med förslag till lag angående beredande i vissa fall vid skogsavverk¬ ning och kolning av härbärge åt arbetarna in. m.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 353:

1 Nr 353.

Kungl. Majds nådiga proposition till riksdagen med förslag till lag angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning och kolning av härbärge åt arbetarna in. m.; given Stockholms slott den 26 april 1918.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning och kolning av härbärge åt arbetarna m. in.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bikung till riksdagens protokoll 1918. 1 sund. 313 häjt. (Nr 353.)

2 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 353.

• Förslag

till

Lag

angående beredande 1 vissa fall vid skogsavverkning och kolning av liär-

biirgc åt arbetarna in. in.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bedrives skogsavverknings- eller kolningsarbete på sådant avstånd från ställe, där bostad linnes att tillgå, att det icke skäligen kan påfordran, att arbetarna skola begiva sig dit för erhållande av natthärbärge, åligger det arbetsgivaren att sörja för, att arbetarna å eller i närheten av arbetsstället äga tillgång till sådant härbärge.

Vid skogsavverkning åligger det arbetsgivaren att jämväl sörja för, att å eller i närheten av arbetsstället finnes tillgång till lämpligt stallrum för de hästar, som användas vid avverkningen.

I fråga om vilka personer, som enligt denna lag äro att anse såsom arbetare och arbetsgivare, gäller vad som stadgats i 2 § av lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd.

2 §•

Härbärge, varom i 1 § sägs, skall ej mindre erbjuda tillräckligt utrymme samt tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd än även i övrigt, med tillbörlig hänsyn tagen till den tid och de förhållanden, under vilka härbärget kan förväntas komma till användning, motsvara skäliga fordringar på en tillfällig bostad.

Vad nu är sagt om härbärge skall äga motsvarande tillämpningbeträffande stallrum, som avses i 1 §.

3 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 353.

3 §•

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas, på sätt Konungen närmare föreskriver, av yrkesinspektionens befattningshavare; och skola i övrigt bestämmelserna i 38, 45, 49—51 och 53 §§ i lagen om arbetarskydd i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

4 Kung!. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 353.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 mars 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner, Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Schotte anförde:

»Genom särskilda remisser har Kungl. Maj:t infordrat utlåtanden från domänstyrelsen och Kungl. Maj:ts befallningshavande över ett av socialstyrelsen med skrivelse den 4 september 1917 till Kungl. Maj:t ingivet förslag till lag angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning, flottning och kolning av härbärge åt arbetarna m. m.

Sedan dessa utlåtanden, av vilka Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Kronobergs län är åtföljt av yttranden från vissa andra myndigheter inom nämnda län, numera inkommit, och yttranden över förslaget jämväl avgivits av sågverksförbundet, Sveriges skogsägareförbund och svenska sågverksindustriarbetarförbundet, får jag ånyo anmäla detta ärende.

Till en början skall i korthet beröras denna frågas förhistoria och särskilt den behandling, som kommit frågan till del inom riksdagen.

5 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 353.

Därefter skall till behandling upptagas en av socialstyrelsen i ämnet verkställd undersökning och slutligen redogörelse lämnas för socialstyrelsens förslag och de däröver avgivna yttrandena.

De hälsovådliga förhållanden, under vilka de i Norrlands och därmed jämförliga landsändars skogsavverkningsdistrikt sysselsatta skogsarbetarna leva och arbeta, hava tid efter annan varit föremål för uppmärksamhet från läkarkårens sida. Mera allmänt bekant synes dock saken hava blivit först genom ett vid svenska provinsialläkarföreningens årsmöte i Sundsvall år 1907 av dåvarande provinsialläkaren i Gaddede distrikt Adolf Kansler hållet föredrag, däri framhölls skogsarbetarnas underhaltiga bostadsförhållanden samt den kroppsliga och andliga skada, som därav alstras för arbetarna själva, ävensom den slapphet och liknöjdhet för de enklaste fordringar på sundhet och snygghet, vilka från skogsarbetarnas kojor spridas ut i hemmen. Det ifrågasattes bl. a., att lagen om skydd mot yrkesfara bolde utsträckas att gälla även skogshanteringen, varjämte framställdes vissa minimifordringar på timmerkojor samt krav på uppsikt genom tjänsteläkare och jägmästare över blivande lagbestämmelsers efterlevande. Med anledning av detta föredrag och den därpå följande diskussionen inhämtade provinsialläkarföreningens styrelse uppgifter från Norrlands och Dalarnas tjänsteläkare, av vilka flertalet instämde i Hasslers uttalanden, ehuru de icke alla kunde ansluta sig till de av honom föreslagna åtgärderna. _ . .

Sedermera har skogsarbetarfrågan från olika håll upptagits till behandling såväl ur skogsteknisk som ur allmänt social synpunkt och även varit föremål för riksdagens övervägande.

I en vid 1909 års riksdag av herr Widén väckt motion (nr 88 i andra kammaren) hemställdes, att riksdagen ville hos Kungl. Mapt anhålla om utredning såväl rörande skogsarbetarnas ställning och levnadsförhållanden i Norrland och därmed jämförliga landsdelar som ock angående nödiga åtgärder för tillgodoseende av behovet därstädes av en under sunda ekonomiska och hygieniska förhallanden levande duglig skogsarbetarstam, ävensom om vidtagande av de åtgärder, som av denna

utredning kunde föranledas. . ..

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen hanvisades, ansåg anledning förefinnas att låta utföra en undersökning, ägnad att läggas till grund för ett skyndsamt avhjälpande av de svåraste missförhållandena i de norrländska skogsarbetarnas levnadsvillkor, särskilt i fråga om deras bostäder under pågående skogsarbeten. Andra

Inledning.

Herr Widéns motion 1909 och riksdagens skrivelse i anledning därav.

6 Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr död.

kammaren biföll denna utskottets hemställan, men första kammaren uttalade, i likhet med sitt första tillfälliga utskott, att förhållandena i avseende å skogsavverkning sarbetarnas tillfälliga bostäder syntes kunna ordnas på ett mera praktiskt sätt genom de enskilda arbetsgivarna och arbetarna själva än på lagstiftningsvägen, helst de senare numera, med eller utan stöd av sina organisationer, visste att tillvarataga sina intressen och genomdriva berättigade fordringar. Det sätt varpa' skogsarbetarna under sitt arbete bo och föda sig, betingades därjämte i viss män av deras allmänna levnadsvanor och förhållanden, varför en varaktig föiändring till det bättre till god del vore beroende av, i vad man man hos landsbygdens befolkning i allmänhet lyckades skapa intresse^ för mera hygieniska levnadsförhållanden. Vad däremot anginge de mångenstädes bristfälliga bostadsförhållandena för de‘skogsarbetare som sysselsattes vid de allmänna flottlederna, syntes, då dessa flottleder i viss mån vore att betrakta såsom allmänna trafikleder, ett reglerande ingripande från statens sida vara naturligare och lättare genomförbart. Vid flottleder, där timret år efter, år framflottas på ungefär enahanda sätt, torde det med fördel låta sig göra att uppföra hyddor även av varaktigare typ på platser, där det med avseende på avståndet från bebodda orter med flera omständigheter kunde anses behövligt, såsom bl. a. vid forsar, där varaktigare arbeten och bevakningar måste äga ium. Sådana bostäder borde lämpligast uppföras av flottmo ^s- och stömrensningsbolagen och kunde i så fall möjligen i flottningsstadgan inforas bestämmelser dels härom dels om att kostnaderna för byggnaderna finge intagas i den amorteringsplan för flottleder, som Kungl. Majrts befallningshavande ägde att fastställa, så att dessa Kostnader kunde bliva amorterade genom viss avgift per flottenhet i likhet med övriga kostnader för flottledens rensning och byggande. Vid den avsyning enligt flottningsstadgan, varom Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnade, innan flottleden upplätes till allmänt bruk, torde då även dessa hus kunna och böra avsynas. Införandet av sådana bestämmelser vore av betydelse särskilt för Norrland, där ofta boningshus saknades milslångt från flottlederna. På grund av vad sålunda anförts beslöt första kammaren för sin del, att riksdagen måtte hemställa till Kungl . Majrts övervägande, huruvida i flottningsstadgan eller annan författning borde upptagas bestämmelser därom, att på ställen vid allmän flottved, där sådant vore av nöden, skulle finnas bostäder uppförda tor Hottningsmanskapet och underkastade i tillämpliga delar samma föresknfter som övriga till flottled hörande byggnader.

7 Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 353.

Med anledning härav frånträdde andra kammaren sitt förut lattade beslut och förenade sig med första kammaren, varefter riksdagen den 24 maj 1909 till Kungl. Maj:t avlät skrivelse i ämnet.

Efter remiss hava yttranden över denna riksdagens skrivelse avgivits av Kungl. Maj:ts befallningshavande, domänstyrelsen och väg-och Vätten riksdagsbyggnadsstyrelsen. Lagstiftning i den i skrivelsen angivna riktning har där- skrivelse. vid tillstyrkts av samtliga befallningshavande, dock att en och annan befallningshavande i södra Sverige förklarat, att på grund a\ saknaden av allmänna flottleder i länet eller med hänsyn till tillgången på befintliga bostäder erfarenhet om behovet av sådan lagstiftning icke inom länet vunnits. Vidare framhölls i myndigheternas utlåtanden, att iragan om särskilda bostäder för det vid de allmänna flottlederna sysselsatta flottningsmanskapet till sin natur vore en fråga icke blott om behovet av sådana bostäder, vilket särskilt med hänsyn till flottningsarbetets egenskap av ett arbete i och vid ett vårtiden iskallt vatten måste anses föreligga, så snart flottleden befunne sig på längre avstand från bebodda orter, utan även om möjligheten och rimligheten att uppföra sådana av mera varaktig beskaffenhet. Detta syntes knappast möjligt beträffande källvattendragen och bivatten (samt i vissa fall huvudvattendragens övre delar), där flottningsarbetet icke försigginge varje år och för varje gång endast påginge en eller annan vecka, enär där uppförda bostäder skulle komma att användas endast ett fåtal dagar med ett eller flera års mellanrum och sålunda användningen icke stå i rimlig proportion till kostnaderna för uppförande och underhåll, som komme att oskäligt fördyra fiottningen och minska virkets värde för de flottande. Annorlunda vore förhållandet beträffande de delar av huvudvattendragen, där årligen eu mera avsevärd virkesmängd framflottades, och särskilt a de platsei (håll- och släppningsställen, forsar o. d.), där flottningsmanskap av särskilda anledningar måste vara stationerat och uppehålla sig längre tider i sträck.

Vid de flesta redan befintliga flottleder syntes behovet av bostäder å dylika platser redan vara tillgodosett av resp. flottningsföreningar, då det legat i deras eget intresse att bereda möjlighet för flottningsmanskapet att dagligen kunna börja sitt arbete utan tidsförlust och att i fall av behov även nattetid genast kunna vara till hands. Då det emellertid icke syntes vara uteslutet, att de flottande virkesägarna, med hänsyn till kostnaderna för de behövliga bostäderna, någonstädes kunde vara obenägna att anordna sådana i den utsträckning, det kunde vara behövligt och skäligt, ansågo sig myndigheterna under vissa förutsättningar kunna tillstyrka, alt uti flottningsstadgan infördes bestämmelser

8 KungI. Maj:ts Nåd, Proposition Nr Säd.

därom, att vid flottledssyn synemännen skulle äga att pröva, huruvida, på vad sätt och i vad mån lämpliga bostäder borde anordnas för flottningsmanskapet, och att i kostnadsförslag och amorteringsplan för flottleden intoges dylika bostäder, där de befunnits vara av nöden, i likhet med andra för flottningens bedrivande erforderliga och nyttiga byggnader, arbeten eller anstalter.

En avsevärd mängd flot-tningsföreningar och trävarubolag har i ärendet avgivit yttranden och i allmänhet uttalat sig för den ifrågasatta lagstiftningen. Många av dem hava därvid förklarat, vilket också bestyrkts genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes utlåtanden, att redan nu nödiga bostäder för flottningsmanskapet mångenstädes finnas uppförda.

Flera flottningsföreningar och innehavare av trävaruaffärer, särskilt inom Västernorrlands och Västerbottens län, ställde sig dock betänksamma mot ett åläggande i lag för flottningsföreningarna att uppföra byggnader av ifrågavarande slag. Visserligen vore bostadshus för flottningsmanskapet på vissa platser nödvändiga, men de flottandes eget välförstådda intresse framtvingade utan lagstiftning byggnader å sådana platser, vilket också i allmänhet skett. Det borde framhållas, yttrade en flottningsförening, hurusom vid de flesta bäckflottningar och källfloder i allmänhet flottningsarbetet försigginge på det sätt, att slutrensning omedelbart vidtoge och fortginge oarbrutet nedefter de särskilda vattendragen. Härigenom förflyttades flottningsmanskapet för varje dag avsevärda sträckor, olika för varje år, beroende på virkeskväntitet, vattentillgång m. fl. faktorer, som inverkade på flottningens gång, och någon vakthållning i egentlig mening förekomme endast undantagsvis efter dessa flottleder. Det ställde sig därför i allmänhet rätt svårt att efter desamma bestämma lämpliga platser för och att uppföra bostäder, särskilt som erfarenheten gåve vid handen, att manskapet föredroge att vila på den plats, där arbetet upphörde och där det dagen därpå skulle vidtaga, framför att gå längre eller kortare sträckor i oftast oländig mark. För den, som själv deltagit i flottningsarbete och varit i tillfälle vistas någon tid i en bostad för flottningsmanskap, vore det uppenbart, att det ofta vore vida hälsofarligare att sammanföra en större manskapshop från olika trakter, som i de flesta fall inkomme från sitt arbete svettiga och med våta kläder, i en sådan bostad, än att. låta folket tillbringa sin vilotid ute i friska luften kring eldar och nyingar. Givet vore dock, att bostäder måste uppföras, där av en eller annan anledning, såsom vid dammar, större sjöar och enstaka forsar långt från människoboningar, manskap en längre tid stationera-

9 Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 353.

des. Skulle lagstiftning i nu nämnt syfte ske, borde den inskränkas till att avse dylika platser, där flottningsmanskap årligen stationerades.

