('med förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken, till lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökning slagen samt till lag angående Kungl. Ma.j:ts högsta dom\xad stols tjänstgöring på avdelningar',)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 1

N:o 4.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken, till lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökning slagen samt till lag angående Kungl. Ma.j:ts högsta dom­ stols tjänstgöring på avdelningar; given Stockholms slott den 14 januari 1915.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda pro­ tokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt 87 § regeringsformen, föreslå riks­ dagen att antaga härvid fogade förslag till l:o) Lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken; 2:o) Lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen; samt 3:o) Lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar. Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 4 käft. (Nr 4.) 1

2 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ay 30 kap. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 30 kap. rättegångsbalken skall erhålla följande ändrade lydelse: 30 KAP. Om fullföljd av talan mot hovrätts beslut, så ock om underställning av mål, som blivit av hovrätt avdömt.

1 §• Talan mot hovrätts slutliga utslag i vädjat mål eller till hovrätten instämt tvistemål skall, där ej här nedan annorlunda stadgas, hos Konungen fullföljas genom revisionsansökning. Över hovrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit till hovrätten eller blivit dess prövning underställt, skall klagan hos Konungen föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan över hovrätts slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i hovrätten anhängiggjorts, så ock i sådant tvistemål eller ärende, varmed, utan föregången stämning, hovrätten såsom första domstol tagit befattning. Beslut, varigenom hovrätten utan att skilja målet från sig dömt till värjemålsed, vare i fråga om fullföljd av talan såsom slutligt utslag ansett.

2 §•

Har hovrätt i dit instämt tvistemål förklarat sig obehörig eller stäm­ ningen ogill, skall över det utslag klagan föras genom besvär.

3 §• Har underrätt i slutligt utslag meddelat beslut av beskaffenhet att, där det under rättegången givits, särskild klagan däröver varit tillåten,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 3

och varder talan mot det beslut i hovratten fullföljd i sammanhang med klagan i huvudsaken, skall part, som allenast i den sålunda fullföljda sär­ skilda frågan vill klaga över hovrättens utslag, fullfölja sin talan genom besvär, ändå att målet efter vad till hovrätten inkommit.

4 §• Har i brottmål hovrätt, jämte det utslag meddelats, tillika hänvisat målet till fortsatt handläggning vid annan överrätt, skall i fråga om tid för klagan över det utslag vad i 25 kap. 6 § är stadgat äga motsvarande tillämpning. 5 §• Hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt tvistemål eller ärende rörande penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, må ej överklagas, när värdet av vad parten i hovrätten tappat uppenbarligen icke uppgår till ettusenfemhundra kronor. Rörer målet jämväl sådant, som ej kan skattas i penningar, och har utslaget därutinnan gått parten emot, äge han dock fullfölja talan i målet.

6 §• 1 mom. I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess pröv­ ning underställt, må ej ändring i hovrättens slutliga utslag sökas: av allmän åklagare eller målsägande, med mindre hans talan avsett ansvar för brott, vara straffarbete eller avsättning efter lag kan följa; av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld eller ställd under fram­ tiden för sådant brott eller för annat brott dömts till fängelse eller mistning av ämbete på viss tid. Allmänt åtal må i mål, som ovan sagts, ej fullföljas av annan än justitiekanslern eller riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman eller den någon av dem därtill förordnar. 2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat äge målsägande eller tilltalad fullfölja talan mot hovrättens utslag, där målet rörer annat än ansvar och utslaget därutinnan gått honom emot, dock där i denna del fråga är enbart om penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, allenast såframt det icke är uppenbart, att värdet av vad parten tappat ej uppgår till ettusenfemhundra kronor. Har tilltalad fällts till böter eller vite, som, ensamt eller i förening med vad han tappat i penningar eller penningars värde, uppgå till belopp, som nu sagts, vare honom ej heller förment att fullfölja talan mot utslaget.

4 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

7 §• Vid beräkning av värdet av vad part tappat må hänsyn icke tagas till rättegångskostnad eller till ränta, som upplupit efter målets anhängiggörande. 8 §• Över utslag, varigenom hovrätt utan att döma till värjemålsed visat mål åter till underrätt, må ej klagas; innefattar utslaget prövning av fråga, som inverkar på målets utgång, vare dock part berättigad att där­ emot fullfölja talan i sammanhang med huvudsaken, där denna kommer under Konungens prövning. 9 §• Utslag, varigenom hovrätt i annat mål än sådant, som blivit omedel­ bart i hovrätten anhängiggjort, dömt till värjemålsed, må ej överklagas. Har hovrätt upphävt underrätts beslut, varigenom sådan ed ålagts, där­ över må ej heller klagas. 10 §. över hovrätts utslag i fråga, som jämlikt 16 kap. 3 § blivit från underrätt fullföljd, må ej klagas, utan så är att hovrätten upphävt beslut, varigenom underrätten förklarat sig behörig att upptaga målet. Ej heller i ty fall må dock frågan om underrättens behörighet dragas under Konungens prövning, med mindre målet är sådant, att parten, om han hade i hovrätten fullföljt talan i själva saken och dess utslag hade gått honom emot, skulle utan hinder av 5 eller 6 § varit berättigad att överklaga detsamma.

11 §•

Har underrätt beviljat kvarstad eller skingringsförbud eller förordnat om annan därmed jämförlig åtgärd, och varder det beslut av hovrätten upphävt, vare ej klagan över hovrättens utslag tillåten. Har hovrätt eljest meddelat utslag i fråga, som jämlikt 16 kap. 10 § blivit från underrätt fullföljd, skall i fråga om klagan över det utslag i tillämpliga delar gälla vad här ovan i 5 och 6 §§ är stadgat. Hovrätts utslag i fråga, som enligt 16 kap. 11 eller 12 § dragits under hovrättens prövning, må ej överklagas.

12 §. I mål, som blivit i hovrätt fullföljt eller dess prövning underställt, vare ej tillåtet emot hovrättens utslag fullfölja talan allenast beträffande rättegångskostnad.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 5

13 §.

Menar part i något fall, där enligt 5, 6 eller 9 §, 10 § andra stycket, 11 § andra stycket eller 12 § fullföljd av talan ej må äga ruin, att det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, att hans talan varder av Konungen prövad, äge han hos Konungen söka tillstånd till talans fullföljande. Ar fråga om fullföljd av allmänt åtal, må ansökan, varom nu sagts, endast göras av åklagare, som i 6 § är särskilt nämnd. Enskild part äge ock i fall, som i första stycket sägs, söka Konungens tillstånd till talans fullföljande, där han visar, att sådant för honom skulle hava synnerlig betydelse utöver det mål, varom fråga är.

14 §. Har hovrätt i där anhängigt mål under rättegången meddelat beslut av beskaffenhet, som i 16 kap. 10 eller 11 § sågs, skall talan mot beslutet föras genom besvär; är beslutet meddelat i det slutliga utslaget, skall i fråga om sättet för fullföljd av talan hos Konungen vad för varje fall finnes i 25 kap. 5 § stadgat om klagan över underrätts beslut i sådan fråga äga motsvarande tillämpning.

15 §. I fråga om beslut, som i annat fall, än i 14 § avses, blivit av hov­

rätt i där anhängigt mål under rättegången meddelat, skall vad i 25 kap.

7 § är föreskrivet angående där omförmälda beslut äga motsvarande tilllämpning. 16 §. Finner hovrätt part enligt här ovan givna stadganden vara berättigad att omedelbart fullfölja talan mot utslag eller beslut, som av hovrätten meddelas, skall i utslaget eller beslutet givas till känna, huruvida klagan skall av honom föras genom revisionsansökning eller genom besvär, ävensom i förra fallet, huru missnöje skall i hovrätten anmälas, och i det senare, inom vilken tid och varest besvär skola ingivas samt vad klaganden i övrigt har att iakttaga för fullföljd av sin talan. Ställer sig parten vad sålunda föreskrivits till efterrättelse, må ej frågan om hans rätt till full­ följd eller om de meddelade föreskrifternas riktighet av motparten dragas under Konungens prövning. I mål, däri någon hålles häktad, skall utslag eller beslut, varom nu är sagt, ofördröjligen genom hovrättens föranstaltande delgivas den häk­ tade, där det ej blivit för honom muntligen avsagt. -

6 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

17 §. Finnes part enligt här ovan i 5—12 §§ givna stadganden icke vara berättigad till fullföljd av talan mot slutligt utslag, som av hovrätten meddelas, give hovrätten i utslaget till känna, att talan däremot ej må av parten fullföljas; utsatte ock det lagrum, enligt vilket utslaget ej må överklagas. Mot hovrättens beslut härutinnan må ej talan föras. Menar parten, att beslutet grundas å oriktig lagtolkning, äge han dock hos Konungen söka tillstånd till fullföljd av talan i målet; är frågan om partens rätt till full­ följd beroende av värdet av vad han i hovrätten tappat, må icke i något fall till styrkande av det värde ny bevisning hos Konungen förebringas.

18 §. Vill part utverka sig sådant tillstånd, som i 13 § eller 17 § andra stycket omförmäles, fullgöre vad för varje fall är föreskrivet beträffande talans fullföljande. Om vad parten i sådant avseende har att iakttaga meddele hovrätten på begäran underrättelse, såsom i 16 § sägs; skall talan fullföljas genom besvär, varde av hovrätten jämväl angivet, huru tillstånd enligt 37 § skall sökas. 19 §. Den, som vill fullfölja talan mot hovrätts utslag eller beslut, vare, evad han har att söka revision eller att anföra besvär, pliktig att hos Ko­ nungens befallningshavande nedsätta ej allenast fullföljdsavgift, etthundra­ femtio kronor, utan ock enahanda belopp till säkerhet för den kostnads­ ersättning, som Konungeu kan komma att tillerkänna hans motpart. Har i mål, däri flera äga gemensam talan, en av dem nedsatt belopp, som nu sagts, gälle det också för de övriga. Aro i målet flera motparter till den, som klagar, vare han ändock ej pliktig att nedsätta mera än ovan är föreskrivet. Från skyldighet, varom nu sagts, vare kronan fri, så ock i brott­ mål allmän åklagare samt tilltalad, vilken i målet hålles häktad. Annan tilltalad, som för talan i fråga om honom ådömt ansvar, vare fri från nedsättande av fullföljdsavgift. Nedsättning till säkerhet för kostnads­ ersättning vare ej av nöden, där enskild motpart ej finnes.

20 §. Part, som till säkerhet för motpartens kostnadsersättning nedsatt föreskrivet belopp men på grund av fattigdom ej förmått nedsätta stadgad fullföljdsavgift, äge utan hinder därav fullfölja sin talan, såframt lian iakttager vad för sådant fall stadgas i 22 § eller 36 § första stycket.

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 4. 7

Ar part icke i stånd att gälda ens det belopp, som skall tjäna mot­ parten till säkerhet för kostnadsersättning, äge han ändock fullfölja sin talan, såframt Konungen med hänsyn till omständigheterna i målet finner skäl giva tillstånd därtill. Huru ansökan om sådant tillstånd göres, skils i 27 § och 36 § andra stycket.

21 §. Vill part söka revision, åligger det honom att före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, då hovrättens utslag gavs, skriftligen hos hovrätten anmäla missnöje samt därvid tillika ingiva Konungens befallningshavandes bevis om nedsättning av de i 19 § föreskrivna belopp. Ej vare nödigt att över missnöjesanmälan höra motparten.

22 §. Kan part, som anmäler missnöje, icke förete bevis om nedsättning såväl av stadgad fullföljdsavgift som av föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning, skall han vid sin missnöjesanmälan foga av Konungens befallningshavande eller underrätten eller häradshövdingen eller borgmästaren eller kronofogden eller, i mål från Norrbottens eller Västerbottens läns lappmark, länsmannen eller lappfogden i den ort, där sökanden har sitt hemvist, utfärdat intyg, att han icke äarer tillgång- till gäldande av etthundrafemtio kronor eller efter gäldande därav skulle sakna nödtorftigt uppehälle. Äro för den myndighet, hos vilken sådant intyg sökes, sökandens förmögenhetsvillkor icke kunniga, uppdrage myndigheten åt trovärdig man att hålla undersökning därom och give sedan intyg, där det prövas kunna ske. 23 §. Har part rätteligen anmält missnöje, give hovrätten bevis därom med underrättelse om vad parten därutöver har att iakttaga för fullföljd av sin talan. Erfordras enligt 13 §, 17 § andra stycket eller 20 § andra stycket Konungens tillstånd till talans fullföljande, varde jämväl angivet, huru sådant tillstånd enligt 27 eller 28 § skall sökas. Ej må klagan föras däröver att missnöjesanmälan upptagits. Ställer sig parten vad hovrätten föreskrivit till efterrättelse, må ej heller frågan om de meddelade föreskrifternas riktighet av motparten dragas under Konungens prövning. 24 §. Varder ej missnöje anmält inom föreskriven tid, eller försummar part att iakttaga något av vad i 21 och 22 §§ i övrigt är föreskrivet,

8 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

stånde hovrättens utslag fast, där ej inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätte hovrätten ny tid. Har missnöjesanmälan ej upptagits, äge parten mot beslutet fullfölja talan genom besvär. 25 §. Är missnöjesanmälan rätteligen gjord, läte hovrätten före utgången av den tid, inom vilken talan skall fullföljas, till Konungen insända hos hovrätten befintliga handlingar i målet.

26 §. Part, som rätteligen anmält missnöje med hovrättens utslag, skall före klockan tolv å fyrtifemte dagen från den dag, då utslaget gavs, in­ ställa sig i Konungens nedre justitierevision samt dit ingiva revisionsinlaga. Vid inlagan foge sökanden överklagade utslaget jämte bevis om anmält missnöje ävensom underrättens protokoll i målet, såvitt deras in­ sändande ej åligger hovrätten, samt de hos hovrätten förda protokoll.

27 §. Har sökanden vid sin missnöjesanmälan icke fogat bevis om nedsätt­ ning av föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning, skall ansökan om tillstånd att utan hinder därav få fullfölja talan fogas vid revisionsinlagan. 28 §. Ansökan om sådant tillstånd till talans fullföljande, varom i 13 § eller 17 § andra stycket förmäles, skall i mål, som fullföljes genom revisionsansökning, fogas vid revisionsinlagan samt innehålla de skäl, å vilka ansökningen grundas. Andra skäl komma ej under bedömande. Bifaller Konungen ansökan, som i 17 § andra stycket avses, varda skälen härtill i beslutet angivna.

29 §. Finner vid prövning av ansökan, som i 27 eller 28 § omförmäles, Konungen nödigt att höra motparten över ansökningen, skall vad i 27 kap. 6—14 §§ är för hovrätt stadgat i tillämpliga delar gälla. Bifalles ansökningen, skall Konungens beslut härom genom sökandens försorg delgivas motparten, och skall därvid i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i 27 kap. 6, 7, 8, 9 och 11 §§ är stadgat i fråga om del­ givning av besvär; dock må vad i 8 § stadgas rörande påföljden av under­ låtenhet att återställa besvärshandlingarna ej tillämpas å beslut, som nu sagts.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 9

30 §. Försummar part, som anmält missnöje, att inom föreskriven tid inställa sig eller ingiva revisionsinlaga eller ansökan, som i 27 eller 28 § sägs, stånde hovrättens utslag fast, där ej inom samma tid visas laga för­ fall. Visas förfall, utsätter Konungen ny tid. Varder ansökan, som nyss sagts, avslagen, stånde överklagade ut­ slaget fast. 31 §. Har den, som söker revision, underlåtit att ingiva överklagade ut­ slaget eller bevis om anmält missnöje eller underrättens eller hovrättens protokoll i målet, och är det felande icke hos Konungen tillgängligt, då målet företages till avgörande, skall sökanden hava förlorat sin talan.

32 §. Svaranden skall, där sökanden utan särskilt tillstånd äger fullfölja talan, inställa sig i nedre justitierevisionen sist å fjortonde dagen från den dag, då sökanden senast bör där tillstädeskomina. Erfordras Konungens tillstånd till talans fullföljande, och har beslut, varigenom sådant tillstånd meddelats, blivit inom den för ingivande av delgivningsbevis bestämda tid tillställt svaranden, vare denne pliktig att inställa sig sist å trettionde dagen från den dag beslutet delgavs honom; har kungörelse angående beslutet varit införd i allmänna tidningarna, skall svaranden inställa sig senast å nittionde dagen från sista kungörandet. Inställer sig svaranden ej inom tid, som nu sagts, have sedan ej rätt att varda hos Konungen hord, med mindre inom samma tid laga förfall visas. Visas förfall, utsätter Konungen ny tid. Ändå att svaranden ej inställt sig i rätt tid, äge han framställa jäv mot vittne, som hos Konungen åberopas.

33 §. Vad i 26 kap. 9—14 §§ är stadgat angående mål, som efter vad till hovrätt inkommit, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om mål, som genom revisionsansökning dragits under Konungens prövning.

34 §. Utebliver part, som anmält missnöje, och vill motpart, som inställer sig inom den för svaromåls avgivande stadgade tid, njuta ersättning för sin kostnad, söke det skriftligen hos Konungen sist å trettionde dagen efter utgången av den tid. Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 4 höft. (Nr 4.) 2

10 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

35 §. Besvär över hovrätts utslag eller beslut skola till nedre justitierevisionen ingivas före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, då ut­ slaget eller beslutet gavs. Vid besvären foge klaganden ej allenast Ko­ nungens befallningshavandes bevis om nedsättning av de i 19 § föreskrivna belopp utan ock överklagade utslaget eller beslutet samt underrättens och hovrättens i målet förda protokoll, såvitt deras insändande ej åligger hov­ rätten efter ty i 40 § sägs. Part, som i målet hålles häktad, äge till Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet ingiva sina besvär; och varde, där ej utslaget eller beslutet blivit av hovrätten muntligen avsagt för parten, tiden för besvärens ingivande för honom räknad från den dag ut­ slaget eller beslutet delgavs honom. Har hovrätt i där anhängigt mål meddelat beslut om någons häk­ tande eller kvarhållande i häkte eller hämtande till rätten, vare klagan över sådant beslut ej inskränkt till viss tid.

36 §. Företer klaganden bevis, att han nedsatt föreskrivet belopp till säker­ het för motpartens kostnadsersättning, men icke bevis om nedsättning av stadgad fullföjdsavgift, skall vid besvären fogas sådant intyg om fattig­ dom, som i 22 § sägs. Kan klaganden ej heller förete bevis om nedsättning av föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning, skall ansökan om tillstånd att utan hinder därav få fullfölja talan fogas vid besvären och vara åtföljd av sådant intyg om fattigdom, som i 22 § föreskrives.

37 §. Ansökan om sådant tillstånd till talans fullföljande, varom i 13 § eller 17 § andra stycket förmäles, skall i mål, som fullföljes genom besvär, fogas vid besvärsskriften samt innehålla de skäl, å vilka ansök­ ningen grundas. Andra skäl komma ej under bedömande. Bifaller Konungen ansökan, som i 17 § andra stycket avses, varda skälen härtill i beslutet angivna.

38 §. Vad i 25 kap. 10 § är för där avsett fall stadgat skall äga mot­ svarande tillämpning i fråga om klagan över utslag, som av hovrätt med­ delats; och gälle i ty fall icke vad här ovan i detta kapitel är stadgat om. inskränkning i parts rätt att fullfölja talan.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 11

39 §. Varda ej i mål, som skall genom besvär inom viss tid hos Ko­ nungen fullföljas, besvär inom den tid ingivna, eller försummar klaganden att inom föreskriven tid ingiva bevis om nedsättning av de i 19 § omförmälda belopp eller i stället iakttaga vad i 36 § är för särskilda fall stadgat eller att inom sagda tid ingiva ansökan om tillstånd, som i 37 § avses, stånde hovrättens utslag eller beslut fast, där ej inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätter Konungen ny tid. Varder ansökan, som i 36 § andra stycket eller 37 § sägs, avslagen, stånde överklagade utslaget eller beslutet fast.

40 §. När besvär inkommit, skola från hovrätten infordras därstädes be­ fintliga handlingar i målet. Är klaganden i målet häktad, skola jämväl fe­ lande protokoll och utslag införskaffas.

41. Har klaganden icke ingivit överklagade utslaget eller beslutet, eller har han underlåtit att ingiva underrättens eller hovrättens protokoll i målet, och är det felande icke hos Konungen tillgängligt, då målet före­ tages till avgörande, skall klaganden hava förlorat sin talan.

42 §. Finnes någon böra höras över besvär, som hos Konungen anförts, eller över annan inlaga, som i målet ingivits till Konungen, skall vad i 27 kap. 6—14 §§ är för hovrätt stadgat i tillämpliga delar gälla. Dock skola, vid delgivning av besvär, jämväl hovrättens protokoll och utslag i målet samt de i hovrätten av klaganden ingivna handlingar, över vilka motparten ej lämnats tillfälle att yttra sig, delgivas honom. Har klaganden erhållit Konungens tillstånd att fullfölja talan, skall, där delgivning av besvären äger rum, jämväl Konungens beslut delgivas motparten. 43 §. Gör Konungen ändring i hovrättens slutliga utslag i mål, som ome­ delbart i hovrätten anhängiggjorts, eller i sådant hovrättens beslut, som i 14 § avses, eller varder i annat mål parts ändringssökande i allo eller i huvudsakliga delar bifallet, förordnar Konungen tillika, att parten äger återbekomma nedsatt fullföljdsavgift. Gives ej sådant förordnande, till­ faller avgiften kronan.

12 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Menar part, som nedsatt fullfölj dsavgift, att sådan rätteligen ej skolat av honom gäldas, äge han, intill dess målet blivit avgjort, hos Konungen framställa yrkande om avgiftens återfående. Om och i vad mån belopp, som part nedsatt till säkerhet för mot­ partens kostnadsersättning, må lyftas av honom eller motparten, därom förordnar ock Konungen. 44 §. Har någon blivit av hovrätt dömd till döden, skall målet, i vad det honom rörer, underställas Konungens prövning. I ty fall läte hovrätten, inom en månad från den dag utslaget meddelades, till Konungen insända hovrättens protokoll och utslag i målet samt övriga därtill hörande handlingar. Vad här ovan är om besvärsmål stadgat galle ej om underställnings­ mål, utan skall å sådant mål vad i 27 kap. 17 § sägs äga motsvarande tillämpning. Då mål underställes Konungens prövning, give hovrätten till känna, vad part har att iakttaga, där han vill avgiva påminnelser i målet.

45 §. Vad i 26 och 27 kapitlen är stadgat i fråga om förhörs anställande i hovrätt äge motsvarande tillämpning, där i något mål Konungen finner nödigt, att till vinnande av upplysning rörande viss omständighet förhör med parterna hålles. 46 §. Har i mål, som dragits under Konungens prövning, förlikning mel­ lan parterna träffats, eller varder, efter det part jämlikt 21 § anmält miss­ nöje med hovrätts utslag, förlikning ingången innan målet hos Konungen fullföljes, ankomme på Konungen att stadfästa förlikningen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1915; dock att i fråga om fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tillämpning. Tillämpning av här givna bestämmelser i mål, avdömda av krigsöverdomstol, efter ty därom särskilt är stadgat, skall icke äga rum, där krigsöverdomstolens utslag eller beslut meddelats före den 1 januari 1916. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som blivit ersatt genom bestämmelse i denna lag, skall denna i stället tilllämpas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 13

Förslag-

till

Lag

em ändrad lydelse ay 49 och 230 §§ ntsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 49 och 230 §§ utsökningslagen skola er­ hålla följande ändrade lydelse: 49 §.

Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt om återvinning enligt 12 kap. rättegångsbalken, eller har någon enligt 25 kap. 10 § eller 30 kap. 38 § samma balk yrkat ogillande av dom, som eljest bör såsom laga kraftvunnen anses, gånge utan hinder därav domen i verkställighet såsom laga kraftvunnen, såvitt ej rätten, där talan är anhängig, annor­ ledes förordnar. Verkställighet av hovrätts dom, mot vilken enligt domen talan icke må fullföljas av motparten till den, som sökt verkställighet, må ock äga rum utan hinder därav, att motparten sökt Konungens tillstånd till full­ följd av talan; visar motparten, att sökt tillstånd beviljats, skall vad eljest gäller om verkställighet av icke laga kraftägande dom lända till efterättelse. Ej må ansökning om resning hindra doms fullbordan.

230 §.

Hovrätts utslag i mål, varom i 2 kap. sägs, må ej överklagas. Har i annat utsökningsmål hovrätt meddelat utslag, varigenom målet visats åter till överexekutor eller utmätningsman, skall vad i 211 § finnes stad­ gat för där avsett beslut om återförvisning äga tillämpning. I fråga om klagan över slutligt utslag, som eljest i utsökningsmål av hovrätt meddelats, skall vad i 30 kap. rättegångsbalken är stadgat om klagan över hovrätts utslag i mål, som fullföljts genom besvär över under­ rätts slutliga utslag, äga motsvarande tillämpning. Stadgandena om skyl­

14 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

dighet att. ingiva underrättens protokoll i målet skola i utsökningsmål tillämpas ej blott å överexekutors protokoll och utslag utan jämväl å protokoll, som utmätningsman må hava fört, och skola vid delgivning av besvär i sådana mål samtliga protokoll och utslag i målet, av vilka mot­ parten ej tidigare haft del, tillställas honom.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1915; dock att i fråga om fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 15

Förslag

till

Lag

angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar.

Med upphävande av lagen den 26 maj 1909 angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar förordnas som följer:

1 §• Kungl. Maj:ts högsta domstol skall utgöras av tjugufyra justitieråd, av vilka tre, enligt vad därom är särskilt stadgat, tjänstgöra i lagrådet. Högsta domstolen arbetar på avdelningar, på sätt nedan sägs.

2 §• <5 Åtta veckor varje år skall högsta domstolen arbeta på en avdelning, tjugunio veckor på tre avdelningar och under den övriga tiden av året utom övliga jul- och påskferier på två avdelningar. Därjämte skall högsta domstolen under den tid av året, då sådant finnes erforderligt, upprätthålla den tjänstgöring, som av bestämmelserna i 3 § påkallas. 3 §• I fall, då tillstånd av Konungen är i lag stadgat såsom villkor för måls dragande under Konungens prövning, ankomme det på en särskild avdelning av högsta domstolen, bestående av tre ledamöter, att pröva och avgöra ansökan om sådant tillstånd. Yppa sig olika meningar, skall an­ sökningen bifallas, såframt två av ledamöterna äro därom ense.

16 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

4 §■ Med undantag, som i 3 § sägs, äro högsta domstolens avdelningar lika behöriga att upptaga de till högsta domstolens handläggning hö­ rande ärenden, vilkas fördelning endast beror av den ordning, vari de enligt gällande föreskrifter anmälas.

5 §• Med iakttagande av vad ovan är föreskrivet äga de i högsta domstolen tjänstgörande justitieråden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

6 §.

Angående måls handläggning i vissa fåll av högsta domstolens av­ delningar samfällt är särskilt stadgat. o O

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1915. Stadgandet i 2 § första stycket angående där omförmälda tjänstgöring å avdelningar skall dock ej vinna tillämpning före ingången av år 1916, utan skall intill denna tid gälla vad i lagen den 26 maj 1909 om sådan tjänstgöring är stadgat,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 17

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Skabersjö torsdagen den 26 november 1914.

N ä r v a rande:

Statsråden H asselkot , friherre B eck -F riis , S tenberg , W estman .

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anförde: När jag den 14 maj 1914 i underdånighet anmälde riksdagens skri­ velse den 26 april 1913, däri riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t ville taga under omprövning, genom vilka åtgärder den i samma skrivelse an­ märkta långsamheten i högsta domstolens rättsskipning måtte kunna av­ hjälpas, samt till riksdagen, om möjligt redan år 1914, inkomma med det förslag, vartill denna prövning kunde föranleda, anförde jag följande: »Högsta domstolens allt jämt växande arbetsbörda har under de senaste årtiondena upprepade gånger påkallat lagstiftarens uppmärksam­ het. 1 syfte att tillgodose den rättssökande allmänhetens befogade anspråk på snabbare rättsskipning hava tid efter annan vidtagits åtgärder för vin-, nande av jämvikt mellan högsta domstolens arbetsprodukt och dess arbets­ börda. Dessa åtgärder hava dels gått ut på att genom höjning av antalet ledamöter i domstolen öka den årliga arbetsprodukten, dels haft till ända­ mål att minska tillströmningen av mål och ärenden eller annorledes lätta domstolens arbetsbörda. Ar 1897 ökades sålunda justitierådens antal från sexton till aderton, 1905 höjdes antalet till tjugoen, och 1909 be- Bihang till riksdagens protokoll 191ft. 1 saml. 4 haft. (Nr 4.) 3

18 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

stämdes, att högsta domstolen skulle bestå av tjugofyra ledamöter, av vilka dock tre skulle tagas i anspråk för tjänstgöring i lagi’ådet. Redan 1894 hade kammarrätten gjorts till högsta instans i fattigvårdsmål, och 1901 höjdes den för fullföljd av talan i vissa mål föreskrivna avgiften eller revisionsskillingen från 100 till 150 kronor, varjämte stadgades för­ bud för allmän åklagare att utan justitiekanslerns förordnande fullfölja ansvarstalan i brottmål. Vidare befriades högsta domstolen 1909 från den tidsödande laggranskningen, vilken överflyttades å det nyinrättade lagrådet, ävensom från befattningen med vissa ansökningsärenden och besvärsmål av administrativ natur. De sålunda vidtagna åtgärderna hava tvivelsutan verkat i avsedd riktning, men de hava icke varit tillräckliga för att förhindra, att antalet i högsta domstolen årligen avgjorda mål väsentligen understigit de under året inkomna, och att således de oavgjorda (balanserade) målen allt jämt ökats. Detta missförhållande föranledde Kungl. Maj:t att till 1907 års riksdag framlägga ett förslag till lag om ändring i vissa delar av 80 kap. rättegångsbalken, vilket åsyftade att hejda tillströmningen av mål till högsta domstolen dels genom revisionsskillingens höjande från 150 till 300 kronor, dels genom att från fullföljd utesluta vissa mindre betydande brottmål och sådana tvistemål, där tvistens föremål uppen­ barligen icke översteg ett visst värde. Denna värdegräns eller s. k. summa revisibilis var i förslaget satt till 1,000 kronor. Tyvärr vann detta förslag icke riksdagens bifall. Oaktat högsta domstolen sedermera befriats från laggranskningen och vissa ansökningsärenden, har dom­ stolens arbetsbalans, i följd av den fortgående stegringen av antalet inkommande mål, allt jämt ökats och nu stigit till sådan höjd, att i över 72 procent av samtliga under år 1913 avgjorda revisionssaker mer än två år och i över 24 procent mer än tre år hade förflutit mellan hovrättens och högsta domstolens domar. En sådan långsamhet i rätts­ skipningen är, såsom i riksdagens ovan nämnda skrivelse framhålles, ett så allvarligt missförhållande, att effektiva åtgärder med det snaraste måste vidtagas ej blott för den nuvarande balansens avarbetande utan även för att för framtiden minska högsta domstolens arbetsbörda och därigenom möjliggöra en snabbare rättsskipning. Riksdagens ifrågavarande skrivelse överlämnades av dåvarande chefen för justitiedepartementet till ordföranden i den s. k. processkommissionen, f. d. justitierådet Hellner, med anmodan att avgiva utlåtande rörande de åtgärder, som för minskning av arbetsbalansen inom högsta domstolen lämpligen kunde ifrågakomma. Sådant utlåtande, åtföljt av ett utkast till

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 19

lagbestämmelser i ämnet jämte åtskilliga statistiska utredningar, har nu inkommit.» Efter att hava redogjort för det huvudsakliga innehållet av berörda utlåtande yttrade jag vidare: »I likhet med justitierådet Hellner håller jag före, att någon ytter­ ligare ökning av justitierådens antal icke bör ifrågakomma och att ut­ vägen att anlita tillförordnade bisittare i högsta domstolen ej heller är att förorda; att det icke är tillrådigt att med nu gällande rättegångsord­ ning söka införliva grundsatsen, att högsta domstolens prövning av full­ följda mål skulle begränsas till att gälla själva rättsfrågan, eller att åter­ uppliva förut gällande förbud mot förebringande av ny bevisning i högsta instans; att återinförande av skyldigheten för tappande part att fullgöra hovrättens dom såsom villkor för rätten att fullfölja talan mot densamma icke kan förordas och att frågan om skyldighet för gäldenär, hos vilken utmätningsbara tillgångar ej anträffas, att med ed (s. k. manifestationsed) betyga, att han saknar tillgångar, icke i detta sammanhang bör upptagas till behandling; att det ej heller låter sig göra att från fullföljd utesluta sådana mål, i vilka de föregående instanserna meddelat överensstämmande (konforma) domar; att en förändrad instansordning för de s. k. skiftes­ målen skulle medföra så allvarliga olägenheter, att denna utväg icke bör tillgripas; att avgörande betänkligheter möta mot att befria högsta dom­ stolen från skyldigheten att avgiva yttranden över nådeansökningar; att uteslutande av särskilda klasser av mål från prövning i högsta instans endast i ringa mån lämpligen kan genomföras, t. ex. beträffande vissa smärre brottmål; samt att en höjning av revisionsskilling^! med hänsyn till den obenägenhet härför, som inom riksdagen synes vara rådande, svår­ ligen torde kunna genomföras. Däremot anser jag på de i utlåtandet anförda skäl möjligt och nödigt, att en mot den nuvarande revisionsskillingen svarande avgift stad­ gas såsom villkor för rätten att överklaga hovrätts utslag i vissa mål, som fullföljas genom besvär; att det ålägges klagande part såväl i besvärs­ mål som i revisionssaker att ställa säkerhet för motpartens rättegångskost­ nad, vid äventyr att hans talans eljes icke upptages till prövning; att rätten att fullfölja talan i tvister, som uteslutande röra penningar eller penningars värde, begränsas till sådana fall, då tvistens föremål har ett visst värde, och att detta värde (summa revisibilis) sättes till ett icke allt för lågt belopp, exempelvis 1,500 kronor; samt att, för avarbetande av den nu­ varande arbetsbalansen inom högsta domstolen, den tid, under vilken ar­ bete å s. k. fern-mans-avdelningar må äga rum, väsentligen utsträckes,

