angående Sveriges anslut¬ ning till nationernas förbund

Kungl. MajUs proposition nr 90

\

Jir 90.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående Sveriges anslutning till nationernas förbund; given Stockholms slott den 14 februari 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen, att riksdagen må samtycka till att Kungl. Maj:t avgiver förklaring att Sverige ansluter sig till akten om nationernas förbund av den 28 juni 1919.

De till ärendet hörande handligar skola riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas.

GUSTAF.

Joh. Hellner.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 höft. (Nr 90.)

V'i • "?.,v

. V- • •>.

' V.

Kung!. May.t» proposition nr 90.

Protokoll över utrikesdepartement ti är ende, hållet inför Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 februari 1920.

Närvarande:

Hans Excellens herr Statsministern Eden,

Hans Excellens herr Ministern för utrikes ärendena Hellner, Statsråden Petersson,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena anförde:

Den fredstraktat, som den 28 juni 1919 undertecknades i Versailles FrSgan om av »de allierade och associerade makterna» å den ena sidan och Tysk- siVtnnfgtm land å den andra, och i vilken ingår överenskommelsen om upprättande nationernas av ett nationernas förbund, har sedermera blivit ratificerad av flertalet av de fördragsslutande makterna, och den 10 januari hava ratifikationsinstrument av bland andra Tyskland samt fyra av de allierade och associerade huvudmakterna, nämligen Storbritannien, Frankrike, Italien och Japan, blivit deponerade i Paris, samt protokoll häröver upprättats. På grund av fredstraktatens bestämmelser träder överenskommelsen om nationernas förbund härmed i kraft, och de makter, vilka enligt bilaga till förbundsakten äro inbjudna att ansluta sig till förbundet såsom ursprungliga medlemmar ,hava att från sagda dag räkna den tid av två månader, inom vilken

4 Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Utgångs-

punkten.

Allmän

historik.

anmälan om sådan anslutning skall ske. För Sveriges del har Hans Excellens herr Statsministern mottagit meddelande härom dels genom telegram av 10 januari 1920 från dåvarande franska konseljpresidenten och presidenten i fredskonferensen, Clemenceau, dels genom skrivelse av samma datum från nationernas förbunds generalsekreterare, sir James Eric Drummond.

Jag anhåller i anledning härav att nu få inför Eders Kungl. Maj:t anmäla frågan om Sveriges anslutning till förbundet.

Våldets ersättande med rätten såsom medel för utjämning av tvister staterna emellan har sedan århundraden varit föremål för statsmännens arbete och folkens förhoppningar. Sitt mest omfattande resultat hade dessa strävanden före världskriget nått i de överenskommelser, som träffats vid de s. k. fredskonferenserna i Haag åren 1899 och 1907. Krigets erfarenheter hava emellertid lärt, huru svagt det skydd världsfreden därmed vunnit i själva verket var. Men samma erfarenheter hava ock givit ny kraft åt bemödandena att på säkrare grundvalar uppföra en verklig rättsordning mellan staterna: på olika håll och vid skilda tillfällen hava inflytelserika röster höjts till förmån för folkens inbördes sammanslutning till ett nationernas förbund i sådant syfte.

Tanken på ett nationernas förbund till fredens tryggande är långt ifrån ny. Bortsett därifrån, att varje rättstillstånd mellan staterna, hur fragmentariskt och otillfredsställande det än må vara, förutsätter ett slags staternas samfund, och bortsett sålunda därifrån, att i denna meningett nationernas förbund existerat lika länge som det funnits rättsregler för staternas inbördes samfärdsel, ha under tidernas lopp åtskilliga planer bragts å bane för skapandet av ett nationernas förbund i mera egentlig mening.

Under medeltiden kunde den katolska kyrkan i viss månsägas bilda en överstatlig enhet av samtliga under densamma hörande folk, och en och annan gång uppdyka även tankar att skapa en särskild politisk sammanslutning av de till denna kyrka hörande kristna staterna. Kyktbarast är den plan, som år 1305 i detta syfte framlades av fransmannen Pierre Dubois.

Med den katolska kyrkoenhetens sprängning måste dylika tankar läggas på en något annan grund. Den vanligaste formen blev planer för åvägabringandet av en evig fred. Denna fred skulle vara byggd antingen på jämvikten mellan de sammanslutna staterna — det förhållandet, att i ett system av stater alla medlemmarna anse sig skyldiga att förebygga, att en av dem förvärvar en hotande övermakt samt att med gemensamma krafter inskrida, om så skulle ske — eller på ett med tvångsmedel garanterat

Kungl. Maj:/* proposition nr HO.

förfarande för slitande av tvister mellan förbundsmedlemmarna. Vanligen avsågs sammanslutningen skola omfatta samtliga stater i Europa, stundom emellertid uteslutande de kristna staterna.

1 allmänhet fattades upprätthållandet av det territoriella status quo såsom förutsättningen för fredens bevarande, och konstruerades fredsprojekten i överensstämmelse härmed. En följd av denna uppfattning var, att det dröjde länge, innan förslagen medgåvo valfrihet beträffande anslutningen till de sammanslutningar, som de avsågo att skapa. Insikten om att en varaktig fredsfrämjande enhet av stater icke kan bildas genom yttre tvång gjorde sig först jämförelsevis sent gällande.

En särskild kategori av förslag äro de, som avse att först skapa ett idealt sakernas tillstånd i territoriellt hänseende och att sedan låsa fast utvecklingen vid den sålunda vunna ståndpunkten.

Bland de olika planerna kunna nämnas följande:

Henrik IV:s minister Sully låter i sina memoarer, »Economies Royales», konungen år 1603 framställa ett förslag avseende bildandet av eu »kristen republik», bestående av femton stater, som skulle formas genom sammanslagning, styckning och utvidgning av redan bestående stater. Sammanslutningen skulle ledas av ett råd av sextio delegerade; detta råd skulle ha att upprätthålla de nyskapade territorialförhållandena, att förlika alla tvister mellan kristna stater, att upprätthålla tolerans mellan katoliker och protestanter samt att förebygga tyranni inom de särskilda staterna, allt i förekommande fall med våld.

I samma riktning och i uttrycklig anslutning härtill utarbetade abbé de Saint-Pierre, som haft tillfälle att vid fredskongressen i Utrecht år 1713 på nära håll se vådorna av det då rådande anarkiska tillståndet i Europa, en plan till skapande av eu evig fred. Det status, som det för honom gällde att garantera, var den tämligen konstlade reglering, som framgått såsom kongressens resultat. Medlet skulle vara eu sammanslutning mellan alla Europas stater, vilken såsom organ skulle äga en allmän riksdag med på en gång lagstiftande, dömande och verkställande makt gentemot medlemmarna. Till grund för riksdagens verksamhet skulle ligga en samfällt antagen konstitution, som skulle kunna ändras blott genom enhälligt beslut. Riksdagen skulle till sitt förfogande äga en förbundsarmé.

Abbé de Saint-Pierre’s plan upptogs och utvecklades år 1761 av Rousseau, genom vars förmedling den kommit till eftervärlden. Bland annat nådde den sålunda Alexander I av Ryssland och gav hos honom upphov åt den tanke, som sedermera tog form i den heliga alliansen. Rousseaus utformning av planen förutsätter nationalstaternas avskaffande och kännetecknas i det hela av bristande verklighetssinne.

6 Kungi. May.ts proposition nr 90.

En av fransmannen Emeric Crucée år 1623 framlagd plan torde giva det första exemplet på en såsom fullt universell tänkt sammanslutning av världens stater till fredens bevarande.

Samtliga nu omnämnda förslag ville nå det mål de satt sig före. genom att skapa en verklig ny statsbildning, omfattande de särskilda staterna och grundad på tvångsanslutning till den nya förbundsstaten. De förblevo dock utopier, som aldrig kommo att spela någon roll i det reella politiska livet.

Emellertid hava försök gjorts även pa annan bas. I främsta rummet kommer härvid i betraktande den representativa tanken, enligt vilkeu de särskilda staterna skulle bibehålla sin gamla självständighet, samt territorialförhållandena ej med nödvändighet en gång för alla fixeras. Länderna skulle bilda en fri sammanslutning, dock med åtagande att underordna sig beslut av internationella kongresser och av internationella domstolar. I dessa organ skulle de alla vara företrädda.

Måhända kan denna tanke ledas tillbaka ända till Grotius, i vars stora arbete om krigets och fredens lagar, utkommet år 1625 och utgörande en grundval för folkrättens hela vidare utveckling, återfinnes ett uppslag, enligt vilket »det skulle vara nyttigt för att ej säga nödvändigt, att det funnes ett slags församlingar, representerande de kristna staterna, och där tvister mellan vissa av dem skulle slitas av dem, som ej hade intresse i saken, och som även skulle äga tvinga parterna att antaga eu fred på billiga villkor». Till denna idé anknyter engelsmannen Bentham i ett på 1780-talet författat, omkring år 1840 utgivet verk ett förslag, innebärande att alla mellanfolkliga tvister skulle slitas av kongresser av ombud för de europeiska makterna. Kongresserna skulle för genomdrivande av sina beslut förfoga över eu internationell armé, sammansatt av kontingenter från de olika staterna. Freden borde tryggas genom en allmän nedsättning av de stående härarnas styrka.

En fast grund för tankens vidare utveckling lades genom Kant, som i ett år 1795 utkommet arbete om den eviga freden framhöll, att ett nationernas förbund till fredens bevarande och med en högre grad av universalitet kunde bildas endast på den fulla frivillighetens väg, nämligen så, att först de enskilda staterna efter sympatier och affiniteter sammanslöte sig till smärre grupper, vilka därefter kunde förena sig till det universella samfundet, av Kant kallat Folkstaten, vilket borde vara utrustat med eu världskongress såsom organ, bildad av ombud för de ingående staterna. Detta fria förbund skulle vara plastiskt och ombildbart efter växlingar i de inre betingelserna, särskilt na-

Kungl. Maj:ts proposition nr Ut).

tionemas vilja. I övrigt vore deri enda säkra garantien för freden staternas inbördes beroende av varandra, vilket därför borde utvecklas.

Det är på denna grundtanke som de märkligaste folkförbundsförslag, vilka framkommit under 1800-talet, bygga. Ett av dessa, med schweizaren Sartorius till upphovsman och framställt 1837, åsyftar bildandet av eu universell republik enligt det representativa systemet. Ett annat har framlagts av fransmannen de Parieu, en framstående jurist och går ut på inrättandet av en internationell kommission, tillsatt av regeringarna och parlamenten och kompetent att till behandling upptaga mellanfolkliga frågor. Engelsmannen Lorimer har på 1870-talet föreslagit, dels att årliga kongresser skulle anordnas, dels ock att det skulle upprättas särskilda organ för internationell lagstiftning, rättsskipning och exekution med väpnad samfälld makt; i samband härmed skulle de europeiska staterna avlägga sina rustningar. I anslutning och delvis opposition till detta förslag har den schweiziske folkrättsläraren Bluntschli 1878 framkastat tanken på ett system, enligt vilket frågor av politisk art samt lagstiftningsfrågor skulle lösas av ett europeiskt råd och en europeisk senat — i rådet skulle statsöverhuvudena sitta, — medan smärre rättsfrågor skulle gå till eu fast internationell domstol eller skiljedomstol; frågor rörande den internationella förvaltningen skulle handläggas av denna förvaltnings egna organ, de internationella byråerna.

Vid sidan av denna tänkarnas och de rättslärdes utformning av idén om ett nationernas samfund har, i synnerhet under det senaste århundradet, gått en stark faktisk utveckling mot närmare förbindelser mellan staterna och mot gemensam behandling av sådana politiska och kulturella frågor, som direkt eller indirekt varit av betydelse för Europa i dess helhet eller för hela kulturvärlden. Redan Wienkongressen utgjorde ett försök att efter revolutions- och napoleonskrigens skakningar reorganisera det europeiska statssystemet såsom eu enhet, och i »deri heliga alliansen» ville man som bekant skapa ett slags organ för bevarande av det reorganiserade statssystemet. Alliansen blev i själva verket blott en stormaktssammanslutning till skydd för den absoluta monarkien och därmed i viss mån till bekämpande av tidens friare riktningar inom statslivet. Den föll också inom kort sönder, men metoden att handlägga de stora internationella frågorna på kongresser fullföljdes även under århundradets senare hälft, och om än deltagandet i dessa kongresser mestadels begränsades till stormakterna samt till de stater, som särskilt berördes av de till behandling föreliggande frågorna, har dock i denna form idén om de moderna staternas organiska samhörighet tagit sig allt mer betydelsefulla uttryck. Man kan erinra om det principuttalande, som förekom i en

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Presidenten

Wilsons

initiativ.

av Napoleon III år 1863 utfärdad inbjudning till en sådan allmän europeisk kongress, nämligen att dess uppgift skulle vara att efter de förändringar i gränser och maktförhållanden som inträffat »sammanbinda de nya elementen samt konstatera och stadfästa de skedda omvandlingarna». Särskilt märkliga äro de båda s. k. fredskonferenserna i Haag 1899 och 1907, vilka redan genom sin omfattning — icke blott alla europeiska stater voro där representerade, utan vid den förra även Förenta Staterna och Mexiko, Japan, Kina, Persien och Siarn samt vid den senare över tjugu utomeuropiska stater — och genom den universella karaktären av sin uppgift kunna sägas verkligen utgöra en representation för den samlade kulturvärlden. I dessa konferensers arbete framträder också en anknytning till den teoretiska utveckling av tanken på en universell rättsordning, som ovan berörts.

De hava nämligen genom skapandet av den s. k. permanenta skiljedomstolen i Haag sökt upptaga till förverkligande tanken hos de folkrättslärare, t. ex. italienaren Fiore och ryssen Kamarowski, som, med utgångspunkt hos Grotius, ansett att början till en internationell organisation av staterna bör göras med upprättandet av en domstol för slitande av tvister mellan dem. En sådan begränsad organisation borde kunna genomföras även på en tidpunkt, då det vore för tidigt att väcka fråga om utrustande av folkrättssamfundet med periodiska kongresser såsom organ.

Världskriget, som sprängt alla de sålunda uppvuxna internationella banden, gjorde å andra sidan kravet på en världsordning till skydd mot liknande fruktansvärda katastrofer starkare än någonsin. I och med presidenten Wilsons budskap den 22 januari 1917 fördes frågan om fredens tryggande genom bildandet av ett nationernas förbund definitivt fram i första planet av de problem, som behärska samtidens politiska liv. En växande rörelse i alla länder bar frågan vidare. Regeringar och enskilda sammanslutningar, bland vilka märkas den interparlamentariska unionen, den amerikanska »League to enforce peace,» som framlagt fullständiga utkast, samt den internationella Centralorganisationen för en varaktig fred, gingo i författning om dess utredande och om utarbetande av förslag till tankens realiserande.

Sedan presidenten Wilson i ett tal den 8 januari 1918 i fjorton punkter sammanfattat sitt program i ämnet, blevo, under de meningsutbyten, som föregingo stilleståndsfördraget den 11 november 1918, dessa punkter av huvudmakterna bland de krigförande erkända såsom grundvalen för det kommande arbetet på återupprättandet av freden och på dess framtida tryggande.

9 Kungl. Maj-.ts proposition nr 90.

Även inom vårt land hava de för hela världens framtid betydelse- ^rige^del fulla strävanden jag ovan berört vunnit mäktig återklang och varmt förarbeten understöd. Den svenska regeringen har med all kraft sökt befrämja A deras framgång, i den mån regeringen därtill halt tillfälle. I aibetet rättsordhärför har anknytning sökts med de under världskriget neutrala makter- ning na, i främsta rummet med Danmark och Norge, och regeringen har hela tiden handlat i full överensstämmelse med regeringarna i sistnämnda båda länder.

Jag vill erinra om, att svenska regeringen i samförstånd med danska och norska regeringarna vid upprepade tillfällen under de senaste åren vidtagit åtgärder för uppnående av samverkan mellan Europas neutrala stater i syfte att tillvarataga dessa staters gemensamma intressen vid eller efter krigets slut. Den senaste av dessa åtgärder företogs i följande sammanhang:

I anslutning till förhandlingar, som ägde rum vid ministermötet i Kristiania i november 1917, samt i anledning av beslut vid mötet, täcktes Eders Kungl. Maj:t den 22 januari 1918 tillsätta en kommitté, bestående av f. d. justitierådet, förutvarande statsrådet, friherre E. Marks von Wurtemberg, ledamoten av riksdagens andra kammare och av svenska interparlamentariska gruppen, förutvarande statsrådet, friherre Th. Adelswärd samt dåvarande kabinettssekreteraren O. A. H. Ewerlöf, med uppgift att under samarbete med motsvarande kommittéer, som kunde bliva tillsatta i Norge och Danmark, fullfölja det förberedande arbetet för tillvaratagande av de neutrala staternas intressen vid eller efter krigets slut och i sådant syfte undersöka och bearbeta det material, som i detta avseende förelåge.

Sedan kommitterade med uppdrag svarande mot det ovan angivna blivit utsedda i Danmark och Norge, sammanträdde de tre kommittéerna i maj 1918 i Köpenhamn för preliminära överläggningar. Man överenskom därvid, att dessa förhandlingars resultat skulle i form av identiska rapporter av de särskilda kommittéerna framläggas för deras regeringar. De svenska kommitterade ingåvo för sin del den 22 i samma månad till Ministern för utrikes ärendena en skrivelse i ärendet, varuti uttalades, att den lämpliga formen för upptagande av arbetet för förberedande av tillvaratagandet av de neutrala staternas intressen vid eller efter krigets slut vore en konferens mellan ombud för regeringarna i Europas neutrala stater. Med denna utgångspunkt hade kommitterade planlagt och begränsat sitt arbete på sådant sätt, att det skulle avse uppbyggande av en framtida mellanfolklig rättsordning men inskränkas till vissa särskilda inom denna ram fallande frågor, vilka å ena sidan vore av den

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 75 Käft. (Nr 90.) 2

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

allmänna karaktär, att de i lika hög grad berörde alla neutrala staters intressen, och å den andra genom tidigare arbeten så allsidigt belysta, att en praktisk lösning redan vid ifrågavarande tidpunkt vore möjlig. Nämnda fyra frågor gällde: 1) permanent organisation av de interna-

tionella freds- eller folkrättskonferenserna, 2) staternas förpliktelse att före tillgripandet av fientligheter låta sina tvistigheter bliva föremål för behandling i fredliga former, 3) inrättande av en ny fast domstol för internationella rättstvister, samt 4) inrättande av organ för internationellt undersöknings- och förlikningsförfarande. Däremot uteslötos från programmet frågor, vilka falla inom krigets folkrätt, och tillsvidare även det i viss mån aktuella men dittills otillräckligt förberedda spörsmålet om användande av internationella tvångsmedel mot stat, som åsidosatte samfällt antagna rättsregler, ävensom det därmed nära sammanhängande problemet om internationell inskränkning i rustningarna.

I enlighet med erhållet uppdrag uppgjorde sedermera den svenska kommittén på grundvalen av nämnda program ett förslag till inbjudningsskrivelse till Europas neutrala stater, avsett att framlägggas vid det nordiska ministermötet i Köpenhamn i juni 1918. Detta förslag, som innefattade utkast till skrivelser, i huvudsak återgivande nyssnämnda rapports innehåll, biträddes av danska och sedermera även av norska regeringen.

Ifrågavarande framställning blev även under de första dagarna i september 1918 genom respektive sändebud i Stockholm tillställd nederländska, schweiziska och spanska regeringarna med en tillsvidare icke officiell förfrågan, huruvida de voro villiga att låta sig representeras i den diplomatiska neutrala konferens, man från svensk, dansk och norsk sida ifrågasatt. Samtidigt erhöllo de krigförande makternas sändebud i Stockholm kännedom om innehållet och räckvidden av den hänvändelse, som från de skandinaviska staternas sida sålunda gjorts till övriga neutrala makter i Europa.

Under tiden hade, beträffande de tre sista av programmets fyra frågor, den svenska kommittén utarbetat förslag till diskussionsgrundval för den tilltänkta konferensens arbeten. Motsvarande arbete hade samtidigt beträffande den första frågan — Haagkonferensernas permanenta organisation — utförts av den norska kommittén.

De sålunda utarbetade förslagen underkastades vid ett gemensamt sammanträde av de tre kommittéerna i Köpenhamn under de sista dagarna av september och de första i oktober 1918 en samfälld granskning. Man enades därvid om att åt diskussionsgrundvalen giva en fastare form än

11 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

den ursprungligen avsedda, så att den övervägande linge karaktären av artiklar i ett tämligen detaljerat konventionsutkast.

Innan eu dylik bearbetning hunnit komma till stånd, både emellertid från nederländska, schweiziska och spanska regeringarna ingått svar på ovannämnda förfrågan. Då av dessa svar framgick, att man ej hade att räkna med sammanträdandet av en neutral konferens, bortföll den ursprungliga utgångspunkten för kommittéernas arbeten. Därmed måste även följa en förändring av dessa arbetens innebörd. Kommittéerna funno sig i anledning härav böra mera fullständigt utarbeta och såsom gemensamt förslag till internationell överenskommelse framlägga resultatet av sina samfällda arbeten. Därvid blev det program, som avsågs i deras preliminära rapporter, i viss mån vidgat.

Vid ett gemensamt möte i Köpenhamn under de sista dagarna av november 1918 fastställdes efter gemensam granskning av de tre kommittéerna texten till ett från denna nya utgångspunkt formulerat konventionsutkast. Därmed var kommitterades ursprungliga uppdrag avslutat, , varefter de till Ministern för utrikes ärendena överlämnade ifrågavarande utkast jämte eu av kommittéerna godkänd översättning därav till franska språket.

Jag vill erinra därom, att ifrågavarande utkast, blivit jämte kommitterades skrivelse av den 21 december 1918, varmed detsamma överlämnades till Ministern för utrikes ärendena, befordrat till trycket under titeln »Betänkande rörande en internationell rättsordning, avgivet av därtill av Kungl. Maj:t utsedda kommitterade, jämte förslag till konvention, utarbetat av ovannämnda kommitterade i samarbete med motsvarande av danska och norska regeringarna tillsatta kommittéer.»

Sagda betänkande blev på sin tid utdelat till riksdagens ledamöter. Jag tillåter mig rörande kommitterades utkast hänvisa till detsamma, vilket jämte betänkandet finnes såsom bil. 9 fogat vid detta protokoll, och vill här endast i korthet redogöra för dess huvudpunkter. De i utkastet och dess motiv angivna synpunkter hava i vederbörliga delar väsentligen legat till grund för sedermera från de skandinaviska regeringarnas sida gjorda framställningar om vidtagande av ändringar i det under fredsförhandlingarna i Versailles utarbetade förslaget till fördrag för nationernas förbund.

Kommittéutkastet innebar i korthet följande:

Varje mellan stater uppkommen tvist, som ej kunnat utjämnas på diplomatisk väg, skulle hänskjutas antingen till procedur inför domstol eller till ett icke judiciellt förfarande, avseende opartisk undersökning av tvisten och på denna undersökning grundat försök att åstadkomma förlikning.

Det skandinaviska samarbetets resultat.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Såsom domstol förutsättes antingen skiljedomstol, på vars sammansättning parterna äga utöva inflytande, t. ex. ett tribunal enligt 1907 års konvention om den s. k. permanenta skiljedomstolen i Haag, eller också en fast internationell domstol med ett starkt begränsat antal ledamöter, tillsatta av staterna gemensamt genom val, varvid de alla äga lika inflytande. Undersöknings- och förlikningsförfarandet uppdrages åt särskilda nämnder av fem personer, utsedda, såvitt möjligt, av parterna själva.

Domstolsförfarande äger rum, när parterna äro därom ense. Äro parterna eniga om att anse den fasta domstolen kompetent, skall tvisten avdömas av densamma, eljest av skiljedomstol. Kan enighet om domstolsförfarande ej uppnås, skall under alla omständigheter undersökningsförfarande komma till stånd.

Domstols utslag skall vara för parterna bindande. Resultatet av undersökningsförfarandet skall däremot blott avse att tjäna till grund för förlikning och således ej vara bindande, men parterna skola avstå från användande av maktmedel, till dess viss tid förflutit från resultatets fram- . läggande.

Såsom ett önskemål framhålles, att domstolsförfarandet för tvists slitande måtte i allt vidare utsträckning komma till användning. För att detta skall kunna ske, måste emellertid den materiella folkrätten i väsentlig mån utvecklas. Ur denna synpunkt föreslås de forna Haagkonferensernas utbildning till en permanent institution med periodiskt återkommande sammanträden och noggrant förberedda arbetsprogram.

Såsom huvudorgan för denna förberedelse samt i allmänhet som centralmyndighet för den mellanfolkliga rättsordningen föreslås i utkastet ett s. k. internationellt råd med femton ledamöter, tillsatta även dessa efter en metod, som åt alla stater inrymmer ett lika inflytande. Rådets uppgifter, utom folkrättskonferensernas förberedande, äro förnämligast att utgöra ett sammanhållande organ för undersöknings- och förlikningsnämnderna samt att övervaka staternas efterlevnad av den överenskomna internationella rättsordningen och göra anmälan till signatärmakterna, så snart någon gjort sig skyldig till överträdelse av dessa bestämmelser. På sistnämnda punkt anknyter förslaget i viss mån till det med frågan om ett nationernas förbund förknippade kravet på samfällda tvångsmedel gentemot fördragsbrytande stat. Att närmare bestämmelser om sådana tvångsmedel icke upptagits i utkastet, motiveras därmed, att initiativ i detta ämne av vissa angivna anledningar ansetts icke lämpligen kunna tagas från de mindre staternas sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

13 Redan innan ifrågavarande utkast blivit avlämnat till Ministern för utrikes ärendena, både emellertid inträdda förändringar i den politiska världssituationen gjort det angeläget, att utredning komme till stånd rörande såväl internationella tvångsmedel som det i sammanhang därmed stående spörsmålet om internationell begränsning av rustningarna.

Med anledning härav täcktes Eders Kungl. Maj:t den 19 november 1918 anbefalla den svenska kommittén att utreda spörsmålen om Sveriges ställningstagande till förslag, som från andra håll kunde väntas framkomma rörande nyssnämnda båda frågor; och bemyndigades kommittén att, under förutsättning av danska och norska regeringarnas samtycke, samarbeta med förenämnda danska och norska kommittéer jämväl under den sålunda anbefallda utredningen. Härvid blev envoyén Ewerlöf, som på grund av sin tjänst var hindrad att deltaga i kommitténs arbete, befriad från ledamotskapet i kommittén, och förordnades riksbanksfullmäktigen, ledamoten av riksdagens andra kammare, förutvarande statsrådet Hjalmar Branting att, så snart kommittén avslutat sina redan påbörjade arbeten, inträda såsom ledamot i densamma.

Kommittén upptog omedelbart det senast anbefallda arbetet och förehade även överläggningar med den danska och den norska kommittén. På grund av händelsernas snabba utveckling vid fredskonferensen i Paris blev kommittén emellertid ej i tillfälle att före förbundsfördragets utarbetande avgiva utlåtande i ämnet, men dess förberedande överläggningar i ärendet hava, liksom förenämnda utkast rörande en internationell rättsordning, i väsentlig mån legat till grund för den instruktion, som, på sätt framdeles skall närmare omnämnas, utfärdades för svenska delegerade vid fredskonferensens behandling av frågan om nationernas förbund.

T december 1918 upptogos underhandlingar mellan Sverige, Danmark och Norge rörande de tre skandinaviska regeringarnas ställning till de förberedande arbeten beträffande upprättandet av ett nationernas förbund, vilka voro att emotse i samband med de då stundande fredsförhandlingarna. Man enades om att till franska regeringen genom vederbörande ministrar i Paris låta överlämna en verbalnote i ämnet. I denna note, vilken var redigerad på grundvalen av ett inom de skandinaviska kommittéerna utarbetat utkast, framhölls, att grundandet av ett sådant förbund vore av vital betydelse för alla civiliserade stater och skulle återverka på de rättsliga förbindelserna mellan staterna samt även kunna medföra väsentlig inverkan på staternas konstitutionella, ekonomiska och militära organisation; och gjordes i anslutning härtill gällande, att det för staterna■ vore av grundväsentlig vikt att allt ifrån början få deltaga i arbetet på ifrågavarande spörsmål.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

^Fredskonfe De framställningar, som i enlighet härmed gjordes i Paris, ledde

rensen om emellertid icke till något resultat. Sedan nämligen förhandlingarna i ^förbund18 Paris angaende preliminärfreden inletts, beslöto de i förhandlingarna deltagande makterna, att frågan om grundläggandet av nationernas förbund skulle behandlas på liknande sätt som övriga med freden sammanhörande problem, d. v. s. uteslutande av de allierade och associerade staterna. Fredskonferensens plenarförsamling utsåg i enlighet härmed den 25 januari 1919 eu särskild kommission, vilken under presidenten Wilsons ordförandeskap skulle utarbeta ett förslag till överenskommelse om ett blivande nationernas förbund. I kommissionen ingingo till en början representanter för de allierade och associerade huvudmakterna, Amerikas Förenta Stater, Frankrike, Storbritannien, Italien och Japan, ävensom för Belgien, Brasilien, Kina, Portugal och Serbien. Sedermera förstärktes kommissionen med representanter för Grekland, Polen, Rumänien och Tjeeho- Slovakien.

Kommissionen avgav den 14 februari 1919 ett förslag, varav svensk översättning finnes som bil. 2 fogad vid detta protokoll.

Man återfinner däri de väsentliga dragen i det fördrag rörande nationernas förbund, som sedermera intagits i fredstraktaterna.

Förbundet är avsett att omfatta de allierade och associerade makterna samt vissa andra stater, vilka från början inbjudas att tillträda. Inträde kan sedermera medgivas även andra stater, som uppfylla vissa villkor. Sadant medgivande förutsätter emellertid en kvalificerad majoritet av förutvarande förbundsstater.

Förbundets huvudorgan äro enligt förslaget: 1) den s. k. delegeradeförsamlingen, bestående av ombud för alla förbundsstater, 2) exekutivrådet, sammansatt av ombud för de fem allierade och associerade stormakterna och fyra mindre stater, samt 3) ett permanent sekretariat.

Såsom förbundets ändamål angivas i förslaget det mellanfolkliga samarbetets befrämjande samt tryggandet av internationell fred och säkerhet.

I avseende å fredstillståndets bevarande vill förslaget på olika vägar åstadkomma ökade garantier.

Det söker dessa garantier dels i rustningarnas inskränkning, dels i införandet av en procedur för fredlig lösning av mellanfolkliga tvister, vilken de tvistande staterna, vid äventyr av samfällt ingripande från övriga staters sida, äro förpliktade att anlita, dels slutligen i förbjudande för framtiden av hemliga allianser.

Rustningsinskränkningen har fått formen av ett erkännande från förbundsstaternas sida av principen om att rustningarna böra inskränkas

Kungl. Maj;ts proposition nr 90.

så långt det är förenligt med å ena sidan det egna landets säkerhet och å den andra möjligheten av att gemensam militär aktion från förbundsstaternas sida kan visa sig erforderlig. I följd av detta erkännande överlåta dessa stater åt exekutivrådet att uppgöra förslag till rustningsprogram för varje stat. Detta program skall underställas de särskilda regeringarna, och sedan det för ett land godkänts av dess regering, får det i denna del icke överskridas utan rådets samtycke. För övrigt innebär förslaget, att rådet skall taga under övervägande lämpligaste sättet för avveckling av den privata krigsmaterielindustrien, samt att förbundsstaterna förbinda sig att icke för varandra hemlighålla något angående sina militära maktmedel eller möjligheterna att öka desamma.

Det förfarande för mellanfolkliga tvisters slitande, som enligt förslaget måste komma till användning, är antingen domstolsförfarande, därest parterna därom ena sig, eller ock en i förslaget bestämd medlingsprocedur. Domstolsförfarande äger rum antingen inför en av parterna överenskommen skiljedomstol eller vid en fast internationell domstol, som är avsedd att framdeles upprättas av förbundsstaterna. Medlingsproceduren föregår hos exekutivrådet eller under vissa förutsättningar hos delegeradeförsamlingen. Leder proceduren ej till tvistens biläggande, avgiver rådet eller församlingen ett uttalande om hur den enligt dess mening bör avgöras.

Utslag av skiljedomstol eller den fasta domstolen är bindande för parterna. Dess åsidosättande medför risk för ingripande från förbundets sida. Exekutivrådets eller delegeradeförsamlingens yttrande rörande tvist är likaledes bindande, så framt det omfattats av ombuden för alla stater, som stå utanför tvisten. Uppnås ej sådan enhällighet, är uttalandet däremot ej bindande.

Att börja krig utan anlitande av domstols- eller medlingsförfarande, eller under det sådant förfarande pågår är förbjudet. Detta »moratorium» fortfar tre månader efter förfarandets avslutning.

Däremot är krig icke enligt förslaget förbjudet, om en tvist varit föremål för medlingsförfarande utan att detta lett till uppgörelse eller till sådant enhälligt uttalande av rådet eller församlingen, som i det föregående nämnts. Möjligheten att i dylikt fall börja krig synes kvarstå, så länge tvisten över huvud äger aktualitet.

Tillämpningen av bestämmelserna mot omedelbart anlitande av maktmedel är enligt förslaget ej inskränkt till förbundets medlemmar. Varje krig eller krigshot förklaras vara något som angår förbundet, och dess medlemmar förbehålla sig att vidtaga de åtgärder för fredens bevarande, som de finna lämpliga och verksamma. I händelse av tvist

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

mellan en förbundsstat och en stat, som ej tillhör förbundet, eller mellan två utom förbundet stående stater, uppmanar förbundet den eller de utomstående att i avseende å tvisten ikläda sig en förbundsstats förpliktelser. Mot stat, som, i stället för att efterkomma dylik uppmaning, börjar krig, inskrider förbundet.

De maktmedel, s. k. sanktioner, som enligt förslaget kunna ifrågakomma mot stat, som handlar i strid med förbundsakten, äro dels ekonomiska, dels militära. De äro ovillkorligen tillämpliga endast mot stat, som börjar krig, då sådant enligt akten ej må ifrågakomma. I händelse av passivt motstånd från en stats sida mot domstolsutslag eller mot enhälligt utlåtande av exekutivrådet eller delegeradeförsamlingen komma sanktioner till användning endast i den mån rådet därom framställer förslag, och detta bifalles av de särskilda förbundsmedlemmarna.

De ekonomiska sanktionerna utgöras av den fördragsbrytande statens fullständiga avspärrning från yttervärlden, med alla de åtgärder som därav betingas. Härvid märkes särskilt, att, i analogi med vad som under det nu avslutade världskriget varit fallet, jämväl utom förbundet stående stater skola bringas att deltaga i avspärrningsåtgärderna.

Om de militära sanktionernas tillämpning lämnar förslaget ej någon annan upplysning än, att det åligger exekutivrådet att i det särskilda fallet föreslå förbundsmedlemmarna med vilka verksamma militära medel envar av dfem skall bidraga till den väpnade styrka, som är av nöden. I fråga om ekonomiska sanktioner avser förslaget förpliktelse för varje förbundsstat att, utan framställning av rådet eller annat förbundsorgan, på eget omdöme och ansvar skrida till avspärrning i fall, där sådan enligt förslaget förutsättes böra inträda.

Det omöjliggörande av hemliga allianser, som utgör ett av förslagets medel för fredens bevarande, är avsett att förverkligas genom en bestämmelse om alla internationella överenskommelsers inregistrerande hos förbundssekretariatet, som har att ofördröjligen offentliggöra dem, i sammanhang varmed bestämmes, att överenskommelser, som ej registrerats, sakna verkan.

De bestämmelser i förslaget, vilka avse det mellanfolkliga samarbetets utveckling, åsyfta förutom en centralisering under förbundets ledning av redan internationellt organiserade verksamhetsområden, skapandet av en internationell sociallagstiftning under förbundets auktoritet. Hit hör vidare en bestämmelse om åtgärders vidtagande till skydd för

Kung!. Maj:ts proposition nr 00.

transiteringens frihet samt om likartad behandling av alla länders handel. Till det tillämnade mellanfolkliga samarbetet torde slutligen höra hänföras det system, som förslaget avser att skapa beträffande kolonier och territoritorier, vilka till följd av kriget upphört att stå under de staters överhöghet, som tidigare styrde dem, och vilka bebos av folk, som ännu ej äro i stånd att själva tillvarataga sina intressen. Enligt detta system skall förvaltningen nämligen ske i förbundets namn och på dess ansvar men genom någon av detsamma befullmäktigad stat såsom mandatarie.

Utom förbundets redan omnämnda organ, rådet, församlingen och det permanenta sekretariatet, skola finnas två ständiga kommissioner, varav den ena skall tillhandagå rådet med upplysningar i militära frågor, och den andra hava viss befattning med kolonialförvaltningen under mandatsystemet. Dessutom skola redan befintliga internationella kommissioner och byråer inordnas under förbundet såsom dess organ, under förutsättning att i byråerna intresserade makter äro därom ense. En internationell arbetsbyrå skall upprättas.

Den 11 mars 1919 inbjöd fredskonferensen genom medlemmen av^a^“^a Förenta Staternas delegation, överste House, som i presidenten WilsonshörandeVver frånvaro var ordförande i vederbörande kommission, vissa neutrala makter förslaget. till en privat och icke officiell konferens angående nationernas förbund, vilken konferens skulle äga rum den 20 i samma månad.

Det sätt att behandla internationella frågor av allmän betydelse, vilket härmed föreslogs, syntes visserligen föga tillfredsställande och utgjorde ett avsteg från de metoder, som under senare tid i regel tillämpats för dylika frågors handläggning, och vilka varit byggda å principen om staternas rättsliga likställighet. I likhet med Övriga neutrala regeringar, vilka blivit inbjudna till ifrågavarande förhandlingar, ansåg sig emellertid den svenska icke böra avstå från att framföra förslag till sådana förändringar i förslaget, som syntes behövliga. I enlighet härmed beslöt Eders Kungl. Maj:t att antaga den till Sverige sålunda riktade inbjudan, och blevo den 15 mars 1919 till Sveriges representanter vid ifrågavarande överläggningar utsedda ministern greve A. Ehrensvärd, ministern greve H. Wrangel samt ledamöterna i den kommitté, som för Sveriges del förberett bland annat frågan om nationernas förbund, nämligen f. d. justitierådet, friherre E. Marks von Wurtemberg, riksbanksfullmäktigen Hj.

Rranting och friherre Th. Adelswärd.

I samband härmed fastställdes för de sålunda utsedda representanterna en instruktion, vilken såsom bil. 3 finnes fogad vid detta protokoll.

Bihang till riksdagens protokoll 1020. 1 samt. 15 käft. (AV 00.) 3

18 Kungi. May.ts proposition nr 90.

Huvudpunkterna i de ändringsförslag, som enligt ifrågavarande instruktion de svenska delegerade borde framföra, voro följande:

Den tid, under vilken ett antal mera betydande stater komme att stå utanför förbundet, borde i den allmänna fredens samt de till dessa stater gränsande smärre staternas intresse göras så kort som möjligt.

Stormakterna och de mindre staterna borde i rådet vara representerade med sammanlagt lika antal ombud. Själva förbundsakten borde innehålla regler om utseende av sekundärmakternas ombud; grundlinjer för eventuella bestämmelser i sådant avseende föreslogos. Rådet, som enligt utkastet ej vore avsett att vara permanent, borde kunna sammankallas när som helst och med mycket kort frist.

Den fasta domstolens organisation borde regleras redan i förbundsakten och ej, såsom syntes vara avsett, av rådet. Beträffande såväl domstolens som undersöknings- och förliknings väsendets organisation borde det skandinaviska utkastets bestämmelser kunna tagas till ledning och inarbetas i förbundsakten.

Beträffande de ekonomiska sanktionerna borde eu gradering kunna tillgripas, så att den fullständiga ekonomiska avspärrningen åtminstone ej alltid skulle behöva omedelbart komma till användning. Beträffande de militära sanktionerna borde redan i förbundsakten bestämmas, i vilken största omfattning varje särskild stat skulle äga skyldighet att deltaga i dem. När rådet hade att fatta beslut om verkställighet av sanktioner, borde i detsamma ej företrädda stater, som måste beröras av sanktionerna, äga dit sända tillfälliga ombud.

Att, såsom förslaget innebar även eu utom förbundet stående stat skulle, när en annan stat kommer i konflikt med förbundet, hindras i sin samfärdsel med den senare staten, vore ej överenstämmande med allmänna rättsgrundsatser och borde icke inflyta i förbundsakten. Särskilt erbjöde förslaget härutinnan betänkligheter, om det finge så förstås, att samfärdselns upprätthållande skulle av förbundsstaterna betraktas såsom krigsorsak.

I förbundsakten borde intagas vittgående bestämmelser rörande rustningarnas begränsning samt om internationell kontroll över dessa bestämmelsers efterlevnad.

Eventuellt borde förbundsakten inledas med eu allmän förklaring, innebärande förbundsstaternas anslutning till de i presidenten Wilsons fjorton punkter uttryckta principer om bland annat nationaliteternas rätt och fri handel i kolonierna.

Jämte sagda instruktion erhöllo delegerade till ledning vid sitt uppdrags fullgörande en av den svenska kommittén utarbetad promemoria, innefattande detaljanmärkningar mot vissa punkter i förslaget.

19 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

I syfte att vinna ökad tid för förberedelserna till ifrågavarande konferens söktes man både från svenskt, holländskt och norskt håll att få konferensen uppskjuten. Framställningarna i sådant syfte ledde emellertid icke till något resultat. En följd härav blev, att av den svenska delegationens medlemmar endast greve Ehrensvärd och greve Wrangel voro i tillfälle att närvara vid konferensens sammanträden.

I enlighet med instruktionens bestämmelser sökte dessa delegerade sätta sig i förbindelse med andra neutrala staters representanter för att vid konferensen åstadkomma en så långt som möjligt gående gemensam hållning. Den 19 mars ägde också ett förberedande möte rum mellan delegerade för Sverige, Danmark, Norge, Holland och Schweiz. Vid mötet kunde konstateras stor samstämmighet i uppfattningen av huvudproblemen, ehuru meningarna växlade om möjligheterna och sättet att da göra de neutrala makternas önskningar gällande.

Den 20 mars ägde den första konferensen ruin mellan fredskongressens kommission för förberedande av nationernas förbund och de utsedda delegerade för inbjudna neutrala makter. Sammanträdet fortsattes följande dag. T bil. 4 vid detta protokoll redogöres för de huvudsakliga förslag till ändringar i utkastet till förbundsakt, vilka därvid eller i samband därmed framfördes.

Efter nu åsyftade konferens hade vissa av de utsända svenska deegerade tillfälle att vid muntliga överläggningar med medlemmar i vederbörande kommission framföra regeringens synpunkter.

Den 10 och 11 april fastställde kommissionen definitiv text till sitt förslag, vilket därefter underkastades granskning av en redaktionskommitté. Med ett för Sverige betydelselöst tillägg antogs förslaget vid fredskonferensens plenarsammanträde den 28 april. Det har sedermera ingått såsom första kapitel i fredstraktaterna med Tyskland, Österrike och Bulgarien.

Förbundsaktens engelska och franska text ävensom en svensk översättning äro såsom bil. 1 fogade vid detta protokoll.

T vad mån de från neutralt håll framförda önskemålen vunnit beaktande vid den slutliga utformningen av akten, framgår av eu av de svenska delegerade verkställd sammanställning, vilken finnes såsom bilaga 5 vidfogad detta protokoll.

Jag anser mig emellertid böra redan här framhålla följande:

Det svenska önskemålet om rådets snabba sammanträdande (instr. inom. 6) har vunnit beaktande.

Möjlighet har skapats till ökande av de mindre staternas representation i rådet (instr. mom. 5).

Förbundsakt 8-

för slagets fastställande

20 Akten om nationernas förbund.

Inledning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Eu i rådet ej företrädd stat skall vidare, då till diskussion förekomma frågor, som särskilt beröra densamma, äga till rådet sända ett ombud med säte och stämma vid dess överläggningar (instr. mom. 9).

Bestämmelserna rörande tillträde till förbundet ha omredigerats i syfte att i viss mån underlätta detsamma (jfr instr. mom. 4).

Staternas rätt att sinsemellan avtala om tillsättande av särskilda undersöknings- och förlikningsnämnder har betonats (jfr instr. mom. 8).

