angående ny här¬ ordning

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

1 Nr 58.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående ny härordning; given Drottningholms slott den 14 maj 1914.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden vill Kungl. Maj:t, under förutsättning av Riksdagens bifall till det förslag till ny värnpliktslag, som innehålles uti nådiga propositionen n:r 59 denna dag, härmed föreslå Riksdagen:

Beträffande infanteriets organisation:

l:o) att Riksdagen måtte besluta:

dels att vart och ett av nedan uppräknade infanteritruppförband skall efter genomförd härordning utgöras av den under desamma upptagna, med fasta avlöningsförmåner anställda personal, nämligen:

a) Livregementets gnenadjärer, Första livgrenadjärregementet, Andra livgrenadjärregementet, Västgöta regemente, Karlskrona grenadjärregemente, Upplands infanteriregemente, Skaraborgs regemente, Södermanlands regemente, Kronobergs regemente, Jönköpings regemente, Dalregementet, Hälsinge regemente, Alvsborgs regemente, Hallands regemente, Bohusläns regemente, Västmanlands regemente, Västerbottens regemente, Kalmar regemente, Värmlands regemente, Jämtlands fältjägaregemente, Norra skånska infanteriregementet, Södra skånska infanteriregementet, Vaxholms grenadjärregemente samt Västernorr lands regemente:

Officerare:

1 överste och chef,

1 överstelöjtnant,

Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 28 höft. (Nr 58.) 1

2 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

3 majorer,

9 kaptener av första klassen,

7 kaptener av andra klassen,

11 löjtnanter av första klassen,

11 löjtnanter av andra klassen och 10 underlöjtnanter.

Underofficerare:

13 fanjunkare,

13 sergeanter av första klassen och

12 sergeanter av andra klassen.

Musikunderofficerare:

1 musikfanjunkare,

5 musiksergeanter av första klassen och 5 musiksergeanter av andra klassen.

Civilmilitär personal:

1 regementspastor,

1 regementsläkare,

1 bataljonsläkare och

1 gevärshantverkare.

Manskap:

14 distinktionskorpraler (furirer) av första klassen,

30 distinktionskorpraler (furirer) av andra klassen,

44 korpraler,

44 vicekorpraler,

60 volontärer,

2 sjukvårdsdistinktionskorpraler (furirer) av andra klassen,

2 sj ukvårdskorpraler,

2 sjukvårdsvicekorpraler,

2 sjukvårdssoldater,

1 gevärshantverkardistinktionskorpral (furir) av andra klassen, 1 gevärshantverkarkorpral,

1 gevärshantverkarvicekorpral,

1 gevärshantverkarsoldat och 1 hovslagarvicekorpral.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

5 Musikmanskap:

3 musikdistinktionskorpraler (furirer) av andra klassen, 3 musikkorpraler,

3 musikvicekorpraler,

9 trumslagare eller hornblåsare och

4 musikelever.

b) Svea och Göta livgarden:

Officerare:

1 överste och chef,

1 överstelöjtnant,

3 majorer,

9 kaptener av första klassen,

7 kaptener av andra klassen,

11 löjtnanter av första klassen,

11 löjtnanter av andra klassen och 10 underlöjtnanter.

Underofficerare:

13 fanjunkare,

13 sergeanter av första klassen och 12 sergeanter av andra klassen.

Musikunderofflcerare:

1 musikfanjunkare,

6 musiksergeanter av första klassen och 5 musiksergeanter av andra klassen.

Civilmilitär personal:

1 regementspastor,

1 regementsläkare,

1 bataljonsläkare och 1 gevärshantverkare.

4 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Manskap:

14 distinktionskorpraler (furirer) av första klassen,

30 distinktionskorpraler (furirer) av andra klassen,

44 korpraler,

56 vicekorpraler,

360 volontärer,

2 sjukvårdsdistinktionskorpraler (furirer) av andra klassen,

2 sjukvårdskorpraler,

2 sjukvårdsvicekorpraler,

2 sjukvårdssoldater,

1 gevärshantverkardistinktionskorpral (furir) av andra klassen, 1 gevärshantverkarkorpral,

1 gevärshantverkarvicekorpral,

1 gevärshantverkarsoldat och 1 hovslagarvicekorpral.

Musikmanskap:

3 musikdistinktionskorpraler (furirer) av andra klassen,

3 musikkorpraler,

3 musikvicekorpraler,

11 trumslagare eller hornblåsare och

4 musikelever.

c) Norrbottens regemente:

Officerare:

1 överste och chef,

1 överstelöjtnant,

3 majorer,

11 kaptener av första klassen,

8 kaptener av andra klassen,

13 löjtnanter av första klassen,

13 löjtnanter av andra klassen och 10 underlöjtnanter.

Underofficerare:

15 fanjunkare,

15 sergeanter av första klassen och 13 sergeanter av andra klassen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

5 Musikunderofflcerare:

1 musikfanjunkare,

5 musiksergeanter av första klassen och 5 musiksergeanter av andra klassen.

Civilmilitär personal:

1 gevärshantverkare.

Manskap:

14 distinktionskorpraler (furirer) av första klassen,

30 distinktionskorpraler (furirer) av andra klassen,

44 k orpraler,

44 vicekorpraler,

60 volontärer,

2 sjukvårdsdistinktionskorpraler (furirer) av andra klassen,

2 sjukvårdskorpraler,

2 sjukvårdsvicekorpraler,

2 sjukvårdssoldater,

1 gevärshantverkardistinktionskorpral (furir) av andra klassen, 1 gevärshantverkarkorpral,

1 gevärshantverkarvicekorpral,

1 gevärshantverkarsoldat och 1 hovslagarvicekorpral.

Musikmanskap:

3 musikdistinktionskorpraler (furirer) av andra klassen,

3 musikkorpraler,

3 musikvicekorpraler,

9 trumslagare eller hornblåsare och

4 musikelever.

6 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

d) Militärbefälet på Gottland samt Gottlands infanteriregemente:

I. Militärbefälet:

Officer:

1 överste och militärbefälhavare.

Civilmilitär personal:

1 regementspastor,

1 regementsläkare och

2 bataljonsläkare.

II. Gottlands infanteriregemente:

Officerare:

1 överstelöjtnant,

3 majorer,

9 kaptener av första klassen,

7 kaptener av andra klassen,

11 löjtnanter av första klassen,

11 löjtnanter av andra klassen och 10 underlöjtnanter.

U nderofflcerare:

13 fanjunkare,

13 sergeanter av första klassen och

12 sergeanter av andra klassen.

Musikunderofficerare:

1 musikfanjunkare,

5 musi k sergeanter av första klassen och 5 musiksergeanter av andra klassen.

Civilmilitär personal:

1 gevärshantverkare.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

7 Manskap:

14 distinktionskorpraler (furirer) av första klassen,

30 distinktionskorpraler (furirer) av andra klassen,

44 korpraler,

44 vicekorpraler,

240 volontärer,

2 sjukvårdsdistinktionskorpraler (furirer) av andra klassen,

2 sjukvårdskorpraler,

2 sjukvårdsvicekorpraler,

2 sjukvårdssoldater,

1 gevärshantverkardistinktionskorpral (furir) av andra klassen,

1 gevärs h an tverkarkorpral,

1 gevärshantverkarvicekorpral,

1 gevärshantverkarsoldat och 1 hovslagarvicekorpral.

Musikmanskap:

3 musikdistinktionskorpraler (furirer) av andra klassen,

3 musikkorpraler,

3 musikvicekorpraler,

9 trumslagare eller hornblåsare och

4 musikelever.

dels att vid vart och ett av härens infanteriregementen skola efter genomförd härordning finnas 23 kronan tillhöriga stamhästar.

Beträffande kavalleriets organisation:

2:o) att Riksdagen måtte besluta:

dels att vart och ett av nedan uppräknade kavalleritruppförband skall efter genomförd härordning utgöras av den under desamma upptagna, med fasta avlöningsförmåner anställda personal, nämligen:

a) Livgardet till häst, Livregementets dragoner, Livregementets husarer, Smålands husarregemente, Kronprinsens husarregemente och Norrlands dragonregemente:

Officerare:

1 överste och chef,

1 överstelöjtnant eller major,

(1

:6

:6

i5

1 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

ryttmästare av första klassen, ryttmästare av andra klassen, löjtnanter av första klassen, löjtnanter av andra klassen och underlöjtnanter.

Underofficerare:

fanjunkare,

sergeanter av första klassen och sergeanter av andra klassen.

Musikunderofficerare:

musikfanj unkare,

musiksergeanter av första klassen och musiksergeanter av andra klassen.

Civilmilitär personal:

rege m entspastor, bataljonsläkare, regementsveterinär, bataljonsveterinär och gevärshantverkare.

Manskap:

distinktionskorpraler (furirer) av första klassen,

distinktionskorpraler (furirer) av andra klassen,

korpraler,

vicekorpraler,

volontärer,

sjukvårdsdistinktionskorpral (furir) av andra klassen, sjukvårdskorpral, sj ukvårdsvicekorpraler, sj ukvår dsry ttare,

hovslagardistinktionskorpraler (furirer) av andra klassen,

hovslagarkorpraler,

hovslagarvicekorpraler,

hovslagarryttare och

hantverksvicekorpral.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

9 Musikmanskap:

1 musikdistinktionskorpral (furir) av andra klassen, 1 musikkorpral,

1 musikvicekorpral,

2 trumpetare och 2 musikelever.

b) Skånska husar- och dragonregementena:

Officerare:

1 överste och chef,

1 överstelöjtnant,

2 majorer,

10 ryttmästare av första klassen,

3 ryttmästare av andra klassen,

14 löjtnanter av första klassen,

12 löjtnanter av andra klassen och

11 underlöjtnanter.

Underofficerare:

11 fanjunkare,

10 sergeanter av första klassen och 10 sergeanter av andra klassen.

Musikunderofficerare:

1 musikfanjunkare,

3 musiksergeanter av första klassen och 3 musiksergeanter av andra klassen.

Civilmilitär personal:

1 regementspastor,

1 regementsläkare,

1 bataljonsläkare,

1 regementsveterinär,

2 bataljonsveterinärer och 2 gevärshantverkare.

Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 28 käft. (Nr 58.) 2

10 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Manskap:

16 distinktionskorpraler (furirer) av första klassen,

36 distinktionskorpraler (furirer) av andra klassen,

52 korpraler,

52 vicekorpraler,

402 volontärer,

1 sjukvårdsdistinktionskorpral (furir) av första klassen,

1 sjukvårdsdistinktionskorpral (furir) av andra klassen,

2 sjukvårdskorpraler,

4 sjukvårdsvicekorpraler,

2 sjukvårdsryttare,

4 hovslagardistinktionskorpraler (furirer) av andra klassen,

6 hovslagarkorpraler,

6 hovslagarvicekorpraler,

6 hovslagarryttare och

1 hantverksvicekorpral.

Musikmanskap:

3 musikdistinktionskorpraler (furirer) av andra klassen,

2 musikkorpraler,

2 musikvicekorpraler,

8 trumpetare och

3 musikelever.

dels att vid vart och ett av Livgardet till häst, Livregementets dragoner, Livregementets husarer, Smålands husarregemente, Kronprinsens husarregemente och Norrlands dragonregemente skola efter genomförd härordning finnas 620 samt vid vartdera av Skånska husar- och dragonregementena 1 220 kronan tillhöriga stamhästar.

Beträffande artilleriets organisation:

3:o) att Riksdagen måtte besluta:

dels att vart och ett av nedan uppräknade artilleritruppförband skall efter genomförd härordning utgöras av den under desamma upptagna, med fasta avlöningsförmåner anställda personal, nämligen:

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

a) Svea, Göta, Norrlands, Upplands och Smalands artilleriregementen:

Officerare:

1 överste och chef,

2 överstelöjtnanter,

3 majorer,

11 kaptener av första klassen,

8 kaptener av andra klassen,

11 löjtnanter av första klassen,

9 löjtnanter av andra klassen och 10 underlöjtnanter.

Underofficerare:

15 styckjunkare,

15 sergeanter av första klassen och 15 sergeanter av andra klassen.

Musikunderofflcerare:

1 musi kstyckj un kåre,

4 musiksergeanter av första klassen och 4 musiksergeanter av andra klassen.

Civilmilitär personal:

1 regementspastor,

1 regementsläkare,

1 bataljonsläkare (dock icke vid Norrlands artilleriregemente), 1 regementsveterinär och

1 bataljonsveterinär.

Manskap:

18 förstekonstaplar (furirer) av första klassen,

37 förstekonstaplar (furirer) av andra klassen,

44 andrekonstaplar,

44 vicekonstaplar,

132 volontärer,

2 sjukvårdsförstekonstaplar (furirer) av andra klassen,

2 sjukvårdsandrekonstaplar,

12 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

2 sj ukvårdsvicekonstaplar,

2 sjukvårdsartillerister,

1 hantverksförstekonstapel (furir) av andra klassen,

3 hantverksandrekonstaplar,

3 hantverksvicekonstaplar,

4 hantverksartillerister,

1 hovslagarförstekonstapel (furir) av andra klassen, 3 hovslagarandrekonstaplar,

3 hovslagarvicekonstaplar och

4 hovslagarartillerister.

Musikmanskap:

2 musikförstekonstaplar (furirer) av andra klassen,

1 musikandrekonstapel,

2 musikvicekonstaplar,

2 trumpetare och

2 musikelever.

b) Vendes artilleriregemente:

Officerare:

1 överste och chef,

2 överstelöjtnanter,

4 majorer,

14 kaptener av första klassen,

9 kaptener av andra klassen,

14 löjtnanter av första klassen,

10 löjtnanter av andra klassen och 12 underlöjtnanter.

Underofficerare:

18 stjmkjunkare,

19 sergeanter av första klassen och 19 sergeanter av andra klassen.

Musikunderofficerare:

1 musikstyckjunkare,

5 musiksergeanter av första klassen och 5 musiksergeanter av andra klassen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

13 Civilmilitär personal:

1 regementspastor,

1 regementsläkare,

1 bataljonsläkare,

1 regementsveterinär och

1 bataljonsveterinär.

Manskap:

23 förstekonstaplar (furirer) av första klassen,

47 förstekonstaplar (furirer) av andra klassen,

56 andrekonstaplar,

56 vicekonstaplar,

168 volontärer,

2 sj ukvårdsförstekonstaplar (furirer) av andra klassen,

2 sjukvårdsandrekonstaplar,

3 sjukvårdsvicekonstaplar,

3 sjukvårdsartillerister,

2 hantverksförstekonstaplar (furirer) av andra klassen,

3 hantverksandrekonstaplar,

4 hantverks vicekonstaplar,

5 hantverksartillerister,

2 hovslagarförstekonstaplar (furirer) av andra klassen,

3 hovslagarandrekonstaplar,

4 hovslagarvicekonstaplar och

5 hovslagarartillerister.

Musikmanskap:

2 musikförstekonstaplar (furirer) av andra klassen,

1 musikandrekoristapel,

2 musikvicekonstaplar,

3 trumpetare och 2 musikelever.

c) Gottlands artillerikår:

Officerare:

1 överstelöjtnant och chef,

4 kaptener av första klassen,

14 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

2 kaptener av andra klassen,

5 löjtnanter av första klassen,

5 löjtnanter av andra klassen och 4 underlöjtnanter.

Underofficerare:

4 styckjunkare,

5 sergeanter av första klassen och 4 sergeanter av andra klassen.

Musikunderofflcer:

1 musiksergeant av första klassen.

Civilmilitär personal:

1 batalj onsveterinär.

Manskap:

7 förstekonstaplar (furirer) av första klassen,

15 förstekonstaplar (furirer) av andra klassen,

22 andrekonstaplar,

22 vicekonstaplar,

67 volontärer,

1 sjukvårdsförstekonstapel (furir) av andra klassen,

1 sjukvårdsandrekonstapel,

2 sj ukvårdsvi cekonstaplar,

1 sjukvårdsartillerist,

1 hantverksandrekonstapel,

1 hantverksvieekonstapel,

2 hantverksartillerister,

1 hovslagarandrekonstapel,

1 hovslagarvicekonstapel och 1 hovslagarartillerist.

Musikmanskap:

1 musikförstekonstapel (furir) av andra klassen,

1 musikandrekonstapel,

1 musikvicekonstapel,

2 trumpetare och 1 musikelev.

15 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

d) Boden-Karlsborgs artilleriregemente:

Officerare:

1 överste och chef,

2 överstelöjtnanter,

3 majorer,

12 kaptener av första klassen,

10 kaptener av andra klassen,

13 löjtnanter av första klassen,

10 löjtnanter av andra klassen och

12 underlöjtnanter.

Underofficerare:

22 styckjunkare,

24 sergeanter av första klassen och

24 sergeanter av andra klassen.

Musikunderofficerare:

2 musikstyckjunkare,

2 musiksergeanter av första klassen och 2 musiksergeanter av andra klassen.

Manskap:

20 förstekonstaplar (furirer) av första klassen,

40 förstekonstaplar (furirer) av andra klassen,

48 andrekonstaplar,

48 vicekonstaplar,

156 volontärer,

2 sjukvårdsförstekonstaplar (furirer) av andra klassen,

3 sjukvårdsandrekonstaplar,

3 sjukvårdsvicekonstaplar,

2 sjuk vårdsa rtillerister,

1 hantverksförstekonstapel (furir) av andra klassen,

2 hantverksandrekonstaplar,

3 hantverksvicekonstaplar,

4 hantverksartillerister,

1 hovslagarandrekonstapel,

1 hovslagarvicekonstapel och

2 hovslagarartillerister.

16 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Musikmanskap:

2 musikförstekonstaplar (furirer) av andra klassen,

1 musikandrekonstapel,

2 musikvicekonstaplar,

3 trumpetare och 2 musikelever.

e) Positionsartilleriregementet:

Officerare:

1 överste och chef,

1 överstelöjtnant,

2 majorer,

6 kaptener av första klassen,

6 kaptener av andra klassen,

7 löjtnanter av första klassen,

5 löjtnanter av andra klassen och

6 underlöjtnanter.

U nderofficerare:

12 styckjunkare,

12 sergeanter av första klassen och 12 sergeanter av andra klassen.

Musikunderofficerare:

1 musikstyckjunkare,

2 musiksergeanter av första klassen och 2 musiksergeanter av andra klassen.

Civilmilitär personal:

1 regementsläkare och 1 bataljonsveterinär.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

17 Manskap:

10+förstekonstaplar (furirer) av första klassen,

20^ förstekonstaplar (furirer) av andra klassen,

241 andrekonstaplar,

24 vicekonstaplar,

72 volontärer,

1 sjukvårdsförstekonstapel (furir) av andra klassen,

1 sjukvårdsandrekonstapel,

2 sjukvårdsvicekonstaplar,

1 sjukvårdsartillerist,

2 hantverksandrekonstaplar,

2 hantverksvicekonstaplar,

2 hantverksartillerister,

2 hovslagarandrekonstaplar,

2 hovslagarvicekonstaplar och 2 hovslagarartillerister.

Musikmanskap:

1 musikförstekonstapel (furir) av andra klassen,

1 musikandrekonstapel,

2 musikvicekonstaplar, •

1 trumpetare och

1 musikelev.

dels att vid vart och ett av Svea, Göta, Norrlands, Upplands och Smålands artilleriregementen skola efter genomförd härordning finnas 440, vid Vendes artilleriregemente 584, vid Gottlands artillerikår 85, vid Boden- Karlsborgs artilleriregemente 126 och vid Positionsartilleriregementet 180 kronan tillhöriga stamhästar.

Beträffande artilleriets fabriker och tygstater:

4:o) att Riksdagen måtte besluta, att vid artilleriets fabriker och tygstater skall efter genomförd härordning finnas följande, med fasta avlöningsförmåner anställda

Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 28 käft. (Nr 58.) 3

18 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Fabriks- och tygpersonal:

1 fälttygmästare,

3 styresmän,

1 tygmästare av första klassen,

2 tygmästare av andra klassen,

4 tyg- eller fabriksingenjörer,

11 tyg- eller fabriksförvaltare av första klassen,

1 öververkmästare,

6 departementsskrivare,

7 tygförvaltare av andra klassen,

18 besiktningsrustmästare eller tygverkmästare,

6 verkmästare av första klassen,

2 verkmästare av andra klassen,

9 tyg- eller fabriksskrivare,

50 tyghantverkare och

7 fortmaskinister.

Beträffande Fortifikationens och ingenjörtruppernas organisation:

*

5:o) att Riksdagen måtte bifalla:

att en ny ingenjörkår, benämnd Norrlands ingenjörkår, uppsättes;

samt

6:o) att Riksdagen måtte besluta:

dels att vid Fortifikationen med fasta avlöningsförmåner anställda officerare, underofficerare, musikunderofficerare, civilmilitär och civil personal skola efter genomförd härordning utgöras av nedan upptagna personal, nämligen:

Officerare:

3 överstar,

5 överstelöjtnanter,

10 majorer,

36 kaptener av första klassen,

22 kaptener av andra klassen,

19 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

37 löjtnanter av första klassen,

29 löjtnanter av andra klassen och 32 underlöjtnanter.

Underofficerare:

46 fanjunkare,

47 sergeanter av första klassen och 47 sergeanter av andra klassen.

Musikunderofficerare:

4 musikfanjunkare,

7 musiksergeanter av första klassen och

8 musiksergeanter av andra klassen.

Civilmilitär personal:

3 regementspastorer,

2 regementsläkare,

1 bataljonsläkare,

4 bataljonsveterinärer,

11 fortifikationskassörer och förrådsförvaltare,

5 departementsskrivare,

5 gevärshantverkare,

6 tygverkmästare,.

27 tyghantverkare,

4 radiotelegrafister och

5 förrådsvaktmästare.

Civil personal:

1 vaktmästare vid fortifikationsstabens huvudstation.

dels att vart och ett av nedan uppräknade ingenjörtruppförband skall efter genomförd härordning utgöras av den under desamma upptagna, med fasta avlöningsförmåner anställda manskapspersonal, nämligen:

20 Kungl. May.ts nåd. proposition nr 38.

a) Svea ingenjörkär:

Manskap:

6 distinktionskorpraler (furirer) av första klassen,

11 distinktionskorpraler (furirer) av andra klassen,

18 korpraler,

18 vicekorpraler,

95 volontärer,

1 hantverksdistinktionskorpral (furir) av första klassen,

2 hantverksdistinktionskorpraler (furirer) av andra klassen,

6 hantverkskorpraler,

7 hantverksvicekorpraler,

1 gevärshantverkarkorpral,

2 gevärshantverkarvicekorpraler,

1 gevärshantverkarsoldat,

1 sjukvårdsdistinktionskorpral (furir) av andra klassen,

2 sjukvårdskorpraler,

2 sjukvårdsvicekorpraler,

2 sjukvårdssoldater,

1 hovslagarvicekorpral och 1 hovslagarsoldat.

Musikmanskap:

1 musikdistinktionskorpral (furir) av andra klassen,

2 musikkorpraler,

2 musikvicekorpraler,

2 trumpetare och 1 musikelev.

b) Göta ingenjörkår:

Manskap:

6 distinktionskorpraler (furirer) av första klassen,

10 distinktionskorpraler (furirer) av andra klassen,

17 korpraler,

17 vicekorpraler,

85 volontärer,

1 hantverksdistinktionskorpral (furir) av första klassen,

21 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

2 hantverksdistinktionskorpraler (furirer) av andra klassen,

6 hantverkskorpraler,

7 hantverksvicekorpraler,

1 gevärshantverkarkorpral,

1 gevärshantverkarvicekorpral,

2 gevärshantverkarsoldater,

1 sjukvårdsdistinktionskorpral (furir) av andra klassen,

2 sjuk vårdskorpraler,

2 sjukvårdsvicekorpraler,

2 sjukvårdssoldater,

1 hovslagarvicekorpral och 1 hovslagarsoldat.

Musikmanskap:

1 musikdistinktionskorpral (furir) av andra klassen,

2 musikkorpraler,

2 musikvicekorpraler,

2 trumpetare och 1 musikelev.

c) Fälttelegraf kåren:

Manskap:

8 distinktionskorpraler (furirer) av första klassen,

16 distinktionskorpraler (furirer) av andra klassen,

24 korpraler,

25 vicekorpraler,

125 volontärer,

2 hantverksdistinktionskorpraler (furirer) av första klassen,

3 hantverksdistinktionskorpraler (furirer) av andra klassen, 11 hantverkskorpraler,

16 hantverksvicekorpraler,

1 gevärshantverkarkorpral,

1 gevärshantverkarvicekorpral,

1 gevärshantverkarsoldat,

1 sjukvårdsdistinktionskorpral (furir) av andra klassen,

1 sjukvårdskorpral,

2 sjukvårdsvicekorpraler,

1 sjukvårdssoldat,

22 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

1 hovslagarkorpral,

1 hovslagarvicekorpral och 1 hovslagarsoldat.

Musikmanskap:

1 musikdistinktionskorpral (furir) av andra klassen,

1 musikkorpral,

1 musikvicekorpral,

1 trumpetare och 1 musikelev.

d) Bodens ingenjörkår:

Manskap:

3 distinktionskorpraler (furirer) av första klassen,

6 distinktionskorpraler (furirer) av andra klassen,

10 korpraler,

9 vicekorpraler,

60 volontärer,

1 hantverksdistinktionskorpral (furir) av första klassen,

2 hantverksdistinktionskorpraler (furirer) av andra klassen,

5 hantverkskorpraler,

6 hantverksvicekorpraler,

1 gevärshantverkarkorpral,

1 gevärshantverkarsoldat,

1 sjukvårdskorpral,

1 sjukvård svicekorpral,

1 sjukvårdssoldat och 1 hovslagarvicekorpral.

Musikmanskap:

1 musikdistinktionskorpral (furir) av andra klassen,

2 musikkorpraler,

2 musikvicekorpraler,

1 trumpetare och 1 musikelev.

23 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 38.

e) Norrlands ingenjörkår:

Manskap:

6 distinktionskorpraler (furirer) av första klassen,

10 distinktionskorpraler (furirer) av andra klassen,

16 korpraler,

16 vicekorpraler,

75 volontärer,

1 hantverksdistinktionskorpral (furir) av första klassen,

1 hantverksdistinktionskorpral (furir) av andra klassen,

4 hantverkskorpraler,

5 hantverksvicekorpraler,

1 gevärs hantverkarkorpral,

1 gevärshantverkarvicekorpral,

1 gevärshantverkarsoldat,

1 sjukvårdsdistinktionskorpral (furir) av andra klassen,

1 sjukvårdskorpral,

2 sjukvårdsvicekorpraler,

1 sjukvårdssoldat,

1 hovslagarkorpral,

1 hovslagarvicekorpral och

2 hovslagarsoldater.

Musikmanskap:

1 musikdistinktionskorpral (furir) av andra klassen,

2 musikkorpraler,

2 musikvicekorpraler,

2 trumpetare och 1 musikelev.

dels att efter genomförd härordning skola finnas vid Svea ingenjörkår 53, vid Göta ingenjörkår 44, vid Fälttelegrafkåren 60, vid Bodens ingenjörkår 16 och vid Norrlands ingenjörkår 41 kronan tillhöriga stamhästar.

Beträffande träng- och sjukvårdstruppernas organisation:

7) att Riksdagen måtte besluta:

dels att vid träng- och sjukvårdstrupperna med fasta avlöningsförmåner anställda officerare och underofficerare med vederlikar skola efter

24 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

genomförd härordning utgöras av nedan upptagna å gemensam stat uppförda personal, nämligen:

Officerare:

1 överste,

3 överstelöjtnanter,

3 majorer,

18 kaptener av första klassen,

8 kaptener av andra klassen,

18 löjtnanter av första klassen,

18 löjtnanter av andra klassen och

12 underlöjtnanter.

Underofficerare:

31 fanjunkare,

31 sergeanter av första klassen och 30 sergeanter av andra klassen.

Musikunderofflcerare:

6 musiksergeanter av första klassen och 6 musiksergeanter av andra klassen.

Civilinilitär personal:

2 regementspastorer,

6 regementsläkare,

6 bataljonsläkare,

6 bataljonsveterinärer och 18 hantverkare,

dels att var och en av härens sex trängkårer skall efter genomförd härordning utgöras av följande, med fasta avlöningsförmåner anställda manskapspersonal, nämligen:

Manskap:

5 distinktionskorpraler (furirer) av första klassen,

8 distinktionskorpraler (furirer) av andra klassen,

14 korpraler,

13 vicekorpraler,

Kungi. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

21 volontärer,

1 hovslagarkorpral och 1 hovslagarvicekorpral.

Musikmanskap:

1 musikdistinktiomkorpral (furir) av andra klassen,

1 musikkorpral,

» 2 musikvicekorpraler,

1 trumpetare och 1 musikelev.

dels att vid varje trängkår skola efter genomförd härordning finnas 54 kronan tillhöriga stamhästar.

Beträffande intendenturkåren och förplägnadstrupperna:

8:o) att Riksdagen måtte besluta:

att vid intendenturkåren och förplägnadstrupperna skall efter genomförd härordning finnas följande, med fasta avlöningsförmåner anställda personal, nämligen:

Civilmilitär personal:

1 generalintendent,

2 överfältintendenter,

6 fältintendenter av första graden,

9 fältintendenter av andra graden,

51 intendenter av första klassen,

33 intendenter av andra klassen,

16 underintendenter,

74 förvaltare,

8 förvaltarassistenter av första klassen och 8 förvaltarassistenter av andra klassen.

Civil personal:

1 vaktmästare vid generalintendentens expedition.

Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 28 höft. (Nr 58.) 4

26 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Manskap:

4 distinktionskorpraler (furirer) av första klassen, 6 distinktionskorpraler (furirer) av andra klassen, 10 korpraler,

10 vicekorpraler och 12 volontärer.

Beträffande generalitetsstaten:

9:o) att Riksdagen måtte bifalla, att för härordningens genomförande å generalitetsstaten uppföras

dels med fasta avlöningsförmåner en inspektör för militärläroverken m. m., en inspektör för infanteriet, en inspektör för kavalleriet och sex fältläkare;

dels arvoden om 1 000 kronor åt en var av kommendanten i Boden, militärbefälhavaren på Gottland samt tolv såsom brigadchefer förordnade regementschefer vid infanteriet;

dels lönetillägg och furageersättning för två tjänstehästar åt en adjutant hos inspektören för militärläroverken m. m. och åt en adjutant hos inspektören för infanteriet.

Beträffande generalstaben:

10:o) att Riksdagen måtte bifalla:

att för härordningens genomförande följande nya beställningar tillkomma vid generalstaben, nämligen: 1 överstelöjtnant, 1 major, 3 kaptener av första klassen, 10 kaptener av andra klassen och 1 aktuarie, varemot nuvarande 10 löjtnantsbeställningar av första klassen indragas.

Beträffande artilleristaben:

ll:o) att Riksdagen måtte bifalla, att för härordningens genomförande å staten för artilleristaben uppföras

dels med fasta avlöningsförmåner chefen för artilleristaben; dels arvoden åt två officerare av infanteriet.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

27 Beträffande kommendantsstaten:

12:o) att Riksdagen måtte bifalla, att för härordningens genomförande å kommendantsstaten under kommendantskapet i Boden uppföras 1 garnisonspastor samt 1 regementsveterinär för Bodens garnison och fästningsveterinär vid kommendantskapet.

Beträffande artilleri- och ingenjörhögskolan:

13:o) att Riksdagen måtte bifalla, att för härordningens genomförande chefen för artilleri- och ingenjörhögskolan uppföres med fasta avlöningsförmåner å staten för artilleri- och ingenjörhögskolan.

Beträffande övergången till den nya härordningen:

14:o) att Riksdagen måtte besluta, att den nya härordningen, sådan den här blivit föreslagen, skall vara genomförd under tio år, räknade från och med år 1915.

De till ärendet hörande handlingar skola vederbörande utskott tillhandahållas, och Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Hj. L. Hammarskjöld.

Kungl. Maj ds nåd. proposition nr 58.

29 Utdrag ur protokollet över lantförsvarsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 14 maj 1914.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg, Statsråden: Hasselrot, von Sydow, friherre Becic-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld anförde i underdånighet:

»Den år 1901 antagna härordningen betecknade, i jämförelse med den föregående utvecklingen av landets försvarsväsen, ett betydande steg framåt i riktning mot en efter våra förhållanden fullt betryggande organisation av landets försvarskrafter. Särskilt gäller detta den för stridsdugligheten så viktiga frågan om övningstiden. Från att jämlikt den år 1892 beslutade härorganisationen hava utgjort 90 dagar för alla värnpliktiga utsträcktes sålunda övningstiden för värnpliktiga vid infanteriet, positionsartilleriet, fästningsartilleriet, fästningsingenjörtrupperna och trängen till 240 dagar, för värnpliktiga vid flottan till 300 dagar samt för värnpliktiga vid kavalleriet, fältartilleriet, fältingenjör- och fälttelegraftrupperna till 365 dagar.

1901 års härordning.

30 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Övergångstiden för genomförande av 1901 års härordning bestämdes till tolv år; och skulle den nya ordningen alltså varit till fullo genomförd med utgången av år 1913. Så blev också i det huvudsakliga händelsen.

Arbetet med uppförande av kasernetablissemang för infanteriets truppförband, vilket beräknats skola vara slutfört under förra hälften av år 1915, torde emellertid, efter vad nu kan bedömas, icke kunna fullbordas förrän under år 1919. Av infanterietablissemangen äro sju ännu icke påbörjade och till ett åttonde har endast grundläggningsarbetet utförts.

Ändringar i Under övergångstiden hava åtskilliga ändringar vidtagits i värnplikts-

VäriagenU' lagen. De viktigaste förändringarna hava avsett dels åstadkommande av 1901—1913. jämkningar i bestämmelserna angående värnpliktiga familjeförsörjares värnpliktsförhållanden, och dels förkortning av icke vapenföra värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet. Vidare må framhållas, att det genom ett år 1910 beslutat tillägg till § 27 mom. 1 värnpliktslagen medgivits Konungen att redan under första värnpliktsåret till första tjänstgöring inkalla värnpliktig, som tilldelats fotfolket och uttagits till särskild vinterutbildning (skidlöpartjänst).

Vid riks- Under de år, som följde närmast efter antagandet av 1901 års här-

ordning, framställdes i Riksdagen uti åtskilliga motioner anmärkningar och motionsyis erinringar beträffande försvarsväsendet i dess helhet. Innan redogörelse framställda lämnas för de försvarsutredningar, som år 1906 och sedermera ägt rum, redning Wför synes det vara lämpligt att ägna någon uppmärksamhet åt vissa yrkanden, åstadkom- gom motionsvis framställdes vid riksdagarna 1903—1905. större plan- Vid 1903 års riksdag föreslogo i Andra kammaren två särskilda

mässighet motionärer, A. Carlheim-Gyllensköld och S. A. K. Natt och Dag, att försvarsan- Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om tillsättande av stalterna. en parlamentarisk kommitté, bestående av civila och militära ledamöter till lika antal, för utredning angående kostnaderna för försvaret i dess helhet. Den förstnämnde motionären gjorde gällande, att planlöshet ständigt karaktäriserat anstalterna för vårt försvars ordnande; dessa hade sålunda företagits i tre stora huvudgrupper, nämligen ökning av armén år 1892, av flottan år 1899 och av fästningarna år 1900, men.på intet håll hade något helt eller fullständigt åstadkommits. Till följd av en dylik oliktidig behandling av försvarets särskilda huvuddelar vore fara värt, att kostnaderna skulle svälla till en höjd utöver både behovet och landets bärkraft samt vida mera ån omvårdnaden om kulturella ändamål medgåve. Sveriges försvarsbudget vore förhållandevis högre än något an-

31 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

nät lands. Föregående utredningar hade icke tagit tillbörlig hänsyn till de finansiella förhållandena. Utgångspunkten för en ny utredning borde vara kostnadsfrågan jämförd med försvarskraften; ämnet borde icke skärskådas från »önskningarnas maximala synvinkel»; man finge icke, såsom tidigare kommittéer, tänka sig vårt nationalförsvar jämställt med andra folkrikare samt ekonomiskt och klimatiskt lyckligare lottade länders. Kostnadsfrågan finge icke komma i sista rummet, utan borde försvarsproblemet uppställas sålunda: Huru starkt nationalförsvar, inklusive lantarmé, fästningar och pensionering, får Sverige för alternativt 75 och 80 miljoner kronor om året, däruti inberäknat visst årligt belopp till nybyggnader och reparationer av såväl arméns hus som flottans materiel och fästningar? — I den andra motionen framhölls, att man vid ordnandet av landets försvar borde taga i betraktande bland annat de militär-geografiska förhållandena, eventuella fienders militära styrka, de olika försvarsgrenarnas, arméns och flottans, betydelse vid avslåendet av direkta anfall, vid förhindrandet av kusthärjningar, kustblockad och neutralitetsbrott samt landets ekonomiska bärkraft, jämförd med arméns och flottans olika sätt att taga sagda bärkraft i anspråk. På grund av kamrarnas olika beslut förföll emellertid den väckta frågan.

Vid 1904 ^års riksdag förnyade Carlheim-Gyllensköld sitt utredningsyrkande. Uti en inom Andra kammaren väckt motion föreslog han sålunda, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära tillsättande av en parlamentarisk kommitté för utredning om vilken armé, vilken flotta och vilka befästningsanläggningar, som krävdes, detta för utrönande av, huru allt, vad till vårt försvarsväsen hörde, måtte kunna ordnas så, att landet för en årlig kostnad, till proportionen fast fördelad mellan armé, flotta och fästningar samt ej överstigande endera 40 procent av den totala statsbudgeten, oberäknat eventuellt statslån till järnvägsbyggnader eller annat, eller årligen högst 75 miljoner kronor, inberäknat statsverkets tillskott till den militära pensioneringen, erhölle största möjliga trygghet mot fientliga anfall. Statsutskottet förklarade sig dela motionärens uppfattning angående behovet av ökat samarbete mellan militärväsendets huvudgrenar samt anslöt sig till den i motionen uttalade åsikten om behovet av en planmässig och förutseende begränsning av kostnaderna för vårt lands försvar till vad som oundgängligen erfordrades för att med klokhet och hushållning största möjliga trygghet mot fientliga angrepp måtte vinnas. Dock farin utskottet det vara tvivelaktigt, huruvida det. vore nödigt eller lämpligt att för ernående av dessa viktiga önskemål anlita den av motionären föreslagna vägen. Utskottet antog däremot, att det skulle vara nyttigt, att frågor rörande riksförsvaret i dess helhet

32 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

behandlades av en permanent kommission, bildad av cheferna för de båda försvarsdepartementen med tillhörande stabschefer samt andra framstående militärer i eller utom tjänst. Emellertid förklarade utskottet sig förvissat, att vad som härutinnan lämpligen kunde och borde göras, bleve föremål för Kungl. Maj:ts prövning och beslut, utan att Riksdagen behövde i skrivelse tillkännagiva sina önskningar härutinnan, och hemställdes därför, att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Denna hemställan bifölls av båda kamrarna.

Vid 1905 års riksdag upptogs i Andra kammaren av G. O. Wallenberg motionsvis den tanke, som uttalats av 1904 års statsutskott, i det han föreslog, att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t — med påpekande att försvarsutgifterna på få år stigit i en oroväckande grad och att Riksdagen trott sig finna fog föreligga för den inom landet allt mera utbredda åsikten, att behövlig planmässighet vid försvarsberedelserna icke ännu vunnits hos oss, liksom ej heller i andra länder utan särskilda åtgärder — ville för sin del uttala den meningen, att sådan planmässighet antagligen bättre skulle bliva tillgodosedd, om frågor, som vore att hänföra till försvarsförberedelserna till landets värnande mot yttre fiender samt behoven därför, innan de inför Konungen i statsrådet föredroges, bleve behandlade i särskild försvarsberedning, bestående av statsministern, utrikesministern, krigsministern, sjöministern och finansministern, och vid vilken cheferna för generalstaben och flottans stab borde närvara. Det Andra kammarens tillfälliga utskott, som hade att yttra sig över motionen, förklarade sig i sak instämma i motionens huvudsyfte, men hemställde på formella skäl, att densamma icke skulle föranleda någon kammarens åtgärd. Denna hemställan blev av kammaren bifallen.

Uttalande De krav på ökad planmässighet i vårt försvarsväsen, vilka sålunda

rådsptoto- framträtt under riksdagarna 1903—1905, upptogos år 1906 av dåvarande kollet den 5statsministern, på vilkens förslag Kungl. Maj:t den 5 januari nämnda år ^av^tar beslut uppdraga åt cheferna för generalstaben och för flottans stab att i ministern samråd utarbeta förslag till samfälld plan för rikets försvar, med rätt Tian för för dem att under arbetets fortgång i mån av behov tillita andra militära rikets för- myndigheters bistånd. Vid föredragningen av detta ärende anförde statssvar m'm' ministern till statsrådsprotokollet följande:

»För att uppnå största möjliga effektivitet åt landets försvarskrafter synes det vara erforderligt, att en närmare samverkan anordnas mellan de båda olika grenarna av försvarsväsendet. Första förutsättningen för en sådan samverkan är, att en gemensam försvarsplan uppgöres med huvudsyfte att i stora drag klargöra, vilken verksamhet armén och vilken

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

verksamhet flottan bör utveckla under olika eventualiteter av fientlig an-

C

grepp mot vårt land samt vilka anordningar med avseende härpå böra vidtagas till stärkande under fredens dagar av armén och flottan. Givet är, att försvarsplanen bör avse en gradvis skeende utveckling av försvarsmedlen, så ordnad och avpassad, att under varje utvecklingsskede finnes en verklig krigsberedskap, d. v. s. att de under varje sådant skede befintliga försvarsmedel och försvarskrafter äro uti fullt krigsberett och krigsdugligt tillstånd. Vid denna utveckling bör därför alltid det ur försvarssynpunkt viktigaste sättas i främsta rummet.

En särskild anledning till att nu gå i författning om uppgörande av en omfattande försvarsplan för riket ligger i det förändrade försvarspolitiska läge, vari Sverige genom unionens upplösning kommit. Den hjälp, som, i händelse angrepp skulle företagas mot vårt land, under unionen kunnat påräknas från Norge, står oss nu ej längre till buds. Det måste därför noggrannt utredas, vilka krav detta nya läge ställer på fördelningen eller stärkandet av våra stridskrafter och stridsmedel.

Den sålunda ifrågasatta försvarsplanen torde böra förslagsvis uppgöras av chefen för generalstaben och chefen för flottans stab i samråd med varandra. Sedan detta arbete blivit fullbordat, torde en granskning: ur finansiell synpunkt av möjligheterna till planens realiserande böra följa, och lärer då bliva tillfälle att upptaga frågan, huru denna granskning på det mest fruktbärande sätt bör försiggå.

Ett sådant tillvägagående, som jag nu tillåtit mig angiva, skulle efter min mening medföra synnerligen stora fördelar. En med omsorg förberedd planmässighet, önskvärd på alla statslivets områden, är, särskilt i fråga om vårt försvar, av utomordentligt stor betydelse. Ty för ett litet och jämförelsevis fattigt land är det. oundgängligt att kraftigt genomföra principen det möjligaste effektiva försvar för den därför nedlagda kostnaden.

Det har också upprepade gånger inom Riksdagen framhållits såsom ett önskemål, att man måtte söka ernå ett fullt rationellt utnyttjande av den värnkraft, vårt folk kan åstadkomma, bland annat genom ett samarbete mellan målsmännen för lånt- och sjöförsvaret. Ett sådant arbete, väl och omsorgsfullt utfört, bör därför kunna i hög grad stärka Riksdagens och landets förtroende till ledningen av försvarsväsendet.»

Den 18 oktober 1906 avgåvo cheferna för generalstaben och för Cheferna flottans stab i gemensamt betänkande dels förslag till samfälld plan för^stafle^och' rikets försvar, dels en översikt av de anordningar, som med avseende å för flottans berörda förslag borde vidtagas till stärkande under fredens dagar av armén och flottan, dels förslag till lag om ändrad lydelse av vissa delar av värn- 18 oktober Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 28 höft. (AV 58.) 5

34 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

slag talsam- pliktslagen. Samtidigt avgåvo nämnda chefer var för sig, chefen för generikets ralstaben förslag till arméns utveckling under perioden 1908—1913 och försvar chefen för flottans stab förslag till flottans utveckling under samma period m' w' jämte en skrivelse angående åtgärder, som erfordrades för att underlätta flottans uppträdande under krig, fartygens strategiska fördelning under krig och flottans förläggning i fredstid samt personalbehovet vid mobilisering.

Då i fråga om sjöförsvaret särskilda specialutredningar ansågos vara av behovet påkallade, bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för s;ölörsvarsdepartementet att tillkalla sakkunniga dels den 14 september 1906 för att med hänsyn till den då ännu under utarbetning varande samfällda försvarsplanen biträda med utredning angående erforderliga förändringar i typerna för flottans stridsfartyg, dels ock den 7 december 1906 för att verkställa ytterligare utredning i fråga om vissa av cheferna för generalstaben och för flottans stab avgivna förslag rörande anordnande av vissa örlogsetablissemang, förstärkande av det fasta försvaret åt sjösidan in. m.

Tillsättan- Sedan förstnämnda sakkunniga den 9 januari 1907 avgivit betän-

dförsvars- kande, och då de på grund av bemyndigandet den 7 december 1906 tillkommitté kallade sakkunnigas (»kustförsvarskommissionens») arbete på hösten 1907 timber 1907. närmade sig sin fullbordan, upptogs frågan om den granskning av ifrågavarande förslag, som förebådats i förenämnda statsrådsprotokoll den 5 januari 1906.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 28 september 1907 yttrade dåvarande statsministern, efter att hava erinrat om den dittills åvägabragta utredningen, till statsrådsprotokollet följande:

»Över det av chefen för generalstaben utarbetade förslaget till arméns utveckling under perioden 1908—1913 komma, jämlikt nådigt beslut den 6 innevarande månad, generalitetet in. fl. att avgiva yttrande, vilket torde vara att förvänta under nästinstundande november månad. Likaledes komma generalitetet in. fl. samt vissa personer från flottan att avgiva yttrande över det av cheferna för generalstaben och för flottans stab avlämnade förslaget till lag om ändrad lydelse av vissa delar utav värnpliktslagen.

I det närmaste färdiga äro således samtliga de förslag, som avsågos vid lämnandet av berörda uppdrag till cheferna för generalstaben och för flottans stab. Tiden synes sålunda vara inne att upptaga frågan om den , redan från början ifrågasatta och i det föregående redan omnämnda granskningen av desamma.

De avgivna förslagen äro av en särdeles omfattande och ingripande betydelse. Att de böra underkastas en allsidig granskning och grundlig

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

prövning, särskilt nr finansiell synpunkt, därom är jag fullständigt ense med min företrädare i ämbetet, och det synes mig lämpligt, att denna granskning och prövning uppdrages åt en kommitté, vilken, i betraktande av uppdragets omfattning och vikt, synes böra göras större än vad vid tillsättning av kommittéer i allmänhet är vanligt. Därigenom kunna olika åskådningar komma till uttryck inom kommittén samt tillfälle lämnas åt med våra finansiella förhållanden förtrogne män att där göra sin röst hörd. Huvudvikten ligger enligt min uppfattning vid den parlamentarisktfinansiella granskningen, varför det antal ledamöter ur Riksdagen, som bör ingå uti kommittén, icke torde böra understiga tio. Därjämte synes förste deputeraden i Sveriges riksbank böra insättas i kommittén. För ett riktigt bedömande av de olika föreslagna försvarsanordningarnas vikt för landets försvar ävensom av den ordning, i vilken desamma böra komma till utförande, för att försvarsmedlen må komma att utvecklas gradvis och på ett med hänsyn till försvarsberedskapen ändamålsenligt sätt, är det emellertid oundgängligen nödvändigt, att även den militära sakkunskapen kommer att företrädas inom kommittén.

Det synes mig lämpligare, att de olika försvarsgrenarna äro företrädda inom kommittén, än att till densamma tillfälligtvis, på längre eller kortare tid, kallas särskilda sakkunniga. Genom förstnämnda anordning vinnes nämligen större kontinuitet i kommitténs arbeten vad det militära angår, och det måste därjämte anses önskligt, att de militära sakkunniga få i egenskap av kommittéledamöter yttra sig och deltaga i nämnda arbeten. Med hänsyn till vikten därav, att de olika försvarsgrenarna varda vederbörligen representerade, synes antalet militära ledamöter böra bestämmas till sex. Av dessa torde två böra företräda armén, två flottan i egentlig mening, en kustartilleriet och en befästningsväsendet.»

Den kommitté, som i anledning härav nämnda dag tillsattes, erhöll i uppdrag att, särskilt med hänsyn till rikets ekonomiska bärkraft, granska och avgiva yttrande över omförmälda, av cheferna för generalstaben och för flottans stab uppgjorda förslag till samfälld plan för rikets försvar samt över övriga i samband därmed stående i det föregående omförmälda förslag och utredningar.

Till ordförande i kommittén förordnades ledamoten av Riksdagens första kammare bruksägaren C. Lundeberg samt till ledamöter: ledamoten av Riksdagens andra kammare lantbrukaren H. Andersson, generalmajoren O. L. Beckman, generallöjtnanten K. G. Bildt, ledamoten av Riksdagens första kammare godsägaren O. Björklund, ledamoten av Riksdagens andra kammare bleckslagerimästaren S. H. Kvarnzelius, fullmäktigen i Riksbanken friherre B. K. J. Langenskiöld, ledamoten av Riksdagens andra kammare

36 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

domänintendenten E. A. Lindblad, dåvarande översten numera generalmajoren C. D. L. W. W:son Munthe, dåvarande konteramiralen numera vice amiralen C. O. Olsen, ledamoten av Riksdagens första kammare generalmajoren friherre N. A. H. Palmstierna, ledamoten av Riksdagens andra kammare nämndemannen D. Persson i Tällberg, konteramiralen J. W. L. Sidner, ledamoten av Riksdagens andra kammare vice häradshövdingen K. A. Staaff, ledamoten av Riksdagens första kammare bankdirektören K. A. Wallenberg, generalmajoren J. G. Wikander och ledamoten av Riksdagens första kammare fullmäktigen i Riksgäldskontoret G. F. Östberg. Efter hand skedde vissa förändringar i kommitténs sammansättning. Efter friherre Palmstiernas den 21 februari 1909 timade frånfälle insattes ledamoten av Riksdagens första kammare landshövdingen friherre G. O. R. Lagerbring, i stället för domänintendenten Lindblad, som begärt entledigande, ledamoten av Riksdagens andra kammare lantbrukaren J. P. Jespersson och i stället för generalmajoren Beckman, som avled den 26 juni 1909, generalmajoren H. G. W. Wrangel. Efter därom gjorda ansökningar blevo Kvarnzelius, Persson och Staaff den 15 juli 1910 entledigade från förordnandet att vara ledamöter i kommittén.

Till kommittén överlämnades för granskning och bedömande, förutom stabschefernas förutberörda förslag, dels utlåtanden över samma förslag avgivna av särskilt sammankallad generalskommission, dels och ett flertal förslag, utlåtanden och utredningar rörande såväl lånt- som sjömilitära frågor, avgivna av militära myndigheter, kommissioner och tillkallade sakkunniga. Sistnämnda förslag, utlåtanden och utredningar äro närmare angivna i inledningen till kommitténs betänkande.

Kommittén avgav den 5 december 1910

dels betänkande med tillhörande bilagor, uppdelat i tre avdelningar, nämligen

1) Kommitténs uppdrag m. m. jämte finansiell utredning,

2) La ntförsvaret,

3) Sjöförsvaret,

dels och särskilt betänkande rörande det fasta kustförsvarets stärkande m. in.

I första avdelningen av kommitténs förstnämnda betänkande, sid. 71—74, återfinnes en sammanfattning av de utav kommittén förordade åtgärderna för försvarets stärkande.

Försvars- Försvarskommitténs betänkande föranledde icke något hela försvars-

/gn9årsrlks- väsendet omfattande regeringsförslag vid 1911 års riksdag. Statsministern dag; ytter- förklarade i ett till statsrådsprotokollet den 13 januari 1911 (proposition

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

'ål

n:r 2 för år 1911) avgivet yttrande, att den korta tid, som förlupit efter ägare hav betänkandets avlämnande, icke medgivit ett sådant inträngande i hela den pa^ingd' av kommittén lämnade utredningen, att han redan då vågade om densamma fälla något bestämt omdöme. Detta gällde i synnerhet den del av kommitténs betänkande, som behandlade den fråga, vilken särskilt varit till kommittén överlämnad, eller den finansiella. I anledning av erinringar, som framställts mot kommitténs utredning härutinnan, vore undersökning igångsatt för att utröna, om och vilka utredningar som ytterligare borde göras för att omdömet om landets ekonomiska bärkraft under den närmaste tiden måtte bliva så tillförlitligt som möjligt. Det fortsatta bearbetandet av det samlade materialet rörande försvarsfrågans ekonomiska sida borde föras till slut, innan man beslutade sig för de av kommittén föreslagna åtgärderna, vilka uppenbarligen komme att medföra avsevärda utgifter utöver dem, som redan offrats för vårt försvar. Därjämte borde undersökas, huruvida icke genom besparingar å vissa områden av försvaret och genom strängt iakttagande av sparsamhet vid användandet av redan nu utgående anslag möjlighet kunde beredas att utveckla vårt försvar utan ökande av de utgifter, som redan nu toges i anspråk för försvaret. Ett uppskov med de ifrågasatta förslagens genomförande syntes så mycket mer erforderligt, som åtskilliga av dem jämväl ur militär-teknisk synpunkt torde tarva vidare utredning. Bland förslagen funnes emellertid några, som dels måste anses hava erhållit all den utredning, som ur sistnämnda synpunkt kunde åstadkommas, dels därjämte vore av den art, att de rörde sig om utgifter inom det nuvarande försvarets ram.

I anslutning härtill föreslog Kungl. Maj:t 1911 års riksdag dels i statsverkspropositionen under femte huvudtiteln, att Riksdagen måtte för vidmakthållande av sjökrigsmaterielen bevilja fyra miljoner kronor till påbörjande av en l:a klass pansarbåt av s. k. F-typ, dels i särskild proposition (n:r 2) vissa ändringar i värnpliktslagen, av vilka de viktigaste avsågo sådan förändring av bestämmelserna angående värnpliktstidens längd och indelning, att uppsättandet av reservtrupper ur de äldre värnpliktsklasserna skulle möjliggöras. Äskandet av medel för påbörjandet av en ny pansarbåt bifölls av Riksdagen, dock till reducerat belopp, varemot propositionen angående ändringar i värnpliktslagen avslogs.

Den pansarbåt, vartill 1911 års riksdag sålunda beviljade ett första anslag, blev aldrig påbörjad. Sedan under hösten 191L ett nytt statsråd bildats, blevo åtgärder vidtagna för inställande av pansarbåtsbygget, varefter de härför beviljade medlen reserverades för framtida fartygsbygge. Emellertid har, såsom bekant, Kungl. Maj:t genom enskilda medborgares

38 Kungl. Maj ds nåd. proposition nr 58.

offervillighet satts i tillfälle att för flottan anskaffa en pansarbåt av den typ, som godkändes av 1911 års riksdag.

Vid behandlingen i Riksdagen av Kungl. Maj:ts förenämnda proposition om vissa ändringar i värnpliktslagen ävensom av ett utav riksdagsmän, tillhörande det socialdemokratiska partiet, i särskilda motioner framställt förslag, vilket åsyftade nedskrivning av de årliga försvarsutgifterna med omkring 20 miljoner kronor samt minskning av de värnpliktigas övningstid vid samtliga vapenslag med två månader, hade ånyo framkommit krav på en allsidig utredning av försvarsfrågan. I reservationer inom vederbörliga utskott beträffande berörda proposition och motioner samt andra motionsvis framställda, därmed sammanhängande förslag, uttalade åtskilliga medlemmar av liberala samlingspartiet såsom önskemål, att en ny och allsidig utredning av försvarsfrågan måtte äga rum. Reframhöllo såsom sin åsikt, att behandlingen av försvarsfrågan dittills lidit av bristande planmässighet. Vid utvidgningar av försvaret i allmänhet hade endast den ena försvarsgrenen, än hären och än flottan, tagits i betraktande. Då fråga varit om förändringar i vårt försvar, hade tillgått så, att de militära myndigheterna framlagt sina önskemål, vilka prövats och vanligen efter någon prutning godkänts. En annan väg än den sålunda dittills följda måste beträdas. Det vore nödvändigt att först söka åstadkomma en noggrann prövning av våra ekonomiska möjligheter och därefter, sedan man härutinnan kommit till ett resultat, utvisande vad vi med tillbörligt tillgodoseende av andra samhällsbehov förmådde bära i och för försvaret, anlita den militära sakkunskapen för att utreda, huru vi för det belopp, som kunde användas för militära ändamål, måtte erhålla det för våra förhållanden mest effektiva och betryggande försvar. Den ekonomiska utredning, som åvägabragts av 1907 års försvarskommitté, kunde ej anses tillfredsställande. Utredningen vore byggd på alltför lösliga grunder och vederbörlig hänsyn hade därvid icke tagits till åtskilliga sociala reformkrav av beskaffenhet att under den närmaste framtiden kräva betydande statsutgifter. Endast en beräkning av vår ekonomiska bärkraft, som utginge från nämnda reella faktorer, kunde vara tillfredsställande. Sedan man genom en dylik utledning nått fram till en tillförlitlig uppfattning av vad de årliga försvarskostnaderna under en viss period framåt skulle få betinga, borde frågan om deras uppdelning på de båda försvarsgrenarna tagas under omprövning. En sådan uppdelning erfordrade emellertid en ingående undersökning om rätta förhållandet mellan lånt- och sjöförsvaret i fråga om deras respektive roller vid värnandet av vår självständighet. Att en undersökning av den arten aldrig gjorts, vore en av huvudbristerna i vår försvarsfrågas behandling. På en sålunda verkställd fördelning av medlen mellan lånt- och sjöförsvaret

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

borde följa utredning om den användning, som vardera försvarsgrenens budgetbelopp skulle erhålla. En av de väsentligaste punkterna härvidlag vore frågan om utbildningstiden för de värnpliktiga. Koggrann undersökning borde äga rum beträffande utbildningstidens användning och möjligheten av densammas förkortning. Slutligen uttalades önskemålet, att vid en dylik omfattande utredning det civila elementet måtte beredas det huvudsakliga utrymmet och det militära elementet tagas i anspråk endast på de områden, där dess fackkunskap erfordrades, samt i den omfattning, som funnes nödig. ,

De inom Riksdagen sålunda framställda kraven på förnyad allsidig utredning angående försvarsväsendet vunno beaktande, sedan hösten 1911 ett nytt statsråd bildats. Den 1 december 1911 beslöt nämligen Kungl. Maj:t, att förnyad utredning av frågan om försvarsväsendets ordnande skulle äga rum. Vid ärendets föredragning yttrade dåvarande statsministern till statsrådsprotokollet följande:

»Ett folk, som vill bevara sin frihet och sitt oberoende, måste för närvarande och säkert ännu lång tid framåt underkasta sig betydande uppoffringar för sitt försvar. Skulle man emellertid i fråga om försvarsväsendet uteslutande taga hänsyn till vad som är ur synpunkten av det väpnade försvarets styrka önskvärt, kunde det för en mindre stat knappast givas någon gräns för vad som borde offras å hären och flottan. För en sådan stat bliver det därför alltid i sista hand de ekonomiska hänsynen, som måste giva utslaget.

Sverige är i närvarande stund ett av de länder, som underkastat sig de största försvarsbördorna i förhållande till sina materiella förutsättningar. Detta har emellertid icke kunnat ske annat än därigenom, att vissa andra önskemål av synnerlig betydelse för utvecklingen blivit allt för länge undanskjutna. De sociala reformer, som böra till en nutida statslednings främsta uppgifter, ha hos oss allt för länge fått stå tillbaka. På den allra mest trängande av dem — ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen — ha gång efter annan omfattande förberedelser nedlagts. Det oaktat har frågan ännu icke funnit sin lösning.

Visserligen är det att hoppas, att marken numera även i vårt land skall vara beredd för genomgripande åtgärder, vilande på övertygelsen att samhället har allvarliga förpliktelser gent emot sina ogynnsamt lottade medlemmar — plikter, vilka icke utan orätt mot dem och fara för samhället självt kunna åsidosättas. Det är emellertid påtagligt, att en fruktbringande socialpolitik förutsätter högst avsevärda bidrag från det all-

Tillsättande den 1 december 1911 av fyra särskilda försvarsberedningar.

40 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

mannas sida. Och det lär jämväl vara påtaglig, att dessa bidrag svårligen kunna åstadkommas, ifall den hittills följda försvarspolitiken skulle alltjämt fortsättas. Känslan av det nödvändiga i en viss försiktighet beträffande de militära anslagen har också begynt taga sig uttryck på de mest skilda håll.

Det är under sådana förhållanden naturligt, att en allt starkare önskan framträtt om en omsorgsfull undersökning av förhållandet mellan våra ekonomiska möjligheter och försvarsbördorna. Det kan visserligen ifrågasättas, huruvida eu sådan undersökning över huvud kunde lämna något tillförlitligt resultat. Och man har därvid som stöd för sina tvivelsmål pekat på den senaste stora försvarskommitténs arbete i samma ämne. Väl torde det vara så, att nämnda kommittés finansiella beräkningar näppeligen erbjuda erforderlig trygghet. Detta synes framgå av den kritik, som såväl i Riksdagen och pressen som även särskilt genom en av Eders Kungl. Maj:t anbefalld granskning av sakkunniga vetenskapsmän kommit till synes.

Men detta förhållande bör dock ej föranleda, att man utan vidare skulle anse alla undersökningar i det antydda syftet lönlö«a. Den senaste försvarskornmittén sökte fastställa, i vilken skala nationalinkomsten under en förfluten period ökats, den sökte därav sluta sig till, i vilken grad den även i framtiden skulle komma att ökas, och på de hypoteser, vartill den sålunda kom, byggde den sitt omdöme om vilka utgifter såväl för militära som för andra ändamål riket skulle kunna för en lång framtid bära. En annan väg bör nu inslås. Man kunde bestämma sig för en period — säkerligen åtskilligt kortare än den kommittén lade till grund för sina beräkningar — och för denna kunde man söka i stora drag uppgöra årliga förslagsbudgeter. I olikhet mot kommittén borde man emellertid söka göra dessa förslagsbudgeter så pass noggranna, som det över huvud är möjligt. Man borde således genomgå de nuvarande anslagen, tillse, vilka som kunde beräknas återkomma med samma belopp och vilken höjning andra borde tänkas undergå. Men man borde jämväl undersöka, vilka utgifter för nya förut icke tillgodosedda ändamål, som äro att emotse. Vid beräkning av dessa nya poster finge man hämta stöd bland annat från avslutade eller pågående utredningar för att kunna göra ett överslag. Genom att å ena sidan så fullständigt som möjligt upptaga utgifterna för nya ändamål, som enligt de utredandes mening måste beaktas, å andra sidan tillse, att man undveke skattetunga, som icke stode i rimligt förhållande till skattekraften, skulle man kunna komma till ett ganska värdefullt resultat.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

41 Att vid dessa beräkningar åtskilliga synpunkter såsom jämförelsen med främmande länders budgeter o. s. v. kunde vara betsande och lända undersöknigen till godo, behöver ej särskilt sägas.

Den ekonomiska utredningens syfte skall, såsom av det nu anförda torde framgå, vara att åstadkomma underlag för bedömandet av vilka belopp, som för försvarsväsendet i dess helhet utan åtskillnad mellan den ena och andra försvarsgrenen kunna under jämförelse med och behörigt tillgodoseende av andra statsändamål anses disponibla under perioden i fråga.

Försvarsfrågans behandling hos oss har icke i allo kännetecknats av den planmässigbet, som varit önskvärd. Särskilt framträder i detta avseende en stor brist därutinnan, att något allsidigare övervägande i fråga om den betydelse i stort sett, som vardera försvarsgrenen — armén och flottan — bör anses äga för Sveriges försvar, näppeligen kan sägas hava förekommit. Följaktligen har ej heller förhållandet mellan den anslagssumma, som tilldelats lånt försvaret, och den, som tilldelats sjöförsvaret, varit grundat på någon egentlig beräkning. Snarare kan det sägas, att omhuldandet av än den ena och än den andra försvarsgrenen skett mera ryckvis och ofta påverkats av den styrka, varmed den ena eller den andra grenens speciella målsmän framträtt och gjort sitt vapens krav gällande.

För ett land av sådan rikedom, att det praktiskt taget icke behöver uppställa några synnerligen fasta gränser för sina försvarskostnader, kan ett sådant tillvägagående måhända icke orsaka så stor skada.

Annorlunda för ett land som vårt, vilket, såsom nyss framhållits, måste taga den allvarligaste hänsyn till att försvarsutgifterna ej må växa över hövan, så framt det skall kunna bära utgifter, som äro oeftergivliga för andra betydelsefulla statsändamål. För ett sådant land synes det böra vara i högsta grad maktpåliggande, att man söker klargöra, vilken betydelse med hänsyn till landets läge, naturförhållanden och övriga inverkande omständigheter armén bör anses äga för landets värnande och vilken betydelse flottan bör anses hava, samt sålunda grundlägga den ur synpunkten av verklig försvarseffektivitet riktigaste och gagneligaste fördelning av försvarsbudgeten mellan de båda försvarsgrenarna.

Har man genom den ekonomiska undersökningen kommit till en uppfattning av vilket belopp i det hela försvarsutgifterna böra betinga och genom utredningen angående de respektive försvarsgrenarnas betydelse till en uppfattning om huru fördelningen av detta belopp dem emellan bör ske, återstår att tillse, huru medlen inom vardera grenen böra användas för att åstadkomma de bästa resultaten.

Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 28 höft. (AV 58).

42 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Härvid gäller det att undersöka, huruvida på den ena eller andra försvarsanstalten för närvarande nedläggas kostnader, vilka icke stå i rätt förhållande till den nytta, samma anstalt kan göra i ett eventuellt krig, samt i sådant fall söka angiva den åtgärd, som är att vidtaga — vare sig den nu skulle bestå i en indragning av sådan försvarsanstalt eller i en omformning av densamma till bättre överensstämmelse med planmässighetens och sparsamhetens krav. Det gäller vidare att söka vinna ett omdöme om huruvida organisationens olika delar äro väl anpassade eller om t. ex. oproportionerligt stora uppoffringar nedläggas på något visst vapenslag. Ytterligare måste tillses, huruvida med nuvarande ordning allt befäl har full sysselsättning motsvarande avlöningsförmånerna, och, därest motsatsen i större eller mindre utsträckning skulle befinnas vara fallet, måste det övervägas, på vad sätt ett riktigare förhållande mellan lön och arbete må kunna åvägabringas. Vid hela undersökningen skall ovägerligen fasthållas, att det nu gäller att inom den kostnadssumma, som för ändamålet finnes kunna disponeras, ordna hela försvarsväsendet. Man må sålunda icke för att bibehålla något mindre väsentligt skjuta det mera väsentliga åt sidan i ovissa förhoppningar på, att detta skall framdeles kunna tillgodoses. Man bör t. ex. klargöra, huruvida det bör anses såsom synnerligen önskvärt, att hela det vapenföra manskapet må kunna i tillfredsställande organisation uttagas vid krigstillfälle. Och därest så befinnes vara fallet, måste man undersöka, om detta kan möjliggöras genom besparingar på mindre väsentliga håll.

En synnerligen viktig uppgift för den tilltänkta utredningen är äntligen att åstadkomma en tillförlitlig undersökning rörande vilken övningstid för de värnpliktiga inom olika vapenslag, som bör anses påkallad för utbildande av krigsdugligt manskap. Härvid bör orubbligt fasthållas, att endast det, som är av verklig nytta för striden, bör göras till föremål för undervisning, varemot allt, som endast tjänar paraden eller eljest icke är av väsentlig betydelse, utan vidare bör bortskäras. En viktig sida är vidare den, att övningstiden bliver ordnad med möjligaste hänsyn till såväl de värnpliktigas eget som den övriga befolkningens intressen. Särskilt bör i sistnämnda hänseende all omsorg ägnas åt, att övningstiden, i den mån så lämpligen kan ske, förlägges till sådana tider av året, att svårigheterna för jordbruket ej bliva alltför stora. Det behöver knappt framhållas, att vad nu är sagt ingalunda utesluter möjligheten, att för vinnande och utbildning av nödigt befäl och underbefäl en längre utbildningstid än den eljes fastställda skulle kunna åläggas vissa kategorier av värnpliktiga.

Den försvarsutredning, varom fråga är, skulle alltså närmast uppdela sig i fyra särskilda utredningar: den första av ekonomisk art, den

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

andra avseende betydelsen av den ena och den andra försvarsgrenen och den därpå grundade rätta fördelningen av försvarsanslagen dem emellan, den tredje med syfte att klargöra, huru vardera försvarsgrenen närmare bör ordnas inom den ekonomiska ram, som kan varda befunnen riktig, och den fjärde med uppgift att undersöka de spörsmål, som angå övningstiden för de värnpliktiga.

Till bistånd vid dessa utredningar krävas såväl civila män som militärer. Hittills, så ock i den senaste försvarskommittén, hava vid försvarsutredningar civila och militärer samarbetat i en och samma beredning. Jag avser emellertid denna gång att föreslå en annan ordning. Det säger sig självt, att militärer, intresserade för sitt yrke och besjälade av livlig önskan om utveckling av sina respektive vapen, icke alltid kunna vara lämpliga att själva mäta dessa önskningars genomförbarhet med de ekonomiska möjligheternas mått. Lämpligast synes därför vara, att beredningarna bestå av civila män och att militära sakkunniga, representerande olika meningsskiftningar, tillkallas för att yttra sig, skriftligen eller muntligen allt efter omständigheterna. På grundval av deras yttranden och egen diskussion skola därefter de civila söka bilda sig en uppfattning i de frågor, varom yttrande av dem begäres.

Av denna ordning följer såsom en given sak, att de inför beredningarna hörda militärernas yttranden böra i erforderligt omfång och med erforderlig noggrannhet upptagas och återgivas. Värdet av beredningarnas arbetsresultat kommer att ligga i såväl dessa yttranden som de uttalanden, vartill de civila män, varav beredningarna bestå, på grundval av bland annat just. dessa yttranden kommit.

Av vad jag förut anfört framgår visserligen, att den ekonomiska utredningen samt den, som rör de respektive försvarsgrenarnas betydelse för försvaret, äro av grundläggande art i förhållande till den tredje och i viss mån även till den fjärde. Därutyv följer dock ingalunda, att de förstnämnda två utredningarna skulle behöva vara fullbordade, innan de två andra begynna. Arbetet kan i mångt och mycket fortgå samtidigt i de fyra beredningarna, ehuru det i den tredje och fjärde i stort sett kommer att hava en förberedande karaktär, till dess att resultatet av de två första beredningarnas arbete föreligger.

Ledningen av arbetena torde få utövas av mig i samråd och samverkan med cheferna för lånt- och sjöförsvars- samt finansdepartementen, och torde vi jämväl bemyndigas att utse vissa ledamöter i beredningarna att i vår frånvaro föra ordet vid sammanträdena.

Att utredningen sålunda fördelats mellan särskilda beredningar, bör ej hindra, att två eller flera av dem, när omständigheterna så föranleda,

44 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

kunna samlas till gemensamma överläggningar. Ävenså böra de förslag, varvid de särskilda beredningarna stanna, underställas dem alla samlade till plenarsammanträden för prövning och godkännande.

Såsom mål för hela det arbete å försvarsväsendet, vars huvudlinjer jag sålunda angivit, anser jag böra ställas: att söka åstadkomma ett försvar för vårt land, som, på samma gång det står i överensstämmelse med vårt folks bärkraft, till alla delar utmärkes af full planmässighet och tillfredsställande effektivitet. Bliver arbetet väl utfört och leder det till ett gott resultat, vågar jag också tro, att det skall väsentligen bidraga till att hos vårt folk skapa förtroende för försvaret, vilket i sin ordning är en av de viktigaste förutsättningarna för vår kraft att värna oss i farans stund.»

I enlighet med därom gjord hemställan bemyndigade Kungl. Maj:t cheferna för lantförsvars-, sjöförsvars- och finansdepartementen att i samråd med varandra och statsministern tillkalla lämpligt antal kunniga och erfarna män att inom nämnda departement bilda beredningar till råd och biträde åt regeringen vid utredning av frågan om försvarsväsendet i enlighet med vad statsministern i sitt yttrande närmare utvecklat. Därjämte förordnade Kungl. Maj:t, att beredningarnas arbete skulle äga rum under ledning av statsministern samt förenämnda tre departementschefer och ordnas i överensstämmelse med vad statsministern angivit, samt att departementscheferna jämväl i samråd med varandra och statsministern skulle äga såväl att anställa sekreterare och nödiga biträden åt beredningarna som även att tillkalla civila och militära ämbetsmän att yttra sig inför beredningarna ävensom anmoda andra personer att, därest omständigheterna därtill föranledde, avgiva sådana yttranden.

Till ledamöter i de fyra försvarsberedningar, som sålunda skulle bildas, tillkallades följande personer, nämligen i

Första beredningen (för den finansiella utredningen): ledamöterna av Riksdagens andra kammare redaktören Hj. Branting och dåvarande docenten, numera professorn G. Kobb, dåvarande bankdirektören, numera förste deputeraden i Riksbanken V. Moll, ledamoten av Riksdagens andra kammare lantbrukaren Jöns Pålsson i Anderslöv, generaldirektören greve Hans H:son Wachtmeister och ledamoten av Riksdagens andra kammare handlanden Hjalmar Wijk;

Andra beredningen (för utredning av härens och flottans respektive betydelse för försvaret); ledamoten av Riksdagens första kammare numera statsrådet friherre J. G. Beck-Friis samt ledamöterna av Riksdagens andra kammare friherre Carl Carlsson Bonde, professorn Nils Eden, dåvarande t. f. . yrkesinspektören, numera t. f. byråchefen Thorvald Först och folkskolläraren Värner Rydén;

45 Kungl. Maj:ls nåd. proposition nr 58.

Tredje beredningen (för utredning om möjliga besparingar m. m.): ledamöterna av Riksdagens andra kammare grosshandlaren E. A. Nilsson i Örebro, hemmansägaren Per Olsson i Fläsbro, hemmansägaren P. M. Olsson i Blädinge, lektorn Karl Starbäck och parkföreståndaren F. W. Thorsson;

Fjärde beredningen (för utredning av spörsmål, som angå övningstiden): ledamöterna av Riksdagens andra kammare redaktören A. Ch. J. Christiernson, godsägaren greve Raoul Hamilton, hemmansägaren Carl Persson i Stallerhult och hemmansägaren Daniel Persson i Tällberg samt ledamoten av Riksdagens första kammare hovstallmästaren Gösta Tamm.

Sedan friherre Bonde hösten 1912 på begäran entledigats från ledamotskapet av den andra beredningen, utsågs till ledamot i hans ställe ledamoten av Riksdagens första kammare redaktören Mauritz Hellberg.

Till ordförande i de särskilda beredningarna vid de tillfällen, då deras arbeten icke leddes av statsministern eller någon av de tre departementscheferna, förordnades: för första beredningen greve Wachtineister, för andra beredningen professor Eden, för tredje beredningen lektor Starbäck och för fjärde beredningen greve Hamilton.

Angående

i.i.öa^uuc det sätt, varpå beredningarna planlade och utvecklade Planläggsitt arbete, tillåter jag mig hänvisa till en av beredningarnas sekreterare utvecklingen uppsatt redogörelse, vilken torde såsom bilaga få vidfogas detta protokoll av försvars- (Bilaga A). beredningar-

v J ' nas arbeten.

Beredningarnas arbeten, som pågingo även sedan innevarande års första Försvarslagtima Riksdag tagit sin början, blevo i början av februari av bered- ängarnas ningarna själva ajournerade, varefter beredningarnas samtliga ledamöter, upplösning. med undantag av herrar Wachtineister, Moll, Beck-Friis, Först, P. M. Olsson och Carl Persson, under hänvisning till det timade statsrådsskiftet, anhöllo om entledigande från sitt uppdrag. Sedan inom beredningarna vidtagits de expeditionella åtgärder beträffande respektive beredningars arbeten, som kunde anses behövliga för att beredningarnas arbetsresultat måtte bliva tillgängligt i lämplig form, blevo genom beslut den 18 mars 1914 samtliga beredningarna förklarade upplösta.

Första beredningen hade låtit trycka betänkande i två delar, av vilka Redogörelse den senare delen betecknats såsom preliminär. De i båda delarna omför-{Zllmngarmälda ämnena hade varit föremål för behandling i beredningarnas plenum, nas arbeten.

I fråga om arméns och flottans inbördes betydelse för landets försvar hade andra beredningen avgivit förslag till principbetänkande, vilket

46 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

behandlats av de samlade beredningarna. Vidare hade denna beredning avgivit preliminärt betänkande angående sjöförsvaret, vilket likaledes föredragits vid plenisammanträde med beredningarna. Vid arbetets avslutande förelågo därjämte i tryck hos denna beredning dels ett betänkande och förslag angående modernisering av l:sta klass pansarbåtar, vilket hade utdelats till samtliga beredningars ledamöter för behandling i plenum, och dels ett förslag till andra försvarsberedningens betänkande angående det fasta kustförsvarets ordnande, vilket utarbetats inom beredningens sekretariat, men icke underställts beredningens slutliga prövning.

Tredje beredningen hade avgivit särskilda yttranden angående infanteriets, artilleriets, trängens samt fortifikationens och ingenjörtruppernas organisation, vilka blivit behandlade i beredningarnas plenum. Vid arbetets avslutande förelåg dessutom hos denna beredning i ofullbordat skick ett förslag till yttrande angående arméns hästar.

Fjärde beredningen hade avgivit yttrande angående övningstiden för de värnpliktiga vid arméns specialvapen, flottan och kustartilleriet, angående säkerhetsbesättningar i fästningarna samt angående uppbådsindelningen: och hade dessa yttranden varit föremål för behandling i beredningarnas plenum. Beträffande frågan om övningstiden för infanteriet i allmänhet samt den därmed sammanhängande underbefälsfrågan hade inom fjärde beredningen med ledning av beredningarnas därutinnan i plenum fattade preliminära beslut utarbetats förslag till yttranden, vilka dock icke blivit prövade av vare sig fjärde beredningen eller beredningarna i plenum. Jämväl hade utarbetats ett förslag till yttrande angående värnpliktstid och värnpliktsuppbåd.

Beträffande det läge, vari andra, tredje och fjärde beredningarnas arbeten i övrigt befunno sig vid beredningarnas upplösning, tillåter jag mig hänvisa till särskilda, mig tillhandakomna redogörelser, avgivna för andra och fjärde beredningarna av respektive sekreterare samt för tredje beredningen av tre utav beredningens ledamöter (Bilagor B, C och 1J).

I avseende på frågan om vilket belopp, som under den närmaste tiden framåt borde under behörigt tillgodoseende av andra statsändamål anses disponibelt för försvarsväsendet i dess helhet, samt angående vardera försvarsgrenens, arméns och marinens, betydelse för landets försvar och därav betingade andel i den totala försvarsbudgeten, amser jag mig böra lämna en kortfattad redogörelse för första och andra försvarsberedningarnas utredningar, vilka utredningar, enligt vad försvarsberedningarnas protokoll utvisa, blivit preliminärt behandlade i beredningarnas plenum och därvid godkända.

47 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

För åstadkommande av underlag för bedömande av vilka belopp, som för försvars väsendet i dess helhet kunde anses disponibla under perioden 1915 —1923, har första beredningen uppgjort förslagsbudgeter beträdande de civila huvudtitlarna under sagda period. Beredningen har sammanställt sina beräkningar sålunda:

I »utgifterna» ingå statsverkets kostnader för det militära pensionsväsendet. Om dessa kostnader avdragas och »överskotten» höjas med motsvarande belopp, erhåller tablån följande utseende:

Beredningen har framhållit, att den vid beräkningarna använda metoden utan tvivel är ägnad att leda till ett överskattande av utgifterna. Beredningen hade nämligen i regel måst åtnöja sig med att inregistrera de av vederbörande myndigheter, kommittéer in. fl. framlagda krav och kostnadsberäkningar utan hänsyn till att kraven vid blivande prövning kunde komma att, måhända i väsentliga avseenden, nedprutas eller kanske helt och hållet undanskjutas till tiden efter periodens slut. Beredningen hade för de senaste åren jämfört beloppet av de utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionerna under de särskilda huvudtitlarna äskade anslag med de av

Första

försvars-

bered-

ningen.

Förslags-

budgeter

1915—1923.

48 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Riksdagen enligt fastställda riksstater i sådant avseende beviljade. Härvid hade en viss bekräftelse vunnits på riktigheten av antagandet, att utvecklingen i allmänhet bleve långsammare, än som från början planerats. Det syntes antagligt, att till följd av ett sådant framskjutande i tiden av den tänkta utvecklingen en minskning med någon miljon i de av beredningen för de särskilda åren beräknade slutsummor kunde uppkomma.

Å andra sidan borde dock icke förbises, att andra nya utgiftskrav än sådana, varom man för närvarande ägde kännedom, kunde under perioden uppkomma och vinna beaktande, t. ex. nya löneregleringsfrågor. Beredningen hade dock tagit hänsyn till alla nu föreliggande förslag till löneregleringar. Även den betydande löneförhöjning för folkskollärarpersonalen, varom lärarlönenämnden ämnade framlägga förslag, hade medtagits i beräkningarna, ehuru densamma antagits komina att verka med hela sitt belopp först vid periodens slut. För de stora tjänstemannakårer, som under de senaste åren fått nya lönestater fastställda, torde i allmänhet icke nya löneförhöjningar vara att förutse. En eventuell löneförhöjning för statens järnvägars personal torde kunna genomföras utan att rubba järnvägsstyrelsens beräkningar rörande järnvägarnas nettoavkastning för perioden i dess helhet. För mötande av oförutsedda utgifter under huvudtitlarna hade beredningen utöver myndigheternas förslag upptagit årligen stigande belopp, som för sista året i perioden uppginge till sammanlagt 2,790,000 kronor.

Därest i fråga om pensionsförsäkringen krav på nuvarande generationens av åldringar delaktighet i försäkringen skulle komma att under perioden göra sig gällande, komme härav att föranledas en ej oväsentlig ökning i statens utgifter för pensionsförsäkringen.

Beträffande inkomsterna ansåge beredningen sig vid dessas beräkning hava iakttagit all försiktighet, varjämte tillbörlig hänsyn tagits till sannolikt förestående ändringar i lagstiftningen om alkoholhaltiga drycker. — I fråga om tullinkomsterna hade beredningen utfört sina beräkningar med utgångspunkt från nu gällande tullagstiftning. Beredningen hade funnit det falla utanför försvarsberedningarnas uppdrag att framställa förslag till revision av nämnda lagstiftning med därav följande avsevärd minskning av tullinkomsterna. 1 inkomsterna hade inberäknats tobaksskatt med 6 miljoner kronor under vart och ett av åren 1915—1919 samt med 12 miljoner kronor under varje av periodens övriga år.

Beräkning Beredningen har vidare undersökt, vilka ytterligare tillgångar, som,

lig are1 till- utan att skattekraften överbelastades, kunde närmast beredas för bestridande gångar, av statsverkets utgifter, samt har härom yttrat följande.

49 Kungl. May.ts nåd. proposition nr 58.

Vidkommande de norrbottniska gruvfälten torde ej den möjligheten vara utesluten, att under perioden ett tillgodogörande även av statens för närvarande obrukade malmtillgångar i Norrbotten kunde ifrågakomma, men beredningen hade ansett sig icke kunna inlåta sig på några beräkningar rörande en dylik eventualitet.

I fråga däremot om avkastningen av statens skogar hade beredningen låtit genom sakkunniga verkställa undersökning, huruvida icke, genom tillämpande av andra principer vid skogsavverkningen än de hittills följda, avkastningen skulle kunna ökas. Med stöd av de sakkunnigas utlåtande hade beredningen beräknat den ökning i nettoavkastningen av statens domäner, som angåves i efterföljande tablå.

Stämpelbeskattningen, som i de flesta andra länder vore vida mer använd än hos oss, torde kunna utan olägenhet i vårt land utnyttjas i något högre grad, än hittills ägt rum. Med utgångspunkt från det den 29 december 1909 av särskilda kommitterade avgivna förslaget till utvidgning av stämpelbeskattningen hade beredningen funnit sig kunna antaga, att ett belopp av omkring 3 miljoner kronor skulle kunna uttagas genom ökad stämpelbeskattning; och syntes detta belopp i mån av den ekonomiska utvecklingens fortgång böra kunna växa med ungefär 3 procent årligen.

Ett borttagande av rätten att vid inkomsttaxeringen njuta avdrag för andra utskylder än kronoutskylder skulle öka inkomst- och förmögenhetsskatten med i medeltal omkring 3 miljoner kronor årligen.

Den ökning i statsinkomster, som skulle åstadkommas genom nu berörda tre omständigheter, har beredningen åskådliggjort o-enom följande tablå: öoJ °

Ökning enligt alternativ A.

50 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Ytterligare ökning av inkomsterna kunde enligt beredningens åsikt åstadkommas genom höjning av arvskatten, i vad den rörde större arvslotter, vilken ökning antoges inbringa omkring 1 miljon kronor om året, växande med 4 procent årligen.

Vidare skulle en höjning av inkomst- och förmögenhetsskatten med exempelvis 10 procent, ungefär jämförlig med den vid 1909 års riksdag beslutade extra inkomstskatten, inbringa vid periodens början omkring 472 miljoner kronor och vid dess slut omkring 6 miljoner kronor. Beredningen har härvid framhållit, att en dylik höjning, om den nuvarande skatteskalan bibehölles, kunde komma att särskilt för en del mindre inkomsttagare verka betungande, varför enligt beredningens åsikt någon mera betydande höjning i denna skatt icke syntes böra äga rum, utan att de grunder, varpå skatteskalan vore byggd, bleve omlagda.

Den ytterligare ökning i statsinkomster, som sålunda skulle ernås, har beredningen åskådliggjort genom denna tablå:

Ytterligare ökning enligt alternativ B.

»överskottens» storlek, om nu angivna ytterligare inkomster inräknades i förut angivna inkomstbelopp samt kostnaderna för det militära pensions väsendet upptoges bland »utgifterna», skulle bliva:

i

Öl

Ktingl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Med tillägg av inkomster enligt alternativ A.

Med tillägg av ytterligare inkomster enligt alternativ B.

Om kostnaderna för det militära pensionsväsendet fråndroges »utgifterna» och »överskotten» höjdes med motsvarande belopp, skulle tablåerna få detta utseende:

Med tillägg av inkomster enligt alternativ A.

> Över skottens^ årliga medeltal.

Konsumtionsskatternas procentuella andel av samtliga skatter.

Försvars-

utgifternas

storlek

1915-1923.

Överskottens årliga medeltal skulle bliva:

1) Om de militära pensionskostnaderna inräknades i »utgifterna»:

a) enligt den ursprungliga inkomstberäkningen . . kronor 72,470,000

b) med tillägg av inkomster enligt alt. A . . . . » 80,600,000

c) » » » ytterligare inkomster enligt alt. B » 87,010,000

2) Om de militära pensionskostnaderna ej inräknades i »utgifterna»:

a) enligt den ursprungliga inkomstberäkningen . . kronor 77,900,000

b) med tillägg av inkomster enligt alt. A ... . » 86,030,000

c) » » » ytterligare inkomster enligt alt. B » 92,440,000

Beredningen har framhållit, att de skatteökningar, som ingå i alternativen A och B, äro så lagda, att de huvudsakligen komma att träffa de mera bemedlade samhällsklasserna. Vidare har beredningen erinrat om, att den betydande minskning i skatteinkomster av spritkonsumtionen, som beredningen antagit komma att äga ram under perioden, motsvarar de utgifter, som till sin väsentligaste del burits av en del av de mindre bemedlade samhällsklasserna. Den beräknade höjningen av tobaksbeskattningen vore mindre än minskningen i spritskatterna. Konsumtionsskatternas procentuella andel i den totala skattebördan komme på grund härav att sjunka. Från att under år 1915 utgöra 67,5 % komme konsumtionsskatterna att under år 1923 uppgå till 63 % av den totala skattesumman. Om inkomstökningarna enligt alternativen A och B toges i beräknande, bleve de procentuella talen respektive 65,6 och 61,2 % samt 63,9 och 59,4 %.

På anmodan av försvarsberedningarna i plenum har första beredningen jämväl haft att yttra sig om, vilken ungefärlig utgångspunkt för beräkning av försvarsutgiftemas storlek under perioden 1915—1923, som

Kungt. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

med ledning av beredningens förut gjorda uttalanden och de däri upptagna olika alternativen för s. k. överskott borde preliminärt fastställas. Beredningen har härvid framhållit, att de nuvarande årliga försvarsutgifterna, de militära pensionskostnaderna oberäknade, icke kunde uppskattas lägre än i medeltal till omkring 83 miljoner kronor. Vidare har erinrats, att försvarsutgifterna lika litet som övriga statsutgifter torde kunna hållas stabila eller vid samma belopp mot periodens slut som vid dess början, utan torde det ligga i sakens natur att, om försvarsväsendet icke skall gå tillbaka, en successiv stegring i kostnaden måste beräknas. Beredningen har i denna fråga vidare anfört:

Med utgångspunkt från de tre här förut först angivna årliga medeltalen för »överskott» och under antagande av försvarsutgifternas successiva årliga stegring med 1 miljon kronor, skulle försvarsutgifterna alternativt kunna växa:

från 68,470,000 kronor år 1915 till 76,470,000 kronor år 1923,

» 76,600,000 » » > » 84,600,000 » » »

» 83,010,000 » » » » 91,010,000 » > » .

Då det tredje alternativet till utgångssiffran närmast anslöte sig till de nuvarande försvarskostnaderna samt det ännu icke kunde bedömas, vilka förändringar i dessa kostnader, som kunde betingas av de övriga beredningarnas utredningar, torde härav följa, att nämda alternativ mest ägnade sig till utgångspunkt för ett preliminärt fastställande av försvarsutgifterna för åren 1915—1923.