20 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

utan att dock principen om viktigare måls avgörande pa sju-mans-avdelningar uppgives. Vissa av de sålunda förordade anordningarna äro visser­ ligen icke i och för sig önskvärda, men det nuvarande tillståndet medför så allvarliga olägenheter, att kraftiga åtgärder äro oundgängligen nödiga för att rättsskipningen skall kunna fylla sin uppgift att inom rimlig tid förhjälpa en klagande part till hans rätt, och för att icke en hopad arbets­ börda för högsta domstolens ledamöter skall komma att menligt inverka å beskaffenheten av de domar, som i högsta instans meddelas, och därigenom försvaga den auktoritet dessa böra åtnjuta och hittills åtnjutit. Av de sålunda förordade åtgärderna är den, som går ut på införande av en summa revisibilis, otvivelaktigt även ur effektivitetens synpunkt den mest betydelsefulla. Bygges lagstiftningen på principen, att tvister, som röra sig om mindre belopp, icke böra få dragas under den högsta instansens prövning, lärer det emellertid, såsom också i riksdagens skri­ velse framhålles, böra öppnas möjlighet för den tappande parten att på­ kalla prövning från någon därför lämpad myndighets sida, huruvida icke med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet det bör tillåtas honom att fullfölja talan mot hovrättens utslag, oaktat tvistens föremål icke har det värde, som för fullföljd i. allmänhet erfordras. Denna utväg synes mig böra stå parten öppen, dels när en förnyad prövning av målet finnes vara av vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning, dels när parten tilltror sig kunna visa, att saken för honom har synnerlig betydelse utöver det särskilda fall, varom rättegången rört sig. Prövningen av frå­ gan, huruvida med hänsyn till sådana omständigheter tillstånd till fullföljd av talan bör medgivas, lärer icke kunna anförtros åt mindre kvalificerade personer än högsta domstolens egna ledamöter. På det att denna uppgift icke måtte allt för mycket inkräkta på domstolens dyrbara arbetstid, är det emellertid nödigt, att avgörandet förlägges till en mindre manstark avdelning av domstolen än den, som, i händelse tillstånd till talans full­ följd beviljas, har att döma i själva saken. Ur rättssäkerhetens synpunkt lärer det vara fullt tillräckligt, om en dylik förprövning verkställes av en tre-mans-avdelning inom högsta domstolen, och om fullföljd medgives, när två av avdelningens ledamöter äro därom ense. Samma förfaringssätt bör komma till användning, när part vill överklaga hovrätts utslag i sådana smärre brottmål, som enligt den ifrågasatta lagstiftningen i allmänhet icke skola få fullföljas i högsta instans. En särskild förprövning torde också böra anordnas för sådana fall, då klaganden på grund av fattigdom icke förmår ställa säkerhet för motpartens rättegångskostnader men ändock vill fullfölja sin talan.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 21

Att för dylika fall alldeles eftergiva den garanti mot förhastade beslut om fullföljd, som skyldigheten att ställa sådan säkerhet är avsedd att utgöra, lärer nämligen icke kunna försvaras, då det här icke är fråga om en skyldighet gent emot det allmänna, utan den ena partens enskilda intresse står emot den andres. Och a andra sidan skulle det innebära en hårdhet mot den medellöse, om han skulle vara ovillkorligen avskuren från rätten att fullfölja talan, därför att han icke är i stånd att säker­ ställa den kostnadsersättning, som kan bliva motparten tillerkänd, därest ändringssökandet lämnas utan avseende. Även om, mot förmodan, för­ slaget om införande av en summa revisibilis icke skulle vinna riksdagens bifall, lärer det alltså bliva nödigt att för vissa fall underkasta frågan om parts rätt att fullfölja talan mot hovrätts utslag en förberedande prövning från högsta domstolens sida. Detta kan emellertid icke ske utan en grundlagsändring, var­ igenom åt högsta domstolen överlämnas att i mål, som enligt allmän lag icke utan Konungens tillstånd må fullföljas i högsta instans, pröva och avgöra ansökningar om sådant tillstånd. Då arbetsbalansen inom högsta domstolen, såsom i det föregående framhållits, nått en oroväc­ kande höjd och för varje år, som går, allt mera ökas, ligger det synnerlig vikt uppå att de nödiga grundlagsändringarna antagas såsom vilande redan vid innevarande års andra lagtima riksdag, på det att den tilltänkta reformen måtte kunna genomföras under nästkommande år. Förslag till sådana grundlagsändringar lärer alltså böra omedelbart underställas riks­ dagens prövning. Godkännes detta förslag, bör hinder icke möta att för 1915 års riksdag framlägga ett fullständigt av lagrådet granskat förslag till erforderliga ändringar i rättegångsbalken och utsökningslagen samt den särskilda lagen om högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar. Det utkast till sådana lagändringar, som av processkommisionen utarbetats, torde, ehuru detsamma icke varit föremål för slutlig handläggning inom departementet och ej heller undergått granskning i lagrådet, lämna riksdagen erforderlig ledning för bedömande, huruvida de principer, pa vilka utkastet är byggt, lämpligen böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet.» Det förslag till ändrad lydelse av §§ 18 och 22 regeringsformen, var­ om på min hemställan nådig proposition till riksdagen avläts, blev avriksdagens konstitutionsutskott tillstyrkt i dess utlåtande n:r 7 och av riks­ dagens båda kamrar antaget den 4 juli 1914. Inom justitiedepartementet hava sedermera på grundvalen av de vid justitierådet Hellners utlåtande fogade lagutkast utarbetats

22 Kungi. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

1) Förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken; 2) Förslag till lag om ändrad lydelse av 49 och 230 SS utsöknhmslagen; * 3) förslag till lag angående Kungl. Majrts högsta domstols tjänst­ göring på avdelningar. I sammanhang med dessa lagförslag har jag att underställa Eders Kungl. Maj:ts prövning: 4) Förslag till lag om ändrad lydelse av 103 § i lagen den 23 okto­ ber 1914 om krigsd om stolar och rättegången därstädes. De viktigaste bland de lagändringar, som sålunda av mig föreslagits i syfte att minska högsta domstolens arbetsbörda eller 'öka dess arbetspro­ dukt, äro följande: l:o) Rätten att fullfölja, talan i mål, som av hovrätt avgjorts i andra instans och som uteslutande röra penningar eller penningars värde, begränsas till sådana fall, dä värdet av vad parten i hovrätten tappat överstiger ett visst belopp (summa revisibilis, revisionssumman ), som föreslagits till 1,500 kronor. Vid föredragning i statsrådet den 6 oktober 1905 av ett inom justi­ tiedepartementet upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 30' kap. rättegångsbalken — i det följande kallat 1905 års förslag — yttrade då­ varande departementschefen rörande denna fråga bl. a. följande: »Då det gäller att uppdraga gränslinjen mellan till fullföljd berätti­ gade och därifrån uteslutna mål, torde man böra utgå från att i mål, som röra rättigheter, vilka huvudsakligen äga annat än förmögenhetsrättsligt värde,, det icke bör betagas part rätten att ännu i sista instans göra sitt anspråk gällande. Till dessa mål höra till exempel sådana, vari fråga är om äktenskaps upplösning, om av äktenskap härflytande icke enbart förmögenhetsrättsliga rättigheter och skyldigheter, om härstamning, om omyndighet. Beträffande andra civila mål, vilka, såsom det i förslaget uttryckes, röra penningar eller något, som kan till visst värde i penningar sättas, torde det möta mindre betänklighet att, när ett offentligt intresse fordrar det, inskränka parts rätt att till sista instans fullfölja sitt anspråk. Särskilt torde detta gälla, om man, såsom i förslaget avses, icke utsträcker förbudet mot fullföljd av talan i civila mål till andra än sådana, i vilka, med hänsyn till den jämförelsevis ringa utsikten att vinna ändring, sakens värde knappast kan sägas stå i rimligt förhållande till sammanlagda beloppet av vad sökanden, om han icke vinner ändring i sista instans, har att vid­ kännas i revisionsskilling samt till gäldande av egna och motpartens ofta betydliga rättegångskostnader. Mot antagandet, att ett sådant förbud skulle

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 23

företrädesvis drabba i ekonomiskt avseende mindre lyckligt lottade parter, torde kunna invändas att, medan en fattig, som tappat i hovrätten, ofta måste underlåta att fullfölja talan för att icke ådraga sig de därmed före­ nade kostnaderna, hans rikare motpart, om han tappat, icke har samma anledning att låta nöja sig med hovrättens dom. Förbudet skulle således snarast vara ägnat att utjämna förhållandet genom att beröva den rikare ett faktiskt företräde.» Då lagförslaget år 1907 förelädes riksdagen, fann emellertid dess lagutskott (utlåtande n:r 70, s. 10) införandet av en summa revisibilis icke överensstämma med den uppfattning rörande parters rättighet att fullfölja sin talan till högsta instans, som hos landets befolkning allmänt gjorde sig gällande. Det kunde svårligen förnekas — menade utskottet — att man, endast om verkliga, tungt vägande skäl gjorde sådant oundgängligen nödvändigt, kunde anses försvarad med att använda ett medel, vilket så lätt framstode såsom en olikhet inför lagen. Utskottet hölle således före, att denna åtgärd endast i sista hand borde anlitas, och utskottet ansåge icke uteslutet, att andra lika verksamma medel kunde erbjuda sig till frå­ gans lösning. Det borde sålunda bland annat tagas under övervägande, om man icke skulle kunna från rätten till fullföljd i högsta domstolen utesluta vissa klasser av mål. En sådan anordning skulle lika träffa alla medborgare och sålunda icke kunna anses innebära, att olika medborgare av lagen behandlades olika. I sitt utlåtande i anledning av 1913 års riksdagsskrivelse yttrade justitierådet Hellner angående införandet av en summa revisibilis bl. a. följande: »Motviljan mot denna utvägs anlitande har i huvudsak grundats på den uppfattning, att densamma skulle stå i strid mot grundsatsen om lik­ het inför lagen. För min del kan jag ej finna annat än att denna an­ märkning skulle i minst lika hög grad träffa metoden att från fullföljd utesluta vissa klasser av mål, i varje fall om man skulle följa exemplen från utlandet. Jämför t. ex. tyska processlagstiftningens föreskrift röran­ de mål mellan husbönder och tjänare, arbetsgivare och arbetare. Ute­ slutande av vissa klasser av mål skulle tillika medföra den faran, att enhet­ ligheten i rättsskipningen beträffande de uteslutna klasserna bleve även­ tyrad. Av denna orsak har man också i Österrike och Ungern, varest liksom i Tyskland vissa klasser av mål, oberoende av värdet, gå till enmansdoinstolar i första instans, ej velat utesluta dessa mål från fullföljd till högsta instans, oaktat eljest systemet är så inrättat, att mål, som börja i enmansdomstolarne, stanna i en mellaninstans.

24 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

För övrigt kan emot den traditionella svenska uppfattningen, att alla mål, även de obetydliga, böra äga lika rätt att komma under högsta in­ stansens prövning, framhållas en annan tankegång, som framträder i främ­ mande lagstiftning, nämligen att allmänheten icke bör lockas att i obe­ tydliga tvister ådraga sig dryga processkostnader genom högre instansers anlitande. Aven denna tanke har sitt berättigande, och så har även en synpunkt, som nyligen i en tidningsuppsats framhållits av en särskilt med uppfattningen inom arbetarekretsar förtrogen advokat, nämligen att den ekonomiskt svage ofta avhålles från att söka rättvisa genom process mot en ekonomiskt starkare, emedan han saknar utväg att bära kostnaderna för en genom alla instanser utdragen process. Det kan således ej förnekas, att det finnes skäl även för systemet att göra rättigheten att anlita högre instanser beroende av tvistemålets värde. Men hur än vägandet av skälen för och emot må utfalla, har situationen uppenbarligen blivit den, att rättsskipningen här i landet be­ finner sig i ett nödläge, som gör anlitandet av ifrågavarande utväg ound­ gängligt.» I vad som sålunda anförts till förmån för införandet av en summa revisibilis kan jag till fullo instämma. Enligt min uppfattning inne­ bär en dylik åtgärd ett steg i rätt riktning särskilt ur den synpunkten, att därigenom skulle åstadkommas, att för ett mycket stort antal mål blott två instanser skulle bliva tillåtna i stället för nuvarande trenne. Det måste betecknas såsom ett slöseri med arbetskraft och en otillbörlig lockelse från statens sida till långvarigt processande, när det, såsom för närvarande är fallet, tillåtes parter att draga vilken rättegång som helst successivt inför tre olika myndigheter, vilka alla hava att pröva målet i hela dess vidd och avgiva sitt utlåtande om vad som är rätt mellan parterna. Det naturliga synes vara, att staten tillhandahåller den rättssökande två väl organiserade domstolar, och att det göres till regel, att när ett mål genomlupit dem, tvisten därmed också är definitivt avgjord. Huru en blivande rättegångsreform hos oss kan komma att lösa de ytterst invecklade problem, som äro för­ bundna med genomförande av en sådan princip, är för närvarande omöjligt att förutse. För min del hyser jag den uppfattningen, att då en av jäm­ förelsevis få högt kvalificerade domare bestående högsta instans måste anses behövlig såsom vårdare av rättsenheten i landet, det vore principiellt rik­ tigt att inskränka denna högsta domstols uppgift sålunda, att inför den­ samma endast finge dragas tvistiga rättsfrågor, medan vid den andra in­ stansens fastställande av sakläget finge bero. Denna åsikt har också tidi­ gare uttalats, särskilt av en ledamot av högsta domstolen vid behandlingen av 1905 års förslag. Emellertid är jag på denna punkt, såsom framgår

Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 25

uv den av mig i egenskap av justitieombudsman till 1912 års riksdag avlåtna framställningen i ämnet, av samma mening, som redan den 6 oktober 1905 uttalades av dåvarande chefen för justitiedepartementet, nämligen att en reform i denna riktning ej låter sig genomföras utan i sammanhang med en fullständig omgestaltning av domstolsförfarandet i de lägre instanserna. Justitierådet Hellner har också i sitt utlåtande med beklagande konstaterat, att det icke kan anses tillrådligt att med nuvarande gestaltning av rättegången i första och andra instans slå in på denna väg. I anslutning härtill har jag ock i mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 14 maj detta år förklarat mig icke kunna tillstyrka att med nu gällande rättegångsordning söka införliva grundsatsen, att högsta domstolens prövning av fullföljda mål skulle begränsas till att gälla själva rättsfrågan. Om alltså denna åtgärd tills vidare måste undan­ skjutas, tror jag å andra sidan, att när den tid kommer, då densamma kan ge­ nomföras, den icke ensam skall visa sig tillräcklig för att nedbringa vår högsta domstols arbetsbörda till sådant omfång, att domstolens medlemstal kan hållas inom så snäva gränser, som ur olika synpunkter måste anses önskvärt, utan att det skall befinnas nödigt att därjämte bland de av hovrätterna i andra in­ stans avgjorda målen företaga en betydande gallring, gående ut på att från vidare fullföljd utesluta sådana mål, vilkas avskärande ur det allmännas synpunkt är förenat med de minsta betänkligheterna. Lyckas man utfinna lämpliga regler, efter vilka en dylik utgallring av mål kan på ett effektivt, sätt genomföras, lärer man alltså icke av hänsyn till en blivande rättegångsreform behöva låta med deras upptagande i lagstiftningen anstå. Med min ovan angivna uppfattning av den högsta instansens främsta uppgift — att vara en vårdare av rättsenheten inom landet — skulle jag anse synnerligen betänkligt att, i enlighet med vad i 1907 års lagutskotts nyss citerade yttrande antyddes såsom önskvärt, från fullföljd avskära vissa klasser av mål. Följden av en sådan åtgärd skulle ju bliva, att på de sålunda avskurna rättsområdena de lägre instanserna kommc att sakna led­ ning av högsta domstolens rättsskipning. Det vore således att befara, att. inom de olika hovrättsområdena en olika praxis kunde komma att ut­ bilda sig, en farhåga, som på sina håll i utlandet, där liknande regler gälla, visat sig allt för befogad. Vida mindre olägenheter äro förenade med den anordning, enligt, vilken i fråga om förmögen hetsrättsliga mål gränsen för fullföljdsrätten dragés med hänsyn till sakens ekonomiska värde. En be­ stämmelse, varigenom mål under ett, visst värde uteslutas från fullföljd, äger givetvis ett stolt, principiellt företräde ur den synpunkten, att vissa områden av den positiva rätten icke därigenom undandragas den högsta in­ stansens arbetsområde. Samma rättsfrågor, som den ena gången förekomma i ett mål rörande ett ringare värde, förekomma den andra gången i en pro- Biltang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 4 höft. (Nr 4.) 4

26 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

cess med ett stort ekonomiskt värde till föremål. Skulle undantagsvis ett m o allmänt intresse anses kräva, att någon viktig rättsfråga i en tvist angående ett belopp under summa revisibilis dragés under högsta domstolems pröv­ ning, kan det genom en undantagsbestämmelse i lagen sörjas för att möj­ lighet därtill öppnas genom dispens i det särskilda fallet. Utgår man ifrån att den högsta instansen har en uppgift, som går vida utöver den att skipa rätt i det enskilda fall, som föreligger till bedömande, och att det för den allmänna rättsordningen är av vikt, att blott ett begränsat antal mål blivafullföljda till densamma, synes det mig vara obestridligt, att mål angående ringa ekonomiska värden äro de, som bäst lämpa sig att bliva uteslutna från fullföljd. Aven ur en annan synpunkt har jag kommit till samma resultat. Om det, som man ofta ser uttalat, förhåller sig så, att de smärre proces­ serna vanligen drivas av personer i mindre god ekonomisk ställning, måste det särskilt i dylika mål för parterna vara ett behov att få ett skyndsamt avgörande av tvisten. Rätten att fullfölja talan till tredje instans blir eljest lätt ett tveeggat svärd, som kan bereda både den klagande och hans mot­ part skada icke blott genom de ökade kostnaderna utan även och framför allt därigenom, att den i hovrätten vinnande parten — vilken i det stora fler­ talet fall ju enligt statistikens utvisning också blir vinnande i högsta dom­ stolen — får lida genom dröjsmålet att komma till sin rätt. Om det är en stoi- samhällsuppgift att genom en högsta rättsskipande myndighet vaka över lagens enhetliga tillämpning, men det å andra sidan för den enskilde parten i allmänhet måste betecknas snarare som en tyngande börda än som en värdefull rättighet att utföra sin talan inför denna myndighet, så synes det mig dubbelt lämpligt, att denna börda lägges på dem, som tvista om högre värden, för den händelse dessa äro de i ekonomiskt avseende mest bärkraftiga. Skulle det åter förhålla sig icke på det sätt jag ovan antagit, utan i stället så, att det just är ekonomiskt bärkraftiga personer, som äro i stånd att genom alla instanser driva processer om obetydliga belopp, och det kanske mot fattiga motparter, ja, då äga visser­ ligen icke de nu anförda synpunkterna tillämpning, åtminstone icke på den palt, som klagar i högsta domstolen, men då förlorar å andra sidan in­ vändningen om summa revisibilis såsom äventyrande likheten inför lagen mellan den fattige och, den rike allt berättigande. Säkert är, att när det i 1905 års förslag ifrågasattes att belägga mål med en progressiv fullföljdsa-vgift i viss analogi med stämpelskatten på bouppteckningar och vissa andra handlingar, förslaget möttes bland annat av invändningen, att en dylik an­ ordning skulle vara obillig ur den synpunkten, att parts förmåga att bära en högre revisionsskilling icke kunde anses vara större, därför att tvisten

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 27

rörde sig om ett högre värde. Det riktiga synes mig vara att icke fästa allt för mycket avseende vid dylika individuella och subjektiva synpunkter, utan söka anordna fullföljdsrätten efter objektiva principer på sådant sätt, som för det allmänna befinnes vara ändamålsenligast. Beloppet av summa revisibilis hade i 1907 års förslag satts till 1,000 kronor. Justitierådet Hellner har i sitt utlåtande föreslagit, att beloppet måtte bestämmas till 1,500 kronor. Denna siffra har också upptagits i föreliggande förslag, och får jag till stöd härför åberopa de i justitierådet Hellners utlåtande återgivna statistiska beräkningarna, av vilka torde framgå, att revisionssumman icke kan sättas lägre, om en effektiv begränsning av fullföljdsrätten därigenom skall kunna vinnas. Av en vid utlåtandet fogad tabell kan jämväl inhämtas, att de s. k. fattigmålen, d. v. s. sådana mål, som på grund av sökandens fattigdom fullföljas utan erläggande av revi­ sionsskilling, icke i avsevärt högre grad än andra mål skulle genom de föreslagna bestämmelserna om summa revisibilis hava blivit uteslutna från fullföljd. Bland de under 1913 avgjorda revisionsmål, som icke skulle fått fullföljas, utgjorde nämligen fattigmålen 15,8 procent, bland dem, i vilka fullföljdsrätt fortfarande skulle varit medgiven, 14,3 procent. Av hela an­ talet revisionsmål folio 40 procent under summa revisibilis; motsvarande procent av fattigmålen var endast oväsentligt högre, nämligen 42. Jag delar också den i ovanberörda utlåtande uttalade meningen, att om en summa revisibilis införes, giltig anledning saknas att utesluta den­ samma från tillämpning i jordatvister. Det må vara sant, att en uppskatt­ ning av tvisteföremålets värde i dylika mål ofta är förenad med svårighet. Därav följer emellertid endast, att de icke kunna avskäras från fullföljd, så vida det icke står fast, att det värde tvisten gäller ej överstiger 1,500 kronor, men står detta fast. kan jag icke inse, huru den omständighet, att målet angår fast egendom, skulle kunna grunda något anspråk att obero­ ende av dennas värde få fullfölja detsamma i högsta instans. 2:o) Frän fullföljd uteslutas av hovrätt, i andra instans avdömda smärre brottmål, * nämligen sådana, som angå brott, för vilka icke svårare sträf än fängelse kan ädömas. Har tilltalad dömts till fängelse, äger han dock alltid klaga däröver. Vad ovan anförts om det betänkliga i att från fullföljd utesluta vissa klasser av mål — nämligen att därigenom vissa rättsområden skulle kunna helt undandragas högsta domstolens rättsskipning — äger endast i mindre mån giltighet beträffande de smärre brottmålen. Det år i sådana mål endast sällan, som tvivelaktiga rättsfrågor föreligga till bedömande; i allmänhet gäller det endast att värdera bevismaterialet eller att utmäta straffet, således domareuppgifter, vilka hovrätterna torde vara väl skickade att i sista instans

28 Kungi, Maj:ts nåd. proposition nr 4.

handhava. Erfarenheten visar, att hovrätternas utslag i dylika mål jäm­ förelsevis sällan bliva ändrade. 1907 års förslag intog härutinnan den ståndpunkten, att rätten till fullföljd alltid var beroende av den latitud, inom vilken straff för brottet kunde ådömas. Detta gällde likaväl, då den tilltalade ville överklaga hov­ rättens utslag, som då åklagaren eller målsägande!! var missnöjd med det­ samma. Fullföljdsrätten ställde sig dock olika i dessa båda fall. I det sistnämnda skulle talan endast få fullföljas, om den avsåg ansvar för brott, som i lagen var belagt med dödsstraff, straffarbete eller avsättning. Den tilltalade däremot skulle äga fullfölja sin talan, även om han blivit sak­ fälld för brott, därå fängelse eller mistning av ämbete på viss tid kunnat följa; huruvida han i det särskilda fallet blivit dömd till sådant straff eller allenast till böter, saknade betydelse för frågan om hans rätt att full­ följa talan mot utslaget. Detta motiverades bl. a. därmed, att vid brott, i vilkas straffskala jämte böter inginge fängelse eller straffarbete, vanligen i den allmänna föreställningen häftade något särskilt vanhedrande, varför det icke borde betagas en person, som dömts, låt vara till böter, för sådant mera vanhedrande brott, den möjlighet att visa sig saklös, som kunde ligga i rätten att till tredje instans fullfölja sin talan. Nämnda synpunkt kan icke frånkännas berättigande i fråga om brott av den grövre beskaffenhet, att de kunna bestraffas med straffarbete — exempelvis bedrägeribrott — men den torde näppeligen äga giltighet, när i straffskalan icke ingår svårare straff än fängelse. En närmare granskning av de till högsta domstolen fullföljda mål, i vilka tilltalad klagat över honom ådömda böter, giver vid handen, att ett stort antal av dem just avser sådana brott, för vilka straff­ satsen är fängelse eller böter. Hit höra flertalet ärekränknings mål, mål angående ansvar för ringare misshandel (S. L. 14:is), för egenmäktigt för­ farande, djurplågeri in. fl. Dessa mål kunna knappast sägas vara av den betydelse, att det kan anses möta någon större betänklighet att avskära dem från fullföljd. Skulle det i något särskilt fåll finnas vara av vikt för enhet i rättsskipningen, att ett sådant mål dragés under högsta domstolens prövning, öppna de föreslagna bestämmelserna om dispens möjlighet där­ till. Vid nu anförda förhållanden och då en begränsning av den tilltala­ des fullföljdsrätt på sätt ovan antytts otvivelaktigt komme att ej oväsent­ ligt minska högsta domstolens arbetsbörda — under 1913 avgjordes i högsta domstolen ej mindre än omkring 50 mål och under första halvåret 1914 närmare 30 mål, i vilka tilltalad klagade över böter ådömda för sådana brott — har jag ansett, att ej heller den tilltalade bör äga rätt att överklaga hovrätts utslag i andra brottmål än sådana, som enligt 1907 års förslag skulle fått fullföljas av allmän åklagare eller målsägande. För

Kangl. Maj:U nåd. proposition nr 4. 29

sådana fall, då den tilltalade blivit dömd till fängelse eller till mistning av ämbete på viss tid, har dock rätt till fullföljd av talan mot hovrättens utslag under alla förhållanden ansetts böra medgivas honom. 1907 års förslag avsåg icke krigsrättsmål. Frågan om inskränkning i rätten att i sådana mål fullfölja talan i högsta instans ansågs då böra lösas i sammanhang med frågan om förändrad organisation av krigsdomstolarna. Sedan en reform av dessa domstolar vid innevarande års riks­ dag blivit genomförd och krigshovrätten därigenom erhållit sådan samman­ sättning, att densamma måste anses lämna lika goda garantier för en tillfredsställande behandling av de dit fullföljda målen som någon av de allmänna hovrätterna, torde icke längre finnas anledning att medgiva oin­ skränkt fullföljdsrätt mot krigshovrättens utslag. Jag har därför i ett sär­ skilt förslag till lag om ändrad lydelse av 103 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 23 oktober 1914 upptagit en be­ stämmelse, varigenom bland annat de föreslagna inskränkningarna i rätten att fullfölja talan mot allmän hovrätts utslag i brottmål göras tillämpliga å mål, som i andra instans avdömts av krigshovrätten. 3:o) Erläggandet av en mot den nuvarande revisionsskillingen sva­ rande avgift göres till villkor för rätten att överklaga hovrätts utslag i vissa mai, som fullföljas genom besvär. Då högsta domstolen år 1907 avgav yttrande i anledning av ifråga­ satt inrättande av en regeringsrätt, förordades en lagändring av ovan an­ givna innebörd av åtskilliga bland domstolens ledamöter. Att undantag: borde göras för en tilltalad, som dömts till ansvar och ville få frågan om sin straffskuld dragen under högsta domstolens prövning, var dock allas upp­ fattning; somliga ansågo, att avgift ej heller i andra fall borde krävas av en i brottmål tilltalad. I fråga om skälen för nu ifrågavarande lagändring anför justitierådet Hellner i sitt utlåtande följande: »Gällande bestämmelser om skyldighet att nedsätta revisionsskilling lida obestridligen realiter sett av en viss inkonsekvens, i det att många mål, som till sin natur äro rena tvistemål, fullföljas till Kungl. Maj:t i besvärsväg och sålunda gå fria från revisionsskilling. Härpå kunna givas exempel av flerfaldig art. Många slag av tvistemål hava dels genom praxis, dels på grund av speciella lagbestämmelser kommit att anhängiggöras genom ansökning i stället för stämning, och för dessa mål gäller som regel — från vilken dock vissa undantag finnas — att de fullföljas i besvärsväg. I andra fall hava mål, som anhängiggöras genom stäm­ ning, enligt gammal praxis fullföljts i samma ordning som brottmål,

30 Kanal. Majds nåd. proposition nr 4.

oaktat de i själva verket äro av rent civil natur, t. ex. mål om skillnad i äktenskap, om skillnad till säng och säte. Vidare förekommer det, att tvistemål, som anhängiggöras genom stämning, på grund av speciell lag­ bestämmelse fullföljas i besvärsväg. Se t. ex. lag ang. vård av en­ skildes skogar den 24 juli 1903, § 4. Och slutligen är det ej sällsynt att i skadeersättningsmål, som till sin natur äro rena tvistemål, ett ansvarsyrkande kastas in endast i syfte att få målet att gå besvärsvägen i stället för vadevägen. Exempel härpå hava i synnerhet förekommit i tvister om avverkningsrätt till skog. I flertalet av dessa fall kan man säga, att friheten från skyldig­ heten att erlägga revisionsskilling beror uteslutande av behovet att hava ett rent formellt, lätt konstaterat kännetecken på de mål, i vilka detta prestandum är erforderligt för rätten att fullfölja talan. Mycket nära dessa mål stå sådana, uti vilka någon, som lidit skada genom annans brottsliga gärning, yrkar ersättning för skadan, men av en eller annan anledning icke yrkar ansvar, eller i vilka den, som för brottslig gärning blivit dömd till ansvar och skadestånd, hos Kungl. Maj:t fullföljer talan allenast i avseende å skadeståndet. Någon anled­ ning, varför i dylika mål skadeståndsfrågan skulle få prövas hos Kungl. Maj: t på billigare vilkor än en rent civil skadeståndsfråga, synes ej förefinnas. Annorlunda lio-ger nog saken, då en i brottmål tilltalad vill bliva befriad från ådömt ansvar. Här komma andra synpunkter till, som kräva beaktande, och det vore utan tvivel obilligt att, i den mån klagan hos Kungl. Maj:t över ådömt ansvar över huvud anses böra med­ givas, försvåra dess begagnande genom krav på revisionsskilling. Däre­ mot torde ingen betänklighet möta att belägga fullföljd av målsägandetalan med en rättegångsavgift. Vad angår rena ansökningsärenden, uti vilka ingen motpart finnes, eller en klagan, som går ut på att en bestämmelse av processuell ka­ raktär blivit oriktigt tillämpad, kan det väl ej förbises, att en påtaglig åtskillnad finnes mellan dylika besvärsmål och de här ovan först berörda, men det är likvisst svårt att finna någon rationell grund, varför man ej åven i dessa mål skulle söka avhålla parter från att anlita högsta in­ stansen utan fullgiltig anledning, om man blott sörjer för att ej det uppställda villkoret av ett prestandum verkar absolut hindrande för den, som är för fattig att fullgöra detsamma. Samma synpunkt synes kunna göras gällande beträffande besvär i utsökningsprocessen, med undantag för de fall, då överexekutor dömt någon till böter eller till utgivande av vite.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

O 1 Öl Det vill därför synas, som om grundad anledning skulle finnas att införa en mot revisionsskillingen svarande avgift uti besvärsmål i all­ mänhet, samt att ingen orsak finnes att göra undantag för andra än för den, som i egenskap av allmän åklagare fullföljer talan i brottmål, samt för den, vilken yrkar ändring i avseende å ådömt ansvar, varförutom givetvis kronan bör vara fri från dylik avgift liksom från revisions­ skilling.» I det sålunda anförda kan jag till alla delar instämma och vill därutöver endast framhålla, att införande av en fullföljd savgift för målsågandetalan är av behovet påkallad även ur den synpunkten, att eljest en målsägande lätteligen skulle kunna eludera de bestämmelser, som före­ slagits i syfte att från fullföljd avskära mindre brottmål, genom att fram­ kasta ett anspråk på skadestånd överstigande revisionssumman. Risken att för dylika fall få vidkännas en fullfölj dsavgift motsvarande revisions­ skillingen bör vara i hög grad ägnad att väcka eftertanke, huruvida till­ räckliga skäl för fullföljd av talan äro för handen. 4:o) Klagande part såväl i besvärsmål som revisionsmål skall hava skyldighet att deponera visst belopp till säkerhet för den kostnadsersättning, som högsta domstolen kan komma att tillerkänna hans motpart. Till stöd härför anföres i justitierådet Hellners utlåtande: »Då nya lagberedningen år 1892 i sitt förslag till lag angående full­ följd av talan mot allmän domstols utslag hemställde om borttagande av skyldigheten för klagande part att ställa borgen för kostnad och skada, föreslog beredningen i stället, att vid ansökan om revision sökanden skulle utom revisionsskillingen nedsätta visst belopp 'till säkerhet för den kost­ nadsersättning, Konungen kan komma att tilldöma sökandens motpart’. Detta förslag upptogs icke i 1901 års proposition av det skäl, att det ansågs ägnat att över hövan försvåra talans fullföljd. Det torde från mer än en synpunkt kunna påstås, att denna tanke­ gång utmärktes av allt för stor välvilja mot den part, som ville klaga. 1734 års lag gick ut ifrån att den, som hade en domstols dom för sig, skulle skyddas mot äventyret att ådragas nya processkostnader utan säker­ het, för gottgörelse, och stadgade därför en ovillkorlig skyldighet för den klagande att ställa borgen för kostnad och skada. Kunde han ej anskaffa sådan borgen, fick han ej heller klaga. Då nu borgenssystemet på goda grunder avskaffades, emedan det dels sjunkit ned till en i verkligheten alltför ofta värdelös formalitet, dels ock visade sig ofta medföra, att mål på grund av formella brister vid borgensställandet blevo deserta, var det dock ingen nödvändig konsekvens att göra den omkastning i tankegången, att den, som ville klaga, skulle äga rätt därtill, oberoende av om han

32 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

därigenom vållade sin motpart en oförtjänt förlust. Men oavsett omtan­ ken om motpartens rätt, har erfarenheten visat, att det från rättsskip­ ningens synpunkt i allmänhet är oklokt att eftergiva krav, som äro ägnade att avhålla parter från att obetänksamt giva sig in på rättegångens utdra­ gande till nya instanser. Om man, utgående från sistnämnda synpunkt, söker utvägar att förmå tappande parter till betänksamhet i fråga om rättegångens för­ längande, synes en förpliktelse att deponera visst belopp till säkerhet för motparts rättegångskostnad vara synnerligen lämplig att komma i åtanke. Medlet har ju den förtjänsten, att det ej ådrager den klagande parten någon obefogad utgift, även om han förlorar sin fullföljda talan, men, samtidigt som det ger en berättigad trygghet mot förlust åt mot­ parten, nödgar det den klagande att på förhand taga i betraktande kost­ naderna av sakens fullföljande. Av nu anförda skäl lämpar sig medlet lika väl för besvärsmål som för revisionssaker, och det borde ej finnas någon anledning att i detta fåll göra undantag för tilltalad, som yrkar befrielse från ådömt ansvar, förutsatt att han har enskild motpart samt ej är häktad. Den, som är häktad, befinner sig i en ställning, som an­ setts medföra, att han ej bör i förväg betungas med någon som helst utgift för sin försvarstalans utförande. Den, som ej har enskild motpart, behöver ej ställa någon säkerhet av det skäl, att allmän åklagare aldrig tillerkännes förklaringskostnad. Men i övrigt lärer enskild förklarande, som yrkar ersättning för sin förklaringskostnad, städse bliva tillerkänd sådan, liksom förklarande i civila besvärsmål, och därmed är också till­ räckligt skäl för handen att förplikta den klagande att trygga hans rätt till ersättningens utbekommande. Kronan samt allmän åklagare, som å tjänstens vägnar fullföljer talan, böra givetvis vara fria från ifrågavarande skyldighet liksom från revisionsskilling. Det återstår att taga hänsyn till de fall, då klaganden av fattigdom år urståndsatt att anskaffa kontanta penningar. Såsom redan är nämnt, stadgade 1734 års lag, att borgen för kostnad och skada ovillkorligt skulle presteras. Det låter sig ej förbises, att en ovillkorlig fordran på depo­ nerande av penningar skulle innebära ett skärpande, som under vissa för­ hållanden kunde bliva obilligt. Men å andra sidan kräver hänsyn till motparten, att den, som på förhand förklarar sig ur stånd att gottgöra honom kostnaderna för processens förlängande, icke beredes tillfälle att vålla honom sådana kostnader, utan att det verkligen finnes en välgrun­ dad anledning att draga målet inför högre instans. Det kan ju för övrigt hända, att även motparten befinner sig i sådana omständigheter,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 33

att han ej förmår bara kostnaden för rättegångens förande i högsta instansen. Härtill kommer en annan omständighet att beakta. För den, som på grund av fattigdom befrias från alla prestanda, finnes intet som helst moment, som kan avhålla honom från att begagna den frestande utvägen att genom talans fullföljande till sista instans fördröja ett slutligt, för honom ofördelaktigt avgörande. Det är också ett välkänt faktum, att inga parter äro så benägna att fullfölja sina mål genom alla instanser som just de, vilka gå fattigvägen. Statistiken visar, att av de revisionssaker, som årligen inkomma till högsta domstolen, omkring 15 procent äro fattig­ mål, d. v. s. sådana, i vilka klaganden söker befrielse från revisionsskillingen genom företeende av sådant intyg om fattigdom, som i 30 kap. 16 § rättegångsbalken är föreskrivet. Och trots den erinran, som den 13 juni 1008 utsändes till de myndigheter, vilka hava att utfärda dylika intyg om medellöshet, är det otvivelaktigt, att en klagande utan svårighet kan förskaffa sig sådant intyg. A en annan sida visar stati­ stiken också, att av de revisionsmål, som gå fattigvägen, ett mindre antal bliva ändrade i högsta domstolen än av dem, för vilka revisionsskilling erlägges. Av de 94 under år 1913 avgjorda revisionsaker, i vilka befrielse från revisionsskilling ägt rum på grund av klagandens fattigdom, änd­ rades hovrättens utslag allenast i 9 mål, d. v. s. i cirka 10 procent, under det att i de med revisionsskilling fullföljda målen 21 procent blevo ändrade. För att bespara högsta domstolen ett onödigt och gagnlöst arbete synes det därför önskvärt att, i likhet med vad som i allmänhet sker i främmande länder, en förprövning av målet anordnas med syfte att från fullföljd utestänga sådana mål, i vilka klagan sker i uppenbart syfte att förhala det slutliga avgörandet. Det kunde ifrågasättas att utsträcka denna förprövning även till de fall, då revisionsskilling ej bliver nedsatt. Men det kan ej nekas, att det finns skäl att visa mindre stränghet i kra­ vet på presterande av revisionsskilling än på kostnadsersättning åt mot­ parten, och å andra sidan kan det antagas, att ändamålet vinnes, även om förprövningen inskränkes till de fall, då klaganden vill bliva fri från att nedsätta bägge beloppen.» Skyldigheten för klagande part att säkerställa motpartens anspråk på kostnadsersättning är även enligt min mening ett tjänligt medel att avhålla från obefogad fullföljd av talan. Särskilt gäller detta i fråga om sådana mål, där part är befriad från erläggande av fullföljdsavgift, vare sig på grund av fattigdom eller därför att han klagar över honom Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 4 käft. (iVr 4 .) 5