Från åtskilliga håll har framhållits, hurusom såväl synemän som Kungl. Maj:ts befallningshavande flerstädes plägat inräkna byggnader av nu avsett slag bland flottledsbyggnader och låtit kostnaden för dem ingå i det anläggningsbelopp, som lagts till grund för amorteringsplan.

Från andra håll har däremot meddelats, att vederbörande ansett sig sakna befogenhet att förfara på detta sätt.

Detta ärende blev sedermera hänvisat till de inom justitiedepartementet ^örs^Jils[ tillkallade sakkunniga, åt vilka enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 lagstiftning. november 1911 uppdragits att verkställa revision av flottningslagstiftningen.

I sitt med skrivelse den 14 december 1916 avlämnade betänkande hava dessa sakkunniga i förslag till vattenlag 4 kap. 4 § upptagit eu bestämmelse av innehåll, att där för allmän flottleds inrättande någon anläggning eller åtgärd är nödig, som kan inverka på strand-, bro-, fiske- eller vattenverksägares eller annans rätt, såsom, bland annat, byggnad för flottningspersonalens härbärgerande under flottningstiden, är den, vars rätt därav beröres, pliktig att tåla sådant intrång, och skola bestämmelser meddelas, huru vid flottledens ordnande och begagnande tjänlio-ast bör förfaras, så att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta olägenhet för annan.

I motiveringen till detta stadgande anföra de sakkunniga, efter att hava lämnat en sammanfattning av yttrandena över riksdagens här ovan omförmälda skrivelse den 24 maj 1909:

»Såsom framgår av ovanstående korta sammanfattning av avgivna yttranden har det knappast blivit bestritt, att förhållandena på vissa platser påkalla uppförande för flottledens räkning av bostadshus för flottningsmanskapets härbärgerande under flottningstiden. De betänkligheter, som yppats mot en lagstiftningrörande detta ämne, synas huvudsakligen hänföra sig till angelägenheten, att icke de flottande — och därmed också ägare av större och mindre skogsarealer — må betungas med kostnader för uppförande av dylika bostäder på platser, där de icke äro behövliga eller kanske ej ens lämpliga. Tvivelsutan är det av vikt, att missgrepp i detta avseende så långt som möjligt förebyggas. Men möjligheten av sådana missgrepp i enstaka fall bör icke utgöra hinder mot att uttryckligen lagfästa det tillvägagångssätt, som redan på många håll praktiserats och enligt vilket byggnader av nu nämnt slag räknas in bland flottledsbyggnader och galdas av de flottande i samma ordning som andra anläggningar för allmän flottled. Genom förevarande paragrafs avfattning, enligt vilken med styrka framhäves, att dar omförmälda åtgärder kunna föreskrivas, endast såframt de äro för flottleden och flottniiigen nödiga, ävensom att för flottleden oskälig kostnad bör undvikas, hava vi sökt tillgodose de flottandes berättigade intressen i dessa delar. Genom att inordna ifrågavarande byggnader bland Övriga flottledsauläggningar är det sörjt

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 313 höft. (Nr 353.) 2

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 353.

för, att den för flottledsmål i övrigt stadgade procedur kommer att omfatta också dessa byggnader ävensom att vederbörande markägare kan åläggas att tåla sådant intrång, som föranledes av uppförande a lians mark av sådant bostadshus.»

De sakkunniga framhålla vidare, att de byggnader, som erfordras för allmän flottled och för vilka utmål kan behövas, icke alltid äro av konstant natur, utan att behovet av en byggnad på en viss plats kan upphöra och byggnaden bliva nedriven och flyttad till en annan plats. Olägenheterna av marks avstående med äganderätt träda, framhålles det vidare, ganska skarpt i dagen med avseende å byggnader för flottningspersonalens härbärgerande under flottningstiden. Det är icke lätt att pa förhand förutse, varest dylika byggnader böra förläggas, och genom förbättrade anordningar för flottningens underlättande i leden kan behovet av nattlogi komma att i regel göra sig gällande på helt andra platser än förut. Det torde vara tämligen uppenbart, att en övergiven tomtplats för en flottningsstuga icke bör vara undandragen dens disposition, som äger den kringliggande marken. Av nu angivna grunder har åt 4 kap. 4 § i förslaget till vattenlag givits sådan avfattning, att den där stadgade tvångsrätten av servitut^ natur omfattar också rätt till utmål för byggnader, förvaringsplatser o. d., som behövas för allmän flottled. För det fall, att byggnader och anläggningar äro avsedda att fylla ett sådant behov på eu viss plats, som måste betecknas såsom stadigvarande, hava bestämmelser i 6 § meddelats om utmålets upplåtande med äganderätt.

I 4 kap. 16 § av de sakkunnigas förslag stadgas, att laga kraft ägande beslut om inrättande av allmän flottled är med de inskränkningar, som följa av stadgandena i kapitlet, gällande mot envar såväl vad angår rätten att utföra och för framtiden bibehålla anläggningar, som i beslutet må hava föreskrivits, som ock beträffande ersättning "och annat, varom beslutet må innehålla bestämmelser. 17 § handlar om vissa åtgärder till tredje mans bästa, vartill flottledens målsman, flottningsföreningen, kan mot sitt bestridande förpliktas. Där föreslås nämligen^ en bestämmelse av följande lydelse: »Finnas under flottningens fortgång till skydd mot skada vidtagna anordningar eller rörande hushållningen med vattnet eller annat meddelade föreskrifter vara för sitt ändamål otillräckliga eller mindre tjänliga, eller visar sig behov av nya anordningar eller föreskrifter till förekommande av skada, må, utan hinder av vad i 16 § stadgats, medels stämning till vattendomstolen talan röras mot flottmngsföreningen om skyldighet för de flottande att vidtaga sådana anordningar eller underkasta sig sådana föreskrifter, som, utan att flottmngen därav okäligt betungas, må påkallas av anmärkta förhållanden.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 353. 11

Enligt 4 kap. 19 § skola i mål, som avses i 17 §, bestämmelserna

i bl. a. 4 § i tillämpliga delar gälla.

I motiveringen till 4 kap. 17 § framhålla de sakkunniga, att enligt gällande flottningslagstiftning ett yrkande från skadelidande om förbättrade skyddsanordningar mot skada icke torde kunna avvisas blott med en hänvisning,till det förhållande, att genom regleringsutslagets tystnad i förevarande hänseende eller måhända uttryckliga underkännande av motsvarande yrkande frågan blivit en gång för alla avgjord. Icke he ler i förslaget till flottningslagstiftning har, säga de sakkunniga, det befunnits lämpligt att giva motsvarigheter till de starka begränsningar i rätten» till nya eller ändrade anordningar till skydd mot skada, vilka för vattenverksbyggnader och därmed likställda anläggningar föreslagits. Nya eller ändrade anordningar och föreskrifter, vilka utan att oskäligt betunga flottningen må av förhållandena påkallas, böra de flottande kunna förpliktas vidtaga efter därom av skadelidande medelst stämningstalan vid vattendomstolen väckt talan.

I 20 § av samma kapitel behandlas frågan om åstadkommande av sådana byggnader och anläggningar för redan befintlig allmän flottled, vilka för flottningens eget bästa anses önskvärda, och stadgas bl. a., att flottningsförening eller annan, vilken vill vidtaga anläggning e er åtgärd för befintlig allmän flottleds utvidgande eller förbättrande, bär att, där sannolika skäl föreligga, att allmän eller enskild rätt därav förnärmas, eller, där annan än föreningen eljest vill utföra arbete för flottleden och föreningen ej därtill samtyckt, före arbetets påbörjande inhämta vattendomstolens besked, huruvida och under vilka villkor arbetet ma göras. I 21 § finnas stadganden om proceduren för behandlande av sådan fråga, som avses i 20 §, och om fråga rörande meddelande för flottningens underlättande av nya eller ändrade. föreskrifter rörande hushållningen med vatten eller annat; flottledsmål av nu nämnd beskaffenhet skola processuellt behandlas som ansökningsmål utan föregående syneförrättning enligt närmare föreskrifter i 11 kap., dock att vattenrättsdomaren äger, när målet berör längre sträcka av flottleden, hänskjuta detsamma till behandling vid syneförrättning enligt 10 kap.

Samma lagförslag innehåller vidare i 10 kap. 17 §, att vid syneförrättning rörande inrättande av allmän flottled böra synemännen i fråga om sättet och villkoren för flottledens ordnande och begagnande förebringa nödig utredning och därvid särskilt tillse, bl. a., huruvida tillhandahållande av särskilda byggnader för flottningspersonalens härbärgerande under flottningstiden finnas vara av nöden samt i sådan! fall varest sådana byggnader lämpligen böra uppföras och huru desamma

12 Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 353.

med hänsyn till yrkets behov och ortens förhållanden skäligen böra anordnas. Enligt 10 kap. 31 § skall vad som stadgats i fråga om syneförrättning för inrättande av allmän flottled i tillämpliga delar gälla jämväl sådant ärende rörande allmän flottleds förbättrande, som enligt 4 kap. 21 § bör i enahanda ordning handläggas. I 13 kap. finnas vidare bestämmelser om besiktning å utförda flottledsbyggsader.

Slutligen har i 6 kap. av det samtidigt med förenämnda lagförslag framlagda förslaget till lag om flottning i allmän flottled upptagits stadgande! om tillsyn å allmänna flottleder. Sålunda föreskrives (70 §), att Ivungl Maj:ts befallningshavande utövar tillsyn å allmän flottleds skötsel och underhåll samt flottningsförenings verksamhet, aft för utövande av tillsynen befallningsliavanden äger åtnjuta biträde av vederbörande vattenbyggnads- och skogstjänstemän och må, där så finnes erforderligt, förordna lämplig person att på flottningsförenino-s bekostnad hålla undersökning. Vidare stadgas (72 §), att om de till farleds betryggande eller i övrigt till skydd emot skada föreskrivna flottledsbyggnader ej vidmakthållas, skall befallningsliavanden tillhålla flottningsstyrelsen att sådant fullgöra eller låta, om så erfordras, genast avhjälpa bristen på bekostnad av de flottande, som därför böra svara.

over*'förslaget ,, . sakkunnig^ förslag hava yttranden infordrats från Kungl.

till ny flott- lvlapts befallningshavande efter hörande av de mera betydande flottninirsmng slag stift- föreningarna inom länen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter hörande av distrikts tjänstemännen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen efter hörande av vederbörande jägmästare och statens flottledsingenjörer, kammarkollegium,. hydrografiska byrån, lotsstyrelsen, järnkontoret, svenska trävaruexportföreningen, vattenkraftsföreningen, svenska flottningschefsföreningen, Sveriges skogsägarförbund, svenska skogsvårdsföreningen, Norrlands skogsvårdsförbund samt skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs’ Värmlands, Gävleborgs, Jämtlands och Västernorrlands län.

I de i anledning härav hittills inkomna yttrandena — sådana hava ännu ej avgivits av vattenkraftsföreningen samt skogsvårdsstyrelserna i Värmlands och Gävleborgs län — hava förslagets bestämmelser om bostäder åt flottningsarbetare lämnats utan erinran.

Vidare har socialstyrelsen anbefallts att avgiva utlåtande över de oestämmelser om inrättande av bostäder åt flottningsmanskap, som förekomma i 4 kap. 4 § och 10 kap. 17 § av de sakkunnigas förslag. För det av styrelsen i anledning härav avgivna utlåtande kommer redogörelse att lämnas i det följande (sid. 21).

13 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 353.

Emellertid både statsmakternas ingripande till förbättrande av skogs- .

arbetarnas ställning och levnadsförhållanden ånyo påkallats i en vid Grängesberg 1912 års riksdag av herr Bernhard Eriksson i Grängesberg väcfo motion (nr 241 i andra kammaren) , däri föreslogs, att riksdagen måtte i skrivelse i anskrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt låta verkställa utredning rörande skogsarbetarnas ställning. och levnadsförhållanden i Norrland samt, i den mån det funnes önskligt, även i andra i detta avseende därmed jämförliga landsdelar och därefter vidtaga de åtgärder och, i den mån riksdagens medverkan krävdes, till riksdagen göra de framställningar, som av denna utredning kunde föranledas.

