med förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen m. m.

Kung!,. Mai ds proposition nr 415.

1 Nr 415.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen m. m.; given Stockholms slott den 13 april 1920.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av vattenlagen;

2) lag om vad vid anläggande av järnväg eller spårväg bör iakttagas till tryggande av närliggande marks torrläggning;

3) lag om ändrad lydelse av 8 och 17 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet; samt

4) lag om ändrad lydelse av 39 § i lagen den 12 maj 1917 om expropriation.

Under Hans Maj:ts

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Östen TJndén.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 855 Käft. (Nr ilo.)

2 Kungl. Maj ris proposition nr J/.J5,

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av vattenlagen.

Härigenom förordnas, att vattenlagen den 28 juni 1918 skall, i nedanstående delar, erhålla följande ändrade lydelse:

1 KAP.

Om rätt till vatten.

4 §.

Huruledes under vissa förutsättningar den, som äger råda över vatten, kan förpliktas att till följd av företag, som avses i 2, 3, 5, 6 eller 7 kap., underkasta sig förlust i honom tillkommande vattenmängd eller vattenkraft, därom stadgas i nämnda kap.; och galle i fråga om rätt till ersättning för sålunda tillskyndad förlust vad i 5 kap. 4 § och 6 kap. 5 § samt i 9 kap. finnes föreskrivet, dock med de inskränkningar, som föranledas av stadgandena i 6 och följande §§ av detta kap. samt i 2 kap. 7 och 8 §§.

Beträffande skyldighet att i andra fall än i första stycket sägs underkasta sig förlust, som ovan nämnts, så ock om gottgörelse därför galle vad särskilt är stadgat, dock med här nedan föreskrivna inskränkningar i rätten till ersättning, där sådan kunnat eljest ifrågakomma.

2 KAP.

Om byggande i vatten.

38 §.

Där arbete, som i detta kap. sägs, avser huvudsakligen utförande av vatten reglering eller inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller av allmän flottled, torrläggning av mark eller avledande av kloakvatten, skola stad-

Kungl. Maj ds proposition nr hlh.

o

gftndena i 2 och följande §§ av detta kap. äga tillämpning endast, såvitt sådant linnes för varje fall i 3, 5, 6, 7 eller 8 kap. föreskrivet.

Är fråga om företräde mellan olika företag, som röra samma vattenområde eller av annan grund ej kunna jämte varandra utföras, skall företräde givas åt det företag, som ur allmän och enskild synpunkt kan antagas bliva till största gagn; och skall vid sådan frågas avgörande mellan stridiga intressen såvitt möjligt så jämkas, att ettvart kan tillgodoses utan väsentligt förfång för annat.

3 KAP.

Om vattenreglering.

Om vattenreglering med tvångsdelaktighet.

1 §•

Vill någon till gemensamt gagn för sig och annan reglera vattnets avrinning ur sjö eller annan vattensamling eller i vattendrag för åstadkommande av bättre hushållning med vattnet eller eljest för beredande av ökad möjlighet att utnyttja vatten kraft eller såväl för ändamål, som nu sagts, som ock för torrläggning av mark, och påfordrar han att övriga, för vilka företaget i något av nu angivna hänseenden är till gagn, skola efter ty nedan sägs taga del i kostnaden för detsamma, äge han vitsord till företaget, såframt mer än hälften av den beräknade båtnaden därav belöper å egendom, som tillhör honom eller honom och andra, vilka förenat sig med honom om företaget.

Vad i denna lag stadgas om vattenreglering skall jämväl tillämpas i fråga om vättena vledning, som i 7 kap. sägs, såframt dylikt företag sker såväl för torrläggning av mark som för annat här ovan angivet ändamål.

År fråga om företag för reglering av vattnets avrinning med deltagande däri allenast av ägare av mark, som genom företaget vinner torrläggning, galle beträffande sådant företag vad angående vattenavledning i 7 kap. stadgas.

2 §.

I fråga om rätt att verkställa vattenreglering, som i 1 § sägs, så, att genom uppdämning, sänkning av vattenståndet eller annan inverkan på vattenförhållandena skada tillfogas eller intrång göres å jord, hus, fiske, bebyggt eller obebyggt strömfall eller annan egendom, skola bestämmelserna i 2 kap. 3 § äga motsvarande tillämpning; dock att, där i företaget skall deltaga jämväl ägare av mark, som genom företaget vinner torrläggning, den i nämnda lagrum föreskrivna jämförelsen skall avse den nytta och skada, som återstår, sedan nyttan av markens torrläggning gått i avräkning mot skadan å åker och äng och, i den mån samma nytta överstiger sistnämnda skada, mot annan skada, som vid jämförelse enligt 7 kap. 38 § icke skall beräknas två gånger. Vid bedömande av företagets tillåtlighet skall skada eller intrång å egendom, tillhörig annan deltagare än sökanden till företaget eller den, som förenat sig med sökanden, likställas med skada eller intrång å annans egendom.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr Ulb.

I den mån ej genom hänvisning till visst lagbud eller eljest särskilda bestämmeb ser givas i detta kap. skall i övrigt beträffande företag, som i 1 § avses, i tillämp: liga delar lända till efterrättelse vad i 2 eller 7 kap. är för motsvarande fall stadgat

3 §.

Alla strömfall, för vilka vattenreglering, som i 1 § sägs, medför båtnad, så ock all den mark, som genom företaget vinner stadigvarande torrläggning, utgöra i av seende å företaget en samfällighet med skyldighet för ägarna, med de inskränk ningar nedan stadgas, att taga del i kostnaden för företaget, envar i mån av värdet å den båtnad, som beredes hans egendom.

Där viss anläggning eller visst annat arbete för vattenreglering uteslutande eller till huvudsaklig del är till gagn allenast för strömfall eller ock för mark, varde delaktig beten dem emellan i motsvarande mån jämkad. Yad i 7 kap. 24—26 §§ stadgas om dikningssamfälligbets uppdelning i avdelningar och om jämkning i vissa fall av del aktigheten i dikningskostnad skall äga motsvarande tillämpning med avseende å mark, som tillföres båtnad genom vatten reglering.

Hava delägarna träffat överenskommelse om delaktigheten i företaget, vare sådan överenskommelse gällande, såframt den vid prövning, som i 11 § sägs, tinnes lämplig och varder till efterrättelse fastställd.

I fråga om skyldighet för den, som förvärvar fastighet inom regleringssamfällighet, att taga del i kostnaden för företaget, skall stadgandet i 7 kap. 60 § lända till efter rättelse.

4 §.

Omfattar företag, som i 1 § avses, reglering av två eller flera sjöar eller skilda sträckor i vattendrag, för vilkas reglerande tarvas särskilda dammbyggnader eller eljest särskilda anläggningar, skall kostnaden för varje sådan del av företaget särskilt beräknas och å dem, som hava gagn därav, fördelas efter de i 3 § stadgade grunder. Förty vare ej i fall, som nu nämnts, någon pliktig att deltaga i kostnaden för sådan del av regleringen, varav han ej har nytta.

5 §•

Ej vare delägare i regleringssamfällighet skyldig att vidkännas större bidrag till kostnaden för utförande av vatten reglering än som svarar mot värdet å den båtnad, som därigenom beredes hans egendom, utan så är att han sökt företaget. Likställd med sökanden vare den, som förenat sig med honom om företaget eller för vinnande av ökad båtnad fört talan, som föranlett större anläggning än sökanden äskat.

6 §.

Ägare av strömfall inom regleringssamfällighet vare, såframt han ej själv sökt vattenregleringen eller efter ty i 5 § sägs är likställd med sökanden, icke skyldig att deltaga i kostnaden för företaget, förrän han begagnar den genom regleringen vunna förbättringen. Den å hans fall belöpande andel i kostnaden skall, intill dess den varder av honom erlagd, gäldas av övriga delägare i samfälligheten med fördelning dem emellan jämlikt bestämmelserna i 3—5 §§; och åligge den, som efter

Kungl. Maj.ts proposition nr kl&.

regleringens utförande träder till företaget, att taga del jämväl i sådan kostnad, som belöper å strömfall, för vars ägare betalningsskyldighet ännu ej inträtt.

Varder efter regleringen anläggning för tillgodogörande av strömfall inom regie ringssamfälligheten ändrad, eller införes vid anläggningens drift förändrad ordning, eller varder förut obegagnat strömfall inom samfälligbeten bebyggt, skall, såframt ej annat förhållande är uppenbart eller kan visas, ägaren av strömfallet anses hava tagit den genom regleringen vunna förbättringen i bruk.

Utgöres båtnad, som fastighet vinner genom marks torrläggning, av annat än jord förbättring eller värdeökning av tomtmark eller av mark, som eljest huvudsakligen har värde som byggnadsplats, torgplats, övningsfält eller dylikt, skola i fråga om skyldighet för fastighetens ägare att deltaga i kostnaderna för företaget bestämmel serna i 7 kap. 29 § äga motsvarande tillämpning.

Delägare, som efter regleringens utförande inträder såsom deltagare i företaget, vare ej pliktig att taga del i sådana utgifter för underhåll och drift, som dessförinnan gjorts. Har för regleringen verkställt arbete måst till följd av olyckshändelse eller annan likartad omständighet i avsevärd mån omgöras eller ändras, skall kostnaden därför räknas såsom anläggningskostnad.

År vid den tid, då delägare efter ty ovan sägs är pliktig att taga del i kostnaden för vattenreglering, byggnad eller annan anläggning, som för företaget utförts, i sådant skick, att dess värde kan anses väsentligt minskat, äge vattendomstolen på därom framställt yrkande föreskriva, att den kostnad, vari han har att taga del, skall beräknas till mindre belopp än det, vartill anläggningskostnaden uppgått.

Å belopp, som delägare, vilken efter regleringens utförande inträder såsom deltagare i företaget, har att gälda, skall ej beräknas ränta för tiden före betalningsskyldighetens inträde.

Vad i 7 kap. 28 § är stadgat om rätt för delägare i dikningssamfällighet att erlägga å honom belöpande bidrag med fördelning på visst antal år skall lända till efterrättelse jämväl i fråga om ägare av mark, som tillföres båtnad genom vattenreglering.

Vattenreglering skall, med beaktande av stadgandet i 2 kap. 2 §, så utföras, att i den mån det är förenligt med företagets ändamål enligt 1 § samt kostnaderna ej skulle oskäligt ökas, största båtnad vinnes för de olika intressen, varom är fråga; och bör mellan dessa så jämkas, att företaget må ur allmän och enskild synpunkt bliva till största gagn.

8 §.

Har kommun, som av vattenreglering enligt 1 § tillskyndas stadigvarande nytta i annat hänseende än som i 8 § avses, till regleringens utförande lämnat visst anslag, med förbehåll om delaktighet i företaget, vare kommunen ansedd såsom deltagare i detsamma, därvid som grund för delaktigheten skall gälla anslagets storlek i förhållande till den av vattendomstolen beräknade kostnaden för regleringens utförande; dock må båtnaden för kommunen i ovannämnda hänseende ej tagas i beräkning vid avgörande, om företaget må komma till stånd.

Vad nu sagts om kommun galle även om kronan och landsting.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr hl fy.

9 §.

Visas, efter det vattenreglering, som i 1 § sägs, blivit utförd, att densamma länder till stadigvarande nytta för allmän hamn eller annan allmän farled eller för kloakledning, må ägaren av farleden eller kloakledningen, där den vunna nyttan kan uppskattas till visst penningbelopp, på talan av deltagarna förpliktas att antingen på en gång eller med fördelning pa visst antal år erlägga högst så stor del av nämnda belopp, som svarar mot förhållandet mellan å ena sidan företagets anläggningskostnad ochQå den andra den beräknade båtnaden därav i sådant hänseende, som i 3 § avses. Å oguldet kapitalbelopp skall gäldas ränta efter den räntefot, som finnes skälig. För bidrag, som nu nämnts, förvärvas ej delaktighet i företaget, och vare förty bidragsgivaren ej skyldig att taga del i framtida kostnad för detta.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning med avseende å allmän tiottled, där genom vattenregleringen vinnes stadigvarande minskning i kostnaderna för flottningen eller för flottledens underhåll; dock att flottledens bidrag skall av de flottande betalas i den ordning, som finnes stadgad beträffande allmän flottleds anläggningskostnad.

Anslag, som i 8 § sägs, räknas i avseende, varom nu är fråga, den till godo, som givit anslaget.

10 §.

Byggnad i vatten eller annan anläggning, som gjorts för vattenreglering, skall, där någons rätt kan vara därav beroende, av deltagarna i företaget behörigen under hållas. Beträffande fördelningen av kostnad för underhåll och skötsel så ock av andra utgifter för företaget, vilka icke äro att hänföra till anläggningskostnad, galle i tillämpliga delar vad i 3, 4, 6 och 8 §§ är stadgat.

Om förrättningskostnaden och dess fördelning stadgas i 10 kap. 79 och 80 §§.

Vad i 2 kap. 30 § är föreskrivet i fråga om uppläggande av jord eller annat, som vid rensning upptages, skall lända till efterrättelse jämväl beträffande rensning för vattenreglering.

11 §•

Vill någon verkställa vattenre^lering, som i 1 § sägs, göre ansökan därom hos vattendomstolen och varde målet därefter prövat i den ordning, som i 11 kap. stadgas för ansökningsmål; dock att, där det med hänsyn till omfattningen av erforderlig utredning eller eljest finnes lämpligt, vattenrättsdomaren eller vattendomstolen äger förordna, att målet skall behandlas vid syneförrättning, som i 10 kap. 32 § sägs. Meddelas sådant förordnande av vattendomstolen, må domstolen tillika lämna föreskrift om de huvudsakliga grunder, som av synemännen skola iakttagas.

Då mål efter ty nu sagts hänvisas till syneförrättning, skall till ledning vid förordnande av förrättningsman enligt vad i 10 kap. 32 § stadgas angivas, vilket av de i 1 § omförmälda ändamål bör anses såsom företagets huvudsakliga.

Synemännens utlåtande angående vatten reglering skall underställas vattendomstolens prövning; dock må ej vattendomstolen ingå i bedömande av frågor rörande ersättning i vidare mån än som föranledes av anförda besvär eller av ändrade anordningar eller föreskrifter rörande företagets utförande.

Om verkan av vattendomstolens beslut eller synemännens utlåtande angående vattenreglering äge vad i 7 kap. 56—58 §§ stadgas beträffande beslut i där omför-

Kungl. Maj:ts proposition nr hlh.

mälda mål motsvarande tillämpning; och skall bestämmelsen i 59 § om jämkning för visst fall i utlåtande eller beslut rörande företag, som avses i 7 kap., lända till efterrättelse jämväl beträffande vattenreglering.

I fråga om Konungens prövningsrätt så oek vissa andra förhållanden rörande vattenreglering stadgas i 4 kap.

13 §.

Stadgar rörande vattenregleringsföretag skola angiva:

företagets benämning och ändamål under hänvisning till de beträffande företagets utförande och delaktigheten däri meddelade beslut;

den ort, där styrelsen skall hava sitt säte;

huru styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet;

huru revision av styrelsens förvaltning skall ske;

tiden för räkenskapsavslutning;

huru ofta ordinarie sammanträde med deltagarna i företaget skall hållas:

det sätt, varpå kallelse till sammanträde skall ske och andra meddelanden bringas till deltagarnas kännedom, ävensom den tid före sammanträde, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

så ock vad i övrigt kan finnas nödigt.

Styrelsen skall hava sitt säte inom den vattendomstols område, som lämnat medgivande till företaget.

Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som finnes stridande mot denna eller annan lags föreskrifter. •

Stadgarna skola för att bliva gällande granskas och fastställas av Konungens befallningshavande i den ort, där styrelsen har sitt säte, eller i fall, som omförmäles i 4 kap. 13 §, av Konungen. Vid granskningen skall särskilt tillses, att stadgarna innehålla betryggande föreskrifter för tillgodoseende av sådana delägares rätt, för vilka efter ty i 6 § sägs skyldighet att deltaga i företaget framdeles kan komma att inträda.

Beslutad ändring av stadgarna äge ej giltighet, med mindre den varder i nyssnämnda ordning fastställd.

Om vattenreglering utan tvångsdelaktighet.

26 §.

Vill ägare av strömfall utan att påfordra förpliktande för annan att deltaga i kostnaden reglera vattnets avrinning ur sjö eller annan vattensamling eller i vattendrag för åstadkommande av bättre hushållning med vattnet eller eljest för beredande av ökad möjlighet att utnyttja vattenkraften i honom tillhörigt fall, skola bestämmelserna i 2 kap. om byggande i vatten äga tillämpning beträffande företaget.

Vilja två eller flera strömfallsägare eller ock såväl ägare av strömfall som ägare av mark till gemensam båtnad reglera vattnets avrinning, och är ej fråga om skyldighet för annan att däri taga del, galle i fråga om dylikt företag vad i 27 § här nedan är för motsvarande fall stadgat.

Skall åtgärd till reglerande av vattnets avrinning ske uteslutande eller huvudsak-

8 Kungl. Mdj.-ts proposition nr hl5.

ligen till förmån för allmän farled eller allmän flottled eller uteslutande för torrläggning av mark, vare lag som för varje fall i 5, 6 eller 7 kap. sägs.

27 §.

Väckes fråga om vattenreglering, som avses i 26 § första eller andra stycket, äge den, vars rätt beröres av företaget i något av de i 3 § angivna hänseenden, förena sig med sökanden om företaget; och skall, ändå att i anledning därav skyldighet för annan att taga del i företaget icke ifrågakommer, å dylik vattenreglering tillämpas vad i 2, 3, 4, 7, 8, 9, 10 och 11 §§ samt, om deltagarna äro flera än två, vad i 12—25 §§ är för motsvarande fall stadgat.

Vad nu sagts skall jämväl gälla om vattenavledning för marks torrläggning, där någon vill för vinnande av båtnad för strömfall förena sig med sökanden om dy likt företag.

28 §.

Har medgivande enligt denna lag lämnats till företag, som avses i 26 § första eller andra stycket, och skola ej enligt vad ovan stadgats bestämmelserna i 12—25 §§ äga tillämpning, äger Konungen att, om och när det för tillgodoseende av allmänt väl prövas nödigt, utse lämplig person -att övervaka företagets utförande samt utöva tillsyn å företagets skötsel och handhavandet i övrigt av de med företaget förenade angelägenheter. Sådan person åtnjute av den, för vars räkning företaget utföres, arvode, ^om bestämmes av Konungen.

5 KAP.

Om allmän farled.

1 §•

I vattenområde, där den 1 januari 1921 finnes allmän farled, som inrättats efter det förordningen om allmän farled den 30 december 1880 trädde i kraft, skall allmän farled jämväl framgent bibehållas.

Där vid tiden, då nämnda förordning trädde i kraft, var allmän farled, skall ock densamma bibehållas, såframt under det förordningen gällde åtminstone vissa år i leden idkats sjöfart med fartyg eller båtar eller framförande av flottgods i sammanlagda flottar.

2 §•

Kan vattendrag, sjö eller annat vatten, varest allmän farled ej finnes, användas därtill, må, där det prövas vara för den allmänna samfärdseln nödigt eller nyttigt, efter ansökan i den ordning, som i 11 kap. sägs, förordnas, att därstädes skall vara allmän farled.

Om allmän farleds inrättande genom upptagande av ny vattenled vare i tillämpliga delar lag samma.

9 Kungl. Maj.ts proposition nr .'fl 5.

3 §•

Har ansökan gjorts om inrättande av allmän farled, skall vattendomstolen, efter det frågan behörigen utretts i den ordning, som i 11 kap. stadgas, med överlämnande av eget yttrande till Konungens prövning hemställa, huruvida farleden bör komma till stånd och, i sådant fall, huruvida särskilda villkor böra föreskrivas för dess inrättande och begagnande.

Sedan Konungen meddelat beslut i anledning av hemställan, som ovan sagts, skall målet överlämnas till vattendomstolen för den vidare prövning, som må föranledas av bestämmelserna i 4 § eller eljest av vad i denna lag är stadgat.

4 §.

Erfordras för inrättande av allmän farled, att vatten, vard ver annan råder, bortledes ur sjö eller vattendrag eller att annan tillhörig egendom eljest tages i anspråk, skall vad för ändamålet tarvas av ägaren avstås eller upplåtas. Finnes för allmän farleds inrättande någon anläggning eller åtgärd i övrigt nödig, som kan inverka på annans rätt, vare denne pliktig att tåla skada eller intrång, som därigenom vållas.

För fast egendom, som avstås eller upplåtes, så ock för skada och intrång, som eljest vållas genom anläggning eller åtgärd för farleden, skall ersättning gäldas enligt bestämmelserna i 9 kap. Till skada eller intrång, varför ersättning skall givas, räknas ej, att vatten, för vars tillgodogörande särskild anordning ej vidtagits vid tiden för farledens inrättande, nyttjas för farledens räkning utan att bortledande därav sker.

5 §.

Vad i 2 kap. 2 och 8 §§, 11 § andra stycket, 12, 13, 18, 19, 27—30 §§ samt 32—34 §§ finnes stadgat om byggande i vatten skall äga motsvarande tillämpning med avseende å anläggning eller åtgärd för inrättande av allmän farled.

6 §.

Har efter ansökan i den ordning, som i 11 kap. sägs, förordnats om inrättande av allmän farled, skola i fråga om verkan av dylikt beslut bestämmelserna i 2 kap. 22 och 24 §§ i tillämpliga delar lända till efterrättelse; dock att den i 22 § meddelade hänvisning till 23 § icke skall gälla beträffande allmän farled.

7 §.

Vill någon utföra anläggning eller åtgärd för allmän farleds utvidgande eller förbättrande och äro sannolika skäl, att allmän eller enskild rätt därigenom förnärmas, (dier önskar någon, att för sjöfartens underlättande eller till förebyggande eller minskande av skada nya eller ändrade föreskrifter meddelas rörande hushållningen med vattnet eller annat, skall vad ovan är stadgat om inrättande av dylik led äga motsvarande tillämpning; dock vare, där fråga ej är om arbete av större omfattning, hemställan, som i 3 § sägs, icke erforderlig.

Bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 samt. 355 höft. (Nr hl5).

10 Kungl. Maj:ts proposition nr klb.

Har anläggning eller åtgärd för allmän farled vidtagits utan föregången priivning, må i den ordning, som nu sagts, godkännande därtill inhämtas.

Beträffande anläggning eller åtgärd, för vars utförande ej erfordras vattendomstolens prövning, må ändock till beredande av trygghet för framtiden sådan prövning påkallas

8 §.

Har någon efter den 1 januari 1921 vidtagit anläggning eller åtgärd för allmän farled utan föregången prövning, vare han bevisningsskyldig i avseende å de före arbetets utförande rådande förhållandena i vattnet.

9 §.

Bensning, som med hänsyn till sjöfartens behöriga bedrivande är av nöden för bibehållande av vattnets djup eller läge i allmän farled, må verkställas utan föregången prövning; dock skall markens ägare förut därom tillsägas. Vill den, som verkställer arbetet, påkalla prövning av dess laglighet, galle om sådan prövning vad här ovan stadgats om allmän farleds inrättande; dock att föreskriften i 8 § icke skall äga tillämpning. Har prövning, som nu sagts, icke ägt rum, skall i fråga om rens ning stadgandet i 8 § äga motsvarande tillämpning.

Yad i 2 kap. 36 § stadgas om uppläggande av jord eller annat, som vid rensning upptages, skall jämväl lända till efterrättelse beträffande rensning, som sker för all män farleds räkning.

10 §.

Uppstår vid allmän farleds begagnande skada för annan genom vågsvall eller dylikt, må i den ordning, som i 11 kap. stadgas, särskild talan föras om vidtagande av de åtgärder till förebyggande därav, som må finnas erforderliga. För skada och intrång skall gäldas ersättning efter ty i 9 kap. sägs.

11 §.

Kan till följd av förändrade naturförhållanden allmän farled ej vidare användas för samfärdseln eller finnes den vara obehövlig för sådant ändamål eller uppstår eljest fråga om avlysning av allmän farled, ankomme ärendet på Konungens prövning.

12 §.

Erfordras reglemente eller eljest särskilda föreskrifter angående allmän farleds be gagnande eller underhåll eller rörande förvaltningen av farledens angelägenheter, äger Konungen eller myndighet, som av Konungen utses, därom förordna.

13 §.

Beträffande inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän hamn galle vad ovan stadgats i fråga om allmän farled; och skall till allmän farled räknas jämväl det utrymme i vatten, som jämlikt denna lag upplåtes eller dessförinnan finnes i laga ordning upplåtet till allmän hamn.

Kungl. Maj:ts proposition nr hlb.

7 KAP.

Om torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning eller invallning.

Om dikning.

Om upptagande av dike.

1 §•

Vill någon för torrläggning av sin mark upptaga dike, och möter mark, som tillhör annan, då må denne ej hindra vattnets avlopp; vare ock, där för ändamålet tar vas dike å hans mark, pliktig att tåla intrånget därav.

För skada och intrång, som vållas av dikningen, skall ersättning gäldas efter ty i 9 kap. sägs.

2 §.

Ej må någon förvägras att för torrläggning av sin mark leda vatten till annans dike. Är för ändamålet nödigt, att diket fördjupas, utvidgas eller annorledes förändras, eller uppkommer ökad Kostnad för dikets underhåll, galle därom bestämmelserna i 33 och 34 §§.

3 §.

Vållas av dikning olägenhet för nedan liggande mark, dit vattnet ledes, och kan sådan olägenhet genom dikning avhjälpas, åligge den, som dikar, att åt dikningen giva den utsträckning och omfattning i övrigt, som är av nöden för olägenhetens avhjälpande. Om deltagande i dikningen av markens ägare eller annan, för vilken dikningen är till båtnad, stadgas i 20 §.

.Finnes kostnaden för olägenhetens avhjälpande genom dikning vara avsevärt större än det belopp, vartill olägenheten kan skattas, vare den dikande berättigad att i stället: ersätta skadan enligt reglerna i 9 kap.

nV, 4 §.

Dike skall till läge och sträckning göras sä, att ändamålet med dikningen må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan. Vad nu sagts om dikes läge och sträckning skall jämväl äga tillämpning i fråga om dikes djup och beskaifenhet i övrigt; och må dike göras öppet eller täckt efter ty finnes lämpligast.

Kan utan väsentligt ökad kostnad och svårighet för vattnets avlopp dike läggas i råskinn ad, värde det lagt där, om endera grannen äskar det. I råskillnad tages halva diket av vardera grannens mark.

Jord, som uppkastas ur dike, må läggas vid sidan av diket eller föras till lämpligt ställe i närheten; dock må jorden ej läggas så, att vattnets avrinnande hindras eller

12 Kungl. Maj:ts proposition nr htö.

fara uppstår för ras. Vill markens ägare göra sig dikesjorden till godo, äge rätt därtill; vill han det ej, vare den dikande berättigad att bortföra jorden. Lider mar kens ägare men av upplaget, njute ersättning, som i 9 kap. sägs.

6 §.

Vill den, å vars mark dikning skall av annan verkställas, hellre själv utföra arbetet, äge han rätt därtill, såframt det prövas kunna ske utan olägenhet för dikningsföretaget, och njute ersättning efter ty skäligt prövas; vare dock, vid påföljd av skadeståndsskyldighet och förlust av rätten att verkställa vad som kan vara ogjort, pliktig att fullgöra arbetet inom tid och på sätt, som genom åsämjande eller eljest i laga ordning bestämmes.

7 §■

Tarvas för torrläggning av mark, att genom väg vattenavlopp anordnas eller ock befintligt sådant utvidgas eller fördjupas, skall arbetet ombesörjas av vägens ägare, där ej denne hellre vill överlämna det åt den dikande. Arbetet skall, såvitt ej i 8 § annorledes stadgas, bekostas av den dikande.

Vad nu sagts om ägare av väg skall i fråga om allmän väg på landet avse vägstyrelsen samt beträffande allmän väg i stad, staden.

8 §.

Har väg, som är allmän, till den del, varom fråga är, påbörjats efter den 1 januari 1880, vare de väghållningsskyldiga pliktiga att vidkännas kostnaden’ för arbete, som i 7 § avses, i den mån det tarvas för torrläggning till högst 1,2 meters djup av åker eller äng, som jämväl vid tiden för vägens tillkomst varit att hänföra till sådant ägoslag; dock äge vad nu sagts icke tillämpning i fråga om bro eller annan byggnad i vatten, som verkställts i överensstämmelse med vattendomstolens besked, varom i 2 kap. 20 § förmäles.

Har enskild väg till den del, varom fråga är, påbörjats efter den 1 januari’ 1921 och är den icke huvudsakligen avsedd för hemkörslor eller för underlättande av ägors brukande, skall vad ovan är stadgat beträffande allmän väg äga motsvarande tillämpning.

9 §.

Tarvas för torrläggning av mark, att genom järnvägs banvall vattenavlopp anord nas eller ock befintligt sådant utvidgas eller fördjupas, vare järnvägens ägare pliktsig att ombesörja arbetet.

Om och i vad mån järnvägens ägare är berättigad till ersättning för sådant arbete stadgas i 10 och 11 §§.

10 §.

Har järnväg till den del, varom fråga är, påbörjats före den 1 januari 1921, vare järnvägens ägare berättigad till ersättning för arbete, som i 9 § sägs, i den mån ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 415.

arbetet tarvas för torrläggning till högst 1,2 meters djup av åker eller äng, som jämväl vid tiden för järnvägens tillkomst varit att hänföra till sådant ägoslag.

11 §.

Har bro eller annan byggnad i vatten för järnväg verkställts i överensstämmelse med vattendomstolens besked eller har, där sådant besked ej inhämtats, järnvägen till den del, varom fråga är, anlagts, enligt vad därom är särskilt stadgat, i överensstämmelse med de föreskrifter, som meddelats vid särskild syneförrättning, eller med i vederbörlig ordning kungjord plan, mot vilken erinran ej framställts, eller med erinran, som gjorts mot sådan plan, vare järnvägens ägare berättigad till gottgörelse för arbete, som i 9 § sägs; dock må, där besked av vattendomstolen eller föreskrift vid syneförrättning ej inhämtats, ersättning för sådant arbete icke tillkomma järnvägens ägare i den mån arbetet tarvas för vinnande genom markens torrläggning intill ett djup av 1,2 meter av sådan jordförbättring, som i 22 § avses.

Ändå att järnvägsanläggning utförts enligt vid syneförrättning meddelad föreskrift eller vederbörligen kungjord plan, vare järnvägens ägare icke fri från skyldighet att i fråga om bro eller annan byggnad i vatten på sin bekostnad vidtaga de ändringar, som på grund av bestämmelserna i 2 kap. må varda ålagda honom.

12 §.

Har på grund av bestämmelserna här ovan vattenavlopp genom väg eller järnväg anordnats eller ändrats, skall arbete, som erfordras för vägens eller järnvägens iordningställande efter det avlopp vunnits, verkställas och bekostas efter enahanda grunder, som gälla för avloppets upptagande.

13 §.

Skall allmän väg på landet eller därtill hörande bro eller trumma genom vägstyrelsens försorg byggas eller ändras och påfordrar ägare av mark, innan arbetet påbörjas, att för markens framtida torrläggning vattenavlopp anordnas genom vägen i enlighet med av honom framlagd, av sakkunnig person uppgjord plan, åligge väg styrelsen att sålunda utföra arbetet, där det kan ske utan men för anläggningens brukbarhet och framtida bestånd; och njute ersättning därför med det belopp, varmed anläggningen och underhållet därav må fördyras. Underlåtes det och kommer torrläggningsföretaget sedermera till utförande, må, ändå att enligt här ovan givna bestämmelser arbetet skall bekostas av den dikande, större kostnad än nu sagts icke åläggas honom.

Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning å järnväg med därtill hörande broar och trummor.

14 §.

Genom vad i 7—13 §§ stadgas göres ej inskränkning i den rätt, som kan grundas å dom, avtal eller annan särsknd rättsgrund; dock vare ägare av mark, där för markens torrläggning tarvas vattenavlopp genom väg eller järnväg, berättigad att utan hinder av vad sålunda eller vid syneförrättning, som i 11 § sägs, kan hava bestämts äska, att erforderligt avlopp göres på hans bekostnad.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr bio.

Ej må vid expropriation av mark för väg eller järnväg meddelas bestämmelse, som inskränker den markägare enligt 7—13 §§ tillkommande rätt.

15 §.

Vad ovan stadgats om järnväg skall även gälla om spårväg, för vilken- särskild banvall finnes anlagd.

16 §.

Tarvas i andra fäll än som avses i 3 ock 12 §§, att för avhjälpande av olägenhet till följd av dikning bro, trumma eller annan anläggning göres eller ändras, skall arbetet bekostas av den dikande. I fråga om verkställande av dylikt arbete galle vad i 6, 7 och 9 §§ är för motsvarande fall stadgat.

17 §.

Finnes, då fråga väckes om marks torrläggning, kostnaden för utförande av arbete, som den dikande eller annan efter ty ovan sägs är skyldig att verkställa utan ersätt ning, vara avsevärt större än beloppet av den skada, som uppstår därigenom, att arbetet icke utföres, vare han fri. från skyldighet att bekosta dylikt arbete, där han hellre vill ersätta skadan. År fråga om arbete, som enligt 16 § åligger den dikande, vare denne jämväl fri från skyldigheten att utföra arbetet.

18 §.

Där till följd av arbete, som efter ty ovan stadgats skall bekostas av den di kande, uppstår ökning i kostnaderna för underhåll av bro, trumma eller annan anläggning, åligge honom att ersätta sagda ökning. Varder underhållskostnaden genom arbetet minskad, äge den dikande, om arbetet ombesörjes av annan, tillgodonjuta motsvarande minskning i den för arbetet utgående ersättningen och, om det utföres av den dikande, erhålla däremot svarande gottgörelse.

19 §.

Där arbete i anledning av dikning på bekostnad av den dikande eller markägare > som i 13 § avses, verkställes av annan, skall, om ej annat överenskommes, den för arbetet utgående ersättningen utbetalas i mån av arbetets utförande. Gottgörelse för ökning eller minskning i underhållskostnad skall, om ej annat överenskommes, erläg gas efter arbetets utförande på en gång eller ock, om den betalningsskyldige det äskar, fördelas till utbetalning på högst tio år med skyldighet för denne att å oguldet kapitalbelopp gälda ränta efter den räntefot, som finnes skälig. Gottgörelse för ökning i underhållskostnad skall i fråga om allmän väg på landet inbetalas till väg styrelsen, som även har att gälda gottgörelse för minskning i dylik kostnad.

Skall ersättning, som nu sagts, gäldas av den dikande eller markägare, som i 13 § avses, vare denne, om det äskas, pliktig att för beloppet hos Konungens befallningshavande ställa pant eller borgen.

Kungl. Maj:ts proposition nr Jt 1 f>.

15 Om dikningssarnfånighet.

20 §.

Vill någon upptaga dike för torrläggning av sin mark och åstundar annan att för sin mark deltaga i dikningen, vare denne, såframt det är förenligt med dikningens ändamål och hinder ej möter till följd av markens beskaffenhet eller läge eller därav, att kostnaderna skulle oskäligt ökas, berättigad fordra, att åt diket gives det läge och djup samt dikningen i övrigt erhåller den utsträckning och omfattning, att största möi liga båtnad beredes hans mark.

År dike, som någon vill upptaga, till båtnad jämväl för annans mark, vare denne skvldig att taga del i dikningen.

Vad ovan stadgats skall jämväl äga tillämpning i fråga om dike, som jämlikt 3 § skall upptagas till förebyggande av olägenhet för nedanliggande mark, dit vattnet ledes.

21 §.

All mark, för vilken dikningen medför båtnad och vars ägare skola däri taga del. utgöre i avseende å företaget en samfällighet.

22 §.

Med avseende å mark, vars nytta av torrläggning består i höjning av dess alstringsförmåga, skall såsom båtnad (jordförbättring) anses den genom företaget åstadkomna höjningen däri genom torrläggning intill ett djup av 1,2 meter eller det större djup, vartill jordens ägare äskat torrläggning av densamma, så ock den ökade möjligheten till alstrings förmågans höjande på sätt nu sagts.

Med båtnad av marks torrläggning i andra fall förstås den värdeökning marken vinner genom torrläggning till det djup, varom i varje särskilt fall är fråga, ävensom genom den ökade möjligheten till torrläggning till nämnda djup.

Ej må till båtnad, som genom torrläggning beredes mark, hänföras förmån, som består däri, att markens frostländighet minskas eller att de klimatiska förhållandena eljest förändras.

23 §.

Delägare i dikningssamfällighet vare, såvitt ej nedan annorledes stadgas, skyldig att taga del i kostnaden för samfällighetens torriäggning i mån av värdet å den båtnad hans mark därigenom beredes.

24 §.

Erfordras för torrläggning av den till samfälligheten hörande marken särskilda grenar av diket eller äro med utförandet av viss del av dikningen förenade särskilt stora kostnader eller förefinnes mellan skilda till samfälligheten hörande områden väsentlig olikhet i fallförhållanden, och kan på grund härav antagas, att kostnaden i förhållande till båtnadsvärdet för torrläggning av något område skulle bliva mindre.

16 Kungl. May.ts proposition nr 415.

därest annat område icke ingått i samfälligheten, skall för sådan jämkning, som nedan sägs, den till samfälligheten hörande marken hänföras till särskilda avdelningar, allt efter som vattnet avrinner till olika grenar av diket eller till skilda, med hänsyn till särskilt hinder för dikningen eller genom större brytning i dikets bottenlinje naturligen avgränsade dikessträckor.

Å avdelning, som nu nämnts, må icke på grund av stadgandet i 23 § anses belöpa större andel i kostnaden för företaget än som svarar mot förhållandet mellan den beräknade kostnaden för torrläggning allenast av till avdelningen hörande mark, å ena, samt den beräknade kostnaden för samfällighetens torrläggning, å andra sidan. Överstiger den beräknade kostnaden för avdelningens torrläggning den kostnad, som efter båtnadstalet skulle belöpa å till avdelningen hörande mark, därest till avdelningen hänfördes jämväl den till en eller flera andra avdelningar hörande marken, skall sistnämnda kostnadsbelopp anses såsom avdelningens torrläggningskostnad, dock att ej därigenom kostnaden för någon av de andra avdelningarna må höjas utöver denna avdelnings torrläggningskostnad, beräknad på sätt nu sagts.

25 §.

Har på yrkande av delägare i dikningssamfållighet åt dikningen givits större omfattning än som erfordras för samfällighetens torrläggning till ett djup av 1,2 meter, skall, där ej samtliga delägare efter ty i 22 § sägs skola anses hava båtnad av denna del av dikningen, särskild beräkning ske av kostnaden för sagda del samt båtnaden av densamma ävensom det bidrag till nämnda kostnad, som enligt de i 23 och 24 §§ stadgade grunder må anses belöpa å varje delägare; och varde med iakttagande härav delaktigheten i den sammanlagda kostnaden för företaget fastställd.

26 §.

Finnes vid bestämmande av delaktigheten i företaget efter ty i 23—25 §§ föreskrives någon delägares bidrag till den beräknade kostnaden för företaget överstiga det belopp, vartill kostnaden för torrläggning av honom tillhörig mark må antagas hava uppgått utan annans deltagande i dikningen, äge sådan delägare tillgodonjuta jämkning i delaktigheten så att denna svarar mot sistnämnda kostnad.

27 §.

Ej vare delägare i dikningssamfällighet skyldig att vidkännas större bidrag till kostnaden för dikningen än som svarar mot värdet å den båtnad, hans mark därigenom beredes, utan så är att han sökt företaget. Likställd med sökanden vare den, som förenat sig med honom om företaget eller för vinnande av ökad båtnad fört talan, som föranlett större anläggning än sökanden äskat.

28 §.

Delägare, som icke är sökande till företaget eller enligt vad i 27 § sägs likställd med sökanden, må berättigas att erlägga å honom belöpande bidrag med fördelning

Kungl. Maj:ts proposition nr 415.

på visst antal år efter ty i varje fall prövas skäligt. Å oguldet kapitalbelopp skall beräknas ränta efter den räntefot, som tinnes skälig.

29 §.

Utgöres båtnad, som vinnes genom dikning, av annat än jordförbättring eller värdeökning av tomtmark eller av mark, som eljest huvudsakligen har värde såsom byggnadsplats, torgplats, övningsfäLt eller dylikt, vare delägare, som i 28 § avses, icke pliktig att, såvitt angår dylik båtnad, taga del i kostnaden för företaget, förrän han begagnar sig av båtnaden, utan skall intill dess den å båtnaden belöpande andel gäldas av övriga delägare med fördelning dem emellan enligt bestämmelserna här ovan. Tillgodogöres förmånen av markens torrläggning såsom jordförbättring, skall delägare jämväl för sådant fall anses hava begagnat sig av båtnaden.

Delägare, som sålunda träder till företaget, åligge att taga del jämväl i kostnad, som må belöpa å annan delägare, för vilken enligt vad nu sagts betalningsskyldighet ännu ej inträtt, men vare fri från sådana utgifter för företagets underhåll, som gjorts före hans tillträde. Ej heller må för tiden dessförinnan beräknas ränta å bidrag, som han har att erlägga.