34 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

ådömt ansvar. I båda dessa fall giver erfarenheten vid handen, att talan ofta obetänksamt fullföljes. Det måste betecknas såsom en falsk humanitet att i så stor ut­ sträckning, som hos oss är fallet, bereda missnöjd part tillfälle att i högre instans — processa på kredit. I allmänhet bör det för en part, som vill klaga, vara vida bättre att från början tvingas till allvarlig eftertanke, huru­ vida utsikten att vinna ändring svarar mot kostnadsrisken. Såsom skyldig­ heten att på förhand deponera ersättningsbeloppet enligt förslaget är anordnad, kan ej heller mot densamma invändas, att den fattige därigenom skulle obehörigen hindras att komma till sin rätt. Visserligen skulle en kla­ gande, som företer bevis, att han icke är i stånd att gentemot vederpart en fullgöra den ersättningsskyldighet, som kan komma att ådömas honom, icke utan vidare vinna befrielse från kostnadsbeloppets deponerande. Men så snart han har någon utsikt att i högsta domstolen vinna bifall till sin talan, äger han enligt förslaget hos högsta domstolens dispensavdelning utverka sig tillstånd att utan dylik deposition fullfölja målet. Ifrågavarande nedsättningsskyldighet är icke ett lika effektivt medel att avhålla den med hovrättens dom missnöjde från att fullfölja talan mot domen endast i syfte att draga ut på tiden med dess verkställighet, som den ifrågasatta skyldigheten att fullgöra hovrätts dom skulle hava varit. Då sådan skyldighet av skäl, som i justitierådet Hellners utlåtande anförts, icke kunnat stadgas, kan emellertid åliggandet att deponera kostnadsersätt­ ning i viss mån ersätta densamma. I varje fall utgör nämnda åliggande ett mera effektivt medel i berörda avseende än risken att fällas till böter för rättegångsmissbruk. I jämförelse med 1907 års förslag att höja revisionsskillingen till 300 kronor torde det nu framlagda förslaget om skyldighet för klagande part att erlägga fullföljdsavgift med 150 kronor och deponera kostnads­ ersättning till samma belopp äga företräde icke blott ur synpunkten, att det icke, såsom förstnämnda förslag, skulle komma att fördyra processens fullföljande i högsta instans, utan även ur effektivitetens synpunkt. 1907 års förslag kände endast en grad av medellöshet: den, som icke kunde gälda revisionsskillingens belopp, 300 kronor, behövde icke betala något alls. En dylik bestämmelse skulle givetvis haft till följd, att antalet per­ soner, som på grund av fattigdom måst befrias från revisionsskillings er­ läggande, skulle hava i avsevärd grad ökats. För dem bland dessa, som hade kunnat erlägga 150 kronor, skulle det från fullföljd avhållande mo­ ment, som skyldigheten att erlägga en dylik avgift är avsedd att utgöra, icke vidare hava förefunnits; beträffande dem skulle alltså revisionsskil­ lingens höjning direkt hava motverkat det avsedda ändamålet. I motsats

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 4. 35

härtill känner det nu framlagda förslaget två grader av medellöshet: den, som kan erlägga 150 kronor men icke 300 kronor, blir, såsom i det föl­ jande skall närmare utvecklas, visserligen fri från fullföljdsavgiften, men måste deponera förstnämnda belopp till säkerhet för motpartens anspråk på ersättning för rättegångskostnad; endast den, som icke förmår anskaffa ens 150 kronor, har möjlighet att vinna befrielse från alla ekonomiska prestanda. 5:o) För avarbetande av den nuvarande balansen inom högsta dom­ stolen utsträckes den tid, under vilken domstolen må arbeta ä avdelningar, bestående av endast fem ledamöter, till högsta möjliga antal arbetsveckor. Justitierådet Hellner yttrade rörande denna fråga i sitt utlåtande följande: »Löneregleringskommittén har i sitt år 1910 avgivna betänkande rörande reglering av löneförhållandena vid Kungl. Maj:ts nedre justitie­ revision varit inne på tanken att vinna en större arbetsprodukt inom högsta domstolen genom ett utsträckande av arbetet på femman savdelnin­ gar. I § 22 regeringsformen stadgas, att uti högsta domstolen ringare mål kunna prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, när alla fyra äro om beslutet ense, samt att över viktigare saker minst sju skola döma. Löneregleringskommittén ifrågasatte, att den sistberörda föreskrif­ ten skulle upphävas och sålunda även andra än »ringare mål» få avgöras av endast fem ledamöter. Skulle så ej kunna ske, ansåg kommittén det dock önskvärt, att uppdelningen i »ringare mål» och» viktigare saker» bleve föremål för närmare skärskådande. Syftet var uppenbarligen att genom ett närmare bestämmande av begreppet »viktigare saker» ökad möjlighet skulle vinnas för måls avgörande på femmansavdelning. Vid behandling inom högsta domstolen av ifrågavarande förslag av löneregleringskommittén upplystes, att enligt den praxis, som utvecklat sig inom högsta domstolen, till viktigare saker egentligen endast räknades mål, som innebure tillämpning av grundlagarna, lagförklaringsärenden samt mål angående ådömande av livsstraff eller livstids straffarbete. Det vore alltså ingalunda gränsen mellan viktigare saker och ringare mål, som för närvarande vore bestämmande för högsta domstolens uppfattning i fråga om vilka mål lämpligen borde anförtros åt en femmansavdelning. Man sökte ordna arbetet så, att på femmansavdelning komme att föredragas endast de minst viktiga målen. Mot en väsentlig utsträckning av arbetet på femmansavdelning, på sätt löneregleringskommittén ifrågasatt, uttalade sig högsta domstolen enhälligt, under åberopande huvudsakligen av de skäl, att det för beredande av nödig auktoritet åt högsta instansens domar vore av betydelse, att i allmänhet antalet av de i ett mål dömande ej

36 Kungl. Maj:t» nåd. proposition nr 4.

sattes så lågt som till fem, samt att det ur rättsenhetens synpunkt vore av vikt, att ledamöterna icke i än större omfattning än hittills splittrades på olika avdelningar. Betydelsen av de av högsta domstolen anförda skälen är påtaglig. Men den närvarande situationen är i själva verket så bekymmersam, att man nödgas taga i närmare skärskådande alla tänkbara utvägar att komma ur densamma lör att sedermera utvälja dem, som synes erbjuda de minsta olägenheterna. Jag har därför under bistånd av ett par av högsta dom­ stolens härutinnan mest erfarna ledamöter uppgjort en beräkning över huru stort antal arbetsveckor man med nuvarande ledamotsantal skulle kunna vinna genom utsträckning av arbetet å femmansavdelning. Det har därvid visat sig, att det icke låter sig göra att få fram resultatet endast genom att dela med fem det antal arbetsveckor, som alla ledamöter till­ sammans för närvarande prestera. Härtill samverka åtskilliga omständig­ heter. De s. k. suppleantveckorna, vilka äro avsedda för bearbetande av cirkulanter och under vilka ledamöterna endast i nödfall tjänstgöra på arbetsrummet, måste för varje ledamot någorlunda jämnt fördelas under året. Till följd därav kan aldrig hela antalet ledamöter indelas till sam­ tidig tjänstgöring, och detta medför i sin tur, att tjänstgöringen aldrig kan samtidigt äga rum på mera än tre avdelningar, även om dessa endast besättas med vardera fem ledamöter. Då alltså hela antalet tillgängliga arbetsveckor måste disponeras på tre avdelningar, och då tillika ledamöter­ nas semester icke skäligen kan förläggas till annan tid på året än som­ maren, blir följden den, att det tillgängliga antalet arbetsveckor ej kan fullt utnyttjas på femmansavdelningar. Till följd av nu antydda förhål­ landen blir det högsta antal arbetsveckor, som vid konsekvent genomfö­ rande av femledamotsystemet kan uppnås, 125 stycken, vilket betecknar en vinst av 22 veckor. Undersöker man löneregleringskommitténs andra alternativ, eller att femmanstjänstgöringen skulle anlitas i så stor utsträckning som möjligt, dock med bibehållande av principen om viktigare sakers avgörande av minst sju man, samt med tillämpning härav inskränker sjumanstjänstgörin­ gen till l:sta rummet samt låter 2:dra och 3:dje rummen besättas med femmansavdelningar, blir resultatet ett sammanlagt antal av 115 arbets­ veckor eller alltså en vinst av 12 veckor.» Vid behandlingen i riksdagens andra kammare den 14 mars 1913 av lagutskottets ovanberörda utlåtande framhöllo flera talare önskvärdheten av en ändrad arbetsfördelning i högsta domstolen. Man gjorde sålunda gällande, att en väsentligt ökad arbetsprodukt borde kunna vinnas genom att, i stället för den nuvarande tjänstgöringen på sju man savdelningar, i

Kungl. Majdss nåd. proposition nr 4. 37

sä stor utsträckning som möjligt genomföra tjänstgöring å avdelningar om blott fem ledamöter. De talare, som förordade en sådan anordning, tänkte sig, att man därigenom skulle kunna undgå att införa bestämmel­ ser om summa revisibilis. För min del är jag livligt övertygad, att dy­ lika bestämmelser äro oundgängligen nödiga, om man för framtiden skall kunna förhindra en anhopning av mål inom högsta domstolen. Jag delar också de betänkligheter, som upprepade gånger inom högsta domstolen framhållits mot en utsträckt användning av femmansavdelningar. Den nuvarande situationen är emellertid så allvarsam, att man icke lärer kunna undgå att tillgripa detta medel för avarbetande av den nuvarande arbetsbalansen. För detta ändamål finner jag en sådan anordning vara att föredraga framför den från visst håll förordade utvägen att förordna e. o. bisittare i högsta domstolen. Hittills har det tyvärr städse visat sig, att de anordningar, som vidtagits för avarbetande av den förefintliga arbetsbalansen och som avsett att vara provisoriska, snart nog måst göras permanenta på grund av den ökade tillströmningen av mål. Det skulle med fog kunna befaras, att man finge göra samma erfarenhet, om e. o.systemet en gång bleve infört i högsta domstolen. Då hela vårt rätte­ gångsväsende lider av den stora utsträckning, i vilken e. o. arbetskrafter anlitas i de lägre instanserna, kan jag för min del icke vara med om att ens provisoriskt låta detta system vinna insteg i högsta instans. Om det mot förmodan framdeles skulle visa sig nödigt att för mötande av den årliga tillströmningen av mål behålla de femmansavdelningar, som nu inrättas för en tillfällig uppgift, vore detta dock mindre beklagligt än ett permanent anlitande av extra bisittare i högsta domstolen. I valet mellan dessa båda system för avarbetande av den nuvarande arbetsbalansen tala även andra synpunkter till förmån för det av mig föreslagna. Båda systemen äro förenade med ökade kostnader för stats­ verket. Med det av mig förordade, som innebär ett utnyttjande till det yttersta av högsta domstolens nuvarande arbetskrafter, skulle dock dessa kostnader komma att inskränka sig till vad som erfordras för nödig förstärkning av nedre justitierevisionens arbetskrafter. Med det andra systemet skulle härtill komma den avsevärda kostnaden för avlönande av tillförordnade justitieråd. I sådant avseende är att märka, att om e. o. bisittare komme att deltaga i avgörandet av mål inom högsta domstolen, det icke skulle kunna ifrågakomma att besätta någon avdelning med mindre än sju ledamöter. Redan för uppnåendet av samma an­ tal arbetsveckor, som med den av mig föreslagna utsträckta användningen av femmansavdelningar står att vinna., skulle med upprätthållande av kra­

38 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

vet på varje avdelnings besättande med sju ledamöter krävas icke mindre ån fyra t. f. justitieråd. En mycket beaktansvärd synpunkt är vidare den, att anskaffandet av de nya arbetskrafterna säkerligen skulle bliva förenat med synnerligen stora svårigheter. Och även om det verkligen skulle visa sig möjligt att förvärva det erforderliga antalet till uppdraget fullt skickade personer, så skulle ju de lägre domstolsinstanserna, från vilka flertalet vikarier givetvis måste tagas, blott ytterligare komma att lida därigenom, att de berövades sina dugligaste ledamöter. Ville man med hjälp av e. o. bisittare åstad­ komma en mera väsentlig förstärkning av högsta domstolen, måste detta dessutom medföra, att ett avsevärt antal nya revisionssekreterare behövde på en gång förordnas. Detta skulle hava till följd — förutom sänkandet av medelnivån i nedre justitierevisionen — att hovrätterna, därifrån rekry­ teringen av nämnda ämbetsverk så gott som undantagslöst äger rum, skulle i ett slag berövas motsvarande antal av sina mest uppövade adjunge­ rade ledamöter. Står det alltså fast, att bland de organisatoriska åtgärder för avar­ betande av högsta domstolens arbetsbalans, som kunna ifrågakomma, en utsträckt tjänstgöring på femmansavdelningar är den, som väcker de minsta betänkligheterna, återstår att avgöra, hur långt en sådan femmanstjänstgöring kan utsträckas. I mitt yttrande i statsrådet den 14 maj 1914 gav jag uttryck åt den uppfattningen, att principen om viktigare måls avgörande av sju ledamöter icke bör uppgivas, och ifrågasatte där­ för icke någon ändring i regeringsformens bestämmelse därom, att över »viktigare saker» minst sju skola döma. Det högsta antal arbetsveckor, vartill man med fasthållande av nämnda princip kan komma, utgör, såsom justitierådet Hellner framhållit, 115, oberäknat den tjänstgöring på domstolens dispensavdelning, som av de nu föreslagna stadgandena skulle bliva en följd. Med denna anordning blir det möjligt att indela sju justitieråd till tjänstgöring å första rummet, där de s. k. vik­ tigare sakerna förekomma. I regeln torde emellertid de två ledamöter, som icke äro behövliga vid handläggning av vanliga mål, icke komma att tjänstgöra för att upprätthålla sjumansavdelningens numerär utan i stället anlitas antingen som suppleanter vid inträffande laga förfall för ledamot å femmansavdelning eller ock till tjänstgöring å dispens­ avdelningen, vars arbetstid ej kan på förhand noggrant bestämmas utan måste bero på antalet inlöpande dispensansökningar. I stort sett kan man alltså säga, att med detta förslag högsta domstolens indelning å femmansavdelningar är genomförd så långt, 6om detta kan hava betydelse för arbetsproduktens kvantitet.

Kungl. Majtia nåd. proposition nr 4. 39

Utöver de betänkligheter, som i allmänhet kunna åberopas mot måls avgörande i högsta instans av så få domare som fem, kan mot det av mig framlagda förslaget förväntas den anmärkningen, att genom detsamma de enskilda domstolsledamöternas personliga arbetsbörda måste anses hava blivit väsentligt ökad, ehuru det ur flera synpunkter varit önskvärt, om den i stället kunnat något minskas. Det är uppenbart, att i samma mån som ett färre antal ledamöter deltaga i målens avgörande, det arbete med kontrolläsning, författnings- och litteraturstudier m. m., som tidigare kun­ nat fördelas på ett större antal ledamöter, nu kommer att tynga varje enskild ledamot vida mer än förut. Dessutom går ju den nu föreslagna lagstiftningen ut på att från fullföljd avskära mål av enklare beskaffenhet, vilket måste hava till följd, att de återstående målen i genomsnitt komma att kräva mera arbete, än de fullföljda målen förut gjort. Särskilt måste det i detta avseende bliva märkbart, att de smärre brottmålen i regel komma att stanna i hovrätten, då dessa i högsta domstolen krävt en av­ sevärd tid till föredragning, men blott ringa hemarbete för de enskilda justitieråden. Härtill kominer en annan omständighet. Vid arbete å sju man savdelningar är det i allmänhet icke ens i händelse av laga förfall för två ledamöter nödigt, att något av de justitieråd, som vid denna tid ägna sig åt hemarbete, rycker in som suppleant, enär avdelningen i regel är domför med fem ledamöter. Det ligger i öppen dag, att suppleant­ tjänstgöringen måste bliva väsentligt mera betungande vid ett genom­ förande av det av mig föreslagna systemet med övervägande femmansavdelningar. Ett sådant offer av högsta domstolens ledamöter kan icke krävas under annan förutsättning, än att statsmakterna samtidigt besluta så effektiva åtgärder till minskning av den årliga tillströmningen av mål, att högsta domstolens ledamöter vid offrets bringande kunna livas av medvetandet, att detsamma verkligen är ägnat att medföra en varaktig ljusning i fråga om den nuvarande tryckande arbetsbalansen.

De ovan under l:o) och 2:o) redovisade lagändringarna äro, enligt vad lydelsen av förslagets 5—12 §§ giver vid handen, icke avsedda att tilllämpas i andra mål än sådana, i vilka hovrätten dömt såsom andra instans. Någon inskränkning i fullföljdsrätten beträffande mål, som blivit omedelbart i hovrätt anltängiggjorda, synes icke böra stadgas och har icke heller i föregående förslag varit, ifrågasatt. I likhet med vad som för närvarande gäller om revisionsskilling* erläggande skola däremot de under 3:o) och 4:o) föreslagna nyheterna i fråga om vad klagande part har att iakttaga

40 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

vid fullföljd av talan mot hovrätts utslag vinna tillämpning även i sådana mål och ärenden, med vilka hovrätt såsom första instans har att taga befattning. Bortsett från dessa mål och från dem, som blivit anhängigg)orda i krigshovrätten, gives det åtskilliga andra mål, i vilka högsta domstolen dömer såsom andra instans. Bland dessa intaga skiftesm ålen en särskild ställ­ ning. Det har vid åtskilliga tillfällen varit ifrågasatt att befria högsta dom­ stolen från befattningen med sådana mål. I likhet med justitierådet Hellner och på de skäl, som anföras i hans oftanämnda utlåtande sid. 20—22, anser jag emellertid, att en förändrad instansordning för skiftesmål icke bör genom­ föras. Det skulle emellertid kunna ifrågasättas att jämväl för dylika mål genomföra grundsatsen om skyldighet för klagande part att nedsätta full­ följ dsavgift och att säkerställa motpartens kostnadsersättning. Att detta skulle vara ägnat att avhålla från fullföljd och sålunda leda till minskning av högsta domstolens arbetsbörda, är uppenbart. En dylik utväg torde dock icke böra tillgripas. Det är endast sällan, som i mål av detta slag kostnads­ ersättning tillerkännes klagandens motpart, och skyldigheten att deponera säkerhet för sådan kostnad skulle därför för vanliga fall framstå såsom en onödig formalitet. Härtill kommer — och detta skäl talar jämväl mot införande av fullföljdsavgift i skiftesmål — att det synes betänkligt att genom att uppställa en fordran på penningdeposition lägga hinder i vägen för den enskilde att fullfölja talan i mål, som varit föremål för prövning i allenast en instans och av en domstol, bland vars ledamöter endast en är lagfaren. Någon ändring i nu gällande, i skiftesstadgan införda be­ stämmelser angående fullföljd av talan mot ägodelningsrätts utslag har alltså icke ifrågasatts. Lika litet har jag ansett mig böra föreslå någon ändring i sjölagens stadganden angående fullföljd av talan mot rådstuvurätts utslag i dispaschmäl, vilka som bekant fullföljas direkt till högsta domstolen. Anledning härtill har desto mindre förefunits, som dessa mål på grund av sitt ringa antal icke nämnvärt öka högsta domstolens arbetsbörda. Betydligt talrikare äro de s. k. stämpelmålen, vilka genom besvär frän hovrätt dragas under högsta domstolens prövning. När de, såsom i allmänhet är fallet, i hovrätten anhängiggöras genom ansökan om åter­ fående av erlagd stämpelavgift eller någon del därav, är denna domstol första och högsta domstolen sålunda andra instans. Den i förslagets 5 § stadgade inskränkning i fullfölj ds rätten kan i följd därav icke vinna tilllämpning i mål av detta slag. Något sakligt skäl, varför de skulle få fullföljas utan hänsyn till tvisteföremålets värde, torde dock icke kunna angivas. Frågan om stämpelbeläggningen har nämligen i allmänhet varit föremål för prövning även i underrätt, ehuru den med dess beslut miss­

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 41

nöjde enligt bestämmelserna i stämpelförordningen icke behöver överklaga beslutet utan har att genom ansökan påkalla hovrättens prövning av sitt anspråk. I betraktande härav synes det böra tagas under övervägande, huruvida icke i anledning av nu föreliggande lagförslag bör framläggas proposition till riksdagen om sådan ändring i 20 § av förordningen angående stämpelavgiften den 19 november 1914, att bestämmelserna om summa revisibilis må vinna tillämpning jämväl i dylika mål. Att den föreslagna bestämmelsen om skyldighet att nedsätta fn 11 följd savgift skall tillämpas i mål av detta slag, är en given följd därav, att. densamma, såsom förut påpekats, är tillämplig, vare sig hovrätten dömt i första eller andra instans. Bland de mål, med vilka högsta domstolen har att taga befattning såsom andra instans, återstår en talrik grupp, om vilka det torde kunna påstås, att det vore önskvärt, om deras prövning kunde förläggas till annan myndighet. Jag syftar härvid på de s. k. lösdricarmålen och de med dem jämförliga målen angående påföljd av tredska mot fångvårdsstyrelse, vilka fullföljas från Konungens befallningshavande eller polismyndighet direkt till högsta domstolen. I det betänkande, som ligger till grund för lao-en angående Kungl. Maj:ts regeringsrätt, framhölls, att en sådan administrativ högsta domstol vore väl ägnad att handhava tillämpningen av de i dessa ämnen gällande stadganden. Att dylika mål vid regeringsrättens inrättande icke förlädes under densamma, berodde, enligt vad av Kungl. Maj:ts proposition n:r 11 (sid. 43) till 1909 års riksdag inhämtas, därav, att frågan om ändringar i fattigvårdslagstiftningen och lagen om lösdrivares behandling då var föremål för utredning av en särskild kommitté. Denna kommitté har ännu icke avlämnat sitt betänkande, och någon ändring här­ utinnan torde därför icke för närvarande böra vidtagas. Framhållas må för övrigt, att det i betraktande därav, att regeringsrätten under som­ marmånaderna i allmänhet icke sammanträder, torde möta svårig­ heter att till denna myndighet hänvisa besvär i lösdrivarmål, vilka måste skyndsamt prövas, då de i allmänhet anföras av personer, soin äro häktade. Denna synpunkt har ock varit bestämmande för innevarande års riksdag, då den avvisade tanken på att till regeringsrätten förlägga prövningen av besvär över beslut om utvisning ur riket; se lagutskottets utlåtande n:r 17 och riksdagens skrivelse n:r 223. Vid nu anförda förhållanden har jag funnit mig förhindrad att framlägga något förslag, åsyftande att befria högsta domstolen från befattning med lösdrivarmål. Av hänsyn till högsta domstolens arbetsbörda torde en sådan lagändring ej heller vara synnerligen påkallad, då dessa mål, även om de äro ganska talrika, icke lära i någon högre grad taga domstolens arbetstid i anspråk. Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 4 käft. (Nr 4.) 6

42 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

I fråga om de åtgärder till befordrande av en snabbare rättsskipning i högsta domstolen, som varit ifrågasatta men icke upptagits i föreliggande förslag och beträffande vilka jag i det föregående icke närmare yttrat mig, hänvisar jag till justitierådet Hellners (vid Kungl. propositionen till 1914 års riksdag n:r 14 såsom bilaga fogade) utlåtande, i vilket jag i allt väsentligt kan instämma. Vid berörda utlåtande fanns fogad en inom processkommissionen ut­ arbetad grafisk framställning, utvisande antalet inkomna, avgjorda och ba­ lanserade revisions- och besvärsmål i högsta domstolen under åren 1891 — 1912, vilken på ett åskådligt sätt visar arbetsbalansens oerhörda stegring under de senare åren. Denna framställning har numera fullständigats med siffrorna för 1913 och torde såsom bilaga få åtfölja detta protokoll. I övrigt hänvisas till de vid nyssnämnda Kungl. proposition fogade, jämväl inom processkommissionen utarbetade statistiska utredningarna, vilka be­ lysa verkan av de föreslagna inskränkningarna i fullföljdsrätten beträffande olika slag av mål. En förutsättning för att man efter ovan under l:o) och 2:o) angivna grunder skall kunna från fullföljd till högsta domstolen avskära ett mera betydande antal av de i hovrätterna avgjorda målen är givetvis, att våra hovrätter äro så organiserade, att man har garanti för att målen där bliva underkastade en omsorgsfull prövning av därtill fullt kompetenta domare. Vid granskning i högsta domstolen av 19< >5 års förslag framhöll en leda­ mot, att om man skulle utesluta vissa mål från högsta domstolen samt låta hovrätten för dem utgöra högsta instans, det syntes vara en oefter­ givlig fordran, att man såge till, att hovrätternas sammansättning erbjöde tillräcklig trygghet för ett verkligt tillfredsställande och under alla om­ ständigheter mera tillfredsställande avgörande än i underrätterna. Såsom hovrätterna nu vore sammansatta med ett stort antal vikarier, som saknade fast anställning, ordentlig avlöning och större erfarenhet, erbjöde hov­ rätternas organisation ej den garanti, som krävdes för att låta hovrätten såsom sista instans avgöra ett betydande antal mål. Sedan detta yttrades, hava hovrätterna varit föremål för en löne­ reglering, som torde få anses hava tillfredsställande sörjt för även vika­ riernas avlöning. I syfte att jämväl bereda hovrätternas adjungerade leda­ möter en fastare ställning än den de för närvarande intaga, har inom justitiedepartementet utarbetats förslag till särskilda bestämmelser, över vilket yttranden nyligen avgivits av rikets hovrätter. Till frågan om de åtgärder, som i berörda avseende kunna finnas böra vidtagas, anhåller jag att framdeles få återkomma.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 43

Efter att sålunda hava redogjort för de principer, som ligga till grund för den föreslagna lagstiftningen, anförde departementschefen vidare: De ändringar i 30 kap. rättegångsbalken, som måste vidtagas, om rätten till fullföljd av talan i högsta instans skall på nu antydda sätt be­ gränsas, äro så genomgripande, att endast ett fåtal paragrafer skulle kunna lämnas orubbade. Vid sådant förhållande har det ansetts lämpligt att låta förslaget omfatta hela ifrågavarande kapitel. 1—4, 14, 15, 21, 23, 24, 33, 34, 44—46 §§ i förslaget äro emellertid, bortsett från ovä­ sentliga redaktionella jämkningar, likalydande med motsvarande bestämmel­ ser i gällande lag (1—3, 5, 9, 10, 12, 14, 15, 21,18, 29—31 §§). Be­ träffande förslagets övriga bestämmelser och de skiljaktigheter dessa förete från motsvarande bestämmelser i 1907 års förslag må utöver det redan anförda framhållas följande.

5 §•

Denna paragraf innehåller huvudstadgandet angående summa revisibilis. I 1907 års förslag hade motsvarande stadgande (5 §) endast av­ seende å vädjade mål. Att beträffande utsökningsmål och andra civila besvärsmål år 1907 icke föreslogs någon inskränkning i fullföljdsrätten, motiverades dels därmed, att det skulle hava visat sig vara förenat med större svårigheter att beträffande dessa mål uppdraga gränser för fullföljds­ rätten, än förhållandet vore i fråga om de egentliga tvistemålen, dels där­ med att de nämnda målen, vilka i jämförelsevis ringa omfattning fullföljdes till konungen och således icke väsentligt bidroge till högsta domstolens arbetsbörda, likväl, då de förekomme, merendels skulle erbjuda svårlösta lag­ tolkningsfrågor. De sålunda anförda skälen synas mig icke vara övertygande. Den ojämförligt största delen av de från underrätt till hovrätt fullföljda civila besvärsmålen angår likasom utsökningsmålen rent förmögenhetsrättsliga anspråk, och enligt min mening bör grundsatsen om summa revisibilis med samma fördel kunna användas å dem som å de vädjade målen. Antagandet, att de civila besvärsmålen icke skulle väsentligt inverka å högsta domstolens arbetsbörda, torde ej heller hålla streck. Att döma av de av nedre justitierevisionen avlämnade statistiska uppgifterna rörande under 1913 av högsta domstolen avgjorda mål, skulle en tillämpning av de föreslagna bestämmelserna om summa revisibilis å utsökningsmål och övriga civila besvärsmål under nämnda år hava medfört en besparing för högsta domstolen av minst tvenne arbetsveckor. Statistiken för 1913 utvisar jämväl, att medan hovrätternas utslag ändrades i 20 procent av samtliga

44 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

till prövning upptagna revisionsmål, endast 15 procent av de prövade civila besvärsmålen blevo ändrade. Detta tyder ju icke på att något särskilt behov skulle föreligga att med hänsyn till de i dylika mål förekommande frågornas särskilt svåra beskaffenhet trygga möjligheten till obegränsad fullföljd. Vid nu anförda förhållanden har jag icke funnit anledning före­ ligga att från reglerna om summa revisibilis undantaga ifrågavarande mål, där de äro av beskaffenhet att medgiva en uppskattning i penningar av det anspråk, varom i målet är fråga. Bestämmelserna i förevarande paragraf avse alltså alla från underrätt fullföljda tvistemål och civila be­ svärsmål, och enligt 10 och 11 §§ skall vad i förevarande paragraf stad­ gas äga motsvarande tillämpning å hovrätts utslag i frågor, som jämlikt 16 kap. 3 eller 10 § blivit från underrätt fullföljda. Att samma begräns­ ning i fullföljdsrätten skall gälla för utsökningsmål, framgår av den före­ slagna 230 § utsökningslagen, som i fråga om klagan över hovrätts utslag i sådana mål hänvisar till stadgandena i 30 kap. rättegångsbalken. Det säger sig självt, att bestämmelser rörande summa revisibilis endast kunna tillämpas på mål angående anspråk av förmöyenhetsrättslig natur. Dessa hava i den föreslagna lagtexten betecknats såsom mål rörande »penningar eller sådant, som kan i penningar skattas». Angår ett mål ute­ slutande eller till någon del familjerättsliga eller andra rent personl ga förhållanden, lämnas det oberört av dylika bestämmelser. Däremot är det för frågan om rätten till fullföljd likgiltigt, om det förmögenhetsrättsliga anspråket grundar sig på ett familjerättsligt förhållande. Tvistas exempel­ vis i ett mål om skillnad till säng och säte uteslutande om storleken av det belopp deri ena maken skall under skillnadsåret i underhåll utgiva till den andra, faller målet alltså under bestämmelserna om summa revisibilis. Likaså måste ett vanligt mål om barntippfostringsbidrag anses röra enbart penningar, fastän det rättsförhållande, vara underhållsplikten grundas, är av familjerättslig natur. Har däremot i ett dylikt mål tillika yrkats för­ klarande för äkta hustru eller för äkta barn, rörer målet delvis sådant, som ej kan i penningar skattas, och får enligt paragrafens andra punkt oberoende av bestämmelserna om summa revisibilis i sin helhet fullföljas, såvida utslaget i nämnda del gått klaganden emot. För att rätten till fullföljd av talan skulle vara utesluten uppställdes i 1907 års förslag såsom förutsättning, att hovrättens utslag, i vad det gått parten emot, rörde enbart penningar eller sådant, som kunde i pen­ ningar skattas. Huruvida detta kan sägas vara fallet, då partens talan av någon anledning icke upptagits till prövidng, kan möjligen vara tvi­ vel underkastat. Med hänsyn särskilt därtill, att bestämmelserna om summa revisibilis i det nu framlagda förslaget utsträckts till besvärsmå-