Motionen bifölls av båda kamrarna. I skrivelse till Kungl. Mapt den 24 maj 1912 anförde härefter riksdagen, efter att hava framhållit, att det kunde anses tillfullo ådagalagt, att svåra missförhållanden vidlådde skogsarbetarnas levnadsförhållanden och ställning i övrigt:

»Visserligen torde de senaste åren medfört någon förbättring på ett eller annat håll, men helt visst äro de missförhållanden, som ännu kvarstå, agnade att skapa ett tillstånd, som måste betecknas såsom både för skogsarbetarna si älva olidligt och ur det allmännas synpunkt betänkligt. •

Främst gorå sig de förefintliga missförliallandena märkbara idraga om skogsarbetarnas bostäder, som icke på långt när motsvara rimliga anspråk, även med hänsyn tagen till, att det kan vara fråga om blott tillfälliga bostäder för en kortare tids vistelse. Men även i övrigt äro skogsarbetarnas levnadsförhållanden värda allvarlig uppmärksamhet, särskilt de svåra provianteringsförhållandena, som framtvinga en ofta synnerligen enformig kost. Uppmärksammas bor ock, att de olägenheter, som vidlåda skogsarbetarnas liv, för övrigt även i viss mån drabba

deras dragare. ... , . , , , .. a ,

Om således allvarliga faror, både av hygienisk och social art, iiarnyta ur sakernas nuvarande tillstånd, skulle det emellertid helt visst även ur stats- och privatekonomisk synpunkt vara välbetänkt att genom förbättrade levnadsförhållanden för denna stora arbetargrupp tillförsäkra skogsbruket en högre stående, dugligare

arbetarstam. , , ... .

Dessa här antydda missförhållanden äro av den art, att en undersökning av desamma samt vidtagande av lämpliga åtgärder icke bör uppskjutas utan med det allra första igångsättas. Yad omfattningen av denna undersökning betraftar vill riksdagen framhålla, att ehuru de ådagalagda missförhållandena synas främst gälla Norrland, det dock vore välbetänkt att låta densamma även omfatta andra i detta hänseende jämförliga landsdelar. Kiksdagen vill även betona, att vid denna utredning begreppet skogsarbetare icke må fattas sa snävt, att allenast de i avverkningarna och utdrivningarna deltagande huggarna och körarna däri inbegripas. Det förefaller riksdagen vara behövligt, att under uttrycket skogsarbetare får förstås även såväl de under likartade förhållanden levande, delvis av samma personer rekryterade hottningsarbetarna som de med kolning sysselsatta arbetarna. »

14 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 353.

I skrivelsen tillädes, att på kronans egna skogar torde utan längre dröjsmål lämpliga åtgärder kunna vidtagas till förbättrande av ifrågavarande förhållanden.

S°ens'u%ed Genom brev den 6 juni 1912 anbefallde Kungl. Maj:t kommersningangående kollegium att verkställa den utredning, som avsåges i riksdagens skrinäsTevnldT V?lse’ ävensom avgiva de förslag, vartill kollegium funne samma utrednoch ZnbHs- ning föranleda. Sedan socialstyrelsen från och med år 1913 övertagit de förhållanden, kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik förut' påvilande arbetsuppgifterna, har ifrågavarande undersökning, som planlagts efter samråd med särskilt tillkallade sakkunniga, slutförts av nämnda styrelse, som därefter under år 1916 i tryck framlagt berättelse över undersökningen i ^ en publikation, benämnd »Skogsarbetarnas levnads- och arbetsförhållanden i V ärmland, Dalarna och Norrland». Enär det statistiska materialet i huvudsak insamlats under år 1913 och förra delen av år 1914, lämnar, utredningen, enligt vad styrelsen framhåller, i stort sett å sido de delvis ganska betydande förändringar, som krisåren medfört för den nordsvenska skogshanteringens ekonomi och därmed även för dess arbetsförhållanden. Till den verkställda undersökningen rörande förhållandena i Sverige hava fogats vissa uppgifter beträffande skogsarbetarnas läge i andra länder samt där vidtagna eller planerade lagstiftningsåtgärder på detta område.

Beträffande undersökningens planläggning och utförande hänvisas till socialstyrelsens berättelse sid. “37 o. ff. Redogörelser för hithörande arbetares inkvarterings- och bostadsförhållanden återfinnas beträffande skogsavverkningsarbetarna (i gårdar, fäbodar och skogskojor) å sid. *137 —°171, beträffande flottningsarbetarna å sid. °193—°201 och i fråga om skogskolningsarbetarna å sid. “206—“208. Slutligen har styrelsen (sid. •223 “228 samt “231) lämnat en sammanfattning av resultaten

av de genom sakkunniga ombud på ort och ställe verkställda undersökningarna, i vilken sammanfattning yttras bl. a.

*Vad först beträffar de klagomål över skogsarbetarnas dåliga bostadsförhållanden och enkannerligen över skogskojornas ofta bristfälliga och underhaltiga beskaffenhet, som givit närmaste anledning till förevarande utredning, torde det fa anses genom densamma ådagalagt, att de ingalunda sakna berättigande. Skogskojan som sådan kan visserligen icke anses utgöra någon hälsovådlig bostad, utan synes fastmer i sina olika variationer innebära den mest praktiska lösningen av de nordsvenska ödeskogarnas bostadsproblem. Men de detaljerade undersökningar, s6m verkställts med avseende på ett stort antal skogkojor, hava oförtydbart givit vid handen, att, även betraktade som allenast provisoriska uppehållsrum för utearbetare och bedömda efter skogslivets egen måttstock, en gan-

15 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 353.

ska betydande del av de nuvarande skogskojorna måste betraktas som avgjort undermåliga och ett ännu större antal såsom i hög grad överbefolkade. Framhållas må tillika, att samma bostadshygieniska nackdelar jämväl vidlåda en stor del av de boningsrum, uthuslokaler och fäbodar, där avverkningsarbetare pläga inkvarteras, ävensom att bostadsförhållandena delvis ställa sig än sämre vid bivattenflottningarna på våren, då bivackering utan tält, sovsäckar eller andra skyddsmedel i stor utsträckning äger rum på den ännu ofta frusna marken.

Visserligen har vid utredningen kunnat konstateras, att skogsarbetarnas bostadsförhållanden betydligt förbättrats under de senare åren och att skogskojorna år efter år byggas rymligare och bättre ombonade. Särskilt må det framhållas, att staten börjat i ökad utsträckning uppföra ändamålsenliga skogskojor på sina skogar (bil. VI, sid. 364) ävensom träffat förberedelser för kronoskogsauktionernas framtida förläggning till en ur bostadsbyggnadssynpunkt mera lämplig tidpunkt än senhösten. Med hänsyn härtill framhålles det också av åtskilliga tillsporda personer och korporationer, bl. a. sågverksförbundet (bil. I, sid. 216), att inga som helst åtgärder från det allmännas sida behöva vidtagas till förbättring av skogsarbetarnas bostadsvillkor, utan att man tryggt kan lämna åt den naturliga utvecklingen att modifiera och förbättra, vad tidens krav utdömer.

Men även om skogs- och virkesägarnas växande ansvarskänsla för sina direkt och indirekt anställda arbetares hälsa utgör en viss garanti för, att bostadsförhållandena med tiden skola bliva oklanderliga, synes dock det av undersökningen konstaterade förhållandet, att en avsevärd del av skogsarbetarna ännu äro hänvisade till underhaltiga och hälsovådliga nattkvarter, innebära en maning för det allmänna att ur folkhälsans och den sociala trevnadens synpunkt söka påskynda utvecklingen till det bättre genom vidtagande av lämpliga åtgärder.

Av de meddelare, som i sina svar föreslå positiva åtgärder, lägga en del huvudvikten på upplysningsverksamhet såväl i fråga om hälsovård i allmänhet som isynnerhet beträffande skogskojornas ändamålsenliga byggande, och användning. Ett led i detta arbete utgöra de ritningar och arbetsbeskrivningar till förbättrade timmerkojor, som sammanställts i bil. VI. Därest man kunde intressera tjänsteläkare, revirförvaltare, yrkesinspektörer, större skogsägare m. fl. att sprida och befordra kunskap i detta ämne, anses åtskilligt stå att vinna.

Av måhända ännu större betydelse har det synts vara, om staten ställde sig i spetsen för reformsträvandena genom att, i enlighet med. riksdagens uttalande i skrivelsen den 24 maj 1912, vidtaga liimpliga åtgärder till förbättrande av bostadsförhållandena å kronans egna skogar. Såsom ovan omnämnts, hava också, särskilt under de senaste åren, åtskilliga ansatser försports i detta avseende, av vilkas fullföljande man torde hava att förvänta vissa resultat.

Det föreligger sålunda ett flertal yttranden från skogsstatstjänstemän, vilka påyrka, att kronan i största möjliga utsträckning skall på sina skogar låta uppföra skogskojor och arbetarbaracker av ändamålsenliga typer, avsedda såväl för arbeten, som revirförvaltningen själv låter verkställa, som för sådana, vilka utföras av tillfälliga virkesköpare. Någon nämnvärd ekonomisk förlust skulle, framhålles det, därigenom icke uppstå för kronan, alldenstund virkesköparna nu pläga erhålla till kojbyggnader erforderligt virke fritt av kronan. Dessa »kronkojor», vilka givetvis kunde uppföras väsentligt bättre och omsorgsfullare ån tillfälliga avverkares provisoriska bostadsanordningar, borde till virkesköparna upplåtas mot

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 853.

skälig hyra och på vissa föreskrivna villkor, såsom bestämt högsta antal arbetare i varje koja, skyldighet att svara för kojans vård och underhåll m. m.

En sådan anordning har synts kunna innebära en god lösning av frågan om hygieniska bostäder för skogsarbetarna på de allmänna skogarna. Men det har därvid tillika papekats, att av ekonomiska skäl planen om ett nät av över kronoparkerna fördelade »kronkojor» knappast torde kunna förverkligas annat än under loppet av en längre tidsperiod och på orter, där skogshushållningen nått en tämligen hög grad av utveckling, sålunda bl. a. knappast inom övre Norrland. Här har emellertid kronan även slagit in på eu annan väg, nämligen att i auktionskungörelser och hyggesbevis inrycka vissa föreskrifter om beskaffenheten hos avverkarnas skogskojor, speciellt att de skola vara försedda med vattentäta tak. Genom att utvidga dessa bestämmelser till lämpligt formulerade minimifordringar på skogskojor har kronan ansetts kunna bidraga till att avsevärt förbättra de nu ganska dåliga bostadsförhållandena i dessa trakter, där kronoskogarna dominera. Såsom en viss svaghet i denna bostadspolitik har emellertid betecknats den bristande kontrollen över, i vad män dylika föreskrifter av icke ekonomisk natur verkligen iakttagas från virkesköpares och arbetstagares sida.

Aven med hänsyn till bostadsförhållandena å kronoskogarna hava därför talrika meddelare påyrkat, att en särskild lagstiftning rörande skogsarbetarbostäder må komma till stånd.

Vad beträffar de legislativa utgångspunkterna för en sådan, har antydningsvis hänvisats till gällande hälsovårdsstadga den 25 sept. 1874, i vars kap. 3 (§§ 27—31) om hälsovårdsstyrelse och allmänna hälsovården på landet kommunalnämnden ålägges att, i samverkan med vederbörande provinsialläkare och extra provinsialläkare, ägna sin uppmärksamhet åt och på lämpligt sätt söka förebygga bl. a. »de vådor för det allmänna hälsotillståndet och enskildes hälsa, som kunna bliva en följd av orenlighet uti eller i närheten av boningarna». Såväl i gällande hälsovårdsstadga som i det sedan 1 april 1915 föreliggande förslaget till ny sådan, varuti bl. a. bostadshygieniska bestämmelser i stor utsträckning blivit införda, synes det dock allenast vara tal om permanenta bostäder, icke om tillfälliga sådana, avsedda för en kortare tids bruk, som skogskojorna äro.

Dessa torde fastmer närmast vara att jämföra med de uppehållsrum, vilka lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912 5 §. punkt g i vissa fall föreskriver, då ett större antal arbetare samtidigt och på stadigvarande sätt sysselsättas på ett och samma ställe. Den s. k. yrkesfarekommittén hade ursprungligen även föreslagit ett särskilt moment av nämnda paragraf, avseende att bereda bl. a. de norrländska skogsarbetarna tillfälle till nattvila å eller i närheten av arbetsstället. När ifrågavarande bestämmelse uteslöts ur den slutligt antagna lagen, skedde det med den motiveringen, att Kungl. Maj:t skall kunna med stöd av lagens 7 § meddela särskilda föreskrifter för skogsarbeten, lämpade efter därvid rådande särskilda förhållanden. Här synes sålunda vara eu lämplig legislativ utgångspunkt för ifrågavarande föreskrifter, men, enär desamma av nedan anförda skäl ansetts böra reglera bostadsvillkoren ej blott för skogsarbetarna utan även för deras dragare, måste hithörande författningsbestämmelser delvis komma att falla utom arbetarskyddslagens ram.