På anmodan av beredningen har överdirektören L. Widell verkställt Försvarsutredning rörande dels försvarsutgifternas förhållande till andra utgifter i’beskattning Sverige och vissa andra länder och dels beskattningen i några av dessa länder. * Sverige

Av förstnämnda utredning må här anmärkas följande, som hänför sig till året 1913 eller finansåret 1913—1914: länder.

54 Kurtgl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

En jämförelse mellan Sverige, Bulgarien och Serbien beträffande försvarsutgifter utom militära pensioner utvisar följande:

Av utredningfen angående beskattningen för år 1911 eller finansåret

o o o

1910—1911 må antecknas:

Jämförelser Beredningen har uppgjort tablåer för jämförelse mellan å ena sidan

bför£arsd-e statsverkets inkomster och utgifter under senast förflutna tiden eller från utgifterna och med år 1901 samt å andra sidan beredningens beräkningar för åren perioderna 1915—1923, därvid i försvarsutgifterna och »överskotten» inräknats kost- 1901—1914 naderna för det militära pensionsväsendet.

1915—1923. Försvarsutgifternas under perioden 1901—1914 samt »överskottens» under perioden 1915—1923 procentuella andel av dels summan verkliga utgifter och dels summan verkliga utgifter utom räntor å statsskulden framgår av följande tablå:

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

55 På anmodan av beredningarna in pleno har första beredningen iäm- Angående en

(Dl OJ väVtl8iCdtt.

väl yttrat sig om upptagande av en extra ordinär värnskatt, utgående av större förmögenheter och inkomster och avsedd för bestridande av s. k. engångsutgifter för försvai’et. Beredningen har, med tillämpning i huvudsak av de principer, som gälla för den i Tyskland under år 19 i 3 pålagda värnskatten, beräknat, att en dylik skatt hos oss skulle giva ett utbyte av 40 å 45 miljoner kronor. Skatten skulle läggas å enskilda personers förmögenheter om minst 50 000 kronor, å inkomster om minst 5 000 kronor samt å bolags nettoavkastning.

56 Kungl. Maj:ts nåd. 'proposition nr 58.

Andra Andra beredningens principbetänkande angående arméns och flottans

%eredS~ ^n^ör<^es betydelse för Sveriges försvar utgöres av två huvudavdelningar, ningen. av vj^a den första behandlar frågan om arméns och ffottans betydelse°för Sveriges försvar i egentlig mening och den andra innefattar utredning angående de båda vapnens uppgifter vid hcävdandet av Sveriges neutralitet.

I inledningen till betänkandet har beredningen förklarat, att denna uppdelning av ämnet, vilken skett med hänsyn till den särskilda betydelse, som i den offentliga diskussionen om vårt försvar tillmätts neutralitetsfrågan, avsåge dels att närmare fixera, vad neutralitetens värnande för Sveriges del kan komma att innebära, dels och i synnerhet att möjliggöra en närmare prövning, huruvida flottans särskilda uppgifter för neutralitetens värnande böra vid ordnandet av vårt försvarsväsen inverka på själva avvägningen mellan armén och flottan.

flottans be- ^ ^en först nämnda huvudavdelningen har beredningen till en början

tydelse för ställt det ifrågavarande spörsmålet i belysning av Sveriges militärpolitiska försvar\ Undersökningen i detta hänseende har utmynnat i det uttalande, att

egentlig våra försvarsanstalter måste vara inriktade på möjligheten av såväl lantkrig mening. SOm sjökrig samt att det vid utredningen närmast och huvudsakligen gäller att undersöka och fastställa de båda vapnens uppgifter och verkningsförmåga i ett krig, som Sverige har att utkämpa såväl till lands som till sjöss.

Armens och jlottans uppgifter gentemot fientliga landstigning sförsök.

Efter en detaljerad undersökning rörande såväl Sveriges landgräns som dess sjögräns i militärpolitiskt hänseende övergår beredningen till en utredning av frågan om arméns och flottans uppgifter gentemot fientliga land stigning sf örsök, därvid redogöres för olika slag av landstigningsföretag, varefter frågan ställts i belysning av dels kustgeografiska och nautiska förhållanden, dels fördelningen mellan öppen kust och skärgård. Vidare lämnas en redogörelse för de uppfattningar, som tid efter annan i olika utredningar och officiella uttalanden gjort sig gällande beträffande spörsmålet vilka uppgifter, som härvid tillkomma vår armé och vår flotta, ävensom för vissa utredningar, som i ämnet blivit på beredningens anhållan verkställda av chefen för marinstaben och chefen för generalstaben. Beredningen har härefter anfört: Av vad som sålunda framginge såväl av tidigare överväganden angående arméns och flottans uppgifter för Sveriges försvar som av dessa senare utredningar, hade beredningen dragit följande slutsatser: »Svenska flottan kan icke, även med den allra största ansträngning av vårt lands krafter, uppbringas till sådan styrka, att den i händelse av krig med en av de stora makterna vid Östersjön förmår

57 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

åtaga sig ansvaret att på Sveriges hela kust förhindra en invasion över havet, om denna makt sätter in sin kraft på att utföra invasionen. Ännu mera givet är, att en svensk flotta icke kan förhindra varje mindre landstigningsföretag; icke ens en mycket stark sjömakt kan nämligen lita på, att dess flotta förmår på varje punkt skydda kusten mot dylika företag. Svenska flottans verkningsförmåga gentemot landstigningar, så väl större som mindre, är sålunda begränsad. I fråga om de stora landstigningsföretagen, som ur försvarspolitisk synpunkt framför allt äro av betydelse, har marinstabschefen i sin anförda utredning uttryckt denna begränsning så, att flottan bör kunna förhindra invasioner på de skärgårdsklädda kusterna och försvåra dem på de öppna kusterna. Detta program är ytterst grundat på den självklara sanningen, att Sverige icke° förmår uppsätta en flotta, som kan upptaga strid med en stormakts marin på öppna havet, att Sverige för sina sjöstridsoperationer är hänvisat till det stöd, våra skärgårdar kunna lämna, och att Sverige således måste i enlighet härmed inrätta sitt sjöförsvar. Å ena sidan måste Sverige åtnöjas med fartyg, som äro särskilt lämpade för ett utnyttjande av dessa skärgårdar, men å andra sidan böra skärgårdarna också giva möjlighet för en efter dem lämpad svensk flotta att inom dem upptaga strid även med fientliga huvudkrafter. På så sätt blir vår flottas verkningsförmåga utanför skärgårdarna emot fientliga invasionsföretag reducerad, medan den däremot inom skärgårdsområdet bör kunna förhindra dylika företag. Den av marinstabschefen nu angivna begränsningen av vår flottas uPPnift gentemot fientliga landstigningsföretag har sin motsvarighet i åtskilliga tidigare formuleringar, i vilka flottans huvuduppgift förklarades vara att 'inskränka fiendens anfallspunkter’, eller 'att, tvinga fienden att välja sin anfallspunkt så långt från landets ömtåliga punkter som möjligt’, eller att 'uppehålla och fördröja fienden’, eller 'att giva armén tid till mobilisering och koncentrering1’.»

Men även det sålunda begränsade programmet, jämväl i vad angår flottans verkningsförmåga inom skärgårdsområdena, har beredningen ansett vara underkastat vissa i betänkandet närmare angivna inskränkningar.

»I varje fall», fortsätter beredningen, »är den begränsning, som vår flottas verkningsförmåga måste vara underkastad, uppenbarligen sådan, att därav måste följa allvarliga krav på armén med hänsyn till faran för landstigningar. Armén kan, allt efter krigsläget i de konkreta fallen och så långt krigföringen i det hela gör sådant nödvändigt, få sig förelagt att ingripa mot mindre landstigningsföretag, så väl diversioner som överrumplingar. Det kan likaledes bliva arméns uppgift att möta en stor överskeppning, en invasion över havet.

Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 28 käft. (Nr 58.) 8

58 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Härav kan uppenbarligen icke dragas den slutsatsen, att Sverige, i och för sitt försvar emot landstigningar, icke skulle vara i behov av någon flotta. Om Sverige saknade sjöförsvar, så skulle därmed faran för invasioner sjöledes och andra landstigningsföretag växa i utomordentlig grad. Vägen för en stor överskeppning över havet vore då för fienden fullt betryggad och — om anfallet planerades av eu stormakt, med vilken Sverige har gemensam landgräns — bekvämare, snabbare och säkrare samt också ur andra synpunkter mera lockande än vägen till lands. Vidare skulle i sådant fall intet effektivt spaningsväsen till sjöss kunna uppehållas, den fientliga flottans rekognosceringar efter lämpliga landstigningspunkter skulle ej kunna avvisas och en fientlig transportflotta ej kunna med någon säkerhet upptäckas, när den nalkades den utsedda landstigningsplatsen. Oviss, mot vilken del av kusten ett landstigningsföretag kunde komma att riktas, skulle den svenska armén under sådana förhållanden omöjligen kunna räkna på att hinna fram i tid eller med tillbörlig styrka möta anfallet. Till och med våra skärgårdar bleve då för oss en allvarsam fara i stället för en avsevärd hjälp. De skulle nämligen för själva urlastningen och landsättningen erbjuda fienden särskilt goda möjligheter. I ett av flotta oskyddat skärgårdsområde skulle eu landstigande fiende ha särskilt lätt att sätta sig fast för att sedan begagna det såsom operationsbas för företag emot fastlandet.

En krigsflotta, som betager eu fiende det trygga och obestridda åtnjutandet av dessa fördelar vid landstigningsföretag mot vårt land, är alltså för Sverige oumbärlig.

Om sålunda, å ena sidan, flottan icke kan ensam utgöra ett tillfredsställande skydd emot landstigningar, utan armén måste vara beredd att i fall av behov ingripa emot sådana, men, å andra sidan, en flotta ej kan umbäras, emedan utan flotta arméns uppgift blir olöslig, så återstår att närmare bestämma förhållandet mellan armén och flottan i deras samverkan gent emot landstigningarna. Detta kan endast ske genom en avvägning emellan de båda vapnen på grundvalen av vardera vapnets verkningsförmåga i berörda hänseende.

Vad armén beträffar, kan man härvid utgå från en i så måtto bestämd förutsättning, att armén alltid måste räkna såväl med uppgiften att ingripa mot mindre landstigningsföretag som ock med möjligheten att behöva möta större överskeppningar, nämligen om sådana ej kunnat förekommas eller avvisas av flottan. Arméns organisation måste tillgodose dessa uppgifter, framför allt de senare. I fråga åter om flottan är förutsättningen vid denna avvägning så till vida given, att under alla för-

59 Kimgl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

hållanden en viss effektivitet mot fientliga landstigningsföretag, framförallt de till invasioner hänförliga, kan sägas vara för flottan oumbärlig, att denna effektivitet hos flottan både behöver vara och *kan göras särskilt stark inom skärgårdsområdet samt att den gentemot fientliga landstigningsföretag, som riktas mot öppen kust, likaledes är mycket eftersträvansvärd, men givetvis svårare att uppnå.

Inom ramen för denna flottans effektivitet finnas emellertid tydligen vissa latituder. I ett avseende, nämligen beträffande flottans verkningsförmåga vid öppen kust, är en sådan angiven redan i själva formuleringen av marinstabschefens uttalande. När det däri heter, att flottan bör kunna 'försvåra’ fientliga landstigningsföretag riktade mot den öppna kusten, så är det uppenbart, att detta 'försvårande’ inrymmer olika grader av stvrka och kan vara mer eller mindre verksamt samt att de krav, som denna uppgift ställer på flottans organisation och sammansättning, icke kunna närmare fixeras. De tidigare använda formuleringarna för samma del av flottans uppgift, nämligen att den bör kunna 'oroa’ eller 'fördröja’ ett sådant fientligt landstigningsföretag, äro på liknande sätt tänjbara till sin innebörd. Men även när det gäller skyddandet av de skärgårdsklädda kusterna, låter sig en latitud påvisas i anspråken på flottans effektivitet. Såsom förut angivits, äro nämligen möjligheterna för vår flotta att kunna 'förhindra’ alla olika fall av mindre landstigningsföretag underkastade en given begränsning, som gäller jämväl i fråga om skärgårdsområdena, och även flottans förmåga att där förhindra större landstigningsföretag kan svårligen bliva absolut, åtminstone så vitt angår samtliga skärgårdar, utan måste stå i ett visst förhållande till de större eller mindre ansträngningar, fienden kan antagas vilja göra för verkställandet av eu landstigning inom det ena eller det andra av dessa områden.

Det låter sig alltså svårligen göra att genom formulering av vissa abstrakta regler bestämma flottans erforderliga styrka gent emot fientliga landstigningsförsök i förhållande till arméns erforderliga styrka för samma ändamål. Detta måste ske på konkret väg. Dels måste en undersökning företagas rörande de för angivna olika ändamål lämpade olika fartygstyper, det erforderliga antalet fartyg av vart slag, den mest krigsdugliga organisation i fråga om bemanning, utrustning och dylikt samt därav föranledda kostnader, dels måste en jämförelse göras mellan å ena sidan det krafttillskott, som genom främjande i det ena eller andra avseendet av flottans verkningsförmåga skulle kunna åstadkommas för försvarsväsendet i dess helhet, och å andra sidan det tillskott i landets försvarskraft, som vunnes genom användning av motsvarande kostnad för armén.

60 Flottans uppgifter av ren sjökrig 8natur.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Innan denna konkreta avvägning sker, måste emellertid de båda vapnens uppgifter gent emot landstigningsföretag sammanställas med deras uppgifter av annaji art.>

I fråga om armén har beredningen sålunda framhållit, att dess eventuella uppgifter gent emot fientliga landstigningsföretag innebära ett tilllägre: till arméns uppgifter gent emot en invasion över landgränsen och att krigsläget uppenbarligen kan bliva sådant, att armen har att lösa dessa uppgifter samtidigt.

Vad åter angår flottan, tillkomme till dess uppgifter gent emot fientliga landstigningsföretag också uppgifter av ren sjö krig mat ur. Men den svenska flottan kunde härutinnan icke tänkas vinna en styrka, som satte den i stånd att upptaga öppen strid med en fientlig stormakts flotta. Följaktligen koinine en sådan säkerligen att, i den mån dess sjöstridskrafter sådant medgåve, försöka blockera Sveriges kuster dels genom åtgärder för instängande, förstörande eller oskadliggörande av Sveriges krigsfiotta (s. k. örlogsblockad) och dels genom vidtagande av mått och steg för hämmande av Sveriges handel, åtminstone så långt detta enligt gällande folkrättsliga regler kunde ske (s. k. handelsblockad). Sådana fientliga blockadföretag kunde av den försvarande mötas endast med sjöstridskrafter, och den svenska flottans huvudsakliga uppgifter av ren sjökrigsnatur bleve sålunda att avvärja blockad.

I fråga om örlogsblockad, vilken enligt sakens natur komme att förläggas till den hamn eller den skärgård, flottan valt till operationsbas, torde på grund av de kustgeografiska förhållandena skärgårdarna erbjuda den blockerade vissa fördelar.

Rörande handelsblockad har beredningen — efter en översikt av dess folkrättsliga reglering — anfört, hurusom Sveriges långsträckta kust erbjuder å ena sidan vissa fördelar för vårt land och å andra sidan svårigheter för en fullt effektiv och permanent blockad av dess kuster, dels till följd av kusternas rikedom på hamnar och skärgårdar och dels genom vår kuststräckas uppdelning på olika havsområden. På grund härav och med hänsyn jämväl till möjligheten för Sverige att vid blockad leda en del av sin omsättning över landgränsen mot Norge har uttalats den uppfattningen, att Sverige redan genom sitt läge har goda förutsättningar att undgå fullständig avspärrning. En härpå anställd undersökning, grundad på 1911 års statistik rörande de in- och utklarerade fartygens tontal ävensom vår handelsomsättnings fördelning på olika länder, har ansetts bestyrka denna uppfattning. Då Sverige omöjligen förmådde utveckla sin flotta till sådan storlek, att den skulle kunna fullständigt skydda kusten i dess helhet, måste

61 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

man räkna med möjligheten, att större eller mindre delar av vårt lands kuster, i den händelse Sverige skulle råka i krig med en stormakt, bleve för längre eller kortare tid avstängda från tillförsel och utförsel; ansträngningarna måste inriktas på att förhindra verklig avspärrning, tvinga de fientliga stridskrafterna att hålla sig så samlade, att så stor del av kusten som möjligt blir oblockerad, samt på den ena eller andra punkten häva blockaden. Beredningen har ansett stora förutsättningar finnas för att detta skall lyckas, om det också vore givet, att vissa allvarliga rubbningar i landets samfärdsel och därmed i hela dess ekonomiska liv kunde bliva oundvikliga. Undersökningen rörande flottans uppgifter gentemot fientlig blockad har ansetts hava givit det för avvägningen mellan armén och flottan viktiga resultat, att nämnda uppgifter i huvudsak sammanfalla med flottans uppgifter gentemot landstigningsförsök samt att det ur synpunkten av vår försvarsförmåga i dess helhet icke kan krävas, att vår flotta för att kunna bryta blockad skall vara på ett visst, bestämt sätt beskaffad eller att den skall erhålla en viss bestämd styrka: »allt talar för att den sjöstyrka, som vi finna oss böra uppställa gentemot landstigningsförsök, också bör kunna skäligen tillgodose flottans uppgift för blockadbrytning».

En härpå verkställd undersökning av vinterns inverkan pa och be- vinter™ tydelse för arméns och flottans uppgifter vid landets försvar, nämligen ivefetyLutför fråga om dels anfall över landgränsen, dels fientliga överskeppningar vinter- arméns och tid och dels fientliga anfall mot Sverige över isen, har ansetts giva vid handen bland annat följande: »Samtliga operationer till sjöss bliva vinter- dtu förstå”. tiden försvårade, men på samma gång bliva också vår flottas uppgifter underlättade. Vår armés uppgifter gentemot fientliga överskeppningsföretag bliva under vintern väsentligen inskränkta; och de särskilda krav på vår armé, vilka kunna följa av möjligheten utav anfall mot Sverige över isarna, motsvara icke tillnärmelsevis nämnda inskränkning. Arméns uppgift att möta en invasion över landgränsen framträder under vintern med ökad styrka och betydelse».

Med stöd av de sålunda utförda undersökningarna har beredningen Sammantill sist gjort följande sammanfattande slutsatser angående arméns och ‘ff

flottans inbördes betydelse för Sveriges försvar: gååndeaååén,

Vårt lands geografiska och militärpolitiska läge är sådant, iåbJdTi!

att större fientliga angrepp kunna ske över vår landgräns och detta tydelse för ej blott sommartid utan också under vintern; föZZå

Datt i händelse av krig med en stormakt vid Östersjön fientliga landstigningsföretag mot Sveriges kuster kunna vara att befara, vilka företag, åtminstone om de ske sommartid och riktas mot Östersjökusten, kunna

62 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr

antaga karaktären av stora överskeppningar, medan under vintern landstigningar, särskilt större sådana, väsentligen försvåras och i alla händelser icke torde kunna riktas mot de islagda delarna av kusten;

att anfall över vår landgräns kunna bliva kombinerade med överskeppningar, under sommartid även med överskeppningar i stor skala, samt att under vintern i stället kan tänkas övergång över isen, ehuru sannolikheten härför är ringa och i varje fall begränsad till nordligaste Sverige.

Armén ensam kan möta anfall mot vår landgräns och över isen. Gentemot landstigningar, så väl större som mindre, kräves en samverkan mellan flottan och armén. Då svenska flottan icke kan göras så stark, att den förmår trygga Sveriges hela kust vare sig mot smärre landstigningar eller mot stora överskeppningar, så måste armén räkna även med uppgiften att, där ej flottan förmått avvärja eller förekomma sådana, möta dem till lands.

I kraft av dessa sina huvuduppgifter gentemot såväl anfall till lands som överskeppningar måste armén utgöra huvudvapnet i Sveriges försvarsväsende. Arméns styrka och organisation böra bestämmas med hänsyn därtill och bliva de avgörande faktorerna i Sveriges försvarsförmåga.

En krig k flott a är oumbärlig i Sveriges försvarsväsende, i första rummet för att möta fientliga landstigningsföretag, enär utan samverkan med en flotta vår armé icke skulle hava utsikt att kunna avvärja dylika företag. Men en svensk flottas verkningsförmåga gentemot landstigningar kan icke bliva annat än begränsad i händelse av krig med en fientlig stormakt, och på vårt sjöförsvar kunna icke ställas större krav, än att det skall kunna förhindra sådana företag inom skärgårdsområde samt försvåra dem på öppen kust; även för dessa krav gälla emellertid de inskränkningar, som beredningen här ovan angivit. Betydelsen av denna flottans främsta uppgift är väsentligt förminskad under vintern. Till sagda uppgift för flottan kommer dess viktiga åliggande i rent sjökrig gentemot fientlig blockad; denna sida av Sveriges försvar kan endast tillgodoses av flottan.

Villkoren och sättet för svenska flottans uppträdande gentemot landstigningsföretag äro väsentligen desamma som för dess ingripande mot blockad. Till grund för flottans organisation kunna alltså läggas dess uppgifter emot landstigningar; den flotta, som vi ur denna synpunkt finna oss böra uppsätta, bör också kunna efter måttet av våra krafter möta fientlig blockad.

Det resultat i fråga om arméns och flottans inbördes betydelse för Sveriges försvar i egentlig mening, som framgått ur undersökningen av vårt lands militärpolitiska läge, bestyrkes yttermera därav, att Sverige icke kan rätt tillgodogöra sig sin försvarskraft, om ej försvarets tyngdpunkt

63 Kungl. AIaj:ts nåd. proposition nr 58.

avgjort förlagges till armén. Ty för ett icke rikt land som vårt måste i ännu högre grad än för andra länder folkets levande kraft utgöra huvudtillgången för försvaret, och denna tillgång kan endast av°armén fullt utnyttjas. lan flottas styrka åter beror väsentligen, och i vida högre °rad än arméns, på död materiel, vars dyrbarhet i och för sig starkt begränsar våra möjligheter till en kraftutveckling till sjöss och som dessutom”därest den under ett krig skulle förstöras eller decimeras, icke kan hastigt no0" ersättas. ° n

En avvägning av det lämpliga förhållandet mellan arméns och flottans styrka, vilken avvägning har att hålla sig inom ramen av vårt lands ekonomiska bärkraft och andra statsbehovs tillbörliga tillgodoseende, måste ske på grundvalen av de båda vapnens sålunda bestämda uppgifter och konstaterade verkningsförmåga. Vid denna avvägning måste följaktligen tillses, att armén i främsta rummet får möjlighet att — efter måttet”av Sveriges tillgångar fylla sina för vår försvarsförmåga avgörande uppgifter, men likaledes, att flottan erhåller sådan effektivitet gent emot fientliga landstigningsförsök, som befunnits erforderlig.

Huru högt å ena sidan arméns och å andra sidan flottans styrka kan uppbringas, bör bero på en prövning av de båda vapnens intressen och behov sida vid sida. Det gäller därvid att jämföra den vinst i allmän försvarskraft, som kan ernås genom vissa försvarsåtgärder till sjöss, med den, som erhålles genom motsvarande medels användning till lantförsvaret.

Vid en sådan jämförelse förefinnes emellertid, ur synpunkten av de båda vapnens konstaterade verkningsförmåga, en viss olikhet dem emellan. Vad armén beträffar, låter det sig uppenbarligen icke gorå att skilja mellan dess båda huvuduppgifter på sådant sätt, att större vikt skulle tillmätas den ena än den andra, och att sålunda uppställandet av en viss arméstvrka för att kunna möta en fientlig invasion över landgränsen skulle vara viktigare än åvägabringandet av erforderlig styrka gentemot en invasion över havet, eller tvärtom. Ty armén måste försvara landets självständighet mot angripare, vare sig de intränga till lands eller överskeppas eller hota oss på båda dessa vägar. I fråga om sjövapnet åter framträder, såsom ovan sägs, en med våra kustgeografiska förhållanden och vårt militärpolitiska läge given skillnad mellan flottans verkningsförmåga inom skärgårdsområde, vilken sträcker sig därhän, att den bör kunna hindra fientlig landstigning, och flottans verkningsförmåga på öppen kust, i vilket avseende vi aldrig av flottan kunna fordra mera, än att den må där kunna försvåra fientliga landstigningsföretag. Härav följer för flottans egen del, att dess effektivitet inom och intill skärgårdsområden bör ställas i främsta

64 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

rummet och att dess effektivitet på öppen kust, om också i och för sig än så önskvärd, kommer i andra rummet. Och vid avvägningen mellan armén å ena sidan och flottan å den andra måste nämnda skiljaktighet mellan flottans verkningsförmåga inom skärgård och på öppen kust föranleda, att medan dess effektivitet inom skärgårdsområde tydligen bör tillgodoses jämsides med arméns, så måste däremot flottans behov, i vad angår dess effektivitet på öppen kust, stå tillbaka för vad som är påtagligen behövligt för arméns effektivitet vid fyllandet av dess nämnda huvuduppgifter.

I enskildheter kan avvägningen endast genomföras på så sätt, att vederbörliga förslag för tillgodoseende av å ena sidan arméns och å andra sidan flottans behov i olika avseenden framläggas och, efter nyss angivna synpunkter, jämföras med hänsyn till dessa förslags betydelse för landets försvar i dess helhet.»

Arméns och I betänkandets andra huvudavdelning, nämligen rörande arméns och

^gifter mt flottans uppgifter vid hävdandet av Sveriges neutralitet, behandlas först hävdandet den folkrättsliga sidan av spörsmålet om neutralitetens hävdande, därvid 'neutralitet, dels redogöres för innehållet i de vid andra Haagkonferensen (år 1907) avslutade konventionerna n:r 5 och 13, den förstnämnda angående »neutrala Frågans folk- makters och personers rättigheter och förpliktelser under lantkrig», den rättsliga sida. Onämnda om »neutrala makters rättigheter och skyldigheter i händelse av sjökrig», dels ock lämnas utredning i frågan, vilka huvudsakliga former av neutralitetskränkning, som för Sveriges del kunna i allmänhet vara att befara, och vilka huvudsakliga förpliktelser, som åligga Sverige till neutralitetens hävdande. I sistnämnda avseende har framhållits, att konventionerna icke innehålla några bestämmelser, av vilka kan inhämtas, hur Sveriges vapenmakt skall vara beskaffad för att motsvara konventionernas och den allmänna folkrättens krav på den neutrala staten, att någon fixering av måttet på dessa fordringar ej kan ske och att följaktligen icke ur de allmänna folkrättsliga reglerna kan utläsas någon närmare bestämd fordran på beskaffenheten av Sveriges krigsmakt, så vitt den avser neutralitetens upprätthållande. Ur en av utrikesdepartementet på beredningens begäran föranstaltad utredning i denna fråga har i detta sammanhang anförts följande:

»Av hela den redogörelse, som ovan lämnats, torde otvetydigt framgå, att det är en stats ovillkorliga skyldighet att motsätta sig neutralitetskränkningar på sitt område och att staten måste vara utrustad med lämpliga medel för att kunna fylla denna plikt. Rörande storleken och omfattningen av dessa medel hava Haag-konventionerna icke lämnat någon föreskrift och icke heller lär sådant kunna folkrättsligt i internationella avtal fastslås. Därvid måste dock alltid staten ihågkomma, att, om den-

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

samma icke sörjer för att möjliggöra neutralitetsplikternas uppfyllande i ett givet ögonblick eller till och med på förhand sätter sig ur stånd att fullgöra dem, staten kan bliva folkrättsligt ansvarig gent emot de andra stater, vilkas rätt kränkts genom neutralitetsbrottet. Visserligen är icke eu stat skyldig att göra mer, än hon verkligen förmår. Men om den sätter sig ur stånd att fullgöra sina skyldigheter, har den icke gjort, vad den formar. Om man utgår härifrån, blir regeln alltså den, att en stat maste hävda sin neutralitet med så stor kraft, som står i förhållande till dess folkmängd, rikedom och övriga resurser. Skulle en stat gent emot tillvitelse om uraktlåtenhet i detta hänseende vilja invända, att hon gjort allt som av henne rimligen kan begäras, torde man få anse, att bevisskyldigheten härutinnan åligger den neutrala staten, d. v. s. att staten skall visa, att det icke stått i hennes makt att göra mer.»

Beredningen övergår härefter till en undersökning rörande de huvudsakliga konkreta fall av europeiska konflikter, som kunna bringa vår neutralitet i fara, på vilka olika sätt detta kan ske och vilka delar av svenskt territorium, som därvid kunna företrädesvis befaras bliva utsatta för neutralitetskränkmng,. alltså ett skärskådande av ämnets volitivkt-qeografiska sida, utan att likväl beredningen därmed avser något som helst uttalande om den större eller mindre sannolikheten för de krigiska konflikter mellan olika makter, som kunna tänkas.

. Rörande de olika former av neutralitetskränkningar, som under de olika förmer angivna olika krigsfallen äro att befara, har bland annat framhållits, att sådana av nfUtral> till sm innebörd mera allvarliga kränkningar, som ske genom att kri°-förande makt vill använda svensk hamn, redd eller farvatten till operationsbas, enligt sakens natur kunna bättre lokaliseras, än vad fallet är med exempelvis sadana neutralitetskränkningar, som bestå i missbruk av asylrätten, uppbringning, visitering, fientliga handlingar mellan de krigförande inom svenskt territorium m. in. dylikt, vilket nämligen kan inträffa var som helst inom de svenska områden, som av kriget beröras, och lika väl utanför öppen kust som i skärgårdsområde.

För militära åtgärder mot kränkning av Sveriges neutralitet under ett sjökrig komme uppenbarligen sjövapnet i första hand till användning men jämväl armén att behöva anlitas. — Efter en översikt rörande de olika militära åtgärder, som mot olika former av neutralitetskränknin°-ar kunna ifrågakomma, har såsom allmänt resultat av gjorda undersökmngar anförts, att armén och flottan kunna avses att på angivet sätt samverka vid alla de såsom hamnområden lämpliga platser, där huvudsakligen ett ockupationsförsök från krigförande makt kan vara att befara; och har eredmngen framnållit, att det ville synas, som om mera omfattande uppgifter

Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 28 käft. (Nr 58'.)° 9

tetshränkning ar.

6G

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

i detta hänseende kunna komma att tillfalla flottan än armén, liksom, det i allmänhet torde bliva flottan, som närmast komme att ingripa jämväl mot andra kränkningar av neutraliteten inom svenskt territorialvatten. sammanfat- Beredningen har slutligen gjort följande »sammanfattande slutsatser an-

umde siutsat- arméns och flottans inbördes betydelse för hävdandet av Sveriges neu-

ZZfZ ^tet»: »En sammanfattning av utredningens resultat giver vid handen, att flottans upp- jet hUvudsaklio-en är för fall av sjökrig, som vår neutralitet kan komma daiZelZlZ-i fara på sådant sätt, att krav på neutralitetsskydd behöva ställas på riges neutrali- §verj^reg försvarsanstalter. Vid de olika fall av sjökrig, som kunna komma tet' att beröra Sveriges ställning såsom neutral makt, behöver armén kunna upprätthålla effektiv bevakning av hotade punkter i land och i fall av behov hastigt besätta vissa begränsade hamnområden med mindre avdelningar av infanteri och artilleri. Krigshamnarnas beredskap bör vara snabbt effektiv. För samma begränsade hamnområden, som ovan nämnts, bör flottan kunna hastigt utföra inineringar och utlägga bevaknings- och stödfartyg, och bör flottan därjämte kunna uppträda, där sådant påkallas, med eu samlad styrka för att giva eftertryck åt den varning för och det skydd mot neutralitetsbrott, som med de lokala anordningarna avses.

Slutligen bör flottan kunna jämväl självständigt möta och avvärja möjligen skeende förgripelse!’ mot vår neutralitet på platser, där lokala anordningar icke äro träffade.

De resultat, som sålunda vid undersökningen framkommit rörande arméns och flottans uppgifter vid hävdandet av Sveriges neutralitet, angiva närmast de olika slag av försvarsanstalter, som från de båda vapnens sida äro för ifrågavarande ändamål erforderliga. En annan sida av frågan är däremot, vilken militär styrka dessa anstalter behöva kunna utveckla för att av de krigförande bliva respekterade eller för. att kunna med våld avvisa möjligen skeende försök till neutralitetskränkning.

Under detta spörsmål kunna uppenbarligen icke inrymmas de fall, då krigförande makt kan vara besluten att till varje pris, även inför utsikten att därigenom bliva invecklad i krig med Sverige, begagna sig av neutralt svenskt territorium eller territorialvatten eller eljes begå någon dylik handling, som i verkligheten utgör ett direkt, om också lokalt begränsat angrepp. Att möta sådana angrepp tillhör nämligen uppgiften föi

Sveriges försvar i egentlig mening.

Den nu ifrågavarande undersökningen avser däremot det tall, da en kri o-förande visserligen kan önska att för sina operationer begagna svenskt område på ett sätt, som kränker Sveriges neutralitet, eller eljest emot vårt land företaga någon neutralitetskränkande handling, men icke har för avsikt att för sådant ändamål äventyra eller framkalla ett krig med Sverige.

67 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Och det gäller att söka utreda, vilken styrka Sverige behöver inlägga i sina neutralitetsanstalter till lands och sjöss för att förhindra dylikt^eller för att avskräcka de krigförande även från försök i nämnda riktning. Det är emellertid tydligt, att denna styrka icke kan ur allmänt militär synpunkt direkt angivas och bestämmas, lika litet som något dylikt kan ske på folkrättsliga grunder, såsom också härförut framhållits. Frågan är nämligen ytterst beroende på omständigheterna i de särskilda fallen, på politiska och militära faktorer, såsom förhållandet mellan de krigförandes egna krafter, krigets mål, det allmänna politiska läget o. s. v. I alla händelser, och just ur de nu anförda synpunkterna, måste det för Sveriges förmåga att hävda sin neutralitet vara av grundläggande vikt, att ej blott de direkta militära neutralitetsanstalterna, utan över huvud taget hela landets försvarsväsende kommer landets neutralitet till godo, så att detta försvarsväsen i fall av behov står bakom själva neutralitetsanstalterna. Det eftertryck, varmed Sverige kan avvisa en neutralitetskränkning, och den respekt, som en av vårt land utfärdad neutralitetsförklaring kan ingiva, bero. sålunda ytterst på vårt försvarsväsen i dess helhet. Detta militärpolitiska faktum sammanstämmer väl med de ovan anförda folkrättsliga reglerna, att neutraliteten måste hävdas med 'alla medel, varöver den neutrala makten förfogar’, och med de 'till dess förfogande stående medel’. Men å andra sidan bör Sverige för hävdandet av sin neutralitet icke behöva gå utöver det allmänna mått av försvarsanstalter, som erfordras för värnande av vårt lands självständighet.

Emellertid framträder i fråga om fördelningen mellan armén och flottan av uppgifterna vid neutralitetens värnande, i jämförelse med motsvarande fördelning av de båda vapnens uppgifter vid landets försvar i egentlig mening, en relativ ökning av flottan och en relativ minskning av arméns betydelse. Denna förskjutning gäller de militära neutralitetsanstalternas art, i det att vid undersökning rörande dessa anstalter befunnits, att mera omfattande uppgifter kunna komma att tillfalla flottan än armén. Motsvarande förskjutning gör sig tydligen också gällande med hänsyn till det bakom själva neutralitetsanstalterna stående allmänna för-svarsväsendets förmåga att stödja dessa anstalter och förebygga en neutralitetskränkning från krigförandes sida.

Visserligen förefinnas, såsom här förut framhållits, möjligheter för armén och flottan att samverka gentemot de allvarligaste farorna för en neutralitetskränkning, och följaktligen kunna även såväl arméns som flottans huvudstyrkor stå bakom de till neutralitetsbevakning framsända avdelningarna av båda vapnen samt vid behov insätta ökade krafter för bådadera. Men härutinnan har flottan det försteg, att den lättare och hastigare än

68 Kungl. Maj:ts nåd. 'proposition nr 58.

armén kan, om så befinnes lämpligt, samla hela sin styrka på en hotad punkt. Och beträffande de båda vapnens förmåga att avhålla krigförande makt från försök att kränka Sveriges neutralitet må såsom en omständighet av vikt särskilt framhållas, att för de krigförande makterna måste, med hänsyn till den möjligheten att en neutralitetskränkning skulle leda till öppet krig även med Sverige, den svenska flottan utgöra eu faktor av mera omedelbar betydelse än armén för kriget i dess helhet. Med Sveriges havomflutna läge är det nämligen i sådant fall egentligen vår flotta, som närmast torde av krigförande tagas i beräkningen; den kunde sålunda gentemot den neutralitetskränkande makten komma att uppträda ej blott defensivt, utan jämväl offensivt, och om därför en krigförande stormakt över huvud taget räknar med risken att genom neutralitetskränkning tvinga Sverige in i kriget på motståndarens sida, så representeras denna risk i förstå hand av den förstärkning, som svenska flottan skulle komma att bereda motståndarens sjöstridskrafter.

Frågan blir då slutligen, huruvida flottans särskilda betydelse för neutralitetens värnande bör föranleda en annan proportion mellan de båda vapnen än den, som med hänsyn till det egentliga självständighetsförsvaret kan befinnas lämplig.

En ingående prövning av denna fråga skulle tydligen förutsätta, att först blivit konkret beräknat, vilken flotta som för försvaret av Sveriges självständighet bör uppställas, och att därefter undersökes, i vad mån en sådan flotta beträffande storlek och beskaffenhet i övrigt motsvarar de uppgifter, som kunna tillkomma henne för neutralitetens värnande. Redan principiellt torde kunna fastslås, att den flotta, av vilken Sverige kan befinnas vara i behov för mötande av fientliga angrepp, landstigningar och blockad, bör kunna fylla de krav, som ställas på svenska flottan i och för de omedelbara militära anstalterna till neutralitetens värnande. Gäller det åter flottans betydelse därutinnan, att den medför en viss risk för krigförande makt att genom en neutralitetskränkande handling göra Sveiige till sin fiende i kriget, så kunna givetvis inga bestämda mått angivas för storleken av den risk, som kan vara ägnad att avhålla från neutralitetskränkningen. Men i vart fall måste alltid fördelen av att öka flottan för neutralitetens värnande vägas emot faran av att i motsvarande grad minska den styrka hos armén, som prövats erforderlig för vår självständighets försvar. Och det synes beredningen, att nämnda fördel icke skulle med hänsyn till Sveriges läge i dess helhet uppväga en sådan fara. ,

På dessa grunder finner beredningen, att förhållandet mellan armens och flottans betydelse för neutralitetens värnande icke bör föranleda någon ändring i den avvägning mellan armen och flottan, som sker med hän

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58. 69

syn till deras uppgifter och betydelse för försvaret av Sveriges självständighet».

Redan dagen efter den nuvarande ministärens bildande lämnades, den 18 februari 1914, Riksdagens båda kamrar följande förklaring:

»Den nytillträdande ministären har ansett riktigt att redan nu giva kammaren ett meddelande om de omständigheter, som föranlett dess tillkomst, och om dess avsikter.

Sedan den Staaffska ministären inlämnat sina avskedsansökningar, hänvände sig Konungen för bildande av den nya ministär, som till följd härav måste komma till stånd, till det liberala partiet inom Riksdagen, ur vilket den föregående framgått. Det hade enligt min och mina kollegers mening varit önskvärt, att denna hänvändelse lett till positivt resultat, men det försök, som gjordes, lyckades som bekant icke. Landshövdingen friherre de Geer lärer icke hos sina partikamrater erhållit det stöd, som han ansåg erforderligt, och fann sig därför nödsakad att i Konungens händer återlämna uppdraget. Först därefter blev jag tillkallad. I den då föreliggande situationen förordade jag, när det liberala partiet inom Riksdagen syntes bestämt för att icke medverka vid ministärbildandet, att detta måtte av Konungen anförtros åt Riksdagens höger såsom den enda grupp inom Riksdagen, som vid nämnda förhållande kunde ifrågakomma. Konungen, som livligt beklagade, att någon liberal ministär icke kunnat bildas, ville emellertid, i allt vad på honom kunde ankomma, söka förhindra, att den meningsskiljaktighet, som föranlett den Staaffska ministärens avskedsansökan, skulle bliva en partifråga, som störande inverkade på lösningen av vårt lands livsfråga, försvarsfrågan. Han önskade därför, att det nya statsrådet, när det ej syntes kunna bliva en liberal ministär, ej heller skulle bliva en ministär, bildad av riksdagshögern. Det borde enligt hans mening vara en ministär, som med krafter samlade från olika håll, där under föreliggande förhållanden medverkan kunde påräknas, skulle inrikta sin verksamhet särskilt på försvarsfrågans lösning.

Då jag efter förnyat övervägande blev övertygad, att ministärens bildande på sådant sätt skulle, om det visade sig utförbart, vara i det allmännas intresse att föredraga framför den enda möjlighet, som i övrigt syntes återstå, kunde jag icke undandraga mig att, när sådant av mig äskades, göra ett försök.

Det tillmötesgående och den uppmuntran, som jag från skilda håll fick röna, bekräftade i sin mån förhoppningen, att jag skulle kunna i någon mån gagna vårt land.

Den nya ministärens uppgift är att i den situation, som föreligger,

Meddelande av ministären vid Riksdagens kamrars sammanträden den 18 februari 1914.

70 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

gorå vad göras kan för en snar och tillfredsställande lösning av försvarsfrågan. Sveriges anseende och därmed i viss mån också dess trygghet har genom de senaste årens storartade uttryck för en stark och över partimotsatser höjd, offervillig fosterlandskärlek mycket ökats. Bittert vore det i sanning, om vad sålunda vunnits i anseende och trygghet skulle gå förlorat och om samtidigt det väpnade försvarets oundgängliga stärkande fördröjdes. Det bör så vitt möjligt förebyggas, att vårt folk inför utlandet, där kännedomen om de verkliga förhållandena i vårt land ofta är bristfällig, framstår som en nation färdig att söndra sig i häftiga partifejder på bekostnad av fosterlandets trygghet.

I den anda, som framgår av det nu sagda, har den nya ministären bildats, och i denna anda har den för avsikt att verka. Den konflikt, som uppstått till följd av vissa menigsskiljaktigheter mellan Konungen och hans förutvarande rådgivare, är enligt vår mening uppenbarligen icke sådan, att försvarsfrågans lösning för dess skull bör fördröjas.

Ministären vill såsom sitt förnämsta mål uppställa utarbetandet utan dröjsmål av ett fullständigt förslag till försvarets ordnande.

På grund av rådande förhållanden ämnar ministären föreslå Konungen, att det blivande förslaget till ny försvarsordning skall föreläggas Riksdagen, sedan valmännen genom upplösning av Andra kammaren beretts tillfälle att gå till val på denna fråga.

Ministärens syfte är att söka ena försvarsvänner ur skilda läger kring denna stora fråga med undanskjutande av meningsskiljaktigheter i andra ämnen, vilka i detta sammanhang måste framstå såsom underordnade. Dylika meningsskiljaktigheter kunna ju komma till sin rätt vid höstens allmänna val. Tiden för upplösningsbeslutet skall snarast möjligt närmare bestämmas. Samtidigt med nämnda beslut eller kort därefter skola vi offentliggöra huvuddragen av den försvarsreform, vi ämna tillstyrka Konungen att framlägga inför Riksdagen. Vid dess utarbetande skall behörigt avseende fästas därvid, att de medel, som för försvarsändamål bliva erforderliga, i form av värnskatt och annorledes uttagas på rättvist sätt och med hänsyn till den verkliga bärkraften.

Ministären vill i samband härmed uttala såsom sin övertygelse, att en god lösning av försvarsfrågan är väl förenlig med en alltjämt fortgående kraftig utveckling av det sociala reformarbetet.

1 nära sammanhang med försvarsreformen stå enligt vår mening frågorna om en reformerad krigslagstiftning och om inrättande av ett militieombudsmansämbete.

Vad angår frågor, som icke stå i sammanhang med försvarsreformen, ålägges oss av förhållandena med nödvändighet en viss begränsning. Då

71 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

ministären bildats med nämnda reform som sitt särskilda syftemål, måste spörsmål, som med den icke höra samman och som kunna antagas vara i väsentlig grad partiskiljande, tills vidare undanskjutas.

Slutligen vill ministären eftertryckligt betona, att vårt lands militära stärkande icke har annat ändamål än försvar och neutralitet.

Vi äro fullt medvetna om situationens svårigheter. Men vi äro tilllika förvissade, att ingen skall kunna misskänna det fosterländska syfte, varmed vi träda till vårt tunga och ansvarsfulla värv. Och vi anse oss ha rätt att förvänta stöd av försvarsvänner inom skilda politiska läger.»

Huvudgrunderna i det förslag till försvarsväsendets stärkande, som ministären hade för avsikt tillstyrka Eders Kungl. Maj:t att förelägga Riksdagen, efter det nyval till Andra kammaren ägt rum, blevo av mig angivna i det yttrande till statsrådsprotokollet över civilärenden den 3 mars 1914, vari jag och mina kolleger föreslogo Eders Kungl. Maj:t att, med upplösande av Riksdagen, förordna om nya val till Andra kammaren. I sagda yttrande anförde jag:

»Såsom Eders Kungl. Maj:t har sig bekant, lämnade statsrådet den 18 februari Riksdagens båda kamrar meddelande om de omständigheter, som föranlett ministärens bildande, och om dess avsikter. Av detta meddelande framgår, att ministären med Eders Kungl. Maj:ts gillande ämnar inrikta sin verksamhet huvudsakligen på försvarsfrågan.

Denna fråga är obestridligen av vital betydelse för vårt folk. Att den med nödvändighet kräver en omedelbar och fullständig lösning, därom bör numera icke heller någon meningsskiljaktighet kunna råda. De sista årens tilldragelser och förhållanden på det utrikespolitiska området hava i detta avseende varit tillräckligt talande. Även den, som förut tilläventyrs hängivit sig åt den föreställningen, att man kunde räkna på ett ostört fredslugn, måste numera inse, att den tid, då ett sådant lyckligt förhållande kan vara att förvänta, ännu är långt avlägsen. Vid flera tillfällen har, enligt vad som är allmänt känt, faran för världsfreden varit överhängande. Utbrottet av ett krig, mera ödesdigert och närmare berörande våra intressen än de krig, som rasat, har endast tack vare utomordentliga ansträngningar kunnat förhindras. Att man hittills förmått avvärja den hotande krigsfaran, är visserligen ägnat att ingiva förhoppningar för framtiden. Men på dylika ovissa förhoppningar kan och får ett folk ej bygga. De kunna ej fritaga från plikten att vidtaga verksamma åtgärder till skydd för frihet och självständighet samt till värnande av den neutralitet, som är allas vår önskan.

Vi hava också bevittnat, hurusom under trycket av ovan åsyftade

Yttrande av statsministern till statsrådsprotokollet den 3 mars 1914.

72 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

tilldragelser och förhållanden flera andra folk utan tvekan underkastat sig storartade offer för att stärka sin värnkraft. Snart sagt överallt har framträtt eu ivrig strävan i denna riktning.

För oss svenskar är det en självbevarelsens oavvisliga plikt att se de utrikespolitiska förhållandena sådana de verkligen äro och att med klok besinning inrätta oss efter nödvändigheten.

Vi leva i vänskapligt förhållande till alla makter, och vi äro enhälliga i den livliga önskan, att vi må få ostörda av yttre förvecklingar ägna oss åt landets och folkets fredliga förkovran. Men om vi skola våga hysa den förtröstan, att under omständigheter, som lätt kunna inträffa, Sveriges neutralitet och integritet skola bestå okränkta, måste vi ordna vårt försvar så, att vår vilja att njuta fred och iakttaga neutralitet kan väntas bliva respekterad och genomförd. Nödiga åtgärder för stärkande av försvaret få så mycket mindre uppskjutas, som dylika åtgärder först efter en avsevärd tid kunna bliva fullt verksamma.

Att för närvarande stora brister vidlåda vårt försvar, kan anses vara å de flesta håll erkänt. Insikten härom tillväxer alltmera i styrka och utbredning och har redan föranlett talrika förslag och utredningar. Minst av allt kan det sägas, att vi förhastat oss med lösningen av försvarsfrågan. Det gäller nu, att vi med kraft gripa oss an och, under beaktande av vad vår folkmängd, vårt lands geografiska beskaffenhet och våra ekonomiska tillgångar medgiva, bygga vårt försvar så starkt, att vi med trygghet kunna gå framtiden till mötes. År denna trygghet en gång vunnen — och därtill böra alla svenskar utan hänsyn till partiståndpunkt medverka — kunna vi enligt erfarenheten från andra länder med större tillförsikt och framgång arbeta vidare på vär andliga och materiella förkovran och på fortsatta reformer inom det sociala området.

Ministären har bildats i den avsikt, att förslag till ny försvarsordning skall föreläggas Riksdagen, sedan valmännen genom upplösning av Andra kammaren beretts tillfälle att gå till val på försvarsfrågan. Det är i enlighet härmed, jag nu går att föreslå, att Eders Kungl. Maj:t behagade förordna om upplösning av Riksdagen och om nya val till Andra kammaren. Genom en sådan åtgärd får folket möjlighet att i denna dess livsfråga uttala sig utan påverkan av andra frågor. Det finnes också grundad anledning antaga, att under intryck av de senaste årens händelser insikten om nödvändigheten av försvarsfrågans snara och tillfredsställande lösning vuxit. Man äger icke rätt att förutsätta annat, än att folket, oberoende av partihänsyn, skall giva ett kraftigt uttryck åt sin vilja att allt framgent leva ett självständigt liv och åt sin redebogenhet att underkasta sig de för detta måls vinnande nödvändiga uppoffringar.

73 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Genom samråd med kamrarnas talmän, vilka i sin ordning konfererat med de ständiga utskottens ordförande, har jag övertygat mig, att inom riksdagskretsar den nuvarande tidpunkten anses vara den med hänsyn till riksdagsarbetets läge och därmed sammanhängande omständigheter lämpligaste för Riksdagens åtskiljande.

Dagen för början av Riksdagens nya sammanträde bör uppenbarligen — inom den av grundlagen angivna gränsen — fastställas med hänsyn icke blott till den tid, som kräves för de nya valen, utan även därtill, att försvarspropositionens utarbetande erfordrar ett mycket omfattande arbete. Under sådana förhållanden och för att möjliggöra, att det nya sammanträdet må äga rum så snart ske kan — vilken tidpunkt icke för närvarande låter sig med visshet beräkna — finner jag lämpligast, att dagen framdeles genom särskild kallelse bestämmes.

Då endast två veckor förflutit, sedan statsrådets ledamöter tillträdde sina ämbeten, har tiden tydligen ej medgivit utarbetande av detaljerade förslag i försvarsfrågan och vad därmed sammanhänger. Det skulle även ligga utom ramen för ett anförande sådant som detta att ingå i enskildheter, vilka aldrig kunde bliva fullständiga och som, lösryckta ur sitt sammanhang, icke skulle kunna rätt bedömas. En så stor och omfattande fråga som försvarsfrågan kan för övrigt ej erhålla en verklig och sammanhängande lösning under annan förutsättning, än att i det helas intresse meningsskiljaktigheter i detaljfrågor skjutas i bakgrunden.

Emellertid anser jag riktigt, för att icke säga nödvändigt, att nu angiva vissa huvudgrunder för det förslag, vilket jag ämnar förorda. Därvid vill jag först uttala den övertygelsen, att det i själva verket icke finnes någon olöslig motsättning mellan det nödvändiga och det möjliga. Jag är nämligen förvissad, att, om också motsatser kunna synas på särskilda punkter framträda, desamma kunna genom allsidigt övervägande av frågan i större sammanhang bringas att försvinna.

Det gäller att genomföra den nödvändiga förstärkningen av rikets försvar och att för detta ändamål i stegrad grad anlita folkets värnkraft och skatteår umgå. Därvid måste noga tillses, att den personliga tjänstgöringen. varder, genom lämpliga anordningar för de värnpliktigas bästa samt i jordbrukets och andra näringars intresse, underlättad så mycket som försvarets krav och omständigheterna i övrigt det medgiva, liksom ock att de ekonomiska bördorna fördelas rättvist och efter den verkliga bärkraften. Dessa äro riktlinjerna för de förslag, som jag nu torde få i största korthet antyda. Under ledning av samma grundsatser kommer även de talrika återstående frågornas lösning att sökas.

Vid avhjälpande av de svagheter, som nu vidlåda vårt lantförsvar, Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 28 käft. {Nr 58.) 10

74 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

måste väsentlig vikt tilläggas frågan om övningstiden för värnpliktiga tillhörande infanteriet. Man torde numera vara ense därom, att behovet av vinterutbildning måste tillgodoses, och detta utan att sommarutbildningen och den allmänna utbildningen åsidosättas. Den ur både militära och sociala synpunkter lämpligaste utvägen för vinnande av detta mål är utan tvivel att finna i en sammanhängande rekrytskola med början på hösten, någon dag i sista veckan av oktober eller senast den 1 november. Om rekrytskolan, såsom enligt hittills föreliggande utredning måste, med särskild hänsyn till vinterutbildningens krav, antagas nödvändigt, omfattar 250 dagar, kommer den första tjänstgöringen att sluta någon eller eventuellt några dagar in i juli; i nämnda antal dagar inräknas tjänstledighet, som kan förutsättas bliva i avsevärd utsträckning beviljad med anledning av de under övningstiden infallande helgerna. Efter rekrytskolan skulle före den första repetitionsövningen om 30 dagar följa en mellantid av fulla två månader, varunder dock de värnpliktiga, som i brist av civil anställning det önska, äga rätt att kvarstanna. Det har för mig stått klart, huru önskvärt det särskilt ur lantbrukets synpunkt är, att sommaren så litet som möjligt tages i anspråk för rekrytskolan. Just ur sådan synpunkt innebär den ifrågasatta anordningen högst betydande lättnad i jämförelse med nuvarande förhållanden, då hela sommaren är upptagen av rekrytskolan.

Bland de skäl, som i övrigt varit bestämmande för rekrytskolans förläggning till nämnda del av året, må följande här framhållas.

Ur militär synpunkt är vinterförläggningen att föredraga framför en till sammanlagda dagantalet kortare rekrytskola, vars ena del liksom den nuvarande rekrytskolan faller huvudsakligen inom sommaren, medan återstoden utgör en fristående vinterrekrytskola. Den sammanhängande övningstiden medför den fördelen, att de värnpliktiga med större lätthet och säkerhet uppfostras till goda soldater. De militära färdigheterna inläras utan alltför stark forcering och bibehållas därför längre i minnet, något som är av vikt i synnerhet för de äldre årsklassernas duglighet. Faran för överansträngning undvikes, en fara som måste noggrant uppmärksammas, då man sänker värnpliktsåldern. Pedagogiskt sett är det riktigt, att regementsövningarna följa efter all enskild utbildning och övning i mindre truppförband. Slutligen vinnes endast genom en sammanhängande vinterförläggning säkerhet att under övningstiden erhålla tör vinterutbildningen lämpliga snöförhållanden.

De sociala fördelarna äro i hög grad framträdande. Det är ett faktum, att varje vinter arbetstillgången inom många yrken väsentligt avtager. Just vid den tidpunkt, då tjänsteavtalen på landet i regel utlöpa

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

och arbetslöshet eljest börjar uppträda, kan staten med minsta olägenhet för den enskilde mottaga de stora värnpliktigkontingenterna för att sedan låta dem återgå till det civila arbetet, då den begynnande skörden stegrar behovet av arbetskrafter. Med den delade utbildningen följer också den olägenhet, att en värnpliktig, som erhållit arbete på hösten, åter måste avbryta detsamma för en kortvarig vinterövning, som slutar under en tid med knappa arbetstillfällen.

I utbildningstiden böra inräknas även en andra och en tredje repetitionsövning om 30 dagar, vilka övningar äro nödvändiga bland annat med hänsyn till vikten av regementsövningar med tillräckligt starka

J O o o

kompanier.

Sammanlagda utbildningstiden kommer sålunda enligt nyss angivna förutsättningar att utgöra 340 dagar. Man måste emellertid tillgodose behovet av en kortvarig sammandragning — om högst 15 dagar — av äldre årsklasser.

Då det är obestridligt, att de två sista repetitionsövningarna och nyss omförmälda sammandragning av äldre årsklasser vålla de värnpliktiga jämförelsevis stora olägenheter, bör man vara betänkt på särskilda åtgärder för lindrande av desamma. I sådant avseende kan ifrågasättas dels en lagstiftning, som skyddar värnpliktig mot faran att i anledning av värnpliktstjänstgöringen skiljas från en av honom innehavd anställning, dels ock beredandet av särskilda ekonomiska förmåner för åtminstone vissa av de värnpliktiga.

Om utbildningstiden för infanteriets rekryter bestämmes på sått nyss blivit antytt, underlättas lösningen av den viktiga och svåra underbefälsfrågan.

Underbefälsämnena skulle kvarstanna i tjänst under tiden mellan rekrytskolan och första repetitionsövningen. Vid det uttagande av underbefälsämnen, som kan bliva nödvändigt, i den mån behovet ej med säkerhet fylles på frivillighetens väg — vilket man emellertid bör på allt sätt eftersträva, bland annat genom beredande av ekonomiska förmåner under utbildningen — skall avseende fästas icke blott vid de värnpliktigas lämplighet, utan också vid deras enskilda förhållanden. Jag hoppas även kunna förelägga Eders Kungl. Maj:t förslag till bestämmelser innehållande ökad garanti därför, att vid värnpliktigas inskrivning och fördelning mellan olika vapenslag och tjänstegrenar tages hänsyn till alla rättmätiga intressen.

På studenter och därmed likställda toi'de komma att ställas särskilt stora krav. För dem ämnar jag föreslå en längre tjänstgöringstid om sammanlagt högst 500 dagar, så förlagd, att egentligen endast två

76 Kungi. Muj:ta nåd. proposition nr 58.

studieterminer tagas i anspråk, och anordnad i huvudsakligt syfte att utbilda ifrågavarande vårnpliktiga till förare av pluton eller tropp.

På frågan om utbildningstiden för värnpliktiga tilldelade härens specialvapen, flottan eller kustartilleriet torde icke vara nödvändigt att nu närmare ingå. Jag har dock anledning antaga, att denna fråga kan lösas i huvudsaklig överensstämmelse med den av försvarsberedningarna förebragata utredningen.

För vissa lånt- och sjöfästningars tryggande mot överraskande anfall liksom för flottans krigsberedskap erfordras särskilda anordningar.

Vid infanteriet behövas något förstärkta oflicerskadrer dels för möjliggörande av reservtruppers organiserande, dels0i anledning av det önskvärda upprättandet av kulspruteformationer. A andra sidan kan antalet fast anställda volontärer vid infanteriet minskas i högst avsevärd grad.

Då ökningen av den fast anställda befälskadern å aktiv stat för kostnadens skull ävensom av andra skäl måste starkt begränsas, är det nödvändigt att i stor utsträckning anlita reservbefäl och värnpliktigt befäl. I anledning härav ämnar jag bland annat föreslå inrättandet av en reservstat för officerare och underofficerare.

Uppsättandet av reservformationer utgör ett viktigt led i den förbättrade försvarsordningen. Detta gäller icke blott om infanteriet, utan även om specialvapnen.

Såväl för denna åtgärd som för stärkandet av linjen erfordras en förändrad uppbådsindelning med ökning av beväringens första uppbåd.

En av de i detta avseende erforderliga årsklasserna erhålles genom att med ett år sänka värnpliktsåldern. Om nödiga försiktighetsmått iakttagas, måste detta betraktas som fördelaktigt även ur de värnpliktigas egen synpunkt.

Också i syfte att öka landstormens duglighet för dess viktiga uppgifter tillämnas vissa nya anordningar.

För tillgodogörande av senare tiders tekniska framsteg — ett tillgodogörande, som i vårt i förhållande till utsträckningen folkfattiga land är kanske ännu mera nödvändigt än annorstädes — erfordras åtgärder i avseende på såväl organisation som utrustning. Omfattande nyanskaffningar äro även av behovet påkallade dels i sammanhang med organiserandet av reservtrupper, dels till fyllande av nuvarande avsevärda luckor i linjeformationernas utrustning.

Flottan torde, för att fylla sin uppgift vid rikets försvar, såsom hittills böra huvudsakligen bestå dels av pansrade artillerifartyg, vilka till sin storlek måste begränsas så, att de kunna utnyttja våra skärgårdar, dels av torpedfartyg. För denna flottas utbyggande är en särskild plan erforderlig.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

77 Flottans väsentligaste del är kustflottan. Denna torde för framtiden böra omfatta minst två divisioner pansarbåtar om fyra fartyg vardera. Den första divisionen behöver dock utbyggas med allenast tre nya fartyg, då i densamma kan ingå den under byggnad varande pansarbåten »Sverige». Därjämte synes kustflottan böra erhålla fyra divisioner jagare, tillsammans sexton fartyg, samt två divisioner sjögående undervattensbåtar, båda fartygsslagen av kraftigare typ än den nu förefintliga. Och slutligen torde såsom för närvarande ett till två minfartyg böra ingå i kustflottan.

Utom kustflottan erfordras lokalstyrkor för att biträda vid försvaret av vissa ur militär eller kommersiell synpunkt särskilt betydelsefulla kustområden. Härför behöver emellertid icke beräknas annat tillskott av nya fartyg än redan under byggnad varande eller beviljade undervattensbåtar; lokalstyrkorna kunna nämligen efter hand förstärkas med en del av de fartyg, vilka på grund av ålder utrangeras ur kustflottan. Under övervägande bör dock tagas, i vilken utsträckning ytterligare undervattenstorpedfartyg framdeles böra tillföras dessa styrkor.

Det torde även vara erforderligt att organisera en flygfartygsavdelning, vars fartyg böra stationeras på särskilt viktiga platser.

Med hänsyn till nödvändigheten att begränsa flottans personal och kostnaderna för materielens vidmakthållande torde en normalplan böra uppgöras för äldre fartygs förläggande i reserv och utrangering.

Den utredning, som inom försvarsberedningarna förebragts, synes hava ådagalagt, att kustförsvarets nuvarande anläggningar behöva i avsevärd mån förstärkas och en befäst replipunkt för flottan anordnas på den norrländska kusten.

Det är uppenbart, att de åtgärder till försvarets stärkande, som sålunda måste föreslås, komma att medföra betydande kostnader.

Fn mycket avsevärd del av dessa kostnader utgöres emellertid av utgifter för en gång. I anslutning till vad statsrådet redan inför Riksdagens kamrar antytt och i överensstämmelse med den uppfattning, som inom försvarsberedningarna gjort sig gällande, ämnar jag föreslå uttagande av en progressiv värnskatt på den större förmögenheten och den större inkomsten, att utgå allenast för en gång, men fördelas på ett visst antal år. De genom denna beskattning inflytande medlen, vilka måste beräknas till ett högst betydande belopp, äro avsedda att användas endast vid täckande av den övergående ökning i statsutgifterna, som betingas av nyssnämnda engångskostnader för militära ändamål. De utgiftsökningar, som icke böra täckas med värnskatten, äro avsedda att bestridas genom normala finansiella anordningar, i avseende å vilka de av försvarsberedningarna

78 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

framställda förslag böra komma under omprövning. Det behöver icke utsägas, att ett anlitande av lånevägen icke kommer att föreslås.

Slutligen må erinras om avsikten att i samband med försvarsreformen framlägga förslag till reformerad krigslagstiftning och om inrättande av ett militieombudsmansämbete.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört, hemställer jag i underdånighet, att Eders Kungl. Maj:t behagade, jämlikt § 109 regeringsformen samt §§ 3 och 5 riksdagsordningen, med upplösande av Riksdagen förordna om nya val i hela riket till Andra kammaren samt förklara sig vilja framdeles genom särskild kallelse bestämma tiden, då Riksdagen skall ånyo sammanträda.»

I anslutning till de sålunda angivna huvudgrunderna hava inom de särskilda departementen, med biträde i förekommande fall av sakkunniga, som enligt särskilda nådiga bemyndiganden tillkallats, blivit utarbetade erforderliga förslag och beräkningar, vilka torde få av vederbörande departementschefer underställas Eders Kungl. Maj:ts prövning. Med avseende å förslagen till stärkande av försvarskraften har ständig hänsyn tagits därtill, att kostnaderna icke måtte komma att överstiga landets bärkraft eller lägga hinder i vägen för vederbörligt tillgodoseende av andra viktiga statsändamål. Avenså har man i dessa förslag sökt tillbörligen mot varandra avväga de särskilda försvarsgrenarnas behov.

Det torde tillåtas mig att i båda dessa avseenden med några ord klargöra min ståndpunkt gent emot vissa uppfattningar, som, skenbart eller i verkligheten, gjort sig gällande hos första och andra försvarsberedningarna.

Den första försvarsberedningen hade till uppgift att utreda, huru stort belopp under viss period kunde anses vara, med behörigt tillgodoseende av andra statsändamål, disponibelt för försvaret, utan åtskillnad mellan den ena och den andra försvarsgrenen. Vid utförande av sitt uppdrag, så långt detsamma av beredningen fullföljts, gick beredningen så till väga, att den, med uppskattande av påräkneliga statsinkomster, sökte vinna kännedom om alla de civila anslagskrav, som kunde förväntas. Den del av inkomsterna, som ej togs i anspråk för nämnda förutsatta utgifter, betecknades såsom det »överskott», vilket bleve disponibelt för försvarsändamål.

Utan att nu ingå på någon närmare granskning av undersökningsmetoden anser jag mig kunna fastslå, att metoden är ägnad att leda till ett underskattande av inkomsterna och ett överskattande av utgifterna. Beredningen har själv vitsordat detta. Ifrågavarande förhållande, vad an-

79 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

går inkomstberäkningarna, berstyrkes för övrigt redan vid en jämförelse mellan beredningens beräkningar för år 1915 och den statsverksproposition, som för nämnda år i januari 1914 framlades av samma ministär, vars medlemmar utövade ledningen av försvarsberedningens arbeten. Avkastningen av inkomstkällorna enligt statsverkspropositionen överstiger nämligen med åtskilliga miljoner den av första försvarsberedningen beräknade avkastningen.

Jag skall emellertid icke uppehålla mig vid dessa spörsmål, vilka torde komma att närmare beröras av chefen för finansdepartementet. Ej heller vill jag bestrida nyttan därav, att man söker bereda sig en översikt över statens framtida inkomster och utgifter under en så lång period som möjligt. Även om en sådan översikt enligt sakens natur omöjligen kan nå en högre grad av tillförlitlighet, kunna dess siffror dock i viss mån vara vägledande för skattepolitiken och i varje fall innebära en hälsosam maning att iakttaga sparsamhet och icke utan fullgoda skäl öppna nya utgiftskonton, särskilt sådana, som, en gång införda, bliva ständiga och tendera att starkt tillväxa.

Vad jag vid detta tillfälle egentligen önskar framhålla är något annat. Att första försvarsberedningen tillämpat omförmälda metod kan icke anses innebära, att enligt dess uppfattning till försvarsändamål endast skulle få användas de statsinkomster, som kunna återstå, sedan alla övriga behov blivit tillgodosedda.

Det vore eu uppenbar orimlighet, att utgifter å fjärde eller femte huvudtiteln skulle, för så vitt de icke avse handeln, i sin allmänhet stå tillbaka för samtliga utgifter å övriga huvudtitlar. Första försvarsberedningens uppdrag måste antagas hava åsyftat beredandet av en översikt, varav framginge, i vad mån man kunde anses nödsakad att för budgeten, i dess helhet sedd, antingen minska utgifterna eller anlita nya inkomstkällor. Men den förutsättningen kan ej hava varit uppställd eller godkänd, att blott försvarsutgifterna skulle inskränkas eller att erforderliga skatteökningar skulle uteslutande skrivas försvaret till last.

Vad därefter angår andra försvarsberedningens uppgift, möter det uppenbarligen betydande svårigheter att genom en eller annan allmän sats giva uttryck åt arméns och flottans inbördes betydelse för Sveriges försvar.

Beredningen har uppställt tre något olika alternativa procentsatser såsom betecknande marinens tillbörliga andel i de sammanlagda försvarskostnaderna. De förslag till härordning och till sjöförsvarets ordnande, vilka komma att för Eders Kungl. Maj:t framläggas, avvika till marinens förmån från även den högsta av dessa procentsatser. Efter fullbordad or-

80 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

ganisation är nämligen den nödvändiga kostnaden, extra utgifter inbegripna, beräknad för lantförsvaret till 63 miljoner och för sjöförsvaret till 30 miljoner kronor. Det är emellertid att märka, ej blott att i marinens kostnader innefattas även kostnaderna för kustartilleriet, vilket i viss mån intager en mellanställning, utan även att den alldeles övervägande delen av de värnpliktiga tilldelas armén och att alltså de personliga uppoffringar, som ligga i värnpliktens fullgörande, till allra största delen komma lantförsvaret till godo. För övrigt saknar jag ej förhoppning, att vid den revision av de invecklade bestämmelserna om sjöavlöning m. in., som torde vara oavvislig, men av brist på tid ej nu kunnat utföras, det skall befinnas möjligt att göra någon besparing i nu beräknade sjöförsvarskostnader.

I mitt ovan återgivna anförande till statsrådsprotokollet för den 3 mars har jag redan anmält statsrådets avsikt att föreslå uttagande av en progressiv värnskatt på den större förmögenheten och den större inkomsten. Förslag till förordning om värnskatt kommer, efter vederbörandes hörande, att en av de närmaste dagarna föreläggas Eders Kungl. Maj:t. Det belopp, som beräknas genom denna skatt inflyta, bör givetvis avpassas efter storleken av de behov, som med värnskatten skola täckas. Värnskatten är endast avsedd för gäldande av sådana försvarsutgifter, som kunna betecknas såsom engångsutgifter. Nämnda skatts extraordinära beskaffenhet föranleder vidare, att anslag, som beviljats, men ej ännu anvisats, icke böra utgå av värnskattemedel. Slutligen lärer det vara obestridligt, att — i överensstämmelse med vad redan i flera fall blivit både erkänt och praktiserat — de medel, som kunna inflyta genom lämplig försäljning av fastigheter anslagna till lantförsvaret, kunna och böra användas till byggnader för arméns räkning. Med tillämpning av dessa grunder kommer man, på sätt i annat sammanhang skall närmare påvisas, till det resultat, att den summa, som behöver täckas genom värnskatt, uppgår i runt tal till 75 miljoner kronor. Det bör uttryckligen framhållas, att ingalunda hela denna stora utgiftssumma är föranledd av de förändringar, som nu föreslås i avseende på armé och marin. Tvärtom ingå i densamma till ett betydande belopp sådana utgifter, som erfordras redan för fyllande av befintliga brister i behoven enligt hittillsvarande härordning och marinorganisation.

81 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 68.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Vennersten anförde härefter:

I annat sammanhang har jag att framlägga förslag till beräkning av statsverkets inkomster under nästkommande år. En inkomstberäkning för år 1915 lärer emellertid långt ifrån uttömmande besvara alla de finanspolitiska frågor, som i detta fall tränga sig fram till övervägande. Det centrala i dessa frågor faller nämligen otvivelaktigt till större delen utom ramen för 1915 års statsreglering. Tyngdpunkten är att söka i spörsmålet om finansierandet av de blivande ökade utgifterna för försvaret. Och då jag liksom min företrädare i ämbetet kunnat uppgöra finansplanen för år 1915 utan anlitande av andra nya skattekällor än tobaksskatten, men det å andra sidan ej kan frånses, att delvis mera tillfälliga förhållanden möjliggöra en sådan anordning, tillhör det mig såsom chef för finansdepartementet att redan nu, oaktat behovet för närmaste året kan anses fyllt, lämna utredning om möjligheterna att i framtiden kunna ekonomiskt täcka försvarsutgifterna i den mån, de nuvarande inkomstkällorna icke därtill förslå. Men icke ens härvid får jag stanna. Man kan nämligen icke lämna obeaktad ökningen i civila utgifter, därför att densamma väntas inträda först efter nästkommande år. Man kan så mycket mindre lämna detta förhållande ur sikte, som för år 1915 och, efter vad jag strax skall närmare angiva, även för de två följande år, då den till bestridande av engångsutgifterna för försvaret avsedda värnskatten ännu av de skattskyldige utgöres, budgeterna om möjligt böra upprättas utan anlitande av andra nya skattekällor än tobaksskatt och värnskatt, av vilka den senare skatten icke i någon mån kan tagas i anspråk för löpande utgifter å vare sig civila eller militära utgiftstitlar och tobaksskatten, om ock icke omedelbarligen så dock inom en överskådlig framtid, är till fullo disponerad för särskilt ändamål, nämligen för folkpensioneringen.

För att kunna göra den av mig nu angivna utredningen är man nödsakad att söka för sig klargöra ej blott maximum av de kostnader, den nya försvarsorganisationen medför, och den ökning i civila utgifter, vartill hänsyn nu bör tagas, utan även närmaste årens kostnader för försvaret. De beräkningar, som för sådant ändamål blivit uppgjorda, visa häri därpå, att försvaret skulle föranleda följande kostnader, som med undantag för år 1915 angivas i uppåt avrundade tal:

år 1915..............kr. 85,354,208

» 1916..............» 86,800,000

» 1917..............» 87,400,000

»1918..............» 88,300,000

Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 28 höft. (iVr 58.) 11

Angående finansierandet av de ökade försvarsutgifterna m. m.

82 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Först efter åtskilliga år nå utgifterna för försvaret sitt maximum, som beräknats till 93,000,000 kronor. Lägger man därtill ett belopp om 1,000,000 kronor, vilket, helt approximativt räknat, torde vida mer än motsvara den av årets försvarsorganisation föranledda framtida ökningen av de under tionde huvudtiteln uppförda anslagen till det militära pensionsväsendet, skulle den verkliga ökningen utöver nuvarande kostnader, som av första försvarsberedningen anslagits till ungefär 83,000,000 kronor om året — mot vilken beräkning jag icke har någon anmärkning att göra — uppgå till ungefär 11,000,000 kronor.

Av nu lämnade siffror framgår, att den föreslagna försvarsorganisationen i jämförelse med den nuvarande skulle draga en merkostnad av

för att efter ytterligare ett antal år, på sätt nyss angavs, nå ett belopp av 10,000,000 kronor eller, inberäknat merkostnaden för det militära pensionsväsendet, 11,000,000 kronor.

För bestridande av dessa kostnader torde man i sinom tid nödgas vidtaga vissa skatteregleringar. I avseende å dessa skatteregleringar måste emellertid, såsom jag nyss antydde, tagas i betraktande den antagliga ökningen av utgifterna å riksstaten i övrigt under närmaste åren. När jag nu går att beräkna denna ökning, frånser jag visst icke det vanskliga 'i °ett dylikt förfaringssätt. På den säkra sidan torde jag dock befinna mig, om jag utgår från de av försvarsberedningen beräknade s. k. överskotten. »överskotten» hava som bekant framkommit på det sätt, att från påräkneliga inkomster under vart och ett år av perioden 1915 1923

dragits beräknade civila utgifter under samma år, inbegripet utgifter för det militära pensionsväsendet. De då återstående summorna eller »överskotten» angiva de belopp av skattemedel, som stå till disposition för andra än nu angivna ändamål.

I det föregående har jag beräknat merutgifterna för försvaret, d. v. s. de belopp, varmed kostnaderna för den nya försvarsorganisationen överstiga nuvarande ordinära kostnader för armé och flotta, uppgående till sammanlagt 83,000,000 kronor, »överskotten» understiga icke så litet nämnda belopp. Skillnaden mellan »överskott» och nuvarande försvarskostnader växlar under perioden 1915—1918 mellan i runda tal 6,000,000

år 1915 . » 1916 . » 1917 . » 1918 .

kr. 2,354,208 » 3,800,000

» 4,400,000

» 5,300,000

Kuugl. Maj:ts nåd. proposition nr 58. 83

kronor, till vilket belopp skillnaden uppgår för år 1915, och 12,000,000 kronor, motsvarande skillnaden för år 1918.

Beredningens inkomstberäkningar hava gjorts med stor försiktighet. Redan enligt den i januari framlagda statsverkspropositionen skulle »överskottet* för år 1915 med tillämpning av beredningens beräkningsgrunder hava stigit med ungefär 6,000,000 kronor eller till ungefär 83,000,000&kronor. Av denna inkomstkällornas meravkastning att döma kunde man ju möjligen draga den slutsatsen, att »överskotten» även för kommande år skulle kunna, utan anlitande av nya skattekällor, förslå att täcka statsverkets ökade utgifter under den af försvarsberedningen angivna utvecklingen af budgeten. En kalkylering i sådant avseende måste jag dock lämna ur räkningen, såsom innefattande allt för många osäkra faktorer. Men jag anser mig å andra sidan icke begå någon oförsiktighet, då jag förutsätter en konstant, av försvarsberedningen icke beräknad inkomstökning av nuvarande skattekällor till samma belopp, varmed inkomsterna år 1915 i statsverkspropositionen af januari beräknats överstiga de af beredningen kalkylerade, eller 6,000,000 kronor, helst ökningen i den statsreglering, jag sedermera har att anmäla, upptages till ett högre belopp.

Försvarsberedningens lägsta »överskott» understiger det nuvarande behovet med 12,000,000 kronor. Om från detta belopp dragés den beräknade meravkastningen av de av beredningen och i statsverkspropositionen upptagna inkomstkällor, 6,000,000 kronor, kommer sålunda bristen i budgeten vid tillämpning af beredningens utgiftsstater att begränsas till samma belopp eller 6,000,000 kronor.

Med iakttagande häraf och med beaktande av merkostnaderna för försvaret, d. v. s. de belopp, varmed försvarskostnaderna för de närmaste aren beräknats överstiga 83,000,000 kronor, skulle de ökade kraven uppgå till följande belopp, nämligen

för år 1915:

merkostnader för försvaret......kr. 2,354,208

för år 1916:

merkostnader för försvaret......kr. 3,800,000

brist i övrigt, högst......6,000,000

Summa kr. 9,800,000

för år 1917:

merkostnader för försvaret......kr. 4,400,000

brist i övrigt, högst......^ . »_ 8,000,000

Summa kr. 10,400,000

84 Kung!,. MajUs nåd. proposition nr ÖS.

för år 1918:

merkostnader för försvaret......kr. 5,300,000

brist i övrigt, högst.........» 6,000,000

Summa kr. 11,300,000

Sedan den föreslagna nya försvarsorganisationen blivit fullt genomförd, skulle de ökade anslagskraven kunna beräknas sålunda:

merkostnader för försvaret......kr. 10,000,000

» för det militära pensions-

väsendet.............» 1,000,000

brist i övrigt............» 6,000,000

Summa kr. 17,000,000

Närmast bör då till besvarande upptagas frågan, vilka utvägar i sinom tid böra anlitas för täckande av sistnämnda belopp eller 17,000,000 kronor.

Jag förbiser härvidlag icke, att denna fråga på sätt och vis är av teoretisk art. Såsom jag efter utredningen rörande tillgängliga skatteobjekt skall närmare framhålla, torde det verkliga behovet av nya skattekällor icke anses fastställt genom nyssnämnda siffra, enär behovet är beroende bland annat på de nuvarande skattekällornas verkliga avkastning. Och i varje fall får utredningen icke så tolkas, som om alla nu ifrågasatta skatter skulle tänkas samtidigt införda.

För utredningens fullständighet anser jag mig emellertid höra räkna med nämnda utgiftsökning, 17,000,000 kronor.

Till eu början tillåter jag mig återgiva vad första försvarsberedningen i sådant avseende anfört. Beredningens yttrande lyder som följer:

»Vid övervägande av förefintliga möjligheter att i skatteväg vinna ökade statsinkomster har beredningen, som ntgår från att dessa böra tagas från håll, där den större bärkraften förefinnes, fäst sin uppmärksamhet på det förslag till utvidgning av stämpelbeskattningen, som avgivits den 29 december 1909 av därtill förordnade kommitterade, vilka beräknat, att de av dem föreslagna förhöjda och nya stämpelskatterna skulle bereda statsverket en ökad inkomst av 3,685,000 kronor. I likhet med dessa kommitterade anser beredningen, att. stämpelbeskattningen, som i de flesta andra länder är vida mer använd än hos oss, torde kunna utan egentlig olägenhet i vårt land utnyttjas i något högre grad, än hittills ägt rum. Visserligen är det antagligt, att ej alla de utav kommitterade föreslagna nya stämpelskatterna komma att upptagas; men då beredningen å andra sidan anser möjlighet icke saknas att i fråga om vissa stämpelskatter vidtaga större

85 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr ÖB.

höjningar än de av kommitterade ifrågasatta, har beredningen funnit sig kunna antaga, att ett belopp av omkring o miljoner kronor skall kunna uttagas genom ökad . stämpelbeskattning; och synes detta belopp i mån av den ekonomiska utvecklingens fortgång böra kunna växa med ungefär 3 procent årligen.

Jämte stämpelskatterna och tobaksskatten, vilken senare redan inberäknats i beredningens i tablån upptagna inkomstsiffror, har givetvis en höjning av inkomst- och förmögenhetsskatten inom beredningen kommit i betraktande. Det ligger då nära till hands med hänsyn till omständigheterna, då denna skatt vid 1910 ars riksdag reglerades, att till ep början uttaga den ökade inkomst, som kan vinnas genom borttagandet av den först genom 1910 års inkomstskatteförordning införda bestämmelsen om rätt atp vid inkomstens taxering njuta avdrag för andra utskylder än kronoutskylder. Är 1910 beräknades ifrågavarande avdrag i den taxerade inkomsten minska det inflytande skattebeloppet med omkring 2 miljoner kronor för år. I betraktande härav torde man kunna antaga, att bestämmelsens borttagande skulle under nästa 10-årsperiod öka skattebeloppet med i medeltal omkring 3 miljoner kronor årligen.

Beredningen anser alltså ökning i statsinkomsterna kunna i mån av behov beredas genom mera rationellt utnyttjande av statens slcogar, ökning av inkomstoch föt mögenhetsskatten — närmast kanske genom borttagandet av det nu medgivna avdraget för utskylder utom kronoutskylder — samt vissa höjningar i stämpelbeskattningen. Vidare kan ifrågakomma höjning av arvsskatten, i vad den rör större arvslotter, en ökning, som torde kunna antagas inbringa omkring en miljon kronor om året, växande med 4 procent årligen. Möjligen kan i samband med den väntade nya arvslagsstiftningen, genom upphörande av avlägsnare släktingars arvsrätt och därigenom ökat s. k. hemfall till staten, ytterligare inkomst beredas. Vad angår inkomst- och förmögenhetsskatten, skulle en höjning i denna skatt, utöver den förut omförmälda, med exempelvis 10 procent, ungefär jämförlig med den vid 1909 års riksdag beslutade extra inkomstskatten, inbringa vid periodens början omkring 4Va miHoner kronor per år och vid dess slut omkring 6 miljoner kronor om året.

Ehuru de ifrågasätta skatteförhöjningarna ju skulle komma att huvudsakligen drabba de bärkraftigaste samhällslagren, har beredningen emellertid ej kunnat förbise, att en höjning i inkomst- och förmögenhetsskatten kan, om den nuvarande skatteskalan bibehalles, komma att särskilt för en del mindre inkomsttagare verka betungande. Beredningen anser sig därför böra göra det uttalandet, att någon mera betydande höjning i nyssnämnda skatt icke synes böra äga rum utan att de grunder, varpå skatteskalan är byggd, varda omlagda.»

Försvarsberedningen har alltså för sin del i fråga om medel för täckande av beräknade brister i statsregleringarna under ett antal år framåt hänvisat till ökad stämpelbeskattning, inklusive arvsskatt, samt till höjning i inkomst- och förmögenhetsskatten.

Innan jag för min del tager ställning till sagda förslag, tillåter jag mig något beröra den i fråga om stämpelbeskattningen gjorda utredning gen och får då först meddela, att statskontoret den 9 sistlidne mars anbefallts att avgiva utlåtande dels över första försvarsberedningens betänkande i vad det rörde ifrågasatta ändringar i nämnda avseende, varvid

86 Stämpel-

beskatt-

ningen.

Statskon

toret.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

vad beträffade arvsskatten hänsyn skulle tagas till en av ledamoten i beredningen professorn Gustaf Kobb i mars 1914 avgiven promemoria, dels ock över det av särskilt tillkallade sakkunniga den 29 december 1909 avgivna betänkande och förslag angående utvidgning av stämpelbeskattningen. I ett den 20 nästlidne april dagtecknat underdånigt utlåtande har statskontoret därefter yttrat sig i ärendet.

En närmare redogörelse för utredningen torde bäst lämnas genom återgivande av statskontorets utlåtande, däri statskontoret, efter att hava angivit vad försvårsberedningen i frågan andragit, beträffande de sakkunnigas förslag anför:

»Inledningsvis hava kommitterade anmärkt, att de vid fullgörandet av uppdraget att föreslå nya stämpelskatter sökt följa den principen att endast förorda sådana stämpelavgifter, som i den form, vari de träffade de skattdragande, i allmänhet kunde utan svårighet av dem bäras, samt att vid tillämpningen av denna princip jämväl krävts, att under de särskilda stämpelskatterna ganska vittgående lättnader från eljest föreslagen skatteplikt medgåves. Kommitterade framhålla emellertid, att även en annan synpunkt varit för dem bestämmande, i det att vid införande här i landet av nya stämpelskatter stor försiktighet måste iakttagas. För att vårt stämpelväsen skulle kunna utvecklas på samma sätt som i åtskuliga andra länder, vore nämligen enligt kommitterades mening nödvändigt att till en låss grad avstå från fordran på en utomstående kontroll ä stämpelavgifternas behöriga utgörande och i stället lita till den kontroll, som kunde utövas av den skattebetalande allmänheten själv. En dylik kontroll kunde dock bliva någorlunda effektiv endast under förutsättning, att i det allmänna medvetandet inträngt den föreställningen, att stämpelplikt i regel förelåge för rättshandlingar enskilda emellan. En sådan uppfattning syntes likväl ännu så länge endast i ringa grad förekomma här i landet; och kommitterade ansåge härav följa, att blott så småningom och med varsamhet borde införas stämpelskatter, som i berörda avseende ställde större krav på de skattebetalande. Emot en kraftigare utveckling av stämpelbeskattningen mötte enligt kommitterades mening hinder jämväl i den omständigheten, att, i den mån allmänhetens kontroll behövde suppleras av en övervakande myndighet, vårt land — i motsats till åtskilliga främmande länder med utvecklade stämpelskattesystem — så gott som fullständigt saknade organ, som ägnade sig för utövandet av eu dylik myndighet.

Beträffande den ordning, i vilken de av kommitterade föreslagna höjda eller nya stämpelskatterna behandlats, hava kommitterade framhållit, att den valts med huvudsaklig hänsyn till det företräde sinsemellan de förordade åtgärderna till höjande av statens inkomster enligt kommitterades mening borde äga. 1

1. Förhöjning av lagfartsstämpeln.

Sedan år 1857 utgör den stämpelavgift, som skall erläggas vid lagfart å köpe- eller bytesavhandling angående fast egendom, 60 öre för varje fulla 100 kronor

Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 58. 87

av fastighetens värde; dock har från och med år 1884 för det fall, att lagfart sökes för aktiebolag, som icke driver bankrörelse, stämpel skolat utgå med dubbla beloppet eller 1 krona 20 öre för varje fulla 100 kronor av egendomens värde.

Kommitterade hava, efter lämnad redogörelse för den utländska lagstiftningen på detta område, bemött de invändningar, som tidigare hos oss framställts mot föreslagen höjning av lagfartsstämpeln, och därvid ansett sig kunna fastslå: ■att ifrågavarande stämpelavgift, även om den i och för sig skulle i åtskilliga fall kunna sägas vara en betungande skatt, dock vore jämförelsevis låg; att skärpning av skattesatserna icke borde antagas komma att framkalla ökat anlitande av redan nu förefintliga utvägar att söka undandraga sig skatten; att i följd av sådant missbruk avsevärt inflytande på det finansiella resultatet av lagfartsstämpelns avkastning alltså icke syntes vara att befara; samt att farhågan för den betungande inverkan en förhöjd lagfartsstämpel skulle hava på förvärvandet av smärre fastigheter, även om den visserligen finge anses vara fullt befogad, ingalunda borde avhålla från ett bättre utnyttjande av lagfartsstämpelns skatteförmåga, alldenstund det icke förefunnes något hinder för att från den höjda stämpelavgiften undantaga sådana smärre fastighetsköp, som hade svårt att bära ökad stämpelskatt. Med erinran om det allmänt erkända förhållandet, att oftast det kapital, som nedlägges i fast egendom, har en relativt stor bärkraft, hava kommitterade jämväl framhållit, dels att på grund av den stora omsättning av fastigheter, som äger rum, en rätt måttlig höjning av skattesatsen skulle inbringa betydande belopp, dels ock att kontrollen å stämpelavgiftens utgörande syntes vara så pass effektiv, att allenast ett fåtal stämpelpliktiga transaktioner torde undgå att drabbas av denna stämpelavgift.

Kommitterade hava alltså ansett sig kunna, utan åsidosättande av nödig försiktighet, föreslå, att den allmänna lagfartsstämpeln fästställes till 90 öre för varje fulla 100 kronor av fastighetens värde, dock att en skattesats av (10 öre finge tillämpas, då köpeskillingen icke överstiger 3,000 kronor och tillika den inkomst, för vilken köparen enligt gällande förordning angående inkomstskatt senast taxerats, icke uppgår till 1,800 kronor.

I sammanhang med höjningen av den allmänna lagfartsstämpeln bör enligt kommitterades mening vidtagas motsvarande höjning av den stämpel, som utgår, då lagfart sökes för aktiebolag, som icke driver bankrörelse, och sistnämnda stämpel alltså sättas till 1 krona 80 öre för varje fulla 100 kronor av egendomens värde.

Av anförda skäl hava kommitterade slutligen föreslagit, å ena sidan, att en förmån lika med den, som nu i avseende å lagfartsstämpeln tillkommer bankaktiebolag i förhållande till andra aktiebolag, måtte beredas sådana aktiebolag, som äro berättigade att erhålla statslån från egnahemslånefonden eller jordförmedlingsfbnden, och, å andra sidan, att stämpelavgiften vid lagfart å gåva av fäst egendom, som givits skyldeman i rätt nedstigande led, borde höjas till det för den allmänna lagfartsstämpeln föreslagna beloppet av 90 öre för varje fulla 100 kronor av den bortgivna egendomens värde.