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 45

len, har därför åt stadgandet ansetts böra givas en något förändrad avfattning i syfte att tydligare utmärka, att detsamma skall äga tillämpning jämväl i sådana fall som de nyssnämnda, exempelvis då underrätt förklarat sig obehörig eller stämningen ogill och hovrätten fastställt detta beslut: enligt förslagets formulering är fullföljd utesluten, så snart målet rörer penningar eller penningars värde till belopp understigande summa revisibilis. Huruvida partens talan av formella skäl icke upptagits till prövning eller densamma blivit av hovrätten i sak ogillad, blir alltså utan betydelse för frågan om rätten till fullföljd. I fråga om uppskattningen av ett omtvistat anspråks penningevärde företedde 1905 och 1907 års förslag väsentliga olikheter. Enligt det förra var fullföljd medgiven endast om ändringssökandet angick högre värde än revisionssumman. På grund av anmärkningar i högsta dom­ stolen ändrades detta därhän, att talan icke skulle få fullföljas, därest värdet av v ad parten tappat icke överstege nämnda summa. Härigenom ville man bland annat vinna den fördelen, att hovrätten redan i samband med utslaget i målet måtte kunna giva till känna, huruvida målet finge fullföljas hos konungen. Mot denna fördel ansåg högsta domstolen det väga lätt, om part undantagsvis skulle fullfölja sin talan i mindre omfattning, än han gjort den gällande i de lägre instanserna. Det nu föreliggande för­ slaget ansluter sig uti ifrågavarande hänseende till 1907 års förslag. Liksom frågan, huruvida ett mål rörer något, som kan i penningar skattas eller icke, endast skall bedömas efter domslutet i hovrättens utslag och ej efter domskälen, så måste även uppskattningen av ett ekonomiskt tvisteföremåls värde ske uteslutande efter innehållet av hovrättens domslut. Såsom exempel härpå kan anföras en patenttvist, i vilken fordrats skade­ stånd för intrång i patenträtt med belopp understigande summa revisibilis; då ett uttalande från domstolens sida rörande patentets bestånd eller om­ fattning här ingår allenast såsom ett led i domsmotiveringen, får hovrättens utslag i ett sådant mål enligt förevarande paragraf icke överklagas. Emellertid bör i ett dylikt fall part, som förmår visa, att talans fullföljande skulle för honom hava synnerlig betydelse utöver det föreliggande fallet, hava utsikt att jämlikt 13 § andra stycket erhålla konungens tillstånd att full­ följa sin talan. 1905 års förslag innehöll i 31 § närmare regler angående sättet för uppskattningen av tvisteföremålets värde och var i övrigt byggt på den principen, att part, sota ville klaga, skulle styrka, att värdet uppgick till revisionssumman (13 §). I 19U7 års förslag voro de nämnda detaljerade uppskattningsreglerna strukna, och någon föreskrift om skyldighet för part, som ville klaga, att styrka tvisteföremålets värde fanns ej i förslaget upp­

46 Kungl. May.ts nåd. proposition nr 4.

tagen; rätten till fullföljd skulle vara utesluten endast när det var uppen­ bart, att värdet av vad parten i hovrätten tappat icke överstege revisions­ summan, och prövningen härav skulle hovrätten, såsom redan nämnt, verk­ ställa vid utslagets meddelande. Aven på denna punkt överensstämmer föreliggande förslag med det år 1907 framlagda. Däremot förete förslagen en viss olikhet i fråga om beteckningen av ett uppskattningsbart tvisteföremål. Enligt 1907 års förslag skulle bestämmelserna om summa revisibilis tillämpas i sådana fall, då fråga vore om penningar eller annat, som kunde till. viset värde i penningar sättas. Svea hovrätt anförde i sitt ytt­ rande över 1905 års förslag, som begagnade samma terminologi, att det exempelvis i tvister om skyldighet att beediga bouppteckning, om åläg­ gande att såsom bevismedel tillhandahålla viss handling, om klander av vissa bolagsstämraobeslut o. s. v. ofta nog kunde givas anledning till tvekan, huruvida det framställda anspråket skulle anses avse sådant, som kunde till visst värde i penningar skattas, eller ej. För att undan­ röja sådan tvekan hava i det nu framlagda förslaget orden »till visst värde» uteslutits. Det kan ju mången gång vara svårt att uppskatta en klagande parts ekonomiska intresse i ett mål till visst, till siffran be­ stämt belopp, fastän det kan vara alldeles uppenbart, att t viste föremålet representerar ett ekonomiskt värde, understigande revisionssumman. Där åter ingen hållpunkt gives för bedömande av frågan, om sakens värde för klaganden ligger över eller under revisionssumman, bör givetvis, liksom över huvud i tveksamma fall, rätt till fullföljd medgivas. Då parts rätt till fullföljd, enligt vad ovan framhållits, skall prövas redan i hovrättens utslag, ligger det tydligen vikt uppå att upplysning om sakens värde må kunna erhållas ur protokollen i målet. En inom justitiedepartementet verkställd undersökning av de under 1913 av högsta domstolen avgjorda målen har givit vid handen, att dessa i ett ganska stort antal fall, där utredning angående värdet uppenbarligen utan större svårighet skulle hava kurmat i de lägre instanserna anskaffas, i de av revisionssekreterarna avlämnade statistiska uppgifterna betecknats såsom angående tvisteföremål av okänt värde. Talrika exempel härpå er­ bjuda mål angående skyldighet att avflytta från förhyrd lägenhet eller arrenderad egendom, angående väghållning, gränsutstakning och andra rättsförhållanden mellan grannar, angående marks återställande i skog­ bärande skick m. fl. Sörjes det icke för att i förekommande fall erforderlig ut­ redning om värdet förebringas, skulle det lätt kunna inträffa, att av två alldeles likartade och likvärdiga mål, t. ex. angående klander av testamente, det ena finge fullföljas — enär i målet ej förekommit någon uppgift om storleken av behållningen i boet och det sålunda icke kunde sägas vara

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 47

uppenbart, att vad parten i hovrätten tappat ej överstege revisionssumman — det andra icke finge fullföljas, enär utredningen gåve vid handen, att behållningen utgjorde allenast 1,400 kr. Det vore givetvis att be­ klaga, om det på detta sätt skulle kunna komma att bero av en till­ fällighet, huruvida ett mål finge fullföljas eller ej. Dessutom skulle ju effektiviteten av de föreslagna bestämmelserna om summa revisibilis i icke ringa mån äventyras, om utredning rörande sakens värde ej skulle komma att förebringas i sådana fall, då rätten till fullföljd kan vara beroende därav. Om de föreslagna bestämmelserna bliva lag, är det emellertid att för­ vänta, att domstolar och andra myndigheter, som hava att i första instans handlägga mål eller ärenden rörande penningar eller sådant, som kan i penningar skattas, icke skola underlåta att, där så ske kan, i protokollet göra anteckning om tvisteföremålets värde. Det torde ock utan särskild föreskrift vara tydligt, att hovrätt i rättegångsmål, som dit fullföljts, jäm­ likt 26 kap. 15 § och 27 kap. 15 § rättegångsbalken äger, för vinnan­ de av upplysning angående sakens värde, anställa muntligt förhör med parterna. Då värdet av vad parten i hovrätten tappat skall vara avgörande, är det tydligt, att om svaranden vid underrätten uttagit genstämning å käranden och i hovrätten fullföljt talan beträffande såväl vad han i egen­ skap av svarande förpliktats utgiva som vad han såsom genbärande icke fått sig tillerkänt, dessa båda belopp skola vid uppskattningen samman­ läggas. På samma sätt förhåller det sig, därest svaranden i underrätten bestritt käromålet men eventuellt yrkat kvittning och i hovrätten fullföljt talan mot utslaget såväl i fråga om kärandens anspråk som beträffande sitt eget kvittningsyrkande. Däremot saknas anledning att göra någon sammanläggning av beloppen, om svaranden vid underrätten medgivit kä­ randens anspråk och ichovrätten klagar endast däröver, att hans eget motanspråk ej bifallits. A andra sidan bör, om tvisten rör ett anspråk på t. ex. 1,600 kronor, den omständigheten, att vid utdömande av detta belopp fråndragits ett ostridigt motanspråk på 200 kronor, varom talan alltså icke i hovrätten fullföljts, ej föranleda därtill, att vad parten i hovrätten tappat skulle beräknas till allenast 1,400 kronor. Lika litet bör i sådana fall, då part yrkat åläggande för motparten att utgiva gods eller penningar eller eljest fullgöra något mot bekommande av någon motprestation, avdrag göras för dennas värde eller i mål om återgång av köp eller annat avtal hänsyn tagas därtill, att den tappande parten endast mot återbekommande av vad han själv utgivit förpliktas att återgälda vad han uppburit. Att vid be­ dömande av frågan om rätten till fullföljd i ett vanligt skuldfordringsmål hänsyn skall tagas jämväl till beloppet av fordrad resp. utdömd ränta, äv

48 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

uppenbart. I fråga om rättegångskostnad har av skäl, för vilka framdeles skall redogöras, en motsatt grundsats kommit till uttryck i 7 §. Vid uppskattning av rätt till avgäld, ränta eller annan dylik förmån, som icke är till kapitalet bestämd, torde ofta nog tvekan kunna uppstå, huruvida tvisteföremålets värde skall anses uppgå till summa revisibilis eller icke. I saknad av positiva stadganden rörande beräkningen av värdet i dylika fall torde ledning kunna hämtas av de bestämmelser, som i sär­ skilda författningar finnas meddelade rörande kapitalisering av årligen ut­ gående förmåner. Icke sällan kan värdet av ett anspråk ställa sig helt olika, allt efter som det skall bedömas med hänsyn till den ena eller andra parten. Sålunda kan ett servitut böra uppskattas till ett helt annat belopp ur fastighets­ ägarens än ur den servitutsberättigades synpunkt. Går i ett mål angående beståndet av en dylik rätt hovrättens utslag emot fastighetsägaren, synes tvisteföremålets värde böra uppskattas til! ett belopp, motsvarande fastig­ hetens värdeminskning på grund av servitutets fortbestånd, medan i mot­ satt fall servitutets värde för den berättigade bör vara avgörande. Vidare kunna skilda mål, som till sjmes röra alldeles likartade frågor — t. ex. ansökningar om lagfart å fastigheter av samma värde — understundom representera helt olika värden på grund av omständigheterna i de särskilda fallen. Om en lagfartsansökan avslagits, torde i allmänhet värdet av vad sökanden tappat icke kunna sättas lägre än den ifrågavarande fastighetens värde. Förhållandena kunna emellertid vara sådana, att det är uppenbart, att tvisteföremålet ej kan uppskattas till högre värde, än som motsvarar be­ loppet av någon särskild avgift, som lagfartssökanden icke erlagt och som han enligt sitt förmenande icke är pliktig att erlägga.

6 §

handlar om rätten till fullföljd av talan i brottmål, som av hovrätt avgjorts i andra instans, och motsvarar således nuvarande 7 §. Beträffande all­ män åklagares fullföljdsrätt innehöll 1905 års förslag bestämmelser, enligt vilka justitiekansler!! och justitieombudsmannen skulle äga förordna om fullföljd av talan endast i avseende å ansvar för brott, som i lagen är belagt med dödsstraff, straffarbete eller avsättning, och endast när synner­ liga skäl därtill förekomme. Vid förslagets granskning ansågo högsta domstolens flesta ledamöter någon anledning icke förefinnas att göra rubb­ ning i den rätt att föra talan, som för närvarande tillkommer riksdagens justitieombudsman. I anledning härav intogs i 1907 års förslag en be­ stämmelse, varigenom de föreslagna inskränkningarna i fullföljdsrätten

Kung1. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 49

begränsades till att gälla justitiekansler^ Enligt min mening bör man emellertid icke utan tungt vägande skäl rubba den likställighet mellan justitiekanslern och justitieombudsmannen, som hittills varit för handen i avseende å åtalsrätten. Jag har därför funnit mig på denna punkt böra återgå till 1905 års förslag. Tager man i betraktande, att även den, som endast visat oskicklighet eller försummelse i ämbete eller tjänst, enligt 25 kap. 17 § strafflagen kan ådömas avsättning, lärer man finna, att en tillämpning av de föreslagna bestämmelserna icke skulle leda till någon nämnvärd inskränkning i den rätt att beivra ämbetsbrott, som för när­ varande tillkommer justitieombudsmannen. Med denne ämbetsman har i det nu framlagda förslaget likställts den militieombudsman, som enligt det från innevarande års riksdag vilande förslaget till grundlagsändring o o o ö C skall komma att tillsättas. » Att i rättegångsbalken upptaga en bestämmelse därom, att allmänt åtal i de angivna fållen icke får till högsta domstolen fullföljas annat än »när synnerliga skäl därtill äro», har jag icke ansett lämpligt. En bestäm­ melse av detta innehåll torde, om den över huvud är behövlig, hava sin rätta plats i de för vederbörande åklagare utfärdade instruktionerna. Lämpligare skulle det hava synts mig vara att för uppnående av den skärpta granskning av till fullföljd ifrågasatta mål, som med nämnda be­ stämmelse torde hava åsyftats, föreskriva skyldighet för justitiekanslern, justitieombudsmannen och militieombudsinannen att i förekommande fall själva fullfölja talan i mål, som de anse böra dragas under högsta dom­ stolens prövning. Då emellertid en dylik skyldighet möjligen skulle kunna anses bliva över hövan betungande för de ifrågavarande ämbetenas inne­ havare, har jag ansett mig böra avstå härifrån och nöjt mig med att genom en förändrad avfattning av stadgandet antyda önskvärdheten av att de, när hinder ej möter, själva utföra sin talan i högsta domstolen. Rörande målsägande# fullföljdsrätt föreslås enahanda stadgande som i 1907 års förslag. 1 fråga om tilltalad har däremot, såsom redan i det föregående utvecklats, föreslagits den skärpning av bestämmelserna i 1907 års förslag, att den tilltalade icke skall få överklaga utslag, varigenom han dömts till böter för brott, i vars straffskala fängelse, men icke straffarbete eller avsättning ingår. I fråga om förutsättningarna för fullföljdsrätten föreligger enligt det nu framlagda förslaget liksom enligt det föregående den skillnad mellan tilltalad å ena sidan samt åklagare och målsägande å den andra, att ändringssökandets omfattning är utan betydelse för den tilltalades rätt till fullföljd; har lian blivit fälld till ansvar för sådant brott, som i före- Bihang till riksdagens protokoll 1915. I saml. 4 käft. (AV 4.) 7

50 Kungl. Maj-.ts nåd. proposition nr 4.

varande paragraf angives, eller för annat brott blivit dömd till fängelse, äger han överklaga utslaget, även om han endast skulle söka ändring i avseende å honom ådömt skadestånd. För åklagare och målsägande gäller däremot, att deras talan endast upptages till prövning, om den avser an­ svar för brott av angivet slag. Är detta fallet, äga de emellertid söka ändring i utslaget i dess helhet, således även i sådana delar av målet, som icke skulle fått fullföljas, om de varit föremål för särskild rättegång. Målsägande, som för talan i ansvarsfrågan, äger naturligtvis alltid fullfölja sitt skadeståndsanspråk. Enligt 19<»7 års förslag skulle bestämmelserna om summa revisibilis tillämpas även i brottmål, i den män civila anspråk där förekomme till bedömande. Vid beräkningen av sakens värde skulle hänsyn jämväl tagas till böter eller vite, som kunde hava ådömts parten. Det sagda gäller även enligt det nu framlagda förslaget. Omredigeringen av de i 1907 års för­ slag under 4:o) och 5:o) av 6 § upptagna bestämmelserna innebär, bort­ sett från höjningen av revisionssuminan, icke någon ändring i sak. För åklagare hava särskilda bestämmelser i det avseende, varom sista stycket av förevarande paragraf handlar, ansetts överflödiga, då det utan sådana lärer vara tydligt, att om den, som i målet uppträtt såsom åklagare i lägre instans, tillika är målsägande eller (rekonventionsvis) tilltalad, hans full följdsrätt i dessa egenskaper inäste bedömas enligt de för målsägande resp. tilltalad givna stadgande!). I fråga om sättet för uppskattningen av sakens värde böra samma grundsatser komma till användning, som ovan under 5 § framställts be­ träffande civilmål. Så t. ex. skall, därest samma part är på en gång till­ talad och målsägande, i värdet inräknas såväl vad han i den ena egen­ skapen förpliktats utgiva som vad han i den andra icke fått sig tillerkänt. Likaså är det i detta avseende icke ändringssökandet utan värdet av vad parten i hovrätten tappat, som är avgörande för hans rätt till fullföljd. På grund av den fullt genomförda motsvarigheten mellan bestämmelserna om summa revisibilis i civilmål och i brottmål blir det för frågan om rätt till fullföljd likgiltigt, om man vill hänföra t. ex. ett mål om barnuppfostringsbidrag till den ena eller andra kategorien. cj o o Har hovrätt utan saklig prövning avvisat parts ändringsyrkande eller fastställt underrätts utslag, enligt vilket parts talan ej upptagits till pröv­ ning, skall, liksom i fråga om civilmål, full följdsrätten bedömas på samma sätt, som om ändringsyrkandet i sak ogillats; avgörande är vad själva malet angått, icke på vilka grunder — materiella eller formella — partens talan lämnats utan bifall.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 51

7 §•

Att. vid beräkning av värdet av vad part i hovrätten tappat hänsyn ej bör få tagas till de belopp, som av parterna å ömse sidor fordrats såsom ersättning för rättegångskostnaderna, är självklart. Ett motsatt för­ hållande skulle innebära en allt för enkel utväg för part, som ville föra ett mål angående ett ringa värde genom alla instanserna, att genom överdrivna fordringar på rättegångskostnadsersättning driva upp värdet över revisionssumman.

8 §

återgiver utan saklig ändring innehållet av nuvarande 4 §, i vad denna handlar om andra återförvisningsbeslut av hovrätt än sådana, som äro en följd därav, att hovrätten dömt till värjemålsed. Angående edgångsutslag meddelas bestämmelser i nästföljande paragraf.

9 §•

Bestämmelserna om summa revisibilis i 1905 års förslag voro enligt motiven (sid. 18) avsedda att tillämpas även i sådana fall, då part dömts till värjemålsed. Avsåg eden t. ex. ett betygande, att part icke bekom­ mit vissa varor, för vilka betalning fordrats med belopp understigande revisionssumman, skulle han alltså icke ägt fullfölja talan mot edgårigsbeslutet. 1 fråga om tilltalad stadgade förslagets 7 §, att denne ägde fullfölja talan, om han blivit dömd till edgång angående gärning, därå fängelse eller svårare straff kunde följa. Två justitieråd lämnade förslaget i denna del utan anmärkning, medan pluraliteten hemställde, att edgångs­ utslag städse måtte få överklagas av den part, som ålagts edgång. En bestämmelse av detta innehåll upptogs också i 1907 års förslag. Enligt min mening bör tvisteföremålets värde ej utöva något infly­ tande på frågan, om fullföljd av talan mot edgångsutslag skall tillåtas eller ej. Vad angår brottmål, i vilka talan om ansvar föres, ådömes ed­ gång vanligen endast i fråga om ringare brott, och ett bristande åt eden torde mycket sällan medföra fängelsestraff. Det synes mig därför icke heller beträffande brottmål böra ifrågakomma att i detta avseende upp­ ställa olika regler för olika slag av mål, sä att i vissa talan mot edgångs­ utslag skulle få fullföljas, under det att i andra vid hovrättens edgångsbeslut skulle bero. Om sålunda skäl förefinnas att behandla alla edgångsbeslut, som av hovrätt i andra instans meddelats, lika i fråga om rätten till fullföljd, återstår att avgöra, huruvida talan mot dylika beslut bör få

52 Kungl. May.ts nåd. proposition nr 4.

fullföljas eller icke. För min del har jag kommit till den övertygelsen, att den senare lösningen förtjänar företrädet och att alltså hovrätts utslag, varigenom underrätts edgångsbeslut fastställts eller edgång eljest i mål, som av hovrätten handlagts i andra instans, blivit part ålagd, icke böra få överklagas. Om hovrätten funnit det erforderligt att i ett mål använda det bevismedel, som ligger däri, att part höres på ed angående ett visst faktum, så grundas i flertalet fall detta beslut icke på en viss mening om en tvistig rättsfråga, utan på hovrättens uppfattning av en s. k. sakeller bevisfråga. Även om det, såsom jag ovan utvecklat, icke är tillråd­ ligt att med nu gällande rättegångsordning söka införliva grundsatsen, att högsta domstolens prövning av dit fullföljda mål i regel skulle be­ gränsas till att gälla själva rättsfrågan, så torde dock i detta särskilda — där svensk rätt av ålder intagit den ståndpunkten, att en bevis­ fråga utbrutits till särskild behandling och fått särskilt fullföljas genom instanserna — till försvar för edgångsbeslutens uteslutande från fullföljd kunna åberopas, att högsta domstolens uppgift mindre är att pröva be­ visvärderingen än att lösa tvistiga rättsfrågor. Härtill kommer, att de mål, i vilka edgång ådömts, i hög grad fördröjas därigenom, att bevis­ frågan får särskilt fullföljas till högsta instans. Erinras må ock, att edgångsutslagens avskärande från fullföljd skulle ganska avsevärt bidraga till minskningen av högsta domstolens arbetsbörda. Under år 1913 fullföljdes nämligen icke mindre än 41 mål, i vilka hovrätt såsom andra instans dömt till värjemålsed. Enahanda synpunkter göra sig gällande i fråga om ut­ slag, varigenom underrätts beslut om edgång upphävts. För de undantags­ fall, då edgångsbeslutets befogenhet är beroende av någon viktig rättsfrå­ gas lösning, har tillfälle beretts part att draga frågan därom under högsta domstolens prövning därigenom, att det i denna paragraf givna förbudet mot fullföljd inordnats bland dem, från vilka dispens kan erhållas en­ ligt 13 §. Då tredje stycket av 1 §, enligt vad förarbetena till 1901 års lag­ stiftning giva vid handen, blott äger tillämpning i mål, som omedelbart i hovrätten anhängiggjorts, har den nu föreslagna lagändringen ej för­ anlett ändring av nämnda lagrum.

10 § motsvarar nuvarande 6 §. Det gjorda tillägget inskränker rätten att i visst fall draga frågan om underrättens behörighet under konungens pröv­ ning till sådana mål, i vilka parten skulle varit berättigad ätt fullfölja talan i själva saken. Vad sålunda föreslagits är en konsekvens därav, att de i 5 och 6 §§ stadgade inskränkningarna i fullföljdsrätten skola äga tillämpning

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 5 ?»

även i sådana fall, då hovrätt fastställt beslut, varigenom underrätt för­ klarat sig obehörig eller stämningen ogill. Tillägget har fått sin plats i ett särskilt stycke, emedan man i 13 § behövt hänvisa till detsamma.

11 §•

Genom första och andra styckena begränsas rätten att fullfölja ta­ lan mot hovrätts utslag i sådana frågor, som jämlikt 16 kap. 10 § blivit från underrätt särskilt fullföljda. Stadgandet i första stycket överenstämmer med gällande lag (8 §). Genom andra stycket hava mål rörande övriga enligt 16 kap. 10 § till hovrätt fullföljda frågor underkastats de i 5 och 6 §§ föreslagna inskränkningarna i fullföljdsrätten. En tillämpning av där givna bestämmelser å här förutsatta fall torde i stort sett leda till samma resultat som motsvarande bestämmelser i 1907 års förslag, med vilka enligt motiven till desamma just åsyftats en dvdik överensstämmelse. De oväsentliga avvikelserna torde därför icke behöva närmare motiveras. I överensstämmelse med vad justitierådet Hellner i det vid hans utlåtande fogade utkastet till lagbestämmelser föreslagit har i tredje stycket av förevarande paragraf stadgats, att hovrätts utslag i fråga, som enligt 16 kap. 11 § dit fullföljts, aldrig må överklagas. Enligt gällande rätt får ej klagan föras över utslag, varigenom hovrätt upphävt underrätts beslut i fråga om häktning. Men detsamma synes böra gälla, när under­ rättens beslut blivit av hovrätten fastställt. För den häktade torde rätten att överklaga ett sådant utslag hava ringa värde. Även om högsta domstolen skulle, i strid mot hovrätten, finna, att vid tiden för det överklagade underrätts- eller hovrättsbeslutet ej förelegat skäl till häktningen, måste nämligen vid tiden för meddelandet av högsta domstolens utslag i allmän­ het så lång tid hava förflutit från nämnda tidpunkt, att nytt material till stöd för häktningen kan hava tillkommit; huruvida på grund härav häktningsanledning föreligger, är naturligtvis icke genom högsta domstolens beslut avgjort. För övrigt kan rättssäkerheten knappast anses kräva, att en dylik förberedande åtgärd prövas i flera än två instanser. Därest talan i själva saken fullföljes i hovrätten, kan ju den tilltalade där ånyo fram­ ställa yrkande att bliva försatt på fri fot. Avslås detta yrkande, äger han enligt förslagets 14 § föra särskild talan mot hovrättens beslut. Erinras må ock, att frågor av denna art ofta kräva en vidlyftig och tidsödande föredragning i högsta domstolen och att därför avskärande av dylika mål, även om de äro jämförelsevis sällsynta, ingalunda saknar betydelse för högsta domstolens arbetsbörda. Hovrätts beslut i dit fullföljd fråga an­ gående någons hämtande till underrätten torde såsom avseende en rent förberedande åtgärd utan olägenhet kunna uteslutas från rätt till fullföljd.

54 Kungl. MajUs nåd. proposition nr 4.

12 §.

En nödvändig konsekvens av stadgandet i 7 § därom, att vid be­ räkning av tvisteföremålets värde hänsyn icke får tagas till rättegångs­ kostnad, torde vara, att det icke heller kan tillåtas part att fullfölja talan enbart i fråga om rättegångskostnad. Sistnämnda bestämmelse möter icke desto mindre vissa betänkligheter. Det har understundom och icke utan fo" klagats över domstolarnas benägenhet att utan fullgiltiga skäl kvitta rättegångskostnaderna även i mål, där endera parten kan hava helt och hållet vunnit sin talan i huvudsaken. Att i ett sådant fall förhindra den vinnande parten att inför högsta domstolen draga frågan om hans rätt till ersättning för havda kostnader — dessa kunna ju till och med tänkas hava uppgått till högre belopp än summa revisibilis — skulle måhända kunna synas innebära ett obehörigt bagatelliserande av den för en till­ fredsställande rättsskipning så ytterst viktiga frågan om rättegångskostnadsersättning. För att icke alldeles undandraga frågor av denna art högsta domstolens bedömande i sådana fall, då de kunna äga intresse såsom preju­ dikat, har därför i nu föreliggande förslag förbudet mot fullföljd av ta­ lan allenast beträffande rättegångskostnad, i likhet med flertalet av övriga nu föreslagna inskränkningar i fullföljdsrätten, gjorts dispensabelt. Be­ stämmelse härom har influtit i 13 §.

13 §• Såsom ovan framhållits, liar systemet att från fullföljd avskära mål under en viss värdegräns därutinnan ett stort principiellt företräde fram­ för ett avskärande av vissa klasser av mål, att genom det förra systemet intet rättsområde blir helt och hållet uteslutet från högsta domstolens rättsskipning. På vissa områden inom den positiva rätten röra sig emel­ lertid de tvister, soin förekomma, genomgående om så små belopp, att de så gott som alltid fålla under summa revisibilis. Exempel härpå er­ bjuda avbetalningsköp, tjänstehjonslega, sjuk- och pensionsförsäkring in. fl. Ett undantagslöst tillämpande av bestämmelserna om summa revisibilis skulle här kunna leda till nästan lika ogynnsamma resultat, som om de nämnda klasserna av mål vore uteslutna från fullföljd. Men även på rättsområden, där processer rörande mycket växlande värden förekomma, låter det tänka sig, att bestämmelserna om summa revisibilis kunde föranleda därtill, att mål om ytterst viktiga rättsfrågor, vilkas lösning kunnat bliva normgivande för talrika andra fall, bleve uteslutna från fullföljd till uppenbart men för enheten i rättsskipningen. Synpunkter av denna art äro i själva ver­

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 55

ket mera ägnade att väcka betänkligheter mot införande av bestämmelser om summa revisibilis än allt talet om olikhet inför lagen och dylikt. Kan något medel anvisas, som för fall av angiven art öppnar möjlighet till full följd av talan utan att bryta med grundsatsen om summa revisibilis, är därmed också den allvarligaste betänkligheten mot att i lagstiftningen införa nämnda grundsats undanröjd. En härmed i viss mån besläktad fråga berördes vid behandlingen i törsta kammaren av 1907 års förslag i ämnet. En talare — lagutskottets ordförande — framdrog ett rättsfall, i vilket han själv såsom ordförande i styrelsen för ett skyddshenl haft del. Målet angick återbekommande från styrelsen av några erlagda elevavgifter till obetydligt belopp, men var med hänsyn till sina konsekvenser av mycket stor ekonomisk betydelse för en av styrelsen förvaltad fond. Först i högsta domstolen blev styrelsens stånd­ punkt helt gillad. Hade det för 1907 års riksdag framlagda lagförslaget varit gällande lag, skulle målet icke kunnat fullföljas till högsta instans. Det sålunda åberopade fallet erbjuder ett exempel på att mål kunna vara prejudicerande för endera parten med avseende å ett stort antal närbe­ släktade fall, så att, ehuru den föreliggande tvisten rör sig om ett relativt ringa belopp, dess utgång kan för den klagande parten bliva avgörande med avseende å belopp, som vida överstiga den i lag fastställda revisionssumman. Det torde vara lämpligt, att även i dylika fall möjlighet beredes parten att fullfölja talan i högsta instans. 1913 års lagutskott torde ock hava haft sin uppmärksamhet riktad på fall av båda de nu angivna slagen. Utskottet framhöll nämligen, att en begränsning av fullföljdsrätten genom införande av summa revisibilis borde förbindas med bestämmelser, som öppnade möjlighet för part att efter särskild prövning av någon därför lämpad myndighet få fullfölja talan rörande ett värde under summa revisibilis i sådana fall, då avgörandet hade betydelse utanför den föreliggande saken eller då denna vore av väsentlig vikt för den klagande parten utöver det förmögenhetsvärde den omedel­ bart anginge. Vid föredragning i statsrådet den 14 maj 1914 av det nu­ mera vilande förslaget till grundlagsändringar anslöt jag mig till den av lagutskottet sålunda uttalade meningen. Berörda förslag gick just ut på att genom bildande av en tremansavdekling inom högsta domstolen skapa en lämplig dispensmyndighet för prövning av ansökningar om tillstånd att i särskilda fall fullfölja talan i högsta domstolen. Bestämmelserna rörande parts rätt att sålunda hos högsta domstolen göra ansökan om tillstånd till talans fullföljande hava sin plats i före­ varande paragraf. Likasom enligt justitierådet Hellners lagutkast (11 §) hava de avseende icke blott å sådana fåll, då fullföljdsrätten är utesluten

56 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

på grund av stadgandena om summa revisibilis, utan jämväl å sådana smärre brottmål, i vilka fullföljd av talan till högsta domstolen i regel icke får äga rum. I föreliggande förslag hava ifrågavarande bestämmelser utsträckts till att gälla även sådana fall, som omförmälas i 9 §, 10 § andra stycket, 11 § andra stycket och 12 §. I fråga om skälen härför hänvisas beträffande 9 och 12 §§ till det under nämnda paragrafer anförda. För de övriga fallen utgör dispensmöjligheten en given konsekvens därav, att de ifrågavarande inskränkningarna i fullföljdsrätten allenast innebära en utvidgad tillämpning av de i 5 och 6 §§ föreslagna stadgandena. De förutsättningar, under vilka enligt 13 § särskilt tillstånd kan erhållas till talans fullföljande, äro i förslaget noggrant bestämda. Den prövning, som högsta domstolens dispensavdelning enligt förevarande para­ graf har att anställa, är icke en prövning så att säga efter omständigheterna. Ett av de två i paragrafens första och andra stycken upptagna fallen måste föreligga, för att tillstånd skall kunna meddelas. Såsom av 28 och 37 §§ framgår, måste sökanden också i sin ansökan om dispens angiva, på vilketdera skälet ansökningen grundas. Stadgandet i första stycket avser främst att tillgodose ett allmänt intresse: intresset av enhet i rättsskipningen. Dispensavdelningens upp­ gift är ingalunda att ingå i prövning, huruvida det mål, i vilket till­ stånd till fullföljd sökts, är av hovrätten riktigt avdömt. Förutsättning för tillstånds meddelande föreligger icke heller utan vidare därmed, att av­ delningen finner en lagbestämmelse eller rättsgrundsats vara av hov­ rätten oriktigt tillämpad. Endast om målets fullföljande i det särskilda fallet är av synnerlig vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning, bör tillstånd till talans fullföljande meddelas. Inom de sålunda av lagen uppdragna gränserna torde det med fullt förtroende kunna överlåtas åt praxis i högsta domstolen att närmare i de­ talj fixera de regler, efter vilka det skall bedömas, huruvida talans full­ följande må anses vara av synnerlig vikt för rättsskipningens enhet eller icke. Stadgandets formulering avser icke att giva någon generell regel, huru­ vida den omständigheten, att hovrätten avvikit från en av högsta domstolen tillämpad rättsgrundsats eller lagtolkning, är anledning nog för bifall till en dispensansökan. Detta beror i hög grad på vikten av den ifrågavarande rättsgrundsatsen. Det kan dessutom på grund av omständigheterna i det särskilda fallet befinnas, att detta icke alls är ägnat att tjäna som preju­ dikat. Avvikelsen från den åberopade rättsgrundsatsen kan vara mera skenbar, i det målet av billighetshänsyn avgjorts på sätt, som skett. En­ ligt mitt förmenande bör dispensavdelningen vid bedömande av frågan, om förutsättningarna för bifall till ansökningen föreligga, kunna hämta led­

Rungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 57

ning av de principer, som tillämpas i högsta domstolen, när inom någon av dess dömande avdelningar fråga uppstår om ett måls hänskjutande till plenum enligt kungl. stadgan den 26 maj 1909. Att sådan ansökan, varom i första stycket talas, där fråga är om fullföljd av allmänt åtal, icke får göras av åklagaren i underrätten, är en naturlig följd därav, att allenast justitiekanslern, justitieombudsmannen och militieombudsmannen äga besluta om talans fullföljande i högsta instans i sådana fall, då hovrättens utslag i dit fullföljt mål utan särskilt tillstånd får överklagas. Hos någon av dessa ämbetsmän har alltså underordnad åklagare, som anser, att ett mål av ifrågavarande art bör fullföljas till högsta domstolen, att göra framställning om att tillstånd härtill måtte utverkas. Stadgandet i andra stycket har-tydligtvis närmast avseende på summa revisibilis, men lärer även kunna vinna tillämpning i andra fall. Om första stycket avser sådana fall, som kunna vara prejudicerande i fråga om tolkning av ett viktigt lagstadgande eller tillämpning av en annan viktig rättsgrundsats, så kan andra stycket sägas hava avseende å sådana mål, som för den tappande parten äro prejudicerande med avseende å andra likartade fall eller som eljest sträcka sina verkningar vida utöver det fall, varom dömt blivit. För att ett sökandens utanför målet liggande ekonomiska intresse skall vinna beaktande, bör detta givetvis representera ett värde, icke understigande revisionssumman. Att sökandens intresse skall kunna skattas i penningar, är emellertid icke nödvändigt. I syfte att förhindra, att dispensansökningar missbrukas till förha­ lande av måls slutliga avgörande, har förslag utarbetats till sådan ändring av 49 § utsökningslagen, att hovrätts utslag skall kunna utan hinder av dylik ansökan verkställas såsom laga kraftägande dom.

16 och 17 §§.