Den sålunda ifrågasatta speciallagstiftningen för skogsarbetare, varunder här innefattas ej allenast skogsavverknings- utan även flottnings- och skogskolningsarbetare, har synts vara av behovet påkallad ej blott i Norrland utan även inom de nordligare delarna av Dalarna och Värmland. Såsom av undersökningen framgår, ställa sig dock förhållandena mycket olika i olika landsdelar, och det

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 353

torde därför vara anledning att taga under omprövning, huruvida man icke bör avstå ifrån att i huvudförfattningen intaga detaljerade bestämmelser rörande tillgången till, utrymmet i och beskaffenheten av olika slag av skogsarbetarbostäder samt rörande det sätt, på vilket skogskojorna böra byggas och inredas. Eu sådan reglering har nämligen framhållits bättre kunna ske genom lokala ordningar, vilka i väsentligt högre grad kunna taga hänsyn till och bygga vidare på de särskilda orternas nog så inrotade traditioner och sedvänjor i förevarande avseende.»

Efter att hava hänvisat till en i en bilaga (sid. 381 ff.) meddelad redogörelse för den norska skyddslagstiftningen för skogsarbetare och framhållit, att de norska bestämmelserna icke utan betydande ändringar kunde bringas till tillämpning på våra förhållanden, därvid bl. a. påpekats, att det icke utan vidare ansetts passa för våra förhållanden att timmerkojornas uppförande alltid pålägges skogsägaren, anför styrelsen vidare:

»Då mark- och virkesägaren icke utgöra samma person, är det nämligen ofta (t. ex. då ett bolag avverkar en hemmansskog) den senare, som representerar den ekonomiskt starkare parten. Däremot hava vissa skäl befunnits tala för att i möjligaste mån söka förhindra, att, såsom nu ofta är fallet, skogskojornas uppförande överlåtes på arbetarna, med eller utan bidrag av arbetsgivaren, ty, som förut framhållits, torde man här hava att söka en huvudanledning till många bristfälliga kojbyggnader. Framhållas må i detta samband, att det jämväl ansetts böra tagas under övervägande, i vad mån i vissa fall, t. ex. vid bivattenflottningarna, fasta bostadsanordningar lämpligen kunna utbytas mot transportabla, såsom tält o. d. _ ..

Det är emellertid ej nog att utfärda föreskrifter, utan måste även effektiv kontroll utövas över deras iakttagande, och inom här ifrågavarande område möter givetvis åstadkommande av en sådan avsevärda svårigheter. Såsom den enklaste lösningen på detta spörsmål har antydnings vis föreslagits, att tillsynen över skogsarbetarnas bostäder måtte uppdragas åt yrkesinspektionen och närmast åt dess kommunala tillsynsorgan. Då dessa pa landet utgöras av kommunalnämnderna, skulle härigenom den för skogsarbetarfrågans lösande så viktiga lokala självverksamheten och sakkunskapen i fullt mått komma till sin rätt.

Av dåliga husrum lida dock ej blott arbetarna i timmerskogen utan även deras hästar, och därför har den ifrågasatta bostadslagstiftningen ansetts böra jämväl avse sJcogsstallarna. Behovet härav har i fullt mått konstaterats vid undersökningen, ty många stall hava påträffats, där köld och drag haft fritt spelrum, där rök trängt in från kojan, där hästarna ej haft utrymme att lägga sig, där gödseln ej undanskaffats o. s. v. Byggas tillfredsställande stallrum, torde också huvudanledningen undanröjas till de nu så ofta hörda klagomålen över djurplågeri vid virkesdrivningarna. Svårt är nämligen att konstatera riktigheten av de ävenledes framkastade beskyllningarna, att hästarna skulle överansträngas vid timmerkörslorna, ty visserligen hava timmerlassens genomsnittliga storlek ökats under de senare åren, men samtidigt torde deras framförande underlättats genom förbättrade körredskap och vägar. Därjämte är, som ovan framhållits, utfodiingen vid skogsdrivning i regel avsevärt kraftigare än vid jordbruks- och annan hemkörning.»

I fortsättningen beröras provianteringsförliållandena och arbetskontrakten in. in., varefter yttras:

linning Hl! riksdagens protokoll HUS. / sand. 313 höft. (Nr 553.) 3

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 363.

Socialstyrelsens skrivelse den 4 september 1917.

»Härmed torde i huvudsak hava berörts de reformkrav och reformbehov, som vid undersökningen framställt sig med avseende på den nordsvenska skogsarbetarklassen, ävensom de åtgärder, som från olika håll föreslagits lämpligen höra vidtagas för tillgodoseende av desamma, Det har emellertid framförts farhågor för, att dylika åtgärder från det allmännas sida överhuvud icke skulle medfora åsyftat resultat utan t. o. m. lända till direkt skada genom att hindra skogsbrukets utveckling och därigenom försämra arbetarnas avlöningsförhållanden. Härvid har särskilt papekats, att inom den nordsvenska skogshanteringen finnes en av vissa ekonomiska faktorer betingad och i ständig framflyttning varande gränszon, bortom vilken många virkesdimensioner sakna saluvärde, samt att i de obygder, där denna räntabilitetsgräns går fram, skogsarbetarnas arbetsförhållanden ofta äro sämst, men på samma gång svårast att förbättra, enär eu blott obetydlig, av föreskrivna välfärdsanordningar för arbetarpa föranledd höjning av avverkningspriset lätt skulle kunna hämma eller åtminstone fördröja skogshanteringens ur folkhushållningens ståndpunkt så ytterst önskvärda expansion.

A andra sidan har vid utredningen framgått, att inom skogsarbetarklassen mycket missnöje är rådande med dess ställning, och att detta missnöje under de senaste åren snarare ökats än minskats, sedan det efter hand blivit klart, att klassens heterogena sammansättning nästan omöjliggjorde ett Samlat uppträdande till förbättrande genom egen kraft av rådande levnads- och arbetsvillkor.»

I sin förenämnda skrivelse den 4 september 1917 har socialstyrelssn efter att hava framhållit, att i publikationen »Skogsarbetarnas levnads- och arbetsförhållanden i Värmland, Dalarna och Norrland» under beteckningen »skogsarbetare» inbegripits arbetare, sysselsatta med skogsavverknings-, flottnings- och kolningsarbete — beträffande behövligheten av åtgärder till förbättrande av ifrågavarande arbetares bostadsförhållanden anfört följande:

»Vid övervägande av vilka åtgärder utredningen gåve anledning föreslå har såsom i främsta _ rummet tarvande förbättring framstått skogsarbetarnas bostadsförhållanden. Visserligen har under de senaste åren på åtskilliga håll från markoch virkesägares sida visats ökad förståelse för betydelsen av förbättringar i berörda avseende, men för att inom rimlig tid komma till något så när hygieniskt tillfredsställande förhållanden i allmänhet på detta område, torde åtgärder från statens sida otvivelaktigt vara av behovet påkallade.

Under överläggningar, som inom socialstyrelsen hållits med tillkallade representanter för domänstyrelsen samt arbetsgivare- och arbetareorganisationer inom skogshantering och flottning med flera, har enhälligt såsom en första åtgärd för ifrågavarande ändamål förordats utgivande genom statens försorg av en kortfattad handledning, innehållande byggnadsplaner och beskrivningar till ett antal skogsarbetarbostäder, lämpade att under olika förhållanden tjäna såsom mönster jämte måhända även förslag till ordningsregler för bostädernas begagnande. Denna handledning skulle genom förmedling av skogsbruksidkarnas sammanslutningar, skogsstatens tjänstemän och möjligen även på annat sätt givas vidsträckt spridning bland dem, som hava att ordna och leda skogsarbeten. Berörda publikation, som givetvis till billigt pris även skulle tillhandahållas genom bokhandeln, borde utgivas snarast möjligt.

19 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 353.

Beträffande sättet för ifrågavarande handlednings åstadkommande vill det synas, som om dess utarbetande och utgivande lämpligast kunde anförtros åt domänstyrelsen, som likväl vid uppdragets fullgörande borde samråda med socialstyrelsen samt påkalla sakkunnig medverkan från arbetsgivar- och arbetarhåll. Om medel till tryckningskostnadernas bestridande torde lämpligen framdeles, när beloppet av dessa kostnader lät sig angiva, kunna göras underdånig framställning.

Ehuru härovan förordade handledning torde vara ägnad att göra betydande nytta inom sådana kretsar, som hava intresse och förståelse för förevarande fråga, lärer man åter å andra håll, där sannolikt de svåraste missförhållandena råda, ej kunna påräkna rättelse utan lagstiftningens tillhjälp. Såsom i den förut omnämnda redogörelsen för skogsarbetarnas levnads- och arbetsförhållanden omförmäles, hade redan yrkesfarekommittén i sitt år 1909 framlagda förslag till lag om arbetarskydd beaktat behovet av förbättrade bostadsförhållanden för skogsarbetare och andra med dem i avseende å levnads- och arbetsförhållanden likställda. I 7 § g) av nämnda lagförslag ålades sålunda arbetsgivare att till förekommande av ohälsa i följd av arbetet särskilt iakttaga bland annat följande: »Arbetare,

som under längre tid sysselsättes med arbete på så stort avstånd från ställe, där bostad kan erhållas, att han icke skäligen kan begiva sig dit för erhållande av natthärbärge, bör å eller i närheten av arbetsstället äga tillgång till lämplig plats för nattvila». Nu återgivna bestämmelse var emellertid utesluten ur det förslag till lag om arbetarskydd, som genom nådig proposition framlades för 1912 års riksdag. Såsom anledning härtill angav föredragande departementschefen bland annat, att bestämmelsen var av så speciell art, att den ej väl lät infoga sig i en författning av den allmänna och grundläggande natur som lagen om arbetarskydd. Därjämte framhölls, att Kungl. Maj:t med stöd av 7 § i det för riksdagen framlagda lagförslaget kunde ersätta bestämmelsen med särskilda föreskrifter rörande skogsarbeten, vilka föreskrifter i sådant fall kunde närmare anpassas efter de förhållanden, varunder dylika arbeten pläga bedrivas.

Då nu genom förut berörda omfattande och ingående undersökning behovet av lagstiftningsåtgärder till förbättrande av skogsarbetarnas bostadsförhållanden måste anses bekräftat, vill det synas styrelsen, som om tiden vore inne att återupptaga och förverkliga den i nämnda proposition framkastade tanken på en särskild skyddsförfattning på ifrågavarande område. Med hänsyn till att den i propositionen omnämnda bestämmelsen rörande Kungl. Maj:ts befogenhet att utfärda kompletterande skyddsföreskrifter vid lagförslagets slutliga redigering i viss mån förändrats, synes emellertid en dylik författning icke kunna med stöd av lagen om arbetarskydd utfärdas på administrativ väg utan böra givas formen av lag.»

I anledning av det i socialstyrelsens skrivelse framställda förslaget om utgivande av en handledning vid anordnande av arbetarbostäder av förevarande slag har Kungl. Maj:t den 26 oktober 1917 uppdragit åt domänstyrelsen att i samråd med socialstyrelsen och under medverkan av de representanter för arbetsgivare och arbetare inom skogsavverknings-, flottning»- och ledningsverksamhet, som domänstyrelsen och socialstyrelsen ansåge lämpligt tillkalla, utarbeta eu kortfattad handledning1 för uppförande av bostäder åt arbetare inom nämnda slag av

Kungl. Maj:ts beslut i anledning av socialstyrelsens förslag om utarbetande av en handledning.

20 Socialstyrelsens lag förslag.

i §■

Social-

styrelsen.

Yttranden över socialstyrelsens förslag i allmänhet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 353.

verksamhet under olika förhållanden. Därjämte har Kungl. Maj:t meddelat föreskrifter angående bestridande av tryckningskostnaderna för ifrågavarande handledning ävensom av kostnaderna för särskilt biträde hos domänstyrelsen med det detaljerade utarbetandet av byggnadsritningar och beskrivningar.

1 §•

I den grundläggande 1 § av socialstyrelsens lagförslag stadgas följande:

»Bedrives skogsavverknings-, flottnings- eller kolningsarbete på sådant avstånd från ställe, där bostad finnes att tillgå, att det icke skäligen kan påfordras, att arbetarna skola begiva sig dit för erhållande av natthärbärge, åligger det arbetsgivaren sörja för, att arbetarna å eller i närheten av arbetsstället äga tillgång till sådant härbärge.

Vid skogsavverkning åligger det jämväl arbetsgivaren sörja för, att å eller i närheten av arbetsstället finnes tillgång till lämpligt stallrum för de hästar, som användas vid avverkningen.»

Socialstyrelsen framhåller i motiveringen härför, att tillämpningen av föreskriften om beredande av härbärge, liksom i yrkesfarekommitténs förenämnda förslag, begränsats till de fall, där tillgång till bostad inom skäligt avstånd ej finnes. I fråga om behovet av stallrum anför styrelsen:

»Av undersökningen rörande skogsarbetarnas levnads- och arbetsförhållanden har bland annat framgatt, att stallen för de vid skogsarbetet använda hästarna ofta lämna mycket övrigt att önska. Den från såväl djurskydds- som ekonomisk synpunkt betydelsefulla frågan om åstadkommande av förbättrade stallförhållanden har vunnit beaktande i den norska lagen av den 30 juli 1915 angående husrum för folk och hästar under skogsarbete och flottning. En föreskrift för tillgodoseende av här berörda önskemål har tillfogats såsom ett andra stycke under förevarande §.»

