('med förslag till lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 269. 1

Nr 269.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens m. m.; given Stockholms slott den 28 februari 1919. Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hallna proto­ koll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riks­ dagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens; samt 2) lag om ändrad lydelse av 25 kap. 5 och 21 §§ strafflagen.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 239 höft. (År 299.)

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Härigenom förordnas som följer:

Om obehörigt användande ellar yppande av yrkeshemligheter samt liknande brott.

1 §•

I näringsverksamhet anställd person, som under den tid, tjänstavtalet är gällande, i avsikt att bereda sig eller annan fördel eller att göra skada, obe­ hörig n använder sig av eller yppar fabrikationssätt, anordning, affärsförhållande eller annat, varom han under samma tid erhållit kännedom och som han vet ut­ göra en arbetsgivarens yrkeshemlighet, straffes med böter från och med fem till och med tvåtusen kronor eller med fängelse från och med en månad till och med ett år; ersätte ock uppkommen skada. Lag samma vare, om någon i annat fall, i avsikt varom ovan förmäles, obehörigen använder sig av eller giver annan del av ritning, mönster, modell, schablon eller dylik teknisk förebild, som han för utförande av arbete eller eljest för affärsändamål fått sig anförtrodd.

2 §•

År gärning, som i 1 § avses, enligt 22 kap. strafflagen att bedöma såsom trolöshet mot huvudman, skall vad i sagda paragraf finnes stadgat ej vinna tillämpning.

3 §•

Om någon i avsikt, som i 1 § omförmäles, obehörigen använder sig av eller giver annan del av yrkeshemlighet eller i paragrafens andra stycke av­ sedd förebild, varom han vunnit kännedom genom honom lämnat meddelande av

Kungl. Maj:ta proposition nr 269. 3

den i samma paragraf angivna art, varde, såframt han, då han mottog med­ delandet, ägde kännedom om de förhallanden, som gjorde detsamma otillåtet, straffad på sätt i 1 § sägs ävensom förpliktad att gottgöra uppkommen skada.

Om bestickning.

4 §•

Den, som lämnar, utlovar eller erbjuder gåva eller annan förmån till någon i näringsverksamhet eller eljest vid företag av ekonomisk art eller vid verk, in­ rättning eller stiftelse anställd person för att därigenom muta denne att vid avtal om inköp av varor eller utförande av arbete för dens räkning, hos vilken han är anställd åt någon skaffa företräde framför annan eller att underlåta framställa anmärkning i fråga om fullgörande av sådant avtal, straffes med böter från och med fem till och med tvåtusen kronor eller med fängelse från och med en månad till och med ett år; ersätte ock uppkommen skada.

5 §•

I näringsverksamhet eller eljest vid företag av ekonomisk art eller vid verk, inrättning eller stiftelse anställd person, som tager, låter åt sig utlova eller begär gåva eller annan förmån för att därigenom lata muta sig att vill avtal om inköp av varor eller utföramie av arbete för dens räkning, hos vilken han är anställd,, åt någon skaffa företräde framför annan eller att underlåta^ hamställa anmärkning i fråga om fullgörande av sådant avtal, varde straffad på sätt i 4 § sägs ävensom förpliktad att ersätta uppkommen skada. Emottagen muta eller dess värde tillfaller kronan.

6 §•

Yad i 4 och 5 §§ stadgats skall icke äga tillämpning, om gärningen är straffbar enligt 25 kap. strafflagen.

Allmänna, bestämmelser.

7 §•

Med näringsverksamhet första i denna lag varje huvudsakligen på ekono' misk vinst för dess utövare riktad yrkesmässig verksamhet.

8 §.

Berättigad att anställa talan enligt denna lag är: 1) i de uti 1 och 3 §§ angivna fäll den, vilkens yrkeshemlighet eller före­ bild obehörigen använts eller röjts; samt

4 Kung!. Afaj:/s proposition nr 2(>.9.

2) i de uti 4 och 5 §§ omförmälla fall varje näringsidkare, som frambrin­ gar, tillverkar eller haller till salu varor eller utför arbete av samma eller lik­ nande art som de varor eller- det arbete, som skolat inköpas eller utföras, även­ som (1 n anställdes arbetsgivare, dar ej gärningen skett med dennes begivande, så ock, utom vad angår skadestånd, varje sam »anslutning för främjande av yrkes­ intressen. så framt näringsidkare, varom ovan såga, äro företrädda inom samman­ slutningen och denna äger att inför dom-tol kära. lifter angivelse av den, som enligt vad ovan stadgas äger anställa ta'an, må ock allmän åklagare väcka påstående om straff för brott, varom i denna lag förmäles.

9 §•

Då vid domstol förekommer mål om obehörigt användande eller yppande av yrkeshemlighet eller om missbrukande av förebild, som i 1 § andra stveket avses, må på begär m av den, vilkens rätt förmenas hava blivit genom den åtalade handlingen kränkt, doin-tolen, därest målets offentliga handläggning prövas kunna för honom medföra ytterligare skada i samma hänseende, förordna, att malet skall handläggas inom stängda döriar.

10 §.

Var, som vill fordra skadestånd enligt denna lag, skall inom två år från den dag, då skadan timade, anhängiggöra sin talan hos domstol. Försummas det, have han förlorat sin talan.

11 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skall förvandling ske etter allmänna straftlageu.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

Kuitgl. Maj:U proposition nr 209. 5

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2.» kap. 5 och 21 §§ strafflagen.

Härigenom förordna.», att 25 kap. 5 och 21 §:j strafilagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

5 §. Har ämbetsman tagit, låtit åt »ig utlova eller begärt mata. för att i äm­ betet orätt främja; välde, ändå att ingen skada skedde, avs att och förklarad ovär­ dig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller ork dömd till mistning av ämbete på

viss ti- 1 ; och skall, där till avsättning döines, den skyldige, om hrottet det för­

tjänar, dessutom straffas med käng lse. Den. som till ämbetsman lämnar, utlovar eller erbjuder sådan muta, dömes till bitter eller fängelse. Tager eller betingar sig ämbetsman eljest för sin äinbetsåtgärd någon be­ löning eller sportel, därtill han ej berättigad nr; straffes med mistning av ämbete

på viss tid eller böter: äro omständigheterna synnerligen försvårande; må till

avsättning dömas.

21 §,

Böter, som efter 5 § 3 inom., (i, 10, 14, 1<> eller 17 § ådömas, må sättas högst till beloppet för ett år av den lön och övriga inkomst, som åtfölja det ämbete, vari den skyldige sig förbrutit. År ej med det ämbete viss I öd eller annan inkomst lörenad; vare bot högst ett tusen riksdaler.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1H20.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­ för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den 24 januari 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern E den , Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena H ellner , Statsråden P etersson , S( 'KOTTE, P etrén , N ilson , L öfgren , friherre P almstieiina , R ydén , U ndén , T horsson .

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet an­ mälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren riksdagens skrivelse den 12 april 1918 (n:r 115), däri riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes skyndsammast låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till särskild lag mot användande av mutor och bestickning vid ekonomiska uppgörelser ävensom förslag till de ändringar i 25 kap. strafflagen, som av en sådan lagstiftning kunde föranledas.

Härvid^anförde föredragande departementschefen: Patentlag- »Patentlagstiftningskommitténs med betänkande den 5 maj 1915 Btiftningsavgivna förslag till lag mot illojal konkurrens innehåller i 20, 21 och kommittén 1915 . 22 §§ bestämmelser mot bestickning. Till dessa stadganden ansluter sig

Kuntjl. Maj:ts 'proposition nr 269. 7

kommitténs samtidigt framlagda förslag till lag om ändrad lydelse av 25 kap. 5 och 21 §§ strafflagen.

I en vid 1918 års lagtima riksdag inom andra kammaren väckt Motion motion (n:r 147) hemställdes, att riksdagen ville för sin del besluta, att nämnda bestämmelser måtte upphöjas till lag. Lagutskottet, till vilket motionen hänvisades, anförde i avgivet ut- Lagutskottet, låtande (n:r 33), att utskottet funne behovet av lagstiftningsåtgärder på ifrågavarande område vara synnerligen trängande. Men det vore icke utskottet möjligt att ägna kommitténs förslag det allsidiga övervägande och den granskning ur lagteknisk synpunkt, som erfordrades för en väl­ grundad uppfattning därom, huruvida samma förslag vore av beskaffen­ het att böra upphöjas till lag. Utskottet ansåge sig därför icke kunna tillstyrka bifall till motionen såvitt därigenom föreslagits, att riksdagen skulle för sin del antaga de av kommittén föreslagna bestämmelserna. Även utskottet hölle emellertid före, att lagbestämmelser av ifråga­ varande art, varom riksdagen redan år 1907 gjort framställning, borde snarast möjligt komma till stånd. Och det borde enligt utskottets för­ menande icke möta hinder att särskilt för sig framlägga förslag till lag i ämnet utan samband med lagstiftningen i övrigt mot illojal konkurrens. I enlighet med utskottets tillstyrkan beslöt riksdagen att till Kungl. Riksdagen» Maj:t avlåta nu ifrågavarande skrivelse.

Patentlagstiftningskommitténs omförmälda förslag till lag mot illojal rorsiaget till konkurrens innehåller i 1—15 §§ bestämmelser mot illojal reklam, mot 'kolumn», försäljning eller salubjudande av så kallade märkesartiklar till under­ pris, mot present- och rabattmärkessystemen, mot angivande av oriktigt geografiskt ursprung för varor samt mot nedsättande av annans närings­ verksamhet. Därefter följa i 16—19 bestämmelser mot obehörigt an­ vändande eller yppande av yrkeshemligheter samt liknande brott ävensom i 20—22 §§ stadganden mot bestickning. Förslagets 23—35 §$ innefatta processuella bestämmelser m. m. Slutligen innehåller 36 § beträffande illojal konkurrens, som begås genom tryckt skrift, en hänvisning till vad i tryckfrihetsförordningen finnes stadgat.

Med hänsyn till det stora antal brådskande och angelägna lagstift- Departeningsfrågor, som jag efter mitt tillträde till statsrådsämbetet haft att mentshandlägga, har det ännu icke varit mig möjligt att definitivt taga stånd- chefen. punkt till kommitténs förslag om illojal konkurrens. Vid den för-

•8 Kungl. Maj:ts proposition nr 2GU.

beredande granskning, jag ägnat förslaget, har det emellertid före­ fallit mig, som om det nära sambandet mellan förslagets bestämmelser om illojal reklam och vissa andra arter av illojal konkurrens, å ena sidan, samt gällande tryckfrihetsförordning, å den andra, måste komma ätt bereda väsentliga svårigheter vid en blivande lagstiftning. Kommit­ tén har ock i sin utredning angående illojal konkurrens genom tryckt skrift (s. 421—447 i betänkandet) framhållit, hurusom frågan om in­ förande av de av kommittén föreslagna stadgandena i avsevärd mån kompliceras genom den svenska tryckfrihetsrättens säregna beskaffenhet.

Emellertid innefattar förslaget vissa grupper av bestämmelser, be­ träffande vilka det nu sagda icke äger tillämpning. Till dessa bestäm­ melser, som icke närmare sammanhänga med tryckfrihetslagstiftningen, höra förutnämnda stadganden mot bestickning. Dessa stå icke heller i det samband med lagförslaget i övrigt, att de icke kunna särskilt för sig behandlas. Vid sådant förhållande och då jag lika med riksdagen finner det synnerligen önskvärt, att eu författning i detta ämne utan uppskov kommer till stånd, anser jag mig böra tillstyrka, att dessa stadganden utbiytas ur kommittéförslaget för att snarast möjligt upphöjas till lag.

Även en annan grupp av bestämmelser, som av kommittén före­ slagits, synes lämpligen kunna redan nu göras till föremål för behandling; jag åsyftar de förut omförmälda stadgandena i kommittéförslagets 16—19 mot obehörigt oliv äi t dart de iller yppande av yrkeshemligheter samt liknande brott. Jämväl dessa bestämmelser kunna anses vara i det väsentliga fristående så väl från tryckfrihetslagstiftningen som från övriga delar av kommitténs förslag; och på sätt jag i det följande skall närmare angiva är en lagstiftning i detta ämne ett allmänt önskemål inom affärsvärlden.

I enlighet med vad jag nu anfört har jag låtit inom justitiedepar­ tementet upprätta förslag till

Lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Förslaget, som alltså upptager stadganden mot missbruk av yrkes­ hemligheter och mot bestickning, är avfattat i nära överensstämmelse med patentlagstiftningskommitténs förslag i motsvarande delar. För de ändrin­ gar, som jag funnit böra vidtagas, skall jag redogöra vid de särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 269. 9

paragraferna. Jag skall nu, i anslutning till kommitténs motivering, '‘lämna en redogörelse för de föreslagna bestämmelserna, till en början i vad de avse

Obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter samt liknande brott.

I departementsförslagets 1 § givas bestämmelser mot yrkeshem­ ligheters obehöriga användande eller yppande. Förslagets 2 § avser missbruk av ritningar eller andra tekniska förebilder. 1 3 § hänvisas till allmänna strafflagen för fall, då denna bör framför 1 eller 2 § vinna tillämpning. Slutligen innehåller 4 § bestämmelser mot obehörigt för­ farande med avseende på yrkeshemlighet eller ritning, varom kännedom vunnits genom ett i strid med 1 eller 2 § gjort meddelande.

1 §•

De i denna paragraf givna bestämmelser, motsvarande stadgandena Yrkes­ i 16 § samt i andra stycket av 1 § i patentlagstiftningskommittens för­ hemlig­ slag, avse som nyss nämnts obehörigt användande eller yppande av yr­ heter. keshemlighet.