Vill ägaren begagna sig av båtnaden såsom jordförbättring eller eljest huvudsakligen allenast för fastighetens eget behov, må på talan i den ordning 11 kap. stadgar det bidrag, som denne har att i anledning därav erlägga, bestämmas till en mindre del av bidragets hela belopp och med gäldandet av återstoden tillsvidare anstå.

30 §.

Har deltagare i dikningsföretag på sätt och för ändamål, som i 13 § sägs, förskjutit medel, äge han tillgodonjuta ersättning för denna utgift med skälig ränta därå, dock högst med det belopp, vartill nyttan av utgiften må skattas. Sådan ersättning ävensom deltagare tillkommande gottgörelse för skada eller intrång skall vid uttaxering av deltagarens bidrag tillgodoräknas honom.

31 §.

Tarvas dike för oskift byamark eller annan samfälld mark, have den delägare vitsord, som fordrar dike; och tage envar del i dikningen efter sin lott i samfäiligheten.

32 §.

Till kostnad för marks torrläggning (torrläggningskostnad) räknas i denna lag förutom arbetskostnaden jämväl skadestånd och annan ersättning, som föranledes av företaget.

Om förrättningskostnaden och dess fördelning stadgas i 10 kap. 79 och 80 §§.

»

Om förbättring och underhåll av dike.

33 §.

Askar någon bättre torrläggning av förut avdikad mark, och är för ändamålet nödigt, att dike utvidgas, fördjupas eller annorledes förändras, eller tarvas sådan åt-

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 355 käft. (Nr 415.) 3

18 Kungl. Maj:ts proposition nr .'t 15.

gärd till följd därav, att någon leder vatten till annans dike efter ty i 2 § sägs, galle i avseende å sådan förändring vad om upptagande av nytt dike är i denna lag stadgat.

34 §.

Dike, som enligt denna lag varder upptaget, skall, där någons rätt kan vara därav beroende, underhållas av deltagarna i företaget. Beträffande underhållsskyldighetens fördelning galle enahanda grunder som i 23—26 §§ samt 29 § äro stadgade för deltagande i kostnaden för dikets upptagande.

Leder någon vatten till annans dike och uppkommer därigenom ökad kostnad för dikets underhåll, vare han pliktig att svara för denna tillökning. Där förut befintligt dike utvidgas, fördjupas eller annorledes förändras, svare ock ägaren av den mark, för vars torrläggning förändringen skett, för den tillökning i underhållskostnad, som därav må föranledas.

Om avdilcning av vattendränkt mark.

35 §.

Vill någon för sin marks torrläggning avdika kärr, mosse eller annan dylik vattendränkt mark, vare lag som eljest om dikning är stadgat.

Kan till följd av dikningen vållas märkbar inverkan å vattenförhållandena i vattendrag, sjö eller annan vattensamling, skall å företaget tillämpas vad i denna lag stadgas om vattenavledning.

Om prövning av dikning smal.

36 §.

Vill någon för torrläggning av sin mark upptaga dike å annans mark eller leda vatten till annans dike eller eljest begagna sig av rättighet, som omförmäles i 1—19 §§, eller skola två eller flera med skilda andelar taga del i dikningsföretag, då skall, där ej överenskommelse därom träffas, i den ordning nedan sägs före arbetets påbörjande inhämtas besked, huru och under vilka villkor arbetet må göras.

Ansökan om dikning skall ingivas till Konungens befallningshavande och varde frågan härom därefter prövad vid syneförrättning, varom i 10 kap. stadgas.

Där någon ärnar verkställa dikning, varför ej fordras föregående prövning, stånde honom ändock fritt, om han så önskar, att till beredande av trygghet för framtiden påkalla sådan prövning.

Har dike upptagits utan föregången syneförrättning, må för det framtida underhållets fördelning i nu nämnd ordning påkallas prövning därav.

Huru utlåtande, som meddelas vid syneförrättning, skall beträffande särskild fråga underställas vattendomstolens prövning, därom stadgas i 10 kap. 52 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr b15.

19 Om vattenavledning.

37 §.

Vill någon för torrläggning av sin mark sänka eller uttappa sjö eller annan vattensamling, fördjupa, utvidga eller räta älv, å eller annat vattendrag eller eljest avleda vatten därifrån, skall med iakttagande av föreskrifterna i 38—47 §§ å sådan vattenavledning tillämpas vad ovan stadgats om dikning.

Vad enligt denna lag skall gälla angående vattenavledning lände jämväl till efterrättelse i fråga om åtgärd för reglering av vattnets avrinning ur sjö eller annan vattensamling eller i vattendrag eller införande av nya eller ändrade bestämmelser beträffande vattenhushållningen vid befintlig byggnad i vatten, såframt dylik åtgärd huvudsakligen avser torrläggning av mark och bestämmelserna i 3 kap. icke äro därå tilllämpliga,

38 §.

Tarvas för ändamål, som i 37 § sägs, att annan tillhörigt strömfall borttages eller dess fallhöjd minskas eller att till men för annans egendom, vare sig jord, hus, fiske eller annat, vattenförhållandena i vattendrag, sjö eller annan vattensamling eljest förändras, vare dylik åtgärd ej tillåten utan så är att nyttan därav efter avdrag av kostnaden för dess verkställande finnes överstiga skadan och intrånget å annans egendom. Tillskyndas ägare av strömfall förlust av tillgodogjord vattenkraft eller av icke tillgodogjord, som uppenbarligen är avsedd för befintlig eller under byggnad varande anläggning, eller av annan förmån, som i fråga om vattenhushållning eller vattentillgång tillkommer honom såsom ägare av byggnad för uttagande av vattenkraft, eller vållas skada eller intrång å fiske verk, bevattningsanstalt eller annan därmed eller med byggnad för uttagande av vattenkraft jämförlig inrättning, skall vid ovannämnda jämförelse förlust, skada eller intrång, som nu sagts, beräknas två gånger.

I kostnaden för åtgärden skall inräknas det belopp, vartill skadan och intrånget å egendom, tillhörig den, för vars räkning företaget sker, må skattas; dock att, där fråga är om företag, som efter ty ovan är stadgat verkställes för samfälld räkning, skada eller intrång å egendom, tillhörig annan deltagare än sökanden till företaget eller den, som förenat sig med sökanden, skall likställas med skada eller intrång å annans egendom. För skada och intrång skall ersättning givas efter ty i 9 kap. skils.

39 §.

Skulle åtgärd, som i 37 § sägs, hava till följd, att större fabrik eller annan anläggning, varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess drift väsentligt minskas eller att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång, må åtgärden, ändå att nyttan uppgår till värde, som i 38 § omförmäles, icke ske. Lag samma vare, där genom dylik åtgärd skulle förorsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld är att befara.

Prövas företaget vara av synnerlig betydelse för jordbruksnäringen eller för orten eller eljest från allmän synpunkt, må Konungen, ändå att hinder mot företaget skulle

20 Kungl. Maj:ts proposition nr Jflö.

möta av bestämmelserna i 38 § eller vad i denna § är stadgat, efter hemställan av vattendomstolen på sätt i 46 § sägs lämna medgivande till företaget.

40 §.

Tarvas för ändamål, som i 37 § sägs, att å annan tillhörig fastighet lägges damm. vall eller väg eller ledning för vattnet eller att å annans grund i eller vid vattendrag verkställes grävning, sprängning eller annan åtgärd till strömbäddens reglerande eller till förebyggande eller minskande av skada, vare ägare av fastighet, som sålunda tages i anspråk, pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils.

Ej må för ändamål, som nu sagts, tagas i anspråk tomtplats, trädgård eller park, där det utan synnerlig olägenhet kan undvikas.

41 §.

Å företag, som i 37 § sägs, skall vad i 2 kap. 2 och 8 §§, 11—13 §§, 14 § andra stycket, 27 30 §§, 31 § andra stycket samt 32—34 §§ stadgas beträffande byggande i vatten äga motsvarande tillämpning.

42 §.

Skall ersättning för vattenkraft, som till följd av företag enligt detta kap. går för ägaren förlorad, utgå medelst kraftöverföring efter ty i 9 kap. skils, galle med avseende å de för sådan överföring erforderliga ledningar vad i 2 kap. 18 § finnes i sådant hänseende stadgat för där avsedda fall.

43 g.

Tarvas för ändamål, som omförmäles i 37 §, att annans byggnad i vatten utrives eller ändras, besörje därom ägaren av den mark, som skall torrläggas. Skall byggnaden ändras och vill byggnadens ägare själv utföra arbetet, galle därom vad i 2 kap. 19 § finnes för där avsett fall stadgat.

44 §.

Vad i denna lag är stadgat om skyldighet att taga del i dikningsföretag skall icke äga tillämpning i fråga om företag, som avser sänkning eller uttappning av sjö, med mindre den beräknade båtnaden av företaget med mer än hälften fäller å egendom, tillhörig den, som sökt företaget, eller honom och andra, vilka förenat sig med honom därom. Vad nu sagts om sänkning eller uttappning av sjö lände jämväl till eiterrättelse i fråga om åtgärd för reglering av vattnets avrinning ur dylikt vattenområde.

45 §.

Vill någon utföra vattenavledning, som i 37 § sägs, och äro sannolika skäl, att allmän eller enskild rätt därigenom förnärmas, eller skola två eller flera med skilda andelar taga del i företaget, skall, innan arbetet påbörjas, i den ordning nedan sägs inhämtas besked, huru och under vilka villkor arbetet må göras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 415.

21 Ansökan om vattenavledning skall ingivas till Konungens befallningshavande och varde frågan härom därefter prövad vid syneförrättning i den ordning, som i 10 kap. stadgas. Avser företaget sänkning eller uttappning av sjö eller reglering av vattnets avrinning ur sådant vattenområde eller förändring av vattnets djup eller läge i vattendrag, där kungsådra eller allmän farled eller allmän flottled linnes, skall synemännens utlåtande underställas vattendomstolens prövning; dock må ej vattendomstolen ingå i bedömande av frågor rörande ersättning i vidare mån än som föranledes av anförda besvär eller av ändrade anordningar eller föreskrifter rörande företagets utförande. Om underställning i visst fall av särskild fråga stadgas i 10 kap. 52 §.

40 §.

År fråga om företag, som avser sänkning av eller reglering av vattnets avrinning ur någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan, skola bestämmelserna i 4 kap. 13 § om Konungens prövningsrätt i vissa hänseenden och om skyldighet för vattendomstolen att hemställa frågan Konungens avgörande äga motsvarande tillämpning; och skall vad sålunda är stadgat jämväl gälla beträffande annat företag, varigenom vattnets avrinning i större omfattning regleras eller vattenförhållandena eljest väsentligt förändras, såframt Konungen förbehåller sig sådan prövning och besked därom före målets avgörande lämnas svnemännen eller i fall, då enligt 45 § underställning skall ske, vattendomstolen.

Finner vattendomstolen vid prövning av fråga om tillåtligheten av tillämnad vattenavledning, mot vilken hinder skulle möta av bestämmelserna i 38 § eller 39 § första stycket, att företaget med hänsyn till stadgandet i andra stycket av 39 § ändock bör komma till stånd, skall frågan därom av domstolen hemställas Konungens avgörande.

47 §.

Har efter den 1 januari 1921 vattenavledning verkställts utan föregången prövning, vare den, för vars räkning arbetet skett, bevisningsskyldig i avseende å de före arbetets utförande rådande förhållandena i vattnet.

48 §.

Vill någon för torrläggning av sin mark verkställa rensning, som för bibehållande av vattens läge eller djup är av nöden, äge han rätt därtill utan föregående prövning, ändå att arbete inom annans område tarvas; dock skall i ty fall denne förut därom tillsägas. Vill den, som ämnar företaga rensning, påkalla prövning av arbetets laglighet eller är fråga om annans deltagande i arbetet, galle därom vad bär ovan stadgas i fråga om vattenavledning. Har föregående prövning icke ägt rum, skall i fråga om rensning stadgandet i 47 § äga motsvarande tillämpning.

Vad i 5 § stadgas angående uppläggande av jord eller annat, som vid dikning upptages, skall lända till efterrättelse jämväl beträffande rensning för marks torrläggning.

22 Kungl. Maj. ts proposition nr hl5.

Om invallning.

49 §.

Vill någon för sin marks torrläggning vid eller i vattendrag, sjö eller annan vattensamling eller havet göra vall eller annan byggnad till skydd mot vattnet, skall med iakttagande av föreskrifterna i 50—55 §§ beträffande sådan invallning vad ovan stadgats om vattenavledning äga motsvarande tillämpning.

50 §.

Finnes, då fråga väckes om invallning, vall eller annan byggnad, som uppförts till skydd mot vattnet, bliva till nytta för företaget, skall vad i 2 kap. 15 § stadgas om rätt att begagna sig av annans byggnad i vatten och om skyldighet att taga del i kostnaden för dylik byggnad äga motsvarande tillämpning.

Jord, sten, grus och grästorv må mot ersättning efter ty i 9 kap. sägs tagas å det invallade området, där det tjänligast och till minsta skada för jordägare kan ske, så ock å närbelägen mark, såframt ej avsevärd olägenhet därav uppstår för ägaren.

Vallar och gravar, som äro anlagda till marks skyddande, må ej användas till annat ändamål utan samtycke av dem, som äga del i invallningen.

51 §.

Beträffande skyldighet för annan att taga del i invallning skall vad i denna lag är stadgat om företag, som avser sänkning eller uttappning av sjö, äga motsvarande tillämpning.

52 §.

Ingår i samfällighet för invallning mark, som med hänsyn till höj dläge eller andra förhållanden uppenbarligen kan med mindre kostnad torrläggas genom dikning eller vattenavledning, äge delägare, som icke är sökande till företaget eller jämlikt 27 § likställd med sökanden, tillgodonjuta motsvarande jämkning i delaktigheten; och skall härvid hänsyn tagas jämväl till den ökade kostnad, som föranledes av invallningens vidmakthållande jämte drift av uppfordringsverk, därest sådant erfordras.

53 §.

Har invallning skett för marks torrläggning och äskas sedermera för samma ändamål dikning, vattenavledning eller vattenreglering, skall för bestämmande av den delaktighet i det sålunda ifrågasatta företaget, som må belöpa å den invallade markens ägare, uppskattning ske av den båtnad, som företaget må bereda honom därigenom, att markens torrläggning genom företaget förbättras utöver vad som skett genom invallningen. •

Medför företaget, att vidmakthållande av invallningen jämte drift av uppfordringsverk, där sådant linnes, varder obehövligt eller kostnaderna därför minskas, vare, ändå att båtnad genom markens torrläggning icke vinnes, den invallade markens ägare skyldig att i anledning härav bidraga till kostnaderna för företaget; dock högst med hälften av det belopp, vartill sagda utgiftsminskning må skattas. Sådant bidrag skall efter ty i varje fall prövas skäligt antingen erläggas på en gång eller ock fördelas till utbetalning på visst antal år med skyldighet för bidragsgivaren att å ogul-

Kungl. Maj.ts proposition nr h 1 6.

det kapitalbelopp gälda ränta efter den räntefot, som finnes skälig. För bidrag, som nu nämnts, förvärvas ej delaktighet i företaget, och vare förty bidragsgivaren ej skyldig att taga del i framtida kostnad för företaget.

54 §.

Har delägare i invallningsföretag icke sökt företaget och är han ej heller efter ty i 27 § sägs likställd med sökanden, vare han berättigad påfordra, att all honom tillhörig mark, som ingår i samfälligheten, skall med belopp, som i 9 kap. 49 § sägs, lösas för företagets räkning.

Vill någon begagna sig av rättighet, som nu sagts, skall yrkande därom framställas medelst stämning å deltagarna i den ordning 11 kap. stadgar inom sextio dagar efter det tiden för påkallande av sådan ny uppskattning av båtnaden, som omförmäles i 10 kap. 77 och 78 §§, tilländagått, eller, om sådan uppskattning påkallats, inom samma tid efter det uppskattningen vunnit laga kraft.

Sedan sådan talan blivit anhängiggjord, vare ägaren av den fastighet, vartill marken hör, fri från skyldighet att taga del i företaget; och träde den lösta marken i fastighetens ställe med skyldighet för ägaren att övertaga den delaktighet i företaget, varifrån fastighetens ägare befriats.

Om rätt för fastighetens ägare att återbekomma förskjutet bidrag så ock om denne åliggande ersättningsskyldighet i visst fall stadgas i 9 kap. 49 §.

55 §.

A invallning, som sker i eller vid sjö eller i eller vid sådant vattendrag, som i 45 § andra stycket sägs, skola bestämmelserna i nämnda § om underställning av synemännens utlåtande äga motsvarande tillämpning.

Vad i 46 § första stycket är stadgat om Konungens prövningsrätt skall beträffande invallning gälla allenast såframt Konungen i den ordning, som i sistnämnda § sägs, förbehållit sig sådan prövningsrätt.

Gemensamma bestämmelser.

56 §.

Innefattar synemäns utlåtande, varvid enligt 10 kap. 75 § skall bero, eller vattendomstols laga kraft ägande beslut rörande företag enligt detta kap. medgivande till företaget, vare det gällande mot envar såväl vad angår rätten att utföra företaget och för framtiden bibehålla dike och annan anläggning som beträffande skyldighet att taga del i företaget, dock med de inskänkningar, horn följa av bestämmelserna i 57 § samt av vad i 9 kap. ävensom i 10 kap. 77 och 78 §§ finnes stadgat om förnyad prövning i vissa fall.

57 §.

Där genom utförande i enlighet med utlåtande eller beslut, som i 56 § sägs, av företag, som i detta kap. avses, vållas skada eller intrång, som vid utlåtandets eller beslutets meddelande icke av synemännen eller av vattendomstolen förutsetts, må utan hinder av bestämmelserna i nämnda § den, som lider skadan eller intrånget, fram-

24 Kungl. Maj:ts proposition nr il5.

ställa anspråk å ersättning enligt reglerna i 9 kap.; dock skall sådant anspråk för att kunna upptagas till prövning anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som i utlåtandet eller beslutet må hava föreskrivits, räknat från utgången av den för företagets fullbordande i utlåtandet eller beslutet eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden.

År skada eller intrång, som i första stycket avses, av betydenhet, må inom tid, som gäller för anmälan av anspråk enligt nämnda stycke, talan föras om meddelande av sådana ändrade föreskrifter rörande skötseln av de för företaget gjorda anläggningar och vidtagande på deltagarnas i företaget bekostnad av sådana åtgärder, som utan att förnärma tredje mans rätt eller för företaget medföra väsentlig olägenhet äro ägnade att förebygga eller i största möjliga män minska skadan eller intrånget för framtiden.

58 §.

Har företag, varom i detta kap. sägs, icke bragts till slut inom tid, som enligt 10 kap. 62 § föreskrivits, vare frågan om företaget förfallen; dock må, om giltigt skäl för dröjsmål visas eller genom företagets inställande synnerligt men skulle uppstå, vattendomstolen på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan bevilja anstånd med företagets fullbordande på högst tio år.

Har fråga om företag enligt detta kap. förfallit, äge deltagare i företaget påkalla vattendomstolens prövning, huruvida den å företaget nedlagda kostnad skall gäldas allenast av sökanden och dem, som förenat sig med honom, eller om och i vilken mån jämväl övriga deltagare skola med hänsyn till vunnen nytta i kostnaden taga del.

59 §.

Finnes under företagets utförande, att visst arbete, som i utlåtandet eller beslutet rörande företaget föreskrivits, kan anses obehövligt, eller erfordras till följd'av oförutsedd arbetssvårighet eller av annan dylik orsak jämkning av de rörande företagets utförande meddelade bestämmelser, äge vattendomstolen på ansökan av deltagare i företaget föreskriva dylik jämkning ävensom i övrigt vidtaga den ändring i bestämmelserna rörande företaget, som därav må föranledas.

60 §.

Har efter det medgivande lämnats till utförande av företag, som i detta kap. sägs, fastighet inom torrläggningssamfälligheten övergått till ny ägare, vare jämväl denne pliktig att efter ty ovan stadgats taga del i kostnaden för företaget; dock skall, där föregående ägares skyldighet att erlägga å fastigheten belöpande andel i kostnaden blivit genom dom eller annorledes fastställd eller, oavsett huruvida den genom företaget vunna båtnaden av denne tagits i bruk, åvilat honom, ny ägare ej svara för bidrag, som förfallit till betalning mer än ett år innan han blev ägare till fastigheten eller, om han inropat fastigheten å exekutiv auktion, för bidrag, som före försäljningsdagen förfallit till betalning.

Där föregående ägare försummat att verkställa arbete, som för utförande av företaget eller för underhåll av detsamma ålagts honom, vare nye ägaren skyldig fullgöra vad sålunda blivit eftersatt.

Kanyl. Maj:ts proposition nr 410. 25

fil §.

Har till företag, som i detta kap. avses, medgivande i laga ordning erhållits, skall där deltagarna äro flera än två, för handhavandet av de med företaget förenade ange lägenheter utses styrelse, bestående av eu eller flera ledamöter.

Vilja deltagarna antaga stadgar rörande handhavande av företagets angelägenheter, stånde dem fritt; dock vare dylika stadgar ej gällande, med mindre de blivit av Konungens befallningshavande granskade och fastställda. I fråga om stadgar för torrläggningsföretag skola i övrigt bestämmelserna i 3 kap. 13 § äga tillämpning.

fi2 §.

Innan anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande, må ej i fäll, som i fil § avses, arbete å annans mark verkställas eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas.

Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen göra anmälan därom hos Konungens befallningshavande.

Då anmälan, som i denna § sägs, ägt rum, skall underrättelse därom på deltagarnas i företaget bekostnad intagas i länskungörelserna.

63 §.

Vad i 3 kap. 15 samt 17—21 §§ är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om företag, som i förevarande kap. avses, dock att förordnande, som i 17 § sägs, skall införas i länskungörelserna samt att, där icke i fastställda stadgar viss ort bestämts såsom styrelsens säte, talan, som i 20 § omförmäles, skall anhängiggöras hos den allmänna underrätt, inom vars domvärjo samfälligheten eller största delen därav är belägen.

64 §.

Kätteri att handhava de med företag, som i detta kap. avses, förenade angelägenheter utövas å sammanträde, därvid envar deltagare i företaget äger rösträtt efter det andelstal, som jämlikt 23—26 §§ samt 29 § är bestämmande för hans skyldighet att taga del i kostnaden för företaget. Kallelse till sammanträde skall, där ej i särskilda stadgar annorledes bestämts, antingen skriftligen delgivas samtliga deltagarna minst en vecka före sammanträdet eller ock minst fjorton dagar därförut kungöras såväl i kyrkan för den eller de församlingar, där samfälligheten är belägen, som ock i minst en av ortens tidningar. Beträffande sådant sammanträde skall i övrigt vad i 3 kap. 22 § är föreskrivet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

65 §.

Vad i 3 kap. 23—25 §§ är stadgat om talan mot beslut, som fattas vid sammanträde med deltagarna, samt om hållande av dylikt sammanträde skall äga motsvarande tillämpning beträffande företag enligt detta kap.; dock att talan skall i fall, som avses i 63 §, anhängiggöras hos den allmänna underrätt, som i sistnämnda lagrum sägs.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 855 höft. (Nr a 15) 4

26 Kung! Maj.ts prtrf>t)sHi(m 'nr -iJo!

66 §'.

Har jämlikt 36 § fjärde stycket påkallats prövning av fråga rörande framtida underhåll av dike, skall för dylikt fall vad i 56 samt 60—65 §§ är stadgat om företag, vartill medgivande lämnats enligt detta kap., i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

8 KAP.

Om kloakledningar.

1 §•

Tarvas för avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet från en eller flera fastigheter eller ett eller flera samhällen, att kloakledning framdrages över annans fastighet, vare ägaren av den fastighet pliktig att mot ersättning, som i 9 kap. sägs, tåla intrånget därav.

Med kloakledning förstås i denna lag avloppsledning för ändamål, som ovan nämnts, ändå att därmed tillika må avses vattens avledande för torrläggning av begravningsplats eller av samhälles planlagda område. Avloppsledning, varmed avses dels avledande av spillvatten och flytande orenlighet och dels torrläggning av annan mark än nyss nämnts, vare ock ansedd som kloakledning, där spillvattnets och orenlighetens avledande är det huvudsakliga ändamålet eller ock spill vattnet eller orenligheten avsevärt inverkar å det i avloppsledningen framrinnande vattnets beskaffenhet.

Vatten och orenlighet, som fram rinner i kloakledning, benämnes i denna lag kloakvatten.

2 §■

Kloakledning skall göras täckt, såframt ej med hänsyn till särskilda förhållanden öppen ledning må tillstädjas.

3 §.

Där för avledande av kloakvatten tarvas, att genom väg eller genom järnvägs eller spårvägs banvall eller stationsområde avlopp anordnas eller ock befintligt sådant utvidgas eller fördjupas, skall arbetet bekostas av anläggaren samt ombesörjas, där fråga är om väg, av vägens ägare, såvitt ej denne hellre vill överlämna arbetet åt anläggaren, och i annat fall av järnvägens eller spårvägens ägare.

Vad nu sagts om ägare av väg skall i fråga om allmän väg på landet avse vägstyrelsen samt beträffande allmän väg i stad, staden.

4 §.

I den mån ej detta kap. innehåller särskilda föreskrifter skall vad i 7 kap. 4, 5, 12, 13 och 16—19 §§ är stadgat om upptagande av dike i tillämpliga delar gälla även beträffande kloakledningar.

5 §.

Kloakledning skall, där någons rätt kan vara därav beroende, av ägaren behörigen underhållas.

27 Kandi. Maj:ts proposition nr 415.

(i §■

.Finnes, då kloakledning skall byggas för ett samhälle, det medföra väsentlig fördel, att ledningen inrättas för avledande jämväl av annat samhälles kloakvatten, skall, där det från sistnämnda samhälle påfördras, ledningen så byggas.

7 §.

Skall kloakledning efter ty i 6 § sägs inrättas för avledande av kloakvatten jämväl från annat samhälle, skall anläggningskostnaden för ledningen, i den mån den är gemensam, mellan samhällena fördelas i förhållande till den kostnad för särskild ledning för vartdera samhället, som bortfaller därigenom att gemensam ledning bygges. År ett samhälles kloakvatten av beskaffenhet att medföra särskild kostnad beträffande ledningens inrättande eller anordnande, skall hänsyn tagas härtill.

8 §.

Vill samhälle inleda kloakvatten i kloakledning, som anlagts^eller är under anläggning för annat samhälles räkning, må det ej förvägras, utan sa är att v äsentlig olägenhet vållas därav och avledning kan ändamålsenligt beredas på annat sätt; vare dock det samhälle, som vill tilleda kloakvatten, pliktigt att vidtaga sådana anordningar, som till undvikande av olägenhet av tilledandet för det andra samhället må anses erforderliga,

Om skyldighet för samhälle, som sålunda tilleder kloakvatten, att deltaga i anläggningskostnaden för den gemensamma delen av ledningen, galle vad i 7 § stadgas, med iakttagande att den gemensamma delen, i den mån densamma redan blivit utförd, skall uppskattas till dess värde i befintligt skick samt att kostnaden för särskild ledning skall beräknas till det belopp, som skulle åtgått för ny ledning. Finnes till följd av tilledandet nödigt, att ledningen utvidgas eller annorledes förändras, skall kostnaden åligga sistnämnda samhälle; dock vare samhället ej skyldigt att i ty fåll taga del i redan nedlagd kostnad, som till följd av ändringen varder onyttig.

9 §.

I den mån kloakledning är gemensam för två eller flera samhällen, skall skötseln och underhållet därav, såframt ej annorlunda överenskommes, ombesörjas av det samhälle, för vars räkning ledningen ursprungligen anlagts, eller, där den byggts för gemensam räkning, av det samhälle, över vars område den gemensamma sträckan av ledningen eller väsentlig del därav framdragits, eller ock, för den händelse ledningen huvudsakligen är belägen på annan mark, av det, varifrån största vattenmängden beräknas tillrinna densamma.

Samhälle, som begagnar kloakledning, vars skötsel och underhåll åligger annat samhälle, vare pliktigt att medelst årlig avgäld gottgöra det andra samhället skälig andel av kostnaden för underhåll och skötsel av den gemensamma delen av ledningen. Avgäld, som nu nämnts, skall bestämmas efter enahanda grunder som enligt 7 och 8 §§ skola lända till efterrättelse i fråga om anläggningskostnadens fördelning.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr hl b.

10 §.

Afgäld, som enligt 9 § åligger samhälle att utgiva, skall utgå från dag, som i sammanhang med beslutet därom bör bestämmas, dock, i den händelse samhället före nämnda dag tager ledningen i bruk, från dagen för ledningens begagnande.

11 §.

Inträffar, sedan bestämmelse meddelats rörande samhälles skyldigheter med avseende å underhåll och skötsel av gemensam kloakledning eller kostnaderna därför, väsentlig ändring i något förhållande, som lagts till grund för bestämmelsen, må talan i den ordning 11 kap. stadgar kunna föras om ändrade föreskrifter, dock ej förr än minst fem år förflutit från det bestämmelsen meddelades.

12 §.

Tarvas ombyggnad av kloakledning, som är för två eller flera samhällen gemensam, skall vad här ovan är stadgat om ny ledning äga motsvarande tillämpning.

Sker ombyggnaden på yrkande av ett samhälle och är densamma ej tillika erforderlig för det eller de andra samhällenas räkning, vare samhälle, som sist sagts, ej pliktigt att till ombyggnaden bidraga i vidare mån än samhällets utgifter till den ombyggda ledningens skötsel och underhåll beräknas bliva för framtiden minskade. Yarder kostnaden för den ombyggda ledningens skötsel och underhåll genom ombyggnaden ökad, vare nyssnämnda samhälle ej skyldigt att taga del i sådan ökning.

' 13 §.

Yad i 6—12 §§ stadgas beträffande gemensam kloakledning för två eller flera samhällen skall äga motsvarande tillämpning med avseende å kloakledning till gemensamt bruk för två eller flera fastigheter eller för samhälle samt en eller flera utom samhället belägna fastigheter.

14 §.

Ägare av mark, varifrån vattnet har naturligt fall åt det håll, där annans kloakledning framgår eller skall anläggas, vare berättigad att för markens torrläggning leda vattnet till kloakledningen under de villkor, som ovan finnas stadgade i fråga om rätt att inleda kloakvatten; dock att, där markens torrläggning icke utan oskäliga kostnader kan vinnas annorledes än medelst ledning över samhälles planlagda område eller över bebyggd fabrikstomt, ersättningsskyldighet till följd av vattnets inledande i samhällets eller fabrikens kloakledning icke åligger markens ägare i vidare mån än som må betingas av ökning i kostnaderna för ledningens anläggning samt skötsel och underhåll.

15 §.

Vill någon framdraga kloakledning över annans fastighet eller eljest begagna sig av rättighet, som omförmäles i 1—14 §§, då skall, där ej överenskommelse därom

Kungl. Maj:ts proposition nr Jfi5.

träffas, i den ordning nedan sägs före arbetets påbörjande inhämtas besked, huru och under vilka villkor arbetet må göras.

Ansökan om avledande av kloakvatten skall ingivas till Konungens befallningshavande och varde frågan härom därefter prövad vid syneförrättning, varom i 10 kap. stadgas.

Ändå att prövning enligt vad nu sagts icke erfordras, må till beredande av trygghet för framtiden sådan prövning påkallas.

Huru utlåtande, som meddelas vid syneförrättning, skall beträffande särskild fråga underställas vattendomstolens prövning, därom stadgas i 10 kap. 52 §.

16 §•

I fråga om giltighetea av laga kraft vunnet utlåtande eller beslut rörande avledande av kloakvatten skall vad i 7 kap. 56—58 §§ finnes stadgat beträffande företag enligt nämnda kap. i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock med den inskränkning, som föranledes av stadgandet i 17 § här nedan.

I avseende å de skyldigheter, som beträffande gemensam kloakledning åligga ny ägare av fastighet, varifrån vatten genom ledningen avledes, äge stadgandet i 7 kap. 60 § motsvarande tillämpning.

17 §.

Huruvida och i vilken mån det må vara tillåtet att genom kloakvatten förorena vatten, varöver annan äger råda, eller luften, så ock i vad mån ersättning skall gäldas för skada och olägenhet genom sådant förorenande, därom galle vad särskilt är eller kan varda stadgat.

Föreskrifter, vilka till förekommande eller minskande av olägenheter till följd av förorenande, som nu nämnts, blivit i laga ordning meddelade, skola vid anläggande och skötsel av kloakledning noga iakttagas.

18 g.

Beträffande avledande inom samhälles planlagda område av kloakvatten från byggnader, tomter, gator eller andra platser i samhället äge vad ovan stadgats ej tillämpning.

, 19 §.

Med samhälle avses i detta kap. stad, köping och municipalsamhälle.

9 KAP.

Om ersättning.

1 §•

Här jämlikt denna lag rätt medgives någon att tillösa sig samfällt strömfall med eller utan utmål eller att eljest lösa eller taga i anspråk annan tillhörigt område eller att tillgodogöra sig vattenmängd eller vattenkraft, som tillhör annan, eller att vidtaga åtgärd, varigenom eljest annans egendom lider skada eller intrång, varde, så-

30 Kungl. Maj:ts proposition nr il 5.

vitt ej i 1, 5 eller 6 kap. annorledes stadgas, honom ålagt att efter ty nedan sägs gälda ersättning för egendom, som avstås, eller för förlust, skada eller intrång, som förorsakas.

48 §.

Ersättning i penningar skall beräknas till fulla värdet och hälften därutöver, då fråga är om ersättning för:

1. tillgodogjord vattenkraft så ock icke tillgodogjord, som uppenbarligen är avsedd för befintlig eller under byggnad varande anläggning;

2. fiskeverk, bevattningsanstalt samt annan därmed eller med byggnad för uttagande av vattenkraft jämförlig anläggning för vattnets nyttjande så ock skada å sådan anläggning;

3. mark, vartill äganderätt avstås, ävensom skada å. mark till följd av vattenuppdämning eller annan ändring i vattenståndsförhållandena, dock med undantag av mark, som till följd av yrkande, varom i 7 kap. 54 § förmäles, skall lösas, ävensom av skada, som består däri, att framtida torrläggning av mark genom vattenuppdämning hindras eller försvåras;

4. fiske eller skada därå så ock sådant intrång i rätt till fiske, som föranledes av förbud, varom i 2 kap. 14 § andra stycket förmäles;

5. intrång, som avses i 2 kap. 16 §, så ock intrång genom ledning för elektrisk kraftöverföring.

Om undantag för vissa fall från vad sålunda föreskrivits skils i 50 §.

49 §.

Där ej efter ty i 48 § stadgas ersättning skall utgå med förhöjning, varde den bestämd till fulla värdet av den egendom, som avstås, eller, då fråga är om förlust, skada eller intrång, till belopp, motsvarande full gottgörelse för förlusten, skadan eller intrånget.

Ersättning för sådan till invallningssamfällighet hörande mark, som jämlikt 7 kap. 54 § skall lösas, skall bestämmas till markens värde i dess skick efter företagets fullbordande efter avdrag av det belopp, vartill båtnaden för samma mark genom invallningen blivit i laga ordning uppskattad. Bidrag, som markens ägare erlagt till företaget, skall gottgöras honom med skälig ränta därå från den dag, då bidraget utgavs. Har markens ägare tillgodonjutit avkastning utöver den, som varit att påräkna i markens skick före invallningen, äge deltagarna för sagda ökning bekomma skälig gottgörelse. Skall enligt 2 § i detta kap. tillika lösas mark, som ej ingår i samfälligheten, varde ersättningen för sådan mark bestämd till fulla värdet.

10 KAP.

Om syneförrättning'.

Om syneförrättning rörande företag enligt 3, 7 och 8 kap.

32 §.

1 mom. Till handläggande av syneförrättning rörande företag, som i 7 kap. avses, skall förordnas statens lantbruksingenjör eller annan, efter ty särskilt finnes eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 4lfl.

kan varda stadgat, därtill behörig tjänsteman eller ock annan person, vilken på grund av avlagda kunskapsprov och praktisk erfarenhet i hithörande ämnen av Konungen förklarats behörig att hålla dylik förrättning.

2 mom. Beträffande syneförrättning rörande vattenreglering, vars huvudsakliga ändamål är torrläggning av mark, vare lag som i 1 mom. sagts.

3 mom. Skall vattenreglering ske huvudsakligen för beredande av ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft, skall till förrättningsman förordnas person, som på grund av avlagda kunskapsprov och praktisk erfarenhet i avseende å byggande i vatten och därmed sammanhängande ämnen av Konungen förklarats behörig att hålla dylik förrättning.

4 mom. Till handläggande av syneförrättning rörande företag, som i 8 kap. sägs, skall förordnas person, som på grund av avlagda kunskapsprov och praktisk erfarenhet i avseende å inrättande av kloakledningar av Konungen förklarats behörig att hålla dylik förrättning. Är fråga om företag av mindre omfattning och kan det ej antagas beröra motstående intresse av någon betydelse, må dock förordnande, som nu sagts, meddelas jämväl annan i dylika frågor förfaren person, vilken finnes lämplig.

33 §.

Förordnande, som i 32 § sägs, skall efter ansökan meddelas av Konungens befallningshavande. I ansökningen skola så fullständigt som möjligt uppgivas företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar med angivande av det vattenområde, som av företaget kan komma att beröras. Ansökningen bör tillika innehålla uppgift å de fastigheter, som företaget efter ty i 14 kap. 4 § sägs förmenas angå, samt ägarnas namn och hemvist ävensom sådana nyttjanderättshavares, vilkas rätt kan vara av företaget beroende.

Yad i 2 § stadgas om ställande av säkerhet för förrättangskostnaden samt om underrättelse till vattenrättsdomaren äge tillämpning jämväl i fråga om förordnande enligt denna §.

34 §.

Vid syneförrättning, som avses i 32 § 3 mom., skall, där den förordnade ej tilllika är behörig att hålla syneförrättning, som i 1 mom. sägs, att såsom biträdande förrättningsman deltaga i förrättningen förordnas person, som innehar dylik behörighet.

Är vid syneförrättning, som avses i 32 § 1 och 2 mom., fråga om ändring eller utrivning av vattenverk eller annan åtgärd, varigenom ägare av strömfall tillskyndas förlust av vattenkraft, eller om beredande åt strömfallsägare av båtnad i avseende å vattenkraft, skall, där den förordnade ej tillika är behörig att hålla syneförrättning, som i 3 mom. sägs, för att deltaga i behandlingen av dylik fråga och vad därmed sammanhänger till biträdande förrättningsman förordnas den, som innehar dylik behörighet, eller ock annan för sakkunskap å ifrågavarande område känd person, som finnes lämplig.

Om förordnande av biträdande förrättningsman galle i tillämpliga delar vad i 33 § stadgas.

35 §.

Vid syneförrättningen skola biträda två gode män. Dessa skola utses bland dem, som äro valda till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid lantmäteri-

32 Kungl. Maj:ts proposition nr Jflö.

förrättning i orten. (ande männen tillkallas av förrättningsmannen efter samråd med biträdande förrättningsmannen, om sådan förordnats.

36 §.

Den allmänna planen för företaget skall uppgöras av förrättningsmannen efter samråd med gode männen ävensom biträdande förrättningsmannen, om sådan förordnats. År någon synemän av annan mening än förrättningsmannen, varde den antecknad i protokollet. Finnes av sökanden uppgjord plan, skall beträffande granskning av sådan plan vad nu sagts äga motsvarande tillämpning.

År fråga om vattenreglering och bar vattendomstolen i samband med målets hänvisande till syneförrättning meddelat bestämmelse angående grunderna för företaget, skall vad sålunda föreskrivits lända till efterrättelse.

37 §.

Vattendrag, sjö eller annan vattensamling med av- och tillopp, som beröres av företaget, och den mark, varå företaget kan inverka, skola, om och i den mån sådant synes nödigt, avvägas, uppmätas, avtecknas och beskrivas.

38 §.

Efter samråd med de övriga synemännen ävensom med sökanden, där så lämpligen kan ske, bestämme förrättningsmannen tid och ställe för syneförrättningen. Han skall därom ofördröjligen ej mindre underrätta de andra synemännen än även utfärda kungörelse, vari tillika de fastigheter, som företaget förmenas angå, skola namngivas eller, i den mån det kan ske på oförtydbart sätt, utmärkas medelst gemensam geografisk eller annan beteckning; föranstalte ock därom, att kungörelsen varder minst tre veckor före den för förrättningen utsatta tiden avsänd till vederbörande pastorsämbete för uppläsande så snart ske kan i kyrkan för den eller de församlingar, där fastighet, som nyss nämnts, är belägen, så ock minst fjorton dagar före förrättningssammanträdet införd i en eller, där förhållandena påkalla det, två eller flera av__ortens tidningar.

År företaget av mindre omfattning och berör det uppenbarligen förutom sökanden allenast viss eller vissa sakägare, vare kungörelse, som nu sagts, icke erforderlig; dock skall underrättelse om tid och ställe för sammanträdet sist å åttonde dagen förut delgivas sådan sakägare i den för stämning stadgade ordning.

39 §.