Försäkran har givits om avsikt att snarast möjligt tillsätta den fasta domstolen. Bestämmelser ha införts i syfte att betona denna domstols opolitiska och rent juridiska karaktär (jfr instr. mom. 7).

Innan jag går att lämna en redogörelse för den sålunda antagna förbundsaktens bestämmelser samt deras innebörd, vill jag framhålla, att densamma, såsom flera av dess artiklar uppenbarligen visa, innebär en kompromiss mellan olika principiella uppfattningar och motsatta intressen. De omedelbara intrycken av världskrigets olyckor och lidanden hava visserligen varit en mäktigt bidragande orsak att hos folken skapa de psykologiska förutsättningar, utan vilka tillkomsten av ett nationernas förbund icke skulle varit möjlig. Men å andra sidan har den omständigheten, att förbundsakten kommit till stånd, medan de genom kriget uppkomna maktförhållandena varit som mest utpräglade och de nationella motsättningarna som skarpast, i många avseenden icke kunnat undgå att trycka sin prägel på dess bestämmelser. Dess flerstädes obestämda och svävande formulering kan emellertid icke uteslutande tillskrivas svårigheten att uppnå närmare preciseringar. Man synes i viss mån hava önskat en mera allmän avfattning. I en officiell av engelska utrikesministern för parlamentet framlagd kommentar till förbundsakten — av vilken handling svensk översättning finnes såsom bil. 6 fogad vid detta protokoll — framhålles sålunda uttryckligen, att ändringsförslag, som avsett att klarlägga förbundets verksamhetssätt eller att bestämma, huru förbundet skulle i vissa situationer handla, eller som över huvud taget åsyftade större precision, avsiktligen blivit avböjda, icke därför att inom den kommission vid fredskonferensen, som utarbetat förslaget till förbundsakt, sympatier icke funnits för de framförda ändringsförslagen, men emedan det ansetts bättre att lämna framtidens statsmän så fria händer som möjligt och att giva förbundet tillfälle att såsom en levande organism själv välja sina egna utvecklingslinjer.

Till grund för förbundsakten ligga, enligt vad numera kommit i dagen, dels ett engelskt utkast, dels en av den sydafrikanske statsman-

lvu: tgl. Maj:It proposition nr 'JO.

nen general Smuts utarbetad broschyr, dels slutligen ett inom den amerikanska fredsdelegationen redigerat förslag, baserat på kortfattade amerikanska, franska och italienska principiella utkast.

Fördragets franska och engelska texter anses hava lika vitsord.

Den vid detta protokoll fogade svenska översättningen har närmast grundats på den franska texten, men hänsyn har också tagits till den engelska i fall, då detta visat sig behövligt för att säkrare fastställa meningen.

Efter dessa inledande anmärkningar tillåter jag mig övergå till Kommentar att beröra förbundsaktens särskilda bestämmelser, varvid jag skall söka b^mis-iktén klarlägga i synnerhet de punkter, som kunna tänkas få större betydelse för Sverige. Jag vill framhålla, att förbundsaktens allmänna innehåll och syftning med tillräcklig tydlighet torde framgå av den kortfattade redogörelse, jag redan lämnat för förslaget av den 14 februari, då detta i sina huvuddrag kvarstår oförändrat i den slutliga avfattning förbundsakten erhållit.

Inledning. Förbundsakten utgör såsom nämnts första delen av de Fnrbundtsärskilda fredstraktater, som de allierade och associerade makterna avslutit med Tyskland, Österrike och Bulgarien. De fördragsslutande parterna för-3tralmakterklara i ingressen till denna del av fredstraktaterna, att de »antaga denna ^ssiaZi akt om upprättande av nationernas förbund». Tyskland, Österrike och stallning Ull Bulgarien hava sålunda, utan att själva hava fått plats i förbundet, förbundeterkänt så väl förbundet såsom sådant som även de rättigheter och förpliktelser, vilka det genom förbundsakten erhållit. På motsvarande sätt ingår ett godkännande av förbundsakten i det förslag till fredstraktat, som av de allierade och associerade makterna förelagts Ungern, och det kan tagas för givet, att samma anordning skall komma att träffas vid den blivande freden med Turkiet. Att även Ungern och Turkiet i denna del skola acceptera de segrande makternas fredsvillkor torde få anses som visst.

I så måtto hava följaktligen samtliga de stater, som under kriget tillhört »Centralmakternas» grupp, antingen redan förbundit sig eller kunna väntas komma att förbinda sig till respekterande av nationernas förbund och dess i förbundsakten stadgade grundsatser. Detta kan dock uppenbarligen icke helt undanrödja den svaghet i förbundets organisation, som ligger däri, att ifrågavarande stater icke själva blivit medlemmar av förbundet eller uttryckligen erhållit rätt att däri inträda. Härtill kommer att Ryssland av kända skäl icke blott står utanför förbundet, utan ej heller givit något erkännande av detsamma. Tillsammans räkna dessa

Kung!. Muj:is proposition nr 00.

Art. 1. Förbundets medlemmar. Inträde och utträde.

utanför förbundet stående och till detsamma icke inbjudna stater mer än hälften av Europas befolkning.

Rörande inträde i nationernas förbund för ifrågavarande länder gälla de allmänna bestämmelser, som i artikel 1 stadgas för stater, vilka icke upptagits såsom ursprungliga eller till inträde inbjudna medlemmar.

Art. 1. Förbundets medlemmar kunna indelas i två huvudgrupper, de ursprungliga och de vilka senare få inträde. Ursprungliga medlemmar äro dels de allierade och associerade staterna till ett antal av 27 — bland vilka jämte Storbritannien märkas de fem brittiska »dominions» Kanada, Australien, Sydafrika, Nya Zeeland och Tndien, som alltså var för sig räknas såsom medlemmar — dels också, under förutsättning av anmälan om anslutning, tretton särskilt inbjudna under kriget neutrala stater, bland andra Sverige. Mellan dessa båda grupper av ursprungliga medlemmar föreligga tvenne skiljaktigheter. För att de inbjudna staterna skola räknas såsom ursprungliga erfordras, att deras formliga anslutning till förbundet sker inom två månader från den dag då protokollet över depositionen av de första fyra ratifikationsinstrumenten till den tyska fredstraktaten dagtecknats. Motsvarande begränsning finnes ej beträffande de allierade och associerade staterna, vilka sålunda bliva ursprungliga medlemmar av förbundet, närhelst de genom ratifikation av traktaten ansluta sig till detsamma. Vidare fordras beträffande inbjuden stat, att vid anslutningen ej fästes något förbehåll, medan motsvarande stadgande saknas beträffande signatärmakterna.

Det stora flertalet av de allierade och associerade makterna har utan förbehåll såväl ratificerat fredstraktaten som deponerat ratifikationsinstrumenten och därmed definitivt inträtt i förbundet. Kina, som även ingår i förteckningen över dessa makter, vägrade däremot redan vid traktatens tillkomst att underskriva densamma och står sålunda tillsvidare utanför, och Förenta Staterna hava ännu ej givit sin ratifikation, på grund av stridigheter mellan presidenten Wilson och den nordamerikanska senatens majoritet angående ett antal reservationer, som den sistnämnda påyrkat vid ratifikationen.

Huruvida förbundsaktens underlåtenhet att för fredstraktatens signatärmakter stadga det förbud mot förbehåll vid anslutning till förbundet, som finnes infört för de »inbjudna» makterna, verkligen inrymmer rätt till sådant förbehåll för de förstnämnda, har varit föremål för delade meningar. I den kommentar till förbundsakten, som brittiska regeringen i juli 1919 framlade för parlamentet (bil. 6), heter det, att »uisprungliga medlemmar» — alltså även signatännakteiiia »niaste för-

Kuntjl. Maj ds proposition nr i)U.

behållslöst ansluta sig till förbundet». I tidningspressen och annorstädes hava dock förekommit antydningar, att därest de ifrågavarande nordamerikanska reservationerna bleve av den art, att de kunde godkännas av Förenta Staternas allierade, sådana reservationer icke skulle anses förhindra Förenta Staternas anslutning. Mellan de olika meningsriktningarna inom senaten pågå sedan längre tid förhandlingar, vilka synas åsyfta att lösa frågan på sådan grundval.

Vissa bestämmelser i förbundsakten utgå uppenbarligen från den förutsättningen, att samtliga de allierade och associerade huvudmakterna skola hava ratificerat fredstraktaten och därmed tillträtt nationernas förbund, när denna skall träda i kraft. Så artikel 4, enligt vilken förbundets råd består av »ombud för de allierade och associerade huvudmakterna» samt fyra mindre stater, och artikel 5, som stadgar, att så väl rådets som delegeradeförsamlingens första sammanträden skola äga rum på kallelse av Förenta Staternas president. Presidenten Wilson har emellertid, oaktat Förenta Staterna ej ratificerat, utfärdat sådan kallelse till rådets första sammanträde, och detta har även konstituerat sig, men utan att någon representant för Förenta Staterna däri tagit plats.

Av de inbjudna, under kriget neutrala staterna hava Spanien, Argentina, Chile, Paraguay och Persien gjort anmälan om sin anslutning. Nederländska regeringen har genom proposition av den 13 jan. 1920 förelagt generalstaterna förslag till lag, som bemyndigar regeringen att förklara Nederländernas inträde i förbundet. Förslag om anslutning har likaledes i dessa dagar av Danmarks och Norges regeringar framlagts för vederbörande riksdagar. Schweiziska förbundsrådet och förbundsförsamlingen hava principiellt uttalat sig för anslutning men gjort denna beroende av en blivande folkomröstning, vilken angivits icke kunna hållas inom den för inbjudna stater stadgade fristen av två månader, och som enligt förbundsförsamlingens beslut ej skall hållas, förr än samtliga de fem allierade och associerade huvudmakterna — alltså även Förenta Staterna — genom ratifikation av fredsfördraget inträtt i förbundet. Därjämte har vid beslutet förutsatts, att Schweiz’ ständiga neutralitet, i enlighet med vad som angives i fredstraktatens artikel 435, skall fortvara även efter dess inträde i nationernas förbund.

Sedan schweiziska förbundsrådet i dec. 1919 anmält dessa beslut för fredskonferensens högsta råd, avgav detta den 2 jan. 1920 ett svar av innehåll, att ifrågavarande anmälan icke kunde gälla såsom en förklaring om anslutning. Sådan förklaring måste enligt förbundsakten göras utan förbehåll inom loppet av två månader efter förbundsaktens ikraftträdande, ocli detta ikraftträdande vore icke beroende av samt-

24 Kung!. May.ts proposition nr 90.

liga fena allierade och associerade huvudmakters ratifikation, utan skulle enligt traktaten äga rum, när tre av dessa huvudmakter jämte Tyskland deponerat sina ratifikationer. En förklaring om anslutning, som måste underställas resultatet av en folkoiairöstning, kunde icke anses giltig. Frågan om Schweiz' neutralitet skulle högsta rådet taga under omprövning.

Schweiziska förbundsrådet har med anledning härav den 14 januari avgivit en verbalnote aned därtill fogat memorandum, vari uttalats, att den tolkning av fredstraktatens bestämmelser om tid och form för anslutning, som Högsta Rådet gjort gällande, otvivelaktigt är efter traktatens bokstav riktig, men att det borde överensstämma med förbundstraktatens andemening att taga hänsyn till Schweiz’ demokratiska institutioner; att innan de fem allierade och associerade huvudmakterna samtliga anslutit sig till förbundet, en väsentlig del i dess slutliga organisation fattades; att man hoppades på Förenta Staternas tillträde inom de föreskrivna två månaderna eller kort därefter, men i fall denna förhoppning skulle svikas ämnade sammankalla schweiziska förbundsförsamlingen, som finge avgöra, huruvida den önskade vidhålla eller ändra sitt tidigare beslut i frågan; samt att den schweiziska neutralitetens erkännande vore för landet av den alka största betydelse och icke kunde eftergivas.

En särskild delegation har av schweiziska förbundsrådet avsänts för att utveckla dess synpunkter inför nationernas förbunds råd.

Stater, som ej ursprungligen tillhöra förbundet, kunna upptagas däri genom beslut av förbundsförsamlingen, fattat med en majoritet av två tredjedelar. Såsom villkor för upptagande stadgas, att den sökande staten lämnar betryggande garantier för sin allvarliga avsikt att iakttaga internationella förpliktelser. Vari dessa garantier skola bestå, är ej angivet. Då ej heller, såsom från neutralt håll yrkades vid överläggningarna angående förslaget, artikeln grundar någon rätt för stat, som kan anses hava fullgjort garantierna, att upptagas, kan upptagandet sägas helt och hållet bero på församlingens diskretionära förfogande.

Stat, som upptages genom senare beslut, har att foga sig i vad förbundet finner för gott att bestämma angående omfattningen och effektiviteten av dess militärväsen. Häri föreligger en väsentlig olikhet mellan de ursprungliga och de sedermera tillkomna staternas ställning.

Kolonier och s. k. dominions med full självstyrelse skola äga samma rätt som suveräna stater att såsom medlemmar upptagas i förbundet.

2ö

Kungi. MajUs proposition nr 90.

På grund av huvudsakligen från amerikanskt håll framförd kritik av det ursprungliga förslaget till förbundsakt hava i den definitiva texten intagits bestämmelser om utträde ur förbundet. Grundregeln härom har fått sin plats i nu ifrågavarande artikel. Den innehåller, att stat äger utträda ur förbundet två år efter skedd uppsägning, under förutsättning, att vid den sålunda bestämda tiden staten uppfyllt samtliga sina internationella förpliktelser, däri inbegripna förpliktelserna enligt denna akt. Bortsett därifrån, att regler saknas rörande formen för uppsägnings verkställande — i detta hänseende är man sannolikt berättigad till en analogisk tillämpning av bestämmelserna om anmälan om anslutning från inbjuden stats sida — lider regeln av en viss oklarhet. Det torde emellertid få antagas, att fråga ej är om andra förpliktelser än sådana, som fortfarande äro aktuella vid tiden för det önskade utträdet. Det förefaller föga rimligt, att den omständigheten, att en stat åsidosatt en förpliktelse, som sedermera förlorat aktualitet — exempelvis nåo-on gång undandragit sig deltagande i ekonomiskt sanktionsförfarande —”skulle för all framtid binda denna stat vid förbundet.

Otydligt är även på vad sätt det skall konstateras, huruvida de åsyftade förpliktelserna uppfyllts. Enligt en av presidenten Wilson offentligen framställd tolkning skulle den utträdande staten själv vara ensam domare i fråga härom. Riktigheten av denna tolkning har dock blifvit satt i fråga.

Art. 2. Förbundets allmänna organ äro tre: Rådet, Delegeradeförsamlingen och Sekretariatet. Till dessa ansluta sig ett antal organ med speciella uppgifter. Sådana organ äro den ständiga militärkommissionen (art. 9), kolonialkommissionen (art. 22), arbetsbyrån (art. 23 a, jfr förslaget, art. 20), övriga internationella byråer och kommissioner (art. 24), skiljedomstolar (art. 13) samt slutligen den fasta internationella domstolen (art. 14).

Av förevarande artikel framgår, att när i förbundsakten på en mångfald ställen uttalas, att »förbundet» äger en viss befogenhet eller skall vidtaga en viss åtgärd, detta bör förstås så, att det tillkommer något förbundsorgan att handla. Den tvekan, som från amerikanskt håll kommit till synes därom, huruvida ej tilläventyrs förbundet eller förbundsmedlemmarna vore att anse såsom överordnade förbundsorganen, synes sakna stöd i förbundsakten.

Art. 3. Delegeradeförsamlingen består av ombud för samtliga de stater, som tillhöra förbundet såsom självständiga medlemmar, däri så-

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 15 käft. (Nr 90.) 4

Art. 2 Förbundets organ.

Art. 3. Delegeradeförsamlingen.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

ledes inbegripna dominions och kolonier med administrativ autonomi, i den mån de upptagits såsom särskilda förbundsmedlemmar. Varje stat äger sända högst tre representanter. Mot förbundsakten har från vissa håll riktats den anmärkning, att enligt densamma förbundet komme att bliva allenast ett regeringarnas och ej ett folkens förbund, i vilket avseende man särskilt påpekat, att församlingens samtliga medlemmar skulle utgöras av regeringsombud. I den officiella engelska kommentaren har emellertid framhållits, att detta ingalunda behöver vara fallet. I själva verket innebär artikelns text ej hinder mot att vid sidan av ombud, som regeringarna utse helt och hållet på egen hand, andra av regeringarna tillsättas efter anvisning eller förslag från annat håll, exempelvis av parlamenten. Är en sådan tolkning riktig, blir det naturligtvis för varje land en inre fråga, huruvida det är lämpligt och med dess konstitutionella förhållanden förenligt att låta parlamentet i detta fall utöva direkt inflytande på ombudens tillsättande.

Församlingen skall hava periodiska sammanträden. Huru ofta dessa skola sammankallas, är hittills icke bestämt, och det är ej heller avgjort, på vad sätt beslut härom skall fattas. Man synes ha utgått ifrån, att församlingen ej skall inskränka sig till att fastställa, när nästa sammanträde skall äga rum, utan bestämma en period för de ordinarie sammanträdenas hållande. Önskvärt är ur flera synpunkter, att perioden sättes tämligen kort, och måhända att sammanträdena äga rum årligen. Bland de förslag till förändringar i förbundsakten, som preliminärt utarbetats från svensk sida, ingår även ett yrkande i sådan riktning.

Mellan de ordinarie sammanträdena kunna extra sammanträden hållas, då omständigheterna göra det erforderligt. Det utsäges ej, huruvida eller av vem i dylikt fall församlingen skall sammankallas, liksom ej heller på vad sätt eller av vilken myndighet beslut om extra sammanträde skall fattas. I ett par speciella fall kunna emellertid vissa slutsatser dragas av förbundsaktens bestämmelser.

Ett sådant fall, då extra sammanträde synes påkallat, är det, då församlingen enligt art. 15 skall anlitas såsom förlikningsorgan. Det torde få antagas, att det därvid är rådet, som äger besluta om församlingens sammankallande. Tvist, som skall underkastas förlikningsförfarande, går nämligen alltid i första hand till rådet, vilket därefter antingen på eget initiativ eller på parts yrkande överlämnar densamma till församlingens handläggning.

En annan omständighet, som kan giva anledning till sammankallande av extra sammanträde, ligger i den bestämmelse i art. 11, som innehåller, att vilken förbundsmedlem som helst äger fästa rådets eller

27 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 90.

församlingens uppmärksamhet på internationella omständigheter, som kunna innebära fara för världsfreden. Den valfrihet mellan rådet och församlingen, som här förutsättes och som även i andra hänseenden äger rum, skulle ej behörigen tillgodoses, om frågor av nyssnämnda art skulle kunna föreläggas församlingen allenast vid tillfälle, da sammanträde av annan anledning pågår. Det måste ur denna synpunkt beklagas, att akten ej innehåller närmare bestämmelser om församlingens sammankallande. I någon mån mildras dock denna olägenhet, om, pa sätt nyss nämnts, bestämmelse meddelas om årliga ordinarie sammanträden.

Platsen för församlingens sessioner skall vara den ort, som utsetts till förbundets säte, d. v. s. Geneve (jfr art. 7). 1 särskilt fall kan

annan samlingsplats bestämmas.

Ehuru varje förbundsstat äger att till församlingen sända tre ombud, hava de olika delegationerna blott en röst var vid förekommande voteringar. Det kan således sägas vara förbundsmedlemmarna såsom sådana, vilka äga rösträtt i församlingen. Härav följer, att Brittiska riket och de fem av dess biländer, vilka äro självständiga förbundsmedlemmar, äga var sin röst. Detta har väckt mycket missnöje, särskilt i Amerika, där man klagat över att England faktiskt skulle få sex röster i församlingen, medan Amerika finge blott en enda. Ehuru förmodligen ej alltid med nödvändighet alla de brittiska rösterna komma att falla på samma sida, saknar anmärkningen med säkerhet ej fog. Den omständigheten att England förfogar över ett flertal röster i församlingen genombryter på ett ur de mindre staternas synpunkt betänkligt sätt grundsatsen om staternas rättsliga likställighet, vilken eljes ligger till grund för församlingens organisation. Ur praktisk synpunkt torde denna olägenhet dock ej böra överskattas. Den bestämmelse i förbundsakten, enligt vilken beslut av församlingen för att bliva giltiga i regel måste fattas enhälligt, torde nämligen i väsentlig mån vara ägnad att förebygga möjligheten av missbruk.

Församlingens behörighet omfattar enligt artikelns ordalag varje fråga, som överhuvud faller inom förbundets verksamhetsområde eller som berör freden i världen. I förbigående må anmärkas, att uttrycket knappast kan anses fullt korrekt, enär enligt förbundsakten varje fråga som berör världsfreden i och med detsamma faller inom förbundets verksamhetsområde (jfr art. 11,

19). Rådets behörighet är enligt följande artikel bestämd på fullkomligt samma sätt. Härav kunna naturligen kompetenskonflikter och dubbel handläggning tänkas följa. Ett korrektiv emot detta missförhållande ligger i den omständighet, att med all sannolikhet det största antalet av rådets leda-

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

möter tillika tillhöra församlingen. Ett annat och än mer verksamt förefinnes, om, såsom amerikanske statssekreteraren Lansing offentligen uttalat, i tvivelaktiga fall församlingens kompetens skulle tillerkännas försteget, något som jämväl ligger i ett från engelskt regeringshåll avgivet yttrande, att församlingen är att betrakta såsom förbundets högsta myndighet. Församlingens prineipala kompetens innebär emellertid på intet sätt, att ett beslut av rådet skulle kunna överklagas i församlingen.

På vissa punkter är församlingens kompetens uttryckligen fastställd. Såsom jag senare får tillfälle närmare framhålla, har emellertid på en del av samma punkter rådets kompetens lika uttryckligt fastslagits. Det har, särskilt i den officiella engelska kommentaren, betonats, att det skulle vara olämpligt att begränsa ettdera organets kompetens. Fall kunna uppstå, framhålles det, da det icke vore lämpligt att sammankalla delegeradeförsamlingen, och man hade därför ej velat binda rådet med en föreskrift att avvakta församlingens godkännande av dess åtgärder. Även i detta yttrande synes ligga ett erkännande av att församlingen, när den är i funktion eller dess sammanträde kan avvaktas, är framför rådet berättigad att handlägga viktigare förbundsärenden.

Församlingen angives i akten vara kompetent att

1) avgöra alla frågor rörande förfarandet (»procédure») inom församlingen (art. 5);

2) fatta beslut om upptagande av ny förbundsmedlem (art. 1);

3) mottaga anmälan om förhållande, som anses utgöra en fara för freden (art. 11);

4) under vissa betingelser tjäna såsom organ för utredning och förlikning av tvist (art. 15);

5) inbjuda staterna till verkställande av revision av fördrag som blivit otillämpliga m. m. (art. 19);

6) godkänna av rådet vex-kställd utnämning av generalsekreterare hos förbundet (art. 6);

7) utse de fyra mindre makter, vilka skola äga sända ombud till rådet (art. 4);

8) godkänna rådets val av nya stater att vara representerade i rådet (art. 4);

9) pröva av rådet uppgjort förslag till organisation av eu fast internationell domstol (art. 14).

Härtill kommer den viktiga uppgiften att fullfölja de s. k. fredskonferensernas i Haag verksamhet för den internationella rättens kodifiering och systematiska utveckling. Ehuru denna uppgift ej beröres i akten,

Kungl. May.ts proposition nr 90.

måste den dock anses föreligga och tillkomma församlingen. Ett stöd för denna uppfattning kan man finna i den officiella engelska kommentaren, där det heter, att det antagligen blir genom församlingen, som regeringarna komma att lämna sitt samtycke till förändringar och förbättringar i den mellanfolkliga rätten samt till de många konventioner, som komma att erfordras för det internationella samarbetet.

Art. 4. Förhållandet mellan rådets och församlingens befogenheter i det hela har nyss berörts. De befogenheter som uttryckligen tillerkännas rådet äro följande:

1) att avgöra alla frågor rörande förfarandet i rådet (art. 5);

2) att uppgöra planen för de särskilda staternas militärväsen (art. 8);

3) att bemyndiga stat att överskrida för densamma fastställt rustningsprogram (art. 8);

4) att taga under övervägande frågan om den privata krigsmaterielindustriens avveckling (art. 8);

5) att i förekommande fall taga under övervägande frågan om genomförande av förbundsstaternas ömsesidiga garanti för varandras integritet och oberoende (art. 10);

j 4 6) att mottaga anmälan om förhållanden, som anses utgöra en fara för freden i världen (art. 11);

7) att tjäna som organ för utredning och förlikning av tvist (art. 12, 15);

8) att uppgöra förslag till organisation av en fast internationell domstol (art. 14);

9) att tillsätta förbundets generalsekreterare (art. 6);

10) att godkänna generalsekreterarens utnämningar av sekretariatets övriga personal (art. 6);

11) att föreslå åtgärder för genomförande av skiljedomsutslag (art. 13);

12) att ombesörja offentliggörande av handlingar och förlikningsförslag rörande till utredning hänskjuten tvist (art. 15);

13) att avgiva förslag ifråga om de väpnade styrkor, varmed de särskilda förbundsmedlemmarna skola deltaga i militär förbundsaktion (art. 16);

14) att bestämma de betingelser, under vilka utom förbundet stående stat må inbjudas att i och för lösande av tvist åtaga sig förbundsstats förpliktelser m. m. (art. 17);

Art. 4. Rådet.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

15) att, så snart sådan inbjudning utfärdats, inleda undersökning rörande tvisten (art. 17);

16) att, därest sådan inbjudan avböjes, föreslå åtgärder till världsfredens tryggande (art 17);

17) att inbjuda stat, som ej är företrädd i rådet att för visst fall sända ombud till detsamma (art. 4);

18) att med bifall av förbundsförsamlingens majoritet dels utse nya stater att vara permanent representerade i rådet, dels öka antalet av de medlemmar av förbundet, som skola av församlingen utses att vara representerade i rådet (art. 4);

19) att besluta om förflyttning av förbundets säte från Geneve till annan ort (art. 7);

20) att besluta om uteslutning av förbundsmedlem (art. 16);

21) att besluta, att kostnaden för visst internationellt organ skall upptagas bland utgifterna för sekretariatet (art. 24).

Rådet skall bestå av ett ombud för vardera av Förenta Staterna, Storbritannien, Frankrike, Italien och Japan samt fyra andra stater, vilka skola utses av församlingen för så lång tid som den bestämmer. Till dess att församlingen hunnit sammanträda och första gången utse sådana stater skola Belgien, Brasilien, Grekland och Spanien äga sända var sin representant till rådet.

Mot fem stormaktsröster stå alltså i normala fall — d. v. s. då ej någon inbjudan utgått till orepresenterad stat att sända tillfälligt ombud

— fyra röster för mindre stater. Förhållandet, som kan synas omotiverat med hänsyn till sekundärmakternas stora antal i jämförelse med stormakternas, finner en förklaring i den omständighet, att det är rådet, som äger besluta om de militära sanktionernas verkställande.

Det torde för övrigt vara ett faktum, att man endast helt undantagsvis kan vänta sig en sådan intressegruppering, som på en sida förenar alla stormakterna mot de mindre staterna. Uppdelningen kommer med all sannolikhet att följa andra och mindre skematiska linjer, vilket naturligtvis medför ökad möjlighet för de senare att med utsikt till framgång hävda sina synpunkter.

Antalet ledamöter i rådet är icke avsett att för all framtid förbliva nio, såsom framgår av rådets befogenhet att med samtycke av församlingen — vars avgörande i detta fall träffas genom majoritetsbeslut

— dels upptaga nya stater till permanent representation i rådet dels ock bestämma, att antalet icke permanent företrädda stater skall sättas högre än fyra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

31 Befogenheten i förra avseendet har till syfte att undanrödja det farliga missförhållande, som skulle uppkomma, därest eu ursprungligen utom förbundet stående stormakt, med tillämpning av första artikeln erhölle inträde men för sin representation i rådet vore hänvisad till att konkurrera med sekundärmakterna om församligens röster till eu av de fyra åt dessa makter förbehållna platserna i rådet. Den senare befogenheten åter avser att bereda möjlighet till utjämnande av den förskjutning i proportionen mellan stormaktsrepresentanter och ombud för mindre stater, som skulle uppstå genom upptagande av ny permanent representant. Någon garanti mot förskjutning till det sämre av denna proportion har emellertid icke skapats. Men å andra sidan möter ej heller hinder för en förbättring av förhållandet. I varje fall kunna de mindre staterna inlägga veto mot ett upptagande av permanent ledamot, som skulle innebära en förskjutning i ogynnsam riktning.

Vad som måste beklagas är att icke, såsom de svenska delegerade i enlighet med sin instruktion föreslogo, i förbundsakten upptagits bestämmelser rörande de grunder, som skola följas vid utseende av de fyra mindre stater, vilka skola vara företrädda i rådet. Endast genom dylika bestämmelser kan någon garanti vinnas för att representationen vid varje tidpunkt blir så allsidig som möjligt, och att efter hand, inom rimliga gränser, alla stater bliva företrädda. Det synes högeligen önskvärt, att snarast möjligt dylika bestämmelser komma till stånd i form av ändring i förbundsakten eller tillägg till densamma, och i händelse av Sveriges anslutning till förbundet torde det böra tagas i övervägande, huruvida icke från svensk sida förslag i sådant avseende med det första bör framställas.

De representerade staterna äga till ombud utse vilka personer de finna lämpligt. Från flera länder uttalas, att deras regeringschefer eller utrikesministrar avses skola inträda i rådet.

I detta sammanhang anser jag mig böra omnämna, att i ett mig tillhandakommet cirkulär förbundets generalsekreterare framhållit önskvärdheten av att jämväl de stater, som ej vore representerade i rådet, till förbundets säte snarast sända ett ombud med befogenhet att stå i förbindelse med sekretariatet. Ombudet borde helst vara en av vederbörande stats representanter i församlingen eller en ställföreträdare för denne. Lämpligheten av en dylik anordning torde, i händelse av Sveriges anslutning till förbundet, framdeles böra tagas i övervägande.

Vid fördragets slutliga avfattande infördes i artikeln bestämmelser om inbjudning till stat, som äger särskilt intresse av en i rådet före-

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

kommande fråga, att där låta sig representeras av ett ombud med säte och stämma i rådet. I vilka fall denna bestämmelse äger tillämpning, är i viss mån oklart. Tydligt är emellertid, att sådan inbjudning skall utfärdas i tre bestämda fall, nämligen dels då fråga är om deltagande i militär förbundsaktion, dels då det gäller utredning av tvist, vari en stat är intresserad, dels slutligen då enligt art. 8 fråga förekommer om fastställande av program för en stats försvarsväsende.

Vad beträffar det fall, att en tvist kandlägges i rådet, är det naturligtvis en fördel för en tvistande stat, som ej är där företrädd, att kunna dit sända eu representant, som ej blott intager parts ställning och i denna egenskap kan yttra sig vid förhör inför rådet utan äger från början till slut deltaga i överläggningarna. Även i avseende å frågan om deltagande i militärt sanktionsförfarande måste det anses fördelaktigt, att en stat, som eljest ej är företrädd i rådet, kan låta sig representeras av ett ombud, som äger full befogenhet till meningsutbyte med rådet i övrigt. Detsamma synes vara fallet beträffande frågor om fastställande av försvarsprogrammen. Över husgud torde en representationsrätt sådan som den, vilken här avses, vara av betydelse ej blott ur praktisk synpunkt utan även i principiellt hänseende, såsom ägnad att uttrycka den viktiga grundsatsen att förbundet icke utan en stats effektiva deltagande i rådplägning och avgörande äger fatta beslut, som beröra statens speciella intressen och rättigheter.

I andra fall än de nu berörda ligger inbjudans utfärdande i rådets fria skön. Det är nämligen rådet, som suveränt avgör, huruvida en viss uppkommen fråga skall anses speciellt beröra en bestämd stats intressen eller ej. Härvid märkes dock, att om, såsom man väl rimligen får antaga, fråga om inbjudnings utfärdande skall behandlas i enlighet med reglerna för procedurfrågor, beslut om inbjudning kan av rådet fattas med enkel majoritet. De enskilda ombudens vetorätt bortfaller således.

Beträffande orten för rådets sammanträdande gälla samma bestämmelser som beträffande församlingen.

Ifråga om tiden för rådets sammanträden innehåller akten, att sammanträde skall hållas så ofta omständigheterna det fordra och minst en gång varje år.

Enligt auktoritativa uttalanden torde under de närmaste åren rådet komma att vara så gott som ständigt samlat. I ett bestämt fall, nämligen då krig anses hota, skall rådet på begäran av vilken som helst förbundsmedlem omedelbart sammankallas av generalsekreteraren (art. 11).

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

33 Art. 5. Beslut av rådet eller församlingen förutsätter enhällighet Art. 5. utom i vissa angivna undantagsfall, i vilka enkel eller kvalificerad ma- 'gående' joritet är tillfyllest. När det gäller att konstatera enhällighet, tages ej hänsyn till stat, som avhållit sig från att representeras i sammanträde, för samvarvid beslut ifrågakommer (art. 4). Detsamma gäller enligt uttrycklig lingen. bestämmelse (art. 4) ifråga om vissa beslut, där majoritet är tillfyllest. Beträffande andra majoritetsbeslut uttalas ej tydligt, att endast tillstädesvarande förbundsmedlemmar komma i betraktande vid beräkningen. Detta måste likväl även i dessa fall antagas vara åsyftat. Det synes mindre rimligt att en medlem, som undandrager sig att deltaga i samfäld överläggning rörande en förbundsfråga, likväl skall kunna bibehålla inflytande å densamma.

De fall, då enligt förbundsakten majoritetsbeslut kunna fattas, äro följande:

I. Beträffande församlingen:

1. Beslut om upptagande av ny förbundsmedlem fattas med 2h majoritet (ärt. 1);

2. Bifall till upptagande av ny stat att vara ständigt representerad i rådet samt till ökning av antalet andra där företrädda stater lämnas med enkel majoritet (art. 4);

3. Beslut i frågor rörande förfarandet fattas med enkel majoritet (art. 5);

4. Godkännande av utnämning av generalsekreterare sker med enkel majoritet (art. 6);

5. Rapport rörande en till församlingens utredning hänskjuten tvist får samma rättsverkan som enhällig rapport av rådet, därest den omfattas av en på visst sätt kvalificerad majoritet inom församlingen (art. 15);

6. Beslut om ändring i förbundsakten torde kunna, under förbehåll av senare ratifikation, fattas med viss kvalificerad majoritet (art. 26).

II. Beträffande rådet:

Beslut i frågor rörande förfarandet fattas med enkel majoritet (art. 5).

I andra delar av fredstraktaten i Versailles än förbundsakten angivas ock några fall, i vilka beslut kan av rådet fattas med enkel majoritet, nämligen beslut om anställande av undersökning i Tyskland angående efterlevnaden från tysk sida av fredstraktatens bestämmelser om militärväsendet etc. (traktatens art. 213), om förlängning av den tid, under vilken

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. .15 käft. (Nr 90.) 5

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Tyskland skall tillerkänna medborgare i allierat eller associerat land nationell eller mest gynnad nations behandling (traktatens art. 280), samt om vissa förhållanden i Saarbäckenet (traktatens art. 45—50). Härtill kommer bland annat att i de i samband med fredsslutet ingångna alliansfördragen mellan Frankrike och Förenta Staterna samt Frankrike och England bestämmes, att dessa fördrag skola godkännas av rådet, som därvid om erforderligt fattar sitt beslut med enkel majoritet.

Yilka spörsmål skola betraktas som frågor rörande förfarandet, är oklart. Till sådana frågor måste emellertid räknas inbjudan till stat, som ej är företrädd i rådet, att dit sända tillfälligt ombud samt spörsmål om tillsättande av undersöknings- och förlikningskommission för utredning av tvist.

För den händelse meningsskiljaktighet skulle uppstå, huruvida ett spörsmål är att betrakta såsom angående förfarandet eller icke, lämnar förbundsakten ej någon anvisning å sättet för behandling av denna meningsskiljaktighet, lika litet som den i övrigt angiver någon utväg för lösningav tvist om bestämmelser i densamma. Enligt art. 13 förklaras visserligen den allmänna regeln vara, att tvister rörande tolkningen av fördrag skola anses lämpliga att underställas skiljedom; men tillämpningen av denna regel synes onekligen möta vissa svårigheter, när det gäller tolkning av själva förbundsakten.

Lämpligheten av att i allmänhet kräva enhällighet såsom villkor för besluts fattande inom förbundsorganen har varit föremål för olika meningar. Övervägande skäl torde emellertid, ej minst ur de sekundära makternas synpunkt, tala till förmån för en dylik regel. Att den, i vad rörer församlingen, är önskvärd ur synpunkten av de särskilda staternas suveränitet och självbestämningsrätt, torde ej behöva närmare utvecklas, och i vad den gäller rådet, torde den få anses ägnad att motverka stormakternas övervikt.

Obestridligt är å andra sidan, att regeln under vissa förutsättningar kan leda till olägenheter, ja, rent av vara ägnad att förlama förbundets verksamhet. Så blir utan tvivel fallet, om från en betydande stats eller statsgrupps sida skulle saknas god vilja ifråga om främjandet av förbundets syften. Men i själva verket förutsätter akten i det hela hos förbundsmedlemmarna ett visst mått av god vilja och allvarlig avsikt att nå till resultat. Saknas dessa betingelser, blir akten värdelös, vilken lösning man än ger frågan om villkoren för besluts åstadkommande inom förbundsorganen. Föreligga de åter, erbjuda sig utvägar att undgå de olägenheter, som äro förenade med kravet på enhällighet. En stat kan då i det helas intresse underordna sina synpunkter under

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

de andras och således frivilligt eller under en viss påtryckning böja sig för majoriteten. Vill den undvika skenet att ha med sin röst stött ett visst beslut, kan den låta sitt ombud underlåta att taga del i det sammanträde, där beslut skall fattas. Fredskonferensens arbete erbjuder eu mångfald exempel på detta systems praktiska tillämpning med tillfredsställande resultat.

Art. (i. Förevarande artikel behandlar förbundets permanenta sekretariat och dess organisation. Det skall bestå av en generalsekreterare samt av den övriga personal, som finnes påkallad för dess verksamhet. Det skall upprättas å den ort, som skall vara förbundets säte.

Sekretariatet trädde redan under 1919 i funktion. Generalsekreterare är sir Eric Drummond, vilken som sådan nämnes i en bilaga till förbundsfördraget. Tills vidare är sekretariatet installerat i London. Det är indelat i avdelningar efter materiella grunder. Något slags uppdelning efter en geografisk princip, varom uppgift förekommit i dagspressen, har ej varit ifrågasatt. Sålunda finnes en avdelning för rättsfrågor, en annan för ekonomiska, en tredje för förvaltningsfrågor o. s. v. På varje avdelning finnes en chef och ett antal sekreterare, experter m. fl.

Vidden av sekretariatets verksamhetsfält framgår av följande sammanställning av dess uppgifter, sådana de finnas uttryckligen angivna i akten eller framgå av dennas bestämmelser.

Sekretariatet skall:

1) utgöra mellanled mellan förbundet och de särskilda förbundsstaterna;

2) förmedla notifikationer från en till övriga förbundsstater i förbundsangelägenheter (exempel: art. 8);

3) tjäna såsom centralorgan för det av förbundsakten skapade förlikningsförfarandet (art. 15);

4) i förekommande fall tjäna såsom mellanled mellan förbundet och utom detsamma stående stater (art. 17);

5) registrera och offentliggöra mellanfolkliga överenskommelser (art. 18);

6) handhava de förvaltningsuppgifter och verkställa de utredningar och övriga åtgärder, som nödvändiggöras av bestämmelserna i art. 23 mom. c—f samt art. 25;

7) handhava verkställigheten av internationella överenskommelser, som ej för sitt genomförande skapat egna internationella organ.

Dessutom skall generalsekreteraren vara generalsekreterare hos så-

Art. 6. Förbundets permanenta sekretariat.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Art. 7. Förbundets säte. Representanters och funktionärers ställning.

val rådet som församlingen; i och med detsamma tillfaller honom den viktiga uppgiften att vara mellanled mellan dessa organ.

Utgifterna för sekretariatet skola naturligtvis bestridas av förbundsmedlemmarna. Till norm för kostnadernas fördelning dem emellan har valts den proportion, som redan finnes fastställd beträffande kostnaderna för världspostföreningens internationella byrå. Samma fördelningsgrund bar för övrigt blivit bestämd med avseende å kostnaderna för den permanenta skiljedomstolens i Haag byrå (jfr första Haagkonventionen av 1907, art. 50). I fråga om denna norm erinrar jag om, att en promulgationsöverenskommelse till postkonventionen indelar de anslutna staterna i sju klasser, av vilka var och en skall bidraga till täckande av kostnaderna i förhållande till ett visst antal enheter, så att på första klassens särskilda medlemmar komma 25 enheter, på andra klassens 20, på den tredjes 15, på den fjärdes 10, på den femtes 5, på den sjättes 3 och på den sjundes 1 enhet. Genom multiplikation av antalet till förbundet anslutna länder inom varje klass med det antal enheter, som belöper på varje land, samt summering av produkterna, erhålles det antal enheter, mellan vilket summan av kostnaderna bör delas. Denna summa, som med hänsyn till ovissheten rörande enhetstalet för nybildade stater icke nu kan noggrant uppgivas, torde emellertid kunna anslås till 529, och då Sverige tillhör den tredje klassen, tillkommer det tillsvidare Sverige att bära ungefär V35 av totalbeloppet.

Förevarande bestämmelse är den enda av finansiellt innehåll, som återfinnes i förbundsakten. Häremot har från amerikanskt senatshåll riktats skarp kritik. Särskilt har framhållits, att förbundet, som måste få mycket stora kostnader att bestrida för fullföljandet av sina syften, vore i absolut behov av en ordnad finansförvaltning och en reguljär budget, som kunde sätta staterna i stånd att på förhand bedöma storleken av det på dem ankommande bidrag samt räckvidden av deras direkta ekonomiska förpliktelser. På denna kritik har statssekreteraren Lansing svarat, att enligt hans uppfattning en budget sannolikt skulle komma att upprättas av rådet samt underställas församlingen till godkännande utan prejudicierande av den fria prövningsrätt, som för varje land måste tillkomma dåvarande statsmakter.

Art. 7. I förbundsakten stadgas, att förbundet skall ha sitt säte i Geneve. Denna bestämmelse har naturligtvis träffats med Schweiz’ goda minne. Dock har från schweiziskt håll med styrka framhållits, att den ej får anses på något sätt prejudicera frågan om Schweiz’ anslutning till förbundet. Då Schweiz, såsom förut anförts, ännu icke tillträtt förbundet, kan bestämmelsen i varje fall tillsvidare icke tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90. 37

Möjlighet till annat arrangemang öppnas emellertid därigenom, att artikeln ger rådet rätt att till förbundets säte när som helst i stället utse annan ort. Denna föreskrift har fattats på två skilda sätt. Dels har man i densamma velat se en eftergift för de belgiska önskemål, som eftersträvade att se Briissel som förbundshuvudstad, önskemål, som på sin tid kommit till korta gentemot de skäl, som talade för förbundets förläggning till Geneve. Dels har man velat tolka bestämmelsen så, att den blott skulle avse att legalisera en förflyttning, som kunde bli nödvändig på grund av extraordinära förhållanden. Det senare torde vara vad som ursprungligen avsetts.

Rådets första sammanträde har ägt rum i Paris och det andra har nu öppnats i London.

Män och kvinnor skola i lika mån vara berättigade till erhållande av allt slags anställning i förbundets tjänst, alldeles oberoende av anställningens art. Dessa platser äro tjänsterna inom sekretariatet, inbegripet generalsekreterarens, samt inom det stora flertalet internationella kommissioner och byråer.

Förbundsmedlemmarnas representanter i förbundsorganen samt förbundets egna tjänstemän skola, då de äro i funktion, åtnjuta diplomatiska immuniteter och privilegier. Jag erinrar därom, att de diplomatiska privilegierna, vilka äro grundade i omsorgen om att staternas representanter hos varandra skola vara obundna i sin tjänsteutövning, anses omfatta otänkbarhet, exterritorialitet samt frihet från skattskyldighet och skyldighet att underkasta sig det lands rättsskipning, där vederbörande diplomatiske agent är anställd. Okränkbarheten skyddar bland annat agentens arkiv och korrespondens. Genom förbundsakten är okränkbarheten uttryckligen utsträckt till att omfatta jämväl fastigheter, som disponeras av förbundet, av dess organ eller för dess sammanträden.

