angående vissa egnahems- väsendet berörande frågor

Kanyl. Majds proposition- Nr 106.

1 Nr HM».

Kung!. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa egnahemsväsendet berörande frågor; given Stockholms slott den 21 februari 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

a) att antaga allmänna villkor och bestämmelser för statens egnabemslånerörelse i enlighet med det av chefen för jordbruksdepartementet framlagda förslaget, att tillämpas för alla lån, som beviljas för år 1920 eller senare år, samt att beträffande §§ 12, 22 och 23 från och med år 1920 gälla även lån, som dessförinnan beviljats;

b) att å extra stat för år 1920 anvisa, att av Kungl. Maj:t i mån av behov användas, såsom bidrag till anställande av jordbrukskonsulenter

ett reservationsanslag av..................................................... kronor 150,000,

under villkor att övriga kostnader för konsulenterna bestridas av landsting, hushållningssällskap eller eljest samt på de villkor i övrigt, Kungl. Magt kan finna gott föreskriva;

c) att antaga allmänna villkor och bestämmelser för lån från jordform edlingsfonden i enlighet med det av chefen för jordbruksdepartementet framlagda förslaget, att tillämpas för alla lån, som beviljas efter 1920 års ingång, samt att beträffande § 12 från och med nämnda år gälla även lån, som dessförinnan beviljats;

d) att till jord formed lingsby råer för egnahemsrörelsen på extra

stat för år 1920 anvisa ett reservationsanslag av........... kronor 26,000;

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 88 käft. (Nr 106.) 1

2 Kungl. Majd» proposition Nr 106.

e) att till anordnande av en egnahemsavdelning inom jordbruksdepartementet enligt av departementschefen framlagt förslag å extra stat för år 1920 anvisa ett förslagsanslag, högst kronor 22,000.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott.

GUSTAF.

Alfred Petersson,

Kungi, Maj.ts proposition Nr 106.

3 Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 februari 1919.

Närva rand e:

Hans excellens herr statsministern Edén.

Statsråden: Petersson.

SCHOTTE,

Petrén.

Nilson,

Löfgren.

friherre PALMSTIERNA,

Rydén,

Thorsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Petersson anförde efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet:

Den 20 januari 1911 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa en ingående granskning och utredning av cgnahemsfrågan i hela dess omfattning samt utarbeta förslag dels till de förändringar i gällande bestämmelser för statens egnaheinslånerörelse, som på grund av vunnen erfarenhet kunde befinnas önskvärda, dels ock till de ytterligare åtgärder, som från statens sida kunde vidtagas för att underlätta och befordra egnahemsbildningen. När dåvarande departementschefen motiverade ein begäran om dylikt bemvdigande, anförde han huvudsakligen följande,

Inledning.

4 Kungl. Majds proposition Sr 106.

Då egnahemsfrågan vore av stor betydelse ur såväl social som ekonomisk synpunkt och då det på grund härav läge stor vikt deruppå, att de mest verksamma organisatoriska åtgärder vidtoges för att ytterligare befordra och underlätta en på sunda ekonomiska grundvalar fotad egnahemsbildning, syntes det honom önskvärt, att frågan, då den nu ånyo upptoges till närmare granskning, underkastades den mest allsidiga och fullständiga belysning.

Departementschefen tilläte sig särskilt erinra, hurusom de under de närmast föregående åren inkomna ansökningarna om lån från egnahemslånefonden, till följd av brist på medel, endast delvis kunnat beviljas. Orsaken till detta i flera fall beklagliga förhållande syntes huvudsakligen vara att söka i den omständigheten, att lån från fonden i allt större utsträckning begärdes av föreningar med huvudsaklig uppgift att anskaffa bostadslägenheter utanför städer och i större industricentra. Ehuru visserligen även sistnämnda slag av egnahemsbildning måste anses synnerligen behjärtansvärd, vore den dock i viss man främmande för det ursprungliga ändamålet med den nuvarande, under jordbruksdepartementets handhavande förlagda egnahemslånefonden, vilken åsyftade bildandet av jordbrukslägenheter och därutöver väsentligen endast sådana bostadslägenheter, som kunde förekomma på den egentliga landsbygden. Det syntes därför kunna ifrågasättas, huruvida icke skäl förelåge att från förevarande egnahemslånerörelse avskilja frågan om bildandet av egna hem för arbetare i städer eller andra samhällen, som i förevarande hänseende kunde jämnställas med städer.

Vid en undersökning, sådan som den nu av departementschefen antydda, angående verkningarna av statens dittillsvarande egnahemslånerörelse och de förändringar i densamma, som på grund av vunnen erfarenhet möjligen borde företagas, syntes det honom vara av vikt, att uppmärksamhet jämväl ägnades andra åtgärder, som från statens sida kunde vidtagas för att ytterligare underlätta och befordra denna så viktiga rörelse, då erfarenheten visat, att detta kunde ske även på andra vägar än genom utlämnande av statslån. Frågan borde sålunda i hela dess omfattning göras till föremål för en mera ingående granskning och utredning, med stöd varav statsmakterna måtte kunna på ett mera planmässigt och efter förhållandena avpassat sätt,,främja den för land och folk så betydelsefulla egnahemsbildningen.

Med anledning härav tillkallade dåvarande departementschefen godsägaren friherre Malte Ramel, numera generaldirektören Wilhelm Flach, sekreteraren hos Norrbottens läns hushållningssällskap, filosofie doktorn

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106. 5

Paul Hellström, sedermera byråchefen Wilhelm Heyman och filosofie doktorn Adrian Molin att fullgöra nämnda uppdrag.

Sedan dessa sakkunniga avgivit särskilda framställningar, dels den 18 mars 1912 angående värde- och lånemaximum vid lån från statens eguahemslånefond, vilken föranlett proposition till 1912 års riksdag, dels den 31 december 1912 angående upplåtande av egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar ävensom upplåtande av lägenheter å kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste länen, vilken föranlett särskilda propositioner till 1913 års riksdag, dels ock den 30 september 1913 angående friköpning av lägenheter å ofri grund, vilken överlämnats till justitiedepartementet för vidare handläggning i samband med torpkommissionens betänkande, hava de sakkunniga den 14 oktober 1914 avgivit slutligt, av statistiska bilagor m. in. åtföljt betänkande, vilket blivit befordrat till trycket. Vid betänkandet äro fogade särskilda reservationer av kommitténs ledamöter Hellström och Molin.

Över detta betänkande hava utlåtanden avgivits av samtliga länsstyrelser, samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott, åtskilliga låneförmedlande bolag och föreningar, fullmäktige i riksgäldskontor, statskontoret, riksförsäkringsanstalten, lantbruksstyrelsen och socialstyrelsen. V id några av dessa utlåtanden hava fogats inhämtade yttranden från underlydande tjänstemän, vissa föreningar och andra. Socialstyrelsens utlåtande åtföljes sålunda av yttranden från svenska lantarbetsgivarföreningens fullmäktige, centralstyrelsen för nationalföreningen mot emigrationen och landssekretariatet. Jämväl dessa utlåtanden hava blivit tryckta.

På inbjudan av Östergötlands läns egnahemsnämnd har den 29 april 1915 hållits ett sammanträde med utsedda ombud för hushållningssällskapens egnahemsnämnder för överläggning i frågan. Förhandlingarna vid detta möte äro befordrade till trycket i en mindre upplaga.

I skrivelse den 13 maj 1916, nr 118, anhöll riksdagen, att vid prövning av frågan om ändrade villkor för egnahemslånerörelsen måtte tagas under övervägande viss höjning å egnahemslägenheternas maximivärden. Utlåtande häröver avgåvos dels av lantbruksstyrelsen efter hörande av hushållningssällskapens förvaltningsutskott dels oek av hushållningssällskapens ombud. Denna riksdagsskrivelse torde emellertid icke numera föranleda någon åtgärd, enär 1918 års riksdag i anledning av motioner i skrivelse den 15 juni 1918, nr 417, bland annat anmält, att riksdagen beslutat vissa ändringar i egnahemslåneviIIkoron, innefattande höjningar från och med år 1919 av egnahemslägenheternas maximivärden, vilka höjningar avsevärt överstiga vad som ifrågasattes år 1916.

fi

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

I denna del har 1918 års riksdagsskrivelse redan blivit anmäld för Kungl. Maj:t och föranlett utfärdande av kungörelse den 11 juli 1918.

I sistnämnda skrivelse anhöll emellertid riksdagen även, att Kungl. Maj:t måtte efter verkställd utredning taga under övervägande, huruvida och i vad mån ändringar i villkoren och bestämmelserna för statens egnahemslånerörelse i av motionärerna angivna riktningar kunde anses erforderliga. Vissa av motionärernas sålunda åberopade förslag ansluta sig till egnahemssakkunnigas betänkande under det att andra innefatta särskilda yrkanden.

Från enskilda personer hava därjämte till jordbruksdepartementet inkommit åtskilliga framställningar i egnahemsfrågan.

De sakkunnigas nu ifrågavarande betänkande åsyftar åtgärder för att främja egnahemsbildningen å enskild mark.

Om man bortser från utvecklingen av jordstyckningslagstiftningen, varigenom förut befintliga hinder mot uppkomsten av små brukningsdelar lättats eller avlägsnats men som icke direkt förestavats av omsorg att befordra uppkomsten av egnahem i detta ords nuvarande bemärkelse, hava statens åtgärder till främjande av egnahemsbildningen å dylik mark hittills huvudsakligen bestått i inrättandet av egnahemslånefonden och jordförmedlingsfonden samt understödjande av jordförmedlingsbyråer. Beträffande dessa åtgärder vill jag erinra om följande.

Med anledning av väckta motioner anhöll riksdagen i skrivelse den 13 maj 1899 om föranstaltande av utredning, huruvida och i vilket avseende ytterligare åtgärder måtte kunna vidtagas för beredande av tillfälle för mindre bemedlade arbetare att på landsbygden förvärva egnahem.

I anledning härav tillsatte Kungl. Maj:t den 10 juli 1899 en kommitté, som avgav sitt betänkande den 22 juni 1901. Kommittén föreslog därvid åtgärder till egnahemsrörelsens främjande i tre avseenden:

1) genom egnahemslån av statsmedel, 2) genom beredande av större frihet i fråga om jordavsöndring och 3) genom vissa åtgärder för upplåtande av lägenheter på kronojord. Kommitténs förslag i de bägge sistnämnda hänseendena samt därav föranledda åtgärder lämnas nu å sido. I förstnämnda hänseende föranledde betänkandet proposition till 1904 års riksdag, vilken med åtskilliga betydelsefulla ändringar antog densamma, varefter kungörelser angående allmänna bestämmelser för den

Kung!. Maj:ts proposition Nr 106. 7

av Kungl. Maj:t och riksdagen beslutade egnahemslånerörelsen in. fl. författningar i ämnet utfärdades den 17 juni 1904.

Ändringar i och tillägg till dessa bestämmelser hava därefter derå gånger av Kungi. Maj:t och riksdagen beslutats. Med anledning härav utfärdades den 13 juni 1908 (nr 53) kungörelse angående förändrade villkor för egnahemslånerörelsen, och hava därefter ändringar häri skett genom kungörelser den 25 november 1910 (nr 123), den 10 juni 1912 nr 160) och den 11 juli 1918 (nr 578). Därjämte har den 25 juni 1909 (nr 84) utfärdats kungörelse angående utsträckt rätt att utlämna egnahemslån, innefattande dels viss bestämmelse angående inteckningar i jordbrukslägenhet, som köpts från kronan, dels föreskrifter rörande egnahemslån åt innehavare av tomträtt.

Sedan det under egnahemsrörelsens utveckling visat sig, att ett av de viktigaste hindren för rörelsens fortskridande vore svårigheten att erhålla det nödvändiga jordområdet, föreslog Kungl. Maj:t i proposition till 1907 års riksdag inrättandet av en jordförmedlingsfond. Förslaget bifölls av riksdagen med visst tillägg, varefter kungörelse utfärdades den 28 juni 1907 (nr 49), vilken ännu gäller.

Vid 1911 års riksdag beviljades på Kungl. Maj:ts förslag auslag å extra stat under nionde huvudtiteln för inrättande av jordförmedlingsbyråer, varefter kungörelse utfärdades den 27 oktober 1911. Sedan villkoren för anslaget blivit på Kungl. Maj:ts förslag ändrade vid 1912 års riksdag, utfärdades den 22 november 1912 (nr 318) ny kungörelse i ämnet, vilken ändrats genom kungörelse den 11 juli 1918 (nr 579). Medel för ändamålet hava årligen av riksdagen ställts till Kungl. Maj:ts förfogande.

Statistik.

8 Kungl. Maj.ts proposition AV 106.

Innan jag övergår till en redogörelse för de sakkunnigas förslag i de delar, som nu äro i fråga, anser jag mig böra meddela vissa statistiska uppgifter, vilka äro ägnade att lämna en bild av utvecklingen och omfattningen intill 1917 års slut av nu ifrågavarande åtgärder från statens sida för egnahem sväsendets främjande. De sakkunniga hava, som ovan nämnts, vid betänkandet fogat en utförlig statistik, vilken är synnerligen värdefull och belysande. Jag torde få i övrigt hänvisa till denna, som dock ej går längre än till och med år 1911.

Begärda, beviljade och återburua statsiånebelopp från eguahemslånefonde» i sammandrag för vart och ett av åren 1905—1917.

Summa 1905—1017 52 589.846 18 476 175 71 015 520 42 671 050 11.352 050 63,923,100 7,296,286 2 654,1569,850,441

9 Kungl. Ma,j:ts proposition Nr 106.

(Forts.). Begärda, beviljade och återburna statslånebelopp etc.

Summa 1 JM).» 15)17 (JO 472,015 37 841,200 08,313,845 47,150,105 17,007,750 05,153,855:7,784,025 3,110,717 10,805,342

Anm. Uppgifterna för år 1917 å till fonden återfallet eller återburet belopp äro icke direkt jämförbara med motsvarande uppgifter för de föregående åren. Enligt författningen skall visserligen den del av de för ett år beviljade lånemedlen, som icke inom viss tid disponerats, återbflras till statsverket, men Kungl. Maj:t bär i ganska stor utsträckning medgivit låneförmedlarna rätt att behålla dylika medel att disponeras under följande år. För att undvika dubbelräkning hava i tabellen för åren 1905 —1916 de odisponerade medel, låneförmedlarna fått tillstånd att behålla, icke inräknats i de till fonden återburna beloppen, varemot för ållon under nämnda rubrik redovisats allt, som icke under året disponerats. Vid jämförelse med föregående år böra därför för år 1917 från do såsom återburna upptagna medlen dragas de belopp, låneförmedlarna fått tillstånd att behålla för år 1918.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 88 käft. (Nr 106.)

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Uppgift för varje egnahemslåneförmedlare å den ej till betalning förfallna kapitalskulden till staten vid 1917 års slut.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

11 Uppgift för Tarje egnahemslåneförmedlare å den ej till betalning förfallna kapitalskulden till staten yid 1917 års slut (forts.).

12 Kungl. Maj:ts proposition Kr 106.

För samtliga låneförmedlare uppgick den icke till betalning förfallna kapitalskulden vid 1917 års slut till 48,526,712 kronor 62 öre, därav 35,339,686 kronor 09 öre för jordbrukslån och 13,187,026 kronor 53 öre för bostadslån. Att dessa belopp äro lägre än summan av de enligt den första tabellen beviljade lånen efter avdrag av vad som återburits beror på att återbetalningar ägt rum å till egnahemslån verkligen utlämnade belopp.

De bägge nu meddelade tabellerna giva en ganska god uppfattning av egnahemslånerörelsens verkliga ställning. Det visar sig då, att jordbrukslånen tagit i anspråk nära tre fjärdedelar av hela beloppet, vilket ju står i god överensstämmelse med statsmakternas beslut, att dessa lån skola äga företräde. Det visar sig även, att hushållningssällskapen huvudsakligen ägnat sig åt jordbrukslån och att övriga låneförmedlare till övervägande del tillgodosett bostadslån, ehuruväl även såväl sällskapen förmedlat bostadslån till stora belopp, tillsammans överstigande övriga låneförmedlares bostadslåneförmedling, som ock vissa av de sistnämnda i ganska betydlig omfattning bedrivit jordbrukslånerörelse. Oaktat alltså en tydlig skillnad finnes mellan de bägge slagens av låneförmedlare lånerörelse, är denna skillnad icke så ensidigt utpräglad, som man kanske trott sig hava anledning antaga.

Av den totala låneförmedlingen hava ej fullt 83 procent gått genom hushållningssällskapen. Då de sakkunnigas statistik till och med år 1911 för sällskapen g av 90 procent, visar sig, att de övriga låneförmedlarnas betydelse under tiden därefter relativt vuxit.

Y7ad de särskilda låneförmedlarna och då först hushållningssällskapen beträffar, faller strax i ögonen den särställning, som intages av Kristianstads läns hushållningssällskap, som ensam förmedlat nära 18 procent av alla av sällskapen utlämnade lån. På långt avstånd följer vårt nordligaste hushållningssällskap, Norrbottens läns, vilket av de övriga sällskapen ensamt överskridit 2 miljoners lånesumma, dock nära följt av Västerbottens läns, vars verksamhet under de senaste åren kraftigt utvecklats. Hushållningssällskapen i sjutton län, spridda inom landets alla delar, hava lånesummor mellan 1 och 2 miljoner kronor och i de återstående sju länen komma de icke upp till miljonen. Lägst kominer hushållningssällskapet i Örebro län. Om än dessa och andra i tabellerna framträdande olikheter mellan de särskilda sällskapen delvis bero av länens storlek och läge, jordbrukets ståndpunkt, de nuvarande brukningsdelarnas autal och storlek, befolkningstätheten, förekomsten av enskilda låneförmedlare m. fl. orsaker, måste det dock anses tydligt, att det större eller mindre intresse de olika sällskapen ägnat åt frågan och

13 Kunyl. Maj:ts. proposition Nr 106.

det nit de lågt i dagen att befordra densamma varit mycket växlande på skilda håll. Man kan icke söka förklaringen i att de sällskap, som haft den största utlåningen, skulle i avsevärt större grad än andra ägnat sig åt bostadslåneförmedling, ty för samtliga utom tre har sistnämnda rörelse bedrivits i mycket mindre omfattning än jordörukslånerörelsen. Av nämnda tre sällskap tillhöra två, Kalmar läns södra och Kopparbergs läns, just den grupp, som förmedlat de minsta lånebeloppen, och det tredje är Göteborgs och Bohus läns, varest fiskarbefolkningen torde ha påkallat särskild hänsyn, men varest likväl jordbrukslånerörelsen överväger. Särskilt för Kristianstads läns hushållningssällskap är summan jordbrukslån mer än tio gånger större än summan bostadslån.

Vad övriga låneförmedlare angår har deras antal numera blivit ganska stort. De flesta äro mindre föreningar, som avse att fylla ett mera lokalt behov av bostäder, men några större bolag och föreningar finnas, ofta med verksamhet inom flera län, och dessa ägna sig då också merendels åt jordstyckningsverksamhet och förmedling av jordbrukslån. Att bland dessa lånelörmedlare skiljaktligheterna i beloppen skola vara stora, är naturligt.

Antal beviljade egnahemslån.

u

Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

Inalles hava alltså under de tolv första åren intill utgången av år 1916 beviljats 18,923 egnahemslån — ett ganska stort antal. Egnahemslånen torde kunna anses hava tillgodokommit minst 80,000 å

90,000 personer, om alla familjemedlemmar inräknas. Åven av denna tabell visar sig alltså rörelsens gauska aktningsbjudande omfattning.

Att åren 1915 och 1916 uppvisa en tillbakagång beror på inskränkningen i lånemedel. Med en årlig utlåningssumma av 7V2 miljoner kronor har år 1913 kunnat bildas nära 2,300 egna hem för året.

Av tabellen framgår, att antalet jordbrukslån är nära dubbelt mot antalet bostadslån samt att hushållningssällskapen förmedlat nära 85 procent av hela antalet lån, nämligen 93 procent av jordbrukslånen och 69 procent av bostadslånen. Vidare visar det sig, vad jordbrukslånen beträffar, att hushållningssällskapens låneförmedling i övervägande grad gällt redan bebyggda lägenheter, nämligen i 70 procent av dessa låns antal. Vid övriga låneförmedlares jordbrukslåneförmedling, som dock har haft ganska ringa omfattning, överväger däremot de obebyggda lägenheternas antal. Sistnämnda låneförmedlare hava alltså i proportionsvis högre grad ägnat sig åt nyskapandet av brukningsdelar. Vid all bostadslåneförmedling hava de obebyggda lägenheternas antal varit vida övervägande.

Beträffande den statsunderstödda jordförmedlingsverksamheten torde jag få lämna följande uppgifter:

Jordförmedlingsfondeus utlåning åren 1908—1917.

Sökande

Begärda lån Beviljade lån Kronor Kronor

Aktiebolaget Hem på landet.............................

Föreningen Egna hem Hagaby ............................

Södra Södermanlands egnahemsaktiebolag.............

Aktiebolaget Egna hem inom Kronobergs län .......

Aktiebolaget Värmlandshem ...........................

Malmöhus läns egnahemsförening.........................

Aktiebolaget Egna hem på Gotlland ...................

Aktiebolaget Småbruk i västra Sverige ................

Föreningen Egna hem i Borås ...........................

Aktiebolaget Bankesta småbruk...........................

Andelsföreningen Eget hem inom Kristianstads län

677,600 I 466,600

16.000 I 16,000

448,400 425,000

80.000 ! 80,000

123.000 122,000

678.000 661,000

38,550 38,550

190.400 190,400

16,900 16,900

360,000 360,000

Värends egnahemsakliebolag ...................

Västgöta—Dals egnahemsaktiebolag..........

Aktiebolaget Jönköpings läns egna hem. ..

Mälarprovinsernas egnahemsaktiebolag -----

Väslra Sveriges egnahemsaktiebolag ........

Föreningen Hälsingborgs jordförmedling

1,480,000 1,300,000

....! 135,000 135,000

.... 22,000 22,000

....! 90,000 90,000

736,000 330,000

232.000 120,480

128,000 ! 128,000

Summa 5,451,850 4,501,930

15 Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

För de särskilda åren. bar rörelsen varit följande:

Av de beviljade In nen utestod vid utgången av år 1917 hos låntagarna ett belopp av 1,235,430 kronor, som alltså utgjorde deras kapitalskuld till fonden.

Beträffande jordförmedlingslyråerna torde få meddelas följande sammanställning av de utav Kungl. Maj.t den 31 maj 1918 för samma år beviljade bidragen till sådana byråer.

16 Kungi. Afaj.ts proposition Nr 106.

Förslag

angående

statens

egnahems-

iånerörelse.

Sammanfiltning.

Ledande principer för statens egnahemslånerörelse.

Genom förenämnda kungörelse den 11 juli 1918 hav den ändringskett i reglerna för statsbidrag till jordförmedlingsbyråer, att maximum höjts för bidraget till sakkunnig person från 500 "till 700 kronor och för bidraget till övriga driftkostnader från 200 till 400 kronor.

Egnahemssakkunnigas förslag.

Huvuddelen av de egnahemssakkunnigas betänkande innehåller förslag till förändringar beträffande den av staten anordnade egnahemslånerörelsen. Angående dessa förslag hava de sakkunniga själva lämnat följande sammanfattande redogörelse.

»Statens egnahemslånerörelse uppdelas på två från varandra fullständigt fristående grenar, en för jordbruks- och en för bostadsändamål, och när denna uppdelning fullt låter sig genomföras, upplägges en särskild lånefond för var och en av dessa båda grenar. Till lånerörelsen för jordbruksändamål hänföras även lån till vissa bostadslägenheter å den rena landsbygden, vilka uppföras av hantverkare och jordbruksarbetare, och där innehavaren från det jordbruk eller den husdjursskötsel, som å lägenheten kan idkas, kan erhålla ett icke oväsentligt bidrag till utkomst för sig och sin familj. De sakkunniga hava i sitt betänkande begränsat sig att endast behandla sistnämnda gren av egnahemslånerörelsen, och de av de sakkunniga framlagda förslagen till förändringar i egnahemslånerörelsens villkor och organisation avse, då ej annat särskilt angives, endast nämnda gren av lånerörelsen.

För utredning av de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden hava

17 Kungl. Majds proposition Nr 106.

av statsrådet och chefen för civildepartementet tillkallats särskilda sakkunniga och, innan nämnda sakkunniga fullgjort sitt uppdrag, kan bostadslånerörelsen icke helt frånskiljas från lånerörelsen för jordbruksändamål. Under tiden böra de av de sakkunniga föreslagna förändringarna i vissa delar bliva gällande även för bostadslånerörelsen, men bör denna i övrigt få fortgå på samma sätt som hittills. I förslaget till ny kungörelse angående egnahemslånerörelsen hava därför upptagits vissa bestämmelser jämväl rörande bostadslånerörelsen att gälla såsom övergångsstadgande, intill dess den statsunderstödda bostadslånerörelsen blivit på annat sätt organiserad.

I fråga om det mål, som bör sättas för statens lånerörelse för bildande av småbruk, bör sagda rörelse icke begränsas till sådana lägenheter, där ägaren för sitt och sin familjs uppehälle är beroende av annan arbetsförtjänst, utan lån böra såsom hittills utgå såväl för lägenheter, därå ägaren kan vara fullt besuten, som för lägenheter, vilkas ägare för sitt uppehälle äro hänvisade till arbetsförtjänst utom hemmet.

Lån från egnahemslånefonden böra utgå förnämligast till inköp av sådana fastigheter, genom vilkas förvärvande nya egna hem bildas, d. v. s. genom laga förrättning nyutbrutna brukningsdelar. Därjämte böra dock lån utgå även till inköp av en del äldre, redan förut lagfarna fastigheter, nämligen dels icke bebyggda utjordar och dylikt, dels sådana, som kunna sägas hava upphört att utgöra egna hem, såsom fastigheter, som ägas av bolag eller enskilda personer, som själva icke bebo desamma, dels sådana, som eljest skulle upphöra att utgöra egna hem, såsom då en fädemeärvd fastighet, därest egnahemslån å densamma icke beviljas, måste säljas till utomstående på grund av svårigheter för något av barnen att övertaga densamma.

Till bestämmelserna om låntagares kvalifikationer bör fogas det stadgandet, att egnahemslån för jordbruksändamål ej må tilldelas annan person än den, som råder över sitt gods samt äger förutsättningar att driva det jordbruk, som å lägenheten kan förekomma.

För inköp av jord och för åstadkommande av nybyggnader eller eljest för utförande å lägenheten av bestående förbättringsarbeten av synnerligt värde samt till de låntagare, som under åren 1911 och 1912 som egnahemslån erhållit endast

5,000 kronor å lägenhet, vars värde överstiger 6,000 kronor, böra å lägenheter, för vilka redan lån erhållits ur egnahemslånefonden, få utlämnas tilläggslån, för vilka i tillämpliga delar samma villkor och bestämmelser böra gälla som för vanliga egnahemslån. Tilläggslån skall jämte äldre lån utgöra minst hälften och högst fem sjättedelar av värdet å den redan belånade lägenheten tillika med värdet av tillköpt jordområde eller för uppförande avsedda byggnader in. m., vilket värde, där lägenheten vid det ursprungliga lånets beviljande var obebyggd, får utgöra högst 8,000 kronor, och där lägenheten redan från början var bebyggd, högst 7,000 kronor. Även tilläggslånet uppdelas i två lika stora delar, eu amorteringsdel och en stående del. Tilläggslånet skall, då amorteringsdelen av det äldre lånet till fullo inbetalts, vara till betalning förfallet samtidigt med den stående delen av det äldre lånet.. Då det äldre lånet enligt egnahemsförfattningens bestämmelser uppsäges till betalning, bör jämväl tilläggslånet kunna uppsägas. Beträffande säkerheten för tillläggslån må som sådan mottagas inteckning näst efter det äldre egnahemlånets.

Ifrån den bestämmelsen, att egnahemslån skall utgå med minst hälften av lågenhetens värde, bör det undantaget gälla, att, där egnahemslån utgår till inlösen •av jord till byggnad på ofri grund, sådant må kunna lämnas även till mindre belopp än hälften av jordens och byggnadernas sammanlagda värde.

Bihang till riksdagens protokoll 1019. 1 sand. SO höft. (Nr 106.) 8

Bestämmelserna för de enskilda lånen.

18 Den lokala organisationen av egnahemsl&nerörelsen och jordförmedlingen.

Kungl. Maj:ts proposition AV 106.

I fråga om räntefoten å egnahemslånen anser de sakkunnigas majoritet, att densamma oförändrat bör bibehållas vid 3.6 procent.

Amorteringsskyldigheten bör inträda först med sjätte året efter utgången av det kalenderår, under vilket egnahemslånet utbekommits.

För de fall, då nyodling av inköpt, obebyggt område helt eller till övervägande del tarvas, bör låntagare kunna medgivas understöd av statsmedel för nyodling under högst tre år av den tid, skyldighet att erlägga amortering icke förekommer. Ansökningar härom skola prövas av lantbruksstyrelsen. Understödet bör utgå med högst 3.6 procent å det beviljade egnahemslånet samt under inga förhållanden med högre belopp än häften av den för odlingsarbetet beräknade kostnaden. Understödet tages från statsanslaget till premiering av mindre odlingsföretag, vilket anslag med anledning härav bör höjas med 25,000 kronor till 75,000 kronor.

Då annuitet å egnahemslån upptages i samband med kronouppbörden, bör i det belopp, varå debetsedellösen skall utgå, icke inräknas annuiteterna å egnahemslån eller premieinbetalning å därmed förenad livförsäkring.

En av de sakkunniga har reservationsvis framlagt förslag om en omläggning av hela organisationen för egnaliemslånerörelsen samt om inrättande av nya lokala organ för såväl denna rörelse som jordförmedlingen.

De sakkunnigas majoritet anser däremot, att den nu gällande organisationen bör i sina huvuddrag bibehållas. För att densamma bättre må fylla sin uppgift böra likväl enligt majoritetens mening vidtagas vissa förändringar.

Sålunda föreslås, att varje hushållningssällskap skall utse en särskild egnahemsnämnd, vilken skall hava till bligande att handhava sällskapets egnahemslånerörelse samt att i allmänhet verka för egnahem sfrågans utveckling inom sällskapets område.

Hushållningssällskap skall vidare på skilda orter inom sitt område hava av sällskapets egnahemsnämnd utsedda ombud, vilka skola hava till uppgift att tillhandagå lånesökande med råd och upplysningar samt att lämna vederbörande upplysningar angående de lånesökandes förhållanden.

Varje låneförmedlare skall för att få förmedla statens egnahemslån hava antagit reglemente för lånerörelsen, vilket skall innehålla bestämmelser, att särskilda räkenskaper skola föras för egnahemslånerörelsen; att ingivna låneansökningar skola prövas och avgöras minst fyra gånger om året på i reglementet fastställda tider; samt om den ordning, i vilken de lånesökande för det fall, att tillgängliga medel icke förslå till beviljande av alla inneliggande ansökningar om lån, skola hava företräde den ena framför den andra till erhållande av lån. Därjämte skola hushållningssällskapens reglementen innehålla de förut nämnda bestämmelser om sällskapens egnahemsnämnder och lokala ombud. Reglementet skall delgivas lantbruksstyrelsen. Därest ändring i eller tillägg till reglementet göres, skall underrättelse om beslutet ofördröjligen meddelas lantbruksstyrelsen.

Det nu utgående statsbidraget till avlönande av jordbrukskonsulenter bör höjas, så att varje hushållningssällskap erhåller rättighet att hos sig anställa en med bidrag av statsmedel avlönad jordbrukskonsulent för att biträda vid handhavandet av egnahemsrörelsen och med skyldighet för honom att vid rekvisition lämna råd och upplysningar till andra förmedlare av statens egnahemslån. Som villkor för att hushållningssällskap skall erhålla dylikt bidrag stadgas, att konsulenten i regel skall, innan egnahemslån beviljas, besiktiga lägenhet, för vilken egnahemslån sökes.

För att skärpa kontrollen över bolag och föreningar skall Kungl. Maj:ts be-

19 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

fallningshavande utse en ledamot i vederbörande bolags eller förenings styrelse ävensom en revisor, vilka båda åtnjuta arvode av bolaget eller föreningen. Ledamoten i styrelsen skall närvara vid dess sammanträden och deltaga i dess beslut men icke vara ekonomiskt ansvarig för vare sig desamma eller bolagets eller föreningens förbindelser i övrigt. Sålunda förordnad styrelseledamot och revisor skall årligen till Kungl. Maj:ts befallningshavande avgiva berättelse angående sina iakttagelser i fråga om bolagets eller föreningens skötsel. Det åligger Kungl. Maj:ts befallningshavande att jämte eget yttrande översända dessa berättelser till lantbruksstyrelsen samt att, därest anledning till anmärkning förekommer, infordra förklaring från vederbörande; därest rättelse ej sker, skall därefter lantbruksstyrelsen, om så _ prövas nödigt, anmäla förhållandet till Kungl. Maj:t. Slutligen skall ledamoten i styrelsen, då bolag eller förening söker nytt lån, avgiva yttrande angående vederbörande låneförmedlares verksamhet.

Låneförmedlare, som önskar erhålla statslån från egnahemslånefonden, skall Statens melföre den 15 september året före det, för vilket lån sökes, ingiva ansökning om ,a“h^al‘de statslån till lantbruksstyrelsen, som skall hava att jämte eget yttrande och förslag ‘medlarna T till fördelning av tillgängliga lånemedel till Kungl. Maj:t insända ansökningarna före fråga om den 1 november samma år. lånens ut-

Låneförmedlare, som söker nytt statslån från egnahemslånefonden, skall vid lämnande ansökningen bifoga uppgift för tiden från den 1 september föregående år till den m' m september det år, då ansökningen ingives, dels å sammanlagda beloppet beviljade lån och dels å beloppet av de låneansökningai-, som icke kunnat beviljas på grund av brist på medel.

Samtliga låneförmedlare skola äga rätt att genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg fa annuiteterna för visst år upptagna i samband med ordinarie kronouppbördsstämman samma år. Därest annuiteterna för året icke upptagas i samband med kronouppbörden, skall låneförmedlare icke äga rätt att upptaga desamma förrän tidigast i november månad samma år.

I överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande egnahemslåntagares betalningsskyldighet, skall låneförmedlare vara skyldig att till statskontoret inbetala annuiteterna för visst år före utgången av december månad det år, för vilket de belöpa.

Av låneförmedlare vid årets slut icke disponerat belopp av erhållet statslån från egnahemslånefonden skall icke behöva återbetalas till statskontoret förrän före utgången av mars månad nästföljande år.

I fråga om den säkerhet, som skall ställas av bolag och föreningar, vilka vilja förmedla statens egnahemslån, bör statskontoret bemyndigas att som säkerhet för lån ur egnahemslånefonden godtaga inteckningar i jordbruks]ägenheter, deponerade på sätt och under villkor i övrigt, som statskontoret finner lämpliga, intill 4/.-, av det värde, vartill lägenheterna uppskattats av särskilda av statskontoret godkända värderingsmän. För överskjutande lånebelopp ställes av statskontoret godkänd tilläggssäkerhet. Statskontoret bör även äga rätt att, när det så anser nödigt, i regel dock högst vart femte år, på låneförmedlarens bekostnad anställa ny värdering av de belånade lägenheterna.

Den centrala ledningen av egnahemslånerörelsen förlägges till lantbruks- Den centrala styrelsen. orgamsa-

Varje låneförmedlare skall vara skyldig att årligen före april månads utgång tio'1,'n aT

o o egnanenis-

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

till Kungl. Maj:ts befallningshavande insända avskrift av samtliga lånekontrakt samt besiktningsinstrument angående under föregående år beviljade lån ävensom redogörelse över den under samma år bedrivna lånerörelsen enligt av de sakkunniga föreslaget nytt formulär, varvid låneförmedlare, som driver verksamhet i flera län, skall till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där dess styrelse har sitt såte, avgiva redogörelse för hela sin verksamhet. Det åligger Kungl. Maj:ts befallningshavande att granska samtliga inkomna handlingar samt att därefter översända redogörelsen över låneförmedlares rörelse till lantbruksstyrelsen för ytterligare granskning. Av Kung]. Maj:ts befallningshavande gjord anmärkning delgives jämte infordrad förklaring från vederbörande låneförmedlare lantbruksstyrelsen som, där rättelse ej sker, underställer anmärkningen Kungl. Majrts prövning.

Inom lantbruksstyrelsen anställes en särskild inspektör för egnahemsrörelsen med uppgift bl. a. att biträda vid handläggning av ärenden angående sagda rörelse och att för detta ändamål med uppmärksamhet följa rörelsens handhavande av de av staten använda låneförmedlarna; att för vinnande av kännedom härom, förutom genom besök inom deras resp. verksamhetsområden, granska och sammanfatta de från låneförmedlarna inkomna årsredogörelserna; att lämna låneförmedlarna råd och anvisningar angående egnahemslån8rörelsens ordnande m. in.; samt att bistå och vägleda de hos hushållningssällskapen anställda, med statsbidrag avlönade jordbrukskonsulenterna i deras arbete på här ifrågavarande område.

I fråga om det årliga lånebeloppets storlek, som från och med år 1913 uppgått till 7 Va miljoner kronor, anse de sakkunniga ingen annan förändring erforderlig, än som betingas av den föreslagna uppdelningen av lånerörelsen på två olika grenar, för jordbruks- och för bostadsändamål. Därest cn sådan uppdelning blir genomförd, synes ett årligt belopp av 5 miljoner kronor för lån å jordbrukslägenheter vara tillräckligt för den närmaste framtiden. Under förutsättning, att sistnämnda belopp fastställes och hela lånefonden bibehålies vid dess nuvarande storlek, skulle för bostadslånen återstå eu årlig summa av 2 1 2 miljoner kronor.

Övriga frågor För att betrygga den ekonomiska ställningen för en avliden låntagares efter-

rörando levande föreslås, att med egnahemslånen må kunna, om låntagare så önskar, förenas låM verk sam- livförsäkring på sådant sätt, att vid dödsfall eu låntagares återstående skuld å lånets heten. amorteringsdel anses gulden. För dylik livförsäkring erlägger låntagare utöver den vanliga annuiteten en av Kungl. Maj:t fastställd särskild försäkringsavgift. Uppbörd av försäkringsavgifter sker genom låneförmedlare i samband med upptagande av annuiteterna för egnahemslån, men försäkringen handhaves i övrigt av riksförsäkringsans tal t en.

Vid sidan av de vanliga egnahemslånen till förvärvande av lägenheter med full äganderätt hava de sakkunniga föreslagit, att en del av egnahemslånemedlen måtte få av låneförmedlare användas till inköp av fastighet att upplåtas på arrende med köprätt efter viss tid. Dylik upplåtelse får ske endast av lägenhet, för vilken egnahemslån får beviljas, och endast till sådan person, som fyller de personliga kvalifikationerna för erhållande av egnahemslån.

Under den tid, lägenheten är upplåten på arrende, erlägges av arrendatorn i arrende för vart och ett av de fem första åren 3.6 procent av lägenhetens värde och därefter för varje följande år av samma värde 5 procent, av vilka 3.6 beräknas såsom arrende och 1.4 såsom avbetalning å lägenheten; där arrendatorn så önskar, är han dock berättigad att i avbetalning erlägga större belopp. E>e av arrendatorn verkställda avbetalningarna kapitaliseras för hans räkning, och då de uppgå till 1/6 av lägenhetens värde, är han berättigad att för en köpeskilling, motsvarande lägen-

21 Kungl. Maj:ts fr oposition Nr 106.

hetens förut uppskattade värde, förvärva densamma med äganderätt, varvid han för återstoden av köpeskillingen erhåller ett egnahemslån.»

De sakkunnigas förslag hava utmynnat i framläggande av förslag Förfauningttill ny lydelse av bestämmelserna för statens egnahemslånerörelse. För t5r,la9vinnande av överskådlighet meddelas här nedan bredvid varandra dels den nuvarande texten, sådan den lyder med iakttagande av de tid efter annan vidtagna ändringarna, och dels sakkunnigmajoritetens förslag till kungörelse angående förändrade allmänna villkor och bestämmelser för den av staten utövade egnahemslånerörelsen.

(Nu gällande bestämmelser.)

Mom. 1.

Egnahemslån må, med det i mom. 15 här nedan stadga te undantag, utgå för bildande endast av sådant eget hem, där låntagaren äger såväl jordområdet som därå uppförda byggnader, och kan beviljas för förvärvande av lägenhet, avsedd för idkande av jordbruk (jordbrukslägenhet), eller lägenhet, där bostaden är det väsentliga (bostadslägenhet).

Dylikt egnahemslån må ej tilldelas annan person, man eller kvinna, än den, som är svensk medborgare, minst 21 år gammal, äger god frejd, är känd för sparsamhet, nykterhet och hedrande vandel samt visserligen ej saknar medel att i någon mån bidraga till bildande av eget hem, men är i behov av kraftigt bistånd för dess förvärvande; börande egnahemslån i regeln ej utlämnas till den, som är över 50 år gammal.

(De sakkunnigas förslag.)

Mom. 1.

Egnahemslån må utgå för bildande av eget hem endast där låntagaren äger såväl jordområdet som därå uppförda byggnader och från det jordbruk eller den husdjur sskötsel, som å lägenheten kan idkas, kan erhålla ett icke oväsentligt bidrag till utkomst för sig och sin familj.

Dylikt egnahemslån må ej tilldelas annan person, man eller kvinna, än den, som är svensk medborgare, minst 21 år gammal, råder över sitt gods, äger god frejd, är känd för sparsamhet, nykterhet och hedrande vandel och äger förutsättningar att driva det jordbruk, som å lägenheten kan förekomma, samt visserligen ej saknar medel att i någon mån bidraga till bildande av eget hem, men är i behov av kraftigt bistånd för dess förvärvande; börande egnahemslån i regeln ej utlämnas till den, som är över 50 år gammal.

Där redan egnahemslån blivit beviljat, må till utvidgande av jordområdet å lägenheten, uppförande av nybyggnader eller eljest utförande av bestående förbättringsarbeten därå av synnerligt värde, om sådant anses lämpligt, egnahemslåntagaren tilldelas tilläggslån en gång och gälle om dylikt lån, där icke särskilt härom stadgas, vad här sägs om egnahemslån. Den, vilken jämlikt nådiga kungörelsen den 25 november 1910 såsom egnahemslån erhållit

5,000 kronor å lägenhet, vars värde över-

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.)

Mom. 2.

Egnahemslån skall utgå, då fråga är om jordbrukslägenhet, med minst hälften och högst fem sjättedelar av det med ledning av uppgjort köpeavtal, värderingsinstrum ent; brandförsäkringshandlingar, kostnadsförslag eller andra tillgängliga handlingar beräknade och av låneförmedlaren godkända värdet å jorden jämte därå befintliga eller för uppförande avsedda byggnader samt, då fråga är om bostadslägenhet, med minst hälften och högst tre fjärdedelar av samma värde.

Egnahemslån må ej utgå, där det beräknade värdet överstiger: för obebyggd jordbrukslägenhet 12,000 kronor, för bebyggd jordbrukslägenhet 9,000 kronor och för bostadslägenhet 7,000 kronor. ’)

Mani, 3.

Låneförmedlare, som önskar erhålla statslån för att därav utlämna egnahemslån, skall inom tid, som Kungl. Maj:t bestämmer, därom hos Kungl. Maj.t gorå underdånig ansökning, uti vilken skall upp- *) Värdena höjda till dessa belopp enligt

(De sakkunnigas förslag.) stiger 6,000 kronor, äge ock, där så finnes lämpligt, såsom tilläggslån erhålla skillnaden mellan vad han sålunda uppburit, och vad han enligt bestämmelserna i denna kungörelse kunnat såsom egnahemslån erhålla.

Mom. 2.

Egnahemslån skall med här nedan angivna undantag utgå med minst hälften och högst fem sjättedelar av det med ledning av uppgjort köpeavtal, värderingsinstrument, brandförsäkringshandlingar, kostnadsförslag eller andra tillgängliga handlingar beräknade och av låneförmedlaren godkända värdet å jorden jämte därå befintliga eller för uppförande avsedda byggnader.

Tilläggslån må ej utgå med annat belopp än att det tillsammans med förut beviljat oguldet egnahemslån utgör minst hälften och högst fem sjättedelar av sammanlagda beloppet av det värde, som vid egnahemslånets beviljande åsattes lägenheten, och det, vartill den med tilläggslånet avsedda utvidgning eller förbättring belöper sig.

Där egnahemslån utgår till inlösen av jord till byggnad på ofri grund, må sådant lämnas till mindre belopp än hälften av jordens och byggnadens sammanlagda värde.

Egnahemslån må ej utgå, där -det beräknade värdet överstiger: för obebyggd lägenhet 8,000 kronor och för bebyggd lägenhet 7,000 kronor; och skall i fråga om tilläggslån lägenheten anses såsom obebyggd, där sä varit förhållandet vid det äldre egnahemslånets beviljande.

Mom. 3.

Låneförmedlare, som önskar erhålla statslån för att därav utlämna egnahemslån, skall inom tid, som Kungl. Maj:t bestämmer, hos lantbruksstyrelsen därom ingiva till Kungl. Maj:t ställd underdånig kungörelsen den 11 juli 1918.

23 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.) givas, huru stor del av lånet är avsedd för jordbrukdägenheter och huru stor del för bostadslägenheter.

Lån till förvärvande av jordbrukslägenheter skola, där ej särskilda omständigheter föranleda undantag, äga företräde framför lån till förvärvande av bostadslägenheter.

(De sakkunnigas förslag.) ansökning, och skall, därest låneförmedlare har för avsikt att använda sig av den i inom. 18 omförmäla länsrätt, i ansökningen uppgivas, huru stort belopp han för där avsett ändamål önskar erhålla.

Mom. 4.

Av Kung]. Maj:t beviljat statslån må av vederbörande låneförmedlare efter ingången av det år, för vilket lånet anvisats, och före den 1 .november samma år på en gång eller i skilda delar lyftas i statskontoret emot avlämnande av en utav låneförmedlaren till statskontoret eller order ställd, av statskontoret godkänd skuldförbindelse, som skall innefatta låneförmedlarens åtagande att återbetala lånet i den ordning, här nedan stadgas. Statslånebelopp, som nämnda dag kvarstår outtaget, återfaller till fonden.

Annan låneförmedlare än hushållningssällskap skall därjämte, innan någon del av statslånet må utbekommas, till statskontoret avlämna av statskontoret godkänd säkerhet för den avgivna skuldförbindelsens uppfyllande. Låneförmedlare må icke förvägras att under lånetiden utbyta avlämnad säkerhet mot annan, som kan av statskontoret godkännas.

Därest statskontoret under lånetiden skulle finna ställd säkerhet icke vidare vara nöjaktig, skall låneförmedlaren inom av statskontoret förelagd tid, dockminst tre månader, avlämna nya säkerhetshandlingar, som av statskontoret godkännas.

Mom. 5.

Statslån, som av Kungl. Maj:t anvisats till beredande av egnahemslån, förräntas efter tre och sex tiondels procent om året.

Vad av dylikt statslån icke vid utgången av det år, under vilket lånet i statskontoret lyfts, blivit till egnahemslån utlämnat eller eljest disponerat, skall till statskontoret inbetalas före utgången av januari månad nästpåföljande år, där ej Kung!. Maj:t på ansökning medgiver låneförmedlaren rätt att ytterligare ett år för avsett ändamål innehava statslånebeloppet ifråga. Ränta å belopp, som sålunda återbetalas, skall erläggas i den ordning, sista stycket i detta moment stadgar.

Mom. 5.

Statslån, som av Kungl. Maj:t anvisats till beredande av egnahemslån, förräntas efter tre och sex tiondels procent om året.

Vad av dylikt statslån icke vid utgången av det år, under vilket lånet i statskontoret lyfts, blivit till egnahemslån utlämnat eller eljest disponerat, skall till statskontoret inbetalas före utgången av mars månad nästpåföljande år, där ej Kungl. Maj:t, på ansökning, medgiver låneförmedlaren rätt att ytterligare ett år för avsett ändamål innehava statslånebeloppet ifråga. Ränta å belopp, som sålunda återbetalas, skall erläggas i den ordning, sista stycket i detta moment stadgar.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.)

Finnes statslånebelopp vara av låneförmedlare genom avtal, upprättat i annan ordning, än i mom. 8 och 9 sägs, eller i strid mot föreskrifterna i mom. 1 och 2, såsom egnahemslån disponerat, äge Kungl. Maj:t föreskriva, att sådant statslånebelopp skall, där ej låneförmedlaren inom av Kungl. Maj:t förelagd tid förmår styrka, att behörigt lånekontrakt angående ifrågavarande egnahemslån uppgjorts, omedelbart därefter jämte ränta till statskontoret inbetalas.

Av låneförmedlare utbekommet statslån skall, i den mån detsamma icke bör inbetalas i sådan ordning, som här ovan i detta moment sagts, med avseende å återbetalningen delas i två lika stora delar: en amorteringsdel och en stående del.

A amorteringsdelen erlägges, intill densamma blivit till fullo gulden, vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheter, en annuitet av sex procent och vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter, en annuitet av sju procent, varvid i vartdera fallet såsom ränta räknas tre och sex tiondels procent å det oguldna kapitalbeloppet av amorteringsdelen. Amorteringsskyldigheten inträder med fjärde året efter utgången av det kalenderår, under vilket lånet från statskontoret utbekommits. Intill dess kapitalavbetalningen börjar, erlägges endast föreskriven ränta å statslånets hela belopp. Därefter erlägges, jämte annuiteten å amorteringsdelen, ränta å statslånets stående del, intill dess jämväl denna lånedel till fullo inbetalts.

Statslånets stående del kan, där ej sådant förhållande, varom i mom. 7 här nedan sägs, mellankommer, från statens sida icke uppsägas, förrän amorteringsdelen till fullo guldits, och åtnjuter låneförmedlaren därvid sex månaders uppsägning. I varje fall skall likväl den stående

(De sakkunnigas förslag.)

Finnes statslånebelopp vara av låneförmedlare genom avtal, upprättat i annan ordning, än i mom. 9, 10 eller 18 sägs, eller i strid mot föreskrifterna i mom. 1, 2 eller 16 såsom egnahemslån disponerat, äge Kungl. Maj:t föreskriva, att sådant statslånebelopp skall, där ej låneförmedlaren inom av Kungl. Maj:t förelagd tid förmår styrka, att behörigt lånekontrakt angående ifrågavarande egnahemslån eller arrendekontrakt såsom i mom. 18 sägs uppgjorts, omedelbart därefter jämte ränta till statskontoret inbetalas.

Av låneförmedlare utbekommet statslån skall, i den mån detsamma icke bör inbetalas i sådan ordning, som här ovan i detta moment sagts, med avseende å återbetalningen delas i två lika stora delar: en amorteringsdel och en stående del.

A amorteringsdelen erlägges intilldess densamma blivit till fullo gulden en annuitet av sex procent, varvid såsom ränta räknas tre och sex tiondels procent å det oguldna kapitalbeloppet av amorteringsdelen. Amorteringsskyldigheten inträder med sjätte året efter utgången av det kalenderår, under vilket lånet från statskontoret utbekommits. Intilldess kapitalavbetalningen börjar, erlägges endast föreskriven ränta å statslånets hela belopp. Därefter erlägges, jämte annuiteten å amorteringsdelen, ränta å statslånets stående de], intill dess jämväl denna lånedel till fullo inbetalts.

Statslånets stående del kan, där ej sådant förhållande, varom i mom. 7 här nedan sägs, mellankommer, från statens sida icke uppsägas, förrän amorteringsdelen till fullo guldits, och åtnjuter låneförmedlaren därvid sex månaders uppsägning. I varje fall skall likväl den stående

25 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.)

delen vara gulden inom fem år, från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras.

Ränta och amortering å statslån skall för varje år av låneförmedlare till statskontoret inbetalas före utgången av mars månad nästpåföljande år; skolande alltså den första amorteringen verkställas under det femte året från utgången av det år, då statslånet lyfts.

(De sakkunnigas förslag.) delen vara gulden inom fem år, från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras. f

Ränta och amortering å statslån skall för varje år av låneförmedlaren till statskontoret inbetalas före utgången av december månad samma år; skolande alltså den första amorteringen verkställas under det sjätte året från utgången av det år, då statslånet lyfts.

Mom. 6.

Varder, sedan lånekontrakt, varom i mom. [8] 9 sägs, blivit angående beviljat egnahemslån upprättat, rätten till utbekommande av lånet eller del därav av låntagaren förverkad, eller varder redan utlämnat egnahemslån till låneförmedlaren återbetalt i annan ordning än såsom årlig kapitalavbetalning å amorteringsdelen, skall det lånebelopp, till vars utbekommande rätten förverkats eller som till låneförmedlaren återbetalts, före utgången av mars månad året efter det, då förverkandet skedde eller återbetalningen ägde rum, jämte ränta till statskontoret inbetalas.

Mom. 7.

Ställer sig låneförmedlare icke till efterrättelse här ovan meddelade bestämmelser i fråga om rånte- och kapitalavbetalning, eller underlåter låneförmedlare, som av statskontoret erhållit föreläggande att avlämna nya säkerhetshandlingar, att inom föreskriven tid sådant fullgöra, äger statskontoret att därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t, som bestämmer huruvida oguldet statslånebelopp jämte ränta skall anses vara till återbetalning genast förfallet.

Mom. 8.

Rörande varje egnahemslån skall, innan någon del därav må av låntagaren uppbäras, mellan låneförmedlaren och låntagaren upprättas fullständigt lånekontrakt, varuti bestämmelser i följande avseende skola finnas intagna, nämligen:

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

Mom. 8.

Tilläggslån kan av låneförmedlare icke uppsägas, förrän det äldre egnahemslånets amorteringsdel blivit till fullo gulden, och skall därefter till hela sitt återstående belopp i fråga om återbetalningen anses lika med det äldre egnahemslånets stående del.

Mom. 9.

Rörande varje egnahemslån skall, innan någon del därav må av låntagaren uppbäras, mellan låneförmedlaren och låntagaren upprättas fullständigt lånekontrakt, varuti bestämmelser i följande avseenden skola finnas intagna, nämligen:

1 samt. 88 käft. (Nr 106.) 4

26 Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.)

beträffande belägenheten, storleken och värdet av den lägenhet, för vars förvärvande lånet lämnas, samt densammas egenskap av jordbrukslägenhet eller bostadslägenhet;

rörande lånets belopp, säkerheten och villkoren i fråga om ränta och återbetalning;

huruvida lånet må på en gång eller i särskilda terminer lyftas, samt angående sättet och villkoren för lånets utbekommande;

angående viss tid, inom vilken lånet skall vara till fullo uttaget, vid äventyr att rätten till utbekommande av ej lyft belopp skall vara förverkad;

beträffande vilka byggnader böra å lägenheten uppföras och tiden, inom vilken de böra vara fullbordade;

rörande låntagarens skyldigheter i fråga om lägenhetens hävdande och underhållande samt byggnadernas brandförsäkrande ;

angående den kontroll från låneförmedlarens sida, som låntagaren skall vara skyldig underkasta sig; samt

därom, att möjligen uppkommande tvister mellan låneförmedlare och låntagare beträffande tillämpningen av lånekontraktets bestämmelser skola avgöras av skiljemän i enlighet med lagen om skiljemän den 28 oktober 1887, samt att klander mot skiljemännens beslut icke må äga rum.

Mom. 9.

Vid uppgörandet av det i mom. 8 omförmälda lånekontrakt skall lända till efterrättelse:

1) att tiden för vare sig lånets uttagande till fullo eller i kontraktet bestämda byggnaders fullbordande icke må bestämmas senare än till början av det år, med vilket amorteringsskyldigheten inträder;

(De sakkunnigas förslag.)

beträffande belägenheten, storleken och värdet av den lägenhet, för vars förvärvande lånet lämnas, samt densammas egenskap av jordbrukslägenhet;

rörande lånets belopp, säkerheten och villkoren i fråga om ränta och återbetalning;

huruvida lånet må på en gång eller i särskilda terminer lyftas, samt angående sättet och villkoren för lånets utbekommande;

angående viss tid, inom vilken lånet skall vara till fullo uttaget, vid äventyr att rätten till utbekommande av ej lyft belopp skall vara förverkad;

beträffande vilka byggnader böra å lägenheten uppföras och tiden, inom vilken de böra vara fullbordade;

rörande låntagarens skyldigheter i fråga om lägenhetens hävdande och underhållande samt byggnadernas brandförsäkrande;

angående den kontroll från låneförmedlarens sida, som låntagaren skall vara skyldig underkasta sig; samt

därom, att möjligen uppkommande tvister mellan låneförmedlare och låntagare beträffande tillämpningen av lånekontraktets bestämmelser skola avgöras av skiljemän i enlighet med lagen om skiljemän den 28 oktober 1887, samt att klander mot skiljemännens beslut icke må äga rum.

Mom. 10.

Vid uppgörandet av det i mom. 9 omförmälda lånekontrakt skall lända till efterrättelse:

1) att tiden för vare sig lånets uttagande till fullo eller i kontraktet bestämda byggnaders fullbordande icke må bestämmas senare än till början av det år, med vilket amorteringsskyldigheten inträder;

27 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106-

(Nu gällande bestämmelser.)

2) att låneförmedlaren ej äger att — utom i fall, varom i mom. 16 här nedan sägs — för egnahemslånet betinga sig annan säkerhet än första inteckning i lägenheten, dock att sådana inteckningar för annat än fordran, vilka icke hava avsevärd betydelse för egnahemslägenhetens värde, må kunna få kvarstå med bättre förmånsrätt; ägande tillikalåneförmedlare, utan hinder av dessa bestämmelser, att, sedan lånekontrakt upprättats, såsom förskott å beviljat egnahemslån utbetala större eller mindre del därav mot säkerhet, som låneförmedlaren prövar tillfredsställande, i vilket fall emellertid inteckningssäkerhet, som ovan sagts, skall vara för hela egnahemslånet ställd senast före början av det år, med vilket amorteringsskyldigheten inträder, vid äventyr att frågan om egnahemslånet anses hava förfallit och vad i förskott utbetalts jämte ränta genast skall till låneförmedlaren återbetalas; och

3) att andra villkor icke må betingas i fråga om ränta och återbetalning, än i mom. 5 här ovan angående statslån stadgats, dock med undantag i följande avseenden, nämligen:

att uppsägningstiden för egnahemslånets stående del må kunna bestämmas till fem månader;

att låneförmedlare och egnahemslåntaga,re må äga att överenskomma angående tid och sätt för erläggande av de årliga rånte- och kapitalavbetalningarna;

att låntagaren skall äga att, därest han så önskar, ej mindre under amorteringstiden på en gång infria återstoden av amorteringsdelen än även före lånetidens utgång inbetala egnahemslånets

(De sakkunnigas förslag.)

2) att låneförmedlaren ej äger att för egnahemslånet betinga sig annan säkerhet än första inteckning i lägenheten eller, dår inteckning för förut beviljat egnahemslån besvärar lägenheten, för tillägg slån annan säkerhet än inteckning, som i anseende tdl förmånsrätten står närmast därefter, dock att sådana inteckningar för annat än fordran, vilka icke hava avsevärd betydelse för egnahemslägenhetens värde, må kunna få kvarstå med bättre förmånsrätt; ägande tillika låneförmedlare, utan hinder av dessa bestämmelser, att, sedan lånekontrakt upprättats, såsom förskott å beviljat egnahemslån utbetala större eller mindre del därav mot säkerhet, som låneförmedlaren prövar tillfredsställande, i vilket fall emellertid inteckningssäkerhet, som ovan sagts, skall vara för hela egnahemslånet ställd senast före början av det år, med vilket amorteringsskyldigheten inträder, vid äventyr att frågan om egnahemslånet anses hava förfallit och vad i förskott utbetalts jämte ränta genast skall till låneförmedlaren återbetalas; och

3) att andra villkor icke må betingas i fråga om ränta och återbetalning, än i mom. 5 här ovan angående statslån stadgats, dock med undantag i följande avseenden, nämligen:

att uppsägningstiden för egnahemslånets stående del må kunna bestämmas till fem månader;

att tiden, inom vilken de årliga ränteoch kapitalavbetalningarna skola, där de icke gäldas i sammanhang med kronoutskylderna, vara av låntagaren fullgjorda, icke må kunna bestämmas tidigare än till november månad, det år, för vilket avbetalningen utgår;

att låntagaren skäll äga att, därest han så önskar, ej mindre under amorteringstiden på en gång infria återstoden av amorteringsdelen än även före lånetidens utgång inbetala egnahemslånets

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106

(Nu gällande bestämmelser.) stående del i dess helhet eller delvis; samt

att låneförmedlaren må kunna förbehålla sig rätt att under nedan angivna förutsättningar uppsäga egnahemslånet till inbetalning å tid, som låneförmedlaren bestämmer, nämligen:

a) om låntagaren ej fullgör vad i kontraktet föreskrivits i fråga om lägenhetens bebyggande;

b) om låntagaren visar sig försumlig i att erlägga föreskriven rånte- och kapitalavbetalning;

c) om låntagaren försummar att erlägga brandförsäkringsavgift för lägenheten eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet stadgade villkor;

d) om fastigheten vanvårdas till jord och byggnad eller om byggnad nedrives eller bortflyttas och värdet å lägenheten därigenom så minskas, att säkerheten för egnahemslånet ej vidare kan anses fullt betryggande;

e) om äganderätten eller — beträffande de lägenheter, som i mom. 15 här nedan avses — besittningsrätten till lägenheten i dess helhet eller del därav genom köp eller annat fång från låntagaren övergår i andra fall, än då lägenheten i dess helhet övertages antingen av efterlevande make eller av bröstarvinge eller av efterlevande make och av bröstarvinge, vilka behålla lägenheten oskiftad, eller ock av annan person, vilken är till egnahemslåns erhållande behörig;

f) om låntagaren genom bedräglig uppgift föranlett egnahemslånets beviljande;

g) om låntagaren avflyttar från lägenheten under sådana omständigheter, att det kan skäligen antagas, att han eller hans familj icke vidare ämna bebo densamma, eller eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagaren, med hänsyn till det med egnahemslånet avsedda ändamål, uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta detsamma.

(De sakkunnigas förslag.) stående del i dess helhet eller delvis: samt

att låneförmedlaren må kunna förbehålla sig rätt att under nedan angivna förutsättningar uppsäga egnahemslånet till inbetalning å tid, som låneförmedlaren bestämmer, nämligen:

a) om låntagaren ej fullgör vad i kontraktet föreskrivits i fråga om lägenhetens bebyggande;

b) om låntagaren visar sig försumlig i att erlägga föreskriven ränte- och kapitalavbetalning eller livförsäkring savgift;

c) om låntagaren försummar att erlägga brandförsäkringsavgift för lägenheten eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet stadgade villkor;

d) om fastigheten vanvårdas till jord och byggnad eller om byggnad nedrives eller bortflyttas och värdet å lägenheten därigenom så minskas, att säkerheten för egnahemslånet ej vidare kan anses fullt betryggande;

e) om äganderätten till lägenheten i dess helhet eller del därav genom köp eller annat fång från låntagaren övergår i andra fall, än då lägenheten i dess helhet övertages antingen av efterlevande make eller av bröstarvinge eller av efterlevande make och av bröstarvinge, vilka behålla lägenheten oskiftad, eller ock av annan person, vilken är till egnahemslåns erhållande behörig;

f) om låntagaren genom bedräglig uppgift föranlett egnahemslånets eller därmed förenad livförsäkrings beviljande;

g) om låntagaren avflyttar från lägenheten under sådana omständigheter, att det kan skäligen antagas, att haft eller hans familj icke vidare ämna bebo densamma, eller eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagaren, med hänsyn till det med egnahemslånet avsedda ändamål, uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta detsamma.

29 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.)

Mom. 10.

Lärokontrakt skall upprättas i två exemplar, av vilka vardera kontrahenten skall taga ett; och skall avskrift av kontraktet genom låneförmedlarens försorg ofördröjligen efter detsammas avfattande insändas till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där lägenheten är belägen.

Mom. 11.

Låneförmedlare vare obetaget att under lånetiden medgiva låntagare de lindringar i avseende å egnahemslånets återbetalning eller låntagarens skyldigheter i övrigt, vilka icke strida mot föreskrifterna uti mom. 1 och 2 eller eljest äro oförenliga med egnahemslånets ändamål, dock att tiden för egnahemslånets uttagande till fullo eller i kontraktet bestämda byggnaders fullbordande icke må utsträckas längre, än i mom. 9 stadgats.

Mom. 12.

Inkomna lånekontrakt skola av Kungl. Maj:ts befallningshavande granskas. Finner Kungl. Maj:ts befallningshavande därvid lånekontrakt ej vara upprättat i enlighet med bestämmelserna i mom. 8 och 9 samt med iakttagande av föreskrifterna i mom. 1 och 2, har Kungl. Maj:ts befallningshavande att, med bifogande av infordrad förklaring från vederbörande låneförmedlare, därom göra anmälan hos Kungl. Maj.t.

Mom. 13.

Låneförmedlare skall årligen före april månads utgång till Kungl. Maj:ts befall-

(De sakkunnigas förslag.)

h) om låntagare, som erhållit tilläggslån, avhänder sig den med äldre egnahemslån belastade lägenheten.

Mom. 11.

Lånekontrakt skall upprättas i två exemplar, av vilka vardera kontrahenten skall taga ett; och skall avskrift av kon-' traktet jämte avskrift av besiktningsinstrurnent å lägenheten, där sådant upprättats, av låneförmedlaren insändas till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där lägenheten är belägen.

Mota. 12.

Låneförmedlare vare obetaget att under lånetiden medgiva låntagare de lindringar i avseende å egnahemslånets återbetalning eller låntagarens skyldigheter i övrigt, vilka icke strida mot föreskrifterna uti mom. 1 och 2 eller eljest äro oförenliga med egnahemslånets ändamål, dock att tiden för egnahemslånets uttagande till fullo eller i kontraktet bestämda byggnaders fullbordande icke må utsträckas längre, än i mom. 10 stadgats.

Mom. 13.

Inkomna lånekontrakt och besiktnings' instrument skola av Kungl. Maj:ts befallningshavande granskas. Finner Kungl. Maj:ts befallningshavande därvid lånekontrakt ej vara upprättat i enlighet med bestämmelserna i mom. 9 och 10 samt med iakttagande av föreskrifterna i mom. 1, 2 och 16, har Kungl. Maj:ts befallningshavande att, med bifogande av infordrad förklaring från vederbörande låneförmedlare, därom göra anmälan hos lantbruksstyrelsen, som, där rättelse ej sker, har att underställa anmärkningen Kungl. Maj.ts prövning.

Mom. 14.

Låneförmedlare skall årligen före april månads utgång till Kungl. Maj:ts befall-

30 Kungl. Majds proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.) ningshavande i varje län, inom vilket låneförmedlaren förmedlar egnahemslån, avgiva redogörelse enligt fastställt formulär för lånerörelsen under det nästföregående året,, vilka redogörelser det åligger Kungl. Majds befallning shav ande att inom påföljande maj månad till lanibruksstyrelsen översända.

Mom. 14.

Därest hushållningssällskap så önskar och hos Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet i ämnet gör framställning, äger Kungl. Maj:ts befallningshavande ombesörja, att räntor och avbetalningar å av sällskapet utlämnade egnahemslån varda i samband med kronans arrenden eller annan under våren infallande uppbörd genom vederbörandes försorg debiterade, uppburna och redovisade.

Mom. 15.

m

Till förvärvande av bostadslägenhet, för vilken med ständig och oinskränkt besittningsrätt upplåtits mark, tillhörande Kungl. och Hvitfeldtska stipendieinrättningen, må egnahemslån tills vidare utgå, utan hinder därav att låntagaren icke har äganderätt till lägenhetens tomtområde; ägande låneförmedlare att för dylika egnahemslån antaga den säkerhet, de pröva lämplig.

Kungörelse den 25 juni 1909.

Den omständigheten att i fråga om jordbrukslägenhet kronan för fordran å ogulden köpeskilling för marken innehar första inteckningen skall ej utgöra hinder

(De sakkunnigas förslag.) ningshavande i varje län, inom vilket låneförmedlaren förmedlar egnahemslån, avgiva redogörelse över inom länet under nästföregående år bedriven lånerörelse, varjämte låneförmedlare, som förmedlar egnahemslån i flera lön, skall till Kungl. Majds befallningshavande i det län, där dess styrelse hav sitt säte, avgiva dylik redogörelse för hela sin verksamhet, allt enligt fastställt formulär, och åligger det Kungl. Majds befallningshavande att efter verkställd granskning inom påföljande maj månad insända samtliga redogörelser till lanibruksstyr elsen för ytterligare granskning.

Mom. 15.

Därest låneförmedlare så önskar och hos Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet i ämnet gör framställning, äger Kungl. Maj:ts befallningshavande ombesörja, att räntor och avbetalningar å av låneförmedlare utlämnade egnahemslån varda genom vederböi andes försorg i sammanhang med kronoskatterna för samma år utan kostnad för låneförmedlaren debiterade, uppburna och redovisade.

Mom. 16.

Den omständigheten att kronan för fordran å ogulden köpeskilling för marken innehar första inteckningen skall ej utgöra hinder för att egnahemslån till nödiga

31 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.) för att egnahemslån till nödiga byggnaders uppförande utlämnas mot närmast efterföljande inteckning, därest denna bringas att i anseende till förmånsrätten icke stå efter kronans inteckning; skolande sådant egnahemslån utgå med minst hälften och högst fem sjättedelar av värdet utav de innehavaren tillhöriga åbyggnader, som äro avsedda att uppföras å lägenheten.

(De sakkunnigas förslag.) byggnaders uppförande utlämnas mot närmast efterföljande inteckning, därest denna bringas att i anseende till förmånsrätten icke stå efter kronans inteckning; skolande sådant egnahemslån utgå med minst hälften och högst fem sjättedelar av värdet utav de innehavaren tillhöriga åbyggnader, som äro avsedda att uppföras å lägenheten.

Mom. 17.

Med egnahemslån för jordbrukslägenhct må livförsäkring på sätt Kungl. Maj.t närmare bestämmer förenas sålunda, att vid dödsfall låntagarens återstående skuld å lånets amorterings del eller, om dödsfallet inträffar innan tiden för amortering ännu inträtt, hälften av det beviljade lånets summa anses vara gtdden. För med egnahemslån förenad livförsäkring erlägger låntagare till låneförmedlare förutom eljest stadgad annuitet samtidigt med denna en försäkringsavgift, som. fastställes av Kungl. Maj:t. Låneförmedlar en ombesörjer försäkringens anskaffande hos riksförsäkringsanstulten, och skall för sådant ändamål lånesökanden tillhandahålla alla härför erforderliga uppgifter. Med tilläggslån må livförsäkring ej förenas.

Mom. 18.

Till det belopp, som av Kungl. Maj:t bestämmes av för året beviljade medel, må låneförmedlare äga erhålla lån till inköp av fast egendom, att efter upplåtelse på arrende av arrendatorn förvärvas som eget hem; och skola härom följande bestämmelser lända till efterrättelse:

lägenhet, som sålunda upplåtes, må icke i värde, fastställt i enlighet med de i mom. 2, 1 stycket angivna regler, överstiga, där den är obebyggd, 8,0o0 kronor, och där den är bebyggd, 7,000 kronor;

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.) (De sakkunnigas förslag.)

upplåtelse ao densamma må ej ske till annan ån den, som uppfyller de i mom. 1, 2 stycket, här ovan uppställda villkor, och i regel ej till den, som uppnått högre ålder än 40 år;

lägenheten upplåtes på arrende för viss tid, ej överstigande sexton år, med rätt för arrendatorn att efter fullgörande av nedan stadgade villkor förvärva äganderätten till densamma;

vad i mom. 11 och 13 här ovan stadgats i fråga om lånekontrakt, skall äga tillämpning beträffande arrendekontrakt;

för den upplåtna lägenheten erlägger arrendatorn i arrende för vart och ett av de fem första åren tre och sex tiondels procent av lägenhetens värde, uppskattat i eldighet med de i mom. 2, 1 stycket angivna regler, och därefter för varje följande år av samma värde fem procent, av vilka tre och sex tiondels beräknas såsom arrende och en och fyra tiondels såsom avbetalning å lägenheten; ägande dock arrendatorn rätt att, där han så önskar, i avbetalning erlägga större belopp;

de i föregående punkt angivna avgifter erläggas av arrendatorn under löpande arrendeår på sätt och tid, som ovan är i fråga om annuitet å egnahemslån stadgat;

sedan de ovan omförmälda avbetalningarna med därå upplupen ränta uppgått till en sjättedel av lägenhetens värde, äge vidare avbetalning ej rum och vare arrendatorn berättigad att för en köpeskilling, motsvarande lägenhetens förut uppskattade värde, med äganderätt förvärva densamma, ägande han tillika för återstående del av köpeskillingen erhålla egnahemslån på villkor, som därom i allmänhet gälla; sedan inköp, som nyss sagts, ägt rum, anses arrendet hava upphört;

varder arrenderätten av arrendatorn förverkad och arrendatorn på grund härav från arrendet uppsagd, eller vill han sist

33 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

(Nit gällande bestämmelser.) (De sakkunnigas förslag.)

vid arrendetidens utgång ej begagna sig åt rätten att inköpa lägenheten, vare han berättigad återbekomma vad han i avbetalning jämte ränta därå erlagt;

till säkerhet för den arrendatorn tillförsäkrade rätt att inköpa lägenheten skall arrendatorn tillerkännas rätt till visst vite

— minst en sjättedel av lägenhetens värde

— att till honom utgå, därest han icke skulle komma i åtnjutande av berörda rätt, med medgivande tillika att vitesbeloppet må i den upplåtna fastigheten intecknas;

å belopp, som låneförmedlare mottagit till inköp av fast egendom för här avsedda ändamål, erlägges av honom tre och sex tiondels procent ränta, vilken jämte de av arrendatorn erlagda avbetalningar till statskontoret inbetalas så som om ränta ock amortering å egnahemslån är föreskrivet.

Övergångsstadgande.

Genom denna kungörelse upphäves kungörelsen den 13 juni 1008 angående förändrade allmänna villkor och bestämmelser för den av staten utövade egnahemslånerörelsen jämte däri sedermera vidtagna förändringar samt kungörelsen den 25 juni 1909 angående utsträckt rätt att utlämna egnahemslån. Dock må, intill dess annorlunda för ordnas, av det till egnahemslån anvisade beloppet det belopp, Kungl. Maj:t finner lämpligt, användas till lån för förvärvande av lägenhet, där bostaden är det väsentliga, vare sig lägenheten innehaves med äganderätt, sådan ständig och oinskränkt besittningsrätt, varmed de till Kungl. och Hvitfeldtska stipendieinrältning en hörande lägenheterna är o upplåtna, eller tomträtt, och skola i fråga om denna lånerörelse jämväl lända till efterrättelse l),

*) De här efteråt intagna bestämmelserna utom de under l:o återfinnas i nu gällande kungörelser den 13 juni 1908 och den 25 juni 1909 rörande egnahemslånerörelsen.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 88 käft. (Nr 106.)

b

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.) (De sakkunnigas förslag.)

såväl de här ovan meddelade föreskrifter, där de ej strida mot följande för bostadslåner öreisen gällande särskilda bestämmelser:

l:o. De om tillägg slån meddelade bestämmelser äga ej tillämpning vid bostadslånerörelsen;

2:o. Egnahemslånet skall utgå med minst hälften och högst tre fjärdedelar av det med ledning av uppgjort köpeavtal, vårderingsinstrument, brandförsäkringshandlingar, kostnadsförslag eller andra handlingar beräknade och av låneförmedlaren godkända värdet å jorden, där denna med äganderätt innehaves, jämte därå uppförda eller för uppförande avsedda byggnader.

3:o. Egnahemslånet må ej utgå, där där det enligt 2:o beräknade värdet överstiger 4,000 kronor.

4:o. I hos Kungl. Maj:t gjord underdånig ansökan om statslån skall låneförmediare uppgiva, huru stor del av lånet är avsedd för jordbrukslägenheter och huru stor del för bostadslägenheter.

Lån till förvärvande av jordbrukslägenheter skola, där ej särskilda omständigheter föranleda undantag, äga företräde framför lån till förvärvande av bostadslägenheter.

5:o. Å amorferingsdelen erlägges, intill dess densamma blivit till fullo gulden, en annuitet av sju procent, varvid såsom ränta räknas tre och sex tiondels procent å det oguldna kapitalbeloppet av amorteringsdelen.

6:o. 1 kontraktet mellan låneförmedlare

och låntagare skall intagas bestämmelse om lägenhetens egenskap av bostadslägenhet;

som ock i fråga om lån åt innehavare av tomträtt följande särskilda bestämmelser:

l:o. Lånet skall utgå med minst hälften och högst tre fjärdedelar av värdet utav de innehavaren tillhöriga byggnader, som finnas eller åro avsedda att uppföras å lägenheten.

2:o. Inteckningar i tomträtt må kunna

35 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.) (De sakkunnigas förslag.)

godtagas såsom säkerhet för egnahemslån i samma utsträckning som inteckningar i fast egendom; dock under villkor dels att vid tiden för varje låns beviljande av upplåtelsetiden återstår så mycket, att denna återstod med minst tjugu år överskjuter den tid, som åtgår till inbetalning av egnahemslånets amortering sdel, dels ock att tomträttsavtalet är så avfattat, att tomträtten icke under upplåtelsetiden kan förverkas eller eljest upphöra.

Beträffande egnahemslånerörelsen hava av Kungl. Maj:t utan riksdagens medverkan utfärdats vissa närmare föreskrifter. Härom gäller nu kungörelsen den 13 juni 1908 med ändring den 22 augusti 1913. Även i dessa bestämmelser hava de sakkunniga föreslagit ändringar, såsom närmare framgår av följande sammanställning av de nu gällande föreskrifterna och de sakkunnigas förslag till kungörelse med särskilda föreskrifter till iakttagande av hushållningssällskap, aktiebolag och föreningar, vilka vilja erhålla statslån från egnahemslånefonden.

(Nu gällande bestämmelser.) (De sakkunnigas förslag.)

§ 1-

Hushållningssällskap skall, för att kunna erhålla statslån från egnahemslånefonden, för lånerörelsen hava antagit särskilt reglemente, vari bestämmelser i följande avseenden skola finnas intagna, nämligen

a) att för hushållningssällskapets lånerörelse skall finnas en av sällskapet eller dess förvaltningsutskott vald särskild egnahemsnämnd, vilken skall hava till åliggande ej mindre att med eller utan egen beslutanderätt i fråga om låns beviljande eller av-

, slående handhava sällskapets lånerörelse

än även att i allmänhet verka för egnahemsfrågans utveckling inom sällskapets område;

b) att hushållningssällskapet på skilda orter inom sitt område skall hava av sällskapets egnahemsnämnd utsedda ombud, vilka skola hava till uppgift att tillhandagå lånesökande med råd och anvisningar samt att lämna vederbörande upplysningar angående de lånesökandes förhållanden;

36 Kung!. Maj.ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.) (De sakkunnigas förslag.)

c) att för hushållningssällskapets egnahemslånerörelse skola föras särskilda räkenskaper;

d) att låneansökningar skola prövas och avgöras minst fyra gånger om året på i reglementet fastställda tider, för så vitt särskilda hinder härför ej föreligga;

e) angående verkställandet av besiktningar å de lägenheter, vara lån blivit sökta;

f) om den ordning, i vilken de lånesökande för det fall, att tillgängliga medel icke förslå till beviljande av samtliga inneliggande ansökningar om lån, skola hava företräde den ene framför den andre till erhållande av lån.

Det reglemente, som sålunda antages av hushållningssällskapet, skall delgivas lantbruksstyreisen. Därest ändring i eller tilllägg till reglementet sedermera göres, skall underrättelse om beslutet ofördröjligen meddelas lantbruksstyr elsen.

1 §■ 2 §.

Aktiebolag skall för att kunna erhålla statslån från egnahems]ånefonden vara behörigen registrerat; och skall den för bolaget gällande bolagsordning innehålla:

a) att föremålet för bolagets verksamhet är att främja förvärvandet av egna hem;

b) att under bolagets bestånd ej till aktieägarna må för något år utbetalas mer än en viss, i bolagsordningen bestämd procent å inbetalade aktiekapitalet;

c) bestämmelse, huruvida, i händelse till aktieägarna under något år icke utbetalats vad de enligt bolagsordningen må för ett år högst utbekomma, underskjutande beloppet må kunna framdeles under bolagets bestånd eller vid dess upplösning till dem utbetalas eller ej;

d) att, om bolaget upplöses, av dess tillgångar ej må till aktieägarna utbetalas mer, än som motsvarar inbetalade aktiekapitalet jämte vad enligt bestämmelse, meddelad på grund av föreskriften i punkt c) här ovan, må kunna till. dem utgå;

e) bestämmelser rörande användningen ej mindre under bolagets bestånd av tillgängliga vinstmedel, i den mån desamma icke enligt gällande lag om aktiebolag skola avsättas till reservfond eller enligt bolagsordningens bestämmelser må utbetalas till aktieägarna, än även i händelse av bolagets upplösning av de tillgångar, som kunna återstå, sedan till aktieägarna utbetalats vad till dem enligt bolagsordningen må för sådant fall utgå; samt

f) föreskrift därom att, i händelse bolaget undfår statslån från egnahemslånefonden, ändring i bolagsordningen i något av de avseenden, varom här ovan i denna paragraf förmäles, icke är giltig, med mindre Kungl. Maj:t till ändringen lämnat medgivande.

37 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.) (De sakkunnigas förslag.)

2 §■ 3 §.

Förening skall för att kunna erhålla statslån från egnahemslånefonden vara behörigen registrerad såsom förening för ekonomisk verksamhet; och skola de för föreningen gällande stadgar innehålla:

a) att föremålet för föreningens verksamhet är att främja förvärvandet av egna hem; -

b) att räkenskapsavslutning skall ske för år;

c) bestämmelse, huru stor del av föreningens årsvinst skall avsättas till reservfond, innan vinstutdelning till föreningsmedlemmarna må äga rum;

d) att under föreningens bestånd ej till medlemmarna må för något år såsom vinstutdelning utbetalas mer än en viss i stadgarna bestämd procent å de inbetalade insatserna;

e) bestämmelse, huruvida, i händelse till medlemmarna under något år icke utbetalats såsom vinstutdelning vad de enligt stadgarna i sådant avseende må för ett år högst utbekomma, underskjutande beloppet må kunna framdeles under föreningens bestånd eller vid dess upplösning till dem utbetalas eller ej;

f) att, om föreningen upplöses, av dess tillgångar ej må till medlemmarna utbetalas mer, än som motsvarar de inbetalade insatserna jämte vad enligt bestämmelse, meddelad på grund av föreskriften i punkt e) här ovan, må kunna till dem utgå;

g) bestämmelser rörande användningen ej mindre under föreningens bestånd av tillgängliga vinstmedel, i den mån desamma icke enligt stadgarna skola avsättas till reservfond eller må utbetalas till medlemmarna, än även i händelse av föreningens upplösning av de tillgångar, som kunna återstå, sedan till medlemmarna utbetalats vad till dem enligt stadgarna må för sådant fall utgå; samt

h) föreskrift därom att, i händelse föreningen undfår statslån från egnahemslånefonden, ändring i stadgarna i något av de avseenden, varom här ovan i denna paragraf förmäles, icke är giltig, med mindre Kungl. Maj:t till ändringen lämnat medgivande.

i §■

Aktiebolag eller förening skall, för att kunna erhålla statslån från egnahemslånefonden, utöver vad som här ovan finnes stadgat, hava antagit särskilt reglemente för lånerörelsen, vari bestämmelser i följande avseenden skola finnas intagna, nämligen:

a) att i de fall, då låneförmedlaren samtidigt driver jordförmedlings- eller annan rörelse, särskilda räkenskaper skola föras för egnahemslåner öreisen;

b) att låneansökningar skola prövas och avgöras minst fyra gånger om året på i reglementet fastställda tider, för så vitt särskilda hinder härför ej föreligga;

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.)

3 §.

Aktiebolag eller förening, som undfått statslån från egnahemslånefonden, skall i avseende å dess verksamhet stå under högsta uppsikt och kontroll från statens sida genom Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, inom vilket bolagets eller föreningens styrelse har sitt säte; och skola avskrifter av de utav bolagets eller föreningens styrelse och revisorer avgivna förvaltnings- och revisionsberättelser genom vederbörande styrelses försorg till nämnda Kungl. Maj:ts befallningshavande inlämnas inom fjorton dagar efter det sådan berättelse avgivits; ägande Kungl. Majds befallningshavande, där så finnes lämpligt, att för ett år i sänder förordna särskilt ombud att under Kungl. Majds befallningshavande utöva nämnda kontroll och att för sådant ändamål deltaga i granskningen av vederbörande styrelses f örvaltning samt bolagets eller föreningens räkenskaper.

Sålunda förordnat ombud skall inom tid. som av Kungl. Maj:ts befallningshavande bestämmes, till Kungl. Maj:ts befallningshavande inkomma med berättelse över fullgörandet av honom lämnade uppdrag ävensom i övrigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, Kungl. Maj:ts be-

(De sakkunnigas förslag.)

c) om den ordning, i vilken de lånesökande för det fall, att tillgängliga medel icke förslå till beviljande av samtliga inneliggande ansökningar om lån, skola hava företräde den ene framför den andre till erhållande av lån.

Det reglemente som sålunda antages av låneförmedlare, skall delgivas lantbruksst yr elsen. Därest ändring i eller tillägg till reglementet sedermera göres, skall underrättelse om beslutet ofördröjligen meddelas lantbruksstyr elsen.

5 §-

Aktiebolag eller förening, som undfått statslån från egnahemslånefonden, skall i avseende å dess verksamhet stå under uppsikt och kontroll från statens sida genom Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, inom vilket bolagets eller föreningens styrelse har sitt säte; och skola avskrifter av de utav bolagets eller föreningens styrelse och revisorer avgivna förvaltnings- och revisionsberättelser genom vederbörande styrelses försorg till nämnda Kungl. Maj:ts befallningshavande inlämnas inom fjorton dagar efter det sådan berättelse avgivits. Kungl. Maj:ts befallningshavande skall tillika för ett år i sänder utse en ledamot i vederbörande bolags eller förenings styrelse ävensom en revisor att deltaga i granskningen av vederbörande styrelses förvaltning samt bolagets eller föreningens räkenskaper. Omförmälde ledamot i styrelsen skall närvara vid dess sammanträden och deltaga i dess beslut men icke vara ekonomiskt ansvarig för vare sig desamma eller bolagets eller föreningens förbindelser i övrigt.

Sålunda förordnad styrelseledamot och revisor skola inom tid, som av Kungl. Maj:ts hefallningshavande bestämmes, till Kungl. Maj:ts befallningshavande inkomma med berättelse över fullgörandet av det honom lämnade uppdrag ävensom i övrigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,

39 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.) fallningshavande kan finna nödigt för honom utfärda; och skall ombudet av bolaget eller föreningen åtnjuta ersättning med belopp, som i brist på åsämjande bestämmes av Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Förekommer emot den av aktiebolag eller förening, som undfått statslån från egnahemslånef<mden, utövade verksamhet anledning till anmärkning, som Kungl. Mnj:ts befallningshavande finner vara av beskaffenhet att inverka på bolagets eller föreningens lämplighet som mellanhand vid egnahemslånerörelsen bör Kungl. Maj:ts befallningshavande skriftligen giva bolagets eller föreningens styrelse del av anmärkningen med anmodan att inom viss av Kungl. Maj:ts befallning farande utsatt tid undanröja anledningen till densamma. Underlåter styrelsen att inom föresatt tid ställa sig sådan anmodan till efterrättelse, skall Kungl. Majds befallningshavande om förhållandet göra anmälan hus Kungl. Maj:l.

(De sakkunnigas förslag.)

Kungl. Maj:ts befallningshavande kan finna nödigt för honom utfärda. Därjämte skall ledamoten i styrelsen, då bolaget eller föreningen söker ny't lån, avgiva yttrande angående vederbörande låneförmedlares verksamhet. Styrelseledamot och revisor äga att av bolaget eller föreningen åtnjuta ersättning med belopp, som i brist på åsämjande bestämmes av Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Det åligger Kungl. 'Majds befallningshafvande att jämte eget yttrande till lantbruksstyrelsen översända av styrelseledamot och revisor avgivna berättelser efter det att, därest vid företagen granskning anmärkning förekommer, förklaring från vederbörande blivit infordrad. Därest av Kungl. Maj ts befallningshavande förelagd rättelse ej skett, äger lantbruksstyrelsen, om så prövas nödigt, anmäla förhållandet till Kungl. Majd.

4 §. t> §■

Vid ansökning av statslån från egnahemslånefonden skall fogas:

av hushållningssällskap:

l:o) protokollsutdrag, utvisande sällskapets beslut att förmedla egnahemslån och för sådant ändamål söka statslån;

2:o) samtliga, enligt av sällskapet eller dess förvaltningsutskott fattade beslut, för sällskapets egnahemslånerörelse gällande särskilda bestämmelser, såsom reglementen, stadgar, instruktioner, formulär och dylika handlingar;

3:o) uppgift för tiden från den 1 september föregående år till den 1 september det år, då ansökningen ingives, dels å sammanlagda beloppet beviljade län och dels å beloppet av låneansökningar, som icke kunnat beviljas av brist på medel;

av aktiebolag eller förening:

1 ro) gällande bolagsordning eller stadgar jämte bevis om behörig registrering;

2;o) protokollsutdrag, utvisande aktiebolagets eller föreningens beslut att förmedla egnahemslån och för sådant ändamål söka statslån;

40 Special-

förslag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

(Nu gällande bestämmelser.) (De sakkunnigas förslag.)