Kommitterades förslag till ändrade bestämmelser om lagfartsstämpelns utgörande anser sig statskontoret böra biträda. Under förutsättning att den tilltänkta utbrytningen ur den allmänna stämpelförordningen af de stadganden, som hava avseende å bouppteckningsstämpeln och gåvostämpeln, kommer till stånd, lärer dock i den allmänna stämpelförordningen stadgandet om stämpel å gåva av

88 Kungl. Maj:t,i nåd. proposition nr 58.

fast egendom, i stället för den av kommitterade å sidan 5 föreslagna lydelsen, böra erhålla följande lydelse: »Gåva av fast egendom: avhandling härom skall,

då den för lagfart företes, utöver den stämpel, som utgår enligt förordningen om arvsskatt och skatt för gåva, förses med stämpel av 90 öre för varje fulla 100 kronor av egendomens värde.»

Med ledning av den. inkomst, lagfartsstämpeln i medeltal lämnat under tioårsperioden 1899—1908, hava kommitterade beräknat, att förhöjning av lagfartsstämpeln enligt de av kommitterade förordade grunderna borde medföra en ökad årsinkomst av i runt tal 1,295,000 kronor.

Erfarenheten från de år, som förflutit efter 1908, synes emellertid giva stöd för det antagande, att, efter införande av de högre stämpelsatser kommitterade förordat, inkomstökningen komme att bliva icke obetydligt större än den av kommitterade beräknade.»

Efter att sedermera, under åberopande av uppgift för åren 1903—1912 å. beloppet av de stämplar, som enligt lagfartsprotokollen använts till beläggning av köpebrev, bytesbrev och gåvobrev, hava framhållit, att sammanlagda medeltalsinkomsten för år uppgått till 3,323,139 kronor 8 öre mot 2,793,184 kronor 82 öre för tioårsperioden 1899—1908, fortsätter statskontoret:

»Höjning av lagfartsstämpeln enligt de av kommitterade angivna grunder borde alltså kunna påräknas hava till följd en ökad årlig statsinkomst av i runt tal 1,660,000 kronor eller 355,000 kronor mer än kommitterade beräknat. Med hänsyn till den inkomst, lagfartsstämpeln lämnat under vartdera av åren 1911 och 1912, torde dock måhända försiktigheten bjuda att för närvarande antaga höjningen skola lämna allenast 1,600,000 kronor eller 305,000 kronor mer än den av kommitterade beräknade.»

Därefter övergår statskontoret till frågan om

2. Förhöjning av aktiestämpeln. samt anför i sådant avseende:

»Genom beslut av 1906 års riksdag infördes emissionsstämpel å aktier samt å lotter i inländskt solidariskt bankbolag. I enlighet härmed utgör skatten för aktier och lottbrev i nybildade bolag 5 öre för varje fulla 10 kronor av det bebelopp, varå aktien eller lottbrevet lyder, samt för aktier och lottbrev, som utgivas vid annat tillfälle än vid bolags bildande, 10 öre för varje fulla 10 kronor av nyssnämnda belopp; dock skall i bägge fallen under förutsättning att betalning för aktie eller lottbrev skall erläggas med högre belopp än det, varå aktien eller lottbrevet lyder, stämpeln beräknas i förhållande till det högre beloppet.

Kommitterade framhålla, att giltiga skäl knappast blivit anförda för flen i stämpelavseende nu förefintliga skillnaden emellan å ena sidan aktier och lottbrev i nybildade bolag och ä andra sidan aktier och lottbrev, som eljest utgivas. Kommitterade hava därför ansett tillfället böra begagnas att införa likställighet mellan dessa båda slag av värdepapper och förmena, att sådan likställighet bör åvägabringas genom att höja stämpeln för aktier och lottbrev, som utgivas vid bolags bildande, till en procent. Den sålunda föreslagna förhöjningen av emissionsstämpeln skulle enligt kommitterades beräkning tillföra staten en ökad årlig

89 Kung). Maj:t$ nåd. proposition nr 58.

inkomst av omkring 450,000 kronor. Till stöd för denna beräkning hade lagts förhållandena under åren 1899—1908, sådana dessa framgått ur finansdepartementets bankbyrås årsöversikter över bankernas ställning samt »Sveriges officiella statistik i sammandrag».

Kommitterade hava beträffande formen för emissionsstämpelns åsättande anslutit sig till den av statskontoret i underdånigt utlåtande den 31 december 1908 förordade utvägen med obligatorisk, i statskontoret verkställd stämpling av aktier och lottbrev. För att sätta statskontoret i stånd att kontrollera, det utsläppta aktier verkligen bleve stämpelbelagda, vore det emellertid enligt kommitterades mening lämpligt, att det ålades patent- och registreringsverket lämna statskontoret underrättelse om verkställda registreringar av aktiekapital.

Statskontoret har även beträffande aktiestämpeln sökt att framföra de av kommitterade framlagda beräkningarna till eu senare tidpunkt, varvid för åren efter 1908 de av kommitterade å sidan 63 meddelade siffrorna ersatts av uppgifter, som lämnats statskontoret från patent- och registreringsverkets statistiska avdelning. För hankbolagen har dock någon uppgift rörande förhållandena år 1913 icke stått att erhålla, vadan något belopp icke kunnat för år 1913 införas i det sammandrag av de under åren 1904—1913 tecknade aktiekapitalen i nya bankbolag, som återfinnes i bilagan till detta utlåtande. Resultatet utvisar därför mindre totalbelopp än det verkliga. Detta oaktat framgår av den gjorda undersökningen, att under tioårsperioden 1904—1913 tecknats aktiekapital i nya bolag å tillsammans 100,285,616 kronor i medeltal per år mot 89,927,068 kronor, som utgjorde medeltalet för tioårsperioden 1899—1908. Om skattesatsen höjts med V* procent, skulle alltså stämpelavgiften för år under perioden 1904—1913 stigit med i avrundat tal 500,000 kronor. Med avseende å den ojämnhet, som årssiffrorna sinsemellan förete, torde dock högre beräkning av denna inkomstpost än den kommitterade i sitt förslag upptagit eller 450,000 kronor icke vara att förorda.

Därest aktiestämpling skulle komma att ske obligatoriskt genom statskontorets försorg, torde en sådan föreskrift om skyldighet för patent- och registreringsverket att lämna statskontoret uppgift å verkställda registreringar av aktiekapital som den, kommitterade förordat, befinnas både lämplig och behövlig.

Beträffande de av kommitterade föreslagna ändrade lydelserna av stadgandena under rubrikerna: »Aktiebrev» och »Lottbrev» tillåter sig statskontoret erinra om det förslag till nya bestämmelser härutinnan, som förelädes 1913 års riksdag (se k. prop. 200 sid. 23 och 27) men ej hann att av Riksdagen prövas.

o. Förhöjning av obligationsstämpeln samt införande av stämpelskatt ä vissa kommunala skuldförbindelser.

Stämpelskatt å obligationer infördes i Sverige genom stämpelförordniDgen den 9 augusti 1894 och utgår fortfarande med det då fastställda beloppet av 30 öre _ för belopp, ej överstigande 100 kronor, och därutöver 30 öre för varje påbörjat hundratal kronor.

Då statens ökade inkomstbehov påkallar reglering av gällande stämpelskatter, hava kommitterade ansett höjning av obligationsstämpeln böra ifråga-

Biliang till senare Biksdagens protokoll 11)14. 1 sand. 28 höft. (Nr 08.) 12

90 Knngl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

komma i ett av de främsta rummen. Kommitterade anse nämligen obestridligt, att det kapital, som nedlägges i obligationer, äger en betydande skattekraft, ävensom att obligationsutgivaren i regel utan olägenhet kan bära en måttlig stämpelskatt. Med stöd av en jämförelse mellan främmande länders stämpelsatser för obligationer och den i värf land gällande och då enligt kommitterades mening befogade invändningar ej kunna resas mot att obligationsstämpeln avsevärt ökas, förorda kommitterade en fördubbling av skattesatsen, varigenom den alltså skulle komma att utgå med 60 öre för varje påbörjat 100-tal kronor.

En av kommitterade verkställd utredning rörande under åren 1895—1908 emitterade stämpelpliktiga obligationer hade givit till resultat, att summan av de under berörda period utsläppta obligationslånen bestigit sig till 947,129,762 kronor eller i årligt medeltal för samma period utgjort 67,652,126 kronor, mider det att motsvarande medeltal för tioårsperioden 1899—1908 uppgått till 75,210,176 kronor och för femårsperioden 1904—1908 till 85,241,408 kronor. Den starka växling av årsbelöppen, som visat sig förefiimas, anse kommitterade böra mana till försiktighet vid beräkningen av obligationsstämpelns avkastningsförmåga för kommande år, och kommitterade hava därför utgått ifrån, att den årliga emissionen av obligationslån skulle belöpa sig till ett belopp av i runt tal 75,000,000 kronor. I enlighet härmed skulle enligt kommitterades mening den av dem föreslagna ökningen av obligationsstämpeln med 30 öre för varje påbörjat 100-tal kronor kunna beräknas giva staten en ökad inkomst av 225,000 kronor.

Kommitterade hava därjämte i syfte att förebygga kringgående av stadgandet om obligationsstämpeln föreslagit, att, därest kommun erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd till upptagande av amorteringslån, skall, under förutsättning att det till upptagande medgivna lånets belopp icke understiger 200,000 kronor och att återbetalningstiden är bestämd till minst 15 år, skuldförskrivning, som utfärdas å lånebeloppet eller del därav, av utgivaren förses med stämpel till samma belopp, som för obligation stadgas.

Beträffande frågan om den ökade statsinkomst, som vore att påräkna genom införande av den sålunda förordade stämpelbeskattningen av kommunala skuldförbindelser av nyssnämnda beskaffenhet, meddela kommitterade, att den efter en beräknad årlig medeltalssumma av 2,537,000 kronor och en skattesats av 6 pro mille skulle i runt belöpa sig till 15,000 kronor.

I avseende å sättet för stämpelskattens utgörande förorda kommitterade, vad obligationer beträffar, den i statskontorets förut berörda skrivelse av den 31 december 1908 föreslagna obligatoriska genom statskontorets försorg verkställda stämplingen, under det att kommitterade beträffande de med obligationer i stämpelhänseende likställda skuldebreven antagit som lämpligast, att stämpelskatten för dem erlades medelst användande af beläggningsstämplar.»

Med ledning av uppgifter, som statskontoret, efter vad ämbetsverket vidare meddelar, erhållit från riksbankens statistiska avdelning, hade statskontoret sett sig i stånd att fullfölja en kommitterades i sådant avseende uppgjord tabell till och med år 1913. I anslutning härtill fortsätter statskontoret.

»Det årliga medeltalet av utsläppta obligationslån under hela perioden 1895—1913 bliver då 73,649,766 kronor mot av kommitterade för perioden 1895 —1908 beräknade 67,652,126 kronor. Samma årliga medeltal för tioårsperioden 1904—1913 bliver 87,842,284 kronor mot af kommitterade för åren 1899—1908 beräknade 75,210,176 kronor, under det att motsvarande siffror för senaste fem-

91 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

årsperioden 1908—1913 och femårsperioden 1904—1908 bliva respektive 90,443.160 kronor och 85,241,408 kronor.

Antager man det ifrågavarande årliga medeltalet till 85,000,000 kronor, skulle alltså den av kommitterade genom obligationsstämpelns fördubbling beräknade ökningen i årsinkomst eller 225,000 kronor i stället giva en sådan ökning av 255,000 kronor.

Lägges härtill den ovannämnda genom stämpelbeläggning av kommuners skuldförbindelser vunna inkomsten eller 15,000 kronor, skulle av bestämmelser, sådana som de av kommitterade här föreslagna, vara att emotse en ökad årsinkomst av tillsammans 270,000 kronor.

Vad kommitterade i förevarande avseende förordat har icke givit statskontoret anledning till erinran. Visserligen skulle det kunna ifrågasättas, huruvida icke, därest en sådan bestämmelse om beläggning med stämpel av vissa kommunala skuldförbindelser som den, kommitterade föreslagit, varder beslutad, motsvarande stämpelplikt borde införas för enahanda skuldförbindelser, som utfärdas af bolag o. d. Statskontoret anser dock skäl föreligga att först avvakta någon tids erfarenhet om verkan av den stämpelplikt, som må varda ålagd kommunala förbindelser.»

Därefter övergår statskontoret till frågan om:

4. Omläggning till räntestämpel av stämpelskatten ä bevis om insättning ä depositions- och kapitalräkning samt införande av räntestämpel jämväl ä avkastningen av andra på bankräkning insatta medel.

»Enligt nu gällande bestämmelser skall bevis om insättning å depositionsräkning hos bank eller bankir ävensom å kapitalräkning eller annan räkning, därå penningar mot särskilt bevis mottagas för att först efter viss tid eller viss tid efter uppsägning återbetalas, vid utgivandet förses med stämpel av 50 öre för deponerat belopp, som ej överstiger 1,000 kronor, och därutöver 50 öre för varje påbörjat tusental kronor; dock att bevis om insättning å räkning, varom här är fråga, av belopp, ej överstigande 100 kronor är fritt från stämpel, samt att dylikt bevis å belopp, som överstiger 100 kronor, men icke 300 kronor, skall förses med stämpel av 20 öre och bevis å belopp, som överstiger 300 kronor men icke 500 kronor, med stämpel av SO öre.

Kommitterade, vilka funnit dessa bestämmelser icke hava lämnat ett resultat, motsvarande det, som man kunde haft anledning förvänta, hava förordat dels en sådan omläggning av stämpelskatten å depositionsbevis och därmed nu uti förevarande hänseende likställda bevis, att till grund för beräkningen av denna skatt borde läggas, icke det belopp, varå insättningsbeviset lyder, utan i dess ställe den årliga avkastning, som å sålunda insatta medel erhålles, dels ock införande av enahanda stämpelskatt jämväl å avkastningen av medel, innestående å checkräkning, upp- och avskrivningsräkning, giroräkning, folioräkning, löpande räkning eller annan sådan icke till sparkasseräkning hänförlig räkning hos bank, annan kreditinrättning eller bankir, därå penningar mottagas för att vid anfordran återbetalas. Såsom skattesatser hava föreslagits 5 öre för räntebelopp, över-

92 Kungl. Maj:ts nåd. 'proposition nr 58.

stigande 5 men ej uppgående till 10 kronor, samt 10 öre för varje fulla 10 kronor av räntebelopp, uppgående till 10 kronor eller mera.

Räntestämpel å penningar, som innestå i sparbank, skulle enligt den åsikt, kommitterades pluralitet omfattat, icke ifrågakomma.

För ränta å sparkasseräkning föreslå kommitterade eu stämpelavgift av 10 öre för varje fulla 10 kronor av räntebeloppet, dock att stämpelfrihet skulle äga rum, om det tillgodoförda räntebeloppet för ett år icke uppgått till 20 kronor.»

Under åberopande av en från riksbankens statistiska avdelning bekommen approximativ beräkning över ränteavkastningen å bankernas inlåningsräkningar åren 1909—1913, har statskontoret beträffande kommitterades förslag till omläggning och utvidgning av stämpelskatten å ifrågavarande område såsom sin mening uttalat, att förslaget icke syntes vara överensstämmande med kravet å billighet och rättvisa i beskattningen. Förslaget innebure nämligen onekligen, att den ränteinkomst, som härledde sig från kapitalplacering i bankpapper, skulle i förhållande till inkomst, vunnen genom annan kapitalplacering, beskattas på ett ännu hårdare sätt än vad redan vore händelsen. Då giltig anledning härtill efter statskontorets mening icke förefunnes, fann statskontoret sig böra avstyrka kommitterades förslag i denna punkt.

Härefter övergår statskontoret till kommitterades övriga förslag och

anför:

»5. Lottsedel stämpel.

Kommitterades förslag om införande av stämpel å lottsedlar och om sättet för denna skatts upptagande i vissa fall har icke givit anledning till något särskilt uttalande från statskontorets sida.

6. Kvittensstämpel.

Denna hos oss nya stämpelskatt har av kommitterade beräknats avkasta minst 100,000 kronor årligen. Även om säkerligen åtskilligt större årsinkomst torde kunna bliva att för staten påräkna av en kvittensstämpel, sådan den av kommitterade föreslagits, anser statskontoret dock, att med avseende å det i förhållande till skattens avkastning stora besvär, som införande av denna stämpelskatt skulle komma att tillskynda allmänheten, anlitande av densamma icke bör tillgripas, förrän övriga av statskontoret i detta utlåtande förordade stämpelskatter först tagits i anspråk.

7. Fförsäkring sstärng)el.

Förslaget om försäkringsstämpelns införande och anordningarna därför har av statskontoret lämnats utan erinran.

8. Arrende- och liyresstämpel.

Då — såsom redan anmärkts — kommitterade förklarade sig hava till behandling upptagit de av dem föreslagna höjda eller nya stämpelskatterna i den

93 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

ordning, _ kommitterade ansågn dem äga företräde sinsemellan, meddelade kommitterade tillika, att arrende- och hyreskontraktsstämpeln upptagits sist även med hänsyn därtill, att på grund av saknaden i vårt land av för ändamålet fullt lämpliga fiskala myndigheter kommitterade icke sett sig i stånd att föreslå annan kontroll å denna stämpelavgifts erläggande än den, som läge i ansvaret för uraktlåten stämpelbeläggning. Kommitterade hade dock upptagit denna stämpelskatt, då det, enligt vad kommitterade erinra, utan tvivel, i den mån stämpelbeskattningen vunne ytterligare utvidgning, skulle bliva i många fall nödvändigt att i huvudsak nöja sig med sådan kontroll.

Principiellt finner sig statskontoret kunna godkänna även denna form av stämpelskatt. Detta oaktat anser sig statskontoret dock för närvarande icke böra till införande förorda densamma. Såsom skäl för denna sin uppfattning vill statskontoret huvudsakligen åberopa dels den redan av kommitterade själva erkända svagheten i kontrollen dels ock de svårigheter, som otvivelaktigt i många fall .skulle för allmänheten uppstå, då det gällde att tillämpa hithörande föreskrifter.»

Såsom av statskontorets utlåtande framgår, innefattar kommitterades Chefen för förslag frågor om " '^Temen fet '

1) förhöjning av lagfartsstämpeln,

2) » » aktiestämpeln,

3) » » obligationsstämpeln samt införande av stämpelskatt

å vissa kommunala skuldförbindelser,

4) omläggning till räntestämpel av stämpelskatten å bevis om insättning å depositions- och kapitalräkning samt införande av räntestämpel jämväl å avkastningen av andra på bankräkning insatta medel,

5) lottsedelstämpel,

6) kvittensstämpel,

7) försäkringsstämpel samt

8) arrende- och hyresstämpel.

Enligt statskontorets utlåtande borde nu ifrågavarande nya eller förhöjda stämpelskatter, i den mån statskontoret ansett desamma kunna lämpligen tillgripas, lämna följande avkastning nämligen:

lagfartsstämpeln........... 1,600,000 kr.

aktiestämpeln............ 450,000

obligations- och skuldförbindelsestämpeln 270,000 »

lottsedelstämpeln........... 370,000 »

försäkringsstämpeln.......... 290,000 s>

Dessa nu omförmälda stämpelskatter skulle alltså lämna statsverket eu ökad inkomst av sammanlagt 2,980,000 kronor eller i runt tal 3,000,000 kronor.

94 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

För egen del är jag med alla dem, som yttrat sig i saken, enig därom, att vid behov stämpelbeskattningen bör kunna icke så litet utvecklas. Förslag till utvidgning av detta område för den allmänna beskattningen har upprepade gånger förevarit till behandling, men förslagen hava hittills upptagits till avgörande med en försiktighet, som ej så litet varit beroende på större valfrihet i fråga om utvägar att tillgodose det allmännas krav på skatteobjekt. Något annorlunda ställer sig saken, när man såsom nu, å ena sidan, står inför skyldigheten att åtminstone räkna med en vida mera omfattande skattereglering än under senare årtionden varit förhållandet, och, å andra sidan, vid denna skattereglering måste, säkerligen enligt allas mening, hava till ögonmärke, att, på sätt försvarsberedningen framhållit, de mindre bärkraftiga samhällslagren så vitt möjligt skonas för skatteförhöjningarna. Av de indirekta skatterna torde inga bättre än stämpelskatterna vara av beskaffenhet att tillgodose nämnda krav.

Rörande de nu föreslagna höjda eller nya stämpelskatterna lärer det i allmänhet kunna sägas, att de snarare torde understiga än överstiga vad i de olika fallen utan större olägenhet skulle kunna uttagas i form av skatt. När jag det oaktat icke anser mig nu böra förorda någon ändring i skattesatserna, beror detta mindre därpå, att något omedelbart behov att fastställa de belopp, som i stämpelskatteväg lämpligen böra uttagas, icke för ögonblicket förefinnes, utan därjämte och i högre grad på det ofta anmärkta förhållandet, att man med en viss försiktighet bör framgå vid utvecklandet av skatter i allmänhet. Ett motsatt förfarande kan ofta no g, åtminstone närmaste tiden efter skattens införande, leda till annat än åsyftat skatteresultat.

1 två avseenden skulle jag dock vilja ifrågasätta, huruvida man icke redan vid det tillfälle under närmaste tiden, då ifrågavarande av statskontoret tillstyrkta förhöjda eller nya stämpelskatter komme att tillgripas, borde utsträcka beskattningen utöver vad statskontorets beräkningar innebära. Sålunda anser jag lämpligt, att det förslag till utvidgning av skuldförbindelsestämpeln, som nu ifrågasatts med införande av stämpelskatt å vissa kommunala skuldförbindelser, utsträcktes att gälla andra kategorier skuldförbindelser. Statskontoret har i sådant avseende pekat på skuldförbindelser, utfärdade av bolag o. d. Omfånget av en sådan skatteplikt borde för ändamålet göras till föremål för ytterligare utredning. Av utredningens resultat lärer man antagligen kunna draga någon slutsats rörande skatteresultatet. En utredning i nämnda avseende har jag för avsikt att med det snaraste söka åvägabringa.

Om jag sålunda i denna del anser mig böra biträda statskontorets mening, kan jag å andra sidan ej godkänna de skäl, statskontoret anfört

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

mot omläggning till räntestämpel av stämpelskatten å depositions- och kapitalräkning samt införande av räntestämpel jämväl å avkastningen av andra på bankräkning insatta medel. Utan att nu närmare ingå på denna fråga, tillåter jag mig dock åberopa, vad statskontorets chef, generaldirektören greve Hans Wachtmeister, vilken i denna del vid frågans behandling i statskontoret uttalat sin skiljaktiga mening, anfört. Den omständigheten, att, såsom statskontorets flertal framhållit, inkomsten av det i bankpapper placerade kapitalet skulle genom räntestämpeln komma att drabbas hårdare av skatt än inkomst av annan kapitalplacering, kunde, enligt greve Wachtmeisters mening, så mycket mindre utgöra ett avgörande skäl mot införande av räntestämpeln, som de flerahanda specialskatter, av vilka ett stämpelskattesystem bestode, icke stode och icke kunde stå i eu bestämd 1’elation till statens övriga skatter.

För min del vill jag allenast tillägga, att den anmärkning om ojämnhet i beskattningen vid kapitalplaceringar, som statskontorets flertal anser sig kunna åberopa mot införande av den ifrågasatta räntestämpeln, i viss mån förlorar i betydelse, om stämpelskyldighet med avseende å andra kapitalplaceringar genom stämpelskatt å skuldförbindelser får den utveckling, jag nyss ifrågasatt.

Räntestämpeln har i betänkandet av den 29 december 1909 beräknats till 420,000 kronor.

De av statskontoret tillstyrkta förhöjda och nya stämpelskatterna beräknades lämna ett skatteresultat af ungefär 8,000,000 kronor. Lägger man härtill avkastningen av räntestämpeln och en utvidgad, stämpelskyldighet med avseende å skuldförbindelser, lärer man icke räkna för högt, om avkastningen av de utav mig ifrågasatta förhöjda och nya stämpelskatterna beräknades lämna sammanlagt minst 3,500,000 kronor, om desamma vid denna tidpunkt kom me till tillämpning.

Härefter övergår jag till frågan om förhöjd arvsskatt samt återgiver Arvsskatten. då till en början innehållet i professor Kobbs förut omförmälda promemoria av mars 1914:

»Den höjning i arvsskatten, som i beredningens preliminära betänkande är Professor föreslagen, ansluter sig till en motion nr 207 i andra kammaren, som vid 1910 års riksdag frambars av undertecknad jämte 39 medlemmar av liberala samlingspartiet med anledning av Kungl. propositionen nr 22 om stämpelbeskattningen. I denna motion yrkades, att den i Kungl propositionen föreslagna skatteskalan, som i klass I slutar med 4 % för en arvslott av 450,000 kronor, samt i klass II med 8 % vid en dylik å 375,000 kronor, skulle fortsättas till arvslotter å 1,000,000 kronor, slutande i klass I med 8 % och i klass II med 12 f. Tillika yrkades, att

96 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

arvslotter tillfallna på grund av testamente skulle stämpelbeläggas enligt klass II i stället för klass III.

Bevillningsutskottets majoritet tillstyrkte i betänkandet nr 11 den Kungl. propositionen med ett par mindre ändringar, medan vänsterminoriteten enades om en utförlig reservation med fortsatta skatteskalor i enlighet med motionen. Ärendet behandlades den 16 mars i första kammaren och den 17 mars i andra kammaren. Första kammaren antog utskottets förslag men andra kammaren reservationen; i den gemensamma voteringen segrade emellertid utskottets förslag.

Beträffande den ökade statsinkomsten enligt reservanternas förslag hade denna i motionen ur den i Kungl. propositionen förekommande statistiken över större arvslotter för åren 1906, 1907 och 1908 approximativt beräknats till cirka 1,100.000 kronor; under debatten i andra kammaren uppgav finansministern, att han låtit verkställa eu kontrollräkning, som givit 1,200,000 kr. På dessa båda siffror är den av beredningen anförda grundad. Då emellertid ökningen beror på de stora arvslotterna och dessa förekomma tämligen oregelbundet, ansåg man Klokast att ej beräkna högre medeltal än 1,000,000 kr. Härvidlag har naturligtvis ej något avdrag gjorts för minskning på grund av testamentstagares överflyttning, då denna senare del av motionen aldrig varit föremål för någon behandling i beredningen.»

Statskon- I fråga om arvsskattens höjning anför statskontoret i sitt utlåtande

to‘,ct' av den 20 nästlidne april:

»Under förutsättning att, på sätt första försvarsberedningen ansett kunna för vinnande av ökning i statsinkomsterna ifrågakomma, ytterligare eu miljon kronor bör uttagas av arvsskatten, vilken förutsättning icke föranleder till någon erinran från statskontorets sida, är statskontoret icke i tillfälle att angiva någon rättvisare och lämpligare utväg för uttagande av det ifrågavarande ökade skattebeloppet än den i den uti professoren Kobbs promemoria omförmälda motionen nr 207 i andra kammaren vid 1910 års riksdag föreslagna; och får statskontoret sålunda biträda det i denna motion innefattade förslag, vilket innebär en följdriktig tillämpning av de grunder, på vilka den nu gällande skalan för arvsskatten är byggd.»

Chefen för finansdepartementet.

Mot en höjning av arvsskatten på sätt nu ifrågasatts har jag ingen erinran att göra.

Enligt kontrollräkningar, som gjordes inom finansdepartementet år 1910, skulle den föreslagna höjningen lämna 1,200,000 kronor. Någon anledning till förmodan, att skatteresultatet av höjningen nu skulle bliva lägre, torde icke förefinn as.

Genom ökade och nya stämpelskatter skulle enligt den nu lämnade utredningen kunna motses ett ökat skattebidrag av

sammanlagt...................kronor 3,500,000

Lägges härtill avkastningen av en förhöjd arvskatt ... » 1,200,000

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58. 97

skalle av de enligt mina föregående uträkningar förestående merutgifterna å budgeten, 17,000,000 kronor, vara

täckt ett belopp av . ..............kronor 4,700,000

Alltså skulle återstå att täcka ett belopp av..... » 12,300,000

Enligt de i anslutning till försvarsberedningens förslag angivna ut- Inkomst- och vägar till täckande av påräknelig brist i budgeten skulle sistnämnda belopp hetsskatt' anskaffas genom höjning av inkomst- och förmögenhetsskatten.

I. sådant avseende har försvarsberedningen såsom en första åtgärd föreslagit, att ur förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt skulle borttagas den däri införda bestämmelsen om rätt att vid inkomstens taxering njuta avdrag för andra utskylder än kronoutskylder. Härigenom skulle enligt beredningens beräkningar utvinnas ytterligare 3,000,000 kronor. Okad avkastning därutöver skulle ernås genom direkt höjning av skatten.

Även jag håller före, att, därest utgiftsökningen å de civila titlarna skulle få det utseende, försvarsberedningen i sina budgetsförslag angivit, och om skattekällornas avkastning i tiden efter år 1915 skulle ha benägenhet att följa försvarsberedningens beräkningar, ett ökat krav från statsmakternas sida på skattebidrag, utöver vad stämpelskatter och arvsskatt skulle lämna, närmast borde tillgodoses genom höjning av inkomstoch förmögenhetsskatten.

Innan jag går vidare, tillåter jag mig anmäla, att, sedan kammarrätten den 9 mars 1914 anbefallts avgiva utlåtande över försvarsberedningens betänkande, i vad det rörde sådan ifrågasatt ändring av inkomstoch förmögenhetsskatten, att vid taxering av inkomst avdrag icke finge medgivas för något slag av utskylder, kammarrätten den 9 nästlidne april avgivit infordrat underdånigt utlåtande. Däri anför kammarrätten, att, innan rätt till avdrag för utskylder infördes i skattelagstiftningen, kammarrätten, upprepade gånger framhållit lämpligheten därav, att vid taxering av inkomst avdrag finge ske för erlagda utskylder; samt att kammarrätten icke funnit anledning att nu frångå sin sålunda uttalade åsikt.

För egen del anser jag mig icke för närvarande behöva närmare uttala mig om, vilka åtgärder som för vinnande av en högre avkastning av inkomst- och förmögenhetsskatten böra vidtagas. Jag vill dock framhålla, att dessa åtgärder synas åtminstone till väsentlig del böra inriktas på att omlägga själva skatteskalorna. Hurudan en sådan omläggning bör göras för att vinna ett visst skatteresultat, är naturligtvis i viss mån bero- Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 28. käft. (Nr 58.) 13

98 Kungi. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

ende på storleken av den inkomst och förmögenhet, som vid skatteregleringen kan göras till föremål för beskattning. Resultatet skulle visserligen kunna vinnas genom eu proportionell ökning av nuvarande skatteskalorna, men så enkelt blir dock antagligen ej förfarandet. Revisionen bör nog göras grundligare. Att i detta sammanhang uppgöra förslag till ändring i skatteskalorna vore naturligtvis lönlöst, i ty att regleringen vid det tillfälle, då en sådan vidtages, måste, såsom redan antytts, stödja sig på senare siffror än på dem, som för närvarande erbjuda sig. Försvarsberedningen har talat om 10 procents förhöjning av den nuvarande skattebördan utöver vad ett borttagande av utskyldsavdraget skulle medföra.

För övrigt tillåter jag mig påpeka några på frågan inverkande omständigheter. Till en början må framhållas, att, liksom statskontorets beräkningar angående avkastningen av de ifrågasatta nya och förhöjda stämpelskatterna icke så litet överstiga de några år förut av stämpelskattesakkunniga i sådant avseende gjorda kalkylerna, torde helt säkert avkastningen av stämpelskatterna vid det tillfälle, då avkastningsbeloppet skall bestämmas, kunna upptagas till belopp, överstigande dem, med vilka jag räknat. Liknande förhållande gäller med avseende å arvsskatten för att icke nämna inkomst- och förmögenhetsskatten själv. Därjämte blir i skatteregleringens ögonblick behovet beroende bland annat på riktigheten av försvarsberedningens inkomstberäkningar, vilka synas vara gjorda med väl stor försiktighet. Till detta må läggas, att beredningen själv ställt i utsikt ej blott en större avkastning av statens skogar än som av beredningen beräknats, utan även besparingar i gjorda utgiftskalkyler, vilka besparingar i form av uppskov med påtänkta utgifter enligt beredningens mening synas kunna uppskattas till »någon miljon». Vidare anser beredningen den möjligheten ej vara utesluten, att under här berörda period ett tillgodogörande även av statens för närvarande obrukade malmtillgångar i Norrbotten kan ifrågakomma.

Övergångs- Med angivande av de vägar, som enligt min mening böra följas,

Ståren1 1916 då fråga uppstår om ökning i skattekällorna för vinnande av jämvikt i och 1917. budgeten så väl på grund av nu förestående ökade försvarsutgifter som ock med anledning av eu förväntad utveckling av de civila huvudtitlarna, har emellertid min befattning med finansplanen för de av mig beräknade merutgifterna icke avslutats. Såsom jag strax skall angiva, synes det mig nämligen under alla förhållanden synnerligen angeläget, att de av mig omförmälda skatteutvägarna icke användas eller åtminstone allenast i begränsad skala anlitas under de tre närmast följande åren, eller åren 1915, 1916 och 1917. Angelägenheten härav gör det för mig till eu plikt att klar-

99 Kungl. May.ts nåd. proposition nr 58.

lägga möjligheten att med nuvarande inkomstkällor och andra disponibla tillgångar, inbegripet tobaksskatten, kunna reglera utgifterna för åren 1916 och 1917. För statsregleringen för år 1915 skall jag senare redogöra.

När jag hittills talat om ökade försvarsutgifter, har jag allenast berört de varaktiga, årligen för skilda ändamål återkommande kostnaderna. Vid sidan av dessa har man emellertid att taga i betraktande den synnerligen stora skatt, vilken avser att bestrida engångsutgifter för försvarsändamål. Värnskatten torde redan för år 1915 böra upptagas med hela sitt beräknade belopp. Skattens anordning medför emellertid, att densamma kommer att någorlunda jämt fördelas på åren 1915, 1916 och 1917. Aven vid skattens fördelning på skilda terminer blir skattebördan i och för sig och än mer i förening med den alltjämt utgående inkomst- och förmögenhetsskatten stor nog, för att man icke borde utan synnerligen tvingande skäl under värnskatteperioden genom andra nya skatter ytterligare taga de skattedragandes skatteförmåga i anspråk. Något särskilt stöd för denna mening torde knappast behöva åberopas. Saken talar för sig själv

Dock skall jag tillåta mig framhålla, vad försvarsberedningen i anledning av den utav beredningen föreslagna, långt lindrigare värnskatten yttrat. Beredningen anför, att, då beredningen förutsatt möjligheten av en värnskatt, som innebure eu, om också ej alltför tung, dock ganska avsevärd belastning av förmögenheten och inkomsten i landet, syntes ett samtidigt uttagande av den förhöjning med 10 procent å inkomst- och förmögenhetsskatten, som inginge bland de av beredningen ifrågasatta skatteökningar, knappast vara tillrådligt. Och enligt beredningens mening saknades icke utvägar att för de tre ifrågavarande åren, 1915—1917, uppnå det beräknade »överskottet», även utan anlitande av nyssnämnda höjning i inkomst- och förmögenhetsskatten. Jämte besparingar i utgifter, framför allt genom deras undanskjutande till en senare tidpunkt, skulle för sådant ändamål kunna ifrågakomma att under nämnda tre år för löpande utgifters bestridande taga i anspråk en del av de statsinkomster, som enligt beredningens utgiftstablå varit avsedda för anslag till kapitalökning. I sådant avseende erinrar beredningen, att enligt beredningens beräkningar skulle till utgifter för kapitalökning, frånsett anslaget till amortering av statsskulden, användas, förutom lånemedel, andra statsinkomster till belopp av

för år 1916...........kronor 11,034,000

» » 1917........... > 10,429,000

100 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Vad beredningen nu i allmänhet anfört mot uttagande av förhöjd inkomst- och förmögenhetsskatt under värnskatteperioden äger i ännu högre grad sin tillämplighet, därest beslut fattas om uttagande av en värnskatt av nu ifrågavarande storlek.

Härtill kommer en annan omständighet, som ej heller får förbises. Av värn skattebeloppet kan, helt approximativt räknat, ungefär 30,000,000 kronor beräknas inflyta år 1915 och återstoden med hälften under vartdera av åren 1916 och 1917. Dessa under tre år infly-

tande medel komma sannolikt icke i sin helhet till användning under de år, uppbörden äger rum. Eu sådan anordning kan blott försvaras med hänsyn till värnskattens egenartade natur. Principiellt kan det icke godkännas, att staten i skattemedel uppbär större belopp än staten behöver till bestridande av årets utgifter. Då man i detta fall måst övergiva den principiella ståndpunkten, torde man dock icke praktiskt böra fortsätta på den inslagna banan genom att samtidigt, om ock för andra ändamål än de med värnskatten avsedda, indriva nya skatter. Detta skulle emellertid bliva förhållandet, om man redan för ett eller flera av åren 1915, 1916 och 1917 upptoge en eller annan av de utav mig för framtida behov ifrågasatta stämpel- och andra skatter.

Utväg till undvikande härav har redan beredningen anvisat. Denna utväg innebär uppskov med en del för närmaste åren eljest avsedda verkliga utgifter samt till minskning i kalkylerade utgifter för kapitalökning.

Det har redan angivits, att kostnaderna för försvaret skulle

för år 1915 uppgå till................kr. 85,354,208

För år 1916 hava samma kostnader beräknats till . . . . » 86,800,000

Skillnaden eller kronor 1,445,792 utgör alltså 1916 års merkostnader i jämförelse med år 1915.

Efter samma beräkningsmetod skulle år 1917 merkostnaderna

för försvaret uppgå till ett belopp av.......kr. 2,045,792

Efter tillägg av bristerna för statsverket i övrigt, beräknade till högst 6,000,000 kronor om året, skulle alltså beräknade brister i statsregleringarna för åren 1916 och 1917 uppgå till följande belopp eller

för år 1916 till............

för år 1917 till............

kr,

Kungl. Maj:ls nåd. proposition nr 58.

101 Dessa sålunda beräknade brister i statsregleringarna för åren 1916 och 1917 kunde ju mer än väl, rent siffermässigt sett, täckas genom minskning i de för samma år av försvarsberedningen beräknade utgifter för kapitalökning, i runda tal resp. 11,000,000 och 10,500,000 kronor. Men jag anser mig emellertid böra räkna med, att oöverstigliga svårigheter möta att allenast genom direkta begränsningar i nämnda slag av utgifter och uppskov med verkliga utgifter vinna jämnvikt i budgeterna vid ifrågavarande statsi’egleringar. Någon supplementär utväg bör sökas.

Vid övervägande härav har jag fäst uppmärksamheten däi-vid, att statsverkets kassafond numera vuxit så avsevärt, att densamma torde hava icke obetydligt överskridit vad som även vid försiktig beräkning synes vara nödvändigt för dess huvuduppgifter.

Före år 1912 redovisades i rikshuvudboken var för sig dels »statsverkets kassaförlagsfond», som hade till uppgift att jämte andra disponibla medel tillhandahålla det för statsförvaltningen erforderliga kassaförlaget, dels »fonden för reserverade medel», till vilken uppkommande överskott i statsregleringarna överfördes och vars för varje år uppkommande behållning plägade av Riksdagen disponeras för följande statsregleringar. Under tiden intill dess den senare fondens sålunda disponerade behållning togs i anspråk för stats regi er i n ge n tjänade även denna såsom kassaförlag.

1 det betänkande angående förändrad uppställning av riksstaten, som avgavs den 4 oktober 1910 av inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga, föreslogo dessa efter en utförlig motivering (sid. 111—121), att nämnda båda fonder skulle sammanslås till en »statsverkets kassafond », till vilken för framtiden skulle föras alla överskott i statsregleringarna och från vilken medel skulle tagas till täckande av eventuella brister i statsregleringarna; och borde i riksstaten icke vidare påräknas bidrag från denna fond. Kommitterade syftade härmed till att motverka det dittills brukliga regelbundna användandet av statens kapitaltillgångar till fyllnad i budgeten för löpande statsutgifters bestridande, vilket de icke ansågo berättigat annat än då det motiverades av motsvarande säi’skilda utgifter till kapitalökning. Den behållning, som statsverkets kassafond under goda tider borde uppnå, kunde, enligt de sakkunnigas åsikt, med stöd av senare tiders erfarenhet anslås till 40 å 50 miljoner kronor.

Vid underdånig föredragning den 30 december 1910 av denna fråga anslöt sig dåvarande chefen för finansdepartementet till de sakkunnigas uppfattning och anförde, bland annat, att, därest man för framtiden avstode ifrån att beräkna tillskott till statsregleringarna från fonden för reserverade medel, knappast längre någon egentlig skillnad förefunnes mellan denna fonds och kassaförlagsfondens ändamål. Visserligen borde kassaför-

102 Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

lagsfondens uppgift aldrig få släppas ur sikte, men om fonden för reserverade medel sammansloges med kassaförlagsfonden och den nya gemensamma fonden just finge namnet »kassafond», läge däri en tillräckligt stark sporre för finansledningen att städse tillse, att densamma kunde fylla den uppgift, vilken funnes uttrjmkt i själva dess benämning. Den nya fonden finge visserligen jämväl en annan uppgift, nämligen att säkerställa statsregleringarnas genomförande, men detta vore i realiteten intet annat än att vara ett kassaförlag, och om den ganska osannolika eventualiteten skulle inträffa, att under en följd av år upprepade brister i statsregleringarna så starkt medtoge denna fond, att dess kapital löpte fara att nedgå under den förutvarande kassaförlagsfondens belopp, måste detta givetvis föranleda finansledningen att vidtaga åtgärder för fondens återställande till sagda belopp.

En sedermera av Kungl. Maj:t för 1911 års riksdag framlagd proposition (N:r 83) om bildande av statsverkets kassafond genom sammanslagning av kassaförslagsfonden med fonden för reserverade medel blev av Riksdagen bifallen.

Av nu gjorda redogörelse framgår, att statsverkets kassafonds bägge huvuduppgifter äro dels att utgöra en fond för uppsamling av statsregleringens överskott under de år sådana uppstå, på det att statsverket under de år, då brister i statsregleringarna förekomma, må äga medel att utan särskilda anslag å riksstaten fylla dessa brister, dels och att jämte andra tillgängliga medel utgöra kassaförlag för statsförvaltningen.

Emellertid är det uppenbart, att, därest genom rikliga överskott under en följd av år fondens behållning kommer att så väsentligt uppbringas, att den varder långt större än som under normala förhållanden, är erforderligt för dess nyss angivna bägge huvuduppgifter, fonden i realiteten jämväl blir en kapitalsamlingsfond, och att då så inträffar, intet hinder bör möta för att taga en sålunda det normala behovet överskjutande del av fonden i anspråk för statsregleringen på enahanda sätt som andra kapitaltillgångar, vilka icke längre erfordras för sitt ursprungliga ändamål. Denna eventualitet eller att kassafonden skulle genom år efter år uppkomna överskott å statsregleringarna nå till en sådan höjd, att den skäligen borde kunna till beloppet på antytt sätt reduceras, har synbarligen också varit vid budgetreformens genomförande förutsatt, enär de sakkunniga uttalade, att ett användande av statens kapitaltillgångar till fyllnad i riksstaten kunde anses berättigat endast då det motiverades av motsvarande, särskilda utgifter till kapitalökning.

Jag förbiser emellertid ingalunda, att man vid ett sådant användande av för kassaförlagsfonden icke längre erforderliga kapitaltillgångar måste

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

framgå med stor försiktighet och under noggrant aktgivande därpå, att fonden även i ogynnsammaste fall och under verkningarna av en eventuellt förestående allmän ekonomisk kris med ty åtföljande depression jämväl för statsverket alltid må vara i stånd att fylla sina huvuduppgifter.

Redan vid framläggandet under sistlidne januari av inkomstberäkning för år 1915 kunde min företrädare i ämbetet antaga, att kassafonden vid

1913 års utgång uppgick till över 50 miljoner kronor, sannolikt omkring 55 miljoner.

Sedermera hava dels de månatliga kassarapporter, som inga till och bearbetas hos kommitterade för granskning av statens bokföring m. m., dels ock de olika medelförvaltande ämbetsverkens och myndigheternas räkenskaper för år 1913, vid sammanställning i vad statsverkets inkomster angår, visat, att kassafonden, som vid 1912 års utgång ägde en behållning av 42,652,863 kronor 99 öre, vid slutet av år 1913 snarare över- än understigit 65 miljoner kronor.

Då nämnda sakkunniga, enligt vad nyss erinrades, beräknade kassafondens normala medelsbehov till 40 å 50 miljoner kronor, grundades denna beräkning på de närmast föregående årens erfarenhet. Statsverkets rörelse har dock sedermera så utvecklats, att man torde behöva något större rörelsekapital än vad då förutsattes. Det visade sig också, att fonden under år 1912, vid vars ingång densamma uppgick till 33,751,357 kronor 18 öre, ännu icke var vuxen sin uppgift som kassaförlag, ity att statskontoret under detta år var nödsakat att begära kassaförstärkning åt fonden från riksgäld skontoret. Under loppet av år 1913 hade emellertid fonden nått en sådan storlek, att statskontoret icke ens på eftersommaren, då behållningen å statsverkets giroräkning plägar vara lägst, behövde något lån från riksgäldskontoret. Och då fonden, enligt vad nyss meddelats, sedermera ytterligare väsentligt förkovrats, lärer icke längre hänsynen till kassafondens uppgift att tillhandahålla förlag behöva lägga hinder i vägen för användande av någon del av dess kapital för annat ändamål. Ej heller hänsynen till fondens andra huvuduppgift — den att utgöra en regulator för säkerställande av kommande statsregleringar — lärer numera, sedan fonden nått eu sådan storlek, kunna betraktas som ett hinder för särskild disposition av en del av dess kapital.

Nu är att märka, att av allt att döma fonden genom överskott å

1914 års statsreglering vid slutet av samma år torde ytterligare ha vuxit. Denna ökning anser jag mig kunna uppskatta till ungefär 8 å 10 miljoner kronor. Vid 1914 års slut skulle alltså fonden uppgå till ett belopp av närmare 75 miljoner kronor.

104 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Det förhållandet, att fonden väsentligt överstigit det belopp, varmed fonden enligt givna förutsättningar anses kunna fylla sitt ändamål, visar, att inkomstberäkningarna under senaste åren varit väl snäva och att förty staten i skatteväg uttagit mera än behovet krävt. Även under förutsättning att kassafonden nu i anseende till en möjligen förestående lågkonjunktur i inkomstkällornas avkastning bör hållas vid eu summa av låt oss säga något över 55 miljoner kronor, kan överbelastningen av skattekällorna, med ledning av förut lämnade uppgifter, beräknas allenast för åren 1913 och 1914 till åtminstone 15 miljoner kronor. Visserligen bör man framdeles kunna i viss mån förekomma en dylik onödig anhopning av skattemedel genom högre inkomstberäkningar. Men då inkomstberäkningarna påtagligen icke få göras med avsikt att minska överskottet i kassafonden, kan på inkomstberäkningarnas väg rättelse i ett redan inträtt kassafondsläge icke vinnas utan att verkligheten på grund av oförutsedda omständigheter själv lämnar sitt, i detta fall ovälkomna stöd. Men ej heller den vägen kan sägas återstå, om man sätter kravet på kassafondens storlek tillräckligt högt.

Under dessa förhållanden vore, synes det mig, riktigare att utan vidare överföra överskottet i kassafonden till andra statsverkets fonder, som tarva tillskott. En åtgärd i denna riktning ämnar jag också föreslå redan i år. Det anslag om 5,000,000 kronor, som chefen för civildepartementet äskar för avsättning till inlandsbanan, anser jag nämligen lämpligen böra, i den mån anslaget icke kan genom skattemedel å budgeten täckas, anskaffas genom överföring av medel från statsverkets kassafond. Det belopp, som sålunda är avsett att tagas från sistnämnda fond, uppgår till 2,500,000 kronor.

Trots denna påfrestning skulle överskottet i fonden uppgå till ej litet över 10,000,000 kronor. Därigenom vinnes mer än tillräcklig garanti för möjligheten att fullt ut anlita försvarsberedningens utväg till täckande av bristerna i statsregleringarna åren 1916 och 1917. I detta avseende får jag framhålla, att i de beredningens budgetförslag, som ligga till grund för beräkningen av bristerna, ingå utgifter för kapitalökning till högre belopp än de kalkylerade bristerna. Skulle svårigheter uppstå, att, på sätt försvarsberedningen ifrågasatt, minska eller uppskjuta nämnda utgifter med så stora belopp, att de beräknade bristerna kunde täckas, återstår den utvägen att bestrida de oundgängliga utgifterna för kapitalökning genom överförande av medel från kassafonden, "som, enligt vad jag visat, därtill mer än väl förslår. Genom eu dylik åtgärd skulle erforderliga skattemedel stå till buds för att fylla bristerna för åren 1916 och 1917.

105 Kungl. Maj tis nåd. proposition nr 58.

Statsministern anhöll härefter att i sin egenskap av chef för lantförsvarsdepartementet få underställa Kungl. Maj:ts prövning frågan angående ny härordning samt yttrade därvid till en början följande:

»över preliminära förslag till härordning och till värnpliktslag hava yttranden den 12 maj 1814 (Bilaga G) avgivits av en generalskommission bestående av generallöjtnanterna F. J. Leth, K. G. Bildt, Å. F. von Mritorr!, och L. H. Tingsten, generalintendenten P. A. F. Holmquist, generalmajorerna O. B. Malm och P. C. von Plåten, överfältläkaren P A. V. Nettelblad, generalkrigskommissarien F. E. Bergenholtz, generalmajorerna

C. D. L. W. W:son Mnnthe, C. A. H. Jungstedt, J.G. F. Wrangel, E. TF. Bergström och G. A. Nyblcvus samt överstarna N. G. Hallström och friherre C. A. Falkenberg, den sistnämnde i egenskap av tj.f. kommendant i Boden.

Redan under arbetets fortgång både mig beretts särskilda tillfällen att i ett antal viktiga frågor personligen redogöra med en generalskoinmission av i det närmaste lika sammansättning, och hade på min anmodan denna generalskommission avgivit vissa skriftliga yttranden av konhdentiell natur. Liksom vad under dessa sistnämnda sammanträden förekommit haft ett väsentligt inflytande på innehållet i de preliminära förslagen till härordning och till värnpliktslag, hava dessa blivit i åtskilliga delar ändrade på grund av anmärkningar, som i förenämnda yttranden av generalskommissionen framställts.

Vidare har medicinalstyrelsen den 6 maj 1914 avgivit infordrat yttrande över det uppgjorda förslaget till värnpliktslag, i vad detsamma avser åldern för värnpliktens inträdande samt tidpunkten, då första tjänstgöringen tager sin början.

Slutligen har arméförvaltningen den 13 maj 1914 inkommit med infordrat yttrande över de uppgjorda förslagen till värnpliktslag och härordning jämte därvid fogade kostnadsberäkningar.»

Därefter anhöll departementschefen att få föredraga följande i samband med förslagen till ny värnpliktslag och härordning stående framställningar och utlåtanden, nämligen:

Betänkande och förslag angående behovet av ytterligare kavalleri i Norrland, avgivet av särskilda kommitterade den 1 februari 1905, varöver vederbörande militära myndigheter avgivit utlåtande;

Chefernas för generalstaben och för flottans stab den 18 oktober 1906 avgivna förslag dels till försvarsväsendets stärkande och dels till ändrad lydelse av vissa paragrafer av värnpliktslagen, jämte 1907 års generalskommissions den 21 december 1907 och den 9 juni 1908 däröver avgivna utlåtande;

Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 28 käft. (Nr 58.)

106 Kungl. MajUs nåd. proposition nr 58.

Chefens för generalstaben särskilda yttrande den 4 april 1907 angående den återverkan, som uppsättandet av en kavalleribataljon i Norrbotten kan komma att utöva på värnpliktstillgången vid och mobiliseringen av de nu befintliga truppförband, vilka erhålla sina värnpliktiga från landets nordligaste delar;

T. f. kommendantens i Boden framställningar den 14 september 1907 angående Bodens förseende med säkerhetsbesättning av infanteri;

T. f. kommendantens i Boden skrivelse den 14 september 1907 med förslag om fästningsartilleriets förseende med stamhästar jämte vederbörande myndigheters däröver avgivna yttranden;

Av tillkallade sakkunniga den 23 november 1907 avgiven utredning jämte förslag rörande ingenjörvapnets omorganisation;

Kavalleriinspektörens och chefernas för första och fjärde arméfördelningarna skrivelse den 27 april 1908 angående förläggning av Skånska husarregementet, varöver vederbörande avgivit yttranden;

Kommendantens i Boden särskilda framställning den 2 juli 1908 angående fredsbesättningen i Boden, varöver chefen för generalstaben avgivit utlåtande;

Kommendantens i Boden särskilda skrivelse den 4 juli 1908 angående åtgärder för ombesörjande av vaktgöringen vid de till fästningsanläggningen i Boden hörande permanenta verken, varöver chefen för generalstaben yttrat sig;

Chefens för generalstaben den 16 oktober 1908 avgivna förslag till åtgärder för underlättande av volontärrekryteringen jämte vederbörande myndigheters däröver avgivna yttranden;

Av särskilt tillkallade sakkunniga den 25 juni 1909 avgiven särskild utredning angående säkerhetstjänstens ordnande i fredstid vid rikets fästningar m. in.;

Värnpliktskommissionens förslag den 8 juli 1910 och den 18 maj 1911 angående lättnader åt vissa värnpliktiga ävensom vederbörande myndigheters däröver avgivna yttranden;

Chefens för sjätte arméfördelningen särskilda framställning den 20 juli 1910 angående behovet av eu division bergs- eller skogsartilleri, varöver såväl chefen för generalstaben som generalfälttygmästare!! avgivit utlåtande;

Chefens för sjätte arméfördelningen särskilda framställning den 20 juli 1910 angående behovet av trängens omorganisation inom sjätte arméfördelningen, varöver chefen för generalstaben avgivit utlåtande;

Underdånigt betänkande angående försvarsväsendets stärkande, avgivet den 5 december 1910 av 1907 års försvarskommitté;

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

107 Kommendantens i Boden framställning den 28 januari 1911 angående åtgärder för tillräcklig säkerhets- och fredsbesättning i Boden, varöver chefen för generalstaben avgivit utlåtande;

Kavalleriinspektörens framställning den 23 augusti 1911 angående vissa organisationsförändringar vid Skånska husar- och dragonregementena m. m., varöver vederbörande avgivit yttranden;

Kommendantens i Boden särskilda skrivelser den (i oktober 1911 angående åtgärder för att Norrbottens län må bilda ett särskilt militärområde, varöver vederbörande avgivit yttranden;

Arméförvaltningens artilleri-, fortifikations- och civila departements skrivelse den 7 november 1911 angående erforderliga åtgärder för provisorisk förläggning av eu haubitsdivision till Östersund;

Ledamoten av Riksdagens Första kammare G. Roséns skrivelse den 29 januari 1912 angående förläggning av kavalleriets officersvolontärskola samt huvuddelen av infanteriets vinterskolor till Norrland, varöver chefen för generalstaben yttrat sig;

Kommendantens i Boden särkilda framställning den 31 januari 1912 angående krigs- och fredsbesättningarna i Boden m. m., varöver chefen för generalstaben avgivit utlåtande;

Kommendantens i Boden särskilda skrivelse den 4 och 6 september

1912 angående ordnande av säkerhetstjänsten och bevakningstjänsten vid Bodens fästning i fred, varöver vederbörande yttrat sig;

Sekundchefens för Svea livgarde skrivelse den 24 oktober 1912 angående hemförlovning av sjuka värnpliktiga ävensom arméförvaltningens och vederbörande militärmyndigheters utlåtanden i ärendet;

Civilkommissionens skrivelse den 5 november 1912 angående avskiljande av vissa värnpliktiga från tjänstgöring med övriga ävensom vederbörande militärmyndigheters utlåtanden i ärendet;

Chefens för fortifikationen särskilda ämbetspromemorior den 21 november 1912 angående dels förslag till omorganisation av fortfikationen och ingenjörtrupperna dels ock fortifikationsstabens uppgifter, varöver alna éförvaltnin gen avgivit utlåtande;

Chefens för första arméfördelningen skid velse den 3 januari 1913 angående ändring av gevärshantverkarbeställningsmännens tjänstegrad jämte vederbörande myndigheters däröver avgivna yttranden;

Chefens för tredje arméfördelningen framställning den 18 februari

1913 angående tjänstehäst till fortifikationsofficerarna vid arméfördelningsstaberna, varöver yttranden avgivits av vederbörande militärmyndigheter;

Svenska underofficersförbundets framställning den 29 april 1913 an-

108 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

gående befordring»- m. fi frågor, varöver vederbörande militär myndigheter avgivit yttranden;

Kommendantens i Boden framställning den 2?» maj 1913 angående förening av i Boden förlagda artilleritruppförband;

Stockholms landstorrnsbefälsförenings skrivelse den 5 juni 1913 angående obligatoriska övningar för landstormen ävensom särskilda av vederbörande militärmyndigheter i ärendet avgivna utlåtanden-;

Chefens för generalstaben särskilda skrivelse den 5 juni 1913 med förslag till plan för upprättandet av en luftflotta för svenska armén, varöver vederbörande avgivit yttranden;

Chefens för generalstaben särskilda skrivelse den 30 september 1913 angående behovet av ytterligare fältbelysningsavdelningar, varöver arméförvaltningen avgivit utlåtande;

Arméfördelningschefernas yttrande den 1 december 1913 angående tiden för beväringsrekrytskolan för infanteriet;

Inspektörens för kavalleriet skrivelse den 15 december 1913 angående inspektörens för kavalleriet uppförande å ordinarie stat, varöver chefen för generalstaben avgivit utlåtande;

En av Fosterländska kvinnokommittén den 20 december 1913 ingiven petition i försvarsfrågan;

Chefens för generalstaben skrivelse den 22 januari 1914 angående ifrågasatt befogenhet för Kungl. Maj:t att i vissa fall medgiva uppskov åt värnpliktiga;

En av Hedemora landstormsförening den 15 februari 1914 gjord framställning om önskvärdheten av landstormens utveckling, ävensom fem särskilda av landstormsbefäl och underbefäl vid landstormen gjorda, den 24 januari, den 20 februari och den 27 mars 1914 till lantförsvarsdepartementet inkomna petitioner om utsträckta övningar för landstormen m. m.;

Chefens för Norrlands artilleriregemente skrivelse den 24 mars 1914 angående organiserande och utbildning av ett haubitsbatteri vid regementets detachement i Boden, varöver vederbörande avgivit yttrande;

Generalfälttygmästaren och inspektörens för artilleriet den 18 mars 1914 avgivna yttrande med anledning av tredje försvarsberedningens yttrande angående artilleriets förråd, verkstäder, fabriker m. in.;

Chefens för väg- och vattenbyggnad skåren särskilda skrivelse den 20 april 1914 angående höjande av kårens krigsberedskap m. m., jämte vederbörande myndigheters däröver avgivna yttrande.

Efter att hava redogjort för nu nämnda handlingars innehåll fortsatte departementschefen:

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

»Den år 1901 antagna härordningen skilde sig i en väsentlig punkt från vad Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen, övningstiden för de värnpliktiga, vilken enligt Kungl. Maj:ts proposition skulle utgöra 365 dagar för alla värnpliktiga, blev av Riksdagen beträffande infanteriet, positionsartilleriet, fästningsartilleriet, fästningsingenjörtrupperna och trängen nedsatt till sammanlagt 240 dagar, så fördelade, att 150 dagar skulle användas för den första tjänstgöringen (rekrytskolan) och återstoden, 90 dagar, för tre repetitions-(regements-)övningar av lika längd. Denna inskränkning av övningstiden vid nämnda truppslag innebar, dels att rekrytskolan gjordes 95 dagar och envar av de tre repetitionsövningarna i beväringens första uppbåd 5 dagar kortare, än vad Kungl. Maj:t föreslagit, och dels att en föreslagen repetitionsövning om 15 dagar i andra uppbådet bortföll. För flottan tilldelade värnpliktiga nedsatte Riksdagen övningstiden till 300 dagar.

Aven i andra hänseenden underkastade Riksdagen Kungl. Maj:ts förslag rätt avsevärda inskränkningar. Sålunda blev den offlcerspersonal vid infanteriet, som var avsedd för reservtrupporganisationen, utesluten ur staterna, varjämte antalet fast anställd personal vid ingenjörtrupperna reducerades icke obetydligt under vad Kungl. Majd föreslagit.

Innan det av Riksdagen slutligen godkända härordningsförslaget, vilket framgick ur en sammanjämkning mellan kamrarnas i vissa väsentliga frågor skiljaktiga beslut, företogs till behandling i kamrarna, hade Kungl. Majd låtit sammankalla de högre militära cheferna för inhämtande av deras yttrande, huruvida en härorganisation i överensstämmelse med sammanjämkningsförslaget ansåges äga sådant värde ur militär synpunkt, att densamma kunde antagfas att träda i stället för den dåvarande härorgra-

Ö c"*

nisationen.

I sitt med anledning härav avgivna utlåtande förklarade de militära cheferna, att de av Riksdagens särskilda utskott föreslagna ändringarna uti Kungl. Maj ds proposition, ehuru innebärande ett betydligt försvagande av densamma, dock medförde såväl i fråga om förslaget till ny värnpliktslag som i fråga om förslaget till ny härordning vissa bestämda fördelar. I betraktande härav och med hänsyn till de olägenheter, vilka sammanhängde med den dåvarande härorganisationen, uttalade de militära cheferna såsom sin mening, att en härorganisation i överensstämmelse med samman] ämkningsförslaget, oaktat de avsevärda brister varav den i jämförelse med en härordning enligt Kungl. Maj:ts förslag lede, innebure en sådan förbättring, att den kunde antagas att träda i stället för den dåvarande organisationen.

Då Riksdagens skrivelse i härordningsfrågan den 14 juni 1901 före-

no

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

drogs inför Kungl. Maj:t, gjordes till det därvid förda och offentliggjorda statsrådsprotokollet vissa uttalanden, vilka i detta sammanhang synas böra bringas i erinran.

Efter att hava redogjort för Riksdagens beslut i fråga om övningstiden för de värnpliktiga vid infanteriet m. fl. truppslag anförde dåvarande chefen för ^^försvarsdepartementet, statsrådet Crusebjörn:

»Samtliga dessa ändringar vålla,, att det av Eders Kungl. Maj:t med den nya härordningen åsyftade målet icke kan fullständigt uppnås. Särskilt är det tvenne omständigheter, som uti en mycket avsevärd grad försvaga härordningen: den ena, att utbildningstiden för de till infanteriet in. fl. truppslag hörande värnpliktiga blivit för knappt tillmätt, den andra, att repetitionsövningen uti beväringens andra uppbåd blivit borttagen.

Infanteriet är en härs talrikaste truppslag och av detsamma beror i regeln stridernas avgörande. Krigskonstens utveckling och den allt mer förbättrade vapentekniken hava ställt allt större fordringar på infanteriet. l)å den sammanlagda utbildningstiden vid detta truppslag bestämts till endast 240 dagar, därav den första tjänstgöringen omfattar 150 dagar, låter det sig enligt mitt förmenande icke göra att i tjänstens olika grenar tillfredsställande utbilda värnpliktsrekryten. Särskilt för fälttjänst- och målskjutningsövningarna varder den till utbildning anslagna tiden otillräcklig för att därunder, även med det mest intensiva arbete, skulle kunna danas eu med samtliga sina åligganden i fält fullt förtrogen soldat. Den minskning, som repetitions- (regements-) övningarna i beväringens första uppbåd undergått, inverkar i motsvarande mån ofördelaktigt på det utbildningsresultat, som enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag var avsett att vinnas med dessa viktiga övningar. Men förutom det att de värnpliktigas fältmässiga utbildning samt följaktligen även truppförbandens fasthet och sammanhållning komma att lida avsevärt men av den förkortade fredstjänstgöringen, följa härav åtskilliga andra olägenheter, bland vilka särskilt må framhållas officers- och underofficerskårernas mindre gynnsamma tjänstgöringsförhållanden, svårigheten att förverkliga det från alla håll uttalade önskningsmålet att ur de värnpliktigas led rekrytera volontärpersonalen samt väsentligen minskade utsikter att erhålla det vid mobilisering erforderliga antalet reservofficerare och att utbilda ett sina uppgifter i fält vuxet reservunderbefäl.

Därigenom att den av Eders Kungl. Maj:t föreslagna repetitionsövningen i beväringens andra uppbåd borttagits, försvåras i hög grad uppsättandet av i fält användbara reservtrupper vid infanteriet med flera truppslag, och därigenom äventyras en av fordringarna på en tidsenlig härordning, den nämligen, att härordningen vid behov bör kunna medgiva, att

Kuugl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

landets hela försvarskraft tages i anspråk. Det är nämligen enligt mitt förmenande först genom möjligheten att kunna uppställa reservtrupper, som man kan erhålla fullt utbyte av fälthärens eller linjetruppernas uppträdande och verksamhet.

Då jag emellertid, trots de väsentliga olägenheter, som äro förenade med den av Riksdagen beslutade minskningen av de till infanteriet med flera truppslag hörande värnpliktigas tjänstgöring i fredstid, anser mig böra tillstyrka Eders Kungl. Maj:t att godkänna den Riksdagens ifrågavarande skrivelse åtföljande värnpliktslag, äro huvudsakligen två skäl för mig bestämmande, nämligen: dels att Riksdagen, i överensstämmelse med Eders Kungl. Maj:ts i ämnet avgivna proposition, godkänt den för de värnpliktiga vid rytteriet, fältartilleriet samt fältingenjör- och fälttelegraftrupperna föreslagna övningstiden, och dels att utbildningen av arméns övriga värnpliktiga synes, mig, i stort sett, innebära ett betydelsefullt steg framåt till stärkande av landets försvarskraft, ett steg, vars uttagande förvisso icke bör överlämnas till en obestämd framtid, då tillfälle nu föreligger att lagfästa detsamma.

Och jag gör detta tillstyrkande uti den förhoppningen, att det icke må dröja länge, förrän det skall finnas vara med såväl det allmännas som de värnpliktigas intresse överensstämmande, att detta steg tages så långt, som Eders Kungl. Maj:t föreslagit årets nyss avslutade riksdag.

Vad beträffar den av Riksdagen för dess del beslutade härordningen, överensstämmer densamma i allt väsentligt med den av Eders Kungl. Maj:t föreslagna. Endast uti vissa avseenden företer den en minskning av den fast anställda personal, som Eders Kungl. Maj:t upptagit uti det till Riksdagen avgivna förslaget till ny härordning. Denna minskning gäller huvudsakligen infanteriets officerskadrer samt ingenjörtrupperna. Nedsäf.tningen av infanteriregementenas officerskadrer kommer att verka olägligt särskilt uti det avseendet, att det varder med ökade svårigheter förenat att vid fredsbrott organisera reservtrupper, för vilka, sedan repetitionsövningen uti beväringens andra uppbåd borttagits, behovet av eu tillräcklig befälsstam blivit ännu mera kännbart. Minskningen av ingenjörtrupperna innebär egentligen, att de för sjöfästningarna Vaxholm, Oscar- Fredriksborg samt Karlskrona avsedda fästningsingenjörtrupperna nedsatts i numerär, så att de å vardera fästningen komma att bilda allenast ett kompani i stället för, såsom Eders Kungl. Maj:t föreslagit, två kompanier.

A andra sidan har Riksdagen ökat den fasta kadern vid infanteriet genom att uppdraga åt Eders Kungl. Maj:t att från och med år 1908, i mån av behov, anställa ett avsevärt antal volontärer utöver det av Eders Kungl. Maj:t föreslagna vid de särskilda infanteriregementena, med undan-

112 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

tag av Svea och Göta livgarden samt Gottlands infanteriregemente. Denna Riksdagens åtgärd är uppenbarligen föranledd av nedsättningen i den av Eders Kungl. Maj:t äskade utbildningstiden för de värnpliktiga, och endast genom denna höjning i volontärantalet kan en fullständig indragning av den indelta nummerstyrkan bliva tillrådlig. Då den av Riksdagen beslutade nya härordningen i övrigt, nämligen beträffande specialvapnen och särskilt artilleriet, innebär en mycket beaktansvärd förstärkning av vårt försvar, har jag ansett mig manad att tillstyrka godkännande av Riksdagens beslut i denna del, varför jag funnit ett ytterligare stöd i det av arméns militära chefer den 23 nästlidne maj avgivna, av mig nu föredragna yttrande i fråga om den av Riksdagen beslutade härordningens företräde framför den hittills bestående.

På grund av vad jag sålunda anfört, får jag i underdånighet hemställa, det Eders Kungl. Maj:t täcktes med godkännande av Riksdagens beslut angående ny härordning, varigenom indelningsverket varder upphävt, samt med förklarande att Eders Kungl. Maj:t framdeles, uppå förslag av chefen för lantförsvarsdepartementet, vill fatta beslut rörande de särskilda föreskrifter, vilka för genomförande av denna nya härordning bliva erforderliga, i nåder fastställa den av Riksdagen för dess del antagna värnpliktslag, sådan densamma finnes detta protokoll bilagd, att genom trycket i vanlig ordning till efterrättelse kungöras».

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, statsrådet Palander, yttrade härefter:

»Enligt Riksdagens nu anmälda beslut har endast 300 dagars övningstid blivit tillmätt flottans beväring, till vilken jämväl hänföres kustartilleribe väringen.

Att denna övningstid icke kan anses fullt tillfredsställande, synes mig vara uppenbart. På utbildningen av den personal — såväl stam som beväring — vilken avses för bemanning av flottans fartyg, måste i våra dagar ställas synnerligen störa krav med hänsyn till deri å nutida krigsfartyg hopade materielen, tagen från nästan afla områden av den rastlöst framåtgående tekniken; och dessa krav kunna säkerligen icke fullt tillgodoses med en så kort övningstid som den av Riksdagen beslutade. Med denna övningstid kan icke heller, vad personalen angår, vinnas den ökade grad av stridsberedskap för kustfästningarna och stridsfartygen, som med den av Eders Kungl. Maj:t föreslagna övningstiden av 365 dagar varit avsedd att vinnas och som, med hänsyn till flottans och kustfästningarnas uppgift att i första hand avvärja fientliga anfall från sjösidan, är av så stor betydelse för landets försvar. Emellertid innebär Riksdagens beslut angående de värnpliktigas övningstid även för sjöförsvaret ett avsevärt

113 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

framsteg vid jämförelse med nuvarande förhållanden; och anser jag rai<* böra här erinra, hurusom genom Riksdagens beslut angående regleringen av utgifterna under riksstatens femte huvudtitel möjlighet beretts till en väsentlig förbättring av stampersonalens övningar.

På dessa skal och under förhoppning, att nu ifrågavarande värnpliktigas övningstid i eu icke avlägsen framtid må kunna utsträckas till 365 dagar, anhåller jag att få i underdånighet instämma i den av chefen för ^^försvarsdepartementet gjorda hemställan.»

Hans excellens statsministern friherre von Otter utlät sm:

»Vid övervägande av de militära fördelar, som den av Riksdagen antagna försvarsorganisationen med sina utvecklingsmöjligheter erbjuder vid jämförelse med den nuvarande försvarsorganisationen med dess allenast 90 dagars övning för de värnpliktiga och dess blandning av indelt och värvad stam samt betydliga underlägsenhet, särskilt vad artilleri- och ingenjöitrupperna beträffar, kan jag icke hysa någon tvekan om den förras betydande företräden.

Men jag anser mig skyldig att på samma gång uttala min uppfattning, att denna försvarsorganisation icke får anses fullt tillfredsställande, innan särskilt infanteriets och flottans värnpliktiga erhållit lika lång utbildningstid, som givits åt kavalleriet, fältartilleriet och vissa andra truppförbands värnpliktiga, eller tolv månader. Att, såsom Riksdagens beslut torde avse, ersätta den otillräckliga utbildningstiden vid infanteriet medelst . anställande av ett ökat antal fast avlönade meniga, anskaffade på frivillighetens väg, lär i längden icke komma att visa sig tillfredsställande. Faran av att, även sedan försvarsorganisationen blivit fullt genomförd, flottan och fästningarna ej hava tillgång på tillräcklig manskapsstyrka i tjenstgöring hela året om torde likaledes, såsom chefen för sjöförsvarsdepartementet redan påvisat, ligga i öppen dag. Då emellertid Riksdagens beslut i fråga om utbildningstidens längd under de första sex övergån^sären icke skiljer sig från Eders Kungl. Maj:ts förslag med mera än tjugufem dagar och skälig förhoppning synes kunna hysas därom, att Riksdagen, . innan dessa sex år gått till ända, skall finnas villig att medgiva utbildningstidens utsträckning så som nyss anförts, samt ett förkastande av Riksdagens beslut, enligt min uppfattning, ingalunda kan antagas förtal e än eljest leda till ett mera tillfredsställande resultat, svnas mig de anförda bristerna i den av Riksdagen antagna försvarsorganisationen icke bura utgöra hinder för Eders Kungl. Maj:t att godkänna densamma. Ej heller torde övriga ändringar, som Riksdagen 'vidtagit i Eders Kund. Maj:ts förslag, finnas böra leda till annat beslut.

Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 28 käft. (AV 58.) 15

114 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Om än försvarsfrågan till följd av de avvikelser från Eders Kungl. Maj:ts förslag, som Riksdagens nu föredragna beslut innebär, således icke kan anses hava erhållit sin fullständiga lösning i och med ett godkännande av detta beslut, tvekar jag dock icke, efter noggrant övervägande av alla de på saken inverkande förhållanden, att i likhet med cheferna för lånt- och sjöförsvarsdepartementen tillstyrka Eders Kungl. Maj:t att godkänna detsamma.»

Innan jag övergår att närmare yttra mig rörande det inom lantförsvarsdepartementet utarbetade förslaget till ny härordning, anhåller jag att uti en inledande översikt få beröra grunddragen av 1901 års härordning och densammas huvudsakliga brister ävensom lämna en kortfattad redogörelse för de särskilda förslag till lantförsvarets stärkande, som framlagts dels av cheferna för generalstaben och för flottans stab år 1906, jämte yttrande däröver av 1907 års generalskommission, och dels av 1907 års försvarskommitté. Lämpligt torde ock vara att i detta sammanhang något redogöra för de organisationsändringar beträffande lantförsvaret, för vilka försvarsberedningarna preliminärt uttalat sig.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

115 I. Inledande översikt.

A. Grunddragen av 1901 års härordning. Dess huvudsakliga

brister.

Det förslag till lantförsvarets förbättrande, som av Kungl. Maj:t främjades för 1901 års riksdag, åsyftade, vad själva härordningen beträffar, att åvägabringa överensstämmelse mellan linjetruppernas freds- och krigsorganisation, att väsentligt öka specialtrupperna, främst artilleriet, och att giva de operativa enheterna, arméfördelningarna, en enhetlig och tillfredsställande organisation. Dessutom skulle, genom ökning av den fast anställda befälspersonalen, möjlighet vinnas att uppsätta reservtrupper och sålunda draga full valuta av den personal, som värnpliktslagen ställer till förfogande.

I yärnpliktshänseende avsåg förslaget att genomföra en övergång från det dittills gällande systemet till en väl utbildad värnpliktsarmé, dock med den inskränkning, som måste följa därav, att utbildningstidens korthet nödvändiggjorde, särskilt vid kavalleriet, bibehållandet av eu betydande stam av fast anställda volontärer.

De reduktioner, som av Riksdagen vidtogos i det framlagda förslaget, minskade emellertid högst betydligt värdet av förbättringarna. Sålunda blev till följd av strykningen i de föreslagna staterna möjligheten att organisera reservtrupper så gott som omintetgjord, varjämte nedsättningen av den första utbildningstiden särskilt för infanteriets värnpliktiga från föreslagna 245 dagar till 150 dagar gjorde, att den åsyftade förbättringen av härens kvalitet endast mycket ofullständigt kunde uppnås.

Trots de utan tvivel betydande förbättringar, som vunnos i jämförelse med förut rådande förhållanden, stannade man dock därigenom på halva vägen och lyckades icke genomföra en fullt tillfredsställande förstärkning av vårt lantförsvar, vilket alltjämt företer betydande brister, som under senare år blivit alltmera märkbara på grund av organisationens samtidiga utveckling i andra länder.

116 Kungl. May.ts nåd. proposition nr 58.

De huvudsakliga brister, som vidlåda 1901 års härordning, äro följande.

Kadrerna av fast anställt befäl äro otillräckliga, särskilt vid infanteriet, där den i 1901 års förslag verkställda reduktionen omfattade 1 major och 2 kaptener vid vart och ett av 26 infanteriregementen samt 1 major vid vartdera av de båda övriga infanteriregementena. Redan i och för sig ofördelaktigt, framstår detta förhållande såsom än mera olyckligt, enär personal för högre staber överhuvud ej finnes uppförd på stat, varför antalet för trupptjänsten disponibelt befäl kommer att i fält betydligt reduceras samtidigt som personalombyte på ett mycket stort antal viktiga befälsposter måste äga rum, just" då kontinuiteten är som viktigast. Då härtill kommer, att befälsreserven av ur aktiv tjänst avgångna men fullt utbildade och krigstjänstdugliga officerare och underofficerare är alldeles otillräcklig, är det uppenbart, att mobiliseringsförhållandena bliva ogynnsamma och att det blir omöjligt att organisatoriskt genomföra samtliga värnpliktigas användning. I de allra flesta utländska, större som mindre, stater är man bättre ställd i dessa avseenden.

Icke minst otillfredsställande är organisationen av det fast anställda underbefälet av manskapsklass. Det av Riksdagen gjorda medgivandet att vid infanteriet anställa ett antal volontärer utöver det av Kungl. Maj:t föreslagna har nämligen visat sig ganska värdelöst, då största delen av de sålunda tillkomna volontärnumren stå vakanta. Men även beträffande övriga volontärnummer förefinnas rekryteringssvårigheter. Följden har blivit, dels att ett betydligt antal vakanser förefinnas inom underbefälsgraderna, och dels att man för att över huvud taget kunna erhålla något underbefäl stundom måst antaga volontärer, vilka icke hållit måttet i kvalitativt avseende. Till följd av dessa omständigheter har härordningen blivit relativt dyr i förhållande till den valuta, som erhålles.

Bland övriga brister, som vidlåda härordningen, må framhållas saknaden av kadrer för de tekniska trupper, som den senaste tidens uppfinningar ooh framsteg nödvändiggjort, bristen på kulspruteorganisation vid infanteriet och kavalleriet samt saknaden av fasta förplägnadstrupper, allt behov, som i utlandet blivit i större eller mindre utsträckning tillgodosedda.

Värnpliktslagen företer i sin nuvarande avfattning följande, högst väsentliga brister.

Antalet värnpliktiga årsklasser är för litet med hänsyn till antalet och storleken av de trupper, som vi måste mobilisera för att med utsikt till framgång kunna försvara oss. I första hand måste antalet klasser i beväringen ökas. I någon mån kan detta ske genom att sänka värn-

Kungl. Ma.j:ts nåd. proposition nr 58.

pliktsåldern. Beväringens ökande är emellertid ej tillfyllest; då landstormens effektiva styrka icke kan minskas, måste jämväl utsträckning av landstormsåldern äga rum.

En annan betydande svaghet ligger däri, att man icke kan utbilda verkligen dugligt värnpliktigt befäl, en fråga som ovillkorligen kräver skyndsam lösning, enär av kostnadsskäl endast en mindre del av den i krig behövliga befälspersonalen kan utgöras av fast anställda.

Den största bristen ligger emellertid däri, att den första tjänstgöringen för infanteriets värnpliktiga är för kort. Det har med särskild styrka framhållits, att infanteriet icke kan erhålla den utbildning, som är nödvändig för att kunna operera under olika klimatiska förhållanden.

Vidare synes det vara uppenbart, att den allmänna härdningen och träningen, särskilt marschträningen, samt den allmänna, grundläggande soldatutbildningen icke äro tillräckliga, och att truppförbandsutbildningen är otillfredsställande, enär eu alltför ringa del av den nuvarande första tjänstgöringen kan anslås till utbildning i trupp. Detta åter försvårar utbildningen av befälet, som icke erhåller tillräcklig övning i ^uppföring.

Till följd av dessa brister kan infanteriet ej få den fasthet och moraliska styrka, som ovillkorligen erfordras för en framgångsrik krigföring.

Den första tjänstgöringens korta varaktighet medför vidare den svagheten, att under stora delar av året trupp så gott som alldeles saknas för nödvändig säkerhet vid krigsfara samt för skyddande och underlättande av mobiliseringsarbetet.

Beträffande repetitionsövningarna må framhållas, att desamma äro mycket knappt tillmätta, enär de måste avse icke blott att befästa de värnpliktigas personliga färdigheter utan även och i synnerhet att utgöra den egentliga trupputbildningsperioden. De ständiga truppenheternas utbildning med krigsmässig indelning kan nämligen endast äga rum under denna period.

I varje fall fordras ovillkorligen en övning för någon av de äldre årsklasserna.

De nuvarande bristerna i infanteriets utbildning äro så stora, att organiserandet av erforderliga reservtrupper bleve föga effektivt, även om befäl funnes att tillgå för ändamålet.

Tjänstgöringstiden vid specialvapnen behöver förbättras i så måtto,

att rekrytskolan vid kavalleriet och fältartilleriet samt fältingenjöroch fälttelegraftrupperna kommer att taga sin början tidigare än för närvarande, så att rekryterna bättre kunna tillgodogöra sig vinterutbildningen;

att fältartilleriet samt fältingenjör- och fälttelegraftrupperna erhålla ytterligare en repetitionsövning, på det att dessa truppslag må kunna övas med krigsmässig indelning;

118 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

att de artilleri- och ingenjörtrupper, som nu hava kortare utbildningstid, få denna förlängd till ungefärlig överensstämmelse med samma truppslags fälttrupper; samt

att även vid specialtruppslagen en övning för äldre klasser tillkommer, på det att reservtrupper även av dessa truppslag må kunna organiseras.

Slutligen må framhållas, att landstormen för närvarande saknar all lagstadgad övning, något som med hänsyn till detta uppbåds viktiga uppgifter är betänkligt. Dessutom är, om icke mobiliseringen av fälttrupperna skall alldeles förryckas, ett friare förfogande över landstormen, så att delar av densamma kunna inkallas, innan allmän mobilisering skett, nödvändigt.

De väsentliga brister, som enligt vad nu anförts och i övrigt vidlåda armén, äro av beskaffenhet att äventyra ett framgångsrikt försvar under de för oss givna militära och geografiska förutsättningarna och måste därför med det snaraste avhjälpas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

119 B. Efter år 1901 framlagda förslag till lantförsvarets stärkande.

1. Chefernas för generalstaben och för flottans stab förslag år 1906.

Sedan Kungl. Magt den 5 januari 1906 uppdragit åt cheferna för generalstaben och för flottans stab att i samråd utarbeta förslag till samfälld plan för rikets försvar, avgåvo dessa den 18 oktober 1906 dels förslag till dylik plan, dels en översikt av de anordningar, som med avseende å berörda förslag borde vidtagas till stärkande under fredens dagar av armén och flottan, samt dels förslag till lag om ändrad lydelse av vissa delar av värnpliktslagen.

Samtidigt härmed avgav chefen för generalstaben förslag till arméns utveckling under perioden 1908—1913.

Uti nämnda översikt framhölls, att ett avsevärt tillskott uti landets Allmänti försvarskrafter vore oavvisligen nödvändigt, särskilt med anledning av det sVnPnnkter förändrade krigspolitiska läge, vari Sverige genom unionens upplösning kommit.

Utvecklingen av lantstridskratterna under nämnda sexårsperiod borde i främsta rummet omfatta en ökning av arméns huvudvapen, infanteriet.

Det minsta krafttillskott, som betingades av det dåvarande allmänna krigspolitiska läget, uppginge till den uti två arméfördelningar ingående infanteristyrkan eller 24 bataljoner, vilken styrka i runt tal motsvarade de trupper, som kunnat påräknas från Norge, så länge unionen ägde bestånd.

Vidare borde de för fästningarna avsedda infanteriregementena utvecklas till full överensstämmelse med övriga regementen samt ett antal kulspruteavdelningar införlivas med infanteriet. Vid specialtruppslagen borde ökning ske för bestridande av ballong- och belysningstjänsten. Dessutom erfordrades vissa nya beställningar vid generalstaben. Härordningens fortsatta utveckling måste även omfatta uppsättande av trupper ur bevärinsrens andra uppbåd. Tillgången på befäl beräknades dock icke bliva så "stor under sexårsperioden, att en organisation av andra uppbådet under nämnda tid kunde ifrågakomma. Då vid sådant förhållande landstormen tillsvidare i stor utsträckning måste tagas i anspråk för hemortens försvar, vore det nödvändigt att fullständigt organisera detta värnpliktsuppbåd.

120 Tjänstgöringstidens längd och fördelning.

Yolontärrekry tering en.

Tjänstetidens längd och fördelning.

Land-

stormen.

Organisa-

tionen.

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 58.

Tjänstgöringstiden för samtliga värnpliktiga borde utsträckas till 365 dagar — för fotfolket av förläggningsskäl först från och med år 1912 — samt fördelas:

vid fotfolket, fästningsartilleriet, fästningsingenjörtrupperna och trängen uti en rekrytskola om 275 dagar med början första året och en repetitionsövning om 30 dagar under vart och ett av andra, tredje och fjärde åren, samt

vid rytteriet, fältartilleriet, positionsartilleriet samt fältingenjör- och fälttelegraftrupperna uti en rekrytskola om 281 dagar med början första året och en repetitionsövning om 42 dagar under vart och ett av andra och tredje åren.

För icke vapenföra värnpliktiga kunde tjänstgöringstiden avkortas, därest tillgången på dylikt manskap komme att överskrida behovet.

Rekrytskolan borde vid samtliga truppslag taga sin början under förra hälften av året. Därigenom bleve det möjligt att bibringa rekryterna vinterutbildning under rekrytskolans senare del och att samma år, som de inryckt, taga dem i anspråk vid mobilisering samt att utföra repetitionsövningarna med samma antal truppförband som i fält.

Någon förlängning av repetition sövningarna ifrågasattes icke, enär det i främsta rummet vore nödvändigt att tillgodose den enskilda utbildningen och kravet på dugligt reservunderbefäl.

Volontärrekryteringen borde underlättas genom att från repetitionsövningar befria f. d. fast anställda, vilka innehaft fast anställning under sammanlagt minst två år eller under kortare tjänstetid undergått rekrytutbildning samt deltagit i två repetitionsövningar. I samma syfte borde rätten till tidigare inskrivning inskränkas till året näst före inträdet i värnpliktsåldern.

Med hänsyn till den föreslagna ökningen av antalet truppförband vid mobilisering borde tjänstetiden uti beväringens första uppbåd bestämmas till 10 år i stället för 8 samt värnpliktsåldern utsträckas till och med det kalenderår, under vilket den värnpliktige fyllde 43 år.

För att redan vid fara för krig kunna draga största möjliga nytta av landstormen borde Kungl. Maj:t tillerkännas friare förfoganderätt över densamma, varjämte samtliga landstormsområden borde organiseras såsom första klassens områden.

Varje infanteriregemente å fastlandet borde, därest så kunde ske, under regementsövningarna indelas på 4 bataljoner samt vid mobilisering uppställa 4 linjebataljoner. Befälsstyrkan vid varje regemente borde därtör ökas med 1 major, 4 kaptener och 1 löjtnant samt, genom utbyte av samma antal meniga volontärbeställningar, med 12 distinktionskorpraler.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

121 Därutöver borde vid vartdera av Karlskrona och Vaxholms grenadjärregementen tillkomma den personal, som betingades av sagda regementens ^svällning till lika storlek med övriga fastlandsregementen.

Vid vartdera av Svea livgarde, Göta livgarde och Norrbottens regemente erfordrades för kulspruteavdelningarna 6 officerare. 18 underbefäl av manskapet och 12 meniga volontärer.

För handhavan det av ballong- och belysningsmaterielen borde fälttelegraf kår en ökas med 19 underbefäl av manskapet, SO meniga volontärer och 1 hovslagare.

ökningen vid generalstaben borde omfatta o kaptener och 2 aktuarie^ i sammanhang härmed skulle de 10 löjtnantsbeställningarna utbytas mot ett motsvarande antal kaptensbeställningar.

Därjämte föreslogs uppsättande av följande antal stamhästar: för regementskvartermästare, adjutanter och vissa kompanichefer:

vid vartdera av Karlskrona och Vaxholms grenadjärregementen 7 stamhästar,

vid Gottlands infanteriregemente 8 stamhästar, och vid vart och ett av övriga 25 infanteriregementen 10 stamhästar; för kulspruteavdelningarna:

vid vart och ett av Svea livgarde, Göta livgarde och Norrbottens re-

O ' C?

gemente 6 stamhästar; samt för ballong- och belysningsmaterielen: vid fälttelegrafkåren 5 stamhästar;

tillsammans 295 stamhästar, varemot antalet egna tjänstehästar vid infanteriet skulle minskas med 109.

Enligt uppgjorda beräkningar skulle, sedan härordningen genomförts, lånt försvarets årliga ordinarie utgifter, pensionsstaten däri icke inberäknad, komma att utgöra 51,118,600 kronor.

2. 1907 års generalskommissiou.

Genom särskilda brev den 6 och den 28 september 1907 förordnade Kung]. Maj:t, att cheferna för generalstaben och för flottans stab, samtliga arméfördelningschefer, t. f. kommendanten i Boden, militärbefälhavaren på Gottland, inspektören för kavalleriet, generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet, chefen för fortifikationen, generalintendenten, överfältläkaren samt generalkrigskommissarien — den s. k. 1907 års generalskom- Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 28 höft. {Nr 58.) 16

Lantförsvarets ordinarie kostnader.