Art. 8. Förevarande artikel avser att reglera den viktiga frågan ombegräntom rustningarnas inskränkning. Den inledes med en principförklaring ning av rustav innehåll, att de böra nedbringas till det minimum, som är förenligt mn9arnamed de enskilda staternas säkerhet och den nödvändighet, som kan uppstå för förbundsstaterna att genom ett samfällt militärt uppträdande trygga freden och förbundets existens.

En formel av detta innehåll är tydligen alltför obestämd för att kunna tjäna till verklig ledning för en genomgripande och någorlunda likformig minskning av rustningarna. Den förutsätter emellertid, att

38 Rungl. Maj:ts proposition nr 90.

de särskilda staterna äga ett visst mått av individuell försvarsberedskap för sin nationella säkerhet.

Enligt auktoritativa tolkningar av förbundsakten skulle defensiva militära allianser, långt ifrån att vara oförenliga med densamma, stå i god överensstämmelse med dess anda och syfte. De enskilda staterna måste i händelse av överfall själva kunna stå emot det första anloppet, till dess att förbundets inskridande till deras hjälp hunnit äga rum. Anse de sig ej mäktiga att med egna medel fylla denna uppgift, böra de försäkra sig om att omedelbart kunna få bistånd av sina grannar. Parlamentsdebatterna om den engelsk-franska och den amerikansk-franska defensivalliansen visa, att bland annat nu anförda tankegång låg bakom dessa alliansers tillkomst. De utgöra således, framför allt med hänsyn till att de avslutits mellan de tre makter, som varit förkämpar för tanken på ett nationernas förbund, ett bevis för att man även såsom förbundsmedlem måste åtminstone i en viss grad lita till egna försvarskrafter samt för att defensivallianser äro förenliga med förbundsakten.

Den i artikelns första stycke förekommande formeln för rustningsminskningen utgår vidare från den förutsättningen, att varje stat håller ett försvarsväsende, som gör det möjligt för densamma att fullgöra eventuella förpliktelser i avseende å gemensamt uppträdande av militär art. Ehuru, såsom i annat sammanhang skall beröras, förbundsakten icke stadgar någon bindande förpliktelse för en stat att i varje särskilt fall efterkomma rådets anmodan om deltagande i militär sanktionsåtgärd, följer av nu förevarande bestämmelse, att en förbundsmedlem förutsättes icke bringa sitt försvar i ett läge, som överhuvud utesluter möjligheten av att med någon grad av effektivitet medverka vid ett ifrågakommande militärt ingripande från förbundets sida.

Målet är emellertid att småningom nå fram till ett tillstånd, som kan betecknas såsom allmän avrustning. Detta har med klara ord utsagts bland annat av den amerikanske statssekreteraren Lansing. Avrustningen måste dock ske successivt både i den mening, att en stat — såsom ovan visats — icke på en gång kan avlägga hela sitt försvar, och i den, att icke ens en relativ avrustning kan i samma grad samtidigt genomföras i alla stater.

Början skall göras med centralmakterna, främst Tyskland. Fredstraktaten innehåller i detta avseende detaljerade och mycket långt gående bestämmelser. Från och med den 1 april 1920 får hela den väpnade styrkan av tyska armén, inbegripet befäl, ej överstiga 100,000 man. Den

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

civilmilitära personalen skall nedbringas till Vio av det antal, som förutsågs i 1913 års budget (art. 160—163). Arten och mängden av den krigsmateriel, som får finnas, bestämmes i detalj (art. 164 ff.). Den allmänna värnplikten skall avskaffas och militärläroverkens antal reduceras (art. 173, 176). Maximistyrkan av den tyska örlogsmarinen fastställes, och regler ha införts i syfte att styrkan ej må ökas vid sitt successiva förnyande (art. 181 ff.). Det tyska militära och marina flygväsendet skall totalt avskaffas (art. 198 ff.).

De allierade och associerade makterna uttalade vid fredsslutet, att de hade för avsikt att inslå på samma väg. I sitt den 16 juni avgivna svar på den tyska fredsdelegationens anmärkningar till det förslag till fredsfördrag, som blivit delegationen delgivet den 7 i nästföregående månad, förklarade dessa makter (del I pkt IV), att Tysklands accepterande av de bestämmelser, som träffats angående dess egen avväpning, skall underlätta och påskynda genomförandet av en allmän rustningsinskränkning, samt att de hava för avsikt att omedelbart öppna förhandlingar angående en plan för en sådan allmän begränsning av militärväsendet. Även enligt andra, mer eller mindre officiella uttalanden av initierade personer i de allierade länderna skulle det avrustningsprogram, som för Tysklands vidkommande finnes föreskrivet i fredstraktaten, i vidsträckt omfattning komma att tjäna till förebild för rustningsminskningen i övriga länder. Å andra sidan har en engelsk statsman i ansvarig ställning förklarat, att genom fredstraktaten »garantier tagits men ej givits» i nu förevarande avseende.

Förbundsakten innehåller, att rådet skall uppgöra avrustningsprogram för de särskilda staterna och därvid taga hänsyn till varje stats särskilda förhållanden. Bland omständigheter, som därvid skola av rådet tagas i betraktande, nämnes uttryckligen det geografiska läget. Andra förhållanden till vilka hänsyn jämväl måste tagas, äro tydligen gränsernas längd och topografiska beskaffenhet, deras egenskap av land- och sjögräns, den relativa befolkningstätheten, trafikmedlens ståndpunkt m. m.

Den omständigheten, att enhällighet inom rådet utgör förutsättning för åstadkommande av beslut i förevarande hänseende, torde av skäl, som redan antytts, göra det svårt att under den närmaste framtiden åvägabringa beslut av denna art, då det knappast kan förväntas, att under nu rådande förhållanden samtliga stormakter kunna komma att ena sig i dylika frågor. Skulle emellertid sådan enighet uppnås, ställer sig saken annorlunda. Visserligen äga även de i rådet representerade mindre staterna vetorätt; och uppenbarligen måste, såsom redan framhållits, varje

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

i rådet eljest orepresenterad stat äga att i enlighet med art. 5 deltaga i behandling av fråga om program för dess egna rustningar, likasom för övrigt i sista hand varje särskild regering har att definitivt intaga ställning till eventuella framställningar från rådet. Men frågor av förevarande art torde höra till dem, i vilka en samlad mening hos stormakterna kommer att äga en högst betydande auktoritet gent emot förbundsmedlemmars i svagare ställning.

Möjligheten att genom påtryckning av stormakterna en eller annan mindre stat skulle kunna mot sin vilja pressas till en alltför stark nedsättning av sin försvarskraft torde dock ej böra överskattas. Ett obehövligt eller ojämnt reducerande av en sekundärmakts försvarsväsen kan knappast väntas ligga i stormakternas samfällda intresse.

Sedan rustningsprogrammen på rådets förslag blivit godkända av de särskilda regeringarna, få de ej utan rådets samtycke överskridas. I fråga om försvarskraftens nedsättande under det i programmet angivna måttet uttalas däremot ej något i akten och något hinder däremot lärer ej förefinnas i annan mån än som framgår av de i artikeln uttryckta förutsättningarna, att varje stat antages till en viss grad sörja för sin egen säkerhet och vara i stånd att medverka vid militära sanktioner.

Jämte principen att fredens bevarande kräver rustningarnas nedbringande uttalas i artikeln såsom en allmän grundsats, att den privata tillverkningen av vapen och andra krigsförnödenheter utgör en fara för freden. Något bestämt program i syfte att avlägsna denna fara uppställes emellertid ej heller på denna punkt. Det uppdrages åt rådet att taga under prövning frågan om sättet för avvärjande av den enskilda krigsmaterielindustriens faror. Det enda direktiv, som därvid gives, är av inskränkande art. Rådet har nämligen att vid sina överläggningar taga hänsyn till nödvändighetens krav i de länder, som ej äro i stånd att med egna medel tillverka den krigsmateriel, som är erforderlig för deras säkerhet. En stat, som ej i egna verkstäder kan tillverka behövliga krigsförnödenheter, måste naturligen vara hänvisad till import; men det är sannolikt, att statsverkstäder i andra länder icke lämpligen kunna arbeta på lager och för export, varför bibehållande i någon form av enskild tillverkning skulle bliva för förbundets egna syften erforderligt. I detta sammanhang bör omnämnas, att den 10 september 1919 flertalet av de allierade och associerade makterna avslutat eu konvention rörande kontroll över internationell handel med vapen och ammunition. I denna konvention uppställes såsom huvudregel, att egentlig krigsmateriel icke må exporteras från ett land till ett annat; dock förbehålla sig de för-

Kungl. Maj it-i proposition nr 90.

dragsslutande staterna rätt att genom särskilt beslut tillåta export till regering i annat land. I fråga om export till vissa angivna ociviliserade eller av mera stadigvarande oroligheter hemsökta trakter i Asien och Afrika meddelas mera restriktiva bestämmelser, omfattande jämväl andra slags vapen och ammunition än de för krigsbruk avsedda. Bestämmelser meddelas om årliga uppgifter å förekommande export och om speciell kontroll till lands och till sjöss över införsel till de länder, för vilka de strängare bestämmelserna skola gälla. De kontraherande parterna skola söka förmå övriga till nationernas förbund hörande stater att ansluta sig till konventionen. En inbjudning i sådant avseende har ock utgått till Sverige.

Förutsättningen för att åtgärderna för begränsning dels av rustningarna, dels av den enskilda krigsmaterielindustrien skola visa sig effektiva är, att i någon form kontroll över deras efterlevnad införes. Den form, som upptagits av förbundsakten, är ett åtagande från förbundsstaternas sida att tillhandahålla varandra fullständiga upplysningar beträffande sitt militärväsende i alla dess grenar samt beträffande de möjligheter deras industri äger att vid behov tagas i anspråk för tillverkning av krigsmateriel. Om denna enkla form skall visa sig verksam, beror på, i vilken grad förhoppningarna på å ena sidan full lojalitet förbundsstaterna emellan och å den andra den allmänna opinionens stöd i förevarande avseende komma att realiseras. Här liksom på flera punkter torde man vara berättigad framhålla, att förbundsaktens värde i väsentlig grad beror av god vilja hos förbundsmedlemmarna.

Inflytelserika kretsar finnas emellertid, som anse, att kontrollen icke får göras beroende allenast å god vilja utan bör åtminstone i viss mån bygga på yttre tvång. Från franskt håll framfördes redan under de förhandlingar, som ledde till förbundsaktens antagande i dess nuvarande form, ett förslag till tillägg till art. 8 av följande innehåll:

»De höga fördragsslutande parterna, som äro beslutna att på det mest öppna och fullständiga sätt tillhandahålla varandra alla upplysningar med avseende å måttet för sina rustningar, sina militära, marina och luftprogram samt ställningen inom de industrier, vilka kunna utnyttjas för krigsändamål, skola tillsätta en kommitté med uppgift att införskaffa nödigt upplysningsmaterial i detta avseende.»

Det franska förslaget blev, såsom jag tidigare haft tillfälle att framhålla, omfattat med stora sympatier på neutralt och ej minst på svenskt håll. En häremot stridande uppfattning gjorde sig emellertid gällande inom de engelska och amerikanska delegationerna, vilka syntes

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 15 Käft. (Nr 90). 6

42 Art. 9. Permanent kommission såsom rådgivare vid rustningarnas begränsning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

anse, att de omständigheter rörande en viss stats rustningar, vilka ej under alla förhållanden komme i dagen, ej heller skulle kunna uppdagas av en sådan kommitté, som den i det franska förslaget förordade. I allt fall skulle en internationell organisation av dylik art stöta på mycket stora praktiska svårigheter och dock vara ur stånd att hålla förbundet bättre underrättat än de särskilda staternas eget upplysningsväsen. Det franska förslaget blev sålunda icke antaget. Enligt offentliga uttalanden av dåvarande franske utrikesministern Pichon samt Frankrikes representant i den å fredskongressen tillsatta kommissionen för nationernas förbund, Léon Bourgeois, kommer emellertid förslaget att på nytt framföras inom förbundet till dess det vunnit beaktande.

Art. 9. Ifrågavarande artikel ställer vid rådets sida en kommission med konsultativa befogenheter i frågor rörande militärväsendets olika grenar, i den mån de falla under artiklarna 1 eller 8. Jag erinrar, att förstnämnda artikel ger rådet befogenhet att fastställa militärväsendets styrka och effektivitet beträffande icke ursprunglig medlem av förbundet, samt att art. 8 innehåller de allmänna bestämmelserna om rustningarnas begränsning.

Artikeln saknar varje bestämmelse om kommissionens sammansättning, såsom vilka stater skola vara företrädda, medlemsantal, utnämningsmetod o. s. v. Beträffande förhandlingsordningen återfinnes ej någon regel, motsvarande den, som fått plats i artiklarna rörande församlingen och rådet, nämligen attsvartdera av dessa beslutar om sin egen procedur. Sannolikt torde meningen vara, att rådet tillsätter kommissionen och utnämner dess ordförande samt att kommissionen själv i den mån så befinnes erforderligt utbildar sin förhandlingsordning. Behovet av på förhand fastställda yttre former gör sig troligen icke heller särdeles starkt gällande beträffande ett organ, som ej har att fatta beslut i egentlig mening, utan vars uppgift, efter vad det vill synas, inskränker sig till att verkställa utredningar och avgiva utlåtanden rörande till densamma hänskjutna frågor. Emellertid vore det önskvärt att få fastslaget, att avvikande meningar inom kommissionen alltid skola bringas till rådets kännedom jämte den mening, kring vilken flertalet inom kommissionen samlat sig. Måhända får även detta anses ligga i sakens natur, särskilt med hänsyn till en regel av i viss mån motsvarande innehåll, som för ett annat fall återfinnes i art. 15.

Om sålunda rådet har att tillsätta kommissionen, varvid den i så fall beslutar med enkel majoritet (art. 5), kan det även fritt bestämma,

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

vilka staters arméer eller mariner skola vara företrädda. Detta är eu betydelsefull omständighet, som kan komma att innebära avsevärda vådor för de smärre staterna. Det kan nämligen befaras, att de militära sakkunniga till allra största delen komma att rekryteras ur de större staternas officerskårer. Men vikten för de mindre staterna av att vara representerade är uppenbar, enär kommissionen ofta får att yttra sig i frågor, som nära beröra deras intressen, samt enär väl i de flesta fall dylika yttranden komma att ligga till grund för rådets beslut eller förslag. Man synes emellertid vara berättigad till antagande att, i analogi med vad fallet skall vara inom rådet, varje stat som ej är permanent representerad får tillfälle att sända ombud att deltaga i överläggning rörande fråga, som angår denna stat.

Jämväl beträffande ifrågavarande artikel förekom ett franskt ändringsförslag, vilket fick samma öde som det förut omnämnda, avseende art. 8. Förslaget var av följande innehåll:

»En permanent organisation skall upprättas med uppgift att ombesörja och förbereda de militära åtgärder till lands och sjöss, vilka denna förbundsakt ålägger de höga fördragsslutande parterna. Denna organisation skall jämväl ha att draga försorg, i förekommande fall, om åtgärdernas omedelbara verkställighet.»

Avsikten med förslaget har varit att skapa ett slags internationell generalstab med uppgift att i förväg utarbeta de riktlinjer, efter vilka rådet skulle ha att gå, då det för de olika förbundsstaterna föresloge arten och graden av deras deltagande i militär förbundsaktion, samt att diskutera och fastställa de åtgärder, som eljest skulle erfordras i händelse av krigiska överfall, som förbundsakten hade till syfte att hejda.

Även detta förslag har strandat, på skäl, som framgå av den officiella engelska kommentaren till förbundsakten. Det heter där, att den förberedelse för krig, som tillkommer en generalstab, förutsätter, att man har att räkna med en bestämd fiende. Men förutsättes såsom sådan en representerad förbundsstat, blir, säges det, förtroendefullt samarbete inom staben en omöjlighet. Ej heller anses det tänkbart, att under sådana förhållanden en stat skulle vilja delgiva de andra sina strategiska planer avseende ett ordnat försvar. Enligt engelsk uppfattning skulle därför den från franskt håll föreslagna organisationen ej kunna komma längre i förevarande avseende än till att samla militärt värdefullt material av ej hemlig natur samt att' reglera vissa speciella spörsmål rörande genomtåg.

44 Kungl. Maj:ts -proposition nr 90.

Förbunds- Art 10- Denna artikel innehåller en av förbundsaktens mest om-

medlemmar- stridda bestämmelser, nämligen den, enligt vilken förbundsmedlemmarna nriellarin-' åtaSa si» att respektera samt mot alla yttre angrepp upprätthålla tegritet och varandras territoriella integritet och förhandenvarande politiska obepolitiska rnomlo oberoende. Ioeuue- „

Pa vissa hall har man velat i artikeln inlägga ett samfällt garanterande av förbundsstaternas nuvarande gränser. Artikeln skulle, har man sagt, avse att »stereotypera nu bestående förhållanden». Denna tolkning räknar sina anhängare bland fördragets motståndare i skilda länder, främst inom oppositionen i Förenta Staternas senat, vilken åstadkommit, att senatens utrikesutskott bland de förbehåll utskottet ansett sig böra förorda i händelse av förbundsaktens ratifikation upptagit ett, som rörer Förenta Staternas förpliktelser enligt denna artikel. Tolkningen synes emellertid strida ej blott mot förbundsaktens allmänna innehåll utan även mot vissa särskilda bestämmelser i densamma, bland annat den regel, som möjliggör prövning av bestående internationella fördrag och förhållanden, som kunna innebära en fara för världsfreden (art. 19). Tillgängliga uttalanden av ett avsevärt antal av de statsmän, som medverkat vid förbundsaktens tillkomst, bekräfta ock, att förevarande artikel icke avser att för all framtid fixera efter fredssluten bestående territorinlförhållanden.

En god vägledning för tolkningen av denna artikels innebörd synes den officiella engelska kommentaren lämna. Då förbundets syfte är att söka förebygga våldsamma rubbningar i de vid en viss tidpunkt bestående relationerna mellan olika länder, är det en given sak, att eu förbundsstats territorium, såsom detta vid varje särskild tid är bestämt, är från förbundets sida föremål för det skydd mot yttre angrepp, som förbundsaktens bestämmelser medgiva. Därpå lägger också den engelska kommentaren huvudvikten med framhållande av, hurusom uttrycket »yttre» i denna artikel utvisar, »att förbundet icke kan utnyttjas såsom en helig allians för att undertrycka nationella eller andra rörelser inom någon av förbundsmedlemmarnas gränser, utan blott till att förebygga territoriella erövringar». Vidare påpekar den engelska kommentaren sambandet mellan denna artikel och de följande art. 11 och 19, »vilka», säges det, »göra det tydligt, att fördraget icke är avsett att fastslå den nya territorialfördelningen såsom något heligt och för all framtid oföränderligt utan tvärtom att tillhandahålla en organisation ägnad att medgiva mellanfolkliga frågors alltjämt fortskridande reglering i enlighet med framtidens krav». Enligt denna tolkning, som synes väl överensstämma med för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

bundsaktens syfte, avser förevarande bestämmelse allenast att uttala principen om förbundets skyldighet att ingripa till skydd för eu viss förbundsmedlcms territorium. Däremot ligger i artikelns bestämmelse intet hinder för viss stat att, i den ordning förbundsakten i övrigt medger, få en gång bestämda gränser justerade och sitt territorium eventuellt utvidgat.

Artikeln äger emellertid tillämpning icke allenast i händelse av fullbordat angrepp, utan även då hot om sådant angrepp förekommit eller fara därför eljest är för handen. Det utlåtande, som rådet i dylika fall har att avgiva, torde för förbundsmedlemmarna icke medföra ovillkorlig förpliktelse till efterlevnad utan böra betraktas allenast såsom vägledande ifråga om de skyldigheter, som artikeln ålägger förbundsmedlemmarna. Från amerikanskt håll förekomma visserligen uttalanden i motsatt riktning. Men det är svårt att inse, huru för dessa kan hämtas stöd i förbundsakten. I

Art. 11. Förevarande artikel och den nästföregående synas till en viss grad täcka varandra. I händelse en förbundsstat utsättes för ett mot akten stridande angrepp, som sätter denna stats integritet eller oberoende i fara, eller den hotas av ett dylikt angrepp, bliva båda artiklarna tillämpliga.

I ett avseende sträcker sig artikelns tillämpningsområde längre än den föregåendes. Art. 10 kommer ej till användning med mindre en förbundsstat direkt utsättes för krig eller krigshot, varemot i förevarande artikel är fråga jämväl om förhållanden, som omedelbart beröra allenast stater utanför förbundet. Den interventionsprincip, som sålunda genomföres, innebär i verkligheten knappast ett avsteg från grundsatser, som de europeiska stormakterna redan länge tillämpat. Snarare bör det betecknas såsom ett framsteg, att även de mindre makterna för framtiden erhålla möjlighet till medverkan vid behandling av frågor, som här avses.

Vilka medel förbundet enligt denna artikel kan bringa till användning för fredens tryggande, angives ej i texten. Det torde i varje fall vara klart att, i händelse samfällda militära eller ekonomiska tvångsåtgärder ifrågakomma, deltagande i sådan aktion eller medgivande av passage över eget territorium icke kan åläggas någon stat utan dess eget medgivande.

Slutligen må framhållas, att art. 11 torde kunna räknas till dem, som giva vid handen, att den nästföregående icke avser att för all framtid fastslå de vid tiden för fredsslutet rådande territoriella och politiska

Art. u. Förbundets ingripande mot krig eller krigshot.

46 Kungl. Maj:ls proposition nr 90.

Art. 12. Skiljedom eller förlikningsförfarande vid uppkommande tvister.

Art. 13. Skiljedomsförfarandet.

förhållandena. Den rätt, som här tillerkännes förbundsmedlemmarna att vänskapligen fästa förbundsorganens uppmärksamhet på omständigheter, som omedelbart eller medelbart utgöra en fara för freden, torde nämligen ha till syfte, bland annat, att möjliggöra en revision av dessa förhållanden.

Art. 12. Här förekommer det grundläggande åtagandet av förbundsmedlemmarna att icke i anledning av tvist tillgripa krig, innan försök gjorts till tvistens biläggande i fredliga former. Varje mellan förbundsmedlemmarna uppkommande tvist av allvarligare art skall nämligen bänskjutas till prövning på ett av två fredliga sätt. Det ena är avgörande genom skiljedom, det andra undersöknings- och förlikningsförfarande inför förbundets råd eller församling. Så länge dylik procedur pågår samt intill dess att tre månader förflutit från det att dess resultat framlagts, äro de tvistande förbundsmedlemmarna förpliktade att upprätthålla freden.

De tvister, stadgandet gäller, äro sådana, som kunna anses ägnade att medföra brytning. Uttrycket kan synas obestämt. Avsikten är emellertid fullt klar. Därest en tvist uppkommer mellan stater, göres den först till föremål för diplomatiska förhandlingar. Skulle det visa sig att på denna väg enighet ej kan nås, och är man ej heller villig att låta frågan bero, torde den få anses hava kommit i ett sådant stadium, att artikeln blir tillämplig.

Det folkrättsliga »moratorium», som skapas genom förevarande artikel, innebär endast åtagande att icke inom deri stadgade fristen börja krig. Något förbehåll har icke tagits mot krigsliknande åtgärder, som icke äro förenade med inträdande av krigstillstånd. Härav torde följa, att inom moratorietiden åtgärder sådana som retorsion, repressalier, fredsblockad och de diplomatiska förbindelsernas avbrytande icke äro förbjudna. En annan sak är, att dylika åtgärder, såsom innebärande ett krigshot, kunna komma att föranleda förbundets ingripande enligt 10 eller 11 artikeln.

Art. 13. Artikeln behandlar det folkrättsliga skilj edomsförfarandets tillämplighetsområde.

För domstols kompetens erfordras, att parterna äro ense om, att den föreliggande tvisten lämpar sig att hänskjutas till domstolsförfarande. Akten utgår från, att det finnes grupper av tvister, som äro ägnade för rättsligt avgörande, samt angiver vissa tvister, som »i allmänhet» skola anses hit hänförliga. Dessa äro tvister om tolkningen av fördrag, om frågor av internationellt-rättslig art, om skadestånd i anledning av

47 Kungl. Maj:ts proposition ur 90.

folkrättsbrott samt om sakförhållanden, av vilkas konstaterande beror, huruvida eu folkrättslig förpliktelse blivit åsidosatt.

Ehuru det i viss mån överlämnas åt förbundsmedlemmarne själva att avgöra, huiuvida en tvist ägnar sig för domstolsbehandling, måste det fasthållas, att akten innebär ett framsteg i förhållande till vad som iöiut uppnatts genom den a 1907 ars Haag-konferens antagna konventionen för avgörande på fredlig väg av internationella tvister. Enligt denna (art. 38) erkände visserligen de kontraherande makterna, att i frågor av juridisk natur och framför allt i tvister rörande tolkning eller tillämpningav internationella överenskommelser skiljedom vore det verksammaste och på samma gång rättvisaste medlet för avgörande av tvister, som ej blivit lösta på diplomatisk väg. Men med detta erkännande förknippades allenast ett uttalande om önskvärdheten av skiljedomsförfarandes anlitande i tvister av nämnda art, varemot något slags utfästelse i detta avseende icke lämnades.

Från flere håll hava framställts önskningar att i akten måtte intagas en bestämmelse om allmän obligatorisk skiljedom. Dessa önskemål hava emellertid ej vunnit avseende. I själva verket kan väl också med fog betvivlas, att en dylik bestämmelse, innefattande skyldighet för en stat att till domstolsbehandling hänskjuta även frågor av den för staten mest vitala art, för närvarande skulle kunna med fördel genomföras. Det kan med skäl befaras, att ett försök till undantagslöst genomförande av principen om domstolsförfarande skulle sätta skiljedomstanken på alltför svåra prov. Jag ansluter mig i fråga härom till vad som uttalats i förenämnda svenska kommittébetänkande rörande en internationell rättsordning (bil. 9). Däremot kan ifrågasättas, huruvida man icke utan våda skulle kunnat ifråga om det slags tvister, som i förevarande artikel angivas såsom i allmänhet ägnade för domstolsbehandling (d. v. s. de, som angå traktatstolkning m. m.), införa en verklig, undantagslös förpliktelse att anlita domstolsförfarande i stället för att, såsom enligt akten blir fallet, lämna part möjlighet att göra gällande det förbehåll, som ligger i uttrycket »i allmänhet», och därigenom undandraga hithörande frågor rättslig behandling.

I alla händelser synes det önskvärt att staterna, så långt sig göra later, söka att genom särskilda skiljedomstraktater på förhand tillförsäkra sig en vidsträckt tillämpning av grundsatsen om rättsfrågors hänskjutande till skiljedom.

Det torde i detta sammanhang böra erinras, att i nämnda Haagkonvention och andra redan ingångna skilj edomstraktater innefattade överenskommelser icke uppbävas genom förbundsakten. Detta ligger

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

i sakens natur och bekräftas av art. 21, enligt vilken mellanfolkliga avtal, som avse fredens bevarande, icke skola anses oförenliga med någon bestämmelse i förbundsakten. De uttalanden i motsatt riktning, som förekommit, synas sakna allt fog.

Ett domstolsutslag bör naturligtvis vara för parterna bindande. Denna grundsats har i akten fått sitt uttryck i ett åtagande av förbundsmedlemmarne att ärligt och efter bästa förstånd ställa sig sadant utslag till efterrättelse samt att icke skrida till krig mot förbundsmedlem, som så förhåller sig. Av bestämmelsen lärer kunna slutas, att, i händelse en part icke ställer sig utslag till efterrättelse, motparten äger frihet att för genomförande av verkställighet använda tvångsmedel, med iakttagande allenast av den i art. 12 givna bestämmelsen om avvaktande av en tre månaders frist från utslagets meddelande. Enligt förevarande artikel har emellertid dessutom rådet att till förbundsmedlemmarne framställa förslag om verkställighetsåtgärder. I fråga om dessas beskaffenhet iakttager fördraget tystnad, och ej heller gives någon bestämmelse om förbundsmedlemmarnas förpliktelse att deltaga i föreslagna åtgärder. Någon förpliktelse härtill lärer vid sådant förhållande ej kunna antagas, men det bör ligga i förbundets hela natur, att känslan av sammanhållning omkring förbundstanken härvid gör sig gällande i sa matto, att en stat, som fått sin ståndpunkt genom skiljestol gillad, icke av förbundsmedlemmarne lämnas helt och hållet åt sig själv, när det gäller att gent emot en tilläventyrs mäktigare motpart genomföra verkställighet av utslaget.

Art. 14. Art. lå. Det måste beklagas, att organiserandet av en fast inter-

ASÄnationell domstol icke kunnat komma till stånd i samband med själva fören fast bundsakten utan i viss mån ställts pa framtiden. Inrättandet av ett dylikt JaUomiol. organ är nämligen av högsta vikt för främjande av förbundets fredsbevarande syften. Det är angeläget att vid sidan av de skiljedomstolar, som för särskilda fall kunna tillsättas under de tvistande parternas medverkan, finnes en domstol, sammansatt av ledamöter, som stå fullt oberoende av parterna. Det viktiga önskemålet att tvister av rent rättslig art bedömas uteslutande från rättssynpunkter lärer ej kunna behörigen tillgodoses annorledes än genom inrättande av en dylik domstol, och dennas betydelse för uppkomsten och fortbildandet av en internationell rättspraxis ligger i öppen dag.

Önskvärt hade varit, om förhallandena gjort det möjligt för fredskonferensen att på grundvalen av de detaljerade förslag i ämnet, som

Kungl. Maj-.ts proposition nr 90.

4!)

utarbetats, bland annat av de skandinaviska kommittéerna, genomföra eu domstolsorganisation, som kunnat föreligga till bedömande, då det gällt att taga ståndpunkt till förbundet. Såsom framhållits i förenämnda svenska kommittébetänkande (bil. 9), erbjuder spörsmålet om den fasta domstolens organisation åtskilliga svårigheter, bottnande framför allt i motsatsen mellan vissa större makters intresse att erhålla övervägande inflytande på domstolens sammansättning och de mindre staternas naturliga krav på rättslig likställighet. Jag ansluter mig till vad kommittén uttalat om att detta krav ej gärna kan uppgivas, samt att den eftergift i sådan riktning, som innebars i de mindre staternas biträdande av den å andra Haag-konferensen tillkomna överenskommelsen om en internationell prisdomstol, vari dessa stater i endast starkt begränsat omfång skulle representeras, icke kan åberopas såsom precedensfall för organisationen av en domstol med mera omfattande verksamhetsområde.

Genom förevarande artikel har uppdragits åt rådet att utarbeta förslag rörande domstolens inrättande och att underställa detsamma förbundets medlemmar. I förhållande till det i februari 1919 offentliggjorda förslaget till förbundsakt erbjuder bestämmelsens slutliga avfattning så till vida ett företräde, som det numera tydligt uttalats, att själva avgörandet icke ligger i rådets hand, i vilket avseende förslaget led av tvetydighet. I viss mån otydligt är däremot, huruvida med det hänskjutande till »förbundets medlemmar», som omförmäles i artikeln, åsyftas frågans behandling vid sammanträde i förbundsförsamlingen eller tilläventyrs dess överlämnande till behandling av de särskilda regeringarne var för sig, ett förfarande, som tydligen skulle för de i rådet icke representerade staterna innebära en olägenhet, i det möjligheten till samråd och diskuterande av eventuella motförslag därigenom skulle beskäras. Man torde emellertid vara berättigad till den tolkning, att frågan skall behandlas i församlingen eller att det i alla händelser skall stå envar regering fritt att bringa sådan behandling till stånd. Jag tillåter mig i detta sammanhang omnämna, att på grundvalen av det skandinaviska kommittéförslaget ett nytt utkast rörande den fasta domstolens organisation blivit utarbetat av den svenska kommittén i samråd med de danska och norska kommitterade. Detta förslag, vilket allenast haft till syfte att med hänsyn till fördraget revidera det tidigare förslaget, har under hösten 1919 överlämnats till sekretariatet i nationernas förbund, något som även skett med de nya danska och norska förslagen. Omnämnas må även, att dessa senare, i olikhet med det svenska, på Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 75 käft. (Nr 90.) 7

Art. 15.

Tvisters handläggning av rådet och förhundsförsamlingen.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

vissa viktigare punkter skilja sig från det tidigare gemensamma förslaget.

Den fasta domstolen har i förbundsakten fått till åliggande, förutom sin huvuduppgift, även att avgiva utlåtande rörande frågor, som av rådet eller församlingen underställas densamma. Avsikten har, enligt tillgängliga upplysningar, huvudsakligen varit att även vid den behandling av tvister, som enligt akten ankommer på rådet eller församlingen, låta rätts synpunkten i behörig grad gorå sig gällande. I den mån bestämmelsen leder därhän, är den naturligtvis ägnad att hälsas med tillfredsställelse. Å andra sidan framkallar den så till vida betänklighet, som domstolen genom att avgiva ett utlåtande av ifrågavarande art kan komma att utan föregående partsförhandling nödgas prejudiciera den ställning, den har att taga, i händelse tvisten på ett senare stadium skulle dit hänskjutas för avgörande. Det låter tänka sig, att, när en tvist blivit av rådet eller församlingen behandlad utan resultat, parterna skulle, för att uppnå en fredlig lösning, vara benägna att i sista hand ena sig om tvistens överlämnande till den fasta domstolen. Har emellertid denna på förhand avgivit ett utlåtande, lärer en sådan utväg vara förbrukad. En annan betänklighet, som ej heller helt kan avvisas, är, att i en fråga, varom domstolens utlåtande inhämtats, dess mening ej vinner beaktande av rådet eller församlingen eller ett avsevärt antal av dess ledamöter, något som tydligen skulle vara ägnat att nedsätta den auktoritet, domstolen måste äga för att med framgång kunna fylla sitt ömtåliga och maktpåliggande värv.

Art. 15. Det medel för mellanfolkliga tvisters lösande i fredliga former, som förbundsakten anvisar vid sidan av domstolsförfarande, är, såsom nämnts, sakens utredande genom rådet eller församlingen. Tvistande parter äro enligt akten förbundna att, om tvisten hotar att leda till brytning och den ej hänskjutes till domstol, anhängiggöra densamma hos rådet. För sådant anhängiggörande erfordras ej enighet mellan parterna, utan det är tillräckligt, att endera av dem vänder sig till rådet. Sakens behandling kan, om så blir nödigt, äga rum utan andra partens medverkan. Aktens franska text, som härutinnan avviker från den engelska, lämnar rum för den tolkning, att jämväl en förbundsstat, som icke är part, skulle kunna bringa tvisten inför rådet; men då en dylik tolkning skulle innebära icke blott att de båda texterna i sak skilde sig, utan även att akten på en viktig punkt frånginge den ståndpunkt, som intogs av det grundläggande förslaget av den 14 februari 1919, kan densamma icke antagas vara åsyftad.

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr (JU.

51 Tvistens hänskjutande till rådet äger rum genom eu anmälan till förbundets generalsekreterare. Så snart dylik anmälan ingått, har denne att vidtaga åtgärder för sakens fullständiga utredning och prövning. Vad härmed skall förstås, är i viss mån otydligt. Stadgandet torde dock icke skäligen kunna anses åsyfta annat än sådana rent förberedande, åtgärder, som i allmänhet ankomma på ett sekretariat, såsom insamlande och ordnande av förefintligt material, i vilket avseende akten tillika ålägger parterna att snarast möjligt ingiva framställning av saken jämte de handlingar, de hava att åberopa till stöd av sina påståenden.

Rådet äger tydligen under tvistens handläggning befogenhet att åvägabringa allt slags utredning, som det finner för tvistens bedömande vara av nöden. Det kan således bland annat besluta tillsättande av särskilda undersökningskommissioner, en utväg, som antydes genom en bestämmelse i art. 5 och av fredskonferensens ordförande officiellt förklarats vara i många fall synnerligen lämplig (skrivelse från konseljpresidenten Clemenceau till greve Brockdorff-Rantzau den 22 maj 1919.)

Ändamålet med rådets handläggning av tvist är att bilägga densamma. Rådet skall, sedan det genom noggrann utredning av tvisten förvärvat en bestämd uppfattning rörande möjligheten av en för parterna antaglig förlikning, till parterna framställa förslag i sådant avseende. Det har därefter att genom förhandling med parterna söka förmå dem att acceptera dylikt förslag, eventuellt i en under förhandlingarnas gång modifierad form.

Förhandlingen är i viss mån offentlig. Det står rådet fritt att omedelbart efter det parterna ingivit sin framställning med därvid fogad utredning publicera de sålunda ingivna handlingarna, och i händelse förlikning kommer till stånd äger rådet jämväl, i den mån det finner lämpligt, förordna om publicerande av en förklarande framställning av sakförhållandena samt redogörelse för förlikningsvillkoren. Att möjlighet lämnas öppen för handlingars offentliggörande redan på förhandlingsstadiet, har tydligen sin grund i den uppfattning, att under vissa omständigheter den allmänna opinionen i de tvistande staterna och annorstädes kan väntas reagera mot ensidigheter och överdrifter å ena eller andra hållet samt på denna väg bidraga till tvistens utjämnande. Uppenbarligen måste emellertid ett dylikt medel begagnas med den största urskilning och varsamhet. I annat fall kan det befaras, att dess användande kan verka i helt annan riktning än den åsyftade. Att åter i händelse av tvistens biläggande rådet offentliggör en av nödiga förklaringar åtföljd redogörelse för förlikningen, förefaller under alla omständigheter lämpligt och synes stå i full överensstämmelse med den i art.

52 Kuntjl. Maj:ts proposition nr 90.

18 antagna grundsatsen om internationella överenskommelsers publicerande.

Har förlikning ej kunnat åvägabringas, skall rådet utarbeta och offentliggöra en rapport, innefattande redogörelse för tvisten och förslag till förlikning. Därest inom rådet föreligger meningsskiljaktighet i fråga om rapportens innehåll, kan »varje i rådet företrädd medlem av förbundet» (varmed här förmodligen bör förstås varje rådsledamot, som är av skiljaktig mening) offentliggöra den redogörelse och det förslag, som uttrycker hans mening.

Från regeln om rådets skyldighet att föreslå en lösning göres i artikelns sjunde stycke ett viktigt undantag. Om tvistande stat invänder, att tvisten rör eu fråga, som enligt internationell rätt faller inom området för statens uteslutande kompetens, och rådet finner denna invändning befogad, skall rådet utan vidare konstatera detta i en rapport. Rådet har alltså i sådant fall varken att inlåta sig på förlikningsförsök eller, i händelse av dess misslyckande, avgiva utlåtande i själva sakfrågan. Denna bestämmelse har varit föremål för livlig kritik från oppositionen i Förenta Staterna, där man funnit bestämmelsen icke innefatta tillräckliga garantier mot obehörig inblandning i Staternas inre angelägenheter. Man har angivit vissa spörsmål, som under alla förhållanden borde vara undantagna från rådets handläggning, i vilket avseende särskilt nämnts de, som angå immigration, kusttrafik, tulltariffer, arbetsförhållanden och handel. Presidenten Wilson har så till vida anslutit sig till denna mening, som han betecknat det såsom uppenbart, att frågor av nämnda art endast med samtycke av vederbörande stat kunde upptagas av rådet. Detsamma borde för övrigt enligt hans uppfattning gälla även beträffande sådana spörsmål som naturalisationsfrågor. Att i akten ej influtit någon uppräkning av de spörsmål, som vore förbehållna de särskilda staterna, hade haft sin grand i en farhåga, att man genom en dylik uppräkning lätt kunde giva anledning till den missuppfattning, att alla ej särskilt omnämnda spörsmål skulle anses vara av beskaffenhet att kunna upptagas av rådet. Kritiken har emellertid föranlett, att bland de reservationer i avseende å akten, som i senatens hittillsvarande voteringar tillvunnit sig majoritet, upptagits även den om Förenta Staternas rätt att på egen hand avgöra, huruvida ett spörsmål faller under dess uteslutande kompetens, samt att till spörsmål av rent inre natur ovillkorligen borde räknas icke allenast de nyss omförmälda utan även vissa andra. Att ett dylikt förbehåll skulle innebära eu begränsning av rådets befogenhet i förevarande avseende ligger i öppen dag. Tydligt är även, att man genom utvidgande av det område, som förbe-

å3

Katigt. Maj:tx proposition nr 90.

hålles staternas egen kompetens, i väsentlig grad går miste om vad man i fredsbevarande syfte sökt uppnå genom bestämmelserna om tvistefrågors hänskjutande till rådet; och det måste därför anses önskvärt, att en dylik vidgande tolkning icke erhåller alltför stort spelrum. Uppmärksammas må i detta sammanhang, att, enligt bestämmelsens härutinnan tydliga ordalag, rådet är förhindrat att annorledes än på yrkande av part inlåta sig på frågan om dit hänskjutet spörsmåls hänförlighet till dem, som falla uteslutande under inre kompetens.

För den händelse en rapport, som innefattar utlåtande i sakfrågan, antages av rådets samtliga medlemmar eller av dem alla med undantag av parterna eller enderas ombud, innehåller artikelns sjätte stycke det betydelsefulla stadgandet, att förbundsmedlemmarna icke må skrida till krig mot part, som ställer sig rådets utlåtande till efterrättelse. Sammanställt med bestämmelserna i art. 16 innebär detta stadgande, att stat, som efterkommer rådets förslag, har bakom sig förbundets garanti mot överfall från motpartens sida. Men förbundet tillförsäkrar honom ej häller mera än detta negativa stöd. Han kan ej med säkerhet påräkna förbundets bistånd till genomförande av den från rådets sida enstämmigt förordade lösningen, utan kan bliva hänvisad, att, efter utlöpande av den i art. 12 bestämda frist av tre månader, med egna krafter genomdriva verkställighet av rådets utlåtande. Härutinnan skiljer sig akten från det i februari 1919 offentliggjorda förslaget, enligt vilket i här förutsatta fall rådet hade att avgiva förslag å erforderliga samfällda åtgärder för verkställighetens genomförande. I den officiella engelska kommentaren antages emellertid, att rådet skall komma att: utöva påtryckning av ett eller annat slag.

Skulle, såsom lätt kan tänkas, ingendera av parterna acceptera ett utlåtande, som av rådet avgivits med den enstämmighet, varom här är fråga, återvinna parterna å ömse sidor efter tremånadersfristens utgång sin handlingsfrihet. Vad nyss yttrats om möjligheten för rådet att ingripa i enlighet med art. 11 äger emellertid även här tillämpning, och den engelska kommentarens anförda uttalande torde åsyfta jämväl ett dylikt fall.

Hava rådets medlemmar icke kunnat, på sätt här förutsatts, enas om ett utlåtande, skola enligt artikelns sjunde stycke, jämfört med art. 12, parterna efter förloppet av tre månader äga handla så som de anse nödvändigt för rättens hävdande, d. v. s. eventuellt skrida till krig. Stadgandets avfattning kan giva anledning till den tolkning, att icke blott parterna utan även andra förbundsmedlemmar då skulle komma i åtnjutande av sådan handlingsfrihet. Fn dylik tolkning har även hävdats

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

av eu bland dem, som deltagit i fördragets utarbetande, nämligen Leon Bourgeois, vilken till och med häri sett en anledning till fortbeståndet av systemet med politiska allianser. På andra håll har dock gjorts gällande, att nämnda tolkning ej kan anses riktig. I den sclnveiziska regeringspropositionen om anslutning till förbundet uttalas den mening, att berörda tolkning står i strid med art. 12 enligt vilken för varje förbundsmedlem skulle gälla, att en procedur vid domstol eller hos rådet måste äga rum, innan krig må tillgripas.

Artikelns två sista stycken handla om tvistefrågas hänskjutande från rådet till församlingen. Rådet äger på eget initiativ fatta beslut härom, och det är därtill förpliktat, om part därom framställer yrkande inom fjorton dagar från tvistens anhängiggörande.

Beträffande församlingen såsom organ för handläggning av tvist, gäller i allmänhet detsamma som för rådet. Så till vida föreligger emellertid en väsentlig avvikelse, som ett utlåtande av församlingen för att erhålla bindande verkan icke behöver omfattas av representanterna för samtliga i tvisten icke deltagande stater, utan det är tillfyllest att ombuden för de i rådet representerade staterna och en majoritet av de övriga, parterna ej inbegripna, ansluta sig till utlåtandet. Ursprungligen hade man även i detta fall tänkt sig enhällighet (sid. 13), men sedan det anmärkts, att dylik enhällighet svårligen stode att uppnå, blev vid fördragets slutliga avfattande nyssnämnda regel införd.