3:o) samtliga angående bolagets eller föreningens egnahemslånerörelse och vad därmed äger sammanhang gällande särskilda bestämmelser, såsom reglementen, stadgar, instruktioner, formulär och dylika handlingar;

4:o) uppgift å samtliga styrelseledamöters namn och hemvist;

ö:o) yttrande av den av Kungl. Maj:ts befallningshavande utsedda styrelseledamoten angående vederbörande bolags eller förenings verksamhet;

6to) uppgift för tulen från den 1 september föregående år till den 1 september det år, då ansökningen ingives, dels å sammanlagda beloppet beviljade lån och dels å beloppet av låneansökningar, som icke kunnat beviljas av brist på medel;

l5:o] 7:o) de Övriga handlingar och uppgifter, som bolaget eller föreningen „ ner vara o av beskaffenhet att kunna tjäna till ledning vid bedömande, huruvida sökanden ma kunna anses vara såsom mellanhand vid egnahemslånerörelsen lämplig samt bereda tillräcklig trygghet för, att egna hems förvärvande av mindre bemedlade arbetare eller, med dem likställda personer skulle bliva genom sökanden på ett oegennyttigt^ och ändamålsenligt sätt befrämjat.

Hushållningssällskap, aktiebolag eller förening, som redan innehar statslån tran egnahemslånefonden, må, utan hinder av vad ovan stadgats, kunna uti ansökning om ytterligare dylikt lan allenast åberopa sådan vid förut ingiven ansökning fogad handling, som uteslutande innefattar beslut, vilka fortfarande äro utan ändring gällande.

5 §.

Ansökning om statslån från egnahemslånefonden skall göras före den 1 november året näst före det, för vilket lån sökes; dock att låneförmedlare, som önskar erhålla statslån från de medel till belopp av högst 800,000 kronor, som riksdagen bemyndigat Oss att för år 1908 ytterligare disponera såsom statslån ur egnahemslånefonden, skull före den 16 nästinstundande juli därom ingiva underdånig ansökning.

7 §.

Till Kungl. Maj:t ställd ansökning om statslån skall ingivas till lantbruksstyrelsen före den 15 september året näst före det, för vilket lån sökes, och skall luntbruksstyrelsen före den 1 därpå följande november med eget yttrande och förslag till fördelning av tillgängliga lånemedel till Kungl. Maj:l insända ansökningarna.

De sakkunniga hava jämväl framlagt vissa specialförslag och gjort vissa uttalanden i åtskilliga egnahemsrörelsen berörande frågor.

De hava sålunda riktat sin uppmärksamhet på de omständliga och tidsödande åtgärder, som erfordras för att erhålla det blivande egna hemmet avsöndrat, lagfaret och gravationsfritt, liksom ock de stora kostnaderna härför, samt uttalat, att dessa olägenheters undanröjande

41 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

otvivelaktigt skulle förenkla förfarandet vid lånerörelsen och förkorta väntetiden för den lånesökande. Då desamma även varit föremål för uppmärksamhet från flera andra håll och förslag till deras avhjälpande redan förut förelåge, hava emellertid de sakkunniga icke ansett sig behöva närmare ingå på frågan härom utan inskränkt sig att framhålla önskvärdheten ur egnahemsrörelsens synpunkt av de anmärkta olägenheternas snara avhjälpande. De sakkunniga hava i dessa hänseenden erinrat om de framställningar, som gjorts dels av Östergötlands län hushållningssällskap i skrivelse den 24 december 1904, dels av riksdagen i skrivelse den 6 maj 1908, nr 108, och dels av skiftesstadgekommittén i betänkande den 28 juli 1911, alla åsyftande att faststälhdse å jordavsöndring måtte kunna ske även utan att köp redan ägt rum och köpeavhandling föreligger. — Dessa frågor äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Beträffande minskning i mindre bemedlades kostnader för lantmäteriförrättningar torde jag inom kort få underställa Kungl. Maj:t av 1917 års lantmäterikommission utarbetade förslag. I övrigt tillhöra ifrågavarande ärenden justitiedepartementets föredragning.

Vidare hava de sakkunniga erinrat, att Östergötlands läns hushållningssällskap i nyss omförmäida skrivelse även framhållit önskvärdheten av förkortning i den s. k. lagaståndstiden d. v. s. den tid efter det köpare erhållit lagfart, då säljare ägde erhålla inteckning med förmånsrätt såsom för ogulden köpeskilling och varunder egnahemslån icke kunde utbetalas, enär för detta krävdes första penninginteckning. Lagberedningen hade därjämte i sitt förslag till ny jordabalk upptagit ett av justitieombudsmannen i berättelsen till 1901 års riksdag framlagt förslag till ändrat sätt för lagfarts- och inteckningsärendens handläggning, vilket syntes skola medföra stora fördelar för egnahemsrörelsen. — De sålunda åberopade framställningarna, vilkas beredning tillkommer justitiedepartementet, äro ännu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Aven i fråga om förfaringssättet vid inteckningars lossande i viss •del av den pantförskrivna fastigheten vore lindringar i hög grad önskvärda. Förslag härom hade framställts av den s. k. torpkommissionen i betänkande år 1911. —Jämväl detta ärende tillhör justitiedepartementet.

Östergötlands läns hushållningssällskap hade i merberörda skrivelse iiven last uppmärksamheten på att eu eguahemslåntagares kostnader vid lossande av stamhemmanets inteckningar, i vad de besvärade lägenheten, ofta vore orimligt höga, särdeles om lägenheten vore avsöndrad från flera hemmansnummer och inteckningarna vore många. Häri hava de sakkunniga instämt och förordat lagändring. — Hushållningssällskapets Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 88 höft. (Nr 106.) 6

42 Kungl. Maj. ts proposition Nr 106.

framställning i denna del, vars handläggning icke tillhör jordbruksdepartementet, är ännu beroende av Kungl. Maj:ts prövning.

De sakkunniga hava vidare Tittalat, att lika viktigt som det vore, att genom statens egnahemslån nya egna hem upprättades, lika viktigt vore det ock, att de sålunda bildade egna hemmen även bleve beståndande som sådana för framtiden. Skulle det visa sig, att något avsevärt antal av de nybildade egna hemmen inom någon tid lörlorade denna sin karaktär, löpte givetvis det arbete och de kostnader, som staten och låneförmedlarna offrat på lånerörelsen, allvarlig fara att omintetgöras. Det främsta och verksammaste medlet att för framtiden bevara de egna hemmens fortbestånd vore enligt de sakkunnigas mening att skapa garantier för, att de egna hem, som bildades med tillhjälp av egnahemslånen, från början gjordes så livskraftiga och utvecklingsmöjliga, att de för en avsevärd tid framåt kunde bereda innehavaren och hans efterkommande en tryggad tillvaro. De sakkunnigas förslag att kombinera egnahemslånerörelsen med livförsäkring syftade även till de egna hemmens bevarande. De sakkunniga hava härom vidare yttrat följande:

»Att därutöver genom särskilda bestämmelser trygga lägenheternas bestånd för framtiden såsom egna hem torde i de flesta fall vara ganska svårt, då de bestämmelser, som därvid skulle kunna komma ifråga, skulle inskränka innehavarnas fria dispositionsrätt över sina lägenheter och därför kunde befaras verka hämmande på hela rörelsen. De sakkunniga anse sig emellertid icke hava anledning att framlägga några ytterligare förslag i detta ämne, enär de hava sig bekant, att Kungl. Maj:t redan har sin uppmärksamhet riktad på förevarande fråga, i det att Kungl. Maj:t den 2 december 1910 uppdragit åt sakkunnig person att genom besök i vissa främmande länder närmare undersöka och studera de lagstiftningsåtgärder, som under senare tid blivit där vidtagna för att kvarhålla allmogen vid jordbruket.

I ett fall torde dock utan några nya bestämmelser ett gott stöd kunna skapas för de egna hemmens fortbestånd. Då innehavaren av en egnahem slägenhet avlidit efter att hava amorterat en större del av skulden, torde det i allmänhet, där arvingarna äro flera, möta svårigheter för någon av dem att skaffa så stort kapital, att han kan lösa ut de övriga, och ytterst sällan torde lägenheterna vara av dert storlek, att de med fördel kunna delas. Den faran ligger då nära till hands, att lägenheten säljes till utomstående och möjligen sammanslås med en större gård och därmed upphör att vara ett eget hem. Ett enkelt och verksamt medel häremot vore, om den arvinge, som önskar övertaga lägenheten, kunde erhålla ett nytt egnahemslån, med vilket han kunde lösa till sig lägenheten. Ett dylikt tillvägagångssätt skulle säkerligen i framtiden få vidsträckt tillämpning, då det givetvis ofta kommer att inträffa, att låntagaren dör, sedan lånet hunnit helt eller till någon större del inbetalas. De egnahemslån, som sålunda utlämnades, skulle, genom att bevara lägenheten i familjens ägo, göra lika stor nytta som andra egnahemslån.

Även i utlandet har man flerstädes genom särskilda bestämmelser sökt att vid innehavarens död underlätta lägenhetens övertagande av en av arvingarna.

43 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Sålunda är exempelvis i den norska egnahemslåneförfattningen stadgat, att då jordbrukslägenhet, varå egnahemslån utlämnats, vid innehavarens död övertages av en av arvingarna, denne kan erhålla tilläggslån för att inlösa lägenheten.

Med stöd av det ovan sagda vilja de sakkunniga därför framhålla önskvärdheten av, att vid arvskifte efter innehavare av egnahemslägenhet den arvinge, som övertar lägenheten, bör kunna erhålla ett nytt egnahemslån för att därmed inlösa lägenheten.»

Det av de sakkunniga sålunda omförmälda uppdraget, vilket anförtrotts åt numera professorn Nils Wolilin, kar på grund av mellankommande kinder icke ännu kunnat av denne slutföras.

Vad de sakkunniga anfört om önskvärdheten av nytt lån till arvinge för inlösandet av egnakemslägenket kar icke föranlett något särskilt förslag av dem i sådan riktning i egnakemslånevillkoren. Uttalandet torde därför få uppfattas såsom ett påpekande, att saken bör kunna ordnas genom att det äldre lånet inbetalas och nytt lån lämnas till den nye innehavaren.

De sakkunniga hava vidare framställt vissa förslag beträffande statens åtgärder för jordförmedlingens befrämjande, huvudsakligen avseende dessa ärendens förläggande till samma centrala myndighet, som får egnahemslåneverksamheten om hand, samt vissa jämkningar i bestämmelserna om jordförmedlings fonden, varemot de ansett sig icke böra föreslå några ändringar i bestämmelserna om statsbidrag till jordförmedlingsbyråer, vilka då nyligen utfärdats.

Sedan de sakkunniga därefter vidtagit en granskning av framställda förslag beträffande åtgärder för att underlätta friköpning av arrendegårdar, tillhöriga trävarubolagen i Norrland och Dalarna, hava de slutligen uttalat, att då, såsom erfarenheten särskilt från Norrbottens läns hushållningssällskap visat, den hjälp, varav bolagsarrendatorerna i dylika fäll otvivelaktigt vore i behov, på ett synnerligen effektivt sätt kunde beredas dem inom egnahemslånerörelsens ram genom samarbete mellan låneförmedlare och säljarebolaget, de sakkunniga ansåge, att några särskilda åtgärder härutöver icke lämpligen borde vidtagas.

Beträffande de vid betänkandet fogade reservationerna samt de erinringar, vilka framkommit i de över betänkandet avgivna yttranden, torde en kortfattad redogörelse i erforderliga delar få lämnas i sammanhang med att jag för egen del yttrar mig i frågan.

Förslag angående jordförmedlingen.

44 Departement» chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Jag torde då också få redogöra för de särskilda yrkanden, vilka legat till grund för riksdagens skrivelse nr 417 år 1918 angående ändringar i egnahemslånevillkoren.

Egnahemsrörelsen kan ses ur många olika synpunkter och dess utveckling på det ena eller andra sättet utövar inflytande inom stora områden av samhällslivet. Den är sålunda av framträdande social betydelse. Den söker giva ett medel att höja de mindre bemedlade klasserna och underlätta deras strävan efter en mera tryggad tillvaro. Den bidrager att närma folket till jorden och förminska den känsla av rotlöshet, som nu trycker de lösa arbetarnas skara. Den inverkar på förhållandet mellan land och stad, mellan jordbruk och industri, mellan storbruk och småbruk. Genom att bereda hem inom landets gränser åt dem, som eljest skulle emigrera, kan egnahemsrörelsen bidraga till att åt Sverige bevara det svenska folkets kraft, duglighet och arbetsamhet. Genom de egna hemmen främjas brytandet för kulturen av ny, därtill lämplig mark, varpå vårt land ännu har rik tillgång, en tillgång som icke saknas även i landets mest uppodlade provinser. Den inre kolonisationen befordras. Landets produktion av näringsmedel och förmåga att försörja sig självt stegras. Folkets kärlek till fosterlandet bör genom egnahemsväseudet ökas, då det ser, att landet vill bemöda sig att hjälpa detsamma i dess ansträngningar.

Ser man egnahemsfrågan i hela dess vidd och i dess olika skiftningar, av vilka blott några, om än de viktigaste, nu antytts, växer den ut till en central fråga för hela vårt samfundsliv, en av de viktigaste den nuvarande generationen har att möta. Den är därför väl värd, att statsmakterna ägna den en oavlåtlig och omsorgsfull uppmärksamhet. Denna omsorg får dock icke verka därhän, att den framdrives på konstlat sätt, så att resultatet icke blir livskraftigt i sig självt utan bär på inre sjukdomsanlag och svagheter. Egnahemsrörelsen måste vara fast rotad i vår jord och vårt folk samt få en sund utveckling luden na grund.

Då staten först började ägna denna fråga någon större uppmärksamhet, var det naturligt, att åtgärderna skulle närmast få karaktären av försök. Nu har försökstiden utvisat, att man genom dessa åtgärder tillmötesgick ett verkligt förefintligt behov, och linjerna ligga nu i många hänseenden klarare än då. Emellertid har erfarenheten också visat, att åtskilligt finnes att komplettera, rätta och förbättra.

45 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Bland de åtgärder för egnahemsbildningens befrämjande, som staten hittills vidtagit, har egnahem slånerörelsen visserligen så till vida att visa en glädjande utveckling, som de till förfogande ställda medlen blivit till fullo tagna i anspråk och icke ens motsvarat de framställningar om statslån, som gjorts. De sakkunnigas utredning och den av mig nu lämnade statistiken blotta emellertid åtskilliga mindre fördelaktiga förhållanden och eu rätt stor ojämnhet hos denna lånerörelse. Vad därefter angår beredandet av tillgång till erforderlig jord för egnahemslägenheterna, torde förhållandena ingalunda kunna anses tillfredsställande. Det har med rätta anmärkts, att vår egnahemsrörelse häri har en av sina svagaste sidor. Jordförmedlingsfondens användning har varit i hög grad ojämn samt dessutom begränsad till några få delar av landet. Jordförmedlingsbyråerna torde i.allmänhet icke hava lyckats ernå någon större verksamhet. Otvivelaktigt återstår ännu ganska mycket, innan egnahemsväsendet i sin helhet blivit så väl anordnat, som är önskvärt och möjligt. Målet bör enligt min mening vara, att det hela alltmera utvecklas till en organism, vars olika delar på naturligt sätt samverka.

I fråga om önskvärda förbättringar innefattar egnahemssakkunnigas betänkande åtskilliga goda och förtjänstfulla förslag. Åven om fog icke saknas för deras mening, vilka gjort gällande, att de sakkunniga icke anlagt tillräckligt stora synpunkter på frågan och icke lämnat den ingående granskning och utredning av egnahemsfrågan i hela dess omfattning, som enligt departementschefens uttalande den 20 januari 1911 av dem förväntades, för att med stöd därav statsmakterna måtte kunna på ett mera planmässigt och efter förhållandena avpassat sätt främja den för land och folk så betydelsefulla egnahemsbildningen, och även om alltså i viktiga hänseenden ytterligare utredning tarvas, synes det mig i betraktande av frågans stora vikt icke böra ifrågakomma att icke nu begagna de goda uppslag, som givits och som synas kunna leda till omedelbara beslut utan att föregripa mer vittgående reformer, när och i den mån utredningen visar, att sådana böra vidtagas.

Vid bedömandet av egnahemsväsendets lämpligaste anordning möta först vissa frågor, vilka äro av principiell innebörd och vilka måste beröras samt, i den mån nu låter sig göra, utredas, innan övriga förslag kunna med fördel upptagas till prövning. Sagda frågor gälla egnahemsrörelsens allmänna organisation, såväl den lokala som den centrala.

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Egnahemsrörelsens lokala organisation.

A. Egnahemsrörelsens allmänna organisation.

1. Egnahemsrörelsens lokala organisation.

Frågan om den lokala organisationen av egnahemsrörelsen i vidsträckt mening innefattar ett flertal moment. Egnahemssakkunnigas majoritet har huvudsakligen beaktat den del av frågan, som gäller lånerörelsen och särskilt huruvida denna rörelse fortfarande skall bedrivas genom ansvariga låneförmedlare eller om staten skall taga saken i egen hand och bedriva utlåningen direkt och på egen risk genom för ändamålet särskilt inrättade organ. Om denna frågas bästa lösning hava rått mycket delade meningar.

1899 års egnahemskommitté föreslog, att staten skulle driva lånerörelsen för egen räkning och risk genom särskilda i varje län inrättade egnahemsnämnder, bestående av landshövdingen, landskamreraren och tre ledamöter, utsedda en av länsstyrelsen, en av landstinget och en av hushållningssällskapet, samt under medverkan av ledamöter av vederbörande kommunalnämnder såsom egnahemsombud.

Vid föredragning av ärendet inför Kungl. Maj:t den 29 februari 1904 framhöll dåvarande departementschefen åtskilliga olägenheter, som vore förenade med en dylik organisation, och förklarade sig anse lånerörelsen kunna bäst ordnas genom anlitande av mellanhänder. Såsom sådana fann han hushållningssällskapen lämpliga beträffande jordbrukslägenheter och spridda bostadslägenheter å den egentliga landsbygden samt egnahemsföreningar och arbetsgivare väl ägnade ifråga om bostadslägenheter invid städer och i allmänhet åt industriarbetare.

Riksdagen anslöt sig till Kungl. Maj:ts förslag om anlitande av ekonomiskt ansvariga mellanhänder. Härvid anförde riksdagen bland annat, att då hela lånerörelsen finge anses såsom ett försök, vore det mindre lämpligt att för densamma organisera en detaljerad förvaltning med särskilt inrättade statsorgan. De av Kungl. Maj:t föreslagna mellanhänderna, hushållningssällskap och föreningar, syntes riksdagen vara särskilt lämpliga. Med föreningar borde emellertid jämnställas lör liknande ändamål bildade aktiebolag. Såväl av föreningar som aktiebolag borde fordras vissa kvalifikationer. Vad åter anginge Kung]. Maj:ts förslag, att arbetsgivare skulle kunna anlitas som låneförmedlare, ansåg sig riksdagen icke kunna biträda detta.

Egnahemssakkunniga hava nu, såsom framgår av deras här förut

47 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

återgivna sammanfattning av deras förslag, tillstyrkt bibehållande av den nuvarande lokala organisationen, endast med vissa förändringar och kompletteringar. De hava anfört bland annat, att enligt deras uppfattning lånerörelsens hittillsvarande organisation i praktiken visat sig i det störa hela väl fylla sin uppgift och att densamma vore lämplig att allt fortfarande bestå i sina huvuddrag oförändrad, så mycket mer som den nu under många års fortbestånd hunnit växa sig stark. Det måste enligt deras mening under alla förhållanden förefinnas mycket tungt vägande skål för att i grunden omlägga planen för en så vittomfattande rörelse som denna, sedan den fått fortgå efter en viss plan under en längre tid. Emellertid hade inför de sakkunniga av en utav dem framlagts ett förslag till förändringar i lånerörelsens organisation, som skulle medföra eu omläggning av själva grundvalen för hela rörelsen. De sakkunnigas majoritet har med anledning härav framhållit, att den ansett sig hava så mycket mindre skäl att förorda en förändring i sålunda föreslagen riktning av den nuvarande anordningen med hushållningssällskapen såsom förnämsta låneförmedlare, som den organisation, vilken föreslagits skola träda i stället, syntes i åtskilliga avseenden lämna rum för tungt vägande anmärkningar och därför, förutom att en dylik genomgripande förändring alltid medförde svårigheter och slitningar vid själva övergången, otvivelaktigt skulle innebära en försämring i jämförelse med det nuvarande tillståndet.

Det av de sakkunniga sålunda omförmälda särskilda förslaget har framlagts i reservation av doktor Molin. Denne har i sin framställning riktat en kritik mot det nuvarande systemet, vilket han ansåge vara organiserat väsentligen ur lånerörelsens synpunkt. Denna synpunkt vore dock endast en bland flera, vilka borde anläggas i detta hänseende, och den vore knappast den viktigaste. Särskilt jordfrågan borde skänkas vida större uppmärksamhet än hittills. Lånerörelsen borde förändras till att drivas direkt för staiens räkning och på dess risk. Av närmare angivna skäl har reservanten kommit till följande slutsats.

»För min del kan jag • alltså icke se, att det åt statens egnahemsrörelse — vari jag inbegriper alla statliga åtgärder för egnahemsbildningens främjande — kan givas en effektiv organisation, en organisation, som ger största möjliga trygghet för uppnående av statens syfte med egnahemsrörelsen, på mer än två vägar: antingen därigenom att hushållningssällskapen ombildas till helt officiella organ under direkt statlig ledning och offentlig kontroll och med en organisatorisk ram, nog vid att rymma utom de nuvarande uppgifterna jämväl de inre kolonisatoriska. Eller måste man bryta ut egnahemslånerörelsen från hushållningssällskapens verksamhetsområde och ge hela egnahemsrörelsen sina egna självständiga organ. För min del anser jag denna senare väg vara den, som bör väljas.»

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Reservanten har därefter uppdragit grundlinjerna till en enligt hans mening lämplig organisation. Han har därvid framhållit nödvändigheten att lägga en bred bas för rörelsen, så att den finge rötter i jorden, i de lokala, breda folklagren. Rörelsen borde bygga på en fast grund av lokala organisationer, varvid kommunen vore det naturligaste organet. Detta vore betydelsefullt även ur djupare synpunkter än själva egnahemsintresset. För ändamålet borde obligatoriskt inrättas kommunala egnahemsnämnder. Inom varje hushållningssällskaps område borde vidare finnas en länsnämnd, hos vilken alla området berörande egnahemsärenden — icke blott lånefrågor utan även jordfrågor och andra ärenden — skulle koncentreras. Härigenom skulle främjas planmässighet och målmedvetenhet. Förslagets närmare utformning och motivering framgå av reservationen.

Åven en annan av kommitténs ledamöter, doktor Hellström, har så till vida haft en från majoriteten avvikande mening i organisationsfrågan, som han ansett även kommuner böra kunna godkännas såsom låneförmedlare. Som detta förslag emellertid icke riktar sig mot grundsatsen om användandet av ansvariga låneförmedlare vid lånerörelsen utan blott avser eu utbyggnad å det nuvarande systemet, lämnas det för tillfället å sido. Jag återkommer senare därtill.

I flertalet av de yttranden, som avgivits över egnahemssakkunnigas betänkande, har majoritetens förslag om bibehållande av systemet med ansvariga låneförmedlare blivit tillstyrkt eller lämnat utan erinran. En omläggning av detta system i anslutning till de principer, som ligga till grund för reservanten Molins förslag, har däremot förordats av läusstyrelserna i Gottlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län, av hushållningssällskapens i Kopparbergs och Västernorrlands län förvaltningsutskott, av en reservant i lantbruksstyrelsen, av socialstyrelsen samt av centralstyrelsen för nationalföreningen mot emigrationen, varvid emellertid framhållits, att frågan först borde göras till föremål för ytterligare utredning. I andra yttranden har visserligen erkänts, att de i reservationen uttalade synpunkterna innebure åtskilligt tilltalande, men framhållits, att det dock vorfe bättre att åtminstone tillsvidare fortgå på den redan inslagna vägen.

Ur socialstyrelsens utlåtande i detta ämne må återgivas följande:

»En huvudförutsättning för egnahemsrörelsens utveckling är att erhålla en positivt intresserad och handlingskraftig organisation av densamma. De sakkunnigas majoritet, vilken huvudsakligen begränsat sig till den del av frågan, som avser lånerörelsen, ställer sig beträffande den lokala organisationen på det nuvarande systemets grund med bibehållande av hushållningssällskapen såsom de huvudsakliga för-

49 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

medlarna. De ovedersägliga bristerna i flertalet sällskaps arbete på detta område skulle emellertid avhjälpas genom vissa anordningar, nämligen dels upprättandet hos sällskapen av särskilda organ för ändamålet, dels en reglering av deras verksamhet samt viss statlig kontroll över densamma. För den händelse hushållningssällskapen skola bibehållas vid sin nuvarande befattning med förevarande frågor, lära också åtgärder i denna riktning vara erforderliga. Det kan emellertid med fog ifrågasättas, huruvida de sakkunnigas förslag i detta syfte är tillräckligt betryggande.

Undersöker man nu, vilka bestämmelser de sakkunniga härmed åsyftat, så befinnas dessa huvudsakligen avse vissa organisativa och formella spörsmål, såsom angående inrättande hos sällskapen av egnahemsnämnd, anställande av lokala ombud, förande av räkenskaper samt antalet sammanträden för prövning av ansökningar. Därest hushållningssällskap icke på dessa punkter ställa sig bestämmelserna till efterrättelse, skulle de berövas rätten att tillhandahålla medel ur egnahemslånefonden. Genom sällskaps eventuella motsträvighet i dessa frågor skulle alltså hela län kunna betagas möjligheten att få egnahemslån, vilket synes vara ett tämligen rigoröst sätt att lösa frågan.

Betänkligare är likväl, att de sakkunniga icke ansett sig kunna anvisa någon annan utväg än övertygelsens, när det gäller att inverka på de olika hushållningssällskapens växlande praxis i viktiga realfrågor. De sakkunniga angiva i detta avseende, att vissa sällskap fastställt för de lånesökande olämpliga tider för låneansökans ingivande, att lån icke utlämnas till arbetare vid industriell inrättning, att lånens storlek principiellt begränsats lägre än de av statsmakterna prövade grunder. De sakkunniga påpeka här »olämpligheten» av vissa hittills gällande bestämmelser eller »framhålla önskvärdheten» av en ändring, men kunna icke på dessa punkter, av vilka de båda sistnämnda äro för hela rörelsen avgörande, anvisa något maktmedel för staten att få sina avsikter respekterade. Skälet härtill kan ej gärna vara annat än en på föregående erfarenheter grundad farhåga för att vissa sällskap skulle, om de ställas inför nödvändigheten att helt omlägga sina principer i förevarande avseende, hellre avstå från rollen såsom förmedlare av egnahemslånen.

Det må med skäl sättas i fråga, huruvida på så bräcklig grund kan uppbyggas den »enhetliga och planmässiga» egnahemslånerörelse, som de sakkunniga förklarat sig åsyfta. I sin principiella redogörelse för organisationsplanen framhålla de, helt visst med rätta, att »av grundläggande betydelse för hela egnahemslåneverksamheten är det sätt, på vilket denna verksamhet är organiserad. På de organ, som uppbära lånerörelsen, beror i främsta rummet, huruvida de för densamma fastställda bestämmelserna tillämpas i en riktning, som är ägnad att befrämja rörelsens sunda utveckling eller ej» (s. 208). Vad nyss anförts ger emellertid vid handen, att några verkliga garantier för de åsyftade bestämmelsernas tillämpning inom hushållningssällskapen icke skapats genom de sakkunnigas föreliggande förslag.

Det vill ock synas, som om trygghet i detta avseende kan vinnas endast därigenom, att de bestämmelser, som äro av nöden, meddelas i fullt bindande form samt att, därest hushållningssällskapen fortfarande skola vara de egentliga bärarna, deras skyldigheter på samma sätt fastställas. I allt fall lärer någon effektiv central kontroll och ledning näppeligen låta sig förena med, att de även i denna del av sin verksamhet bibehålla sin fullt självständiga ställning.

Genom en förändring härutinnan, som ju på andra grunder ifrågasatts, skulle Bihang till riksdagens protokoll It) 10. 1 sand. 68 käft. (Nr 106.) 7

Departements-

chefen.

50 Kung!. Maj:ts proposition Nr 106.

emellertid de sakkunnigas förslag vinna en helt annan bärkraft, särskilt om en sådan förändring medförde, att de folklager, som äro närmast berörda av egnahemsfrågans främjande, därigenom intresserades för hushållningssällskapens verksamhet. I fråga om en rörelse, som skall tillgodose de djupa lagrens viktigaste behov, är det nämligen av grundläggande betydelse, att de genom eget deltagande under lämpliga former vinna förtroende för densamma och åläggas meddelaktighet i ansvaret.

Beträffande den lokala organisationen liksom organisationen i övrigt har en av de sakkunniga framfört skiljaktig mening — — -. Denna vidare läggning av

organisationsfrågan motsvarar närmare socialstyrelsens i det föregående uttalade uppfattning om sakfrågans vikt och vidd. Då emellertid reservantens förslag icke torde få anses vara så genomarbetat, att bestämd .ståndpunkt nu kan tagas till detsamma, och då vidare hushållningssällskapen, under ovan angivna förutsättningar, måhända kunna göras lämpliga för uppgiften, anser sig styrelsen böra förorda, att olika utvägar för ordnandet av egnahemsrörelsens lokala organisation underkastas förnyad utredning».

I övrigt torde jag få angående innehållet i utlåtandena hänvisa till den tryckta redogörelsen för desamma.

Den nu förevarande frågan är, som jag förut framhållit, av den allra största betydelse för egnahemsväsendet i vidsträckt bemärkelse och för allt vad med detta sammanhänger. Likväl är den kanske den mest omstridda. Av betänkandet och de däröver avgivna utlåtande!)a framgår, huruledes många olika synpunkter göra sig gällande vid frågans bedömande. Skäl och motskäl hava anförts från olika sidor. Det går icke för sig att utan vidare avvisa någondera sidans skäl såsom obefogade utan samtliga kräva vederbörligt hettande.

De, vilka förorda en fullständig systemförändring och därvid bland annat yrka, att lånerörelsen skall drivas direkt för statens räkning och på statens risk, synas mig ovedersägligen anlägga större och mera omfattande synpunkter på frågan än de, som förfäkta motsatt mening. De förras starka betonande av jordfrågan såsom mer än hittills förtjänt av uppmärksamhet är otvivelaktigt grundat på en riktig uppfattning. Det ligger också enligt min mening något mycket tilltalande i deras krav på en enhetlig, målmedveten, kraftig och på alla tillhörande områden verksam organisation. De åsyfta att möjliggöra eu egnahemsrörelse, stark nog att på ett genomgripande sätt påverka och nästan omgestalta vårt svenska samhälle.

Emellertid finner jag, ait en så djupgående förändring icke kan vidtagas utan skapande av eu helt ny organisation av betydande omfattning. Detta förutsätter ytterligare tidskrävande utredning. Såsom socialstyrelsen i sitt utlåtande antytt saknas ej möjligheter att inom den nuvarande organisationens ram vidtaga mer eller mindre genomgripande

51 Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

reformer, genom vilka åtminstone vissa av de genom en fullständig organisationsförändring åsyftade fördelarna skulle vinnas. Jag vill i detta sammanhang erinra, att åt särskilda jämlikt erhållet bemyndigande tillkallade sakkunniga uppdragits att verkställa utredning och framlägga förslag angående omorganisation av hushållningssällskapen. De resultat, vartill denna utredning må föranleda, synas mig kunna bliva av betydelse hven för lösningen av frågan om egnahemsrörelsens lokala organisation. Aven andra för frågans avgörande betydelsefulla utredningar äro ännu oavslutade såsom exempelvis kronolägenhetskommissionens och norrländska kolonisationskommitténs arbeten. Jämväl de utredningar, som uppdragits åt den på civildepartementets föredragning år 1912 tillsatta bostadskommissionen, hava, ehuru sagda kommissions arbeten numera upphört, icke kommit i slutgiltigt skick utan tarva ytterligare undersökningar. Det bör jämväl beaktas, att de positiva förslag angående en alldeles ny lokal organisation för egnahemsväsendet, som hittills framkommit, äro så löst skisserade, att deras lämplighet för ändamålet icke nu kan tillförlitligen bedömas.

För tillfället och i avvaktan på resultatet av de nyss nämnda pågående utredningarna synas mig åtgärderna på egnahemsväsendets område böra inriktas på att inom den nuvarande organisationens ram vidtaga de förändringar, som befinnas behövliga eller önskvärda, dock med uppmärksamt tillseende att härigenom icke några för framtiden bindande anordningar träffas, genom vilka ökade svårigheter skulle uppstå för en eventuell omläggning av organisationen.

2. Egnahemsrörelsens centrala ledning.

Jämväl frågan om en central organisation av egnahemsrörelsen i dess helhet är av synnerligen stor betydelse. De sakkunniga hava i sitt betänkande behandlat denna fråga främst med hänsyn till egnahemslånerörelsen och därvid yttrat:

»En svag sida i den av staten hittills bedrivna egnahemslånerörelsen har städse varit, att central ledning av lånerörelsen och delvis på grund härav en ofta önskvärd, mera verksam kontroll över densamma saknats. — — —•.

Det enda samband i nu ifrågavarande hänseende, som för närvarande förefinnes mellan staten såsom långivare och låneförmedlarna i denna deras egenskap, består däri, att dessa senare äro skyldiga att till vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavande dels till granskning avlämna med låntagarna avslutade lånekontrakt, dels årligen avgiva redogörelse enligt av Kungl. Maj:t fastställt formulär var och en för sin lånerörelse under närmast föregående år, vilka redogörelser det åligger Kungl. Maj ts befallningshavande att inom viss tid överlämna till lantbruksstyrelsen, som sedermera sammanfattar dem i den berättelse över sin verksamhet, styrelsen har att. årligen till Kungl. Maj:t, avgiva. — — —.

Ben centrala ledningen av egnahemsrfircUen

Egnahemn-

saklninnigji.

52 Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

Någon bestämmelse, att de av låneförmedlarna avgivna årsredogörelserna skola granskas av vare sig Kungl. Majds befallningshavande eller lantbruksstyrelsen, till vilket ämbetsverk redogörelserna skola översändas av Kungl. Maj ds befallningsbavande, har hittills icke funnits. Då emellertid redogörelserna, genom vidtagandet av de av de sakkunniga föreslagna kompletteringarna i det för dem gällande formuläret, komma att lämna en vida klarare bild av rörelsens handhavande och sålunda utgöra ett värdefullare material för utövande av ofta välbehövlig kontroll än nu är fallet, torde särskilt böra föreskrivas, att de underkastas granskning av såväl Kungl. Maj:ts befallningshavande som lantbruksstyrelsen; av de förra på grund av den kännedom de äga angående de lokala förhållandena inom respektive län och deras därpå grundade större förmåga att kunna bedöma i vad män anmärkningar föreligga mot låneförmedlarnas inom länet verksamhet, samt av lantbruksstyrelsen icke minst för att sätta densamma i tillfälle att bilda sig den uppfattning om och den överblick över lånerörelsens bedrivande i de olika delar av landet, som för närvarande helt och hållet saknas och som, enligt de sakkunnigas övertygelse, med nödvändighet måste finnas att tillgå, för att rörelsen skall kunna ledas i den rätta riktningen och fylla sitt från såväl nationalekonomisk som socialpolitisk synpunkt sett synnerligen viktiga ändamål. De av Kungl. Maj:ts befallningshavande gjorda anmärkningarna synas lämpligen böra delgivas lantbruksstyrelsen i de yttranden, som vid redogörelsernas överlämnande till styrelsen böra åtfölja dessa.

Såsom i det föregående blivit antytt, åligger det Kungl. Maj:ts befallningshavande även att emottaga och granska de mellan låneförmedlare inom länet och låntagare upprättade lånekontrakt samt att, då anledning till anmärkning förekommer, med bifogande av infordrad förklaring av vederbörande låneförmedlare, därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t. Denna Kungl. Maj:ts befallningsh av andes granskningsskyldighet synes de sakkunniga böra bibehållas, då Kungl. Maj:ts befallningshavandes lämplighet för detta uppdrag på ovan angivna skäl näppeligen torde kunna bestridas. Däremot torde, enligt de sakkunigas mening, förutom tillägg att avskrift av besiktningsinstrument bör, där sådant tinnes att tillgå, biläggas kontraktet för att kontrollen härigenom skall kunna bliva mera effektiv, sådan förändring i den i ämnet meddelade föreskriften böra vidtagas, att anmälan om förekommande anmärkning av Kungl. Maj:ts befallningshavande göres hos lantbruksstyrelsen, som, där rättelse ej sker, bör underställa anmärkningen Kungl. Maj:ts prövning. Även härigenom beredes lantbruksstyrelsen ett tillfälle, som ej bör lämnas obeaktat, att förvärva sig den överblick över och bilda sig det omdöme om egnahemslånerörelsen, som de sakkunniga finna i sä hög grad behövligt och önskvärt. Av samma anledning anse de sakkunniga, att det ävenledes bör åligga Kungl. Maj:ts befallningshavande att till lantbruksstyrelsen insända de berättelser, som komma att avgivas av det statens ombud i låneförmedlande bolag eller förenings styrelse samt av den statens representant bland revisorerna, vilka de sakkunniga önska tillsatta för åstadkommande såväl av närmare samarbete mellan staten och nämnda bolag och föreningar som ock av en mera effektiv kontroll över deras verksamhet. Även beträffande denna berättelse bör givetvis, därest anledning till anmärkning förekommer, sedan förklaring från vederbörande infordrats, om så prövas nödigt, anmälan om förhållandet göras hos Kungl. Maj:t.

Då en närmare kännedom om såväl statens egnahem slånerörelse som egnahemsverksamheten i allmänhet på dessa och andra vägar utan större svårighet

63 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106-

torde kunna samlas ho s en myndighet, lantbruksstyrelsen, kan och bör, enligt de sakkunnigas mening, åt densamma lämnas i uppdrag att med uppmärksamhet följa även denna betydelsefulla rörelse och — liksom beträffande de olika näringsgrenar, statsåtgärder m. in., som ligga inom styrelsens nuvarande verksamhetsområde — efter omständigheterna själv vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, som styrelsen anser lämpliga för rörelsens befrämjande. Härigenom åstadkommes och skapas utan svårighet och på ett naturligt sätt den centrala ledning av egnahemsrörelsen, varav behovet, enligt de sakkunnigas mening, vid flera tillfällen gjort sig starkt gällande. Att lantbruksstyrelsen måste anses särskilt lämpad och skickad för ett dylikt uppdrag synes de sakkunniga uppenbart, icke endast på grund av att detta uppdrag nära sammanfaller med lantbruksstyrelsens övriga åligganden utan ock av den anledningen, att lantbruksstyrelsen vid fullgörandet av uppdraget i fråga bör kunna erhålla ett gott stöd i den rika erfarenhet, som styrelsen besitter angående av statsmakterna och hushållningssällskapen vidtagna åtgärder till särskilt det mindre jordbrukets främjande. Av dessa åtgärder bör egnahemsrörelsen, enligt de sakkunnigas mening, i långt större utsträckning kunna draga nytta än hittills i allmänhet varit fallet.

De sakkunniga vilja emellertid i detta sammanhang erinra därom, att den här föreslagna organisationen av egnahemslånérörelsen och dess förläggande under lantbruksstyrelsens centrala ledning endast har avseende på lånerörelsen för jordbruksändamål. Bostadslånerörelsen, på vilkens definitiva ordnande de sakkunniga icke inlåtit sig, synes däremot i en framtid lämpligen böra övertagas av socialstyrelsen; så länge denna gren av lånerörelsen ännu icke är frånskild från jordbrukslånerörelsen, torde dock det lämpligaste vara, att den centrala ledningen av hela egnahemslånerörelsen är förlagd till lantbruksstyrelsen.

Aven departementalkommitterade hava i sitt den 31 december 1912 avgivna utlåtande såsom sin mening uttalat, att till lantbruksstyrelsens förvaltningsområde borde läggas ärenden angående lån från egnahemslånefonden och jordförmedlingsfonden samt därmed i samband stående frågor, en uppfattning som de sakkunniga såsom av det föregående framgår, i allo dela.

De sakkunniga hålla före, att genom att organisationen av statsmakternas arbete på egnahemsrörelsens befordrande och utveckling på detta sätt så att säga kompletteras med ett nytt led, varav man hittills varit i saknad, vinnas, förutom möjlighet till åstadkommande av eu noggrannare kontroll, även andra beaktansvärda fördelar. Sålunda bör givetvis den ytterligare utredning, som lantbruksstyrelsen med stöd av vunnen erfarenhet här blir i stånd att lämna, kunna bliva av värde och betydelse vid fördelning av tillgängliga lånemedel och vid i samband därmed stående prövning av låneförmedlarnas lämplighet såsom sådana, vid behandlingen av ärenden rörande lån från jordförmedlingsfonden, rörande av låneförmedlare föreslagen odlingshjälp till egnahemslåntagare o. s. v. Och då vid såväl fördelning av lånemedel som beviljande av jordförmedlingslån lantbruksstyrelsen blir satt i tillfälle att granska ej endast bolags och föreningars utan även hushållningssällskapens stadgar, reglementen m. in. för lånerörelsens bedrivande och vad därmed står i samband, synes det de sakkunniga finnas grundad anledning antaga, att den enhetlighet såväl i organisationen som i egnahemsarbetets ledning och utförande i allmänhet, vilken mången gång kan vara önskvärd och gagnelig, jämförelsevis lätt bör kunna åvägabringas. De sakkunniga anse sig .särskilt böra framhålla, hurusom kännedomen om

54 Reserva-

tioner,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106-

vissa av en låneförmedlare träffade anordningar och vunnen erfarenhet om deras lämplighet härigenom lättare kan spridas till andra låneförmedlare och även dessa sålunda bliva satta i tillfälle att i sitt arbete draga fördel av dem.

Det ökade arbete, som blir en given följd av att ledningen av statens egnahemslånerörelse och övriga åtgärder till egnahemsbildningens främjande i viss mån uppdrages åt lantbruksstyrelsen, kräver givetvis, om det därmed avsedda målet skall kunna uppnås, ökade arbetskrafter inom styrelsen; och synes det de sakkunniga, att dessa, intill dess närmare erfarenhet vunnits angående arbetets omfattning, höra kunna inskränkas till anställande av eu inspektör för egnahemsrörelsen. Åt denne bör uppdragas att biträda vederbörande byråchef vid utredning' av ärenden rörande egnahemsrörelsen och- att för detta ändamål bland annat med uppmärksamhet följa rörelsens handhavande av de av staten använda låneförmedlarna samt att för vinnande av kännedom härom, förutom genom besök inom deras resp. verksamhetsområden, granska och sammanfatta ovannämnda från låneförmedlarna m. 11. inkomna årsredogörelser m. m.; att såväl självmant som på begäran av låneförmedlare lämna dessä råd och anvisningar rörande egnahemslånerörelsens ordnande m. m.; att emottaga och sammanföra de från jordförmedlingsbyråema inkomna uppgifterna å salubjudna lägenheter samt genom besök vid de olika byråerna följa deras verksamhet och sålunda bidraga till, att vid en byrå vunnen erfarenhet vinner tillämpning vid annan byrås arbeten; samt att, där så visar sig erforderligt, bistå och vägleda de hos hushållningssällskapen anställda, med statsbidrag avlönade jordbrukskonsulenterna i deras arbete på här ifrågavarande område.

Att genom vidtagandet av de av de sakkunniga sålunda föreslagna åtgärderna de brister, som hittills till äventyrs vidlådit statens egnahemslånerörelse, till väsentlig del skola så småningom försvinna, synes de sakkunniga antagligt. Och de äro övertygade om, att de principer, varpå denna rörelse nu är grundad, genom den påbyggnad och komplettering organisationen härigenom erhåller, allt tydligare skola visa sig vara de, som säkrast och tryggast föra till målet.»

Kärnpunkten i denna framställning' är egnahemsärendenas förläggande till lantbruksstyrelsen såsom central, ledande myndighet. Övriga förslag gälla antingen följder härav eller ock andra förändringar och kompletteringar i kontrollsyfte.

De sakkunnigas förslag i huvudfrågan har bestämts av herrar friherre Kamel, Flach och Heyman. De bägge övriga sakkunniga hava avgivit reservationer.

Sålunda anför herr Hellström;

»I motsats till sakkunnigmajoriteten anser jag, att egnahemslånerörelsen redan nu nått en sådan omfattning, att en särskild byrå hör för detta ändamål inrättas i lantbruksstyrelsen.

Redan nu har den byrå, som har att handlägga de allmänna jordbruksärendena, en så stor arbetsbörda, att det enligt min åsikt ej kan vara till gagn varken för egnahemslånerörelsen eller för det stora arbetsområde, som nu tillhör denna byrå, om dess redan förut stora arbetsbörda skulle ytterligare ökas med den stora

55 K ting!. Maj:ts proposition Nr 106.

arbeta uppgift, som egnahemslånerörelsens centrala ledning innebär. Det är enligt min åsikt ej nog att för detta ändamål på den allmänna jordbruksbyrån anställa eu inspektör för egnaliemslånerörelsen, utan bör redan nu en särskild byrå med egen byråchef inrättas för dessa ärendens handläggning.

Iledan den omständigheten, att egnaliemslånerörelsen i riket årligen ökas med ett belopp av flera miljoner kronor, och att de utlämnade egnahemslånen icke bliva slutamorterade förrän 29 ar efter sedan de utlämnats, gör, att rörelsens omfattning är stadd i eu mycket stark och hastig tillväxt. Och skola de från många håll framkomna profetiorna om den nuvarande organisationens oförmåga att i längden kunna fungera, icke snart nog gä i uppfyllelse, så är det enligt min mening oundgängligen nödvändigt ätt redan nu på ett tillfredsställande sätt lösa frågan om lånerörelsens centrala ledning.

Och för detta ändamål erfordras enligt min åsikt att redan nu för frågorna rörande egnaliemslånerörelsen inrättas eu egen byrå i lantbruksstyrelsen med särskild föredragande. En på annan byrå anställd underordnad tjänsteman skulle, då denna byrå redan med sin nuvarande arbetsuppgift är överhopad med arbete, sannolikt icke bliva i tillfälle att lika odelat ägna sig åt sin viktiga uppgift som en för detta speciella ändamål anställd byråchef; vartill komma de olägenheter, som givetvis måste följa med en anordning, enligt vilken den, som förberett ärendena, ej är föredragande. •

På grund härav vägar jag beträffande denna punkt vördsamt hemställa, att i och för egnahemslånerörelsens centrala ledning måtte i lantbruksstyrelsen inrättas en särskild byrå för egnahemslåneärenden med egen byråchef såsom föredragande.»

Reservanten Molin, vilken såsom förut nämnts förordat lånerörelsens omläggning till att drivas direkt för statens räkning genom länsnämnder, vilka även skulle omhänderhava alla andra åtgärder från det allmännas sida i egnahems- och kolonisationssyfte, en var inom sitt område, har framlagt förslag till inrättande av en särskild ny central institution förkela denna rörelses ledning och övervakande. Ur hans reservation må följande anföras:

»Det kräves otvivelaktigt eu central punkt, dit rörelsens trådar sammanlöpa, där full översikt över dess olika grenar och verksamheten i olika delar av landet är möjlig, och där den centrala förvaltningens löpande ärenden i första instansen behandlas. Jag kan icke anse, att dessa uppgifter tillgodoses genom en egnahemsinspektör, och jag kan än mindre finna, att den nödiga ledningen av en så betydelsefull, mångsidig och med så stola vanskligheter kämpande rörelse som vår egnahemsrörelse eller, för att använda eu vidare och mera adekvat beteckning, vår inre kolonist it ion lämpligen kan, såsom de sakkunnigas majoritet tänkt sig, underordnas lantbruksbyrån i lantbruksstyrelsen. Det är uppenbart, att med den trängsel av ärenden, som för närvarande råder på denna byrå, det intresse byråchefen skulle kunna ägna egnahemsärendena måste bli i hög grad underordnat hans egen egentliga och fullt ut sin man krävande uppgift att i första hand leda och sammanhålla de av staten understödda åtgärderna på det jordbrukstekniska området.

De sakkunnigas majoritet har också haft under övervägande tanken på inrättande av en särskild byrå inom lantbruksstyrelsen för egnahemsrörelsen och det

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

mindre jordbruket, ehuru man stannat vid förslaget om en egnahemsinspektör under lantbruksbyrån. Genom en dylik särskild byrå skulle det givetvis blivit möjligt att tillgodose ledningen av egnahemsverksamheten med mera kvalificerad arbetskraft. För min del skulle jag dock icke ha kunnat finna ens en sådan anordning tillfredsställande.

Felet, efter min mening, i sakkunnigmajoritetens uppfattning i detta hänseende är, att man vill betrakta och bedöma egnahemsrörelsen ur ensidigt jordbrukstekniska synpunkter, under det att denna rörelse redan tekniskt och än mer ekonomiskt och socialt sluter inom sig en mångfald andra uppgifter, som i hög grad måste bestämma dess karaktär och organisation.

Redan en flyktig eftertanke, hur ett nybildat eget hem tillkommer, klarlägger detta förhållande.

Det första nödvändiga är jorden; ett lämpligt jordområde skall anskaffas för ett rimligt pris. Detta sker genom jordförmedlingen, som emellertid i sin ordning omfattar ett helt komplex av uppgifter: jorden skall göras tillgänglig för egnahemsbildningen genom att frånskiljas redan befintliga egendomar, i smått genom enstaka avsöndringar, i stort genom styckning helt eller delvis av därtill lämpliga egendomar. Ledningen av egnahemsverksamheten skall äga förutsättningar att ur jordpolitiska synpunkter bedöma och kontrollera hela den styckning sverksamhet, som bedrives i landet, och som för varje år blir allt mer bestämmande för jordens mobilisering för egnahemsändamål. Denna verksamhet drives för närvarande i stort sett fullkomligt på en slump, under det att man flerstädes i utlandet redan hunnit genom ingående lagstiftning reglera densamma i den inre kolonisationens och samhällets intresse.

Jorden för ett eget hem skall genom lantmäteriförrättning avskiljas till en självständig brukningsdel. Åven härutinnan kräves ett centralt initiativ för att åvägabringa enhetlig teknik och nödiga formella lättnader och förenklingar.

En egnahemsbyggare skall ha de juridiska formaliteterna för sitt jordförvärv ordnade. Även på detta område finns det visserligen rum för arbete och uppslag till reformer från en central ledning av egnahemsverksamheten.

Härmed äro jordförmedlingens uppgifter antydningsvis refererade ur synpunkten av de fordringar, som härutinnan ställas på en central ledning av egnahemsverksamheten.

Egnahemsjorden skall vidare bebyggas. Yar och en, som praktiskt medverkat i arbetet för nybildning av egna hem, vet, vilka bekymmer byggnadsproblemet förorsakar. Detta är på visst sätt ännu så länge minst lika betydelsefullt som själva jordanskaffningsfrågan. .».ven på detta område kräves initiativ och ledning.---

För att köpa jord och bygga hus kräves vidare pengar. Att förbereda Kungl. Maj:ts beslut rörande fördelningen av de till egnahemsrörelsens förfogande stående statsmedlen ur jordförmedlings- och egnahemslånefonderna är också en uppgift för den centrala ledningen, betydelsefull nog, men måhända dock den enklaste av dem alla. I närmaste sammanhang härmed står uppgiften att utöva statens kontroll över de jord- och egnahemslåneförmedlande organens arbete.

Men härmed är icke egnahemsrörelsens kreditfråya löst. I längden kan en sund egnahemsrörelse icke byggas på statens i utlandet upplånta pengar. Det gäller att finna former, under vilka, utan att statens kredit nedtynges, nödigt, tillräckligt billigt kapital kan tillföras egnahemsbildningen — — —. Här, i lösningen av egna-

57 Kungl. Maj.ts proposition Kr 106.

hemsrörelsens kreditfråga på ett sådant sätt, att statens direkta kreditgivning kan småningom så långt möjligt avvecklas och enskilt och allmänt kapital naturligt ledas till rörelsen, möter den centrala ledningen en av sina viktigaste och svåraste uppgifter.

Det skall slutligen och icke minst åligga egnahemsrörelsens centrala organ att leda kolonisationen på statens egen jordpå kronodomänerna i södra och mellersta Sverige och på kronoparkerna i Norrland. Särskilt vansklig och betydelsefull är givetvis den senare av dessa uppgifter. I själva verket stå vi här inför ett fullständigt vägröjningsarbete. — — —

Man må nu mot bakgrunden av alla dessa maktpåliggande uppgifter ställa sakkunnigmajoritetens egnahemsinspektör.

Men man må vidare klargöra för sig, att dessa uppgifter alldeles övervägande falla utanför ramen för lantbruksstyrelsens naturliga verksamhetsområde. Egnahemsrörelsens uppgift är att skapa nya jordbruk; när detta skett, när jordbruket på de nya egna hemmen skall börja, då inträder behovet av det slag av statens omvårdnad om jordbruket, både det större och det mindre, som lantbruksstyrelsen företräder. Jordförmedling och lånerörelse är en sak, premiering av välskötta

mindre jordbruk, anslag till avelsföreningar m. m. dylikt är en annan. Sambandet mellan de båda verksamhetsområdena förnekas naturligtvis ingalunda, lika litet som man kan förneka sambandet mellan t. ex. myntverket och riksbanken, riksbanken och bankinspektionen o. s. v. Men med ett dylikt samband kan och får icke följa organisatoriskt »samröre». Att göra pengar och förvalta pengar äro två olika uppgifter; att skapa nya jordbruk och att i allmänhet främja jordbruksteknikens utveckling äro i än högre grad två från varandra avgränsade verksamhetsområden. i Jag menar alltså på nu anförda skäl, att egnahemsrörelsen bör få sin centrala ledning fristående från lantbruksstyrelsen. Den inre kolonisationen är så betydelsefull, den sammanknyter till ett självständigt, avgränsat komplex så många växlande uppgifter, att den även centralt behöver sin egen organisation, icke kan trängas in i ett äldre ämbetsverk med dess givna begränsade uppgift och därefter avpassade organisation och utrustning.

I själva verket går det förbindelsetrådar från egnahemsrörelsen icke endast till lantbruksstyrelsen, utan till ett flertal andra av statens verk: till lantmäteristyrelsen för dithörande spörsmål, för byggnadsfrågor till statens olika organ på detta område, till statskontoret för låneförmedlingen, till socialförsäkringens myndigheter för rörelsens kreditbehov och framför allt till domänstyrelsen för den betydelsefulla kolonisationen på statens egna domäner. Till riksförsäkringsanstalten kan möjligen bli ännu eu kontakt, för den händelse de sakkunnigas förslag om livförsäkring av egnahemslåntagare under statens medverkan blir verklighet.

Häri ligga ytterligare mycket starka skäl att icke så att säga låsa in egnahemsrörelsens centrala ledning i ett av de verk, till vilka den har förbindelse, låt vara, att denna förbindelse vore intimare än till de övriga. Men häri ligga på samma gång vissa anvisningar, hur organisationen av egnahemsrörelsens centrala ledning lämpligen bör tänkas.

Under klarläggandet av de olika tekniska och ekonomiska uppgifterna i egnahemsrörelsen måste man emellertid fasthålla, vad som iir rörelsens eg>n uppgift, nämligen att tjäna människorna och närmast dt! mindre bemedlade av jordbruksbefolkningen, som endast med stöd från det allmänna kunna nå målet för sin strävan:

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 88 höft.. (Nr 106.)

58 Kung!. Maj:ts proposition Nr 106.

en självständig verksamhet och ett eget hem. Här möter det synnerligen betydelsefulla sociala momentet i egnahemsrörelsen.

Egnahemsfrågan är icke blott en ekonomisk fråga — än mindre blott en jordbruksekonomisk eller jordbruksteknisk —, den är också en social fråga.

När staten gör stora ekonomiska uppoffringar för egnahemsrörelsen, gör den detta icke blott för att genom det intensivare jordbruket kunna höja jordens avkastning per ytenhet, eller för att skapa nya skatteobjekt, den gör det också och inte minst för att bereda nya utkomsttillfällen och nya möjligheter att i sunda hem bilda nya familjer, där det fostras upp friska och arbetsdugliga barn. Staten vill genom egnahemsrörelsen skapa utsikter för jordbruksarbetames företagsammaste element att ur en ställning, som ofta gränsar till proletariatets, höja sig ekonomiskt och socialt inom jordbruksnäringen själv, utan att de skola behöva söka sig bort till städerna eller till främmande länder. Dessa synpunkter voro i första hand bestämmande, då statsmakterna togo u_pp egnahemsrörelsens tanke och omsatte den i handling. Egnahemsrörelsen är till för jordbrukets skull, men i sista hand är den till för människornas.

Här stå vi inför egnahemsfrågans intima samband med arbetar- och etnigrationsfrugorna och det statens organ, socialstyrelsen, som företräder dessa samhällsspörsmål.

En organisation av egnahemsrörelsens centrala ledning, som icke tillgodosåge det sociala intresset i rörelsen, skulle enligt min uppfattning innebära ett svårt missgrepp. Vore det redan ur tekniska synpunkter olämpligt att i ena eller andra formen förlägga egnahemsrörelsens ledning inom lantbruksstyrelsen, framstår sålunda det betänkliga i en dylik anordning än klarare, så fort man iakttager det rätta perspektivet på rörelsen som en ekonomiskt social företeelse av djupgående betydelse för höjandet av vår jordbrukande befolkning i ekonomiskt och medborgerligt hänseende.

I anknytning till de nu framförda synpunkterna sammanfattar jag slutligen de krav, som efter min mening måste ställas på egnahemsrörelsens centrala organisation, sålunda:

Egnahemsrörelsen innesluter i sig en mångfald av vanskliga tekniska och ekonomiska uppgifter, som göra en egen sakkunnig central ledning av rörelsen oundgängligen nödvändig. Organisationen skall tillgodose åtminstone de för rörelsen konstitutiva av dessa uppgifter och kan följaktligen icke underordnas ett statsorgan, som visserligen kan svara för en del av dessa uppgifter, men icke för de övriga. Egnahemsrörelsens uppgift är slutligen icke blott jordbruksekonomisk utan även social, varför jämväl detta senare intresse skall genom organisationen tryggas inflytande på rörelsens ledning.

I överensstämmelse härmed föreslår jag inrättandet av en till jordbruksdepartementet knuten central egnahemsk'immission, sammansatt på följande sätt:

Självskrivna ledamöter i kommissionen äro:

1) Byråchefen å lantbruksbyrån i lantbruksstyrelsen såsom representant för de direkt jordbrukstekniska och jordbruksekonomiska intressena;

2) Byråchefen å allmänna byrån i socialstyrelsen såsom representant för det sociala intresset.

3) Statens egnahemsinspektör, som är kommissionens verkställande ledamot.

Vid behandling av alla ärenden, som röra kolonisationen å statens jordbruks-

59 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

domäner och å kronoparkerna i Norrland, deltager dessutom med yttrande- och rösträtt i kommissionen vederbörande byråchef i domänstyrelsen.

Förutom de självskrivna ledamöterna utser Kungl. Maj:t för tre år i sänder intill fyra ledamöter, däribland kommissionens ordförande. Dessa ledamöter skola företräda olika grenar av egnahemsarbetet och även olika delar av landet. Särskilt skall Norrland härutinnan vara representerat. Dessutom bör så långt möjligt tillses, att de utsedda ledamöterna tillföra kommissionen erfarenhet rörande lantmäteriärenden, byggnadsfrågor och bankverksamhet.

Ordföranden och de självskrivna ledamöterna bilda kommissionens arbetsutskott, som handlägger alla löpande ärenden. — — —

För den närmaste framtiden torde expeditionens personal knmia inskränkas till en sekreterare och två å tre skrivbiträden.»

1 de över betänkandet avgivna yttrandena bär nästan enhälligt vitsordats önskvärdheten av en starkare central ledning av egnahemsrörelsen. Endast förvaltningsutskotten i Kalmar läns södra del och Gävleborgs län intaga en avvisande hållning. Förstnämnda förvaltningsutskott förklarar sig icke kunna se, att någon väsentlig fördel kan vinnas genom en dylik central ledning, men befarar, att i stället avsevärda svårigheter härigenom skola uppkomma, enär lantbruksstyrelsen icke kan äga samma förutsättning som do olika länsstyrelserna att i de olika landsdelarna handhava denna rörelse, som givetvis måste anpassas efter de lokala förhållandena.

Förvaltningsutskottet i Gävleborgs län förmenar, att genom hela egnahemsbetänkandet går såsom en röd tråd strävandet att ställa låneförmedlarna under förmynderskap av lantbruksstyrelsen och dymedelst på cd högst, betänkligt sätt försvåra, fördröja och otrevliggöra egnahemslånerörelsen. Hushållningssällskapen borde dock som hittills äga att röra sig fritt inom de gränser, som vore utstakade av gällande reglemente för egnaliemslånerörelsen. Då arbetet och risken ålåge hushållningssällskapen såsom låneförmedlare, borde sällskapen ej bindas i sin rörelsefrihet genom vidsträcktare bestämmelser än de, som vore angivna i sagda reglemente. Det vore att befara, att hushållningssällskapen under den ifrågasatta kontrollen skulle komma att besväras med mer eller mindre onödiga frågor och obefogade anmärkningar, vilka, utan att bliva rörelsen till någon nytta, skulle föranleda ökade besvär och obehag. Den kontroll, som nu utövades av länsstyrelserna inom sina respektive län och av statskontoret beträffande de räntor och amorteringar, som skulle inbetalas, funne förvaltningsutskottet alldeles tillräcklig, och då husliållningssällskipen frivilligt åtagit sig lånefönnedlingen och iklätt sig de med densamma förenade risker och därigenom visat sig till fullo fatta sakens stora betydelse, läge det helt naturligt i hus-

Utiåtatidc-n.

60 Kungl. Maj.-ts proposition Nr 106.

hållningssällskapene eget intresse, att rörelsen handhades på ett betryggande och för dess framgång fullt tillfredsställande sätt. Att utsträcka lantbruksst}?relsens myndighet över hushållningssällskapen även på detta område, där sällskapen till sakens obestridliga fördel hittills arbetat oberoende av lantbruksstyrelsen, funne förvaltningsutskottet varken behövligt eller med hänsyn till hushållningssällskapens ställning såsom arbets- och riskbärande låneförmedlare ens tillbörligt.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser visserligen en rådgivande egnahemsinspektör önskvärd, men vill icke tillstyrka utvidgande av lantbruksstyrelsens befogenhet, så att styrelsen kan bliva en verklig centralorganisation för egnahemslånerörelsen.

Beträffande själva sättet för anordnandet av den centrala ledning, vars behövlighet erkänts i övriga utlåtanden, har förslaget att förlägga densamma till lantbruksstyrelsen rönt invändning av en reservant inom lantbruksstyrelsen själv, av centralstyrelsen för nationalföreningen mot emigrationen samt av socialstyrelsen. Därjämte torde åtminstone vissa av dem, som mera allmänt anslutit sig till doktor Molins reservation om lånerörelsens omläggning, få anses biträda dennes förslag även i fråga om den centrala ledningen.

Nyssnämnde reservant inom lantbruksstyrelsen, byråchefen Egerström, yttrar huvudsakligen följande:

»Vidkommande åter den centrala ledningen av egnahemsrörelsen, så, då någon dylik ledning för närvarande icke finnes upprättad, är det nödigt, att en sådan så fort som möjligt kommer till stånd. För att emellertid hela denna fråga icke skall komma att från början snedvridas, måste åt den centrala organisation, som för detta ändamål bildas, givas en form, som motsvarar de anspråk, vilka måste ställas å densamma.

Att såsom de sakkunniga föreslagit överlämna ifrågavarande centrala ledning åt lantbruksstyrelsen anser jag alldeles otjänligt, vare sig i styrelsen för ändamålet inrättas en särskild ny byrå — — — eller ärendena — — — överlämnas åt en redan befintlig avdelning inom styrelsen. Det senare förslaget är fullständigt ogenomförbart, då alla redan förefintliga avdelningar inom styrelsen äro av göromål redan nu så upptagna, att någon möjlighet icke finnes att överlämna de nya göromålen åt någon av dessa. Men saken ställer sig icke bättre, om en ny byrå för ändamålet inrättas inom styrelsen.

För att förstå hindren, som möta mot genomförandet av det senare förslaget, är det nödvändigt att göra sig reda för två saker. Den ena gäller styrelsens allmänna uppgift och den andra omöjligheten för en och samme chef att kunna på ett tillfredsställande sätt sköta, förutom de nuvarande göromålen, även dem, som enligt vad ovan sägs skulle tillföras styrelsen, om egnahemsärendena överlämnades till densamma.

— — — —. Då fiskeriärendena av mera yttre skäl äro införlivade med lantbruksstyrelsen, så kan med skäl sägas, att styrelsens allmänna eller huvud-

61 Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

sakliga uppgift är att höja lantbruksnäringen. Det lärer icke kunna undgå någon, som uppmärksamt fäster sig vid dessa förhållanden, att det är en stor skillnad mellan den uppgift beträffande lantbruket, som tillkommer lantbruksstyrelsen enligt dess nuvarande instruktion, och den, som styrelsen skulle i samma avseende få med hänsyn till de jordpolitiska ärendena, om dessa övertoges av styrelsen, då dessa senare icke kunde avgöras på endast lantbrukstekniska grunder utan måste ses även från de sociala och folkpolitiska intressens synpunkt, som äro fastade vid dessa. Det går alldeles icke för sig att låta den lantbrukstekniska synpunkten eller den, som lantbruksstyrelsen enligt sin allmänna uppgift har att följa, vara den avgörande vid behandlingen av egnahems- och andra jordpolitiska frågor. Redan härav torde framgå, huru olämpligt det skulle vara att förlägga dessa frågor till lantbruksstyrelsen.

Men härtill kommer, att styrelsens chef icke i regel kan hava nödiga förutsättningar för att besluta i så olika slag av frågor. För att kunna behörigen handhava de vanliga lantbruksärendena måste denne chef antagas i allmänhet äga lantbrukstekmsk utbildning samt hava utövat verksamhet såsom praktisk jordbrukare. Han bör också förutsättas vara i eminent grad intresserad för den egentliga lantbruksdriftens höjande. Däremot lärer eu chef i lantbruksstyrelsen knappast i allmänhet kunna antagas hava nog kunskap och erfarenhet i socialpolitiska frågor för att han skall kunna med framgång handhava och leda de ärenden, vilkas övertagande av lantbruksstyrelsen nu föreslås.

Skulle emellertid även denna i sig självt fullt avgörande synpunkt frånses, måste det i allt fall anses uteslutet, att chefen skulle, jämte den nuvarande arbetsbördan, kunna medhinna att på ett tillfredsställande sätt handhava och ansvara för de viktiga jordpolitiska frågorna, även om dessa skulle inskränkas till de egentliga egnahemsfrågorna. — — — —. Ätt öka denna stora arbetsbörda med att därtill lägga ytterligare en viktig gren av förvaltningen av helt olika skaplynne vore utan tvivel att äventyra lantbruksstyrelsens förmåga att fylla sin egen lör Sveriges lantbruk viktiga uppgift, utan att styrelsen därigenom kunde tänkas komma att på något sätt fylla den nya fullt ut lika viktiga uppgift, som skulle enligt förslaget överlämnas åt styrelsen.

Vad innebär nu denna nya uppgift? Närmast enligt de sakkunnigas och lantbruksstyrelsens förslag att leda och omhänderhava alla statens åtgärder, som avse bildandet av egna hem. Men dessa åtgärder inskränka sig icke till handhavandet och. ledandet av egnahemslånerörelsen och jordförmedlingen efter en gång för dessa, fastställda regler. Diirtill hörer också att se till, att dessa regler avpassas och jämkas efter de rådande förhållandena inom landet och dess olika delar, att således noggrant lära känna och följa dessa, att söka utreda inom vilka orter egnahemsbildningen bör befordras, på vilka sätt och under vilka former den bör komma till stånd, vilka personliga egenskaper, som fordras hos dem, som skola erhålla de egna hemmen, för att kunna upprätthålla och sköta dessa, hurudana byggnader, som fordras för dessa in. m. För att den institution inom statens centrala förvaltning, åt vilken denna angelägenhet överlämnas, skall kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra detta uppdrag, måste institutionens personal, särskilt dess chef, personligen inom orterna följa och studera utvecklingen av befolknings- och näringsförhållandena samt under nuvarande förhållanden, då ännu icke någon fullständig utredning föreligger beträffande vilka organ i de särskilda orterna behövas för att någon

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

verklig nytta av denna rörelse skall komma land och folk till godo. även sättet och villkoren huru en djdik lokal organisation bör vara inrättad. För mig står det fullt klart att, även om den nya uppgiften skulle inskränkas till egnahemsbildningen med vad därtill hörer. lantbruksstyrelsen icke kan på sätt som vederbör handhava och sköta denna.

Enligt vad i det föregående redan antytts bör emellertid egnahemsfrågan icke lösryckas från övriga på dagordningen stående jordpolitiska frågor, med vilka den äger ett oupplösligt sammanhang. Huru kan det nämligen vara möjligt att rätt bedöma egnahemsfrågan, om icke med densamma sammanställas frågorna om den sociala betydelsen av och gränserna för egnahemsbildningen, om det stora och medelstora jordbrukets berättigande, om bondestammens bevarande, om emigrationens motverkande, om olika besittningsformers inbördes företräden, om motverkande av osund jordspekulation, om upplåtelser från kronans jord och formerna för dessa, om förköpsrätt och återköpsrätt samt stadgad besittningsrätt till jord, om yrkesmässig fastighetshandel samt om den sociala, folkpolitiska, nationalekonomiska och juridiska betydelsen av alla dessa och andra dylika frågor, som särskilt under denna tid träda i förgrunden och kräva sin lösning.

Det går under sådana förhållanden icke an att nu upptaga endast egnahemsfrågan och lämna de andra jordpolitiska frågorna åt sitt öde. Lika litet går det an att överlämna den centrala ledningen av vare sig egnahemsfrågan eller de andra jordpolitiska frågorna åt ett ämbetsverk, vilket, såsom lantbruksstyrelsen, icke har och aldrig kan få förutsättningar att kunna nöjaktigt handhava dem. Dessa frågor hava för stor vikt för landets framtid för att de skulle få på detta sätt försummas och vanvårdas.

Det har visserligen, så vitt mig är bekant, icke satts i fråga, men det skulle tänkas, att någon ville överlämna dessa frågor åt socialstyrelsen. Men av sammsj skal, som lantbruksstyrelsen icke kan anses lämplig att handhava denna angelägenhet, kan ej heller socialstyrelsen tänkas kunna med fördel övertaga den centrala ledningen av densamma, Aven denna styrelse har sin bestämda uppgift och borde kunna anses hava full sysselsättning med att kunna lösa denna.

Den form för ordnandet av den centrala ledningen av egnahemsrörelsen, som föreslagits av en reservant till egnahemssakkunnigas betänkande, torde ej äga den fasthet, som erfordras för att denna angelägenhet skulle kunna på detta sätt nöjaktigt lösas, liksom ej heller de arbetskrafter, som enligt förslaget skulle kunna påräknas, komme att med undantag av egnahemsinspektören få på ett stadigvarande sätt för ändamålet disponeras.

Då ej heller något annat redan befintligt centralt ämbetsverk finnes, som skulle kunna övertaga sagda ledning, återstår i detta avseende ingen annan utväg att välja än att för ändamålet upprätta ett särskilt nytt ämbetsverk. Häremot skulle visserligen två invändningar kunna framställas, nämligen dels att det i allmänhet så mycket som möjligt bör undvikas att inrätta något ämbetsverk, dels ock att det nya ämbetsverket icke skulle få tillräckligt mycket arbete. Yad den förra invändningen angår, så, då någon annan tillfredsställande lösning av frågan icke står att finna — uti vilket avseende hänvisas till den föregående framställningen -—, torde denna invändning i detta fall icke kunna tillmätas någon betydelse. Vidkommande åter den senare invändningen, så vill det synas, som om vad ovan anförts borde tillräckligt giva stöd för den åsikten, att det nva ämbetsverket verkligen

63 Kurgl. Maj:ts proposition Nr 106.

skulle få fullt upp att sköta. Det synes också vara ett stort misstag att ordna ämbetsverk på det sätt, att de icke kunna medhinna mera än de löpande ärendena, ty därigenom sättes ämbetsverket ur stånd att komma med erforderliga nya förslag och att följa och leda utvecklingen av den angelägenhet, varför det inrättats. Beträffande en sådan institution som den ifrågavarande, på vars framgångsrika bemödanden komme att väsentligen bero landets framtid i folkpolitiskt, socialt och ekonomiskt avseende, vore ett sådant misstag ödesdigert, medan ett lyckligt ordnande av samma administration skulle kunna bidraga till beredande av en lycklig framtid för vårt folk.

Det nya ämbetsverk, som enligt min åsikt således borde inrättas, kunde lämpligen benämnas centralstyrelsen för jordpolitiska ärenden samt bestå av en chef, benämnd förste lantråd samt tre föredragande ledamöter, benämnda lantrådt varav en med jordbruksteknisk, eu med socialpolitisk och en med juridisk utbildning, mellan vilka ärendena skulle fördelas, och skulle den juridiskt utbildade ledamoten även ansvara för uppsättning av styrelsens expeditioner samt registrators- och arkivariegöromålen. Vid sidan av styrelsen anser jag böra ställas ett jordpulitiskt råd, inom vilket skulle finnas representerad den sakkunskap, som i övrigt kunde finnas behövlig för ämbetsverket.»

Centralstyrelsen för nationalföreningen mot emigrationen biträder de av reservanten Molin anförda synpunkterna men anser hans positiva förslag vara endast i stora drag skisserat samt förordar frågans ytterligare skyndsamma utredning på bredare grunder.

Socialstyrelsen yttrar bland annat:

»Frågan om den centrala ledningen av egnahemsrörelsen kommer givetvis att te^ sig väsentligt olika allt efter den grunduppfattning, som kan bliva gällande beträffande statens åtgärder på detta område. De sakkunnigas majoritet bär, såsom redan påvisats, åtnöjt sig med att avpassa organisationen för lånerörelsen och sålunda icke tänkt sig en enhetlig plan och. sammanhållande myndighet för statens olika strävanden att främja tillkomsten av egna hem. De hava vidare i huvudsak anslutit sig till den hittills rådande mera passiva uppfattningen i fråga om rörelsens främjande.

I enlighet härmed anvisa de åt den föreslagna centralmyndigheten uteslutande ställningen av en övervakande och upplysande myndighet, något som också nödvändigt betingas av deras förslag om hushållningssällskapens bibehållande såsom lokala organ med bevarande även i denna del av deras gent emot staten självständiga ställning. Från dessa utgångspunkter anse de sakkunniga sig böra förorda lantbruksstyrelsen såsom centralt organ, särskilt på grund av dess naturliga beröringspunkter med hushållningssällskapens verksamhet i övrigt.

Med den bredare läggning på frågan, som socialstyrelsen funnit erforderlig, kan en annan lösning synas lämpligare. För socialstyrelsen ter sig statens lånerörelse endast såsom en del av frågan om egnahemsrörelsens förseende med kapital. Frågans kärnpunkt ligger i spörsmålet om tillhandahållandet av lämplig jord till billigaste pris samt under enkla men betryggande former. För vinnande av verkligt omfattande resultat bör centralmyndigheten vidare, enligt styrelsens uppfattning, få en stark ställning, som möjliggör verklig ledning och positivt handlande. Den nödvändiga förutsättningen härför är emellertid, såsom nyss visats,

64 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

att de lokala organen direkt underordnas under centralmyndigheten i de avseenden därför är erforderligt, evad nu detta sker genom en förändring av hushållningssällskapens ställning till staten eller genom upprättandet av för ändamålet särskilt avsedda organ.

Enligt styrelsens mening bör frågan om den centrala organisationen främst bedömas ur synpunkten av det önskvärda i ett sammanhållande av de olika momenten i »egnahemsfrågan i hela dess omfattning». Undersöker man dessa olika huvudmoment, så framträder närmast syftet med rörelsen, vilket till sin grundkaraktär kan betecknas såsom socialt, även om viktiga jordbruksproduktiva hänsyn därjämte måste beaktas. Vid det positiva förverkligandet av detta syfte gäller det främst att bereda tillgång till jord, antingen från enskild ägo eller från kronans tillgångar, och denna jord bör vara för ändamålet lämplig. I många fall och särskilt vid nykolonisation å kronojord möter frågan om bebyggandet. Då vidare den blivande egnahemsinnehavaren i regel saknar tillräckligt eget kapital, måste finansieringen ordnas medelst statens egnahemslån eller lån från andra kreditinstitutioner. Sedan det egna hemmet bildats, behöver innehavaren ofta tillgång till rådgivning och hjälp vid avvecklingen av sina rättsliga och ekonomiska förbindelser. Härmed är det speciella egnahemsbildandet avslutat, och på innehavaren ankommer därefter att i likhet med andra jordbrukare samt med stöd av jordbruksproduktionens organisationer och myndigheter sörja för sin utkomst.

Denna mycket omständliga procedur kräver direkt medverkan av, förutom de blivande lokala organen, följande statsmyndigheter: beträffande tillgången till jord, när det gäller kronans jordbruksdomäner, kronoskogar m. m., domänförvaltningen; beträffande jordens tekniska uppdelning, lantmäteriförvaltningen; beträffande bebyggandet i vissa fall, domänförvaltningen; ävensom beträffande de rättsliga momenten, domstolarna. Indirekt intresserade äro ur olika synpunkter socialförvaltningen och den jordbrukstekniska förvaltningen.

Denna summariska översikt torde ge vid handen, att vid valet mellan olika departement för närvarande endast jordbruksdepartementet kan ifrågakomma såsom högsta centralpunkt inom statsförvaltningen. Så är även nu förhållandet, och någon meningsskiljaktighet härutinnan har veterligen icke förekommit.

Med den nuvarande organisationen av statens egnahemsverksamhet har bland de centrala verken endast domänstyrelsen tagit direkt befattning med vissa hithörande frågor. Jordbruksdepartementet har nämligen omedelbart behandlat ansökningarna om egnahems- och jordförmedlingslån. Om, såsom socialstyrelsen finner påtagligt, allt starkare krav ställas på tillhandahållandet för egnahemsändamål av kronojord från jordbruksdomäner eller kronoskogar m. m., skulle domänstyrelsens medverkan i högre grad tagas i anspråk.

För sitt val av lantbruksstyrelsen såsom centralmyndighet anföra de sakkunniga åtskilliga skäl, vilka dock icke så mycket anknyta sig till egnaliemsbildandets egna behov som till den omständigheten, att nämnda styrelses uppgifter falla inom lanthushållningens område samt väsentligen sammanfalla med de av dem förordade låneförmedlarnas. Samma skäl förelågo emellertid vid egnahemslånerörelsens begynnande och borde, om de då ansetts bärande, hava föranlett, att hithörande ärenden hade förlagts närmast till nämnda styrelse och icke omedelbart till jordbruksdepartementet Anledningen till denna anordning torde sannolikt hava varit, att vederbörande funno principiellt mindre lämpligt att giva lantbruksstyrelsen upp-

65 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

giften att positivt ingripa på det allmänt jordpolitiska område, som med egnahemslånerörelsen åsyftades. Det torde hava ansetts riktigast att icke i detta avseende vidga verksamhetsområdet för lantbruksstyrelsen, som enligt gällande instruktion har »att med uppmärksamhet följa lantbrukets och dess binäringars samt fiskenäringens tillstånd och att själv vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå åtgärder för dessa näringars befrämjande» och vilken är av rent jordbruksteknisk karaktär. Det vill förefalla socialstyrelsen, som om nu antydda synpunkter äga giltighet och erhålla väsentligt ökad betydelse, i samma mån staten verkligen vill driva fram småbruket väsentligen av andra grunder än de rent produktiva.

Likartade synpunkter synas hava varit bestämmande för de förslag om upprättandet av en särskild centralmyndighet för ifrågavarande verksamhetsområde, som framställts dels av en bland de sakkunniga, dels av en reservant inom lantbruksstyrelsen vid dess behandling av frågan. Den sistnämnda har vidgat sitt förslag därhän, att han påyrkar upprättandet av ett särskilt ämbetsverk för de jordpolitiska frågornas handläggning. Måhända ligger häri en framtidstanke, som kan komma att i annat sammanhang under en eller annan form förverkligas, ehuruväl bedömandet av de jordpolitiska frågorna i stort och avvägandet av deras inbördes förhållande snarast torde böra tillhöra jordbruksdepartementet och Kungl. Maj:t. De båda sistberörda förslagen innebära i allt fall en bredare läggning av den centrala organisationen, som skulle göra denna starkare och handlingskraftigare än de sakkunnigas plan i denna del.

Då emellertid frågan om centralmyndigheten i viss mån sammanhänger med den lokala organisationens gestaltning, anser sig styrelsen böra jämväl med avseende härå hemställa om förnyad utredning, vid vilken såsom riktlinje bör angivas angelägenheten av att vinna enhet och planmässighet i fråga om statens hela verksamhet för främjande av egnahemsrörelsen i hela dess omfattning. Måhända bör därvid även undersökas lämpligheten av att med denna rörelse organisativt sammanhålla ledningen av statens åtgöranden i avseende å bostadsfrågan i övrigt, under vilken förutsättning frågan om valet av departement kunde komma i annat läge.»

I de återstående, nu icke nämnda utlåtandena har förslaget att förlägga den centrala ledningen till lantbruksstyrelsen vunnit gillande. I de allra flesta av nu ifrågavarande utlåtanden har reservanten Hellströms förslag att för ändamålet inrätta en särskild byrå inom nämnda styrelse uttryckligen förordats. I vissa andra utlåtanden framhålles, att låneförmedlarna hava svårt att taga ställning till frågan om inrättande av eu särskild byrå eller icke, och hänvisats till att lantbruksstyrelsen själv bäst kunde ge besked härom.

Lantbruksstyrelsen yttrar:

»De skäl de sakkunniga anfört för en starkare centralisering av egnahemslånei öreisen synas lantbruksstyrelsen tungt vägande; och, liksom lantbruksstyrelsen anser, att denna lånerörelse i vad den avser lån till jordbrukslägenlieter fortfarande bör vara knuten vid hushållningssällskapen, så synes det ock styrelsen, att den centrala ledningen av nämnda gren av lånerörelsen bör, såsom de sakkunniga föreslagit, läggas under lantbruksstyrelsens förvaltningsområde. Härför talar ej endast, att ett dylikt uppdrag nära sammanfaller med lantbruksstyrelsens uppgift och övriga Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 88 käft. (Nr 106.) 9

66 Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

åligganden, utan ock den nära beröring och den intima förbindelse, vari styrelsen redan förut står till rikets samtliga hushållningssällskap.

Under de sista åren har arbetet på lantbruksstyrelsens lantbruksbyrå år från år oavbrutet ökats — — — — Att under sådana förhållanden och då handläggningen av de ärenden, som för närvarande äro förlagda till nämnda byrå, säkerligen allt framgent kommer att kräva ökat arbete, nu ytterligare öka byråns arbetsbörda med de ärenden, som röra egnahemsrörelsen, anser sig styrelsen på grund av vunnen erfarenhet icke kunna tillstyrka. Styrelsen befarar, att en dylik åtgärd ej endast skulle väsentligt försvåra uppnåendet av det med den ifrågasatta centraliseringen avsedda ändamålet utan ock utöva ett menligt inflytande på byråns egentliga verksamhet. Dessa olägenheter kunna enligt styrelsens mening knappast undvikas genom en förstärkning av byråns arbetskrafter, då den övervägande delen av de många viktiga utredningar, vilka förekomma på denna byrå, måste verkställas av föredragande byråchefen, som dessutom har att med uppmärksamhet följa jordbrukets utveckling i olika delar av landet.

I samband med egnahemsärendenas förläggande under en fristående byrå, vilket lantbruksstyrelsen för sin del vill tillstyrka, synes till densamma böra från lantbruksbyrån överflyttas vissa ärenden, som kunna anses med de förra mer eller mindre samhörande. I främsta rummet gäller detta de ärenden, som avse främjandet av det mindre jordbruket.»

Det torde vidare böra erinras, att i det betänkande angående statsdepartementens verksamhetsområden och arbetsformer m. m., som år 1917 avgavs av dåvarande landshövdingen A. Sckotte, frågan om egnahemsväsendets administrativa förläggning berörts. I nära anslutning till byråchefen Egerströms reservation har i detta betänkande förslaget om dessa ärendens förläggning till lantbruksstyrelsen underkastats kritik. Nämnda styrelses uppgift vore nämligen jordbruksteknisk och icke jordpolitisk och det kunde betvivlas, att lantbruksstyrelsen lämpligen borde befatta sig med jordpolitik. Den kunde då emellanåt komma i en skev ställning och ryckas från sina andra betydelsefulla uppgifter. Man syntes även vara berättigad påstå, att en fullständig omorganisation av denna styrelse och dess verksamhetsområde måste äga rum, ifall egnahemsväsendet skulle kunna med fördel förläggas dit. Däremot syntes vissa fördelar kunna vinnas med att lägga egnahemsväsendet under domänstyrelsen. En kraftig egnahemspolitik kunde nämligen med större fördel bedrivas från domänstyrelsen än från lantbruksstyrelsen ; den förra styrelsen, utrustad med lämpligare arbetskrafter, både just genom förvaltningen av statens jordbruksdomäner, till vilka enligt samma förslag skulle komma alla boställen, även de ecklesiastika, ett vidare fält för sin egnabemsbildande verksamhet än vad lantbruksstyrelsen kunde få. Domänstyrelsen kunde emellertid icke övertaga egnahemsärendena med sin nuvarande organisation, utan vissa ändringar krävdes, i vilket avseende

67 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 106.

omförmäles en omfattande decentralisation av ärenden till underordnade myndigheter, inrättande av den av skogssakkunniga föreslagna souschefsbefattningen samt, jämte de två av samma sakkunniga föreslagna domänfullmäktige, en tredje sådan fullmäktig, speciellt sakkunnig på de egentliga domänärendena och egnahemsspörsmålen samt överhuvud på jordpolitikens område. Därest det skulle befinnas ogörligt att till domänstyrelsen under än så självständiga former förlägga den centrala ledningen av egnahemsväsendet, syntes olika vägar stå till buds; en att klyva domänstyrelsen i två verk, ett för statens jordbruksdomäner, för boställen och egnahemsväsende och ett för skogsförvaltningen; eu annan att för egnahemsväsendet skapa ett särskilt fristående centralt verk eller en kommission. Sedan i betänkandet vidare framhållits, att enhetlighet och planmässighet i fråga om statens hela verksamhet för främjande av egnahemsrörelsen i hela dess omfattning måste komma till stånd, har slutligen anförts, att det vore uppenbart, att frågan om den ledande och sammanhållande myndigheten för dessa strävanden icke ännu vore så utredd och så allsidigt belyst, att det avgörande ordet däri kunde vara sagt.

Behovet av att anordna en central institution för egnahemsrörelsens administrativa ledning finner jag mig böra vitsorda För närvarande finnes icke en dylik centralmyndighet, ty den handläggning, egnahemsärendena kunnat undergå inom den enda statsinstitution, där de samlats, nämligen inom jordbruksdepartementet — närmare bestämt dess första byrå — har av naturliga skäl, bland annat mängden av andra ärenden, icke kunnat bliva av den ingripande natur, som förvisso varit önsklig. Länsstyrelsernas och lantbruksstyrelsens befattning med dessa ärenden hava huvudsakligen varit av lokalt kontrollerande eller av statistisk natur. Från nästan alla håll har också kraftigt framhållits nödvändigheten att inrätta en dylik centralmyndighet. Då förslaget rönt invändningar från ett par förvaltningsutskott, kan häremot uppställas, att andra sådana utskott hälsat förslaget med största tillfredsställelse och ansett sig kunna påräkna värdefull hjälp och ledning från den centrala institutionen.

Yad nu sagts gäller i främsta rummet egnahemslånerörelsen. Såsom i många yttranden framhålles är emellertid låneverksamheten blott eu del av egnahemsfrågan i vidsträcktare bemärkelse. Jag är fullkomligt ense med dem, som anse det erforderligt att söka på ett mera målmedvetet sätt samla egnahemsrörelsens olika grenar till ett helt, organiskt samverkande mot ett gemensamt mål. För detta ändamål finner

Departenun

chefen.

68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

jag det önskvärt, att en statsinstitution inrättas, där dessa ärenden kunna överblickas och utredas i sitt sammanhang samt erhålla den noggranna och grundliga handläggning, som de otvivelaktigt behöva.

Huruledes denna centrala statsinstitution bör anordnas, synes emellertid vara särdeles vanskligt att nu definitivt avgöra. De invändningar, som riktats mot förslaget att anförtro den centrala ledningen av egnahemsrörelsen åt lantbruksstyrelsen, vare sig en ny byrå för ändamålet där inrättas eller icke, finner jag emellertid vara så vägande, att denna utväg icke bör tillgripas. Tanken härpå torde för övrigt få anses redan vara av statsmakterna övergiven. Sedan löneregleringskommittén år 1916 anbefallts att avgiva utlåtande angående de förändringar i lantbruksstyrelsens organisation och stat, som skulle behöva föranledas av egnahemsärendenas förläggande till en ny byrå inom nämnda styrelse ävensom av vissa andra framkomna förslag, blev nämligen år 1917 detta uppdrag återkallat och åt särskilt tillkallade sakkunniga överlåtet att utarbeta förslag till erforderliga organisationsändringar beträffande lantbruksstyrelsen med utgångspunkt, att egnahemsärendena icke skulle förläggas "dit. På grundvalen av de sakkunnigas förslag har därefter omorganisation av lantbruksstyrelsen beslutats av 1918 års lagtima riksdag.