År fråga om företag, som avses i 32 § 2 och 3 mom., eller annat företag, som är av större omfattning, bestämme förrättningsmannen tillika viss för parterna välbelägen plats hos tjänsteman, kommunal befattningshavare, någon av synemännen eller pålitlig enskild person, där till förrättningen hörande handlingar enligt vad nedan sägs i avskrift skola hållas för granskning tillgängliga. Berör företaget två eller flera län eller eljest ett vidsträckt område, må bestämmas flera dylika ställen. Underrättelse om de ställen, där handlingarna skola tillhandahållas, skall intagas i kungörelse, som enligt 38 § utfärdas.

Kungl. Maj:ts proposition nr hl 5.

Avskrift av ansökningen jämte därtill hörande handlingar ävensom av kungörelsen .skall av förrättningsmannen ofördröjligen efter kungörelsens utfärdande översändas till de ställen, som i kungörelsen angivits. Varder särskild plan angående företaget upprättad, skall ock sådan plan snarast möjligt tillhandahållas sakägarna på sätt nu sagts.

40 §.

Har kungörelse rörande företaget utfärdats, skall vad i 8 § är stadgat om avlämnande av underrättelse till sakägare samt om förteckning över avsända underrättelser äga tillämpning jämväl i fråga om syneförrättning enligt 32 §, med iakttagande att sådan underrättelse skall avsändas till envar i ansökningen uppgiven eller eljest för förrättningsmannen känd ägare av fastighet, som i kungörelsen avses, till de kända nyttjanderättshavare, vilkas rätt beröres i saken, så ock till känd förvaltning eller styrelse för allmän farled eller vattenregleringsföretag eller flottningsstyrelse för allmän flottled eller syssloman eller styrelse för torrläggningsföretag, där det företag, varom fråga är, berör led eller företag, som nu nämnts. År egendomen samfälld för helt skifteslag eller eljest för flera fastigheter, erfordras ej underrättelse till de särskilda delägarna i den samfällda egendomen. Finnes för denna känd styrelse, varde styrelsen på nämnda sätt underrättad.

41 §.

Finnes fastighet, till vars ägare enligt 40 § underrättelse skall utsändas, tillhöra kronan eller allmän anstalt eller av kronan eller dylik anstalt innehavas under nyttjanderätt, insände förrättningsmannen utan dröjsmål underrättelse om kungörelsens innehåll till Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten är belägen; och åligge Konungens befallningshavande att ofördröjligen förordna ombud till bevakande av kronans eller anstaltens rätt eller, där sådant bevakande tillkommer annan myndighet, överlämna underrättelsen till den myndighet.

42 §.

Är fråga om sänkning eller uttappning av sjö eller reglering av vattnets avrinning ur sådant vattenområde eller förändring av vattnets djup eller läge i vattendrag, där kungsådra eller allmän farled eller allmän flottled tinnes, eller kan företag, som i 32 § 1—3 mom. eljest avses, antagas beröra allmänna intressen av någon betydelse, skall avskrift av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål av förrättningsmannen översändas till kammarkollegiet, som har att, där det prövas nödigt, föra talan för tillgodoseende av de allmänna intressen, som kunna vara i fråga.

Föres efter ty nu sagts talan av allmänt ombud, åligge ombudet att på begäran tillhandagå dem, vilkas rätt beröres i saken, med kostnadsfria råd angående bevakandet av deras rätt. Är fråga om företag, som avses i 32 § 3 mom., må på framställning av synemännen eller, då det eljest finnes påkallat, Konungens befallningshavande förordna ortsombud, varom i 4 § sista stycket förmäles.

Om förordnande av allmänt ombud i andra fall besörje Konungens befallningshavande, när anledning därtill förekommer.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 355 käft. (Nr hl5).

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 415.

43 §.

Är fråga om sänkning eller uttappning av sjö eller reglering av vattnets avrinning ur sådant vattenområde eller kan företag, som eljest avses i 32 §, antagas beröra fiskeintresse av någon betydelse, skall avskrift av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål av förrättningsmannen översändas till lantbruksstyrelsen. Finner denna uppenbart, att fiskens upp- och nedgång eller eljest fiskeintresse icke kan röna inverkan av företaget, skall meddelande härom skyndsamt lämnas förrättningsmannen; i annat fall förordne styrelsen fiskeri tjänsteman att under syneförrättningen till förrättningsmannen avgiva yttrande, huruvida fiskerinäring av betydenhet kan genom företaget lida väsentligt förfång, så ock vilka särskilda åtgärder kunna erfordras till skydd för fisket.

Kan yttrande, som ovan nämnts, icke avgivas utan att undersökning å platsen äger rum, ankomme på Konungens befallningshavande att efter inkommen anmälan därom uppdraga åt den av lantbruksstyrelsen förordnade eller ook annan av styrelsen föreslagen fiskeritjänsteman att, såvitt angår företagets inverkan å fisket, såsom sakkunnig biträda vid förrättningen ävensom i frågan avgiva utlåtande.

44 §.

År fråga om företag, som avses i 32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål översändas till ortens hälsovårdsmyndighet ävensom till förste provinsialläkaren i länet, som har att, om anledning därtill förekommer, hos Konungens befallningshavande göra anmälan om företaget för den åtgärd, som enligt 42 § sista stycket eller eljest må ankomma på Konungens befallningshavande.

45 §.

I samband med översändande av handlingar efter ty i 42—44 §§ sägs bör förrättningsmannen tillika lämna de upplysningar rörande de i nämnda §§ omförmälda frågor, som för honom äro att tillgå.

46 §.

I fråga om tillkallande av sakkunnigt biträde, där sådant är av nöden, galle vad i 3 § andra stycket är stadgat.

47 §.

Kommer ej förrättningsman eller biträdande förrättningsman tillstädes å den för förrättningen utsatta tid, och infinner han sig ej heller inom tre timmar därefter; då må de, som tillstädeskommit. åtskiljas. Utebliver god man, kalle förrättningsmannen genast annan god man i stället.

Synemän, som utan skälig orsak utebliver från förrättningen, ersätte all skada och olägenhet, som därav uppstår; förrättningsman och biträdande förrättningsman ansvar därjämte såsom för tjänstefel.

48 §.

Vill sökanden återkalla ansökningen, göre det skriftligen hos förrättningsmannen, innan förrättningen avslutas. Där ej annan sakägare skriftligen förklarar sig vilja fullfölja ansökningen, varde förrättningen inställd och frågan förfallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr ^15.

35 Äro sökandena flera, må utan samtligas medgivande återkallelse ej ske, utan så är, att beträffande företag enligt 3 eller 7 kap. kostnaden av synemännen beräknas uppgå till mer än nio tiondelar av den uppskattade båtnaden av företaget; dock att härvid hänsyn icke skall tagas till båtnad, för vilken enligt 3 kaj). 6 § och 7 kap. 29 § bidragsskyldighet till företaget inträder först då båtnaden tages i anspråk.

Sker återkallelse av någon eller några av sökandena, vare den eller de övriga fortfarande att anse såsom sökande.

49 §.

Mot synemän och sakkunnigt biträde galle dessa jäv: om han själv eller någon, med vilken han är i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäv mot domare, är sökande till förrättningen eller äger del i saken eller eljest kan vänta synnerlig nytta eller skada av företaget, eller om han är vederdeloman eller uppenbar ovän till sakägare, som nu nämnts, eller såsom domare deltagit i åtgärd eller beslut, som rör saken. Söker någon, sedan ärendet anhängiggjorts, sak med synemän eller sakkunnigt biträde eller tillfogar honom något med ord eller gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, det skall ej räknas för jäv.

Yad i 12 § andra stycket samt 13 och 14 §§ är stadgat i fråga om jäv mot synemän eller sakkunnigt* biträde äge tillämpning jämväl vid förrättning enligt 32 §; och skall föreskriften i 14 § första stycket om anmälan av jäv mot förrättningsman och förordnande av annan i den jävades ställe tillika gälla beträffande biträdande förrättningsman. Ifråga om tillkallande av ojävig god man vare lag som i 35 § sägs.

50 §.

Vid förrättningen hava synemännen att tillse, huruvida enligt de i denna lag stadgade grunder hinder möter mot företaget; finna synemännen, efter det utredning skett i nödiga delar, sådant hinder möta, give genast besked därom och avslute förrättningen.

51 §.

Där fråga är om avledande av kloakvatten, skola synemännen meddela sådana bestämmelser, att vatten, varöver annan äger råda, eller luften icke genom avledandet förorenas eller, om sådant förorenande ej kan undvikas, att olägenheterna därav såvitt möjligt minskas. Särskilda föreskrifter, som i nyssnämnda hänseende må hava meddelats vid prövning i därför stadgad ordning, skola av synemännen noga iakttagas.

Har prövning, som nu nämnts, ej skett, och finnes frågan om kloakledningens sträckning eller beskaffenhet icke lämpligen kunna avgöras utan föregående sådan prövning, varde förrättningen inställd i avbidan på sagda hinders undanröjande.

52 §.

Ingår i planen för företag, som avses i 32 §, anordnande eller ändrande av vattenavlopp genom järnväg, åligge förrättningsmannen att insända planen i denna del till chefen för vederbörande väg- och vattenbyggnadsdistrikt eller, i fråga om statens järnväg, till vederbörande distriktsförvaltning, som har att skyndsamt till förrättningsmannen avgiva yttrande, huru arbetet lämpligast bör verkställas. Yad nu sagts äge motsvarande tillämpning, där eljest företag, som nu nämnts, berör bro, trumma eller annan anläggning för järnväg och särskild åtgärd kan komma i fråga till skydd för sådan anläggning.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr bl5.

Har i synemännens utlåtande angående företaget gjorts avvikelse från vad sålunda föreslagits, skall utlåtandet i denna del underställas vattendomstolens prövning.

53 §.

Yrkar vid syneförrättning rörande vattenreglering eller vattenavledning för marks torrläggning markägare, vars rätt beröres av företaget, att i stället skall ske torrläggning genom ^vallning, eller äskar vid syneförrättning rörande invallning markägare, som nu sagts, att åt vattenavledning skall givas företräde, förelägge synemännen den, som gjort yrkandet, att inom viss tid med företeende av synemännens föreläggande anmäla yrkandet bos Konungens befallningshavande vid äventyr, om det försummas, att yrkandet lämnas utan avseende.

Varder, innan syneförrättning rörande företag enligt 3 eller 7 kap. avslutats, ny syneförrättning anhängiggjord angående annat dylikt företag, som rör samma vattenområde eller av annan grund synes ej kunna jämte det förra företaget utföras, skall vederbörande förrättningsman härom ofördröjligen göra anmälan hos Konungens befallningshavande.

Göres anmälan, som ovan sagts, uppdrage Konungens befallningshavande enligt de i o2 § stadgade grunder antingen åt den tidigare förordnade förrättningsmannen eller, om två eller derå förordnats, någon av dem eller ock, där det finnes lämpligare, åt annan person att såsom särskild förrättningsman jämte av honom tillkallade gode män vid gemensamt sammanträde handlägga frågan, huruvida åt någotdera företaget bör lämnas företräde eller huru eljest lämpligen bör förfaras.

Om behandlingen av fråga, som nu sagts, skola bestämmelserna i detta kap. i tilllämpliga delar lända till efterrättelse; dock vare ej erforderligt, att i kungörelsen angående förrättningen samtliga de fastigheter angivas, vilka av frågan beröras. Synemännens utlåtande skall underställas vattendomstolens prövning.

54 §.

Kramställes vid syneförrättning rörande vattenavledning för marks torrläggning av någon, vars rätt beröres av företaget, yrkande, som avses i 3 kap. 27 § andra stycket, förelägge synemännen den, som gjort yrkandet, att inom viss tid, med företeende av''synemännens föreläggande, hos vederbörande vattendomstol anhängiggöra sådan ansökan, som i 3 kap. 11 § sägs, vid äventyr, om det försummas, att yrkandet lämnas utan avseende.

Göres inom förelagd tid ansökan, som nu sagts, skall, där ej vattenrättsdomaren eller vattendomstolen annorledes förordnar, den fortsatta behandlingen rörande företaget av synemännen överlämnas åt vattendomstolen.

55 §.

Anhängiggöres, innan syneförrättning rörande företag enligt 3 eller 7 kap. avslutats, jämlikt stadgande i 11 kap. eller i den ordning, som om syneförrättning rörande företag enligt 6 kap. är föreskriven, ansökan om annat företag, som rör samma vattenområde eller av annan grund synes ej kunna jämte det förra företaget utföras, ankomme på vattendomstolen att i samband med prövning av ansökningsmålet eller efter underställning, där sådan skall äga rum, meddela besked om företagens förhållande till varandra; och må förty, innan dylikt besked lämnats, ej meddelas slutligt utlåtande rörande företag, som först nämnts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 415. 37

56 §.

Vid avgörande av fråga, som i 53—55 §§ avses, skola de i 2 kap. 38 § ock 3 kap. 7 § stadgade grunder vinna tillämpning.

Där åt företag gives företräde framför annat företag, skall tillika bestämmas viss tid, inom vilken frågan om förstnämnda företag skall i den kärför i denna lag bestämda ordning fullföljas, vid äventyr, att, då frågan om det andra företaget äter upptages, detta icke må hindras av yrkande, som ovan nämnts, så ock föreskrivas, att samma påföljd skall gälla, där ej företaget fullbordas inom den tid, som i sådant hänseende må varda i stadgad ordning fastställd.

57 §.

Möter ej kinder mot företaget, böra synemännen, efter det sakägarna blivit körda ock utredning skett angående de förhållanden, vilka kunna inverka på frågan, söka att i de delar, varom tvist yppas, åvägabringa överenskommelse mellan dem, vilkas rätt därav beröres; ock varde, där sådan överenskommelse träffas, särskild avhandling därom upprättad, av sakägarna underskriven samt medelst synemännens påskrift vitsordad. Angår överenskommelsen annat än beloppet av sakägare tillkommande ersättning, vare den dock ej gällande, med mindre den av synemännen prövas lämplig.

Dör överenskommelsen fastighet, tillhörig kronan eller allmän anstalt, skall den i avseende å kronans eller anstaltens rätt ej gälla, med mindre den godkännes av vederbörande myndighet.

58 §.

Vilja en eller flera sakägare förena sig med sökanden om företaget eller yrka, att däråt gives större omfattning än sökanden äskat, göre det skriftligen; och varde handlingen vitsordad medelst synemännens påskrift.

59 §.

Kommer ej enligt 57 § överenskommelse till stånd, varde frågan i de delar, som äro tvistiga, prövad av synemännen jämlikt de i denna lag stadgade grunder.

60 §.

För utrönande av värdet å båtnad för mark genom dess torrläggning, där sådan med företaget avses, skola synemännen med tillämpning av de i 7 kap. 22 § stadgade grunder efter undersökning av den mark, varom fråga är, uppskatta marken såväl i dess skick före företaget som ock i det skick, vari den antages komma efter företagets fullbordan.

Vid uppskattning av båtnad, som genom vattenreglering beredes strömfall, skola de i 9 kap. stadgade grunder beträffande värdering av vattenkraft, som skall ersättas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

61 §.

Utgöres mark, vara uppskattning enligt 60 § bör ske, helt och hållet eller till någon del av sjöbotten eller annan vattendränkt mark, och finnes uppskattningen av

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 4l5.

båtnaden ej kunna, innan företaget blivit fullbordat, verkställas med tillförlitlig noggrannhet; då skola synemännen medelst sannolikhetsberäkning enligt grunder, som må finnas användbara, tillsvidare bestämma värdet å båtnaden; och varde slutlig uppskattning utsatt att efter ty i 78 § sägs förrättas efter företagets fullbordan.

62 §.

I fråga om företaget hava synemännen att bestämma:

varest och huru dike, avloppsledning eller annan anläggning, som prövas nödig, tjänligast skall göras, allt med hänsyn till de i 7 kap. eller eljest i denna lag stadgade grunder ävensom till vattenmängd, fallförhållanden, jordens sättning och andra omständigh eter;

varest jord skall läggas, som uppkastas ur dike vid dess anläggande eller rensande;

varest och huru bro, trumma eller dylikt skall göras eller ombyggas, där sådant tarvas;

huru beträffande hushållningen med och framsläppandet av vattnet bör förfaras vid dammbyggnad, som må erfordras för företaget, så ock eljest vad för vattenhöjdens reglering och förekommande av skada genom översvämning eller annorledes bör iakttagas, varvid med avseende å vattenmärkes utsättande skall iakttagas vad i 11 kap. 64 § finnes för där avsett fall stadgat;

huru i fråga om sättet för utförande av gemensamt arbete samt framtida underhåll av gjorda anläggningar tjänligast bör förfaras;

tiden, då vattenverks ändring eller annat arbete för företaget må begynna; tiden och sättet för fullgörande av samt betalningen för arbete, som enligt särskilda stadganden markägare, vattenverksägare eller annan berättigats ombesörja; så ock viss tid, i regel minst två och högst tio år, inom vilken företaget i dess helhet bör vara bragt till slut;

huruvida för avgörande, om företaget må anses fullbordat, eller av annan anledning besiktning, som omförmäles i 13 kap. 1 §, bör äga rum;

så ock, där sådant finnes nödigt, företagets benämning samt i övrigt allt, som kan lända till företagets ändamålsenliga anordning.

Har biträdande förrättningsman förordnats, må förrättningsmannen överlämna åt denne att jämte gode männen handlägga de särskilda frågor, beträffande vilka han företrädesvis äger sakkunskap.

63 §.

Har den till dikningssamfällighet hörande mark blivit, efter ty i 7 kap. 24 § sägs, uppdelad i särskilda avdelningar, och finnes någon avdelning så belägen, att upptagande av dike därstädes ej tarvas för torrläggning av annan avdelning, äge synemännen föreskriva, att sådant dike skall göras först då någon delägare i avdelningen påkallar det; och meddele synemännen i ty fall de bestämmelser, som erfordras för avgörande av avdelningens förhållande till samfälligheten i övrigt.

64 §.

Ersättning, som till följd av företaget tillkommer sakägare för förlust, skada eller intrång, skall i brist av åsämjande bestämmas av synemännen enligt de i 9 kap.

•

Kuncjl. Maj:ts proposition nr hlb.

stadgade grunder; dock att, där fråga uppkommer om ersättning medelst kraftöverföring, härom skall gälla föreskriften i 2U §. Skall ersättning utgå med förhöjning över värdet, böra värdet och förhöjningen var för sig angivas.

Uppkommer eljest på grund av bestämmelserna i 3, 7 eller 8 kap. vid syneförrättning fråga om ersättning åt delägarna eller annan för arbete eller dylikt, skall ock sådan fråga prövas av synemännen.

65 §.

Förrättningen skall, såvitt ske kan, utan uppskov fortsättas och avslutas.

Varder nytt sammanträde av nöden, skall besked om tiden och stället därför meddelas innan sammanträdet avslutas. Kan till följd av laga hinder tiden för sammanträdet ej genast utsättas eller sammanträde ej å utsatt tid hållas, skall om tiden och stället för det nya sammanträdet utfärdas kungörelse i den ordning, som i 38 § sägs, eller ock sist å åttonde dagen förut i den för stämning stadgade ordning samtliga sakägare kallas till sammanträdet. Ett exemplar av kungörelsen skall, då enligt 39 § föreskrift meddelats om handlingars tillhandahållande, ofördröjligen översändas till de härför bestämda ställen.

Finnes under förrättningens fortgång saken angå fastighet, som ej på sätt i 38 § är föreskrivet angivits i förut utfärdad kungörelse om förrättningen, och har ej ägare och känd nyttjanderättshavare till den fastighet ändock tillstädeskommit, åiigge förrättningsmannen att därom utfärda kungörelse med tillkännagivande vad ägare till sådan fastighet så ock nyttjanderättshavare, där dennes rätt är i fråga, har att iakttaga för bevakande av talan vid sammanträde ävensom att till sakägare, som nu nämnts, avsända underrättelse på sätt i 8 § stadgas. Kungörelsen skall sist tre veckor före sammanträdet för uppläsande i kyrkan avsändas till pastorsämbetet i den eller de församlingar, där i kungörelsen angivna fastigheter äro belägna, så ock minst fjorton dagar före sammanträdet införas i en eller flera av ortens tidningar. Har enligt 39 § meddelats föreskrift om handlingars tillhandahållande, skall ett .exemplar av kungörelsen ofördröjligen översändas till de härför bestämda ställen. Är uppenbarligen fråga allenast om viss eller vissa sakägares hörande, vare kungörelse och underrättelse, som nu sagts, dock icke erforderliga, såframt sådan sakägare i den för stämning stadgade ordning kallas till sammanträde sist å åttonde dagen förut.

Har sammanträde ej på sätt ovan sagts tillkännagivits, vare dock sådant tillkännagivande ej av nöden, där alla sakägare komma tillstädes eller de uteblivna i den för stämning stadgade ordning sist å åttonde dagen förut kallats till sammanträdet.

66 §.

Yad i 25 § är stadgat om protokoll äge tillämpning jämväl i fråga om förrättning, som avses i 32 §. Protokollet bör vid varje sammanträdes slut uppläsas och förses med synemännens underskrift.

67 §.

Sedan erforderliga sammanträden hållits och alla vid syneförrättningen förefallande frågor blivit utredda, skola synemännen upprätta utlåtande angående företaget.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr bl5.

Utlåtandet skall innehålla synemännens besked, med angivande av skälen i de i 62—64 §§ eller eljest här ovan omförmälda frågor. Avgift, som omförmäles i 11 kap. 95 §, så ock avgift enligt 2 kap. 10 §, där sådan bör utgå, skola bestämmas i utlåtandet. Lämnas medgivande till vattenreglering, varde angivet, om företaget är av beskaffenhet att stadgandena i 4 kap. om nyprövning och om avgifter därå äga tillämpning; och skall för sådant fäll utlåtandet upptaga förslag till dylik avgift.

Skola två eller flera med skilda andelar taga del i företaget, skall utlåtandet innehålla särskild längd, upptagande såväl den å varje strömfall eller fastighet belöpande anparten i kostnaden för företaget med noggrant angivande av strömfall eller annan egendom, som med delaktigheten avses, som ock det belopp, vartill kostnaden för företaget beräknats. För varje delägare skall anmärkas, huruvida han är sökande till företaget eller på grund av föreskriften i 82 § att anse såsom likställd med sökande, så ock beskaffenheten av den båtnad, som lagts till grund för delaktigheten, samt det uppskattade värdet av sagda båtnad. Har på grund av bestämmelsen i 7 kap. 28 § rätt medgivits delägare att erlägga å honom belöpande bidrag med fördelning å visst antal år, skall ock härom anteckning ske. Beträffande mark, som genom företaget vinner torrläggning, skall längden innehålla uppgift för varje fastighet å markens värde före och efter företaget. År i avbidan på slutlig uppskattning delaktigheten bestämd på sätt i 61 § sägs, varde anteckning därom gjord.

68 §.

Har i kungörelsen angående företaget förordnats, att handlingarna rörande detsamma skola hållas för sakägarna tillgängliga på sätt i 39 § sägs, skall förslag till utlåtande, som i 67 § sägs, jämte därtill hörande handlingar ävensom meddelande om förrättningsmannens adress så snart ske kan i bestyrkt avskrift av förrättningsmannen översändas till de i kungörelsen angivna ställen. Om förslagets framläggande och platsen för dess tillhandahållande så ock vad sakägare jämlikt 69 § bär0 att iakttaga för sin talans bevakande skall underrättelse införas i den eller de ortstidningar, som bestämts för införande av kungörelse angående företaget.

69 §.

Vill någon, vars rätt kan vara beroende av företaget, göra invändning mot förslag, som i 68 § sägs, äge han inom trettio dagar från den dag, då kungörelsen varit i tidning senast införd, till förrättningsmannen ingiva eller i betalt brev med posten insända sina erinringar.

70 §.

Efter utgången av den för erinringars avlämnande föreskrivna tid och sedan den ytterligare utredning i ärendet ombesörjts, som av inkomna erinringar må föranledas, give synemännen på grund av vad sålunda och förut i ärendet förekommit vid sammanträde med sakägarna snarast möjligt slutligt utlåtande.

71 §.

År ej sådant fall för handen, som i 68 § avses, skall utlåtandet angående företaget med därtill hörande handlingar framläggas vid sammanträde med sakägarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr -'tio.

72 §.

Skall för liamlhavande av de med företaget förenade angelägenheter finnas styrelse, skola före förrättningens avslutande synemännen uppdraga åt en eller flera av deltagarna att i föreskriven ordning utfärda kallelse till sammanträde för styrelseval.

73 §.

Skall jämlikt föreskrift i denna lag synemännens utlåtande i sin helhet eller beträffande viss fråga underställas vattendomstolens prövning, åligge förrättningsmannen att före syneförrättningens avslutande härom meddela besked. Förrättningsmannen skall tillika giva sakägarna tillkänna, vid vilken vattendomstol talan mot förrättningen må föras samt vad enligt 11 kap. 85 § bör iakttagas för sådan talans bevarande. Underrättelse härom skall intagas i utlåtandet.

Sist förklare synemännen förrättningen avslutad.

74 §.

Avskrift av utlåtandet med därtill hörande handlingar skall i fall, som i 68 § avses, så snart ske kan och sist inom trettio dagar efter förrättningens avslutande sändas till de för handlingars tillhandahållande i kungörelsen bestämda ställen. Har ej ändring gjorts i avgivet förslag till utlåtande, skall dock allenast meddelande härom jämte sådan underrättelse, som i 73 § avses, inom samma tid översändas till nämnda ställen.

1 andra fall skall inom tid, som ovan stadgats, avskrift av utlåtandet med därtill hörande handlingar överlämnas till någon i orten boende pålitlig person, som enligt tillkännagivande vid förrättningen av synemännen utsetts att mottaga samma handlingar; och vare de hos honom tillgängliga för envar, som åstundar att granska dem eller taga avskrift därav.

75 §.

Här ej inom föreskriven tid talan anhängiggjorts mot syneförrättning och ej heller underställning av synemännens utlåtande skall ske, skall vid utlåtandet bero; och gånge detsamma i verkställighet i den ordning, som för laga kraft ägande dom är stadgad.

Finnes företaget angå fastighet, som icke angivits i kungörelse enligt detta kap. och vars ägare icke kallats till sammanträde under syneförrättningen eller vid sådant sammanträde varit tillstädes eller under förrättningen fört talan angående företaget eller eljest lagligen varit part i målet, vare utlåtandet mot sådan fastighets ägare utan verkan.

76 §.

Föres ej talan mot syneförrättning, och har ej heller underställning av synemännens utlåtande ägt rum, åligge förrättningsmannen att inom kalenderåret näst efter det, då förrättningen avslutats, insända det därvid förda protokollet jämte kartor, ritningar, kostnadsförslag och övriga handlingar, som röra saken, till vederbörande vattendomstol.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 355 käft. {Nr hl5).

42 Kungl. Maj:ts proposition nr Jtl5.

Efter det handlingarna inkommit till vattendomstolen, äge förrättningsmannen att därifrån till låns utbekomma desamma under tid, som av vattenrättsdomaren bestämmes.

77 §.

Menar någon, efter det företag, som avses i 32 § 1—3 mom., blivit fullbordat, att sedermera visat sig, att vid uppskattning, som skett enligt 60 §, till hans skada värdet av den båtnad, som genom torrläggning beredes till samfälligheten hörande mark, blivit oriktigt beräknat, äge då erhålla ny uppskattning av värdet, där han före utgången av Kalenderåret näst efter det, som i utlåtandet eller sedermera i anledning av ansökan om anstånd bestämts för företagets fullbordande, eller, om dessförinnan företaget efter besiktning förklarats fullbordat, efter det, då sådan besiktning ägt rum, gör ansökan därom hos Konungens befallningshavande. Sådan ny uppskattning skall efter ansökningstidens slut så snart lämpligen kan ske verkställas av de synemän, som förrättat den föregående uppskattningen, eller, om hinder möter för dem, av andra, vilka utses därtill på sätt ovan föreskrives; och må därvid på yrkande av annan delägare än den, som sökt förrättningen, eller, där det eljest finnes lämpligt, ny uppskattning ske jämväl beträffande andra markområden än dem, som avses i ansökningen, i den mån sådant är av nöden för vinnande av enhetlig tillämpning av grunderna för uppskattningen. Angående dylik förrättning galle i tillämpliga delar vad i detta kap. är stadgat; dock vare ej erforderligt, att i kungörelse angående förrättningen samtliga de fastigheter angivas, vilka beröras av företaget.

Sker genom uppskattningen ändring i vad förut blivit bestämt, varde fördelningen av kostnad och utgift för företaget, så ock av underhållsskyldigheten jämkad därefter.

Är någon missnöjd med den nya uppskattningen, fullfölje talan däremot i den ordning 11 kap. 85 § föreskriver.

78 §.

Har, efter ty i 61 § förmäles, slutlig uppskattning av båtnaden blivit utsatt att äga rum efter företagets fullbordan, äge envar markägare, vars rätt är av frågan beroende, att inom tid, som i 77 § sägs, hos Konungens befallningshavande anmäla ärendet för uppskattningens verkställande; men försummas det, vare all fråga om dylik uppskattning förfallen och den förut gjorda värderingen gällande till framtida efterrättelse.

Om sådan slutlig uppskattning, som här avses, galle vad om ny uppskattning i 77 § stadgas.

79 §.

Yad i 30 § första och andra styckena är stadgat om förrättningskostnad lände jämväl till efterrättelse i fråga om syneförrättning, som avses i 32 §; dock att ersättning till ortsombud, som omförmäles i 42 § andra stycket, skall förskjutas av sökanden.

Äro liera pliktiga att förskjuta förrättningskostnad, svare envar av dem i förhållande till de övriga allenast för så stor del av förskottet, som enligt nedan givna regler skulle slutligen belöpa på honom, därest ej andra deltagare i företaget än de förskottspliktiga funnes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 415.

43 Delägare vare icke berättigad till ersättning för sin talans bevakande vid syneförrättningen. Har annan sakägare måst vidkännas särskild kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning i målet eller eljest för bevakande av sin rätt, skall i utlåtandet tillerkännas honom skälig gottgörelse därför.

80 §.

Beträffande den slutliga fördelningen av kostnad, som i 79 § sägs, galle enahanda

grunder som för fördelningen av kostnaden för själva företaget, dock att sådan

kostnad skall fördelas utan hänsyn till sådan begränsning i delaktigheten, som om-

förmäles i 3 kap. 5 § samt 7 kap. 27 och 28 §§. Avgift enligt 11 kap. 95 § skall

fördelas enligt samma grunder, som jämlikt sistnämnda lagrum skola tillämpas vid avgiftens bestämmande.

Har sakägare eller annan framställt invändning eller påstående, ändå att han insett eller skäligen bort inse, att fog därför saknas, och vållas därav uppskov eller eljest ökade kostnader, varde honom i utlåtandet ålagt att såsom en honom enskilt åliggande kostnad ersätta delägarna eller annan sakägare de utgifter, som därigenom åsamkats dessa. Där vid sådan ny uppskattning, som i 77 § sägs, ändring ej göres i förut verkställd värdering, skall den, som påkallat den senare uppskattningen, ensam gälda kostnaden därför.

81 §.

Yad i 9 §, 10 § sista stycket, 15 § samt 22—24 §§ är stadgat skall jämväl äga tillämpning å syneförrättning rörande företag, som avses i 32 §; och gälle föreskriften i 9 § tillika om biträdande förrättningsman.

82 §.

Som sökande till förrättning, som i 32 § avses, anses i detta kap. ej allenast den eller de, som sökt förrättningen, utan även den eller de, som i den ordning 58 § stadgar förenat sig med sökanden eller för vinnande av ökad båtnad fört talan, vilken föranlett större anläggning än sökanden äskat.

11 KAP.

Om domstolar oeli rättegång i vattenmål.

2 §.

Vattendomstol består av en vattenrättsdomare såsom ordförande samt såsom övriga ledamöter två vattenrättsingenjörer och två vattenrättsnämndemän. År anläggning, företag eller annat, varom i vattenmål är fråga, utan nämnvärd inverkan å vattenförhållandena och beröres därav ej heller motstående intresse av någon betydelse, vare dock i sådant mål vattendomstolen beslutför med vattenrättsdomaren och vattenrättsnämndemännen samt allenast den ene av vattenrättsingenjörerna.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 4-15.

Vattenrättsdomare skall vara lagkunnig, i domarevärv erfaren man.

Vattenrättsingenjörema skola vara i vattenfrågors tekniska behandling sakkunniga och erfarna män, den ene särskilt beträffande byggande i vatten och den andre särskilt i frågor om torrläggning av mark.

Yattenrättsnämndemännen, som böra vara allmänt betrodda, om sin orts förhållanden kunniga män, skola vara valbara till nämndemansbefattning vid häradsrätt inom orten och må ej hava uppnått sextiofem års ålder.

o §.

Av de till vattenrättsnämndemän valda skola i vattendomstolen tjänstgöra de två, som av vattenrättsdomaren för varje mål kallas därtill. Till tjänstgöring böra kallas nämndemän från det län, som beröres av det ifrågavarande målet; avser målet företag, som berör mer än ett län, avgöre vattenrättsdomaren, om nämndemännen skola tagas från olika län eller från ett av dem.

Hålles vattendomstolens sammanträde vid syn på stället, böra företrädesvis de närmast boende nämndemännen kallas att tjänstgöra.

År vattendomstolen enligt vad i 2 § sägs beslutför med allenast den ene av vattenrättsingenjörerna, skall vattenrättsdomaren till tjänstgöring i domstolen kalla den av dem, som företrädesvis äger sakkunskap i det ämne, varom fråga är.

8 §.

Hos vattendomstol skall vara anställd en lagkunnig sekreterare, förordnad av Konungen, som ock äger, när sådant finnes lämpligt, återkalla förordnandet. Ställföreträdare för sekreteraren förordnas av vattenöverdomstolen.

16 §.

Vid utövandet av sin verksamhet som vattenöverdomstol skall Svea hovrätt bestå av ordföranden å en av hovrättens divisioner såsom ordförande, tre andra ledamöter i hovrätten samt en ledamot i kammarkollegiet.

År fråga allenast om ledighet för vattenrättsdomare, vattenrättsingenjör eller vattenrättssekreterare eller om förordnande av ställföreträdare för dem eller om föreläggande att i vattenmål inkomma med handlingar eller om utsättande av ny tid eller beviljande av anstånd med avseende å ingivande av handling eller vidtagande av annan åtgärd i dylikt mål, må hovrätten vara sammansatt såsom vid handläggning av andra mål än vattenmål.

Har ledamot i vattenöverdomstol ej förut avlagt domareed, skall han före inträde i tjänstgöring avlägga sådan ed inför Svea hovrätt.

Angående jäv mot ledamot i vattenöverdomstol galle vad i 7 § andra stycket finnes stadgat om jäv mot ledamot i vattendomstol.

17 §.

Till vattenmål hänföras följande mål:

A. ansökningsmål:

1. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 20 §, huruvida och under vilka villkor byggande i vatten må ske;

Kungl. Maj:ts proposition nr JfiB.

2. ansökan om godkännande jämlikt tredje stycket i nyssnämnda lagrum av verkställt ändrings- eller reparationsarbete å byggnad i vatten;

3. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 25 § av befintlig vattenbyggnads laglighet;

4. ansökan jämlikt 2 kap. 31 § första stycket om meddelande av bestämmelser rörande hushållning med vatten;

5. ansökan jämlikt 2 kap. 34 § om rätt att utriva byggnad i vatten;

6. ansökan jämlikt 3 kap. 11 § om prövning, utan förutgången syneförrättning enligt 10 kap., rörande sättet och villkoren för verkställande av vattenreglering, som avses i 3 kap. 1 §, så ock angående delaktigheten i kostnaden för företaget;

7. ansökan om prövning jämlikt 4 kap. 1 §, huruvida och i vilken utsträckning skyldighet må åläggas ägare av strömfall att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd, så ock ansökan jämlikt 4 kap. 4 § att komma i åtnjutande av kraft, som på grund av dylikt åläggande skall tillnandahållas;

8. ansökan om nyprövning enligt 4 kap. 5 eller 16 § så ock om bestämmande av avgift enligt 14 § i nämnda kap.;

9. ansökan jämlikt 5 kap. 2 eller 7 § om inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet eller annat för sjöfartens underlättande eller till förebyggande eller minskande av skada eller om godkännande av anläggning eller åtgärd för allmän farled;

10. ansökan jämlikt 6 kap. 12 § om ändrade anordningar med avseende å beslutade flottledsarbeten;

11. ansökan jämlikt 6 kap. 21 § om prövning, utan förutgången syneförrättning enligt 10 kap., av fråga om anläggning eller åtgärd för befintlig allmän flottleds utvidgande eller förbättrande eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vatten eller annat för flottningens underlättande eller om bestämmelser rörande virkes barkning eller fiskeavgift;

12. ansökan jämlikt 6 kap. 27 § första stycket om avlysande av allmän flottled;

13. ansökan jämlikt 6 kap. 28 § om tillåtelse att bortskaffa flottledsanläggning;

14. ansökan om anstånd med fullbordande av företag, vartill medgivande enligt denna lag lämnats, så ock om tillämpning av de i 7 kap. 58 § andra stycket och 59 § meddelade bestämmelser eller om sådan ny uppskattning, som avses i 69 § här nedan;

15. ansökan jämlikt 9 kap. 17 § om överflyttning från en fastighet till en annan av rättighet till kraftbelopp, vilket utgår i ersättning för förlorad vattenkraft.

B. stämningsmål:

16. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig byggnad i vatten för uttagande av vattenkraft eller vattnets tillgodogörande annorledes i industriellt syfte, för vattenreglering, för fiske eller fiskens framkomst, för bevattning, för allmän farled eller för ändamål, som avses i 2 kap. 40 § andra stycket, eller för järnvägsbro eller allmän vägbro, såframt talan grundas därå, att byggnaden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet;

17. talan om ersättning för skada eller intrång av sådan byggnad i vatten, som under 16 sägs;

18. talan om ansvar för det sådan byggnad utförts eller ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats i sammanhang med arbetets medgivande, eller för det någon mot stadgandet i 2 kap. 20 § tredje stycket underlåtit att söka vattendomstolens godkännande av verkställd ändring å dylik byggnad;

46 Kungl. Maj-.ts proposition nr 5.

19. talan jämlikt 2 kap. 24 § om ändrande av byggnad i vatten, vartill vattendomstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet vid sådan byggnad;

20. talan, beträffande andra företag enligt denna lag än de i 6 kap. avsedda, om ansvar eller skadestånd för hushållning med eller framsläppande av vattnet i strid mot lag eller givna föreskrifter så ock talan jämlikt 2 kap. 31 § andra stycket om meddelande av dylika föreskrifter eller ändrande av förut givna sådana i fråga om annan tillhörig byggnad i vatten;

21. talan, som grundas därå, att den, vilken är skyldig att underhålla sådan byggnad i vatten, som under 16 sägs, brister i fullgörande av denna skyldighet, eller därå, att någon utan erhållet medgivande, där sådant erfordras, utriver dylik byggnad;

22. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 23 § om gottgörelse för damm eller annan vattenbyggnad eller om fortsatt tillgodogörande av annan tillhörigt vatten och bestämmande av ersättning därför, jämlikt 2 kap. 10 § om bestämmande av fiskeavgift, jämlikt 2 kap. 14 § om rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden, jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att begagna annan tillhörig byggnad i vatten eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt till utmål å annans fastighet;

23. talan utan samband, med ansöknings- eller underställningsmål om tillämpning av stadgandena i 1 kap. 6—13 §§;

24. talan jämlikt 3 kap. 6 § om skyldighet för delägare i regleringssamfällighet att deltaga i kostnaden för vattenreglering och om beräkning av den kostnad, vari sådan delägare har att taga del, så ock talan jämlikt 3 kap. 9 § om skyldighet för den, som av vattenreglering tillskyndas båtnad i annat hänseende än som omförmäles i 3 § av nämnda kap., att lämna bidrag till företaget;

25. talan jämlikt 5 kap. 10 § om vidtagande av sådana anordningar vid allmän farled, som erfordras till förebyggande av skada genom vågsvall eller dylikt;

26. talan beträffande allmän liottled om vidtagande av sådana anordningar eller åtgärder eller meddelande av sådana föreskrifter, som i 6 kap. 17 § första stycket eller 18 § sägs;

27. talan om borttagande eller ändrande av anläggning eller om rättelse i åtgärd, som skett för allmän flottled, såframt talan grundas därå, att anläggningen eller åtgärden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet, så ock talan om ansvar för vidtagande av dylik; anläggning eller åtgärd eller för olovligt hushållande med eller framsläppande av vattnet i allmän flottled;

28. talan jämlikt 6 kap. 13 § första stycket om förverkande av rätten till flottledsarbetes vidare utförande;

29. talan jämlikt 7 kap. 29 § om skyldighet för ägare av mark att deltaga i kostnaden för diknings-, vattenavlednings- eller invallningsföretag så ock om sådan jämkning av bidragsskyldigheten, som i nämnda lagrum omförmäles;

30. talan jämlikt 7 kap. 54 § om skyldighet att lösa mark, som ingår i invallningssam fånighet;

31. talan, som grundas därå, att genom vattenavledning eller invallning vattenförhållandena ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats i samband med arbetets medgivande;

32. talan om tillämpning av stadgandena i 7 kap. 57 § andra stycket;

33. talan jämlikt 8 kap. 11 § om ändrade föreskrifter rörande delaktigheten i underhåll och skötsel av gemensam kloakledning eller kostnaderna därför;

Kunyl. Maj:ts proposition nr 415.