Med anledning av en missuppfattning, som på vissa håll framträtt, torde förtjäna särskilt påpekas, att församlingen i fråga om behandling av tvist lika litet som eljest utgör en överinstans i förhållandet till rådet. Parts rättighet att påkalla tvistefrågas behandling av församlingen måste alltså göras gällande vid en tidpunkt, då rådet ännu ej kan hava medhunnit någon egentlig behandling av tvisten.

Såsom allmänt omdöme om bestämmelserna i art. 15 torde kunna uttalas, att de höra till aktens viktigaste delar och under förutsättning av en klok och oväldig tillämpning erbjuda utsikt till ett stort framsteg på det mellanfolkliga området. Grundade anmärkningar kunna dock i vissa hänseenden framställas mot det förfarande för tvisters behandling, som genom dessa bestämmelser tillskapas. Såsom framhålles i instruktionen för de svenska delegerade i Paris vid behandling av förbundsaktens bestämmelser, skulle ett förlikningsförfarande bättre främjas därigenom att parterna bleve mera effektivt företrädda i förlikningsorganet. Mot de förbundsorgan, som nu skola såsom förlikningsinstitutioner hava befattning med tvistefrågor, kan, såsom jämväl påpekats i instruktionen, an-

KungI. Maj:ts proposition nr 90. 55

märkas, att rådet hav en alltför politisk karaktär och församlingen är alltför talrik för att lämpligen kunna i första hand fylla ett förlikningsorgans uppgifter, i avseende å rådet har visserligen den vid aktens slutliga utformande införda bestämmelsen om inkallande av tillfällig ledamot i fråga, som särskilt berör en eller annan stat, i någon mån minskat nu framhållna olägenheter, men de kunna icke anses därigenom undanröjda och särskilt har med visst fog blivit framhållet, att eu dylik ledamot kan få svårt att gorå sig gällande gent emot ett kollegium, vars ledamöter under stadigvarande samarbete lärt sig sammanjämka sina meningar. Icke heller kan det, såsom man velat göra gällande, anses vara tillfyllest, att rådet genom tillsättande av kommissioner söker förbereda tvistens behandling i rådet. En dylik rådet underordnad kommission kan väl mången gång lämpa sig för anställande avundersökning rörande faktiska förhållanden, men den kan icke väntas fylla de uppgifter, som tillkomma ett medlings- och förlikningsorgan.

Olägenheterna skulle däremot hava kunnat fullständigt avhjälpas, om man velat, såsom från skandinaviskt håll yrkades, upptaga det skandinaviska utkastets bestämmelser om undersöknings- och förlikningsväsendets uppdragande i första hand åt nämnder, sammansatta av en opartisk ordförande och av ledamöter, som utsåges till lika antal av vardera av de tvistande parterna. En mot nämnda yrkande gjord invändning, att dylika nämnder skulle sakna nödig auktoritet för att bilägga mellanfolkliga tvister och upprätthålla världsfreden, synes förlora allt berättigande, därest man, såsom föreslogs, bibehåller rådet vid de uppgifter det enligt akten fått sig anförtrodda, men låter dessa bliva aktuella, först sedan förfarandet inför förlikningsnämnd visat sig icke leda till resultat. En dylik ändring i akten skulle i själva verket låta sig genomföras utan något som helst frångående av dess grundsatser.

Erinras må till sist, att där särskilda traktater blivit ingångna om ett undersöknings- och förlikningsförfarande inför nämnder av nyss angivna beskaffenhet, dylika överenskommelser icke kunna anses rubbade genom den nu föreliggande akten. Så länge en tvist icke gjorts till föremål för överenskommen behandling inför dylik nämnd, kan den ej anses äga den akuta karaktär, som enligt art. 12 och 15 bör föranleda dess hänskjutande till rådet eller församlingen. De traktater om undersöknings- och förlikningsförfarande, som Förenta staterna alltifrån år 1913 slutit med ett antal stater, bland dem Sverige (de s. k. Bryanska traktaterna), måste alltså anses äga bestånd, även i händelse av traktatmakternas anslutning till nationernas förbund.

56 Art. 16. Förbundets sanktioner.

Kungl. May.ts proposition nr 90.

Art. 16. Yad som utgjort den stora svagheten i hittills gjorda försök att grunda en mera omfattande internationell rättsordning har varit, att bakom gjorda åtaganden till rättens och fredens skydd ej funnits samfällda maktmedel. Den nu föreliggande förbundsakten innefattar däremot bestämmelser rörande tillgripande gent emot fridsstörare av vissa maktåtgärder, i allmänhet benämnda sanktioner. Dessa bestämmelser innefattas i art. 16.

De i artikeln stadgade sanktioner äga tillämpning allenast i det fall, att en stat börjar krig utan iakttagande av de i art. 12, 13 och 15 givna bestämmelserna rörande skyldighet att avvakta försök till tvistens lösande å fredlig väg. Annat åsidosättande av förpliktelser enligt akten, exempelvis överskridande av ett godkänt avrustningsprogram eller underlåtenhet att lämna upplysningar rörande egna rustningar (art. 8) eller vägran att fullgöra domstolsutslag i internationell tvist (art. 13) kan icke giva anledning till användning av nu ifrågavarande sanktioner. I avseende å de påtryckningsmedel, som i dylika fall kunna komma till användning, innehåller akten ej annan bestämmelse än det i artikelns sista stycke stadgade äventyret av uteslutning ur förbundet.

Det sanktionsförfarande, varom art. 16 innehåller bestämmelser, bygges enligt artikelns text på den juridiska fiktionen, att en stat, som inlåter sig på ett enligt akten otillåtet krig mot en förbundsmedlem, därigenom begår en krigshandling mot alla övriga medlemmar av förbundet. En dylik fiktion innebär icke i och för sig med nödvändighet att krigstillstånd i folkrättslig mening inträder mellan fördragsbrytaren och alla övriga förbundsstater. Detta torde så vitt rörer stater, som ej faktiskt beröras av krigsåtgärder, bliva fallet endast i händelse från ena eller andra sidan utfärdas en uttrycklig förklaring att krigstillstånd råder. Praktiskt sett lärer det emellertid så till vida äga mindre betydelse, huruvida krigstillstånd anses föreligga eller icke, som de bestämmelser artikeln i övrigt innehåller föranleda ett fullständigt avbrytande av allt slags förbindelser mellan den fredsbrytande förbundsmedlemmen och alla de övriga.

De sanktioner, som i artikeln avses, äro av två slag, ekonomiska och militära.

De ekonomiska saktionerna bestå i det fullständiga avbrytande av förbindelserna, varom nyss nämnts.

Enligt artikeln åligger det varje förbundsstat att

1) avbryta alla kommersiella eller finansiella förbindelser med den stat, som bryter mot akten;

Kungl. Maj:ts proposition nr 90. 57

2) förbjuda värjo slags förbindelse mellan statens egna innebyggare (»nationals», »nationaux») och innebyggare i den stat, som bryter mot akten; samt

3) förhindra alla slags finansiella, kommersiella eller personliga förbindelser mellan den fredsbrytande statens innebyggare och innebyggare i alla andra stater, vare sig dessa tillhöra förbundet eller icke.

Avfattningen av dessa bestämmelser äro tydligen allt annat än tillfredsställande. De ordalag, vari de särskilda grupperna av förpliktelser beskrivas, äro i flera hänseenden otydliga. Gränsen mellan dessa grupper är svår att uppdraga, och det förefaller, som om man i det hela icke skulle hava nöjaktigt genomtänkt bestämmelsernas innebörd. En säker tolkning av ifrågavarande bestämmelser kan vid sådant förhållande icke här lämnas, men jag anser mig dock icke kunna undgå att omnämna, huru bestämmelserna enligt min uppfattning rimligen böra i viktigare hänseenden förstås.

Det avbrytande av förbindelser med den fredsbrytande staten, som här omförmäles under 1), torde avse spärrningsåtgärder, tjänande till att förhindra personers eller föremåls direkta eller indirekta förflyttande från det egna statsområdet till den fredsbrytande statens territorium eller befordran av meddelanden mellan dessa områden. Härunder skulle då falla sådana åtgärder som avstängande av järnväg eller annat allmänt kommunikatiosmedel å gränsen mellan de två länderna, gränsbevakning, förbud mot utklarering eller inklarering av fartyg i direkt eller indirekt fart till och från den fredsbrytande staten, förhindrande av postbefordran, telegrafkommunikation eller luftfart mellan de två länderna samt förbud att utfärda pass för resa till den fredsbrytande staten eller att visera därifrån utfärdat pass.

Med det under 2) omnämnda förbudet mot förbindelse mellan innebyggare i den egna och den fredsbrytande staten torde åsyftas lagbestämmelser om straff eller andra påföljder för personer i den förra staten, som inlåta sig i något slags beröring med den andras innevånare.

De personer, vilka förbudet skulle gälla, angivas såsom nämnts i förslagets originaltexter såsom vederbörande staters »nationals», »nationaux», Närmast till hands ligger att härmed skulle åsyftas dessa staters medborgare. En dylik tolkning torde dock näppeligen vara den riktiga. Avsikten med det ekonomiska sanktionsförfarandet är i det hela att åstadkomma en ekonomisk isolering av den stat, som bryter mot akten. Härför erfordras, att envar av de övriga förbundsstaterna medverkar till att avhålla där levande personer från förbindelse med personer inom den fördragsbrytande statens område. Av mindre eller ingen vikt och där-

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 höft. (Nr 90). 8

58 Kanal. Maj:ts proposition nr 90.

jämte tydligen resultatlöst vore däremot att ålägga de i sanktionsförfarandet deltagande staterna att söka förplikta sina inom den fredsbrytande statens område boende medborgare att avbryta all förbindelse med sin omgivning. Icke heller vore det rimligt, om varje i aktionen deltagande stat skulle anses förpliktad att inom sitt område förbjuda beröring mellan sina egna medborgare och därvarande medborgare i den tredsbrytande staten. Man tänke sig en stat, som inom sitt område hyser ett talrikt folkelement, tillhörande en främmande stat. Att i händelse av sanktionsförfarande mot denna stat ögonblickligen genomföra internering eller hemsändande av denna befolkning lärer icke låta sig göra, i varje fall icke utan oskäligt lidande och förfång för dem, som skulle utsättas för behandlingen, och svåra rubbningar i den exekverande statens inre förhållanden.

I betraktande av det nu anförda torde det vara berättigat att, såsom i den av mig åberopade översättningen av akten skett, låta ifrågavarande i originaltexten brukade uttryck återgivas med »innebyggare», en tolkning som ligger nära till hands även med hänsyn till den ”betydelse, som i de anglo-sachsiska länderna på det personliga området till erkännes den s. k. domicilprincipen framför den annorstädes övervägande nationalitetsprincipen.

Den under 3) här ovan omförmälda förpliktelsen till förhindrande av förbindelserna mellan den fredsbrytande staten och andra stater avser tydligen i främsta rummet försvårande eller omöjliggörande av förbindelserna mellan fredsbrytaren och stater utom förbundet. För fredsbrytarens isolering från alla förbundna stater synes nämligen vara sörjt redan genom de bestämmelser, som omnämnts under 1) och 2), under förutsättning att dessa bestämmelser allmänt iakttagas av förbundsstaterna.

Det skall alltså enligt förbundsakten åligga dessa att förhindra all kommersiell, finansiell och personlig förbindelse mellan fredsbrytaren och varje utom förbundet stående stat. Med vilka medel detta tänkes kunna genomföras angives ej i aktens text. Det måste likväl antagas, att medel, som ur folkrättslig synpunkt skulle innebära övergrepp mot den utanför förbundet stående staten, ej kunna tillgripas. Skulle exempelvis sistnämnda stat genom landgräns sammanhänga med den fredsbrytande staten, kan det naturligtvis ej ifrågasättas att förbundsstaterna skulle, för möjliggörande av samfärdselns avbrytande, äga ockupera någon del av den utom förbundet stående statens territorium; och i avseende å sjöförbindelses avspärrande måste fasthållas, att endast sådana medel höra ifrågakomma, som enligt de folkrättsligt erkända blockadreglerna äro tillåtna gent emot en neutral stat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

5!)

l)ct ekonomiska sanktionsförfarandet skall enligt lorbundsakten sättas i verket automatiskt. De särskilda förbundsmedlemmarne förklaras hava att själva konstatera, när fredsbrott av den art, som avses i art. 12, 13 eller 15 ägt rum, och därefter på eget initiativ vidtaga de avspärringsåtgärder, som omförmälas i förevarande artikel. Något konstaterande genom ett eller annat förbundsorgan, vilken stat skall anses hava begått fredsbrottet och huruvida detta är av nyss nämnda art, omtalas ej i förbundsakten, och yrkanden, som från neutralt håll framställts om åläggande för rådet att på något sätt konstatera och karaktärisera fredsbrottet, hava ej tillvunnit sig avseende. I den officiella engelska kommentaren uttalas emellertid, att de mindre staterna sannolikt komma att avvakta, vilken ståndpunkt intages av stormakterna eller rådet.

Fördraget synes utgå från att en planmässig samverkan ej i något fall skall ifrågakomma vid de ekonomiska sanktionsåtgärdernas genomförande. I själva verket torde sådan samverkan knappast vara av nöden i avseende å åtgärder, som här förut omnämnts under 1) och 2). Däremot är det svårt att inse, huru det slags avspärrning, som omförmäles under 3), skall kunna komma till stånd annorledes än i form av en planlagd samfälld aktion. Det kan icke rimligen antagas, att varje förbundsstat, även den som ligger i eu helt annan del av världen än den fredsbrytande staten, skulle vara förpliktad att utan anmaning deltaga i något slags bloekadförfarande mot fredsbrytaren. Man synes, även om förbundsaktens text talar häremot, nödsakad att utgå från att ett beslut av rådet eller församlingen kommer till stånd i fråga om sättet för åstadkommandet av detta led i sanktionsförfarandet och för de särskilda staternas deltagande däri. I själva verket måste, om det föregående är riktigt, den aktion det här gäller vara att hänföra till de militära sanktion såtgärderna och vara underkastad de regler, fördraget stadgar för dessa åtgärder.

En i viss mån betänklig sida av det ekonomiska sanktionsförfarandet ligger däri, att de olägenheter detsamma enligt sakens natur måste medföra för förbundsstaterna själva ingalunda likformigt fördela sig mellan dessa utan kunna komma att drabba högst ojämnt. För en stat, som haft starkt utvecklade förbindelser med fredsbrytaren och plötsligt måste avspärra sig från denne, kunna de ekonomiska verkningarna komma att te sig synnerligen allvarsamma. Enligt tredje stycket av förevarande artikel utlova förbundsstaterna varandra ömsesidigt stöd för avhjälpande av dylika verkningar men någon antydan lämnas ej om arten av detta stöd. Yad som synes kunna ifrågakomma är, bland annat, att till ersättande av inställd import och export draga försorg om tillförsel från annat håll och öppnande av nya avsättningsområden. Något slags be-

60 KungI. Maj:ts proposition nr 90.

fogenhet att härom fatta beslut kan ej tilläggas förbundsorganen, utan det måste ankomma på de särskilda förbundsmedlemmarna att vidtaga nödiga åtgärder, men man torde få förvänta att rådet ägnar frågan nödiguppmärksamhet och gör sitt inflytande gällande för planmässigt genomförande av en rationell och rättvis reglering av förhållandena.

I fråga om de militära sanktionerna innnehåller fördraget såsom huvudregel, att rådet skall till de regeringar, saken kan anses angå, rikta en framställning, innefattande förslag å de stridskrafter, med vilka förbundsmedlemmarne, var i sin mån, skola bidraga till de väpnade styrkor, som skola genomföra förbundets åtaganden. Bestämmelsen lärer icke kunna tydas därhän, att samtliga förbundsstaters deltagande måste tagas i anspråk varje gång eu mititär sanktionsåtgärd skall komma till stånd. Vad aktens text innehåller om att rådets framställning skall riktas allenast till de regeringar, saken kan angå — en inskränkning, som infördes först vid den slutliga redaktionella bearbetningen —- tyder på att hänvändelsen kan komma att begränsas till vissa makter, som med hänsyn till geografisk belägenhet eller av annan anledning anses böra i första hand ifrågakomma.

Framställningen skall, såsom nämnts, innehålla ett angivande av de styrkor, med vilka stat, till vilken den riktas, bör bidraga till sanktionsförfarandet. Det torde få antagas, att den även skall innehålla meddelande om ort, tid och sätt för styrkornas åsyftade användande.

Stat, som mottagit framställning av ifrågavarande art, torde ur rättslig synpunkt äga befogenhet att själv besluta, huruvida och i vad mån den må efterkomma framställningen. Detta synes framgå av den, låt vara, mindre tydliga texten till förbundsakten och bekräftas av officiella uttalanden från auktoritativt håll, såsom presidenten Wilson, Léon Bourgeois och den officiella engelska kommentaren till förbundsakten. Att emellertid en stark moralisk och politisk pression kan komma att göra sig gällande ligger i öppen dag. Ur förbundsidéns synpunkt vore det ock att beklaga, om förbundsmedlemmar skulle utan vägande skäl undandraga sig den medverkan för det gemensamma målet, som hos dem påkallas. Förbundstanken vore då i viss mån att anse såsom förfelad. Föga önskvärt vore även ur andra synpunkter om, såsom måhända kan befaras, de mindre folken eller vissa av dem skulle visa benägenhet att åt stormakterna allena överlåta omsorgen om väpnat uppträdande mot fridsstörare. En dylik hållning skulle vara ägnad att motverka de mindre staternas naturliga och berättigade strävan efter verkligt inflytande på förbundets angelägenheter. Det skulle knappast heller stå väl tillsammans med de mindre staternas anspråk på likvärdighet inom förbundet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 90. fil

om en sådan stat, på samma gång (ten droge fördel av den tryggade rättsordning förbundet avser att skapa, sökte undandraga sig skäligt deltagande i nödvändiga bördor för denna rättsordnings upprätthållande. A andra sidan är tydligt att, så länge några allmänna grunder för regleringav skyldigheten till deltagande i väpnad förbundssanktion ej blivit fastställda, det för de särskilda staterna, och i synnerhet kanske för de mindre, är av stor vikt att gent emot eventuella obilliga krav på medverkan kunna ställa ett sådant veto, som förbundsakten synes medgiva.

I avseende å förhandling och deltagande i militärt sanktionsförfarande gäller, såsom redan erinrats (sid. 29-—30) att stat, som i allmänhet ej är i rådet företrädd, äger delegera eu särskild representant med säte och stämma i rådet, när fråga där förekommer om stats medverkan till väpnad aktion av förbundet. Det veto, som å statens vägnar kan ifrågakomma, må alltså utövas av denne representant. Samtidigt måste emellertid fasthållas, att därest ombudet skulle biträda ett i rådet fattat positivt beslut om medverkan av ifrågavarande stat, spörsmålet ej därmed är på ett för denna bindande sätt avgjort, utan statens regering, eventuellt efter inhämtande av parlamentets samtycke, har att träffa det slutliga avgörandet.

Tydligt är att den förhandling, som efter vad nu framhållits är av nöden då fråga om gemensam militär aktion uppstår, måste medföra eu viss tidsutdräkt, och att förbundet alltså av sådan anledning mången gångblir ur stånd att med önskvärd skyndsamhet reagera mot ett plötsligt fredsbrott. I den engelska kommentaren erinras ock, att med hänsyn härtill, förbundets medlemmar i första hand måste lita på sin egen kraft att motstå ett angrepp, och framhålles såsom önskvärt, att de för ökande av sin motståndskraft ingå allianser. Det är i själva verket uppenbart att, så länge förbundet saknar en genomförd militär organisation, det icke är i stånd att lämna garanti för det omedelbara bistånd, som skulle vara av nöden för att redan från början hejda ett plötsligt överfall mot en förbundsstat. Tydligt är ock under sådana förhållanden, att intill dess en genomgripande internationell rustningsminskning kommit till stånd, varje stat, som vill sörja för sin säkerhet, måste vara betänkt på vidmakthållande av sitt självförsvar, och att den härtill äger så mycket större anledning, som den i den engelska kommentaren antydda utvägen att ingå allianser för många stater måste anses vara förenad med betänkligheter.

Likasom förbundsmedlemmarna i fördraget åtagit sig att ömsesidigt stödja varandra i fråga om de bördor, som drabba dem genom de ekonomiska sanktionernas tillämpning, förplikta de sig ock att lämna var-

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

andra bistånd emot krigiska åtgärder, varigenom fredsbrytande stat kan komma att reagera mot militära eller ekonomiska sanktioners verkställande. En dylik förpliktelse är i själva verket, särskilt ur de nämnda staternas synpunkt, ett nödvändigt komplement till sanktionsåtgärderna.

Med reglerna om deltagande i militärt sanktionsförfarande sammanhänger den i förevarande artikel intagna bestämmelsen om skyldighet för förbundsmedlemmarna att, envar inom sitt område, tåla och underlätta passage för förbundsmedlem, som går förbundets ärenden. Denna skyldighet är i så måtto ovillkorlig, att stat, som helt och hållet motsätter sig passage, gör sig skyldig till fördragsbrott. Stat, över vars område passage skall äga rum, måste emellertid, såsom förut nämnts, äga inom rådet deltaga i överläggning och beslut om sättet för passagens verkställande och för sådant ändamål till rådet delegera ett tillfälligt ombud, som äger att förhandla om passagevägen och andra detaljer.

Skyldigheten att deltaga i ekonomiskt sanktionsförfarande och medgiva passage innebär för förbundsmedlemmarna avsägelse av rätt till neutralitet i hittillsvarande mening gent emot stat, som i strid med förbundsakten bryter freden. Så till vida medför förbundets tillkomst en återgång till äldre tiders uppfattning om åtskillnad mellan rättvisa och orättvisa krig. I avseende å sådana mellan förbundsmedlemmar inbördes, eller eljest mellan särskilda stater uppkommande krigiska förvecklingar, som icke stå i strid med förbundsakten, bibehåller emellertid neutralitetsbegreppet sin betydelse, och så till vida måste hittills gällande rättsregler och internationella överenskommelser rörande neutralitet fortfarande anses äga bestånd.

En av de stater, som skola inbjudas att tillträda förbundet, nämligen Schweiz, skall i neutralitretshänseende intaga en särställning. I art. 435 av fredstraktaten med Tyskland och art. 375 av traktaten med Österrike förklaras de år 1815 ingångna överenskommelser, som angå Schweiz neutralitet, och särskilt akten av den 20 november nämnda år, utgöra mellanfolkliga uppgörelser till fredens bevarande, varav åter anses följa, att de jämlikt art. 21 i förbundsakten äro med detta förenliga och fortfarande äga bestånd. Ifrågavarande överenskommelser innefatta ett erkännande och garanterande av Schweiz’ ständiga neutralitet, vilken förklaras överensstämma med den europeiska politikens sanna intressen.

! följd av vad sålunda förekommit har i Schweiz såväl som annorstädes allenast ansetts att Edsförbundet vore, icke blott berättigat, utan förpliktat att avhålla sig från deltagande i militärt sanktionsförfarande, samt förhindrat att medgiva krigförande makt passage genom förbundsområdet; och ehuru på sista tiden riktigheten av denna tolkning dragits

Kunrjl. Maj:tu proposition nr 00.

i tvivelsmål, torde det kunna förmodas, att den inom den närmaste framtiden kommer att fastslås såsom riktig. Däremot anses Edsförbundet i händelse av inträde i nationernas förbund vara förpliktat att, likasom andra förbundsmcdlemmar, deltaga i de ekonomiska sanktion såtgärder, som avses i förbundsaktens art. 16. Det förtjänar måhända omnämnas att, enligt vad som framgår av den schweiziska regeringspropositionen om landets anslutning till nationernas förbund och andra tillgängliga officiella handlingar, man i Schweiz synes vara tämligen ense om atl den sålunda bestämda neutraliteten icke kan giva anledning till någon nedsättning av landets förutvarande försvarskraft.

En annan stat, som förut fått sig tillförsäkrad ständig neutralitet, nämligen Belgien, har som bekant förklarat sig icke vidare eftersträva sådan och utan förbehåll inträtt i nationernas förbund.

Enligt sista stycket i art. 16 kan förbundsmedlem, som åsidosatt ur förbundsakten härflytande förpliktelse, uteslutas ur förbundet genom beslut av rådet, fattat med enhällighet av ombuden för övriga där representerade stater.

Bestämmelsens placering ger något stöd åt den förmodan, att dess tillämpning vore begränsad till fall av fredsbrott i strid med förbundsakten art. 12, 13 eller 15. Mot bestämmelsens tydliga ordalag torde emellertid en sådan tolkning näppeligen kunna antagas, utan bestämmelsen synes kunna komma till användning även vid andra överträdelser, exempelvis när någon stat anses hava felat mot 8 artikelns föreskrifter om överskridande av rustningsprogram eller utbytande av upplysningar av militär art, eller när en stat icke med den skyndsamhet eller effektivet, som anses påkallad, deltagit i sanktionsförfarande enligt art. 16.

Det måste anses betänklig!, att rådet sålunda skall äga i sista hand fatta beslut om en medlems uteslutande. En åtgärd av så genomgripande art synes ej böra ifrågakomma utan att samtliga förbundsmed- . lemmar tillspörjas, och bör därför ankomma på församlingen. Detta ligger desto närmare till hands, som det enligt art. 1 är församlingen, som fattar beslut om nya medlemmars upptagande i förbundet. Den i förbundsakten åsyftade proceduren skulle, såsom blivit framhållet, till och med kunna tänkas medföra den konflikten, att en av rådet utesluten stat genast återupptoges av församlingen.

Art. 17. Bestämmelserna i denna artikel hava till syfte att, i av- Art. 17. inseende å konflikter i vilka någon utanför förbundet stående stat är part, Xrt stater genomföra regler i huvudsak överensstämmande med dem, som enligt art. utom för-

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

12—16 gälla beträffande konflikter mellan förbundsstater. Tydligt är i själva verket, att om förbundet skall kunna fylla sin uppgift att så vitt möjligt upprätthålla världsfreden, det måste sträva efter att bilägga även dylika konflikter och inskrida mot utanför stående stat, som utan föregående förlikningsförsök eller domstolsprocedur överfaller annan stat.

Enligt art. 17 tillkommer det rådet att i händelse av tvist, vari någon stat utanför förbundet är part, inbjuda denna att för behandling av tvister underkasta sig en förbundsmedlems förpliktelser, med de jämkningar, rådet kan finna skäliga. Ett antagande av sådan inbjudning medför tillämpning av artiklarne 12—15, med rätt för rådet att vidtaga sådan ändring i bestämmelserna, det prövar nödigt.

Det synes vara rådets sak att konstatera förefintligheten av tvist, och att bedöma, huruvida den är av beskaffenhet att påkalla förbundets ingripande. Vad art. 15 för där avsett fall innehåller om att tvisten förutsättes vara ägnad att framkalla en brytning, saknar motsvarighet i art. 17, men måste antagas även här vara åsyftat. Därav följer jämlikt art. 11, att även en i rådet icke företrädd förbundsstat kan fästa rådets uppmärksamhet på förhållandet, likasom det på grund av sistnämnda artikels innehåll vill synas, som om eventuellt församlingen skulle kunna taga eu viss, låt vara blott förberedande och formlös befattning med frågan.

Innebörden av rådets nyss angivna befogenhet, att i händelse av den avlåtna inbjudningens antagande bestämma om jämkningar i de regler art. 12—15 innehåller, är ej klar. Måhända kan man tänka på fall, där någon av de tvistande staterna stode på ett alltför primitivt utvecklingsstadium för att lämpligen kunna vid undersökningsförfarandet representeras av en delegerad med ställning av ledamot i rådet eller församlingen. Tänkbart vore även, att man, med hänsyn till den ömtåliga ställning en inbjuden stat intager i förhållande till förbundet, velat öppna möjlighet att till sådan stats förmån medgiva särskilda garantier och undantag, exempelvis i avseende å skyldigheten att efterkomma ett enhälligt uttalande av rådet. Frågan måste tyvärr lämnas oavgjord, då förbundsaktens text icke lämnar någon som helst ledning och auktoritativa uttalanden eller tolkningar ej heller synas föreligga.

Enligt artikelns andra stycke har rådet att i samband med utfärdande av inbjudan anordna en undersökning av tvistefrågor och föreslå åligganden, som synas lämpliga och verksamma. Även detta stadgande är synnerligen oklart. Närmast till hands kan synas ligga att däri se ett undantag från 15 artikelns regler om undersökningens fotande på en formlig förhandling mellan de tvistande parterna. Un-

Kuugl. Maj:l» proposition nr 90.

dersökningsförfarandet skulle då taga sill början, inuan den inbjudna staten ens fatt del av inbjudningen, och kunna fortgå samt eventuellt avslutas, innan denna stat haft tid att överväga och besvara inbjudningen. Kn dylik tolkning förefaller dock föga rimlig. Den skulle icke blott vara högst obillig mot den inbjudna staten, utan tydligen och kunna försätta undersökningsorganet i olösliga svårigheter. Vad särskilt angår det fall, att båda de tvistande staterna stil utanför förbundet, är det svårt att förstå, huru en undersökning, som i någon mån förtjänade detta namn, skulle kunna fortgå och avslutas utan någondera partens medverkan.

I betraktande av det anförda synes man rimligen kunna utgå ifrån att bestämmelsen ej avser annat än en preliminär utredning och därpå byggda åtgärder av provisorisk karaktär, ägnade att förebygga skapandet av en fait accompli från endera partens sida, varemot det egentliga undersökningsförfarandet och det därpå byggda utlåtandet i allmänhet skall åvägabringas i enlighet med bestämmelserna i art. 15. Stadgandet skulle då hava sin grund i eu farhåga, att från stater utom förbundet snarare än från förbundsmedlemmarna kunde befaras våldsåtgärder, som det gällde att i tid förekomma.

För det fall att utfärdad inbjudning avvisas och den inbjudna staten går till krig, innebär artikelns tredje stycke att, så framt den överfallna motparten är förbundsmedlem, ett san k t i on s förfäran de skall komma till stånd i enlighet med de regler art. 16 innehåller för eventualiteten av otillåtet fredsbrott från förbundsmedlems sida. Skulle däremot en stat visserligen vägra att mottaga utfärdad inbjudning, men dock icke gripa till vapen, ifrågakommer icke något inskridande enligt förevarande artikel.

Skulle båda parterna såsom stående utanför förbundet hava erhållit inbjudning, men avvisat densamma, äger enligt artikelns sista stycke rådet vidtaga åtgärder och framställa förslag, som äro ägnade att förebygga fientligheter och leda till lösning av konflikter. Vad som härvid skall förstås med åtgärder, i motsats till förslag, är otydligt, då det ej gärna kan antagas, att rådet skulle äga befogenhet att rättsligen ålägga förbundsmedlemmarna någon slags medverkan.

För den händelse att av två utanför förbundet stående parter den ena avvisar och den andra antager utfärdad inbjudning, saknas bestämmelser. Tvivelsutan måste emellertid rådet i sådant fall äga samma befogenhet som tillkommer det då bägge staterna avvisat inbjudningen. Måhända är det emellertid avsett, att de i tredje stycket givna reglerna om sanktionsförfarandes omedelbara inledande skola äga tillämpning.

Bihang till riksdagens protokoll 1020. 1 sand. 75 käft. (Nr 90.) 9

Kungl. Maj:ti 'proposition nr 90.

66 Med allt erkännande av nödvändigheten av regler av den art, förevarande artikel innehåller, kan man ej undertrycka den farhågan, att tillämpandet av dylika regler skall för förbundet bliva en svår stötesten. En utom förbundet stående stat, som råkat i tvist med förbundsstat, och med anledning därav inbjudes att underkasta sig undersökningsförfarande, skall näppeligen anse sig kunna för tvistens prövning påräkna full opartiskhet hos rådet eller församlingen. Visserligen torde han, såsom redan nämnts, genom inbjudningens antagande komma i väsentligen samma ställning som en förbundsstat, och alltså äga att i rådet eller församlingen låta representera sig genom ett tillfälligt ombud. Men det kan ej gärna förtänkas honom, om han ej häri, eller i 15:de artikelns övriga bestämmelser, ser erforderliga garantier för en oväldig behandlingav tvisten. Även under förutsättning av de bästa avsikter hos de personer, som i detta fall skola representera förbundet, kan det i själva verket knappast undgås, att vissa ovägbara omständigheter komma att till den inbjudna statens nackdel inverka på behandlingen, framför allt en mer eller mindre medveten misstro mot avsikterna hos en stat, som ej velat eller ej fått ansluta sig till förbundet. Ur denna synpunkt torde den av mig vid art. 15 antydda tanken, att låta tvist i första hand gå till undersökning av eu paritetisk sammansatt nämnd, erbjuda särskilda fördelar, när det gäller tvister, som avses i förevarande artikel. t

För övrigt behöver det knappast framhållas, att ett förfarande sådant som det här stadgade för ett genomförande förutsätter eu sammanslutning, som gent emot envar av de utanför stående staterna besitter en högst betydande överlägsenhet i maktresurser och tillika åtnjuter eu hög grad av av moralisk auktoritet. Möjligheten att i längden upprätthålla eu dylik ordning gent emot stater av större betydenhet kan starkt ifrågasättas. På denna punkt framträder särskilt tydligt önskvärdheten av att förbundet snarast möjligt blir universellt.

A>t'18tio™ 18. Denna artikel innehåller det viktiga stadgandet om in-

fila teriiati°n(d!;i avtals offentliggörande. Dylika avtal förklaras erhålla giltigoffenlighet, het först genom registrering hos förbundets sekretariat, och det åligger sekretariatet att snarast möjligt publicera allt vad som sålunda blivit registrerat.

Betydelsen av en dylik bestämmelse ligger i öppen dag. Visserligen har man ingalunda härigenom nått det i presidenten Wilsons punkter uppställda önskemålet att politiska allianser mellan förbundets medlemmar över huvud skola vara uteslutna; men förebyggandet av de hem-

Kuuffl. MajUs proposition nr !J0.

I>7

liga överenskommelser, som hittills i den internationella politiken spelat en sä ödesdiger roll, innebär dock tydligen ett väsentligt steg i riktning mot den internationella rättsordning, vars åstadkommande förbundsakten angiver såsom ett av förbundets huvudsyften. Det vore emellertid tvivelsutan alltför optimistiskt, om man med hänsyn till ifrågavarande bestämmelse ville anse hemliga uppgörelser av politisk art vara för förbundsmedlemmarnas del helt och hållet otänkbara. Erfarenheten visa]-, att ett hemligt samförstånd av den mest betydelsefulla art kan, även utan att äga något slags rättslig giltighet, komma att spela en högst väsentlig roll. Här som i andra fall beror förbundsaktens betydelse i hög grad av den anda, som besjälar förbundsmedlemmarna, och av den tradition, som efter hand utbildas i fråga om tillämpningen av aktens principer.

Bestämmelsen i art. 18 avser endast överenskommelser, som ingås efter förbundsaktens ikraftträdande eller, för sedermera tillkomna förbundsmedlemmar, efter deras inträde. I fråga om tidigare ingångna överenskommelser är att märka den i art. 20 förekommande bestämmelsen, att sådana mellan förbundsmedlemmar träffade uppgörelser, som äro oförenliga med förbundsakten, skola anses avskaffade, och att i övrigt medlemmarna skola vidtaga åtgärder för att befria sig från förpliktelser, som ej låta sig förena med förbundsaktens bestämmelser. Äldre överenskommelser som ej kunna anses stridande mot akten, må däremot ehuru oregistrerade, förbliva gällande. Att avgöra vad som sålunda för framtiden får hemlighållas erbjuder vissa svårigheter. Det torde emellertid få antagas, att man ej velat därunder inbegripa tilläventyrs bestående allianser av politisk innebörd.

Art. It). Denna artikel synes i viss män sammanhänga med de i p, art. 11 givna stadganden om befogenhet för förbundet att ingripa till Revision av fredens bevarande och om förbundsmedlemmarnas rätt att fästa rådets eller eller församlingens uppmärksamhet å omständigheter, som kunna störa den .farliga de internationella förhållandena och därigenom sätta världsfreden i fara. Jor rag'

I samma syfte verka nämligen de i förevarande artikel givna bestämmelserna om församlingens befogenhet att inbjuda medlemmar av förbundet att revidera fördrag, som blivit otillämpliga, samt förhållanden av internationell betydelse, vilkas fortvaro kan anses utgöra en fara för världsfreden. Det behöver knappt betonas, att fördrag, som blivit föråldrade eller eljest visa sig outförbara, äro i hög grad ägnade att giva upphov till internationella svårigheter. I detta sammanhang må särskilt erinras om den inom folkrätten kända läran om internationella överenskommelsers beroende av den s. k. clausula rebus sic stantibus, en uttrycklig eller tyst

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

förutsättning om fortbeståendet av de förhållanden, varunder en överenskommelse ingicks. Denna lära, på vars närmare innebörd och berättigande här ej är nödvändigt att ingå, kan lätt medföra, och har mången gång medfört, meningsskiljaktigheter och slitningar.

Vad beträffar prövningen av internationella förhållanden, som, utan att sammanhänga med traktaten, kunna innebära eu fara för freden, torde härmed i främsta rummet åsyftas territorialförhållanden. Förevarande artikel utgör i detta avseende ett komplement till den i art. 10 innefattade garantien mot yttre angrepp. Genom förevarande artikel skapas möjlighet för åstadkommande på fredlig väg av territoriella förändringar, som kunna föranledas av utvecklingen.

Förhållandet mellan art. 11 och art. 19 är i någon mån oklart. Då i den senare artikeln allenast församlingen och ej rådet omnämnes, kan det näppeligen antagas, att densamma skulle avse endast att för det ena förbundsorganets del närmare precisera eu befogenhet, som enligt den tidigare artikeln skulle tillkomma båda. Måhända får det antagas, att det inskridande, som enligt art. 19 »tid efter annan» tillkommer församlingen, avser att, oberoende av mer eller mindre akuta konflikter, på förhand åstadkomma en reglering av förhållanden, som kunna beräknas i framtiden erhålla en farlig aktualitet.

Art. ao. Art. 20. Enligt denna artikel skola alla mellan förbundsmed-

F$trtdc?mot lemmai'na ingångna överenskommelser, som strida mot förbundsakten, förbunds- anses upphävda. Att avgöra vilka bestämmelser .sålunda äro att betrakta "ogiltig™ såsom förfallna torde mången gång vara förenat med eu viss svårighet, och det torde ur denna .synpunkt vara tillrådligt, att förbundsmedlemmarna i mera omtvistliga fall härom träffa överenskommelse. Skulle tvist uppstå om ett avtals förenlighet med förbundsakten, tillkommer det naturligtvis vederbörande förbundsorgan — församlingen, rådet eller den fasta domstolen — att taga befattning med tvisten, och jämlikt art. 13 är spörsmålet, såsom rörande en tolkning av förbundsakten, att hänföra till dem, som i allmänhet skola anses ägnade för judiciell lösning.

Artikel 20 innefattar vidare åtagande av förbundsmedlemmama att för framtiden avhålla sig från avtal, som .strida mot förbundsakten. Bestämmelsen gäller enligt sin bokstavliga lydelse endast avtal mellan förbundsmedlemmar, men måste naturligtvis tillämpas även i avseende å förbnndsmedlemmarnas förhållande till stater utanför förbundet.

Huru bestämmelsernas efterlevnad skall övervakas, framgår ej tydligt av förbundsakten. Någon föreskrift om befogenhet för sekretariatet att vid uppkommande fråga om avtals registrering pröva dess förenlighet

Kung!. Maj:t* proposition nr 90.

med förbundsakten och eventuellt vägra registrering förekommer e.j i akten, och en dylik prövning torde ej heller vara äsyftad eller lämplig. Däremot måste det tillkomma förbundsmedlem, som anser ett avtal oförenligt med förbundsakten, att hos församlingen eller rådet göra denna uppfattning gällande i syfte att åvägabringa påtryckning för avtalets annoterande, och även utan sådant initiativ lärer det ena eller andra förbundsorganet kunna inskrida i nämnda syfte. 1 detta sammanhang må omnämnas, att de defensivtraktater som, på sätt som jag tidigare meddelat, den 28 juni avslötos i Versailles mellan Förenta Staterna, högland och Frankrike, innehålla en bestämmelse, varigenom traktaternas giltighet göres beroende av att nationernas förbunds råd finner dem förenliga med förbundsakten.

Artikeln innebär slutligen i sitt senare stycke förpliktelse för förbundsmedlemmarna att söka frigöra sig från sådana med förbundsakten oförenliga avtal, som de ingått före inträdet i förbundet. Denna förpliktelse avser troligen allenast förhållandet till utomstående stater, och den kan naturligtvis icke innebära mera än eu skyldighet att, så vitt från andra partens sida hinder ej möter, genomföra avtalets upphörande.

Art. 21. Denna artikel innebär så till vida en tolkning av den närmast föregående, som den i fråga om vissa överenskommelser uttalar, att de ej skola anses oförenliga med förbundsakten. Detta förklaras i allmänhet gälla om överenskommelser i fredsbevarande syfte. Stadgandet härom lärer dock ej kunna så förstås, som om en mot förbundsakten uppenbarligen stridande överenskommelse skulle utan vidare vara gällande när den kunde anses ingången i fredsbevaranda syfte.

Enligt förevarande art. och bestämmelserna i fredstraktaten med Tyskland skola emellertid vissa bestämmelser, ehuru måhända mindre väl förenliga med föreskrifter i förbundsakten, dock anses äga bestånd. Detta gäller i främsta rummet den s. k. Monroedoktrinen. Under detta uttryck innefattas som bekant icke eu överenskommelse i egentlig' mening, utan eu politisk princip eller doktrin, som gjorts gällande av Förenta Staterna och genom tyst godkännande av andra makter vunnit en viss internationell helgd. Doktrinen har sitt namn efter presidenten Monroe, vilken i ett budskap av år 1823 gav den uttryck. Dess innehåll har alltid varit i viss mån svävande och i ej oväsentlig mån undergått utveckling. T den form vari den för närvarande hävdas, kan den i de delar som beröra förbundsakten anses innebära, att möjlighet till territoriellt förvärv inom Amerika icke under några omständigheter står öppen för makter utom denna värlsdel. Omtvistat är, i vad mål tvångsmedel av militär

.. Art. 21 Överenskommelser som e j strida mot förbundsakten. Monroedoktrinen.

70 Kuncfl. Maj:t.^ proposition nr 90.

art må av utomamerikanska stater användas mot de amerikanska. Dock synes man övervägande vara av den meningen, att marina tvångsmedel icke äre uteslutna, likasom ock vissa uttalanden från officiellt håll i Förenta Staterna synas tyda på, att en tillfällig territoriell ockupation ej behöver anses stå i strid med doktrinen.

Att en amerikansk stat skulle anses vara förhindrad från ingripande i annan världsdel än Amerika anses däremot som bekant numera ej ligga i Monroedoktrinen. En annan sak är att enligt en mening, som räknar många anhängare inom Förenta Staternas senat, ett ingripande — i varje fall ett sådant, som går ut på militära maktmedels användande — ej utan frångående av doktrinen kan genom fördrag tillförbindas Förenta Staterna.

Såsom de svenska delegerade vid Pariskonferensen framhållit, måste ett hävdande av det absolut otillåtliga i, att en europeisk makt sätter sig i besittning av amerikanskt område, anses stå mindre väl tillsammans med förbundsaktens bestämmelser om samfäld militär aktion mot eu stat, som i strid med akten börjar fientligheter mot en annan makt. Den särställning, som de amerikanska staterna alltså måhända i detta avseende komma att intaga, synes under vissa, ej alldeles otänkbara förutsättningar föga motiverad. Ur praktisk synpunkt torde dock någon allvarligare invändning icke behöva riktas mot en dylik egendomlighet.