Av utländska bestämmelser i ämnet må här nämnas stadgandena i Utländsk rätt. § 17 av 1909 års tyska lag mot illojal konkurrens, av följande lydelse: Tyskland. Med fängelse i högst ett är och med böter, högst femiusen mark, eller med endera av dessa påföljder straffas den, vilken såsom anställd, arbe­ tare eller lärling ( Angestellter , Arbeiter oder Lehrling) i annans näringsverk­ samhet ( Geschäftsbetrieb) under den tid tjänsteförhållandet är gällande (währrnd der Geltungsdauer des Dienstverhältnisses ) i konkurrenssyfte eller i avsikt att tillfoga rörelsens innehavare skada obefogat åt andra meddelar affärs- eller fabrikationshemligheter ( Geschäfts- oder Betriebsgeheimnisse), som i kraft av tjänsteförhållandet blivit honom anförtrodda eller eljest för honom tillgängliga. — Samma straff drabbar den, som i konkurrens­ syfte obefogat gör bruk av ( verwertet ) eller åt andra meddelar affärs- eller fabrikationshemligheter, om vilka han erhållit kännedom genom med­ delande av den art, som i första stycket sägs, eller genom någon egen mot lag eller god sed stridande handling. I 12 § av den danska lagen den 8 juni 1912 om straff för använ­ Danmark. dande av oriktig varubeteckning m. m. har upptagits en bestämmelse om Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 239 käft. (Nr 269). 2

10 Å ii uifl. Maj:ts proposition nr 269.

ansvar för den, som avsiktligt eller av grov oaktsamhet lämnar eller an-^ vänder sig av meddelanden om affärs- eller fabrikationshemlighetcr ( For retnings- eller Driftshemmeligheder), vilka kommit till hans kännedom i följd av ett på avtal grundat förtroendeförhållande ( kontraktligt Tillidsforhold). Norge. Art. 294 i norska strafflagen den 22 maj 1902 stadgar ansvar för den, som oberättigat antingen själv gör bruk av en affärs- eller fabrikationshemlighet ( forretnings- eller driftshemmelighed ) vidkommande närings- * verksamhet {bedrift), vari han är eller under loppet av de två sista åren har varit anställd eller vari han äger eller under loppet av de två sista . åren ägt del, eller uppenbarar en sådan hemlighet i avsikt att sätta en annan i stånd att göra bruk av densamma, eller som genom förledande eller tillskyndelse medverkar härtill. I övrigt får jag hänvisa till kommitténs framställning (s. 287— 296) av den främmande rätten på detta område.

Svensk rätt. I betänkandet (sid. 282—287) lämnas jämväl redogörelse för den svenska rättens ställning till frågan om skyddande av yrkeshemlig­ heter. Enligt 47 § av lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd skall den, som har eller haft att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av samma lag, vara förbjudet att röja yrkeshemlighet eller att, där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa driftanordning eller affärsförhållande vid arbetsställe. Även andra special bestämmelser av dylikt slag återfinnas i skilda författningar å näringslivets område, exempelvis i 45 § av förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker ävensom i 41 § av förordningen angående tillverkning av brännvin. Tryckfrihetsförordningen innehåller i § 2 mom. 4 en del stadganden av betydelse för skyddande av näringsidkares yrkeshemligheter i detta ords vidsträcktare betydelse. I det förslag till tryckfrihetsord­ ning, som den 20 december 1912 avgivits av särskilda kommitterade, hava dessa bestämmelser delvis kompletterats. Därjämte innnehåller för­ slaget ett flertal nya stadgande!] i liknande riktning, till väsentlig del påkallade av den alltmera utvecklade ekonomiska verksamhet, som drives av stat och kommun. Även finnas, utöver vad redan nämnts, åtskilliga för offentliga be­ fattningshavare givna bestämmelser, som kunna tjäna till skydd för yrkeshemligheter, exempelvis förbudet för notarius publicus att uppenbara vad honom i hans befattning anförtros såsom hemligt ävensom vissa föreskrifter i järnvägs-, post- och telegrafförfattningarna.

* Kung], Muj:ts proposition nr 269. 11

^ Nämnda bestämmelser, med undantag i viss mån för de tryckfrihetsrättsliga stadgandena, avse endast personer i mer eller mindre offent­ lig ställning. Något särskilt förbud för i näringsverksamhet anställd person att obehörigen yppa eller använda en principalens yrkeshemlighet finnes däremot ej i vår lagstiftning. Emellertid torde, såsom kommittén framhållit, möjligheten att i vissa fall jämlikt 22 kap. 14 § strafflagen ingripa mot ett sådant förfararande ej vara utesluten.

I betänkandet anföres (s. 296), hurusom behovet av utsträckt lag­ Krav på svensk lag­ stiftning i vårt land till skydd för yrkeshemligheter särskilt framhållits i stiftning i ett till kommittén inkommet yttrande från Sveriges allmänna handels­ ämnet. förening ävensom i en till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse från Stock­ holms specerihandlareförening jämte sju andra föreningar av köpmän i olika branscher. Vidare har i de avgivna svaren på frågecirkulär, som av kommittén utsänts till ett flertal korporationer på näringslivets område, så gott som undantagslöst betonats vikten av lagbestämmelser av ifråga­ varande slag. Efter det kommitténs betänkande avgivits, har Sveriges industri­ förbund i skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 april 1918 hemställt om vidtagande av sådana åtgärder, att frågan om skydd för yrkeshemlig­ heter måtte kunna föreläggas 1919 års riksdag.

I fråga om begreppet yrkeshemlighet anför kommittén (s. 297), Begreppet yr­ keshemlighet. att, om yrkeshemlighet skall kunna sägas vara för handen, fråga måste vara om något för ett visst affärsföretag egendomligt, som icke är allmänt bekant eller känt av ett flertal utomstående. I begreppet torde vidare enligt allmänt språkbruk få anses ligga, att fråga måste vara om någon omständighet, vars hemlighållande är av vikt för den affärsrörelse, till vilken densamma hänför sig. På sätt av lagtexten framgår, avses med förslaget att bereda skydd icke blott för tekniska yrkeshemligheter, utan även för handels- och övriga yrkeshemligheter i mera vidsträckt bemär­ kelse. Det obehöriga användandet eller yppandet av yrkeshemlighet är en­ Gärnings­ mannens ligt denna paragraf i förslaget straffbelagt endast då gärningsmannen är person. anställd hos den näringsidkare, hemligheten tillhör. Då det ligger i sakens natur, yttrar kommittén härutinnan (s. 299), att eu näringsidkares yrkeshemligheter icke av honom kunna hållas hemliga för alla hos honom anställda personer, kräves det, att genom lagstiftningen ett betryggande skydd gives principalen mot faran för obehörigt användande eller yppande av hans yrkeshemligheter. Väl kan en näringsidkare i viss mån skydda

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 269. *

sig i detta hänsende genom avtal med sina anställda, varigenom dessa* förplikta sig att ej använda eller yppa hans yrkeshemligheter, vid även­ tyr av skyldighet att utgiva stadgat vite eller eljest ersätta uppkommen skada. Men oavsett de praktiska svårigheter, som äro förenade med av­ slutandet av dylika överenskommelser, lärer det vara tydligt, att närings­ idkarens rätt gentemot den andra kontrahenten ofta blir ganska betydelse­ lös, då denne ej sällan saknar förmåga att erlägga skadeståndsbeioppet. Av samma anledning kan en lagstadgad skadeståndsskyldighet enbart “ för sig ej heller anses göra till fyllest. Endast genom straffrättsliga be­ stämmelser torde det åsyftade målet kunna vinnas. Närings­ Andra stycket av 1 § i kommitténs förslag, vilken paragraf inne­ verksamhet. håller bestämmelser mot illojal reklam, har följande lydelse: 'Med nä­ ringsverksamhet förstås i denna lag varje huvudsakligen på ekonomisk vinst för dess utövare riktad yrkesmässig verksamhet’. Detta stadgande har upptagits i förevarande 1 av departementsförslaget. I motiveringen till bestämmelserna mot illojal reklam yttrar kommittén (s. 105), att om det ock framför allt är inom handeln, indu­ strien och hantverket, som den illojala reklamen florerar, det dock ej kan förnekas, att den i mer eller mindre mån gör sig gällande även inom andra yrken, exempelvis transportyrkena, publicistyrket, drivandet av restaurangrörelse, lotteriväsendet, förmedlandet av fastighetsköp, av hyres­ avtal eller av tjänsteanställning. Jämväl mot den illojala reklam, som kan förekomma inom advokatyrket, arkitektyrket och så vidare, avser förslaget att bereda skydd. Detsamma har således en väsentligt större räckvidd än gällande näringsfrihetsförordning. Vid redogörelsen för de föreslagna bestämmelserna till skydd för yrkeshemligheter hänvisar kommittén till sitt nu återgivna yttrande samt framhåller (s. 301), hurusom yrkeshemligheter, som påkalla laga skydd, kunna förekomma ej blott inom handel, industri och hantverk utan även inom andra yrken, exempelvis försäkringsverksamheten. Med ordet 'an­ ställd’ åsyftas så väl högre befattningshavare, exempelvis direktörer för bolag, som lägre, även lärlingar och på prov utan lön anställda, såväl vanliga kroppsarbetare som personer, vilkas verksamhet mindre består i mekaniskt arbete, såsom ingerjörer och handelsresande, såväl på längre som på kortare tid, exempelvis per dag, anställda. Dock förutsettes all­ tid, att fråga är om ett arbetsavtal i inskränkt och egentlig bemärkelse, i motsats till beställning.

Begränsning av liden för Förbudet för en anställd att använda eller yppa yrkeshemligheter förbudets skall enligt förslaget, såsom det av kommitténs pluralitet avfattats, gälla giltighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2(>9. 13

under den tid, anställningen varar, och ett år därefter. Emellertid hava två ledamöter av kommittén varit av skiljaktig mening härutinnan och ansett förbudets giltighet böra begränsas till anställningstiden. Kommittén har i denna del anfört (s. 303), att det givetvis bör vara en anställd förbjudet att under anställningstiden använda eller yppa arbetsgivarens yrkeshemligheter. Ett sådant förbud har nästan enstämmigt också förordats i de till kommittén inkomna svaren på ett frågecirkulär, som kommittén utsänt till ett flertal korporationer å närings­ livets område (s. 10 i betänkandet). Mera delade — heter det vidare i betänkandet — kunna meningarna vara, huruvida ifrågagavarande förbud bör utsträckas att gälla även efter anställningens upphörande, och i så fall för vilken tid detsamma bör fastställas. Då en näringsidkares yrkeshemlighet vore att anse såsom hans uteslutande tillhörighet, har det betecknats såsom, rent principiellt sett, riktigast att låta förbudet gälla för all framtid. Även fiån praktisk syn­ punkt hava skäl åberopats för en sådan lagstiftning. Med fog har sagts, att yrkeshemligheter långt oftare otillbörligen användas eller yppas först efter tjänsteförhållandets upphörande än under detsammas bestånd. Man tänke exempelvis på de praktiskt viktiga fall, att en anställd lämnar sin tjänst just för att i konkurrens med sin förre principal börja eu rörelse, baserad på eu dennes yrkeshemlighet, eller att en anställd av någon sin arbetsgivares konkurrent låter under löfte om högre lön förleda sig att uppsäga sin tjänst och taga anställning hos konkurrenten för att seder­ mera för denne yppa någon yrkeshemlighet, varom han under sin förra anställning fått kännedom. I detta avseende erinrar kommittén, att man i några främmande stater har gått så långt, att förbudet utsträckts att gälla utan varje tids­ begränsning. Mot eu lagstiftning av denna räckvidd anser emellertid kommittén tungt vägande invändningar kunna framställas. Det är ju mycket vanligt, att exempelvis en ingenjör arbetar vid olika fabriker för att vinna praktisk utbildning. Det är så att säga en skola, som han på detta sätt genomgår. Skulle man nu stadga ett absolut för­ bud för honom att efter tjänstetiden använda eller yppa yrkeshemlighe­ ter, om vilka han under densamma erhållit kännedom, skulle ett obehö­ rigt ingrepp ofta göras i den förutvarande anställdes rätt att i egen eller annans rörelse begagna sig av de eifarenheter och kunskaper, som han under sin praktiska utbildning förvärvat. I betänkandet (s. 307) anmärkes vidare, hurusom visserligen i fler­ talet av de inkomna svaren å kommitténs frågecirkulär den åsikten ut­ talats, att ett förbud utöver tjänstetiden ej vore att förorda, därvid på­

14 Knngl. Maj:ts proposition nr 269.

pekats, att det står eu arbetsgivare öppet att genom överenskommelser med sina anställda bereda sig skydd i förevarande hänseende. Och likaså har vid ett sammanträde, som av kommittén hållits med representaner för den anställda personalen inom olika yrken, samma ståndpunkt hävdats av de flesta bland dem; åtminstone måste, framhölls det, med ett utsträckt förbud begreppet 'yrkeshemlighet’ närmare förtydligas och begränsas. Men å andra sidan har också i många, bland svaren å trågecirkuläret betonats önskvärdheten av ett obegränsat förbud eller ett för­ bud, avseende viss tid efter anställningens slut. Såsom framgår av redogörelsen för den utländska rätten, gäller enligt norsk lag förbudet under två år efter anställningens slut, varemot den tyska lagen begränsat förbudets giltighet till anställningstiden. Kommitténs Kommitténs flesta ledamöter hava som nämnt ansett sig böra före­ pluralitet. slå, att den anställde skall vara förbjudet att obehörigen använda sig av eller yppa yrkeshemlighet, 'medan han är kvar i tjänsten, eller inom loppet av ett år efter det han lämnat densamma’. Att en arbetsgivare endast genom avtal med sina underordnade skulle kunna skydda sig mot prisgivande av hans yrkeshemligheter efter tjänstetidens utgång, finna dessa ledamöter icke vara tillfyllestgörande. Och de praktiska olägenheter, som otvivelaktigt äro förknippade med förbudets utsträckande att gälla för all framtid, framträda i långt mindre grad, om förbudet begrän­ sas så kraftigt som nu föreslagits. Härvid, heter det i betänkandet, är att märka, att skydd bör åtnjutas endast för verkliga, speciella yrkeshemligheter och att den förutvarande anställde följaktligen bör vara oförhindrad att tillgodogöra sig den allmänna yrkeskunskap, han i sin tidigare tjänst förvärvat. Emellertid lärer det understundom vara svårt att avgöra, vad som är att betrakta såsom en speciell yrkes­ hemlighet och vad såsom allmän yrkeskunskap. Under anställningstiden är givetvis denna svårighet av mindre betydelse, då nämligen en anställd, så länge han är kvar i tjänsten, ej har något berättigat intresse att vid sidan av denna använda sig av eller för obehörig yppa något som helst av vikt för den rörelse, där han innehar anställning. Men för tiden efter anställningens upphörande, när det för den förutvarande anställde gäller att vare sig genom grundande av egen affär eller genom vinnande av ny anställning hos annan skaffa sig sin utkomst, framträder nämnda svårighet med större skärpa. Det har därför i lagtexten uttryckligen stadgats, att ansvar skall inträda, endast om den anställde eller förutvarande anställde vid handlingens begående visste, att ifrågakomna omständighet utgjorde en arbetsgivarens eller den förre arbetsgivarens yrkeshemlighet.