Förslagets principer hava i flertalet avgivna yttranden lämnats utan anmärkning. Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län avstyrker dock förslaget under åberopande av vissa i det följande berörda anmärkningar mot detsamma samt under uttalande av tvivel, huruvida tiden är lämplig för eu lagstiftning i ämnet. Åtskilliga befallningshavande ' i mellersta och södra Sverige meddela, att i deras län behov av lagstiftning härutinnan icke föreligger, och en av dessa befallningshavande ifrågasätter, huruvida ett förslag, grundat på en sådan partiell undersökning, som den av socialstyrelsen verkställda, lämpligen bör läggas till grund för en hela riket avseende lagstiftning. Sågverksförbundet uttalar, att lagbestämmelser i ämnet numera icke kunna anses vara av behovet påkallade. Sveriges skogsägarförbund däremot anser,

21 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 353.

att förelagets bestämmelser i allmänhet torde vara lämpliga och ägnade att förekomma de missförhållanden, som i vissa orter ännu kunna vara rådande. Svenska sågverksindustriarbetarförbundet finner det föreligga behov av en lag av det innehåll, socialstyrelsen föreslagit. Domänstyrelsen anser, att ehuru skogsarbetarnas bostadsförhållanden rätt avsevärt utvecklat sig till det bättre under tiden från år 1913, vilket år socialstyrelsens undersökning avser, på flera orter fortfarande råda missförhållanden, som lämpligen böra avhjälpas. Styrelsen tager ock för givet, att behövliga ändringar häruti flerstädes icke äro att förvänta, därest icke stöd härför finnes i bestämmelser i allmän författning. I överensstämmelse härmed anser styrelsen det vara ändamålsenligt, att vissa allmänna föreskrifter meddelas härutinnan, och styrelsen har ej något att erinra mot det uppgjorda lagförslagets bestämmelser.

Tre liungl. Maj:ts befallning shav ande (i Jönköpings, Kronobergs och JMrand.n Jämtlands län) hänvisa på de i det här ovan omförmälda förslaget till styrelsens förflottning slag stiftning förekommande bestämmelserna om bostäder för flottningsarbetare. Förstnämnda befallning shav ande anser, att dylika bestäm- ^ fl0ttningsmelser med hänsyn till de egenartade omständigheter, som äro för- arbetare, knippade med anordnandet av eu flottled, böra inrymmas i den egentliga flottningslagstiftningen och icke i en författning, som avser att reglera förhållanden å andra områden, och att kostnaderna för häibärgenas anordnande böra anses såsom en anläggningskostnad för flottleden och såsom sådan amorteras genom flottledsavgifterna. Kungl.

Maj ds befallning shav ande i Kronobergs län uttalar, att det vill synas, som om flottningspersonalens behov av lagskydd i förevarande hänseende blivit tillgodosett, om förslaget till flottningslagstiftning i denna del vunne godkännande, och Kungl. Majds befallning shav ande i Jämtlands län förklarar, att, under förutsättning, att förslaget till flottningslagstiftning upphöjes till lag, flottningsarbetarnas bostadsförhållanden synas bliva ordnade utan att bestämmelser i detta avseende böra inflyta i nu ifrågavarande lagförslag utom beträffande tillsynen å efterlevnaden, samt att, därest föreliggande förslag komme att avse jämväl flottningsarbetarna, fall mycket väl kunde tänkas, då vederbörande myndigheters föreskrifter beträffande bostadsförhållandena kunde komma i strid med vai andra.

Åven i övrigt hava vissa anmärkningar riktats mot förslaget, i vad det avser flottningsarbetarna. Så anser Kungl. Majds befallningshavande i Västernorrlands län, att under vissa omständigheter kravet på härbärge bör kunna helt och hållet uppgivas, åtminstone vid flottningsarbete i en del mindre vattendrag, där flottningsmanskap kan för värjo dag förflyttas avsevärda sträckor, olika för olika år, beroende av åtskilliga på

*

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 353.

flottningens gång inverkande förhållanden. Om i sådana fall anspråket på härbärgets beskaffenhet givetvis måste sättas synnerligen lågt, så att t. ex. ett tält eller en riskoja måste godtagas såsom lämpligt bärberge, synes det ock befallningshavanden obehövligt och olämpligt att, om särskilt skydd mot köld eller nederbörd för någon natt icke är erforderligt, ändock påbjudes, att särskilt härbärge i allt fall skall vara att tillgå. Förslaget synes icke giva utrymme åt den tolkning, att tillgång till särskilt härbärge icke erfordras under sådana omständigheter, som ovan angivits, och befallningshavanden håller före, att lagen bör erhålla sådan föiändraa avfattning, att den sålunda framhållna synpunkten vmner beaktande.

Kungl Maj:ts befallning skavande i Norrbottens län anser, att arbetsgivarnas skyldighet i förevarande avseende icke bör gälla i fråga om s. k. bäckflottning.

Sveriges skog säg ärfd rbund anför:

„ a 1/1’ns^a, vattendragen (bäckflottningen) försiggår flottningsarbetet under

vårfloden pa mycket kort tid, och manskapet förflyttar sig under arbetets gång oavlåtligt framåt utefter vattendraget. Hastigheten, varmed arbetet fortskrider, beror emellertid av ett flertal olika omständigheter, såsom vattentillgång (d. v. s' snösmältningens i källområdena häftighet), timmerpartiernas storlek i olika delar av vattendraget samt icke minst av rent tillfälliga omständigheter såsom uppkommande stockningar av flottgodset och andra missöden m. m. Dessa förhållanden samverka därhän, att det är totalt omöjligt att beräkna, huru långt arbetet dag tor dag skall hinna fortskrida d. v. s. var flottningsarbetarna på kvällarna skola intaga sitt nattkvarter. Att uppföra kojor på vissa mellanrum utefter vattendrag gen blir da en fullständigt ineffektiv åtgärd. Man har nämligen ej minsta garanti för, att arbetarne komma att taga kvarter i närheten av dessa kojor Ej heller kan man beräkna, att manskapet skall efter slutat arbete taga sig fram till narmaste koja, om ej denna av en händelse ligger alldeles intill den plats, dar flottningen avslutades för dagen. Efter de smärre vattendragens stränder finnas nämligen i de allra flesta fall icke några uppgångna stigar eller vägar.

1 vartom ar terrängen utefter dessa, vattendrag ofta mycket svårframkomlm med en snang vegetation av vide, björk- och albuskar, samt omväxlande steniga blockmarker och av vårfloden översvämmade myrar och strandängar. Flottningskarlarna underkasta sig ej att i skymningen vandra några längre avstånd i denna terräng tor att uppnå en koja, utan de föredraga att bivuackera ute vid en lägereld. Envar person, som sysslat med flottningsarbeten, torde hava sig väl bekant, att manskapet lägrar sig vid en stockeld på den plats, där dagens arbete avslutets, och ofta ej ens uppsöka närbelägna gårdar, där sådana finnas. Att uppföra kojor etter dessa små vattendrag blir sålunda en tämligen ineffektiv åtgärd, ty ef,,ar,enJje*®n Ser’ o enligt vad ovan anförts, tydligt vid handen, att manskapet ej vill förflytta sig några längre sträckor för erhållande av nattkvarter.

c, 6 o “vidare framkallas, att uppförandet av ett system av flottningskoior etter smavattendragen skulle så fördyra kostnaderna vid dessa, att mångenstädes tlottnmgen från mera avlägset liggande skogstrakter eller av mindre värdefulla

23 Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr död.

virkesdimensioner skulle kunna komma att helt omöjliggöras. De virkesmängder som utflottas genom sm åvattendragen, äro nämligen många gånger så obetydliga, att en så avsevärd höjning i de totala tlottningskostnaderna, som kojbyggnaderna skulle komma att medföra, skulle per varje flottnings-enhet belöpa med så högt belopp, att flottningen bleve oekonomisk och finge för berörda vattendrag upphöra. I många av dessa små vattendrag äro regleringsbyggnaderna därjämte rent provisoriska och avsedda att användas endast under ett fåtal år, under vilka de awerkningsmogna virkestillgångarna i trakten hastigt uttagas. Yid dylika för endast tillfällig användning utbyggda vattendrag bleve det givetvis mycket betungande att anordna omfattande kojbyggnader. . . _ ,

Yad beträffar de större vattendragen återigen, så fortgår ju i dessa flottningen i varje trakt under längre tid och en förefintlig koja skulle sålunda liar i motsats till vid bäckflottningen kunna användas under längre tid Aven har möter emellertid den svårigheten, att det är tämligen ogörligt att beräkna, var arbetet under flottningens gång kommer att avbrytas om kvällarna och var sålunda kojorna borde placeras. Yidare bör bemärkas, att utefter huvudvattendragen gårdar och byar flerstädes förefinnas, och att sålunda inkvartermgsmojligheter därstädes redan nu förefinnas, ehuru de ofta ej utnyttjas av iiott-

ningsma ^P. ■ gom sålunda skulle uppkomma, därest flottningsarbetena

jämväl inrymdes i lagförslagets 1 §, torde hava varit för de personer, som utarbetat förslaget, bekanta. Att dessa icke desto mindre intagit flottningen i berörda paragraf, torde måhända Lava sin grund i att i motsvarande norska lagstittning jämväl fiottningsarbetet inrymts. Förhållandena i Norge äro emellertid ej fullt jämförbara med de svenska. De norska flottlederna äro i regel avsevart kortare än de svenska. På grund av starkare lutningsförhållanden och ofta svirrare terräng, förefinnas i de norska flottlederna flerstädes svåra punkter och passager, som under hela flottningsperioden måste hållas besatta. Dar kunna givetvis kojor lämpligen uppföras.

Då sålunda, enligt vad ovan anförts, uppförandet av kojor vid bi vatten dragen ej skulle lända till önskad effekt, enär arbetarna näppeligen skulle komma att använda desamma i nämnvärd utsträckning, samt då vidare kojbyggnaderna åtminstone vid de minsta vattendragen kunna befaras så allvarsamt oka nottmngskostnaden, att fiottningen å vissa ställen ej längre kan bedrivas, så synes det ej vara lämpligt att inrymma flottningsarbetena i denna lagstiftning.» I

I detta sammanhang torde böra redogöras för det underdåniga yttrande, som socialstyrelsen, på sätt förut nämnts, avgivit över de bestämmelser om inrättande av bostäder åt flottningsmanskap, vilka förekomma i 4 kap. 4 § och 10 kap. 17 § av det i det föregående omförmälda förslag till vattenlag, vilket den 14 december 1916 avgivits av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga.

Efter att hava omnämnt styrelsens nu ifrågavarande förslag till lag angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning, flottning och kolning av härbärge åt arbetarna in. m., anför styrelsen:

»För det fall att såväl sistberörda förslag som förslaget till vattenlag skulle vinna de lagstiftande makternas bifall, komme således flottmngsarbetarnas bo-

Socialstyrelsens yttrande över visea bestämmelser i förslaget till ny flottningslagstiftning.

24 Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 353,

stadsförhållanden att bliva föremål för reglering i två skilda lagar. Då omförmälda förslag till lag angående arbetarnas härbärgerande väl torde få anses meddela de grundläggande bestämmelserna i ämnet, lärer förslaget till vattenlag i förevarande avseende böra avfattas med behörig hänsyn tagen till berörda bestämmelser.

Den första konsekvensen av nyssnämnda fordran synes vara, att i förslaget till vattenlag intages en bestämmelse, som anger, att de väsentliga stadgandena på området äro att söka på annat håll. Eu sådan bestämmelse, som måhända lämpligen kan intagas i lagförslagets 4 kapitel närmast efter dess 3 §, torde kunna givas ungefär följande avfattning.

Oni skyldighet att i vissa fall sörja för att arbetare, använda till flottningsarbete, äga tillgång till natthärbärge samt om sådant härbärges beskaffenhet, är särskilt stadgat.’

Mot vattenförslagets 4 kapitel 4 § i vad detta lagrum avser 'byggnad för flottningspersonalens härbärgerande under flottningstiden’ torde ej något vara att erinra annat än möjligen, att ordet 'flottningspersonalens’, till bättre överensstämmelse med berörda andra lagförslag och nyss ifrågasatta nya bestämmelse, borde utbytas mot 'arbetarnas'.

Beträffande bestämmelsen i 10 kapitlet 17 § : 9 av förslaget till vattenlag synes under bär antagna förutsättning kunna anmärkas, att den föreskrivna utredningen skall inriktas på, ej huruvida byggnaderna i fråga äro av nöden’ utan huruvida skyldighet att tillhandahålla sådana byggnader kan anses föreligga. Vidare är att märka, att anvisningen rörande byggnadernas beskaffenhet, 'huru desamma med hänsyn till yrkets behov och ortens förhållanden skäligen böra anordnas’, är opåkallad, då lagförslaget angående arbetarnas härbärgerande i förevarande avseende lämnar vissa föreskrifter, vilka för övrigt torde komma att närmare utvecklas bland annat genom särskilda anvisningar, utfärdade av styrelsen i egenskap av yrkesinspektionens chefsmyndighet. Med hänsyn till nu anmärkta förhållanden borde möjligen åt ifrågavarande moment givas följande, ändrade avfattning.

’9. huruvida skyldighet att tillhandahålla särskilda byggnader för arbetarnas härbärgerande under flottningstiden kan anses föreligga samt i sådant fall, varest sådana byggnader lämpligen böra uppföras och huru desamma böra anordnas’.