34. talan jämlikt 9 kap. 25, 29, 31 eller 42 § om ändrade föreskrifter rörande kraftbelopp, som utgår i ersättning för förlorad vattenkraft, samt om ändring i vad förut bestämts angående uttagningskostnadens storlek och dess gäldande, så ock talan om förnyad prövning av sådan ständig avgälds belopp, som omförmäles i 9 kap. 23 k 5

35. talan om fördelning av uppburen penningersättning, varom i 9 kap. 31 § för mäles;

36. talan om fastställande av vite, som i 9 kap. 37 § sägs, eller om böjning eller sänkning av redan bestämt sådant vite;

37. talan jämlikt 9 kap. 39 § om rätt att åter komma i åtnjutande av vattenkraft, som strömfallsägare till följd av företag enligt denna lag gått förlustig;

38. talan jämlikt 9 kap. 73 § av innehavare av fordran, varför fast egendom häftar, om högre ersättning för egendomen eller för därifrån förlorad vattenkraft eller för skada eller intrång därå;

39. talan jämlikt 9 kap. 74 § om rätt att få återlösa fast egendom, som på grund av stadgande i denna lag blivit av annan löst.

C. besvärsmål:

40. besvär mot synemäns beslut, varigenom vid syneförrättning enligt 10 kap. jävsinvändning ogillats, ävensom klagan över synemännens åtgöranden eller utlåtande i fall, då utlåtande ej underställes.

D. underställningsmål:

41. underställning av samt besvär mot utlåtande vid syneförrättning enligt 10 kap. i fall, då underställning av utlåtandet äger rum.

Hurusom, efter anmälan, ersättningsanspråk i vissa fall skola prövas av vattendomstolen, därom stadgas i 68 §.

18 §.

Där i denna lag finnes föreskrivet, att vad i något av de i 17 § åberopade lagrum stadgas skall äga tillämpning å annat fall än som avses i samma lagrum, skall ock talan, som rör sådan tillämpning, hänföras till vattenmål.

20 §.

Vid vattendomstol anhängiggjord talan, som ej enligt 17 och 18 §§ är att hänföra till vattenmål, men som rör i denna lag behandlat ämne, må av vattendomstolen upptagas, därest invändning mot dom sfi dens behörighet icke i laga ordning göres eller den väckta frågan finnes hava avsevärd betydelse för vattenförhållandena. Upptages talan, som nu nämnts, varde målet räknat som vattenmål. Ej må dock på grund av vad nu sagts vid vattendomstol upptagas talan om ansvar för gärning, varå de i denna lag givna straffbestämmelser icke äro tillämpliga.

Där i denna lag stadgas särskild ordning för behandling av viss fråga, lände det till efterrättelse.

21 §.

Finnes vid allmän domstol anhängiggjord talan, som ej enligt 17 och 18 §§ är att hänföra till vattenmål, men som rör i denna lag behandlat ämne, angå fråga av av-

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 415.

sevärd betydelse för vattenförhållandena, äge, på hemställan av den allmänna domstolen, vederbörande vattendomstol förordna om målets upptagande därstädes. Meddelas sådant förordnande, hänvise den allmänna domstolen målet till fortsatt handläggning och avdömande vid vattendomstolen, och varde målet räknat som vattenmål. Har vattendomstol meddelat beslut i anledning av hemställan, som nu sagts, skall vid det beslut förbliva.

Där någon, mot vilken vid allmän domstol föres talan om borttagande eller ändrande av annan byggnad i vatten än som avses i 17 § 16 och 27, förrän målet blivit vid underrätten avgjort visar, att han hos vederbörande vattendomstol gjort ansökan om sådan prövning beträffande byggnaden, som i 17 § 3 sägs, skall, såframt ej frågan rör tvist om äganderätt till fastighet eller omfattningen av fastighets ägoområde, den allmänna underrätten hänvisa det där anhängiga målet till handläggning och avdömande vid vattendomstolen i sammanhang med ansökningsmålet. Varder den hos vattendomstolen gjorda ansökningen avvisad eller återkallas densamma eller förklaras den hava förfallit, skall på anmälan av någondera parten den allmänna underrätten ånyo upptaga det där anhängiggjorda målet och detsamma slutligen avdöma.

27 §.

1 mom. Ansökan enligt 17 § 1 skall vara åtföljd av de ritningar jämte beskrivning och andra handlingar samt innehålla de upplysningar, vilka erfordras för bedömande av det tillämnade företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar. Särskilt skola så fullständigt som möjligt uppgivas den eller de fastigheter, varå byggandet skall ske eller vilka företaget eljest efter ty i 14 kap. 4 § sägs angår, vederbörande ägares och nyttjanderättshavares namn och hemvist samt, om företaget ej är av större omfattning, de ersättningsbelopp sökanden förmenar böra till följd av företaget utgå till dylik fastighetsägare eller andra. År fråga om utförande av byggnad för vattens tillgodogörande, skall uppgift lämnas å det område, med vilket, enligt sökandens åsikt, rätten till vattnets tillgodogörande lämpligen bör vara för framtiden förenad. Beträffande anläggaing för uttagande av vattenkraft varde därjämte storleken av den vattenkraft, som beräknas kunna vid lågvatten uttagas genom anläggningen, uppgiven.

1 fråga om ansökan enligt 17 § 2, 3, 4 och 6 skall vad i första stycket stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

2 mom. Ansökan, som i 17 § 5 och 13 sägs, skall vara åtföljd av den beskrivning å byggnadens eller anläggningens läge och beskaffenhet samt innehålla de upplysningar i övrigt, som erfordras för bedömande av verkningarna utav byggnadens utrivande eller anläggningens bortskaffande.

3 mom. I ansökan jämlikt 17 § 9, 10 och 11 skall uppgivas, såvitt möjligt, vilka bebyggda strömfall eller med fast fiskebyggnad försedda fisken saken må angå samt, då ansökningen avser utförande eller godkännande av visst arbete, å vilken fastighet arbetet skalf utföras eller är utfört, så ock beträffande egendom, som nu nämnts, ägares och nyttjanderättshavares namn och hemvist.

4 mom. Då ansökan göres enligt 17 § 15, skall sökanden förete bevis därom, huruvida den fastighet, varifrån rättigheten till överförd kraft skall överflyttas, är besvärad med inteckning, ävensom de överenskommelser, som i ärendet må hava träffats med inteckningshavare. Ansökningen skall därjämte innehålla uppgift å den plats, dit kraften önskas för framtiden överförd, samt vara åtföljd av plan för den erforderliga ledningens sträckning.

Klingl. Maj:ts proposition nr 4 1 5.

.‘50 §.

Avses med ansökan enligt 17 § 1. 2, 9 eller 11 ändring av befintlig anläggning i vatten, må, där ej enligt denna eller äldre lag medgivande erhållits till anläggningen i dess skick före vidtagande av den ändring, varom fråga är, eller jämlikt 12 kap. 11 § första stycket ägarens rätt att bibehålla anläggningen är fri från klander, ansökningen icke upptagas, med mindre jämväl prövning av anläggningens laglighet påkallas.

32 §.

Äro ansökningshandlingarna fullständiga, eller varder vad därutinnan brister inom förelagd tid fullgjort, skall vattenrättsdomaren skyndsamt inhämta nödiga upplysningar för bestämmande av det eller de ställen, där handlingarna efter ty nedan sägs skola hållas för parterna tillgängliga, samt därefter om ansökningen utfärda kungörelse.

Kungörelsen skall innehålla

dels tillkännagivande:

att, intill dess frågan blivit slutligen prövad, ett exemplar av ansökningshandlingarna skall för dem, som önska taga del därav, finnas tillgängligt å viss för parterna välbelägen plats hos tjänsteman, kommunal befattningshavare eller pålitlig enskild person eller, där ansökningen angår företag, som berör två eller flera län eller eljest ett vidsträckt område, å flera dylika ställen;

att, därest i målet avgivas erinringar eller påminnelser, varom i 39 § förmäles, eller sådant utlåtande, som i 45 § sägs, jämväl dessa handlingar skola hållas tillgängliga på förut angivna ställe eller ställen;

att även vattendomstolens utslag i målet skall därstädes i avskrift vara för parterna att tillgå; samt

att kallelser och andra meddelanden till parterna, under det målet är anhängigt vid vattendomstolen, skola, där de icke röra allenast sökanden eller ock särskilt tillställas den eller dem, till vilka de äro riktade, ske på det sätt, att de genom vattenrättsdomarens försorg införas i viss eller vissa tidningar inom orten och hållas tillgängliga så som nyss är sagt;

dels ock erinran om innehållet i 38 och 53 §§ jämte besked om den tid, inom vilken erinringar enligt 38 § skola ingivas.

I mål, som avses i 17 § 1—8, 13 och 15, skola i kungörelsen de fastigheter, som saken förmenas angå, namngivas eller, i den mån det kan ske på oförtydbart sätt, utmärkas medelst gemensam geografisk eller annan beteckning, varjämte, där sökanden vill med tillärnad byggnad tillgodogöra sig annan tillhörig vattenkraft, särskild uppgift därom skall lämnas. I mål, som avses i 17 § 9, 10 och 11, skall i kungörelsen uppgivas, vilka bebyggda strömfall eller med fast fiskebyggnad försedda fisken saken må angå, så ock, då ansökningen avser utförande eller godkännande av visst arbete, å vilken fastighet arbetet skall utföras eller är utfört.

Innefattar ansökan om tillstånd till utnyttjande av samfällt strömfall så, som i 2 kap. 7 § sägs, tillika inbjudan till övriga delägare att deltaga i företaget, skall i kungörelsen, med omförmälan av sistnämnda förhållande, jämväl intagas föreläggande för delägare, som vill begagna sig av inbjudningen, att tillkännagiva detta i den ordning och inom den tid, som är förelagd för bestridande av ansökningen eller

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 855 käft. (Nr 415). 7

50 Kungl. May.ts proposition nr 4i5.

framställande av invändningar i fråga om företaget, vid äventyr att den, som underlåter detta, skall kava försuttit sin rätt att bliva delaktig i företaget.

Om kungörelsens innehåll i fall, som avses i 61 § första stycket, galle vad där finnes stadgat.

Är fråga om ansökan, varom i 17 § 10 och 14 förmäles, skall kungörelse enligt denna § eller 61 § första stycket utfärdas allenast, då vattenrättsdomaren prövar det nödigt. Utfärdas ej sådan kungörelse, skall dock tiden och stället för vattendomstolens sammanträde sist å tjuguförsta dagen förut kungöras på sätt i 33 § första stycket sägs.

Huruledes mål i visst fall må kunna behandlas utan förutgången kungörelse, därom stadgas i 61 § andra stycket.

oo e OO

Kungörelse, som i 32 § sägs, skall genom vattenrättsdomarens försorg dels för uppläsande så snart ske kan i kyrkan genast avsändas, i mål, som i 17 § 1—8 samt 13 och 15 avses, till pastorsämbetet i den eller de församlingar, där fastigheter, som saken förmenas angå, äro belägna, i mål, som avses i 17 § 9, 10, 11 och 12, till pastorsämbetet i den eller de församlingar, där den del av farleden eller flottleden, varom fråga är, framgår, samt i mål, som avses i 17 § 14, till pastorsämbetet i den eller de församlingar, i vilka ansökan om företaget förut kungjorts, dels ock inom tio dagar införas i en eller flera av ortens tidningar så ock i allmänna tidnin-

farna. Ett exemplar av kungörelsen skall tillika med ett exemplar av ansökningsandlingarna ofördröjligen sändas till det eller de ställen, som i kungörelsen angivits.

Vattenrättsdomaren skall därjämte, såframt i målet är fråga om ansökan enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 6, 9, 10 eller 11, utan dröjsmål i betalt öppet brev eller brevkort å posten avlämna underrättelse om kungörelsens utfärdande, om det eller de ställen, varest handlingarna i målet hållas för parterna tillgängliga, samt om den för erinringars avgivande bestämda tiden till envar i ansökningen uppgiven eller eljest för honom känd ägare av fastighet, som i kungörelsen omförmäles, så ock till de kända nyttjanderättshavare, vilkas rätt beröres i saken. Underrättelsen skall adresseras till den fastighet, varom fråga är, såvitt ej säker kunskap vinnes om annan adress inom landet för mottagaren. Varder efter ty i 37 § sägs sökanden ålagt att delgiva viss sakägare kungörelsen, erfordras ej underrättelse, som nu sagts, till sådan sakägare.

Där sakägare, som i andra stycket sägs, varder för vattenrättsdomaren känd först efter underrättelsernas utsändande, skall vattenrättsdomaren ofördröjligen på ovannämnda sätt meddela sådan sakägare underrättelse om målet så ock om vaa han för sin rätts bevakande må hava att iakttaga. Befinnes underrättelse, som blivit å posten avlämnad, hava försetts med oriktig adress, och vinnes upplysning om mottagarens rätta adress, eller finnes sakägare, till vilken underrättelse efter ty ovan sägs bort sändas, hava förbigåtts, vare lag samma. Ej må dock målets handläggning och avgörande uppehållas av anledning, som nu sagts.

Är jord eller annan fast egendom, som saken angår, samfälld för helt skifteslag eller eljest för flera fastigheter, erfordras ej underrättelse, varom ovan förmäles, till de särskilda delägarna i den samfällda egendomen. Finnes för denna känd styrelse, varde styrelsen på nämnda sätt underrättad.

Kungl. Maj:ts proposition nr hlo. 51

Ägare av fastighet, som saken angår, vare pliktig att till vattenrättsdomaren eller vattendomstolen uppgiva innehavare av nyttjanderätt till fastigheten, där dennes rätt beröres av saken. Underlåter han det, och uppstår skada för nyttjanderättshavare, som saknat kännedom därom, att företaget eller åtgärden angår fastigheten, skall ägaren, där han visas hava ägt dylik kännedom, hålla nyttjanderättshavaren skadeslös. Erinran härom varde införd i den kallelse, som enligt denna § tillsändes fastighetens ägare.

37 §.

Kan inverkan ske på kanal- eller slussanläggning, förelägge vattenrättsdomaren sökanden att inom tid, som i varje fall föreskrives, och vid äventyr, som nedan sägs, till vattenrättsdomaren ingiva bevis, att kungörelsen delgivits anläggningens ägare eller styrelsen för densamma på sätt, som för delgivande av stämning är stadgat. Lag samma vare beträffande känd förvaltning eller styrelse för annan allmän farled eller vattenregleringsföretag eller flottningsstyrelse för allmän flottled eller syssloman eller styrelse för torrläggningsföretag, där det företag, varom i målet är fråga, berör led eller företag, som nu nämnts.

Är fråga att genom tillärnad byggnad taga i anspråk av annan tillgodogjord vattenkraft, förelägges sökanden enahanda delgivningsskyldighet med ägaren av den anläggning, där kraften tillgodogöres. Yarder denne vid delgivningsförsök å särskilda dagar ej anträffad i sitt hemvist, må kungörelsen med samma verkan delgivas föreståndaren för kraftanläggningen eller, där föreståndare ej finnes eller ej vid särskilda delgivningsförsök anträffas, fästas å lämplig plats vid anläggningen.

Där fråga är om ansökan, som i 17 § 15 avses, förelägge vattenrättsdomaren sökanden att inom tid, som vattenrättsdomaren bestämmer, och vid nedan stadgat äventyr ingiva bevis om kungörelsens delgivning med ägaren av det strömfall, från vilket kraftbelopp, varom fråga är, tillhanda!)ålles. Yad nu sagts äge motsvarande tilllämpning beträffande ansökan enligt 17 § 7 eller 8.

Försummar sökanden vad enligt denna § förelägges honom, skall ansökningen av vattenrättsdomaren förklaras förfallen; och varde bevis därom med de skäl, varå beslutet grundas, tecknat å ett exemplar av ansökningen. Tillkännagivande om beslutet skall lämnas parterna i den för kallelser till dem stadgade ordning.

45 §.

1 mom. Erfordras för bedömande av målet särskild teknisk utredning eller vidlyftigare värdering, uppdraga vattenrättsdomaren, där sådant finnes lämpligt, åt biträde, som i 44 § sägs, eller ock åt annan sakkunnig person att efter förberedande undersökning avgiva utlåtande i målet. Tarvas utredning av mer än en person, varde uppdraget lämpat därefter.

Undersökning, som nu nämnts, skall hållas så snart ske kan. Om tiden för dess företagande skall meddelande lämnas vattenrättsdomaren, som i den för kallelser till parterna bestämda ordning underrättar dem därom. Sedan undersökningen bragts till slut, skall utlåtandet utan dröjsmål översändas till vattenrättsdomaren och av honom hållas för parterna tillgängligt å förut kungjorda ställe eller ställen. Förordas i något hänseende andra tekniska anordningar eller andra regler för hushållningen med vattnet än sökanden må hava föreslagit, skall utlåtandet hållas tillgängligt under minst fjorton dagar före vattendomstolens sammanträde.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr J^is.

2 mom. _ Vattenrättsdomaren må ock, där så finnes lämpligt, uppdraga åt vattenrättsingenjörerna eller en av dem att, med eller utan biträde av vattenrättsnämndemännen eller en av dem, verkställa undersökning å stället. I enklare fall må sådant uppdrag kunna lämnas åt vattenrättsnämndemännen eller en av dem.

Om tiden för sådan undersökning skall vattenrättsdomaren meddela parterna underrättelse i den för kallelser till dem bestämda ordning. Protokoll över undersökningen skall föras av den, vattenrättsdomaren därtill förordna!, och sedermera tillställas vattenrättsdomaren. Där undersökning sker allenast såsom förberedelse för domstolens sammanträde till syn på stället, vare dock underrättelse och protokoll, som nu nämnts, ej av nöden.

3 mom. Där vid undersökning enligt denna § i mål rörande vattenreglering en eller flera strömfallsägare eller en eller flera markägare vilja förena sig med sökanden om företaget eller yrka, att till vinnande av ökad båtnad däråt gives större omfattning än sökanden äskat, göre det skriftligen; och varde handlingen vitsordad medelst undersökningsförrättarens påskrift samt översänd till vattenrättsdomaren.

si -ii; §.

I mål, som i 17 § 9 och 11 omförmäles, må vattenrättsdomaren, där sökanden därom anhåller och ärendet finnes brådskande, medgiva vidtagande av erforderliga provisoriska åtgärder. Omfattar sådan åtgärd vidlyftigare arbete eller är avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt därav att befara, må sådant förordnande av vattenrättsdomaren lämnas, allenast såframt sökanden hos Konungens befallningshavande ställer pant eller borgen för skadestånd, som han kan kännas skyldig utgiva till följd av arbetet i fråga.

Beslut, som nu sagts, må utan hinder av däröver anförda besvär lända till efterrättelse, såframt ej vattendomstolen eller vattenöverdomstolen annorlunda förordnar.

49 §.

Vattendomstolen eller vattenrättsdomaren äge, där så finnes nödigt för målets avgörande, från förvaltande myndighet begära utlåtande i fråga, som fäller inom myndighetens verksamhetsområde.

År fråga om inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller om byggnad i eller vid allmän farled, skall vattendomstolen eller vattenrättsdomaren, förrän målet avgöres, från lotsstyrelsen inhämta yttrande, huruvida från dess sida något finnes att erinra i avseende å företaget.

50 §.

För målets prövning sammanträder vattendomstolen till syn på stället eller, där målet kan prövas utan syn, å annan plats, som är för parterna välbelägen,

Tiden och stället för vattendomstolens sammanträde bestämmes av vattenrättsdomaren och skall sist å fjortonde dagen före sammanträdet tillkännagivas parterna i den för kallelser till dem bestämda ordning.

Har sökanden begärt syn på stället, och avser ej målet företag enligt 5 eller 6 kap., må dess avdömande ej ske utan syn. Äskas i mål om byggnad för vattnets tillgodogörande syn av någon, som förmenar sig lida skada av sådan byggnad, vare

Kungl. Maj.ts proposition nr 53

lag samma, såframt ej syn linnes uppenbarligen icke vara erforderlig för tillgodoseende av parternas rätt.

56 §.

Vill sökanden före vattendomstolens sammanträde återkalla ansökningen, göre det skriftligen kos vattenrättsdomaren, ock avskrive denne målet från vidare bekandling. Efter det målet företagits till kan dläggning vid sammanträde med vattendomstolen, må återkallelse av sökandens talan ske allenast kos domstolen.

Har återkallelse av talan skett, skall genom vattenrättsdomarens försorg meddelande därom lämnas parterna i den för kallelser till dem bestämda ordning.

Yad i 10 kap. 48 § andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande vattenreglering, då sådant företag är föremål för bekandling i den för ansökningsmål stadgade ordning.

62 §.

1 mom. Där genom vattendomstols utslag lämnas medgivande att bygga i vatten, skall utslaget innehålla noggranna bestämmelser om byggnadens läge ock konstruktion, om den ersättning, som skall till följd av företaget utgå, i den mån ej prövning därav jämlikt 9 kap. 47 § göres beroende på särskild talan eller bestämmelser därom skola träffas i den för expropriation stadgade ordning, samt om de villkor i övrigt, som må vara bekövliga för tillgodoseende av allmän ock enskild rätt, så ock, i den mån det prövas erforderligt, innefatta bestämmelse om vattenmärke eller andra föreskrifter om hushållningen med ock framsläppande av vattnet såväl efter byggnadens fullbordan som under byggnadstiden.

2 mom. Är fråga om byggnad för vattnets tillgodogörande, skall utslaget angiva, med vilken fastighet rätten till tillgodogörandet skall för framtiden vara förenad. Denna fastighet (strömfallsfastigheten) bör, där så lämpligen kan ske, omfatta allenast den sökanden tillhöriga mark, som upptages av byggnaden och därmed förenade anläggningar, jämte den del av vattenområdet, som sökanden äger. Vattenrättsdomaren bör förty, när omständigheterna därtill föranleda, tillse att, såvitt möjligt, en till strömfallsfastighet lämpad fastighet varder under målets handläggning bildad.

Utslaget skall jämväl angiva, i vad mån tillgodogörandet medgivits på grund av äganderätt eller av annan grund, samt, där med byggnaden avses tillgodogörande allenast av en del av det framrinnande vattnet, huruvida utslaget vilar på antagande att jämväl vattnet i övrigt i strömfallet eller den del därav, vars fallhöjd tages i anspråk, eller den sida av strömfallet, om vars tillgodogörande är fråga, tillhör fastighet, för vilken sökanden såsom ägare fört talan i målet.

I utslag, varigenom medgivande lämnas till byggnad för utnyttjande av vattenkraft, varde vidare angivet, huruvida byggnaden är av beskaffenhet, att de i 4 kap. meddelade bestämmelserna om skyldighet för byggnadens ägare att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd ävensom angående nyprövning och lösningsrätt för kronan därå äga tillämpning.

3 mom. Vad i 1 mom. stadgats skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande vattendomstols utslag i andra ansökningsmål. I utslag, varigenom lämnas medgivande till utförande av vattenreglering, varde angivet, om regleringsföretaget är av beskaffenhet, att stadgandena i 4 kap. om nyprövning och om avgifter därå äga tillämpning. I fråga om meddelande av bestämmelser rörande delaktigheten i företaget simla i tillämpliga delar gälla föreskrifterna i 10 kap. 67 §.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr bl 5.

63 §.

I sammanhang med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i vatten eller utförande av vattenreglering medgives, bestämme vattendomstolen viss tid, i regel ej överstigande tio år eller, där fråga är om anläggning för allmän flottled, två år, inom vilken arbetet skall vara fullbordat.

Yad i 10 kap. 56 § stadgas i fråga om företräde mellan olika företag skall äga motsvarande tillämpning, då dylik fråga uppkommer i samband med ansökningsmål i andra fall än som avses i nämnda lagrum.

65 §.

Ändå att sökandens talan bifalles, varde honom ålagt att gottgöra motpart sådana kostnader å målet, som prövas hava varit nödiga för tillvaratagande av hans rätt; dock att i mål rörande företag enligt 5 eller 6 kap. sakägare ej är berättigad till gottgörelse i annat fall än att han måst vidkännas kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning i målet.

Har svarandepart framställt invändning eller påstående, i målet, ändå att han insett eller skäligen bort inse, att fog därför saknas, och vållas därav uppskov i målet eller eljest ökade kostnader, gottgöre han sökanden de utgifter, som därigenom åsamkats denne.

68 §.

Anmälan om ersättningsanspråk, som avses i 2 kap. 24 §, så ock motsvarande anspråk vid företag enligt 3, 5, 7 eller 8 kap. skall göras skriftligen och i två exemplar ingivas till vattenrättsdomaren. Ena exemplaret varde genom vattenrättsdomarens försorg i rekommenderat brev tillsänt ägaren av den vattenbyggnad eller anläggning, varom fråga är.

Efter utgången av den tid, inom vilken ersättningsanspråk, som nu sagts, må anmälas, skall vattendomstolen för prövning av anspråk, som inom behörig tid anmälts, sammanträda till syn på stället. Äro liera anspråk anmälda, varde de såvitt möjligt prövade i ett sammanhang. Om tiden och stället för vattendomstolens sammanträde skall sist å fjortonde dagen förut till parterna avsändas underrättelse i rekommenderat brev så ock kungörelse införas i en eller flera av ortens tidningar.

Angående skyldighet för byggnadens eller anläggningens ägare att ersätta motpart kostnad, som föranledes av prövning enligt denna §, galle vad i 65 § är om sökande stadgat. Finnes den, som anmält ersättningsanspråk, hava saknat skälig anledning därtill, varde honom ålagt att gottgöra byggnadens eller anläggningens ägare de utgifter, som denne till följd därav fått vidkännas.

69 §.

Vad i 10 kap. 60 och 61 §§ samt 77 och 78 §§ är stadgat i fråga om uppskattning av båtnad vid syneförrättning enligt nämnda kap. skall i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande ansökningsmål; dock att sådan ny uppskattning, som omförmäles i 77 och 78 §§, skall påkallas medelst ansökan hos vattendomstolen.

Kungl. Maj:ts proposition nr -'ilo. 55

7(1 §.

För ingivande av erinringar eller påminnelser eller skrifter i anledning av förordnande om ytterligare eller ny skriftväxling eller ock bevis om delgivning äge vattenrättsdomaren bevilja anstånd på viss tid, när skäl därtill äro.

Varder före utgången av tid, inom vilken det åligger part att något fullgöra, laga förfall visat, utsätte vattenrättsdomaren ny tid.

* 71 §.

Beträffande fråga, vari det enligt förestående stadganden tillkommer vattenrättsdomaren att besluta, bör han, där frågans beskaffenhet det påkallar, rådgöra med vattenrättsingenjörerna.

Av vattenrättsdomarens beslut är vattendomstolen ej förhindrad att annorlunda förordna.

72 §.

Vattenrättssekreteraren åligge att över alla vid vattendomstolen anhängiggjorda ansökningsmål föra förteckning, utvisande tiden, då varje mål inkommit, därmed vidtagna åtgärder samt tiden för målets avgörande.

73 §.

Vattenrättsdomaren före med biträde av vattenrättssekreteraren protokoll vid vattendomstolens sammanträden och underskrive detsamma å domstolens vägnar. I målet ingiven handling må ej i protokollet intagas, utan där allenast anmärkas.

För varje ansökningsmål skall av vattenrättssekreteraren upprättas en akt, omfattande ett exemplar av samtliga de handlingar, som i målet ingivits, så ock avskrift av de utav vattenrättsdomaren i målet utfärdade kungörelser och meddelade beslut ävensom av vattendomstolens protokoll och utslag i målet jämte förteckning å de kartor, ritningar och andra handlingar, som akten omfattar.

Vid akten skall jämväl fogas en av vattenrättsdomaren underskriven förteckning över de underrättelser, vilka på grund av bestämmelserna i 33 och 47 §§ blivit av honom å posten avlämnade; och skall förteckningen angiva den dag, då avlämnandet skett. Där ej av eljest föreliggande omständigheter annat förhållande framgår, utgöre förteckning, som nu nämnts, bevis att den uppgivna dagen underrättelser avsänts under de i förteckningen upptagna adresser.

Beträffande skyldighet att till Svea hovrätt insända ett exemplar av akten i målet skall vad rörande insändande till hovrätt av underrätts dombok är stadgat äga motsvarande tillämpning.

75 §.

Vill någon mot annan föra talan, som i 17 § 16—39 avses, ingive till vattenrättsdomaren skriftlig inlaga, innehållande uppgift å svarandens namn och hemvist så ock å kärandens påståenden jämte skälen därtill; bifoge ock de handlingar käranden vill åberopa till stöd för sin talan.

Inlaga, som nu sagts, skall jämte därtill hörande handlingar ingivas i två exem-

56 Kungl. Maj:ts proposition nr bl5.

Elar; dock äge i fråga om kartor och ritningar samt handlingar av vidlyftigare eskaffenhet vattenrättsdomaren medgiva befrielse från denna skyldighet.

Beträffande mål rörande häktad galle vad i 84 § finnes stadgat.

81 §.

Vad i 42—45 §§, 49 § första stycket, 50 § första stycket, 51, 52, 55 §§, 56 § första stvcket, 57, 58, 64, 67, 70-72 §§, 73 § första, andra och fjärde styckena samt 74 § stadgas beträffande ansökningsmål skall, där annat ej framgår av vad nedan i denna § sägs, äga motsvarande tillämpning i fråga om stämningsmål.

Utlåtande, som i 45 § sägs, skall hållas för parterna tillgängligt å vattenrättsdomarens tjänsterum.

I de fall, då, enligt vad för ansökningsmål finnes föreskrivet, parterna skola erhålla besked i den för kallelser till dem i 32 § bestämda ordning, skall i stämningsmål med avseende å sättet för meddelande av sådant besked i stället lända till efterrättelse föreskriften i 80 §.

I avseende å stämningsmål, däri talan om ansvar föres, skall vad i 55 § finnes stadgat beträffande ansökningsmål icke äga tillämpning, såvitt angår svarande, vilken ej under skriftväxlingen erkänt den förseelse, som lägges honom till last. Förordnande, som i 67 § sägs, må ej meddelas angående verkställighet av straff eller annan påföljd av brottslig gärning.

83 §.

Där någon, mot vilken talan föres i stämningsmål, till bemötande därav hos vattenrättsdomaren gör ansökan, som i 17 § 2, 3, 4, 9, 10 eller 11 avses, värde målet i dess helhet handlagt i den för ansökningsmål stadgade ordning, där det ej är av beskaffenhet att jämlikt 61 § andra stycket ändock böra behandlas som stämningsmål.

Har i stämningsmål vattendomstolen eller har allmän domstol eller överexekutor förordnat om borttagande eller ändrande av byggnad eller annan anläggning i vatten, och göres därefter ansökan, som nyss nämnts, äge vattenrättsdomaren, om skäl därtill äro och sökanden ställer pant eller borgen för kostnad och skada, förordna, att utslaget ej må verkställas, innan ansökningsmålet blivit slutligen avgjort eller ock vattendomstolen annorlunda förordnar.

85 §.

Är sakägare missnöjd med beslut, varigenom under förrättning enligt 10 kap. synemännen ogillat framställd jävsinvändning, ingive inom trettio dagar från det beslutet avkunnats till vattenrättsdomaren sina besvär jämte utdrag av synemännens protokoll, i vad det avser det överklagade beslutet.

Är någon eljest missnöjd med åtgärd eller beslut under syneförrättning enligt 10 kap., eller vill han föra talan mot synemännens utlåtande eller mot ny eller slutlig uppskattning av båtnad enligt 77 och 78 §§ i nämnda kap., ingive i mål, som avse företag enligt 6 kap., inom trettio men eljest inom sextio (lagar från den dag förrättningen förklarats avslutad sina till vattendomstolen ställda besvär.

I besvären skola fullständigt upptagas klagandens alla påståenden och skälen därtill; och skola vid besvären fogas de handlingar klaganden vill åberopa till stöd för ändringssökandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr -h 1 o.

57 Besvär, varom i andra stycket förmäles, skola ingivas i tre exemplar. Hava besvären ej ingivits i föreskrivet antal exemplar eller finner vattenrättsdomaren eljest dera exemplar vara erforderliga, förelägge han klaganden viss tid att ingiva det antal exemplar, som ytterligare är av nöden, vid äventyr, om det försummas, att på klagandens bekostnad av besvärshandlingarna verkställes avskrift i erforderligt antal exemplar.

Huruledes påståenden rörande synemännens åtgärder och förslag i frågor, som omförmälas i 10 kap. 19 §, må göras hos Konungens befallningshavande, därom skils i lagen om flottning i allmän fiottled.

87 §.

Sedan de i 86 § andra stycket omförmälda handlingar inkommit och besvärstiden gått till ända, skall vattenrättsdomaren, så snart ske kan, låta ett exemplar av besvärshandlingarna tillställas den eller de personer, som efter ty därom är stadgat utsetts att mottaga förrättningshandlingarna, samt angående besvären utfärda kungörelse.

Kungörelsen skall innehålla

dels tillkännagivande:

att, intill dess målet slutligen avgjorts, ett exemplar av besvärshandlingarna ävensom av inkommande förklaringar och påminnelser samt av utlåtande, som enligt 45 § må komma att avgivas, skall hållas för sakägare tillgängligt hos bemälde person eller personer;

att även vattendomstolens utslag i målet skall på nämnda sätt i avskrift vara för parterna att tillgå; samt

att kallelser och andra meddelanden till parterna i målet, under det målet är anhängig! vid vattendomstolen, skola, där de icke särskilt tillställas den eller dem, till vilka de äro riktade, ske på det sätt, att de genom vattenrättsdomarens försorg offentliggöras i viss eller vissa tidningar inom orten samt hållas tillgängliga hos ovannämnda person eller personer;

dels och erinran om innehållet i 89 § samt, där besvären ej angå allenast fråga om värdet å båtnad eller om ersättning, besked om den tid, inom vilken förklaring skall enligt 89 § avgivas.

Angå besvären allenast fråga om värdet å båtnad av företaget eller om ersättning, värde kungörelsens innehåll, såvitt rör tiden för förklarings avgivande, lämpat efter stadgandet i 89 § andra stycket.

I sammanhang med kungörelsens utfärdande bör vattenrättsdomaren, om det lämpligen låter sig göra, bestämma tid och ställe för det vattendomstolens sammanträde, där målet skall företagas till handläggning, samt i kungörelsen intaga underrättelse därom. Sammanträdet må i allmänhet ej utsättas till tidigare dag än trettio dagar efter den för förklarings avgivande bestämda tid; dock må, där i besvären föres talan allenast beträffande värdet å båtnad eller ersättning, tidigare dag för sammanträdet bestämmas.

88 §.

Angående offentliggörande av kungörelse, som i 87 § sägs, galle beträffande mål, som avse företag enligt 6 kap., vad i 33 § första stycket finnes stadgat i fråga om mål enligt 17 § 9, 1Ö, 11 och 12 men i andra fall vad nämnda lagrum föreskriver beträffande mål, som omförmälas i 17 § 1—8 samt 13 och 15.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 355 käft. (Nr il5).

58 Kungl. Maj:ts proposition nr Jtl5.

Kungörelsen varde tillställd den eller de personer, som utsetts att mottaga förrättningshandlingarna.

Angå besvär, som anförts av enskild sakägare, allmänna intressen, skall, då fråga är om företag enligt 3, 7 eller 8 kap., ett exemplar av besvärshandlingarna jämte kungörelsen tillställas den myndighet, som enligt vad i 10 kap. 42—44 f§ finnes för varje särskilt fäll föreskrivet äger bevaka nämnda intressen.

Där i besvär över syneförrättning rörande företag enligt 3, 7 eller 8 kap. föres talan mot ägare eller nyttjanderättsbavare till sådan fastighet, vilken ej angivits i någon angående syneförrättningen offentliggjord kungörelse, förelägge vattenrättsdomaren klaganden att inom viss tid ingiva bevis därom, att styrkt avskrift av besvären jämte den rörande desamma utfärdade kungörelsen blivit i den för delgivande av stämning stadgade ordning delgiven ägare eller nyttjanderättshavare, som ovan sagts. Om dylikt föreläggande samt påföljden, där det ej fullgöres, äge vad i 37 § stadgas motsvarande tillämpning.

89 §.

Sakägare, som vill bemöta vad i besvären anförts och yrkats, skall till vattenrättsdomaren ingiva förklaring i två exemplar inom viss tid, minst trettio dagar efter kungörelsens dag vid äventyr, där förklaring ingives senare, att vattendomstolen ej är pliktig att fästa avseende vid densamma, i den mån den rör annat än fråga om värdet å båtnad eller om ersättning, som bör till följd av företaget utgå.

I fråga om tiden och sättet för avgivande av förklaring över yrkande, som i besvären göres angående värdet å båtnad eller ersättning, så ock rörande påföljden av underlåtenhet att avgiva sådan förklaring skall gälla vad i 53 § stadgas i fråga om yrkanden och påståenden, som där avses.

91 §.

I besvärsmål skall tid och ställe för målets handläggning inför vattendomstolen sist å fjortonde dagen före sammanträdet tillkännagivas parterna i den för kallelser till dem bestämda ordning, såframt ej underrättelse därom intagits i kungörelse enligt 87 §.

Underställningsmål skall jämte i målet anförda besvär företagas till avgörande å tid och plats, som vattenrättsdomaren bestämmer och låter kungöra genom tre veckor före sammanträdet utfärdad kungörelse, vilken offentliggöres på sätt i 88 § första stycket är för motsvarande fall stadgat samt tillställes den eller de personer, som utsetts att mottaga förrättningshandlingarna.

92 §.

Vad i 29 § andra stycket, 39—41 §§, 56 § första stycket, 60 § första, andra och fjärde styckena, 70—72 §§, 73 § första, andra och fjärde styckena samt 74 § stadgas beträffande ansökningsmål skall äga motsvarande tillämpning å underställningsmål ävensom i tillämpliga delar å besvärsmål vid vattendomstolen, 60 § dock med iakttagande av bestämmelserna i 3 kap. 11 §, 6 kap. 3 § 1 mom. samt 7 kap. 45 och 55 §§.

Bestämmelserna i 42—45, 48, 49 §§, 50 § första stycket, 51, 52, 54, 55, 57—59, 62—64, 66 och 67 §§ skola i tillämpliga delar gälla besvärsmål vid vattendomstolen och underställningsmål.

Kungl. Maj.ts proposition nr Al5.

55)

94 §.

I underställningsmål rörande företag enligt (! kap. skall vattenrättsdomaren bereda Konungens befallningshavande tillfälle att inom lämplig tid avgiva yttrande rörande å ena sidan gagnet för orten av det i målet ifrågasatta företaget och å andra sidan de olägenheter, som tilläventyrs av detsamma äro att förvänta.

Där i mål rörande företag enligt 6 kap. bestämmelser erfordras angående frågor, som omförmälas i 10 kap. 19 §, åligge det vattenrättsdomaren att, sedan målet blivit hos vattendomstolen avgjort, för prövning av sådana frågor översända handlingarna i målet till Konungens befallningshavande; och galle angående ärendets handläggning hos denna myndighet vad därutinnan stadgas i lagen om flottning i allmän flottled. Handlingarna i mål, som nu sagts, skola förvaras hos vattendomstolen och böra förty, sedan målet blivit avgjort, av vederbörande myndighet dit återställas.

Är beslut i mål rörande företag enligt 3 eller 7 kap. av beskaffenhet att föranleda väsentliga förändringar i den enligt 10 kap. 67 § rörande delaktigheten i företaget upprättade längden, äge domstolen uppdraga åt förrättningsmannen att upprätta ny sådan längd i enlighet med domstolens beslut.

95 g.

Lämnas jämlikt denna lag medgivande till byggande i vatten för vattnets tillgodogörande såsom drivkraft eller till vattenreglering eller till torrläggningsföretag, som avses i 7 kap., eller meddelas i syfte att vinna ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft ändrade bestämmelser rörande hushållningen med vattnet, åligge sökanden att, innan medgivet arbete må påbörjas, eller, där fråga är om ändrade hushållningsbestämmelser, dessa må tillämpas, erlägga viss avgift såsom bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organisation och verksamhet.

Avgift, som nu nämnts, skall beträffande byggnad för vattnets tillgodogörande såsom drivkraft bestämmas i förhållande till den förut icke tillgodogjorda vattenkraft, som beräknas kunna vid lågvatten uttagas vid byggnaden, dock med avdrag för den vattenkraft, för vilken i samband med regleringsföretag avgift förut erlagts. Där med vattenreglering eller med ändrade hushållningsbestämmelser åsyftas ökning i uttagbar vattenkraft, skall avgiften bestämmas i förhållande till ökningtyi i den vattenkraft, som vid lågvatten kan uttagas i sökandens eller, då fråga är om vattenreglering enligt 3 kap. 1 §, samtliga till regleringssamfälligheten hörande strömfall. Avses att möjliggöra utnyttjande av förut uttagbar vattenkraft på fördelaktigare sätt, varde avgiften bestämd i förhållande till den ökning i vattenkraftens värde, som genom företaget eller genom de ändrade hushållningsbestämmelserna beredes. År ändamålet med vattenreglering jämväl torrläggning av mark, skall avgift tillika utgå i förhållande till värdet av den båtnad, som i nämnda hänseende vinnes genom företaget. Yad nu sagts äge ock tillämpning i fråga om företag enligt 7 kap. Där till grund för avgiften skall läggas storleken av viss vattenkraft, skall den utgå med en krona för varje hästkraft till och med 5,000, femtio öre för varje hästkraft över 5,000 till och med 10,000 samt tjugufem öre för varje hästkraft utöver 10,000, men må ej, utom då fråga är om vattenreglering, överstiga tjugutusen kronor. Skall avgiften beräknas efter ökningen i värde å vattenkraft eller efter båtnad, som beredes mark, varde den erlagd med en för tusen av värdeökningen eller båtnaden.