Mot förslaget att förlägga egnahemsväsendet till domänstyrelsen möta enligt min mening starka betänkligheter. Denna styrelses huvudsakliga och alltmera övervägande betydelse är att handhava förvaltningen av statens skogar. Dess befattning med kronans jordbruksdomäner, vilka förövrigt genom försäljningar minskas i antal och omfattning, är redan nu jämförelsevis underordnad och blir det för visso i allt högre grad. Försäljning pågår även av den jordbruksjord, som finnes å de egentliga kronoparkerna och som icke behöves för den för dessas skötsel erforderliga personalen. Skogens betydelse stiger däremot, nya skogsmarker inköpas och skogsskötsel kräver för sitt rationella och intensiva bedrivande allt större skogsstatspersonal samt allt flera förvaltningsåtgärder. Det torde icke vara oberättigat att påstå, att domänstyrelsen alltmera utvecklas till att bliva en skogsstyrelse och att den på skogsväsendets område har uppgifter, som kunna fullt ut taga dess arbetskraft i anspråk. Att under sådana omständigheter förlägga dit en så omfattande och utvecklingskraftig grupp av ärenden som de, vilka röra egnahemsväsendet, skulle därför enligt min mening lätteligen kunna bliva till största skada för bägge slagen av ärenden och i sjmnerhet kunna medföra, att egnahemsrörelsen hämmas samt kommer att betraktas som en bisak och bedömas ur för densamma främmande synpunkter. De invändningar, som av motsvarande skäl framställts mot egnahemsärendenas förläggande

69 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

till lantbruksstyrelsen, synas med ungefär samma fog kunna åberopas i fråga om domänstyrelsen. Det bör också icke förglömmas, att egnahemsrörelsen avser egnahemsbildningar även på enskild jord, som ju till omfattningen är mångdubbelt större än statens, under det att domänstyrelsen endast har att göra med statens jord, med undantag blott för ärenden angående skogsvården å enskild mark, vilka ärenden ju icke lämpligen kunna överlåtas åt någon annan nu befintlig statsinstitution. Den stora egnahemsZåwerörelsen ävensom den utvecklingskraftiga jordförmedlingsrörelsen, i vad den rör enskild jord, äro områden, som äro fullkomligt främmande för domänstyrelsens nuvarande uppgifter. Vidare bör framhållas, att domänstyrelsen är ett affärsdrivande verk, vars utgifter bestridas av domänfonden. Även om denna styrelse, såsom nyss nämnts, fortfarande omhänderhar ärenden angående den enskilda skogsvården, synes det från nyssnämnda synpunkt föga lämpligt att låta densamma övertaga ett nytt, vidsträckt statsförvaltningsområde utanför domänfondens gränser. Slutligen kan anmärkas, att ett överflyttande av egnahemsärendena till domänstyrelsen icke skulle kunna låta sig göra utan ganska omfattande organisationsändringar, vilka naturligtvis skulle föranleda kostnader. Dessa kostnader böra enligt min mening hellre nedläggas annorstädes, där egnahemsärendena synas bli mer naturligt placerade.

Det bör för övrigt erinras, att i det av dåvarande landshövdingen Schotte avgivna betänkandet slutligen yttrats, att frågan om den ledande och sammanhållande myndigheten för egnahemsväsendet icke ännu vore så utredd och allsidigt belyst, att det avgörande ordet däri kunde vara sagt.

Något annat existerande ämbetsverk, till vilket dessa ärenden med större fog kunna förläggas, torde icke finnas. Det bör erinras att, om än socialstyrelsen i vissa utlåtanden nämnts i detta sammanhang, dock icke från något håll verkligt förslag framlagts att förlägga dessa ärenden dit.

Det synes alltså för egnahemsväsendets del bliva nödvändigt att förr eller senare anordna en särskild ny statsinstitution, till vilken naturligtvis, om så finnes lämpligt, även vissa närstående områden av statsförvaltningen kunna förläggas, exempelvis ärendena angående kronans jordbruksdomäner in. m. i anslutning till den i dåvarande landshövdingen Schottes betänkande framkastade tanken.

Att redan nu för detta ändamål inrätta ett särskilt ämbetsverk, såsom föreslagits exempelvis av reservanten i lantbruksstyrelsen, finner jag mig emellertid icke kunna tillstyrka. Åtskilliga frågor, vilka innan

70 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

en sådan åtgärd vidtages höra ligga klarare än nu, tarva ytterligare utredning. Främst gäller detta den förut berörda frågan om egnahemsrörelsens lokala organisation. Vid ett slutligt bedömande av den föreliggande frågan höra även beaktas exempelvis de ännu icke slutförda utredningar, som anförtrotts åt bostadskommittén, ävensom de ännu icke definitivt avgjorda frågorna om Norrlands kolonisation — särskilt i organisatoriskt hänseende.

Jag kan icke heller utan ytterligare prövning av föreliggande möjligheter tillstyrka det av doktor Molin i hans reservation vid de sakkunnigas betänkande framställda förslaget om en till jordbruksdepartementet knuten central egnahemskommission. Mot detta förslag synes för övrigt kunna riktas bland annat den anmärkningen, att kommissionen skulle bestå av personer, som nästan alla hade annan statstjänst och därför antagligen skulle få blott ringa tid att ägna åt denna viktiga fråga.

Att nu alldeles undanskjuta varje åtgärd i syfte att skapa ett centralt organ för egnahemsväsendet synes mig emellertid under inga omständigheter böra ifrågakomma. Behovet av ett dylikt organ har under den gångna tiden visat sig i hög grad kännbart och blir säkerligen alltmera framträdande. Ett dylikt organ torde till och med kunna anses vara en nödvändig förutsättning för en kraftig utveckling av egnahemsväsendet och för att det hela må vinna fasthet och planmässighet. Jag anser alltså att, jämte det frågan om det definitiva ordnandet av den centrala ledningen lämnas beroende av ny utredning i enlighet med vad socialstyrelsen och centralstyrelsen för nationalföreningen mot emigrationen förordat, det är nödvändigt — särskilt i betraktande av att denna utredning icke torde kunna leda till omedelbart resultat, eftersom åtskilliga ännu outredda förhållanden böra därvid beaktas — att en anordning av mera provisorisk natur nu träffas för egnahemsväsendets vidkommande. Jag anser denna anordning böra bestå i inrättandet inom jordbruksdepartementet av en särskild avdelning å extra stat för hithörande ärenden. Mot att dessa ärenden fortfarande skola tillhöra jordbruksdepartementets handläggning har icke från något håll framkommit invändning. Socialstyrelsen har allenast antydningsvis framkastat, att ifall egnahemsrörelsen skulle organisativt sammanhållas med statens åtgöranden i avseende å bostadsfrågan i övrigt, valet av departement kunde komma i annat läge. Detta uppslag är emellertid icke för närvarande aktuellt och det är i varje fall uppenbart, att de åtgärder, som nu må omedelbart vidtagas, icke få anordnas på sådant sätt, att de lägga hinder i vägen för en eventuell framtida organisation efter andra linjer. Tvärtom böra de göras så utvecklingsmöjliga och smidiga, som sig göra låter.

71 Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

I avseende å själva organiserandet av denna avdelning, dess ställning i departementet, dess personal och kostnaderna för densamma m. m. torde det vara lämpligt att jag uppskjuter att yttra mig, till dess övriga förslag beträffande egnahemsrörelsen blivit behandlade och därigenom klarare överblick vunnits angående de uppgifter, som böra tillkomma sagda avdelning.

B. Egnahemslånerörelsen.

Beträffande egnahemslånerörelsen hava såväl i de sakkunnigas betänkande som i yttrandena däröver framställts ett stort antal ändringsförslag, dels av mera genomgripande natur och dels rörande särskilda detaljer. Härvid möter först frågan om:

1. Egnaliemslånefondens uppdelning.

Förslaget härom, om vilket de sakkunniga enats samt beträffande vilket nästan fullständig enighet rått bland dem, som yttrat sig däröver, avser att egnahemslånerörelsen skall uppdelas i två skilda grenar och till följd därav egnahemslånefonden klyvas i två delar med olika ändamål. Den ena av dessa skulle tillgodose huvudsakligen jordbrukslägenheter, under det att den andra skulle betjäna lånerörelsen för bostadslägenheter. Till sättet för uppdragandet i detalj av gränsen mellan fondernas verksamhet skall jag strax återkomma.

Såsom motivering till detta förslag hava de sakkunniga till en början framhållit, att jordbrukslånen tillerkänts företräde framför bostadslånen och att de sistnämnda därför måst vidkännas mycket stark reduktion, så att oftast blott en mindre del av de begärda beloppen kunnat beviljas och att ibland ingenting alls kunnat tilldelas vissa bolag eller föreningar, som begärt sådana lån. De sakkunniga hava därefter anfört följande:

»Att vid fördelning av lånemedlen fastslå något bestämt förhållande mellan lånerörelsens båda grenar torde alltid komma att möta betydande svårigheter. Det kan nämligen befaras, att så starka krav komma att ställas på de medel, som avsetts för den ena av lånerörelsens båda grenar, att proportionen mellan begärt och

Egnahemt-

lånefondtns

uppdelning.

Kgnahems-

sakkuaniga.

72 Kungl. Maj ds proposition Nr 106.

beviljat lånebelopp bleve alltför ogynnsam oinom denna gren vid jämförelse med samma förhållande inom den andra grenen. A andra sidan kan det möta ännu större vanskligheter att lämna alldeles oreglerat det förhållande, efter vilket lånemedlen fördelas mellan de bägge grenarna. Den faran ligger då mycket nära, att den ena grenen i en framtid når en så stark utveckling, att den kan komma att alltför mycket undantränga den andra grenen. Redan nu är behovet av bostäder åt industriarbetare mycket starkt, och med vårt lands växande industrialisering torde det komma att stegras så kraftigt, att bostadslånerörelsen, därest de båda grenarna göras fullt jämnställda, otvivelaktigt ganska snart skulle komma att lägga beslag på en alltför stor del av egnahemslånefonden, varigenom jordbrukslånerörelsens berättigade krav på samma fond skulle bliva alltför litet tillgodosedda.

De här påpekade olägenheterna av den nära föreningen av egnahemslånerörelsens båda grenar och av deras inbördes konkurrens om ett gemensamt lånebelopp hava sin orsak i den väsentligt olika karaktären hos å ena sidan lånerörelsen för jordbruksändamål och å andra sidan bostadslånerörelsen. Ändamålet med förstnämnda rörelse är ju att lämna hjälp åt personer i de mindre bemedlade klasserna, som önska ett eget hem, där de helt eller delvis kunna ägna sig åt jordbruket. Denna rörelses verksamhetsområde måste därför vara begränsat huvudsakligen till den rena landsbygden, och de intressen den är avsedd att främja äro i första rummet den jordbruksidkande befolkningens. I motsats härtill är bostadslånerörelsens uppgift att skaffa bostäder åt personer med annan verksamhet än jordbruk, och den vänder sig till övervägande del till industriarbetarnas klass. Till följd därav har den även sitt huvudsakliga verksamhetsfält i eller i närheten av de mera tätt bebyggda samhällena, där industrien till stor del är koncentrerad.

En ytterligare olikhet mellan lånerörelsen för jordbruks- och för bostadsändamål ligger däruti, att den person, som erhåller ett lån för sistnämnda ändamål, endast får hjälp för tillfredsställandet av behovet av bostad, medan däremot lån för jordbruksändamål även avser anskaffning av det för en jordbrukare viktigaste produktionsmedlet, nämligen jorden.

Att hava två till sin natur så-skilda rörelser så nära förenade som hittills varit fallet synes de sakkunniga på ovan anförda skäl vara olämpligt, och anse de på grund härav en uppdelning av statens egnahemslånerörelse på två fristående grenar, en för jordbruks- och en för bostadsändamål, vara i hög grad av behovet påkallad.»

Sedan de sakkunniga därefter erinrat om förut återgivna uttalande till statsrådsprotokollet den 20 januari 1911 av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, hava de åberopat, att samma uppfattning kommit till uttryck även i chefens för civildepartementet anförande till statsrådsprotokollet den 19 januari 1912 vid fattande av beslut om tillkallande av sakkunniga för utredning och förslag med avseende å de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden, varvid sistnämnde departementschef framhållit önskvärdheten av att klarare än som hittills skett skilja mellan, å ena sidan, den egnahemsrörelse, som har till uppgift skapandet av nya småbruk, och, å andra sidan, den strävan, som går ut på att göra arbetare och andra mindre bemedlade

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106. 73

till ägare av sina bostadslägenheter. I uppdraget för sistnämnda sakkunniga att verkställa utredning om de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden i allmänhet syntes enligt egnahemssakkunnigas åsikt alltså otvivelaktigt ingå en utredning av den av staten understödda egnahemslånerörelsen för bostadsändamål.

I de utlåtanden, som avgivits över betänkandet, har förslaget om lånerörelsens uppdelning mött gensaga endast från länsstyrelsen i Gävleborgs län, som ansett sådan delning i två, från varandra bestämt skilda grenar, innebära en avgjord försämring. Det är dock härvid att märka, att nämnda länsstyrelse förordat en fullständig omläggning av egnahemslånerörelsens hela organisation. En viss tveksamhet har uttalats av domänintendenten i Hallands län, med vilken länsstyrelsen i detta län instämt, samt av hushållningssällskapens i Gävleborgs och Västernorrlands läns förvaltningsutskott. Från alla övriga håll, även de som tillstyrkt en omläggning av organisationen, har nu ifrågavarande förslag blivit förordat. Egnahemsnämnden i Norrbottens län, med vilken hushållningssällskapets förvaltningsutskott instämt, har sålunda såsom motiv för uppdelningen framhållit, bland annat, att en dylik delning borde särskilt för bostadslåntagarna bli fördelaktig, enär riskerna vid bostadslån, där säkerheten nästan helt och hållet läge i åbyggnaderna, vore av annan art och större än vid jordbrukslån och man därför hellre tillgodosåge de senare men vore mycket mera försiktig beträdande de förra. Socialstyrelsen har uttalat, att den funne en sådan uppdelning vara väl motiverad.

Vad vidare beträffar den gräns, som vid bifall till förslaget om egnahemslånerörelsens uppdelning på två fristående grenar, en för jordbruks- och en för bostadsändamål, bör uppdragas mellan dessa olika grenars verksamhetsområden, är följande att märka.

Egnahemssakkunniga hava i förut återgivna sammanfattning av deras förslag yttrat, att till lånerörelsen för jordbruksändamål borde hänföras även lån till vissa bostadslägenheter å den rena landsbygden, vilka uppfördes av hantverkare och jordbruksarbetare och där innehavaren kunde från det jordbruk eller den husdjursskötsel, som kunde idkas å lägenheten, erhålla ett icke oväsentligt bidrag till utkomst för sig och sin familj. I själva författningsförslaget omnämnas emellertid icke hantverkare och jordbruksarbetare, utan det bestämmande momentet angives vara, att ett icke oväsentligt bidrag till utkomsten kan erhållas från det jordbruk eller den husdjursskötsel, som kan idkas å lägenheten.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 88 höft. (Nr 106.) 10

Utlåtanden*

Gränsen mtitan de bägge fondernas verksamhetsområden.

Egnahems-

sakkunniga.

Utlåtanden.

74 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

I de sakkunnigas motivering utvecklas förslaget närmare, i det att där yttras:

»Vid en uppdelning av lånerörelsen, på sätt ovan blivit anfört och som även de sakkunniga anse sig höra förorda, torde emellertid vara nödvändigt att något närmare angiva arten av de egnahemslägenheter, som innefattas inom ramen av de båda slagen av lånerörelse. Att den ena bör omfatta alla lån för förvärv av jordbruksfastigheter synes utan vidare klart. Till denna kategori bör då räknas även det i vissa industrialiserade bygder och särskilt i Skåne icke ringa antal lägenheter, å vilka lån erhållits av industriarbetare, vilka vid sidan av sitt arbete i industrien å dessa lägenheter även driva något jordbruk. Men därjämte synes det lämpligt, att till jordbrukslånerörelsen även föras bostadslägenheter å den rena landsbygden, vilka uppföras av hantverkare och jordbruksarbetare.

Redan i kungl. propositionen till 1904 års riksdag angående egnahemslånerörelsens ordnande framhölls av dåvarande statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet den olikhet, som förefanns mellan å ena sidan sådana bostadslägenheter, vilka bildas i närheten av stora städer eller andra betydande industricentra eller i allmänhet för beredande av egnahem åt huvudsakligen i industriens tjänst anställda arbetare, och å andra sidan sådana, vilka ute å landsbygden förvärvas av mindre hantverkare eller yrkesidkare. Det är otvivelaktigt, att personer tillhörande sistnämnda kategori i de flesta avseenden äro närmare förbundna med jordbruksbefolkningen än med industriarbetarna.

En ytterligare likhet mellan å ena sidan bostadslägenheterna för hantverkare och jordbruksarbetare å den rena landsbygden och å den andra jordbrukslägenhetema är, att de förstnämnda oftast icke uteslutande äro bostäder, enär vid dem i regel även torde drivas någon husdjursskötsel, varav lägenhetsinnehavaren erhåller ett icke oväsentligt bidrag till utkomst för sig och sin familj.

Genom att sålunda uppdela lånerörelsen på två skilda grenar samt därvid till den ena föra lånerörelsen för förvärv av jordbruk samt för beredande av bostäder åt hantverkare och jordbruksarbetare m. fl. på den rena landsbygden och till den andra grenen hänföra bostadslånerörelsen, i vad den avser att bereda bostäder åt industriarbetare och dem närstående lager av befolkningen, skulle för vardera grenen av lånerörelsen erhållas ett i så stor utsträckning som möjligt homogent och likformigt verksamhetsområde.»

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit häri allmänhet vunnit understöd i de avgivna utlåtandena. Dock hava erinringar ej alldeles saknats.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser sålunda, att fortfarande rena bostadslägenheter, ehuru belägna å landsbygden, borde hänföras till bostadslägenheter och icke, såsom de sakkunniga syntes hava föreslagit, till jordbrukslägenheter.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Ålvsborgs län har anfört:

»Den formulering mom. 1 erhållit synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke nöjaktigt vidmakthålla den uppdelning i jordbruks- och bostadslånerörelse, kommitterade velat göra gällande. Enligt det föreslagna stadgandet skulle nämligen en lånesökande, som å en bostadstomt ämnar idka till exempel hönsskötsel eller

75 Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

biskötsel, kunna vara berättigad att erhålla jordbrukslån. Följden härav kan lätt bliva, att vederbörande, sedan det åstundade billiga jordbrukslånet erhållits, agnar sig åt ett för låneunderstödet alldeles främmande förvärv, exempelvis industriell verksamhet. Jordbrukslån skulle således kunna komma att förunnas dem, vilka böra få sina lånebehov tillgodosedda från bostadslånerörelsen. Till undvikande av sammanblandning med sistnämnda rörelse synes det därför vara av vikt, att momentet får en sådan avfattning, att jordbrukslån icke kommer att disponeras för annat ändamål än verkligt jordbruk.»

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört, att fiskare och båtbyggare, av vilka åtskilliga vid länets östersjökust fått bostadslån, fortfarande borde kunna erhålla lån, dock såsom jordbrukslån, ehuru de hade så gott som intet jordbruk.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har yttrat sig sålunda:

»Förvaltningsutskottet biträder sakkunnigas förslag, att hantverkare och jordbruksarbetare, som med användande av statens egnahemslån önska förvärva bostadslägenhet å rena landsbygden, skola kunna erhålla sådant lån från den eljest för bildande av jordbrukslägenheter avsedda lånefonden. Aven om det icke torde kunna bestridas, att bostadslägenheter av här ifrågavarande slag i det vida övervägande flertalet fall äro förenade med åtminstone någon trädgårdsskötsel och hållande av husdjur av ett eller annat slag, så torde innehavarna av dessa lägenheter dock i fråga om behov av direkt hjälp från det allmännas sida vid det egna hemmets uppbyggande intaga en något annan ställning än de egnahemslåntagare, som med egnahemslånets hjälp skola åstadkomma en verklig jordbrukslägenhet. Så tarvas exempelvis i det förra fallet färre och till följd därav också mindre kostsamma byggnader, varförutom låntagarens egen insats genom personligt arbete i samma fall kan representera en förhållandevis större del av totalkostnaden för respektive lägenhets uppbyggande. Under sådana förhållanden synes det kunna sättas i fråga, om ej sakkunniga givit den egnahemslåntagare, vars lägenhet i övervägande grad har karaktären av bostadslägenhet, jämförelsevis bättre villkor än den, vars lägenhet dock är ett verkligt jordbruk, och förvaltningsutskottet vill därför sätta i fråga, huruvida ej, för att ernå en större likhet mellan de båda olika kategorierna låntagare, lån, som utlämnas för förvärvande av bostadslägenheter av här ifrågavarande slag, lämpligen borde börja amorteras efter kortare tid och till sin storlek något snävare begränsas än lån till förvärvande av verkliga jordbrukslägenheter. Då bildandet av nya jordbruk på egen och fri grund torde vara en angelägenhet av minst lika stor betydelse ur statens synpunkt som bildandet av egna bostadslägenheter, synes det senare strävandet ej böra gynnas mer än det förra och allra minst, som här måste bli fallet, på dettas bekostnad.»

Ålvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit definitionen i kungörelseförslagets mom. 1 icke lyckligt avfattad samt framhållit, att det för att undvika sammanblandning och konkurrens mellan jordbrukslånerörelsen och den blivande bostadslånerörelsen, vilka syntes höra hållas väl åtskilda, voro nödigt att mellan dem draga gränsen

Departements-

chefen.

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

så skarp som möjligt. Man borde därför icke utlämna jordbrukslån för annat än verkliga jordbruk. Förvaltningsutskottet har därefter framhållit ungefär samma synpunkter som Kungl. Majrts befallningshavande i länet (se ovan) och uttalat, att enligt utskottets mening skulle 1 mom. 1 stycket bliva lämpligare formulerat, om orden »från det jordbruk eller den husdjursskötsel, som å lägenheten kan idkas», utbyttes mot orden »från jordbruk å lägenheten». Därigenom komme att från jordbrukslånerörelsen frånskiljas allt, som avsåge annat än egentligt jordbruk, och till bostadslånerörelsen såsom hittills hänföras all den rörelse, som åsyftade att meddela lån för lägenheter, där bostaden vore det väsentliga.

Åven Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat tvivel, huruvida gränsen vore lyckligt funnen. Under meddelande att hittills inom länet en lägenhet, vars areal ej överstege tre tunnland, ansetts såsom bostadslägenhet, har utskottet förklarat sig hålla före, att en arealbegränsning, vilken måhända borde sättas olika för olika delar av landet, vore lämpligare än den av de sakkunniga föreslagna, för mycket svävande bestämmelsen.

Lantbruksstyrelsen har anfört:

»Mot klassificeringen av de olika lägenheterna hava anmärkningar framkommit. Sålunda har anförts, att en lånesökande, som endast i mindre grad ämnar idka husdjursskötsel å sin lägenhet, skulle, sedan lån för jordbruksändamål erhållits, kunna ägna sig åt ett annat förvärv, samt att denne låntagare därvid skulle komma i en gynnsammare ställning i fråga om återbetalningen av lånet än den, som erhållit ett lån för bostadsändamål. Det synes emellertid lantbruksstyrelsen uppenbart, att de sakkunniga haft goda skäl för sitt förslag att bland jordbrukslägenheter upptaga bostadslägenheter på den rena landsbygden, vilka uppföras av hantverkare och jordbruksarbetare. Det är nämligen tydligt, att det, då lånerörelsen uppdelas på två fullständigt skilda grenar, blir vida enklare och redigare, om varje låneförmedlare ägnar sig endast åt en gren av lånerörelsen. För att hushållningssällskapen och andra, som komma att förmedla lån till jordbrukslägenheter, under sådana förhållanden skola kunna beredas tillfälle att även utlämna lån till bostadslägenheter på den rena landsbygden, hava de sakkunniga — såsom det synes lantbruksstyrelsen med rätta — bland jordbrukslägenheter inräknat även sådana, å vilka låntagaren från det jordbruk eller den liusdjursskötsel, som å lägenheten kan idkas, erhåller ett icke oväsentligt bidrag till utkomst för sig och sin familj, ett förhållande, som är om icke regel så dock allmänt beträffande hantverkarhem och ofta förekommer även i fråga om andra bostadslägenheter å landsbygden. Skulle icke dylika lägenheter få inräknas bland jordbrukslägenheterna, finnes anledning befara, att stora svårigheter skulle uppstå att erhålla lån till nämnda lägenheter.»

För egen del finner jag förslaget om den nuvarande egnahemslånerörelsens uppdelning i två särskilda grenar vila på en riktig tankegång. Eu sådan delning synes mig vara önskvärd för att de inbördes rätt olika lånerörelser, som nu iiro sammanförda i egnahemslånefonden, skola var för sig kunna behörigen tillgodoses och utvecklas

77 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

var efter Bin art. De ekonomiska och sociala synpunkter, som böra anläggas vid bedömandet av frågor, berörande sagda särskilda grenar av egnahemsrörelsen, äro i många hänseenden väsentligt olika. Skapandet av jordbrukslägenheter avser icke blott att skaffa egna'bostäder * åt en del av landsbygdens invånare utan är tillika i väsentlig grad en småbruksrörelse av största betydelse för landets uppodling, jordbrukets förkovran och befolkningens förseende med livsmedel. De egentliga bostadslägenheterna hava däremot förnämligast sin plats i och invid städer och andra] mera tätt bebyggda samhällen, industriorter, stationssamhällen, fisklägen m. m. Den verksamhet, som avser att skapa dylika lägenheter, tar i långt högre grad än jordbrukslägenhetsrörelsen sikte på att motverka trångboddhet, oskäliga hyror, ohygieniska bostadsförhållanden och dylikt. Här blir det egna hemmet huvudsakligen ett hem att bo uti, om än en mindre täppa ofta medföljer. En jordbrukslägenhet avser däremot i regel att ge utrymme åt sin innehavare att där nedlägga större delen av sitt arbete och därur hämta åtminstone en stor del av sitt och sin familjs livsuppehälle. Då egnahemsrörelsen nu ganska länge pågått och visat sig vad bägge dess grenar angår besitta en inneboende kraft, större än man troligen vid dess början vågade antaga, synes det vara önskvärt att, så snart de nödiga förberedelserna medhunnits, man låter dessa grenar växa vidare var för sig.

Emellertid kan jag för min del icke finna tiden ännu vara mogen för en dylik uppdelning. Det är nämligen angeläget, att samtidigt som åtskillnaden verkställes man bereder möjlighet till den nödiga kreditens erhållande även åt den egnahemsbildning, som icke längre skulle tillgodoses genom den nuvarande egnahemslånefonden. Visserligen hava de sakkunniga i samband med förslaget om uppdelning hemställt, att tillsvidare intill dess den av dem avsedda särskilda bostadslånerörelsen hunne beslutas och träda i verksamhet jämväl bostadslån skulle liksom hittills kunna lämnas från egnahemslånefonden. Vid framläggandet av detta förslag hava de sakkunniga tydligtvis förutsatt, att det kunde antagas att en dylik särskild bostadslånerörelse skulle komma till stånd inom ganska kort tid och att icke någon ovisshet behövde råda angående sättet för uppdragandet av gränsen mellan de bägge lånerörelserna. I dessa hänseenden synas mig emellertid förhållandena i verkligheten ligga väsentligt annorlunda än de sakkunniga tänkt sig och det synes för tidigt att nu träffa ett avgörande i denna fråga.

Jag vill i detta avseende erinra, att den förut omförmälda, på civildepartementets föredragning tillsatta bostadskommissionen år 1917 framlagt betänkande angående ordnandet av den sekundära bostadskre-

78 Kung!. Maj.ts proposition Nr 106.

diten, vilket förslag går ut på ett organisatoriskt ordnande av denna kredit i rikets städer, varjämte det avser att bidraga till lösningen av bostadskreditfrågan över huvud inom rikets stadsliknande samhällen. Med förslaget åsyftas att underlätta jämväl kommunernas kreditanskaffning för bostadsändamål. I fråga om denna kreditrörelses avsedda omfattning och allmänna syfte torde följande uttalande angående de allmänna riktlinjerna för kommissionens förslag vara belysande:

»Det av kommissionen utarbetade förslaget avser närmast en lösning av sekundärkreditfrågan. Emellertid förefinnes även en primärkredit, som av skilda orsaker nära överensstämmer med sekundärkredit i fråga om de villkor, under vilka den lämnas. Ur säkerhetssynpunkt torde denna få anses vara jämställd med den senare krediten. I syfte att bereda möjlighet för det föreslagna kreditinstitutet att jämväl ombesörja dylik primärkredit har kommissionen undvikit att begränsa dess verksamhet genom uppdragande av någon nedre belåningsgräns. Härigenom skulle institutets verksamhet jämväl komma att fördelaktigt inverka på ovan berörda municipalsamhällenas kreditfråga, vilken i sin tur omsluter egnaliemskreditfrågan, i vad angår belåningen av villor och andra mindre bostadshus i förstäderna och andra stadsliknande samhällen. Ej heller har den egentliga egnahemsrörelsen lagts utanför gränserna för låneverksamhet, för så vitt ej avses egnahem på den rena landsbygden. Det föreslagna kreditinstitutet skulle sålunda utan tvivel i många enskilda fall kunna understödja denna rörelse, ehuru det givetvis ingalunda innebär något uppslag till en lösning av egnahemsfrågan i hela dess vidd. I stort sett går förslaget ut på skapandet av en kreditorganisation, som på bostadslånemarknaden skulle kunna tillgodose det legitima kreditbehov, vilket på fullt självständig grundval kan göras till föremål för en organiserad lånerörelse utan att dock kunna omfattas av den nuvarande stadshypotekskassans verksamhet».

För handhavandet av den sålunda föreslagna kreditrörelsen hade bostadskommissionen föreslagit en centralkassa, benämnd »riksinteckningskassan», varjämte den lokala förvaltningen skulle ske huvudsakligen genom s. k. inteckningsföreningar, utgörande föreningar av fastighetsägare. Medel till lånerörelsen skulle anskaffas genom utgivande av obligationer, varjämte staten skulle tillskjuta en grundfond av 15 miljoner kronor i statsobligationer.

Bostadskommissionen har vidare i den skrivelse den 6 november 1918, vari den anmält sig hava i huvudsak avslutat sina arbeten, anfört bland annat följande:

»Att egnahemsbildningen för beredande av bostadslägenheter fortfarande förtjänar statsmakternas synnerliga intresse och omvårdnad, därom kan tvivel ej råda. Men om denna rörelse, såsom kommissionen håller före, äger inneboende livskraft, bör lösningen av dess kreditfråga sökas i sådan riktning, att rörelsen kan så långt möjligt betala sina egna kostnader, utan att påkalla uppoffringar från det allmännas sida, vilka icke kunna påräknas för en fortsatt utveckling av rörelsen, svarande mot dess sociala betydelse. Kommissionen skulle med andra ord vilja, i motsats

79 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

mot den nuvarande subventionerade egnahemslånerörelsen, tänka sig en organisation av denna rörelse i enlighet med den självhjälpens princip, som ligger till grund för kommissionens förslag om sekundärkreditens ordnande. Så länge emellertid statsmakterna icke tagit ställning till detta förslag, vars praktiska tillämpning skulle kunna få en viss betydelse även för egnahemsrörelsen, synas icke fasta utgångspunkter föreligga för en lösning av frågan om egnahemskrediten. Därjämte är att märka, att enligt kommissionens mening frågan om kredit åt bostadsegnahem måste behandlas och lösas i samband med, om än icke givetvis på samma sätt som jordbruksegnahemmens kreditfråga, med vilken den för närvarande är så nära förbunden, att varje avveckling av den nuvarande organisationen och varje nybildning på området måtte ske under hänsyn till båda egnahemsrörelsens grenar. Då i detta avseende 1918 års riksdag i skrivelse till Konungen anhållit om utredning angående egnahemslånerörelsen i dess helhet, anser kommissionen sig sålunda ej nu kunna eller böra framlägga något förslag till lösning av bostadsegnahemmens kreditfråga.»

Med den av kommissionen omförmälda riksdagsskrivelsen år 1918 torde avses förutnämnda skrivelse nr 417, vari anhållits, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida och i vad mån ändringar i egnahemslånevillkoren kunde anses erforderliga i av vissa motionärer angivna riktningar.

Bostadskommissionens förslag hava ansetts tarva komplettering och omarbetning i skilda hänseenden, till följd varav det synes ovisst, när förslag i dessa ämnen kunna föreläggas riksdagen. Om arten av de förslag, som kunna bliva följden av de pågående utredningarna, kan ännu ingenting förutsägas. Ej heller den omfattning, vari dessa förslag komma att söka tillgodose bostadslägenheters kreditbehov, synes vara tydligt utstakad. Såsom av bostadkommitténs eget yttrande framgår, skulle dess förslag avse icke blott städer utan även stadsliknande samhällen och över huvud all egnahemsrörelse, utom beträffande egnahem på den »rena landsbygden». Omfattningen av sistnämna begrepp är emellertid ytterst svävande.

Egnahem ssakkunniga hava i sitt nu ifrågavarande betänkande uppdragit viss gräns för egnahemslånefondens verksamhet, oavsett övergångstiden. Om denna gräns befunnes tydlig och tillfredsställande, kunde det ju ifrågakomma att redan nu fastslå densamma. Jag finner emellertid detta icke vara fallet.

Jag vill erinra, att lån ur den nuvarande fonden kan utgå till vilka lägenheter som helst utom sådana, som äro belägna inom det planlagda området för stad. De sakkunniga hava sökt göra delningen av dessa nu till egnahemslån berättigade lägenheter på det sätt, att till jordbrukslånerörelsen faktiskt skulle föras nästan alla lägenheter å den s. k. rena landsbygden. Härvid synes dock icke hava kunnat undvikas, att jordbrukslån skulle utgå även till en de! lägenheter, vilka hava över-

80 Kungl. Maj.tt proposition Nr 106.

vägande bostadskaraktär. Det föreslagna villkoret för att jordbrukslån må utgå, nämligen att lägenhetsägaren skall från det jordbruk eller den husdjursskötsel, som kan idkas å lägenheten, erhålla ett icke oväsentligt bidrag till utkomst för sig och sin familj, är nämligen, såsom också i vissa utlåtanden framhållits, synnerligen obestämt och svävande och skulle säkerligen i praktiken komma att tolkas ganska vitt. Å andra sidan är att märka, att då den avsedda särskilda bostadslånerörelsen väl så gott som uteslutande skulle komma till användning inom mera tätt bebyggda samhällen, eu viss risk skulle kunna förefinnas för, att sådana lägenheter å den rena landsbygden, som omöjligen kunna betraktas annorledes än som verkliga bostadslägenheter, bleve ställda utan tillfälle att erhålla lån. Jag håller med hänsyn till dessa förhållanden före, att även för framtiden den för den »rena» landsbygden avsedda lånerörelsen bör omfatta jämväl bostadslägenheter. Jag kan då icke finna tillräckliga skäl föreligga att i låneavseende behandla vissa av sistnämnda lägenheter lika med jordbrukslägenheter. Landsbygdens egnahemslånerörelse måste därför enligt min mening fortfarande innefatta två lånetyper, jordbrukslån och bostadslån.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden har jag kommit till den slutsats, att stora svårigheter förefinnas för att på frågans nuvarande stadium fastslå någon viss gräns för det område, som bör reserveras för den blivande egnahemslånefonden i inskränkt bemärkelse. Jag kan icke heller finna, att ett sådant tidigt fastslående av en dylik gräns skulle medföra några påtagliga fördelar, utan anser det bättre, att denna fråga hålles öppen för att återupptagas till prövning, när ett verkligt förslag föreligger för tillgodoseende av kreditbehovet för de egnahemsbildningar, vilka böra avskiljas från sagda fonds verksamhetsområde. Jag anser alltså denna fond böra tillsvidare tillgodose egnahemsbildningar i samma omfattning som hittills och finner det till följd härav olämpligt, att, såsom egnahemssakkunniga föreslagit, särskilda föreskrifter i form av övergångsbestämmelser meddelas rörande bostadslånerörelsen. Villkoren för bägge slagen av lånerörelse böra alltså fortfarande innefattas i en och samma författning samt ändring ske först i samband med den nya kreditrörelsens genomförande.

Emellertid finner jag det önskligt, att en skarpare gräns än hittills utstakas mellan jordbrukslägenheter och bostadslägenheter. Vid övervägande av olika möjligheter har jag funnit mig böra stanna vid att tillstyrka, att denna gräns dragés så, att såsom jordbrukslägenhet må anses endast sådan lägenhet, vilken innefattar så mycket odlad jord av åker eller trädgård, att därå kan födas minst ett fullvuxet nötkreatur

81 Kungl. Majds proposition Nr 106.

eller en fullvuxen häst. Det hade visserligen kunnat ifrågasättas att i stället fastslå viss arealgräns av odlad jord, men i betraktande av jordens olika bördighet och kulturgrad m. m. i olika orter anser jag detta vara mindre ändamålsenligt.

2. Bestämmelserna för de enskilda lånen.

För närvarande stadgas, att jordbrukslån må utgå endast där lån- Äganderätt tagaren äger såväl jordområdet som därå uppförda byggnader. För bostadslån kunna i vissa fall tomträtt och beträffande lägenheter, till- 9 höriga Hvitfeldtska stipendieinrättningen, viss besittningsrätt godkännas.

För jordbrukslån hava de sakkunniga fortfarande fordrat äganderätt.

Till de sakkunnigas förslag om kombination mellan arrenderätt och äganderätt torde jag längre fram få återkomma.

I sitt till socialstyrelsen avgivna yttrande anför landssekretariatet.:

»Ej heller anse vi välbetänkt, att kommittéförslaget, liksom nu gällande bestämmelser, tar helt avstånd från Iåns beviljande till sådana företag, där jorden förvärvas med besittningsrätt. Utan att här närmare vilja ingå på denna fråga vilja vi blott betona att, på samma gång det måste vara en obestridd fördel för eu egnahemsiimehavare att vid tillträdet till företaget ej behöva avvara den kontanta summa, jorden kostar i inköp, så bör väl om något det ligga den kommande jordbrukande befolkningen såväl som det allmänna varmt om hjärtat, att åtminstone den jord, som ännu befinner sig i allmän ägo, icke kommer ut i spekulation med därmed följande fördyring för dem, som skola köpa densamma för att bruka den.»

Frågau om möjlighet att anordna något slags besittningsrätt under tillräckligt betryggande och i övrigt lämpliga former är i flera hänseenden av stor betydelse. Att en sådan anordning äveu för egnahemsväsendet är viktig, torde vara uppenbart. Frågan är för närvarande under utredning av den s. k. lcronolägenhetskommissionen. I avvaktan på denna kommissions yttrande och förslag lärer frågan icke nu behöva föranleda vidare yttrande från min sida.

Huruvida de lägenheter, för vilkas förvärvande lån må utgå, skola lägenheter bilda nya egna hem, eller om lån även må givas för förvärv av redan för vilkas för. upptagna och bebyggda lägenheter, är icke föremål för någon uttrycklig föreskrift i de nuvarande lånevillkoren. I detta avseende hava i praktiken E°-nahemstillämpats växlande regler. De sakkunniga hava ej heller i sitt författnings- sakkunniga, förslag intngit bestämmelser härom men i sin förberörda sammanfattning Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 88 höft. (Nr 106.) 11

Utlåtanden,

82 Katigt. Maj:ts proposition Nr 106.

uttalat, att lån borde förnämligast utgå till inköp av sådana fasiigheter, genom vilkas förvärvande nya egna hem bildas, d. v. s. genom laga förrättning nyutbrutna brukningsdelar. Dock borde lån i vissa fall även utgå till inköp av en del äldre, redan förut lagfarna fastigheter. I

motiven säges härom:

»Att i större utsträckning lämna ut lån till förut lagfarna lägenheter torde icke vara förenligt med egnahemslånerörelsens huvudsakliga uppgift. Egnahemslånefonden skulle på detta sätt bliva jämnställd med de vanliga hypoteksanstalterna. och mycket stora krav skulle komma att ställas på dess kapitalstyrka, då på grund av fondens lägre ränta innehavarna av så gott som samtliga småbrukslägenheter givetvis skulle söka egnahemslån. De sakkunniga vilja icke med det nu sagda hava förnekat, att det kunde vara önskvärt, att staten understödde mindre jordbruk i allmänhet genom ett bättre ordnande av kreditförhållandena; de hava endast velat framhålla, att denna uppgift faller utom ramen för statens egnahemslåneverksamhet, sådan den hittills bedrivits och sådan den enligt de sakkunnigas mening alltjämt bör bedrivas.

Det avgörande kriteriet vid beviljande av egnahemslån bör enligt de sakkunnigas mening vara, att det erhållna kapitalet skall användas för bildande av nya egnahem, d. v. s. genom laga förrättning nyutbrutna brukningsdelar. Därav följer dock icke. att dessa nödvändigt behöva bestå av obebyggda fastigheter, utan de kunna även vara sådana, som utgöras av torp eller andra fullständigt eller delvis bebyggda lägenheter, vilka förut icke varit belägna på fri och egen grund. Utmärkande för båda dessa slag av lägenheter, vilkas förvärvande sålunda bör i främsta rummet befrämjas, är, att de förut icke varit verkliga självständiga egnahem, varjämte de icke heller torde hava varit särskilt för sig lagfarna.

Med det senare av de båda slagen av lägenheter torde emellertid i viss mån böra jämnställas vissa fastigheter, som varit särskilt lagfarna, men vilka kunna sägas hava upphört att utgöra egnahem. Sålunda bör hinder icke möta för beviljande av lån till inköpande av mindre hemmansdelar eller andra fastigheter, som ägas av bolag eller enskilda personer, vilka själva icke bebo och bruka desamma. Till denna kategori hör det stora antalet så kallade bolagshemman i Norrland och Dalarna. Det har på visst håll uttryckts ovisshet om, huruvida arrendatorer av dylika hemman kunde erhålla lån ur egnahemslånefonden för friköpande av den arrenderade fastigheten. Det torde dock vara otvivelaktigt, att även med nu gällande bestämmelser hinder icke möter mot att utlämna egnahemslån till inköp av sådan fastighet, och de sakkunniga anse det synnerligen önskvärt, att egnahemslånefondens medel användas för att för dessa arrendatorer underlätta friköpandet av de av dem arrenderade fastigheterna.

Å andra förut lagfarna fastigheter torde däremot lån icke böra lämnas annat än dels i sådana fall, då dessa fastigheter icke äro bebyggda, dels i särskilt ömmande fall, såsom då en fäderneärvd fastighet vid dödsfall eljest måste säljas till utomstående på grund av svårighet för något av barnen att övertaga densamma.»

Vad de sakkunniga sålunda anfört har från flera håll föranlett uttalanden. De av de sakkunniga utvecklade principerna hava i de flesta fall godkänts. Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

88 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

omförmäler, att det icke så sällan inträffat, att personer sökt lån, som synbarligen endast varit avsedda att omsätta äblre lån, löpande med högre ränta, samt att egnahemsnämnden haft sin särskilda uppmärksamhet fästad härå och i allmänhet icke beviljat lån, då lagfarten varit äldre än två år vid ansökningens ingivande eller då skenköp efter all sannolikhet förelegat. Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att lån i första rummet bör meddelas för obebyggda lägenheter och därefter för bebyggda lägenheter, om möjligt dock endast för sådana, som förut innehafts blott med brukningsrätt och icke förut gått i handel.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har meddelat, att länets egnahemsnämnd fortfarande vidhållit den i jämförelse med de sakkunnigas uttalanden strängare principen att bevilja lån endast å obebyggda eller från bolag inköpta fastigheter, vilken princip sedan år 1911 frångåtts blott i fyra fall, då lägenheterna icke av säljarna bebotts eller brukats som egnahem. I tre av dessa fall hade lägenheterna under åratal legat för fäfot.

Å andra sidan bär från vissa båll den av de sakkunniga uttalade principen ansetts vara för sträng. Denna åsikt har omfattats av länsstyrelserna i Gottlands, Ålvsborgs och Västernorrlands län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms och Gottlands län, norra delen av Ålvsborgs län samt Norrbottens län. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har sålunda framhållit, att hittills egnahemslånerörelsen icke egentligen varit inriktad på annan låneverksamhet än den av de sakkunniga såsom regel tilhtyrkta. Med hänsyn till sagda rörelses sociala uppgift att bidraga till beredande av ökade tillfällen till utkomst åt de minst bemedlade av landets jordbrukande befolkning syntes emellertid denna princip icke böra obetingat fasthållas. Den hittills tillämpade begränsningen vore en brist, som bland annat föranlett, att egnahemslånerörelsen icke kunde anses hava i allo väl fyllt den uppgift, som bort ankomma på densamma.

Stockholms läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört:

»En icke oväsentlig ändring i bestämmelserna för de enskilda lånen bär vidtagits. Genom det framlagda förslaget bär borttagits möjligheten att å bebyggd och tidigare lagfaren fastighet anskaffa eget hem i andra fall, än om ett bolag någon tid ägt stället, eller ägaren flyttat in i ett å fastigheten icke beläget hus och utarrenderat jordbruket, eller om fastigheten icke kan fortfarande behållas i rätt nedstigande led utan måste övergå till utomstående. Småbruksbildandet skulle således i huvudsak avse de större egendomarnas styckande, bolagsjords överförande i enskild ägo och arrendegårdars upphörande samt skyddande av ärvda egendomars behållande

8-i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10(j.

i rätt nedstigande led. Det torde dock kunna ifrågasättas, huruvida icke egnahemsbildande befordras jämväl därigenom, att hemmansdelar, som förut varit sammanslagna, åter skiljas i de ursprungliga delarna och bilda flera egnahem, och huruvida dessa icke borde erhålla egnahemslån, oaktat de var för sig äro bebyggda och tidigare var för sig varit föremål för lagfart. Detta skulle dock icke kunna äga rum enligt förslaget, då de nu utgöra sammanlagda delar av ett eget hem, som icke upphört, och de icke behöva nyutbrytas genom laga förrättning och icke heller tillhört bolag. De kunna det oaktat var för sig bilda nya egnahem.»

Gottlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott protestera1* pa följande sätt mot de sakkunnigas uttalande i detta ämne:

»I sitt betänkande föreslå sakkunniga, att endast undantagsvis förut lagfarna lägenheter skulle få bliva föremål för egnahemslån. För Gottlands vidkommande skulle detta komma att vålla högst avsevärda olägenheter och ett starkt avbräck i egnahemslånerörelsen. Här finns nämligen ett mycket stort antal förut lagfarna lägenheter, passande till egnahemslägenheter, dels mindre hemmansdelar och dels avsöndringar; och utbjudes årligen ett stort antal dylika till salu. För mindre bemedlad person är det i regel betydligt lättare att inköpa en dylik lägenhet än att köpa jord och bebygga densamma. Inköpet blir högst avsevärt billigare än den sammanlagda inköpssumman för jorden och byggnadskostnaden, och köparen kan redan från början hava avkastning från en äldre lägenhet.

Skulle nu genom nya bestämmelser egnahemslån ej kunna lämnas för inköp av dylika lägenheter, blir följden, antingen att de lägenheter, som utbjudas till salu, ej finna köpare, eller att endast sådana personer kunna uppträda som köpare, vilka kunna betala utan hjälp av egnahemslån. Den, som är mindre bemedlad, måste sålunda för att skaffa sig ett eget hem tvingas att betala ett högre pris för en nybildad lägenhet med större risk att icke krama reda sig på densamma, under det att lämpliga och billiga, förut lagfarna lägenheter, där innehavaren har större möjlighet att kunna försörja sig, undandragas alla dem, som för bildandet av eget hem äro beroende av den hjälp, som egnahemslånen innebära.

Skall den ledande principen i egnahemslånerörelsen vara att få vårt land uppodlat, kan de sakkunigas ståndpunkt möjligen vara riktig, men gäller det att åt så många som möjligt av landets inbyggare möjliggöra att skaffa sig ett eget hem och att därigenom bidraga till sitt och sin familjs uppehälle, då synes de sakkunnigas förslag i berörda hänseende icke vara att förorda.

Då förvaltningsutskottet anser den senare principen vara den riktiga, vill förvaltningsutskottet med styrka framhålla, att inga större svårigheter för låns beviljande för inköp av förut lagfarna lägenheter, bebyggda såväl som obebyggda, böra resas i den nya lagstiftningen, än som förefinnas i den nu gällande.

Om de sakkunnigas förslag i denna del vinner statsmakternas bifall, blir konsekvensen, att en egnahemslägenhet, bildad genom bidrag av egnahemslån, men vars innehavare går ifrån lägenheten, icke vidare kan komma egnahemslånerörelsen till godo, utan måste en sådan lägenhet av vederbörande låneförmedlare försäljas till sådan köpare, som kan betala lägenheten utan anlitande av egnahemslån. Denna omständighet kommer åter i sin män att högst avsevärt försvåra förmedlingen av egnahemslån.

Förvaltningsutskottet föreslår alltså, att beträffande de lägenheter, som kunna

Kung!. Maj-.ts proposition Nr 106. 85

bliva föremål för egnahemslån, ingen ändring måtte göras i förut gällande bestämmelser.»

Alvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit att i län, där småfastigheter funnes i så stor utsträckning som i Ålvsborgs län, det kunde väl försvaras att utlämna lån till självständiga mindre fastigheter, då de vore förfallna till hus och jord och då det krävdes avsevärt kapital och arbete för att bringa dem i sådant stånd, alt de kunde föda sin ägare.

Frågan utvecklas utförligt av Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, som yttrar följande:

»För bedömande av denna fråga är det av vikt att fastslå, vad som varit och är det främsta målet med statens egnahemsrörelse, om denna rörelse i främsta rummet velat tillgodose ett socialt eller ett nationalekonomiskt intresse, eller om ej staten med denna rörelse velat i lika hög grad tillgodose båda dessa syftemål. Frågan gäller, om statrn med egnahemsrörelsen i främsta rummet avsett att bereda dugliga arbetare möjlighet att under för dem gynnsammaste villkor skaffa sig ett eget hem, som kan tjäna till underlag för deras önskan att inom det egna landet bilda familj och skaffa densamma utkomst, eller om staten med denna rörelse i främsta rummet avsett att skapa nya brukningsdelar, så att egnahemslånen endast skulle få användas till bildande av nya hem i den meningen, att dessa skola utgöra genom laga förrättning nyutbrutna brukningsdelar. Egnahemssakkunniga hava tillmätt denna senare uppgift eller den nationalekonomiska sidan av saken en avgörande betydelse, ehuru den för vissa undantagsfall vill medgiva ett hänsynstagande även till de sociala synpunkterna.

Då Norrbottens läns egnahemsnämnd började sin verksamhet inom länet, blev denna fråga synnerligen grundligt genomdebatterad, och nämnden enade sigill sist om, att vid egnahems lånefrågornas avgörande lägga huvudvikten vid den sociala sidan av saken och att således betrakta det som en huvuduppgift att bereda arbetare, kända för sparsamhet, nykterhet och hedrande vandel, möjlighet att med det kraftiga bistånd, som ett egnahemslån kunde lämna, bilda ett eget hem såsom underlag för familjens utkomst. Om en arbetare med en mindre sparpenning genom inköp av en redan utbruten och bebyggd fastighet kunde med mindre skuldsättning erhålla ett jordbruk, på vilket han och hans familj kunde få sin utkomst och så småningom arbeta sig fram till en tryggad ställning, så ansågs detta således vara ifrån social synpunkt ett lika önskvärt egnahemsbildande, som om han med större skuldsättning och med större svårigheter i ekonomiskt och andra avseenden skaffade sig en förut icke lagfaren, obebyggd fastighet. Nämnden var icke blind för den fara, som förelåg, att egnahemslånen på delta sätt lätt skulle kunna övergå till att bliva ett slags hypotekslån, men genom tillämpning av vissa restriktiva bestämmelser har nämnden sökt så mycket som möjligt undvika denna fara. Så har lån för förvärvande av fastighet, som innehafts av lånsökandens föräldrar, i regel icke lämnats under annan förutsättning, än att föräldrarna saknat kontanta tillgångar och arvingarna varit så många, att den, som velat övertaga föräldrahemmet, måst »utlösa» sina syskon med så stor del av fastighetens hela värde, att han icke genom ett vanligt banklån kunnat prestera lösensumman. T sådana fall, liksom också då lånesökanden av

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

stärbhus eller annan ägare, som ej varit i tillfälle att fortsätta med fastighetens bruk, inköpt en redan lagfaren och bebyggd fastighet, har egnahemsnämnden icke tvekat att utlämna egnahemslån, då nämnden ansett sig därmed bäst tjäna egnahemsrörelsens sociala syfte. Och erfarenheten har visat, att även det nationalekonomiska syftet ofta därigenom blivit kraftigt befordrat. Förfallna åbyggnader hava inom några år satts i gott stånd, åkerjordens hävd har förbättrats, och nyodlingar hava blivit utförda, vilka förbättringars sammanlagda värde kunnat fullt motsvara de nya värden, som skulle vunnits, om låntagaren tvingats att med mycket större skuldsättning nybygga ett eget hem på en avsöndring eller annan nyutbruten brukningsdel.

På detta område ställa sig förhållandena ganska olika i landets skilda delar. I övre Norrland finnas icke såsom i södra Sverige några stora herrgårdar att stycka och använda till småbruk. Och för övrigt torde det med fog kunna ifrågasättas, om icke det arbete, som nedlägges på den fortsatta uppodlingen av en mindre bondgård i Norrland med liten areal odlad mark men med goda odlingsmöjligheter, ifrån nationalekonomisk synpunkt kan anses lika värdefullt som uppförandet av nya byggnader å en del av en styckad herrgård i södra Sverige med kanske redan förut väl brukad och hävdad åkerjord. Landets fortsatta uppodling torde nämligen få anses, åtminstone vad Norrland angår, vara av lika stor betydelse som uppförandet av nya åbyggnader å redan odlad jord. Ett tillgodoseende av de ovan framhållna sociala synpunkterna vid egnahemslåneförmedlingen har därför med hänsyn till de inom denna landsända rådande förhållandena visat sig väl ägnat att tillgodose även de nationalekonomiska synpunkterna.

Också visar den statistiska utredning, som utgör en del av egnahemssakkunnigas betänkande, att Norrbottens läns hushållningssällskap i stor utsträckning utlämnat egnahemslån ä redan bebyggda och å förut lagfarna fastigheter. Ehuru nämnden nu har en delvis annan sammansättning, än då egnahemslånerörelsen inom länet först organiserades, och en viss modifikation av de inom nämnden följda grundsatserna i riktning emot den av egnahemssakkunniga uttalade uppfattningen under senare tid gjort sig gällande, så vill nämnden dock såsom sin uppfattning uttala, att egnahemssakkunniga i den nu föreliggande punkten synas allt för ensidigt hava lagt huvudvikten vid den nationalekonomiska, för att ej säga den rent kamerala sidan av egnahems frågan och allt för litet låtit denna frågas stora sociala betydelse komma till uttryck. I anslutning härtill får egnahemsnämnden också framhålla, att de olika uppfattningar, som i denna fråga kommit till synes, närmast varit beroende av det olika sätt, på vilket man tolkat uttrycket »bilda eget hem». Det i mom. 1 i sakkunnigas förslag till kungörelse angående förändrade allmänna villkor och bestämmelser för den av staten utövade egnahemslånerörelsen föreslagna bestämmelsen: »egnahemslån må utgå för bildande av eget hem etc.» förutsätter icke och kan enligt allmänt vedertaget språkbruk icke förutsätta, att »bildande aveget hem» skulle innebära, att fastigheten, å vilken det egna hemmet skall bildas, nödvändigtvis skall vara en »genom laga förrättning nyutbruten brukningsdel»; och enligt nämndens åsikt skulle ett bestämt och konsekvent hävdande av denna sistnämnda uppfattning lända egnahemsrörelsen till stor skada och stort avbräck, då denna uppfattning allt för mycket förbiser den rent sociala uppgiften för statens egnahemsrörelse.»

87 Kungl. Maj. t k proposition Nr 106.

Lantbruksstyrelsen nar yttrat, att den från vissa håll framhållna synpunkten, att inköpet av en redan lagfaren lägenhet vore betydligt billigare och sålunda borde bliva mer räntabelt än inköp av en obebyggd, onekligen vore riktig. Såsom de sakkunniga anfört, kunde det emellertid icke vara egnahemslånerörelsens huvudsakliga uppgift att bereda tillgång till lån på redan lagfarna lägenheter och på detta sätt jämställas med de vanliga hypoteksanstalterna, i vilket fall mycket stora krav skulle komma att ställas på egnahemslånefondens kapitalstyrka. Enligt de sakkunnigas mening, som lantbruksstyrelsen delade, förelåge ju emellertid intet hinder att utlämna lån till redan färdigbyggda lägenheter, som icke redan vore självständiga lagfarna fastigheter utau för att bliva detta måste avsöndras från stamfastigheten. Att, såsom man befarat, ett egnahemslån, om en låneberättigad person skulle vilja övertaga en belånad egnahemslägenhet, skulle behöva uppsägas av det skäl, att lägenheten redan vore lagfaren, saknade givetvis all grund, då ju ett egnahemslån icke borde uppsägas, när lägenheten från låntagaren överginge till person, vilken vore till egnahemslåns erhållande behörig.

I detta sammanhang bör erinras, att bland de i motioner vid 1918 Motion vid års riksdag väckta förslag, vilka riksdagen i förut omförmälda skrivelse ^ksa^ nr 417 ansett böra tagas under utredning och övervägande, finnes ett, som i ** viss mån berör nu förevarande del av ämnet. I motionen nr 94 i andra kammaren föreslog nämligen herr Sjölander bland annat, att ansökan om lån till jordbrukslägenheter skulle, där det förutsatte nyodlingar, äga företräde framför annan ansökan om egnahemslån.

Såsom jag förut framhållit, finnas icke i de nuvarande villkoren Dcpartemtntsnågra uttryckliga regler i förevarande hänseende. Frågan har uppstått cA*^en' vid den praktiska tillämpningen och anknutit sig till tolkning av ordalagen: »bildande av eget hem». Det synes mig ej heller för framtiden lämpligt att i författningen inrycka så bestämda regler härom, att de skulle på ett alltför snävt sätt binda de möjligheter, som böra stå öppna för att kunna i detta avseende jämka efter ortsförhållanden och omständigheterna i varje särskilt fall. Det är givet, att handhavandet av lånerörelsen i detta hänseende bör ske med stor försiktighet. Att lån icke böra ifrågakomma i sådana fall som de från Värmland omförmälda, då de avsetts att utgöra en fördelaktig omplacering av äldre lån eller då skenköp eller andra obehöriga manipulationer förekommit, är uppenbart. Men å andra sidan vill det, med hänsyn särskilt till vad som anförts från Gottlands och Norrbottens län, synas mig, som om den

Egnahemslåntagarcs kvalifikationer.

Egnahems-

sakkimniga.

88 Kungl. Maj:ts proposition År 106.

av de sakkunniga uttalade principen skulle i sin tillämpning mången gång komma att alltför snävt kringskära låneverksamheten och att för stor” vikt fästs vid den på sidan om saken liggande, mera formella och kamerala frågan, huruvida lägenheten förut varit föremål för särskild lagfart eller icke.

Om alltså möjligheten att lämna lån till förvärvande av lägenheter, vilka ej kunna anses som nya egna hem i egentlig mening, icke torde böra begränsas i så hög grad, som de sakkunnigas uttalanden svnas kunna föranleda, finner jag det dock vara fullt betogat, att under i övrigt lika förhållanden företräde gives åt lånesökande, som vilja skapa alldeles nya hem och för sådant ändamål lägga ny jord under odling samt bygga nya hus. En föreskrift i detta syfte torde lämpligen böra inflyta i lånevillkoren.

I vidare' man än nu sagts anser jag meningsutbytet i det^ nu förevarande ämnet icke böra föranleda någon särskild föreskrift i lånevillkoren och vill desto mindre antaga, att den relativa frihet, som alltså fortfarande härutinnan skulle tillkomma laneförmedlarna, skall komma att medföra lånerörelsens användning till därmed icke avsedda ändamål, som samma rörelse, enligt de förslag jag längre fram ämnar framlägga, skall underkastas noggrannare kontroll samt inspektion.

Till de kvalifikationer, som nu krävas av en egnahemslåntagare, hava de sakkunniga föreslagit tillägg, avseende att låntagaren dels skall råda över sitt gods dels äga förutsättningar att driva det jordbruk, som kan förekomma å lägenheten. Såsom motivering till dessa förslag bär anförts följande:

»I gällande kungörelse angående förvärv av egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar finnes bland annat stadgat, att såsom köpare av jordbruks! ägenhet, vilken icke skall hembjudas viss person, må antagas.allenast person, som äger förutsättningar för drivande av ett mindre jordbruk. Även vid utlämnandet av egnahemslån för jordbruksändamål är det givetvis av stor vikt, att icke personer, som sakna nödiga kvalifikationer, erhålla understöd att börja en verksamhet, som på sina utövare ställer så stora krav som jordbruket —.---•

Det är naturligt, att egnahemslån skola utlämnas endast till sådana personer, som råda över sitt gods. De sakkunniga hava sig emellertid bekant, att det under låneförmedlarnas verksamhet icke så sällan förekommit, att exempelvis gifta kvinnor, som icke haft boskillnad, sökt egnahemslån. En låneförmedlare är naturligtvis redan nu fullt berättigad att avslå en dylik persons låneansökan. men då det otvivelaktigt för låneförniedlaren skulle vara ett gott stöd att därvid hava ett uttryckligt stadgande i författningen att åberopa sig på, hava de i förslaget till egnahemsför-

89 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10H.

fattning intagit den bestämmelsen, att egnahemslån ej må tilldelas annan person än den, som råder över sitt gods.»

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit och vad de nuvarande kvalifikationsreglerna därjämte innehålla har lämnats utan erinran av nästan alla dem, som yttrat sig i frågan. Några invändningar hava dock framkommit. Sålunda yttrar Norrbottens länsstyrelse:

»Beträffande bestämmelserna för de enskilda lånen förefaller det Eders Kungl. Maj:ts befallmngshavande, som om angelägenheten av verklig förmåga att kunna sköta småbruk icke tillräckligt betonats i de sakkunnigas förslag. Uttrycket ’äga örutsättningar att driva det jordbruk, som å lägenheten kan förekomma’, synes väl lamt och ägnat att i praktiken tolkas efterlåten i varje fall mer eller mindre strängt 1 olika delar av landet. Så krävande, som egnahemslåntagarens uppgift blir, särdeles i början, så mycken oreflekterad idealism, som på åtskilliga håll härskar beträffande välsignelsen av eget hem på landet och utkomstmöjligheterna därstädes, synes det vara skal att genom krav på verklig sakkunskap i själva författningen framhålla,, att endast den med småbrukets mödor och vanskligheter förtrogne har förutsättningar för att lyckas. Ett slappt tillämpande av den föreslagna bestämmelsen torde eljest på sina håll kumia leda till misslyckanden, ägnade att misskreditera hela rörelsen.

Vidare synes man böra av egnahemslåntagaren kräva, att han verkligen besitter egna tillgångar, som stå i ett skäligt förhållande till värdet av den inköpta lägenheten, ty även detta - tillgången till ett litet eget kapital — är, såsom erfarenheten torde hava visat, vid sidan av de personliga kvalifikationerna en oundgänglig förutsättning för att låntagaren skall kunna gå i land med sin uppgift. Föreskriften härom borde alltså få en starkare formulering än den i förslaget lämnade.»

Stockholms läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför:

»I betänkandet har icke upptagits frågan om storleken av det belopp lånesökanden själv bör äga för att kunna tilldelas lån. Det torde dock vara uppenbart, att de flesta mindre jordbruk starta med alldeles för svagt kapital. Nyskapandet av småbruk kräver även på jord, som redan blivit uppodlad, stort kapital, som endast långsamt återbetalas. Jordbruket träffas tilläventyrs under de första åren av sin tillvaro av ett med år 1914 jämförligt år och kan då, om det belastas med lån utöver erhållet egnahemslån, alldeles gå under. En belastning med lån intill '■•/. är .d°ck.tillräckligt stor och borde aldrig behöva överskridas, om man skall bygga det bila jordbruket på någorlunda säker grund. A andra sidan kan den, som äger mera än en tredjedel av lägenhetens värde jämte inventarier, i regel icke synas vara i behov av det kraftiga bistånd, som skulle vara förutsättning för låns erhållande. Med anledning därav borde i bestämmelserna för låns erhållande intagas, att lånesokande skall jämte nödiga inventarier äga minst en sjättedel och i regel högst en tredjedel av lägenhetens värde i bebyggt skick för att kunna erhålla lån.»

Alvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har yttrat: ö

»I fråga om låntagares kvalifikationer hava de sakkunniga föreslagit den ytterligare bestämmelsen, att egnahemslån skola utlämnas endast till sådana personer, som råda över sitt gods. Utan att vilja invända något mot befogenheten härav Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 88 höft. (Nr loa.) 12

Utlåtanden.

90 Kung!. Maj:ts proposition Nr 106.

nödgas förvaltningsutskottet med beklagande påpeka, att en dylik bestämmelse måste medföra, att egnahemslåntagaren nödgas lösa två ytterligare bevis, nämligen dels myndighetsbevis och dels konkursbevis, vilket kommer att öka hans kostnader och besvär för lånets förvärvande och än ytterligare utvidga omfånget av den redan nu rätt försvarliga packe handlingar, som bildar den slutliga färdiga låneakten. Vad de sakkunniga åsyfta, skulle vinnas genom ett stadgande, att egnahemslån ej må beviljas den, som, enligt vad veterligt är, ej råder över sitt gods. Med en sådan bestämmelse kan egnahemsnämnden underlåta att fordra ovannämnda bevis i andra fall än då särskild anledning föreligger.»

Lantarbetsgivarföreningarnas fullmäktige hava anfört:

» Vad beträffar det tillägg, som avser egnahemslånesökandes kvalifikationer och som de sakkunniga i betänkandet sid. 213 föreslå, finna vi detsamma av behovet oundgängligen påkallat, och det kan ifrågasättas, huruvida icke kvalifikationsbestämmelserna borde ytterligare skärpas utöver vad de sakkunniga föreslagit.

Det skulle säkerligen icke på minsta vis verka hämmande för egnahemsrörelsens sunda utveckling, om det bestämdes, att den lånesökande skulle visa, att han ett visst antal år med goda vitsord arbetat inom jordbruk och husdjursskötsel. Och icke mindre viktigt synes det oss, att samma fordran bör ställas på lånesökandens hustru.»

Häremot har socialstyrelsen invänt följande:

»En dylik fordran skulle i tillämpningen beröva industriarbetare den möjlighet till egnahemslån för jordbruksändamål, vars bevarande styrelsen måste anse vara synnerligen önskvärt.

Man torde visserligen böra utgå ifrån, att innehavaren av egentligt jordbruksegnahem, d. v. s. sådant där han helt eller till väsentlig del försörjer sig på sitt eget jordbruk, bör besitta på egen erfarenhet grundad kännedom om jordbruksdrift. Från denna regel kunna dock helt visst undantag ofta göras, utan att därmed vare sig individen eller rörelsen bliver lidande. Den personliga dugligheten i förening med energi och intresse äro så värdefulla förutsättningar, att de ofta kunna uppväga den mångåriga jordbruksvanan hos individer med mindre personliga kvalifikationer.

Än skarpare framträder olämpligheten av den ifrågasatta skärpningen i de fall, då jordbruksegnahemmet skulle utgöra ett stöd för industriarbetare, som stå kvar i sitt yrkesarbete. Den vederbörliga skötseln av ett jordstycke för trädgårdsoch potatisland eller för hållande av en ko o. s. v. lärer i allmänhet utan tvekan kunna anförtros åt den industriarbetare, som har tillräckligt intresse för att söka förskaffa sig detsamma.»

I detta sammanhang torde böra uppmärksammas följande uttalande av länsstyrelsen i Södermanlands län:

»Vid övervägande av åtgärder till egnahemsrörelsens främjande hava som huvudsakliga åtgärder framhållits dels beredande av tillgång på jord för bildande av nya egnahem, vare sig redan bebyggda lägenheter, obebyggda lägenheter å redan odlad mark eller mark till odling och bebyggande, och dels tillhandahållande för egnahemsköparna av nödiga penningmedel på billiga villkor.

Till åtgärder i förstnämnda syfte — att bereda tillgång på jord (jordförmedling) är att räkna bland annat även vad som åtgjorts för upplåtande av egna-

91 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

hemslägenheter å kronans jordbruksdomäner. Under sysslandet med utbud för försäljning av på detta sätt tillkomna lägenheter å kronojord har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande fått den uppfattningen, att åtgärder för egnahemsbildningen även kunde behöva vidtagas i ett tredje syfte, nämligen att skaffa egnahemsbyggare. Helt visst förefinnas, såsom en reservant bland de sakkunniga framhållit, åtskilliga brister i det nuvarande tillvägagångssättet för upplåtande av sådana lägenheter, men man tycker dock, att om bland den befolkning, som kan lämpa sig till egnahemsbyggare, förefunnes större intresse för saken och mera energi, skulle försäljningen av ifrågavarande lägenheter gå lättare, än vad den hittills gjort, åtminstone här i länet.

Det måste därför enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening framstå som en ingalunda oviktig uppgift för en väl skött egnahemsrörelse att bland befolkningen väcka verkligt intresse för jordbruksarbetet och iver att förvärva därför nödiga insikter ävensom att hos densamma uppamma verklig håg till allvarligt arbete för förvärvandet av egen torva. Härvid är dock av vikt, att denna uppgift fullföljes på sådant sätt, att folket å ena sidan får kännedom om, vilken hjälp, som från det allmännas sida erbjudes, men å andra sidan också får klart för sig, att den viktigaste förutsättningen för framgång dock är eget arbete och uthållighet, så att hjälpen från det allmänna, hur värdefull den än är, dock icke är den huvudsakliga grunden att bygga på. Även måste den nu antydda verksamheten gå ut på att sprida kännedom om möjligheterna till utkomst som småbrukare i Sverige jämförda med motsvarande möjligheter i andra länder, som vilja draga nybyggare till sig.

Den sida av frågan, som Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande nu berört, har icke vunnit beaktande i de sakkunnigas betänkande.»

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om att låntagare skall äga Departementsförutsättningar att driva det jordbruk, som kan idkas å lägenheten, finner <<hefenjag välgrundat, såvitt fråga är om förvärvande av jordbrukslägenhet, Att formulera kravet på jordbrukskunskap skarpare än de sakkunniga gjort, synes icke lämpligt. Att uttryckligen fordra, att låntagaren skall råda över sitt gods, synes mig obehövligt. Låneförmedlaren kommer givetvis även i saknad av sådan uttrycklig bestämmelse att tillse, att intet härutinnan brister hos vederbörande låntagare. Det har icke påvisats, att frånvaron av sådan bestämmelse hittills medfört några egentliga olägenheter, och lånerörelsen bör icke förknippas med flera skriverier eller tyngas av flera formaliteter än som är oundvikligt.

Att uppställa krav på att sökanden skall äga tillgångar till minst visst belopp i förhållande till lägenhetens värde, vilket nu i två yttranden ifrågasatts, synes vara att gå för långt och beröva rörelsen én del av den smidighet och anpassningsförmåga, som den oundgängligen behöver.

De sakkunniga hava också lämnat de nuvarande bestämmelserna härutinnan oförändrade.

Vad Södermanlands länsstyrelse anfört om främjandet av jordbrukskunskap och intresse för jordbruket, så att kunniga och dugliga spekulanter till egnahemslägenhoterna må finnas att tillgå, berör eu fråga av stor betydelse. Genom de åtgärder av olika slag för det mindre jord-

92 Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

brukets främjande, som sedan flera år pågå med bidrag av statsmedel, ocb vilka torde synnerligast under de senaste årens kritiska förhållanden hava visat sig så gngneliga, torde emellertid mycket i detta syfte redan hava uträttats. Det bör också ligga i såväl statens som hushållningssällskapens intresse att allt framgent ägna all uppmärksamhet åt frågan om spridande av ökad jordbrukskunskap bland småbrukare och dem, som hava för avsikt att bilda jordbruksegnahem.

Jämväl den av samma länsstyrelse berörda frågan angående spridande av kännedom om utkomstmöjligheterna för småbrukare i Sverige i jämförelse med i emigrationsländerna torde kunna bliva föremål för mera samlat och energiskt arbete, därest för egnahemsrörelsen inrättas eu central organisation inom statsförvaltningen.

Med anledning av det vid 1918 års lagtima riksdag beslutade borttagandet av straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende bör den nuvarande bestämmelsen att låntagaren skall lånevillkoren.

Värde- och De sakkunniga hava under hänvisning till 1912 års riksdags beslut

angående värde- och lånemaximum för lägenheter förklarat sig sakna anledning att i sitt nu ifrågavarande år 1914 avgivna betänkande upptaga dessa frågor till ytterligare behandling. Enligt det åberopade beslutet skulle egnahemslån ej utgå, där det beräknade värdet överstege: för obebyggd jordbrukslägenhet 8,000 kronor, för bebyggd jordbrukslägenhet 7,000 kronor och för bostadslägenhet 4,000 kronor. Genom 1918 års lagtima riksdags beslut hava dessa värden höjts till resp. 12,000, 9,000 och 7,000 kronor. Lån utgår fortfarande för jordbrukslägenhet med minst hälften och högst fem sjättedelar av värdet å jorden med därå befintliga eller för uppförande avsedda bjrggnader samt för bostadslägenhet med minst hälften och högst tre fjärdedelar av samma värde.

Med anledning av de sålunda år 1918 beslutade höjningarna i värdemaxima lärer någon redogörelse för vad utlåtandena över de sakkunnigas förslag i denna del samt över riksdagens skrivelse i ämnet den 13 maj 1916, nr 118, innehålla icke vara behövlig.

För egen del kan jag med hänsyn till gällande priser ej undgå att finna de i fjol beslutade maximivärdena för bebyggda jordbrukslägenheter och för bostadslägenheter vara väl låga. Jag tillstyrker att dessa värden må höjas till resp. 10,000 kronor och 8,000 kronor.

Motioner vid I de uti riksdagens omförmälda skrivelse nr 417 år 1918 åberopade

i o 1 q a . vi} x

riksdag8 motionerna hava framställts vissa förslag, som beröra nu förevarande ämnen.

äga god frejd utgå ur

93 Kungl. Maj.is proposition Nr 106.

I motionen nr 94 i andra kammaren har sålunda herr Sjölander hemställt, bland annat, att det för obebyggd jordbrukslägenhet bestämda maximivärdet skulle tillämpas jämväl beträffande lägenhet, som är i behov av ombyggnad. Denna hemställan tager sikte på en viss otydlighet i bestämmelserna. Ifall samtliga hus å en lägenhet äro så förfallna,1 att fullständig ombyggnad tarvas, lärer lägenheten knappast kunna räknas till kategorien bebyggda lägenheter. Mycket ofta torde emellertid ombyggnadsbehovet gälla endast ett eller annat hus. Åvenså är det av betydelse, vilka hus det är, som behöva ombyggas. Ifall exempelvis ett mindre, billigt hus, såsom en vedbod eller dylikt, är i dugligt skick, men alla de viktigaste och dyrbaraste husen såsom boningshus samt ladugård och loge måste ombyggas, bör detta ej hindra, att det hela hänföres till nybyggnad. Naturligtvis kunna även fall inträffa, där det är svårt att avgöra, huruvida byggnadsföretaget är att hänföra till verklig ombyggnad eller endast till en mer eller mindre genomgripande reparation, eventuellt jämte tillbyggnad. Det synes vara omöjligt att i lånevillkoren giva mera bestämda regler i detta hänseende än att det stadgas, att såsom obebyggd lägenhet må betraktas även sådan lägenhet, där en mera omfattande ombyggnad erfordras. Det får då i varje särskilt fall avgöras, huruvida de hus, som finnas å lägenheten, rätteligen böra på grund av sin dåliga beskaffenhet anses såsom obefintliga och ombyggnaden alltså få karaktär av nybyggnad. I detta fall men icke eljest torde lägenheten kunna i avseende å lånemaximum likställas med obebyggd lägenhet. Denna föreskrift bör gälla även bostadslägenhet, I samma motion har herr Sjölander även föreslagit, att lån å jordbrukslägenhet må kunna utgå med nio tiondelar av fastighetens värde och i motionen nr 95 har samme motionär föreslagit för bostadslägenheter ett lånemaximum av fem sjättedelar av värdet. Dessa förslag kan jag icke understödja. De nuvarande lånegränserna synas för egnahemslånens vidkommande vara så högt satta, som nödig omsorg om rörelsens soliditet medgiver. Däremot finner jag goda skäl tala för att i annan ordning ytterligare hjälp beredes egnahem slåntagare för det egna hemmets förvärvande. Jag kommer i sådant syfte att längre fram tillstyrka öppnande av möjlighet att med statsbidrag förvärva jordbruksegnahem på arrende med köprätt. Jag vill även erinra, att frågan om den sekundära fastighetskrediteu torde med anledning av en av 1918 års lagtima riksdag avlåten skrivelse komma att göras till föremål för utredning. Ävenledes bör beaktas det uppslag, som givits i en av riksdagen i förenämnda skrivelse nr 417 jämväl åberopad motion nr 14 i andra kammaren av herr Olsson i Ramsta, som påyrkat utredning i vad mån och på vad

94 Länemini-

mim.

Utlåtanden.

Departements-

chefen.

Tilläggslån.

Egnahems-

sakkvmniga,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

sätt staten må kunna bereda obemedlade vidsträcktare möjligheter att mot realsäkerhet och andelsborgen eller annan garanti erhålla lån för bildande av egna hem och småbruk. Såvitt egnahemsrörelsen angår torde med detta förslag åsyftas förnämligast en komplettering av egnahemslånen medelst ytterligare lån av statsmedel mot sådan säkerhet, som i motionen angivits. Närmare utredning angående denna fråga synes erforderlig, vilket riksdagens skrivelse också angiver.

De sakkunniga hava föreslagit, att då egnahemslån utgår till inlösen av jord till byggnad å ofri grund, lån må lämnas till mindre belopp än hälften av jordens och byggnadens sammanlagda'värde. Skälet härtill är att byggnaden ensam ofta representerar mer än halva totalvärdet.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förordat de sakkunnigas nu ifrågavarande förslag men även uttalat såsom önskvärt, att bestämmelsen om att lån ej må lämnas, där det icke motsvarar minst lägenhetens halva värde, måtte alldeles borttagas.

Förvaltningsutskottet i Älvsborgs norra länsdel anser däremot att, därest lånesökande är i så god ekonomisk ställning, att han ej behöver låna minst hälften av det fastigheten åsätta värdet, han torde vara i stånd till att utan egnahemslån reda sig, förutsatt att familjen är arbetsam och duktig.

I allmänhet taget synes mig den av sistnämnda förvaltningsutskott hävdade uppfattningen vara riktig, enär ju avsikten med egnahemslånen är att bistå dem, som äro i behov av särdeles kraftig hjälp för att erhålla det egna hemmet. Jag kan därför icke tillstyrka minimibegränsningens fullständiga borttagande. Men i betraktande av önskvärdheten av att äganderätten till jord och hus förenas i samma hand och att byggnadernas ägare blir fri från den ovissa ställning han intager, då annan person äger jorden, vilket önskemål av statsmakterna beaktats bland annat genom lagen den 28 juni 1918 (nr 569), om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område finner jag mig kunna understödja det speciella förslag, de sakkunniga nu framlagt.

Vidare hava de sakkunniga föreslagit, att i vissa fall tilläggslån må kunna beviljas för lägenhet, för vilken lån redan utgått. Deras motivering härtill är följande:

95 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

»Såsom av den av de sakkunniga meddelade historiken närmare framgår, har det fastställda värde- och lånemaximum å jordbrukslägenheter för erhållande av egnahemslån tid efter annan blivit förhöjt. I 1904 års egnahemsförfattning bestämdes maximivärdet för jordbrukslägenheter till 5,000 kronor och lånemaximum till Ve, av värdet. Redan år 1906 blev emellertid maximivärdet höjt till 6,000 kronor, och utfärdades härom kungl. kungörelse den 11 maj 1906. Vid 1910 års riksdag fattades beslut om förhöjning av värdemaximum för jordbrukslägenheter till

7,000 kronor, och lånets belopp bestämdes fortfarande till högst 5/6 av lägenhetens värde men skulle dock i intet fall få överstiga 5,000 kronor, varom nådig kungörelse utfärdades den 25 november 1910. Slutligen beslöts vid 1912 års riksdag att höja värdemaximum för obebyggda jordbrukslägenheter till 8,000 kronor, detta i överensstämmelse med förenämnda framställning från de sakkunniga. Högsta värdet å bebyggda jordbrukslägenheter skulle alltjämt utgöra 7,000 kronor. Det relativa lånemaximum fastställdes i bägge fallen till s/i; av lägenhetens värde, och den förut gällande bestämmelsen om begränsning av lånesummans absoluta belopp till 5,000 kronor utgick. Härom utkom kungl. kungörelse den 10 juni 1912.

Under egnahemslånerörelsens hittillsvarande tid hava sålunda följande värdeoch lånemaxima varit gällande för under resp. år beviljade lån å jordbrukslägenheter:

1905 ........

1906—1910 1911-1912 1913 ........

Såsom av den statistiska redogörelsen närmare framgår, hava såväl medelvärdena å olika slag av belånade jordbrukslägenheter som även lånebeloppen i medeltal för dylika lägenheter stegrats under åren 1905—1911. Särskilt har detta varit fallet med de hos hushållningssällskapen belånade jordbrukslägenheterna. För de hos sällskapen belånade obebyggda jordbrukslägenheterna hade sålunda år 1905 lånen i medeltal en storlek av 2,767 kronor, men år 1911 hade samma medeltal vuxit till 3,579 kronor, och för bebyggda lägenheter har en liknande stegring ägt rum från 1,990 till 2,594 kronor.

Även om sådana orsaker som högre jordpris och arbetskostnader medverkat till den stegring av värden och lånebelopp, som försiggått sedan lånerörelsens början, torde dock härtill förnämligast hava bidragit de förut omnämnda höjningarna av värde- och lånemaximum. De, som erhållit egnahemslån under lånerörelsens första tid, hava ock i en mängd fall otvivelaktigt blivit mindre gynnsamt ställda än senare låntagare, i det att de förra varit uteslutna från rätt att belåna fastigheter av det värde och den storlek, som sedermera medgivits. Av den statistiska redogörelsen framgår, att såväl de belånade jordbrukslägenhetemas totalareal som arealen av odlad jord (åker och trädgård] tenderat att ökas under åren 1905—1911, varvid givetvis de företagna höjningarna i lägenheternas maximivärde varit av avgörande betydelse. Tillika visar statistiken, att ju större den belånade lägenhetens värde vant, desto mindre del har genomsnittligen byggnadens värde utgjort av lägenhetens

96 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

totalvärde. Bland de hos hushållningssällskapen belånade obebyggda jordbrukslägenheterna utgör exempelvis antalet lägenheter, å vilka byggnadernas värde ligger inom hälften av hela värdet, för lägenheter med högst 2,000 kronors värde endast 31.9 procent av samtliga, men för lägenheter med 6,001—7,000 kronors värde icke mindre än 85.7 procent, och för de bebyggda jordbrukslägenheterna stiger motsvarande tal från 40.2 till 76.5 procent. Den låntagare, som skaffat sig en större lägenhet, har därför i regel haft den fördelen framför den, som skaffat sig en mindre sådan, att en relativt större del av det i hela lägenheten nedlagda kapitalet placerats i den produktiva jorden.

En särskilt ogynnsam ställning intaga bland de äldre låntagarna de, som under åren 1911 och i912 erhållit lån å jordbrukslägenheter med ett värde av över

6,000 kronor. Trots det att lånebehovet är störst å lägenheter med högre värde, hava dessa på grund av den under de nämnda åren gällande begränsningen av lånens absoluta belopp till 5,000 kronor icke som övriga låntagare kunnat erhålla lån till fulla r’/G av värdet utan i vissa fall endast till 7? av lägenheternas värde.

Att den tidigare medgivna högsta värde- och lånegränsen för jordbrukslägenheter, särskilt för obebyggda, varit för snävt tillmätt och därigenom i många fall hindrat låntagare att förskaffa sig jordareal av lämplig storlek, torde för övrigt icke här behöva närmare påvisas. De sakkunniga få i detta hänseende hänvisa till vad de härutinnan anfört i sin framställning den 18 mars 1912 såsom motivering för sitt förslag om värdegränsens höjning för obebyggda jordbrukslägenheter. Genom det förut omförmälda beslutet vid 1912 års riksdag hava ock statsmakterna visat sig dela den uppfattning, de sakkunniga hysa i föreliggande fråga.

Men även där gällande bestämmelser icke lagt hinder i vägen för låntagaren att förskaffa sig en lägenhet av lämplig storlek, torde, enligt vad de sakkunniga erfarit, icke sällan hava förekommit, att egnahemsbildaren förvärvat sig ett alltför litet område. Orsakerna härtill kunna hava varit mångahanda, såsom låntagarens fruktan för att skuldsätta sig utöver det ytterst nödvändiga, oerfarenhet om avsättningsmöjligheterna för jordbruksprodukter o. s. v. En lägenhet, som från början varit tillräcklig för innehavaren, så länge han haft tillgång till arbetsförtjänst utom hemmet, kan bliva i behov av utvidgning även på grund därav, att tillgången på extra arbete upphör, och innehavaren därigenom blir hänvisad att helt och hållet leva på sin lägenhet. Även har det förekommit, att de åbyggnader, varmed låntagaren till en början ansett sig kunna nöjas, varit för knappt tilltagna, ursprungligen opåräknade ombyggnader hava visat sig erforderliga o. s. v.

I många fall måste det även anses som ett mycket klokt och lämpligt tillvägagångssätt av en låntagare att först skaffa sig en mindre lägenhet, vars inköp och iståndsättande icke överstiger hans ekonomiska resurser, och därefter söka utvidga och förbättra densamma, sedan han stärkt sin ställning samt arbetskrafterna inom familjen eventuellt tillvuxit, så att han kan erhålla mera hjälp i sitt arbete vid lägenhetens skötsel. Ett dylikt successivt utvidgande och förbättrande av lägenheten synes böra underlättas, vilket lämpligen kan ske genom beviljande av till läggslån.

Av vad här ovan sagts torde klart framgå, att i många fall ett verkligt behov kan föreligga för en egnahemslåntagare att få utöka det ursprungligen erhållna lånebeloppet. Med nu gällande bestämmelser har emellertid ingen annan utväg funnits att lämna honom större egnahemslån, för den händelse han kunnat få inköpa

97 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

mera jord, behövt hjälp till ombyggnad av hus m. m., än att låta honom inbetala det förut erhållna lånet och lämna honom ett nytt större. Något tilläggslån har låneförmedlaren med tillämpning av gällande egnahemsförfattning i de allra flesta fall icke ansett sig kunna utlämna. Då tilläggslånet givetvis måst betraktas som ett nytt självständigt egnahemslån, och dylikt lån icke får utgå med lägre belopp än hälften av lägenhetens värde, har tilläggslånet måst utgöra minst hälften av det sammanlagda värdet av antingen den redan belånade gamla lägenheten och det tillköpta jordområdet eller, där det nya lånet skulle utgå för ombyggnad, den gamla lägenheten och de för uppförande avsedda byggnaderna. Så stora tilläggslån torde emellertid endast i undantagsfall förekomma. För att tilläggslån skulle kunna utgå för inköp av nytt jordområde, har därjämte detta område måst särskilt bebyggas, då författningen icke medgiver, att lån beviljas endast till inköp av jord. Att, såsom hittills vid dylika tillfällen praktiserats, utlämna nya lån i samband med de äldres inbetalning medför emellertid den oegentligheten, att friheten från amorteringsskyldighet därigenom obehörigt utsträckes. Av den statistiska redogörelsen framgår ock, att en dylik utväg ytterst sällan anlitats, vilket torde hava berott därpå, att flertalet låneförmedlare icke ansett sig kunna utlämna nytt lån till den, som förut erhållit egnahemslån, vartill kommer att behovet därav för låntagarna icke kunnat vara så trängande under lånerörelsens första tid. Under åren 1905 —1911 hava endast 10 jordbrukslån och 2 bostadslån blivit av låntagare fullständigt inbetalade för erhållande av nytt större lån. I samma mån som nya utvecklingsmöjligheter för de redan bildade egna hemmen med åren uppstå, blir dock givetvis behovet av ökat kapital allt större.

Under hänvisning till det anförda vilja de sakkunniga föreslå den förändring i gällande bestämmelser, att för inköp av jord och för åstadkommande av nybyggnader eller eljest för utförande av bestående förbättringsarbeten å lägenheten av synnerligt värde samt till sådana låntagare, vilka under åren 1911 och 1912 som egnahemslån erhållit endast 5,000 kronor å lägenhet, vars värde överstiger 6,000 kronor, låneförmedlare berättigas att å jordbrukslägenheter, för vilka erhållits lån ur egnahemslånefonden, utlämna tilläggslån, för vilka såsom säkerhet må mottagas annan inteckning än första. Beträffande de allmänna villkor och bestämmelser, som i övrigt böra stadgas för tilläggslån, anse de sakkunniga, att i tillämpliga delar detsamma bör gälla för tilläggslån som för vanliga egnahemslån; och få de sakkunniga, under hänvisning till bifogade förslag till förändrade allmänna villkor och bestämmelser för egnahemslånerörelsen, i korthet anföra följande angående de föreslagna nya stadgandena.

I överensstämmelse med vad som gäller för vanliga egnahemslån å jordbrukslägenheter bör stadgas, att tilläggslånet jämte äldre lån skall utgöra minst hälften och högst fem sjättedelar av värdet å den redan belånade lägenheten tillika med värdet av tillköpt jordområde eller för uppförande avsedda byggnader m. m. Därest lägenheten vid det ursprungliga lånets beviljande varit obebyggd, bör vid tilläggslånets beviljande lägenheten betraktas såsom obebyggd och värdet därför kunna uppgå till 8,000 kronor. Var lägenheten åter vid det första lånets erhållande bebyggd, bör värdemaximum sättas till 7,000 kronor.