Kungl. Muj:ts proposition nr 269. 15

Kräves uttryckligen en sådan vetskap — anföra dessa ledamöter vidare — torde den föreslagna lagen bliva tillämplig endast i mera uppenbara och viktiga fall. Någon allvarligare betänklighet mot förbudets utsträckande att gälla även viss kortare tid efter anställningens upphörande finna de vid sådant förhållande icke böra möta, i synnerhet som, på sätt framhållits, det praktiska behovet av en lagstiftning till skydd för yrkes­ hemligheter i så övervägande grad gjort sig kännbart just för tiden efter anställningens slut. Då förbudet gäller alla anställda, lärer faran, att vederbörande skall få svårt att erhålla ny anställning, icke kunna åbe­ ropas såsom avgörande skäl mot denna ståndpunkt. Snarare kan en sådan fara sägas föreligga, om genom privata överenskommelser tystnads­ plikt ålägges endast vissa anställda. I ena som andra fallet torde nog för övrigt dugligheten komma att bliva det mest avgörande. Som nämnt hava två ledamöter förklarat sig icke kunna bi­ Reservation. träda kommitténs förslag i vad det innefattar tystnadspliktens ut­ sträckande utöver anställningstiden. Till stöd för sin åsikt härutinnan anföra reservanterna (s. 514), att en oeftergivlig förutsättning för en sådan väsentlig inskränkning i den enskildes handlingsfrihet måste vala, att den vilar på en i möjligaste mån klar och oomtvistelig grund. Men i de flesta fall torde det vara förenat med betydlig svårighet att bestämt angiva, vad som faller under stadgandet eller icke. I arbetsgivarens intresse ligger att utsträcka området för sina verkliga eller förmenta yrkeshemlig­ heter, under det att den anställde lika förklarligt är benägen för att in­ skränka detsamma. Yad den förre måhända anser såsom sin yrkeshemlighet, finner den senare, och kanske på lika goda skäl, falla inom den allmänna kunskap och erfarenhet, vilken han förvärvat sig på området för sin verksamhet under anställningstiden, och som, jämväl enligt pluralitetens mening, han bör vara oförhindrad att tillgodogöra sig. Lagstiftningen måste tillse, att den icke går längre, än som är oavvisligen nödvän­ digt och förenligt med skälig hänsyn till även den förutvarande anställdes berättigade krav på oberoende och av omständigheterna ofta framtvingade behov att utan uppskov och på bästa sätt få göra sig till godo sin er­ farenhet och sina kunskaper. Eu förutvarande anställd, som vore be­ lastad med tystnadsplikt, kommer utan tvivel att möta större svårigheter än eljest att erhålla ny anställning. Nödvändigheten att vid det före­ varande lagstiftningsarbetet iakttaga försiktighet måste, om någonstädes, komma till uttryck här, då det gäller att icke försvåra möjligheten till framtida utkomst för en betydande del av dem, som arbeta i närings­ livets tjänst och för vilka kampen för tillvaron dessförutan kan vara nog så hård.

16 Kunyl. Maj:ts proposition nr 269.

Utlåtanden. Av de olika sammanslutningar av näringsidkare och de handels­ kammare, som avgivit yttranden över ifrågavarande lagförslag, har fler­ talet anslutit sig till reservanternas uppfattning, varemot från andra håll gjorts gällande, att den av pluraliteten föreslagna skyddstiden av ett år efter anställningens slut är väl kort och bör ytterligare utsträckas. Kommers- Kommerskollegium har i avgivet utlåtande förklarat sig dela kolleginm. reservanternas mening. Avgörande härutinnan har för kollegium varit näringslivets intresse av utbredd yrkeskunskap. Sådan kunskap av prak­ tisk art förvärvas under anställning hos arbetsgivare, och den anställde bör ej hindras att, sedan tiden för anställningen utgått, göra denna kunskap fruktbärande. Patent- och I det utlåtande, som av patent- och registreringsverket av­ registrerings' givits över lagförslaget, har även detta ämbetsverk, med hänvisning till verket. de från många håll uttalade betänkligheterna mot den av kommittén för­ ordade utsträckningen av tystnadsplikten, funnit sig böra biträda reser­ vanternas mening. Aven med den begränsning av stadgandet, som kommittén föreslagit, finner ämbetsverket det kunna befaras, att tystnads­ pliktens utsträckande utöver anställningstiden kommer att medföra ett obehörigt ingrepp i den anställdes rätt att i egen eller annans rörelse begagna sig av de erfarenheter och kunskaper, han under sin praktiska anställning förvärvat, och att härigenom industriens utveckling kan komma att hämmas. Departe­ Att träffa ett avgörande i förevarande avseende är förbundet med

ments­

vissa vanskligheter. Såsom i det föregående antytts, måste därvid tagas

chefen.

nödig hänsyn så väl till arbetsgivarens intresse däri, att hans yrkeshem­ ligheter ej från förutvarande anställdes sida utnyttjas i konkurrenssyfte, som ock till de sistnämndes ej mindre berättigade intresse att vid själv­ ständigt arbete för egen fortkomst fritt få begagna de kunskaper och färdigheter, som de under anställningen förvärvat. Att uppdraga grän­ sen mellan verkliga speciella yrkeshemligheter, å ena, samt den allmänna yrkeskunskapen, å andra sidan, torde ock, såsom kommitténs pluralitet jämväl framhållit, stundom falla sig ganska svårt. I flertalet av de från intressentkretsar inkomna utlåtandena har påyrkats, att ifrågavarande förbud måtte begränsas till att avse endast anställningstiden. Vid sådant förhållande och då det här gäller att med lagstiftning ingripa på ett förut oreglerat område, synes mig försiktigheten bjuda att för närvarande stanna vid reservanternas, av de nyssnämnda ämbetsverken förordade förslag att låta den med straffskydd omgärdade tystnadsplikten upp­ höra med tjänstetidens utgång. På sätt förut nämnts, skall enligt kommitténs pluralitet förbudet

Kungl. Maj:ts proposition nr 269. 17

för den anställde att utnyttja yrkeshemligheter gälla medan han är kvar i tjänsten och viss tid därefter. Uttrycket 'medan han är kvar i tjänsten’ avser, såsom i betänkandet (s. 302) framhålles, den tid varunder tjänste­ förhållandet faktiskt består. Visserligen måste, yttra ifrågavarande le­ damöter, det erkännas innebära en oegentlighet, att en anställd, genom att obehörigen lämna sin anställning före den avtalade tjänstetidens ut­ gång, skall kunna förkorta tiden för förbudets giltighet. Men med hän­ syn därtill, att enligt deras förslag förbudet avses skola gälla viss tid efter tjänsteförhållandets upphörande, samt på andra anförda skäl finna dessa ledamöter berörda oegentlighet vara av mindre betydelse. Reservanterna med sin ståndpunkt i fråga om skyddstidens längd förklara (s. 517), att då de anse tystnadsplikten icke böra utsträckas utöver den tid, anställningen varar, de därmed icke vilja förstå den tid, varunder tjänsteförhållandet faktiskt består, utan den, under vilken det rätteligen bör bestå. Sålunda om en anställd i förtid obehörigen och mot avtal självtaget lämnar sin tjänst, så bör han vara skyldig att bevara sin ar­ betsgivares yrkeshemligheter, så länge tjänstförhållandet normalt skolat fortfara. Det torde å andra sidan vara självfallet, att, ifall arbetsgivaren obefogat bryter överenskommelsen, han icke skall kunna åberopa sig på det av honom brutna avtalet för att få den förutvarande anställde straffad, därest denne skulle yppa eller använda någon arbetsgivarens yrkeshem­ lighet före utgången av den enligt avtalet bestämda anställningstiden. På grund härav anse reservanterna det böra stadgas, att anställd persons tystnadsplikt skall gälla allenast 'under den tid anställningen rätteligen varar.' Till vad reservanterna sålunda anfört kan jag i det väsentliga ansluta mig. I enlighet med denna uppfattning har åt departementsförslaget givits en lydelse, enligt vilken förbudet för den anställde att utnyttja arbetsgivares yrkeshemligheter avser den tid, under vilken tjänstavtalet är gäl­ lande. Förslaget ansluter sig härutinnan nära till den tyska lagen, vars förutnämnda motsvarande uttryck während der Geltungsdauer des Dienstverhältnisses, enligt uppgift i kommentarer till lagen, tolkas på det sätt, att tystnadsplikten anses fortfara så länge tjänsteförhållandet rättsligen består.

För varje principalens yrkeshemlighet, varom den anställde under Skydd för värjo princi­ tjänstetiden förvärvat kännedom, åtnjutes skydd enligt förevarande para­ palens yrkes­ graf, således icke allenast för sådana yrkeshemligheter, som på grund hemlighet. av tjänsteförhållandet blivit honom anförtrodda eller eljest för honom tillgängliga, utan även för sådana, om vilka han exempelvis fått kunskap genom ett utom tjänsten erhållet meddelande av annan eller genom att Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 239 käft. (År 269.) 3

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

förskaffa sig tillträde till en arbetslokal, som han icke ägt att beträda. Har den anställde — yttrar kommittén (s. 311) — under tjänstetiden själv gjort en uppfinning, som till följd av överenskommelse eller med hänsyn till de särskilda omständigheter, under vilka den gjorts, måste anses tillkomma principalen, åtnjuter denne jämväl för en sådan upp­ finning, om den utgör en yi’keshemlighet, det i föreliggande paragraf stadgade skydd. Svenska npp- I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift med yttrande över kommitténs Aningen.1" förslag anför svenska uppfinnareföreningen, att kommitténs berörda uttalande angående en av en anställd gjord uppfinning kan anses vara uttryck för en uppfattning, som icke överensstämmer med den i vårt land hittills tillämpade och av föreningen alltjämt starkt hävdade principen i fråga om den uppfinnaren tillkommande primära rätten att söka pa­ tent. Då sistnämnda rätt enligt gällande patentförordning kan övergå på arbetsgivaren endast genom särskild skriftlig överlåtelse som vid sökande av patent skall företes, måste kommitténs uttalande anses innebära ett avsteg från gällande rätt. Föreningen är av den uppfattningen, att skyd­ det för yrkeshemligheter icke bör sträcka sig till sådana hemligheter, vartill den anställde själv är upphovsmannen, vare sig de äro uppfinningar eller icke. Departe- Så vitt jag kan finna, har kommittén här icke åsyftat att taga princhejtn. cipiell ståndpunkt till spörsmålet om en anställds rätt till uppfinning, som han gjort under anställningstiden. Kommittén har endast uttalat, att i sådana fall, då en viss uppfinning måste anses tillkomma principalen, denne, om uppfinningen utgör en yrkeshemlighet, därför åtnjuter skydd enligt förevarande paragraf. Huruvida ett dylikt fall är för handen kan utrönas först genom en undersökning av de med avseende på anställningen föreliggande särskilda omständigheter, således genom en utredning av det mellan principalen och den anställde bestående obligatoriska förhållandet. Att i förslaget införa en bestämmelse i det syfte, som föreningen synes avse, finner jag ej böra ifrågakomma. Ifrågavarande skrivelse har således icke föranlett någon åtgärd.

2 §.

Ritningar. Denna paragraf, motsvarande 17 § i kommittéförslaget, vänder sig mot obehörigt förfarande med ritningar och dylika tekniska förebilder. Den tyska Enligt >? 18 i 1909 års tyska lag mot illojal konkurrens skall med lagen. fängelse i högst ett år och med böter, högst femtusen mark, eller med endera av dessa påföljder straffas den, som i konkurrenssyfte obefogat

Kungl. Maj:t8 proposition nr 269. 19

gör bruk av ( verwertet) eller åt andra meddelar honom i näringsverksa-mhet Ifra geschäftlichen Verlehr) anförtrodda förebilder eller föreskrifter av teknisk art, särskilt ritningar, modeller, schabloner, mönster ( Schnitte) eller recept. — För detta stadgande får jag vidare hänvisa till betän­ kandet (s. 317).

I svensk rätt saknas för närvarande bestämmelser i detta syfte. I be­ Krav pH svensk lag­ tänkandet (s. 320) omförmäles, att — sedan kommittén i förutnämnda fråge- stiftning cirkulär tillsport olika korporationer av näringsidkare, huruvida ett förbud i ämnet. erfordrades mot obehörigt begagnande eller meddelande åt andra av anför­ trodda ritningar och dylikt — de inkomna svaren nästan undantagslöst varit jakande. I vissa av svaren har önskvärdheten av lagstiftarens in­ gripande kraftigt framhållits. Sålunda har Sveriges industriförbund förklarat sig anse stränga bestämmelser i detta avseende vara av be­ hovet påkallade, därvid förbundet yttrat, att det i vårt land snart sagt dagligen förekomme, att anbudsgivares ritningar, för vilkas framställning denne fått vidkännas betydande kostnader, överlämnades till någon kon­ kurrentfirma för erhållande av förmånligare anbud eller också utan någon som helst ersättning användes av den, som infordrat anbudet. Jämväl i skrivelser, som till kommittén inkommit från svenska teknologföreningen samt från Sveriges maskinindustriförening, har framhållits behovet av lagstiftning i förevarande avseende. Även under tiden efter det kommitténs betänkande avlämnats har kravet på skydd mot missbruk av ritningar med styrka gjort sig gällande.

