

Är sådant förhållande för handen, att underrätts utslag jämlikt allmän lag skall underställas överrätts prövning, varde ock då krigsrätts utslag underställt krigsöverdomstols prövning; och give krigsrätten därvid tillkänna, vad part har att iakttaga, där han vill i den högre rätten sig yttra. Har utslaget meddelats av regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, läte auditören inom tjugu dagar från den dag, då utslaget gavs, till krigsöverdomstolen insända utslaget samt övriga protokoll och handlingar i målet. Skall fältkrigsrätts utslag underställas, åligge det rättens civile ledamot att inom hälften av den tid, som ovan är nämnd, avlämna utslaget jämte övriga protokoll och handlingar i målet till den befälhavare, som förordnat krigsrätten; och insände befälhavaren dem med första möjliga lägenhet till krigsöverdomstolen.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 12

90 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

63 §.

Har av krigsrätt handlagts mål, som tillhör krigsöverdomstols omedelbara prövning, skola protokoll och handlingar i målet insändas till krigsöverdomstolen eller avlämnas till befälhavaren inom den för varje fall i 62 § stadgade tid, räknad från den dag, rannsakningen avslutades.

64 §.

Då mål av krigsrätt slutligen avgöres, eller rätten dömer till värjemålsed, give rätten i utslaget tillkänna vad den, som vill söka ändring i utslaget, i sådant hänseende har att iakttaga.

Vill någon klaga över annat av krigsrätt meddelat beslut, än nyss är nämnt, och begär han hos rätten underrättelse om vad i sådant avseende iakttagas bör, varde ock därom underrättelse lämnad. Sökes sådan underrättelse, då rätten ej sitter, varde den meddelad, om det är regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, av auditören och, om det är fältkrigsrätt, av den civile ledamoten.

65 §.

Besvär över utslag eller beslut, som meddelats av regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, skola till krigsöverdomstolen ingivas före klockan tolv å tjugonde dagen från den dag, då utslaget eller beslutet gavs; dock vare det klaganden tillåtet att i stället inom nämnda tid avlämna sina besvär till den befälhavare, som föranstaltat om krigsrättens sammankallande; åliggande det befälhavaren att ofördröjligen insända besvärshandlingarna till krigsöverdomstolen.

Part, som i målet hålles häktad, stånde öppet att intill besvärstidens utgång avlämna sina besvär, där han hålles i allmänt häkte, till Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet, men eljest till den befälhavare, som har uppsikt över häktet; skolande besvärshandlingarna ofördröjligen insändas till krigsöverdomstolen.

Besvär över utslag eller beslut, vilket är givet av fältkrigsrätt, skola före klockan tolv å tionde dagen, efter det utslaget eller beslutet gavs, avlämnas till den befälhavare, som förordnat krigsrätten, eller, där den klagande i målet hålles häktad, till den befälhavare, som har uppsikt över häktet; och åligge det befälhavaren, om klagan-

91 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

dens vederpart i orten kan anträffas, att giva honom avskrift av besvären, med föreläggande av viss kort tid att inkomma med förklaring däröver till befälhavaren, vid äventyr att underlåtenhet därav ej hindrar målets avgörande; kan vederparten ej anträffas, eller har han, sedan han erhållit del av besvären, ingivit förklaring eller försuttit tiden därför, bör befälhavaren ofördröjligen insända handlingarna i målet till krigsöverdomstolen och därvid tillika, för det fall att vederparten ej kunnat anträffas, eller förklaranden försuttit tiden för förklarings avgivande, därom göra anmälan.

66 §.

Avse besvär, varom i 65 § förmäles, beslut, som, där det meddelats av allmän domstol, må utan inskränkning till viss tid överklagas, vare då ej heller klagan över krigsrättens beslut till viss tid begränsad.

Har någon av krigsrätt dömts ohörd, eller har där fällts sådant utslag, att någon, som ej är part i målet, därav lider förfång, galle i fråga om tiden för anförande av besvär över sådant utslag, vad i allmän lag för slikt fall är föreskrivet.

67 §.

Varda ej i mål, däri, enligt vad ovan är sagt, talan i händelse av missnöje skall inom viss tid fullföljas, besvär inom den tid anförda, stånde krigsrättens utslag fast, där ej inom samma tid visas laga förfall. Vill någon visa sådant förfall, och har utslaget meddelats av regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, ingive de handlingar, han vill till styrkande av förfallet åberopa, till krigsöverdomstolen eller, om han är häktad, till den myndighet, som, enligt vad i 65 § är stadgat, äger att i sådant fall mottaga besvär över krigsrättens utslag. Har utslaget meddelats av fältkrigsrätt, varde nämnda handlingar ingivna till den befälhavare, till vilken jämlikt nyssberörda § besvär i målet böra avlämnas. Är myndighet, till vilken, på grund av vad nu är föreskrivet, handlingar till styrkande av förfall varda ingivna, befälhavare, åligge det denne att ofördröjligen insända handlingarna till krigsöverdomstolen. Prövas förfallet lagligt, utsätte krigsöverdomstolen ny tid.

92 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

68 §.

I underställningsmål skall vad i 65, 66 och 67 §§ är stadgat ej vinna tillämpning. I sådant mål äge part att inom den tid och till den myndighet, som i fråga om anförande av besvär över krigsrätts utslag i 65 § för varje fall sägs, ingiva de påminnelser, han aktar nödiga.

12 KAP.

Om rättegång vid krigsöverdomstol samt om klagan över sådan rätts beslut.

69 §.

Äro hos krigsöverdomstol besvär anförda, och finner domstolen, att någon bör höras däröver, infordre genom vederbörande befälhavare eller Konungens befallningshavande förklaring från den, som skall höras, med föreläggande av viss tid för förklaringens avgivande. Inkommer ej förklaring inom föreskriven tid, gånge så, som för slikt fall stadgas i allmän lag.

Anföras hos krigsöverdomstol besvär över beslut, varigenom befälhavare ålagt disciplinär bestraffning, skall överkrigsfiskalen lämnas tillfälle att yttra sig i anledning av besvären.

70 §.

Väcker överkrigsfiskalen åtal vid krigsöverdomstol, varde den tilltalades förklaring infordrad i den ordning, som i 69 § är föreskriven.

Har befälhavare hänskjutit något mål till krigsöverdomstolen, eller har någon gjort angivelse omedelbart hos krigsöverdomstolen, skola handlingarna i målet överlämnas till överkrigsfiskalen; finner denne skäl till åtal, eller föres talan i målet av enskild part, skall förklaring, såsom ovan är sagt, infordras från den tilltalade, men varde målet i annat fall av krigsöverdomstolen från vidare handläggning avskrivet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

9o

71 §.

Vad i 57 § är stadgat om offentlighet vid rannsakning inför krigsrätt skall äga tillämpning jämväl då i brottmål, som tillhör krigsöverdomstols omedelbara prövning, förhör äger rum inför krigsöverdomstolen.

Förhör med parter och vittnen verkställes i krigsöverdomstol av den ledamot, vilken föredragningen av det mål, däri förhöret hålles, åligger.

72 §.

Mål, som höra till krigsöverdomstols handläggning, skola, där ej av Konungen annorledes förordnas, beredas och till avgörande föredragas i krigshovrätten av krigshovrättsrådet och i överkrigsrätten av överauditörerna enligt dem emellan verkställd fördelning.

Vid omröstning till beslut hos krigsöverdomstol, säge den ledamot,, som föredragit målet, sin mening först.

73 §.

Krigsöverdomstols slutliga utslag varde sänt till vederbörande befälhavare eller Konungens befallningshavande att i behörig ordning delgivas part emot bevis, som bör insändas till krigsöverdomstolen; och varde, där överkrigsfiskalen fört talan i målet, ett exemplar av utslaget honom tillställt. Av utslaget skall ett exemplar alltid tillställas den myndighet, till vilken enligt 61 § krigsrätts utslag skall översändas, även då nämnda myndighet icke verkställer delgivningen.

I mål, där krigsöverdomstolen själv rannsakat, må, om det prövas lämpligt, utslag avkunnas i parternas närvaro och för öppna dörrar.

74 §.

Har krigsöverdomstol dömt någon till dödsstraff, skall målet, i vad det honom rör, underställas Konungens prövning; och bör förty krigsöverdomstolen genast insända utslaget jämte protokollen och övriga handlingar i målet till Konungens nedre justitierevision. I avseende å delgivning av utslaget iakttages vad i 73 § är sagt.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 57.

!>4

75 §.

I övrigt skall vad om rättegången vid krigsrätt är stadgat gälla till efterrättelse för krigsöverdomstol i allt vad som är tillämpligt.

76 §.

Besvär över lcrigsöverdomstols utslag eller beslut anföras hos Konungen.

Besvär över krigshovrättens utslag eller beslut skola ingivas till nedre justitierevision en före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, då utslaget eller beslutet delgavs klaganden, eller, där det blivit offentligen avkunnat, sådant skedde. År klaganden häktad, äge han inom sagda tid avlämna besvärsskriften, där han i allmänt häkte hålles, till Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet, men eljest till den befälhavare, som har uppsikt över häktet; skolande besvärshandlingarna ofördröjligen insändas till nedre justitierevisionen.

Besvär över utslag eller beslut, som meddelats av överkrigsrätt, skola före klockan tolv å femtonde dagen, efter det klaganden erhöll del av utslaget eller beslutet eller, där det offentligen avkunnats, sådant skedde, avlämnas till överkrigsrättens ordförande eller, om klaganden hålles häktad, till den befälhavare, som har uppsikt över häktet; och har överkrigsrättens ordförande eller nämnde befälhavare att, där det kan ske, med iakttagande av vad i 65 § 3 mom. är befälhavaren föreskrivet, infordra förklaring från klagandens vederpart samt att därefter insända handlingarna till nedre justitierevisionen.

Yad i 66 § är stadgat för där avsedda fall äge motsvarande tillämpning i fråga om klagan över utslag eller beslut, som meddelats av krigsöverdomstol.

I denna § meddelade bestämmelser gälla ej om underställningsmål. Part, som i sådant mål vill avgiva påminnelser, ingive dem inom den tid och till den myndighet, som i 2 och 3 mom. av denna § i fråga om anförande av besvär för varje fall sägs.

77 §.

Varda ej i mål, däri, enligt vad i 76 § är sagt, talan skall inom viss tid hos Konungen fullföljas, besvär inom den tid anförda,

95 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

stånda krigsöverdomstolens utslag fast, där ej inom samma tid visas laga förfall. Vill någon visa sådant förfall, ingive de handlingar, han vill därutinnan åberopa, till den myndighet, dit, enligt vad i ovannämnda § för varje fall är stadgat, besvär i målet skola ingivas; skolande handlingarna ofördröjligen insändas till nedre justitierevisionen. Prövas förfallet lagligt, utsätter Konungen ny tid.

78 §.

Finnes någon böra höras över besvär, som hos Konungen anförts, äge vad i 69 § för krigsöverdomstol är stadgat motsvarande tillämpning; skolande vid delgivning av besvären jämväl krigsöverdomstolens protokoll och utslag i målet samt de i krigsöverdomstolen av klaganden ingivna handlingar, över vilka tillfälle ej lämnats vederparten att sig yttra, honom delgivas.

13 KAP.

Om biträde i rättegång.

79 §.

Vederbörande befälhavare åligger tillse, att vid krigsdomstol tilltalad person, som hör till krigsmakten och står under hans befäl, ej må av sin tjänstgöring vid krigsmakten, där ej densamma det oundgängligen kräver, hindras att, där han det begär, erhålla tillfälle att förskaffa sig nödigt biträde i rättegången.

80 §.

Äskar någon, som vid krigsrätt skall rannsakas för brott, varå straffarbete eller förlust av ämbete eller tjänst efter lag kan följa, hjälp i rättegången, och säger han sig ej själv kunna anskaffa biträde, förordne Konungens befallningshavande i den ort, där rätten skall sammanträda, eller, då rannsakningen skall hållas av fältkrigsrätt, rättens civila ledamot lämplig person att vid rätten biträda den tilltalade.

Beträffande skyldighet för rätten att förordna rättegångsbiträde åt den tilltalade samt i fråga om ersättning åt den, som förordnats till biträde, skall vad allmän lag i dessa hänseenden innehåller om rättegångsbiträde åt häktad äga motsvarande tillämpning. Ej må den om-

96 Kungi. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

ständigheten, att biträde ej kan av rätten anskaffas, utgöra hinder mot rannsakningens företagande och målets avgörande; dock må vid annan krigsrätt än fältkrigsrätt slutligt utslag icke mot den tilltalades bestridande av rätten meddelas, innan biträde blivit i målet hört.

Om den tilltalade ej såsom rättegångsbiträde vill använda den, som därtill förordnats, äger han ej ånyo förordnanden påkalla, där ej rätten finner honom hava giltig anledning att med den förordnade ej åtnöjas.

Vill den, som är i tjänstgöring vid krigsmakten, innan rätten ännu sammanträtt, begära, att biträde åt honom förordnas, äge han göra anmälan därom hos sin befälhavare, som har att hos vederbörande göra framställning om biträdets förordnande.

81 Befälhavare, som har uppsikt över häkte, öve tillsyn däröver, att person, som där hålles häktad och vill i målet anföra besvär eller avgiva inlaga till högre rätt eller ock göra ansökan om nåd, därvid ej må sakna nödigt biträde.

14 KAP.

Om verkställighet av utslag.

82 §.

Krigsdomstols utslag, varigenom någon dömts till ansvar, skall av vederbörande befälhavare befordras till verkställighet. Vad nu är sagt gälle ock om annan domstols utslag, varigenom någon, som är anställd vid krigsmakten och lyder under strafflagen för krigsmakten, ådömts ansvar. Finner befälhavaren på grund av den dömdes vistelseort eller annat förhållande det lämpligare, att utslag verkställes genom annan befälhavares försorg, äge han överlämna verkställigheten till denne. År befälhavaren av särskilt i lag givet stadgande eller eljest förhindrad att verkställa utslag, varde det överlämnat till Konungens befallningshavande.

Vad förut i denna § är stadgat är icke tillämpligt, då den dömde hålles häktad. I sådant fall skall utslag, varom ovan förmäles, befordras till verkställighet, om den dömde förvaras i militärhäkte, av

97 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

den befälhavare, som har uppsikt över häktet, men eljest av Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet.

Med utmätning för böter eller för ådömt skadestånd må befälhavare ej befatta sig.

Har vid trupp, som är i fält, eller å fartyg, som för krigsföretag är statt på sjötåg, eller i belägrad fästning brott, som är belagt med dödsstraff, blivit begånget av någon, som därför är underkastad åtal vid krigsdomstol, och har den brottslige blivit gripen på bar gärning, då må, om våda för krigslydnaden eller för krigsmaktens, fartygets eller fästningens säkerhet är att befara, såvida ej den brottslige varder utan uppskov befordrad till straff, högste befälhavaren på stället, därest han, enligt vad i strafflagen för krigsmakten är stadgat, i disciplinmål äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt över underlydande, eller han är kommendant i fästningen, förordna särskild krigsdomstol, benämnd ståndrätt, att i målet rannsaka och döma. Ordförande i den rätt vare högste befälhavarens näste man i befälet, eller, där rätten skall hållas i fästning, den, som till befäl inom fästningen näst kommendanten berättigad är; och förordnas, utan avseende på den tilltalades grad, till ledamöter i den rätt två officerare av minst kaptens grad, två löjtnanter eller underlöjtnanter, två underofficerare, tre av manskapet och en civil ledamot i fältkrigsrätt. Sättes ståndrätten å fartyg, må, vid bristande tillgång på officerare av kaptens eller högre grad. löjtnanter kunna i stället förordnas till ledamöter i rätten. Ej må någon vara ledamot i ståndrätt, med mindre han fyllt tjugufem år.

Då ståndrätt är förordnad, sammanträde den genast inför samlad trupp. Sedan förordnandet blivit uppläst, avlägge ordföranden och ledamöterna domareed, ändå att sådan ed av dem förr gången är. Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 13

15 KAP.

Om ståndrätt.

84 §.

98 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

85 §.

Ståndrätt skall, utan vidlyftig omgång, söka tillvägabringa de till sakens utredande nödiga upplysningar och noga iakttaga, vad såväl den tilltalades som det allmännas rätt kräver.

86 §.

Den tilltalade må såsom biträde i rättegången anlita på platsen varande person av de egenskaper, som enligt allmän lag fordras hos den, vilken för andra må tala och svara inför rätta.

Vill den tilltalade ej själv utse rättegångsbiträde, åligge det rättens ordförande före rannsakningens början därtill förordna lämplig person.

Den tilltalade äge rätt till en kort överläggning med sitt rättegångsbiträde, innan rannsakningen tager sin början.

87 §.

Ej må ståndrätt upplösas, innan den fattat sitt beslut och utslag blivit avkunnat.

88 §.

Föremål för ståndrätts prövning är endast, huruvida den tilltalade för angivna brottet må, under för handen varande omständigheter, dömas till dödsstraff. Anser ståndrätten sig ej böra ådöma sådant straff, förvise målet till behandling vid vederbörlig krigsdomstol, som äger att därmed, oberoende av ståndrättens yttrande, lag och beskaffenhet likmätigt förfara.

Ståndrätts omröstning till dom sker offentligen inför den samlade truppen, rättens ledamöter dock obetaget att därförinnan, sedan rannsakningen är slutad, träda avsides för enskild överläggning. Före omröstningen göre rättens civile ledamot en kort och tydlig framställning av vad vid rannsakningen förekommit, och säge därefter först han och sedan var och en av de övriga domarna i laga ordning sin mening; varde ock vad envar sålunda yttrat antecknat i protokollet, ändå att skiljaktighet ej yppats.

99 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

För den tilltalades dömande till dödsstraff erfordras, att minst nio av domarna äro därom ense.

Efter det omröstning skett, uppsatte rättens civile ledamot genast utslag; och varde det av rättens ordförande och ledamöter undertecknat samt därefter av ordföranden i den tilltalades närvaro inför truppen offentligen avkunnat.

Sedan ståndrätt är upplöst, överlämne rättens ordförande genast till högste befälhavaren på stället protokollet och utslaget, försett med anteckning om dagen och timmen för dess avkunnande.

89 §.

Ståndrätts utslag, varigenom någon blivit dömd till dödsstraff, må, sedan det blivit överlämnat till högste befälhavaren på stället, av honom genast befordras till verkställighet. Finner befälhavaren sig på grund av föreliggande förhållanden ej böra låta verkställa utslaget, eller har verkställighet ej följt inom tjugofyra timmar, efter det utslaget avkunnades; då skall befälhavaren genast insända handlingarna i målet till vederbörande krigsöverdomstol, som med målet förfar, såsom vore ståndrättens utslag underställt krigsöverdomstolens prövning.

90 §.

Ståndrätts protokoll skall, jämte därtill hörande handlingar, efter fält- eller sjötågets slut av befälhavaren överlämnas till krigshovrätten att där förvaras.

16 KAP.

Om häktning, förvarsarrest och annat tagande i förvar.

91 §.

I fråga om häktning av den, som hör till krigsmakten, skall, utom vad i allmän lag stadgas om häktning, jämväl lända till efterrättelse vad här nedan i detta kapitel sägs.

100 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

92 §.

Rymmer någon, som tillhör manskapet och är tjänstgöringsskyldig vid avdelning av krigsmakten, som för annat ändamål än övning ställes eller är ställd på krigsfot, skall han i häkte tagas.

Lag samma vare, där någon av manskapet gör sig skyldig till olovligt undanhållande från avdelning, varom i 1 mom. sägs, och han för undanhållandet jämlikt strafflagen för krigsmakten bör straffas såsom för rymning.

Har någon av manskapet eljest begått rymningsbrott eller gjort sig skyldig till olovligt undanhållande under sådana omständigheter, att han bör straffas såsom rymmare, må han i häkte tagas.

93 §.

Har officer eller underofficer begått rymningsbrott, eller har han gjort sig skyldig till olovligt undanhållande under sådana omständigheter, att han bör straffas såsom rymmare, skall han i häkte tagas.

Lag samma vare, där dylikt brott blivit begånget av någon vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman, som är tjänstgöringsskyldig vid avdelning av krigsmakten, varom i 92 § 1 mom. sägs.

94 §.

Befälhavare, vilken, enligt vad i strafflagen för krigsmakten är stadgat, i disciplinmål äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt över underlydande, äge beträffande dem samma befogenhet att förordna om häktning, som enligt allmän lag tillkommer Konungens befallningshavande i avseende å för brott misstänkta personer.

Enahanda befogenhet tillkommer kommendant och annan befälhavare, som av Konungen förklarats skola vara likställd med kommendant, ävensom fartygschef i fråga om de personer, över vilka de endast i vissa disciplinmål äga utan inskränkning utöva bestraffningsrätt.

95 §.

Varder någon, som är anställd vid krigsmakten, eller ock värnpliktig under den tid, han fullgör sin tjänstgöringsskyldighet vid

101 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

krigsmakten, häktad efter förordnande av annan myndighet än hans befälhavare; göre den myndighet utan dröjsmål anmälan därom hos den häktades befälhavare.

96 §.

Där militärhäkte finnes, må häktad person, som är anställd vid krigsmakten eller som häktats, medan han fullgjorde sin tjänstgöringsskyldighet såsom värnpliktiga eller i anledning av uteblivande från honom i sådan egenskap åliggande tjänstgöring, under rannsakning vid domstol hållas i sådant häkte.

97 §.

Förman är berättigad att, då underlydande under tjänstgöring gör sig skyldig till fel, varigenom krigslydnaden eller ordningen inom krigsmakten äventyras, och det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande finnes nödigt, tillsäga den felande förvarsarrest.

Rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för ordningens upprätthållande finnes nödigt, tillkommer ock förman i avseende å underlydande, som utom tjänsten stör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten.

Tillsägelse av förvarsarrest, varom i denna § förmäles, är allenast ett förständigande att i arrest avbida, vad den, som över den felaktige äger bestraffningsrätt i disciplinmål, vill i laga ordning besluta.

98 §.

Den, som fått sig tillsagd förvarsarrest, skall, om han är officer eller underofficer, under arresttiden vistas i eget rum eller tält eller, om så finnes nödigt, hållas under bevakning i låst ljust rum eller i tält och, om han tillhör manskapet, hållas under bevakning i sådant rum eller i tält. Den arresterade må ej deltaga i tjänstgöring.

Då den felaktiges arresterande i låst rum eller eljest under bevakning kan erfordras, men han vägrar eller underlåter att efterkomma den erhållna tillsägelsen, äger den, som anbefallt arresteringen, att genom tjänliga åtgärder befordra densamma till verkställighet.

102 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr .57.

99 §.

År ej den, som tillsagt förvarsarrest, själv i utövning av bestraffningsrätt i disciplinmål över den arresterade, åligger den förstnämnde att om arresteringen genast och sist inom tjugofyra timmar avgiva rapport till den befälhavare, som äger bestraffningsrätten; och åligge det denne att, så fort ske kan, meddela beslut i ärendet.

100 §.

Träffas underlydande, som är av starka drycker överlastad, inom vederbörande förläggningsort eller å väg, gata eller annat ställe, varom ill kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, då må han, ändå att sådant fall, som i 97 § avses, ej finnes vara för handen, när hans behöriga vårdande icke annorledes låter sig verkställa, på förmans befallning kunna tagas i förvar och insättas i militärhäkte, till dess han återvunnit sina sinnens bruk.

17 KAP.

Allmänna bestämmelser.

101 §.

Skall någon, som icke är krigsman, rannsakas vid krigsdomstol, och är han i den tjänsteställning, att han är att anse såsom likställd med officer, gälle då, evad han är svensk eller utländsk man, vad här ovan i 2, 3, 4, 7 och 9 kap. är stadgat beträffande officer av motsvarande tjänstegrad, men varde i annat fall tillämpade de i fråga om manskap gällande bestämmelser.

102 §.

Ingivas på grund av denna lag besvär eller annan inlaga i rättegång till befälhavare eller ordförande i överkrigsrätt, skall å besvärs-

103 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

skriften eller inlagan tecknas bevis om tiden för dess ingivande; och varde, där ej, enligt vad i denna lag är föreskrivet, ytterligare åtgärd på befälhavaren eller överkrigsrättens ordförande ankommer, inlagan även i de fall, där ej sådant eljest är stadgat, ofördröjligen insänd till den myndighet, som vederbör.

103 §.

I avseende på rättegång vid krigsdomstol och verkställighet av dess utslag skall i allt, varom ej i denna lag eller i annan lag eller författning är särskilt stadgat, lända till efterrättelse, vad i fråga om rättegång vid allmän domstol och verkställighet av dess utslag finnes föreskrivet, där det tillämpligt är.

104 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Förslag

till

Lag

om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt vad i avseende därå iakttagas skall.

i §•

Den strafflag för krigsmakten ock den lag om krigsdomstolar ock rättegången därstädes, vilka nu äro antagna, skola, jämte vad kär nedan stadgas, lända till efterrättelse från ock med den 1 januari 1915; dock att det i 38 § 2 mom. sistnämnda lag för visst fall givna stadgandet, att den, som förordnas till krigsfiskal, vid avlagt prov skall kava visat sig äga erforderlig kännedom om militära lagar ock författningar, icke skall vinna tillämpning beträffande förordnande, som avser allenast tiden före den 1 januari 1916.

2 §.

Genom de nya lagarna upphävas, med i 12 § stadgade undantag:

strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881 och förordningen om krigsdomstolar ock rättegången därstädes den 11 juni 1868 jämte alla de särskilda nu gällande stadganden, som utgöra ändring av nämnda författningar eller tillägg däri; så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning eller i reglementen, instruktioner eller andra särskilda föreskrifter stridande mot de nya lagarnas bestämmelser.

3 §•

Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till straffbestämmelse, som enligt 2 § blivit upphävd, skall brott, varför sådan hän-

105 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

visning är given, straffas efter nya strafflagen för krigsmakten, så framt straff å det brott däri utsättes; finnes straff å brottet däri ej utsatt, vare hänvisningen förfallen.

Förekommer eljest i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i de nya lagarna, skall denna i stället tillämpas.

4 §•

Brott, som är förövat, innan nya strafflagen för krigsmakten blivit gällande, men för vilket dessförinnan straff ej är bestämt genom domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej överklagat

varder, eller genom befälhavares beslut i disciplinmål, skall efter nya lagen straffas, om det straff, som efter densamma bör åläggas, är lindrigare än det, som varit stadgat i äldre lag; och skall i sådant

fall disciplinstraff anses lindrigare än böter. Tillika skall iakttagas, att, om enligt äldre lag disciplinstraff skulle följa å brottet, disciplinstraff enligt nya lagen skall åläggas, därest ej sådant fall är för handen, som nedan i denna § sägs.

Har någon, innan nya strafflagen för krigsmakten blev gällande, genom domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej överklagat

varder, eller genom befälhavares beslut i disciplinmål blivit belagd med disciplinstraff, och varder han övertygad att förut hava gjort

sig skyldig till annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa, varde straffet för båda förseelserna bestämt enligt äldre lag.

5 §•

Har verkställighet av straff blivit påbörjad, innan nya strafflagen för krigsmakten blev gällande, men dessförinnan ej hunnit avslutas, skall därmed fortsättas i enlighet med föreskrifterna i äldre lag, där ej här nedan annorlunda stadgas.

6 §.

Vid verkställighet av arreststraff, som blivit någon ålagt, innan nya strafflagen för krigsmakten blev gällande, men ej dessförinnan börjat verkställas, skall iakttagas, att straffet verkställes så, som angående sådant straff i nya lagen är stadgat.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 häft. (Nr 57.) 14

106 Kungl. Maj:t,s Nåd. Proposition Nr 57.

7 §•

Har någon, efter det nya strafflagen för krigsmakten blev gällande, begått förseelse, som ådrager arreststralf, och har dessförinnan enligt äldre lag ålagts honom arreststraff, vilket icke till fullo gått i verkställighet. då skall, med tillämpning av de i 40, 41 och 42 §§ i nya lagen stadgade grunder, det sist ålagda straffet sammanläggas med det tidigare ålagda eller dess återstod till ett arreststraff enligt nya lagen.

Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut, varigenom samma person blivit fälld till straff, vilka, efter ty i denna § är sagt, ej kunna jämte varandra verkställas, göres om förhållandet anmälan hos krigsöverdomstolen, som förordnar, huru straffen skola sammanläggas.

8 §•

Där nya strafflagen för krigsmakten utsätter särskilt straff för återfall i brott, skall det straff ådömas, ändå att straffet för förra brottet varit ådömt efter äldre lag eller författning, så framt den brottslige samma straff till fullo undergått.

9 §•

Är brottslig gärning förövad, innan nya strafflagen för krigsmakten blev gällande, skall i fråga om tid för åtal avseende göras å det straff, varmed brottet i nya lagen belägges, dock så att den, som efter äldre lag är till frihet från åtal berättigad, njuter den frihet till godo, ändå att brottet kunde åtalas efter nya lagen.

10 §.

Finnes, sedan nya strafflagen för krigsmakten blivit gällande, tillrättavisning böra meddelas någon för förseelse eller fel, som dessförinnan begåtts, skall tillrättavisning enligt nya lagen meddelas.

Har tillrättavisning meddelats någon, innan nya strafflagen för krigsmakten blev gällande, men ej dessförinnan blivit verkställd, skall därmed förfaras i enlighet med dittills gällande föreskrifter.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

11 §•

Mål, som, då nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes träder i kraft, är hos domstol anhängigt, skall, utan hinder av nya lagens bestämmelser, fortfarande handläggas och avgöras av samma domstol, i den mån sådant tillkom densamma enligt äldre lag eller författning, ävensom i övrigt i enlighet därmed behandlas; dock att nya lagen skall tillämpas i fråga om fullföljd av talan mot utslag eller beslut, som meddelats efter den dag, då nya lagen trätt i kraft, ävensom underställning av sådant utslag så ock beträffande förfarandet i högre rätt, där utslag eller beslut, varemot talan fullföljts, meddelats efter nämnda dag; skolande därvid iakttagas, att de för klagan över fältkrigsrätts utslag eller beslut i nva lagen meddelade föreskrifter skola lända till efterrättelse allenast där klagan ifrågakommer över utslag eller beslut, vilket meddelats av sådan enligt äldre lag sammansatt fältkrigsrätt, som inrättats vid avdelning av krigsmakten, den där är i fält eller på sjötåg under krig, men klagan över annan krigsrätts utslag eller beslut fullföljas enligt de för klagan över regementskrigsrätts, stationskrigsrätts och särskild krigsrätts utslag eller beslut i samma lag givna bestämmelser.

12 §.

Genom vad i 2 § förordnats skola ej anses upphävda: de i reglementet den 12 april 1808 angående uppbringningar till sjöss och reglementet den 9 augusti samma år angående krigsbyte till lands förekommande stadganden om domstol i mål, som röra tvist om uppbringningar till sjöss eller gjort krigsbyte till lands; dock att vad enligt nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes gäller rörande fullföljd av talan mot krigshovrättens utslag eller beslut, skall äga tillämpning jämväl å dess utslag eller beslut i dylika mål.

108 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 26 § i 8 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 26 § i 8 kap. strafflagen skall erhålla följande ändrade lydelse:

26 §.

Har någon i uppsåt att undandraga sig sin värnplikt genom stympning eller annorledes gjort sig oduglig till uppfyllande av sin krigstjänstskyldighet under längre eller kortare tid, straffes med fängelse eller straffarbete i högst sex månader.

Den, som förleder eller hjälper krigsman till rymning, dömes, om det sker i krigstid, till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år, och, om det sker i fredstid, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1915.

Kungl. Maj:ts Nåd.. Proposition Nr 57.

109 Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

9 §•

Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus, eller plundra eller fördärva de annan egendom; då skola de dömas, anstiftare och anförare till straffarbete från och med två till och med tio år, och annan deltagare i upproret till sådant arbete i högst sex år; varde ock för våld eller annan brottslig gärning, som vid uppror begås, gärningsmannen straffad efter ty i 4 kap. 1 § skils.

lä §•

Samlar sig folkmängd tillhopa och störer lugnet eller allmänna ordningen, utan att dock lägga å daga sådant uppsåt, som i 7 § sägs, och skingrar sig ej den folkmängd, på offentlig myndighets befallning, utan visar trotsighet däremot; då skola anstiftare och anförare av det upplopp till straffarbete i högst ett år och annan deltagare i upploppet till böter från och med tio till och med tvåhundra riksdaler dömas, övergå de till våld å person eller egendom; vare lag, som i 9, 10 och 12 §§ om uppror sägs; dock att för sådan deltagare i upploppet, som ej är anstiftare eller anförare, straff efter 9 § må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, nedsättas till fängelse.

no

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ i lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni 1906.

Härigenom förordnas, att 4 och 6 §§ i lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni 1906 skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §•

Begår den, som genom villkorlig dom undfått anstånd med straff, inom tre år efter domen brott, och varder han därför till straffarbete eller fängelse dömd; då skall anståndet tillika av domstolen förklaras förverkat. Dömes han till annat straff, må anståndet förklaras förverkat, där brottens sammanhang eller likartade beskaffenhet finnes därtill föranleda; dock må disciplinstraff, som ålägges efter strafflagen för krigsmakten, ej i något fall medföra dylik verkan.

Förverkas ej anståndet, på sätt nu är nämnt, och kommer ej heller av orsak, som i 5 § sägs, ny dom, vare straffet förfallet.

6 §•

Villkorlig dom må ej brukas, då straff ådömes efter 25 kap. strafflagen; ej heller må sådan dom användas vid brott, för vilket straff är utsatt i strafflagen för krigsmakten, i annat fall, än då straffet ådömes efter 8 kap. i sistnämnda lag.

Vad i denna lag är stadgat angående meddelande av villkorlig straffdom skall ej hava avseende å straff, som ådömes för förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen.

in

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Ådömes jämte frihets- eller bötesstraff, i fråga varom villkorlig dom enligt denna lag må brukas, disciplinstraff efter strafflagen för krigsmakten, utgöre den omständighet ej hinder för beviljande av anstånd med förstnämnda straff. Beviljas anstånd, äge sammanläggning av straffen ej rum.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1915; dock skall vad 6 § innehåller rörande tillämpning av villkorlig dom i fråga om straff, som ådömes efter 8 kap. strafflagen för krigsmakten, ej av högre rätt tillämpas i mål, som blivit vid första domstol före sagda dag avdömt.

112 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Förslag

till

Lag om ändring i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad den 14 september 1906.

Härigenom förordnas, att i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad den 14 september 1906 skall införas en ny § av följande lydelse:

5 §•

Hålles någon häktad såsom misstänkt för brott, som hör under krigsdomstols behandling, galle angående rättegångsbiträde åt den häktade vad i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes finnes stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1915.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

113 Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den 18 juli 1913.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvärd, Statsråden: Petersson,

SCHOTTE,

Bergström, friherre Adelswärd,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Efter gemensam beredning med cheferna för lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström:

»Sedan Kungl. Maj:t inför 1901 års Riksdag framlagt förslag om en ny härorganisation, vilken innebar en väsentlig utsträckning av den allmänna värnplikten, väcktes inom Riksdagen åtskilliga motioner, som med angivande av olika synpunkter, på grund av vilka eu revision av våra nu gällande krigslagar ansågs önskvärd, utmynnade i en hemställan, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om föranstaltande av en sådan revision.

Innan Riksdagen fattat beslut i ämnet, uppdrog emellertid Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 1 april 1901 åt en kommitté att företaga Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 höft. (Nr 57.) 15

114 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

en revision av strafflagen för krigsmakten och förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes i syfte att bestämmelserna i dessa lagar måtte bliva lämpade efter förhållandena vid en krigsmakt, bestående av värnpliktiga.

Ehuru sålunda redan genom Kungl. Maj:ts försorg föranstaltats om en revision av krigslagarna, ansåg sig emellertid Riksdagen med anledning av ovannämnda motioner böra angiva vissa synpunkter och önskningsmål, som enligt Riksdagens mening borde vid den förestående utredningen beaktas. I skrivelse den 1 juni 1901 anhöll därför Riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes anbefalla, att vid berörda revision måtte tagas under omprövning, bland annat,

dels huruvida icke vissa delar av disciplinstadgan, såsom varande av kriminallags natur, borde göras till föremål för Konungens och Riksdagens gemensamma lagstiftning och överflyttas till strafflagen för krigsmakten;

dels huruvida icke — med iakttagande såväl därav, att ifrågavarande lagstiftning, såsom utgörande eu undantagslagstiftning, icke borde undantränga eller avvika från den allmänna lagstiftningen i andra tall, än där detta med nödvändighet av krigsmaktens ändamål påkallades, vare sig i fråga om de personer, som ställdes under krigslag, eller i fråga om brott och straff, och att hithörande bestämmelser erhölle nödig tydlighet och bestämdhet, som ock därav, att de stadganden, som kunde finnas erforderliga i krigstid, icke i större utsträckning, än förhållandena påfordrade, erhölle tillämpning jämväl under fredstid — de i den särskilda strafflagstiftningen för krigsmakten förekommande avvikelser från den allmänna strafflagen måtte i vissa hänseenden kunna bortfalla eller i större män, än nu vore fallet, begränsas;

dels huruvida icke, därest särskilda krigsdomstolar i första och andra instans ansåges böra bibehållas, desamma för vinnande av ökad rättssäkerhet lämpligen borde omorganiseras sålunda, att de rättsbildade ledamöterna i samma domstolar komme att utgöra flertalet;

dels huruvida icke, med ändring av de nuvarande bestämmelserna rörande åklagareväsendet vid krigsrätterna, stadganden borde meddelas i syfte, att åklagarebefattningarna vid krigsrätterna anförtroddes åt personer, som i större mån, än med den nu rådande ordningen i allmänhet vore fallet, ägde nödiga förutsättningar för utövande av de med nämnda befattningar förenade åligganden och befogenheter;

dels huruvida icke bestämmelser borde meddelas angående behandlingen av militära mål i högsta instans under krigstid;

dels ock slutligen huruvida icke vid avgörande av disciplinmål, som handlades av befälhavare, borde jämte vederbörande befälhavare

115 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

deltaga eu rättsbildad person med domareansvar för därvid meddelade beslut, därest han icke däremot reserverat sig.

Riksdag-ens nu berörda skrivelse blev sedermera remitterad till ovannämnda kommitté för att vid utförande av dess uppdrag komma under övervägande.

Till fullgörande av sitt uppdrag avlämnade kommittén med underdånig skrivelse den 3 april 1905 särskilda förslag till strafflag för krigsmakten samt till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes ävensom till andra därmed sammanhängande författningar. Över kommitténs förslag infordrades sedermera utlåtanden från krigshovrätten, Svea hovrätt och ett stort antal miltära myndigheter, varefter förslaget och de inkomna yttrandena anmäldes i statsrådet don 7 december 1906. Av dåvarande chefen för justitiedepartementet framhölls därvid, att en omarbetning av lagförslagen visat sig vara erforderlig särskilt vad anginge disciplinstraffen samt organisationen av de militära domstolarna. Denna omarbetning hade dock till en början begränsats att gälla allenast strafflagsförslaget. Frågan om ändrad organisation av de militära domstolarna och vad därmed stode i samband hade däremot tillsvidare förbigåtts, och av rättegångsförslaget i övrigt hade endast upptagits de delar, som direkt sammanhängde med strafflagsförslaget eller eljest av särskilda anledningar ansetts redan då böra göras till föremål för lagstiftning.

Efter vederbörlig granskning inom högsta domstolen framlades därpå de sålunda omarbetade lagförslagen genom nådig proposition inför 1908 års Riksdag, men blevo icke av Riksdagen antagna eller ens underkastade någon mera ingående prövning. Anledningen härtill synes huvudsakligen hava varit, att den militära rättegångsordningen icke i sammanhang med strafflagsförslaget gjorts till föremål för Riksdagens avgörande.

Med anledning därav verkställdes inom justitiedepartementet omarbetning jämväl av den av kommittén framlagda rättegångsordningen, så att denna del av krigslagstiftningen i samband med strafflagsförslaget skulle kunna framläggas för Riksdagen. Över det sålunda reviderade förslaget hava därefter krigshovrätten och Svea hovrätt ävensom vederbörande militära myndigheter avgivit infordrade yttranden, varefter förslaget med anledning av dessa yttranden undergått den ytterligare jämkning, som av nämnda yttranden föranleddes.

Då jag i frågans dåvarande läge först blev i tillfälle att taga kännedom om de föreliggande förslagen, fann jag mig emellertid icke kunna tillstyrka, att dessa förslag i oförändrat skick bleve föremål för granskning av lagrådet. Det befanns nämligen nödvändigt att i väsentliga

116 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

delar omarbeta såväl strafflagsförslaget, sådant detta förelåg i Kungl. propositionen till 1908 års Riksdag, som även det reviderade förslaget till militär rättegångsordning. Denna omarbetning har nu blivit verkställd, och har jag nu att inför Kungl. Maj:t anmäla de sålunda omarbetade förslagen till strafflag och rättegångslag för krigsmakten jämte vissa andra författningar, som i samband med dem ansetts böra överlämnas till granskning av lagrådet.

Vad först angår förslaget till ny

Strafflag för krigsmakten,

avviker detta, såsom nyss blivit antytt, i väsentliga punkter från det senast framlagda förslaget. För dessa ändringar skall i det följande redogöras. I de fall åter, i vilka någon ändring icke blivit gjord i 1908 års förslag, torde någon utförligare redogörelse icke vara behövlig, utan tillåter jag mig att för dessa fall hänvisa till de utdrag av statsrådsprotokollen för den 7 december 1906 och den 28 februari 1908, som innehållas i kungl. propositionen till 1908 års Riksdag.

1 KAP.

Beträffande de värnpliktige föreslogs i det förslag, som framlades inför 1908 års riksdag, att de skulle hänföras till krigsmän, icke allenast då de är o i tjänstgöring eller då de under färd till eller från siu tjänstgöringsort stå under militärbefäl, utan även eljest, därest de uppträda i militär tjänstedräkt. Vid förslagets revision har sistnämnda bestämmelse ansetts böra utgå. Det torde nämligen kunna ifrågasättas, om det är lämpligt särskilt att värnpliktig, som för första gången inställer sig till tjänstgöring och sålunda icke erhållit någon undervisning om sina förpliktelser mot överordnade och andra, skall lyda under strafflagen för krigsmakten, även innan han ställts under militärbefäl. Då ett brott begås vid färd från tjänstgöringsorten, torde det även i allmänhet vara förenat med större svårigheter att inställa den värnpliktige inför krigsdomstol än att åtala honom inför allmän domstol. Särskilt lärer detta bliva fallet, då brottet begåtts på längre avstånd från tjänstgöringsorten. Begås en förseelse, innan den värnpliktige kommit under militärbefäl, eller sedan han upphört att stå under sådant befäl, är det

117 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

också i vanliga fall civil myndighet, som får anledning att beivra förseelsen, och det synes då även vara naturligast, att det överlämnas åt sådan myndighet att sedan inför allmän domstol åtala densamma. I övrigt lärer det även mera sällan förekomma, att de värnpliktiga skaffa sig egna uniformer. Det torde därför icke bliva av någon väsentlig betydelse, om t. ex. ett av en uniformerad värnpliktig, som icke står under militärbefäl, mot överordnad krigsman begånget insubordinationsbrott icke skulle kunna bliva föremål för åtal, helst detta i varje fäll skulle bliva fallet med sådant brott begånget av eu icke uniformerad värnpliktig, i vilkens sällskap han befinner sig.

Enligt vad kommittén i sina motiv uttalat, skulle under uttrycket »officerare och underofficerare vid krigsmakten» i förevarande § — på sätt jämväl enligt 2 § mom. a) i gällande lag torde vara förhållandet — inbegripas även officerare och underofficerare anställda över stat vid regemente eller kår eller tillhörande reserverna liksom ock officerare, som, utan att tillhöra visst regemente eller viss kår, kvarstode i armén. Till »manskap med fast anställning vid krigsmakten» skulle på samma sätt räknas även manskap, som antagits över stat vid regemente eller kår eller tillhörde reserv vid krigsmakten. I kungl. propositionen till 1908 års riksdag fick den princip, som sålunda av kommittén uttalats, ett direkt uttryck i själva lagen genom ett till 1 § fogat tillägg, att under 1) och 2) skulle innefattas icke blott personal med beställning på stat vid krigsmakten utan jämväl övertalig personal samt personal tillhörande krigsmaktens reserver. I departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den 7 december 1906 erinras, att den personal, som i tillägget åsyftades, vad armén anginge, funnes närmare angiven i de den 9 februari 1906 utfärdade nådiga förordningar angående arméns reserver av befäl och eivilmilitär personal samt angående arméns övertaliga personal samt i fråga om flottan och kustartilleriet i reglementet för flottan. Nämnda kungl. förordningar innehålla emellertid en betydelsefull ändring i fråga om reservens ställning. Medan det förut berodde på frivilligt åtagande, om någon efter uttjänad tjänstetid ville kvarstå i reserven, gjordes nu kvarståendet obligatoriskt. Officerare och underofficerare, vilka erhållit avsked från sin beställning på stat med rätt till fyllnadspension, äro sålunda numera i regel skyldiga att kvarstå i reserven intill 65 års ålder, ehuru någon tjänstgöring endast rent undantagsvis för dem kan ifrågakomma. Till krigsmaktens reserver hör sålunda för närvarande en mycket stor personal, som på det hela taget intagerjen fullkomligt civil ställning. Något militärt intresse synes i allmänhet icke kräva, att nämnda personal lyder under krigslagarna

118 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

vid andra tillfällen, än då den tjänstgör vid krigsmakten eller eljest skall fullgöra något militärt åliggande. Icke minst gäller detta om sådana till reserven hörande personer, som aldrig innehaft anställning på stat, utan erhållit sin första anställning i reserven, ty dessa hava icke militäryrket såsom sin huvudsakliga sysselsättning, utan tjänstgöra vid sidan av sitt egentliga yrke vid krigsmakten. Under den tid, tjänstgöringen icke pågår, finnes icke någon anledning, varför de skola intaga en särställning i förhållande till andra civila medborgare, så att exempelvis vissa av dem begångna förseelser såsom fylleri, oljud och förargelseväckande beteende under viss förutsättning komma att upptagas av krigsdomstol och icke av allmän domstol, eller de bliva bestraffade för förbrytelser, som icke äro straffbara efter allmän lag, såsom för olydnad mot militär förman, som givit dem någon tillsägelse angående deras uppförande utom tjänsten.

Undantag bör emellertid, såsom ovan blivit antytt — i likhet med vad som gäller beträffande de värnpliktiga — i första rummet stadgas för det fall, att den hithörande personalen är i tjänstgöring vid krigsmakten. Underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring bör även straffas efter strafflagen för krigsmakten och vara föremål för krigsdomstols bedömande. Då det icke bör vara uteslutet att ådöma reservpersonalen ansvar för tjänsteförseelser, som begås utanför den egentliga tjänstgöringen, såsom då någon till reserven hörande icke fullgör honom ålagd anmälningsskyldighet eller dylikt, har även vid omarbetningen förslagets 130 § gjorts tillämplig å reservbefälet. Det bär vidare ansetts lämpligt, att till reserven hörande personer räknas såsom krigsmän, icke allenast då de äro i tjänstgöring, utan även då de uppträda i militär tjänstedräkt. Då officerare och underofficerare i reserven utom tjänsten endast få bära uniform »vid lämpliga tillfällen men ej till dagligt bruk» samt manskapsunderbefälet i reserven icke alls är berättigat att bära uniform utom tjänsten, innebär detta icke, att krigslagarna utanför tjänstgöringen erhålla någon mera avsevärd tillämpning å reservpersonalen. Begagnar sig någon av honom tillkommande rätt att bära tjänstedräkt, likställer han sig därigenom frivilligt med i tjänst varande militärpersoner, och det torde icke innebära någon oegentlighet, att han då blir underkastad de för krigsmän gällande bestämmelserna om lydnad mot förman i vissa fall och dylikt.

Beträffande den övertaliga personalen synes däremot något skäl att undantaga densamma från att lyda under militär strafflag icke föreligga, då nämnda personal på grund av sin vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet intager en annan ställning än reserven.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

2 KAP.

I överensstämmelse med kommitténs förslag hava civila domare i krigsdomstol ansetts böra undantagas från att lyda under strafflagen för krigsmakten Att samma undantag icke gjordes i kungl. propositionen till 1908 års riksdag berodde därpå, att den militära domstolsorganisationen då lämnades orubbad. Enligt nu föreliggande förslagtill militär rättegångsordning skulle däremot, på sätt kommittén föreslagit, krigsrätternas civila ledamöter icke komma att tillhöra vissa truppförband och icke heller såsom de nuvarande auditörerna stå under militärt befäl utan intaga en fullt självständig ställning vid sidan av de militära myndigheterna. Jag bär till och med ansett mig kunna gå något längre, än kommittén föreslagit, och undantagit civila domare vid krigsdomstol från att lyda under krigslag även då de äro tjänstgöringsskyldiga vid mobiliserad avdelning. Härigenom hava de erhållit samma ställning som vid krigsmakten anställda präster enligt 1908 års förslag. Även om krigsrätternas civila ledamöter under krig och vid inträffande mobilisering erhålla anställning vid de olika truppförbanden, torde det nämligen icke vara nödvändigt att för sådant fall stadga ett undantag, då ju någon förändring icke till följd av mobiliseringen äger rum i det förhållande, vari dessa ledamöter skulle stå till det militära befälet.

Enligt min mening kan det vidare ifrågasättas, om icke även de vid krigsdomstolarna tjänstgörande åklagarna borde undantagas från att lyda under militär strafflag. Det skäl, på grund varav enligt kommitténs åsikt åklagarna borde intaga en annan ställning än domarna, var huvudsakligen, att de förra till skillnad från krigsdomare och auditörer skulle anställas vid de särskilda truppförbanden samt vara skvldiga att tillhandagå vederbörande militärchefer med råd och upplysningar i angelägenheter av juridisk natur. Enligt nu föreliggande förslag till rättegångsordning skulle åter krigsfiskalernas ställning till de militära myndigheterna i viss män bliva en annan. Deras tjänsteåligganden skulle icke sträcka sig utöver den egentliga åklagareverksamheten och därmed sammanhängande utredningar, och de skulle icke tjänstgöra såsom juridiska biträden åt vederbörande militära befälhavare. Vidare skulle såsom åklagare vid krigsdomstolarna företrädesvis anlitas personer, anställda såsom åklagare vid de allmänna domstolarna, och de skulle i sammanhang därmed i likhet med krigsdomare och auditörer

120 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

intaga en oberoende ställning i förhållande till de militära myndigheterna. Samma skäl, på grund av vilka krigsrätternas civila ledamöter ansetts böra få en undantagsställning i förevarande hänseende, tala därför även för att åklagare vid krigsdomstolarna undantagas från krigslagarnas tillämpningsområde. Den nu föreslagna bestämmelsen innebär dock tydligen icke, att nämnda vid det militära rättsväsendet anställda personer icke skulle kunna ställas under tilltal inför krigsdomstol för fel och försummelser, vartill de gjort sig skyldiga i tjänsten, utan allenast att det icke bliver strafflagen för krigsmakten utan allmän lag, som då kommer till tillämpning.

1 sammanhang med den ändring, som sålunda skett i förevarande paragraf har även 132 § erhållit en något förändrad avfattning.

Såsom jag i det följande får tillfälle att närmare utveckla, har i 182 § av förslaget upptagits straff för olovligt användande av vissa internationella sjukvårdsbeteckningar. Då det synes påkallat, att åtal för nämnda brott under de i denna § angivna förutsättningar upptages av krigsdomstol även då detsamma förövats av andra än dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten, har 182 § upptagits bland de i förevarande § uppräknade bestämmelser, vilka i vissa fall kunna bliva tillämpliga även på andra personer än dem, som tillhöra den svenska krigsmakten.

Detsamma synes även böra gälla brott enligt 183 §. Samma skäl, som tala för att olovligt tillgrepp enligt 166 och 167 §§ från stupade, sårade eller sjuka ansetts böra upptagas i förevarande §, talar nämligen för att ansvar för misshandel i dylika fall ådömas av krigsdomstol med tillämpning av strafflagen för krigsmakten. Jag vill även i detta sammanhang erinra därom, att en den 6 juli 1906 avslutad och sedermera ratificerad internationell konvention till mildrande av sårades och sjukas öde i fält innefattar förpliktelse att söka åvägabringa sådana lagstiftningsåtgärder, som erfordras för att i krigstid hindra plundring eller misshandel även från enskildas sida gent emot arméernas sårade eller sjuka. Det lärer vara otvivelaktigt, att syftet med denna konvention lättast skall uppnås, om sådant våld, som i 183 § avses, blir straffbart enligt strafflagen för krigsmakten även då det begås av andra än sådana, som lyda under nämnda lag.

I det av chefen för generalstaben avgivna förslag till lag om skydd för hemligheter av militär betydelse, som ligger till grund för de under innevarande år gjorda ändringarne i 8 kap. strafflagen, föreslås, att de i nämnda lag angivna brott i regel skola åtalas inför krigsdomstol ej blott då den åtalade lyder under strafflagen för krigsmakten utan även

121 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

eljest, då brottet begåtts under sådana omständigheter som i denna § äro angivna. Jag delar den uppfattning, som sålunda uttalats, och hemställer därför, att även 127 och 128 §§ samt 133 § 3 mom. upptagas i den uti 8 § gjorda uppräkningen.

3 KAP.

Det förslag till strafflag för krigsmakten, som framlades för 1908 års riksdag, innehåller särskilt i fråga om disciplinstraffens anordning flera viktiga ändringar i kommitténs förslag. Härom yttrade dåvarande chefen för justitiedepartementet vid förslagets remitterande till högsta domstolen: »Mot den av kommittén föreslagna anordningen av disciplinstraffen, varigenom dessa indelats i arrest av första, andra och tredje graden, har med rätta anmärkts, dels att inom första gradens arrest i själva verket inrymts två olika straff arter, arrest utan bevakning för officerare och underofficerare samt vaktarrest för manskap, varigenom den åsyftade likställigheten endast blivit formell, dels ock att denna gradindelning i alla händelser synes föga motiverad och i tillämpningen skulle medföra väsentliga oegentligheter. Vill man i sak bibehålla de båda mildare slagen av de nuvarande disciplinstraffen, arrest utan bevakning och vaktarrest — och härom äro ju alla myndigheter, som yttrat sig i frågan, ense — synes därför intet skäl föreligga vare sig att frångå den nuvarande anordningen av dessa disciplinstraff' såsom två särskilda slag av arrest eller att avskaffa de nuvarande benämningarna därå. Då emellertid den största möjliga likställighet mellan krigsmän av olika grader jämväl i avseende å straffarter tydligen är önskvärd, bliver frågan närmast, huru arrest utan bevakning, som enligt nuvarande bestämmelser endast får användas för officerare och underofficerare, lämpligen skall anordnas för manskapet. Denna fråga har ansetts böra lösas på det sätt, som av en reservant inom kommittén med instämmande av krigshovrätten m. fl. föreslagits, eller genom överflyttning till disciplinstraffen av det slags tillrättavisning, som består i förbud att vistas utom visst kasernrum.»