Liksom för närvarande gäller ifråga om vanliga egnahemslån å jordbruksliigenheter, föreslå sålunda de sakkunniga högre värdemaximum för tilläggslån å lägenheter, som vid det ursprungliga lånets erhållande varit obebyggda, än för där-

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 88 höft. (Nr 106.) 13

98 Kungl. Maj;ts proposition Nr 106.

förut bebyggda lägenheter, oberoende av att en lägenhet av förstnämnda slag sedermera försetts med åbyggnader. Såsom de sakkunniga anfört i sin framställning den 18 mars 1912, är otvivelaktigt behovet av kapital större vid anskaffandet av en obebyggd lägenhet än vid inköp av en redan bebyggd av samma storlek. Med förut gällande bestämmelser om värdemaximum bär, såsom de sakkunniga påpekat i nämnda framställning, låntagare, som förvärvat en obebyggd fastighet, ofta måst nöja sig med en jordareal av altför ringa storlek för att med sin avkastning förränta husen och försörja sin brukare. Det synes därför de sakkunniga synnerligen önskvärt, att en dylik låntagare beredes tillfälle att genom tilläggslån förvärva en i förhållande till byggnaderna fullt tillräcklig jordareal. På grund av de under senare år rådande höjda jord- och byggnadspriserna kan detta syftemål i många fall icke ernås, med mindre än att värdemaximum för erhållande av tilläggslån å här omförmälda slag av lägenheter sättes till samma belopp, som för närvarande gäller för nya lån å obebyggda jordbrukslägenheter, eller 8,000 kronor.

De sakkunniga anse vidare, att liksom i fråga om vanliga egnahemslån tilläggslånet med avseende å återbetalningen bör delas i två lika stora delar, en amorteringsdel och en stående del. Även beträffande betalningsskyldigheten i övrigt torde samma bestämmelser böra gälla för tilläggslån som för vanliga egnahemslån, dock med ett par undantag. Sålunda bör, då amorteringsdelen av det äldre lånet inbetalts, såväl återstoden av tilläggslånets amorteringsdel som dess stående del vara till betalning förfallen samtidigt med den stående delen av det äldre lånet. Då hälften av det äldre lånet är inbetalt, och sålunda en betydlig del av skulden är infriad, bör nämligen låntagaren kunna erhålla lån i en bank eller på annat sätt för att inlösa hela återstoden av egnahemslånet och tilläggslånet. Det måste även i de flesta fall för låntagaren vara fördelaktigast att, på samma gång som den stående delen av det första lånet inbetalas, även lösa in hela tilläggslånet. På grund av det sätt, varpå inteckningsförfarandet i det följande är föreslaget ordnat för tilläggslån, kan han nämligen icke på annat sätt lösa ut sina inteckningar för att eventuellt belåna dessa på annat håll. Vidare bör tilläggslån, som användes för tillköp av jordområde, kunna uppsägas till betalning, då den gamla lägenheten försäljes och det äldre lånet inbetalas, detta därför, att det nya jordområdet icke har samma värde, om den gamla lägenheten försäljes. Även i de övriga fall, då det äldre lånet enligt egnahemsförfättningens bestämmelser uppsäges till inbetalning, skall dylik uppsägning kunna ske jämväl beträffande tilläggslånet. Någon oskälig börda kan genom dessa bestämmelser icke sägas bliva låntagaren pålagd, då denne även för tilläggslånet äger frihet från amorteringsskyldighet under de första åren och därunder bär tillfälle att utan väsentligt ökade utgifter för lånen förbättra lägenheten och uppdriva dess avkastning. Det kan visserligen ur vissa synpunkter förefalla tämligen omotiverat att vid tilläggslån medgiva dylik frihet från amorteringsskyldighet under de första åren, då den, som erhållit ett tilläggslån, i allmänhet kan antagas hava hunnit arbeta upp sin lägenhet så mycket, att han icke är i behov av denna ytterligare lättnad i betalningsvillkoren. Det synes dock mindre lämpligt att i fråga om tilläggslånen borttaga amorteringsfriheten, då därigenom amorteringsplanen för dessa skulle bliva en annan än för övriga under året utlämnade egnahemslån, och låneförmedlarnas inbetalningar till statskontoret på så sätt skulle förryckas. Ett uppskov med amorteringstidens början på tre, eller såsom de sakkunniga ämna föreslå, fem år,

99 Kungl. Maj:1s proposition Nr 106.

har för övrigt mindre betydelse, då hela tilläggslånet alltid skall inbetalas på samma gång som den stående delen av det första lånet, varigenom amorteringstiden för tilläggslånen aldrig kommer att bliva lika lång som för vanliga egnahemslån.

Beträffande säkerheten för tilläggslån har redan anförts, att såsom sådan bör kunna mottagas inteckning näst efter det äldre egnahemslånets. I fråga om tilläggslån, som beviljas för inköp av ny jord, hava de sakkunniga härvid tänkt sig följande anordning. För tilläggslånet sökes första inteckning i det nya området samt inteckning i den äldre lägenheten omedelbart efter de för det ursprungliga egnahemslånet avlämnade inteckningarna; för det äldre lånet sökes jämväl inteckning i det nya området näst efter inteckningarna för tilläggslånet. Genom att på detta sätt den gamla lägenheten och det nytillköpta området samintecknas, och låneförmedlaren erhåller säkerhet i bägge fastigheterna för der samfällda lånebeloppet, förebygges den risk av säkerhetens försämring, som kunde uppkomma genom fastigheternas tvångsförsäljning var för sig. I regel torde nämligen fastigheterna representera ett högre värde i en och samma ägares hand, än därest de inneliavas och brukas av skilda ägare. Ett jordområde, som för en lägenhetsinnehavare har högt värde på grund av dess läge i närheten av hans gamla lägenhet och därför inköpes för t. ex. 1,200 kronor och belånas med 1,000 kronor, kan vid försäljning inbringa ett mycket lägre belopp än lånets, om oet säljes för sig. Om däremot, såsom de sakkunniga föreslå, den gamla lägenheten och det nya området samintecknas och låneförmedlaren följaktligen erhåller säkerhet i bägge fastigheterna för det totala lånebeloppet, försvåras eller omöjliggöres i praktiken en partiell försäljning av den med hela inteckningssumman belastade lägenheten och risken för förlust å lånet blir mindre.

Till förekommande av en dylik eventualitet bör dessutom, såsom förut framhållits, i lånekontraktet införas bestämmelse om, att tilläggslånet förfaller till betalning, därest den med det äldre lånet belånade lägenheten försäljes.

Vid lånemedlens fördelning genom låneförmedlarna torde den, som söker nytt egnahemslån, i allmänhet böra hava företräde framför den, som söker tilläggslån.

I regel har nämligen den, som redan innehar en egnahemslägenliet och vill utvidga, respektive förbättra densamma, större möjligheter att annorstädes erhålla kredit och är mindre i behov av statens hjälp än den, som vill grunda ett Hytt eget hem. Härmed är givetvis icke sagt, att den, som söker nytt lån, under alla förhållanden bör hava företräde. Det kan i vässa fall vara minst lika önskvärt, att statslån utlämnas till utvidgande och förstärkande av gamla lägenheter som till bildande av nya.»

\ad de sakkunniga sålunda föreslagit har varit föremål fördelade un meningar bland dem, som yttrat sig i frågan. I allmänhet har det tillstyrkts, i åtskilliga yttranden särdeles livligt. Därvid hava länsstyrelsen i Ålvsborgs län samt förvaltningsutskottet i Stockholms län omnämnt, att det föreslagna sättet redan tillämpas inom resp. län. Förvaltningsutskottet i Östergötlands län framhåller, att förslagets genomförande tarvar ganska rik tillgång på lånemedel. Domänintendenten i Hallands län, med vilken länsstyrelsen instämt, samt länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava föreslagit, att de inteckningar, som utgjorde säkerhet för det ursprungliga lånet, måtte pantförskrivas även för tilläggslånet samt där-

uian den

100 Kungl. Maj:ts -proposition Nr 106.

jämte för tilläggslånet tagas gemensam inteckning uti den gamla lägenheten och det tillköpta området, i vilket fall inteckning för det äldre lånet ej skulle behövas i det tillagda området. Ålvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i motsats mot de sakkunniga an-ett, att i de fall, då tilläggslån överhuvud borde meddelas — vilket alltid borde prövas med mycken omsorg —, företräde borde givas åt tillläggslåm-t framför nva lån. Däremot har Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalat den åsikten, att den, som söker nytt egnahemslån, i allmänhet bör äga företräde. Det förhölle sig nämligen i regel så, att den, som redan förvärvat en egnahemslägenhet och endast ville utvidga eller förbättra densamma, både större möjligheter att annorledes erhålla kredit och vore mindre i behov av statens hjälp än den, som ville grunda ett nytt eget hem. I vissa fall kunde det dock vara minst lika önskvärt, att statslån utlämnades till utvidgande och förstärkande av ett redan befintligt hem. Låneförmedlarna borde därför hava frihet härutinnan.

Länsstyrelsen och förvaltningsutskottet i Malmöhus län biträda visserligen tanken att utöka ett äldre lån men anse det av de sakkunniga föreslagna systemet olämpligt. Länsstyrelsen anför:

»I likhet med de sakkunniga anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande det vara önskvärt, att en egnahemsbyggare må beredas möjlighet att erhålla lån utöver det, som ursprungligen blivit honom beviljat. Genom törslaget om tilläggslån har kommittén åsyftat att tillmötesgå sådana legitima krav på statshjälp, vilka kunna motiveras genom lämpligheten av eu lägenhets utvidgning och förbättring. Att härvidlag mycken varsamhet är av nöden, ligger i öppen dag. Beviljandet av tilläggslån bör framför allt icke äga rum, där icke låntagaren till fullo ådagalagt, att han i sin föregående verksamhet visat prov på sådan duglighet och målmedvetet arbete, att det nya lånet verkligen kan bereda honom varaktig förmån och icke allenast tillfällig hjälp. Då kommitterade föreslagit, att tilläggslånet skall betraktas såsom ett helt nytt lån, med uppdelning i en amorteringsdel och en stående del samt med amorteringsfrihet under de första åren, kan det ifrågasättas, om icke en dylik anordning skall både för låneförmedlaren och låntagaren i praktiken gestalta sig onödigt invecklad. Denna anmärkning gäller särskilt, då tilläggslån beviljats för inköp av ny jord, i vilket fall ganska omständliga inteckningstransaktioner föreslagits. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser det kunna sättas i fråga, huruvida icke syftet med tilläggslån skulle kunna nås utan den procedur, kommitterade föreslagit, exempelvis genom det i betänkandet omförmälda, av härvarande hushållningssällskap nu tillämpade förfarandet, att man beviljar ett helt nytt lån, som likvideras på det sätt, att det förut beviljade lånet anses återguldet och att överskjutande belopp kontant utbetalas till låntagaren, som till säkerhet för det nya större lånet får avlämna nya skuldförbindelser med inteckningsmedgivande.»

Liknande synpunkter anläggas även av Västernorrlands läns egnahem skommitté, med vilken förvaltningsutskottet instämt. Kommittén anför:

101 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

»Behovet av tilläggslån har inom detta län ej hittills gjort sig gällande annat än i några fall, där låntagaren fått sitt ursprungligen begärda lån nedprutat. Då han sedermera inkommit med tillförlitlig utredning om nödvändigheten av att utbekomma det först begärda lånebeloppet, har detta i några fall blivit beviljat.

Det kan ej förnekas, att ett eget hem kan i väsentlig mån förbättras genom inköp av angränsande jord, som kan köpas för ett måttligt pris, men den procedur, »om sakkunniga föreslå för utbekommande av ett sådant tilläggslån, tilltalar oss ej.

Det torde ofta komma att möta stora svårigheter och kostnader att skaffa en andra inteckning i den förut belånade fastigheten, enär en andra inteckning redan kan vara tagen i den belånade fastigheten för anskaffande av medel till utgifter, vartill egnahemslånet ej varit tillräckligt. Det bliver då besvärligt och kostsamt att få en sådan postponerad.

I allmänhet borde den, som redan fått ett egnahemslån, anses hava fått tillräckligt understöd av staten, men om det anses, att han bör stödjas än vidare för att kunna köpa en tilläggsjord, så vore det enligt vårt förmenande enklast, att egnahemsförfattningen ändras därhän, att tilläggsjord kunde inom stadgade maximigränser för det hela få belånas såsom nytt lån, så länge som den sambrukades med den förut belånade fastigheten. Skulle säkerheten för detta lån komma att anses mindre tillfredsställande därigenom, att denna jord ej komme att särskilt bebyggas, kunde maximibelåningsvärdet vid sådana lån sättas till s/4 av uppskattade värdet. Tilläggslån å redan beviljat egnahemslån för annat ändamål än inköp av

tilläggsjord borde knappast beviljas, ty envar bör ej flyga högre än egna vingar

bära och gäller detta isynnerhet om mindre bemedlade, som genom för stora lån komma i större återbetalningssvårigheter än nödigt är.»

Förvaltningsutskottet i Ålvsborgs norra länsdel ställer sig än mer reserverat och yttrar:

»Ehuru tilläggslån i många fal! kunna vara berättigade, kan det dock ifrågasättas, om det är så nödvändigt och lämpligt att belåna småfastigheter till högsta möjliga. Sedan en duktig familj (och andra skall man ej tala om vid egnahemsbildande) fått mer än hälften av fastighetens värde i ett lån mot billig ränta, böra alla förbättringar utföras av familjen utan ytterligare lånemedel. Särskilt bör framhållas, att odling med lejd arbetskraft ej är ekonomisk Odling bör ske, när

den kanske rikliga ordinarie arbetskraften ej är så hårt upptagen, och kan i sådant

fall utföras utan stöd av allmänna medel.»

Direkt avstyrkande utlåtanden hava avgivits av förvaltningsutskotten i Kalmar läns norra och södra delar samt i Värmlands och Gävleborgs län. Förstnämnda förvaltningsutskottet framhåller, att lånemedlen äro begränsade, och befarar, att tilläggslånen lätt kunna missbrukas i spekulationssyfte. Södra Kalmar läns förvaltningsutskott anser något verkligt behov av tilläggslån ej föreligga och påvisar, att utlämnandet av dylika lån skulle högst menligt inverka på utlämnandet av lån för bildande av nya egnahem. Förvaltningsutskottet i Värmlands län anför:

102 Kuiigl. Maj:ts 'proposition Nr 106.

»För sakkunnigas förslag angående införande av den nya låneform, som benämnes tilläggslån, synes utskottet icke tillräckligt vägande skäl vara anförda. Erfarenheten har visat, att hushållningssällskapen endast undantagsvis erhållit hela det belopp, varom de i egenskap av förmedlare av hittills stadgade slag av lån gjort anhållan, och, om tilläggslån nu ytterligare skulle införas, bleve med största sannolikhet följden den, att de för nya lån tillgängliga redan nu för knappa medlen ytterligare finge minskas. Sakkunniga framhålla själva, att den, som söker nytt egnahemslån, i allmänhet bör hava företräde framför den, som söker tilläggslån. Med tillämpning av denna, enligt utskottets uppfattning fullt riktiga grundsats, torde endast ett ytterligt ringa antal tilläggslån komma att utlämnas, och det förefaller utskottet mindre välbetänkt att för tillgodoseendet av några få undantagsfall införa en helt ny lånetyp och med alldeles särskilda lånevillkor ytterligare inveckla den redan för sällskapen rätt betungande egnahemslånerörelsen.»

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har yttrat sig sålunda:

»Ehuru förvaltningsutskottet icke vill förneka, att en och annan lånesökande från början sökt för litet lån eller att omständigheter torde givas, då det för den lånesökande vore önskvärt, att han kunde tillköpa ny jord eller förbättra en redan inköpt lägenhet, och för den skull behövde ett ytterligare lånebelopp, kan förvaltningsutskottet, som anser dylika fall tämligen sällsynta och fruktar, att beviljande av s. k. tilläggslån skulle komma att alstra slapphet i viljan att fullgöra ingångna förbindelser, icke finna sakkunnigas förslag om intagande i Kungl. Maj:ts kungörelse angående egnahemslånerörelsen av bestämmelser för dylika tilläggslån erforderligt eller nyttigt för rörelsens sunda utveckling. Utan att finna sig förhindrat av gällande bestämmelser för lånerörelsen har förvaltningsutskottet under den tid denna rörelse fortgått i ett par fall utlämnat s. k. tilläggslån, men hava dessa utlämnats innan amorteringen av det gamla lånet börjat och under villkor, att tilläggslånet sammansmält med detta i fråga om tiden för amorteringsskyldighetens inträdande. Att låta författningen rent av inbjuda egnahemslåntagaren till större skuldsättning, än han ursprungligen ansett erforderlig, kan förvaltningsutskottet icke finna lämpligt, och säkert torde hushållningssällskapen, utan att bestämmelser därom utfärdades, ej underlåta att, då verkliga skäl föreligga, bereda låntagare möjligheten av lånets ökning, om framställning därom göres, innan amorteringsskyldigheten inträtt, före vilken tid väl i de flesta fall låntagaren kommit till insikt om att en ökning av lånet för honom är behövlig.»

Lantbruksstyrelsen, som vid sitt yttrandes avgivande har haft att tillgå låneförmedlarnas utlåtanden, har beträffande tilläggslånen anfört följande:

»Enligt lantbruksstyrelsens mening är en dylik låneform av behovet väl påkallad dels för att sätta en låntagare i stånd att, med utsikt att i framtiden kunna förstora sin lägenhet, till en början åt sig anskaffa endast en mindre sådan, lämpad efter hans tillgångar, dels för att bereda den, som enligt förut gällande bestämmelser erhållit endast ett mindre lån, samma rättigheter som senare tillkomna låntagare. Erfarenheten har ock visat, att behovet av dylika tilläggslån gjort sig starkt gällande, och att man därvid sökt fylla kravet på så sätt, att låntagaren fått återbetala sitt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106. 103

äldre lån och sedermera erhållit ett nytt större lån. Att ett dylikt tillvägagångssätt emellertid icke är någon lämplig form för beviljande av tilläggslån torde vara uppenbart. Låntagaren erhåller ju genom en dylik åtgärd amorteringsfrihet två gånger för lån till den ursprungliga lägenheten.»

Vid 1918 års riksdag yrkade herr Sjölander i motion nr 96 i andra Motion vid kammaren, att riksdagen måtte besluta, att tilläggslån till statens egna- rfksda™ hemslån skulle utgå enligt de bestämmelser, som föreslagits i egnahems- ” S a°’ sakkunnigas betänkande, dock att värde- och lånemaxima vid beviljande av tilläggslån borde bringas i överensstämmelse med de ändringar i gällande bestämmelser för egnahemslån, som årets riksdag möjTigen komme att företaga.

Riksdagen hänvisade till denna motion vid den begäran om utredning riksdagen framställde i förut omförmälda skrivelse nr 417.

Att i åtskilliga fall beviljande av tilläggslån för de särskilda ända- Departementsmål och på det sätt, de sakkunniga föreslagit, kan vara till gagn och Oiefen. ägnat att stärka det redan bildade egnahemmets existenskraft, vill jag icke bestrida. Dock synas mig de anmärkningar, som framk' unnat mot detta förslag i den omfattning och den form de sakkunniga givit detsamma, vara ganska tungt vägande. Isynnerhet lär det icke kunna förnekas, att själva låneproceduren skulle bliva synnerligen invecklad, vilket torde tillräckligt framgå av de sakkunnigas egen motivering. Då det huvudsakliga målet med egnahemsrörelsen ju för övrigt är att befordra skapandet av egna hem, lärer det vara nödvändigt att iakttaga eu viss betänk-amhet gent emot åtgärder, som skulle hava till syfte allenast att förstora eller förbättra egnahem, som redan finnas. De tillgängliga medlen torde böra i första hand koncentreras på förstnämnda ändamål, och då synes mig de sakkunnigas förslag hava tillmätt, alltför stor betydelse åt tilläggslånen.

\ad särskilt angår förslaget att giva ökade lån åt de låntagare, som under åren 1911 1912 lått reducerade lånebelopp, torde mot detsamma

kunna främst invändas, att då den bestämmelse, som föranledde reduktionen, lika väl som övriga bestämmelser angående lånerörelsen tillkommit genom gemensamt beslut av Kungl.' Maj:t och riksdagen, något principiellt tillräckligt skäl att retroaktivt gynna dessa låntagare näppeligen föreligger. Det bör även beaktas, att sistnämnda låntagare förvärvat sina lägenheter vid eu tid, då prisen i allmänhet och även den allmänna låneräntan voro lägre än numera, då vida större svårigheter föreligga för en egnahemslåntagare att få medlen att räcka till.

Hänsyn bör även tagas till att numera rätt lång tid förflutit, sedan

104 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

nämnda reduktion tillämpades, och att amorteringsskyldigheten för dessa lån redan inträtt.

Om jag således icke kan helt ansluta mig till de sakkunnigas förslag i denna del, vill jag dock icke förneka, att fall kunna förekomma, då eu tillökning av redan beviljat lån är behövlig och bör beredas. Jag anser dock detta icke böra ske för uppförande av nya byggnader eller för andra förbättringsarbeten å lägenheten, vilka böra antingen tagas i beräkning vid det ursprungliga lånets bestämmande eller ock utan särskilt understöd av lägenhetsägaren utföras genom eget arbete eller på annat sätt, utan endast lör tillökning av lägenhetens område. Att härvid förfara på det sätt, som från vissa håll uppgives såsom redan praktiserat, nämligen att anse hela det äldre lånet fullt inbetalt och meddela ett nytt, större lån, är uppenbarligen icke förenligt med lånerörelsens ledande principer, enär ju härigenom låntagaren får å det äldre lånet åtnjuta amorterings fri het två gånger. Det synes däremot vara ganska lämpligt att förfara på det sätt, som beskrivits från Gävleborgs län, nämligen att, innan amorteringskyldigheten för det äldre lånet inträtt, meddela tilläggslån under villkor att detta sammansmältes med det äldre lånet. Denna sammanslagning bör ske såväl i fråga om tiden för amorteringsskyldighetens inträde som beträffande lånevillkoren i övrigt. Någon skyldighet att bebygga det till köp ta området bör dock uppenbarligen icke ifrågakomma. Om, såsom jag ämnar tillstyrka, amorteringsfriheten utsträckes till fem kalenderår utöver det, då lånet erhållits, bör låntagaren hava tillräcklig tid på sig att bedöma, huruvida han skall behöva söka tilläggslån. . Visserligen kommer genom denna anordning tilläggslanet att amorteras i annan ordning än det statslån ur egnakemslåuefonden, av vars medel tilläggslanet utgått, men då tilläggslånen böra endast i undantagsfall medgivas och väl ej komma att uppgå till några större belopp, samt bestämmelsen, att tilläggslån må meddelas endast under tiden före amorteringsskyldighetens inträde, medför en stark begränsning, torde sagda ojämnhet vara av mindre betydelse. Dess innebörd är, att låneförmedlaren iår in amorteringsbelopp några år innan dessa enligt statslånets amorteringplan skulle betalas till statskontoret. Dessa influtna belopp böra få behallas av laneföimedlaien, till dess inbetalning skall ske å det statslån, av vilket lilläggslånet utgått. Härigenom tillförsäkras visserligen låneförmedlaren en räntevinst, men då denna ej kan stiga till nämnvärt belopp samt avräkningen med statskontoret eljest skulle bli för invecklad, lärer sagda omständighet ej böra tillmätas betydelse.

I likhet med de sakkunniga anser jag tilläggslån icke höra få förekomma beträffande bostadslägenheter. På grund av de synnerligen

105 Kungl. Mcij:ts proposition Nr 106.

invecklade förhållanden, som skulle uppstå, därest tilläggslån medgåves i syfte att förändra en bostadslägenhet till jordbrukslägenhet, anser jag ej heller i detta fall tilläggslån böra medgivas.

För tilläggslån av det sålunda av mig tillstyrkta slag böra vissa bestämmelser införas i lånevillkoren.

I fråga om räntefoten har de sakkunnigas majoritet ansett, att densamma bör bibehållas oförändrad vid 3.6 procent. För denna åsikt hava de framlagt huvudsakligen följande motivering:

»Å de lån, som erhållas ur egnaliemslånefonden, erlägges nu ränta med 3.6 procent, vilken räntefot varit gällande alltsedan egnaliemslånerörelsens början. Då emellertid staten å de lån, som den måste upptaga för att anskaffa kapital för egnahemslånefonden, har att erlägga en ränta, som för närvarande i regel uppgår till över 4 procent, uppstår för statsverket en ränteförlust, som med lånerörelsens nuvarande omfattning utgör ganska betydande belopp. Såsom i den statistiska redogörelsen angives, utgjorde år 1911 skillnaden mellan den av egnahemslånefonden till riksgäldskontoret erlagda och den från låntagarna influtna räntan icke mindre än 98,779 kronor 3 öre, och för åren 1905—1911 uppgick hela ränteförlusten till 253,549 kronor 20 öre. Denna ränteförlust kommer givetvis att ytterligare växa, i samma mån som utlåningen från fonden ökas, enär några utsikter icke torde förefinnas, att staten inom den närmaste framtiden skall erhålla lån mot lägre ränta.

Härtill komma de utgifter, som staten måste vidkännas såsom förvaltningsbidrag till låneförmedlarna för omkostnader och eventuella förluster. Tilläggas dessa till ränteförlusten, erhålles för åren 1905 1911 ett belopp av 508,981 kronor

18 öre, utgörande statens direkta kostnader för den av staten bedrivna egnahemslåneverksamheten under sagda tid. Räknat på vart och ett av de under åren 1905 1911 beviljade egnahemslånen, utgör detta intill utgången av sistnämnda år

en kostnad för staten av i medeltal cirka 53 kronor per lån.»

Sedan de sakkunniga härefter redogjort för räntefrågans behandling i 1899 års egnahemskommittés förslag, utlåtandena däröver, Kungl. ]\laj:ts proposition och riksdagens beslut år 1904 samt inom riksdagen vid senare tillfällen på grund av motioner, hava de fortsatt sålunda:

»Av den här lämnade redogörelsen för behandlingen av frågan om räntefoten för egnahemslån framgår, att hos vederbörande myndigheter inom förvaltningen till en början den åsikten gjorde sig gällande, att villkoren för egnahemslånen borde bestämmas så, att staten icke åsamkades förlust av lånerörelsen. Vid fastställande av räntefoten å egnahemslånen borde sålunda tillses, att statens egna utgifter för anskaffande genom upplåning av erforderliga medel bleve täckta. Emellertid har riksdagen icke velat biträda en sådan uppfattning. För egnahemslånen, i likhet med lån från övriga statens utlåningsfonder, har fastställts en lägre räntefot än staten kunnat betinga sig vid upplåning av för ändamålet erforderliga medel, varvid bland annat åberopats, att genom egnahemsrörelsens understödjande med billiga lån landets kapitaltillgångar och ekonomiska bärkraft ökades samt att nya skatteobjekt skapades, så att på indirekt väg staten bereddes ersättning för den gjorda räntc- Bihang till riksdagen protokoll 11119. 1 somt. 88 häft. (Nr 106.) 14

Räntefoten.

Egnaherus-

sakkvmniga.

106 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

förlusten. Uti de förslag om förändring av den gällande räntefoten för egnahemslån, som förevarit i riksdagen, har endast beträffande bostadslån ifrågasatts förhöjning av räntefoten, medan ett par motionärer velat hava räntan för jordbrukslån sänkt. I detta sammanhang må även erinras därom, att Kungl. Maj:t i propositioner till 1907 och 1908 års riksdagar föreslagit nedsättning av annuiteten för egnahemslån å jordbrukslägenheter från 6 till 5 procent, varvid åberopats bland annat, att den föreskrivna annuiteten av 6 procent för jordbrukslägenheter, tillämpad på själva egnahemslånen, medförde en årlig utgift för låntagaren, som till sitt absoluta belopp kunde komma att betydligt överstiga, vad som i de flesta orter betalades i årlig arrendeavgift för en fastighet av motsvarande storlek och godhet. I den mån. sålunda låntagarens årsutgift mera avsevärt översköte vad han skulle nödgats årligen betala, därest han varit arrendator, vore det all sannolikhet för, att avkastningen å lägenheten icke räckte både till hans och familjens uppehälle och till annuiteterna å egnahemslånet, och att han därför skulle drivas att öka sin skuldbörda, varigenom för honom möjligheten att hålla sig kvar på lägenheten i högsta grad äventyrades.

Såsom i det föregående har visats, är det icke obetydliga ekonomiska uppoffringar, som staten måst göra för täckande av egnahemslånerörelsens ränteförluster, omkostnader m. m. Från vissa håll hava ock röster höjts för att räntefoten å egnahemslån borde höjas utöver 3.6 procent, så att densamma mera bragtes att motsvara den ränta, till vilken staten kan upplåna penningar.

De sakkunnigas majoritet anser emellertid icke skäl föreligga att höja den för närvarande gällande räntefoten av 3.6 procent. Härvid maste i främsta rummet tagas hänsyn till, att egnahemslåntagarna i allmänhet äro så svagt ekonomiskt situerade, att de alltjämt mycket väl behöva den lättnad, staten hittills medgivit dem genom en lägre ränta. Otvivelaktigt skulle ock en höjning av räntefoten i hög grad hämma statens ifrågavarande lånerörelse. Den förnämsta fördel, som från låntagarens sida varit förenad med ett lån ur statens egnahemslånefond, har just varit, att han där fått lån mot billigare ränta, än om han vänt sig till banker eller andra privata långivare. Om nu staten skulle höja räntan å sina lån, så att densamma bragtes att närma sig räntan å privat kapital, skulle en av de väsentligaste fördelarna vid statens egnahemslåuerörelse gå förlorad, varigenom säkerligen efterfrågan å statens egnahemslån skulle minskas högst betydligt och som följd därav måhända hela egnahemsrörelsen drabbas av ett bakslag. Staten kunde därigenom även lätt förlora sin ledande ställning inom egnahemsrörelsen och därmed även förmågan att med de medel, som eljest skulle hava stått den till buds, föra en effektiv egnahemslånepolitik.

Ihågkommas måste ock, att bildandet av egnahemslägenheter representerar ett betydande allmänt intresse, för vilket staten, om så befinnes nödigt, tår offra medel. Egnahemsrörelsen är icke blett, såsom förut nämnts, ägnad att öka landets kapitaltillgångar och ekonomiska bärkraft samt höja skatteförmågan hos egnahemsinnehavarna. Rörelsen har ock, särskilt där den riktar sig på åstadkommande av småbruk, den stora sociala betydelsen att främja tillkomsten av en samhällsklass med mera fri och oberoende ställning samt på samma gång mera fast knuten till fädernejorden. Den åsikten gör sig ock alltmera gällande, att egnahemsrörelsens främjande är ett av de förnämsta medlen i arbetet på emigrationens hämmande. Jämväl i andra länder har det allmännas intresse av att verksamt befordra egna-

107 Kungl. Maj ds proposition Nr 106.

hemsrörelsen erkänts; och staten har ansett sig höra understödja rörelsen med lån till lägre ränta än den kunnat betinga sig vid upplåning av därför erforderliga medel.

Nämnas må sålunda, att i Pressuen vid statslån, som utlämnas såsom köpeskilling för nygrundade s. k. räntegårdar eller i och för upprättande av dylika gårdar, beräknas en årlig ränta av 31/., procent. För de räntegårdar, som överlätas genom den statliga kolonisationsverksamheten i Västpreussen och Posen, beräknas räntan till allenast 3 procent av statens självkostnader för gården.

Enligt den irländska jordköpslagen av år 1903 utlämnas statslån till irländska arrendatorer för förvärv av jord efter en årlig räntesats av allenast 2 3/4 procent. Skattkammarministeriet anskaffar de nödiga penningarna genom att upptaga lån till samma ränta, men därest lånet måste emitteras under pari, förfogar ministeriet över en särskild fond för bristens täckande. I Norge utgör årliga räntan på de statslån, som utlämnas på jordbrukslägenheter, 3 l/s procent, i Danmark endast 3 procent.

Av här ovan anförda skäl har sålunda de sakkunnigas majoritet ansett sig böra hemställa, att räntan å egnahemslånen alltjämt bibehålies vid 3.6 procent.»

De sakkunnigas ledamot doktor Molin har däremot förordat räntans Reserv»li«. höjning. Ur hans reservation må här anföras följande:

»1901 kunde staten utan ränteförlust tillhandahålla egnahemslån för 3 */* procent. Var och en vet, hur sedan dess de upptagna statslånen blivit för värjo gång dyrare, så att den effektiva räntan å det senaste stannar icke långt under 5 procent (hösten 1914), och staten kan beräknas å varje nu utlämnat egnahemslån förlora avsevärt över en procent per år. En enkel kalkyl visar, att ett egnahemslån å 5,000 kronor — varav hälften amorteras under loppet av nära 30 år och den återstående hälften förblir stående, tills amorteringsdelen guldits —, förorsakar staten en sammanlagd ränteförlust av cirka 1,400 kronor. Lägger man härtill det under hela lånetiden med en halv procent utgående förvaltningsbidraget, kommer man till det resultat, att ett egnahemslån å 5,000 kronor, när det en gång avvecklats, kostat staten över 2,000 kronor eller cirka 40 procent av lånebeloppet.

Jag har redan förut som min åsikt uttalat, att en sund egnahemsrörelse icke kan i längden byggas på till underränta utlämnade statslån, för vilka staten nödga» i allt högre grad öka sin skuldsättning i utlandet. — — —

I denna min uppfattning låter jag mig emellertid icke i första hand bestämma av de statsfinansiella synpunkterna. Jag är övertygad, att det i längden är både osunt och ohållbart, att staten till en viss grupp av näringsidkare utlämnar lån mot en ränta, som långt understiger den normala och förorsakar staten själv betydande ränteförluster — — —. Gentemot de statsfinansiella hänsynen måste man dock ställa de betydelsefulla ekonomiska och sociala intressen, som staten genom sin lånepolitik velat främja. Vad som tjänar dessa intressen måste härutinnan vara i första rummet bestämmande. Och under egnahemsbildningens genombrottsår, då det gällt att driva fram en ny rörelse, ha statens ränteuppoffringar otvivelaktigt varit av en positiv betydelse, som kunnat uppväga de statsfinansiella betänkligheterna. Men dessa genombrottsår ha vi nu redan bakom oss. I de få län, där egnahemslånerörelsens ledning och organisation så medgivit, ha vi redan en ganska

108 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 106.

kraftig egnahemsbildning, och det behövs endast en arbetsduglig organisation, för att vi skola kunna räkna på en liknande utveckling även i de flesta övriga delar av riket. Yad som emellertid, frånsett den bristfälliga organisationen, i hög grad motverkar denna utveckling, är det för varje år stigande priset på småbruhsjorden.

En av orsakerna till denna stegring ligger just i de billiga och med jämförelsevis höga belopp utgående egnahemslånen. Ökad efterfrågan skapar i allmänhet högre pris, för så vitt icke särskilda åtgärder vidtagas för att öka även tillgången. Genom egnahemslånerörelsen har en kraftig efterfrågan på egnahemsjord framkallats; genom de hittills otillräckliga och otillfredsställande åtgärderna för att få till stånd en rationell jordförmedling har en ökad tillgång på jord, svarande mot efterfrågan, icke kunnat beredas. Följden har naturligt blivit stigande priser på småbruksjorden. Och denna stegring har blivit så mycket kraftigare som de med allt högre årliga belopp utgående egnahemslånen utlämnats mot en efter våra förhållanden exceptionellt låg ränta. Det är ju lätt att räkna ut, att om en viss jord med en räntefot av sex procent kan betalas med 200 kronor per tunnland, så kan samma jord med en räntefot av fyra procent betalas med 300 kronor. Det är just denna kalkyl, som säljarna av egnahemsjord allmänt nog förstått att göra, och som utvecklingen under de senare åren i det närmaste omsatt i verkligheten. Och jag upprepar, att de insatser, som kunnat göras av en del allmännyttiga jordförmedlingsföretag och de på de senare åren upprättade jordförmedlingsbyråerna, icke förmått i nämnvärd grad hämma denna utveckling.

Naturligtvis kunna de institutioner, som utlämna statens egnahemslån, öva ett visst reglerande inflytande genom att neka lån till egnahemsföretag, där jorden uppenbarligen betalts för högt, men prisnivåns allmänna höjning kan på den vägen icke förebyggas. Naturligtvis kan också genom en effektivt organiserad jordförmedling och en lagstiftning, som tar sikte på att i kolonisationens och samhällets intresse reglera den geschäftsmässiga jordstyckningen, åtskilligt göras för att hindra jordprisernas ytterligare stegring, i vart fall deras konstlade stegring. Men i längden kan icke heller på den vägen den ekonomiska lag illuderas, som gör prisstegring till en naturlig konsekvens av ökad efterfrågan, allra helst när denna efterfrågan stöder sig på pengar för ett pris, med vilket man eljest icke räknar i landets normala kreditväsen.

Om den billiga räntan å statens egnahemslån verkligen kunde väntas komma egnahemsbyggarna fullt till godo, då vore det efter min mening skäl att söka tränga tillbaka de med de 'statsfinansiella hänsynen följande kraven på en höjning av egnahemslåneräntan. Men det är min övertygelse, att så icke är fallet, utan att tvärtom förtjänsten på de billiga statslånen stannär till större del på jordsäljarens än på jordköparens sida. Det är detta förhållande, som för mig är bestämmande, när det gäller taga ståndpunkt i frågan om räntefoten för egnahemslånen. De billiga egnahemslånen bli i väsentlig mån en present åt jordsäljarna; genom dem dyrkas priset på småbruksjorden upp, och detta icke blott för de relativt fn, som grunda sina egnahem med hjälp av statens lån, utan också för de många, som få köpa och driva ett litet jordbruk med affärs- och sparbankernas betydligt dyrare pengar. Härmed torde det för egnahemsrörelsens sunda utveckling riskabla i statens nuvarande lånepolitik vara tillfyllest belyst, och det är följaktligen så lyckligt, att i detta hänseende de statsfinansiella och de rätt uppfattade egnahemspolitiska hänsynen föra samma språk.

Kungl. Maj-ta proposition Nr 106.

109 Det är min bestämda övertygelse, att egnahemsrörelsen kan betala skäligt för sin kredit. Härvid stöder jag mig också på den erfarenhet jag personligen kunnat vinna under en del års arbete med nybildning av mindre jordbruk. Denna pekar alldeles avgjort i den riktningen, att huvudsaken för egnahemsbyggaren är icke att få pengar mot en exceptionellt låg ränta, utan att få tillräckligt med pengar mot en över huvud skälig ränta och på gynnsamma villkor i fråga om lånens återbetalning. Men för närvarande är det i ett mycket stort antal fall, kanske de flesta, så, att låneförmedlaren med hänsyn till sin risk för det första tillämpar en mycket snäv värdering av respektive lägenheter och för det andra och viktigaste stannar med egnahemslånet långt under det av staten medgivna lånemaximum, 6 6 av lägenhetsvärdet. Härav åter följer, att den i de allra flesta fall svagt bemedlade egnahemsbyggaren för att kunna likvidera sin lägenhet och komma i ordning med inventarier nödgas spetsa på egnahemslånet med ett dyrt lån mot borgen i en sparbank eller affärsbank. Det är dessa dyra banklån mot hög ränta och framför allt på hårda avbetalningsvillkor, som stjälpa de flesta av de egnahemstagare, som gå omkull.

Det är nu lätt att räkna ut, att om en egnahemsbyggare behöver och har rätt att på en lägenhet, värd 6,000 kronor, få 5,0()0 kronor i egnahemslån, men får endast t. ex. 3,.'>00 kronor mot 3.6 procents ränta och nödgas låna 1,500 kronor mot, låt oss säga, 6 '/>, blir hans ränteutgift på detta sätt nästan precis densamma, som om han fått fullt egnahemslån, kronor 5,000, mot 4 12 procent. Men i detta senare fall hade han haft förmånen att ha hela sitt lån på ett ställe hos staten och på reglerade, bekväma betalningsvillkor. —--

Frågan blir då slutligen, vilken räntefot, som lämpligen bör bestämmas för statens egnahemslån. Principen, att egnahemslåntagaren bör betala statens egen ränta, skulle ju, strängt tillämpad, innebära den konsekvensen, att räntan komme att växla i enlighet med konjunkturerna på lånemarknaden, ungefär på samma sätt som hypotekslånen. Detta vore emellertid ur flera praktiska synpunkter mindre lämpligt. Det bör vara ett önskemål, att den ränta, som bestämmes, kan beräknas bliva stadig för någon tid framåt, förslagsvis för en femårsperiod. Den nämnda principen, tillämpad på de egnahemslån, som nu utlämnas, skulle vidare medföra en höjning i ett slag av egnahemslåneräntan med över en procent. En så stark höjning torde emellertid av lätt insedda skäl icke vara tillrådlig. För min del skulle jag anse en höjning av räntefoten för närmaste femårsperiod till 4 procent vara väl avvägd. Efter de fem årens förlopp finge frågan om räntefoten tagas upp till förnyad omprövning under hänsyn till den gångna periodens erfarenhet och konjunkturerna å lånemarknaden.

Genom en måttlig höjning av räntefoten såsom här föreslagits riskerar man med säkerhet ingenting för egnahemsrörelsen, men man vinner att statens ränteförlust minskas med nära en halv procent, att en ytterligare uppdrivning av jordpriserna i någon mån hejdas och framför allt, att egnahemslånerörelsen i detta hänseende börjar ledas in på en ekonomiskt sundare väg än för närvarande.»

I de avgivna utlåtandena har frågan om räntefoten varit föremål Utut»nden. för mycket delade meningar.

Ilo

Kungl. haj ds proposition Nr 106.

Räntans bibehållande vid 3.6 procent förordas uttryckligen av länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads och Västerbottens län samt av förvaltningsutskotten i Uppsala, Gottlands, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Båthus, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbotten län. De, som icke direkt yttrat sig i saketi, hava lämnat sakkunnigas förslag i denna del utan erinran. Ur nyssnämnda yttranden må följande anföras.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott yttrar bland annat:

»Under de första åren hava egnahemsinnehavarna vanligen störa svårigheter att övervinna, svårigheter, som skulle komma att ökas genom en höjning av räntan. Utom att lånen, därest räntan blir högre, skulle bli mindre efterfrågade, skulle förbättringsarbeten vid egnahemmen, som nu i stor' utsträckning utföras, bli svårare att genomföra, då egnahemstagaren icke så sällan torde nödgas att genom arbete hos andra skaffa medel till räntans erläggande, enär inkomsten från hemmet särskilt under de första åren är relativt liten. Statens ränteförlust synes enligt utskottets uppfattning böra anses som ett statens anslag för egnahemsrörelsens främjande.»

Egnahemsnämnden i Jämtlands län, med vilken förvaltningsutskottet instämt, har anfört:

»Om man nu höjer räntefoten och samtidigt utsträcker amorteringsfriheten, varigenom längre tid åtgår, innan lånen amorterats in, och staten i allt fall årligen skall förlora, har det synts egnahemsnämnden, som om vinsten av åtgärden icke skulle bliva så väsentlig, att en ändring i nuvarande bestämmelser skulle i ena eller andra avseendet vara att förorda. Visserligen skulle med en utsträckning av amorteringstiden en viss fördel eller lättnad lämnas den, som bygger upp ett nytt eget hem, men i samma mån som amorteringstiden utsträckes avlägsnas också den för låntagaren efterlängtade tidpunkt, då lånet är bortamorterat, och fråga kan vara, om ej känslan härav gör det lättare att sporra krafterna med att börja amorteringen något år tidigare.

Det har i alla händelser synts egnahemsnämnden uppenbart att, då det för egnahemslåntagaren gäller att väga fördelarna mot varandra mellan en högre räntesats och en utsträckning av amorteringsfriheten, det obetingat är till fördel få behålla den lägre räntesatsen och avstå från den sistnämnda friheten.

Ser man på frågan ur nationalekonomisk synpunkt, torde man kunna våga påstå, att åtminstone i alla de fall, då det gäller att med egnahemslån bilda nya egna hem, den värdeförökning, som härigenom ekonomiskt och socialt uppstår, är av den betydelse, att den bör kunna uppväga den förlust, som staten får vidkännas genom den lägre räntesatsen. .

Sant är visserligen, att staten för närvarande får betala höga räntor å sina lån; men lika sant är ock, att de nuvarande tiderna med sina uppskruvade priser på alla sorters materialier göra det för egnahemslåntagaren synnerligen svårt att bygga upp det nya egna hemmet. En ränteförhöjning därtill skulle otvivelaktigt i avsevärd grad stävja det nyvaknade intresset för egnahemsrörelsens jämna utveck-

in

Kungl. Maj.ts -proposition Nr 106.

ling — en rörelse, som dock statsmakterna varit eniga att anse såsom utgörande ett viktigt led i strävandena att bibehålla befolkningen vid jorden och dess uppodling och skötsel.»

Förvaltningsutskottet i Västerbottens län bar mot de av reservanten Molin anförda skälen för räntans höjning andragit följande:

»Häremot kan med skäl invändas, att det visserligen är sant, att egnahemslånerörelsen icke skall eller bör vara någon filantropisk rörelse, men att det å andra sidan bör ihågkommas, att den har många andra uppgifter att tillgodose än den rent ekonomiska. Sålunda har egnahemsrörelsen den stora sociala betydelsen att främja tillkomsten av en samhällsklass med mera fri och oberoende ställning samt på samma gång mera fast knuten vid fädernejorden. Det torde ej heller kunna bestridas, att denna rörelse är ett av de verksammaste medlen mot emigration och lantbefolkningens inflyttning till städerna. Vid sådant förhållande företräder bildandet av egnahemslägenheter ett stort allmänt intresse, för vars tillgodoseende »taten utan tvekan bör uppoffra medel, i den mån så befinnes erforderligt.

Förvaltningsutskottet tillåter sig för egen del, i fråga om förhållandet i Västerbottens län, tillägga, att egnahemslåntagarna här i länet i allmänhet äro så svagt ekonomiskt situerade, att de fortfarande som hittills synnerligen väl behöva den lättnad, staten hittills berett dem i form av låg ränta. Huru obetydlig skillnaden i låntagarens utgifter än kan synas bliva, därest räntefoten höjes på sätt reservanten föreslagit eller till ett något högre belopp, så kan likväl denna merutgift bereda vederbörande stora olägenheter, särskilt som — enligt vad känt torde vara — mångenstädes i länet och framför allt i dess lappmarker anskaffandet av kontanter icke sällan är förenat med avsevärda svårigheter för en person med en egnahemslåntagares ekonomiska resurser. Det är förvaltningsutskottets bestämda uppfattning, att en höjning av räntefoten skulle i hög grad hämma statens ifrågavarande lånerörelse. En av de förnämsta fördelar, som från låntagarnas synpunkt är förenad med lån ur statens egnahemslånefond, är att lån därifrån utlämnats mot billigare ränta, än om han vänder sig till banker eller andra privata långivare. En höjning av räntan till föreslagna 4, 41!., å 5 procent skulle, enligt förvaltningsutskottets förmenande, medföra en minskad efterfrågan å statens egnahemslån och särskilt skulle det inom Västerbottens län allt mer växande intresset för egnahemsrörelsen förkvävas genom den ifrågasatta åtgärden. Att man med billiga lån endast underlättar jobberiet och höjer jordvärdet, torde vara osannolikt, så länge låneförmedlarna huvudsakligen utgöras av hushållningssällskapen, vilka äga möjlighet att bestämma jordpriset i ganska stor utsträckning. I allt fall har inom Västerbottens län någon tendens till spekulation med egnahemslägenheter hittills icke förekommit. På grund av det sålunda anförda vill förvaltningsutskottet på det livligaste tillstyrka, att räntefoten må förbliva oförändrad.»

Förvaltningsutskotten i Östergötlands och norra delen av Kalmar län hava icke velat avstyrka en höjning men framhållit, att rn eventuell sådan bör ske med varsamhet. Förvaltningsutskottet i Jönköpings län har ansett räntefoten böra bibehållas »eller åtminstone icke avsevärt höjas».

112 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Ed mellanställning intaga länsstyrelsen i Östergötlands län samt förvaltningsutskottet i Värmlands län, vilka föreslå, att olika ränta införes för olika slags lån. Länsstyrelsen anför:

»Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning bör göras skillnad emellan å ena sidan jordbrukslägenheter och å andra sidan bostadslägenheter och även inom förstnämnda kategori avseende fästas &, huruvida jordbrukslagenheten vid beviljande av egnahemslån är bebyggd eller ej. Såsom av den i de sakkunnigas betänkande lämnade historiken framgår, har den ursprungliga avsikten vant att i

första hand understödja bildandet av egnahemslägenheter för jordbruk, ty huru viktig

den andra delen av egnahemsbildandet än är, så ligger det givetvis större nationalekonomisk betydelse däri, att få många småbruk att uppstå i landet. A andra sidan är det egentligen bddandet av egnahemslägenheter, som staten i törsta hand bor understödja, ty om staten beviljar lån mot låg ränta även till inköp av redan färdigbyggda lägenheter, är det fara värt, att d.-n vinst, som uppkommer i och genom den låga räntan, förbehålles för upplåtaren, som anser sig kunna betinga sig högre köpesumma därför än om normal räntesats vore bestämd. Vidare är det ett vans ligare företag att bilda en egnahemslägenhet än att övertaga en redan färdig, ty i sistnämnda fall kunna kostnaderna bättre överblickas, under det att vid bebyggandet av det egna hemmet en del kostnader tillkomma, som mången gång ej iorutsetts.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser därför, att vid egnahemslån for obebyggda jordbrukslägenheter den av sakkunniga föreslagna räntefoten av 3.6 procent fortfarande bör tillämpas, under det att för bebyggda lägenheter och bostadslägenheter räntan icke bör sättas lägre än 4 procent.»

Nyssnämnda förvaltningsutskott anser räntan böra utgå med 3.6 procent för obebyggd och 4 procent lör bebyggd lägenhet. Någon skillnad mellan jordbruks- och bostadslägenheter bar utskottet ej föreslagit.

Lantbruksstyrelsen har anslutit sig till de sakkunnigas mening. Att bestämma en högre ränta för lån till bostadslägenheter och bebyggda jordbrukslägenheter än för lån till obebyggda jordbrukslägenheter kunde ju vara riktigt ur den synpunkten, att de törra vore lättare att förränta än de senare, men skulle, i fråga om jordbrukslägenheterna, vålla stora svårigheter vid låneförmedlarnas mellanhavande med statskontoret, då det på förhand icke kunde vara känt, huru stora belopp som komme att användas till de olika slagen av jordbrukslägenheter. Vad bostadslägenheterna anginge skulle måhända en högre räntesats kunna anses berättigad. Lantbruksstyrelsen ansåge dock, att föiändiing härutinnan ej borde vidtagas, förrän de båda grenarna av lånerörelsen blivit åtskilda.

Allmän höjning av räntefoten har förordats av länsstyrelserna i Södermanlands, Blekinge, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, förvaltningsutskotten i Södermanlands län, Kalmar läns södra del, Skaraborgs och Örebro län, fullmäktige i riksgäldskontoret, lantarbete-

113 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

givarföreningarnas fullmäktige och centralstyrelsen för nationalföreningen mot emigrationen. Sålunda anför förvaltningsutskottet i Södermanlands län:

»I fråga om höjning av den sedan lånerörelsens början gällande räntefoten vill utskottet fästa uppmärksamheten på, att statens egnahemslånerörelse säkerligen icke är avsedd att utgöra en barmhärtighetsinrättning, men väl att, med tillgodogörande av den säkerhet, som för staten ligger i låntagarens personliga kvalifikationer för, den mindre jordbruksdriften, bisträcka med långa lån just den klass av jordbrukaresom har svårare än andra att förskaffa sig nödiga och under längre tid ouppsägbara lån. Redan i rätten att erhålla så beskaffade lån ligger för egnahemslåntagarna så stora fördelar, att hädanefter blivande låntagare enligt utskottets mening både. böra och utan egentlig svårighet kunna avstå från den — man kan väl säga — direkta gåva, som ligger i den hittills beräknade låga räntefoten, vilken väsentligt understiger den, som för närvarande och, mänskligt att döma, för en längre tid framåt kommer att bli gällande i allmänna marknaden. Och en dylik inskränkning torde vara så mycket mera berättigad, som den nuvarande stora skillnaden i räntefoten för egnahemslånen och för andra lån av något så när likartad beskaffenhet säkerligen icke kunde förutses, när villkoren för utlämnande av lån från egnahemslånefonden bestämdes. Utskottet är därför av den uppfattning, att räntan för egnahemslånen bör sättas ungefär lika med den ränta staten själv får betala.»

Fullmäktige i riksgäldsbontoret hava i utlåtande den 18 februari 1915 erinrat om sitt yttrande den 5 februari 1903 över 1899 års egnahemskommittés förslag, uti vilket yttrande fullmäktige förordat, att räntan å egnahemslånen måtte fastställas med hänsyn till den ränteutgift, staten finge vidkännas för den upplåning, som bleve nödvändig för anskaffande av medel till dessa lån, samt att räntan fördenskull borde med hänsyn till dåvarande förhållanden sättas till 4 procent. Fullmäktige hava Vidare anfört:

»Vid övervägande av föreliggande fråga hava fullmäktige icke funnit anledning frångå den uppfattning, varåt fullmäktige i sitt ovan åberopade yttrande givit uttryck. Utan att vilja underskatta de skäl, som av de sakkunnigas majoritet anförts för bibehållande av den nu gällande låga räntefoten å egnahemslånen, hålla fullmäktige sålunda alltjämt före, att de statsfinansiella synpunkterna böra vara de avgörande för denna fråga. Vid fastställande av räntefoten för lånen bör sålunda enligt fullmäktiges mening tillses, att statens egna utgifter för anskaffande genom upplåning av erforderliga medel bliva täckta. Under egnahemsrörelsens första år, innan de därtill anslagna beloppen nått någon betydligare storlek, spelade räntefoten en för staten jämförelsevis underordnad roll. Nu däremot, då rörelsen fått en betydande omfattning och de belopp, staten hittills tillhandahållit densamma, äro mycket avsevärda, är förhållandet givetvis ett annat. Bibehållandet av den gällande låga räntesatsen skulle för staten medföra ej obetydlig förlust, vilket förhållande enligt fullmäktiges mening ju förr dess hellre bör leda till ett brytande med det nuvarande systemet.

Under nu rådande förhållanden kunna statens kostnader för ifrågavarande låne- Bihany till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 88 höft. (Nr 106.) 15

114 Kung/. Mag:ts proposition Nr 106.

rörelse icke täckas, med mindre räntan å lånen bestämmes till minst 5 procent. Som emellertid de ekonomiska förhållandena för närvarande äro exceptionellt ogynnsamma och någon lättnad torde kunna väntas, sedan normala förhållanden efter krigets slut inträtt, anse sig fullmäktige, då räntefoten å egnahemslånen ju avses att gälla för en tid framåt, kunna tillstyrka, att nämnda räntefot bestämmes något lägre. _ Sannolikt blir det dock på länge icke möjligt för staten att vid upplåning betinga sig lägre ränta än 4 '/3 procent. Detta kan med så mycket större skäl antagas, som förhållandena redan före krigsutbrottet voro sådana, att riksgäldskontoret då icke kunde upplåna penningar ens till sistnämnda räntefot. Vid sådant förhållande anse sig fullmäktige för sin del böra tillstyrka, att räntefoten å egnahemslånen må bestämmas till lägst 4 '/a procent.»

Centralstyrelsen för nationalföreningen mot emigrationen anlör:

»Så behjärtansvärd denna sakkunnigmajoritetens motivering än kan synas, och så övertygande den än må förefalla, kan centralstyrelsen likväl icke dela denna dess uppfattning. Egnahemsrörelsen varken behöver eller får nämligen betraktas såsom ett filantropiskt företag, utan är tvärtom bäst betjänt med att baseras på sunda ekonomiska principer. Men det kan ej vara sund ekonomisk politik att lämna ut lån mot avsevärt lägre ränta än den staten själv får betala — så mycket mindre om effekten härav kunde bliva den, att egnahemsförvärvaren får betala proportionsvis så mycket högre pris för jorden, i mån som räntan understiger den normala räntenivån.

Härtill kommer, att egnahemslåntagaren i regeln icke torde fästa så synnerligen stort avseende vid, om räntesatsen är en halv procent högre eller lägre. För honom är huvudsaken att erhålla lånet med minsta möjliga besvär och tidsspillan samt på gynnsammast möjliga villkor i övrigt, såsom beträffande lånebeloppets höjd, amorteringsvillkor m. in.

Under förutsättning att de sakkunnigas redan berörda förslag i sistnämnda avseenden bringas till verkställighet, anser centralstyrelsen sig därför kunna våga det påståendet, att staten i ingen mån riskerar sin ledande och kontrollerande ställning inom egnahemsrörelsens område genom att beträffande räntan vid statens egnahemslån i stort sett följa den sunda principen, att låntagaren skall gälda den ränta, staten själv måste betala.»

Med anledning av att läget å penningmarknaden undergått väsentlig förändring, sedan fullmäktige i riksgäldskontoret den 18 iebruari 1915 yttrat sig på sätt jag förut återgivit, anhöll jag i skrivelse den 18 september 1918, alt fullmäktige ville yttra sig angående den räntefot, som numera syntes dem böra bestämmas för lån ur egnahemslånefonden. Till svar härpå hava fullmäktige i skrivelse den 17 oktober 1918 anfört följande.

»I sitt ovan omförmälda utlåtande av den 18 februari 1915 förklarade sig fullmäktige hålla före, att de statsfinansiella synpunkterna borde vara de avgörande för denna fråga. Vid fastställande av räntefoten för egnahemslånen borde sålunda

115 Kungl. Maj:ls proposition Nr 106.

enligt fullmäktiges mening tillses, att statens egna utgifter för anskaffande genom upplåning av erforderliga medel bleve täckta. Med iakttagande därav tillstyrkte fullmäktige en räntefot å dessa lån av lägst 4 1/9 procent. Någon anledning att frångå den uppfattning, som av fullmäktige sålunda uttalats, föreligger icke, utan anse fullmäktige fortfarande, att statens utlåningsrörelse bör så ordnas, att staten ej lider förlust å densamma. Så som förhållandena å penningmarknaden numera gestalta sig skulle detta emellertid inträffa, därest räntefoten för nu ifrågavarande lån bestämdes på sätt fullmäktige år 1915 tillstyrkt. Såsom fullmäktige framhöllo i ett den 5 nästlidne september till Kungl. Maj:t avgivet yttrande rörande vattenfallssakkunnigas förslag angående upprättande av en vattenkraftslånefond, utgör den effektiva räntan å de tre senast upptagna statslånen 5.104 procent för 1916 års lån, 5.035 procent för 1917 års lån och 5.258 procent för 1918 års lån. Under den tid, som förflutit efter utgivande av sistnämnda lån, hade — fortsatte fullmäktige — förhållandena å penningmarknaden medfört försämrade kurser å såväl statens som andra obligationer och en däremot svarande höjning av den effektiva ränta, som vid penningplacering i obligationer erhålles. För närvarande torde staten ej kunna erhålla ett fast lån till billigare ränta än 5 ‘/g procent och det vore enligt fullmäktiges mening synnerligen ovisst, när en lättnad i detta avseende kunde komma att inträda. Med hänsyn till dessa förhållanden ansågo fullmäktige, att räntefoten för ifrågavarande lån ej borde sättas lägre än till 5 1/2 procent.

Av nu åberopade skäl bör enligt fullmäktiges mening räntefoten å egnahemslånen icke bliva lägre än den nyssnämnda.»

Det är naturligt att, såsom också skett, skäl kunna auföras såväl Departement*. för räntefotens bibehållande som för dess höjning. För min del finner cheten-

jag, att man i denna fråga får låta varken de statsfinansiella eller de sociala synpunkterna vara allena bestämmande. Att låta egnahemsrörelsen betala fullt samma ränta som staten själv får gälda å sina lån, synes mig kunna under vissa omständigheter vara alltför strängt. Riksdagen fäste också år 1904 avseende vid de sociala synpunkterna, då riksdagen bestämde räntan till 3.6 procent, oaktat fullmäktige i riksgäldskontoret förordat 4 procent.

Det bör emellertid ej förbises, att eu betydande räntestegring sedan dess ägt rum och att därför den ränteskillnad, staten får släppa till, nu är mycket större än då. Då de årliga egnahemslånebeloppen nu röra sig om vida större summor än i början, blir denna ränteskillnad även absolut taget högst betydande. Med hänsyn härtill och då eu sådan utveckling säkerligen icke tagits i beräkning vid den nuvarande räntefotens bestämmande, anser jag det fullt skäligt och i god överensstämmelse med riksdagens beslut år 1904, att räntan nu jämkas uppåt, så att den närmare ansluter sig till statens egen upplåningsränta.

Vid en dylik höjning måste man emellertid uppenbarligen iakttaga viss försiktighet. Det kan icke vara lämpligt att vid en låneaffär, vilken liksom egnahemslånen har en amorteringstid på flera tiotal år,

116 Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

söka följa med alla fluktuationer i statens upplåningsränta. Då de nuvarande förhållandena äro i hög grad exceptionella, är en viss måttfullhet för närvarande ännu mer påkallad, Men det torde i varje fall få anses visst, att staten under en lång tid framåt måste för sin upplåning räkna med en räntefot, som är betydligt högre än den är 1904 gällande.

Att en skälig höjning av räntan skulle för egnahemslåntagarna vara så ofördelaktig, att den, såsom från vissa håll uttalats, skulle verka »förlamande» på egnahemslånerörelsen och medföra risken av att lånerörelsen övergår till privataffär samt staten förlorar kontrollen över densamma, anser jag ingalunda behöva befaras, allra minst under nuvarande tider och säkerligen ej heller under lång tid framåt. Det bör också observeras, att just från håll, där en energisk utveckling av egnahemsrörelsen med iver förordats, räntans höjning rekommenderats. En sådan höjning står också i full överensstämmelse med min redan förut uttalade principiella uppfattning om det nödvändiga i, att egnahemsrörelsen erhåller en sund utveckling. Numera är emellertid ett egnahem, som bygger på lån till en ränta av 3.6 procent, icke en sund affär, utan grundar sig på subvention i vida högre grad än år 1904.

Ej heller bör den från vissa håll framhållna synpunkten, att den låga låneräntan tenderar till att höja prisen å egnahemslägenheter och indirekt även å annan jord, frånkännas betydelse. Om än genom noggrann uppmärksamhet vid lånens beviljande dessa olägenheter kunna i någon mån förminskas, lärer det vara omöjligt att helt och hållet förebygga desamma. Den avsedda förmånen kommer därför ej i sin helhet egnahemslåntagaren till godo.

Då det icke torde böra ifrågakomma att höja annuiteten å amorteringsdelen — för närvarande sex procent för jordbrukslån och sju procent för bostadslån —, kommer räntans höjning att medföra förlängning i lånetiden. För min del kan jag icke finna en sådan utsträckningav lånetiden böra möta alltför stora betänkligheter i betraktande av de fördelar ett egnahemslån i allt fall innebär. Ett dylikt lån kan under vissa omständigheter nästan — i jämförelse med t. ex. banklån — betraktas såsom en värdefull tillgång, vilket ju för övrigt i sin mån framgår av de många yttranden, som framhållit, att egnahemslånen uppdrivit jordprisen. 1 varje fall håller jag före, att den ökning av låntagarens årsutgifter, som måste bliva eu följd av en höjning av annuiteten å amorteringsdelen, är en större olägenhet än en utsträckning av am orter in gstiden.

Att ifråga om räntefoten skilja mellan obebyggda och bebyggda lägenheter måste enligt min mening betraktas såsom av praktiska skäl

117 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

ogörligt. Ej heller finner jag det lämpligt, att åtskillnad göres mellan lån till jordbrukslägenheter och till bostadslägenheter på sådant sätt, att räntan sättes lägre för de förra än för de senare.

Med hänsyn till vad jag nu anfört anser jag mig kunna tillstyrka, att för alla lån, som utlämnas från och med år 1920, räntan höjes till 5 procent. I betraktande av den långa återbetalningstiden finner jag mig icke kunna gå längre, oaktat fullmäktige i riksgäldskontoret för sin del numera förordat 5 1/2 procent för alla lån.

Jag har beträffande räntan å bostadslånen samrått med chefen för civildepartementet och inhämtat, att han delar min uppfattning härutinnan.

Med den nuvarande räntan är amorteringstiden för jordbrukslån 26 år och för bostadslån 21 år, den tid oberäknad, då amorteringsfrihet

åtnjutes. Om räntan höjes såsom jag nu tillstyrkt och aunuiteterna

bibehållas vid 6, respektive 7 procent, kommer amorteringstiden att

utsträckas för jordbrukslån till 37 år och för bostadslån till 26 år.

Då under amorteringstiden skall, jämte annuiteten å amorteringsdelen, betalas ränta å lånets stående del, kommer räntehöjningen att medföra, att under sagda tid den årliga utbetalningen höjes för exempelvis ett jordbrukslån å 10,000 kronor från 480 kronor till 550 kronor och för ett bostadslån å 5,000 kronor från 265 kronor till 300 kronor. Åven från låntagarens synpunkt måste dessa höjningar anses ganska måttliga.

De sakkunniga hava vidare föreslagit, att amorteringsskyldighetens inträde skulle utsträckas från det fjärde till det sjätte året efter utgången av det kalenderår, under vilket egnahemslånet utbekommits. De hava motiverat detta förslag sålunda:

»Enligt nu gällande bestämmelser inträder amorteringsskyldigheten å egnahemslån med fjärde året efter utgången av det kalenderår, under vilket lån från statskontoret utbekommits. Under de första åren erlägges således endast ränta å lånet. Avsikten härmed bär givetvis varit att under de första åren bereda låntagaren lättnad i de kontanta utgifterna, innan lägenhetens jordbruk hunnit komma fullständigt i gång och lämna full avkastning, samt utgifterna äro störst för iordningställande av byggnader in. m. Denna amorteringsfrihet under tre år har emellertid i många fäll visat sig vara alltför kort, och det .skulle otvivelaktigt för de flesta egnahenislåntagare vara till stor fördel att få densamma något utsträckt. Isynnerhet för alla låntagare, som köpt nybildade lägenheter, medföra de första åren eu mängd utgifter och svårigheter av annat slag, som göra, att de i de allra flesta lull endast under ytterst mödosamt arbete och stora försakelser kunna försörja sig och sin

Förlängd amortel ingefrihet.

Egnahems-

sakkunniga.

118 Kungl. Maj ds proposition Nr 106.

familj och samtidigt fullgöra sina inbetalningar för egnahemslånet. Dessa svårigheter torde i allmänhet icke vara övervunna redan efter tre år, utan torde det i regel dröja åtskilligt längre, innan låntagarens ekonomi hunnit komma fullt i jämnvikt, så att den kan bära den ytterligare belastning, som amorteringen innebär. En utsträckning av amorteringsfriheten under exempelvis ytterligare två år skulle därför för alla dessa innebära en mycket stor lättnad. Visserligen skulle härigenom hela amorteringstiden förlängas med motsvarande tid, men någon större olägenhet härav torde knappast behöva befaras.

Det finnes emellertid ännu ett mycket talande skäl för en utsträckning av amorteringsfriheten. Egnahemslåneförfattningen stadgar, att de å lägenheten bestämda byggnaderna skola vara fullbordade senast vid början av det år, med vilket amorteringsskyldigheten inträder. En låntagare, som köpt en obebyggd lägenhet, har sålunda under nuvarande förhållanden endast tre år på sig att uppföra alla nybyggnader å densamma. Detta medför, att han måste använda sig av lejd arbetskraft för arbeten, som han kunnat utföra själv, om han kunnat utsträcka byggnadstiden längre. På grund av det påskyndade byggnadsarbetet blir därjämte den tid, han under de första åren kan nedlägga på jordbruket genom nyodlingar eller andra förbättringar, mycket inskränkt, varigenom han går miste om en välbehövlig ökning i sina inkomster. Utsträckes däremot byggnadstiden till fem år, bör låntagaren hinna själv utföra en stor del av byggnadsarbetet å lägenheten och dessutom hava tid över att ägna åt sitt jordbruk, varigenom de svåra övergångsåren skulle bliva väsentligt lättare att komma igenom. Då givetvis amorteringen icke kan börja, förrän alla byggnader blivit uppförda, så att hela lånet klimat utbetalas, är emellertid en utsträckning av amorteringsfriheten en nödvändig förutsättning för att kunna genomföra en dylik förlängning av byggnadstiden.»

iartem*nts- Detta förslag har vunnit nästan allmänt understöd i de avgivna

chefen. utlåtandena och även jag biträder detsamma.

Däremot kan jag icke understödja ett från länsstyrelsen i Östergötlands län framkommet förslag, att i vissa fall på ansökan medgiva räntefrihet under de 2 å 3 första åren mot att räntebeloppet lades till kapitalet liksom vid odlingslån. Utom andra skäl kunna häremot anföras de praktiska svårigheter, som olika återbetalniogssätt för särskilda lån av samma slag skulle medföra till följd av systemet med låneförmedlare.

Understöd till nyodling.

Egnahems-

sakkunniga.

De sakkunniga hava även föreslagit, att i vissa fall särskilt understöd till nyodling må kunna av statsmedel utgå till egnahemslåntagare. Deras förslag i detta avseende är av följande innehåll:

»Den person, som inköper en delvis ouppodlad lägenhet och å densamma odlar upp nytt område, utför otvivelaktigt en ur kolonisationssynpunkt nyttigare gärning än den, som endast inköper en lägenhet med gammal åkerjord. Då den, som brutit mark för plogen, gjort sig förtjänt av särskild uppmuntran, hava såväl stat som hushållningssällskap sedan längre tid tillbaka lämnat understöd och belö-

Kiingl. Maj:ts proposition Nr 106. 119

ningar för uppodling av jord. Det synes därför de sakkunniga, som om staten borde uppmuntra även de egnahem sl a n t aga re, som i större utsträckning utföra nyodling, och i någon form giva dem förmåner framför övriga låntagare för att därigenom befrämja brytandet av ny bygd. 1899 års egnahemskommitté hade i sitt betänkande föreslagit, att uppskov med erläggande av annuitet skulle kunna medgivas, då nyodling av inköpt område tarvades, och ett och annat låneförmedlande hushållningssällskap medgiver redan nu av egna medel särskilda lättnader för dylika låntagare i form av ett eller flera års räntefrihet å egnahemslånen eller i form av direkt odlingsunderstöd. Otvivelaktigt skulle det för låntagare, som utföra nyodlingar, innebära en betydande lättnad, om genom statens medverkan ett särskilt understöd kunde medgivas under de första åren, då odlingsarbetet ännu icke hunnit lämna någon avkastning. De sakkunniga vilja därför föreslå, att för de fall, då nyodling av inköpt, obebyggt område helt eller till övervägande del tarvas, låntagaren bör kunna medgivas understöd under högst tre år av den tid, skyldighet att erlägga amortering icke förekommer, efter vilken tid den avsedda nyodlingen bör kunna hava utförts och börjat lämna avkastning. Ett dylikt understöd torde säkerligen bättre hjälpa den, som inköper ett obebyggt, helt eller till övervägande del ouppodlat område, över de första åren, än en längre tids uppskov med amortering av skulden.

De sakkunniga hava övervägt möjligheten av att låta understödet utgå i form av räntefrihet eller utsträckt amorteringsfrihet för egnahemslånet. Räntefriheten skulle ju för låntagaren hava alldeles samma verkan som ett till honom utbetalt understöd till lika stort belopp, och medgivandet av räntefrihet kan även i vissa avseenden synas vara ett enklare förfaringssätt. En utsträckt amorteringsfrihet skulle ju även i viss mån för egnahemslåntagaren lätta de första årens svårigheter. Härigenom skulle emellertid annuiteterna å de lån, som erhållit räntefrihet eller utsträckt amorteringsfrihet, icke såsom ifråga om övriga lån vara på förhand bestämda, vilket skulle förrycka låneförmedlarnas inbetalningar till statskontoret och förorsaka sagda ämbetsverk ökat besvär. Det förefaller därför de sakkunniga lämpligare, att odlingshjälpen i stället utgår i form av direkt understöd.

Detta understöd synes höra medgivas under sådana former, att å ena sidan låntagare, som är i behov av dylikt understöd, utan svårighet kan erhålla sådant, men att å andra sidan säkerhet vinnes för, att detsamma kommer att utgå endast till sådana personer, som fullgöra det med understödet avsedda syftet. Härvid synes lämpligen böra tillgå på så sätt, att låneförmedlare, som anser, att låntagare på grund av erforderliga nyodlingar bör komma i åtnjutande av understöd, hemställer därom hos lantbruksstyrelsen. Den mera reella granskningen av dylika ärenden kommer säkerligen att påvila låneförmedlarna, vilka genom sin kännedom om de lokala förhållandena och låntagarens personliga lämplighet att tillgodogöra sig den föreslagna förmånen bäst torde vara i stånd att i varje särskilt fåll avgöra, om understöd bör lämnas. Att i sista hand lägga avgörandet i låneförmedlarnas händer .synes emellertid icke de sakkunniga vara lämpligt. Härigenom skulle tillämpningen av det föreslagna stadgandet lätt kunna bliva alltför olikformig inom olika delar av landet, och den ena låneförmedlaren kunna medgiva sina låntagare större förmåner i detta avseende än eu annan. För att fa likformighet härutinnan synes avgörandet i sista hand böra läggas hos lantbruksstyrelsen. Ett ytterligare skäl härför är, att då. såsom de sakkunniga hava för avsikt att föreslå, detta understöd skulle utgå av

Utlåtanden.

Departements

chefen.

120 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

statsmedel, staten även måste hava möjlighet att kontrollera, i vilken utsträckning understöd beviljas. Lämnas avgörandet helt och hållet till låneförmedlarna, låter det åtminstone tänka sig, att missbruk kunde uppstå av den sålunda medgivna rättigheten, då det måste ligga i låneförmedlarnas intresse att skaffa sina låntagare så stora förmåner som möjligt.

Till den kontroll, som utövas av låneförmedlarna, bör även höra att i varje särskilt fall bestämma omfattningen av de nyodlingar, låntagaren för varje år skall utföra, och bör den sistnämnde förete bevis, att den för året bestämda nyodlingen verkligen blivit utförd, innan det beviljade understödet kan utfås.

Det synes de sakkunniga, som om den föreslagna odlingshjälpen lämpligast borde utgå från anslaget till premiering av mindre odlingsföretag. Låneförmedlaren hade då att till lantbruksstyrelsen inkomma med uppgift på den areal, som skulle av låntagaren under varje år odlas, den beräknade kostnaden härför, det beviljade egnahemslånets storlek och det belopp, som av låneförmedlaren anses böra utgå såsom odlingshjälp. Härvid skulle iakttagas, att understödet får utgå under högst tre år från tiden förtörsta ränteinbetalningen med högst 3.6 procent å det beviljade egnahemslånet samt under inga förhållanden med högre belopp än hälften av den för odlingsarbetet beräknade kostnaden. Sedan lantbruksstyrelsen prövat och beslutat rörande de inkomna ansökningarna, skulle den låntagarna tillerkända odlingshjälpen av lantbruksstyrelsen översändas till låneförmedlaren för att tillställas låntagaren, och skulle sålunda denne härmed kunna gälda hela eller en del av den honom åliggande ränteskulden å egnahemslånet.

Givetvis måste, därest detta de sakkunnigas förslag vinner bifall, det nu till premiering av mindre odlingsföretag anslagna beloppet, 50,000 kronor, höjas, och anse de sakkunniga en höjning med 25,000 kronor erforderlig. Av de sålunda anslagna 75,000 kronor bör vid anslagets fördelning av Ivungl. Maj:t, på förslag av lantbruksstyrelsen och med ledning av inkomna ansökningar, bestämmas, huru mycket som för nu ifrågavarande ändamål må disponeras.»

Förslaget om beredande av dylik odlingshjälp har tillstyrkts av nästan alla dem, som i sina utlåtanden omnämnt denna fråga. Avstyrkande utlåtanden hava avgivits allenast av länsstyrelsen i Blekinge län och förvaltningsutskottet i Gävleborgs län, vilka framhållit de möjligheter att understödja det mindre jordbruket, som redan finnas genom jordbrukspremiering, premielån och understöd för verkställda mindre odlingsföretag samt genom nyodlingsfonderna.

I enskildheter hava emellertid ändringar i det av de sakkunniga föreslagna systemet förordats från vissa håll.

Den till grund för de sakkunnigas ifrågavarande förslag liggande tanken att lämna särskild hjälp åt den egnahemslåntagare, som uppodlar ny mark, finner jag visserligen vara behjärtansvärd, och jag har förut tillstyrkt ett förslag, att företräde bör lämnas sådan lånesökande, som vill genom nyodling skapa ett nytt eget hem. Jag har emellertid icke blivit övertygad om, att det är lämpligt att kombinera en dylik

121 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 106.

särskild odlingshjälp med själva egnaliemslånerörelsen och att för detta ändamål anlita låueförmedlarnas medverkan. Vid en närmare undersökning angående det förfaringssätt, som härvid skulle böra komma till användning, visar sig också, att detta bleve i hög grad invecklat. Det kan för övrigt knappast anses principiellt berättigat att göra odlingshjälpens storlek beroende av det belopp, som skall betalas i ränta å erhållet egnahemslån. Vida riktigare är väl att låta odlingens omfattning och kostnad ensamma öva inverkan i detta hänseende.

Jag linner alltså sagda fråga om odlingsunderstöd böra behandlas särskilt för sig. Vad den närmaste tiden angår vill jag erinra, att synnerligen frikostiga odlingsunderstöd blivit på grund av kristiden beviljade av 1918 års lagtima riksdag och att sådana understöd skola enligt den då framlagda och av riksdagen godkända planen samt kungörelsen den 16 april 1918 (nr 197) utgå även för odlingar, som besås med säd till mogen skörd eller användas för sättning av potatis under de närmast följande åren till och med våren 1921. Jag vill även framhålla, att genom beslut av 1918 års lagtima riksdag det belopp, som utav anslaget till åtgärder för höjande av det mindre jordbruket årligen må användas till premiering av mindre odlingsföretag, höjts från 50,000 kronor till

100,000 kronor och att tillika maximibeloppet av dylik belöning ökats från 150 till 250 kronor. Då nyssnämnda av kristiden föranledda odlingsanslag är tillgängligt till och med våren 1921, torde för närvarande någon ytterligare åtgärd för beredande av odlingshjälp, varav egnahemslåntagare må kunna erhålla del, icke vara erforderlig.

Ett av de sakkunniga framlagt förslag att, då annuitet å egnahemslån upptages i samband med kronouppbörden, dylik annuitet samt premie å med egnahemslån förenad livförsäkring icke skola inräknas i det belopp, varå debetsedelslösen utgår, har mött gensagor från nästan alla håll. Då jag finner de sålunda framställda erinringarna hava fog för sig, kan jag icke biträda förslaget i denna del. Den lättnad för låntagarna, som skulle erhållas genom den föreslagna friheten, är för övrigt av ytterst ringa betydelse.

Frihet från debetsedehlösen.

bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 88 höft. (Nr

122 Kommuner såsom låneförmedlare.

Eeservatio-

ner.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

3. Bestämmelser angående låneförmedlarna m. m.

Jag har förut vid behandlingen av frågan, huruvida det nuvarande systemet med låneförmedlare borde bibehållas eller utbytas mot direkt lånerörelse för statens räkning genom en nyskapad organisation uttalat såsom min mening, att i avvaktan på ytterligare utredning någon systemförändring icke för närvarande bör ske. Jag har nu att omförmäla de förslag, som framkommit ifråga om ändringar eller utbyggnader av det nuvarande systemet.

De sakkunnigas majoritet har förordat, att såsom låneförmedlare måtte liksom hittills godkänuas allenast hushållningssällskap samt aktiebolag och föreningar av visst slag.

Reservanten Molin, som förordat fullständig systemförändring, har i den av honom föreslagna lokala organisationen ytterst byggt på kommunerna.

Eu annan av kommitténs ledamöter, filosofie doktor Hellström, har förordat, att kommuner må tillerkännas rätt att inom sina respektive områden förmedla statens egnahemslån, och att för kommunernas låneförmedling må i tillämpliga delar gälla de för hushållningssällskapens låneförmedling av de sakkunniga föreslagna bestämmelser. Han motiverar detta förslag sålunda:

»Enligt min åsikt skulle det visserligen vara till skada för egnahemsrörelsen, om låneförmedlingen skulle överflyttas från hushållningssällskapen till kommunerna; men å andra sidan kan jag ej se, att några som helst olägenheter skulle behöva uppstå varken för egnahemsrörelsen, för staten eller för kommunerna, om de kommuner, som så önskade, finge rätt att inom sina respektive områden förmedla egnahemslån på samma villkor som hushållningssällskapen inom sina respektive områden. I de allra flesta fall, där en kommun kunde befinnas villig att inom sitt område förmedla egnahemslån för bildande av egna hem för jordbruksändamål, torde det komma att gälla inköp och styckning av någon större för småbruk passande egendom, och syftet med företaget således vara att åstadkomma verklig nybildning av egnahem. Visserligen kan en för saken intresserad kommun redan med de nuvarande bestämmelserna för egnahemslånerörelsen för detta ändamål komma i åtnjutande av statslån, men det måste i så fall ske på omvägar, t. ex. genom bildande av ett egnahemsbolag, i vilket kommunen ingår såsom aktieägare. Men givet är, att det ifrågavarande egnahemsbildandet skulle i hög grad befordras och underlättas, om kommunen hade rätt att på samma villkor, som nu gälla för hushållningssällskapen, direkt uppträda såsom låneförmedlare. Då kommunen i och med detsamma mot tillgodonjutande av fastställt risk- och förvaltningsbidrag iklädde sig risken för de av densamma utlämnade egnahemslånen, så borde ingå betänkligheter behöva möta för att i förekommande fall använda en kommun såsom förmedlare av statens egnahemslån.

Beträffande den säkerhet, som skulle lämnas för statslånet, och den skyldig-

123 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

het att avgiva redovisningar och rapporter till statskontoret och lantbruksstyrelsen, som skulle åligga kommunen såsom låneförmedlare, kunde samma bestämmelser träda i tillämpning, som gälla för hushållningssällskapen. Däremot skulle kommunerna naturligtvis fritagas ifrån den av de sakkunniga nu för hushållningssällskapen föreslagna skyldigheten att anställa egnahemsombud och egnahemskonsulent in. m., som direkt betingas av att hushållningssällskapens låneförmedling omfattar ett större område.»

Sistnämnda förslag har vunnit understöd från åtskilliga håll, nämligen från länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kronobergs och Väst ernorr] ands län samt förvaltningsutskotten i Uppsala län, Ålvsborgs läns södra del och Norrbottens län. Av dem, som tillstyrkt reservanten Molins förslag om obligatoriska kommunala egnahemsnämnder vid eventuell omorganisation, hava vissa eventuellt förordat kommuner såsom frivilliga låneförmedlare vid bibehållande av det nuvarande systemet.

Ur de nyssnämnda utlåtandena må anföras följande uttalande av förvaltningsutskottet i Uppsala län:

»I sammanhang med frågan om den lokala organisationen för egnahemslånerörelsen vill förvaltningsutskottet ansluta sig till doktor P. Hellströms reservation, i vad den berör rätt för kommuner att inom sina områden förmedla statens egnahemslån på samma villkor i tillämpliga delar, som de sakkunniga föreslagit för hushållningssällskapen. Såsom skäl, bland andra, för denna sin anslutning vill förvaltningsutskottet framhålla den nu mycket aktuella frågan för kommuner att inköpa mark för bildande av s. k. kommunalskogar. A de flesta av de skogsområden, som komma i fråga för kommuner att spekulera på för detta ändamål, torde finnas inägojord, kanske bebyggd. Handhavandet av denna inägojord bleve nog en källa till bekymmer för kommunerna, men skulle de få rätt till egnahemslåneförmedling, torde inägojorden lättare kunna frånstyckas eller avsöndras och säljas till egnahem samt kommunerna behålla den egentliga skogsmarken och på samma gång få lätt tillgänglig arbetskraft från de försålda lägenheterna i och för skogens skötsel. Egnahemslåntagaren finge i sin ordning fördel av arbetstillfällen på nära håll.»

Egnaliemsnärnliden i Norrbottens län, vars yttrande länets förvaltningsutskott gjort till sitt, har i samband med en kritik över reservanten Molins förslag om obligatoriskt inrättande av kommunala egnahemsnämnder samt om skyldighet för kommunerna att förmedla statens egnahemslån, yttrat följande:

»Enligt nämndens uppfattning är det önskvärt, att de korporationer, som gå att åtaga sig förmedlingen av statens egnahemslånerörelse, göra detta av intresse för saken och icke på grund av ett dem pålagt yttre tvång; och på grund därav kan nämnden ej finna annat än att den av kommittéledamoten Paul Hellström i avgiven reservation anvisade utvägen att låta kommunernas befattning med egnahemsfrågan bliva beroende av deras eget intresse för denna sak är värd allt beaktande. Därigenom skulle vinnas å ena sidan den stora fördelen, att endast de kommuner, som verkligen äro intresserade för egnahemsfrågan, komme att med

124 Kungl. Maj ds 'proposition Nr 106.

densamma taga befattning, och å andra sidan den ej mindre betydelsefulla fördelen att egnahemsfrågan inom de hushållningssällskaps områden, där de nuvarande låneförmedlarna tilläventyrs visa denna fråga ett allt för ringa intresse, skulle kunna under lika fördelaktiga yttre former, som gälla för hushållningssällskapens låneförmedling, upptagas inom kommunerna och på så sätt, åtminstone inom vissa delar av hushållningssällskapens verksamhetsområden, få en tillfredsställande lösning.

Härtill kommer den stora fördelen, att, därest det i en framtid skulle visa sig, att den nuvarande organisationen med hushållningssällskapen såsom de förnämsta låneförmedlarna måste utvidgas eller förändras, man då redan fått ett på rent empirisk väg vunnet svar på frågan, om kommunerna hava lika stora eller kanske bättre förutsättningar än hushållningssällskapen att föra landets egnahemsfråga till en lycklig lösning. På grund härav får Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd för sin del tillstyrka den av kommittéledamoten Hellström i denna punkt avgivna, till sakkunnigas betänkande fogade reservationen.»

I de flesta utlåtandena liar emellertid doktor Hellströms ifrågavarande förslag icke vunnit understöd. I allmänhet tiar därvid endast uttalats anslutning till majoritetens mening. Från vissa håll har emellertid förslaget rönt direkt kritik. Sålunda anför egnahemsnämnden i Stockholms län under instämmande av länets förvaltningsutskott:

»I sammanhang härmed står doktor Molins och doktor Hellströms framlagda förslag, att kommuner må tillerkännas rätt att inom sina respektive områden förmedla statens egnahemslån. Nämnden kan ej underlåta att i detta hänseende påpeka, att, om kommunerna finge rättighet förmedla egnahemslån under samma villkor, som gälla för hushållningssällskapens låneförmedling, en tillfällig majoritet skulle kunna binda en kommun vid allt för stora risker, för vilka de verkligt skattebetalande skulle bliva ansvariga. Den enhetlighet, som genom den föreslagna organisationen avses, skulle komma att äventyras, och en opartisk behandling av egnahemsfrågorna skulle icke uppnås, emedan en mängd andra synpunkter skulle komma att utöva sitt inflytande på frågornas behandling än de rent sakliga. Något större antal kommuner torde icke heller befinnas villiga fungera som ekonomiskt ansvariga låneförmedlare. Då det knappast vore till fördel för själva egnahemssaken, om kommun bleve förmedlare av lån, biträder nämnden det förslag, kommitterades flertal avgivit.»

Förvaltningsutskottet i Östergötlands län yttrar:

»Det synes förvaltningsutskottet tvivelaktigt, om det kan lända egnahemsfrågans sunda utveckling till verklig båtnad att i mera avsevärd grad söka grunda den på intresserat arbete av kommunala organ. De svenska kommunerna äro ju till stor del så små, att mångenstädes tillgång till personer, som hava både förmåga och lust att så, som saken kräver, ägna sig åt densamma, torde saknas, och erfarenheten från andra områden talar ej för någon vidare benägenhet hos kommunerna att frivilligt sammansluta sig till gemensamt arbete. De stora utgifter, kommunerna för närvarande hava för kyrka, skola, fattigvård m. m. och vilka nödvändiggöra i hög grad betungande utskylder, verka helt säkert också dämpande på lusten att utvidga den kommunala verksamheten inom nya områden.»

125 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 106.

i örvaltningsutskottet i Ålvsborgs norra länsdel har samma uppfattning och tror därför, att en reform i angivna riktningen skulle stanna på papperet.

Av förvaltningsutskottet i Kristianstads län uttalas, att utskottet icke kunde helt dela en reservants uppfattning, att kommunerna borde erhålla rätt att jämsides med hushållningssällskapen förmedla egnahemslån. Det kunde medgivas, att i fråga om bostadslägenheter en dylik åtgärd möjligen kunde befinnas lämplig, men i fråga om lån till jordbrukslägenheter skulle kommunerna knappast kunna på samma enhetliga sätt som hushållningssällskapen bedriva egnahemslåneförmedling.

Aven Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har motsatt sig förslaget. Förvaltningsutskottet i Skaraborgs län har ansett lånerörelsens överflyttning till kommunerna skola bli till skada för rörelsen.

Från förvaltningsutskottet i Örebro län uttalas, att eu åtgärd i enlighet med reservanten Hellströms förslag varken är behövlig eller kan vara att tillråda.