Den amerikanska senatsmajoriteten är emellertid ej tillfredsställd med det förbehåll, som beträffande doktrinen intagits i förbundsakten. Anledningen härtill synes bland annat ligga såväl däri, att vissa andra av aktens bestämmelser — särskilt den i art, 10 uttalade grundsatsen om upprätthållande av förbundsmedlemmarnas integritet gentemot yttre angrepp — ansetts oförenliga med doktrinen, som däri, att bestämmelser om sättet för doktrinens tolkande saknas. Från engelskt regeringshåll har uttalats att, om tvist angående dess rätta innebörd uppstode, det skulle ankomma på nationernas förbund att upptaga frågan. Detta uttalande har i hög grad uppjagat opinionen i staterna, vilken kräver att de amerikanska staterna ensamma skola äga tolka doktrinen; och en reservation i denna riktning hör till dem, som i senaten tillvunnit sig ett flertal röster.

Att art. 21 även äger tillämpning å förut gällande internationella överenskommelser om Schweiz’ militära neutralitet har i annat sammanhang omnämnts.

I annat sammanhang har redan framhållits, att en överenskommelse sådan som den å andra Haagkonferensen tillkomna konventionen för avgörande på fredlig väg av internationella tvister icke kan anses upp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

hävd genom förbundsakten, och att, den i följd av nämnda konvention etablerade s. k. permanenta skiljedomstolen i Haag alltså måste anses fortfarande äga bestånd.

Art. 22. De i artikeln förekommande bestämmelserna om etablerande av ett mandatsystem för förvaltningen av kolonier eller därmed jämförliga områden, som före kriget tillhörde centralmakterna eller berodde av dem, äro i det hela av mindre intresse för Sverige och tarva därför ej här något närmare omnämnande. Påpekas må emellertid den i artikelns femte stycke uttalade principen om förbundsmedlemmarnas likställighet i fråga om liandelsvilkor i vissa koloniområden, särskilt i Centralafrika.

Art. 23. Genom förevarande artikel göra förbundsmedlemmarna eu serie åtaganden i syfte av internationellt samarbete på det sociala, humanitära och ekonomiska området. Dessa åtaganden äro endast programmatiska. För den närmare utformningen hänvisar artikelns ingress till särskilda överenskommelser, antingen sådana som redan finnas eller sådana, som kunna komma till stånd längre fram under förbundets tillvaro. Enligt den officiella engelska tolkningen skola medlemmarna ej vara bundna i vidsträcktare mån än som följer av dessa särskilda överenskommelser, vilka emellertid förutsättas »fullständiga förbundsakten».

De särskilda åtagandena röra:

I) Sociallagstiftningen. Medlemmarna förbinda sig dels att var för sig genomföra och upprätthålla en rimlig och mänsklig arbetslagstiftning, dels att bidraga till upprättandet av internationella organisationer, som kunna främja en dylik arbetslagstiftnings vidmakthållande i de särskilda länderna. Förbundsmedlemmarna skola verka för att de stater, med vilka de stå i kommersiella och industriella förbindelser, skola ordna sina arbetsförhållanden på dylikt sätt. Stadgandet erbjuder viss likhet med de tidigare bestämmelser i förbundsakten, enligt vilka förbundet skall utsträcka sin verksamhet för fredens vidmakthållande jämväl till utomstående stater, men har ej alldeles samma karaktär, enär det på intet sätt är fråga om några tvångsåtgärder.

Ett avsevärt steg i riktning mot eu internationell reglering har tagits genom fredstraktateu med Tyskland, i vilken en särskild del (XIII) utgöres av en internationell konvention rörande arbetsrätten. Som parter i denna konvention räknas allt från början de stater, som i bilagan till förbundsakten angivas såsom ursprungliga medlemmar av förbundet,

Art. 92. Mandat i fråga om kolonialområden.

Art. 23. Socialt, humanitärt och ekonomiskt samarbete.

72 Kuniil. Maj:ts 'proposition nr UO.

således även Sverige. Stater, som framdeles biträda förbundet, anses automatiskt anslutna till konventionen om arbetsrätten.

Denna konvention skapar en vidlyftig internationell organisation för sociallagstiftningens utveckling.

Organisationen skall ingå som ett led i nationernas förbunds system av organ, och är i viss mån eu efterbildning av själva förbundets organisation. Sålunda skall finnas en församling, kallad konferens, bestående av ombud av alla de skilda staterna. Hälften av ombuden skall representera regeringen, eu fjärdedel arbetsgivarna och en fjärdedel arbetarna. Vidare skall finnas ett råd, bestående av tjugufyra personer, fördelade efter samma proportion, och skola de stater, som kunna räknas för industriella huvudmakter besätta två trejedelar av de tolv platser, som reserverats för regeriugsombud. Vilka dessa makter skola vara bestämmes av förbundsrådet. De fyra övriga regeringar, som skola vara företrädda, utses av konferensen. Denna utser även de sex arbetare- och sex arbetsgivareombuden. Slutligen skall finnas ett permanent sekretariat, här benämnt byrå. Byråns direktör har inom sitt arbetsområde uppgifter, som svara mot dem, vilka tillkomma förbundets generalsekreterare. Byrån skall huvudsakligen tjäna såsom informations- och publicitetsorgan samt i övrigt som centralorgan för all verksamhet på sociallagstiftningens område. Rådet synes huvudsakligen få till uppgift att leda byråns och konferensens arbeten. Konferensen skall utarbeta och antaga konventionsutkast, vilka emellertid bliva bindande först genom ratifikation, samt rekommendationer, avsedda att ligga till grund för reformer i de särskilda staternas inre lagstiftning.

Traktatbestämmelserna organisera vidare eu särskild procedur för slitande av vissa tvister, särskilt dem som uppkomma angående behörigt iakttagande av blivande konventioner rörande arbetsförhållanden.

Det härutinnan kompetenta organet är i första hand rådet, som emellertid äger föranstalta om sakens hänskjutande till en undersökningskommission, vars medlemmar utses av generalsekreteraren i nationernas förbund bland personer, upptagna på en lista, som tillkommit genom samverkan mellan de särskilda staterna, och som skall upptaga lika många arbetsgivare, arbetare och av sådana kretsar oberoende personer. Från dylik nämnd kan appelleras till förbundets fasta domstol, som även i övrigt har sig tillagd en del speciella befogenheter under organisationen. Bland dem märkes särskilt den att föreskriva ett slags sanktioner, nämligen ekonomiska åtgärder, som förbundsstat skall anses berättigad men ej förpliktad att vidtaga gentemot stat, som ej ställer sig domstolens beslut till efterrättelse.

Kungl. \laj:ts proposition nr 90.

.lag erinrar om, att arbetsorganisationens konferens hållit sitt törsta sammanträde i Washington med ett rikhaltigt arbetsprogram, samt att Sverige sänt ombud till ifrågavarande sammanträde.

I samband med nyss refererade organisation angiver fredstraktaten vissa grundsatser beträffande sociallagstiftningen, vilka alla industriella sammanslutningar sägas böra söka förverkliga, i den mån för dem säregna förhållanden det medgiver. Dessa grundsatser äro: att arbetet ej skall anses som eu marknadsvara; att föreningsrätten skall garanteras;

att arbetslönen skall motsvara eu skälig levnadsstandard; att arbetstiden ej skall överstiga 8 timmar om dagen eller 48 timmar i veckan:

att 24 timmars oavbruten vila i veckan skall garanteras; att barnarbetet skall avskaffas och ungdomsarbetet inskränkas; att män och kvinnor skola erhålla lika lön för lika arbete; att alla arbetare, som lagligen uppehålla sig i ett land, skola röna eu skälig ekonomisk behandling;

att effektiv yrkesinspektion skall införas.

Erinras må, att genom nu ifrågavarande överenskommelse de internationella avtal på sociallagstiftningens område, som redan existera, icke upphävas.

II) Säkerställande av en human och billig behandling av den infödda befolkningen i områden, som stå under förbundsstats förvaltning eller överinseende.

III) Den vita slavhandeln, barnhandeln och opiumhandeln. Jag vill i avseende å denna punkt erinra om redan befintliga av Sverige biträdda överenskommelser i dessa ämnen. De äro följande:

Deklaration angående negerhandelns avskaffande den 8 februari 1815; Briisselkonferensens generalakt den 2 juli 1890, avseende bland annat negerhandeln;

Överenskommelse rörande vita slavhandeln den 18 maj 1904; Konvention i samma ämne den 4 maj 1910;

Konvention angående sprittrafiken i Afrika den 3 november 1906; Algeeiraskonferensens generalakt den 7 april 1906, vars artikel 72 rör opiehandeln.

IV) Handeln med krigsförnödenheter å länder, där kontroll över denna handel är i allmänt intresse erforderligt. Jag ber att i detta avseende få hänvisa till, vad jag i ämnet anförde vid redogörelsen för förbundsaktens art. 8. Jag vill blott tilläggs vis erinra om, att vissa internatio-

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 75 käft. (Nr 90.) 10

74 Kung! Maj:ts proposition nr 90.

nella överenskommelser, såsom Kongoakten av 1885 och den nyss anförda Algecirasakten, innehålla bestämmelser i ämnet.

V) Åtgärder för kommunikationernas och tran siteringens frihet samt för handelns hedrivande på rättvisa villkor.

I sistnämnda avseende finnes ingen annan allmännare internationell reglering än den, som återfinnes i förbundsaktens art. 22, och som åt förbundsmedlemmarna garanterar lika behandling med avseende å handel på de områden, som förvaltas under mandatsystem. Men enligt den engelska regeringskommentaren till akten skulle man vara berättigad till det antagande, att förvaltningens höga ståndpunkt i dessa områden skulle gynnsamt återverka på förhållandena i allmänhet, samt att mandatsvste- • niet kunde få en synnerligen vidsträckt tillämpning.

Vad punkten innehåller om särskilda bestämmelser för gynnande av de förrödda provinserna i norra Frankrike torde avse att skapa möjligheter för dessa områden att trots sitt nuvarande tillstånd ej bliva allt för hårt lidande i den internationella konkurrensen. Beträffande dem kan man alltså förutsätta långtgående bestämmelser till skydd för den lokala industrien.

VI) Internationella åtgärder till förebyggande och bekämpande av sjukdomar. Det är utan vidare klart, och bekräftas för övrigt i hög grad av senare tiders erfarenheter, att epidemier kunna effektivt bekämpas endast på internationell väg. Stora ansträngningar i syfte att åvägabringa en sådan samverkan staterna emellan på ifrågavarande område har redan gjorts och burit frukt i ett antal mellanfolkliga överenskommelser, bland vilka jag vill erinra om de viktigaste. Dessa äro:

Överenskommelse rörande upprättande i Paris av eu byrå för offentlig hygien av 1907; byrån avser kolerans och pestens bekämpande.

Sundhetskonventionen av 1903 avser även skydd mot nämnda båda sjukdomar. Denna konvention erhöll 1912 en vidgad och delvis omarbetad form.

Art. :il. In- -fri. 24. Alla internationella byråer och kommissioner skola ställas

temationella under förbundets ledning. Detta gäller såväl dem som redan existera, kommissio- som ('ein, vilka må komma att upprättas genom framtida överenskomner ställas melser. Förutsättning är emellertid, att samtliga de stater som biträtt W‘bundet de avtal, varigenom byråerna eller kommissionerna upprättats, lämna sitt bifall. I detta avseende föreligger sålunda fri vetorätt för bland andra stater, som ej anslutit sig till förbundet.

De internationella organisationer, som tillsvidare ifrågakomma äro i huvudsak följande:

Kung t. Aluj: tu proposition nr 00.

7r>

telegrafunionens byrå i Bern; världspostföreningens byrå i Bern; byrån för mått och vikt i Bern;

byråerna till skydd för industriell, litterär oeb konstnärlig äganderätt i Bern;

byrån i Bern för offentliggörande av tulltariffer; centralbyrån i Bern för internationella transporter; sockerkommissionens byrå i Bryssel; sundhetskommissionen i Paris; åkerbruksinstitutet i Rom; byrån för radiotelegrafi i Bern.

1 fråga om internationella verksamhetsgrenar, vilka sakna egna organ, skall nationernas förbunds sekretariat fylla ett sådant organs uppgift. Härmed öppnas för sekretariatet ett nytt rikt arbetsfält. Saken har av mig redan i annat sammanhang påpekats.

Genom beslut av rådet kan för viss internationell byrå eller kommission den särskilda budget avskaffas, som hittills varit gällande för vederbörande organ, och kostnaderna upptagas bland sekretariatets utgifter. Detta kan naturligen komma att innebära en väsentlig förenkling, men förutsätter med nödvändighet, att, på sätt jag vid redogörelsen för art. 6 framhöll, en särskild budget upprättas för förbundet. Jag vill vidare påpeka, att om till äventyrs för ett visst internationellt organ kostnadsfördelningen bestämts skola ske efter andra grunder än dem, som gälla för världspostföreningens internationella byrå, eu omreglering torde bliva nödvändig.

Art. 25. Genom förevarande artikel åtaga sig förbundsmedlem- Art. 35. marna att på allt sätt främja de erkända Rödakorsföreningarnas arbete Fla^g^e för avhjälpande av lidandet i världen. Jag vill i detta avseende blott Korset. anmärka, att genom eu innevarande år i Paris undertecknad överenskommelse, vilken biträtts jämväl av Svenska Röda korset, Rödakorsföreningarna i ett antal länder sammanslutit sig till eu internationell liga med säte i Geneve.

Art. 26. Förevarande artikel innehåller reglerna om åvägabrin- Art ^ gande av ändring i förbundsakten. Särskilda regler i detta avseende ha Ändringar i ansetts nödvändiga, enär man befarar, att den tillämpning av den all- MaktenS männa regeln, enligt vilken beslut av förbundsorgan förutsätta enhällighet för att bliva giltiga, skulle medföra, att förbundsakten bleve orubblig. Denna akt uppfattas nämligen av flertalet bland dem, som deltagit

Xatiouermis förband och fredsfördragen.

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

i dess utarbetande, endast som eu grund, på vilken det skall byggas vidare i män av vunna erfarenheter och framkomna behov.

Enligt akten skall beslut om ändring i dess bestämmelser träda i kraft, så snart den ratificerats av eu majoritet bland förbundsmedlemmarna, inom vilken måste befinna sig samtliga de nio makter, vilka äro företrädda inom rådet. Envar av dessa makter äger alltså veto mot framställda ändringsförslag.

Ehuru i artikeln ej tydligt uttalas, att varje ändringsförslag skall, innan fråga om ratifikation kan uppkomma, behandlas i församlingen, måste detta antagas vara åsyftat. Förmodligen avses jämväl, att förslaget där skall hava uppnått sådan majoritet, som i artikeln är föreskriven i fråga om ratifikationen.

Vägrad ratifikation från en stats sida av ett förslag, som blir ratificerat, är liktydigt med utträde ur förbundet. Eegeln skapar en möjlighet till utträde utan iakttagande av uppsägningstid. Detta kan medföra högst betänkliga konsekvenser, därest den stat som utträder är en av dem, utan vilkens medverkan förbundet ej kan vara effektivt, enär övriga stater äro förpliktade att kvarstå i förbundet åtminstone ytterligare två år.

Efter den nu avslutade redogörelsen för förbundsaktens bestämmelser övergår jag till ett närmare omnämnande av förhållandet mellan förbundsaktens bestämmelser och andra delar av fredstraktaterna.

Den omständighet, att förbundsakten för nationernas förbund ingått i fredsfördragen såsom en del därav, jämsides med de egentliga fredsvillkoren, har givit anledning till många anmärkningar och mycken kritik. Förbundsaktens själva karaktär av grundlag för en ny internationell organisation, vilken är avsedd att bliva universell, har ansetts kräva eu mera fristående ställning för densamma. Genom dess sammanfogande med fredstraktaterna har — menar man — förbundsakten ställts i ett samband med själva fredsslutets uppgörelse mellan segrande och besegrade makter, vilket vore till förfång för fyllandet av det avsedda världstörbundets uppgifter, som kräva, att det skall höja sig över de i kriget och själva fredsslutet framkomna motsättningarna.

Ur de neutrala staternas synpunkt är det uppenbart, att dylika anmärkningar äro i mycket berättigade. Såsom förut framhållits, framställde de neutrala makterna redan på ett tidigt stadium yrkande på att få deltaga i utarbetandet av förbundsakten, ett yrkande som grundade

Kling/. Majds proposition nr /JO.

sig just pa önskvärdheten av att nationernas förbund skulle framgå såsom ett resultat av gemensamt arbete av alla de stater, vilka flen nya organisationen avsågs skola komma att omsluta.

A andra sidan lår man dock ej förbise, afl praktiskt-politiska skiil förelegat, vilka i viss män förklara, att förbundsakten kommit att ingå i själva fredsuppgörelsen. Hit hör till eu början det förhållandet, att den främste målsmannen för idén om nationernas förbund, presidenten Wilson, själv är representant för en av huvudmakterna bland de krigförande. Vidare måste ihågkommas, att tanken framvuxit ur krigets bittra erfarenheter. Det framstår därigenom såsom mera naturligt, att den fastslås och utföres såsom eu del av fredsverlcet. Två neutrala regeringar, Nederländernas och Schweiz’, vilka framlagt förslag om respektive länders anslutning till nationernas förbund, hava i förslagen jämväl givit ett visst erkännande åt denna tankegång. Nederländska regeringen framhåller sålunda, att utan de politiska händelsernas makt hade förbundet kanske ännu legat å de akademiska önskningarnas område. Nu är det en realitet, som, genom deltagande av ett stort antal stater och särskilt genom de neutralas medverkan, har möjlighet att utföra sina beslut i eu anda av rättfärdig internationell politik. Schweiziska regeringen erinrar å sin sida därom, att förbundsaktens sammanfogande med fredstraktaten medfört den fördel, att den senare icke kunnat av någon krigförande stat accepteras utan den förra, och ifrågasätter, huruvida icke detta förhållande rentav var eu conditio sine qua non för folkförbundets tillblivelse.

I varje fall måste man fasthålla, att om sålunda nationernas förbund framgått ur kriget, och förbundsakten utgör eu del av fredsfördragen, en anslutning av de neutrala staterna till förbundet icke är liktydig med, att dessa stater skulle hava någon andel i eller åtaga sig något ansvar för fredsuppgörelsen i övrigt. Vad denna inbegriper av segrarnas villkor gentemot de besegrade står utanför förbundet och dess konstituerande. Utförandet av dessa villkor förblir eu sak mellan de forna krigförande. När i diskussionen om denna fråga förekommit uttalanden, som giva uttryck åt den uppfattning, att nationernas förbund hade att funktionera såsom ett organ för fredsfördragens utförande eller dylikt, äro dessa uttalanden missvisande. I sin generella form äga de icke giltighet i vidare mån än såtillvida, som förbundet är avsett att förebygga ett återkommande av det internationella läge, som förefanns före kriget och som ledde till kriget, samt att i övrigt, så långt för närvarande ansetts möjligt, trygga, att freden bevaras.

En annan sak är, att fredstraktatema i vissa särskilda detaljbe-

78 Kungl. Maj:ts proposition ni- .90.

stämmelser förutsätta tillvaron av nationernas förbund och till detsamma hänvisa att träffa vissa förfoganden eller fälla utslag på en eller annan punkt, där vid fredsbestämmelsernas utförande föreligger behov av en skiljedomare med internationell auktoritet. Här skall i kort sammanfattning givas en översikt över dessa punkter i fredstraktaterna:

I. Fredsfördraget med Tyskland.

a) Enligt art. 34 tillkommer det nationernas förbund att vidtaga viss åtgärd i anledning av den folkomröstning, -vilken skall anordnas rörande anslutningen till Belgien av de tyska distrikten Eupen och Malmédy.

b) Genom art. 45—50 avstår Tyskland från Saar-bäckenet, vilket under en tid av 15 år skall förvaltas av nationernas förbund. Rörande förvaltningen givas närmare föreskrifter i en särskild bilaga till fredstraktaten. Förbundet har jämväl att taga viss befattning med regleringen av Saar-områdets framtida ställning i övrigt, särskilt beträffande folkomröstningen om suveräniteten över området efter de 15 årens utgång. De beslut av förbundsrådet, som härav påkallas, fattas med enkel majoritet.

c) Art. 80 fastslår, att Österrikes oberoende skall vara oavhändeligt, med mindre nationernas förbunds råd giver sitt samtycke till en förändring härutinnan.

Det är tydligt, att sistnämnda bestämmelse icke rör fredens utförande, utan är avsedd att komma till användning för den eventualitet, att Österrike skulle önska förena sig med Tyskland. I varje fall medför den icke några förpliktelser för förbundet såsom sådant.

d) Jämlikt art. 98 tillkommer det förbundet att, därest mellan Tyskland och Polen enighet ej kan uppnås om villkoren i den konvention, som skall reglera den fria samfärdseln mellan Ostpreussen och det övriga Tyskland samt mellan Polen och Danzig, bestämma dessa villkor.

e) Enligt art. 102—103 ställes den fria staden Danzig liksom den författning, som skall utarbetas för densamma, under förbundets beskydd, varjämte förbundet tillsätter en kommissarie därstädes.

Fall av analog natur ha tidigare förekommit.

f) Art. 213 medgiver förbundets råd rätt att på förekommen anledning efter beslut med enkel majoritet låta verkställa undersökningar rörande Tysklands militära förhållanden.

Denna bestämmelse måste givetvis ses i sammanhang med de i förbundsakten införda allmänna reglerna om rustningarnas begränsning (art. 8).

g) Förbundets råd äger enligt art. 280 att förlänga den tidsperiod, under vilken i enlighet med fördraget de allierade makterna skola utf;n ömsesidighet i Tyskland åtnjuta vissa ekonomiska fördelar.

Kung! Maj:U proposition nr DO.

h) Jämlikt art.. 289 skall förbundet i händelse av meningsskiljaktighet avgöra, vilka före kriget med Tyskland avslutade traktater skola änyo träda i kraft, såsom stående i överensstämmelse med fredstraktaten.

i) Förbundets råd skall enligt art. 304, därest parterna ej kunna enas, tillsätta ordförande i de skiljedomstolar, som skola hava att avgöra tvister, som må uppkomma i anledning av fördragets bestämmelser om gäldande av skulder de fördragsslutande parterna eller deras undersåtar emellan eller om den industriella äganderätten.

j) Art. 312 överlämnar i sista hand åt förbundets råd att giva föreskrifter med avseende å reglerandet av frågan om den del av fonder, som upplagts för sociala ändamål i av Tyskland avträdda provinser, vilken bör reserveras åt provinsernas nya innehavare.

k) Genom art. 320 förklaras de genom fredstraktaten Tyskland ålagda skyldigheter i fråga om luftfart skola vara gällande intill 1923 års ingång, med mindre Tyskland innan dess vunnit inträde i nationernas förbund.

l) Art. 336—337 överlämnar • åt eu av förbundet upprättad domstol att avgöra tvister beträffande vattenvägar, som i fördraget erkännas såsom internationella, särskilt rörande vidmakthållandet av vissa floder såsom vattenvägar (Elbe, Oder, Niemen, Donau), varjämte förbundet enligt art. 338 skall antaga en allmän överenskommelse rörande dessa vattendrag.

m) Enligt art. 342 skall förbundet på begäran tillsätta en internationell kommission för Niemens förvaltning.

n) Förbundet skall enligt art. 376 fastställa proceduren för avgörande av tvister, som angå tillämpningen och tolkningen av fördragets artiklar rörande de internationella kommunikationerna^ särskilt för Rh enfloden.

o) Förbundet äger jämlikt art. 377—378 anbefalla omprövning av vissa av de under n) nämnda artiklar samt artiklar, vilka avse permanenta administrativa anordningar.

p) Art. 379 förutsätter förbundets godkännande av vissa internationella överenskommelser angående transitering.

r) Enligt art. 386 är förbundet kompetent att avgöra tvister rörande traktatens bestämmelser om Kielkanalen.

II. Fredsfördraget med Österrike.

a) Enligt art. 69 ställas traktatens bestämmelser rörande minoritetsskvdd under garanti av nationernas förbund.

b) Art. 88 motsvarar art. 80 i Versaillesfördraget (se ovan I c) och förpliktar Österrike att ej uppge sin oavhängighet eller företaga någon åtgärd i dylikt syfte utan förbundsrådets samtycke.

SO

Knuff l. Maj:ts proposition nr 90.

e) Österrike är genom art. 59 förpliktat att, så länge fördraget är i kraft, lämna sin medverkan till varje undersökning, som förbundsrådet efter majoritetsbeslut anser nödvändig. Denna förpliktelse motsvarar art. 213 i Versaillestraktaten (se ovan I f.).

d) Förbundsrådet äger enligt art. 232 enahanda befogenhet som givits i art. 280 av Versaillesfördraget (se ovan T g) i avseende å tiden för åtnjutande av vissa ekonomiska förmåner.

e) Med avseende å överenskommelser, ingångna med den forna Österrikisk-Ungerska monarkien, tillkommer förbundet enligt art. 241 samma befogenhet som enligt Versaillestraktatens art. 289 (se ovan I h)

f) Enligt art. 256 har förbundsrådet att i händelse av oenighet mellan parterna biträda vid konstituerandet av de domstolar, som för vissa ändamål skola upprättas. Stadgandet motsvarar art. 301 i Versaillesfördraget (se ovan T i). Likaså har art. 275 rörande fördelningen av försäkringsfonder sin motsvarighet i Versaillesfördragets art. 312 (se ovan 1 j).

g) Bestämmelserna rörande lufttrafik förklaras av art. 283 gällande till 1 januari 1923 med mindre Österrike dessförinnan vunnit inträde i nationernas förbund. Artikeln motsvarar Versaillestraktatens art. 320 (se ovan I k).

h) Nationernas förbund skall inrätta eu domstol för slitande av tvister rörande vissa staters åligganden att utföra arbeten i de internationella vattendragen (Art. 297). Ytterligare skall nationernas förbund antaga en överenskommelse rörande de internationella vattendragen, vilken särskilt skall tillämpas å Donaus flodområde (Art. 297). Bestämmelserna äga sin motsvarighet i art. 336—338 i Versaillesfördraget (se ovan I 1).

i) Enligt art. 309 skall en skiljedomare, utsedd av förbundsrådet, i sista hand avgöra tvist om skada, orsakad därav, att arbete i vattendrag kan inverka å annan stats bestående rätt med hänsyn till samma vattendrag.

j) Likaså har förbundsrådet att utse skiljedomare för tvister rörande villkoren för de nybildade staternas övertagande av de av Österrike-Ungern meddelade järn vägskoncession erna (Art. 320).

k) Enligt art. 321 äger förbundsrådet utse skiljedomare vid tvist angående det belopp Österrike bör utbetala till Italien som ersättning för lämnad hjälp vid byggande av vissa järnvägar. Tcheckoslovakiska statens nyttjanderätt till österrikiska järnvägar regleras enligt art. 324 genom bestämmelser, vilka skola antagas av nationernas förbund. I brist på överenskommelse rörande telegraf- och telefonförbindelser skola uppkomna tvistigheter slitas av skiljedomare, utsedd av förbundsrådet. Na-

Kung!. M.aj:ta proposition nr 90.

tionernas förbund har att genom den permanenta skiljedomstol, som skall upprättas, avgöra tvister angående tolkningen av den överenskommelse, som är avsedd att ingås rörande telefon- och telegraf förbi lidelserna mellan Österrike och Tchecko-Slovakien (art. 327).

1) Nationernas förbund har enligt art. 329 att bestämma proceduren för avgörande av tvister, som kunna uppstå rörande tolkning och tillämpning av fördragets bestämmelser rörande hamnar, järnvägar och vattendrag. Stadgandet motsvarar art. 376 i Versaillesfördraget (se ovan I n).

in) Samtliga bestämmelser avseende bestående administrativa anordningar, som tillhöra under 1) nämnda frågor, kunna enligt art. 329 när som helst tagas under omprövning av nationernas förbund (se ovan motsvarande stadgande i Yersaillestraktaten I o). Vissa av nämnda bestämmelser kunna tre år efter fördragets ikraftträdande upptagas till revision av förbundsrådet (art. 330).

n) Art. 331 förutser, att en allmän konvention rörande transitotrafik, hamnar, segelbara vattendrag och järnvägar genom nationernas förbund kommer att utarbetas (motsvarar art. 379 i Versaillesfördraget).

III. Fredsfördraget med Bulgarien.

a) Bestämmelserna om minoritetsskydd ställas under garanti av nationernas förbund (se ovan II a).

b) Bulgarien förpliktas medverka vid undersökning, som förbundsrådet efter majoritetsbeslut finner nödvändig (se ovan II c).

c) Förbundsrådet äger att fatta beslut rörande förlängning av tiden för åtnjutande av vissa ekonomiska förmåner (art. 160; motsvarar art. 232 i Saint-Germainfördraget, se ovan II d).

d) Likaså äger förbundet avgöra tvister angående förnyelse av före kriget med Bulgarien ingångna konventioner. Stadgandet överensstämmer med art. 241 i Saint-Germainfördraget (se ovan II e). För Bulgarien av särskild betydelse äro de före kriget gällande kapitulationerna. Enligt art. 175 har nationernas förbund att avgöra tvister, som kunna uppkomma i avseende å dessa traktaters återupplivande.

e) Enligt art. 188 tager förbundsrådet befattning såsom i Saint- Germainfördraget (se ovan II f) med konstituerandet av vissa domstolar och har även samma åliggande vid fördelningen av omnämnda försäkningsfonder; art 203 (se ovan II f).

f) Rörande lufttrafikens reglering och Bulgariens tillträde till nationernas förbund är enligt art. 211 sambandet samma som i Saint- Germainfördraget (se ovan II g).

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 höft. (Nr 90.)

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

g) För reglering av trafiken i de internationella vattendragen har nationernas förbund att antaga en överenskommelse. Dess domstol skall i sista hand slita tvister rörande åligganden att utföra arbeten i dessa vattendrag (art 225—227 motsvara art. 297—299 i Saint-Germainfördraget, se ovan II h).

h) Förbundet äger enligt art. 245 att bestämma proceduren för avgörande av tvister angående tolkning och tillämpning av bestämmelserna om de internationella kommunikationsmedlen. Stadgandet motsvaras av art. 328 i Saint-Germainfördraget (se ovan II 1).

i) Förbundsrådet har att enligt art. 247 föranstalta om omprövning av vissa artiklar i traktaten. Denna bestämmelse äger sin motsvarighet i art. 329—330 i Saint-Germainfördraget (se ovan II m).

j) Enligt art. 248 kommer nationernas förbund att antaga en allmän trafikkonvention. Bestämmelsen motsvarar art. 331 i Saint-Germainfördraget (se ovan IT n).

IV. Garantitraktaterna mellan Frankrike och England samt Frankrike och Amerikas Förenta Stater.

Enligt artikel 3 i bägge dessa fördrag äger förbundsrådet att med enkel majoritet besluta, huruvida traktatens förpliktelse är förenlig med förbundsakten, och sedermera på samma sätt avgöra, huruvida ej förbundet i sig själv erbjuder tillräckligt skydd.

V. Fördraget med Polen.

a) Enligt artikel 12 ställas fördragets bestämmelser om minoritetsskydd under garanti av nationernas förbund; motsvarande stadgande återfinnes exempelvis i fördraget med Österrike art. 69 (se ovan II a).

b) Art. 15 förutser, att nationernas förbund kan komma att antaga viss han delsöverenskommelse. Polen förpliktar sig i anledning därav att avhålla sig från speciella handelsfördrag, som kunde hindra en anslutning till nämnda överenskommelse.

c) Enligt art. 19 kan nationernas förbund komma att antaga vissa internationella konventioner i ämnen uppräknade i fördragets bilaga I (huvudsakligen avseende de internationella kommunikationsmedlen). Polen förpliktas biträda. Generalsekretariatet i förbundet skall upptaga anmälan, huruvida Polen önskar biträda någon av i bilaga II angivna konventioner.

d) Nationernas förbund har att genom skiljedom i sista hand bestämma Polens andel av den ryska statsskulden (art. 21.)

Kungl. MajUs proposition nr 90.

83 Eu sammanfattning av det föregående giver vid handen, att nationernas förbunds befattning med de förhållanden, som skapats genom fredstraktaterna, i huvudsak ingår under följande punkter:

1) Förbundet har att utöva vissa funktioner i samband med folkomröstning rörande särskilda områden och att i förbindelse härmed även utöva vissa förvaltningsbefogenheter.

2) Förbundet utser vissa funktionärer (kommissarien i Danzig).

8) Det tillkommer förbundet att i vissa bestämda fall slita tvister såsom högsta internationella auktoritet.

4) Förbundet har att träffa avgöranden rörande avveckling av vissa traktatsbestämmelser.

5) Förbundet verkar såsom organ för vissa uppgörelser, som till sin innebörd äro av internationell karaktär, särskilt rörande vattenvägar och transitering. Förbundet kommer härvid att i vissa fall ersätta internationella kongresser och organisationer, som hittills handhaft speciella hithörande frågor.

Från de i kriget besegrade makternas synpunkt måste häremot givetvis kunna riktas den anmärkningen, att dessa makter, såsom icke upptagna i förbundet, sakna all möjlighet att inom dess organ göra sina intressen gällande. Emellertid öppnar, såsom förut anmärkts, förbundsakten möjlighet för ifrågavarande stater att vinna inträde i förbundet. Nyss anförda art. 320 i fredstraktaten med Tyskland omnämner direkt denna möjlighet. Därest så sker, komma de sålunda i förbundet inträdande staterna att vinna andel i behandlingen av dessa liksom andra förbundets angelägenheter.

I varje fall är det tydligt, att nationernas förbund, i den mån det på ovan nämnda speciella punkter får att taga befattning med fredstraktaternas bestämmelser, därvid icke kommer att uppträda såsom ett organ för de segrande makterna utan såsom en högsta internationell organisation, vars verksamhet i detta avseende, utövad av förbundsrådet eller särskilda kommissioner, väsentligen blir av utjämnande och skiljedömande art.

På grund av denna verksamhets art och med hänsyn till förbundsaktens bestämmelser komma härmed icke några förpliktelser att påvila förbundets medlemmar såsom sådana. Man kommer härvidlag alltså till samma slutsats som det schweiziska förbundsrådet i sin ovan nämnda framställning dragit, nämligen att en neutral stats inträde i nationernas förbund icke för densamma, ifråga om utförande av fredstraktatens bestämmelser, medför några förpliktelser av nyssnämnd natur. Däremot komme de neutrala staterna genom inträde i förbundet i tillfälle att söka

Samman

fattning

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

medverka därtill, att detsamma i ovannämnda speciella — liksom i övriga mera allmänna — funktioner skall utveckla sig från den karaktär, som i följd av dess tillkomst genom de segrande makternas beslut kommit att i viss mån prägla detsamma, till ett över alla makter stående mellanfolkligt organ.

Ue svenska Såsom i det föregående blivit berört, hava de svenska delegerade,

vid Paris- som efter fredskonferensens inbjudning i mars 1919 av Kungl. Maj:t onfs^vri*es ^emyn<^^a(^es att * icke-officiella meningsutbyten med de allierade

°8tMlnSng,eS makternas representanter rörande det då föreliggande utkastet till övertU1 ^b,,n- enskommelse om nationernas förbund, efter att hava fullgjort sitt uppdrag och sedan förbundsaktens text blivit definitivt fastställd, i maj 1919 avgivit ett yttrande om akten och Sveriges ställning till detsamma, för vilket jag anhåller att nu få redogöra.

Delegationen gör till eu början vissa uttalanden rörande det sätt, varpå man i det hela under fredskonferensen bedrivit arbetet på frågan om nationernas förbund.

Den erinrar om, att mycket skarpa anmärkningar härutinnan framställts, vilka i huvudsak gått ut på, att arbetet under dess grundläggande skede förbehållits allenast de stater, som under kriget varit de s. k. centralmakternas fiender eller avbrutit diplomatiska förbindelser med dessa, att arbetet alltför starkt pådrivits, till skada för det omsorgsfulla och noggranna övervägande ett så viktigt ämne kräft.

Delegerade anse dessa anmärkningar berättigade och framhålla, att de leda sitt ursprung ur den omständigheten, att presidenten Wilson, som i hela denna fråga intagit en ledande ställning, ansett nödvändigt, att den blivande akten komme att inryckas i fredsvillkoren, varav ansetts följa, att neutrala makter måste i viss mån undanskjutas, samt arbetet starkt forceras. De anföra i anledning härav, att det ur dessa synpunkter varit lyckligare, om arbetet med bildandet av nationernas förbund börjat först efter det fredsvillkoren utarbetats, men de antyda oek, att det valda tillvägagångssättet medfört vissa fördelar.

Delegerade erinra i detta sammanhang om de uttalanden, som stundom förnummits i Sverige av innebörd, att de neutrala ländernas undanskjutande från officiellt deltagande i förhandlingarna skulle bottna i en uppfattning om dessa stater såsom i viss mån mindervärdiga i förhållande till de krigförande, samt fortsätta: »Att en dylik uppfattning på vissa håll inom de krigförande länderna gjort sig gällande lärer ej heller

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 90.

kunna förnekas. Men det torde bestämt kunna pasta», att den icke varit av betydelse i avseende å arbetsordningen. Även bland de mindre stater, som på de allierades sida deltagit i kriget, hava långt ifrån alla fått tillfälle att på officiell väg göra sina önskemål gällande, och de, som saknat sådant tillfälle, torde ännu mindre än de neutrala hava varit i stånd att inverka på frågans avgörande.»

Delegerade övergå härefter till att lämna eu översiktlig redogörelse skiljaktig<jför de viktigaste skiljaktigheterna mellan förbundsakten i dess slutligajorbundsakutformning och det tidigare förslaget samt för den ställning som kon- ten och det ferensen vid den definitiva fastställelsen intagit till de från neutrala11 '

stater, bland annat Sverige, framställda önskemålen.

Efter att hava påpekat den huvudsakliga överensstämmelsen mellan nämnda förslag och den av konferensen antagna förbundsakten, övergå delegerade till de särskilda olikheterna. Därvid beröra de först en i fråga om rådets medlemsantal vidtagen ändring, vilken enligt deras uppfattning, ehuru saknande omedelbar praktisk betydelse, dock är av en viss vikt.

De yttra i detta avseende:

»I art. 4 av förbundsakten (motsvarande art. 3 i förslaget) har införts en bestämmelse, som gör det möjligt att utan ändring av akten medgiva eu stat rätt till ständig representation inom rådet. Bestämmelsen torde otvivelaktigt hava till syfte att underlätta upptagandet av stormakter, som för närvarande ej tillhöra förbundet, och måsle ur denna synpunkt mottagas med tillfredsställelse.»

Beträffande de förändringar, som införts i förbundsakten med avseende å reglerna i art. 15 för att utlåtande av förbundsförsamlingen i till densamma hänskjuten tvist skall få bindande verkan för parterna, yttra delegerade, att dessa förändringar måste anses innebära en avsevärd förbättring. Delegerade fortsätta:

»Som bekant innehåller nämnda artikel bland annat, att en tvist, som dragits under rådets behandling, i stället skall handläggas av delegeradeförsamlingen, om endera parten inom viss tid därom framställer yrkande. Rättigheten att sålunda draga en tvist till delegeradeförsamlingen innebär uppenbarligen en fördel för de stater, som ej äro representerade i rådet. Om en dylik stat skulle befara att i följd av ensidighet inom rådet få emot sig ett enhälligt men likväl mindre välgrundat utlåtande, måste möjligheten av vädjan till delegeradeförsamlingen tydligen för honom te sig såsom en garanti mot dylik ensidighet.

Förslaget gick emellertid såtillvida uppenbarligen för långt, som förutsättningen för den bindande kraften av delegeradeförsamlingens ut-

86 KungI. Maj:ls proposition nr BO.

låtande var, att om detsamma uppnåtts enighet mellan alla i delegeradeförsamlingen representerade stater utom de tvistande. Då utsikten till uppnående av en dylik enighet måste ställa sig jämförelsevis ringa, och parterna i händelse enighet ej kom till stånd, skulle äga frihet att med makt hävda sina anspråk, lämnades härigenom alltför stort utrymme åt möjligheten av väpnad konflikt inom förbunds villkorens ram.

Enligt artikelns slutliga avfattning har däremot såsom förutsättning för utlåtandets bindande verkan stadgats allenast, att de stater, som äga företräde i exekutivrådet, äro överens, samt att en majoritet av de övriga staterna står på samma ståndpunkt. Denna bestämmelse torde, på samma gång den för stater, som ej äro företrädda i rådet, innebär skälig garanti mot mindre objektiva avgöranden av rådet, väsentligen begränsa den möjlighet till krigiska konflikter, som, på sätt nyss är nämnt, stod öppen enligt förslaget.»

I fråga om den förändring i förslaget, enligt vilken en stat, som ej är fast representerad i rådet, skall vid behandling av en fråga, som särskilt berör dess intressen äga dit sända ett ombud med rätt att ej blott närvara vid vederbörande sammanträde utan därvid även erhålla säte och stämma, yttra sig delegerade på följande sätt:

»För en tvistande stat, som i allmänhet ej är företrädd inom rådet, är det tydligen av stor vikt att, då en tvist, som berör denna stat, kommer under rådets handläggning, kunna dit sända en representant, som ej blott intager parts ställning och i denna egenskap kan yttra sig vid förhör inför rådet utan äger från början till. slut deltaga i överläggningarna och under meningsutbyte med övriga ledamöter av rådet framföra, vad som kan vara av vikt. Även när fråga uppstår om en stats deltagande i militära sanktioner, kan det tillfälliga ledamotskap, som här avses, erhålla betydelse. Visserligen skall, enligt vad genom fördragets slutliga avfattning blivit tydliggjort, rådets yttrande rörande de särskilda staternas deltagande i militära sanktioner icke äga bindande verkan utan allenast innebära en uppfordran till medverkan. Men tydligen är det dock förenat med en avsevärd fördel för en stat att kunna låta sig företrädas av en representant, som äger oinskränkt rätt till meningsutbyte med rådets ordinarie ledamöter.»

Delegerade påpeka därefter den i förbundsakten nytillkomna bestämmelsen om att, i regel, beslut av rådet och församlingen måste fattas enhälligt, samt uttala, att detta stadgande i vad angår beslut av rådet ej kan anses lyckligt, enär rådet svårligen torde kunna fylla de många betydelsefulla uppgifter, som enligt förbundsakten åligga detta organ, om

87 Kung!. Maj:tx proposition nr DO.

dess verksamhet skall vara utsatt för att förlamas genom motstånd av en enda vilken som helst av de i rådet representerade staterna.

Beträffande församlingens beslut yttra delegerade, att tillägget torde äga sin huvudsakliga betydelse, när det gäller nya folkrättsliga reglers genomförande. »Att sålunda», fortsätta de, »i överensstämmelse med vad som antagits på Haagkonferenserna, dylika regler ej kunna komma till stånd genom majoritetsbeslut, utesluter naturligtvis icke. att, när fullständig enighet ej kunnat uppnås, de stater, som biträtt et1 positivt beslut, kunna genom en mellan dem ingången konvention förläna besluten karaktären av partikulär folkrätt.»

1 förslagets art. 16 har, pa sätt redan antytts, vidtagits ändring, som gör det tydligt att, såsom den engelska texten i motsats till den franska även förut syntes giva vid handen, militär aktion icke kan av rådet påbjudas.

Härom yttra delegerade:

»Vad som enligt förbundsakten kan ifrågakomma är allenast eu uppmaning till deltagande på visst angivet sätt i militära åtgärder, som skola komma till stånd å förbundets vägnar. Ur synpunkten av förbundets förmåga att realisera sitt fredsbevarande syfte kan det ej anses lyckligt, att skyldigheten till deltagande i de militära sanktionerna ej blivit fullt genomförd. Om förbundets verksamhet i stort sett utvecklar sig så som varit åsyftat, torde emellertid den moraliska effekt, som rådets uppfordran kommer att medföra, visa sig vara tillfyllest för åstadkommande av tillräckligt verksam aktion, där sådan är av nöden, på samma gång som stadgandets avfattning dock innebär en garanti mot alltför vittgående krav på särskilda staters medverkan.»

Delegerade erinra härefter om den i förbundsakten nyinförda bestämmelsen om rätt till utträde ur förbundet två år efter uppsägning samt uttala, att, ehuru det kan ifrågasättas, huruvida det må vara tillrådligt att genom en uttrycklig bestämmelse betona den rätt till utträde, som i allt fall torde tillkomma förbundsmedlem, en dylik bestämmelse emellertid för stater, som hava att överväga frågan om inträde i förbundet, tydligen måste göra det lättare än eljest att besluta sig för ett dylikt steg.