Föremål för skydd enligt ifrågavarande stadganden äro ritningar, Skyddet be­ gränsat att mönster, modeller, schabloner och dylika tekniska förebilder men däremot avse före­ icke recept och andra föreskrifter av teknisk art. Att tekniska före­ bilder. bilder komma i åtnjutande av sådant skydd, har kommittén funnit syn­ nerligen angeläget. Väl är det sant — yttrar kommittén (s. 322) — att genom de föreslagna bestämmelserna mot obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter visst skydd även i nu förevarande hänse­ ende vinnes, nämligen såframt en yrkeshemlighet verkligen är för handen och föremålet i fråga överlämnas åt någon, som innehar anställning hos ägaren av detsamma. Brister däremot någon av nämnda förutsättningar, äro berörda stadganden ej tillämpliga. Att i sådant fall den, som för utförande av något arbete eller eljest för affärsändamål fått sig föremålet anförtrott, strafflöst skulle kunna förfoga över detsamma annorledes än för det avsedda ändamålet kan icke vara riktigt. Att såsom i den tyska lagen utsträcka förbudet att avse jämväl

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

tekniska föreskrifter har kommittén således ansett icke vara lämpligt- Kommittén finner (s. 324) det här icke kunna bliva tal om bestämda, konkreta föremål i samma bemärkelse, som då fråga är om tekniska fö­ rebilder. Detta gäller i främsta rummet muntliga föreskrifter, men, även om föreskrifterna blivit skriftligen avfattade på ett papper, exempelvis ett färgrecept, spelar det skrivna papperet dock icke samma roll som exempelvis en konstruktionsritning. Det är ett visst förfarande det här gäller, och detta förfarande eller ett därmed väsentligt överensstämmande kan mången gång bringas till utförande, utan att den handling, i vilken reglerna för förfarandet äro angivna, behöver anlitas. Att inskränka förbudet att avse endast användandet eller delgivandet åt annan av en anförtrodd handling, som innehåller föreskrifter av teknisk art, torde där­ för icke göra till fyllest. Något verkligt praktiskt behov av ett sådant utsträckt skydd för tekniska föreskrifter, som kommittén föreslagit i fråga om tekniska förebilder, lärer för övrigt ej föreligga. I de fall, då äga­ ren har intresse av att exempelvis ett recept icke obehörigen användes eller delgives annan, torde, där patent ej förvärvats, i allmänhet en yr­ keshemlighet vara för handen; och överlämnas i sådan händelse receptet till en anställd, åtnjutes följaktligen det av kommittén föreslagna skydd för yrkeshemligheter. Endast mera undantagsvis förekommer, att icke patenterade recept eller dylikt för utförande av beställningar eller eljest för affärsändamål anförtros åt utomstående; och för de sällsynta fall, då så sker, torde det skydd, som kan beredes på den privata överenskom­ melsens väg, få anses göra till fyllest. Utlåtanden. I utlåtanden över kommittéförslaget hava två handelskammare hemställt, att skyddet skall utsträckas till att gälla även recept och andra föreskrifter av teknisk art; däremot har i avgivet utlåtande kommers­ kollegium under åberopande av de av kommittén härutinnan anförda skäl funnit anledning till sådan utvidgning av ifrågavarande bestämmel­ ser icke föreligga. Svenska teknologföreningen har påkallat förbud mot missbruk av prov å råvaror eller halvfabrikat, som någon fått sig för affärsändamål anförtrodda. Departe­ För min del har jag ansett vad av nämnda handelskammare samt

ments­

chefen. teknologföreningen sålunda hemställts icke böra föranleda ändring i kom­ mittéförslaget.

Skydd utan Kommittén har ansett, att då fråga är om en anställd, ett straffrätts­ tidsbegräns­ ning. ligt inskridande bör äga rum, ehuruväl den tekniska förebilden saknar karaktären av yrkeshemlighet. Nödtvånget för en arbetsgivare att låta sina anställda få del av ifrågavarande förebilder är lika stort, som då

i

Kungl. Maj:ts proposition nr 269. 21

fråga är om yrkeshemligheter. Omständigheterna äro i detta fall till och med sådana, att lagstiftningen i ett visst avsende både kan och bör göras mera omfattande, än då fråga är om yrkeshemligheter i allmänhet. Detta gäller den i 1 § stadgade tidsbegränsning. Då 2 § avser att bereda skydd endast mot missbruk av tekniska förebilder, således vissa konkreta föremål, kan någon motsvarande begränsning icke anses där erforderlig, och detta vare sig den tekniska förebilden innehåller någon yrkeshemlighet eller ej. I betänkandet anföres vidare, att en tidsbegränsning måste anses Skydd jämväl vara oförenlig med ett stadgande sådant som det ifrågavarande, om, så- anlända, som förslaget avser, stadgandet jämväl skall gälla icke anställda. Och detta synes härvidlag vara av det praktiska behovet påkallat. Det torde ofta förekomma, att ritningar och andra tekniska förebilder i och för ut­ förande av beställningar utlämnas till andra än anställda. Att för dylika fall icke lämna vederbörande annat skydd än det, som de själva kunna förskaffa sig genom avtal med uppdragstagarna, synes kommittén obilligt; även här lära fastmera straffbestämmelser vara på sin plats.

3 §• Då ett obehörigt förfarande med yrkeshemligheter eller ritningar cnli^tnp”ap understundom kan innebära sådant trolöshetsbrott, varom i 22 kap. 14 § 14 § straff- ' straffflagen förmäles, samt i dylikt fall endast sagda lagrum och ej den lasenlindrigare ansvarsbestämmelsen i 1 eller 2 § av detta förslag synes böra vinna tillämpning, har detta uttalats i nu förevarande paragraf, som motsvarar 18 § i kommitténs förslag.

4 §. Kommittén har ansett det obehöriga förfarandet med avseende på Handlingar en yrkeshemlighet eller ritning, varom kännedom vunnits genom ett i “Jtåendo” strid mot 1 eller 2 § gjort meddelande, böra under vissa förutsättningar personer, föranleda ansvar. Stadgande därom har upptagits i förevarande 4 § av departements förslaget, motsvarande kommittéförslagets 19 §. I motiven (s. 314) anföres, beträffande detta stadgande i vad det avser yrkeshemligheter, att stadgandet är tillämpligt vare sig den, som utnyttjar hemligheten, gjort sig skyldig till straff för anstiftande av det jämlikt 1 § förövade brott eller icke. För straffbarhet enligt 4 § fordras, att användandet eller yppandet sker obehörigen och i avsikt, varom i 1 § sägs. Kännedom om hemligheten måste hava förvärvats genom ett meddelande till gärningsmannen av den anställde och får icke hava vunnits genom tredje person, som av denne senare fått veta hemligheten.

22 Kungl. Maj:ta proposition nr 269.

För straffbarhet fordras vidare, att gärningsmannen, då han fick veta hemligheten, kände de faktiska omständigheter, som gjorde den­ sammas yppande rättsstridigt, således bland annat att den, som yppade hemligheten, var anställd hos den, vilken hemligheten rätteligen tillhör, varemot icke erfordras kännedom om, att meddelandet var enligt lag straffbart. Vetskapen om det rättstridiga i meddelandet måste alltså hava förefunnnits, då meddelandet gjordes. Har någon i god tro för­ värvat kännedom om en yrkeshemlighet och först senare fått veta det oberättigade i meddelandet, är han således ej förhindrad att använda eller för annan yppa hemligheten. En motsatt princip skulle, enligt kommitténs mening, särskilt innebära en obillighet mot den, som i god tro redan vidtagit mer eller mindre kostsamma anordningar för exploa­ terandet av en yrkeshemlighet, varav han kanske endast mot vedergäll­ ning kommit i besittning.

utiåtandoD. I utlåtande, som av patent- och registreringsverket avgivits över kommitténs förslag, anföres häremot, att den som, efter det han mottog meddelandet men innan han gjorde bruk därav, erhöll kännedom om de förhållanden, som gjorde meddelandet otillåtet, icke bör vara be­ rättigad att begagna sig därav; och hemställer ämbetsverket, att i före­ varande 4 § orden Vid meddelandets mottagande’ ersättas med orden 'innan han därav gjorde bruk’ eller annat liknande uttryck. Till den uppfattning, som patent- och registreringsverket sålunda uttalat, ansluter sig kommerskollegium i sitt utlåtande över kommitténs förslag. Depnrte- Ehuruväl vissa praktiska skäl kunna anses tala för en utsträckning chefen. av ifrågavarande ansvarsbestämmelse på sätt ämbetsverken påyrkat, finner jag det vara med ett försiktigt framgående inom detta nya lagstiftningsområde mest förenligt att i berörda avseende följa kommitténs förslag, som synes bygga på hittills gällande allmänna rättsprinciper beträffande verkan därav, att ond tro tillkommit efter förvärvet av viss egendom. Kommitténs förslag framlägges därför i denna del oförändrat.

Jag övergår nu till att redogöra för departementsförslagets 5, 6 och 7 §§, vilka paragrafer upptaga bestämmelser mot < Bestickning. Svensk rätt. Strafflagens 25 kap. 5, 7 och 22 §§ stadga ansvar för ämbetsman eller annan person i viss offentlig ställning, som tager eller betingar sig muta eller annan obehörig ersättning för någon sin tjänsteåtgärd. Be-

Kuvgl. Ma j:ts proposition nr 209. 23

träffande personer, anställda i enskild tjänst, saknar vår rätt nästan helt och hållet bestämmelser i förevarande avseende, om ock, såsom i betän­ kandet (s. 330—331) framhållits, stadgandena i 22 kap. 1 och 14 §§ strafflagen i något enstaka fall kunna vara tillämpliga. Bland special­ bestämmelser kunna nämnas de i gällande förordningar angående till­ verkning och beskattning av maltdrycker samt tillverkning av brännvin meddelade stadganden om ansvar för tillverkare, som åt kontrolltjänste­ man giver eller bjuder gåva, samt för den som mottager sådan gåva.

Mera omfattande stadganden i ämnet äro givna i flera främmande utländsk rätt. länders lagstiftning. I tysk rätt förekomma, förutom stadganden angående gåvor till Tyskland, tjänstemän och krigsfolk i §S 331—335 strafflagen, bestämmelser mot ’das Schmiergelderunwesen’ i § 12 av 1909 års lag mot illojal konkurrens, vilken paragraf har följande lydelse: 'Med fängelse i högst ett år och med böter, högst femtusen mark, eller med ettdera av dessa straff varder, såframt icke enligt andra stad­ ganden högre ansvar bör följa, den straffad, som uti näringsverksamhet (irn geschäftlichen Verkehr ) i konkurrenssyfte erbjuder, utlovar eller läm­ nar någon, som är anställd i en affär eller utför något uppdrag för dess räkning ( dem Angestellten oder Beauftragten eines geschäftlichen Betriebs), gåvor eller andra förmåner i avsikt att genom ett otillbörligt för­ hållande ( unlauteres Verhälten) från dennes sida förskaffa sig själv eller tredje person en gynnad ställning (eine Bevorzugung) med avseende å varu­ leverans eller utförande av arbete ( bei dem Bezuge von Waren oder geiverblichen Leistungen). — samma straff drabbar den, som är anställd i en affär eller utför något uppdrag för dess räkning, om han härvid fordrar, låter åt sig utlova eller mottager gåvor eller andra förmåner, för att han genom ett sitt otillbörliga förhållande skall förskaffa annan en gynnad ställning gentemot konkurrenter (im Wettbewerb ) med avseende å varuleve­ rans eller utförande av arbete. — I domen skall förklaras, att det mot­ tagna eller dess värde är förbrutet till staten.’ Den gällande engelska lagen i ämnet av den 4 augusti 1906 England, stadgar följande: ’1 § 1 inom. Om ett ombud av någon, för sig själv eller för annan, 'corruptlg’ mottager eller utverkar eller samtycker att mottaga eller för­ söker att utverka någon gåva eller något vederlag såsom lockelse eller belöning för att utföra eller underlåta att utföra eller för att efter denna lags antagande hava utfört eller underlåtit att utföra någon handling, som berör huvudmannens affärer eller angelägenheter, eller för att gynna

24 Kuvffl. Maj:ts proposition nr 209.

eller motverka eller underlåta att gynna eller motverka någon med av­ seende å huvudmannens affärer eller angelägenheter; eller om någon ’ cormptly’ giver eller samtycker att giva eller erbjuder någon gåva eller något vederlag till ett ombud såsom lockelse eller be­ löning för att utföra eller underlåta att utföra eller för att efter denna lags antagande hava utfört eller underlåtit att utföra någon handling, som berör huvudmannens affärer eller angelägenheter, eller för att gynna eller motverka eller underlåta att gynna eller motverka någon med av­ seende å huvudmannens affärer eller angelägenheter; eller om någon uppsåtligen till ett ombud utfärdar, eller om ett ombud uppsåtligen och i avsikt att bedraga sin huvudman använder kvitto, räk­ ning eller annan handling, som rör huvudmannen och innehåller någon falsk, vilseledande eller i väsentligt avseende bristfällig uppgift, och vil­ ken handling ombudet vet vara avsedd att missleda huvudmannen, gör han sig skyldig till brottsligt förfarande ( misdemeanour ), och skall han antingen efter åtal inför jury dömas till fängelse med eller utan hårt arbete i högst två år eller till böter, ej överstigande femhundra pund, eller till båda dessa straff eller ock efter summariskt förfarande dömas till fängelse med eller utan hårt arbete i högst fyra månader eller till böter, icke överstigande femtio pund, eller till båda dessa straff. 2 mom. I denna lag förstås med uttrycket Vederlag’ varje slags ersättning av något värde; uttrycket 'ombud’ betecknar varje person, som är anställd hos annan eller handlar å annans vägnar; och med uttrycket 'huvudman’ förstås även arbetsgivare. 3 mom. Eu person, anställd i kronans tjänst eller hos någon före­ ning, municipal- eller stadskommun, grevskaps- eller distriktsnämnd eller stiftelse, skall enligt denna lag anses såsom ombud.’ I fråga om tolkningen av ordet corruptly i den engelska lagtexten anför kommittén (s. 335), att uttrycket torde innebära, att ersättningen skall utgöra lockelse till eller belöning för en handling av ombudet, vilken innebär en kränkning av den ombudet åliggande plikt att i främsta rummet tillvarataga sin huvudmans intressen, ävensom att tagandet, fordrandet, givandet eller bjudandet av ersättning skall hava skett utan huvudmannens vetskap. * I övrigt får jag hänvisa till den utförliga redogörelsen för utländsk lagstiftning i kommitténs betänkande (s. 332—341).

Motioner Vid 1907 års riksdag väcktes i båda kamrarna motioner i detta

1907 .