Lantbruksstyrelsen yttrar:

»Den av reservanten doktor Hellström föreslagna anordningen att låta kommunerna uppträda såsom låneförmedlare har vunnit en del förespråkare. Lantbruksstyrelsen instämmer dock med det långt större antal, som anser det betänkligt att inleda kommunerna i nya låneoperationer med därav följande risker, detta så mycket mera, som några nya låneförmedlare här icke torde vara behövliga. Det hittills för lånefönnedling anslagna beloppet har icke visat sig tillräckligt ens för de nuvarande låneförmedlarna och eu ytterligare uppdelning av detsamma skulle under sådana förhållanden lätt kunna medföra, att dessa, genom inskränkning i lånemedlen och därav följande större svårighet att tillgodose de lånesökande, skulle förlora intresset för lånerörelsen.»

I likhet med reservanten Hellström och dem, som anslutit sig till Departements honom, finner jag starka skäl tala för att nu öppna möjlighet jämväl cheftnför kommuner att uppträda som låneförmedlare. Jag vill' till stöd härför åberopa vad som anförts i härovan återgivna uttalanden och vill särskilt fästa uppmärksamheten på de beaktansvärda synpunkter på frågan, som anlagts av egnahemsnämnden i Norrbottens län. Då det nu är fråga om att söka utveckla egnahemsrörelsen till större livaktighet och målmedvetenhet, synes man icke böla visa ifrån sig det bistånd, som må kunna lämnas av kommuner. Det lärer kunna antagas, att detta åtminstone å vissa orter kan bliva ganska kraftigt. Ifall inom något län vederbörande hushållningssällskap av särskild anledning icke ägnar frågan något mera levande intresse och det måhända fiven möter svårighet att tå till stånd bolag eller förening för lånerörelsen, kan tilläventyrs kommunens lånefönnedling visa sig vara en

Egnahemsnämnder och egnahem 8’ omhud hos hushållningssällskap.

126 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

lättare framkomlig väg. Kommunernas verksamhet i detta hänseende bör till och med hava vissa fördelar med hänsyn till den noggranna kännedom om de lånesökandes personliga kvalifikationer, som hör förutsättas hos dem, som skola å kommunens vägnar besluta angående lånen. Särskilt för jordfrågans lösning bör kommunernas medverkan kunna bliva betydelsefull. Med befogenheten till egnahemslåneförmedling bör nämligen enligt min mening följa rätt att erhålla jordförmedlingslån för finansierande av styckningsaflfär å för sådant ändamål av kommunen inköpt fastighet. Då kommunens organ vid dessa låneoperationer handla under ekonomiskt ansvar, torde man hava rätt antaga, att nödig försiktighet och omtanke icke skola åsidosättas.

Ifall lånerörelsen handhaves på ett klokt sätt, bör den icke kunna för kommunerna medföra några förluster eller andra utgifter, vilka icke täckas av förvaltningsbidraget. Någon särskild säkerhet för lånen bör icke avfordras kommunerna, enär ju dessa hava rätt till utdebitering för sina behov och därför måste anses fullt solida för de erhållna lånen.

Det har synts kunna ifrågasättas, huruvida icke sådant Kungl. Majds särskilda tillstånd till lånets upptagande, som stadgas i kommunalförordningarna, skulle i detta fall kunna undvaras. 1' ör närvarande anser jag mig emellertid icke böra ifrågasätta ändring i sagda förordningar i sådant syfte. Tillståndet torde kunna efter gemensam beredning av finans- och jordbruksdepartementen meddelas i samband med beviljandet av statslån ur egnahemslånefonden,resp. jordförmediingsfonden.

De sakkunniga hava vidare föreslagit, att varje låneförmedlare skall, för att kunna erhålla statslån från egnahemslånefonden, hava antagit särskilt reglemente, vari skulle finnas intagna bestämmelser i vissa angivna avseenden, i viss mån olika för hushållningssällskap och övriga låneförmedlare. Den viktigaste av dessa bestämmelser, vad hushållningssällskapen beträffar, gäller att för sällskapets lånerörelse skall finnas en särskild egnahemsnämnd, vilken skall — med eller utan egen beslutanderätt i fråga om låns beviljande eller avslående — handhava sällskapets lånerörelse och i allmänhet verka för egnahemsfrågans utveckling inom sällskapets område. Vidare skulle reglementet innehålla bestämmelser om anställande av egnahemsombud pa skilda oiter a\ sällskapets område för att tillhandagå lånesökande med råd och anvisningar och lämna sällskapet upplysningar.

De sakkunnigas motivering för dessa förslag är av följande lydelse:

127 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

»Av den särskilda redogörelse för hushållningssällskapens egnahemslånerörelse, som de sakkunniga på annat ställe i betänkandet lämnat, framgår bland annat, att inom det övervägande flertalet sällskap lånerörelsen handhaves av en för ändamålet utsedd nämnd eller kommitté. Inom vissa sällskap drives lånerörelsen helt och hållet av egnahesnämnden eller egnahemskommittén, inom andra sällskap har nämnden eller kommittén endast hand om ärendenas beredning och beslutens expediering m. m.. medan besluten om låns beviljande fattas av vederbörande förvaltningsutskott. 1 flertalet tall har nämnden till uppdrag att förutom lånerörelsens handhavande i allmänhet söka utröna behovet av och möjligheten att inom olika delar av hushållningssällskapets område bilda egnahem ävensom att i övrigt, på sätt synes lämpligt, främja egnahemsverksamheten.

Inom de hushållningssällskap, där ingen egnahemsnämnd finnes, handhaves lånerörelsen av förvaltningsutskottet, som för de löpande ärendenas skötsel in. m. i regel är hänvisat till de funktionärer, som finnas inom vederbörande sällskap.

Utan tvivel är anordningen med särskild nämnd för egnahemslånerörelsens handhavande m. in. synnerligen lämplig och ägnad att på ett verksamt sätt befordra dess ändamål. En dylik institution äger det företrädet framför förvaltningsutskottet såsom organ för låneärendenas beredning in. in., att till ledamöter lättare kunna erhållas personer, som särskilt intressera sig för egnahemslånerörelsen och framför andra äga kvalifikationer att med sakkunskap handhava låneförmedlingen. En särskild nämnd är därjämte en smidigare apparat för skötseln av de löpande ärendena, och dess ledamöter kunna sammanträda med mindre tidsmellanrum än som låter sig göra med förvaltningsutskottet. Därjämte kan det åtminstone tänkas den olägenheten med förvaltningsutskotten som organ för sällskapens låneverksamhet, att majoriteten . i ett förvaltningsutskott kan bestå av för rörelsen mindre intresserade personer, vilka kunna hindra eu eventuellt mera intresserad minoritet från att på ett kraftigare sätt bedriva sällskapets låneverksamhet. Denna risk torde få anses utesluten, om det finnes en särskild egnahemsnämnd, bestående av just de personer, som äro intresserade för lånerörelsen och önska arbeta för densamma. De sakkunniga vilja^ därför föreslå, att denna anordning göres obligatorisk för hushållningssällskapen såsom låneförmedlare, så att uti det reglemente för lånerörelsen, vilket, enligt vad längre fram föreslås, skall hava antagits av låneförmedlande hushållningssällskap, skall vara bestämt, att för sällskapets lånerörelse skall finnas en av sällskapet eller dess förvaltningsutskott vald särskild egnahemsnämnd, vilken skall hava till åliggande ej mindre att med eller utan egen beslutanderätt i fråga om Iåns beviljande eller avslående handhava sällskapets lånerörelse än även att i allmänhet verka för egnahemsfrågans utveckling inom sällskapets område.

1 den av de sakkunniga meddelade särskilda redogörelsen för hushållningssällskapens egnahemslånerörelse finnes även omnämnt, att, vare sig lånerörelsen handhaves av särskild egnahemsnämnd eller icke, i regel inom sällskapen utses ombud (egnahemsombud) i olika trakter av vederbörande sällskaps område, ofta ett i varje socken. Ombuden utses i regel antingen av förvaltningsutskottet eller av egnahemsnämnden. Deras viktigaste uppgift är att tillhandagå lånesökande med råd, tillhandahålla dem reglemente samt erforderliga formulär och blanketter ävensom att avgiva upplysningar angående de lånesökande samt angående de lägenheter, om vilkas belånande fråga blivit väckt. Där egnahemsombud icke finnas, hava deras uppgifter lagts på förutvarande korporationer och funktionärer, något som,

128 Departements

chefen.

Kungl. Maj:ts propositoin Nr 106.

även inom vissa län där ombud finnas, är fallet med en del av de dessa eljest tillkommande uppgifter.

Enligt de sakkunnigas mening är ombudssystemet av den stora betydelse för lånerörelsens rätta bedrivande, att detsamma bör göras obligatoriskt för hushållningssällskapen såsom låneförmedlare. För egnahemsnämndens ledamöter är det givetvis icke möjligt att av egen erfarenhet känna förhållandena inom varje socken och på grund härav pröva, huruvida med avseende å den lånesökandes kvalifikationer, den ifrågasatta egnahemslägenhetens beskaffenhet in. m. skäl föreligga att bevilja begärt lån. För utrönande härav kräves oundgängligen ett ansvarigt ombud i orten, till vilket nämnden kan vända sig för erforderliga upplysningars erhållande. Icke mindre betydelsefull är ombudets uppgift att på ort och ställe tillhandagå lånesökande med erforderliga råd och upplysningar samt i övrigt lämna dem biträde för låns erhållande. På grund härav vilja de sakkunniga föreslå, att i hushållningssällskapets nyss omförmälda reglemente för lånerörelsen skall finnas bestämt, att sällskapet på skilda orter inom sitt område skall hava av sällskapets egnahemsnämnd utsedda ombud, vilka skola hava till uppgift att tillhandagå lånesökande med råd och upplysningar samt att lämna vederbörande upplysningar angående de lånesökandes förhållanden.»

Vad sålunda föreslagits har nästan från alla håll rönt gillande. Åven jag finner inrättandet hos hushållningssällskapen av dylika egnahemsnämnder och anställandet av lokala ombud ägnat att giva egnahemsväsendet en fastare organisation, av vilken stora fördelar för frågornas sakkunniga, snabba och konsekventa handläggning böra kunna förväntas. Oberoende av huru den lokala organisationen framdeles må bliva ordnad, anser jag därför att, så länge det nuvarande låneförmedlingssystemet består, dessa anordningar böra obligatoriskt föreskrivas för nämnda sällskap.

De sakkunniga hava lämnat öppet, huruvida egnahemsnämnden bör äga självständig beslutanderätt ifråga om låns beviljande eller avslående. I betraktande av de befogenheter i åtskilliga hänseenden, som jag anser höra tillkomma denna nämnd, samt för möjliggörande av den kontroll och den inverkan på besluten, som må kunna utövas av den statens ledamot i nämnden, vars tillsättande jag har för avsikt att förorda, anser jag det lämpligast, att egnahemsnämnden tillerkännes beslutanderätt även i nyssnämnda frågor. Naturligtvis bör hushållningssällskapet meddela föreskrifter angående nämndens verksamhet samt bestämma över ansökningar om statslån, anslag till bestridande av nämndens utgifter m. m.

Då jag tillmäter föreskrifterna om egnahemsnämnd och egnahemsombud mycket stor betydelse, synes det mig önskvärt, att de intagas i själva lånevillkoren.

Vad beträffar kommuner synes mig, då låneförmedlingen väl för de särskilda kommunerna blir åtminstone till en början av mindre om-

129 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

fattning, det icke vara nödvändigt att föreskriva tillsättandet av särskild egnahemsnämnd, utan torde kommunen själv böra ordna bestyret med hithörande frågor på det sätt den linner lämpligast.

De sakkunniga hava vidare föreslagit, att för skärpande av kontrollen över bolag och föreningar Kungl. Maj:ts befallniugsbavande skall utse en styrelseledamot och en revisor. De anföra härom, att de anse

* . — nödigt, att den statskontroll, som genom vederbörande Kungl.

Maj:ts befallningshavande utövas över de låneförmedlande bolagen och föreningarna inom resp. län, skarpes. Enligt gällande författning skall aktiebolag eller förening, som undfått statslån från egnahemslånefonden, i avseende å dess verksamhet stå under högsta _ uppsikt och kontroll från statens sida genom Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, inom vilket bolagets eller föreningens styrelse har sitt säte, och äger Kungl. Maj :ts befallningshavande, där så linnes lämpligt, att för ett år i sänder förordna särskilt ombud att under Kungl. Maj:ts befallningshavande utöva nämnda kontroll och att för sådant ändamål deltaga i granskningen av vederbörande styrelses förvaltning samt bolagets eller föreningens räkenskaper. Ombudet skall av bolaget eller föreningen åtnjuta ersättning. Föreskriften om utseende av ombud är sålunda fakultativ och ombudet äger endast deltaga i granskningen av förvaltningen och räkenskaperna.

Enligt de sakkunnigas mening äro dessa bestämmelser icke tillfyllest för att bereda myndigheterna tillfälle att förskaffa sig en mera ingående kännedom om arten av bolagens och föreningarnas verksamhet och däröver öva den fortlöpande kontroll, som kräves. Dessa låneförmedlares verksamhet erbjuder uppenbarligen icke alltid samma garanti som hushållningssällskapens för att ett allmännyttigt intresse uppbär rörelsen och att icke rent spekulationssyfte föreligger. Det måste därför noga tillses, att icke staten lämnar sitt ekonomiska stöd åt företag, där det egna intresset gör sig gällande till förfång för det allmännyttiga syfte, som egnahemslånerörelsen avser att tjäna. Då redan själva namnen »egnahemsbolag» eller »egnahemsförening» äro ägnade att förläna dylika företag ett sken av allmännyttighet och uppfordra allmänheten till understöd, är det desto mer angeläget, att staten icke bidrager att giva understöd åt företag, vilkas verkliga karaktär icke står i överensstämmelse med egnahemsrörelsens syfte. De sakkunniga anse på dessa grunder nödigt, att, liksom i allmänhet är fallet med statsunderstödda företag, staten genom sina särskilda representanter beredes tillfälle till en permanent kontroll över ifrågavarande låneförmedlares rörelse. Härför erfordras en förändring i bestämmelserna om Kungl. Maj:ts befallningshavandes kontroll över bolagen och föreningarna inom resp. län, och vilja de sakkunniga föreslå, att Kungl. Maj:ts befallningshavande skall utse en ledamot i vederbörande bolags eller förenings styrelse ävensom en revisor, vilka båda böra åtnjuta arvode av bolaget eller föreningen. Ledamoten i styrelsen skall närvara vid dess sammanträden och deltaga i besluten, men däremot icke vara ekonomiskt ansvarig för vare sig desamma eller bolagets eller föreningens förbindelser i övrigt. I överensstämmelse med vad som för när- Bihnng till riksdagens protokoll 1010. 1 sand. 88 höft. (Nr 106.) 17

Ombud för statens räkning i nämnder och styrelser m. m.

Utlåtanden.

130 Kungi. Maj ds proposition Kr 106.

varande är stadgat, skola nämnda ombud årligen till Kungl. Maj:ts befallningshavande avgiva berättelse angående sina iakttagelser i fråga om bolagets eller föreningens skötsel. Vidare skall det åligga Kungl. Maj:ts befallningshavande att jämte eget yttrande översända dessa berättelser till lantbruksstyrelsen, samt att, därest anledning till anmärkning förekommer, infordra förklaring från vederbörande; därest rättelse ej sker, skall lantbruksstyrelsen därefter, om så prövas nödigt, anmäla förhållandet till Kungl. Maj:t.

Slutligen vilja de sakkunniga föreslå, att av Kungl. Maj:ts befallningshavande utsedd styrelseledamot även skall, då förening eller bolag söker nytt lån, avgiva yttrande angående vederbörande låneförmedlares verksamhet. Det sätt, varpå en låneförmedlare skött sin verksamhet, måste nämligen vara av betydelse att känna till vid bedömande av det lånesökande bolagets eller föreningens lämplighet som låneförmedlare och behov av nytt lån.»

Detta förslag har i allmänhet lämnats utan erinran i de avgivna utlåtandena. Emellertid anför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län;

»Det nuvarande sättet med utseende av ombud har, därest man vill vinna en fullt effektiv kontroll över bolags eller förenings verksamhet, visat sig mindre tillfredsställande. Däremot torde ett bättre resultat vinnas genom de sakkunnigas förslag. Emellertid hava de sakkunniga ifrågasatt, att den av länsstyrelsen utsedda ledamoten i styrelsen icke skulle vara ekonomiskt ansvarig för styrelsens beslut. Skall han likväl deltaga i besluten, synes han följdriktigt böra ansvara för de beslut, han biträtt. En annan anordning, som man kunde tänka sig, vore, att den av länsstyrelsen utsedde hade att utan beslutanderätt endast deltaga i styrelsens överläggningar.»

Styrelsen för aktiebolaget Hem på landet anför:

»I likhet med sakkunnigmajoriteten anser styrelsen, att en skärpt kontroll över de bolag och föreningar, som verka inom egnahemsrörelsen, är till nytta för denna rörelse, samt ett stöd för dem, som arbeta för en sund och lugn utveckling av densamma. Men att den med den skärpta kontrollen åstundade tryggheten vinnes genom att Kungl. Maj:ts befallningshavande erhålla rätt att utse utom en revisor även en ledamot i bolags eller förenings styrelse, synes styrelsen tvivelaktigt. Styrelsen kan därjämte ej underlåta att framhålla det egendomliga i, att denna statens representant inom styrelsen, som skall närvara vid sammanträdena och deltaga i besluten, icke skall vara ekonomiskt ansvarig för vare sig dessa beslut eller »för bolagets eller föreningens förbindelser i övrigt». Och dock kan på hans röst viktiga frågor av ekonomisk art avgöras i den ena eller andra riktningen. Med hänsyn härtill borde väl åtminstone en begränsning av denna styrelseledamots rätt att deltaga i besluten fastställas, så att ej t. ex. frågor, som icke hava med den statsunderstödda egnahemslånerörelsen att göra, underställas dennes bedömande.»

Åven styrelsen för Malmöhus läns egnahemsförening finner det ej fullt konsekvent, att styrelsemedlem deltager i beslut, för vilket han ej är ansvarig, och föreslår, att ifrågavarande styrelseledamot endast må deltaga i överläggningarna.

131 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Här bör även återgivas följande uttalande av länsstyrelsen i Malmöhus län:

»En omständighet, som i detta sammanhang torde höra påpekas, är frågan om kontroll från statens sida över själva lånerörelsens handhavande. Kommitterade föreslå i detta hänseende beträffande låneförmedlande bolag och föreningar, att dessa skola underkastas noggrannare kontroll än hittills, i det länsstyrelserna skulle obligatoriskt utse både en ledamot i vederbörande bolags eller förenings styrelse och en revisor. Detta förslag synes i och för sig beaktansvärt. Men det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke samma förfarande borde tillämpas även på hushållningssällskapens egnahemsnämnder. Den anmärkningen har framställts gent emot sällskapens lånerörelse, att densamma i realiteten är undandragen en detaljerad och fortlöpande kontroll från statens sida, och denna anmärkning får än större betydelse, om man vill skänka något beaktande åt de förebråelser — de må nu vara befogade eller icke — som riktats mot sällskapen i fråga om förekommande undervärdering av de till belåning anmälda lägenheterna för att minska sällskapens egen ekonomiska risk. Det har sagts, att hushållningssällskapen ibland kunna råka in i en intressekollision mellan å ena sidan tillämpningen av lagbestämmelserna om rätt för lånesökande att få lån beviljat upptill det fastställda lånemaximum, beräknat efter lägenhetens värde, och å andra sidan det naturliga intresset för sällskapen att genom reducering av detta värde, såvitt möjligt, undanröja möjligheten av förlust. Aven om faran för ett godtyckligt handhavande av lånerörelsen i antytt hänseende i allmänhet icke torde vara stor, kunde det dock icke vara ur vägen, att också hushållningssällskapens egnahemsnämnder underkastades den kontroll, som kommitterade förordat beträffande bolag och föreningar. Skall en noggrannare kontroll över huvud genomföras, läge det möjligen en rättvisa däruti, att denna kontroll drabbade de särskilda låneförmedlarna på enahanda sätt. Då vidare denna kontroll bör i sig innefatta även uppgiften att å de lånesökandes vägnar gent emot låneförmedlarnas beslutande organ representera de förras intressen, får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i underdånighet föreslå, att länsstyrelserna bemyndigas tillsätta en ledamot i styrelserna för egnahemsbolag och föreningar samt i hushållningssällskapens egnahemsnämnder med rätt för denne ledamot att i överläggningarna men ej i besluten om låns beviljande deltaga. På samma sätt tillsättes också en revisor att deltaga i granskningen av låneförmedlande korporationers räkenskaper.»

Frågan om kontroll å hushållningssällskapens egnahemslåneverksamhet har berörts även i andra utlåtanden. Egnahemsnämnden i Jämtlands län förordar sålunda, att Kungl. Maj:ts befällningshavande skall utse lämplig person att granska egnahemsnämndens åtgärder och räkenskaper. Socialstyrelsen har i det förut vid frågan om lånerörelsens omorganisation återgivna yttrandet förklarat sig anse att, därest hushållningssällskapen skulle bibehållas vid sin nuvarande befattning med egnahemsfrågorna, åtgärder för anordnande av viss statlig kontroll över deras verksamhet i detta avseende vore erforderliga. De av de sakkunniga föreslagna reglementariska bestämmelserna syntes icke vara i detta avseende tillräckliga och innebära några verkliga garantier.

132 Departementschefen.

Kungl. Maj.tt proposition Nr 106.

De sakkunnigas förslag om förändring till en obligatorisk föreskrift av den nuvarande befogenheten för vederbörande myndighet att, om så finnes lämpligt, förordna ombud för uppsikt över låneförmedlande bolag eller förening samt för deltagande i revisionen synes vara välbetänkt. Likaledes finner jag mig böra biträda förslaget, att en ledamot i dylik låneförmedlares styrelse skall utses å statens vägnar. Att befria denne styrelseledamot från ekonomiskt ansvar synes mig böra såsom konsekvens medföra, att han icke skall äga rätt att deltaga i själva besluten utan endast i överläggningen. Dock bör han äga rätt att få sin avvikande mening antecknad i protokollet. Aven om hans förmåga att inverka på läneförmedlarens verksamhet härigenom bliver i viss mån försvagad, torde dock detta i realiteten ej betyda så mycket. För^övrigt måste jag finna det ganska oformligt, om sagde styrelseledamot skulle med sin röst kunna avgöra ett styrelsebeslut, som för låneförmedlaren medförde ekonomiska förpliktelser. Det bör nämligen ej förbises, att låneförmedlaren har betalningsansvar gent emot staten och alltså ej är fullt likställd med de i betänkandet åberopade föreningar m. fl., som åtnjuta statsanslag under villkor att staten utser styrelseledamot. — Låneförmedlares bolagsordning eller stadgar böra innehålla bestämmelser i förevarande hänseende.

De utav Malmöhus länsstyrelse framförda skälen för att staten må insätta en ledamot även i hushållningssällskaps egnahemsnämnd finner jag vara tungt vägande, särskilt med hänsyn till storleken av de lånebelopp, som förmedlas av hushållningssällskapen och i betraktande av dessa sällskaps nuvarande organisationsform. Genom en sådan anordning skulle antagligen en större likformighet i egnahemsärendenas handläggning hos de särskilda sällskapen befordras. En fortlöpande kontroll från statens sida vore därigenom åstadkommen, vilken vore av verkligen reel betydelse och hade möjlighet att göra sig gällande i rätt tid. Den skulle kunna bliva vida mer effektiv än vare sig länsstyrelsens eller ett centralt statsorgans efteråt skeende granskning. Den av nämnda länsstyrelse framhållna synpunkten, att det kan anses rättvist, att de särskilda slagen av låneförmedlare underkastas likartad kontroll, torde jämväl'vara beaktansvärd. För beredande åt egnahemsväsendet av ökat förtroende bland de folkklasser, ur vilka egnahemsbyggarna i allmänhet komma, torde åtgärden icke vara utan sin betydelse. Ifrågavarande ledamot bör hava samma ställning och befogenhet, som jag nyss förordat beträffande sådan ledamot i styrelsen för andra låneförmedlare.

I likhet med nyssnämnda länsst}n:else anser jag även, att ett ombud å statens vägnar bör deltaga i granskningen av hushållningssällskaps egnahemsnämnds räkenskaper.

133 Kungl. Maj:t$ proposition Nr 106.

Samtliga nu nämnda ledamöter och ombud böra förordnas av vederbörande länsstyrelse samt åtnjuta arvode från vederbörande låneförmedlare.

Beträffande låneförmedlande kommuner synas mig några bestämmelser om dylika ledamöter och ombud å statens vägnar icke böra meddelas. Kommunernas förvaltning och granskningen därav äro ju reglerade genom allmän författning.

De sakkunniga hava föreslagit, att de av dem förordade bestämmelserna i nu förevarande ämne icke skulle införas i lånevillkoren utan särskilt meddelas av Kungl. Magt. Det synes mig dock lämpligast, att själva huvudbestämmelserna upptagas bland lånevillkoren.

I förenämnda reglementen skulle enligt de sakkunnigas förslag finnas intagna vissa bestämmelser rörande räkenskapers förande, sammanträden, ärendenas handläggning m. m., i huvudsak syftande till ökad säkerhet och bättre kontroll samt snabbare behandling av ärendena.

Då de nu ifrågavarande bestämmelseima icke böra införas i själva lånevillkoren utan i de särskilda föreskrifter angående låneförmedlingen, som Kungl. Magt utfärdar utan riksdagens medverkan, torde jag icke nu behöva i enskildheter yttra mig om desamma utan endast tillkännagiva, att jag finner de framställda förslagen böra i allmänhet vinna godkännande, dock med iakttagande av vissa jämkningar, delvis på grund av framställda erinringar.

Jag torde framdeles få underställa Eders Kungl. Maj:t förslag i dessa avseenden.

De sakkunniga hava föreslagit, att varje hushållningssällskap måtte erhålla rätt att hos sig anställa en med bidrag av statsmedel avlönad jordbrukskonsulent för att biträda vid handhavandet av egnahemsrörelsen. Deras motivering för detta förslag är av följande lydelse:

»Såsom av den förut meddelade historiken framgår, väcktes vid 1912 års riksdag i andra kammaren två motioner, avseende vissa förbättringar i egnahemslånerörelsens organisation. I den ena motionen framhölls bland svagheter, som enligt motionärens mening vidlådde egnahemslånerörelsen, särskilt bristen på planmässighet vid verksamhetens bedrivande. För att avhjälpa detta missförhållande borde, ansåg motionären, anställas särskilda egnahemsinspektörer eller konsulenter, med uppgift att innan egnahemslån beviljades verkställa en ingående undersökning och värdering av den till egnahemslägenhet ifrågasatta jorden. De föreslagna inspektörerna borde även hava till uppgift att undersöka lämpligheten av de egen-

Reglementen för läneför. medlares egna» hemslånerörelse.

Jordbrukskonsulenter.

Egnahems-

sakkunniga.

134 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

domar, som av egnahemsbolag eller föreningar inköptes eller genom anslag ur jordförmedlingsfonden förvärvades.

Jordbruksutskottet, som behandlade bägge motionerna, ansåg i likhet med motionärerna, att egnahemsrörelsen på vissa håll numera utvecklat sig i en sådan riktning, att allvarliga farhågor kunde uppstå, att åtskilliga egnahemsinnehavare icke hade möjlighet att på den jord de förvärvat vinna nödtorftig bärgning. Orsakerna härtill syntes vara för högt pris på den upplåtna jorden, dennas mindre lämplighet för jordbruk eller alltför ringa storlek, de egna hemmens oförmånliga läge i avseende å kommunikationer och avsättningsmöjligheter in. m. Då utskottet ansåg, att staten i de fall, då densamma genom beviljande av lån medverkade till bildande av egna hem, även borde öva tillsyn däröver, att lånen bleve tagna i anspråk endast för sådana egnahemsbildningar, vilka med säkerhet kunde beräknas motsvara sitt ändamål, fann utskottet det de framställda förslagen värda beaktande från statsmakternas sida. Då inom jordbruksdepartementet särskilda sakkunniga tillkallats för utredning av egnahemsfrågan och dessa även till behandling upptagit det föreliggande spörsmålet, ansåg likväl utskottet sig böra avstyrka de båda motionerna, vilka även i enlighet härmed blevo av riksdagen avslagna.

I det föregående har redan omnämnts, att de sakkunniga för åstadkommande av större planmässighet och effektivitet i egnahemsrörelsens organisation bland annat anse en sådan utbyggnad av organisationen erforderlig, att varje hushållningssällskap erhåller rättighet att hos sig anställa en med bidrag av statsmedel avlönad jordbrukskonsulent för att handhava bland annat egnahemsrörelsen. Enligt gällande författning angående statsbidrag till avlönande av jordbrukskonsulenter utgår redan nu dylikt bidrag till avlöning åt 12 jordbrukskonsulenter i Dalarna och Norrland samt till 12 i södra och mellersta Sverige med uppdrag bland annat att biträda vederbörande hushållningssällskap vid den av detsamma bedrivna egnahemslånerörelse samt att på begäran lämna dem, som önska komma i åtnjutande av egnahemslån, de råd och anvisningar, varav de kunna vara i behov. Vid 1914 års riksdag har statsbidrag beviljats till avlönande av ytterligare två jordbrukskonsulenter, därav en hos Kalmar läns norra och en hos Gottlands läns hushållningssällskap, vilka bidrag dock endast utgå med hälften så stort belopp som till övriga hushållningssällskap. För närvarande kunna sålunda hushållningssällskapen i de 6 nordligaste länen och i 14 län i södra och mellersta Sverige komma i åtnjutande av bidrag av statsmedel till avlönande av jordbrukskonsulenter.')

Villkoren för dessa statsbidrags åtnjutande äro dock något olika. För utbekommande av statsbidrag till anställande i södra och mellersta Sverige av en jordbrukskonsulent inom varje hushållningssällskaps område måste vederbörande sällskap, med undantag för Kalmar läns norra och Gottlands läns, utöver den med statsmedel avlönade konsulenten hava hos sig anställd ytterligare minst en jordbrukskonsulent, Dessa villkor gälla däremot icke för åtnjutande av statsbidrag till de hos hushållningssällskapen i Dalarna och Norrland anställda konsulenterna.

Den omfattning, egnahemslånerörelsen numera nått, gör det nödvändigt för 1

1 Sedan riksdagen åren 1916 och 1918 ökat anslaget till jordbrukskonsulenter, finnas numera medel anvisade till 13 konsulenter i de 6 nordligaste länen samt 20 konsulenter hos lika många hushållningssällskap i södra och mellersta Sverige.

135 Kung1. Maj:ts proposition Nr 106.

alla hushållningssällskap att hava tillgång till en jordbrukskonsulent att användas i egnahemsrörelsens tjänst, oberoende av om deras ekonomiska ställning och omfattningen av deras verksamhet i övrigt är sådan, att de anse sig behöva själva avlöna en eller flera konsulenter därutöver. Det för hushållningssällskapen i södra och mellersta Sverige nu stadgade villkoret för statsbidragets erhållande bör därför, enligt de sakkunnigas mening, utgå och alla de 20 hushållningssällskapen i dessa delar av landet erhålla statsbidrag till avlöning åt en jordbrukskonsulent. Yad beträffar de 12 konsulenterna i Norrland och Dalarna torde åtminstone i vissa län deras arbetskrafter vara tagna i fullt anspråk för väsentligen andra uppgifter. Inom några av dessa län, där egnaheinslånerörelsen nått en betydande omfattning, torde det därför förefinnas behov av ytterligare en konsulent, vilken i främsta rummet skulle biträda med lånerörelsens handhavande. Det synes därför lämpligt, att staten ansloge medel till avlönande av ytterligare tre jordbrukskonsulenter hos de hushållningssällskap i Dalarna och Norrland, vilkas lånerörelse nått en sådan omfattning, att den kan anses kräva anställande av särskild konsulent. Det nuvarande antalet med statsmedel avlönade jordbrukskonsulenter utgör 26, vilket antal enligt de sakkunnigas förslag skulle ökas med 9. Då de två hushållningssällskapen, som nu erhålla bidrag endast till avlöningens halva belopp, givetvis också borde komma i åtnjutande av fullt statsbidrag, skulle den för ändamålet erforderliga ökningen i anslaget härför komma att motsvara nu beräknade statsbidrag åt 10 konsulenter.

Såsom nyss omnämndes, framhölls i den här ovan omförmälda vid 1912 års riksdag väckta motionen, att till avhjälpande av vissa brister i egnahemslånerörelsens organisation borde åt särskilda inspektörer eller konsulenter uppdragas bland annat, att, innan egnahemslån beviljades, verkställa en ingående undersökning och värdering av den till egnahemslägenhet ifrågasatta jorden, därvid särskilt borde tagas i betraktande jordens ändamålsenlighet och beskaffenhet, kostnaderna för dess uppodling eller försättande i gott skick, det tilltänkta egna hemmets läge med hänsyn till kommunikationer och avsättningsförhållanden m. m. I enlighet härmed och såsom en garanti för, att den med statsbidrag avlönade konsulentens verksamhet komme att avse en kontroll över de till egnahemslån anslagna medlens lämpliga användning, anse de sakkunniga ock, att såsom villkor för att hushållningssällskap skall erhålla dylikt bidrag bör stadgas, att konsulenten skall, jämte honom i övrigt åliggande uppgifter, innan egnahemslån beviljas, besiktiga lägenhet, för vilken lån sökes. Dock behöver enligt de sakkunnigas mening dylik besiktning i vissa undantagsfall ej äga rum, såsom där vederbörande egnahemsnämnd på grund av egen kännedom eller andra omständigheter ej anser densamma erforderlig.

Jämväl bör stadgas, att enskilda låneförmedlare skola äga rätt att mot stadgad ersättning erhålla biträde av vederbörande konsulent.»

Detta de sakkunnigas förslag har av nästan alla dem, som yttrat utlåtanden, sig om detsamma, vunnit livligt understöd. Anmärkningar huva framställts blott av förvaltningsutskotten i Hallands, Värmlands och Västerbottens län. Förstnämnda utskott anför:

yl betänkandet framhålles nödvändigheten för alla hushållningssällskap att hava tillgång till en särskild jordbrukskonsulent att huvudsakligen användas i egnahemsrörelsens tjänst. Att för detta ändamål anställa särskilda, med bidrag av stats-

136 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

medel avlönade jordbrukskonsulenter torde emellertid bliva onödigt dyrbart och för statsverket medföra utgifter på helt annan anslagstitel än den för omkostnader åt egnahemslånerörelsen avsedda. Då hushållningssällskapen såsom låneförmedlare icke på annat sätt kunde erhålla statsbidrag till täckande av kostnaderna för sådant sakkunnigt biträde som en egnahemsvärderingsman än genom anställandet av en ytterligare jordbrukskonsulent, skulle nämligen följden bliva, att alla sällskap, även de mindre där ej full sysselsättning funnes för dylikt biträde vid egnahemsrörelsen eller eljest, sökte anställa en andre jordbrukskonsulent. — Själva den sak man vill gagna torde ej heller alltid och under alla förhållanden på detta sätt bliva främjad. Vid besiktningar och i synnerhet värderingar före beviljandet av lån fordras uppenbarligen alldeles särskilda kvalifikationer, som icke med visshet alltid äro att förvänta hos en i övrigt fullt kompetent jordbrukskonsulent. På grund härav finner förvaltningsutskottet det mera lämpligt, att de olika låneförmedlarna berättigades att efter för handen varande förhållanden själva bestämma om anställandet av sakkunnigt biträde, till vilket gottgörelse finge utgå av statsmedel, antingen i form av förhöjning uti förvaltningsbidraget eller ock såsom direkt anslag för ändamålet.»

Det bör härvid anmärkas, att enligt de sakkunnigas förslag villkoret om anställande av en »andre» jordbrukskonsulent skulle bortfalla.

Förvaltningsutskottet i Värmlands län yttrar:

»I Värmlands län har egnahemslånerörelsen alltifrån dess början varit anförtrodd åt en av fem personer bestående egnahemsnämnd, som å sällskapets vägnar handhaft rörelsen med full handlingsfrihet inom de genom särskilt reglemente fastställda gränser. Länet har varit indelat i två — numera tre — besiktningsområden, och inom vart och ett av dessa områden har en av nämndens ledamöter verkställt besiktningar av nya och efterbesiktningar vart tredje år av äldre egnahem. Därvid har besiktningsmannen framför allt gjort sig underrättad om låntagarens och hans familjs lämplighet till egnahemsbrukare m. m. samt sedermera själv föredragit ärendet i egnahemsnämnden. Vid besiktningen har han även varit i tillfälle att meddela vederbörande råd och anvisningar med avseende å såväl det föreslagna jordområdets lämplighet för ändamålet som ock sättet för lånets erhållande, ordnandet av inteckningarna m. m. Härjämte hava hos egnahemsnämnden varit anställda en sekreterare och en ombudsman med bland annat likartade uppdrag gent emot allmänheten. Denna anordning har enligt utskottets förmenande arbetat väl, enkelt och billigt, och utskottet kan för sin del ej finna, att behov föreligger av anställande av varken egnahemskonsulent eller lokala ombud. De erfarna och med traktens förhållanden väl bekanta jordbrukare, som inom länet tjänstgjort såsom besiktningsmän, torde vara långt bättre ägnade att giva råd och anvisningar än en ung, i traktens jordbruksförhållanden sannolikt mindre hemmastadd konsulent.»

Förvaltningsutskottet i Västerbottens län har ansett, att de föreslagna lokala egnahemsombudens åligganden borde utsträckas till att omfatta skyldighet för ombudet att besiktiga och värdera lägenhet, för vilken egnahemslån söktes, samt efter egnahemsnämndens förordnande utöva kontroll till utrönande av, huruvida belånade lägenheter hävdades

137 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

och underhölles i behörigt skick. För dessa ombud, som borde vara jord bruk slumniga och för sitt uppdrag erhålla avlöning, b a'de särskilda instruktioner utlärdas av egnahemsnämnderna, vilka äveu borde utse dessa ombud till det antal, som förhållandena inom varje kommun krävde.

Utskottet har härefter fortsatt sålunda:

»Att anställa en jordbrukskonsulent hos de särskilda hushållningssällskapen med ungefär enahanda uppgift, som skulle tillkomma egnahemsombuden enligt förestående förslag, anser förvaltningsutskottet mindre lämpligt. Däremot vore säkerligen av stort värde, om inom varje hushållningssällskaps område av förvaltningsutskottet tillsattes en med statsmedel avlönad särskild egnahemsinspektör. Denne skulle instruera egnahemsombuden samt lämna dessa ombud råd och upplysningar rörande egnahemslånerörelsen och dess bedrivande, allt i syfte att åstadkomma likformig tillämpning av lämnade föreskrifter. Inspektören skulle vidare å sina resor söka intressera allmänheten för denna rörelse och genom föredrag och annan upplysningsverksamhet göra densamma känd. Slutligen borde denne inspektör, som skulle vara skyldig deltaga i egnahemsnämndens sammanträden, hava till speciell uppgift att inför nämnden framlägga förslag till nödiga åtgärder till främjande av egnahemsrörelsens idé.»

Förslaget om anlitande i högre grad än nu ofta är fallet av biträde av jordbrukskonsulent vid handläggningen hos låneförmedlarna av egnahemsärenden finner jag vara grundat på en riktig åskådning. De erinringar, som framkommit mot d< tta förslag, innebära huvudsakligen, att de uppgifter, som enligt förslaget skulle tillkomma konsulenterna, skulle vad hushållningssällskapens verksamhet på ifrågavarande område beträffar, lika väl och i vissa fall bättre kunna fullgöras genom egnahemsombuden eller på annat sätt. Det torde visserligen vara antagligt att, synnerligast i län med starkt utvecklad egnahemsrörelse eller med stor areal, där egnahemslägenheterna ligga spridda på långt avstånd från varandra, det icke blir lämpligt — särskilt för reskostnaderuas skull — och måhända icke ens möjligt att fordra, att en konsulent skall besiktiga varje lägenhet, för vilken lån sökes, samt förrätta inspektioner å egnahemslägenheter m. m. För dylika och andra liknande fall få nödiga upplysningar inhämtas på annat sätt, såsom ock de sakkunniga förutsatt. Men i regel bör konsulenten vara egnahemsnämndens närmaste representant i det praktiska arbetet ute i orterna.

Det skulle kunna ifrågasättas att för ifrågavarande ändamål anställa en särskild kår av egnahemskonsulcnter, skild från de nuvarande jordbrukskonsulenterna. Detta synes mig dock av flera skäl icke lämpligt. I vissa landsdelar skulle särskilda egnahemskonsulenter möjligen komma att sakna full sysselsättning, under det att måhända i andra delaren ensam Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 98 höft. (Nr 106.) 13

Departements

chefen.

138 KungL Maj:ts proposition Nr 106.

sådan konsulent ej skulle räcka till för ett helt län. Det bleve också svårt att draga gränsen mellan två sådana tjänstemannakårers befogenhet, åtminstone såtillvida som en egnahemskonsulent bör kunna lämna egnahemsbyggarna råd och hjälp även i jordbruksfrågor och icke blott i de med egnahemslånet direkt sammanhängande ämnen. Om alla dessa konsulenter bilda en enda kår, kan också vinnas, att i större län området exempelvis mellan dem indelas distriktsvis, varigenom vissa fördelar kunde uppstå. Jag vill erinra, att i de norrländska länen nu finnas anställda flera konsulenter i varje län.

Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten på att de konsulenter, som få egnahem sfrågor om hand, böra stå till förfogande även för andra låneförmedlare än hushållningssällskapen och att dessa andra låneförmedlare — bolag, föreningar och kommuner — böra i vissa fall vara skyldiga att anlita dem. Bestämmelser härom torde hava sin plats i vederbörande reglementen. Åven för jordförmedlingsverksamheten böra konsulenterna lämna sakkunnigt bistånd.

Rätt anordnad och tillämpad kan konsulentorganisationen bliva av mycket stor betydelse för egnahemsrörelsens lyckliga och sunda utveckling.

Då en kår av jordbrukskonsulenter säkerligen under alla förhållanden blir behövlig, hur än hushållningssällskapen organiseras och vare sig dessa sällskap skola fortfarande handhava egnahemsärenden eller icke, hyser jag ej någon betänklighet att nu förorda en av egnahemsväsendets främjande betingad irtveckling av jordbrukskonsulentinstitutionen.

Sedan statsanslaget till avlönande av jordbrukskonsulenter numera ökats, finnes eu med statsbidrag avlönad dylik konsulent anställd hos varje hushållningssällskap i södra och mellersta Sverige, inalles 20 konsulenter. I Norrland och Dalarna åtnjutes statsbidrag för inalles 13 konsulenter.

Såsom de sakkunniga föreslagit, bör påtagligen det för södra och mellersta Sverige nu gällande villkoret, att hushållningssällskap skall för att erhålla statsbidrag till en konsulent av egna medel anställa en andre konsulent, bortfalla vid en utveckling av konsulentinstitutionen på nu ifrågasatt sätt. Åvenså bör den särställning, som Kalmar läns norra samt Gottlands läns hushållningssällskap i förevarande avseende nu intaga, upphöra. Villkoren för erhållande av statsbidrag för avlönande av jordbrukskonsulenter böra alltså bliva lika för hela landet.

Ehuruväl faktiskt för närvarande finnes inom hela riket hos varje hushållningssällskap anställd minst en med statsbidrag avlönad konsulent,

139 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

bör detta enligt min mening uppställas såsom villkor för hushållningssällskapens låneförmedling.

Alla utöver statsbidraget av konsulentens anställande föranledda kostnader böra gäldas av hushållningssällskap, landsting eller eljest, exempelvis av andra låneförmedlare eller av jordförmedlare, då de rekvirera biträde av honom.

De sakkunniga hava beräknat inom Norrland och Dalarna inalles 15 konsulenter. Häremot har jag ej annat att erinra än att troligen detta antal kommer att visa sig väl knappt. Då hos nästan alla hushållningssällskap inom landets övriga delar redan nu finnes anställd även en andre konsulent samt å många orter egnahemsärendena torde komma att taga mycken tid och arbete av vederbörande konsulent, skulle, om icke statsbidrag lämnas även till en andre konsulent, förändringen kunna medföra, att den egentliga jordbrukskonsulentverksamheten berövades sitt nuvarande statsbidrag. På grund härav synes inom ganska stora delar av landet statsbidrag under nämnda förutsättningar böra beräknas till mer än en konsulent. För riket i sin helhet synes mig anslag till 50 konsulenter nu böra beräknas.

Med bortseende från de speciella bestämmelserna beträffande Kalmar läns norra samt Gottlands hushållningssällskaps områden utgår för närvarande statsbidraget till jordbrukskonsulent med 2,500 kronor. Detta belopp har från början antagits motsvara konsulentens direkta avlöning. Konsulentens rese- och traktamentsersättning skall bekostas av landsting, hushållningssällskap eller eljest.

I mån som penningens värde sjunkit har denna avlöning alltmera framstått såsom otillräcklig. Särskilt under de senaste årens dyrtid hava från hushållningssällskapen gjorts framställningar om ökat bidrag för att möjliggöra utbetalande till konsulenterna av höjda avlöningar. Åven med beaktande att särskilt dyrtidstillägg till dessa konsulenter icke lärer böra beviljas av statsmedel, finner jag det av behovet påkallat, att statsbidraget ökas på grund av den avlöningsstegring, som får anses vara av mera normal beskaffenhet och kan antagas bliva beståndande. Jag vill erinra, att Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition föreslagit anslag till statsbidrag för anställande av vandringsrättare, grundad på eu höjning av statsbidragets maximum — motsvarande högst hälften av avlöningen — från 600 till 900 kronor eller med 50 procent. En relativt lika stor höjning vill jag ingalunda ifrågasätta för jordbrukskonsulenternas del, helst som viss inkomst torde kunna beredas dem genom den ersättning enligt taxa, som i vissa fall synes böra utgå till dera från rekvirent för lämnat biträde. Men eu höjning med 500 kro-

Uppbörd och inleverering av unru-Vrter å egmihe mala t.

Egnahems-

sakkunniga.

140 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

nor till 3,000 kronor, motsvarande 20 procent, finner jag fullt befogad. Den synes mig även nödvändig för att dugliga personer må kunna allt framgent erhållas till dessa platser i tävlan med andra anställningar, som kunna erbjudas dem, exempelvis vid lantmannaskolor.

För 50 konsulenter å 3,000 kronor för var och en behöves ett anslag av 150,000 kronor. Kungl. Maj:t har i punkten 21 under nionde huvudtiteln av årets statsverksproposition föreslagit riksdagen att i avbidan på blivande proposition beräkna för ifrågavarande ändamål ett anslag å sistnämnda belopp.

4. Statens mellanhavande med låneförmedlar na i fråga om lånens

utlämnande in. m.

Under denna rubrik hava de sakkunniga framställt åtskilliga förslag, av vilka några äro av beskaffenhet att kunna avgöras av Kungl. Maj:t ensam, under det att andra gälla förändringar i lånevillkoren och alltså kräva riksdagens medgivande.

De förra avse dels tid och sätt för ingivandet av ansökningar om statslån samt dels vissa uppgifter, som skola bifogas dylik ansökning. Jag torde icke nu behöva uppehålla mig vid dessa förslag.

Bland de frågor, vilka gälla förändringar i lånevillkoren, märkes först förslaget, att samtliga låneförmedlare — icke såsom nu endast hushållningssällskapen — skola äga rätt att, om de så önska, få räntor och avbetalningar å utlämnade egnahemslån debiterade, uppburna och redovisade genom kronobetj än ingens försorg:.

De sakkunniga hava vidare föreslagit den förändring att, under det dylik uppbörd nu sker i samband med kronans arrenden eller annan under våren infallande uppbörd, densamma i stället skulle äga rum i sammanhang med uppbörden av kronoskatterna för samma år. Därjämte har föreslagits, att dylik uppbörd skulle ske utan kostnad för låneförmedlaren.

Då det för närvarande stadgas, att låneförmedlare och egnaheraslåntngare må äga att överenskomma angående tid och sätt för erläggande av de årliga rånte- och kapitalavbetalningarna, föreslå nu de sakkunniga, att, om betalningen icke sker vid kronouppbörden, den i allt fall ej må bestämmas att ske tidigare än under november månad det år, för vilket betalningen utgår.

I nära sammanhang med dessa förslag står de sakkunnigas förslag, att låneförmedlare skall till statskontoret inbetala årets annuiteter

141 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106,

före utgången av december månad samma år i stället för som nu före utgången av mars månad påföljande år.

Ur sakkunnigas motivering för dessa förslag är följande:

»I bestämmelserna angående annuiteternas upptagande i samband med kronans uppbörd synes — — en förändring böra genomföras. Under egnahemslånerörelsens första år fingo räntor och avbetalningar å av hushållningssällskapen utlämnade egnahemslån erläggas i sammanhang med uppbörden av kronoskatter under våren. Sedan emellertid på grund av ny skattelagstiftning de egentliga kronouppbördsstämmorna förlagts till hösten, ansågos dessa icke längre lämpa sig för uppbörden av egnahemslånemedel, utan infördes år 1908 den nu gällande bestämmelsen, att annuiteterna få upptagas i samband med uppbörden av kronans arrenden i början av varje år. Detta förfaringssätt har emellertid visat sig medföra vissa olägenheter. Uppbörden av kronans arrenden förrättas å kronofogdekontoren, som ofta äro belägna på långt avstånd från egnahemslåntagarens vistelseort. Då det lärer förekomma, att icke allestädes beloppet kan insändas per post, enär uppbördsmannen icke anses skyldig att godtaga sådant betalningssätt eller återsända kvitto, inses lätt, att sättet för annuiteternas erläggande för mången kan bliva synnerligen betungande. I alla händelser förorsakas därigenom flertalet låntagare kostnader och besvär.

För undvikande av dessa olägenheter synes det nödvändigt att låta annuiteterna erläggas vid de egentliga kronouppbördsstämmorna på hösten, vilka i regel hållas inom varje socken. Förutom det, att detta betalningssätt medför avsevärt mindre besvär för låntagarna, synes det erbjuda större garanti för, att annuiteterna bliva i rätt tid inbetalda, då kronoutskylderna i allmänhet betalas mycket ordentligt på landet. En fördel med inbetalningens förläggande till hösten är även, att jordbrukaren då i de flesta fall torde hava lättare att anskaffa nödiga medel.

Vid en sådan anordning, med anuiteternas upptagande på hösten i samband med kronouppbördsstämman, komma visserligen annuiteterna att upptagas 1 å 2 månader i förskott, men olägenheterna härav skulle säkerligen icke bliva vidare kännbara för låntagarna och dessutom väl uppvägas av de i det föregående framhållna lättnaderna, som genom det föreslagna förfaringssättet skulle beredas dem. För låneförmedlarna skulle den föreslagna förändringen visserligen medföra någon olägenhet, då de skulle bliva nödsakade att redan i september månad lämna uppgift till Kungl. Maj:ts befallningshavande å de belopp, som skola erläggas, varigenom ränta icke kan debiteras på de lån, som utlämnats efter denna tid. Även denna olägenhet synes dock de sakkunniga vara av ringa betydelse, då endast ränteinbetalningar för de efter september månad utlämnade länen skulle bliva uppskjutna ett år. Ett dylikt förfaringssätt tillämpas för övrigt redan nu hos åtskilliga låneförmedlare utan att möta några svårigheter. De sakkunniga vilja därför föreslå, att låneförmedlare skall äga rätt att genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg få annuiteterna för visst år upptagna i samband med ordinarie kronouppbördsstämman samma år.

Det synes de sakknnniga rimligt, att i de fall. då låneförmedlare upptager annuiteterna på annat sätt än vid kronouppbördsstämman, låntagare icke skall kunna åläggas att erlägga annuiteterna förrän tidigast i november månad det år, för vilket de belöpa. Nu gällande egnabemsförfattning medgiver emellertid låneförmedlare och egnahemslåntagare frihet att överenskomma angående tid och sätt för erläg-

Utlåtanden.

142 Kungl. Maj.is proposition Nr 106.

gande av de årliga rånte- och kapitalavbetalningarna. Med begagnande av denna rätt hava en del låneförmedlare uppburit betalning kvartalsvis i förskott. Därigenom har även uppkommit en sådan oegentlighet, som att låneförmedlaren i vissa fall vid lånets utlämnande gjort avdrag å lånebeloppet motsvarande förskottsräntan. Till förekommande härav vilja de sakkunniga föreslå den förändring i bestämmelserna, att, därest annuiteterna för året icke upptagas i samband med kronouppbörden, låneförmedlare icke skall äga rätt att upptaga desamma förrän tidigast i november månad samma år.

I överensstämmelse med vad som sålunda föreslagits beträffande egnahemslåntagares betalningsskyldighet bör stadgas, att låneförmedlare är skyldig att till statskontoret inbetala annuiteterna för visst år före utgången av december månad samma år, varigenom den nu fastställda betalningsterminen tillbakaflyttas med tre månader.»

Förslagen angående rätt för enskilda låneförmedlare att få annuiteterna uppburna och redovisade i samband med kronouppbörden och att sådan uppbörd skall ske utan kostnad för låneförmedlaren hava allmänt tillstyrkts i de avgivna utlåtandena. Övriga nu ifrågavarande förslag hava däremot rönt gensagor. Isynnerhet har förslaget om låneförmedlarnas betalningsskyldighet till statskontoret före årets utgång uppkallat ett nästan kompakt motstånd. Ur de många avstyrkande utlåtandena må följande återgivas.

Länsstyrelsen i Ålvsborgs län anför:

»Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande har icke kunnat finna giltigt skäl för ett strängare förfarande emot låneförmedlare och låntagare, varom nu är fråga, än vad som tillämpas mot exempelvis innehavare av odlingslån, vilka låntagare ej avfordras likvid förrän vid kronouppbördsstämma året efter det annuitet och ränta förfallit till betalning. Men dessutom stöter låneförmedlarens redovisningsskyldighet i nu föreslagen ordning på oövervinneliga svårigheter i det väl oftast förekommande fall, då han för sin redovisning är beroende av i samband med kronans uppbörd

influtna lånemedel.---. Med hänsyn till vad ovan anförts anser Kungl. Maj:ts

befallningshavande nu tillämpade föreskrifter för låneförmedlares och låntagares betalningsskyldighet böra bibehållas med tillägg av rättighet för låntagare att, där låneannuiteter upptagas genom uppbördsförvaltningen, begagna sig av skattepostanvisning eller postremissväxel på sätt vid värnskattelikvid är medgivet.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar:

»Sedan en lång följd av år har Eders Kungl. Maj:t på därom gjord framställning medgivit, att kronouppbörden inom lappmarksfögderiet finge anstå till början av påföljande år, och anledning finnes antaga, att detta förfaringssätt även i framtiden kommer att praktiseras inom nämnda fögderi. Under sådant förhållande kan bestämmelsen om annuiteternas gäldande före utgången av december månad det år, annuiteterna avse, bereda låneförmedlaren olägenhet genom skyldighet att för stadgandets efterlevande förskottera motsvarande medel. Och då med tillämpning av nuvarande lagstiftning liknande situation kan uppkomma över allt inom vårt land, torde det vara nödigt, att förslaget därutinnan undergår den förändring, som härav påkallas.»

143 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Förvaltningsutskottet i Uppsala län yttrar sig sålunda:

»Däremot kan förvaltningsutskottet icke biträda de sakkunnigas förslag, att annuiteterna å egnahemslånen skola upptagas vid ordinarie kronouppbördsstämma i november månad under det löpande året. För det första strider en sådan åtgärd mot de hittills upprättade lånekontrakten, enligt vilka låntagarna tillförsäkrats rätt att erlägga annuiteterna först i mars påföljande år i samband med uppbörden för kronans arrenden; vidare händer det ofta, att lånen utlämnas under årets sista månader, och då skulle ju anstånd lämnas ända till nästa höst, vilket visserligen vore en fördel för låntagaren, men som han säkerligen icke gör anspråk på; dessutom är ju tänkbart och har även inträffat, att en låntagare inbetalar lånet, helt eller delvis, just under slutet av året, och då blir ju trassel och omgång med vad som redan utdebiterats av annuiteter, beräknade, som de måste vara i uppbördslängden, till årets slut; och slutligen torde det icke få anses vara staten fullt värdigt att i förskott utkräva räntor och amorteringar, som ännu icke förfallit. Bättre anser förvaltningsutskottet det vore, om uppbörden får anstå till kronouppbördsstämman i november det påföljande året, men bäst är, om det får bliva med uppbörden såsom det nu är. Någon olägenhet därav har här i länet icke försports; de sakkunniga framhålla, att det skulle vara så betungande för låntagarna att uppsöka kronofogden för att få betala, men vanligen går det så till, att grannarna på en trakt uppdraga åt någon bland sig eller åt någon närboende kronoarrendator att vid uppbördsstämman verkställa inbetalningen för deras räkning. För övrigt kunna ju medlen sändas på posten i form av postanvisning, så erhåller ju avsändaren genast kvitto, och ingen kronofogde är väl så ogin, att han ej emottager postanvisningar. — Alldeles säkert är, att de sakkunnigas förslag skulle komma att föranleda onödig omgång samt framför allt mycket besvär och oklarhet i bokföringen.

I sammanhang härmed vill förvaltningsutskottet uttala, att utskottet icke kan biträda de sakkunnigas förslag, att låneförmedlaren skall vara skyldig att till statskontoret inbetala annuiteterna före utgången av december månad det år, för vilket de löpa — — —.»

Förvaltningsutskottet i Östergötlands län anför:

»Förvaltningsutskottet kan emellertid ej annat än finna, att en sådan förändring i uppbörden skulle medföra avsevärda olägenheter, frånsett den oegentlighet, som kan anses ligga däri, att på egnahemslånen belöpande räntor skulle komma att delvis uppbäras i förskott. Sålunda skulle den värdefulla och effektiva kontroll över de debiterade rånte- och amorteringsbeloppens riktighet, som endast ett i förväg gjort bokslut kan skänka, förloras (såvida ej även bokföringsterminen skulle förändras, vilket dock ej synes förutsättas), varjämte, då det av sakkunniga förordade uppbördssätt^ nödvändiggör insändande till Kungl. Maj:ts befallningshavande redan i september månad av uppgift å de annuitetsbelopp, som skola vid kronouppbörden uppbäras, vissa olägenheter uppstå i fråga om sådana lån, varå under samma år eu del lyftes före denna tidpunkt och en annan del efter densamma.

Skulle emellertid, trots vad här ovan däremot anförts, sakkunnigas förslag i denna del vinna stadfästelse, torde för de låneförmedlare, vilka i likhet med Östergötlands läns hushållningssällskap allt hitintills utlämnat egnahemslån på sådana villkor, att låntagaren är skyldig erlägga ränta och amortering »vid uppbörd av

144 Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

kronans arrenden», genom ett övergångsstadgande möjlighet böra beredas, att allt framdeles, så länge annuiteter å dessa äldre lån förekomma, denna uppbörd må kunna ske såsom hittills.»

Jämväl statskontoret har i utlåtande den 16 april 1915 avstyrkt de sakkunnigas förslag om förläggande av egnahemslåneuppbörden till uppbördsstämma på hösten, enär redovisningen av annuiteterna icke skulle medhinnas under uppbördsåret, vilket ur bokföringssynpnnkt vore otillfredsställande.

Vid mötet den 29 april 1915 mellan ombud för hushållningssällskapens egnahemsnämnder fattades i detta ämne enhälligt följande resolution:

»De hittills gällande bestämmelserna i fråga om tidpunkten för annuitetemas erläggande böra bibehållas oförändrade, och sålunda annuiteterna för visst år icke behöva av låneförmedlaren inbetalas till statskontoret förrän före utgången av mars månad följande år. Då annuiteterna upptagas i samband med kronouppbörden, bör detta, enlighet med de sakkunnigas förslag, ske utan kostnad för låneförmedlaren.»

Lantbruksstyrelsen har förordat en medelväg:

»Mot dessa (föreslagna) bestämmelser hava flera invändningar blivit gjorda, vilka lantbruksstyrelsen på grund av olika skäl icke kan finna befogade. Särskilt finner styrelsen det nödvändigt att införa bestämmelser, som förhindra låneförmedlarna, att, såsom de sakkunniga påvisat, upptaga annuiteterna i förskott. Då statskontoret i sitt yttrande över föreliggande betänkande anfört, att det ur bokföringssynpunkt måste anses otillfredsställande, att låneförmedlarna inbetala annuiteterna i slutet av året, och därför föreslagit, att nu föreskrivna inbetalningstid till statskontoret fortfarande måtte bibehållas, anser lantbruksstyrelsen att, aärest låneförmedlarna lämnas rätt att uppbära annuiteterna av låntagarna antingen vid kronouppbördsstämmorna på hösten, såsom de sakkunniga föreslagit, eller, såsom nu, vid uppbörden av kronans arrenden på våren eller på annat sätt, som befinnes lämpligt, men icke före den förstnämnda terminen, under det att inbetalningen av annuiteterna till statskontoret fortfarande får ske före utgången av mars månad, samtliga önskemål bliva tillgodosedda.»

Sedan statskontoret och generalpoststyrelsen anbefallts att med hänsyn till bestämmelserna i uppbördsreglementet den 14 december 1917 avgiva gemensamt utlåtande angående vad egnahemssakkunniga föreslagit beträffande debitering, uppbörd och redovisning samt inleverering till statskontoret av räntor och avbetalningar å utlämnade egnahemslån, hava dessa ämbetsverk den 29 januari 1919 anfört bland annat:

»Vad beträffar de sakkunnigas förslag om vidtagande av sådan ändring i fråga om tiden för upptagande av annuiteter och räntor i egnahemslån, att desamma ej längre skulle, såsom för närvarande är fallet, få erläggas i samband med uppbörden av kronans arrenden i början av året efter det, som annuiteterna och räntorna avse, utan under den ordinarie kronouppbördsterminen i november och december månader samma år, är, enligt vad statskontoret och generalpoststyrelsen kunna

145 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10b.

liniia, ur rent uppbördsteknisk synpunkt icke något att häremot erinra med hänsyn till bestämmelserna i gällande uppbördsreglemente. Såsom emellertid statskontoret för sin del redan uttalat i sitt den 16 april 1915 avgivna underdåniga utlåtande i detta ärende, kan de sakkunnigas förslag i denna del ur andra synpunkter icke förordas. Såsom i nämnda utlåtande framliålles kunna de utav de sakkunniga anförda olägenheter, som skulle vara förenade med nuvarande anordning av ifrågavarande uppbörd, icke tillmätas någon mera avsevärd betydelse. Däremot skulle enligt statskontorets då uttalade uppfattning, uppbördens förläggande till slutet av året medföra, att redovisningen av annuiteterna icke skulle medhinnas under uppbördsåret, något som ur bokföringssynpunkt måste anses otillfredsställande. Då, sedan statskontorets nu åberopade underdåniga utlåtande avgavs, ej något inträffat, som kan vara ägnat att inge eu annan uppfattning av denna fråga, måste statskontoret för sin del anse det sålunda gjorda uttalandet allt fortfarande äga giltighet.

Därest Eders Kungl. Maj:t i överensstämmelse med den ståndpunkt, som statskontoret alltså i detta fall velat göra gällande, ej skulle finna skäl vidtaga någon ändring med avseende å den i nådiga kungörelsen den 13 juni 1908 föreskrivna tiden för uppbörd av räntor och avbetalningar å egnahemslån, utan desamma fortfarande såsom hittills skulle få upptagas i samband med kronans arrenden eller annan under våren infallande uppbörd, så äro enligt statskontorets och generalpoststyrelsens förmenande några bestämmelser utöver dem, som i gällande uppbördsreglemente eller i övrigt i sådant avseende finnas meddelade, ej erforderliga, vad angår debitering, uppbörd och redovisning av ifrågavarande räntor och avbetalningar.»

Förslaget om rätt för samtliga låneförmedlare att lä räntor och avbetalningar å egnahemslån debiterade, uppburna och redovisade i samband med kronouppbörd biträdes av mig.

Av de skäl, som anförts i utlåtandena, synes de sakkunnigas förslag om skyldighet för låneförmedlare att före årets utgång till statskontoret insända annuiteterna å statslånen icke kunna biträdas.

Vid detta förhållande bortfaller ett av de huvudsakligaste skälen för förslaget att förlägga låntagarnas inbetalningar till den kronouppbörd, som äger rum under hösten. Vad i övrigt anförts till stöd för detta förslag synes mig icke innebära så avsevärda fördelar, att ett dylikt förfaringssätt bör föreskrivas, helst som utredningen visar, att eu sådan anordning skulle i vissa landsdelar ej kunna genomföras, samt i varje fall svårigheter skulle uppstå beträffande äldre lån, för vilka betalningstiderna finnas angivna i gällande lånekontrakt. Jag anser därför den nuvarande bestämmelsen om uppbörd i samband med kronans arrenden eller annan under våren infallande uppbörd böra bibehållas.

Det av lantbruksstyrelsen framställda förslaget att så till vida begränsa den nuvarande friheten beträffande uppbördstiden, att inbetalningar icke må utkrävas tidigare än i november månad under det löpande aret, finner jag förtjänt att understödjas.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. SO höft. (Nr loa.) 19

D ep ar te mentechefen.

146 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Vad beträffar förslaget att uppbörden av egnahemslåneannuiteterna skall, när den sker i samband med kronouppbörd, ske utan kostnad för låneförmedlaren, kan detsamma icke av mig understödjas. Det förvaltningsbidrag, som utgår till låneförmedlare, är ju avsett att täcka även kostnaden för inbetalningarnas uppbörd. Jag vill erinra, att uppbördsprovision utgår exempelvis för landstingsskatt, vägskatt, vissa försäkringsavgifter m. m. Då bestämmandet av provisionens belopp tillkommer Kungl. Maj:t, behöva nu endast ur de sakkunnigas förslag till lånevillkor uteslutas de ord, som omförmäla kostnadsfriheten.

inbetalning av Vidare hava de sakkunniga beträffande tiden för återbetalande till

statskontoret av icke disponerade statslåuebelopp anfört följande:

belopp. »I gällande egnahemsförfattning stadgas, att om någon del av erhållet stats-

lån icke vid årets utgång blivit av låneförmedlaren utlämnat till egnahemslån eller eljest disponerat, skall det odisponerade beloppet återbetalas till statskontoret före utgången av januari månad nästpåföljande år, där ej Kungl. Maj:t på ansökning medgiver låneförmedlaren rätt att ytterligare ett år innehava statslånebeloppet i fråga. På grund av dessa bestämmelser hava — — — högst avsevärda lånebelopp årligen blivit till statskontoret återburna. Emellertid bär för låneförmedlarna den utvägen stått öppen att efter ansökning hos Kungl. Maj:t behålla medel, som icke till årets slut disponerats, för att däröver förfoga det följande året. Dock har det icke låtit sig göra att ingiva ansökan härom i så god tid, att tillstånd att få behålla det odisponerade beloppet kunnat erhållas före januari månads utgång. Därför hava också låneförmedlarna icke ansett sig behöva inbetala de medel, om vars fortsatta disposition ansökan ingivits, oaktat ansökningen ännu ej vid januari månads utgång blivit av Kungl. Maj:t beviljad. För undanröjande av detta missförhållande vilja de sakkunniga föreslå, att av låneförmedlare vid årets slut icke disponerat belopp av erhållet statslån icke skall behöva återbetalas till statskontoret förrän före utgången av mars månad nästföljande år.»

Departement!- Detta förslag, mot vilket ej någon erinran förekommit, vill jag

chefen. understödja. Då jag förut tillstyrkt, att annuiteternas inleverering fortfarande skall äga rum i mars månad, skulle härigenom låntagarna få endast en ordinarie betalningstermin, vilket synes mig kunna medföra reda och enkelhet.

För att frågan, huruvida låneförmedlare må tillåtas bibehålla odisponerat statslåuebelopp, ej skall för länge vara oavgjord och hindra uträkningen av förvaltningsbidragen, bör stadgas, att ansökning om dylikt bibehållande skall göras före utgången av januari månad.

147 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

De sakkunniga hava efter utredning angående förvaltningsbidragens storlek ocli hushållningssällskapens verkliga omkostnader för låneförmedlingen förklarat sig anse någon ändring i förvaltningsbidragets nuvarande belopp icke vara erforderlig beträffande något slag av låneförmedlare.

Efter eu erinran om riksdagens beslut år 1912 angående befogenhet för Kungl. Maj:t att i vissa fall lämna ersättning åt förmedlare av lån ur fiskerilånefonden intill hälften av den lidna förlusten samt under framhållande, hurusom förhållandena vid egnahemslånefonden vore så olika, att nämnda beslut icke kunde åberopas såsom prejudikat för en liknande anordning beträffande sistnämnda fond, hava de sakkunniga yttrat:

»Med det ovan sagda behöver dock icke vara uteslutet, att icke staten i vissa särskilda fäll bör hålla låneförmedlarna skadeslösa för lidna förluster å egnahemslånerörelsen. Om t. ex. svårare missväxt inträffar inom ett område under ett eller flera år, och ett flertal egnahemsinnehavare därigenom råkar på obestånd, kan lätt eu låneförmedlare drabbas av större förluster än han kan bära. Likaså kan det inträffa, att andra oförvållade yttre förhållanden, vilka vid lånens beviljande icke kunnat förutses, såsom t. ex. nedläggande av industriell drift, av vilken eu trakts egnahemsinnehavare varit beroende för sin utkomst, förorsaka låntagarna ekonomisk ruin och betydligt sänka värdet på deras lägenheter, varigenom låneförmedlaren kan åsamkas stor förlust. Under dylika omständigheter bör staten efter prövning i varje särskilt fall kunna ersätta låneförmedlaren hans förluster.»

Yad sålunda förekommit ger mig icke anledning till annat uttalande än att i sistnämnda fall framställning torde böra göras till riksdagen.

Då jag för min del tillstyrkt, att jämväl kommuner må kunna förmedla egnahemslån, följer härav, att jag anser förvaltningsbidrag böra enligt gällande grunder utgå även till dylika kommuner.

Hushållningssällskapen behöva icke avlämna någon säkerhet för erhållna egnahemslån, under det att låneförmedlande bolag och föreningar skola avlämna av statskontoret godkänd säkerhet. Några föreskrifter, huru denna säkerhet skall vara beskaffad, finnas icke i lånevillkoren. 1 regel torde den utgöras av personlig borgen eller bankgaranti. De sakkunniga hava nu anfört följande:

»I skrivelse till Kungl. Maj:t i november år 1908, vilken skrivelse remitterats till de sakkunniga, har centralstyrelsen för nationalföreningen mot emigrationen framhållit, att de fordringar, som sålunda ställas på bolag och föreningar, som förmedla egnahemslån, äro alltför stränga och därför verka hämmande på deras verksamhet

förvällnings bidrag.

Ldnetäkerhet av bolag eller fSrening.

Egnahems-

sakkunniga

148 Kungi. Maj:ts proposition Nr 106.

samt därigenom på hela egnahemslånerörelsen. Då ifrågavarande bolag och föreningar i många fall synts centralstyrelsen fullt lika lämpade som de flesta hushållningssällskap att befordra rörelsens utveckling, och det därför borde ligga i statens intresse, att deras verksamhet som låneförmedlare nådde större omfattning, hemställde centralstyrelsen i sin skrivelse, att en utredning måtte verkställas angående lämpligaste sättet att för egnahem sföreningar och bolag underlätta tillgången till egnahemslån.

I infordrat utlåtande med anledning av ovannämnda skrivelse framhöll visserligen statskontoret, att den säkerhet, som av detsamma fordrats av privata låneförmedlare, icke varit strängare, än som förestavats därav, att det varit dess skyldighet tillse, att staten erhållit full garanti mot förluster. Men statskontoret ansåg det dock i hög grad önskvärt, att några åtgärder kunde vidtagas till främjande av det syfte, som i skrivelsen framhölles.

De olägenheter, som för bolag och föreningar onekligen äro förbundna med ovannämnda fordringar på särskild säkerhet, hava även' beaktats av Kungl. Maj:t. som i proposition redan till 1907 års riksdag föreslog, att föreningar och bolag, som befunnes lämpliga som mellanhänder vid lånerörelsen, skulle som säkerhet för lån ur egnahemslånefonden kunna få lämna inteckningar i de belånade lägenheterna, för jordbrukslägenhet intill b/K och för bostadslägenhet intill 3/4 av värdet. På grund av kamrarnas skiljaktiga beslut föranledde emellertid propositionen ingen åtgärd.

Orsaken, varför av bolag och föreningar, som vilja förmedla egnahemslån, hittills fordrats särskild säkerhet, är naturligtvis den, att staten icke kunnat anse de privata låneförmedlama i och för sig erbjuda samma säkerhet som hushållningssällskapen. Den här föreliggande frågans innebörd är därför att söka finna en utväg, varigenom under så betryggande garantier för staten som möjligt villkoren för bolagen och föreningarna kunde mildras.

Det torde nämligen icke kunna förnekas, att de fordringar, som statskontoret enligt nuvarande bestämmelser måste ställa på dessa låneförmedlare, i många fall icke kunna undgå att för dessa kännas tryckande och i viss mån hindrande för deras verksamhet.

Oftast har säkerheten bestått i borgensförbindelser, i några fall utfärdade av stora industriella bolag och i ett fall av ett hushållningssällskap, men i regel av ett antal privatpersoner, vilka väl i allmänhet utgjorts av styrelsemedlemmar i respektive bolag eller förening eller möjligen av andra för verksamheten intresserade personer. På grund av de jämförelsevis betydande belopp, vartill lånen ofta uppgå, torde det mången gång vara förenat med svårighet för låneförmedlaren att finna fullt vederhäftiga personer, som äro villiga att under en ganska lång tidrymd binda sig för en dylik borgensförbindelse.

På senare tid har emellertid statskontoret börjat tillämpa den praxis att såsom nöjaktig säkerhet godtaga inteckningar i de belånade fastigheterna, men endast genom en bank som mellanhand, varvid banken iklätt sig skyldighet att hålla inteckningarna vid gällande kraft. De sakkunniga hava sig bekant, att åtminstone i vissa fall statskontoret såsom säkerhet för till enskilda låneförmedlare utlämnade lån med bank som mellanhand godtagit inteckningar i belånade jordbrukslägenheter intill :;/4 av det värde, vartill de av särskilda värderingsman uppskattats. För eventuellt överskjutande lånebelopp har i så fall lämnats personlig borgen.

I stället för att dylika bolag och föreningar tidigare i regel ställt personlig

149 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

borgen eller annan banksäkerhet för hela beloppet av till dem utlämnade lån, har alltså i detta fall dylik säkerhet behövt ställas endast för den del av varje lån, som överstiger 3/4 av lägenhetens värde. Detta förfaringssätt måste helt naturligt innebära högst betydliga lättnader för låneförmedlaren, och det torde förtjäna övervägas, huruvida det icke är den utväg, som med vissa modifikationer bäst leder till målet.»

De sakkunniga hava härefter närmare utvecklat den metod de ansett böra tillämpas i detta fall samt slutligen yttrat:

»De sakkunniga vilja sålunda framhålla önskvärdheten av, att i fråga om den säkerhet, som skall ställas av bolag och föreningar, vilka vilja förmedla statens egnahemslån, statskontoret måtte på lämpligt sätt bemyndigas att som säkerhet för lån ur egnahemslånefonden godtaga inteckningar i jordbrukslägenheter, deponerade på sätt och under villkor i övrigt särskilt med hänsyn till inteckningarnas förnyande in. in., som statskontoret finner lämpliga, intill l/5 av det värde, vartill lägenheterna uppskattats av särskilda av statskontoret godkända värderingsman. För överskjutande lånebelopp bör i så fall ställas av statskontoret godkänd tilläggssäkerhet. Därjämte torde medgivas statskontoret rätt att, när det så anser nödigt, i regel dock högst vart femte år, på låneförmedlarens bekostnad anställa ny värdering av de belånade lägenheterna.»

Det bör framhållas, att de sakkunnigas ifrågavarande förslag gäller endast lån för jordbrukslägenheter. Angående säkerhet för lån till bostadslägenheter hava de icke yttrat sig.

Beträffande denna fråga, om vilken förvaltningsutskotten saknat utlåtanden, anledning att yttra sig, anför Malmöhus läns egnahemsförening:

»Givetvis skulle härigenom en avsevärd lättnad beredas låneförmedlarna.

Men det återstår dock för dem att täcka skillnaden mellan ' . av det högst tillåtna lånebeloppet och ft/(i av lägenhetens värde. För ordnandet av denna angelägenhet blir låneförmedlaren, åtminstone i vanliga fall, nödsakad att vända sig till för egnahemssaken intresserade personer för erhållande av borgen. Då emellertid dylik borgen måste tecknas för avsevärt lång tid, kan det falla sig svårt att få enskilda personer att träda emellan. Vi vilja därför uttala önskvärdheten av att låneförmedlare ma äga rätt att som säkerhet för erhållna lån med därå belöpande ränta ur egnahemslånefonden få till kungl. statskontoret avlämna inteckningar intill «/„ av de belånade lägenheternas värde. Då vi hava all anledning förmoda, att de utsedda värderingsmännen med noggrannhet skola utföra sitt åliggande, blir den ringa ökningav risken, varom här är fråga, för statens vidkommande utan nämnvärd betydelse.

För låneförmedlaren skulle denna rättighet betydligt underlätta mellanhavandet med kungl. statskontoret och för egnahemslåntagaren skulle den medföra, att hans lånorätt icke allt för mycket inskränkes.»

Statskontoret har au lort:

»Beträffande den sålunda ifrågasatta låneinstruktionen anser sig statskontoret höra ifrågasätta, huruvida eu så hög kvot av fastighetsvärdet bör fastställas såsom ilen ram, inom vilken erbjuden lånesäkerhet av inteckningar i regel skulle av stats-

Departements■ chefen.

150 Kungl. Maj ds proposition Nr 106

kontoret godtagas. Statskontoret håller före, att, därest någon viss kvot härutinnan skall fastslås, den icke borde överstiga den hittills av statskontoret antagna eller ■ji av lägenhets uppskattade värde.»

Såsom de sakkunniga erinrat, har frågan om bestämmelser 'angående den säkerhet, låneförmedlande bolag och föreningar skola lämna, år 1907 av Kungl. Maj:t i proposition (nr 145) förelagts riksdagen. Kungi. Maj:t föreslog nämligen då på min hemställan, att i andra stycket av mom. 4 av lånevillkoren skulle införas följande bestämmelser:

»Inteckningar uti egnahemslägenheter, beviljade eller lämnade såsom säkerhet för egnahemslån, vilka av vederbörande låneförmedlare utlämnats från statslånet ifråga, må kunna antagas såsom säkerhet intill ett belopp, icke överstigande beträffande jordbrukslägenhet fem sjättedelar och beträffande bostadslägenhet tre fjärdedelar av lägenhetens genom taxeringsbevis eller på annat sätt, som statskontoret godkänner, intygade värde vid den tid, då säkerheten erbjudes.»

Till stöd för detta förslag lämnade jag eu utförlig motivering.

Statsutskottet, till vars förberedande behandling propositionen remitterades, ingick icke i någon saklig prövning av densamma utan ansåg det icke tillrådligt att redan då besluta ändringar i grunderna för den nyligen inrättade lånerörelsen. Oavsett att utskottet hyste en från Kungl. Maj:ts förslag avvikande mening i fråga om lämpligheten av vissa bland de då föreslagna villkoren och bestämmelserna, såsom beträffande egnahemsinteckningars omhänderhavande av statskontoret, hemställde därför utskottet, att propositionen icke måtte föranleda någon åtgärd.

Såsom de sakkunniga nu erinrat, förföll frågan på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut.

Då Kungl. Maj:t år 1908 ånvo till riksdagen avlät proposition angående villkoren för lån ur egnahemslånefonden, återupptogs icke det härovan återgivna förslaget angående låneförmedlande bolags och föreningars säkerhet. Jag hänvisade då till utvägen att såsom mellanhand anlita någon bankinrättning, vilken iklädde sig garanti för åtminstone större delen av lånet mot säkerhet av inteckning i lägenheterna samt någon ersättning för risk och besvär.

De sakkunnigas nu ifrågavarande förslag har av dem framställts närmast såsom ett önskemål, utan att detsamma föranlett dem att framlägga något förslag till omredigering av mom. 4 i lånevillkoren. Då statskontoret numera såsom säkerhet antager inteckningar i jordbrukslägenheter intill s/i av lägenhetens uppskattade värde, innebär de sak-

151 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

kunnigas förslag i huvudsak, att denna kvot skulle höjas till %. Det synes också vara de sakkunnigas mening, att i den mån krav nu uppställes på garanti av bank såsom mellanhand, detta krav framdeles skulle frånträdas.

Aven med beaktande att bolags och föreningars lånerörelse redan under de nuvarande förhållandena vunnit eu synnerligen kraftig utveckling, vilken säkerligen skulle varit ännu större, ifall icke stark reduktion av de begärda statslånebeloppen måst äga rum på grund av den begränsade tillgången på medel, anser jag fortfarande de år 1907 framförda skälen för underlättande av dessa låneförmedlares ställande av säkerhet för undfångna lån vara tungt vägande, Jag tillåter mig åberopa vad jag härom anförde till statsrådsprotokollet vid propositionen nr 145 sistnämnda år. Fördelarna av att såsom mellanhand anlita en bank eller annan institution, vilken förbinder sig att bibehålla inteckningarna vid gällande kraft, synas mig emellertid så betydande, särskilt ur synpunkten av förfaringssättets förenkling för statskontoret, att denna metod icke nu bör övergivas. Men om sådan garanti lämnas, synes det mig fullt befogat, att staten såsom säkerhet godkänner inteckningar ända upp till den gräns, intill vilken staten förbjuder låneförmedlaren att taga annan säkerhet än dylika inteckningar, eller alltså intill 5/s vid jordbrukslägenheter och 3U vid bostadslägenheter. För att icke genom allt för högt beräknade värden å lägenheterna säkerheten må äventyras, bör emellertid icke det av låneförmedlaren beräknade värdet utan vidare tagas för gott utan det värde, som må läggas till grund, utrönas genom taxeringsbevis eller på annat sätt, som statskontoret godkänner. Givetvis bör statskontoret äga att under lånetidens lopp kräva ny utredning angående lägenhetens värde, när anledning därtill förekommer. Detta följer av sista stycket i mom. 4.

För att statskontoret skall våga antaga egnahemsinteckningar såsom säkerhet till så högt belopp, som nu tillstyrkts, synes det erforderligt, att ett uttryckligt medgivande i sådan riktning intages i egnahemslånebestämmelserna. Jag anser därför, att i dessa bestämmelser bör införas en föreskrift av väsentligen det i propositionen år 1907 föreslagna innehåll, med tillägg’ att inteckningarna skola vara deponerade på sätt och under villkor i övrigt, som statskontoret finner lämpliga, särskilt med hänsyn till inteckningarnas bibehållande vid gällande kraft.

Såsom jag förut uttalat, bör särskild säkerhet icke krävas av låneförmedlande kommun.

152 Kung!. Maj:ts proposition Nr 106.

Låneförmcd- I fråga om låneförmedlares rapportskyldighet rörande sin lånerörelse

larT samt länsstyrelsernas och lantbruksstyrelsens befattning med denna låne-

pcrtskymghet gäller nu enligt mom. 13 i lånevillkoren, att låneförmedlare

skall årligen före april månads utgång till länsstyrelsen i varje lan, inom vilket han förmedlar egnahemslån, avgiva redogörelse enligt fastställt formulär för lånerörelsen under det nästföregående året, vilka redogörelser det åligger länsstyrelsen att insända till lantbruksstyrelsen inom5 påföljande maj månad, ‘i mom. 10 föreskrives även, att avskrift av lånekontrakt skall ofördröjligen efter dess avfattande insändas till länsstyrelsen. Dessa kontrakt skola enligt § 12 granskas av länsstyrelsen, som, om anledning till anmärkning förekommer, skall därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t.

Egnahems- De sakkunniga hava nu föreslagit, att sagda redogörelse skall

sakkunniga. fortfarailde inges till länsstyrelsen, men att den skall gälla blott den inom länet bedrivna lånerörelsen och att av sådan låneförmedlare, som bedriver lånerörelse i flera län, en sammanfattande redogörelse för hela lånerörelsen skall lämnas till länsstyrelsen i det län, där låneförmedlarens styrelse har sitt säte. Vidare har föreslagits föreskrift, att såväl länsstyrelsen som lantbruksstyrelsen skola granska redogörelserna. Därjämte hava de sakkunniga föreslagit, att jämte avskriften av lånekontraktet även avskrift av besiktningsinstrument, där sådant upprättats, skall insändas till länsstyrelsen. Dessa kontrakt och instrument skola enligt förslaget fortfarande granskas av länsstyrelsen, som skall, i händelse av anmärkning, göra anmälan hos lantbruksstyrelsen. Endast om rättelse ej sker, skall därefter denna styrelse underställa anmärkningen Kungl. Maj:ts prövning. Därjämte är att märka, att de sakkunniga uteslutit föreskriften, att avskriften av lånekontrakt skall inges till länsstyrelsen ofördröjligen efter kontraKtets avfattande, och i sin motivering föresbigit, att alltsammans skall insändas jämte redogörelsen före april månads utgång påföljande år.

Reservation. Reservanten fil. doktor Hellström har i samband med sitt fölslag

om inrättande av en särskild byrå för egnahemsärenden i lantbruks stvrelsen i nu förevarande ämne anfört följande:

»Såsom en konsekvens av föregående hemställan anser jag, att den befattning med egnahemslånerörelsens övervakande, som hittills ålegat vederbörande Konungens befallningshavande, hör överflyttas till lantbruksstyrelsen. Det åläggande Konungens befallningshavande i de olika länen fått med granskning av lånekontrakt in. m. bär just betingats därav, att det icke funnits något centralt organ för egnahemslånerörelsen. Det har varit en nödfallsutväg, som man tillsvidare måst tillgripa. Men att, sedan man fått ett centralt organ för egnaliemslånerörelsen, fortfarande upprätt-

153 Kungl. Maj:ts proposition Hr 106.

hålla denna nödfallsanordning och fortfarande betunga Konungens befallningshavande med en ^ granskningsskyldighet, som å ena sidan är av tämligen underordnad betydelse, då denna myndighet icke i övrigt har att taga någon befattning med egnahemslånerörelsen, och som å andra sidan, om den skall bliva annat än en tom formalitet, blir för vederbörande myndighet ganska betungande och tidsödande, synes vara .synnerligen omotiverat. Om sakkunnigmajoritetens förslag godtages, enligt vilket för den centrala ledningen av statens ständigt och hastigt växande egnahemslånerörelse skulle anställas en underordnad tjänsteman på en av lanthruksstyrelsens nuvarande byråer, så kan ju den fortsatta rapport- och redovisningsskyldigheten till vederbörande Konungens befallningshavande motiveras därmed, att det centrala ämbetsverket icke kan hinna med denna viktiga del av sitt arbete och att detta därför får fördelas på de olika länsstyrelserna. Men om mitt förslag i föregående punkt skulle godkännas, så bortfaller också åtminstone delvis detta skäl.

Enligt min åsikt är det för en effektiv kontroll av låneförmedlama nog, om oavsett de för egnahemsbolagens och föreningarnas styrelser och revisorer gällande särskilda bestämmelserna — den låneförmedlama åliggande rapportskyldigheten inskränkes till att omfatta den redogörelse enligt av Kungl. Maj:t fastställt formulär, som årligen skall av låneförmedlaren avgivas. Denna redogörelse innehåller alla de för en bedömning av låneförmedlarens sätt att sköta sitt uppdrag nödiga uppgifter, ej blott de, som framgå av lånekontrakten, utan även en hel del andra, och under sadana omständigheter synes det mig alldeles omotiverat att fordra, att därjämte skall insändas avskrift av de originalhandlingar, ur vilka de detaljerade uppgifterna ^ för varje lån äro hämtade. Detta är endast att utan tvingande skäl öka det mångskriveri, som redan nu ifrån flera håll förebrås egnahemslånerörelsen.

På grund härav vågar jag vördsamt hemställa, att den låneförmedlama åliggande skyldigheten att till Kungl. Maj:ts befallningshavande insända avskrift av lånekontrakt och besiktningstrument må utgå och att rapportskyldigheten till den centrala ledningen må inskränkas till en årlig redogörelse enligt av Kungl. Maj it fastställt formulär, vilken redogörelse må insändas direkt till lantbruksstyrelsen att där granskas och i vederbörlig ordning vidare behandlas.»

Reservanten Hellströms förslag har i de flesta av' de avgivna yttrandena, där saken berörts, omfattats med sympatier. Det bär i huvudsak vunnit understöd av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Ålvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, \ ä st ernorr] ands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt förvaltningsutskotten i Stockholms, Uppsala cell Södermanlands län, Kalmar läns norra del, Malmöhus län, Ålvsborgs läns södra del, Värmlands och Norrbottens län ävensom styrelsen för aktiebolaget Hem på landet. I allmänhet åberopas såsom skäl för tillstyrkandet, att länsstyrelsernas granskning är av mera formell art, da dessa styrelser i övrigt ej ha någon befattning med egnahemslånerörelsen, att den ej kan bli mera noggrann eller effektiv på grund av länsstyrelsernas mångskiftande och myckna arbete, samt att anled- B ihan g till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 86 höft. (Nr 106.) 20

Utlåtanden.

154 Departements• chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

ningen till att granskningen hittills uppdragits åt länsstyrelserna just varit frånvaron av en centralmyndighet, vilket skäl nu skulle bortfalla. Dessutom göras anmärkningar mot det mångskriveri, som avskrivandet av så många handlingar skulle förorsaka. Länsstyrelsen i Uppsala län anser det emellertid fördelaktigt, att redogörelserna passera genom vederbörande länsstyrelse till lantbruksstyrelsen, så att länsstyrelsen blir i tillfälle att taga kännedom om desamma.