I sammanhang härmed påpekas en i den slutliga texten införd bestämmelse om staters utträdande i ett visst angivet fall. Enligt art. 26, äger, på sätt jag tidigare utvecklat, varje stat rätt att vägra sitt godkännande av en utan dess samtycke vidtagen ändring i förbundsakten, men skall stat, som begagnar sig av denna rätt, upphöra att vara medlem av förbundet. Detta stadgande förefaller delegerade föga lämp-

Militära

sanktioner.

88 Kungl. Maj:is proposition nr 90.

Monroe-

doktrinen.

Önskemål som ej tillgodose,tts.

ligt, enär ett dylikt omedelbart utträdande kan vara ägnat att väsentligen ändra förbundets karaktär, och det med hänsyn härtill enligt delegerades mening är obilligt att en tid framåt i förbundet kvarhålla andra stater, som, ehuru de biträtt ändringen i förbundsakten, dock i den uppkomna nya situationen skulle önska att utträda.

Slutligen upptaga delegerade till behandling den i art. 21 nyintagna regeln om den s. k. Monroedoktrinens fortfarande giltighet. I detta avseende yttra delegerade följande:

»Monroedoktrinen anses innebära, bland annat, att ett med territoriell ockupation förenat ingripande inom amerikanskt område icke under några förhållanden står öppet för någon europeisk makt. Att en amerikansk stat skulle vara förhindrad från motsvarande ingripande i annan världsdel än Amerika, anses däremot, åtminstone numera, ej ligga i Monroedoktrinen.

Hävdandet av det absolut otillåtlig^ i att eu europeisk makt sätter sig i besittning av amerikanskt område står onekligen mindre väl tillsammans med förbundsaktens bestämmelser om samfälld militär aktion mot en stat, som i strid med akten börjar fientligheter mot en annan makt. Den särställning, som de amerikanska staterna i detta avseende komma att intaga, synes under vissa, ej alldeles otänkbara förutsättningar föga motiverad. Ur praktisk synpunkt torde emellertid någon allvarligare invändning icke behöva riktas mot ifrågavarande egendomlighet i fördragsvillkoren.»

Delegationen övergår härefter till att beröra några viktigare önskemål, som framförts från svenskt eller annat neutralt håll men ej uppnåtts.

Det första av dessa rörde frågan om de mindre staternas representation i rådet, i vilket avseende någon väsentlig förändring i förslagets bestämmelser ej kunnat vinnas, enär dessa bestämmelser utgjorde eu mödosamt vunnen kompromiss mellan de stridande intressena. Däremot hade i den slutliga avfattningen influtit en bestämmelse, som gör det möjligt, att genom beslut av rådet och delegeradeförsamlingen åvägabringa ökning av de mindre staternas representation.

Det andra av de viktiga önskemål, som ej vunnit beaktande, vore den av de neutrala allmänt uttalade önskan, att i akten måtte inflyta bestämmelser om inrättande av särskilda undersöknings- och förlikningsnämnder och om förfarandet inför dem. Anledningen till att så ej skett vore betänkligheter mot införande av ännu ett förlikningsorgan samt svårigheten att på ett så sent stadium som det, då de neutrala vore i tillfälle att framföra sina anmärkningar, omarbeta förslaget i en så viktig punkt, som den saken gällde. Härom yttra delegerade följande:

Kung!. Maj:t& proposition nr 90.

8!)

»Det måste livligt beklagas, att man ej härutinnan tillmötesgått de neutralas synnerligen befogade önskningar. Ett omedelbart hänskjutande av tvist till rådet eller delegeradeförsaml ingen kan ej anses lämpligt, då, såsom framhålles i den för delegationen utfärdade instruktionen, å ena sidan vederbörande parter böra vara effektivt och i väsentlig grad företrädda i ett förlikningsorgan, samt å den andra rådet har eu alltför utpräglat politisk karaktär, och församlingen är alltför talrik för att någotdera av dessa organ skall kunna i första hand fylla ett förlikningsorgans uppgift.»

Gentemot de betänkligheter, som delegerade sålunda framfört mot förslaget, hänvisa de till möjligheten för stater, som tillhöra förbundet, att ingå särskilda avtal om inrättande av paritetiska förlikningsnämnder med uppgift att i första hand upptaga tvister, som ej hänskjutas till rättsligt avgörande, så att tvisten först i händelse dylik behandling ej ledde till uppgörelse, komme att upptagas av rådet. En dylik utväg, som synes väl förenlig med förbundsakten, skulle enligt delegerades mening, i den mån den låter sig genomföra, vara ägnad att avhjälpa de anmärkta olägenheterna.

Det kunde dock knappast förväntas, att uppfattningen om dylika separatavtals lämplighet skulle befinnas så allmänt utbredd, att en stat, som önskade begagna sig av ifrågavarande sätt för tvisters slitande, skulle härutinnan möta beredvillighet från alla andra stater, med vilka konflikt kunde tänkas ifrågakomma.

Med hänsyn till svårigheterna att låta undersöknings- och förlikningsförfarandet ankomma på en så talrik korporation som delegeradeförsamlingen, uttalade delegerade den förhoppning, att, när en tvist skall handläggas av församlingen, denna skall begagna sig av den utväg, som står till buds att genom frågans hänskjutande till förberedande behandling av en mindre kommission få till stånd en praktiskt genomförbar procedur, samt att även rådet skall begagna sig av samma utväg.

Delegerade övergå därefter till att beröra det förhållande, att den framställning, som från Sveriges liksom från andra neutrala staters sida gjorts om upptagande i själva förbundsakten av bestämmelser rörande den fasta domstolens organisation och arbetssätt, icke lett till åsyftat Den fasta resultat, och att alltså domstolen skall komma till stånd först efter det dom*to en förbundet trätt i verksamhet, samt att det skall tillkomma rådet att utarbeta plan för dess inrättande. Delegerade påpeka emellertid, att regeln om denna rådets befogenhet i den definitiva texten erhållit en avfattning, som visar, att frågans slutliga avgörande icke skall ankomma på rådet, enär den plan eller, såsom det heter i den senaste franska texten, det förslag, som rådet har att utarbeta, skall underställas förbundets medlemmar. I detta avseende anföra delegerade:

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 75 höft. (A7r 90.)

90 Kunyl.. Maj:ts proposition nr 90.

»Häri ligger ett avgjort framsteg i förhållande till förslaget, därest detsamma, såsom i delegationens instruktion skett, bort tolkas så som om rådet skulle haft bestämmanderätt i frågan. Om man nämligen, såsom sig bör, fasthåller, att vid domstolens organiserande någon åtskillnad mellan större och mindre stater ej bör göra sig gällande eller över huvud något hänsynstagande till nationalitet ifrågakomma, vore det tydligen mindre lyckligt, om delegeradeförsamlingen, där likställighetsprincipen råder, uteslötes från inflytande på denna organisationsfråga och det av stormakterna mera beroende rådet finge all bestämmanderätt.»

Föreskriften om förslagets hänskjutande till »förbundets medlemmar» kunde enligt delegationens åsikt till äventyrs vålla tvivelsmål, huruvida det skulle behandlas av delegeradeförsamlingen eller utan sådan behandling prövas av de särskilda staterna var för sig, något som tydligen skulle försvåra möjligheten av förslagets effektiva granskning och företagande av erforderlig omarbetning. Delegationen anser sig emellertid i varje fall kunna utgå från, att envar regering har rättighet att påfordra frågans behandling inför delegeradeförsamlingen och åberopas till stöd härför en skrivelse från presidenten Wilson.

Att organisationsfrågan i sista hand hänskjutes till delegeradeförsamlingen erbjuder, enligt delegationen, eu viss utsikt till genomförande av en organisation, som icke gör intrång i principen om staternas rättsliga likställighet, och är såtillvida en stor fördel. Dock anse delegerade att det varit önskvärt, om man, då det visat sig omöjligt att i den ursprungliga förbundsakten upptaga principerna för organisationen, hade kunnat uppnå att, på sätt delegationens instruktion åsyftar, hithörande bestämmelser skulle genomföras i de former, som föreskrivas beträffande ändringar i akten, d. v. s. med en viss kvalificerad majoritet. Begränsning Fn annan punkt, där önskad ändring av förslaget ej kunnat upp-

avgärna™' ™1S’ vore den som gällde internationell begränsning i rustningarna och beträffande vilken delegationen erhållit instruktion att söka uppnå, att i förbundsakten i allmänhet intoges mera bestämda föreskrifter rörande denna begränsning och, i synnerhet, vissa allmänna grunder, som förpliktade envar av förbundets medlemmar att finna sig i en genomgripande nedsättning av militärväsendet liksom i en effektiv internationell kontroll över efterlevnad i detta hänseende. Jag tillåter mig att här i huvudsak ordagrannt citera, vad delegerade yttra, rörande föreliggande punkt:

»Vad nu först beträffar frågan om upptagande i förbundsakten av vissa allmänna grunder för rustningarnas nedsättande, torde rättvisligen böra erkännas, att denna fråga i betraktande av de skilda ländernas helt

KuikjI. Afaj:ts 'proposition nr DO.

olika geografiska läge och helt olika historiska förutsättningar för sitt försvarsväsendes utveckling, onekligen erbjuder de största svårigheter iiven under förutsättning av uppriktig god vilja från alla håll att uppnå en godkännbar formel. Det torde i detta sammanhang kunna omnämnas, att till och med inom den socialistiska internationalen, där dock numera enighet torde råda om fullständig avrustning såsom det slutliga målet för ett ordnat rättstillstånd folken emellan, med bibehållande endast av en internationell ordningsmakt, meningarna gå starkt i sär, så snart det gäller en konkret fråga såsom t. ex. värn pliktssystemets avskaffande eller övergång till milissystem, de stora sjömakternas flottprogram eller dylikt. Man är helt visst, även långt utanför arbetarrörelsen, ense om en radikal tendens till internationell minskning i den onaturliga kraftutveckling folken förut gjort för rustningar, men de internationella grunderna för planmässig nedsättning äro ännu föga utredda. Av fredskonferensen kunde en sådan utredning knappt rimligen begäras. Härtill har tid saknats, och är detta således en av de punkter i skapandet av eu ny internationell ordning, där arbetets forcerande gjort sig kännbart på ett ofördelaktigt sätt. Även bör ihågkommas, att den nuvarande politiska situationen, då själva fredsfrågan ännu ej slutligen lösts, icke varit gynnsam för positiva och bindande beslut i detta ämne.»

Efter att sedermera beträffande frågan om verksam kontroll över iakttagande av föreskrifterna rörande rustningarnas begränsande ha framhållit, att som bekant särskilt Frankrike med all kraft arbetat härför, men icke lyckats övervinna det motstånd, som häremot rests från andra håll, fortsätta delegerade: »Av vad franske utrikesministern i plenarsessionen vid fördragets antagande anförde framgår, att den franska regeringen väl för vinnande av enighet för tillfället avstått från detta yrkande, men att densamma likväl kommer att omedelbart arbeta för en utvidgning och förbättring av fördraget i denna punkt. Frågan kan således ännu ej anses ha vunnit sin slutliga lösning utan är allenast uppskjuten. Det ligger i sakens natur, att från svensk sida allt understöd fortfarande kommer att givas åt strävandena att inom nationernas förbund bringa till stånd en effektiv överstatlig kontroll över alla rustningsförhållanden, som skulle kunna tänkas bli hotande för världens fred.

Om således bestämmelserna i nu förevarande punkt måste konstateras vara allt annat än tillfredsställande, får å andra sidan icke förbises, att likväl det otvetydiga erkännande av önskvärdheten av rustningarnas nedsättande, som avgivits i förbundsfördraget, utan tvivel äger sin betydelse. Aldrig förut har från regeringarnas sida med sådant allvar utsagts, att arbetet för framtiden måste gå i riktning mot rust-

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 'JO.

ningarnas inskränkande. Rådet har fått sig ålagt att uppgöra program till rustningarnas reducerande, och det har bestämts, att det uppgjorda programmet skall periodvis undergå granskning. Delegationen vill varken överskatta eller underskatta dessa bestämmelsers värde. För ett rätt värdesättande måste å ena sidan hållas för ögonen de onekligen mycket stora svårigheterna för rådet att samla sig om ett positivt och åt alla håll bindande program, ävensom för regeringarna att ena sig om detsammas antagande. Å andra sidan äro väldiga elementära krafter i rörelse, som driva fram mot internationell avrustning. Efter ett förödande krig utan motsvarighet i världshistorien och då Europas rikaste länder äro tryckta av svindlande stora utgiftsstater, måste kravet på rustningarnas nedsättande till ett minimum hava tacksammare jordmåu än någonsin förr. Den högtidliga utfästelse att arbeta för denna frågas lösande, som i förbundsfördraget avgivits, har under sådana omständigheter en betydelse, varom man kan vara viss att folkmeningen i allaländer icke skall underlåta att göra de allvarligaste påminnelser.

Slutligen anse vi oss även böra i detta sammanhang påpeka sista punkten i art. 8, varigenom förbundsmedlemmarna förplikta sig att tillhandahålla varandra alla upplysningar rörande deras militärväsende, och särskilt om deras program för rustningar till lands och vatten. När man erinrar sig de resultatlösa överläggningar och förhandlingar, som före världskriget ägde rum mellan Europas dåvarande två främsta sjömakter, England och Tyskland om ömsesidig skyldighet att meddela varandra sina respektive flottprogram, framstår tydligt, att det dock är ett väsentligt steg framåt, som genom förevarande bestämmelse tagits. Härigenom har dock i själva fördraget och oavsett de krafter, som helt visst komma att verka i varje land, i allt fall vunnits en kraftig hämsko mot varje försök till upprepande av de kapprustningar, som i det förflutna varit så ödesdigra och fördärvliga.»

uternasrätt Delegerade framhålla ytterligare två synpunkter, som ej vunnit be-

Fri handel i äktande vid förslagets bearbetande, nämligen dels det principiella erkän-

koloniema. nandet av nationaliteternas rätt samt av alla staters rätt till fri handel i kolonierna dels möjligheten att såsom ekonomiska sanktioner i första hand tillgripa andra och mildare påtryckningsmedel än den totala ekonomiska avspärrningen.

I förra avseendet förklara emellertid delegerade sig ha kommit till insikt om hur ömtåligt ett otvetydigt anslutande till nationalitetsprincipen för närvarande är. »Så länge», yttra de, »som stormakterna inom sig innesluta ett flertal nationer — och detta är förhållandet med dem alla, om hänsyn tages därtill, att samtliga äro kolonialmakter, och några inom

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

det egentliga moderlandet ha olösta nationalitetsspörsmål — kan icke förväntas, att de vilja fastslå nationalitetsprincipen såsom en ovillkorlig grund för nationernas förbund». Delegerade tillägga att även principen om religiös likställighet, trots enhällig och uppriktig önskan, icke ansetts kunna i förbundsakten upptagas som en ofrånkomlig regel, samt att frågan om »den öppna dörrens politik» i kolonierna även ansetts vara av alltför ömtålig natur för att kunna beröras i förbundsakten.

I senare hänseendet åter påpeka delegerade att avseende ej fästats vid, vad som från svenskt håll anförts om olämpligheten av att även i fall, där en lindrigare ekonomisk påtryckningsåtgärd skulle kunna väntas leda till målet, dock redan från början tillgripa det strängaste och för de deltagande staterna själva skadligaste medlet. Delegationen uttalar, att den kan för sin del ej finna annat än att det varit synnerligen önskvärt, om förslaget i båda nu nämnda hänseenden undergått revision.

Delegationen framhåller slutligen, att de i art. 16 och 17 av för-Ekonomiska slaget innefattade bestämmelserna om åtagande av förbundsstaterna att *an Unnerhindra även stater, som stå utanför förbundet, från fortsättande av samfärdseln med stat, som skall göras till föremål för ekonomiskt sanktionsförfarande, jämväl lämnats orubbade, trots de erinringar, som från svenskt håll framställts om bestämmelsernas oförenlighet med allmänna rättsprinciper. Dock påpeka delegerade, att i anledning av deras därom framställda förfrågan, förklaring avgivits av kommissionen, att bestämmelserna icke, såsom i delegationens instruktion förutsättes såsom tänkbart, innebure att en utanför förbundet stående stats förfarande att söka upprätthålla samfärdseln vore att betrakta såsom casus belli.

Rörande Sveriges ställning till förbundet och frågan om vårt lands Allmänt omeventuella anslutning till detsamma yttra delegerade bland annat föl- d9me jande:

»Den betänklighet vartill förbundsakten framför allt måste giva anledning, ligger i öppen dag. Förbundet kommer icke att redan från början omfatta alla civiliserade stater och bland dem som stå utanför befinna sig sådana stater som Tyskland och Ryssland. Så länge detta förhållande fortfar, kan förbundet tydligen endast på ett ganska ofullkomligt sätt fylla sin stora uppgift att verka till förekommande av krig och nedbrytande av skrankorna folken emellan. Den faran ligger däremot ej alltför långt borta, att förbundet kan gestalta sig- såsom en mot vissa utanförstående stater riktad politisk allians, och erfarenheten visar blott alltför tydligt, huru dylika förbund, i stället för att utgöra en garanti för världsfreden, kunna vara ägnade att sätta densamma på spel.» Delegationen beklagar med hänsyn härtill det faktum, att Tyskland ej från

94 Kungl. May.ts proposition nr 00.

början upptagits i förbundet, liksom att de oordnade förhållanden, som råda i Ryssland förhindrat detta lands tillträde till förbundet. Delegerade anse emellertid grundad anledning finnas till en förmodan att, åtminstone vad angår Tyskland, detta förhållande ej skall behöva bliva av längre varaktighet, samt att den i art. 4 av förbundsakten intagna bestämmelsen om rådets utökande med ledamöter från andra stormakter än de ursprungligen omnämnda även får anses tyda härpå. I själva verket lärer det enligt delegationens uppfattning ej vara ett för djärvt antagande, att — så framt de inre förhållandena i Tyskland stabiliseras och ej den väntade freden blir av beskaffenhet att framkalla ett än skarpen motsatsförhållande än man redan haft anledning att motse — Tyskland inom en ganska snar framtid skall komma att tillhöra förbundet.

Som eu andra huvudanmärkning mot förbundsakten upptaga delegerade det dominerande inflytande stormakterna erhållit inom rådet. De betona, att den grundsats om rättslig likställighet mellan större och mindre stater, som hittills varit rådande i den folkrättsliga teorin och som i förbundsakten upprätthålles, när det gäller delegeradeförsamlingen, genom aktens genomförande kommer att frångås på här ifrågavarande punkt. Naturligt är, enligt delegationens mening, om detta inom de mindre staterna Väcker betänksamhet. Delegationen framhåller emellertid under hänvisning till den för densamma upprättade instruktionen, då förbundet erhåller uppgifter av de olika slag, som i akten åsyftas, större och mindre stater knappast kunna få sig tillmätt lika stort inflytande inom rådet. Då hördan av de militära verkställighetsåtgärder, som kunna bliva av nöden för förbundets räkning, till största delen måste falla på stormakterna, kan det, framhålla delegerade, icke utan fog sägas, att dessa böra hava sig tillförsäkrad en särskilt stark ställning inom det förbundsorgan, som har att handlägga frågor om dylika åtgärder; och detsamma skulle gälla även beträffande vissa andra frågor, som enligt akten skola ankomma på rådets handläggning, och i vilka stormakterna äro i främsta rummet intresserade, exempelvis frågor om kolonier och andra områden, vilkas förvaltning ställes under förbundets överuppsikt. Det förtjänar enligt delegerades tanke även att framhållas, hurusom den blivande ordningen i allt fall betecknar ett stort framsteg i förhållande till den nuvarande, i det att för närvarande stormakterna pläga förbehålla sig själva avgörande av politiska tvister med tillkallande allenast av de mindre makter, som tvisten omedelbart berör. Som exempel anföres den s. k. ambassadörkonferensen i London 1913, då Balkanfrågan behandlades. Delegerade erinra om, att samma tillvägagångs-

Knuff/. Maj:ts proposition nr 00. 95

sätt för övrigt följts vid den nu pågående konferensen, dur de mindre staterna — till och med i eu del angelägenheter som röra dem själva — varit så gott som avskurna från deltagande i avgörandet. Från sådan synpunkt kan det, menar delegationen, sägas innebära en avgjord förbättring i de mindre staternas ställning, att hädanefter fyra sådana stater alltid skola äga säte och stämma i rådet. Den fäster iiven uppmärksamheten därå, att stormakterna ej utan vidare kunna betraktas såsom en sluten grupp, som alltid står samlad gentemot de mindre staterna samt därå, att slitningar mellan stormakterna ej lära utebliva, vilket naturligtvis ökar de mindre staternas möjligheter att göra sin åskådninggällande.

Delegationen finner visserligen beklagligt, att den gruppindelning av de mindre staterna, som i dess instruktion angavs såsom önskvärd, ej kunnat genomföras, och att ej heller på annan väg blivit förebyggt, att vissa av dessa stater på de andras bekostnad gynnas vid fördelning av platserna i rådet. Sedan emellertid, på sätt tidigare omnämnts, uttrycklig garanti erhållits för att en stat, vars intressen särskilt beröras av en inom rådet föreliggande fråga, vid dess behandling kommer att företrädas av en direkt utsedd representant med ledamots ställning, betrakta delegerade olägenheten av nyssnämnda förhållande såsom i viss mån minskad, om de ock knappast kunna värja sig för den farhågan, att en dylik tillfällig ledamot skall få svårt att göra sig gällande gentemot ett kollegium, vars ledamöter under stadigvarande samarbete lärt sig sammanjämka sina meningar; ur denna synpunkt anse de särskilt förbundsaktens bestämmelser om tvisters behandling i rådet erbjuda en för småstaterna mindre tillfredsställande anordning.

Såsom en stor brist i förbundsakten framhålla slutligen delegerade den otydlighet och ofullständighet, varav detsamma lider på många punkter, även sådana, som äro av stor betydelse. Såsom exempel på viktigare bestämmelser, som erhållit en mindre tillfredsställande avfattning, anföras de, som angå församlingens uppgifter, rustningarnas begränsande samt mandatprincipens tillämpning å vissa territorier m. m. Det kan, yttrade delegerade, stundom förefalla som om stadgandenas obestämdhet mindre skulle hava sin grund i förbiseende eller bristande formsinne än i ett avsiktligt kringgående av frågor, vilkas grundligare behandling skulle behövt längre tid än man under det förenade arbetet trott sig kunna ägna däråt. Delegerade anse, att i den bristfälliga utformning, som sålunda kommit förbundsvillkoren till del, kan ligga ett frö till framtida konflikter mellan förbundsstater, samt att deras undvikande eller mildrande från förbundsmedlemmarnas sida förutsätter en god vilja

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Förbundsaktenl förtjänster

Sveriges (eventuella inträde i förbundet.

och ett tillmötesgående, som hittills icke alltid varit att påräkna i internationella mellanhavanden men som, efter vad man måste hoppas, skall framkallas av insikten om de fördelar förbundets fortbestånd erbjuder såväl de särskilda staterna som världen i det hela.

Efter att sålunda hava uppehållit sig vid förbundsaktens huvudsakliga svagheter övergå delegerade till att framhäva dess obestridliga förtjänster, som ej få bortskymmas av de bristfälligheter, som vidlåda detsamma eller av det allmänna förhållande, att akten ej på långt när förverkligar de förhoppningar på skapandet av en internationell rättsordning, som under världskriget framförts även från auktoritativt håll.

Delegerade påpeka därvid främst, att förbundet utgör en sammanslutning av flertalet civiliserade stater i världen, bland vilka befinna sig de för närvarande mäktigaste, och vidare, att dessa stater förbundit sig att icke i hastigt mod gripa till vapen utan låta varje tvist bliva föremål för skiljedoms- eller förlikningsförfarande samt att gentemot envar, som skulle åsidosätta dessa förpliktelser, ställa den makt, som ligger i samfälld ekonomisk påtryckning från de övrigas sida, varjämte samfällt militärt ingripande mot den fördragsbrytande staten förutsättes. Delegerade framhålla i detta avseende ytterligare, att genom bestämmelserna om den bindande verkan, som under vissa förhållanden tillkommer rådets eller delegeradeförsamlingens utlåtande i dit hänskjuten tvist mellan stater, sörjts för att även sådana tvister, som icke gå till domstol, kunna vinna ett avgörande, som utesluter krigiska förvecklingar. De betona slutligen, att genom bestämmelserna om alla internationella avtals offentliggörande, den fara för världsfreden, som ligger i hemliga politiska allianser, blivit i hög grad förminskad. »Skulle förbundet», säger delegationen, »komma att verka på ett sätt, som överensstämmer med fördragets anda, kan det icke betvivlas, att det även i sin nuvarande ofullkomliga form skulle innebära en avsevärd garanti för världsfredens bevarande».

Sedan delegerade på detta sätt framhållit såväl aktens huvudsakliga förtjänster som dess mest framträdande nackdelar, upptaga de till behandling frågan om Sveriges eventuella inträde i förbundet. De framhålla därvid inledningsvis, att om förbundet redan från början omfattat alla mera betydande stater i Europa, det trots de betänkligheter som kunna framställas, knappast skulle hava kunnat ifrågasättas annat än att vårt land borde från början ansluta sig till förbundet. Dep säkerhet mot angrepp eller politisk påtryckning från en eller annan sida, som ledamotskap i förbundet avses skola medföra, hade då enligt delegationens tanke otvivelaktigt bort innefatta ett avgörande skäl för inträde.

Delegerade anse emellertid i den nu föreliggande situationen frågans

Kungl. Maj:t» proposition nr 90.

besvarande mera komplicerat och lämpligheten av vårt lands inträde i förbundet mera tvivelaktigt. Jag tillåter mig att ordagrant citera vad delegationen i detta avseende anför:

»T den nu föreliggande situationen tillkommer emellertid ett moment, som skulle kunna synas göra frågan om vårt lands inträde i förbundet i viss mån tvivelaktig. Den omständigheten att två stora länder, som äro att räkna såsom våra grannar, tillsvidare stå utanför förbundet, kan onekligen i händelse av vårt inträde medföra vissa risker. Under eu konflikt mellan förbundet och någon av dessa stater kan Sverige ej såsom medlem av förbundet göra anspråk på neutralitet. Vårt land är då förpliktat att omedelbart skrida till den fullständiga ekonomiska avspärrning mot den utanför stående staten, som förbundsfördraget föreskriver, och kan måhända ej undgå att deltaga i den militära aktion, som kommer till stånd. Enahanda förhållande kan naturligtvis inträda även om de nu åsyftade staterna skulle vara medlemmar av förbundet men såsom sådana försätta sig i en situation, som gör dem till föremål för aktion från förbundets sida. Men sannolikheten av en konflikt inom förbundet är tvivelsutan mindre än möjligheten av en brytning mellan förbundet och en utanför stående stat. Skulle ett tillstånd av misstro och spänning komma att råda mellan någon sådan stat och förbundet, rycker faran för en dylik brytning obestridligen närmare. Under sådana omständigheter skulle det kunna synas innebära en fördel för vårt land, om det genom att avhålla sig från att inträda i förbundet bevarat möjligheten att förbliva neutralt.»

Delegerade anse emellertid denna möjlighet ej böra skattas allför högt, särskilt enär förbundsmedlemmarna förpliktat sig att hindra samfärdsel mellan den neutrala staten och den, som är föremål för förbundsaktionen, vilket nämligen, enligt delegationens uppfattning, torde medföra, att neutralitetens bevarande, ehuru teoretiskt naturligtvis tänkbart, i verkligheten ej komme att ställa sig lätt.

Delegerade finna på denna grund att någon ur praktisk-politisk synpunkt avgörande invändning mot Sveriges inträdande i förbundet ej kan anses ligga i det förhållande, att våra grannstater Tyskland och Ryssland tillsvidare stå utom förbundet. De finna däremot Sveriges och övriga europeiska neutrala staters tillträdande såtillvida vara till båtnad för det hela, som ett dylikt steg är ägnat att betaga förbundet karaktären av politisk allians mellan de under kriget förbundna staterna. »Det torde», framhåller delegationen, »icke minst ur denna synpunkt, kunna med ett visst fog framhållas såsom en ideell förpliktelse för de neutrala staterna att icke utan synnerligen vägande skäl undandraga sig sin medverkan

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 15 höft. (iVr 90.) 13

98 Kv.ngl. Maj:ts proposition nr 90.

till främjande av den internationella rättsordning, som ligger i förbundets bildande och dess utvecklande till vad det enligt sitt syfte bör vara.»

I förevarande avseende anmärka delegerade ytterligare, att ett avståndstagande från förbundet enligt deras uppfattning skulle, även politiskt sett, medföra allt annat än lyckliga följder för Sverige. Efter att hava antytt, att de kommit till den uppfattningen att ett land, som själv stänger sig ute från nationernas förbund, kommer att ådraga sig övriga staters ovilja samt måhända i sitt förhållande till dem intaga en missgynnad undantagsställning, fortsätta delegerade: »I all synnerhet torde detta komma att gälla, därest någon av de nu inbjudna europeiska staterna skulle komma att ensam intaga ställningen av en utanför förbundet stående. Huruvida Sverige genom att avböja inbjudningen till inträde i förbundet skulle komma att på sådant sätt stå fullständigt isolerat, kan delegationen naturligtvis icke med bestämdhet förutsäga. Av vad delegationens medlemmar kunnat inhämta genom samtal med flertalet delegerade för övriga neutrala regeringar i Europa framgår emellertid, att dessa delegerade beslutat sig för att tillstyrka inträde i förbundet. Den spanska regeringen har för övrigt, som bekant, redan tillkännagivit sin avsikt att ansluta sig till förbundet.»

Tiden för Slutligen anmärka delegerade, med anknytning till den för de neu-

träla staternas eventuella inträde i förbundet bestämda tidsfristen —två månader efter det officiella konstaterandet av ratifikationen av fredstraktaten med Tyskland genom tre av de allierade stormakterna — att de utgått ifrån, att det icke kan bliva tal om Sveriges anslutning till förbundet, förrän fred åter inträtt mellan de allierade och associerade makterna samt Tyskland. Delegerade betona, att deras tillstyrkan till Sveriges inträde icke gjorts under förutsättning att mot förmodan detta inträdande skulle påyrkas, innan sålunda fred åter kommit till stånd. Till sist framhålla delegerade möjligheten av att, innan tid för ett definitivt ståndpunktstagande går till ända, även i övrigt politiska eller Sociala händelser kunna inträffa av så genomgripande vikt, att frågan om Sveriges anslutning till förbundet skulle kunna komma i ett annat läge.

Till sitt yttrande hava delegerade fogat några anmärkningar rörande de eventuella ändringar i grundlag eller annan lag, som för Sveriges del kunna ifrågakomma i samband med en anslutning till förbundet. Jag skall längre fram återkomma till denna sida av frågan.

Yttermera hava även utlåtanden infordrats av cheferna för general-

Yttrnnden

av cheferna X nci-incia uava a v eu u. Lici lciulxxcjj. imuiuiaio ci v uucicxua x wr g v

för general-och marinstaberna angående de militärpolitiska synpunkterna vid Sveriges

ocli marin- ställningstagande till förbundet, staberna. ° ö

Kungl. Magt» proposition nr 90.

00 Chefen för generalstaben, vars yttrande tinnes såsom bilaga 8 fogat Generalvid detta protokoll, konstaterar inledningsvis, att, enligt förbundsakten, »tabsehejen. förbundsmedlemmarna för vinnande av det förbundets ändamål, som består i garanterande av deras fred och säkerhet, måste underkasta sig vissa inskränkningar i sin självbestämmanderätt och sin handlingsfrihet, ävensom vissa förpliktelser, vilka, såväl de förra som de senare, till väsentlig del falla inom försvarets område. Han påpekar vidare, att i och för sig dessa förhållanden måste medföra en försämring av en i förbundet inträdande stats försvarspolitiska läge. Man måste därför väga denna försämring mot de fördelar ett inträdande i förbundet ur försvarets synpunkt kan väntas medföra.

Generalstabschefen övergår därefter till att taga i betraktande vissa bestämmelser i förbundsakten av betydelse för det yttrande, som blivit honom anbefallt. Jag torde med hänsyn till den detaljerade analys jag redan lämnat av förbundsaktens olika artiklar kunna här inskränka mig att återgiva generalstabschefens omdömen om de stadganden, som av till honom beröras.

Beträffande aktens art. 8 yttrar han sålunda, att avrustningen i och för sig ej behöver utgöra en fredsgaranti, enär det är de relativa och ej de absoluta styrkeförhållandena som främst måste bli avgörande för ett eventuellt vädjande till vapnen. Han påpekar vidare, att om rustningens effektivitet i varje särskilt land i enlighet med artikelns ord skall bestämmas efter sådana yttre förhållanden som det geografiska läget o. s. v., detta kan leda till att av två ungefär jämnstarka grannstater den ena kommer att hålla en både absolut och relativt starkare krigsmakt än den andra, vilket skulle kunna innebära fara för den senares trygghet. Generalstabschefen fäster vidare uppmärksamheten på det förhållande, att, om vid fixerandet av rustningarnas storlek hänsyn skall tagas till möjligheten av deltagande i en samfälld militär tvångsaktion, härav för Sverige, som sedan lång tid inriktat sin försvarsorganisation allenast på den nationella säkerhetens tryggande, torde kunna följa behov av en utökning av försvarsväsendet, betingad därav, att detsamma ej kan få desorganiseras genom uppställande av en exekutionskontingent för internationella syften.

Slutligen uttalar generalstabschefen beträffande ifrågavarande artikel, att vissa tillsynes obetydliga inskränkningar i möjligheterna att genom enskilda industriföretag erhålla krigsmateriel skulle kunna i avsevärd grad nedsätta vårt lands försvarsförmåga.

Beträffande det i förbundsaktens art. 12 stadgade moratorium för krigsvålds användande påpekar nämnde chef, att värdet av denna bestäm-

100 Kungl. May.ts proposition nr 90.

melse i hög grad måste bli beroende därav, hur de olika tvistande staterna använda respittiden, varvid särskilt framhålles, att en större och på naturtillgångar rikare makt lättare än en mindre kan på kort tid öka sin försvarskraft.

Med avseende å de förpliktelser, som åligga förbundsmedlem, betonar generalstabschefen särskilt faran för sådan att på grund av sitt medlemskap bliva inblandad i militära konflikter med stater, i förhållande till vilka konfliktanledning eljest ej skulle förelegat. Han påpekar i detta sammanhang, att skyldigheten att deltaga i ekonomiska sanktioner lätteligen kan leda till krigiska förvecklingar, samt vidare, i fråga om de militära förpliktelser, som enligt aktens art. 16 och 17 åligga förbundsmedlemmarna, hurusom förpliktelserna till väpnat ingripande, därest de föreligga, kunna erhålla en mycket allvarlig innebörd för stat, som gränsar till icke-förbundsstater eller i allmänhet till stater, där talrika konfliktanledningar förefinnas.

Slutligen framhåller generalstabschefen förpliktelsen för förbundsmedlem att tillåta genomtåg genom sitt område för förbundets trupper. Han ser i denna bestämmelse dels ett avskaffande av rätten till neutralitet dels en fara för att den stats territorium, som beviljar genomtåg, skall komma att utgöra krigsskådeplats.

Till sist uttalar han i detta sammanhang en farhåga, att förpliktelsen till ömsesidigt delgivande förbundsmedlemmarna emellan av alla upplysningar rörande rustningarnas omfattning under alla förhållanden må innebära större fara för en mindre stat än för en större.

I ett nytt avsnitt av sitt yttrande granskar generalstabschefen den ökade trygghet för krig samt de garantier för territoriell integritet och politiskt oberoende, vilka förbundet har att erbjuda såsom motvikt mot de inskränkningar i självbestämningsrätten och handlingsfriheten samt de internationella förpliktelser, som det ålägger sina medlemmar.

Beträffande tryggheten för krig anser generalstabschefen det väl sannolikt, att tvister mellan till förbundet anslutna stater framdeles mången gång skola kunna lösas på fredlig väg, även då de under andra förhållanden skulle lett till krig, samt vidare, att tillvaron av förbundet med dess samfällda maktmedel kan komma att verka återhållande på stater utom förbundet, särskilt i fråga om angrepp mot förbundsmedlemmar. Men han anser tillika, på i huvudsak redan återgivna grunder, faran för en förbundsmedlem att behöva deltaga i krig vara snarast större än för en utom förbundet stående stat.

I vad angår förbundets garanti för förbundsmedlemmamas integritet påpekar generalstabschefen först det faktum, att icke alla krig äro

Kull yl. Maj:ts proposition nr 00.

enligt förbundsakten , förbjudna och framhåller i anledning härav som sin åsikt, att fall kunna tänkas, då förbundsmedlem för sitt försvar bleve hänvisad till sina egna resurser. Han anmärker, att därvid den försämring i medlemmens försvarspolitiska läge, som blivit en följd av dess inträde i förbundet, ej kan på ett tillfredsställande eller verksamt sätt uppvägas av medlemskapet.

Beträffande värdet av förbundsmedlem marnas militära samverkan till garantiens upprätthållande framhåller generalstabschefen de olägenheter, som ligga dels däri, att den samfällda armén måste få eu mycket brokig sammansättning av kontingenter från skilda länder, vilket i hög grad minskar dess effektivitet, dels däri, att det på grund av förbundsaktens bestämmelser om besluts fattande i fråga om anordnande av militär förbundsaktion måste dröja lång tid, innan förbundsarmén hinner skynda angripen förbundsmedlem till hjälp. Han understryker härvid, att vådorna i detta avseende måste bliva särskilt stora vid konflikt mellan förbundsmedlem, som i enlighet med förbundsförpliktelserna verkställt avrustning, och utanför förbundet stående stat. Generalstabschefen påpekar vidare de svårigheter, som kunna uppstå, därest den angripande staten behärskar de vägar, som ifrågakomma för förbundsarméns koncentration och uppmarsch, samt därest förbundsaktion måste äga rum på flere håll samtidigt eller därest den angripna statens förbundskontingent är engagerad å annat håll och sålunda ej är omedelbart disponibel för det egna landets försvar.

Sina synpunkter på förbundsakten sammanfattar generalstabschefen för Sveriges vidkommande på följande sätt:

»1. Genom medlemskap i nationernas förbund försvinner icke faran för en stat att direlä angripas, men densamma kan tänkas komma att minskas. Däremot synes möjligheten att vid uppstående konflikter iakttaga neutralitet bliva starkt kringskuren eller till och med komma att upphöra, alldenstund medlem av nationernas förbund löper risk att invecklas i varje konflikt, som berör förbundet.

2. Gentemot den sålunda ökade faran att indragas i krigiska förvecklingar och därmed följande möjlighet, att det egna landet bliver krigsskådeplats, står garantien för förbundsmedlem i fråga om territoriell integritet och politiskt oberoende. Räckvidden av denna garanti kan dock icke med säkerhet bedömas. Vid ett fientligt angrepp torde en förbundsmedlem i allmänhet kunna påräkna understöd från andra förbundsmedlemmar, men det synes på goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida understöd kommer att lämnas i rätt tid och på tillräckligt verksamt sätt.

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Marinstabs-

chefen.

3. Nödvändigheten att kunna med egna krafter trygga landets territoriella integritet och politiska oberoende kvarstår följaktligen i oförminskad betydelse. Skulle förbundsakten icke medgiva försvarets ordnande i sådant syfte, innebär anslutning till förbundet en allvarlig försämring av det försvarspolitiska läget.

I detta avseende äger förbundsakten icke erforderlig klarhet. För ett riktigt bedömande av densamma kräves sålunda viss tids erfarenhet angående tolkningen och tillämpningen av dess bestämmelser.»

Chefen för marinstaben har i sitt yttrande ingått på en diskussion av vissa i framtiden tänkbara militär-politiska grupperingar, vilket föranlett, att yttrandet avgivits såsom hemlig handling. I själva sakfrågan har stabschefen i huvudsak anfört följande:

Av vissa bestämmelser i förbundsakten, främst dem som innehållas i dess art. 4 och 11, anser marinstabschefen framgå, att snart sagt vilken omständighet som helst kan tagas under behandling av förbundsrådet samt även föranleda dettas ingripande, varigenom rådet skulle bliva i tillfälle att öva ett inflytande på den enskilde förbundsmedlemmens yttre politik och mera betydelsefulla inre frågor, vilket åter skulle medföra, att dennes militärpolitiska självbestämningsrätt blev i så hög grad beskuren, att han måste anses ha förlorat eu del av sitt nationella oberoende. Visserligen skulle alla beslut av rådet av betydelse i förevarande avseende fattas enhälligt, men en makt, som ville begagna sin vetorätt, skulle kunna föranledas att avstå därifrån i synnerhet på grund av risken att jämlikt aktens art. 16 bliva utesluten ur förbundet. Detta skulle i särskilt hög grad gälla sådan medlem av förbundet, som ej har ständig representant i rådet, utan blott inbjudes att, då eu fråga som speciellt berör dess intressen dragés inför rådet, dit sända ett ombud.

Enligt marinstabschefens uppfattning skulle de särskilda förbundsmedlemmarnas prövningsrätt i förhållande till rådets förslag beträffande måttet av deras militära rustningar bliva illusorisk och blott kunna resultera i ett godkännande, varför faktiskt förbundsrådet komme att bestämma häröver liksom över rustningarnas beskaffenhet och sättet för deras genomförrande. En förbundsmedlem kunde därigenom utsättas för eventualiteten att nödgas inskränka sitt försvar under det mått, som han själv anser oundgängligen nödvändigt för tryggande av sina intressen. Även motsatsen kunde emellertid inträffa, enär en förbundsmedlems krigsmakt skulle hållas tillgänglig icke blott för den nationella säkerhetens skydd utan till skydd jämväl för de genom medlemskapet uppkomna internationella förpliktelsernas uppfyllande. Den grad vari anspråk i sistnämnda avseende skulle komma att ställas på Sverige, bleve enligt marinstabs-

Kuriffl. Maj:U proposition nr DO.

chefens uppfattning sannolikt ganska omfattande. Särskilt för flottans vidkommande måste förbundsrådets inflytande på jämväl arten av rustningarna anses betänkligt.

I bestämmelsen om den enskilda krigsmaterielindustriens avveckling ser marinstabschefen en befogenhet för förbundet att kontrollera och reglera tillverkningen av för rustningar och krigföring erforderlig materiel. Härigenom skulle förbundsmedlemmarnas beroende ytterligare skärpas samt även — med hänsyn till den vidsträckta betydelse, som kan givas åt uttrycket krigsförnödenheter — skapas vissa läror för den enskilde förbundsmedlemmens industri, vilken lätt kunde undanskjutas till förmån för utländska intressen.

Marinstabschefen anser bestämmelserna i förbundsaktens art. 11 och 16 om gemensamt inskridande i vissa fall från förbundsmedlemmarnas sida innebära, att sådan medlem kan föranledas icke blott att uppgiva alla de fördelar av ekonomisk art, som följa av förbindelserna med ett visst land, utan även att begå krigshandlingar mot detta land, utan att för honom någon direkt anledning därtill föreligger.

Beträffande skyldigheten för förbundsmedlem att medgiva för förbundsaktion avsedda stridskrafter genomtåg genom sitt territorium uttalar nämnde chef, att stora olägenheter och faror äro förknippade med främmande styrkors uppehåll i landet, vars transportmedel därvid tagas i anspråk till nackdel för den egna samfärdseln, samt vidare, att oroligheter kunna uppkomma på grund av de främmande stridskrafternas närvaro, och slutligen, att det land, som beviljar genomtåg, därigenom lätt kan bliva krigsskådeplats samt utan förskyllan få bära därmed förenade lidanden.

Marinstabschefen ser de fördelar av politisk art, som skulle medfölja ett medlemskap i nationernas förbund huvudsakligen i den ömsesidiga garantin förbundsmedlemmarna emellan för deras territoriella integritet och förhandenvarande politiska oberoende, samt i deras åtagande att ömsesidigt understödja varandra i motståndet mot åtgärder som må riktas mot dem av fördragsbrytande stat. Den härigenom tack vare det i åtagandena liggande hotet vunna säkerheten gentemot övergrepp från annan nations sida anser emellertid marinstabschefen kunna bliva illusorisk, enär, vid en eventuell aggression, intresset av att den kommer till stånd alltid måste vägas mot risken av förbundets inskridande, samt enär det, enligt marinstabschefen, ingalunda vore osannolikt, att inom förbundet enighet om uppträdande i en viss riktning icke alltid skulle kunna vinnas. Nämnde chef påpekar slutligen såsom ägnad att förringa värdet av de militärpolitiska fördelar, som medlemskap i förbundet skulle erbjuda, den

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

omständighet, att eventuell militär hjälp från förbundets sida lätteligen kan bliva mycket fördröjd på grund av oundgängliga formaliteter samt svårigheter beträffande ordnandet av krigsledning och befälsföring; sådant dröjsmål måste bliva av särskild betydelse för länder, som äro belägna i närheten av stater, vilka ej tillhöra förbundet och vilka, enligt marinstabschefen, på den grund ej vore skyldiga att iakttaga de former, som finnas föreskrivna för förbundsmedlemmarna vid uppkommande konflikter.