122 Kungl. MajUs nåd. proposition nr 58.

Allmänna

synpunkter.

Tjänstgöringstidens längd och fördelning.

mission — skulle sammanträda i Stockholm den 14 nästföljande oktober för att med statsrådet och chefen för ^^försvarsdepartementet överlägga bland annat rörande förutnämnda av cheferna för generalstaben och för flottans stab avgivna förslag till försvarsväsendets stärkande och till ändringar i värnpliktslagen.

Den 21 december samma år avgav generalskommissionen utlåtande över nyssnämnda förslag, i vad detsamma avsåg arméns organisation och värnpliktslagen.

Sedan Kungl. Maj:t genom generalorder den 15 maj 1908 anbefallt generalskommissionen att för fortsatta överläggningar ånyo sammanträda den 25 i samma månad, avgav kommissionen den 9 nästföljande juni tillläggsutlåtande i ämnet.

Generalskommissionen fann det fullt befogat, att stabschefernas förslag i första hand begränsats till en nära liggande, jämförelsevis kort period. För att kunna bedöma ändamålsenligheten och tillräckligheten av de föreslagna åtgärderna borde emellertid det mål, som ur militär synpunkt eftersträvades, klart utpekas, så att försvarsfrågan i hela sin vidd måtte kunna överskådas. Detta mål omfattade uppställandet av tvenne nya fullständiga arméfördelningar jämte erforderliga fästningsbesättningar, organiserandet av reservtrupper och fullföljandet av landstormens organisation. Det angivna forstärkandet av lantförsvaret borde dock ske först efter hand och i den man folkökningen och landets ekonomiska bärkraft medgåve.

Utvecklingen till nämnda mål borde i främsta rummet avse fullföljandet av de förslag, som Kungl. Maj:t år 1901 föreläde Riksdagen, med de ändringar som kunde anses erforderliga på grund av sedan dess vunnen erfarenhet och timade händelser. Den viktigaste åtgärden i detta syfte vore organiserandet av reservtrupper ur beväringens äldre årsklasser. Denna fråga borde också for den närmaste tiden ställas i förgrunden.

Beträffande längden och fördelningen av de värnpliktigas tjänstgöringstid ansåg kommissionen, att olika lång tjänstgöringstid ur utbildningssynpunkt borde bestämmas för olika truppslag och tjänster. I samma mån tjänstgöringstiden för de värnpliktiga utsträcktes utöver 365 dagar, kunde nämligen antalet fast anställt manskap minskas, varigenom det sannolikt bleve möjligt att tillgodose behovet av ökad utbildning utan avsevärt ökade kostnader. Icke desto mindre tillstyrkte kommissionen 365 dagars eller lika lång tjänstgöringstid för alla truppslag och tjänster — för infanteriet dock först sedan kasernerna blivit färdiga — dels emedan någon erfarenhet av, huru långt utbildningen kunde drivas med värnpliktiga under 365 dagar, syntes erforderlig, innan man med tillräcklig sakkunskap kunde beräkna

Kungi. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

deri slutliga tjänstgöringstiden, dels emedan tjänstgöringstiden icke borde utsträckas utöver nämnda antal dagar för något truppslag, förrän infanteriet erhållit tjänstgöringstid av sådan längd. Olika tjänstgöringstid borde dock redan nu bestämmas för vissa reservunderbefälsämnen ävensom för medicine studerande och veterinärelever samt icke vapenföra värnpliktiga.

För de linje- och reservtrupper samt landstormsavdelningar, vilka borde uppsättas, vore det, enligt generalskommissionens mening, nödvändigt att tillgodogöra sig befälsämnena i de värnpliktigas led. Med hänsyn till svårigheten vid en del truppförband att anskaffa fast anställt underbefäl för de värnpliktigas utbildning borde man såsom en nödfallsåtgärd bereda möjlighet att ur de värnpliktigas led vinna ersättning för en del av det fast anställda underbefälet. För att reservunderbefälet måtte kunna fylla dessa anspråk, borde utbildningstiden för samtliga vapenföra värnpliktiga ynglingar med högre allmänbildning bestämmas till 500 dagar. Den föreslagna längre utbildningen läte ganska val förena sig med den studerande ungdomens intressen. Flertalet dylika ynglingar skulle nämligen få börja tjänstgöringen i juni månad, d. v. s. omedelbart efter studentexamen, samt fullgöra den ojämförligt största delen av tjänstgöringen i en följd. Likaledes borde dessa ynglingar erhålla förmånen att få undergå inskrivning redan det kalenderår, under vilket de fyllde nitton år. Värnpliktiga medicine studerandes och veterinärelevers tjänstgöring borde fördelas på tvenne omgångar, den första efter studentexamen för militär utbildning och den andra efter avlagd medicinsk examen för förvärvandet av de insikter och färdigheter, vilka erfordrades av militärlåkaren-militärveterinären.

Värnpliktig, vilken under pågående första tjänstgöring visade synnerlig lämplighet för utbildning till befäl, borde få fullgöra sin tjänstgöring på samma sätt som förenämnda ynglingar med högre allmänbildning, även om han icke avlagt vederbörlig examen eller förvärvat motsvarande kunskapsmått.

De icke vapenföra värnpliktigas tjänstgöring begränsades lämpligen genom att inskränka militärarbetarnas tjänstgöring till 180 dagar. De icke vapenföra yrkesmannen och skrivarna däremot borde fortfarande tjänstgöra under lika lång tid som de vapenföra värnpliktiga, emedan de utgjorde eu billig arbetskraft.

Tjänstgöringstiden borde fördelas sålunda:

vid fotfolket, fästningsartilleriet, fästningsingenjörtrupperna och frängen uti en rekrytskola om 245 dagar med början första året, en repetitionsövning om 35 dagar under vart och ett av andra, tredje och fjärde åren samt en repetitionsövning om 15 dagar under tolfte eller trettonde

124 Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

året, d. v. s. under forsta eller andra året den värnpliktige tillhörde beväringens andra uppbåd;

vid rytteriet uti eu rekrytskola om 281 dagar med början under första året och en repetition sövning om 42 dagar under vart och ett av andra och tredje åren; samt

vid fältartilleriet, positionsartilleriet samt fältingenjör- och fälttelegraftrupperna med en första tjänstgöring om 323 dagar, vilken skulle fullgöras under första och andra åren eller allenast under andra året, och en repetitionsövning om 42 dagar under tredje året.

Avsikten med sistnämnda anordning vore, att de värnpliktiga vid fältartilleriet, positionsartilleriet samt fältingenjör- och fälttelegraftrupperna skulle inkallas till första tjänstgöringen i tvenne omgångar, vilka samrnanfölle under så lång tid, att ett för hästarnas skötsel, materielens vård, reparationer m. in. erforderligt antal någorlunda utbildade värnpliktiga komme att vara i tjänstgöring under hela året.

Första tjänstgöringen eller rekrytskolan borde, med förut angivna undantag för värnpliktiga med högre allmänbildning samt för vissa värnpliktiga vid fältartilleriet, positionsartilleriet samt fältingenjör- och fälttelegraftrupperna, med hänsyn till de värnpliktigas och jordbruksnäringens intressen i regel taga sin början under november månad.

Slutligen skulle värnpliktig en gång under den tid, han tillhörde landstormeri, vara underkastad mönstring och i samband därmed anordnad övning under tre dagar.

Volontär- För att underlätta . volontärrekryterin°;en borde dels rekryterings-

gen. anslaget ökas, distinktionskorpralsbefattningar inrättas även för beställningsmännen samt antalet distinktionskorpraler vid samtliga infanteriregementen ökas, dels f. d. fast anställda, vilka haft fast anställning minst tre år eller vilka under kortare tjänstetid undergått rekrytutbildning och deltagit i tre repetitionsövningar, anses hava fullgjort all den i § 27 värnpliktslagen föreskrivna tjänstgöring. I samma syfte borde, med förut omförmälda undantag för ynglingar med högre allmänbildning, rätten att undergå tidigare inskrivning inskränkas till året näst före inträdet i värnpliktsåldern. tidens^län d ^ sammanhang med uppsättandet av reservformationer borde tjänste-

och fördel- liden uti bcväringens första uppbåd ökas till 11 år samt värnpliktsåldern ning. utsträckas till och med det kalenderår, under vilket den värnpliktige fyllde 44 år.

Landstor- I överensstämmelse med chefens för generalstaben förslag borde

Kungl. Maj:t tillerkännas större frihet att förfoga, över landstormen och samtliga landstormsområden organiseras såsom första klassens områden.

Organisa- I fråga om organisationen tillstyrkte kommissionen, att befäls-

ZtOTICTl.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

styrkan vid varje infanteriregemente på fastlandet ökades med 1 major, 4 kaptener, 1 löjtnant, 4 sergeanter samt, genom utbyte av samma antal meniga volontärbeställningar, 12 distinktionskorpraler. Likaledes skulle, i enlighet med chefens för generalstaben förslag, Karlskrona och Vaxholms grenadjärregementen erhålla samma styrka som Livregementets grenadjärer in. fl. regementen, den fast anställda personalen vid vart och ett av tre infanteriregementen för kulspruteavdelningar ökas med 6 officerare, 18 underbefäl av manskapet och 12 meniga volontärer, fälttelegrafkåren ökas med 50 underbefäl av manskapet och meniga volontärer ävensom generalstaben med 3 kaptener av första klassen och 2 aktuarier, samtidigt med att de 10 löjtnantsbeställningarna vid staben utbyttes mot ett lika antal kaptensbeställningar av andra klassen. Vidare skulle nyuppsättas 2 kompanier (8 officerare, 2 underofficerare och 32 underbefäl av manskapet och meniga volontärer) vid Norrbottens regemente för säkerhetstjänsten i Boden, 1 generalinspektör för armén, 1 kavalleriinspektör samt 3 regementsofficerare vid fältartilleriet, varjämte vid Gottlands artillerikår 1 kaptensbeställning skulle utbytas mot majorsbeställning, avsedd för en kommendant i Tingstäde. Vid intendenturkåren skulle tillkomma 9 intendenter och 1 förvaltare. Slutligen skulle mindre kaderökningar äga rum vid Gottlands infanteriregemente och vid kavalleriregementena. Därjämte föreslog kommissionen, att efter hand som arméns utveckling fortskrede, erforderligt antal infanteribrigadstaber samt 2 nya fältartilleridivisioner, avsedda för Norrland, skulle uppsättas.

Infanteriets samtliga kompanichefer borde vara beridna på stamhästar samt regementskvartermästares och adjutanters egna tjänstehästar utbytas mot stamhästar. För att ej ställa för stora krav på remonteringen borde antalet för infanteriet avsedda stamhästar under övergångstiden begränsas i enlighet med chefens för generalstaben förslag.

Följande antal stamhästar borde tillkomma: för regementskvartermästare, adjutanter och vissa kompanichefer:

vid vartdera av Karlskrona och Vaxholms grenadjärregementen 7 stamhästar,

vid Gottlands infanteriregemente 8 stamhästar, och vid vart och ett av. övriga 25 infanteriregementen 10 stamhästar; för kulspruteavdelningen:

vid vart och ett av tre infanteriregementen 6 stamhästar, vid Positionsartilleriregementet 30 stam hästar,

vid Boden-Karls borgs artilleriregemente 30 stamhästar, avsedda för Bodenbataljonen, samt vid Fälttelegrafkåren 5 stamhästar.

126 Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 58.

Lantforsvarets ordinarie kostnader.

Enligt generalskommissionens beräkningar skulle, sedan härordningen genomförts, lantförsvarets årliga ordinarie utgifter, pensionsstaten oräknad, komma att uppgå till 56,164,300 kronor.

Chefen för generalstaben hade, såsom förut nämnts, angivit de ordinarie kostnaderna för lantförsvaret efter genomförd härordning till 51,118,600 kronor. Kommissionen framhöll emellertid, att de av stabscheferna föreslagna utgifterna med tillägg av de år 1907 beslutade avlöningsförhöjningarna skulle stiga till 54,024,700 kronor och att desamma med hänsyn till ytterligare prisstegringar borde beräknas till 55,036,700 kronor.

3. 1907 års försvarskommitté.

Den av Ivungl. Maj:t den 28 september 1907 tillsatta kommittén för granskning av och avgivande av yttrande över omförmälda, av cheferna för generalstaben och för flottans stab uppgjorda förslag till försvarsväsendets stärkande samt över vissa övriga i samband därmed stående förslag och utredningar avgav betänkande den 5 december 1910.

Allmänna Kommittén ansåg, att den organisatoriska utvecklingen av lantstrids-

synpun er. lifterna i framstå rummet borde avse genomförandet av den år 1901 beslutade härordningen. Därjämte borde organisationen stärkas genom uppsättande av reservtruppförband in. in.

Värnplikts- Beträffande tjänstgöringstidens längd förklarade sig kommittén över-

göringen. tygad om behövligheten att utsträcka den sammanlagda tjänstgöringstiden för fotfolket i allmän tjänst tilldelade värnpliktiga till 365 dagar. Då emellertid tidpunkten för en dylik utsträckning av tjänstgöringstiden bland annat vore beroende utav möjligheten att förlägga de värnpliktiga uti vinterbonade etablissemang, borde frågan återupptagas till avgörande, då tiden för kasernbyggnadsarbetenas avslutande kunde med säkerhet bestämmas.

För de värnpliktiga, som tilldelades fotfolket i sjukbärartjänst och i trängtjänst samt trän gen i sjukbärartjänst och i egentlig trängtjänst, borde tjänstgöringstiden, i samband med utsträckning till 365 dagar av tjänstgöringstiden för trängen i egentlig sjukvårdstjänst och i förvaltningstjänst, avkortas till 182 dagar, fördelade på eu första tjänstgöring om 112 (lagar med början andra året samt en repetitionsövning om 35 dagar under vart och ett av andra och fjärde åren.

För värnpliktiga vid positions- och fästningsartilleriet, fästningsingenjörtrupperna samt trängen i egentlig sjukvårdstjänst och förvaltningstjänst borde tjänstgöringstiden inom den närmaste tiden utsträckas till 365 dagar.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

127 Tjänstgöringstiden för militärarbetarna kunde avkortas till 182 dagar. Icke vapenföra yrkesmän och skrivbiträden åter borde tjänstgöra i 365 dagar.

För den närmaste 8-årsperioden kunde en utsträckning av tjänstgöringstiden utöver 365 dagar för vissa reservunderbefälsämnen samt medicine studerande och veterinärelever icke förordas.

I fråga om tjänstgöringstidens fördelning i allmänhet framhöll kommittén, att, därest, såsom stabscheferna föreslagit, rekrytklassen inkallades på våren, sommarhalvåret kunde mera intensivt utnyttjas i utbildningssyfte än vinterhalvåret. A andra sidan skulle dock en inryckning i början av juni medföra avsevärda olägenheter för flertalet värnpliktiga, varjämte vid inryckning på hösten utbildning för vintertjänst icke vore utesluten. Hittills hade rekrytutbildningen för volontärerna i regel börjat på hösten, och dessa kunde, där utbildning för vintertjänst kunnat ifrågakomma, anses vara ganska väl utbildade. På grund av de klimatiska olikheterna inom landet kunde vinterutbildningen icke heller bliva ensartad inom hela armén. I betraktande härav och med hänsyn till tiden för lagstadda tjänares flyttning syntes den 28 oktober eller någon denna närliggande dag vara lämplig inryckningsdag.

De reservtruppförband, vilka enligt kommitténs förslag skulle uppsättas ur de äldre klasserna av bevåringens första uppbåd, komme säkerligen att erhålla större användbarhet, därest en repetitionsövning anordnades med någon av dessa klasser. En dylik övning skulle dock kunna medföra avsevärt avbräck för många värnpliktiga, varjämte i Riksdagens skrivelse den 2 juni 1901 angående ny härordning uttalats, att repetitions-(regements-)övningarna uti beväringens första uppbåd icke borde utsträckas utöver det fjärde värnpliktsåret. Anledning syntes därför icke föreligga att förorda en sådan repetitionsövning. Av samma skäl borde någon repetitionsövning med årsklass ur beväringens andra uppbåd icke ifrågasättas.

För att bereda erforderlig tid åt den mångfald övningar, som måste genomgås, vore det ur militär synpunkt välgrundat att vid fästningsartilleriet, fästningsingenjörtrupperna och trängen utsträcka tiden för repetitionsövningarna från 30 till 35 dagar. Samma synpunkt syntes även böra gälla för värnpliktiga vid fotfolket i allmän tjänst, då en utsträckning av tjänstgöringstiden till 365 dagar för dem ifrågasattes.

Beträffande tjänstgöringstidens fördelning vid de särskilda truppslagen förutsatte kommittén för det dåvarande ingen annan förändring vid lotfolket och rytteriet än den förut omnämnda för värnpliktiga vid fotfolket i sjukbärartjänst och i trängtjänst.

128 Kung!. Maj tis nåd. proposition nr 58.

Volönt ärrekryteringen.

För fältartilleriet, positionsartilleriet samt fältingenjör- och fälttelegraftrupperna ansåg kommittén, att tjänstgöringen borde fullgöras med en första tjänstgöring om 323 dagar med början under första eller andra året samt med eu repetitionsövning om 42 dagar under tredje året. Vid dessa truppslag vore det nämligen önskvärt, att eu del av de värnpliktiga kunde inkallas i början av andra året för att biträda med stamhästarnas och materielens vård under tiden från regementsövningarnas slut och intill dess de på hösten inkallade beväringsrekryterna bleve användbara för ändamålet.

Såsom förut angivits, skulle tjänstgöringstiden vid fästningsartilleriet och fästningsingenjörtrupperna inom närmaste tiden utsträckas till 365 dagar samt fördelas på en rekrytskola om 260 dagar med början under första året samt med en repetitionsövning om 35 dagar under vart och ett av andra, tredje och fjärde åren. Vid flertalet av våra fästningar och kustpositioner gjorde sig behovet av ständig krigsberedskap i hög grad gällande. För tillförsäkrandet av säkerhetsbesättningar i desamma borde repetitionsövningarna vid nämnda truppslag i regel förläggas så, att tiden mellan den gamla rekrytskolans hemförlovning och den nya rekrytklassens inryckning täcktes. Fn annan förläggning av tiden för repetitionsövningarna borde dock icke vara utesluten, då särskilt ändamål, såsom samövning med andra avdelningar av krigsmakten, gjorde sådant önskvärt.

Värnpliktiga, vilka tilldelats trängen i egentlig sjukvårdstjänst och i förvaltningstjänst, borde kunna få fullgöra hela tjänstgöringen i eu följd.

För att i någon män bereda möjlighet att utjämna antalet militärarbetare mellan olika år skulle tjänstgöringen av dem kunna fullgöras antingen i en följd med början under första eller andra året eller med en första och en andra tjänstgöring under de tre första åren, allt så långt ske kunde enligt de värnpliktigas egna önskningar.

Att stadga fullständig befrielse från värnpliktstjänstgöringen för dem, som varit fast anställda under två år, ansåg kommittén icke vara tillrådligt. Däremot borde de, som varit fast anställda under tre år, frikallas från repetitionsövningar.

Likaledes syntes det behjärtansvärt att låta f. d. fast anställda, som erhållit avsked på grund av sjukdom och därefter inskrivits såsom icke vapenföra, tillgodoräkna sig såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring det antal dagar, de varit fast anställda.

Ett annat lämpligt medel att underlätta volontärrekryteringen vore att utestänga alla, vilka ej under året fyllde 20 år, från möjligheten att i förtid bliva inskrivna.

129 Kungl. May.ts nåd. proposition nr 58.

För varje gren av beställningsmän vid arméns samtliga truppförband borde tillsättas en distinktionskorpral genom uppflyttning från annan manskapsgrad.

Bestämmelsen, att volontärrekryterna icke finge inställa sig till rekrytutbildning senare under utbildningsåret (november—oktober) än vid januari månads utgång, både medfört en för knappt tillmätt anskaffningstid. Så länge beväringsrekrytskolorna vid infanteriet och vid vissa andraltruppslag började på våren, funnes möjlighet att medgiva nyantagna volontärrekryter uppskov med inställelse intill tiden för inryckningen till nämnda skolor. En längre tidrymd, för infanteriet intill beväringsrekrytskolans början, borde därför få användas för rekryteringen.

Aven syntes det lämpligt medgiva regementschef att med korpral eller distinktionskorpral uppgöra förnyat tjänsteavtal under förutsättning av permittering antingen under tiden mellan regementsövningarna eller under tiden mellan vapenövningarna.

Vad särskilt infanteriregementena anginge, borde förslaget att uppflytta 12 meniga volontärbeställningar vid varje infanteriregemente å fastlandet till distinktionskorpralsbeställningar komma att underlätta volontärrekryteringen.

Det kraftigaste medlet att underhjälpa rekryteringen och därmed höja hela volontärinstitutionen i såväl kvalitativt som kvantitativt hänseende vore säkerligen en ändamålsenligt ordnad civilanställning för det uttjänta fast anställda underbefälet.

Den obrukade kraft, som förefunnes uti de äldre värnpliktiga beväringsklasserna, borde snarast tagas i anspråk i så stor utsträckning, som förhållandena medgåve, vilket borde ske genom införandet av en reservorganisation, omfattande beväringens såväl första som andra uppbåd. Härvid vore dock att märka, att särskilt vid infanteriet ägde de årsklasser, som i allmänhet inginge uti reservtrupperna, ganska ofika fältduglighet! Ett sammanförande av ett stort antal till åldern vitt skilda klasser uti ett och samma reservtruppförband borde därför undvikas. Bättre vore att bilda särskilda förband av yngre och av äldre klasser. De förra, reservtrupper av första ordningen, bleve, om ej omedelbart efter verkställd mobilisering, så efter viss tid användbara vid sidan av linjen i det rörliga fältkriget, de senare åter, reservtrupper av andra ordningen, kunde avses endast till mindre krävande uppgifter.

. Redan under den närmaste tiden borde anstalter vidtagas för att varje, infanteriregemente på fastlandet måtte kunna mobilisera en reservbataljon ur beväringens första uppbåd. Antalet klasser inom nämnda uppbåd borde därför ökas från 8 till 11. I sammanhang härmed behövde varje Bihang till senare Riksdagens protokoll 1CJ14. 1 sand. 28 käft. (Nr 58.) 17

Organisationen av reservtrupper.

130 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

infanteriregementes kader ökas med 1 major, 4 kaptener och 1 löjtnant, varjämte 12 meniga volontärbeställningar borde uppflyttas till distinktionskorpralsbeställningar. Med hänsyn till möjligheten att, intill dess övningstiden även vid infanteriet bleve utsträckt till 365 dagar, i fiedstid bereda den nytillkomna personalen full sysselsättning under hela året kunde emellertid antalet kaptener tills vidare begränsas till 2. Denna åtgärd förutsatte emellertid, att samtliga till kompanichefer vid reservbataljonerna utsedda officerare bereddes tillfälle att under regementsövningarna föra kompanichefs befäl vid en för vissa tillfällen sammansatt

bataljon. ...

Under den närmaste framtiden borde även vidtagas åtgärder lör att vid varje infanteriregemente på fastlandet mobilisera ett lämpligt antal reservtruppförband ur beväringens andra uppbåd. Tre klasser måste därför överföras till detta uppbåd från landstorrnen till ersättning för de klasser, vilka tilldelats beväringens första uppbåd. För att erhålla underbefäl vore det nödvändigt att ändra värnpliktslagen, så att icke alla f. d. fast anställda liksom ej heller alla högskoleelever kvarhölles i första uppbådet under hela sin tjänstetid i beväringen. Huvuddelen av det övriga befälet borde uppsättas genom att införa s. k. reservstatsbefäl.

Även vid specialtruppslagen borde reservtruppförband uppsättas vid mobilisering. På grund av olika tillgång på personal, hästar och materiel kunde reservformationernas styrka icke närmare angivas.

Landstor- Alla landstormsområden borde organiseras såsom områden av första

mtns organi- yas9en och sålunda erhålla icke blott landstormsområdesbefälhavare utan sation. .yen landstormsområdesförvaltare samt landstorinsförråd med gevär, ammunition och intendenturutrustning för samtliga landstorinsmän.

Bestämmelsen uti § 36 mom. 1 värnpliktslagen borde avfattas så, att erforderlig del av landstormen tidigare än hittills kunde inkallas till skydd för mobiliseringen av beväringens första uppbåd eller eljest för vissa särskilda orsaker, såsom kust- och gränsbevakning in. m., dock att landstormsavdelning, som sålunda inkallats, ej finge hållas samlad längre än högst femton dagar, såvida ej krig därförinnan utbrutit.

Emedan årsklasserna minskades med varje år, borde de tre klasser, vilka enligt kommitténs förslag komme att överföras till beväringen, ersättas med fyra nya klasser. Tjänstetiden i landstormen komme härigenom att utsträckas till och med det fyrtiofjärde året.

I betraktande av landstorms männens stora antal och landstormsorganisationens betydelse för rikets försvar vore det önskvärt, att den värnpliktige åtminstone en gång under tjänstetiden i landstormen ålades inställelse för mönstring och övning, övningen borde avse förhållandena vid

131 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

mobilisering och i början av ett krig samt omfatta landstormens organisation, personalens utrustning, en kortare fälttjänstövning och möjligen en fältskjutning i trupp. Då berörda mönstring och övning i huvudsak avsåge att utröna landstormens krigsberedskap, borde de icke inräknas uti den stadgade tjänstgöringstiden.

I fråga om infanteriet vore, enligt vad redan sagts, vissa ökningar Organisaav kadern vid samtliga infanteriregementen å fastlandet erforderliga för tfir0fenf^organisationen av reservtrupper. Karlskrona och Vaxholms grenadjärrege- band och menten borde dessutom utvecklas till samma styrka som övriga infanteri- stabe’’regementen. Vid vart och ett av tre infanteriregementen borde tillkomma G kompaniofficerare, 18 underbefäl av manskapet, 12 meniga volontärer och 6 stamhästar för kulspruteavdelningar.

Avsevärda fördelar vore förenade med att tilldela infanteriet stainhästar för regementskvartermästare, regementsadjutanter och kompanichefer, hör att icke försvåra remonteringen och remontdressyren borde, såsom chefen för generalstaben ock föreslagit, antalet stamhästar begränsas till 7 vid vartdera av Karlskrona och Vaxholms grenadjärregementen, 8 vid Gottlands infanteriregemente samt 10 vid vart och ett av övriga 25 infanteriregementen, de för kulspruteavdelningarna avsedda hästarna däri dock icke inräknade.

Vad kavalleriet anginge, skulle en förläggning av o skvadroner ur Skånska husarregementet till Norrbotten och av 5 skvadroner ur Skånska dragonregementet till mellersta Norrland i enlighet med särskilda sakkunnigas av chefen för generalstaben understödda förslag erbjuda vissa fördelar med hänsyn till försvaret av dessa landsdelar. På grund av svårigheten att rekrytera infanteriregementena inom sjätte arméfördelningsområdet med såväl fast anställt som värnpliktigt manskap kunde kommittén endast i så måtto tillstyrka förslaget, att 2 skvadroner förlädes till Norrbotten. För övrigt ifrågasattes ingen förändring av kavalleriets organisation.

I fråga om artilleriet föreslogs endast, att antalet stamhästar vid Positionsartilleriregementet måtte ökas med 30 samt att vid Boden—Karlsborgs artilleriregemente måtte tillkomma 30 stamhästar. Därjämte uttalade sig kommittén till förmån för tanken på ett för Norrland avsett skogs- och bergsartilleri.

Med avseende å ingenjörtrupperna borde en organisation av ballong-, belysnings- och gnisttelegraftjänsten påbörjas. För bestridande av denna tjänst behövde uppsättas en belysningsavdelning vid vardera Svea och Göta ingenjörkår samt en ballongavdelning och en gnisttelegrafavdelning vid fälttelegraf kåren. Den erforderliga ökningen av fast anställd personal ut-

132 Kungl. May.ts nåd. proposition nr 58.

gjorde 7 officerare och 7 underofficerare samt vid vardera av Svea och Göta ingenjörkårer 16 underbefäl av manskapet och meniga volontärer ocli vid Fälttelegrafkåren 58 underbefäl av manskapet och meniga volontärer. Därjämte borde antalet stamhästar ökas med 5.

Tillgången å generalspersoner inom svenska armén vore alltför knapp. Särskilt erfordrades en general som högste befälhavare för fälthären eller arméchef. Denne skulle i fred bland annat utarbeta planer till lantstridskrafternas användning under olika krigsfall samt planlägga (eventuellt även leda) de större fälttjänstövningarna. Tillika skulle han vara inspektör för infanterivapnet. Avlöningsförmåner på fast stat borde även uppföras för eu inspektör för kavalleriet, tillika inspektör för trängen.

Olägenheter vore förbundna därmed, att samtliga infanteribrigad chefer tillsattes först vid krigsutbrott. En så vittgående åtgärd som att införa 12 brigadchefsbeställningar vid infanteriet borde dock icke omedelbarligen ifrågasättas. Däremot skulle olägenheterna i viss mån komma att undanröja^, därest i fred 6 infanteriregementschefer förordnades till brigadchefer med lön som regementschefer.

Generalstabens personal borde ökas med 3 kaptener och 2 aktuarier samt de nuvarande 10 löjtnantsbeställningarna utbytas mot lika antal kaptensbeställningar.

Med hänsyn till arbetet inom arméfördelningsexpeditionerna borde vid intendenturkåren 6 underintendentsbeställningar utbytas mot 6 intendentsbestäIlningar.

Lantför- Kommittén beräknade lantförsvarets ordinarie utgifter, pensionssta-

diZriekZt- ten icke inberäknad, under 1912—1919 till ett årligt medeltalsbelopp av rader. 51,366,000 kronor. Om tjänstgöringstiden för de värnpliktiga tilldelade fotfolket i allmän tjänst utsträcktes till 365 dagar, komrae de ordinarie kostnaderna att ökas med sammanlagt 2,367,000 kronor.

4. Försvarsberedningarnas preliminära beslut och uttalanden i fråga (»in

lantförsvaret.

De ändringar i fråga om värnpliktstjänstgöring och organisation, för vilka försvarsberedningarna preliminärt uttalat sig, äro följande.

Värnpliktstiden skulle utsträckas att omfatta inalles 23 år, och skulle värnplikten börja det kalenderår, varunder den värnpliktige fyllde 20 år. Tjänstetiden i beväringen skulle vara 15 ar, därav 9 år i första och 6 åi i andra uppbådet. Genom beväringens utökning från 12 till 15 årsklasser

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58. 133

vunnes en kvantitativ förstärkning av armén. Under återstående 8 år skulle den värnpliktige tillhöra landstormen.

Med hänsyn till fästningarnas och deras försvarsområdens behov av infanteri vore det av vikt att kunna disponera över fästningsinfanteriets första och andra uppbåd samtidigt. Av denna anledning borde till § 28 inom. 2 värnpliktslagen göras ett tillägg av följande lydelse:

»Vad nu stadgats angående ordningen för andra uppbådets inkallande har icke tillämplighet å de delar av samma uppbåd, vilka kunna vara avsedda att utgöra besättningar i rikets fästningar, utan gäller därutinna.li vad i mom. 1 föreskrivits.»

Eu vidsträcktare dispositionsrätt beträffande landstormen, än vad nu vore händelsen, borde medgivas; den borde dock inträda endast i samband med inkallelse av första uppbådet eller del därav. För möjliggörandet härav borde § 36 inom. 1 värnpliktslagen erhålla ett tillägg så lydande:

»Dock må Konungen i samband med inkallande för rikets försvar av beväringens första uppbåd eller del därav, efter statsrådets hörande, jämväl inkalla sådana delar av landstormen, som erfordras till skydd för särskilt hotade platser. Landstormsavdelning, som sålunda inkallats, må ej hållas samlad längre tid än tio dagar, så vida ej krig därförinnan utbryter.»

Vid behandling av frågan om övningstiden för infanteriets värnpliktiga hava beredningarna beslutat uttala:

att, underbefälsfrågan kräver en möjligast snabb och fullständig lösning;

att vinterutbildning år nödvändig för infanteriet eller större delen därav;

att en tillfredsställande vinterutbildning icke synes kunna genomföras utan ökning av tiden för rekrytutbildningen och därmed även av den sammanlagda övningstiden, samt

att av sociala och nationalekonomiska skäl övervägande fördelar synas vara förenade med en sammanhängande rekrytskola, som tager sin början på hösten. ,

På grundvalen av detta beslut, vilket av beredningarna fattats vid plenisammanträde den 21 november 1913, utarbetades inom fjärde beredningen ett förslag till beredningarnas yttrande angående övningstiden vid infanteriet. Enligt detta förslag, vilket ej blivit underställt beredningarna in pleno, bär rekrytskolan för infanteriets värnpliktiga tänkts förlagd till tiden 1 november—21 juni samt repetitionsövningarna inom första uppbådet bibehållits vid nuvarande antal och längd, men tänkts förlagda till tredje, fjärde och femte värn pliktsåren.

134 Kungl. Maj:ts nåd. •proposition nr 58.

Rörande övningstiden för värnpliktiga tilldelade specialtruppslagen hava beredningarna preliminärt beslutat uttala:

att någon ändring ej bör ske i fråga om övningstiden för kavalleriets och fältartilleriets värnpliktiga; ... ,

att övningstiden för de värnpliktiga vid positionsartillenets kanon- och haubitsbatterier utsträckes till 365 dagar, så fördelade som vid fältartilleriet;

att övningstiden för de värnpliktiga vid fästning saftillei let ut sträckes till 365^ dagar, därav 295 dagar rekrytskola och återstoden, 70 dagar, två repetitionsövningar av lika längd, varvid i fråga om rekrytskolans förläggning skälig hänsyn bör tagas till behovet av ständig såkerhets-

besättning; _ 7 , ...

att övningstiden vid fältingenjör- och fälttelegraftrupperna iorblir oförändrad, men fördelas sålunda, att 295 dagar utgöra rekrytskola och återstoden, 70 dagar, två repetitionsövningar av lika längd;

att övningstiden vid fästning singenjör trupperna utsträckes till 3b5 dagar, fördelade såsom vid fältingenjör- och fälttelegraftrupperna, dock med den jämkning i fråga om tiden för rekrytskolan, som behovet av ständig säkerhetsbesättning kan betinga; _ ..

att övningstiden för de värnpliktiga vid trängen i egentlig ti ängtjänst och sjukbär artjänst nedsättes till 210 dagar, sålunda fördelade, att vid trängen i egentlig trängtjänst 180 dagar utgöra rekrytskola och 30 dagar två repetitionsövningar, samt vid trängen i sjuldmr ar tjänst repetitionsövningarna erhålla samma antal och ungefär samma längd som vid infanteriet och återstoden utgöra rekrytskola;

att någon ändring ej bör ske beträffande utbildningstiden för värnpliktiga vid trängen i egentlig sjukvårdstjänst;

att övningstiden för förvaltarna utsträckes från 240 till 365 dagar, varav tre repetitionsövningar av ungefär samma längd som vid infanteriet;

samt att övningstiden för det vapenföra förplägnadsmanskåpet nedsättes från 240 till '210 dagar, därav tre repetitionsövningar av ungefär samma längd som vid infanteriet och återstoden rekrytskola.

För tillgodoseende av behovet utav säkerhetsbesättningai i fäst ningarna hava beredningarna, vad övningstiden för de värnpliktiga angår,

preliminärt uttalat sig för: „

att värnpliktiga till ett antal av omkring 600 årligen uttagas tran samtliga inskrivningsområden för utbildning i Boden under ett av i en följd till särskild spanartjänst;

att övningstiden för värnpliktiga, tilldelade Norrbottens regemente, vilken skulle vara av samma längd som vid fältinfanteriet, uppdelas

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

på rekrytskola och en repetitionsövning, den sistnämnda av samma längd som eljest vid infanteriet;

att årskontingenterna värnpliktiga, tilldelade fästning sartilleriet och fä sining singenjör trupperna i Boden, uppdelas i två avdelningar, av vilka den ena börjar rekrytskolan ungefär den 1 maj och den andra ungefär den 10 december;

att övnirigstiden för värnpliktiga, tilldelade Vaxholms och Karlskrona grenadjärregementen, vilken skulle vara av samma längd som vid fältinfanteriet, uppdelas på rekrytskola och två repetitionsövningar, de sistnämnda av samma längd som eljest vid infanteriet, varvid årskontingenterna värnpliktiga uppdelas i två avdelningar, av vilka den ena börjar rekrytskolan under senare hälften av oktober och den andra under senare hälften av april;

samt att årskontingenterna värnpliktiga, tilldelade fästningsingenjörtrupperna i kustfästningarna, uppdelas på sätt här förut anmärkts i fråga om motsvarande truppslag i Boden.

I fråga om infanteriets linjeorganisation innebär beredningarnas preliminära förslag, att de båda för kustfästningarna avsedda infanteriregementena skulle utvecklas till samma storlek som övriga infanteriregementen på fastlandet samt att en kulspruteavdelning skulle uppsättas vid varje infanteriregemente; och hava beredningarna beräknat, att varje sådan avdelning skulle bestå av sex kulsprutor.

Vidkommande infanteriets reservorganisation är att märka, att enligt ett av tredje beredningen framlagt förslag (»Yttrande angående infanteriets organisation») varje infanteriregemente vid mobilisering skulle uppsätta eu reservbataljon med värnpliktiga ur beväringens första uppbåd. Denna bataljon skulle benämnas linjereservbataljon och kunna användas för operationer i direkt anslutning till fältarmén och således kvantitativt förstärka denna, då så skulle behövas. Med hänsvn härtill hade beredningen föreslågit, att beväringens första uppbåd skulle omfatta 10 årsklasser. Av andra uppbådet, bestående av därpå följande fem årsklasser, skulle kunna uppsättas åtminstone två bataljoner vid vai'je infanteriregemente.

Såsom här förut framhållits, hava försvarsberedningarna emellertid uttalat sig för en uppbådsindelning med endast 9 klasser i första och 6 i andra uppbådet. Man hade därvid tänkt sig, att med de värnpliktiga ur första uppbådet skulle uppsättas den egentliga fältarmén, första linjen, med infanteriregementen om tre bataljoner samt att av andra uppbådet skulle organiseras en andra armé, en andra linje bakom den första.

136 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

I fråga om den fast anställda personalen vid såväl infanteriet som övriga truppslag hava beredningarna uttalat sig för, att underlöjtnantsgraden skulle borttagas och att de från krigsskolan nyutexaminerade officerseleverna skulle, innan de befordrades till löjtnanter, under minst två år göra tjänst såsom underofficerare mot åtnjutande av därmed förenade avlöningsförmåner. Man har nämligen ansett, att officerseleven omedelbart efter avlagd officersexamen icke nått den mogenhet, som kräves av ett befäl i officersställning. Beredningarna hava därjämte uttalat sig för, att benämningen å högsta tjänstegraden underbefäl av manskapet skulle ändras från distinktionskorpral (förstekonstapel) till furir samt att furirgraden i lönehänseende skulle uppdelas i två klasser. För furir av första klassen skulle årslönen höjas med 240 kronor utöver distinktionskorprals nuvarande lön; i övrigt skulle förmånerna för furirer av båda klasserna vara lika. Härigenom skulle de dugligaste bland distinktionskorpral erna göras benägna att rekapitulera i större omfattning än som för närvarande är fallet. Vidare hava beredningarna förordat, att en reservstatsorganisation i enlighet med de i 1909 års betänkande angivna grunderna snarast påbörjas.

Beredningarnas förslag angående infanteriets fast anställda personal innebär i förhållande till nuvarande stater följande ökning och minskning i fråga om fastlandsregementena:

Ökning: 1 major, 1 subalternofficer, 1 gevärshantverkarfurir och 1 hovslagarsoldat;

Minskning: 2 underbefäl av manskapet, 70 meniga volontärer och 4 sjukvårdsbeställningsmän.

Vid denna jämförelse hava de enligt beredningarnas förslag för varje regemente uppförda officersaspiranterna beräknats såsom subaltern officerare. Beträffande de båda för kustfästningarna avsedda grenadjärregementena tillkommer den ökning, som följer av deras utveckling till trebataljonsregementen.

Vid Gottlands infanteriregemente skulle antalet meniga volontärer minskas med 70 samt beställningsmännen bibehållas vid nuvarande sammanlagda antal, men specialiseras så som vid fastlandsregementena.

I fråga om infanteriets underbefäl hava beredningarna preliminärt beslutat följande.

Inom underofficerskåren, som skulle bibehållas vid nuvarande organisation, borde hastigare omsättning åstadkommas genom införande av förtidspensionering i enlighet med 1909 års kommittéförslag samt genom befordran till reservofficer av underofficer, som efter väl vitsordad tjänst önskade före pensionsåldern skaffa sig civil anställning. Dessutom borde

Kung!,. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

åtgärder vidtagas för underlättande av möjligheten för underofficer att befordras till officer på aktiv stat.

För höjande och förbättring av underbefälsutbildningen borde inrättas antingen en högre för hela armén gemensam underbefälsskola eller ock särskilda skolor för de olika arméfördelningarna. Därjämte borde åtgärder vidtagas att för underbefäl av manskapet underlätta s. k. civilanställning samt premier av lämplig storlek tilldelas därav förtjänt underbefäl efter visst antal tjänstår. Vidare borde rekapitulering av volontärer och underbefäl tillåtas för kortare tid än helt år.

För att underlätta anvärvning av värnpliktiga, som utbildats till reservunderbefäl, borde medel ställas till förfogande för utdelning av gratifikationer å 100—300 kronor. Officers- och reservofficersvolontärer skulle under sin utbildningstid användas såsom instruktörer vid en rekrytskola. För att förmå värnpliktiga, som genom avlagd mogenhetsexamen eller realskolexamen eller på annat sätt styrkte sin lämplighet, att undergå utbildning till reservofticer, borde särskilda, närmare angivna förmåner beviljas.

För erhållande av värnpliktiga truppförare skulle värnpliktiga uttagas för undergående av utbildning i 365 dagar, fördelade på en första tjänstgöring om 305 dagar för rekryt- och underbefälsutbildning samt två repetitionsövningar vardera om 30 dagar. Därest tillräckligt antal för sådan utbildning lämpliga värnpliktiga icke frivilligt anmälde sig, skulle det felande antalet uttagas bland värnpliktiga, som avlagt realskolexamen eller förvärvat motsvarande eller högre bildningsgrad. Uttagningen, vilken företrädesvis borde drabba värnpliktiga, som icke ägde någon försörjningsplikt, skulle ske ungefär två månader efter första tjänstgöringens början samt verkställas av vederbörande inskrivningsmyndighet bland värnpliktiga, som av befälet föreslagits. Vissa närmare angivna förmåner borde tillkomma ifrågavarande, till längre tjänstgöring uttagna, -värnpliktiga.

Därest så stor brist på instruktörer skulle uppstå, att det per regemente icke funnes dylika till ett antal av 80 procent av det å stat upptagna antalet underbefäl av manskapet, skulle ur den i tjänst varande värn pliktskontingenten med 365 dagars utbildning kunna uttagas erforderligt antal värnpliktiga instruktörer för tjänstgöring vid nästa rekrytskola. I första hand skulle uttagas värnpliktiga, som avlagt mogenhetsexamen eller förvärvat motsvarande bildningsgrad. Därest ur denna kategori tillräckligt antal instruktörer icke kunde erhållas, skulle dylika uttagas bland värnpliktiga, som avlagt realskolexamen. Vissa angivna förmåner skulle tillkomma de värnpliktiga instruktörerna.

Bihang till senare Rilcsdagens protokoll 1914. 1 samt. 28 haft. (Nr 58.) 18

138 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Artilleriet skulle, enligt beredningarnas förslag, omorganiseras sålunda, att truppförbanden bleve 8, nämligen de nuvarande 6 fältartilleriregementena, Gottlands artillerikår och Bodens artilleriregemente. Positionsartilleriregementet skulle upplösas och de tunga haubitserna inordnas i fältartilleriet med en division vid vart och ett av Svea, Vendes och Norrlands artilleriregementen. Den ridande divisionen vid Vendes artilleriregemente skulle förflyttas till Norrlands artilleriregemente och ordnas antingen såsom en vanlig fältkanondivision eller såsom en bergs- och skogsartilleridivision. Sistnämnda regementes lätta haubitsdivision skulle uppsättas, icke i Boden såsom man tänkt sig enligt 1901 års härordning, utan i regementets förläggningsort i Östersund, varigenom regementet alltså skulle bliva fulltaligt å sistnämnda ort. För tillgodoseende av Bodens behov av artilleri skulle dels 2 kompanier av Boden-Ivarlsborgs artilleriregemente flyttas dit från Karlsborg, dels en tung haubitsdivision uppsättas. Av allt i Boden förlagt artilleri, 8 kompanier, en lätt kanondivision och en tung haubitsdivision skulle bildas Bodens artilleriregemente. Av återstående å Karlsborg förlagda 2 kompanier av Boden-Karlsborgs artilleriregemente skulle bildas en tung kanondivision, underställd Göta artilleriregemente. Vid varje truppförband skulle kunna uppsättas vissa reservformationer.

Beredningarnas förslag till personalstater för artilleritruppförbanden innebär för artilleriet i dess helhet en minskning med 1 överste, 1 major, 25 kaptener, 8 subalternofficerare, 21 styckjunkare, 87 förstekonstaplar, 173 andrekonstaplar, 267 vicekonstaplar, 40 sjukvårdsbeställningsmän, 37 hantverksbeställningsmän och 4 hovslagarbeställningsmän samt en ökning med 3 överstelöjtnanter, 6 sergeanter och 343 meniga volontärer.

Beträffande artilleriets tygstationer (förråd och verkstäder) hava beredningarna uttalat sig för, att endast tygstationerna å Karlsborg och i Boden skulle bibehållas såsom självständiga förvaltningsenheter, men att övriga tygstationer skulle införlivas med respektive truppförband och ställas under deras förvaltning. Härigenom skulle möjliggöras viss minskning av typpersonalen. Tygstationen å Karlsborg skulle utvecklas till ett centralförråd för hela artilleriet med verkstäder för nytillverkning m. in.

Vid artilleriets fabriker skulle vissa personalförändringar äga rum, varjämte ammunitionsfabrikens avdelning å Marieberg skulle flyttas till Karlsborg och sammanslås med fabrikens därvarande avdelning. Sistnämnda åtgärd skulle möjliggöra besparingar i fråga om förvaltning, maskinella anordningar, förråd m. m.

Beredningarna hava därjämte förordat vissa åtgärder och anordningar beträffande artilleristaben och arm éförv ältning ens artilleridepartements militärbyrå samt uttalat sig för, att befattningarna såsom fälttygmästare, chef

139 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

för artilleristaben och chef för artilleri- och ingenjörhögskolan uppföras såsom självständiga beställningar.

Den omorganisation av fortifikationen, som beredningarna preliminärt förordat, avser dels kompletterande av redan befintliga, men för svagt och omodernt utrustade samt otillräckligt bemannade formationer, dels uppsättande av sådana ingenjörformationer, som för närvarande alldeles saknas. Hänsyn har därvid tagits jämväl till behovet av ingenjörformationer för reservtrupperna.

De för fältarmén avsedda ingenjörtrupperna skulle organiseras på tre kårer, Svea, Göta och Norrlands ingenjörkårer, i sammanhang varmed den nuvarande Fälttelegrafkåren skulle upplösas. För varje grupp av två arméfördelningar finge man sålunda en ingenjörkår. Bodens ingenjörkår skulle såsom nu avses för Bodens befästningar. För sjöfästningarnas betjänande med ingenjörtrupper skulle av de båda Svea och Göta ingenjörkårer nu tillhöriga fästningsingenjörkompanierna bildas en Kustingenjörkår.

Materiel för flygspaning, för artillerikasteldens ledning (ballonger), för slagfältsbelysning (strålkastare) samt för radiotelegrafi skulle anskaffas

1 erforderlig omfattning och nödiga formationer för materielens betjänande organiseras. Fälttelegrafmaterielen skulle kompletteras och krigsbromaterielen väsentligen utökas, varjämte fältingenjörkompanierna skulle förstärkas.

Den ökning av fast anställd personal, som omorganisationen skulle medföra, utgör 1 överste, 1 överstelöjtnant, 4 majorer, 18 kaptener, 47 löjtnanter, 12 fanjunkare, 43 sergeanter, 18 officersaspiranter, 11 radiotelegrafister, 5 furirer, 9 korpraler, 9 vicekorpraler, 23 volontärer, 2 tortifikationskassörer, 1 gevärshantverkare, 1 tygverkmästare, 2 tyghantverkare,

2 maskinister och 3 vaktmästare.

Enligt beredningarnas förslag till organisation av trängen skulle vid varje trängkår ett trängkompani indragas, varigenom det skulle bliva möjligt att minska trängens fast anställda personal med ungefär en tredjedel av nuvarande antal. Trängens officerare och underofficerare skulle, i likhet med vad nu är förhållandet vid fortifikationen, uppföras på en gemensam stat under chefskap av en överste, som bleve ledare och inspektör av trängens utbildning. Trängen såsom ett icke stridande vapen skulle i högre grad än de stridande truppslagen kunna vid mobilisering åtnöja sig med reservbefäl av olika slag. Vid trängen skulle jämväl kunna uppsättas för reservtrupperna erforderliga trängformationer.

Slutligen är att märka, att inom tredje beredningen utarbetats ett förslag till yttrande angående arméns hästar, enligt vilket samtliga office-

140 Kuriffl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

rare skulle göras beridna å kronans hästar samt till följd därav nu utgående lönetillägg och furageersättning för hållande av tjänstehäst indragas. Enligt samma förslag skulle vidare sådana från kavalleriet och artilleriet utrangerade stamhästar, vilka lämpade sig för fortsatt användning, överföras till infanteriet, ingenjörtrupperna och trängen. Vid infanteriet skulle dylika hästar kunna användas för att göra kompanichefer beridna.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

141 II. Allmänna gruiuler för försvarets ordnande.

Den i det föregående lämnade redogörelsen för de uttalanden, som gjordes i sammanhang med godkännandet av 1901 års härordning, samt för de huvudsakliga brister, som vidlåda densamma, ävensom för de förslag till lantförsvarets stärkande, som under de senaste åren framkommit, torde ovedersägligen giva vid handen, att det för värnandet av vårt land är oundgängligen nödvändigt att på ett effektivt sätt förstärka lantstridskrafterna.

I förutnämnda yttrande till statsrådsprotokollet över civilärenden den 3 mars 1914 hava redan angivits de huvudsakliga riktlinjer, som borde följas vid tillgodoseendet av detta krav.

Först och främst gäller det att erhålla eu slagfärdig fälthär, så utbildad och utrustad, att den i krig kan, under olika terräng- och klimatiska förhållanden, utföra de marscher och operationer, som läget fordrar, samt att den äger den manöverfärdighet och den stridsförmåga, som sätter den i stånd att på ett framgångsrikt sätt mäta sina krafter med fienden.

För att fälthären må med odelade krafter kunna uppträda å öppna fältet, måste de befästa platserna vara försedda med erforderliga besättningstrupper. Är icke så förhållandet, kan det bliva nödvändigt att till fästningsbesättningar avdela truppförband ur fälthären, varigenom denna kommer att i större eller mindre grad försvagas. För att krigsbesättningarna skola kunna ordnas och fylla sitt ändamål, måste de hava sin motsvarighet i fred. Särskilt sådan fästning, som är belägen vid eller i närheten avgräns eller kust, måste i fred hava eu säkerhetsbesättning, nog stark att kunna avvärja överrumpling eller överraskande anfall.

Nutida krig kräva en synnerligen stor kraftutveckling, varför reservtrupper måste finnas till så stor styrka, som förhållandena medgiva. Alltefter de under krig växlande omständigheterna och krigslägets olika fordringar, kunna sådana trupper användas dels för att omedelbart samverka med eller stödja fälthären, dels för att uppträda å sekundära krigsskådeplatser och sålunda bespara detacheringar från fälttrupperna. Fälthären bör nämligen under alla förhållanden kunna uppträda stark och samlad.

142 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Landstormen bör organiseras, övas och utrustas, så att den kan fylla sin viktiga uppgift i krig; i fråga om dess användning böra sådana bestämmelser meddelas, att densamma, där så erfordras, må kunna tagas i anspråk samtidigt med eller till och med före fälttrupperna.

Slutligen höra åtgärder vidtagas för höjande av härens krigsberedskap.

Tillgodoseendet av dessa fordringar på vårt lantförsvar kräver dess såväl kvantitativa som kvalitativa förstärkning, vartill även är att räkna härens förseende med det befäl, som är behövligt för freds- och krigsbehovet. Linjeorganisationen kan emellertid lämnas i stort sett oförändrad; endast för ingenjörtrupper, fästningstrupper och förvaltningstrupper erfordras större förändringar.

I kvantitativt hänseende bör härens förstärkning ske huvudsakligast genom utsträckning av värnpliktstiden eller den tid, varunder varje svensk man är värnpliktig. En sådan utsträckning synes kunna begränsas därtill, att värnplikten inträder ett år tidigare, än vad för närvarande är fallet, d. v. s. med det år, varunder den värnpliktige fyller tjugu år, samt utsträckes utöver det fyrtionde levnadsåret, så att densamma kommer att upphöra först med det år, varunder den värnpliktige fyller 42 år. I anslutning till denna utsträckning av värnpliktstiden bör beväringens indelning i uppbåd ändras, varvid hänsyn måste tagas till fält- och reservtruppernas behov av värnpliktigt manskap.

Härens kvalitativa förstärkning kan, i stort sett, icke ernås på annat sätt än genom en förbättring av de värnpliktigas utbildning, vilket kräver förlängning av deras fredstjänstgöring.

I detta avseende framträder i första rummet behovet av en väsentligen förlängd utbildning för infanteriets värnpliktiga. Särskilt gäller detta första tjänstgöringen. I annat sammanhang har framhållits, att infanteriets första tjänstgöring bör omfatta en sammanhängande tid av 250 dagar med början på hösten, någon dag i sista veckan av oktober eller senast den 1 november. Visserligen skulle det ur militär synpunkt vara mycket önskvärt, att denna tid kunde något utsträckas, men det vill dock synas, som om det skulle vara möjligt att under en 250 dagar uti en följd pågående rekrytskola bibringa de värnpliktiga en i erforderlig mån allsidig och grundlig rekrytutbildning, omfattande de olika utbildningsgrenarna under såväl sommar- som vinterförhållanden. Att rekrytskolan bör efterföljas av tre repetitions-(regements-)övningar uti första uppbådet, därom torde ingen meningsskiljaktighet behöva råda, liksom ej heller därom, att varje sådan övning bör omfatta minst 30 dagar, för att det med ifrågavarande övningar avsedda ändamål må kunna uppnås.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

143 Vid kavalleriet och fältartilleriet, med vilket uti övningshänseende tionsartilleriet bör likställas, samt vid fältingenjör- och fälttelegraftrupperna är en mindre ökning av de värnpliktigas tjänstgöringstid erforderlig för att främja dessa truppslags utbildning samt sätta dem i stånd att bättre än hittills fylla sina uppgifter.

Vid kavalleriet bör sålunda rekrytskolan ökas med 20 dagar, varigenom en tidigare till omkring den 1 november förlagd inryckning till denna skola kan äga rum och en bättre vinterutbildning av rekrytera a möjliggöras.

Vid fältartilleriet samt fältingenjör- och fälttelegraftrupperna nödvändiggöras ökningen genom behovet av dels en tidigare inryckning på hösten för att möjliggöra en bättre vinterutbildning, dels en tredje repetitionsövning, för att dessa truppslag må under regementsövningarna kunna övas med krigsmässig indelning. Positionsartilleriet bör, såsom till sin art ett tungt fältartilleri, i övningshänseende likställas med det övriga fältartilleriet.

De värnpliktigas vid fästning sartilleriet och fästning singenjörtrupperna tjänstgöringstid bör väsentligen ökas, dels därför att deras utbildning i och för sig kräver det, dels för att säkerhetstjänsten i fästningarna må kunna ordnas på ett i möjligaste mån tillfredsställande sätt.

Vid trängen bör för samtliga värnpliktsgrupper (i egentlig trängtjänst, i sjukbär artjänst, i egentlig sjukvårdstjänst och i förvaltningstjänst) tjänstgöringstiden bibehållas vid nuvarande längd.

Den sammanlagda utbildningstiden i linjen bör sålunda utgöra för infanteriet 340 dagar, för kavalleriet 385 dagar, för fältartilleriet, positionsartilleriet samt fältingenjör- och fälttelegraftrupperna 375 dagar, för fästningsartilleriet och fästningsingenjörtrupperna 365 dagar samt för trängen och förplägnadstrupperna 240 dagar.

För att möjliggöra uppsättandet av användbara reservtrupper är det vidare oundgängligen nödvändigt, att någon av de äldre värnpliktsklasserna deltager i en reservtruppövning om högst 15 dagar.

Vad de icke vapenföra värnpliktiga angår, bör tjänstgöringstiden för dem så bestämmas, att de vapenföra icke i allt för stor utsträckning behöva användas för handräckningsgöromål och dylikt.

För det stora flertalet värnpliktiga bör rekrytskolan begynna på hösten så tidigt, att erforderlig rekrytutbildning kommer att föregå den egentliga vinter utbildningen, d. v. s. senast den 1 november. Från denna regel måste dock avsteg göras särskilt i de fall, där sådant är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till behovet av säkerhetsbesättningar.

144 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Med den utsträckta, uti en följd pågående rekrytskolan vin nes ökad krigsberedskap. Vid fästningarna måste dock för tillgodoseende av kravet härå särskilda anordningar vidtagas, varjämte för stärkande av säkerhetsbesättningarna i Boden och å Gottland värnpliktiga från riket i dess helhet fortfarande synas höra tagas i anspråk.

Härens aktiva befäl bör, så vitt sig göra låter, inskränkas till vad tjänstgöringen i fredstid kräver. Då detta antal på långt när icke motsvarar mobiliserings- eller krigsbehovet, är det oundgängligt, att effektiva åtgärder vidtagas för att tillgodose detta behov. 1 första hand måste åtgärder vidtagas för volontärbefälets förbättring.

En del vid mobilisering erforderliga befäIsbefattningar vid fälthären, besättningstrupperna och reservtrupperna äro av den betydelse, att de måste kunna besättas med personer, som tillräckligt länge tjänat å aktiv stat och fortfarande äro fullt tjänstdugliga. För detta ändamål synes s. k. reservstatsbefäl böra införas, och för enahanda ändamål bör, så långt det är möjligt, befälet i truppförbandens reserver in. m. tagas i anspråk.

Härmed fylles dock icke behovet, utan blir det för dess tillgodoseende nödvändigt att, på samma gång som man bibehåller och om möjligt utvecklar den nuvarande reserv b efä Isin rä 11 n ingen, söka tillgodogöra sig och genom längre tjänstgöring utbilda de befälsämnen, som finnas uti de värnpliktigas led, för förande av befäl för pluton och dess underavdelningar samt motsvarande förband.

Till den närmare motiveringen för nu angivna allmänna grunder angående stärkande av lantförsvaret och till sättet för deras tillämpning med vad mera därtill hörer, blir tillfälle att återkomma i det följande.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

145 III. Värnplikten.

A, Tillgången på värnpliktiga.

Vid uppgörande av ett härordningsförslag äger beräkningen av tillgången på värnpliktiga ur flera synpunkter en mycket stor betydelse. Nu föreliggande härordningsförslag grundar sig beträffande antalet värnpliktiga på följande beräkningar.

Redan före inskrivningen har den värnpliktiga årskontingenten under- Årskontingått minskning genom fast anställning vid krigsmakten. Antalet före inskrivningen fast anställda vid hären eller marinen inom varje årsklass inskrivningsskyldiga har under de senaste år, för vilka uppgifter föreligga, uppgått till i runt tal 8,300 man och kan antagas även för framtiden komma att hålla sig omkring denna siffra.

Med stöd av statistiska uppgifter har årskontingenten inskrivna värnpliktiga, efter avdrag för fast anställda, för de närmast kommande åren beräknats till 30,600 vapenföra och 4,800 icke vapenföra.

Härvid, liksom i de följande beräkningarna rörande avgångsprocenten, har en försiktig beräkningsgrund blivit följd, enär det med hänsyn till härordningens effektivitet är av vikt, att tillgången icke beräknas högre, än vad densamma vid mobilisering sannolikt kan uppbringas till.

Någon ökning av den nyinskrivna årskontingentens storlek på grund av värnpliktens inträdande ett år tidigare, än vad nu är fallet, har icke beräknats, emedan endast erfarenheten kan giva bestämt svar på frågan, i vilken utsträckning en sådan ökning kommer att inträda.

A andra sidan måste för ett riktigt uppskattande av kostnaderna för de värnpliktigas tjänstgöring tillses, att det beräknade årliga antalet tjänstgöringsdagar icke blir lägre än det verkliga. Vid detta uppskattande har därför det med ledning av nedan angivna tillgångssiffror beräknade antalet tjänstgöringsdagar något höjts.

Av den inskrivna vapenföra årskontingenten erhålla härens special- Årskontintruppslag och marinen ett visst antal värnpliktiga, vilket är i det närmaste fördelning Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 28 höft. (Nr 58.) 19

146 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Avgången bland inskrivna vapenföra värnpliktiga.

konstant år från år; återstoden tilldelas infanteriet. Storleken av den å marinen och specialtruppslagen belöpande delen enligt såväl nuvarande som föreslagen organisation framgår av följande tablå.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att i fråga om ett flertal specialtruppslag en starkare uttagning än den nu ifrågasatta vore önskvärd. Tillgången på vapenfört manskap inom årsklasserna medger emellertid under nuvarande förhållanden icke starkare uttagning till specialtruppslag, emedan härens förnämsta stridande vapen, infanteriet, i annat fall skulle få sin manskapstillgång alltför mycket reducerad såväl under fredstjänstgöringen som vid mobilisering.

Med en uttagning till marinen och specialtruppslagen av nu omförmäld omfattning kommer infanteriet att årligen erhålla omkring 19,320 inskrivna vapenföra mot omkring 19,750 enligt nuvarande härordning. Fördelas denna årskontingent jämnt på samtliga infanteriregementen, med undantag av Gottlands infanteriregemente, vilket inom eget inskrivningsområde icke erhåller mer än omkring 150 man, erhålles för varje infanteriregemente 710 vapenföra värnpliktiga.

Under tiden mellan inskrivningen och utträdet ur värnpliktsåldern undergår varje årsklass värnpliktiga en småningom skeende minskning till följd av dödsfall, emigration, inträdd oduglighet till krigs- eller vapen-

147 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5<S'.

tjänst in. m. Denna avgång har under de senaste åren varit avsevärt större, än man förr antog. I den man bestämda skäl icke föreligga att för den närmaste tiden antaga ett gynnsammare resultat härutinnan^ måste man räkna med denna högre avgång.

Redan mellan inskrivningen och tidpunkten för den första tjänstgöringens början är den vapenföra årskontingenten underkastad en betydande avgång. Med ledning av statistik för åren 1908—1912 har denna avgång uppskattats till 8 % för infanteri och träng samt 4 / för övriga truppslag.

Anledningen till olikheten i avgångsprocent för berörda båda grupper torde delvis ligga däri, att vid infanteriet och trängen mer än ett år förflyter mellan inskrivningen och den första tjänstgöringen, under det att vid övriga truppslag mellantiden är betydligt kortare. Delvis torde orsaken jämväl vara att söka däri, att kavalleriet m. fl. truppslag i jämförelse med infanteriet och trängen erhålla ett bättre urval av manskap. I de nu uppgjorda beräkningarna har ifrågavarande olikhet i avgångsprocenten antagits komma att fortfara, men i anledning av tjänstgöringens tidigare början vid infanteriet modifierats så, att avgångsprocenten beräknats till 6 % för infanteri och träng och 4 % för övriga truppslag.

Under den första tjänstgöringen är det vapenföra manskapet underkastat en stark avgång, grundad på kassation, överföring till icke vapenföra m. m. Enligt statistiska uppgifter för utbildningsåren 1908—1912 har denna avgång uppskattats till 15 "A av tillstädeskomna vapenföra och lika för alla truppslag.

_ Denna avgångsprocent är anmärkningsvärt hög. I viss mån torde den hava sin förklaring däri, att många värnpliktiga, vilkas krigsduglighet icke kan med säkerhet fastställas vid inskrivningsförrättningen, inskrivas såsom vapenföra, men efter inställelsen och sedan de underkastats eri närmare observation frikallas eller överföras till särskild befattning (icke vapenföra).

En bidragande orsak till den stora kassationen under den första tjänstgöringen är, såsom från flera håll framhållits, säkerligen att söka jämväl i utbildningstidens — särskilt vid infanteriet — korta varaktighet i 'förhållande till de intellektuella och fysiska krav, utbildningen ställer på de värnpliktiga. Om än den normalt utvecklade värnpliktige under vanliga förhållanden kan följa med de i rask stegring fortgående övningarna, blir den svagare utvecklade eller den, som av tillfällig sjukdom eller annan anledning kommit efter, lätt urståndsatt att följa utbildningens gång. Det återstår då under nuvarande förhållanden knappast annat än att förklara honom icke krigsduglig eller icke duglig till vapentjänst, ehuru han under eu

148 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

mindre forcerad utbildning genom rationell träning sannolikt skulle kunnat utvecklas till full krigsduglighet. Med en utsträckning av den första sammanhängande tjänstgöringstidens längd, särskilt vid infanteriet, torde därför en minskning i avgången komina att inträda, ehuru tjänstgöringen börjar tidigare efter inskrivningen, än för närvarande är fallet.

Det förefaller, som om den ifrågavarande avgångsprocenten skulle kunna ytterligare något nedbringas, liksom ock den inskrivna vapenföra årskontingenten till sin numerär något ökas, därest bestämmelserna rörande villkoren för godkännande såsom vapenför samt besiktningen av de inskrivningsskyldiga underkastades viss förändring. För närvarande föreligger emellertid ingen säker grund för sänkning av, den berörda avgångsprocenten, och därför har densamma oförändrad tagits till utgångspunkt vid beräkningarna uti nu föreliggande förslag.

Enligt den nuvarande härordningen äger den första repetitionsövningen i regel rum i direkt anslutning till första tjänstgöringen. Det kunde förväntas, att efter den starka avgången under denna tjänstgöring icke någon nämnvärd avgång skulle äga rum under den omedelbart därpå följande repetitionsövningen. Statistiken för åren 1909—1912 visar emellertid en avgång för den yngsta årsklassen under denna repetitionsövning av i medeltal 0,7 %.

Bland de värnpliktiga, som fullgöra andra och tredje repetitionsövningarna, är avgången starkare. Den uppgår, enligt statistiken för åren 1910—1912, till omkring 2 %.

Inom årsklasserna 2—11 kan, enligt vad statistiken visar, den årliga avgången beräknas till 2 i per årsklass. Med hänsyn till vad nyss anförts angående avgången under repetitionsövningarna, bör siffran för avgången under de år, andra och tredje repetitionsövningarna fullgöras, ökas med omkring 2 %. Inom årsklasserna 12—15 kan avgången uppskattas till omkring 3 °/«.

Uttagning Förutom nu angivna avgång uti ett infanteriregementes inskrivna

Infanteri- årskontingent är denna underkastad ytterligare en reducering, vilken regementen, dock gäller allenast fredstjänstg öring en och således icke inverkar på tillgången vid mobilisering. För att Gottlands infanteriregemente skall uppnå erforderlig fredsstyrka uttagas för närvarande av de till infanteriet inskrivna värnpliktiga inom hela riket 500 man, vilka vid detta regemente fullgöra hela fredstjänstgöringen i en följd. Vidare uttagas årligen bland de till infanteriet inskrivna värnpliktiga 372 man för utbildning vid Norrbottens regemente såsom skidlöpare, varigenom på samma gång tillgodoses ändamålet att under viss del av året förstärka den eljest otill-

149 Kungl. Maj:ls nåd. proposition nr 58.

räckliga fredsbesättningen i Boden. Sistnämnda tjänstgöring omfattar allenast första tjänstgöring och första repetitionsövning; de två senare repetitionsövningarna fullgöras av de ifrågavarande värnpliktiga vid de truppförband, vilka de äro tilldelade.

1 nu föreliggande förslag ifrågasättes icke någon ändring beträffande det antal, som uttages för berörda tjänstgöring vid Gottlands infanteriregemente. För tjänstgöring vid Norrbottens regemente såsom »spanare», vilkas uppgift skulle vara i huvudsak densamma som de nuvarande »skidlöparnas», böra, på sätt försvarsberedningarna förordat, årligen från hela riket uttagas 600 man. Försvarsberedningarna hava uttalat sig för, att berörda 600 värnpliktiga skulle fullgöra all sin fredstjänstgöring i en följd. Detta komme att medföra, att av varje årsklass 1,100 man eller omkring 42 man per infanteriregemente skulle under såväl rekrytskola som alla repetitionsövningarna fråntagas övriga infanteriregementen.

Fn dylik anordning skulle medföra mycket stora olägenheter för infanteriet i allmänhet, något som bestyrkes genom de erfarenheter, som hittills vunnits genom uttagningen till tjänstgöring på Gottland. Antalet värnpliktiga under rekryt- och repetitionsövningar skulle än starkare reduceras vid de regementen, varifrån berörda värnpliktiga toges. Uti dessa regementen komme vid mobilisering att ingå ett betydande antal värnpliktiga, som icke vid dem erhållit sin fredsutbildning. Förmånen att få fullgöra all sin fredstjänstgöring i en följd har dessutom visat sig locka särskilt mera kvalificerade värnpliktiga, vilket kan bliva till förfång för eu jämn fördelning av sådana värnpliktiga på infanteriet i dess helhet. Härjämte bör beaktas, att uppsättandet vid varje infanteriregemente av ett kulsprutekoinpani, varom förslag längre fram framställes, kommer att öka infanteriets behov av värnpliktiga.

Då det emellertid är obestridligt, att man dels för att o-öra ifrågavarande särskilda uttagning mera lockande dels av säkerhets hänsyn kan nödgas till viss grad bortse från nämnda betänkligheter, torde åt Konungen böra överlämnas att bestämma, huru många repetitionsövningar av de till Gottland och till Boden uttagna värnpliktiga från främmande inskrivningsområde böra fullgöras i en följd med första tjänstgöringen.

Enligt uppgjord beräkning av tillgången på vapenföra värnpliktiga under vapenövningarna vid ett infanteriregemente kommer värn pliktsstyrkan vid ett dylikt regemente enligt den nu ifrågasatta härordningen att under rekrytskolan i allmänhet uppgå till 630 man, av vilka dock endast 535 beräknas fullgöra hela tjänstgöringen, samt under regementsövningarna till 1,600 man.

150 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Studenter Flertalet ynglingar, vilka avlagt studentexamen eller förvärvat sådan

likställda, högre allmänbildning, som anses böra i värnpliktshänseende däremot svara, ifrågasättas erhålla särskild längre utbildning för att kunna fylla vissa befäls- m. fl. befattningar. Sådana ynglingar benämnas i det följande studenter och likställda.

Till grund för beräknandet av tillgången på studenter och likställda har lagts en inom försvarsberedningarna verkställd utredning, enligt vilken antalet sådana ynglingar under sexårsperioden 1907—1913 i medeltal per år utgjort 2,022. I detta antal ingå emellertid även sådana ynglingar, som redan ett eller flera år före ovannämnt kunskapsprovs avläggande inträtt i värnplikt såldern. Av dessa torde sannolikt eu del komma att för fullföljande av sina studier begära uppskov och därigenom komma att i värnpliktshänseende tillhöra kategorien studenter och likställda, medan däremot andra sannolikt komma att föredraga den med värnpliktens fullgörande före avlagd examen förenade kortare tjänstgöringstiden. Om härvid såsom beräkningsgrund antages, att blivande studenter föredraga det förstnämnda, övriga däremot det sistnämnda alternativet, kan årliga antalet studenter och likställda beräknas till omkring 1,600.

För den ifrågasatta särskilda utbildningen kan emellertid hela detta antal ej påräknas. Tages hänsyn till sannolika antalet av dem, som icke inställa sig eller som vid inskrivningarna frikallas, ävensom till sannolika antalet såsom icke vapenföra inskrivna, lär antalet vapenföra kunna beräknas till omkring 1,025 och antalet icke vapenföra till omkring 225.

Av de vapenföra beräknas omkring 100 tillhöra den kategori av blivande läkare in. fl., för vilka vissa särbestämmelser i avseende på värnpliktens fullgörande ifrågasättas, samt omkring 250 anmäla sig för utbildning till officerare vid armén och vid marinen. För här berörd särskild befälsutbildning lära sålunda kunna påräknas omkring 675 studenter och likställda, av vilka för armén erfordras omkring 50.

Av de såsom icke vapenföra inskrivna beräknas omkring 20 tillhöra ovanberörda kategori av blivande läkare m. fl.

Icke vapen- Enligt vad förut anmärkts, uppgår antalet icke vapenföra inom en

^fuktig a ~ nyinskriven årsklass till 4,800 man. För att tilldelas förplägnadstrupperna böra vissa icke vapenföra uppflyttas till kategorien »dugliga i viss vapentjänst», och torde antalet icke vapenföra därigenom minskas med ungefär 100 man till 4,700 man. Jämlikt de från och med år 1912 tilllämpade grunderna för fördelningen av icke vapenföra hava under sagda År 953 och under år 1913 995 icke vapenföra tilldelats marinen. Under förutsättning att högst 1,000 icke vapenföra årligen komma att tilldelas

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

marinen, skulle för arméns behov återstå ett antal av 3,700. Med stöd av statistiken kan antagas, att av dem högst 96 % eller i runt tal 3,500 inställa sig till första tjänstgöring. Härtill bör läggas det antal vapenföra värnpliktiga, som under tjänstgöringen överföras till kategorien icke vapenföra och som med stöd av erfarenheten från åren 1909—1911 kunna uppskattas till ungefär 1,300. Sammanlagda årliga antalet icke vapenföra, disponibla för arméns truppförband m. m., kan alltså uppskattas till omkring 4,800 man.

152 Rungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

B, Värnpliktstid och värnpliktsuppbåd.

1901 års Enligt 1901 års värnpliktslag indelas de värnpliktiga i beväring

va™Pgtkt8~ och landstorm. Beväringen delas i första och andra uppbådet. Tjänstetiden i beväringen är tolv år, åtta år i första och fyra år i andra uppbådet. Under den tid, värnpliktig icke tillhör beväringen, tillhör han landstorrnen.

Vid framläggandet av förslaget till ny värnpliktslag år 1901 angav föredragande departementschefen de olika uppbådens uppgifter m. m. sålunda: »Vart och ett av dessa uppbåd har sin särskilda uppgift och betydelse. Sålunda avser, såsom uti de allmänna grunderna vid propositionen om ny härordning antytts, beväringens första uppbåd att vid krigstillfälle mobilisera fälthären jämte dess depå- eller ersättningstrupper ävensom de besättningstrupper å fästningarna, som i första hand synas erforderliga, andra uppbådet att tagas i anspråk, då ytterligare kraftutveckling är av nöden, genom att uppsätta reservtrupper och vid behov stärka besättningstrupperna, och slutligen landstormen att inom eget och närmast tillgränsande inskrivningsområden användas till hemortens försvar.»

Den krigsstyrka, för vilken beväringen var beräknad, uppgick för varje infanteriregemente till tre linjebataljoner, en depåbataljon och en reservbataljon. Landstormstrupper skulle kunna uppsättas i den utsträckning, tillgången medgåve.

Den erfor- Ett på den allmänna värnplikten grundat försvar bör i farans stund

^vecklingen kunna utveckla nationens hela försvarskraft. 1 saknad av en genomförd reservorganisation har vår härordning hittills icke motsvarat detta krav. Och dock är vårt land i stort behov av en, jämväl kvantitativt, stark utveckling av försvaret, icke minst med hänsyn till vårt .efter år 1905 förändrade militärpolitiska läge.

Vad närmast infanteriet beträffar, bör målet vara att vid sidan av eller kanske snarare bakom varje linjeregemente om tre bataljoner kunna uppsätta om möjligt tre reservbataljoner. Genomförandet av en sådan organisation innebär en betydande förstärkning av vår försvarskraft. Först därigenom blir värnpliktens idé till hela sin utsträckning förverkligad.

Kungl. Maj tis nåd. proposition nr 58.

153 För att fylla manskapsbehovet enligt denna organisation måste antalet årsklasser i beväringen ökas åtminstone från 12 till 15. Såvitt nu kan bedömas, blir manskapstillgången inom 15 årsklasser visserligen knapp. Emellertid torde det med hänsyn till de äldre årsklassernas successivt minskade krigsduglighet icke vara lämpligt att föreslå ett högre antal beväringsklasser. Åven ur andra synpunkter måste det anses önskvärt, att icke flera årsklasser, än som oundgängligen erfordras, ingå i beväringen.

Härtill kommer, att det fulla genomförandet av reservorganisationen kan äga rum först efter ett flertal år och att till följd härav det föreslagna antalet klasser tillsvidare är fullt tillräckligt. I vad mån manskapstillgången vid fullt genomförd reservorganisation kan komma att över- eller understiga den beräknade, är vanskligt att i förväg avgöra. Emellertid har tillgången beräknats så försiktigt, att den verkliga tillgången sannolikt kommer att snarare över- än understiga den beräknade.

Av nu angivna skäl bör antalet beväringsklasser för närvarande icke bestämmas högre än till 15. Först då behov därav gör sig oavvisligen gällande, bör frågan om en längre gående ökning av antalet klasser upptagas till behandling. Emellertid bör framhållas, att berörda antal årsklasser i beväringen kan anses tillräckligt allenast under den förutsättningen, att värnpliktstjänstgöringen i regel kommer att taga sin början under första värnpliktsåret. Under denna förutsättning kunna nämligen under så gott som hela året fjorton årsklasser komma till användning för mobilisering av linje- och reservtrupper.

För närvarande tager värnplikten sin början med det kalenderår, under vilket den värnpliktige fyller 21 år. Den första tjänstgöringen full- med 'det göres vid infanteriet, positionsartilleriet, fästningsartilleriet, fästningsingenjörtrupperna och trängen först under andra värnpliktsåret. den väm-

Denna anordning måste ur såväl militär som social synpunkt beteck- , nas såsom mindre lämplig. För den militära organisationen betyder detta en ^ förlust av en årsklass värnpliktiga, och för den enskilde värnpliktige måste det givetvis kännas som en olägenhet att få första tjänstgöringen uppskjuten ett år. Någon tvekan att låta den första tjänstgöringen taga sin början det kalenderår, varunder den värnpliktige fyller 21 år, torde icke kunna råda. En sådan ordning har förut varit gällande för samtliga truppslag och tillämpas för närvarande vid vissa av specialtruppslagen. I samband med förslag att låta den första tjänstgöringen för flertalet värnpliktiga begynna på hösten har emellertid den tanken uppstått, att värnplikten skulle taga sin början redan med det tjugonde levnadsåret, under vilket år jämväl inryckningen till rekrytövning skulle äga rum. På försvarsbered- Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 28 käft. (Nr 58.) 20

154 Kungl. MajUs nåd. proposition nr 58.

ningarnas föranstaltande har utredning härutinnan verkställts, och hava beredningarna, såsom redan framhållits, förordat, att värnplikten skulle börja med det tjugonde levnadsåret.

Med anledning härav har från medicinalstyrelsen infordrats yttrande om, huruvida en sådan sänkning av värnpliktsåldern på medicinska grunder kan anses tillrådlig eller icke; och har styrelsen uti den 6 maj 1914 avgivet utlåtande anfört i huvudsak följande. Det stora flertalet värnpliktiga eller omkring 23 000 man — utgörande »höstgruppen» — komme enligt det uppgjorda härordningsförslaget att inträda i tjänstgöring omkring den 1 november första värnpliktsåret. Genomsnittsåldern för dessa värnpliktiga bleve föga under 201/2 år, vartill komme, att den erforderliga träningen på grund av föreslagen längre övningstid kunde göras i avsevärt lugnare tempo, än vad som med nuvarande övningstid vore fallet. Att på rent medicinska grunder göra ett bestämt uttalande i denna del vore visserligen icke möjligt; inom vidsträckta militär-medicinska kretsar vore uppfattningen dock den, att just den föreslagna 20-års åldern vore eu för den militära tjänstgöringens början lämplig ålder. Styrelsen hade icke heller för sin del anledning att avråda från den sålunda föreslagna sänkningen av värnpliktsåldern, under förutsättning att inskrivningen utfördes med omsorg, särskilt beträffande meddelande av uppskov vid fall av försenad eller eljest mindre god kroppsutveckling. Eu mindre grupp, »vårgruppen», uppgående till omkring 3 250 värnpliktiga, skulle enligt förslaget inträda i tjänstgöring redan på våren under första värnpliktsåret, vilket sålunda innebure en icke oväsentlig sänkning av åldersgränsen för värnpliktens fullgörande. Beträffande inkallelse till tjänstgöring redan vid denna tidpunkt av första värn pliktsåret torde det vara nödvändigt att, åtminstone tillsvidare och intill dess nödig erfarenhet vunnits, framgå med stor försiktighet. Under förutsättning att urvalet företog-es med stor omsorg; och att inkallelsen framskötes vid minsta tvekan om den värnpliktiges förmåga att uthärda träningen, hade styrelsen för sin del intet att erinra mot förslaget i vad detsamma rörde vårgruppen. Slutligen omfattade »sommargruppen» omkring 750 studenter och likställda med i regel god gymnastisk träning. Tjänstgöringens början vore förlagd till förra hälften av juli månad första värnpliktsåret. Därest vid inskrivningen uppskov i erforderlig utsträckning meddelades vid fall av mer eller mindre försenad kroppsutveckling, funne styrelsen icke anledning föreligga att ur medicinsk synpunkt göra någon erinran mot förslaget i ifrågavarande avseende.

Med hänsyn till vad medicinalstyrelsen sålunda anfört, föreligger således icke något hinder ur medicinsk synpunkt att låta värnplikten inträda med tjugonde levnadsåret. Tillsvidare och intill dess ökat stöd av er-

Kungl. Maj ds nåd. proposition nr 58.

farenheten vunnits, synes det emellertid lämpligast, att de till vårgruppen uttagna värnpliktiga påbörja tjänstgöringen först under andra värnpliktsåret. Möjlighet torde dock böra beredas att låta ifrågavarande värnpliktiga eller vissa kategorier av dem påbörja tjänstgöringen redan under första värn pliktsåret, därest så skulle befinnas lämpligt. 1 värnpliktslagen bör därför rörande den första tjänstgöringen för samtliga till våi’gruppen hörande värnpliktiga bestämmas, att den skall påbörjas under första eller andra värnpliktsåret. Tiden för repetitionsövningarna blir i någon mån beroende därpå, om första tjänstgöringen börjar första eller andra året. Beträffande studenter och med dem likställda torde icke möta något hinder att låta tjänstgöringen börja under sommaren första året. Denna anordning, som av medicinalstyrelsen lämnats utan erinran, överensstämmer också bäst med ifrågavarande värnpliktigas eget intresse, vilket så vitt möjligt bör tillgodoses, när man av dem kräver en väsentligen förlängd tjänstgöring.

Genom tillbakaflyttande av värnpliktsåldern på nu angivet sätt kommer beväringen att tillföras en yngre årsklass. De två övriga årsklasser, som erfordras för genomförandet av beväringens utökning, måste tagas av de nuvarande landstorm sklasserna, vilka i sin ordning ersättas av två nytillkomna årsklasser.

Beväringens indelning i två uppbåd har icke föranletts av militära Beväringen* skäl, utan tillkommit såsom garanti för att de yngre årsklasserna i första andra upp hand skola inkallas. Obestridligt är, att sådana krigsfall kunna föreligga, bädatt en utveckling av nationens hela försvarskraft icke är nödvändig, åtminstone icke till en början. För dylika fall bör uppbådsindelningen vara så avvägd, att de trupper, som behövas i första hand, kunna uppsättas av första uppbådet, under det av andra uppbådet uppsättas de trupper, som därutöver äro erforderliga vid mera omfattande krigsfara. Förhållandena vid huvudvapnet, infanteriet, böra härvid vara bestämmande.

Såsom förut nämnts, utgör den sammanlagda krigsstyrka, ett infanteriregemente skall kunna mobilisera, frånsett smärre formationer, tre linje- och tre reservbataljoner; härtill kommer en depåbataljon. Av beväringens 15 årsklasser måste den yngsta frånräknas såsom icke utbildad. Manskapstillgången inom de olika beväringsklasserna är i fallande från yngre till äldre klass, men i stort sett kan man säga, att två årsklasser motsvara behovet för eu bataljon, såvida man för de båda äldre reservbataljonerna utgår från en något lägre manskapsstyrka än för övriga bataljoner.

I en inom försvarsberedningarna framlagd utredning har det framställts såsom lämpligt, att första uppbådet skulle såsom hittills uppsätta linjeregementet om tre bataljoner jämte depåbataljonen, under det att

156 Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

alla tre reservbataljonerna, organiserade såsom ett reservregemente, skulle uppsättas av andra uppbådet. Första uppbådet borde för den skull räkna minst 9 årsklasser och andra uppbådet återstående 6 årsklasser av beväringen. Beredningarna hava preliminärt uttalat sig för en sådan indelning av beväringen. Till behandling inom beredningarna har emellertid förelegat jämväl ett förslag om sådan indelning av beväringen, att en av reservbataljonerna, en »linjereservbataljon», skulle kunna uppsättas med värnpliktiga ur första uppbådet.

En organisation av förstnämnda slag förefaller visserligen redig och tilltalande därutinnan, att vartdera uppbådet skulle uppsätta sitt regemente. Bestämda olägenheter, av såväl militär som annan art, göra densamma dock mindre ändamålsenlig. Inträffar sådant fall av krigsfara, att mobilisering anses kunna inskränkas att omfatta första uppbådet, är det nämligen icke nog med att linjetrupper mobiliseras. Jämväl en del reservtrupper äro behövliga. Vare sig kriget erhåller större eller mindre omfattning, erfordras nämligen från början alltid trupper för särskilda uppgifter, t. ex. trupper för underordnade krigsskådeplatser, trupper till kust- och gränsdetachement, etapptrupper och fästningsbesättningar. Det är därför av vikt, att reservtrupper redan från början av ett krig äro disponibla för dylika uppgifter, enär i annat fall linjetrupper måste tagas i anspråk för dessa ändamål, varigenom fälthären försvagas och splittras. Aven om andra uppbådets mobilisering efter någon tid följer och reservtrupper därigenom bliva disponibla, är det icke säkert, att en avlösning av de linjetrupper, vilka redan tagits i anspråk för sagda ändamål, och deras återförening med sina i fält stående truppförband låter sig göra så lätt eller så snabbt, som kan finnas behövligt.

En mobilisering av linjearmén ensam utan några reservtrupper motsvarar därför knappast under någon förutsättning förhållandenas krav. En uppbådsindelning med syfte att åvägabringa mobilisering enligt denna norm är sålunda icke ändamålsenlig. Den första mobiliseringen bör nämligen omfatta, förutom linje-, fästnings- och depåtrupper, jämväl reservtrupper till eu styrka motsvarande ungefär eu bataljon per infanteriregemente. Med hänsyn härtill böra av de 15 beväringsklasserna 11 tillhöra första uppbådet och 4 andra uppbådet.

Icke blott ur militär synpunkt, utan även såsom garanti mot att äldre värnpliktsklasser inkallas, utan att oavvisligt behov härav föreligger, synes en dylik uppbådsindelning lämpligare än med nio årsklasser i första och sex årsklasser i andra uppbådet. En uppbådsindelning av sistnämnda slag synes nämligen kunna leda till, att andra uppbådet måste för organiserandet av reservtrupper inkallas tidigare än som skulle blivit fallet,

Kungl. May.ts nåd. proposition nr ,58. 157

därest sådana trupper till erforderligt antal kunnat uppsättas inom första uppbådet.

Under vilka förutsättningar och i vilken ordning beväringens andra Dispositiouppbåd må inkallas, angives i § 28 inom. 2 värnpliktslagen. Försvarsbe- '''bäringem redningarna hava uttalat sig för sådan ändring av detta lagrum, att de andra delar av andra uppbådet, vilka kunna vara avsedda att utgöra besättnin- uPPbådgar i rikets fästningar, må kunna inkallas i den ordning, som i mom. 1 av nämnda paragraf föreskrives i fråga om första uppbådet. Härigenom skulle möjliggöras ett snabbt organiserande av besättningstrupper för fästningarna vid fara för fientligt överfall, varjämte, därest krigsläget sådant medgåve, fästningsinfanteriets linjeformationer skulle kunna frigöras för användning utanför fästningarna.

Med hänsyn till de viktiga intressen, vilka det här gäller att tillgodose, synes eu lagändring av det innehåll, försvarsberedningarna förordat, vara ändamålsenlig och önskvärd. Visserligen föreligger med den nu ifrågasatta uppbådsindelningen möjlighet att inom första uppbådet mobilisera en reservbataljon per infanteriregemente, men det oaktat är det för ett planmässigt ordnande av fästningarnas krigsbesättningar av stor vikt, att redan vid en mobiliserings början kunna förfoga över fästningstruppernas andel i andra uppbådet. Med hänsyn till den ringa tillgången av värnpliktiga å Gottland bör hela andra uppbådet därstädes kunna disponeras samtidigt med första uppbådet, varför den ifrågavarande lagändringen bör omfatta även sådana delar av öns andra uppbåd, som icke direkt äro hänförliga till besättningstrupper.

Antalet klasser i landstormen avses att fortfarande utgöra åtta, Landutorehuru onekligen skäl finnas, som tala för en ökning av detta antal med men' erforderlig förlängning av värnpliktstiden. Redan enligt gällande mobiliseringsplaner för landstormen förefinnes å vissa håll brist på landstormsmän, vilket nödvändiggjort, att delar av andra uppbådet tagits i anspråk för att uppbringa landstormsformationerna till erforderlig styrka.

Då nu de för landstormen avsedda årsklasserna förskjutas uppåt med två år och eu äldre årsklass så gott som alltid är till numerären något svagare än en yngre, åstadkommes härigenom en minskning av hela antalet landstormsmän, vilken omständighet skulle göra en ökning av antalet klasser i landstormen till nio påkallad. En dylik förändring torde emellertid icke vara obetingat fördelaktig. En höjning av levnadsåldern hos en del av de i en viss formation ingående värnpliktiga har nämligen till omedelbar följd en sänkning av hela formationens fältduglighet och

Dispositionen över landstormcn.