60 Kungl. Maj:ts proposition nr hl b.

Avgift, som efter ovan nämnd beräkning skulle uppgå till mindre belopp än tio kronor, skall icke erläggas.

I

96 §.

Storleken av avgift, varom i 95 § förmäles, skall enligt där meddelade grunder bestämmas av vattendomstolen eller, då fråga är om företag, vartill medgivande lämnas vid syneförrättning enligt 10 kap., av synemännen.

Huru avgifter, som nu nämnts, skola indrivas och för det därmed avsedda ändamålet användas, därom förordnar Konungen.

97 §.

Sökande i ansökningsmål vare pliktig att förskjuta:

kostnaden för sådana kungörelser och underrättelser i målet, vilka det åligger vattenrättsdomaren att offentliggöra eller avsända, så ock för handlingarnas tillhandahållande, såsom i 32 § sägs, där särskild utgift härför ifrågakommer;

ersättning för sådana utgifter för vattendomstolens sammanträde, varom i 11 § andra stycket förmäles;

gottgörelse åt person, som jämlikt 35 § 1 mom. särskilt förordnats att biträda sakägarna i målet;

gottgörelse åt sakkunnig person, som jämlikt 44 § tillkallas i målet såsom sakkunnigt biträde åt domstolen;

ersättning för undersökning enligt 45 § 1 mom.; samt

gottgörelse åt vattendomstolens ledamöter och sekreterare för inställelse vid domstolens sammanträde, där detta hålles vid syn å stället, eller vid undersökning enligt 45 § 2 mom., dock ej ersättning för längre resa än från järnvägs- eller ångbåtsstation, som ligger närmast sammanträdesplatsen.

Vad nu sagts beträffande sökande i ansökningsmål äge motsvarande tillämpning i avseende å kärande i stämningsmål samt å klagande i besvärs- och underställningsmål, i den mån kostnaden förorsakats av hans besvär.

Där i underställningsmål kostnad, som nu nämnts, är av nöden, vare om dess förskjutande lag, som i 10 kap. 30 och 79 §§ sägs, i den mån ej kostnaden efter ty nyss sagts skall förskjutas av klagande.

Huruvida kostnad, som någon sålunda förpliktas att gälda, skall helt eller delvis gottgöras honom av annan part, varde avgjort enligt de rörande rättegångskostnader i vattenmål gällande regler.

101 §.

Part, som vädjat mot vattendomstols utslag, skall i vattenöverdomstolen sig inställa före klockan tolv å trettionde dagen eller, där anläggning, företag eller åtgärd, varom fråga är, angår fastighet inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmark, före klockan tolv å .fyrtiofemte dagen från den dag, då utslaget gavs; dock att, där vadetalan fullföljes mot vattendomstols utslag i mål, som avser företag enligt 5 eller 6 kap., part skall i vattenöverdomstolen inställa sig före klockan tolv å nittionde dagen efter det tiden för anförande av besvär jämlikt 108 § gått till ända eller, där sådan besvärstalan förts, efter det slutligt utslag i anledning därav givits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l5.

108 §.

Talan mot vattendomstols slutliga utslag i mål, som avser företag enligt 5 eller 6 kap., skall, i vad beslutet rör annat än förd ansvarstalan eller ersättning, fullföljas hos Konungen genom besvär, som ingivas i vederbörande statsdepartement sist före klockan tolv å trettionde dagen eller, där företaget berör område inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmark, före klockan tolv å fyrtiofemte dagen från beslutets dag.

I samma ordning, som nu sagts, skall ock talan fullföljas mot beslut, som vatten rättsdomaren jämlikt 6 kap. 13 § andra stycket meddelat i avseende å tiden för fullbordande av föreskrivna tilläggsarbeten.

Beträffande besvärstalan, som i denna § avses, skall i tillämpliga delar gälla vad i 105 och 107 §§ stadgats angående besvär, som anförts hos vattenöver domstolen.

12 KAP.

Om vattenbok.

1 §•

För varje vattendomstols område skall föras bok för antecknande av de uppgifter rörande företag enligt denna lag, varom här nedan stadgas. Denna bok kallas vattenbok.

Vattenboken föres i tre avdelningar:

första avdelningen: för inskrivning av faktiska och rättsliga förhållanden rörande anläggningar för tillgodogörande av rinnande vatten såsom drivkraft eller annorledes så ock rörande dammbyggnader, ändå att de ej avse vattnets tillgodogörande; dock att vad nu stadgats ej äger tillämpning å andra anläggningar för allmän farled eller allmän flottled än dammbyggnader;

andra avdelningen: för införande av uppgifter om beslut i farleds- och flottledsmål rörande inrättande av allmän farled eller allmän flottled eller rörande nya eller ändrade anordningar eller föreskrifter med avseende å befintlig allmän farled eller allmän flottled så ock om andra förhållanden, vilka efter ty därom stadgas i lagen om flottning i allmän flottled böra antecknas i vattenboken; samt

tredje avdelningen: för förtecknande av alla efter den 1 januari 1921 i laga ordning beslutade torrläggningsföretag och andra till första och andra avdelningen ej hänförliga anläggningar med avseende å vatten.

I vattenboken böra ock anmärkas hydrografiska och topografiska beskrivningar över de inom vattendomstolens område belägna vattendrag med tillhörande vattensamlingsområden, i den mån sådana beskrivningar äro eller varda av vederbörande myndighet utarbetade.

3 §. '

När, efter det denna lag trätt i kraft, beslut av domstol eller annan myndighet meddelats och vunnit laga kraft rörande verkställande, ändrande eller borttagande av anläggning, varom enligt 1 § inskrivning bör ske i vattenbokens första avdelning, eller beträffande hushållningen med vattnet vid sådan anläggning eller ock jämlikt

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 415

2 kap. 34 § angående skyldighet för annan än anläggningens ägare att underhålla densamma, åligge det vattenrättsdomaren utan särskild ansökan att med ledning av heslutet i sagda avdelning av vattenboken verkställa inskrivning av de huvudsakliga förhållanden, som äro av vikt för kännedomen om anläggningens beskaffenhet samt om de rättigheter och skyldigheter för framtiden, vilka äro förenade med densamma. Yad nu sagts galle ock i fråga om beslut, som innefattar prövning jämlikt 2 kap. 25 §, 5 kap. 7 § eller 6 kap. 20 § av redan verkställd anläggnings laglighet, så ock beträffande beslut, varigenom ändring göres i förhållande, som förut inskrivits. Meddelas jämlikt stadgande i 4 kap. föreskrift om skyldighet för ägare av strömfall att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd, skall beträffande sagda skyldighet inskrivning göras i vattenboken.

Har beslut, som nu sagts, blivit av annan domstol eller myndighet än vattendomstolen meddelat, skall underrättelse om beslutet jämte erforderliga handlingar och upplysningar genom den beslutande myndighetens försorg så snart sig göra låter tillsändas vattenrättsdomaren.

14 §.

När efter den 1 januari 1920 vattendomstol eller annan myndighet meddelat sådant beslut i flottledsmål, varom anteckning bör göras i vattenbokens andra avdelning, åligge det vattenrättsdomaren, sedan beslutet vunnit laga kraft, att utan särskild ansökan i sagda avdelning göra anteckning därom, med angivande av dagen för beslutet, det vatten, som därav beröres, samt företagets eller anläggningens huvudsakliga beskaffenhet. Har annat beslut, varom anteckning bör ske i vattenbokens andra avdelning, eller beslut rörande företag eller anläggning, som skall förtecknas i vattenbokens tredje avdelning, meddelats efter den 1 januari 1921, skall i avseende å sådant beslut vad nu sagts äga motsvarande tillämpning.

Har beslutet meddelats av annan domstol eller myndighet än vattendomstolen, skall underrättelse om beslutet jämte erforderliga handlingar och upplysningar genom den beslutande myndighetens försorg så snart sig göra låter tillsändas vattenrättsdomaren.

13 KAP.

Om besiktning och handräckning så ock om ansvar för överträdelse av

denna lag.

1 §•

1 sammanhang med beslut, varigenom byggande i vatten eller utförande av annat företag enligt denna lag medgives, äge vattendomstolen, eller, om medgivandet lämnas vid syneförrättning i den ordning 10 kap. stadgar, synemännen, när skäl därtill äro, föreskriva att, sedan arbetet fullbordats eller den för fullbordandet bestämda tid gått till ända, besiktning å arbetet skall verkställas av sakkunnig person. Innehåller beslutet rörande företaget, att vattenmärke jämlikt 11 kap. 64 § skall utsättas, skall samtidigt meddelas föreskrift om besiktning av märket.

Har föreskrift om besiktning, som nu sagts, lämnats, men viss besiktningsman

Kungl. Maj:ts proposition nr Al5. 63

icke samtidigt förordnats, tillkomme vattenrättsdomaren att förordna sådan vid tiden, då besiktningen skall ske.

Där i mål, som avser företag enligt 6 kap., beslut meddelas om byggnads eller annat arbetes utförande, skall, såvitt ej arbetet skall verkställas av flottningsföreningen och det är av mindre betydenhet, föreskrift meddelas om besiktning, som nyss nämnts.

Kostnad för besiktning enligt denna § skall i fråga om företag enligt 6 kap. förskjutas av anläggaren, men i andra fall gäldas av den, för vars räkning byggnaden eller arbetet utföres.

2 §.

Finnas vid besiktning, som i 1 § sägs, sådana avvikelser från vattendomstolens beslut eller synemännens utlåtande vara gjorda, att allmän eller enskild rätt därigenom kränkes, meddele besiktningsmannen, om allmänt åtal därå kan följa, att rättelse bör ske inom viss tid vid äventvr att förhållandet eljest anmäles för allmänne åklagaren i orten.

Till besiktning av arbete för allmän flottled skall anläggaren kallas sa ock. där annan än flottningsförening är anläggare, flottningsstyrelsen. Finnes att till följd av förändrade förhållanden värdet å arbetet avviker från det förut beräknade eller att i annat avseende särskild värdering är av nöden, åligge besiktningsmannen att med biträde av två ojävige gode män, som han själv äger tillkalla, företaga erforderlig värdering.

11 §•

Den, som mot bestämmelserna i 2 kap. 20 § första eller andra stycket bygger i vatten utan därtill av vattendomstolen lämnat medgivande,

eller mot nämnda bestämmelser eller stadgandet i 8 kap. 11 § verkställer vattenreglering utan att medgivande därtill inhämtats i därför stadgad ordning,

eller mot föreskriften i 2 kap. 20 § tredje stycket underlåter att söka vattendomstolens godkännande av verkställd ändring å byggnad i vatten,

eller mot stadgandet i 2 kap. 34 § första stycket utan vattendomstolens medgivande utriver byggnad i vatten,

eller mot vad i 2 kap. 37 § finnes stadgat vidtager åtgärd för vattendrags återställande utan medgivande av vattendomstolen,

eller mot bestämmelserna i 5 kap. 7 § utför anläggning eller åtgärd för allmän farled utan medgivande av vattendomstolen eller, där sådant enligt 11 kap. 46 § är tillfyllest, av vattenrättsdomaren eller mot stadgandena i 2 kap. 34 § första stycket och 5 kap. 5 § utan vattendomstolens medgivande utriver dylik anläggning,

eller mot stadgandet i 6 kap. 20 § första stycket utför anläggning eller åtgärd för allmän flottled utan medgivande av vattendomstolen eller, där sådant enligt 11 kap. 46 § är tillfyllest, av vattenrättsdomaren,

eller mot föreskrifterna i 7 kap. 45 och 49 §§ utför vattenavledning eller ^vallning utan att därtill inhämtats medgivande i den ordning, som i 45 § omförmäles, skall, där han insett eller skäligen bort inse, att jämlikt åberopade lagrum medgivande eller godkännande, som nu nämnts, varit erforderligt, straffas ^ med böter från och med fem till och med fem tusen kronor eller med fängelse från och med en till och med sex månader.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 415.

12 §.

Den, som efter erhållet medgivande till byggande i vatten eller till verkställande av vattenreglering, vattenavledning eller invallning från beslutet rörande arbetets verkställande gör avvikelse av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt, straffes med böter från och med fem till och med fem tusen kronor eller med fängelse från och med en till och med sex månader.

16 §.

Försummar den, som är skyldig att underhålla dike eller kloakledning, vad honom härutinnan åligger, och bättrar han ej skyndsamt bristen, då han därom tillsäges, må den, som lider men av försummelsen, kalla två ojäviga män att hålla besiktning och äge, sedan bristen blivit av dem vitsordad, att på den försumliges bekostnad verkställa arbetet.

Yad nu är stadgat galle ock om annan ledning för vatten samt vall, som anlagts för andra i denna lag avsedda företag än de i 6 kap. omförmälda.

Om underhåll av byggnader och anläggning för företag, som omförmälas i 6 kap., skils i lagen om flottning i allmän flottled.

17 §.

Har efter den 1 januari 1921 till utförande av torrläggningsföretag av allmänna medel lämnats lån, som ej till fullo återbetalats, eller till sådant företag lämnats bidrag titan återbetalningsskyldigbet från de av staten för ändamålet anvisade anslag eller ur skogsvårdskassa under villkor, att det verkställda arbetet vederbörligen underhålles, skall, där försummelse i underhållet äger rum, den i 16 § stadgade rätt för den, som lider men av försummelsen, att själv bota bristen tillkomma Konungens befallningshavande eller den myndighet Konungen bestämmer eller ock, då fråga är om företag, som åtnjutit understöd ur skogsvårdskassa, länets skogsvårdsstyrelse. Kostnaden för underhållsarbetet må i fall, som nu nämnts, av utmätningsman omedelbart uttagas hos den försumlige.

14 KAP.

Slutbestämmelser.

6 §.

Ej må den, vars rätt är beroende av hushållning med vattnet vid annan tillhörig byggnad, förvägras tillträde till ställe, där vattenmärke (vattenståndsmätare, pegel) är utsatt, eller att taga del av anteckningar, som det ålagts byggnadens ägare att hålla över gjorda iakttagelser rörande vattenstånd eller vattnets avrinning. Yad nu sagts om den, vars rätt är beroende av vattenhushållningen, galle ock beträffande allmän åklagare samt tjänsteman vid statens meteorologisk-hydrografiska anstalt.

Tarvas för tillsyn å dike eller annan anläggning, som avses i denna lag, tillträde till annans fastighet, det må ej heller förvägras. Yållas därav eller genom arbete, som är av nöden för anläggningens vidmakthållande, skada för fastighetens ägare eller annan, njute han därför skälig ersättning.

Kung]. Maj:ts proposition nr Jf15.

<»r»

7 §.

Har enligt stadgandet i 11 kap. 32 § vattenrättsdomare förordna!, att handlingar i vattenmål skola hållas för granskning tillgängliga hos ordförande i kommunalnämnd eller kommunalstämma, municipalnämnd eller municipalstämma eller hos domhavande, landsfiskal eller ordförande i magistrat, må sådan befattningshavare icke utan giltigt skäl undandraga sig uppdraget, såframt företaget i fråga berör den kommun eller det municipalsamhälle han tillhör eller den domsaga, det distrikt eller eljest det område, som av hans tjänst omfattas. Ej heller må annan person, sedan han efter eget åtagande mottagit uppdrag, som nu nämnts, utan giltigt skal avsäga sig detsamma. Prövar vattenrättsdomaren det anförda skälet giltigt, förordne han annan person att omhändertaga handlingarna; och skall kungörelse härom utfärdas i den för meddelanden till parterna bestämda ordning. Sedan målet slutligen avgjorts, äge sökanden eller, om styrelse för företaget utsetts, styrelsen utbekomma handlingarna. Av vattenrättsdomaren må bestämmas viss ersättning till den, hos vilken handlingarna skola hållas tillgängliga, att gäldas av sökanden i vattenmålet. Utgift, som nu nämnts, räknas till kostnad i målet.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då enligt 10 kap. förordnats, att handlingar skola hållas tillgängliga på sätt ovan nämnts, dock att i sådant fall prövningen av fråga, varom i denna § förmäles, tillkommer synemännen.

Genom denna lag upphävas:

förordningen den 20 februari 1764, huru sjöar, strömmar och åar överallt i riket årligen böra vårdas till skadliga vattendämningars avvärjande;

kungörelsen den 28 december 1822 angående strömrensningars verkställande samt strömmars och åars öppenhållande;

lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan avledning av vatten; kungörelsen den 31 december 1879 angående vissa villkor för tillstånd från det allmännas sida till vattenavledning med mera;

förordningen den 30 december 1880 om allmän farled; samt

kungörelsen den 30 december 1880 angående särskilda föreskrifter för handläggning av frågor om allmän farled;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring av vad sålunda upphävda bestämmelser innehålla eller tillägg därtill;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna i denna lag.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersättes genom bestämmelse i denna lag, skall denna i stället tillämpas; och skall i de hänseenden, vari enligt 12 kap. 3, 4 och 11 §§ vattenlagen tiden för samma lags ikraftträdande är av betydelse, i stället, såvitt rörer dammbyggnad för allmän farled, dagen då denna lag träder i kraft komma i betraktande.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

De vid nämnda tid anhängiga mål, vilka röra ämne, varom i^ denna lag bestämmelse givits, skola handläggas och bedömas enligt äldre lag. Mål, som enligt lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan avledning av vatten skall prövas vid syne- Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 855 käft. (Nr -ilo). 9

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 415.

förrättning, anses icke anhängiggjort förr än kallelse till parterna utfärdats enligt 31 § samma lag. Vad i 7 kap. 60 § är stadgat skall lända till efterrättelse jämväl i fråga om äldre torrläggningsföretag, dock ej såvitt angår bidrag, som förfallit till betalning innan denna lag trätt i kraft.

Dike, som, då denna lag träder i kraft, finnes upptaget, skall underhållas av den, vilken dittills varit pliktig därtill, intill dess fråga om upptagande av nytt eller

förändring av gammalt dike blivit väckt och med tillämpning av de i denna lag

givna föreskrifter dikningsskyldigheten blivit annorledes bestämd. Försummas underhåll av äldre dike, vare lag som i 13 kap. 16 § sägs.

År någon på grund av bestämmelse vid laga skifte eller enligt gällande avtal förbunden att hålla dike åt annan, och yppas i sammanhang med väckt fråga om förändrad dikesläggning tvist, om och i vad mån den, som hållit det äldre diket, bör

vidkännas underhållet av det nya eller förändrade diket, må ej dikningsskyldighetens bestämmande jämlikt de i denna lag stadgade grunder uppehållas därav, utan ankomme tvisten på särskild prövning av allmän domstol.

Vad nu sagts om dike galle ock i tillämpliga delar om kloakledning ävensom om annan ledning för vatten samt vall, som anlagts för andra i denna lag aysedda företag än de i 6 kap. omförmälda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 415.

(i 7

Förslag

till

Lag

om Tact vid anläggande av järnväg eller spårväg bör iakttagas till tryggande

av närliggande marks torrläggning.

Härigenom förordnas, som följer: ,

1 §•

Då järnväg skall byggas, äge järnvägsanläggaren att för ändamål, som nedan sägs, till vattenrättsdomaren i den vattendomstol, inom vars . område järnvägen skall framgå, ingiva fullständig plan med beskrivning över järnvägens läge och vattenavloppen genom dess banvall, angivande genom vilka kommuner och över vilka fastigheter järnvägen skall framdragas, å vilka ställen och i vilket höjdläge trummor eller andra vattenöppningar i banvallen skola finnas samt vilka dimensioner skola givas åt dem. Sträcker sig järnvägen inom två eller flera vattendomstolars områden, stall för varje vattendomstols område, som av järnvägsanläggningen sålunda beröres, särskild plan jämte beskrivning upprättas och till vederbörande vattenrättsdomare ingivas.

Med järnvägsanläggare förstås i denna lag i fråga om järnväg, som anlägges för statens räkning, järnvägsstyrelsen samt i andra fall koncessionsinnehavaren, eller, om särskild koncession ej meddelats, den, för vars räkning järnvägen anlägges.

2 §.

Vid uppgörande av plan och beskrivning, som i 1 § sägs, skall iakttagas, att genom anläggande av banvall för järnvägen den grad av torrläggning, som närliggande mark redan innehar, ej må förminskas samt att den ytterligare torrläggning av marken, som kan antagas bliva tekniskt och ekonomiskt utterbär, ej må förhindras.

Med närliggande mark förstås i denna lag mark, vars torrläggning är beroende av vattenavlopp genom järnvägens banvall.

3 §.

Av plan jämte beskrivning, som i 1 § sägs, skola genom vattenrättsdomarens försorg avskrifter hållas för markägarna tillgängliga å ett eller flera välbelägna ställen hos tjänsteman, kommunal befattningshavare eller pålitlig enskild person; och åligge det järnvägsanläggaren att tillhandahålla vattenrättsdomaren dylika avskrifter till

68 Eungl. Maj:ts proposition nr 415.

det antal, som denne i varje fall prövar erforderligt. Avskrift, som nu nämnts, må avse allenast viss del av planen med tillhörande beskrivning, allt efter ty vattenrättsdomaren med hänsyn till belägenheten av det ställe, där avskriften skall tillhandahållas, samt andra omständigheter finner lämpligt.

I fråga om skyldighet för person att åtaga sig uppdrag, som nu nämnts, så ock angående ersättning därför skola bestämmelserna i 14 kap. 7 § vattenlagen äga motsvarande tillämpning.

4 §.

Sedan handlingarna i fullständigt skick inkommit, åligger det vattenrättsdomaren att snarast möjligt dels om järnvägsanläggningen utfärda kungörelse dels ock översända de i 8 § omförmälda avskrifter till de ställen, som bestämts för deras tillhandahållande. Kungörelsen skall innehålla tillkännagivande om de ställen, där avskrifterna sålunda äro för granskning tillgängliga, med angivande för varje särskilt ställe av den sträckning av järnvägen, som den där tillhandahållna avskriften avser, ävensom underrättelse om vad markägare enligt 5 § har att iakttaga, om han vill beträffande läge eller dimensioner för vattenavlopp genom järnvägens banvall påyrka ändring i den ingivna planen.

Kungörelsen skall genom vattenrättsdomarens försorg dels för uppläsande så snart ske kan i kyrkan genast översändas till pastorsämbetet i den eller de församlingar, där järnvägen skall framgå, dels ock inom tio dagar införas i en eller flera av ortens tidningar så ock i allmänna tidningarna.

5 §.

Förmenar någon, att planen ej upptager vattenavlopp med det läge eller de dimensioner, som erfordras för torrläggning av honom tillhörig mark, äge han inom sextio dagar efter kungörelsens dag därom till vattenrättsdomaren inkomma med skriftlig erinran i två exemplar.

Av inkomna erinringsskrifter äge järnvägsanläggaren utbekomma det ena exemplaret.

Om verkan av framställd erinran så ock därav, att erinran ej inom föreskriven tid framställts, stadgas i 7 kap. 11 § vattenlagen.

6 §.

Har markägare framställt erinran, som i 5 § sägs, eller vill järnvägsanläggaren eljest beträffande järnvägen i dess helhet eller viss sträcka därav bereda sig trygghet för framtiden mot att på grund av bestämmelserna i 7 kap. 9 och 11 §§ vattenlagen nödgas bekosta nya eller ändrade vattenavlopp genom järnvägens banvall, äge han påkalla frågans vidare behandling vid syneförrättning i den ordning nedan stadgas.

7 §.

Ansökan om syneförrättning skall ingivas till Konungens befallningshavande i det län, där den sträcka av järnvägen, ansökningen avser, skall framgå. Framgår järnvägen eller den del därav, varom fråga är, inom skilda län, skall ansökningen ingivas till Konungens befallningshavande i det län, där den längsta sträckan finnes.

Till förrättningsman förordne Konungens befallningshavande statens lantbruksingen-

Kunyl. Maj.ts proposition nr 4lö.

ti!)

jör inom länet eller annan, som enligt 10 kap. !12 § 1 mom. vattenlagen är behörig att hålla sådan syneförrättning, varom förmäles i nämnda lagrum.

8 §.

Förrättningsmannen skall vid syneförrättningen biträdas av två, gode män, vilka bland dem, som äro valda till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid lantmäteriförrättning i orten, utses av honom.

9 §.

Då förrättningsman förordnats, åligge denne att från vattenrättsdomaren infordra den i 1 § omförmälda plan jämte beskrivning ävensom de erinringsskrifter och andra handlingar, som angå den sträcka av järnvägen, varom fråga är. Erfordras, då skilda förrättningar skola hållas, avskrift av handlingarna, varde sådan på järnvägsanläggarens bekostnad verkställd.

Syneförrättning skall hållas snarast möjligt och, där ej hinder möter på grund av årstiden, påbörjas senast tre månader efter det förordnandet meddelats, dock ej före utgången av den för erinringars framställande enligt 5 § bestämda tiden.

10 §.

Under syneförrättning skall sammanträde hållas å en eller flera lämpliga platser, därvid ägare av mark, vars torrläggning förmenas vara beroende^ av järnvägsanläggningen, äger framställa de yrkanden, vartill han finner fog. Hålles sammanträde å flera platser, skall varje sammanträde avse viss sträcka av järnvägeu.

Om tid och plats för sammanträde skall förrättningsmannen utfärda kungörelse, vari den sträcka av järnvägen, som med sammanträdet avses, skall tydligen angivas; föranstalte ock därom, att kungörelsen beträffande varje sammanträde varder minst tre veckor förut avsänd till vederbörande pastorsämbete för uppläsande i kyrkan för den eller de församlingar, där den del av järnvägen framgår, som med sammanträdet avses, så ock minst fjorton dagar före sammanträdet införd i en eller flera av ortens tidningar. Förrättningsmannen åligge ock att inom tid, som sist sagts, i betalt öppet brev eller brevkort å posten avlämna underrättelse om förrättningen till ägare av mark, som framställt erinran mot planen.

11 §•

Efter av förrättningsmannen verkställd avvägning, beräkning av vattensamlingsområden och mätning eller beräkning på annat sätt av den i diken eller vattendrag framrinnande vattenmängden, allt i den mån sådant synes erforderligt, skola synemännen meddela föreskrift, å vilka platser och i vilket höj dläge trummor eller andra vattenöppningar i järnvägens banvall skola finnas samt vilka dimensioner skola givas åt dem.

Vid förrättningen skola de i 2 § angivna grunder vinna tillämpning. Dock må synemännen ej ingå i prövning av fråga om ändring i den enligt 1 § uppgjorda plan i vidare mån än som föranledes av jämlikt 5 § framställd erinran eller ock påkallas för bibehållande av den torrläggning marken redan innehar eller för vinnande av jordförbättring genom markens torrläggning intill ett djup av 1,2 meter. Ej heller må vid syneförrättning upptagas fråga om bro eller annan byggnad i vatten, som för järn-

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 475.

vägen erfordras över älv, ström, å eller större bäck, såframt jämlikt 2 kap. 20 § vattenlagen vattendomstolen därom meddelat besked eller ock järnvägens ägare förklarar sig vilja angående byggnaden påkalla vattendomstolens bedömande.

För bedömande huruvida framtida torrläggning av närliggande mark är tekniskt och ekonomiskt utförbar må förrättningsmannen ej utsträcka undersökningen att omfatta uppgörande^ av fullständig plan för torrläggningen, utan skall undersökningen verkställas pa sadant sätt, att utan onödig tidsutdräkt och kostnad för järnvägsanläggaren ett i möjligaste mån betryggande resultat vinnes.

12 §.

Förrättningsmannen åligge att vid sammanträde föra protokoll, vari framställda yrkanden och däremot gjorda invändningar skola upptagas. Protokollet bör vid sammanträdets slut uppläsas och förses med synemännens underskrift.

För den sträcka av järnvägen, varom vid varje sammanträde är fråga, skola synemännen så snart ske kan efter sammanträdet meddela skriftligt utlåtande, upptagande de, ändringar i den enligt 1 § uppgjorda planen, som funnits erforderliga; och åligge förrättningsmannen att samtidigt dels med posten avsända avskrift av utlåtandet ävensom av det vid sammanträdet förda protokoll till den, som sökt förrättningen, dels översända avskrift av utlåtandet i vederbörliga delar till det eller de ställen, där enligt 3 § planen över ifrågavarande sträcka skall vara för granskning tillgänglig. Om utlåtandets framläggande samt platsen för dess tillhandahållande skall ofördröjligen meddelas besked medelst kungörelse på sätt i 10 § sägs.

Underrättelse om vad sakägare har att för talans fullföljd iakttaga skall intagas i utlåtandet.

Då utlåtande sålunda gives, erfordras ej, att synemännen äro samlade.

13 §.

Vad i 10 kap. 9 §, 10 § sista stycket, 23, 24, 47, 49 och 76 §§ vattenlagen är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande syneförrättning enligt denna lag.

14 §.

Om fullföljd av talan mot beslut eller utlåtande vid syneförrättning enligt denna lag galle vad i 11 kap. vattenlagen är stadgat om talan mot beslut eller utlåtande vid syneförrättning, som avses i 10 kap. 32 § nämnda lag, med iakttagande, att den i 11 kap. 85 § andra stycket angivna besvärstiden skall räknas från den dag, då utlåtandet meddelades.

15 §.

Sakägare njute ej ersättning för sin talans bevakande vid syneförrättning enligt denna lag.

Kostnad, som föranledes av kungörelse, handlingars tillhandahållande och underrättelser, ävensom arvode till synemännen och annat dylikt, skall gäldas av järnväs:sanläggaren.

Kung!. Maj:ts proposition nr 4l5.

16 §.

Där enligt stadgande i denna lag handling skall ingivas till vattenrättsdomaren, må den i stället på vederbörande parts eget ansvar i betalt brev insändas med posten.

17 §.

Vad i 11 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning, då på grund av bestämmelserna i 2 kap. 20 § vattenlagen fråga om bro eller annan byggnad i vatten för järnväg göres till föremål för prövning av vattendomstolen i den ordning, som föreskrives i 11 kap. nämnda lag; dock att vad i 11 § andra stycket sägs om erinran skall gälla erinran eller påstående, som framställts i den härför i 11 kap. stadgade ordning.

18 §.

Vad i denna lag stadgats om järnväg, skall även gälla om spårväg, för vilken särskild banvall skall anläggas. ___

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921; dock skall den icke äga tillämpning å järnväg eller spårväg, som anlagts före nämnda dag, och ej heller å sådan del av järnväg eller spårväg, vars anläggning blivit dessförinnan påbörjad.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr bl5.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 och 17 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att 8 och 17 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet skola erhålla följande ändrade lydelse:

8 §.

Kostnaden för underhåll av väg, som ej ingått i vägdelning, av bro, som ej är till vägtrumma hänförlig, samt av färja bestrides ur vägkassan, i den mån sådan kostnad icke utgår af statsmedel.

Ur vägkassan bekostas jämväl anläggning av ny och omläggning av gammal väg, förändring av bygdeväg till landsväg, iståndsättande av enskild väg, bro och färja, som till allmänt underhåll övertages, samt byggande av bro och färja, i den mån sådan kostnad ej av statsmedel eller, efter särskilda åtaganden, af kommuner eller landsting eller eljest annorledes gäldas.

Ur vägkassan gäldas ock utgifter för upptagande genom väg av vattenavlopp, som det enligt 7 kap. 7 och 8 §§ vattenlagen åligger de väghållningsskyldiga att bekosta, ävensom gottgörelse, där sådan, efter ty därom är i nämnda lag stadgat, skall av vägstyrelsen utgivas för minskning i underhållskostnad till följd av arbete å bro, trumma eller annan anläggning i sammanhang med utförande av företag för torrläggning av mark.

17 §.

Njuter fastighet, till följd av gammal vägs indragning, omläggning eller inskränkning till bredden eller i anledning av arbete å bro, trumma eller annan anläggning i sammanhang med utförande av företag för torrläggning av mark, befrielse eller minskning i vägunderhållet, erlägge den fastighet motsvarande ersättning till vägkassan.

Sådan ersättning debiteras, indrives och redovisas i sammanhang med vägskatten

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Kungl. Maj:ts proposition nr kl5.

73 Förslag

till

L u g

om ändrad lydelse ar 39 § i lagen den 12 maj 1917 om expropriation.

Härigenom förordnas, att 39 § i lagen den 12 maj 1917 om expropriation skall erhålla följande ändrade lydelse:

Då fastighet exproprieras, uppskatta nämnden ej mindre fastighetens värde än även värdet av all särskild rätt, som i avseende å fastigheten tillkommer sakägare och ej jämlikt utfästelse av den exproprierande lämnas orubbad. Medför särskild rätt, som tillkommer sakägare, förminskning av fastighetens värde, skall uppskattningen av fastigheten avse det värde denna med därå vilande besvär äger. År fastighet, vilken svarar för fordran, som skall utgå ur ersättningen, tillika besvärad av annan särskild rätt, som förminskar fastighetens värde och åtnjuter sämre rätt än fordringen, uppskatta nämnden jämväl det värde fastigheten utan sådant besvär skulle äga.

Ersättningen skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Löseskilling för exproprierad fastighet, ersättning för skada eller intrång å fastighet och annan ersättning till ägaren varde ock bestämda var för sig.

Att vid expropriation ej må meddelas bestämmelse, som inskränker den fastighetsägare enligt 7 Kap. vattenlagen tillkommande rätt att för sin marks torrläggning erhålla vattenavlopp genom väg eller järnväg, därom stadgas i nämnda lag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Bihang till riksdagens protokoll 1920.

1 samt. 355 käft. (Nr 415).

74 Kungl. May.ts proposition nr 415.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den 6 februari 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner, Statsråden: Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde ett av särskilda sakkunniga den 15 december 1919 avgivet betänkande med förslag till ny lagstiftning angående torrläggning av mark m. m.

De lagförslag, som innefattades i betänkandet, voro förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av vattenlagen;

2) lag om vad iakttagas skall vid anläggande av järnväg eller spårväg till tryggande av närliggande marks torrläggning;

3) lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom;

4) lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom; samt

5) lag om ändrad lydelse av 8 och 17 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

75 Kungl. May.ta proposition nr 415.

Föredraganden hemställde, att för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Ivar Brynolf.

76 Kungl. Maj ds proposition nr 415.

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd torsdagen den 8 april 1920.

Närvarande:

Justitieråden Améen,

friherre Leijoniiufvud, Edelstam,

Begeringsrådet Linnér.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 6 februari 1920, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av vattenlagen;

2) lag om vad iakttagas skall vid anläggande av järnväg eller spårväg till tryggande av närliggande marks torrläggning;

3) lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom;

4) lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom; samt

5) lag om ändrad lydelse av 8 och 17 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits, förslaget under 1), såvitt angår 7 och 8 kap., ävensom förslagen under 2)—5) av assessorn Carl Albert Brycker samt förslaget under 1) i återstående delar av vattenrättsdomaren, revisionssekreteraren Johannes Natanael Gärde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 415.

77 Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen.

Lagrådet:

Praktiska skäl — ämnets stora omfattning och invecklade beskaffenhet — hava föranlett, att Kungl. Maj:t icke på en gång till antagande av riksdagen framlagt ett fullständigt förslag till vattenlag utan i stället uppdelat förslaget i flera. Sålunda framlades år 1918 ett förslag, omfattande rätten till vatten i allmänhet samt byggande i vatten och vattenreglering i ändamål av vattenkraftens tillgodogörande. Detta förslagledde till vattenlagen den 28 juni 1918. Vidare framlades år 1919 ett förslag till flottningslagstiftning. Härom handlar lagen den 19 juni 1919 om ändring i vissa delar av vattenlagen. Därefter återstå till behandlingfrågorna om allmän farled, om torrläggning av mark samt om kloakledningar. Dessa spörsmål utgöra föremål för nu ifrågavarande förslag. Efter antagande därav skulle således vattenlagen hava uppnått den avsedda fullständigheten.

Att vattenlagen snarast möjligt blir fullständig synes i hög grad önskvärt. Redan nu hava nämligen — såsom betonats bland annat i en av statens lantbruksingenjörer i mars 1920 till Kungl. Maj:t ingiven skrift — avsevärda svårigheter visat sig föreligga att vid tillämpning av den gällande vattenlagen behörigen iakttaga torrläggningsintresset; och dessa svårigheter torde bliva allt mera framträdande ju längre det dröjer innan torrläggningsföretagen samt företag för vattenbyggnader och allmän flottled regleras efter sinsemellan överensstämmande grundsatser. Bristen på lagbestämmelser rörande invallning är även kännbar.

Vid granskningen av förevarande förslag har lagrådet trott sig finna, att de inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga, som givit förslaget dess slutliga gestaltning, på ett i det stora hela lyckligt sätt fullgjort sin ingalunda lätta uppgift att i vattenlagen inarbeta bestämmelser rörande ovannämnda där förut icke avhandlade frågor.

Lagrådet tillstyrker därför, att förslaget måtte läggas till grund för proposition till innevarande års riksdag.

I det remitterade förslaget ingå åtskilliga stadganden i den gällande vattenlagen, vilka ej gjorts till föremål för någon omarbetning eller ändring, nämligen de trettioen första paragraferna i 10 kap. även-

78 Kungi. Maj:ts proposition nr 415.

som 10, 12, 14—16, 20 samt 23—25 §§ i 3 kap. Därest vad lagrådet hemställer vid 3 kap. 9 § varder iakttaget, komma ytterligare en del paragrafer i sistnämnda kapitel att lämnas orubbade. Samtliga nu omförmälda lagrum — 3 kap. 10 § dock endast därest icke tillägg till paragrafen göres på sätt lagrådet vid densamma kommer att hemställa — böra utgå ur förslaget. Om detta iakttages beträffande nämnda paragrafer i 10 kap., bör ock bortfalla vad i övergångsbestämmelserna sägs om fortfarande giltighet av lagen den 19 juni 1919 i visst hänseende. Förslaget torde därjämte böra förses med sedvanlig ingress, innehållande förordnande att vattenlagen skall i de uti förevarande lag angivna delar erhålla den ändrade lydelse, som av densamma framgår. Att nya paragrafer tillkomma torde därvid ej behöva särskilt angivas.

3 KAP.

2 §•

Lagrådet:

Paragrafens ordalag synas erfordra någon omredigering för att tydligare giva uttryck åt den enligt motiven åsyftade, uppenbarligen riktiga regeln att den utjämning av nytta mot skada, varom här är fråga, i första hand bör avse skadan å åker och äng och först i den mån någon torrläggningsnytta därefter återstår annan skada, som vid jämförelse enligt 7 kap. 38 § skall beräknas allenast till sitt enkla belopp.

7 §•

Lagrådet:

Då i 7 § antydes, att stadgandet i 2 kap. 2 § skulle kunna utgöra hinder för tillämpningen av de regler, som eljest i förstnämnda paragraf givas beträffande sättet för anordnandet av ett vattenregleringsföretag, synes detta uttryckssätt knappast vara riktigt. Samma principer äro uppenbarligen ämnade att vara rådande vare sig det är fråga om byggande i vatten eller om vattenreglering, men då i det sistnämnda fallet flera intressen kunna befordras genom företaget, bör därjämte angivas, i vilken ordning de skola hava företräde sinsemellan. Det synes härvid böra uttalas, att hänsyn främst skall tagas till företagets egentliga ändamål, sådana de angivas i 1 §, men att i andra hand även biintressen, som kunna av detsamma gagnas, skola vinna beaktande, ettvart i den mån det kan ske

Kungi. Maj:ta proposition nr 415.

vid iakttagande av att företaget i dess helhet bör vara till största möjliga gagn. Skall regleringen ske för tillgodoseende av båda de ändamål, som omförmälas i 1 §, bör på samma sätt jämkas även dem emellan.

För undvikande av vissa svårigheter vid formuleringen torde vara lämpligast, att stadgandet ifråga erhåller sådan avfattning, att det i sig upptager den grundsats, som uttalas i 2 kap. 2 §, och förty detta lagrum formellt icke blir tillämpligt.

Tankegången synes böra vara den, att vattenreglering skall göras så, att utan oskälig kostnad för delägarna må med minsta intrång och olägenhet för annan vinnas största båtnad för de olika intressen, som därav befrämjas, samt att därvid bör, med beaktande i främsta rummet av företagets ändamål jämlikt 1 §, mellan såväl dessa inbördes som övriga intressen, vilka äro ifråga, så jämkas, att företaget må ur allmän och enskild synpunkt bliva till största gagn.

I enlighet härmed torde paragrafen böra omarbetas.

9 §•

Lagrådet:

Med hänsyn till den definition å kloakledning, som gives i 8 kap. 1 §, torde här ej behöva särskilt nämnas annan avloppsledning för spillvatten.