Tillämpningen av stadgandena om parts rätt. till fullföljd av talan mot hovrätts utslag och om sättet därför ankommer enligt förslaget i första hand på hovrätterna, i det att dessa vid meddelande av utslag eller beslut städse skola pröva, huruvida talan mot detsamma må omedelbart fullföljas eller icke. Finner hovrätten utslaget eller beslutet vara av be­ skaffenhet att kunna överklagas, skall enligt 16 § liksom enligt gällande lag (11 §) hänvisning till fullföljd av talan lämnas, vare sig fråga är om ett under rättegången meddelat beslut (förslagets 14 §) eller om ett slut­ ligt utslag. När hovrätten under rättegången meddelar beslut, som endast Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 4 höft. ( Nr 4.) 8

58 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

i sammanhang med huvudsaken kan överklagas (15 §), erfordras icke något särskilt tillkännagivande därom. Enligt 17 § skall det däremot åligga hovrätten att i varje fall, då talan mot ett av densamma meddelat slut­ ligt utslag enligt de i det föregående meddelade bestämmelserna icke får fullföljas, uttryckligen giva detta i utslaget till känna. Denna föreskrift har -sin huvudsakliga betydelse för sådana fall, då den vinnande parten vill med stöd av den föreslagna bestämmelsen i 49 § andra stycket utsökningslagen söka verkställighet av utslaget. Skälen för förslagets ståndpunkt härutinnan skola vid nämnda paragraf närmare utvecklas. Att det lagrum, enligt vilket fullföljd av talan ej må äga rum, skall i utslaget åberopas, beror därav, att enligt vissa lagrum förbudet mot fullföljd är ovillkorligt, enligt andra dispensabelt. Genom hänvisningen till visst Jag­ rum erhåller alltså parten ledning ‘ för bedömande av frågan, huruvida han enligt 13 § äger möjlighet att söka konungens tillstånd till talans fullföljande. Att direkt fästa partens uppmärksamhet på denna möjlighet har ansetts mindre lämpligt. Bleve denna utväg att draga målet inför högre myndighets prövning i utslaget påpekad, skulle däri möjligen kunna anses ligga en uppmuntran att söka dispens. Detta skulle illa överens­ stämma med förslagets syfte att allenast för vissa bestämda undantagsfall öppna en väg till fullföljd, som i allmänhet bör vara stängd. Om sakens beskaffenhet därtill föranleder, skall den ena parten er­ hålla hänvisning enligt 16 §, den andra tillkännagivande enligt 17 §. Har exempelvis i ett vademål hovrättens utslag gått parten A emot allenast be­ träffande ett penningevärde under 1,500 kronor, skall hovrätten i utslaget an­ giva, att A jämlikt 5 § ej äger fullfölja talan mot detsamma. Har A vunnit i huvudsaken men tappat i fråga om rättegångskostnaden, skall utslaget innehålla, att talan mot detsamma enligt 12 § icke må av honom full­ följas. Om åter utslaget gått den andra parten B emot beträffande ett värde, överstigande revisionssumman, eller beträffande något, som ej kan i penningar skattas, har hovrätten att i utslaget giva till känna vad B har att iakttaga, om han vill överklaga detsamma. När talan mot hovrätts utslag skall fullföljas genom revisionsanxökning, har hovrätten enligt förslaget liksom enligt gällande lag endast att angiva, huru missnöje skall i hovrätten anmälas; först om och när missnöjesanmälan göres, behöver parten underl ättas om vad han därutöver har att iakttaga (22 §). När talan skall fullföljas genom besvär, måste däremot redan i besvärshänvisningen fullständigt angivas vad parten har att iakt­ taga för fullföljd av sin talan. Utöver uppgift, inom vilken tid och varest besvären skola ingivas, bör hänvisningen innehålla underrättelse om partens skyldighet att vid besvären foga såväl bevis om nedsättning av fullföljds-

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 59

avgift och kostnadsersättning (19 §) som ock protokoll och utslag i målet (35 §). Parten bör ock erinras om vad han enligt 36 § har att iakttaga, när han på grund av fattigdom ej förmår fullgöra sin nedsättningsskyldighet. Att partens uppmärksamhet i detta fall skall fästas å den möjlig­ het att söka konungens tillstånd till fullföljd av talan, som enligt 36 § andra stycket tillkommer honom, beror därpå, att en dylik ansökan icke har samma extraordinära karaktär som den i 13 § omförinälda, utan utgör ett prestandum för part, som vill i vanlig ordning fullfölja talan i högsta domstolen, men ej förmår nedsätta föreskrivet belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning. Enligt 1907 års förslag skulle, där partens rätt till klagan var bero­ ende på uppskattning av något, varom dömt blivit, vid hovrättens prövning därutinnnn bero. Att det jämväl beträffande frågan, huruvida målet anginge något, som kunde i penningar skattas, eller icke, skulle bero vid hovrättens prövning, var ej ifrågasatt. Denna fråga kunde alltså enligt förslaget, lika väl som frågan, huruvida ett utslag i brottmål med hänsyn till brot­ tets beskaffenhet finge överklagas, dragas under konungens prövning, och detta icke blott av den part, som enligt hovrättens utslag icke ägde över­ klaga detsamma, utan jämväl av motparten till den, som av hovrätten an­ setts äga fullföljdsrätt. Den befogenhet 1907 års förslag sålunda gav kla­ gandens motpart synes näppeligen böra tillkomma honom. Antag t. ex. att hovrätten lämnat hänvisning till fullföljd av talan och att i högsta domsto­ len motparten till den, som klagar, yrkar, att ändringssökandet icke måtte upptagas till prövning, enär målet angår ett värde understigande summa revisibilis. Har nu hovrättens beslut att lämna hänvisning grundats där­ på, att hovrätten ansett tvisteföremålet icke kunna i penningar skattas, skulle enligt förslaget högsta domstolen haft att avvisa målet, om enligt dess mening tvisteföremålet kunde i penningar skattas och understege revisionssumman. Hade åter hovrättens beslut varit beroende därpå, att den ansett tvisteföremålet hava ett penningevärde överstigande revisions­ summan, skulle högsta domstolen varit bunden av beslutet. Skall denna åtskillnad kunna upprätthållas, lärer det vara nödigt föreskriva, att hov­ rätten skall i utslaget angiva grunden för sitt beslut att meddela hänvis­ ning till fullföljd. Någon sådan föreskrift fanns emellertid icke i för­ slaget. Att med hänsyn till de jämförelsevis sällsynta fall, då meningarna kunna vara delade, om hovrättens utslag är av beskaffenhet att kunna överklagas, ålägga hovrätterna att särskilt motivera varje lämnad hänvis­ ning, är naturligtvis ej heller tilltalande. Även ur en annan synpunkt möta betänkligheter mot att låta motparten till den, som i enlighet med hovrättens hänvisning fullföljer

60 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

talan i högsta domstolen, påkalla domstolens prövning av hans rätt till fullföljd. Om en sådan prövning resulterade däri, att fullföljdsrätten ansåges icke tillkomma den klagande parten, skulle denne med fog kunna göra gällande, att han i förlitande på hovrättens uttalande, att dess utslag vore av beskaffenhet att kunna överklagas, underlåtit att, såsom han eljest skulle kunnat göra, söka konungens tillstånd till fullföljd av talan. Till förebyggande av rättsförlust för part, som ställt sig hovrättens hänvisning till efterrättelse, bleve det alltså nödvändigt att för här förutsatta fall meddela särskilda bestämmelser om rätt för parten att på ett senare sta­ dium än eljest söka sådant tillstånd. I betraktande av det nu anförda har jag funnit det föregående för­ slagets ståndpunkt icke böra vidhållas. Skall en annan väljas, torde till en början böra tillses, om det icke skulle kunna anförtros åt hovrätterna, att i sista hand pröva förutsättningarna för fullföljdsrätten. Givet är, att problemets lösning härigenom skulle i hög grad förenklas, men att å andra sidan ett sådant system sätter rättstillämpningens enhet i fara. Det kan mången gång vara vanskligt att avgöra, huruvida ett mål skall anses röra något, som kan i penningar skattas. Faran för att en olika praxis härutinnan skulle kunna utbilda sig inom de olika hovrätterna får ej underskattas, och det synes knappast kunna försvaras, att dylika frågor alldeles undandragas högsta domstolens prövning. A andra sidan lärer det icke gå an att, såsom i 1905 års förslag hade skett, lämna fullföljds­ rätten rörande denna fråga alldeles öppen. Vid förslagets granskning an­ märktes häremot bland annat, att om högsta domstolen skulle behöva ingå i prövning av hovrättens uppskattning av tvisteföremålets värde, domstolen därigenom komme att betungas med ett tidsödande och i sig onyttigt arbete. Frågan synes mig lämpligen kunna lösas på det sätt, att man å ma sidan för sådana fall, då hovrätten lämnat hänvisning till fullföljd (16 §), låter det bero vid hovrättens prövning icke blott, såsom enligt gäl­ lande rätt, i fråga om sättet för fullföljd utan även därutinnan, att talan över­ huvud får fullföljas, a andra sidan för sådana fall, då hovrätten i utslaget givit till känna, att detta icke får överklagas (17 §), tillåter part, som menar sig med orätt hava blivit avskuren från fullföljd, att i vanlig ord­ ning — med användande av samma rättsmedel, som skulle kommit till användning, om hänvisning till fullföljd lämnats — draga denna fråga under högsta domstolens prövning, såvida detta kan ske, utan att dom­ stolen behöver inlåta sig på uppskattning av tvisteföremålets värde. Den förra grundsatsen har kommit till uttryck i andra punkten av 16 §, den senare i andra stycket av 17 §, vilket giver vid handen, att hovrättens prövning av parts rätt till fullföljd i där förutsatta fall är definitiv alle-

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 61

näst nar denna fråga är beroende av värdet av vad parten i hovrätten tappat. Att i sådana fall, då hovrätt ansett part berättigad till fullföljd, där­ vid skall förbliva, rättfärdigas även därav, att det måste te sig vida mindre betänkligt, att högsta domstolen i ett eller annat undantagsfall får taga befattning med mål, som bort stanna i hovrätten, än att mål, som bort få fullföljas, avskäras från fullföljd. Intresset av rättstillämp­ ningens enhet torde ock bliva tillräckligt tillgodosett, även om hovrättens beslut i fråga om talans fullföljande får överklagas endast när hänvisning till fullföljd icke lämnats. Skulle inom de olika hovrätterna en olika praxis på någon punkt utbilda sig, måste ju snart nog den tvistiga frågan komma under högsta domstolens prövning på klagan av part, som av någon hovrätt avstängts från fullföljd. Högsta domstolens utslag blir härigenom lika vägledande, som om frågan om fullföljdsrätten fått dragas under dess prövning i ett fall, då hovrätt givit hänvisning. Ej heller torde det kunna påstås, att den med förslaget åsyftade minskningen i högsta domstolens arbetsbörda skulle i någon avsevärd grad äventyras därigenom, att det får bero vid hovrättens prövning i sådana fall, då hänvisning lämnats. De fall, då hovrätt lämnar en hänvisning, som med riktig tillämpning av full­ följ dsreglerna icke bort meddelas, måste bliva allt för sällsynta för att nämnvärt inverka på högsta domstolens arbetsbörda. Det i gällande lag förekommande stadgandet, att de av hovrätt givna föreskrifterna i fråga om sättet för fullföljd skola lända till efter­ rättelse, har i förslaget (16 § andra punkten) upptagits i en något all­ männare avfattning. Skälen härför skola angivas vid 19 §.

18 §. Proceduren vid ansökan om tillstånd till talans fullföljande enligt 18 § kan tänkas anordnad på ett av två sätt: antingen sålunda, att ansök­ ningen ingives och handlägges alldeles självständigt, så att i händelse av bifall till densamma ny tid utsättes för iakttagande av föreskrifterna med avseende å talans fullföljande, eller ock på det sätt, att jämsides med ansökningens ingivande alla föreskrifter rörande talans fullföljande måste iakttagas, så att där ansökningen beviljas, de yttre förutsättningarna för målets upptagande till saklig prövning redan föreligga. Den senare an­ ordningen har i förslaget genomförts. Den har väsentligen trenne före­ träden framför den förra. Dels fördröjes målets avgörande i högsta dom­ stolen icke på något sätt därigenom, att en sådan ansökan mellankominit. Dels förebygges genom nödvändigheten för sökanden att fullgöra sådana

62 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

prestanda som fullföljdsavgiftens och kostnadsersättningens deponerande, att dispensavdelningen överhopas med ansökningar, gjorda på vinst och förlust utan tillräckligt övervägande från sökandens sida, huruvida full­ giltiga skäl till ansökningen föreligga. Dels slutligen möjliggör den före­ slagna anordningen, att en dispensansökan enligt 13 § kan handläggas samtidigt, med en i samma mål enligt 20 § andra stycket gjord ansökan om dispens från skyldigheten att nedsätta det belopp, som enligt 19 § skall tjäna motparten till säkerhet för hans kostnadsersättning. En ansökan av sistnämnda art kan nämligen, såsom lätt inses, icke bliva föremål för prövning annat än i samband med prestanda för talans full­ följande. Såsom ovan nämnts, skall enligt förslaget hovrätt i sådana fall, då part allenast efter särskilt tillstånd äger fullfölja talan, icke i utslaget lämna någon anvisning härom. För att nu icke part, som ämnar söka tillstånd till talans fullföljande, skall till följd av ovisshet om det rättsmedel han har att använda utsättas för möjligheten av rättsförlust, har i 18 § före­ skrivits, att hovrätt på sådan parts begäran skall lämna underrättelse i berörda hänseende. Innehåller denna, att talan skall fullföljas genom revisionsansökan, får parten vid missnöjesanmälan upplysning om vad han har att iakttaga för utverkande av tillstånd till talans fullföljande (22 §). I besvärsmål, där någon missnöjesanmälan icke förekommer, skall däremot sådan upplysning lämnas i själva besvärshänvisningen.

19 §

motsvarar nuvarande 16 §, i vad den innehåller stadganden om revisionsskillings erläggande, dock att föreskrifterna i 16 § andra stycket om befrielse från sådan avgift på grund av fattigdom återfinnas i förslagets 26 §. Såsom gemensam benämning på revisionsskillingen och den föreslagna, mot revisionsskillingen svarande avgiften i besvärsmål har i förslaget upp­ tagits termen fullföljdsavgift. I enlighet med vad högsta domstolen vid granskningen av 1905 års förslag hemställt har den föråldrade värdeberäkningen i daler icke bibehållits, utan den nuvarande lagtextens uttryck »300 daler» utbytts mot 150 kronor. Såväl fullföljdsavgiften som det belopp, vilket klagande part enligt förslaget har att deponera till säkerhet för motpartens kostnadsersättning, skola enligt förevarande paragraf nedsättas hos konungens befallningshavande. Denna förändring av gällande rätt har funnits påkallad av hänsyn till föreskrifterna rörande sättet för vinnande av befrielse på grund av

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 63

fattigdom från utgivande av nämnda belopp eller ettdera av dem. Då det givetvis är önskvärt att i möjligaste mån förenkla fattigdomsbevisens av­ fattande för sådana fall, då den, som vill klaga, väl förmår nedsätta kost­ nadsersättning men icke fullföljdsavgift, har det ansetts lämpligt att förlägga beloppens nedsättande till en tid punkt före inställelsen i nedre justitierevisionen. Därigenom blir det möjligt att låta anstå med anskaffande av fattigdomsbevis, till dess kostnadsersättningen deponerats, och att, när så­ dant bevis därefter begäres, avfatta det på samma sätt som eljest. Att nedsättning får ske hos en myndighet, närmare partens hemvist än vad justitierevisionen är för flertalet rättssökande, torde också ur bekvämlighetssynpunkt vara en förmån för den klagande parten. Vad angår storleken av det belopp, som skall nedsättas till säker­ het för motpartens kostnadsersättning, utdömes av högsta domstolen icke sällan mera än 150 kronor åt svarande i revisionsmål såsom ersättning för hans kostnader i högsta instans, liksom det även ofta förekommer, att lägre belopp tillerkännes klagandens motpart i besvärsmål. I betraktande härav kunde det måhända synas lämpligt att bestämma det belopp, som skall depo­ neras till säkerhet för dessa kostnader, till 200 kronor i revisionsmål och 100 kronor i besvärsmål. Då beloppet icke desto mindre bestämts lika för mål av ena och andra slaget och satts till samma belopp som fullföljdsavgiften, har detta berott av samma skäl, som föranlett föreskriften om be­ loppens deponerande hos konungens befallningshavande, nämligen önskan att vinna största möjliga enkelhet i förfarandet vid styrkande av fattig­ dom. Det ligger uppenbarligen vikt uppå att så vitt möjligt förebygga, att brister i avseende å de formella förutsättninarna för måls upptagande till prövning föranleda därtill, att part i högsta domstolen förlorar sin talan. Olikheten mellan andra punkten i förslaget och motsvarande be­ stämmelse i gällande lag är en följd därav, att de föreslagna stadgandena skola äga tillämpning jämväl i besvärsmål, där någon missnöjesanmälan ju ej ifrågakommer. Andra stycket innehåller vissa undantag från skyldigheten att ned­ sätta de i första stycket föreskrivna beloppen eller ettdera av dem. Un­ dantagsbestämmelsen för allmän åklagare avser naturligtvis endast sådana fall, då denne till högsta domstolen fullföljer talan i nämnda egenskap, däremot icke det fall, då någon, som i lägre instans fört talan såsom åklagare, klagar allenast i fråga om ansvars- eller ersättningsskyldighet, som ådömts honom själv. I avseende å sådan talan gälla för honom samma regler som för varje annan tilltalad. Skyldigheten att gälda fullföljdsav­ gift sammanfaller icke alltid med skyldigheten att deponera kostnadser­

64 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

sättning. Särskilt i lagfarts- och inteckningsärenden torde det bliva vanligt, att den, som klagar, måste erlägga fullföljdsavgift, men icke l^ehöver deponera kostnadsersättning, enär enskild motpart icke finnes. A andra sidan är en till ansvar fälld tilltalad, som icke är i målet häktad, alltid pliktig att deponera kostnadsersättning, såframt han har enskild motpart; fullföljdsavgift behöver han däremot icke erlägga, när han full­ följer talan i fråga om det honom ådömda ansvaret. I fråga om vad part i det särskilda fallet har att iakttaga äger han enligt 16 och 22 §§ erhålla besked av hovrätten. Sådant besked lämnas beträffande mål, som skola fullföljas genom besvär, i besvärshänvisningen och beträffande revisionsmål i beviset om anmält missnöje. Skulle part anse, att hovrätten med orätt förklarat honom skyldig nedsätta fullföljds­ avgift eller kostnadsersättning, kan han på egen risk underlåta att göra detta. Finner högsta domstolen, att han enligt 19 § andra stycket ej va­ rit skyldig att nedsätta beloppet, utgör hans underlåtenhet härutinnan icke hinder för målets upptagande till prövning. Nedsätter parten i enlighet med hovrättens föreskrift fullföljdsavgift, kan han enligt 46 § andra stycket i högsta domstolen framställa yrkande om avgiftens återfående. Belopp, som nedsatts till säkerhet för kostnadsersättning bör parten, utan särskilt yrkande, enligt tredje stycket av samma paragraf återfå, därest högsta domstolen skulle finna, att han ej haft skyldighet att nedsätta detsamma. A andra sidan bör part, som ställer sig de av hovrätten lämnade föreskrifterna till efterrättelse, hava sin talan förvarad, även om dessa före­ skrifter skulle vara oriktiga eller ofullständiga, t. ex. därutinnan att ned­ sättning av kostnadsersättning ej föreskrivits. Motparten bör i ett sådant fall icke kunna hos konungen göra gällande, att då sådan nedsättning bort ske men icke skett, klaganden förlorat sin talan. Till förebyggande härav hava i andra punkten av 16 § och i ett andra stycke av 22 § införts be­ stämmelser, enligt vilka riktigheten av de föreskrifter, som av hovrätt läm­ nats rörande talans fullföljd, icke må av motparten dragas under konun­ gens prövning, därest den klagande ställt sig de givna föreskrifterna till efterrättelse. Dessa bestämmelser påkallas av samma skäl, som ligga till grund för stadgandet i 30 kap. 11 § rättegångsbalken, att hovrättens före­ skrifter i fråga om sättet för fullföljd skola lända till efterrättelse. Av de föreslagna bestämmelserna lärer utan vidare följa, att högsta domstolen ej hel­ ler ex officio äger ingå i prövning av de meddelade föreskrifternas riktighet.

20 §

innehåller stadganden angående befrielse på grund av fattigdom från de i 19 § föreskrivna beloppens nedsättande. Av dessa stadganden framgår,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 65

att part, som förmår nedsätta 150 kronor men icke 300 kronor, främst är pliktig nedsätta det till säkerhet för motpartens kostnadsersättning före­ skrivna beloppet. Har han gjort detta, behöver han enligt 26 § resp. 36 § första stycket vid revisionsinlagans resp. besvärsskriftens ingivande till nedre justitierevision en allenast förete ett fattigdomsbevis av hittills bruklig be­ skaffenhet för att äga fullfölja talan utan erläggande av fullföljdsavgift. När deri, som klagar, ej heller är i stånd att säkerställa motpartens eventuella anspråk på ersättning för rättegångskostnad, måste han enligt 27 § eller 36 § andra stycket hos konungen söka dispens för att ändock få fullfölja talan i målet. Angående skälen till att en dylik fordran upp­ ställts hänvisas till vad som i den allmänna motiveringen under 4:o) blivit anfört.

22 §.

Enligt första punkten av denna paragraf, som motsvarar 13 § i nu gällande lag, skall bevis om anmält missnöje innehålla underrättelse om vad parten enligt de förslagna 25—27 §§ har att iakttaga för fullföljd av sin talan. När hovrätten i det utslag, mot vilket parten anmäler missnöje, för­ klarat, att han icke äger fullfölja talan i målet, skall hovrätten icke därför utan vidare vägra att upptaga partens missnöjesanmälan. Denna torde i sådana fall i allmänhet hava sin grund däri, att parten vill eldigt 13 § hos konungen söka tillstånd till talans fullföljande. När parten vill utverka sig sådant tillstånd, åligger det honom enligt 18 § bl. a. att i vanlig ordning fullfölja sin talan; han har alltså i ett mål, som till hovrätten inkommit efter vad, till en början att anmäla missnöje. En dylik missnöjesanmälan måste hovrätten därför enligt 21 § upptaga, och enligt andra punkten av före­ varande paragraf skall hovrätten — även om missnöjesanmälningen icke skulle utmärka, att parten ämnar söka konungens tillstånd — i beviset över det anmälda missnöjet lämna parten underrättelse om vad han enligt 28 § har att iakttaga med avseende å sådan ansökan. Skulle det inträffa, att missnöje anmäles mot ett utslag, som icke under något förhållande kan överklagas — exempelvis ett sådant återförvisningsbeslut, som i 8 § omförmäles — kommer naturligtvis partens missnöjes­ anmälan icke att upptagas, och parten har då, om han menar, att det åberopade lagrummet icke är i det föreliggande fallet tillämpligt, att enligt 23 § anföra besvär däröver, att hans missnöjesanmälan ej upptagits. I fråga om andra stycket, vilket för besvärsmål äger sin motsvarig­ het i 16 § andra punkten, hänvisas till vad därom anförts under 19 §. Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 4 käft. (Nr 4.) 9

66 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

25 §

företer ingen annan avvikelse från motsvarande bestämmelser i 16 § första stycket av gällande lag än den, som föranledes av föreskriften i 19 § om nedsättning hos konungens befallningshavande av fullföljdsavgift och kost­ nadsersättning till motparten. I stället för revisionsskillingen skall alltså enligt förslaget vid revisionsinlagan fogas konungens befallningshavandes bevis, att nämnda båda belopp blivit nedsatta.

26 §

motsvarar andra stycket av 16 § i gällande lag. Part, som rätteligen nedsatt det till säkerhet för motpartens kostnadsersättning föreskrivna beloppet, har att styrka sin oförmåga att erlägga fullfölj dsavgift på samma sätt, som hittills gällt i fråga om revisionsskillingen.

27 §.

Den dispensansökan, som omförmäles i 20 § andra stycxet och om vars ingivande i revisionsinål föreskrift lämnas i förevarande paragraf, år, såsom förut antytts, av helt annat slag än de ansökningar, som omtalas i 18 §. Föi bifall till en ansökan av här ifrågavarande slag erfordras icke, att målet äger prejudikatintresse, utan endast att sökanden finnes hava ut­ sikt att i högsta domstolen vinna bifall till sin talan. Dispensavdelningen har nämligen, enligt vad 20 § andra stycket giver vid handen, att med hänsyn till omständigheterna i målet fritt pröva, huruvida det sökta till­ ståndet bör beviljas. Anser avdelningen det överklagade utslaget oriktigt, bör ansökningen naturligtvis bifallas. Men även eljest kan anledning föreligga att bevilja det sökta tillståndet. Härvid torde frågan, om målet har prejudikatintresse eller ej, kunna komma att spela in. Om t. ex. sam­ tidigt med en ansökan av nu ifrågavarande slag föreligger en ansökan om "tillstånd till talans fullföljande enligt 13 § första stycket och dispens­ avdelningen anser sistnämnda ansökan förtjäna avseende, bör den om­ ständigheten, att sökanden ej kunnat deponera kostnadsbeloppet, icke utestänga honom från fullföljd.

28 §.

För bifall till en ansökan enligt 18 § fordras enligt samma para­ graf, antingen att det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning fin­

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 67

nes vara av synnerlig vikt, att sökandens talan varder av konungen prö­ vad, eller ock att sökanden visar, att talans fullföljande för honom skulle hava synnerlig betydelse utöver det fall, varom dömt är. Menar parten, att något sådant skäl är för handen, åligger det, honom enligt före­ varande paragraf att i sin ansökan angiva, å vilket skål han grundar densamma. Det bör härvid icke räcka med ett naket åberopande av något av de i lagtexten angivna skälen. Vad det i 13 § andra stycket omförmälda fall beträffar, framgår det av den föreslagna lagtexten, att sökanden skall visa, att där angivna förutsättning för bifall till ansökningen före­ ligger. Men även i första styckets fall bör det åligga sökanden att närmare utveckla, att sådana omständigheter äro för handen, som för dispens er­ fordras. Giva de av sökanden förebragta omständigheterna icke anledning till antagande, att rättsskipningens enhet skulle sättas i fara, om det ej tillätes honom att fullfölja sin talan, bör dispensavdelningen icke ha­ va skyldighet eller ens rättighet att ingå i någon undersökning, huru­ vida andra skäl till bifall än de av sökanden anförda möjligen kunna föreligga. En bestämmelse av detta innehåll har upptagits i andra punk­ ten av förevarande paragraf. Genom stadgandet om sökandens motiveringsplikt har man velat sörja för att dispensmöjligheten icke må bliva något annat än vad cien år av­ sedd att vara, nämligen ett extraordinärt rättsmedel, som endast har till syfte att undanröja vissa med de föreslagna inskränkningarna i fullföljdsrätten förenade olägenheter. För den händelse deri rättssökande allmänhe­ ten skulle komma att missbruka den givna möjligheten att söka dispens, är stadgandet också ägnat att förebygga, att högsta domstolens ledamö­ ters tid onödigt tages i anspråk för prövning av dylika ansökningar, gjorda utan tillräckliga skäl. De torde i allmänhet kunna av dispensavdelningen av­ göras efter en helt kort föredragning; i många fall erfordras säkerligen icke mer än ett relaterande av ansökningens innehåll och hovrättens utslag, för att det skall vara uppenbart, att talans fullföljande icke kan vara av vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning. De ansökningar, som enligt 27 och 28 §§ skola ingivas inom den för inställelse i nedre justitierevisionen stadgade tid, kunna uppenbarligen göras i själva revisionsinlagan, men de måste i så fall i denna uttryckli­ gen framställas. Det går icke an att presumera, att parten haft för av­ sikt att söka dispens, utan han måste på ett otvetydigt sätt giva denna sin avsikt till känna. 1 det fall, som omförmäles i 28 §, är detta självklart, då dispensansökningen måste närmare motiveras. Men åven når tillstånd sökes enligt 27 §, 'måste detta krav upprätthållas. Högsta domstolen får icke besväras med prövning av mål, fullföljda med sa stor tanklöshet, att

68 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

den klagande parten icke gjort klart för sig, att en särskild dispensansö­ kan utgör förutsättning för talans fullföljd. Av stadgandena i 30 § framgår också, att part förlorar sin talan, om han icke söker konungens tillstånd i sådana fall, då detta är föreskrivet.

29 §■

Över en dispensansökan bör sökandens motpart i allmänhet icke hö­ ras. För sådana fall, då ansökningen gjorts enligt 27 §, är detta alldeles uppenbart, enär det vore meningslöst att, genom förklarings infordrande över en ansökan att få fullfölja talan utan nedsättande av det till säkerhet för motpartens kostnadsersättning föreskrivna beloppet, tillskynda sökandens motpart kostnader, som man velat bespara honom på grund av den ringa utsikten att få dem ersatta. Icke heller i de fall, som avses i 28 §, lärer det i allmänhet vara erforderligt att höra motparten över ansökningen. Denna grundas, om man bortser från det sällsynta, i 13 § andra stycket omförmälta fallet, på skäl, som förutsätta, att ett allmänt intresse av att talan varder fullföljd föreligger; vid prövningen härav torde ett uttalande från motpartens sida i allmänhet icke giva någon ledning. Då emeller­ tid tillfälle bör hållas öppet att i undantagsfall infordra motpartens för­ klaring, hava bestämmelser härom intagits i första punkten av förevarande paragraf. Det är emellertid icke såsom vid annan kommunicering nedre justitierevisionen utan dispensavdelningen själv, som har att besluta om en sådan åtgärd. Enligt förslagets 32 § skall i mål, däri sökanden icke utan konungens tillstånd äger fullfölja talan, tiden för svarandens inställelse i nedre justitie­ revisionen räknas från den dag denne erhållit del av konungens beslut, vari­ genom sådant tillstånd beviljats. Nämnda beslut måste alltså genom sökan­ dens försorg delgivas motparten. En kortfattad regel rörande sättet härför och påföljden av underlåten delgivning har icke såsom i första punkten av förevarande paragraf kunnat givas genom hänvisning till bestämmelserna om delgivning av besvär. A andra sidan har det icke ansetts lämpligt att tynga lagtexten med vidlyftiga regler, som till största delen måste bliva en upprepning av de för delgivning av besvär gällande stadgandena. Frågan har därför lösts på det sått, att det i andra punkten överlämnats åt hög­ sta domstolen att meddela erforderliga föreskrifter i berörda hänseende. Dessa föreskrifter torde komma att avfattas i nära överensstämmelse med de formulär, som inom nedre justitierevisionen begagnas vid delgivning av besvär. För vanliga fall torde en kommunikationsresolution av högsta domsto­ len komma att få ungefär följande lydelse: »Kungl. Maj:ts beslut skall delgivas

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 69

N. N., som har att inställa sig i Kungl. Maj:ts nedre justitierevision sist å fjortonde dagen från den dag han erhållit del härav. Inställer sig N. N. ej inom sagda tid, have sedan ej rätt att varda hörd i målet, med mindre laga förfall visas inom samma tid. Det åligger sökanden att inom trettio dagar från den dag detta beslut varder kungjort genom anslag i nedre justitierevisionen ej allenast att uttaga beslutet samt tillställa motparten detsamma i huvudskrift eller besannad avskrift, utan ock att till nedre justitierevisionen inkomma med sådant intyg om delgivningen och dagen därför, som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs. Är ej veterlig!, var motpart uppehåller sig, eller vistas han å utrikes ort, och har han ej i nedre justitierevisionen anmält viss person, som äger att å hans vägnar mottaga beslutet, eller anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas, och har ej heller, vad angår motpart å utrikes ort, delgivning ägt rum, har sökanden att inom stadgad tid styrka någotdera av förstnämnda två förhållanden. Har ej, då målet företages till avgörande, till nedre justitie­ revisionen inkommit bevis, att delgivning skett före utgången av den för ingivande av delgivningsbevis bestämda tid, och har ej heller svaranden iakttagit inställelse, have sökanden förlorat sin .talan.»

30 §

återgiver stadgandena i nuvarande 17 § med de ändringar och tillägg, som föranletts av de föreslagna bestämmelserna rörande nedsättning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning ävensom rörande dispensansökan enligt 27 och 28 §§. Ett förklarande, att parts ändringssökande icke varder upptaget till prövning, bör endast kunna meddelas av högsta domstolen, så sammansatt, som för utslags meddelande erfordras, alltså icke av dispensavdelningen. Finnes part hava underlåtit något, som han haft att iakttaga för fullföljd av sin talan, bör alltså målet, även om däri skulle hava sökts sådant tillstånd, som i 27 eller 28 § avses, med dispensavdelningens förbigående anmälas å en dömande avdelning av högsta domstolen, som då har att i vanlig ordning förklara målet desert. Skulle det vid föredragning av ett dylikt mål befinnas, att hinder icke möter för dess upptagande till pröv­ ning, har avdelningen att remittera detsamma till dispensavdelningen för prövning av ansökningen om tillstånd. Menar part, som enligt hovrättens i beviset över anmält missnöje lämnade hänvisning har att söka konungens tillstånd till fullföljd av talan, att han — på annan grund, än att hovrätten skulle hava oriktigt uppskattat tvisteföremålets värde — är berättigad att utan sådant tillstånd överklaga

70 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

utslaget, kan lian utan att ställa sig denna hänvisning till efterrättelse i vanlig ordning fullfölja sin talan. Finnes det vid målets prövning, att partens talan är av beskaffenhet att kunna fullföljas utan dispens, kan hans underlåtenhet att söka sådan icke medföra, att han går sin talan förlustig. Vad förevarande paragraf innehåller angående påföljden av underlåtenhet att söka konungens tillstånd avser tydligen icke andra fall än sådana, då dylikt tillstånd enligt lag utgör villkor för rätten till fullföljd. Å andra sidan lärer av en jämförelse med 22 § andra stycket fram­ gå, att om hovrättens hänvisning i något avseende varit ofullständig eller oriktig, parten har sin talan förvarad, om han ställer sig de givna före­ skrifterna till efterrättelse. I sådant fall kunna alltså de i förevarande paragraf meddelade bestämmelserna om att målet skall vara desert icke vinna tillämpning. Jämväl när en dispensansökan enligt 27 eller 28 § avslagits, måste det enligt det ovan sagda ankomma på någon av de dömande avdelningarna inom högsta domstolen att meddela utslag i målet. Detta utslag kommer emellertid i allmänhet icke att innehålla annat, än att det överklagade ut­ slaget jämlikt tredje stycket av förevarande paragraf skall stå fast. Då konstaterandet, härav är en rent formell åtgärd, som icke kan föranleda någon nämnvärd tidsutdräkt, lärer mot förslagets ståndpunkt härutinnan icke möta någon större betänklighet ur arbetsbördans synpunkt. Någon ändring i stämpelförordningen torde icke påkallas av de före­ slagna bestämmmelserna rörande dispensansökan. Kungl. Maj:ts beslut, varigenom en dylik ansökan beviljas, kommer att i stämpelbeläggningsavseende falla under de bestämmelser, som gälla för »resolution med rubrik». Icke heller har jag tänkt mig, att i expeditionslösensförordningen skulle införas bestämmelse om skyldighet för part att lösa någon expedition av Kungl. Maj:ts beslut, varigenom dispensansökan avslås, eller av protokollet däröver. Rörande ansökningens utgång erhåller ju sökanden underrättelse i det slutliga utslag, varigenom hans ändringssökande förklaras icke upp­ tagas till prövning. 0 i e 01

I 230 § av gällande utsökningslag stadgas, att om part försummat att vid besvär över hovrätts utslag i utsökningsmål foga protokoll och utslag i målet och det felande icke är hos Kungl. Maj:t tillgängligt, då målet företages till avgörande, klaganden skall hava förlorat sin talan. Beträffande åter sådana mål, å vilka. 30 kap. rättegångsbalken äger tillämpning, gäller enligt nuvarande 19 och 27 §§, att part, som för­ summat ingiva protokoll eller utslag i målet, erhåller föreläggande att

Kung}. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 71

inkommma med det felande. Det lider intet tvivel, att denna olikhet i avseende å olika mals behandling lett till rättsförluster på grund därav, att klaganden förbisett densamma. En särskild anledning att nu borttaga olikheten ligger däri, att de föreslagna inskränkningarna i fullföljdsrätten och övriga stadganden, åsyftande minskning av antalet till högsta dom­ stolen inkommande mål, eldigt förslaget skola gälla även utsökningsmål. Det har då befunnits önskvärt att giva uttryck åt denna grundsats genom en hänvisning i utsökningslagen till rättegångsbalkens föreskrifter i stället för genom en upprepning av dem i utsökningslagen. En sådan hänvisning underlättas, om den omfattar hela förfarandet i högsta domstolen och några undantag ej behöva göras. Då man med utgångspunkt härifrån uppställer frågan, om rättegångsbalken i berörda avseende bör bringas till överens­ stämmelse med utsökningslagen eller tvärtom, lärer någon tvekan icke kunna råda därom, att det förra alternativet förtjänar företrädet. Något skäl, varför part skulle behöva erhålla särskild påminnelse om sin plikt att till högsta domstolen inkomma med de lägre instansernas protokoll och ut­ slag, kan icke inses. Den nuvarande för rättegångsmål gällande anordnin­ gen har också missbrukats i förhalningssyfte och föranleder ^dessutom åt­ skilligt onyttigt expeditionsarbete i nedre justitierevisionen. A andra sidan skulle skyndsamheten i utsökningsmålens handläggning väsentligt komma att lida, om rättegångsbalkens regel infördes för dessa mål. Den hårdhet, som det skulle kunna innebära att förklara ett mål desert allenast därför, att på grund av ursäktligt förbiseende från klagandens sida något enstaka kanske innehållslöst protokoll saknades, kan högsta domstolen förebygga genom att icke företaga ett dylikt mål till avgörande, innan parten under hand gjorts uppmärksam på bristen. På grund av nu anförda synpunkter har i förevarande paragraf införts ett stadgande, som i sak överensstäm­ mer med vad för närvarande gäller i fråga om utsökningsmål.