Mot vad sålunda anförts har jag i huvudsak intet att erinra. 1 det föreliggande förslaget har därför kommitténs gradindelning uteslutits. Arrest utan bevakning och vaktarrest hava bibehållits såsom två skilda former av arreststraff. Arrest utan bevakning har gjorts tillämplig även på manskapet genom överflyttning till disciplinstraffen Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57). 16

122 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

av det slag av tillrättavisning, som består i förbud att vistas utom visst kasernrum. Det i 17 § av nu gällande strafflag för krigsmakten intagna stadgandet att, om arrest utan bevakning skall verkställas å fartyg, som är på sjötåg, men tjänligt rum för bestraffningen saknas, den straffskyldige i stället må förbjudas att å fartyget förflytta sig utom visst område, har likaledes bibehållits med tillämpning jämväl å manskapet. Den tid, under vilken vaktarrest må åläggas, har vidare föreslagits att vara lika för alla, officerare, underofficerare och manskap, eller minst en dag och högst femton dagar.

Den viktigaste och mest omstridda av alla till den disciplinära bestraffningen hörande frågor är emellertid, om den stränga arresten bör bibehållas vare sig i dess nuvarande form såsom ett särskilt straff vid sidan av arrest utan bevakning och vaktarrest eller i enlighet med kommitténs förslag såsom skärpning av vaktarrest.

Redan inom kommittén hava tre av dess ledamöter, däribland nuvarande chefen för generalstaben, uttalat sig för ett fullständigt avskaffande av den stränga arresten. Av de myndigheter, som yttrat sig över förslaget, hava en arméfördelningschef och en regementschef anslutit sig till samma åsikt. Det övervägande flertalet av de militära myndigheter, som yttrat sig i frågan, liksom även krigshovrätten hava dock ansett, att det för upprätthållande av disciplinen inom krigsmakten vore nödvändigt att äga tillgång till ett strängare disciplinstraff än ett sträft’, som blott består i förlust av friheten under helt kort tid. Av kommittén har det framhållits, hurusom ett så beskaffat straff icko kan äga någon synnerlig verkan å den, vars pliktkänsla är slumrande eller som, intagen av ovilja mot de band, som krigstjänsten ålägger honom, framhärdar i råhet och trots. Även jag håller före att det vanliga arreststraffet, om det ock i regel utan tvivel bör innefatta fullt tillräcklig näpst, likväl icke kan anses vara ägnat att öva önskvärd verkan å alla de mångskiftande naturer som komma under krigslagarne. Man måste nämligen ihågkomma, att den allmänna värnplikten ställer samhällets hela ungdom med undantag av den del därav, som är behäftad med fysiska brister, under fanorna och således även för med sig, att de i moraliskt hänseende sämre elementen komma i tjänstgöring vid krigsmakten. Det är tydligt, att det inom en så blandad skara alltid måste finnas individer, som endast låta sig påverka, då det ådömda straffet är förenat med ett strafflidande av kännbarare art än frihetens förlust i och för sig. Från militärt håll har även framhållits, hurusom intet verkar mera upplösande på disciplinen, än att truppen är övertygad om befälets maktlöshet att utöva någon påverkan på sämre element inom densamma.

123 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Mot användande av mörkt enrum såsom skärpningsmedel kunna emellertid starkt vägande skäl anföras. Den mörka arresten är till sin natur ett affliktivt straff, som i mycket är att jämställa med prygelstraffet. Liksom detta liar den mörka arresten allt mer och mer i den allmänna opinionen erhållit karaktären av ett nesligt kroppsstraff. Det omdöme, som professor J. Tliyrén i »Principerna för en strafflagsreform» fäller om prygelstraffet, att det är »för människovärdigheten enligt våra dagars åskådning i så hög grad nedsättande och med det moderna samhällets likhetstendenser så föga överensstämmande, att det skulle krävas mycket starka lämplighetsskäl för att kunna förorda detsamma», torde även kunna tillämpas på den mörka arresten. Att använda ett straff, som måste verka nedsättande på den straffades känsla av eget människovärde, kan icke vara lämpligt. Härigenom skapas icke goda och väl disciplinerade soldater utan snarare trots och ovilja mot militärtjänsten. Ju mer den mörka arresten av den stora allmänheten uppfattas såsom ett verkligt kroppsstraff, desto mindre får det även anses lämpat just för de förseelser, varom här kan vara fråga. Arreststraffet kan nämligen på det militära området sägas ersätta bötesstraffet i allmänna strafflagens straffsystem, och får sålunda endast tillämpning vid de förseelser, som icke böra bestraffas med fängelse eller straffarbete. För dylika förseelser måste emellertid numera den mörka arresten i många fall framstå såsom ett alldeles för hårt straff, som icke står i något riktigt förhållande till det begångna brottet. Den användning, som ett skärpande av frihetsstraff genom mörkt enrum fått inom den allmänna straffrätten, pekar också därpå att det huvudsakligen ansetts lämpat på förseelser av svårare beskaffenhet. Skärpning med mörkt enrum får nämligen enligt 2 kap. 6 § strafflagen endast användas vid förbrytelser, som äro av så svårartad beskaffenhet, att lägre straff än straffarbete icke ådömes, varjämte skärpningens särskilda karaktär framhållits genom stadgandet, att skärpningen ej får ådömas, utan så är, att synnerlig råhet eller ondska genom brottet ådagalagts.

Härtill kommer, att straffets fysiska inverkan av naturliga skäl är mycket ojämn. Under det ifrågavarande straff för en hel del personer endast medför ett obehag av mycket övergående natur, innebär detsamma för mera ömtåliga naturer ett rent själsligt lidande, som är högst avsevärt och mången gång till och med kan medföra betänkliga följder för framtiden.

I detta avseende tillåter jag mig att åberopa den utredning, som skett i anledning av en av justitieombudsmannen hos Kungl. Maj:t gjord framställning om ändring i förut gällande bestämmelse i fråga om

124 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

användning av mörkt enrum såsom disciplinstraff i fängelserna. Medicinalstyrelsen gjorde visserligen i sitt utlåtande över denna framställning det uttalandet, att den icke hade sig bekant, att något fall förekommit, där permanent skada för hälsa uppstått genom användande av ifrågavarande strålform. 1 ett av justitieombudsmannen åberopat utlåtande av t. f. överläkaren vid Stockholms hospital, Harald Fröderström, har emellertid en i viss mån avvikande uppfattning uttalats, vilken just i detta sammanhang torde förtjäna uppmärksamhet, då uttalandet stödes av vunnen erfarenhet från mörkcellstraffets användning inom den militära rättsskipningen. I detta utlåtande yttras följande: »Erfarenheten

synes tala för att friska och normalt motståndskraftiga individer i regel uthärda det gängse mörkcellstraffet utan att därav taga bestående skada. De lindriga och tillfälliga retningsfenomen från hjärnans syncentra, som därunder nästan alltid yppa sig till följd av dagsljusets långvariga utestängande, kunna icke betraktas såsom sjukliga symtom enligt vanlig uppfattning. Ganska ofta stegras emellertid dessa obehag under de första straffdygnen till utpräglade syn- och hörselvillor, som försätta den fängslade i ett orostillstånd med hjärtklappning och ångestsensationer; dessa abnorma symtom från nervsystemet, vilka jag såsom militärläkare upprepade gånger varit i tillfälle konstatera, bruka dock upphöra under de ljusa mellandagarna eller efter straffets uttjänande och föranleda sällan ett ingripande från läkarens sida. Hos tvenne av mig iakttagna militärer, vilka före interneringen i mörkcell icke företett några sjukdomssymtom, utbröt under första resp. andra straffdygnet eu häftig akut sinnessjukdom, som på grund av därmed förenade hallucinationer, ångestkänslor och självanklagelser ledde till självmordsförsök i cellen; i bägge dessa fall, vilka föranledde sjukhusvård, kunde sedermera genom förfrågningar påvisas befintligheten av sjukliga anlag, vilka dock direkt framkallats genom det ådömda straffets beskaffenhet, f ett tredje fall, som jag lärt känna genom offentliga handlingar, förvandlades mörkcellstraffet efter ett dygn till ljus arrest, enär den fängslade röjt så stark »mörkrädsla», att läkaren förklarade honom ur stånd att avtjäna återstoden av de ådömda åtta dagarna. — — Då inspärrningen i mörkcell berövar kroppen en viktig kraftkälla och upphäver synorganets förnämsta verksamhet, varigenom hjärnan försättes i ett abnormt funktionstillstånd, måste denna straffart skäligen anses lika hälsovådlig som svältstraff (vatten och bröd), vilket hos oss redan blivit avskaffat såsom stridande mot nutida rättsuppfattning, oaktat de flesta individer utan permanent skada kunna uthärda 8 dygns svältkost.»

Av härovan intagna yttrande torde det framgå, att, om det också

125 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

icke kan påvisas, att den mörka arresten i något fall medfört permanent skada för hälsan, den dock i åtskilliga fall förorsakat mycket allvarlig^ fysiska och psykiska rubbningar. Låt vara, att detta icke inträffat annat än i mera sällan förekommande undantagsfall, måste det likväl vara förenat med stora svårigheter att på förhand utröna, huruvida ett dylikt undantagsfall är för handen. De olägenheter, som i ifrågavarande hänseende äro förenade med den mörka arresten, torde därför icke i nämnvärd mån kunna avlägsnas genom den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att verkställighet, av skärpningen icke får ske, förr iin vederbörande läkare efter verkställd undersökning förklarat, att den straffskyldige kan utan våda för hälsan underkastas skärpningen.

På grund av vad nu anförts anser jag, att den stränga arresten bör avskaffas och att något annat medel att förstärka den enkla arrestens verkan i de särskilda fall, då sådant kan vara av nöden, i stället bör komma till användning. Att använda inskränkt kost eller tyngre arbete såsom skärpningsmedel finner jag i likhet med kommittén vara uteslutet. Och att i enlighet med kommitténs förslag en besiämmelse meddelas därom, att värnpliktiga, som flera gånger blivit straffade, kunna överföras till en särskild avdelning för att där fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet, anser jag visserligen i och för sig vara mycket lämpligt, särskilt från den synpunkten, att de allra sämsta elementen bland de värnpliktige därigenom hindras från att utöva en dålig inverkan på sina kamrater. Denna anordning torde dock icke kunna helt och hållet fylla det behov av ett kraftigt verkande bestraffningsmedel, som, enligt vad ovan är sagt, finnes, ty enligt förslaget skulle den endast komma till tillämpning på värnpliktiga, då omständigheterna äro sådana, att krigsman, hörande till det fast anställda manskapet, kunnat i motsvarande fall skiljas från sin anställning. Under sådana förhållanden har jag ansett mig böra taga i övervägande, om icke, på samma gång som den mörka arresten helt och hållet avskaffas såsom skärpningsmedel, den andra av kommittén föreslagna skärpningen eller hårt nattläger fortfarande borde komma till användning i vissa svårare fall. Visserligen är det även här fråga om ett affliktivt straffmedel, som naturligtvis såsom de flesta dylika kan verka mycket olika pa olika individer. De omständigheter, som enligt vad jag förut utvecklat, icke göra den mörka arresten lämplig såsom straffmedel, äro emellertid icke i samma mån tillämpliga på hårt nattläger. Detta bestraffningsmedel har nämligen icke samma natur av skrämselstraff och kan icke sägas i och för sig medföra något andligt lidande för den, som därmed straffas. Då den straffade i ett väsentligt avseende berövas vanliga bekvämlig-

§ 19.

126 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

heter, medför straffet likväl i de flesta fall ett så avsevärt lidande, att dess avskräckande verkan säkerligen blir ganska stor. Erfarenheten Irån fängelserna visar även, att hårt nattläger med fördel kan användas såsom disciplinstraff. Om föreskrift lämnas, att ålagd skärpning genom hårt nattläger icke skall verkställas, då den straffskyldige icke finnes utan våda för hälsan kunna undergå skärpningen, torde någon avsevärd risk för att den straffades hälsa lider skada genom straffets verkställande icke förefinnas.

Att hårt nattläger icke bör komma till tillämpning annat än i undantagsfall och då det verkligen är uppenbart, att en skärpning av den vanliga vaktarresten är behövlig för att giva straffet nödig effektivitet, torde dock vara klart. Den i 1908 års förslag upptagna allmänna förutsättningen, att skärpningen icke får användas i annat fall, iin då, med hänsyn till av den straffskyldige förut utståndna bestraffningar för brott mot strafflagen för krigsmakten eller omständigheterna i övrigt, det icke finnes kunna antagas att vaktarrest, verkställd i vanlig ordning, skulle å honom utöva tillbörlig verkan, uttrycker visserligen ungefärligen det syftemål, som man, enligt vad ovan är sagt, önskar vinna med skärpningens användande. Nämnda förutsättning är dock allt för allmänt avfattad för att icke giva anledning till farhåga, att ifrågavarande straffmedel skall komma till en långt vidsträcktare användning, än som i själva verket är avsett. Till undvikande av godtycklighet vid tillämpningen lärer det därför vara nödvändigt att på ett noggrannai-e sätt angiva villkoren för skärpningens användande. De närmare bestämmelserna härom hava i huvudsak fått samma innehåll som i kommitténs förslag, dock att skärpningen — under den allmänna förutsättningen, att det icke kan antagas, att vaktarrest, verkställd i vanlig ordning, skulle å den brottslige utöva tillbörlig verkan — skulle få användas i varje fäll, då den skyldige förut undergått bestraffning för brott mot strafflagen för krigsmakten. I sammanhang därmed har det icke ansetts vara behövligt att, i enlighet med kommitténs förslag, upptaga »inrotad vanart» bland de förutsättningar, under vilka skärpning kan ådömas.

De i 19 § av kommitténs förslag upptagna bestämmelserna rörande de fall, då krigsman skall avtjäna honom ådömt straff i militärhäkte överensstämma till sitt innehåll i huvudsak med vad nu finnes stadgat. Av förarbetena till gällande lag framgår, att man vid avfattningen av ifrågavarande bestämmelser utgått från den grundsatsen, att straffet för sådana brott, som kunna betecknas såsom rent eller åtminstone övervägande militära, bör, då strängare straff än straffarbete i två år ej

127 Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

ådömts, verkställas på ett sätt, som utmärker förbrytelsens speciella karaktär och ej sammanför den felaktigt med vanliga brottslingar. Med tillämpning av denna grundsats synes det emellertid kunna sättas ifråga, om ej stadgandet i 19 § 1 mom. ytterligare bör utvidgas till att omfatta även straffarbete ådömt för brott, varom i 6 kap. av förslaget förmäles. Visserligen hava åtskilliga av de i nämnda kapitel upptagna brotten sin motsvarighet i allmänna strafflagen och äro alltså icke rent militära förbrytelser i den bemärkelse, att de endast äro belagda med straff, då de begås av personer, som tillhöra krigsmakten. Åven i dessa fall föreligger dock en kränkning av den militära ordningen och lydnadsplikten, och berörda förbrytelser kunna därför sägas intaga samma ställning, som vissa brott, som omnämnas i 7 kap., såsom våld och förolämpning i eller för tjänsten, om vilka det gäller, att det ådömda straffet under de i lagen angivna förutsättningarna skall avtjänas i militärhäkte, ehuru fråga är om brott, som jämväl bestraffas efter allmän lag. 19 § 1 mom. har därför vid omarbetningen blivit ändrad på det sätt, att det föreskrivits, att även straffarbete, ådömt för brott efter 6 kap., i motsvarande fall skall verkställas i militärhäkte.

1 det kommittéförslag, som ligger till grund för lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni 1906, var användningen av sådan dom inskränkt till de fall, då straffet ådömts efter allmänna strafflagen. Beträffande särskilt de brott, som bedömas efter strafflagen för krigsmakten, anförde kommittén, att villkorlig dom för dessa brott icke torde kunna användas utan fara för disciplinens slappande eller för uppoffrande av andra intressen av särskild vikt. Vid förslagets granskning i högsta domstolen anmärktes, att begränsningen till straff, ådömda enligt allmänna strafflagen, skulle göra lagens tillämplighetsområde för trångt. I fråga särskilt om brott efter strafflagen för krigsmakten gjordes dock icke något uttalande. Vid förslagets framläggande inför Riksdagen blev förslaget ändrat i överensstämmelse med den av högsta domstolen gjorda anmärkningen, i vad den avsåg, att villkorlig dom skulle få brukas i fråga om brott bedömda efter annan författning än allmänna strafflagen, men det ansågs emellertid, att undantag härvid borde göras för brott efter strafflagen för krigsmakten. Till stöd härför anfördes av dåvarande chefen för justitiedepartementet i hans anförande till statsrådsprotokollet: »I överensstämmelse med den av kom-

mitterade i motiven till förslaget uttalade mening, att villkorlig dom icke bör användas för brott, som bedömes efter strafflagen för kr i ismakten, torde undantag i detta hänseende böra i förslaget intagas,

§ 32.

128 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

dock att, med hänsyn till pågående arbete å krigslagstiftningens område, frågan om användning av villkorlig dom för dylikt brott ej må anses vara därigenom definitivt löst».

Under åberopande av nyssberörda yttrande bär nu justitieombudsmannen i en bos Kungl. Maj:t gjord framställning, under förmälan, att lian loreställde sig, att det mot användande av villkorlig dom för varje förbrytelse efter strafflagen för krigsmakten åberopade skäl efter närmare prövning skulle visa sig icke hållbart, hemställt, att Kungl. Maj:t måtte taga under omprövning frågan, huruvida ej villkorlig dom skulle kunna användas för vissa brott, som bedömas efter nyssnämnda lag.

Över nämnda framställning har krigshovrätten efter nådig remiss avgivit underdånigt yttrande. 1 detta yttrande uttalar krigshovrätten till en början vissa betänkligheter av principiell natur mot den villkorliga domens tillämpning på brott bedömda efter strafflagen för krigsmakten. Efter att hava erinrat därom, att enligt de allmänna grunderna för institutet villkorlig dom detta institut vore betingat av straffets individuellt preventiva betydelse, anför nämligen krigshovrätten följande: »De skäl, som tala för den villkorliga domens tillämpning i allmänhet föreligga i regeln icke i avseende å brott, som skola bedömas efter strafflagen för krigsmakten. Straffets allmänt preventiva verkan träder här i förgrunden. Upprätthållandet av en god och kraftig disciplin inom krigsmakten kräver här på ett alldeles särskilt sätt, att ett ålagt straff också oeftergivligt bringas till verkställighet. Inom ett på ett ställe sammandraget truppförband är brottets smittande verkan betydligt större och faran för att man kan komma att anse att något går an och blir ostraffat, ehuru det strider mot disciplinens första fordringar, en helt annan än vid förbrytelser utanför den krets, som truppen utgör. De omständigheter, som från special-preventiv synpunkt tala för villkorlig dom, äga ej samma betydelse vid de militära förbrytelserna. De militära brotten äro nämligen ej av vanfrejdande natur. Den omständigheten att någon blivit straffad för ett sådant brott utövar därför ej på honom samma nedbrytande verkan. Ett eller annat undergånget disciplinstraff anses i vanliga fall knappast av beskaffenhet att menligt inverka ens på den bestraffades avgångsbetyg. Den straffade känner sig ej på samma sätt stå utanför samhället, och avbrott i det ekonomiska förvärvet sker ej på samma sätt eller i samma grad, som vid avtjänande av straff utanför tjänsten. De omständigheter, som enligt 1 § i lagen den 22 juni 1906 vid prövning, om skäl äro till villkorlig dom, främst skola komma under övervägande, äro icke heller i samma grad för handen vid militära förhållanden och den i 4 § stadgade prövotiden

129 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

av tre år kan på det militära området icke erhålla motsvarande betydelse. Därest, såsom med hänsyn till den militära tjänstetidens kortvarighet oftast torde bliva fallet, prövotiden endast till en del faller inom tjänstetiden skulle den villkorligt dömde ej få det med anståndet avsedda tillfället att visa, om han bestått provet.»

Efter dessa mera allmänna uttalanden ingår krigshovrätten i en närmare undersökning, om villkorlig dom oaktat de uttalade betänkligheterna likväl i något fall borde komma till tillämpning inom den militära straffrätten, och uttalar sig därvid till en början bestämt mot dess användning på den disciplinära bestraffningsrättens område. Såsom förutsättning för dess tillämpning borde därför fortfarande gälla, att det vore fråga om ett straff i egentlig mening i motsats mot disciplinstraff samt att detta straff vore föremål för domstols bedömande. Vidare finner krigshovrätten det utan vidare vara klart, att villkorlig dom icke utan fara för disciplinens slappande kunde användas för de rent militära brotten, som endast kunde begås av militärpersoner och med dem likställda, såsom vissa förräderibrott, feghet och olovlig gemenskap med fienden, olovligt krigsbyte och missbruk av vapenmakten i krig, rymning och olovligt undanhållande från krigstjänsten, brott mot krigslydnaden och de övriga brott, som innefatta överträdelse eller åsidosättande av en militär tjänsteplikt. Vad åter angår de militärt kvalificerade brotten framhåller krigshovrätten, att i avseende å hithörande brottsgrupper en bestämd skillnad förelåge mellan de förbrytelser, som innefattades i 9 kap. av gällande strafflag för krigsmakten eller skadegörelse, förskingring och olovligt begagnande samt stöld, snatteri och rån i vissa fall av egendom, som tillhör krigsmakten eller är för dess behov avsedd, å ena, samt övriga hithörande brott, å andra sidan. Medan beträffande de senare enligt krigshovrättens mening i huvudsak samma skäl vore för handen, som talade för att utesluta de rent militära brotten från tillämpning av villkorlig dom, vore förhållandet ett annat i avseende å egendomsbrotten i 9 kapitlet. Dessa brott hade i regeln icke någon annan karaktär än vanliga brott. Att de ansetts böra bedömas av krigsdomstol hade i själva verket endast berott på skäl av praktisk natur. Krigshovrätten har på, nu anförda grunder förklarat sig endast kunnat tillstyrka en sådan utsträckning av lagens tillämpningsområde, att villkorlig dom finge användas även för fall, där någon efter 9 kapitlet strafflagen för krigsmakten dömes till straffarbete ej över tre månader eller fängelse ej över sex månader.

Det måste tydligen alltid vara förenat med vissa betänkligheter att icke låta lagens straffbestämmelser komma till tillämpning, Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 käft. (Nr 57.) 17

130 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

så snart en gärning blivit begången, som lagen belägger med straff. Särskilt är det klart, att straffen i den mån de icke bliva tillämpade alltid förlora någon del av sin förmåga att avhålla andra personer från brott. Det allmänna rättsmedvetandets krav, att ett brott skall beläggas med straff, så snart brottet är känt, kan icke heller lämnas åsido utan avsevärda vådor för det allmänna rättstillståndets upprätthållande. Att man genom införande av institutet villkorlig dom ansett sig kunna göra undantag från den allmänna regeln, beror icke heller på ett underkännande av de skäl, som enligt vad nu sagts, i vanliga fall kräva brottets bestraffande, utan därpå att man vid vägande häremot av andra lika berättigade intressen funnit, att dessa senare någon gång böra tillerkännas så stor betydelse, att straffets verkställighet bör utebliva utan avseende å de betänkligheter, som detta i allmänhet är ägnat att framkalla. Det är den menliga inverkan straffet utövar på vissa slag av brottslingar, de s. k. akuta brottslingarna, som härvidlag blivit det avgörande. Under det man i allmänhet eftersträvar att med straffet uppnå den verkan, att brottslingen för framtiden avhålles från att begå vidare förbrytelser, medför icke sällan särskilt det kortvariga frihetsstraffet, vilket oftast saknar varje såväl förbättrande som avskräckande betydelse, en alldeles motsatt verkan på sådana personer, som ej förut begått något brott. De erhålla genom straffet i sina egna och andras ögon en fläck på sitt goda namn och rykte, som gör, att de så att säga dragas ned i de verkliga brottslingarnas klass även i sådana fäll, då de på grund av karaktär och lynnesriktning icke kunna hänföras till denna kategori, i det att det endast varit särskilt svåra yttre eggelser, rusets inflytelse eller annan liknande anledning, som fört dem in på brottets bana. Det blir sedan så mycket svårare för en sådan person att motstå mötande frestelser och fora ett oförvitligt liv, som straffets avtjänande ofta för med sig betydande ekonomiska svårigheter för den straffade.

Den kommitté, som utarbetade förslaget till lag om villkorlig dom, fann sig, såsom förut är nämnt, böra avstyrka den villkorliga domens tilllämpning på brott, som bedömas efter strafflagen för krigsmakten under hänvisning till den fara för disciplinens slappande och för uppoffrande av andra intressen av särskild vikt, som skulle inträda, om de militära förbrytelserna icke bleve bestraffade. Såsom krigshovrätten i sitt yttrande antyder, kan emellertid det nu stadgade undantaget även finna sin förklaring däruti, att de militära straffen delvis äro av en annan beskaffenhet än de straff, som ådömas efter allmän lag, och därför icke heller å den straffade medföra samma inverkan för framtiden. Detta är framför allt fallet med avseende å disciplinstraffet vare sig det

131 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57-

ådömes av befälhavare eller av domstol. Av denna anledning bör även enligt min uppfattning villkorlig dom icke förekomma med avseende å disciplinstraff, som ålägges efter strafflagen för krigsmakten. Om disciplinstraffet gäller nämligen, såsom även krigshovrätten framhåller, att detsamma är av helt annan natur än det vanliga frihetsstraffet, från vilket det bestämt skiljer sig i den allmänna uppfattningen. Den disciplinärt bestraffade framstår icke i allmänhetens ögon såsom någon brottsling, och straffet verkar — frånsett de affliktiva element, som därmed kunna vara förenade — såsom ett rent ambitionsstraff. Från militärt håll har det visserligen blivit ifrågasatt, huruvida icke ett försvagande av ambitionen kunde tänkas inträda även med det första militära straffet, då det ju ofta vore fruktan att höra till den straffade kategorien, som avhölle det bästa folket från brott. Det kan emellertid, såsom i detta sammanhang framhållits, måhända med något skäl befaras, att just det bästa folket, som förut satt eu heder i att icke ådraga sig någon bestraffning, ej i samma grad skulle avhålla sig från brott, om de visste, att de genom villkorlig dom kunde komma ifrån vidare obehag av en begången förbrytelse, och i disciplinärt hänseende är det inom en trupp utan tvivel av betydelse, att truppen inom sig har en kärna av väl disciplinerat folk, för vilken brott mot disciplinen framstår såsom något oerhört. Vid mindre allvarliga förseelser mot tukt och ordning kunna de militära befälhavarne även i stället för straff meddela tillrättavisning i sådana fall, då det kan antagas, att disciplinstraffet av ovan angivna skäl skulle medföra eu menlig inverkan på den felande. Något skäl torde alltså icke föreligga att, i fråga om straff, som ådömes efter strafflagen för krigsmakten, göra något undantag från den i gällande lag fastställda grundsatsen, att villkorlig dom icke får användas, då straffet ådömes av annan myndighet än av domstol eller då icke straff i egentlig mening utan disciplinstraff ådömes.

Vad åter angår fängelse och straffarbete, som ådömes efter denna lag, låter det sig icke förneka, att det med hänsyn till brottslingens person kan föreligga samma skäl att tillämpa villkorlig dom som då nämnda straff ådömas efter allmän lag. Visserligen kan, såsom krigshovrätten framhållit, i nämnda hänseende eu viss skillnad göras mellan de rent eller övervägande militära förbrytelserna å ena, och andra i strafflagen för krigsmakten bestraffade brott, å andra sidan. I den allmänna uppfattningen får den, som begått en militär förbrytelse, icke på samma sätt som en vanlig brottsling sitt medborgerliga anseende fläckat och de särskilda bestämmelser, som gälla med avseende å verkställigheten av de militära straffen, medföra även, att straffet i de fall,

132 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

då dessa bestämmelser komma till tillämpning, icke har samma nedbrytande verkan på den brottslige. Det bör dock beaktas, att även straffet för rent militära förbrytelser ibland av brist på utrymme eller av andra skäl måste avtjänas i allmänt häkte. Även om straffet avtjänas i militärhäkte, är vidare straffets benämning densamma och en viss fara är alltid förenad därmed, att den brottslige för första gången får göra bekantskap med de allmänna straffanstalterna och blir behandlad såsom en straffad person. Denna fara bör så mycket mindre lämnas obeaktad, som det härvid icke i vanliga fall är fråga om personer med bristande moraliskt medvetande utan om sådana, som saknat förmåga att foga sig efter den militära ordningens krav.

Kan man alltså även i fråga om de rent eller övervägande militära brotten icke förneka möjligheten därav, att straffets utkrävande blir till skada för brottslingen och samhället så till vida, som det sedan blir svårare för honom att avhålla sig från begående av brottsliga handlingar,. blir lösningen av den föreliggande frågan i enlighet med vad förut framhållits i första hand beroende därpå, om de samhällsintressen i främsta rummet disciplinens upprätthållande — som fordra brottets bestraffande äro av en sådan betydelse, att villkorlig dom icke i dylika fall bör följa. Enligt min mening är detta icke alltid förhållandet. Nödvändigheten av att upprätthålla disciplinen kan mången gång föra med sig, att villkorlig dom i ett visst fall icke kommer till tillämpning, ehuru så eljest skulle skett. Att alldeles utesluta dess tillämpning, synes mig däremot icke vara att förorda. Härvid bör i stället olika bestämmelser givas för olika slags brott. Vid de svåraste och farligaste disciplinära förseelserna är det sålunda tydligt, att straffet också oeftergivligt måste bringas till verkställighet. Sådana under krig och vid krigsmaktens mobilisering förövade förbrytelser, som äro sammanförda i krigsartiklarna, böra sålunda icke göras till föremål för villkorlig dom. Vidare torde av samma skäl, som förbrytelser enligt 25 kap. allmänna strafflagen äro undantagna från den villkorliga domens tilllämplighetsområde, de i strafflagen för krigsmakten upptagna brott, som äro med dem jämförliga, böra undantagas. Detta gäller först och främst de förbrytelser, som äro omförmälda i 9 kap. av förslaget, men även brott enligt förslagets 5 kap., vilka närmast äro att likställa med det brott, som omtalas i 25 kap. 19 § allmänna strafflagen. Rymning och olovligt undanhållande äro även synnerligen ofta förekommande förseelser. Från disciplinär synpunkt torde det därför vara påkallat, att de ovillkorligen bliva föremål för bestraffning. De tillhöra icke heller sådana brott, för vilka den villkorliga domen huvudsakligen

133 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

är avsedd, då de i allmänhet begås efter föregående överläggning och icke i överilning eller av hastigt mod.

Vad åter angår brott enligt 7 kap. i förslaget synas de av krigshovrätten anförda skäl icke vara avgörande. Att villkorlig dom icke bör komma till tillämpning, då man har anledning att befara disciplinära svårigheter, om brottet lämnas obestraffat, är en sak för sig. Att alldeles utesluta dess tillämpning i sådana fall, då en person, som eljest visat sig kunna underordna sig disciplinens fordringar, i överlastat eller upphetsat tillstånd begår en indisciplinär handling, anser jag däremot icke böra tillstyrkas. Och torde i ifrågavarande hänseende samma regler böra gälla angående våld, misshandel och förolämpning mot förman som angående de brott mot krigslydnaden som omförmälas i §§ 75—79 av förslaget. Den omständigheten att brott mot krigslydnaden är en rent militär förseelse, men våld och förolämpning även bestraffas i allmänna strafflagen torde icke böra föranleda till att någon skillnad göres mellan ifrågavarande två kategorier av brott, helst brott mot krigslydnaden ofta förekomma i samband med våld eller förolämpning mot överordnad.

Övriga i strafflagen för krigsmakten bestraffade brott äro i allmänhet föremål för straff även i allmänna strafflagen. Att villkorlig dom icke i regel kan få tillämpning å de brott, som upptagas i 6 kap. av förslaget, eller uppror, upplopp och därmed likställda förbrytelser, följer redan därav, att straffet för ifrågavarande brott icke enligt förslaget annat än undantagsvis kan sättas så lågt som till straffarbete i tre eller fängelse i sex månader eller lägre, vilket enligt lagen angående villkorlig straffdom är förutsättning för användning av sådan dom. Särskilt är detta fallet med de hithörande brott, som från disciplinär synpunkt äro att räkna till de allvarligaste, som kunna förekomma. Sålunda skall den villkorliga domen icke i något fall kunna användas, då gärningsmannen är anstiftare eller anförare. Att i övriga fall, då skäl därtill finnes, medgiva tillämpning av villkorlig dom, synes mig däremot icke medföra någon fara för disciplinen. I likhet med krigshovrätten anser jag vidare något skäl icke föreligga att i ifrågavarande hänseende undantaga de i förslagets 8 kap. upptagna egendomsbrotten. Dessa brott kunna icke sägas vara av någon annan beskaffenhet, då de begås av någon till krigsmakten hörande person än eljest, och något starkare militärt intresse fordrar icke deras ovillkorliga bestraffande i de fall, då skäl i allmänhet finnas för den villkorliga domens användande.

Ett genomförande av den villkorliga domens tillämpning på brott efter strafflagen för krigsmakten i den utsträckning, som nu angivits,

33 §.

134 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

torde lämpligast hösa ske dels genom ett införande i 6 § av lagen den 22 juni 1906 av en föreskrift, att villkorlig dom i fråga om straff, som ådömes efter strafflagen för krigsmakten ej må brukas i annat fall, än i nämnda lag linnes stadgat, dels därigenom att en ny § tilllägges i detta kapitel av innehåll, att lagen om villkorlig straffdom allenast skall komma till användning, då någon efter 6, 7 eller 8 kap. i denua lag dömes till annat straff än disciplinstraff, varemot tillämpning av villkorlig dom i övriga fall skulle vara utesluten.

4 KAP.

Kommittén har i denna § föreslagit en väsentlig utvidgning av det genom Kungl. förordningen den 6 juni 1883 i nu gällande lag införda undantaget från den i allmänna strafflagen stadgade huvudregeln, att skadestånd skall gäldas av den brottslige, evad brottet skett med uppsåt eller av vållande. Under det för närvarande befälhavare å kronans fartyg, vilken vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som i 144 § sägs, befrias från skyldighet att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats kronan, under förutsättning att han ej varder dömd till svårare straff än disciplinstraff, skulle enligt kommitténs förslag sådan befrielse inträda i varje fall, då förseelsen ej bestraffats med avsättning eller, om han tillhör underbefäl av manskapet, med fängelse över 6 månader. Tre ledamöter av kommittén hava dock reservationsvis avstyrkt den föreslagna utvidgningen. Avvikelser från de i allmänna strafflagen gällande grundsatser borde nämligen icke enligt deras mening göras mera omfattande, än nödigt vore, och det hade icke vid något tillfälle visat sig att det nuvarande undantagsstadgandet vore för snävt begränsat. Två av högsta domstolens ledamöter hava även anslutit sig till den uppfattning, som uttalats i denna reservation, och därvid ytterligare anfört, att den ifrågasatta bestämmelsen lätt kunde föranleda till slappande av ansvarskänslan hos befälet och således medföra minskad säkerhet för såväl besättningens liv och hälsa som ock för bevarande av krigsmaktens dyrbara fartygsmateriel. Bestämmelsen kunde vidare icke utan fog komma att av allmänheten betraktas såsom en lagstiftningsåtgärd, varigenom en viss klass av statens tjänare obehörigen gynnades framför andra sådana.

Å andra sidan har chefen för flottans stab i en hos Kungl. Maj:t gjord framställning ifrågasatt, att nämnda undantag från de

135 Kungl■ Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

allmänna skadeståndsreglerna skulle i visst avseende erhålla en utvidgad tillämpning. Han påpekar nämligen, att det enligt paragrafens nuvarande ordalydelse stode öppet för en målsägare att för utbekommande av skadeersättning göra anspråket därpå gällande antingen mot kronan såsom redare för det skadegörando fartyget eller ock mot vederbörande befälhavare direkt. Välde han det förstnämnda tillvägagångssättet, befriades vederbörande befälhavare från den ersättningsskyldighet, som kronan kunde blivit ådömd, om på förseelsen följde straff, som icke vore högre än disciplinstraff. Skulle åter målsägaren föredraga att göra anspråket gällande mot befälhavaren, gåve ordalydelsen av den ifrågavarande paragrafen, såsom även framginge av rättstillämpningen, icke vederbörande befälhavare det skydd i fråga om ersättningsskyldigheten, som med den vidtagna lagändringen tydligen varit avsett. Och har chefen för flottans stab på grund härav gjort gällande, att ifrågavarande lagrum borde erhålla den avfattning, att befälhavaren befriades från att utgiva skadeersättning icke allenast till kronan, utan även till de enskilda målsägare, som därom kunde framställa anspråk.

Vad till eu början angår den av chefen för flottans stab gjorda framställningen, har jag först att erinra därom, att det tydligen framgår av förarbetena till den år 1883 gjorda ändringen i förevarande §, att nämnda befrielse var avsedd att gälla i fråga om skada icke blott å kronans fartyg och materiel utan även å annan egendom. I den kungl. proposition, som i ämnet avläts till Riksdagen yttrar nämligen föredragande departementschefen, att skadan svårligen kan bestämmas inskränktare än till all skada och kostnad, som drabbar kronan vare sig omedelbart eller medelbart genom skyldigheten att såsom redare ansvara för den förlust, som drabbade annan. Utgår man då, såsom chefen för flottans stab i här ifrågavarande framställning gjort, därifrån att befälhavaren under de angivna förutsättningarna bör vara befriad från att ersätta skada, som tillskyndats enskilda personer, låter det sig icke förneka, att stadgandet fått en avfattning, som icke giver befälhavaren allt det skydd, som man avsett. Och chefen för flottans stab har utan tvivel rätt däruti, att frågan om ersättningsskyldigheten icke bör bero på den tillfälliga omständigheten, om vederbörande målsägare gör sitt anspråk gällande mot kronan eller mot befälhavaren. Enligt, min mening kan det emellertid starkt ifrågasättas, om icke befrielsen i själva verket för varje fall bör inskränkas att gälla kronans egendom, så att befälhavaren jämväl blir ersättningsskyldig, om målsägaren fått sig tillerkänd gottgörelse av kronan och kronan sedan söker sin rätt åter av

§ 40.

136 Kungl. Maj ds Nåd Proposition Nr 57.

den, som vållat skadan. Skall en avvikelse i ifrågavarande hänseende stadgas från allmänt gällande rättsgrundsatser, bör nämligen nämnda avvikelse icke göras större än som för det angivna ändamålet kan vara behövligt, och det torde knappast med skäl kunna påstås, att den grund, som huvudsakligen åberopats såsom stöd för en inskränkning i befälhavarens skadeståndsskyldighet, eller att tanken på den ekonomiska risken kan utöva ett förlamande och nedtryckande inflytande på vederbörandes företagsamhet och handlingskraft, bör föra till en inskränkning i de anspråk, man måste vara berättigad att ställa på en statens ämbetsman därutinnan, att han icke genom sitt vållande utsätter enskilda personers egendom för att skadas eller förstöras. Och det torde knappast komma att utöva något skadligt inflytande på flottövningarnas riktiga bedrivande, om sjöofficeren känner sig förpliktad att framgå åtminstone med det mått av försiktighet, som erfordras för att främmande fartyg, bryggor och kajer icke skola taga skada.

Ifrågavarande moment har på grund härav underkastats omarbetning i den riktning, att befälhavaren endast skall kunna befrias från ersättning för skada, som uppkommit å kronan tillhörig egendom.

Vad härefter angår frågan om skadeståndsskyldighetens utsträckning i övrigt, ansluter jag mig till den mening, som uttalats i förenämnda vid kommittébetänkandet fogade reservation. Av de skäl, som anförts såväl i denna reservation som utav vissa ledamöter i högsta domstolen, synes det mig nämligen otvivelaktigt framgå, att befrielse från ersättning endast bör ifrågakomma, då befälhavarens förseelse prövats hava varit av mera obetydlig art. Så snart hans fel är av den betänkliga beskaffenhet, att domstolen anser sig böra döma till fängelsestraff eller suspension, då är — med den straffmätning som vanligen förekommer vid våra domstolar — den vårdslöshet och försummelse, som ligger honom till last, säkerligen vida svårare, än att den blott kan tillskrivas en överdriven oförvägenhet vid utövandet av hans yrke. Om man, såsom väl får anses tillbörligt, fäster avseende även vid statens krav på att flottans dyrbara material icke i onödan förspilles, lärer därför den riktiga lösningen av föreliggande fråga vara att låta nu gällande bestämmelser i denna del förbliva oförändrade, helst något verkligt talande exempel på deras olämplighet icke blivit anfört.

Genom lag den 25 juni 1909 skedde eu mindre ändring i 4 kap. 10 § allmänna strafflagen, varigenom tydligen angavs, huru förfaras skulle vid straffens sammanläggning för det fall, att någon, sedan han blivit till straff dömd, men innan han det till fullo undergått, förövat

137 Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

mer än en ny förbrytelse. För detta fall skulle de särskilda straff, vartill han för dessa brott gjort sig skyldig, enligt de i 4 kap. allmänna strafflagen stadgade grunder av domstolen förenas eller sammanläggas med det förra straffet eller om detta var till någon del verkställt, när brott ånyo förövades, med vad av samma straff då återstod. Att samma regler icke skola gälla för det i förevarande § upptagna fäll eller då de straff, som skola ådömas, äro arreststraff, framgår av 38 § i strafflagsförslaget, enligt vilket ett gemensamt sträft' skall bestämmas för de särskilda förseelser, som förövats efter det första straffets åläggande, varefter sammanläggning av bägge straffen skall ske enligt reglerna i 40 §. På grund av den skiljaktighet, som alltså förefinnes emellan allmän lag och strafflagen för krigsmakten, synes det erforderligt, att i 40 § tydligen utmärkes, att denna § även avser det fall, att mer än en förseelse, som ådrager arreststraff, begåtts efter det första straffets åläggande.

5 KAP.

Justitieombudsmannen har i en till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse erinrat därom, att i ett av honom närmare angivet rättsfall skiljaktiga meningar av vederbörande myndigheter uttalats rörande den rätta tolkningen av nu gällande bestämmelser angående rymning och olovligt undanhållande. I det åsyftade rättsfallet hade det beivrade brottet bestått däri, att åtskilliga värnpliktiga vid Norrbotiens regemente, ehuru permission blivit dem vägrad, avikit från mötesplatsen å själva utryckningsdagen, sedan den egentliga militära tjänstgöringen avslutats, och då allenast utryckning från mötesplatsen och därmed sammanhängande tjänstgöringsskyldighet återstått. I detta fall kunde det, enligt vad justitieombudsmannen framhåller, till en början ifrågasättas, om olovligt undanhållande verkligen förelåge, då ingen kunde sägas hålla sig undan från tjänstgöring med mindre än att skyldighet till tjänstgöring förelåge. Åven om de avvikne kunde anses hava olovligen undanhållit sig från den tjänstgöring, som bestått i att deltaga i regementets uppställning och formering till marschkontingenter samt i avresan till hemorten under militärbefäl, finge undanhållningsbrottet icke anses hava fortfarit längre än till dess den marschkontingent, som de avvikne skolat åtfölja, efter hemkomsten blivit i vederbörlig ordning upplöst, och anledning saknades därför att behandla de hemresta beväringsmännen såsom rymmare, då undanhållandet i det ifrågavarande fallet icke varat mera än två dagar. Beträffande denna fråga hade man visserligen åberopat stadgandet i 27 § 3 mom. värnpliktslagen Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 käft. (Nr 57.) 18

§ 53.

138 Kungl. Maj:fs Nåd. Proposition Nr 57.

därom att den tid, under vilken värnpliktig varit rymd, ej finge tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid, där ej Konungen för särskilda fall annorledes förordnade, och framhållit, att beväringsmän, som utan behörigt tillstånd undandragit sig tjänstgöring, innan densamma förklarats vara avslutad, utan tvivel vore lagligen skyldiga att fullgöra återstoden, omfattade den ock blott några timmar. Häremot kunde emellertid anföras, att nämnda stadgande i värnpliktslagen icke vore uti det ifrågavarande fallet tillämpligt samt att det icke heller eljest funnes någon bestämmelse vare sig i värnpliktslagen eller i annan författning, enligt vilken beväringsmän, som fullgjort sin krigstjänst för året under den i lagen stadgade tiden, skulle på grund av sitt avvikande å utryckningsdagen vara pliktiga att fullgöra ytterligare krigstjänst; och då skyldighet till vidare krigstjänst ej förelåge, kunde undanhållande från krigstjänst ej förekomma.

I samband härmed har justitieombudsmannen även fäst uppmärksamheten vid en annan brist, varmed enligt hans mening strafflagen lör krigsmakten vore behäftad. Därest någon avveke från ännu ej avslutade övningar å sådan tid, att 8 dagar eller enligt det nu föreliggande förslaget 3 dagar då ej återstode till upplösningen av den styrka, till vilken han hörde, funnes det nämligen, sedan den för upplösningen fastställda tiden tilländagå^, ej någon viss tjänstgörings- eller vistelseort föreskriven för den avvikue. Det vore likväl orimligt, om han, för att avbryta undanhållningsbrottets fortvaro och undvika att bliva straffad såsom rymmare, skulle vara pliktig att infinna sig å det ställe, där han haft skyldighet att tjänstgöra och vistas, utan det naturliga vore att den, som under sådana förhållanden avvikit, kunde fria sig från påföljden att varda ansedd såsom rymmare genom en behörigen gjord anmälan hos vederbörande befälhavare. Slutligen har justitieombudsmannen även påpekat, att gällande lag över huvud icke gåve tillfredsställande svar på frågan, huruvida olovligt undanhållande ansåges kunna övergå till rymning, då avvikandet skett inom 8 dagar före tjänstgöringens avslutande.

Vad först angår frågan, om det brottsbegrepp, varom här är fråga, behöver ytterligare förtydligas utöver vad som redan skett i det föreliggande lagförslaget, finner jag någon tvekan icke behöva råda därom, att de värnpliktige i det ovan relaterade fallet avvikit från den trupp, vartill de hörde, och från den tjänstgöringsort, som för dem var bestämd och att de följaktligen, redan med tillämpning av de i 48 och 52 §§ föreslagna stadgande^, bort straffas såsom för olovligt undanhållande, utan att något förtydligande i denna del erfordras. Någon anledning att göra ändring i lagstadgandet, i syfte att avvikande efter den egentliga militärtjänstgöringens slut icke skall straffas såsom

139 Kutig/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

olovligt undanhållande, synes mig icke heller föreligga. Vad det nämnda rättsfallet i övrigt beträffar, torde det vara tydligt, att undanhållningsbrottet icke kan anses fortfara, sedan all tjänstgöringsskyldighet och därmed även all underlåtenhet från den avviknes sida att fullgöra någon honom åliggande tjänsteplikt upphört. Meningsskiljaktigheten synes också i det ifrågavarande fallet närmast hava rört sig därom, huruvida värnpliktslagen bör så tolkas, att vidare tjänstgöringsskyldighet kan av den värnpliktige utkrävas, då han tjänstgjort under hela den i lag stadgade tjänstgöringstiden och han endast avvikit från den tjänstgöring, som stått i samband med utryckningen. 1 detta avseende hava emellertid numera klarare bestämmelser blivit meddelade genom en den 13 juli 1911 utfärdad ändring i 27 § värnpliktslagen, varigenom stadgandet att den tid, under vilken en värnpliktig varit rymd eller olovligen undanhållit sig, icke skall tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid, förklarats endast skola gälla, då rymningen eller undanhållandet varit av minst ett dygns varaktighet.

Däremot lärer, särskilt vad det värnpliktiga manskapet angår, ett förtydligande av gällande bestämmelser erfordras för det fali, att någon avviker så kort tid före vederbörande övningsperiods slut, att den bestämda tjänstgöringstiden utgår, innan undanhållningsbrottet fortfarit så länge, att den brottslige skall straffas såsom rymmare. I denna fråga har krigshovrätten, som anbefallts att avgiva yttrande öfver justitieombudsmannens ifrågavarande framställning, för sin del uttalat, att, därest ett förtydligande i nämnda avseende ansåges erforderligt, detta borde ske genom ett angivande därav, att ett olovligt undanhållande skulle anses fortfara, oberoende av om tjänstgöringstiden därunder utginge, intill dess den avvikne ertappats eller anmält sig hos vederbörande befälhavare för återinträde i tjänstgöring eller blivit från vidare tjänstgöringsskyldighet i behörig ordning löst. Enligt krigshovrättens mening hade nämligen undanhållningsbrottet lika väl som rymningsbrottet naturen av ett fortvarande brott, och tjänstgöringstidens utgång avbröte ej undanhållningsbrottet, som tvärtom fortfore, intill dess en behörigen gjord anmälan hos vederbörande befälhavare eller den brottsliges ertappande gjorde slut på brottet. I rent subjektivt hänseende kunde det ej heller vara tvivelaktigt, att t. ex. den, som olovligen avvikit ur tjänstgöring, innan han blivit i behörig ordning hemförlovad, även efter tjänstgöringstidens utgång hade en känsla av att mellan honom och kronan kvarstode något ouppgjort.

Inom krigshovrätten har skiljaktig mening uttalats av en bland dess militära ledamöter, som yttrat, att lagen enligt hans uppfattning borde

54 §.

140 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

förtydligas i deri riktning, att det olovliga undanhållandet endast skulle anses fortfara, intill dess den avviknes tjänstgöringsskyldighet under vederbörlig övningsperiod upphört. Denna ledamot har jämväl framhållit, att någon praktisk olägenhet av en sådan bestämmelse — som för övrigt vore den, som hittills tillämpats inom armén — i form av ett ökat antal undanhållningsförseelser mot slutet av övningsperioden icke enligt hans mening vore att befara.

I avseende å denna fråga må här framhållas, att en tillämpning av den utav krigshovrätten föreslagna bestämmelsen skulle föranleda därtill, att utav två personer, som bägge undanhållit sig exempelvis under två dagar av den bestämda tjänstgöringstiden, den ene, som avvikit mitt under övningstiden och sedan åter inställt sig för fortsatt tjänstgöring, allenast skulle straffas för olovligt undanhållande, undei det den andre, som avvikit vid övningsperiodens slut, skulle straffas såsom rymmare. Någon egentlig skillnad i brottslighet torde emellertid ej föreligga i dessa båda fall. Visserligen är enligt värnpliktslagens bestämmelser den avvikne skyldig att sedermera fullgöra den försummade tjänstgöringen, men försummelsen att anmäla sig till nämnda tjänstgörings undergående bör väl betraktas såsom en naturlig följd av det begångna undanhållningsbrottet och kan icke i och för sig anses vara en omständighet, som bör föranleda ökat straff för den brottslige. För att undvika en sådan tolkning av lagen, att den avvikne bestraffas såsom rymmare i andra fall, än då han under den stadgade tiden undanhållit sig från verklig tjänstgöring, synes det emellertid ej vara behövligt att verkställa annan ändring i den förut föreslagna lagtexten än att efter orden »som varar över tre dagar» i 53 § infogas orden »av den bestämda tjänstgöringstiden». Tillägget skulle visserligen då endast komma att gälla det fall, att någon av manskapet, som icke är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning eller inmönstrad å fartyg, gör sig skyldig till olovligt undanhållande. Då officerare eller underofficerare begå olovligt undanhållande, eller avvikandet sker från mobiliserad avdelning eller från fartyg, å vilket den brottslige är inmönstrad, torde emellertid någon tvekan ej behöva ifrågakomma, huru i ifrågavarande avseende skall förfaras.

På hemställan av högsta domstolens flesta ledamöter blev i kungl. propositionen till 1D08 års Riksdag straffet för rymningsbrott, vartill officer eller underofficer gjort sig skyldig, i någon mån skärpt, i det bestämmelse meddelades, att fängelsestraff alltid skulle ådömas jämte avsättning. Såsom skäl till denna ändring anfördes, att det i betraktande av det straff, som i 50 § 2 mom. stadgats för dylik förseelse begången

141 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

av manskap, synts alltför lindrigt, att officer eller underofficer endast skulle kunna dömas till avsättning. Av samma skäl torde emellertid någon skärpning böra ske även i straffet för olovligt undanhållande, så att officer eller underofficer, som under längre tid än 3 månader gjort sig skyldig till olovligt undanhållande, erhåller samma straff, som i 50 § finnes stadgat för rymning. På samma sätt har fängelsestraff ansetts böra ingå i latituden jämväl i det i 54 § mom. 1 angivna fall, då omständigheterna äro synnerligen försvårande.

6 KAP.

Enligt kommitténs förslag skulle i det fall, som i denna § avses, eller då upprorsmän göra våld å person eller egendom, straffet för dem, som deltaga i upproret, icke kunna sättas lägre än till straffarbete i sex år för anstiftare och anförare samt straffarbete i två år för annan deltagare. Utövades våldet å förman eller skedde skadan å krigsredskap eller annan för krigsmaktens behov avsedd eller under dess vård och förvar ställd egendom, skulle straffet ej få understiga straffarbete i åtta år för anstiftare eller anförare och straffarbete i fyra år för annan deltagare. Dessa straffsatser synas mig under vissa omständigheter vara väl stränga i förhållande till det brott, som skall bedömas. Det bör nämligen beaktas, att 65 § i förslaget får anses bliva tillämplig även å sådana deltagare i upproret, som icke själva gjort sig skyldiga till våld å person eller egendom eller ens haft för avsikt att bruka våldsamma medel för vinnande av syftemålet med uppträdet. Så snart någon av de i upproret deltagande övergår till våldsamheter, medför alltså detta även för dem, som alls icke befunnit sig å den plats, där våldet begåtts eller ens kunnat iakttaga detsamma, den påföljden, att straffets minimum höjes mycket avsevärt, för anstiftare och anförare i det fall, som omnämnes i senare delen av 65 § 1 mom., med icke mindre än fem år.

De anmärkningar, som sålunda kunna göras mot ifrågavarande i strafflagen för krigsmakten föreslagna straffbestämmelser kunna emellertid med icke mindre fog riktas även mot det däremot svarande stadgandet i 10 kap. 9 § allmänna strafflagen. Åven enligt detta lagrum kan straffet icke sättas lägre än till straffarbete i sex år för anstiftare och anförare och straffarbete i två år för annan deltagare i upproret. Det har också vid tillämpning av nämnda straffbud visat sig, att domstolarna varit nödsakade att ådöma straff, som ej stått i rätt förhållande

65 §.

142 Kung!. Mnj.-fs Nåd. Proposition Nr 57.

till brottet och därför också i nådeväg blivit av Kung!. Maj:t nedsatta. Det lärer alltså vara lämpligt att i detta sammanhang jämväl upptaga frågan om en revision av allmänna strafflagen i nu berörda hänseende. Något skäl att nedsätta straffets maximum torde emellertid icke föreligga. Syftet med den ifrågasatta straffnedsättningen bör nämligen icke vara att vinna lindring i straffet i sådana svårare fall, för vilka förevarande straffbestämmelser huvudsakligen äro avsedda, utan att ett efter brottslighetens verkliga beskaffenhet mera avpassat straff skall kunna ådömas dem, som icke själva varit vållande därtill, att upproret fick en dylik mera svårartad karaktär. Med hänsyn härtill torde strafflatituden lämpligen böra utsträckas nedåt, så att straffet i lindrigaste fall kan sättas så lågt som det i 10 kap. 8 § allmänna strafflagen eller 64 § i förevarande lagförslag stadgade straffminimum. I 65 § har straffet därför bestämts för anstiftare och anförare till straffarbete på livstid eller från och med tre till och med tio år och för annan deltagare i upproret till straffarbete från och med ett till och med åtta år. I samband därmed har bestämmelsen om straffminimums höjning, då våldet utövades å förman eller skadan skedde å viss angiven egendom, alldeles uteslutits ur förslaget.

Med bibehållande i allmänhet av de i denna § stadgade strängare straffbestämmelserna för det fall, att upproret göres under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför större fara, torde i sammanhang med de i 65 § gjorda ändringarna straffets minimum, då brottet förövats i sådana fall, varom 64 och 65 §§ handla, kunna nedsättas för anstiftare och anförare till straffarbete i sex år och för annan deltagare till straffarbete i två år.