158 Kungl. Maj ds nåd. proposition nr 58.

militära användbarhet. Aven om man måste uppställa ganska begränsade fordringar på landstormens formationer i dessa avseenden, bör dock ett införande i landstormen av ännu äldre årsklasser icke äga rum, om det ej visar sig oundgängligen nödvändigt. Då andra uppbådet under ett flertal år icke kan i sin helhet tagas i anspråk för mobilisering av reservformationer, synes man tillsvidare, såsom hittills skett, kunna på vissa håll använda delar av detta uppbåd som förstärkning av landstormen. Huruvida en ökning av antalet klasser i landstormen kan bliva erforderlig, då reservorganisationen fullständigt genomförts, torde vara vanskligt att nu bestämt avgöra. Genom att, på sätt längre fram kommer att närmare utvecklas, införa övningar för landstormen, torde för framtiden en bättre redovisning och kontroll över landstormsmännen kunna åstadkommas. För att vinna detta mål vore dock även mönstringar med personlig inställelse mycket önskvärda. Ifrågavarande övningar torde få antagas verka därhän, att antalet vid mobilisering uteblivna landstormsmän icke kommer att bliva så stort, som man på grund av erfarenheterna från försöksmobiliseringen år 1912 för närvarande anser sig behöva beräkna. Dessutom kan man hoppas, att till följd av ändring i befolkningsförhållandena antalet landstormsmän inom eu årsklass något ökas. Det är därför icke uteslutet, att de ifrågasatta 8 årsklasserna i landstormen komma att visa sig tillfyllest, även efter det reservorganisationen blivit genomförd.

Enligt 1885 års värnpliktslag kunde landstormen betraktas såsom ett sista uppbåd, avsett att användas till lokalförsvar. Den fick uppbådas endast under krig och icke föras utom eget och närmast tillgränsande inskrivningsområden. Lagen innehöll alltså två restriktiva bestämmelser rörande landstormen, den ena angående tidpunkten för dess inkallande, den andra angående dess territoriella användning.

Mot den territoriella begränsningen av landstormens användande torde i allmänhet icke kunna göras någon befogad erinran. Däremot hava åtskilliga förslag framkommit till ändrade bestämmelser om tidpunkten för dess tagande i anspråk, avseende att inkallelse skulle kunna ske redan före eller åtminstone samtidigt med ett inkallande av hela eller delar av första uppbådet.

Uti en till 1898 års riksdag avlåten proposition föreslogs sålunda efter framställning av chefen för generalstaben, att land stormen å Gottland skulle kunna inkallas även vid fara för krig. Förslaget blev emellertid av lagutskottet avstyrkt, huvudsakligen på grund av betänkligheter mot en undantagslagstiftning för Gottland, och vann icke heller Riksdagens bifall.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

159 I den till 1901 års riksdag avlåtna propositionen med förslag till ny värnpliktslag framhöll föredragande departementschefen, att betydelsen av att redan vid fara för krig kunna taga landstormen i anspråk för hemortens försvar alltmer synts hava trängt in uti vårt folks medvetande. Därom vittnade bland annat de önskemål, som framburits, och de åtgärder, som framhållits såsom nödvändiga för att mot fientliga överfall trygga vissa kuststäder, ävensom i sin mån den utveckling, som den frivilliga skytterörelsen under senaste åren erhållit. Ju mer man sökte göra sig förtrogen med kust- och gränsförsvaret, dess mer framträdde ock vikten av att uti de särskilda orterna redan under mobiliseringstiden, ja, före densamma, vid behov kunna uppbåda landstormsmännen för vidtagande av vid sådan tidpunkt erforderliga försvarsåtgärder, såsom att hindra fientliga avdelningar uti deras företag mot kuststäder och hamnplatser, mot järnvägs- och telegraflinjer, att uppehålla framträngandet av sådana avdelningar, att skydda signalstationer och kabelfästen m. in. dylikt. I anslutning härtill föreslogs sådan avfattning av värnpliktslagens bestämmelser härutinnan, att Konungen skulle äga att redan vid fara för krig, efter statsrådets hörande, till tjänstgöring inkalla landstormen eller de större eller mindre delar därav, som funnes behövliga, dock endast till hemortens försvar.

Detta förslag vann emellertid icke Riksdagens bifall. Med viss jämkning återupptogs förslaget uti särskilda till 1905 och 1911 års riksdagar avlåtna propositioner. Ej heller dessa förslag blevo av Riksdagen antagna; det för 1911 års riksdag framlagda hade dock blivit av lagutskottet tillstyrkt och av Första kammaren bifallet. Enligt sistnämnda förslag skulle till § 36 värnpliktslagen fogas ett tillägg av följande lydelse:

»Dock må Konungen till skydd för mobilisering av beväringens första uppbåd eller för andra särskilda orsaker, i den ordning, som för inkallande av sagda uppbåd i § 28 mom. 1 är föreskriven, till tjänstgöring inkalla för det lokala försvaret erforderlig del av landstormen. Landstormsavdelning, som sålunda inkallats, må likväl ej hållas samlad längre än högst femton dagar, såvida ej krig före samma tids utgång utbryter.»

Försvarsberedningarna hava i detta ämne preliminärt uttalat sig för ett tillägg till § 36 mom. 1 värnpliktslagen av denna lydelse:

»Dock må Konungen, i samband med inkallandet för rikets försvar av beväringens första uppbåd eller del därav, efter statsrådets hörande jämväl inkalla sådana delar av landstormen, som erfordras till skydd för särskilt hotade platser. Landstormsavdelning, som sålunda inkallats, må ej hållas samlad längre tid än tio dagar, såvida ej krig därförinnan utbryter.»

160 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Försvarsberedningarna, vilka sålunda behjärtat vikten av att en ändring rörande villkoren för landstormens inkallande kommer till stånd, hava dock icke velat förorda, att landstormen eller del därav inkallas redan innan order om mobilisering av beväringens första uppbåd utgått. Principiellt sett kunna utan tvivel skäl anföras för försvarsberedningarnas åsikt. Ur praktisk synpunkt torde det emellei'tid kunna med fog betecknas såsom vådligt, att krigsledningen under en politisk spänd situation icke kan vara i stånd att, utan tillgripande av en så uppseendeväckande åtgärd som mobilisering av första uppbådet eller del därav, sörja för tillbörlig bevakning av järnvägar och trafikleder, broar, förråd m. fl. ur försvarssynpunkt viktiga orter och anstalter. Att för dylik bevakning avdela linjetruppförband å fredsfot medför fara därför, att en ordnad mobilisering eller uppmarsch av linjen icke kan äga rum, och bör alltså om möjligt undvikas. Det finnes intet annat lämpligt medel att tillgodose dessa krav än att inkalla landstormen. Det synes ock ligga i sakens natur, att land stormen, vars uppgift att skydda linjens mobilisering blivit alltmera erkänd, måste, för att kunna verkställa detta skydd, kunna, åtminstone delvis, mobiliseras före linjen.

Den tid, sålunda inkallad landstormsavdelning skulle utan avlösning kunna hållas samlad, har av försvarsberedningarna preliminärt angivits till 10 dagar. Då emellertid en nyinkallad landstormsavdelning är främmande för sina uppgifter och följaktligen behöver en viss tid för att växa in i dessa, innan tjänsten på ett tillfredsställande sätt kan bliva ordnad, synes nämnda antal dagar vara alltför knappt tillmätt. En utsträckning av ifrågavarande tid till 15 dagar torde därför vara lämplig.

Bestämmelser i enlighet med vad sålunda anförts beträffande värnpliktstid, uppbådsindelning m. m. hava införts i det förslag till ny värnpliktslag, som avses att framläggas för Riksdagen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

161 C. Värnpliktstjänstgöringen.

1. Utbildning.

Infanteriet.

Uti de förut angivna allmänna grunderna för lantförsvarets stärkande har framhållits behovet av en väsentligt förlängd utbildning för infanteriets värnpliktiga. Angelägenheten härav framstår såsom den allra nödvändigaste åtgärden bland erforderliga försvarsreformer. Infanteriet utgör nämligen huvudtruppslaget. Det är ej blott det talrikaste truppslaget, utan har även den mångsidigaste användningen under olika terräng- och klimatiska förhållanden. Enligt krigshistoriens vittnesbörd är det på infanteriets krigsduglighet, som framgången i krig framför allt beror, ty infanteriet avgör i regel stridens slutliga utgång. För att kunna begagna oss av våra försvarsmöjligheter måste vi äga ett krigsdugligt infanteri, lika gott som det vi hava att bekämpa. Till krigsdugligheten hör anfallsduglighet. Försvaret måste, för att leda till seger, övergå till anfall. Är man nödsakad att inskränka sig till taktiskt försvar, har man enligt erfarenheten knappast annat att vänta än slutligt nederlag.

En av härordningens viktigaste uppgifter är följaktligen att skapa ett krigsdugligt infanteri, vuxet krigets krav och i stånd att övervinna slagfältets oerhörda friktioner. Härordningen bör därför möjliggöra, att av den personal, som skall utgöra härens viktigaste och talrikaste truppslag, dana infanteritruppförband, som, i samverkan med och på verksammaste sätt understödda av övriga truppslag, kunna med utsikt till framgång utföra ett aktivt försvar vid värnandet av vårt land. Detta mål kan icke nås med den nu för infanteriets värnpliktiga stadgade utbildningstiden. För eu betydlig ökning av densamma hava uttalat sig: i samband med utarbetandet av och överläggningarna om förslaget till 1901 års härordning arméns högsta chefer och myndigheter, vid godkännandet av samma härordning cheferna för lånt- och sjöförsvarsdepartementen samt statsministern och med honom statsrådets övriga ledamöter, chefen för generalstaben uti Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 sarnl. 28 käft. (Nr 58.) 21

Allmänna

synpunkter.

162 Den nuvarandeutbildningstidens användning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

1906 års förslag, 1907 och 1908 års generalskommissioner och 1907 års försvarskommitté ävensom ett flertal av försvarsberedningarnas ledamöter.

Innan de huvudsakliga skälen för en utsträckning av utbildningstiden för infanteriets värnpliktiga angivas, synes det lämpligt att något beröra frågan, huruvida genom ett rationellt utnyttjande av nuvarande övningstid ett gynnsammare resultat av utbildningen skulle kunna ernås.

Det torde icke vara behövligt att förutskicka den erinran, att det på varken det ena eller andra av samhällslivets skilda områden är möjligt att i fråga om arbetssätt och arbetsresultat på alla händer uppnå fullt lika göda resultat. Därtill äro människorna alltför olika varandra, förutsättningarna och anlagen alltför skiljaktiga. Med detta förhållande måste man räkna, även när fråga är om den militära utbildningen, för vars bibringande ju ett mycket stort antal lärarkrafter måste tagas i anspråk. Förmågan att uppfostra och undervisa växlar avsevärt hos olika individer. Resultatet kan svårligen bliva alldeles detsamma inom olika truppförband. Till skiljaktigheten bidraga även, och det uti icke obetydlig grad, vårt lands olika klimatiska och andra förhållanden med därur härflytande olikartade utbildningsmöjligheter och eljest inverkande omständigheter.

Beträffande utbildningstidens användning hava försvarsberedningarna låtit verkställa utredning. Vid första påseende skulle det kunna synas, som av denna utredning bland annat framginge, att utbildningstiden under de år, som utredningen avser, utan fullgiltiga skäl använts på ett olika sätt vid olika truppförband. Vissa olikheter låta dock förklara sig av skiljaktigheter i lokala förhållanden eller andra av befälet oberoende omständigheter, andra åter av de värnpliktigas inom olika landsdelar skiljaktiga förutsättningar och anlag för den militära utbildningen, beroende av deras olika karaktär, levnadssätt, arbete o. d. Till en väsentlig del torde dock de olikheter eller ojämnheter, som förekomma uti den i utredningen befintliga statistiken, vara mera skenbara än verkliga. De olika utbildningsgrenarna kunna nämligen icke strängt särskiljas, utan ingripa i och fullständiga varandra. En statistik, grundad på en allt för stor specialisering av utbildningsgrenarna, bliver därför mer eller mindre missvisande. Detta framgår bäst genom att lägga tillsammans tiderna för vissa utbildningsgrenar av likartad eller besläktad natur. De då erhållna tiderna visa icke så stora olikheter. Även om det skulle förekomma några ojämnheter i fråga om utbildningen — sådana kunna för övrigt aldrig helt och hållet undvikas — kan denna omständighet icke åberopas såsom ett bevis därför, att utbildningstiden skulle användas på ett mindre tillfredsställande sätt. Men å andra sidan är det angeläget, att, när rättelser verkligen

163 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

erfordras, sådana åvägabringas, för att ett bättre resultat må vinnas, och bör detta ske genom utfärdandet, i den mån det är behövligt, av ändrade utbildningsföreskrifter och genom ingripande från truppledningens och truppinspektionens sida.

Det har icke saknats uttalanden gående ut på, att ett bättre resultat skulle kunna nås med nuvarande utbildningstid genom att minska de vapenföra värnpliktigas användning för handräckningsgöromål ävensom den tid, som är anslagen till vissa utbildningsgrenar, särskilt vakttjänst och en del formella övningar. I vad mån handräckningsgöromålen skulle kunna minskas, beror huvudsakligen av tillgången på icke vapenföra värnpliktiga och längden av deras tjänstgöring. Vad vakttjänsten beträffar, torde denna måhända vid en del regementen kunna något inskränkas, i den mån desamma bliva kasernerade. Denna tjänst är emellertid, rätt utförd och tillbörligt övervakad, av stor betydelse för rekrytens utbildning för bevakningstjänsten i krig. Vad de formella övningarna angår, är den uppfattningen, att de skulle vara utan gagn för krigsutbildningen, näppeligen grundad. I detta avseende säger gällande exercisreglemente för infanteriet: »Den militära utbildningen avser att bibringa trupp för uppträdande i fält erforderliga färdigheter samt att hos densamma ingjuta eu disciplin och en ordningsanda, som består provet även under krigets stora ansträngningar och svåra förhållanden. Exercis är ett av de förnämsta medlen till vinnande av detta mål.» Vad här säges om exercisen, gäller även andra likartade formella övningar. Dylika föreskrifter, som de nyss återgivna, äro icke något för våra förhållanden särskilt utmärkande. De återfinnas, ofta nog skärpta, i alla arméers exercisreglementen. I själva verket äro de grundade på erfarenhetens ojävaktiga vittnesbörd.

Att söka nå ett bättre utbildningsresultat genom att ytterligare forcera utbildningen synes icke tillrådligt. Antalet värnpliktiga, som under utbildningens gång överföras till kategorien icke vapenföra eller kasseras, är betydande. Utbildningsprogrammet bör icke genomgås ytligt och under jäkt, utan med lugn och grundlighet. Härförutan förlorar, rent pedagogiskt sett, all undervisning i värde.

Gällande instruktion för rekrytutbildningen vid infanteriet är utfärdad år 1909 och sålunda av jämförelsevis ungt datum. Även om vissa mindre ändringar däri kunna vara önskvärda, har den dock i stort sett visat sig ändamålsenlig. Man torde ock kunna påstå, att det svenska infanteriet genom utbildningens bedrivande i enlighet med anvisningarna i denna instruktion når ett utbildningsresultat, som i förhållande till den använda utbildningstiden måste betecknas såsom synnerligen gott.

164 Brister i den nuvarande utbildningen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

De mest framträdande bristerna i infanteriets utbildning äro: saknaden av vinterutbildning, otillräcklig fysisk härdning och träning, en till tiden för mycket sammanträngd skjututbildning, bristande grundlighet, otillräckligt utvecklade och befästade krigsmannaegenskaper, en otillräcklig såväl specialutbildning som grundläggande allmän utbildning för fackmän samt en otillfredsställande truppförbandsutbildning. Härtill kommer omöjligheten att utbilda ett sina uppgifter vuxet värnpliktigt befäl. Aven i en del andra avseenden, såsom särskilt beträffande fälttjänstens olika grenar, eld- och bajonettstrid, strid i mörker samt anordnande och försvar av fältbefästningar ävensom anfall å sådana, håller utbildningen icke

måttet. . .

Den måhända klarast framträdande bristen i infanteriets utbildning är saknaden av så gott som all vinterutbildning för de värnpliktiga. Utbildning för vinterförhållanden ingick uti förslaget till 1901 års härordning. På grund av vunnen erfarenhet hava vinterutbildningskraven väsentligt stegrats, sedan nämnda förslag utarbetades._ Ifrågavarande utbildning är, såsom numera allmänt erkännes, nödvändig i vårt land, vars nordligå hälft under omkring halva året är täckt av ^ snö, långa tider under sträng köld. Truppen måste äga vana och förmåga att övervinna med den norrländska vintern förenade klimatiska svårigheter samt att upp träda på skidor vid förflyttningar utanför vägarna och på stridsfältet ävensom kännedom om de särskilda förfaringssätt under marsch, förläggning och strid, som nödvändiggöras av vinterförhållanden. Samtidigt måste kraven på infanteriets fysiska härdning ökas. De stegrade marschprestationerna inom andra arméer visa nödvändigheten av bättre marschträning, än soin under nuvarande förhållanden är möjlig att hos oss uppnå. För nöd vändigheten att stegra truppens fysiska härdning och uthållighet tala kraftigt även erfarenheterna från senaste krig.

Skjututbildningen måste under nuvarande förhållanden meddelas jämförelsevis hastigt och kan därför icke bliva nog grundlig. Detta framhår särskilt, om man jämför skjutresultaten för beväringsrekryterna och volontärrekryterna, vilka senares skjututbildning är fördelad över en

Den bristande qrundliglieten i utbildningen i allmänhet framträdd på många sätt. Sålunda gör en viss osäkerhet sig gällande i de värnpliktigas uppträdande under eldstrid och olika slag av fälttjänst. Särskilt framträder denna osäkerhet under de senare repetitionsövningarna. Med ökad utbildning komma förhållandena i nu antytt avseende att gestalta sig på ett gynnsammare sätt.

Knngl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

165 Rekrytutbildningen avser emellertid icke endast att bibringa rekryten vissa kunskaper, färdigheter och fysiska egenskaper, utan även att uppfostra honom till plikttrohet, mod, beslutsamhet och viljekraft, d. v. s. att bibringa honom erforderlig krigsmannaanda. Härtill fordras ofta längre tid än för kunskapernas och färdigheternas inlärande. Resultatet av denna uppfostran visar sig i fred särskilt under svåra förhållanden, t. ex. efter stora ansträngningar genom den grad av fasthet och sammanhållning, som truppförbanden äga. Att härutinnan under nuvarande alltför korta utbildningstid åtskilligt brister, hava våra fälttjänstövningar visat.

De, som skola bibringas särskild fackutbildning utöver den vanliga soldatutbildningen, kunna under nuvarande förhållanden icke erhålla nödig soldatutbildning och få därigenom minskad användbarhet. Även deras fackutbildning kommer allt för lätt att bliva ytlig och otillräcklig.

För närvarande gäller detta bland andra signalisterna och det skulle säkerligen i ännu högre grad bliva fallet med värnpliktiga, som med nuvarande utbildningstid skulle komma att betjäna kulsprutevapnet.

Den tid, som hos oss kan anslås åt truppförbandens utbildning, är kort i jämförelse med vad som är fallet i de flesta andra arméer. Detta förhållande är så mycket betänkligare, som terräng- och klimatiska förhållanden i vårt land försvåra truppföringen.

Vid bedömandet av utbildningstidens tillräcklighet bör slutligen icke förbises, att det icke är nog att för tillfället förvärva de kunskaper och färdigheter, vilka äro behövliga för kriget, utan måste dessa så grundligt mläras, att de icke förloras under krigets, särskilt stridens, svåra förhållanden och uppslitande ansträngningar. Nödig tillit till egen kraft och förmåga kan eljest ej förväntas av soldaten.

Det har ifrågasatts, att bristerna i infanteriets rekrytutbildning Rekrytutskulle kunna avhjälpas dels genom en för vissa kategorier värnpliktiga (värnpliktigt underbefäl och fackmän) förlängd utbildning dels genom till- fTZtbildkomst av en fristående vinterövning, som skulle äga rum året efter det ning med sommarrekrytutbildningen och första repetitionsövningen ä°-t rum. särskild vin-

Att förlängd utbildning för ett jämförelsevis ringa antal värnpliktige skulle kunna ersätta, vad som brister hos det stora flertalet, lärer icke vara möjligt.

Anordningen med en fristående vinterutbildning är tydligen förenad med betydande olägenheter. Sålunda medför den en förnyad inkallelse till tjänstgöring några månader efter den första regementsövningens slut. Vinterutbildningens bedrivande såsom en fristående övning kräver längre tid än eljest för organisation och utrustning samt medför för de

166 Kungi. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

värnpliktiga den risk, som är förknippad med att börja vinterutbildningen utan omedelbart föregående härdning och träning.

Medicinalstyrelsen har icke ansett sig hava anledning avråda från att första tjänstgöringens början förlägges till hösten det kalenderår, under vilket den värnpliktige fyller tjugu år. Vad angår förslaget att framflytta första tjänstgöringens början till våren samma år, har styrelsen endast med viss tvekan och under vissa förutsättningar lämnat detsamma utan erinran. En följd av den delade rekrytutbildningen kommer sannolikt att bliva, att första tjänstgöringens början för en stor del av de värnpliktiga måste uppskjutas till det år, varunder den värnpliktige fyller tjuguett år, vilket emellertid innebär en minskning i manskapstillgången vid mobilisering och en olägenhet för de värnpliktiga.

Stora svårigheter i förläggningsavseende äro förknippade med en särskilt för sig anordnad vinterövning. Då man endast i en begränsad del av vårt land kan med någon grad av säkerhet påräkna att under en på förhand fastslagen tid finna sådana snö- och köldförhållanden, att vinterutbildning i egentlig bemärkelse kan bedrivas, bliver det med en sådan anordning av rekrytutbildningen nödvändigt att vidtaga omfattande åtgärder för förläggning av de värnpliktiga till så nordliga orter, att snö- och köldförhållandena medgiva vinterutbildningens bedrivande utan avbrott under den bestämda tiden. All vinterutbildning torde under sådana förhållanden behöva förläggas till trakter norr om Dalälven. Även med en sådan förläggning, vilken torde komma att medföra avsevärda kostnader, icke minst på grund av de erforderliga transporterna, kan man emellertid, såsom erfarenheten visat, icke med säkerhet påräkna sådana snö- och köldförhållanden, att vinterutbildning kan utföras under hela den härför anslagna tiden, löperioder och perioder med brist på snö kunna även i Norrland förekomma under vintern, varför man kan befara, att ändamålet med den särskilda vinterövningen delvis förfelas.

En uppdelning av rekrytutbildningen på tvenne tjänstgöringsomgångar innebär vidare olägenheten av ett avbrott i den planmässiga, gradvis skeende stegringen av utbildningen och medgiver icke samma fysiska härdning och träning samt utveckling av krigsmannaegenskaperna som en sammanhängande rekrytskola. Den sammanlagda övningstiden vid sådan uppdelning behöver sålunda vid för övrigt lika förhållanden vara längre än en sammanhängande utbildningstid. De med nuvarande rekrytskola förenade olägenheterna i avseende på skjututbildningen, utbildningens grundlighet, truppförbandsutbildningen samt utbildningen i en del andra nu väl knappt tillgodosedda övningsgrenar kunna icke heller genom denna anordning av rekrytutbildningen hävas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

167 I avseende på underbefälets anställning och utbildning medför den delade rekrytutbildningen inga fördelar i jämförelse med nuvarande förhållanden.

Till de med den delade rekrytutbildningen förenade sociala olägenheterna blir det tillfälle att längre fram återkomma.

Såsom redan i yttrandet till statsrådsprotokollet över civilärenden den 3 mars 1914 framhållits, synes den lämpligaste utvägen för vinnande av en bättre utbildning av de värnpliktiga vid infanteriet vara att finna i en sammanhängande rekrytutbildning (första tjänstgöring), omfattande 250 dagar, med början på hösten någon dag i sista veckan av oktober eller senast den 1 november och med avslutning under första tredjedelen av juli.

Förut uppgjorda förslag till förbättrande av utbildningen för infanteriets värnpliktiga — med undantag av chefens för generalstaben förslag 1906 — hava det gemensamt, att de utgå från en på hösten begynnande rekrytutbildning. Aven försvarsberedningarna hava uttalat, att övervägande fördelar synas vara förenade med en sammanhängande rekrytskola, som tager sin början på hösten.

Genom att rekrytutbildningen börjar vid nu angiven tidpunkt, möjliggöres en planmässig stegring i utbildningen och får det militära utbildningsåret sin naturliga avslutning i övningar med större truppförband under repetitionsövningsperioden. Visserligen kommer den första rekrytutbildningen att försiggå under en årstid, som härför icke är lika gynnsam som våren och försommaren, men olägenheterna härav torde icke vara alltför stora och motvägas, såsom erfarenheten från volontärrekrytskolorna visar, av den ur andra synpunkter önskvärda utsträckta utbildningstiden. Ett nödvändigt villkor för att så skall bliva fallet är emellertid, att utbildningen tager sin början senast den 1 november och fortgår till någon dag under första tredjedelen av juli. Med en senare början av första tjänstgöringen medhinnes icke tillräcklig utbildning före den särskilda vinterutbildningen, vilken måste äga rum under den härför mest lämpade tiden, omkring 1 februari—senare hälften av mars. Med ett tidigare avslutande av rekrytutbildningen, än vad nyss sagts, kommer ingen del därav att försiggå under verkliga sommarförhållanden, varjämte den även av andra skäl skulle bliva otillräcklig. Visserligen vore det, såsom redan förut framhållits, icke minst med hänsyn till truppförbandsutbildningen och krigsberedskapen önskvärt, att tiden för första tjänstgöringen kunde ytterligare utsträckas, men det vill synas, som om det skulle vara möjligt att med en första tjänstgöring om 250 dagar bibringa de värnpliktiga en rekrytutbildning, som icke kommer att lida av de nu mest framträdande bristerna.

Samman-

hängande

rekryt-

utbildning.

168 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Första tjänstgöringens indelning och omfattning. Särskild vinterutbildning.

Den nuvarande rekrytskolan indelas i tre perioder, av vilka den första omfattar omkring 50 %, den andra omkring 25 % och den tredje likaledes omkring 25 % av övningstiden. Under den första perioden bibringas rekryten den grundläggande enskilda utbildningen, under den andra perioden fortsättes den enskilda utbildningen, varjämte även utbildning i mindre truppförband till och med pluton äger rum. Den sista perioden ägnas huvudsakligen åt utbildning i kompani och högre förband. En sådan indelning av rekrytutbildningen i tre perioder med var sin huvudsakliga uppgift torde även med den nu föreslagna första tjänstgöringen i det stora hela böra bibehållas. Härtill kommer emellertid nu den särskilda vinterutbildningen, varunder såväl enskild utbildning som utbildning i truppförband bör förekomma.

Med den förläggning av övningstiden, som här avses, skulle den grundläggande utbildningen äga rum under hösten och förvintern, den särskilda vinterutbildningen under högvintern samt den fortsatta enskilda utbildningen och utbildningen i trupp i lägre och högre förband under våren och försommaren.

Av hittills vunna erfarenheter angående omfattningen av den utbildning, som måste föregå den särskilda vinterutbildningen, framgår, att förstnämnda utbildning icke kan bibringas på kortare tid än omkring tre månader. För att vinterutbildningen skall kunna äga rum under den härför lämpliga årstiden, är det sålunda önskvärt, att rekrytutbildningen börjar så tidigt som möjligt på hösten. Med hänsyn till den i vårt land vanliga tiden för lagstadda tjänares flyttning, synes emellertid rekrytskolan icke böra taga sin början tidigare än sista veckan av oktober. Med en vid denna tid begynnande rekrytutbildning blir det emellertid möjligt — även med beräknande av någon ledighet vid jultiden för de värnpliktiga — att före den särskilda vinterutbildningen bibringa rekryten de färdigheter, som erfordras för att denna, utan att verka förryckande på utbildningsprogrammet i dess helhet, skall leda till åsyftat resultat. Några ändringar i nu gällande plan för rekrytutbildningens första period måste visserligen med anledning härav göras, men de kunna också utan olägenhet vidtagas, även om det är nödvändigt, att vissa delar av den enskilda utbildningen uppskjutas till tiden efter vinterutbildningen. Så bör t. ex. bliva fallet med vissa delar av den utbildning i skjutning, i avståndsbedöinning, i bajonettstrid och i fältarbeten, som nu försiggår under rekrytskolans första period.

Med inryckning till den första tjänstgöringen i slutet av oktober kan, såsom redan antytts, den särskilda vinterutbildningen taga sin början

Kung1. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

de första dagarna av februari. Ifrågavarande utbildnings mål är att sätta infanteriet i stånd att uppfylla de särskilda fordringar, som vinterförhållandena i Norrland ställa på därstädes uppträdande trupper.

En nödvändig betingelse, för att en trupp skall kunna bibehålla sin krigsduglighet under ett vinterfälttåg i den nordliga delen av Sverige, är — förutom lämplig utrustning — att den äger vana vid därunder rådande säregna förhållanden och erfarenhet om bästa sättet att skydda sig mot köldens verkningar samt att befälet kan vidtaga alla de åtgärder till truppens skydd i nämnda avseende, som det taktiska läget och omständigheterna i övrigt medgiva. Bibringas icke befäl och trupp redan i fredstid vana och förmåga att övervinna med vintern förenade klimatiska svårigheter, kunna trupperna under vinterfälttåg komma att lida större förluster på grund av dessa än genom strider, ja till och med gå under.

Härutöver kräver emellertid ett vinterfälttåg i våra nordliga bygder förmåga att under olika förhållanden uppträda på skidor. Långa tider av vintern kan man nämligen i Norrland icke förflytta sig på sidan om vägarna utan att använda sådana. En trupps krigsduglighet vintertid är därför i hög grad beroende på dess förmåga av skidlöpning.

Färdighet i skidlöpning är således ett huvudvillkor för övningar vintertid under nordsvenska snöförhållanden. Denna färdighet måste först inläras enskilt, innan truppen kan uppträda på skidor i avdelningar. Under första tiden, innan tillräcklig vana vid skidlöpning vunnits, måste övningarna på skidor omväxla med andra övningar.

Krigföring vintertid under nu ifrågavarande förhållanden kräver i flera avseenden särskilda förfaringssätt. Marscher på skidor ställa nya fordringar på befäl och trupp. Bevakningsanordningarna måste i viss mån ändras med hänsyn till den snötäckta terrängen och den ofta starka kölden samt fältarbetena anpassas efter snöförhållandena. Gevärets vid låg temperatur förändrade skjutegenskaper ävensom en del andra på dess användning inverkande omständigheter nödvändiggöra någon övning i skjutning med skarp ammunition vintertid. Förläggningen under snö och köld erfordrar särskild utbildning. Stridernas utkämpande i snö kräver i viss mån ett annat uppträdande i skyttelinje än eljest. Till följd av de omständigheter, som äro förenade med uppträdandet på skidor, försvåras lystring och sammanhållning inom truppförbanden.

De av vinterförhållandena betingade särskilda förfaringssätten beröra vid infanteriet i främsta rummet den enskilde mannen och de lägre truppförbanden. övningar uti större förband och mellan flera truppslag äro emellertid även behövliga, ej minst med hänsyn till befälets utbildning. Sådana övningar böra därför, så vitt det är möjligt, utföras.

Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 28 höft. (Nr 58.) 22

170 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

För att vinterutbildningen skall kunna rätt bedrivas, måste, såsom redan antytts, rekryterna före densamma hava erhållit en viss grad av utbildning ävensom en viss träning och härdning. Så t. ex. måste rekryterna hava bibringats en viss smidighet och herravälde över kroppen. Truppen måste kunna uppträda i plutonsförband i sluten och spridd ordning. Eldstrid bör hava bedrivits i sådan omfattning, att rekryten vunnit vana och färdighet att uppträda i skyttelinje. Vinterövningar i postoch patrulltjänst samt i bevakningstjänst i allmänhet förutsätta föregående sådan utbildning under vanliga förhållanden. I skjutning måste de förberedande övningarna vara i huvudsak genomgångna samt någon skarpskjutning hava förekommit.

Om utbildningsprogrammet, såsom redan berörts, särskilt lämpas efter dessa krav, kunna, såsom också förut nämnts, de för vinterutbildningens bedrivande erforderliga färdigheterna inhämtas under en tid av omkring tre månader. Under förutsättning av en omedelbart föregående utbildning av nu angivna omfattning och med däri ingående härdning av de värnpliktiga synes den särskilda vinterutbildningen kunna bibringas på en tid av omkring sex veckor.

På rekryternas allmänna soldatuppfostran synes en i den första elementära rekrytutbildningen sålunda inskjuten vinterövningsperiod med sitt friska uteliv och sina omväxlande övningar böra få eu fördelaktig verkan.

Den särskilda vinterutbildningen bör, i den mån inkvarteringsförhållandena och andra omständigheter möjliggöra det, förläggas till sådana landsdelar, där verklig snövinter råder.

Efter vinterutbildningens slut bör den enskilda utbildningen och utbildningen i mindre förband fortsättas för att under sista perioden övergå till utbildning i kompani- och större truppförband.

För att under dessa två perioder medhinna, vad som återstår av rekrytutbildningen, nämligen icke blott vad som motsvarar samma period av nuvarande rekrytskola, utan även en del av det, som nu ingår i rekrytskolans första period, behövas omkring fyra månader, d. v. s. från mitten av mars till början av juli. Denna tid är ju avsevärt längre än den, som nu i allmänhet avses för de båda sista perioderna av rekrytskolan, nämligen tiden från slutet av juni till repetitionsövningarnas början. Men härvid är att märka, dels att utbildningen efter vinterövningarnas slut, såsom nyss framhållits, omfattar icke obetydligt mera än de två nuvarande sista perioderna av rekrytskolan, dels att utbildningen kommer att försiggå under en årstid, som för vissa övningsgrenar eller delar av sådana är något ogynnsammare än den nu härför använda tiden. Fördenskull kommer ifrågavarande del av utbildningen,

171 Kungl. May.ts nåd. proposition nr 58.

om det tekniska utbildningsresultatet icke i något avseende skall bliva försämrat, att draga längre tid, ån vad nu är fallet.

Med en första tjänstgöring av nu föreslagen utsträckning bör det, UtbUdningisåsom redan framhållits, bliva möjligt icke blott att bibringa rekryten resu samma kunskaper och färdigheter som under nuvarande förhållanden, utan även att avhjälpa de mest framträdande bristerna i den nuvarande rekrytutbildningen. Rekryterna erhålla vinterutbildning och vana vid olika klimatiska förhållanden. Den fysiska träningen utsträckes över en betydligt längre tid, vilket särskilt bör komma marschförmågan till godo; skjututbildningen behöver icke forceras och kommer att försiggå under alla årstider. Stegringen i utbildningen kan försiggå långsammare, varigenom faran för överansträngning minskas. Utbildningen vinner i grundlighet, och det inlärda bör icke glömmas så fort, som nu synes vara fallet. Därmed ökas i väsentlig grad de äldre årsklassernas användbarhet i krig. Den sammanhängande jämförelsevis långa tjänstgöringen under i regel samma befäl bör medgiva en bättre utveckling av rekryternas krigsmannaegenskaper, än under nuvarande förhållanden är möjligt. Aven torde något mera tid kunna ägnas åt den viktiga truppförbandsutbildningen.

I vissa utbildningsdetaljer, t. ex. sådana som avse terrängens begagnande under sommarförhållanden, torde man däremot på grund av de för sådan utbildning ogynnsammare väderleks- och markförhållandena icke nå bättre resultat, än nu är fallet, men icke heller sämre.

Nu gjorda uttalanden stödjas av erfarenheterna från volontärrekrvtskolorna.

Även i andra avseenden än sådana, som direkt sammanhänga med Särskilda rekrytutbildningen, medför en första tjänstgöring av nu föreslagen längd fden före"'

och förläggning väsentliga fördelar. krututbild-

Infanteriets krigsberedskap ökas avsevärt. I allmänhet sett kommer ningen. minst en årsklass värnpliktiga att finnas under fanorna i 280 dagar — om övningen för äldre årsklass ordnas under uppehållet mellan repetitionsövningarna och rekrytskolan i 295 dagar — mot 180 under nuvarande förhållanden. Även under uppehållet efter avslutad rekrytutbildning intill repetitionsövningarnas början kommer ett ej ringa antal utbildade meniga att finnas tillgängliga vid varje regemente. Med den delade rekrytutbildningen kan en sådan grad av krigsberedskap icke vinnas.

Då det fast anställda befälet kommer att befinna sig i tjänstgöring snart sagt hela året, blir det möjligt att bedriva en rationell befälsutbildning — även med trupp — under alla årstider, ett förhållande som måste

172 Sociala

linpunkter.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

gynnsamt inverka på befälets användbarhet för fyllande av dess uppgifter i såväl fred som krig. Den föreslagna första tjänstgöringens längd och förläggning medföra även betydande fördelar vid ordnandet av det värnpliktiga befälets utbildning. Ävenledes böra de komma att i hög grad underlätta underbefälsrekryteringen och volontäranskaffningen. Dessa fördelar synas svårligen kunna vinnas med en delad rekrytutbildning.

Alltsedan rekrytskolan erhöll sin nuvarande utsträckning, har den tagit sin början i april och avslutats i september omedelbart före repetitionsövningarnas början. Med denna förläggning av den första tjänstgöringen äro emellertid stora sociala olägenheter förknippade, såsom ock framgår av de omfattande och värdefulla utredningar, vilka utförts på försvarsberedningarnas föranstaltande.

Av dessa utredningar framgår, bland annat, att för de värnpliktiga vid infanteriet, positionsartilleriet, fästningsartilleriet, fästningsingenjörtrupperna och trängen, d. v. s. omkring 80 % av hela årsklassen värnpliktiga vid hären, tiden för deras första tjänstgöring i stort sett sammanfaller med den tid på året, då på arbetsmarknaden största efterfrågan på arbetskraft råder och då för de värnpliktiga själva utsikterna till arbetsförtjänst således i allmänhet äro störst.

Vad detta betyder för näringslivet i allmänhet, kan icke i siffror uttryckas och är beroende av en mångfald omständigheter. Givet är, att den minskning av tillgången på arbetskraft, som i större eller mindre grad inom olika näringsgrenar följer av värnpliktens fullgörande, understundom kan på dessa utöva ett ogynnsamt inflytande. Gent emot ett sådant samhällskrav som försvarets tillgodoseende torde sådana olägenheter ej kunna i och för sig vara avgörande, men de böra givetvis inskränkas så mycket som möjligt. I den mån värnpliktstjänstgöringen måste fullgöras under den brådare tiden av året, bliva verkningarna i nu berörda avseende ofördelaktigare.

För den enskilde värnpliktige, vilken är lönarbetare — 80 ^ av de värnpliktiga äro i sådan social ställning — kan värnpliktstjänstgöringen, såsom den nu är ordnad, ofta medföra kännbara ekonomiska uppoffringar. Det är uppenbart, att värnpliktstjänstgöringen under våren och sommaren skall vålla svårigheter för den värnpliktige, vars huvudsakliga eller i vissa fall till och med enda arbetstid just är eller skulle vara denna del av året. Även för den, som erhåller arbete under vintern, är, såsom av utredningarna framgår, inkomsten därunder ofta mindre, än vad den brukar vara under den övriga tiden av året.

Medelbart sträcka sig de ogynnsamma sociala verkningarna av tjänst-

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

göringstidens nuvarande förläggning i flera avseenden utöver den tid, varunder tjänstgöringen varar.

Beträffande tiden närmast före tjänstgöringens början är att märka, hurusom i alla de fall, där såsom inom jordbruk och en del andra näringsgrenar den fastare anställningen, årsanställningen, ifrågakommer, den värnpliktige icke kan erhålla sådan anställning, eftersom han icke kan ställa sin arbetskraft till förfogande under den del av året, då den bäst behöves. Fast anställning erbjudes nämligen ofta av arbetsgivaren just i syfte att vinna garanti för tillgång på arbetskraft under den brådaste tiden. I eu av statens arbetsförmedlingsinspektör under år 1912 föranstaltad enquéte bland föreståndarna för de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna hava dessa nästan enstämmigt framhållit, att av nämnda anledning arbetslöshet ofta förekommer bland jordbruksarbetarna under vintern.

De talrika lösa arbetarna inom jordbruket samt de utpräglade säsongarbetarna inom industri, hantverk och samfärdsel — de sistnämnda utgörande enligt uppgifterna omkring 20 % av hela årsklassen värnpliktiga — beröras särskilt ofördelaktigt därav, att tjänstgöringen börjar i april. De kunna nämligen icke, om de på grund av arbetslöshet under det föregående vinterhalvåret nödgats göra skuld, avbetala denna under sommaren, utan möta skuldsatta nästa vinter med dess hot om ny arbetslöshet.

Säkert måste en av anledningarna därtill, att värnpliktiga i så stor utsträckning, som verkligen är fallet, frivilligt anmäla sig till undergående av den längre tjänstgöringen vid vissa specialvapen, vilken tjänstgöring tager sin början under november månad, vara att söka i den omständigheten, att de därmed undgå nyss antydda följder av en inryckning på våren, något som även framhålles i svaren på arbetsförmedlingsinspektörens omförmälda enquéte.

Beträffande förhållandet efter värnpliktstjänstgöringens slut är att märka, det arbetsmarknaden icke känner någon allmännare begynnelsetid på hösten för fastare anställningar med undantag för jordbruket. Arbetsbristen under vintertiden börjar i stället just vid denna tid att göra sig gällande. Medan ännu under september livlig efterfrågan på arbetskraft råder, är nämligen förhållandet någon månad senare det motsatta. Ungefär samtidigt med att alla de säsongarbetare, som nu efter hand bliva arbetslösa, belasta arbetsmarknaden, tillföras denna samtliga de värnpliktiga, som slutat sin första tjänstgöring, och de ännu talrikare, som fullgjort sin andra eller tredje repetitionsövning. De förstnämnda värnpliktiga äro då i saknad av den sparpenning från sommartiden, som skulle kunnat

174 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

sätta dem i stånd att bättre rustade möta vintern. I en i och för sig kritisk period, då efterfrågan på ai'betskraft är i avtagande, utsattes sålunda arbetsmarknaden för en stark belastning av arbetssökande värnpliktiga.

Sina kanske svåraste följder får arbetslösheten för vissa värnpliktiga, som utöva finare och mera kvalificerade yrken. Dessa kunna nämligen icke utan risk för sin yrkesskicklighet för någon längre tid taga grovarbete, och någon annan möjlighet står dem vid denna tid ofta nog icke öppen. Ett sådant ombyte av sysselsättning innebär emellertid i många fall för dem en första början till den deklassering, det nedsjunkande till en lägre yrkesoch levnadsnivå, varmed arbetslösheten städse hotar.

Resultatet av utredningarna torde, enligt det nu anförda, kunna sammanfattas så, att en första tjänstgöring med nuvarande förläggning har en direkt mycket ofördelaktig inverkan på arbetsmarknaden och är ekonomiskt ogynnsam för den enskilde värnpliktige, som är beroende av denna marknad, men att en första tjänstgöring, förlagd huvudsakligen till vinterhalvåret, skulle vida mer gynnsamt påverka arbetsmarknaden, vilken vid lågsäsongens början kunde lämna från sig och under högsäsongen åter finge mottaga ett stort antal arbetskrafter, vilka således icke konkurrerade om den under största delen av mellantiden i regel ringa arbetstillgången.

Olägenheterna av den nuvarande förläggningen av rekrytskolan hava också förut beaktats. I det anförande till statsrådsprotokollet, som föregick beslutet om försvarsberedningarnas tillsättande, framhölls vikten av, att övningstiden bleve ordnad med möjligaste hänsyn till såväl de värnpliktigas eget som den övriga befolkningens intressen. Särskilt borde i sistnämnda hänseende all omsorg ägnas åt att övningstiden, i den mån så lämpligen kunde ske, förlädes till sådana tider av året, att svårigheterna för jordbruket ej bleve allt för stora.

Tydligt är, att den förut berörda delade rekrytutbildningen icke skulle erbjuda någon som helst förbättring av de nuvarande olägenheterna i socialt avseende och icke heller skulle kunna tillgodose önskemålet om ledighet för de värnpliktiga under den brådaste årstiden. Tillkomsten av den nya fristående vinterövningen skulle otvivelaktigt medföra en stor ytterligare social olägenhet förutom dem, som äro förknippade med nuvarande förläggning av rekrytskolan. Den skulle nämligen, såsom tillförene framhållits, innebära en ny inryckning till övningar för de värnpliktiga ungefär 4 månader efter den första utryckningen. Den värnpliktige skulle sålunda under loppet av 1 V2 år tre gånger bliva inkallad till tjänstgöring: till sommarrekrytutbildningen, som omedelbart fortsättes av första repetitionsövningen, till vinterrekrytutbildning omkring 4 månader efter denna repetitionsövnings slut och slutligen 5 å 6 månader efter vinterrekryt-

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

utbildningens slut till andra repetitionsövningen. I sammanhang härmed torde uppmärksamheten böra fästas därå, att den särskilda vinterövningen skulle infalla just under den tid, då skogsarbetet, där sådant förekommer, lättast erbjudes och arbetsförtjänsten därav är störst. Det ligger i sakens natur, att med denna anordning värnpliktstjänstgöringen skulle komma att medföra ökad arbetslöshet och att därmed även det missnöje med denna tjänstgöring, som understundom finnes och som helt visst är eu följd av bland annat dess nuvarande förläggning, skulle vinna ytterligare utbredning.

Den förläggning av de värnpliktigas första tjänstgöring, som kär avses, lämnar två månader från en dag i början av juli, således högsommaren, fria från övning. För jordbruket bör det vara av stor betydelse, att tillgången på arbetskraft vid denna bråda tid ökas med omkring femtontusen unga mån. Erfarenheten visar också, att i juli och augusti månader tjänstledighet begäres i stor utsträckning av de i jordbrukets tjänst anställda värnpliktiga. Under juli och augusti är det även högsäsong inom andra näringar, och arbetstillfällena äro de bästa möjliga. Omkring den 1 november, då vinterarbetslösheten börjar, inrycker en ny årsklass till tjänstgöring och därmed skapas för dem, som slutat sin första tjänstgöring och repetitionsövning, helt andra anställningsmöjligheter, än nu är fallet.

Med den föreslagna förläggningen av första tjänstgöringen torde sålunda största möjliga hänsyn ba tagits till såväl de värnpliktigas eget som den övriga befolkningens intressen. Rekrytutbildningen blir även förlagd till sådana tider av året, att svårigheterna för jordbruket bliva de minsta möjliga.

Man har velat göra gällande, att en utbildning, som sträcker sig över hela den oblida årstiden, skulle under våra klimatiska förhållanden av de värnpliktiga kännas onödigt tung, i varje fall så tung, att fördelen av dess förläggning till en tid av större arbetslöshet skulle bortfalla för den enskilde.

Häremot måste till en början erinras, att man icke kan undgå en sådan förläggning av utbildningen för de omkring 40 procent av hela antalet värnpliktiga, vilkas utbildning kräver en tid av minst 365 dagar. Den drabbar även hela antalet volontärer. För dessa har hittills vid alla truppslag den 1 november satts som inryckningstid till rekrytskolan, i de flesta fall icke blott av militära skäl, utan även därför att erfarenheten visat, att det varit fördelaktigast för volontärerna själva. Någon särskild motvilja mot tjänstgöringen under vintern har icke heller försports hos

176 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

det stora antal värnpliktiga, som redan under nuvarande förhållanden undergå sådan. Tvärtom äro, såsom redan antytts, frivilliga anmälningar till densamma mycket vanliga, oaktat den innebär en avsevärd förlängning av utbildningstiden.

Med den föreslagna indelningen av utbildningstiden kommer efter den grundläggande utbildningen i november och en del av december månad för de flesta värnpliktiga ett avbrott i tjänstgöringen vid jultiden. Icke långt efter återkomsten från julpermissionen börjar den särskilda vinterutbildningen, vilken för det stora flertalet värnpliktiga bör innebära en intressant omväxling. Efter dennas slut är det icke långt till vårens längre och ljusare dagar. Att tjänstgöringen under sådana förhållanden skulle kännas alltför tung för de värnpliktiga, torde kunna betecknas såsom en ogrundad farhåga.

Reserv- Med en utbildningstid av 250 dagar är det icke möjligt att giva

"odTfack-* reservunderbefälet erforderlig utbildning och att bibringa signalister, kulmens ut- sprutemanskap, kommissarier och de värnpliktiga, som vid mobilisering bildning. sk0ia tjänstgöra såsom sjukvårdsbeställningsmän, såväl erforderlig allmän infanteriutbildning som särskild fackutbildning. Härför fordras en till repetitionsövningarnas början utsträckt första tjänstgöring, vilken således kommer att omfatta 310 dagar.

De för nu nämnd utbildning avsedda värnpliktiga uttagas vid inskrivningsförrättningarna till ett antal av högst 14 procent av de inskrivna, d. v. s. omkring 100 per regemente. Då värnpliktig äger rätt att kvarstanna i tjänstgöring under tiden mellan rekrytskolan och regementsövningen, möter ej hinder för befälet att under loppet av rekrytskolan till ifrågavarande utbildning ytterligare uttaga sådana värnpliktiga, som därtill äro villiga och lämpliga.

Under rekrytutbildningens första period och den särskilda vinterutbildningen utbildas nyssnämnda värnpliktiga gemensamt med övriga värnpliktiga.

Efter vinterutbildningens slut avskiljas vid lämplig tidpunkt för särskild underbefälsutbildning de härtill uttagna. Förutnämnda till fackmän uttagna värnpliktiga sammanföras däremot till särskild utbildning först vid tredje periodens början, således sedan de erhållit fullständig enskild utbildning och utbildning i lägre förband.

Repetitions. Repetitionsövningarna äro ur flera synpunkter av särskilt stor bety-

övningurnn. delse vid infanteriet. Endast under dessa — den enda tid på året, då flera årsklasser samtidigt befinna sig i tjänstgöring — kunna kompanier och

177 Kungl. Majds nåd. proposition nr 58.

högre förband uppbringas till sådan styrka, att övningar med dessa truppenheter kunna företagas utan sammanslagning av flera förband. Den mycket viktiga utbildningen av de förband från kompani och uppåt, i vilka infanteriet under krig skall uppträda, blir sålunda, strängt tag-et, inskränkt till denna tid.

Ju kortare den första utbildningen för de värnpliktiga är och ju flera årsklasser, som tagas i anspråk vid mobilisering, desto större betydelse få repetitionsövningarna för infanteriets krigsduglighet.

Det är därför av vikt, att truppförbanden under dessa övningar erhålla en storlek, som så nära som möjligt motsvarar deras krigsstyrka, att övningarna ej bliva av alltför kort varaktighet samt att de äga, rum under sådana terräng- och klimatiska förhållanden, att verkliga tillämpningsövningar i större förband lämpligen kunna bedrivas.

För erhållande av tillräckligt starka förband och ur andra synpunkter vore det synnerligen önskvärt, om antalet repetitionsövningar kunde ökas från 3 till 4. Med hänsyn till därmed förknippade sociala olägenheter synes dock en sådan ökning icke böra ifrågasättas.

Ur utbildningssynpunkt måste det anses fördelaktigt, om den första repetitionsövningen förlägges i så omedelbar anslutning till rekrytutbildningen som möjligt. Den värnpliktige kan nämligen icke anses såsom en fullt utbildad soldat, förrän han deltagit i övningar i regements- och högre förband, och dessa förekomma endast under repetitionsövningarna. I föreliggande förslag är därför första repetitionsövningen förlagd till hindra värnpliktsåret. Då emellertid inkallelsen på hösten detta år, endast omkring två månader efter första tjänstgöringens slut, kan komma att medföra vissa svårigheter för de värnpliktiga, böra de, som så önska, hava rättighet att kvarstanna i tjänstgöring un der uppehållet mellan rekrytutbildningen och första repetitionsövningen. Möjligheten för den värnpliktige att erhålla uppskov till nästföljande år med föreskriven repetitionsövninobör även bibehållas.

Beträffande de återstående två repetitionsövningarna vore det ur militär synpunkt fördelaktigt, om den sista kunde uppskjutas till femte värnpliktsåret, men då detta skulle vara olägligt för de värnpliktiga och ej synes vara oundgängligen nödvändigt, torde övningarna liksom hittills böra försiggå under tredje och fjärde värnpliktsåren.

De erfarenheter, som vunnits angående den behövliga längden av repetitionsövningarna, utvisa nogsamt, att någon inskränkning i den för dessa övningar anslagna tiden, 30 dagar, så långt ifrån är möjlig, att tvärtom en ökning av dagantalet skulle vara behövlig. Av sociala skäl Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 2S käft. (AV 58.) 23

178 Kungl. May.ts nåd. proposition nr 58.

torde dock någon ändring i det nu bestämda dagantalet icke böra ifrågasättas.

Enligt gällande bestämmelser få repetitionsövningarna i regel icke äga rum i Norrland under tiden från och med den 11 juli till och med den 31 augusti och i övriga delar av landet under tiden från och med den 11 juli till och med den 9 september. Dessa bestämmelser hava huvudsakligen tillkommit med hänsyn till det då pågående skördearbetet. En förläggning av repetitionsövningarna till en så sen tidpunkt har emellertid visat sig vara förenad med åtskilliga olägenheter både i militärt hänseende och med hänsyn till de värnpliktiga själva. Någon större förskjutning av tiden för repetitionsövningarna kan emellertid med hänsyn till jordbrukets intressen icke ifrågasättas, men dessa torde i erforderlig grad tillgodoses även med en begränsning av sistberörda tidsperiod sålunda, att den slutar med den 5 september.

Kavalleriet.

Vid kavalleriet har övningstiden hittills omfattat sammanlagt 365 dagar, fördelade på en första tjänstgöring om 281 dagar och två repetitionsövningar vardera om 42 dagar. Första tjänstgöringen har i regel tagit sin början under senare hälften av november månad och fortgått i en följd till repetitionsövningarnas början påföljande år.

I fråga om repetitionsövningarnas antal och längd är ej någon förändring erforderlig. Första tjänstgöringen däremot behöver otvivelaktigt någon förlängning för att den skall kunna tillgodose utbildningens krav. Härtill kommer hänsyn till andra förhållanden.

Även de tider av året, då en årsklass värnpliktiga är inkallad till tjänstgöring, är manskapstillgången vid kavalleriregementena under nuvarande förhållanden ganska knapp för hästvårdens nöjaktiga tillgodoseende. Vid varje skvadron finnas nämligen högst 60 fast anställda och 30 vapenföra värnpliktiga, under det att antalet hästar vid flertalet skvadroner uppgår till 120. Då i föreliggande förslag någon ökning av kavalleriregementenas manskapsstyrka, utöver vad som oundgängligen betingas av kulspruteavdelningars organisation, icke förutsättes, kommer manskapsstyrkan även framgent att under första tjänstgöringen vara nätt och jämnt så stor, som för ett behövligt tillgodoseende av hästvården och utbildningen är nödigt.

Kunr/l. Maj:ts nåd. proposition nr -58.

179 Under tiden mellan repetitionsövningens slut och beväringsrekrytskolans början, då den inneliggande manskapsstyrkan endast består av fast anställd personal samt ett antal icke vapenföra värnpliktiga, är emellertid manskapstillgången alltför ringa i förhållande till hästantalet för att utbildningsarbetet skall kunna på ändamålsenligt sätt bedrivas. Visserligen äro olägenheterna av denna manskapsbrist mindre kännbara under veckorna närmast efter repetitionsövningen, då hästarna äro i behov av vila och något mera intensivt utbildningsarbete på den grund icke kan ifrågakomma, men tydligt är, att ett dylikt avbrott i årets utbildningsarbete icke kan utsträckas utöver eu tid av två a tre veckor utan allvarliga olägenheter både för det fast anställda manskapets utbildning och för hästmaterielens vård.

önskvärt vore utan tvivel, att de värnpliktigas första tjänstgöring toge sin början omedelbart efter repetitionsövningens slut. Även med hänsyn till de värnpliktigas utbildning vore en sådan utsträckning av tjänstgöringstiden, varigenom den första tjänstgöringen linge en längd av 323 dagar, mycket önskvärd, i synnerhet som de värnpliktiga genom uppsättning av ett ökat antal formationer vid kavalleriet komma att i större utsträckning än för närvarande tagas i anspråk för eget truppslags mobilisering. Av sociala skäl synes emellertid en så tidig inställelse icke böra ifrågasättas. A andra sidan bör rekrytskolan med hänsyn till såväl vad förut anförts som ock kravet på så grundlig förutbildning som möjligt, innan vinterutbildning kan äga rum, icke börja senare än omkring den 1 november. Om den första tjänstgöringen erhåller en längd av omkring 300 dagar, bliva båda de nämnda synpunkterna beaktade, varjämte mellantiden mellan repetitionsövningens slut och rekrytskolans början inskränkes till omkring 3 veckor.

På nu anförda skäl synes vid kavalleriet utbildningstiden böra bestämmas till sammanlagt 385 dagar, fördelade på en första tjänstgöring om 301 dagar och två repetition sövningar vardera om 42 dagar.

Vinterutbildningen vid kavalleriet synes böra vid samtliga regementen tillgodoses genom övningar å regementenas förläggningsorter samt vid vissa regementen därutöver genom förflyttning av skolorna till lämpliga platser i Norrland.

Att förlägga sistnämnda regementens hela styrka till Norrland torde såväl av kostnadsskäl som med hänsyn till inkvarteringsförhållandena, särskilt i fråga om hästar, i allmänhet icke vara lämpligt eller ens möjligt; givetvis bör dock största möjliga styrka beredas tillfälle att deltaga i egentlig vinterutbildning.

180 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Fält-

artilleriet.

Artilleriet.

Vid fältartilleriet har liksom vid kavalleriet övningstiden hittills omfattat sammanlagt 365 dagar, fördelade på en första tjänstgöring om 281 dagar och två repetitionsövningar vardera om 42 dagar. Första tjänstgöringen har, liksom vid kavalleriet, i regel tagit sin början under senare hälften av november månad och fortgått i en följd till repetitionsövningarnas början påföljande år.

Av i huvudsak samma skäl, som anförts beträffande kavalleriet, bölden första tjänstgöringen vid fältartilleriet taga sin början redan omkring den 1 november.

Vid fältartilleriet bör emellertid på grund av hittills vunnen erfarenhet repetitionsövningarnas antal ökas till tre. Detta är nödvändigt dels för att ytterligare befästa vad de värnpliktiga inlärt under den första tjänstgöringen, vilket behov gör sig särskilt kännbart i betraktande av det antal årsklasser, som inkallas vid mobilisering, dels för att möjliggöra en tillfredsställande organisation under repetitionsövningarna. På grund av personalbrist har nämligen hittills icke något regemente under nämnda övningar kunnat organisera fullt antal batterier, utan hava årligen vissa batterier måst uppdelas för att komplettera de övriga. Härigenom lider batteriernas utbildning, varjämte regements- och divisionsstaber gå miste om övning i att leda det antal enheter, som i fält förefinnas. Detta måste anses såsom en stor olägenhet, enär repetitionsövningarna äro de enda övningar under året, då tillfälle erbjudes för nämnda staber att erhålla fältmässig övning med trupp.

Repetitionsövningarnas längd kan ej minskas. Detta är en följd av övningsgrenarnas antal och omfattning. Framför allt kräva skarpskjutningarna samt träningen av personal och lejda hästar en avsevärd tid.

Under nu angivna förutsättningar skulle övningstiden komma att utgöra sammanlagt 426 dagar, vilket innebure en ökning med 61 dagar. En dylik ökning bör dock, huru önskvärd densamma än kan anses vara, icke ifrågasättas. Den nödvändiga inskränkningen av den första tjänstgöringens längd kan ske genom att man under rekrytskolans sista period permitterar de värnpliktiga i två omgångar. Mer än hälften av den värnpliktiga personalen kan icke samtidigt permitteras, enär det i annat fall blir omöjligt att låta befälsutbildningen och utbildningen i trupp oavbrutet fortgå samt att erhålla tillräcklig personal för hästarnas skötsel.

Kungl. Maj ds nåd. proposition nr 58.

181 Rekrytskolans tredje period kan med hänsyn till markens och vägarnas beskaffenhet icke taga sin början förr än i mitten av maj samt fortgår till regementsövningarnas början, d. v. s. i något mer än 100 dagar. Permitteras de värnpliktiga under denna tid i två omgångar, vardera omgången i 50 eller, för att erhålla en avrundad slutsumma, i 51 dagar, kommer den verkliga tjänstgöringstiden i linjen att uppgå till sammanlagt 375 dagar. Värnpliktiga, vilka sådant önska, böra äga rätt att kvarstanna i tjänstgöring under permissionstiden.

Ett dylikt ordnande av värnpliktstjänstgöringen vid fältartilleriet kan visserligen sägas försvaga själva rekrytutbildningen, enär åt densamma anslås en månads kortare tid, än vad nu är händelsen. Fördelarna av att de värnpliktiga, för stärkande av deras tjänstbarhet vid mobilisering, få deltaga i ett ökat antal repetition sövningar och att dessa övningar kunna bedrivas med regementena indelade på det antal batterier, fredsorganisationen omfattar, äro dock så stora, att de synas uppväga olägenheten av rekrytskolans förkortande.

Sammanlagda utbildningstiden vid fältartilleriet bör sålunda bestämmas till 375 dagar, fördelade på en första tjänstgöring om 249 dagar samt tre repetitionsövningar om 42 (lagar.

Vid positionsartilleriet har övningstiden hittills omfattat samman- Positionslagt 240 dagar, fördelade på en första tjänstgöring om 150 dagar och tre artilleriet. repetitionsövningar vardera om 30 dagar.

Sedan 1901 års härordning antogs, hava förhållandena beträffande positionsartilleriets användande och uppträdande väsentligt förändrats.

Ifrån att ursprungligen hava avsetts för ställningskriget har positionsartilleriet utvecklats till ett tungt fältartilleri, avsett för direkt samverkan med fälthären. På grund härav måste väsentligen ökade fordringar med avseende på rörlighet och manöverduglighet ställas på detsamma. Eu förlängning av övningstiden för positionsartilleriets värnpliktiga är därför, såsom försvarsberedningarna jämväl förordat, nödvändig, och bör truppslaget härutinnan jämställas med fältartilleriet. De skäl för övningstidens utsträckning och indelning, som åberopats i fråga om fältartilleriet, gälla nämligen även för positionsartilleriet. Utbildningstiden för de värnpliktiga vid positionsartilleriet bör alltså bestämmas till 375 dagar, fördelade såsom vid fältartilleriet.

Vid fästningsartilleriet har övningstiden hittills haft samma längd Fäst,lina. och indelning som vid positionsartilleriet. Någon indelning av rekrytklas- artilleriet. sen i skilda grupper med olika inryckningstider har icke förekommit.

182 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 38.

Till följd av övningstidens längd och fördelning hava de genom sitt läge för överraskande anfall utsatta fästningarna saknat erforderlig säkerhetsbesättning under stor del av året. För att undanröja detta missförhållande måste, därest övningstiden ej skall utsträckas väsentligen över ett år, varje årskontingent värnpliktiga uppdelas på två avdelningar, som inkallas till rekrytövning på olika tider. Den först inkallade avdelningen bör ej hemförlovas, förrän den andra avdelningen varit i tjänst 3*/2 ä 4 månader.

Aven ur ren utbildningssynpunkt erfordras en utsträckning av den nuvarande rekrytskolan. Först och främst ställer tjänstgöringen i de moderna forten med deras olika pjässlag samt telefon- och signaleringsanordningar ökade krav på utbildningen. Vidare hava väsentligen större fordringar gjort sig gällande med hänsyn till utbildning med anspända fordon och i .samband därmed stående utbildning i hästskötsel, körning och även ridning för en del personal. Slutligen måste fästningsartilleriets personal till viss grad erhålla infanteriutbildning för att kunna bestrida bevakningen och deltaga i infanteriförsvaret mot stormning. Försvarsberedningarna hava också uttalat sig för tjänstgöringstidens utsträckande till 365 dagar, därav en första tjänstgöring om 295 dagar och två repetitionsövningar vardera om 35 dagar.

Då fullgiltiga skäl torde föreligga för eu sådan utsträckning av den första tjänstgöringen och då repetitionsövningarnas antal och längd ej kunna minskas, bör utbildningstiden vid fästningsartilleriet bestämmas till sammanlagt 365 dagar, fördelade på eu första tjänstgöring om 295 dagar och två repetitionsövningar vardera om 35 dagar.

I fråga om vinterutbildning vid artilleriet gäller i tillämpliga delar vad därutinnan yttrats angående kavalleriet.

Ingenj örtrupperna.

Fältingen- övningstiden vid fältingenjör- och fälttelegraftrupperna har hittills

fJlttrXegraf- varit densamma som vid kavalleriet och fältartilleriet, d. v. s. 365 dagar, trupperna, fördelade på en första tjänstgöring om 281 dagar och två repetitionsövningar vardera om 42 dagar. Första tjänstgöringen har tagit sin början i slutet av november och fortgått i en följd till repetitionsövningarnas början påföljande år.

I fråga om den lämpliga tidpunkten för första tjänstgöringens början gälla med avseende på fältingenjör- och fälttelegraftrupperna samma

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

synpunkter, som i detta hänseende framhållits beträffande kavalleriet och fältartilleriet. Försvarsberedningarna hava visserligen förordat, att första tjänstgöringen borde börja omkring den 1 maj och fortgå till in i mars påföljande år. Fn sådan anordning skulle emellertid medföra den bestämda olägenheten, att tillämpningsövningarna icke kunde förläggas till den så gott som enda för dem lämpliga tiden eller sommaren, emedan de värnpliktiga då ännu icke hunnit förvärva tillräcklig enskild utbildning. Detta förslag kan sålunda icke förordas.

Av i huvudsak samma skäl, som anförts i fråga om fältartilleriet, bör även vid fältingenjör- och fälttelegraftrupperna repetitionsövninparnas antal ökas till tre. Aven vid dessa truppslag har det under sådana övningar, särskilt för deltagande i fälttjänstövningar, ofta visat sig nödvändigt att sammanslå flera förband för att uppnå erforderlig styrka. Härigenom icke blott minskas det ordinarie befälets tillfällen till krigsmässig utbildning, utan inskränkas även väsentligt tillfällena till samövning med övriga truppslag under fältmässiga förhållanden.

I motsats till vad förhållandet är vid fältartilleriet, bör emellertid tiden för varje repetitionsövning kunna minskas till 35 dagar. På sådant sätt skulle övningstiden komma att omfatta en första tjänstgöring om 307 dagar samt tre repetitionsövningar vardera om 35 dagar eller tillsammans 412 dagar.

Då likväl eu sådan förlängning av tjänstgöringstiden ej ansetts böra ifrågasättas, måste även vid fältingenjör- och fälttelegraftrupperna permittering under en del av rekrytskolan tillgripas. Permissionstiden synes böra bestämmas till 37 dagar, varigenom överensstämmelse vinnes med fält- och positionsartilleriet i fråga om övningstidens längd.

Den angivna permissionstiden om 37 dagar är visserligen relativt kort med hänsyn till möjligheten för de värnpliktiga att skaffa sig sysselsättning under densamma. Denna omständighet torde dock hava mindre betydelse, emedan de värnpliktiga till antalet äro jämförelsevis få samt uttagna från flera rullföringsområden och till stor del bland yrken, inom vilka det bör vara relativt iätt att erhålla tillfällig sysselsättning även under en så begränsad ledighet. Då tidpunkten för ifrågavarande permission kommer att bekantgöras redan i samband med kungörelsen om inskrivning, blir det möjligt för värnpliktiga, vilka med hänsyn till sin borgerliga sysselsättning äro i behov av ledighet under ifrågavarande tid, att anmäla sig för tjänstgöring vid fältingenjör- eller fälttelegraftrupperna. Värnpliktiga, som sådant önska, böra äga rätt att kvarstanna i tjänstgöring under permissionstiden.

184 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

ingenjör- Övningstiden i linjen för fältingenjör- och fälttelegraftrupperna bör

trupperna, alltså utgöra 375 dagar, fördelade på en första tjänstgöring om 270 dagar samt tre repetitionsövningar vardera om 35 dagar.

Utbildningstiden för fästningsingenjörtrupperna har hittills omfattat en första tjänstgöring om 150 dagar och tre repetitionsövningar vardera om 30 dagar eller tillsammans 240 dagar.

Såväl för erhållande av ett tillfredsställande utbildningsresultat som för möjliggörande av erforderlig säkerhetsbesättning i fästningarna bör liksom vid fåstningsartilleriet utbildningstiden, såsom även försrarsberedningarna förordat, utsträckas till 365 dagar och möjlighet beredas att inkalla de värnpliktiga till första tjänstgöring i två omgångar, övningstiden bör liksom vid fåstningsartilleriet fördelas på en första tjänstgöring om 295 dagar samt två repetitionsövningar vardera om 35 dagar.

I fråga om vinterutbildning vid ingenjörtrupperna gäller i tilllämpliga delar vad därom yttrats angående kavalleriet och artilleriet

Trängen.

trän6tjänst Enligt 1901 års härordning utgör övningstiden för värnpliktiga, ut-

och9s/uk-S tågna till trängen i egentlig trängtjänst och i sjukbärartjänst 240 "dagar, bärartjänst. fördelade på en första tjänstgöring om 150 dagar samt tre repetitionsövningar vardera om 30 dagar.

I fråga om längden och fördelningen av övningstiden vid trängen hava olika meningar framkommit. Enligt chefernas för generalstaben och för flottans stab förslag år 1906 borde densamma utsträckas till 365 dagar, fördelade på en första tjänstgöring om 275 dagar samt tre repetitionsövningar vardera om 30 dagar. Till denna åsikt anslöt sig den år 1907 sammankallade generalskommissionens flertal. Två av kommissionens ledamöter uttalade emellertid såsom sin mening, att utbildningstiden för flertalet värnpliktiga vid trängen kunde vara betydligt kortare och preciserade vid kommissionens sammanträde år 1908 sin mening sålunda, att för de till egentlig trängtjänst och till sjukbärartjänst uttagna värnpliktiga borde utbildningstiden bestämmas till 180 dagar. Med åberopande av berörda i generalskommissionen uttalade särskilda mening förordade den år 1907 tillsatta försvarskommittén, att tjänstgöringstiden för nu ifrågavarande värnpliktiga förkortades

185 KungI. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

till 182 dagar, fördelade pa. en första tjänstgöring om 112 dagar samt två repetitionsövningar vardera om 35 dagar.

Försvarsberedningarna hava förordat eu förkortning av övningstiden för ifrågavarande värnpliktiga till 210 dagar, fördelade, vad de till egentlig trängtjänst inskrivna beträffar, på en första tjänstgöring om 180 dagar och två repetitionsövningar vardera om U> dagar, samt, vad de till sjukbärartjänst inskrivna angår, på tre repetitionsövningar av ungefär samma längd som infanteriets och en rekrytskola med härav följande längd. Varje årskontangent av den förra gruppen värnpliktiga borde uppdelas i två avdelningar, som inkallades till rekrytövning på olika tider, den ena avdelningen i mitten av april och den andra i mitten av oktober. För den avdelning, som fullgjorde rekrytövningen under sommarhalvåret, borde åtminstone en repetitionsövning förläggas till vintern för att vinterutbildning måtte erhållas.

Att förkorta övningstiden för trängens ifrågavarande värnpliktiga kan icke anses tillrådligt, med hänsyn såväl till det numera allmänt erkända behovet av vinterutbildning, särskilt även för sjukbärare, som till den omständigheten, att organisation av trängen jämväl för klövjning kräver särskild utbildning utöver den, som hittills meddelats. Under år 1913 utförda försök med klövjeträng hava visat, att detta transportsätt fordrar en särdeles noggrann utbildning av trängpersonalen. Under sådana förhållanden torde full anledning finnas att bibehålla övningstiden för de till trängen i egentlig trängtjänst och i sjukbärartjänst inskrivna värnpliktiga vid dess hittillsvarande längd.

Fn uppdelning av varje årskontingent värnpliktiga på två rekrytskolor, såsom försvarsberedningarna föreslagit i fråga om de till egentlig trängtjänst inskrivna, skulle möjliggöra en minskning av den fast anställda personalen. Åtgärden är dock ur andra synpunkter förenad med bestämda olägenheter. För befälspersonalen skulle tjänstgöringen vid två rekrytskolor årligen bliva mycket enformig och tröttande, varpå utbildningen skulle bliva lidande. Därjämte skulle den korta vinterrekrytskolan komma att giva sämre utbildningsresultat än sommarrekrytskolan. Den förra skulle nämligen avslutas i mitten av april, alltså före sommarens början. Då härtill kommer, att den dubbla inkallelsen skulle i hög grad försvåra utbildningen av det fast anställda och värnpliktiga underbefälet, torde en uppdelning av årskontingenten värnpliktiga icke böra genomföras.

Flera skål tala för, att även vid trängen rekrytskolan förlägges till vinterhalvåret. Då detta emellertid skulle kräva en utsträckning av övningstiden, vilket ej ansetts böra ifrågakomma, är en sådan anordning för trängens nu berörda värnpliktiga icke avsedd. De sociala skäl, som tala för vinterförläggning vid infanteriet, äro för övrigt ej av samma Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 28 höft. (Nr 58.) 24

186 Kung!. Maj-.ts nåd. proposition nr 58.

betydelse, då det gäller trängen. Dess årskontingent av värnpliktiga är relativt liten; den utgör i egentlig trängtjänst och sjukbärartjänst i medeltal endast omkring 70 man för varje inshrivningsområde.

Trängens rekrytskolor böra alltså i huvudsak förläggas till samma tid av året som för närvarande. För att möjliggöra att rekrytskolan vid trängen kan taga sin början redan samma år, inskrivningen äger rum, böra värnpliktslagens bestämmelser avfattas så, att de lämna frihet för inkallelse till första tjänstgöring under första eller andra året.

Om första tjänstgöringen bibehålies vid nuvarande längd och förläggning, kan särskild vinterutbildning beredas genom att låta eu av repetitionsövningarna äga rum under vintern, vartill möjlighet förefinnes vid trängen i betraktande av de vid detta truppslag rådande utbildningsförhållandena. Även med endast två årsklasser värnpliktiga torde tillfredsställande övningar i trängförband kunna ordnas under regementsövningarna. Därest något år större manskapsstyrka än den vanliga är behövlig med hänsyn till större fälttjänstövningar, torde behovet kunna tillgodoses antingen genom kommenderingar trängkårerna emellan eller möjligen genom att förlägga trängens reservtruppövning till tiden för regementsövningarna. För övningar i sjuk vårdsformationer är det emellertid synnerligen önskvärt att åtminstone vissa är äga tillgång på tre årsklasser värnpliktiga. Sådan kan erhållas genom att förlägga sista repetitionsövningen för varannan årsklass ett år senare, varigenom vart annat år tre årsklasser komma att stå till förfogande. I enlighet härmed hava värnpliktslagens bestämmelser avfattats.

För de till trängen i egentlig trängtjänst och sjukbärartjänst inskrivna värnpliktiga bör alltså utbildningstiden fortfarande utgöra 240 dagar, fördelade på eu rekrytskola om 150 dagar och tre repetitionsövningar vardera om 30 dagar.

För värnpliktiga, vilka, till ett antal av högst 14 procent beträffande trängen i egentlig trängtjänst och högst 10 procent beträffande trängen i sjukbärartjänst, uttagas för utbildning till underbefäl och fackmän, måste utbildningstiden utsträckas till 365 dagar. Endast under denna förutsättning synes det möjligt att för övriga värnpliktiga kunna begränsa övningstiden i linjen till den nuvarande eller 240 dagar.

Enligt 1901 års härordningsförslag skulle övningstiden för värnpliktiga, inskrivna till trängen i egentlig sjukvårdstjänst, utgöra 365 dagar. Till följd av Riksdagens beslut nedsattes tiden till 240 dagar, fördelade på eu rekrytskola om 150 dagar och tre repetitionsövningar vardera om 30 dagar. Hela tjänstgöringen fullgöres vanligen i en följd.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

187 I chefernas för generalstaben och för flottans stab förslag år 1906, generalskornmissionens yttrande däröver samt 1907 års försvarskommittes betänkande förordades utsträckning av övningstiden för dessa värnpliktiga till 365 dagar. Försvarsberedningarna hava ansett, att någon ändring ej bör äga rum beträffande övningstiden för nu ifrågavarande värnpliktiga.

Deras tjänstgöring är för närvarande så ordnad, att de i februari inrycka till tjänstgöring vid trängkårerna, varest de under omkring 2V2 månad erhålla militär utbildning. De förflyttas därefter till sjukhusen vid arméfördelningens olika truppförband för erhållande av sjukhusutbildning, vilken pågår till slutet av augusti, då de återvända till trängkårerna och tjänstgöra där till slutet av repetitionsövningarna. Hela tjänstgöringen fullgöres alltså i en följd.

Med den ifrågasatta nya anordningen av infanteriets utbildning torde emellertid antalet å infanteriregementenas sjukhus vårdade personer under juli och augusti månader bliva så ringa, att någon tillfredsställande sjukhusutbildning under denna tid icke kan därstädes anordnas. En omläggning av utbildningen för trängens till egentlig sjukvårdstjänst uttagna värnpliktiga blir därför nödvändig, varvid den första tjänstgöringen till större delen bör förläggas till vinterhalvåret. Ifrågasättas kan då, huruvida icke eu sådan anordning kräver förlängning av övningstiden. På grund av utbildningens karaktär lärer detta emellertid icke vara nödvändigt.

Med hänsyn såväl till den värnpliktiges egen utbildning som till organisationen av och övningar med sjukvårdsformationer är deltagande i repetitionsövning erforderligt även för ifrågavarande värnpliktiga. Detta nödvändiggör en mindre omläggning av utbildningstiden.

Utbildningstiden för de till trängen i egentlig sjukvårdstjänst inskrivna värnpliktiga bör därför bestämmas till sammanlagt 240 dagar, fördelade på en första tjänstgöring om 180 dagar och två repetitionsövningar vardera om 30 dagar.

För värnpliktiga, vilka tiil ett antal av högst 10 procent uttagas för utbildning till underbefäl och fackmän, bör utbildningstiden utsträckas till 365 dagar.

Någon uttagning till trängen i förvaltningstjänst ifrågasattes icke för framtiden, emedan denna tjänstegren kommer att motsvaras av de nyorganiserade förplägnadstrupperna.

Beträffande förflyttning till Norrland för särskild vinterutbildning gäller i tillämpliga delar vad som yttrats angående kavalleriet.

188 Kungl. Majtis nåd. proposition nr 58.

Förplägnadstrupperna.

De till trängen i förvaltningstjänst inskrivna värnpliktiga utbildas enligt nuvarande bestämmelser icke vid trängkårerna utan vid särskilda skolor under befäl av personal ur intendenturkåren. Såsom under avdelningen» Organisationen: Förplägnadstrupperna» kommer att närmare angivas, böra dessa skolor organiseras som förplägnadstrupper. Ifrågavarande värnpliktiga böra därför vid inskrivningarna icke vidare uttagas till trängen, utan tilldelas förplägnadstrupperna.

övningstiden är enligt nu gällande bestämmelser densamma som vid infanteriet, men kan på sätt Konungen förordnar, få fullgöras i en följd.

Försvarsberedningarna hava föreslagit, att övningstiden för det vapenföra förplägnadsmanskapet borde nedsättas till 210 dagar, fördelade på en rekrytskola och tre repetitionsövningar.

Vid bestämmande av övningstiden för dessa värnpliktiga måste hänsyn tagas ej blott till den tid, som erfordras för att bibringa dem nöjaktiga färdigheter för uppträdande under olika förhållanden, utan jämväl därtill att verksamheten vid arméns intendenturförråd och de dit förlagda förplägnadsanstalterna, vid vilka ifrågavarande värnpliktiga utbildas, må kunna utan avbrott fortgå under hela året. Redan ur förstnämnda synpunkt är en sammanlagd övningstid av 240 dagar av behovet påkallad. Ur sistnämnda synpunkt är det nödvändigt att, medan de nyinkallade värnpliktiga bibringas de första grunderna av sin utbildning, d. v. s. för en tid av omkring en månad, tillgång finnes på fullt utbildat manskap för skötseln av intendent urförrådet. Härav följer, att då en ökning av övningstidens nuvarande längd icke anses böra ifrågasättas, årskontingenten värnpliktiga måste delas i två omgångar med minst 7 månaders första tjänstgöring. Med en kortare tjänstgöringstid för de värnpliktiga skulle man bliva nödsakad att för anstalternas skötsel under mellantiderna anställa tillfälliga civila arbetare, en anordning som måste anses synnerligen olämplig ur såväl ekonomisk som militär synpunkt. I sistnämnda hänseende må framhållas, att två av intendenturförråden äro belägna inom fästningar.

Vad repetitionsövningarna angår, torde det vara möjligt att giva förplägnadskompanierna en tillfredsställande utbildning under fältmässiga förhållanden även med endast en dylik övning om 30 dagar.

Utbildningstiden för nu ifrågavarande värnpliktiga bör alltså bestäm-

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

mas till sammanlagt 240 dagar, fördelade på en första tjänstgöring om 210 dagar och en repetitionsövning om 30 dagar.

Av förplägnadstruppernas årskontingent värnpliktiga höra 14 procent uttagas för utbildning till underbefäl och fackmän i 365 dagar. Denna uttagning motsvarar den utbildning av förvaltare med 365 dagars övningstid, som inom försvarsberedningarna förordats.

Läkare, veterinärer, tandläkare m. fl.

Enligt gällande bestämmelser äger värnpliktig, som avlagt medicine i allmänhet. kandidatexamen och fullgjort därefter följande föreskrivna propedeutiska kurser och grundläggande tjänstgöring, ävensom värnpliktig, vilken avlagt tandläkarexamen, fullgöra två eller flera repetitionsövningar i en följd. Värnpliktig, som tillhör medicinsk fakultet och idkar medicinska studier, men icke avlagt medicine kandidatexamen, ävensom värnpliktig, vilken såsom elev idkar studier vid tandläkarinstitutet, kan erhålla uppskov med repetitionsövning för ett år i sänder, dock icke längre än till och med det år, vederbörande fyller respektive 26 eller 24 år. Genom dessa bestämmelser har det beretts möjlighet för de studerande att mera obehindrat bedriva sina studier, på samma gång som genom uppskov med repetitionsövningar och dessas fullgörande i en följd deras yrkeskunskap kan bättre tillgodogöras för den militära organisationen.

Icke blott beträffande läkare och tandläkare utan även i fråga om veterinärer är det av vikt, att värnpliktstjänstgöringen ordnas på det mest praktiska sätt såväl med hänsyn till deras studier som på gi-und av det gagn, deras yrkesduglighet kan tillföra den militära organisationen.

Värnpliktiga tillhörande dessa tre yrkesgrupper böra erhålla militärutbildning tillsammans med övriga värnpliktiga, vilka avlagt studentexamen, dock icke under så lång tid som de studenter, vilka utbildas till plutonchefer. Efter en avkortad militärutbildning böra de avbryta sin tjänstgöring och först sedan de avlagt medicine kandidatexamen med fullgjord klinisk tjänstgöring vid Serafimerlasarettets medicinska och kirurgiska avdelningar, veterinärexamen eller tandläkarexamen fortsätta densamma i militära fackskolor motsvarande deras respektive yrken. Sålunda utbildade böra de under sin återstående värnpliktstjänstgöring och vid mobilisering med fördel kunna tagas i anspråk inom motsvarande tjänstegrenar vid armén.

190 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

På grand av de avsevärda fördelar, som genom nu föreslagna åtgärder skulle komma försvaret till godo, torde det vara lämpligt, att dessa värnpliktiga vid värnpliktens fullgörande erhålla den lättnad, som kan medgivas, utan att försvarets intressen åsidosättas. Detta är så mycket mer av förhållandena påkallat, som berörda värnpliktigas yrkesskicklighet kommer krigsmakten tillgodo endast om de frivilligt uppskjuta en del av sin värnpliktstjänstgöring, till dess de helt eller delvis avslutat sina studier. Värnpliktstjänstgöringen måste därför ordnas så, att ett dylikt uppskjutande blir icke allenast ur det allmännas utan också ur den värnpliktiges egen synpunkt önskvärt och fördelaktigt.

Lättnaden bör bestå dels, i den mån medgivanden i sådan riktning låta förena sig med den militära utbildningens krav, uti övningarnas förläggande till den. tid på året, då de vålla studierna minsta avbräck, dels uti viss avkortnirm i den lagstadgade övningstiden. Samtliga ifråga-

Ö Ö O Ö O Ö

varande studenters studier äro i huvudsakliga delar förlagda till höst-, vinter- och vårmånaderna, vadan deras värnpliktstjänstgöring, där så ske kan utan skada för försvarets intressen, bör förläggas till årets sommarmånader. För de vapenföra bör lättnaden i fråga om övningstidens längd bestå dels i befrielse från deltagande i reservtruppövning, dels i en avkortning av värnpliktstjänstgöringen i linjen med högst 45 dagar. I överensstämmelse härmed bör avkortningen för icke vapenföra bestämmas till högst 60 dagar.

Vämplik- Värnpliktiga läkare erhålla enligt nu gällande bestämmelser sin

9 militärutbildning vid infanteriet eller kavalleriet, men böra för framtiden

utbildas endast vid infanteriet, vilket jämväl de för fältläkarkårens omorganisation på sin tid tillkallade sakkunniga förordat.

Den militära utbildningen för vapenföra bör omfatta omkring sju månader, fördelade på sommarmånaderna under första och andra värnpliktsåren, eu utbildningstid som torde få anses vara tillräcklig med hänsyn till ifrågavarande värnpliktigas uppgift inom försvaret. Efter avslutad sådan utbildning bör återstående tjänstgöring uppskjutas, till dess de värnpliktiga avlagt medicine kandidatexamen och avslutat den kliniska tjänstgöringen vid Serafimerlasarettets medicinska och kirurgiska avdelningar, varefter fackutbildningen tager sin början, senast under sjunde värn pliktsåret. Fullgörandet av icke blott propedeutisk tjänstgöring vid universitetsklinikerna utan även den kliniska tjänstgöringen vid Serafimerlasarettets medicinska och kirurgiska avdelningar är en nödvändig förutsättning för att de värnpliktiga läkarna skola kunna tillgodogöra sig undervisningen i den fack-

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58. 101

skola, varom här nedan vidare förmäles, samt fullgöra sin facktjänst såsom militärläkare.

Fackutbildningen och facktjänstgöringen böra omfatta eu tid av omkring sju månader och utgöras dels av en fackskola om tre månader jämte en efterföljande 30 dagars repetitionsövning, dels av militärläkartjänstgöring efter nämnda repetitionsövning samt under påföljande år vid vinterövningar, inskrivningar och annan militärtjänst sammanlagt omkring tre månader.

De icke vapenföras tjänstgöring bör ordnas på enahanda sätt, dock med den skillnad, att militärutbildningen bör omfatta endast tre till fyra månader och förläggas till första värnpliktsåret.

Värnpliktiga veterinärer utbildas för närvarande vid beridet truppslag, men böra för framtiden erhålla sin militärutbildning endast vid kavalleriet.

Deras militärutbildning bör liksom läkarnas omfatta omkring sju månader, fördelade på sommarmånaderna under första och andra värnpliktsåren. Efter fullgjord sådan utbildning bör återstående tjänstgöring uppskjutas, till dess de värnpliktiga avlagt veterinärexamen, varefter fackutbildningen bör taga sin början, dock senast under sjunde värnpliktsåret.

Fackutbildningen och facktjänstgöringen böra omfatta eu tid av omkring sju månader och utgöras dels av en fackskola om två månader jämte en efterföljande 42 dagars repetitionsövning, dels av veterinärtjänstgöring efter nämnda repetitionsövning samt under påföljande år vid vinterövningar och annan militärtjänst sammanlagt 3V2 å 4 månader.

De icke vapenföras militärutbildning bör omfatta tre till fyra månader och förläggas till första värnpliktsåret. Deras fackutbildning och facktjänstgöring bör fullgöras på samma sätt som de vapenföras och således omfatta sju månader.

Värnpliktiga tandläkare hava hittills erhållit sin militärutbildning vid trängen, men böra liksom läkarna, till vilkas biträden de skola utbildas, fullgöra militärutbildningen vid infanteriet, där de finna största användningen under sin facktjänstgöring. Deras tjänstgöring ordnas i huvudsak enligt samma grunder som de värnpliktiga läkarnas. Efter avslutad militärutbildning bör sålunda deras vidare tjänstgöring uppskjutas, till dess de avlagt tandläkarexamen, varefter fackutbildningen och facktjänstgöringen taga sin början, senast under sjunde värnpliktsåret.

Någon fackskola för utbildning till vare sig läkarbiträden eller till militärtandläkare torde icke vara av behovet påkallad, då fackutbildningen till läkarbiträden lämpligast sker genom att, biträda läkarna i deras praktiska

Värnpliktiga veterinärer.

Värnpliktiga tandläkare.

192 Kungl. Maj:t$ nåd. proposition nr 68.

sjukvårdstjänstgöring samt deras förvärvade utbildning såsom tandläkare är tillfyllest för militärtandvårdens bestridande.

Andrayrkes- Jämväl beträffande vissa andra yrkesgrupper bland studenter bör

blan<lP8tu- möjlighet hållas öppen att ordna tjänstgöringsförhållandena på sätt förut Center, är nämnt.

Icke vapenföra värnpliktiga.

1901 års Enligt den år 1901 antagna värnpliktslagen var tjänstgöringstiden för

VariagMs' vapenför värnpliktig lika lång som för vapenför värnpliktig vid

samma truppslag, alltså växlande från 240 till 365 dagar. Tjänstgöringen fullgjordes i regel i en följd.