32 §. Den enda olikheten mellan förevarande paragraf och 20 § i gällande lag består däri, att när part överklagar ett utslag, mot vilket han enligt hovrättens i utslaget gjorda tillkännagivande icke äger fullfölja talan, motparten enligt andra punkten icke behöver inställa sig i nedre justitie­ revisionen för svarandetalans bevakande, med mindre sökanden enligt 28 § söker och erhåller konungens tillstånd till fullföljd av talan och del­ giver motparten detta beslut. Motparten kan alltså lugnt avvakta sådan delgivning utan risk att gå sin talan förlustig. När åter klaganden enligt hovrättens utslag är berättigad att i vanlig ordning fullfölja talan mot ut­ slaget, befinner sig motparten i en annan ställning. Han kan då icke veta,

72 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

huruvida föreskrivet belopp till säkerhet för kostnadsersättningen kommer att nedsättas eller i stället dispens enligt 27 § att sökas. 1 förra fallet måste svaranden enligt första punkten av förevarande paragraf inställa sig inom fjorton dagar efter inställelsedagen för sökanden, i det senare skall däremot enligt andra punkten tiden för svarandens inställelse räknas från delgivningen av konungens beslut, varigenom dispensansökningen beviljas. För att veta vad han har att iakttaga måste alltså svaranden, när han har att räkna med möjligheten, att sådan dispens kommer att sökas, i nedre justitierevisionen göra sig underrättad, huruvida klaganden sökt dispens eller icke. Inställer han sig i nedre justitierevisionen utan att ha förskaffat sig visshet härom, kan han för det fall, att dispens sökts, icke erhålla någon ersättning för denna sin inställelse. önskvärt hade givetvis varit, om svaranden på ett tidigare stadium kunnat erhålla kunskap, huruvida sökanden kommer att deponera kostnads­ ersättning eller i stället söka dispens. Det torde emellertid icke låta sig göra att°ålägga klagande part, soin har för avsikt att söka dispens enligt 27 §, att redan i sin inissnöjesanmälan giva detta till känna. Sökanden kan nämligen då ännu icke veta, huruvida lian kan förskaffa sig fattigdoms­ bevis, och^för det fall, att sådant ej kan erhållas, torde det icke böra vara honom betaget att deponera kostnadsersättning, därest han kan. uppbringa det härför nödiga beloppet. Ej heller är det tilltalande att, såsom i justitierädet Hellners utkast till lagbestämmelser (22 §) ifrågasatts, för här förutsatta fall anordna ett särskilt delgivningsförfarande, enligt vilket sökanden, i analogi med vad som gäller om uppsägning av vad, skulle vara skyldig, att, viss tid före utgången av fullföljdstiden, för motparten tillkännagiva sin avsikt att söka konungens tillstånd till fullföljd av talan. Besinnar man, att det icke lärer vara förenat med någon nämnvärd kostnad för svaranden att själv förskaffa sig visshet, huruvida dispens enligt 27 § blivit sökt, torde man finna, att den ståndpunkt förslaget härutinnan intager förtjänar före­ trädet framför ovan antydda utvägar.

35—42 §§

innehålla regler om förfarandet i besvärsmål. Den avvikelse tredje stycket av förslagets 35 § företer från motsvarande stycke i nuvarande 23 § är en följd °av det i 11 § tredje stycket föreslagna stadgandet, att hovrätts utslag i fråga, som enligt 16 kap. 11 § dragits under hovrättens prövning, ej skall få överklagas. Till nuvarande 24 §, vars stadgande återfinnes i förslagets 38 §, har gjorts ett tillägg, som utmärker, att klagan över domvilla icke skall

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 73

vara underkastad de inskränkningar, som eljest enligt 5—12 §§ skola gälla för fullföljd av talan. Då det knappast torde inträffa, att en sådan åklagare, som enligt försla­ get år berättigad att fullfölja talan i högsta instans, skulle göra detta utan att förskaffa sig hovrättens protokoll i målet, har den i nuvarande 26 § förekom­ mande bestämmelsen om infordrande av felande protokoll, när klaganden är allmän åklagare, icke upptagits i förslagets 40 §. Omredigeringen i öv­ rigt av paragrafens andra punkt sammanhänger därmed, att part, som under­ låtit att ingiva protokoll eller utslag i målet, enligt förslaget icke skall erhålla föreläggande att inkomma med dem. Den i nuvarande 27 § i form av en hänvisning till 27 kap. 4 § givna regeln därom återfinnes alltså icke i 41 § av förslaget. Vid sådant förhållande har det varit nödigt att ersätta nämnda hänvisning, i vad den avsett andra stycket av 4 § i 27 kap., genom att giva en allmännare avfattning åt stadgandet om infordrande av felande protokoll, när klaganden är häktad. I första stycket av förslagets 42 §, motsvarande nuvarande 28 §, har bland övriga lagrum rörande förfarandet i hovrätt, som i tillämp­ liga delar skola gälla för högsta domstolen, 14 § i 27 kap. ansetts böra uttryckligen nämnas. Andra stycket av 42 § avviker så till vida från motsvarande stadgande beträffande revisionsmål, 29 § av förslaget, att Kungl. Maj:ts beslut, varigenom tillstånd till talans fullföljande läm­ nats, i besvärsmål icke ovillkorligen behöver delgivas motparten. Detta är en konsekvens därav, att besvärsmål i högsta domstolen — i olikhet mot vad som enligt 27 kap. 5 § i allmänhet gäller för hovrätt — kun­ na företagas till avgörande, utan att tillfälle lämnats klagandens motpart att förklara sig över de anförda besvären. Övriga ändringar, som föreslagits i nu gällande bestämmelser röran­ de besvärsförfarandet i högsta domstolen, äga sin fulla motsvarighet i dem, som föreslagits beträffande revisionsmål. Då dessa i det föregående närmare motiverats, är det tillräckligt att beträffande 35 § första stycket hänvisa till vad som anförts under 25 §, beträffande 36 § till 26 och 27 §§, beträffande» 37 § till 28 §, beträffande 39 § till 30 § samt beträffande 41 § till 31 §. Andra stycket av 35 § är ordagrant likalydande med nu­ varande 23 § andra stycket. Genom de sålunda föreslagna lagändringarna hava revisionsmålen och besvärsmålen blivit i så många avseenden underkastade enahanda reg­ ler, att den frågan osökt tränger sig fram, om de ännu bestående olik­ heterna förtjäna att upprätthållas, eller om icke tiden är inne att sam­ manslå revisions- och bcsvärsvägen till en enhetlig fullföljdsform. Fastän starka skäl tala för en sådan åtgärd och man därigenom jämväl skulle Bihang till riksdagens protokoll 1015. 1 saml. 4 käft. (Nr 4.) 10

74 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr å.

kunnat undgå att, såsom i förslaget skett, upprepa till innehållet alldeles likartade bestämmelser för revisionsmål och besvärsmål, har jag icke an­ sett mig böra i detta sammanhang upptaga frågan om en dylik omgestalt­ ning av formerna för fullföljd till högsta instans. Jag har nämligen med hänsyn till den allmänna rättegångsreform, vartill förarbeten för närva­ rande pågå, ansett förändringarna i lagstiftningen rörande högsta domsto­ len böra inskränkas till vad som är oundgängligt för att med nu gällande lag införliva de bestämmelser, som äro av nöden för rättsskipningens påskyndande. 43 §,

som motsvarar nuvarande 22 §, har flyttats till denna plats, enär förslagets bestämmelser om återbekommande av fullföljdsavgift äro ge­ mensamma för revisionsmål och besvärsmål. Första och andra styckena förete inga andra avvikelser från 1907 års förslag än dem, som betingats därav, att fullföljdsavgift skall erläggas jämväl i besvärsmål. Stadgandet, att endast ett till alla delar bifallet ändringsyrkande ovillkorligen berätti­ gar till återfående av nedsatt fullföljdsavgift i mål, där högsta domstolen är tredje instans, har sin förnämsta betydelse såsom i någon mån ägnat att förekomna försök att på det sätt kringgå bestämmelserna om summa revisibilis, att talan fullföljes beträffande högre belopp än revisionssumman, även om det för klaganden skulle vara uppenbart, att möjlighet icke finnes att vinna ändring annat än beträffande ett lägre belopp. I varje mål, däri kostnadsersättning nedsatts, skall enligt tredje stycket högsta domstolens utslag innehålla föreskrift, huruvida beloppet helt eller delvis må lyftas av klaganden eller hans motpart. Närmare reg­ ler härom hava icke ansetts erforderliga, då nedsättningens ändamål torde giva tillräcklig ledning för bedömande av denna fråga. Har motparten ej kommit tillstädes, äger naturligtvis klaganden lyfta hela beloppet obe­ roende av målets utgång. Bestämmes tillstädeskommen motparts ersätt­ ning till lägre belopp än 150 kronor, bör klaganden få lyfta överskottet. Skulle part, som hos konungens befallningshavande nedsatt de i 19 § föreskrivna beloppen, sedermera icke fullfölja talan, är han givetvis berät­ tigad att mot företeende av bevis från nedre justitierevisionen, att talan icke blivit av honom fullföljd, återtaga vad han nedsatt. Uttrycklig före­ skrift härom har icke funnits påkallad.

32 § i nu gällande lag har genom den föreslagna ändringen i 230 § utsökningslagen blivit överflödig och därför icke upptagits i förslaget.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 75

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 49 oeli 230 §§ utsökningslagen.

49 §

För sådana fall, då ett av hovrätt meddelat utslag på grund av bestämmelserna om summa revisibilis ej får överklagas, tala starka skäl för att utslaget göres lättare verkställbar! än ett hovrättsutslag, mot vilket talan i vanlig ordning kan fullföljas. Om åt en ansökan om konungens tillstånd till fullföljd av talan gåves den verkan, att den uppsköte eller försvårade exigibiliteten hos det utslag ansökningen avsåge, vore det att befara, att den, som tappat i hovrätten, mången gång komme att söka dispens allenast i syfte att draga ut på tiden med utslagets verkställighet. Härav skulle kunna bliva en följd, att högsta domstolen bleve så överlupen med dylika ansökningar, att de gjorda inskränkningarna i fullföljdsrätten icke komme att medföra den avsedda minskningen i domstolens arbets­ börda. Till förebyggande härav har i det vid justitierådet Hellners utlå­ tande fogade utkastet till lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i utsökningslagen föreslagits, att hovrätts utslag, mot vilket på grund av inskränkningarna i fullföljdsrätten talan icke utan särskilt tillstånd av konungen får fullföljas, skall utan hinder av ansökan om sådant tillstånd Ö gå i verkställighet såsom laga kraftägande dom. C? O O För utmätningsmannen skulle det emellertid mången gång kunna erbjuda svårigheter att bedöma, huruvida enligt fullföljdsreglerna den ena eller andra parten ägde rätt att överklaga ett av hovrätt meddelat utslag. Regelns handhavande skulle därför i hög grad underlättas, om något yttre kriterium kunde uppställas på de utslag, å vilka den skall tillämpas. Detta har blivit möjligt genom att anknyta densamma till det föreslagna stadgandet i 30 kap. 17 § rättegångsbalken, att när part tinnes icke vara berättigad att fullfölja talan mot hovrätts slutliga utslag, detta skall i ut­ slaget uttryckligen givas till känna. A sådana utslag bör regeln vinna tillämpning, även om den med utslaget missnöjde skulle utan att söka dispens fullföja talan i målet. En dylik talan kan endast vinna avseende, om hovrätten med orätt skulle hava avskurit parten från fullföljd; med hänsyn till den ringa utsikt, som sålunda förefinnes att vinna ändring i utslaget, lärer någon betänklighet icke möta att låta det verkställas såsom vore det laga kraftägande. På ovan angivna principer är det föreslagna stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf byggt. Den myndighet, hos vilken verk­ ställighet sökes, har endast att konstatera, att enligt utslagets innehåll

76 Kunpl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

motparten till den, som söker verkställighet, icke äger fullfölja talan mot detsamma. Ar detta förhållandet, skall utslaget verkställas och exekutionen fortgå utan hinder därav, att motparten kan komma att söka eller redan sökt konungens tillstånd till fullföljd av talan. Däremot bör, om motpar­ ten visar, att han erhållit sådant tillstånd, den part, som sökt verkställig­ heten, icke hava bättre rätt än varje annan, som påkallar verkställighet av hovrätts icke laga kraftägande dom.

230 §.

1 denna paragraf hava andra och tredje styckena ersatts med en kort­ fattad hänvisning till rättegångsbalkens bestämmelser angående överklagande av utslag i vanliga rättegångsmål. Skälen härtill hava angivits under den föreslagna 31 § av 30 kap. nämnda balk. Då de för rättegångsmål gällande stadgandena förklarats skola äga motsvarande tillämpning i utsökningsmål, innebär detta jämväl, att vad i rättegångsbalken stadgas om påföljden av underlåtenhet att ingiva underrättens protokoll i målet samt om del­ givning av sådana protokoll skall i utsökningsmål äga tillämpning å överexekutors protokoll och utslag samt utmätningsmans protokoll. Underlåter kla­ ganden att ingiva någon av dessa handlingar, har sådant alltså till följd, att han förlorar sin talan, såframt det felande icke är hos konungen tillgängligt, då målet företages till avgörande. Likaledes följer av bestämmelsen, att vid kommunikation av besvär i utsökningsmål ifrågavarande protokoll och ut­ slag skola undantagas från delgivning. För vissa fall innebär detta en av­ vikelse från vad som enligt 219 § utsökningningslagen för närvarande tilllämpas. Enligt gällande rätt föreligger också den olikheten mellan rättegångs­ mål och utsökningsmål, att under det i 28 § av 30 kap. rättegångsbalken icke är stadgat, att 27 kap. 14 § i samma balk skall gälla för besvärsförfarandet i högsta domstolen, ett dylikt stadgande förekommer i 230 § utsökningslagen beträffande motsvarande föreskrift i 225 § första stycket av samma lag. Denna olikhet har i förslaget undanröjts därigenom, att enligt den föreslagna 42 § i 30 kap. rättegångsbalken berörda 14 § i 27 kap. gjorts tillämplig i rättegångsmål, som genom besvär fullföljas till högsta domstolen. Slutligen bör anmärkas, att nuvarande 24, 30 och 31 §§ i 30 kap. ej äga någon motsvarighet i utsökningslagen. Att de mot nämnda para­ grafer svarande 38, 45 och 46 §§ i förslaget genom den i förevarande paragraf intagna hänvisningen till rättegångsbalken komma att vinna tillämp­ ning i utsökningsmål, torde icke medföra någon olägenhet och lärer vara tillräckligt motiverat av önskvärdheten att uppnå full överensstämmelse beträffande förfarandet i utsökning^- och rättegångsmål. o O o

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 77

Förslaget till lag om Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar.

1, 4 och 5 §§ i lagen den 26 maj 1909 angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar äro oförändrade och motsva­ ras i förslaget av 1, 5 och 6 §§. Bestämmelsen angående utsträckning av högsta domstolens arbetstid har införts i 2 §. Förslagets 3 § är ny och innehåller erforderliga bestämmelser rörande den föreslagna dispens­ avdelningen, medan nuvarande 3 § med en av dispensavdelningens tillkomst föranledd modifikation återfinnes i förslagets 4 §. Av vad som ovan inledningsvis under 5:o) blivit anfört framgår, att den föreslagna utsträckta tjänstgöringen å feminansavdelningar skulle för de dömande avdelningarna medföra en ökning av arbetstiden med 12 vec­ kor. Medan högsta domstolen enligt nu gällande lag arbetar på tre avdel­ ningar under 17 veckor av året, skall alltså motsvarande tid enligt förslaget utgöra 29 veckor, varom stadgande influtit i 2 § första stycket. Härtill kommer emellertid, såsom av andra stycket i samma paragraf framgår, dispensavdelningens arbetstid, vilken icke lär komma att understiga ett tiotal arbetsveckor om året. Justitierådet Hellner yttrade härom i sitt utlåtande: »De arbetskrafter, som vid den föreslagna indelningen skulle vara tillgängliga för dispensavdelningen, räcka ej till för mer än åtta arbets­ veckor, och denna arbetstid kan ej antagas förslå för dispensärendena. Om däremot dessa arbetsveckor förvandlas till suppleantveckor, skulle en dis­ pensavdelning kunna anordnas sålunda, att under en ä två dagar i veckan, allt efter behov, två ledamöter från sjumansavdelningen delegerades att tillsammans med en ledamot, som för tillfället har suppleantvecka, bilda dispensavdelning. Genom denna anordning skulle, fortfarande under bibe­ hållande av grundsatsen om viktigare måls avgörande på sjumansavdelning, full trygghet vinnas, att dispensärenden kunde komma under behandling med den skyndsamhet, som måste anses önskvärd, och dispensavdelningens funktionstid kunna lätt och enkelt avpassas efter behovet.» En sådan anordning av dispensavdelningens arbete betingas därav, att det i själva verket är omöjligt att på förhand beräkna, i vilken omfatt­ ning den rättssökande allmänheten kommer att begagna sig av utvägen att söka dispens. Först sedan erfarenhet härom vunnits är det möjligt att meddela närmare bestämmelser angående det antal veckor arbetet å nämnda avdelning skall fortgå, om sådana skulle finnas erforderliga.

78 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 103 § i lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, torde med den sam­ mansättning krigshovrätten erhållit genom den vid innevarande års riks­ dag antagna lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes denna domstol vara i lika hög grad som allmän hovrätt i dit fullföljda mål skic­ kad att i sista instans avdöma smärre brottmål, som anhängiggjorts vid krigsrätt eller som genom besvär över disciplinstraff, ålagt av befälhavare, dragits under krigshovrättens prövning. Tillämpas de i rättegångsbalken föreslagna inskränkningarna i fullföljdsrätten (30 kap. 6—12 §§) å krigsrättsmål, blir därav bl. a. en följd, att utslag, varigenom krigshovrätt såsom andra instans ådömt disciplinstraff, icke utan särskilt tillstånd få överklagas, såframt icke straffarbete eller avsättning ingår i straffsatsen för det brott, för vilket disciplinstraffet ådömts. 1 likhet med vad som gäller för mål, som allmän hovrätt har att omedelbart upptaga, böra däremot mål, som handlagts av krigshovrätten såsom första instans, utan inskränkning få full­ följas till högsta domstolen. Utslag av överkrigsrätt torde i fullföljdsavseende böra vara underkastade samma regler, som gälla för krigshovrättens utslag. I överensstämmelse med vad som i 16 och 17 §§ av 30 kap. rättegångsbalken föreslagits för allmän hovrätt, bör det ock åligga krigsöverdomstol att vid meddelande av utslag eller beslut pröva, huruvida detsamma är av beskaffenhet att kunna överklagas eller icke, samt därom i utslaget giva parten besked. Jämväl övriga nu föreslagna stadganden angående fullföljd av talan mot allmän hovrätts utslag i brottmål synas vara av beskaffenhet att böra tillämpas i krigsrättsinål. Så t. ex. bör det jämväl i dylika mål åligga klagande, som icke är häktad, att vid det i den föreslagna 41 § av 30 kap. rättegångsbalken stadgade äventyr ingiva det överklagade utslaget eller be­ slutet jämte protokollen i målet. Anledning synes ej heller förefinnas att för krigsrättsmål göra undantag från de i rättegångsbalken föreslagna stad­ ganden om skyldighet att nedsätta full följdsavgift och kostnadsersättning, ehuru utrymme för deras tillämpning endast förefinnes i jämförelsevis sällsynta undantagsfall, nämligen då talan i högsta instans fullföljes av målsägande eller av tilltalad, som icke för talan om honom ådömt ansvar eller som har enskild motpart. Då det med hänsyn till avfattningen av 75 och 76 §§ i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes möjligen skulle kunna bliva före­ mål för tvekan, huruvida de grundsatser, som enligt den föreslagna lydelsen av 30 kap. rättegångsbalken skola gälla i fråga om fullföljd av talan mot

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 79

allmän hovrätts utslag, utan vidare kunna anses tillämpliga i mål, som fullföljas från krigsöverdomstol, har i 103 § av samma lag införts ett tilllägg, som undanröjer varje tvekan i sådant avseende.

Departementschefen uppläste härefter omförmälda lagförslag av den lydelse bilagor vid detta protokoll utvisa och hemställde, att för det ända­ mål § 87 regeringsformen omförmäler lagrådets utlåtande över förslagen måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan täcktes Hans Mai:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet: A. V. Stenkula.

80 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Bil, A.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 30 kap. rättegångsbalken skall erhålla följande ändrade lydelse:

30 KAP. Om fullföljd av talan mot hovrätts beslut, så ock om underställning av mål, som blivit av bovrätt avdömt.

1 §• Talan mot hovrätts slutliga utslag i vädjat mål eller till hovrätten instämt tvistemål skall, där ej här nedan annorlunda stadgas, hos Konungen fullföljas genom revisionsansökning. Över hovrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit till hovrätten eller blivit dess prövning underställt, skall klagan hos Konungen föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan över hovrätt» slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i hovrätten anhängiggjorts, så ock i sådant tvistemål eller ärende, varmed, utan föregången stämning, hovrätten såsom första domstol tagit befattning. Beslut, varigenom hovrätten utan att skilja målet från sig dömt till värjemålsed, vare i fråga om fullföljd av talan såsom slutligt utslag ansett.

2 §• Har hovrätt i dit instämt tvistemål förklarat sig obehörig eller stäm­ ningen ogill, skall över det utslag klagan föras genom besvär.

3 §. Har underrätt i slutligt utslag meddelat beslut av beskaffenhet att, där det under rättegången givits, särskild klagan däröver varit tillåten, och varder talan mot det beslut i hovrätten fullföljd i sammanhang med

Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 4. 81

klagan i huvudsaken, skall part, som allenast i den sålunda fullföljda sårskilda frågan vill klaga över hovrättens utslag, fullfölja sin talan genom besvär, ändå att målet efter vad till hovrätten inkommit.

4 §• Har i brottmål hovrätt, jämte det utslag meddelats, tillika hänvisat målet till fortsatt handläggning vid annan överrätt, skall i fråga om tid för klagan över det utslag vad i 25 kap. 6 § år stadgat äga motsvarande tillämpning,

5 §• Hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt tvistemål eller ärende rörande penningar eller sådant, som kan i penningar skattas, må ej överklagas, når värdet av vad parten i hovrätten tappat uppenbarligen icke överstiger ettusenfemhundra kronor; rörer målet till någon del sådant, som ej kan i penningar skattas, och har utslaget i denna del gått parten emot, äge han fullfölja målet i dess helhet.

Ö §•

I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning under­ ställt, må ej ändring i hovrättens utslag sökas: av allmän åklagare, där ej justitiekanslern eller ock riksdagens ju­ stitieombudsman eller militieombudsinan finner skäl att själv eller genom annan fullfölja talan i fråga om ansvar för brott, varå straffarbete eller avsättning efter lag kan följa; av målsägande, med mindre hans talan avser ansvar för sådant brott, som nu sagts; av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld eller ställd under fram­ tiden för sådant brott eller dömts till fängelse eller mistning av äm­ bete på viss tid. Utan hinder av vad här ovan är stadgat äge målsägande eller till­ talad fullfölja talan mot hovrättens utslag, där målet rörer annat än an­ svar och utslaget i denna del gått honom emot, dock där fråga är enbart om penningar eller sådant, som kan i penningar skattas, allenast såframt det icke är uppenbart, att värdet av vad parten tappat ej överstiger etttusenfemhundra kronor. Har tilltalad fällts till böter eller vite, soin, en­ samt eller i förening med vad han eljest tappat i penningar eller pennin­ gars värde, uppgå till belopp, som nu sagts, vare honom ej heller för­ ment att fullfölja talan mot utslaget. Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 4 håft. {Nr 4.) 11

82 Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 4.

7 §■ Är enligt 5 eller 6 § parts rätt att fullfölja talan beroende på värdet av vad parten i hovrätten tappat, må vid beräkning av det värde hänsyn icke i något fall tagas till rättegångskostnad.

8 §.

över utslag, varigenom hovrätt utan att döma till värjemålsed visat mål åter till underrätt, må ej klagas; innefattar utslaget prövning av fråga, som inverkar på målets utgång* vare dock part berättigad att där­ emot fullfölja talan i sammanhang med huvudsaken, där denna kommer under Konungens prövning. 9 §• Utslag, varigenom hovrätt i annat mål än sådant, som blivit ome­ delbart i hovrätten anhängiggjort, dömt till värjemålsed, må ej överklagas. Har hovrätt upphävt underrätts beslut, varigenom sådan ed ålagts, däröver må ej heller klagas. 10 §. över hovrätts utslag i fråga, som jämlikt 16 kap. 3 § blivit frän underrätt fullföljd, må ej klagas, utan så är att hovrätten upphävt beslut, varigenom underrätten förklarat sig behörig att upptaga målet. Ej heller i ty fall må dock frågan om underrättens behörighet dragas under Konungens prövning, med mindre målet är sådant, att klaganden, om han hade i hovrätten fullföljt talan i själva saken och dess utslag hade gått honom emot, skulle utan hinder av 5 eller 6 § varit berättigad att överklaga detsamma.

11 §•

Har underrätt beviljat kvarstad eller skingringsförbud eller förordnat om annan därmed jämförlig åtgärd, och varder det beslut av hovrätten upphävt, vare ej klagan över hovrättens utslag tillåten. Har underrätt eljest meddelat beslut i fråga, som i 16 kap. 10 § omförmäles, och varder talan mot beslutet i hovrätten fullföljd, skall i fråga om klagan över hovrättens utslag i tillämpliga delar gälla vad här ovan i 5 och 6 §§ är stadgat. Hovrätts utslag i fråga, som enligt 16 kap. 11 eller 12 § dragits under hovrättens prövning, må ej överklagas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 83

12 §.

I mål, som blivit i hovrätt fullföljt eller dess prövning underställt, vare ej tillåtet emot hovrättens utslag fullfölja talan allenast beträffande rättegångskostnad. 13 §. Menar part i något fall, där enligt 5, 6 eller 9 §, 10 § andra stycket, 11 § andra stycket eller 12 § fullföljd av talan ej må äga rum, att det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, att hans talan varder av Konungen prövad, äge han hos Konungen söka tillstånd till talans fullföljande. Ar fråga om fullföljd av allmänt åtal, må ansökan, varom nu sagts, endast göras av sådan åklagare, som i 6 § omförmäles. Enskild part äge ock i de fall, som i första stycket angivas, söka Konungens tillstånd till talans fullföljande, där han visar, att sådant för honom skulle hava. synnerlig betydelse utöver det fall, varom dömt är.

14 §. Har hovrätt i där anhängigt mål under rättegången meddelat beslut av beskaffenhet, som i 16 kap. 10 eller 11 § sägs, skall talan mot beslutet föras genom besvär; är beslutet meddelat i det slutliga utslaget, skall i fråga om sättet för fullföljd av talan hos Konungen vad för varje fall finnes i 25 kap. 5 § stadgat om klagan över underrätts beslut i sådan fråga äga motsvarande tillämpning.

15 §. 1 fråga om beslut, som i annat fall, än i 14 § avses, blivit av hov­ rätt i där anhängigt mål under rättegången meddelat, skall vad i 25 kap. 7 § är föreskrivet angående där omförmälda. beslut äga motsvarande tilllämpning. 16 §. Finner hovrätt part enligt här ovan givna stadganden vara berättigad att omedelbart fullfölja talan mot utslag eller beslut, som av hovrätten meddelas, skall i utslaget eller beslutet givas parten till känna, huruvida klagan skall av honom föras genom revisionsansökning eller genom be­ svär, samt i förra fallet, huru missnöje skall i hovrätten anmälas, i det senare, inom vilken tid och varest besvär skola ingivas samt vad klagan­ den i övrigt har att iakttaga för fullföljd av sin talan. Ställer sig par­ ten vad sålunda föreskrivits till efterrättelse, må ej frågan om hans rätt

84 Kungl. Maj:ts nåd.. proposition nr 4.

till fullföljd eller om de meddelade föreskrifternas riktighet av motparten dragas under Konungens prövning. I mål, däri någon hålles häktad, skall utslag eller beslut, varom nu är sagt, ofördröjligen genom hovrättens föranstaltande delgivas den häk­ tade, där det ej blivit för honom muntligen avsagt.

17 §.

Finnes part enligt här ovan i 5—12 §§ givna stadganden icke vara berättigad till fullföljd av talan mot slutligt utslag, som av hovrätten med­ delas, give hovrätten i utslaget till känna, att talan däremot ej må av parten fullföljas; utsätte ock det lagrum, enligt vilket utslaget ej må överklagas. År frågan om partens rätt till fullföljd beroende av värdet av vad han i hovrätten tappat, skall vid hovrättens prövning därutinnan bero. 18 §.

Vill part enligt 13 § utverka sig sådant tillstånd, som där omförmäles, fullgöre vad för varje fall är föreskrivet beträffande talans full­ följande och iakttage tillika vad i 28 eller 37 § stadgas. Om sättet för talans fullföljd äge parten på begäran hos hovrätten erhålla under­ rättelse, såsom i 16 § sägs; skall talan fullföljas genom besvär, varde av hovrätten jämväl angivet, huru tillstånd enligt 37 § skall sökas.

19 §.

Den, som vill fullfölja talan mot hovrätts utslag eller beslut, vare, evad han har att söka revision eller anföra besvär, pliktig att hos Ko­ nungens befallningshavande nedsätta ej allenast fullföljdsavgift, etthundrafemtio kronor, utan ock enahanda belopp till säkerhet för den kostnads­ ersättning, som Konungen kan komma att tillerkänna hans motpart. Har i mål, däri flera äga gemensam talan, en av dem nedsatt ovan stadgade belopp, gälle det också för de övriga. Äro i målet flera motparter till den, som klagar, vare han ändock ej pliktig att nedsätta mera än ovan är föreskrivet. Från skyldighet, varom nu sagts, vare kronan fri, så ock i brottmål allmän åklagare samt tilltalad, vilken i målet hålles häktad. Annan till­ talad, som för talan i fråga om honom ådömt ansvar, vare fri från ned­ sättande av fullföljdsavgift. Nedsättning till säkerhet för kostnadsersätt­ ning vare ej av nöden, där enskild motpart ej finnes.

Kungl. Majtig nåd. proposition nr 4. 85

20 §.

Part, som till säkerhet för motpartens kostnadsersättning nedsatt föreskrivet belopp men på grund av fattigdom ej förmått nedsätta stadgad fullföljdsavgift, äge utan hinder därav fullfölja sin talan, såframt han iakt­ tager vad för sådant fall stadgas i 26 § eller 36 § första stycket. Ar part icke i stånd att gälda ens det belopp, som skall tjäna mot­ parten till säkerhet för kostnadsersättning, äge han ändock fullfölja sin talan, såframt Konungen med hänsyn till omständigheterna i målet finner skäl giva tillstånd därtill. Angående vad parten har att iakttaga, när han vill utverka sig sådant tillstånd, skils i 27 § och 36 § andra stycket.

21 §.

Vill part söka revision, åligger det honom att före klockan tolv å tju­ gonde dagen från den dag, då hovrättens utslag gavs, skriftligen hos hov­ rätten anmäla missnöje. Varder ej missnöje sålunda anmält, stånde ut­ slaget fast; och varde förty missnöjesanmälan, som göres senare eller annor­ ledes än nu är sagt, ej upptagen. Den, som i hovrätten fört parts talan, äge utan särskilt bemyndi­ gande å partens vägnar anmäla missnöje. Ej vare nödigt att höra motparten över missnöjesanmälan.

22 §.

Har part rätteligen anmält missnöje, give hovrätten bevis därom med underrättelse om vad parten därutöver har att iakttaga för fullföljd av sin talan. Erfordras enligt 13 § Konungens tillstånd till fullföljd av talan, varde jämväl angivet, huru sådant tillstånd enligt 28 § skall sökas. Ställer sig parten vad sålunda föreskrivits till efterrättelse, må ej frågan om de meddelade föreskrifternas riktighet av motparten dragas under Konungens prövning.

23 §.

Har missnöjesanmälan ej upptagits, äge parten mot beslutet full­ följa talan genom besvär. Ej må särskild klagan föras däröver att missnöjesanmälan upptagits. Fullföljes , talan i målet, äge motparten inom den tid, som för. svaro­ måls avgivande gäller, påkalla prövning av frågan, huruvida anmälan blivit rätteligen gjord.

£6 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

24 §. Är missnöjesanmälan rätteligen gjord, läte hovrätten föi’e utgången av den tid, inom vilken talan skall fullföljas, till Konungen insända hos hovrätten befintliga handlingar i målet.

25 §. Part, som rätteligen anmält missnöje med hovrättens utslag, skall före klockan tolv å fyrtifemte dagen från den dag, då utslaget gavs, in­ ställa sig i Konungens nedre justitierevision samt dit ingiva revisionsinlaga. Vid inlagan foge sökanden ej allenast Konungens befallningshavandes bevis om nedsättning av de i 19 § föreskrivna belopp, utan ock överklagade ut­ slaget jämte bevis om anmält missnöje ävensom underrättens protokoll i målet, såvitt deras insändande ej åligger hovrätten, samt de hos hovrätten förda protokoll. 26 §. Företer sökanden bevis, att han nedsatt föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning, men icke bevis om nedsatt fullföljdsavgift, där sådan avgift enligt 19 § bort nedsättas, åligger det honom att till handlingarna foga av Konungens befallningshavande eller underrätten eller häradshövdingen eller borgmästaren eller kronofogden eller, i mål från Norrbottens eller Västerbottens läns lappmark, länsmannen eller lapp­ fogden i den ort, där sökanden har sitt hemvist, utfärdat intyg, att han icke äger tillgång till gäldande av etthundrafemtio kronor eller efter gäldande därav skulle sakna nödtorftigt uppehälle. Sökes sådant intyg hos myndighet, för vilken sökandens förmögenhetsvillkor icke äro kunniga, uppdrage myndigheten åt trovärdig man att hålla undersökning därom och give sedan intyg, där det prövas kunna ske.