Kristianstads läns förvaltningsutskott har framhållit, att hushållningssällskapens områden i allmänhet sammanfalla med länens, och ansett den nuvarande kontrollen å sällskapens egnahemslåneverksamhet fullt tillfredsställande. Däremot borde bolagens och föreningarnas egnahemslåneverksamhet kontrolleras och ledas av lantbruksstyrelsen.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att länsstyrelsernas granskningsskyldighet icke är ett nytt åliggande utan redan nu föreskriven. Denna mera formella förberedande granskning sjmtes enligt lantbruksstyrelsens mening fortfarande böra utföras av länsstyrelserna, då därigenom rättelser betydligt lättare kunde verkställas, än om granskningen i sin helhet skulle försiggå hos lantbruksstyrelsen.

För egen del finner jag det önskvärt att så mycket som möjligt, utan verklig minskning i säkerheten, förenkla förfaringssättet vid ifrågavarande ärendens handläggning. Ur denna synpunkt kan jag icke finna länsstyrelsernas granskningskyldighet vara av den betydelse, att den bör bibehållas, därest en för dessa ärenden avsedd avdelning inrättas inom jordbruksdepartementet. Genom de kontrollföreskrifter i olika hänseenden, som höra meddelas, och särskilt genom insättandet av en av statsmyndighet utsedd ledamot i varje egnahemsnämnd och i styrelsen för låneförmedlande bolag eller förening torde tillräcklig trygghet vinnas, utan att en dylik formell granskning av ortsmyndighet äger rum. Jagvill framhålla, att redan enligt sakkunnigmajoritetens förslag granskningens natur skulle bliva i viss mån förändrad genom att den nuvarande skyldigheten att insända avskrifter av lånekon trakt successive under året skulle förändras till en skyldighet att på en gång insända handlingarna angående alla lån under det föregående året.

I likhet med vad i flera yttranden framhållits, synes mig einellertid redogörelseformuläret kunna avfattas så fullständigt, att det icke blir nödvändigt att insända avskrifter av alla lånekontrakt och besiktuingsinstrument. Detta skulle föranleda ett mångskriveri, som icke torde vara absolut oundvikligt. Ifall beträffande låneförmedlande hushållningssällskap, aktiebolag och föreningar redogörelsen kontrolleras och

155 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

till riktigheten bestyrkes av den för statens räkning förordnade ledamoten i egnahemsnämnden eller bolagets eller föreningens styrelse, synes mig detta tillräckligt. I den instruktion, som lärer böra utfärdas för dessa ledamöter, kan skyldighet åläggas dem att noggrant tillse, att redogörelsen icke saknar uppgift om någon för ärendets granskning betydelsefull omständighet.

Med detta tillägg om bestyrkande anser jag mig därför kunna ansluta mig till den i herr Hellströms reservation uttalade mening i nu förevarande avseende.

5. Livförsäkring.

De sakkunniga hava föreslagit, att egnahemslån för jordbruks- Livförsäkring. lägenhet må kunna förenas med livförsäkring på visst närmare angivet Egnahemssätt. Deras yttrande i denna del är av följande huvudsakliga innehåll: sakkunniga-

»I likhet med 1899 års egnahemskommitté hava de sakkunniga funnit sig böra framlägga förslag, att egnahemslån må kunna förenas med en på lämpligt sätt avpassad livförsäkring i ändamål att betrygga den ekonomiska ställningen för en avliden låntagares efterlevande. Härvid bör därjämte särskilt framhållas, att den omständigheten, att staten för sin lånerörelse begagnar sig av låneförmedlare, som därvid ikläda sig en ganska omfattande ekonomisk risk, givetvis ökar kravet på att staten genom anordnande av livförsäkring söker i sin mån minska denna risk. I följd av den begränsning i de sakkunnigas uppdrag, som ägt rum, har de sakkunnigas förslag i ämnet avseende endast å jordbrukslägenheter.

Enär de av 1899 års kommitté föreslagna bestämmelserna angående en låntagares efterlevande makes och bröstarvinges rätt att övertaga lägenheten sedermera genomförts, vilja de sakkunniga i fråga om behovet av den ifrågavarande försäkringen ansluta sig till nämnda kommitté, som anför: »Genom ovan omförmälda

bestämmelser angående efterlevande makes och bröstarvinges rätt har kommittén sökt tillförsäkra arbetarens änka och barn orubbad besittning av lägenheten och fortsatt åtnjutande av statslånet. Dessa förmåner torde emellertid mången gång allenast i ringa grad förbättra det bekymmersamma läge, vari de efterlevande kunna försättas genom familjefaderns död. Ju yngre barnen äro och ju mindre del av statslånet före dödsfallet hunnit avbetalas, desto svårare kan det antagas bliva för änkan, vars arbetsförtjänst i de flesta fall är väsentligen mindre än den avlidne mannens varit, att uppfostra barnen och tillika fullgöra med lånet förenade skyldigheter. Dessa svårigheter kunna emellertid på ett enkelt och likväl verksamt sätt förminskas därigenom, att lånet förenas med livförsäkring i någon lämplig form.»

I den kungl. propositionen i egnahemsfrågan till 1904 års riksdag tillkännagav även föredragande departementschefen, att han fann tanken på den av kommittén föreslagna försäkringen tilltalande.

Försäkringen kom emellertid icke till stånd vid statsmakternas behandling

156 Kung!. Maj ds proposition Nr 106.

av egnahemsfrågan 1904, ocli synes förnämsta anledningen härtill hava varit, att de av kommittén föreslagna egnahemsnämnderna blevo ersatta av låneförmedlare (hushållningssällskap, föreningar, bolag), vadan staten icke kom att få någon mera direkt befattning med låntagarna. Detta i sin ordning skulle hava medfört allt för stora besvärligheter, i händelse en försäkringsverksamhet, sådan kommittén tänkt sig densamma, kommit till stånd, enär kommittén, vid låns förbindande med livförsäkring, föreslagit tillämpning av olika amorteringsplaner för olika åldrar vid lånens utlämnande. Vidare hade kommittén föreslagit, att försäkringsansökningamas prövning skulle förläggas till länsstyrelserna, vilket i allmänhet mötte starkt motstånd från dessas sida.

!Siu nämnda och även andra olägenheter, som de sakkunniga funnit vidhäfta den av 1899 års kommitté föreslagna försäkringen, anse sig emellertid de sakkunniga hava undanröjt i och med det förslag, för vilket de sakkunniga gå att redogöra.

De sakkunniga hava låtit genom särskilda sakkunniga, byråchefen i pensionsstyrelsen K. Dickman och förste aktuarien i försäkringsinspektionen K. Englund, verkställa utredning angående det sätt, varpå den nu tillämpade formen för egnahemslån till beredande av jordbrukslägenhet lämpligen må kunna förenas med livförsäkring. Ett av Englund uppsatt, av tabeller åtföljt utlåtande bifogas detta betänkande (bil. E).1)

Med stöd av såväl berörda utredning som 1899 års kommittés förslag i ämnet, i de delar de sakkunniga funnit nämnda förslag ändamålsenligt, hava de sakkunniga funnit sig böra föreslå följande huvudsakliga grunder.

I likhet med 1899 års kommitté hålla de sakkunniga före, att den avsedda försäkringen bör meddelas av staten själv. Därigenom vinnes ej blott enkelhet i förfarandet utan även den särskilda fördelen, att samma räntefot, som fastställes för lånet, också kan läggas till grund för själva försäkringen och därmed sammanhängande beräkningar.

Vidare är att märka, att de enskilda försäkringsanstaltema icke driva några försäkringsformer, som äro särskilt avpassade för det här förefintliga försäkringsbehovet. Icke allenast på denna grund utan också därför, att de enskilda försäkringsanstalterna givetvis äro nödgade att vederbörligen belasta sina premier för administrationskostnadernas täckande — något som staten i sin försäkringsverksamhet ju lämpligen kan underlåta — skulle anlitandet av nu befintliga livförsäkringsformer enligt de sakkunnigas uppfattning komma att ställa sig onödigt dyrbart.---— —.

Det har varit ifrågasatt, att den enskilda låneförmedlaren (hushållningssällskap, förening, bolag) skulle åtaga sig det försäkringsansvar, som åtföljer de av denne låneförmedlare utlämnade lån i förening med livförsäkring. De sakkunniga hålla dock före, att låneförmedlarens resurser ofta nog icke stå i ett rätt förhållande till den med försäkringen följande risken av tillfälliga avvikelser från försäkringsverksamhetens beräknade förlopp, vilka kunna bliva förlustbringande.

För det fall att staten ombesörjer försäkringen, hava de sakkunniga haft under övervägande tvenne skilda utvägar, nämligen dels att riksförsäkringsanstalten åtager sig försäkringsansvaret, dels att statskontoret åtager sig detsamma i samband med sin redan existerande funktion av långivare åt låneförmedlarna. De sakkunniga hava funnit den förra anordningen vara att föredraga. Visserligen är den föreslagna försäkringsverksamheten av föga komplicerad beskaffenhet, och visserligen

b Har uteslutet.

157 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

kan det tyckas vara en onödig omväg att låta låneförmedlarna få mellanhavande med tvenne statsinstitutioner i stället för med en, vilket senare skulle bliva fallet, om statskontoret även åtoge sig bestyret med försäkringen. Men det kvarstår i alla fall, att handhavandet av försäkringen egentligen är något, som faller utanför statskontorets ämbetsuppgift, och härtill kommer, att försäkringsavgifterna, efter vad de sakkunniga föreslagit, skulle komma att, när lånesökandens hälsotillstånd icke år fullt tillfredsställande, vederbörligen höjas med hänsyn härtill. Sådan sakkunskap, som erfordras för i synnerhet denna senare uppgift, kan näppeligen tänkas tillgänglig annat än hos eu ren försäkringsanstalt; och hava de sakkunniga alltså, såsom nämnt, funnit sig böra föreslå riksförsäkringsanstalten som försäkringsgivare.

... Emellertid skulle, efter vad de sakkunniga tänkt sig, låneförmedlarna i fråga om försäkringen behålla eu liknande funktion som i fråga om den egentliga lånerörelsen, d. v. s. de skulle få ställningen av mellanhand mellan de försäkrade låntagarna och riksförsäkringsanstalten. Låneförmedlarna skulle alltså handhava uppbörden jämväl av försäkringsavgifterna och ombesörja dessa avgifters inlevererande till riksförsäkringsanstalten. När en livförsäkrad låntagare avlider, skulle förloppet alltså bliva det, att riksförsäkringsanstalten till låneförmedlaren överlämnar det belopp, som livförsäkringen vid dödsfallet omfattade, varigenom låneförmedlaren sättes i tillfälle göra motsvarande avbetalning till statskontoret och en lika stor avskrivning å den skuld, som övergår på låntagarens efterlevande.

Försäkringsavtalets innehåll torde kunna i korthet angivas därmed, att staten Igenom riksförsäkringsanstalten) utfäster sig att, emot erhållande av eu förhöjd annuitet, betrakta den del av lånet, som beröres av försäkringen, såsom till fullo gulden vid låntagarens frånfälle, för den händelse att han skulle avlida före den fastställda betalningstidens utgång.

Lika med lb99 års kommitté finna de sakkunniga det vara lämpligt, att försäkringen omfattar allenast länets amorteringsdel. Lämpligheten av en sådan begränsning ådagalägges av följande. Först och främst gör sig behovet av att genom livförsäkring säkerställa hela egnahemslånets gäldande vid låntagarens död icke så starkt gällande; den hjälp som tillföres hans efterlevande, även om endast amorteringsdelen gäldas vid hans frånfälle, torde i regel, vara tillräckligt effektiv. Vidare skulle försäkringskostnaden mer än fördubblas, om försäkringen omfattade jämväl .stående delen, ty en försäkringspremie av samma storlek som den för amorteringsdelen avsedda försäkringspremien kan ju i regeln icke bliva tillräcklig för gäldande av stående delen vid dödsfall, enär avbetalning å denna del för det mesta försiggår betydligt långsammare än amorteringsdelens — — —. Vidare bleve det ju svår! att i förväg på lämpligt sätt avpassa en mot lånets stående del svarande livförsäkling, av den anledning att sättet för stående delens gäldande icke är på förhand bestämt. Slutligen skulle en med stående delen förenad livförsäkring, vilken till sin beskaffenhet komme att påminna om de av de enskilda anstalterna meddelade försäkringarna, giva upphov till åtskilliga besvärliga spörsmål, sammanhängande med fondavsättning, rätt till återköp och fribrev med mera dylikt, vilka, såsom av det följande framgår, icke äro tillfinnandes vid den enkla och noga bestämda försäkringstyp, som de sakkunniga tänkt sig förbunden med lånets amorteringsdel.

Låntagarens totala inbetalning för lånets amorteringsdel och därmed förenad livförsäkring är nu så bestämd, att densamma för liden från lånets utlämnande till

158 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

första kalenderårets slut samt för därpå följande 5 kalenderår innefattar endast ränta och premie för under denna tid buren försäkringsrisk, men för de därpå följande kalenderåren därtill amortering å skulden. Vidare är det kravet uppställt, att totala annuiteten för en var av de bägge perioder, i vilka lånetiden kan uppdelas — före och efter 5:te fulla kalenderårets slut — utgår med ett och samma belopp för varje år. Då den totala annuiteten ju är beroende av låntagarens dödssannolikhet, vilken såsom känt i allmänhet stiger med åldern, framkomma genom nämnda beräkning olika annuiteter för olika åldrar vid lånets utlämnande. Desamma finnas tabulerade i bilagan 2 till den försäkringstekniska utredningen, sid. 601.

Om dödligheten bland låntagarna är antaget, att densamma, efter en obetydlig modifikation, överensstämmer med dödligheten bland män på landsbygden i Sverige åren 1891 — 1900. Beträffande valet av denna dödlighet tillåta sig de sakkunniga hänvisa till den motivering av nämnda val, som innehålles i den medföljande försäkringstekniska utredningen. Något tillägg till försäkringspremien för administrationskostnad har icke ansetts nödigt i betraktande därav, att de sakkunniga tänkt sig staten (genom riksförsäkringsanstalten) som försäkringsgivare.

1899 års kommitté föreslog på sin tid en sådan kombination av lån och livförsäkring, att den efter amorteringsperiodens inträde utgående totala annuiteten bleve oberoende av åldern vid lånets utlämnande, nämligen vid lån å jordbrukslägenhet 7 procent å amorteringsdelens ursprungliga belopp. Följden härav måste uppenbarligen, på grund av dödssannolikhetens beroende av åldern, bliva den, att amorteringstiden måste rättas efter låntagarens ålder, vadan anordningen .skulle givit upphov till ett flertal olika amortering splaner. Denna sista omständighet skulle, enligt de sakkunnigas mening, bliva synnerligen oläglig, dels därför att den komme att försvåra låneförmedlarnas egen bokföring, dels därför att den komme att avsevärt komplicera låneförmedlarnas mellanhavande med statskontoret. Alldenstund för närvarande endast en amorteringsplan tillämpas, kan planen för låneförmedlarens amortering . till statskontoret baseras på sammanlagda beloppet av under ett kalenderår utlämnade lån: amorteringen av detta sammanlagda belopp följer givetvis den för alla låntagare gemensamma amorteringsplanen. Denna relativt enkla anordning är icke möjlig att bibehålla vid tillämpning av ett flertal olika amorteringsplaner.

De sakkunniga hava fördenskull eftersträvat, att, även vid kombination med livförsäkring, en gemensam amorteringsplan må kunna följas; och anse sig de sakkunniga hava vunnit detta syfte genom den totala annuitetens bestämmande på sådant sätt. att densamma blir lika med summan av annuiteten vid lån utan förbindelse med livförsäkring och en försäkringspremie, som är konstant under var och en av tidsperioderna före och efter amorteringens inträdande, och som utgår under samma tid. som annuiteten vid lån utan livförsäkring. Denna försäkringspremie, ävensom totala annuiteten, måste givetvis, på grund av dödlighetens beroende av åldern, bliva olika för olika åldrar vid lånets utlämnande.

Med denna anordning blir det nämligen möjligt att särskilja låntagarens totala affär med låneförmedlaren i å ena sidan en låneaffär, som fullkomligt överensstämmer med den vanliga typen, å andra sidan en försäkringsaffär, bestående däri. att låntagaren erlägger en försäkringsavgift lika med skillnaden mellan totala annuiteten och den för lån utan livförsäkring utgående annuiteten, med den verkan att vad som vid låntagarens frånfälle kvarstår å amorteringsdelen kan anses utan vidare guldet.

159 Kunjl. Maj:ts proposition Nr 106.

Nu kan det visserligen göras gällande, att försäkringsavgiftens bestämmande (ia sätt här beskrivits icke är i försäkringstekniskt hänseende tillfredsställande; för att fullständigt uppfylla försäkringsteknikens fordringar skulle man nämligen nödgas ur den på nyssnämnda sätt bestämda totala annuiteten utskilja en annan försäkringsavgift än den ovan nämnda, nämligen en försäkringsavgift, som förändras varje år, och leder detta i själva verket till olika amorteringsplaner för olika åldrar vid lånets utlämnande. — — —

De sakkunniga anse icke behövligt att bär ingå på ett närmare klargörande av sistnämnda förhållande, som ju för övrigt är av uteslutande försäkringsteknisk natur, utan vilja endast hänvisa till, vad som härutinnan anföres i Englunds utlåtande, sid. 590.

Emellertid synes det de sakkunniga genom den förebragta försäkringstekniska utredningen vara ådagalagt, att de olägenheter, som uppstå, när man utan vidare tillämpar den gemensamma amorteringsplanen vid lånets förbindande med livförsäkring, äro av försvinnande betydelse. Ur Englunds utredning anföra de sakkunniga i detta hänseende, att de förluster för försäkringsgivaren, som här kunna komma i fråga, äro relativt till lånebeloppet synnerligen små (sällan mer än 15 kronor för

1,000 kronors amorteringsdel), samt att dessa förluster sannolikt mer än uppvägas av den vinst, som försäkringsgivaren kan väntas göra i följd därav, att den verkliga dödligheten bland låntagarna torde komma att understiga den i beräkningarna förutsatta, vilken naturligen valts med tillbörlig försiktighet.

Om det nu också utan våda skulle låta sig göra att helt och hållet ignorera den antydda försäkringstekniska ofullkomligheten, så hava de sakkunniga likväl funnit sig böra stanna vid att föreslå den modifikationen, att vid amorteringsdelens förtidiga inlösen vad som efter antagna försäkringstekniska grunder beräknas brista å försäkringen utkräves av låntagaren och inlevereras till försäkringsgivaren. I konsekvens härmed bör, för den händelse vid förtidig inlösen överskott å försäkringen är för handen, dylikt överskott uttagas från försäkringsgivaren och gottgöras låntagare)!. De sakkunniga hava härvid förnämligast haft" i sikte önskvärdheten av likställighet mellan de olika låntagarna, så att icke den, som i förtid inlöser sitt Iåns amorteringsdel, genom den bristande försäkringsavgiftens efterskänkande otillbörligen .förskaffar sig eu fördel, som icke kommer andra låntagare till godo. Att tillämpningen i praktiken är enkel nog, synes av Englunds utredning, sid. 596.

1 sitt utlåtande, sid. 597, framhåller Englund lämpligheten därav, att vid fastställandet av de totala annuiteterna för lån i förbindelse med livförsäkring ett par smärre modifikationer vidtagas i de hittills utförda beräkningarna, den ena bestående däri, att dödlighetstabellen för män på Sveriges landsbygd åren 1891—1900 vid beräkningarna tillämpas i oförändrat skick, den andra däri, att försäkringsavgiften för sista året av amorteringstiden beräknas till samma belopp som för de närmast föregående åren. Härutinnan äro de sakkunniga av samma mening som Englund.

När länets tulla belopp utlämnas på eu gång, är det, på grund av de avgiftsberäkningar de sakkunniga låtit verkställa, utan vidare klart, hur försäkringsavgiften skall beräknas. Men om lånet successivt utlämnas i skilda poster, kan det sättas i fråga, om icke försäkringsavgiften borde reduceras med hänsyn till det minskade försäkringsansvar, som borde bliva eu följd av detta förhållande. — — —

160 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

De sakkunniga vilja för sin del förorda — — —, att försäkringen redan från början omfattar hela amorteringsdelen, och att försäkringsavgiften beräknas i överensstämmelse härmed. Härigenom undvikes en del besvär såväl för låneförmedlaren som för försäkringsgivaren. Den omständigheten, att försäkringen på dylikt sätt kan komma att till en början omfatta ett högre belopp än vad som blivit å lånet utlämnat, tillmäta de sakkunniga icke någon större betydelse. För övrigt gör ju den av de sakkunniga förordade förenklingen försäkringen mera effektiv.

Har låntagaren icke uttagit hela det beviljade lånet, när amorteringsperioden inträder, undergår lånets från början tilltänkta amorteringsdel, liksom ock den tilltänkta stående delen, en motsvarande reduktion. Med den ordning, som nyss föreslagits, kan alltså inträffa, att låntagaren under tiden före amorteringstidens inträde' varit försäkrad för ett belopp (den från början tilltänkta amorteringsdelen), som överstiger det sedermera gällande försäkringsbeloppet (den reducerade amorteringsdelen). De sakkunniga tillmäta möjligheten av en dylik oegentlighet icke någon betydelse.

En fråga, som nära sammanhänger med förestående och som de sakkunniga funnit sig böra här vidröra, är, huru det skall förfaras, om en låntagares återstående skuld övertages av en annan låntagare och denne senare förbinder sitt lån med livförsäkring.

Med hänvisning till Englunds utredning, sid. 596, vilja de sakkunniga föreslå följande: den nye låntagaren har att, från det han övertager lånet, erlägga den annuitet, som motsvarar en inträdesålder lika med hans ålder det kalenderår, då lånet ursprungligen lämnades ut; om den nye låntagarens sålunda uträknade ålder skulle komma att understiga 21 år, räknas så som om åldern varit just 21 år. Vid lånets övertagande gottgöres honom den beräknade brist å försäkringen, respektive utkräves av honom det beräknade överskott, som skulle förefunnits, om han varit låntagare från begynnelsen.

De för försäkrings erhållande nödiga handlingarna skulle inlämnas till låneförmedlaren för att genom dennes försorg insändas till riksförsäkringsanstalten. Till dessa handlingar skulle bland annat höra ett efter fastställt formulär avfattat iäkarbetyg angående sökandens hälsotillstånd eller, om sökanden det föredrager, sådan självförklaring, varom nedan säges.

De sakkunniga vilja, i likhet med 1899 års kommitté, föreslå, att försäkringsavgiften må kunna, såsom sker hos de privata försäkringsanstalterna, vederbörligen förhöjas, om lånesökandens hälsotillstånd eller övriga på risken inverkande omständigheter därtill giva anledning. Uppenbart är att, när synnerligen graverande omständigheter i anseende till försäkringsrisken befinnas föreligga, riksförsäkringsanstalten må kunna helt avslå försäkringsansökningen.

De sakkunniga hava övervägt, huruvida icke lämpligen här avsedda livförsäkring skulle kunna meddelas även utan föregången läkarundersökning av försäkringssökanden. Såsom känt, meddelas dylika försäkringar numera allmänt av de privata livförsäkringsanstalterna; härvid har sökanden att i en på heder och samvete avgiven självdeklaration meddela vissa uppgifter om sitt hälsotillstånd och övriga på försäkringsrisken inverkande förhållanden. Det på detta sätt uppstående riskurvalet kan ju icke väntas bliva lika gynnsamt för försäkringsgivaren, som när

101 Kanyl. Majdis proposition AV ltjtj.

läkarundersökning föregår försäkringens avslutande; till kompensation pläga försäkrmgsanstalterna tillämpa s. k. karensvillkor, innebärande reducerat betalningsansvar för försäkringsgivaren under de första försäkringsåren, under vilken tid det försämrade urvalet anses gorå sig mest gällande. Så t. ex. stadgas rätt vanligt, att vid dödsfall under första försäkringsåret utgår ersättning allenast med beloppet a\ inbetalda piemier, under’ andra försäkringsåret med halva försäkringsbeloppet och under därpå följande år fullt.

Då de privata försäkringsaustalternas erfarenhet, så vitt de sakkunniga hava sig bekant, icke givit vid handen, att nämnda art av försäkringsverksamhet är på något sätt äventyrlig, vilja de sakkunniga förorda, att med egnahemslån förbunden livförsäkring må kunna erhållas även utan förutgången läkarundersökning, därvid de av de enskilda anstalterna tillämpade anordningarna och villkoren synas lämpligen kunna tjäna som mönster.

I likhet med 1899. års kommitté finna do sakkunniga det vara lämpligt att stadga en högsta ålder vid försäkrings sökande. 1899 års kommitté föreslog 40 år. därvid särskilt åberopande sig på att de olika yrkenas skiljaktigheter i fråga om dödlighet äro större och mera ovissa vid högre åldrar än vid lägre. Eftersom i nu föreslagna försäkring endast är fråga om jordbrukare befolkning, synes nämnda av kommittén anförda skäl icke här hava någon betydelse, varför de sakkunniga ansett sig kunna föreslå en högre maximiålder; och finna de sakkunniga en högsta ålder för livförsäkrings erhållande av 45 år vara lämpligt avpassad.

1899 års kommitté föreslog, att med sökandet av livförsäkring skulle få anstå till 1 juli året näst före det. varunder amorteringen begynner, d. v. s. ända till dess cirka 3 är förflutit från lånets utlämnande. De sakkunniga, som förmena att behovet av försäkring mestadels är för handen redan från början, anse emellertid, att försäkring bör sökas samtidigt som lånet. Därjämte tro sig de sakkunniga kunna förutsäga, att dylika försäkringar i väsentligt mindre omfattning skulle komma till stånd, om icke låntagaren redan vid lånets sökande vore nödgad bestämma sig för, huruvida han önskade med sitt lån förena en livförsäkring eller icke.

Emellertid syne» intet hinder finnas därför, att försäkringsansökningen först någon tid, t, ex. en månad, efter låneansökningens beviljande fullföljes medels anskaffande a\ erforderligt läkarbetyg eller avgivandet a v sådan självförklaring, varom talats i det föregående. Härigenom undvikes, att sökande genom anskaffandet av läkarbetyg får vidkännas eu kostnad, varav lian. om lån icke beviljas, icke får någon nytta.

När lån till eget liems för värvand o. förenas med livförsäkring, bör i tillämpliga delar gälla vad i allmänhet stadgas angående lånets amorteringsdel.

Sålunda ma anstånd med annuitctens (inklusive försäkringsavgiftens) erläggande beviljas under samma förhållanden, som kunna föranleda dylikt anstånd vid lån utan livförsäkring.

Vidare bör det tillkomma lånelörmedlaren att uppsäga länet, om låntagaren genom bedräglig uppgift föranlett livförsäkringens beviljande eller sedermera under lörsäknngstiden visar sig försumlig i att erlägga annuiteten eller eljest gör sig skyldig till förfarande, som kan leda till uppsägning. Låntagaren bör ock vara berättigad att, när helst han så önskar, även under amorteringstiden efter vederbörlig uppsägning infria återstoden av lånets amorteringsdel. Om den reglering av bihang till riksdagens protokoll I91V. / sond. 88 höft. (Nr 10(1 ) 21

t,] Atanden.

162 Kunyl. Muj:t$ proposition Nr 106.

brist eller överskott ä försäkringen, som bör åtfölja dylik förtidig inlösen, är i det

föregående ordat. . .

När livförsäkrad låntagare avlider, blir i och med dödsfallet länets amorteringsdel infriad, varav åter följer, att den stående delen av lånet kan uppsägas till betalning efter sex månader. .

Av flera skäl hava de sakkunniga föreslagit, att livförsäkring ej må förenas

med tilläggslån. — — — • , , , ,

Av Kungl. Maj:t torde böra fastställas de särskilda villkor och bestämmelser, som skola gälla för ifrågavarande försäkringar. Dessa föreskrifter måste innehålla ett antal erforderliga detaljbestämmelser, såsom huruvida försäkringen skall gälla för det fall, att låntagaren begår självmord, deltager i krig o. s. v. Till ledning härvidlag kunna tjäna de privata livförsäkringsanstalternas villkor; den kategori av försäkringstagare, varom här är fråga, torde emellertid vara så beskaffad, att de privata anstalternas restriktiva bestämmelser böra kunna betydligt mildras.

Erforderliga föreskrifter av mera speciell art angående förfarandet vid och villkoren för livsäkrings erhållande, sättet för inlevererandet av försäkringsavgifter in. m. torde böra meddelas av Konungen. - - .»

I de avgivna yttrandena från länsstyrelser och förvaltningsutskott har förslaget om lånens förbindande med livförsäkring i allmänhet gillats eller lämnats utan erinran, dock i flera fall med viss tvekan och under uttalande av tvivel, huruvida arrangemanget skall i praktiken få någon mer betydande omfattning.

Uttryckligt tillstyrkande föreligger från länsstyrelserna i Blekinge, Skaraborgs, Jämtlands och Norrbottens län samt förvaltningsutskotten i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Gottlands och Norrbottens län. Förvaltningsutskottet i Uppsala län anför.

»Ett flertal egnahemslåntagare inom Uppsala län har redan förut livförsäkring, fast naturligen på vanligt sätt, och dessa tyckas vara bland de ordentligaie och mera förutseende. Kunna premiema verkligen ställas så låga, som de sakkunniga ställt i utsikt, och livförsäkringarna till det allra huvudsakligaste handhavas av riksförsäkringsanstalten, bör förslagets förverkligande lända låntagarens efterlevande till mycken välsignelse och låneförmedlaren till ringa besvär.»

Norrbottens läns egnahemsnämnd, vars yttrande förvaltningsutskottet har åberopat, anför:

»Till vad egnahemssakkunniga under denna punkt föreslagit ber egnahemsnämnden att få giva sin livliga anslutning. Därest det av de sakkunniga utarbetade förslaget till en genom statens försorg anordnad livförsäkring blir genomfört, kommer den med låneförmedlingen förenade risken att i högst väsentlig grad kunna nedbringas, under förutsättning att låntagarna, såsom det är att förmoda, komma att i någon större utsträckning begagna sig av den stora fördel, som en på detta sätt anordnad livförsäkring tydligtvis kommer att medföra för låntagaren och hans familj.

Emellertid anser egnahemsnämnden, att det, därest en dylik kombination ai

Kung!. Maj:ts proposition Nr 106. 16o

egnahemslån i förening med livförsäkring kommer till stånd, i egnahemsreglementet bör tillerkännas vederbörande låneförmedlare rätt att genom sin egnahemsnämnd fordra livförsäkring såsom villkor för egnahemslåns erhållande i de fall, då nämnden finner detta vara av särskild betydelse för stärkande av låneförmedlarens säkerhet för det beviljade lånet, t. ex. i de fall då lånet utgår till det i egnahemslånereglementet medgivna maximibeloppet av •''/<; utav fastighetens värde, då låntagaren har stor familj eller redan uppnått en jämförelsevis högre ålder o. s. v. Genom ett dylikt komplement till bestämmelserna skulle den föreslagna kombinationen av egnahemslån och livförsäkring säkerligen komma till större användning och även göra större nytta för både låntagare och låneförmedlare, än om livförsäkringen göres beroende endast av den lånesökandes uppfattning i saken.»

Mera reserverat men dock i huvudsak tillstyrkande yttra sig länsstyrelserna i Södermanlands, Göteborgs och Bohus, Ålvsborgs och Örebro län samt förvaltningsutskottet i Kristianstads län. Södermanlands länsstyrelse yttrar:

»Beträffande den sålunda föreslagna livförsäkringen finner Eders Kungl. Maj:ts befällningshavande frågan därom behjärtansvärd men tvivlar dock på, att densamma i den föreslagna formen skall vinna någon större tillslutning. Antagligen komma låntagarna att finna valutan för avgiften allt för klen. Eders Kungl. Maj ds befallningshavande skulle vilja ifrågasätta, om icke försäkringen skulle kunna utan allt för höga premier ordnas så, att i den mån avbetalningar under den försäkrades livstid skett å egnahemslånets amorteringsdel, något belopp kunde väntas utfalla kontant vid hans död! Helt visst skulle intresset för en sådan försäkring på billiga villkor kunna väntas bliva ganska stort.»

Ålvsborgs länsstyrelse anför:

»Vägande skäl hava av sakkunniga visserligen anförts för den i mom. 17 ifrågasatta kombineringen av livförsäkring och egnahemslån, men Eders Kungl. Majds befallningsh av ande ställer sig dock tveksam till bestämmelsens praktiska nytta, då utgiften för livförsäkringspremie säkerligen skulle komma att hårt betunga én egnahemsbebyggares därförutan strängt anlitade krafter och denne därigenom avskräckas från att åtaga sig demia ytterligare börda.»

Örebro länsstyrelse yttrar sig sålunda:

»Detta förslag skulle utan tvivel, om det kunde genomföras och vunne allmännare anslutning, vara ett gott uppslag i angivet syfte. Då de årliga försäkringsavgifterna skulle erläggas samtidigt med annuitetema för egnahemslånet, torde emellertid detta uppslags lämplighet och genomförbarhet bliva beroende av låntagarens ekonomiska ställning, huruvida lian må kunna i det skedet av sin verksamhet av nyodlare och nybyggare bära denna ökade utgift utöver familjens levnadsomkostnader, eu fråga, som först av den blivande utvecklingen kan avgöras.»

Direkt avstyrkande yttrar sig endast förvaltningsutskottet i Ålvsborgs läns norra del, som anför:

»En fattig egnahemsbildare torde vara helt upptagen av att .ställa i ordning sitt hem. och varje slant, som han kan förtjäna, bör användas härtill. Det torde

164 Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

därför vara både oklokt och i princip oriktigt att belasta en sådan familj med utgifter till livförsäkringspremier.»

Lantarbetsgivarforeningarnas fullmäktige och centralstyrelsen för nationalföreningen mot emigrationen hava tillstyrkt förslaget, varvid den senare förordat, att försäkringen måtte göras obligatorisk.

Ur riksförsäkringsanstaltens vidlyftiga, av två reservationer åtföljda yttrande må följande återgivas:

»Vid avgivande av sitt utlåtande har riksförsäkringsanstalten utgått från att de i de sakkunnigas förslag antagna grunderna för själva egnahemslånerörelsens ordnande i huvudsak skola komma att vinna tillämpning.

Det framgår av avrättningen av mom. 17 i de sakkunnigas förslag till kungörelse angående förändrade allmänna villkor och bestämmelser för den av staten utövade egnahemslånerörelsen, att de sakkunniga tänkt sig livförsäkringen såsom frivillig, d. v. s. lån skulle lika väl kunna utlämnas utan som med livförsäkring. Det skulle bero på låntagaren själv, om han ville med lånet förena livförsäkring eller icke. Möjligheten av att vederbörande lånefönnedlare såsom vilkor för låns erhållande skulle kräva tagandet av livförsäkring är emellertid icke utesluten utan torde vara en följd av låneförmedlarnas fria ställning beträffande lånerörelsen.

De sakkunniga hava icke upptagit till närmare behandling frågan, huruvida försäkringen bör göras obligatorisk eller frivillig. Möjligen hava de ansett grundsatsen om frivillig försäkring såsom självklar. Riksförsäkringsanstalten anser emellertid, att berörda fråga först bör klargöras, innan livförsäkringens detaljer upptagas till prövning.

Såsom förut anförts, skulle den föreslagna livförsäkringen huvudsakligen hava till syfte att betrygga den ekonomiska ställningen för en avliden låntagares efterlevande. De blivande egnahemslåntagarna skola enligt de föreslagna bestämmelserna utgöras av personer, vilka visserligen ej sakna medel att i någon mån bidraga till bildandet av eget hem, men äro i behov av kraftigt bistånd för dess förvärvande. Man torde av personer i sådan ekonomisk ställning knappast kunna förvänta, att de skulle befinnas villiga att under en längre tid åtaga sig ekonomiska uppoffringar, till vilka de icke äro ovillkorligen tvungna för vinnande av det egna hemmet. Den erfarenhet, som i vårt land i ett liknande fall vunnits, finner anstalten -snarare tala i en annan riktning. Riksförsäkringsanstalten syftar härmed på den av staten genom 1908 års kungörelse anordnade särskilda försäkringen för fiskare mot olycksfall. Berörda försäkring avser att i händelse av olycksfall bereda icke blott fiskaren själv ersättning för minskad eller förlorad arbetsförmåga utan även. därest olycksfallet medfört döden, hans efterlevande icke obetydliga ersättningar. Och ehuru staten för denna försäkring icke blott åtagit sig alla förvaltningskostnader utan även lämnar direkta bidrag till försäkringen, har densamma — trots det av riksförsäkringsanstalten nedlagda stora arbete för försäkringens utbredning icke lyckats vinna den anslutning, som man tänkt sig. — — — Jämförd med denna statens fiskarförsäkring torde den nu föreslagna livförsäkringen för den stora allmänheten komma att te sig betydligt mindre fördelaktig. I händelse av dödsfall skulle kontant belopp ej erhållas utan endast en förefintlig skuld upphöra. . Lever den försäkrade så länge, att han hinner till fullo inbetala lånets amorteringsdel,

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 106. 165

bereder honom försäkringen icke vidare någon fördel. Då de bestå personer, som skaffa sig ett eget hem av förevarande slag, väl tro sig komma att leva så länge, att nämnda del av lånet hinner slutamorteras, skola de måhända ofta finna ifrågavarande försäkring vara mindre behövlig. Härtill kommer den icke ovanliga bristen å förutseende och omtanke om de efterlevande. Av anförda skäl kan det vara att befara, att en frivillig livförsäkring skulle komma att vinna endast jämförelsevis ringa anslutning. Att låneförmedlare skulle begagna sig av förut berörda möjlighet att framtvinga livförsäkring, kan ej heller utan vidare antagas.

En förutsättning för att ifrågavarande livförsäkring lämpligen skall kunna anordnas är, att tillräcklig anslutning till försäkringen kan påräknas. De uppgjorda beräkningarna förutsätta givetvis en från försäkringsteknisk synpunkt tillräcklig försäkringsstock, enär eljest tillfälliga avvikelser skulle kunna få eu för stor inverkan. Därjämte skulle vid eu alltför ringa anslutning förvaltningskostnaderna för försäkringen komma att bliva alltför höga i förhållande till försäkringarnas antal.

För att erhålla eu sådan anslutning till försäkringen, som måste anses önskvärd, synes det riksförsäkringsanstalten nödvändigt, att försäkringen göres obligatorisk, d. v. s. att lån ej erliålles, därest ej samtidigt livförsäkring tages. Härigenom skulle visserligen från lån utestängas sådana personer, som på grund av sjukdom icke kunna få försäkring ens mot förhöjd premie. Antalet dylika lånesökande torde emellertid bliva ytterst ringa, och det torde för övrigt icke vara lämpligt, att sådana personer erhålla egnahemslån. Från försäkringstvånget skulle dock möjligen kunna befrias sådana personer, som redan hos enskild anstalt med av Kung]. Maj:t fastställt reglemente eller bolagsordning hava försäkring till belopp, som motsvarar det, som nu ifrågavarande livförsäkring skulle omfatta, dock endast såvida de hos vederbörande låneförmedlare deponera försäkringsbrevet och säkerhet ställes för premiernas behöriga inbetalning. Skulle livförsäkringen hos den enskilda anstalten icke fullt motsvara det belopp, som skulle omfattas av nu ifrågavarande livförsäkring, bör egnahemslåntagaren vara pliktig att för skillnaden taga försäkring av sistnämnda slag.

Riksförsäkringsanstalten finner sig därför böra föreslå, att försäkringen göres obligatorisk med berörda undantag. Skulle det emellertid anses, att egnahemslåntagarna genom skyldighet att erlägga jämväl försäkringspremierna skulle så hårt betungas, att försäkringen därigenom skulle komma att verka hämmande på egnahemslånerörelsens utveckling, anser sig riksförsäkringsanstalten böra framhålla, att hinder visserligen icke möter för att ifrågavarande försäkring anordnas såsom frivillig försäkring, men att i sådant fall risken för att statsverket måste tillsätta medel för fullgörandet av de genom försäkringen åtagna förbindelserna icke oväsentligt ökas, ävensom att kostnaderna för försäkringens anordnande knappast komma att stå i rimligt förhållande till försäkringarnas antal. 1 händelse att försäkringen göres frivillig, bör åtminstone, enligt riksförsäkringsanstaltens mening, i de reglementen in. in., som det åligger låneförmedlare att antaga för lånerörelsen, intagas den bestämmelse, att vid avgörande av företräde till lån mellan liera sökande den skall äga företräde, som med lånet förenar livförsäkring av nu ifrågavarande slag. och bör det tillika tillses, att denna bestämmelse noga efterleves.

Då riksförsäkringsanstalten nu övergår till en granskning av de sakkunnigas uttalanden i vad angår detaljerna av den föreslagna livförsäkringen, får riksförsäk-

166 Kungi. Maj:ts proposition Nr 106.

ringsanstalten till en början meddela, att riksförsäkringsanstalten finner det icke vara av behovet påkallat, att någon annan åldersgräns fastställes för livförsäkringens beviljande än för låns erhållande.

Riksförsäkringsanstalten tillstyrker för sin del förslaget, att upptagandet av försäkringsavgifterna sker genom låneförmedlama. I sammanhang härmed torde böra klargöras frågan om verkan därav, att låntagare ej i rätt tid erlägga sin livförsäkringspremie. De sakkunniga hava föreslagit den bestämmelse, att om låntagaren visar sig försumlig i att erlägga ränte- eller kapitalavbetalning eller livförsäkringspremie, låneförmedlaren må kunna förbehålla sig rätt att uppsäga egnahemslånet till inbetalning å tid, som låneförmedlaren bestämmer. Den garanti för premiernas behöriga inbetalning, som härigenom åsyftas, synes riksförsäkringsanstalten emellertid ej vara tillräcklig, utan bör, även om försäkringen ordnas som frivillig, inteckning beredas till säkerhet för inbetalning av såväl de bestämda livförsäkringspremierna som den tilläggsavgift, vilken försäkringstagaren — — kan

bliva pliktig erlägga i händelse av låns förtidiga inbetalning. Förbindelse från försäkringstagarens sida rörande de åligganden, som i nu angivna avseenden tillkomma honom, ävensom rörande skyldighet för honom, att sedan försäkring beviljats, bibehålla densamma så länge lånets amorteringsdel ej är till fullo inbetald, bör ingå såsom en del av låneh andlingen, så att den inteckning, som i anledning av lånet beviljas i egnahemsfastigheten, sålunda kommer att omfatta jämväl de av försäkringsavtalet härflytande huvudsakliga förpliktelserna.

Ehuru något direkt uttalande härom ej gjorts av de sakkunniga, synas dessa hava antagit, att livförsäkring skall kunna beviijas kvinnliga låntagare lika väl som manliga. Antalet kvinnliga låntagare torde dock ej bliva betydligt. Under hela perioden 1905—1911 har antalet endast uppgått till 99. Dä dödligheten ställer sig något olika för män och för kvinnor, böra premierna beräknas särskilt för männen och särskilt för kvinnorna. I de premieberäkningar, som uppgjorts till grund för de sakkunnigas betänkande, har hänsyn tagits endast till män. Skillnaden mellan premierna blir emellertid icke stor.

Yad beträffar den räntefot, som bör läggas till grund för beräkningarna, hava de sakkunniga förutsatt en räntefot av 3.6 procent. Riksförsäkringsanstalten finner det vara av betydelse, att samma räntefot bestämmes för livförsäkringsrörelsen som den, vilken fastställts för lånerörelsen, på den grund att beräkningarna härigenom bliva enklare. Även om en högre räntefot än 3.6 procent skulle fastställas för lånerörelsen, förefinnes ingen betänklighet att fastställa lika hög räntefot även för livförsäkringsrörelsen. - — —

Beträffande beräkningsgrunderna för fastställande av försäkringspremierna hava olika förslag framkommit. Sålunda har byråchefen Karl Dickman utarbetat ett system med olika amorteringsplaner, en för varje inträdesålder från 21 till och med 45 år. Från försäkringsteknisk synpunkt är detta system utan tvivel det mest tillfredsställande. De sakkunniga hava emellertid ansett, att så stora svårigheter och olägenheter, skulle, särskilt för låneförmedlama, uppkomma vid tillämpningen av berörda system, att de ej kunnat tillstyrka detsamma. På föranstaltande av de sakkunniga har därför doktor Karl Englund framlagt ett förslag till en gemensam amorteringsplan. Såsom av doktor Englund och de sakkunniga framhållits, är emellertid sistberörda system behäftat med den försäkringstekniska oegentlighet, som plägar benämnas negativ premiereserv. — — —

167 Kanyl. Maj:ts proposition Nr 106.

Riksförsäkringsanstalten iimier det visserligen liava varit önskvärt, att byråchefen Dickmans förslag lagts till grund för försäkringspremiernas beräkning, då detta förslag ur försäkringsteknisk synpunkt är att föredraga. Då de sakkunniga emellertid förklarat, att låneförmedlarna icke skäligen kunna betungas med det ökade arbete, som tillämpningen av detta system skulle för dem medföra, får riksförsäkringsanstalten emellertid tillstyrka antagandet av de sakkunnigas förslag i denna fråga, då de härför antagna försäkringsteknisk a grunder i allt fall kunna godkännas. Riksförsäkringsanstalten vill dock hemställa, att tydlig föreskrift meddelas därom, att förskott av tillgängliga statsmedel skall kunna utgå för bestridande av försäkringsgivarens förpliktelser.

Riksförsäkringsanstalten har icke något att erinra mot de sakkunnigas förslag i fråga om försäkringens ordnande med avseende å försäkringssumma och försäkringspremie före amorteringsperiodens inträdande samt beträffande villkoren för ett egnahemslåns övertagande av annan låntagare, som med sitt lån förbinder livförsäkring. 1 ovanberörda inom. 17 av de sakkunnigas förslag till kungörelse angående förändrade allmänna villkor och bestämmelser för den av staten utövade egnahemslåner öreisen förekommer bland annat följande punkt: »För med egnahemslån förenad livförsäkring erlägger låntagare till låneförmedlare förutom eljest stadgad annuitet samtidigt med denna en försäkringsavgift, som fastställes av Kungl. Maj:t». Av detta stadgandes avfattning skulle man kunna få den uppfattningen, att Eders Kungl. Maj:t i varje särskilt fall skulle hava att fastställa premien för försäkring. Detta torde knappast kunna vara meningen, utan torde väl stadgandet avse, att Bders Kungl. Maj:t skulle fastställa de grunder, enligt vilka premien skall beräknas.

Frågan, huruvida karensförsäkring skall medgivas eller icke, sammanhänger enligt riksförsäkringsanstaltens mening dels med frågan om försäkringen skall vara obligatorisk eller icke, dels med frågan, vem som skall hava att betala kostnaden för läkarbetyg. I händelse av obligatorisk försäkring synes det tydligt, att karensförsäkring icke bör medgivas, enär, om liknande villkor skulle gälla som beträffande karensförsäkring hos de enskilda anstalterna, försäkringen i sådant fäll under de första åren icke skulle fullt fylla sitt ändamål, i det att vid dödsfall endast eu del av egnahemslåns amorteringsdel skulle komma att anses såsom gulden. Under förutsättning att staten, såsom riksförsäkringsanstalten här nedan kommer att ifrågasätta, kommer att bestrida kostnaden för anskaffande av läkarbetyg, synes för övrigt från lånesökandens synpunkt något mera betydande skäl ej föreligga för medgivande av karensförsäkring, vilken ju dock icke kan tillerkännas samma trygghet som försäkring med läkarundersökning. Riksförsäkringsanstalten anser alltså så kallad karensförsäkring böra förekomma endast för den händelse Eders Kungl. Maj:t skulle finna försäkringen böra anordnas såsom frivillig försäkring och kostnaderna för läkarbetyg böra bestridas av lånesökandena.

Riksförsäkringsanstalten tillstyrker de sakkunnigas förslag, att försäkringspremien må kunna, såsom sker hos de privata försök ringsanstalterna, vederbörligen förhöjas, om lånesökandens hälsotillstånd eller övriga på risken inverkande omständigheter därtill giva anledning, ävensom att, när synnerligen graverande omständigheter i avseende å risken befinnas föreligga, riksförsäkringsanstalten må kunna helt och hållet avslå försäkringsansökningen.

T samband härmed får riksförsäkringsanstalten framhålla angelägenheten

168 Kung!. Maj:ts proposition Nr 106.

därav, att de till försäkringsgivaren i försäkringsärendet ingivna handlingarna beredas vederbörligt skydd mot offentliggörande, ävensom att försäkringsgivaren förklaras icke behöva angiva skälet till beslut om livförsäkrings beviljande mot förhöjd premie eller för avslag å försäkringsansökan.

I beräkningarna utgår man från att å livförsäkringsrörelsen varken vinst eller förlust skall uppstå. Skulle vinst i allt fall uppstå, bör denna enligt riksförsäkringsanvtaltens mening utdelas till försäkringstagarna, Om grunderna för en sådan vinstfördelning. som nyss angivits, torde emellertid förslag behöva avgivas först sedan etter en "viss tidsperiod det visat sig. att vinst av någon avsevärdare storlek uppstått.

De sakkunniga hava föreslagit, att försäkringen skulle bedrivas av staten, vilket och synes vara det enda. som kan ifrågakomma, om försäkringens förvaltningskostnader skola bestridas av staten. Göres försäkringen obligatorisk, torde densamma under alla förhållanden böra handhavas av staten.

Beträffande försäkringens organisation hava de sakkunniga föreslagit, att riksförsäkringsanstalten skulle å statens vägnar ombesörja nu ifrågavarande livförsäkring. På grund av riksförsäkringsanstaltens ställning såsom försäkringsanstalt synes ock detta vara det lämpligaste, och då riksförsäkringsanstalten redan förut förfogar över såväl försäkringsteknisk som medicinsk sakkunskap, torde kostnaderna vid liks försök ringsanstaltens handliavande av försäkringen bliva så låga som möjligt.

1!iksförsäkringsanstalten får därför tillstyrka de sakkunnigas förslag härutinnan, därvid det väl knappast behöver framhållas, att denna försäkringsgren måste bedrivas särskilt för sig utan någon sammanblandning med riksförsäkringsanstaltens övriga försäkringsrörelser.

De sakkunniga avsluta sitt förslag rörande livförsäkringsrörelsen med ett uttalande därom, att erforderliga föreskrifter av mera speciell art angående förfarandet vid och villkoren för livförsäkrings erhållande, sättet för inlevererandet av försäkringsavgifter in. ra. torde böra meddelas av Eders Kung], Maj:t. Till detta uttalande anser sig riksförsäkringsanstalten icke kunna helt ansluta sig. Visserligen torde grundprinciperna för försäkringen såsom dödlighetstabell, räntefot, formlerna för premiernas beräkning ävensom sättet för inleverering av premier in. in. böra fastställas av Eders Kungl. Magt. Däremot torde det böra överlämnas åt den myndighet, som skall handhava försäkringen, att fastställa försäkringsvillkor, förfaringssättet vid försäkrings sökande in. fl. bestämmelser av mera speciell natur.

Riksförsäkringsanstalten har ingen annan kassa än den för bestridande av riksförsäkringsanstaltens egna förvaltningskostnader. Inbetalning av premier och utbetalning av ersättning i anledning av skaderegleringar för olycksfallsförsäkringen, inbetalning av avgifter till barnmorskornas pensionsanstalt och utbetalning av pensioner därifrån, utbetalning av ersättning jämlikt nådiga förordningen om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, den 18 juni 1909 m. m. ombesörjas genom postsparbanken. Det torde med hänsyn härtill vara lämpligast, att de till nu ifrågavarande livförsäkring hörande medel handhavas av ett penningförvaltande ämbetsverk. Vid val mellan de ämbetsverk, som härvidlag skulle kunna ifrågakomma, anser riksförsäkringsanstalten, att statskontoret är i detta fall lämpligare än postsparbanken. Statskontoret står redan av andra grunder i livlig förbindelse med låneförmedlarna, Vid nu ifrågavarande försäkring gör sig behovet av en bekväm kontakt med allmänheten icke gällande i samma grad som i fråga om riksförsäkringsanstaltens övriga verksamhet. Riksförsäkringsanstalten hemställer

169 Kungl, Maj:ts proposition Nr 106.

alltså, att statskontoret måtte erhålla uppdraget att från lånefönnedlarna mottaga livförsäkringspremierna, förvalta förekommande fonder m. m.

Beträffande tiden för försäkringens sökande anser riksförsäkringsanstalten, i likhet med de sakkunniga och på det av dem anförda skäl, det jämväl vid frivillig försäkring vara av vikt, att försäkring måtte sökas samtidigt som lånet. Däremot torde frågan om livförsäkringens beviljande icke behöva upptagas till prövning, förrän låneansökan beviljats. Ansökning om livförsäkring bör vara bindande för sökanden. Det torde böra åligga låneförmedlaren, att, sedan lån provisoriskt beviljats men innan lånet helt eller delvis utbetalts, meddela riksförsäkringsanstalten behöriga uppgifter angående låntagaren, varefter riksförsäkringsanstalten till prövning upptager frågan om hans livförsäkring.»

Riksförsäkringsanstalten har härefter gjort ett överslag över de förvaltningskostnader, som ansåges komma att uppstå under förutsättning av obligatorisk försäkring med en beräknad anslutning av omkring 1,000 försäkringstagare för år. Härvid hava organisatiönskostnaderna beräknats till 3,000 kronor och de årliga förvaltningsutglfterna till 5,500 kronor. I dessa hänseenden hava senare uppgifter numera lämnats. 1 nu förevarande utlåtande har vidare anförts följande:

»Beträffande kostnaden för läkarintyg kan ifrågasättas, om denna kostnad -kall vidkännas av staten eller drabba lånesökanden. Med antagande av ett årligt antal lånesökande av 1,000 samt eu kostnad av 7 kronor 50 öre för varje läkarbetyg skulle ifrågavarande kostnad uppgå till ett sammanlagt belopp av 7,500 kronor om året. Om staten övertager denna kostnad, komma alltså de årliga förvaltningskostnaderna för ifrågavarande försäkring att mer än fördubblas; och nekas kan väl ej heller, att det naturligaste är, att lånesökanden själv vidkännes denna kostnad. Emellertid är å andra sidan nyssberörda kostnad obetydlig, jämförd med den kostnad staten ikläder sig för egnahems! ånerörelsen i övrigt. För den enskilda lånesökanden torde i många fall kostnaden för läkarbetyg bliva alltför kännbar, och dä staten betalar övriga förvaltningskostnader, anser sig riksförsäkringsanstalten böra ifrågasätta, att jämväl kostnaderna för läkarbetyg bestridas av statsmedel. Därest kostnaden för läkarbetyg gäldas av staten, vinnes också den fördelen, att det blir lättare att i särskilda fall erhålla fullständigare läkarbetyg än vanligen skulle erfordras. Därigenom undvikes också den olägenheten, att lånesökande betungas med kostnaden för anskaffning av läkarbetyg för livförsäkring, som sedan icke beviljas honom, en olägenhet, som särskilt torde kunna komma att göra sig gällande vid obligatorisk försäkring.»

Från riksförsäkringsanstaltens beslut att giva sitt yttrande det nu meddelade innehållet voro föredraganden, byrådirektören Ljunggren, och anstaltens chef, dåvarande överdirektören May var för sig i visst avseende skiljaktiga; och anförde föredraganden:

»För min de! anser jag. att riksförsäkringsanstalten ej bör göra det uttalandet, att livförsäkringen bör göras obligatorisk. Jag anser nämligen, att en bestämmelse av berörda innehåll kan inverka till skada för egnahemsrörelsen i dess helhet. Avsikten med livförsäkringen synes mig vara att bereda dem, som vilja taga försäkllihinpi i il/ ril-ttdagens protokoll 1919. / samt. 98 höft. (Nr 106.1 22

170 Kunyl. Maj:ts proposition Nr 106.

ring, fördelen av sä billiga premier som möjligt, men ej att med tvång förorsaka dem, som ej vilja begagna sig därav, betungande försäkringsavgifter.

Om denna livförsäkring eventuellt skulle vinna liten omfattning, är visserligen i och för sig beklagligt, särskilt med hänsyn till omkostnaderna för verksamheten, men från försäkringsteknisk synpunkt är eu liten omfattning av försäkringen ej av någon särskild betydelse, då staten står som försäkringsgivare.»

Överdirektören May yttrade:

»De skäl, riksförsäkringsanstalten anfört till förmån lör en obligatorisk liv försäkring, anser jag vara så bindande och starka i jämförelse med skälen för den frivilliga försäkringen, att jag finner det alternativa förslaget om anordnande av försäkringen på frivillighetens väg ej av riksförsäkringsanstalten böra framställas.

Skulle livförsäkringen ordnas på frivillighetens väg, är det min bestämda övertygelse, att tillslutningen kommer att bliva ringa. Från försäkringsteknisk synpunkt sett skulle detta vara synnerligen olämpligt, ty består försäkringsstocken endast av ett fåtal försäkrade personer, kunna de försäkringstekniska beräkningarna lätt rubbas, varjämte administrationskostnaderna bliva proportionsvis allt för höga. Lika växlande som dödlighetsförliållandena äro inom en trängre krets av människor, fika regelbundet gestalta sig dödlighetsförhållandena, då de ses i stort, d. v.^ s.. när det är fråga om ett större antal personer. Varje solitt organiserat försäkringsföretag måste baseras på grundvalen av de stora talens lag.

Visserligen skulle vid obligatorisk försäkring antalet nyförsäkrade personer i början icke komma att uppgå till mer än cirka 1,U00 om året, men man får antaga, att antalet nytillkomna försäkringstagare skall ökas under årens lopp.

Den obligatoriska livförsäkringen bör under alla förhållanden tecknas i riksförsäkringsanstalten. Om låntagaren förut innehar livförsäkring i enskild anstalt - vilken försäkring i så fall torde vara tagen för annat ändamål än att tjäna såsom hypotek för ogulden amorteringsdel bör detta enligt min mening icke befria låntagaren från skyldigheten att vid tagandet av egnahemslån teckna livförsäkring i riksförsäkringsanstalten.»

Lantbruksstyrelsen liar anfört:

»De sakkunnigas förslag att vid lånerörelsen knyta en livförsäkring, motsvarande den oguldna amorteringsdelen, anser lantbruksstyrelsen synnerligen beaktansvärt. Huruvida det ur försäkringsteknisk synpunkt låter sig göra att, såsom föredraganden i riksförsäkringsanstalten i sin reservation föreslagit, gorå försäkringen frivillig, anser sig lantbruksstyrelsen icke kunna avgöra, men skulle livligt beklaga. om så icke vore förhållandet, enär i annat fall säkerligen en minskad tillslutning till egnahemsrörelsen skulle uppstå, och detta icke uteslutande genom att en del lånesökande skulle på grund av sjukdom eller ålder bliva uteslutna. Med den utsträckning, som livförsäkringsrörelsen numera nått även på landsbygden — från ett län meddelas, att de livförsäkrade egnahemslånesökandena vissa år uppgå till omkring 25 procent av samtliga lånesökande — torde knappast någon risk förefinnas, att anslutningen till livförsäkringen, även om den göres frivillig, skulle med de billiga premier, som beräknats, bliva obetydlig, detta så mycket mindre, som vid låns utlämnande åt eu livförsäkrad lånesökande säkerligen i allmänhet komme att lämnas företräde framför eu icke livförsäkrad. Fn obligatorisk livförsäkring kan

171 Kuvgl. Maj:U pre/position Nr 106.

lätt verka avskräckande på de lånebehövande och föranleda att lån icke sökes. Ännu större risk för en minskad tillslutning till lånerörelsen skulle givetvis uppstå, därest den ifrågavarande försäkringsformen gjordes obligatorisk även för sådana lånesökande, som redan förut vore livförsäkrade till ett belopp, motsvarande minst amorteringsdelen.

Mot de sakkunnigas förslag att såsom säkerhet för premieinbetalningen föreskriva endast, att uraktlåtenhet härutiiman kan medföra uppsägning av egnahemslånet, anför riksförsäkringsanstalten, att denna bestämmelse icke medför den garanti, som åsyftas, utan anser anstalten, att inteckning i fastigheten bör beredas till säkerhet såväl för premiema som för den tilläggsavgift, vilken försäkringstagaren kan bliva skyldig erlägga. Enär det emellertid för låneförmedlaren tvivelsutan är en stor fördel, att låntagaren är livförsäkrad, synes det lantbruksstyrelsen, att låneförmedlaren bör ansvara för såväl försäkringspremiens som eventuell tilläggsavgifts behöriga erläggande, låneförmedlaren därvid obetaget att för försäkringstagarens skyldigheter i förevarande fall söka inteckning uti den belånade fastigheten. Genom en sådan åtgärd skulle risken för riksförsäkringsanstalten fullständigt bortfalla.»

Efter att hava eamrått med chefen för civildepartementet får jag i detta ämne anföra följande.

De stora fördelarna av att livförsäkring förenas med egnahemslån hava blivit så övertygande utvecklade av såväl 1899 års egnahemskommitté i dess av de sakkunniga åberopade yttrande som de sakkunniga själva och dem, vilka i sina uilåtanden förordat en sådan anordning, att jag icke anser mig behöva ytterligare uppehålla mig härvid, utan kan inskränka mig till att uttala min fulla anslutning till vad sålunda anförts.

Egnahemssakkunnigas förslag angående livförsäkring avser endast egnahemslån för jordbrukslägenheter. Detta är ganska förklarligt, enär bostadslånerörelsen för dem tedde sig endast som ett provisorium. För min del kan jag icke finna annat än att jämväl bostadslån bör kunna förenas med livförsäkring.

Beträffande försäkringens huvudsakliga anordning instämmer jag i förslaget, att den skall gälla lånets amorleringsdel och åsyfta att medföra, att denna del vid dödsfall anses betald. Likaledes biträder jagförslaget, att försäkringen ordnas enligt systemet med gemensam amorteringsplan. Försäkringen bör meddelas av staten och handhavas av riksförsäkringsanstalten.

Då jag för egnahem slånerörelsen funnit mig böra föreslå vissa från de sakkunnigas förslag avvikande bestämmelser, som utöva inverkan på livförsäkringspremierna — exempelvis ifråga om räntefotens höjning och därav föranledd förlängd amorteringstid —, har på min anmodan numera verkställande direktören i allmänna pensionsförsäkringsbolaget, K. Englund, vilken biträtt de sakkunniga med den försäkringstekniska

Departement schefen.

172 Kungi. Majds proposition Nr 106.

utredningen, verkställt omräkning av sina kalkyler under iakttagande av ovanberörda förändringar. lian har tillika verkställt beräkning angående livförsäkring i förening med bostadslån. Hans yttrande torde fa. såsom bilaga fogas till detta protokoll.

Vad därefter angår frågan, huruvida försäkringen bör göras obligatorisk, kan jag icke tillstyrka en sådan åtgärd. Även om vid frivillig försäkring densamma endast skulle erhålla en jämförelsevis inskränkt omfattning, synes mig detta dock vara mindre ofördelaktigt än om genom livförsäkringstvång egnahemsrörelsens utveckling skulle, såsom jag tror mig hava allt skäl att befara, på ett synnerligen betänkligt sätt hämmas. Ej heller kan jag tillmäta någon avsevärd betydelse åt den omständigheten, att vid en till följd av försäkringens frivillighet mindre försäkringsstock förvaltningskostnaderna skulle relativt ökas. Om försäkringen grundas på frivillighet, förenklas även förhållandet, för det fäll att låntagaren redan bar livförsäkring i enskild försäkringsanstalt.

Såsom Norrbottens läns egnahemsnämnd föreslagit och även riksförsäkringsaustalten synes eventuellt förorda, bör emellertid rätt medgivas låneförmedlare att i särskilda fall, när han så anser erforderligt för säkerhetens stärkande, fordra livförsäkring av nu ifrågavarande slag. Ifall låntagaren har eller vill taga annan försäkring, som låneförmedlaren linner innebära tillräcklig säkerhet, bör låntagaren dock äga rätt att överlämna sistnämnda försäkring i stället för ny av nu avsedd beskaffenhet.

Förslaget att den, som vill med egnahemslån förena livförsäkring av nu ifrågavarande slag, bör äga företräde till erhållande av lån, synes mig vila på eu riktig åskådning och biträdes därför.

På grund av vad riksförsäkringsanstalten anfört synes särskild högsta åldersgräns, lägre än den för erhållande av egnahemslån bestämda, icke böra uppställas vid livförsäkring i förening med egnahemslån. Det är naturligt, att vid högre ålder premierna bliva högre.

Att använda karenss37stemet vid en försäkring av nu ifrågavarande slag synes mig med hänsyn till vad riksförsäkringsanstalten anfört icke fullt lämpligt, och jag har desto mindre skäl att förorda eu sådan anordning, som jag anser kostnaden för läkarbetyg böra gäldas av staten.

Riksförsäkringsanstalten har ansett påföljden av lånets uppsägning vid försummelse att erlägga premier ej innebära tillräcklig säkerhet utan förordat inteckning i lägenheten såväl för de bestämda premierna som för den tilläggsavgift, som i vissa fall skulle utgå vid förtidig inbetalning av lånet. Det synes mig dock ytterst betänkligt att, då försäkringen

173 Kunyl. Maj.is proposition Nr 106.

såsom regel är frivillig, kräva inteckning. Försäkringen är ju i detta tall icke någon låntagaren avkrävd prestation i gengäld för lånet. Vid vanlig försäkring kräves ingen garanti för premieinbebdningen, utan försäkringstagarens risk vid försummelse härutinnan är ju, att försäkringen förfaller eller i vissa fall nedsättes till vad de redan betalda premierna kunna betinga. Här skulle på grund av försäkringens speciella natur, utöver den naturliga risken av försäkringens fullständiga upphörande, tillkomma äventyret av själva egnahemslånets uppsägning, •lag kan ej finna det påkallat att gå ännu längre. Den olägenhet, som skulle kunna härigenom uppstå och som väl sammanhänger med den omförmälda s. k. negativa premiereserven under en viss del av försäkringsidén, synes mig vara av ganska underordnad betydelse i förhållande till det avhållande moment, som ett inteckuingstvång skulle innebära för den nu ifrågavarande livförsäkringsrörelsens utveckling.

Jag kan ej heller biträda lantbruksstyrelsens förslag att göra låneförmedlaren till ekonomiskt ansvarig mellanhand i livförsäkringsrörelsen i vidare mån än beträffande uppbörd och redovisning av influtna premier och avgifter..

Såsom riksförsäkringsanstalten vid sitt tillstyrkande av förslaget med gemensam amorteringsplan framhållit, kan behov för anstalten uppstå av förskott av statsmedel för att kunna fullgöra de av försäkringen härflytande förpliktelser. Sådant förskott torde ej redan nu behöva anvisas, utan lärer frågan om beredande av medel därtill böra få anstå, till dess behov av dylika medel yppat sig. Förskottets ersättande synes för övrigt, om försäkringen eljest är riktigt organiserad, höra kunna ske av framdeles inflytande försäkringsavgifter.

Såsom riksförsäkringsanstalten föreslagit, torde m< dlens förvaltning böra omhänderhavas av statskontoret, som ju i allt fall står i nära beröring med låneförmedlarna.

De kostnader, som må uppstå för riksförsäkringsanstalten för handkavande av bestyret med nu ifrågavarande försäkring, torde böra bestridas Irån medel under sjätte huvudtiteln. Enär riksförsäkringsanstalten efter avlåtandet den 12 juni 1915 av dess förevarande utlåtande omorganiserats, samt på grund av inträdda prisstegringar ställa sig dessa kostnader numera annorlunda än som i utlåtandet angivits. På grund härav bär jag Irån nämnda anstalt införskaffat, eu den Di november 1918 dagtecknad P. M., vari an föres följande.

»Riksförsäkringsanstaltens verksamhet har numera erhållit eu högst betydande omfattning och dess arbetsbörda är sä stor, att de för dess verksamhet avsedda befattningshavarna icke kunna åtaga sig något arbete för annat ändamål. Enligt

174 Kanyl- Maj:ts proposition Nr 10o.

riksförsäkringsanstaltens förslag i skrivelse den 12 juni 1915 var det avsett, att ledamöterna skulle åtaga sig viss del av arbetet med ifrågavarande livförsäkringsärenden, för vilket ändamål de skulle åtnjuta visst arvode, och att därför någon särskild tjänsteman icke skulle helt avses för samma ärenden. Det är emellertid numera icke möjligt för riksförsäkringsanstaltens ledamöter att åtaga sig något avsevärt ytterligare arbete. Därest riksförsäkringsanstalten skall omhänderhava ifrågavarande livförsäkringsrörelse, är det därför nödvändigt, att en särskild tjänsteman anställes för ändamålet, vilken på eget ansvar kan handlägga flertalet hithörandeärenden Denne tjänsteman bör hava avlöning motsvarande tjänsteman i första lönegraden, då kompetent person eljest icke kan erhållas. Arvode till en aktuarie skulle då kunna bortfalla.

Beträffande arvodet till överläkaren är det beräknade beloppet av 1,000 kronor numera med hänsyn till det minskade penningvärdet allt för lågt. Då emellertid antalet försäkrade ännu ej med någon grad av säkerhet kan beräknas, föreslår riksförsäkringsanstalten för närvarande endast en höjning av beloppet till 1,500 kronor. Skulle emellertid antalet försäkrade komma att uppgå till omkring

1,000 om året och överläkaren alltså hava att avgiva yttrande över omkring 1,000 läkarbetyg årligen, måste givetvis beloppet högst avsevärt höjas.

Vidare får riksförsäkringsanstalten erinra, att en mycket betydande prisstegring på alla områden numera ägt rum. Särskilt gäller detta beträffande möbler, trycksaker och skrivmaterialier. Kostnaden för hyra har också* högst avsevärt stegrats och det torde nu ej vara möjligt att erhålla ett rum för lägre hyra än omkring 1,000 kronor, vartill kommer kostnad för uppvärmning, belysning, städning och telefon. Jämväl ersättningen till extra biträde måste ökas.

På grund av vad ovan anförts torde ifrågavarande kostnader böra beräknas på följande sätt:

l:o) Organisationskostnader för en gång:

Kostnad för anskaffande av inventarier — inbegripet eu skrivmaskin och en räknemaskin — och skrivmaterialier, för tryckning av formulär m. in. samt till diverse utgifter kronor 6,000: -

2:o) Arliga förvaltningskostnader:

Hyra av ett rum jämte uppvärmning, belysning, städning och telefon » 1,400:

Arvode till en aktuarie........................................................................... » 3,900:

» • » » överläkare..................................................................... » 1,500: —

» » kvinnligt biträde ........................................................... » 2,000:

Tryckningskostnader, skrivmaterialier, inventarier och diverse.........» 1,500: —

Summa årliga kostnader kronor 10,300: — Härtill kommer kostnad för läkarbetyg, beräknad efter kronor

7.50 för varje, till förslagsvis .................................................... » 7,500: —

Såsom redan tidigare framhållits anser riksförsäkringsanstalten det synnerligen angeläget, att ifrågavarande kostnader hållas strängt åtskilda från riksförsäkringsanstaltens kostnader för olycksfallsförsäkringen, varför det synes lämpligast, om för nu ifrågavarande ändamål kunde uppföras ett särskilt förslagsanslag under sjätte huvudtiteln. >■

175 Kung!. Maj:ts proposition Nr 10b.

Det bör anmärkas, att vid denna kostnadsberäkning icke tagits hänsyn till att jämväl bostadslån skulle kunna förenas med livförsäkring. Åtminstone i början torde emellertid icke härigenom antalet livförsäkringar av. ifrågavarande slag komma att bliva så mycket ökat, att det nämnvärt inverkar på kostnaderna.

I likhet med riksförsäkringsanstalten anser jag kostnaden för läkarbetyg böra bestridas av statsmedel.

Vad angår frågan om beredande av medel till dessa utgifter för riksförsäkringsanstalten har chefen för civildepartementet meddelat mig, att, då i varje fall fråga om vissa ändringar i anslagen till nämnda anstalt bör underställas 1920 års riksdag, denna anslagsfråga bör kunna till dess uppskjutas.

I egnahemslånevillkoren torde blott vissa grundläggande bestämmelser angående livförsäkringen böra, såsom de sakkunniga ock föreslagit, införas, under det att försäkringen i övrigt må anordnas på sätt Kung!. Maj:t närmare bestämmer.

Ö. Lån till lägenheter på arrende med. köprätt.

De sakkunniga hava föreslagit, att eu del av egnahemslänemedlen mätte få av låueförmedlare användas till inköp av fastighet att upplåtas på arrende med köprätt efter viss tid. Förslaget avser endast jordbrokslägenheter. Såsom motivering för detta förslag hava de anfört huvudsakligen följande:

»De sakkunniga dela till fullo den uppfattningen, att den bästa formen för ett eget hem är den, där den fulla äganderätten ligger till grund för besittningen. De finna det dock på samma gång synnerligen önskvärt, om någon upplåtelseform kunde finnas, som, utan uppgivande i princip av slutmålet, att lägenheterna skola innehavas med full äganderätt, likväl för låntagaren möjliggjorde att erhålla ett eget hem utan att behöva prestera ett hopsparat kapital, tillräckligt såväl till inventarier som till den del av kostnaden för det egnahemmets anskaffande, som nu kräves utöver vad som erhålles i statslån, dä man därmed vunne den fördelen, att ;i,ven så gott som obemedlade, men i övrigt lämpliga personer skulle kunna erhålla egnahem.

Det har på grund av vad nu anförts synts de sakkunniga, som den av Östergötlands läns hushållningssällskap under de senare åren införda anordningen för åstadkommande av egnahem, en kombination av besittnings- och äganderätt, skulle kunna anses såsom en lycklig lösning av föreliggande fråga. Man har där upplåtit lägenheter med besittningsrätt till egnahemslånesökande, vilka saknat tillräckligt kapital för att lämpligen kunna tilldelas egnahemslån, och berett dem tillfälle

Lån till lägenheter på arrende med köprätt.

Egnahems-

sakkunniga.

176 Kanot. Maj:ts proposition Nr 10(i.

att genom avbetalningar under upplåtelsetiden inköpa lägenheterna med full ^9 ud b rätt

Hushållningssällskapet har för ändamålet ställt ett belopp till sin egnahems kommittés förfogande att användas till inköp av lägenheter, där omständigheterna •sådant föranleda. Lägenheterna utlämnas på arrende under högst tio år till eljest egnahemshåneberättigcude personer, vilka sakna nödigt kapital för att erhålla egnahemslån. Det åligger nyttjanderättshavaren att erlägga en annuitet av 6 procent ä köpeskillingen, varav 4 procent beräknas såsom arrende och 2 procent fonderas för hans räkning. Utom dessa bestämda inbetalningar äger han rättighet att såväl vid kontraktets ingående som sedan göra ytterligare avbetalningar å köpeskillingen. om han så önskar. Så snart hans tillgodohavande uppgår till ljA av lägenhetens inköpssumma, är han skyldig att inköpa lägenheten, därest han önskar fortfarande innehava densamma, och tillförsäkras för detta ändamål ett egnahemslån, under förutsättning att sällskapet fortfarande förmedlar dylika lån. Såsom villkor för att han skall få inköpa lägenheten och erhålla egnahemslån å densamma stadgas dock. att han under upplåtelsetiden uppfyllt samtliga honom åliggande skyldigheter. Skulle det under arrendetiden visa sig, att den egnahemslånesökande icke uppfyller dessa, är olämplig som egnahemslåntagare eller själv av giltig anledning önskar avflytta från lägenheten, äger han efter överenskommelse lämna densamma och vid avflyttningen bekomma det av honom hopsparade kapitalet jämte därå upplupen ränta.

Ehuru denna upplåtelseform hittills tillämpats endast i ett mindre antal fall. och någon större erfarenhet därför ännu icke föreligger, har det dock redan visat sig, att dylika upplåtelser slagit väl ut. En åtgärd, sådan som den av Östergötlands läns hushållningssällskap vidtagna, erbjuder också tvivelsutan i vissa fall för såväl låneförmedlare som låntagare många fördelar framför det vanliga tillvägagångssättet vid egnahemslåns utlämnande.

På vissa håll, där man icke varit så sträng i sina fordringar i avseende på lånesökandes tillgångar, har det visat sig, att de låntagare, som från början haft otillräckliga tillgångar, ofta haft svårt att reda sig och i många fall måst gå ifrån sina lägenheter. Även om detta icke så ofta förorsakat låneförmedlama förluster, liar det dock för dem varit förenat med besvär och svårigheter att skaffa andra personer att inköpa lägenheterna. 1 vissa fall har detta icke heller lyekais, utan hava de själva måst övertaga lägenheterna. Dylika svårigheter kunna lätt medföra. att iåneförmedlamas intresse slappas, och att de för framtiden mera inrikta sig på att minska risken för egen del än att kraftigt arbeta för lånerörelsens utveckling.

A andra sidan är det även mänga gånger svårt att strängt fasthålla vid principen, att låntagaren alltid skall äga det utöver egnahemslånet erforderliga beloppet, då personer, som i övrigt äro mycket lämpliga och väl värda att hjälpas, icke kunna erhålla egnahemslån, om de icke äga det erforderliga kapitalet.

Dessa olägenheter kunna till största delen undvikas, om möjlighet beredes för låneförmedlama att upplåta lägenheter först mot arrende och därefter med äganderätt, på sådant sätt som i det föregående angivits.

För låneförmedlaren skulle vid en dylik upplåtelsereform risken att utlämna

1i Kontrakt angående dylik upplåtelse finnes avtryckt i de sakkunnigas betänkande

sid. 296.

177 Kungl. Maj ds proposition Nr 106.

lån till den, som icke äger mera än sina inventarier, minskas i hög grad, enär lägenheten stannar i hans ägo, intilldess den lånesökande verkligen med egna medel inbetalt den del av lägenhetens värde, som överstiger egnahemslånet. Låneförmedlaren behöver sålunda icke befara, att lägenheten får förfalla, så att dess värde icke längre täcker det utlämnade lånet, vad som eljest lätt torde kunna inträffa med en lägenhet, vilken intecknats så högt som egnahemslåneförfattningen förutsätter, och där innehavaren icke ens äger det överskjutande beloppet. Han har i sin hand att under sådana förhållanden kunna återtaga lägenheten. Härigenom kan ock låneförmedlaren bättre försäkra sig om, dels att eu vårdslös gäldenär icke försämrar lägenhetens värde, så att detta icke längre täcker det intecknade enligt egnahemslåneförfattningen förutsatta höga beloppet, dels att låntagaren verkligen är lämplig såsom småbrukare och värd att hjälpa.

En lånesökande, som i övrigt är väl kvalificerad, men icke äger något kapital, får även lättare att förskaffa sig ett eget hem, visserligen först i form av arrende men dock med utsikt att under arrendetiden tilläsa sig lägenheten. Han har då tillfälle att under denna tid använda vad han äger till förbättrandet av den lägenhet, som eu gång blir hans egen, och behöver endast så småningom erlägga den del av köpesumman för densamma, som han icke kan erhålla i egnahemslån. Det arbete, han nedlägger, kommer honom likaledes tillgodo i en framtid. Vidare får han, i händelse han på grund av oförmåga eller vidriga omständigheter icke är i stånd att behålla lägenheten, lämna densamma utan att behöva underkasfa sig en oftast oförmånlig tvångsförsäljning, och han erhåller då åter det kapital, han under arrendetiden samlat.

Det kan givetvis enligt de sakkunnigas mening ingalunda komma i fråga att fullständigt omlägga hela egnahemslånerörelsen i nu angiven riktning, enär de hålla före, att, där de lånesökande kunna prestera tillräckligt kapital, den nuvarande formen för. egnahemslån är för låntagaren den bästa. Men där den lånesökande saknar kapital, lär det tvivelsutan vara av betydelse, om andra anordningar än de nuvarande skulle kunna tillämpas. Genom att införa en sådan upplåtelseform, som den här föreslagna, skulle man bliva i tillfälle att hjälpa även de minst bemedlade, och. en utveckling av egnahemslånerörelsens verksamhetsområde åstadkommas, som otvivelaktigt står i den bästa överensstämmelse med det mål, statsmakterna satt för densamma.

I fråga om de villkor och bestämmelser, som böra stadgas för den föreslagna nya upplåtelse formen, synas de av Östergötlands läns hushållningssällskap använda i huvudsak lämpligen kunna tillämpas.

\ ad beträffar de lägenheter, som skola kunna upplåtas på arrende, samt de personer, till vilka dylika arrendeupplåtelser skola äga rum, är det naturligt, att bestämmelserna därom skola överensstämma med dem, som stadgats för lån ur egnahemslånefonden. Den lägenhet, som upplåtes på arrende, får sålunda icke i värde överstiga, där den är obebyggd, 8,000 och där den är bebyggd, 7,000 kronor 1), och den person, till vilken upplåtelsen sker, måste uppfylla de villkor, som äro stadgade för erhållande av egnahemslån. I ett avseende torde dock en avvikelse från dessa bestämmelser lämpligen kunna ske. Uppenbart torde vara, att en anordning sådan som den föreslagna enbart i undantagsfall kan anses lämplig för åstadkommande av egna hem till andra än yngre personer, enär tiden för åter-

') Dessa värden iiro numera hiijdn till respektive 12,000 och 9,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1616. 1 sand. OS höft. (Nr 106.)

178 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

betalningen av det blivande egnahemslånet framflyttas högst betydligt. För de yngre kan det ju även anses svårare att prestera tillräckligt kapital, då tiden för hopsparandet av dylikt för dem varit jämförelsevis kort. De sakkunniga anse sig därför böra föreslå, att den högsta åldern för erhållande av dylik upplåtelse måtte bestämmas till 40 år.

Vid de hos Östergötlands läns hushållningssällskap skedda upplåtelserna erlägges, såsom redan nämnts, av lägenhetsinnehavare under arrendetiden en årlig annuitet av 6 procent å lägenhetens värde, varav 4 procent beräknas såsom arrende och återstoden fonderas för hans räkning. Det av innehavaren erlagda arrendet, som motsvarar räntan å det i lägenheten nedlagda kapitalet, bör givetvis beräknas efter samma norm som räntan å det i egnahemslån utlämnade kapitalet och alltså utgöra 3.6 procent r) å lägenhetens värde. Storleken av den avgift innehavaren skall erlägga såsom avbetalning å lägenheten är naturligtvis en lämplighetsfråga, som bör avgöras med hänsyn både till, att denna avgift icke blir alltför betungande, och att den icke sättes så lågt, att det kommer att dröja för lång tid, innan den föreskrivna avbetalningen är verkställd och innehavaren kan få övertaga lägenheten med full äganderätt. En lämplig medelväg synes de sakkunniga vara att bestämma den årliga avbetalningen till 1.4 procent å lägenhetens värde. Den föreskrivna sjättedelen av värdet skulle därigenom vara inbetald med det sextonde året efter lägenhetens upplåtande -)- Därest innehavaren så önskade, skulle han dock äga rätt att i avbetalning erlägga större belopp, varigenom han förr skulle bliva berättigad att förvärva lägenheten.

De lägenheter, som av Östergötlands läns hushållningssällskap upplåtits på arrende på ovan angivna villkor, hava inköpts för sällskapets egna medel. Det är naturligt, att, om denna upplåtelseform skall införas som ett led i egnahemslånerörelsen, det icke kan komma i fråga, att låneförmedlarna själva skola tillskjuta härför erforderliga medel, utan att staten i någon form måste försträcka dem medel till inköp av lägenheter. Det skulle dock kunna tänkas, att låneförmedlarna tillsköte en del därav, exempelvis Va av lägenhetens värde, varigenom statslånet skulle komma att uppgå till samma andel av värdet som egnahemslånet. Ur flera synpunkter förefaller det' dock de sakkunniga lämpligare att staten tillskjuter hela beloppet. Även om det belopp, låneförmedlarna själva skulle tillskjuta, därest staten utlämnade lån endast till av lägenheternas värde, i de flesta fall icke skulle bliva så stort, är det dock icke uteslutet, att låneförmedlare icke ägde medel disponibla för ändamålet och därigenom förhindrades att tillämpa den föreslagna upplåtelseformen. Aven från lägenhetsinneh avarens synpunkt torde det vara fördelaktigare, att staten tillskjuter hela beloppet. Under denna förutsättning skulle naturligtvis de inbetalningar, som fonderas för innehavarens räkning, komma att ingå till statskontoret, vilket ju för denne innebär en större säkerhet, än om de inbetalade medlen skulle förvaltas av låneförmedlaren, i vilket fall han kan riskera förlust, om låneförmedlaren blir insolvent.

Till säkerhet för den arrendatorn tillförsäkrade rätten att inköpa lägenheten bör stadgas, att låneförmedlare skall vara skyldig medgiva ett visst vite — minst 1/6 av lägenhetens värde — att till arrendatorn utgå, därest denne icke skulle

*) Räntan föreslås nu Höjd till 5 procent.

5) Vid 5 procents ränta måste dessa beräkningar ändra».

Kung1. Maj:ts proposition Nr 106. 179

komma i åtnjutande av berörda rätt, vilket vitesbelopp skall kunna intecknas i den upplåtna fastigheten.

De statsmedel, som erfordras för att bereda låneförmedlarna tillfälle att inköpa lägenheter att upplåtas på arrende på här ovan föreslaget sätt, kunna tänkas tagna antingen ur egnahemslånefonden, jordförmedlingsfonden eller ock en för ändamålet bildad särskild fond.

Att taga de erforderliga medlen ur jordförmedlingsfonden skulle otvivelaktigt stå i god överensstämmelse med denna fonds uppgift, och de för här ifrågavarande ändamål utlämnade lånen skulle få ungefär samma karaktär som de övriga lån, som utlämnas från nämnda fond. Ett dylikt förfaringssätt skulle dock medföra vissa olägenheter, som enligt de sakkunnigas uppfattning bestämt tala emot, att jordförmedlingsfondens medel tagas i anspråk för ändmålet. Sedan arrendatorn av en på de här föreslagna villkoren upplåten lägenhet inbetalat 7„ av lägenhetens värde, skulle han inköpa lägenheten av låneförmedlaren, för vilket ändamål han skulle tillförsäkras rätt att erhålla ett egnahemslån, därvid detta egnahemslån i sista hand skulle komma att användas av låneförmedlaren för att inlösa lånet ur jordförmedlingsfonden. Med ett dylikt förfaringssätt måste emellertid alltid en del olägenheter vara förbundna. Därest, såsom de sakkunniga föreslagit, arrendatorna skola bliva berättigade att, för att förr få lägenheterna i sin ägo, göra större inbetalningar än de föreskrivna, kunna dessa slutinbetalningar under ett år bliva oväntat stora, vilket kan medföra en avsevärd stegring i en låneförmedlares eljest normala lånebehov, en stegring, som icke kan på förhand beräknas. Det belopp, en låneförmedlare för ett år disponerar att utlämna såsom egnahemslån, skulle därigenom lätt bliva otillräckligt, så att icke alla arrendatorer, som fullgjort inbetalningen av den stadgade sjättedelen av lägenhetens värde, kunde erhålla egnahemslån, utan att därigenom övriga lånesökandes berättigade krav åsidosattes.

Icke heller den utvägen att för ändamålet upplägga en särskild lånefond synes de sakkunniga lämplig. Visserligen skulle de olägenheter, som enligt det ovan sagda komme att uppstå, om lånen utlämnades ur jordförmedlingsfonden, kunna undvikas på så sätt, att vid lägenheternas försäljning egnahemslån beviljades endast i den formen, att beloppet överfördes från den särskilda fonden till egnahemslånefonden. Härigenom skulle vid detta tillfälle inga krav på kontanta utbetalningar behöva ställas på egnahemslånefonden, utan hela transaktionen skulle inskränka sig till en bokföringsfråga. Lägenhetsinnehavarens kapitalinbetalningar skulle därvid gå in till denna särskilda fond, och då dessa inbetalningar uppgingo till 1/(. av lägenhetens värde, skulle han erhålla de övriga f'/.; som egnahemslån genom överföring av beloppet från den särskilda fonden till egnahemslånefonden. Dessa sistnämnda medel, som en gång utlämnats från den särskilda fonden som lån till låneförmedlarna, skulle med ett sådant förfaringssätt, som här beskrivits, aldrig åter inflyta till densamma utan i stället komma egnahemslånefonden till godo i form av amortering å de egnahemslån, som utlämnats till arrendatorerna för inköp av lägenheterna. De båda fonderna skulle därför i detta avseende komma att stå varandra mycket nära och deras räkenskaper skulle delvis gripa in i varandra.

Det synes därför de sakkunniga enklast och ur alla synpunkter ändamålsenligast att taga de erforderliga medlen direkt från egnahemslånefonden. För att undvika en sammanblandning med övriga egnahemslån hava de sakkuimiga tänkt sig det förfaringssättet, att låneförmedlare vid ansökan om statslån ur egnahemslåne-

Reservation.

180 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

fonden skall angiva, huru mycket av det begärda beloppet han önskar använda för inköp av arrendelägenheter. Likaså borde Kungl. Maj:t vid lånemedlens fördelning bestämma, huru mycket därav, som finge användas för sagda ändamål. Härigenom skulle statskontoret utan svårighet kunna föra särskilda räkenskaper över dessa lån, vilket bleve nödvändigt, då de icke skulle komma att följa samma amorteringsplan som de vanliga lånen. Sedan arrendatorerna fullgjort de stadgade inbetalningarna, skulle återstoden av skulden påföras dem som egnahemslån med samma amorteringsplan och villkor i övrigt som de övriga under året av lånefönnedlama utlämnade egnahemslånen. Härvid skulle låneförmedlarna endast hava att omförmäla förhållandet till statskontoret, som i sin ordning endast behövde på samma sätt överföra den återstående skulden såsom statslån ur egnahemslånefonden.

Yad beträffar storleken av de belopp, som för varje år böra få utlämnas till låneförmedlare för inköp av lägenheter, avsedda att utarrenderas, synes bestämmandet därav i varje fall böra överlämnas åt Kungl. Maj:t.

På grund av vad sålunda anförts, vilja de sakkunniga föreslå, att för åstadkommande av en dylik kombinerad besittnings- och äganderätt till egnahem låneförmedlare, som sådant önska, berättigas att av dem ur egnahemslånefonden för jordbrukslägenheter tilldelade lånemedel använda en viss bestämd del av honom för varje år av Kungl. Maj:t beviljat belopp till inköp av egnahem att på sätt i det föregående blivit föreslaget utlämnas till egnahemslånesökande, som sakna erforderliga tillgångar att omedelbart erhålla egnahemslån.»