Riksdagens Under de första åren efter den nya härordningens antagande, då

sk'imse av mer c^er mindre tillfälliga anledningar det här och var mötte svårighet att fullt rationellt använda de icke vapenföras arbete, gjorde sig på många håll den meningen gällande, att de icke vapenföras tjänstgöringstid vore onödigt lång. Med framhållande att endast det antal icke vapenföra värnpliktiga, som motsvarade det verkliga behovet, borde uttagas till eller användas i tjänstgöring, anhöll Riksdagen i skrivelse den 19 maj 1904 om utredning angående det med hänsyn härtill behövliga antalet.

1905 års Den på grund härav år 1905 tillsatta kommittén för utredning

angTende luav frågan angående de icke vapenföra värnpliktigas tjänstgöring föreslog

icke vapen--med hänsyn till den dåvarande omfattningen av handräckningsgöromå-

^pliktigas 'en vid armén — att antalet tjänstgöringsdagar för icke vapenföra skulle

tjänst- nedbringas dels genom sådana ändringar av föreskrifterna angående värngoung. pliktigas duglighet till krigstjänst, att antalet icke vapenföra minskades med omkring 10 %, och dels genom nedsättning av tjänstgöringstiden för samtliga icke vapenföra till 180 dagar.

1906 års I sitt år 1906 avgivna förslag till försvarsväsendets stärkande föror-

^försvars-1 dåde cheferna för generalstaben och för flottans stab en reglering av de icke

väsendets vapenföras av olika kategorier tjänstgöring genom att, där tillgången överstarkande. stege behovet, i motsvarande grad avkorta tjänstgöringen.

193 Kungl. MajUs nåd. proposition nr 58.

Såväl 1907 års generalskommission som deri samma år tillsatta för- 1907 års svars kommittén förordade för det stora flertalet icke vapenföra värnpliktiga, kommission nämligen militärarbetarna, eu tjänstgöring av 182 dagar, men däremot för och samma yrkesmän och skrivbiträden 365 dagar. “'kommitté

Efter det frågan på grund av nådig proposition varit föremål för Nedsättning prövning vid 1911 års riksdag utan att då vinna sin lösning, avläts till 1912 års riksdag förnyad proposition i ämnet, därvid, efter försvarsbered- liden, ningarnas hörande, föreslogs, att tjänstgöringstiden för samtliga icke vapenföra skulle nedsättas till 182 dagar. Detta blev också Riksdagens beslut, riksdag.

Såsom av det föregående framgår, hänföra sig de i förevarande Departeämne gjorda utredningarna i huvudsak till en tid, då det ännu icke förelåg meptes„c,lr' någon mera omfattande erfarenhet angående den nytta, försvaret kunde hava av de icke vapenföra värnpliktiga. Erfarenheterna under de senaste åren utvisa emellertid, att s. k. handräckningsgöromål vid armén ökats vida utöver vad 1905 års kommitté beräknat, att det för deras utförande disponibla antalet militärarbetare är otillräckligt samt att vapenfört manskap i alltför stor utsträckning tages i anspråk för detta ändamål.

Belysande härför äro vissa inom försva,rsberedning urna verkställda utredningar angående de handräckningsgöromål, som utförts vid armén såväl av militärarbetare som av vapenfört manskap och vilka omfatta beträffande året 1911—1912 hela armén och beträffande året 1912—1913 fjärde arméfördelningens truppförband. Av eu vid dessa utredningar fogad tablå framgår, att det vapenföra manskapets deltagande i handräckningsgöromål ökats efter tjänstgöringstidens nedsättning för de icke vapenföra, särskilt vid de truppslag, där dessas tjänstgöring minskats från 365 till 182 dagar. Göres på grund av siffrorna i denna tablå en beräkning för hela armén beträffande utbildningsåret 1912—1913 — det första efter tjänstgöringstidens nedsättande till 182 dagar — Annor man, att under nämnda utbildningsår antalet handräckningsdagar i runt tal uppgått till 1,570,000, av vilka 650,000 kommit på militärarbetare och 920,000 på vapenfört manskap. Känt är också, att ifrågavarande göromål för närvarande måste utföras av det vapenföra manskapet i sådan utsträckning, att utbildningen i icke ringa mån blivit lidande därpå. Enligt den inom försvarsberedningarna härutinnan verkställda utredningen för utbildningsåret 1912—1913 hade en var av infanteriets värnpliktiga under rekrytskolan använts för sådana göromål i genomsnitt under 9,6 dagar. Vid vissa av specialtruppslagen voro förhållandena härutinnan ännu ogynnsammare.

Det är givet, att med utsträckt övningstid för huvuddelen av de Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 28 käft. (Nr 58.) 25

194 KungI. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

vapenföra värnpliktiga antalet handräckningsdagar absolut taget kommer att ökas, även om desamma i proportion till tjänstgöringstiden i dess helhet måhända bliva färre. För att den utsträckning av tjänstgöringstiden för det vapenföra manskapet, som nu ifrågasättes, verkligen må komma försvaret fullt till godo, bör undersökas, i vad mån och på vad sätt det vapenföra manskapets deltagande i handräekningsgöromål kan minskas.

Härvid bör beaktas, att en del av handräckningsgöromålen böra eller åtminstone utan olägenhet kunna utföras av vapenfört manskap. Sålunda böra härtill användas vapenföra värnpliktiga, vilka av en eller annan tillfällig anledning ej kunna deltaga i praktiska övningar (konvalescenter, lindrigt sjuka in. fl.), i den mån deras hälsotillstånd det tillåter. Vidare äro vissa göromål av sådan art, att jämväl vapenför personal i övrigt bör i dem deltaga. Men förutom nu antydda handräekningsgöromål, i vilkas utförande vapenföra värnpliktiga under alla omständigheter böra deltaga, finnas åtskilliga andra, vilka för närvarande måste åläggas vapenföra i så stor utsträckning, att utbildningen därav blir allvarsamt lidande.

För att befria det vapenföra manskapet från sistberörda göromål kan man begagna sig av två olika vägar. Dels kan genom inskrivning till militärtjänst av ett antal ynglingar, som nu av en eller annan relativt obetydlig anledning frikallas från tjänstgöring, antalet militärarbetare ökas, och dels kan tjänstgöringstiden för de icke vapenföra förlängas.

Helt visst låter det tänka sig att genom ändring av föreskrifterna rörande undersökning av värnpliktigas duglighet till krigstjänst sätta gränsen för duglighet i annan tjänst än vapentjänst så, att eu del med mindre fel behäftade värnpliktiga, vilka nu frikallas, i stället komma att inskrivas såsom icke vapenföra. Om man också erhölle ytterligare blott ett 10-tal militärarbetare inom varje inskrivningsområde, kommc därigenom det vapenföra manskapets handräckningsdagar att minskas med omkring 50,000. Då emellertid i sådant fall med armén skulle komma att införlivas ynglingar, som i fysiskt hänseende äro underlägsna de nuvarande icke vapenföra, måste denna utväg, om den skall komma till användning, anlitas med stor försiktighet. Beaktas bör även, att Riksdagen uti sin förutnämnda skrivelse den 19 maj 1904 uttalat sig i motsatt riktning, ehuruväl de förutsättningar, under vilka detta uttalande gjordes, voro andra än de, vilka komma att inträda med genomförandet av den nu ifrågasatta utsträckningen av övningstiden för vapenföra värnpliktiga.

Då dessutom sådan ändring i vederbörliga besiktningsbestännnelser ifrågasatts, att ynglingar, som för närvarande böra hänföras till de icke vapenföras klass, skola kunna inskrivas såsom dugliga i viss vapentjänst,

105 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

torde det icke vara skäl antaga, att antalet icke vapenföra skall kunna genom det nu antydda förfaringssättet väsentligen höjas.

Beträffande frågan om förlängning av de icke vapenföra värnpliktigas tjänstgöringstid må erinras, att i den till 1912 års riksdag avlåtna propositionen angående nedsättning av tjänstgöringstiden för dem framhölls, att den föreslagna lättnaden vore avpassad efter då bestående värnpliktsförhållariden. Då enligt föreliggande förslag en avsevärd ökning av de vapenföra värnpliktigas övningstid ifrågasattes, måste därför de icke vapenföras tjänstgöringstid anpassas efter de genom övningstidens ökande ändrade förhållandena. Detta är desto nödvändigare, som det större behovet av icke vapenföra — såsom nyss framhållits — icke kan tillgodoses enbart genom ökning av de icke vapenföras antal.

De icke vapenföras tjänstgöringsskyldighet bör givetvis stå i ett visst lämpligt förhållande till de vapenföras, så att den lindring i värnpliktsbördan, som beredes de förra på grund därav, att deras kroppskonstitution och allmänna hälsotillstånd kunna antagas i någon mån hava minskat deras förvärvsmöjligheter, icke kommer att bliva oskäligt stor. Enligt nuvarande bestämmelser utgör de icke vapenföras tjänstgöringstid omkring 3/4 av den för huvuddelen av de vapenföra bestämda övningstiden. Denna proportion synes även för framtiden vara lämplig att i huvudsak bibehålla. Då den för infanteriets vapenföra värnpliktiga nu ifrågasatta tjänstgöringstiden, reservtruppövning inberäknad, utgör sammanlagt 355 dagar, skulle de icke vapenföra efter dessa grunder få eu tjänstgöringstid av 267 dagar. Emellertid synes det icke lämpligt att ålägga de icke vapenföra längre tjänstgöringsskyldighet än flertalet av trängens vapenföra värnpliktiga. För icke vapenföra värnpliktiga bör tjänstgöringstiden alltså bestämmas till 240 dagar, vilket innebär en utsträckning av nuvarande tjänstgöringsskyldighet med två månader och en ökning med omkring 200,000 handräckningsdagar. Då tjänstgöringstiden med två månader överskjuter ett halvt år, vinner man därjämte fördelen att kunna genom en lämpligt ordnad inkallelse i två omgångar hålla det största antalet militärarbetare i tjänst under de tider, då det vapenföra manskapets deltagande i handräckningsgöromål är för dess utbildning mest menligt.

för icke vapenföra studenter och likställda synas särskilda tjänstgöringsbestämmelser erforderliga dels på grund av den väsentligt utsträckta övningstiden för vapenföra studenter, dels ock på grund därav att flertalet icke vapenföra studenter böra, såväl i fred som krig, användas i sådana befattningar vid armén, som kräva särskild och längre utbildning och där deras högre allmänbildning kan komma försvaret till godo. Sådana befattningar

196 Kuncjl. Mcij:ts nåd. proposition nr 58.

äro vissa intendenturtjänster samt tjänst vid militära sj ukvårdsformationer av olika slag, i militära expeditioner in. in. Tjänstgöringstiden för icke vapenföra studenter bör på grund härav bestämmas till ett år eller 365 dagar, att fullgöras i en följd eller i två omgångar med början under första eller andra värnpliktsåret, på sätt Konungen närmare förordnar.

I avdelningen »Värnpliktstjänstgöringen: Utbildning: Läkare, veterinärer, tandläkare in. fl.» har redan angivits, huru värnpliktstjänstgöringen för icke vapenföra medicine studerande samt studerande vid veterinärerdr tandläkarinstituten bör ordnas.

Eu liknande ordning synes lämpligen böra följas beträffande vissa andra grupper av icke vapenföra studerande, av vilka försvaret kan vänta sig större nytta, sedan de avslutat sina studier, än om tjänstgöringen fullgöres i vanlig ordning. Hit höra juris studerande, vilka efter avlagd examen genom tjänstgöring i större militära expeditioner kunna utbildas till sekreterare, kamrerare eller expeditionsbiträden, apotekare, och möjligen även andra.

För ordnande av dessa olika gruppers tjänstgöring bör åt Kung!. Maj:t tillerkännas befogenhet att medgiva studerande icke vapenför värnpliktig uppskov med återstående värnpliktstjänstgöring och avkortning med högst 60 dagar av den eljest fastställda tjänstgöringstiden.

Kungl. Maj:ts nåd. -proposition nr 38.

2. Reservt repövning.

Vid framläggandet av 1901 års härordningsförslag betonades uttryckligen såsom ett oundgängligt villkor för uppsättande av reservtrupper,' att eu särskild repetitionsövning borde komma till stånd för äldre årsklass. I den till följande års riksdag avlåtna propositionen föreslogs, att en sådan övning om 15 dagar måtte äga rum vid infanteriet, positions- och fästningsartilleriet, fästningsingenjörtrupperna samt trängen. Denna framställning vann emellertid icke Riksdagens bifall.

Om eu sådan repetitionsövning ansågs erforderlig redan för eu reservorganisation av så ringa omfattning som den år 1901 föreslagna, torde det vara tydligt, att anordnandet av en dylik övning framstår i ännu högre grad såsom oavvislig förutsättning för den nu ifrågasatta reservorganisationen. Inom försvarsberedningarna synes denna mening även hava varit gällande.

Enligt 1901 års förslag var sådan övning avsedd att huvudsakligen vara eu repetitionskurs i skjutning, att i övrigt uppfriska de värnpliktigas militära kunskaper och färdigheter samt att giva de till en mera mogen ålder komna män, som skulle inkallas till övningen, tillfälle att återknyta förbindelsen med sitt truppförband och eu påminnelse om, att de företrädde eu väsentlig och värdefull del av landets försvarskraft.

Allt detta har fortfarande full giltighet, även om till följd av det frivilliga skytteväsendets utveckling skjutningen icke behöver vara övningens huvuduppgift. Härtill komma emellertid numera ytterligare flera tungt vägande skäl. Den nu ifrågasatta reservorganisationen bygger i mycket stor utsträckning på värnpliktigt befäl, och för detta befäl är övningen i fråga minst lika viktig som för det värnpliktiga manskapet. Detta befäl fullgör i allmänhet sin sista repetitionsövning senast under fjärde värnpliktsåret och tillhör därefter beväringen under ej mindre än elva därpå följande år. Det torde utan vidare inses, att en övning under dessa elva år är det minsta, som kan fordras för att nödtorftigt vidmakthålla kunskaper och befälsförmåga. Redan ett fåtal år efter varje repetitionsövning kan befälsfönnågan antagas vara så nedsatt, att den vid mobilisering måste höjas genom särskilda vid depåerna anordnade befälskurser,

1901 års härordningsförslag.

Övningens

nödvän-

dighet.

198 Kungl. Maj-.ts nåd. proposition nr 58.

Värnpliktsår för övningens fullgörande

Tidpunkten

för

övningen.

Övningens

längd.

innan reservbefälet kan med fördel användas i befälsställning. Jämväl med hänsyn till den nu ifrågasatta reservorganisationens stora omfattning och särskilt på grund av de ökade krav, som måste ställas på reservtrupperna ur beväringens första uppbåd, förefinnes ett oavvisligt behov av övning för reservtruppförbanden. Slutligen är ifrågavarande övning nödvändig för att bereda reservstats- och reservofficerarna tillfälle till övning i den utsträckning, som erfordras för deras militära användbarhet.

Såsom nyss nämnts, upptog 1901 års förslag en dylik övning endast för infanteriet, positions- och fästningsartilleriet, fästningsingenjörtrupperna samt trängen. Den egentliga reservorganisationen omfattade nämligen endast dessa truppslag. Enligt förevarande förslag är däremot reservorganisationen avsedd att omfatta alla truppslag, varför övning med äldre årsklass, reserv t ruff o vn i ng, bör anordnas vid samtliga truppslag.

Då för reservens årsklasser endast en reservtruppövning torde kunna ifrågasättas, bör tidpunkten för dess fullgörande bestämmas så, att densamma i första hand kommer de reservavdelningar tillgodo, på vilkas användbarhet de största fordringarna ställas, d. v. s. första uppbådets. Den bör alltså helst förläggas till det sista av de år, den värnpliktige tillhör de årsklasser, vilka äro avsedda för linjens och depåns mobilisering. För härens huvuddel är det nionde värnpliktsåret lämpligast.

Med hänsyn till de uti ifrågavarande övning deltagande värnpliktigas ålder och sociala förhållanden är det önskvärt, att densamma förlägges till sådan tid på året, att övningen vållar dem minsta möjliga fysiska och ekonomiska olägenheter. A andra sidan bör övningen hälst försiggå vid en sådan tidpunkt, att, det övriga militära utbildningsarbetet icke störes. Med hänsyn därtill bör åt Kungl. Magt lämnas frihet att bestämma tid för övningen.

Enligt 1901 års förslag skulle repetitionsövningen för äldre årsklass hava en varaktighet av 15 dagar. Samma tidslängd föreslås nu. I betraktande därav, att denna övning år den enda under de elva till tolv år, den värnpliktige kvarstår i beväringen efter sista repetitionsövningen med linjen, ävensom med hänsyn till mängden av utbildningsgrenar, som behöva repeteras, och att det övervägande flertalet av de inkallade vid inryckningen äro i saknad av träning, måste denna tid betecknas såsom knapp.

Övningens Ifrågasättas kunde, att övningen skulle ordnas såsom eu mobilise-

anorduande ringsövning vid sådana truppslag, där hela reservförband kunna uppsättas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr Ö8.

199 Det synes emellertid icke obetingat lämpligt att giva en övning, som återkommer vart år, eu sådan karaktär.

Det värnpliktiga befälet bör inkallas till reservtruppövning med sin årsklass, varjämte reservernas användbarhet kräver, att intet undantag göres för de f. d. fast anställda. Då emellertid det värnpliktiga befälet icke redan vid övningens början kan utbilda sina avdelningar, bör under övningens förra del aktivt befäl föra fram såväl truppen som det värnpliktiga befälet till en sådan ståndpunkt, att den senare delen av övningen kan utföras utan biträde av aktivt befäl i större utsträckning, än som fordras för att fylla förefintlig personalbrist och för att utöva ledningen.

Med hänsyn till reservtruppövningens stora betydelse för reservtruppernas användbarhet ligger det vikt uppå, att densamma kommer till stånd under närmaste framtiden. Att uppskjuta dess anordnande till år 1922, då nästa årsklass, som inskrives, inträder i det nionde värnpliktsåret, skulle under eu följd av år betydligt försvaga reservorganisationens effektivitet. Det blir därför nödvändigt att under skyldigheten att deltaga i reservtruppövning inbegripa även sådana värnpliktiga, som redan före ikraftträdandet av eu bestämmelse om dylik övning inträtt i värnpliktsåldern. Då, såsom under avdelningen »Reservorganisationen» framhålles, år 1916 är den lämpliga tidpunkten för reservorganisationens påbörjande, bör även den första repetitionsövningen med nionde årsklassen äga rum nämnda år. Tjänstgöringsskyldighet i reserven skulle således komma att åligga de värnpliktiga från och med 1908 års klass.

Såsom förut antytts, bör den för reservtruppövningen anslagna tiden Reservuppdelas på två perioder; av dessa bör vid infanteriet den förra huvudsakligen användas till förberedande övningar och den senare uteslutande för skilda tillämpningsövningar. Med hänsyn till den långa tid, som förflutit, sedan truppslagen. de värnpliktiga senast voro inkallade till tjänstgöring, torde ungefär halva övningstiden böra anslås för första perioden. Under denna, som avses för enskild utbildning och övningar i mindre förband, anordnas repetitionskurser för befäl och underbefäl, medan de menigas utbildning bedrives med tillhjälp av det aktiva befälet å stamkompanierna. Signalister och kulsprutemanskap övas vid regementets signalavdelning och kulsprutekompani.

Under andra perioden äga tillämpningsövningar i kompani och bataljon rum. Därunder utföras fältskjutningar i trupp och fälttjänstövningar utom förläggningsorten.

200 Kunyl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Den för reservtruppövningen anslagna tiden beräknas fördelad på följande sätt:

Enskild utbildning samt utbildning i pluton

och mindre avdelning.........5 å 6 dagar

Utbildning i kompani och bataljon.....6 a 7 dagar

Söndagar................2 dagar

Inlämningädag..............1 »

cd o

Summa 15 dagar.

1 de fall, då reservtruppövning anordnas under regementsövningarna, måste övningstidens indelning och användning rättas efter då rådande förhållanden.

Möjligheten att vid kavalleriet uppsätta reservtrupper inskränkes, såsom under avdelningen »Reservorganisationen» framhålles, av svårigheten att anskaffa för kavalleritjänst lämpliga hästar. På grund härav blir vid mobilisering kavalleriets manskapstillgång rikligare än de övriga truppslagens. En del av det överskott, som sålunda antages uppstå, behöves för att vid mobilisering fylla trängens behov av manskap ävensom för att lämna positionsartilleriet och fästningsartilleriet ett tillskott av hästvant folk. Därutöver medger emellertid tillgången jämväl att uppsätta velocipedavdelningar (skida vdelningar).

Med hänsyn härtill torde reservtruppövningen vid kavalleriet böra anordnas.

För övningens anordnande och övningstidens indelning vid fält- och positionsartilleriet torde i huvudsak gälla vad förut anmärkts i fråga om infanteriet. Vid fästningsartilleriet bör övningen företrädesvis omfatta exercis och skarpskjutning med fortpjäscr samt övrig forttjänst.

Vid ingenjör- och förplägnadstrupperna torde reservtruppövningen lämpligen kunna anordnas samtidigt med linjens repetitionsövningar. Vad fästningsingenjörtrupperna angår, kan dock även hänsyn till fästningarnas krigsberedskap göra övningens förläggande till annan tidpunkt önskvärd.

Vid trängen torde, där icke särskilda omständigheter, såsom förut framhållits, påkalla undantag, ifrågavarande övning böra anordnas fristående från linjens repetitionsövningar.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

201 D. Inskrivningsväsendet.

I samband med 1901 års härordning erhöll riket en efter här- Områdesorganisationen avpassad militärterritoriell indelning uti arméfördelnings-, Inr,elnin9eninskrivnings- och rullföringsområden. Sedermera hava rullföringsområdena indelats uti landstorrnsområden; landstormens organisation ansluter sig nämligen till rullföringsområdesindelningen.

Av många skäl böra ändringar i denna indelning undvikas eller åtminstone vidtagas med stor varsamhet.

Vissa delar av föreliggande förslag till härordning skulle kunna föranleda ändring uti områdesindelningen. I detta hänseende må särskilt nämnas ökningen av Karlskrona och Vaxholms grenadjärregementen med vardera eu bataljon, tillkomsten av en ingenjörkår i Norrland samt den ifrågasatta ökningen av trupperna i Boden. Dessa organisationsförändringar påkalla dock icke med nödvändighet några mera ingripande ändringar i rullföringsområdesindelningen, utan endast vissa jämkningar i densamma. *

Den erforderliga ökningen av kontingenterna värnpliktiga till Karlskrona och Vaxholms grenadjärregementen kan sålunda vinnas genom jämkningar i uttagningen till specialvapnen. Möjligen erfordras för Karlskrona grenadjärregemente, att regementet, utöver kontingenten från Blekinge inskrivningsområde, erhåller en förstärkningskontingcnt från något närgränsande inskrivningsområde.

Beträffande det ökade rekrytbehovet inom Norrland äro följande synpunkter att beakta. Sjätte arraéfördelningsområdet har nätt och jämnt tillgång på värnpliktiga för att fylla behovet enligt nuvarande organisation.

Någon mera betydande utvidgning av arméfördelningsområdet kan icke ske, utan att den hävdvunna indelningen av inskrivnmgsområdena etter län eller landskap frångås. Det ökade rekrytbehovet för sjätte arméfördelningens och Bodens trupper uppgår emellertid till 400 man om året, motsvarande tillgången inom ett halvt inskrivningsområde. Under sådana förhållanden synes nämnda behov, utan ändring av värnpliktsområdesindelningen, höra fyllas med särskilda förstärkningskontingenter från andra delar av riket.

Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 28 käft. (Nr 58.) 26

202 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

En fördelning av värnpliktiga från ett rullföringsområde på mer än ett truppförband av samma vapenslag är icke främmande för nuvarande organisation, ehuru ett dylikt förfaringssätt hittills endast undantagsvis behövt anlitas. Framdeles torde emellertid anordningar av detta slag höra vidtagas i större utsträckning särskilt till följd av den relativt starka utvecklingen av försvarskrafterna i Norrland. Denna landsdels värnpliktstillgång kan nämligen under en avsevärd följd av år framåt icke täcka hela behovet.

Frånsett den provinsiella indelningen av rekryteringsområdena är härvid jämväl eu annan synpunkt att beakta. Norrland bär hittills företett en relativt stark folkökning. Aven om denna under kommande år icke skulle bliva fullt lika stark, torde den i varje fall bliva avsevärd. Härigenom kommer tillgången å värnpliktiga i Norrland att år för år något ökas, vilket i sin ordning medför, att behovet av hjälpkontingenter söderifrån i motsvarande mån så småningom minskas. Det synes med anledning härav mindre befogat att på grund av det nuvarande behovet vidtaga eu rubbning av den bestående områdesindelningen med alla därav härflytande olägenheter. Likaväl som värnpliktigt manskap från olika trakter av landet för närvarande tilldelas t. ex. Positionsartilleriregementet och ingenjörtrupperna, böra värnpliktiga från trakter, där manskapstillgången är jämförelsevis riklig, kunna tilldelas de norrländska truppförband, som därav äro i behov. Man har endast alt tillse, att den traditionella prägel av landskapsregementen,' som särskilt utmärker vårt infanteri, icke går förlorad och att varje regemente därför till huvudsaklig del rekryteras från eget inskrivningsområde och blott till en mindre del erhåller manskap från annat.

Det säger sig självt, att vid en sådan anordning hänsyn bör tagas till det vid frågans tidigare behandling inom Riksdagen uttalade önskemålet, att de värnpliktiga böra, så långt ske kan, få fullgöra värnplikten i hemorten. Under beaktande av detta önskemål måste uttagningen ordnas med hänsyn till ett flertal omständigheter, såsom tillgång och behov av manskap inom olika landsändar, kommunikationsmedel för de värnpliktigas samling in. in.

t u satt un<^er avdelningen »Organisationen: Fästningsbesättningar*

vism in- kommer att närmare angivas, avser föreliggande härordningsförslag, att ett fanteri- visst antal värnpliktiga, som vid inskrivningen tilldelas infanteriet, skall i regementen. saraman}iang härmed uttagas för att vid Norrbottens regemente eller vid Gottlands infanteriregemente fullgöra rekrytskola samt en eller flera repetitionsövningar i eu följd. Likaledes skall ett visst antal värnpliktiga

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

•203

uttagas för att vid Karlskrona och Vaxholms grenadjärregementen fullgöra första tjänstgöringen och första repetitionsövningen i eu följd. Ifrågavarande tjänstgörings början skulle, till skillnad mot tjänsten i övrigt, förläggas till våren. Såsom för närvarande sker vid all uttagning till den ena eller andra specialtjänsten, bör även härvid i främsta rummet frivillighetens väg anlitas.

Uttagningen till Karlskrona och Vaxholms grenadjärregementen skiljer sig emellertid från uttagningen till Norrbottens regemente och Gottlands infanteriregemente så till vida, att den förra motsvarar manskapsbehovet vid viss del — en bataljon — av vederbörande regemente i såväl fred som vid mobilisering, medan den senare däremot avser uppbringandet av truppförbandets manskapsstyrka endast under fredstjänstgöringen.

Med hänsyn härtill synes uttagningen till tjänstgöring vid Karlskrona och Vaxholms grenadjärregementen, vilken tjänstgöring skall taga sin början på våren, böra ske inom de områden, vilka äro avsedda att såväl i fred som vid mobilisering rekrytera dessa truppförband. För Vaxholms grcnadjårregemente är detta område liktydigt med Stockholms inskrivningsområde. Då detta område är så stort, att det för närvarande rekryterar icke mindre än tre infanteriregementen och dessutom lämnar betydande kontingenter till specialvapnen, torde det icke möta några betänkligheter att inom detta område uttaga det behövliga antalet värnpliktiga, helst som denna tjänstgöring måhända för eu del av det stora antalet inskrivningsskybliga kan ställa sig fördelaktigare än hösttjänstgöringen. För Karlskrona grenadjärregemente åter skulle rekryteringsområdet bliva Blekinge inskrivningsområde, möjligen, såsom redan framhållits, med förstärkningskontingent från lämpligt beläget rullföringsområde inom närgränsande inskrivningsområde. Därest svårighet skulle möta att utvälja en tredjedel av de infanterivärnpliktiga inom Blekinge inskrivningsområde till vårtjänstgöring, torde saken ändock kunna ordnas på lämpligt sätt. Sålunda kan exempelvis vårkontingenten vid Karlskrona grenadjärregemente uppdelas med eu del på Blekinge inskrivningsområde och återstoden på det rullföringsområde utom Blekinge inskrivningsområde, som bör lämna förstärkningskontingent till detta regemente.

Uttagningen till vårtjänstgöring vid Norrbottens regemente och Gottlands infanteriregemente, vilken, såsom redan framhållits, avser allenast fredstjänstgöringen, bör däremot läggas efter andra grunder. Då den i sak innebär bortkommendering av manskap från eget regemente under viss del av fredstjänstgöringen, bör tillses, att fredsstyrkan vid vederbörliga truppförband härigenom icke kommer att allt för starkt reduceras. Då vår-

204 Uttagning

till

fästnings-

artilleriet

och

fästnings-

ingenjör-

trupperna.

Rullförings

befälets

avlöning.

Kungl. Maj ds nåd. proposition nr f>8.

tjänstgöringen vid Norrbottens regemente avser en speciell utbildning, måste vid uttagningen behörig hänsyn tagas även härtill.

Aven för vissa delar av fästningsartilleriet och eventuellt även fåstningsingenjörtrupperna avser föreliggande förslag, såsom under avdelningen »Organisationen: Fästningsbesättningar» kommer att närmare angivas, att rekrytskolan skall ordnas med en höstgrupp och en vårgrupp. Ifrågavarande truppslags värnpliktiga måste följaktligen vid inskrivningen företrädesvis på frivillighetens väg fördelas på två grupper.

Uti den till 1901 års riksdag avlåtna propositionen angående ny härordning föreslogs såsom skälig ersättning till rullföringsbefälet å fastlandet för rullföringsområdesbefälhavare 4 kronor (i Stockholms stadsrullföringsområde 5 kronor), för rullföringsofficer i Stockholm 4 kronor samt för rullföringsbiträde 2 kronor, allt för dag räknat.

Riksdagen ansåg emellertid, att då det med ifrågavarande befattning förenade arbetet i allmänhet icke vore av den omfattning, att områdesbetälhavarna och deras biträden behövde bliva därmed upptagna alla årets dagar, ersättningarna borde beräknas för i runt tal 300 dagar. I enlighet med denna uppfattning blev jämväl ersättningen av Riksdagen bestämd.

Sedan emellertid rullföringsbefälets arbete visat sig bliva mera omfattande än Riksdagen förutsatt, blev vid 1907 års riksdag ersättningen höjd till de år 1901 föreslagna beloppen. På grund av det omfattande arbetet för de 6 biträdena vid Stockholms stadsrullföringsområde ävensom med hänsyn till de dyra levnadsomkostnaderna i Stockholm höjdes vid 1913 års riksdag ersättningen åt dessa biträden till 3 kronor 50 öre om dagen. Slutligen har i den till innevarande års första lagtima riksdag avlåtna statsverkspropositionen föreslagits en förhöjning i ersättningen åt de 3 rullföringsbiträdena vid Göteborgs stadsrullföringsområde.

Under åberopande av såväl görotnålens stora omfattning som de dyra levnadsomkostnaderna i Stockholm hemställde befälhavaren för och officerarna vid Stockholms stadsrullföringsområde i underdånig skrivelse den 6 december 1912 om höjning av den till dem utgående ersättningen. Framställningen föranledde emellertid icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Frågan återupptogs av chefen för fjärde arméfördelningen uti underdånig skrivelse den 29 december 1913. Denna framställning tillstyrktes av arméförvaltningens civila departement, men föranledde icke någon Kungl. Maj:ts framställning till sistlidne riksdag.

Kungl. Majtfs nåd. proposition nr 58.

205 Redan med nuvarande tjänstgöringsförhållanden måste den till rullföringsbefälet å fastlandet utgående ersättningen anses ganska knapp i förhållande till det arbete, som fordras. Det har också mött svårigheter att på ett nöjaktigt sätt rekrytera befattningarna vid rullföringsväsendet. Detta har bland annat medfört den olägenheten, att man ej sällan sett sig nödsakad att för ifrågavarande befattningars upprätthållande anlita officerare och underofficerare på stat, vilka därigenom dragits från sin egentliga uppgift.

Det föreliggande härordningsförslaget är ägnat att i flera avseenden öka rullföringsbefälets arbete. Först och främst kommer antalet värnpliktsklasser att ökas med tre, samtliga tillhörande beväringen, vilket i icke ringa grad kommer att öka arbetet med rullföringen och redovisningen. Vidare ökas inkallelsernas antal i beväringen vid de flesta truppslag med två, därav den ena för reservtruppövningen. I betraktande härav och med hänsyn till de svårigheter, som redan under nuvarande förhållanden yppat sig vid besättande av platserna vid rullföringsväsendet, synes en höjning av ersättningen för å fastlandet anställda såväl rullföringsområdesbefälhavare som rullföringsofficerare samt biträden icke allenast berättigad utan jämväl nödvändig. Härvid torde dock undantag böra göras för rullföringsbiträdena i Stockholm, vilka så nyligen som år 1913 fått sin ersättning höjd till 3 kronor 50 öre om dagen. Förhöjningen synes för samtliga icke kunna sättas lägre än till 1 krona om dagen. Ersättningen till rullföringsbefälet skulle följaktligen komma att per dag uppgå till: för rullföringsområdesbefälhavare vid Stockholms stadsrullföringsområde 6 kronor, för övriga rullföringsområdesbefälhavare samt för rullföringsofficerarna vid Stockholms stadsrullföringsområde 5 kronor, för rullföringsbiträden vid Stockholms stadsrullföringsområde 3 kronor 50 öre samt för övriga rullföringsbiträden 3 kronor.

Beträffande rullföringsväsendet å Gottland, för vilket gäller särskild stat och särskild organisation, synas förhållandena ej nu påkalla några ändringar.

206 Kungl. MajUs nåd. proposition nr 58.

Allmänna

synpunkter.

Officerskaderns fyllande.

IT. Betälet.

Sättet för befälsanskaffningen har nära samband med tjänstgöringstiden för de värnpliktiga. Ju grundligare den utbildning är, som kommer de värnpliktiga till del, desto lättare blir det att ur deras led erhålla erforderligt befäl. Med eu följdriktigt tillämpad värnplikt blir det möjligt att ställa varje tjänstduglig man på den plats inom krigsorganisationen, som lämpar sig för honom, och att sålunda erhålla det bästa utbytet av värnplikten. Härför kräves dock en längre utbildningstid, än som hos oss kan ifrågasättas för flertalet värnpliktiga. Vill man därför ur de värnpliktigas led erhålla befäl, måste utbildningstiden för ett visst antal värnpliktiga väsentligen förlängas.

Antalet befäl bör i främsta rummet bestämmas med ledning av mobiliseringsbehovet. Då det emellertid av kostnadsskäl är omöjligt att i fredstid underhålla ett så talrikt befäl, som erfordras vid mobilisering eller ens under regementsövningarna, måste den aktiva befälskadern huvudsakligen bestämmas med hänsyn till behovet under de värnpliktigas första tjänstgöring. Det antal befäl, som därutöver erfordras under regementsövningar och vid mobilisering, måste fyllas med reservbefäl.

A. Befälsbehovet under fredstid.

1. Officerare.

Någon svårighet att hålla den fasta officerskadern fulltalig torde endast vara att befara under övergångsåren, då densamma skall ökas samtidigt. med att en reservstat uppsättes.

Härvid åro två omständigheter bestämmande, nämligen möjligheten att vid krigsskolan utbilda det erforderliga antalet officerare och tilloppet till officersbanan.

Kung}. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

207 Den erforderliga årliga ökningen av antalet officerare på aktiv stat och på reservstat torde under övergångsåren icke behöva överstiga 80 officerare om året. Då för den nuvarande kaderns vidmakthållande under den närmaste tiden beräknas omkring 70 officerare om året, skulle således under övergångsåren högst 150 behöva årligen utbildas. Något hinder härför från krigsskolans sida lärer icke förefinnas. 1

Tilloppet till den aktiva officersbanan kan icke med visshet på förhand beräknas. Varje kaderökning har dock hittills visat sig medföra en motsvarande ökning av antalet aspiranter.1 2 Under förutsättning att nuvarande grunder för anställning och utbildning i huvudsak bibehållas, synes det berättigat antaga, att den aktiva officerskadern allt fortfarande utan svårighet skall kunna hållas fulltalig.

Emellertid hava försvarsberedningarna uttalat sig för en omfattande Officer*omläggning av officersrekryteringen och officersutbildningen. På förslag av oeh^ficefstredje försvarsberedningen hava försvarsberedningarna förordat underlöjt- utbildning. nantsgradens borttagande. De från krigsskolans officerskurs utexaminerade eleverna skulle i stället benämnas officersaspiranter och åtnjuta avlöning såsom sergeanter av andra klassen, till dess löjtnantsbeställning bleve ledig. Tjänstgöringen såsom officersaspirant skulle omfatta minst två år. Därjämte hava försvarsberedningarna framhållit, att officersutbildningen vid infanteriet bör anordnas så, att officers- och reservofficersaspiranter kunna tjänstgöra såsom underbefäl vid åtminstone större delen av en rekrytskola; till underlättande härav synas beredningarna hava tänkt sig, att dessa aspiranter skulle få börja sin utbildning under sommarferierna redan året innan de avlägga studentexamen.

Genom en anordning av sistnämnda slag skulle infanteriets officersaspiranter komma i en ofördelaktigare ställning än officersaspiranterna vid

1 Jfr chefens för krigsskolan utlåtande år 1908 till sakkunniga i fråga om införande av fast avlönat reservbefäl vid armén.

2 Så t. e. efter 1901 års härordning; antalet vid krigsskolan antagna elever utgjorde

år 1901 87

■•> 1902 126 ;> 1903 131 1904 136 » 1905 150 » 1906 129 » 1907 126

» 1908 95

Den lista maj innevarande år hade 412 ynglingar insänt ansökningar om anställning såsom officers- och reservofficersvolontärer.

208 Kanal. Maj:t.-i nåd. jjroposition nr 58.

övriga truppslag. Den av beredningarna anvisade utvägen att börja utbildningen under sommarferierna året före studentexamen lärer knappast böra ifrågakomma. Förr var det visserligen medgivet ynglingar att redan under skoltiden taga anställning såsom officersvolontärer, men bestämmelserna härom upphävdes under 1880-talet såsom olämpliga. Endast ett fåtal ynglingar torde redan under skolåldern hava nått en sådan utveckling, att de utan men kunna använda skolferierna till fullgörande av en del av värnpliktstjänstgöringen. Tillämpningen av förslaget skulle därför i regel medföra, att den blivande infanteriofficeren komme att avlägga officersexamen ett år senare än den, som vält annat truppslag, en anordning som ej kan vara tillrådlig.

Eu anordning i enlighet med tredje försvarsberedningens förslag beträffande de från krigsskolan utexaminerade eleverna är förknippad med allvarliga olägenheter.

Att sätta lönen för den från krigsskolan utexaminerade officersaspiranten lika med lönen för sergeant av andra klassen skulle innebära en avsevärd nedsättning av de nuvarande förmånerna och skulle följaktligen, i betraktande av de såväl med den allmänna som fackbildningen förenade kostnader, försvåra officersrekryteringen särskilt beträffande mindre bemedlade. Då Riksdagen så sent som år 1902 reglerat lönerna för de särskilda officersgraderna, synes för övrigt anledning till någon sänkning av den då bestämda avlöningen icke föreligga.

Det är att befara, att den föreslagna åtgärden skulle få betänkliga konsekvenser ej blott i fråga om officerstillgången utan även vid ordnandet av den fortsatta officers- och reservofficersutbildningen, i det att aspiranternas tjänsteställning komme att lägga hinder i vägen för deras användande på det för deras vidare utbildning mest ändamålsenliga sättet.

Den aktiva officerskaderns rekrytering, utbildning och befordran äro angelägenheter av den största vikt. På denna personals omsorgsfulla utbildning och duglighet är arméns tjänstbarhet i första hand beroende. Ändringar av grunderna för desamma böra företagas med varsamhet och äro särskilt under en förestående övergångstid betänkliga. Nuvarande grunder för rekryteringen av officerskåren — liksom av underofficerskåren — böra därför icke nu ändras, utan i huvudsak bibehållas. Vissa förändringar i sättet för officers- och reservofficersaspiranters antagande och befordran, ehuru icke av lika genomgripande art som de av försvarsberedningarna ifrågasatta, torde dock betingas av den nya härordningen.

I sammanhang med de föreslagna bestämmelser, som avse utbildning av studenter och likställda till chefer för plutoner eller motsvarande avdelningar, böra sålunda de nuvarande beställningarna såsom officers- och

209 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

reservofficersvolontärer indragas, samt officers- och reservofficersaspiranterna under sin utbildningstid likställas med värnpliktiga studenter. Även synes åtskilligt tala för att officersaspiranten vid befordran till underlöjtnant erhåller konstitutorial i stället för fullmakt å tjänsten.

2. Underofficerare.

Underofficerskadern rekryteras ur det fast anställda underbefälet av manskapsklass. Denna rekrytering har hittills icke mött svårighet. Några särskilda åtgärder äro icke heller erforderliga för att hålla underofficersgraderna fulltaliga. Detta utesluter emellertid icke, att underofficerarnas rekrytering och utbildning böra ytterligare förbättras. I detta syfte böra högre underofficersskolor anordnas för att förbättra underbefälets allmänbildning och militära duglighet. Dessa skolor skulle upptaga traditionerna från den såväl inom armen som bland allmänheten högt skattade infanterivolontärskolan å Karlsborg samt förverkliga syftet med den av 1907 års volontärkommission föreslagna underofficersskolans fortsättningskurs. Sannolikt skulle dylika läroanstalter bliva mycket eftersökta. Ett annat verksamt medel att uppmuntra förtjänta underofficerare och att ytterligare främja deras utbildning är att anvisa studiestipendier för underofficerare. Förslaget upptager också under kostnadsberäkningarna årligen tolv dylika stipendier å 800 kronor.

Frågan om en förbättrad utbildning för underofficerarna har ställts i samband med deras befordringsmöjligheter. Sålunda hava förslag utarbetats i syfte att bereda ökade befordringsmöjligheter för underofficerare samt för beredande av möjlighet för underofficer att efter avsked före pensionsåldern vinna anställning såsom reservofficer. Nämnda förslag synas i det hela hava vunnit försvarsberedningarnas gillande. Från militärt håll har uttalats, att officersbefordran i flera fall skulle utgöra ett välförtjänt erkännande för dugliga underofficerare, vilka avlagt studentexamen och övriga för officersbefordran uppställda kompetensprov. Ä andra sidan framhålles dock, att underofficerares befordran till officerare, därest den sker i större omfattning, skulle utöva en betydelsefull inverkan på såväl officers- som underofficerskårerna, en inverkan som även för underofficerskårens del kunde komma att visa sig i övervägande grad ofördelaktig. Någon särskild anledning att nu upptaga frågan till omedelbar lösning föreligger icke, då för närvarande såväl officers- som underofficersrekryteringen är i stort sett tillfredsställande. Utöver nyss omförmälda anvisande av stipendiemedel synas fördenskull särskilda åtgärder tills vidare ej påkallade.

Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 28 käft. (Nr 58.) 27

Under officerskaderns fyllande.

210 Kungl. May.ts nåd. proposition nr 58.

Allmänna

synpunkter.

Civilanställ-

ning.

3. Underbefäl av manskapet.

Egentligen är det endast beträffande denna befälskategori, som avsevärda svårigheter ur rekryteringshänsyn hittills mött; det är givetvis också på detta område, som de största vanskligheterna för framtiden kunna antagas uppkomma.

För en god rekrytering är det av allra största betydelse, att underbefälet vid avgång ur tjänsten beredes en tryggad framtid. I ett flertal stater är också s. k. civilanställning ordnad för väl meriterade militärer vid avgång ur den militära tjänsten. Sådan anordning har även i vårt land tillämpats, ehuru i ringa omfattning och i huvudsak utan statens direkta medverkan.

Civilanställningen kan, i vad den avser statstjänst, icke ordnas på samma sätt för alla statsinstitutioner; fastmera lärer den böra lämpas efter de särskilda statsinstitutionernas intressen, vilket också beaktats i det förslag till civilanställning vid postverket, som för närvarande är beroende på Kung]. Maj:ts prövning.

Civilanställningen såväl som volontärrekryteringen bör i viss mån ansluta sig till formerna för tjänsteavtal på den allmänna arbetsmarknaden. Intill senaste åren hava dylika avtal så gott som uteslutande förmedlats genom enskilda kommissionärer. Under senaste årtiondet har emellertid även i vårt land en offentlig arbetsförmedling trätt i verksamhet och utvecklats så, att den numera omfattar i det närmaste hela landet. Ensamt å manliga avdelningen tillsattes år 1913 genom den offentliga arbetsförmedlingen omkring 65,000 platser. Det torde vara påtagligt, att eu arbetsförmedling av denna omfattning kan bliva av betydelse såväl för att underlätta manskapsrekryteringen vid armén som då det gäller att bereda anställning för fast anställt manskap och värnpliktiga efter avslutad militär tjänstgöring. Arméns myndigheter hava också i dessa syften trätt i förbindelse med arbetsförmedlingsanstalterna, och alla skäl synas tala för en utvidgning och utveckling av detta samarbete. Frågan om åtgärder för civilanställning har gjorts till föremål för särskild utredning, efter vars avslutande förslag i ämnet kommer att framläggas.

Om det också är otvivelaktigt, att civilanställningen efter hand kan vinna önskvärd utveckling, synes dock nödvändigt att även vidtaga andra åtgärder för att underlätta och förbättra underbefälsrekryteringen. Dessa åtgärder böra i främsta rummet avse underbefälsutbildningen, avlöningsförmånerna samt själva formen för anställningen.

Kungl. Majtfs nåd. proposition nr 58.

211 Volontären ingår tjänsteavtal på vissa år. Första avtalet omfattar vanligen tre år. Enligt nu gällande grunder för underbefälsutbildningen vid infanteriet användes i regel första anställningsåret till rekrytutbildning, andra året till korpralsutbildning samt tredje året till underofficersutbildning.1 Anställningsåret börjar nominellt den 1 november; i allmänhet avslutas dock rekryteringen ej förrän den 1 februari; vid regementen med ogynnsamma rekryteringsförhållanden har medgivits än senare anställning; likaså kan värnpliktig, som under första tjänstgöringen eller under första repetitionsövningen tager anställning såsom volontär, beordras till korpralsskola samma år. Tjänstgöringen såsom befäl (instruktör) tager sin början vid beväringsrekrytskolan under andra anställningsåret. Samtidigt sker i allmänhet befordran till vicekorpral, såvida vakans finnes i nämnda grad. De unga vicekorpralerna äro ännu icke fullt utbildade inom tjänstens olika grenar; deras befälstjänstgöring avser jämväl deras egen vidare utbildning, på samma gång de i någon mån fylla behovet av befäl.

Med beväringsrekryternas inryckning omkring den 1 november kan detta utbildningssystem ej bibehållas. Det blir nämligen sannolikt nödvändigt att såsom befäl och instruktörer under beväringsrekrytskolan anlita flertalet av de volontärer, vilka undergå korpralsutbildning. Instruktörs- och befälstjänstgöringen kommer sålunda i regel att taga sin början redan med andra anställningsåret, d. v. s. i det närmaste ett halvt år tidigare än för närvarande.

Volontär, vilken tjänstgör såsom befäl och instruktör, bör antingen vid början av andra tjänståret befordras till vicekorpral eller, därest så icke befinnes lämpligt, utöver menig volontärs förmåner tillerkännas särskilt befälsarvode. Jämsides med befälstjänstgöringen vid beväringsrekrytskolan och efter densamma fortgår underbefälsutbildningen enligt i huvudsak samma grunder, som redan nu tilllämpas.

Den allmänna gången av utbildningen för volontär med treårig första anställning blir sålunda:

l:stn aret: rekrytskola och förberedande korpralsskola;

2:dra året: tjänstgöring såsom instruktör under beväringsrekrytskola samt korpralsutbildning (korpralsskola);

3:<lje året: tjänstgöring såsom instruktör under beväringsrekrytskola samt distinktionskorpralsutbildning (furirskola).

1 Volontärrekryt, som visat sig äga särskilda förutsättningar att redan andra utbildningsåret kunna deltaga i underofficersutbildningen, erhåller dock redan under första året förberedande underbefälsutbildning (Jfr instruktion för rekryt- och underbefälsutbildningen vid infanteriet, mom. 21).

Underbe-

fälsutbild-

ningen.

212 Gemensam

underoffi-

eersskola.

Avskeds-

premier.

Kungl Maj:ts nåd. proposition nr 68.

När beväringsrekrytskolan förlägges till tiden november—början av juli, blir det omöjligt att i enlighet med framställt förslag förlägga den förut omnämnda gemensamma underofticersskolan till tiden mellan de årliga vapenövningarna. Densamma bör emellertid icke heller pågå under november och december månader, då befälsbehovet för rekrytutbildningen är störst, utan begränsas till tiden januari—augusti, således omkring 8 månader.

Då eleverna under denna tid dragas från utbildningsarbetet vid regementet, bör såsom villkor för kommendering till skolan uppställas rekapitulering på minst två år, d. v. s. ett år utom det, då skolan genomgås.

Underofficersskolan bör utgöra kompetensvillkor för befordran till underofficer. För att underlätta rekryteringen och civilanställningen är det emellertid önskvärt, att såsom elever beordras större antal korpraler eller distinktionskorpraler (furirer), än som erfordras för underofficersrekryteringen.

Inom flera utländska arméer har man på senare tid börjat tillämpa system med premier för rekapitulanter. De grunder, efter vilka sådana premier utdelas, äro ganska olika; i ett fall hava de närmast karaktären av ålderstillägg, i ett annat av en större premie efter viss tids tjänst o. s. v.

Att vid avgången ur militärtjänst förfoga över ett visst kapital innebär en väsentligt ökad möjlighet till framtida utkomst. Den lämpligaste formen synes därför vara premier, som utbetalas vid avgång efter visst antal års väl vitsordad tjänst.

Vid bestämmandet av huru många års tjänst, som skall fordras för rätt till avskedspremic, bör hänsyn tagas till, att volontären först efter genomgången furirskola kan anses fullt utbildad och att för rätt att genomgå infanteriunderofficersskolan fordras rekapitulation på minst två år, d.”v. s. en sammanlagd tjänstetid av fem år. För rätt till premie bör därför fordras åtminstone ytterligare ett års tjänst. A andra sidan skulle det äldre och bättre avlönade underbefälets kvarstannande i tjänst en längre tid medföra försämrade befordringsutsikter för personalen i de lägre underbefälsgraderna, vilket försvårar rekryteringen och minskar tillgången på underbefäl vid mobilisering. På grund av nu angivna synpunkter bör såsom villkor för åtnjutande av särskild premie vid avsked stadgas en tjänstetid av minst sex år. Premiens storlek bör vara omkring 600 kronor. Sådan premie bör dock ej utgå till den, som erhåller civilanställning i statens tjänst. Under längre tid kvarstå i regel endast sådana

213 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

distinktionskorpraler (furirer), som äga förhoppning att vinna underofficersbefordran. Därest sådan distinktionskorpral (furir) avgår efter minst nio års tjänst utan att hava vunnit befordran till sergeant på stat, bör han vara berättigad till en högre premie av exempelvis 1 000 kronor.

Vad här sagts avser närmast infanteriet. Vid specialtruppslagen är rekryteringen i stort sett tillfredsställande redan under nuvarande förhållanden, varför det kan ifrågasättas, om särskilda åtgärder för dem erfordras. Då emellertid de åtgärder, som nu föreslås för infanteriet, möjligen, om intet företages för att även underlätta övriga truppslags rekrytering, kunna befaras förorsaka ett ökat antal vakanser vid dessa truppslag, synas avskedspremier böra tillkomma även specialtruppslagens fast anställda efter motsvarande bestämmelser som vid infanteriet. Då rekryteringen ställer sig väsentligen olika vid de särskilda truppslagen och å skilda förläggningsorter, synes det ändamålsenligt att låta ifrågavarande premier utgå med olika, efter förhållandena avpassade belopp enligt särskild tariff.

Det sannolika antalet avskedspremier årligen kan icke angivas med säkerhet. Antalet lägre premier torde kunna beräknas till 4 % och antalet högre premier till 2 / av antalet underbefäl.

En annan form för premier utgöres av anställningspremier. Sådana förekomma redan nu i den s. k. legan, vilken, ehuru fastställd till ett visst belopp per rekryt, genom särskilda bestämmelser ökats vid vissa tider eller för vissa truppförband.

En allmän höjning av legan skulle emellertid närma sig arten av en ordinarie avlöningsförhöjning och torde därför icke nu böra ifrågakomma. Den skulle dessutom icke verka tillräckligt snabbt. Giver rekryteringen för ett visst militärt utbildningsår mindre tillfredsställande resultat, erfordras nämligen åtgärder för att omedelbart fylla vakanserna i vicekorpralsgraden. Detta torde endast kunna ske genom att anställa redan under utbildning varande värnpliktiga, vilket bör ordnas på frivillighetens väg med användande av anställningspremier.

Anställningspremien bör göras så hög, att den innebär en ökad lockelse att taga fast anställning. Den bör därjämte vara olika, allt efter som anställning tages på ett eller två år, rekrytåret oräknat. Då anställning på två år är ur militär synpunkt fördelaktigare, bör premien för tvåårig anställning göras proportionsvis större än för ettårig. Premierna synas lämpligen böra sättas till 100 kronor för anställning på ett år och 300 kronor för anställning på två år. Premiernas belopp synas dock ej böra en gång för alla fixeras, utan bör åt regementschef överlämnas att efter

Anställnino spremier.

Behovet

under

repetitions

övningar.

214 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

förliandenvarande omständigheter inom vissa gränser bestämma premierna.

I främsta rummet lärer sådan anställning kunna förväntas av de till särskild tjänst vid infanteriet uttagna. Detta bör dock ej utesluta, att även andra värnpliktiga, som därtill befinnas lämpliga och villiga, kunna antagas. De förstnämndas villighet att taga anställning måste i hög grad befordras därigenom, att de efter slutad första tjänstgöring och därmed sammanhängande första repetitionsövning ofta nog torde kunna snart och säkert vänta befordran till underbefäl. Denna med den föreslagna övningstiden för infanteriet förknippade fördel måste högt skattas.

Erforderliga medel till såväl anställnings- som avskedspremier torde kunna beredas genom besparade rekryterings- och avlöningsmedel för fast anställt manskap.

För närvarande räknas, såsom nämnt, tjänsteavtal med volontär i hela år. För att underlätta rekapitulation synes tjänsteavtal böra medgivas även på halvt år. Den förnyade eller fortsatta anställningen skulle sålunda gälla tiden 1 november—30 april, d. v. s. den tid av året, då med undantag för regementsövningarna underbefälsbehovet på grund av den pågående enskilda utbildningen är störst. För volontären kan det utan tvivel innebära en fördel att få lämna tjänsten på våren, då arbetstillgången inom flera fack är störst. I betraktande av att underbefälets egen utbildning avslutas i regel först tredje anställningsåret på hösten ävensom med hänsyn till det stora underbefälsbehovet under regementsövningarna, synes dock tjänsteavtal på halvt år i allmänhet böra förekomma endast vid rekapitulation.

Det synes ej osannolikt, att med nu ifrågasatta förbättringar i avseende på det fast anställda underbefälets avlöning, utbildning och befordringsutsikter den för närvarande särskilt vid infanteriet förefintliga instruktörsbristen skall på frivillighetens väg kunna fyllas. Intill dess det visar sig, att så ej blir förhållandet, synas därför tvångsåtgärder till bristens täckande ej böra tillgripas.

Verkställda detalj beräkningar giva vid handen, att med i det följande föreslagen uttagning till och tjänstgöring såsom reserv- och värnpliktigt befäl av olika kategorier behovet under repetition sövningarna samtidigt blir tillgodosett.

Kungl. Majds nåd. proposition nr 58.

215 B. Mobiliseringsbehovet.

1. Officerare samt värnpliktiga utbildade till befälhavare för pluton och

motsvarande förband.

Officersbehovet bör i fresta hand fyllas med officerare på stat samt med förutvarande fast anställda officerare, som inträtt i reserven.

Med hänsyn till förbandens fasthet är en talrik aktiv officerspersonal önskvärd; av kostnadsskäl måste dock personalen på aktiv stat begränsas i huvudsak till fredsbehovet.

För att öka tillgången på fullt utbildat och tjänstevant befäl bör en reservstat införas, varom särskilt förslag kommer att framläggas.

Tillgången vid mobilisering å officerare i reserven är givetvis beroende av antalet officerare, som avgått ur tjänst å aktiv stat.

Jämföres sammanlagda tillgången på aktiva, reservstats- och andra krigstjänstskyldiga officerare efter genomförd härordning med mobiliseringsbehovet, framgår, att en avsevärd brist skulle uppstå, vilken måste fyllas på annat sätt.

Enligt nuvarande organisation har man för att fylla nämnda brist haft endast reservofficerare att tillgå. Aven för fyllande av behovet enligt den nu ifrågasatta organisationen bör denna officerskategori i första rummet anlitas. Den frågan framställer sig då, huruvida sannolikhet föreligger att erhålla reservofficerare i tillräckligt antal.

Antalet c från krigsskolan utexaminerade reservofficerare har år från år sjunkit. År 1907 utexaminerades 176 och år 1913 endast 54 reservofficersaspiranter; medeltalet årligen utexaminerade utgjorde under perioden 1907—1913 109 och under treårsperioden 1911—1913 endast 69. Den nuvarande reservofficersinstitutionen kan således sannolikt icke tillgodose ett ökat mobiliseringsbehov av officerare. Behovet i dess helhet lärer därför icke utan väsentligt ökade årliga kostnader kunna säkerställas annorledes än med värnpliktslagens hjälp.

I sådant syfte ifrågasättes också, att värnpliktiga med viss allmänbildning skola undergå utbildning i 485 dagar, reservtruppövning oräknad. En värnpliktstjänstgöring av sådan längd torde kunna jämställas med den

Aktiva och f. d. aktiva officerare.

Reservofficerare och värnpliktiga.

216 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

nuvarande kortare reservofficersutbildningen vid infanteriet med en varaktighet av omkring 470 dagar. Bildade värnpliktiga böra vid avslutandet av 485 dagars utbildning kunna vara jämförliga med den efter hittillsvarande grunder utbildade reservofficeren vid avslutandet av hans utbildningstid.

Emellertid måste den en gång förvärvade utbildningen genom återkommande övningar vidmakthållas. Skall mobiliseringsbehovet av officerare kunna fyllas med till officerstjänst utbildade värnpliktiga, måste utöver förut angivna utbildning komma ett antal repetitionsövningar fördelade över hela värnpliktstiden. En extra värnpliktsbörda av sådan omfattning endast för vissa kategorier värnpliktiga lärer dock icke kunna ifrågasättas. Reservofficerare, som frivilligt förplikta sig till vissa återkommande övningar, kunna därför allt fortfarande icke undvaras.

Härför tala särskilt vid vissa truppslag även andra skäl. Den hastiga utvecklingen på vapenteknikens områden kräver ofta återkommande övningar även för en del av det icke på stat varande befälet. Vid artilleriet tillkommer fordran på skjutteknisk utbildning, vilken ej står att vinna, än mindre bibehålla utan sådana återkommande övningar. Reservofficerare måste därjämte utbildas att inom reserven och i all synnerhet inom landstormen föra åtminstone kompanier eller motsvarande avdelningar. Till följd härav kunna icke alla reservofficerare ersättas med värnpliktiga, vilka utbildats till förare av pluton eller motsvarande avdelning. För att kunna fylla nödiga anspråk måste reservofficerarnas fortsatta tjänstgöringsskyldighet i någon mån utsträckas utöver nu gällande bestämmelser, så att de under tillräckligt lång tid komma att deltaga i regelbundet återkommande övningar inom linjen eller vid reservtrupperna.

Att, såsom nyss antytts, den till officerstjänst utbildade värnpliktige icke bör åläggas ett flertal repetitionsövningar innebär ej, att hans utbildning och kunskaper endast under ett fåtal år skulle komma att tillgodogöras armén vid mobilisering; det innebär blott, att han endast under ett fåtal år bör vid mobilisering omedelbart tagas i anspråk för fälttrupperna.

Det har redan påvisats, att antalet unga män, som välja att bliva reservofficerare, under senare år varit i ständigt sjunkande. Under sådana förhållanden torde det kunna ifrågasättas, huruvida det erforderliga antalet reservofficerare kan påräknas, särskilt om fordringarna på tjänstgöringsskyldigheten ökas. För besvarandet av denna fråga bör tydligen reservofficerens tjänstgöringsskyldighet jämföras med den till officerstjänst utbildade värnpliktiges. Ju mindre skillnaden är mellan de båda tjänstgöringstiderna, desto större sannolikhet finnes, att motiven för att eftersträva reservofficers ställning skola visa sig tillräckligt starka. Reservofficeren vid

217 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

infanteriet använder nu, frånsett de honom åliggande repetitionsövningarna, för sin utbildning omkring 1572 månader, d. v. s. omkring 7V2 månader mera än den nuvarande värnpliktstjänstgöringen och ungefär samma tid, som nu ifrågasattes för studenters och likställdas utbildning till plutonchefer. I jämförelse med den till plutonchef utbildade värnpliktige åtnjuter reservofficeren för sin ökade tjänstgöringsskyldighet förmånerna av officersställning även under fred, utsikten att vinna befordran till kaptens grad, ekiperingsbidrag vid första utnämningen, officersavlöning efter innehavande grad under tjänstgöring samt en mindre pension från fyllda 55 år. Det synes därför antagligt, att det erforderliga antalet reservofficerare för framtiden skall kunna erhållas.

I samma mån som värnpliktstjänstgöringen ökas för en viss kategori värnpliktiga, framträder starkare det berättigade i kravet, att denna tjänstgöring ej göres mera tyngande, än som oundgängligen kräves. Då offieersbristen vid mobilisering måste fyllas med studenter och därmed i bildningsavseende jämförliga samt flertalet av dem fortsätter sina studier vid universitet och andra läroanstalter, bör den militära tjänstgöringen ingripa så litet störande som möjligt i de fortsatta studierna. Ifrågavarande unge män böra därför, under förutsättning att de äro tillräckligt kroppsligt utvecklade, få börja sin tjänstgöring samma år, de avlägga student- eller motsvarande examen, om de under året fylla minst 18 år. Av samma anledning bör tjänstgöringen taga sin början under juni eller juli, d. v. s. kort efter studentexamen. Utbildningen, som fortgår i en följd till repetitionsövningarnas avslutande följande år, omfattar rekryt- och befälsutbildning samt avser utbildning till plutonchef eller motsvarande befäl vid specialtruppslagen. Ifrågavarande värnpliktiga deltaga i repetitionsövningarna vid vederbörligt truppförband första året såsom meniga, andra året såsom halvtropp- eller troppchefer samt tredje året såsom pluton- eller troppchefer.

För erhållande av det vid mobilisering behövliga antalet måste vid bestämmandet av huru stort antal, som årligen skall utbildas till reservofficerare samt till förare av pluton eller motsvarande avdelning, hänsyn tagas till de båda kategoriernas olika användbarhet, till avgången under årens lopp samt till att en del ej kunna tillgodogöra sig utbildningen. Utgår man ifrån, att den till plutonchef utbildade värnpliktige tjänstgör vid fälthären med dess depåer endast med sitt uppbåd och därefter i landstormen, erfordras, enligt verkställda beräkningar, sammanlagt för hela armén eu årskontingent uttagna för utbildning till reservofficerare och till värnpliktiga plutonchefer av ungefär 625 värnpliktiga.

Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 28 höft. (Nr 58.) 28

218 Under-

officers-

behovet.

Reserv-

under-

officerare.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Detta antal motsvarar ganska nära det årliga antalet vapenföra värnpliktiga med högre allmänbildning, som i avdelningen »Värnplikten: Tillgången å värnpliktiga» beräknats för arméns behov, sedan behövligt avdrag gjorts för officersaspiranter, marinen och vissa specialtjänster.

Uttagningen bör verkställas av inskrivningsmyndigheterna.

2. Underofficerare.

Såväl under fredstjänstgöring som vid mobilisering finnas en del tjänstebefattningar, vilka böra bestridas av underofficerare eller av personal med underofficerskompetens. Denna säi’skilda kompetens består i en genom mångårig fredstjänst vunnen rutin och förtrogenhet med utbildningsarbetets och den inre tjänstens enskildheter. Sådan tjänsterutin erfordras, utom under utbildningsarbetet, för tjänstebefattningar sådana som väbel, bataljons- och kompaniadjutant, sjukvårdsund erofficer m. fl. Därjämte bör vid varje kompani och motsvarande avdelning åtminstone vid linjetrupperna upptagas en underofficer till förfogande.

Yad nu sagts gäller närmast infanteriet, men äger sin tillämpning även vid övriga truppslag, om ock på grund av särskilda förhållanden underofficersbehovet vid trängen är proportionsvis större.

Underofficersbehovet måste fyllas så långt ske kan med underofficerare å aktiv stat och reservstat samt krigstjänstskyldiga pensionerade underofficerare. I mobiliseringsbehovet. uppstår emellertid en brist.

Av vad förut framhållits beträffande underofficerskompetensen framgår, att denna brist i regel icke kan fyllas med värnpliktigt befäl. En särskild kurs för utbildning av värnpliktiga underofficerare skulle nämligen icke kunna bibringa erforderlig tjänster utin.

Enligt Riksdagens beslut år 1905 få årligen anställas högst 60 reservunderofficerare, vilka kunna förvärva pensionsrätt. Antalet reservunderofficerare utgör för närvarande endast omkring 330.

Vid mobilisering måste därför ett avsevärt antal distinktionskorpraler (furirer) och förutvarande sådana konstitueras till underofficerare. Då emellertid f. d. distinktionskorpraler i regel ej äro skyldiga fullgöra någon ytterligare fredstjänstgöring — utom reservtruppövning, om de ej redan vid avskedstagandet passerat åldern därför — och således inom ett fåtal år måste anses hava förlorat sin militära duglighet i den grad, att de ej omedelbart vid mobilisering kunna användas för här ifrågavarande befattningar vid fälthären, skulle distinktionskorpraler (furirer) i aktiv tjänst

219 Kungl. Mnj:ts nåd. 'proposition nr 58.

komma att tagas i anspråk i alltför stor utsträckning. Vid beräkning av det erforderliga antalet reservunderofficerare måste även hänsyn tagas till landstormens behov. Ett ökat antal reservunderofficerare är därför önskvärt.

I fråga om en större ökning av reservunderofficerarnas antal möta dock vissa hinder, bland andra det att en från aktiv tjänst avgående distinktionskorpral (furir) icke bör befordras till reservsergeant med förbigående av äldre i tjänsten kvarstående kamrater i graden. Då de ifrågasatta åtgärderna för volontärrekryteringens underlättande och underbefälets höjande torde medföra en vida jämnare avgång ur distinktionskorprals(furir-)graden, synes det dock berättigat antaga, att reservunderofficersrekryteringen skall kunna ökas till omkring 90 om året. Till en del torde för övrigt ifrågavarande svårighet kunna undanröjas genom äldre distinktionskorpralers (furirers) befordran till sergeanter i regementet.

3. Underbefäl av manskapet.

Mobiliseringsbehovet av underbefäl av manskapet upptager icke endast det behov, som avser fyllandet av underbefälsplatserna enligt arméns ständiga indelning, utan även det antal, som erfordras för att fylla den deri återstående bristen på underofficerare.

Ytterligare ett behov måste tillgodoses. I fält förekomma nämligen så gott som ständigt tillfälliga uppdrag — patruller av olika slag såväl under marsch och vila som strid, posteringar och underbefälsposter, särskilda stridsuppdrag o. s. v. — för vilka det ej är möjligt eller lämpligt att använda hela taktiska förband. Särskilt framträder detta behov vid infanteriet och kavalleriet. Fullgörandet av dessa uppdrag kräver av ledaren samma befälsförmåga, samma snabba uppfattning och taktiska omdöme som av närmast motsvarande truppförbands befälhavare.

Sammanlagda behovet av underbefäl av manskapet enligt nu anförda grunder kan endast till ringa del fyllas med det aktiva fast anställda underbefälet.

För täckande av bristen finnes att tillgå dels f. d. fast anställt underbefäl dels reservunderbefäl.

Vid beräkningen av antalet f. d. fast anställda efter genomförd härordning måste hänsyn tagas till de föreslagna ändringarna i staterna, ändringarna i uppbådsindelningen ävensom i någon mån den påräkneliga höj-

Under-

befäls-

behovet.

F. d. fast anställda.

220 Reserv-

underbefäl.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

ningen av medeltjänstetiden, ökad underofficersbefordran m. in. Tillgången på f. d. fast anställt underbefäl efter genomförd härordning beräknas komma att efter mobiliseringsavdrag utgöra i runt tal 11,000.

Av verkställda beräkningar framgår, att brist uppstår vid alla truppslag utom vid kavalleriet och artilleriet. Vid kavalleriet förefinnes ett överskott ock vid artilleriet motsvarar tillgången behovet. Bristen vid ingenjörtrupperna är så ringa, att den icke påkallar någon särskild åtgärd.

Vid infanteriet, trängen och förplägnadstrupperna uppstår däremot eu avsevärd brist, vilken måste fyllas med reservunderbefäl; vid trängen kan dock en del av bristen fyllas med det vid kavalleriet förefintliga överskottet å f. d. fast anställt underbefäl.

Den nuvarande tillgången å reservunderbefäl är emellertid ej blott kvantitativt utan även kvalitativt otillfredsställande. Detta är också naturligt, då den hittillsvarande tjänstgöringstiden för de värnpliktiga vid infanteriet icke varit tillräcklig ens för utbildning till menig soldat. Med den föreslagna utsträckningen av första tjänstgöringen vid infanteriet komma i detta hänseende givetvis vida gynnsammare förhållanden att inträda, synnerligast som reservunderbefälsutbildningen underlättas därav, att utbildningen skall avse ej förmåga att utbilda trupp, utan endast förmåga att föra utbildad trupp.

Den för reservunderbefälets utbildning erforderliga ökningen av utbildningstidens längd måste anpassas efter tjänstgöringsperioderna vid truppslaget. Vid infanteriet tillgodoses underbefälsutbildningen för de värnpliktiga lämpligast genom att underbefälsämnena kvarhållas i tjänst under mellantiden mellan beväringsrekrytskolan och repetitionsövningen. Deras första tjänstgöring kommer härigenom att omfatta 310 dagar. Därefter deltaga de med sin årsklass i repetitionsövningarna. Hela deras värnpliktstjänstgöring, reservtruppövningen oräknad, kommer sålunda att omfatta 400 dagar.

Vid trängen är det tillfyllest att utsträcka underbefälsämnenas tjänstgöring i linjen till 365 dagar. Vissa omständigheter tala för, att denna särskilda utbildning tager sin början före beväringsrekrytskolan. I främsta rummet kommer därvid hästfrågan i betraktande; även det förhållandet, att de värnpliktiga underbefälsämnena under senare delen av sin utbildning böra äga tillfälle till praktisk befälsföring vid trupp, gör eu sådan förläggning av deras utbildningstid önskvärd. Deras första tjänstgöring jämte en därunder infallande repetitionsövning bör sålunda lämpligen omfatta tiden från början av november första året till början av september följande år

221 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

eller sammanlagt 305 dagar. Därefter hava de att med sin årsklass fullgöra återstående två repetitionsövningar.

Efter samma grunder, som angivits för trängen, synes reservunderbefälets vid förplägnadstrupperna utbildning böra ordnas.

På det att vid uttagningen till reservunderbefälsutbildning behörig hänsyn må bliva tagen till de värnpliktigas berättigade intressen och samtidigt de värnpliktiga må veta, till vilken tjänstgöring de inskrivas, bör uttagningen verkställas av inskrivningsmyndigheterna i samband med inskrivningen.

222 Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Y. Organisationen.

A. Högre truppförband.

Enligt de riktlinjer, som av dåvarande chefen för lantförsvarsdepartementet anbefalldes till efterrättelse vid utarbetandet av förslaget till 1901 års härordning, skulle härens sammansättning och indelning bestämmas så, att fälthären komme att utgöras av sex fullständiga, likformigt sammansatta arméfördelningar och en kavallerifördelning, att fästningarna erhölle nödiga besättningstrupper, som i regel borde vara förlagda därstädes redan under fred, samt att erforderligt antal reservtrupper (ur andra uppbådet) och landstormstrupper kunde bildas.

Redan genom 1892 års härordning hade hären blivit indelad i sex arméfördelningar, men det var först den år 1901 antagna härorganisationen, som bragte berörda indelning till fullbordan därigenom att de särskilda arméfördelningarna erhöllo en i huvudsak likformig sammansättning i avseende på infanteri, kavalleri och artilleri.

Arméns fredsindelning är för närvarande reglerad genom en kungl. kungörelse av den 13 juli 1911. Enligt denna äro arméns regementen och kårer uppdelade på sex arméfördelningar, Bodens trupper och Gottlands trupper. Arméns fredsindelning överensstämmer i stort sett med fälthärens indelning i operativa enheter.

Någon anledning att föreslå förändringar i härens nuvarande indelning föreligger icke. Det ifrågasättes således ej, att några nya linjearméfördelningar eller fästningstrupper skola uppsättas. Man bör i stället sträva efter dels att så mycket som möjligt konsolidera de befintliga operativa enheterna samt fästnings- och landstormstrupperna, dels och framför allt att genomföra en effektiv organisation av reservtrupper. Detta år nödvändigt med hänsyn till fälthärens såväl direkta som indirekta förstärkande; det senare genom att den befrias från lokala stridsuppgifter in. fl. företag, för vilka linjetrupper ej böra komma till användande.

Den direkta kvantitativa ökning, som föreliggande förslag avser att tillföra linjearmén, är icke av någon större omfattning. Det oaktat

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

innebär förslaget en stor förstärkning av fälthären jämväl i kvantitativt hänseende. I stället för att denna enligt nuvarande organisation måste försvagas genom detachering av trupper för sekundära stridsändamål, kan den efter genomförandet av den nu ifrågasatta organisationen icke blott i sin helhet användas för de avgörande operationerna utan därvid även påräkna ett kraftigt tillskott av reservtrupper.

I fråga om linjearméns sammansättning uti högre truppförband kommer organisationen således att utvecklas på det beståendes grund. Först sedan tillgången på värnpliktigt manskap på grund av folkmängdens ökning blivit så stor, att man icke längre kan med fördel tillgodogöra sig densamma inom ramen för den förefintliga organisationen, synes tid vara inne för en genomgripande ändring av arméorganisationen.

224 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

B. Linjeorganisationen.

1. Infanteriet.

1901 års Genom 1901 års härordning organiserades infanteriet på 28 rege-

härordning. menten, därav 27 på fastlandet och ett på Gottland. Av fastlandsregementena äro 24 avsedda för fälthärens sex arméfördelningar samt 3 till besättningar i kustfästningarna och i Boden. Gottlands infanteriregemente är avsett för Gottlands försvar.

De i arméfördelningarna ingående infanteriregementena och det för Boden avsedda Norrbottens regemente hava ensartad organisation och äro indelade i tre bataljoner å fyra kompanier, varemot de båda för kustfästningarna avsedda regementena äro organiserade vartdera på endast två bataljoner. Gottlands infanteriregemente är indelat på två bataljoner, den ena om sex infanterikompanier samt den andra om fyra infanterikompanier, ett trängkompani och en velocipedavdelning.

Karlskrona Under de år, som förflutit, sedan Karlskrona och Vaxholms grenadjär-

holmlgre- regementen erhöllo sin nuvarande organisation, har man kommit till den nadjärrege- uppfattningen, att jämväl dessa regementen böra organiseras på tre batalmenten. joner> För att även med den nu ifrågasatta längre tjänstgöringstiden för infanteriets värnpliktiga kunna tillgodose det allt starkare framträdande behovet av säkerhetsbesättningar i fästningarna året om erfordras nämligen för vardera fästningen ett infanteriregemente om tre bataljoner.

En dylik utökning av dessa regementen erfordras även för att respektive fästningar och tillhörande anläggningar vid mobilisering skola kunna erhålla krigsbesättningar av nöjaktig storlek och med erforderlig kännedom om fästningsanläggningarna och terrängen däromkring, ökningen innebär vidare indirekt ett stärkande av fälthären sålunda, att ur densamma icke behöva detacheras avdelningar till fästningarna, varjämte det blir möjligt att kunna giva fälthären ett direkt tillskott av infanteri, då sådant krigsläge är för handen, att större eller mindre delar av de båda rege-

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58. 225

mentena kunna, för understödjande av fälthärens operationer dragas från fästningarna.

Nu omförmälda organisationsförändring har förordats av chefen för generalstaben i hans år 1906 avgivna förslag till arméns stärkande, av den år 1907 sammankallade generalskommissionen, av 1907 års försvarskommitté samt av försvarsberedningarna.

Av nu angivna skäl synes en utveckling av de båda grenadjärregeinentena till ensartad organisation med övriga fastlandsregementen böra komma till stånd.

Enligt chefens för generalstaben förslag år 1906 skulle vid fält- utveckling infanteriets 24 regementen uppsättas »fjärdebataljoner», vilka skulle övasav linje'och även i fred. Genom att låta rekrytskolan taga sin början den 1 juni \asationen. komme man att under repetitionsövningarna förfoga över fyra årsklasser värnpliktiga. 1907 års generalskommission förordade uppsättning av 24 nya infanteribataljoner vid fältinfanteriet och uttalade såsom sin mening, att berörda regementen skulle kunna under repetitionsövningarna övas på fyra bataljoner även med en tillgång av endast tre årsklasser värnpliktiga.

Med den årliga värnpliktskontingent, som enligt nu föreliggande förslag kan påräknas, giva emellertid tre årsklasser eu alldeles otillräcklig övningsstyrka för infanteriregementets indelning på fyra bataljoner. Den ökade uttagningen till skidlöpare (spanare) i Boden och till vissa specialtruppslag ävensom Karlskrona och Vaxholms grenadjärregementens ökande till tre bataljoner samt uppsättandet, såsom härefter föreslås, av ett kulsprutekompani vid varje infanteriregemente komma att minska den redan med nuvarande organisation vid vissa regementen knappa övningsstyrkan. Tanken på regementen om fyra bataljoner måste därför uppgivas, så framt icke fyra årsklasser komma att deltaga i repetitionsövningarna, vilket åtminstone med den nu ifrågasatta förläggningen av rekrytskolan skulle kräva en ökning av antalet repetition sövningar i linjen från tre till fyra.

Utan en dylik ökning är en omorganisation av linjeregementet på fyra bataljoner utesluten.

Fälthärens infanteri är dock med hänsyn till de stridsuppgifter, inför vilka detsamma eventuellt kan komma att ställas, i behov av kvantitativ förstärkning. En sådan kan ernås, om man, i enlighet med 1907 års försvarskommittés förslag, vilket synes hava vunnit gillande av en stor del av försvarsberedningarnas ledamöter, vidtager sådana anordningar, att vid varje infanteriregemente å fastlandet må kunna vid mobilisering uppsättas en s. k. linjer eservbat olja n av värnpliktiga ur beväring ens första Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 28 käft. (Nr 58.) 29

226 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

uppbåd. Dylika reservbataljoner komina att i stridsvärde stå den egentliga fälthären ganska nära och böra kunna användas även för operationer i direkt anslutning till fälthären och således kvantitativt förstärka densamma, då krigsläget så påkallar. I avdelningen > Värn pliktstid och värnpliktsuppbåd» har redogjorts för de omständigheter, som göra en sådan organisation icke blott önskvärd, utan nödvändig för att krigsledningen må kunna för fälthären beräkna sex fullständiga arméfördelningar.

Uppsättandet vid varje infanteriregemente av en dylik reservbataljon måste betraktas såsom ett betydande tillskott i försvarskraft. Ur såväl organisatorisk som fältduglighetssynpunkt kräves dock, att dessa bataljoner erhålla tillfälle till övning i fredstid. Den för dem erforderliga befälspersonalen å aktiv stat kommer att i det följande angivas.

Föreliggande organisationsförslag avser, såsom i nyssberörda avdelning framhållits, att uppsätta reservbataljoner jämväl med värnpliktiga ur beväringens andra uppbåd. Huru befälsbehovet vid dessa bataljoner bör tillgodoses, angives i det följande.

Kulsprute- Erfarenheterna från de senaste krigen hava ådagalagt, att tillgång

kompanier. kulsprutor vid infanteriet i betydande grad stärker detta truppslags anfalls- och försvarskraft. Inom de flesta arméer äro också numera kulspruteavdelningar i en eller annan form organiserade.

Försvarsberedningarna hava förordat uppsättning vid varje infanteriregemente av en kulspruteavdelning, vilken under rekrytskolan skulle övas på en tropp om två pjäser och under repetitionsövningarna kunna svälla ut till ett kompani om sex pjäser.

Vårt infanteris förseende med kulsprutor torde med skäl kunna betecknas såsom ett av de mest angelägna försvarsbehoven. Då den organisation av kulsprutevapnet, som försvarsberedningarna tänkt sig, synes ändamålsenlig och utan tvivel skulle tillföra armén ett betydande krafttillskott, bör en sådan organisation genomföras.

Vid varje infanteriregemente bör alltså uppsättas ett kulsprutekompani om sex pjäser. Värnpliktig personal för kulsprutekompaniet, vilken bör utväljas bland de till befäl och fackmän uttagna värnpliktiga, bör under rekrytskolans senare del samt under uppehållet mellan rekrytskolan och repetitionsövningarna erhålla erforderlig fackutbildning, för vilket ändamål en kulsprutetropp organiseras. Samövning av två eller flera regementens kulsprutetroppar kan anordnas under sista delen av rekrytskolan. Under regementsövningarna bör vid varje regemente uppsättas ett kulsprutekompani, helst om tre troppar.

227 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Såsom befäl för de ifrågasatta reservformationerna avses huvudsak- Infanteriets ligen personal å reservstat och i reserven samt värnpliktigt befäl. Då den kadc^r:a,°/^' reservbataljon, som vid varje infanteriregemente å fastlandet skall uppsättas med värnpliktiga ur beväringcns första uppbåd, bör till sammansättning och beskaffenhet i övrigt göras så lika linjebataljonerna som möjligt, erfordras med nödvändighet, att åtminstone en major, två kaptener och en löjtnant, den sistnämnde avsedd såsom adjutant hos majoren, uppföras å aktiv stat. I fred krävas dessa officerare för behandling av ärenden angående reservtruppernas organisation, mobilisering och användning i krig. Majoren bör därjämte erhålla i uppdrag att med biträde av sin adjutant planlägga och förbereda samt leda reservtruppövningarna, att biträda regementschefen i utbildningsarbetet samt att övertaga vissa på den sistnämnde vilande värnplikts- och förvaltningsgöromål, som under nuvarande förhållanden i alltför hög grad draga honom från hans huvuduppgifter. Förutom arbete med reservorganisationen kommer en kapten att leda utbildningen av det värnpliktiga underbefälet, vilket för tillgodoseende av mobiliseringsbehovet årligen måste uttagas till ett antal, större än ett vanligt rekrytkompani, samt under större delen av utbildningstiden bilda ett fristående kompani. Att ledningen av detta underbefälskompani bör uppdragas åt en kapten synes självfallet. Den andre kaptenen erfordras såsom i det följande anföres även i anledning av kommenderingar utom regementet och för tjänstebefattningar, vilkas innehavare eljest äro frånvarande.

Den ifrågasatta uppsättningen av kulsprutekompanier kan icke genomföras, utan att officerskadern vid varje infanteriregemente ytterligare ökas med åtminstone en kapten och en löjtnant.

Med de nu ifrågasatta kaderökningarna — tillsammans 1 major,

3 kaptener och 2 löjtnanter vid varje infanteriregemente å fastlandet — torde antalet officerare per regemente bliva det minsta, som erfordras för fredstjänsten. Man får nämligen icke förbise, att, förutom det att åtskilliga nya tjänstegrenar tillkommit, behovet av officerare jämväl i övrigt kommer att stegras till följd av den nya organisationen. Bland omständigheter, som ställa ökade krav på officerskadrerna, må nämnas den särskilda utbildningen av studenter och med dem likställda samt den i annat sammanhang föreslagna, för hela armén gemensamma underofficersskolan. Vapenofficeren, vilken hittills i viss utsträckning disponerats för trupptjänstgöring, kan på grund av de för reservtruppernas beväpning ökade gevärsförråden, kulsprutekompaniernas uppsättande och den längre övningstiden hädanefter endast undantagsvis tagas i anspråk för trupptjänst. För flygtjänsten måste omkring 25 flyg-

228 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

spaningsofficerare beordras till F ill tf elegraf kåren från främmande truppförband. Av dessa beräknas omkring två tredjedelar eller i runt tal 16 tillhöra infanteriet. Nu angivna omständigheter komma givetvis att minska det för infanteriets egna övningar disponibla antalet officerare.

På grund av nu nämnda och andra särskilda kommenderingar, såsom vid ^^försvarsdepartementet, generalstaben, artilleristaben, arméfördelningsstaberna, militära högskolor, intendenturkåren m. in., minskas antalet för de värnpliktigas rekrytutbildning disponibla officerare enligt beräkning med i medeltal minst en kapten och sex subalternofficerare per infanteriregemente. Härförutom förekomma kommenderingar till skjutskola samt vapenofficers-, kulsprute-, signal- och ridkurser, vilka dock åtminstone delvis böra kunna förläggas till senare delen av rekrytskolan och tiden för skördeuppehållet. Befälstillgången under rekrytskolan blir i alla händelser så begränsad, att enligt verkställda detalj utredningar under större delen av densamma utöver kompanicheferna kunna påräknas högst 18 subalternofficerare såsom plutonchefer, medan behovet utgör 24.

Karlskrona och Vaxholms g r enadjär regementens utveckling till ensartad organisation med övriga infanteriregementen å fastlandet medför för vartdera regementet eu ökning av dess officerskader med, nyssberörda kaderökning inberäknad, 2 majorer, 5 kaptener, 8 löjtnanter och 4 underlöjtnanter.

Vid Norrbottens regemente kräves av särskilda anledningar en större förstärkning av officerskadern än vid övriga infanteriregementen. Den fordrande tjänsten såsom infanteribesättning i Bodens fästen och batterier ställer synnerligen stora krav på de reservformationer, som vid regementet skola uppsättas. I anledning härav måste regementets för reservformationerna avsedda officerskader beräknas något större än vid övriga infanteriregementen. Ett ökat antal officerare är jämväl för fredstjänstgöringen till fullo behövligt med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena vid regementet. Såsom under avdelningen »Organisationen: Fästningsbesättningar» kommer att närmare utvecklas, avses nämligen att vid regementet utbilda icke blott dess egna värnpliktiga, utan också ett betydligt antal från samtliga inskrivningsområden å fastlandet till utbildning såsom skidlöpare (spanare) uttagna värnpliktiga.

Även ett annat skäl för ökning av officerskadern vid Norrbottens regemente föreligger. För att landstormen skall få det värde för försvaret, som densamma, rätt ordnad och ledd, kan hava, böra aktiva eller f. d. aktiva officerare i krig användas på vissa av de för landstormens ledning mest betydelsefulla befälsposterna. Särskilt gör sig detta behov gällande inom Norrbottens inskrivningsområde.

Kungl. Majds nåd. proposition nr 58.

229 Av nu angivna orsaker bör officerskadern vid Norrbottens regemente ökas med 1 major, 6 kaptener och 6 löjtnanter.

Officerskåren vid Gottlands infanteriregemente bör organiseras i överensstämmelse med officerskåren vid ett linjeinfanteriregemente å fastlandet; detta innebär en ökning med 1 major och 3 kaptener samt minskning med 1 löjtnant.

Beträffande infanteriets underofficerskårer ifrågasättas inga andra Underofficer förändringar än sådana, som föranledas av den förut angivna omorganisa- raretionen av Vaxholms och Karlskrona grenadjärregementen samt av den erforderliga kaderökningen vid Norrbottens regemente. Antalet underofficerare bör således ökas vid vartdera grenadjärregementet med 4 fanjunkare och 8 sergeanter; vid Norrbottens regemente böra tillkomma 2 fanjunkare och 3 sergeanter. För underofficerskårens vid Gottlands infanteriregemente organiserande såsom vid övriga infanteriregementen bör fanjunkarnas antal ökas med 4 och sergeanternas minskas med 5.

Försvarsberedningarna hava upptagit antalet underbefäl av manskapet Fast vid varje infanteriregemente iitom de båda fotgardesregementena och Gott- anställt lands infanteriregemente till 130 mot nuvarande 132. Fotgardesrege- mans ap mentena, som för närvarande hava 12 vicekorpraler mera än övriga infanteriregementen å fastlandet, skulle bibehållas härvid. Beträffande Gottlands infanteriregemente borde ej någon förändring vidtagas i fråga om antalet underbefäl av manskapet. För att åstadkomma bättre löneförmåner inom distinktionskorpralsgraden och därigenom föranleda den dugligaste personalen att rekapitulera i större omfattning, än vad nu är händelsen, hava beredningarna föreslagit uppdelning av denna grad i två löneklasser. Benämningen distinktionskorpral skulle i samband därmed ändras till furir. För furir av första klassen skulle årslönen höjas med 240 kronor utöver distinktionskorprals nuvarande avlöning. Furir av andra klassen skulle åtnjuta samma avlöning som nuvarande distinktionskorpral. Därjämte skulle det sammanlagda antalet furirer vid ett regemente med sex överstiga det nuvarande antalet distinktionskorpraler, vilket jämväl komme att medföra ökning av antalet rekapitulanter. Med denna ökning av antalet distinktionskorpraler (furirer) skulle följa en minskning av antalet korpraler och vicekorpraler med fyra i vardera graden.