Enligt förslagets terminologi menas med delägare i ett regleringsföretag alla de strömfalls- eller markägare, vilkas egendom vinner båtnad av företaget, jämte bidragsgivare, som i 8 § avses, med deltagare åter endast de delägare, vilkas bidragsskyldighet antingen icke är beroende av de i 6 § första och tredje styckena uppställda förutsättningar eller enligt dessa redan inträtt. Samma terminologiska åtskillnad förefinnes i nuvarande 3 kap. vattenlagen. De sakkunniga hava emellertid ansett denna åtskillnad vara i vissa fall icke tillbörligen iakttagen i lagen. I enlighet med sin uppfattning härutinnan hava de såväl i förevarande paragraf som i 17—19 samt 21 och 22 §§, med vissa undantag, utbytt det där nyttjade ordet deltagare mot delägare.

Det förefaller dock som om denna ändring icke i något fall vore av verkligt behov påkallad; det nuvarande uttryckssättet synes icke någonstädes kunna föranleda missförstånd av stadgandets innebörd eller ens vara mindre riktigt. Ändringen torde däremot på vissa ställen innebära en oegentlighet.

Det tillstyrkes förty, att samtliga de angivna lagrummen måtte lämnas orubbade i förevarande avseende. Iakttages detta, kunna 17—19

80 Kungl. May.ts proposition nr 415.

samt 21 och 22 §§, vilka i övrigt ej ändrats med undantag av en rent formell, ej nödvändig jämkning i 22 §, utgå ur förslaget, på sätt redan tidigare hemställts.

Det bidrag, varom i 9 § är fråga, skall erläggas till betalning antingen på en gång eller med fördelning på visst antal år. Då sistnämnda betalningssätt kommer till användning, bör det uppenbarligen åligga den bidragsskyldige att gälda ränta å oguldet kapitalbelopp. Detta synes böra, i överensstämmelse med vad som iakttagits för ett motsvarande fall i 7 kap. 28 §, vinna uttryck jämväl i förevarande lagrum. Samma jämkning bör då göras för de likartade fall, som omförmälas i 19 och 53 §§ av 7 kap.

10 §.

Lagrådet:

I fråga om rätten att på annans mark upplägga jord, som upptagits vid rensning av dike eller annat avlopp, komma i följd av hänvisningen i 2 § bestämmelserna såväl i 2 kap. 36 § som i 7 kap. 5 § att bliva tillämpliga vid vattenreglering. Då dessa bestämmelser äro i någon mån av olika innehåll, måste åt principerna i ettdera lagrummet lämnas företräde. 2 kap. 36 § torde böra gälla, varom tillägg möjligen kan ske till förevarande paragraf.

För vinnande av formell överensstämmelse med 7 kap. 32 .§ torde • här böra i fråga om förrättningskostnaden och dess fördelning hänvisas till 10 kap. 79 och 80 §§.

11 §•

Lagrådet:

I förevarande lagrum torde böra intagas en hänvisning till vad i 4 kap. stadgas angående förnyad prövning i vissa fall samt beträffande Konungens prövningsrätt.

26 §.

Lagrådet:

Den i sista stycket meddelade hänvisningen till 7 kap. lärer avse allenast det fall att åtgärd till reglerande av vattnets avrinning sker uteslutande för torrläggning. Ordalagen torde i enlighet härmed böra undergå någon jämkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 415.

27 §.

Lagrådet:

De i första stycket förekommande orden »ändå att företag, som i ! § avses, icke kommer till stånd» torde till förtydligande av meningen böra utbytas mot: »ändå att i anledning därav skyldighet för annan att taga del i företaget icke ifrågakommer».

Bland de lagrum i kapitlet, som skola tillämpas även å de regleringsföretag utan tvångsdelaktighet, vilka avses i 27 §, synes 9 § böra upptagas. Att i anledning härav utsträcka sistnämnda paragrafs tilllämplighet jämväl till företag, som omförmäles i 26 § första stycket, kunde väl synas teoretiskt riktigt men lärer knappast ur praktisk synpunkt vara erforderligt.

5 KAP.

4 §•

Justitieråden friherre Leijonhufvud och Edelstam samt regeringsrådet Linnér:

Då fråga om allmän farleds inrättande enligt förslaget alltid skall prövas av Konungen, torde bestämmelsen i första punkten av första stycket därom att vattendomstolen äger föreskriva, att egendom, som erfordras för ändamålet, skall av ägaren avstås eller upplåtas, vara oegentlig. Konungens förordnande att farled skall inrättas innebär en dylik föreskrift. Bestämmelsen lärer förty böra jämkas till att endast innehålla ett sådant allmänt uttalande om skyldighet att avstå eller upplåta egendom, som gives i andra punkten beträffande där avsett fall.

7 §•

Lagrådet:

Bland de stadganden i 2 kap., vilka enligt hänvisningen i 5 kap. 5 § skola gälla även beträffande inrättandet av allmän farled, saknas 31 §. Emellertid kunna i vissa fall, t. ex. då fråga är om slussbyggnad eller dylikt, föreskrifter vara erforderliga rörande hushållningen med vattnet; möjlighet bör då beredas såväl anläggningens innehavare som annan, vars rätt kan vara därav beroende, att få dylika föreskrifter meddelade, om sådana ej från början givits, eller få ändring i vad därutinnan kan

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 355 käft. (Nr 415.)

It

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 415.

hava stadgats. Det hemställes därför, att motsvarighet till 6 kap. 21 §, som upptager tillämpliga delar av 2 kap. 31 §, måtte införas i 5 kap. jämväl i vad talan, som kan ifrågakomma, förklaras skola behandlas i den för ansökningsmål stadgade ordning; och torde lämpligaste platsen härför vara 7 § närmast efter första styckets första punkt. I sammanhang härmed synes, för tydligare utmärkande att andra punkten av samma stycke har avseende å anläggning eller åtgärd icke blott för utvidgande eller förbättrande av allmän farled utan ock för nyinrättande av sådan, samma punkt böra avskiljas såsom ett särskilt stycke med erforderlig ändring i avfattningen. Därjämte måste jämkning ske ill kap. 17 § 9.

12 §.

Lagrådet:

Enligt de sakkunnigas motivering är det meningen, att Konungen skall kunna i förekommande fall överlämna sin beslutanderätt i de frågor, som här omförmälas, åt Konungens befallningshavande. Det synes ock lämpligt, att så kan ske, men stadgandet bör i sådant hänseende något förtydligas, dock utan begränsning i fråga om den myndighet, till vilken uppdraget skall givas.

7 KAP.

4 §•

Lagrådet:

Då med avseende å dikes läge och sträckning samt beskaffenhet i övrigt synes böra iakttagas vad i paragrafen föreskrives oberoende av huruvida tvist uppstått om hur diket skall i berörda hänseende anordnas, hemställes, att ordalagen i överensstämmelse härmed jämkas.

7 och 8 §§.

Lagrådet:

Motsvarighet till stadgandet om allmän väg på landet lärer böra meddelas för stad. Vad som sägs om ägare av väg torde där böra gälla om staden.

Beträffande s. k. ödebygdsvägar förefinnas särskilda förhållanden, vilka icke blivit i förevarande paragrafer beaktade. Det förefaller dock

Kungl. May.ts proposition nr 415.

83 Korn om något praktiskt behov av särskilda stadgande!! derutinnan icke skulle vara för handen.

Justitieråden Améen och Edelstam samt regeringsrådet Linnér:

Om enskild väg, som påbörjats efter den 1 januari 1880 men före den 1 januari 1921, efter anläggandet förändrats till allmän, torde densamma böra vara underkastad den i 8 § uppställda regeln för allmän väg. Detta framgår emellertid icke av paragrafens ordalydelse, vilken på grund härav torde böra något omredigeras.

U §•

Lagrådet:

Genom förevarande paragraf och därmed sammanhängande föreskrifter i ett särskilt, jämväl till lagrådet remitterat lagförslag har man velat tillförsäkra den, som anlägger järnväg, möjlighet att skydda sig mot eventualiteten att framdeles nödgas på egen bekostnad bereda avlopp genom järnvägen för torrläggningsändamål. Sådant skydd åtnjutes, om vid anläggningen följts antingen föreskrifter, som av vattendomstolen meddelats beträffande inrättandet av bro eller annan byggnad i vatten, (iller enligt förberörda särskilda lag upprättad plan för anläggningen, där planen lämnats utan erinran, eller erinran, som riktats mot dylik plan, eller slutligen bestämmelser vid syneförrättning för granskning av planen. Härvid har dock gjorts det undantag att, om järn vägsägaren icke inhämtat vattendomstolens besked eller beslut vid syneförrättning utan nöjt sig med att följa planen eller, om däremot gjorts erinran, denna, hån blir skyldig att utan ersättning Utföra det arbete å järnvägen, som sedermera erfordras för torrläggning av mark till ett djup av 1,2 meter.

Att. sålunda låta järn vägsägaren i det angivna fallet bekosta åtgärder för torrläggning av all slags mark till nämnda djup synes knappast riktigt. Väl kan järnvägsägaren med någorlunda säkerhet och utan alltför stor omgång bedöma, vilka åtgärder som behövas för torrläggning till normalt djup av mark, som genom torrläggningen vinner ökad alstringsförmåga, och det kan då ock skäligen åläggas honom att, om han ej iakttagit vad för sådant ändamål erfordras, sedermera själv bekosta de nödiga åtgärderna. Till vilket djup, i regel betydligt överstigande 1,2 meter, torrläggning i andra fall, t. ex. av torvmosse eller byggnadstomt, måste ske för att syftet skall vinnas låter sig däremot icke så lätt bedöma utan kräver en noggrann undersökning av förhållandena. Förslaget har ej heller ålagt järnvägsägaren att utan vidare

84 Kungl. Maj:ts proposition nr ilo.

kostnadsfritt förhjälpa dylika intressen till fullt tillgodoseende; har erinran mot planen ej gjorts, måste den intresserade själv bekosta avlopp i den mån det behöves för djupare torrläggning än nyss nämnts. Vid de nu angivna förhållandena synes emellertid föga rimligt, att järnvägsägaren skall vara skyldig betala kostnaden för en åtgärd, som i allmänhet i och för sig ej är tillfyllestgörande utan måste kompletteras med ytterligare arbete för att verklig nytta skall uppkomma.

På nu anförda grunder hemställes, att järn vägsägarens skyldighet att, i händelse varken vattendomstolen eller synemän utlåtit sig i frågan, bekosta avlopp för torrläggning måtte inskränkas till sådant arbete, som tarvas för vinnande av jordförbättring genom torrläggning av mark intill 1,2 meters djup.

Om visst vattenavlopp åstadkommer såväl jordförbättring som annan båtnad för mark, låter sig icke väl göra att urskilja kostnaden för vartdera slaget av nytta, utan kommer i sådant fall järnvägsägaren uppenbarligen att utan särskilt stadgande därom drabbas av hela kostnaden.

12 §.

Justitieråden Améen och Edelstam samt regeringsrådet Linnér:

Vad första stycket i förevarande paragraf innehåller torde vara självfallet. Stycket kan alltså utgå.

Härigenom vinnes möjlighet att åt andra stycket bereda den självständiga plats, som dess innehåll motiverar. Därvid lärer emellertid stadgandet böra kompletteras med hänvisning till 6 §, vars regler beträffande verkställandet torde vara tillämpliga, såvitt det ej är fråga om arbete på vägs eller järnvägs område.

Justitierådet friherre Leijonhufvud:

Jag instämmer i vad lagrådets övriga ledamöter yttrat angående behovet av hänvisning till 6 §.

13 §.

Lagrådet:

I första stycket, som avser allenast allmän väg, torde icke böra åberopas 7—12 §§, vilka även handla om järnväg. Med hänsyn till sambandet med andra stycket är lämpligast, att hänvisning icke sker till vissa angivna paragrafer.

Kungl. Maj-.ta proposition nr 415.

14 §.

Lagrådet:

1 förevarande lagrum lärer icke hänvisning böra ske till 7 och 13

Vad angår de fall, som avses i 8—11 §§ samt 12 § första stycket, därest detsamma bibehålies, torde vara avsett, att vägs eller järnvägs ägare allenast skall kunna befria sig från skyldigheten att utan ersättning utföra arbetet ifråga. Däremot skall han vara pliktig att pa anfordran verkställa detsamma mot ersättning med det belopp, varmed kostnaden överstiger ersättningen för skada, som skulle uppkommit därest arbetet icke utförts.

Beträffande det i 12 § andra stycket omförmälda fall torde däremot själva arbetets utförande kunna utbytas mot skadestånd.

T enlighet med vad nu sagts synes stadgandet böra omredigeras.

15 §.

Justitieråden Améen och Edelstam samt regeringsrådet Linnér:

Genom den i andra stycket av förevarande paragraf meddelade bestämmelsen göres avvikelse från den allmänna regeln att för tillgodoseende av sådant ändamål som väg eller järnväg den, som äger fastighet eller särskild rätt med avseende å fastighet, är pliktig avstå därifrån eller lida intrång däri mot ersättning enligt expropriationslagen.

Förslaget utgår härvid från den uppfattningen att åtminstone de torrläggningsintressen, som icke äro aktuella, knappast med säkerhet kunna antagas vinna behörigt beaktande vid expropriation. Även om denna farhåga något överdrivits, lärer det ej kunna förnekas, att en viss risk i detta avseende skulle kunna föreligga och därigenom effekten av de för torrläggningsintresset fördelaktiga bestämmelser, förslaget innehåller, väsentligen försvagas. Förslagets ståndpunkt härutinnan synes alltså böra godtagas.

Vad järnväg angår erbjuder i stället förslaget till lag om vad iakttagas skall vid anläggande av järnväg eller spårväg till tryggande av närliggande marks torrläggning en möjlighet för anläggare]! att på förhand skaffa sig visshet angående de åtgärder, som på hans bekostnad kunna påfordras för torrläggning av närliggande mark. Att syneförrättning enligt nämnda lag i motsats till expropriation ansetts kunna få preklusiv verkan i förhållande till torrläggningsintresset i förevarande avseende beror åter på att man genom särskilda föreskrifter sökt sörja för, att uppmärksamheten hos såväl markägare som förrättningsmän in-

86 Kungl. May.ts proposition nr 415.

riktas på torrläggningens behov även för framtiden. För ett rättvist avvägande mellan parterna kräves dock, att de åtgärder för vattenavlopp, som föreskrivas vid dylik förrättning, hållas inom ramen av vad som tekniskt och ekonomiskt är- skäligt för järnvägsanläggningen. Härför blir sörjt genom den ändring, som kommer att föreslås vid 2 § av nyssnämnda lag. Då det sålunda kan inträffa, att på grund av dylika hänsyn visst vattenavlopp finnes böra alls icke komma till stånd eller icke på det sätt, som ur torrläggningssynpunkt vore mest önskvärt, bör emellertid för sådant fall ersättning för därigenom uppkommande intrång få bestämmas vid expropriation.

En erinran härom synes böra intagas i andra stycket av förevarande paragraf.

Därjämte torde hänvisning till förevarande undantagsstadgande böra intagas i expropriationslagen.

I fråga om väg föreslås däremot icke någon möjlighet att vid syneförrättning få på förhand fastställda vägägarens förpliktelser med avseende å vattenavlopp för närliggande marks torrläggning. Det skulle därför kunna ifrågasättas att antingen utvidga förutnämnda lags tilllämpningsområde till att jämväl omfatta väg eller ock låta markägarens rätt till avlopp genom väg bliva föremål för inlösen genom expropriation. Det lärer väl dock vara ett sällsynt undantag, att vattenavlopp genom väg medför ur ekonomisk eller teknisk synpunkt sådana svårigheter, som vid anläggning av järnväg kan vara förhållandet. I de flesta fall lärer väl ej heller erfordras expropriation för framdragande av allmän väg. Något specialstadgande med avseende å väg synes därför icke påkallat.

Justitierådet friherre Leijonhufvud:

Att, såsom med föreskriften i andra stycket är avsett, förbjuda att vid expropriation av mark för väg eller järnväg bestämmelse meddelas, som inskränker en markägare enligt föregående stadganden i kapitlet tillkommande rätt att i vissa fall utan ersättning få avlopp genom vägen eller järnvägen upptaget eller ändrat, eller med andra ord att förbjuda, att expropriationsersättningen omfattar all skada och intrång, som genom expropriationen tillskyndas vederbörande, synes innebära ett icke berättigat avsteg från den princip, som eljest gäller i fråga om expropriation. Man kommer ock därmed till den oegentligheten, att åt avtal som icke drabbas av förbudet — tillmätes större räckvidd och verkan än åt beslut vid offentlig förrättning. Föreskriften ifråga torde knappast utgöra länder för, att vid expropriation en markägare tillför- I ii t* des att avstå från redan befintligt avlopp för vattnet från hans mark

Kungl. Maj Hs proposition nr 415.

och tillägges ersättning därför. Om så sker, förefaller det oklart, vilka regler skola gälla, om samma marks ägare framdeles begär avlopp, måhända för torrläggning till större djup än det tidigare avloppet medgivit. De av de sakkunniga anförda skälen för lagbudet kunna ej heller anses böra leda till en dylik avvikelse från gällande rätt. Av vad de anfört skulle man kunna hämta stöd för ett stadgande däi-om att ersättning, som vid expropriation tillerkänts markägare, icke skall anses omfatta den skada, han lider genom avstående av sin rätt att framdeles erhålla vattenavlopp utan ersättning, med mindre sådant särskilt angivits. Men icke ens för uppställande av en dylik presumtion synes tillräcklig grund föreligga. Även i förevarande hänseende torde man kunna överlämna åt parterna att själva tillvarataga sin rätt, så mycket hellre som det jämväl kan förväntas, att expropriationsnämnderna skola efter lagens tillkomst mera än förut beakta hithörande förhållanden.

Jag hemställer förty, att andra stycket måtte utgå.

Skall ett stadgande, vare sig av oförändrat innehåll eller jämkat till att endast utsäga omförmälda presumtionsregel, bibehållas, lärer dess plats icke vara i denna lag utan i expropriationslagen.

17 §.

Justitierådet friherre Leijonhufvud:

Den här uttalade grundsatsen att den dikande icke må till förmån för annan betungas med arbete i vidare mån än som erfordras för att denne ej skall lida någon skada synes så självfallen, att stadgandet saklöst kan utgå. Finnes det böra bibehållas, lärer någon jämkning i avfattningen vara erforderlig med hänsyn därtill att de givna reglerna icke lämpa sig för det fall att ny anläggning skall göras utan endast för ändring av redan befintlig anläggning.

19 §.

Lagrådet:

Då i paragrafen — på två ställen — talas om »den dikande», avses därmed jämväl sådan markägare, som omförmäles i 13 §. Ett förtydligande härav synes lämpligt.

30 §.

Lagrådet:

För vinnande av överensstämmelse med den terminologi, som av lagrådet vid 3 kap. 9 § tillstyrkts med avseende å användandet av ut-

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 415.

trycken »delägare» eller »deltagare» i företag, varom där är fråga, synes beträffande förevarande kapitel såväl i 30 som ock i 54, 57, 58, 61 och 66 §§ utbyte av det förra uttrycket mot det senare böra äga rum.

36 §.

Lagrådet:

Förslagets ståndpunkt beträffande giltigheten av överenskommelse mellan delägarna om delaktigheten i företaget framgår av 23 §, enligt, vilken sådan överenskommelse ej blir utan fastställelse av vederbörande gällande för framtiden. I enlighet därmed är bestämmelsen i förevarande paragraf därom att vid syneförrättning skall inhämtas besked rörande företagets utförande, så snart fråga är om annans deltagande däri, ämnad att uttala den regeln att syneförrättning skall hållas, då flera än en markägare skola deltaga. Då bestämmelsens avfattning måhända ej fullt tydligt utmärker detta utan skulle kunna giva anledning till den uppfattningen att syn är nödig endast då annan markägare än sådan, som är att anse som sökande, skall ingå i samfälligheten, torde någon jämkning av ordalagen böra äga rum. Enahanda jämkning erfordras då i 45 §.

Justitierådet friherre Leijonhufvud:

Det remitterade förslaget utgår i likhet med de redan gällande delarna av vattenlagen från den grundtanken att i regel varje företag, varpå lagen är tillämplig, bör föregås av sakkunnig utredning om sättet för dess utförande med hänsyn tagen till alla motstående intressen ävensom beträffande förhållandet mellan deltagarna, om de äro flera. Stadgande i överensstämmelse härmed meddelas i 7 kap. beträffande dikningsföretag, i vilket flera än en markägare tar del. Är den dikande ensam om företaget, skall likaledes syneförrättning ske, så snart diket berör annans mark eller den dikande eljest vill taga i anspråk rättighet gentemot annan, som lagen medgiver honom; dock kan härutinnan överenskommelse med sakägarna vara tillfyllest. Träffas sådan överenskommelse, innebär detta emellertid blott, att företaget anses gentemot medkontrahenterna vara lagligen tillkommet. I olikhet med vad enligt 7 kap. 56 § gäller om medgivande till företag, som lämnas vid syneförrättning, är överenskommelsen icke i och för sig bindande mot ny ägare av fastighet, som densamma angår. Giltigheten i sådant hänseende får bedömas efter rättsregler, som icke lämnas i vattenlagen.

Otvivelaktigt tala starka skäl för en sådan anordning. Först genom en verkligt sakkunnig och opartisk utredning av officiell natur er-

Kung!. May.ta proposition nr 415.

hålles till fullo den önskvärda garantien för, att företaget planlägges på det såväl för den dikande själv som ur allmän synpunkt mest fördelaktiga sättet samt en rättvis, efter nyttan avpassad fördelning av kostnaderna mellan deltagarna åstadkommes.

Men trots att så är, synes det kunna ifrågasättas, om icke förslaget genom ovan angivna regler allt för mycket beaktar angelägenheten av att förhindra tillkomsten av dikningsföretag, som icke medföra den största möjliga nytta för samtliga intressen, vilka därav beröras. Oberoende av vad i förevarande hänseende må vara gällande rätt lärer det kunna sägas, att för den stora huvudmassan av vår jordbrukande befolkning den tanken är skäligen främmande, att ett fåtal grannar icke skulle kunna utan vidare formaliteter träffa uppgörelse sinsemellan om ett mindre dikningsföretag, varav de äro i behov för gemensamt gagn, med visshet om att vad de sålunda avtala blir även för nya ägare av de respektive fastigheterna förbindande, och det skulle för dessa jordägare säkerligen kännas som ett tryckande tvång att i dylika fall vara underkastade en lagstiftning sådan som den föreslagna. Med kännedom om de smärre jordbrukarnas gemenligen stora obenägenhet för utgifter, vilkas behövlighet de ej själva erkänna, kan man befara, att lagstiftningen skulle medföra den beklagliga verkan, att antingen en hel del företag, som äro av behovet påkallade och som med mindre band på handlingsfriheten skulle utförts, icke komma till stånd eller ock att dikningar verkställas utan iakttagande av de givna föreskrifterna, varav sedermera kunna uppkomma förvecklingar och kännbara obehag.

Med hänsyn till dessa förhållanden torde det förtjäna att tagas under övervägande, huruvida det icke låter sig göra att för dikningarnas del något mildra förslagets föreskrifter, så att åt deltagare i ett sådant företag för vissa fall beredes frihet att under föga betungande villkor ordna förhållandena såväl sig emellan som gentemot utomstående genom överenskommelse med bindande verkan för framtiden.

Givetvis möta härutinnan åtskilliga praktiska svårigheter, men det synes dock icke ogörligt att på ett något så när tillfredsställande sätt komma till rätta med dem.

Till en början torde avtalsfriheten icke böra gälla vid alla dikningsföretag utan förbehållas endast de mindre bland dem. Huru gränsen härvid än dragés — efter dikets längd eller deltagarnas antal eller dessa synpunkter kombinerade eller ock på annat sätt — blir den alltid i viss mån godtycklig. Utan större våda torde man dock kunna nöja sig med att uppställa såsom villkor, att deltagarnas antal ej får överstiga exempelvis fem. Vidare måste, för att åt överenskommelsen må

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 355 käft. (Nr 415.)

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 415.

kunna tillerkännas bindande verkan mot alla, sörjas för en viss publicitet. I så måtto lära vissa bestämmelser i lagen om enskilda vägar på landet kunna tjäna till förebild. Det skulle i enlighet med dessa stadgas, att berörda verkan icke tillkommer dylik överenskommelse med mindre den upprättats skriftligen och blivit av vittnen bestyrkt samt intagits i vattenboken eller — om sådant befinnes mindre lämpligt — i en särskild bilaga till densamma. Hos vattenrättsdomaren skulle då envar kunna inhämta upplysning om de gravationer, som i dikningshänseende vila å en fastighet, även om de grunda sig på fri överenskommelse. För inregistrering borde föreskrivas, utom de nyss angivna förutsättningarna, att i överenskommelsen skall för envar av de avtalsslutande, vare sig deltagare i företaget eller utomstående, uppgivas den eller de fastigheter, som han vid uppgörelsen representerar, eller, där fråga är om allmän väg eller järnväg, genom vilken diket skall framgå, angivas den väg eller järnväg, som avses. Med sist omförmälda bestämmelse åsyftas, att vattenrättsdomaren, då handlingen ingives till honom, skall kunna veta, att övriga sakägare, som underskrivit densamma, äro fastighetsägare, och kunna kontrollera, att för envar är angiven viss fastighet. Enär, på sätt de sakkunniga påpekat, gränsen mellan dikning och vattenavledning är i någon mån svävande, torde, för vinnande av större säkerhet att avtal, som rör sistnämnda slag av företag, icke blir inregistrerat, böra fordras intyg å överenskommelsen av nämndeman, att han efter undersökning funnit företaget icke avse avledande av vatten ur sjö eller annan vattensamling, älv, å eller annat vattendrag eller eljest åtgärd för fördjupande, utvidgande eller rätande av dylikt vattendrag.

Vattenrättsdomaren bör äga att avvisa begärd inregistrering, förutom då de särskilt föreskrivna villkoren icke äro uppfyllda, jämväl då han finner överenskommelsen eljest vara uppenbarligen ofullständig eller i saknad av erforderlig tydlighet. Längre gående granskningsplikt kan skäligen icke åläggas vattenrättsdomaren, men det kan förväntas, att han med tillämpning av den diskretionära befogenhet, som lagen i åtskilliga andra hänseenden tilldelar honom, kommer att, i den mån han äger kännedom om förhållandena, under hand föranstalta därom att överenskommelsen i förekommande fall varder på ändamålsenligt sätt rättad eller fullständigad. Vattenrättsdomarens beslut torde ej få överklagas.

Slutligen lära till säkerhet för utomstående bestämmelserna om styrelse för dikningsföretag, som tillkommit efter syneförrättning, böra vara tillämpliga även på företag av nu omhandlad art. Härigenom vinnes även deltagarna emellan den förmånen, att bidrag till arbetet kan av en tredskande utan omgång uttagas.

Kungl. Moj:ts proposition nr 415.

9!

Vad angår det. formella genomförandet av de nu antydda grundsatserna synas i sådant syfte ändringar av förslaget i följande hänseenden vara erforderliga.

7 kap. 86 § omarbetas så, att, jämte det i densamma såsom huvudregler upptagas de redan däri inrymda stadgandena med nödig jämkning, dikningsföretag förklaras tillåtligt även utan iakttagande av sålunda givna föreskrifter, därest överenskommelse mellan sakägarna blivit i enlighet med nedan omförmälda stadganden i 12 kap. intagna i vattenboken (eller bilagan). Bestämmelserna i 56 samt 60—66 §§ göras genom tillägg till 56, 60 och 61 §§ tillämpliga, då dylik överenskommelse finnes, varjämte till förstnämnda paragraf göres ytterligare tillägg enligt vad vid denna kommer att påpekas. Även 58 § torde böra gälla, med iakttagande av att företaget skall vara fullbordat inom två år från överenskommelsen. Längre tid behöver knappast medgivas för de mindre företag, som här avses. Sistnämnda ändring medför, att 11 kap. 1? § 14 bör undergå någon jämkning. I 12 kap. införas stadganden om överenskommelsens inregistrering och vad därmed sammanhänger.

En följd av de angivna ändringarna är, att 7 kap. 23 § andra stycket ej kan bibehållas orubbat, såtillvida att där bör angivas, att överenskommelse om delaktigheten blir gällande, utom för det redan upptagna fallet, även i händelse inregistrering av densamma ägt rum.

Måhända kräves slutligen, beroende av den blivande avfattningen av 7 kap. 36 §, något förtydligande av 8 kap. 15 §. Kloakledning synes icke i något fäll böra, särskilt med hänsyn till det allmännas intresse av att den blir i sanitärt hänseende tillfredsställande inrättad, få komma till stånd utan förutgången syneförrättning.

Det kan visserligen icke bestridas, att genom medgivande av avtalsfrihet på förevarande område, om ock begränsad och gjord beroende av vissa förutsättningar på sätt ovan blivit antytt, olägenheter i ett eller annat hänseende kunna uppkomma. Enligt min uppfattning äro dock fördelarna av en sådan anordning övervägande, oeh jag tillstyrker alltså, att förslaget omarbetas i angiven riktning.

Regeringsrådet Linnér:

Förevarande stadgande, jämfört med 23 § andra stycket, innebär, att icke ens i fråga om dikning, då annan skall taga del däri, överenskommelse blir bindande för nya ägare av de. berörda fastigheterna, utan att densamma fastställes genom syneförrättning. Vad sålunda föreslagits torde, såvitt det rör smärre företag, tilläventyrs för dem, det närmast gäller,

92 Kungl. May.ts proposition nr 415.

te sig onödigt tyngande. Med det enhetliga system för större och mindre vatten avledningsföretag ävensom avdikning av vattendränkt mark, som förslaget innebär, förefaller det emellertid mycket svårt att finna en tydlig och lämplig gräns, vilken ej blir rent godtycklig, mellan de företag, där syn bör krävas för framtida giltighet av träffad överenskommelse, och sådana, där det icke bör vara fallet. Även det nära sambandet med vattenregleringar enligt 3 kap., vid vilka det ej lärer kunna ifrågakomma annat än att fordra föregående prövning, talar för förslagets ståndpunkt. Emellertid kommer det sannolikt att inträffa vid många mindre dikningsföretag, att syn icke hålles, och det synes därför kunna ifrågasättas såsom ett medel till större rättssäkerhet att i anslutning till vad som föreskrivits i 2 kap. 25 § införa i förevarande paragraf ett stadgande, varigenom jordägare får möjlighet, för det fall att torrläggningsföretag verkställts utan att föregående syn hållits enligt förevarande lag, att påkalla syneförrättning för att fördela underhållet för framtiden. Det torde kunna antagas som visst, att vid sådan syneförrättning förut träffad överkommelse, på grund varav företaget utförts, kommer att följas i all den utsträckning, omständigheterna medgiva. Genom en dylik anordning synes man på ett enkelt sätt kunna vinna eu tillfredsställande reglering av de tvistiga fallen och samtidigt frigöra de små företagen från alla tyngande formaliteter.

I sammanhang med den föreslagna ändringen skulle i 56 § föreskrivas, att om dylik syneförrättning hållits, skall med avseende å det framtida underhållet gälla detsamma som nu stadgas i 56 § angående syn, som föregår dikning.

Vad sålunda skulle föreskrivas torde utan särskilt tillägg komma att gälla även beträffande vattenavledning.

37 §.

Lagrådet:

Av bestämmelserna i 2 kap. lärer i andra stycket av förevarande paragraf åsyftas allenast kapitlets 31 §, andra stycket. Förslaget torde därför vinna i lättfattlighet, om åberopandet av 2 kap. här utgår samt ersättes därmed att i 41 § detta kapitel intages även nämnda stycke i 2 kap. 31 § bland de lagrum, som skola äga motsvarande tillämpning.

40 §.

Lagrådet:

I förevarande kapitel har icke upptagits någon motsvarighet till bestämmelserna i 2 kap. 15 § om rätt under vissa villkor att för vinnande

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 4/<5.

av företagets syfte begagna en befintlig, annan tillhörig byggnad i vatten. Till eu del finnes visserligen ändock sådan rätt. Den, som dikar eller eljest avleder vatten, äger att leda vattnet till annans dike eller anläggning för vattenavledning, och detta utan ersättning, om ej därav föran ledes ändring eller ökad underhållskostnad. I den mån anläggningen klätt hänföra till byggnad i vatten föreligger alltså rätten att använda dylik, annan tillhörig byggnad. Men denna rätt torde icke hava större omfattning än som motsvaras av den andres skyldighet att tåla vattnets tillrinnande. 1 vissa fäll kunde måhända eu vidsträcktare befogenhet vara behövlig. Då såsom vattenavledning skall behandlas sådan vattenreglering, som sker uteslutande för marks torrläggning, kan det väl tänkas, att en dammbyggnad, som tillkommit för annat ändamål, kan vara av betydelse för den reglering av vattenhushållningen, som åsyftas med företaget. Även för invallningarnas del kan motsvarande förhållande äga rum. Redan före tillkomsten av en invallning kunna vallar hava blivit anlagda, t. ex. för att skydda den intill belägna marken för skada genom uppdämning från en längre ned i vattendraget belägen damm. Då markägare sedermera vilja genomföra en ytterligare torrläggning av marken, vore det uppenbarligen till stort gagn för företaget, om de kunde begagna sig av de redan gjorda anläggningarna. I de båda nu angivna fallen synes nyttjande av annans byggnad böra medgivas, dock endast under villkor av deltagande, på sätt i 2 kap. 15 § stadgas, i kostnaden för dess anläggande och underhåll. Föreskrift härom kan lämpligen införas i 40 §. Måhända är ur praktisk synpunkt endast rätten att för invallning begagna annans vall av verklig betydelse; man kunde då inskränka sig till stadgande därom i den avdelning av kapitlet, som handlar om invallning.

41 §.

Lagrådet:

Jämväl 2 kap. 14 § andra stycket samt 33 och 34 §§ synas höra äga motsvarande tillämpning vid vattenavledningsföretag.

51 §•

Justitierådet friherre Leijonhufvud och regeringsrådet Linnér:

Svårigheten att, då fråga är om invallning, beräkna företagets ekonomiska bärkraft har uppenbarligen hos såväl kommittéerna som de sakkunniga föranlett en viss tvekan angående de villkor, som borde stadgas för invallningens tillåtlighet och tvångsdelaktighet däri. Särskilt har det ansetts vanskligt att beräkna utfallet av företaget, då uppfordrings-

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 415.

verk eller liknande anstalt erfordras. För detta fall uppställa kommittéerna såsom förutsättning för tillåtligheten, att båtnaden skall uppgå till minst 150 procent av kostnaderna, däri inbegripet bland annat den kapitaliserade kostnaden för uppfordringsverkets drift. De sakkunniga hava i sitt slutliga förslag beträffande både tillåtlighet och tvångsdelaktighet likställt invallning med sjösänkning, även då uppfordringsverk behöves, men omförmäla, att det varit föremål för de sakkunnigas övervägande, huruvida icke såsom villkor för tvångsdelaktighet i nämnda fall borde fordras, att båtnaden av företaget med minst Vs skulle belöpa å egendom, tillhörig sökanden eller dem, som förenat sig med honom.

Det förefaller som om det vore lämpligt att stanna vid sistnämnda alternativ, vilket dock, med hänsyn till de avsevärda och svårberäkneliga kostnaderna för vallars underhåll, bör utsträckas till alla invallningsföretag. Då det är fråga om att tvinga fastighetsägare att taga del i företag, som åtminstone av mången och måhända icke alldeles utan skäl betraktas med ett visst misstroende, torde det vara fullt befogat att i varje fall kräva den säkerhet för att företaget är väl planerat, som förutsattes ligga i kvalificerad majoritet.

52 §.

Lagrådet:

Det är uppenbarligen avsett, att sökande och med honom likställd icke skall äga rätt att beträffande sin delaktighet påkalla sådan jämkning, varom i paragrafen är fråga. Ett förtydligande av stadgandet i detta avseende torde dock vara lämpligt.

För att ernå en rättvis jämförelse mellan kostnaden för torrläggning medelst invallning å ena sidan och genom dikning eller vattenavledning å den andra lärer det vara nödvändigt att taga hänsyn jämväl till utgifterna för drift av uppfordringsverk, där sådant förekommer, och underhåll av invallningsanläggningen. Även härutinnan bör lagrummet undergå förtydligande.

53 §.

Lagrådet:

Andra punkten torde böra underkastas någon omformulering i syfte att klargöra, att vad där stadgas avser jämväl det fall att markägaren icke genom företaget vinner någon båtnad. I sammanhang därmed kan första punkten lämpligen avskiljas till ett särskilt stycke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 415.

9f>

54 §.

Lagrådet:

Enligt de sakkunnigas motiv skall äganderätten till mark, som enligt paragrafens stadgande löses, anses tillkomma företaget betrakta! såsom särskilt rättssubjekt, ej de enskilda delägarna i företaget. Denna anordning är otvivelaktigt den bästa utvägen att undvika åtskilliga eljest uppstående svårigheter, men paragrafens ordalag synas icke giva tillräckligt uttryck åt vad som åsyftats, vadan paragrafen torde böra i nämnda avseende förtydligas. Därav lärer jämväl föranledas någon jämkning i 9 kap. 49 § och 11 kap. 17 § 30.

56 §.

Lagrådet:

I likhet med vad i 2 kap. 22 § iakttagits torde i förevarande paragraf ett undantag från regeln om den för framtiden bindande verkan av synemännens utlåtande eller vattendomstolens beslut erfordras för de i 9 kap. omförmälda fall, då förnyad prövning av ersättning kan av vissa rättsägare påkallas.

Även i ett annat hänseende synes komplettering av paragrafen vara behövlig. Någon allmän preklusiv verkan torde icke kunna tillmätas den kungörelse om inledande av syneförrättning eller domstolsförfarande för prövning av ett tilltänkt företag, som jämlikt bestämmelserna i 10 eller 11 kap. skall i allmänhet utfärdas. I enlighet därmed fanns ock i kommittéförslaget upptagen den inskränkning i nyss omförmälda regel, att utlåtande eller beslut rörande ett företag skulle vara utan verkan mot ägare av fastighet, som icke angivits i kungörelsen enligt 10 kap., om ägaren ej heller eljest lagligen varit part i målet. Detta stadgande hava de sakkunniga uteslutit såsom obehövligt, med hänvisande därtill att mot dylik ägare formell rättskraft icke inträder förr än han försummat att inom den i 25 kap. 10 § rättegångsbalken föreskrivna tid föra talan mot utlåtandet eller beslutet.

Härvid torde hava förbisetts, att sistnämnda föreskrift icke är tilllämplig i fråga om synemäns utlåtande. Med hänsyn härtill och då icke lämpligen åt sådant utlåtande kan förlänas vidsträcktare rättsverkan än åt domstolsbeslut, lärer kommittéförslagets omförmälda stadgande, såvitt det rörer dylikt utlåtande, böra upptagas i förevarande paragraf eller eventuellt motsvarande tillägg ske i 10 kap.

96 Kung1. Maj:ts proposition nr 415.

Justitierådet friherre Leijonhufvud:

Därest vad av mig hemställts vid 36 § rörande verkan av överenskommelse om dikningsföretag vinner avseende och i följd därav ändring äger rum jämväl i förevarande paragraf, bör densamma ske med iakttagande av att överenskommelsens rättsverkan ej sträcker sig till andra än dem, som biträtt densamma, och nya ägare av sålunda representerade fastigheter eller anläggningar.

58 §.

Lagrådet:

I paragrafen har upptagits ett nu i 72 § dikningslagen meddelat stadgande att, om någon genom dröjsmål med utförande av företag lider skada, ersättning skall gäldas av delägarna. Då skadeståndsplikt sålunda älägges delägarna oberoende av huruvida dröjsmålet förorsakats av styrelsens uppsåt eller vållande och tilläventyrs även om tillräckliga skäl förelegat för uppskov, lärer åläggandet gå längre än allmänna rättsgrundsatser föranleda. Tillräckliga skäl till sådan skärpning torde icke föreligga. Motsvarighet till stadgandet har ej heller upptagits i 2 kap. 22 § eller 6 kap. 13 § för där avsedda fall. Det hemställes därför, att stadgandet måtte utgå.

Regeringsrådet Linnér:

Det synes kunna medföra åtskilliga svårigheter och onödig omgång, därest den omständigheten att företag icke i sin helhet bragts till slut inom föreskriven tid skall rent automatiskt föranleda, att även den del, som utförts i rätt tid, anses förfallen såsom företag enligt förevarande lag, huru obetydlig den återstående delen än är. Det ifrågasättes därför, om det icke är lämpligare att begränsa påföljden av försummelsen, på sätt skett i 2 kap. 22 § för motsvarande fall, ehuru vissa olägenheter äro förenade även med denna anordning. Ändras stadgandet såsom här antytts, bör, för det fall att ny reglering av delaktigheten i den fullbordade delen erfordras, tillfälle beredas därtill, i vilket syfte andra stycket torde kompletteras.

59 §.

Lagrådet;

Då den ändring i meddelade bestämmelser rörande ett företags utförande, som enligt denna paragraf kan av vattendomstolen föreskrivas, i vissa fall torde kunna föranleda, att båtnadsuppskattningen och delaktigheten i företaget behöva jämkas, torde paragrafen något omredigeras, så att vattendomstolens befogenhet utsträckes även till de

97 Kungl. Alaj:ts proposition nr 415.

jämkningar i dylika avseenden, som bliva en följd av de förändrade bestämmelserna om företagets utförande.