En av de sakkunniga, bil. doktor Molin, har i reservation tagit avstånd från förslaget, att de erforderliga medlen skulle utgå från egnahemslånefonden. Han yttrar:

»Sakkunnigmajoriteten har föreslagit, att tillfälle till bedrivande av den åsyftade verksamheten skulle beredas genom utlämnade av lån ur egnahemslånefonden och i enlighet härmed hemställt om en efter min mening olämplig, i ganska hög grad invecklad utbyggnad av bestämmelserna för egnahemslånefondens användning.

Det synes mig emellertid uppenbart, att den verksamhet, varom här är fråga, obetingat måste anses falla inom ramen för den jordförmedlingsverksamhet, som staten åsyftar att främja genom den för detta ändamål enkom inrättade jordförmedlivgsfonden. En viss institution — närmast ett egnahemsbolag eller en förening — uppträder som förmedlare av jord: inköper jordbrukslägenheter eller egendomar, som med fördel anses kunna styckas till dylika, och överlåter lägenheterna på vissa villkor till lämpliga spekulanter. Under nuvarande förhållanden sker sådan överlåtelse i regel genom vanligt köpeavtal; vad som här ifrågasättes är upplåtelse på arrende under en övergångstid, imian lägenheten av innehavaren övertages med äganderätt. Något ur jordförmedlingssynpunkt konstitutivt nytt kan ju en dylik mellantidsupplåtelse på arrende omöjligt innebära; tvärtom synas dylika upplåtelser mot arrende med köprätt efter viss tid ligga fullkomligt i utvecklingslinjen för den jordförmedlingsverksamhet, som uppbäres av låneunderstöden ur statens jordförmedlingsfond.

Redan nu förekommer ju också, att egnahemsföretag, som arbeta med lån ur jordförmedlingsfonden, på kortare tid utarrendera jordområden, som icke hunnit avyttras för egnahemsändamål; det förekommer även, att man direkt för egnahemsändamål och på längre tid utlämnar jord på arrende; det är sålunda här icke fråga

181 Kungl. Maj ds 'proposition Nr 106.

om några egentliga nyheter, det gäller endast att finna en allmängiltig form för ett mera direkt underlättande från statens sida av nu ifrågavarande strävanden.

Men det synes då också naturligt, att det statsunderstöd, som härvid erfordras, lämnas ur den statens lånefond, som tillkommit för att direkt främja jordförmedlingen, och som är avsedd att lämna relativt kortvariga förlagskrediter, icke genom egnahemslånefonden, varmed staten avser långtidsbeläning av enskilda egnahemslägenheter, och som också lämpats för detta syfte. Jag erinrar om, att, då jordförmedlingsfonden upprättades, tänkte sig de vid” detta tillfälle tillkallade sakkunniga närmast den utvägen för tillgodoseende av jordförmedlingens kreditbehov, att någon del av egnahemslånefonden för ändamålet anlitades. Dåvarande chefen för kungl. jordbruksdepartementet gjorde emellertid med styrka gällande, att egnahemslånefonden borde användas för »det viktiga speciella ändamål, för vilket den är avsedd, nämligen att hjälpa den enskilde egnahemsbyggaren vid förvärvandet och iordningställandet av det hem han redan utsett åt sig». Samma mening, i enlighet med vilken statsmakterna den gången fattade sitt beslut, synes även nu ha sin.giltighet.

Den har det så mycket mera, som jordförmedlingsfonden nu finnes, direkt avsedd lör uppgifter av den art, varom här är fråga. Den är också alltjämt relativt litet anlitad, under det att egnahemslånefonden tvärtom de flesta år icke kunnat på långt när tillfredsställa låneanspråken.

Gällande författning för jordförmedlingsfonden är vidare så avfattad, att den möjliggör fondens användning för nu ifrågavarande speciella jordförmedlingsändamål utan någon som helst ändring av dess grunder; erforderlig är endast en komplettering, som pekar på den föreliggande uppgiften såsom ett av fondens ändamål, och en jämkning i den av statskontoret tillämpade praxis, att jordförmedlingslån i regel skall vara slutbetalt inom fem år.

Skall åter egnahemslånefonden anlitas för ändamålet, kräves, såsom också de sakkunniga föreslagit, ett flertal ändringar och tillägg i gällande författnmg, vilka i sin ordning medföra besvärliga konsekvenser vid lånebeloppens fördelning i statskontorets bokföring o. s. v.

Pä de Sender jag nu anfört yrkar jag sålunda, ett vid ett eventuellt genomförande av de sakkunnigas förslag om beredande av låneunderstöd av statsmedel för att ^ möjliggöra upplåtelser till mindre bemedlade av egnahemslägenheter på arrende med köprätt de nödiga lånemedlen måtte utlämnas icke ur egnahemslånefonden utan ur jordförmedlingsfonden.»

. Den 1 de sakkunnigas förevarande förslag framburna tanken har Utlåtanden, i de avgivna yttrandena vunnit ganska allmänt understöd, om än i vissa hänseenden erinringar framställts. Tillstyrkande utlåtanden utan förbehåll hava uttryckligen avgivits av länsstyrelserna i Uppsala, Skaraborgs,

Örebro, Jämtlands och Norrbottens län, förvaltningsutskotten i Stockholms och Jönköpings län, södra delen av Kalmar län, Gottlands, Blekinge,

Jämtlands och Västerbottens län, lantarbetsgivarföreningeus fullmäktige och centralstyrelsen för nationalföreningen mot emigrationen.

o Uänsstyi elsen i Södermanlands län har mot förslaget allenast erinrat, att lånen böra utgå från jordförmedlingsfonden.

Med viss, i åtskilliga yttranden ganska stor betänksamhet tillstyrkes

182 Kungl. Maj ds proposition Nr 106.

förslaget av länsstyrelserna i Blekinge och Malmöhus län samt förvaltningsutskotten i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kristianstads och Norrbottens län. Länsstyrelsen i Blekinge gör sålunda sitt tillstyrkande beroende av förutsättningen, att risken lör lånelörmedlarna icke onödigtvis ökas samt att garantier vinnas för att avtalet om köpet blir juridiskt bindande. Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:

»Såsom ett synnerligen beaktansvärt försök att lösa den svåra, men viktiga frågan om de mindre bemedlades eller helt obemedlades möjligheter till förvärv av egna hem framstår den i kommittéförslaget upptagna anordningen med upplåtelse av jord på arrende i förening med köprätt efter viss tid. Emot den allmänna motiveringen för införande av detta nya rättsinstitut har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke någonting att invända. Däremot synes förslaget i vissa detaljer kunna föranleda erinringar. Till en början må då framhållas, att frågan om de helt obemedlades förhjälpande till en tryggad jordbesittning i sig innesluter de ungas egnahemsfråga. Tillmäter man denna synpunkt en viss betydelse, torde kommitterades förslag böra underkastas modifikationer särskilt med hänsyn till de föreslagna ålders- och tidsbestämmelserna. Om man utgår därifrån, att, såsom kommitterade föreslagit, amorteringsfriheten utsträckes från tre till fem år, kommer i ordinära fall amorteringsdelen av egnahemslånet att vara slutbetald först efter cirka 80 års förlopp. Detta är redan i och för sig en lång tid att bära en skuldbörda, och känslan av den ofrihet, som därmed följer, får icke ur allmänt psykologisk synpunkt underskattas. Kommer härtill, att egnahemsbyggaren först vid mera mogen ålder erhållit lån, skall det i många fall inträffa, att han icke under sin livstid medhinner att avbetala hela sin skuld och därmed bliva i ordets verkliga betydelse en självägande, besuten man. Under förutsättning vidare, att egnahemsspekulanten från början saknar egna tillgångar och fördenskull nödgas mottaga egnahemslägenheten på arrende, framflyttas än vidare den tidpunkt, då skulden kan vara gulden. Det vore under dylika förhållanden mindre underligt, om ett växande missmod toge ut sin rätt och föranledde låntagaren att helt uppgiva egnahemstanken för att på annat sätt söka sin utkomst. Då kommitterade föreslagit 40 år såsom högsta åldersgräns för dem, vilka genom arrendeupplåtelse skulle beredas tillfälle till bildande av eget hem, anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande denna gräns i stället höra sättas till 30 år och vidare, att arrendetiden inskränkes till högst 10 år. Visserligen kan häremot invändas, att genom sistnämnda tidsbegränsning de årliga rånte- och jordvärdeavbetalningarna måste bliva större och därigenom förorsaka lägenhetsinnehavaren ekonomiska svårigheter, men det kan å andra sidan framhållas, att egnahemsbyggaren under dessa kritiska år befinner sig i sin kraftigaste ålder och därigenom kan förutsättas äga förmåga att genom varjehanda biförtjänster hopbringa de belopp, som utom de nödvändiga existensmedlen erfordras för fullgörande av ränteoch amorteringsskyldigheten. Uti författningsförslaget stadgas vidare, att, sedan den preliminära arrendetiden tilländagått och lägenhetsinnehavaren genom de fonderade avbetalningarna jämte ränta guldit en sjättedel av lägenhetens ursprungliga värde, han skall kunna förvärva äganderätt till lägenheten och samtidigt beviljas egnahemslån för resterande köpeskilling. För detta lån uppställas samma villkor, »som därom i allmänhet gälla». Detta uttryck torde sålunda innebära bland annat, att amorteringsfrihet skall åtnjutas under fem år från lånets beviljande. På samma

183 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

skäl, som i det föregående anförts, anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande det böra ifrågasättas, om icke amorteringsskyldigheten för dylika f. d. lägenhetsarrendatorer kunde inträda tidigare. Den av kommitterade förordade framflyttningen av amorteringsskyldigheten för vanliga låntagare har ju huvudsakligen motiverats av svårigheten för låntagaren att med nu gällande tidsbegränsning, tre år, medhinna uppförandet av alla nybyggnader å lägenheten. För den, som förut varit arrendator, torde väl i allmänhet nämnda svårighet icke göra sig gällande, enär under arrendetiden nödiga hus måste hava byggts, vare sig nu detta skett genom arrendatorn själv eller lägenheten från början varit bebyggd.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser slutligen, att de i förslaget upptagna bestämmelserna om rätt till visst »vite» såsom säkerhet för köprättens bestånd icke äro ändamålsenliga. Inteckning i lägenheten för säkrandet av denna rättighet synes onödig, då ju enligt kommitterades uttalande de av arrendatorn gjorda inbetalningarna skulle ingå till statskontoret och fonderas för hans räkning. Om köp av lägenheten icke kommer till stånd — man torde väl kunna förutsätta, att anledningen därtill vore att söka blott hos arrendatorn — borde det vara nog, om det fonderade beloppet jämte därå upplupen ränta utbetalades till honom, och för utfående av sådan fordran gent emot statsverket torde någon inteckningssäkerhet icke vara erforderlig eller lämplig.»

Förvaltningsutskottet i Uppsala län finner förslaget vara förenat med så många omständigheter, att säkerligen få hushållningssällskap komnio att taga befattning därmed. Däremot borde bolag och föreningar här få tillfälle till verksamhet.

Förvaltningsutskottet i Södermanlands län yttrar:

»Beträffande upplåtelse av egnahemslägenheter på arrende med köprätt efter viss tid får utskottet erinra, att låntagaren kan under arrendetiden, särskilt mot slutet därav, avsevärt skada fastigheten, exempelvis genom att utsuga jorden eller underlåta att underhålla husen. För långivaren kvarstår likvisst skyldigheten att återtaga lägenheten, för den händelse låntagaren ej vill lösa den. I huvudsak komma sålunda fördelarna på låntagarens sida och olägenheterna på långivarens. Kunna garantier mot nämnda, och möjligen andra, missbruk av arrenderätten införas i bestämmelserna för denna lånerätt, anser utskottet även denna form för ett eget hems vinnande vara lämplig.»

Förvaltningsutskottet i Östergötlands län, varest förslaget, som nämnt, redan praktiserats, anför:

»Sådana upplåtelser hava, om ock i ringa utsträckning, förekommit inom Östergötland, och håller förvaltningsutskottet före, att upplåtelsen av lämplig jord efter här ifrågavarande grunder borde kunna bereda möjlighet åt mången, som ej äger de medel, vilka utgöra ett oundgängligt villkor för erhållande av ett egnahemslån, att så småningom förvärva ett eget hem. Erfarenheten synes emellertid hava givit vid handen, att endast mycket sällan personer med här ovan nämnda kvalifikationer, valka sökt men cj kunnat erhålla egnahemslån, visat sig intresserade för eu upplåtelse av här ifrågavarande slag. Orsaken till detta förhållande torde till ej ringa del kunna sökas däri, att den, som planerat bildandet av ett eget hem,

184 Kungl. Maj ds 'proposition Nr 106.

han vill bliva sin egen och ej arrendator; kan saken ej ordnas så, ja, då får den nog i flertalet fall vara. Härtill kommer, att denna form av upplåtelse är jämförelsevis ny och oprövad, vadan en viss försiktighet att ej säga misstro nog är förklarlig. Med klar uppfattning härav hava de sakkunniga uti de reglementariska bestämmelserna beträffande dessa upplåtelser synnerligen kraftigt sökt tillvarataga arrendatom-egnahemslåntagarens rätt. Förvaltningsutskottet, som i anslutning till det bär ovan anförda finner det riktigt och nödvändigt, att dessa bestämmelser så formuleras, att varje anledning till misstro uteslutes, håller dock före, att upplåtarenlåneförmedlarens intresse här i viss mån blivit rätt mycket tillbakasatt genom den föreslagna bestämmelsen, att arrendatorn väl efter viss tid skall hava rätt men ej skyldighet att övertaga den upplåtna lägenheten. Upplåtelser av detta slag äro i och för sig alltid förenade med större risk för låneförmedlaren än vanliga egnahemslån, och denna risk ökas i hög grad, om arrendatorn av lägenheten vid arrendetidens slut ej är tillförbunden att på förut överenskomna villkor övertaga lägenheten utan av en nyck, tillfälligt missmod eller annan orsak kan gå ifrån alltsammans, något som så mycket lättare kan tänkas inträffa, som han då kan fritt disponera över de hos låneförmedlaren fonderade arrendemedel, som varit avsedda att med '/r, bestrida kostnaden för lägenhetens övertagande. Förvaltningsutskottet, som, därest ej låneförmedlaren säkerställes, så långt ske kan, gentemot en sådan eventualitet, befarar, att denna i princip riktiga upplåtelseform ej kommer att omfattas med det intresse, den förtjänar, tillåter sig därför som sin åsikt framhålla, att övertagandet efter viss överenskommen tid av den arrenderade lägenheten måste för arrendatorn vara likaväl en skyldighet som en rättighet.»

Ungefär samma synpunkter framhållas av förvaltningsutskotlet i Kristianstads län, som avslutar sitt yttrande härom sålunda:

»Skall denna form för egnahemsupplåtelse komma till allmännare användning, måste låneförmedlarens rätt gentemot arrendatorn tryggas i likhet med vad som skett beträffande arrendator^ rätt gent emot låneförmedlaren. Visserligen torde arrendelagens bestämmelser kunna användas gent emot en mindre lämplig arrendator, men införandet av betryggande bestämmelser i den riktning, som påpekats, vore enligt utskottets mening vida fördelaktigare.. I praktiken torde det i varje fåll komma att ställa sig så, att låneförmedlaren blir angelägen om att tillvarataga arrendator^ rätt för att sätta denne i stånd att med äganderätt förvärva egnahemsfastigheten, men ett liknande förfaringssätt av arrendatorn-egnahemsmnehavaren är icke alltid lika påtagligt.»

Norrbottens läns egnahemsnämnd anför med instämmande av förvaltningsutskottet :

»Egnahemssakkunnigas förslag under denna punkt anser egnahemsnämnden vara av mindre praktisk betydelse, då sakkunnigas hemställan i sak ej utgör annat än ett förslag, att låneförmedlare skall äga rätt att på egen risk utlämna egnahemslån till belopp motsvarande den belånade fastighetens hela värde. Om låneförmedlaren äger lagfart å fastigheten och har dex. länder ad till egnahems-

byggaren, eller om han har första inteckningen uti en i egnahenisbyggarens namn lagfaren fastighet, är med den kontroll, som de flesta hushållningssällskaps egnahemsreglementen tillerkänner låneförmedlaren, en omständighet, som från lånesäkerhetssynpunkt är av skäligen underordnad betydelse.

185 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Enligt nämndens uppfattning kan det aldrig bliva mer än ett försvinnande litet antal låneförmedlare, som anse sig hava nog stark ekonomi att inlåta sig på en dylik egnahemsbildning, och ett uteslutande ur egnahemsreglementet av denna detalj skulle därför utan större olägenhet kunna ifrågasättas; men då det ju kan tänkas vissa fall, då de i ekonomiskt avseende bättre situerade hushållningssällskapen skulle vilja gorå ett eller annat experiment på detta område, så har egnahemsnämnden icke ansett sig böra avstyrka, vad sakkunniga under denna punkt hemställt.»

I huvudsak avstyrkande yttra sig endast länsstyrelsen i Ålvsborgs län samt förvaltningsutskotten i Ålvsborgs läns norra del och i Gävleborgs län. Länsstyrelsen yttrar:

»Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande är icke övertygad om nyttan och gagnet av sådan låneverksamhet. Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande skulle därigenom ofta nog understöd tillfalla individer, vilka icke förmått åstadkomma ens det ekonomiska underlag, som fordras för grundandet av vanligt eget hem, och vilkas uthållighet och duglighet i strävandet för en egen torva med skäl kunna ifrågasättas.»

Förvaltningsutskottet i Ålvsborgs norra länsdel framhåller, att den föreslagna anordningen skulle medföra stora förvaltningskostnader och vara riskabel.

Förvaltningsutskottet i Gävleborgs län anför:

»De sakkunnigas förslag om åstadkommande av en kombinerad besittningsoch äganderätt . till egnahem för att möjliggöra för låntagare, vilka icke äga erforderligt kapital, att ändock komma i åtnjutande av eget hem, på så sätt att låneförmedlaren själv inköper och först på arrende upplåter lägenhet, vilken, när en viss del av lägenhetens värde jämte för lägenheten stadgad arrendeavgift blivit av arrendatorn inbetald, skulle till denne upplåtas med full äganderätt mot avlämnande av behöriga lånehandlingar för ett egnahemslån, i storlek motsvarande den del av köpeskillingen, som återstår, sedan förenämnda del av lägenhetens värde blivit av lånehavanden gulden, låter visserligen rätt tilltalande, men då förslaget ej angiver, huru skall förfaras i det fall, då upplåtelsen avser en obebyggd lägenhet, kan förvaltningsutskottet ej ingå på ett närmare uttalande i frågan utan vill blott framhålla, att den föreslagna anordningen för åstadkommande av egnahem alltid kommer att medföra olägenheter av mångahanda slag och bereda låneförmedlaren avsevärt ökat arbete. Och skola hushållningssällskapen, vilket givetvis är de sakkunnigas mening, verkställa erforderliga reparationer å eller bebygga de lägenheter av ifrågavarande typ, vilka inköpas utan åbyggnader eller med sådana i dåligt skick, bliva de åligganden, som tillkomma hushållningssällskapen i egenskap av låneförmedlare, så betungande, att den föreslagna anordningen åtminstone ej bör i författningen införas utan att varje hushållningssällskap, vilket också av de sakkunniga i annat sammanhang föreslagits, lämnas statsanslag till avlönandet m. m. av en egnahemskonsulent.»

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 88 höft. (Nr 106.)

186 Riksdagen

1918.

Departements• chefen.

Kungl. Maj ds proposition Nr 106.

Lantbruksstyrelsen anför med anledning av de gjorda erinringarna:

»Även mot sakkunnigas förslag om upplåtelse av egnahemslägenheter på arrende med köprätt efter viss tid hava några anmärkningar blivit riktade. Därvid har bland annat anförts, att tiden för arrendets innehavande borde begränsas till 10 år, att, sedan egnahemslån utlämnats, någon amorteringsfrihet icke borde förekomma, att vite såsom säkerhet för köprätten ej vore behövligt samt att låneförmedlaren borde tryggas för att egendomen icke förfares. Yad den första anmärkningen angår, så torde en kortare arrendetid vålla arrendatom allt för stor avgäld, då han under denna tid icke har att såsom en egnahemslåntagare erlägga ränta och amortering på ■’/,■ av lägenhetens värde utan på hela värdet. En inskränkning av amorteringsfriheten, sedan egnahemslånet utlämnats, skulle vålla, att sådana lån finge en särskild amorteringsplan, och skulle sålunda förorsaka såväl låneförmedlaren som statskontoret svårigheter, då det ingalunda är vid medlens första utbetalande givet, när egnahemslånet, på grund av verkställd amortering av sjättedelen av inköpssumman, skall komma att utlämnas. I fråga om behövligheten av vite i händelse arrendatorn går miste om rätten att inköpa lägenheten, så torde en bestämmelse härom vara nödvändig, då låneförmedlaren, såsom ägare till fastigheten, kan tänkas bliva insolvent och sålunda ej uppfylla sina utfästelser gent emot arrendatorn. Vad slutligen angår behovet av att jordägaren tryggas mot att en försumlig arrendator förfar egendomen, synas arrendelagens bestämmelser härutinnan vara tillfyllest. Arrendatorn har givetvis icke, såsom det förmenas, rätt att, i händelse han frånträder arrendet, utbekomma den av honom gjorda avbetalningen å lägenheten jämte ränta därå, förrän han gjort rätt för sig; jordägarens rätt till kvittning för sin eventuella fordran torde nämligen icke kunna bestridas.»

Det kan i detta sammanliang omförmälas, att frågan om egnahemslån till lägenheter, som innehavas endast med besittningsrätt, från några håll ansetts böra tagas under övervägande. Länsstyrelsen i Uppsala län hänvisar härvid på de ansenliga arealer, som tillhöra fideikommiss.

I förut omförmälda skrivelse den 15 juni 1918 nr 417 har riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida och i vad mån egnahemssakkunnigas förslag att behörig förmedlare av statens egnahemslån måtte tillerkännas rätt att erhålla lån för upplåtande av egnahemslägenheter å arrende med köprätt bör genomföras.

Vad angår frågan, huruvida statens åtgärder för att främja egnahemsväsendet böra utsträckas till att gälla lägenheter under fideikommiss eller eljest med besittningsrätt, bör, såsom jag redan förut anfört, densamma enligt min mening icke nu upptagas till prövning. Denna svårlösta fråga är nu föremål för utredning av de s. k. kronolägenhetssakkunniga och deras betänkande torde böra avvaktas.

Det av egnahemssakkunniga framställda förslaget att understödja

187 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

en sådan kombination av besittningsrätt och äganderätt, att lägenhetsinnehavaren först är arrendator och sedan kan bli ägare, anser jag vara förtjänt av uppmärksamhet. Jag vill betona, att även detta förslag avser endast jordbrukslägenheter.

Själva tanken att söka förhjälpa till eget hem även sådana, i övrigt väl kvalificerade personer, vilka icke äga tillräckliga tillgångar för att genast tillskjuta vad som behövs utöver egnahemslånet, synes mig god. Om man än icke bör förvänta, att den föreslagna metoden skall till en början vinna någon större tillämpning, anser jag det dock önskvärt, att öppnas för dess användande i de fall, då detta finnes vara lämpligt. Den innebär en mellanform mellan besittnings- och äganderätt, vilken synes medföra betydelsefulla fördelar och icke sakna utvecklingsmöjligheter. Till eu början torde den mest få karaktären av försök.

Vid bedömandet av frågan, huru detta försök på tjänligaste sätt bör organiseras, måste man enligt min mening såsom utgångspunkt taga den omständigheten, att låneförmedlaren, vilken i sinom tid skall låta arrenderätten övergå till äganderätt mot egnahemslån, skall redan från början av arrendeavtalet äga jorden. Det bör således icke komma i fråga, att avtal av nu förevarande beskaffenhet kan få gälla arrende av jord, som tillhör tredje man, även om dels denne utlovat framtida äganderätt, dels en låneförmedlare utlovat framtida egnahemslån. Allt bör vara en affär endast mellan två parter, arrendatorn—egnahemslåntagaren och jordägaren—egnahemslåneförmedlaren, naturligtvis jämte staten såsom yttersta långivare. Det må erkännas, att, på sätt närmare kommer att utvecklas vid behandlingen av jordförmedlingen, vissa skäl kunna anföras för deras mening, som anse, att jordförmedlingsverksamheten bör bedrivas av andra organ än låneförmedlingsrörelsen, men i detta fall skulle en sådan åtskillnad medföra så invecklade förhållanden, att den icke kan åtminstone för närvarande tillrådas.

Fasthåller man denna utgångspunkt, synas mig konsekvenserna bliva lättare att draga. Åtgärden framstår då tydligt såsom avseende att bereda den obemedlade spekulanten tillgång på jord och möjliggöra för honom att uppsamla den sjättedel av värdet, som minst behövs för att han skall få egnahemslån. I avseende på arrendemomentet skiljer den sig icke från vanliga arrendeupplåtelser. I fråga om avbetalningsmomentet kan förhållandet anses innebära, att en del av köpeskillingen småningom uppsamlas i stället för att den eljest skulle betalas på en gång. Affären visar sig alltså förnämligast vara en jordaffär och icke en låneaffär. Den hör därför principiellt närmast till det slag av affärer, som från statens

188 Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

sida understödjas medelst lån från jordförmedlingsfonden. Åven de sakkunniga hava ansett, att de av dem föreslagna lånen skulle få ungefär samma karaktär som lånen från jordförmedlingsfonden, och uttalat, att det otvivelaktigt skulle stå i god övereusstämmelse med denna fonds uppgift att taga de behövliga medlen från nämnda fond. De hava dock ansett vissa praktiska olägenheter bliva förknippade därmed. Den enda olägenhet, de anföra, är emellertid, att, då tiden för slutbetalningen av sjättedelen icke är bestämd, flera sådana slutbetalningar, än som beräknats, kunna inträffa under ett visst år, och att låneförmedlaren då icke skulle kunna av de för året erhållna statslånemedlen behörigen tillgodose både alla dylika från arrenden förändrade egnahemslån och nya direkta egnahemslån. Denna farhåga synes mig dock överdriven. Dels torde det nämligen få antagas, att åtminstone tillsvidare användningen av det nu ifrågasatta institutet icke för var enskild låneförmedlare blir särdeles stor, dels synes sannolikheten av för tidiga avbetalningar, som kunna framflytta tiden för egnahemslåns erhållande, icke böra uppskattas alltför högt, dels bör ju egnahemslåneförmedlaren vid sin begäran om statslån alltid kunna inräkna en viss marginal för dylika oberäknade lån, dels slutligen pläga ju redan nu framställningarna om statslån i regel gälla avrundade summor, som icke äro avsedda för vissa redan då i detalj kända lånebehov utan för att tillgodose de behov, som antagas kunna yppas, och i den mån samt i den ordning inbördes, vari de finnas förtjänta därav. Jag kan därför icke finna den av de sakkunniga uppgivna praktiska olägenheten vara av den betydelse, att man för dess skull bör avstå från att bereda den ifrågasatta åtgärden en principiellt riktig grundval, nämligen att ställa den i förbindelse med jordförmedlingsfonden.

Jag vill även framhålla, att betänkliga olägenheter synas mig kunna uppkomma, ifall medel ur egnahemslånefonden skulle användas härtill. Dessa medel skulle då bilda en särskild avdelning av fonden med andra återbetalningsregler än fonden i övrigt. Ifall arrendatorn icke ville eller kunde fortsätta med arrendet eller om han vägrade att övertaga lägenheten mot egnahemslån eller om han avlede, skulle väl låneförmedlaren återtaga lägenheten och kanske därå få en ny arrendator på lika villkor, varvid måhända ny återbetalningstid skulle börja löpa, eller ock skulle han sälja lägenheten antingen mot egnahemslån eller på annat sätt. I varje fall skulle besvärliga avräkningar uppstå Kanske låneförmedlaren till och med skulle bli nödsakad att låta bruka lägenheten för egen räkning. Egnahemslånefonden skulle faktiskt delvis förändras till en fond för inköp av jord i likhet med jordförmedlingsfonden

189 Kungl. Maj.is proposition Nr 106.

men på frikostigare villkor, varigenom vissa svårigheter i förhållandet mellan de bägge fonderna skulle kunna uppkomma.

I det fall att den egendom, varå lägenheten finnes, inköpts medelst jordförmedlingslån, skulle enligt de sakkunnigas förslag, redan när ett arrendeavtal av nu ifrågasatt beskaffenhet slutits, lån till lägenheten erhållas ur egnahemslånefonden och av jordförmedlingslånet inbetalas så mycket, som proportionellt belöpte på lägenhetens område, ehuru jordförmedlaren behåller äganderätten till lägenheten. Om däremot jordförmedlingsfonden fortfarande skall under arrendetiden bestrida lånet, sker likviden mellan fonderna först då egnahemslånet verkligen tages och lägenheten säljes till arrendatorn. Gränsen mellan de bägge fondernas verksamhetsområden upprätthålles härigenom. Jordförmedlingsfondens utlåuingsregler giva också lättare möjligheter att jämka återbetalningen efter sig företeende omständigheter än egnahemslånefondens noggranna bestämmelser om viss amorteringsplan in. m.

Både av principiella och praktiska skäl anser jag det därför riktigast, att den ifrågasatta lånerörelsen, så länge arrendetiden räcker, bedrives med anlitande av medel ur jordförmedlingsfonden. Detta har inverkan i åtskilliga hänseenden på lånerörelsens praktiska anordning. Jag torde längre fram få närmare yttra mig i denna fråga vid behandlingen av jordförmedlingsväsendet och jordförmedlingsfonden.

I ett avseende är emellertid ett uttalande redan nu nödvändigt. Jag syftar på det av länsstyrelsen i Malmöhus län framställda förslaget, att amorteringsskyldigheten vid egnahemslån till f. d. lägenhetsarrendatorer skulle inträda tidigare än för andra egnahemslåntagare. Jag finner detta förslag hava mycket, som talar för sig. Det vill onekligen förefalla ganska onödigt att,ef ter det arrendatorn under en rätt lång arrendetid årligen erlagt full annuitet å lägenhetens hela värde, han skall, sedan han bör hava kommit ganska bra i ordning å lägenheten samt inköpt densamma, under sex år erlägga allenast ränta å egnahemslånet d. v. s. å 6/e av lägenhetens värde. Åven om arrendeannuiteten utgår endast efter 6 procent, skulle förhållandet vid en lägenhet å 9,000 kronors värde bliva, att, sedan under arrendetiden erlagts årligen 540 kronor, skulle under amorteringsfrihetstiden betalas 5 procent ränta å ett egnahemslån å 7,500 kronor med 375 kronor, varefter under amorteringstiden annuiteten skulle stiga till 412 kronor 50 öre, nämligen till 0 procent å amorteringsdelen och 5 procent den stående delen, vardera delen utgörande 3,750 kronor. I och för sig kan en sådan växling i det årliga betalningsbeloppet icke här anses påkallad av något behov från låntagarens sida, isynnerhet som, på sätt nämnda länsstyrelse framhållit, lägenheten kan antagas vara vid

190 Kungl. Majits proposition Nr 106.

arrendetidens utgång försedd med nödiga hus. Jag har för avsikt att i stället ifrågasätta viss kortare amorteringsfrihetstid vid arrendetidens början och det torde vara påtagligt, att härigenom sagda frihet blir riktigare placerad och kommer låntagaren till bättre gagn. Genom borttagandet av amorteringsfriheten & egnahemslånet påskyndas skuldens avbetalning. Från låntagarens synpunkt synes därför icke något avsevärt kunna invändas mot att vid egnahemslån av nu ifrågavarande slag amorteringsskyldigheten inträder samma år arrendet upphör och att sålunda i det ovan anförda exemplet årsbetalningen av 412 kronor 50 öre följer omedelbart efter arrendet å 540 kronor, allenast med den jämkning att vid första betalningen räntan skall avse blott tiden från egnahemslånets utlämnande den 14 mars i samband med arrendets upphörande och till årets slut. Sistnämnda ojämnhet kan icke undvikas, enär arrendeåret icke sammanfaller med låneåret, och även vid vanliga egnahemslån blir räntan under första året i regel mindre än under de följ ande.

Mot en sådan anordning har emellertid anförts, att därigenom vissa egnahemslån skulle återbetalas till låneförmedlaren i annan ordning än de övriga lånen från samma statslånebelopp och att låneförmedlarens mellanhavande med statskontoret skulle härigenom invecklas. Denna invändning, som är av mera formell innebörd, torde icke böra tillmätas avgörande betydelse. Därest det befunnes nödvändigt att även i detta fall bibehålla full överensstämmelse mellan låneförmedlarens mellanhavande med å ena sidan statskontoret och å andra sidan egnahemslåntagaren, skulle för sakens ordnande olika utvägar kunna tänkas. Antingen skulle låneförmedlaren, när egnahemslån utlämnats till en förutvarande arrendator, därom underrätta statskontoret, som då skulle omföra beloppet till att amorteras i samma ordning som de tidigare utlämnade lån, för vilka amorteringen började samtidigt. Eller också skulle man kunna lämna statslånets amorteringsplan orubbad och endast låta låneförmedlarna inbetala de första årens amorteringar såsom extra uppbörd enligt mom. 6. Emellertid skulle i vartdera fallet ganska mycket besvär och skriverier vållas. Jag håller före, att man mycket väl kan i detta fall, liksom jagtillstyrkt i fråga om tilläggslånen, låta låneförmedlaren behålla de influtna kapitalbeloppen, till dess inbetalning skall ske å det statslån, av vilket egnahemslånet utgått. Denna förmån kan tänkas göra en låneförmedlare mer benägen att begagna systemet av lån till arrende med köprätt.

Bestämmelser av nu angivet innehåll böra tillfogas egnahemslånevillkoren.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

7. Årligt statslånebelopp.

Beträffande det årliga lånebeloppet hava de sakkunniga ansett ett totalbelopp av 7 Vä miljoner kronor böra fördelas med 5 miljoner å jordbrukslånerörelsen och 2 1/2 miljoner å bostadslånerörelsen. De sakkunniga synas emellertid icke hava ansett, att denna uppdelning i vissa belopp skulle tillämpas redan under den tid, då enligt deras förslag jämväl bostadslån skulle tillsvidare utgå från egnahemslänefonden. I sitt förslag till övergångsbestämmelser hava de nämligen bibehållit den nuvarande föreskriften, att jordbrukslån skall i regel äga företräde framför bostadslån, vilket ju varit onödigt, ifall vartdera ändamålet haft sin särskilda lånesumma.

I betraktande av de numera skedda höjningarna i egnahemslägenheternas maximivärden samt penningvärdets allmänna fall är en väsentlig höjning av det årligen till statslån bestämda beloppet — under senare år 7 Vä miljoner kronor — påkallad. I enlighet med min hemställan har Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition föreslagit riksdagen att öka detta belopp till 10 miljoner kronor.

. hänsyn till att jag för min del ansett bostadslånerörelsen böra tillsvidare såsom hittills ske medelst egnahemslänefonden, anser jag en fördelning böra nu genomföras såtillvida, som det bör stadgas, att högst en tredjedel av det för året disponibla statslånebeloppet av nämnda fond må av Kungl. Maj:t kunna anvisas till lån för bostadslägenheter. Jag vill framhålla, att under senare ar bostadslånesumman varit mindre än en tredjedel av hela utlåningsbeloppet.

8. Egnahemslägenheternas bevarande såsom sådana.

Såsom jag förut omnämnt hava de sakkunniga bland de speciella förslagen även berört frågan om åtgärder för tryggande av att de egna hemmen bliva bevarade såsom sådana och att alltså statens medverkan vid egnahemsbildandet må leda till resultat av beståndande värde i det avsedda syftet. Jag anser mig böra här yttra några ord i detta viktiga men särdeles svåra ämne.

Förevarande fråga har under de senare åren varit föremål för undersökningar särskilt beträffande egnahemslägenheter, som upplåtas

192 Kungl. May.ts proposition Nr 106.

från kronoegendomar jämlikt kungörelsen den 10 oktober 1913. Vad som härvid förekommit är i flera hänseenden tillämpligt jämväl i fråga om sådana från enskild jord upplåtna egnahemslägenheter, för vilkas bildande egnahemslån av statsmedel utgått, allenast att i senare fallet svårigheterna att åstadkomma tillfredsställande garantier äro ännu större, enär staten då icke såsom jordsäljare utan allenast såsom den ursprungliga långivaren kan uppställa fordran på dylika garantier.

Beträffande de möjligheter för garantier, som nu finnas rörande från kronoegendomar försålda egnahemslägenheter, och de förslag, vilka framkommit till dessa garantiers förstärkande, torde jag få erinra om följande.

Enligt nyssberörda kungörelse skola sådana egnahemslägenheter, som enligt vederbörligt beslut skola säljas från kronoegendom, i vissa fall hembjudas viss person till inlösen för det åsätta saluvärdet men eljest utbjudas till försäljning under hand genom infordrande av anbud och till pris, minst motsvarande saluvärdet. Därest anbud till dylikt belopp inkomma från flera personer, skall auktion hållas mellan dessa. Av största betydelse är, att vid försäljning medelst anbuds infordrande till köpare må antagas allenast mindre bemedlad eller obemedlad, som äger god frejd och gjort sig känd för arbetsamhet, sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel samt, vad jordbrukslägenhet beträffar, äger förutsättningar för drivande av ett mindre jordbruk. Vidare må, där ej särskilda skäl därtill föranleda, lägenhet icke upplåtas till den, som redan äger fast egendom av den storlek, att därå kan födas en familj. Ej heller må mer än en lägenhet upplåtas till samma person. Dessa bestämmelser innebära alltså, att staten vid dessa lägenhetsförsäljningar icke direkt åsyftar att erhålla högsta pris å lägenheterna utan att å dem skapa egnahem för personer med de angivna kvalifikationerna. Andra än sålunda kvalificerade personer antagas därför icke till köpare. Då det åsätta saluvärdet understundom kan icke obetydligt understiga vad lägenheten skulle betingat, därest den sålts i fri konkurrens och kunnat användas till annat ändamål än eget hem, innebära dessa bestämmelser, att staten såsom jordägare gör uppoffringar för att i sin mån främja egnahemsrörelsen. Genom föreskrifterna angående köpares kvalifikationer synes också vara tillräckligt sörjt för att vid tiden för köpets avslutande ändamålet med försäljningen skall Vara åtminstone formellt betryggat.

Men i sak är det ej lika väl beställt och beträffande tiden efter köpets avslutande finnas näppeligen nu några tillräckligt betryggande garantier.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106. 193

Det kan nämligen inträffa, att den, som köpt lägenheten av staten, — även om han kvarstår som nominell ägare till densamma — genom underhandsavtal med tredje person, som själv icke är behörig att av staten förvärva lägenheten, binder sig på sådant sätt, att denne äger hela förfoganderätten över lägenheten. Köparen kan också även formellt sälja lägenheten till dylik person. Vissa garantier mot dylika missbruk finnas visserligen, men knappast tillräckliga.

En för många förhållanden användbar garanti har man trott sig finna i stadgandet i 15 mom. av kungörelsen, att köpare av obebyggd lägenhet skall vid tillträdet avlämna förbindelse att inom fem år hava lägenheten bebyggd med bostad och, där fråga är om jordbrukslägenhet, jämväl med för lägenhetens skötsel i övrig't nödiga byggnader, vid äventyr, därest sa icke sker, att utöver den avtalade köpeskillingen gälda ytterligare ett belopp, motsvarande en femtedel av köpeskillingen. Förbindelsen skall tillika innefatta medgivande, att berörda fordringsbelopp må i lägenheten intecknas.

Emellertid kan möjligheten att få berörda förbindelse^;intecknad i lägenheten göras om intet genom att den förste köparen säljer lägenheten, innan han själv fått lagfart, och lagfart sökes för bägge köparna på samma gång, i vilket fall inteckniugsansökningen icke bifalles.

Det bör även uppmärksammas, att äventyret att betala ytterligare en femtedel av lägenhetens värde icke torde vara så avskräckande, att icke, ifall dennas verkliga handelsvärde avsevärt överstiger köpeskillingen, köparen kan föredraga att betala denna femtedel och använda lägenheten för annat ändamål än eget hem.

Slutligen bör observeras, att detta äventyr endast gäller obebyggda lägenheter. Men även beträffande bebyggda lägenheter kan samma frestelse till en ekonomisk förmånlig realisation föreligga, ty husen därå kunna vara av sådan beskaffenhet och av så lågt värde, att det är fördelaktigt att nedriva dessa och använda lägenheten på annat sätt.

En annan garanti har man avsett att skapa i samband med anordnandet av sättet för erläggande av betalning till kronan för inköpt lägenhet. Av köpeskillingen skall alltid en tiondel erläggas senast vid tillträdet, varemot angående återstående nio tiondelar olika vägar äro möjliga.

Antingen kunna även dessa i sin helhet erläggas vid tillträdet.

I. detta fall har ju staten genast fatt full köpeskilling och någon möjlighet att med köpeskillingen förknippa någon garanti för egnahemslägenhetens bestånd förefinnes icke.

Eller också kunna dessa nio tiondelar betalas med en tiondel om året under följande nio år eller, beträffande jordbrukslägenheter, genom Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 88 höft. (Nr 106.) 25

194 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

köpeskillingens fördelning i en amorteringsdel ocli en stående del och betalningens fullgörande under en längre följd av år i överensstämmelse med de för statens egnakemslånerörelse gällande betalningsvillkor. I vartdera av dessa fall skall gäldas ränta å oguldet belopp, vilken ränta hittills utgått efter den låga räntefoten av 3.6 procent. Dessa avsevärda fördelar kunna ju dock för en lägenhetsspekulant vida övervägas av utsikten att erhålla lägenheten till fritt förfogande, och han inbetalar då köpeskillingen kontant. Ifall under betalningstidens fortgång lägenheten icke inom avtalad tid bebygges eller densamma till jord och byggnader vanvårdas eller å lägenheten befintlig skog avverkas hårdare, än som erfordras för gårdens behov eller för uppodling av därtill tjänlig mark, eller föreskrivna ränte- och kapitalavbetalningar icke ordentligt fullgöras, skall vad av köpeskillingen återstår oguldet jämte ränta, där sådant från statens sida påfordras, genast vara förfallet till betalning. Dessa bestämmelser innebära icke någon verklig garanti för egnahemslägenhetens bibehållande såsom sådan, ty det är mycket möjligt, att, oaktat lägenheten förlorat sådan karaktär, de här uppställda villkoren uppfyllas. En i någon män bättre garanti ligger däri, att, om lägenheten övergår till annan än efterlevande make eller bröstarvinge eller efterlevande make och bröstarvinge, vilka behålla lägenheten oskiftad, detsamma skall gälla, så framt icke den nye innehavaren prövas uppfylla villkoren för att kunna antagas såsom köpare i första hand. Dock gäller även hår, att enda påföljden är, att ogulden del av köpeskillingen jämte ränta kan förklaras förfallen till omedelbar betalning, och för den nye köparen kan det framstå såsom en vida bättre affär att inbetala beloppet och avstå från den låga räntan men få lägenheten till fritt förfogande.

Några andra garantier finnas icke, därest lägenhetsförsäljningen sker med äganderätt. Visserligen kan i särskilda fall upplåtelse ske med tomträtt, men användningen av detta institut är inskränkt till område, som i den ordning, särskilt är stadgad, blivit planlagt för bebyggande. De sällsynta undantagsfall, där tomträtt vid. kronolägenhetsupplåtelser kan användas, kunna därför här lämnas å sido. I

I de utredningar, som föregingo Kungl. Maj:ts proposition till 1913 års riksdag med det förslag till grunder för upplåtande av egnahemslägenheter från kronoegendomar, som slutligen medförde utfärdandet av förberörda, nu gällande kungörelse den 10 oktober 1913, hade nu ifrågavarande brist beträffande garantiernas anordning uppmärksammats, vad en detalj beträffar.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anmälde i skrivelse till domän-

195 Kungl. Ma):ts proposition Nr lUti.

styrelsen, att inom länet inträffat fall, då häradsrätt vägrat meddela inteckning till säkerhet för förbindelse att inom fem år hava lägenheten bebyggd, enär ingiven lagfartsansökning för ny ägare ägde företräde, samt fäste styrelsens uppmärksamhet på denna olägenhet. Med anledning härav framhöll domänstyrelsen i utlåtande den 27 september 1912, att i detta fall stadgandet i 15 mom. i kungörelsen den 31 december 1909 angående förändrade grunder för åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle att förvärva egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar — vilket stadgande var i nu ifrågavarande delar ordagrant lika med de nuvarande bestämmelserna uti 15 mom. i 1913 års kungörelse — icke visat sig betryggande för att garantera lägenhets bebyggande. Domänstyrelsen föreslog, att genom tilllägg till omförmälda stadgande kronan måtte beredas rätt att till säkerhet för förbindelse, varom i samma stadgande nämndes, erhålla inteckning såsom för ogulden köpeskilling enligt 11 kap. 2 § jordabalken.

Egnahemssakkunniga, vilka den 31 december 1912 avgåvo särskilt betänkande angående upplåtande av egnahemslägenheter från kronoegendomar m. in., yttrade därvid, att de för sin del ansåge, att den åtgärd, som av domänstyrelsen sålunda föreslagits för att trygga lägenhets bebyggande, vore mindre lämplig, enär densamma förutsatte ändring av gällande lag. Ett enklare, men för ändamålet fullt effektivt förfaringssätt vore däremot enligt de sakkunnigas åsikt att vid försäljning av obebyggd lägenhet höja köpeskillingen med den ifrågavarande förbindelsens belopp samt i lägenheten inteckna samma belopp, vilket dock ej borde löpa med ränta. Sedan lägenheten blivit i stadgad ordning bebyggd, borde förbindelsen återställas till köparen.

Enär de sakkunniga tillika föreslogo, att stämpelfrihet måtte beviljas köpare av i kungörelsen avsedd lägenhet, skulle några förhöjda kostnader icke komma att drabba köparen på grund av att köpeskillingen ökades. Men även om dylik stämpelfrihet icke bleve medgiven, borde enligt deras mening knappast den högre stämpelavgift, som det av do sakkunniga ifrågasatta förfaringssättet skulle komma att medföra, få verka till hinder för genomförande av vad sålunda föreslagits.

I utlåtande den 8 februari 1913 över egnahemssakkunnigas nyssnämnda särskilda betänkande vidhöll domänstyrelsen sitt ovanberörda förslag till den påvisade olägenhetens undvikande såsom varande den lämpligaste lösningen av frågan. De sakkunnigas förslag innebure däremot enligt styrelsens åsikt ett ej av behovet påkallat tilltrasslande av de redan förut rätt invecklade bestämmelserna om sättet för köpeskillings gäldande.

196 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 106.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 14 mars 1913 anförde jag såsom dåvarande chef för jordbruksdepartementet i nu ifrågavarande hänseende följande.

»Såsom av det föregående inhämtas, hava fall inträffat, då den i 15 mom. uti kungörelsen den 31 december 1909 intagna bestämmelse, som avser att garantera lägenhets bebyggande, visat sig icke vara för ändamålet betryggande; och olika förslag hava framställts för att avhjälpa denna olägenhet. De sakkunnigas förslag i sådant hänseende finner jag i likhet med domänstyrelsen mindre lämpligt. Att i köpeavhandlingen upptaga köpeskillingen till högre belopp än det, vartill densamma enligt avtalet uppgår, synes mig icke tilltalande. Emellertid kan jag ej heller biträda domänstyrelsens förslag härutinnan, vilket förutsätter ändring av en viktig lagbestämmelse. För egen del kan jag icke finna annat, än att berörda olägenhet kan väntas framträda allenast i sällsynta fall. Då härtill kommer, att densamma är av jämförelsevis underordnad betydelse och aldrig kan vålla kronan någon förlust, synes mig anledning näppeligen föreligga att i nu avsett syfte ändra lydelsen av ifrågavarande bestämmelse.»

Jämväl den föreslagna stämpelfriheten avstyrktes av mig.

I enlighet härmed erhöll momentet i propositionen den lydelse, det har i kungörelsen den 10 oktober 1913.

Nyssnämnda, år 1913 diskuterade ändringsförslag avsåg endast att bereda mera effektiv garanti för byggnadsskyldighetens fullgörande. Att denna garanti icke, åtminstone i större mån, avsågs tillika utgöra någon säkerhet för själva det egna hemmets bestånd såsom sådant, framgår av mitt nyss återgivna yttrande. I vilket fäll som helst skulle icke genom någotdera av de av egnahemssakkunniga eller domän styrelsen framställda förslagen svagheterna i det nuvarande garantisystemet blivit avhjälpta.

Emellertid hade jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande inom jordbruksdepartementet tillkallats särskilda sakkunniga med uppdrag att, i den omfattning statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för den 10 juni 1912 närmare angiver, verkställa utredning av frågan om upplåtelse av kronojord till egna hem. I utredningen skulle bland annat ingå en undersökning, huru lämpliga bestämmelser skulle kunna åstadkommas i syfte att, där staten med äganderätt uppläte jord för bildande av egna hem, ändamålet med upplåtelserna måtte tryggas, så att den upplåtna jorden ej sedermera kunde övergå till helt annan användning. Med av-

197 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

seende å denna del av sitt uppdrag hava de sakkunniga — de s. k. kronolägenhetssakkunniga — den 7 mars 1916 avlämnat betänkande med förslag rörande tillfälliga åtgärder till förebyggande att av kronan upplåtna egnahemslägenheter användas för annat ändamål än med upplåtelsen avsetts.

I detta betänkande meddelade de sakkunniga, att för att vinna eu uppfattning om förekomsten av obehörig spekulation i egnahemsjord utlåtanden införskaffats från länsstyrelserna, kronofogdar, länsmän, domänintendenter, hushållningssällskapens förvaltningsutskott, låneförmedlande bolag och föreningar samt nationalföreningen mot emigrationen. Av de avgivna yttrandena hade de sakkunniga funnit framgå, att vederbörande myndigheter och låneförmedlare, sedan köpeskillingen inbetalts, icke tagit vidare befattning med lägenheten eller efterforska^ huru med densamma förfarits. Att missförhållanden förekommit, vore dock obestridligt, och ett tydligt exempel härpå kunde hämtas från de till de sakkunniga överlämnade handlingarna angående försäljning av tomter från Skälby kungsladugård i Kalmar län, av vilka framginge, att ett industribolag genom mellanhänder förvärvat ett flertal av de upplåtna tomterna.

På grund av resultatet av den sålunda åvägabragta utredningen upptogo de sakkunniga till bedömande åtskilliga möjligheter att säkerställa uppnåendet av det med egnahemsupplåtelserna avsedda ändamålet. De omförmälde därvid först utvägen att stadga återköpsrätt för staten till jorden, mot vilken utväg emellertid kunde invändas, att därigenom skulle för fastighetsägaren skapas ett osäkerhetstillstånd, som betoge honom lusten att arbeta för fastighetens förkovran. Såsom ett mera lämpligt medel hade, enligt vad de sakkunniga vidare erinrat, föreslagits s. k. förköpsrätt, innebärande företräde för staten att vid framtida föryttring av upplåten kronoegendom äga företräde att tillösa sig densamma till det pris, en annan bjudit. Förslag till införande i vår rätt av ett dylikt institut, vilket framlagts av lagberedningen, hade ännu ej föranlett några lagbestämmelser i ämnet.

Full trygghet för att jord, som av staten upplätes till egna hem, bleve använd för det avsedda ändamålet, vunnes måhända enligt de sakkunnigas mening säkrast, därest möjlighet kunde beredas staten att verkställa jordupplåtelserna med besittningsrätt. Då emellertid förslaghärom från de sakkunniga icke vore att förvänta inom den närmaste tiden, men det vore angeläget, att åtgärder vidtoges för att förekomma obehörig jordspekulation, föreslogos åtgärder av tillfällig natur vid statens jordupplåtelser till egna hem.

198 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Det mest effektiva syntes härvid vara att inskränka lägenhetsinnehavarnas rätt att avhända sig lägenheten vare sig genom direkt överlåtelse eller medelbart genom lägenhetens belastande med inteckningar och därpå följande exekutiv försäljning av densamma. Förbehåll om dylik inskränkning vore ej främmande för vår rätt, men endast i den omfattning ärvdabalkens 16 kap. 1 § enligt dess lydelse genom förordningen den 27 april 1910 tilläte. I detta lagrum stadgas, att den, som bortgiver fast egendom, ej äger makt om villkoren för dess förvaltning sträcka förordnandet längre än till förste emottagarens och dess makas livstid eller om äganderätten vidare än till utnämnande av testaments- eller gåvotagarens nästa efterträdare, samt att ej heller i andra avhandlingar och kontrakt om fast egendom sådana villkor må inflyta, varigenom förvaltnings- och äganderätten för en framtid vidare inskränkes än nu är sagt. För att kronan skulle kunna bereda sig tillfälle att kontrollera framtida överlåtelser av jord, som en gång upplåtits av kronan, syntes en ändring av omförmälda lagbestämmelse vara nödvändig.

På grund härav framlade de sakkunniga ett lagförslag av följande lydelse:

»Utan hinder av det i 16 kap. 1 § ärvdabalken, sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den 27 april 1810, stadgade förbud att i avhandlingar och kontrakt om fast egendom låta villkor inflyta, varigenom förvaltnings- och äganderätten för en framtid vidare inskränkes än i nämnda lagrum sägs, må vid överlåtelse, som äger rum från kronan, göras förbehåll, som inskränker förvärvarens så ock ny ägares rätt att överlåta eller inteckna egendomen.»

Därjämte framlades i anslutning härtill förslag dels till vissa bestämmelser att tillsvidare lända till efterrättelse vid upplåtande av egnahemslägenheter från kronoegendomar, dels till viss ändring i egnahemslåneförfattningen och dels till vissa bestämmelser angående gravationsbevis. Huvudstadgandet i det förstnämnda av dessa förslag var, att den, som från kronan förvärvat egna hemslägenhet, ej finge, innan 20 år förflutit från lagfarten, utan vederbörande länsstyrelses tillstånd sälja, bortbyta eller bortgiva lägenheten till annan än skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led eller belasta lägenheten med inteckning för fordran eller för avkomst eller annan förmån. Tillika skulle, där å jordbrukslägenhet funnes växande skog, som ej prövades vara av allenast ringa värde, göras förbehåll att under fem år från tillträdet avverkning icke finge ske utan domänstyrelsens tillstånd, vid äventyr att kronan skulle äga dels utan ersättning avverka all den återstående skogen dels såsom ytterligare köpeskilling utbekomma ett belopp, mot-

199 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

svarande två gånger värdet av skogstillgangen ä lägenhet. Därjämte borde förbud stadgas mot industriell anläggning å lägenheten.

I utlåtande över de sakkunnigas förslag anförde domänstyrelsen, att det alltid vore förbundet med stor risk att, såsom de sakkunniga syntes förorda, bortse från de olägenheter, ett visst förfaringssätt kunde medföra, av den orsak, att förfaringssättet ej vore avsett att vinna stadigvarande tillämpning. Det läte sig nämligen ej beräkna, hur pass långvarigt ett dylikt provisorium kunde bliva. I varje fall borde det vara mycket stora intressen, som stode på spel, innan man ingrepe i lagstiftningsväg på sätt de sakkunniga föreslagit. För sin del kunde ej styrelsen anse utredningen visa, att de föreslagna kraftåtgärderna vore tillräckligt motiverade av de faktiska förhållandena och erfarenheten. Förslaget avstyrktes därför.

över lagförslaget om undantag för kronan från förenämnda bestämmelser i ärvdabalken hördes lagrådet, som enhälligt yttrade i huvudsak följande.

Det medel, de sakkunniga valt för vinnande av det angivna syftet, innebure ett avsteg från de allmänna grundsatser, som borde gälla i fråga om köp av fast egendom. De sakkunniga hade ock i sitt betänkande omförmält, hurusom betänkligheter mot lämpligheten av ifrågavarande lagändring kunde göras gällande, och i detta sammanhang erinrat om lagberedningens förslag till ny jordabalk, däri intagits förbud mot att vid köp av fast egendom göra förbehåll, varigenom köparens rätt att överlåta eller inteckna egendomen inskränktes. I motiven till sistnämnda stadgande hade lagberedningen anfört, bland annat, att ett vid köp av fast egendom fäst villkor, varigenom egendomen skulle för framtiden försättas utanför den allmänna befogenhet, som tillkomme en ägare att fritt överlåta sin egendom, måste lagen frånkänna all rättsverkan, och att detsamma måste gälla om ett förbehåll, som inskränkte köparens rätt att inteckna sin egendom.

Vad de sakkunniga åberopat till hävande av betänkligheterna mot den nu ifrågaställda lagstiftningen syntes ej utgöra tillräckliga skäl för att avvika från de grundsatser, som i allmänhet måste anses riktiga i fråga om fastighetsköp. Om ock en inskränkning till kronans förmån i rätten att överlåta en egendom, som ursprungligen upplåtits av kronan, icke kunde tänkas få användning såsom medel för vinnande av obehöriga syften, torde i allt fall ett förbehåll av den art, som nu vore i fråga, mången gång kunna bliva oskäligt tryckande och hinderligt för jordägaren vid fullgörande av fullt lovliga syften.

Den av de sakkunniga i deras betänkande framlagda utredningen visade ej, att missbruk beträffande de från kronan upplåtna egnahemslägenheterna förekommit i sådan omfattning, att på den grund det kunde anses nödigt att, innan den vidsträcktare utredning, som do sakkunniga förehade, förts till slut. företaga en sådan lagändring, som föreslagits.

De sakkunniga hade visserligen uttalat, att enligt deras avsikt den föreslagna anordningen endast skulle bliva ett provisorium. Men det torde böra be-

200 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

aktas, att, även om lagändringen erhölle allenast till viss tid begränsad giltighet, dess verkningar dock med det stora antal egnahemslägenheter, som årligen av kronan upplätes, skulle få en vidsträckt omfattning.

Slutligen kunde anmärkas, att i lagförslaget icke angivits, att detsamma, såsom meningen vore, skulle avse allenast överlåtelse av jord för bildande av egnahemslägenheter.

På grund av vad sålunda anförts funne sig lagrådet icke kunna tillstyrka det remitterade förslaget.

Vid ärendets föredragning den 24 mars 1916 fann Kungl. Maj:t de sakkunnigas ifrågavarande betänkande icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Jag vill vidare erinra, hurusom jag vid 1918 års lagtima riksdag såsom svar å en inom riksdagens andra kammare av dess ledamot herr Sterne framställd interpellation, efter en redogörelse för kronolägenhetssakkunnigas nyssnämnda förslag och dess behandling, anförde:

»Behovet av åtgärder för att förekomma, att lägenheter, som från kronoegendomar upplåtas till egna hem, bliva föremål för spekulation och användas på ett sätt, som är främmande för ändamålet med upplåtelsen, står för mig alldeles klart. De år, som gått sedan kronolägenhetssakkunnigas förenämnda betänkande avgavs, hava lämnat ytterligare exempel på önskvärdheten, för att icke säga nödvändigheten, av dylika åtgärder.

Det må emellertid anmärkas, att frågan om bevarande av egnahemslägenheter för spekulation av nu förevarande slag icke är begränsad till allenast de lägenheter, som upplåtas från kronoegendomar. Det är även ett statsintresse, att de lägenheter, som komma till stånd medelst lån ur statens egnahemslånefond, bliva bevarade som sådana. Sistnämnda fråga är även den av så stor betydelse, att den kräver sin snara lösning, och det vore givetvis en fördel, därest i bägge fallen kunde tillämpas åtgärder av samma eller åtminstone likartad natur.

Båda dessa frågor äga emellertid samband med spörsmålet om, vilka bestämmelser må kunna, åtminstone provisoriskt, träffas för att på ett mera allmängiltigt sätt hämma den osunda och skadliga spekulationen i jord och skogstillgång, som under senare tid i allt större utsträckning förekommit och varigenom, bland annat, även bildandet av småbruk och egna hem motvei'kats.»

Jag omförmälde även, att utredning i hithörande ämnen påginge inom justitie- och jordbruksdepartementen och att förslag i viss del av ämnet komme att redan samma år föreläggas riksdagen.

Det sålunda åsyftade förslaget framlades i proposition nr 441 med förslag till lag om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom in. m. Därvid meddelade chefen för justitiedepartementet bland annat, att inom nämnda departement utarbetats:

dels utkast till lag om inskränkning i rätten att överlåta vissa egnahemslägenheter och belasta sådana lägenheter med inteckning;

201 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

dels utkast till kungörelse med vissa bestämmelser att lända till efterrättelse vid upplåtande av egnahem slagen!) eter från kronoegendomar enligt kungörelsen den 17 oktober 1913; samt

dels förslag till kungörelse om ändrad lydelse av mom. 8 och 9 i kungörelsen den 13 juli 1908 angående förändrade allmänna villkor och bestämmelser för den av staten utövade egnahemslånerörelse.

De sålunda omförmälda författningsutkasten voro såsom bilagor fogade vid statsrådsprotokollet till propositionen.

Emellertid fann chefen för justitiedepartementet utredningen i de ämnen, som berördes i samma författningsutkast, icke vara i det skick, att därpå grundade förslag skulle kunna då omedelbart föreläggas riksdagen till antagande.

Beträffande vad som i dessa frågor åtgjorts sedan fjolårets lagtima riksdag torde jag först få erinra, hurusom av militieombudsmannen östergren under hösten år 1918 avlämnats ett lagförslag, åsyftande att förebygga att genom anlitande av bulvaner egnahemslägenheter skola kunna förvärvas av obehöriga personer. Detta ärende är nu under ytterligare utredning inom justitiedepartementet.

Jag. vill vidare fästa uppmärksamheten på, att Kungl. Maj:t på föredragning av chefen för justitiedepartementet tillsatt en särskild jordkommission med uppdrag att utreda åtskilliga frågor, som angå besittnings- och brukningsrätten till jord m. m. Från denna kommission lärer förväntas förslag, som komma att öva inverkan på frågan om bibehållande såsom sådana av egnahemslägenheter, vilka inköpts från enskilda personer.

Jag kan vidare omförmäla, att kronolägenhetssakkunniga fortfarande hava under övervägande frågan om garantier för bibehållande av från kronan inköpta egnahemslägenheter och att de sakkunnigas betänkande torde kunna förväntas inom detta års utgång.

Av den nu lämnade redogörelsen torde framgå, att mycket betydande svårigheter förefinnas för att med bibehållande av grundsatsen om oinskränkt äganderätt vinna tillfyllestgörande garantier mot missbruk i nu förevarande hänseende. Möjligen skulle genom en omläggning av systemet kreditmöjligheter kunna komma till användning, vilka underlättade frågans lösning i önskad riktning. I varje fall tarvar frågan härom ytterligare utredning.

Bill ring till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 88 höft (Nr 106.)

202 Kungl. Maj.ts proposition AV 106.

Framställning angående anlitande av skiljemän.

9. Förslag till lånevillkor.

Innan jag framlägger förslag rörande formulerandet av lånevillkoren anhåller jag att få omförmäla följande ärende.

Under erinran, hurusom i mom. 8 av nu gällande lånevillkor stadgas, att i kontraktet mellan låneförmedlare och låntagare skall finnas intagen bestämmelse därom, att möjligen uppkommande tvister mellan låneförmedlare och låntagare beträffande tillämpning av lånekontraktets bestämmelser skola avgöras av skiljemän i enlighet med lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 samt att klander mot skiljemännens beslut icke må äga rum, har lantbruksstyrelsen i skrivelse den 7 oktober 1916 anfört följande:

»Med skrivelse den 30 september 1916 har Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott till lantbruksstyrelsen överlämnat utdrag av dess protokoll den 26 augusti samma år, varav inhämtas, att förvaltningsutskottet till den åtgärd, lantbruksstyrelsen kunde finna lämplig, beslutat bringa till styrelsens kännedom innehållet av Eders Kungl. Maj:ts och rikets Göta hovrätts utslag den 30 mars 1916 på de besvär, J. A. Svensson i Källeryd anfört över Eders Kungl. Maj ds befallningshavandes i Jönköpings län utslag den 14 oktober 1915 i mål emellan Jönköpings läns hushållningssällskap samt Svensson om krav, samt till lantbruksstyrelsen överlämnat handlingarna i målet.

Av dessa handlingar inhämtas följande.

Enligt kontrakt den 26 maj 1913 beviljade hushållningssällskapet Svensson ett lån å 4,300 kronor för förvärvandet av eget hem å lägenheten Källeryd nr 1, och skulle Svensson med avseende å lånet iakttaga bestämmelserna i ett kontraktet vidfogat utdrag av reglemente för av hushållningssällskapet förmedlad egnahemslånerörelse, i vilket reglemente bland annat stadgades, att egnahemslånen skulle förräntas med 3.6 procent samt att tvist beträffande tillämpningen av bestämmelserna i kontraktet skulle avgöras av skiljemän i enlighet med lagen om skiljemän den 28 oktober 1887. Å lånet utfärdade Svensson två den 6 juni 1913 dagtecknade skuldebrev, vartdera å 2,150 kronor, i vilka han förband sig att i enlighet med villkoren i kontraktet förränta och återbetala lånet.

Med åberopande av sagda kontrakt och skuldebrev yrkade hushållningssällskapet uti en till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ingiven ansökan, att Svensson måtte varda ålagd att till hushållningssällskapet utgiva för år 1914 förfallen ränta å lånet med 154 kronor 80 öre.

Svensson bestred den mot honom väckta talan samt invände bland annat, att, enär förevarande tvist avsåge tillämpningen av bestämmelserna i kontraktet, Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ej vore behörig upptaga målet till prövning.

Eders Kungl. Majrts befallningshavande, hos vilken myndighet hushållningssällskapet fordrat ersättning för sina kostnader å målet, utlät sig i överklagade utslaget: Enär utsökta fordringen, som grundade sig på skriftligt fordringsbevis, vore klar och till betalning förfallen, alltså prövade Eders Kungl. Majds befallningshavande,

203 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

som lämnade utan avseende vad Svensson mot kravet invänt, skäligt jämlikt 28 § utsökningslagen ålägga Svensson att genast mot kvitto och anteckning å skuldebrevet till hushållningssällskapet utgiva fordrade räntebeloppet 154 kronor 80 öre jämte 24 kronor i ersättning för lagsökningskostnaderna, allt vid äventyr av utmätning.

Genom sagda utslag har hovrätten sig utlåtit att, enär jämlikt bestämmelse i det mellan parterna upprättade, i målet åberopade lånekontrakt ifrågavarande tvist skulle avgöras av skiljemän och Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande följaktligen icke ägt att däri meddela yttrande, prövade hovrätten lagligt undanrödja överklagade utslaget.

Till förberörda protokoll har Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalat, att en tolkning av meromnämnda kontrakts bestämmelse, på sätt nu genom hovrättens utslag skett, om den bleve allmänt tillämpad, givetvis för egnahemslånerörelsen skulle kunna medföra sådana följder, att de låneförmedlande hushållningssällskapen måste söka få en ändring av den nådiga kungörelsen till stånd.

De till lantbruksstyrelsen sålunda ingivna handlingarna får lantbruksstyrelsen härmed överlämna och därvid för egen del i underdånighet anföra följande.

. Sedan låneförmedlarna allt allmännare börjat utlämna s. k. förskottslån, innan ännu inteckning i egnahemslägenheten kunnat erhållas, torde det kunna befaras, att vid begäran om handräckning för utbekommande av utebliven inbetalning av annuitet hänvisning till bestämmelsen om tvists slitande genom skiljeman skall kunna komma att ske.

Att ett sådant förhållande skall medföra svårigheter och kostnader för låneförmealaren ligger i öppen dag. Exempelvis har Jönköpings läns hushållningssällskap fått vidkännas ersättningen till skiljemännen i ovan omförmäld a fall utan möjlighet, efter vad lantbruksstyrelsen inhämtat, att av den förlorande parten återfå vad som utlagts.

Det torde emellertid knappast hava varit avsikten med bestämmelsen om tvistens avgörande genom skiljemän, att härunder skulle inbegripas tvister om inbetalning av annuiteter, vilka ju i allmänhet i fråga om hushållningssällskapen indrivas genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande.

På grund av vad sålunda anförts och då det torde vara angeläget, att sådana olägenheter för låneförmedlarna, som ovan berörts, såvitt möjligt undanröjas, får lantbruksstyrelsen i underdånighet hemställa, att Eders Kung!. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder i syfte att bestämmelsen i mom. 8 sista stycket i ovan åberopade nådiga kungörelse måtte erhålla sådan ändrad lydelse, att bestämmelsen icke kommer att äga tillämpning å tvister mellan låneförmedlare och låntagare, vilka avse inbetalning av annuiteter.»

Vad i detta mål förekommit synes mig utvisa behov av ett förtydligande i den citerade bestämmelsen. Lantbruksstyrelsens förslag synes mig emellertid ej fullt lämpligt, utan lärer det erforderliga tilllägget böra mera allmänt innebära, att skyldigheten att anlita skiljemän icke avser de fall, då ärendet ankommer på prövning av överexekutor.

204 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

I mån som allt flera bestämmelser upptagits i lånevillkoren, har dessas nuvarande uppställning befunnits alltför invecklad och obekväm, särdeles då hänvisning skall ske till någon viss bestämmelse i de långa momenten. Nu skulle därtill en hel del ytterligare bestämmelser tillkomma. Det synes även lämpligt att i de egentliga lånevillkoren upptaga de bestämmelser, som nu förekomma i ingressen till kungörelsen, vederbörligen ändrade och tillökade i enlighet med de av mig nu framställda förslag.

På grund härav hava lånevillkoren i formellt hänseende undergått en omarbetning, varvid även en del redaktionsändringar vidtagits.

Jag anhåller nu att få framlägga följande förslag till allmänna villkor och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse, avsedda att tillämpas för alla lån, som beviljas för år 1920 eller senare år. Föreskrifterna i §§ 12, 22 och 23 böra från och med år 1920 gälla även lån, som dessförinnan beviljats.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

205 Allmänna Tillkor och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse.

§ 1.

Statslån från egnahemslånefonden tilldelas i den ordning och under de villkor’ nedan j sägas de hushållningssällskap, kommuner, aktiebolag och föreningar (låneförmedlare), vilka vilja genom utlämnande av egnahemslån ^bereda mindre bemedlade arbetare eller med dem likställda personers tillfälle att förvärva egnahem å landsbygden eller å till stad hörande område, för vilket stadsplan icke blivit fastställd.

§ 2.

Såsom villkor för att hushållningssällskap skall kunna erhålla statslån från egnahemslånefonden gäller:

a) att hos hushållningssällskapet finnes en särskild egnahemsnämnd, bestående av utav sällskapet eller dess förvaltningsutskott utsedda personer jämte en å statens vägnar utsedd ledamot, vilken äger deltaga i överläggningarna men ej i besluten, skolande denna egnahemsnämnd handhava hushållningssällskapets egnahemslånerörelse enligt av sällskapet meddelade föreskrifter samt i allmänhet verka för egnahemsväsendets utveckling inom sällskapets område;

b) att ett ombud å statens vägnar skall äga deltaga i granskningen^av egnahemsnämndens räkenskaper och förvaltning;

c) att inom varje kommun av hushållningssällskapets område finnes anställt ett av egnahemsnämnden utsett ombud med uppgift att biträda nämnden i dess verksamhet samt tillhandagå lånesökande med råd och anvisningar, dock att, där så finnes lämpligt, gemensamt ombud kan utses för högst tre kommuner;

d) att hos hushållningssällskapet finnes anställd minst en med bidrag av statsmedel avlönad jordbrukskonsulent med åliggande att biträda egnahemsnämnden samt i övrigt medverka vid egnahemsväsendets utveckling inom sällskapets område; samt

e) att hushållningssällskapet skall hava för egnahemslånerörclsen antagit reglemente, som godkänts av egnahemsinspektören i jordbruksdepartementet.

206 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

§ 3.

Såsom villkor för att kommun skall kunna erhålla statslån från egnahemslånefonden gäller, att kommunen skall hava för egnahemslånerörelsen antagit reglemente, som godkänts av egnahemsinspektören i jordbruksdepartementet.

§ 4.

Såsom villkor för att aktiebolag eller förening skall kunna erhålla statslån från egna hemslånefonden gäller:

a) att aktiebolaget eller föreningen har till uppgift att befrämja förvärvandet av egnahem samt av Kungl. Maj:t, vid prövning i varje särskilt fall, finnes vara lämplig såsom mellanhand vid lånerörelsen och bereda tillräcklig trygghet för att egnahems förvärvande av mindre bemedlade personer blir på ett oegennyttigt och ändamålsenligt sätt befrämjat;

b) att en å statens vägnar utsedd ledamot i bolagets eller föreningens styrelse skall äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten;

c) att ett ombud å statens vägnar skall äga deltaga i granskningen av bolagets eller föreningens räkenskaper och förvaltning;

d) att bolagets eller föreningens bolagsordning eller stadgar äro upprättade i överensstämmelse med av Kungl. Maj:t särskilt föreskrivna grunder; samt

e) att bolaget eller föreningen skall hava för egnahemslånerörelsen antagit reglemente, som godkänts av egnahemsinspektören i jordbruksdepartementet.

§ 5-

Egnahemslån må, med de i § 25 stadgade undantag, utgå för bildande endast av sådant eget hem, där låntagaren äger såväl jordområdet som därå uppförda byggnader, och kan beviljas för förvärvande av lägenhet, avsedd för jordbruk (jordbrukslägenhet) eller lägenhet, där bostaden är det väsentliga (bostadslägenhet). För att lägenhet må anses som jordbrukslägenhet, skall å densamma kunna lödas minst ett fullvuxet större husdjur (nötkreatur eller häst).

Under i övrigt lika förhållanden bör vid beviljande av egnahemslån företräde givas åt sökande, som åsyftar att genom nyodling och

Kunyl, 3Jaj:ls proposition Nr 106. 207

nybyggnad bilda ett nytt eget hem, ävensom åt sökande, som med lånet förenar livförsäkring på sätt i § 26 sägs.

§ 6.

Utan hinder av att egnahemslån redan blivit beviljat, må, innan amorteringsskyldigheten inträder, till utvidgande av jordområdet å jordbrukslägenhet,^ om så anses lämpligt, egnahemslåntagaren tilldelas tilllaggslån en gång. Sådant tilläggslån skall sammanslås med det redan beviljade egnahemslånet och gälle om dylikt tilläggslån, där icke särskilt därom stadgas, vad här sägs om egnahemslån för jordbrukslägenhet.

§ 7.

Egnahemslån må ej tilldelas annan person, man eller kvinna, än den, som är svensk medborgare, minst 21 år gammal, är känd för sparsamhet^ nykterhet och hedrande vandel och visserligen ej saknar medel att i någon mån bidraga till bildande av eget hem men är i behov av kraftigt bistånd för dess förvärvande samt, när fråga är om jordbrukslägenhet, äger förutsättningar att driva det jordbruk, som å lägenheten kan förekomma; börande egnahemslån i regel ej utlämnas till den, som är över 50 år gammal.

§ 8.

Mom. 1. Egnahemslån må ej utgå, där det med ledning av uPPg'jort köpeavtal, värderingsinstrument, brandförsäkringshandlingar, kostnadsförslag eller andra tillgängliga handlingar av låneförmedlaren beräkuade värdet å jorden jämte därå befintliga eller för uppförande avsedda byggnader överstiger: för obebyggd jordbrukslägenhet 12,000 kronor, lör bebyggd jordbrukslägenhet 10,000 kronor och för bostadslägenhet 8,000 kronor. Lägenhet, där en rmra omfattande ombyggnad erfordras, må härvid anses såsom obebyggd.

Mom. 2. Egnahemslån skall med här nedan i detta moment samt i §§ 24 och 25 angivna undantag utgå med minst hälften samt, då fråga är om jordbrukslägenhet, med högst fem sjättedelar och, då fråga är om bostadslägenhet, med högst tre fjärdedelar av det på sätt i mom. 1 sagts beräknade värdet å lägenheten.

Där egnahemslån utgår till inlösen av jord till byggnad på ofri

208 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

grund, må sådant lämnas till mindre belopp än hälften av jordens och. byggnadens sammanlagda värde.

Mom. 3. Tilläggslåu må ej utgå, där det värde, som på sätt i mom. 1 sagts åsatis lägenheten vid egnahemslånets beviljande, med tillägg av värdet av den avsedda utvidgningen överstiger i mom. 1 för jordbrukslägenheter angivna belopp, och skall därvid lägenheten anses som obebyggd, där sä varit förhållandet vid egnahemslånets beviljande samt jämväl det tillagda jordområdet är obebyggt.

Tilläggslån må ej utgå med annat belopp än att det tillsammans med förut beviljat egnahemslån utgör minst hälften och högst fem sjättedelar av lägenhetens jämte utvidgningens på sätt nu nämnts beräknade sammanlagda värde.

§ 9.

Låneförmedlare, som önskar erhålla statslån för att därav utlämna egnahemslån, skall inom tid, som Kungl. Maj:t bestämmer, till jordbruksdepartementet därom ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning, uti vilken skall uppgivas, huru stor del av lånet som är avsedd för jordbrukslägenheter och huru stor del för bostadslägenheter.

Av det för året till statslån disponibla beloppet må högst en tredjedel av Kungl. Maj:t anvisas till lån för bostadslägenheter.

§ io.

Av Kungl. Maj:t beviljat statslån må av vederbörande låneförmedlare efter ingången av det år, för vilket lånet anvisats, och före den 1 november samma år på en gång eller i skilda delar lyftas i statskontoret emot avlämnande av en utav låneförmedlaren till statskontoret eller order ställd, av statskontoret godkänd skuldförbindelse, som skall innefatta låneförmedlarens åtagande ett återbetala lånet i den ordning, här nedan stadgas. Statslånebelopp, som nämnda dag kvarstår outtaget, återfaller till fonden.

Låneförmedlande bolag och förening skall därjämte, innan någon del av statslånet må utbekommas, till statskontoret avlämna av statskontoret godkänd säkerhet för den avgivna skuldförbindelsens uppfyllande. Dylik låneförmedlare må icke förvägras att under lånetiden utbyta avlämnad säkerhet mot annan, som kan av statskontoret |godkännas.

Inteckning uti egnahemslägenhet, beviljad eller lämnad såsom säkerhet för egnahemslån, som av vederbörande låneförmedlare utlämnats från statslånet ifråga, må kunna, därest sådan inteckning deponeras på

209 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

sätt och under villkor i övrigt, som statskontoret finner lämpliga, särskilt med hänsyn till dess bibehållande vid gällande kraft, av statskontoret antagas såsom säkerhet intill ett belopp, icke överstigande beträffande jordbrukslägenhet fem sjättedelar och beträffande bostadslägenhet tre fjärdedelar av lägenhetens genom taxeringsbevis eller på annat sätt, som statskojitoret godkänner, intygade värde vid den tid, då säkerheten erbjudes.

Därest statskontoret under lånetiden skulle finna ställd säkerhet icke vidare vara nöjaktig, skall låneförmedlaren inom av statskontoret förelagd tid, dock minst tre månader, avlämna nya säkerhetshandlingar, som av statskontoret godkännas.

§ 11-

Statslån, som av Kungl. Maj:t anvisats till beredande av egnahemslån, förräntas efter fem procent om året.

Å till betalning förfallet kapitalbelopp erlägges ränta efter sex procent om året från förfallodagen, till dess likvid sker.

§ 12-

Vad av anvisat statslån icke vid utgången av det år, under vilket lånet i statskontoret lyfts, blivit till egnahemslån utlämnat eller eljest disponerat, skall till statskontoret inbetalas före utgången av mars månad nästpåföljande år, där ej Kungl. Maj:t på av låneförmedlaren före utgången av januari månad ingiven ansökning medgiver denne rätt att ytterligare ett år för avsett ändamål innehava statslånebeloppet i fråga. Ränta å belopp, som sålunda återbetalas, skall erläggas i den ordning, § 14 mom. 4 stadgar.

§ 13-

S innes statslånebelopp vara av låneförmedlare genom avtal, upprättat i annan ordning än i §§ 17—20 sägs, eller i strid mot föreskrifterna i §§ 5—8 eller §§ 24 och 25 såsom egnahemslån disponerat, äge Kungl. Maj:t föreskriva, att sådant statslånebelopp skall, där ej låneförmedlaren inom av Kungl. Maj:t förelagd tid förmår styrka, att behörigt lånekontrakt angående ifrågavarande egnahemslån uppgjorts, omedelbart därefter jämte ränta inbetalas till statskontoret.

§ 14-

Ålom. 1. Av låneförmedlare utbekommet statslån skall, i den mån detsamma icke bör inbetalas i sådan ordning, som i § 12 eller § 13 Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 88 käft. (Nr 106.) 27

210 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

sagts, med avseende å återbetalningen delas i två lika stora delar: en amorteringsdel och en stående del.

Mom. 2. Å amorteringsdelen erlägges, intilldess densamma blivit till fullo gulden, vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheter en annuitet av sex procent, och vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter, en annuitet av sju procent, varvid i vartdera fallet såsom ränta räknas fem procent å det oguldna kapitalbeloppet av amorteringsdelen. Amorteringsskyldigheten inträder med sjätte året efter utgången av det kalenderår, under vilket lånet från statskontoret utbekommits. Intilldess kapitalavbetalningen börjar, erlägges endast föreskriven ränta å statslånets hela belopp. Därefter erlägges, jämte annuiteten å amorteringsdelen, ränta å statslånets stående del, intill dess jämväl denna lånedel till fullo inbetalts.

Mom. 3. Statslånets stående del kan, där ej sådant förhållande, varom i § 16 här nedan sägs, mellankommer, från statens sida icke uppsägas, förrän amorteringsdelen till fullo guldits, och åtnjuter låneförmedlaren därvid sex månaders uppsägning. I varje fall skall likväl den stående delen vara gulden inom fem år, från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras.

Mom. 4. Ränta och amortering å statslån skall för varje år av låneförmedlaren inbetalas till statskontoret före utgången av mars månad nästföljande år; skolande alltså den första amorteringen verkställas under det sjunde året från utgången av det år, då statslånet lyfts.

§ 15-

Varder, sedan lånekontrakt, varom i § 17 sägs, blivit angående beviljat egnahemslån upprättat, lånet icke till fullo utbetalt vid tiden för amorteringsskyldighetens inträde eller varder rätten till utbekommande av lånet eller del därav av låntagaren förverkad, eller varder redan utlämnat egnahemslån till låneförmedlaren helt eller delvis återbetalt i annan ordning än såsom kapitalavbetalning å amorteringsdelen i överensstämmelse med amorteringsplanen för det statslån, av vilket egnahemslånet utgått, skall det lånebelopp, till vars utbekommande rätten förfallit eller förverkats eller som till låneförmedlaren återbetalts, före utgången av mars månad året efter det, då sagda rätt förföll eller förverkades eller återbetalningen ägde rum, jämte ränta till statskontoret inbetalas.

Vad sålunda stadgats skall dock icke gälla sådan kapitalavbetalning å amorteringsdelen, som jämlikt bestämmelserna i § 20 1) och 2) sker tidigare än i överensstämmelse med statslånets amorteringsplan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

§ 16-

Ställer sig låneförmedlare icke till efterrättelse meddelade bestämmelser i fråga om ränte- och kapitalavbetalning, eller underlåter låneförmedlare, som av statskontoret erhållit föreläggande att avlämna nya säkerhetshandlingar, att inom föreskriven tid sådant fullgöra, äger statskontoret att därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t, som bestämmer, huruvida oguldet statslånebelopp jämte ränta skall anses vara genast förfallet till återbetalning.

§ 17.

Rörande varje egnahemslån skall, innan någon del därav må av låntagaren uppbäras, mellan låneförmedlaren och låntagaren upprättas fullständigt lånekontrakt i två exemplar, av vilka vardera kontrahenten skall taga ett. I lånekontraktet skola bestämmelser i följande avseenden finnas intagna, nämligen:

beträffande belägenheten, storleken och värdet av den lägenhet, för vars förvärvande lånet lämnas, samt densammas egenskap av jordbrukslägenhet eller bostadslägenhet;

rörande lånets belopp, säkerheten och villkoren i fråga om ränta och återbetalning;

huruvida lånet må lyftas på en gång eller i särskilda terminer, samt angående sättet och villkoren för lånets utbekommande;

angående viss tid, inom vilken lånet skall vara till fullo uttaget, vid äventyr att rätten till utbekommande av ej lyft belopp skall vara förverkad;

beträffande vilka byggnader böra å lägenheten uppföras, deras beskaffenhet och tiden, inom vilken de böra vara fullbordade;

rörande låntagarens skyldigheter i fråga om lägenhetens hävdande och underhållande samt byggnadernas brandförsäkrande;

angående den kontroll från låneförmedlarens sida, som låntagaren skall vara skyldig underkasta sig; samt

därom, att möjligen uppkommande tvister mellan låneförmedlare och låntagare beträffande tillämpningen av lånekontraktets bestämmelser skola, där icke ärendet ankommer på prövning av överexekutor, avgöras av skiljemän i enlighet med därom gällande lag samt att klander mot skiljemännens beslut icke må äga rum.

212 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

§ 18.

I det uti § 17 omförmälda lånekontrakt må icke tiden för vare sig lånets uttagande till fullo eller i kontraktet bestämda byggnaders fullbordande bestämmas senare än till den tidpunkt, då amorteringsskyldigheten inträder.

§ 19-

Låneförmedlare äger ej — utom i fall, varom i §§ 24 och 25 sägs — betinga sig annan säkerhet för egnahemslån än första inteckning i lägenheten eller för tilläggslån gemensam inteckning i det tillagda området med bästa rätt och i den äldre lägenheten med förmånsrätt näst efter inteckning för det ursprungliga egnahemslånet, dock att låneförmedlare må äga att, när särskilda skäl därtill föranleda, utöver nu nämnd säkerhet fordra sådan livförsäkring, som i § 26 sägs, eller mottaga av lånesökanden erbjuden livförsäkring av annat slag.

Utan hinder av vad nu föreskrivits må sådana inteckningar för annat än fordran, vilka icke hava avsevärd betydelse för egnahemslägenhetens värde, kunna få kvarstå med bättre förmånsrätt än till säkerhet för egnahemslån lämnad inteckning; ägande tillika låneförmedlare, utan hinder av dessa bestämmelser, att, sedan lånekontrakt upprättats, såsom förskott å beviljat egnahemslån utbetala större eller mindre del därav mot säkerhet, som låneförmedlaren prövar tillfredsställande, i vilket fall emellertid inteckningssäkerhet, som ovan sagts, skall vara för hela egnahemslånet ställd senast före början av det ar, med vilket amorteringsskyldigheten inträder, vid äventyr att frågan om egnahemslånet anses hava förfallit och vad i förskott utbetalts skall jämte ränta genast återbetalas till låneförmedlaren.

§ 20.

I fråga om ränta och återbetalning må ej i det uti § 17 omförmälda lånekontrakt betingas andra villkor än i § 14 stadgats angående statslån, dock med undantag i följande avseenden, nämligen:

1) att tilläggslån skall följa samma återbetalningsregler som det redan erhållna egnahemslånet, utan hinder av att härigenom för tilläggslånet icke må kunna åtnjutas amorteringsfrihet under eljest medgiven tid;

2) att amorteringsskyldigheten skall inträda genast, då egnahemslån utlämnas till sådan låntagare, som jämlikt de för lån från j ordförråd-

218 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

lingsfonden gällande bestämmelser innehaft lägenheten på arrende med rätt att inköpa densamma, sedan viss del av lägenhetens värde avbetalts;

3) att uppsägningstiden för egnahemslånets stående del må kunna bestämmas till fem månader:

4) att tiden, inom vilken de årliga rånte- och kapitalavbetalningarna skola vara av låntagaren fullgjorda, må kunna bestämmas annorlunda än i § 14 mom. 4 sägs, dock ej tidigare än till november månad det år, för vilket betalningen utgår;

5) att låntagaren skall äga att, därest han så önskar, ej mindre under amorteringstiden på en gång infria återstoden av amorteringsdelen än även före lånetidéns utgång inbetala egnahemslånets stående del i dess helhet eller delvis; samt

6) att låneförmedlaren må kunna förbehålla sig rätt att under nedan angivna förutsättningar uppsäga egnahemslånet till inbetalning å tid, som låneförmedlaren bestämmer, nämligen:

a) om låntagaren ej fullgör vad i kontraktet föreskrivits i fråga om lägenhetens bebyggande;

b) om låntagaren visar sig försumlig i att erlägga föreskriven rånte- och kapitalavbetalning eller livförsäkringsavgift;

c) om låntagaren försummar att erlägga brandförsäkringsavgift för lägenheten eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet stadgade villkor;

d) om fastigheten vanvårdas till jord och byggnad eller om byggnad nedrives eller bortflyttas och värdet å lägenheten därigenom så minskas, att säkerheten för egnahemslånet ej vidare kan anses fullt betryggande;

e) om äganderätten eller beträffande i § 25 omförmälda lägenheter besittningsrätten eller tomträtten till lägenheten i dess helhet eller del därav genom köp eller annat fång från låntagaren övergår i andra fall, än då lägenheten i dess helhet övertages antingen av efterlevande make eller av bröstarvinge eller av efterlevande make och av bröstarvinge, vilka behålla lägenheten oskiftad, eller ock av annan person, vilken är behörig till egnahemslåns erhållande;

f) om låntagaren genom bedräglig uppgift föranlett egnahemslånets eller därmed förenad livförsäkrings beviljande; eller

g) om låntagaren avflyttar från lägenheten under sådana omständigheter, att det kan skäligen antagas, att han eller hans familj icke vidare ämna bebo densamma, eller eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagaren, med hänsyn till det med egnahemslånet avsedda ändamål, uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta detsamma.