27 §. FÄreter sökanden ej heller bevis om nedsättning av föreskrivet belopp till säkei'het för motpartens kostnadsersättning, och vill han utverka sig Konungens tillstånd att ändock få fullfölja sin talan, skall ansökan därom jämte sådant intyg om fattigdom, som i 26 § föreskrives, inom den i 25 § stadgade tid ingivas till nedre justitierevisionen.

28 §. Där den, som söker revision, enligt 13 § icke utan Konungens tillstånd äger fullfölja talan, åligger det honom tillika att inom den i 25 §

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 87

stadgade tid ingiva ansökan om sådant tillstånd och dåri angiva de skål, varå ansökningen grundas. Andra skäl komma ej under bedömande.

29 §. Finner vid prövning av ansökan, som i 27 eller 28 § oinförmäles, Konungen nödigt att höra motparten över ansökningen, skall vad i 27 kap. 6—14 §§ är för hovrätt stadgat i tillämpliga delar gälla. Bifalles ansökningen, meddelar Konungen tillika föreskrift, huru sökanden, där han vill njuta tillståndet till godo, har att delgiva motparten beslutets

30 §. Försummar part, som anmält missnöje, att inom den i 25 § stad­ gade tid inställa sig eller ingiva revisionsinlaga, stånde hovrättens utslag fast, där ej inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätter Konungen ny tid. Vad nu är stadgat skall ock gälla, där sökanden icke inom den i 25 § stadgade tid ingivit bevis om nedsättning av de i 19 § föreskrivna belopp eller i stället iakttagit vad uti 26 och 27 §§ är för särskilda fall föreskrivet. Har i fall, som i 28 § avses, ansökan om tillstånd icke in­ givits inom föreskriven tid, vare ock lag, som i första stycket sägs. Varder ansökan, som i 27 eller 28 § sägs, avslagen, stånde över­ klagade utslaget fast. 31 §. Har den, som söker revision, icke ingivit överklagade utslaget eller bevis om anmält missnöje, eller har han underlåtit att ingiva underrättens eller hovrättens protokoll i målet, skall sökanden hava förlorat sin talan, såframt icke det felande är hos Konungen tillgängligt, då målet företages till avgörande. 32 §. Svaranden skall inställa sig i nedre justitierevisionen sist å fjortonde dagen från den dag, då sökanden senast bör där tillstädeskonuna. Har sökanden enligt 27 eller 28 § sökt Konungens tillstånd till fullföljd av talan, skall tiden för svarandens inställelse räknas från den dag denne erhållit del av beslut, varigenom sådant tillstånd beviljats. Inställer sig svaranden ej inom sagda tid, have sedan ej rätt att varda hörd i målet, med mindre laga förfall visas inom samma tid. Visas förfall, utsätter Konungen ny tid.

88 Kung 1. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Ändå att svaranden ej inställt sig i rätt tid, äge han framställa jäv mot vittne, som hos Konungen åberopas.

33 ■§.

Vad i 26 kap. 9, 10, 11, 12, 13 och 14 §§ är stadgat angående mål, som efter vad till hovrätt inkommit, skall äga motsvarande tillämp­ ning i fråga om mål, som genom revisionsansökning dragits under Konun­ gens prövning.

34 §.

Utebliver part, som anmält missnöje, och vill motpart, som inställer sig inom den för svaromåls avgivande stadgade tid, njuta ersättning för sin kostnad, söke det skriftligen hos Konungen sist å trettionde dagen efter utgången av den tid.

35 §.

Besvär över hovrätts utslag eller beslut skola till nedre justitierevisionen ingivas före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, då ut­ slaget eller beslutet gavs. Vid besvären foge klaganden ej allenast Ko­ nungens befallningshavandes bevis om nedsättning av de i 19 § föreskrivna belopp, utan ock överklagade utslaget eller beslutet samt underrättens och hovrättens i målet förda protokoll, såvitt deras insändande ej åligger hov­ rätten efter ty i 40 § sägs. Part, som i målet hålles häktad, äge till Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet ingiva sina besvär; och varde, där ej utslaget eller beslutet blivit av hovrätten muntligen avsagt för parten, tiden för besvärens ingivande för honom räknad från den dag ut­ slaget eller beslutet delgavs honom. Har hovrätt i där anhängigt mål meddelat beslut om någons häk­ tande eller kvarhållande i häkte eller hämtande till rätten, vare klagan över sådant beslut ej inskränkt till viss tid.

36 §.

Företer klaganden bevis, att han nedsatt föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning, men icke bevis om nedsatt fullföljdsavgift, där sådan avgift enligt 19 § bort nedsättas, gälle vad i 26 § är stadgat.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 89

Företer klaganden ej heller bevis om nedsättning av föreskrivet be­ lopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning, och vill han utverka sig Konungens tillstånd att ändock få fullfölja sin talan, skall ansökan därom jämte sådant intyg om fattigdom, som i 26 § föreskrives, inom den i 35 § stadgade tid ingivas till nedre justitierevisionen.

37 §.

Där klaganden enligt 13 § icke utan Konungens tillstånd äger fullfölja talan, åligger det honom tillika att inom den i 35 § stadgade tid ingiva ansökan om sådant tillstånd och däri angiva de skäl, varå an­ sökningen grundas. Andra skäl komma ej under bedömande.

38 §.

Vad i 25 kap. 10 § är för där avsett fall stadgat skall äga mot­ svarande tillämpning i fråga om klagan över utslag, som av hovrätt med­ delats; och gälle i ty fall icke vad här ovan i detta kapitel är stadgat om inskränkning i parts rätt att fullfölja talan.

39 §. Varda ej i mål, som skall genom besvär inom viss tid hos Ko­ nungen fullföljas, besvär inom den tid ingivna, stånde hovrättens utslag eller beslut fast, där ej inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätter Konungen ny tid. Vad nu är stadgat skall ock gälla, där klaganden icke inom den i 35 § stadgade tid ingivit bevis om nedsättning av de i 19 § föreskrivna belopp eller i stället iakttagit vad uti 36 § är för särskilda fall föreskrivet. Har i fall, som i 37 § avses, ansökan om tillstånd icke ingivits inom före­ skriven tid, vare ock lag, som i första stycket sägs. Varder ansökan, som i 36 § andra stycket eller 37 § sägs, avslagen, stånde överklagade utslaget eller beslutet fast.

40 §.

När besvär inkommit, skola genom nedre justitierevisionens försorg från hovrätten infordras därstädes befintliga handlingar i målet. Ar kla­ ganden i målet häktad, skola jämväl felande protokoll och utslag in­ förskaffas. Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 4 häft. (AV 4.) 12

90 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

41 §.

Har klaganden icke ingivit överklagade utslaget eller beslutet, eller har han underlåtit att ingiva underrättens eller hovrättens protokoll i må­ let, skall han hava förlorat sin talan, såframt icke det felande är hos Konungen tillgängligt,, då målet företages till avgörande.

42 §.

Finnes någon böra höras över besvär, som hos Konungen anförts, eller över annan inlaga, som i målet ingivits till Konungen, skall vad i 27 kap. 6—14 §§ är för hovrätt stadgat i tillämpliga delar gälla. Dock skola, vid delgivning av besvär, jämväl hovrättens protokoll och utslag i målet samt de i hovrätten av klaganden ingivna handlingar, över vilka motparten ej lämnats tillfälle att yttra sig, delgivas honom. Har klaganden erhållit Konungens tillstånd att fullfölja sin talan, skall, där delgivning av besvären äger rum, jämväl Konungens beslut del­ givas motparten.

43 §.

Gör Konungen ändring i hovrätts utslag eller beslut i mål, som ome­ delbart i hovrätten anhängiggjorts, eller varder i annat mål ändringssökandet i allo eller i huvudsakliga delar bifallet, förordnar Konungen tillika, att part, vars ändringssökande sålunda bifallits, äger återbekomma nedsatt fullföljdsavgift. Gives ej sådant förordnande, tillfaller avgiften kronan. Menar part, som nedsatt fullföljdsavgift, att sådan rätteligen ej skolat av honom gäldas, äge han, intill dess målet blivit avgjort, framställa yr­ kande om avgiftens återfående. Om och i vad mån belopp, som part nedsatt till säkerhet för mot­ partens kostnadsersättning, må lyftas av honom eller motparten, därom för­ ordnar ock Konungen.

44 §.

Har någon blivit av hovrätt dömd till döden, skall målet, i vad det honom rörer, underställas Konungens prövning. I ty fall läte hovrätten, inom en månad från den dag utslaget meddelades, till Konungen insända hovrättens protokoll och utslag i målet samt övriga därtill hörande hand­ lingar.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 91

Vad här ovan är om besvärsmål stadgat gälle ej om underställnings­ mål, utan skall å sådant mål vad i 27 kap. 17 § sägs äga motsvarande tillämpning. Då mål underställes Konungens prövning, give hovrätten till känna, vad part har att iakttaga, där han vill avgiva påminnelser i målet.

45 §.

Vad i 26 och 27 kapitlen är stadgat i fråga om förhörs anställande i hovrätt äge motsvarande tillämpning, där i något mål Konungen finner nödigt, att till vinnande av upplysning rörande viss omständighet förhör med parterna hålles. 46 §.

Har i mål, som dragits under Konungens prövning, förlikning mel­ lan parterna träffats, eller varder, efter det part jämlikt 21 § anmält miss­ nöje med hovrätts utslag, förlikning ingången innan målet hos Konungen fullföljes, ankomme på Konungen att förlikningen stadfästa.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1915; dock att i fråga om fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tillämpning. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som blivit ersatt genom bestämmelse i denna lag, skall denna i stället tillämpas.

92 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Bil. B.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 49 och 230 §§ utsökningslagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

49 §.

Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt om återvinning enligt 12 kap. rättegångsbalken, eller har någon enligt 25 kap. 10 § eller 30 kap. 38 § samma balk yrkat ogillande av dom, som eljest bör såsom laga kraftvunnen anses, gånge utan hinder därav domen i verkställighet såsom laga kraftvunnen, såvitt ej rätten, där talan är anhängig, annor­ ledes förordnar. Verkställighet av hovrätts dom, mot vilken enligt domen talan icke må fullföljas av motparten till den, som sökt verkställighet, må ock äga rum utan hinder därav, att motparten sökt Konungens tillstånd till fullföljd av talan eller utan ansökan om sådant tillstånd överklagat domen; visar motparten, att sökt tillstånd beviljats, skall vad eljest gäller om verkställig­ het av icke laga kraftägande dom lända till efterrättelse. Ej må ansökning om resning hindra doms fullbordan.

230 §.

Hovrätts utslag i mål, varom i 2 kap. sägs, må ej överklagas. Har i annat utsökningsmål hovrätt meddelat utslag, varigenom målet visats åter till överexekutor eller utmätningsman, skall vad i 211 § finnes stadgat för där avsett beslut om återförvisning äga tillämpning.

Kungl. Majtfs nåd. proposition nr 4. 93

I fråga om klagan över slutligt utslag, som eljest i utsökningsmål meddelats av hovrätt, skall vad i 30 kap. rättegångsbalken är stadgat om klagan över hovrätts utslag i mål, som från underrätt fullföljts genom be­ svär, äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1915; dock att i fråga om fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tillämpning.

94 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Bil. C.

Förslag

till

Lag

angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar.

Med upphävande av lagen den 26 maj 1909 angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar förordnas som följer:

1 §• Kungl. Maj:ts högsta domstol skall utgöras av tjugufyra justitieråd, av vilka tre, enligt vad därom är särskilt stadgat, tjänstgöra i lagrådet. Högsta domstolen arbetar på avdelningar, på sätt nedan sägs.

2 §• o Åtta veckor varje år skall högsta domstolen arbeta på en avdelning, tjugunio veckor på tre avdelningar och under den övriga tiden av året utom övliga jul- och påskferier på två avdelningar. Därjämte skall högsta domstolen under den tid av året, då sådant finnes erforderligt, upprätthålla den tjänstgöring, som av bestämmelserna i 3 § påkallas. 3 §. I fall, då tillstånd av Konungen är i lag stadgat såsom villkor för måls dragande under Konungens prövning, ankoinme det på en särskild avdelning av högsta domstolen, bestående av tre ledamöter, att pröva och avgöra ansökan om sådant tillstånd. Yppa sig inom avdelningen olika meningar, skall ansökningen bifallas, såframt två av de ledamöter, som deltagit i prövningen, äro därom ense.

Kungl. Maj:ts nåd. ■proposition nr 4. 95

4 §■

Med undantag, som i 3 § sägs, äro högsta domstolens avdelningar lika behöriga att upptaga de till högsta domstolens handläggning hö­ rande ärenden, vilkas fördelning endast beror av den ordning, vari de enligt gällande föreskrifter anmälas.

5 §■

Med iakttagande av vad ovan är föreskrivet äga de i högsta domstolen tjänstgörande justitieråden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

6 §■

Angående måls handläggning i vissa fall av högsta domstolens av­ delningar samfällt är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1915. Stadgandet i 2 § första stycket skall dock ej tillämpas före ingången av år 1916; skolande högsta domstolen intill nämnda år arbeta å avdelningar på sätt i lagen den 26 maj 19U9 är stadgat.

96 Kungl. May.ts nåd. proposition nr 4.

Bil. I).

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 103 § i lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar ocli rättegången därstädes.

Härigenom förordnas, att 103 § i lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes skall erhålla följande ändrade lydelse:

103 §.

I avseende å rättegång vid krigsdomstol och verkställighet av dess utslag skall i allt, varom ej i denna lag eller i annan lag eller författ­ ning är särskilt stadgat, lända till efterrättelse vad i fråga om rättegång vid allmän domstol och verkställighet av dess utslag finnes föreskrivet, där det tillämpligt är. 1 fråga om fullföljd av talan mot utslag eller beslut, som meddelats av krigsöverdomstol, skall vad i allmän lag är stadgat om fullföljd av talan mot hovrätts beslut i tillämpliga delar gälla, såvitt det ej strider mot de i denna lag givna bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916; dock skola i fråga om mål, som då äro arihängiga, stadgandena i 11 § av lagen den 23 oktober 1914 om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt vad i avseende därå iakttagas skall lända till efterrättelse.

STA D

komna

rsma!

1891 91 93 9L 95 96 97 98 99 1900 01 02 03 Oh- 05 06 07 08 09 1910 II ____ 18 _____

I

-------r

5 u.m

ma tsoo

-------h 2 * 69 /

0

/ it oa

-------r i

----- 2300 i- — ,• £ 28 +

/ ___ •— 2200

/

/

2/00 i

i

2000

— H *2 1939 i

* vt /« / \ -i -------1 1900 0 — • 16*7 / / /« os / \• /

V----- 1800 N, > \ — it y 1777 / \

/ 0 X / 1700 --- / /

165 / /« / * 08 /— 1600 \ V-------------------- — 1 t N. / \ /

t \ 1511 / 197 ms s / 1500

------- ------- K ------ ■•v ! / *t *79 __

* 67 \ 18 ,K /* J / • 06 /. 139 / / ™ /. 180 . ^ •l*W i*oo

\ / » r ------- ------- / /367 */

!■

32 \l /. 23 V —/l

V

\

/

58 i / \ . , / 1511 1300 ' •et leo

XJ\

0 —------- — "• — ■■ 287 \/ •36 / 1257 *

//

123 mc 206 fry i ef* vj ,232 1200 yn 9 i 1197 —f—V r /tf/ //85

• J 179 ~7, '*\j hb * ne* X" * / / 5 63 11 « W 9 • \ noo v

V \

i .Joi* ------\ W 6 E l ' \ / 062 0*6 BOO . 035 ms 025 1000 S JO ^ *\ / i e*

X ,/so* 900 II 19 r

101 _____ 103 arbetsveckor.

82 —*'/// 1905 V, / 9/0

66

75 1897 (eftermiddagstjänstgöring om måndagarna dec. 1891 - dec. 1893)

_____ (fattigvårdsmål, '/t 1895)

___________________ ___________ (nya full Följ ds lagen, '71912)

(laggranskning rn.m. ie/s/909)

Stadga *3//ol860: !6 ledamöter, 66 arbetsveckor.

Lag *b/3 1897: 18 » , 88 » (i kraft '/ b 1897).

II e% 1905: H h , 101. » ( » '7u 1905).

II S6/5 1909: 8! (t 3) » , 103 n ( O 1910).

Lag ,B/S 1895: H.D. befriades från tattigvårdsmå/en (i kraft •/, 1895). n '% 1901: Revisionsskillingen höjdes från 100 till 150 kr.. Inskränkning / allmän åklagares fullföljdsrätt. - Flertalet s. k. prestanda borttog os (i kraft '/, 1902). ht. D. befriades Från laggranskningen samt vissa ansökn/ngsärenden o ett besvärs­ Lagar u/s 1909: mål fi kraft samma dag).

GBÖSRAlsT liTÖCR. AtJÉTALT

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 97

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen den 23 decem­ ber 1914 .

Närvarande:

Justitieråden T homasson ,

S vedelius ,

Regeringsrådet O C? T hulin 7 , Justirierådet friherre L eijonhufvud .

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedeparternentsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 26 november 1914, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över upp­ upprättade förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken, lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen, lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdel­ ningar, och lag om ändrad lydelse av 103 § i lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes. Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsfiskalen K. J. D. Schlyter.

Lagrådet yttrade: Att de åtgärder, som under de senaste årtiondena tid efter annan vidtagits för avhjälpande av långsamheten i högsta domstolens rätts­ skipning, icke medfört ett tillfredsställande resultat, beror för visso ej ensamt därpå, att antalet inkommande mål år efter år ökats i större mån än som kunnat förutses. Då man på grund av den nuvarande ge­ staltningen av rättegången i första och andra instans varit utesluten från den utväg, som otvivelaktigt är den enda fullt rationella, eller att in­ skränka högsta domstolens prövning till själva rättsfrågan i målet, har Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 4 käft. (Nr 4.) 13

98 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

man varit hänvisad till medel, mot vilka vart för sig invändningar icke utan allt fog kunnat göras gällande. Härav har helt visst alstrats be­ nägenhet att underskatta faran; man har intalat sig, att olägenheterna skulle kunna avlägsnas utan genomförande av anordningar, som synts mindre tilltalande, och man har fördenskull stannat vid åtgärder, i fråga om vilka man icke haft rätt att tro och näppeligen heller trott, att de skulle föra till målet. Den nuvarande ställningen framgår med all tydlighet av de sta­ tistiska data, som innehållas i handlingarna. För en var torde det klart framstå, att man i själva verket kommit till en punkt, då det skulle inne­ bära en allvarlig samhällsvåda att dröja med vidtagande av synnerligen kraftiga åtgärder för att råda bot mot missförhållandena. Insikten härom synes böra ena de stridiga meningar, som under det föregående arbetet städse framträtt och motverkat möjligheten att komma fram till ett nöj­ aktigt resultat. De nu föreslagna anordningarna avse dels att minska tillström­ ningen av mål till högsta domstolen och dels att öka domstolens arbets­ produkt. Av de i förra hänseendet tillgripna medlen är naturligtvis in­ förandet av en summa revisibilis det viktigaste. Härav beror i själva verket förslagets effektivitet. Då frågan om avskärande av fullföljdsrätten på sådan grund tidigare varit föremål för prövning, har den från flera håll framkallat gensagor. Vad departementschefen i sitt yttrande till stats­ rådsprotokollet anfört till bemötande av gjorda invändningar synes lag­ rådet äga full giltighet. För den, som på nära håll inhämtat kännedom, hurusom obetydliga tvistefrågor dragas genom alla instanser, hurusom rät­ ten därigenom under lång tid förhålles en part och kostnader åsamkas honom samt jämväl klaganden själv tillskyndar sig utgifter, vilka icke stå i rimlig proportion till den utsikt att få en oftast ganska betydelselös änd­ ring, som eu eller annan gång blir en verklighet, lärer det stå klart, att lagstiftaren ingalunda kan med fog beskyllas för att hava kränkt grund­ satsen om allas likhet inför lagen, om han tvingar samhällsmedlemmen till ett handlingssätt, som i stort sett bäst tillgodoser dennes egna intressen. Mot de i övrigt föreslagna medlen till minskning av högsta dom­ stolens arbetsbörda har lagrådet ej heller något att erinra. Vad därefter angår anordningarna för att öka domstolens arbetsprodukt avse dessa en utsträckning av det nu förekommande arbetet på femmansavdelning. Vid tidigare förslags framläggande hava mot en dylik föränd­ ring gjorts allvarliga anmärkningar. Så uttalades den 16 december 1910 vid behandling av löneregleringskommitténs förslag angående nedre justitierevisionen enhälligt av högsta domstolens ledamöter, att den ifrågasatta

Kungl Maj:ts nåd. proposition nr 4. 99

förändringen vore förknippad med väsentliga olägenheter. För beredande av nödig auktoritet åt den högsta instansens domar vore det av betydelse, att i allmänhet antalet av de i ett mål dömande ej sattes så lågt som till fem. Ur rättsenhetens synpunkt vore det av vikt, att ledamöterna icke i ån större omfattning än dittills splittrades på olika avdelningar. Och an­ geläget vore även, att ej antalet föredragande i högsta domstolen be­ hövde ytterligare ökas, då sådant lätt skulle nödvändiggöra en uppen­ barligen betänklig nedsättning av anspråken på föredragandenas kvalifika­ tioner. Detta samstämmiga yttrande av dem, som på grund av vunnen er­ farenhet känna förhållandena, torde icke kunna jävas av någon och kunna motsägas endast av den, som saknar verklig insikt i dessa stycken. Då lagrådet oaktat de framhållna olägenheterna ansett sig kunna med hänsyn till det allvarliga läget förorda förslaget i denna del, vill emellertid lag­ rådet kraftigt betona, att detta skett allenast under förutsättning, att icke nå^ot efteraåves i de föreslagna åtgärderna för minskning av antalet inkommande mål och att således femmanstjänstgöringen endast tår proviso­ risk natur under den tid, som åtgår för avarbetande av förefintlig balans. Skulle det befinnas, att detta provisorium, som enligt gjorda beräkningar dock komme att fortfara en avsevärd tid, på grund av ökad till­ strömning av mål kunde befaras bliva utsträckt än längre, böra enligt lagrådets tanke ofördröjligen, när farhåga därutinnan framträder, andra åtgärder vidtagas, så att provisoriets upphörande inom förutsatt tid blir verklighet. För vinnande av säkerhet i sistberörda hänseende och för att om möjligt förkorta tiden för oinförmälta provisoriska anordning torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke redan nu ytterligare åtgärder till arbets­ bördans minskande borde åvägabringas. Så synes det icke möta oöver­ stigliga svårigheter att befria högsta domstolen från handläggningen av lösdrivarmålen och förlägga densamma till regeringsrätten. Att i fråga om utvisningsärenden högsta domstolen med hänsyn till deras administra­ tiva natur och jämväl på grund av särskilda förhållanden icke borde där­ med taga befattning, har lagrådet i tidigare yttrande framhållit. Från fullföljd i högsta instans borde ock kunna avskäras alla mål angående disciplinstraff, som enligt strafflagen för krigsmakten ålagts av befälhavare. Även beträffande nådemålen skulle utan tvivel i fall av oundgängligt be­ hov någon lättnad i arbetsbördan stå att vinna. De anmärkningar mot detaljer i förslagen, till vilka lagrådet funnit anledning, upptagas härnedan under särskilda paragrafer.

100 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Förslaget till lag om ändrad lydelse ay 30 kap. rättegångsbalken.

5 §.

Såsom undantag från huvudregeln, att talan i tvistemål eller ärende rörande penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, ej må full­ följas hos Konungen, när värdet av vad parten i hovrätten tappat uppen­ barligen icke övei’stiger 1,500 kronor, har upptagits det fall, att målet till någon del rörer sådant, som ej kan i penningar skattas, och utslaget därutinnan gått parten emot; i sådan händelse skall han äga att fullfölja målet i dess helhet. Enligt ordalagen skulle sålunda i dylikt fall partens rätt till fullföljd i förra delen vara utesluten, om ej ändring av honom söktes beträffande den senare. Med en sådan regel, enligt vilken partens behörighet att klaga vore beleende av ändringssökandets beskaffenhet, koinme man i strid med den princip, som ligger till grund för huvud­ regeln och som innebär, att målets utgång i hovrätten är ensamt avgörande för fullföljdsrätten. Med hänsyn härtill torde åt stadgandet i fråga böra givas en något ändrad lydelse, så att under de i övrigt angivna förutsätt­ ningarna parten må äga att fullfölja målet vare sig i dess helhet eller endast delvis. Lagrådet vill ifrågasätta, huruvida icke summa revisibilis borde sät­ tas till 1,500 kronor i stället för, såsom enligt förslaget skett, till närmast högre belopp. En sådan jämkning vore väl i sak utan betydelse men torde för enkelhetens skull vara att förorda.

6 §•

I det tidigare till högsta domstolen remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken var rätten att söka ändring i hovrätts utslag så i tvistemål som brottmål regelmässigt satt i beroende av det anspråk, varom talan fullföljdes. Endast beträffande tilltalad gällde en härifrån i viss mån avvikande regel; för honom skulle rätten att full­ följa talan i ansvarsfrågan vara beroende på beskaffenheten av det brott, varom hovrätten dömt. Med anledning av hemställan från högsta domstolen vidtogs härutinnan i propositionen till 1907 års riksdag den ändring, att i fråga om yrkanden, som rörde penningar eller sådant, som kunde i penningar skattas, icke omfattningen av ändringssökandet utan värdet av vad parten i hovrätten tappat lades till grund för rätten att fullfölja talan

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 101

hos Konungen. Härigenom vanns, bland annat, den fördelen, att hov­ rätten redan i samband med utslaget kunde giva besked, huruvida talan i målet finge fullföljas eller icke. Mot denna fördel ansågs det vara av mindre betydelse, om lagens effektivitet i någon mån minskades, därigenom att part i vissa fall skulle hos Konungen fullfölja talan i mindre omfatt­ ning, än han gjort gällande i hovrätten. Det nu till lagrådet remitterade förslaget intager i förevarande av­ seende enahanda ståndpunkt som 1907 års förslag. I fråga om förutsätt­ ningarna för full följdsrätten i brottmål föreligger alltså enligt det nu frarnlao-da förslaget liksom enligt det föregående den väsentliga åtskillnad mellan åklagare och målsägande, å ena, samt tilltalad, å andra sidan, att åklagares och målsägandes fullföljda talan skall upptagas till prövning, endast om den avser ansvar för brott av angivet slag, medan däremot för tilltalad icke ändringssökandets omfattning utan allenast innehållet av hovrättens utslag skall äga betydelse för fullföljdsrätten. Det synes lagrådet knappast föreligga skäl för upprätthållandet av denna åtskillnad. Aven för åklagare och målsägande borde beskaffenheten av den talan, varom hovrätten dömt, vara avgörande för deras rätt att överklaga utslaget, för åklagare naturligtvis med iakttagande av vad para­ grafen härom i övrigt innehåller. Härigenom skulle överensstämmelse även vinnas med reglerna för fullföljdsrätten i tvistemål och ansökningsärenden, så att förslaget i dess helhet koinme att härutinnan vila på enhet­ lig grund. Genom en dylik anordning undvekes jämväl den oegentligheten, att exempelvis en målsägande, som jämlikt 16 § av hovrätt erhållit hänvisning till fullföljd av talan och ställt sig de meddelade föreskrifterna till efterrättelse, i allt fall, på den grund att han endast i begränsad om­ fattning överklagat hovrättens utslag, skulle vid målets avgörande förklaras hava förlorat sin talan. En sådan utgång kunde näppeligen anses stå i full överensstämmelse med det i sistnämnda paragraf givna stadgandet att, om besvärshänvisningen iakttagits, frågan om partens rätt till fullföljd ej finge av motparten dragas under Konungens prövning. Den nu ifråga­ satta ändringen torde beträffande den eftersträvade minskningen av antalet fullföljda mål vara av ringa eller ingen betydelse; bibehålies förslaget oför­ ändrat, lärer väl därav i allmänhet föranledas, att i sådana fall, där parten i själva verket avser att få ändring allenast i en viss del, han i allt fall fullföljer talan i målet i dess helhet för att därigenom kunna bringa den åsyftade frågan under högsta domstolens bedömande. Lagrådet hemställer på grund härav, att förevarande paragraf i nu angiven riktning omarbetas.

102 Kungl. Maj:ts nåd. 'proposition nr 4.

7 §•

Då det synes oegentligt, att fullföljdsrätten skall kunna röna infly­ tande av rättegångens kortare eller längre varaktighet därigenom att under tiden efter anhängiggörandet upplupen ränta å omstämt kapitalbelopp tages i beräkning vid uppskattningen av värdet, hemställes om upptagande av ett stadgande därom att dylik ränta ej må vid värdeberäkningen komma i betraktande.

9 §•

Förslaget att utestänga från fullföljd i vanlig ordning alla mål, vari hovrätt såsom andra instans dömt till värjemålsed, är visserligen ägnat att väcka betänkligheter av principiell natur. Med hänsyn till de skäl, departementschefen till stöd för förslaget åberopat, har lagrådet emellertid icke ansett sig böra avstyrka genomförandet av ett sådant lörbud. Där­ emot kan lagrådet icke dela departementschefens uppfattning, att med utslag av ovan angivna art böra i förevarande avseende likställas hovrätts utslag, varigenom underrätts beslut om edgång upphävts. En dylik an­ ordning skulle icke sällan leda till ett väsentligt fördröjande av målets slutliga avgörande, då högsta domstolen naturligtvis i allt fall skulle vara oförhindrad, att om senare själva målet dit fullföljdes, däri döma till värjemålsed. Lagrådet hemställer förty, att den genom senare punkten i paragrafen gjorda inskränkning i fullfölj dsrätten icke måtte bibehållas.

16 §.

Det synes lagrådet lämpligt, att i den hänvisning, som jämlikt före­ varande paragraf skall i besvärsmål meddelas rörande vad part, som med utslaget icke åtnöjes, har att iakttaga för fullföljd av sin talan, jämväl utsättes, att talan mot utslaget allenast beträffande rättegångskostnad jäm­ likt 12 § icke är tillåten. En erinran härom synes i så fall böra lämnas i förevarande paragraf. Iakttages detta, bör naturligtvis motsvarande tilllägg göras även i 22 §. Skulle lagrådets ovan under 6 § gjorda hemställan icke vinna bifall, synes ett ytterligare tillägg till 16 § böra ske, varigenom föreskrives upp­ tagande i besvärshänvisningen av en erinran för åklagare eller målsägande, i vilken omfattning talan skall fullföljas för att kunna komma under högsta domstolens prövning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 103

17 §.

Enligt förslaget åligger det hovrätten, då den meddelar utslag i ett mål, att i utslaget tillkännagiva, huruvida talan däremot får fullföljas eller icke. Hovrättens avgörande härutinnan har emellertid icke för varje fall samma verkan. Har hovrätten funnit fullföljdsrätt vara för handen, län­ der detta alltid till efterrättelse; förnekas däremot en part rätt att full­ följa talan, blir detta gällande endast under förutsättning att hovrättens avgörande finnes stå i överensstämmelse med de givna lagbuden. Endast så till vida är parten inskränkt i sin fullföljdsrätt, att där denna är bero­ ende av värdet av vad han i hovrätten tappat, hovrättens prövning därutinnan skall bliva slutgiltig. Föreskrifterna innebära således, att en part, som av hovrätten vägrats att fullfölja talan, alltid är berättigad påkalla högsta domstolens prövning, huruvida ett tvistemål rörer penningar eller sådant, som kan i penningar skattas, eller om en ansvarstalan avser ett sådant brott, att fullföljdsrätt är enligt lag medgiven. Det kan visserligen förutsättas, att där hovrätten förklarat en part obehörig att fullfölja talan, endast i sällsynta undantagsfall parten komme att direkt överklaga ett dylikt avgörande. Han väljer tvivelsutan, om han vill gå vidare med målet, den anvisade dispensvägen. Men dis­ pensansökningen skall enligt förslaget fogas vid en inlaga om ändrings sökande. I varje fall av dispensbegäran föreligger alltså en inlaga, vari målet fullföljes. Under sådana förhållanden är saken icke avgjord genom beslutet rörande dispensansökningen. Den avdelning av högsta domstolen, till vilken målet kommer efter dispensansökningens behandling, har förty att pröva, huruvida icke enligt lag fullföljdsrätt tillkommer parten. Strängt taget borde en sådan prövning föregå dispensansökningens behandling. Den, som har laglig rätt att fullfölja, bör på sådan grund och icke till följd av dispens vinna prövning av sina påståenden. Det är sålunda oriktigt att, såsom i 30 och 39 §§ är uttalat, hovrättens utslag står fast, om dispensansökningen avslås. Denna följd inträder först om därjämte hovrättens vägran av fullföljdsrätt finnes lagligen grundad. Den föreslagna anordningen i omförmälta hänseende synes emellertid innebära så stora olägenheter, att densamma icke bör upprätthållas. För att högsta domstolen skall kunna bedöma, huruvida ett mål rörer penningar eller penningars värde eller ock något, som ej kan skattas i penningar, erfordras uppenbarligen föredragning av målet åtminstone till någon del. I fråga om brottmål, där ingalunda sällan ansvarsyrkandena framställas i ganska obestämd form och där brottets rätta karaktäriserande ofta förut­ sätter kännedom om de omständigheter, under vilka den påstådda brotts­

104 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

liga handlingen förövats, vore det att befara, att, föredragningen under­ stundom bleve tämligen vidlyftig. Föredraganden skulle för övrigt icke på förhand kunna alltid avgöra, i vilken omfattning föredragning komme att påkallas, och för all säkerhets skull komme han tvivelsutan att nedliio-o-a mera arbete på promemorieskrivningen än som borde krävas. Det syfte, man velat vinna, skulle enligt lagrådets mening i avsevärd mån motverkas genom den ifrågasatta anordningen. Sedan dispensansökning avslagits, bör målets behandling å en dömande avdelning av högsta dom­ stolen bliva så att säga endast en formell åtgärd, som icke kräver någon tid. Enligt lagrådets tanke bör fördenskull hovrättens avgörande bliva slutgiltigt även i sådana fall, då hovrätten förklarat full följ <1 srätt icke tillkomma en part. Någon betänklighet att vidtaga en dylik ändring i förslao-et synes icke föreligga. Svårigheterna att härutinnan träffa ett riktigt avgörande lära åtminstone icke vara större än då det gäller att bestämma, huruvida summa revisibilis är uppnådd. Då i rättsenhetens intresse fullföljd borde medgivas, skulle jämväl här dispensvägen stå öppen. Vad dispensfrågan härvidlag beträffar, skulle från synpunkten att erhålla vägledande prejudikat det uppenbarligen vara fördelaktigt, om dispensmedgivandet kunde inriktas direkt på prövningen av fullföljdsrätten. Men vid en dylik anordning skulle å andra sidan uppkomma av­ sevärda olägenheter. Dispensavdelningen finge antingen först släppa fram fullföljdsfrågan och därefter, om domstolen funne hovrättens vägran av fullföljd oriktig, behandla ansökningen om dispens med hänsyn till själva målets beskaffenhet, eller ock giva alternativa beslut. I förra fallet skulle dubbel behandling inom domstolen bliva av nöden och i det senare bleve motparten betungad med en måhända ej erforderlig’ inställelsekostnad. För lagrådet synes det fördenskull icke tillrådligt att i lagen upptaga särskilda bestämmelser om dispens beträffande själva fullföljdsrätten utan låta för­ hållandena därutinnan falla under de allmänna dispensreglerna. Aven på sådant sätt torde nödiga upplysningar för vinnande av enhetlig rätts­ tillämpning kunna meddelas hovrätterna. Lagrådet hemställer fördenskull, att förslaget måtte omarbetas i en­ lighet med vad ovan anförts. Vinner denna hemställan bifall, synes därav föranledas en jämkning i avfattningen av andra stycket i 49 § utsökningslagen, vilket uppenbarligen formulerats med hänsyn ti il rättegångsförslagets ställning till fullföljdsfrågan.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 105

29 §.