Underbefälet av manskapet kan anses fullt utbildat först med det år, under vilket underofficers-(furir-)-skola genomgås, d. v. s. i regel med det tredje tjänståret.; Tillgången å fullt utbildat underbefäl blir följaktligen i väsentlig grad beroende av den omfattning, i vilken manskapet rekapitule-

230 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

rar, varför åtgärder böra vidtagas för att främja rekapitulering. Då det synes sannolikt, att en ökning av distinktionskorpralernas antal och förbättring av deras löneförmåner kommer att bidraga till ökande av antalet rekapitulanter, har vad försvarsberedningarna förordat i fråga om grader och avlöningsklasser upptagits i föreliggande förslag. Däremot torde den föreslagna minskningen av underbefälet med 2 per regemente icke vara tillrådlig. Underbefälstillgången är redan nu knappt tillmätt. Då därtill kulsprutekompaniets behov måste tillgodoses, är det erforderligt att bibehålla underbefälet av manskapet vid nuvarande antal, 132, fördelade med 44 i varje grad. Gottlands infanteriregemente synes jämväl i avseende å underbefälet böra likställas med fastlandsregementena.

I fråga om sjukvårdspersonalen har, såsom försvarsberedningarna framhållit, saknaden av distinktion skorpralsgrad orsakat svårighet att hålla personalen fulltalig och få densamma väl rekryterad. En dylik grad bör därför inrättas, i samband varmed personalens sammanlagda antal kan minskas till det av försvarsberedningarna föreslagna. För varje infanteriregemente böra alltså upptagas 2 sjukvårdsdistinktionskorpraler (furirer) av andra klassen, 2 sjukvårdskorpraler, 2 sjukvårdsvicekorpraler och 2 sjukvårdssoldater. En sådan minskning av den fast anställda sjukvårdspersonalen är dock möjlig endast under förutsättning att, såsom i annat sammanhang ifrågasättes, värnpliktiga sjukvårdare erhålla tillfredsställande utbildning för att vid mobilisering kunna tjänstgöra såsom sjukvårdsbeställningsmän.

Tillkomsten av kulsprutor och uppsättandet av reservformationer kräva, såsom försvarsberedningarna jämväl erinrat, ökning av gevärshantverkarpersonalen med en beställning, vilken för åstadkommande av möjlighet jämväl för detta manskap att avancera till den högsta underbefälsgraden bör upptagas såsom distinktionskorprals-(furirs-)befattning av andra klassen.

Vidare har med anledning av infanteriets förseende med stamhästar och i enlighet med försvarsberedningarnas förslag för varje infanteriregemente upptagits en hovslagarbeställningsman, vilken av befordringsskäl uppförts såsom vicekorpral.

Den ifrågasatta utsträckningen av övningstiden för infanteriets värnpliktiga gör det möjligt att avsevärt minska antalet meniga volontärer vid infanteriregementena utom Svea och Göta livgarden samt Gottlands infanteriregemente. Garnisonstjänsten i huvudstaden och behovet av säkerhetsbesättning å Gottland göra det nödvändigt att vid nämnda tre regementen bibehålla deras nuvarande antal meniga volontärer. Att för övriga regementen bestämma det för underbefälets rekrytering erforderliga antalet volontärer till endast 48, såsom under vissa förutsättningar beräknades i 1901

231 Kungl. Maj:ts nåd. -proposition nr 58.

års härordningsförslag, är icke tillrådligt. Teoretiskt skulle detta antal möjligen förslå för rekrytering av underbefälet under särskilt gynnsamma förhållanden; för att säkerställa rekryteringen måste dock antalet något höjas. Härför tala jämväl andra omständigheter. Kulsprutekompaniet och signalavdelningen kräva nämligen ett ökat antal volontärer och en väl utbildad personal, förtrogen med den allmänna infanteritjänsten. Värnpliktiga, uttagna till denna speciella infanteri tjänst, kunna visserligen till avsevärd del fylla kulsprutekompaniets och signalavdelningens manskapsbehov, men det erfordras även en del manskap med större erfarenhet och vana, än de värnpliktiga hinna tillägna sig. I anledning härav böra för dessa formationer beräknas minst 12 meniga volontärer. Hela antalet meniga volontärer skulle följaktligen uppgå till 60, ett antal som jämväl ur rekryteringssynpunkt synes vara nödtorftigt tillfredsställande.

Särskilda officers- och reservofjicersvolontärer behöva icke upptagas i staterna, utan komma ifrågavarande volontärer, såsom i annat sammanhang närmare utvecklas, att under sin utbildningstid åtnjuta de för värnpliktiga bestämda förmånerna.

Infanteriets musikpersonal behandlas under avdelningen »Organisa- Musikpertionen: Musiken».

För att reservtrupperna skola erhålla nödig stadga och fasthet erfor- Befäl å redras ett större antal befäl, som genom aktiv tjänst förvärvat full tjänste- seristatvana, än som till följd av här förut angiven ökning av den aktiva kadern kan ställas till förfogande. Genom organiserandet av s. k. reservstatsbefäl i huvudsaklig överensstämmelse med det av särskilda kominitterade år 1909 avgivna förslag, vilket jämväl försvarsberedningarna förordat, kan berörda behov fyllas. Härom kommer särskilt förslag att framläggas.

Infanteriets behov av befäl är dock icke härigenom tillgodosett. Reservbefäl Ytterligare kräves ett stort antal reservbefäl och värnpliktigt befäl. För behovet härutinnan och sagda befäls utbildning har redogjorts i avdelnin- befäl. gen »Befälet».

2. Kavalleriet.

Genom 1901 års härordning skedde beträffande antalet kavallerirege- idol års menten och deras indelning i skvadroner ingen förändring i den då gäl- förordning. lande organisationen, vilken även därefter lämnats oförändrad. Kavalleriet

232 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

utgöres alltså för närvarande av sex regementen fördelningskavalleri, vartdera om fem skvadroner, samt två regementen, vartdera om tio skvadroner. De förändringar, som kavalleriet undergick genom 1901 års härordning, betingades dels av indelningsverkets fullständiga avskaffande och den fast anställda meniga personalens minskande till den styrka, som var erforderlig för att i förening med lämpligt antal värnpliktiga bilda fältdugliga skvadroner, och dels av behovet att i någon mån stärka befälskadern. Därjämte bestämdes, att vid slutligt, genomförd härordning skulle finnas vid vart och ett av fördelningskavalleriregementena 600 stamhästar och vid vartdera av tioskvadronsregementena 1,200 stamhästar. Härav återstår dock att anskaffa 200 hästar för vart och ett av de båda sistberörda regementena.

Kavalleriets Frågan om eu förändrad förläggning av delar utav de för kavalleri-

j»r aggning, fördelningen avsedda regementena bragtes på tal redan vid 1901 års riksdag, varvid dåvarande chefen för lantförsvarsdepartementet framhöll, att det vore till största fördel, om man kunde förstärka kavalleriet i övre Norrland, som vore vår mest hotade landsända, men att detta tillsvidare mötte mycket stora svårigheter ur rekryterings- och remonteringssynpunkt.

Sedan frågan om förflyttning av kavalleri till Norrland vid 1904 års riksdag i anledning av väckt motion ånyo varit under behandling, tillsatte Kungl. Maj:t, den 30 september samma år en kommitté för utredning angående behovet av ytterligare kavalleri i Norrland och sättet för fyllande av detta behov.

1 sitt den 31 januari 1905 avgivna utlåtande framhöll kommittén, att kavalleriet i Norrland borde redan i fredstid förstärkas, att ökningen borde för Norrbotten utgöras av fem skvadroner och för mellersta Norrland av ett lika stort truppförband, samt att Norrbottens behov av kavalleri borde i främsta rummet fyllas. Enligt kommitténs åsikt borde fem skvadroner från vartdera av Skånska husar- och dragonregementena ditflyttas.

Kommitténs förslag i dess helhet vann icke gillande av någon av de militära myndigheter, chefen för generalstaben, kavalleriinspektören samt cheferna för första och sjätte arméfördelningarna, som erhöllo tillfälle att avgiva yttrande i frågan. Mot förslaget anmärktes särskilt, att det skulle möta mycket stora svårigheter att så kort tid efter den stora utvidgning, som Norrlands trupper erhållit genom 1901 års härorganisation, uppsätta och rekrytera ännu flera truppförband i Norrland. Tanken att jämväl eu kavalleribataljon borde förläggas till mellersta Norrland, vann icke heller understöd av någon av de nämnda myndigheterna. Vidare framhölls, att en förflyttning av en kavalleribataljon till Norrbotten icke kunde betecknas såsom en av de mest angelägna anordningarna i försvarets

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

intresse. Chefen för första arméfördelningen anmärkte, att det ifrågavarande spörsmålet egentligen anginge, huruvida en styrka kavalleri borde förläggas till Boden för samverkan med fästningsbesättningen och för Norrbottens försvar.

1 chefens för generalstaben förslag år 1906 framhölls, att en förflyttning av vissa delar av de båda tioskvadronsregementena framdeles borde äga rum i överensstämmelse med kavallerikommitténs förslag. Generalskommissionen år 1907 anmärkte, att förflyttningen av delar av det i Skåne förlagda kavalleriet borde avse dessa kavalleriförbands användande såsom fördelningskavalleri i de två nya av kommissionen förordade arméfördelningarna.

Försvarskommittén av år 1907 kunde med hänsyn till rådande rekryteringsförhållanden i Norrland icke förorda förflyttning av mer än två skvadroner till Norrbotten.

Sedermera har inspektören för kavalleriet i skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 augusti 1911 ånyo bragd ifrågavarande spörsmål på tal och därvid, bland annat, förordat förflyttning av två skvadroner till Boden samt Skånska husar- och dragonregementenas uppdelning vartdera i två truppförband, ett om fem och ett om fyra skvadroner. över detta förslag hava chefen för generalstaben, chefen för första arméfördelningen och kommendanten i Boden blivit hörda. Den förstnämnde har, enär utrymme i fältartillerietablissemanget i Boden icke, såsom kavalleriinspektören förutsatt, vore disponibelt för förläggning av kavalleri dit samt fältartilleriets pågående viktiga haubitsorganisation således icke medgåve förslagets förverkligande på angivet sätt, förklarat sig sakna anledning att yttra sig om detsamma i övrigt-. Av chefen för första arméfördelningen har kavalleriinspektörens förslag i angivna delar tillstyrkts, varjämte förflyttning av två skvadroner till Boden förordats av kommendanten därstädes.

Tredje försvarsberedningen har preliminärt beslutat förorda förflyttning till Norrbotten av två skvadroner kavalleri, vilka skulle ingå i en spaningskår.

Pbl förflyttning av större kavalleriförband till Norrland synes för närvarande icke böra äga rum. Däremot torde behovet av kavalleri i Norrbotten vara oavvisligt. På grund härav kommer i avdelningen »Organisationen: Fästningsbesättningar» att föreslås förflyttning av en skvadron ur Skånska husarregementet till Boden för att tillgodose dåvarande besättningstruppers behov av kavalleri. Förläggandet av större kavalleristyrka till Norrbotten synes tillsvidare ej böra ifrågasättas. Rekryteringen av de i Boden garnisonerade truppförbanden vållar nämligen svårigheter icke blott i fråga om den fast anställda personalen, utan även beträffande Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 28 käft. (Nr 58.) 30

234 Kiingl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

de värnpliktiga. Då förevarande förslag därjämte avser en nödvändig utökning av artilleriet i Boden, kommer givetvis detta att stegra rekryteringsbehovet i fråga om såväl fast anställd som värnpliktig personal. Det synes därför nödvändigt att begränsa ditflyttningen av kavalleri till den styrka, vars förläggning därstädes är för fästningens behov oundgängligen erforderlig.

Kavalleriets organisation och förläggning böra därutöver i stort sett bibehållas. Förläggningsutrymme för den av Skånska husarregementets båda Uppsala-skvadroner, som ej förflyttas till Boden, kan, när Uppsala-förläggningen av utrymmesskäl måste upphöra, beredas vid regementets i Landskrona förlagda avdelning, som därefter kommer att bestå av fyra skvadroner.

Kulsprute- För att kavalleriet skall förmå att fylla de stridsuppgifter, inför vilka

ritkavaiu- detsamma under ett krig kan komma att ställas, måste det till sitt förriet. fogande erhålla kulsprutor. Det relativt ringa antal man, som vid kavalleriet kan deltaga i striden till fots, inskränker detta truppslags eldkraft. I de flesta utländska arméer har man av denna anledning vid kavalleriet organiserat kulspruteavdelningar. Det torde ej vara tillrådligt att längre uppskjuta införlivandet av kulspruteformationer med vårt kavalleri. Gentemot ett främmande kavalleri, försett med kulsprutor, kommer i annat fall det svenska kavalleriet, huru väl utbildat det i övrigt än må vara, att framstå såsom underlägset. Särskilt med hänsyn till vårt lands egenartade terrängförhållanden, i synnerhet i de nordliga delarna, torde uppträdandet av kulspruteavdelningar i förening med kavalleri kunna få synnerligen stor betydelse.

De kulspruteavdelningar, som skola tilldelas kavalleritruppförbanden, få icke göras för stora. Fara uppstår annars, att de komma att minska kavalleriets rörlighet, vilken med hänsyn till detta truppslags förnämsta uppgift, spaningen, icke får äventyras. För att lösa kavalleriets stridsuppgifter erfordras i regel icke heller något större antal kulsprutor. I betraktande härav torde kulspruteforinationerna vid kavalleriet böra begränsas till en tropp om två kulsprutor vid varje kavalleriregemente. Detta gäller även om de i kavallerifördelningen ingående stora regementena, åtminstone så länge denna fördelning är förenad med ridande artilleri. Vid kavalleriet skulle alltså uppsättas sammanlagt åtta kulsprutetroppar, envar om två kulsprutor.

Organisationen kräver en mindre ökning av antalet meniga volontärer, varjämte det antal värnpliktiga, som årligen tilldelas kavalleriet, måste ökas med 10 vid varje regemente.

Uppsättandet av kulspruteförband vid kavalleriet kräver även en ökning av antalet stamhästar. För att icke menligt inverka på kavalleriets

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

rörlighet och framkomlighet är det nödvändigt, att kulsprutetropparna hava till sitt förfogande goda och väl dresserade hästar. Det är icke nog med att kulspruteförbandet under långa marscher kan åtfölja kavalleriet, det måste jämväl kunna följa detsamma terrängledes för att exempelvis hastigt föras ut på en flygel. Att en dylik framkomlighet icke kan uppnås, om kulspruteförbanden vid mobilisering skola i sin helhet uppsättas å utskrivna hästar, är uppenbart. Däremot torde för vissa delar av kulspruteförbandet (stridsträng m. m.) vid mobilisering utskrivna hästar kunna användas.

I fråga om kavalleriets officers- och underofficerspersonal ifrågasättes Kavalleriets ingen förändring. Vidkommande det fast anställda manskapet gäller vid tågpersonal. kavalleriet i minst lika hög grad som vid infanteriet, att detsamma kan anses fullt utbildat först med det tredje tjänståret. Erhållandet av ett dugligt underbefäl är därför i hög grad beroende av manskapets villighet att taga förnyad anställning efter den första tjänstetidens utgång. Jämväl vid kavalleriet är därför en ökning av distinktionskorpralernas antal och förbättring av deras löneförmåner påkallad. Antalet distinktionskorpraler (furirer) torde i anledning härav böra ökas med 6 vid varje litet och 12 vid varje stort kavalleriregemente, och bör denna grad, såsom vid infanteriet, uppdelas i två avlöningsklasser. I sammanhang härmed kan vid varje regemente korpralernas antal minskas med 4 respektive 8 samt vicekorpralernas med 2 respektive 4, varjämte ytterligare 2 respektive 4 vicekorpraler torde kunna utbytas mot meniga volontärer. Den ökning, som kulsprutetropparna beräknats kräva, utgör 8 meniga volontärer vid varje regemente.

I enlighet med vad nu anförts hava i staterna upptagits följande antal beställningar för manskapet, nämligen vid varje fördelningskavalleriregemente 26 distinktionskorpraler (furirer), därav 8 av första och 18 av andra klassen, 26 korpraler, 26 vicekorpraler och 205 meniga volontärer, samt vid varje tioskvadronsregemente 52 distinktionskorpraler (furirer), därav 16 av första och 36 av andra klassen, 52 korpraler, 52 vicekorpraler och 402 meniga volontärer.

För beställning smännen har upptagits en distinktionskorprals-(furirs-) grad, varjämte sjukvårdspersonalen minskats vid varje litet regemente med en och vid varje stort regemente med två beställningar. Med hänsyn till kulsprutematerielen har det ansetts behövligt att vid varje regemente uppföra en hantverksvicekorpralsbeställning.

Kavalleriets musikpersonal behandlas i avdelningen »Organisationen:

Musiken».

236 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Skånska husar- och dragonregementenas hästantal.

Fältartille-

riet.

Behovet av det uti 1901 års härordning fastställda antalet stamhästar vid Skånska husar- och dragonregementena gör sig starkt gällande oavsett nu ifrågasatta organisationsförändringar. Uppsättandet av ett ökat antal reservformationer ur kavalleriet samt det större krav på kontingenter till staber m. m., som med den ifrågasatta arméorganisationen uppkommer, gör denna ökning av kavalleriets hästnumerär än mer trängande.

3. Artilleriet.

Fältartilleriet består av sex regementen, ett för envar av de sex arméfördelningarna. Varje regemente skall enligt 1901 års härorganisation i fred vara formerat på tre kanondivisioner å tre batterier och en haubitsdivision ä två batterier, vilkas uppsättning emellertid icke ännu är slutförd. Vid Vcndes artilleriregemente tinnes dessutom en ridande kanondivision om tre batterier, avsedd för kavallerifördelningen. Till fältartilleriet räknas även Gottlands artillerikår, vilken består av tre fältkanonbatterier och ett positionsbatteri.

Enligt 1901 års härordning skall Norrlands artilleriregementes haubitsdivision och en av dess kanondivisioner förläggas i Boden »för stärkande av de rörliga försvarskrafterna i Norrbotten». Kanondivisionen är uppsatt och förlagd i Boden, men haubitsdivision ens uppsättning har ej påbörjats.

Enligt försvarsberedningarnas förslag skulle, för att Norrlands artilleriregemente måtte liksom övriga fältartilleriregementen erhålla fyra divisioner, tre kanondivisioner och en haubitsdivision, samtliga förlagda till en ort och utan andra uppgifter än att vara sjätte arméfördelningens fältartilleri, regementets haubitsdivision uppsättas i Östersund samt en tredje kanondivision erhållas genom överflyttning av den nu i Vendes artilleriregemente ingående ridande divisionen, eventuellt ombeväpnad till en bergseller skogsartilleridivision. Norrlands artilleriregementes nu i Boden förlagda kanondivision skulle förbliva därstädes för att jämte en tung haubitsdivision tillgodose det tidiga gränsförsvarets och fästningsförsvarets behov av rörligt artilleri. Behovet av ett särskilt för samverkan med kavalleri avsett artilleri krävde ingen särskild fredsorganisation, utan kunde vid mobilisering tillgodoses genom uppsättning av nödigt antal batterier vid fältartilleriet.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

■231

De av försvarsberedningarna sålunda föreslagna organisationsförändringarna kunna icke tillstyrkas. Genom indragning av det ridande artilleriet skulle icke blott kavalleriet berövas stödet av en för sitt speciella ändamål utbildad artilleriavdelning, utan även organisationen rubbas hos de artilleriregementen, som skulle mobilisera särskilt artilleri för det självständiga kavalleriet. För att erforderliga delar av sjätte arméfördelningens fältartilleri skola vara att tillgå för det tidiga gränsförsvaret, bör Norrlands artilleriregementes haubitsdivision, såsom avsetts i 1901 års härordning, uppsättas i Boden samt jämte den därstädes redan befintliga kanondivisionen utgöra ett detachement ur nämnda regemente.

C C1

Beträffande Gottlands artillerikår ifrågasattes icke någon egentlig organisationsändring. Däremot torde det finnas ändamålsenligt att förse ett av de nuvarande fältkanonbatterierna med tung haubitsmateriel.

Positionsartilleriregementet är i fredstid organiserat på två haubitsdivisioner ä två batterier samt en division om ett kanonbatteri och ett kulsprutebatteri.

Under åberopande därav, att regementets huvudsakliga uppgift numera vore att förse fälthären med grovt haubitsartilleri, hava försvarsberedningarna förordat regementets upplösning och haubitsorganisationens överflyttning till vissa fältartilleriregementen sålunda, att vid vart och ett av Svea, Vendes och Norrlands artilleriregementen skulle uppsättas en tung haubitsdivison k två batterier. Kulspruteorganisationen borde införlivas med infanteriet och den tunga kanonmaterielen överflyttas till Karlsborg. En uppdelning av det tunga haubitsartilleriet på de nämnda fältartilleriregementena skulle bereda cheferna för dessa regementen möjlighet att i fred studera och leda ett artillerislag, som de med sannolikhet kunde få sig underställt i fält, samt möjliggöra samarbete mellan de särskilda artillerislagen, vilket vore av stor betydelse för fältartilleriets i dess helhet utveckling och rätta användning. Härigenom behövde dock icke det tunga haubitsartilleriets användning som arméartilleri omöjliggöras. Den föreslagna uppdelningen medförde en utökning av det tunga haubitsartilleriet med en division och skulle möjliggöra ett snabbare transporterande av sådant artilleri till kusttrakter, som hotades av fientliga landstigningsföretag, samt tillförsäkra de norrländska stridskrafterna särskilt tungt

O7 ö

fältartilleri.

Ej heller denna omorganisation kan tillstyrkas. En upplösning av Positionsartilleriregementet och det tunga haubitsartilleriets uppdelning på fältartilleriet på det sätt, som föreslagits, skulle nämligen medföra bestämda olägenheter.

Positions-

artilleriet.

238 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Det angivna önskemålet, att tunga haubitser redan i fred underställas fältartillerichef, bleve tillgodosett endast vid tre fältartilleriregementen, men däremot icke vid de tre återstående. Lika stor sannolikhet finnes emellertid, att det tunga artilleriet vid strid kan komma att lyda under cheferna för dessa senare regementen som under cheferna för de förra. Samverkan med fältartilleriet kan redan under nu rådande förhållanden vinnas, i det att vid större fälttjänstövningar tungt artilleri avdelas till däri deltagande fördelningar. För övrigt är det tunga artilleriets uppträdande i direkt samverkan med fälthärens fördelningar visserligen en av dess uppgifter, men även andra tillkomma detsamma. I större arméer, exempelvis Tysklands, sammanhålles det tunga artilleriet under fred i enhetliga förband och uppdelas först vid mobilisering så, att en del tilldelas fälthärens operativa enheter för direkt samverkan med och förstärkning av det lättare fältartilleriet, under det att återstoden fortfarande sammanhålles i självständiga förband, stående direkt till högsta ledningens förfogande. Fn sådan anordning förutsätter tydligen en relativt riklig tillgång på tungt artilleri. År detta artilleri däremot så fåtaligt som inom svenska armén, torde de ändamål, för vilka det tunga artilleriet måste avses, i sin helhet bäst tillgodoses, om detsamma bibehålies i enhetligt förband. Det tunga artilleriets splittrade användning måste undvikas. Det torde vara lättare och enklare att, när behov uppstår, tilldela tungt artilleri till viss häravdelning än att till samfällt uppträdande förena det tunga artilleriet från en splittrad organisation.

Det finnes även andra synpunkter, som vid denna frågas bedömande måste anses av betydelse. Vid fältartilleriet äro, redan enligt nuvarande organisation, i regementsförband sammanförda så många enheter, att skötseln av ett fältartilleriregemente i såväl fred som krig är förenad med avsevärda svårigheter. Att ytterligare öka enheternas antal vid en del av regementena och därtill med ett nytt slag av artilleri kan icke ske, utan att regementenas utbildning i fred och än mer deras mobilisering äventyras. Det torde vara tydligt, att ett av fyra divisioner med två slags beväpning sammansatt regemente ej utan vidare kan ökas med en division och denna därtill med ett tredje slags beväpning; därigenom bleve nämligen förbandet så stort, att det lämpligen borde organiseras som en av två regementen sammansatt brigad.

En uppdelning av Positionsartilleriregementet på fältartilleriregementena kan icke heller anses vara gagnelig för det tunga artilleriets egen utveckling. Införlivat i det lätta fältartilleriet, där det k om me att utgöra eu mindre del av det hela, skulle det tunga artilleriet helt säkert icke komma till sin rätt. Detta skulle bliva ofördelaktigt, särskilt med hänsyn

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

till utbildningen i skjuttekniskt hänseende, vilken utbildningsgren för det tunga artilleriet är i hög grad dominerande.

De besparingar i fråga om kasernbyggnader, som för tillfället skulle kunna göras genom den ifrågasatta uppdelningen, komma sannolikt att uppvägas av utgifter för utvidgning och förbättring av skjutfält för vissa regementen.

Av nu angivna skäl bör positionsartilleriet fortfarande bibehållas i enhetligt förband. I anledning av kulspruteformationers uppsättande vid infanteriet bör det nu i Positionsartilleriregementets fredsorganisation ingående kulsprutebatteriet ersättas av ett batteri tunga kanoner, varigenom regementets tredje division blir en tung kanondivision.

Fästningsartilleriet utgöres av Boden-Karlsborgs artilleriregemente om tio kompanier. Sex kompanier äro under benämning Bodens artilleribataljon förlagda i Boden såsom artilleribesättning. Återstående fyra kompanier bilda Karlsborgs artilleribataljon.

Försvarsb svedning av na hava förordat, att två kompanier skulle flyttas från Karlsborg till Boden, vars artilleribesättning, sedan befästningsanläggningarna numera blivit i det väsentligaste färdigställda, vore i behov av sådan förstärkning. Av sålunda i Boden befintliga åtta kompanier och den därstädes förlagda lätta kanondivisionen skulle bildas Bodens artilleriregemente om fem divisioner, nämligen tre fästningsdivisioner å två batterier, en tung haubitsdivision likaledes ä två batterier samt en lätt kanondivision å tre batterier. De två å Karlsborg kvarvarande kompanierna skulle, med någon förstärkning av den fasta kadern, organiseras såsom en tung kanondivision, detacherad ur Göta artilleriregemente och med huvudsaklig uppgift att uppsätta s. k. arméartilleri.

Såsom framgår av vad förut anförts, vilar försvarsberedningarnas förslag om införlivning av den i Boden förlagda lätta kanondivisionen i det föreslagna Bodens artilleriregemente på den förutsättningen, att Norrlands artilleriregemente skulle i ersättning tilldelas den nu i Vendes artilleriregemente ingående ridande divisionen. Då sistnämnda omflyttning icke kunnat tillstyrkas, följer därav, att förstnämnda division bör fortfarande tillhöra Norrlands artilleriregemente, på det att sjätte arméfördelningen må erhålla samma styrka av fältartilleri som övriga arméfördelningar.

En ökning av artilleribesättningen i Boden är, såsom försvarsberedningarna erinrat, av behovet oavvisligen påkallad. Enligt vad kommendanten i Boden i avgivet yttrande uppgivit, bör ökningen omfatta helst tre kompanier, men kan genom vissa kombinationer begränsas till två.

Fästnings-

artilleriet.

Bergs- och skoqsartilleri.

240 Kung t. Maj:is nåd. proposition nr 58.

Någon avsevärd minskning av artilleribesättningen å Karlsborg kan dock icke äga rum.

Att skilja den i Boden förlagda artilleristyrkan från den å Karlsborg befintliga kan ej anses tillrådligt, emedan en växelverkan mellan de båda bataljonerna är önskvärd ur flera synpunkter, icke minst med hänsyn till de svårigheter, som visat sig vara förbundna med rekryteringen av Bodenbataljonens personal.

Boden-Karlsborgs artilleriregemente bör alltså utökas till att omfatta tolv kompanier, varav åtta skola vara förlagda i Boden och resten å Karlsborg.

i skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 juli 1910 har dåvarande chefen för sjätte arméfördelningen förordat, att vid arméfördelningen en division bergs- eller skogsartilleri måtte uppsättas. Behovet av ett bärbart artilleri, framfört å packdjur, hade nämligen gjort sig oavvisligen gällande. Genom tillgång på några batterier sådant artilleri, vilka ägde framkomlighet å spänger över älvarna samt å stigar genom skogarna och å fjällsluttningarna, skulle arméfördelningen sättas i stånd att från lämpliga ställningar verksamt bekämpa en blivande motståndare och stödja egna trupper i striden.

Chefen för generalstaben har i yttrande över nu berörda hemställan framhållit, att om bergs- eller skogsartilleri skulle uppsättas, måste detsamma, med hänsyn till sin begränsade användbarhet bliva ett tillskott i befintlig artilleristyrka och icke införas i stället för andra bättre behövliga batterier. I chefens för generalstaben yttrande har generalfälttygmästaren, som jämväl blivit i ärendet hörd, i huvudsak instämt.

Förse arskornmittén av år 1907 har uttalat, att den funne taktiska fördelar förenade med tillgång å bergs- och skogsartilleri vid krigföring i vissa delar av Norrland, vadan det vore önskvärt, att frågan om införande av sådant artilleri upptoges, sedan fältartilleriets organisation vid samtliga regementen i enlighet med 1901 års beslut blivit genomförd.

Jämväl försvar sberedning ärna hava såsom sin åsikt framhållit, att ett lätt framkomligt bergs- eller skogsartilleri skulle vara armén till stor nytta under ett fälttåg i landets norra delar. Dylikt artilleri kunde till en början tilldelas sjätte arméfördelningen sålunda, att den ridande divisionen, vilken enligt beredningarnas förslag skulle överflyttas till Norrlands artilleriregemente och inom snar framtid vore i behov av ny kanonmateriel, omorganiserades till eu bergs- eller skogsartilleridivision. Försök borde snarast sättas i gång för utrönande, vilken materiel och vilket transportsätt som vore lämpligast för vår terräng.

Vid olika tillfällen har behov framträtt av en lättare bergs- och skogskanon, särskilt för krigföring inom vissa delar av landet. Att ut-

241 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

byta tre fältkanonbatterier mot bergs- eller skogsbatterier kan dock icke vara tillrådligt. Vid uppträdande i öppen och framkomlig terräng har nämligen bergs- eller skogskanonen på grund av sin mindre eldkraft ej samma stridsvärde som fältkanonen. Frågan om införlivande av bergseller skogskanoner med vårt fältartilleri är emellertid av den betydelse, att försök med sådan materiel inom en snar framtid böra komma till utförande. Härför torde ett batteri av den Vendes artilleriregemente tillhörande divisionen kunna användas. Det ridande artilleriet synes icke med nödvändighet behöva räkna mer än två batterier. Det tredje batteriet skulle därför, kunna användas till försök med bergs- och skogskanoner, särskilt som den ridande divisionens kanonmateriel är föråldrad och delvis försliten samt kräver förnyelse inom den närmaste framtiden.

Fältartilleriets fast anställda personal har ännu icke uppbringats till den numerär, som fastställts uti 1901 års härordning. Sålunda återstå att för vart och ett av de sex fältartilleriregementena i staterna uppföra 2 kaptener (för Svea artilleriregemente endast en), 2 löjtnanter, 2 sergeanter, 18 konstaplar och 1 officers- eller reservofficersvolontär samt för vart och ett av Vendes och Upplands artilleriregementen dessutom 1 major.

Fältartilleriets reservorganisation kräver liksom infanteriets särskilda målsmän vid truppförbanden. Då vid de sex fältartilleriregementena förutom regementschefen endast finnes det antal regementsofficerare, som erfordras såsom chefer för fredsdivisionerna, måste eu regementsofficer tillkomma såsom reservtruppernas målsman i fred och befälhavare i krig. Behovet.i fred av en sådan regementsofficer vid fältartilleriregementena framstår därjämte liksom vid infanteriet tydligt, om hänsyn tages till de regementscheferna redan nu åliggande göromålens omfattning. Mobiliseringsförberedel^erna för det stora antal formationer, som redan under nuvarande organisation skola uppsättas vid fältartilleriet, äro nämligen synnerligen omfattande och påkalla, att regementscheferna erhålla biträde i detta ^arbete. Med den förstärkta reservorganisation, som nu ifrågasattes, framstår behovet härav ännu tydligare. Fara uppstår i annat fall, att regementscheferna alltför mycket dragas från sin huvuduppgift, ledning och övervakande av utbildningsarbetet.

I. staten för vart och ett av de sex fältartilleriregementena bör av nu angivna skäl uppföras en ny regementsofficersbeställning, och bör denna med hänsyn till antalet majorsbeställningar vara av överstelöjtnants grad.

Försvarsberedningarnas förslag till artilleriets omorganisation upptag.er en betydligt reducerad kader. Beredningarna synas hava ansett, att aitilleriets reservorganisation skulle kunna genomföras även med en minsk- Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 28 käft. (Nr 58.) 31

Fältartillcricts fast anställda personal.

242 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

ning av den aktiva kadern under dess genom 1901 års härordning fastställda storlek. En minskning låter sig dock ej genomföra vad kompaniofticerarna angår och endast i mindre omfattning beträffande underbefälet av manskapet. Den nedsättning av antalet kaptener vid varje fältartilleriregemente under det år 1901 fastställda, vilken ägt runa i föreliggande förslag, har sin orsak däri, att motsvarande antal beställningar, nämligen tre styresmän för artilleriets fabriker och tre tygmästare, uppförts å särskild stat.

För artilleriets liksom för Övriga truppslags reservtormationer måste i största möjliga utsträckning användas reservstatsbefäl, reservbefäl och värnpliktigt befäl. Det får dock ej förbises, att för artilleriets framgåno-srika”uppträdande i fält den speciella tjänsterutin, som kräves för ett riktigt skjuttekniskt förfarande, måste förefinnas i ungefärligen samma grad hos reservformationernas befäl som hos linjetruppernas. Ett batteri, som ej är utrustat med skjutkunnigt befäl, kan ej fylla sin uppgift och kan därigenom indirekt bliva till skada. För artilleriets reservformationer måste därför aktivt befäl och reservstatsbefäl tagas i anspråk i jämförelsevis stor utsträckning. Då reservstaten likväl icke kan tillsvidare utvecklas utöver en viss gräns, måste jämväl en del aktiva officerare tagas i anspråk för reservformationerna. Med hänsyn till artilleriets användbarhet vid mobilisering kan därför en minskning av antalet aktiva kompaniofficerare

under det år 1901 bestämda ej äga rum.

Även fredstjänsten kräver sagda antal kompaniofficerare. Förutom den personal, som erfordras för särskild tjänst inom regementet (i regements- och divisionsexpeditionerna, såsom tygmästare, kasern- och vapenofficerare m. m.), förekomma nämligen årligen så talrika koinmenderingar till artilleri- och ingenjörhögskolan, till övriga skolor och utbildmngskurser, till tjänst i artilleristaben och i fördelnings- m. fl. staber o. s. v., att för utbildningsarbetet vid batterierna i regel återstår förutom batterichefen i medeltal endast en officer per batteri. De många och olika befattningar, för vilka personalen vid artilleriet skall utbildas, betinga dessutom specialisering av utbildningen, men bristen på disponibla kompaniofficerare förhindrar, att denna i önskvärd utsträckning ledes av officerare. Visserligen skola enligt 1901 års härordning tillkomma fyra kompaniofficerare per fältartilleriregemente (för Svea artilleriregemente tre) utöver, de i 1914 års stater upptagna, vilket är ägnat att i någon mån .minska sistberörda olägenhet, men samtidigt uppstå i samband med föreliggande härordningsförslag nya krav såsom utbildningskurser för reservbefälet, ökade förråd för reservformationerna o. s. v., varjämte en subalternofficer måste avses såsom adjutant för den nytillkommande regementsofficeren.

243 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

I fältartilleriets stater hava, på grund av vad nu anförts, antalet kompaniofficerare upptagits till det genom 1901 års härordning bestämda antalet, minskat vid vart och ett av de sex fältartilleriregementena med en kaptensbeställning av andra klassen. Positionsartilleriregementets officerskader har bibehållits vid nuvarande antal. Den ifrågasatta utökningen av fästningsartilleriet kräver uppförande å Boden-Karlsborgs artilleriregementes stat . av följande nya officersbeställningar, nämligen 1 major, 2 kaptener, 3 löjtnanter och 2 underlöjtnanter.

Antalet underofficerare vid artilleriet har upptagits till det genom 1901 års härordning fastställda antalet med undantag för Boden-Karlsborgs artilleriregemente, som i anledning av tillkomsten av två nya kompanier erhållit eu ökning av underofficerskadern med 2 styckjunkare och 8 sergeanter.

Underbefälet av manskapet skulle enligt försvarsberedningarnas organisationsförslag högst väsentligt minskas, i samband varmed dock de meniga volontärernas antal skulle ökas. Under det att enligt 1901 års härordning pa varje batteri komma 15 underbefäl och 12 meniga volontärer, skulle motsvarande antal enligt försvarsberedningarnas förslå^ utgöra 9 respektive 16.

Eu så omfattande minskning av antalet underbefäl låter sig icke förena med tjänstens krav. Under förutsättning att förstekonstaplarna bibehållas vid det genom 1901 års härordning bestämda antalet eller 5 per batteri samt att deras kvarstannande i tjänst uppmuntras genom införande. av en högre löneklass, i likhet med vad som föreslås beträffande distinktionskorpralerna vid övriga truppslag, kan dock, enligt vad verkställd utredning giver vid handen, antalet andrekonstaplar och vicekonstaplar utan större olägenhet begränsas till 4 av vardera graden per batteri.

I enlighet härmed hava i staterna för de sex fältartilleriregementena uppförts följande antal underbefäl av manskapet per batteri räknat, nämligen 5 förstekonstaplar (furirer), 4 andrekonstaplar och 4 vicekonstaplar. Samma beräkningsgrund har använts i fråga om Positionsartilleriregementets och Boden-Karlsborgs artilleriregementes underbefäl av manskapet. Gottlands artillerikår har bibehållits vid nuvarande antal underbefäl av nämnda slag.

Med nu angivet antal underbefäl av manskapet böra de meniga volontärerna bibehållas vid nuvarande numerär utom beträffande Boden- Karlsborgs artilleriregemente, vars utökning kräver en höjning av de meniga volontärernas antal från 130 till 156.

I likhet med vad som föreslås beträffande övriga truppslag, bör jämväl för artilleriets beställning smän införas förstekonstapels-(furir-)-beställning av andra klassen, i samband varmed sjukvårdspersonalen kan något

244 Artilleriets

tygstater.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

minskas, nämligen med 3 beställningar vid de fem lika stora fält artilleriregementena, 4 vid Vendes artilleriregemente, 2 vid Gottlands artillerikår samt 1 vid Positionsartillerii'egementet. För Boden-Karlsborgs artilleriregemente måste med anledning av regementets förseende med stamhästar

o o CJ

upptagas 4 hovslagarbeställningsmän.

Artilleriets musikpersonal behandlas i avdelningen »Organisationen: Musiken».

Enligt ett av tredje försvarsberedningen avgivet yttrande angående artilleriets förråd, verkstäder, fabriker m. m., vilket blivit av försvarsberedninqarna i plenum preliminärt godkänt, skulle tygstationerna i Stockholm, Göteborg, Kristianstad, Östersund, Uppsala, Jönköping och _å Gottland, i stället för att såsom nu är förhållandet utgöra självständiga förvaltningsenheter, införlivas med vederbörliga artilleritruppförband och uppgå i dessas förvaltningar. En dylik åtgärd motiverades bland annat därav, att truppförbanden numera under egen uppbörd hade största delen av den artillerimateriel, som förr förvarades i tygstationernas förråd, samt att därmed arbetet med materielens iståndsättande efter övningar och vidmakthållande i övrigt kommit att på ett mera intimt sätt beröra truppförbanden. Därtill koinme, att den i tygstationernas verkstäder tjänstgörande personalen till huvudsaklig del utgjordes av truppförbandens hantverksbeställningsmän samt yrkeskunniga värnpliktiga. Då det vidare ålåge vederbörande truppförbandschef att sörja för, att utrustningen av vapen och ammunition vore fullständig och befunne sig i krigsdugligt skick, borde all för truppförbandet avsedd materiel och de inrättningar, som funnes för densammas vidmakthållande, ställas under truppförbandsförvaltningens direkta vård och uppsikt. Tygverkstäderna vid det i Stockholm förlagda artilleritruppförbandet borde inrättas så, att i dem kunde utföras de försök med och undersökningar av materiel m. in., som arméförvaltningens artilleridepartement kunde finna nödiga.

Tygstationen i Boden, som hade att betjäna såväl därstädes förlagda artilleritruppförband som till fästningen hörande anläggningar, borde med hänsyn härtill bibehållas såsom en självständig förvaltningsenhet.

Tygstationen å Karlsborg borde utvecklas till ett centralförråd för hela artilleriet med verkstäder för nytillverkning och större omändringsarbeten, och borde dit förflyttas tygverkstädernas i Stockholm drift och den i Stockholmsförråden befintliga materielen, som icke skulle förvaras vid artilleritruppförband.

Tygmästarbefattningarna å Karlsborg och i Boden borde icke vidare bestridas av artilleriofficerare å truppförbandens stater utan uppföras såsom

245 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

självständiga beställningar å vederbörlig stat, den förra med majors och den senare med kaptens av första klassen löneförmåner. Särskilda tygofficerare skulle icke, såsom nu i Stockholm och å Karlsborg, vidare beordras.

Till följd av förutnämnda tygstationers införlivande med respektive truppförband kunde den nu å »Artilleriets tygstater» upptagna tygstatspersonalen icke obetydligt minskas. Vid varje truppförband erfordrades nämligen för handhavande av tyggöromålen förutom tvgmästaren endast en . tygförvaltare och en tygverkmästare. Tygförvaltarna vore nu i avlöningshänseende likställda med löjtnant av första klassen, men borde, vid det förhållande att de bleve endast materialförvaltare och icke vidare kassaförvaltare, beträffande avlöningsförmånerna likställas med de intendenturkåren tillhörande förrådsförvaltarna, vilka åtnjöte fanjunkares löneförmåner. I stället för de nuvarande tygunderofficerarna borde anställas yrkeskunniga verkmästare. Besiktningsrustmästare och tygskrivare erfordrades endast vid tygstationerna å Karlsborg och i Boden. Besiktningsrustmästargöromålen vid truppförbanden kunde utföras antingen av verkmästaren eller av vapen underofficeren och för skrivgöromåls utförande kunde tygförvaltaren erhålla biträde från truppförbandet,

Av de nu å »Artilleriets tygstater» uppförda 60 tyghantverkarbeställningarna skulle behållas endast sex, avsedda för de tyghantverkare vid tygstationen i Boden, vilka hade sin huvudsakliga tjänstgöring vid de särskilda fästena m. in. därstädes. Anställande av tygarbetare å fast stat såsom ^ tyghantverkare vore icke behövligt, utan kunde de dem åliggande göromalen utföras av pa vanligt sätt anställda arbetare. Vid artilleriets fabriker och de intendenturförråden tillhörande verkstäderna funnes icke på ordinarie stat uppförda beställningar för arbetare.

Den personal, som erfordrades vid tygstationerna å Karlsboro- och i Boden, utgjordes av:

vid tygstationen å Karlsborg 1 tygmästare, 1 tygingenjör, 4 tygförvaltare av första klassen, 3 tygverkmästare, 1 besiktningsrustmästare och 3 tygskrivare, samt

vid tygstationen i Boden 1 tygmästare, 1 tygförvaltare, av första klassen, 1 tygverkmästare, 1 besiktningsrustmästare och 1 tygskrivare.

All den personal, som enligt försvarsberedningarnas förslag skulle för artilleriets förråd och verkstäder uppföras å särskild stat såsom fast anställd, utgjordes av 2 tygmästare, 1 tygingenjör, 5 tygförvaltare av törsta klassen, 7 tygförvaltare av andra klassen, li tygverkmästare, 2 besiktningsrustmästare och 4 tygskrivare.

Försvarsberedningarna hava därjämte förordat, att särskilda löne-

246 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

förmåner för fälttygmästaren uppföras å stat för artilleriets förråd, verkstäder m. m.

General fälttygmästaren vilken erhållit tillfälle att yttra sig över försvarsberedningarnas förslag, har endast i nedannämnda hänseenden haft erinringar däremot att göra.

Med hänsyn till de försök med och undersökningar av materiel, som arrnéförvaltningens artilleridepartement kunde finna av nöden utföra, skulle det ur flera synpunkter medföra olägenheter att införliva tygstationen i Stockholm med truppförband. Den måste därför bibehållas och beträffande personalbehov intaga en mellanställning mellan Karlsborgs tygstation och truppförbandens tygstationer.

Med förläggning av nytillverkningarna till Karlsborgs tygstation uppstode behov "av bostadsbyggnader för personalen och för ökat antal extra arbetare. Kostnaden härför komme att åtminstone delvis uppvägas av minskad kostnad vid framtida förläggning av Stockholms tygstation å Järvafältet.

Det vore ej lämpligt att indraga samtliga tyghantverkarbeställningar utom de för tygstationen i Boden avsedda. Den vid tygstationerna förekommande iståndsättningen av artillerimaterielen krävde av personalen en kännedom om densamma, som man ej med säkerhet kunde påräkna hos extra arbetare, vilka ofta nog ej kvarbleve i tjänst längre tid. Dessutom skulle vid t}^gstationen truppförbandets hantverksbeställningsmän utbildas i sina yrken, och det vore ej lämpligt att överlämna denna utbildning åt extra arbetare. Ävenledes måste tyghantverkare finnas för att vid förfall för verkmästaren fullgöra dennes åligganden. Apteringen av artilleriammunition krävde även tillsyn av fullt pålitlig person, och denna kunde lämpligen utövas av därtill" utbildad tyghantverkare. Dessa omständigheter nödvändiggjorde, att tyghantverkare funnes anställda vid varje tygstation, dock i regel ej till större antal än en i varje yrke (smed, gevärshantverkare, sadelmakare och snickare) för att tjänstgöra såsom förmän, dock med skyldighet att deltaga i arbete. Vid de mindre tygstationerna erfordrades således 4 tyghantverkare utom på Gottland, där 3 vore tillräckligt antal, samt i Uppsala och Jönköping, där för tjänstgöring vid de närbelägna skjutfälten ytterligare en behövdes. För Karlsborgs och Stockholms tygstationer borde beräknas 2 i varje yrke eller inalles. 8. I Boden erfordrades förutom de vid fästena tjänstgörande en i varje yrke eller tillhopa 9. Totalantalet tyghantverkare bleve således 50.

Bibehållandet av tygstationen i Stockholm med självständig förvaltning nödvändiggjorde, att ytterligare en tyginästarbeställning med kaptens

247 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

av första klassen löneförmåner uppfördes såsom självständig beställning. I övrigt behövdes för denna tygstation, med hänsyn till att densamma skulle betjäna två truppförband och dessutom stå till artilleridepartementets förfogande, 1 tygförvaltare av första klassen, 1 tygförvaltare av andra klassen, 2 verkmästare eller besiktningsrustmästare och L tygskrivare.

Den av försvarsberedningarna föreslagna införlivningen av tygstationerna i Göteborg, Kristianstad, Östersund, Uppsala, Jönköping och å Gottland bör med hänsyn till därmed ur såväl organisatorisk som ekonomisk synpunkt förenade fördelar komma till stånd. Tygstationen i Stockholm bör däremot på de av generalfälttygmästaren åberopade skäl bibehållas med självständig förvaltning.

Tygstationen å Karlsborg bör inrättas till ett centralförråd för hela artilleriet. Genom sitt läge lämpar den sig härför i vida högre grad än Stockholms tygstation. Den omfattande verkstadsdriften vid sistnämnda station bör, i vad densamma icke avser de i Stockholm förlagda artilleritruppförbanden eller artilleridepartementets försök och undersökningar, jämväl överflyttas till Karlsborgs tygstation.

Då tygmästarbefattningarna vid de tre iygstationer, som bibehållas med självständig förvaltning, fullt ut taga sina innehavares tid och arbetskrafter i anspråk, böra för dessa befattningars bestridande icke, såsom nu är fallet, beordras officerare ur artilleriet, utan böra desamma uppföras som självständiga beställningar i vederbörlig stat. För den ena av dessa tre befattningar bör utgå majors och för de båda övriga kaptens av första klassen löneförmåner. De sex tygmästarna vid artilleritruppförbanden böra beordras bland å truppförbandens stater upptagna kompaniofficerare. Beordrandet av särskilda tygofficerare torde efter den här föreslagna organisationens genomförande icke behöva förekomma.

Med hänsyn till vad generalfälttygmästaren anfört rörande lämpligheten av att hava tyghantverkare på ordinarie stat, böra endast tio dylika beställningar i mån av avgång bland berörda personal avföras ur staten.

Tygstatspersonalens antal och fördelning bör bestämmas i enlighet med försvarsberedningarnas förslag med de ändringar däri, som förordats av generalfälttygmästaren.

Till fälttygmästare beordras en officer ur artilleriet (för närvarande en överstelöjtnant), vilken härför, förutom avlöningen från sitt truppförband, bekommer ett arvode om 1,800 kronor. Denna anordning medför för det truppförband, varifrån fälttygmästare!! tages, den olägenheten, att detsamma mister en av sina divisionschefer, vilket givetvis inverkar menligt på utbildningen. Fälttygmästarbefattningen bör därför, med löne-

248 Kungi. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Artilleriets

fabriker.

förmåner såsom för överstelöjtnant ökade med berörda arvode, uppföras å den stat, som upptager artilleriets övriga tekniska personal.

Försvarsberedningarna hava förordat, att ammunitionsfabrikens hela verksamhet koncentreras å Karlsborg och oatt följaktligen den nuvarande fabriksavdelningen å Marieberg indrages. A Karlsborg funnes invid dervarande fabrik utrymme för utvidgning av fabriksetablissemanget. Genom ett sammanförande av de båda fabriksavdelningarna på eu plats till en enda fabrik kunde besparingar göras beträffande förvaltning, maskinella anordningar och förråd och dessa besparingar torde komma att uppväga de ökade transportkostnader, som uppstode vid distribuering av fabrikens tillverkningar ensamt från Karlsborg.

Till styresmän för artilleriets,, tre fabriker, Karl Gustav stads gevärsfaktori, ammunitionsfabriken och Åkers krutbruk, beordrades officerare ur artilleriet — för närvarande tre kaptener — vilka förutom avlöning från respektive truppförband uppbure arvoden, envar 2,500 kronor. Enär dessa befattningar vore fullt självständiga tjänster, borde för innehavarna av dem fulla löneförmåner uppföras å vederbörlig stat för artilleriets fabriker.

Efter sammanslagning av ammunitionsfabrikens båda avdelningar behövde till fabriken beordras endast en arbetsofficer, varjämte,,en fabriksförvaltar- och en fabriksskrivarbeställning kunde indragas. Å fabrikens stat vore för närvarande uppförd endast en verkmästarbeställning, men tjänstgjorde såsom verkmästare jämväl fyra underofficerare mot arvoden av 500 kronor. Då fem verkmästare vore behövliga även efter en sammanslagning, borde de samtliga uppföras å fabrikens stat och underofficerare således icke vidare beordras till fabi-iken för utövande av verkmästarbefattningen.

Vid gevärsfaktoriet kunde likaledes indragas en fabriksförvaltaroch en fabriksskrivarbeställning och borde dit beordras endast en besiktningsofficer. „

Vid Åkers krutbruk funnes för närvarande endast en verkmästare, men erfordrades för att ersätta förmännen vid vissa delar av fabrikationen ytterligare två verkmästare, vilka borde erhålla samma avlöning som fabriksskrivare.

GeneralfäIttygmästaren har i sitt yttrande över försvarsberedningarnas förslag framhållit, att vid styresmännens för fabrikerna uppförande å staten för artilleriets fabriker löneförmånerna borde bestämmas så, att styresmännen kunde komma i åtnjutande av majors pension vid för rätten till dylik uppnådd tjänsteålder. Löneförmånerna borde därför bestämmas till kaptens

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

av första klassen lön och dagavlöning jämte ett ålderstillägg å 600 kronor efter fem års tjänst såsom styresman ävensom ett årligt arvode å 2,400 kronor. De skulle härigenom efter 5 års tjänst komma i åtnjutande av 500 kronor högre löneinkomst än för närvarande. Denna förhöjning vore fullt motiverad av det stora ansvar, som ålåge dem. Under den tid av över tjugu år, som förflutit sedan de nuvarande arvodena å 2,500 kronor bestämdes, hade deras arbete blivit högst betydligt ökat, i vissa fall mer än fördubblat. Fordringarna på dessa tjänstemäns insikter, erfarenhet och arbetsförmåga hade alltjämt stegrats, och det vore välbetänkt att å dessa platser söka kvarhålla personer, som till följd av sin kompetens kunde bliva eftersökta av den privata industrien. I jämförelse med de avlöningsförmåner, denna erbjöde, vore de föreslagna ändock låga.

Vid ammunitionsfabriken och gevärsfaktoriet erfordrades med hänsyn till materiel- och medelsuppbördens omfattning det nuvarande antalet fabriksförvaltare och fabriksskrivare.

Vid ammunitionsfabrikens mekaniska avdelning å Ivarlsborg tjänstgjorde för närvarande såsom verkmästare jämväl en av de å »Artilleriets tygstater» uppförda besiktningsrustmästarna med ett tilläggsarvode å 1,000 kronor. Denna verkmästarbefattning vore synnerligen krävande och borde under benämning öververkmästare uppföras å fabrikens stat med löneförmåner lika med fabriksförvaltares.

I enlighet med chefens för generalstabens förslag till 1901 års härordning borde fabrikernas lönestater överföras från ordinarie vapenanslaget till avlöningsanslaget; och borde de därvid sammanföras med »Artilleriets tygstater» till en gemensam stat. Därigenom vunnes fördelen, att personal kunde, då så befunnes lämpligt, förflyttas mellan fabriker och tygstationer, vilket hittills ej kunnat ske utan vederbörandes medgivande, ett förhållande som kunde vålla olägenheter.

De skäl, som tala för förläggning av artilleriets centralförråd med tillhörande verkstäder till Karlsborg, äga giltighet jämväl i fråga om den av försvarsberedningarna förordade förflyttningen av ammunitionsfabrikens Mariebergsavdelning till Ivarlsborg. Då en dylik förflyttning med därav följande koncentrering av fabriksdriften på en plats jämväl är ägnad att medföra besparing av årsutgifterna för berörda fabrik, bör densamma komma till utförande.

På de här förut anförda skälen böra befattningarna såsom styresmän vid fabrikerna uppföras såsom särskilda beställningar, varvid löneförmånerna upptagas till de av generalfälttygmästaren förordade belopp. Möjligheten att för dessa tjänster erhålla verkligt dugande krafter är i hög Bihang till senare Riksdagens protokoll 11)14. 1 sarnl. 28 höft. (Nr 58.) 32

250 Armé förvaltningens artilleridepartements militärbyrå och artilleristaben.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

grad beroende av de löneförmåner, som kunna erbjudas. Med hänsyn till den konkurrens, som härutinnan förefinnes mellan statsverket och den enskilda företagarverksamheten, måste de föreslagna löneförmånerna anses lågt tilltagna.

Övrig för fabrikerna fast anställd personal bör bestämmas till det av generalfälttygmästaren angivna antal, och böra således i nu gällande stater vidtagas endast de ändringar, att för ammunitionsfabriken uppföras dels en öververkmästare med samma löneförmåner som för fabriksförvaltare och dels, i stället för de fyra nu mot tilläggsarvoden till fabriken beordrade underofficerarna, fyra verkmästare av första klassen, samt att personalen vid Åkers krutbruk ökas med två verkmästare av andra klassen.

På sätt generalfälttygmästaren föreslagit, bör all den för artilleriets förråd och verkstäder samt fabriker fast anställda personalen upptagas på en gemensam stat under avlöningsanslaget, vilken kan benämnas »Stat för artilleriets fabriker och tygstater». A denna stat uppföres jämväl fälttygmästarbeställ ningen.

För sv ar sb svedning ärna hava förordat, att till tjänstgöring å artilleridepartementets militärbyrås första expeditionsavdelning, som hade att handlägga huvudsakligen ärenden angående arméns handvapen och dessas ammunition, borde beordras i stället för två artilleristabsofficerare två infanteriofficerare med erforderlig kompetens.

Den nu under artilleristaben sorterande utrustningsavdelningen borde överföras till artilleridepartementets militärbyrå, så att densamma jämte militärbyråns konstruktionsavdelning komme under fälttygmästarens chefskap. En stor del av de ärenden, som behandlades av avdelningarna, vore nämligen närbesläktade, och vore avdelningarna beträffande vissa ärenden uttryckligen ålagda att samråda med varandra. A konstruktionsavdelningen borde i stället för en av de där tjänstgörande artilleristabsofficerarna anställas en vapentekniskt bildad ingenjör.

Av de sex departementsskrivarna, vilka två och två tjänstgjorde å militärbyråns konstruktionsavdelning och båda expeditionsavdelningar, vore de fyra å sistnämnda avdelningar placerade under en stor del av arbetstiden sysselsatta med renskrivningsarbete. I anledning härav borde två departementsskrivarbeställningar vid uppkommande ledighet utbytas mot skrivbiträdesbefattningar.

Då befattningen såsom chef för artilleristaben vore av stadigvarande art, borde för densammas beklädande avses en särskild officersbeställning av majors grad; och kunde för detta ändamål å Svea artilleriregementes stat uppföras eu majorsbeställning utöver de för regementet eljest erforderliga.

251 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

I sitt yttrande över försvarsberedningarnas förslag har generalfälttygmästaren erinrat, att å militärbyråns första expeditionsavdelning även handlades ärende^ rörande mobilisering, vilkas behandling ställde stora fordringar på personalen med avseende å kännedom om artilleriets mobiliseringsförhållanden. På grund härav och med hänsyn till en del andra ärenden, som handlades å avdelningen, kunde de två artilleristabsofficerarna icke ersättas med infanteriofficerare, men fullt arbete funnes å avdelningen jämväl för en infanteriofficer. Genom beordrandet av en sådan officer vunnes i tillräcklig grad syftemålet att vid behandling av handvapenärenden få infanteriet representerat.

Det ändamål, som avsåges med anställande av en vapentekniskt bildad ingenjör å konstruktionsavdelningen i stället för en artilleristabsofficer, kunde säkerligen icke vinnas. Av denne måste nämligen fordras såväl teoretiska som praktiska artilleristiska kunskaper samt genom tjänstgöring vid trupp vunnen grundlig kännedom om fordringarna på artillerimaterielen. Då i varje fall en sådan ingenjör måste, i brist på annan ^bildningsanstalt, hava genomgått artilleri- och ingenjörhögskolan, torde en artilleristabsofficer hava större förutsättningar för skötande av göromålen än eu ingenjör, som genomgått nämnda högskola. Framhållas kunde, att innevarande år chefen för konstruktionsavdelningen antagit erbjuden plats vid Bofors för handhavande av just sådana göromål, som skulle åligga eu ingenjör vid nämnda avdelning. Även förut hade artilleristabsofficerare tagits i anspråk av privata artillerimaterielverkstäder.

Det hade blivit nödvändigt att låta departementsskrivarna å expeditionsavdelningarna i större utsträckning, än ensidigt vore, syssla med renskrivningsarbete, enär tillräcklig arbetskraft för renskrivning ej funnes. Gjord framställning om erhållande av värnpliktiga skrivbiträden både icke föranlett någon åtgärd. Anordningen vore alltså en nödfallsåtgärd, och funnes för de fyra vid expeditionsavdelningarna tjänstgörande departementsskrivarna full sysselsättning med granskning av materiel- och medelsredovisningar, uppgörande av statistik m. in., varför ersättande av två av dessa med skrivbiträden ej kunde ske.

Det vore fördelaktigare, att den nya beställningen för chefen för artilleristaben uppfördes på artilleristabens stat, på det att vid majorsbefordran vid Svea artilleriregemente hänsyn ej måtte behöva tagas till eventuellt ombyte av chef för artilleristaben.

Att, såsom försvarsberedningarna föreslagit, ersätta de två å militärbyråns första expeditionsavdelning placerade artilleristabsofficerarna med infanteriofficerare kan, med hänsyn till vad generalfälttygmästaren i saken

252 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

erinrat, icke tillstyrkas. Däremot torde det vara lämpligt att till tjänstgöring å berörda avdelning beordra jämväl infanteriofficerare; och har i anledning härav i staten för artilleristaben upptagits två arvoden för dylika officerare.

överflyttning av artilleristabens utrustningsavdelning till artilleridepartementets militärbyrå är en ändamålsenlig åtgärd och bör förty genomföras.

Anställning av en vapentekniskt bildad ingenjör å militärbyråns konstruktionsavdelning kan på de av generalfälttygmästaren åberopade skäl icke förordas. Enskilda vapenfabriker finna det fördelaktigt att i sin tjänst antaga artilleriofficerare för sådana göromål, som vid konstruktionsavdelningen skulle tillkomma en ingenjör. En minskning av antalet å berörda avdelning placerade officerare skulle dessutom medföra, att man vid utseendet av chef för avdelningen finge ett mindre antal officerare att välja bland.

Den föreslagna förändringen i fråga om departementsskrivarna kan, med hänsyn till vad generalfälttygmästaren upplyst, icke tillstyrkas.

Befattningen såsom chef för artilleristaben tager sin innehavares hela tid och arbetskraft i anspråk och bör förty å staten för artilleristaben uppföras såsom en särskild beställning med majors löneförmåner.

för ■ och

cn I detta sammanhang synes böra beröras den av försvarsberedningarna

"‘behandlade frågan om chefskapet för artilleri- och ingenjörhögskolan.

Försvarsberedningarna hava förordat, att för chefen för ifrågavarande högskola särskilda löneförmåner såsom för major uppföras å skolans stat.

I sitt förut berörda yttrande har generalfälttygmästaren framhållit, att som lärarna vid högskolan ofta vore majorer och chefen borde innehava högre tjänsteställning än dem, löneförmånerna för den sistnämnde borde i likhet med förhållandet vid krigshögskolan och krigsskolan uppföras lika med överstelöjtnants.

Av samma skäl som anförts i fråga om chefen för artilleristaben bör för chefen för artilleri- och ingenjör högskolan uppföras en särskild beställning. Sistnämnda chef bekommer för närvarande utom avlöning för innehavande tjänst vid truppförband ett arvode å 1,500 kronor, varjämte inkvarterings- och servisbidrag till honom utgår efter det för överstelöjtnant stadgade belopp. Då chefen för artilleri- och ingenjörhögskolan i lönehänseende bör likställas med chefen för krigshögskolan, hava för honom överstelöjtnants löneförmåner upptagits i staten för artilleri- och ingenjörhögskolan.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

4. Fortifikationen och ingenjörtrupperna.

Det vid 1901 års riksdag framlagda härordningsförslaget avsåg en väsentlig utökning av ingenjörvapnet. Den föreslagna organisationen blev dock icke i allo godkänd av Riksdagen, som gjorde åtskilliga inskränkningar beträffande såväl fortifikationens personal som truppförbandens storlek.

T enlighet med nämnda års härordningsbeslut äro ingenjörtrupperna organiserade på fyra truppförband, Svea, Göta och Bodens ingenjörkårer samt Fälttelegrafkåren. Svea och Göta ingenjörkårer bestå vardera av tre fältingenjörkompanier, ett fästningsingenjörkompani, ett parkkompani samt en tyg- och minöravdelning. Fästningsingenjörkompanierna äro förlagda, Svea ingenjörkårs till Vaxholm Oscar-Fredriksborgs fästning samt Göta ingenjörkårs till Karlskrona fästning. Bodens ingenjörkår består av fyra fästningsingenjörkompanier samt en tyg- och minöravdelning. Fälttelegrafkåren är sammansatt av två fälttelegraf kompanier samt en tyg- och parkavdelning.

Den omorganisation av ingenjörvapnet, som nu ifrågasättes, avser i första hand att med vår armé införliva sådana moderna tekniska hjälpmedel, som äro oundgängligen nödvändiga i en nutida krigföring, men för närvarande i alltför rins-a omfattning eller icke alls återfinnas i vår arméorganisation. Vidare måste fältingenjörtrupperna förstärkas såväl beträffande personal som materiel samt ingenjörtruppförbanden erhålla en indelning och förläggning, som mera än nu överensstämmer med arinéorganisationen i övrigt.

I de förslag, som år 1906 och därefter framkommit angående våld försvarsväsendes stärkande, har man beaktat nödvändigheten av att förse armén med sådana tekniska hjälpmedel, som kommit till användning i de senaste krigen och visat sig kunna på ett effektivt sätt betjäna de krigförande. Sålunda framhölls i chefens för generalstaben förslag år 1906 vikten av att hava tillgång på ballonger för spaningsändamål samt ljuskastare, särskilt för belysning av slagfälten nattetid. Enligt 1907 års försvarskommittés förslag borde, förutom ballong- och belysningstjänsten, ytterligare en teknisk tjänstegren vara företrädd inom armén, nämligen gnisttelegraftjänsten. Kommittén förmälde sig därjämte hava haft uppmärksamheten riktad på möjligheten och önskvärdheten av att för krigsändamål begagna styrbara ballonger och flygmaskiner, men hade, då några förslag därutinnan icke förelåge, saknat möjlighet att närmare ingå på frågan.

Utvecklingen av 1901 års organisation.

254 Kungl. May.ts nåd. propositien nr 58.

Försvars-

bereil-

ningarna.

Sedan år 1908 har för ingenjörtrupperna anskaffats åtskillig ballongoch strålkastarmateriel, varmed försök och övningar ägt rum. Ett vid 1911 års riksdag framställt förslag om kaderökning för uppsättande av en ballong- och en gnisttelegrafavdelning vid Fälttelegrafkåren samt en belysningsavdelning vid vardera av Svea och Göta ingenjörkårer blev icke bifallet. Sedan 1912 års riksdag beviljat medel för anskaffning av en flygmaskin samt enskilda personer ställt medel till Kungl. Maj:ts förfogande för inköp av flygmaskiner, hava övningar med sådana årligen ägt ram.

För det förslag till omorganisation av ingenjörvapnet, vilket framlagts av tredje försvarsberedningen samt preliminärt godkänts av försvarsberedningarna i plenum, har förut i största korthet redogjorts. I detta sammanhang torde eu något närmare redogörelse böra lämnas för detta förslag.

Svea och Norrlands ingenjörkårer skulle vardera bestå av eu fältingenjörbataljon, indelad i fyra fältingenjörkompanier samt ett brokolonnoch parkkompani, en förbindelseingenjörbataljon, indelad i ett fälttelegrafkompani, ett fältbelysningskompani och ett luftseglar- och parkkompani, samt en ty g av delning.

Göta ingenjörkär skulle hava liknande indelning som nyssnämnda två kårer med undantag därav, att i stället för två av fältingenjörkompanierna skulle finnas två positionsingenjörkompanier.

Bodens ingenjörkär skulle bestå av fyra fästningsingenjörkompanier, ett belysnings- och telegrafkompani, ett luftseglar- och parkkompani samt en tyg- och minavdelning.

Kustingenjörkåren skulle bestå av två fästningsingenjörkompanier.

Enligt försvarsberedningarnas förslag borde fortifikationsstaben, för att kunna utbilda det vid mobilisering erforderliga antalet stabsofficerare, omorganiseras, varvid dess huvudstation skulle komma att bestå av chefens för fortifikationen expedition, eu avdelning för truppärenden, en avdelning för befästningsärenden och en avdelning för kasernärenden. Avdelningarna skulle indelas i underavdelningar m. in. för behandling av de särskilda slagen av ärenden inom avdelningarna. Avdelningscheferna skulle tillika vara byråchefer och föredragande i arméförvaltningens fortifikationsdepartement. Fortifikationsstaben borde göras till en verklig stab, skild från ingenjörtrupperna, och för inträde i densamma borde, vad kompaniofficerare beträffade, föreskrivas aspiranttjänst.

Antalet stamhästar vid ingenjörkårerna skulle utgöra 60 vid envar av Svea, Göta och Norrlands ingenjörkårer samt 15 vid Bodens ingenjör-

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58. 255

kår. Härförutoin krävdes, att viss stabspersonal, beräknad till 19 officerare, gjordes beriden.

För organisationens genomförande erforderlig materiel av angiven art och myckenhet skulle anskaffas, varjämte formationerna skulle ombeväpnas på angivet sätt.

Nya kasernetablissemang borde uppföras för Svea ingenjörkår å Järvafältet och för Norrlands ingenjörkår i trakten av exempelvis Långsele, Sollefteå eller Vännäs, varjämte nödiga utvidgningar av Göta och Bodens ingenjörkårers etablissemang borde utföras.

Eu planmässig utveckling av ingenjörvapnet med tillgodoseende av nde moderna tekniska hjälpmedlen är oundgängligen påkallad. Denna utveckling måste, särskilt med hänsyn till förhållandena i norra och mellersta Sverige, avse en ökning av såväl fältingenjör for motionernas som krigsbrokolonnernas antal.

Vidare måste fälttelegraftrupperna erhålla organ för trådlös telegrafering, radiotelegrafi. Nödvändigheten härav har uppmärksammats i alla främmande arméer av någon betydenhet och framträder ännu mer i vårt land med dess stora vidder, där linjetelegrafen icke enbart kan förmedla sambandet mellan skilda häravdelningar.

För fältbelysnings- och ballongavdelningar saknas för närvarande kader, vadan fredsövningarna med härför anskaffad materiel måste bedrivas med personal från ingenjör- och fälttelegrafkårerna. Vid mobilisering skulle därför personal komma att fråntagas dessa kårer i och för sådana avdelningars nyuppsättande. Kadrer böra därför i överensstämmelse med arméns krigsindelning organiseras för dessa tekniska hjälpmedels handhavari de.

Inom armén saknas formationer för flygspaning, vilken brist måste avhjälpas.

I samband med dessa organisationsförändringar bör ock den nu rådande centraliseringen upphävas och ingenjörtrupperna i stället, så långt lämpligen ske kan, ställas under deras befäl, som under fältförhållanden skola utnyttja dem. Helst borde därför varje arméfördelning hava sin ingenjörkår, men svårigheterna att då kunna behörigen bedriva fredsutbildningen göra, att kårerna i stället böra uppdelas i tre, en var avsedd att förse två arméfördelningar med ingenjörformationer.

Försvarsberedningarna hava föreslagit, att även Fälttelegrafkåren skulle, liksom ingenjörkårerna, uppdelas på de tre nya kårerna. En undersökning av förhållandet mellan det antal värnpliktiga, som oundgängligen kräves för att kunna bedriva fred sövningar, och mobiliseringsbehovet giver emel-

Departe

ments-

chefen.

256 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

lertid vid handen, att med en sådan organisation ett överskott av minst 1,500 man skulle uppstå vid mobilisering. Att minska den årliga uttagningen av värnpliktiga till ingenjörformationerna och utfylla den till följd därav uppstående bristen med sagda, vid telegraftrupperna uppstående överskott skulle endast giva dåliga linjeingenjörtrupper. Då man ju ändock icke kan giva varje arméfördelning egna ingenjörtrupper, synes hänsynen till fredsutbildningsarbetet betinga fälttelegraftruppernas sammanhållande uti ett förband. Detta förband bör även i sig upptaga samtliga organ för luftspaningen, enär även dessa i likhet med fälttelegrafformationerna äro organ för att tjäna den egentliga härledningen. Radiotelegrafformationerna skola även här inrangeras.

Svea och Göta ingenjörkårer böra således omorganiseras till tre» ingenjörkårer — Svea, Göta och Norrlands. Var och en av dessa kårer bör sammansättas av stab, fyra fältingenjörkompanier, ett brokolonn- och parkkompani samt ett tygkompani (för tyg-, minör- och belysningstjänsten). En kustingenjörkår såsom särskilt förband torde icke vara oundgängligen erforderlig; i vardera av Svea och Göta ingenjörkårer bör i stället fortfarande ingå ett fästningsingenjörkompani, avsett för kustfästningarnas behov.

Vad landfästningarna angår, synas några särskilda ingenjörtrupper icke behöva i fredsorganisationen upptagas i fråga om Karlsborg och Tingstäde. Boden åter har, som förut nämnts, redan en ingenjörkår, uppsatt på grund av Riksdagens beslut år 1901. Sedan dess hava tillkommit materiel för ballong- och fästningsbelysningsavdelningar, utan att kadern erhållit en häremot svarande ökning. Dessutom saknar fästningen mot behovet svarande organisationer för flygning, minering och telegrafering. Enligt vad förut nämnts, böra samtliga formationer för flygspaning och telegrafering uppsättas av Fälttelegraf kåren. Bodens ingenjörkår bör på grund härav sammansättas av stab, fyra fästningsingenjörkompanier och ett tygkompani (för tyg-, minör-, belysnings- och parktjänsten).

Fälttelegraf kären slutligen bör utvidgas och bestå av stab, två fälttelegrafkompanier, ett radiotelegrafkompani, ett ballongkompani, ett flygmaskinkompani samt ett park- och ett tygkompani ävensom ett detachement i Boden.

En omorganisation av fortifikationen med hänsyn till stabstjänstens krav synes vara erfordeidig. Denna omorganisation bör jämväl med anledning av de allt större fordringarna på teknisk specialutbildning, som tillkomsten av de nya ingenjörtruppformationerna medför, sträcka sig ned till fortifikationsofficerarnas högskoleutbildning, vilken bör förenklas och specialiseras.

257 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Med bibehållande av nuvarande indelning av fortifikationsstabens buvudstation bör personalen lämpligen fördelas på chefens för fortifikationen expedition, avdelningen för truppärenden, samt fästningsbyggnads- och kasernbyggnadsavdelningarna.

Sistnämnda båda avdelningar bilda tillsammans arméförvaltningens fortifikationsdepartements militärbyrå.

Utanför huvudstationen är staben avsedd att bibehålla sin nuvarande sammansättning:.

Den nu ifrågasatta organisationen medför enligt anställda beräkningar följande ökning av nu bestående fredskader:

1 överste,

2 överstelöjtnanter,

2 majorer,

10 kaptener av 1 klassen,

8 » »2 »

4 löjtnanter av 1 »

12 » » 2 »

7 underlöjtnanter,

5 departementsskrivare,

4 fanjunkare,

14 sergeanter av 1 klassen,

14 » »2 »

4 radiotelegrafister,

1 tygverkmästare,

8 tyghantverkare,

2 gevärshantverkare,

1 musikfanjunkare,

2 musiksergeanter av 1 klassen,

2 » » 2 » , samt

2 regementspastorer,

1 regementsläkare och

2 bataljonsveterinärer.

bammanlagt ökas manskapet med 40 distinktionskorpraler (därav 35 av första klassen), 4 vicekorpraler och 30 meniga volontärer, varemot antalet korpraler minskas med 7.

Musikmanskapet ökas med 9, 5 musikelever däri inräknade.

Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 28 käft. (AV 58.) 33

258 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

De särskilda truppförbanden erhålla följande antal volontärer av olika grader (beställningsmän, men ej spel medräknade):

Svea ingenjörkår: 7 distinktionskorpraler (furirer) av första och 14 av andra klass, 27 korpraler, 30 vicekorpraler, 95 meniga volontärer och

4 meniga beställningsmän;

Göta ingenjörkår: 7 distinktionskorpraler (furirer) av första och 13 av andra klass, 26 korpraler, 28 vicekorpraler, 85 meniga volontärer och

5 meniga beställningsmän;

Norrlands ingenjörkår: 7 distinktionskorpraler (furirer) av första och 12 av andra klass, 23 korpraler, 25 vicekorpraler, 75 meniga volontärer och 4 meniga beställningsmän;

Bodens ingenjörkår: 4 distinktionskorpraler (furirer) av första och 8 av andra klass, 17 korpraler, 17 vicekorpraler, 60 meniga volontärer och 2 meniga beställningsmän; samt

Fälttelegrafkåren: 10 distinktionskorpraler (furirer) av första och 20 av 2 klass, 38 korpraler, 45 vicekorpraler, 125 meniga volontärer och 3 meniga beställningsmän.

Antalet värnpliktiga, som böra tilldelas varje truppförband, har beräknats med hänsyn först och främst till mobiliseringsbehovet; i vissa fall har dock särskild hänsyn måst tagas därtill, att fredsutbildningen skall kunna rationellt bedrivas.

I fråga om hästar har det befunnits nödvändigt att förse vardera av Svea, Göta och Norrlands ingenjörkårer med 40 stamhästar, Bodens ingenjörkår med 15 och Fälttelegrafkåren med 60 stamhästar för truppförbandens eget behov. För att kunna göra stabspersonalen av kaptens grad beriden även i fred, vilket ansetts nödvändigt för att densamma skall kunna bibehålla den ridskicklighet, som kräves för tjänstgöringen i krig, hava kårerna för detta hästantal tilldelats ytterligare 19 hästar, fördelade med

13 hästar å Svea ingenjörkår 4 » t Göta d

1 häst » Norrlands » samt

1 » ■» Bodens »

ökningen i hästantalet bli härigenom 71.

De kasernetablissemang, vilka för närvarande disponeras av Svea ingenjörkår och Fälttelegrafkåren och vilka även med nuvarande organisation icke kunna bibehållas, därest utbildningen vid dessa kårer skall kunna

259 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

bedrivas fullt rationellt, måste ersättas av nya. Den ifrågasatta omorganisationen kräver sålunda uppförandet av tre nya kasernetablissemang, nämligen ett för Svea ingenjörkår, ett för Norrlands ingenjörkår och ett för Fälttelegrafkåren. Vid Göta och Bodens ingenjörkårer erfordras en del nybyggnader och omändringar.

5. Trängen.

Genom 1901 års härordning blev trängen organiserad på sex kårer, 1901 års en för varje arméfördelning. Varje kår består i fred av två trängkom- härordmn9panier och ett sjukvårdskompani. Vid övergång till krigsfot bibehålies endast sjukvårdskoinpaniet såsom sådant, varemot trängkompanierna upplösas i en mångfald formationer.

Tredje försvarsberedningens förslag till organisation av trängen, vil- Försvarsbeket blivit av försvarsberedningarna i plenum preliminärt godkänt, innebär™ mn9<irnaväsentliga förändringar.

Genom omläggning av rekrytutbildningen vid trängkompanierna sålunda, att varje årskontingent värnpliktiga uppdelades i två grupper, som inkallades till rekrytövning på olika tider av året, skulle hela den inneliggande styrkan egentligt trängmanskap icke bliva större, än att densamma kunde utbildas på ett trängkompani. Vid varje trängkår skulle därför ett trängkompani kunna indragas, varmed följde en avsevärd reducering av den fast anställda personalen. Hela trängens fasta kader skulle sålunda kunna minskas till två tredjedelar av nuvarande storlek och årskostnaden nedbringas med ungefär en tredjedel av det för år 1914 utgående belopp.

Någon menlig inverkan på krigsberedskapen skulle eu sådan minskning av det fast anställda trängbefälet enligt försvarsberedningarnas åsikt näppeligen kunna anses hava, enär trängen såsom ett icke stridande truppslag borde i högre grad än de stridande truppslagen kunna för sin verksamhet i fält åtnöja sig med reservbefäl. En omläggning av utbildningen för det egentliga trängmanskapet i antydd riktning skulle medföra, att befälet erhölle någorlunda jämn sysselsättning året om, vilket icke för närvarande vore händelsen.

Med den föreslagna minskningen av befälspersonalen bleve officersoch underofficerskårerna vid de särskilda trängtruppförbanden för små för att fortfarande bilda självständiga enheter. Trängens samtliga officerare och underofficerare borde därför sammanföras till en enda kår. Därigenom

Ö

260 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

skulle skapas möjligast rättvisa befordringsförhållanden för vapnet i dess helhet, varjämte genom växelkommenderingar tillfälle kunde beredas för ett större antal befäl, än som erfordrades för ett truppförband, att vinna kännedom om norrländska förhållanden. Då vidare en gemensam officers- och underofficerskår krävde en chef, bleve trängens inspektörsfråga löst genom att i spetsen för nämnda kår sattes en överste. En gemensam högsta ledning och inspektion av trängen vore erforderlig, därest utbildningen vid densamma skulle bliva enhetlig och bedrivas med önskvärd grundlighet. Trängchefen skulle till biträde hava en kapten såsom adjutant. Direkt under chefen skulle lyda den för hela truppslaget gemensamma officerselevskolan, som skulle ledas av en löjtnant.

Departe- Därest utbildningen vid trängtrupperna skall bliva enhetlig och be-

mentscltejen.med önskvärd grundlighet, är en för dem gemensam högsta ledning och inspektion erforderlig. Om man sammanslår trängens officers- och underofficerspersonal till en kår, vilket i det följande kommer att förordas, kräves ocksåupprättande av ett chefskap för kåren. En överstebeställning bör alltså uppföras å trängens stat.

Grundsatsen att ett truppförbands fast anställda befälspersonal icke bör vara större, än som kräves för fredstjänstens bedrivande, gäller givetvis även i fråga om trängen. Men befälet får å andra sidan ej beräknas så knappt, att utbildningsresultatet äventyras. Beträffande trängen är även att beakta, att den mångfald formationer av olika slag, som trängen skall mobilisera, kräver olikartade och stora mobiliseringsförråd, för vilkas handhavande och vård befälspersonal måste tagas i anspråk. Likaså kräva mobiliseringsförberedelserna för de olika formationerna ett betydande arbete i fredstid.

Försvarsberedningarnas förslag om minskning av trängens fast anställda personal grundar sig huvudsakligen därpå, att genom uppdelning av årskontingenten värnpliktiga på två rekrytskolor ett trängkompani vid varje trängkår skulle kunna indragas. I avdelningen »Värnpliktstjänstgöringen: Trängen» har framhållits, att bestämda olägenheter äro förenade med en dylik anordning av rekrytutbildningen, varför densamma ej kan tillstyrkas.

I nämnda avdelning har föreslagits, att rekrytskolan för huvuddelen av det värnpliktiga trängmanskapet skall taga sin början på våren. Då hela denna värnpliktskontingent ej kan utbildas på ett kompani, måste den nuvarande organisationen med två trängkompanier vid varje trängkår bibehållas.

Eu så avsevärd minskning av den fast anställda personalen, som den

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

försvarsberedningarna föreslagit, skulle även med hänsyn till krigsberedskapen vara särdeles betänklig. Aven om, såsom beredningarna framhållit, befälsbehovet i fält vid trängen kan i högre grad än vid övriga truppslag fyllas av reservbefäl och värnpliktigt befäl — något som även blir förhållandet vid här föreslagen organisation — fordrar dock ett flertal befattningar även vid trängen av sina innehavare så stor allmän militär auktoritet och omdömesförmåga, att deras anförtroende åt andra än aktivt eller f. d. aktivt befäl icke är tillrådlig; vårt lands geografiska beskaffenhet ställer i detta avseende större fordringar på trängbefälet, än vad fallet är i flertalet övriga länder. Genomförandet av trängens omfattande mobilisering kräver också tillgång på en i ständig tjänstgöring varande, med mobiliseringsarbetet förtrogen befälskader.

På grund härav kan en så stark begränsning av den fast anställda befälspersonalen, som försvarsberedningarna ifrågasatt, ej genomföras. Därtill kommer, att tredje försvarsberedningen vid beräkning av befälsbehovet ej alls upptagit vissa tjänster eller också tänkt sig flera tjänster förenade på samma hand i en omfattning, som ej lämpligen låter sig genomföra.

Sålunda har beredningen för trängchefens expedition upptagit endast en kapten såsom adjutant, men däremot ej någon underofficer. Göromålen där lära dock bliva av den omfattning, att även en underofficer erfordras såsom biträde i expeditionen. Då kårernas personal kommer att begränsas till det för tjänstens behöriga skötande erforderliga antalet, måste för nämnde underofficer uppföras en särskild beställning, vilken upptagits såsom fanjunkare.

Vidare har beredningen för den gemensamma offeer selevskolan upptagit endast en subalternofficer. Då officerselevskolan i betraktande av trängens stora mobiliseringsbehov av officerare kommer att räkna inemot 30 elever, erfordras för densamma jämte officeren även en underofficer. Uppdraget att handhava officerselevernas utbildning är så ansvarsfullt, att det i regel bör uppdragas åt eu kapten. I betraktande härav bör den för nämnda utbildning avsedda officeren i staten uppföres såsom kapten av andra klassen. Den för officerselevskolan erforderliga underofficersbeställningen bör upptagas såsom sergeantsbeställning av första klassen.

För varje tr ängtrupp förhands stab har tredje försvarsberedningen upptagit:

1 regementsofficer, chef för truppförbandet,

1 kapten, kasern-, tyg- och vapenofficer,

1 subalternofficer, adjutant,

1 fanjunkare, väbel och intendentsbiträde,

1 sergeant, köksföreståndare,

262 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

1 sergeant, tyg- och vapenunderofficer, furageuppbördsman och hovslagarunderofficer,

1 hovslagarkorpral, tillika fodermarsk, samt

civilmilitär personal.

Beredningen har således icke upptagit någon bataljonsadjutant. Ett sammanförande av olika befattningar i sådan omfattning, som beredningen föreslagit, är ej heller möjligt. Genom ändrad uppdelning av tjänstgöringen ävensom genom användande, på sätt i avdelningen Organisationen: Musiken» kommer att närmare angivas, av musikunderofficerare i viss militär tjänst, torde dock ökningen av underofficerare vid kårstaben utöver det av beredningen föreslagna antalet kunna begränsas till en underofficer. Därjämte erfordras vid varje kår ett underbefäl av manskapet såsom kökskorpral och ett såsom biträde åt förrådsförvaltaren.

Personalen vid varje trängkompani kan däremot, i samband med bibehållande av organisationen på två sådana kompanier, något minskas under nuvarande styrka genom att i lämplig omfattning sammanföra vissa av de båda trångkompaniernas skolor till gemensamma sådana.

Förutom kompanichef med adjutant samt dagkorpral och stallkorpral erfordras för vartdera kompaniets beväringsrekrytskola 2 officerare, 2 underofficerare och 8 underbefäl av manskapet samt för de båda trängkompaniernas gemensamma skolor 1 officer, 1 underofficer och 4 underbefäl av manskapet.

Vid sjukvård skompaniet erfordras, utom kompanichef med adjutant samt dagkorpral och sjukhuskorpral, för beväringsrekrytskolan minst 1 officer, 1 underofficer och 6 underbefäl av manskapet, för kompaniets övriga egna skolor 1 officer, 1 underofficer och 4 underbefäl av manskapet samt för sj ukvårdskorpralsskolan (för elever från andra truppslag) 1 underofficer och 2 underbefäl av manskapet.

Vid den nu gjorda beräkningen av befälsbehovet har ingen reserv upptagits för kommenderingar utom kårerna, för vakanta, sjuka eller eljest otjänstbara. Komrnenderingarna utom kårerna uppgå likväl, vad officerarna angår, till i medeltal omkring två årligen vid varje kår.

I syfte att förmå underbefälet av manskapet att kvarstanna i tjänst efter avslutad underbefälsutbildning bör, i likhet med vad vid infanteriet m. fl. truppslag ifrågasattes, genom utjämning mellan underbefälsbeställningarna av olika grader antalet distinktionskorpraler ökas och de äldre distinktionskorpralerna beredas förbättrade avlöningsförmåner. Endast under förutsättning härav samt att underbefälsämnen och fackmän, på sätt i avdelningen »Befälet» framhållits, uttagas till utbildning under 365 dagar, kan en till numerären så svag underbefälsper-

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

sonal, som den förut angivna och vari även ingå elever i pågående underbefälsskolor, vara tillrådlig.

Antalet officerare vid varje kår skulle genom de nu ifrågasatta ändringarna minskas från 15 till 13 och antalet underofficerare från 18 till 15. Med hänsyn till befordringsförhållandena böra därvid på varje kår indragas 1 kaptensbeställning av andra klassen, 1 underlöjtnantsbeställning, 1 fanjunkarbeställning samt 1 sergeantsbeställning av första och 1 av andra klassen. För uppdrag utom den ordinarie tjänsten vid kårerna skulle däremot för trängen i dess helhet tillkomma — förutom 1 överste — 2 kaptensbeställningar av andra klassen, 1 fanjunkarbeställning och 1 sergeantsbeställning av första klassen.

I enlighet med vad försvarsberedningarna förordat, bör all trängens officers- och underofficerspersonal sammanföras till en kär. En sådan åtgärd medför avsevärda fördelar, såsom jämnare befordringsförhållanden, ökad möjlighet att göra personalen förtrogen med norrländska förhållanden, underlättande av personalens lämpliga placerande o. s. v.

Försvarsberedningarna hava föreslagit indragning av hovslagarvicekorpralsbeställningarna. Ett genomförande av detta förslag kan dock med hänsyn till därmed förenade olägenheter icke förordas. Däremot låter det sig utan allt för stora olägenheter göra att indraga hovslagar- och gevärshantverkarsoldatbeställningarna samt en hantverkarbeställning vid varje kår.

Med hänsyn till det angivna behovet av underbefäl av manskapet kan antalet meniga volontärer ej bestämmas till mindre än 21 vid varje trängkår.

Enligt nu antydda organisationsförändringar skulle trängens fast anställda personal komma att

ö/cas med: 1 överste och

24 distinktionskorpraler (furirer) men minskas med:

kaptener av andra klassen, underi öj tnanter, fanjunkare,

sergeanter av första klassen,

» » andra »

24 korpraler,

30 vicekorpraler,

12 officers- och underofficersvolontärer 18 meniga volontärer,

6 hovslagarsoldater,

4 6

6 gevärshantverkarsoldater och 6 hantverkare, samt

264 Nuvarande

anordning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr ,58.

såsom under »Organisationen: Ecklesiastikstaten» anföres 2 regementspastorer.

För trängens musikpersonal redogöres i avdelningen »Organisationen: Musiken».

6. Förplägnadstrupperna.

Uti sitt år 1900 avgivna förslag till ny härordning framhöll chefen för generalstaben, att det visserligen kunde ifrågasättas, huruvida det icke skulle vara lämpligt att uppsätta fristående förvaltningstrupper, men att anstånd med organisation av dylika trupper icke torde vara förenat med. några mer avsevärda olägenheter, synnerligast som det läte sig göra att inom bestående organisationsformer utbilda personal för den viktiga brödbakningen i fält. Förslaget upptog med anledning härav icke organisation av fristående förvaltningstrupper.

Efter år 1901 har emellertid utbildning av de till trängen i förvaltningstjänst uttagna värnpliktiga i särskilda intendenturskolor kommit till stånd, och har denna utbildning småningom utvecklats och är från och med utbildningsåret 1912—1913 ordnad på följande sätt.