63 §.

Lagrådet:

Paragrafen lärer vara obehövlig; det hemställes förty om dess uteslutande. Därvid erinras tillika, att benämningen syssloman i 3 kap. 17 § — vilket lagrum på grund av hänvisningen i 7 kap. 64 § äger motsvarande tillämpning i fråga om torrläggningsföretag — användes beträffande styrelseledamot, som icke valts av deltagarna i företaget utan förordnats av Konungens befallningshavande.

8 KAP.

1 §•

Lagrådet-.

Huruvida en avloppsledning skall anses såsom kloakledning eller icke beror enligt förevarande stadgande på dess ändamål. Om avloppsledningen är avsedd dels för avledande av orenlighet och dels för torrläggning av annan mark än begravningsplats eller samhälles planlagda område, skall avloppsledningens karaktär avgöras efter den omständigheten huruvida orenlighetens avledande är det huvudsakliga ändamålet med ledningen. Det synes kunna ifrågasättas, om sistnämnda bestämmelse äger erforderlig klarhet och om den tager tillräcklig hänsyn till de hygieniska intressen, som här beröras. Om t. ex. ett samhälle, för att dels torrlägga vattensjuk mark utom det planlagda området och dels avleda spillvatten och annan orenlighet, anlägger en avloppsledning, kan det lätt bliva föremål för olika uppfattning, vilket som är huvudändamålet. Att låta avgörandet bero på kostnaderna för de olika tilledningarna, om en sådan uppdelning kan ske, är väl knappast riktigt, lika litet som att låta kvantiteterna av de tillrinnande mängderna spillvatten och vatten, som endast avledes i torrläggningssyfte, vara avgörande. För att bedöma, vilket ändamål, som för samhället självt är det viktigaste, om detta skulle tillmätas bestämmande betydelse, kunna lätt saknas säkra hållpunkter.

Huru avgörandet utfaller är emellertid i flera avseenden betydelsefullt. Därpå beror frågan om tvångsdelaktighet eller icke för de angränsande fastigheterna. För de fastigheter, över vilka avloppsledningen skall gå fram, kan det också vara synnerligen viktigt med hänsyn till sanitära och andra obehag, om ledningen göres täckt eller icke och om

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 355 käft. (Nr 415).

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 415.

planläggningen av densamma verkställes av en syneförrättare med den i 10 kap. 32 § 4 mom. avsedda sakkunskap samt om föreskrifterna i 10 kap. 44 och 51 §§ iakttagas.

För att behörigen tillgodose de allmänna och enskilda intressen, som här beröras, synes det tillrådligt att iakttaga något större varsamhet än som skett enligt förslaget. Det ifrågasättes därför, om icke stadgandet borde skärpas, t. ex. på det sättet, att avloppsledning, vilken tjänar dubbla ändamål, betraktas som kloakledning så snart spillvattnet eller orenligheten utövar avsevärd inverkan på det i avloppsledningen framrinnande vattnets beskaffenhet.

Justitierådet friherre Leijonhufvud:

Det torde vara tydligt, att under begreppet avloppsledning inbegripes icke blott själva ledningen utan även samlingsbrunnar, pumpverk och dylikt, som erfordras för kloakvattnets avledande. Det intrång å annans fastighet, som förorsakas av alla sådana anordningar, är således fastighetens ägare enligt förslaget pliktig att tåla. Så är däremot icke fallet beträffande anläggning, som må erfordras för kloakvattnets renande. För tillgodoseende av behovet av utrymme för dylik anläggning hänvisas i de sakkunnigas motiv till utvägen att genom expropriation enligt vanliga regler vinna rätt att använda sig av annans fastighet.

Ett samhälle kan visserligen på grund av gällande expropriationslag erhålla rätt att för sist omförmälda ändamål begagna sig av annans fastighet; enskild fastighet har däremot icke denna möjlighet. Det kan emellertid antagas, att en blivande lagstiftning till förebyggande av förorening av vatten och luft kommer att innehålla föreskrifter, som nödga ägare av kloakledning att vidtaga tämligen omfattande åtgärder till förhindrande av att ledningen i dylikt hänseende varder till olägenhet, och det kan då ock förväntas, att ej sällan yppas behov att för åtgärdernas genomförande kunna disponera över utrymme å annan fastighet än den egna. Redan på grund av gällande hälsovårdsstadgas föreskrifter kunna jämväl enahanda förhållanden inträda. Det vore då ägnat att föranleda onödig omgång, om kloakledningens ägare skulle nödgas att tillgripa en dubbel procedur för att få ledningen i alla hänseenden ändamålsenligt anordnad, och än mera att föranleda svårigheter, därest behovet av utrymme icke skulle kunna tillgodoses annorledes än på grund av frivilligt avtal. Tydligt är, att intrång ej får göras å annans område för berörda ändamål, om detta kan utan alltför oskäliga olägenheter eller kostnader vinnas genom anläggning å den anläggandes egen mark.

Det hemställes förty, att genom bestämmelse i förevarande lag

Kungl. Maj:ls proposition nr 415.

den, som äger att förlägga kloakledning å annans mark, tillförsäkras enahanda rätt beträffande anordning för kloakvattnets befriande från föroreningar.

3 §■

Lagrådet:

Beträffande vissa vägar erinras om de förhållanden, som av lagrådet påpekats vid 7 kap. 7 och 8 §§ och vilka torde föranleda motsvarande jämkning i förevarande paragraf.

6 §•

Lagrådet:

Genom hänvisningen i 7 § till förevarande paragraf kommer för den, som ansluter sig till en under byggnad varande kloakanläggning, skyldigheten att deltaga i anläggningskostnaden att regleras av förstnämnda lagrums bestämmelser.

För den händelse anslutningen föranleder utvidgande eller förändring av det redan verkställda arbetet, torde dock stadgandet i sista delen av andra stycket i 8 § böra gälla.

Det hemställes därför, att ur 6 § uteslutas orden »bygges eller» samt i stället 8 § göres tillämplig å anslutning till annans ledning vare sig den redan är i fullbordat skick befintlig eller är under byggnad. Därvid kräves emellertid viss jämkning av ordalagen i andra stycket av sistnämnda paragraf.

8 §•

Lagrådet:

Kommittéförslaget medger anslutningsrätt till annans kloakledning, utom då därav vållas synnerliga olägenheter och avledning kan ändamålsenligt beredas på annat sätt. Förutsättningen för dylik rätt jämlikt det remitterade förslaget är, att avledning för den, som söker anslutning, icke kan på annat sätt ändamålsenligt beredas. Då sistnämnda avfattning innebär någon skärpning av villkoren för att anslutningsrätt skall inträda, men det uppenbarligen är fördelaktigt ur såväl ekonomiska som andra synpunkter, att anläggning av flera kloakledningar än nödvändigt erfordras kan undvikas, torde förstnämnda förslags ståndpunkt böra såtillvida godtagas, att rätten att vinna anslutning må stå öppen, utan så är, att av anslutningen vållas väsentlig olägenhet, som ej kan avhjälpas, och avledning kan på annat sätt ändamålsenligt beredas; dock med vill-

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 415.

kor för den anslutande, på sätt det remitterade förslaget innehåller, att i den mån så kan ske vidtaga åtgärder till undanröjande av eljest uppkommande olägenheter.

Då i andra styckets första punkt föreskrives, att i fråga om skyldighet för tilledande samhälle att deltaga i anläggningskostnaden för den gemensamma delen av ledningen, beräknad till dess värde i befintligt skick, skall gälla vad i 7 § stadgas, är, enligt vad de sakkunnigas motiv utvisa, avsett, att vid den fördelning av berörda värde mellan de båda samhällena, vilken sålunda bör äga rum, skall beträffande det samhälle, för vars räkning ledningen anlagts, såsom måttstock gälla kostnaden för nyanläggning av särskild ledning i stället för den del av den gamla ledningen, som blir gemensam. Att detta är åsyftat framgår dock knappast av lagtexten. En omformulering synes alltså erforderlig. Sker sådan, lärer härav föranledas en mindre jämkning i sista punkten av andra stycket i 9 §.

10 §.

Lagrådet:

Den i paragrafens senare del införda undantagsbestämmelsen, som hämtats från kommittéförslaget, har emellertid i det remitterade förslaget inskränkts till att avse det fall, som omförmäles i 6 §. Vad de sakkunniga anfört såsom skäl för inskränkningen synes dock ej utgöra tillräcklig motivering för densamma. Återgång till kommittéförslagets ståndpunkt förordas.

12 §.

Lagrådet:

Enligt stadgandet i andra stycket är, under där angivna förutsättningar, samhälle ej pliktigt att till den ombyggda ledningens anläggning samt skötsel och underhåll utgiva mera än som svarar mot de utgifter, varmed det varit pliktigt att bidraga till den förut befintliga ledningens skötsel och underhåll. Meningen är, såsom framgår av de sakkunnigas motiv, att samhället ifråga skall bidraga till kostnaden för ombyggnaden, endast om kostnaden för ledningens skötsel och underhåll genom ombyggnaden minskas för framtiden, samt att, om så blir fallet, bidraget till ombyggnadskostnaden ej skall sättas högre än till det — genom kapital!sering funna — belopp, som samhället inbesparar genom minskningen i kostnaden för ledningens framtida skötsel och underhåll ävensom att, om skötsel och underhåll fördyras genom ombyggnaden, samhället dock

101 Kungl. Maj:ts proposition nr 415.

ej bör bidraga till den ökade kostnaden härför. Åt vad sålunda åsyftas torde böra givas tydligt uttryck i lagtexten.

15 §.

Lagrådet:

Stadgandena i 7 kap. 36 § om prövning vid syneförrättning skola uppenbarligen i fråga om anläggande av kloakledning äga tillämpning icke blott i vad de föreskriva, att sådan prövning skall i angivna fall äga rum, utan även såvitt de medgiva vederbörande rätt att använda detta tillvägagångssätt, ehuru det ej ovillkorligen fordras. För att utmärka detta tarvar förevarande paragrafs första stycke någon omarbetning.

18 §.

Lagrådet:

Det i andra stycket av förevarande paragraf meddelade stadgandet torde för tillämpningen förutsätta, att det område, för vilket förordnandet skall gälla, bildar ett municipalsamhälle, på sätt t. ex. är för motsvarande fall föreskrivet i 1 kap. 41 § lagen om fastighetsbildning i stad.

Då en sådan anordning emellertid icke torde vara påkallad av det ändamål, varom här är fråga, där ej hälsovårdsstadgans föreskrifter för stad anses böra vinna tillämpning, hemställes, att stycket måtte utgå. 9

9 KAP.

48 och 49 §§.

Justitierådet Edelstam och regeringsrådet Linnér:

Enligt 7 kap. 54 § har, under vissa förutsättningar, delägare i invallningsföretag rätt att yrka, att företaget skall lösa all honom tillhörig mark, som ingår i samfälligheten, eller således all den mark, för vilken företaget medför båtnad. Skall nu, på den grund att dylikt yrkande framställes, en del av en fastighet lösas och varder därigenom en återstående del för ägaren onyttig eller uppstår synnerligt men vid begagnandet därav, torde 9 kap. 2 § vara tillämplig och ägaren alltså berättigad fordra, att jämväl denna del löses. Att i dylikt fall, såsom måste vara

102 Kungl. Majds proposition nr 415.

avsett, ersättningen även för sistnämnda del av fastigheten skall utgå med allenast fulla värdet, framgår emellertid ej tydligt med den avfattning nu ifrågavarande två paragrafer erhållit. Någon omformulering synes därför erforderlig. Sker sådan, lärer den också böra omfatta 11 kap. 17 § 30.

Lagrådet:

Det på två ställen i 49 § förekommande ordet »delägare» torde av skäl, som anförts vid 3 kap. 9 §, utbytas mot »deltagare», därest det ej i följd av den jämkning i förstnämnda paragraf, som tillstyrkts vid 7 kap. 54 §, kommer att utgå.

10 KAP.

34 §.

Lagrådet:

Enligt de sakkunnigas motiv är avsett, att en viss skillnad i befogenhet skall förefinnas mellan biträdande förrättningsman, som omförmäles i första stycket, och dylik förrättningsman, som angives i andra stycket. Då detta icke klart framgår av paragrafens avfattning, torde någon jämkning däri böra äga rum, t. ex. genom ett tillägg till andra stycket.

40 §.

Lagrådet:

Beträffande skyldigheten att avsända underrättelse till envar känd ägare av fastighet torde samma inskränkning böra göras som i 8 § för det fall att fastigheten är samfälld för helt skifteslag eller eljest för flera fastigheter.

48 §.

Lagrådet:

För det fall att sökandena till företag enligt 3 eller 7 kap. äro flera stadgas i förevarande paragrafs andra stycke den inskränkningen av rätten att återkalla ansökningen att, där icke samtliga sökande äro ense, återkallelse endast må ske, om kostnaden för företaget av synemännen beräknas uppgå till mer än 9/io av den uppskattade båtnaden. Vid denna jämförelse är det uppenbarligen avsett, att icke endast deltagarnas båtnad skall komma i betraktande utan även båtnaden för de icke aktuella delägarna i företaget. Det är dock ingalunda säkert, huru-

103 Kungl. Maj:ta proposition nr 415.

vida för dessa senare båtnaden någonsin tages i anspråk. Redan denna omständighet synes göra det mindre riktigt, att hänsyn tages till båtnaden för andra delägare än dem, som äro deltagare i företaget. En begränsning i sådant avseende synes emellertid också kunna utgöra nyttig garanti för deltagarna mot att invecklas i företag av en omfattning, som de icke avsett från början. Särskilt då det gäller vattenreglering, som med tillämpning av 3 kap. 7 § kan utsträckas utöver sökandenas avsikt, torde det kunna bliva alltför betungande för jordägare, vilka allenast vinna båtnad genom torrläggning, att gälda kostnaden för vattenreglering till båtnad för strömfall, som ingår i samfälligheten, utan att båtnaden från början kommer att utnyttjas. Men förhållandet kan också bliva enahanda med avseende å kostnaden för torrläggning av torvmosse, som tillhör reglerings- eller dikningssamfällighet. I enlighet med vad sålunda anmärkts torde stadgandet böra undergå jämkning.

Komplettering i enlighet med stadgandet i 11 § om verkan av återkallelse, som göres av .någon eller några bland flera sökande, synes lämpligen böra ske.

52 §.

Lagrådet:

Det i förevarande paragraf föreskrivna hänskjutandet till vissa myndigheter av frågan om sättet för anordnande av avlopp och andra inrättningar, som beröra järnväg eller allmän väg, kan onekligen i åtskilliga fall verka ganska betungande och oskäligt uppehålla det företag, varom fråga är. Trots denna olägenhet synes det dock i viss mån betänkligt att, då fråga är om nyinrättande eller ändrande av avlopp genom järnväg eller vidtagande av annan åtgärd, som berör järnväg, lämna synemännen fria händer beträffande sättet för utförandet, även om det endast gäller mindre dikningsföretag, och det torde därför icke böra ifrågasättas att därutinnan göra någon inskränkning i den skyldighet förslaget pålägger förrättningsmannen.

I fråga åter om allmän väg lärer berörda betänklighet ingalunda göra sig gällande med motsvarande styrka. Här kan i regel förväntas, att synemännen äga full kompetens att på ett riktigt sätt bedöma, huru anordningen ifråga skall utföras, och risken av att ett misstag äger rum är jämväl väsentligt mindre.

Med hänsyn till det anförda finner lagrådet sig böra tillstyrka, att paragrafens bestämmelse inskränkes att gälla endast då fråga är om åtgärd, som berör järnväg.

104 Kungl. Maj:ts •proposition nr 415.

56 §.

Lagrådet:

Med avseende därå att, såsom framgår av 7 kap. 58 §, anstånd i vissa fall kan erhållas med utförandet av ett företag utöver den tid, som ursprungligen blivit bestämd såsom den, då företaget skall vara fullbordat, torde andra stycket böra innehålla, att, där åt företag gives företräde framför annat företag, tillika skall dels bestämmas viss tid, inom vilken frågan om förstnämnda företag skall fullföljas, vid i paragrafen omförmälda äventyr, dels tillkännagivas, att samma påföljd inträder även för den händelse företaget icke fullbordas inom den tid, som för sådant fullbordande blir i föreskriven ordning bestämd.

62 §.

Lagrådet:

Då utom markägare — i den bemärkelse, vari detta ord i förslaget nyttjas — och vattenverksägare även andra personer, såsom t. ex. ägare av väg eller järnväg, kunna berättigas ombesörja vissa arbeten, torde i sjätte punkten orden »markägare eller vattenverksägare» böra utbytas mot »markägare, vattenverksägare eller annan». I samma punkt stadgas, att den kortaste tid, som i regel får utsättas för ett företags fullbordande, är fem år. Med avseende å mindre företag synes denna tid onödigt lång och kunna sänkas till två år.

Den i sista stycket uttalade satsen att synemännen skola handlägga frågorna gemensamt torde vara självklar. Dess upptagande här, där endast beröras vissa av de frågor, som kunna förekomma, skulle kunna föranleda missförstånd. Satsen torde därför böra utgå och endast undantaget finna uttryck i lagen. Uttrycket »de särskilda frågor, som föranlett dennes förordnande», är ock mindre korrekt och torde böra jämkas till närmare överensstämmelse med 11 kap. 5 §.

67 §.

Lagrådet:

Uppenbarligen är det nödvändigt, att synemännen äga befogenhet och jämväl skyldighet att i sitt utlåtande uttala sig beträffande frågor av den art, som omförmälas i 79 § tredje stycket och 80 §. Med den avfattning, som givits åt 67 §, kan emellertid yppas tvekan om vad i sådant avseende gäller. Sistnämnda paragraf torde därför böra kompletteras med bestämmelse härom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 415.

80 §.

Lagrådet:

Förslaget låter fördelningen av förrättningskostnaden följa regler, som i någon mån avvika från dem, som gälla beträffande fördelningen av kostnaden för själva företaget. Såvitt olikheten består däri att begränsningen av en delägares verkliga utgifter till ett belopp motsvarande den honom genom företaget tillskyndade båtnaden icke inbegriper hans andel i förrättningskostnaden och att denna sistnämnda ej må fördelas till utgivande under ett visst antal år är däremot icke något att erinra. Men det har ock stadgats, att, om delägarnas delaktighet i kostnaderna för företaget jämkats med hänsyn därtill att, då fråga är om vattenreglering, visst arbete uteslutande eller huvudsakligen är till gagn endast för torrläggningsintresset eller endast för strömfallsintresset eller att avledningsföretag uppdelats i avdelningar, sådan jämkning icke skall vinna beaktande vid förrättningskostnadernas utslående på de betalningsskyldiga.

Kommittéerna anföra till stöd för sin uppfattning i sistnämnda hänseende, att jord, som åtnjutit sådan jämkning, kan hava föranlett en proportionsvis mera betydande andel av förrättningskostnaden. Frånsett att detta skäl icke är tillämpligt i fråga om först omförmälda jämkning vid vattenreglering synes det ej tillräckligt motivera upptagandet av den angivna regeln såsom allmängiltig. Och då sålunda ett för flertalet fall rättvist resultat icke därigenom med säkerhet vinnes, torde redan den praktiska olägenheten av att synemännen skola nödgas göra nya uträkningar för bestämmandet av delaktigheten i förrättningskostnaden böra föranleda en ändring av förslaget i denna del.

I enlighet med vad sålunda anförts torde vid den ifrågavarande fördelningen endast sådan begränsning i delaktigheten, som omförmäles i 3 kap. 5 § samt 7 kap. 27 och 28 §§, böra lämnas utan beaktande. Härigenom skulle sådan fördelning komma att ske efter samma grunder som fördelningen av företagets framtida underhåll utom beträffande kloakledningar, om vilkas underhåll gälla särskilda, från andra fall avvikande grunder.

82 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen att såsom sökande till förrättning, som avses i 32 §, anses även den eller de, som fört talan, vilken föranlett större anläggning än sökanden äskat, är något för omfattande. Enligt ordalydelsen skulle den, som för dylik talan, vara i alla hänseenden, varom i vatten-

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 355 höft. (Nr 415.)

106 Kung1. Maj:ts proposition nr 415.

lagen kan vara fråga, likställd med sökanden. Vissa lagrum utgå emellertid från att dylik likställighet icke äger rum. Då i 3 kap. 1 och 2 §§ talas om sökanden eller den, som förenat sig med sökanden, får ej därunder inbegripas den, vilken, utan att förena sig med sökanden, dock vill, om företaget kommer till stånd, få detsamma utvidgat, och enahanda är förhållandet i fråga om 7 kap. 38 och 44 §§. I förevarande paragraf bör alltså antydas, att i fråga om den där givna regeln gälla de undantag, som föranledas av bestämmelserna i nyss angivna lagrum.

11 KAP.

17 §.

Lagrådet:

För att ernå formell överensstämmelse med 17 § 3 lärer 17 § 9 höra fullständigas medelst upptagande där av sådan ansökan, som i 5 kap. 7 § första stycket andra punkten sägs.

Enligt 69 § skall i fråga om behandling av där avsedd ansökan gälla vad i 11 kap. är stadgat om ansökan enligt 17 § 14. Då 17 § ju skall innehålla en uttömmande uppräkning av vad som är att hänföra till vattenmål, synes lämpligare att där — i berörda punkt — omtala jämväl ansökan, som ovan nämnts. Sker detta, bör sista punkten i 69 § utgå.

Även sådan anmälan, som i 68 § avses, utgör vattenmål och bör alltså omförmälas i 17 §. Då dylik anmälan emellertid icke kan anses falla under någon av avdelningarna A—D, lärer i slutet av paragrafen höra införas en erinran om stadgandena i 68 §.

50 §.

Lagrådet:

Enligt det remitterade förslaget skulle denna paragraf i vattenlagen lämnas oförändrad. Viss jämkning av paragrafen torde dock böra äga rum. De skäl, som föranlett det genom lagen den 19 juni 1919 i första punkten av tredje stycket införda undantagsstadgandet beträffande mål om allmän flottled, synas nämligen föreligga jämväl i fråga om övriga mål, i vilka hållits syneförrättning enligt 10 kap. Det lärer därför vara lämpligt, att berörda undantagsstadgande utsträckes till att avse även dessa mål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 415. 68 §.

107 Lagrådet:

Vad den i första stycket gjorda hänvisningen till vissa lagrum är avsedd att innebära framgår ingalunda med erforderlig tydlighet. Sådan skulle ernås, om hänvisningen inskränktes att gälla endast 2 kap. 24 § och i övrigt nämndes motsvarande ersättningsanspråk vid företag, varom sägs i 3, 5, 7 eller 8 kap.

13 KAP.

2 §.

Lagrådet:

Syftet med det äventyr av anmälan till allmänna åklagaren, som omnämnes i paragrafens första stycke, är tydligen, att åklagaren på grund därav skall kunna väcka åtal, om skäl därtill eljest äro för handen. Före den ändring i paragrafen, som nu föreslås, täckte också ansvarsbestämmelserna i 12 § de fall, som kunde bliva föremål för anmälan. Så blir däremot, om ändringen genomföres, icke förhållandet, i det att avvikelse från synemännens utlåtande enligt 7 kap. rörande dikning icke är belagt med ansvar enligt nyssnämnda paragraf. Det i förevarande lagrum omförmälda äventyr torde därför böra inskränkas till de fall, där avvikelsen kan bliva föremål för allmänt åtal. Med denna formulering inbegripas även sådana fall, där det tilläventyrs kan ifrågakomma att tillämpa andra straffbestämmelser i 19 kap. strafflagen än dess 20 §.

17 §.

Justitieråden Améen och Edelstam samt regeringsrådet Linnér:

Den underhållsplikt, varom i förevarande paragraf är fråga, torde i de fäll, där före torrläggningsföretagets utförande hållits förrättning enligt dikningslagen eller syneförrättning enligt den nu föreslagna lagen, få anses åtfölja vederbörande fastigheter, men där så icke skett endast vila på de fastighetsägare personligen, vilka erhållit lånet eller bidraget, jämte dessas rättsinnehavare. Förrättning enligt dikningslagen har, enligt vad kommittéerna upplysa, i regel hållits med avseende å dikningsföretag, vilka genomförts med tillhjälp av odlingslån. Däremot har bidrag utan återbetalningsskyldighet från allmänna frostminskningsanslaget och annat anslag, som endast åsyftar minskning av frostländigheten, hittills

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 415.

icke kunnat vila på förrättning enligt dikningslagen. Efter den nu föreslagna lagens ikraftträdande skulle ej heller — i motsats till vad kommittéerna tillämnat — syneförrättning enligt nämnda lag kunna hållas för företag med uteslutande syfte att åstadkomma frostminskning. I vilken omfattning statsbidrag utan återbetalningsskyldighet från andra anslag utgått efter förrättning enligt dikningslagen framgår ej med visshet av tillgängliga upplysningar. Med avseende å skogsdikning möter varken enligt dikningslagen eller enligt den föreslagna lagen hinder mot förrättnings hållande. I vad mån detta hittills skett, då det varit fråga om bidrag från länens skogsvårdskassor, är icke upplyst.

Av vad sålunda omnämnts framgår, att det tvångsmedel, som föreslås, kommer att drabba olika, i vissa fall samtliga ägarna till de fastigheter, som ingå i den ursprungliga dikningssamfälligheten, dock, såvida det bifråga om amorteringslån, endast för den händelse detta icke är till fullo återbetalat, i andra åter vissa ursprungliga deltagare personligen utan regressrätt för dem mot övriga fastighetsägare i samfälligheten. Stadgandet torde också komma att verka ojämnt på det sättet, att i vissa fall den verkligen försumlige blir efterhållen, i andra åter en fastighetsägare, som utan kännedom om förpliktelsen förvärvat fastigheten i fråga.

I övrigt kan det icke förbises, att ett utkrävande av sedan länge försummat underhåll för fastighetsägaren understundom kan bliva långt mera betungande än till och med återbetalning av de penningbelopp, som från början lämnats såsom lån eller bidrag. Någon realprövning av de omständigheter, som må hava föranlett underlåtenheten, torde icke vara avsedd och kan svårligen komma till stånd med den föreslagna proceduren.

De betänkligheter, som sålunda framhållits, synas leda till, att stadgandet icke bör bibehållas oförändrat i sitt föreslagna skick. I vad mån detsamma numera är över huvud behövligt undandrager sig tillförlitligt bedömande. Det kan dock förtjäna att påpekas, att den utredning, som föreligger, synes något föråldrad. Till en viss grad torde också syftemålet med stadgandet numera kunna uppnås genom vanhävdslagen den 25 juni 1909, vilken har sitt verkningsområde inom’ just de delar av landet, där från början klagomålen över missförhållanden i avseende å diknings underhåll gjort sig starkast gällande.

På grund av vissa inkomna yttranden synes emellertid sannolikt, att ett stadgande i förslagets syfte bör bibehållas. Med hänsyn till vad ovan anförts torde det dock böra inskränkas till att avse sådana lån eller bidrag, som lämnas efter lagens ikraftträdande, en inskränkning som kanske ej skulle ligga så långt från kommittéernas tanke, att döma av deras uttalande att förslaget komme att få sin viktigaste tillämpning med

109 Kungl. Maj:ts proposition nr él5.

avseende å framtida företag. Därjämte torde det böra tagas under övervägande, om det icke vore lämpligt att för underhållspliktens utkrävande .stadga en viss begränsning av tiden, tilläventyrs till vissa år från det företaget avslutats, därvid enahanda bestämmelser synas kunna förordas för företagen vare sig de kommit till stånd med stöd av odlingslån eller bidrag lämnats utan återbetalningsskyldighet.

Iakttages vad nu hemställts, föranledes därav, att den i övergångsbestämmelsen intagna hänvisningen till förevarande paragraf bortfaller.

Justitierådet friherre Leijonhufvud:

Med hänsyn till de stora svårigheter, vilka kunna uppkomma för fastighetsägare, om av dem skulle utkrävas ett försummat underhåll av dikningsföretag, som de förut ansett sig icke vara pliktiga att vidkännas, instämmer jag i den av lagrådets övriga ledamöter gjorda hemställan.

Övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Det synes icke vara obilligt, att de förändrade bestämmelser i avseende å ansvaret för bidrag till torrläggningsföretag, som för undanröjande av ett länge överklagat missförhållande föreslagits i 7 kap. 60 §, utsträckas att gälla även i fråga om äldre dylika företag, dock ej såvitt angår bidrag, som förfallit till betalning innan lagen trätt i kraft. En övergångsbestämmelse i sådan riktning torde förty vara önskvärd.

Förslaget till lag’ om vad] iakttagas skall vid anläggande av järnväg eller spårväg till tryggande av närliggande marks torrläggning.

1 §•

Lagrådet:

Då den procedur, varom stadgas i förevarande lagförslag, icke innebär något, som järnvägsanläggaren har ovillkorlig skyldighet att iakttaga, utan allenast avser att på förhand fastslå hans plikter gentemot torrläggningsintresset, så att, om han uppfyller dessa, trygghet för framtiden beredes honom, torde orden »åligge det» böra utbytas mot »äge».

Av enahanda skäl synes lagens rubrik böra lyda: »Lag om vad vid anläggande av järnväg eller spårväg bör iakttagas till tryggande av närliggande marks torrläggning».

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 415.

2 §•

Lagrådet:

Med den avfattning förevarande stadgande erhållit torde det innebära, att frågan huruvida ytterligare torrläggning av närliggande mark kan antagas bliva tekniskt och ekonomiskt utförbar såväl som frågan om avlopp för redan anordnad torrläggning skall bedömas efter förhållandena på marken innan banvall kommit till stånd.

Någon hänsyn till de tekniska svårigheter eller den kostnad, som genom visst vattenavlopp kan förorsakas för järnvägens anläggare, är det åtminstone icke behövligt att iakttaga.

Stadgandet synes härigenom vara strängare mot järnvägsanläggare än vad sakens natur bjuder. Förslaget på denna punkt går också utöver 7 kap. 14 § i förslaget till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen och behandlar även förevarande kommunikationsintresse mindre gynnsamt än farled, om vars inrättande är fråga.

Visserligen kan det tagas för givet, att järnvägsanläggaren själv iakttager sitt bästa vid planens uppgörande, men de i 2 § angivna grunderna skola enligt 11 § jämväl utgöra direktiv för synemännens prövning.

Det synes därför nödvändigt att i förevarande paragraf gorå den inskränkningen, att vad där sägs skall iakttagas allenast i den mån vattenavlopp kan beredas utan oskäliga svårigheter eller kostnader med avseende å järnvägens anläggning.

7 §•

Lagrådet:

Då länsgränserna ingalunda följa vattendelarna, synes det mindre lämpligt att låta dessa gränser skilja mellan olika förrättningsområden. För att vinna jämnhet i rättstillämpningen förefaller det häst att låta hela den sträcka, varom i varje fall är fråga, bilda ett förrättningsområde samt, om detta faller inom olika län, låta förrättningsman förordnas av Konungens befallningshavande i det län, där längsta sträckan finnes.

I enlighet härmed bör ej heller Konungens befallningshavandes val av förrättningsman begränsas till de inom länet anställda.

Det torde också vara lämpligt, att Konungens befallningshavande vid ifrågavarande förrättningar, där även väg- och vattenbyggnadsteknisk sakkunskap kan vara önskvärd, erhåller samma frihet att välja förrättningsman som föreslagits i 10 kap. 32 §. Orden »om hinder härför möter» böra därför utgå.

Kungl. Maj:té proposition nr 415.

111 Förslaget till lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å läng till fast egendom.

Lagrådet:

Enligt detta förslag skall ur andra stycket i ovannämnda paragraf uteslutas den där nu förefintliga hänvisningen till gällande författningar om ändring eller utrivning av vattenverk. Förslaget är föranlett därav att berörda författningar jämlikt det föreliggande förslaget till ändring i vissa delar av vattenlagen skola upphävas. Även efter det dessa båda förslag blivit gällande lag kan dock bliva fråga om lagfart å fång, som skett i enlighet med omförmälda författningar; dylika fång kunna hava ägt rum före nämnda tidpunkt, utan att dessförinnan lagfart blivit sökt, eller ock efter samma tidpunkt i anslutning till då redan anhängiga och således under äldre lag fallande mål. Då jämväl beträffande sådana fång bör gälla vad i paragrafens andra stycke sägs, lärer vara erforderligt, att till förevarande förslag fogas en övergångsbestämmelse därom. En utväg, som också kan ifrågasättas, är att låta förslaget förfalla.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Lagrådet:

Syftet med och anledningen till detta förslag äro desamma, som angivits vid nästföregående lagförslag. Av liknande skäl som de där anförda torde vara påkallat att i förevarande förslag giva en övergångsbestämmelse av nödig omfattning eller ock att låta förslaget förfalla.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 8 och 17 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningshesvärets utgörande på landet.

Lagrådet:

Förslaget lämnas utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 415.

Utdrag av protokollet över justitiedepartemententsärenden, hållet inför Sans Kungl. Höghet Kronprinsen-Eegenten i statsrådet ä Stockholms slott den 13 april 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting, Statsråden: Undén,

Thorsson,

Olsson,

Sandler,

Nilsson,

Eriksson,

Svensson

Hansson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Undén anmälde efter gemensam beredning med cheferna för civil- och jordbruksdepartementen lagrådets den 8 april 1920 avgivna utlåtande över de den 6 februari 1920 till lagrådet remitterade förslagen till:

1) lag om ändring i vissa delar av vattenlagen;

2) lag om vad iakttagas skall vid anläggande av järnvägs eller spårväg till tryggande av närliggande marks torrläggning;

3) lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom;

4) lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom; samt

5) lag om ändrad lydelse av 8 och 17 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Kungl. Maj:ts proposition nr ilo.

113 Därvid anförde föredragande departementschefen:

»Det förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen jämte tillhörande författningar, som nu varit föremål för lagrådets granskning, utgör eu av särskilda, inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga verkställd omarbetning av vissa delar uti det förslag, som den 17 december 1910 avgivits av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna. De sakkunnigas förslag blev på anmälan av min företrädare i ämbetet av Kungl.

Maj:t i oförändrat skick remitterat till lagrådet för granskning. Någon redogörelse för innehållet uti nämnda förslag lämnades då icke. Med hänsyn härtill tillåter jag mig att i detta sammanhang inför Eders Kungl.

Höghet framställa grunderna för nämnda förslag, varvid jag tillika ämnar framlägga de skäl, som enligt min mening tala för, att denna lagstiftningsfråga med hänsyn till de synnerliga olägenheterna av ett dröjsmål erhåller sin lösning redan vid den nu pågående riksdagen.

Det av de sakkunniga utarbetade förslaget till lag om ändring i Pet remitvissa delar av vattenlagen är avsett att utgöra ett fullständigande av den slagets ställvattenlag, som bragtes till stånd under år 1918. Såsom inför Kungl. Makt på sin tid framhållits av min företrädare i ämbetet vid nämnda lagstift- vattenlag. ningsfrågas behandling hava genom vattenlagens antagande nya grunder lagts för avvägandet mellan allmänt och enskilt intresse i våra vattendrag. Regler hava givits för byggande i vatten i allmänhet och särskilt har rätten att utnyttja vattenkraften närmare bestämts i förhållande till andra rättigheter av allmän och enskild natur.

1918 års vattenlag avser emellertid icke vattenrättens hela område.

Sålunda upptogos icke i densamma bestämmelser rörande allmän farled, torrläggning av mark eller kloakledning. Visserligen hade i det förslag till vattenlag, som avgivits av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna, jämväl nu berörda frågor inbegripits under vattenlagstiftningen. Vid den fortsatta behandlingen av nämnda förslag kom emellertid, huvudsakligen av praktiska skäl — ämnets stora omfattning och invecklade beskaffenhet — en uppdelning till stånd. Att vid denna uppdelning önskemålet av ny lagstiftning angående vattenkraftens tillgodogörande i främsta rummet kom i åtanke, har sin förklaringsgrund i det förhållandet, att bristerna i den äldre lagstiftningen å detta område voro särskilt svårartade. Emellertid utgick man härvid från den förutsättningen, att jämväl övriga delar av vattenrätten snarast möjligt borde upptagas till de lagstiftande myndigheternas behandling. I överensstämmelse med nämnda uppfattning reserverades särskilda kapitel i lagen för dessa delars införlivande med densamma. Denna tanke har sedermera också förverkligats i så måtto att vid förra årets riksdag antogs ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag till ny

Bihang till riksdagens protokoll 1U20. 1 samt. 355 käft. (AV 415.) 15

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 415.

Angelägenheten av vattenlagens fullständigande.

Lagrådets iemställan om prop. till pågående riksdag.

flottningslagstiftning, vilket haft till följd att med vattenlagen införlivats bestämmelser rörande allmän flottled. Vad som nu återstår är lagstiftningen rörande allmän farled, torrläggning av mark och kloakledning. Det är alltså om dessa delar av vattenrätten, som det av de sakkunniga avgivna förslaget rör sig.

Det nu antydda tillvägagångssättet i fråga om lagstiftningsarbetets bedrivande å förevarande område var — även om det betingades av då rådande förhållanden — icke utan sina olägenheter. Såsom redan framhållits av nyssnämnda kommittéer stå de vattenrättsliga frågorna — vare sig de i främsta rummet angå vattenkraftens tillgodogörande eller avse andra av vattenförhållandena beroende intressen — i det nära samband med varandra, att deras särskiljande icke kan anses lämpligt vare sig ur allmän eller enskild synpunkt. Huvudsyftet med de vattenrättsliga bestämmelsernas sammanförande i en gemensam lag har ju obestridligt varit att därigenom möjliggöra den enhetliga reglering av de olika intressenas förhållande till varandra, som särskilt ur allmän synpunkt måste anses i hög grad påkallad. Det ligger i öppen dag, att detta syfte alldeles icke eller i varje fall synnerligen ofullständigt kan nås, så länge stora och för landets jordbrukande befolkning så viktiga delar av vattenrätten som frågor om marks torrläggning lämnas helt och hållet utanför den nya lagstiftningen. Svårigheter möta redan ur formell synpunkt därutinnan, att någon ordning för behandling av ett uppkommet spörsmål rörande konkurrens mellan särskilt torrläggningsintresset och ett annat intresse icke finnes stadgad i nu gällande lagstiftning. Såsom än mera betänkligt måste det emellertid framstå, att torrläggningsintresset saknar möjlighet att vid en dylik konflikt göra sig gällande i överensstämmelse med de mera samhälleliga synpunkter, åt vilka man genom vattenlagen sökt att förskaffa större beaktande, och härigenom undandrages stödet av nämnda lagstiftning.

Lagrådet har i sitt nyss avgivna utlåtande över förslaget fäst uppmärksamheten å detta förhållande och i samband härmed framhållit angelägenheten av att vattenlagen snarast möjligt bringas i fullständigt skick samt för detta ändamål hemställt om proposition i ämnet redan till den nu pågående riksdagen. »Redan nu hava nämligen», yttrar lagrådet, »— såsom betonats bland annat i eu av statens lantbruksingenjörer i mars till Kungl. Maj:t ingiven skrift — avsevärda svårigheter visat sig föreligga, att vid tilllämpning av den gällande vattenlagen behörigen iakttaga torrläggningsintresset och dessa svårigheter torde bliva allt mera framträdande ju längre det dröjer innan torrläggningsföretagen samt företagen för vattenbyggnader och allmän flottled regleras efter sinsemellan överensstämmande grundsatser».

c o

Kungl. Maj:ts proposition nr Jt]f}. ]]f)

Nu framhållna olägenheter göra sig särskilt starkt gällande beträffande det slag av företag, som benämnes vattenreglering, och varom bestämmelser upptagas i vattenlagens 3 kapitel. Med hänsyn till vattenlagens begränsning, på sätt i det föregående framhållits, att huvudsakligen behandla reglerna rörande vattnets tillgodogörande, avses med vattenreglering i den redan antagna lagens merling allenast främjande av vattenkraftindustriens intressen. I överensstämmelse härmed har initiativrätt till ett dylikt företag tillerkänts allenast åt ägare av strömfall.

Såsom redan förut nämnda kommittéer framhållit, beröres av en vattenreglering ej allenast vattenkraftsintresset utan i regel också på det allra närmaste torrläggningsintresset. Med vattenkraftsintressets fördel av företaget torde det i allmänhet bäst överensstämma, att vattenståndet höjes i den sjö eller annan vattensamling, som skall tjäna som regleringsmagasin. Strandägarens intressen gå uppenbarligen i den motsatta riktningen. I dylika fall är det av vikt, att avvägandet av de olika intressenas förhållande till varandra sker med beaktande ej allenast av den privatekonomiska fördelen och de olika intressenas inbördes ekonomiska styrka utan jämväl av vad som ur mera allmänna och samhälleliga synpunkter kan finnas vara till största gagn. Ej minst för landets modernäring, jordbruket, torde det vara av den största betydelse, att de omfattande sjöregleringar, som inom den närmaste tiden torde förestå, erhålla en sådan planläggning, att de ej ensidigt tillgodose allenast ett intresse, utan att av dessa företag vinnes den största möjliga båtnad för samtliga av vattenförhållandena beroende intressen eller med andra ord att oberoende av varje intresses beskaffenhet de samhälleliga och allmänt ekonomiska synpunkterna till fullo bliva beaktade.