För att kunna besvara frågan, huruvida för Sveriges del de olägenheter av militärpolitisk art, som skulle medfölja ett inträde i nationernas förbund skulle ur sjömilitär synpunkt uppvägas av motsvarande fördelar, anser sig chefen för marinstaben böra ingå på en granskning av det militärpolitska läget vid Östersjön. Han kommer därvid beträffande det nuvarande läget till den slutsats, att världskriget och dess utgång skapat många anledningar till förvecklingar vid Östersjöbäckenet och att man följaktligen för den närmaste framtiden ej hade att obetingat påräkna lugn därstädes. Härav skulle för Sverige såsom medlem av nationernas förbund kunna följa förpliktelse att deltaga i biläggande av tvister och genomdrivande av krav, med vilka Sverige såsom oberoende neutral makt icke skulle haft anledning att befatta sig. Såsom exempel nämnas eventuellt uppkommande konflikter mellan Tyskland och dess grannstater vid Östersjön, mellan Ryssland och dess eventuellt frigjorda randstater samt mellan dessa senare inbördes. Marinstabschefen sätter på rent praktiska gi under ifråga, huruvida för ett dylikt ingripande Sverige må kunna påräkna effektivt militärt eller ekonomiskt understöd från stormakternas sida. Men utan sådant understöd kunde konsekvenserna för Sverige bliva allvarliga.

Marinstabschefen kommer efter sin undersökning av de militärpolitiska förhållandena till den slutsats, att, för en stat som önskar föra en bestämd neutralitetspolitik, de förpliktelser som följa med medlemskap av nationernas förbund skulle medföra nackdelar vilka, särskilt om staten är belägen i närheten av makter, som ej tillhöra förbundet, sannolikt skulle överväga medlemskapets fördelar.

Marinstabschefen övergår därefter till att undersöka frågan, huru förhållandena, skulle gestalta sig för Sverige, därest landet avböjde det erbjudna inträdet i nationernas förbund.

Han framhåller därvid såsom sin uppfattning, att Sverige i dylikt fall torde hava utsikt att undgå direkt inblandning i flere av de eventuella konflikter inom Östersjöbäckenet, i vilka ingripande skulle kunna påkallas av förbundsmedlemmen Sverige, samt i allmänhet att förbliva neutralt, ehuru i varje fall landet ej skulle kunna undgå de ingripanden

Kungl. May.ts proposition nr DO.

från förbundets sida till avspärrning i ekonomiskt avseende av fördragsbrytande stat varom fråga är i förbundsaktens art. 16.

I händelse av tvist mellan utomstående stat och förbundsmedlem anser nämnde chef att den förra ej kan underlåta att antaga den inbjudan att i och för tvistens lösande åtaga sig förbundsmedlems förpliktelse, som från förbundets sida skall riktas till densamma, samt att genom inbjudans antagande förhållandena för den utanför stående staten skola gestalta sig på ungefär samma sätt, som om staten vid tvistens uppkomst varit medlem av förbundet. För det fall, att tvist uppkommit mellan två utomstående stater, anser sig chefen ej kunna avgöra, huruvida övervägande för- eller nackdelar äro förenade med ett icke-medlemskap av förbundet. Han framhåller emellertid, att, för ett land, som ej tillhör nationernas förbund och som vill hålla sig fjärran från krigiska förvecklingar, enligt hans förmenande förbundets tillkomst dock torde få anses innebära en i viss mån ökad trygghet.

Chefen för marinstaben sammanfattar slutligen de av honom framhållna synpunkterna så:

»att Sverige genom ett inträde i nationernas förbund visserligen skulle tillförsäkra sig förbundets garanti för sin territoriella integritet — en garanti, som dock bliver tämligen värdelös i händelse krig uppstår mellan stormakterna — men även skulle i stor utsträckning frånhända sig såväl sitt oberoende som möjligheten att förbliva neutralt vid inträffande krigiska förvecklingar, samt

att Sverige, om det ej inträder i förbundet, visserligen avsäger sig nyssnämnda garanti, men undgår de med ett inträde i förbundet förenade olägenheterna, utan att därmed helt uteslutas från möjligheten att draga nytta av den ökade utsikt till fredens bibehållande i allmänhet, som förbundets tillvaro kan innebära.

I båda fallen fordrar Sveriges geografiska läge vidmakthållandet av ett försvar, i stånd att verksamt skydda landets intressen, samt vidtagande av åtgärder, ägnade att sätta landet i stånd att övervinna de med ett avbrytande av dess förbindelser med utlandet förenade olägenheterna.» I

I det föregående har jag redogjort för tillkomsten av nationernas förbund och förbundsaktens innehåll samt förbundets ställning till fredsuppgörelsen i övrigt, sådan den framträder i hittills avslutade eller föreslagna fredstraktater, ävensom för de yttranden rörande Sveriges ställ- Bihang till riksdagens protokoll 1020. 1 samt. In käft. (AV 90.) 14

Departementschef!-iis salu munta Uiu ii g:.

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Anslutning till principen om ett nationernas förbund.

Anmärkningarna ro■ rande förbundets kon stituering och organisation.

ningstagande till förbundet, som avgivits av de svenska delegerade vid de icke-officiella förhandlingarna om förbundet och av cheferna för general- och marinstaberna. Jag har nu att på grundval av det sålunda meddelade materialet och efter vederbörligt samråd med statsrådets övriga ledamöter framlägga min uppfattning rörande den inbjudan till Sveriges inträde i förbundet, vilken på förut nämnt sätt ingår i förbundsakten och även i annan form blivit framförd.

Den grundläggande utgångspunkten för Sveriges ställningstagande i denna djupt betydelsefulla fråga måste enligt min mening vara, att det för hela kulturvärlden framstår såsom en bjudande plikt att nu söka skapa en mellanstatlig rättsorganisation för att förebygga nya krig och lösa uppkommande tvister staterna emellan genom fredliga medel ävensom återknyta och utveckla det internationella samarbetet. Världskrigets fruktansvärda erfarenheter hava gjort detta krav levande inom alla kulturfolk, och det åligger dem alla att var i sin stad söka bidraga till förverkligande av denna mänsklighetens gemensamma livssak. Att en dylik mellanstatlig organisation innebär vissa band på den handlingsfrihet, som hittills tillkommit varje enskild stat i kraft av dess suveränitet, och medför vissa nya förpliktelser för alla till organisationen anslutna stater, kan uppenbarligen icke undvikas, om man vill giva effektivitet åt en ny ordning för fredens bevarande. Jag känner mig också övertygad därom, att en alldeles övervägande mening inom vårt land är enig om, att Sverige i princip bör medverka till den tanke, som ligger till grund för nationernas förbund.

Det gäller emellertid också att pröva det sätt, varpå denna tanke bliver utförd genom det nu konstituerade förbundet. Jag har i det före- - gående haft anledning att beröra ett stort antal anmärkningar, som ur olika synpunkter kunna riktas så väl emot förfarandet vid förbundets tillkomst som emot viktiga delar av den antagna förbundsakten. Det slutliga avgörandet i fråga om Sveriges ställningstagande beror alltså därpå, om dessa brister och svagheter i nationernas förbund äro sådana, att de böra och kunna förhindra Sveriges anslutning.

Yad angår förfarandet vid förbundets tillkomst har jag redan haft tillfälle att anmärka, att om även från de under kriget neutrala staternas sida allvarliga gensagor måste riktas mot att de blevo utestängda från de avgörande förhandlingarna om förbundets konstituering och mot förbundsaktens inryckande i fredstraktaterna mellan de krigförande makterna, så bör det dock •— såsom även skett från de schweiziska och nederländska regeringarnas sida — erkännas, att vissa praktiskt-politiska skäl kunna anföras för detta tillvägagående, utan vilket det måhända icke

107 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

hade varit möjligt att verkligen omsätta förbundstanken i handling. Jag betonar likaledes, med hänvisning till den förut lämnade utredningen, att förbundsaktens infogande i fredstraktaterna ävensom de speciella funktioner, som genom dessa traktater överlämnats åt nationernas förbund i samband med ett antal detalj bestämmelser i fredsuppgörelsen, på intet sätt göra förbundet såsom sådant ansvarigt för denna fredsuppgörelses innehåll eller ålägga de i förbundet inträdande staterna att medverka vid dess genomförande. Ur dessa synpunkter synas mig alltså icke avgörande hinder föreligga för Sveriges anslutning till förbundet. Däremot bör uttryckligen framhållas, att om Sverige inträder i förbundet, det sker med avsikt att verka för dess utveckling till en verkligen universell sammanslutning i enlighet med den idé, som måste anses såsom grundläggande för dess uppgifter, och under förhoppning, att särskilt de europeiska stater, vilka ej nu inbjudits, snarast möjligt må vinna inträde.

Rörande förbundets organisation gjordes under de icke-officiella förhandlingarna mellan fredskonferensens ledning och de neutrala makternas delegerade från dessa senaies sida flera yrkanden, som icke blevo tillgodosedda vid förbundsaktens slutliga avfattning. Utan tvivel måste det — för att erinra om några bland dessa yrkanden — betraktas som allvarliga svagheter, att icke mera betryggande garantier kunde vinnas rörande nu icke inbjudna staters upptagande i förbundet, att de mindre staternas representation i förbundets råd icke ordnades på ett mera tillfredsställande sätt, att fasta regler rörande delegerade-församlingens sammanträden saknas, att den fasta internationella domstol, som omnämnes i förbundsaktens art. 14, icke blev omedelbart organiserad och ej heller föreskrifterna rörande medling och skiljedom fingo vidare omfattning och bättre precisering. Men ej heller dessa luckor eller anmärkningspunkter i förbundsakten torde kunna anses så vägande, att Sverige på grund därav skulle vara nödsakat att vägra sin anslutning. Upptagandet av nu uteslutna stater i förbundet är enligt förbundsakten beroende av delegeradeförsamlingens beslut, och varje neutral stat, som nu inträder i förbundet, kan alltså i denna viktiga punkt i sin mån själv medverka till förbundets utveckling, liksom den även får tillfälle att verka för de behövliga förbättringarna i förbundets organisation. Såsom förut blivit omnämnt, föreligga från de nordiska ländernas sida vissa preliminära förslag i sistnämnda syfte, och bland dem är särskilt det viktiga kravet på en fast internationell domstol för närvarande upptaget till gemensam behandling med Schweiz och Nederländerna.

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

aktens be- Av central vikt för frågan om Sveriges anslutning äro slutligen de

stämmeiser delar av förbundsakten, som innehålla reglerna för förbundets verksamhet mot krig tm fredens bevarande, artiklarna 10—17. Av dessa artiklars innebörd Medlemmar-beror å ena sidan, huru långt förbundets förmåga att förebygga krig och naStelZrUlk'skydcla de olika förbundsmedlemmarna kan anses sträcka sig och å andra sidan omfattningen av de förpliktelser vid utförandet av denna förbundets konstitutiva uppgift, som varje stat åtager sig genom att inträda i detsamma. Jag skall här sammanföra grunddragen av den uppfattning, som jag förut gjort gällande vid kommentaren till de särskilda artiklarna, och som, enligt vad jag förvissat mig om, till fullo överensstämmer med det resultat, vartill de norska och danska regeringarna i detta avseende kommit.

Artikel 10 innehåller bestämmelsen att förbundets medlemmar förplikta sig att respektera och gentemot alla yttre angrepp upprätthålla förbundets samtliga medlemmars territoriella integritet och förhandenvarande politiska oberoende, och artikel 11 innehåller en uttrycklig förklaring, att varje krig eller krigshot, vare sig det riktas emot någon förbundsmedlem eller mot en utomstående stat, vidkommer förbundet i dess helhet, samt att förbundet bör vidtaga lämpliga mått och steg för att trygga freden.

Jag har i den föregående utvecklingen av dessa stadgandens innehall uttalat, att dessa proklamationer icke kunna tolkas isolerade och endast efter de i dem använda ordalagen. För att rätt förstå deras innebörd måste man jämföra ifrågavarande artiklar med art. 12—17, vilka innehålla närmare bestämmelser om, på vilket sätt och med vilka medel förbundet skall verka i och för uppnående av de proklamerade förbundsuppgifterna.

Av sistnämnda artiklar framgår, att förbundsakten icke fullständigt avskaffar kriget såsom folkrättsligt aktionsmedel. Den har icke kunnat nå längre än till att begränsa dess användning till sådana fall, då fredlig lösning visat sig omöjlig trots alla försök därtill från förbundets sida. Däremot förpliktar akten förbundsmedlemmarna att ovillkorligen först försöka en fredlig lösning av uppkommen tvist antingen genom ett domstolsförfarande eller, om de tvistande ej kunna enas härom, genom tvistens överlämnande till behandling av förbundsrådet eller eventuellt förbundsförsamlingen.

Har tvisten efter parternas gemensamma önskan gått till domstolsförfarande och har domstolens utslag fallit, äro parterna förpliktade att ärligt ställa sig domen till efterrättelse. Skulle emellertid en part icke ställa sig en meddelad dom till efterrättelse, har förbundsrådet skyldig-

Kung!. Maj:t# proposition nr 00.

het att föreslå åtgärder för att åvägabringa domens verkställighet. Vilka åtgärder rådet äger föreslå, är ej uttalat. Det synes otvivelaktigt att rådet, där omständigheterna därtill föranleda, kan föreslå en militär aktion mot tredskande part, ävensom att jämväl utan sådant förslag från rådets sida militär aktion kan tillgripas för genomförande av domen utav den part, som accepterat densamma. I intet fall får dock krig påbörjas förrän tre månader förflutit efter det domen fallit, ej heller får krig begynnas mot en stat, som vill foga sig efter domen. Huruvida en tredje stat äger befogenhet att utan uppfordran av rådet deltaga i en doms genomförande genom krigisk aktion, är föremål för olika meningar.

Om de tvistande förbundsmedlemmarna icke kunna enas om att hänskjuta tvisten till domstolsförfarande, äro de pliktiga att överlämna den till behandling av rådet.

Rådet har att i första hand söka bilägga tvisten. Lyckas detta icke, skall rådet utarbeta och offentliggöra en rapport innehållande dels en redogörelse för de faktiska omständigheterna i avseende å tvisten, dels ock ett förslag till dess lösning. Kan rådet ena sig om rapportens innehåll, får en dylik enhällig rapport i väsentliga avseenden samma betydelse som en skiljedom. Visserligen har ej rådet skyldighet att föreslå åtgärder för den anbefalla lösningens genomförande, men befogenheten att använda krig som aktionsmedel är förhanden enligt motsvarande regler som vid skiljedom.

Inträffar det åter, att enighet inom rådet icke kan uppnås, blir situationen en annan. I detta fall synes envar av parterna efter tre månaders förlopp hava rätt att vädja till vapnen. Huruvida övriga förbundsmedlemmar hava fria händer att deltaga i ett dylikt krig, är föremål för olika meningar.

Av vad jag nu anfört framgår, att förbundsakten även känner tilllåtna krig, och medgiver förbundsmedlem rätt att hålla sig utanför ett dylikt krig. Neutralitetsbegreppet är alltså ingalunda oförenligt med medlemsskap i förbundet, såvitt det nämligen gäller tillåtna krig.

Om däremot en förbundsmedlem griper till vapen, utan att först hava försökt de utvägar till fredlig uppgörelse, som förbundsakten anvisar, eller om förbundsmedlem, efter det tvisten bragts inför domstol eller förbundsråd, börjar krig innan den föreskrivna tre-månadersfristen gått till ända, eller begynner krig mot en medlem, som vill foga sig efter en skiljedom eller en enhällig rådsrapport, skall angriparen anses hava begått en krigshandling mot samtliga övriga medlemmar av förbundet. I ett dylikt fall är neutralitet i begreppets hittillsvarande bemärkelse icke medgiven, utan samtliga förbundsm edlemmar hava skyldighet att omedel-

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

bart emot den fredsbrytande staten sätta i gång det slags aktion, som är skildrad i art. 16 första stycket, och som närmast kan betecknas såsom en fullständig ekonomisk avspärrning gentemot fredsbrytande stat.

Reaktionen mot fredsbrvtaren stannar emellertid icke vid den ekonomiska avspärrningen; även en militär aktion kan ifrågakomma. Angående förbundsmedlems skyldighet att deltaga i dylik aktion hava olika meningar uttalats; det synes emellertid vara fullt befogat att hävda såsom riktig den mening, vilken jag i överensstämmelse med vad de svenska delegerade vid Paris-konferensen uttalat (se sid. 87) förut gjort gällande, eller att från rådets sida icke kan uppställas eu ovillkorlig fordran på deltagande i militär aktion, utan att det endast tillkommer rådet befogenhet att väcka förslag, som de särskilda förbundsmedlemmarna hava rätt att antaga eller förkasta. En annan sak är att omständigheterna i särskilda fall kunna vara sådana, att både moraliska och politiska grunder bjuda, att ett föreslaget deltagande i en militär aktion icke avböjes. Däremot är otvivelaktigt den i art. 16 stycket 3 omtalade förpliktelsen för en stat att tillåta passage av militär styrka över statsterritoriet en ovillkorlig förpliktelse, om det ock måste anses självfallet, att denna passagerätt icke får sättas i utövning, utan att överenskommelse på förhand träffats angående de närmare villkoren och sättet för dess utövande.

Under vissa förutsättningar kan en förbundsmedlem även enligt art. 17 bliva förpliktad att deltaga i ekonomisk avspärrning och att lämna fri passage för trupper, nämligen om en utanför förbundet stående stat, sedan tvist uppstått med annan stat vare sig inom eller utom förbundet, antagit en inbjudan från förbundets sida att för tvistens lösande åtaga sig de med medlemsskap i förbundet förenade förpliktelser, men sedermera griper till krig i strid mot reglerna i art. 12—16, eller om en utanför förbundet stående stat avböjt en sådan inbjudan och sedermera, i strid mot nyss nämnda regler, gripit till krig mot en förbundsmedlem.

Utöver nu angivna noga fixerade fall, i vilka alltså städse förutsättes att en stat begynt ett enligt förbundsakten otillåtet krig, har förbundsmedlem icke någon skyldighet att deltaga i en ekonomisk aktion mot annan stat, vare sig inom eller utom förbundet, eller att tillåta passage för militära styrkor. Huru det enligt art. 16 förhåller sig med skyldigheten att deltaga i militär aktion, är redan sagt, och jag vill allenast tillägga, att det ej heller ur någon annan bestämmelse i förbundsakten kan härledas någon förpliktelse för en särskild förbundsstat att deltaga i en militär aktion.

in

Kur tgl. Maj:ta proposition nr 90.

Det är sålunda tydligt, att de åtgärder, som artiklarna 12 17 Bg„rTfö™

ålägga förbundet för genomförande av de i art. 10—11 proklamerade?;mulet^ och grundsatserna om skydd för varje förbundsmedlem, äro i vissa avseen- hmmurs den begränsade, och att på samma gång bestämda begränsningar före- åligganden. finnas i de förpliktelser gent emot fredsstörande makter, som en enskild stat ikläder sig genom att inträda i förbundet.

Begränsningarna kunna ur olika synpunkter bedömas olika. De svenska delegerade vid fredskonferensen hava uttalat, att det ur synpunkten av förbundets förmåga att realisera sitt fredsbevarande syfte ej kan anses lyckligt, att skyldigheten till deltagande i militära sanktioner icke blivit fullt genomförd, men också att ifrågavarande stadgandes avfattning å andra sidan innebär eu garanti mot allt för vittgående krav på särskilda staters medverkan vid en aktion från förbundets sida. I stort sett måste efter min mening för en stat i Sveriges ställning den senare synpunkten tillmätas större betydelse. Cheferna för general- och marinstaberna hava visserligen ifrågasatt räckvidden och värdet av förbundets »garanti» för förbundsmedlemmarnas integritet och oberoende enligt artiklarna 10 och 11. Men de förbundsåtgärder, som artiklarna 12—17 stadga för varje fall av konflikt eller krigsfara, äro i alla händelser så vittgående, att förbundets effektiva stöd kan i fullt mått komma den stat till godo, som själv för en fredlig politik och uppfyller föreskrifterna i samma artiklar rörande medling eller skiljedom vid eventuellt uppkommande tvister. Att en stat i Sveriges ställning genom inträde i förbundet icke förpliktas till deltagande i ekonomisk aktion utöver vad som uttryckligen stadgas i art. 16—17 och själv har rätt att avgöra över sitt deltagande i militär aktion från förbundets sida i de enda fall, då en sådan — enligt artikel 16 — i förbundsakten föreskrives, bör under sådana förhållanden betraktas såsom en fördel.

I den män stabscheferna i sina yttranden synas hava ansett de iZmförförpliktelser, som följa av ett inträde i förbundet, vara mera vittgående, bundet» ram. hava de utgått från en annan uppfattning av innebörden i förbundsaktens nu omhandlade artiklar än den jag på anförda skäl gjort gällande. Så långt deras uttalanden bero härpå, har jag icke någon anledning att upptaga dem till granskning. Jag anmärker endast, att stabscheferna på samma grunder kommit till en allt för mörk teckning av neutralitetsbegreppets ställning till förbundets grundsatser. Generalstabschefens uttalande, att möjligheten att vid uppstående konflikter iakttaga neutralitet synes »bliva starkt kringskuren eller till och med komma att upphöra» för medlemmar av förbundet, kan alltså icke godtagas. Såsom jag i det föregående visat, finnes intet hinder att upprätthålla neutrali-

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

tet i sådana krig, som icke direkt strida mot förbundsakten, och det är endast i de noga bestämda fall, då förbundet såsom sådant träder i direkt aktion enligt art. 16 och 17, som neutralitet i hittills varande mening ej är förbundsmedlem medgiven på grund av förpliktelsen till ekonomisk avspärrning gent emot fredsbrytaren samt skyldighet att eventuellt medgiva genomtåg för förbundets stridskrafter.

8varsvä*8ende ^ad stabscheferna anfört om att Sverige icke genom inträde i förbundet ^händelseav kan påräkna ett sådant skydd, som gör det överflödigt att upprätthålla tiltförbun 6tt 6§et försvarsvasen> överensstämmer med den framställning jag förut det™1 8ivit av innebörden i förbundsaktens art. 8. Däremot kan jag icke dela den av generalstabschefen uttalade meningen, att den särskilda militära uppgift utöver den nationella säkerhetens tryggande, som för Sverige skulle tillkomma genom medlemskap i nationernas förbund — eventuellt deltagande i en militär aktion av förbundet — skulle kunna »kräva en ökning av hittillsvarande försvarsanordningar». Såsom jag tidigare utvecklat, avser bestämmelsen i artikel 8 en begränsning av rustningarna, och när artikeln förutsätter, att varje stat skall önska upprätthålla försvarsanstalter till »det minimum som är förenligt med den nationella säkerheten och med genomförandet av internationella förpliktelser förmedelst en samfälld aktion», så står det även enligt denna förutsättning den enskilda staten fullkomligt fritt att för sin del betrakta det minimum, som den finner sig behöva för sin nationella säkerhet, såsom tillfyllest även för eventuella bidrag till en förbundsaktion. vfdSanslut- I)en slutli&a avvägningen mellan förmåner och olägenheter av en

ningaochUridanslutning till förbundet måste emellertid, såsom såväl stabscheferna som ntfmffr- deleSerade vi(1 Pariskonferensen framhållit, ske genom eu jämförelse ''bundet', mellan det läge, som för Sverige skulle följa av ett inträde i förbundet, med det läge, vari vårt land skulle komma, om det stannar utanför. Stabscheferna synas anse, att Sveriges läge genom inträde i förbundet skulle ur militärpolitisk synpunkt försämras, utan att detta uppväges av det stöd, som kan påräknas från förbundet, medan Sverige, om det icke inträder i förbundet, enligt marinstabschefens uttalande visserligen avsäger sig förbundets »garanti» enligt artikel 10, men »undgår de med ett inträde i förbundet förenade olägenheterna, utan att därmed helt uteslutas från möjligheten att draga nytta av den ökade utsikt till fredens bibehållande, i allmänhet, som förbundets tillvaro kan innebära». De svenska delegerade vid Pariskonferensen hava däremot stannat vid ett motsatt resultat, och måste jag för min del ansluta mig till deras uppfattning. Stabscheferna torde hava väsentligen överskattat den handlingsfrihet, som i realiteten skulle tillkomma en stat utom förbundet. Be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

stämmelserna i art. 17 giva vid handen, att förbundet kan komma att ingripa även gent emot stater, som icke äro förbundsmedlemmar. Såsom delegerade framhålla, kan möjligheten för en stat, som står utom förbundet, att bevara neutraliteten vid uppkommande konflikter bliva skäligen illusorisk, enär förbundet, då det träder i aktion eldigt artikel IG, är förpliktat att avbryta även eu icke-förbundsmedlems samfärdsel med den stat, mot vilken aktionen riktas. Över huvud taget måste i sådana fall, då nationernas förbund träder i aktion, eu utanför förbundet stående stat i Sveriges ställning hava att räkna med olägenheter och vådor, som väl torde uppväga de med ett medlemskap av förbundet följande förpliktelserna. Delegerade antyda därjämte, att redan i och för sig ett avståndstagande från förbundet kan bringa Sverige i en skev ställning till de makter, som ingått i förbundet, och att detta i all synnerhet torde vara att befara, därest samtliga övriga inbjudna europeiska stater skulle ingå. Efter vad numera synes vara klart, torde så bliva förhållandet. Jag hänvisar i detta avseende till vad som förut meddelats om att Spanien redan inträtt, Schweiz beslutit inträde samt Nederländernas, Danmarks och Norges regeringar framlagt proposition i detta syfte.

Visserligen har å andra sidan en av de ledande makterna vid beslutet om förbundets grundläggning, Förenta Staterna, på grund av de förut nämnda striderna mellan presidenten Wilson och senaten angående förbehåll vid fredstraktatens ratificering ännu icke tillträtt förbundet. Detta förhållande kan ej undgå att väcka betänkligheter, då Förenta Staternas deltagande måste ur olika synpunkter anses som en av de viktigaste betingelserna för att nationernas förbund skall kunna verka för det syfte som det för sig uppställt. Emellertid fortgå alltjämt förhandlingarna om ratificeringen, och man torde hava rätt att hoppas, att de skola leda till ett resultat, genom vilket även denna makt tar plats inom förbundet.

Granskningen av förbundsaktens bestämmelser angående förebyggande av krig och medlemmarnas ställning till denna förbundets verksamhet leder alltså till den slutsats, att Sveriges anslutning kan tillrådas, så mycket hellre som riskerna av att stanna utanför förbundet måste anses större än de risker, som kunna följa av en anslutning.

Denna slutsats överensstämmer med det resultat, vartill jag kommit även i övriga huvudpunkter av min sammanfattande överblick över Sveriges ställningstagande till den nu föreliggande frågan.

Under sådana förhållanden synas mig de principiella skäl för Sveriges anslutning, från vilka jag utgått, böra tillmätas avgörande betydelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 15 käft. (Nr 90.) 15

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Anslutningens förhållande till svensk grundlag och lag.

Nationernas förbund, sådant det nu framträder i förbundsakten, motsvarar visserligen i många avseengen icke de förhoppningar, som knutits till tanken om en ny mellanfolklig rättsorganisation, och de brister och svagheter, som vidlåda förbundet, kunna få menliga följder för dess förmåga att fylla sina stora uppgifter. Men detta förbund utgör dock, om än ofullkomligt, ett första försök att samla stater och folk till samfält arbete för fredens bevarande och rättens hävdande i världen, och Sverige bör icke undandraga sig att så långt det förmår medverka härtill.

Om jag slutligen övergår till de former, i vilka en anslutning från Sveriges sida till nationernas förbund kan ske, har jag först att uppmärksamma den frågan, huruvida eu sådan anslutning kräver ändringar i svensk grundlag eller allmän lag. Delegerade vid Pariskonferensen, som upptagit denna fråga, hava för sin del uttalat, att något bestämt hinder i grundlag för Sveriges omedelbara inträde icke torde vara för handen, sedan det blivit otvetydigt förklarat, att deltagande i de s. k. militära sanktionerna icke utgör någon ovillkorlig förpliktelse. Jag ansluter mig fullständigt till denna mening.

Delegerade ifrågasätta emellertid, att i händelse av Sveriges inträde snarast möjligt en ändring skulle ske i regeringsformens § 74, vilken i sin nuvarande lydelse medgiver tillämpning av den s. k. rekvisitionslagstiftningen endast när fråga är om upprätthållande av rikets neutralitet eller avvärjande av befarat eller börjat angrepp, alltså icke för det fall, att Sverige såsom medlem av förbundet skulle deltaga i en militär aktion för dess räkning, och uttala likaledes, att en ändring i värnpliktslagens föreskrifter om värnpliktiga truppers användning utom riket synes vara av nöden. Slutligen framhålla delegerade, att ett tillträde till förbundet kräver åtgärder för att bereda möjlighet till en sådan ekonomisk avspärrning, som enligt förbundsaktens art. 16 och 17 kan ifrågakomma.

Det synes mig icke vara nödvändigt att för närvarande och innan beslut om Sveriges anslutning blivit fattat upptaga dessa frågor. Jag anser mig endast böra framhålla, att om Sverige inträder i nationernas förbund detta icke medför någon ändring i riksdagens konstitutionella rätt att enligt grundlagarna medverka vid alla beslut eller åtgärder, som därav kunna föranledas, i de fall då grundlag eller lag kräva sådan medverkan.

På grund av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen

att riksdagen må samtycka till att Kungl. Maj:t avgiver förklaring, att Sverige ansluter sig till akten om nationernas förbund av den 28 juni 1919.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

115 Med bifall till denna herr ministerns för utrikes ärendena hemställan, vilken biträddes av statsrådets övriga ledamöter, behagade Hans Maj:t Konungen förordna, att proposition till riksdagen skulle avlåtas av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: G. Reuterslciöld.

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Bil. 1.

Förbundsaktens text.

Pacte de la Société des Nations

Les Hautes Parties Contractantes,

Considérant que, pour développer la coopération entre les Nations et pour leur garantir la paix et la sureté, il importe

d’accepter certaines obligations de ne pas recourir ä la guerre, d’entretenir au grand jour des relations internationales fondées sur la justice et l’honneur, d’observer rigoureusement les prescriptions du droit International, reconnues désormais comme regie de conduite effective des Gouvernements,

de faire régner la justice et de respecter scrupuleusement toutes les obligations des Traités dans les rapports mutuels des peuples organisés,

Adoptent le présent Pacte qui institue la Société des Nations.

Article 1.

Sont Membres originaires de la Société des Nations, ceux des Signataires dont les noms figuren t dans 1’annexe au présent Pacte, ainsi que les Etats, également nommés dans l’annexe, qui auront accédé au présent Pacte sans aucune réserve par une déclaration déposée au Secrétariat

* The Covenant of the League of Nations

The High Contracting Parties,

In order to promote International cooperation and to achieve international peace and security

by tbe acceptance of obligations not to resort to war,

by tbe prescription of open, just and bonourable relations between nations,

by the Urin establishment of the understandings of international law as tbe actual rule of conduct among Governments, and

by the maintenance of justice and a scrupulous respect for all treaty obligations in the dealings of organised peoples with one another,

agree to this Covenant of the League of Nations.

Artide 1.

The original Members of tbe League of Nations shall be those of the Signatories which are named in the Annex to this Covenant and also such of those other States named in the Annex as shall accede without reservation to this Covenant. Such accession shall be effected by

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

(lans les deux mois de 1’entrée en vigueur du Pacte et dont notification sera faite aux autres Membres de la Société.

Tout Etat, Dominion ou Colonie qui se gouverne librement et qui n’est pas désigné dans 1’annexe, peut devenir Membre de la Société si son admission est prononcée par les deux tiers de 1’Assemblé, pourvu qu’il donne des garanties effectives de son intention sincére d’observer ses engagements internationaux et qu’il accepte le réglement établi par la Société en ce qui concerne ses forces et ses armements militaires, navals et aériens.

Tout Membre de la Société peut, apres un préavis de deux ans, se retirer de la Société, å la condition d’avoir rempli ä ce moment toutes ses obligations internationales y compris celles du present Pacte.

Artide 2.

faction de la Société, telle qu’elle est définie dans le présent Pacte, s’exerce par une Assemblé et par un Conseil assistés d’un Secrétariat permanent.

Article 3.

L’Assemblée se compose de .Representants des Membres de la Société.

Elle se réunit å des époques fixées et ä tout autre moment, si les circonstances le demandent, au siége de la Société ou en tel autre lieu qui pourra étre désigné.

L’Assemblée connait - de toute question ui rentre dans la sphére d’activité de la ociété ou qui affecte la paix du monde.

Cbaque Membre de la Société ne peut compter plus de trois Représentants dans 1’Assemblée et ne dispose que d’une voix.

a Declaration deposited with the Secretariat within two months of the coming into force of the Covenant. Notice thereof shall be sent to all other Members of the League.

Any fully self-governing State, Domiminion or Colony not named in the Annex may become a Member of the League it' its admission is agreed to by two-thirds of the Assembly, provided that it shall give effective guarantees of its sincere intention to observe its international obligations, and shall accept such regulations as may be prescribed by the League in regard to its military, naval and air forces and armaments.

Any Member of the League may, after two years’ notice of its intention so to do, withdraw from the League, provided that all its international obligations and all its obligations under this Covenant shall have been fulfilled åt the time of its withdrawal.

Artide 2.

The action of the League under this Covenant shall be effected through the instrumentality of an Assembly and of a Council, with a permanent Secretariat.

Artide 3.

The Assembly shall consist of Representatives of the Members of the League.

The Assembly shall meet åt stated intervals and from time to time as occasion may require åt the Seat of the League or åt such other place as may be decided upon.

The Assembly may deal åt its meetings with any matter within the sphere of action of the League or affecting the peace of the world.

Åt meetings of the Assembly each Member of the League shall have one vote, and may have not more than three Representatives.

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Artide 4.

Le Conseil se compose de Representants des Principales Puissances alliées et associées, ainsi que de Représentants de quatre autres Membres de la Société. Ces qnatre Hembres de la Société sont désignés librement par 1’Assemblée et aux époques qu’il lui platt de cboisir. Jusquä la premiére désignation par 1’Assemblée, les Représentants de la Belgique, du Brésil, de l’Espagne et de la Gréce sont Membres du Conseil.

Avec Improbation de la majorité de 1’Assemblé, le Conseil peut désigner d’autres Membres de la Société dont la représentation sera désormais permanente au Conseil. II peut, avec la méme approbation, augmenter le nombre des Membres de la Société qui seront cboisis par 1’Assemblée pour étre représéntes au Conseil.

Le Conseil se réunit quand les circonstances le demandent, et au moms une fois par an, au siége de la Société ou en tel autre lieu qui pourra étre désigné.

Le Conseil connait de toute question rentrant dans la sphére d’activité de la Société ou affectant la paix du monde.

Tout membre de la Société qui n’est pas représenté au Conseil est invité ä y envoyer siéger un Représentant lorsq’une question qui 1’intéresse particuliérement est portée devant le Conseil.

Chaque Membre de la Société représenté au Conseil ne dispose que d’une voix et n’a qu’un Représentant.

Artide 5.

Sauf disposition expressément contraire du present Pacte ou des clauses du present Traité, les décisions de 1’Assemblée

Artide 4.

The Council shall consist of Representatives of the Principal Allied and Associated Powers, together with Representatives of four other Members of the League. These four Members of the League shall be selected by the Assembly from time to time in lts discretion. Until the appointment of the Representatives of the four Members of the League first selected by the Assembly, Representatives of Belgium, Brazil, Spain and Greece shall be members of the Council.

With the approval of the majority of tbe Assembly, the Council may name additional Members of the League whose Representatives shall always be members of the Council; the Council with like approval may increase the number of Members of the League to be selected by the Assembly for representation on the Council.

The Council shall meet from time to time as occasion may require, and åt least once a year, åt the Seat of the League, or åt such other place as may be decided upon.

The Council may deal åt its meetings with any matter within the sphere of action of the League or affecting the peace of the world.

Any Member of the League not represented on the Council shall be invited to send a Representative to sit as a member åt any meeting of the Council during the consideration of matters specially affecting the interests of that Member of the League.

Åt meetings of the Council, each Member of the League represented on the Council shall have one vote, and may have not more than one Representative.

Article 5.

Except where otherwise expressly provided in this Covenant or by the terms of the present Treaty, décisions åt any

Kung!,. Maj:ts proposition nr DO.

ou du Conseil sont prises ä 1’unanimité des Membres de Ja Société représentés å la réunion.

Toutes questions de procédure qui se posent aux réunions de 1’Assemblée ou du Conseil, y compris la désignation des Commissions chargées d’enquéter sur des points partieuliers, sont réglées par l’Assemblée ou par le Conseil et décidées å la majorité des Membres de la Société représentés å la réunion.

La premiére réunion de 1’Assemblée et la premiére réunion du Conseil auront lieu sur la convocation du Président des Etats-Unis d’Amérique.

Artide 6.

Le Secrétariat permanent est établi au siége de la Société. Il comprend un Secrétaire général, ainsi que les secrétaires es le personnel nécessaires.

Le premier Secretaire général est désigné dans Tannexe. Par la suite, le Secrétaire général sera nommé par le Conseil avec Improbation de la majorité de 1’Assemblée.

Les secrétaires et le personnel du Secrétariat sont nommés par le Secrétaire général avec 1’approbation du Conseil.

Le Secrétaire général de la Société est de droit Secrétaire général de l’Assemblée et du Conseil.

Les dépenses du Secrétariat sont supportées par les Membres de la Société (lans la proportion établie pour le Bureau International de 1’Union postale universelle.

Article 7.

Le siége de la Société1 est établi ä Genéve.

meeting of the Assembly or of the Council shall require the agreement of all the Members. of the League represented åt the meeting.

All matters of procedure åt meetings of the Assembly or of the Council, including the appointment of Committees to investigate particular matters, shall be regulated by the Assembly or by the Council and may be decided by a majority of the Members of the League represented åt the meeting.

The first meeting of the Assembly and the first meeting of the Council shall be summoned by the President of the United States of America.

Artide 6.

The permanent Secrétariat shall be established åt the Seat of the League. The Secrétariat shall comprise a Secretary General and such secretaries and stall as may be required.

The first Secretary General shall be the person named in the Annex; thereafter the Secretary General shall be appointed by the Council with the approval of the majority of the Assembly.

The secretaries and stall of the Secretariat shall be appointed by the Secretary General with the approval of the Council.

The Secretary General shall act in that capacity åt all meetings of the Assembly and of the Council.

The expenses of the Secrétariat shall be home by the Members of the League in accordance with the apportionment of the expenses of the International Bureau of the Universal Postal Union.

Artide 7.

The Seat of the League is established åt Geneva.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Le Conseil peut ä tout moment décider de 1’établir en tout autre lieu.

Toutes les fonctions de la Société ou des services qui s’y rattachent, y compris le Secrétariat sont également accessibles aux bommes et aux femmes.

Les Représentants des Membres de la Société et ses agents jouissent dans l’exercice de leurs fonctions des priviléges et immunités diplomatiques.

Les bätiments et terrains occupés par la Société, par ses services ou ses réunions, sont inviolables.

Article 8.

Les Membres de la Société reconnaissent ue le maintien de la paix exige la réuction des armements nationaux au minimum compatible avec la sécurité national et avec l’exécution des obligations internationales imposée par une action commune.

Le Conseil, tenant compte de la situation géographique,et des conditions spéciales de chaque État, prépare les plans de cette réduction, en vue de 1’examen et de la décision des divers Gouvernements.

Ces plans doivent faire l’objet d’un nouvel examen et, s’il y a lieu, d’une revision tous les dix ans au moins.

Apres leur adoption par les divers Gouvernements, la limite des armements ainsi fixée ne peut étre dépassée sans le consentement du Conseil.

Considérant que la fabrication privée des munitions et du matériel de guerre souléve de graves objections, les Membres de la Société chargent le Conseil d’aviser aux mesures propres å en éviter les fåcbeux effets, en tenant compte des besoins des Membres de la Société qui ne peuvent

The Council may åt any time decide that the Seat of the League shall be established elsewhere.

All positions under or in connection with the League, including the Secretariat, shall be open equally to men and women.

Representatives of the Members of the League and officials of the League when engaged on the business of the League shall enjoy diplomatic privileges and immunities.

The buildings and other property occu-

Sied by the League or its officials or by Representatives attending its meetings shall be inviolable.

Article 8.

The Members of the League recognise that the maintenance of peace requires the réduction of national armaments to the lowest point consistent with national safety and the enforcement by common action of international obligations.

The Council, taking account of the geographical situation and circumstances of each State, shall formulate plans for such réduction for the consideration and action of the several Governments.

Such plans shall be subject to reconsideration and revision åt least every ten years.

After these plans shall have been adopted by the several Governments, the limits of armaments therein fixed shall not be exeeded without the concurrence of the Council.

The Members of the League agree that the manufacture by private enterprise of munitions and implements of war is open to grave objections. The Council shall advise how the evil effects attendant upon such manufacture can be prevented, due regard being had to the necessities

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

pas fabriquer les munitions et le matériel de guerre nécessaires å, leur stireté.

Les Membres de la Soeiété s’engagent å échanger, de la maniöre la plus franche et la plus compléte, tous renseignements relatifs k l’échelle de leurs armements, ä leurs programmes militaires, navals et aériens et k la condition de celles de leurs industries susceptibles d’étre utilisées pour la guerre.

Article 9.

Une Commission permanente seraformée

four donner au Conseil son avis sur exécution des dispositions des articles 1 et 8 et, d’une fa§on générale, sur les questions militaires, navales et aériennes.

r Article 10.

B-

Les Membres de la Soeiété s’engagent å respeeter et ä maintenir contre toute agression extérieure 1’intégrité territoriale et l’indépendance politique présente de tous les Membres de la Soeiété. En cas digression, de menace ou de danger digression, le Conseil avise aux moyens dissurer 1’exécution de cette obligation.

Artide 11.

Il est expressément déclaré que toute uerre ou menace de guerre, quille affeete ireetement ou non l’un des Membres de la Soeiété, intéresse la Soeiété tout entiére et que celle-ci doit prendre les mesures propres å sauvegarder efficacement la paix des Nations. En pareil cas, le Secrétaire général convoque immédiatement le Conseil, k la demande de tout Membre de la Soeiété. Il

Il est, en outre, déclaré que tout Membre de la Soeiété a le droit, å titre amical, dippeler 1’attention de 1’Assemblé ou du

Bihang till riksdagens protokoll 191'.

of those Members of the League which are not able to manufaeture the munitions and implements of war necessary för their safety.

The Members of tho League undertake to interchange full and frank information as to tbe scale of their armaments, their military, naval, and air programmes and the condition of such of their industries as are adaptable to war-like purposes.

Artide 9.

A permanent Commission shall be constituted to advise the Council on the execution of the provisions of Articles 1 and 8 and on military, naval and air questions generally.

Artide 10. ■

The Members of the League undertake to respect and preserve as against external aggression the territorial integrity and existing political independence of all Members of the League. In case of any such aggression or in case of any threat or danger of such aggression the Council shall advise upon the means by which this obligation shall be fulfilled.

Artide 11.

Any war or threat of war, whether immediately affeeting any of the Members of the League or not, is hereby declared a matter of concern to the whoie League, and the League shall take any action that may be deemed wise and effeetual to safeguard the peace of nations. In case any such emergency should anse the Secretary General shall on the request of any Member of the League forthwith summon a meeting of the Council.

It is also declared to be the friendly right of each Member of the League to bring to the attention of the Assembly

'. 1 samt. 75 käft. (Nr 90.) 16

122 Kungl. Majds proposition nr 90.

Conseil sur toute circonstance de nature ä affecter les relations internationales et qui menace par suite de troubler la paix ou la bonne entente entre nations, dont la paix dépend.

Article 12.