Ehuru underdånigt utlåtande från styrelsens sida genom remissen endast påkallats i avseende å härovan avhandlade tvenne bestämmelser i förslaget till vattenlag anser sig styrelsen med hänsyn till lagförslaget angående arbetarnas härbärgerande böra framställa erinringar jämväl i avseende å ytterligare ett par bestämmelser i förevarande förslag till ny flottningslagstiftning.

Tillämpningen av lagen angående arbetares härbärgerande skulle övervakas av yrkesinspektionens befattningshavare. Med hänsyn härtill vill det synas, som om den i 10 kapitlet 4 § av förslaget till vattenlag stadgade skyldigheten för Kungl. Maj:ts befallningshavande att rörande ansökning om allmän flottleds inrättande underrätta vederbörande skogs- och fiskeri tjänstemän borde utsträckas till att gälla även vederbörande befattningshavare inom yrkesinspektionen. Genom en sådan förändring skulle nämligen yrkesinspektionen beredas tillfälle att vid inrättande av allmän flottled få lagen angående arbetares härbärgerande beaktad.

Med hänsyn till yrkesinspektionens nyssberörda tillsynsuppdrag lärer det även kunna ifrågasättas, huruvida ej 70 § i förslaget till lag om flottning i allmän flottled borde i någon män ändras till angivande härav.

Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 353.

Vad härovan anförts har, såsom förut framhållits, åsyftat det fall, att båda de här berörda förslagen skulle bliva upphöjda till lag. Skulle man åter endast hava att taga hänsyn till förslaget till vattenlag, anser sig styrelsen ej hava något att erinra mot de här förut diskuterade bestämmelser i detsamma, utan torde de i och för sig kunna anses i huvudsak tillfredsställande.»

åt kolningsarbetare.

Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Örebro län finner kolning sarbete icke böra inbegripas i lagen och framhåller till stöd härför, att v ld styrelsens sådant arbete det är nödvändigt för arbetaren att hava fritt nattläger i tötfeaf’JsefA omedelbar närhet av milan, varför i allmänhet invid denna uppföres en härbärgen kolkoja, som visserligen utgör en mycket provisorisk bostad, men dock lämnar erforderligt skydd mot köld och nederbörd, samt att något behov av särskild lagstiftning om tillhandahållande av bostad i och för dylikt arbete, vid vilket arbetarne icke hopas till större antal på en

plats, icke föreligger. .

I ett av öv erj äg mästaren i Smålands distrikt avgivet yttrande, som bilagts Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Kronobergs län utlåtande, framhålles, att icke alltför stränga bestämmelser böra tillämpas med avseende å det tillfälliga kolningsarbete, som bedrives å själva platsen för avverkningen, men icke år efter år på samma ställe.

I motsats mot de senast refererade yttrandena ifrågasättes i Kungl.

Matos befallning shav ande i Blekinge län utlåtande ett utsträckande av föreslagna lagens tillämplighetsområde till att avse vad slags arbete som helst genom att giva lagens 1 § en mera allmän formulering. Även vid andra ar- omr^^e m m. beten i glest befolkade trakter än de i nämnda § omförmälda, exempelvis dikningsföretag och vägbyggnader, vore enligt befallnmgshavandens åsikt behovet av förbättrade bostadsvillkor för arbetarna ofta nog synnerligen kännbart. Vid bifall till det sålunda framställda förslaget torde, framhåller befallningshavanden, hinder ej möta att inarbeta de erforderliga föreskrifterna i lagen om arbetarskydd, där de på grand av sm natur rätteligen synas höra hemma.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Uppsala och Östergötlands län ifrågasätta däremot i' 1 § en uttrycklig begränsning, i huvudsak svarande mot den av yrkesfarekommittén förordade, eller sålunda att arbetet skulle pågå »längre tid» för att lagen skulle vara därå tillämplig. Förstnämnda befallningshavande framhåller i detta hänseende, att då arbete, såsom åtminstone vid flottning kunde vara händelsen, endast helt tillfälligtvis och övergående bedreves å visst ställe, följde av 2 § i förslaget (»Härbärge — — — skall — med tillbörlig hänsyn

tagen till den tid, varunder härbärget kan förväntas komma till användning — — — motsvara skäliga fordringar på en tillfällig bostad»),

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 313 hiijt. (Nr 353.) 4

26 Detaljerinringar mot socialstyrelsens förslag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 353.

att fordringarna på härbärges beskaffenhet nedsattes till ett minimum, och av 3 §, såsom denna i styrelsens skrivelse tolkats (se nedan), att faktiskt något inskridande mot försummelse icke vore möjligt, varför det kunde ifrågasättas, om ej förenämnda uttryckliga begränsning vore riktigare.

Aven Kungl. Majds befallning shav ande i Norrbottens län anser, att ai betsgivarens skyldighet i förevarande avseende icke bör sträcka sig till arbetsföretag av kortare varaktighet, och Kungl. Majds befallningshavande i Jönköpings län, som, på sätt förut nämnts, anser frågan om flottningsarbetarnas bostadsförhållanden böra lösas i annan ordning, finner mindre stränga föreskrifter böra tillämpas med avseende å bostäder vid tillfälliga skogsavverknings- eller kolningsarbeten.

I liknande riktning uttalar sig Sveriges skogsäg ar förbund, som finner det knappast kunna påfordras, att mera omständliga byggnader skola behöva uppföras vid rent tillfälliga avverkningsarbeten, vilka å en skog kanske blott fortgå ett fåtal dagar eller en eller annan vecka, samt förordar intagande i 1 § av en bestämmelse om att skogsarbetet skall sträcka sig över viss tid, för att lagen skall vara tillämplig.

Kungl. Maj ds befallning shav ande i Örebro län, som, på sätt ovan anförts, anser kolningsarbete icke böra omfattas av lagen, uttalar, att skyldighet att förse skogsavverknings- och flottningsarbetare med natthärbärge icke bör föreligga, då arbetet bedrives endast i viss ringa omfattning, enär eljest dylika arbetens utförande säkerligen skulle i hög grad försväras och ofta måhända omöjliggöras samt arbetarna dessutom i. allmänhet torde vara i tillfälle att själva på platsen bereda sig och sina djur ett om än provisoriskt skydd mot köld och nederbörd.

Kungl Maj ds befallningshavande i Jönköpings län och över jägmästaren i Smalands distrikt finna i lagen böra göras en viss åtskillnad i kraven på bostadens beskaffenhet, om arbetet pågår under den kallare eller den varmare delen av året.

Beträffande uttrycket, att arbetsgivaren skall »sörja för» tillgång till härbärge, framhåller Kungl. Maj ds befallningshavande i Uppsala län, att då sannolikt ej sällan det naturliga är, att för åstadkommande av härbärge arbetarna själva anlitas, därvid deras första uppgift blir att uppföra och inreda sådant, nämnda uttryck möjligen kan vara i viss mån vilseledande, såsom om arbetarna alltid skulle vid ankomsten finna färdiga bostäder. De citerade orden syntes därför lämpligen kunna utbytas mot »tillse» eller »ansvara för».

- Samma befallningshavande anför vidare, att vid vissa ofta förekommande former av ackordsarbete det vore vanskligt att avgöra, vil-

27 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 353.

ken person, som borde anses som arbetsgivare i lagens mening. En i: detta avseende vägledande iöreskrift vore önskvärd.

Svenska sägverksindustriarbetarförbundet iramhåller, att ifrågavarande slag av arbete bedrives under särskilt enastående förhållanden, att den egentliga skogsavverkningen tillgår på sa sätt, att virkes- ellei skogsägare genom avtal med hästägare till dessa bortlämna drivningen på entreprenad, samt att hästägarna, vilka sedan i sin tur äro skyldiga att anskaffa och avlöna för arbetets utförande nödigt manskap, i allmänhet äro jordägande småbönder eller arrendatorer men även till ej ringa del egendomslösa arbetare, som tillfälligtsvis köpa hästar för att under vintrarna utföra dylika drivningar. På grund av det anförda vore det enligt förbundets mening önskvärt, att för berörda arbetsområde förändring måtte vidtagas i 2 § av lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd i syfte att omförmälda kontraktstagare icke måtte betraktas som självständiga företagare, vilka förbundit sig att ombesörja arbetets utförande, utan att såväl kontraktstagare (hästägare) som av dessa anställda arbetare i detta hänseende måtte betraktas såsom arbetare.

Ehuru åtskilliga omständigheter tyda på att skogsarbetarnas bostadsförhållanden i viss mån förbättrats sedan riksdagen den 24 maj 1912 avlät sin skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning i ämnet, har jag dock, i likhet med socialstyrelsen och flertalet av de i ärendet hörda vederbörande, kommit till den uppfattningen, att tillfredsställande anordningar icke kunna på detta område komma till stånd

utan eu särskild lagstiftning. _ o

Vad då först beträffar omfattningen av en sådan, synas skäl åtminstone för närvarande icke föreligga att, såsom från ett håll ifrågasatts, gå längre än socialstyrelsen föreslagit och låta lagstiftningen gälla även annat arbete än skogsarbete. Vidare torde starka skäl tala för att av de kategorier, som enligt förslaget beröras av den ifrågasatta lagen, icke medtaga flottningsarbetarna, utan låta dessas bostadsförhållanden, beträffande vilka förslag till lagbestämmelser framlagts i det år 1916 avgivna betänkandet med förslag till ny flottnmgslagstiftning, regleras i samband med nämnda lagstiftning. De förhållanden, uuder vilka flottningsarbetarna utöva sitt yrke, äro nämligen, såsom från några håll betonats, så egenartade, att ett inpassande av lagbestämmelser om deras bostadsförhållanden i eu lagstiftning, som avsei jämväl andra arbetsområden, knappast låter sig med fördel genomföra. Härtill kommer, att frågor om anordnande av härbärgen åt flottningsarbetarna lämpligen synas böra avgöras i samband med beslut om uppförande av egentliga flottledsbyggnader, därvid de, vilkas rätt därav be-

Departementschefen. ■

28 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 353.

röras, böra förklaras pliktiga tåla det intrång, som av bostäderna förorsakas. I annat fall skulle det måhända stundom ej låta sig göra för arbetsgivarna de flottande — vilka ofta icke äro ägare till den mark, som erfordras för bostädernas uppförande, att anordna sådana.

Avgörandet av frågor, när och på vad sätt bostäder för flottnings-

arbetare böra anordnas, stöter onekligen på betydande svårigheter__i

detta hänseende må erinras om vissa myndigheters uttalanden om flottning i bäckar och andra bivattendrag — och måhända skall det visa sig lämpligast att anförtro prövningen härav åt vattendomstolarna, om sådana komma till stånd, eftersom dessa borde äga stora betingelser härtör. Enligt socialstyrelsens förslag skulle det ankomma på Kungl. Maj:ts befallningshavande att i enlighet med stadgandena i gällande lag om arbetarskydd förbjuda de flottande att efter utsatt skälig tid bedriva arbete utan att hava vidtagit viss åtgärd. En dylik bestämmelse synes emellertid i fråga om flottningsarbete vara ägnad att ingiva vissa betänkligheter — ett förbud mot att använda flottled torde sålunda icke stå i rimlig proportion till en mindre underlåtenhet i fråga om bostads anordnande.

Enligt förslaget till ny flottningslagstiftning skulle det vara möjligt att, även beträffande äldre flottled, få frågan om bostäders anordnande underkastad vattendomstolens prövning. Visserligen avser nämnda förslag icke de enskilda flottlederna, men sådana framgå i regel endast i smärre vattendrag, i avseende å vilka betänkligheterna mot skyldighet för de flottande att anordna bostäder onekligen äg a ett visst fog. Härtill kommer, att antalet enskilda flottleder för varje år minskas och efter ny flottningslagstiftnings genomförande säkerligen kommer att än mera nedgå, varför lagbestämmelser för nämnda flottleders del icke synas vara i avsevärd grad av behovet påkallade.

Socialstyrelsen har ej ansett det vara uteslutet, att flottningsarbetarnas bostadsförhållanden bleve föremål för reglering såväl i den nya flottningslagstiftningen som i den lag, till vilken styrelsen framlagt förslag. En‘dylik anordning synes dock icke vara att förorda. Därigenom skulle nämligen, såsom av en myndighet framhållits, vederbörande myndigheters, föreskrifter beträffande bostadsförhållandena kunna tänkas komma i strid med varandra. Da åtskilliga i det föregående berörda omständigheter tala för lämpligheten av att låta flottningsarbetarnas bostadsförhållanden regleras inom ramen av den föreslagna flottningslagstiftningen och jämväl socialstyrelsen förklarat att, därest stadganden i ämnet endast borde inflyta i nämnda lagstiftning, de i förslaget till sådan lagstiftning upptagna bestämmelser kunde anses i huyudsak tillfredsställande, har jag ansett spörsmålet om anordnande av bostäder åt

29 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 353.

flottningsarbetarna icke böra i nu förevarande sammanhang upptagas till lösning. Emellertid är det att hoppas, att förslag till ny flottningslagstiftning må kunna föreläggas nästkommande års riksdag, och därest så blir fallet, torde dessa arbetares bostadsförhållanden i allt fall kunna inom en nära framtid bliva föremål för reglering.