ämne. I en motion i första kammaren hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande för riksdagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 269. 25

av förslag till lagbestämmelser mot användande av mutor eller bestickning vid ekonomiska uppgörelser. Uti motionen anfördes huvudsakligen följande: Yår tids våldsamma konkurrens på alla områden, ej minst affärs­ livets, hade — hos oss lika väl som i andra länder ;— fört med sig åtskilliga osunda utväxter på detta område, affärer som för visso icke kunde rubriceras såsom redbara, då de avsåge att genom mer eller mindre illojala medel skaffa sina utövare fördelar på de redbara affärernas be­ kostnad. Därigenom ej blott skadades dessa och den konsumerande all­ mänheten, utan, vad värre vore, genom det sätt, varpå dessa osunda affärstransaktioner verkade, bidroge de till demoralisering av stora lager av vårt folk. En sådan osund utväxt eller rent av kräftskada på affärs­ livets område, som redan vore i hög grad utbredd, vore det så kallade mut- eller bestickningssystemet. Detta avsåge att genom beviljande av fördelar av något slag (gåvor, provisioner, lån och dylikt) till en eller annan hos respektive kunder anställd person, vilken genom sin tjänste­ ställning kunde på något sätt öva inflytande på principalens beslut i frågan, vinna sitt syfte och exempelvis skaffa sig eller sin firma leve­ ranser, som, om detta medel ej använts, rätteligen bort erhållas av en annan. Varje affärsman och industriidkare visste, att detta mutsystem upder grövre eller finare former tagit en utsträckning, som innebure en allvarlig fara för allt sunt affärsliv, och att man med bästa vilja hade ytterst svårt att värja sig för detsamma. Den redbare affärsmannen bleve slagen i konkurrensen med den mindre nogräknade, som genom detta medel an­ tingen finge leverera en underhaltig vara såsom fullgod och till fullt pris eller i bästa fall åtminstone alltid föredroges, om betingelserna i övrigt vore lika. Kunden, industriidkaren, som ju i många fall måste lita på sin underordnades utsaga och omdöme, finge, då denne vore mutad, an­ tingen betala för högt pris för den köpta varan eller mottaga såsom full­ god en sådan av underhaltig beskaffenhet. Det kunde ju tyckas, att han genom självständiga inköp utan hänsyn till sina underordnades omdöme skulle kunna skydda sig härför, men huru lätt vore det ej för exempelvis en maskinist (och vid handeln med maskinförnödenheter vore systemet kanske mest vanligt) att vid skötseln av sin maskin genom en eller annan åt­ gärd ställa så till, att åtgången av olja, kol eller andra förnödenheter bleve för stor, ja att maskinen rent av toge skada, såvida han tvingades använda andra än av honom förordade slag av dessa ämnen. I detta avseende vore en industriidkare i hög grad beroende av sin underordnade personals pålitlighet och ärlighet; och det vore affärsmännens eller Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 239 käft. (Nr 269.) 4

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

agenternas medvetande om denna personals inflytande, som gjorde, att just denna så gärna utsattes för deras bestickuingsförsök. Förfaringssättet vore mycket olika och lämpat efter förhållandena. Till eu början såge det vanligen mer oskyldigt ut, bestode kanske i en gåva till jul eller nyår eller en gratifikation efter slutad affär, såsom det hette 'naturligtvis ulan alt köparen i ringaste mån drabbades därav’ (detta för att lugna hos mottagaren möjligen uppstående samvetsbetänk­ ligheter), nästa gång skedde det för att få 'fortsätta de angenäma för­ bindelserna’, så med växande belopp i mån av affärens storlek (provi­ sion), och därmed vore biträdet i de flesta fall fast och inne på brottets bana. Han kunde ej bryta förbindelsen med affärsmannen, utan risk att hans redan begångna felsteg skulle rapporteras med den antagliga på­ följd, att han miste sin plats; men han kunde å andra sidau genom stegrade anspråk på ersättning för fortsatta tjänster i samma riktning bereda sig avsevärda ekonomiska fördelar, större i samma mån flera affärsmän av dylikt slag tävlade om kaus ynnest och snart sagt överbjöde varandra för att få hans förord för sina varor. Dessa ekonomiska fördelar vunnes nu ej längre på leverantörens utan på principalens be­ kostnad, ty av honom måste de naturligtvis på ett eller annat sätt (un­ derhaltig vara eller liögic pris) av leverantören återvinnas. Elt talande exempel på detta affärssystem vore de vid tiden för motionens avlämnande upptäckta och b-ivrade oegentligheter vid leve­ ranser till flottan, i det leveranser av betydande artiklar för flottans behov ej kunnat erhållas av do erkänt förnämsta afflirsfirmorna i branschen utan tagits av en minuthandlande, som för att vinna sitt mål måst muta en underordnad och därpå levererat underhaltiga varor. Helt visst flore­ rade systemet, om ock under mindre grova former, i mycket stor ut­ sträckning vid leveransuppgörelser av olika slag för industriella och andra behov. Affärsbiträden fäste exempelvis vid upphandling för prin­ cipalens räkning av en vara mindre avseende vid dennas godhet och prisbillighet än vid den provision, de för egen räkning kunde be­ tinga sig och varom de på förhand hos olika leverantörer gjorde sig underkunniga; en förman, som hade att yttra sig över till inköp före­ slagna maskiner, sökte av säljaren betinga sig vissa procent av deras värde i provision för att förorda inköpet, och, då detta ej beviljades, avgåve han utlåtandet 'mindre göda’ om dem och avstyrkte inköpet; en firma erbjöde 'rabatt' på sina varor men gjorde icke erbjlidande till principalen utan till någon .av hans underordnade; eller för att vinna försteg framför andra utan att dock utsätta sig för beskyllningen alt di­ rekt muta kundernas personal läte' en oljefirma denna personal veta, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 260. 27

to in kärl en av firman återköptes — icke till deras verkliga värde av en å två kronor — utan till tio kronor per styck. Liksom i England och Tyskland torde det även hos oss vara nödigt, att dessa missförhållanden bleve på laglig väg stävjade. Helt säkert skulle en lagstiftning i ungefär samma riktning som den engelska på ett synnerligen kraftigt sätt bidraga till utrotande eller åtminstone stävjande av dessa missbruk. Även inom andra kammaren väcktes vid samma riksdag en liknande motion, vari dock huvudsakligen berördes endast bestickning i samman­ hang med leveranser till staten samt betonades vikten av att bestämmel­ ser gåves, som möjliggjorde, att jämväl den mutande kunde lagforas. På hemställan av lagutskottet beslutade riksdagen att i skrivelse Riksdagens till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t läcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser mot användande av mutor eller bestickning vid ekonomiska uppgörelser. I denna skrivelse anfördes, att även i vårt land användandet av bestickning vid vissa slag av ekonomiska uppgörelser ej sällan torde förekomma. Riksdagen hade sig bekant, att inom landet under de se­ naste åren bildats en sammanslutning för maskin-, järn- och metallaffä­ rer, elektriska affärer, skeppsfurnerare och mekaniska verkstäder med ändamål att motarbeta lämnandet av s. k. hemliga provisioner, vilken association i från tr}7cket utgiven så kallad rapport sammanfört ett flertal ur verkligheten hämtade exempel på do olika former, i vilka bestickning ägde rum inom berörda affärsgrenar. Att verklig grund förelåge för farhågan, att användningen av mutor inom affärslivet allt mera tilltoge, syntes även framgå av en till riksdagens lagutskott ställd skrivelse från Stockholms köpmannaförenings handelskammare, i vilken skrivelse han­ delskammaren framhållit, att ofoget att medelst mutor vinna ett mål gripit omkring sig inom vida kretsar av samhället samt att det för all­ mänhetens rättsmedvetande icke syntes stå fullt klart, att detta förfarande innebure något fördömligt. En liknande skrivelse hade till samma ut­ skott inkommit från Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare. Det syntes även riksdagen, som om bot för dessa missförhållanden icke kunde på enskild väg vinnas, utan att här förelåge en nödvändighet att för ernående av sundare förhållanden inom vårt affärsliv i lagstiftningen införa straffbestämmelser, varigenom handlingar av ifrågavarande art karakteriserades såsom brott.

Innan frågan överlämnades till kommitténs behandling, hade ut- DtIgtj*c“dcn låtanden över riksdagens framställning infordrats från ett stort antal riksdagens skrivelse.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

statsmyndigheter; därjämte hade föreningar och andra sammanslutningar av enskilda, vilkas intressen herördes av frågan, lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet. På sätt framgår av kommitténs härutinnan lämnade redo­ görelse (s. 346—348), har av de inkomna uttalandena bekräftats, att ifrågavarande missförhållanden i avsevärd omfattning förekomma även i vårt land.

sattet för be- Kommittén har till en början haft under övervägande, huruvida kmiasaförhänV det överklagade onda till äventyrs skulle kunna bekämpas genom andra landcna. medel än ett straffrättsligt inskridande. Därvid har kommittén närmast tänkt på sammanslutningar mellan näringsidkare i syfte att motarbeta användandet av mutor. Den viktigaste sammanslutningen av detta slag är — framhåller kommittén, s. 349 — maskin affärernas förening, bildad år 1903 i ändamål uteslutande att söka råda bot emot omförmälda missbruk särskilt inom maskinbransehen, där detsamma mest synes före­ komma. Emellertid anser kommittén, att ehuru det gagneliga i förenin­ gens verksamhet ej får underskattas utan dess arbete fastmera är av stor betydelse, bot mot de anmärkta missförhållandena icke torde stå att vinna enbart på denna väg. Föreningen har ock själv i sitt över 1907 års riksdagsskrivelse avgivna yttrande, vars innehåll återgives i betänkandet (s. 350), förklarat, att en lag av ifrågavarande beskaffenhet måste från varje synpunkt anses som det mest verksamma medel för att åstadkomma en förbättring i nu rådande beklagliga förhållanden.

Svårigheter I betänkandet har emellertid framhållits (s. 353), hurusom det är avfattande! förenat med ej oväsentliga svårigheter att avfatta lagen så, att från den­ sammas tillämplighetsområde uteslutas handlingar, vilka icke kunna anses straffvärda, likasom det å andra sidan är av vikt, att härvid åt bestäm­ melserna icke gives en lydelse, som lämnar dörren öppen för kringgående av lagen. För att söka övervinna omförmälda svårigheter har kommittén först och främst såsom förutsättning för bestickningsparagrafernas tillämpning i förslaget upptagit, att den ersättning, varom fråga är, har karaktären av muta. Detta begrepp är icke nytt i vår lagstiftning. I 25 kap. strafflagen är straff stadgat för ämbetsman, som tagit eller betingat sig muta. I själva begreppet ’muta’ ligger enligt kommitténs mening otvivel­ aktigt en avsikt, att den mutade skall göra sig skyldig till någon otillbörlig handling för främjande av den mutandes eller tredje mans intressen. Visserligen utsäges i 25 kap. strafflagen uttryckligen,- att ämbetsman blir straffbar, om han tager eller betingar sig muta för att i ämbetet orätt

Kung!. Maj:ts proposition nr 269. 29

främja; men detta tillägg torde finna sin förklaring däri, att en förut­ sättning för stadgandets tillämpning är, att den otillbörliga handling, vartill ämbetsmannen skall göra sig skyldig, skall företagas i hans ämbete. Nu kan ju icke sägas — heter det i betänkandet s. 354 —, att vanliga drickspenningar, smärre tillfällighetsskänker och dylikt i allmän­ het hava karaktären av muta. Avsikten att den, till vilken dricks­ penningar lämnas, skall göra sig skyldig till något otillbörligt saknas; de äro ett uttryck för den givandes välvilja och tacksamhet och uppfattas så även av den, som får dem. Därmed är dock ej sagt, att icke drickspenningar undantagsvis kunna vara mutor; det beror på omständigheterna, under vilka de givas, och får för varje särskilt fall bedömas. Ersättningens storlek har givetvis därvid en viss betydelse. I fråga om avfattningen av 5 och 6 §§ i denna del hava tre av Reservanter, kommitténs ledamöter varit skiljaktiga (s. 523) samt, då de ansett lag­ texten ej med önskvärd tydlighet utmärka, att den anställdes ifrågava­ rande handling måste innefatta något .otillbörligt, antingen i förhållande till principalen eller gent emot annan, hemställt, att i båda paragraferna, närmast före orden 'skaffa företräde’ och 'underlåta framställa anmärk­ ning’, måtte inskjutas ordet 'otillbörligen’. Lika med kommitténs flesta ledamöter anser jag uttrycket 'muta' Departeinnebära, att det handlingssätt, det gäller att få till stånd, skall vara chefen otillbörligt. Den av reservanterna föreslagna ändring i dessa paragrafers ordalydelse synes mig alltså icke vara av behovet påkallad.