Av vad redan förut anförts torde framgå, att vattenlagen i sin nuvarande gestaltning icke medgiver ett dylikt allsidigt avvägande av de olika intressenas förhållande till varandra. Antydda syfte skulle däremot i hög grad främjas genom det ifrågavarande förslagets upphöjande till lag. Enligt detsamma tillerkännes initiativrätt i fråga om vattenreglering jämväl åt torrläggningsintresset, liksom detta intresse äger att vinna anslutning till ett från vattenkraftsintressets sida redan tillämnat företag. Alldeles oavsett från vilketdera intresset initiativet utgått skall företaget, såsom framgår av 3 kap. 7 § i förslaget, erhålla en sådan planläggning, att det ur allmän och enskild synpunkt må bliva till största gagn. I nyssnämnda kapitel av förslaget meddelas åtskilliga bestämmelser, avseende att ordna förhållandet mellan särskilt vattenkraftsintresset och torrläggningsintresset vid eu vattenreglering och att åvägabringa en rättvis fördelning av såväl rättigheter som skyldigheter dera emellan. Skulle i något fall konflikten

liehovet .-tv komplettering särskilt beträffande vatten reglering.

116 Kungl. Maj ds proposition nr 415.

Inrullning

mellan de olika intressena vara så stark, att de icke samtidigt kunna tillgodoses, skall enligt den nyss angivna grunden avgöras om företrädet dem emellan. En bestämmelse härom har intagits i 2 kap. 38 § av förslaget. Prövningen av nu berörda fråga tillkommer i första hand vattendomstolen men, såsom framgår av 4 kap. 13 § i den redan antagna vattenlagen, är det i viktigare fall förbehållet Kungl. Maj:t att träffa det slutliga avgörandet.

Den omläggning av vår vattenlagstiftning, som sålunda föreslås, torde vai-a av den största betydelse för ordnande av vattenförhållandena i våra sjöar och vattendrag, och det synes mig som om ett dröjsmål med vattenlagens fullständigande i denna punkt skulle kunna innebära fara att viktiga samhällsintressen icke bliva på ett tillfredsställande sätt beaktade.

Ett från den jordbrukande befolkningens sida länge närt önskemål, med vars tillgodoseende tyvärr blott alltför länge fått anstå, är upptagande i lagstiftningen av bestämmelser rörande invallning. Redan nya lagberedningen hade i sitt den 20 december 1877 avlämnade förslag till förordning angående torrläggning av jord infört stadganden om invallning. Till följd av anmärkningar, som riktats mot förslaget i denna del, fick dock frågan förfalla. Behovet av en dylik lagstiftning har emellertid gjort sig alltmera kännbart. Det misstroende, varmed invallningsföretagen tidigare mötts, torde nu vara på väg att försvinna, vartill ej minst torde hava bidragit den ökade möjligheten att erhålla elektrisk kraft för drift av erforderligt pumpverk. Emellertid har bristen på bestämmelser i ämnet varit i hög grad hindersam för dessa företag. Sålunda har invallaren till och med saknat rätt att å annans mark göra det obetydliga intrång, som föranledes av erforderligt fäste för vallen, därest ej överenskommelse kunnat träffas med markägaren. Och även om denne skulle hava den allra största nytta av företaget, kan han ej mot sitt bestridande åläggas att deltaga i kostnaderna för detta. Helt visst hava nu berörda förhållanden haft till följd att månget företag, som skulle blivit till såväl allmän som enskild nytta, fått förfalla, ävensom att åtskilliga av de invallningar, som i varje fall under senare tiden kommit till stånd, icke kunnat planläggas på det mest ändamålsenliga sättet.

Den nu berörda frågan om det rättsliga reglerandet av invallningens ställning i vår vattenlagstiftning har vid åtskilliga tillfällen varit föremål jämväl för riksdagens uppmärksamhet. Sålunda anhöll riksdagen redan år 1906 i skrivelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida icke bestämmelser rörande invallning borde införas i lagen. Senast vid nästlidet års lagtima riksdag hemställdes i två inom andra kam-

Kungl. Maj.ts proposition nr

maren väckta motioner om tillvägabringande av lagstiftning i ämnet. Av motionernas innehåll framgår, att desamma föranletts av önskan att bereda utväg för genomförandet av två särskilda, i motionerna omnämnda invallningsföretag av stor omfattning. Andra lagutskottet, till vars behandling berörda motioner överlämnades, ansåg sig visserligen med hänsyn till den då pågående utredningen av hithörande frågor icke kunna tillstyrka bifall till desamma men uttalade samtidigt den förhoppningen, att det pågående arbetet å ny lagstiftning för den defensiva vattenrätten snarast möjligt måtte resultera i slutligt förslag. Vid frågans behandling i riksdagen underströks inom båda kamrarna detta utskottets uttalande.

Med hänsyn till de förhållanden, som av mig nu berörts, torde det vara att förvänta, att förslagets snara genomförande i denna del allmänt skulle komma att hälsas med tillfredsställelse från den jordbrukande befolkningen liksom också verksamt bidraga till jordbruksnäringens höjande, och detta desto mera som förslagets upphovsmän uppenbarligen vinnlagt sig om att för detta slag av torrläggning skapa så gynnsamma betingelser som möjligt.

Jämväl i åtskilliga andra hänseenden skulle det remitterade förslagets lagfästande innebära betydelsefulla förändringar. Med hänsyn därtill, att behovet av ny lagstiftning torde hava gjort sig särskilt kännbart beträffande marks torrläggning, skall jag i den följande översikten i främsta rummet beröra denna del av förslaget.

Det är särskilt två huvudgrunder, å vilka torrläggningslagstiftningen, sådan densamma utformats i nu gällande, den 20 juni 1879 utfärdade lag om dikning och annan vattenavledning, blivit uppbyggd. Den ena av dessa grunder innefattas i rätten för torrläggningsintresset att för sitt förverkligande taga i anspråk annan tillhörig egendom såsom för upptagande av dike eller minskande av fallhöjden i strömfall för vattenståndets sänkning i ovanför belägna vattenområden och dylikt. Den andra grundsatsen är den om samverkan mellan ägarna av skilda fastigheter, för vilka ett och samma företag är till gagn. Lagstiftningens uppgift är att söka framkalla en dylik samverkan, reglera och skapa former för densamma.

De rättigheter, som sålunda redan enligt gällande lag tillkomma Torvmossartorrläggningsföretagen, äro emellertid underkastade en viktig begränsning. naA^^°edo' De avse allenast företag för jords odling eller förbättring d. v. s. ett höjande av jordens alstringsförmåga såsom åker, äng eller skogbärande mark. År däremot fråga om ett företag t. ex. för underlättande av en torvxnosses tillgodogörande såsom bränntorv, finnes icke någon rättighet

118 Kungl. Maj:ts proposition nr htö.

Vattenavlopp genom väg eller järnväg.

ätt för mossens utdikning upptaga dike å annans mark eller att påkalla deltagande i företaget av andra, som därav hämta fördel. Men hänsyn särskilt till den alltmera stegrade nationalekonomiska betydelsen av våra torvmossars tillgodogörande torde denna lagstiftningens ståndpunkt icke längre kunna anses tillfredsställande. I överensstämmelse med denna uppfattning hava de sakkunniga låtit den ifrågavarande begränsningen bortfalla. Dock har härvid ansetts nödigt att införa den garantien, att en torvmosseägare, som icke frivilligt anslutit sig till företaget, icke kan åläggas bidragsskyldighet till företaget, förrän han genom mossens tillgodogörande begagnar sig av företagets båtnad. Såsom framgår av de sakkunnigas motiv har detta förbehåll tillkommit med tanke på, att torvmossens ägare ofta icke förfogade över sådana betingelser i ekonomiskt och tekniskt hänseende att å honom skäligen kunde ställas fordran, att han omedelbart vidtoge åtgärder för att begagna sig av företagets fördelar.

En annan punkt, där förslaget skiljer sig från gällande lag, avser en markägares möjlighet att erhålla för markens torrläggning erforderligt vattenavlopp genom väg eller järnväg. Enligt gällande "lag är den dikande i varje fall skyldig att bekosta dylikt avlopp. Vad särskilt järnvägarna angår har detta förhållande ofta visat sig synnerligen betungande för jordbruket. På grund av de stora kostnaderna har i" en mängd fall jordägaren måst låta hela dikningsfrågan förfalla. Saken har vid upprepade tillfällen varit föremål för uppmärksamhet från riksdagens sida. 1905 års riksdag hemställde också i skrivelse till Ivungl. Maj:t bl. a. om utredning, i vad män särskild lagstiftning kunde vara erforderlig för att rätt avväga och bestämma jordägares och järn vägsägares inbördes rättigheter och skyldigheter med hänsyn till avdiknings- och vattenavledningsföretag, som ifrågakomme efter det järnvägsanläggningen blivit utförd.

I de sakkunniges förslag göres åtskillnad mellan järnvägar, som tillkommit före lagens ikraftträdande och de, som anläggas efter nämnda tidpunkt.

Beträffande äldre järnvägar ålägges järnvägens ägare allenast att upptaga avlopp, som erfordras för torrläggning intill 1,2 meters djup av åker och äng, såvitt marken redan vid järnvägens tillkomst varit att hänföra till dessa ägoslag. I fråga om järnvägar, som anläggas efter lagens ikraftträdande, har järn vägsägarens skyldighet att sörja för erforderligt avlopp ansetts kunna göras mera omfattande. Huvudregeln är i detta fall, att järnvägen skall förses med sådana vattenavlopp, att en ändamålsenlig torrläggning av kringliggande mark icke hindras — och detta all-

Kung!. Maj:ts proposition nr .'ilo, 119

deles oavsett markens beskaffenhet eller det djup, vartill densamma skall torrläggas.

Att järnvägar, som tillkomma efter lagens ikraftträdande, sålunda behandlas strängare, har uppenbarligen sin grund i det förhållande, att det vid nyanläggning av eu järnväg icke i allmänhet torde förorsaka större kostnader att - förse banvallen med de erforderliga öppningarna för vattnets genomsläppande, något som däremot, sedan banvallen redan anlagts, skulle åsamka järnvägens ägare högst betydande utgifter.

.Med beaktande av nu nämnda synpunkt och för att undvika, att den ifrågavarande skyldigheten ej heller för ägaren av ny järnväg må bliva allt för betungande, hava de sakkunniga ansett sig böra bereda ägare av sådan järnväg tillfälle att, redan innan järnvägen anlägges, genom en förberedande undersökning få på ett bindande sätt fastställt, vilka vattenavlopp, som kunna fordras av honom. Denna undersökning har anförtrotts åt statens lantbruksingenjör eller annan kompetent person med biträde av två gode män. Till grund för undersökningen skall ligga en av järnvägsanläggaren uppgjord plan över de vattengenomlopp, som denne är villig att utföra, höre själva syneförrättningen skall denna plan under viss tid hållas tillgänglig för granskning av jordägarna å lämpliga ställen i orten. Vid syneförättningen, som skall kungöras bl. a. genom annons i ortens tidningar, äga vederbörande sakägare komma tillstädes och föra talan. Oberoende av sådan talan äro synemännen skyldiga att tillse, att sådana vattenavlopp inrättas att den omgivande marken kan torrläggas till ett djup av 1,2 meter. Större torrläggningsdjup än 1,2 meter äga synemännen icke föreskriva utan att i vederbörlig ordning erinran därom framställts.

Synemännens utlåtande blir på det sätt bindande för framtiden, att järnvägens ägare icke i något fåll är skyldig att bekosta andra avlopp än synemännen föreskrivit. Vill vederbörande markägare framdeles erhålla större eller andra vattenavlopp, kan visserligen järn vägsägaren icke motsätta sig detta, men markägaren är skyldig att själv vidkännas den härav föranledda kostnadsökning-en.

O

I förslaget har också införts skyldighet i viss utsträckning för ägare av väg — såväl allmän som enskild — att sörja för erforderligt vattenavlopp. Härvid har man dock icke ansett sig höra gå längre än att låta skyldigheten innefatta erforderligt avlopp för torrläggning till ett djup av 1,2 meter av åker och äng, som redan vid tiden för vägens tillkomst varit att hänföra till sådant ägoslag. Denna skyldighet avser alla allmänna vägar, som tillkommit efter den 1 januari 1880 — den dag då den gällande dikningslagen trädde i kraft — men för enskilda vägars

Samverkan mellan olika fastigheter för marks torrläggning.

Begränsning av bidragsskyldigheten till värdet av båtnaden.

Båtnadsav-

sägelse.

120 Kungl. Maj.ts proposition nr il5.

del allenast sådana, som anläggas efter den nu ifrågasatta lagens ikraftträdande.

Såsom jag förut redan framhållit innefattas en av de bärande grundtankarna i den gällande lagstiftningen i principen om samverkan mellan alla dem, som för sin jords torrläggning hava gagn av företaget. Denna princip står otvivelaktigt i god överensstämmelse jämväl med nutida krav. Ur samhällelig synpunkt är det uppenbarligen av stor vikt att alla de spridda, var för sig kanske betydelselösa intressen, som hava gagn av företaget, sammanknippas till ett helt och härigenom givas den styrka, att företaget kan bringas till stånd. Att lagstiftningen i denna del i viss mån är av tvingande natur, synes med hänsyn till de ifrågavarande företagens stora allmänna betydelse icke kunna göras till föremål för befogad erinran. Då sålunda redan i gällande lag stadgas skyldighet under vissa villkor för en markägare att taga del i ett torrläggningsföretag, är detta otvivelaktigt fullt i sin ordning. För att denna skyldighet icke må för den enskilde bliva allt för betungande, krävas emellertid härutinnan för vissa fall särskilda korrektiv.

I den allmänna regeln, att envar är skyldig att bidraga till företagets kostnader i mån av sin nytta, båtnad, av företaget, göres — dock allenast beträffande dikning — i gällande lag den inskränkningen, att av en deltagare, som icke frivilligt anslutit sig till företaget, icke må utkrävas större bidrag än det belopp, vartill hans båtnad av företaget uppgår. Denna i sakens natur grundade regel har i förslaget utvidgats till varje

torrläggningsföretag: oavsett företagets beskaffenhet.

co o-oo

Ett korrektiv, vartill någon omedelbar motsvarighet icke upptagits i förslaget men som däremot i gällande lagstiftning intager en framträdande plats, innefattas i rätten till s. k. båtnadsavsägelse. Sådan rätt föreligger dock icke beträffande de egentliga dikningsföretagen utan allenast beträffande det slag av företag, som benämnes vattenavledning.

Båtnadsavsägelsen innebär, att envar markägare, som icke tagit initiativ till företaget eller frivilligt anslutit sig till detsamma, äger rätt att ställa sig utanför företaget. Ett oeftergivligt villkor härför är dock, att han till företagets deltagare avstår så mycket jord som i värde svarar mot den båtnad, som genom företaget beredes honom tillhörig jord. Han skall med andra ord avsäga sig sin båtnad av företaget.

I själva verket är det här endast fråga om ett annat sätt för fullgörande av den icke deltagande markägarens bidragsskyldighet till företaget. Under det att de egentliga deltagarna fullgöra denna bidragsskyldighet i penningar, utgår bidraget vid båtnadsavsägelse i jord.

Kungl. Maj. ts proposit ion nr hl ii.

121 En åtskillnad av principiell natur föreligger dock. Den egentlige deltagarens bidrag är alltid begränsat till hans andel i de verkliga kostnaderna för företaget. Den, som gjort båtnadsavsägelse, har däremot att bidraga med hela värdet av sin båtnad. Själva vinsten av företaget stannar alltså i de övriga deltagarnas händer.

Lämpligheten av båtnadsavsägelsens bibehållande i torrläggningslagstiftningen har från flera håll mötts av gensagor. I detta hänseende hänvisar jag till de uttalanden, som refereras i de sakkunnigas betänkande. Också hava nämnda sakkunniga efter ingående behandling av frågan kommit till den bestämda övertygelsen, att båtnadsavsägelsens bibehållande icke vore förenligt med de grunder, varå en ny lagstiftning i dessa ämnen borde byggas. I överensstämmelse härmed hava de sökt andra utvägar för tillgodoseende av de intressen, som äro förknippade med båtnadsavsägelsen. De sakkunniga hava funnit dessa dels uti den förut av mig omnämnda begränsningen av bidragsskyldigheten till värdet av båtnaden såsom högsta belopp dels ock genom införande av rätt för markägare att i vissa fall erlägga sitt bidrag genom avbetalningar under visst antal år, avpassade så vitt möjligt efter de i varje särskilt fall föreliggande förhållanden och särskilt med hänsyn till vederbörandes ekonomiska bärkraft. De sakkunniga omnämna, att dessa utvägar jämväl förordats vid den pågående omarbetningen av den norska vattenlagstiftningen.

Till klarläggande av de sakkunnigas ståndpunkt till denna fråga synes det mig lämpligt att här återgiva vissa delar av den motivering, som härför lämnats i det av dem avgivna betänkandet. Där yttras:

»Med de av oss sålunda föreslagna korrektiven, nämligen dels begränsning av bidragsskyldigheten för jordägare, som icke frivilligt anslutit sig till företaget, och dels rätt för sådan jordägare att i särskilda fall fullgöra sin betalningsskyldighet genom avbetalningar, anse vi oss hava nöjaktigt tillgodosett de synpunkter, som ursprungligen gjort sig gällande vid avsägelseinstitutets införlivande i vår rätt. Då härtill kommer, att de brister, som måste anses vidlåda detta institut, äro av den djupgående beskaffenhet, att det svårligen torde låta sig göra att helt avlägsna desamma, hava vi känt oss alltmera övertygade, att det ur alla synpunkter är lyckligast, om detta institut får helt försvinna ur torrläggningslagstiftningen. Särskilt synes det oss oegentligt, att i en tid, då jordpolitiken alltmera bygges på grundsatsen om ändamålsenligheten av såvitt möjligt slutna brukningsenheter, lagstiftningen å ett annat område med åsidosättande av nämnda synpunkt bidrager till ett ofta meningslöst sönderstyckande av jorden. Större eller mindre jordbitar skulle sålunda komma att avstyckas från de fastigheter, till vilka de ur brukningssynpunkt lämpligen höra

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 355 höft. (AV 415.) 16

Kungl. Maj:ts proposition nr ilo.

Båtnadsavsägelse bör försvinna.

1-22

samman, för att överlåtas till andra. Ofta torde värdet av dessa jordbitar för de nya ägarna, vilka ju ej alltid äro jordägare utan såsom vid vattenreglering kunna komma att utgöras av ägarna till långt avlägsna strömfall, bliva helt ringa. I själva verket kommer därför båtnadsavsägelse ej heller att, för de kvarstående deltagarna medföra en vinst, ens tillnärmelsevis motsvarande jordens värde för den tidigare ägaren. Vad angår tomtmark och därmed jämförlig mark, som tillföres ökat värde genom ett torrläggningsföretag, skulle avsägelserättens tillämpning i dessa fall uppenbarligen leda till så gott som olösliga praktiska svårigheter. Beträffande strömfall, som beredes båtnad genom vattenreglering, har ju också avsägelserätten av praktiska skäl ansetts kunna undvaras.

I detta sammanhang vilja vi än en gång framhålla oriktigheten av den ej sällan förekommande uppfattningen, att genom avsägelse av båtnaden jordägaren skulle vinna befrielse från bidragsskyldighet till företaget. Så är ingalunda förhållandet. I stället för att som eljest utgå i penningar kommer detta bidrag vid båtnadsavsägelse att utkrävas i jordbrukarens värdefullaste egendom, hans jord. Ej heller må förbises, att värdet av den jord, som skall avstås, ofta väsentligt överstiger beloppet av det bidrag i penningar, som belöpt å den ifrågavarande jordägaren.

Jämväl ur formell synpunkt synes det med hänsyn till önskvärdheten av lagstiftningens enhetlighet innebära stora fördelar, om dessa frågor ordnades efter samma grundsatser för torrläggningslagstiftningens hela område. Såsom redan lagberedningen framhållit och kommittéerna ytterligare understrukit synes den åtskillnad mellan dikning och vattenavledning, varå D. L. [dikningslagen] i detta hänseende bygger, icke äga sin grund i förhållandenas egen beskaffenhet. Det må visserligen vara sant, såsom ofta framhållits, att dikningsföretagen företrädesvis avse bättre hävd av redan för odling tjänlig mark, under det att vattenavledningarna och invallningarna mera hava till ändamål att vinna ny mark. Denna uppfattning synes dock icke kunna tilläggas allmängiltighet. På sin höjd kan det här vara fråga om eu gradskillnad, mer eller mindre utpräglad för olika fall, och under alla förhållanden allt för obestämbar för att å densamma må kunna grundas någon olikhet i rättsligt hänseende.»

De skäl, som de sakkunniga sålunda framställt för sin ståndpunkt till denna fråga, synas mig övertygande. Onekligen måste det betecknas såsom minst sagt oegentligt, då lagstiftningen i fullföljande av syftet att bringa den betryckte jordägaren hjälp, berövar honom all den på hans anpart belöpande vinsten av företaget. Enligt vad som för mig uppgivits från tillförlitligt håll lär det hava inträffat, att de egentliga deltagarna genom försäljning av den s. k. båtnadsjord, som avträtts av övriga mark-

Kung!.. Maj:ts proposition nr Jilij. 12.')

ägare, ej allenast skaffat sig medel till företagets utförande utan därutöver kunnat tillskansa sig eu ganska avsevärd behållning. Ofta yttra sig verkningarna av båtnadsavsägelsen i det avsevärt reducerade taxeringsvärdet å fastigheter, vilkas ägare avsagt sig båtnaden, i förhållande till andra förut likvärdiga fastigheter. Båtnadsavsägelsen såsom rättsinstitut strider också mot principen om den inre samhörighet, vara lagstiftaren är fullt befogad att göra anspråk, då det gäller främjandet av intressen av den samhälleliga betydelse som landets uppodling. Vad som är värt beaktande och kräver stöd är den mindre ekonomiska bärkraften. Men detta stöd bör lämnas på ett sådant sätt. att det blir möjligt för jordägaren att stanna kvar i företaget och tillgodogöra sig dess fördelar.

I detta sammanhang må jämväl uppmärksammas, att ej heller enligt nu gällande lag rätt till båtnadsavsägelse föreligger beträffande dikning. Visserligen hade nya lagberedningen i sitt förslag upptagit sådan även för nu berörda fall men vid den vidare behandlingen av nämnda förslag funnos olägenheterna härav vara alltför stora för att en dylik rätt skulle kunna medgivas. *" Då de sakkunniga föreslagit båtnadsavsägelsens avskaffande, hava de därmed alltså ej infört någon ny princip i vår torrläggningslagstiftning utan allenast velat giva en mera vidgad tillämpning av regler, som gällt sedan lång tid tillbaka och därunder funnits lämpliga.

Helt visst är det en fråga, vars lösning erbjuder stora svårigheter, att på ett tillfredsställande sätt ordna den mindre bärkraftige jordägarens ställning till företaget. Detta medför ofta stora och i viss män oberäkneliga utgifter, vilka långt ifrån alltid stanna vid kostnaderna för själva utförandet av företaget. Ytterligare utlägg tillkommer för jordens upparbetande in. in. Den av de sakkunniga anvisade utvägen genom bidragets uppdelning i lämpliga avbetalningar synes i detta hänseende beaktansvärd. Därutöver torde det emellertid, därest förslaget i denna del lagfästes, böra tagas i allvarligt övervägande, huruvida icke vid en kommande revision av bestämmelserna rörande anslag och lån av de statsmedel, som anvisas till stöd för odlings- och torrläggningsföretag, — eu revision som måhända jämväl ur andra synpunkter kan visa sig påkallad — hänsyn bör tagas till nu berörda förhållanden och sålunda jämväl genom statens direkta medverkan de ifrågavarande jordägarnas ställning förbättras, något som ur allmän synpunkt måste anses högeligen önskvärt.

Hur viktigt torrläggningsintresset än är, ligger det dock i sakens natur, att det kan komma att kollidera med andra intressen, också de av allmän natur. Vad de egentliga dikningsföretagen angår torde detta väl endast i undantagsfall kunna bliva förhållandet. En sådan konflikt kan där-

Hänsyn till den ekonomiska bärkraften.

Allmänna

intressen.

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 415.

fBehandlingen av torrläggningsfirågor.

emot alltförväl komma att uppstå vid vattenavledningarna och sjösänkningarna. De intressen, som härvid kunna komma ifråga, äro särskilt farleds- och flottledsintressen, sanitära intressen ävensom viktigare industriella intressen och naturskyddsintressen. Reglerna om dessa intressens skyddande hava avfattats i närmaste överensstämmelse med motsvarande stadganden i den redan antagna vattenlagen. Liksom i densamma har det sålunda förutom åt vattendomstolen i alla viktigare fall överlämnats åt Kungl. Maj:t att tillvarataga nämnda intressen, liksom åt kammarkollegiet uppdragits att genom särskilt ombud bevaka desamma.

Beträffande själva förfarandet vid frågor om marks torrläggning bygger förslaget i stor utsträckning på den gällande lagstiftningens grund. I överensstämmelse med nämnda lagstiftning skall alltså dylik fråga i allmänhet prövas vid särskild syneförrättning med en agrikulturtekniskt utbildad person som förrättningsman jämte två gode män. En betydelsefull avvikelse föreligger emellertid därutinnan, att klagan mot syneförrättningen skall föras icke hos allmän domstol utan hos vederbörande vattendomstol. Såsom redan förut nämnts skall syneinännens utlåtande i viktigare fall jämväl utan särskild talan underställas vattendomstolens prövning, liksom beträffande mera omfattande företag prövningsrätten kan tillkomma Kungl. Maj:t.

Beträffande själva förfarandet i övrigt hava i de sakkunnigas förslagåtskilliga förenklingar införts. Enligt gällande lag skall varje särskild sakägare kallas medelst stämning till inställelse vid syneförrättningen. Detta, särskilt vid företag med ett flertal delägare, mycket kostsamma och betungande förfaringssätt har ersatts med kungörelse i eu eller flera av ortens tidningar jämte kallelse medelst å posten avlämnade brev till de särskilda sakägarna. På samma sätt har förfarandet förenklats vid klagan mot synemännens utlåtande. Enligt gällande lag är det ålagt sökanden till företaget i händelse någon sakägare anmäler missnöje mot syneförrättningen att till rätten instämma samtliga övriga sakägare, en skyldighet, som uppenbarligen kan bliva synnerligen betungande. Förbigår sökanden någon enda av de ej sällan till ett hundratal uppgående sakägarna, är hela frågan om företaget att anse såsom för den gången förfallen och sökandens alla utgifter bliva sålunda onyttiga. Enligt de sakkunnigas förslag åligger det den, som är missnöjd med förrättningen, att hos vattendomstolen anföra sina besvär. Vattenrättsdomaren utfärdar därom kungörelse i ortens tidningar och utsätter tid och plats för besvärens behandling. Besvärshandlingarna utsändas till någon pålitlig person i orten, som har att tillhandahålla dem för sakägarna. Den, som vill bemöta be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 4]5.

Ui)

svären, kan göra detta genom att insända förklaring till vattenrättsdoinaren. Efter utgången av förklaringstiden sammanträder vattendomstolen för målets prövning.

Förutom rörande torrläggningsintresset och dess tillgodoseende genom dikning, vattenavledning, in vall ning eller vattenreglering hava de sakkunniga i sitt förslag upptagit bestämmelser jämväl rörande allmän farled och kloakledning.

Enligt förslaget skall behandlingen av farledsfrågor i första hand tillkomma vattendomstolarna. 1 denna punkt har sålunda åvägabragts överensstämmelse med den under förra året antagna lagstiftningen rörande allmän flottled. Med hänsyn till farledsintressets stora allmänna betydelse och angelägenheten av farledsfrågornas enhetliga behandling har det emellertid ansetts böra i varje fall överlämnas åt Kungl. Maj:t att träffa det slutliga avgörandet beträffande dessa frågor. Vattendomstolarnas befattning med dem är sålunda huvudsakligen av utredande beskaffenhet.

Vad slutligen kloakledningarna angår, tillerkännes i förslaget åt samhälle eller enskild fastighetsägare rätt att över annans mark framdraga ledning för avledande av kloakvatten. Jämväl vid dessa företag har man, dock uteslutande på frivillighetens grund, sökt att åvägabringa samverkan mellan dem, som kunna hava gagn av ett dylikt företag.

Jag har härmed framställt de allmänna grunderna för det av de sakkunniga utarbetade förslaget till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen.

Såsom torde framgå av denna min framställning ansluter jag mig i allt väsentligt till den av de sakkunniga intagna ståndpunkten. Vid den granskning, som förslaget underkastats av lagrådet, har ej heller framförts någon anmärkning mot grunderna för förslaget utan har lagrådet vitsordat, att de sakkunnigas arbete utförts på ett i det stora hela lyckligt sätt. Lagrådet har därför tillstyrkt, att förslaget måtte läggas till grund för proposition i ämnet.

För de ändringar, huvudsakligen av formell beskaffenhet, som jag ansett böra vidtagas i anledning av lagrådets erinringar, torde någon redogörelse icke erfordras. Endast i några fall föranleda de av lagrådet eller någon dess ledamot framställda anmärkningarna till särskilt yttrande från min sida.

Allmän farled och kloakledning.

Kungl. Maj:ts proposition n:r 415.

12(5

Förslag till Lag om ändring i vissa delar av vattenlagen.

7 KAP.

14 §•

Beträffande bestämmelserna i andi’a stycket av denna paragraf, som i sakkunnigförslaget motsvaras av 15 §, har en av lagrådets ledamöter ansett den i nämnda stycke upptagna föreskriften rörande begränsning av expropriationsnämnds befogenhet att till prövning i vissa fall upptaga frågor om vattenavlopp genom väg eller järnväg icke stå i god överensstämmelse med grunderna för expropriationslagstiftningen och därför hemställt om densammas uteslutande ur förslaget. Lagrådets övriga ledamöter hava däremot funnit förslagets ståndpunkt härutinnan böra godtagas.

I överensstämmelse med flertalet av lagrådets ledamöter är jag av den uppfattningen, att genom det ifrågavarande stadgandets uteslutande i allt .för hög grad skulle äventyras de fördelar, som de sakkunniga velat tillförsäkra den jordbrukande befolkningen i fråga om rätten att kostnadsfritt erhålla vattenavlopp genom väg eller järnväg. Aven om det vore att antaga, att vederbörande jordägare vid expropriation en tillerkändes full ersättning för rättighetens avstående, skulle det ur allmän synpunkt vara allt annat än tillfredsställande, om järnvägens ägare i denna ordning skulle kunna, till och med mot jordägarens protest, frigöra sig från ifrågavarande skyldigheter, som tillkommit ej minst med tanke på jordbrukets framtida utveckling. Dessutom torde tvekan ofta komma att uppstå, huruvida jordägarens rätt i förevarande hänseende inbegripits under expropriationen eller ej. För att skaffa sig visshet härom skulle han vara hänvisad till expropriationsnämndernas protokoll — något som särskilt vid ombyte i äganderätten synes leda till stor rättsosäkerhet.

23 §.

I 23 § andra stycket av de sakkunnigas förslag har intagits en bestämmelse, att överenskommelse mellan delägarna i dikningsföretag angående delaktigheten i detsamma skall vara gällande, såframt den vid prövning, som i 36 § sägs, finnes lämplig och varder till efterrättelse fastställd. Då nämnda bestämmelse möjligen skulle kunna föranleda den missuppfattningen, att en dylik överenskommelse icke skulle vara bindande ens för

Kungl. Maj:ts proposition n:r hlo.

1-27

de avtalande personligen samt av stadgandet i 10 kap. 57 § framgår, att lämpligheten av sådan överenskommelse i varje fall skall prövas vid syneförrättning, har ifrågavarande bestämmelse fatt utgå.

36 §.

Vid denna paragraf liar inom lagrådet uppkommit fråga särskilt rörande den verkan, som bör tillerkännas överenskommelse mellan två eller flera markägare angående deltagande i ett dikningsföretag. De sakkunniga hava vid avfattandet av förevarande paragraf gått ut från den uppfattningen, att en sådan överenskommelse — ehuruväl den är bindande för de avtalande personligen — dock icke bör anses innefatta en laglig fördelning av dikningsskyldigheten mellan respektive fastigheter och sålunda ej heller i och för sig vara bindande för kommande ägare. Till stöd för denna uppfattning, som också torde överensstämufa med nu gällande lagstiftning, framhålla de sakkunniga, hurusom det i regel icke kunde anses lämpligt att konstituera en samfällighet av ifrågavarande natur uteslutande genom avtal. Genom en förundersökning kunde i största möjliga grad förebyggas, att tvist uppkomme om kostnadens och underhållsskyldighetens fördelning. Vid undersökningen skulle visserligen hänsyn tag-as till sådan överenskommelse, men denna tillädes icke utan vidare bindande verkan utan hade synemännen i varje fall att pröva lämpligheten av densamma.

Mot det sätt, varpå denna fråga sålunda ordnats, har flertalet av lagrådets ledamöter icke framställt någon anmärkning av principiell innebörd. En ledamot har däremot under starkt framhållande, att förslaget i denna del skulle komma att verka onödigt betungande, intagit en avvikande ståndpunkt. Enligt denne ledamots åsikt borde utväg beredas att jämväl utan sådan förundersökning, som i denna paragraf avses, göra överenskommelse bindande också gent emot kommande ägare såväl vad angår rätten att upptaga dike som beträffande fördelningen av kostnaderna för företaget. Då emellertid principiella skäl talade mot att tillägga överenskommelsen såsom sådan bindande verkan, har såsom villkor härför föreslagits ett särskilt förfarande, i främsta rummet åsyftande överenskommelsens offentliggörande men jämväl en föregående, huvudsakligen formell granskning av densamma. Denna granskning skulle utövas av vederbörande vattenrättsdomare, till vilken överenskommelsen skulle ingivas, varefter den skulle antecknas i vattenboken.

Av vad ifrågavarande ledamot anfört till stöd för sin ståndpunkt har jag icke funnit mig övertygad om lämpligheten att i denna punkt frångå de sakkunnigas förslag. Någon verklig garanti, att den överenskommelse,

128 Kungl. Maj ds proposition nr 415.

som sålunda tillerkännes sakrättslig verkan, är lämplig eller innefattar en rättvis fördelning av dikningsskyldigheten, gives uppenbarligen icke. Då det förordade förfarandet ej heller är utan sin tyngd, synas fördelarna därav icke kunna tillmätas större praktisk betydelse.

Då det emellertid otvivelaktigt föreligger ett verkligt behov av en bindande fördelning av underhållsskyldigheten för de fall, då dike upptagits utan förutgången syneförrättning —„ något som jämväl efter den nya lagens ikraftträdande ej sällan torde bliva förhållandet — har jag i överensstäidmelse med den mening, som framförts av en annan av lagrådets ledamöter, ansett att ett stadgande om rätt att påkalla syneförrättning för en sådan fördelnings verkställande lämpligen bör upptagas i denna paragraf.

56 §.

Det tillägg, som lagrådet påyrkat vid denna paragaf, har, såsom av lagrådet alternativt förordats, ansetts böra intagas såsom ett andra stycke till 75 § i 10 kap.

66 §.

Med hänsyn till det i 36 § upptagna stadgandet om rätt att erhålla fördelning av framtida underhåll av dike, som upptagits utan att syneförrättning föregått, har det ansetts erforderligt att för detta fall i förevarande paragraf intaga en hänvisning till bestämmelserna i 56 samt 60—65 §§.

10 KAP.

67 §.

Den av lagrådet vid denna paragraf framställda anmärkningen har efterkommits såtillvida, att i andra stycket av 80 § införts bestämmelse därom att besked i sådan fråga, som i nämnda stycke avses, skall meddelas i utlåtandet i överensstämmelse med vad som i förslaget redan linnes iakttaget i fråga om 79 § tredje stycket. Med hänsyn särskilt till de förhållanden, som beröras i 3 kap. 6 § och 7 kap. 29 §, låter det sig däremot icke göra att intaga ett motsvarande stadgande i första stycket av 80 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr hl5. 82 §.

129 Då redan i 3 och 7 kap. finnas intagna bestämmelser om vilka sakägare i varje fall skola anses som sökande, synes det icke vara erforderligt låta stadgandet avse jämväl nämnda fall. Detsamma har därför begränsats till de förhållanden, som avhandlas i 10 kap. Det torde ligga i sakens natur, att detsamma skall äga tillämpning jämväl å de likartade fall, som omförmälas i 11 kap.

13 KAP.

17 §.

I överenstämmelse med vad lagrådet hemställt hava bestämmelserna i denna paragraf ansetts böra äga tillämpning allenast beträffande lån eller anslag, som lämnats efter lagens ikraftträdande. Däremot torde det icke vara erforderligt att, såsom av lagrådet jämväl ifrågasatts, i detta sammanhang införa någon begränsning av den tid, inom vilken underhållsskyldigheten må utkrävas, då en allmän regel härom, lämpad för samtliga förekommande fall, svårligen låter sig uppställa.

Förslag till Lag om vad vid anläggande av järnväg eller spårväg bör iakttagas till tryggande av närliggande marks torrläggning.

2 §-

Vid denna paragraf har lagrådet hemställt om sådan begränsning av stadgandet, att detsamma skulle vinna tillämpning allenast i den mån vattenavlopp kan beredas utan oskäliga svårigheter eller kostnader med avseende å järnvägens anläggning. Därest sådana svårigheter eller kostnader skulle uppstå och avlopp sålunda icke komma till stånd, borde, såsom framgår av en av lagrådet vid 7 kap. 15 § i de sakkunnigas förslag (7 kap. 14 § i föreliggande förslag) gjord anmärkning ersättning för uppkommande intrång bestämmas vid expropriation.

Det kan ifrågasättas, huruvida det av lagrådet anförda förhållandet är av den praktiska betydelse, att föreskrift därom bör inflyta i lagen, helst som därav skulle föranledas betydande svårigheter i tillämpningen. Kostnadens skälighet bör otvivelaktigt bedömas med hänsyn till omfatt-

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 855 käft. (Nr b 15.)

130 Kungl. Maj:ts proposition nr -il 5,

ningen av den skada, som vållas därav, att avloppet icke upptages. Då skadan, såsom i detta fall, i allmänhet består i förlorad möjlighet till framtida torrläggning synes den emellertid undandraga sig varje tillförlitligt bedömande. Särskilt torde det för expropriationsnämnden, åt vilken det skulle överlämnas att bestämma ersättningen därför, möta stora svårigheter härutinnan. Visserligen har, såsom lagrådet framhållit, en liknande bestämmelse upptagits i 7 kap. 14 § av de sakkunnigas förslag (7 kap. 17 § i föreliggande förslag) för det fall, att, sedan järnvägen blivit anlagd, markägaren yrkar avlopp genom järnvägen, överstiger i sådant fall kostnaden för avloppets upptagande avsevärt den skada, som uppkommer, om avloppet icke upptages, är järnvägsägaren icke skyldig att bekosta avloppet utan allenast att ersätta skadan. 1 nu berörda fall är emellertid det torrläggningsintresse, varom är fråga, redan aktuellt och skadan alltså mera påtaglig. Härtill kommer, att skadan i detta fall skall uppskattas vid syneförrättning enligt 10 kap. och ej av expropriationsnämnd. Det förefaller som om järn vägsägarens intresse skulle genom det nu anförda stadgandet i 7 kap. beredas erforderligt skydd jämväl för det fall, som berörts i lagrådets anmärkning.

På skäl, som nu anförts, har jag icke ansett mig böra biträda lagrådets ifrågavarande anmärkning.

Förslag till Lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom.

Det remitterade förslaget har i anledning av lagrådets anmärkning

c o C Ö

fått förfalla.

Förslag till Lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Det remitterade förslaget har i anledning av lagrådets anmärkning fått förfalla.

Förslag till Lag om ändrad lydelse av 39 § i lagen den 12 maj 1917 om

expropriation.

I enlighet med lagrådets hemställan vid 7 kap. 15 § i de sakkunnigas förslag (7 kap. 14 § i föreliggande förslag) har i expropriations-

Kungl. Maj:ts proposition nr 4lö.

lagen intagits eu hänvisning till stadgandet i sistnämnda paragraf; och har denna hänvisning ansetts böra hava sin plats i 39 §.

Med hänsyn till angelägenheten av att, såsom jag redan tidigare framhållit och jämväl lagrådet förordat, ifrågavarande lagstiftningsfr åga erhåller sin lösning redan vid innevarande riksdag, torde propositio n i ämnet få avlåtas, jämlikt § 54 riksdagsordningen, utan hinder därav, att ordinarie propositionstiden är tilländagången.»

Föredraganden uppläste härefter i erforderliga delar förslagen till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen, lag om vad vid anläggande av järnväg eller spårväg bör iakttagas till tryggande av närliggande marks torrläggning, lag om ändrad lydelse av 8 och 17 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet samt lag om ändrad lydelse av 39 § i lagen den 12 maj 1917 om expropriation; och hemställde departementschefen, att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Denna hemställan, i vilken statsrådets övriga ledamöter instämde, täcktes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla, och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Ivar Brynolf.