Enligt 32 § skall i sådana tvistemål, däri sökanden endast under förutsättning av dispens äger fullfölja talan hos Konungen, tiden för sva­ randens inställelse räknas från den dag denne erhållit del av det beslut, varigenom sådant tillstånd beviljats. I anslutning härtill har i senare punkten av förevarande paragraf stadgats, att då dispensansökning bifalles, tillika skall meddelas föreskrift, huru sökanden, där han vill njuta till­ ståndet till godo, har att delgiva motparten beslutet. Meningen är uppenbarligen, att meddelandet av dessa föreskrifter skulle ankomma på högsta domstolens dispensavdelning, vilken sålunda med avseende å innehållet av dessa föreskrifter skulle hava fullkomligt fria händer och väl förty borde lämpa dem efter omständigheterna i varje särskilt fall. Det synes emellertid lagrådet mindre lämpligt, att dispens­ avdelningen skulle vara besvärad med dylikt arbete. I lagen böra före­ skrifter vara meddelade angående tiden och sättet för delgivningen samt påföljden av underlåtenhet att ställa sig delgivningsbeslutet till efter­ rättelse ävensom vara fastslaget, att svaranden skall erhålla erinran om vad han i anledning av delgivningen har att iakttaga. Då en hänvis­ ning liknande den i första punkten förekommande torde i väsentliga delar vara tillfyllest och endast avvikelser från vad genom hänvisningen stadgas lära behöva närmare angivas, torde några vidlyftiga regler genom en sådan anordning icke vara erforderliga. Lagrådet hemställer därför, att senare punkten i paragrafen i nu angiven riktning omarbetas. I samband härmed synes en ändring böra göras jämväl i senare punkten av första stycket i 32 §. Den tid, som för svarandens inställelse där stadgats, synes vara allt för knappt tillmätt, särskilt för det fall att dispensbeslutet delgivits honom genom kungörelse i tidningarna.

32 §.

Enligt 32 § har svaranden i revisionsmål att inställa sig i nedre justitierevisionen i vanliga fall inom viss tid efter det sökanden bör där tillstädeskomma men, om sökanden för att få fullfölja talan måste hava dispens antingen i själva målet eller från skyldigheten att ställa säkerhet för motpartens kostnader, sist inom viss tid från det svaranden fått del av beslut, varigenom dispens beviljats. Denna bestämmelse synes, utöver vad vid 29 § anmärkts, föranleda följande erinringar. Innebörden av bestämmelsen, jämförd med 34 §, är bland annat Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sarnl. 4 höft. (Nr 4.) 14

106 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

den, att då enligt hovrättens dom talan inå fullföljas mot densamma, part som vunnit har att icke blott såsom nu på egen bekostnad i hovrätten efterhöra, huruvida missnöje blivit av motparten anmält, utan även, där sådant anmälts, hos nedre justitierevisionen göra sig underrättad, om sö­ kanden begär dispens beträffande nedsättning till säkerhet för svarandens kostnad, utan rätt att, om sådan begäran framställts, få utgifterna för in­ förskaffande av berörda underrättelse ersatta. Iakttager svaranden instäl­ lelse i egentlig mening, får han alltså ersättning för inställelsen, om sökanden utebliver, men ej, om denne kommer tillstädes och begär fattig­ dispens. Departementschefen förutsätter ock, att svaranden alltid kommer att i första hand utan egentlig inställelse förvissa sig om, huruvida ändringssökandet ftillföljes och i så fall huruvida det sker med begäran om dispens eller ej. Av ett sådant system blir en följd, därest ej stadgandet om svarandens rätt till ersättning av utebliven motpart skall sakna all bety­ delse, att sådan ersättning tillerkännes svaranden, även om han före in­ ställelsen ägt kännedom om, att den andre uteblivit. Detta resultat synes dock föga tilltalande. Ej heller kan det anses tillfredsställande, att den i hovrätten vinnande parten skall för bevakande av sin talan betungas med kostnader, som ej ersättas, utöver vad av nu gällande stadganden betingas. Å andra sidan kan mot ett i justitierådet Hellners utkast upptaget för­ slag, att sökanden skulle vara pliktig att viss tid före inställelsedagen underrätta motparten om sin avsikt att söka fattigdispens, göras den in­ vändningen, att genom det dubbla delgivningsförfarande, som i så fall bleve av nöden, om dispensansökningen bifölles, skulle påläggas sökanden utgifter, vilka för det förutsatta fallet, då sökanden vore mindre bemedlad, vore för honom allt för kännbara. De minst avsevärda olägenheterna synas vara förenade med ett annat av departementschefen omförmält förfaringssätt, enligt vilket sökanden skulle åläggas att redan i sin missnöjesanmälan giva tillkänna, att han ämnar söka dispens från skyldigheten att nedsätta kostnadsersättning. Departementschefen anmärker, att sökanden då ännu icke kan veta, huru­ vida han kan förskaffa sig fattigdomsbevis, och att, för det fall att sådant ej kan erhållas, det icke bör vara honom betaget att deponera kostnads­ ersättning, därest han kan uppbringa det härför nödiga beloppet. I själva verket torde det mestadels icke möta någon större svårighet för parten att vid en tidpunkt, som ej ligger mera än ett par veckor före den, då fattigdomsbeviset skall företes, med tillräcklig säkerhet bedöma utsikterna för honom att kunna för den intygsgivande myndigheten klargöra sin oför­ måga att fullgöra nedsättningen, och naturligtvis skulle den omständig­ heten, att parten sedermera ej söker dispens utan presterar beloppet, icke

Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 4. 107

betaga honom hans rätt till fullföljd utan allenast föranleda ett delgivningsförfarande för att sätta motparten i tillfälle att bevaka sin talan. Vill man komplettera en dylik anordning med framflyttning av tiden, då missnöje skall anmälas, till trettionde dagen efter hovrättsdomens medde­ lande, synas avgörande invändningar häremot icke kunna anföras. Visser­ ligen skulle det då dröja längre än för närvarande innan visshet erhölles, huruvida hovrättens dom vunnit laga kraft eller icke. Revisiorismålen bleve dock härutinnan endast likställda med besvärsmålen. För det här förut ej åsyftade fallet, att fullföljd ej är tillåten utan dispens i själva målet och att även fattigdispens kommer ifråga, medför det nu förordade sättet ej någon förändring i vad lagförslaget innebär; båda dispensansökningarna korame att behandlas i ett sammanhang och endast en delgivning av beslut, varigenom ansökningarna bifölles, vore av nöden. Vid bedömande av frågan, huru i nu förevarande avseende lämp­ ligast bör anordnas, torde icke böra lämnas ur sikte, att så snart svarande­ parten ej tillstädj es att redan på grund av den andra partens missnöj esanmälan inställa sig för bevakande av sin talan med rätt till ersättning för sin inställelse, honom alltid kommer att tillskyndas kostnad för att, då delgivning av beslut om bifall till dispensansökningen utebliver, oaktat den tid förflutit, inom vilken sådan delgivning skäligen varit att iörvänta, gorå sig förvissad om att ansökningen avslagits och hovrättens dom följakt­ ligen vunnit laga kraft. Med hänsyn jämväl härtill böra utgifter i övrigt, som ej kunna undvikas, företrädesvis läggas å den part, som vill söka ändring i hovrättens avgörande. Ur sådan synpunkt äger det andra här ovan omförmälda alternativet företräde framför det, som lagförslaget in­ nehåller. Lagrådet finner emellertid, såsom redan angivits, det tredje alter­ nativet vara att föroi’da och hemställer, förty att förslaget måtte i sådan riktning omarbetas.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen.

I andra stycket av 230 § föreskrives i fråga om klagan över hov­ rätts slutliga utslag i utsökningsmål, som ej gäller lagsökning, motsva­ rande tillämpning av vad i 30 kap. rättegångsbalken är stadgat om kla­ gan över hovrätts utslag i mål, som från underrätt fullföljts genom besvär. Till förekommande av den missuppfattningen, att genom hänvisnin­ gen den föreslagna 11 § i berörda kapitel gjorts tillämplig i utsöknings-

108 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

mål, med därav härflytande tvekan, huruvida i vissa fall hovrätts utslag angående kvarstad eller skingringsförbud eller annan därmed jämförlig åt­ gärd finge överklagas, torde någon jämkning i stadgandets avfattning höra göras. Genom hänvisningen lämnas ock rum för tvivelsmål, huruvida kla­ gandens skyldighet att ingiva underinstansernas utslag och protokoll om­ fattar även utmätningsmannens protokoll, då målet avser något hans för­ farande, varjämte av densamma blivit en följd att, i strid mot vad nu är stadgat, motpart, som skall höras över besvären, erhåller del endast av hovrättens utslag och protokoll men ej av andra utslag eller protokoll i målet. Den sålunda skedda ändringen torde knappast vara lämplig. Det undantag från tillämpningen av rättegångsbalkens föreskrifter är förty på­ kallat, att samtliga utslag och protokoll i målet skola delgivas förklaranden; och torde jämväl nyss anmärkta otydlighet böra undanröjas.

Förslaget till lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar.

Detta förslag föranleder icke någon anmärkning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 103 § i lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

I likhet med gällande förordning om krigsdomstolar och rättegån­ gen därstädes innehåller den nyligen utfärdade nya lagen i samma ämne icke några uttömmande bestämmelser i avseende å rättegången vid krigsdomstol. I huvudsak hava däri upptagits endast sådana föreskrifter, som betingas därav, att här är fråga om andra domstolar än de allmänna, eller som innefatta avvikelser från vad som i motsvarande hänseende gäl­ ler enligt allmän lag. De i lagen upptagna bestämmelserna kompletteras genom stadgandet i 103 §, varigenom föreskrifterna beträffande rättegång vid allmän domstol förklarats skola i allt, varom ej blivit särskilt stadgat, i tillämpliga delar lända till efterrättelse även i avseende på rättegång vid krigsdomstol. I sak överensstämmer nämnda stadgande med innehållet i nu gällande förordnings 64 §, på grund varav exempelvis vad i nuva­ rande 7 § av 30 kap. rättegångsbalken finnes föreskrivet rörande inskränk­ ning i allmän åklagares rätt att söka ändring i hovrätts utslag i brott­ mål ansetts tillämpligt även i avseende å krigsrätts mål.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 105 *

Det är nu meningen — och i avseende å lämpligheten härutinnan delar lagrådet den av föredragande departementschefen uttalade uppfatt­ ning — att de stadganden, som enligt den föreslagna nya lydelsen av 30 kap. rättegångsbalken skola gälla i fråga om fullföljd av talan mot allmän hovrätts utslag i brottmål, skola vinna tillämpning även å utslag, som meddelats av krigsöverdomstol. Med hänsyn till avfattningen av 75 och 76 §§ i den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes har det emellertid ansetts möjligen kunna bliva föremål för tvekan, huru­ vida de nya grundsatserna i nyssnämnda kapitel i rättegångsbalken utan vidare skulle bliva tillämpliga å krigsrättsmål. Till undanröjande av varje tvekan i sådant avseende har därlör, enligt det till lagrådet remitterade förslaget, i 103 § av omförmälda lag införts ett tillägg av innehåll, att i fråga om fullföljd av talan mot utslag eller beslut, som meddelats av krigsöverdomstol, vad i allmän lag är stadgat om fullföljd av talan mot hovrätts beslut skall i tillämpliga delar gälla, såvitt det ej strider mot de i förstnämnda lag givna bestämmelser. Lagrådet kan för sin del icke finna detta tillägg vara behövligt. Den huvudsakliga betydelsen av 75 § torde vara, att därigenom den i 64 § för krigsrätt stadgade skyldigheten att i meddelat utslag giva till­ känna vad den, som vill söka ändring i utslaget, i sådant hänseende har att iakttaga, kommer att gälla även för krigsöverdomstol. Skulle 30 kap. rättegångsbalken ändras på sätt nu år föreslaget, synes emellertid på grund av avfattningen av 75 § samt 103 § vara klart, att besvärshänvis­ ning icke skall meddelas i andra fall, än där klagan är enligt de nya reg­ lerna i rättegångsbalken medgiven, liksom att i motsatt fall krigsöverdomstolen skall i utslaget giva tillkänna, att talan däremot icke må fullföljas. Vad angår 76 §, lämnas däri vissa bestämmelser rörande sättet för över­ klagande av kidgsöverdomstols utslag eller beslut, men dessa bestämmelser beröra icke fullföljdsrätten och kunna därför enligt lagrådets åsikt icke föranleda någon missuppfattning rörande tillämpningen av de nu före­ slagna nya stadgandena angående de allmänna villkoren för talans full­ följande hos Konungen i brottmål. På grund av vad sålunda anförts och då det ifrågasatta tillilgget till 103 § möjligen skulle kunna i andra avse­ enden giva anledning till missuppfattning, vill lagrådet hemställa, att ifråga­ varande lagförslag får utgå. A andra sidan bör enligt lagrådets åsikt, såvitt krigsrättsmålen an­ går, en jämkning vidtagas med avseende å den förslagna tiden för ikraft­ trädandet av de nya bestämmelserna i rättegångsbalken. Dessa bestäm­ melser hava föreslagits skola träda i kraft den 1 oktober 1915, medan däremot de nya krigslagarna skola gälla först från och med ingången av

no Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

år 1916. Då det torde vara lämpligast att låta krigshovrätten bliva sista instans i vissa mål, först sedan den nya domstolsorganisationen genom­ förts, anser lagrådet, att i promulgationsbestämmelsen till lagen om änd­ rad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken måtte så till vida göras undantag beträdande av krigsöverdomstol avdömda mål, att de nya bestämmelserna bliva tillämpliga å dessa mål först från och med den 1 januari 1916.

Ur protokollet:

Erik Olander.

Kivngl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 111

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott torsdagen den 14 januari 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern H ammarskjöld , Hans excellens herr ministern för utrikes ärenden W allenberg , Statsråden: H asselrot , von S ydow , friherre B eck -F riis ,

S tenberg , L innér , M örcke , Y ennersten , W estman , B roström .

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde, att sedan Kungl. Maj:t den 26 november 1914 beslutat inhämta lagrådets ut­ låtande över upprättade förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken, till lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen, till lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på av­ delningar samt till lag om ändrad lydelse av 103 § i lagen den 23 okto­ ber 1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes, lagrådet den 23 december 1914 avgivit det infordrade utlåtandet. Efter att hava redogjort för innehållet i berörda lagförslag och lag­ rådets över desamma avgivna utlåtande anförde departementschefen: Lagrådet har kraftigt betonat, att det ansett sig kunna förorda för­ slaget om utsträckt tjänstgöring å femmansavdelningar i högsta domstolen allenast under förutsättning, att icke något eftergives i de föreslagna åt-

112 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

garderna för minskning av antalet inkommande mål. För min del är jagav alldeles samma mening som lagrådet i denna fråga. De föreslagna åtgärderna för minskning i tillströmningen av mål utgöra ett minimum, som icke tål någon avprutning. Samtliga lagförslag tordeo därför böra framläggas för riksdagen till antagande i ett sammanhang. Åtgärder, som endast inriktade sig på avarbetande av den befintliga balansen genom ök­ ning av högsta domstolens arbetsprodukt, skulle nämligen, såsom av de statistiska utredningarna bör med all tydlighet framgå, vara meningslösa, så länge det årligen inströmmar flera mål, än högsta domstolen med nu­ varande arbetskrafter kan avgöra. För att om möjligt förkorta tiden för de provisoriska anordningarna i syfte att avarbeta balansen ifrågasätter lagrådet, huruvida icke redan nu ytterligare åtgärder till arbetsbördans minskning borde åvägabringas, samt hänvisar i sådant avseende till möjligheten att befria högsta dom­ stolen från handläggningen av lösdrivarmålen, utvisningsårendena och vissa mål angående disciplinstraff, varjämte lagrådet framhåller, att i fall av oundgängligt behov även beträffande nådemålen någon lättnad i arbets­ bördan skulle stå att vinna. Vad först lösdrivarmål och utvisningsärenden angår, delar jag lag­ rådets uppfattning, att dessa på grund av sin natur snarare borde till­ komma regeringsrätten än högsta domstolen. Redan i mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 26 november 1914 har jag emellertid framhållit, att det i betraktande därav, att regeringsrätten icke sammanträder under sommarmånaderna, torde möta svårigheter att till denna myndighet hän­ visa besvär i nämnda mål, i vilka den klagande parten i allmänhet är häktad. En förutsättning för ändring av lagstiftningen i den av lagrådet angivna riktningen torde alltså vara, att bestämmelser meddelas därom, att regeringsrätten skall sammanträda åtminstone en gång under pågående sommarferier för handläggning av mål rörande häktade personer. Jag ämnar nu verkställa ytterligare utredning i denna fråga. Då densamma kan behandlas fristående, synes den icke böra fördröja behandlingen av de lagförslag, vilka äro i skick att redan nu kunna föreläggas riksdagen. I fråga om disciplinmålen torde någon erfarenhet från den nya krigshovrättens verksamhet först böra avvaktas, innan frågan om ytterli­ gare inskränkningar i fullföljdsrätten från densamma göres till föremål för närmare undersökning. Vad slutligen angår spörsmålet om lättnad i högsta domstolens ar­ betsbörda med avseende å nådemålen, förutsätter lagrådet uppenbarligen, att verkan av de nu föreslagna åtgärderna bör under någon tid iakttagas, innan frågan om högsta domstolens befriande från avgivande av utlåtande

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 113

rörande nådeansökningar ånyo upptages till övervägande. Då en åtgärd i denna riktning skulle kräva grundlagsändring, ligger redan häri en anled­ ning att låta med densamma anstå till en senare riksdag under perioden. Jag övergår härefter till de anmärkningar, som av lagrådet fram­ ställts mot detaljer i de remitterade förslagen.

30 kap. rättegångsbalken.

5-7 §§.

De av lagrådet vid 5, 6 och 7 §§ gjorda anmärkningarna hava blivit iakttagna. Ändringen i 6 §, varigenom allmän åklagares och målsägandes fullföljdsrätt gjorts oberoende av ändringssökandets omfattning, kan möjligen komma att i någon, om än ringa mån minska effektiviteten hos förslaget, i vad detsamma gått ut på förhindrande av obehörig fullföljd av målsägandetalan. Men då förslaget obestridligen vinner' i följdriktighet genom berörda ändring, har jag även på denna punkt följt lagrådets hem­ ställan. 9 §• Lagrådet har hemställt, att det genom senare punkten i 9 § gjorda förbudet mot överklagande av hovrätts utslag, varigenom underrätts edgångsbeslut upphävts, icke måtte bibehållas. Däremot har lagrådet icke avstyrkt den föreslagna inskränkningen i rätten att fullfölja talan mot utslag, därigenom hovrätt fastställt underrätts edgångsbeslut eller värje­ målsed eljest blivit part av hovrätten ålagd. Principiellt torde det möta mindre betänklighet att utesluta den omedelbara fullföljdsrätten i de först berörda fallen än i de senare, enär, såsom lagrådet erinrat, högsta domstolen i de förra fallen är oförhindrad att, om senare själva målet dit fullföljes, däri döma till värjemålsed. Det blir därför övervägande en lämplighetsfråga, om talan mot hovrättens upphävande beslut skall få omedelbart fullföljas eller ej. Lagrådet har också allenast åberopat, att den föreslagna anordningen icke sällan skulle leda till ett väsentligt fördröjande av målets slutliga av­ görande. Att bestämmelsen i det remitterade förslaget skulle hava till följd måls fördröjande i sådana fall, då högsta domstolen vid målets slutliga prövning visade sig vara av annan mening än hovrätten i edgångsfrågan, är ju uppenbart. Dessa fall torde emellertid bliva allt för sällsynta, för att man skulle hava anledning att taga avgörande hänsyn till dem vid den nu föreliggande frågans bedömande. Beträffande andra mål skulle den Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 4 käft. (Nr 4.) 15

114 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

föreslagna bestämmelsen i allmänhet medföra, att avgörandet i själva saken, åtminstone i första instans, påskyndades. Huru ofta part genom obe­ hörigt fullföljande av målet skulle försöka få hovrättens beslut i edgångsfrågan upprivet och därigenom fördröja målets slutliga avgörande, undandiager sig varje beräkning. Det föreslagna stadgandet vilar emellertid på samma uppfattning, som legat till grund för bestämmelsen i 30 kap. 4 § första stycket i dess nuvarande lydelse (motsvarande 8 § i förslaget), nämligen att klagan över hovrättens utslag i de flesta fall allenast skulle onödigt fördröja målets avgörande. Aven andra skäl synas mig tala för ett bibehållande av bestämmelsen i det remitterade förslaget. Skulle full följd srätt medgivas, då hovrätt upphävt edgångsbeslut, borde dock givetvis de i 5 och 6 §§ gjorda in­ skränkningarna i fullföljdsrätten äga motsvarande tillämpning, så att icke edgångsfrågan finge fullföljas exempelvis i mål, däri själva saken anginge ett värde, understigande revisionssumman, eller en förseelse, å vilken blott böter kunde följa. En dylik analog tillämpning av 5 och 6 §§ skulle dock svårligen kunna stadgas utan ett närmare angivande i lagen, vad part skulle anses hava tappat, när hovrätten förklarat den av underrätten honom eller motparten ålagda edgången icke böra äga rum. Att tyrnga lagtexten med särskilda värderingsregler för de ifrågavarande sällsynta fallen har icke synts mig lämpligt, då sådana regler endast i mycket inskränkt omfattning ansetts böra meddelas beträffande slutligen avgjorda mål. På grund av vad sålunda anförts har jag icke ansett mig böra på det av lagrådet anförda lämplighetsskälet frångå förslagets enligt min mening följdriktigare ståndpunkt att icke i något fall, där hovrätt dömt såsom andra instans, medgiva särskild fullföljdsrätt rörande fråga om värjemålsed.

16 §.

Med lagrådet är jag ense därutinnan, att i den hänvisning, som jämlikt 16 och 22 (nu 23) §§ skall meddelas rörande vad part har att iakttaga för fullföljd av talan bör utsättas, att talan mot utslaget allenast beträffande rättegångskostnad jämlikt 12 § icke är tillåten. Däremot har jag icke ansett behövligt att i de nämnda paragraferna införa någon ut­ trycklig bestämmelse härom. Även dessförutan komma hovrätterna otvi­ velaktigt efter det av lagrådet gjorda påpekandet att med stöd av para­ grafernas nuvarande avfattning finna det riktigast att i hänvisningarna intaga en erinran av angivet slag.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 115

17 §.

I anledning av de olägenheter, som, även enligt min mening, äro förbundna därmed, att i åtskilliga fall, då hovrätt förklarat part icke äga fullfölja talan i målet, frågan om hans rätt till fullföljd kan dragas under konungens prövning, har lagrådet hemställt, att hovrättens avgörande i fullföljdsfrågan städse måtte bliva slutgiltigt, dock att dispensvägen jämväl här skulle stå öppen i sådana fall, då i rättsenhetens intresse fullföljd borde medgivas. Såsom lagrådet antytt, kan en dispens i här förutsatta fall ordnas på ettdera av två sätt, nämligen antingen sålunda, att dispensavdel­ ningen på ansökan skulle medgiva, att frågan om själva fullföljdsrätten finge dragas under högsta domstolens prövning, eller ock sålunda, att dispens­ avdelningen själv meddelade definitiv tillåtelse till fullföljd av talan i själva målet, när den ansåge, att detta vore av vikt för vinnande av enhetlig rättstillämpning. Båda dessa utvägar hava av mig övervägts under förarbetena till lagförslaget. Den förra blev emellertid av mig förkastad bland annat på de skäl, lagrådet självt anfört mot densamma. Den senare här framför allt synts mig betänklig ur den synpunkten, att den ju skulle innebära, att en avdelning av högsta domstolen på blott tre ledamöter skulle pröva och avgöra klagomål, vilka under form av en dispensansökan hos densamma anfördes över hovrätts beslut i full­ följdsfrågan. Jag ansåg, att beslut, meddelade av en så fåtalig avdelning av högsta domstolen, ej skulle erhålla nödig auktoritet för åstadkommande av enhetlig rättstillämpning på ifrågavarande område. Då lagrådet ansett sig kunna förorda en dylik anordning, har jag emellertid låtit mina be­ tänkligheter falla och i 17 § andra stycket föreslagit ett stadgande, gående därpå ut, att dispensavdelningen skall kunna medgiva part rätt att full­ följa talan i målet, när den finner hovrättens beslut vara grundat å en oriktig tolkning av de bestämmelser, som tidigare i kapitlet lämnats rö­ rande inskränkningar i parts rätt att fullfölja talan. Endast rättsfrågor rörande fullföljdsrätten skulle alltså av dispensavdelningen få upptagas till prövning, varemot part icke skulle äga såsom dispensskäl åberopa, att hovrätten oriktigt bedömt en ren bevisfråga utan principiell betydelse rö­ rande ett visst omtvistat föremåls värdering. An mindre bör det tillåtas part att i högsta domstolen komplettera förut förebragt bevisning rörande tvisteföremåls värde till styrkande därav, att hovrätten uppskattat det­ samma för lågt. En erinran härom har för säkerhets skull i lagtexten upptagits.

116 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Dispensavdelningens beslut rörande ansökningar av denna art böra givetvis motiveras, om de skola kunna tjäna hovrätterna till någon led­ ning. Bestämmelse därom, att i beslut, varigenom ansökningen bifallits, skälen härtill skola angivas, har därför intagits i 28 och 37 §§. Att motsvarande bestämmelse icke meddelats för det fall, att dispensavdelnin­ gen avslår ansökningen, utesluter naturligtvis icke, att även ett sådant beslut lämpligen bör närmare motiveras, så snart en riktig tillämpning av fullföljdsreglerna härigenom kan befordras. Förfarandet vid sökande av dispens av nu angivet slag bör tydligen vara detsamma som i övriga dispensärenden. Hänvisningar till 17 § andra stycket hava därför intagits i 18 och 23 §§, 28 § första stycket och 37 § första stycket.

21-26 §§.

Vid 32 § har lagrådet hemställt om sådan ändring av förslaget, att part, som ämnar söka tillstånd att utan deposition av kostnadsersättning till motparten fullfölja talan i revisionsmål, skall vara skyldig att redan i sin missnöjesanmälan giva denna sin avsikt till känna, samt framhållit, att avgörande invändningar icke synas kunna anföras mot en i sammanhang härmed gjord framflyttning av tiden, då missnöje skall anmälas, till tret­ tionde dagen efter hovrättsdomens meddelande. Vill man taga detta sistnämnda steg, synes mig det av lagrå­ det uttalade önskemålet bäst tillgodoses på det sätt, att i revisions­ mål sökanden ålägges skyldighet att redan vid sin missnöj esanmälan foga bevis om nedsättning av de i 19 § föreskrivna beloppen eller, där han av fattigdom är urståndsatt att fullgöra sin nedsättningsskyldighet, vederbörligt intyg härom. För dessa prestanda skulle sökanden ju i så fall erhålla alldeles samma tid, som enligt förslaget gälla i besvärsmål. Däremot måste jag vidhålla min tidigare uttalade upp­ fattning om olämpligheten av att till olika tidpunkter förlägga en förklaring, huruvida man kan fullgöra ett visst prestandum, samt själva fullgörandet av detsamma. Man har nämligen icke blott att taga hänsyn till det av lagrådet liksom av mig tidigare berörda fallet, att part, som anmält sig ämna söka dispens, icke gör detta, utan jämväl till det fall, att en fattig part, som hoppats kunna anskaffa 150 kronor, finner sig härtill urståndsatt. Denne skulle naturligtvis — såframt man icke ville betaga föreskriften praktisk betydelse — genom sin försummelse att i missnöjesanmälan göra det föreskrivna tillkännagivandet gå förlustig rätten att full­ följa talan utan deposition av kostnadsersättning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 117

Med nämnda prestandas förläggande till missnöjesanmälan vinnas även andra fördelar än den med lagrådets anmärkning avsedda. Parten tvingas att redan innan han anmäler missnöje noggrannare, än som för närvarande är nödvändigt, överväga, om han bör taga detta första steg på fullföljdsvägen, och högsta domstolen kan för det stora flertalet revisionsmål helt och hållet befrias från den för domstolens uppgift skäligen främ­ mande men ’ icke sällan tidsödande prövningen av fattigdo msbevisens rik­ tighet. Detta vinnes därigenom, att då hovrätt godkänt ett intyg om fat­ tigdom, vid hovrättens prövning därutinnan städse får bero; endast när hovrätt underkänt ett sådant intyg och förty icke upptagit gjord miss­ nöjesanmälan, bör det stå parten öppet att genom klagomål häröver draga frågan under högsta domstolens prövning. På dessa synpunkter är den verkställda omredigeringen av 21—26 §§ grundad. I anledning av framflyttandet av tiden för missnöjesanmälan till trettionde dagen efter hovrättens dom har den nuvarande bestäm­ melsen i 12 § (förslagets 21 §) därom, att den, som i hovrätten fört parts talan, utan särskilt bemyndigande äger å partens vägnar anmäla missnöje, ansetts böra uteslutas. Detta innebär tydligtvis icke, att par­ ten behöver inställa sig i hovrätten genom särskilt befullmäktigad person för att anmäla missnöje; är blott parts missnöjesanmälan egen­ händigt underskriven, erfordras icke någon fullmakt för inlämnaren. 22 § innehåller de bestämmelser, som svara mot stadgandena i det re­ mitterade förslagets 26 och 27 §§ i fråga om fattigdomsbevis. 23 § mot­ svarar det remitterade förslagets 22 § ävensom 23 § andra stycket; på skäl, som ovan anförts, har rätten för motparten att påkalla prövning av frågan, huruvida missnöjesanmälan blivit rätteligen gjord, uteslutits. 24 § första stycket innehåller bestämmelser, svarande mot stadgandena dels i det remitterade förslagets 21 § därom, att utslaget skulle stå fast, om missnöje ej anmäldes såsom i nämnda paragraf föreskrevs, dels i dess 30 § andra stycket om påföljden av underlåtenhet att ingiva nedsättningsbevis eller fattigdomsintyg. Med hänsyn därtill, att parts skyldighet i sist­ nämnda avseenden skall fullgöras i hovrätten, bör tydligtvis denna kunna utsätta ny tid, när laga förfall visas. 24 § andra stycket är likalydande med 23 § första stycket, 25 § med 24 § i det remitterade förslaget; 26 § återgiver dess 25 § med uteslutande av vad denna innehöll om in­ givande av bevis om fullgjord nedsättning. Skulle part, efter det missnöje anmälts, icke fullfölja talan, bör han lika litet som en part, vilken i högsta domstolen återkallar sina där fram­ ställda yrkanden, äga rätt att återtaga nedsatt fullföljdsavgift. Däremot bör han, om icke heller motparten inställer sig i nedre justitierevisionen eller

118 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

om tillstädeskommen motpart ej skulle inom den i 34 § föreskrivna tid begära ersättning för sin kostnad, äga rätt att återfå nedsatt kostnadser­ sättning. Härom torde, på särskild ansökan, den myndighet kunna för­ ordna, hos vilken beloppet nedsatts. Den i 43 § tredje stycket intagna bestämmelsen, att högsta domstolen förordnar, av vilkendera parten sådant belopp må lyftas, avser nämligen allenast det fall, att högsta domstolen har att meddela utslag antingen i själva målet eller på ansökan, som i 34 § sägs.

29 och 32 §§.

I anledning av lagrådets hemställan, att dispensavdelningen ej måtte besväras med att lämna föreskrifter rörande sättet för delgivning av beslut, varigenom tillstånd till talans fullföljande meddelas, har andra punkten i 29 § ersatts med ett nytt stycke, innehållande en hänvisning, liknande den i första stycket förekommande, till de paragrafer i 27 kap. rättegångs­ balken, som handla om delgivning av i hovrätt anförda besvär. Det har icke synts erforderligt att från delgivningsförfarandet i besvärsmål stadga undantag för någon annan bestämmelse än den i 27 kap. 8 § förekom­ mande, att underlåtenhet att återställa de kommunicerade handlingarna eller avskrift därav skall medföra talans förlust. Då i nedre justitierevisionen alltid finnes ett konceptexemplar av det kommunicerade beslutet, torde nämligen parts underlåtenhet att återställa detta ej böra hava en dylik påföljd. I anslutning till dessa ändi-ingar i den föreslagna lagtexten hava ock i 32 § första stycket införts bestämmelser, motsvarande stadgandena i 27 kap. 10 §, rörande den tid, inom vilken svaranden efter erhållen del av beslutet har att inställa sig i nedre justitierevisionen.

Promulgationsbestämmelsen.

Lagrådet har icke funnit något förtydligande av 103 § i lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes vara behövligt för utmärkande av att de föreslagna nya bestämmelserna rörande fullföljd av talan mot allmän hovrätts utslag jämväl skola äga tillämpning å mål, avdömda av krigsöverdomstol, samt hemställt, att stadgande därom, att sagda bestämmelser skola bliva tillämpliga å sådana mål först från och med den 1 januari 1916, måtte inflyta i promulgationsbestämmelsen till lagen om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken. Då av en dylik ändring i promulgationsbestämmelsen ju med tydlighet skulle framgå detsamma, som med den föreslagna ändringen av ovannämnda

Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 4. 119

103 § åsyftats, har berörda bestämmelse ändrats i enlighet med lagrådets hemställan.

49 och 230 §§ utsökningslagen.

Såsom följd av den förut berörda ändringen i den föreslagna 17 § av 30 kap. rättegångsbalken hava i förslaget till lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen de i andra stycket av 49 § förekom­ mande orden »eller utan ansökan om sådant tillstånd överklagat domen» kunnat uteslutas, en ändring, varpå det föreslagna stadgandet enbart vun­ nit i följdriktighet. I anledning av lagrådets första anmärkning vid 230 § har till före­ kommande av den missuppfattning, att de föreslagna stadgaridena i ll§av 30 kap. rättegångsbalken skulle kunna tillämpas på utsökningsmål angående kvarstad, skingringsförbud eller annan därmed jämförlig åtgärd, orden »mål, som från underrätt fullföljts genom besvär» utbytts mot »mål, som fullföljts genom besvär över underrätts slutliga utslag». Jämväl övriga av lagrådet framställda anmärkningar mot avfattningen av förevarande paragraf hava iakttagits.

Efter att hava anmärkt, att förutom de ändringar, om vilka ovan talats, även vissa rent redaktionella jämkningar i förslagen vidtagits, upp­ läste departementschefen i enlighet med det avgivna yttrandet avfattade förslag till 1) lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken, 2) lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen, samt 3) lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på av­ delningar; och hemställde departementschefen, att förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Denna hemställan, i vilken statsrådets övriga leda­ möter instämde, täcktes Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Erik Öländer.