Den i ämnet föreslagna lagstiftning har, framhåller kommittén straff för så- (s. 356), icke karaktären av en uteslutande eller huvudsakligen mot i val aktiv som andras tjänst anställda personer riktad och på ett särskilt misstroende stYckning" mot dem grundad undantagslagstiftning. Ansvarsbestämmelser hava näm­ ligen upptagits icke blott mot den passiva bestickningen utan även och i första hand mot den aktiva. Denna senare brottsform bedömes enligt förslaget lika strängt som den förra. Straffhotet mot bestickaren utgör så till vida ett värn för den anställde, att denne härigenom mången gång skyddas mot frestande anbud, som eljest utan någon risk skulle kunna till honom framställas. Att den aktiva bestickningen bör med­ föra ansvar, har såväl i uttalanden med anledning av riksdagens skri­ velse som även i svaren å kommitténs frågecirkulär nästan enstämmigt framhållits av alla dem, som härom yttrat sig. Något mera delade hava, yttrar kommittén (s. 357), meningarna varit straff för därom, huruvida ansvar bör stadgas icke allenast för fullbordat givande och bestickning tagande av mutor utan jämväl för bestickning på tidigare stadium. Att P stadium™

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 2G9.

om ett effektivt skydd mot de överklagade missförhållandena skall kunna vinnas, lagstiftaren icke må inskränka sig till att stadga ansvar endast för givande och tagande av mutor, synes kommittén uppenbart, i synnerhet som det med mutan avsedda ändamål kan hava ernåtts, även om av en eller annan anledning mutan ej blivit till den anställde överlämnad. Mera tvi­ velaktigt är däremot, huruvida för straffbarhet bör fordras, att gärningen åtminstone fortskridit så långt, att en verklig, vare sig uttrycklig eller tyst, överenskommelse träffats om mutans givande och att således ett be­ tingande av obehörig ersättning kan sägas vara för handen, eller huru­ vida redan ett erbjudande eller en begäran av ifrågavarande slag bör falla under lagen, oavsett huru den andre kontrahenten ställer sig till saken. Kommittén bar för sin del stannat vid detta senare. Det torde nämligen ej kunna betvivlas, att, om det onda skall kunna med roten uppryckas, en sådan utsträckt lagstiftning är av nöden. Missbruket att erbjuda mutor bar, såsom förut nämnts, med en alltmer intensiv konkur­ rens vunnit ett betänkligt insteg i vårt affärsliv, och frestelsen att antaga ett sådant erbjudande är ofta svår att motstå. Omvänt torde ej sällan lockelsen att begära mutor och svårigheten att avvisa en dylik framställ­ ning vara betydande. Belöning för Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen för främmande en redan vid­ lagstiftning i ämnet framgår, skilja sig 1906 års engelska lag emot använ­ tagen hand­ ling utgör ej dande av mutor samt § 12 i gällande tyska lag mot illojal konkurrens från muta. varandra bland annat därutinnan, att jämlikt den engelska lagen den ifrågavarande ersättningen kan vara avsedd att utgöra vare sig lockelse att företaga en viss handling eller belöning för en redan utförd sådan, under det att enligt den tyska lagen bestickning föreligger endast då det gäller lockelse som nyss nämnts. Kommittén har härutinnan följt den tyska lagen. Till motivering av sin ståndpunkt har kommittén (s. 358) anfört, att man genom en lagstiftning mot mutor bör söka förebygga, det en anställd i sitt görande och låtande för sin principals räkning av mutan skall låta sig förmås till något otillbörligt förfarande till skada för principalen eller för någon den mutandes konkurrent. Har emellertid i ett föreliggande fall den an­ ställde redan vidtagit den åtgärd, som på honom ankom, och har där­ efter en konkurrent, som finner sina intressen genom nämnda åtgärd till­ godosedda, såsom bevis å sin erkänsla lämnat den anställde någon gåva, kan denna icke hava påverkat den anställde vid åtgärdens vidtagande. Dock gäller detta endast under förutsättning, att gåvan uteslutande har karaktären av en dylik belöning. Är en gåva, som visserligen till formen har nämnda karaktär, i själva verket avsedd att förmå den anställde till en framtida handling av beskaffenhet, som i kommitténs förslag angives,

Kung!» Maj:ts proposition nr 260. 31

äro de föreslagna stadgandena tillämpliga. Detsamma gäller uppenbar­ ligen, om gåvan är ämnad att utgöra såväl belöning för en redan vid­ tagen som lockelse till en blivande handling av den anställde. Två av de yrkessammanslutningar, som yttrat sig över kommitténs Drparte-

mcnts-

förslag, hava ansett, att detsamma i förevarande hänseende bort avfattas

c! te fen.

i enlighet med den ståndpunkt, som nyss angivits vara den i engelsk lag uttryckta. Jag har emellertid icke funnit så starka skäl vara anförda till stöd för berörda ståndpunkt, att jag därav föranletts att här avvika från förslaget.

Enligt kommitténs förslag, sådant det av pluraliteten avfattats, Anställd. skola stadgandena mot bestickning gälla alla hos andra anställda per­ soner. Emellertid hava, på sätt jag i det följande närmare skall angiva, kommitténs ordförande och fyra dess ledamöter funnit sagda stadganden icke böra avse i privat tjänst anställda. Beträffande betydelsen av det i bestickningsparagraferna brukade ordet 'anställd’ hänvisas i betänkandet till motiveringen för de före­ slagna bestämmelserna till skydd för yrkeshemligheter, vilken motivering jag återgivit vid redogörelsen för 1 § i departementsförslaget. Emellertid påpekas i betänkandet (s. 3(53), hurusom sistnämnda bestämmelser endast avse den, som innehar anställning i näringsverksamhet, under det de av kommitténs flertal föreslagna stadgandena mot bestickning gälla varje hos annan anställd person, med undantag för vissa offentliga befattnings­ havare, som äro straffbara enligt 25 kap. strafflagen. Betänkandet, som i den delen återgiver pluralitetens uppfattning, innehåller härutinnan följande: Även rent privata tjänare äro 'anställda' i ordets här använda betydelse. Härutinnan överensstämmer förslaget med den engelska lagen, varemot den tyska lagen ej omfattar dylika tjä­ nare. Då enligt kommitténs förslag fordras, att ersättningen i fråga skall hava karaktären av muta och vara avsedd att förmå den anställde att framdeles företaga en handling av i lagen angivet innehåll, synes icke vara att befara, att genom den vidsträckta betydelse, som givits åt begreppet »anstånd», lagen skulle vara för omfattande. Vanliga drickspenningar samt brukliga julpresenter och liknande gåvor falla regelmässigt ej under lagens bestämmelser. Skulle emellertid undantagsvis inträffa, att nyss­ nämnda förutsättningar äro för handen i fråga om gåva till en rent pri­ vat tjänare, att således verklig bestickning föreligger, bör också lagen vara tillämplig. Att i förevarande hänseende bedöma de inom industrien, handeln etc. anställda och deras tillskyndan strängare, kan näppeligen anses riktigt. I bådadera fallen är fråga om bestickning inom närings-

32 Kungl. A[aj:ts proposition nr 209.

livet, låt vara att den ena kontrahenten kan vara en person i rent privat tjänst. Också har exempelvis i det av maskinaffärernas förening avgivna yttrande över riksdagens skrivelse i ämnet en så vidsträckt lagstiftning förordats. Reservanter. I denna del har som nämnts kommitténs ordförande, med vilken tre av kommitténs ledamöter instämt, varit av skiljaktig mening, i det han ansett bestämmelserna mot bestickning böra gälla endast pei soner, anställda i näringsverksamhet eller eljest vid företag av ekonomisk art eller vid verk, inrättning eller stiftelse, således icke i privata hushåll anställda tjänare. Ytterligare en ledamot i kommittén har avgivit en reservation av liknande innnebörd (s. 523). I det av kommitténs ordförande härutinnan avgivna särskilda yttrande (intaget s. 518—523 i betänkandet) anföres, hurusom enligt vad erfarenheten giver vid handen bestickning i egentlig mening av enskilda tjänare hos oss endast undantagsvis förekommer. Visserligen händer det, mindre dock nu än förr, att handlandena till jul giva tjänarinnorna hos sina kunder smärre presenter, men detta torde icke ens enligt pluralitetens avfattning av bestämmelserna vara att anse som mutande. Emellertid torde onekligen även ett verkligt mutande av enskilda tjänare kunna förekomma. Mot ett straffbeläggande därav synes teoretiskt näppeligen någon invändning kunna göras, men ett sådant stadgande torde vara förenat med väsentliga praktiska olägenheter. Indra­ gandet under lagen av de säkerligen till hundratusental uppgående tjänarinnorna i våra privata hushåll är en synnerligen ömtålig sak. Där­ igenom kommer man in på familjelivets område och kan där i onödan tillskapa mycket av obehag och förvecklingar. För lagstiftningens in­ gripande i nu omhandlade förhållanden torde något verkligt behov icke kunna anses föreligga. Ytterligare må framhållas, att, om genom en lag mot bestickning mutandet i det offentliga livet blir bekämpat och betraktat såsom något förkastligt och straffbart, liknande företeelser på det rent privata området bliva än sällsyntare än förut. Kommers- I sitt förutnämnda utlåtande över ifrågavarande lagförslag har kollegium. kommerskollegium förklarat sig, med hänsyn tagen till de intressen kollegium har att bevaka, sakna anledning påyrka en större utsträckning av ifrågavarande bestämmelser än som förordats av reservanterna. Departe­ Då de missförhållanden, som föranlett ifrågavarande förslag till

mentschefen

lagstiftning, i vårt land framträtt huvudsakligen med avseende på per­ soner, anställda i näringsverksamhet, har även jag ansett mig böra i denna del följa reservanterna. Åt stadgandena i 5 och 6 §§ av departe-

Kungl. Majds proposition nr 269. 33

mentsförslaget har således härutinnan givits den avfattning, om vilken kommitténs ordförande hemställt.

Efter att sålunda hava redogjort för den ifrågavarande lagstift­ ningens allmänna grunder har jag nu endast att göra några korta anmärk­ ningar beträffande hithörande paragrafers innehåll i övrigt.

5 §. Såsom redan nämnts rikta sig de föreslagna bestämmelserna mot Aktiv bestick­ så väl aktiv som passiv bestickning. I denna paragraf behandlas den nms' aktiva bestickningen. Paragrafen motsvarar kommittéförslagets 20 §, som, på sätt förut nämnts, här avfattats i enlighet med den av kommitténs ordförande och tre dess ledamöter avgivna reservation. Vid lämnandet av muta kan — yttrar kommittén (s. 363) — antingen den ene eller den andre av kontrahenterna hava tagit initiativet till bestickningen. Erbjudande av muta är en ensidig förklaring av be­ stickaren, att han är villig lämna den anställde gottgörelse för den ifråga­ satta handlingen. För att göra även den straffbar, som förklarar sig villig lämna eu anställd av honom fordrad muta, ehuru denna skall givas först senare, har utlovande av muta i paragrafen upptagits vid sidan av lämnande och erbjudande. Utlovandet eller erbjudandet behöver icke ske uttryckligt utan kan även försiggå mera tyst, exempelvis genom att be­ stickaren tillhandahåller den anställde en räkning å för högt belopp i avsikt att möjliggöra för honom att på sin principals bekostnad tillgodo­ göra sig otillbörlig rabatt. Genom orden 'eller annan förmån’ har kommittén velat framhålla, Gåva eller att ersättningen icke behöver utgöras av en verklig gåva i penningar aun^nfor' eller varor utan även kan bestå i den anställde tillerkänd provision eller genom felaktig räkning eller annorledes tillförsäkrad rabatt, i honom lämnad förplägnad, i hjälp åt den anställde, exempelvis i form av lån och så vidare. Syftet med bestickningen måste vara att därigenom förmå den s^f*ic“ed anställde att vid avtal om inköp av varor eller om utförande av arbete ningen, för principalens räkning förskaffa någon företräde framför annan eller att underlåta framställa anmärkning i fråga om fullgörande av dylikt avtal. Att den anställdes förfarande skall ske för att främja just be­ stickarens intressen är ej nödvändigt. Även om mutandet äger rum för att gynna tredje man, är lagen tillämplig, i vilket hänseende särskilt må framhållas det fall, att eu handelsresande eller ett annat ombud för att befordra sin principals intressen mutar någon. Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 239 käft. Nr 269. 5

34 Kungl. May.ts proposition nr 269.

6 §-

Passiv be­ De här upptagna stadgandena angående den passiva bestiekningen stickning. ansluta sig fullständigt till dem rörande den aktiva. Paragrafen återgiver kommittéförslagets 21 § sådan denna formulerats i ordförandens och tre ledamöters nyssnämnda reservation. Föreskriften i paragrafens andra stycke motsvarar stadgandet i 25 kap. 7 § strafflagen. Blott emottagen muta, icke sådan som endast er­ bjudits eller fordrats, skall dömas förbruten.

7 §- Offentliga be­ Enligt denna paragraf, som återgiver stadgandet i kommittéför­ fattningsha­ vare. slagets 22 §, skola de i 5 och 6 §§ av den föreslagna lagen givna bestäm­ melser ej äga tillämpning i fråga om gärning, som är straffbar enligt 25 kap. allmänna strafflagen.

I den sista avdelningen av förslaget äro sammanförda åtskilliga, huvudsakligen processen berörande,

Allmänna bestämmelser.

8 §.

Fortsatt De i 29 § av kommitténs förslag givna stadganden angående brott. fortsatt brott återfinnas i förevarande 8 § av departementsförslaget.

9 §•

Åtalsrätt i Denna paragraf, motsvarande 30 § i kommitténs förslag, upptager fråga om yr­ keshemlig­ bestämmelser om åtalsrätt. Då fråga är om brott mot de till skydd för heter. yrkeshemligheter givna stadganden, anses såsom målsägande den, vilkens hemligheter använts eller yppats. Efter angivelse av denne kan även allmän åklagare framställa ansvarsyrkande. Åtalsrätt vid När bestickning föreligger, tillkommer enligt förslaget åtalsrätt varje bestickning. näringsidkare, som frambringar, tillverkar eller håller till salu varor eller utför arbete av samma eller liknande art som de varor eller det arbete, som skolat levereras eller utföras. Vidare har den anställdes principal ansetts böra i allmänhet äga åtalsrätt. Emellertid har kommittén ansett

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 269. 35

lämpligt, att även yrkesorganisationer göras åtalsberättigade. Härutinnan yttrar kommittén (s. 132), att till följd av det anseende och inflytande, en dylik organisation gemenligen har, åtalsrätten i dess händer erhåller större betydelse än i den enskildes, varjämte den föreslagna anord­ ningen innebär en fördel ' jämväl i den riktningen, att den i viss mån utgör en garanti mot väckandet av orättmätiga åtal och processer om rena obetydligheter. Slutligen äger åklagare, efter angivelse, väcka åtal. I fråga om rätt att föra talan i mål, som i den föreslagna lagen utlänningar, avses, äro utlänningar jämnställda med svenska medborgare. För övrigt får jag hänvisa till kommitténs motivering för denna paragraf (s. 130, 367, 398—402).