Enligt första stycket av denna §, med den lydelse detta lagrum äger såväl i kommitténs förslag som i gällande strafflag för krigsmakten, skola deltagare i ett upplopp, som övergått till våld å person eller egendom, i allo behandlas såsom upprorsmän. Sedan kommittén avgav sitt förslag har emellertid det häremot svarande stadgandet i 10 kap. 13 § allmänna strafflagen undergått förändring på det sätt, att, ifall de i upploppet deltagande övergå till våld å person eller egendom, straffet för sådan deltagare i upploppet, som ej är anstiftare eller anförare, vilket straff förut varit straffarbete från och med två till och med sex år, kan nedsättas till straffarbete i två månader, eller där omständigheterna äro synnerligen mildrande till fängelse. Även om straffbestämmelserna i 65 §, undergå den nedsättning, som jag föreslagit, skulle i motsvarande fall straffarbete i ett år vara det lägsta straff, som enligt denna lag skulle kunna ådömas. Då detta straff i jämförelse med nu gällande straff-

143 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

bestämmelser i allmän lag synes vara alltför strängt, har denna § ändrats på det sätt, att straffet för deltagare i upploppet, som ej är anstiftare eller anförare, må nedsättas till straffarbete i två månader. På samma gång som de förut gällande strängare straffbestämmelserna kunna komma till tillämpning å dem, som i främsta rummet bära skulden för att upploppet fick en dylik svårartad karaktär, blir det, om straffets minimum nedsättes på angivet sätt, möjligt att använda ett efter den verkliga brottsligheten mera lämpat straff å sådana deltagare i upploppet, som mera av obetänksamhet följt med hopen eller endast i ringare mån gjort sig skyldiga till våldsamheter. I samband med de ändringar, som blivit vidtagna i 65 och 66 §§, hava även straffbestämmelserna i denna paragrafs andra moment blivit ändrade. Någon höjning av straffets minimum har nämligen ej ansetts böra ifrågakomma för det fall, att betydligare skada orsakats genom upploppet, utan har stadgandet i stället avfattats på det sätt, att straffet under nämnda förutsättning må höjas till det i förslaget angivna maximum.

Denna § har av kommittén i huvudsak bibehållits i dess nuvarande avfattning, med den förändring, att bland de otillåtna överläggningsämnena, icke upptagits »otillräckligheten av lön, beklädnad eller underhåll». Vid den omarbetning förslaget underkastats i Kungl. propositionen till 1908 års Riksdag upptogs detta ämne på nytt bland exemplen på överläggningsämnen, som i varje händelse icke finge förekomma, men paragrafens ordalydelse behölls i övrigt oförändrad.

Att kommittén från de anförda exemplen uteslutit nyss berörda överläggningsämne, har tydligen sin grund däri, att dess behandling ansetts icke i och för sig behöva medföra fara för brott mot krigslydnaden. Det samma torde emellertid i väsentlig grad gälla även för det fall, att överläggningen skulle på något sätt beröra av befälet utfärdade bestämmelser eller annan av förman vidtagen åtgärd. Om härvid icke är fråga om anlitande av andra medel för önskemålens vinnande, än som överensstämma med krigslydnadens fordringar, lärer man icke med fog kunna tala om någon verklig fara för disciplinen. Att förklara en sammankomst under alla förhållanden otillåten, därest ett ämne av ifrågavarande art kommer under behandling, och belägga deltagarna i sammankomsten med straff, synes mig därför innebära ett avsteg från församlingsrättens princip, som icke är av förhållandena tillräckligt motiverat. Bestämmelsen, att behandling å sammankomst av förmans förhållande eller åtgärder ovillkorligen skall medföra straff för de i sammankomsten deltagande, har därför uteslutits. Paragrafen bör emellertid, såsom redan blivit antytt, kunna komma till tillämpning

73 §.

78 §.

144 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

såväl då detta som då andra förekommande ämnen upptagas till behandling under förutsättning, att de beröras på ett sätt, som innebär fara för brott mot krigslydnaden. För att tydligare giva uttryck åt denna uppfattning har paragrafen även i övrigt erhållit en något förändrad redaktion.

Vad angår innebörden av ordet sammankomst, torde böra erinras, att härmed icke avses en rådplägning vilken som helst mellan några personer, tillhörande krigsmakten, utan ett på förhand för visst ändamål planerat sammanträffande av ett mera avsevärt antal personer.

För att i möjligaste mån trygga en riktig tillämpning av förevarande §, har vidare ådömandet av straff enligt den samma förbehållits krigsdomstolen.

7 KAP.

Den lydnadsplikt, som enligt 75 och 76 §§ i förslaget åligger underlydande krigsman gent emot hans förman, är, så vitt angår befallningar, som meddelats under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten, icke underkastad några uttryckliga inskränkningar. Vad åter angår den, som utan att vara krigsman lyder under lagen förklaras visserligen i 77 § lydnadsplikten vara beroende därav, att förmannen icke vid befallningens meddelande sträckt sig över gränsen för sin befälsrätt, vilken sistnämnda bestämmelse har sin förklaring däri, att befälsrätten över civilmilitära personer enligt gällande reglementen är i vissa avseenden inskränkt. Frånsett denna begränsning finnes emellertid icke i lagförslaget något fäll angivet, då den underlydande till följd av befallningens innehåll skulle vara berättigad att vägra sin förman lydnad.

Det torde dock näppeligen vara i överensstämmelse med allmänna rättsgrundsatser, att härav draga den slutsatsen, att den underlydande skulle vara förpliktad att åtlyda förmannens befallningar även då dessa gå ut på utförande av handlingar, som otvivelaktigt äro brottsliga eller moraliskt otillåtna. Något uttryckligt stadgande rörande en sådan begränsning i den gällande lydnadsplikten finnes dock icke i lagen. Det möter också mycket stora svårigheter att i detta avseende fastställa några

fullt tydliga regler. Särskilt på det militära området, där förmannens

bestämmanderätt i alla viktiga avseenden bör lämnas okränkt, är det naturligtvis av synnerlig vikt, att förmannens befallningar icke uppehållas eller förhindras genom otillbörlig kritik från den underordnades sida. Varje bestämmelse, som innebär en lockelse härtill eller rent av

145 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

till olydnad mot förmans befallningar, innebär därför en viss fara för disciplinen inom krigsmakten. Det lärer emellertid vara behövligt, att det på något sätt uttryckes, att lagen icke medför skyldighet för den underlydande att i vilket fall som helst lyda förmannens befallningar.

Jag finner mig därför böra föreslå antagandet av en ny bestämmelse av innehåll, att straff enligt 75, 7G eller 77 § icke får ådömas, då förmannen uppenbarligen överskridit sin befogenhet. Genom detta stadgande avses endast att fritaga den underlydande från att fullgöra befallningar, i fråga om vilkas obehörighet något tvivel icke kan råda. Såsom redan ovan blivit antytt, bör han däremot icke i tvivelaktiga fall äga någon befogenhet att ingå i prövning av befallningens rättmätighet.

Två av kommitténs ledamöter hava i en avgiven reservation framhållit, att förevarande lagrum icke borde göras tillämpligt på krigsman, som på angivet sätt förgår sig mot förman, vars egenskap av förman är honom obekant. I sak delar jag visserligen den uppfattning, som sålunda uttalats. Då emellertid paragrafen, även om någon ändring i den föreslagna lydelsen ej äger rum, icke lärer kunna tillämpas utan att de angivna förutsättningarna för straffets ådömande jämväl i subjektivt hänseende äro för handen, och straffbestämmelsen alltså icke gärna kan komma till användning, då någon anledning finnes att antaga, att den tilltalade saknar vetskap därom, att den person, mot vilken han förgått sig, varit hans förman, har jag icke ansett det behövligt att giva paragrafen någon ändrad avfattning.

Mot den av kommittén i 90 § 2 mom. föreslagna bestämmelsen, att officer och underofficer, som förut undergått straff för våld eller annan misshandel å underordnad och ånyo gör sig skyldig till sådant brott, skulle under vissa förutsättningar, även om det senare brottet anses böra medföra lindrigare ansvar än straffarbete, jämte det ansvar, som jämlikt 1 mom. skulle följa å brottet, kunna dömas till avsättning, anmärktes av krig shovrätten, att nämnda bestämmelse synes alltför sträng, och att en dylik påföljd icke borde inträda, ifall det senare brottet förskyllt endast disciplinstraff. I anledning av denna anmärkning blev till en början i det förslag, som under år 1906 remitterades till högsta domstolen paragrafen i fråga omarbetad i den av krigshovrätten angivna riktningen. I sammanhang därmed gjordes även påföljdens tillämplighet beroende därav, att den senare förbrytelsen begåtts, innan fem år förflutit, efter det straffet för den äldre förbrytelsen fullbordats.

Då förslaget i detta skick undergick granskning av högsta dom- Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 19

146 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

stolen, framställdes ytterligare den anmärkningen, att det syntes innebära en onödig stränghet, att avsättningspåföljd kunde inträda, även om det tidigare misshandelsbrottet ej förskyllt svårare straff än ett ringa disciplinstraff. I anledning härav blev paragrafen ännu eu gång föremål för omarbetning. I kungl. propositionen till 1908 års Riksdag uppställdes nämligen såsom förutsättning för att avsättning skulle kunna ådömas, att jämväl det tidigare brottet bestraffats med åtminstone fängelse. I stället uteslöts, jämväl på hemställan av högsta domstolen, den i kommittéförslaget intagna allmänna förutsättningen, att den brottslige prövats hava genom sitt förfarande förspillt den aktning och tillit, som bör tillkomma hans befälsställning.

Det må visserligen medgivas, att de gjorda förändringarna medfört den fördelen, att en objektiv norm vunnits för paragrafens tillämplighet i stället för den mera allmänt formulerade förutsättning, som kommittén föreslagit. Fråga är dock, om icke det syftemål, som kommittén avsett att vinna genom det föreslagna tillägget, i viss mån blivit förfelat. Kommittén avsåg nämligen, enligt vad dess motiver giva vid handen, att göra det möjligt att skilja en befälhavare från hans befattning i sådana fall, då han missbrukat sin ställning därhän, att han upprepade gånger gjort sig skyldig till sådan behandling av sina underordnade, som avses i denna §, och detta rent av övergått till metod eller vana. Denna tankegång uttrycktes i kommitténs förslag genom införandet av ovannämnda allmänna förutsättning för avsättuingspåföljds inträde, men framgår icke på motsvarande sätt av det ändrade förslaget med dess ovillkorliga och något mekaniskt verkande föreskrift, att befälhavaren alltid skall skiljas ifrån sin befattning, så snart lian två gånger blivit fälld till fängelsestraff för våld mot underordnad, om den senare förbrytelsen förövats inom fem år från det förra straffets fullbordan. Sådana fall kunna nämligen utan tvivel tänkas, då en befälhavare gjort sig skyldig till en sådan systematisk misshandel av sina underordnade, som kommittén förutsätter, utan att domstolarna för varje särskilt fall, som kommit under deras behandling, ansett sig böra ådöma strängare straff än disciplinstraff. Har en befälhavare visat sig olämplig för det viktiga uppfostringskall, som han fått sig anförtrott, är avsättning den naturliga påföljd som bör inträda, oavsett om den tilltalade icke erhåller svårare straff än disciplinstraff.

Prövas den brottslige på detta sätt genom sitt förfarande hava förspillt den aktning och tillit, som bör tillkomma hans befälsställning, föreligger icke heller enligt min mening något giltigt skäl att här föreskriva, att den särskilda påföljden skall utebliva i annat fall, än då återfallet skett så

147 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

lång- lid efter det förra straffets fullbordan, som förutsattes i de allmänna reglerna för åter fallspreskription i 4 kap. 14 § allmänna strafflagen.

Gör en förman sig skyldig till sådant missbruk av sin myndighet, 92 §• att han med användande av sin befälsrätt söker hindra underlydande krigsman att föra klagan över förnärmelse i tjänsten, lärer det tjänstefel, som förmannen genom ett sådant missbruk låter komma sig till last, böra göras till föremål för bestraffning, även om den underlydande icke härigenom blivit alldeles urståndsatt att framföra sin klagan. För att tydligare uttrycka detta, har förevarande § erhållit en något ändrad avfattning.

Enligt kommitténs förslag var förevarande bestämmelse icke tillämp- 97 §. lig på civilmilitära ämbets- och tjänstemän. Om någon sådan under andra förhållanden än de i mom. 1 omförmälda gjort sig skyldig till någon av de förseelser, varom här är fråga, skulle han alltså ställas under tilltal inför allmän domstol och dömas efter allmän lag. I Kungl. propositionen till 1908 års Riksdag gjordes häri ändring så tillvida, att bestämmelsen gjordes tillämplig även på civil ämbets- eller tjänsteman, vilken, då han är iförd militär tjänstedräkt, gör sig skyldig till en dylik förseelse å väg, gata eller annat ställe, varom i 11 kap. 15 § allmänna strafflagen förmärs. Detta ändringsförslag har icke upptagits i det omarbetade förslaget, blår föreligger nämligen en utvidgning av krigslagarnas tillämpning på civilmilitärer utöver vad redan nu finnes stadgat.

En sådan utvidgning torde ej böra ske utan att synnerligen talande skäl kunna anföras för densamma. I likhet med kommittén anser jag det visserligen vara riktigt, att här ifrågavarande förseelser — fylleri, oljud och oväsende, bristande i anständigt uppförande och annat förargelseväckande beteende — om de begås å allmän plats å garnisonsoch stationsort och den skyldige är krigsman, behandlas såsom militära förseelser och bedömas av krigsdomstol, då härigenom, såsom kommittén påpekat, möjlighet beredes att bestraffa nämnda förseelser disciplinärt i stället för att de eljest med åtskillig omgång och tidsutdräkt måste dragas inför allmän domstol. Jag har icke heller något att erinra däremot, att nämnda, stadgande i den militära ordningens intresse utsträckes att gälla, även ifall krigsman, annorstädes än inom garnisons- eller stationsort, gör sig skyldig till sådan förseelse, såvida han vid tillfället är iförd tjänstedräkt. Däremot torde de skäl, som av kommittén anförts för att krigsmän i dessa fall skola underkastas straff efter strafflagen för krigsmakten, icke vara tillämpliga på civila ämbets- eller tjänstemän, som utanför den militära tjänstgöringen eller på annan plats, än i 96 § av förevarande förslag angives, göra sig skyldiga till dylika förseelser.

(97 §.)

148 Kungl. Maj:t,s Nåd. Proposition Nr 57.

Den omständigheten att de äro iförda militär tjäustedräkt torde icke heller i detta sammanhang vara av avgörande betydelse. På grund av den ändring, som nu föreslagits i § 1 i fråga om de fall, då värnpliktiga skola räknas såsom krigsmän, skola icke heller värnpliktiga i motsvarande fall bliva föremål för sträft' efter denna §, såvida icke gärningen begås, då de under färd till eller från tjänstgöringsorten stå under militärbefäl.

102 § 2 mom. i nu gällande lag stadgar straff för krigsman, som i eller utom tjänsten vanvårdar den aktning, som han av andra bör äga. Denna bestämmelse har i något förändrad form upptagits i kommitténs förslag, men där begränsats att gälla endast befälet. 97 § i förslaget bestämmer nämligen straff för officerare, underofficerare eller underbefäl av manskapet, som i eller utom tjänsten genom anstötligt eller ovärdigt uppförande gör sig skyldig till uppenbar vanvård av den aktning och tillit, han på grund av sin tjänsteställning av andra bör äga.

Det nämnda stadgandet intager en ställning för sig bland de straffbud lagförslaget innehåller. Under det att detta eljest i allmänhet innehåller straff blott för fel och försummelser i den militära tjänsten eller vid fullgörande av rent militära tjänsteplikter ävensom mera undantagsvis för vissa i allmänna strafflagen med straff belagda gärningar, även då de begås utom tjänsten, bereder denna bestämmelse möjlighet att belägga en persons uppförande utom tjänsten med straff även i sådana fall, då han icke gjort sig skyldig till någon handling, som är straffbar enligt allmän lag. Redan detta förhållande kan föranleda tvekan rörande lämpligheten av att låta bestämmelsen inflyta i lagen även i den förändrade form, som kommittén föreslagit. En reservant inom kommittén, som avstyrkt lagrummets upptagande har även framhållit, att det militära befälet genom denna bestämmelse sättes i en fullkomlig undantagsställning, samt att de, som sålunda ställdes under en särskild lagstiftning, lätteligen komma att betrakta sig såsom tillhörande en särskild kast, vars fläckfrihet vore viktigare än andra medborgaregruppers. Jag instämmer i den mening, som sålunda uttalats. Om, såsom kommittén ansett, bestämmelsen ej kan göras tillämplig på alla krigsmän utan endast på befälet, torde i övrigt redan detta förhållande tala mot dess upptagande. Det kan nämligen icke vara riktigt, att en handling, som är straffbar, då den begås av någon tillhörande befälet, skall anses tillåten för manskapet. Det kan visserligen icke bestridas, att man, såsom kommittén framhållit, på grund av befälets ställning såsom ledare och uppfostrare för landets värnpliktiga ungdom måste ställa alldeles särskilda fordringar å det samma. Dessa krav beröra dock icke närmast befälets privata liv och uppförande utom tjänsten. Vill man åter hos befälet vid-

149 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

makthålla en god moralisk anda och en rätt känsla av sina plikter mot dem, som det är satt att uppfostra, lärer det rätta medlet icke vara ett strafFbud av sådan ärt som det ifrågavarande, som i stället lätt kan missbrukas tiil ett obehörigt övervakande från det högre befälets sida av de underordnades enskilda liv. Åven med den av kommittén föreslagna avfattningen äx-o ordalagen därjämte mycket svävande och obestämda, varför bestämmelsen med all sannolikhet kommer att tolkas mycket olika, beroende på vederbörandes allmänna uppfattning angående vad som kräves för åtnjutande av aktning och tillit. Och det lärer nog icke vara uteslutet, att bestämmelsen vid tillämpningen snarare kommer att tjäna till upprätthållande av sådana hos militärerna ännu befintliga åskådningar och klassfördomar, vilka rätteligen böra bortarbetas, än att bliva ett medel för åvägabringande av en god medborgerlig anda. 1 övrigt torde en god del av de handlingar för vilka denna allmänt formulerade straffbestämmelse är avsedd, kunna bestraffas med tillämpning av det i 96 och 97 §§ stadgade straffet för bristande i anständigt uppförande. Dessa §§ kunna nämligen komma till användning, så snart en krigsman gör sig skyldig till en dylik förseelse inom garnisons- eller stationsort eller eljest då han uppträder i militär tjänstedräkt, såvida förseelsen sker å väg, gata eller annat ställe, varom i 11 kap. 15 § fönnäles.

8 KAP.

L nu gällande lag liksom i kommitténs därmed överensstämmande forslas: hava för här ifrågavarande brott skilda straffskalor bestämts allt efter det antal gånger, som brottet itererats. Detta synes mig icke vara fullt riktigt. Å ena sidan torde det nämligen vara påkallat att i särskilt svåra fall — såsom då någon förut gjort sig skyldig till ett tillgreppsbrott eller då det förskingrade haft ett särskilt högt värde — äga tillgång till ett högre straff än disciplinstraff även vid första resan. Å andra sidan kan fängelse och straffarbete i mera lindriga fall vara ett alltför strängt straff för ifrågavarande förbrytelse, även då iteration förekommit. Över huvud kunna jämte brottets upprepande en mångfald förmildrande och försvårande omständigheter tänkas, som böra utöva ett större inflytande på straffmätningen än enligt förslaget är möjligt. Nu gällande regler för straffets utmätande synes mig även väl mycket avvika från motsvarande bestämmelser i allmänna strafflagens 22 kap. 11 §. I det omarbetade förslaget hava straffbestämmelserna därför i någon mån ändrats. Det

101 §.

in §.

150 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

normala straffet för första resan bär visserligen bestämts på samma sätt som enligt senaste förslaget eller till vaktarrest i minst tio dagar. Vid synnerligen försvårande omständigheter skulle emellertid, även om iteration icke föreligger, straffet kunde höjas till fängelse i högst sex månader. Då brottet förövas av någon, som förut varit straffad för samma brott, skulle åter, utan att skillnad göres mellan andra, tredje och fjärde resans förbrytelser, straffet kunna höjas till fängelse eller straffarbete i högst två år. En sådan förhöjning skulle dock icke ovillkorligen äga rum utan har gjorts beroende på domstols prövning.

9 KAP.

I 116 § har kommittén utan någon ändring i själva straffsatsen upptagit den i 131 § av nu gällande iag givna straffbestämmelsen för uppsåtligt avgivande av osannfärdig rapport. Kommittén har vidare såsom ett andra moment i förevarande § infört ett stadgande, enligt vilket försök att i angelägenhet, som rör tjänsten, genom osann uppgift eller annotledes vilseleda överordnad eller annan, som är behörig att infordra eller mottaga meddelanden i sådan angelägenhet, skall, där ej gärningen eljest enligt denna lag föranleder strängare straff, beläggas med disciplinstraff. Sist nämnda stadgande avser enligt kommitténs motivering att för visst fall ersätta den i 102 § mom. 2 av gällande lag intagna bestämmelsen om straff för krigsman, som i eller utom tjänsten visar opålitlighet, vilken bestämmelse såsom i vissa avseenden alltför vittgående uteslutits ur kommittéförslaget.

Mot den föreslagna 116 § anmärktes emellertid i de avgivna yttrandena, att skillnaden i straffbarhet mellan det fall, som omförmäles i 1 mom. och det, som avhandlas i det av kommittén föreslagna 2 mom., särskilt med hänsyn till den formulering sistnämnda moment erhållit, ofta nog ej vore synnerligen stor och i alla händelser icke så stor, att den motiverade den väsentliga skillnad i straff, som mellan momenten i fråga förefunnes. Närmast på grund av denna anmärkning erhöll paragrafen i kungl. propositionen till 1908 års Riksdag en något förändrad avfattning. Paragrafens två moment sammanslogos nämligen vid omarbetningen till ett, därvid de i 1 mom. nu upptagna lägre straffen bibehöllos såsom den normala straffskalan och tillämpligheten av de högre straffen därstädes gjordes beroende av, att omständigheterna vore synnerligen försvårade, medan för det fall, att omständigheterna vore synnerligen mildrade, möjlighet bereddes att tillgripa det av

151 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

kommittén i det föreslagna 2 mom. upptagna straffet eller disciplinstraff. Genom denna omarbetning vann man, utom att straffen för första och andra momentens brott bragtes i överensstämmelse med varandra, att det i kommitténs första moment upptagna straffet blev väsentligt nedsatt, vilket, som även föredragande departementschefen framhåller, vore behövligt, då nämnda straff åtminstone för vissa dit hänförliga fall syntes alltför strängt tilltaget.

Vid omarbetningen har emellertid den i kommitténs andra moment upptagna straffbestämmelsen för försök att vilseleda överordnad genom osann uppgift eller annorledes helt och hållet uteslutits ur förslaget. Ett så allmänt formulerat straffbud som det ifrågavarande synes nämligen lätt i tillämpningen kunna leda till missbruk. Något verkligt behov torde ej heller föreligga, att straff skall kunna ådömas i sådana fäll, då det icke är fråga om en rapport i teknisk mening och ej heller de allmänna straffbestämmelserna i förslagets 129 och 130 §§ äro tilllämpliga. Straffet för avgivande av osannfärdig rapport har däremot bibehållits och i överensstämmelse med det senaste förslaget blivit i någon mån nedsatt; och torde det böra framliålhis, att paragrafen med sin nu föreslagna avfattning tydligen ej blir tillämplig i vilket fall som helst, då någon under tjänstgöringen på framställd fråga eller eljest lämnar en uppgift, som visar sig icke vara med sanningen överensstämmande, utan endast då fråga är om en sådan anmälan, som enligt gällande reglementen är att anse såsom eu rapport.

I likhet med vad som skett i 92 § har paragrafen något omformulerats för att göra det möjligt att straffa här ifrågavarande brott på ett något tidigare stadium än enligt nuvarande redaktion är möjligt.

Man har anmärkt, att övergivande av post vore eu förbrytelse, som ingalunda vore av ringare beskaffenhet än fylleri å post, och att det därför vore oegentligt, att straffet enligt 124 § vore lindrigare än straffet i 125 §. Samma anmärkning kan även framställas, om man jämför det straff, som i 123 § finnes stadgat för officer eller underofficer, som under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring obehörigen lämnar sin post, med det straff, som på grund av 125 § skall ådömas officer eller underofficer, som är av starka drycker överlastad. Då denna anmärkning synes mig befogad, samt det i 125 § föreslagna straffet även i och för sig får anses väl strängt, har nämnda straff vid omarbetningen något nedsatts närmast i överensstämmelse med det i 123 § stadgade.'

127 och 128 §§ i kommitténs förslag innehålla straffbestämmelser 12 i de fall, då någon antingen olovligen uppenbarar vad beträffande

118 §.

125 §.

7 o. 128 §§.

130 §.

152 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition. Nr 57.

rikets försvar bör på grund av Konungens beslut hållas hemligt eller ock, medan krigsmakten eller avdelning av densamma är mobiliserad, utsprider underrättelser om krigsmaktens ställning eller rörelser eller om andra åtgärder eller anstalter för försvaret, vilkas offentliggörande Konungen förbjudit. Genom de av innevarande års Riksdag antagna ändringarna i 8 kap. strafflagen har emellertid uppenbarande av hemligheter rörande försvaret gjorts till föremål för bestraffning även i andra fall än dem, som avses i kommitténs förslag. I sammanhang därmed har straff stadgats för den, som obehörigen sätter sig i besittning av någon militär hemlighet, liksom även bestämmelser meddelats rörande bestraffande av försök att uppenbara eller utforska dylika hemligheter. Då de nya straffbuden naturligtvis äro tillämpliga även då gärningsmannen lyder under strafflagen för krigsmakten och något särskilt högre straff icke torde behöva stadgas för de fall, som angivas i kommitténs förslag, lära de av kommittén föreslagna straffbestämmelserna för uppenbarande av vissa militära hemligheter icke vidare vara behövliga. I överensstämmelse med den mening, som uttalats av chefen för generalstaben i det av honom utarbetade förslaget till lag om skydd för hemligheter av militär bet3^delse, har det emellertid ansetts lämpligt att upptaga de nya stadgandena rörande uppenbarande och utforskande av militära hemligheter samt försök därtill jämväl i strafflagen för krigsmakten, så att åtal för ifrågavarande brott komma under krigsdomstols bedömande i de fall, då den tilltalade lyder under strafflagen för krigsmakten. På grund av de särskilda förpliktelser, som i ifrågavarande hänseende få anses åligga till krigsmakten hörande personer, torde vidare bestämmelse böra meddelas därom, att brottet skall anses vara begånget under försvårande omständigheter, då det begås av någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten, varjämte det även lärer böra föreskrivas, att då brottet finnes kunna försonas med böter disciplinstraff i stället i nämnda fäll skall ådömas.

Två ledamöter i kommittén hava påyrkat sådan ändring i denna §, att värnpliktige icke skulle kunna ådömas straff för oförstånd och oskicklighet utan endast för vårdslöshet och försummelse vid fullgörande av sina tjänsteplikter. Såsom skäl för denna ändring har anförts, att de värnpliktige till skillnad från övriga till krigsmän hänförliga personer icke själva valt militäryrket eller åtagit sig de förpliktelser, för vilkas rätta fyllande fordras »förstånd» och »skicklighet», och således ej heller iklätt sig någon garanti för att de vore i besittning av nyssnämnda egenskaper, varför det vore orimligt att av dem vid ansvarspåföljd utkräva desamma.

153 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

Då riktigheten av denna anmärkning icke synes mig kunna bestridas, har ifrågavarande § i övei’ensstämmelse därmed vid omarbetningen erhållit en något ändrad avfattning.

10 KAP.

Då sådant brott, som avses i 8 kap. 18 § 2 mom. allmänna strafflagen i den lydelse, nämnda lagrum har enligt lag den 9 maj 1913, begås under krigstid eller då rikets krigsmakt jämlikt 4 § i förslaget är att anse som mobiliserad, torde en förhöjning, motsvarande den, som innehålles i 177 § av kommitténs förslag, böra stadgas i det straff, som eljest skolat ådömas. Med hänsyn därtill, att nämnda lagrum av allmänna strafflagen även kan komma till tillämpning, då mindre betydelsefulla försvarshemligheter uppenbaras för främmande makt, har dock, med bibehållande av det föreslagna straffmaximum, straffets minimum ansetts böra sättas lägre än i kommitténs förslag eller till straffarbete i två år.

15 KAP.

Enligt den i Bern den 6 juli 1906 jämväl för Sveriges del undertecknade internationella konventionen till mildrande av sårades och sjukas öde i fält, vilken konvention den 2 juni 1911 av Kungl. Maj:t ratificerats, hava de regeringar, som undertecknat konventionen förbundit sig att, i fall av deras militära strafflagars otillräcklighet, vidtaga eller för sina lagstiftande församlingar föreslå åtgärder, som erfordras för att såsom olovligt begagnande av militär beteckning kunna bestraffa lagstridigt bruk av röda korsets flagga och armbindel, till vilket militärer eller enskilda, vilka ej skyddas av konventionen, göra sig skyldiga. Jämlikt en senare även av Sverige biträdd och sedermera ratificerad konvention av den 18 oktober 1907 liar en motsvarande överenskommelse träffats i ändamål att genom lagstiftningsåtgärder söka undertrycka missbruk av sådant igenkänningstecken, som utmärker, att fartyg är avsett för hjälp åt sårade eller sjuka i krig.

Till fullgörande av den genom nämnda konventioner åtagna förpliktelsen har genom lagen den 2 juni 1911 om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar förordnats, att ett märke, bestående av rött kors å vit botten, eller benämningarne »röda korset» eller »Genéve- Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 käft. (Nr 57.) 20

133 §.

182 §.

194 §.

154 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

korset» ej må offentligen brukas utom för den militära sjukvården eller med Konungens tillstånd av förening, till vars uppgift hör att i krig biträda vid vården av sårade eller sjuka, och har för olovligt bruk av märke eller benämning som nu sagts, stadgats straff av böter från och med fem till och med ettusen kronor eller fängelse i högst sex månader, varjämte bestämmelse meddelats därom, att vad i nämnda lag funnes stadgat om märket röda korset skulle ock efter Konungens förordnande gälla i fråga om användande å fartyg av beteckning, som enligt internationellt avtal utmärker, att fartyg är avsett för hjälp åt sårade eller sjuka i krig.

Genom nu angivna lag har visserligen skydd blivit berett åt ifrågavarande sjukvårdsbeteckningar. Med hänsyn därtill att ovannämnda konventioner synas förutsätta, att lagstridigt bruk av dessa beteckningar särskilt skulle beivras i krigslag, och då det synes lämpligt, att mål av ifrågavarande beskaffenhet, om de förövas av någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten, eller brottet begås under sådana förhållanden, som omförmälas i § 8 av strafflagsförslaget, komma under krigsdomstols och icke under allmän domstols handläggning, har under förevarande § i förslaget införts en särskild straffbestämmelse för den, som i krig olovligen brukar sådant märke eller igenkänningstecken, som avses i 1 eller 5 § av lagen den 2 juni 1911. Det straff, som här stadgats, är detsamma, som i nämnda lag med den skillnad, att straffmaximum satts något högre eller till fängelse i ett år.

Då brottet förövats av fientlig krigsman i avsikt att främja fiendens krigsföretag och sålunda de i 149 § av förslaget givna förutsättningarna äro för handen, är det tydligt, att nämnda § med dess vida högre straff och icke den förevarande skall komma till tillämpning.

17 KAP.

Sedan mörkt enrum i det omarbetade förslaget helt och hållet borttagits såsom skärpningsmedel, har den i 1908 års förslag stadgade begränsningen i fråga om nämnda medels användande uteslutits. I överensstämmelse med kommitténs förslag, enligt vilket i motsvarande fall bestraffningsrätten var inskränkt på det sätt, att endast arrest av första och andra graden, som icke kunde skärpas genom vare sig mörkt enrum eller hårt nattläger, fick åläggas, har därjämte i det reviderade förslaget upptagits föreskrift, att skärpning genom hårt nattläger icke får åläggas av de befälhavare, som endast äga inskränkt bestraffningsrätt i disciplinmål.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

18 KAP.

Enligt nu gällande lag utövas bestraffningsrätten i disciplinmål av vederbörande befälhavare ensam. I den skrivelse 1901 års Riksdag avlät angående krigslagstiftningen framhölls, att detta förfarande icke syntes innebära tillräcklig garanti för dessa måls lagenliga behandling, varför det borde tagas i övervägande, huruvida icke en sådan förändring däri borde vidtagas, att i sådana måls avgörande komme att jämte vederbörande befälhavare deltaga en civil, domarekvalificerad person med ansvarighet för därvid fattade beslut, därest han icke däremot anmält sin reservation. Kommitténs majoritet har dock icke ansett sig kunna tillstyrka en dylik anordning. Till stöd för sin uppfattning anför kommittén, bland annat, att det, då befälhavaren bure ansvaret för krigslydnadens och ordningens upprätthållande inom truppen, också syntes vara riktigast, att även ansvaret för det sätt, varpå de disciplinära bestraffningarna bleve använda, odelat vilade på honom, samt vidare att det ojämförligt stora flertalet av förekommande disciplinmål till sin beskaffenhet vore synnerligen enkla och ingalunda kunde anses fordra särskilda juridiska insikter. Därjämte framhåller kommittén, att den ifrågasatta anordningen icke, utan att ändamålet med den disciplinära bestraffniugsrätten skulle bliva mer eller mindre förfelat, kunde under alla förhållanden genomföras, då det icke gärna kunde gå för sig att på varje ort, där någon del av krigsmakten funnes förlagd eller eljest hade sin tjänstgöring, för ändamålet anställa en särskild lagfaren ämbetsman. Slutligen finner kommittén det ej vara förenligt med befälhavarens ställning och nödiga auktoritet att förbjuda honom att inför samlad trupp eller eljest då eu ringare förseelse försiggår inför hans ögon, utan att först höra annan person, ålägga en disciplinär bestraffning.

En ledamot av kommittén har emellertid varit av avvikande mening och tillstyrkt den av Riksdagen ifrågssatta anordningen. Åven jag finner de av kommittén anförda skälen icke vara övertygande. I kommitténs antagande, att befälhavarens auktoritet skulle lida, om han icke ägde befogenhet att omedelbart efter en förseelses begående på stående fot ålägga disciplinstraff, kan jag icke instämma. Tvärtom lärer just den omständigheten, att ett beslut föregåtts av en så grundlig och sakkunnig utredning som möjligt, vara ägnad att styrka förtroendet till beslutets riktighet. Också har jag i överensstämmelse med 1908 års förslag funnit föreskriften om hållande av förhör, innan disciplinär bestraffning

203 §.

156 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

;'iläo-ges, böra göras ovillkorlig. Befälhavaren skulle således icke, såsom för närvarande i 20 § Disciplinstadgan är föreskrivet, kunna omedelbart utan förhör ålägga disciplinstraff, då lian själv åsett förseelsen eller eljest funnit den uppenbar och ostridig.

I likhet med kommittén finner jag det visserligen vara otvivelaktigt, att den befälhavare, som bär ansvaret för krigslydnadens och ordningens upprätthållande, fortfarande som hittills bör hava den disciplinära bestraffningsrätten i sin hand. Något annat har ju heller icke ifrågasatts. Bibehållas nu gällande bestämmelser i denna del, lärer detta emellertid icke utgöra något hinder mot att befälhavaren före beslutets meddelande infordrar yttrande av en lagkunnig person, så att avgörandet även från juridisk synpunkt blir på det mest omsorgsfulla sätt förberett. Såsom den skiljaktige ledamoten i kommittén framhållit, skulle ju den i beslutet deltagande juristen endast äga att biträda vid utredningen och giva råd i fråga om beslutet, och befälhavarens makt skulle således icke bliva inskränkt, men såsom eu garanti för att den juridiska rådgivaren skulle nedlägga all nödig omsorg på denna sin uppgift borde han göras ansvarig för det fattade beslutet, då han ej anfört reservation däremot.

Den omständigheten att disciplinmålen i allmänhet i jämförelse med vanliga rättegångsmål äro av synnerligen enkel beskaffenhet torde icke heller utesluta behövligheten av juridiskt biträde vid deras handläggning. Åven om själva utredningen av målet icke erbjuder några svårigheter, äro säkerligen sådana fall ofta förekommande, då det fordras särskild juridisk sakkunskap för att avgöra vilket lagrum, som skall tillämpas, och vilket straff, som får ådömas. I rättssäkerhetens intresse anser jag det därför vara behövligt, att befälhavaren får en juridisk rådgivare vid sin sida. Och det torde i nämnda hänseende icke vara tillräckligt att, såsom kommittén förutsatt, endast bereda befälhavaren tillfälle till att i disciplinmål rådgöra med en rättsbildad person, utan att han dock skulle vara därtill ovillkorligen skyldig. Endast genom en ovillkorlig föreskrift erhfiller man någon garanti för att de militära befälhavarne verkligen komma att begagna sig av den juridiska hjälp, som är erforderlig, och det torde i många fall vara behövligt, att en jurist finnes tillstädes, som kan påpeka sådana svårigheter, som eljest bliva förbisedda.

Jag vill emellertid giva kommittén rätt härutinnan, att den föreslagna anordningen icke kan genomföras överallt. Häri ligger dock icke något giltigt skäl till att underlåta att åvägabringa en anordning, som är möjlig i det ojämförligt största antalet fall och i dessa fäll skulle medföra en stor nytta för rättssäkerheten. Enligt den nu föreslagna

157 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

domstolsorganisationen skulle i krigslagstiftningen förfarna jurister finnas tillgängliga å de flesta av arméns och flottans vanliga förläggningsorter. Det skulle därför endast bliva i de sällan förekommande undantagsfall, då vederbörande jurist icke bor å platsen, samt i övrigt i fält samt vid mera extraordinära tillfällen i fredstid såsom då avdelningar av armén befinna sig på fältövningar eller flottans fartyg äro ute på sjötåg, som anordningen icke skulle kunna genomföras. I regel skulle så kunna ske, vilket i varje fall innefattar en väsentlig förbättring i det nuvarande tillståndet, som icke alls erbjuder någon tillfredsställande kontroll över det sätt, varpå den disciplinära bestraffningsrätten utövas. På grund av vad nu anförts och då det synes böra betonas, att den föreslagna anordningen icke skall genomföras på bekostnad av den snabbhet i avgörandet, som disciplinmålen kräva, har — på samma gång som det såsom regel stadgats, att befälhavaren, innan disciplinstraff ålägges, skall inhämta yttrande av auditör rörande brottets beskaffenhet och det straff, som bör åläggas — tillika föreslagits, att nämnda bestämmelse icke skulle behöva tillämpas i fält och på sjötåg samt eljest, då auditörens hörande skulle medföra väsentligt uppskov med målets avgörande.

Enligt kommitténs förslag skulle åliggandet att vid förefallande behov gå vederbörande befälhavare tillhanda med råd och upplysningar icke såsom nu tillkomma auditören utan de vid krigsrätterna tjänstgörande åklagarne, av kommittén benämnda krigsfiskaler, vilka, enligt vad kommittén föreslagit, i olikhet med auditörerna i allmänhet skulle finnas tillgängliga å varje förläggningsort. Åven enligt min mening är det, då disciplinmålen i allmänhet fordra omedelbar handläggning, uppenbart, att den ämbetsman, som därvid skall biträda, måste bo å vederbörande truppförbands förläggningsort, så att han, då hans biträde erfordras, genast kan komma tillstädes. Från denna synpunkt föreligger emellertid icke något hinder att överlämna ifrågavarande uppdrag åt auditörerna, då dessa enligt den domstolsorganisation, som nu av mig kommer att framläggas, icke skola göras ambulerande utan i regel endast tjänstgöra vid flera truppförband, då dessa äro förlagda å samma ort. Kommittén har emellertid även framhållit, att det måste anses mindre överensstämmande med eu domares opartiska ställning, ifall lagstiftningen så anordnas, att denne, innan de mål, som han eventuellt har att i sådan egenskap handlägga, hänskjutits till domstolens prövning, nödgas uttala sig rörande deras rätta behandling. Det kan även enligt min uppfattning icke förnekas, att auditören såsom befälhavarens juridiska biträde kan komma i tillfälle att bilda sig en förutfattad mening i de mål, som han sedan såsom domare skall avgöra. De olägenheter, som

204 §.

209 §.

158 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

därmed äro förenade, torde dock icke böra tillmätas någon avgörande betydelse. Auditören har icke att deltaga i något mot viss person riktat åtalsbeslut och är icke nödsakad att på förhand uttala någon för honom bindande mening om hur den tilltalade bör bestraffas. Då befälhavare skjuter ett mål ifrån sig och överlämnar det till handläggning av domstol, betyder nämligen detta endast att lian, utan att gorå något uttalande om den tilltalades skuld eller oskuld eller framställa något yrkande gent emot honom, icke finner målet kunna avgöras i den för disciplinmål stadgade ordning. I överensstämmelse härmed är även i förevarande förslag stadgat, att målet kan hänskjutas till krigsrätt, då utredning saknas om brottets beskaffenhet eller om den tilltalades straffbarhet. Talande skäl kunna även anföras för att lämna ifrågavarande uppdrag åt auditörerna. Den disciplinära bestraffningsrättens utövande är nämligen en domareuppgift, som snarare bör anförtros åt en såsom domare tjänstgörande person än åt den allmänna åklagaren. Om, såsom nu föreslås, såsom åklagare vid militärdomstolarna företrädesvis skulle anlitas stadsfiskaler och andra såsom åklagare vid de allmänna domstolarna tjänstgörande personer, lärer det icke heller kunna bestridas, att auditörerna i vida högre grad än krigsfiskalerna komma att vara i besittning av den auktoritet och den kompetens, som är erforderlig för ifrågavarande i många fall synnerligen grannlaga uppdrag.

För att utesluta den uppfattningen, att befälhavaren nödvändigt skulle behöva inhämta auditörens mening även i de fall, då disciplinstraff icke av befälhavaren ålägges, utan det utan vidare är klart att målet skall hänskjutas till domstol, har vidare den ifrågavarande bestämmelsen fått den avfattningen, att yttrande av auditören icke ovillkorligen erfordras i annat fall, än då disciplinstraff av befälhavaren ålägges.

I denna § har vidtagits en mindre ändring av redaktionell betydelse, utan att någon ändring i sak därmed är avsedd.

20 KAP.

Enligt 194 § äger underofficer bestraffningsrätt i disciplinmål över honom underlydande endast, då han utövar sådant befäl, som avses i 191 § 8:o) av förslaget. Då det synes oegentligt, att klagan i disciplinmål endast i dessa sällan förekommande undantagsfall skall bedömas av krigsrätt, under det krigsöverdomstol i alla andra fall har att upptaga dylika mål, har jag ansett det böra överlämnas åt krigsöverdomstol att omedelbart döma över alla beslut, varigenom befälhavare ålagt disciplinär

159 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

bestraffning, oavsett om han innebar officers grad eller icke. Såsom en följd av den ändring, som i detta syfte vidtagits i rättegångslagen för krigsmakten, har andra momentet av förevarande § uteslutits ur förslaget.

21 KAP.

Mot de av kommittén i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande lag föreslagna bestämmelserna rörande åläggande av tillrättavisning synes mig den anmärkningen med fog kunna göras, att några för rättssäkerheten fullt betryggande garantier mot en godtycklig användning av detta bestraffningsmedel icke finnas. Ehuru befogenheten att meddela tillrättavisningar tillkommer befälhavare med lägre kompetens än som fordras av dem, som tillerkänts bestraffningsrätt i disciplinmål, kan, i olikhet med vad som är stadgat angående disciplinstraff, en meddelad tillrättavisning icke överklagas, utan endast genom en i tjänsters gjord anmälan bringas till vederbörande befälhavares kännedom. Två ledamöter av kommittén hava också förnämligast av denna anledning ifrågasatt, att tillrättavisningarna icke längre skulle bibehållas såsom eu från övriga bestraffningar skild form för rättelses meddelande utan, i den mån de borde finnas kvar, överflyttas till disciplinstraffen.

Av de olika slag av tillrättavisningar, som enligt gällande lag kunna förekomma, äro, såsom jag senare får tillfälle att utveckla, säkerligen flera av den art att de utan olägenhet helt och hållet kunna avskaffas. Att alldeles betaga de militära befälhavarne den möjlighet till ett lindrigare bestraffande av etr. begånget fel, som tillrättavisningen innebär, lärer dock icke kunna ske och har icke heller direkt påyrkats av kommitténs skiljaktiga ledamöter. Såsom man framhållit, kunna nämligen tillrättavisningarna riktigt använda i många hänseenden vara av stor betydelse både såsom uppfostringsmedel och medel för krigstuktens upprätthållande. För många mera obetydliga förseelser är det vanliga arreststraffet ett för strängt straff, och det torde icke saknas anledning att befara, att arreststraffet skall förlora en del av sin verkan såsom straffmedel, om man är nödsakad att använda det för alla även de mest lindriga förseelser.

Frågan blir då närmast, om man, såsom det påyrkats, med bibehållande i sak av vissa bland de nu förekommande tillrättavisningarna, bör överflytta dem till disciplinstraffen. Med avseende på denna fråga vill jag till en början framhålla, att det icke gärna är möjligt att helt

210 §.

160 Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition Nr 57.

och hållet fråntaga kompanicheferna och de andra lägre befälhavare, som omförmälas i 25 § disciplinstadgan, rätten att meddela vissa slag av tillrättavisningar. Det ligger nämligen i sakens natur, att kompanicheferna till skillnad från de högre befälhavarne måste äga en större individuell kännedom om det dem underlydande manskapet, vilket ju är underkastat deras personliga uppfostran och handledning. På det sätt, varpå de i nämnda hänseenden fullgöra sina skyldigheter, och de medel, de för detta ändamål hava till sitt förfogande, beror säkerligen i icke oväsentlig mån, om en god disciplin kan upprätthållas inom krigsmakten, och genom användande av tillrättavisningar blir det ofta möjligt för dem att redan i början kväva indisciplinära yttringar hos enskilda individer, så att icke en dålig anda vinner insteg hos en hel avdelning. De ledamöter i kommittén, som uttalat sig för tillrättavisningarnas avskaffande såsom sådana, hava också — på samma gång som de, såsom ovan är nämnt, påyrkat, att vissa slag av de nuvarande tillrättavisningarna skulle bibehållas såsom disciplinstraff — även velat åt lägre befälhavare än regementschefer och med dem likställda inrymma befogenhet att ålägga dylikt disciplinstraff. Bibehålies emellertid kompanichefernas bestraffningsrätt, skulle i varje fall eu så väsentlig skillnad förefinnas mellan dessa straff och de disciplinstraff, som endast fä åläggas av högre befälhavare, att det redan av detta skäl kan ifrågasättas, om icke ifrågavarande rättelsemedel fortfarande såsom hittills även till namnet böra särskiljas från de vanliga disciplinstraffen. Härför talar även den omständigheten, att man, om den föreslagna överflyttningen av tillrättavisningarna till disciplinstraffen skulle äga rum, svårligen kan undvika att låta samma bestämmelser gälla angående dessa olika bestraffningsmedels framtida verkan. Tillrättavisningarna skulle alltså komma att hänföras till de bestraffningar, som inflyta i straffregistret, och den, som erhållit eu sådan tillrättavisning, komme att behandlas såsom en straffad person. Åven de mest obetydliga förseelser skulle sålunda för den straffade medföra ganska betänkliga påföljder för framtiden, vilket ur humanitär synpunkt torde böra undvikas. Då det vidare, såsom jag förut framhållit, icke lärer låta sig göra att medgiva användande av villkorlig dom i fråga om disciplinstraff, torde det även vara av betydelse att i stället äga tillgång till ett rättelsemedel, som icke medför menliga verkningar för framtiden. Erfarenheten giver också vid hunden, att det just är intresset att erhålla ett felfritt avgångsbetyg, som i många fall avhåller stammanskapet från att begå förseelser.

Om tillrättavisningarna på detta sätt komma att bestämt särskiljas från vanliga bestraffningar, lärer det visserligen, såsom även kommittén

161 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

framhållit, ej böra medgivas, att frågan om behörigheten av en meddelad tillrättavisning skall, på sätt beträffande disciplinstraffen är stadgat, genom besvär kanna dragas under krigsdomstols prövning. Detta skulle nämligen i väsentlig mån komma att betaga dem deras egenartade karaktär och göra dem likställda med verkliga straff. Det måste även från disciplinär synpunkt betraktas såsom en fördel, om tillrättavisningarna kunna åläggas så snart som möjligt efter en förseelses begående, utan att någon mera omständig procedur med förhör inför högre befälhavare och dylikt blir erforderlig. Härigenom vinnes nämligen bäst det med dem avsedda syftemålet, att särskilt kompanicheferna skola erhålla ett medel till rättelse, som genast och utan omgång skall kunna användas. Att på detta sätt i huvudsak bibehålla nu gällande bestämmelser angående rätten att meddela tillrättavisningar oförändrade, lärer dock icke höra ske utan att säkerhet erhålles mot att tillrättavisningarna på ett eller annat sätt bliva missbrukade eller använda på ett sätt, som icke överensstämmer med deras natur och syfte. En sådan garanti har jag trott mig finna i en bestämmelse av innehåll, att en tillrättavisning; icke får meddelas någon, med mindre än att han förut på tillfrågan förklarat sig icke påkalla förseelsens bedömande i den ordning, som för disciplinmål linnes stadgad. Före tillrättavisningens meddelande skulle alltså den, som begått förseelsen, erbjudas tillfälle att få densamma prövad under de vidlyftigare och mera betryggande former, som finnas bestämda för disciplinmål, men på samma gång skulle tillrättavisningarna själva bibehålla sin nuvarande karaktär av eu mera enskild näpst av väsentligen lindrigare art än vanliga disciplinstraff, och det skulle säkerligen förhindras, att tillrättavisningarna, såsom man befarat, konnne att meddelas på ett sådant sätt, att de medföra mera kännbara olägenheter än dessa straff.

I sammanhang härmed har jag även ansett förevarande § böra så avfattas, att därav med erforderlig tydlighet framgår, att tillrättavisningarna icke få meddelas för andra förseelser än sådana, som äro bestraffade i strafflagen för krigsmakten. Med den lydelse, paragrafen erhållit i kommitténs förslag, har det nämligen varit föremål för tvekan, när tillrättavisningarna skulle få användas, i det av det föreslagna uttrycket icke med full klarhet framgår, huruvida det fordrades, att förseelsen skulle kunna straffas enligt strafflagen för krigsmakten eller om den rentav icke finge falla under någon däri intagen bestämmelse eller om tillrättavisningen kunde användas såväl i det ena som i det andra fallet. Att tillrättavisningarna, på detta sätt skulle få en alltför begränsad an- Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 21

162 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

vändning, lärer med hänsyn till den allmänna avfattning, åtskilliga §§ i förslaget och särskilt §§ 96 och 130 erhållit, icke vara att befara.

Beträffande frågan vilka slag av tillrättavisningar som böra komma till användning, har jag ansett kommitténs förslag kräva en väsentlig omarbetning. Redan i den förändrade avfattning, ifrågavarande § erhöll i kungl. propositionen till 1908 års Riksdag, uteslöts vägran av tjänstledighet, vaktgöring utom vanlig ordning och indragning av ölportion från tillrättavisningarna. På de skäl, som från flera håll och särskilt av krigshovrätten blivit anförda, är även jag av den meningen, att nämnda slag av tillrättavisningar icke längre böra bibehållas. Samma skäl, som anförts till stöd för att vaktgöring utom vanlig ordning icke skulle få användas, eller att denna tillrättavisning i tillämpningen verkar ojämnt och lätt kan missbrukas, synes mig även vara tillämpligt i fråga om åläggande att utom tur förrätta handräcknings- eller andra arbeten, som för krigsmaktens behov kunna förekomma, varför jag, såsom även krigshovrätten yrkat, låtit detta slag av tillrättavisning utgå ur förslaget. Såsom en reservant inom kommittén påpekat, är även numera en hel kategori, nära en femtedel, av alla de värnpliktiga, nämligen de icke vapenföra, huvudsakligen och utom tur kommenderade till arbeten och handräckningar. Likaså anser jag att mistning av dagavlöning eller avlöningstillägg utan olägenhet kan uteslutas. Utgår man därifrån, att endast sådana tillrättavisningar böra komma till användning, som icke till sin natur äro alltför mycket likställda med de vanliga straffen, torde nämligen en tillrättavisning, som egentligen består i betalning av en viss summa penningar icke böra ifrågakomma. Här föreligger i själva verket ett bötesstraff, för vars åläggande mera betryggande former torde vara erforderliga.

Såsom tillrättavisningar hava alltså bibehållits endast varning och landgångsförbud, vilka bägge gjorts tillämpliga såväl för officerare och underofficerare som för manskap, samt vidare för manskap förbud mot att vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område. Komma inga andra tillrättavisningar till användning än nu angivits, lärer det — särskilt om målets behandling såsom ett vanligt disciplinmål kan tillstädjas, då den skyldige därom framställer begäran — icke vara att befara, att något missbruk av dem skall ske, även om deras användande får ske under andra och enklare former, än som finnas stadgade för disciplinstraffen.

Jag övergår härefter till det i justitiedepartementet omarbetade förslaget till

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

163 Lag om krigsdomstolar ock rättegången därstädes.

Det förslag till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes, som utarbetades av den sista krigslagstiftningskommittén, innefattar icke några mera vittgående ändringar i själva rättegångsförfarandet eller i nu gällande föreskrifter rörande de militära domstolarnas behörighet. De delar av rättegångsordningen, som företrädesvis varit föremål för kommitténs uppmärksamhet, hava nämligen varit dels själva domstolsorganisationen och dels den i samband därmed stående frågan om åklagarväsendets ordnande. I övriga delar har kommitténs arbete mera avsett en allmän omredigering av nu gällande stadgande!! i syfte att bringa dem i närmare överensstämmelse med allmän lag än att för den militära processen tillämpa några nya grundsatser, som avvika från de hittills gällande.

I likhet med kommittén finner jag det icke för närvarande kunna ifrågakomma att göra någon mera betydande ändring i de huvudgrunder, varpå rättegångsförfarandet vid de militära domstolarne vilar. Lika givet som det är, att en reform av rättegångsförfarandet vid de allmänna domstolarne bör föra med sig en liknande reform av den militära processordningen, lika givet lärer det nämligen vara, att en fullständig ombildning i modern riktning av den militära processen ensam för sig icke bör komma till stånd. Det enda riktiga synes därför vara att tillsvidare inskränka sig till att söka genomföra sådana anordningar, varigenom mera kvalificerade personliga krafter kunna tillföras de militära domstolarne, än vad nu är fallet, och särskilt den juridiska sakkunskapen får bättre tillfälle att göra sig gällande. Denna uppfattning synes också överensstämma med de uttalanden, som gjordes i den skrivelse, 1901 års Riksdag avlät angående krigslagstiftningen. I denna skrivelse framhöll Riksdagen, att särskilt tvenne frågor borde vid revisionen av den militära rättegångsordningen tagas under omprövning, nämligen dels huruvida icke, därest särskilda krigsdomstolar i första och andra instans ansåges böra bibehållas, desamma för vinnande av ökad rättssäkerhet lämpligen borde omorganiseras sålunda, att de rättsbildade ledamöterna i samma domstolar komme att utgöra flertalet, dels huruvida icke, med ändring av de nuvarande bestämmelserna rörande åklagarväsendet vid krigsrätterna, stadganden borde meddelas i syfte, att åklagarbefattningarna vid krigsrätterna anförtroddes åt personer, som i större mån än med den nu rådande ordningen i allmänhet vore fallet, ägde nödiga förut-

Om krigsrätternas organisation.