214 Kungl. ldaj:ts proposition Nr 106.

Vad här sagts om lägenhet gäller, då tilläggslån erhållits, såväl den ursprungliga lägenheten som den medelst tilläggslånet förvärvade utvidgningen.

§ 21.

Låneförmedlare vare obetaget att under lånetiden medgiva låntagare de lindringar i avseende å egnahemslånets återbetalning eller låntagarens skyldigheter i övrigt, vilka icke strida mot föreskrifterna uti §§ 5—8 eller eljest äro oförenliga med egnahemslånets ändamål, dock att tiden för egnahemslånets uttagande till fullo eller i kontraktet bestämda byggnaders fullbordande icke må utsträckas längre, än i § 18 stadgas.

§ 22.

Låneförmedlare skall årligen före april månads utgång till jordbruksdepartementet avgiva redogörelse enligt fastställt formulär över under nästföregående år bedriven lånerörelse.

Denna redogörelse skall beträffande hushållningssällskap, aktiebolag och förening vara granskad och bestyrkt av den för statens räkning utsedde ledamoten i den nämnd eller styrelse, som å låneförmedlarens vägnar handhaver egnahem slånerörelsen.

§ 23.

På framställning av låneförmedlare äger vederbörande länsstyrelse ombesörja, att räntor och avbetalningar å av låneförmedlare utlämnade egnahemslån varda i samband med kronans arrenden eller annan under våren infallande uppbörd genom vederbörandes försorg debiterade, uppburna och redovisade.

§ 24.

Den omständigheten, att i fråga om jordbrukslägenhet kronan för fordran å ogulden köpeskilling för marken innehar första inteckningen, skall ej utgöra hinder för att egnahemslån till nödiga byggnaders uppförande utlämnas mot närmast efterföljande inteckning, därest denna bringas att i anseende till förmånsrätten icke stå efter kronans inteckning; skolande sådant egnahemslån utgå med minst hälften och högst

Kungl. Maj.ts proposition Nr 106. 215

fem sjättedelar av värdet utav de innehavaren tillhöriga åbyggnader, som äro avsedda att uppföras å lägenheten.

§ 25.

Till förvärvande av bostadslägenhet, för vilken mark upplåtits med tomträtt eller, beträffande Hvitfeldtska stipendieinrättningen tillhörande mark, med ständig och oinskränkt besittningsrätt, må egnahemslån tillsvidare utgå utan hinder därav, att låntagaren icke har äganderätt till lägenhetens tomtområde.

För dylika egnahemslån skola, jämte de för statens egnahemslånerörelse i allmänhet gällande villkor och bestämmelser, i den mån de ej strida mot vad här nedan stadgas, följande särskilda villkor och bestämmelser lända till efterrättelse, nämligen:

l:o) att lånet skall utgå med minst hälften och högst tre fjärdedelar av värdet utav de innehavaren tillhöriga åbvggnader, som finnas eller äro avsedda att uppföras å lägenheten;

2:o) att för lån till bostadslägenhet å Hvitfeldtska stipendieinrättningen tillhörig mark låneförmedlare äger antaga den säkerhet, han prövar lämplig; samt

3:o) att inteckningar i tomträtt må kunna godtagas såsom säkerhet för egnahemslån i samma utsträckning som inteckningar i fast egendom; dock under villkor dels att vid tiden för lånets beviljande återstår av upplåtelsetiden så mycket, att denna återstod med minst tjugu år överskjuter den tid, som åtgår till inbetalning av egnahemslånets amortermgsdel, dels ock att tomträttsavtalet är så avfattat, att tomträtten icke under upplåtelsetiden kan förverkas eller eljest upphöra.

§ 26.

Med egnahemslån för jordbrukslägenhet må livförsäkring på sätt Kungl. Maj:t närmare bestämmer förenas sålunda, att vid dödsfall låntagarens återstående skuld å lånets amorteringsdel eller, om dödsfallet inträffar innan tiden för amortering 'ännu inträtt, hälften av det beviljade länets summa anses vara gulden, hör med egnahemslån förenad livförsäkring erlägger låntagare till låneförmedlare förutom eljest stadgad annuitet samtidigt med denna en försäkringsavgift enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder. Låneförmedlaren ombesörjer försäkringens anskaffande hos riksförsäkringsanstalten, och skall för sådant ändamål Inne-

216 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

sökanden tillhandahålla alla härför erforderliga uppgifter. Med tilläggslån må livförsäkring ej förenas.

§ 27.

Låneförmedlare är, så länge någon del av erhållet statslån återstår ogulden, underkastad den ytterligare kontroll och de övriga föreskrifter, Kungl. Maj:t kan finna gott bestämma.

Kungl. Majis proposition Nr 10b.

217 B. Jordförmedlingen.

k rågan om jordförmedlingens allmänna ställning i egnahemsrörelsen har i den föregående framställningen blivit något berörd, särskilt vid redogörelsen för framkomna förslag till en genomgripande omläggning av statens åtgärder för att främja denna rörelse. Jag har av där angivna skäl funnit mig icke kunna för närvarande tillstyrka en sådan omläggning, men förordat, att de ändringar, som inom det nuvarande systemets ram kunna göras för att utveckla sagda rörelse, böra vidtagas, vilket uttalande jämväl har tillämpning å jordförmedlingen.

Såsom förut nämnts hava statens direkta åtgärder för att främja förmedlingen av enskild jord bestått i inrättandet av jordförmedlingsfonden samt meddelande av statsbidrag till jordförmedlingsbja-åer. Jagtorde först få behandla frågan om nämnda fond.

1. Jordförmedling sfonden.

Angående jordförmedlingsfondens storlek samt omfattningen avlånerörelsen från densamma hava uppgifter lämnats härovan.

Enligt beslut av 1907 års riksdag är fondens syfte att underlätta inköp på landsbygden eller å till stad hörande men utanför det planlagda området belägen mark av större jordområden, som kunna erhållas för billigt pris och särskilt lämpa sig att helt och hållet eller till väsentlig del utstyckas till egnahemslägenheter. Låntagare ur fonden kunna vara hushållningssällskap ävensom aktiebolag och föreningar, vilka hava till uppgift att befrämja förvärvandet av egna hem samt av Kung!. Maj:t vid prövning i varje särskilt fäll finnas bereda tillräcklig trygghet för, att deras verksamhet bedrives på ett oegennyttigt och ändamålsenligt sått, och som hava sina bolagsordningar eller stadgar upprättade i överensstämmelse med av Kungi. Magt föreskrivna grunder. För lånerörelsen hava i överensstämmelse med riksdagens beslut genom kungörelse deri -8 juni 1907 fastställts vissa allmänna bestämmelser av följande huvudsakliga innehåll.

Lån ur fonden skall avse inköp till uppgivet pris av visst område, som skall beskrivas i ansökningen. För bedömande av områdets verkliga varde skola vissa uppgifter bifogas. Lån beviljas till högst 4/5 av detta värde, dock ej till mer än 4/b av köpesumman. Aktiebolag och föreningskola ställa av statskontoret godkänd säkerhet för lånet, varemot dylik Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 83 höft. (Nr 106.) 28

Jordfömbed-

iingafonden.

Nuvarande

bestäm-

melser.

Bgnahemssakkuimiga.

218 Rungl. Maj.ts proposition Nr 106.

skyldighet ej åligger hushållningssällskap. Lånet skall lyftas inom ett år från beviljandet, vid äventyr att outtaget belopp återfaller till fonden. Med ledning av låntagarens årliga redogörelser över försäljningen av lotter från området föreskriver Kungl. Maj:t varje år, hur mycket av statslånet som skall återbetalas. Detta belopp bestämmes efter värdet å de försålda lotterna i förhållande till hela områdets värde. Lånet får dock ej åtnjutas längre än intill utgången av femte kalenderåret efter det, då detsamma blivit lyft, utan skall då återbetalas i sin helhet. Med hänsyn till särskilda förhållanden kan emellertid Kungl. Maj:t medgiva utsträckning av lånetiden. Lånen löpa med 4 procent ränta, som årligen betalas i januari måuad påföljande år. Från det medelst lånet inköpta området ' må upplåtelser av lotter ske endast under äganderätt, dock att, intill dess försäljning kan ske, område må upplåtas på arrende för kortare tid. Låneansökningar och redogörelser skola ingivas till vederbörande länsstyrelse, som med utlåtande insänder dem direkt till Kungl. Maj:t.

' Därjämte äro av Kungl. Maj:t genom kungörelse den 29 november 1907 utfärdade vissa särskilda föreskrifter att iakttagas av låntagare ur fonden, innefattande bland annat att aktiebolag och förening skola stå under kontroll av länsstyrelsen i det län, där styrelsen har sitt säte, och för sådant ändamål dit inge styrelse- och revisionsberättelser, varjämte länsstyrelsen äger, där så finnes lämpligt, förordna särskilt ombud att mot ersättning av låntagaren under länsstyrelsen utöva nämnda kontroll och deltaga i revisionen av låntagarens förvaltning och räkenskaper.

Beträffande jordförmedlingsfonden hava de sakkunniga uttalat, att därom gällande bestämmelser icke syntes vara i behov av någon större förändring, enär de i tillämpningen visat sig väl fylla s'n uppgift. blott i två avseenden hava de sakkunniga föreslagit förändringar och därvid yttrat följande:

»I det föregående hava de sakkunniga föreslagit, att den centrala ledningen av statens egnahemslåneverksamhet förlägges till lantbruksstyrelsen. Pa grund av det nära samband, som förefinnes mellan egnahemslanerörelsen och joidföi medlingsverksamheten, bör givetvis handläggandet av ärenden såväl angående lan från jordförmedlingsfonden och jordförmedlingsbyråernas verksamhet som ock sammanförandet av de från jordförmedlingsbyråerna inkomna uppgifterna a salubjudna lägenheter likaledes tillkomma samma ämbetsverk. Alla ansökningar om lån från jordförmedlingsfonden och de handlingar, som skola medfölja dessa ansökningar, skulle därvid ingå till lantbruksstyrelsen, som hade att granska dem i avseende på egendomarnas lämplighet för egnahemsändamål och därefter med eget yttrande översända handlingarna till Kungl. Maj:t.

219 Kungi. Maj:ts proposition Nr 106-

I likhet med i fråga om statslån från egnamheslånefonden fordras av bolag och föreningar, att de för lån från jordförmedlingsfonden skola ställa av statskontoret godkänd säkerhet.

I — — — skrivelse har centralstyrelsen för nationalföreningen mot emigrationen framhållit önskvärdheten av, att de stränga fordringar, som ställas på bolag och föreningar i fråga om säkerheten för lån från egnahems- och jordförmedlingsfonderna, måtte mildras, så att bolag och föreningar i likhet med hushållningssällskap måtte bliva berättigade att utan särskild säkerhet erhålla lån från sagda fonder.

1 fråga om den säkerhet, som skall ställas av bolag och föreningar för statslån från egnahemslånefonden, hava de sakkunniga vid behandling av ovannämnda skrivelse föreslagit, att statskontoret måtte bemyndigas att som säkerhet godtaga inteckningar i egnahemslägenheterna intill d/5 av deras värde, under det att för överskjutande lånebelopp skulle ställas av statskontoret godkänd tilläggssäkerhet.

Samma skäl, som anförts för lämpligheten att bereda lättnad åt bolag och föreningar, som förmedla egnahemslån, synas tala för att dylik förmån beredes även dem, som erhållit lån från jordförmedlingsfonden. Ett liknande förfaringssätt bör därför enligt de sakkunnigas mening tillämpas även vid lån från sistnämnda fond.

Dylika lån få utlämnas intill 4/5 av det inköpta områdets värde, och för lika stort, belopp böra bolag och föreningar få som säkerhet lämna inteckningar i egendomen, där ej särskilda omständigheter kräva ytterligare säkerhet.

De av låntagaren som säkerhet avlämnade inteckningarna böra även i detta fall placeras i någon av statskontoret godkänd bank eller annan liknande penninginrättning, som åtager sig att bevaka dem och hålla dem vid gällande kraft. Även bör statskontoret äga rätt att verkställa värdering av det inköpta området, på samma sätt som föreslagits i fråga om egnahemslånen.»

Fil. doktor Molin har i sin reservation framställt vissa förslag, Reservation, som emellertid, då de sammanhänga med och bero på genomförandet av den av honom föreslagna organisationsändringen. bär torde kunna förbigås. 1

1 de avgivna utlåtandena har i allmänhet j ord form edlin gsfrågan rönt utlåtanden, jämförelsevis mindre beaktande, om än flerstädes dess störa vikt framhållits, dock utan att några andra positiva förslag framställts än som antingen bero på omläggning av hela organisationen eller avse lägonhetsupplåtelser å kronomark.

Följande uttalande av Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott torde emellertid böra bär återgivas:

»Den anmärkningen har riktats emot hushållningssällskapens hittillsvarande verksamhet inom egnahemsrörelsens område, att allt för liten uppmärksamhet ägnats åt bildandet av verkligt nya egna hem, vilket förhållande ju i viss mån sammanhänger med sällskapens likaså klandrade obenägenhet att med anlitande av statens jordbirmedlingsfond aktivt ingripa i styckningen och tillhandahållandet av jord. Vad Östergötlands läns hushållningssällskap vidkommer hava dessa påtalade förhållanden

220 Kung!. Majrts proposition Nr 106.

i huvudsak berott därpå, att inom hushållningssällskapets område hittills varit tämligen god tillgång på för egnahemsändamål lämplig jord dels obebyggd dels ock framför allt försedd med mer eller mindre fullständig åbyggnad. Då tillgången på sådana lägenheter i allmänhet motsvarat efterfrågan samt det pris, vartill lägenheterna kunnat köpas, med jämförelsevis få undantag varit skäligt och egnahemskommittén i de fall, där priset synts för högt, oftast kunnat åvägabringa en reduk tion av detsamma, hava, enligt förvaltningsutskottets förmenande, ej några vägande skål förelegat för hushållningssällskapet att direkt tillhandahålla jord. Fastmer håller förvaltningsutskottet före, att det ur de flesta synpunkter är fördelaktigast, att redan bebyggd jord, såsom torp och soldattorp, i första rummet tages i anspråk för egnahemsändamål: risken för egnahemsbyggaren förminskas och anspråken på understöd från statens sida bliva mindre. Skulle emellertid tillgången på jord av denna och snarlik natur ej komma att motsvara efterfrågan, böra naturligtvis åtgärder vidtagas att härutinnan åstadkomma ändring. Sådana torde då ock kunna förväntas av enskilt initiativ, och finner utskottet under sådana förhållanden från det allmännas sida knappast erfordras annat än en skarp och hänsynslös kontroll vid eventuellt tillhandahållande av lån ur statens jordförmedlingsfond samt, i fråga om jordpriset, vid förmedling av egnahemslån. Där den enskilda företagsamheten tilläventyrs ej visar sig tillräckligt livlig på bär ifrågavarande område, torde med stöd av vederbörande låneförmedlare bildade föreningar vara de lämpligaste organen för jordförmedlingen. Att som regel anförtro denna åt låneförmedlama synes förvaltningsutskottet medföra eu betänklig minskning av den på särskilt detta område så viktiga kontrollen.

Styrelsen för aktiebolag*»-.*!'- Hem pa landet liar i sitt- yttrande framhållit några synpunkter, som huvudsakligen avse jordförmedlingen och jordstyckningen, om iin yttrandet icke enbart gäller sådan jord, som inköpts medelst bidrag från jordförmedlingsfonden. Denna styrelse yttrar bland annat:

»En fråga, som synes styrelsen förtjäna en alldeles särskild uppmärksamhet, är skogsfrågan vid smäbruksrörelsen. Denna fråga bär dock ej berörts i de sakkunnigas betänkande annat än i samband med frågan om skogstorpen och då endast i förbigående.

Det har framhållits under diskussionen rörande de naturliga förutsättningarna för Norrlands kolonisation, dels att en viss fara förelåg, att en för landet ödesdiger skogsskövling skulle kunna komma att äga rum i och med en i större skala försiggående styckning av egendomar till småbruk, dels att det vore önskligt, där så ske kunde, att med varje småbruk, som försåldes, måtte följa skog till husbehov.

Ehuru styrelsen för sin del visserligen fullkomligt delar den meningen, åt! eu småbrukare liar en väsentlig lättnad för sin ekonomi, om han slipper köpa sitt årliga behov av bränsle och virke, och att lian om möjligt bör erhålla denna lättnad, synes det oss emellertid just kunna ligga en tära för skogen och dennas framtida vård däruti, att var och eu småbrukare förvärvar sig ett litet område skog att efter behag och förstånd hushålla med, endast med den inskränkning, som vår tämligen lätt kringgångbara skogslag stadgar. Här borde i stället lämpligen ordnas på det sättet, att, där så ske kan, vid styckning av eller frånskiljning av småbruk från en egendom, en erforderlig del av till egendomen hörande skog avsattes till eu

221 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

gemensam skog för alla de blivande småbruken, vilken sålunda linge natur av ett slags allmänning. Andra åtgärder kunna naturligtvis även ifrågakomma till främjande av det angivna syftet. Det hade därför varit av värde, om de sakkunniga även utvecklat denna för småbruksrörelsen betydelsefulla fråga i sitt nu avgivna betänkande.!;

ram t bni k sstyrelsen yttrar:

Det bär från en del häll anförts, att jordlörmedlingen är den viktigaste delen av egnahemsrörelsen och att enbart lånerörelsen icke kan anses vara av den betydelse, sakkunnigmajoriteten velat tillerkänna densamma. Då hushållningssällskap icke synas benägna att genom inköp och styckning av större jordegendomar beordra jordförmedlingen och då döma borde handhavas av samma organ, som förmedla egnahemslånen, har detta ansetts vara ett tungt vägande skäl för att lägga lånerörelsen i andra händer än sällskapens.

Lantbruksstyrelsen kan icke dela denna uppfattning. Det synes styrelsen mycket tvivelaktigt, om styckning av större jordegendomar till egna hem är den bästa formen för erhållande av lämplig och billig jord till småbruk, i all synnerhet som det endast torde vara ett fätal egendomar, som i sin helhet lämpa sig för dylik styckning; i regel torde styckningsresultatet i ganska avsevärd grad vara beroende på försäljningen antingen av eu större eller mindre huvudfastighet eller av ett större skogskomplex, och under sådana förhållanden föreligger stor fara för att ,Jet blir egnahemslåntagama, som, om denna försäljning ställer sig ofördelaktig, få betala förlusten. Härvid förtjänar ock framhållas, att, där hushållningssällskapen upprättat jordförmedlingsbyråer, utbud å obebyggd jord ingalunda saknats, utan har tillgången å sådan i regel varit betydligt större än efterfrågan.

Lantbruksstyrelsen drar ock starkt i tvivelsmål, huruvida de! kan anses lämplig!, åt t den, som idkar jordstyckning, även förmedlar egnahemslån. Det ligger åtminstone nära till hands att antaga, att urvalet av egnahemslåntagama och kontrollen över egnahemslägenheternas lämplighet och räntabilitet icke blir lika effektiv, där låneförmedlingen är överlämnad till säljaren, vilken ju alltid måste vara intresserad av lägenhetens pris, som där låneförmedlarens ekonomi icke beröres av det pris, till vilket lägenheten överlåtes åt låntagaren. Det har ock visat sig, att hushållningssällskapen såsom låneförmedlare varit i stånd att vidtaga åtgärder för att hålla jordpriset nere under det, till vilket detsamma på grund av den låga räntan på egnahemslån haft benägenhet att stiga. Ehuru den av de sakkunniga uppgjorda statistiken över de av bolag och föreningar förmedlade lånen till jordbrukslägenheter omfattar ett alltför ringa antal uppgifter, för att man på dessa'skall kunna grunda < tt säkert omdöme, ger den dock ett starkt intryck av, att växlingarna av ägare till dessa lägenheter varit vida större än i fråga om de genom hushållningssällskapens förmedling inköpta, och håller lantbruksstyrelsen före, att det förhållandet, att säljaren varit låneförmedlare. med all sannolikhet i icke oväsentlig grad bidragit. härtill.»

Vad först angår de av egnahemssakknnniga under denna avdel- vtpariettumening i deras betänkande framställda förslagen har jag redan såsom min eh'ten' •åsikt uttalat, att ärendena angående jordförmedlingsfonden böra band-

222 Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 106.

läggas av deri avdelning inom jordbruksdepartementet, vilken bör inrättas för egnaliemsärenden.

Förslaget att jordförmedlan de bolag eller förening må tillerkännas rätt att såsom säkerhet för erhållet lån lämna inteckningar i den inköpta egendomen intill */t av dess värde synes mig böra godkännas, varvid motsvarande bestämmelser böra stadgas, som i detta hänseende föreslagits beträffande egnaliemslånefonden.

Såsom jag redan anfört vid behandlingen av frågan om kommuner såsom förmedlare av egnahemslån anser jag tillfälle böra beredas även kommuner att förmedla lån ur jordförmedlingsfonden.

Det av förvaltningsutskottet i Östergötlands län framhållna behovet av kontroll över jordförmedlare finner jag böra tillgodoses mer än hittills och vill därför tillstyrka, att för statens räkning skall, i analogi med vad jag föreslagit beträffande vissa egnahemslåneförmedlare, i fråga om jordförmedlande hushållningssällskap, bolag och föreningar dels finnas en ledamot i vederbörande jordförmedlares styrelse eller nämnd, de;« ock utses ett ombud att deltaga i revisionen.

Den av styrelsen för aktiebolaget Hem på landet framhållna skogsfrågan är påtagligen av icke ringa betydelse och jag anser det vara särdeles ensidigt, om vid styckning av en fastighet skog avsättes för gemensamt bruk. Någon obligatorisk föreskrift härom torde dock knappast höra givas, enär mycket beror på omständigheterna i varje särskilt fall. Den framkastade tanken visar emellertid lian på behovet av närmare föreskrifter angående styckningsplanen och styckningens verkställande. Jag vill i detta avseende tillstyrka, att varje jordförmedlare skall vara skyldig att efter vederbörande jordbrukskonsulents hörande underställa omförmälda. avdelning inom jordbruksdepartementet plan till styckning av med jordförmedlingslån inköpt fastighet, Sagde konsulent bör vid sin granskning noggrant tillse planens lämplighet även beträffande dispositionen av tilläventyrs befintlig skog. Därjämte bör stadgas, att avverkning av skog å dylik fastighet utöver husbehovet icke får ske, förrän sådan plan vederbörligen fastställts. Ifall jordförmedlaren innan planen fastställts avyttrar någon del av fastigheten eller avverkar eller låter avverka skog utöver husbehovet eller därefter handlar i strid mot styckningsplanen, bör detta kunna hava till följd uppsägning av lånet helt eller delvis.

Därjämte bör stadgas, att då jord förmedlare ingiver ansökning om lån ur jordförmedlingsfonden för inköp av viss fastighet, jordbrukskonsulenten skall hava efter besiktning på stället avgivit vid ansökningen fogat yttrande angående fastighetens lämplighet för styckning.

1 likhet med vad jag tillstyrkt beträffande egnahemslånen anser

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 106. 223

jäg jordförmedlarnas rapportskyldighet böra riktas till jordbruksdepartementet. Länsstyrelsernas nuvarande åliggande att föreslå det belopp avlånet, som på grund av verkställda försäljningar bör inbetalas till statskontoret, skulle i samband härmed upphöra. Arsredogörelsen bör beträffande jordtörmedlande hushållningssällskap, aktiebolag och förening bestyrkas av statens ledamot i nämnden eller styrelsen.

Den nuvarande räntefoten av 4 procent för lån från jordförmedlingsfonden bör höjas till 5 procent, liksom föreslagits i fråga om egnahemslånefonden. Visserligen är med hänsyn till nuvarande -förhållanden även denna räntefot ganska lag vid företag av nu ifrågavarande slag, men 8'enom fle bestämmelser angående styckningsplan in. m., som jagföreslår, vissa rätt kännbara band komma att läggas på jord förmedlarnas verksamhet samt något förvaltningsbidrag tydligtvis icke bör utgå, anser jag mig-kunna stanna därvid. Det är även för organiserandet av systemet med arrende med köprätt önskvärt, att samma räntefot tillämpas å jordförmedlingslån som egnahemslån.

Jag övergår nu till att något närmare utveckla hur enligt min mening systemet arrende med köprätt bör organiseras.

, 1 likhet med de sakkunniga anser jag, att statslån bör kunna utgå till fulla värdet av eu på arrende enligt det nu ifrågasatta systemet upplåten lägenhet, naturligtvis mot att sådan jordförmedlare, som utgöres av bolag eller förening, ställer betryggande säkerhet därför. Lånen höra, som förut nämnts, utgå från jordförmedlingsfonden, vars lånevillkor på grund härav måste undergå åtskilliga förändringar.

Då emellertid lån ur denna fond nu får utgå endast till 4/s av den inköpta fastighetens värde, samt det ej synes lämpligt, att jordförmedlareu erhåller ökat lån på grund av att fastigheten helt eller delvis upplåtits till dylika arrendelägenheter, bör dessa lägenheters sammanlagda värde ej få uppgå till högre belopp än den ej till betalning förfallna delen av jordförmedlingslånet.

Då det är fråga om arrende och jordförmedlaren äger jorden, bör man utgå från att även husen tillhöra denne. Ifall lägenheten från början är obebyggd, bör alltså jordförmedlaren bekosta linsens uppförande. De kunna då uppföras antingen före arrendetidens början eller därefter. Arrend atorn kan mycket val uppföra dem för jord formed lårens räkning, exempelvis mot avdrag pa arrendet, men de böra tillhöra jordförmedlaren för att ordning och reda i systemet må vinnas. Det bör givetvis förutsättas, att lägenheten vid tiden för arrenderättens utbyte mot äganderätt och länets förändring till egnahemslån är bebyggd. Lägenhetens värde i

Arrende med köpratt.

224 Kunyl. Maj.ts proposition Nr 100.

bebyggt skick skulle vid bifall till av mig förut framställt förslag beträffande jordbrukslägenketer icke överstiga 10,000 kronor, varav egnahemslån ges blott till fem sjättedelar. Den återstående sjättedelen måste vara amorterad under arrendetiden. Härav följer, att även det värde, •vara arrendet skall beräknas, icke får överstiga 10,000 kronor.

I avseende å arrendets storlek är det å ena sidan önskvärt, att detta ej sättes så högt, att det blir alltför betungande för arrendator!! i synnerhet i början, men å andra sidan är det av vikt, att icke genom ett lågt arrende den tid alltför mycket förlänges, som måste förflyta, tills äganderätt erhålles. Efter prövning av åtskilliga tänkbara system bär jag funnit mig böra stanna vid ett förslag, som avser att under de tre första arrendeåren, då arrendator!! bör beredas tillfälle att sätta lägenheten i skick och förbättra sina inventarier, allenast ränta å 5 procent skall erläggas, samt att därefter en annuitet av G procent skall utgå. Av arrendator!! gjorda avbetalningar böra såsom hans tillgodohavande förräntas för hans räkning. Av skäl, som jag längre fram skall utveckla, synes mig detta arrendator^ tillgodohavande böra under arrreudetiden innestå hos jordförmedlaren. Det kunde synas mest konsekvent att föreskriva, att å sålunda innestående medel jordförmedlaren skulle? tillgodoföra arrendator!! ränta efter 5 procent. Betydelsefulla skäl synas mig dock tala för en lägre ränta. I betraktande bör nämligen först tagas, att svårighet torde ibland kunna möta för jordförmedlaren att själv placera dessa medel mot dylik ränta, hels denna kapitalisering måste med oförändrad ränta pågå under en rätt lång följd av år, varunder den allmänna räntan kan undergå betydande växlingar. Eu viss risk för ränteförlust föreligger alltså för jordförmedlaren. Det är emellertid av vikt att ordna systemet så, att jordförmedlaren icke till följd av befarad ränteförlust underlåter att begagna systemet av arrende med köprätt, utan bör användningen av detta system snarare främjas genom särskilda förmåners medgivande. Därjämte bör observeras, att detta system medför för jordförmedlaren icke ringa besvär och kontroll samt jämförelsevis invecklad bokföring. Jag anser det av dessa skäl vara befogat, att jordförmedlaren får å arrendatorns hos honom innestående kapitalavbetalningar beräkna Va procent lägre ränta än eljest och alltså 4 Vä procent. Härigenom erhålles ett slags förvaltningsbidrag. Detta system medför, att eu sjättedel av lägenhetens värde blir amorterad under 13 års tid, varvid avgiften det sista året blir något lägre än de föregående. Arrendetiden blir härigenom, liksom enligt de sakkunnigas förslag, tillhopa 16 år. Då efter förloppet av denna tid amortering av egnahemslånets amorteringsdel skulle enligt mitt i det föregående fram-

225 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

ställda förslag omedelbart vidtaga och fortgå i 37 år, skulle sålunda hela amorteringen vara fullgjord inom 53 år och endast den stående delen därefter återstå. De sakkunniga hava beräknat arrendetiden likaledes till 16 år, men därefter förordat 5 års amorteringsfrihet och 26 års amorteringstid (beroende på räntans bibehållande vid 3.6 procent enligt deras förslag), tillhopa 47 år. Med iakttagande att första amorteringsuppbörden å vanligt egnahemslån skall enligt vad jag förut föreslagit ske först i mars månad det sjunde året bleve faktiskt sistnämnda tid utsträckt med ett år till 48 år. Mitt nu ifrågavarande förslag innebär alltså fem års förlängning i tiden. I jämförelse med direkt erhållande av äganderätt jämte egnahemslån, medförande enligt mitt förut framlagda förslag en avbetalningstid av 6 + 37 år = 43 år, drager systemet arrende med köprätt enligt mitt förslag 10 år längre tid.

För att närmare åskådliggöra detta system tillåter jag mig meddela följande tablå, utvisande avbetalningen under arrendetiden av en till 9,000 kronor värderad jordbrukslägenhet och ställningen vid varje arrendeårs slut. Jag vill erinra, att arrendeavtalet bör räknas per 14 mars årligen.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 88 höft. (Nr 106.) 29

226 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 106.

Såsom av denna tablå framgår, kan avgälden under det sextonde året minskas och sjättedelen likväl bliva under detta år fullt betald. Under den därpå följande amorteringstiden för ett egnahemslån å 7,500 kronor blir annuiteten 412 kronor 50 öre.

Såsom de sakkunniga framhållit bör det icke vara arrendatorn förmenat att verkställa avbetalningarna hastigare än planen angivit. Det må ock vara jord förmedlaren obetaget att i särskilda fall medgiva utsträckning av arrendetiden, dock ej längre än till och med tjugonde året, ifall rätt skall kunna bibehållas till att förändra transaktionen till ett egnahemslån. Någon yttersta gräns måste nämligen sättas.

De sakkunniga hava framhållit, att, då arrende med köprätt drager längre tid än vanligt egnahemslån, högsta levnadsåldern för nytillträdande arrendator bör sättas lägre än för egnahemslåntagare, samt i sådant hänseende föreslagit en ålder av 40 år. Då, såsom jag ovan utvecklat, arrendesystemet förlänger tiden med 10 år och högsta levnadsåldern för att kunna godkännas som egnahemslåntagare i regel är 50 år, skulle det visserligen ligga närmast till hands att nu medgiva 40 år såsom högsta åldersgräns, men då dels arrendesystemet är förenat med vissa vanskligheter och arrendetiden ju i vissa fall kan behöva utsträckas samt en till egnahemslåntagare kvalificerad person vid inemot 40 års ålder bör kunna i allmänhet antagas hava förvärvat vad som tarvas för att söka ett verkligt egnahemslån, anser jag högsta regelmässiga åldersgränsen för erhållande av arrende av nu ifrågavarande slag böra sänkas till 35 år. Jag vill erinra, att Malmöhus länsstyrelse, under framhållande att ifrågavarande system är ägnat att tillgodose de ungas egnahemsfråga, förordat en maximiälder av 30 år, vilket dock synes mig alltför lågt. — Att arrendatorn bör i övrigt äga de personliga kvalifikationer, som krävas av egnahemslåntagare, torde vara uppenbart.

De sakkunniga hava föreslagit, att de av arrendatorn gjorda kapitalavbetalningar skulle av jordförmedlaren inlevereras till statskontoret. Då dessa medel väl skulle där särskilt bokföras och ränta å dem beräknas, för att arrendatorn skulle kunna åtnjuta ett tillgodohavande, som han — efter kvittning mot eventuell husröta eller annan skuld till jordförmedlaren — ägde utfå, därest han icke ville fortsätta med arrendet eller taga egnahemslån, synes mig denna metod skola medföra ganska invecklade förhållanden. Möjligen skulle till och med särskild avräkning höra föras i statskontoret för varje dylik arrendelägenhet. Det synes mig då bättre, att, såsom jag ock redan omnämnt, jordförmedlaren får behålla dessa medel och själv förränta dem. Någon nämnvärd risk torde

227 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 106.

icke vid sådan anordning förefinnas. Staten har ju i allt fall för sitt lan samma säkerhet som vid länets utlämnande. Och till arrendatorns säkerhet kan inteckning såväl för arrendekontraktet som för arrendeavbetalningar intill Va av lägenhetens värde tagas i lägenheten. Kostnaden för dylik inteckning bör gäldas av jord förmedlaren med omförmälda ränteskillnad, hågot vite för underlåtenhet från jordförmedlaren att tillhandahålla äganderätt till lägenheten synes mig vid den nu föreslagna anordningen icke behövas.

Från vissa håll har påyrkats, att skyldighet skall åläggas arrendatorn att övertaga lägenheten med äganderätt. Detta synes mig emellertid såväl alltför strängt som svårt att i praktiken genomföra. För att icke arrendatorn skall mot jordförmedlarens önskan vägra att övertaga lägenheten med äganderätt, synes mig emellertid kunna i arrendekontraktet föreskrivas, att han i sådant fall skall vara förlustig ränta å sitt tillgodohavande och alltså äga återbekomma allenast summan av sina avbetalningar, naturligtvis efter avdrag för jordförmedlarens motfordran. Enligt det i förestående tabell upptagna exemplet skulle arrendatorn då äga utfå allenast 1,125 kronor 62 öre.

Arrendekontrakt bör upprättas skriftligen och innehålla bestämmelser i alla för avtalet viktiga hänseenden.

Angående uppbörden av arrendeavgälden böra jordförmedlaren och arrendatorn äga överenskomma, dock att, för vinnande av likhet med egnahemslånen, uppbörd icke må ske tidigare än under november månad under löpande arrendeår.

Jordförmedlaren bör vara skyldig att, då arrendekontrakt av nu ifrågavarande slag slutits, därom genast lämna jordbruksdepartementet underrättelse enligt fastställt formulär. Denna uppgift bör beträffande jordförmedlande hushållningssällskap, aktiebolag och förening vara bestyrkt av statens ledamot i jordförmedlarens styrelse eller nämnd. Efter granskning ger nämnda departement meddelande till statskontoret, som omför beloppet till en särskild arrendeavdelning inom jordförmedlingsfonden. Jordförmedlaren, som ju fortfarande är ägare till lägenheten, bör därefter äga att utan hinder av de angående återbetalning av lån från denna fond eljest gällande bestämmelser behålla det ifrågavarande lånebeloppet, intill dess lägenheten överlåtes med äganderätt, dock längst i tjugu år från lägenhetens upplåtande på arrende, och betalar under tiden allenast ränta därå. När i sinom tid egnahemslån erhålles, inbetalas arrendelånet dels med egnahemslånebeloppet och dels med arrendatorns hos jordförmedlaren innestående tillgodohavande.

228 Lånevillkor.

Kungl. Maj ds proposition Nr 106.

Till följd av de nya bestämmelser, som sålunda enligt mina nu framställda förslag skulle tillkomma beträffande jordförmedlingsfonden, har det ansetts önskligt, att villkoren för lån ur denna fond underkastas en mera genomgripande omarbetning.

I enlighet härmed får jag nu framlägga följande förslag till allmänna villkor och bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden, avsedda att tillämpas för alla lån, som beviljas år 1920 eller senare, samt att beträffande § 12 från och med år 1920 gälla även lån, som dessförinnan beviljats.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

229 Allmänna villkor och bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden.

§ I-

Lån från jordförmedlingsfonden tilldelas i den ordning och under de villkor nedan sägas hushållningssällskap, kommuner, aktiebolag och föreningar (jordförmedlare) för inköp på landsbygden eller å till stad hörande område, för vilket stadsplan icke blivit fastställd, av större jordområden, som kunna erhållas för skäligt pris och särskilt lämpa sig att helt och hållet eller till väsentlig del utstyckas till egnahemslägenheter.

§ 2.

Såsom villkor för att hushållningssällskap skall kunna erhålla statslån från jordförmedlingsfonden gäller:

a) att hos hushållningssällskapet finnes en särskild egnahemsnämnd, bestående av utav sällskapet eller dess förvaltningsutskott utsedda personer jämte en å statens vägnar utsedd ledamot, vilken äger deltaga i överläggningarna men ej i besluten, skolande denna egnahemsnämnd handhava hushållningssällskapets jordförmedlingsrörelse enligt av sällskapet meddelade föreskrifter samt i allmänhet verka för egnahemsväsendets utveckling inom sällskapets område;

b) att ett ombud å statens vägnar skall äga deltaga i granskningen av egnahemsnämndens räkenskaper och förvaltning; samt

c) att hos hushållningssällskapet finnes anställd minst en med bidrag av statsmedel avlönad jordbrukskonsulent med åliggande att biträda egnahemsnämnden samt i övrigt medverka vid egnahemsväsendets utveckling inom sällskapets område.

§ 3.

^ Såsom villkor för att aktiebolag eller förening skall kunna erhålla statslån från jordförmedlingsfonden gäller:

a) att aktiebolaget eller föreningen har till uppgift att befrämja förvärvandet av egnahem samt av Kungl. Maj:t, vid prövning i varje särskilt fall, finnes bereda tillräcklig trygghet för att dess verksamhet bedrives på ett oegennyttigt och ändamålsenligt sätt;

230 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

b) att en å statens vägnar utsedd ledamot i bolagets eller föreningens styrelse skall äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten;

c) att ett ombud å statens vägnar skall äga deltaga i granskningen av bolagets eller föreningens räkenskaper och förvaltning; samt

d) att bolagets eller föreningens bolagsordning eller stadgar. äro upprättade i överensstämmelse med av Kungl. Maj:t särskilt föreskrivna grunder.

§ 4.

Ansökning om statslån skall ställas till Kungl. Maj:t samt ingivas till jordbruksdepartementet.

Vid ansökningen skola fogas:

a) i huvudskrift eller bestyrkt avskrift handling, utvisande, att sökanden inköpt eller å auktion inropat det jordområde, till vars förvärvande statslånet avses, eller att sökanden har anbud att få till visst pris och på angivna villkor inköpa området;

b) beskrivning över området, innehållande uppgift å dess belägenhet, storlek, naturbeskaffenhet, kommunikationsförhållanden, taxeringsvärde, därest sådant finnes åsatt, de å området uppförda byggnader och befintliga anläggningar m. m.;

c) av jordbrukskonsulent efter besiktning å stället avgivet yttrande angående fastighetens lämplighet för styckning; samt

d) de intyg och bevis, som i övrigt må erfordras för styrkande av uppgifterna i beskrivningen ävensom för bedömande av fastighetens värde och lämplighet för styckning.

§ 5.

Statslån kan beviljas till högst l/6 av områdets med ledning av de i § 4 omförmälda handlingar beräknade värde, dock ej till mer än */& av köpesumman.

§ 6.

Mom. 1. Beviljat lånebelopp utanordnas på en gång eller i skilda delar av statskontoret, sedan låntagaren dit avlämnat till statskontoret eller order ställd, av statskontoret godkänd skuldförbindelse, som skall innefatta jord förmedlarens åtagande att återbetala lånet i den ordning här nedan stadgas.

Jordförmedlande bolag och förening skall därjämte, innan någon del av statslånet må utbekommas, till statskontoret avlämna av stats-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106. 231

kontoret godkänd säkerhet för den avgivna skuldförbindelsens uppfyllande. Dylik jordförmedlare må icke förvägras att under lånetiden utbyta avlämnad säkerhet mot annan, som kan av statskontoret godkännas.

Inteckning uti fastighet, som inköpts medelst lån från jordförmedlingsfonden, må kunna av statskontoret antagas såsom säkerhet för samma lån intill ett belopp, icke överstigande fastighetens genom taxeringsbevis eller på annat sätt, som statskontoret godkänner, intygade värde vid den tid, då säkerheten erbjudes, dock under förutsättning att inteckningarna deponeras på sätt och under villkor i övrigt, som statskontoret finner lämpliga särskilt med hänsyn till deras bibehållande vid gällande kraft.

Därest statskontoret under lånetiden skulle finna ställd säkerhet icke vidare vara nöjaktig, skall jordförmedlaren inom av statskontoret förelagd tid, dock minst tre månader, avlämna nya säkerhetshandlingar som av statskontoret godkännas.

. Mom. 2. Var ej vid lånets beviljande giltigt köpeavtal träffat, må 6j lånet utlämnas, förrän sökanden genom intyg av egnahemsinspektören i jordbruksdepartementet styrkt, att sådant avtal av bindande beskaffenhet kommit till stånd i huvudsaklig överensstämmelse med vad vid lånets sökande uppgivits.

_ Mom. 3. Vad som av beviljat statslån icke blivit i statskontoret lyft inom ett år från den dag, då det beviljats, återfaller till fonden.

§ 7.

Jordförmedlare, som erhållit statslån, åligge att skyndsamt gå i författning om upprättande av plan till det inköpta områdets styckning på så lämpligt sätt som möjligt för vinnande av det med statslånets beviljande avsedda ändamålet.

I den mån så finnes lämpligt, må vid styckningen skogsområde avsättas till gemensamt bruk för de särskilda styckningslotterna.

Jordföi medlare skall till jordbruksdepartementet för prövning och fastställelse insända upprättad styckningsplan jämte över densamma avgivet yttrande av jordbrukskonsulent, därest planen icke upprättats av dylik tjänsteman.

§ 8.

Innan styckningsplan fastställts, må icke jordförmedlare avyttra någon ^ del av den inköpta fastigheten eller avverka eller låta avverka skog å densamma utöver vad som erfordras till husbehovji fastigheten

232 Kung!. Maj.ls proposition Nr 106.

§ 9.

Finnes j ordf orm edlare visa försumlighet vid styckningsplans upprättande eller bryter han mot de i § 8 givna föreskrifter eller handlar han i strid mot fastställd styckningsplan eller varder eljest hans verksamhet icke handhavd på ett förtroendeingivande sätt, och är ej sådant tall för handen, att statskontoret, efter ty nedan sägs, äger påfordra länets inbetalning, ankommer på Kungl. Maj:t att efter omständigheterna förordna, att statslånet genast skall vara förfallet till återbetalning.

§ io.

Varder ej rätten till statslånet förverkad, må med^ de inskränkningar som i § 12 här nedan omförmälas, statslånet åtnjutas intill utgången av femte kalenderåret efter det, då detsamma blivit i statskontoret lvft, vid vilken tid lånet skall vara till statskontoret till tullo inbetalt, dkr ej Kungl. Maj:t med hänsyn till särskilda förhållanden, på ansökan, finner skäl medgiva ytterligare utsträckning av lånetiden eller sådant förhållande mellankommer, varom i § 15 sägs.

§ 11-

Å lyft lånebelopp skall erläggas ränta från lyftningsdagen efter fem procent för år räknat.

A till betalning förfallet kapitalbelopp erlägges ränta efter sex procent om året från förfallodagen, till dess likvid sker.

Förfallen ränta skall för varje kalenderår inbetalas till statskontoret inom utgången av januari manad nästföljande ar.

§ 12-

För varje kalenderår skall låntagaren inom januari månads utgång nästföljande år till jordbruksdepartementet ingiva redogörelse enligt fastställt formulär för sin verksamhet, innefattande uppgift å de lotter av det inköpta området, som under året från detsamma försålts, deras storlek och beskaffenhet samt de för desamma erhållna köpeskillingar. Denna redogörelse skall beträffande jordförmedlande hushållningssällskap, aktiebolag och förening vara granskad och bestyrkt av den för statens räkning utsedde ledamoten i jordförmedlarens egnahemsnämnd eller styrelse.

Där ej sådant fall är för handen, som i sista stycket av denna paragraf sägs, bestämmer Kungl. Maj:t med ledning av nämnda redo-

233 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

görelse samt de upplysningar i övrigt, jordbruksdepartementet kan finna lämpligt införskaffa för vinnande av utredning angående det belopp av statslånet, som vid jämförelse med hela områdets värde skall anses belöpa å de försålda lotterna, huru stor del av lånet, som på grund av de skedda försäljningarna skall inbetalas till statskontoret. Sålunda till inbetalning bestämt belopp skall inom en månad, efter det låntagaren erhållit del av Kungl. Maj:ts beslut, jämte å samma belopp upplupen ränta inlevereras till statskontoret.

Har under året det inköpta området blivit i dess helhet försålt, skall den utestående delen av statslånet jämte ränta inom januari månads utgång nästföljande år inbetalas till statskontoret. Om att dylik slutförsäljning ägt ram meddelar jordbruksdepartementet ofördröjligen statskontoret underrättelse.

§ 13.

Ställer sig jordförmedlare icke till efterrättelse meddelade bestämmelser i fråga om rånte- och kapitalavbetalning eller underlåter jordförmedlare, som av statskontoret er Hållit föreläggande att avlämna nya säkerhetshandlingar, att inom föreskriven tid sådant fullgöra, äger statskontoret att därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t, som bestämmer, huruvida oguldet statslånebelopp jämte ränta skäll anses vara genast förfallet till återbetalning.

§ 14.

Med undantag för det fall, varom i §§ 15 och 16 sägs, må av inköpt område, så länge någon del av erhållet statslån är ogulden, upplåtelse av lotter ske endast under äganderätt. Dock må, intill dess försäljning kan ske, område upplåtas på arrende för kortare tid.

§ 15.

hrån lustighet, som inköpts med bidrag av lån från jordförmedlingsfonden, må jjordbrukslägenhet, som är eller skall bliva försedd med jord förmedlaren tillhöriga byggnader samt enligt de för värdering av egnahemslägeuhet i gällande allmänna villkor och bestämmelser för statens egnahemslånerörelso meddelade föreskrifter i bebyggt skick icke överstiger ett värde av 10,000 kronor, av jordförmedlaren under iakttagande av de i § 16 givna bestämmelser upplåtas på arrende med rätt för arrendatorn att med äganderätt förvärva lägenheten såsom eget hem.

Bihang till riksdagens protokoll 1010. 1 samt. 88 höft. (Nr 106.) 30

234 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Sådan upplåtelse må dock ej äga rum i större omfattning än att värdet av sålunda upplåtna lägenheter icke överstiger ej till betalningförfallen återstod av undfångst jordförmedlingslån. ;

Sedan arrendekontrakt av ifrågavarande slag slutits, har jordförmedlaren att därom till jordbruksdepartementet insända uppgift enligt fastställt formulär, vilken uppgift skall beträffande jordförmedlande hushållningssällskap, bolag och förening vara bestyrkt av den för statens räkning utsedde ledamoten i jordförmedlarens egnahemsnämnd eller styrelse. Jordbruksdepartementet har att efter verkställd granskningfatta beslut om upplåtelsens godkännande samt, Hall sådant godkännande meddelas, därom underrätta såväl jordförmedlaren som statskontoret.

När godkännande erhållits, må jord form ed la re såsom statslån behålla så stor del av undfånget jordförmedlingslån, som motsvarar fulla värdet av lägenheten i bebyggt skick, intill dess samma lägenhet blir med äganderätt överlåten, dock högst i tjugu år från lägenhetens upplåtande på arrende, samt har att under tiden gälda ränta såsom i §11 sägs.

Statskontoret har att, när underrättelse, varom ovan sagts, ingått från jordbruksdepartementet, överföra ifrågakommande lånebelopp till eu särskild arrendeavdelning inom jordförmedlingsfonden.

§ 16.

Vid upplåtelse, varom i § 15 sägs, skola följande bestämmelser lända till efterrättelse:

a) Upplåtelse må ej ske till annan än den, som uppfyller de för erhållande av egnahemslån stadgade villkor, och i regel ej till den, som uppnått högre ålder än 35 år.

b) Lägenheten skall upplåtas på arrende för viss tid, motsvarande den som åtgår för att arrendator!! skall enligt de i c) och e) bär nedan givna regler hava hunnit avbetala en sjättedel av lägenhetens enligt första stycket av § 15 bestämda värde; jordförmedlaren dock obetaget att, när särskilda skäl äro för handen, medgiva förlängning av arrendetiden, dock högst till tjugu år.

c) För den upplåtna lägenheten skall arrendator! erlägga i arrende för vart och ett av de tre första åren fem procent av lägenhetens värde och därefter för varje följande år av samma värde sex procent, varav fem procent beräknas som arrende och en procent såsom avbetalning å lägenheten, med iakttagande av den jämkning i sista årets arrendebelopp, som må erfordras för att arrendator^ tillgodohavande enligt

e) skall vid detta arrendeårs slut uppgå till en sjättedel av lägenhetens

235 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

värde; ägande dock ' arrendator!! att, där han så önskar, i avbetalning 'erlägga större belopp än nu är sagt.

d) Tiden för erläggande av arrendeavgift må icke bestämmas tidigare än till november månad under löpande arrendeår.

e) Av arrendator!! gjorda avbetalningar skola såsom hans tillgodohavande innestå hos jord förmedlaren och för hans räkning förräntas efter fyra och eu halv procent ; och må till säkerhet härför inteckning på jord förmedlarens bekostnad tagas i den upplåtna lägenheten mod förmånsrätt näst efter inteckning, som må hava lämnats såsom säkerhet för jordförmedlingslånet.

f) Sedan arrendatorns tillgodohavande hos jordförmedlaren uppgått. ■till eu sjättedel av lägenhetens fastställda värde, äge vidare avbetalning ej rum, och vare arrendatorn berättigad att för en köpeskilling, motsvarande nämnda värde, med äganderätt förvärva densamma samt att genom jordförmedlaren erhålla egnahemslån på därom för detta fall gällande villkor.

g) Varder arrenderätten av arrendatorn förverkad och arrendatorn på grund härav från arrendet uppsagd, eller vill han sist vid arrendetidens utgång ej begagna sig av rätten att inköpa lägenheten, vare han berättigad att av jordförmedlaren utbekomma vad han i avbetalning erlagt, dock utan ränta.

h) Angående arrendeavtal av nu ifrågavarande slag skall upprättas skriftligt kontrakt, vari bestämmelser i de uti denna paragraf angivna hänseenden skola intagas, och må kontraktet på jord förmedlarens bekostnad intecknas i den upplåtna lägenheten med förmånsrätt näst efter den i punkten e) omförmälda inteckning.

§ 17-

Jordförmedlare, som erhållit statslån, är, sä länge någon del av detta ännu återstår ogulden, underkastad den ytterligare kontroll och de övriga föreskrifter, Kungl. Maj:t kan finna gott bestämma.

2. Jordför hn ed It nys byrå er.

Då anslag till jord förmedlings byråer första gången beviljades vid Dill års riksdag, bestämdes, att statsbidrag skulle utgå ondast för sådana byråer, som upprättades av hushållningssällskap. Vid 1912 års riksdag ändrades villkoren, så att statsbidrag skulle kunna under vissa

Joi d( Urme Ulingsbyrder.

Nuvarande

regler.

Egnahem ssakkunniga.

CtJåtenden.

236 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

förutsättningar utgå även för andra byråer. Enligt kungörelsen den 22 november 1912 med ändringar genom kungörelsen den 11 juli 191? kan för inrättande av jordförmedlingsbyråer för egnahemsrörelsen understöd av statsmedel utgå till hushållningssällskap, landsting eller andra institutioner, vilka för ändamålet åtnjuta bidrag av hushållningssällskap eller landsting eller eljest på grund av särskilda omständigheter ar Kungl. Maj:t prövas därför lämpliga. Byrån skall stå under närmaste ledning antingen av den korporation inom länet, som handhaver hushållningssällskapets egnahemslånerörelse, eller av en utav landstinget tillsatt styrelse eller av styrelse, i vilken hushållningssällskap och landsting skola äga rätt att utse vardera minst en ledamot. Vid byrån skall finnas anställd en sakkunnig person för att bistå jordspekulanter.. Statsbidrag utgår dels med högst hälften av den sakkunniges avlöning, dock högst med 700 kronor, och dels till övriga driftkostnader med högst 400 kronor allt för år räknat.

Såsom av den förut meddelade tablån framgår utgick år 1918 bidrag dels till 7 hushållningssällskap och dels till nationalföreningen mot emigrationen för 17 byråer.

Anslaget, som beviljats på extra stat, bär utgått för varje av åren 1912—1915 med 20,000' kronor. På grund av uppkomna besparingar behövdes ej något anslag för år 1916. För åren 1917 och 1918 kunde beloppet av samma anledning begränsas till resp. 8,000 och 12,000 kronor. Till följd av bidragens höjning vid 1918 års riksdag har det behövliga ärsbeloppet beräknats till högst 26,400 kronor, men på grund av förefintliga besparingar och enär vissa byråer hava ganska liten verksamhet, har större anslag för år 1919 än 21,000 kronor icke ansetts erforderligt. För år 1920 har i punkten 120 under nionde huvudtiteln i årets statsverksproposition beräknats ett anslag av 26,000 kronor.

De sakkunniga hava, såsom redan framhållits, i sitt år 1914 avgivna betänkande funnit de angående statsbidrag till jordförmedlingsbyråer gällande bestämmelserna vara så njdigen utfärdade, att de icke ansåge sig böra föreslå några förändringar däri. I fråga om förläggande till lantbruksstyrelsen av ärendena angående dessa byråer och om sammanfattande av uppgifter å salubjudna lägenheter hava de sakkunniga uttalat sig på det sätt, som härovan återgivits under avdelningen angående jordförmedlingsfonden.

Styrelsen för aktiebolaget Hem på landet har nu i sitt yttrande över betänkandet anfört:

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 106.

>>I fråga om de statsunderstödda jordförmedlingsbyråerna synes det styrelsen vara..,i "er»ttigat önskemål, att endast hushållningssällskapen tilldelas anslag för upprättande av dylika byråer. Och detta torde väl från hushållningssällskapens sida ej mota något hinder, därest, såsom av de sakkunniga föreslås, eu utvid^nin" av denna organisation delvis på statens bekostnad kommer till stånd.

... VaO? egnahemsbolags eller egnahemsförenings kontor är ju redan nu ett jord formed Imgsbyra i smått för de områden, inom vilka do verka, där allmänheten utan ersättning erhaller erforderliga upplysningar om lånerörelsen etc., men det ligger i sakens natur, att en av ett bolag eller förening upprättad jordförmedlingsöyra. som bär egna intressen att bevaka, ej kali verka med samma opartiskhet och ej vinna samma förtroende hos allmänheten, som byråer upprättade av husliallmngssällskapen, vilka ej äro ekonomiskt intresserade i styckningsföretagen. Detta torde vara eu allmänt utbredd mening bland bolagen och'allmänheten; och oss veterligt har icke något bolag eller någon annan förening än nationalföreningen mot emigrationen använt sig av rätten att öppna dylika byråer. Då Dämnda förening smii bckaiit är direkt eller indirekt intresserad i olika egnahemsföretag, har dess jordformedlingsverksamhet på många håll ogillats, enär det anses, att det med dessa byråer avsedda ändamålet endast kan vinnas, om jordförmedlande bolag intager eu fullt opartisk ställning. På tal om detta förtjänar erinras om ett yttrande av statskonsulenten Aug. Östergren vid småbrukarkonferensen i Stockholm i november 1913, van han betonade, att en välordnad offentlig jordförmedling, fri från rent privata intressen av varje slag. var målet, dit vi snart nog måste komma *

Med anledning

In

ärav liar lantbruksstyrelsen yttrat:

, i. Jäneformedlande bolag har ansett det vara ett berättigat önskemål, att endast hushållningssällskapen tilldelades anslag för upprättande av jordförmedlingsbyraer. basom skäl härför anföres, att varje egnahemsbolag eller egnahemsförenings kontor redan nu ar eu jordförmedlmgsbyrå för de områden, inom vilka bolaget eller föreningen verkar, och att det ligger i sakens natur, att en dylik jordförmedlingsbyrå soin har egna intressen att bevaka, ej kan uppträda med samma opartiskhet eller vinna samma förtroende hos allmänheten, som eu av ett hushållningssällskap upplattad byra. Lantbruksstyrelsen, som till fullo delar denna uppfattning, anser dock, att, enär en de hushållningssällskap icke inom sina områden upprättat jordförmedlingsbyraer. av vilka eu torde vara behövlig inom varje län. bolag och föreningar, som handhava egnahemslanerörelse eller eljest kunna anses vara lämpliga såsom iordformedlare, hora kunna tillerkännas anslag för ändamålet, intilldess vederbörande hushållningssällskap självt anordnar dylik byrå och gör framställning om statsunderstöd till densamma.» I

I detta sammanhang vill jag erinra om eu i 1918 års statsverks- iuParupro position, nionde huvudtiteln, punkten 113, omförmäla framställning från nationalföreningen mot emigrationen, vari denna förening förklarat Mg anse, att det vore statens sak att taga jordförmedlingen om hand och ge den möjligheter att fylla sina betydelsefulla ekonomiskt sociala arbetsuppgifter. Härigenom skulle tillgodoses icke blott statens egnahems-

238 Kungl. Maj-U proposition Nr 1Q6.

lånerörelse utan även jordupplåtelser på kronodomänerna och kolonisationsverksamhet å de norrländska kronoparkerna m. in. Verksamheten vid de talrika byråerna i landsorten började numera bli eu alltför stor apparat för en enskild förening, varförutom det därtill erhållna statsbidraget vore för litet. Åven om detta bidrag ökades, skulle det endast vara med stor tvekan, som föreningen lör en längre framtid åtoge sig att fortfarande handhava eu verksamhet av den vansklighet och betydelse som den offentliga jordförmedlingen.

Med anledning härav hänvisade jag i fjol till. de på Kungl. Maj:ts prövning beroende frågorna om vissa ändringar i statens egnaliems- 1 ånerörelse och verksamhet lör jordförmedlingens underhjälpande samt framhöll att, då dessa frågor icke syntes kunna föreläggas ID 18 års riksdag, några ändringar av principiell natur beträffande jordförmedlingsbyråerna icke då kunde förordas. Jag inskränkte mig därför till att tillstyrka de höjningar av statsbidraget till dylika byråer, som även blevo av riksdagen godkända.

Icke heller nu anser jag mig böra ifrågasätta några genomgripande förändringar i det förevarande hänseendet. Då jag ansett frågan om ilen lokala organisationen av egnahemslånetörmedlingen böra göras till föremål för förnyad utredning, anser jag jämväl frågan om förändring i anordningen av jordförmedlingsbyråerna — vilken ganska nära sammanhänger med den nyssnämnda — icke böra lör närvarande upptagas till slutlig prövning, •lag håller före, att åtminstone tillsvidare de nuvarande byråerna — möjligen i erforderlig man kompletterade ^ böla kunna mot åtnjutande av tillräckligt statsbidrag fylla de uppgifter, som föreläggas dem. Ifall nationalföreningen finner sig icke kunna fortsätta med uppehållandet av de utav denna förening inrättade byråerna och icke vederbörande hushållningssällskap eller landsting vilja övertaga dem, torde frågan i denna del böra upptagas till förnyad provning, även om utredningen angående egn ahem slån erörelsens lokala organisation då

icke blivit avslutad. .

Den från vissa häll framställda önskan att jordförmedlingsbyråerna må intaga en fullt opartisk ställning, fri Irån privata intressen av värjo slag, finner jag visserligen vara grundad på en riktig uppfattning av principerna för denna betydelsefulla verksamhet. En sådan opartiskhet torde vara av' stor betydelse för att allmänheten må kunna med fullt förtroende omfatta dessa byråer. l)å emellertid de statsunderstödda jordförmedlingsbyråer, som upprättats av' nationalföreningen mot emigrationen, vilken ju, om den än ej själv driver jordstyckning, dock är intimt förbunden med företag i sådant syfte, så vitt jag kan finna icke brustit i nu angivna

Kung!. Maj:ts proposition Nr 106. 239

hänseende, anser jag mig icke från berörda synpunkt hava tillräckligt skäl att nu ifrågasätta sådan ändring i anslagsvillkoren, som skulle kunna beröva sagda förening eller andra liknande organisationer möilighet till statsbidrag till sina byråer.

Någon anledning att upptaga kommuner bland dem, som må åtnjuta statsbidrag till jordförmedlingsbyråer, synes icke föreligga. Dessa byråers verksamhet bör uppenbarligen sträcka sig över större områden.

^ Det synes mig vara av stor vikt, att de särskilda jordförmedlingsbyråerna stå i intim samverkan både med varandra och med jordbruksdepartementet. Genom lämpligt uppställda publikationer, vilka höra sammanfattas i nämnda departement samt på lämpliga mellantider, dock ej för sällan, utgivas på statens bekostnad, bör kännedom spridas om utbjudna lägenheter, deras pris och villkoren i övrigt in. m. Det synes •n'§r.n^m^?en mhlyändigt, att den så att säga reklammässiga sidan av jordförmedlingen blir mer uppmärksammad än hittills, så att svårigheterna for eu egnahemsspekulant att få reda på eu lämplig lägenhet så mycket* som möjligt förminskas. Ifall egnahemsrörelsen skall kunna på ett verkligt effektivt sätt motverka emigrationen och bereda landets invånare hem mom fosterjordens gränser, kan det ej undgås, att den i någon mån måste upptaga de metoder, med vilka nu landets barn lockas till främmande land. Det säger sig ju självt, att allenast fullt korrekta och sakliga uppgifter böra meddelas, men det är viktigt, att dessa uppgifter liksom tvingas på allmänheten och att man icke i detta fall blott intager en passiv ställning. Listor över utbjudna egendomar publiceras visserligen redan nu såväl av lantbruk sstyrelsen som av nämnda förening, men jag* anser för min del, att vad sålunda åtgjorts ingalunda är tillräckligt. Genom en fastare organisation av jordförmedlingsväsendet borde en för hela riket gemensam publikation kunna tillföras mera material och därigenom bliva värdefullare. Det bör även tillses, att den utkommer tillräckligt ofta ocli i synnerhet vid lämpliga årstider.

Jag anser därför det böra åläggas statsunderstödd jordförmedlingsbyrå skyldighet att å bestämda tider tillhandahålla jordbruksdepartementet fullständiga uppgifter över salubjudna lägenheter’och att i övrigt meddela nämnda departement de upplysningar, som påfordras, samt medverka till jordförmedlingsverksamhetens utveckling.

Anslaget till jordförmedlingsbyråer synes böra för år 1920 bestämmas till det i statsverkspropositionen beräknade beloppet av 26 000 kronor.

240 Kung!. Maj:ts proposition Nr 106.

Departement .*■ rhefen.

D. Egnahemsavdelniilgens inom jordbruksdepartementet organisation.

Sedan jag nu framlagt grundlinjerna för de förändringar, vilka jag finner höra vidtagas beträffande statens åtgärder på egnahemsväsendets och jordförmedlingens område, anhåller jag att få återkomma till frågan, huruledes den centrala institution, som skall sammanhålla det hela och hava ledningen därav, bör vara organiserad.

Jag vill därvid genast uttala som min mening, att stor vikt ligger på, att denna institution göres så stark och arbetsduglig, att den kan utöva icke blott en övervakande och kontrollerande verksamhet, utau att den blir mäktig även till initiativ och impulser. Det är, som den föregående framställningen torde visa, ganska svårt att allenast genom ändringar i författningarnas föreskrifter skapa den ökade livaktighet på ifrågavarande områden, som är så eftersträvansvärd och behövlig. Desto nödvändigare är det att söka åstadkomma ett centralorgan, vilket kan odelat och med all sin kraft ägna sig åt uppgiften och som kan föra saken framåt inom dess särskilda områden.

Redan av den redogörelse jag lämnat för de av mig nu ifrågasatta förändringarna framgår, att jag tänkt mig, att ifrågavarande centrala institution skulle övertaga icke blott jordbruksdepartementets första byrås nuvarande uppgifter i förevarande hänseende utan även lantbruksstyrelsens och det väsentliga av länsstyrelsernas uppgifter. Därjämte skulle ett flertal nya uppgifter tillkomma, varvid särskilt de på jordförmedlingens område föreslagna kunna bliva ganska omfattande och arbetskrävande. Därtill böra emellertid komma eu mängd åligganden, vilka icke grunda sig på föreskrifter i lånevillkoren. Redan genom de administrativa föreskrifter, vilka liksom hittills böra komplettera sagda villkor, ökas antalet dylika åligganden. Och detta bör i ännu högre grad bli fallet beträffande sådan verksamhet, som icke behöver direkt grunda sig på författningsbestämmelser utan bör bli beroende av institutionens eget vakna intresse och förmåga att på ett livgivande och stödjande sätt ingripa i verksamheten ute i landet pa dessa områden.

Ehuruväl den centrala institution, som nu bör åstadkommas, av förut angivna skäl icke bör organiseras såsom ett särskilt ämbetsverk

241 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

eller uppföras å ordinarie stat, anser jag det likväl nödvändigt, att den erhåller sådan ställning och förses med sådana arbetskrafter, att den blir i stånd att på bästa sätt fylla sin uppgift till egnahemsväsendets fromma.

Då, såsom förut framhållits, sagda institution synes mig tillsvidare böra utgöras av en avdelning inom jordbruksdepartementet, följer av vad jag nu utvecklat, att jag icke kan anse ändamålet uppnått, med mindre en särskild byrå å extra stat inrättas för ändamålet. Denna byrå bör dock organiseras i viss mån olika mot övriga byråer inom departementet, i det att åt densamma bör givas en mera självständig ställning och viss beslutanderätt bör tillerkännas byråchefen. Blott de allra viktigaste ärendena böra underställas Kungl. Maj:ts prövning. Organisationen skulle då bliva ungefär som om ett centralt verk inflyttats i departementet. Erfarenheten får sedan visa, vilkendera vägen som i längden kan befinnas lämpligast, antingen avdelningens bibehållande inom departementet med den eventuella förstärkning, som kan bliva erforderlig, eller en utveckling till en fullt självständig institution.

Vissa analogier med den nu ifrågasatta extra byrån i jordbruksdepartementet erbjuder det av riksdagen år 1918 med anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 168 beslutade centrala organet för fattigvårdsärenden. Inom civildepartementet har nämligen för dessa ärenden inrättats å extra stat en avdelning, bestående av en fattigvårdsinspektör med byråchefs tjänsteställning, en assistent med städning motsvarande en andra gradens tjänsteman, en amanuens och ett kvinnligt skrivbiträde, vartill komma extra biträden. I så måtto kommer emellertid eldigt mitt förslag den ifrågasatta egnahemsavdelniugen i jordbruksdepartementet att intaga en annan ställning än nämnda fattigvårdsavdeluing, som densammas befogenhet att med beslutanderätt avgöra vissa ärenden torde bliva mer omfattande. I avseende å den kontrollerande, inspekterande och konsulterande verksamheten samt beträffande utredandet och föredragandet av till vederbörande avdelning hörande ärenden synas de bägge avdelningarna böra bliva ganska likställda.

Jag anser därför, att för egnahemsavdelningen mindre personalbesättning än för sagda fattigvårdsavdeluing icke kan ifrågakomma.

Benämningen å chefen för den extra byrån svnes böra bliva egnahemsinspektör. Några bestämda yttre kompetensvillkor torde icke böra uppställas för honom. Såsom avlöning bör tillerkännas honom liksom fattigvårdsinspektören arvode, beräknat efter 8,100 kronor med avdrag för belopp, motsvarande bidrag till egen pensionering, upptaget till 300 bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 88 höft. (Nr 106.) 31

242 Kung!. Maj.is proposition Nr 106.

kronor, eller sålunda ett arvode av 7,800 kronor, därav 2,500 kronor böra anses motsvara tjänstgöringspenningar.

Vid inspektörens sida bör som sagt ställas en befattningshavare med andra gradens tjänsteställning. Vid anordnandet av denna befattning är att beakta, att under lantbruksstyrelsen för närvarande sorterar den å extra stat uppförde statskonsulenten för det mindre jordbruket, vilkens uppgifter i väsentlig män beröra egnahemsväsendet, särskilt småbruken. Det synes mig lämpligast, att denne befattningshavare flyttas över till den nya byrån i jordbruksdepartementet och erhåller benämningen statskonsulent för egnahemsväsendet. Hans avlöning bör utgå med samma belopp, som av 1918 års riksdag bestämts eller 5,600 kronor såsom arvode. Härav bör 1,800 kronor motsvara tjänstgöringspenningar.

Vid byrån bör jämväl finnas en amanuens. Då såväl egnahemsinspektören som isynnerhet statskonsulenten torde komma att bliva i hög grad upptagna av tjänsteresor, synes denne amanuens komma att få en ganska maktpåliggande verksamhet och hans arvode torde icke böra sättas lägre än till 2,400 kronor.

Vidare bör vid egnahemsbyrån anställas ett kvinnligt skrivbiträde

med 1,550 kronors arvode.

Egnahemsinspektören, statskonsulenten och det kvinnliga biträdet böra tillförsäkras arvodesförhöjningar, motsvarande de för respektive ordinarie tjänster utgående ålderstillägg. Statskonsulenten för det mindre jordbruket, x\ugust Östergren, bör, därest han förordnas. till statskonsulent för egnahemsväsendet, tillgodoräknas tjänstetid i sin förutvarande befattning, varvid jag vill erinra, att riksdagen sedan några år tillerkänt honom personligt ålderstillägg å 500 kronor. Omförmälda arvodesförhöjningar böra utgå från nionde huvudtitelns förslagsanslag

till ålderstillägg. .

I övrigt synes mig såsom villkor och bestämmelser för åtnjutande av de för sistnämnda tre befattningshavare bestämda avlöningar böra föreskrivas, att vad som stadgats i sådant hänseende vid den år 1917 vidtagna regleringen av löneförhållandena vid statsdepartementen skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Därest vid 1919 års riksdag ökade avlöningsförmåner för statsdepartementens personal beviljas genom tillfällig lönereglering eller eljest, böra dessa i motsvarande mån komma nu ifrågavarande befattningshavare tillgodo.

Rese- och traktamentsersättning under tjänsteresor torde böra av nionde huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till rese- och traktaments-

243 Kungl. Mnj:ts proposition Nr 106.

penningar utgå till egnaliemsinspektören och statskonsulenten enligt tredje klassen i resereglementet.

Härjämte beräknas åtgå liksom vid fattigvårdsinspektörens avdelning dels till vikariatsarvoden ett belopp av 2,000 kronor och dels till extra biträden och andra utgifter ett belopp, som för slutsummans avjämnande torde böra upptagas till 2,650 kronor.

Sammanlagda beloppet av arvoden och andra utgifter, för vilka särskilt anslag behöver anvisas, uppgår sålunda till 22,000 kronor.

Jag vill erinra, att i punkten 2 under nionde huvudtiteln har i årets statsverksproposition för detta ändamål beräknats ett anslag av

23,000 kronor.

Departementschefens hemställan.

På grund av vad jag härovan anfört får jag hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen

a) att antaga allmänna villkor och bestämmelser för statens egnahem slånerörelse i enlighet med det av mig framlagda förslaget, att tilllämpas för alla lån, som beviljas för år- 1920 eller senare år, samt att beträffande §§ 12, 22 och 23 från och med år 1920 gälla även lån, som dessförinnan beviljats;

b) att å extra stat för 1920 anvisa, att av Kungl. Maj:t i mån av behov användas,' såsom bidrag till anställande av jordbrukskonsulenter

ett reservationsanslag av ....................................................... kronor 150,000,

under villkor att övriga kostnader för konsulenterna bestridas av landsting, hushållningssällskap eller eljest samt på de villkor i övrigt, Kungl. Maj:t må finna gott föreskriva;

c) att antaga allmänna villkor och bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden i enlighet med det av mig framlagda förslaget, att tillämpas för alla lån, som beviljas efter 1920 års ingång, samt att beträffande § 12 från och med nämnda år gälla även lån, som dessförinnan beviljats;

d) att till jordförmedlingsbyråer för egnahemsrörelsen å extra stat

för år 1920 anvisa ett reservationsanslag av..................... kronor 26,000;

e) att till anordnande av en egnahemsavdelning inom jordbruks-

departementet enligt av mig framlagt förslag å extra stat för år 1920 anvisa ett förslagsanslag, högst............................................... kronor 22,000.

244 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall och förordnade, att proposition i ämnetjskulle med den lydelse, bil. . . . till detta protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: J. Bruze.

Äungl. Maj:ts proposition Nr 106.

245 Bilaga.

P. M.

Å. Egnahemslån till jordbrnkslägenhet.

Ett för beredande av jordbrnkslägenhet avsett, av staten tillhandahållet egnahemslån av den för närvarande praktiserade typen är beskaffat på följande sätt:

Lånet sönderfaller i tvenne lika stora delar, en stående del och en amorteringsdel. Amorteringsdelen gäldas på det sätt, att i början (före utgången av mars månad) av vart och ett av de fyra första kalenderåren efter det, då lånet utlämnades, erlägges allenast ränta för senast förflutna kalenderår efter 3.6 procent (första gången för så lång tid, som förflutit från lånets utlämnande till utlämningsårets slut); från och med början av 5:te kalenderåret vidtager emellertid därjämte amortering, på det sätt att vid varje års början (före utgången av mars månad) erlägges en annuitet (innefattande 3.6 procent årlig ränta å amorteringsdelens oguldna del samt amortering), som vid en amorteringsdel å 1,000 kronor uppgår till 60 kronor för varje gång. Denna annuitet utgår under loppet av 26 år; sista året (det 26:te) reduceras den dock, i följd därav att den ordinarie annuiteten lyder å ett avrundat belopp, till 54 kronor 62 öre. — Vad åter angår lånets stående del, så gäller för denna ingen viss amorteringsplan; å dess oguldna del erlägges ränta efter den för amorteringsdelen gällande räntefot, d. v. s. 3.6 procent.

Huru amorteringen å lånet i dess helhet förlöper från år till år, intill dess amorteringsdelen blivit slutamorterad, utvisas av tabellen bilaga 1, därvid förutsättes, att amortering å lånets stående del icke äger ram, förr än amorteringsdelen är till fullo gulden.

Vi antaga nu, att vi i stället för 3.6 procent tillämpa en räntefot av 5 procent, men likväl bibehålla en ränta och amortering innefattande annuitet å lånets amorteringsdel av 6 procent, eller 60 kronor på 1,000 kronors amorteringsdel; sammanlagt erlägges alltså 5 procent å stående delen och 6 procent å amorteringsdelen eller, vid ett lån å sammanlagt

2,000 kronor, 50 kronor fl- 60 kronor =110 kronor. (Enligt nuvarande

246 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 106.

lånetyp är sammanlagda betalningen 36 kronor + 60 kronor = 96 kronor.) Vidare antaga vi, att amorteringen å lånets amorteringsdel vidtager 2 år senare än efter nuvarande ordning, d. v. s. första gången efter utgången av 5:te fulla kalenderåret efter det, då lånet utlämnades.

Nämnda, bägge förändringar i lånevillkoren måste uppenbarligen resultera i en förändrad amorteringsplan. Denna förändrade amorteringsplan återgives i bilaga 2. Densamma angiver, att amorteringen av lånets amorteringsdel enligt den förändrade planen är slutförd först 13 dr senare än efter nuvarande lånetyp. Av dessa 13 år härröra 2 från uppskjutandet av tiden för amorteringens början, 11 år däremot från förändringen av räntefot. Sista annuiteten å lånets amorteringsdel erlägges vid den förändrade lånetypen, såsom synes, med 43 kronor 75 öre, varav 2 kronor 8 öre ränta och 41 kronor 67 öre amortering. I

I en av mig verkställd utredning, bifogad det den 14 oktober 1914 avgivna sakknnnigbetänkandet i egnahemsfrågan, lämnas en redogörelse för uträkning av de avgifter utöver de eljest erforderliga annuiteterna, som en låntagare har att erlägga, för att lånets amorteringsdel skall kunna betraktas såsom fullständigt betald, i händelse låntagaren avlider innan amorteringsdelen blivit tillfullo gulden. Den extra betalningen är med andra ord att anse som en livförsäkringspremie, avsedd att säkerställa utbetalning av en föränderlig försäkringssumma lika med amorteringsdelens vid låutagarens död oguldna del.

Dessa försäkringsavgifter hava avseende på den lånetyp, som föreslagits i nyssnämnda betänkande och som skiljer sig från nu praktiserade lånetyp väsentligen däri, att amortering av amorteringsdelen inträder 2 år senare. I detta hänseende överensstämmer den av de sakkunniga föreslagna lånetypen alltså- med den modifierade typ, varom här närmast är fråga; men den skiljer sig så till vida, att räntefoten är 3.6 procent, vilket leder därtill, att amorteringen är slutförd 11 år tidigare.

Försäkringspremierna angivas för vissa fall av nedanstående tabell:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106. 247

Försäkringspremier för 1,000 kronors amorteringsdel vid den i betänkandet av 1914 föreslagna typen av egnahemslån. *)

Jag har nu uträknat de premier, som krävas vid tillämpning av den senast ifrågasatta lånetypen, vilken, såsom nämnt, medför en amorteringstid av ytterligare 11 år. Dessa premier, vilka på grund av den längre försäkringstiden överstiga de nyss omtalade, angivas här nedan för samma åldrar vid lånets utlämnande som nyss. 2)

Fö) säkringspremier för 1,000 kronors amorteringsdel vid nu ifrågavarande

typ för egnahemslån. *)

') Att sjsta Arets försäkringspremie skiljer sig från de föregående årens beror därpå, att vid lån utan livförsäkring sisla årets betalning (ränta -j- amortering) ski!jer sig från den ordinarie nnnuiteten (se föregående sida). Vid lån med livförsäkring däremot undergår totala betalningen (ränta + amortering 4- försäkringspremie) icke någon förändring sista året (se tabellerna å nästa sida), vilket för med sig, att sista årets försäkringspremie måste bliva olik de närmast föregående årens.

) Vad angår beräkningssättet, hänvisas till sid. 586—588 i del I av sakknnnigbetänkandet den 14 oktober 1914. I formlerna äro de modifikationer vidtugna, som betingas därav, att amorteringst iden blivit fönöngd med 11 år. Talen D och N äro beräknade på grundval uv samma dödlighet som i utredningen av 1914, men efter 5 procents räntefot.

248 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 106.

För vinnande av en ännu fullständigare jämförelse anföras här ytterligare tvenne tabeller över den totala på amorteringsdelen belöpande betalningen — innefattande såväl amortering och ränta som försäkringsavgift — vid de skilda lånetyperna.

Sammanlagda årliga beloppet av amorteririg, ränta och försäkringsavgift för 1,000 kronors amortering sdel vid den i betänkandet av 1914

föreslagna lånetypen.

Sammanlagda årliga beloppet av amortering, ränta och försäkringsavgift för 1,000 kronors amortering sdel vid nu ifrågavarande lånetyp.

En fullständig tabell, utvisande de erforderliga totala inbetalningarna för varje ålder å låntagaren vid lånets utbekommande, återfinnes i bil. 3 till detta utlåtande. —

I min utredning av 1914 bar jag fäst uppmärksamheten på den försäkringstekniska oegentlighet, som ligger däri, att med det av de sakkunniga föreslagna försäkringssystemet det kan inträffa, att själva försäkringen till en början för försäkringsgivaren medtör en utgift, som

249 Kungl. Maj:t$ 'proposition Nr 106.

överstiger inkomsten av försäkringspremier, vilket förhållande dock sedermera rättas till, så att jämvikt i sinom tid inträder mellan försäkringstagarens och försäkringsgivarens ömsesidiga prestationer. (Se närmare härom sakkunnigbetänkandets del I, sid. 589—596.) På anförda skäl ansåg jag mig dock, i likhet med de sakkunniga, kunna göra gällande, att berörda olägenhet var av så ringa praktisk betydelse, att densamma icke borde utgöra hinder för anordnandet av en försäkring enligt vad som föreslogs.

Genom beräkningar har jag förvissat mig om att vad som i förevarande hänseende blivit sagt om den år 1914 föreslagna försäkringstypen äger sin tillämpning även på den modifierade försäkringstyp, varom här närmast är fråga.

B. Egnahemslån till bostadslägenhet.

Dylikt lån av f. n. gällande typ skiljer sig från det förut beskrivna jordbrukslägenhetslånet såtillvida, att för amorteringsdvlen erlägges i amortering och ränta sammanlagt 7 procent i stället för 6 procent. Amorteringen vidtager efter samma tid vid bägge lånetyperna. Denna amortering är, på grund av den större annuiteteu, fullgjord 5 år tidigare än vid lån till jordbrukslägenhet. Amorteringsplanen utvisas av tabellbilagan 4. Av densamma framgår bl. a., att den å 1,000 kronors amorteringsdel belöpande annuiteten erlägges sista gången med 29 kronor 56 öre, varav 1 krona 3 öre ränta och 28 kronor 53 öre amortering.

Göra vi nu i dessa lånevillkor ändringar analoga med dem, som vi tänkt oss i fråga om jordbrukslägenhetslånet, d. v. s. ändras räntefoten från 3.6 procent till 5 procent (dock med bibehållande av en på amorteringsdelen belöpande annuitet av 7 procent i ränta och amortering tillsammantagna) och framflyttas tiden för amorteringens begynnande 2 år, så framkommer en förändrad amorterings plan, beskaffad på sätt som utvisas av bilaga 5. Ändringen i lånevillkoren medför, som man ser, en förlängning av amorteringstiden för lånets amorteringsdel med 7 år, därav 2 år härröra från framskjutandet av tiden för amorteringens början och 5 år från förändringen av räntefot. Den å 1,000 kronors amorteringsdel belöpande annuiteten erlägges sista gången med 47 kronor 71 öre, varav 2 kronor 27 öre ränta och 45 kronor 44 öre amortering.

bihang till riksdagens protokoll 1019. 1 sand. 88 höft. (Nr 106.)

250 Kungl. Maj.-ts proposition Nr 106.

Efter förut omnämnda grunder har jag beräknat, huru mycket låntagaren har att, vid den sålunda ändrade lånetypen, betala utöver den eljest gällande annuiteten, på det att amorteringsdelens resterande belopp skall kunna anses likviderat, om låntagaren avlider före amorteringstidens slut. Den för ändamålet erforderliga sammanlagda betalningen (å amorteringsdelen belöpande ränta + amortering + livförsäkringspremie'! angives i bilagan 6.

Nedanstående tabell utvisar, huru själva livförsäkringspremien ställer sig för vissa åldrar vid lånets utlämnande:

Försäkringspremier för 1,000 kronors amortering sdel. *)

Någon motsvarande uträkning återfinnes icke i den till egnahemssakkunniges betänkande av 1914 fogade försäkringstekniska utredningen, däri endast lån till jordbrukslägenhet voro ifrågasatta att kombineras med livförsäkring.

I avdelning A av denna P. M. — egnahemslån till jordbrukslägenhet — vidröres en försäkringsteknisk oegentlighet, som är förbunden med anordnandet av en försäkring av däri omnämnt slag. Vad som i detta hänseende anförts äger sin tillämpning även ifråga om den försäkringstyp, som avhandlas i förevarande avdelning B.

Stockholm i november 1918.

Karl Englund.

‘) Om anledningen• varför sista årets försäkringspremie skiljer sig från de föregående årens- se not 1 å sid. 3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

251 Bilaga 1.

Exempel på amortcringsplan för egnahemslån till jordbrukslägenhet enligt f. n. gällande lånevillkor.

Räntefoten är 3.» procent och den å amorterlngsdelen belöpande annulteten (innefattande amortering och ränta) utgör fi procent ä nämnda del av lånet.

Lånets belopp: 2,000 kronor.

Amorteringsdelen slutamorterad i murs månad efter utgången av det 29:de kalenderåret etter det, då lånet utlämnades.

För de första 4 kalenderåren (inklusive det, då lånet utlämnades) allenast ränta.

Lånet beviljat för 1920 och utlämnat den 1 juli samma år.

252 Kung!. Maj:ts proposition Nr 106.

Bilaga 2.

Exempel på amorteringsplan för egnahemslån vid tillämpning av en räntefot av 5 procent och en & amorteringsdelen belöpande annuitet (innefattande amortering och ränta) av 6 procent å nämnda del av l&net.

Lånets belopp: 2,000 kronor. Amorteringsdelen slutamorterad i mars månad efter utgången av det 42.dra kalenderåret efter det, då lånet utlämnades. För de första 6 kalenderåren (inklusive det, då länet utlämnades) allenast ränta. Lånet beviljat för 1920 och utlämnat den 1 juli samma år.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 106.

253 Bilaga 3.

Inbetalning efter utgången av varje kalenderår för att ha amorterat ett lån å

1,000 kr. vid dödsfall eller senast efter förloppet av 42 fulla kalenderår.

För den de], som återstår av det kalenderår, under vilket lånet erhålles, samt för de därpå följande fem kalenderåren betalas endast ränta å lånet och kostnaden för dödsfallsrisken, alltså ingen amortering.

254 Kung!. Maj.ts proposition Nr 106.

Bilaga 4.

Exempel på amorteringsplan för egnahemslån till bostadslägenhet enligt f. n. gällande lånevillkor.

Räntefoten är 3.» procent och den ä amorteringsdelen belöpande annuiteten (.Innefattande amortering och ränta) utgör 7 procent å nämnda del av lånet.

Lånets belopp: 2,000 kronor. Amorteringsdelen slutamorterad i mars månad efter utgången av det 24:de kalenderåret efter det, då lånet utlämnades. För de första 4 kalenderåren (inklusive det, då lånet utlämnades) allenast ränta. Lånet beviljat för 1920 och utlämnat den 1 juli samma år

Kun<fl. Maj:ta proposition Sr 106.

'255

Bilaga 5.

Exempel på amorteringsplaii för egnahemslån

?id tillämpning av eu räntefot av 5 procent och en a nmorteringsdelen belöpande annuitet (innefattande amortering och ränta) av 7 procent å nämnda del av lånet.

Lånets belopp: 2,000 kronor. Amorteringsdelen slutamorterad i mars månad efter utgången jiii * kalenderåret efter det, då lånet utlämnades. För de första 6 kalenderåren (inklusive det, då lånet utlämnades) allenast ränta. Lånet beviljat för 1920 och utlämnat den 1 juli samma år.

256 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Bilaga 6.

Inbetalning efter utgången av varje kalenderår för att ha amorterat ett lån å

1,000 kr. vid dödsfall eller senast efter förloppet av 31 fulla kalenderår.

För den del, som återstår av det kalenderår, under vilket lånet erhålles, samt för de därpå följande fem kalenderåren betalas endast ränta å lånet och kostnaden för dödsfallsrisken, alltså ingen amortering.

Kungl. Maj ds proposition Nr 106.

257 Innehållsförteckning.

Sid.

Inledning ................................................................................................................... 3

Statistik........................................................................................................................ 8

Egnahemssakkunnigas förslag............................ 16

Förslag angående statens egnahemslånerörelse ........................................................ 16

Författningsförslag ............................................................................................... 21

Specialförslag............................................................................................................... 40

lörslag angående jordförmedlingen ........................................................................ 43

Departementschefen ...............................•................................................................ 44

A. Egnahemsrörelsens allmänna organisation ................................................ 46

1. Egnahemsrörelsens lokala organisation ........................................................ 46

2. Egnahemsrörelsens centrala ledning............................................................... 51

B. Egnahemslånerörelsen ........................................;............................................... 71

1. Egnahemslånefondens uppdelning.................................................................... 71

2. Bestämmelserna för de enskilda lånen ........................................................ 81

Äganderätt eller besittningsrätt................................................................ 81

Lägenheter, för vilkas förvärvande lån må utgå................................... 81

Egnahemslåntagares kvalifikationer ........................................................ 88

Värde- och lånemaximum ........................................................................ 92

Låneminimum............................................................................................... 94

Tilläggslån ................................................................................................... 94

Räntefoten .................................................................................................... 105

Förlängd amorteringsfrihet ........................................................................ 117

Understöd till nyodling............................................................................... 118

Frihet från debetsedelslösen....................................................................... 120

3. Bestämmelser angående lånefönnedlarna rn. m............................................. 122

Kommuner som låneförmedlare ................................................................ 122

Egnahemsnämnder och egnahemsombud ................................................ 126

Ombud för statens räkning i nämnder och styrelser m. m................. 129

Reglementen för låneförmedlares egnahemslånerörelse ........................ 133

Jordbrukskonsulenter ............................................................................... 133

4. Statens mellanhaoande med låneförmedlarna i fråga om lånens utläm-

nande m. m.............................................................................................. HO

Uppbörd och inleverering av annuitoter å egnahemslån .................... 140

Bihang till riksdagens protokoll 1019. 1 samt. 88 häft. (Nr 106). 33

258 Kungl. Maj:ts proposition Nr 106.

Sid.

Inbetalning av odisponerade statslånebelopp............................................ 146

Förvaltningsbidrag..........................-............................................................ 147

Lånesäkerhet av bolag eller förening .................................................... 147

Låneförmedlares rapportskyldighet m. in................................................. 152

5. Livförsäkring................................................................................... 155

6. Lån till lägenheter på arrende med köprätt................................................ 175

7. Årligt statslånebelopp ....................................................... 191

8. Eg a ahemdägen heternas bevara nde som sådana............................... 191

9. Förslag till lånevillkor ........................ 202

Framställning angående anlitande av skiljemän .................................... 202

Lånevillkor................................................................................................... 205

C. Jordförmedlingen ......................................................................................... 217

1. Jurdförmedlingsfonden .................................................................................... 217

Arrende med köprätt .................................................. 223

Förslag till lånevillkor.............................................................................. 229

2. Jordförmedling sbyråer ............ 235

D. Egnahemsavdelningens inom jordbruksdepartementet organisation 240

Departementschefens hemställan....................................................................... 243

Bilaga: P. M. angående livförsäkringsrörelsen ........................................................ 245

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 191».