Utbildningen äger rum dels vid tre fasta intendenturskolor, förlagda till arméns intendenturförråd (förplägnadsanstalterna) å Karlsborg samt i Stockholm och i Boden, dels ock vid en tillfällig intendenturskola å Sollefteå läger.

Värn pliktskontingenterna från första och tredje arméfördelningarna utbildas å Karlsborg och kontingenterna från andra och fjärde arméfördelningarna i Stockholm. Inom värnpliktskontingenterna från femte och sjätte arméfördelningarna utbildas de vapenföra å Sollefteå läger och de icke vapenföra i Boden.

Med inkallelse av de icke vapenföra värnpliktiga i två omgångar pågå de fasta intendenturskolorna året om. Under sommarhalvåret förstärkas skolorna med vapenföra värnpliktiga. Intendenturskolan å Sollefteå läger är sammandragen endast under sommarhalvåret, då utbildning av vapenföra värnpliktiga pågår.

Ifrågavarande intendenturskolors uppgift är att utbilda huvuddelen av den personal, som vid mobilisering skall ingå i de egentliga förplågnadsformationerna. Intendenturskolorna lämna därjämte förvaltarpersonal till förplägnads- och reservförplägnadskolonner m. m.

jxungi. Maj:ts nåd. proposition nr Öb.

O

Arskontingenten vapenföra värnpliktiga utgör för närvarande 284, därav 60 för utbildning till förvaltare. I mån av tillgång på lämpliga icke vapenföra värnpliktiga skola, i stället för vapenföra, uttagas 86 icke vapenföra, därav 18 för utbildning till förvaltare. Oberoende av nu angiven uttagning inskrivas årligen 238 icke vapenföra för utbildning till skrivbiträden och magasinsmanskap. De vapenföra värnpliktiga avses till tjänstgöring i första hand vid linjeformationerna (förplägnadskompanierna), medan de icke vapenföra avses för övriga formationer.

Antalet vapenföra värnpliktiga, som årligen uttages, är redan med Organisenuvarande mobiliseringsförhållanden allt för litet för att tillgodose be- Särskilda hovet av förplägnadsmanskap vid linjeformationerna jämte ersättnings-./orpZä^nad*inanskap. Även om man vid mobiliseringstillfälle skulle kunna konsekvent truPPergenomföra den avsedda uppdelningen av de vapenföra och de icke vapenföra, måste av denna anledning likväl icke vapenföra värnpliktiga delvis ingå i linjeformationerna. Härtill kommer, att det är synnerligen önskvärt, att inom vissa av de bakre förplägnadsformationerna även hava tillgång på vapenfört manskap. En ökning av den vapenföra kontingenten i samband med en minskning av den icke vapenföra är således redan under nuvarande förhållanden behövlig. Vid den ökning av den mobiliserade stvrkan, som betingas av reservorganisationen, framträder behovet för förplägnadstrupperna av en ökning utav kontingenten vapenföra värnpliktiga i ännu högre grad, än för närvarande är fallet. Med hänsyn till infanteriets behov av värnpliktiga är dock en dylik ökning icke utan vidare möjlig.

Emellertid föreligger till Kungl. Maj:ts prövning ett förslag om ändring av bestämmelserna för låkarbesiktning vid inskrivning av värnpliktiga. Förslaget avser, att vissa kategorier värnpliktiga, som enligt nu gällande bestämmelser hänföras till icke vapenföra, men som böra vara dugliga i viss vapentjänst, skola uppföras i sistnämnda kategori.

Innan den ifrågasatta ändringen kommit till stånd och börjat tillämpas, är det dock icke möjligt att beräkna, i vad mån densamma kan medföra ökning av den ifrågavarande årskontingenten. Dessutom ställas redan med nuvarande organisation stora krav på manskapstillgången inom ifrågavarande grupp av värnpliktiga.

Med hänsyn till nu angivna omständigheter bör man visserligen räkna med, att den vapenföra kontingenten ökas och den icke vapenföra minskas, men endast under förutsättning, att det ökade behovet av vapenföra kan fyllas ur kategorien »dugliga i viss vapentjänst», utan att övriga truppslags behov i dylikt hänseende tillbakasättas.

Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 28 käft. (Nr 58.) 34

266 KungL Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Vid bestämmande av storleken utav den sammanlagda kontingenten av värnpliktiga till förplägnadstrupperna måste hänsyn tagas ej blott till krigsbehovet av personal vid förplägnadsformationerna in. m. utan jämväl till behovet av intendenturtjänstemän vid staber, truppförband, överstyrelser, anstalter o. s. v.

För att fylla föreliggande personalbehov erfordras en årskontingent av 500 man, varav omkring 25 studenter och likställda för utbildning till värnpliktiga intendenter in. in. Av denna kontingent böra omkring 400 man i framtiden uttagas ur kategorien »dugliga i vicss vapentjänst», medan återstående 100 man kunna tagas av icke vapenföra. Arskontingenten bör, studenterna oräknade, fördelas på de fyra intendenturskolorna så, att på var och en av skolorna å Karlsborg, i Stockholm och å Sollefteå läger komma omkring 140 man och på skolan i Boden omkring 55 man samt att utbildningen av studenter och likställda förlägges till en av skolorna.

Såsom i annat sammanhang kommer att närmare angivas, bör i Östersund uppföras ett intendenturförråd (förplägnadsanstalt). Så snart detta intendenturförråd blir färdigt, bör den tillfälliga intendeuturskolan å Sollefteå läger förflyttas till Östersund och förändras till ständig.

Av vad nu anförts torde framgå, att utbildningen av de värnpliktiga, som för närvarande uttagas till trängen i förvaltningstjänst, är helt och hållet utbruten från trängkårerna och förlagd till fj^ra särskilda skolor, av vilka tre redan nu fortgå året om, något som också i framtiden bör bliva fallet med den fjärde. Utbildningen vid dessa skolor är av helt annan art än vid trängkårerna. Vid sådant förhållande synas dessa skolor i organisatoriskt hänseende böra bilda ett särskilt truppslag, lämpligen benämnt förplägnadstrupperna. Mot varje skola svarar ett kompani.

Enligt vad under avdelningen »Värnpliktstjänstgöringen: Förplägnadstrupperna» anförts, böra de värnpliktiga inkallas i två grupper, så att verksamheten vid intendenturförråden (förplägnadsanstalterna) må kunna fortgå utan avbrott året om. Den i tjänstgöring varande kontingenten kommer således under större delen av året att utgöra: vid skolorna i Karlsborg, Stockholm och Östersund omkring 70 man och vid skolan i Boden omkring 25 å 30 man.

Vid bestämmande av det fast anställda befälets styrka torde hänsyn behöva tagas endast till den tid, då hälften av årskontingenten undergår rekrytutbildning. Under 55 dagar årligen komma visserligen båda omgångarna av värn pliktskontingenten att vara i tjänstgöring samtidigt, men under denna tid lärer det utan tvivel vara möjligt att, i den mån fast anställt befäl ej står till förfogande, bland de utbildade värnpliktiga erhålla erforderligt antal för tjänstgöring såsom underbefäl lämpliga till att fylla det ökade befälsbehovet.

267 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Enligt dessa grunder erfordras följande antal befäl:

För utbildning av studenter och likställda torde erforderligt befäl, då sådant erfordras utöver det nu angivna, kunna erhållas genom kommendering av intendenturtjänstemän från annat håll.

Av den »placeringslista för intendenturkåren under fredstid enligt förslaget till ny härordning», som finnes intagen i det vid den till 1901 års riksdag avlåtna propositionen angående ny härordning bilagda statsrådsprotokollet, framgår, att av intendenturkårens nuvarande personal 6 intendenter ellei underintendenter, 6 förvaltare och 6 vaktmästare äro avsedda till tjänstgöring vid förvaltningsskolor och utbildningskurser för värnpliktiga. Återstående befälsbehov har hittills fyllts genom kommendering dels av intendents- och förvaltaraspiranter, dels ock av officerare, underofficerare och underbefäl av manskapet från olika truppförband.

Det torde emellertid ej vara lämpligt att fortfarande för den hela året om pågående utbildningen av de värnpliktiga kommendera befäl från olika truppförband, enär kontinuiteten i utbildningen därigenom skulle bliva lidande och de truppslag, från vilka kommenderingarna utgå, berövas en del av sitt befäl. Hela den för förplägnadstrupperna erforderliga befälspersonalen bör därför uppföras på intendenturkårens stat.

Vid sådant förhållande blir det nödvändigt att på denna stat dessutom uppföra dels det antal underbefäl, som förutsättes under större delen av året vara kommenderat såsom elever i eller såsom befäl vid skolorna, dels ock ett antal meniga volontärer för underbefälets rekrytering. Antalet underbefälsbeställningar av manskaps grad böra beräknas till 30, varjämte 12 meniga volontärer böra uppföras i staten. Bland underbefälet av manskapet torde antalet beställningar av olika grader böra sinsemellan stå i samma förhållande som vid infanteriet. Av nämnda underbefäl böra därför 10 vara distinktionskorpraler (furirer), 4 av första och 6 av andra klassen, 10 korpraler och 10 vicekorpraler.

268 Kungl. Maj:ts nåd. 'proposition nr 58.

Efter avdrag av de intendents-, underintendents- och förvaltarbeställningar, som redan nu finnas disponibla för värnpliktigas utbildning, skulle alltså befälsbehovet vid förplägnadstrupperna kräva en ökning i intendenturkårens stat av:

1 intendent,

3 underintendenter,

2 intendenturtjänstemän av underofficers tjänsteställning,

4 distinktionskorpraler (furirer) av första klassen,

6 » ds, andra » ,

10 korpraler,

10 vicekorpraler och 12 meniga volontärer,

varjämte i samband med denna ökning de 6 för intendenturskolorna avsedda vaktmästarbeställningarna, vilkas innehavare på grund av ålder m. m. ej äro lämpliga såsom instruktörer, böra indragas.

Under avdelningen »Organisationen: Intendenturkåren» kommer att föreslås härav betingad ändring uti intendenturkårens stat.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

269 C- Fästningsbesättningar.

1. Allmänna synpunkter.

Inom en fästning, som kan bliva utsatt för fientligt anfall innan dess besättningstrupper hunnit mobiliseras, måste större krav ställas på garnisonens krigsberedskap än på fälttruppernas i allmänhet. På grund härav måste tjänstgöringsförhållandena vid truppförband, som äro avsedda till fredsbesättningar i sådana fästningar, ordnas icke blott efter utbildningens krav, utan jämväl med hänsyn därtill, att en betryggande krigsberedskap blir tillgodosedd. För de värnpliktiga vid fästningstrupperna komma därför tjänstgöringsförhållandena att gestalta sig något annorlunda än för värnpliktiga vid fältarméns truppförband. Liknande förhållanden gälla även beträffande Gottlands trupper.

Redan nu finnas avvikelser i fråga om de värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden, i det att de för tjänstgöring på Gottland från fastlandets inskrivningsområden uttagna värnpliktiga fullgöra all dem åliggande tjänstgöring i en följd och de till särskild vinterutbildning (skidlöpartjänst) uttagna rekrytskola och första repetitionsövning i en följd vid Norrbottens regemente med början första året på hösten, men återstående repetitionsövningar vid egna truppförband.

För de truppförband, vilka nödgas lämna ifrån sig eu del av sina värnpliktiga för utbildning helt eller delvis vid annat regemente, uppkomma vid mobilisering kännbara olägenheter, i det att ifrågavarande värnpliktiga äro mer eller mindre obekanta med befälet och förhållandena i övrigt vid egna regementen. Härtill kommer, att infanteriregementena inom de inskrivningsområden, varifrån ifrågavarande värnpliktiga uttagas, få sin redan förut knappa övningsstyrka under regementsövningarna minskad.

Vid ordnandet av fästningarnas fredsbesättningar bör därför tillses, att berörda olägenheter i möjligaste mån undvikas.

2. Boden.

Bodens infanteribesättning i fredstid kommer att utgöras av Norrbottens regemente samt 600 till skidlöpartjänst uttagna värnpliktiga (»spanare»).

Infart t er

270 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Tjänstgöringsförhållandena böra ordnas så, att en stridsduglig infanteristyrka av erforderlig storlek städse finnes att tillgå i fästningen, varjämte vid fredsövningarnas planläggning hänsyn måste tagas jämväl till garnisonstjänstens krav.

I samband härmed måste dessutom beaktas, att Norrbottens regemente bör i utbildningshänseende likställas med fältinfanteriregementena, varför tre årsklasser värnpliktiga böra vara inkallade under repetitionsövningarna, att de till skidlöpareänst uttagna efter slutad tjänstgöring i Boden skola tillhöra och vid mobilisering inkallas till de regementen, inom vilkas inskrivningsoinråden de äro bosatta, samt om möjligt deltaga i en eller två repetitionsövningar vid dessa regementen, att inkvarteringsmöjligheterna i kronans nuvarande etablissemang i Boden äro begränsade samt att kravet på erforderlig befälspersonal icke må bliva allt för stort.

Enär vid Norrbottens regemente sålunda skola utbildas icke blott regementets egna värnpliktiga utan även de till skidlöpartjänst uttagna, är det påtagligt, att regementet måste erhålla större tillgång på befäl än ett vanligt fältinfanteriregemente. Denna förstärkning av befälskadern kan ske antingen genom tillfälliga kommenderingar av personal från andra regementen eller genom uppförande å staten för Norrbottens regemente av det ytterligare antal beställningar, som kräves, eller ock genom anlitande av båda dessa utvägar samtidigt.

Dåvarande kommendanten i Boden har inför försvarsberedningarna framhållit behovet av en utvidgning av Norrbottens regemente. Enligt hans förslag skulle kader till en ny bataljon uppsättas, och skulle denna bataljon hava till uppgift att dels med tre kompanier bilda stomme för infanteribesättningarna och dels med ett kompani övertaga kulsprutevapnet. Försvarsberedningarna hava däremot tänkt sig befälsbehovet tillgodosett endast genom kommendering av befäl och underbefäl från andra regementen.

Ur mobiliseringssynpunkt är det nödvändigt, att Norrbottens regementes befälskader ökas, enär vissa av regementets reservformationer med hänsyn till fästningstjänsten äro i behov av ett jämförelsevis stort antal officerare på aktiv stat.

I avdelningen »Organisationen: Infanteriet» ifrågasättes också en ökning av regementets kader med 1 major, 5 kaptener, 5 löjtnanter och 5 underofficerare, häri icke inberäknat för regementets kulspruteorganisation avsett befäl, 1 kapten och 1 löjtnant. Någon kaderökning ifrågasättes däremot icke beträffande det fast anställda manskapet, bland annat på grund av svårigheten att för ifrågavarande regemente anställa volontärer.

Såsom befäl för de till skidlöpartjänst uttagna värnpliktiga, vilka under de senaste åren till ett antal av 372 varje år utbildats i Boden,

271 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

hava tjänstgjort 8 subalternofficerare och 44 underbefäl av manskapet. Då nu skidlöparna ökas med mer än halva antalet, måste också befälsbehovet växa i motsvarande grad. Trots förut angiven kaderökning blir det alltså nödvändigt att fortfarande årligen från andra regementen beordra ett antal officerare och underbefäl till tjänstgöring vid Norrbottens regemente.

Med anledning därav att tjänstgöringsförhållandena för Norrbottens regementes egna värnpliktiga och de till Boden förlagda skidlöparna, såsom framgår av vad därom anförts, bliva ganska olika, uppstår fråga, huru manskapet lämpligast skall förläggas. Man kan härvid tänka sig en uppdelning av regementets nuvarande kasernetablissemang mellan de båda särskilda kontingenterna. En sådan anordning vore emellertid ur flera synpunkter olämplig, ty därigenom skulle dels regementets taktiska indelning rubbas samt kompani utbildningen och persedelhushållningen i hög grad försvåras, dels förläggningen bliva trängre än som ur hygienisk synpunkt är tillrådligt under en så lång period som den här ifrågavarande. En dylik förläggning skulle för övrigt göra det omöjligt att i Norrbottens regementes kasernetablissemang inrymma de skolor, som komma att under begränsad tid beordras till Boden för vinterutbildning. På grund av dessa förhållanden blir det nödvändigt att vid berörda etablissemang uppföra nytt kasernhus för skidlöparna.

Avenså blir det nödvändigt att uppföra officer sbyggnader för att avhjälpa redan nu befintlig brist å bostäder för officerspersonalen och för att fylla det på grund av kaderökningen större behovet av sådana bostäder.

Åven kavalleri bör ingå i Bodens garnison. För fästningens tryggande mot överraskande företag behövs nämligen icke blott en väl utbildad infanteritrupp utan även en mindre kavalleristyrka. Denna kan för närvarande, till dess ytterligare erfarenhet vunnits, begränsas till en skvadron, som detacheras från Skånska husarregementet. För att åstadkomma erforderlig cirkulation inom skvadronen bör ombyte av personal, eventuellt även av hästar, äga rum vart tredje eller fjärde år. Kravet på ständig krigsberedskap nödvändiggör en förstärkning av skvadronens fredskader utöver den vid kavalleriet vanliga.

För beredande av förläggningsutrymme åt skvadronen måste nybyggnader uppföras. Tills dessa blivit färdiga, torde skvadronen kunna provisoriskt inkvarteras antingen i Norrlands artilleriregementes kasern i Boden eller ock möjligen någonstädes i Bodens grannskap.

Kavaller

272 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Artilleri.

Ingenjör-

trupper.

Bodens fredsbesättning av artilleri är avsedd att utgöras av Boden- Karlsborgs artilleriregementes i Boden förlagda del, vilken ökas till åtta kompanier, samt Norrlands artilleriregementes detachement därstädes, bestående av en fältkanon- och en fälthaubitsdivision.

I likhet med vad som framhållits i fråga om infanteribesättningen, böra tjänstgöringsförhållandena för artilleripersonalen ordnas så, att utbildad sådan personal ständigt tinnes att tillgå.

Ur utbildningssynpunkt vore det önskvärt, att samtliga vapenföra värnpliktiga kunde inkallas till tjänstgöring i en omgång, men detta låter sig icke göra vid fästning sartilleriet. Med hänsyn till säkerhetstjänstens krav blir det nödvändigt att uppdela årskontingenten värnpliktiga i två grupper, vilkas tjänstgöringstider delvis sammanfalla. För den ena gruppen tager tjänstgöringen sin början på våren och för den andra på hösten. Uttagningen till de båda grupperna, vilka böra göras ungefär lika stora, bör ske vid inskrivningsförrättningarna, och kunna därvid de värnpliktiga, så långt det är möjligt, få välja den grupp, de önska tillhöra.

Vid fältartilleriet synes däremot icke vara erforderligt att inkalla de värnpliktiga i två omgångar, utan kunna tjänstgöringsförhållandena ordnas efter samma grunder, som gälla för fältartilleriet i övrigt.

Enär fästningsartilleriet i Boden kommer att ökas, blir utrymmet i dess nuvarande kasernetablissemang icke tillräckligt. Enligt 1901 års härordning skulle regementschefen hava sin tjänstgöringsstation å Karlsborg, och därför beräknades icke bostad för honom i regementets officersbyggnader i Boden. Sedermera har han fått sin tjänstgöringsstation förlagd till Boden, utan att särskild bostad åt honom anordnats. En ny offcershyggnad, avsedd för regementschefen och för de genom utvidgningen tillkomna nya officerarna, behöver därför uppföras.

Vidare erfordras kasernbyggnad, för de nya kompanierna samt stalloch ridhusbyggnader.

Bodens fredsbesättning av ingenjörtrupper kommer att utgöras av Bodens ingenjörkär samt ett detachement ur Fälttelegrafkåren för fälttelegraf-, radiotelegraf-, ballong- och flygtjänst.

Även i fråga om fästningsingenjörtrupperna kräves ständig tillgång å utbildad trupp. Med undantag för belysningstjänsten äro fordringarna å ständig krigsberedskap dock icke fullt så stora som i fråga om övriga fästningstrupper.

För möjliggörandet av att utbildad ingenjörtrupp till erforderlig styrka ständigt må finnas i Boden, måste de till fästningsingenjörtjänst

273 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

inskrivna värnpliktiga liksom fästningsartilleriets värnpliktiga kunna inkallas till sin första tjänstgöring i två omgångar.

3. Kustfästningarna.

Karlskrona och Vaxholms grenadjärregementen, vilka utgöra infanteribesättning i fred i respektive Karlskrona och Vaxholm Oscar- Fredriksborgs fästningar, äro, såsom förut nämnts, avsedda att i likhet med övriga infanteriregementen organiseras på tre bataljoner. Ifrågavarande fästningars lägen nödvändiggöra, att en utbildad styrka året om finnes såsom säkerhetsbesättning i desamma. Det kan därför icke undvikas, att en del av de värnpliktigas vid nämnda regementen tjänstgöringsförhållanden måste ordnas enligt andra grunder än vid infanteriet i allmänhet. Dessa värnpliktiga — till ett antal motsvarande en bataljon — böra sålunda börja sin första tjänstgöring på våren i stället för på hösten. Uttagningen till denna tjänstgöring bör ske vid inskrivningsförrättningarna och, så långt ske kan, på frivillighetens väg. Under regementsövningarna indelas ifrågavarande regementen i likhet med fältinfanteriregementena på tre bataljoner.

Vid Karlskrona och Vaxholms grenadjärregementen finnas för närvarande kasernbyggnader för två bataljoner vid vartdera regementet samt vid det förstnämnda dessutom bostäder för officers- och underofficerspersonalen. Då regementena skola svälla ut till tre bataljoner, måste åtgärder vidtagas för att kunna inkvartera den ökade personalen. Befälsbostäder måste alltså uppföras vid Vaxholms grenadjärregemente för ytterligare en bataljons befälspersonal. Däremot synes det icke vara oavvisligen nödvändigt att uppföra kasernbyggnader för de nyuppsatta bataljonernas manskap. Därigenom att de värnpliktiga inkallas i omgångar, torde det erforderliga förläggningsutrymmet kunna tillgodoses genom att till vartdera regementet förflytta baracker för en bataljon från någon mötesplats, vilka baracker i så fall kunna användas till förläggning av de på våren inryckande värnpliktiga.

I likhet med vad nu är fallet, kommer att i vardera kustfästningens besättning ingå ett ingenjörkompani tillhörande det till Vaxholm Oscars-Fredriksborgs fästning förlagda Svea ingenjörkår och det till Karlskrona fästning förlagda Göta ingenjörkår.

Infanteri.

Ingenjör-

trupper.

Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 28 Käft. {Nr 58.) 35

274 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Reservtrupperna8 uppgifter.

D. Reservorganisationen.

Behovet av reservtrupper för förstärkning av försvarskrafterna vid krigstillfälle har framhållits uti samtliga härordningsförslag, som förelagts Riksdagen under de senaste fyrtio åren. Nu må endast erinras därom, att chefen för lantförsvarsdepartementet vid framläggandet av 1901 års härordningsförslag framhöll, att dylika trupper vore av synnerlig vikt, alldenstund de hade till ändamål, att när förhållandena så krävde, ytterligare taga landets försvarskraft i anspråk samt särskilt att stärka besättningarna å fästningar eller å befästa orter, att trygga utanför de egentliga krigsskådeplatserna belägna landsdelar, som vore utsatta för anfall av mindre styrkor eller för fiendens sekundära operationer, att skydda fälthärens förbindelser eller etapplinjer, där dessa vore så belägna, att de hotades eller eljest skulle kunna avbrytas av fienden, m. m. dylikt. Genom att reservtrupperna fyllde dessa uppgifter bleve det möjligt för fälthären att på den eller de punkter, där kampen gällde avgörandet, sammanhålla sina krafter.

De inskränkningar i 1901 års förslag, som blevo av Riksdagen vidtagna i fråga om de värnpliktigas tjänstgöringstid och den aktiva befälskadern, hava i fråga om reservorganisationen vållat så störa svårigheter, att den nuvarande härordningen endast i mycket ringa utsträckning förmått tillgodogöra sig den avsevärda personaltillgången inom de värnpliktiga årsklasser, som för ändamålet stå till förfogande.

De reservtrupper, som enligt 1901 års härordningsförslag skulle uppsättas, voro avsedda huvudsakligen för sekundära ändamål. Sedan dess har, ej minst på grund av vårt genom unionsupplösningen förändrade militärpolitiska läge, uppstått ökat behov av reservtrupper, på samma gång som kraven på den militära användbarheten hos åtminstone en del av dessa trupper måste sättas högre än tillförne. Vår fälthär är nämligen otvivelaktigt i trängande behov av direkt förstärkning, och då sådan förstärkning för närvarande icke lämpligen bör åstadkommas genom att öka antalet linjeförband, måste man även i detta avseende lita till reservformationerna.

I vissa utländska, väl organiserade arméer har man för avsikt att inordna de för linjens direkta förstärkande avsedda reservtrupperna redan från fälttågets början i fälthärens högre enheter. Härför fordras emellertid, att de ifrågavarande reservtruppernas militära användbarhet är likartad

275 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

med linjetruppernas. Särskilda övningar för äldre årsklasser och en aktiv befälskader av sådau styrka, att den förslår att fylla även reservförbandens behov av fullt tjänstevana och taktiskt utbildade ledare, utgöra, förutom en långvarig och grundlig soldatutbildning, betingelserna för en reservorganisation av detta slag.

Svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt lösa reservformatio- Reservstanernas befälsfråga äro, därest så talrika reservtrupper, som manskapstill- f^-yre. gången medgiver, skola uppsättas, givetvis mycket stora i ett land som vårt, servtrupvars begränsade ekonomiska tillgångar göra det nödvändigt att inskränka perna den aktiva befälskadern i huvudsak till vad fredsbehovet oundgängligen kräver. Även med den ökning av det aktiva befälet som nu ifrågasattes, blir tillgången så knapp, att endast ett mycket obetydligt antal befattningar vid reservtrupperna kunna bestridas av aktiva officerare. För att de ifrågavarande trupperna skola erhålla tillräcklig fasthet, fordras emellertid, att en viss, ej alltför liten del av deras befäl genom aktiv tjänst förvärvat fullständig befälsvana och tillförlitligt militärt omdöme.

Särskilt gäller detta kompani-(skvadrons-, batteri-) och högre chefer.

Ifrågavarande behov kan endast i obetydlig utsträckning fyllas med i arméns reserver kvarstående krigstj änstskyldiga officerare. Då emellertid en ytterligare ökning av den aktiva kadern icke nu kan ifrågasättas, bör det ifrågavarande behovet huvudsakligen tillgodoses genom införande av en s. k. reservstat, till vilken officerare och underofficerare efter viss tids aktiv tjänst erhålla tillfälle att övergå och inom vilken de genom viss tjänstgöringsskyldighet vidmakthålla sin militära duglighet. Reservtruppernas användbarhet kommer sålunda att bliva väsentligen beroende av reservstatsofficerarnas och reservstatsunderofficerarnas antal och militära duo-fio-het.

o O

Såsom i avdelningen »Värnpliktstid och värnpliktsuppbåd» framhållits, Reseivtrupböra reservtrupper organiseras inom beväringens båda uppbåd, varvid i stort sett två årsklasser beräknas för uppsättande av reservtrupper .nom första och fyra för samma ändamål inom andra uppbådet. Då första uppbådets reservtrupper komma att bestå av yngre manskap, måste de redan på grund härav förutsättas äga större användbarhet än andra uppbådets.

De skola även kunna mobiliseras samtidigt med linjen. Genom att giva dem en med linjens i möjligaste mån sammanfallande organisation, beväpning och utrustning bör man också söka att av dem skapa reservtrupper, som vid fälttågets början eller kort därefter kunna användas vid sidan av fälthärens linjetrupper eller för uppgifter av liknande art som dessa.

276 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Reservorganisationens omfattning.

De ur beväringens andra uppbåd mobiliserade reservtrupperna böra erhålla en så god organisation, beväpning och utrustning, som omständigheterna medgiva. Då fullt tjänstevant befäl endast i ringa utsträckning kan påräknas för deras mobilisering, böra de, åtminstone till en början, avses huvudsakligen för uppgifter, vilka icke kräva samma rörlighet och stridsduglighet som de, för vilka reservtruppperna ur första uppbådet äro avsedda, eller för sekundära uppgifter av sådan art, att de icke lämpligen böra anförtros åt landstormstrupper.

En sådan uppdelning av reservtrupperna i två särskilda grupper med olika uppgifter bör genomföras endast med avseende å de trupper på fastlandet, som icke ingå i fästningsbesättningarna. Beträffande lästningstrupperna har redan i annat sammanhang framhållits, att det för fästningarnas och tillhörande anläggningars förseende med fullständiga krigsbesättningar är nödvändigt att kunna inkalla beväringens andra uppbåd samtidigt med första uppbådet. Någon uppsättning av reservtrupper i samma mening som vid armén i övrigt kommer således här icke i fråga, ehuru vid fästningsförsvaret de av äldre årsklasser bildade förbanden givetvis böra komma till användning i sådana grenar av detsamma, som äro av mindre krävande art. På Gottlands stridskrafter kan i stort sett tillämpas samma betraktelsesätt som beträffande fästningstrupperna å fastlandet. Beväringens äldre årsklasser tagas här i anspråk för uppbringande av de för öförsvaret nödiga krigsformationerna till erforderlig styrka.

Reservtruppförbandens organisation måste lämpas efter tillgången på befäl och värnpliktiga. I stort sett bör reservorganisationen avse att såsom reservtrupper organisera beväringens hela tillgång av utbildat manskap, i den mån densamma ej tages i anspråk för linje och depåer. Med denna manskapstillgång beräknar man, såsom redan förut framhållits, att kunna vid infanteriet uppsätta lika många reserv- som linjebataljoner. Beträffande frågan om reservtruppernas sammanförande i högre förband torde detta tillhöra den del av krigsförberedelsen, som här ej lämpligen kan upptagas till behandling.

Vad specialtruppslagen beträffar, måste reservorganisationens omfattning bestämmas dels efter tillgången på materiel och dresserade hästar, dels även med hänsyn därtill att en viss lämplig proportion upprätthålles mellan reservformationernas infanteri och deras specialtrupper. Framförallt gäller detta i fråga om reservtruppförbanden ur beväringens första uppbåd, vilka äro avsedda att kunna uppträda under samma förhållanden som fälthärens linjetrupper. I fråga om reservtrupperna ur beväringens andra uppbåd är nämnda proportion icke av samma betydelse, emedan en ej

277 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

ringa del av infanteriet kommer att användas för uppgifter, vilka ej i samma utsträckning som inom fälthären kräva medverkan av specialtruppslag. Vad särskilt trängen angår, kan densamma för reservtrupperna ur beväringens andra uppbåd beräknas ganska knapp på grund av dessa truppers övervägande lokala uppgifter.

Reservorganisationens genomförande i den utsträckning, som nu antytts, kommer, då densamma omedelbart beror av möjligheten att anskaffa det för reservtrupperna erforderliga befälet, att taga en avsevärd tid i anspråk. Med den uttagning, som ifrågasättes, torde behovet av värnpliktigt reservbefäl kunna fyllas under loppet av åtta å tio år. Vad reservstaten angår, saknas för närvarande möjlighet att bedöma, i vad mån och huru hastigt densamma kan utvecklas. Det torde emellertid på goda grunder kunna antagas, att den icke kan uppnå hela den nu ifrågasatta styrkan på kortare tid än nyss nämnts.

Då varken reservstats befäl eller värnpliktigt befäl med erforderlig utbildning blir att påräkna före år 1916, bör reservorganisationens utveckling utöver nuvarande ram icke taga sin början förr än med nämnda år.

Aven med en grundlig första utbildning för de värnpliktiga blir reservtruppernas krigsduglighet i hög grad beroende därav, att övningar anordnas med äldre årsklasser. I avdelningen »Värnpliktstjänstgöringen: Reservtruppövning» har föreslagits en sådan övning under nionde värnpliktsåret i högst femton dagar. Efter deltagandet i denna reservtruppövning kvarstår den värnpliktige 6 år i beväringen utan att erhålla någon som helst övning. Denna brist bör avhjälpas genom tid efter annan anordnade mobiliseringsövningar. Sådana övningar äro nämligen det enda medlet att i fred kontrollera reservorganisationens effektivitet och böra fördenskull ingå som ett led i arbetet på vidmakthållandet av reservtruppernas krigsduglighet.

För att de värnpliktiga vid mobilisering skola kunna användas på lämpligaste sätt erfordras, att befälet äger närmare kännedom om dem, än som för närvarande 'står att vinna. Särskilt gäller detta beträffande värnpliktiga, tillhörande de reservformationer, vilka mobiliseras ur äldre årsklasser. Ett viktigt steg i denna riktning kommer att tagas genom införande av ifrågavarande reservtruppövning med nionde årsklassen. För uppnående av ett fullt tillfredsställande resultat i förevarande hänseende skulle dock erfordras även regelbundet återkommande mönstringar med personlig inställelse.

Beservorga-

nisationens

genom-

förande.

Övningar för reservtrupperna.

278 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Utveckling efter 1901.

Försvars-

berednin-

garna.

E. Musiken.

Enligt 1901 års härordning skulle på varje truppförbands stat finnas ett visst antal beställningar för musikpersonalen; sammanlagda antalet sådana beställningar skulle utgöra 1,422, medförande en årlig kostnad av omkring 1,224,000 kronor.

Ett av Kungl. Maj:t till 1904 års riksdag, på grundvalen av en särskild kommittés yttrande, avgivet förslag till armémusikens organisation vann ej Riksdagens bifall.

Vid 1905 års riksdag framlade Kungl. Maj:t nytt förslag angående organisationen av arméns musikpersonal. Enligt detta förslag, vilket blev av Riksdagen godkänt och utgör grund för berörda personals nuvarande organisation, uppgår musikpersonalens sammanlagda antal till 1,261. Årskostnaden, vilken år 1905 beräknades till 1,121,756 kronor, belöper sig för 1914 till 1,313,143 kronor.

Vid 1905 års riksdag hemställde Kungl. Maj:t jämväl, att de vid vissa regementen befintliga musikkassorna skulle, i den mån de efter verkställd utredning kunde finnas bestå av allmänna medel, indragas till statsverket för att bilda en gemensam musikfond, vars avkastning skulle tagas i beräkning vid bestämmandet av anslagen till musiken vid armén. Sedan Riksdagen lämnat sitt bifall till denna framställning, lät Kungl. Maj:t verkställa den nämnda utredningen, vilken gav till resultat, att ett belopp av över en miljon kronor befanns utgöra kronans andel i musikkassorna. Genom kungl. brev den 22 oktober 1909 förordnades, att av musikfondens avkastning årligen från och med år 1910 ett belopp av 37,300 kronor skulle tillgodoföras anslaget till arméns diverse intendenturbehov för gäldandet av kostnader för anskaffning och underhåll av truppförbandens musikmateriel m. m. samt att återstoden av fondens avkastning, där ej för särskilt fall annorlunda bestämdes, skulle tilläggas fondens kapitalbehållning. Vid 1913 års slut uppgick fondens behållning till 1,164,600 kronor.

Frågan om armémusiken har icke varit föremål för försvarsberedningarnas behandling; åtskilligt material för dess bedömande har dock av tredje beredningen införskaffats.

279 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Armémusiken i sin nuvarande organisation förorsakar statsverket av- Tänkbara sevärda utgifter. Till följd av den förlängda tjänstgöring för de värn ‘bringa koft'pliktiga, som nu ifrågasättes, kommer musikpersonalen vid det stora fler- nadema för talet infanteriregementen, från att hava varit i tjänst allenast sex månader arm^us'' av året, att hållas i tjänstgöring året om. Denna omständighet ävensom den föreslagna ökningen av de båda för kustfästningarna avsedda infanteriregementena och av ingenjörtrupperna kommer att medföra ökning av årskostnaden för armémusiken.

Under sådana förhållanden framstår det som ett önskemål att kunna i någon mån inskränka ifrågavarande organisation. Olika utvägar äro härvid tänkbara. Då musikpersonalens huvudsakliga uppgift under krig är att fylla behovet av signalblåsare, har man framkastat den tanken, att detta behov skulle kunna, till största delen tillgodoses medelst s. k. reservspel, d. v. s. värnpliktiga, som upplärts att blåsa förekommande signaler. Härigenom skulle det bliva möjligt att, om icke fasta musikkårer av andra orsaker anses önskvärda, hava musikpersonal fast anställd endast för undervisning i signalblåsning. Vidare har ifrågasatts, att musikkårerna vid ett eller flera av specialtruppslagen skulle indragas, enär de anses vara för svagt besatta för att kunna prestera någorlunda god harmonimusik. Slutligen kan det tänkas, att de stora musikkårernas numerär skulle kunna minskas.

Vad användningen av värnpliktiga såsom reservspel beträffar, har erfarenheten hittills givit vid handen, att i allmänhet endast sådana värnpliktiga, som haft förkunskaper i hornblåsning eller annan musikteknisk utbildning, kunnat utbildas till något så när användbara signalblåsare. Tillgången å dylika värnpliktiga har dock varit tämligen begränsad. Övriga till reservspel utbildade värnpliktigas prestationer i såväl musikaliskt som militärt hänseende hava lämnat mycket övrigt att önska. Till reservspel utbildade värnpliktiga kunna visserligen, särskilt med den utsträckning av övningstiden, som nu ifrågasättes, göra stor nytta vid sidan av, men kunna icke ersätta det fast anställda, musikaliskt och militärt fullt utbildade spelet. Nu berörda utväg att åstadkomma en begränsning av utgifterna för armémusiken kan följaktligen icke tillstyrkas.

En indragning av vissa mindre musikkårer synes ej heller vara att förorda. Jämväl dessa kårer förse de mobiliserade formationerna med erforderligt antal signalblåsare och rapportförare. Därjämte hava de, trots sin ur musikalisk synpunkt svaga numerär, i likhet med övriga musikkårer till uppgift att vara sina respektive truppförband till vederkvickelse såväl under fredstjänsten som i fält. Att beröva vissa truppförband medlet för musikalisk underhållning under den i mångt och mycket enformiga och vid vissa tillfällen synnerligen ansträngande militärtjänsten torde icke vara

280 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

välbetänkt. De värnpliktiga vid specialvapnen kunna skäligen hava anspråk på att i detta avseende få vara likställda med sina kamrater vid infanteriet.

En minskning av personalen vid de stora musikkårerna mötes av invändningar förnämligast ur musikalisk synpunkt. För utförande av harmonimusik hava dessa musikkårer i nuvarande skick en något så när fullständig stämbesättning. Deras personal kan dock icke anses så rikligt tilltagen, att den egentligen tål vid någon inskränkning. Förutom sin militärmusikaliska uppgift hava de större musikkårerna en ingalunda oviktig betydelse med avseende å musiklivet i allmänhet i landet. En minskning av kårerna i anseende till numerären skulle ställa deras prestationer i nu berörda hänseende på en lägre nivå och kan därför icke förordas. Nu kan visserligen häremot invändas, att, därest staten anser sig böra i någon form ekonomiskt stödja och främja musikkulturen inom landet, utgifterna i sådant hänseende icke böra betunga försvarsbudgeten. Beaktas måste dock, att militära musikkårer i alla händelser äro erforderliga och att vi i militärmusiken hava en organisation, som väl lämpar sig att å respektive förläggningsorter fylla de musikaliska uppgifter, som eljest skulle tillkomma med statsmedel understödda orkestrar. De militära musikkårerna torde dessutom representera en icke obetydlig fond av god musikalisk tradition, som bör tillvaratagas.

Om det således icke kan förordas att på något av de nu berörda vändning sätten åstadkomma eu nedsättning av utgifterna för armémusiken, återstår militära Pr^va frågan> huruvida det kan vara möjligt att på ett mera effektivt sätt, 'göromål än vad nu är händelsen, för den militära tjänsten tillgodogöra sig de respektive truppförbandens musikpersonal och därmed indirekt minska berörda utgifter, i vad de avse armémusiken såsom sådan. Det synes härvid sannolikt, att den ständiga tjänstgöringen för all musikpersonal skall öppna utväg att kunna använda denna personal även i vissa rent militära göromål, och detta särskilt med hänsyn till den bättre rent militära utbildning, som den förlängda fredstjänstgöringen kommer att medföra.

Utöver den militära tjänstgöring (såsom rapportkarl eller rapportryttare), vartill musikpersonalen under rekrytskolans senare period och under regementsövningarna tages i anspråk och vilken jämte signalblåsning under fältmässiga övningar samt utövande av harmonimusik ej torde lämna rum för andra militära uppgifter, synes denna personal under den övriga delen av året kunna användas även för viss annan rent militär tjänstgöring. Hit hör tjänstgöring såsom dagbefäl, såsom biträdande lärare eller instruktör i vissa ämnen, såsom uppbördsman, skrivbiträde o. s. v., varigenom den knappa befälstillgången skulle kunna under vissa delar av året i någon

281 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

mån förstärkas. Särskilt skulle befälets kommenderande till skolor och utbildningskurser härigenom något underlättas. Förbises får emellertid ej, att musikunderbefälet — även om dess rent militära tjänstbarhet förutsättes kunna och böra ökas — icke kan bliva likvärdigt med det underbefäl, som helt ägnar sig åt den militära tjänsten, och följaktligen icke kan varaktigt ersätta sådant underbefäl.

Musikpersonalens rekrytering synes för närvarande ej vara ordnad Musikpersopå ett fullt tillfredsställande sätt. I varje truppförbands musikkår ingår käringett visst, i vederbörlig stat närmare bestämt antal musikvolontärer, vilka musikelevér. anställas under enahanda villkor som de meniga volontärerna. Då det emellertid är av vikt att före musikvolontärs antagande kunna pröva, huruvida den anställningssökande lämpar sig för denna speciella tjänst, d. v. s. besitter nödiga anlag och övriga förutsättningar för musiktjänst, hava samtliga infanteriregementen fått åt sig anvisade särskilda medel för anställning av musikelever. I detta syfte utbetalas årligen till två infanteriregementen vardera 600 kronor, till tjugufyra infanteriregementen vardera 300 kronor och till två infanteriregementen vardera 200 kronor; åt specialtruppslagen anvisas däremot icke några sådana medel. De musikelever, som sålunda anställas vid infanteriet, kunna icke anses såsom fast anställda, då några beställningar för dem icke äro upptagna i truppförbandens stater och de icke äro berättigade till underhåll in natura.

För musikpersonalens rekrytering är det önskvärt att kunna göra urval bland ett flertal elever. Vid specialtruppslagen medför dock bristen på elevanslag den olägenheten, att för ett flertal år kunna komma att anställas personer, som efter någon kortare tids tjänstgöring visa sig sakna de nödiga förutsättningarna för musiktjänsten. Vid infanteriet åter, där elevanslag finnas tillgängliga, hava dessa visat sig otillräckliga. Inför tredje försvarsberedningen hörda militärmusici hava föreslagit, att vid varje truppförband visst antal beställningar på stat skulle uppföras för musikelever, vilka skulle antagas med förbehåll om rätt till uppsägning under anställningstidens sex första månader, därest elev icke visade sig lämplig för musiktjänst. Vid infanteriet och vid de båda stora kavalleriregementena skulle visst antal nu befintliga beställningar kunna omändras till elevbeställningar, varemot vid övriga truppförband anställandet av musikelever skulle medföra en motsvarande ökning av antalet beställningar på stat. Elevernas förmåner skulle utgöra underhåll in natura och dagavlöning, förslagsvis tio öre.

Antalet musikelever skulle utgöra vid Svea och Göta livgarden fem, vid övriga större infanteriregementen fyra, vid de två stora kavalleriregementena tre, vid övriga kavalleriregementen två, vid fältartilleriregementena utom Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 28 käft. (Nr 58.) 36

282 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Vendes artilleriregemente två, vid Vendes artilleriregemente tre, vid Gottlands artillerikår en, vid Boden-Karlsborgs artilleriregemente fyra, vid Positionsartilleriregementet två, vid fortifikationen sju samt vid trängen sex.

Frågan om uppförande på stat av beställningar för musikelever vid samtliga truppförband synes vara av beskaffenhet att nu kräva lösning. De fördelar ur synpunkten av musikpersonalens rationella rekrytering, som genom en dylik anordning skulle vinnas, hava i det föregående antytts. Ur ekonomisk synpunkt medför en sådan organisationsändring någon minskning av utgifterna för armémusiken; icke blott vid infanteriets truppförband och vid de två stora kavalleriregementena utan jämväl vid övriga truppförband bör nämligen det för musikeleverna erforderliga antalet beställningar erhållas genom att i motsvarande mån minska antalet i staterna nu upptagna beställningar. Antalet musikelever vid de särskilda truppförbanden bör bestämmas till vad här nedan angives.

Framställda Av de inför tredje försvarsberedningen hörda militärmusici hava

beträffande dessutom åtskilliga andra önskemål i fråga om organisationen framförts. organisa- Sålunda har föreslagits, att särskilda beställningar på stat skulle inrättas * övrigt% ^ör musikdirektörerna vid infanteriet och vissa av specialtruppförbanden, att pensionsåldern för musikdirektörerna måtte framflyttas till 55 år, att vissa åtgärder måtte vidtagas för förbättring av befordringsutsikterna för musikunderofficerarna m. m. Dessa och andra organisationsdetaljer, vilka icke torde vara av beskaffenhet att i väsentlig grad inverka på frågan om totalkostnaden för musikorganisationen, kunna lämpligen sedermera bliva föremål för omprövning.

I anslutning till "vad sålunda anförts, torde i fråga om armémusikens organisation följande ändringar böra vidtagas:

Samman- 1) Musikpersonalen bör bliva ständigt tjänstgörande jämväl vid de

fattning. 22 infanteriregementen, där så för närvarande icke är förhållandet;

2) Musikpersonalen vid Karlskrona och Vaxholms grenadjärregementen uppbringas till samma antal som vid flertalet övriga infanteriregementen;

3) Den föreslagna nya ingenjörkåren i Norrland erhåller musikpersonal till lika antal med Svea och Göta ingenjörkårer;

4) Beställningar för musikelever upptagas till följande antal:

vid varje infanteriregemente 4 i utbyte mot 1 musikdistink-

tionskorpral, 1 musikkorpral, 1 musikvicekorpral och 1 musik-

volontär,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

vid varje större kavalleriregemente 3 i utbyte mot 1 musikkorpral, 1 musikvicekorpral och 1 musikvolontär,

vid varje mindre kavalleriregemente 2 i utbyte mot en musikkorpral och 1 musikvolontär,

vid varje fältartilleriregemente och vid Boden-Karlsborgs artilleriregemente 2 i utbyte mot 1 musikandrekonstapel och 1 musikvolontär,

vid Positionsartilleriregementet 1 i utbyte mot 1 musikvolontär, vid varje ingenjörkår och varje trängkår 1 i utbyte mot 1 musikvolontär,

varjämte böra tillkomma vid Fälttelegrafkåren på grund av truppförbandets ökade storlek 1 musikdistinktionskorpral och 1 musikelev samt vid Gottlands artillerikår 1 musikelev.

284 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Nuvarande

organisa-

tion.

Inspektör för kavalleriet.

F. Organisationer! i övrigt.

1. Generalitet.

Enligt den nuvarande organisationen uppgår antalet generalspersoner, uppförda med fast lön å generalitetets stat, till 9, nämligen 6 arméfördelningschefer, 1 chef för generalstaben, 1 generalfälttygmästare och inspektör för artilleriet samt 1 chef för fortifikationen. Generalsbeställningar å stat, avsedda för sådana generalspersoner, som kunna vara utsedda att vid mobilisering och under krig tjänstgöra såsom högste befälhavare eller arméchef (arméchefer), finnas icke. Ej heller förefinnas i fred infanteribrigadchefer. Det fattas i fredstid ett antal av 15 k 16 generaler, som äro oundgängligen nödvändiga vid ett krigsutbrott.

Tidigare har på generalitetets stat funnits uppförd en inspektör för kavalleriet, men 1892 års urtima Riksdag beslöt att vid dåvarande kavalleriinspektörens avgång lönen skulle indragas samt att inspektionen av kavalleriet därefter skulle, på sätt Kung]. Maj:t funne lämpligt, förrättas mot arvode, som sedan dess utgått med 2,500 kronor årligen.

Med anledning av detta beslut uppdrogs från början av år 1896 åt en av kavalleriets regementschefer att upprätthålla kavalleriinspektörsbefattningen. Tack vare ett särskilt förhållande kunde från början av år 1898 intill slutet av år 1912 kavalleriinspektörsbefattningen upprätthållas utan sammankoppling med chefskap över kavalleritruppförband. Vid sistnämnda tidpunkt anförtroddes befattningen ånyo åt en av kavalleriets regementschefer. Sedan denne under senare delen av år 1913 avgått från sin regementschefsbeställning mot åtnjutande av pension, har han förordnats att tillsvidare fortfarande bestrida befattningen såsom kavalleriinspektör.

285 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Redan uti chefens för generalstaben år 1900 avgivna förslag till 1900 års härny härordning förordades uppförandet å generalitetets stat av avlöningsförmåner för kavalleriinspektören. Erfarenheten hade nämligen ådagalagt, °>S att föreningen av de båda befattningarna såsom regementschef och inspektör icke kunde äga rum, utan att antingen den ena eller den andra eller bådadera därav bleve lidande. Återupprättandet av kavalleriinspektörsbefattningen uti dess förutvarande skick vore därför ett oeftergivligt villkor för kavalleriets enhetliga och tidsenliga utbildning samt för tjänstens behöriga skötande vid samtliga till nämnda truppslag hörande regementen.

I anslutning till vad chefen för generalstaben sålunda anfört, föreslogs uti den till 1901 års riksdag avlåtna propositionen angående ny härordning, att ifrågavarande befattning skulle uppföras på ordinarie stat.

Förslaget vann emellertid icke Riksdagens bifall.

För befattningens uppförande på ordinarie stat hava sedermera såväl 1907 års 1907 års generalskommission som 1907 års försvarskommitté uttalat sig, kommission sistnämnda kommitté under framhållande av att befattningens innehavare, och 1907 års ehuru icke utan svårighet, syntes kunna samtidigt tjänstgöra som in- (omndtté spektör för trängen.

Uti underdånig skrivelse den 23 augusti 1911 har dåvarande ka- Kavalleri valleriinspektören ånyo framhållit nödvändigheten av, att kavalleriinspektörsbefattningen uppföres å ordinarie stat. Då man i såväl Norge som Danmark med en kavalleristyrka, uppgående i det förra landet till 16 linjeskvadroner och . en skolavdelning och i det senare till 12 linjeskvadroner, icke ansett sig kunna undvara en generalinspektör för kavalleriet å fast lönestat, vore det självfallet, att hos oss med en fredsstyrka av 50 skvadroner behovet av sådan truppslagsinspektör såsom ledare och målsman för vapnet, ansvarig för en planenlig och enhetlig utbildning av detsamma, måste vara trängande. Ett förenande av kavalleriinspektörs- och tränginspektörsbefattningarna skulle väl, såsom också 1907 års försvarskommitté erkänt, medföra svårigheter; men då dessa icke kunde anses oöverkomliga och det vore att antaga, att en sammanslagning av de båda befattningarna komme att öka Riksdagens benägenhet att bevilja en ny generalslön, ville även kavalleriinspektören ansluta sig till kommitténs uttalande i frågan.

Jämväl den nuvarande inspektören för kavalleriet har uti underdånig Kavalleriskrivelse den 15 december 1913 framhållit behovet av en på stat uppförd insf^ren lön för kavalleriets främste målsman. Inom så gott som alla arméer

286 Departe-

mentschefen.

Inspektör för infanteriet och inspektör för militärläroverken.

1907 års generalskommission

1907 års försvarskommitté.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

vore behovet av en särskild inspektör för kavalleriet erkänt, och befattningen funnes jämväl på stat uppförd. Så vore till och med förhållandet inom arméer med fåtaligare kavalleri än Sveriges, såsom Norges, Danmarks, Hollands och Belgiens. Behovet hade ock i vårt land gjort sig så starkt gällande, att man icke ansett sig böra — åtminstone under någon längre tid — använda den av Riksdagen anvisade vägen att låta en regementschef på stat tillika fylla kavalleriinspektörens plats. Under den tid, då indelningsverket ägde bestånd, hade visserligen detta förenande av tvenne befattningar förekommit, men numera hade man i stället sett sig nödsakad att anlita den enskildes offervillighet för att få kavalleriets förnämsta befattning besatt. Det läge i öppen dag, att detta icke vore lämpligt, då härigenom förmögenhet bleve det första villkoret för att den enskilde skulle kunna antaga posten i fråga.

I överensstämmelse med vad de militära myndigheterna ävensom 1907 års försvarskommitté uttalat, bör kavalleriinspektörsbefattningen uppföras på ordinarie stat. Ifrågavarande befattning är otvivelaktigt av så maktpåliggande natur, att dess besättande icke bör vara beroende av tillfälligheter av det ena eller andra slaget. Kavalleriet måste för framtiden ständigt hava en målsman, som kan helt ägna sin tid och sitt intresse åt vapnets enhetliga utbildning och förkovran. A generalitetets stat böra alltså uppföras avlöningsförmåner för inspektören för kavalleriet, beräknade i likhet med de för arméfördelningschef bestämda.

Såsom i annat sammanhang framhållits, är inspektionen av trängen avsedd att ordnas på annat sätt än 1907 års försvarskommitté föreslagit. Vid sådant förhållande föreligger ej anledning att här närmare ingå på frågan om lämpligheten av sagda förslag.

Frågan om en ökning av generalitetets stat för att kunna tillgodose I behovet under krigstid av högre befälhavare upptogs av 1907 års generals- ■ kommission, vilken uttalade såsom sin mening, att behovet av en generals- ' inspektör redan då gjorde sig gällande, vilket i än högre grad bleve fallet, i mån som antalet operativa enheter inom armén ökades. Frågan om inrättandet av en generalinspektion för armén skulle lämpligen kunna sättas i ' samband med fastställandet av den ordning, i vilken vid krigsutbrott befälhavare för armén skulle utses, då Konungen icke själv ginge i fält.

Jämväl 1907 års försvarskommitté föreslog — under framhållande av att generaler, avsedda att i fält bekläda befattningar som arméchefer, funnes ej blott i de stora utländska arméerna, utan även i ett flertal mindre,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

såsom i Norge och Danmark — att å generalitetets stat skulle uppföras avlöningsförmåner för en generalinspektör för armén, avsedd till högste befälhavare för fälthären, därest Konungen icke själv ginge i fält, eljest till arméchef.

Departementalkommittén har uti sitt år 1913 avgivna betänkande ut- Departemengått från, att i samband med försvarsdepartementens sammanslagning och talk°™mit' ändrad ordning för de s. k. kommandomålens handläggning en generalinspektörsbefattning för armén skulle inrättas.

Tredje försvarsberedningen har, såsom framgår av redogörelsen för Tredje fördess arbete, uttalat sig för tillgodoseende av behovet utav arméchefer i fält sva,™nge^~ genom ökning av generalitetsstaten med två beställningar.

Att särskilda generalspersoner erfordras såväl i krig för den högre Departekrigsledningen som i fred för fyllandet av vissa viktiga funktioner har, mentschrfensåsom av det anförda framgår, under de senaste åren allt mera beaktats. Ifrågavarande behov, som gjort sig kännbart redan under den nuvarande härordningen, torde komma att framträda med än större styrka i och med den utveckling av landets stridskrafter, som enligt föreliggande härordningsförslag är avsedd att äga rum.

Såsom högste befälhavare för fälthären torde — där ej särskilda skäl föranleda annan anordning — Konungen komma att inträda. För att under Konungen leda skilda delar av fälthären erfordras emellertid arméchefer.

Med hänsyn till vikten av att för dessa befattningar kunna påräkna personer i full kraft och med noggrann kännedom om armén samt för att arméfördelningscheferna i krig må kunna bibehållas vid sina befattningar, bör otvivelaktigt en ökning av generalitetets stat med minst två generalspersoner äga rum. En sådan ökning betingas även av behovet av särskilda målsmän i fredstid för vissa grenar av arméns högre ledning, vilka för närvarande icke kunna tillgodoses så som önskligt är.

En befattning såsom generalinspektör för armén torde emellertid icke nu böra inrättas. Chefen för generalstaben har i detta avseende uttalat sig mot departementalkommitténs förslag. Med hänsyn härtill och till det sammanhang med den ifrågasatta departementalreformen, vari frågan om inrättande av befattning såsom generalinspektör numera kommit, synes denna fråga böra bliva beroende av ytterligare utredning.

Däremot föreligger ett klart behov av en särskild målsman för infanteriet, vilket behov bör tillgodoses genom tillsättande av en inspektör för infanteriet. De tjänsteåligganden, som i fred böra tillkomma ifråga-

288 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

varande generalsperson, äro, att enligt Kungl. Maj:ts bestämmande inspektera truppförband vid infanteriet, att vara ledamot av utrustningskommissionen, att vara överbefälhavare över och inspektör för infanteriets skjutskola, att inspektera för infanteriet gemensam underofficersskola (gemensamma underofficersskolor), att främja tidsenligheten m. m. beträffande infanteriets utbildningsföreskrifter samt att leda vissa högre befälsövningar.

Vidare finnes behov av en särskild målsman för officersutbildningen, vilken i egenskap av inspektör för militär lär overken m. m. skulle dels övertaga den nuvarande inspektörens samtliga ämbetsåligganden ifråga om krigsskolan med dess officers- och reservofficerskurser, krigshögskolan samt artilleri- och ingenjörhögskolan, dels ytterligare få till åliggande att inspektera officers- och reservofficersvolontärskolor, att vara överbefälhavare för och inspektera taktiska utbildningskurser, därest dessa anordnas för armén i dess helhet eller för två eller flera arméfördelningar, samt att leda vissa högre befälsövningar. Dessutom skulle det åligga den ifrågavarande generalspersonen att, enligt Kungl. Maj:ts i varje särskilt fall givna bestämmelser, inspektera krigsförberedelsen å landfästningarna.

De åligganden, som således skulle tillkomma de båda inspektörerna, måste givetvis begränsas så, att intet ingripande sker i den verksamhet fråga om krigsförberedelsen, som är uppdragen åt chefen för generalstaben.

Inrättandet av här föreslagna tvenne inspektörsbefattningar påkallar med nödvändighet organiserande av motsvarande staber. Härför erfordras dels tvenne stabschefer, vilka böra uppföras den ene såsom överstelöjtnant och den andre såsom major å generalstabens stat, dels två adjutanter, vilka liksom vid övriga högre staber böra förordnas ur personal på stat vid truppförbanden. För vardera adjutanten bör uppföras häst- och furageersättning för två tjänstehästar. Slutligen böra för inspektörernas expeditioner uppföras kostnader för hyra och expenser.

På grund av det anförda böra två generalsbeställningar, den ena såsom inspektör för infanteriet och den andra såsom inspektör för militärläroverken m. m. uppföras å generalitetets stat, samt för dem erforderliga staber organiseras på sätt nu angivits.

infanteri- Uti sitt den 9 juni 1908 avgivna utlåtande upptog 1907 års generals-

chefer" kommission till behandling frågan angående uppsättande redan i fredstid 1907 års av infanteribrigadstaber. Behovet av brigadindelning i fält vore numera generals- allmänt erkänt, och infanteribrigadstaber funnes, med undantag för kommission. fj0nan(j och Serbien, i alla främmande länders härordningar. Åtskilliga skäl kunde anföras för den uppfattningen, att brigadindelningen hade en särskilt stor betydelse för den svenska armén. Kommissionen ansåge, att

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

tillsättandet redan i fredstid av brigadchefer skulle i flera avseenden vara förenat med stora fördelar.

Jämväl 1907 års försvarskommitté ansåg, att starka skäl talade för att redan inom den närmaste tiden något åtgjordes för att åtminstone till viss utsträckning förebygga de olägenheter, som vore förbundna därmed, att först vid krigsutbrott samtliga infanteribrigadchefer tillsattes och i samband därmed motsvarande antal överstelöjtnanter vid infanteriregementena förordnades till regementschefer. En så vitt gående åtgärd som införandet i fredstid av 12 nya brigadchefsbefattningar vid infanteriet ansåg emellertid kommittén icke böra ifrågasättas, då ej alla brigadchefer torde med nödvändighet behöva förefinnas i fred. Däremot höll kommittén före, att den med de nuvarande förhållandena förenade olägenheten skulle kunna i viss mån undanröjas, därest 6 infanteriregementschefer med bibehållande av sina avlöningsförmåner såsom regementschefer, förordnades att i fredstid vara brigadchefer. Dessa överstar skulle, så ofta övningar uti brigadförband förekomme, föra befäl över vederbörlig brigad. De skulle vidare inspektera de till brigaden hörande infanteriregementena, därmed lättande arméfördelningschefens inspektionsarbete. Sin ordinarie tjänstgöring skulle de hava förlagd till vederbörlig arméfördelnings stabsexpedition, där särskilt ärenden rörande truppernas utbildning, övningar och inspektioner samt inskrivnings vä s e n d et och redovisningen av de värnpliktiga borde av dem handläggas. I samband härmed skulle befälet över motsvarande regementen föras av överstelöjtnanter.

Arméfördelningens infanteri utgöres såväl i fred som i fält av fyra infanteriregementen om tre bataljoner. Inom denna organisation hava brigadcheferna i fält en viktig uppgift att fylla och kunna icke utan allvarlig olägenhet undvaras. De förslag att frångå brigadindelningen, vilka från militärt håll framkommit, hava i allmänhet förutsatt en genomgripande omorganisation av härens högre truppförband, så att arméfördelningen skulle komma att bestå av endast tre infanteriregementen. Med hänsyn till den omläggning av specialvapnens organisation, detta skulle påkalla, bör en sådan anordning icke för närvarande ifrågasättas.

Arméfördelningens styrka har under de senare åren allt mer och mer ökats i såväl numerär som antal enheter. Allt flera specialtrupper hava tillkommit, och dessas verksamhet utgrenar sig på ett sätt, som gör det synnerligen behövligt att i några härför organiserade staber under arméfördelningschefen sammanhålla vissa större grupper av arméfördelningens trupper.

Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 28 höft. (Nr 58.) 37

1907 års försvarskommitté.

Departe-

ments-

chefen.

290 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Stridsfronternas ökade utsträckning, stridshandlingens större tidslängd och den alltmer försvårade ledningen av densamma göra det likaledes behövligt, att två med erforderliga staber utrustade brigadchefer under arméfördelningschefen leda trupperna i striden. Det har ifrågasatts, att detta behov skulle fyllas genom eu armcfördelningskvarteret tilldelad generalsperson, vilken vid behov skulle taga befäl över viss grupp av arméfördelningens trupper, men en sådan anordning torde icke kunna anses såsom en tillfyllestgörande lösning av frågan.

Det är uppenbart, att därest brigadchefer skola finnas i fält, så böra de också finnas i fred. Den, som i fält skall föra brigad, behöver i fred utbilda sig själv och sin stabspersonal för uppgiften samt äga det inflytande på utbildningen inom brigadens regementen, att dessa i fält motsvara hans fordringar. Likaså måste de, vilka i brigadchefernas ställe skola föra deras regementen, få tillfälle att utbilda sig därtill under fredsförhållanden.

Det nuvarande sättet för fyllande av behovet av brigadchefer, nämligen att infanteriregementschefer vid mobilisering insättas uti dessa befattningar, är förbundet med synnerligen stora olägenheter. I praktiken leder det bland annat till, att brigadförbandet blir improviserat och lösligt, att vid minst halva antalet infanteriregementen befälsmekanismen rubbas vid mobiliseringstillfälle, utan att de inträdande ställföreträdarna för regementschefen m. fi. under fred i erforderlig grad förberetts att föra det högre befäl, som under så svåra förhållanden pålägges dem, varjämte det kan bliva svårt att utan allt för stora rubbningar av befälsförhållandena tillgodose behovet av fullt lämpliga brigadchefer.

I fred äro brigadchefer jämväl behövliga med hänsyn till utbildningsarbetet. Arméföi’delningschefen kan icke utan olägenhet övervaka detaljerna av detta arbete inom samtliga honom underställda truppförband. Brigadchefer skulle i fråga om infanteriet för honom lätta denna uppgift. Mellan de smärre, inom regementet ordnade truppövningarna och de av arméfördelningschefen anordnade fälttjänstövningarna äro övningar med ett eller flera truppförband, med eller utan specialvapen, ett behövligt mellanled, men sådana övningar kunna svårligen komma till stånd, utan att en över regementschefen stående befälhavare finnes, som kan anordna och leda desamma. Brigadchefer behövas ur dessa synpunkter för att inspektera och leda utbildningen vid underlydande trupper ävensom för att föra befäl över vederbörliga trupper under alla övningar i högre förband än regemente.

Tillsättandet av tolv brigadchefer på ordinarie stat torde dock med hänsyn särskilt till de därmed förenade kostnaderna icke kunna under nu-

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 58.

varande förhållanden ifrågasättas. I stället synes frågan tillsvidare lämpligen kunna ordnas på det sätt, att tolv infanteriregementschefer, en för varje brigad, förordnas i fred att, med bibehållande av beställningen på stat och regementschefsbefälet, vara brigadchefer. I allmänhet skulle de således fullgöra såväl regementschefs- som brigadchefstjänsten. Under de tider, då brigadchefsbefattningen det fordrade, huvudsakligen under senare delen av rekrytskolan och under senare delen av regementsövningarna, skulle dock regementschefsbefälet åtminstone tidvis frånträda» och övertagas av överstelöjtnanten.

Brigadstaber, bestående av en generalstabsofficer och en adjutant, böra jämväl förordnas i fred, men tjänstgöra allenast under de tider, som med hänsyn till brigadchefens uppgift i fred är erforderligt. Brigadchefens expedition torde lämpligen böra förläggas tillsammans med regementsexpeditionen vid vederbörligt infanteriregemente.

Adjutant vid brigadstab, vilken ej är beriden på stat, ävensom officer, som vid brist på generalstabsofficer blivit förordnad såsom generalstabsofficer vid brigad, bör göras beriden vid de tillfällen, då så erfordras, genom kommendering av häst ur beridet truppförband.

Brigadchef bör med hänsyn till de krav, som uppgiften ställer på honom, erhålla ett årligt arvode av 1,000 kronor. För ifrågavarande ändamål erforderliga medel, tillhopa 12,000 kronor om året, böra uppföras å staten för generalitetet.

Kommendanten i Boden åtnjuter för närvarande överstes avlöningsförmåner. Hans befälsställning och tjänstgöringsförhållanden motsvara emellertid närmast arméfördelningschefs, och de personer, som hittills beklätt denna befattning, hava också innehaft generalmajors grad. Det betydande ansvar, som är förenat med ifrågavarande befattning, och vikten av att på denna post alltid hava en synnerligen lämplig person tala för, att kommendanten icke bör vara alltför ogynnsamt ställd i avlöningshänseende.

Med hänsyn till att kommendantsbeställningen så nyligen som år 1906 blivit inrättad med överstes avlöningsförmåner, bör dock icke nu ifrågasättas, att avlöningsförmånerna bestämmas till samma belopp som för arméfördelningschef. Löneförbättringen kan äga rum på enahanda sätt som föreslagits beträffande infanteribrigadcheferna. De å kommendantsstaten uppförda avlöningsförmånerna skulle följaktligen förbliva oförändrade, men däremot å generalitetets stat uppföras ett arvode å 1,000 kronor.

Kommendanten i Boden.

292 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Militärbe- Militärbefälhavaren på Gottland åtnjuter liksom kommendanten i Bo-

påGtottland. deri allenast överstes avlöningsförmåner, under det att hans befälsställning och tjänstgöringsförhållanden praktiskt taget i viss mån motsvara arméfördelningschefs. Då samma skäl, som anförts för en löneförbättring åt kommendanten i Boden, tala för eu höjning av militärbefälhavarens avlöning, bör å generalitetets stat jämväl för den senare uppföras ett arvode å 1,000 kronor.

2. Generalstaben.

Chefens för Uti det år 1906 avgivna förslaget till lantförsvarets stärkande har j>en förslag chefen för generalstaben framhållit, att redan för fredstjänstgöringen vid år 1906. generalstaben en ökning av dennas personal vore av behovet påkallad. Det hade med hänsyn till den samverkan, som måste äga rum mellan generalstaben och järnvägsstyrelsen, visat sig nödvändigt att till ständig tjänstgöring vid styrelsens militärbyrå beordra en vid generalstabens kommunikationsavdelning eljest placerad officer av kaptens grad. På grund härav borde stabens personal ökas med 1 kapten av första klassen. Vidare hade den personal, som dittills kunnat tagas i anspråk för det icke blott för krigsförberedelserna utan även under själva krigföringen så viktiga underrättelseväsendet, visat sig otillräcklig, varför generalstabens personal för detta ändamål behövde ökas med likaledes 1 kapten av första klassen. Slutligen krävde inrättandet av en särskild kommendantsbeställning i Boden tillsättandet av en stabschefsbefattning vid kommendanturen. Då emellertid generalstabens personaltillgång icke medgåve att för framtiden avstå en officer för detta ändamål, borde personalen ökas med ytterligare 1 kapten av första klassen. Behovet av den nu föreslagna ökningen framträdde särskilt skarpt vid en jämförelse mellan antalet befattningar, som vid härens ställande på krigsfot skulle beklädas av generalstabsofficerare, och det avsevärt lägre antalet i fred förefintliga officersbeställningar vid nämnda stab.

Chefen för generalstaben erinrade därjämte, att, i olikhet mot vad förhållandet vore inom flertalet utländska arméer, vid den svenska generalstaben funnes officerare av lägre grad än kaptens. Olägenheterna härav gjorde sig synnerligt kännbara i betraktande av den grannlaga ställning, som även de yngre generalstabsofficerarna intoge såsom biträden åt högre truppbefälhavare. Av denna anledning vore det i hög grad önskligt, att

Kungl. Majds nåd. proposition nr 58.

de 10 löjtnantsbeställningarna vid generalstaben bleve ersatta av ett motsvarande antal kaptensbeställningar.

Aven ur en annan synpunkt skulle en sådan uppflyttning medföra fördelar. Det hade vid upprepade tillfällen inträffat, att löjtnanter vid generalstaben kommit i tur att föreslås till kaptensbefordran vid de regementen, där de över stat kvarstode, tidigare än de kunnat föreslås till motsvarande befordran vid generalstaben. Härav hade åter blivit en följd, att de — för att ej nödgas lämna innehavande beställningar vid generalstaben — måst föreslås till kaptener i samma stab, d. v. s. att de visserligen i likhet med sina yngre kamrater vid regementena erhållit kaptens grad, men däremot icke kunnat såsom dessa sistnämnda erhålla mot graden svarande avlöningsförmåner.

Genom borttagande av löjtnantsgraden syntes befordran till kapten vid generalstaben i regeln icke komma att inträffa tidigare än tillförene, emedan möjlighet funnes att bereda tillfälle till längre trupp tjänstgöring före inträdet i generalstaben. Om emellertid vid generalstaben i vissa fall en något hastigare befordran till kaptensgraden än ditintills i framtiden skulle kunna inträffa, innebure detta dock ingen orimlighet. Gynnsammare befordringsutsikter vore nämligen den enda fördel, som kunde bjudas den officer, vilken frivilligt underkastade sig det långvariga och ansträngande arbete och de ekonomiska uppoffringar, som vore förbundna med förvärvandet av kompetens för inträde vid generalstaben.

Vad sålunda anförts, lämnade stöd för förslaget att i stället för löjtnantsbeställningarna å generalstabens stat uppföra ett motsvarande antal kaptensbeställningar av andra klassen.

Generalstabens militärstat skulle sålunda ökas med 3 kaptensbeställningar av första klassen och 10 kaptensbeställningar av andra klassen, varemot 10 löjtnantsbeställningar skulle utgå.

Då göromålen vid generalstabens militärstatistiska och topografiska avdelningar med nödvändighet krävde särskilda fackutbildade personer för vården av planer, kartor rn. in., föreslog chefen för generalstaben jämväl, att generalstabens civilstat skulle ökas med 2 aktuariebeställningar.

Såväl 1907 års generalskommission som samma års försvarskommitté funno sig böra på de av chefen för generalstaben anförda grunder förorda mission och förslaget om ökning av stabens personal. 1907 års

° ° 1 försvars-

kommitté.

I 1911 års statsverksproposition föreslog Kungl. Maj:t Riksdagen att frs öka antalet kaptensbeställningar av första klassen vid generalstaben med 3 * s °9'

294 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

och antalet aktuariebeställningar med 2. I sitt till statsrådsprotokollet avgivna yttrande förklarade föredragande departementschefen, att med hänsyn till därav härflytande kostnader med uppflyttningen av de 10 löjtnantsbeställningarna syntes tillsvidare kunna anstå.

Statsutskottet tillstyrkte Kung]. Maj:ts förslag, men förslaget blev ej av Riksdagen bifallet i vidare mån, än att en ny aktuariebeställning uppfördes å generalstabens civilstat.

Chefens för generalstaben förenämnda förslag synes välgrundat. 'Enär emellertid 1911 års riksdag redan medgivit uppförande å staten av en av de begärda aktuariebeställningarna, bör ändringen nu innebära dels tillkomsten av 3 kaptensbeställningar av första klassen och 1 aktuariebeställning, dels ock uppflyttande av 10 löjtnantsbeställningar av första klassen till kaptensbeställningar av andra klassen.

För tillgodoseende av behovet av stabschefer åt de i nästföregående avdelning föreslagna inspektörerna för infanteriet och militärläroverken erfordras, såsom redan därstädes anmärkts, uppförande å generalstabens stat av en överstelöjtnant och en major.

Den i samma avdelning ifrågasatta anordningen att redan i fred förordna brigadchefer föranleder jämväl ett ökat behov av generalstabsofficerare. Såsom där närmare omförmälts, skola brigadstaber, bestående av en generalstabsofficer och en adjutant, förordnas i fred. Staberna komma dock endast att sammandragas under kortare tid.

Kommendering såsom generalstabsofficer vid brigadstab torde i flertalet fäll komma att utgå från generalstaben. Detta förhållande innebär, att ett avsevärt antal generalstabsoflicerare årligen upptagas av arbeten utom generalstabens huvudstation. Ehuru med hänsyn härtill en ytterligare ökning av antalet beställningar vid generalstaben vore önskvärd, torde densamma dock icke vara oundgängligen erforderlig, åtminstone icke under den närmaste tiden.

Den nu angivna ökningen i generalstabens stat har föranletts allenast av hänsyn till fredsbehovet. 1 och med organiserandet av reservformationer uppkommer emellertid vid mobilisering ett ökat behov av generalstabsofficerare vid högre staber o. s. v. Med hänsyn tagen jämväl härtill måste den nu föreslagna ökningen av generalstabens stat ur mobiliseringssynpunkt anses såsom den minsta möjliga.

Kuugl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

3. Fältläkarkåren.

I huvudsaklig överensstämmelse med ett av särskilt tillkallade sak-1911 årsorkunniga utarbetat förslag beslöts av 1911 års riksdag en omorganisation ganKa tonav fältläkarkåren.

Ifrågavarande organisation, vilken ännu icke är fullt genomförd, innebar en avsevärd minskning av antalet ordinarie läkare vid arméns truppförband, i det att å truppförbandens stater upptogos endast så många läkare, som ansågos oundgängligen erforderliga för fredstj änstgöringen under större delen av året. Det under kortare perioder, särskilt under repetitionsövningar, större fälttjänstövningar och inskrivningsförrättningar, ökade behovet av militärläkare skulle tillgodoses genom extra bataljonsläkare — tillsvidare även genom fältläkarstipendiater — samt genom läkare i reserven och värnpliktiga läkare, vilkas tjänstgöringsskyldighet avvägdes med hänsyn dels till detta behov, dels därtill att berörda personal under ifrågavarande tjänstgöring skulle utbildas för sina befattningar i krigstid. Behovet av militärläkare under inskrivningsförrättningar och större fälttjänstövningar har emellertid hittills icke kunnat på detta sätt fyllas, utan hava i regel civila läkare måst i viss utsträckning anlitas därför.

Det vid krigstillfälle starkt stegrade behovet av militärläkare kan ännu mindre tillgodoses genom förutnämnda läkargrupper, utan måste ett stort antal frivilliga läkare anställas för mobiliseringsbehovets fyllande.

Den år 1911 antagna organisationen av fältläkarkåren avviker i ett par punkter från de sakkunnigas förslag. Sålunda lämnade Riksdagen icke bifall till inrättande av fördelningsläkarbeställningar på stat, och i fråga om extra bataljonsläkartjänster medgavs inrättande av endast 44 sådana beställningar i stället för föreslagna 60. I

I skrivelse till chefen för lantförsvarsdepartementet den 21 januari Framställinnevarande år har arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse hemställt, att för- arméförvaltslaget om uppförande av fördelningsläkarna på ordinarie stat måtte ånyo niyenssjuktagas under omprövning. Inrättandet av självständiga fördelningsläkarbe- xalei8ey ställningar vore nämligen ett av grundvillkoren för lämpligheten av den år 1911 föreslagna organisationen. En av förutsättningarna för att antalet fast anställda läkare enligt sakkunnigas förslag till omorganisation av fältläkarkåren skulle kunna minskas från 146 till 108, var nämligen att i stället för de sex till indragning föreslagna regeinentsläkarbefattningarna sex fördelningsläkarbeställningar på stat inrättades.

296 Kungl. Ma.j:ts nåd. proposition nr 58.

Genom den beslutade omorganisationen hade emellertid utan uppförande på stat av de sex fördelningsläkarbeställningarna antalet fast anställda läkare ytterligare minskats med sex. Härigenom både icke blott de fast anställda läkarnas antal på ett högst betänkligt sätt reducerats, utan även de viktigaste, nämligen fördelningsläkarna, uteslutits.

Enligt styrelsens numera vunna erfarenhet hade följderna av denna inskränkning i de sakkunnigas förslag gjort sig på ett synnerligen kännbart sätt gällande. Sålunda hade indragningen av förutnämnda regera entsläkarbeställningar bland annat minskat möjligheterna att finna lämpliga fördelningsläkare och såsom bevis på de växande svårigheterna i sistnämnda hänseende kunde framhållas, att till fördelningsläkare vid femte arméfördelningen måst förordnas en regementsläkare från annan arméfördelning.

Sjukvårdsstyrelsen ansåge sig icke kunna ansluta sig till gjorda uttalanden, att en fördelningsläkares göromål icke kom me att taga hans tid helt och hållet i anspråk, utan hölle styrelsen tvärtom före, att fördelningsläkarna skulle genom dem åliggande ämbetsgöromål få fullständig sysselsättning och att genom fördelningsläkartjänsternas uppförande på stat bland andra fördelar även ekonomiska stode att vinna till följd av bättre vård och ökad sparsamhet i fråga om arméns sjukvårdsmateriel.

Efter inrättandet av särskilda fördelningsläkartjänster skulle också en del sjukvårdsärenden, som för närvarande handlades inom styrelsen, kunna överflyttas till arméfördelningsstaberna i och för utredning eller slutligt avgörande, vilket givetvis skulle inbespara både tid och arbete.

Behovet av fördelningsläkare på stat vore således, enligt sjukvårdsstyrelsens uppfattning, ur organisatorisk synpunkt trängande. Även från fackutbildningssynpunkt gjorde sig detta "behov starkt gällande, enär de nuvarande fördelningsläkarna genom sina tjänsteåligganden såsom regementsläkare hindrades att ägna tillräcklig uppmärksamhet åt underlydande läkares och sjukvårdspersonals sjukvårdstaktiska utbildning, ett missförhållande som efter den betydliga inskränkningen av truppförbandsläkarnas antal tydligare framträtt och hotade att äventyra arméns krigsberedskap inom denna tjänstegren.

Samtliga arméfördelningschefer hava uti avgivna yttranden tillstyrkt sjukvårdsstyrelsens framställning. I

I anslutning till vad såväl förenämnda sakkunniga som arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse föreslagit böra de nuvarande sex fördelningsläkarbefattningarna uppföras på ordinarie stat såsom särskilda beställnin-

297 Kung!. Majits nåd. proposition nr 58.

gar. Att såsom hittills skett förena fördelningsläkartjänsten med en regementsläkartjänst har redan under nuvarande tjänstgöringsförhållanden varit förenat med avsevärda olägenheter och möjliggjorts endast därigenom, att extra läkare tidvis beordrats till de truppförband, där ifrågavarande regementsläkare varit anställda, ävensom därigenom, att en del ärenden, som tillhöra fördelningsläkarnas tjänst, handlagts i arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse. Ett dylikt förenande av olika tjänster skulle säkerligen vid ett genomförande av de nu ifrågasatta ändringarna såväl i organisationen som beträffande de värnpliktigas tjänstgöring komma att visa sig ännu olämpligare. En ändring är också nödvändig, därest sjukvården inom armén skall kunna på ett fullt tillfredsställande sätt handhavas och krigsförberedelserna rätt bedrivas.

Att fördelningsläkarna icke skulle erhålla full sysselsättning i sina befattningar torde, i betraktande av vad såväl de sakkunniga som arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse därom anfört, icke vara att befara. De göromål, som tillhöra dessa läkares ämbetsbefattning, äro av så mångskiftande natur, att de mer än väl komma att taga deras tid i anspråk. I detta hänseende bör särskilt framhållas det synnerligen maktpåliggande arbete, som åligger dessa läkare i fråga om uppgörande och reviderande av erforderliga planer för sjukvårdens ordnande och handhavande under krig. Jämväl bör nämnas, att de viktiga kassationsbesiktningarna böra förrättas under ledning av vederbörande fördelningsläkare. Härigenom skulle noggrannare och mera enhetliga principer kunna tillämpas än med den nuvarande organisationen är möjligt.

Fördelningsläkarnas avlöningsförmåner torde böra bestämmas i enlighet med de sakkunnigas förslag, d. v. s. till överstelöjtnants avlöningsförmåner eller 6,325 kronor om året, därav 4,500 kronor lön och 1,825 kronor dagavlöning. Kostnaden för sex fördelningsläkare uppgår således till 37,950 kronor. Då emellertid den å generalitetsstaten för närvarande uppförda posten om 6,000 kronor för arvoden å 1,000 kronor åt fördelningsläkare i stället bör utgå, kommer dessas uppförande å ordinarie stat att medföra en kostnadsökning1 av endast 31,950 kronor, inkvarterings-

* IT ~ 77 °

ersättningen oräknad.

I sammanhang med uppförande av fördelningsläkarna på ordinarie stat torde deras benämning böra ändras till fältläkare. I anslutning härtill synes överfältläkaren böra benämnas generalfältläkare samt den fältläkare, som vid förfall för generalfältläkaren bör inträda såsom dennes ställföreträdare, överfältläkare. Ifrågavarande benämningar motsvara bättre än de nuvarande dessa läkares tjänsteställning samt beställningarna inom andra tjänstemannakårer, särskilt intendenturkåren.

Bihang till senare Riksdagens protokoll 1014. 1 saml. 28 käft. (AV 58.) 38

298 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Nuvarande

organisa-

tion.

Det till 44 bestämda antalet extra bataljonsläkarbeställningar motsvarar ieke behovet. Detta torde dock näppeligen kunna tillgodoses genom inrättande av nya extra bataljonsläkarbeställningar, ty ett flertal dylika befattningar stå för närvarande vakanta. I stället bör en reservstat inrättas även för fältläkarkåren, varom förslag kommer att framställas i annat sammanhang.

Den ifrågasatta nya härordningen medför behov av två nya läkarbeställningar vid truppförbanden. Av dessa bör den ena, som är avsedd för Norrlands ingenjörkår, för att kunna hållas besatt vara regementsläkarbeställning. Vid sjätte arméfördelningen stå nämligen sedan åtskilliga år tillbaka flertalet bataljonsläkarbeställningar vakanta i brist på sökande. Den andra beställningen är en bataljonsläkarbeställning vid Vaxholms grenadjärregemente, som är avsett att utökas med en tredje bataljon. Det till regementsläkaren vid nämnda regemente enligt 1911 års organisation utgående särskilda arvodet å 500 kronor bör samtidigt indragas.

4. Intendenturkåren.

Intendenturkårens fast anställda personal utgöres enligt 1914 års stat av:

1 generalintendent,

1 överfältintendent,

6 fältintendenter av första graden,

8 fältintendenter av andra graden,

49 intendenter av första klassen,

28 intendenter av andra klassen,

16 underintendenter,

80 förvaltare, samt 22 vaktmästare.

Enligt en av 1911 års riksdag godkänd plan skola 3 underintendentsbeställningar uppflyttas till intendentsbeställningar, därav 2 av första och 1 av andra klassen.

1901 års riksdag beslöt en minskning av det dåvarande antalet vaktmästare från 36 till 17; denna minskning har ej ännu kunnat

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58. 299

genomföras längre, än att antalet dvlika beställningar i staten uppgår

till 22.

Genom instruktionen för arméförvaltningen den 11 oktober 1907 or- Intendenganiserades å arméförvaltningens artilleri-, fortifikations- och intendentsde- * förarm?-1 partement samt sjukvårdsstyrelse teknisk revision med uppgift att granska, förvaltninhuruvida penningmedlen blivit med omtanke och på ett med hänsyn till 9,untsdeparstatens intresse ändamålsenligt sätt använd samt huruvida erlagda pris ståtements teki överensstämmelse med varans beskaffenhet och marknadsläget, att kon- W!Sg£mrev*’ trollera persedelvården samt handhavandet av materiel och förnödenheter, att övervaka att upphandlad eller försåld materiel in. m. blivit uppdebiterad eller avförd i materiel-(persedel-)redogörelse, att jämföra de särskilda förvaltningsmyndigheternas hushållning i olika detaljer samt att föreslå åtgärder, som kunna leda till besparingar eller till avhjälpande av befintliga missförhållanden. För ledning av denna revision disponeras inom intendentsdepartementet för närvarande en fältintendent.

Då arméns utrustning i samband med den nya härordningens genomförande kommer att i mycket stor utsträckning ökas, måste nämnda revisionen, i vad den berör arméförvaltningens intendentsdepartement, bliva mera omfattande och betydelsefull än hittills. Med hänsyn härtill måste dess personal ökas, i samband varmed revisionen bör uppdelas på utrustnings- och underhållsbyråerna inom intendentsdepartementet, så att vederbörande byråchefer må kunna giva erforderliga direktiv för revisionens verksamhet och inrikta dess arbeten på de mål, vilka vid varje särskild tidpunkt äro de mest betydelsefulla. Härför erfordras en ny beställning av regementsofficers tjänsteställning.

Enligt gällande stat har intendenturkåren 109 beställningar av officers tjänsteställning. Av dessa är endast en förenad med överstes löneförmåner. Med kårens nuvarande ssmmansättning äro befordringsförhållandena på grund härav otillfredsställande. Vid en ökning av kårens styrka skulle ifrågavarande disproportion framträda än skarpare. Den nytillkomna beställningen med regementsofficers tjänsteställning bör därför upptagas med överstes löneförmåner, d. v. s. såsom överfältintendentsbeställning. Därigenom skulle även möjlighet ernås att giva de båda cheferna för arméförvaltningens intendentsdepartements utrustnings- och underhållsbyråer överstes löneförmåner, vilket är önskvärt såväl i betraktande av de omfattande förvaltningsområden, som dessa chefer företräda, som ock med hänsyn därtill, att avlöningsförmånerna i huvudsak böra vara desamma för nu omförmälda byråchefer och för byråcheferna vid arméförvaltningens artilleri- och fortifikationsdepartements militärbyråer.

300 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 58.

Intenden- På grund av det ökade arbete inom arméfördelningsstaberna, som

tUfdrwriné- föranleddes av 1907 års förvaltningsreform, föreslogs i 1911 års statsverksjördelnings- proposition, att arméfördelningsstaberna skulle tillgodoses med äldre, erfarna 5 kommen-1 intendenturtjänstemän, för vilket ändamål 6 underintendentsbeställningar dantskapet skulle omändras till intendentsbeställningar, 3 av första och 3 av andra 1 0 en' klassen. I enlighet med detta förslag, som av Riksdagen godkändes, hava också 2 underintendentsbeställningar uppflyttats till intendentsbeställningar av andra klassen och 1 underintendentsbeställning till intendentsbeställning av första klassen.

För att biträda med de löpande göromålen vid ifrågavarande staber har det emellertid under de senare åren även visat sig nödvändigt att där placera förvaltare, som varit avsedda för de värnpliktigas utbildning vid intendenturskolorna. Dessa förvaltare hava i sin ordning ersatts med förvaltaraspiranter eller andra tillfälligt kommenderade underofficerare. Då en dylik provisorisk anordning icke i längden kan vara lämplig, bör för varje arméfördelningsstab och kommendantskapet i Boden tillkomma en ny beställning av underofficers tjänsteställning.

Tillgodoseendet av behovet av arbetskrafter vid arméfördelningsstaberna och kommendantskapet i Boden kräver därför dels den redan av Riksdagen godkända, förut omnämnda uppflyttning en av återstående 3 underintendentsbeställningar till intendentsbeställningar, 2 av första och 1 av andra klassen, dels ock tillkomsten å intendenturkårens stat av 7 beställningar av underofficers tjänsteställning.

Intenden- I annat sammanhang beröres behovet att uppföra dels ett havre-

tför^ntm- magasin i Stockholm, dels ett arméns intendenturförråd (förplägnadsanstalt) dentur- i Östersund. För havremagasinet i Stockholm erfordras en uppbördsman f°rra . av un(jerofficers tjänsteställning.

Med avseende på personalbehovet vid intendenturförrådet i Östersund har arméförvaltningen i sitt år 1907 avgivna förslag om upprättande av förplägnadsanstalter för armén angivit detsamma till 1 fältintendent, 1 intendent, 1 underintendent, 3 förvaltare och 3 vaktmästare. Arméförvaltningen avsåg då, att anstalten i Östersund skulle lyda direkt under arméförvaltningens intendentsdepartement. Det synes emellertid ej nödvändigt, att nämnda förplägnadsanstalt ordnas såsom ett centralt förråd, utan torde densamma, åtminstone tillsvidare, kunna underställas chefen för sjätte arméfördelningen. Anstaltens kassagöromål skulle sålunda kunna ombesörjas av arméfördelningsstabens kassaförvaltning. Intendenturpersonalen kan därför inskränkas till att omfatta endast en