164 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

sättningar för utövande av de med nämnda befattningar förenade åligganden och befogenheter.

Vad först angår frågan om förändrad organisation för de i fredstid fungerande krigsrätterna går kommitténs förslag huvudsakligen ut på ett förstärkande av det civila elementet i dessa domstolar. Kommittén har visserligen av praktiska skäl avstått från tanken att besätta krigsrätterna med ett större antal civila ledamöter än militära, men sätter emellertid i fråga eu genomgripande förändring i krigsrätternas sammansättning, i det kommittén föreslår en höjning av de civila och en minskning av de militära ledamöternas antal, så att ledamöterna å vardera sidan bliva lika många eller två. Därjämte föreslår kommittén, att en av de civila ledamöterna, krigsdomaren, skall vara ordförande i krigsrätten. Att krigsrätterna härigenom skola få eu utpräglat civil huvudkaraktär är uppenbart.

Kommittén har emellertid icke förbisett, att det för vinnande av en verklig förbättring i det nuvarande tillståndet icke vore tillräckligt att allenast till numerären förstärka det civila elementet vid krigsrätterna, utan ytterligare föreslagit vissa anordningar, varigenom, såsom kommittén yttrar, till lagkunniga ledamöter i krigsrätterna skulle kunna förvärvas personer, vilka genom beprövad duglighet och erfarenhet vore i stånd att höja domstolens juridiska kapacitet. Sålunda har kommittén föreslagit, att krigsrätternas civila ledamöter skulle erhålla höjd avlöning och i allmänhet bliva fast anställda, samt vidare, i syfte att giva nämnda ledamöter tillfälle att förvärva större erfarenhet i tjänsten, ifrågasatt en indelning av krigsmakten i större jurisdiktioner, så att krigsrätterna ej såsom nu bleve bundna vid de särskilda truppförbanden, utan komme att fungera på ett mera självständigt sätt i förhållande till dem.

Redan inom kommittén hava starka betänkligheter framkommit mot den föreslagna förändringen i krigsrätternas sammansättning, och liknande betänkligheter hava även uttalats i de yttranden, som avgivits såväl över kommitté förslaget i dess ursprungliga form som över det första inom justitiedepartementet upprättade förslaget. Särskilt har härvid framhållits, att krigsdomstolarna, om det militära elementet förlorade sin övervikt, icke komme att uppbäras av militär uppfattning och militär anda ävensom att deras sakkunskap på det militära området alltför mycket komme att försvagas. Sålunda yttrar krigshovrätten, att, då strafflagen för krigsmakten i många fall gjorde den tilltalades brottslighet eller större eller mindre straffbarhet beroende av militära plikter och militära åskådningar, vilka icke i strafflagen närmare bestämdes, så för-

165 Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition Nr 57.

utsatte lagen, att dess tillämpning också anförtroddes åt personer, vilka genom sin kännedom om dessa plikter och dessa militära åskådningar också vore fullt kompetenta domare. Men den föreslagna sammansättningen vore enligt ,krigsliovrättens mening icke ägnad att öka domstolarnas förmåga att fylla deras uppgift såsom militära domstolar.

1 den mån man med dessa anmärkningar velat framhålla, att de civila ledamöterna i allmänhet icke besitta den fackkunskap, som understundom kan vara nödvändig för ett rätt bedömande av de mål, som tillhöra krigsdomstols handläggning, torde det vara tillräckligt att häremot hänvisa till det förhållandet, att varje krigsrätt skulle bland sina ledamöter hava två officerare, vilka, på sätt kommittén yttrar, skulle hämtas ur grader, där såväl eu längre tids erfarenhet av den militära tjänstens fordringar som en mognad livserfarenhet i övrigt kunde antagas vara till finnandes. Och det finnes ingen anledning att antaga annat, än att den rent militära sakkunskapen på detta sätt skulle bliva tillräckligt företrädd, så att målens utredning handhaves på ett tillfredsställande sätt, och jämväl de civila ledamöterna i krigsrätten erhålla erforderlig upplysning även rörande sådana förhållanden, som kräva militär fackutbildning för sitt rätta bedömande.

De invändningar, som riktats mot den föreslagna domstolsorganisationen, hava också mindre vant föranledda därav, att man ansett det militära elementet i och för sig vara för svagt representerat, än därav, att man hållit före, att de civila ledamöterna skulle få ett för stort inflytande på målens avgörande, så att å ena sidan den rent militära uppfattningen icke skulle få tillfälle att i tillbörlig mån göra sig gällande, och å andra sidan formellt juridiska synpunkter skulle få en alltför avgörande betydelse. Såsom kommittén påpekat, måste man dock, då det är fråga om en kollegial domstol, utgå därifrån, att de särskilda ledamöterna under överläggningen söka att sätta sig in i varandras uppfattning och åskådningssätt. Man har därför icke anledning att antaga annat, än att de militära synpunkterna, därest de förtjäna beaktande, även skola vinna avseende i domstolen.

Vid lösningen av denna fråga torde man i främsta rummet böra fästa avseende därvid, att krigsrätterna erhålla en organisation, som är ägnad att ingiva allmänheten ett verkligt förtroende för den militära rättsskipningen. Detta lärer knappast kunna ske, utan att det civila elementet erhåller ökat inflytande. Härtill kommer, att rättssäkerheten utan tvivel måste bliva bättre tryggad, om två civila ledamöter, som med varandra kunna diskutera förekommande juridiska frågor och i viss mån

166 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

komplettera varandra, sitta i varje krigsrätt, än om endast en juridiskt bildad person har sitt säte i rätten.

Såsom i ovannämnda riksdagsskrivelse framhållits, medför den nuvarande organisationen även den olägenheten, att den tilltalade i regel ställes inför en domstol, som helt och hållet eller förnämligast består av hans förmän i tjänsten, vilket förhållande med hänsyn till den inbördes ställningen emellan domare och parter kunde vara ägnat att åtminstone i viss mån förrycka domstolens opartiska ställning. Denna anmärkning förlorar i väsentlig mån sitt berättigande, om krigsrätterna, på sätt kommittén föreslagit, erhålla lika många civila och militära ledamöter, och därjämte ställas under ordförandeskap av en bland de civila ledamöterna. I den tilltalades ögon kommer nämligen domstolen att få en helt annan karaktär, då avgörandet icke längre ligger huvudsakligen i de militära ledamöternas händer. För att förebygga, att den tilltalades närmaste förmän i den dagliga tjänsten sitta såsom hans domare i krigsrätten, kommer jag emellertid att föreslå, att officer icke får vara militär ledamot i krigsrätt, då mål mot någon, som tillhör samma kompani, förekommer till handläggning.

På de skäl, som nu blivit anförda, anser jag mig därför böra biträda kommitténs förslag i fråga om krigsrätternas sammansättning. Att åter genomföra denna organisation på det sätt, att rikets krigsmakt sammanföres till jurisdiktioner med den omfattning, kommittén föreslagit, synes mig vara förenat med så allvarliga olägenheter, att det bör tagas under övervägande, om icke en reform, som ger större kompetens och inflytande åt det civila elementet, kan genomföras med någon förändring i den föreslagna anordningen, utan att dock någon inskränkning i de civila krigsrättsledamöternas antal behöver ske. Mot kommitténs jurisdiktion sindelning har nämligen i avgivna reservationer ävensom i flera av de inkomna yttrandena anmärkts, att densamma icke medgåve den snabbhet i rättsskipningen, som kräves. Särskilt då hållande av krigsrätt påkallades från flera olika håll, skulle nämligen dröjsmål kunna uppstå och en pågående krigsrätt hindra en annans sättande. Att detta i vissa av de föreslagna jurisdiktionerna skulle medföra betydande uppskov med målens handläggning, är uppenbart, om man betänker, att en av jurisdiktionerna enligt förslaget skulle omfatta 13 avdelningar på 9 olika platser och en annan ända till 17 avdelningar på 8 skilda platser.

Det lärer därjämte böra beaktas, att den av kommittén uppställda principen, att krigsdomarna och auditörerna i regel skulle komma att ägna sitt huvudsakliga och egentliga arbete åt sin verksamhet vid krigsdomstolarne, icke överallt lärer kunna upprätthållas. Särskilt inom de

167 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

jurisdiktioner, som endast till mindre del bestå av garnisonerade trupper eller till specialvapnen hänförliga truppavdelningar, skulle nämligen krigsrättens sammanträden icke i någon större utsträckning komma att hållas annat än under den del av året, då de värnpliktiga äro inkallade till tjänstgöring, och i varje fall skulle, enligt vad statistiken visar, målens antal icke i någon av de föreslagna jurisdiktionerna., om möjligen den första och tredje undantagas, bliva så stort, att de civila ledamöterna få full sysselsättning. Även om dessa ledamöter bliva i så hög grad upptagna av sin tjänst och därmed förenade resor till de olika lägerplatserna, att de jämte denna sin verksamhet ej kunna innehava någon annan domaretjänst, kan det därför lätt inträffa, att deras tid och intresse splittras genom annan sysselsättning vid sidan, vadan det nog kan befaras, att reformen icke i allo skulle medföra de göda verkningar, som man avsett, i fråga om förstärkning jämväl i kvalitativt avseende av det civila elementet vid krigsrätterna.

I inkomna yttranden har därjämte framhållits, att, om kostnaderna för de militära domstolarna icke skulle stiga till högre belopp, än som motsvarade deras ändamål samt beskaffenheten och omfattningen av deras verksamhet, det icke läte sig göra att på ett fullt tillfredsställande sätt besätta det stora antal krigsdomare- och auditörsämbeten, som kommitténs organisationsförslag förutsätter. Det kan icke heller bestridas, att man, därest kommitténs förslag bleve genomfört, icke lärer få hysa alltför stora förhoppningar i fråga om den juridiska kompetensen hos de personer, som skola komma att söka de nya befattningarna. Se vi först på krigsdomaretjänsterna, kan det icke antagas, att dessa med det relativt ringa arvode, som härvidlag föreslagits, bleve synnerligen lockande, särskilt om man beaktar, att krigsdomarna i regel ej skulle kunna påräkna befordran till annan plats med bättre lön vare sig vid krigsdomstolarna eller eljest. Visserligen torde, såsom nyss framhållits, krigsdomaren i vanliga fall ej bliva fullt upptagen av denna sin befattning, vadan det icke borde vara uteslutet, att krigsdomaren genom tjänstgöring på annat håll kunde få ersättning för lönens knapphet. Härvid måste det dock tagas i betraktande, att göromålens ojämna fördelning på olika tider av året i förening med arbetstidens splittring på grund av resorna inom de stora distrikten måste göra det svårt för krigsdomaren att innehava någon mera stadigvarande befattning vid sidan. Bestämmas löneförmånerna icke till avsevärt högre belopp än kommittén föreslagit, skulle nu omförmälda omständigheter med all sannolikhet föranleda därtill, att man till de nya krigsdomarebefattningarna ej skulle erhålla personer av väsentligt större kompetens än de nuvarande auditörerna

168 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

samt att än vidare de bland dessa, som det vore mest angeläget att förvärva för de nyinrättade tjänsterna, eller de, som tjänstgöra såsom domare vid allmän underrätt eller såsom tingsbiträden, icke kunna väntas uppträda såsom sökande. Man skulle alltså för militärdomstolarna förlora en stor del av den nuvarande auditörskåren utan att äga någon som helst visshet att i stället erhålla krigsdomare med väsentligt större kompetens.

Det sagda torde i ännu högre grad gälla om de nya auditörstjänsterna. Den låga avlöning, som för dessa tjänster kan ifrågakomma, torde endast innebära någon lockelse under förutsättning, att antingen säker bisysselsättning kan påräknas eller ock innehavandet av tjänsten ej verkar störande på befordringsutsikterna på annat håll. Då auditören skulle vara skyldig att när som helst på kallelse inställa sig vid krig-srättssammanträden utom boningsorten, samt auditörstjänsten särskilt på grund av skyldigheten att föra krigsrättens protokoll säkerligen å vissa tider av året komme att bliva tämligen betungande, utan att den därför komme att bereda full sysselsättning under hela året, torde emellertid ingendera delen komma att inträffa, och utsikterna till befordran till de få fästa krigsdomaretjänsterna skulle ej vara synnerligen lysande. Jämväl för auditörsbefättningarna skulle man alltså i de flesta fall hava att påräkna jurister med endast medelmåttig kompetens.

Kommittén har emellertid själv anvisat en utväg, varigenom krigsdomaretjänsterna torde kunna besättas på ett fullt tillfredsställande sätt, trots det att krigsdomarnas verksamhetsområden i väsentlig mån minskas, då kommittén för vissa delar av landet föreslagit, att krigsdomarosysslorna skulle tillsättas på förordnande med anlitande i möjligaste man av domare vid de allmänna underdomstolarna.

Några befogade anmärkningar synas mig icke kunna riktas däremot, att den föreslagna anordningen vinner tillämpning även i andra delar av riket än de av kommittén föreslagna. Detta torde även vara en konsekvens därav, att jurisdiktionsområdena minskas. Då krigsdomarna icke få full sysselsättning genom denna sin tjänst, utan måste hava annan verksamhet vid sidan, måste det nämligen, såsom förut framhållits, just för krigsdomaretjänsternas behöriga handhavande vara till stor fördel, om denna verksamhet utgöres av tjänstgöring såsom domare vid de allmänna domstolarna. En sådan anordning förutsätter emellertid, att krigsdomarnas distrikt icke bliva så stora, att krigsdomaren av sin ordinarie domaretjänst blir hindrad att på ett fullt tillfredsställande sätt sköta jämväl krigsdomaresysslan. Om emellertid nämnda distrikt icke erhålla större omfattning, än att krigsrättssamm an trädena kunna hållas antingen på den plats, där krigsdomaren är bosatt, eller åtmin-

169 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

stone så nära därintill, att resan fram och tillbaka kan ske på en dag-, torde icke, såsom man befarat, några svårigheter behöva uppstå att erhålla för uppdraget fullt lämpliga personer, även om avlöningen sättes till ett jämförelsevis obetydligt belopp.

De farhågor för långsamhet i rättsskipning, som uttalats i fråga om kommitténs stora j urisdiktioner, torde icke med skäl kunna göras gällande, om krigsdomarnas verksamhetsområden på detta sätt minskas. Att det, såsom även i avgivna yttranden framhållits, från nämnda synpunkt skulle medföra någon väsentlig olägenhet, att krigsdomare och auditörer hava tjänstgöring vid mer än en krigsrätt, kan jag nämligen icke medgiva. Åven om det icke i varje fall blir möjligt, att krigsrätt vid en avdelning kan sammanträda genast, då behov därav förekommer, torde dock dröjsmålen icke bliva av någon avsevärd betydelse, isynnerhet om bestämmelser meddelas, att krigsrätterna skola få en något förenklad sammansättning, då undersökning skall företagas vid krigsrätten, utan att talan om ansvar föres, på sätt jag i det följande får tillfälle att utveckla. I varje fall skulle nämnda olägenhet vida uppvägas av den fördel, som vinnes därigenom, att krigsdomare och auditörer genom att tjänstgöra vid flera avdelningar få en större erfarenhet och vana vid handläggning av krigsrättsmål, än som eljest skulle bliva fallet.

I anslutning till vad jag nu anfört har i det reviderade förslaget stadgats, att samma krigsdomare enligt de närmare bestämmelser, som Konungen meddelar, skall kunna anställas såsom ordförande i flera olika krigsrätter, att krigsdomaren vidare i regel skall förordnas för viss tid samt att företrädesvis ordinarie domare i allmän underrätt skall förordnas till krigsdomare. Då det emellertid undantagsvis kan befinnas lämpligt att ålägga samma krigsdomare så stor tjänstgöringsskyldighet, att han ej tillika kan tjänstgöra såsom domare vid allmän underrätt, har tillika ett stadgande föreslagits av innehåll, att Konungen, då på grund av göromålens omfattning krigsdomaresysslan ej kan med annan domarebefattning förenas, må utnämna krigsdomaren till befattningen i stället för att förordna honom för viss tid.

Väl är det sant, att krigsdomarebefattningen i de fall, då den är förenad med annan domarebefattning, blir en bisyssla vid sidan av krigsdomarens övriga verksamhet. Det torde dock icke vara anledning att befara, att han icke skall ägna nödig omsorg och omtanke jämväl åt sina åligganden såsom krigsdomare. Härtill kommer, att den andra civila krigsrättsledamoten, auditören, enligt förslaget komme att i större omfattning ägna sin verksamhet åt den militära rättsskipningen. I sådant avseende föreslås, såsom förut nämnts, att auditörerna, vilka icke, såsom Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 höft. (Nr 57.) 22

170 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

kommittén föreslagit, skulle bliva ambulerande, utan endast inneha va anställning- vid de krigsrätter, som finnas å auditörens boningsort eller å plats, som ligger i dess omedelbara närhet, skola anlitas såsom de militära befälhavarnas ansvariga rådgivare i disciplinmål. Härigenom kunna auditörerna få en vidsträcktare praktik och erfarenhet i fråga om krigslagarnas tolkning och tillämpning, än om de allenast tjänstgöra såsom bisittare i krigsrätterna, liksom deras kännedom om lokala förhållanden och lokal praxis jämväl måste bliva till stort gagn för en enhetlig lagtillämpning. Av krigsrätternas bägge civila ledamöter skulle sålunda krigsdomaren företrädesvis tillföra krigsrätten personlig auktoritet, kompetens i fråga om rättegångsförhandlingarnas ledning samt erfarenhet på den allmänna straffrättens område. Auditören skulle åter mera representera specialkunskapen rörande krigslagstiftningen samt kännedomen om de lokala förhållandena på platsen. Att krigsrätterna under sådana förhållanden skulle vinna i mångsidig juridisk kompetens, synes uppenbart. Så framt auditörerna bliva fast anställda och erhålla en något förbättrad avlöning, torde det ej heller vara anledning att befara, att auditörsposterna ej skola bliva på ett tillfredsställande sätt besatta. Aven dessa platser skulle nämligen lätt kunna förenas med annan befattning och torde säkerligen bliva eftersträvade av exempelvis rådmän, tingsbiträden och vid länsstyrelserna anställda jurister. Och den bästa delen av den nuvarande auditörskåren skulle nog finna det med sin fördel förenligt att söka ifrågavarande tjänster, utan att man behöver befara, att deras innehavare, såsom nu ofta är fallet, lämna dem, efter det de förvärvat den nödiga erfarenheten vid deras handhavande.

Beträffande krigsrättens militära ledamöter har man i avgivna yttranden uttalat, att, för bevarande åt domstolen av största möjliga auktoritet, den ene av de militära ledamöterna bör hava regementsofficers grad, även då officerare av kaptens eller löjtnants grad ställas under åtal inför krigsrätten. Någon ändring har icke i denna del skett i kommitténs förslag. Då i vanliga fall en ordinarie domare i allmän underrätt skulle tjänstgöra såsom ordförande i krigsrätten, torde domstolens auktoriet icke i allmänhetens ögon bliva förminskad, även om de militära ledamöterna icke tillhöra högre grad än kaptensgraden. Det bör ej heller vara föremål för tvekan, att en krigsrätt med denna sammansättning äger erforderlig sakkunskap på det militära området. Visserligen skulle, då officer av kaptens grad är tilltalad inför krigsrätten, officerare av samma grad som den tilltalade komma att tjänstgöra såsom hans militära domare. Åven detta torde dock vara av jämförelsevis liten betydelse, om krigsrätten i övrigt sammansättes på det föreslagna sättet.

171 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Vad angår de militära ledamöterna, torde det i allmänhet vara lämpligt, att dessa hämtas från samma avdelning som den tilltalade. Det måste nämligen, såsom även kommittén framhållit, vara av stor betydelse, att nämnda ledamöter tillhöra samma vapen, som den tilltalade och tillika äga kännedom om de lokala förhållandena på platsen och det sätt, varpå disciplinen där handhaves. Om nämnda princip kommer till tillämpning, bliva emellertid krigsrätterna på ett annat sätt bundna vid de särskilda truppförbanden, än kommittén avsett. Någon anledning synes då icke finnas att, på sätt kommittén föreslagit, låta de nu befintliga avdelningskrigsrätterna ersättas av distriktskrigsrätter med territoriellt område. Genom att bibehålla de nuvarande regementsoch stationskrigsrätterna åstadkommer man även en närmare anslutning till krigsmaktens organisation i övrigt. Härigenom vinner man särskilt den fördelen, att en bättre överensstämmelse kommer till stånd mellan krigsrätternas organisation i fred och i krig, vilket från många håll betecknats såsom synnerligen önskvärt. I det omarbetade förslaget har därför samma bestämmelse upptagits som i gällande lag eller att regementskrigsrätt skall finnas vid varje regemente och därmed likställt truppförband av armén och kustartilleriet samt stationskrigsrätt vid en var av flottans stationer.

Om de nuvarande regements- och stationskrigsrätterna bibehållas, torde det emellertid vara nödvändigt, att åtgärder vidtagas för rättsskipningens handhavande vid de avdelningar av krigsmakten, som icke lyda under regements- eller stationskrigsrätt, eller där det av praktiska skäl är mindre lämpligt att dessa krigsrätter döma i de mål, som förekomma. För undanröjande av de olägenheter, som i sådant avseende kunna vara förenade med ett bibehållande av de nuvarande avdelningskrigsrätterna, föreslås, i anslutning till det förslag, som Iramlades av en år 1895 av Kungl. Maj:t tillsatt kommitté för revision av den militära rättegångsordningen, att, efter förordnande av Konungen, vid sidan av regements- och stationskrigsrätterna särskilda krigsrätter skola kunna inrättas. Dessa skulle handhava den militära rättsskipningen vid de avdelningar av krigsmakten, där regements- eller stationskrigsrätt icke finnes, vid avdelningar, som från olika regementen och stationer sammanförts till gemensam tjänstgöring, samt vid avdelningar, förlagda på annan ort än huvudstyrkan, och skulle sålunda bland annat träda i stället för de fältkrigsrätter, som enligt nu gällande lag kunna förordnas i fredstid.

Såsom kommitténs utredning giver vid handen, kan det visserligen även i vissa fall vara av betydelse att krigsrätterna hava tern-

Om krig shovrättens organisation.

172 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition 2Vr 57.

toriella distrikt. Om särskilda krigsrätter kunna inrättas i ovan angivna tall, lärer det dock säkerligen endast i ganska sällsynta undantagställ medföra några praktiska fördelar att låta målen upptagas vid annan domstol än den vanliga. Några särskilda bestämmelser synas mig därför icke vara erforderliga för sådana fall, som omtalas i 43 § av kommittéförslaget.

I fråga om de i krigstid fungerande krigsrätterna föreslås icke någon mera väsentlig ändring i kommitténs förslag.

Vad härefter angår andra instansens krigsdomstolar är det frarnför allt frågan om krigshovrättens organisation, som varit föremål för skiljaktiga meningar. Särskilt har Svea hovrätt med skärpa framhållit, att det skulle medföra en stor olägenhet och rubbning i Svea hovrätts eget arbete, om någon av denna hovrätts ledamöter tillika vore bisittare i krigshovrätten. Av krigshovrätten har vidare framhållits nödvändigheten därav, att krigshovrätten bland sina ledamöter äger en verklig specialist på krigslagstiftningens område, vilken helt och hållet kan ägna sig åt denna sin uppgift. Vad sålunda anförts synes mig förtjäna beaktande. Såsom de senaste arbetsredogörelserna från krigshovrätten utvisa, är dess arbetsbörda fortfarande stadd i så snabb tillväxt, att det icke lärer kunna inverka annat än högst menligt på Svea hovrätts arbete, om två av dess ledamöter tillika skulle tjänstgöra i krigshovrätten med skyldighet att där föredraga förekommande mål. Det arbete, som åligger Svea hovrätts ledamöter, är nämligen av den omfattning och beskaffenhet, att det icke gärna låter förena sig med något mera klifvande arbete vid sidan. Ett genomförande av kommitténs förslag skulle därför tvivelsutan hava till följd, att de ledamöter i Svea hovrätt, som tillika äro bisittare i krigshovrätten, esomoftast måste söka tjänstledighet från sitt ordinarie ämbete. Såsom Svea hovrätt framhåller, skulle detta åter medföra stora olägenheter härutinnan, att å de av hovrättens divisioner, där bemälde ledamöter äro till tjänstgöring indelade, rubbningar uppkomma i det vanliga arbetets jämna gång, vilka rubbningar i följd av det kollegiala arbetet inom hovrätten komme att i hög grad ofördelaktigt inverka på dessa divisioners arbetsprodukt.

På grund härav synes det mig vara nödvändigt, att i krigshovrätten såsom nu anställes ett krigshovrättsråd, som icke tillika har anställning vare sig i Svea hovrätt eller i annat ämbetsverk, utan uteslutande ägnar sig åt ifrågavarande befattning. Krigshovrättsrådet skulle utnämnas av Konungen, och det skulle åligga honom att i krigshovrätten bereda och till avgörande föredraga samtliga förekommande

173 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

mai. Lika med kommittén anser jag det emellertid vara nödvändigt, att det civila elementet även i krigshovrätten erhåller en viss förstärkning. Om krigsrätterna organiseras på det sätt, som nn föreslagits, med två juridiskt bildade ledamöter med asevärt större kompetens än förut, kan det ej heller gärna ifrågasättas att krigshovrättens nuvarande organisation bibehålies oförändrad, så att den juridiska sakkunskapen där endast representeras av en enda person. Däremot synes det mig, i överensstämmelse med vad Svea hovrätt uttalat, med hänsyn till beskaffenheten av de i krigshovrätten förekommande juridiska spörsmål, vara tillfyllest, att i krigshovrätten finnas två lagfarna ledamöter. Skulle krigshovrätten i enlighet med kommitténs förslag organiseras med tre lagfarna ledamöter, bleve det säkerligen förenat med vissa svårigheter att besätta alla dessa platser. Det synes visserligen icke medföra något hinder att, såsom kommittén föreslagit, presidenten i Svea hovrätt tjänstgör såsom ordförande i krigshovrätten. Detta skulle tvärtom vara till synnerligen stor fördel, då domstolen härigenom skulle erhålla eu ledamot med synnerligen framstående juridisk kapacitet. Den anknytning till de allmänna domstolarna, som härigenom vinnes, överensstämmer även med vad nu föreslås i fråga om krigsrätterna och torde i sin man vara av betydelse för en riktig lagtillämpning. Av skäl, som förut anförts, torde det däremot icke kunna överlämnas åt någon ledamot i Svea hovrätt att tjänstgöra såsom tredje civil ledamot i krigshovrätten. Då det även torde möta svårighet att eljest för nämnda befattning anlita någon, som har annan ämbetsverksamhet vid sidan, skulle endast den utvägen återstå att inrätta ännu eu befattning, vars innehavare liksom krigshovrättsrådet uteslutande skulle tjänstgöra i krigshovrätten. Häremot talar dock, utom de ökade kostnader, som därigenom skulle uppkomma, den omständigheten, att denne ledamot säkerligen ej i krigshovrätten skulle erhålla tillräcklig sysselsättning. Ty även om krigshovrättens arbetsbörda, såsom förut är nämnt, för närvarande är så betydande, att krigshovrättsrådet, i motsats mot vad man förut antagit, torde bliva fullt upptagen av sin tjänst, kan i varje fall det med denna tjänst förenade arbetet ej uppdelas på två personer utan att de var för sig få mindre sysselsättning, än som svarar mot den avlöning, som likväl måste utgå, om dessa platser skola bliva besatta av fullt kompetenta personer. Aven nu angivna skäl tala alltså för att antalet civila ledamöter i krigshovrätten bestämmes till två. Häremot torde icke kunna anföras, att krigshovrätten därigenom, att de civila ledamöternas antal blir mindre, än kommittén föreslagit, skulle erhålla en alltför militärisk karaktär. Liksom i krigsrätterna skulle nämligen de militära ledamöterna icke

174 Om åklagaremyndigheter vid krigsdomstolarna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

ensamma kunna bestämma utgången under annan förutsättning, än att de rösta för en mildare dom än de civila ledamöterna. —

Av krigshovrätten har framhållits, att förslaget att göra krigshovrätten till en avdelning av Svea hovrätt visserligen bleve av jämförelsevis underordnad betydelse, om det lagfarna elementet tillfördes domstolen på sätt det nu föreliggande förslaget innehölle och krigshovrätten för sin del lämnade utan anmärkning. Då emellertid krigshovrätten fortfarande skulle bliva en fullt självständig, uteslutande för krigsrättsmål avsedd specialdomstol, från vilken målen skulle kunna enligt 20 § regeringsformen fullföljas såsom från en verklig krigsdomstol, läge det enligt krigshovrättens mening en viss oegentlighet häruti, att den betecknades såsom en avdelningav en allmän hovrätt, i synnerhet som den omständigheten, att presidenten i Svea hovrätt vore krigshovrättens ordförande, i och för sig icke nödvändiggjorde ett djdikt beteckningssätt. Att i en domstol med lokal jurisdiktion inkorporera en domstol med jurisdiktion över hela rikets krigsmakt innebure även det en oegentlighet.

I avseende å denna fråga må först framhållas, att det förhållandet, att i lagen användes uttrycket, att krigshovrätten är en vid Svea hovrätt bildad särskild avdelning, icke behöver förtaga krigshovrätten dess självständighet såsom domstol i förhållande till Svea hovrätt. Sambandet emellan Svea hovrätt och krigshovrätten skulle visserligen huvudsakligen bestå däri, att presidenten i Svea hovrätt skulle vara ordförande i krigshovrätten och att krigshovrätten sålunda komme att stå under ledning av samma person som Svea hovrätt. Men även i övrigt skulle Svea hovrätts arbetskrafter anlitas för krigshovrättens räkning, i det dels ställföreträdare för presidenten alltid skulle hämtas från Svea hovrätt, dels Svea hovrätts personal i den utsträckning, erfarenheten visar det vara möjligt, skulle anlitas för kansligöromålen. Sambandet emellan Svea hovrätt och krigshovrätten skulle alltså icke bliva så obetydligt, att det i och för sig får anses oegentligt att beteckna krigshovrätten såsom en avdelning av Svea hovrätt. Då härigenom i varje fall den fördelen vinnes, att betänkligheter av principiell natur icke behöva göra sig gällande däremot, att Svea hovrätts tjänstemän användas för krigshovrättens räkning, har jag icke funnit anledning att på grund av de av krigshovrätten anförda skäl göra någon ändring i vad kommittén i denna del föreslagit.

Jag övergår härefter till frågan angående åklagarväsendets ordnande vid krigsdomstolarna. I avseende härå instämmer jag till fullo med kommittén därutinnan, att åklagarväsendets nuvarande organisation är långt ifrån tillfredsställande. Väbeln äger icke den kännedom om

175 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

militära lagar och författningar och icke heller den självständighet gentemot överordnade militära myndigheter, som erfordras för åklagartjänstens behöriga handhavande och ett riktigt tillgodoseende av det allmännas intresse i rättegången. Uppenbart är, att detta även måste medföra betänkliga påföljder med avseende å hela processens gestaltning. Om målen inkomma till domstolen i ett outrett skick och åklagaren icke är skickad att med erforderlig tydlighet framställa sina ansvarsyrkanden och utveckla sin talan, måste nämligen detta medföra den verkan, att själva rättegången får en annan karaktär, än som är avsett. Vad som brister hos åklagaren, måste ersättas av domstolen. Domstolen får i åklagarens ställe verkställa utredning i målet, ja, till och med biträda honom vid ansvarsyrkandets formulering och kan vid sådant förhållande icke bibehålla den opartiska ställning, som tillkommer densamma. Att detta även måste utöva ett skadligt inflytande på domstolens auktoritet, är tydligt.

Mot kommitténs förslag om inrättande av fasta åklagarebefattningar, för vilkas innehavare ovillkorligen skulle fordras juridisk bildning har emellertid eu reservant i kommittén, justitiekansler!! Sjöberg, anmärkt, att det för mål av den beskaffenhet, varom här i allmänhet kan bliva fråga, måste anses vara eu för stor apparat, att tre personer med juridisk bildning användas för rättegången, under det i flertalet av de allmänna underdomstolarne och de nuvarande krigsrätterna det rättsliga förfarandet kan bringas till slut med biträde av allenast en lagfaren person. Det måste även vara ägnat att framkalla vissa betänkligheter, att eu kår av juridiskt bildade åklagare tillskapas på detta särskilda område, då åklagarväsendet i sin helhet snart måste undergå eu fullständig ombildning i sammanhang med den förestående rättegångsreformen.

På grund av invändningar, som sålunda kunna anföras mot kommittéförslaget, och då kostnaderna för dettas genomförande i denna del synes mig väl höga, har jag ansett mig böra taga under övervägande, om icke åklagarväsendet kunde ordnas på ett något enklare och billigare sätt, än vad kommittén föreslagit. Enligt kommitténs förslag skulle åklagarna tillika användas såsom juridiska biträden åt vederbörande befälhavare och avgiva yttranden rörande disciplinmålens rätta behandling. Då åklagarna tilldelades denna uppgift vid sidan av sin egentliga verksamhet, var det visserligen naturligt, att juridisk bildning måste för kommittén framstå såsom ett oeftergivligt villkor för denna tjänst. Om åter nu omförmälda uppgift överlämnas åt auditörerna, finnes knappast något skäl att fordra högre kompetens hos åklagarna vid krigsrätterna än hos de personer, som innehava motsvarande befattning vid de all-

176 Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 57.

manna domstolarne. De brister, som vidlåda det nuvarande tillståndet. lära dock enligt min mening icke kunna avhjälpas, så länge väblarna bibehållas såsom åklagare. Man torde icke heller kunna förvänta någon verklig förbättring i väblarnas kompetens, om man, såsom det föreslagits, för dem inrättar särskilda undervisningskurser, där de kunna inhämta någon juridisk kunskap. Den juridiska bildning, de på en sådan kurs kunna inhämta, måste naturligen bliva ganska litet omfattande. Och, även om väblarne på detta sätt kunna erhålla en teoretisk utbildning, som i någon män kan jämföras med den, som åklagarne vid de allmänna domstolarne erhålla, komma de dock, då varje väbel i allmänhet endast får ett mycket ringa antal mål under sin behandling, i praktisk utbildning och erfarenhet att stå långt efter dessa senare, vilka ju hava åklagareänsten till sitt yrke och äro i tillfälle att under utövningen av sin tjänst komplettera vad som brister i teoretisk utbildning.

Om man alltså utgår därifrån, att åklagarna vid krigsrätterna böra äga fullt lika tillfredsställande kompetens för sin uppgift som åklagarna vid de allmänna domstolarna, utan att man dock går så långt, att kravet på juridisk bildning göres ovillkorligt, lärer lösningen av förevarande fråga lämpligen böra ske i samma riktning, som föreslagits beträffande krigsdomaretjänsternas tillsättande, eller på det sätt, att de nya krigsfiskalstjänsterna företrädesvis anförtros åt personer, anställda såsom åklagare vid de allmänna domstolarna. Åklagaretjänsterna vid krigsrätterna bliva på detta sätt besatta med personer med vana och erfarenhet såsom åklagare samt kännedom om den allmänna straff- och processrättens grunder. Att åklagarna vid de allmänna domstolarna sakua tillräcklig kunskap i militära lagar och specialförfattningar må visserligen medgivas, men i denna del torde befintliga brister lätt kunna fyllas, om man, såsom jag kommer att föreslå, för deras räkning inrättar särskilda kurser i militär lagfarenhet. Åven hos de av kommittén föreslagna krigsfiskalerna lärer man för övrigt icke kunna förutsätta någon mera ingående kunskap om krigslagarna samt militära reglementen och instruktioner, då den undervisning, som meddelas de blivande juristerna i dylika ämnen, i anseende till de juridiska disciplinernas mångfald icke kan bliva annat än ganska ofullständig.

På de skäl, som nu blivit anförda, hava kommitténs bestämmelser angående förutsättningarna för utnämning till krigsfiskalstjänst sålunda kompletterats, att jämte examinerade jurister även personer, som förut tjänstgjort såsom åklagare vid allmän underrätt och genom avlagda prov enligt därom av Konungen meddelade föreskrifter visat sig äga erforderlig kännedom om militära lagar och författningar, skulle kunna utses till

177 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

krigsfiskaler. I de fall, då det visar sig möjligt att för den ringa avlöning, varom här kan bliva fråga, erhålla examinerade jurister för ifrågavarande befattningar, bör det även enligt min mening icke vara uteslutet att begagna sig av detta tillfälle, vare sig sökanden tjänstgör såsom åklagare vid allmän domstol eller icke. I regel förutsätter däremot förslaget att för ändamålet skulle anlitas tjänstgörande länsmän och stadsfiskaler, av vilka de sistnämnda, då krigsrätterna i regel komma att sammanträda i stad, tydligen i främsta rummet skulle komma i fråga. Att ovillkorligen föreskriva, att sökanden skulle innehava ordinarie tjänst såsom åklagare vid allmän underrätt, har jag icke ansett nödvändigt, då man genom ett sådant stadgande skulle utesluta en hel del personer från att söka, som eljest äro lämpliga för ifrågavarande befattningar. I stället skulle, såsom nämnt, i de fall, då den sökande icke är examinerad jurist, fordras viss kunskap i militära lagar och författningar. Det förhör, som de blivande krigsfiskalerna sålunda skulle genomgå, torde lämpligen kunna förrättas av auditörerna och lärer icke behöva göras alltför ingående, utan skulle endast omfatta krigslagfarenhetens allmänna grunder. Det är nämligen av vikt, att man icke genom alltför skärpta teoretiska fordringar avskräcker personer med erkänd praktisk duglighet och erfarenhet från att söka.

O O # . .

Krigsfiskalerna lära, på sätt kommittén löreslagit, böra utses av Konungen. I anseende därtill att krigsfiskalstjänsterna i stor utsträckning torde komma att beklädas av personer, som innehava annan åklagaretjänst, har emellertid i det reviderade förslaget upptagits den bestämmelsen, att dessa befattningar skola tillsättas genom förordnande och icke genom utnämning. Vid förfall för krigsfiskalen lärer det kunna överlämnas åt justitiekanslern att förordna ställföreträdare. Då förordnandet ej utan olägenhet kan avvaktas, skulle dock den befälhavare, som är behörig att föranstalta om krigsrättens sättande, förordna ställföreträdare, om vilket förordnande justitiekanslern skulle erhålla underrättelse.

Om, på sätt nu är sagt, kompetensfordringarne för krigsfiskalerna bliva väsentligt nedsatta i jämförelse med vad som stadgats i kommitténs förslag, torde det vidare vara nödvändigt, att tillfälle beredes att i stället för den ordinarie åklagaren kunna förordna en särskild åklagare i mål av mera omfattande eller grannlaga beskaffenhet.

1 avgivna yttranden över kommitténs förslag har den tanken framkastats, att i stället för väblarna de nu vid regementena anställda vice auditörerna och reservauditörerna skulle mot dagavlöning användas såsom allmänna åklagare. Härvid är dock att märka, att, om den enda er-

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 käft. (Nr 57.) 23

178 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

sättning, som till dem skulle utgå, skulle utgöras av dagavlöning, det icke lärer kunna ifrågasättas, att de såsom åklagare skulle på annat sätt tjänstgöra, än att de på kallelse skulle inställa sig vid krigsrättens sammanträden, varemot de icke vid målets utredning skulle fylla samma uppgift som de av kommittén föreslagna krigsfiskalerna. Under sådana förhållanden torde de icke, med det fåtal mål, som förekomma vid varje truppförband, komma att förvärva den noggrannare kännedom om krigslagarne samt militära reglementen och instruktioner, att någon mera väsentlig förbättring kommer till stånd i nu rådande förhållanden.

Vad härefter angår de åklagare, som skola tjänstgöra vid fältkrigsrätterna, torde det i många fall medföra praktiska svårigheter och onödig omgång, om, såsom kommittén föreslagit, dessa åklagare i allmänhet skulle förordnas av Konungen. I det reviderade förslaget har därför tillsättandet av ifrågavarande tjänster överlämnats åt befälhavaren för den avdelning, där krigsrätten inrättats, varjämte stadgande meddelats, att sådan krigsfiskal visserligen i allmänhet skall hava de egenskaper som erfordras hos åklagare vid annan krigsrätt än fält krigsrätt, men att, där sådan icke finnes att tillgå, annan lämplig person kan förordnas att där vara åklagare.

I fråga om åklagaren vid krigsöverdomstolen har jag i huvudsak intet att erinra mot det förslag, kommittén i detta hänseende framställt.

I avseende på de särskilda bestämmelserna i det föreliggande lagförslaget torde vidare böra framhållas följande.

1 KAP.

I anslutning till kapitelrubriken har i denna § intagits en uppräkning av de olika krigsrätter, som skola finnas, vilken uppräkning i gällande lag återfinnes i 5 §.

2 KAP.

Såsom förut framhållits, innehåller förslaget, att särskild krigsrätt enligt förordnande av Konungen skall kunna inrättas dels vid sådana avdelningar av krigsmakten, för vilkas personal regemente- eller stationskrigsrätt icke finnes inrättad, dels även vid vissa avdelningar, där det av

179 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57

praktiska skäl ansetts olämpligt att låta rättsskipningen handhavas av de ordinarie krigsrätterna. Benämningen särskild krigsrätt är hämtad från det förslag, som avgivits av 1895 års kommitté för revision av den militära rättegångsordningen. Befogenheten att inrätta sådan krigsrätt har dock, såsom förut blivit antytt, i någon mån utvidgats. Enligt nämnda förslag skulle särskild krigsrätt kunna av Konungen inrättas vid avdelning av krigsmakten, som består av särskilda, till olika truppförband eller stationer hörande, till gemensam tjänstgöring sammandragna trupper, eller som är förlagd i fästning eller garnisonsort. Särskilt nämner kommittén två fall, då enligt förslaget särskild krigsrätt skulle kunna inrättas, nämligen dels vid vissa formationer och anstalter, som under fälttjänstövningar bildas av personal från olika truppförband såsom högkvarter, arméiördelningskvarter, brigadstaber m. fl., dels vid skolor, som sammandragits av personal från särskilda förband. Härav framgår, att de särskilda krigsrätterna enligt detta förslag i huvudsak skulle motsvara de fältkrigsrätter, som enligt gällande lag kunna inrättas i fred, jämte de nu befintliga garnisonskrigsrätterna. Vad nämnda kommitté i detta hänseende föreslog avviker alltså icke i väsentlig mån från vad nu finnes stadgat rörande Konungens befogenhet att förordna krigsrätt vid sidan av regements- och stationskrigsrätterna.

Bestämmelserna i gällande lag och berörda kommittéförslag synas emellertid icke för alla fall fylla det behov, som, enligt vad ovan sagts, finnes i fråga om särskild krigsrätts inrättande vid sidan av de ordinarie krigsrätterna, ty även vid andra avdelningar än sådana, som från olika truppförband eller stationer sammandragits till gemensam tjänstgöring, måste det i vissa fall möta hinder att överlämna den militära rättsskipningen åt de vanliga krigsrätterna. Särskilt blir detta fallet, om, såsom detta förslag avser, forum för officerare förlägges till underrätt. I förslaget har även upptagits en bestämmelse, att särskild krigsrätt skall kunna inrättas vid avdelning av regemente eller likställt truppförband, som är förlagd å annan ort än huvudstyrkan, ävensom vid avdelning av flottan, som är förlagd utom stationen. Härmed avses sådana detachement, som äro på ett stadigvarande sätt förlagda å annan plats än den huvudstyrka, som avdelningen tillhör, och icke varje detacherad avdelning. Till dessa detachement höra för närvarande, bland andra, skånska husarregementets detachement i Landskrona och Uppsala och kustartilleriets detachement i Fårösund och å Ålvsborgs fästning. Enligt vad nu är stadgat, skola vid dylika avdelningar förekommande mål dömas av den regements- eller stationskrigsrätt, som finnes vid huvudstyrkan. Visserligen erbjuder 25 § möjlighet att låta rannsakningen i målet ske vid

180 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

närmaste krigsrätt i orten, där brottet timat. Det synes dock vara uppenbart, att en dylik anordning är förenad med en väsentlig olägenhet därutinnan, att olika domstolar komma att handhava den rannsakande och dömande myndigheten. Behovet av särskild krigsrätts inrättande även för detta fall synes därför icke kunna förnekas.

Bestämmelsen att särskild krigsrätt skall kunna inrättas vid avdelning av krigsmakten, som från olika truppförband eller stationer sammandragits till gemensam tjänstgöring, innebär icke någon förändring i jämförelse med vad nu finnes stadgat. Uttryckssättet har dock något omformulerats för att tydligare uttrycka, att krigsrätt även skall kunna inrättas vid skolor, beträffande vilka det icke torde vara fullt egentligt att använda uttrycket »till gemensam tjänstgöring sammandragna trupper».

Enligt nu gällande rättegångsordning för krigsmakten kan krigsrätt efter förordnande av Konungen även inrättas å garnisonsort och i fästning. Nämnda bestämmelse har uteslutits ur det reviderade förslaget. Av kommendanten i Boden har emellertid i denna fråga anförts, att det, vad anginge förhållandena i Boden, icke kunde anses vara ändamålsenligt att där hava 4 regementskrigsrätter. Vid Boden borde i stället finnas en gemensam underkrigsdomstol, som icke syntes kunna komma under benämningen särskild krigsrätt, utan borde vara en uti lag stadgad permanent garnisonskrigsrätt. Å andra sidan har chefen för Vaxholms grenadjärregemente med hänvisning till förhållandena å Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs fästning förordat förslagets bestämmelser i denna del under framhållande därav, att det vore synnerligen olämpligt, att, såsom nu är fallet, en gemensam garnisonskrigsrätt skall kunna inrättas för samtliga i en fästning förlagda truppförband, ehuru en del tillhöra armén och en annan del marinen. Beträffande denna fråga får jag till en början erinra därom, att de regementskrigsrätter, som komma att inrättas i samma gamisonsort eller fästning, i alla händelser enligt förslaget skulle hava en viss gemensamhet så tillvida, att de i regel skulle hava samma krigsdomare och auditör. Då de militära ledamöterna icke såsom nu skulle utses för tillfället, utan förordnas för ett år i sänder, skulle vidare, om t. ex. garnisonskrigsrätt inrättades i Bodens fästning, alla de där förlagda regementena icke kunna bliva företrädda i krigsrätten, vilket med hänsyn till vikten därav, att de militära ledamöterna tillhöra samma vapen som den tilltalade, alltid måste innebära en viss olägenhet. De skäl, som förut blivit anförda mot den av kommittén föreslagna jurisdiktionsindelningen och för avdelningskrigsrätternas bibehållande, synas även i

181 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

övrigt tala mot inrättandet av en gemensam garnisonskrigsrätt för de avdelningar, som äro sammanförda i en garnisonsort eller i en fästning.

Förslaget innehåller vidare ett allmänt stadgande, att särskild krigsrätt skall kunna inrättas vid avdelning av krigsmakten, för vilken regemente- eller stationskrigsrätt icke enligt de därom gällande bestämmelserna i paragrafens första moment finnes inrättad. Härmed avses att möjliggöra krigsrätts inrättande vid sådana avdelningar, vilkas personal icke lyder under de ordinarie regements- eller stationskrigsrätterna. De avdelningar, vid vilka på grund härav särskild krigsrätt skulle kunna inrättas, äro, bland andra, generalstaben, intendenturkåren och fortifikationens huvudstation, varjämte sådan krigsrätt även skulle kunna inrättas för den till arméfördelningarna hörande personal, som icke tillhör visst regemente eller kår inom fördelningen. Likaså skulle särskild krigsrätt kunna inrättas vid avdelning av flottan, som är på sjötåg. Enligt gällande bestämmelser lärer nämligen sådan avdelning icke längre höra till någon av flottans stationer, och dess personal lyder följaktligen icke under stationskrigsrätt. Ett stadgande i nu angiven riktning återfinnes varken i nu gällande rättegångsordning för krigsmakten eller i det av 1895 års kommitté avgivna förslaget. Såsom även av nämnda kommitté framhållits, synes egentliga anledningen härtill hava varit, att de avdelningar, som med denna bestämmelse avses, huvudsakligen utgöras av officerare, som enligt gällande föreskrifter, däri 1895 års kommitté ej gjorde någon ändring, skola dömas av krigsöverdomstolen. Då enligt det reviderade förslaget officers forum skulle överflyttas till krigsrätt, är åter eu bestämmelse i nu angiven riktning erforderlig.

Vid åtskilliga mindre avdelningar av krigsmakten, där enligt det föregående särskild krigsrätt skulle kunna inrättas, lärer det, särskilt med hänsyn till svårigheten att med militära ledamöter besätta krigsrätt, som vid sådan avdelning inrättas, vara mindre lämpligt att en uteslutande för sådan avdelning avsedd krigsrätt kommer till stånd. Till följd härav föreslås ett tillägg till denna § av innehåll, att Konungen, där så finnes lämpligt, kan förordna antingen att två eller flera sådana avdelningar skola lyda under samma särskilda krigsrätt eller att mål, som vid sådan avdelning förekomma, skola ttpptagas av viss regements- eller stationskrigsrätt.

I ett av auditören vid flottans station i Karlskrona avgivet yttrande har föreslagits, att de särskilda krigsrätter, som förordnas ombord på sjögående avdelningar av flottan, skulle erhålla samma sammansättning, som föreslagits beträffande fältkrigsrätterna. Till stöd för denna

182 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

framställning anföres, att ledamöterna i en dylik krigsrätt borde vara att tillgå å något av avdelningens fartyg, men att det å andra sidan vore en väl stor apparat, att två juridiskt bildade personer medföljde den sjögående flottan, helst, arbetet för krigsdomaren, vilken skulle vara befriad från uppsättning av protokoll och expeditionsutskrifter, bleve så obetydligt, att en sådan anordning måste betraktas såsom slöseri med tillgänglig arbetskraft.

Yäl är det sant, att det icke alltid lärer låta sig göra att genast få en krigsrätt till stånd, då sådan skall hållas ombord å sjöstyrka, så framt avvikelse icke sker från de eljest gällande grunderna för krigsdomaretjänsternas tillsättande. Det kan nämligen ej gärna ifrågakomma, att en krigsdomare förordnas att tjänstgöra uteslutande å eu sådan sjögående avdelning, utan man får väl i regel förutsätta, att en i land tjänstgörande krigsdomare vid förefallande behov tjänstgör såsom ordförande även vid sjöstyrkans krigsrätt och att han för sådant ändamål reser ut till flottavdelningen vid de tillfällen, då krigsrätt ifrågakommer. Att det i fredstid i enstaka undantagsfall medgives, att en krigsrätt med hänsyn till proportionen mellan de civila och de militära ledamöterna blir svagare sammansatt än eljest, finner jag emellertid icke vara att förorda. Det vore nämligen då antagligt, att krigsrätten, även om ledamöternas kompetens vore fullt tillfredsställande, icke skulle mötas med samma förtroende som eljest.

I detta sammanhang får jag även fästa uppmärksamheten vid yrkanden, som av krigshovrätten och åtskilliga militära myndigheter framställts därom, att krigsrätten skulle erhålla en förenklad sammansättning, då densamma enligt gällande författningar skall verkställa undersökning, utan att någon är åtalad. Särskilt har man påpekat, hurusom vid slutet av eu övningsperiod undersökningar angående förkomna och skadade persedlar ofta erfordras vid flera truppförbands krigsrätter samtidigt samt att vid sådant förhållande olägenheter säkerligen komme att göra sig gällande, där samma krigsdomare vore anställd vid flera krigsrätter. Då av omförmälda anledning svårigheter tvivelsutan kunde framträda ej minst vid bristande tillgång på lämplig ställföreträdare åt krigsdomare, samt då den utredning, som med dylika undersökningar åsyftas, säkerligen skulle kunna vinnas, även om krigsdomaren ej i dem deltoge, har man ifrågasatt, huruvida icke alla undersökningar, som avses i 39 § sista mom. av förevarande förslag, lämpligen skulle kunna anförtros åt en krigsrätt, sammansatt endast av auditören och de militära ledamöterna.

Vad sålunda anförts synes mig vara förtjänt av beaktande. Alla

183 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

anordningar, som åsyfta ett minskande av krigsdomarens arbete, måste tillika göra det lättare att, i enlighet med vad förslaget avser, förvärva ordinarie domare i allmän underrätt för dessa befattningar. I följd härav har i 59 § av förslaget upptagits en bestämmelse, till vilken förevarande § hänvisar, av innehåll, att sådan undersökning, som nyss omnämnts, där talan om ansvar ej föres, må handläggas av krigsrätt, även om krigsdomaren ej är tillstädes.

I kommitténs förslag stadgades såsom kompetensvillkor för krigsdomarens ställföreträdare allenast, att han fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor för att i domareämbeten nyttjas. Såsom krigshovrätten och åtskilliga militära myndigheter framhållit, synes emellertid angelägenheten därav, att vid förfall för krigsdomare till ställföreträdare förordnas person med för uppdraget nödig auktoritet, göra det nödvändigt, att samma kompetensvillkor stadgas för sådan ställföreträdare som för krigsdomaren.

Något särskilt stadgande angående sättet för förordnande av krigsdomare, som skall tjänstgöra i särskild krigsrätt, har det icke befunnits nödigt att intaga i denna §. Då krigsdomarna i olikhet med auditörerna i allmänhet skulle förordnas allenast för viss tid, synas nämligen de här föreslagna bestämmelserna kunna komma till tillämpning även vid förordnande av krigsdomare i sådan krigsrätt.

I förevarande § har införts en uttrycklig bestämmelse, att samma krigsdomare må anställas såsom ordförande vid flera olika krigsrätter och att fördelningen emellan krigsdomarna av deras tjänstgöringsskyldighet skall ske genom bestämmelse av Konungen. Saknades eu dylik föreskrift, kunde nämligen den omständigheten, att krigsrätterna blivit inrättade vid krigsmaktens olika avdelningar, föranleda till den tolkning av lagen, att en krigsdomare även borde finnas vid varje avdelning, där krigsrätt är inrättad.

Angående sättet för förordnande av de officerare, som skola vara ledamöter i regemente- och stationskrigsrätterna i de fall, som omförmälas i 8 § under c), innehåller det reviderade förslaget i sak samma bestämmelser som kommitténs förslag.

Enligt föreliggande förslag skulle regemeuts- och stationskrigsrätterna komma att upptaga även mål, däri officerare av regementsofficers grad äro föremål för åtal. I dylika fall är det i allmänhet icke lämpligt, att vederbörande truppförbands egen befälhavare själv utser de officerare, som skola tjänstgöra i krigsrätten såsom militära ledamöter. Såväl på grund av bristande tillgång på behöriga officerare som av andra skäl böra nämligen dessa ledamöter icke hämtas från samma avdelning, som den

JO §.

184 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

tilltalade tillhör. I stället föreslås här, närmast i anslutning till kommitténs förslag, att chef för arméfördelning inom varje års utgång skall förordna fyra till fördelningen hörande regementsofficerare, därav en av överstes grad, med två andra regementsofficerare, av vilka likaledes en skulle vara av överstes grad, såsom ställföreträdare, att under nästföljande år i mål, däri regementsofficer är tilltalad, inträda såsom ledamöter i de regementskrigsrätter, som finnas vid truppförbanden inom fördelningen; och skulle dessa bestämmelser erhålla motsvarande tillämpning även å kommendanten i Boden och militärbefälhavaren på Gottland, ävensom å stationsbefälhavare vid flottan och chefen för kustartilleriet i vad angår de trupper, som lyder under dessa befälhavare.