10 §.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna till skydd för yrkes- Sekretess hemligheter och ritningar kompletteras genom ett med kommitténs be- Vldf/Xnd-Is’ tänkande jämväl överlämnat förslag till lag om ändrad lydelse av Ungar, förordningen den 22 april 1881 om offentlighet vid underdom­ stolarna. I sin motivering till nämnda förslag (s. 456) framhåller kom­ mittén hurusom, därest allmänheten städse skulle äga att övervara rättsförhandlingarna i mål om obehörigt användande eller yppande av yrkes­ hemlighet eller om missbruk av ritning, detta kunde lända till stort men för kärandeparten i målet. Har en yrkeshemlighet eller en ritning endast använts obehörigen, utan att densamma därigenom röjts för utomstående, bör det icke gärna komma i fråga att genom offentlighet vid rättegången prisgiva yrkeshemligheten eller ritningen åt envar. Stadgandet i fråga är avsett att gälla, när helst än rättegången anhängiggöres. Bestämmelser i det sålunda angivna hänseende finner även jag Departevara av behovet påkallade. Emellertid torde dessa bestämmelser böra — ”hTfen på sätt som skett i lagarna om äktenskaps ingående och upplösning (7 kap. 6 §), om äktenskaplig börd (6 §) samt om barn utom äktenskap (23 §) — införas i själva huvudlagen. I 10 § av förevarande lagförslag har jag alltså upptagit de av kommittén i detta hänseende föreslagna stadganden. Ifrågavarande bestämmelser äro avsedda att gälla även för de fall, då jämlikt denna lags 3 § gärning, som i 1 eller 2 § avses, är att bedöma enligt 22 kap. strafflagen såsom trolöshet mot huvudman.

I betänkandet har kommittén (s. 457), framhållit, hurusom den Ang. ändring föreslagna ändringen i 1881 års förordning uppenbarligen koinme att föTorYuUigon'

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

bliva utan betydelse, om domstolsprotokoll och till rätten ingivna hand­ lingar i mål av förevarande slag alltid skulle vara tillgängliga för all­ mänheten och kunna offentliggöras i tryck. Genom tillgång till proto­ kollet, däri yrkeshemligheten skriftligen preciserats och åskådliggjorts, eller till ingivet exemplar av en omhandlad konstruktionsritning eller an­ nan teknisk förebild skulle dess utnyttjande än mera underlättas. Kom­ mittén har därför hemställt om sådan ändring i tryckfrihetsförordningen, att dylika protokoll och handlingar måtte i nödig omfattning undantagas från gällande regler om allmänna handlingars offentlighet. Till denna fråga torde jag få återkomma vid förnyad anmälan av ifrågavarande lagstiftningsärende.

11 §• Preskription. I denna paragraf återgives innehållet i andra stycket av 33 § i kommittéförslaget. Enligt 5 kap. 14 § strafflagen inträder preskription med avseende på straffet för här ifrågavande förbrytelser inom två år från brottets begående, men med hänsyn till skadestånd skulle enligt 6 kap. 7 § samma lag de vanliga reglerna för fordringspreskription gälla. Kommittén har nu föreslagit en två-årig preskriptionstid även vad skadeståndsfordran angår. Tiden skall räknas från det skadan timade; detta innebär, framhåller kommittén (s. 417), jämväl en uttrycklig före­ skrift, att i fråga om skadestånd preskriptionstiden icke börjar löpa, förrän skadan uppstått — således ej förrän exempelvis förrådandet av en yrkeshemlighet vållat vederbörande förlust —, i följd varav skade­ stånd kan komma att utkrävas, fastän straff för handlingen är förfallet, då nämligen tiden där x-äknas från brottets begående.

12 §.

Böter. Paragrafen, som motsvarar 35 § i kommittéförslaget, innehåller de vanliga reglerna angående böter och deras förvandling.

Om 31 och Kommittéförslagets 31 § innefattar bestämmelser om offentliggörande 34 §§ i i vissa fall av domstols utslag, och i samma förslags 34 § meddelas kommitténs förslag. bestämmelser angående sakkunniga. Några motsvarande stadganden hava icke upptagits i departementsförslaget.

Om offentlig­ Enligt 31 § i kommitténs förslag äger domstol, som dömer till straff görande av för vissa slag av illojal reklam, angivande av oriktigt geografiskt ursprung för utslag.

Kungl. May.ts proposition nr 269. 37

varor eller bestickning, ex officio föreskriva, att utslaget skall offentlig­ göras i en eller flera tidningar. Adömes någon straff för nedsättande av annans näringsverksamhet eller för missbruk av yrkeshemligheter eller ritningar, kan domstolen, på därom framställt yrkande, meddela enahanda föreskrift. Departe-

mai ts-

Kommittén erinrar (s. 402) om motsvarande stadganden i 16 kap.

chefen.

14 § strafflagen och i 12 § 6 mom. av 1905 års margarinförordning men framhåller samtidigt, att bestämmelser om offentliggörande av utslag blott sparsamt förekomma i svensk rätt. Med hänsyn därtill och då publicerande av utslag i mål angående illojal konkurrens torde hava sin största praktiska betydelse, då målet avser illojal reklam — varom bestäm­ melser ju icke upptagits i departementsförslaget —, har jag ansett före­ skrifter i den av kommittén angivna riktning icke i detta sammanhang böra meddelas. Om sak­ kunniga. I 34 § av kommitténs förslag stadgas, att domstolen skall i mål enligt lagen mot illojal konkurrens äga inhämta yttrande av sakkunnig, där så aktas nödigt, samt att ersättning, vartill sådan sakkunnig må finnas berättigad, skall gäldas av statsmedel. I motiveringen (s. 418) har framhållits, hurusom i mål angå­ ende illojal konkurrens den speciella sakkunskapen på handelns eller andra näringslivets områden ofta vore för domstolarna av synnerlig vikt. Emellertid har kommittén ansett sig icke böra föreslå målens överläm­ nande till specialdomstolar, inom vilka dylik sakkunskap alltid funnes representerad. Däremot har i denna paragraf uttryckligen tillerkänts domstolarna rätt att i mål av förevarande slag inhämta yttrande från sakkunnigt håll. Ett sådant uttryckligt stadgande bör enligt kommitténs mening icke saknas på detta område, då nämligen behovet av sakkunnig utredning här gör sig särskilt kännbart. Något tvång för envar, som därom av domstol anmodas, att åtaga sig uppdrag såsom sakkunnig avser kommittén icke. Då det emellertid synts kommittén vara mindre riktigt att låta bristen på speciell sakkunskap hos domstolarna gå ut över parterna genom skyldighet för dem att utgiva ersättning till särskilda sakkunniga, vilka domstolarna kunna finna nödigt att höra, har kommittén ansett sig böra föreslå, att dylik ersättning alltid skall gäldas av statsmedel. Ett undan­ tag från regeln, att gottgörelse till sakkunnig skall gäldas av part, har kommittén funnit här vara på sin plats. Att statsverket skulle komma att alltför mycket betungas genom det föreslagna stadgandet synes kom­ mittén ej vara att befara.

38 Kungl. May.ts proposition nr 269.

Departe­ För min del finner jag anledning ej föreligga att beträffande mål

mentschefen

' av nu ifrågavarande beskaffenhet avvika från den hos oss gällande grund­ satsen, att ersättning till sakkunnig skall gäldas av part. Vid sådant förhållande synes den av kommittén i denna paragraf jämväl upptagna bestämmelsen om befogenhet för domstol att inhämta sakkunnigs yttrande icke heller böra bibehållas. Givetvis står det även utan sådan föreskrift domstolen öppet att, när den finner för gott, inhämta yttrande av sak­ kunniga personer.

Till kommitténs omförmälda förslag i vad det avser bestickning ansluter sig ett av kommittén jämväl utarbetat förslag till

Lag om ändrad lydelse av 25 kap. 5 och 21 §§ strafflagen.

Mota till Detta förslag avser att bringa innehållet av nämnda strafflagsämbetsman. paragrafer i nödig överensstämmelse med huvudförslagets stadganden mot bestickning. Lika med kommittén har jag ansett en dylik överens­ stämmelse böra genomföras utan avvaktan på den förestående allmänna revisionen av strafflagen. En sådan lagändring har ock förordats under den utredning, för vilken frågan om lagstiftningsåtgärder mot bestickning varit föremål innan densamma överlämnades till kommittén. För kommitténs motivering får jag hänvisa till betänkandet (s. 450—452). “ 5 §• Passiv be­ I första punkten av denna paragraf har till en början uttrycket stickning. 'tagit eller betingat sig muta’ blivit, i anslutning till avfattningen av 6 § i huvudförslaget, ersatt med uttrycket 'tagit, låtit åt sig utlova eller begärt muta’. Då härigenom gränsen för det straffbara något vidgats, har kom­ mittén funnit det vara för strängt, om den brottslige alltid skall dömas till avsättning och förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas, varför brottet ansetts böra kunna försonas även med mistning av ämbete på viss tid. A andra sidan har med hänsyn till strafflatituden i nyss­ nämnda 6 § av huvudförslaget, jämförd med den nuvarande i före­ liggande lagrum, här föreslagits en höjning av straffmaximum så till vida, att där någon varder dömd till avsättning och förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas, han dessutom må kunna dömas till fängelse. Departe­ Vad kommittén sålunda föreslagit har jag ansett mig böra god­

ments­

chefen. känna. I redaktionellt avseende hava emellertid vissa jämkningar vidtagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269. 39

Som det icke kan vara riktigt att stadga straff för den, vilken be­ Aktiv be­ stickning. sticker eller söker besticka en i enskild tjänst anställd person, men där­ emot ej för den, som på enahanda sätt vänder sig till en offentlig be­ fattningshavare, har av kommittén i förevarande 5 § jämväl införts ett stadgande, varigenom gärning av sistnämnda slag belagts med ansvar; och har, då en sådan handling till och med måste anses mera straffbar, än där fråga är om en enskild befattningshavare, straffskalan här satts högre än i 5 § av huvudförslaget. Mot stadgandets upptagande i före­ varande kapitel av strafflagen kan visserligen invändas, att detta i öv­ rigt handlar endast om brott av ämbetsmän och därmed i 22 § av samma kapitel likställda befattningshavare. Dock torde denna oegent­ lighet vara av mindre betydenhet i jämförelse med fördelen av att hava stadgandena angående såväl den passiva som den aktiva bestickningen av offentliga befattningshavare sammanförda på ett ställe. Att låta stadgande i nu avhandlade fråga inflyta i 10 kap. strafflagen, dit det eljest i viss mån kan sägas höra, har av nämnda anledning icke synts kommittén lämpligt. Någon ändring av rubriken till 25 kap. med hänsyn till det sålunda föreslagna tillägget i 5 § lärer knappast vara påkallad. För jämförelses skull må nämnas, att motsvarande stadgande i den tyska strafflagen fått enahanda plats som enligt kommitténs Departetuentsförslag.

chifen.

Jämväl i fråga om nu förevarande bestämmelser ansluter jag mig till kommitténs förslag. Vad beträffar dessa stadgandens plats i straff­ lagen kunde det visserligen, såsom i betänkandet antytts, ifrågasättas em de icke snarare borde införas i 10 kap. Så har skett i den gällando norska strafflagen, där motsvarande bestämmelser, upptagna i § 128, innefattas i det kapitel, som handlar om förbrytelser mot den offentliga myndigheten. Men särskilt med hänsyn till att vår strafflag för när­ varande är föremål för omarbetning har jag, då det ju ock måste anses som en fördel att icke behöva göra ändring i ytterligare ett kapitel i lagen, icke heller i detta avseende velat avvika från kommittéförslaget.

21 §.

I paragrafen har kommittén gjort den ändring, att efter ordet Bötesbestäm- 'ådömas' tillsatts ordet 'ämbetsman’; och har som skäl härför angivits (s. meker. 452), att 25 kap. 5 § enligt dess föreslagna nya lydelse icke handlar uteslutande om brott av offentliga befattningshavare. I departementsförslaget har den av kommittén föreslagna formule­ Depnrteringen utbytts mot eu annan avfattning med hänsyn därtill, att ju även nmi ts-

ihejen.

40 Kuntjl. Maj:U proposition nr 269.

den, som gör sig skyldig till aktiv bestickning, kan vara ämbetsman. I sådant fall må denna hans egenskap vara att räkna som en försvårande omständighet men bör näppeligen föranleda en förhöjning av den van­ liga bötessatsen.

Kommittén har vidare avlämnat förslag till lag innefattande Ang. be­ tillägg till 17 kap. rättegångsbalken. Enligt förslaget skulle vid stämman­ slutet av nämnda kapitel tilläggas en ny paragraf, av innehåll, att då de av rätten, där fråga är om skadestånd, finner part vara därtill berättigad, skade­ men fullständig utredning angående skadans omfång ej är förebragt, stånds rätten äger bestämma skadeståndet till det belopp, som med avseende belopp. å upplysta eller eljest av rätten kända förhållanden prövas skäligt. Denna bestämmelse, ursprungligen upptagen i nya lagberedningens år 1889 av­ givna förslag till lag angående bevisning inför rätta, har därifrån ingått i förslag till ny bevisningslagstiftning, som vid riksdagen 1893 och där­ efter upprepade gånger framlagts, utan att av riksdagen antagas. Kommittén. I betänkandet erinras, hurusom i riksdagens skrivelse den 11 mars 1905 med anhållan om lagbestämmelser mot illojal konkurrens föreslagits att ur det vid flera tillfällen framlagda förslaget angående bevisning in­ för rätta utbryta och i vår rätts författning särskilt införa förutnämnda bestämmelse angående skälighetsprövning vid bestämmande av skadeståndsbelopp. För egen del anför kommittén härutinnan (s. 69), att ehuru domstolarna alltmer börjat utan bestämt stöd av lag tillämpa den fria bevisprövningens grundsats, praxis dock är ganska vacklande, i syn­ nerhet vid underrätterna. Särskilt vid beräknande av skadestånds stor­ lek i mål angående illojal konkurrens finner kommittén det ligga synner­ lig vikt därpå, att den fria bevisprövningen vinner tillämpning, detta så mycket mera som i dylika mål fråga nästan uteslutande är om utdömande av ersättning för det någon genom ett illojalt förfarande gått förlustig en framtida vinst, som han eljest kunnat påräkna och vars uppskattande enligt legala bevisningsregler oftast är hart när omöjligt. Kommittén har i anledning härav ansett, att i vår lagstiftning bör upptagas ett stad­ gande av den innebörd, riksdagen i nämnda skrivelse den 11 mars 1905 ifrågasatt. Då kommittén funnit ett sådant stadgande icke böra begrän­ sas att gälla endast mål angående illojal konkurrens utan ansett, att detsamma bör erhålla allmän giltighet, har stadgandet ej kunnat införas i kommitténs förslag till lag i sagda ämne, utan har kommittén föreslagit detsammas upptagande i 17 kap. rättegångsbalken. — För kommitténs motivering i övrigt får jag hänvisa till betänkandet (s. 68—70, 453).