Från ett håll har erinrats, att det vore mindre lämpligt att grunda en hela riket avseende lag på en undersökning, som blott gällde vissa landsdelar. Denna erinran synes dock föga vägande vid det, förhållande, att med hänsyn till avfattningen av 1 § i förslaget den tillämnade lagstiftningen faktiskt kommer att sakna bet}^delse för de delar av landet, där skogsarbete icke bedrives på det sätt, som avses i nämnda paragraf.

Gentemot den framställda anmärkningen, att lagbestämmelser i förevarande hänseende icke vore behövliga beträffande kolningsarbete, må framhållas, att kolkoja av försvarlig beskaffenhet lärer kunna godtagas såsom bostad, men att det icke torde sakna betydelse, att beskaffenheten även av dylika kojor blir föremål för tillsyn.

I några yttranden har såsom önskemål uttalats, att lagen borde innehålla föreskrifter därom, att densamma endast gällde arbete, som påginge under något längre tid och icke vore av ringa omfattning samt att i avseende å kraven på bostadens beskaffenhet skillnad borde göras mellan arbete, som bedreves under den kallare eller den varmare årstiden. Därest, såsom jag föreslagit, flottningsarbete uteslutes från lagens tillämplighetsområde, torde emellertid något egentligt behov av bestämmelser i antydd riktning knappast föreligga. Det är nämligen huvudsakligen endast vid flottning, som arbetet stundom bedrives så kort tid på varje plats, att det i vissa fall kan vara obehövligt att fordra, att härbärge skall finnas uppfört. Och med hänsyn till det sätt, varpå den föreslagna lagen och särskilt dess 2 § (se nedan) avfattats, torde fordringarna på bostäders anordnande och dessas beskaffenhet vara att bedöma med fästat avseende å förhållandena i varje särskilt fall, så att oskäliga krav icke uppställas._ På sätt jag vid 2 § kommer att föreslå, synes det emellertid lämpligt att i nämnda paragraf vidtaga en mindre ändring för att än tydligare än som skett utmärka, att hänsyn skall tagas till förhållandena i varje särskilt fall. Därest undantagsvis skogsarbete pågår endast en eller annan dag på samma plats, lärer det icke skäligen kunna fordras, att annat än rent provisoriska åtgärder vidtagas.

Förslagets föreskrift om skyldighet för arbetsgivaren att vid skogsavverkning sörja för stallrum åt de vid avverkningen använda hästarna synes hava göda skäl för sig.

2 §■

Social-

styrelsen.

Avgivna

yttranden.

Kunyl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 353.

I likhet med en Kungl. Majrts befallningshavande finner jag det önskvärt, att i lagen intages en uttrycklig föreskrift därom, vilken person, som är att anse såsom arbetsgivare, och torde detta böra ske genom en hänvisning i 1 § av den föreslagna lagen till 2 § i lagen om arbetarskydd. Härigenom lärer det bliva tydligt, att de hästägare, som omtalas i Svenska sågverksindustriarbetareförbundets ovan refereiade yttrande, icke äro att anse såsom arbetsgivare i förslagets mening.

Vad i övrigt anmärkts mot 1 § i förslaget synes ej vara av beskaffenhet att böra föranleda ändring i detsamma.

2 §.

I 2 § av socialstyrelsens förslag stadgas, att härbärge, varom i 1 § sägs, skall ej mindre erbjuda tillräckligt utrymme samt tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd än även, med tillbörlig hänsyn tagen till den tid, varunder härbärget kan förväntas komma till användning, i övrigt motsvara skäliga fordringar på en tillfällig bostad.

I motiveringen till denna § anför socialstyrelsen:

>1 2 § av förslaget antydas de fordringar, härbärge av här ifrågavarande slag skall uppfylla. Med hänsyn till de synnerligen olikartade förhållanden, var- 'V.f, f laoei1 skulle komma till tillämpning, har det icke ansetts lämpligt eller möjligt att bär närmare precisera dessa fordringar. I likhet med det sätt varpå arbetarskyddslagens motsvarande bestämmelser äro avsedda att förverkligas, skulle det ankomma på vederbörande tillsynsorgan att med anpassning efter förhållandena i varje särskilt fall närmare utforma tillämpningén av skyddslagstiftningens bestämmelser i förevarande avseende. Till vägledning i denna verksamhet skulle emellertid styrelsen, efter samråd med representanter för arbetsgivare och arbetare inom de områden lagen avser, utfärda erforderliga anvisningar, som, ehuru närmast avsedda för tillsyn sorganen, naturligen i viss mån skulle bliva normgivande i allmänhet.»

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län erinrar, att föreskrifterna beträffande härbärgena in. m. synas väl svävande.

, Sågverks förbundet anser önskvärt, att de anvisningar, som enligt motiverna skola utfärdas rörande beskaffenheten av de i 2 § åsyftade härbärgen, liksom även den handledning, innehållande olika byggnadsplaner och beskrivningar, som förutsatts skola utgivas, bliva grundade på vad erfarenheten angivit såsom mest praktiskt, samt hemställer, att förbundet sättes i tillfälle att medverka till avfattningen av dessa föreskrifter.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Uppsala län påpekar, att beträfiande lämpligt stallrum saknas motsvarighet till bestämmelserna om

31 Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 353.

härbärge i 2 §, ehuru där föreskrivna fordringar och hänsyn böra gälla • även för hästarnas härbärgerande.

Det synes riktigt att, såsom socialstyrelsen föreslagit, icke i Departement,lagen meddela mera detaljerade föreskrifter angående ifrågavarande bo- ciefen' städers beskaffenhet utan överlämna åt vederbörande tillsynsmyndigheter att i enlighet med av styrelsen utarbetade anvisningar tillse, att arbetarnas bostadsförhållanden ordnas på det sätt, som i varje fall kan vara lämpligt. På sätt ovan antytts bör emellertid i §:n göras en mindre ändring för att tydligt utmärka, att hänsyn bör tagas till förhållandena i varje särskilt fall.

I likhet med en av de i ärendet hörda myndigheterna finner jag det erforderligt att i förevarande paragraf intaga föreskrift om beskaffenheten jämväl av stallrum, som .avses i 1 §, och torde detta kunna ske genom en hänvisning till stadgandet om härbärges beskaffenhet.

I övrigt synes mig ej skäl föreligga till avvikelse från socialstyrelsens förslag på denna punkt.

3 §•

I 3 S av socialstyrelsens förslag finnes ett stadgande av följande Tillsyn å

3 J efterlevnaden

lydelse: av lagen.

»Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas, på sätt Konungen 3 §. närmare föreskriver, av yrkesinspektionens befattningshavare) och skall i övrigt beträffande lagens tillämpning lända till efterrättelse vad enligt lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912 gäller i avseende å föreskrifter till förekommande av ohälsa i arbete.»

I sin motivering anför styrelsen: Sociautyrei-

»Styrelsen tiar i lagförslagets 3 § uppdragit tillsynen a lagens efterlevnad åt yrkesinspektionens befattningshavare med tillägg emellertid av bestämningen »på sätt Konungen närmare föreskriver». Härmed bär åsyftats, att tillsynen åtminstone till eu början, lämpligen borde uppdragas åt en specialinspektör med några biträden — under samverkan naturligtvis med yrkesinspektionens övriga befattningshavare. En sådan anordning av tillsynen, som för övrigt överensstämmer med sista stycket i 23 § lagen om arbetarskydd, torde vara nödvändig för att någorlunda snart vinna avsett resultat, men lärer tillsynen framdeles, när förevarande skyddsbestämmelser kommit till mer allmänt beaktande, sannolikt kunna överflyttas på yrkesinspektionens underinspektörer, möjligen för ändamålet i någon mån förstärkta. Vad särskilt angår nämnda specialinspektör i ledande ställning skulle han väsentligen få till uppgift att organisera arbetet och torde sålunda antagligen ej behöva anställas för mer än någon kortare tid. I 3 § av lagförslaget har slutligen intagits en bestämmelse, som har till ändamål att i av-

Avgivna yttranden.

Socialstyrelsens framställning angående organiserandet av tillsynen.

32 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 353.

seende å tillämpningen likställa de här föreslagna skyddsföreskrifterna med sådana skyddsföreskrifter rörande arbetets sundhet, som avses i lagen om arbetarskydd.

För det fall att förevarande förslag skulle upphöjas till lag, torde styrelsen beredas tillfälle att inkomma med närmare förslag rörande tillsynens anordning samt härovan omförmälda befattningshavares kompetens och anställningsvillkor med mera.»

Bestämmelserna i 3 § hava gjorts till föremål för åtskilliga anmärkningar.

Så anser Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län genom dessa bestämmelser en effektiv kontroll över lagens efterlevande knappast kunna beredas, och Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län ställer sig tveksam, huruvida yrkesinspektionens befattningshavare städse kunna anses kompetenta att bedöma behovet av arbetarbostäder ute i markerna och dessas nödiga beskaffenhet, samt uttalar, att bostadsinspektion måhända kan ordnas på ett mera tillfredsställande sätt, möjligen genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg. Åven Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län ifrågasätter, huruvida det kan vara praktiskt och lämpligt, att tillsynen å lagens efterlevnad skall utövas av yrkesinspektionens befattningshavare.

överjägmästaren i Smålands distrikt är tveksam, huruvida nämnda tillsyn skall handhavas ovillkorligen och uteslutande av omförmälda befattningshavare, samt anser, att tillsynen bör utövas på sätt Konungen närmare föreskriver och att inspektion å bostäderna bör ifrågakomma allenast när sådan av arbetare eller deras organisation påfordras hos Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Svenska sågverksindustriarbetarförbundet anser, med hänsyn till den föreslagna lagens vidsträckta tillämplighetsområde och de dåliga kommunikationerna till arbetsplatserna, att tillsynen å efterlevnaden av lagen icke allenast till eu början utan allt framgent bör uppdragas åt en specialinspektör med nödigt antal specialbiträden.

Efter det förenämnda yttranden avgivits, har socialstyrelsen den 16 mars 1918 inkommit med framställning, dagtecknad den 14 i samma månad, angående organiserandet av tillsynen rörande ifrågavarande arbetares bostadsförhållanden. Därvid framhåller styrelsen, att den omständigheten, att det här gäller ett speciellt slag av tillsyn, rörande vilket yrkesinspektionens nuvarande befattningshavare varken genom sin tjänstgöring eller genom föregående verksamhet haft tillfälle inhämta närmare erfarenhet, uppenbarligen gör det önskvärt att åtminstone tillsvidare och intill dess

Kungl. Maj:ts Nåd Proposition Nr 358

sådan erfarenhet förvärvats kunna för ändamålet företrädesvis anlita personer, som därför äga särskilda förutsättningar och däråt kunna mera odelat ägna sig. Styrelsen anför vidare:

»Härtill kommer att den nya tillsynsverksamheten är av så stor omfattning och så tidskrävande, att densamma ej kan helt övertagas av de nuvarande inspektionstjänstemännen utan eftersättande av deras hittillsvarande uppgifter. Enligt styrelsens på Kung!. Maj:ts uppdrag verkställda särskilda undersökning rörande skogsarbetarnas m. fl. levnads- och arbetsförhållanden skulle antalet vid skogsavverkning, skogskolning och flottning i mellersta och norra Sverige vintertid anställda arbetare — om vilka här företrädesvis är fråga — utgöra omkring 150,000. Då av dem omkring 50,000 torde sysselsättas i trakter, där inkvartering i vanliga bostäder kan beredas, skulle ifrågavarande tillsyn omfatta bostadsförhållandena för c:a 100,000 personer. De 8,360 arbetare, vilkas förhållanden var föremål för närmare behandling i styrelsens nyssnämnda undersökning, voro fördelade på 173 arbetsplatser. Med ledning härav torde kunna beräknas, att på varje arbetsplats i medeltal sysselsättas c:a 50 arbetare samt att sålunda antalet arbetsplatser, vars bostadsförhållanden skulle övervakas, uppgår till c:a 2,000. Då vidare den egentliga inspektionsverksamheten huvudsakligen måste äga rum under vintern och resorna mellan arbetsplatserna i allmänhet bliva besvärliga och tidsödande, ligger det i sakens natur, att en effektiv inspektion på förevarande område kräver mera tid än yrkesinspektionens nuvarande befattningshavare kunna disponera för ändamålet, allra helst som ifrågavarande arbetsplatser i regel icke äro så belägna, att de kunna besökas i samband med resor till andra arbetsställen.

Om sålunda för tillsynen över skogsarbetarnas m. fl. bostadsförhållanden man till en början huvudsakligen måste lita till särskild personal, bör emellertid enligt styrelsens uppfattning inspektionsverksamheten utföras i närmaste anslutning till och med anlitande så långt ske kan av yrkesinspektionens nuvarande befattningshavare. Vid organiserandet av denna verksamhet bör jämväl hållas i sikte önkvärdheten av dess övertagande i huvudsak av nämnda befattningshavare, eventuellt med den förstärkning av arbetskrafterna, som erfarenheten kan visa bliva nödvändig för framtiden.