I kommitténs förslag hava särskilda bestämmelser intagits för det fall, att olika avdelningar av samma truppförband äro indelade å skilda jurisdiktioner. Något motsvarande stadgande har icke erfordrats i det reviderade förslaget, vilket, såsom förut är nämnt, innehåller, att särskild krigsrätt skall kunna inrättas för avdelning av regemente eller likställt truppförband, som är förlagd å annan ort än huvudstyrkan. Angående förordnande av militära ledamöter i sådan krigsrätt lämnas närmare föreskrifter i 10 § av det reviderade förslaget.

Av chefen för marinstaben har framhållits, att på grund av de för flottans officerare ofta förekommande sjökommenderingarna det med tillämpning av de av kommittén föreslagna bestämmelserna icke vore fullt säkert, att tillgång på erforderligt antal militära ledamöter i stationskrigsrätterna ständigt funnes. Samma synpunkter hava även framkommit i yttranden, avgivna av ett par regementschefer.

1 anledning härav föreslås den ändring i kommitténs förslag, att, där så anses erforderligt, vederbörande befälhavare skall kunna förordna ända till fyra suppleanter för de militära ledamöterna. Att, såsom man föreslagit, befälhavarne skulle erhålla befogenhet att i fall av behov förordna militära ledamöter för tillfället, synes däremot icke överensstämma med de allmänna grunderna för detta förslag, enligt vilket krigsrätternas ledamöter icke såsom nu skulle utses för varje särskilt mål utan för längre tid.

Till följd av de ändrade bestämmelser rörande de militära ledamöternas inkallande, som innehållas i 14 § av detta förslag, har det av kommittén föreslagna sista momentet i denna § såsom överflödigt fått utgå.

I denna § hava införts bestämmelser angående förordnande av militära ledamöter i särskild krigsrätt. De regler, som meddelats i 9 § rörande sättet för förordnande av nämnda ledamöter i regemente-

185 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

och stationskrigsrätt, äro nämligen icke alltid direkt tillämpliga på särskild krigsrätt. Såsom av det föregående framgår, skulle nämligen särskild krigsrätt kunna inrättas, som är gemensam för flera avdelningar. Närmare bestämmelser måste i sådant fäll meddelas om vilken befälhavare, som skall utse de militära ledamöterna. Då särskild krigsrätt inrättats vid eu mindre avdelning av krigsmakten, torde även tillgången på officerare, som kunna fungera såsom militära ledamöter i den särskilda krigsrätt, som vid avdelningen inrättats, någon gång vara knapp. För sådant fall bör möjlighet finnas att även kunna hämta militära ledamöter från en annan avdelning, vilket även bör vara fallet, då avdelningens egen befälhavare är tilltalad.

För att de närmare bestämmelserna om huru de militära ledamöterna skola utses i särskild krigsrätt skola kunna lämpas efter förhållandena i det särskilda fallet, har det ansetts mest ändamålsenligt att överlämna åt Konungen att, på samma gång förordnande av honom meddelas rörande inrättande av särskild krigsrätt, tillika föreskriva, huru vid förordnande av militära ledamöter skall förfaras. Uppenbart är dock, att någon avvikelse icke i allmänhet bör ske från den vid tillsättande av militära ledamöter i krigsrätt eljest gällande grundsatsen, att dessa ledamöter icke böra utses för tillfället i annat fall, än då officer av generalspersons eller flaggmans grad är åtalad. I överensstämmelse härmed har stadgats, att förordnandet för de officerare, vilka i mål, varom i 8 § b) och c) förmäles, skola tjänstgöra i särskild krigsrätt, i allmänhet skall avse visst kalenderår.

Ehuru alltså den nyss omnämnda grundsatsen, att krigsrättens militära ledamöter icke i regel skola utses för tillfället, även erhåller tillämpning i fråga om särskild krigsrätt, har dock med hänsyn till förhållandena vid flottan undantag ansetts böra göras för ett särskilt fall, nämligen då särskild krigsrätt inrättats vid sjöstyrka. Då de vid sådan flottavdelning tjänstgörande officerare till följd av sjötjänstgöringen icke alltid lära vara att med säkerhet påräkna för tjänstgöring i krigsrätt, då sådan erfordras, har det varit nödvändigt att för detta fäll meddela föreskrift därom, att ställföreträdare för militär ledamot, som har förfall, skall kunna utses för tillfället.

I denna § har, i överensstämmelse med kommittéförslaget, stadgats, att då mål, som skall handläggas vid krigsrätt, rör åtal mot officer av generalpersons eller flaggmans grad, Konungen på anmälan av krigsdomaren skall förordna de militära ledamöterna i rätten.

Här fastställes såsom allmän regel, att auditörtjänsterna skola tillsättas genom utnämning av Konungen. Krigsdomaretjänsterna skulle däremot, såsom framgår av det föregående, i allmänhet tillsättas genom för- Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 käft. (Nr 57 J 24

186 Kunql. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

ordnande för viss tid. Detta sammanhänger därmed, att sistnämnda befattningar i vanliga fall skulle besättas med personer, som redan äro innehavare av annan ordinarie domarebefattning, vilket däremot icke ifrågasattes beträffande auditörstjänsterna.

I ett särskilt fall har det dock ansetts nödigt bestämma, att auditör kan förordnas för kortare tid. Detta gäller auditör, som skall tjänstgöra i särskild krigsrätt. Då undantagsvis, såsom då särskild krigsrätt tillsättes för avdelning av krigsmakten, som är på sjötåg, någon bland de av Konungen utnämnda auditörerna icke lämpligen kan användas såsom auditör vid krigsrätten, överensstämmer det ju med nämnda krigsrätts mera tillfälliga natur, att den auditör, som där tillsättes, icke utnämnes till denna befattning utan endast tillsättes på förordnande.

Andra punkten i mom. 1 är avfattad med ledning av de av kommittén i 34 § föreslagna bestämmelserna beträffande krigsfiskalernas tillsättande och avser att uttrycka, att samma auditör kan tjänstgöra vid flera regementskrigsrätter på en gång. Dock skulle detta endast förekomma, då de avdelningar, vid vilkas krigsrätter han skall tjänstgöra, äro förlagda å samma ort eller å nära intill varandra belägna orter. Auditörerna skulle nämligen, såsom förut närmare angivits, även vara juridiska biträden åt regementscheferna och böra därför vara så lätt tillgängliga som möjligt. På grund av det stora antal mål, som i allmänhet förekommer vid flottan, skulle vid stationskrigsrätt alltid finnas särskild auditör.

Advokatfiskalen vid flottans station i Karlskrona, i vilkens yttrande krigshovrätten instämt, har anmärkt, att förordnande av ställföreträdare vid förfall för auditör endast då det avsåge längre tid, exempelvis två månader elKr mera, borde givas av krigshovrätten, som eljest bleve överhopad av tjänstledighetsansökningar. Vid kortare eller hastigt inträffande förfall borde däremot ställföreträdare förordnas av vederbörande befälhavare och ej, såsom förslaget innehåller, av krigsdomaren, ty det vore betänkligt att åt en ledamot av domstolen inrymma inflytande på domstolens sammansättning.

Åven enligt min uppfattning kan det vara förenat med vissa praktiska olägenheter att överlämna åt krigshovrätten att förordna vikarie för auditören varje gång, då denne är förhindrad att tjänstgöra. Särskilt om auditören även skall biträda vederbörande befälhavare vid handläggningen av förekommande disciplinmål, kan han icke gärna ens för någon dag lämna förläggningsplatsen utan att ställföreträdare förordnas. Den nämnda anordningen kan därför även medföra svårigheter vid auditörskårens behöriga rekrytering. På förut anförda skäl torde det emel-

187 Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

lertid icke kunna överlämnas åt krigsdornaren att för kortare tid förordna ersättare. Och det lärer knappast överensstämma med förevarande förslags allmänna grunder att låta vederbörande befälhavare förordna någon att tjänstgöra såsom civil domare i krigsrätt. Vid sådant förhållande synes mig denna fråga bäst lösas på det sätt, att det, i överensstämmelse med vad nu är fallet, överlämnas åt Kungl. Maj:t att, där så anses erforderligt, förordna en vice auditör, som vid inträffande förfall kan tjänstgöra i den ordinarie auditörens ställe. Endast då sådan ersättare icke förordnats, eller då även ersättaren är förhindrad att tjänstgöra, skulle ställföreträdare förordnas av krigshovrätten. För att undvika vissa olägenheter, som visat sig vara förenade med det sätt, som nu användes vid auditörernas förordnande, torde dock förordnandet till vice auditör icke böra meddelas på förslag av befälhavaren, utan av annan myndighet. Av samma skäl lärer det även vara nödvändigt, att nya grunder komma till tillämpning även vid de ordinarie auditörstjänsternas tillsättande. Dessa torde sålunda alltid böra anslås till ansökan lediga, och lärer det kunna överlämnas åt krigshovrätten att uppsätta de mest förtjänta på förslag till tjänstens erhållande.

Kommittén föreslog den ändring i nu gällande bestämmelser, att det skulle överlämnas åt krigsdornaren och ej såsom nu åt militär myndighet att förordna om krigsrätts sättande. Såsom motiv härför anfördes, att de civila ledamöterna i de av kommittén föreslagna distriktskrigsrätterna icke skulle komma att tillhöra visst truppförband utan intaga en mera sidoordnad ställning till dessa, vadan det ej lämpade sier, att krigsrätt förorduades av de militära befälhavarne. Däremot föreslog kommittén, att initiativet till krigsrätts sammankallande skulle utgå från befälhavare, som enligt särskilda av kommittén meddelade bestämmelser vore behörig att hos krigsdornaren begära sättande av krigsrätt. Sådan behörighet skulle i regel tillkomma befälhavare, som, enligt vad i strafflagen för krigsmakten vore stadgat, ägde oinskränkt bestraffningsrätt över underlydande i disciplinmål och sålunda icke blott befälhavaren för den avdelning, där krigsrätten skulle hållas, utan även andra såväl högre som lägre befälhavare såsom arméfördelningschefer, befälhavare för detacherade avdelningar, kårchefer vid flottan in. fl.

Av krigshovrätten och ett flertal militära myndigheter har i avgivna yttranden anmärkts, att olägenheter av militär natur vore förenade därmed, att krigsdornaren förordnade om krigsrätts sättande. Särskilt har man framhållit, att ett krigsrättssammanträde kunde utsättas på en för Irupptjänstgöringen olämplig tid, och därför påyrkat, att det måtte överlämnas åt befälhavaren att bestämma tid och plats för samman-

o. is §§.

188 Kungl. Maj-.ts Nåd■ Proposition Nr 57.

trädet eller att det åtminstone måtte stadgas, att krigs dom aren allenast efter samråd med vederbörande befälhavare finge ntöva nämnda befogenhet.

I avseende härå må till en början framhållas, hurusom redan den omständigheten, att krigsrätterna enligt det nu föreliggande förslaget skulle inrättas vid krigsmaktens särskilda avdelningar i stället för att utgöra för flera avdelningar gemensamma distriktskrigsrätter, synes tala för en förändring i det av kommittén föreslagna sättet för krigsrätternas sammankallande. Visserligen skulle krigsrätternas civila ledamöter intaga en mera sidoordnad ställning till de särskilda truppförbanden, och den omständigheten, att dessa ledamöter i allmänhet samtidigt skulle vara anställda vid flera olika krigsrätter, gör det nödvändigt, att vid utsättande av tid för krigsrätts sammanträde hänsyn tages därtill, att krigsdomare och auditörer ej äro upptagna av tjänstgöring vid annan krigsrätt eller av andra ämbetsgöromål. För att tillbörligt avseende må fästas vid dessa förhållanden, synes det därför vara riktigast, att det överlämnas åt krigsdomaren att i sista hand bestämma tid för krigsrättssammanträdet, dock under förutsättning att han i denna fråga samråder med befälhavaren, så att sammanträdet icke utan tvingande skäl utsättes på en för den militära tjänstgöringen olämplig tid. Beträffande platsen för sammanträdet har i överensstämmelse med kommitténs förslag bestämts, att rätten, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, skall kallas att sammanträda å den ort, där det truppförband, dit den tilltalade hör eller som målet eljest angår, befinner sig. Då flera truppförband äro förlagda å samma plats, torde det icke sällan medföra väsentliga lättnader i arbetet, särskilt för krigsdomaren och auditören, om krigsrätterna vid dessa truppförband kunna sammanträda i en för dem alla gemensam lokal. En uttrycklig bestämmelse härom har upptagits i det omarbetade förslaget. I fråga om platsen för sammanträdet torde det eljest böra tillkomma krigsdomaren att fatta beslut, ehuru han även i denna fråga bör samråda med befälhavaren. I övrigt lärer det böra tillkomma avdelningens befälhavare att vidtaga de åtgärder, som erfordras för krigsrätts sammankallande. I anledning härav föreslås, att befälhavaren visserligen, då ärenden förekomma, som skola handläggas av krigsrätt, först skall anmäla detta för krigsdomaren, som därpå efter samråd med befälhavaren bestämmer den tid och den plats, som för sammanträdets hållande skall utsättas, men att befälhavaren sedan skall draga försorg därom, att auditören och de militära ledamöterna varda inkallade till sammanträdet. Då krigsöverdomstolen överlämnar ett ärende till krigsrätt, bör i överensstämmelse härmed krigsöverdomstolens förordnande härom tillställas icke krigsdomaren utan

189 Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

befälhavaren. Denne förfar sedan på samma sätt, som då han på grund av angivelse eller eljest finner ett krigsrättssammanträde vara erforderligt. Sedan krigsdomaren på hans framställning bestämt tid och plats tör sammanträdet, föranstaltar han även i detta fall om krigsrättens sättande samt®inkallar auditören och de militära ledamöterna. Då krigsöverdomstolen sålunda endast med befälhavaren såsom mellanhand skulle förordna, att krigsrätt skall sättas, synes det icke vara erforderligt, att särskilda bestämmelser meddelas om huru i ifrågavarande fall skall förfaras.

Det bör enligt min mening i allmänhet vara avdelningens egen befälhavare, som på detta sätt skall föranstalta om krigsrätts sättande, och icke varje befälhavare med oinskränkt bestraffningsrätt i disciplinmål. Då kommittén föreslog, att behörighet att hos krigsdomaren begära krigsrätts sättande skulle överlämnas åt sistnämnda befälhavare, motiverades detta därmed, att man härigenom bäst undveke onödig omgång och skriftväxling mellan de olika myndigheterna. Samma befälhavare, som haft att pröva, om ett mål skulle behandlas i disciplinär ordning eller överlämnas till krigsrätt, skulle nämligen, då disciplinär bestraffning icke ansåges kunna ådömas, direkt hos krigsdomaren kunna begära krigsrätts sättande. Den omgång och tidsutdräkt, som uppkommer därigenom, att sådan behörighet, varom nu är fråga, icke överlämnas åt varje med disciplinär bestraffningsrätt utrustad befälhavare, synes dock i tillämpningen bliva av ganska liten betydelse, då det, åtminstone inom armén, mera undantagsvis torde inträffa, att annan än avdelningens egen befälhavare handlägger disciplinmål rörande den till avdelningen hörande personal. Att överlämna ifrågavarande befogenhet åt befälhavaren för den avdelning, där krigsrätten skall hållas, överensstämmer även med den förändring i fråga om sättet för krigsrätternas sammankallande, varför ovan redogjorts. Endast avdelningens egen befälhavare har den kännedom om tjänstgöringsförhållandena vid avdelningen, att han kan uttala sig angående lämplig tid och plats för sammanträdet, liksom ingen annan än nämnde befälhavare i allmänhet kan äga vetskap om möjligen inträffat förfall för någon av krigsrättens militära ledamöter. Att, såsom för motsvarande fäll nu finnes stadgat, behörighet i ifrågavarande avseende överlämnas åt fördelningschefer och andra högre befälhavare för det fall, att dessa förordnat krigsrättens militära ledamöter, torde icke vara erforderligt. I dessa fall torde nämligen de militära ledamöternas inkallande kunna ske på det sätt, att befälhavaren för den avdelning, där krigsrätten skall hållas, utverkar hos vederbörande högre befälhavare, att militära ledamöter till erforderligt antal beordras att inställa sig till tjänstgöring vid krigsrätten.

190 Kurujl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

I fråga om särskild krigsrätt har det, i anslutning till vad som föreslagits av 1895 års kommitté, ansetts böra lämnas öppet för Konungen, att, i sammanhang med den särskilda krigsrättens inrättande, åt annan person än befälhavaren för den avdelning, där krigsrätten inrättas, överlämna behörighet att föranstalta om krigsrätts sättande. Detta synes nämligen vara nödvändigt för det fall, att särskild krigsrätt inrättas, som är gemensam för flera avdelningar av krigsmakten, utan att dessa stå under gemensam befälhavare, liksom det, på sätt av nyssnämnda kommitté anförts, då Konungen själv övertager befälet vid fälttjänstövningar eller särskild krigsrätt skall inrättas vid någon mindre skola, torde vara lämpligt, att förordnande om krigsrätts inrättande meddelas av annan än avdelningens egen befälhavare. Då någon annan än denne befälhavare fått åt sig uppdraget att meddela förordnande för krigsrättens militära ledamöter, torde det i allmänhet även böra överlämnas åt samma person att föranstalta om krigsrätts sättande.

I nu gällande rättegångsordning finnes i G § ett allmänt stadgande infört av innehåll, att krigsrättens samtliga ledamöter böra vara anställda vid den avdelning av krigsmakten, för vilken krigsrätten är förordnad. Enligt 8 § skulle dock, för det fäll att vid den avdelning av krigsmakten, för vilken krigsrätten skall sättas, tillräckligt antal militärpersoner icke finnes att till ledamöter i rätten förordna, befälhavaren kunna äska behöriga ledamöter från närmast varande regemente eller kår eller från annan avdelning av krigsmakten. Till följd av de ändrade bestämmelserna rörande de militära ledamöternas förordnande lärer något motsvarande stadgande visserligen icke behöva intagas i förslaget. För ett annat fall torde emellertid undantag böra meddelas från den allmänna regeln, att de militära ledamöterna skola tillhöra samma avdelning av krigsmakten som den tilltalade. Såsom det upprepade gånger framhållits, då förslag om ändring i fråga om forum för officerare varit under behandling, får det nämligen anses vara mindre lämpligt, att en officer dömes av sina kamrater vid den avdelning av krigsmakten, som han själv tillhör, ty dessa kunna på grund av de personliga förbindelser, som i allmänhet finnas mellan officerare, som tjänstgöra vid samma truppförband, icke intaga den opartiska ställning gent emot den anklagade, som en domare rätteligen bör äga. I 14 § har därför den bestämmelsen intagits, att, då mål mot officer förekommer till handläggning vid krigsrätt, de militära ledamöterna ej få tillhöra samma truppförband eller station som den tilltalade, utan att befälhavaren i sådant fall skall begära, att officerare, som äro militära ledamöter vid annan avdelning, i stället skola inkallas att tjänstgöra i rätten. Denna begäran bör tydligen

191 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

framställas på sätt, som i dylika fall är brukligt, eller sålunda att befälhavaren hos fördelningschefen eller annan vederbörande högre befälhavare anhåller, att officer, som är ledamot i krigsrätt vid under denne befälhavare lydande avdelning, beordras att för tillfället tjänstgöra i den krigsrätt, varom fråga är.

Angående tiden för krigsrätts sammanträde innehåller kommitténs förslag den allmänna bestämmelsen, att rättens första sammanträde skall utsättas att ofördröjligen äga rum. Då detta uttryck föranlett den uppfattningen, att ej ens så långt dröjsmål med sammanträdets hållande vore medgivet, som erfordrades för nödig utredning i målet samt inkallande av parter och vittnen, har i stället såsom allmän regel stadgats, att det första sammanträdet skall utsättas att äga rum så snart lämpligen ske kan.

Justitieombudsmannen har i en till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse framhållit, att någon föreskrift icke funnes i gällande krigslagstiftning meddelad angående den tid, inom vilken krigsdomstol skall anställa rannsakning med häktad, motsvarande den bestämmelse, som i nämnda hänseende funnes stadgad i kungl. förordningen den 10 april 1810 i fråga om rannsakning inför rådstuvurätt och häradsrätt. Då den ofullständighet, som sålunda vidlåder nuvarande lagstiftning i ämnet, synes vara obestridlig, har här föreslagits en bestämmelse därom, att, då rannsakning med häktad person skall förekomma inför krigsrätt, sammanträdet skall utsättas sist inom 8 dagar från den dag, häktningen verkställts eller, för det fall, att vederbörande befälhavare icke själv förordnat om häktningen, från den dag, då underrättelse därom till befälhavaren inkommit. Då krigsöverdo mstol förordnar om rannsakning med häktad person, lärer underrättelse få anses hava inkommit till befälhavaren den dag, då befälhavaren mottagit krigshovrättens skrivelse rörande rannsakningens hållande.

3 KAP.

I anledning därav att i § 4 av förslaget till strafflag för krigsmakten begreppet »mobiliserad» bestämts sålunda, att rikets krigsmakt eller avdelning av krigsmakten är att anse såsom mobiliserad, då den för annat ändamål än övning ställes eller är ställd på krigsfot, har motsvarande ändring skett i förevarande § liksom på de övriga ställen i rättegångslagen, där sådant erfordrats.

io g.

192 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

is § Med hänsyn till möjligheten att överbringa befallningar medelst

gnisttelegraf har på därom av chefen för marinstaben och inspektören av flottans övningar till sjöss gjord framställning den ändring gjorts i denna §, att fältkrigsrätt skall kunna inrättas av avskild avdelnings befälhavare under förutsättning, att skriftliga befallningar icke dagligen kunna omedelbart inhämtas från huvudstyrkans befälhavare.

Att denna § även avser det fall, att en avdelning av krigsmakten, som i föreskriven ordning förklarats för detacherad, utan att huvudstyrkans befälhavare meddelat något förordnande om fältkrigsrätts inrättande, sedermera på angivet sätt. skiljes från förbindelse med huvudstyrkan, torde utan vidare framgå av paragrafen redan med dess nu föreslagna ordalydelse, utan att, såsom det blivit ifrågasatt, något förtydligande i angiven riktning erfordras.

19 §. I denna § hava orden »i fält eller på sjötåg» uteslutits. Någon

anledning synes nämligen icke förefinnas, varför icke fältkrigsrätt skulle i här ifrågavarande fäll kunna inrättas även i belägrad fästning eller till och med i hemorten, ifall någon där befintlig avdelning, innan mobiliseringsorder anlänt, skulle bliva innesluten av fienden eller eljest försatt i sådan belägenhet, att den ordinarie krigsrätten icke kan döma över de vid avdelningen begångna förbrytelser. si §. Jämväl beträffande fältkrigsrätt har här föreslagits, att militära

ledamöter skola kunna inkallas från annan avdelning av krigsmakten, då krigsrätten skall döma över åtal mot officer.

29 §. I denna § har en tydlig bestämmelse ansetts böra meddelas därom,

att det är den befälhavare, som meddelar förordnande om fältkrigsrätts sättande, som i 18 och 19 §§:s fall samt eljest, då av Konungen förordnad civil ledamot icke finnes att tillgå, skall förordna sådan ledamot. ts §. Då det någon gång torde vara behövligt, att Konungen redan i

samband med fältkrigsrätts inrättande bestämmer, att annan än befälhavaren för den avdelning, vid vilken krigsrätten skall hållas, skall meddela förordnande om fältkrigsrätts sättande, hava orden »för visst fall» uteslutits i första momentet.

4 KAP.

§. Förutom de ändringar i fråga om krigshovrättens organisation, som

förut behandlats, företer det reviderade förslaget även några mindre skiljaktigheter i jämförelse med kommitténs förslag. Enligt sistnämnda förslag skulle såsom militära ledamöter i krigshovrätten förordnas två regements-

193 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

officerare av överstes grad, tillhörande en armén och en flottan, samt en officer av generali tetet och en flaggman. Sådan denna bestämmelse är formulerad, skulle officer vid kustartilleriet vara utesluten från sådant förordnande. Från kustartilleriets sida har man häremot framhållit, att det icke vore lämpligt att i lagen utmärka, att officer av ett visst vapen icke kan ifrågakomma till ledamotsförordnande i krigshovrätt. Krigshovrätten har härom uttalat, att det visserligen vore sant, att officer av kustartilleriet i allmänhet icke borde förordnas till militär ledamot i krigshovrätten, men att det ingalunda vore omöjligt, att officer av sistnämnda vapen, efter förutgången utbildning vid flottan, kunde äga lika goda fackinsikter i sjövapnet som en officer av flottan. I anledning härav har såväl i mom. 3 som i mom. 5 ordet »flottan» utbytts mot »marinen». Förslaget avser däremot icke, att chefen för kustartilleriet skall kunna förordnas som bisittare i krigshovrätten i mål mot generalsperson eller flaggman.

Då något vägande skäl icke torde kunna anföras för den av kommittén föreslagna anordningen, att, då mål mot generalsperson eller flaggman förekommer vid krigshovrätten, denne bland sina domare skall hava eu underordnad officer, ehuru enligt förslaget både en officer av generalitetet och eu flaggman skulle finnas bland de förordnade ledamöterna, har den ändring vidtagits, att i mål mot generalsperson eller flaggman alltid såväl officeren av generalitetet som flaggmannen skola inträda i krigshovrätten.

I mom. 4 har införts en föreskrift, gående ut därpå, att den sjömilitära sakkunskapen skall bli på ett särskilt sätt representerad i mål rörande sjökrigstjänsten och manövern, varmed i första rummet avses de ej sällan förekommande grundstötnings- och kollisionsmålen. I nuvarande lag liksom i alla föregående förslag hava liknande bestämmelser upptagits, och en reservant av kommittén har uttalat, att man svårligen kan känna sig tillfredsställd med att i dylika mål den militära fackinsikten vore så svagt företrädd, som enligt kommitténs förslag vore fallet. Han anser det ej heller vara att tillråda, att, såsom i kommitténs motiv framhålles, sakkunniga vid sådant tillfälle inkallas. Det reviderade förslaget ansluter sig till den uppfattning, nämnda reservant uttalat. Med hänsyn till de viktiga och svårlösta frågor, som i dylika mål ofta bliva föremål för domstolens behandling, måste det nämligen anses behövligt, att bägge de militära ledamöterna äga verklig sakkunnighet.

För att undvika, att de regementsofficerare, som av Konungen förordnats till suppleanter för krigshovrättens ordinarie militära ledamöter, inkallas till tjänstgöring jämväl vid förfall för den officer av Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 25

194 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

generalitet eller den flaggman, som förordnats att i vissa mål tjänstgöra i krigshovrätten, har i det reviderade förslaget suppleanternas behörighet begränsats att gälla blott de regementsofficerare, som äro ordinarie ledamöter i krigshovrätten. Någon bestämmelse om förordnande av ständiga suppleanter för den officer av generalitet och den flaggman, som förordnats till ledamöter i krigshovrätten, har emellertid, i överensstämmelse med vad kommittén i sina motiv uttalat, icke ansetts erforderlig.

Endast vid förfall för presidenten synes det vara lämpligt, att det, på sätt kommittén föreslagit, stadgas, att en ledamot i Svea hovrätt skall förordnas såsom ställföreträdare. Har åter krigshovrättsrådet förfall, skulle alltså såsom förut annan kompetent person kunna förordnas till hans ställföreträdare. De närmare bestämmelserna angående tjänstledighet för krigshovrättsrådet och ställföreträdares förordnande torde lämpligen kunna inflyta i en för krigshovrätten utfärdad arbetsordning.

Då ordföranden i krigshovrätten har förfall, synes det vara riktigast, att ordet föres av den till tjänsteåren äldste bland de två civila ledamöterna.

£ I denna § har endast en mindre ändring av formell natur vidtagits.

5 KAP.

r, £. Såsom vid motiveringen av 1908 års förslag till strafflag för krigs-

makten närmare angivits, synes eu truppavdelning böra anses vara »i fält», då densamma i anledning av inträffat eller befarat krig lämnat sin vanliga förläggningsort, varemot uttrycket »i fält» icke torde kunna användas om besättningstrupper i fästning. Då armé eller arméavdelning befinner sig i fästning, synes det emellertid uppenbart, att den överkrigsrätt, som där inrättas, bör äga domsrätt över alla i fästningen befintliga trupper och således även över de där förlagda besättningstrupperna. I anledning härav hava orden »i fästning» här inskjutits, varjämte en motsvarande ändring vidtagits i 28 §.

Under det enligt gällande lag en generals- eller amiralsperson skall vara ordförande i överkrigsrätten, har kommittén föreslagit, att ordförandeplatsen skulle besättas av en officer av minst regementsofficers grad. Såsom motiv till den skiljaktighet, som således förefinnes emellan förslaget och nu gällande lag, har kommittén anfört, att tillgången på officerare av de högsta graderna möjligen under krigstid kan befinnas knapp. Häri har visserligen icke i sak gjorts någon ändring. Dock har det förefallit lämpligare att giva bestämmelsen därom, att officer av allenast regementsofficers grad skall kunna

195 Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

vara ordförande i överkrigsrätten, form av eu undantagsbestämmelse, varemot såsom regel stadgats, att ordföranden skall vara av generalspersons eller flaggmans grad. Endast för det fall, att sådan icke funnes att tillgå, skulle en officer av regementsofficers grad i stället kunna förordnas till ordförande. Med hänsyn till vikten därav, att överkrigsrätten, som ju även skall döma över officerare av överstes och generalspersons grad, besitter nödig auktoritet, bör det nämligen allenast i undantagsfall förekomma, att annan än generalsperson eller flaggman där tjänstgör såsom ordförande.

Då överkrigsrätt är gemensam för avdelningar av armén och marinen; synes — på sätt ock i nuvarande lag finnes stadgat — de regler, som för krigshovrätt meddelats angående det vapen, som de militära ledamöterna skola tillhöra, böra erhålla motsvarande tillämpning. I följd härav har här stadgats, att i sådant fall i allmänhet en av de militära ledamöterna och i mål rörande sjökrigstjänsten och manövern bägge de ledamöter, som icke bekläda ordförandeplatsen, skola tillhöra marinen.

I sista momentet av förevarande § bär kommittén även föreslagit en bestämmelse av innehåll, att vid förfall för ordföranden i överkrigsrätt ordet skall föras av den främste militära ledamoten. Denna bestämmelse synes emellertid, såsom framgår av en jämförelse emellan 3 mom. i denna § och de regler, som med stöd av 59 § i förslaget skulle gälla angående domförhet vid krigsöverdomstol, vara obehövlig och har därför ur förslaget uteslutits.

Det av kommittén använda uttrycket »före den dag, överkrigsrätten träder i verksamhet» avser tydligen den dag, då över krigsrätten enligt därom av Konungen eller vederbörande befälhavare på grund av mom. 1 utfärdad bestämmelse skall träda i verksamhet, och icke den dag, då överkrigsrätten faktiskt börjar sin dömande verksamhet. För att emellertid tydligt uttrycka detta hava ordalagen i viss mån ändrats.

Då det kan tänkas att hinder möter för handlingarnas insändande icke allenast i det i 28 § omförmälda fall, utan även i det fall att Konungen meddelat förordnande om överkrigsrättens inrättande, men sedermera förbindelsen med den plats, där den tidigare överdomstolen har sitt säte, avbrutits, ha orden »i fall, som i 28 § sägs» uteslutits i mom. 2.

Enligt § 27 skulle överkrigsrätt icke kunna inrättas annat, än då så erfordras, och sålunda i allmänhet allenast, då hinder möter för krigshovrätten att fungera såsom krigsöverdomstol. I överensstämmelse därmed torde även dess verksamhet böra upphöra, så snart hinder av sådan beskaffenhet ej längre föreligger. I följd härav ha orden »efter fält- eller sjötågets slut» i denna § uteslutits.

t9 §.

196 Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

7 KAP.

Beträffande de sakliga ändringar, som vidtagits i detta kapitel lärer det vara tillräckligt att hänvisa till vad härovan anförts vid motiveringen av förslagets huvudgrunder.

I överensstämmelse med det i 27 § upptagna stadgandet, att högste befälhavaren, vid förfall för ordförande i överkrigsrätt eller därstädes tjänstgörande överauditör, skall förordna andra ledamöter i deras ställe, föreslås, att det jämväl skall åt högste befälhavaren överlämnas att förordna ställföreträdare för den vid överkrigsrätten förordnade överkrigsfiskalen.

8 KAP.

Sedan numera halva antalet av de förut vid Svea hovrätt inrättade notariebefattningarna indragits, torde det, på sätt även kommittén uttalat, böra tagas under övervägande, om icke en särskild notarie- eller amanuensbefattning, vars innehavare skulle vara skyldig att föra krigshovrättens protokoll, borde inrättas. Det bör dock icke vara uteslutet, att t. ex. notarie, som tjänstgör vid någon av de divisioner, som endast handlägga instämda eller vädjade saker, mot något ti 11 äggsarvode finge förordnande att föra protokollet vid krigshovrätten. 1 varje fall har det icke, såsom krigshovrätten ifrågasatt, ansetts erforderligt att göra någon ändring i den av kommittén föreslagna lagtexten. Då krigshovrätten enligt förslaget skulle utgöra en vid Svea hovrätt bildad särskild avdelning, skulle nämligen även tjänstemän, som allenast hava tjänstgöring vid krigshovräiten, kunna sägas vara tjänstemän vid Svea hovrätt.

Då kommittén i sitt förslag införde ett stadgande därom, att protokoll, som hållits i distriktskrigsrätt — i stället för att förvaras vid den avdelning, där krigsrätten hållits — skulle för varje kalenderår inom näst följande års utgång insändas till krigshovrätten för att där förvaras, hade detta icke i främsta rummet sin grund däri, att kommittén ville underlätta den kontroll, som krigshovrätten har att utöva över krigsrätternas verksamhet. Med en organisation av krigsrätterna sådan som, den av kommittén föreslagna, vore det nämligen, enligt vad kommittén uttalat, fullt berättigat att antaga, att behovet av kontroll över distriktskrigsrätternas verksamhet icke skulle visa sig större än behovet därutinan i fråga om de allmänna underdomstolarne. Anledningen till den av kom-

197 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

mitten föreslagna ändringen får därför huvudsakligen sökas däri, att krigsrätterna enligt kommitténs förslag icke skulle vara bundna vid viss avdelning utan utgöra ambulatoriska distriktskrigsrätter. Då enligt det nu föreliggande förslaget krigsrätterna skulle vara med truppförbanden förenade avdelningskrigsrätter, torde däremot något skäl icke föreligga till ändring i den nu gällande lagstiftningen, såvitt däri stadgas, att protokoll, som hållits vid regements- och stationskrigsrätt, skola vara förvarade vid de särskilda truppförbanden. I åtskilliga över kommitténs förslag avgivna yttranden har även framhållits, att det för vinnande av kontinuitet och enhet i rättsskipningen vore nödvändigt, att krigsrätterna hade tillgång till sina gamla protokoll, vilket även behövdes för det fall, att en förut straffad person ånyo åtalades eller avskrifter av protokoll rekvirerades av myndigheter eller enskilda.

Vad de särskilda krigsrätterna angår, skulle dessa enligt detta förslag antingen i likhet med regements- och stationskrigsrätterna vara av en mera permanent natur eller ock ha en rent tillfällig karaktär. Det förra skulle vara fallet exempelvis vid skolor och vid detachement med stadig förläggningsort på annan plats än huvudstyrkan, under det mera tillfälliga krigsrätter torde komma att inrättas, bland annat, vid för fälttjänstövningar eller bevakningstjänst sammandragna trupper ävensom vid sjöstyrka. Samma skäl, som anförts till stöd därför, att regements- och stationskrigsrätternas protokoll bibehållas vid vederbörande avdelning, böra tydligen även föranleda därtill, att protokollen vid de särskilda krigsrätter, som äro permanenta, förvaras vid de avdelningar, där dessa krigsrätter äro inrättade, varemot protokoll, som hållits vid krigsrätter av mera tillfällig beskaffenhet, lämpligen i likhet med de vid fältkrigsrätterna hållna protokollen böra förvaras vid krigshovrätten.

Då flertalet av de särskilda krigsrätter, som komma att inrättas, på sätt nu är fallet med de i fred inrättade fältkrigsrätterna, torde få en mera stadigvarande karaktär, synes det riktigast, att samma föreskrifter i ifrågavarande avseende lämnas för de särskilda krigsrätterna som för regements- och stationskrigsrätterna, eller att protokollen skola överlämnas till befälhavaren, som förvarar dem i sin expedition och endast lämnar krigshovrätten meddelande därom, att protokollen blivit i vederbörlig ordning till befälhavaren ingivna. Därjämte lärer beträffande de särskilda krigsrätterna en tilläggsbestämmelse kunna meddelas av innehåll, att de vid dessa krigsrätter hållna protokoll jämte dithörande handlingar skola, då den särskilda krigsrättens verksamhet upphör, inom viss tid därefter insändas till krigshovrätten. Till följd därav komma protokollen vid de särskilda krigsrätter, som äro mera tillfälliga, att i

39 §.

198 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

likhet med fältkrigsrätternas protokoll översändas till krigsliovrätten, utan att samma regel behöver tillämpas på de särskilda krigsrätter, som äro av en mera permanent natur.

Beträffande de vid fältkrigsrätt och överkrigsrätt förda protokoll har någon ändring ej gjorts i kommitténs förslag.

9 KAP.

Denna § är i huvudsakliga delar likalydande med 41 § i kommitténs förslag med de förändringar, som däri vidtagits i kungl. propositionen till 1908 års riksdag.

I flera av de avgivna yttrandena har uttalats, att olägenheter av praktisk och disciplinär natur vore förenade därmed, att vissa av de brott, som enligt 18 § l:o c) i nu gällande lag höra till krigsdomstols behandling, uteslutits från sådan domstols behörighet. Såsom av förslaget till strafflag för krigsmakten framgår, finnas emellertid i detta förslag åtskilliga brott omförmälda såsom straffbara enligt allmän lag, vilka nu endast på grund av förenämnda stadgande i 18 § skola dömas av krigsdomstol. Till dessa brott, som alltså även enligt föreliggande förslag skulle höra till krigsdomstols behandling, äro i allmänhet de förbrytelser att hänföra, som i större utsträckning kunna tänkas förekomma under den militära tjänstgöringen eller under sådana förhållanden, att brottet får en särskild karaktär, då det förövas av personer, som lyda under strafflagen för krigsmakten. Sålunda skall enligt förslaget våld och förolämpning ävensom stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök till rån, skadegörelse och annan oredlighet, då brottet förövats mot någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten, även enligt förslaget dömas av krigsdomstol, så framt brottet begåtts under tjänstgöring, inom de militära etablissementen eller under andra liknande förhållanden. Till följd härav lära endast förbrytelser av särskilt grov beskaffenhet ävensom sådana brott, som endast mera sällan förekomma under de förhållanden, varom här är fråga, komma att undantagas från krigsdomstols behandling. De praktiska olägenheter, som man bland annat ansett vara förenade därmed, att parter och vittnen ryckas från sin militära tjänstgöring, torde därför icke bliva av någon avsevärd betydelse.

Enligt förslaget, till strafflag för krigsmakten skulle präster icke i något fall lyda under nämnda lag. De torde ej heller vara underkastade straff enligt samma lag i annat fall, än då de begå sådant

199 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

brott, som omförmäles i 8 § av strafflagsförslaget. Vid sådant förhållande lära mål angående åtal mot präster, då dessa mål enligt lagen om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889 skola prövas av domkapitel, icke i något fall vara att hänföra till de under l:o) i förevarande § uppräknade mål.

Det rörande åtal mot präster meddelade undautagsstadgandet, enligt vilket domkapitlen jämväl i fråga om de vid krigsmakten anställda prästerna bibehållits vid sin domsrätt, har därför hänförts allenast till punkt 2:o) och till följd därav även upptagits under detta nummer i lagförslaget.

1 kungl. propositionen till 1908 års riksdag utsträcktes på hemställan av två ledamöter i högsta domstolen bestämmelsen om krigsdomstols behörighet att upptaga åtal mot dem, vilka tillhöra besättningen å fartyg, som befinner sig på sjötåg, att gälla icke blott i krigstid utan även eljest, då fartyget befinner sig på sjötåg utom riket. I det reviderade förslaget har däremot icke någon ändring gjorts i vad kommittén i ifrågavarande hänseende föreslagit. Visserligen skulle även enligt föreliggande förslag särskild krigsrätt kunna inrättas för självständiga fartygsavdelningar och enkla fartyg, då de befinna sig utom riket. Med den förändrade domstol sorganisationen, enligt vilken två jurister alltid skola tjänstgöra i krigsrätt, torde emellertid särskilda krigsrätter sällan eller aldrig komma att inrättas vid expeditioner i mera avlägsna farvatten.

Då åter särskild krigsrätt inrättats vid eskaderövningar i de farvatten, som äro belägna i närheten av vårt land, lärer det icke möta någon större olägenhet att låta de allmänna domstolarna upptaga mål, som eljest tillhöra deras bedömande.

Näst sista momentet har erhållit en något ändrad redaktion, varmed avses att med större tydlighet uttrycka, att det, för det fall att någon är tilltalad inför krigsdomstol och han där gör sig skyldig till förolämpning mot domare eller annan, alltid skall tillkomma sådan domstol att döma jämväl angående förolämpningen, även om detta brott icke enligt de förut i denna § givna bestämmelser tillhör sådan domstols prövning.

2 mom. har i jämförelse med kommitténs 42 § erhållit en något -4o §. förändrad lydelse närmast i anslutning till nuvarande lag och det av

1895 års kommitté avgivna förslag. Det har nämligen ansetts nödvändigt att utesluta varje tvekan om vilken krigsrätt, som är behörig för det fall, att den tilltalade tillhör dels en avdelning, vid vilken regementB- eller stationskrigsrätt finnes, och dels en avdelning t. ex. eu skola, vid vilken särskild krigsrätt är inrättad eller som enligt därom med-

200 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

delad bestämmelse skall lyda under viss regements- eller stationskrigsrätt. Den använda formuleringen avser att uttrycka, att det i sådant fall är den särskilda krigsrätten eller den regements- eller stationskrigsrätt, varunder avdelningen förklarats skola lyda, som är behörig domstol.

Ehuru det vid den nu föreslagna organisationens genomförande naturligtvis är meningen, att antingen särskild krigsrätt skall inrättas vid de avdelningar av krigsmakten, där ej regements- eller stationskrigsrätt finnes eller ock bestämmelse meddelas om att mål, si>m vid sådan avdelning förekomma, skola dömas av viss regements- eller stationskrigsrätt, är det dock icke uteslutet, att sådant stadgande i något fall icke blivit meddelat. För dylika fall måste alltså en utväg finnas att bestämma, vilken krigsrätt, som är behörig; och har det ansetts lämpligast att lämna avgörandet av denna fråga åt krigsöverdomstolen.

Angående anledningen till att något stadgande, motsvarande det, som upptagits i 43 § av kommitténs förslag, icke införts i det reviderade förslaget hänvisas till den allmänna motiveringen.

Ehuru enligt förslaget särskild krigsrätt skulle kunna inrättas även för avdelning av flottan, som befinner sig på sjötåg, torde det dock, såsom förut framhållits, bliva jämförelsevis sällan, som i sådant fall särskild krigsrätt kommer att inrättas. För det fall att särskild krigsrätt eller fältkrigsrätt icke inrättats vid avdelning, som befinner sig på sjötåg, erfordras alltså en bestämmelse, motsvarande den i kommitténs 44 § upptagna.

Enligt kommitténs förslag skulle, i olikhet med vad nu finnes bestämt, officerare och med dem likställda allenast i mål rörande vissa slag av tjänstefel svara inför krigsöverdomstol, men i andra mål angående av dem begångna fel och försummelser i tjänsten åtalas inför krigsrätt. De viktigaste av de skäl, som anförts till stöd för vad kommittén i denna del föreslagit, äro, att likheten inför lagen mellan officerare, å ena, samt underofficerare och manskap, å andra sidan, även i avseende å forum i största möjliga mån bör upprätthållas, samt att det, då mål mot officerare esomoftast för sin utredning erfordra rannsakning vid underrätt, vore en ur både principiell och praktisk synpunkt lycklig anordning, om den domstol, som rannsakade, även ägde att döma i första instans.

Mot kommitténs förslag i denna del hava dock betänkligheter uttalats såväl av två ledamöter i kommittén som av krignhorätten och ett flertal militära myndigheter. Det har sålunda anmärkts, att officerarne, om de utan avseende å grad skulle svara inför krigsrätt, komme

201 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

i en sämre ställning än rikets övriga ämbetsmän, vilket icke kunde annat än inverka nedsättande på de förra, samt vidare att handläggningen av sådana mål, som förut avgjorts allenast efter skriftväxling, skulle bliva långsammare, än nu vore fallet. Ytterligare har man fäst uppmärksamheten därvid, att mål mot officerare vid tillämpning av kommitténs förslag kom me att handläggas av ett stort antal olika domstolar, samt framhållit, att detta förhållande komme att föranleda därtill, att varje domstol knappast kunde förvärva nödig erfarenhet vid dylika måls handläggning, vartill komme att den enhet och kontinuitet i domsluten, som nu funnes, då mål mot officerare handlades av eu enda för armén och flottan gemensam domstol, skulle gå förlorad.

Såsom kommittén även framhållit, torde den med hänsyn till forum privilegierade ställning, som officerarne för närvarande intaga i förhållande till manskapet, till stor del hava sin grund däri, att den militära underrätten med dess åklagaremakt ej ansetts skickad att handlägga de i allmänhet mera grannlaga och invecklade målen rörande officerares tjänsteförseelser. Efter genomförande av den nu föreslagna reformen i krigsrätternas organisation torde åter förhållandet bliva ett annat. Med hänsyn till de förändringar, förslaget innehåller beträffande såväl krigsrätternas sammansättning som åklagareväsendet lärer man icke längre kunna påstå, att krigsrätterna icke skulle besitta nödig kompetens och auktoritet för att kunna tillerkännas domsrätt i mål mot officerare till och med då det gäller svårare och mera grannlaga fall. Det bör även vara ägnat att skänka ökad auktoritet åt krigsrätternas domslut i allmänhet, om något dylikt undantag i fråga om deras kompetens icke kommer till stånd, utan den domstol, som skall döma över manskapet, även anses lämpad att döma över officerarne. De olägenheter, som, enligt vad man påstått, skulle vara förenade med den föreslagna reformen, synas mig icke heller vara av sådan betydelse, att de motväga de fördelar, reformen utan tvivel kommer att föra med sig, därigenom att den möjliggör icke allenast en genomförd likhet inför lagen mellan officerare, å ena, samt underofficerare och manskap, å andra sidan, utan även en bättre anordning av processen i sådana mål, där rannsakning vid krigsrätt i värjo fall är erforderlig. I huvudsak har jag därför icke funnit skäl att göra någon ändring i de av kommittén föreslagna bestämmelserna rörande officerares forum.

Kommittén har emellertid, på sätt jag förut omnämnt, föreslagit, att officerare i mål angående vissa slag av tjänsteförseelser, däri avgörandet i regel kan ske utan rannsakning med den tilltalade, skola Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 höft. (Sr 57.) 26

48 §.

V

202 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

dömas av krigsöverdomstol såsom första instans. Den föreslagna bestämmelsen synes mig vila på den riktiga tanken, att handläggningen av sådana mål, som kunna avgöras efter en enkel skriftväxling mellan överkrigsliskalen och den tilltalade, icke bör onödigtvis förlängas genom en i och för sig obehövlig rannsakning vid underrätten. Med anledning av en utav krigshovrätten gjord anmärkning har bestämmelsen dock i någon mån omredigerats för att därunder skola falla även några andra grupper av mål, vilka i likhet med de av kommittén uppräknade röra fel och försummelser vid fullgörande av tjänsteåligganden, som äro ålagda befälhavarne i samband med det militära rättegångsväsendet.

Såsom jag redan förut framhållit vid motiveringen av strafflagsförslaget, torde besvär, som anförts mot beslut, varigenom befälhavare ådömt disciplinär bestraffning, alltid böra avgöras av krigsöverdomstol, vare sig befälhavaren är av officers grad eller rang eller icke. I samband med denna ändring har även stadgats, att mål, som röra åtal för fel eller försummelse vid disciplinmåls handläggning eller vid verkställighet av disciplinstraff, skall tillhöra krigsö ver do mstolen, vare sig den tilltalade är officer eller underofficer.

Då mom. 1 i förevarande § icke avser att giva andra bestämmelser angående krigsdomstols behörighet att döma över delaktighetsförbrytelser än som förut givits i 39 §, har mom. 1 erhållit en något förändrad redaktion, varav tydligare framgår, att man här endast velat stadga, att krigsdomstol är behörig att rannsaka i mål rörande åtal för delaktighet i brott, som skall tilltalas vid krigsdomstol, även om det enligt de i 39 § givna bestämmelser ej tillkommer sådan domstol att döma över delaknghetsbrottet. Under det jämlikt 39 § 5:o) åtal för delaktighet i brott, som skall åtalas vid krigsdomstol, även skall tillhöra sådan domstols handläggning, så snart delaktighetsbrottet förövats av någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten, vare sig han i det ifrågavarande fallet är underkastad straff efter strafflagen för krigsmakten, eller så icke är förhållandet, utan han skall dömas efter allmän lag, synes den av kommittén föreslagna redaktionen förutsätta, att den delaktige skall dömas av allmän domstol, så snart han icke i det ifrågavarande fallet är underkastad straff efter strafflagen för krigsmakten.

Mot avfattningen av mom. 2 i kommitténs förslag kan på samma sätt erinras, att densamma icke står i full överensstämmelse med de allmänna reglerna om domstols behörighet, då fråga är om någon, som icke lyder under strafflagen för krigsmakten, men likväl för angivelsebrottet är underkastad straff efter nämnda lag, såsom för-

203 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

hållandet är med krigsfångar, vilka icke enligt 6 § i strafflagsförslaget äro att hänföra till dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten. På grund häraf har momentets avfattning undergått en mindre modifikation.

Åven mom. 3 har något omformulerats. Med den av kommittén föreslagna formuleringen skulle åtminstone efter ordalagen detta moment ej vara tillämpligt, då någon, som utan att lyda under strafflagen för krigsmakten likväl är underkastad straff efter samma lag, är delaktig i ett brott, som, vad huvudmannen angår, skall dömas av allmän domstol.

10 KAP.

Även med den förändrade ställning, åklagarna enligt förslaget skulle intaga till de militära myndigheterna, lärer det, utan att uttryckligt stadgande därom införes i lagen, vara tydligt, att icke blott målsäganden utan även vederbörande allmänna åklagare äger använda den i denna § anvisade utväg för åtals anhängiggörande.

Med anledning av de förändrade bestämmelser, som det omarbetade förslaget innehåller i fråga om krigsrätts sammankallande, torde det ej längre vara behövligt att upptaga de i 53 § av kommittéförslaget meddelade utförliga föreskrifterna om de former, som skola iakttagas, då en hos befälhavaren gjord angivelse skall hänskjutas till domstol. Har den befälhavare, hos vilken angivelsen blivit gjord, ej själv oinskränkt bestraffningsrätt i disciplinmål, bör han tydligen, innan målet hänskjutes till domstol, anmäla saken hos närmast högre befälhavaren, som innehar sådan bestraffningsrätt, så att denne blir i tillfälle att pröva, om målet skall behandlas såsom disciplinmål eller icke. Detta synes med erforderlig tydlighet bliva uttryckt därigenom, att orden »efter prövning av behörig befälhavare» inryckts i förslaget. Att vid målets hänskjutande till domstol de närmare föreskrifter skola iakttagas, som finnas angivna i 14 och 15 §§ av förslaget, torde icke särskilt behöva uttryckas i lagtexten.

Här har ansetts lämpligt att intaga en föreskrift, att allmänna åklagaren, sedan handlingarna till honom överlämnats, har att i målet verkställa den ytterligare utredning, som må vara erforderlig.

Den i motsvarande § av förslaget förekommande bestämmelsen, att allmän åklagare vid krigsdomstol skall ställa sig till efterrättelse — förutom de för åklagare i allmänhet gällande stadganden — även honom i tjänsten särskilt givna föreskrifter, synes mig vara obehövlig och i övrigt kunna giva anledning till den missuppfattningen, att de militära

204 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

befälhavarna skulle vara befogade att giva åklagarna instruktioner om huru de skola utföra sin talan. Bestämmelsen har därför vid omarbetningen uteslutits ur förslaget.

11 KAP.

(57 §.) Det i 57 § av kommitténs förslag intagna stadgandet, att krigs-

rätt skall sammanträda å tid och ställe, som i krigsdomarens kallelse eller vederbörligt förordnande bestämts, samt vidare så ofta de till rätten överlämnade mål och ärenden det erfordra, har såsom överflödigt uteslutits. På grund av bestämmelsen i 14 och 26 §§ av förslaget, att krigsdomaren eller vid fältkrigsrätt vederbörande befälhavare skall bestämma tid och plats för rättens första sammanträde, torde det nämligen utan vidare vara klart, att krigsrätten vid meddelande av upphovsbeslut i något mål även äger att bestämma dagen för målets fortsatta handläggning.

55 g. Enligt kommitténs förslag har åliggandet att inkalla parter till

krigsrätt överlämnats åt krigsdomaren eller vid fältkrigsrätt åt den civila ledamoten. Då krigsdomaren, på sätt förut framhållits, i allmänhet torde böra befrias från sådana göromål, som icke direkt tillhöra den dömande verksamheten, har nämnda åliggande i stället överlämnats åt allmänna åklagaren, som enligt förslaget i vanliga fäll skulle bo på den plats, där vederbörande truppförband är förlagt, och på grund därav med större lätthet än krigsdomaren kan anträffa parterna med kallelser. Av samma anledning har krigsdomare även ansetts böra befrias från att utfärda vittnes kallelser.

57 §. I anslutning till 52 § i kommitténs förslag, enligt vilken mål

skola anhängiggöras vid krigsdomstol genom skriftlig anmälan hos den angivnes befälhavare eller hos krigsöverdomstolen, lämnas i 59 § av samma förslag en föreskrift, att allenast de mål, som av vederbörande befälhavare eller krigsöverdomstolen överlämnats till krigsrättens handläggning, äro föremål för rannsakning vid krigsrätt. Då en för brott tilltalad person begått annan förbrytelse, som hör till krigsdomstols upptagande, ävensom då annan under sådan rätts domvärjo lydande person angives för delaktighet i det åtalade brottet, skulle det dock tillkomma krigsrätten att, utan att målet sålunda till krigsrätten överlämnats, rannsaka även rörande dessa mål. Någon föreskrift finnes däremot icke om att den som icke lyder under krigsdomstols domvärjo, då han angives för delaktighet i ett åtalat brott, kan rannsakas inför krigsdomstol, vilket dock enligt kommitténs 50 § skulle vara fallet. För

205 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

att tydligare uttrycka detta hava orden, »under sådan rätts domvärjo lydande person» uteslutits, varjämte i sammanhang därmed en mindre ändring vidtagits i paragrafens slutord.

I denna § har intagits den av mig förut omförmälda bestämmelsen, no §. att krigsrätt skall kunna handlägga mål angående undersökningar rörande förkomna persedlar och dylikt, även om krigsdomaren ej är tillstädes, såvida talan om ansvar ej föres.

I 61 § av kommitténs förslag har med en obetydlig ändring (6i §. upptagits den i 34 § av gällande lag intagna bestämmelsen, att officers eller underofficers tjänsterapport angående underlydande skall, utom i fråga om oförrätt emot officerens eller underofficerens egen person, äga vitsord, där ej skäl eller omständigheter förekomma, som förringa rapportens vitsord.