Kungl. Maj:ts proposition nr 269. 41

Sista gången frågan om eu ny bevisningslagstiftning behandlades i Departeriksdagen var år 1915, då en motionär i andra kammaren hemställde, att ment8c,iefenriksdagen måtte för sin del antaga vissa vid 1908 års riksdag senast framlagda lagförslag i ämnet. Motionen föranledde riksdagens skrivelse den 27 maj 1915 (n:r 199), däri riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t måtte — i ändamål att, för tiden intill dess ny rättegångsordning kunde komma till stånd, i görligaste mån avhjälpa bristen på tidsenliga stadganden rörande bevisning inför rätta — taga under övervägande, huruvida och i vad omfattning arbetet på en reform av bevisningslagstiftningen lämp­ ligen borde återupptagas. I skrivelsen ifrågasattes emellertid, huruvida det tilläventyrs kunde befinnas lämpligt att begränsa ifrågavarande lag­ stiftning till några särskilt viktiga spörsmål, i vilket avseende särskilt framhöllos bestämmelserna rörande parts skyldighet att tillhandahålla handling, om bevisning genom sakkunniga samt om bestämmande av skadestånds belopp vid saknad av fullständig utredning rörande skadans omfång. De ämnen, som i riksdagens nämnda skrivelse avses, äro för när­ varande föremål för undersökning inom justitiedepartementet. Vid så­ dant förhållande och då med den friare prövning av skadeståndsfrågor, som numera torde allmänt tillämpas av domstolarna, behovet av uttryck­ ligt lagstadgande särskilt på denna punkt icke synes vara trängande, har jag ansett frågan om särskilda regler för beräknande av skadestånds belopp icke böra i detta sammanhang upptagas till behandling. Detta kommitténs förslag har således icke föranlett någon åtgärd.»

Föredragande departementschefen uppläste därefter ifrågavarande förslag till 1 ) lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens; 2) lag om ändrad lydelse av 25 kap. 5 och 21 §§ strafflagen; och hemställde departementschefen, att över nämnda förslag, som voro av den lydelse bilagor vid detta protokoll utvisa, lagrådets utlåtande måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Till denna hemställan, som biträddes av stats­ rådets övriga ledamöter, täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall. Ur protokollet: Tvär Brynolf.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 239 käft. (Nr 269). (i

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

med rissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Härigenom förordnas som följer:

Om obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter samt liknande brott.

.1 §•

I näringsverksamhet anställd person, som under den tid, tjänst­ avtalet är gällande, i avsikt att bereda sig eller annan någon fördel eller att skada göra, obehörigen använder sig av eller yppar något fabrikationssätt, någon anordning, något affärsförhållande eller någon annan omständighet, varom han under anställningstiden erhållit kännedom och som han vet utgöra en arbetsgivarens yrkeshemlighet, straffes med böter från och med fem till och med tvåtusen kronor eller med fängelse från och med en månad till och med ett år; ersätte ock uppkommen skada. Med näringsverksamhet förstås i denna lag varje huvudsakligen på ekonomisk vinst för dess utövare riktad yrkesmässig verksamhet.

2 §• Den, som i avsikt, varom i 1 § förmäles, obehörigen använder sig av eller giver annan del av ritning, mönster, modell, schablon eller dylik teknisk förebild, som han för utförande av något arbete eller eljest för affärsändamål fått sig anförtrodd, varde, ändå att nämnda paragraf icke äger tillämpning, fälld till ansvar, såsom där sägs, så ock förpliktad att ersätta uppkommen skada.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269 43

3 §•

Är gärning, som i 1 eller 2 § avses, enligt 22 kap. strafflagen att bedöma såsom trolöshet mot huvudman, skall vad i sagda paragrafer finnes stadgat ej vinna tillämpning.

4 §• Om någon i avsikt, som i 1 § sägs, obehörigen använder sig av, yppar eller giver annan del av yrkeshemlighet eller ritning eller annan sådan förebild, varom han vunnit kännedom genom ett honom lämnat meddelande av den i 1 eller 2 § angivna art, varde, så framt han vid meddelandets mottagande ägde kännedom om de förhållanden, som gjorde meddelandet otillåtet, straffad på sätt i 1 § sägs ävensom förpliktad att gottgöra uppkommen skada.

Om bestickning.

5 §• Den, som lämnar, utlovar eller erbjuder gåva eller annan förmån till någon i näringsverksamhet eller eljest vid företag av ekonomisk art eller vid verk, inrättning eller stiftelse anställd person för att därigenom muta denne att vid avtal om inköp av varor eller utförande av arbete för dens räkning, hos vilken han är anställd, åt någon skaffa företräde framför annan eller att underlåta framställa anmärkning i fråga om fullgörande av sådant avtal, straffes med böter från och med fem till och med tvåtusen kronor eller med fängelse från och med en månad till och med ett år; ersätte ock uppkommen skada.

6 §• 1 näringsverksamhet eller eljest vid företag av ekonomisk art eller vid verk, inrättning eller stiftelse anställd person, som tager, låter åt sig utlova eller begär gåva eller annan förmån för att därigenom låta muta sig att vid avtal om inköp av varor eller utförande av arbete för dens räkning, hos vilken han är anställd, åt någon skaffa företräde framför annan eller att underlåta framställa anmärkning i fråga om fullgörande av sådant avtal, varde straffad på sätt i 5 § sägs ävensom förpliktad att ersätta uppkommen skada. Emottagen muta eller dess värde tillfaller kronan.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

7 §•

Vad i 5 och 6 §§ stadgats skall icke äga tillämpning, om gärnin­ gen är straffbar enligt 25 kap. strafflagen.

Allmänna bestämmelser.

8 §.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för brott, varom i denna lag sägs, därmed fortsätter, skall för varje gång, åtal därför anhängiggjorts, fällas till det straff, som för brottet är bestämt; dock må fängelsestraff icke ådömas för sammanlagt längre tid än den för brott av ifrågavarande slag i lagen stadgade högsta fängelsetid.

9 §•

Berättigad att anställa talan enligt denna lag är: 1) i de uti 1, 2 och 4 angivna fall den, vilkens yrkeshemlig­ het, ritning eller förebild obehörigen använts eller röjts; samt 2) i de uti 5 och 6 §§ omförmälda fall varje näringsidkare, som frambringar, tillverkar eller håller till salu varor eller utför arbete av samma eller liknande art som de varor eller det arbete, som skolat leve­ reras eller utföras, ävensom den anställdes arbetsgivare, där ej gärningen skett med dennes begivande, så ock, utom vad angår skadestånd, varje sammanslutning för främjande av yrkesintressen, så framt näringsidkare, varom ovan sägs, äro företrädda inom sammanslutningen och denna äger att inför domstol kära. Efter angivelse av den, som enligt vad ovan stadgas äger anställa talan, må ock allmän åklagare väcka påstående om straff för brott, varom i denna lag förmäles.

10 §.

Då vid domstol förekommer mål om obehörigt användande eller yppande av yrkeshemlighet eller om missbrukande av anförtrodd ritning, mönster, modell, schablon eller dylik teknisk förebild och målets offent­

Kungl. Maj:ts proposition nr 269. 45

liga handläggning prövas kunna för den, vilkens rätt förmenas hava blivit genom den åtalade handlingen kränkt, medföra ytterligare skada i samma hänseende, må domstolen förordna, att målet skall handläggas inom stängda dörrar.

11 §•

Yar, som vill fordra skadestånd enligt denna lag, skall inom två år från den dag, då skadan timade, anhängiggöra sin talan hos domstol. Försummas det, have han förlorat sin talan.

12 §.

'Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas till­ gång till böternas fulla gäldande, skall förvandling ske efter allmänna strafflagen. _________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om lindrad lydelse av 25 kap. 5 och 21 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 25 kap. 5 och 21 §§ strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

5 §• Har ämbetsman tagit, låtit åt sig utlova eller begärt muta, för att i ämbetet orätt främja; varde, ändå att ingen skada skedde, avsatt och förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller ock dömd till mistning av ämbete på viss tid; och skall, där till avsättning dömes, den skyldige, om brottet det förtjänar, dessutom straffas med fängelse. Den, som till ämbetsman lämnar, utlovar eller erbjuder sådan muta, dömes till böter eller fängelse. Tager eller betingar sig ämbetsman eljest för sin ämbetsåtgärd någon belöning eller sportel, därtill han ej berättigad är; straffes med mistning av ämbete på viss tid eller böter: äro omständigheterna synner­ ligen försvårande; må till avsättning dömas.

21 §.

Böter, som efter 5 § 3 mom., 6, 10, 14, 16 eller 17 § ådömas, må sättas högst till beloppet för ett år av den lön och övriga inkomst, som åtfölja det ämbete, vari den skyldige sig förbrutit. Är ej med det äm­ bete viss lön eller annan inkomst förenad; vare bot högst ett tusen riks­ daler.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269. 47

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen den 26 februari 1919.

Närvarande:

Justitieråden G ullstrand , von S eth , W edbekq , Regeringsrådet P lanting -G yllenbåga .

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 24 januari 1919, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens och lag om ändrad lydelse av 25 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lag­ rådet av hovrättsrådet friherre A. J. C. Giertta.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Lagförslaget föranledde följande yttranden.

1 §• Justitierådet von Seth: I andra stycket lämnas en definition på vad som enligt förslaget förstås med näringsverksamhet. Definitionen överensstämmer med den, som av patentlagstiftningskommittén intagits i 1 § av dess förslag. Så­ väl av de å olika ställen i kommitténs motiv angivna exemplen på yrken, vilka överhuvudtaget skulle skyddas genom kommitténs förslag, som av motivens avfattning i övrigt synes emellertid framgå att, då ordet närings­

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

verksamhet använts för att utmärka den föreslagna lagstiftningens räck­ vidd, detta ord tagits i en mera begränsad betydelse, än nämnda defini­ tion angiver, eller såsom omfattande allenast sådan på ekonomisk vinst för dess utövare riktad yrkesmässig verksamhet, som har till ändamål tillverkning eller transport av eller handel med varor eller tillhanda­ hållande av personliga tjänster, men däremot icke verksamhet, som är inriktad på framvinnande av naturprodukter. En sådan ståndpunkt har också åtskilligt för sig. Även om det, — för att nu icke beröra andra frågor än dem, som upptagits av det föreliggande förslaget, — icke kan anses alldeles ute­ slutet, att verkliga yrkeshemligheter kunna förekomma även inom sådana yrken som t. ex. jordbruket, spelar sålunda konkurrensen för utövarna av dessa yrken ej på långt när samma roll som för utövarna av ovan först nämnda yrken, medan å andra sidan allmänhetens intresse av att icke hinder skapas för produktionens ökande och förbilligande är vida större, då det är fråga om yrken, som avse framvinnandet av natur­ produkter, än då det gäller övriga yrken. Något anspråk på skydd för yrkeshemligheter har veterligen ej heller vare sig här eller i utlandet framställts av jordbrukarna och med dem jämförliga yrkesutövare. Uttalanden i ämnet från dessa håll före­ ligga icke bland förarbetena till förslaget. Är vad ovan anförts överensstämmande med vad som är förslagets mening, bör alltså förenämnda definition undergå någon jämkning. Att härigenom skyddet mot obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter och mot därmed jämförliga förehavanden kommer att få en vida inskränktare omfattning än skyddet mot bestickning, lärer ej vara annat än överensstämmande med sakens natur. Yare sig förenämnda definition ändras på sätt ovan hemställts eller ej, synes densamma hava sin rätta plats bland förslagets allmänna bestämmelser.

2 §•

Lagrådet: Avfattningen av 2 § lärer ej med tydlighet utmärka vad med den­ samma åsyftas eller att samma straff och påföljd, som i 1 § sägs, skall drabba den, som i annat fall än där avses men i avsikt, varom i samma paragraf förmäles, obehörigen använder sig av eller giver annan del av ritning, mönster, modell, schablon eller dylik teknisk förebild, som han för utförande av något arbete eller eljest för affärsändamål fått sig an­ förtrodd.

Kungl. May.t proposition nr 269.

4?

B §• Lagrådet: Enligt ordalydelsen omfattar bestämmelsen i denna paragraf jämväl det fall, som omförmäles i 3 §. Detta torde ej vara åsyftat, och att i förevarande lag meddela ett särstadgande om bedömande av sådant fort­ satt brott, som faller inom strafflagens område, kan ej vara lämpligt. För övrigt synes med hänsyn till beskaffenheten av de förbrytelser, som i den föreslagna lagen avses, knappast förefinnas giltigt skäl för den avvikelse från vanliga straffrättsliga grunder, som i bestämmelsen innehålles.

10 §. Lagrådet: Handläggning inom stängda dörrar lärer ej böra få förekomma i andra fall än då det påkallas av målsägare. * ... ,v.'. v... .-V . . !.. _ ... 4v A i.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 25 kap. 5 och 21 §§ strafflagen.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet: Erik Öländer.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 239 höft.

(AV 269.) 7

50 Kun yl* Maj:ts proposition nr 269.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den 28 februari 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern E den , Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena H ellner , Statsråden: P etekson , P etrén , N ii . son , L öfgren , friherre P almstierna , R ydén , U ndén , T horsson .

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren lagrådets den 26 innevarande februari avgivna utlåtande över de till lagrådet den 24 nästlidna januari remitterade förslag till 1) lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens; 2j lag om ändrad lydelse av 25 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredra­ ganden: »Förslaget till lag med vissa bestämmelser mot illojal konkur­ rens har omarbetats i enlighet med vad lagrådet hemställt. Därvid har det remitterade förslagets 2 § sammanförts med första stycket av 1 § till en ny 1 §. Andra stycket av det remitterade förslagets 1 § har. på sätt en av lagrådets ledamöter förordat, flyttats till förslagets allmänna bestämmelser. Tillika hava vissa formella jämkningar i för­ slaget vidtagits.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 269. Öl

Föredraganden uppläste därefter sistnämnda förslag i vad det om­ arbetats samt hemställde, att de ifrågavarande förslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga leda­ möter biträdda hemställan täcktes Hans Maj :t Konungen förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Adil Wifvesson.