Det vill ock synas, som om övervakandet av lagens tillämpning skulle till en början bliva mer arbetskrävande än senare. De vid socialstyrelsens undersökning konstaterade och delvis redan tidigare kända missförhållandena lära nämligen till stor del bero på, att uppmärksamheten tidigare icke varit tillräckligt riktad på desamma ävensom att meningarna varit tämligen delade beträffande ett rationellt ordnande av ifrågavarande bostadsfråga. Härtill kommer, att tveksamhet förelegat, huruvida ansvaret i detta avseende skulle anses åligga markägare eller arbetsgivare.

Genom lagstiftning väckes uppmärksamheten och häves berörda tvekan, varjämte vinnes fast utgångspunkt för vidtagande av erforderliga åtgärder. Med hänsyn till det intresse, som från arbetsgivarhåll visats för frågans ordnande, lära ock kunna förväntas beredvilliga strävanden att inrätta lämpliga bostäder för arbetarna och stallrum för dragarna. För ändamålet erforderlig upplysningsmateriel kommer att beredas genom utgivandet av den publikation, som Kungl. Maj:t på socialstyrelsens hemställan uppdragit åt domänstyrelsen att utarbeta i samråd med socialstyrelsen samt under anlitande av sakkunnig medverkan

Bihang till riksdagens protokoll 1918. I samt. 313 käft. (Nr 353.) 5

34 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 353.

från arbetsgivar- och arbetarhåll. Denna publikation skulle nämligen innehålla byggnadsplaner och beskrivningar till skogsarbetarbostäder, lämpade att under olika förhållanden tjänstgöra såsom mönster, samt eventuellt förslag till ordningsregler för bostädernas begagnande. Redan genom denna handlednings snabba offentliggörande och spridande på lämpligt sätt bland dem, som hava att ordna och leda skogsarbeten, skall säkerligen ett betydelsefullt steg vara taget för åstadkommande för framtiden av mera tillfredsställande bostadsförhållanden. Efter det någon tids erfarenhet vunnits å detta tillsynsområde, lärer vidare yrkesinspektionens chefsmyndighet bliva i tillfälle att meddela närmare anvisningar att tjäna till ledning vid bostäders och stallbyggnaders uppförande och inredning

Nu berörda förhållanden göra det sannolikt att tillsynsverksamheten framdeles icke behöver bliva så omfattande. Under de närmaste åren efter lagens ikraftträdande, då det gäller att undersöka det nuvarande bostadsbeståndet, medverka till förbättringars vidtagande, lämna upplysningar rörande nya bostäders inrättande samt för arbetsbefäl och arbetare klargöra vikten av ordning och snygghet vid bostädernas begagnande, kommer däremot övervakandet av lagstiftningens tillämpning att bliva mycket arbetskrävande.

De hithörande uppgifternas speciella natur lära nödvändiggöra, att för denna tillsynsverksamhet anställes en person med skogsteknisk utbildning och vana vid skogsarbeten. Denne skulle i egenskap av specialinspektör dels biträda chefsmyndigheten med upplysnings- och inspektionsverksamhetens ordnande, dels — vid dennas begynnande — instruera övriga för ändamålet anställda inspektionstjänstemän, dels själv verkställa inspektioner samt närmast övervaka sistnämnda tjänstemäns arbete. Det bör vidare tillkomma honom att vid skogsavverkning, skogskolning och flottning övervaka arbetets säkerhet med hänsyn till olycksfall och därvid utöva den myndighet, som tillkommer befattningshavare inom yrkesinspektionen. På specialinspektören skulle jämväl ankomma att genom upplysningsverksamhet och särskilt genom överläggningar med ifrågakommande företags ledning verka för befintliga bostäders förbättrande samt uppförandet av nya sådana av ändamålsenlig och i hygieniskt avseende tillfredsställande beskaffenhet.

Under förutsättning att genom anställande av dylik överordnad specialinspektör sörjes för kompetent fackkunnig ledning redan från början, lärer tillsynen å arbetsplatserna huvudsakligen kunna anförtros åt befattningshavare i underinspektörs ställning. Dessa skulle hava att dels lämna råd och anvisningar vid ny- och ombyggnader av bostäder och stall —- vilka i regel verkställas sommartid — dels vintertid undersöka förhållandena, kontrollera givna anvisningars efterföljd samt övervaka vidmakthållandet av renlighet och snygghet vid lokalernas begagnande. Beträffande mera ingripande åtgärder torde dessa underinspektörer böra göra anmälan till nämnda specialinspektör, på vars omprövning åtgärden bör bliva beroende.

Den överordnade specialinspektören jämte de honom biträdande befattningshavarna i underinspektörs ställning torde icke kunna inom kortare tid, exempelvis tre år, medhinna inspektion av samtliga ifrågakommande arbetsställen, med mindre underinspektörernas antal sattes till fem. Enär emellertid sådan omfattande organisation skulle draga dryga kostnader och då på förhand arbetets mängd icke kan med större säkerhet bedömas, synes det angeläget att begränsa deras antal. Detta torde ock låta sig göra utan avsevärdare men för tillsynens effektivitet med hänsyn till den medverkan, som kan erhållas från de redan anställda underinspektörerna. Dessas huvudsakliga verksamhetsområde faller inom jord-

35 Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 353.

bruket, där de hava att öva tillsyn till förekommande av olycksfall vid användande av maskinella hjälpmedel. Underinspektörerna hava under de hittills gangna fem åren av sin verksamhet medhunnit att åtminstone en gång besöka de allra flesta hithörande arbetsplatserna. Aven om det vore önskvärt att jamval i tor sättningen helt disponera dem för deras hittillsvarande uppgifter, synas vissa av dem utan större olägenheter kunna tidvis tagas i anspråk för den nu ifrågavarande inspektionsverksamheten. Då denna huvudsakligen maste ut°vas ^ndei vintern, som av naturliga skäl mindre lämpar sig för tillsyn vid jordbruket, kan

en lämplig arbetsfördelning ernås. . . ,

Den lokala förläggningen av arbetsplatserna for skogsavverkning, s og kolning och flottning är sådan, att inspektionsresorna icke alltid kunna bindas vid de nuvarande yrkesinspektionsdistriktens gränser. Aven härutinnan ligger ett skäl till att åtminstone tillsvidare sammanhålla den narmaste ledningen av denna inspektionsgren hos den överordnade specialinspektoren. Erforderlig samverkan, särskilt beträffande ianspråktagandet av underinspektörerna, bor emeller- -tid enligt chefsmyndighetens närmare anvisningar uppehållas med vederbörande yrkesinspektörer. Dessa- böra ock vid överläggningar om arbetarskyddssporsmål med ledningen för trävarubolag, flottningsforeningar m fl. företag vara i tillfälle att lämna upplysningar och anvisningar rörande aven har ifrågavarande tills} ns-

områdö *

Med hänsyn till den medverkan, som sålunda bör kunna lämnas av vissa

nuvarande underinspektörer, synes man för närvarande kunna begränsa antalet av nya specialinspektörer i underinspektörs stallning for övervakandet av skogsarbetarnas m. fl. bostadsförhållanden till tva.»

Efter att vidare hava framhållit, att såsom kompet ensvil kor borde uppställas för den överordnade specialinspektören skogsteknisk utbildnino- och vana vid skogsarbeten samt för de underordnade specialmspektörerna personlig erfarenhet av skogsarbete, helst i förmansställning, samt att den överordnade inspektören, vars verksamhet skulle omfatta hela landet och som på sitt speciella område jämväl skulle tjanstgora såsom chefsmyndighetens expert, borde erhålla sin stationsort i Stockholm, där även de underordnade inspektörerna åtminstone till en början lämpligen borde placeras, övergår socialstyrelsen till de föreslagna tjänstemännens löneförmåner och vad därmed har samband. Till denna de av styrelsens framställning återkommer jag i sammanhang med det förslag om anslag för tillsynens anordnande, som jag framdeles torde komma att förelägga Kungl. Maj:t.

Tillsynen å efterlevnaden av ifrågavarande lagbestämmelser torde utan tvivel komma att bliva förenad med betydande svårigheter. Emellertid förefaller det, som om en organisation, i huvudsak anordnad i överensstämmelse med socialstyrelsens i sådant hänseende avgivna förslag, skulle äga förutsättningar för den föreslagna uppgiftens fyllande och

Departements clio. fn).

36 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 353.

vara att föredraga framför en tillsyn, anordnad genom t. ex. Kun°i Majrts befallningshavandes, skogsstatens eller vederbörande tjänsteläkares försorg. Jag finner mig därför böra tillstyrka den av styrelsen i 3 8 av. dess lagforslag upptagna bestämmelsen om tillsynens anordnande, r ragan om anslag för sådant ändamål torde jag inom kort bliva i tillfälle att underställa Kungl. Maj:t„

Hänvisning till lagen om arbetarskydd. 3 § (forts ) Socialstyrelsen.

3 § (forts.).

Beträffande den i 3 § intagna hänvisningen till vad enligt lagen om arbetarskydd gäller i avseende å föreskrifter till förekommande av ohälsa } ar^te anför socialstyrelsen i sin motivering, att med hänsyn till de i lagförslaget upptagna bestämmelsernas mer allmänna läggning åsidosättandet av .dem icke synts lämpligen kunna förbindas med straffansvar, utan både,, såsom följde av den senare bestämmelsen i 3 §, deras genomförande tvångsvis ansetts böra ske på enahanda sätt, som gällde beträffande likartade föreskrifter, intagna i arbetarskyddslagen, det vill säga o-enom föreläggande av Kung]. Maj:ts befallningshavande.

AVnindenytt Åven i denna del hava erinringar framställts.

. .. Sålunda finner Kungl. Maj:ts befallningshavande i Uppsala län nämnda länvisnmg vara i talrika hänseenden synnerligen oklar och svårtillämplig samt framhåller, att ehuru detta ej helt torde kunna undvikas, enär ju lagen om arbetarskydd avser de förhållanden, under vilka arbetet bednves, en något närmare precisering dock synes vara möjlig. Bäst vore i . alla händelser enligt befallningshavandens förmenande att meddela direkta föreskrifter åtminstone i det viktiga ämne, som behandlas i 38 och 45 §§ av lagen om arbetarskydd. Kungl. Maj:ts befallningshavande i Hallands län anser även ifrågavarande, i 3 § förekommande bestämmelse väl allmänt avfattad för att därav klart skall framgå, vilka stadganden i arbetarskyddslagen därmed avses. En liknande erinran uttalas av Kungl. Alay.ts befallningshavande i Södermanlands län.

mentschefen. • P® mot avfattningen av ifrågavarande bestämmelse framställda

erinringar torde icke sakna fog. För vinnande av större tydlighet synes det mig erforderligt att göra en hänvisning till de paragrafer i lagen om arbetarskydd, som äro avsedda att vinna tillämpning. Dessa böra vara 38, 45, 49—51 samt 53 §§.

LTädandeft' Lagen torde höra träda i kraft den 1 januari 1919.»

37 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 353.

Departementschefen uppläste härefter i ett sammanhang det sålunda ändrade förslaget till lag angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning och kolning av härbärge åt arbetarna m. m., vilket förslag var av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställde, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Gunnar Corin.

38 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 353.

Förslag

till

Lag

angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning och kolning av härbärge åt arbetarna m. in.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bedrives skogsavverknings- eller kolningsarbete på sådant avstånd från ställe, där bostad finnes att tillgå, att det icke skäligen kan pålordras, att arbetarna skola begiva sig dit för erhållande av natthärbärge, åligger det arbetsgivaren att sörja för, att arbetarna å eller i närheten av arbetsstället äga tillgång till sådant härbärge.

Vid skogsavverkning åligger det arbetsgivaren att jämväl sörja för, att å eller i närheten av arbetsstället finnes tillgång till lämpligt stallrum för de hästar, som användas vid avverkningen.

I fråga om vilka personer, som enligt denna lag äro att anse såsom arbetare och arbetsgivare, gäller vad som stadgats i 2 § av lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd.

2 §•

Härbärge, varom i 1 § sägs, skall ej mindre erbjuda tillräckligt utrymme samt tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd än även i övrigt, med tillbörlig hänsyn tagen till den tid och de förhållanden, under vilka härbärget kan förväntas komma till användning, motsvara skäliga fordringar på en tillfällig bostad.

Vad nu är sagt om härbärge skall äga motsvarande tillämpning beträffande stallrum, som avses i 1 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Hr,3.

3 §•

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas, på sätt Konungen närmare föreskriver, av yrkesinspektionens befattningshavare; och skola i övrigt bestämmelserna i 38, 45, 49—51 och 53 §§ i lagen om arbetarskydd i tillämpliga delar lända till efterrättelse.-

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

40 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 353.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majds lagråd torsdagen den 25 april 1918.

Närvarande:

Justitieråden Gullstrand, von Seth,

Wedberg,

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över civilarenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 22 mars 1918, både Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i §87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprattat förslag till lag angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning och kolning av härbärge åt arbetarna m. m.

. , orslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lag-

rådet av byråchefen Ragnar von Koch.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet: Erik Glandel'.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 353.

41 Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 april 1918.

Närvarande:

Hans excellens hen statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Schotte anmälde lagrådets den 25 april 1918 avgivna utlåtande över det den 22 nästlidne mars till lagrådet remitterade förslaget till lag angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning och kolning av härbärge åt arbetarna m. in., och hemställde föredraganden, att förslaget, som av lagrådet lämnats ytan anmärkning, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

A. Hamming.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 313 käft. (Nr 353.)