Denna § har i överensstämmelse med en av två kommittéledamöter avgiven reservation vid omarbetningen uteslutits ur förslaget.

Det synes mig nämligen föga överensstämma med de grundsatser, på vilka detta förslag eljest vilar, att låta den militära processen i ett så • viktigt hänseende avvika från vad som är stadgat i fråga om processen vid de allmänna domstolarna.

Krigshovrätten har i sitt utlåtande över förslaget uttalat, att i so § avseende å omröstning vid krigsrätt annat eller mera icke borde i lagen uttryckas, än att krigsdomaren skall säga sin mening först, men att i övrigt de regler, som vore gina i 23 kap. 5 § rättegångsbalken, borde följas. Någon ändring har dock icke i anledning härav vidtagits i kommitténs förslag. Det synes nämligen lämpligt, att de militära ledamöterna genom de vota, som avgivas av rättens bägge civila ledamöter, erhålla erforderlig ledning för sakens bedömande särskilt från rent juridisk synpunkt. Däremot har det ansetts riktigast att i överensstämmelse med de allmänna regler, som gälla för omröstning vid de allmänna domstolarna, stadga, att auditören vid omröstningen skall yttra sin mening före krigsdomaren.

I denna § har på därom gjord framställning en uttrycklig bestämmelse 61 § meddelats om skyldighet för den ledamot i rätten, som har att föra protokollet, att icke blott uppsätta utan även expediera krigsrättens beslut.

Paragrafen har vidare kompletterats med ett stadgande därom, att utslag rörande vid krigsdomstol tilltalad person, som icke tillhör krigsmakten, i likhet med utslag i mål, däri icke någon varit tilltalad, ofördröjligen skall avlämnas till den befälhavare, som föranstaltat om rättens sättande.

Justitieombudsmannen har i en till Kungl. Maj:t ingiven skri-

§■

206 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

velse erinrat, att det beträffande tiden, inom vilken krigsdomstols utslag angående liäktad person borde till vederbörande översändas, icke i nu gällande rättegångsordning för krigsmakten funnes någon bestämmelse, motsvarande den, som meddelats i 20 § av kungl. förordningen om expeditionslösen den 7 december 1883. Och har justitieombudsmannen i anledning härav påyrkat, att bestämd föreskrift skulle i ifrågavarande avseende meddelas. Krigshovrätten, som hörts över denna framställning, har för sin del tillstyrkt, att en tid av högst fyra dagar bleve stadgad, inom vilken auditör hade att för verkställighet till vederbörande översända utslag angående häktad.

I 20 § av ovannämnda kungl. förordning, sådan densamma lyder enligt kungl. kungörelsen den 10 december 1909, finnes numera stadgat, att icke allenast underrätts utslag i mål angående häktad utan även sådan domstols utslag, varigenom någon, som icke hålles häktad, blivit dömd till frihetsstraff, skall av domaren på landet senast inom sex dagar och av rätten i stad senast inom fyra dagar efter avkunnandet avsändas, om utslaget angår häktad, till föreståndaren för häktet, men eljest till Konungens befallningshavande.

Då det synes vara lämpligt, att, vad angår tiden för översändande av utslag, samma regler komma att gälla i fråga om krigsrätts utslag som beträffande utslag, meddelat av allmän domstol, föreslås nu, avt såväl i mål angående häktad som i mål, däri någon, som icke hålles häktad, blivit dömd till frihetsstraff, varmed då förstås jämväl arreststraff, de bestämmelser skola i ifrågavarande avseende gälla, som i särskild författning finnas stadgade rörande utslag, som meddelats av allmän domstol i stad, med vilken ju krigsrätt närmast är att likställa. Som det vidare lärer vara av vikt, att utslag angående någon, som i målet är häktad och är villig att genast undergå straffet, snarast möjligt bringas till verkställighet, föreslås även, att i mål angående häktad person utslaget förutom till vederbörande befälhavare skall översändas till den myndighet, som jämlikt lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet, i vissa fall, av straff, ådömt genom icke laga kraftägande utslag, äger att upptaga nöjdförklaring av den tilltalade, eller sålunda att utslaget, då den häktade förvaras i militärhäkte, skall sändas till den befälhavare, som har uppsikt över häktet, men eljest till häktets föreståndare. Detta överensstämmer även med de förändrade regler angående verkställighet av utslag rörande häktad person, som meddelats i förslagets 82 §.

I olikhet med gällande lag och det av 1895 års kommitté avgivna förslaget har icke i det föreliggande förslaget lämnats någon föreskrift därom, att utslag, som meddelats av särskild krigsrätt å fartyg på sjö-

207 Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

tåg, skall vid underställning avlämnas till befälhavaren i stället för att inom den bestämda tiden insändas direkt till krigsöverdomstolen. Att någon bestämmelse, varigenom krigsrätt å sjötåg i förevarande avseende likställdes med fältkrigsrätt, icke meddelades i kommitténs förslag, var ju naturligt, då enligt detsamma krigsrätt å sjötåg överhuvud taget icke skulle förekomma. Det reviderade förslaget medger visserligen hållande av särskild krigsrätt å fartyg på sjötåg, men, såsom förut framhållits, torde sådan krigsrätt på grund av reglerna om krigsrätts sammansättning icke kunna förekomma annat än å större eskadrar, som äro sammandragna i eller i närheten av inhemska farvatten. Vid sådant förhållande torde ej hinder behöva möta att jämväl från särskild krigsrätt, som i fredstid hållits å fartyg under sjötåg, insända utslaget jämte övriga handlingar direkt till krigsöverdomstolen inom den av kommittén för utslag av distriktskrigsrätt föreslagna tid.

Då det, såsom förut framhållits, synes vara lämpligast att auditören i allmänhet vidtager de åtgärder av expeditionell natur, som kunna vid krigsrätt förekomma, har åliggandet att insända utslag av regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt för underställning enligt detta förslag lämnats åt auditören och icke, såsom kommittén föreslagit, åt krigsdomaren.

Aven för det i förevarande § behandlade fall föreslås, att auditören och icke krigsdomaren skall ombesörja handlingarnas insändande till krigsöverdomstolen.

12 KAP.

1 det reviderade förslaget har eu omkastning gjorts i ordningsföljden mellan de olika momenten i denna §.

Enligt förslaget skulle mål, som tillhöra krigsöverdomstolens omedelbara prövning, kunna inkomma till krigsöverdomstolen antingen på det sätt, att överkrigsfiskalen eller enskild part väcker åtal omedelbart hos krigsöverdomstolen, eller sålunda att målet jämlikt 51 § överlämnas dit av vederbörande befälhavare, varemot icke, såsom nu kan ske, ett mål skulle kunna anhänggöras vid krigsöverdomstolen först sedan rannsakning vid krigsrätt ägt rum. Det synes därför, som om den procedur, som omtalas i 1 mom. av förevarande §, sådan densamma lyder enligt kommitténs förslag, utgör ett senare stadium av rättegången än den, som omtalas i 2 och 3 mom., och därför bör erhålla sin behandling i paragrafens senare del. Först skola nämligen de i 2 och 3 mom.

(73 §,)

7t g.

m §.)

208 Kungl. Maj:ts Nåd Proposition Nr 57.

omförmälda åtgärderna vidtagas, och därpå tillkommer det domstolen att, om så erfordras, föreskriva om rannsaknings hållande vid annan domstol; först sedan rannsakningshandlingarna från denna domstol inkommit till krigsöverdomstolen, skall därpå den i 1 mom. omtalade proceduren äga rum.

Den ändring, som i övrigt vidtagits i 2 mom. av det reviderade förslaget, sammanhänger med den i 51 § av förslaget givna föreskriften, att befälhavare, till vars kunskap det kommit att något brott blivit begånget, som tillhör krigsöverdomstols omedelbara prövning, skall hänskjuta målet till krigsöverdomstolen. I ett sådant mål lärer man icke i varje fall kunna säga, att någon i målet för talan. Finner överkrigsfiskalen, sedan handlingarna blivit till honom överlämnade, ej skäl till åtal, finnes nämligen icke någon åklagare i målet, och det torde därför icke tillkomma krigsöverdomstolen att däri meddela någon dom, utan bör målet från vidare handläggning avskrivas. För däremot enskild part talan i målet, torde det bättre överensstämma med allmänna rättsgrundsatser, att den tilltalade alltid lämnas tillfälle att yttra sig över åtalet, även om överkrigsfiskalen ej biträder den av målsäganden förda talan, än att den angivne, såsom kommittén föreslagit, endast bliver över angivelsen hörd, då krigsöverdomstolen finner det vara erforderligt.

Med de förändringar, som i det reviderade förslaget gjorts i krigshovrättens sammansättning, är det uppenbarligen nödvändigt att rörande domförhet samma regel blir tillämplig på krigshovrätt, som enligt kommitténs förslag skulle gälla för överkrigsrätt, eller att samtliga ledamöter alltid skola vara tillstädes i rätten. Att därvid särskilt framhålla, att ordföranden skall vara tillstädes, synes obehövligt och kan möjligen vid bestämmelsens tillämpning å krigshovrätten giva anledning till missförstånd. Då alltså i ifrågavarande avseende alldeles samma regler skola gälla för krigsöverdomstol som för krigsrätt, torde någon bestämmelse om domförhet vid krigsöverdomstol ej behöva i lagen införas. På grund av stadgandet i 75 § skall nämligen vad i 59 § föreskrivits i fråga om domförhet vid krigsrätt ändock vara tillämpligt på krigsöverdomstol.

Den ändring, som föreslås i denna §, är en följd av den föreslagna ändringen i krigshovrättens sammansättning, enligt vilken ett särskilt krigshovrättsrådsämbete skulle inrättats, vars innehavare skulle hava till åliggande att föredraga de i krigshovrätten förekommande mål.

Kommittén föreslår i 81 §, att den i allmän lag stadgade inskränkningen i åklagares rätt att i brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit

209 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

dess prövning underställt, söka ändring i hovrättens utslag ej skall äga tillämpning i fråga om allmän åklagares vid krigsdomstol rätt att fullfölja talan mot krigsöverdomstols utslag. Detta stadgande motiveras av kommittén därmed, att, då åklagarna vid krigsdomstolarna enligt kommitténs förslag skulle bliva juridiskt bildade personer, man syntes vara fullt berättigad att antaga, att dessa åklagare ej skulle komma att hos Konungen besvära sig i andra fall, än där ändring i det överklagade utslaget med skäl kunde ifrågasättas, och att följaktligen någon inskränkning i rätten att överklaga krigsöverdomstols utslag icke för dem skulle visa sig behövlig. Som enligt det reviderade förslaget åklagarbefättningarna i allmänhet lära komma att innehavas av personer, som tjänstgöra såsom åklagare vid de allmänna domstolarne, och för dem enahanda begränsning torde böra gälla i fullföljdsrätteu, vare sig att åtal anhängiggjorts vid krigsdomstol eller vid allmän domstol, har förevarande bestämmelse helt och hållet uteslutits ur lagen.

13 KAP.

Krigslagstiftningskommittén har i sitt betänkande avvisat tanken på att i lagen upptaga någon bestämmelse, varigenom vid krigsdomstol tilltalad person tillförsäkras rätt att få ett rättegångsbiträde förordnat till sin hjälp i rättegången, och därvid huvudsakligen framhållit det principiellt oegentliga i att genomföra en dylik anordning, innan försvarareinstitutionen blivit införd på den allmänna processlagstiftningens område. Efter avgivande av kommitténs förslag har emellertid genom lagen den 14 september 1906 angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad grundsatsen om statens skyldighet att genom anskaffande av försvarare ingripa till skyddande av svarandens intressen i rättegången vunnit ett visst om också begränsat erkännande, då däri föreskrives, att häktad person, som misstänkes för brott, varå straffarbete efter lag följa kan, på begäran kan erhålla hjälp i rättegången av ett utav Konungens befallningshavande förordnat rättegångsbiträde, vilket förskottsvis skall erhålla ersättning för sina besvär av allmänna medel. Och det torde ulan vidare vara klart, att nämnda lag även bör äga tillämpning, då någon hålles häktad för brott, som tillhör krigsdomstols behandling. Det lärer emellertid kunna ifrågasättas, om icke personer, tillhörande krigsmakten, böra tillförsäkras ett ännu vidsträcktare skydd än andra. Det är visserligen sant, att ett fullständigt och slutgiltigt ordnande av försvarareinstitutionen icke gärna kan komma till stånd utan samband Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. I samt. 27 höft. (Nr 57.) 27

so g.

210 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

med den allmänna reform av vår straffprocessuella lagstiftning, vartill förarbetena äro påbörjade. Detta bör dock icke utgöra något hinder för att i de fall, där särskilda skäl till undantagsbestämmelser äro för handen, i avbidan på ett fullständigare ordnande av hithörande frågor vidtaga sådana anordningar, som i någon mån kunna fylla vad som brister. Detta synes mig höra ske på det område, som nu är under behandling. Enligt min uppfattning hava nämligen statsmakterna en alldeles särskild skyldighet att tillse, att personer, som ställas under tilltal vid krigsdomstolarna, erhålla den hjälp i rättegången, som erfordras för ett tillbörligt tillvaratagande av deras intressen, så att de omständigheter, som kunna tala till svarandens förmån, icke lämnas obeaktade på grund av hans okunnighet eller ovana vid rättsliga förhandlingar. Flertalet av dem, som tilltalas vid krigsdomstol, äro nämligen värnpliktiga. Dessa hava icke av egen fri vilja kommit att tillhöra krigsmakten, utan fullgöra genom sin krigstjänst en i lag stadgad skyldighet mot det allmänna. Staten bör därför låta sig angeläget vara att tillvarataga de värnpligtigas intresse i de fall, då dessa själva sakna förmåga att göra det på ett tillfredsställande sätt, och krigstjänsten bör icke för dem medföra andra olägenheter eller annan tunga, än som följer av förhållandenas egen natur. Det bör även beaktas, att de värnpliktiga till följd av ungdom och oerfarenhet i särskild grad sakna förmåga att själva tillvarataga sina intressen i rättegången liksom att de i regel icke äro i den ekonomiska ställning, att de själva kunna bestrida de utgifter, som erfordras för anskaffande av rättegångsbiträde. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att vid krigsdomstol tilltalade personer icke av sin tjänstgöring böra hindras från att själva skaffa sig biträde i rättegång, lärer därför icke vara tillfyllest. Emellertid anser jag det icke kunna ifrågasättas att utsträcka tillämpningen av 1906 års lag längre än att omfatta de fall, då någon ställes under tilltal för brott, som enligt lag kunna bestraffas med straffarbete eller förlust av ämbete eller tjänst. Att låta bestämmelsen komma till tillämpning även i andra fall, skulle nämligen i anseende till det stora antal av jämförelsevis enkla mål, som då skulle falla under densamma, möta stora praktiska svårigheter. Inskräukes vidare i överensstämmelse med 1906 års lag statens ingripande till sådana fall, då den tilltalade själv anser sig vara i behov av biträde och begär hjälp för biträdes anskaffande, finner jag det icke vara att befara, att några större svårigheter skola uppstå att utan alltför stora kostnader för statsverket erhålla för uppdraget tillräckligt kvalificerade personer. Behovet av offentliga försvarare behöver härvid helt säkert icke bliva så stort, att man, såsom kommittén förutsätter,

211 Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

skall behöva organisera någon enbart för de militära domstolarna avsedd kår av dylika försvarare.

Den föreslagna bestämmelsen medför emellertid rätt för svaranden att erhålla försvarsadvokat i ett stort antal av de brottmål, som förekomma vid krigsdomstolarna. De i strafflagen för krigsmakten fastställda strafflatituderna äro nämligen i de flesta fall mycket vida. Den tilltalade skulle sålunda i allmänhet äga rätt att få hjälp i rättegången, då han åtalas för uppror eller upplopp, vägran eller underlåtenhet att lyda förmans befallningar i tjänsten, våld eller annan misshandel å överordnad krigsman i eller för tjänsten, stöld, skadegörelse å krigsmaktens egendom eller upprepad förskingring av sådan egendom.

Skyldighet att förordna rättegångsbiträde torde i överensstämmelse med vad i allmän lag är stadgat böra åligga Konnngens befallningshavande. Då svårighet emellertid torde föreligga för personer, som fullgöra sin tjänstgöring vid krigsmakten, att själva hos Konungens befallningshavande framställa begäran om rättegångsbiträde, har stadgande meddelats därom, att de skola anmäla sin önskan i nämnda avseende hos vederbörande befälhavare, vilken det sedan åligger att göra framställning i saken hos Konungens befallningshavande. Undantag bär endast ansetts böra stadgas för det fall, att någon tilltalas vid fältkrigsrätt. Med hänsyn till svårigheten att icke säga omöjligheten att under krigsförhållanden anlita Konungens befallninghavande i ifrågavarande fäll har nämligen stadgats, att vid fältkrigsrätt förordnande för rättegångsbiträde skall meddelas av fältkrigsrättens civile ledamot. Då det därjämte under krig säkerligen lärer inträffa, att lämpliga biträden över huvud icke finnas att tillgå, har ytterligare stadgats, att den omständigheten, att lämpligt biträde ej kunnat anskaffas, ej utgör hinder för målets slutliga avgörande.

14 KAP.

Som den i denna § givna bestämmelsen, att krigsdomstols utslag skall befordras till verkställighet av vederbörande befälhavare, kan föranleda ett olämpligt dröjsmål, då utslag rörande häktad person skall bringas till verkställighet, torde i fråga om sådant utslag ett undantagsstadgande böra meddelas av innehåll, att utslaget, därest vederbörande befälhavare icke själv har uppsikt över det häkte, där den brottslige förvaras, skall kunna befordras till verkställighet genom direkta åtgärder av fängelsemyndigheterna utan att befälhavaren behöver vid verkställigheten medverka.

K! §.

212 Kanyl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 57.

I följd härav har här föreslagits, att de bestämmelser, som i denna § meddelats rörande utslags befordrande till verkställighet, icke skola vara tillämpliga, då den dömde hålles häktad, utan att i sådant fall utslaget i stället skall befordras till verkställighet, om den dömde förvaras i militärhäkte, av den befälhavare, som har uppsikt över häktet, och, om han hålles i allmänt häkte, av Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet, vilket även överensstämmer med de föreskrifter, som i kungl. kungörelsen den 10 december 1909 meddelats angående den myndighet, som skall förordna om verkställighet av utslag, varigenom någon blivit dömd till frihetsstraff.

15 KAP.

Ordet »kunna» har ändrats till »böra», då det ju tydligen ej här är fråga om straff, som inom de i lagen avgivna latituderna kunna ådömas, utan om det straff, som i det särskilda fallet med hänsyn till där förekommande omständigheter bör ådömas.

16 KAP.

Detta kapitel är avfattat i huvudsaklig överensstämmelse med kungl. propositionen till 1908 års riksdag.

17 KAP.

Då bestämmelsen i mom. 1 även bör vara tillämplig på sådana personer, som, ehuru de varken lyda uuder strafflagen för krigsmakten eller eljest äro underkastade straff efter nämnda lag, likväl i vissa fall skola kunna dömas av krigsdomstol, något, som är fallet t. ex. med vid krigsmakten anställda präster, vilka enligt reglementena äro att hänföra till viss militär rangklass, har ordalydelsen i viss mån undergått förändring.

Som avsikten med ifrågavarande stadgande huvudsakligen är att de i denna lag meddelade föreskrifterna om krigsrätts sammansättning, om åklagare och om forum skola gälla även då någon, som icke är krigsman, skall ställas under tilltal vid krigsdomstol, men det från nu gällande lag hämtade uttrycket »vad härovan är stadgat om åtal»

213 Kungi. Mcij:ls Nåd. Proposition Pr 57.

möjligen kan föranleda till en alltför inskränkt tolkning av förevarande bestämmelse, har paragrafen vidare så avfattats, att i ifrågavarande fall de bestämmelser skola tillämpas, som förut i lagen finnas stadgade beträffande krigsman, som är i den tjänstegrad, vartill den, som skall tilltalas, enligt reglemente eller särskild föreskrift, räknas. Den förändrade redaktionen i övrigt är föranledd därav, att enligt lagens bestämmelser åtal inför krigsdomstol kunna tänkas äga rum även utan föregående angivelse.

Vad härefter angår det i justitiedepartementet omarbetade förslaget till

Lag om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt vad i avseende därå iakttagas skall.

så överensstämmer detta i huvudsak med kommitténs förslag till promulgationslag med de ändringar, som innehållas i det förslag till lag om införande av den nya strafflagen för krigsmakten samt vad i avseende därå iakttagas skall, som i samband med strafflagsförslaget framlades inför 1908 års riksdag. 3 § har kompletterats med ett stadgande därom, att, där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i de nya lagarne, denna i stället skall tillämpas. Detta tillägg har närmast föranletts därav, att i lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet, i vissa fall, av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, hänvisning finnes införd till det stadgande rörande sammanläggning av arreststraff och annat frihetsstraff, som meddelats i 32 § av nu gällande strafflag för krigsmakten. Sedan nämnda lagrum blivit ersatt av 35 § i det nu föreliggande förslaget till militär strafflag, bör tydligen berörda hänvisning gälla den nya bestämmelsen.

På grund därav, att straffskärpning genom mörkt enrum icke vidare skulle förekomma, har i stället för det i 6 § 2:o) upptagna stadgandet föreskrivits, att i fråga om sträng arrest, som blivit någon ålagd,

214 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

innan nja strafflagen för krigsmakten blev gällande, men ej dessförinnan börjat verkställas, skall lända till efterrättelse vad i nämnda lag är stadgat om verkställighet av vaktarrest med skärpning genom hårt nattläger. På samma sätt har, för det fall att enligt 7 § sammanläggning skall ske av olika disciplinstraff, sträng arrest enligt äldre lag likställts med vaktarrest med skärpning genom hårt nattläger efter den nja lagen.

I samband med de förslag till ändringar i krigslagstiftningen, som nu av mig framläggas, har det även, såsom jag i det föregående anmärkt, befunnits nödigt att ändra vissa i in kapitlet av allmänna strafflagen givna straffbestämmelser. Angående anledningen till dessa ändringar inskränker jag mig till att hänvisa till vad jag förut anfört. De ändringar, som vidtagits gå huvudsakligen ut på en nedsättning av det i 9 § stadgade straffminimum, vilket bestämts till straffarbete i två år för anstiftare och anförare och straffarbete i två månader för annan deltagare i upproret. Straffminimum blir sålunda detsamma, som i 8 § är bestämt för sådana fall, då omständigheterna icke äro sjnnerligen mildrande, varemot straffets maximum är detsamma, som nu finnes föreskrivet. Till följd av denna ändring har även den i slutet av 13 § stadgade särskilda straffnedsättningen för deltagare, som ej äro anstiftare eller anförare, i upplopp, vilket övergått till våld å person eller egendom, fått en ändrad omfattning.

På samma gång institutet villkorlig dom i viss mån gjorts tilllämpligt jämväl med avseende å straff, som ådömts efter strafflagen för krigsmakten, har 6 § i lagen angående villkorlig dom fått en något ändrad avfattning, vilket dock icke torde tarva någon särskild motivering.

Den sista krigslagstiftningskommittén framlade i samband med de övriga lagförslag, som av densamma utarbetades, även ett förslag till lag angående ändring av 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901. Detta förslag framlades i oförändrat skick inför 1908 års riksdag. Jämväl nu har någon ändring i förslaget ej ansetts böra äga rum.»

215 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Departementschefen hemställde härefter, att, för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, lagrådets utlåtande måtte genom utdrag ur protokollet inhämtas över ovan omförmälda förslag till

l:o) strafflag för krigsmakten;

2:o) lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes;

. 3:o) lag om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt vad i avseende därå iakttagas skall;

4:o) lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen;

5:o) lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni 1906; samt

6:o) lag om ändrad lydelse av 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901, vilka förslag äro av den lydelse bilagorna A—F vid detta protokoll utvisa.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan fann Hans Maj:t Konungen gott bifalla.

Ur protokollet: Israel Myrberg.

216 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

Bil. A.

Förslag

till

Strafflag för krigsmakten.

Första delen.

Allmänna bestämmelser.

1 KAP.

Om krigsmän, förmän och överordnade samt om tillämpligheten av vissa delar i lagen.

1 §•

Till krigsmän hänföras enligt denna lag:

l:o) officerare och underofficerare vid krigsmakten;

2:o) manskap med fast anställning vid krigsmakten;

3:o) värnpliktige, då de äro i tjänstgöring eller under färd till eller från sin tjänstgöringsort stå under militärbefäl;

4:o) till tjänstgöring å krigsmaktens fartyg eller vid minpositionerna förhyrda sjömän, maskinister, eldare, hantverkare och arbetare;

5:o) de, som tillhöra polisväsendet vid mobiliserad avdelning av krigsmakten;

6:o) vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer, då de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten;

7:o) officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren, då de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten; samt

217 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

8:o) medlemmar av frivilliga för rikets försvar avsedda kårer eller föreningar under den tid, de för sådant ändamål tjänstgöra vid krigsmakten.

Under l:o) och 2:o) innefattas förutom personal med beställning på stat vid krigsmakten även övertalig personal samt vidare personal, hörande till krigsmaktens reserver, då den är i tjänstgöring eller uppträder i militär tjänstedyäkt.

2 §.

Krigsman, som inom samma regemente eller annan till armén hörande avdelning, där styrkan icke överstiger ett regementes storlek, eller inom flottan eller inom kustartilleriet innehar högre tjänstegrad än annan krigsman, är dennes förman. Därjämte är envar inom krigsmakten förman för den, över vilken han, enligt tjänstereglemente eller särskilt förordnande, innehar ständig eller tillfällig befälsrätt.

Den, för vilken annan är förman, är underlydande i förhållande till förmannen.

3 §•

Krigsman, som innehar högre tjänstegrad än annan krigsman, är i förhållande till denne överordnad. Därjämte är envar förman överordnad i förhållande till den honom underlydande.

Den, för vilken annan är överordnad, är i förhållande till denne underordnad.

4 §■

Såsom mobiliserad anses enligt denna lag rikets krigsmakt eller avdelning av krigsmakten, då den för annat ändamål än övning ställes eller är ställd på krigsfot.

5 §•

Den tredje delen av denna lag äger tillämpning allenast i fråga om brott, som förövas i krigstid eller eljest under tid, då rikets krigsmakt är mobiliserad; dock att under sådan tid jämväl andra delen av lagen äger tillämpning, där bestämmelserna i tredje delen ej till annat föranleda.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 käft. (Nr 57.) 28

218 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

2 KAP.

Om dem, som äro underkastade straff efter denna lag.

6 §.

Under denna lag lyda:

l:o) krigsmän;

2:o) vid krigsmakten anställda civila ämbets- och tjänstemän; med undantag av präster, vid krigsdomstolarna tjänstgörande domare och åklagare samt lärare vid militära läroanstalter;

3:o) andra personer, vilka äro anställda vid krigsmakten i sådan befattning, som finnes uppförd i vederbörligen fastställd stat; med undantag av kyrkobetjänte, civila betjänte vid militära läroanstalter samt kvinnliga betjänte vid militära sjukhus;

4:o) månads- och daglönare samt extra poliskonstaplar vid flottan ävensom vid truppförbanden anställda maskinister, eldare och hantverkare ;

5:o) de, som för vinnande av civil ämbets- eller tjänstemannabefattning vid krigsmakten för sin utbildning tjänstgöra därstädes; samt

6:o) i övrigt envar, som med behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg på sjötåg eller mobiliserad avdelning av krigsmakten.

Under 2:o) innefattas förutom civila ämbets- och tjänstemän med beställning på stat vid krigsmakten även övertalig personal samt vidare personal, hörande till krigsmaktens reserver, då den är i tjänstgöring eller uppträder i militär tjänstedräkt.

7 §■

Värnpliktige ävensom personer, hörande till krigsmaktens reserver, vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer samt officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren äro underkastade straff efter denna lag, utom då de äro att anse såsom krigsmän, jämväl i de fall, som i 5, 9 och 11 kap. särskilt omförmälas.

8 §•

Denna lag skall ock tillämpas å envar, ändå att han icke lyder under lagen, därest han, inom riket, å krigsskådeplats eller i mobiliserad fästning eller, utom riket, å område, som av krigsmakten ockuperats.

219 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

begär brott, som sägs i 127 eller 128 §, 183 § 2 eller 3 mom., 134, 137, 138, 141, 143, 166, 167, 182 eller 183 §.

Lag samma vare i fråga om utländsk man, vilken eljest begår brott, som avses i 134 §, så ock beträffande person, som tillhör krigförande fientlig avdelning och beträdes med brott, varom talas i 149 §.

9 §•

Krigsfånge, ävensom utländsk man, vilken vid krig mellan främmande makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats, skall för brott, som av honom begås, straffas efter denna lag, där brottets beskaffenhet det medgiver.

10 §.

Begår någon, som lyder under denna lag, brott, varå straff där icke finnes utsatt, varde, även där sådant ej är i lagen särskilt sagt, straffad efter allmän lag och laga stadgar, dock med iakttagande av de även för vissa dylika fall i denna lag meddelade särskilda bestämmelser.

11 §•

Har någon, medan han lydde under denna lag, begått brott, varå samma lag är tillämplig, varde straffad efter denna lag, ändå att brottet ej blev åtalat, förrän de förhållanden upphört, på grund av vilka han lydde under samma lag.

Vad i 7 § är stadgat gäller även, om vid åtalets anhängiggörande den tilltalade icke längre är värnpliktig eller innehar anställning, som där sägs.

12 §.

Krigsman, som råkat i krigsfångenskap eller genom rymmande övergivit sin befattning vid krigsmakten eller ock åtföljt fartyg, som förolyckats eller blivit övergivet, skall, ändå att tiden för hans tjänstgöringsskyldighet går till ända, under det han är fången eller rymd, eller hans tjänstgöring varit betingad endast för resa med det förolyckade eller övergivna, fartyget, anses fortfarande tillhöra krigsmakten, till dess han erhållit avsked från krigstjänsten eller eljest blivit därifrån behörigen skild.

Har någon, medan han lydde under denna lag, insatts i militärhäkte eller intagits å militärsjukhus, skall han, så länge han kvarsitter i häktet eller vårdas å sjukhuset, vara underkastad straff efter samma

220 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

lag, ändå att under tiden de förhållanden upphört, på grund av vilka han lydde under lagen.

13 §.

Har svensk krigsman eller annan, som är anställd vid svenska krigsmakten, i fientligt eller annat främmande land under tåg eller då svenskt krigsfolk eljest där är samlat, begått brottslig handling emot utländsk man; vare för åtal av gärningen ej erforderligt sådant särskilt förordnande av Konungen, som förutsättes i 1 kap. 1 § allmänna strafflagen i fråga om brott begångna utom riket, utan ankomme å högste befälhavaren på stället att, antingen målsäganden över brottet klagar eller ej, låta detsamma befordras till åtal, om han finner krigstuktens upprätthållande eller krigsmaktens anseende det kräva.

Begår utländsk man, medan han vistas å område, som av den svenska krigsmakten ockuperats, brott, som skall straffas efter denna lag, ankomme det, så länge den brottslige befinner sig å sådant område, på därvarande högste befälhavare att förordna om åtal av brottet, där han finner förhållandena det fordra.

14 §.

Har svenskt krigsfolk, inom eller utom riket, gemensam tjänstgöring med krigsfolk från främmande stat, med vilken Sverige är i förbund för krigs förande; då skall envar, som tillhör svenska krigsmakten och i sådan tjänstgöring begår brott emot person eller egendom, hörande till den med Sverige förbundna statens krigsmakt, dömas till straff, som finnes stadgat för enahanda brott emot person eller egendom, hörande till svenska krigsmakten.

3 KAP.

Om straff efter denna lag.

15 §.

Straffarter, som för brott efter denna lag användas, äro: l:o) dödsstraff;

2:o) straffarbete;

3:o) fängelse;

4:o) böter;

5:o) disciplinstraff;

221 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

samt för ämbets- och tjänstemän:

6:o) avsättning, varmed i de fall, som äro utsatta i lagen, förenas den påföljd, att den dömde förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas; och

7:o) mistning av ämbete eller tjänst på viss tid.

16 §.

Dödsstraff, som blivit ådömt efter denna Lag, skall i de fall, vilka äro särskilt anmärkta, verkställas medelst skjutning, men eljest genom halshuggning.

Vid verkställande av dödsstraff iakttages i övrigt vad därom i allmän lag och tjänstereglemente stadgat är.

Är någon för brott emot denna eller allmän lag dömd till dödsstraff, som bör verkställas genom halshuggning, och saknas i fält eller i belägrad fästning eller under sjötåg tillfälle att få straffet verkställt i den ordning, som därför är föreskriven, må det i stället verkställas genom skjutning.

17 §•

Ej skall någon undergå dödsstraff, innan Konungen eller, där domen blivit fälld av ståndrätt, högste befälhavaren på stället förordnat, att straffet må verkställas.

18 §.

I avseende på straffarbete, fängelse och böter, vartill efter denna lag dömes, gälle vad i allmän lag stadgat är, dock med iakttagande av vad i efterföljande §§ sägs.

19 §.

Skall krigsman undergå straffarbete på viss tid ej över två år, som blivit honom ådömt för brott, varom i 5, 6, 7, 9, 11, 12 eller 14 kap. av denna lag förmäles, eller fängelse, som blivit honom omedelbart eller såsom förvandlingsstraff ålagt för brott mot denna lag, bör, där så kan ske, straffet verkställas i militärhäkte.

Lag samma vare, om krigsman, som är hänförlig under l:o), 2:o) eller 4:o) i 1 §, skall undergå fängelse, som blivit honom för brott mot allmän lag såsom förvandlingsstraff ålagt.

222 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

20 §.

Vad i 19 § stadgas äge ej tillämpning, om med straffet skall förenas annat straff, som icke bör, efter vad i nämnda § är sagt, verkställas i militärhäkte.

21 §•

Vederbörande befälhavare tillkomme att, när krigsman, som, efter vad ovan är sagt, skall i militärhäkte undergå förvandlingsstraff, saknar tillgång till böters gäldande, förordna om deras förvandling, men möter hinder att verkställa förvandlingsstraffet i militärhäkte, varde förvandlingen, jämte straffets verkställande i övrigt, överlämnad till Konungens befallningshavande.

22 §.

Disciplinstraff är arrest av två slag:

1) arrest utan bevakning, som må åläggas i minst en dag och högst åtta dagar, samt

2) vaktarrest, som må åläggas i minst en dag och högst femton dagar. Arrestdag räknas till tjugufyra timmar. Den tid, arresterad på

tåg åtföljer trupp, till vilken han hör, inräknas ej i strafftiden.

23 §.

Arrest utan bevakning verkställes, om den straffskyldige är officer eller underofficer, i eget rum eller tält och, om han tillhör manskapet, i kasernrum eller tält.

Straffet innebär förbud för den arresterade att under strafftiden utan tillstånd lämna det rum eller tält, vari straffet verkställes, samt kan förenas med förbud att emottaga besök.

Skall arrest utan bevakning verkställas å fartyg och saknas tjänligt rum för bestraffningen, må den straffskyldige i stället förbjudas att å fartyget förflytta sig utom visst område.

Den, som ålagts arrest utan bevakning, skall under strafftiden i vanlig ordning deltaga i tjänstgöring, där ej vederbörande befälhavare finner skäligt annorlunda förordna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

24 §.

Vaktarrest verkställes under bevakning i låst ljust rum eller i tält eller, om straffet skall verkställas å fartyg och för ändamålet lämpligt rum där saknas, under bevakning å tjänligt ställe.

På vederbörande befälhavare ankomme, huruvida den arresterade må deltaga i tjänstgöring eller icke.

Den arresterade må ej mottaga besök, där det ej för särskilt fall medgives.

Den, som undergår vaktarrest, må ej begagna Öl, vin eller spritdrycker. Ej heller må han i övrigt bereda sig eller mottaga bättre underhåll eller större bekvämlighet, än som är förenligt med måttlighet och enkelhet.

25 §.

Har någon förskyllt vaktarrest, och finnes det icke kunna antagas, att vaktarrest, verkställd i vanlig ordning, skulle å honom utöva tillbörlig verkan, då må vaktarrest åläggas med skärpning genom hårt nattläger under högst tio dagar av strafftiden.

Ej må sådan skärpning åläggas i annat fall, än då den straffskyldige förut undergått bestraffning för brott mot denna lag eller då synnerlig råhet eller grovt trots mot föreskriven eller eljest gällande ordning genom förbrytelsen ådagalagts.

26 §.

År någon ålagd vaktarrest med skärpning, bör skärpningen verkställas vid strafftidens början.

27 Ålagd skärpning tillämpas icke, så länge den straffskyldige finnes ej kunna utan våda för hälsan skärpningen undergå.

Skärpning vare förfallen, där den ej kan före strafftidens slut verkställas.

224 Kung!,. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

28 §.

Om avsättning och därmed förenad påföljd, som i 15 § är sagd, om mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, så ock om straff, vartill dömas skall, där den, som gjort sig skyldig till avsättning eller till mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, ej är i besittning av det ämbete eller den tjänst, vari han sig förbrutit, gälle vad i allmän lag sägs.

Om förlust av medborgerligt förtroende, vilken påföljd även i denna lag för vissa brott finnes bestämd, gälle ock vad i allmän lag är stadgat.

29 §.

Officer eller underofficer, som efter denna eller allmän lag dömes till ansvar för stöld eller snatteri eller för annat brott till straffarbete eller svårare straff, skall tillika dömas till avsättning från det ämbete eller den tjänst, han såsom krigsman innehar.

Begår krigsman, som hör till det vid krigsmakten fast anställda manskap, brott, därför han dömes till straffarbete eller svårare straff, varde från sin anställning vid krigsmakten skild; dock må, då tiden för ådömt straffarbete ej uppgår till sex månader och brottet ej är sådant, att den skyldiges medborgerliga anseende därigenom fläckas eller spilles, på truppens befälhavare bero att bibehålla honom vid berörda anställning.

Har officer, underofficer eller krigsman, tillhörande det vid krigsmakten fast anställda manskap, blivit tre eller flera gånger efter denna lag straffad med minst vaktarrest och, därest bestraffningarna utgjort endast vaktarrest, minst en gång undergått dylikt straff i femton dagar eller vaktarrest med skärpning genom hårt nattläger i minst sex dagar, och har han inom fem år, efter det han undergått den av dessa bestraffningar, som sist verkställts, begått nytt brott, som i denna lag är med ansvar belagt; då må den brottslige, även om något av de fall icke är för handen, som i föregående båda mom. avses, jämte det straff, vartill han för det nya brottet gjort sig förfallen, tillika, om han är officer eller underofficer, till avsättning dömas och, om han tillhör

225 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

manskapet, från sin anställning vid krigsmakten skiljas, såvida han prövas hava gjort sig ovärdig den aktning och tillit, som bör tillkomma av honom innehavd befälsställning, eller krigstuktens upprätthållande eljest det kräver. Härvid må dock ej tagas hänsyn till bestraffning, som den brottslige undergått, där vid den tid, då brottet, varom fråga är, förövades, tio år förflutit, sedan bestraffningen blivit till fullo undergången.

30 §.

Varder någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, förvunnen om brott, varå denna lag är tillämplig, och finnas olika straff för officerare, underofficerare och manskap bestämda; då skall den brottslige straffas i likhet med krigsman i den tjänstegrad, vartill den straffskyldige enligt tjänstereglemente eller särskild föreskrift räknas. År någon viss tjänstegrad för den straffskyldige ej bestämd, skall det straff tillämpas, som gäller för manskap, ej tillhörande underbefälet.

31 §.

Har barn, som ej fyllt femton år, begått gärning, som eljest är belagd med straff enligt denna lag, vare i stället underkastat disciplinär bestraffning enligt de bestämmelser, som av Konungen i sådant hänseende meddelas.

32 §.

Där någon efter 6, 7 eller 8 kap. i denna lag dömes till annat straff än disciplinstraff, gälle i fråga om tillämpning av villkorlig dom å det straff vad i lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni 1906 är stadgat.

Ådömes någon i annat fall, än vad nu är sagt, straff efter denna lag, må ej villkorlig dom i fråga om det straff brukas.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 käft. (Nr 57.) 29

226 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

4 KAP.

Om vissa allmänna grunder för straffbarhet, straffens tillämpning och

skadestånd.

33 §.

Vad i allmän lag finnes stadgat om delaktighet i brott, om sammanträffande av brott, om förening eller förändring av straff, om återfall i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäva straffbarhet, lände till efterrättelse vid tillämpning av denna lag, likväl med iakttagande av de ytterligare eller skiljaktiga stadganden, som däri förekomma; skolande vad i allmän lag finnes stadgat om tillgodoräknande av häktningstid äga motsvarande tillämpning i disciplinmål.

I fråga om skadestånd gälle ock allmän lag. Har krigsman, som under utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som i 130 § sägs, vare dock, där han ej varder dömd till svårare straff än disciplinstraff, icke skyldig att gälda skada, som genom förseelsen uppkommit å kronans egendom.

34 §.

Innefattar en handling flera brott, som äro straffbara dels efter denna och dels efter annan lag, eller är en handling i särskilda avseenden belagd med olika straff i denna och i annan lag; varde tilllämpat vad i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen är för likartat fall stadgat.

År en handling i särskilda avseenden belagd med straff dels efter 10 kap. 1, 2 eller 5 § allmänna strafflagen, dels efter 7 eller 12 kap. i denna lag, må nämnda lagrum i allmänna strafflagen icke tillämpas.

I)å brottslig handling, som i denna § avses, är av beskaffenhet att kunna enligt denna lag med disciplinstraff och enligt annan lag med böter försonas, skall disciplinstraff ensamt åläggas.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

35 §.

Är någon, som gjort sig skyldig till straffarbete på viss tid eller fängelse, tillika förfallen till arrest, då skall sistnämnda straff övergå till fängelse, därvid varje dags arrest utan bevakning anses svara mot en halv dags fängelse och varje dags vaktarrest mot en dags fängelse; dock att brutet dagatal anses vara förfallet; och varde fängelsestraffet jämlikt de i allmän lag givna grunder med övriga straffet förenat.

36 §.

Är någon förfallen både till arreststraff och till böter, tillämpas bägge dessa straff. Saknar den skyldige tillgång till böternas fulla gäldande, skall såväl bötes- som arreststraffet övergå till fängelse.

37 §.

Skall jämlikt 35 eller 36 § förening eller förändring av straff äga rum, utsätte domstolen ändock alltid det särskilda straff, varje brott förskyllt, och meddele därefter de bestämmelser, som jämlikt nämnda §§ erfordras.

38 §.

Anses någon på en gång övertygad om flera särskilda förseelser, vilka ådraga disciplinstraff, skall för dessa förseelser bestämmas ett gemensamt straff, vilket icke må överstiga det i 22 § för varje slag av arreststraff utsatta högsta mått.

39 §.

Vad i 38 § är stadgat skall lända till efterrättelse jämväl om någon, sedan disciplinstraff blivit honom ålagt, varder övertygad att förut hava begått annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa. Vid tillämpning av det sålunda bestämda straffet skall avräknas den tid, varunder den straffskyldige till följd av det tidigare beslutet må hava undergått straff; och skall därvid en dags arrest utan bevakning anses svara mot en halv dags vaktarrest samt, där brutet dagavtal genom avräkningen uppkommer, detta anses förfallet.

228 Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

40 §.

Har någon, sedan arreststraff blivit honom ålagt, men innan han det till fullo undergått, ånyo gjort sig skyldig till förseelse, varå sådant straff bör följa, då skall sistnämnda straff sammanläggas med det förra straffet eller, om detta var till någon del verkställt, då ny förseelse begicks, med vad av samma straff då återstod, till ett arreststraff av det slag, straffen tillhöra eller, om de äro av olika slag, det svåraste något av dem tillhör; skolande därvid de i 39 § för jämförelse mellan arreststraff av olika slag stadgade grunder äga tillämpning, med iakttagande dock, att det sammanlagda straffet ej i något fall må överstiga det i 22 § för varje slag av arreststraff utsatta högsta mått; och varde, vid tillämpning av det sålunda bestämda straffet, avräknad den tid, varunder den straffskyldige till följd av det tidigare beslutet må hava undergått straff, efter det förseelse ånyo förövades.

Har i fall, som i 1 mom. avses, det först ålagda straffet jämlikt 35 § övergått till fängelse eller straffarbete eller jämlikt 36 § till fängelse, och har det sålunda bestämda straffet redan till någon del verkställts, då ny förseelse förövas; då skall det arreststraff, som för den eller de senare begångna förseelserna ålägges, enligt vad i 35 § är stadgat, övergå till fängelse och med övriga straffet förenas.

41 §.

År arreststraff, som jämlikt 35, 36 eller 40 § förenas med annat straff’, förbundet med skärpning, värde den tillämpad. Är jämväl straff, varmed arreststraffet förenas, med skärpning förbundet, tillämpas den skärpning, som är svårast, eller, där skärpningarna äro lika svåra, en av dem. En dags skärpning med mörkt enrum anses svara mot två dagars skärpning endast genom hårt nattläger; och varde, där skärpningar finnas efter sådan grund lika svåra, skärpningen med mörkt enrum tillämpad.

Går i fall, som i 35 § avses, strafftiden över två år, vare skärpningen förfallen.

42 §.

Äro i fall, då från ådömt straff skall avräknas straff, som redan verkställts, någotdera eller båda straffen arreststraff, och äro båda straffen förbundna med skärpning, varde verkställd skärpning jämväl avräknad från den senare ådömda i enlighet med de för jämförelse mellan olika skärpningar stadgade grunder.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

43 §.

Förekomma till verkställighet på, en gång derå beslut, varigenom samma person blivit fälld till särskilda disciplinstraff, och finnes därvid sådant fall, som i 40 § 1 mom. avses, vara för handen, utan att den straffskyldige tillika är förfallen till annat frihetsstraff, ankomme det på vederbörande befälhavare att, jämlikt vad i nämnda lagrum och 41 § är stadgat, förordna om straffens sammanläggning. Har i andra fall genom särskilda beslut, vilka på en gång förekomma till verkställighet, samma person blivit fälld till särskilda straff, och äro straffen av beskaffenhet, att de enligt gällande föreskrifter ej kunna jämte varandra verkställas, göres om förhållandet anmälan hos krigsöverdomstolen, som, med tillämpning av i denna och allmän lag stadgade grunder, förordnar, huru straffen skola förenas eller sammanläggas; dock att, där besluten blivit till Konungens befallningshavande för verkställighet överlämnade, Konungens befallningshavande äger att om sammanläggningen förordna.

Där disciplinstraff blivit av befälhavare någon ålagt, men verkställandet därav, på sätt i 207 § sägs, anstår i avvaktan på utslag över annat mot den straffskyldige vid domstol angivet brott, för vilket han hålles häktad, skall samma domstol, i händelse han sakfälles för det där åtalade brottet, men straffet för samma brott enligt gällande föreskrifter ej kan verkställas jämte disciplinstraffet, förordna om de särskilda straffens sammanläggning.

44 §.

Händer det att underlydande flyr från drabbning eller företager plundring, eller att vid uppror eller upplopp eller under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott emot krigslydnaden medför större fara för ordningen inom krigsmakten eller för dess eller allmän säkerhet, någon sätter sig emot förmans befallning eller, sedan befallningen blivit upprepad, den ej genast verkställer; då må förman emot underlydande bruka det våld, som är nödigt för flyktens eller plundringens hindrande eller lydnadens och ordningens återställande. Gör förmannen i dessa fall större våld, än nöden kräver; galle vad i sådant hänseende om nödvärn i allmän lag sägs.

230 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

45 §.

Varder skiltvakt eller annan vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning överfallen med våld eller hot, som innebär trängande fara för den överfallne eller för person eller egendom, som är under hans beskydd eller bevakning, eller eljest för allmän eller enskild säkerhet; då äge den vakt, patrull eller avdelning rätt till nödvärn. Söker den, som står under sådan bevakning, att rymma, eller brukar annan för att befria honom våld eller hot, må det våld användas, som för rymningens hindrande är nödigt.

Vad i 1 mom. är stadgat om vakt, patrull eller avdelning, gälle jämväl i fråga om till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är stadd i tjänsteutövning.

46 §.

För sådan i krig förövad handling, som, ehuru straffbar, gärningsmannen likväl ej saknat anledning antaga enligt krigsbruk vara tillåten, må straffet efter omständigheterna nedsättas under vad eljest å gärningen följa bort.

47 §.

I fråga om viss tid för åtal av brott och för verkställande av utslag gälle vad i allmän lag är föreskrivet; och skall i dessa fall disciplinstraff ej anses svårare än böter enligt allmän lag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

231 Andra delen.

Om särskilda brott.

5 KAP.

Om rymning och olovligt undanhållande.

48 §.

Krigsman, som, i avsikt att undandraga sig krigstjänsten, olovligen avviker från den trupp eller det fartyg, vartill han hör, eller från den tjänstgörings- eller vistelseort, som är för honom bestämd, eller undandöljer sig utan att från orten avvika eller, då det på grund av inkallelse eller enligt åtagande eller efter tilländagången tjänstledighet åligger honom att inställa sig till tjänstgöring, sådant underlåter, straffes för rymning.

49 §•

Rymmer krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, dömes till straffarbete från och med sex månader till och med två år.

Tillhör rymmaren manskapet, och äro omständigheterna synnerligen mildrande, må den brottslige, om han ej förut undergått bestraffning för rymning, dömas till fängelse i högst ett år.

50 §.

Rymmer officer eller underofficer i andra fall än det, som omförmäles i 49 §, varde avsatt samt dömes till fängelse.

Rymmer någon av manskapet, och föreligger ej sådant fall, som sägs i 49 §, dömes den brottslige till fängelse i högst sex månader eller varde, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff. Består brottet i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid krigsmakten, och har den brottslige ej ännu varit i sådan tjänstgöring, må ej svårare straff än disciplinstraff åläggas honom. Sker

232 Kung],. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

rymningen från fartyg under sådana omständigheter, att rymmaren bort inse, att fartyget till följd av rymningen utsattes för fara, må till fängelse i högst ett år eller straffarbete på lika tid dömas. Förövas brott, som i detta mom. avses, av den, som tillförene varit straffad för rymning, vare straffet fängelse eller, om rymningen sker från fartyg under omständigheter, som nyss sagts, fängelse eller straffarbete i högst två år.

51 §.

Hava två eller flera krigsmän i samråd beslutat att rymma, vare det, om brottet går i fullbordan, ansett såsom försvårande omständighet; och må i det fall, som omtalas i 49 §, straffet för anstiftare höjas till straffarbete i högst två år utöver den där utsatta högsta strafftid. Skedde brottet under förhållanden, varå 50 § är tillämplig, må för officerare och underofficerare, som deltogo i stämplingen, tiden för fängelsestraffet ej sättas under sex månader.

Har överenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blivit träffad, men kom brottet ej till verkställighet; varde ändå anstiftare, så ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom rymmare straffade, efter ty i 49 eller 50 § för varje fall är stadgat. Annan deltagare i sådan stämpling belägges med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som beträdes med brott, varom denna § handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

52 §.

Krigsman, som, utan att sådan avsikt, som i 48 § är sagd, ådagalägges, begår gärning eller gör sig skyldig till underlåtenhet, som där finnes omförmäld, värde, där han ej, efter vad nedan stadgas, gjort sig förfallen till svårare ansvar, för olovligt undanhållande belagd med disciplinstraff; dock att, där återfall sker, och omständigheterna äro synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

53 §.

År i fall, som i 52 § avses, den uteblivne tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning eller inmönstrad å fartyg, och har han hållit sig undan över tjugufyra timmar efter det han avvek eller sig undandolde eller över tre dagar efter det inställelse till tjänstgöring bort ske,

233 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

eller gör någon av manskapet sig eljest skyldig till olovligt undanhållande. som varar över tre dagar av den bestämda tjänstgöringstiden, straffes den brottslige såsom för rymning, efter ty därom i 49 eller 50 § för varje fall är stadgat.

54 §.

Beträdes officer eller underofficer, som icke är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning eller inmönstrad å fartyg, med olovligt undanhållande, varom i 52 § förmäles, och räcker undanhållandet längre än tre dagar, då skall den brottslige, där ej här nedan i denna § annorlunda stadgas, dömas till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, beläggas med disciplinstraff. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må jämte det ansvar, som, enligt vad nu är sagt, skall följa å brottet, tillika till avsättning dömas.

Håller officer eller underofficer sig olovligen undan över tre månader, varde avsatt samt dömes till fängelse.

55 §.

Underlåter krigsman, som på grund av inkallelse eller enligt åtagande eller efter tilländagången tjänstledighet är skyldig inställa sig till tjänstgöring, men på grund av laga förfall därifrån utebliver, att, så snart ske kan, hos vederbörande befälhavare anmäla förfallet, belägges den felaktige med disciplinstraff.

56 §.

Krigsman, som, efter det han blivit utan eget förvållande skild från trupp eller fartyg, vartill han hör, förfallolöst underlåter att, så snart ske kan, återförena sig med truppen eller fartyget eller eljest anmäla sig till tjänstgöring vid krigsmakten, straffes, om det sker i avsikt att undandraga sig krigstjänsten, såsom för rymning efter 49 eller 50 §, men, om sådan avsikt ej ådagalägges, efter 52, 53 eller 54 §. allt efter vad i nämnda §§ för varje fall är sagt.

57 §.

Krigsman, som förlett eller hjälpt annan till rymning, straffes så, som hade han själv under enahanda förhållanden rymt; dock att avseende ej göres å de omständigheter, som voro av hans åtgärd oberoende eller allenast för rymmaren försvårande.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 30

234 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

58 §.

Underlåter krigsman, som vet, att annan ärnar rymma, att i tid uppenbara de omständigheter, som därom kunniga äro; eller har krigsman, efter det rymningsbrott av annan förövats, hyst eller dolt rymmaren, med vetskap om dennes brott, då skall han, efter som brottet var till, beläggas med disciplinstraff eller dömas till fängelse eller mistning av ämbete eller tjänst på viss tid; varde dock i varje fall lindrigare straffad, än om han själv begått rymningen.

59 §.

Har någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, gjort sig skyldig till rymning eller till olovligt undanhållande, som varat över tjugufyra timmar efter det han avvek eller sig undandolde eller över tre dagar efter det inställelse till tjänstgöring bort ske, varde den brottslige, om han är ämbets- eller tjänsteman, straffad så, som angående krigsman för motsvarande fall här ovan i detta kap. stadgats, men eljest dömd till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Vad i 57 och 58 §§ är stadgat om krigsman, äge motsvarande tillämpning, ifall brott, som i nämnda §§ sägas, begås av någon, varom i 1 mom. denna § förmäles.

60 §.

Krigsman, som genom stympning eller annorledes uppsåtligen gör sig oduglig till uppfyllande av sin krigstjänstskyldighet under längre eller kortare tid, straffes med fängelse eller straffarbete i högst två år.

61 §.

Lämnar någon, som undergår arrest utan bevakning, olovligen det rum eller tält, vari straffet verkställes, eller överträder han meddelat förbud att emottaga besök, eller överträder någon, som jämlikt 23 § 3 mom. förbjudits att å fartyg förflytta sig utom visst område, det sålunda meddelade förbudet, belägges med vaktarrest.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

62 §.

Yad i 48, 49, 50, 51, 52, 53 och 54 §§ tinnes stadgat om krigsman, vilken, efter inkallelse, underlåter att inställa sig till tjänstgöring, eller i 55 § är sagt om krigsman, som, vid uteblivande från tjänstgöring på grund av laga förfall, underlåter att göra anmälan om förfallet, eller i 60 § föreskrives om krigsman, som genom stympning eller annorledes uppsåtligen gör sig oduglig till uppfyllande av sin krigstjänstskyldighet under längre eller kortare tid, äge motsvarande tillämpning å värnpliktige, krigsmaktens reservbefäl samt vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer och officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren, sedan de i vederbörlig ordning inkallats att fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. Likaledes skall vad i 59 § för motsvarande fall finnes stadgat, vinna tillämpning, då någon till krigsmaktens reserver hörande civilmilitär person, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, efter vederbörlig inkallelse undanhållit sig från tjänstgöring under mer än tre dagar, efter det inställelsen bort ske.

6 KAP.

Om uppror, upplopp och olovliga sammankomster.

63 §.

Samlar sig krigsfolk tillhopa och lägger det uppsåt å daga att med förenat våld sätta sig upp emot verkställighet av förmans bud eller att tvinga förman till någon ämbetsåtgärd eller att för sådan åtgärd hämnas, men vända de upprorsmän på förmans befallning åter till lydnad och ordning; då skola anstiftare eller anförare dömas till straffarbete från och med ett till och med tre år och de övriga till fängelse i högst sex månader. Äro synnerligen mildrande omständigheter för handen; må deltagare, som hör till manskapet och ej var anstiftare eller anförare, dömas till vaktarrest i minst tio dagar.

236 Kwigl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 57.

64 §.

lända upprorsmän ej åter till lydnad och ordning, utan visa trotsighet emot förmans befallning; dömes anstiftare eller anförare till straffarbete från och med tre till och med sex år och annan deltagare i upproret till sådant arbete från och med ett till och med tre år. Officer eller underofficer varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

65 §.

Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus, eller plundra eller fördärva de annan egendom; straffes anstiftare eller anförare med straffarbete på livstid eller frän och med tre till och med tio år och annan deltagare i upproret med straffarbete från och med ett till och med åtta år.

Officer eller underofficer, som fälles till ansvar efter detta lagrum, skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

För våld eller annan brottslig gärning, som vid uppror begås, varde ock gärningsmannen straffad, efter ty i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen och 34 § denna lag skils.

66 §.

Göres uppror under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför större fara; då skola, om upproret ej fullföljdes längre än i 63 § är sagt, de brottsliga dömas, anstiftare eller anförare till straffarbete från och med fyra till och med åtta år och

annan deltagare i upproret till sådant arbete från och med två till

och med fyra år; men i de fall, varom 64 och 65 §§ handla, skall anstiftare eller anförare dömas till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år och annan deltagare straffas med straffarbete från och med två till och med åtta år; varde ock i sistnämnda fall å officer eller underofficer, som deltagit i upproret, tillämpad den särskilda påföljd, som i 64 och 65 §§ stadgas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

67 §.

Deltager krigsman med väpnad hand i uppror emot annan offentlig myndighet, än ovan sägs; dömes till straff, som för uppror emot förman finnes bestämt.

68 §.

Dräper upprorsman den, som uppror stilla vill; miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

Varder upprorsman dräpen; ligge ogin.

69 §.

Har någon muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, den han bland krigsfolket utspritt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes sökt förleda till uppror, då skall, vid straffets bestämmande efter allmän lag. brottet anses hava skett under försvårande omständigheter.

Samma lag vare om den, som annans skrift utspritt eller utsprida låtit för att därmed komma uppror åstad.

Den, som, medan förordnande om indragning av skrift jämlikt § 4 mom. 12 eller 13 tryckfrihetsförordningen är gällande, med vetskap om förordnandet utsprider eller låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst ett år. Sker brottet vid tillfälle, som i 66 § sägs, då må till straffarbete i högst ett år dömas.

70 §.

Får någon veta, att stämpling till uppror är å färde, och uppenbarar han ej i tid för befälhavaren de omständigheter, som kunniga äro; då skall han, efter som brottet var till, dömas till disciplinstraff eller till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år.

71 §•

Samlar sig krigsfolk tillhopa och stör lugnet eller ordningen inom krigsmakten utan att dock lägga ådaga sådant uppsåt, som i 63 §

238 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

är sagt, och skingrar sig ej det krigsfolk på förmans befallning, utan visar trotsighet däremot; dömes anstiftare eller anförare till straffarbete från och med ett till och med tre år och annan deltagare i upploppet till fängelse i högst sex månader. Äro synnerligen mildrande omständigheter för handen; då må deltagare i upploppet, den där hör till manskapet och ej är att anse såsom anstiftare eller anförare, dömas till disciplinstraff. Övergå de till våld å person eller egendom; vare lag, som i 65 och 68 §§ sagd är; dock att för sådan deltagare i upploppet, som ej är anstiftare eller anförare, straff efter 65 § må nedsättas till straffarbete i två månader.

Göres upplopp vid tillfälle, som i 66 § sägs, varde de brottslige straffade, anstiftare eller anförare med straffarbete från och med fyra till och med åtta år och annan deltagare i upploppet med sådant arbete från och med två till och med fyra år. Orsakas genom upploppet betydligare skada; då må straffet höjas för anstiftare och anförare till straffarbete i tio år eller på livstid och för annan deltagare till straffarbete i åtta år.

72 §.

Var som muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, den han bland krigsfolket utspritt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes sökt förleda till ohörsamhet mot förmans eller överordnads befallningar i tjänsten eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten, varde, där ej gärningen är att anse såsom uppmaning eller förledande till uppror, varom i 69 § förmäles, dömd till fängelse, eller, i lindrigare fall, till disciplinstraff'. Voro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas. Är den skyldige i följd av gärningen förfallen till straff för delaktighet i brott, som därå följt, galle vad i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen och 34 § denna lag är sagt.

Lag samma vare om den, som annans skrift, den där innefattar sådan uppmaning eller sådant förledande eller upphetsande, som i 1 mom. sägs, utspritt eller utsprida låtit för att därmed främja den med skriften åsyftade verkan.

73 §.

Håller krigsfolk sammankomst för att rådpläga om faran eller olämpligheten av företag eller tjänsteförättning, därtill befallning är given eller förväntas, eller om vådan av den ställning, vari krigsmakten

239 Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

eller någon del därav sig befinner, eller håller krigsfolk eljest sammankomst, genom vilken fruktan eller misströstan kan hos krigsfolket utbredas eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas, då skola de, som deltogo i sammankomsten, dömas till disciplinstraff eller, där faran var större, till fängelse.

Har officer eller underofficer kallat underlydande till sådan olovlig sammankomst, som ovan sägs, eller givit dem tillstånd att sådan sammankomst hålla; dömes till avsättning, mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller fängelse och varde tillika, om sammankomsten ledde till uppror, upplopp eller annat brott, såsom anstiftare därav straffad, men de underlydande vare för sitt deltagande i sammankomsten från straff fria.

Den, som kallat krigsfolk till sådan otillåten sammankomst, som i denna § avses, varde, ändå att densammas hållande förhindrades, straffad efter ty förut sagt är.

74 §.

De i 63, 64, 65, 66, 68, 71 och 73 §§ av detta kap. förekommande stadganden äga tillämpning jämväl å dem, som utan att vara krigsmän lyda under denna lag, då de med krigsfolk deltaga i uppror, upplopp eller olovliga sammankomster.

7 KAP.

Om brott mot krigslydnaden och missbruk av förmanskap; så ock om misshandel och förolämpningar samt om annat oskickligt uppförande.

75 §.

Vägrar krigsman att åtlyda vad förman under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom befallt, dömes till fängelse eller straffarbete i högst ett år. Tillhör den brottslige manskapet, och äro omständigheterna synnerligen mildrande, må han beläggas med disciplinstraff.

Sker brottet i närvaro av samlad trupp eller ombord å krigsfartyg i närvaro av någon bland besättningen, må straffet höjas till straffarbete i två år.

240 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Förövas brottet under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför större fara, skall den brottslige dömas till straffarbete i högst fyra år. Kom därav betydligare skada, eller var brottet eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenat, må tiden för straffarbetet höjas till åtta år.

76 §.

Underlåter krigsman, i avsikt att förhindra verkställighet av vad förman under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom befallt, att rätt fullgöra befallningen, eller uppehåller han i sådan avsikt genom onödig förfrågan, motsägelse eller invändning befallningens fullgörande, straffes efter 75 §.

Var avsikten ej sådan, som ovan nämnts, straffes den brottslige efter 130 §.

77 §.

Vägrar eller underlåter någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, att åtlyda vad den, som enligt tjänstereglemente eller särskilt förordnande över honom har befälsrätt i tjänsten, inom gränsen av denna rätt anbefallt; varde den brottslige, om han är att hänföra till ämbets- eller tjänsteman, straffad efter 25 kap. 16 eller 17 § allmänna strafflagen, men eljest dömd högst till straffarbete i två år. Var förbrytelsen ringa; må den brottslige beläggas med disciplinstraff.

78 §.

Straff efter 75, 76 eller 77 § må icke ådömas, då den förman, som utfärdade befallningen, därvid uppenbarligen överskridit sin befogenhet.

79 §.

Underlåter någon att efterkomma överordnads i särskilda fall meddelade föreskrifter i vad som rör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten, belägges med disciplinstraff eller dömes till fängelse i högst sex månader.

Ruvyl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

80 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å överordnad krigsman i ämbets- eller tjänsteärende eller för att honom till någon ämbetseller tjänsteåtgärd tvinga eller därifrån hindra eller att å honom för sådan åtgärd hämnas, dömes, om den våldförde är officer eller underofficer, till straffarbete i högst fyra år och, om han tillhör manskapet, till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader; dock att, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, må dömas, om den våldförde är officer eller underofficer, till fängelse och, om han tillhör manskapet, till vaktarrest i minst tio dagar.

Sker brottet under sjönöd eller eljest vid tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför större fara, straffes den brottslige med straffarbete från och med två till och med sex år.

81 §•

Begår krigsman våld eller annan misshandel mot krigsman, som är hans förman, eller mot annan överordnad krigsman, som vid tillfället bär sin tjänstedräkt, och sker brottet ej i eller för den våldfördes ämbete eller tjänst, dömes till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff. Sker brottet å tid eller ort, att det väcker stor uppmärksamhet och förargelse, eller eljest under synnerligen försvårande omständigheter, må straffet höjas till straffarbete i högst två år.

82 §.

Förolämpar krigsman överordnad krigsman med smädligt, föraktligt eller vanvördigt yttrande i tal eller skrift eller förgriper sig emot honom med hotelse eller annan missfirmlig gärning i eller för ämbetet eller tjänsten, straffes den brottslige, om han är officer eller underofficer, med fängelse. Hör han till manskapet, straffes, om den förolämpade är officer eller underofficer, med fängelse och, om jämväl den förolämpade hör till manskapet, med fängelse i högst ett år; dock må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff dömas.

Gör krigsman sig skyldig till förolämpning mot krigsman, som är hans förman, eller mot annan överordnad krigsman, som vid till- Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 käft. (Nr 57.) 31

242 KungL Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

fallet bär sin tjänstedräkt, och sker förbrytelsen ej i eller för den förorättades ämbete eller tjänst, dömes den brottslige till disciplinstraff eller fängelse i högst ett år.

83 §.

Har brott, varom i 80, 81 eller 82 § förmäles, föranletts därav, att den överordnade vid tillfället genom missbruk av sinfmyndighet eller eljest genom otillbörligt eller ovärdigt beteende den underordnade till gärningen retat, må straffet efter omständigheterna nedsättas under vad eljest å gärningen följa bort.

84 §.

Där i andra fall, än ovan i detta kap. är sagt, krigsman gör sig skyldig till våld eller annan misshandel eller till förolämpning mot överordnad krigsman, som ej är den brottsliges förman, straffes den brottslige efter allmän lag.

85 §.

Om någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, gör våld eller annan misshandel å krigsman, som över honom har befälsrätt i tjänsten, eller med ord eller gärning förolämpar sådan sin förman; varde straffad så, som angående krigsman, vilken begår dylika brott, här ovan i detta kap. är stadgat.

86 §.

Utmanar officer eller underofficer, med föranledande av något förhållande i tjänsten, sin förman till envig; varde dömd till avsättning jämte det ansvar, som efter allmän lag bör följa. Lag samma vare för den förman, som antager slik utmaning av underlydande.

87 §.

Var som utan skälig anledning för klagan mot förman över förnärmelse i tjänsten, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

Kungl. Maj:fn Nåd. Proposition Nr 57.

88 §.

Den, som visar ohörsamhet eller sätter sig upp emot skiltvakt i avseende å vad denne, enligt reglemente eller särskild befallning, har att i sådan förrättning verkställa eller förhindra, eller begår sådant brott emot annan vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning eller emot någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i tjänstgöring, dömes till fängelse eller till straffarbete i högst ett år. Tillhör den brottslige manskapet, och förekomma synnerligen mildrande omständigheter, må han beläggas med disciplinstraff.

Förövas brottet vid tillfälle, då det medför större fara för krigsmakten eller för allmän säkerhet, dömes den brottslige till straffarbete i högst två år. Kom av brottet betydligare skada; dömes till straffarbete från och med två till och med sex år.

89 §.

Gör någon våld eller annan misshandel å skiltvakt eller å krigsman, hörande till sådan vakt, patrull eller avdelning, som i 88 § avses, eller å någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i tjänstgöring; och sker brottet vid tillfälle, då det medför större fara för krigsmakten eller för allmän säkerhet, dömes till straffarbete frän och med två till och med sex år.

90 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å underordnad krigsman i eller för dennes ämbete eller tjänst; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerlige muddrande, må till disciplinstraff- dömas.

Har officer eller underofficer, som förut undergått straff för brott, varom sägs i denna §, ånyo gjort sig skyldig till sådant brott, då må, ändå att brottet i fråga anses böra medföra lindrigare ansvar än straffarbete, jämte det ansvar, som jämlikt 1 mom. skall följa å brottet, till avsättning dömas, ifall den brottslige prövas hava genom sitt förfarande förspillt den aktning och tillit, som bör tillkomma hans befälsställning.

244 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

91 §.

Förolämpar krigsman underordnad krigsman med smädligt yttrande i tal eller skrift eller förgår sig emot honom med hotelse eller annan gärning, som missfirmlig är, och sker det i eller för den förolämpades ämbete eller tjänst; dömes den brottslige till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

92 §.

Söker förman, genom missbruk av sin myndighet, hindra underlydande krigsman att föra klagan över förnärmelse i tjänsten; dömes till fängelse.

93 §.

Förgår sig krigsman, på sätt i 90 eller 91 § sägs, mot annan krigsman, som ej är i förhållande till den brottslige vare sig överordnad eller underordnad, och var den brottslige officer eller underofficer; straffes såsom i nämnda §§ sägs. Tillhör han manskapet; dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

94 §.

Gör någon i andra fall, än ovan i detta kap. avses, sig skyldig till våld eller annan misshandel å eller förolämpning med ord eller gärning emot någon, som lyder under denna lag, och sker brottet i eller för den våldfördes eller förorättades ämbete eller tjänst vid krigsmakten, straffes den brottslige efter allmän lag.

Lag samma vare, där någon i andra fall, än ovan i detta kap. avses, gör våld eller annan misshandel å eller gör sig skyldig till förolämpning emot någon, som lyder under denna lag, ifall brottet sker under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller annan färd.'under militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans varv, verkstad, förråds- eller tyghus, eller inom annan byggnad eller område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens behov, eller å krigsmaktens fartyg eller, inom garnisons- eller stationsort, å väg, gata eller annat ställe, varom ill kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, eller inför krigsdomstol.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

95 §.

Stör man gudstjänst vid samlad trupp genom svordom eller oljud eller kommer därvid eljest förargelse åstad, varde belagd med disciplinstraff eller dömd till fängelse i högst sex månader.

Gör någon förargelse genom svordom eller oljud eller annorledes inför krigsdomstol, dömes till straff, som i 1 mom. sägs.

96 §.

Var som under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern, fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans varv, verkstad, förråds- eller tyghus eller inom annan byggnad eller område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens behov, eller å krigsmaktens fartyg gör oljud eller oväsende eller annorledes brister i anständigt uppförande eller kommer förargelse åstad, belägges med disciplinstraff. Lag samma vare, om någon under sådana omständigheter eller å sådan plats, som förut i denna § är sagt, finnes överlastad av starka drycker, där ej förbrytelsen enligt annat lagrum bör beläggas med strängare straff.

97 §.

Där krigsman inom garnisons- eller stationsort eller eljest, då han uppträder i tjänstedräkt, å väg, gata eller annat ställe, varom i 11 kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, gör sig skyldig till sådant beteende, som i 96 § omtalas, eller finnes överlastad av starka drycker; straffes efter ty i nämnda § sägs.

8 KAP.

Om skadegörelse å egendom, som är avsedd för krigsmakten, samt om förskingring eller missvård av sådan egendom; så ock om stöld,

snatteri och rån.

98 §.

Förstör eller skadar någon egendom, som tillhör krigsmakten eller är för dess behov avsedd, eller bortleder någon olovligen, i uppsåt

246 Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr .57.

att skada göra, elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning, varde, där ej särskilt straff å brottet är i denna lag utsatt, straffad efter allmän lag; dock att, där brottet finnes kunna försonas med böter, i stället skall till disciplinstraff dömas. Visste den brottslige, att egendomen eller anläggningen tillhörde krigsmakten eller var för dess behov avsedd, vare det såsom försvårande omständighet ansett.

Vad i denna § är stadgat, galle ock, om någon gör försök till brott, som nu är sagt, och försöket är i allmän lag med straff belagt.

99 §.

Har någon vid tillfälle, då nödigt är att hava ljus eller eld, där krut eller annat lätt antändbart ämne eller därav tillverkad krigsredskap förvaras, underlåtit att hava elden behörigen bevarad, eller har någon utan nödvändighet gått dit med eld, även om den funnits behörigen bevarad, eller har någon på sådant ställe rökt tobak eller på annat sätt varit oförsiktig med eld eller ämne, som är eldfängt; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. Var förseelsen ringa, och kom därav ingen skada; vare den felaktige belagd med disciplinstraff.

Var som annorledes, än i 1 mom. är sagt, oförsiktigt förfar med eld inom krigsmaktens fartyg, varv, förråds- eller tyghus, verkstad eller kasern eller på annat dylikt ställe, eller där lägger lätt antändbara ämnen på annan plats, än för deras förvarande finnes bestämd, dömes till fängelse i högst sex månader. Var förseelsen ringa, och kom därav ingen skada; belägges den skyldige med disciplinstraff.

100 §.

Var som utan bemyndigande till eget bruk nyttjar eller låter annan nyttja krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom, belägges med disciplinstraff. Sker det i större omfattning, eller äro omständigheterna eljest synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

101 §.

Den av manskapet, som olovligen säljer, pantsätter eller annorledes förskingrar eller uppsåtligen förstör eller skadar åt honom till bruk lämnade vapen, utrednings- eller beklädnadspersedlar, ammunition,

247 Kufiffl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr .57.

tjänstehäst eller dess mundering eller foder eller vad annat, som till utrustning hör, eller av manskap utan behörigt tillstånd köper eller tillbyter sig eller till försäljning eller såsom pant, gåva eller lån emottager häst eller annat, som här är sagt, belägges med vaktarrest i minst tio dagar. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må den brottslige dömas till fängelse i högst sex månader eller, om brottet förövas av någon, som förut varit straffad för sådant brott, till fängelse eller straffarbete i högst två år.

Begår officer eller underofficer brott, som här är sagt; dömes till fängelse i högst sex månader, men, om återfall sker, till avsättning.

102 §.

Begår någon stöld av egendom, som tillhör krigsmakten eller är för dess behov avsedd, straffes efter allmän lag.

Skedde det ur förråds- eller tyghus, varv, verkstad, fartyg, kasern, tält, stall, åkdon eller annat ställe, där sådan egendom veterligen förvarades, eller visste den brottslige, att egendomen tillhörde krigsmakten eller var för dess behov avsedd, dömes till straffarbete i högst ett år. Voro omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet höjas till två år; voro de synnerligen mildrande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

Förövades brott, som i 2 mom. avses, medan krigsmakten eller avdelning av densamma var mobiliserad, dömes till straffarbete i högst fyra år.

103 §.

Bortleder någon, i uppsåt att sig eller annan den tillägna, olovligen elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning, straffes, där ej 105 § är tillämplig, för stöld, efter ty i allmän lag är stadgat.

Yisste den brottslige, att anläggningen tillhörde krigsmakten eller var för dess behov avsedd, varde, där ej brottet skall bedömas efter 105 §, straffet bestämt efter vad i 102 § 2 och 3 mom. om stöld för varje fall är sagt.

104 §.

Var som från annan, vilken är förlagd med honom i samma kvarter, kasern, tält, militärsjukhus eller annat dylikt ställe eller tjänstgör å samma fartyg, förövar stöld av gods, som denne där har för-

248 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

varat, dömes till straffarbete i högst ett år. Åro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet höjas till två år; äro de synnerligen mildrande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

105 §.

För snatteri i de fall, som omförmälas i 102 § 1 mom. och 103 §

1 mom., straffes den brottslige efter allmän lag.

Sker snatteri i de fall, som omtalas i 102 § 2 och 3 mom., 103 §

2 mom. och 104 §, skall vid straffets bestämmande efter allmän lag brottet anses vara begånget under försvårande omständigheter.

106 §.

Förövar skiltvakt eller annan, som är på vakt eller till bevakning av gods kommenderad, tillgrepp till större eller mindre belopp av det, som är under hans skydd eller bevakning; dömes för stöld till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

107 §.

Efter allmän lag straffes den, som i avsikt att stjäla egendom, vilken tillhör krigsmakten eller är för dess behov avsedd, förövar inbrott, evad tillgrepp sker eller ej, så ock den, som rånar eller gör försök att råna sådan egendom, eller i avseende därå gör sig skyldig till bedrägeri eller annan oredlighet.

Lag samma vare, där någon i andra fall, än ovan i detta kap. avses, förövar stöld eller snatteri från någon, som lyder under denna lag, eller uppsåtligen förstör eller skadar honom tillhörig egendom eller hos honom gör inbrott, utan att tillgrepp sker, eller emot honom gör sig skyldig till rån eller försök till rån eller till bedrägeri eller annan oredlighet, ifall brottet sker under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern, fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans varv, verkstad, förråds- eller tyghus eller inom annan byggnad eller område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens behov, eller å krigsmaktens fartyg.

108 §.

För övrigt skall vad allmän lag innehåller om stöld, snatteri, rån, försök därtill eller inbrott gälla i avseende på sådana brott, då de begås av dem, som lyda under denna lag.

249 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Begär någon stöld andra gången eller oftare, och är den stöld sådan, som omtalas i 102 § 3 mom. eller 106 §; då må tiden för straffarbetet ökas med två år utöver den där bestämda högsta strafftiden. Ej må genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något fall överskrida tio år.

109 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 106 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon efter 102, 103 eller 104 § gjort sig skyldig till straffarbete i minst sex månader.

9 KAP.

Om överträdelser eller åsidosättande av tjänsteplikter i andra fall, än förut i denna lag sagda äro.

no §.

Gör någon sig skyldig till falsk angivelse av förbrytelse, som tillhör krigsdomstols bedömande, straffes efter allmän lag.

in §.

Har någon i disciplinmål uppsåtligen med straff belagt eller hos annan, som innehar bestraffningsrätten, till bestraffning angivit den han visste oskyldig vara, skall den brottslige, om han är officer eller underofficer, avsättas och förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas samt dessutom dömas,

a) om den oskyldige undergick vaktarrest i minst tio dagar, till straffarbete från och med sex månader till och med två år; och

b) om den oskyldige undergick lindrigare bestraffning eller, om straff ej blev på grund av angivelsen ålagt eller, fastän det ålades, icke kom att verkställas, till fängelse i högst sex månader eller böter högst ett tusen kronor.

Hör den brottslige till manskapet, skall han dömas, där den oskyldige undergick straff, som under a) sagt är, till straffarbete från Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 käft. (Nr 57) 32

250 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

och med sex månader till och med två år och, där sådant fall inträffar, som omförmäles under b), till fängelse i högst sex månader eller vaktarrest i minst tio dagar.

Har någon icke av ont uppsåt, men ändå utan laga skäl, av förhastande eller oförstånd, med straff belagt eller gjort angivelse mot annan i disciplinmål; dömes den brottslige, om han är officer eller underofficer, till böter, beräknade efter 25 kap. 21 § allmänna strafflagen, eller mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, till avsättning och, om han hör till manskapet, till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

Den, som efter detta lagrum gjort sig förfallen till straffarbete, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

112 §.

Tager någon sig bestraffningsrätt, då han sådan ej äger, straffes, om han är officer eller underofficer, med mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller avsättning och, om han innehar lägre tjänstegrad, med fängelse i högst ett år. Kom därav ingen eller ringa skada, eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande; må dömas till disciplinstraff.

113 §.

Tvingas underlydande genom förmans befallning, för förmannens eller annans enskilda nytta, till sammanskott, utgift eller kostnad eller till annat arbete, än den underlydande enligt tjänstereglemente är pliktig förrätta; varde förmannen, där han är officer eller underofficer, avsatt och, om brottet det förtjänar, förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas samt, om han hör till manskapet, dömd till straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må den brottslige dömas, om han är officer eller underofficer, till mistning av ämbete eller tjänst på viss tid och, om han hör till manskapet, till fängelse.

Förmår förman annorledes, till sin eller annans enskilda nytta, underlydande till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete, varde den brottslige, om han är officer eller underofficer, dömd till avsättning eller mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller disciplin-

251 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

straff och, om han hör till manskapet, belagd med disciplinstraff. Tager officer eller underofficer för egen vinning sådant emot, då det såsom av fri vilja bjudes; belägges med disciplinstraff.

114 §.

Har någon, för egen vinning eller annans fördel eller eljest i olovlig avsikt, i berättelse eller redogörelse angående den under lians befäl ställda avdelning av krigsmakten lämnat oriktig uppgift om krigsfolk, hästar eller tjänstedagar eller angående vapen, ammunition, redskap eller annan krigsförnödenhet; dömes till straffarbete^från och med två till och med sex år; varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

115 §.

Tillgriper och förskingrar vid krigsmakten anställd ämbets- eller tjänsteman någon till krigsfolkets avlöning, underhåll eller beklädnad eller för annat krigsbehov bestämd uppbörd eller annan egendom, som han i kraft av sin befattning för krigsmaktens räkning emottagit till förvarande, förvaltning eller redovisning, straffes han därför efter allmän lag.

Sker brottet, medan krigsmakten eller avdelning av densamma är mobiliserad, vare det vid straffets bestämmande såsom synnerligen försvårande ansett.

Har i sådant fall genom saknaden av det tillgripna väsentligt hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna av beskaffenhet, att den brottslige bort kunna inse, att en sådan verkan var av brottet att befara; dömes den brottslige till straffarbete på livstid eller från och med åtta till och med tio år; varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

116 §.

Avgiver någon uppsåtligen i tjänsten osannfärdig rapport, varde, där ej särskilt ansvar är i denna lag å brottet satt, den brottslige, om han är officer eller underofficer, dömd till mistning av ämbete eller

252 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr .57.

tjänst på viss tid och, om han hör till manskapet, dömd till fängelse. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må den brottslige beläggas med disciplinstraff; äro de synnerligen försvårande, må den brottslige, om han är officer eller underofficer, dömas till avsättning och, där brottet det förtjänar, förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas, och, [gom han hör till manskapet, dömas till straffarbete i högst ^.två? år.

117 §.

Den, som genom bedrägliga löften eller osanna framställningar eller på annat olovligt sätt förmår någon att antaga krigstjänst, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst sex mänader. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas.

118 §.

Söker förman genom missbruk av sin myndighet hindra den, som blivit i krigstjänst anställd, att häröver föra klagan; dömes till fängelse eller till straffarbete i högst två år.

119 §.

Nekar befälhavare, mot bättre vetande, avsked åt den av manskapet, som är därtill berättigad, eller skiljer befälhavare någon av manskapet olagligen från tjänsten, varde avsatt och, om brottet det förtjänar, jämväl förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas. Var det av förhastande, han sig förgick, och kom därav ingen eller ringa skada, eller skedde det av oförstånd; dömes till mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller till disciplinstraff.

120 §.

Släpper någon, som är på vakt eller eljest beordrad till fånges eller häktad persons bevakning, med vilja eller av vårdslöshet honom lös eller hjälper honom att undkomma; dömes, om den skyldige är officer eller underofficer, till straff på sätt i 25 kap. 14 § allmänna strafflagen sägs; dock att, där brottet anses kunna försonas med böter, i stället därför till disciplinstraff dömes. Hör den brottslige till man-

253 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

skåpet, varde han, efter de i nämnda lagrum stadgade grunder, i förhållande till förbrytelsens beskaffenhet dömd till straffarbete i högst fyra år eller fängelse i högst sex månader eller disciplinstraff.

121 §.

Befriar man medelst våld eller list eller annorledes någon, som är insatt i militärhäkte eller skall av krigsman eller av någon till krigsmaktens polisväsende hörande person avföras i arrest eller häkte eller inställas till förhör, eller gör någon försök till utförande av sådant brott genom våld; vare det, vid straffets bestämmande efter allmän lag, ansett såsom försvårande omständighet.

122 §.

Den, som egenmäktigt tager sig befäl, där det honom ej lagligen tillkommer, dömes till fängelse eller mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller till avsättning; vare ock underkastad ansvar efter lag för fel eller brott, som han under sådant befäls utövande begår.

123 §

Lämnar officer eller underofficer under vaktgöring eller under annan likartad tjänstgöring obehörigen sin post, skall han dömas till fängelse i högst sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, beläggas med disciplinstraff. Var han befälhavare, och vore omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för fängelsestraffet höjas till två år eller till avsättning dömas.

124 §.

Övergiver skiltvakt sin post, eller lämnar han den olovligen åt annan, dömes till fängelse i högst sex månader. Förekomma synnerligen mildrande omständigheter, må han beläggas med vaktarrest i minst tio dagar.

251 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

125 §.

Finnes befälhavare för trupp eller å fartyg, under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring, av starka drycker överlastad, eller finnes skiltvakt drucken å sin post, dömes till fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för fängelsestraffet höjas till två år eller till avsättning dömas; äro de synnerligen mildrande, må den felaktige beläggas med vaktarrest i minst tio dagar.

Gör officer eller underofficer, som ej är befälhavare, under tjänstgöring, som i 1 mom. avses, sig skyldig till dylik förseelse, skall den brottslige dömas till fängelse i högst sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, beläggas med disciplinstraff.

126 §.

Tager krigsman, innan han fått avsked från den krigstjänst, vari han är anställd, ny anställning vid annan trupp för tid, som den förra anställningen omfattar, skall han beläggas med vaktarrest i minst tio dagar eller, om brottet förnyas, dömas till fängelse i högst sex månader.

127 §.

Där någon för obehörig uppenbarar sådana handlingar, avbildningar eller andra föremål eller sådana sakförhållanden, vilkas uppenbarande för främmande makt kan skada rikets försvar och som han vet böra hemliga hållas, eller obehörigen sätter sig i besittning av sådan hemlighet, som nu är sagt, då skall vid straffets bestämmande efter allmän lag brottet anses vara begånget under försvårande omständigheter och, om brottet finnes kunna försonas med böter, disciplinstraff i stället ådömas.

128 §.

Har någon gjort försök till brott, som i 127 § sägs, och blev endast genom omständigheter, som voro av gärningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan förhindrad, vare lag som i nämnda § är sagt.

Kung',. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57-

129 §.

Begår krigsman uppsåtligen på annat sätt, än annorstädes i denna lag är sagt, förbrytelse i sitt ämbete eller sin tjänst för egen fördel eller för att annan gynna eller skada eller eljest till kränkning av allmän eller enskild rätt eller säkerhet, eller underlåter han uppsåtligen i avsikt, som sagd är, sin ämbets- eller tjänsteplikt ; varde dömd, om han är officer eller underofficer, efter ty om ämbetsbrott av dylik beskaffenhet i allmän lag stadgas, och, om han hör till manskapet, till straffarbete i högst två år eller, där brottet skedde av förhastande och ingen eller ringa skada därav korn, till disciplinstraff eller fängelse.

130 §.

Visar värnpliktig vårdslöshet eller försummelse, eller visar annan krigsman eller någon, som utan att vara krigsman tillhör reservbefälet vid krigsmakten, vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i fullgörande av de tjänsteplikter, som honom efter reglementen eller andra allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter åligga eller av förhållandenas beskaffenhet påkallas, och är ej i denna eller annan lag å förseelsen särskilt ansvar satt; belägges den brottslige med disciplinstraff. Finnes förbrytelsen vara av svårare beskaffenhet, än att den kan anses vara med disciplinstraff försonad; då skall den brottslige dömas till fängelse i högst sex månader eller mistning av ämbete eller tjänst på viss tid. Förekomma synnerligen försvårande omständigheter, må, om den brottslige är officer eller underofficer, dömas till avsättning och, om han hör till manskapet, tiden för fängelsestraffet höjas till två år.

131 §•

Innefattar förbrytelse, som i 129 eller 130 § sägs, tillika annat uppsåtligt brott eller sådant vållande, varå straff efter denna eller allmän lag bör följa; gånge som i 4 kap. 2 § allmänna strafflagen stadgas.

256 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

132 §.

Där någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, beträdes med vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sin tjänstebefattning, och ej i denna eller annan lag särskilt ansvar är å förseelsen satt, utan densamma skall bestraffas efter 25 kap. 17 § allmänna strafflagen; må den felaktige beläggas med disciplinstraff, så framt förseelsen var ringa och ej innefattade fel i ämbete eller tjänst, för vars utövning insikt i särskild vetenskap erfordras.

Tredje delen.

Krigsartiklar.

10 KAP.

Om förräderi, blottställande av krigsmakten, feghet och olovlig gemenskap

med fienden.

133 §.

Beträdes krigsman med brott, som omförmäles i 8 kap. allmänna strafflagen; vare det, där ej för den gärning särskilt högre ansvar är i denna lag utsatt, vid straffets bestämmande efter allmän lag såsom försvårande omständighet ansett; och må, där straffarbete antingen på livstid eller i tio år är utsatt såsom högsta straff för brottet, dömas i förra fallet till dödsstraff och i det senare till straffarbete på livstid.

Begår någon, som ej är krigsman, brott, som avses i 4, 5, 6, 7, 8, 9 eller 10 § av 8 kap. allmänna strafflagen; straffes efter ty i nämnda lag är sagt.

Gör någon sig skyldig till brott, som omtalas i 18 § 2 mom. av nämnda kapitel i allmänna strafflagen, dömes till straffarbete från och med två till och med tio år eller på livstid eller till dödsstraff.

134 §.

Låter någon, som ej är krigsman, sig som spion av fienden brukas, miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

257 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

Utländsk man, som tillhör krigförande fientlig avdelning, anses såsom spion, därest han hemligen eller under falsk förevändning å krigsmaktens operationsområde inhämtar eller söker inhämta upplysningar i avsikt att meddela dem åt fienden; dock må han ej fällas till straff för annat spioneri än det, vari han gripes.

1B5 §.

Överlöper krigsman till fienden; miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

Har krigsman gjort försök till brott, som nu är sagt, och blev endast genom omständigheter, som voro av gärningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan förhindrad; dömes till straffarbete på livstid eller från och med fyra till och med tio år.

Har stämpling till sådant brott blivit gjord, utan att det kommit till försök; varde anstiftare av stämplingen dömd till straffarbete från och med fyra till och med tio år och annan deltagare i stämplingen till straffarbete i högst sex år.

136 §.

Har någon till sin befälhavare eller till efterträdare på vakt eller post eller till annan, som är behörig att infordra och emottaga upplysningar angående fienden och krigets angelägenheter, uppsåtligen avgivit falsk berättelse om fiendens styrka, tillstånd, ställning eller rörelser eller om underlydande manskaps eller fartygs antal eller om krigsförråd eller annat dylikt, som är av inflytande på kriget, eller har någon bedrägligen förtegat, vad i dessa avseenden varit honom kunnigt; miste livet eller dömes till straffarbete på livstid. Var faran ringa, och kom ingen eller ringa skada; dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år.

137 §.

Den, som åtagit sig att i krig vara kunskapare eller vägvisare för trupp eller fartyg eller att föra bud i någon kriget rörande viktig angelägenhet eller verkställa annan dylik förrättning, men i sitt åtagna värv beträdes med trolöshet, skall mista livet eller dömas till straffarbete på livstid. Var faran ringa, och kom ingen eller ringa skäckig Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 33

258 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

eller skedde brottet ej i förrädisk avsikt; dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år.

138 §.

Sprider någon ut falska meddelanden, de där kunna hos krigsfolket verka modlöshet, dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader, där gärningen ingen verkan hade, som medför svårare straff.

139 §.

Har befälhavare i fästning eller å krigsfartyg åt fienden överlämnat fästningen eller fartyget utan behörig befallning eller utan högsta nödfall och iakttagande av vad i tjänstereglemente för sådant fall stadgas; miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

140 §.

Vad i 139 § är stadgat, gälle ock om varje annan befälhavare, som överlämnar honom anförtrodd post till fienden, utan att alla tillgängliga medel och utvägar till försvar blivit begagnade, eller som eljest giver sig och trupp åt fienden, då utsikt att kunna slå sig igenom eller vinna undsättning återstår.

141 §. -

Den, som i drabbning eller då sådan förestår, med ord eller tecken söker förleda till flykt eller bland truppen åstadkomma förskräckelse eller oordning, miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

142 §.

Krigsman, som, då det gäller att försvara sig mot fienden eller att honom angripa eller förfölja eller att bemäktiga sig eller förstöra fiendens krigsfartyg, vapen, förråd eller dylikt, underlåter att uppfylla sin tjänsteplikt så, som det en ärlig och tapper krigsman ägnar, skall, om brottet sker i förrädisk avsikt, mista livet eller dömas till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år, men eljest dömas till straffarbete från och med två till och med sex år, och må

259 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

i sistnämnda fall, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet nedsättas till ett år eller dömas till fängelse.

143 §.

Den, som utan befälhavarens uttryckliga befallning i belägrad fästning hissar brukligt tecken för fästningens uppgivande eller under sjöslag stryker flagg på fartyg, miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

144 §.

Yar som i belägrad fästning eller å annan ort, den där av fienden innesluten är, eller på krigsfartyg eller vid trupp i fält, då drabbning förestår eller är börjad, utan befälhavarens kallelse håller eller deltager i sammankomst för rådplägning om att giva sig åt fienden eller draga sig tillbaka eller i krigsmäns närvaro eljest råder till sådan åtgärd eller framställer den såsom nödvändig, miste livet eller dömes till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år. Yoro få tillstädes, och kom av brottet ingen eller ringa skada; dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

145 §.

Underlydande, som, utan att befälhavaren påkallat hans yttrande, i annans närvaro råder befälhavaren att draga sig undan från drabbning eller att till fienden överlämna fästning, fartyg eller trupp, straffes så, som i 144 § är sagt.

146 §.

Därest någon har umgänge med fienden eller med honom växlar brev eller budskap utan tillåtelse därtill av högste befälhavaren eller annan befälhavare, som blivit bemyndigad att meddela sådan tillåtelse; dömes, där gärningen ej medför straff efter 133 eller 134 §, till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader.

147 §.

Den, som emottager budskap, brev eller kungörelser, som äro komna från fienden, men icke genast och utan att för annan yppa

260 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

innehållet meddelar dem åt sin befälhavare, varde dömd till fängelse i högst sex månader eller, där synnerligen mildrande omständigheter förekomma, belagd med disciplinstraff.

148 §.

Krigsfånge, som med brytande av givet hedersord avviker ur fångenskapen eller som före krigets slut uppsåtligen bryter emot de villkor, på vilka han frigivits ur densamma, miste livet eller dömes till straffarbete på livstid eller från och med åtta till och med tio år.

149 §.

Missbrukar fientlig parlamentär eller hans följeslagare sin ställning till spioneri eller anstiftan av förräderi, rymning, uppror eller upplopp, miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

Lag samma vare, om fientlig krigsman i avsikt att främja fiendens krigsföretag missbrukar bestämmelse eller tecken, som avser att lämna skydd åt sjuka eller sårade i fält.

150 §.

Yet någon brott, som i 135, 136, 137, 144 eller 149 § sägs, å färde vara och det ej i tid upptäcker; gälle vad för dylik underlåtenhet i fråga om förräderi i allmän lag stadgas.

151 §.

Har någon vetskap om, att krigsfånge ärnar ur fångenskapen avvika, och upptäcker han ej i tid de omständigheter, som kunniga äro, eller har någon med vetskap om avvikandet hyst eller dolt den avvikne; då skall han dömas till disciplinstraff eller fängelse eller straffarbete i högst två år, där ej gärningen enligt denna eller allmän lag medför svårare ansvar.

152 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 134, 136 eller 137 §, varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

261 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Lag samma vare, om någon efter 135 § gjort sig förfallen till dödsstraff eller till straffarbete i minst sex månader, så ock om någon är förfallen till straff för brott, som i 142 § omförmäles, där brottet skett i förrädisk avsikt.

11 KAP.

Om rymning och olovligt undanhållande.

153 §.

Begår krigsman eller vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman rymning från trupp i fält, från fästning eller från fartyg, statt på sjötåg, dömes till straffarbete från och med sex månader till och med åtta år.

154 §.

Hava två eller flera krigsmän under förhållande, varom i nästföregående § förmäles, i samråd beslutat att rymma; vare det, om brottet går i fullbordan, ansett såsom försvårande omständighet; och må straffet för anstiftare höjas till straffarbete i tio år eller på livstid eller, om rymmarnes antal var stort, till dödsstraff.

Har överenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blivit träffad, men kom brottet ej till verkställighet, varde ändå anstiftare, så ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom rymmare straffade, efter ty i 153 § är stadgat. Annan deltagare i sådan stämpling dömes till fängelse i högst sex månader eller värde, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom denna § handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

155 §.

För brott, som i 58 § sägs, må i svårare fall straffet höjas till avsättning eller straffarbete i högst två år.

262 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

156 §.

Beträdes befälhavare för trupp i fält eller befälhavare i fästning eller på fartyg under sjötåg med olovligt undanhållande, stralfes den brottslige, evad uteblivandet varit kortare eller längre, såsom för rymning, efter ty i 153 § är sagt.

157 §.

Har värnpliktig, som tillhör beväringens första uppbåd, men vistas utom riket, underlåtit att vid utbrott av krig mellan Sverige och annan makt, så snart ske kan, återvända till hemorten, skall han, därest ej bestämmelserna i 5 kap. äro å honom tillämpliga, beläggas med disciplinstraff eller dömas till fängelse i högst sex månader.

12 KAP.

Om uppror, upplopp och olydnad; så ock om misshandel och förolämpning.

158 §.

Gör krigsfolk uppror, då fienden är nära, eller vid tillfälle, då brott emot krigslydnaden eljest medför större fara, varde, om upproret ej fullföljes längre än i 63 § är sagt, anstiftare eller anförare dömda till straffarbete från och med sex till och med tio år och annan deltagare i upproret till sådant arbete från och med tre till och med sex år, men i de fall, som i 64 och 65 §§ omförmälas, skall anstiftare eller anförare mista livet eller dömas till straffarbete på livstid och annan deltagare straffas med straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år. Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom nu är sagt, skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

Gör krigsfolk upplopp vid tillfälle, som i 1 mom. är sagt, straffes anstiftare eller anförare med straffarbete från och med sex till och med tio år och annan deltagare i upploppet med straffarbete från och med tre till och med sex år. Orsakas genom upploppet hinder i krigsföretagen eller eljest betydligare skada; då skola anstiftare eller anförare mista livet eller dömas till straffarbete på livstid och annan deltagare

Kungi. Maj.is Nåd. Proposition Nr 57. 263

straffas med straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år.

Vad i denna § är stadgat, äge tillämpning jämväl å dem, som utan att vara krigsmän lyda under denna lag, då de med krigsfolk deltaga i uppror eller upplopp.

159 §.

För brott, som i 72 § sägs, må, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, straffet höjas till straffarbete i högst fyra år.

160 §.

Förövas brott, som avses i 75 § eller 76 § 1 mom., då fienden är nära, eller vid tillfälle, då brott emot krigslydnaden eljest medför större fara, dömes den brottslige till straffarbete från och med två till och med sex år. Kom därav betydligare skada, eller var brottet eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenat, miste gärningsmannen livet genom skjutning eller dömes till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år.

Vad i 78 § är stadgat, är även tillämpligt i fråga om sådan förbrytelse, som ovan i denna § är nämnd.

161 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å överordnad krigsman, eller gör någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, våld eller annan misshandel å krigsman, som över honom har befälsrätt i tjänsten, och sker brottet i eller för den våldfördes ämbete eller tjänst vid tillfälle, som i 80 § 2 mom. avses, skall den brottslige dömas till straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid eller till dödsstraff genom skjutning.

Sker brott, varom i 89 § förmäles, vid tillfälle, som där avses, straffes den brottslige, efter ty nu är sagt.

Vad i 83 § är stadgat, gälle jämväl i fråga om brott, varom i 1 mom. denna § förmäles.

162 §.

Våld eller annan misshandel å eller förolämpning mot krigsfånge, som hålles under militärbevakning, straffes efter allmän lag, där ej brottet efter 15 kap. medför svårare ansvar.

264 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

13 KAP.

Om skadegörelse, stöld och rån.

163 §.

Den, som uppsåtligen förstör befästning, mina, docka, verkstad, förråds- eller tyghus, magasin eller annan dylik för rikets försvar avsedd inrättning eller byggnad eller för användande i krig ämnat fartyg eller eljest för krigsmaktens behov veterligen avsedd järnvägs-, telegrafeller telefonanläggning, kanal- eller slussverk, väg, bro, vattenledning eller annan dylik anläggning, eller därå eller å vad därtill hör gör sådan skada, att därigenom väsentligt hinder för krigsförberedelserna uppkommer eller krigsföretagen äventyras, dömes till straffarbete på livstid eller från och med åtta till och med tio år. Fick någon av gärningen svår kroppsskada eller död, och var den brottsliges handling av beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka var därav att befara; miste gärningsmannen livet eller dömes till straffarbete på livstid.

Har någon genom uppsåtlig skadegörelse å livsmedel, krigsredskap eller annan dylik egendom, som den brottslige veterligen tillhörde krigsmakten eller var avsedd för dess behov, vållat väsentligt hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder för krigsföretagen, och var det skadade av beskaffenhet, att den brottslige bort kunna inse, att dylik verkan var av brottet att befara; straffes såsom i föregående mom. är sagt.

164 §.

Förövar någon stöld av livsmedel, krigsredskap eller annan krigsförnödenhet, som föres till fästning, krigsfartyg, läger eller annan ort, där krigsfolk är sammandraget, och vet han, att egendomen tillhör krigsmakten eller är avsedd för dess behov, dömes till straffarbete i högst sex år.

165 §.

Förövar någon tillgrepp, som i 106 § sägs, dömes för stöld till straffarbete från och med sex månader till och med åtta år.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

166 §.

Var som å valplatsen stjäl från någon, som tillhör svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt och i kriget stupat, dömes till straffarbete i högst fyra år. Går värdet av det tillgripna ej över femton kronor, skall ändå för stöld dömas, efter ty nu är sagt; dock må i sådant fall, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse i högst sex månader dömas.

Lag samma vare, om någon, som icke tillhör svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt, å valplatsen förövar tillgrepp från någon, som tillhör krigförande fientlig avdelning och i kriget stupat.

167 §.

Förövar man å valplatsen tillgrepp till större eller mindre belopp från någon, som tillhör svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt och av sår eller sjukdom är urståndsatt att sin egendom värja, dömes för stöld till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

Begår någon rån å sådan i nöd stadd person eller gör försök därtill, straffes den brottslige efter allmän lag.

Förbryter sig någon, som icke tillhör svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt, på sätt i 1 eller 2 mom. denna § sägs, emot sådan i nöd stadd person, vilken tillhör krigförande fientlig avdelning, straffes den brottslige efter ty i nämnda mom. för varje fall är sagt.

168 §.

Rånar någon krigsförnödenheter, som föras till fästning, krigsfartyg, läger eller annan ort, där krigsfolk är sammandraget, och vet han, att egendomen tillhör krigsmakten eller är avsedd för dess behov; dömes till straffarbete på livstid eller i tio år.

Har man i avsikt att tillägna sig sådana krigsförnödenheter med våld eller sådant hot, som innebar trängande fara, överfallit den, som förde godset, men ej gittat fullborda rånet genom tillgrepp; dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 höft. (Nr 57.) 34

266 Kung/,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

169 §.

Hava två eller flera sällat sig samman att rån, som i 168 § är sagt, föröva och. sådant brott begått; då skola de mista livet eller dömas till straffarbete på livstid.

Har i detta fall brottet ej blivit genom tillgrepp fullbordat; dömes till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år.

170 §.

Har genom rån eller stöld av sådan egendom, som den brottslige veterligen tillhörde krigsmakten eller var för dess behov avsedd, väsentligt hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna av beskaffenhet, att den brottslige bort kunna inse, att en dylik verkan var av brottet att befara; då skall han, om rån förövats, mista livet eller dömas till straffarbete på livstid, men i annat fall dömas till straffarbete på livstid eller från och med åtta till och med tio år.

171 §.

Begår någon stöld andra gången eller oftare, och är den stöld sådan, som avses i 164, 165, 166 eller 167 §, må tiden för straffarbetet ökas med två år utöver den i nämnda §§ för varje fall utsatta högsta strafftid. Ej må genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något fall överskrida tio år.

%

172 §.

Den, som för brott, varom i detta kap. förmäles, gjort sig förfallen till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

14 KAP.

Om överträdelser eller åsidosättande av tjänsteplikter i vissa fall.

173 §.

Underlåter befälhavare att, i vad på honom ankommer, sätta fästning eller annan försvarsanstalt i sådant försvarstillstånd, som i

267 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

därom givna bestämmelser är föreskrivet, eller förhållandena eljest uppenbarligen påkalla, eller underlåter befälhavare över ett eller flera krigsfartyg på sjötåg att, såvitt på honom ankommer, hålla dem i stridbart skick, eller försummar någon, som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten är pliktig att för dess behov anskaffa vapen, ammunition, livsmedel eller andra förnödenheter, att i tid göra för ändamålet nödiga framställningar eller eljest vidtaga därför behövliga åtgärder, som på honom ankomma; då skall, om fästningens eller försvarsanstaltens eller fartygs uppgivande eller förlust eller eljest betydlig skada för rikets försvar eller väsentligt hinder för krigsföretagen eller betydande brist för krigsfolket av underlåtenheten eller försummelsen förorsakas, den brottslige dömas till straffarbete från och med sex till och med tio år eller på livstid eller till dödsstraff.

Kom av underlåtenheten eller försummelsen ringa eller ingen skada; dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

174 §.

Består brott, som i 120 § nämnes, i lössläppande av spion, krigsfånge eller annan person, som haft förbindelse med fienden, skall den brottslige, om brottet skedde uppsåtligen och med kännedom om nämnda förhållande, dömas till straffarbete från och med fyra till och med åtta år, där ej svårare straff är efter 10 kap. tillämpligt.

175 §.

Har befälhavare för vakt, förpost, fartyg eller trupp, som erhållit befallning att iakttaga eller utforska fiendens rörelser eller trygga krigsmakten emot överraskning av fienden eller mot annan krigsfara, obehörigen lämnat sin post eller eljest ådagalagt grov försummelse av de plikter, som vid den särskilda förrättningens utförande honom ålågo, eller har han under sådan tjänstgöring funnits överlastad av starka drycker; dömes, efter som faran och skadan var, till fängelse eller straffarbete i högst fyra år, men, om det skedde i närheten av fienden, till livets förlust medelst skjutning eller straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år.

Gör officer eller underofficer, som ej är befälhavare, under sådan tjänstgöring, som i föregående mom. avses, sig skyldig till förseelse, som där sägs; dömes, så vida ej brottet efter annat lagrum medför

268 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

svårare straff, till fängelse eller till straffarbete i högst två år, men om brottet skedde i närheten av fienden, till straffarbete från och med fyra till och med tio år.

176 §.

Visar skiltvakt, som blivit utställd för att trygga krigsmakten emot överraskning av fienden eller mot annan krigsfara, grov försummelse i detta sitt åliggande, eller finnes han under sådan tjänstgöring överlastad med starka drycker, eller har han, innan avlösning skett, övergivit sin post eller lämnat den åt annan; dömes så, som i 175 § 1 mom. stadgats; dock må, där synnerligen mildrande omständigheter förekomma, och brottet ej skett i närheten av fienden, den brottslige beläggas med vaktarrest i minst tio dagar.

15 KAP.

Om olovligt krigsbyte samt om missbruk av vapenmakten i krig.

177 §.

Var som obehörigen tager krigsbyte, dömes till fängelse i högst sex månader eller belägges, där mildrande omständigheter förekomma, med disciplinstraff.

Den, som av taget krigsbyte, i avsikt att sig eller annan det tillägna, olovligen undanhåller något, varde straffad med fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år.

178 §.

Tager man under eller efter drabbning från någon, som tillhör krigförande fientlig avdelning, vad ej till krigsbyte göras må; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. Skedde det från krigsfånge, vare den omständighet såsom försvårande ansedd.

Förövades tillgreppet från fiende, som i drabbningen stupat; dömes till straffarbete i högst fyra år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse.

Var fienden av sår eller sjukdom urståndsatt att sig försvara; dömes den brottslige till straffarbete från och med sex månader till

269 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

och med fyra år. Tillfogades fienden för bytets tagande ytterligare sår eller skada; varde gärningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid. Stannade i sistnämnda fall gärningen vid försök, dömes till straffarbete från och med två till och med åtta år.

179 §.

Yar som, när befästad ort, läger eller annan plats intages, eller eljest under eller efter drabbning, tillägnar sig gods eller penningar från invånare i fientligt land, vilken ej tillhör krigförande fientlig avdelning, dömes för plundring till straffarbete från och med fyra till och med tio år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden för straffarbetet nedsättas till två år.

Såsom plundring skall icke anses, om tillägnandet allenast omfattar livsmedel, läkemedel, klädespersedlar, bränsle, foder, dragare eller fordon och icke överstiger det nödiga behovet härutinnan.

Har någon genom överfallande medelst våld å person eller användande av hot, som innebar trängande fara, gjort försök till brott, som här är sagt, men ej gittat fullborda tillgreppet, varde för försök till plundring dömd till straffarbete i högst sex år.

Där vid plundring eller försök därtill så grovt våld någon tillfogats, att han därav fått svår kroppsskada eller ljutit döden; skall den brottslige i förra fallet dömas till straffarbete på livstid eller i tio år och i senare fallet mista livet eller dömas till straffarbete på livstid.

ISO §.

Yar som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten, för egen vinning eller annans enskilda nytta, ålägger invånare i eget eller främmande land krigsgärd eller leverans av livsmedel, foder, fordon eller annan dylik krigsförnödenhet eller tjänstbarhet eller uttager annan eller större gärd, leverans eller tjänstbarhet än den, som i vederbörlig ordning fastställts, eller utfordrar, vad han vet av gärd, leverans eller tjänstbarhet redan guldet eller fullgjort vara, dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Var det befälhavare, som gjorde sig härtill skyldig, må, där brottets beskaffenhet sådant föranleder, tiden för straffarbetet höjas till sex år.

Ämbets- eller tjänsteman, som i sitt ämbete eller sin tjänst vid krigsmakten beträdes med brott, varom i denna § är sagt, varde ock avsatt samt förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

270 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

181 §.

Var som mot fienden brukar gift, dömes till straffarbete i högst sex år.

Brukar någon mot fienden krigsredskap, vars användning Konungen efter avtal med främmande makt förbjudit, eller brukar någon krigsredskap på sätt, som Konungen efter sådant avtal förklarat otillåtet; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff.

182 §.

Var som i krig olovligen brukar sådant märke eller igenkänningstecken, som avses i 1 eller 5 § av lagen om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar den 2 juni 1911, dömes, där gärningen ej medför straff efter 149 §, till böter från och med fem till och med ettusen kronor eller fängelse i högst ett år.

183 §.

Har någon efter drabbning, å stället, där den hölls, eller i närheten därav eller å taget fartyg eller i erövrad fästning eller annan ort, förövat våld eller annan misshandel å den, som icke gjort motstånd eller som är satt under beskydd, eller å krigsfånge eller å sårad eller sjuk person eller å den, som har vård om sjuk eller sårad, och innefattar gärningen ej brott, som bör straffas efter 178 § 3 mom.; varde för våldet eller misshandeln dömd till ansvar efter allmän lag och, vid straffets bestämmande, brottet ansett såsom begånget under försvårande omständigheter.

Kungl. Maj:ts Nät/. Proposition Nr 57.

271 Fjärde delen.

Om belälhavares disciplinära myndighet.

16 KAP.

Om disciplinmål.

*

184 §.

I vissa mål tillkomme det vederbörande befälhavare att ålägga disciplinstraff. Dessa mål kallas disciplinmål.

185 §.

Till disciplinmål räknas de mål, som angå överträdelser av denna lag, då de efter samma lags nedannämnda rum kunna försonas med disciplinstraff, nämligen:

1) rymningsbrott, delaktighet däri eller stämpling därtill efter 50, 51, 56, 57, 58, 59 och 154 §§;

2) olovligt undanhållande efter 52, 53, 54, 55, 56, 59 och 157 §§;

3) överträdelse av ålagd arrest utan bevakning efter 61 §;

4) vägran eller underlåtenhet att fullgöra förmans befallning efter 75, 76 och 77 §§;

5) underlåtenhet att efterkomma överordnads föreskrifter efter 79 §;

6) våld, hot eller förolämpning, varom förmäles i 80, 81, 82, 85, 90, 91 och 93 §§; dock att dessa mål ej må utan den förorättades uttryckliga medgivande behandlas såsom disciplinmål;

7) ohörsamhet eller uppstudsighet emot skiltvakt eller annan vakt, patrull eller truppavdelning eller mot person, hörande till krigsmaktens polisväsende, efter 88 §;

8) störande av gudstjänst efter 95 §;

9) oljud, oväsende, oanständigt uppförande eller annat förargelseväckande beteende och fylleri efter 96 och 97 §§;

10) oförsiktighet med eld eller lätt antändbar ämne efter 99 §;

11) obehörigt nyttjande av krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom efter 100 §;

272 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

12) olovlig försäljning, pantsättning eller annan förskingring, förstörande eller skadande av vapen, utrednings- eller beklädnadspersedlar, ammunition, tjänstehäst eller dess mundering eller foder eller vad annat, som till utrustning hör, samt de flera förbrytelser, som omförmälas i 101 §, efter samma lagrum;

13) åtgärd av förman, som hör till manskapet, varigenom underlydande förmås till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete, efter 113 §; så ock emottagande av sådant utav underlydande, då det bjudes såsom av fri vilja, efter samma lagrum;

14) avgivande i tjänsten av osannfärdig rapport efter 116 §;

15) obehörigt övergivande av eller försummelse på post, så ock fylleri under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring efter 123, 124, 125 och 176 §§;

16) dubbel anställning efter 126 §;

17) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten efter 130 §, där ej genom förseelsen uppkommit skada, från vars ersättande befrielse kan, enligt vad i 33 § sägs, äga rum;

18) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten av den, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, efter 132 §;

19) gemenskap med fienden efter 147 §; samt

20) obehörigt tagande av krigsbyte efter 177 §.

186 §.

År någon på en gång angiven dels för förseelse, vilken är att hänföra till disciplinmål, och dels för brott, som tillhör krigsdomstols upptagande, och hava antingen båda förbrytelserna blivit förövade genom en och samma handling eller utgöra de arter av samma slags brott, skola de båda hänskjutas till domstolen.

187 §.

Emot den, som upphört att tillhöra krigsmakten, må ej åtal för sådana av honom under tjänstetiden begångna förbrytelser, vilka äro att hänföra till disciplinmål, av befälhavare handläggas, utan skall sådant åtal, om det ifrågakommer, göras anhängigt hos krigsdomstol.

188 §.

Har någon av det vid krigsmakten fast anställda manskapet rymt, anses han i fråga om disciplinstraff och dess åläggande fortfarande till-

273 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

höra krigsmakten, ändå att han ej ertappas, förr än annan blivit i hans nummer insatt.

189 §.

Om befälhavares skyldighet att i vissa fall, då sådan förseelse förekommer, varom i 185 § förmäles, överlämna målet till krigsdomstol, därom stadgas i 18 kap.

190 §.

Utan hinder av vad i 184 och 185 §§ tinnes föreskrivet, äger krigsdomstol att efter lag ålägga disciplinstraff i mål, som är under dess handläggning.

17 KAP.

Om de befälhavare, som äga bestraffningsrätt i disciplinmål.

191 §.

Bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer i den utsträckning, som i 16 kap. sägs, utan inskränkning nedannämnda befälhavare, envar över den personal, som står under hans befäl, nämligen:

l:o) chef för arméfördelning och likställd befälhavare samt chef för regemente eller likställt truppförband vid armén;

2: o) stationsbefälhavare, varvschef, chef för underofficers- och sjömanskårerna, chef för exercis- och underbefälsskolorna samt beväringsbefälhavare vid flottans stationer ävensom chef för skeppsgossekår;

3:o) chefen för marinstaben samt inspektören av flottans övningar till sjöss;

4:o) eskaderchef samt avdelnings-, flottilj-, divisions- och fartygschef av minst regementsofficers grad;

5:o) bevakningschef vid kustsignalväsendet;

6:o) chefen för kustartilleriet och chef för regemente, tillhörande kustartilleriet;

7:o) inskrivningsområdesbefälhavare; samt Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 35

274 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

8:o) befälhavare av minst kaptens grad för skola, kommendering, verk eller inrättning, som ej tillhör visst truppförband av armén eller kustartilleriet eller station av flottan, eller för detacherad avdelning; så ock chef av kaptens grad för självständig eller detacherad fartygsavdelning eller för enkelt eller detacherat fartyg.

Samma befogenhet, som nu är sagd, tillkommer befälhavare, som av Konungen förordnats att innehava högre befäl än de förut i denna § nämnda.

I krigstid äger envar befälhavare, som innehar minst underofficers grad och för befäl över detacherad avdelning, bestående av minst ett kompani eller däremot svarande styrka, bestraffningsrätt i enahanda utsträckning, som förut i denna § är sagt.

192 §.

Vad i 191 § är sagt om där omförmälda befälhavare, gälle ock om befälhavare, som enligt förordnande eller tjänstereglemente tillfälligt utövar befäl, som avses i nämnda §, och, om detta är sådant, som omförmäles under 4:o) och 8:o) av samma §, innehar sådan grad, som, enligt vad där är sagt, erfordras för bestraffningsrättens utövning.

193 §.

Med detacherad avdelning likställes enligt denna lag avdelning, vilken, utan att densamma av befälhavare i föreskriven ordning förklarats vara detacherad, från huvudstyrkan skilts på sådant sätt, att skriftliga befallningar icke dagligen kunna omedelbart från dennas befälhavare inhämtas. Vad sålunda är sagt, äge motsvarande tilllämpning i fråga om fartygsavdelning eller fartyg.

194 §.

Befälhavare av lägre än kaptens men minst underofficers grad, vilken utövar sådant befäl, som i 191 § 8:o) är sagt, äger, där ej sådant fall är för handen, som avses i sista mom. av nämnda §, över honom underlydande bestraffningsrätt med den inskränkning, att vaktarrest över tio dagar eller vaktarrest med skärpning genom hårt nattläger ej må av honom åläggas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

195 §.

Utövar någon, som ej är krigsman, sådant befäl, som omförmäles i 191 § 8:o), då äger den befälhavare, där han innehar underofficers eller högre rang, över den personal, som står under hans befäl, enahanda bestraffningsrätt, som, enligt vad ovan är stadgat, tillkommer krigsman av motsvarande grad.

196 §.

Kommendant i fästning eller i annan ort, där krigsmakt är förlagd, äger bestraffningsrätt över garnisonen för överträdelser av vad angående fästningens eller ortens försvar, garnisonstjänsten eller ordningen på stället av kommendanten förordnas, så ock för förseelser på vakt eller i annan tjänsteförrättning, som är under hans inseende.

Har avdelning av garnisonen ej egen, till utövning av bestraffningsrätt behörig befälhavare, äger kommendanten jämväl i andra mål utöva bestraffningsrätt över avdelningen.

I de mål, däri kommendant innehar bestraffningsrätt, äger han. om han är av kaptens eller högre grad, att utöva nämnda rätt i enahanda utsträckning, som i 191 § avses, men i annat fall med den inskränkning, som i 194 § angående där omförmälda befälhavare är stadgad.

Vad ovan om kommendant är sagt, äge motsvarande tillämpning i fråga om med kommendant likställd befälhavare.

197 §.

Chef å fartyg, där avdelning av armén eller kustartilleriet blivit till tjänstgöring kommenderad, äger över den avdelning enahanda bestraffningsrätt som över fartygets övriga besättning.

År avdelning av krigsmakten för annat ändamål tagen ombord, äge fartygschefen att, inom gränsen av sin bestraffningsrätt, ålägga bestraffning för förseelser, som någon av avdelningen begår emot vad i avseende å fartygets säkerhet eller rörelser eller ordningen ombord av fartygschefen förordnas; börande i sådant fall avdelningens befälhavare, ifall han är av högre grad eller rangklass än fartygschefen, bestämma straffet.

Har avdelningen icke ombord å fartyget egen till utövning av bestraffningsrätt behörig befälhavare, äger fartygschefen att inom ovannämnda gräns jämväl i övrigt utöva bestraffningsrätt över avdelningen.

276 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

198 §.

Lyder fartyg, vars chef är av lägre grad än regementsofficer, under högste befälhavare över flotta eller under eskader- eller avdelningschef, äger den högre befälhavaren att åt fartygschefen uppdraga bestraffningsrätt med den inskränkning, som i 194 § i fråga om där omförmäld befälhavare är stadgad.

199 §.

Finner befälhavare, som innehar bestraffningsrätt med den inskränkning, varom i 194 § förmäles, av underlydande begången förseelse påkalla strängare straff, än han själv äger ålägga, eller uppstår hos honom tvekan, huruvida målet bör behandlas såsom disciplinmål eller hänskjutas till krigsdomstol, överlämne befälhavaren målet till närmast högre med oinskränkt bestraffningsrätt beklädd befälhavare eller, där han är chef för självständig fartygsavdelning eller enkelt fartyg, till stationsbefälhavaren vid den station av flottan, dit fartyget, varå den felaktige befinner sig, hör eller först ankommer; och åligger det nämnda högre befälhavare eller stationsbefälhavaren att meddela beslut i målet.

Äger befälhavare för avdelning av krigsmakten, som tillhör garnison i fästning eller annan ort, där kommendant finnes, eller som är tagen ombord å fartyg utan att vara till tjänstgöring därstädes kommenderad, bestraffningsrätt över avdelningen allenast med den inskränkning, som ovan nämnts, vare den befälhavare, om kommendanten eller fartygschefen är beklädd med oinskränkt sådan rätt, berättigad att i fall, som i 1 mom. avses, överlämna målet till kommendanten eller fartygschefen, som i sådan händelse har att meddela beslut i målet.

200 §.

Mål rörande våld, hot eller förolämpning mot befälhavare, som, enligt vad ovan stadgats, själv skulle äga att utöva bestraffningsrätt i målet, varde, där ej lägre med bestraffningsrätt utrustad befälhavare finnes, överlämnat till närmast högre befälhavares handläggning; dock att denna bestämmelse ej må utgöra hinder för att å fartyg på sjötåg befälhavaren själv må utöva bestraffningsrätten, då förseelsens

Kungl. Maj:ts Nåd, Preposition Nr 57. 277

omedelbara bestraffande finnes för krigstuktens upprätthållande erforderligt.

201 §.

Befälhavare, som endast för viss tid eller för viss tjänsteförrättning har underlydande under sitt befäl, må, där så finnes lämpligt, för särskilt fall hos den befälhavare, som eljest äger bestraffningsrätt över den felaktige, hemställa om hans bestraffande.

IS KAP.

Om handläggningen av disciplinmål.

202 §.

Varder någon hos befälhavare angiven för förseelse, varom i 185 § förmäles, eller är eljest till befälhavarens kunskap kommet, att sådan förseelse blivit begången, då skall utredning om förseelsen och de närmare omständigheterna därvid ske vid förhör. Sådant förhör hålles av den tilltalades till bestraffningsrättens utövning behörige befälhavare eller, där denna rätt innehaves av befälhavare, som omtalas i 191 § l:o)—7:o); eller av högre befälhavare eller av kommendant, och han ej finner skäl att själv hålla förhöret, av den, vilken därtill i allmänhet eller för särskilt fall av befälhavaren eller kommendanten förordnats.

Vid förhöret, därvid någon av den tilltalades överordnade eller av de med honom likställda alltid bör, där så ske kan, vara tillstädes, skall målsägande, om sådan finnes, och han det äskar, varda hord, den tilltalade lämnas tillfälle att förklara sig samt i övrigt iakttagas, vad för utredning av förseelsens beskaffenhet och prövning av den tilltalades straffbarhet är av nöden. Vad vid förhöret huvudsakligen förekommit, skall i korthet antecknas, där ej i krig hinder därför möter.

203 §.

Innan disciplinstraff ålägges, skall befälhavaren inhämta yttrande av auditören rörande brottets beskaffenhet och det straff, som bör åläggas. Godkänner icke befälhavaren auditörens yttrande, äger denne

278 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

anteckna det till protokollet; har sådan anteckning icke skett, vare auditören jämte befälhavaren för beslutet ansvarig.

I fält och på sjötåg, så ock eljest, då auditörens hörande skulle medföra väsentligt uppskov med målets avgörande, må dock disciplinstraff åläggas, utan att yttrande från auditören, på sätt nu är sagt, blivit inhämtat.

204 §.

Finner vederbörande befälhavare, att påföljden i det särskilda fallet ej bör stanna vid disciplinstraff och att målet förty ej är av beskaffenhet att böra behandlas såsom disciplinmål, eller har erforderlig utredning om brottets beskaffenhet eller den angivnes straffbarhet ej kunnat vinnas, då skall målet överlämnas till krigsdomstol; dock att i sistnämnda fall befälhavaren, där saken prövas vara av synnerligen ringa vikt och målsägande ej för vinnande av ytterligare utredning påfordrar dess hänskjutande till krigsdomstol, må låta målet förfalla.

205 §.

Disciplinstraff skall lämpas efter förseelsens mer eller mindre svåra beskaffenhet, de flera eller färre försvårande eller förmildrande omständigheter, under vilka den blivit begången, samt den straffskyldiges uppförande i övrigt, varvid synnerligt avseende bör fästas därå, om han alltid tillförene förhållit sig väl eller däremot oftare och för svårare förseelser undergått straff.

206 §.

Ej må för förseelse, vilken är att hänföra till disciplinmål och varför den felaktige blivit straffad, tillökning i bestraffningen sedermera åläggas honom.

19 KAP.

Om verkställighet av disciplinstraff.

207 §.

Disciplinstraff, som blivit ålagt av befälhavare, skall, där så kan ske, genast verkställas.

279 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

År den straffskyldige för annat brott under tilltal vid domstol, må straffets verkställighet därav ej hindras eller uppehållas.

Hålles tilltalad häktad för brott, som hör till domstols upptagande, och angives han tillika för förseelse, vilken må behandlas såsom disciplinmål; då må väl disciplinstraff av befälhavaren i vanlig ordning honom åläggas, men ej bringas till verkställighet, innan antingen den tilltalade varder ställd på fri fot eller utslag blivit meddelat i det mål, som hör till domstolens behandling, och detta utslag vunnit laga kraft.

208 §.

Befälhavare, som i disciplinmål ålagt straff, skall i laga ordning befordra det till verkställighet eller, om straffet bör av annan befälhavare verkställas, hos denne därom göra hemställan. Tillhör den straffskyldige avdelning, som tagits ombord å fartyg utan att vara till tjänstgöring å fartyget kommenderad, och har bestraffningen ålagts av avdelningens egen befälhavare, må bestraffningen ej å fartyget verkställas, innan fartygets chef förklarat hinder därför ej möta.

Innan i disciplinmål ålagd bestraffning verkställes, skall befälhavaren eller den hans ställe företräder, antingen offentligen eller genom skriftliga order, meddela den straffskyldige underrättelse om orsaken till bestraffningen och om dennas beskaffenhet, så ock om vad den straffskyldige har att iakttaga, i händelse han med beslutet om bestraffningen icke åtnöjes.

20 KAP.

Om klagan i disciplinmål.

209 §.

Den, som blivit belagd med disciplinstraff och med beslutet ej åtnöjes, äger att före klockan tolv å tjugonde dagen från den dag, då straffet avslutades, ingiva sina besvär till krigshovrätten eller, om överkrigsrätt trätt i verksamhet vid den avdelning av krigsmakten, dit befälhavaren hör, till överkrigsrätten; dock stånde det klaganden öppet att i stället inom nämnda tid avlämna sina besvär till den befäl-

280 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

havare, som ålagt bestraffningen eller i hans ställe satt är; åliggande det befälhavaren att ofördröjligen insända besvärsskriften, försedd med påteckning om tiden för dess avlämnande till honom, jämte övriga besvärshandlingar till krigsöverdomstolen.

Möter under fält- eller sjötåg, då avdelning av krigsmakten är detacherad, laga hinder för besvärens ingivande inom tid, som här ovan sägs, beräknas tiden, inom vilken besvären skola ingivas, från den dag, hindret upphörde.

Försummar den missnöjde, vad sålunda är föreskrivet, have förlorat sin talan.

Domstolen äger att utlåta sig, om och i vad mån det undergångna straffet bör räknas klaganden till last, ävensom angående befälhavarens förhållande.

Utan hinder av anförda besvär skall straffet i föreskriven ordning verkställas.

21 KAP.

Om tillrättavisningar.

210 §.

För mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning, må, på sätt och i den ordning av Konungen närmare förordnas, i stället för disciplinär bestraffning såsom tillrättavisning användas:

a) varning, meddelad enskilt eller i närvaro av några den felaktiges överordnade eller med honom likställda;

b) vägran, ombord å fartyg, av landpermission för viss bestämd tid, högst trettio dagar, eller för högst sex landpermissionsdagar;

samt, för manskap dessutom:

c) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område.

Tillrättavisning, varom nu är sagt, må ej användas av mer än ett slag för samma förseelse eller fel.

Ej må tillrättavisning meddelas någon, med mindre än att han på tillfrågan förklarat sig icke påkalla förseelsens bedömande i den ordning, som för disciplinmål är stadgad.

Om tillrättavisningar, som få användas för barn, vilka ej fyllt femton år, därom förordnar Konungen.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

281 Bil. B.

Förslag

till

Lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

1 KAP.

Om de krigsdomstolar, som skola finnas.

1 §•

Underdomstol vid krigsmakten är krigsrätt.

Krigsrätt är regementskrigsrätt, stationskrigsrätt och särskild krigsrätt samt i fall, som i 3 kap. sägs, fältkrigsrätt.

2 §•

Krigsöverdomstol är krigshovrätten samt i fall, som i 5 kap. nämnes, överkrigsrätt.

Vilka mål krigsöverdomstol äger att omedelbart upptaga, bestämmes i 44 §.

Under krigshovrätten lyda alla krigsrätter, där éj vid någon avdelning av krigsmakten överkrigsrätt finnes, i vilket fall krigsrätterna vid den avdelning lyda under överkrigsrätten.

3 §•

I de mål, som dragas under Konungens prövning, dömer högsta domstolen enligt vad i grundlagen stadgas.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 30

282 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57. 4 §.

Ståndrätt är en särskild domstol, som i vissa fall må förordnas under krig. Därom stadgas i 15 kap.

2 KAP.

Om regementskrigsrätt, stationskrigsrätt och särskild krigsrätt.

5 §•

Regementskrigsrätt skall finnas vid varje regemente och därmed likställt truppförband av armén och kustartilleriet samt stationskrigsrätt vid en var av flottans stationer.

Särskild krigsrätt må av Konungen inrättas vid avdelning av krigsmakten, för vilken regements- eller stationskrigsrätt icke enligt 1 mom. är inrättad, eller som sammandragits till gemensam tjänstgöring från olika truppförband eller stationer. Sådan krigsrätt må därjämte inrättas vid avdelning av regemente eller likställt truppförband, som är förlagd å annan ort än huvudstyrkan, samt vid avdelning av flottan, som är förlagd utom stationen.

Konungen må även, där så prövas lämpligt, bestämma antingen att två eller flera av de avdelningar, varom ovan i 2 mom. är nämnt, skola lyda under samma särskilda krigsrätt eller att mål, som vid sådan avdelning förekomma, skola upptagas av viss regements- eller stationskrigsrätt.

6 §•

Krigsrätt, som i detta kapitel avses, utgöres av en krigsdomare såsom ordförande, två militära ledamöter och en auditör.

Att krigsrätten i visst fall är domför, ändå att krigsdomaren ej är tillstädes i rätten, därom stadgas i 59 §.

7 §•

Krigsdomare skall hava fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten och i sådana väi’v ådagalagt insikt och erfarenhet.

283 Kungl. Maj:1s Nåd. Proposition Nr 57.

Krigsdomare förordnas av Konungen för viss tid och må enligt de närmare bestämmelser, som Konungen meddelar, anställas såsom ordförande vid flera olika krigsrätter. Till krigsdomare utses företrädesvis ordinarie domare i allmän underrätt. Kan på grund av göromålens omfattning krigsdomaresysslan ej med annat domareämbete förenas, må krigsdomaren till befattningen utnämnas.

Vid förfall för krigsdomare förordnas ställföreträdare av krigshovrätten. Angående ställföreträdare, som nu nämnts, skall vad i 1 mom. är stadgat om krigsdomare äga motsvarande tillämpning.

8 §•

Militära ledamöter i krigsrätt, som i detta kapitel avses, äro, där ej annat av 12 § föranledes:

a) i mål mot generalsperson eller flaggman: en generalsperson eller en flaggman och en officer av överstes eller kommendörs grad;

b) i mål mot regementsofficer: två regementsofficerare, av vilka åtminstone den ene bör hava överstes eller kommendörs grad;

c) i mål mot officer av kaptens eller lägre grad, underofficer eller någon av manskapet ävensom i mål, som ej rör åtal mot viss person: två officerare av kaptens grad.

Äro i ett och samma mål de tilltalade av skilda grader, bestämmes rättens sammansättning med hänsyn till den av de tilltalade, som har högsta graden.

9 §•

Chef för regemente eller likställt truppförband av armén eller kustartilleriet, så ock stationsbefålhavare vid flottan skall inom varje års utgång förordna två till truppförbandet eller stationen hörande officerare av kaptens grad att under nästföljande år vara ledamöter i den regements- eller stationskrigsrätt, som där finnes, samt minst två och högst fyra andra officerare av samma grad att under nämnda tid vara ställföreträdare för dessa ledamöter.

Chef för arméfördelning skall inom varje års utgång förordna fyra till fördelningen hörande regementsofficerare, därav en av överstes grad, med två regementsofficerare, därav likaledes en skall vara av överstes grad, såsom ställföreträdare, att under nästföljande år i mål, däri regementsofficer är tilltalad, inträda såsom ledamöter i de regementskrigsrätter, som finnas vid truppförbanden inom fördelningen. Yad nu är sagt om chef för arméfördelning skall äga motsvarande tillämpning å

284 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 57.

kommendanten i Boden och militärbefälhavaren på Gottland ävensom å stationsbefälhavare vid flottan och chefen för kustartilleriet i vad angår de trupper, som lyda under dessa befälhavare.

Inträffar stadigvarande förfall för förordnad ledamot eller ställföreträdare, förordnas annan officer av samma grad för återstoden av året.

Det åligger befälhavare, som meddelat förordnande, varom ovan sägs, att skyndsamt tillställa vederbörande krigsdomare skriftlig underrättelse om vilka officerare som förordnats.

10 §.

Då särskild krigsrätt inrättas, tillkommer det Konungen att meddela närmare bestämmelser om huru de officerare skola förordnas, som i mål, varom i 8 § b) och c) förmäles, skola tjänstgöra såsom militära ledamöter i krigsrätten. Sådant förordnande skall i allmänhet avse visst kalenderår. Vid särskild krigsrätt, som inrättats vid eskader eller annan avdelning av flottan, som är på sjötåg, må, utan hinder av vad nu är sagt, ställföreträdare för militär ledamot, som har förfall, utses för tillfället.

11 §•

Rör mål, som skall handläggas vid krigsrätt, som i detta kapitel avses, åtal mot generalsperson eller flaggman, förordnar Konungen, på anmälan av krigsdomaren, de militära ledamöterna i rätten.

12 §.

Saknas tillgång på officerare av föreskrivna grader, må till militära ledamöter eller ställföreträdare för dem förordnas officerare av närmast högre eller närmast lägre grad än den, som för varje fall är föreskriven.

13 §.

Auditör vid regemente- och stationskrigsrätt utnämnes av Konungen. Äro två eller flera regementen eller därmed likställda truppförband förlagda å samma ort eller å nära intill varandra belägna orter, må, där så finnes lämpligt, endast en auditör anställas vid de krigsrätter, som finnas vid samtliga eller flera av dessa truppförband.

285 Kungi. Maj ds Nåd. Fr oposition Nr 57.

Vid särskild krigsrätt skall enligt Konungens bestämmande såsom auditör tjänstgöra någon av de vid regements- eller stationskrigsrätterna anställda auditörerna eller, där så erfordras, av Konungen särskilt förordnad auditör.

Konungen må, där så anses erforderligt, förordna lämplig person att vid inträffande förfall tjänstgöra i auditörens ställe. Har ej sådan ersättare förordnats, eller är även ersättaren förhindrad att tjänstgöra, förordnas ställföreträdare av krigshovrätten.

Till auditör eller ställföreträdare för auditör må ej utses annan än den, som fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor för att i domareämbeten nyttjas.

14 §.

Då ärende förekommer, som skall handläggas av krigsrätt, som i detta kapitel avses, göre befälhavaren därom anmälan hos krigsdomaren, vilken efter samråd med befälhavaren bestämmer tid och plats för rättens första sammanträde. Befälhavaren skall därefter draga försorg därom, att auditören och de militära ledamöterna varda till sammanträdet inkallade. Där någon av de militära ledamöterna är befälhavare för det kompani, som den tilltalade tillhör, må denne ledamot icke sitta i rätten, utan skall ställföreträdare i hans ställe inkallas. Ej heller må officerare, som tillhöra samma truppförband eller station som den tilltalade vara bisittare i rätten, då mål angående åtal mot officer där förekommer, utan begäre i sådant fall befälhavaren, att officerare, som äro ledamöter i krigsrätten vid annan avdelning avkrigsmakten, i stället inkallas till tjänstgöring i krigsrätten.

Behörighet att, på sätt nu är sagt, föranstalta om rättens sättande tillkommer befälhavaren för den avdelning eller station, vid vilken krigsrätten skall hållas, eller, i fråga om särskild krigsrätt, den befälhavare, som Konungen därtill förordnat.

15 §.

Krigsrättens första sammanträde utsättes att äga rum, så snart lämpligen ske kan. Då rannsakning med häktad person skall förekomma inför krigsrätten, utsättes sammanträdet att hållas sist inom åtta dagar från den dag, då häktningen verkställts eller underrättelse därom till befälhavaren inkommit.

286 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Rätten bör, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, kallas att sammanträda å den ort, där det truppförband, dit den tilltalade hör eller som målet eljest angår, befinner sig. Då flere truppförband äro förlagda å samma ort, må, där så finnes lämpligt, sammanträdet hållas å en för dessa truppförband gemensam lokal.

3 KAP.

Om fältkrigsrätt.

16 §.

Från den dag, rikets krigsmakt för annat ändamål än övning ställes på krigsfot, vare underdomstol vid krigsmakten fältkrigsrätt.

Ställes för ändamål, som nyss är sagt, allenast en del av rikets krigsmakt på krigsfot, bestämmer Konungen, huruvida vid denna del av krigsmakten underdomstol skall vara fältkrigsrätt.

I mån som krigsmakten återgår till fredsfot, skall fåltkrigsrätt upphöra att där vara underdomstol.

Dagen, från vilken underdomstol skall vara fältkrigsrätt, eller fältkrigsrätt skall upphöra, varder av Konungen kungjord.

17 §■

Skall jämlikt 16 § underdomstol vara fältkrigsrätt, förordnar Konungen, vid vilka särskilda avdelningar av krigsmakten sådan skall inrättas.

18 §.

Varder avdelning av krigsmakten av befälhavare i föreskriven ordning detacherad, eller varder sådan avdelning skild från förbindelse med huvudstyrkan på sådant sätt, att skriftliga befallningar icke kunna dagligen omedelbart frän dennas befälhavare inhämtas, och är underdomstol vid huvudstyrkan fältkrigsrätt, äge i förra fallet huvudstyrkans befälhavare och i senare fallet den avskilda avdelningens befälhavare bestämma, huruvida fältkrigsrätt må inrättas vid den detacherade eller avskilda avdelningen.

287 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr .77.

19 §.

Varder under krig avdelning av krigsmakten av fienden innesluten eller eljest försatt i sådan belägenhet, att den krigsrätt, som jämlikt denna lag eljest har att upptaga åtal för de vid avdelningen begångna förbrytelser, ej kan däröver döma, äge avdelningens befälhavare, ändå att kungörelse, varom i 16 § sägs, ej meddelats, bestämma, att fältkrigsrätt skall inrättas, om sådant för krigstuktens upprätthållande finnes nödigt.

20 §.

Fältkrigsrätt utgöres av fyra ledamöter, därav tre militära och en civil.

Främste militäre ledamoten är rättens ordförande.

21 §.

Till militära ledamöter i fältkrigsrätt förordnas:

a) i mål mot generalsperson, flaggman eller regementsofficer: en generalsperson eller en flaggman och två regementsofficerare;

b) i mål mot officer av kaptens eller lägre grad, underofficer eller någon av manskapet ävensom i mål, som ej rör åtal mot viss person: en regementsofficer och två officerare av kaptens grad.

Saknas tillgång på officerare av föreskrivna grader, må officerare av närmast högre eller närmast lägre grad än den, som för varje fall är föreskriven, vara militära ledamöter i rätten.

Äro i ett och samma mål de tilltalade av skilda grader, gälle vad i 8 § om annan krigsrätt än fältkrigsrätt för motsvarande fall är stadgat.

De militära ledamöterna böra tillhöra den avdelning av krigsmakten, vid vilken fältkrigsrätten skall hållas. I mål angående åtal mot officer så ock då behöriga officerare ej finnas vid avdelningen, må sådana från närmast varande eller annan avdelning av krigsmakten tillkallas.

22 §.

Till civil ledamot i fältkrigsrätt förordnas företrädesvis krigsdomare eller auditör men eljest annan, som fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten.

288 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Den civila ledamoten förordnas av Konungen för den tid, fältkrigsrättens verksamhet fortfar. I fall, som i 18 eller 19 § avses, så ock eljest, där sålunda förordnad civil ledamot ej finnes att tillgå, förordnas civil ledamot av den befälhavare, som meddelar förordnande om fältkrigsrättens sättande.

23 §.

Då ärende förekommer, som skall handläggas av fältkrigsrätt, sättes fältkrigsrätten efter förordnande av befälhavaren för den avdelning av krigsmakten, vid vilken fältkrigsrätten skall hållas, eller, där Konungen därtill bestämt annan befälhavare, av denne.

Den befälhavare, som förordnar fältkrigsrätt, har därvid tillika att bestämma tid och plats för rättens första sammanträde samt att, med iakttagande av vad i 20, 21, 22 och 30 §§ är föreskrivet, förordna, vilka ledamöter som skola tjänstgöra i rätten.

De, vilka såsom ledamöter i rätten börjat övervara något mål, skola därmed till slut fortfara, där det ske kan.

24 §.

Mål, som före den dag, då, enligt vad i 16 § är stadgat, underdomstol skall vara fältkrigsrätt, anhängiggjorts vid annan krigsrätt, skall, utan hinder av vad i nämnda § är föreskrivet, av sistnämnda domstol i laga ordning till slut handläggas.

Yad sålunda är stadgat, äge motsvarande tillämpning i fråga om mål, som anhängiggjorts vid fältkrigsrätt, innan den jämlikt 16 § skall upphöra.

4 KAP.

Om krigsliovrätten.

25 §.

Krigshovrätten är en vid Svea hovrätt bildad särskild avdelning. Den utgöres av presidenten i Svea hovrätt såsom ordförande, ett krigshovrättsråd och två militära ledamöter.

Krigshovrättsrådet utnämnes av Konungen.

289 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

Till militära ledamöter förordnas av Konungen för tre år i sänder två regementsofficerare av överstes eller kommendörs grad, tillhörande en armén och en marinen, samt en officer av generalitetet och en flaggman. De två sistnämnda skola i rätten tjänstgöra, då mål, däri generalsperson eller flaggman är tilltalad, där förekommer, och de två regementsofficerarne vid handläggning av övriga mål och ärenden.

Vidare förordnar Konungen likaledes för tre år i sänder en flaggman och en kommendör, vilka, då mål rörande sjökrigstjänsten och manövern förekomma, skola inträda i krigshovrätten, den förre i stället för officeren av generalitetet och den senare i stället för den till armén hörande regementsofficeren.

För tid, som ovan är nämnd, förordnar Konungen tillika två officerare av regementsofficers grad, därav en från marinen, att, vid förfall för någon av de till ledamöter i krigshovrätten förordnade regementsofficerarne, i hans ställe inträda i rätten.

Vid förfall för presidenten förordnar Konungen, på anmälan därom, en ledamot i Svea hovrätt att såsom ledamot biträda krigshovrätten.

Vad i denna § är sagt om presidenten i Svea hovrätt gälle ock om tillförordnad president, där han av Konungen förordnats att jämväl vara ordförande i krigshovrätten.

Vid förfall för ordföranden i krigshovrätten föres ordet av den främste civile ledamoten.

26 §.

I mål, som fullföljas från fältkrigsrätt eller eljest röra åtal för i krigstid förövade förbrytelser, varde ytterligare en regementsofficer avöverstes eller kommendörs grad av Konungen förordnad att såsom militär ledamot tjänstgöra i krigshovrätten.

5 KAP.

Om överkrigsrätt.

27 §.

Erfordras i krigstid särskild krigsöverdomstol för armé eller arméavdelning, som är i fält eller i fästning, för flotta eller eskader, som är på sjötåg, eller för två eller flera sådana avdelningar av krigsmakten Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 höft. (Nr 57.) 37

290 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

gemensamt, då de äro förenade under en befälhavare, förordnar Konungen, att överkrigsrätt där skall inrättas.

överkrigsrätt utgöres av en generalsperson eller flaggman såsom ordförande, två överauditörer samt två officerare av regementsofficers grad. Av sistnämnda ledamöter bör, om rätten är gemensam för avdelningar av armén och marinen, den ene samt i det fall, varom 25 § 4 mom. handlar, bägge, där så ske kan, tillhöra marinen. Finnes ej generalsperson eller flaggman att tillgå, må officer av regementsofficers grad i stället förordnas till ordförande.

Ordförande och överauditörer förordnas av Konungen för den tid, över krigsrätt ens verksamhet fortfar. Övriga ledamöter utses vid förefallande behov av högste tjänstgörande befälhavaren. Vid förfall för ordförande eller överauditör förordne högste befälhavaren andra ledamöter i deras ställe.

Till överauditör må ej förordnas annan än den, som fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor för att i domareämbeten nyttjas.

28 §.

Varder i fält eller på sjötåg under krig avdelning av krigsmakten skild från förbindelse med den ort, där krigsöverdomstol finnes, eller varder under krig avdelning, som är i fästning, på sådant sätt avskild, äge den avskilda avdelningens befälhavare att, där så för krigstuktens upprätthållande finnes nödigt, bestämma, att överkrigsrätt skall inrättas, ävensom att, med iakttagande av vad i 27 och 30 §§ är stadgat, meddela förordnande för samtliga ledamöter i rätten.

29 §.

Där överkrigsrätt inrättas, varde dagen, då densamma skall träda i verksamhet, bestämd av Konungen eller i fall, som avses i 28 §, av vederbörande befälhavare.

Utan hinder därav att vid avdelning av krigsmakten överkrigsrätt inrättas, tillkomme det den krigsöverdomstol, varunder samma avdelning förut lytt, att i laga ordning handlägga och pröva avdelningen eller dess personal rörande mål, som före den dag, överkrigsrätten enligt därom meddelad bestämmelse skall träda i verksamhet, äro vid den andra krigsöverdomstolen anhängiga eller dess prövning underställts, ävensom talan emot utslag eller beslut, som före nämnda dag

291 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

av krigsrätt vid avdelningen meddelats; dock att, där hinder möter för insändande av handlingarna i underställt eller fullföljt mål, detsamma i stället skall upptagas av överkrigsrätten.

överkrigsrätts verksamhet upphör, så snart lämpligen ske kan, å dag, som av Konungen bestämmes, eller, i fall, som i 28 § sägs, då förbindelsen återknutits med den ort, där den krigsöverdomstol finnes, varunder ifrågavarande avdelning av krigsmakten förut varit lydande; skolande, där ej Konungen annorlunda förordnar, överkrigsrätten, ändå att dess verksamhet i övrigt upphör, med slut avhjälpa mål, som dessförinnan där anhängiggjorts, ävensom överkrigsrättens ordförande ägna den handläggning åt av samma domstol avgjorda mål, som, enligt vad i 12 kap. stadgas, eljest på honom ankommer.

6 KAP.

Vissa bestämmelser angående domare i krigsrätt och krigsöverdomstol.

30 §.

Ej må någon vara domare i krigsrätt eller krigsöverdomstol, med mindre han uppnått en ålder av tjugufem år, ej heller till domareämbetet träda, innan han avlagt domareed.

31 §.

I krigsrätt ävensom i krigsöverdomstol tage rättens militära ledamöter plats till höger om ordföranden och sig emellan efter den ordning, i vilken de enligt tjänsteställning eller turberäkning var för annan äga företräde i tjänsten. Civil ledamot tage plats till vänster om ordföranden.

7 KAP.

Om allmän åklagare vid krigsrätt och krigsöverdomstol.

32 §.

Vid krigsrätt är krigsfiskal allmän åklagare.

292 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

33 §.

Vid varje regementskrigsrätt, stationskrigsrätt och särskild krigsrätt anställes en krigsfiskal såsom åklagare. Då de avdelningar, där krigsrätterna äro inrättade, äro förlagda å samma ort eller å nära intill varandra belägna orter, må, där så finnes lämpligt, samma krigsfiskal anställas vid mer än en av dessa krigsrätter. Närmare bestämmelser om krigsfiskals tjänstgöring meddelas av Konungen.

Krigsfiskal, varom nu är sagt, förordnas av Konungen. Därtill må ej förordnas annan än den, som antingen fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten eller förut tjänstgjort såsom åklagare vid allmän underrätt och genom avlagt prov, enligt därom av Konungen meddelade föreskrifter, visat sig äga erforderlig kännedom om militära lagar och författningar.

Vid förfall för sådan krigsfiskal förordnas ställföreträdare av justitiekanslern. I fall, där förordnandet ej utan olägenhet kan avvaktas, må dock den befälhavare, som är behörig att föranstalta om krigsrättens sättande, tills vidare förordna ställföreträdare, därom justitiekanslern skall underrättas.

Då målets beskaffenhet det fordrar, må justitiekanslern för visst mål förordna särskild åklagare vid krigsrätten.

34 §.

Vid fältkrigsrätt förordnar befälhavaren för den avdelning, där krigsrätten inrättats, någon av de egenskaper, som, enligt vad ovan sägs, erfordras hos åklagare vid annan krigsrätt än fältkrigsrätt, eller, där sådan icke finnes att tillgå, annan lämplig person att där vara åklagare.

35 §.

Vid krigsöverdomstol är överkrigsfiskal allmän åklagare.

Överkrigsfiskal åligger att vid den krigsöverdomstol, där han är anställd, tala i alla mål, som tillhöra krigsöverdomstolens omedelbara prövning, ävensom att vid krigsrätt, som under krigsöverdomstolen lyder, föra talan i mål mot officer av regementsofficers eller högre grad; ägande dock överkrigsfiskalen uppdraga åt krigsfiskal att vid krigsrätt utföra överkrigsfiskalens talan.

Överkrigsfiskal har att utöva tillsyn över det sätt, varpå krigsfiskalerna vid de krigsrätter, som lyda under den krigsöverdomstol,

293 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

där han är anställd, utöva sina tjänster, samt att i laga ordning beivra eller låta beivra av dem begångna fel eller försummelser i tjänsten.

36 §.

Överkrigsfiskalen vid krigshovrätten utnämnes av Konungen.

Inrättas överkrigsrätt, förordnar Konungen särskild överkrigsfiskal att där vara åklagare. Vid förfall för sådan överkrigsfiskal förordnas ställföreträdare av högste befälhavaren. Varder överkrigsrätt tillsatt jämlikt 28 §, äger den avskilda avdelningens befälhavare meddela förordnande för den överkrigsfiskal, som där skall tjänstgöra.

Till överkrigsfiskal må ej utses annan än den, som fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten.

8 KAP.

Om protokoll och handlingar vid krigsrätt och krigsöverdomstol.

37 §.

Protokoll föres i regementskrigsrätt, stationskrigsrätt och särskild krigsrätt av auditören, i fältkrigsrätt av rättens civile ledamot, i krigshovrätten av tjänsteman i Svea hovrätt, efter ty särskilt föreskrives, och i överkrigsrätt av den överauditör, som, enligt vad i 72 § stadgas, har att föredraga målet.

38 §.

Protokoll, som hållits i regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, skall, jämte därtill hörande handlingar, inom två månader, sedan det mål, varom protokollet handlar, blivit av rätten slutligen handlagt, av auditören avlämnas till den befälhavare, som föranstaltat om krigsrättens sättande, att å hans expedition förvaras; och åligge det befälhavaren att varje år, före den 1 april, meddela krigshovrätten, huruvida krigsrättsprotokollen för nästföregående året blivit behörigen avlämnade, eller, då krigsrätt ej under året hållits, därom göra anmälan. Då särskild krigsrätts verksamhet upphört, skall befälhavaren inom tre månader därefter insända samtliga vid den särskilda krigsrätten förda protokoll med dithörande handlingar till krigshovrätten att där förvaras.

294 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Protokoll, hållet vid fältkrigsrätt, varde, tillika med därtill hörande handlingar, inom två månader, sedan det mål, varom protokollet handlar, blivit av rätten slutligen handlagt, av dess civile ledamot avlämnat till den befälhavare, som förordnat fältkrigsrätten; och åligge det denne att inom tre månader, efter det fältkrigsrättens verksamhet upphört, insända protokollet jämte handlingarna till krigshovrätten att där förvaras; har fältkrigsrätt ej hållits, göre befälhavaren därom anmälan hos krigshovrätten inom tid, som nyss är sagd.

Hos överkrigsrätt förda protokoll varde, tillika med därtill hörande handlingar, senast tre månader, efter det överkrigsrättens verksamhet upphört, av den överauditör, som fört protokollet, avlämnade till krigshovrätten att där förvaras.

9 KAP.

Om de mål, som höra till krigsdomstol; så ock om de särskilda krigsdomstolarnas behörighet i sådana mål.

39 §.

Till krigsdomstol höra följande mål:

l:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten eller eljest äro underkastade straff efter samma lag, för brott, som i andra eller tredje delen av nämnda lag omförmäles såsom straffbart, vare sig straffet finnes utsatt där eller i sådant avseende hänvisning är gjord till allmän lag;

2:o) åtal för fel och förbrytelser i ämbete eller tjänst vid krigsmakten jämväl i de fall, då den brottslige ej lyder under strafflagen för krigsmakten eller brottet däri icke omförmäles såsom straffbart, med undantag av åtal för ämbetsbrott av präst, då sådant åtal, enligt vad särskilt är stadgat, tillhör domkapitels upptagande;

3:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten, för brott i övrigt av vilken beskaffenhet som helst, då de förövas i fält eller inom fästning, som för annat ändamål än övning ställes eller är ställd på krigsfot, eller på sjötåg i krigstid, såvida åtalet anställes, medan truppen är i fält eller sjötåget varar eller fästningen fortfarande är ställd på krigsfot;

4:o) åtal emot krigsfånge eller emot utländsk man, vilken vid krig mellan främmande makter, därunder Sverige är neutralt, här i

295 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

riket internerats, förutom i de fall, som avses under l:o), jämväl i andra fall, såvida åtalet rör brott, som begås, medan den tilltalade hålles under militärbevakning; så ock åtal emot krigsfånge för brott, som av honom förövas utom riket, ändå att han ej hålles under dylik bevakning;

5:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten, för delaktighet i brott, som skall åtalas vid krigsdomstol, eller för underlåtenhet att upptäcka sådant brott, ändå att nämnda lag ej är å den åtalade delaktigheten eller underlåtenheten tillämplig; så ock åtal emot personer, som omförmälas under 4:o), för delaktighet i brott, som skall åtalas vid sådan domstol;

6:o) tvister om gjort krigsbyte till lands eller uppbringning till sjöss; samt

7:o) besvär över befälhavares beslut, varigenom disciplinstraff blivit någon ålagt.

Från de mål, som härovan under l:o) och 2:o) omförmälas, undantagas mål, som, där ej sådant fall är för handen, som under 3:o) avses, böra prövas av kammarrätten.

Krigsdomstol äge ock i dithörande mål döma i fråga om skadestånd, rättegångskostnad med mera, som av huvudsaken flyter, även då nämnda frågor ej samtidigt med denna avgöras.

Där inför krigsdomstol den tilltalade eller någon, som eljest lyder under strafflagen för krigsmakten, med smädligt yttrande i tal eller skrift eller med hotelse eller missfirmlig gärning förolämpar domare eller annan, äge ock krigsdomstol, även om brottet ej på grund av vad ovan är stadgat tillhör sådan domstols behandling, att därför döma till ansvar utom i det fall, då förolämpningen blivit begången mot enskild person, och denne förbehåller sig att därom föra talan vid allmän domstol.

Är i särskild författning stadgat, att undersökning i mål eller ärende skall äga rum inför krigsdomstol, vare det gällande.

40 §.

I mål, varom 39 § handlar, skall, där ej i denna lag eller särskild författning annorlunda bestämmes, krigsrätt rannsaka och döma.

Målen upptages av den regements- eller stationskrigsrätt, som finnes vid det regemente eller det därmed likställda truppförband eller den station av flottan, dit den tilltalade hör, eller som målet närmast angår. Tillhör den tilltalade avdelning av krigsmakten, där särskild

296 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

krigsrätt eller fältkrigsrätt inrättats, eller som enligt därom meddelad bestämmelse lyder under viss regements- eller stationskrigsrätt, eller rör målet eljest sådan avdelning, tillkommer det denna krigsrätt att handlägga målet.

Tilltalas någon, som ej tillhör krigsmakten, och är ej, på grund av vad nu är sagt, viss krigsrätt behörig att handlägga målet, då skall, där ej annat av 47 § föranledes, målet upptagas vid den krigsrätt, som har att handlägga mål rörande den avdelning av krigsmakten, där den tilltalade gripes eller finnes.

41 §•

Finnes ej krigsrätt, som, enligt vad i 40 § är stadgat, är behörig att upptaga målet till handläggning, förordne uppå anmälan krigsöverdomstolen, vid vilken krigsrätt målet skall upptagas.

42 §.

Brott, begånget under sjötåg, åtalas, där ej målet skall upptagas av särskild krigsrätt eller fältkrigsrätt, inför krigsrätten vid den av flottans stationer, dit fartyget, som den brottslige åtföljt, hör eller först inlöper.

43 §.

Käres särskilt ä skadestånd, rättegångskostnad eller annat, som av huvudsaken flyter, skall målet anhängiggöras vid den domstol, som i huvudsaken dömt.

Mål angående förolämpning inför krigsdomstol upptages av den rätt, där förolämpningen skett.

44 §.

Krigsöverdomstol äge uppsikt och vård däröver, att vid de krigsrätter, som lyda under densamma, rätt skipas efter lag och dess rätta förstånd.

297 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr Öl.

Krigsöverdomstol skall omedelbart döma över följande av de i 39 § omförmälda mål, nämligen:

l:o) mål, som röra åtal mot officer för fel eller försummelse vid fullgörande av något tjänsteåliggande, som på grund av denna lag skall av honom utföras, eller vid förordnande om förvandling av böter eller förande av straffregister, eller som angå underdomares fel eller försummelse i domareämbetet;

2:o) mål, som röra åtal för fel eller försummelse vid disciplinmåls handläggning eller vid verkställighet av disciplinstraff;

3:o) mål, som röra tvist om gjort krigsbyte till lands eller uppbringning till sjöss;

4:o) mål, som i övrigt äro av beskaffenhet att enligt allmän lag eller särskild författning hovrätt över likartat mål omedelbart dömer.

Krigsöverdomstol döme ock:

över besvär, som anförts emot krigsrätts utslag eller emot beslut, varigenom befälhavare ålagt disciplinär bestraffning; samt

i mål, som blivit av krigsrätt avdömda och krigsöverdomstols prövning underställda eller som avdömts av ståndrätt och enligt 89 § till krigsöverdomstol överlämnats.

45 §.

År mål, som tillhör krigsöverdomstols omedelbara prövning, av beskaffenhet att, enligt allmän lag eller särskild författning, hovrätt rannsakar i likartat mål, rannsake då krigsöverdomstolen, där det lämpligen kan ske, men förvise i annat fall målet till undersökning vid den krigsrätt, som krigsöverdomstolen finner skäligt bestämma.

46 §.

Hava två eller liera tillsammans förövat brott, därför åtal vid krigsrätt bör ske, och lyda jämlikt 40 § de brottsliga under olika krigsrätter, upptages målet vid den av dessa krigsrätter, där det lämpligast kan ske, vilket bestämmes av krigsöverdomstolen.

47 §.

Har brott, som bör åtalas vid krigsdomstol, ej blivit åtalat medan den brottslige lydde under strafflagen för krigsmakten, varde Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 käft. (Nr Öl.) 38

298 Kunrjl. Maj.i.s Nåd. Proposition Nr 57.

målet ändock upptaget vid krigsdomstol, som varit behörig att handlägga detsamma, därest brottet blivit åtalat, förr än de förhållanden upphört, på grund av vilka den brottslige var lydande under nämnda lag.

48 §.

Tilltalas någon för delaktighet i brott, vilket skall åtalas vid krigsdomstol, och hör icke jämlikt 39 § åtalet mot den delaktige till krigsdomstols behandling, äge likväl denna domstol att även angående honom rannsaka, men insände sedan ett exemplar av protokollet i målet till den domstol, som har att döma över honom.

Lag samma vare, om den, som är tilltalad vid krigsdomstol, där yrkat ansvar å angivaren, men denna talan ej hör till krigsdomstols prövning.

Varder i mål, som, vad huvudmannen angår, hör till annan domstol än krigsdomstol, någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten eller eljest är underkastad straff efter samma lag, angiven för delaktighet, döme ock först omförmälda domstol däröver, ändå att ansvaret skall bestämmas enligt nämnda lag.

49 §.

Mål, som ej enligt 39 § tillhöra krigsdomstols handläggning, må ej i något fall av sådan domstol upptagas, ändå att invändning mot domstolens behörighet ej göres; och varde i mål, som fullföljts till eller underställts högre rätt, frågan om målet rätteligen tillhör krigsdomstol prövad oberoende därav, huruvida sådan prövning av part påkallats eller eljest enligt allmän lag bör äga rum.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

10 KAP.

Om angivelse och åtal av brott samt om anhängiggörande av andra mål.

50 §.

Vill man tilltala någon för brott, som hör till krigsdom stols behandling, göre därom skriftlig anmälan hos vederbörande befälhavare; nämne ock de bevis, som i saken äro att tillgå. Är brottet av beskaffenhet att krigsöverdomstol däröver omedelbart döma bör, må angivelsen göras därstädes eller hos befälhavaren.

51 §.

Är hos befälhavaren angivelse gjord om brott, som i 50 § är sagt, eller är eljest till hans kunskap kommet, att sådant brott blivit begånget, och finnes efter prövning av behörig befälhavare målet vara av beskaffenhet, att detsamma ej, efter vad i strafflagen för krigsmakten sägs, bör behandlas såsom disciplinmål, varde det hänskjutet till vederbörlig domstol.

52 §.

I mål, däri talan om ansvar ej föres, galle i tillämpliga delar vad i 50 och 51 §§ är stadgat.

53 §.

Den befälhavare, som föranstaltar om krigsrättens sättande, åligger att genast överlämna handlingarna i målet till vederbörande allmän åklagare, vilken därefter har att verkställa den ytterligare utredning, som må vara erforderlig.

54 §.

Allmän åklagare vid krigsdomstol vare pliktig att, i enlighet med vad i 7 kap. är stadgat, tala i mål, som höra till sådan domstols upptagande, och ställe han sig därvid till efterrättelse vad för åklagare i allmänhet är stadgat, där det tillämpligt är; målsägande obetaget att föra den talan, honom lagligen tillkommer.

300 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

11 KAP.

Om rättegång vid krigsrätt; så ock om klagan över sådan rätts beslut.

55 §.

Parter, som skola inställa sig vid krigsrätt, kallas genom allmänna åklagarens försorg.

Vill tilltalad eller målsägande erhålla stämning å någon för att såsom vittne höras vid krigsrätt, begäre kallelse å vittnet av auditören, eller, vid fåltkrigsrätt, av den civile ledamoten eller av allmänna åklagaren vid krigsrätten.

År den till vittne åberopade anställd vid krigsmakten eller värnpliktig, som är i tjänstgöring, varde, där tilltalad eller målsägande det begär, kallelsen delgiven genom allmänna åklagarens försorg, så framt ej fog för vittnets inkallande uppenbarligen saknas.

Lag samma vare ock, där vid fåltkrigsrätt av tilltalad eller målsägande till vittne åberopas annan än nu nämnts.

56 §.

Har krigsrätt beslutat, att någon skall hämtas till rätten, anmode rätten vederbörande befälhavare om verkställighet av rättens beslut, där den, som skall hämtas, hör till krigsmakten, men begäre i annat fall, så ock om hämtningen ej lämpligen kan ske genom befälhavarens försorg, handräckning av Konungens befallningshavande eller närmaste kronobetjänt.

57 §.

Föremål för rannsakning vid krigsrätt vare i allmänhet endast den sak, som vederbörande befälhavare eller krigsöverdomstolen till krigsrättens handläggning överlämnat, men förekommer under rannsakning vid krigsrätt anledning, att där för brott tilltalad person begått annan förbrytelse, som hör till krigsdomstols upptagande, eller tilltalas någon för delaktighet i åtalade brottet, då bör samma krigs-