Tous les Membres de la Société conviennent que, s’il s’éléve entre eux un différend susceptible d’entrainer une ruptur, ils le soumettront soit ä la procédure de 1’arbitrage, soit ä l’examen du Conseil. Ils conviennent encore qu’en aucun cas ils ne doivent recourir å la guerre avant 1’expiration d’un délai de trois mois apres la sentence des arbitres ou le rapport du Conseil.

Dans tous les cas prévus par cet article, la sentence des arbitres doit étre rendue dans un délai raisonnable et le rapport du Conseil doit étre établi dans les six mois ä dater du jour ou il aura été saisi du différend.

Artide 13.

Les Membres de la Société conviennent que, s’il s’éléve entre eux un différend susceptible, å leur avis, d’une solution arbitrale et si ce différend ne peut se régler de fatjon satisfaisante par la voie diplomatique, la question sera soumise intégralement ä 1’arbitrage.

Parmi ceux qui sont généralement susceptibles de solution arbitrale, on déclare tels les differends relatifs å l’interprétation d’un traité, å tout point de droit International, ä la réalité de tout fait qui, s’il était établi, constituerait la rupture d’un engagement international, ou ä 1’étendue ou å. la nature de la réparation due pour une telle rupture.

La Cour d’arbitrage ä laquelle la cause est soumise est la Cour désignée par les Parties ou prévue dans leurs Conventions antérieures.

or of tbe Council any circumstance whatever affecting international relations which threatens to disturb international peace or the good understanding between nations upon which peace depends.

Artide 12.

The Members of the League agree that if there should arise between them any dispute likely to lead to a rupture, they will submit the matter either to arbitration or to inquiry by the Council, and they agree in no case to resort to war until three months after the award by the arbitrators or the report by the Council.

In any case under this Article the award of the arbitrators shall be made within a reasonable time, and the report of the Council shall be made within six months after the submission of the dispute.

Artide 13.

The Members of the League agree that whenever any dispute shall arise between them which they recognise to be suitable for submission to arbitration and which cannot be satisfactorily settled by diplomacy, they will submit the whole subjectmatter to arbitration.

Disputes as to the interpretation of a treaty, as to any question of international law, as to the existence of any tact which if established would constitute a breach of any international obligation, or as to the extent and nature of the reparation to be made for any such breach, are declared to be among those which are generally suitable for submission to arbitration.

Por the consideration of any such dispute the court of arbitration to which the case is referred shall be the court agreed on by the parties to the dispute or stipulated in any convention existing between them.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

123 Les Membres de la Société s’engagent å exécuter de bonne foi les sentences rendues et k ne pas recourir k la guerre contre tout Membre de la Société qui s’y conformera. Paute d’exécution de la sentence, le Conseil propose les mesures qui doivent en assurer 1’effet.

Article 14.

Le Conseil est chargé de préparer un profet de Cour permanente de justice internationale et de le soumettre aux Membres de la Société. Cette Cour connaitra de tous différends d’un caractére international que les Parties lui soumettront. Elle donnera aussi des avis consultatifs sur tout différend ou tout point, dont la saisira le Conseil ou TAssemblée.

Artide 15.

S’il s’éléve en tre les Membres de la Société un différend susceptible d’entrainer une rupture et si ce différend n’est pas soumis k 1’arbitrage prévu å 1’article 13, les Membres de la Société conviennent de le porter devant le Conseil. A cet effet, il suffit que l’un d’eux avise de ce différend le Secrétaire général, qui prend toutes dispositions en vue d’une enquéte et d’un examen complets.

Dans le plus bref délai, les Parties doivent lui communiquer 1’exposé de leur cause avec tous faits pertinents et piéces justificatives. Le Conseil peut en ordonner la publication immédiate.

Le Conseil s’efforce d’assurer le réglement du différend. S’il y réussit, il publie, dans la mesure qu’il juge utile,

The Members of the League agree that they will carry out in full good faith any award that may be rendered, and that they will not resort to war against a Member of the League which complies therewith. In the event of any failure to carry out such an award, the Council shall propose what steps should be taken to give effect thereto.

Artide 14.

The Council shall formulate and submit to the Members of the League for adoption plans for the establisment of a Permanent Court of International Justice. The Court shall be competent to hear and determine any dispute of an international character which the parties thereto submit to it. The Court may also give an advisory opinion upon any dispute or question referred to it by the Council or by the Assembly.

Artide 15.

If there should anse between Members of the League any dispute likely to lead to a rupture, which is not submitted to arbitration in accordance with Article 13, the Members of the League agree that they will submit the matter to the Council. Any party to the dispute may effect such submission by giving notice of the existence of the dispute to the Secretary General, who will make all necessary arrangements for a full investigation and consideration thereof.

Por this purpose the parties to the dispute will communicate to the Secretary General, as promptly as possible, statements of their case with all the relevant faets and papers, and the Council may forthwith direct the publication thereof.

The Council shall endeavour to effect a settlement of the dispute, and if such efforts are successful, a statement shall

124 Kungl. Maj.is proposition nr 90.

un exposé relatant les faits, les explications qu’ils comportent et les termes de ce réglement.

Si le différend n’a pu se regler, le Conseil rédige et publie un rapport, voté soit ä 1’unanimité, soit å, la majorité des voix, pour färre connaitre les circonstances du différend et les Solutions qu’il recommande comme les plus équitables et les mieux appropriées ä 1’espéce.

Tout Membre de la Société représenté au Conseil peut également publier un exposé des faits du différend et ses propres conclusions.

Si le rapport du Conseil est accepté å 1’unanimité, le vote des Representants des Parties ne comptant pas dans le calcul de cette unanimité, les Membres de la Société s’engagent a ne reeourir ä la guerre contre aucune Partie qui se conforme aux conclusions du rapport.

Dans le cas ou le Conseil ne réussit pas ä faire accepter son rapport par tous ses membres autres que les Representants de toute Partie au différend, les Membres de la Société se réservent le droit d’agir comme ils le jugeront nécessaire pour le maintien du droit et de la justice.

Si l’une des Parties prétend et si le Conseil reconnait que le dilférend pörte sur une question que le droit international laisse å la compétence exclusive de cette Partie, le Conseil le constatera dans un rapport, mais sans recommander aucune solution.

Le Conseil peut, dans tous les cas prévus au présent article, porter le différend devant 1’Assemblée. L’Assemblée devra de méme étre saisie du différend ä la requéte de l’une des Parties; cette requéte devra étre présentée dans les quatorze jours ä dater du moment ou le différend est porté devant le Conseil.

be made public giving such facts and explanations regarding the dispute and the terms of settlement thereof as the Council may deem appropriate.

If the dispute is not thus settled,- the Council eitner unanimously or by a majority vote shall make and publish a report containing a statement of the facts of the dispute and the reeommendations which are deemed just and proper in regard thereto.

Any Member of the League represented on the Council may make public a statement of the facts of the dispute and of its conclusions regarding the same.

If a report by the Council is unanimously agreed to by the members thereof other than the Representatives of one or more of the parties to the dispute, the Members of the League agree that they will not go to war with any party to the dispute which complies with the recommendations of the report.

If the Council fails to reach a report which is unanimously agreed to by the members thereof, other than the Representatives of one or more of the parties to the dispute, the Members of the League reserve to themselves the right to take such action as they shall consider necessär for the maintenance of right and justice.

It' the dispute between the parties is claimed by one of them, and is found by the Council, to arise out of a matter which by international law is solely within the domestic jurisdiction of that party, tne Council shall so report, and shall make no recommendation as to its settlement.

The Council may in any case under this Article refer the dispute to the Assembly. The dispute shall be so referred åt the request of either party to the dispute, provided that such request be made within fourteen days after the submission of the dispute to the Council.

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 00.

125 Dans toute affaire soumise å 1’Assemblée, les dispositions du présent artide et de 1’article 12 relatives å 1’action et aux pouvoirs du Conseil, s’appliquent également å, 1’action et aux pouvoirs de l’Assemblée. 11 est entendu qu’un rapport fait par TAssemblöe avec 1’approbation des Ileprésentants des Membres de la Société représentés au Conseil et d’une majorité des autres Membres de la Société, it 1’exclusion, dans chaque cas, des Ileprésentants des Parties, a le méme effet qu’un rapport du Conseil adopté ä 1’unanimité de ses membres autres que les Ileprésentants des Parties.

Artide 16.

Si un Membre de la Société recourt ä la guerre, contrairement aux engagements pris aux artides 12, 13 ou 15, il est ipso facto considéré Gömme ayant commis un acte de guerre contra tous les autres Membres de la Société. Ceux-ci s’engagent ä rompre immédiatement avec lui toutes relations commerciales ou finaneaires, å interdire tous rapports entre leurs nationaux et ceux de 1’Etat eu rupture de pacte et å faire cesser toutes Communications financiéres, commerciales ou , personnelles entre les nationaux de cet Etat et ceux de tout autre Etat, Membre ou non de la Société.

En ce cas, le Conseil a le devoir de recommander aux divers Gouvernements intéressés les effectifs militaires, navals ou aériens par lesquels les Membres de la Société contribueront respectivement aux forces armées destinées å faire respecter les engagements de la Société.

Les Membres de la Société conviennent, en outre, de se préter l’un ä 1’autre un mutuel appui dans 1’application des mesures économiques et financiéres å prendre en vertu du présent artide pour réduire

In any ense referred to the Assembly, all the provisions of this Artide and of Artide 12 relating to the action and powers of the Council shall apply to the action and powers of the Assembly, provided that a report made by the Assembly, if concurred in by the Itepresentatives of those Members of the League represented in the Council and of a majority of the other Members of the League, exelusive in each case of the llepresentatives of the parties to the dispute, shall have the same force as a report by the Council concurred in by all the members thereof other than the llepresentatives of one or more of the parties to the dispute.

Article 16.

Should any Member of the League resort to war in disregard of its covenants under Artides 12, 13 or 15, it shall ipso facto be deemed to have committed an act of war against all other Members of the League, which hereby under take immediately to subject it to the severance of all trade or financial relations, the prohibition of all intercourse between their nationals and the nationals of the covenant-breabing State, and the prevention of all financial, commercial or personal intercourse between the nationals of the covenant-breaking State and the nationals of any other State, whether a Member of the League or not.

It shall be the duty of the Council in such case to recommend to the several G-overnments concerned what effeetive military. naval or air force the Members of the League shall severally contribute to the armed forces to be used to protect the covenants of the League.

The Members of the League agree, further, that they will mutually support one another in the financial and economic measures which are taken under this article, in order to minimise the loss and

126 Kungl. Majds proposition nr 90.

au minimum les pertes et les ineonvénients qui peuvent en résulter. Ils se prétent également un mutuel appui pour résister ä toute mesure spéciale dirigée contre l’un cTeux par l’Etat en rupture de pacte. Ils prennent les dispositions nécessaires pour faciliter le passage ä travers leur territoire des forces de tout Membre de la Société qui participe å une action commune pour faire respecter les engagements de la Société.

Peut étre exclu de la Société tout Membre qui s’est rendu coupable de la violation d'un des engagements résultant du Pacte. L’exclusion est prononcée par le vote de tous les autres Membres de la Société représentés au Conseil.

Article 17.

En cas de différend entre deux Etats, dont un seulement est Membre de la Sorciété ou dont aucun n’en fait partie, 1’Etat ou les États étrangers ä la Société sont invités ä se soumettre aux obligations qui s’imposent å ses Membres aux fins de réglement du différend, aux conditions estimées justes par le Conseil. Si cette invitation est acceptée, les dispositions des artides 12 ä 16 s’appliquent sous réserve des modifications jugées nécessaires par le Conseil.

Dés 1’envoi de cette invitation, le Conseil ouvre une enquéte sur les circonstances du différend et propose telle mesure qui lui parait la meilleure et la plus efficace dans le cas particulier.

Si 1’Etat invité, refusant d’accepter les obligations de Membre de la Société aux fins de réglement du différend, recourt å la guerre contre un Membre de la Société, les dispositions de 1’article 16 lui sont applicables.

inconvenience resulting from the above measures, and that they will mutually support one another in resisting any special measures aimed åt one of their number by tbe covenant-breaking State, and that they will take the necessary steps to afford passage through their territory to the forces of any of the Members of the League which are cooperating to protect the covenants of the League.

Any Memher of the League which has violated any covenant of the League may be declared to be no longer a Member of the League by a vote of the Council concurred in by the Representatives of all the other Members of the League represented thereon.

Artide 17.

In the event of a dispute between a Member of the League and a State which is not a Member of the League, or between States not Members of the League, the State or States not Members of the League shall be invited to accept the obligations of membership in the League for the purposes of such dispute, upon such conditions as the Council may deem just. If such invitation is accepted, the provisions of Artides 12 to 16 inclusive shall be applied with such modifications as may De deemed necessary by the Council.

Upon such invitation being given the Council shall immediately institute an inquiry into the circumstances of the dispute and recommend such action as may seem best and most effectual in the circumstances.

If a State so invited shall refuse to accept the obligations of membership in the League for the purposes of such dispute, and shall resort to war against a Member of the League, the provisions of Article 16 shall be applicable as against the State taking such action.

Kung!. Maj.ts proposition nr 90.

127 Si les deux Parties invitées refusent d’accepter les obligations de Membre de la Société anx fins de réglement du différend, le Conseil peut prendre toutes mesures et faire toutes propositions de nature å prévenir les hostilités et å amener la solution du conflit.

Article 18.

Tout traité ou engagement international conclu å 1’avenir par un Membre de la Société devra étre immédiatement enregistré par le Secrétariat et publié par lui aussitöt que possible. Aucun de ees traités ou engagements internationaux ne sera obligatoire avant d’avoir été enregistré.

Artide 19.

L’Assemblée peut, de temps ä autre, inviter les Membres de la Société å procéder ä un nouvel examen des traités devenus inapplicables ainsi que des situations internationales, dont le maintien pourrait mettre en péril la paix du nionde.

Artide 20.

Les Membres de la Société reconnaissent, chacun en ce qui le concerne, que le présent Pacte abroge toutes obligations ou ententes inter se incompatibles avec ses termes et s’engagent solenneilement å, n’en pas contracter ä 1’avenir de semblables.

Si avant son entrée dans la Société, un Membre a assumé des obligations incompatibles avec les termes du Pacte, il do i t rendre des mesures immédiates pour se égager de ees obligations.

If both parties to the dispute when so invited refuse to accept the obligations of membership in the League for the purposes of such dispute, the Council may take such measures and make such recommendations as will prevent hostilities and will result in the settlement of the dispute.

Artide 18.

Every treaty or international engagement entered into hereafter by any Member of the League shall be forthwith registered with the Secretariat and shall as soon as possible be published by it. No such treaty or international engagement shall be linding until so registered.

Artide 19.

The Assembly may from time to time advise the reconsideration by Members of the League of treaties wich have become inapplicable and the consideration of international conditions whose continuance might endanger the peace of the world.

Artide 20.

The Members of the League severally agree that this Covenant is accepted as abrogating all obligations or understandings inter se which are inconsistent with the terms thereof, and solemnly undertake that they will not hereafter enter into any engagements inconsistent with the terms thereof.

In case any Member of the League shall before becoming a Member of the League, have undertaken any obligations inconsistent with the terms of this Covenant, it shall be the duty of such Member to take immediate steps to procure its release from such obligations.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Article 21. Article 21.

Les engagements internationaux, tels Nothing in this Covenant shall be que les traités d’ arbitrage, et les ententes deemed to affect the validity of interrégionales, comme la doctrine de Monroe, national engagements, such as treaties of qni assurent le maintien de la paix, ne arbitration or regional understandings sont considérés comme incompatibles avec like the Monroe doctrine, for securing the aucune des dispositions du présent Pacte. maintenance of peace.

Artide 22.

Les principes suivants s’appliquent aux colonies et territoires qui, ä la suite de la guerre, ont cessé d’étre sous la souveraineté des États qui les gouvernaient précédemment et qui sont habités par des peuples non encore capables de se diriger eux-mémes dans les conditions particuliérement difficiles du monde möderne. Le bien-étre et le développement de ees peuples förment une mission sacrée de civilisation, et il convient d’incorporer dans le présent Pacte des garanties pour raccomplissement de cette mission.

La meilleure méthode de réaliser pratiquement ce principe est de confier la tutelle de ees peuples aux nations développées qui, en raison de leurs ressources, de leur expérience ou de leur position géographique, sont le mieux ä méme d’assumer cette responsabilité et qui consentent ä 1’accepter: elles exerceraient cette tutelle en qualité de Mandataires et au nom de la Société.

Le caractére du mandat doit différer suivant le degré de développement du peuple, la situation géographique du terntoire, ses conditions économiques et toutes autres circonstances analogues.

Certaines communautés, qui appartenaient autrefois ä 1’Empire ottoman, ont atteint un degré de développement tel que leur existence comme nations indépendantes peut étre reconnue provisoirement, å la condition que les conseils et l’aide d’un Mandataire guident leur administration jusqu’au moment ou elles

Artide 22.

To those colonies and territories which as a consequence of the late war have ceased to be under the sovereigty of the States which formerly governed them and which are inhabited by peoples not yet able to stånd by themselves under the strenuous conditions of the modern world, there should be applied the principle that the well-being and development of such peoples form a sacred trust of civilisation and that securities for the performance of this trust should be embodied in this Covenant.

The best method of giving practical effeet to this principle is that the tutelage of such peoples should be entrusted to advanced nations who by reason of their resources, their experience or their geographical position can best undertake this responsibility and who are willing to accept it, and that this tutelage should be exercised by them as Mandatories on behåll' of the League.

The characters of the mandate must differ according to the stage of the development of the people, the geographical situation of the territory, its economic conditions and other similar circumstances.

Certain communities formerly belonging to the Turkish Empire have reached a stage of development where their existence as independent nations can be provisionally recognised subject to the rendering of administrative advice and assistance by a Mandatory until such time as they are able to stånd alone. The

Kuni/l. Maj ds proposition nr .90.

seront capables de se conduire seules. Les vceux de ees communautés doivent étre pris d’abord en considération pour le choix du Mandataire.

Le degré de développement ou se trouvent d’autres peuples, spéci.alement ceux de 1’At'rique centrale, exige que le Mandataire y assume 1’administration du territoire å des conditions qui, avec la prohibition d’abus, tels que la traite des esclaves, le träde des armes et celui de 1’alcool, garantiront la liberté de conscience et de religion, sans autres limitations que celles que peut imposer le maintien de l’ordre public et des bonnes moeurs, et l’interdiction d’établir des fortifications ou des bases militaires ou navales et de donner aux indigénes une instruetion militaire, si ce n’est pour la police ou la défense du territoire et qui assureront également aux autres Membres de la Société des conditions d’égalité pour les échanges et le commerce.

Enfin il y a des territoires, tels que le Sud-Ouest africain et certaines iles du Pacifique austral, qui, par suite de la faible densité de leur population, de leur superficie restreinte, de leur éloignement des centres de civilisation, de leur contiguité géographique au territoire du Mandataire, ou d’autres circonstances, ne sauraient étre mieux administrés que sous les lois du Mandataire, Gömme une partie intégrante de son territoire, sous réserve des garanties prévues plus haut dans 1’intérét de la population indigéne.

Dans tous les cas le Mandataire doit envoyer au Conseil un rapport annuel concernant les territoires dont il a la charge.

Si le degré d’autorité, de contröle ou d’administration å exercer par le Mandataire n’a pas fait l’objet d’une Convention antérieure entre les Membres de la Société, il sera expressément statué sur ees points par le Conseil.

Une Commission permanente sera chargée de recevoir et d’examiner les

Bihang till riksdagens protokoll 1920.

wishes of these communities must be a principal considération in the selection of the Mandatory.

Other peoples, especially those of Central Africa, are åt such a stage that the Mandatory must be responsible for the administration of the territory under conditions which will guarantee freedom of conscience and religion, subject only to the maintenance of public order and morals, the prohibition of abuses such as the slave trade, the arms traffic and the liquor traffic, and the prevention of the establishment of fortifications or military and naval bases and of military training of the natives for other than police purposes and the defence of territory, and will also secure equal opportunities for the trade and commerce of other Members of the League.

There are territories, such as Southwest Africa and certain of the South Pacific Islands, which, owing to the sparseness of their population, or their small size, or their remoteness from the centres of civilisation, or their geographical contiguity to the territory of the Mandatory, and other circumstances, can be best administered under the laws of the Mandatory as integral portions of its territory, subject to the safeguards above mentioned in the interests of the indigenous population.

In every esse of mandate, the Mandatory shall render to the Council an annual report in reference to the territory commited to its charge.

The degree of authority, control, or administration to be exercised by the Mandatory shall, if not previously agreed upon by the Members of the League, be explicitly defined in each case by the Council.

A permanent Commission shall be constituted to receive and examine the

1 saml. 75 käft. (Nr 90.) 17

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

rapports annuels des Mandataires et de donner au Conseil son avis sur toutes questions relatives å l’exécution des mandats.

Article 23.

Sous la réserve, et en conformité des dispositions des Conventions internationales actuellement existantes ou qui seront ultérieurement conclues, les Membres de la Société:

a) s’efforceront d’assurer et de maintenir

des conditions de travail équitables et humaines pour l’homme, la fem me et 1’enfant sur leurs propres territoires, ainsi que dans tous pays auxquels s’étendent leurs re- Jations de commerce et d’industrie, et, dans ce but, d’établir et d’entretenir ies organisations internationales nécessaires;

b) s’engagent å assurer le traitement

équitable des population indigénes dans les territoires soumis å leur administration;

c) chargent la Société du contröle ge-

neral des accords relatifs ä la traite des femmes et des enfants, du trafic de l’opium et autres drogues nuisibles;

d) chargent la Société du contröle géné-

ral du commerce des armes et des munitions a\ec Jes pays ou le contröle de ce commerce est indispensable å 1’intérét commun;

e) prendront les dispositiöns nécessaires

pour assurer la garantie et le maintien de la liberté des Communications et du transit, ainsi qu’un équitable traitement du commerce de tous les Membres de la Société, étant entendu que les nécessités spéciales des régions dévastées pendant la guerre de 1914-1918 aevront étre prises en considération;

annual reports of tbe Mandatories and to advise tbe Council on all matters relating to the observance of the mandates.

Artide 23.

Subject to and in accordance with the provisions of international conventions existing or hereafter to be agreed upon, the Members of the League:

(a) will endeavour to secure and maintain fair and humane conditions of labour for men, women, and children, both in their own countries and in all countries to which their commercial and industrial relations extend, and for that purpose will establish and maintain the necessär international organisations;

(b) undertake to secure just treatment of the native in habitants of territories under their control;

(c) will entrust the League with the general supervision o ver the execution of agreements with regard to the traftic in women and children, and the traffic in opium and other dangerous drugs;

(id) will entrust the League with the general supervision of the träde in arms and ammunition with the countries in which the control of this traffic is necessary in the common interest;

(e) will make provision to secure and maintain freedom ofcommunications and of transit and equitable treatment for the commerce of all Members of the League. In this connection, the special necessities of the regions devastated during the war of 1914—1918 shall be home in mind;

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

/) s’efforceront de prendre des mesures d’ordre International pour prévenir et combattre les maladies.

Article 24.

Tous les bureaux internationaux antérieurement établis par traités collectifs seront, sous réserve de 1’assentiment des Parties, placés sous 1’autorité de la Société. Tous autres bureaux internationaux et toutes Commissions pour le réglement des affaires d’intérét international ()ui seront créés ultérieurement, seront placés sous 1’autorité de la Société.

Pour toutes questions d’intérét international réglées par des conventions générales, mais non soumises au contröle de Commissions ou de bureaux internationaux, le Secrétariat de la Société devra, si les Parties le demandent et si le Conseil y consent, réunir et distribuer toutes informations utiles et préter toute Passistance nécessaire ou désirable.

Le Conseil peut déeider de faire rentrer dans les dépenses du Secrétariat celles de tout bureau ou Commission placé sous 1’autorité de la Société.

Artide 25.

Les Membres de la Société s’engagent å encourager et favoriser Pétablissement et la coopération des organisations volontaires nationales de la Croix-Rouge, dument autorisées, qui ont pour objet 1’améli oration de la santé, la défense préventive contre la maladie et l’adoucissement de la souffrance dans le monde.

Artide 26.

Les amendements au présent Pacte entreront en vigueur dés leur ratification

(/) will lendeavour to take steps in matters of international concern for the prevention and control of disease.

Artide. 24.

There shall be placed under the direction of the League all international bureaux already established by general treaties if the parties to such treaties consent. All such international bureaux and all commissions for the regulation of matters of international interest hereafter constituted shall be placed under the direction of the League.

In all matters of international interest which are regulated by general conventions but which are not placed under control of international bureaux or commissions, the Secrétariat of the League shall, subject to the consent of the Council and if desired by the parties, collect and distribute all relevant information and shall render any other assistance which may be necessary or desirable.

The Council may include as part of the expenses of the Secrétariat the expenses of any bureau or commission which is placed under the direction of the League.

Artide 25.

The Members of the League agree to encourage and promote the establishment and co-operation of duly authorised voluntary national Red Cross organisations having as purposes the improvement of health, the prevention of disease and the mitigation of stoffering throughout the world.

Article 26.

Amendments to this Covenant will take effect when ratified by the Members

132 Kungl. Majds proposition nr 90.

par les Hembres de la Société, dont les Représentants composent le Conseil, et par majorité de ceux dont les Représentants förment l’Assemblée.

Tout Membre de la Société est libre de ne pas accepter les amendements apportés au Pacte, auquel cas il eesse de iaire partie de la Société.

of the League whose Representatives compose the Council and by a majority of the Members of the League whose Representatives compose the Assembly.

No such amendment shall bind any Mera ber of the League which signifies its dissent therefrom, but in that case it shall cease to be a Member of the League.

I. Membres Originaires de la I. Original Membres of the Société des Nations Signataires League of Nations Signatories du Traité de Paix. of the Treaty of Peace.

Etats Invités å Accéder au Pacte. States Invited to Accede to the

Covenant.

Argentine.

Chili.

Colombie.

Pays-Bas.

Perse.

Salvador.

Argentine Republik Persia. Chili. Salvador.

Colombia. Spain.

Kungl. Majds proposition nr 90.

133 Danemark

Espagne.

Norvége.

Paraguay.

SuÉDE.

SUISSE.

Vénézuela.

Denmark.

Netherlands.

Norway.

Paraguay. 11

Sweden.

SWITZERLAND.

Venezuela.

11. Premier Secrétaire général II. First Secretary general of de la Société des Nations. the League of Nations.

L’Honorable Sir James Eric Drummond, The Honourable Sir James Eric Drummond, K. C. M. G., C. B. K. C. M. G., C. B.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Förbundets

samman-

sättning.

Översättning.

Förbundsakt för nationernas förbund.

De höga fördragsslutande parterna,

vilka anse, att det, för främjande av samarbetet mellan nationerna samt tryggande åt dem av fred och säkerhet, är av vikt

att antaga vissa förpliktelser att icke gripa till krig,

att underhålla öppna samt på rätt och heder grundade internationella förbindelser,

att noggrant iakttaga den internationella rättens föreskrifter, vilka hädanefter komma att erkännas såsom rättesnöre för regeringarnas handlande,

att vid de inbördes förbindelserna mellan ordnade samhällen upprätthålla rättvisa och samvetsgrant hålla i helgd fördragsenliga förpliktelser,

antaga denna akt om upprättande av nationernas förbund.

Art. 1.

Ursprungliga medlemmar av nationernas förbund äro de signatärmakter, som nämnas i bilagan till denna akt, ävensom de jämväl i sagda bilaga angivna stater, vilka komma att utan förbehåll ansluta sig till förbundsakten genom en inom två månader efter aktens ikraftträdande till sekretariatet ingiven förklaring. Om sådan förklarings avgivande skall meddelande lämnas förbundets övriga medlemmar.

Varje i bilagan ej angiven stat, dominion eller koloni med självstyrelse må bliva medlem av förbundet, därest förbundsförsamlingen med två tredjedelars majoritet uttalar sig för dess upptagande, samt under förutsättning, att den lämnar betryggande garantier för sin uppriktiga avsikt att iakttaga sina internationella förpliktelser, och godtager förbundets bestämmelser beträffande dess stridskrafter och rustningar i avseende å här, flotta och luftvapen.

Kung!. Maj:ts proposition nr 90.

13ö

Varje medlem av förbundet må två år efter verkställd uppsägning' utträda ur förbundet, under villkor att samtliga dess internationella förpliktelser, däri inbegripna förpliktelserna enligt denna akt vid tidpunkten för dess utträde, blivit uppfyllda.

Art. 2.

Förbundets i denna akt bestämda verksamhet utövas genom eu Organ, församling samt ett råd, med biträde av ett permanent sekretariat.

x\rt. 3.

Församlingen består av ombud för förbundets medlemmar. Församlingen

Den sammanträder med bestämda mellantider samt dessutom vid varje tillfälle, då omständigheterna sådant påfordra, å den ort, som är förbundets säte, eller å annan ort, som må bliva bestämd.

Församlingen är behörig att till behandling upptaga varje fråga, som faller inom förbundets verksamhetsområde eller som berör världsfreden.

Varje medlem av förbundet må i församlingen hava högst tre ombud och äger endast en röst.

Art. 4.

Rådet består av ombud för de allierade och associerade huvud- Rädet. makterna1) samt för fyra andra medlemmar av förbundet. Dessa fyra medlemmar skola fritt utses av församlingen vid tidpunkter, som denna efter eget gottfinnande bestämmer. Intill dess ombud tillsatts för de av församlingen första gången utsedda fyra förbundsmedlemmar, skola ombud för Belgien, Brasilien, Spanien och Grekland vara ledamöter i rådet.

Med bifall av församlingens majoritet må rådet utse andra medlemmar i förbundet att vara permanent representerade i rådet. Det må med dylikt bifall jämväl öka antalet av de medlemmar i förbundet, som skola av församlingen utses att vara representerade i rådet.

Rådet sammanträder, när omständigheterna sådant påfordra, dock minst en gång om året, å den ort, som är förbundets säte, eller å annan ort, som må bliva bestämd.

') Enligt fred straktaten i Versailles av den 28 juni 1919 avses med detta uttryck Amerikas Förenta stater, Brittiska riket, Frankrike, Italien och Japan.

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Rådet är behörigt att till behandling upptaga varje fråga, som faller inom förbundets verksamhetsområde eller som berör världsfreden.

Envar icke i rådet representerad medlem av förbundet skall inbjudas att, då en fråga, som speciellt berör dess intressen, dragés inför rådet, dit sända ett ombud, som vid frågans handläggning skall hava säte och stämma därstädes.

Varje i rådet representerad medlem av förbundet har där endast en röst och ett ombud.

Art. 5.

amXdgen För åvägabringande av beslut av församlingen eller rådet kräves

och rådet. enhällighet av de vid sammanträdet representerade medlemmarne, med mindre för visst fall annat är uttryckligen stadgat i denna akt eller i föreliggande traktat.1)

Alla vid församlingens eller rådets sammanträden förekommande frågor rörande förfarandet, däri inbegripet tillsättande av utskott för utredning av särskilda frågor, avgöras av församlingen eller rådet; beslut i sådana frågor fattas med enkel majoritet av de medlemmar av förbundet, som äro företrädda vid sammanträdet.

Kallelse till församlingens och rådets första sammanträde skall utfärdas av Amerikas Förenta staters president.

Art. 6.

Det permanenta sekretariatet har sin verksamhet ä den ort, som är förbundets säte. Det innefattar en generalsekreterare tillika med de sekreterare och den övriga personal, som må finnas erforderlig.

Den förste generalsekreterarens namn är angivet i bilagan. För framtiden skall generalsekreteraren utnämnas av rådet med godkännande av församlingens majoritet.

Vid sekretariatet anställda sekreterare och övrig personal tillsättas av generalsekreteraren med godkännande av rådet.

Förbundets generalsekreterare är självskriven generalsekreterare i församlingen och hos rådet.

Utgifterna för sekretariatet bestridas av förbundets medlemmar och fördelas dem emellan i samma förhållande, som fastställts beträffande kostnaderna för Världspostföreningens internationella byrå. *)

*) Fredstraktaten i Versailles av den 28 juni 1919.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

137 Art. 7.

Förbundets säte är Geneve.

Rådet äger att när som helst besluta om dess förläggande till annan ort.

Samtliga befattningar bos förbundet eller till detsamma anknutna organ, däri inbegripet sekretariatet, äro i lika mån tillgängliga för män och kvinnor.

De av medlemmarna i förbundet utsedda ombuden samt förbundets tjänstemän åtnjuta, då de befinna sig i tjänsteutövning, diplomatiska privilegier och immuniteter.

Byggnader och mark, som disponeras av förbundet, av dess organ eller för dess sammanträden, äro okränkbara.

Art. 8.

Förbundets medlemmar förklara sig erkänna, att fredens bevarande erfordrar de nationella rustningarnas begränsning till det minimum, som är förenligt med den nationella säkerheten och med genomförandet av internationella förpliktelser förmedelst en samfälld aktion.

Rådet skall, under hänsyntagande till varje stats geografiska läge och övriga för staten säregna förhållanden, utarbeta planer till en dylik begränsnings genomförande, vilka skola underställas de särskilda regeringarna för prövning och avgörande.

Dessa planer skola åtminstone vart tionde år göras till föremål för ny prövning samt, därest så skulle befinnas erforderligt, ändring.

Sedan de blivit av de särskilda regeringarna godkända, må den sålunda fastställda gränsen för rustningarna icke utan rådets medgivande överskridas.

Förbundets medlemmar, som äro eniga om att tillverkningen genom enskilda företag av ammunition och krigsmateriel giver anledning till allvarliga betänkligheter, uppdraga åt rådet att taga under övervägande, huru de skadliga verkningarna av sådan enskild tillverkning må kunna förebyggas, varvid behörig hänsyn skall tagas till de behov, som förefinnas hos sådana medlemmar av förbundet, som icke äro i stånd att själva tillverka den ammunition och krigsmateriel, som är erforderlig för deras säkerhet.

Förbundets medlemmar förplikta sig att på det mest öppna och fullständiga sätt lämna varandra alla upplysningar med avseende å omfattningen av deras rustningar, deras program för här, flotta och luftvapen samt förhållandena inom de industrier, vilka kunna utnyttjas för krigsändamål.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 käft. Nr 90.

Sate och imranniteter.

Begränsning av rustningarna.

Militär kommission.

Upprätthållande av territoriell integritet och oberoende.

Krigshot.

Förhandling i händelse av tvist.

138 Kungl. Majds proposition nr 90.

Art. 9.

En ständig kommission skall inrättas för att tillhandagå rådet med anvisningar beträffande utförandet av bestämmelserna i artiklarna 1 och 8 samt i allmänhet beträffande militära och marina frågor ävensom frågor rörande luftväsendet.

Art. 10.

Förbundets medlemmar förplikta sig att respektera och att gentemot alla yttre angrepp upprätthålla förbundets samtliga medlemmars territoriella integritet och förhandenvarande politiska oberoende. Därest sådant angrepp äger rum, eller hot om eller fara för sådant angrepp föreligger, skall rådet taga under övervägande, på vad sätt nu ifrågavarande förpliktelse skall genomföras.

Art. 11.

Uttryckligen förklaras härmed, att varje krig eller krigshot, oberoende av om någon av förbundets medlemmar omedelbart därav beröres, vidkommer förbundet i dess helhet, samt att förbundet bör taga de mått och steg, som må finnas lämpliga och ägnade att verksamt trygga freden mellan staterna. I sådant fall sammankallar generalsekreteraren omedelbart rådet på begäran av vilken som helst av förbundets medlemmar.

Dessutom förklaras, att envar av förbundets medlemmar äger att vänskapligen fästa församlingens eller rådets uppmärksamhet på varje omständighet, som är av beskaffenhet att ogynnsamt inverka på de internationella förbindelserna samt tillfölje härav hotar att störa freden eller det goda samförståndet mellan folken, varpå freden beror.

Art. 12.

Förbundets medlemmar äro ense om att, därest mellan dem skulle uppkomma någon tvist, som är ägnad att medföra brytning, de skola hänskjuta densamma antingen till domstolsfprfarande eller ock till rådets prövning. De överenskomma jämväl att i intet fall gripa till krig, förrän tre månader förflutit efter det att domstolens utslag fallit eller rådet avgivit sitt yttrande.

I alla de fall, som avses i denna artikel, skall domen givas inom skälig tid och rådets yttrande föreligga inom sex månader efter det tvisten dit hänskjutits.

Kung!. Maj:ts proposition nr 90.

139 Art. 13.

Förbundets medlemmar överenskomma att, närhelst mellan dem Skiljedom. eu tvist uppstår, som enligt deras mening är ägnad att underkastas domstols avgörande och icke kan på diplomatisk väg bringas till en tillfredsställande lösning, tvisten i sin helhet skall hänskjutas till domstolsbehandling.

Till tvister, som i allmänhet äro ägnade att avgöras av domstol, förklaras höra de, som angå tolkningen av fördrag, inrernationellt-rättsliga spörsmål, förefintligheten av någon omständighet, som, därest den konstateras, skulle innebära åsidosättande av en internationell förpliktelse, eller storleken och arten av den gottgörelse, som bör givas i fall av dylik förpliktelses åsidosättande.

Den domstol, till vilken målet hänskjutes, skall vara den, varom i det särskilda fallet parterna överenskomma, eller som finnes stadgad i tidigare fördrag mellan dem.

Förbundets medlemmar förplikta sig att ärligt ställa sig meddelad dom till efterrättelse samt att icke gripa till krig mot någon medlem av förbundet, vilken fogar sig efter dom. Underlåter part att ställa sig dom till efterrättelse, föreslår rådet åtgärder, som skola åvägabringa domens verkställande.

Art. 14.

Åt rådet uppdrages att utarbeta förslag rörande inrättande av en. Fast fast internationell domstol och att underställa detsamma förbundets med-in domstol"1 lemmar. Denna domstol skall vara behörig att döma i alla tvister av internationell natur, som parterna underställa densamma. Den skall därjämte avgiva utlåtande i varje tvist eller fråga, som hänskjutes till densamma av rådet eller församlingen.

Art. 15.

För den händelse att mellan medlemmar av förbundet uppstår en Provning av ‘tvist, som synes kunna leda till brytning mellan dem, och denna tvist ^e0rm icke hänskjutits till domstolsförfarande i enlighet med art. 13, överens-församlingen, komma förbundets medlemmar att hänskjuta saken till rådet. För sådant ändamål är det tillräckligt, att part underrättar generalsekreteraren om tvistens förefintlighet, varefter denne har att vidtaga alla nödiga åtgärder i och för sakens fullständiga utredning och prövning.

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Parterna böra snarast möjligt framlägga sina yrkanden jämte alla fakta och handlingar, som hava betydelse för deras bedömande. Rådet må omedelbart förordna om offentliggörande av vad sålunda framlagts.

Det åligger rådet att söka åvägabringa tvistens biläggande. Därest detta lyckas, skall rådet offentliggöra, i den omfattning det så finner lämpligt, en redogörelse, upptagande de faktiska omständigheterna rörande tvisten, de förklaringar, som därav må föranledas, samt förlikningsvillkoren.

Har tvisten icke kunnat biläggas, skall rådet utarbeta och offentliggöra en rapport, vilken efter omröstning fastställts antingen enhälligt eller genom majoritetsbeslut, och vilken skall innehålla, jämte redogörelse för de med tvisten förbundna omständigheter, de förslag till lösning, som rådet anser rättvisa och i det föreliggande fallet lämpliga.

Varje i rådet företrädd medlem av förbundet kan likaledes offentliggöra en framställning av det faktiska sakförhållandet rörande tvisten tillika med sina egna slutsatser.

Om rådets rapport antagits enhälligt, dock utan inberäknande av de röster, som avgivas av parternas ombud, förplikta sig förbundets medlemmar att icke gripa till krig mot part, som ställer sig det slut, rapporten innehåller, till efterrättelse.

I händelse rådet för sin rapport icke lyckats erhålla enhällig anslutning av ledamöterna, de tvistande parternas ombud ej inräknade, förbehålla sig förbundets medlemmar rätt att handla så som de anse nödvändigt för rättens och rättvisans hävdande.

Om en av parterna gör gällande och rådet erkänner, att tvisten rör en fråga, som det enligt internationell rätt tillkommer denna part att ensam avgöra, skall rådet konstatera detta i en rapport utan att därvid anbefalla någon viss lösning.

Rådet må i alla i denna artikel avsedda fall hänskjuta tvisten till församlingen. På begäran av part skall tvisten ock hänskjutas till församlingen, därest dylik begäran framställes inom fjorton dagar från det tvisten hänskjutits till rådet.

Då mål hänskjutits till församlingen, skola bestämmelserna i denna artikel och i art. 12 beträffande rådets verksamhet och befogenhet äga tillämpning i avseende å församlingens verksamhet och befogenhet; dock att en rapport, som avgivits av församlingen och för vilken rösta därvarande ombud för de medlemmar av förbundet, som äro företrädda i rådet, samt en majoritet av förbundets övriga medlemmar, parternas ombud ej inräknade, skall anses hava samma verkan som en rapport, vilken enhälligt antagits av rådets ledamöter, parternas ombud ej inräknade.

Kuni/l. Maj:ts proposition nr 90.

141 Art. 16.

Om medlem av förbundet griper till krig i strid mot sina förpliktelser enligt artiklarna 12, 13 eller 15, skall ifrågavarande stat anses därigenom utan vidare hava begått eu krigshandling emot samtliga övriga medlemmar av förbundet. Dessa förbinda sig att omedelbart avbryta alla förbindelser av kommersiell eller finansiell art med den fördragsbrytande staten, att förbjuda alla förbindelser mellan sina innebyggare och innebyggare i ifrågavarande stat samt att förhindra alla förbindelser av finansiell, kommersiell eller personlig art mellan denna stats innebyggare och innebyggare i varje annan stat, oberoende därav, huruvida den tillhör förbundet eller ej.

Det åligger i sådant fall rådet att föreslå de särskilda regeringar, saken angår, med vilka lånt-, sjö- eller luft-stridskrafter de särskilda förbundsmedlemmarna skola bidraga till de väpnade styrkor, som skola användas till hävdande av förbundsförpliktelsernas helgd.

Förbundets medlemmar överenskomma vidare att, vid tillämpningen av de i denna artikel förutsedda ekonomiska åtgärder, ömsesidigt understödja varandra i syfte att så mycket som möjligt nedbringa därav följande förluster och olägenheter. De skola likaledes ömsesidigt stödja varandra i motstånd mot de särskilda åtgärder, som av en fördragsbrytande stat må riktas mot någon av dem. De skola vidare vidtaga erforderliga åtgärder för att, envar inom sitt statsområde, underlätta fri passage för styrkor tillhörande förbundsmedlem, som deltager i gemensamma åtgärder till skydd för förbundsförpliktelsernas helgd.

Varje medlem av förbundet, som brutit mot någon av de ur förbundsakten härflytande förpliktelser, må uteslutas ur förbundet genom ett av rådet fattat beslut, som biträdes av ombuden för alla övriga, i rådet företrädda medlemmar av förbundet.

Art. 17.

Därest tvist uppstår mellan två stater, av vilka endast den ena är medlem av förbundet, eller mellan stater, av vilka ingendera tillhör förbundet, skola den eller de stater, som icke tillhöra förbundet, inbjudas att, för tvistens lösande, på villkor, som rådet må finna rättvisa, åtaga sig de förpliktelser, som äro förenade med medlemskap i förbundet. Har sådan inbjudan antagits, skola bestämmelserna i artiklarna 12 16 äga

tillämpning med de jämkningar, som av rådet ma anses befogade.

Sedan inbjudan blivit utfärdad, skall rådet omedelbart inleda eu

Sanktioner.

Tvist som berör en eller flera stater utanför förbundet.

142 Kungl. Majds proposition nr 90.

Registrering av fördrag.

Förnyad prövning av fördrag.

Med förbundsakten oförenliga fördrag.

Med förbnndsakten förenliga fördrag.

utredning rörande tvisten samt föreslå de åtgärder, som i det föreliggande fallet må synas lämpligast och mest effektiva.

Därest den inbjudna staten vägrar att för tvistens lösande åtaga sig de förpliktelser, som äro förenade med medlemskap i förbundet, och griper till krig mot någon medlem av förbundet, skola bestämmelserna i art. 16 anses tillämpliga mot den inbjudna staten.

Om båda parterna efter inbjudan vägra att för tvistens biläggande åtaga sig de förpliktelser, som äro förenade med medlemskap i förbundet, äger rådet vidtaga sådana åtgärder samt framställa sådana förslag, som äro ägnade att förebygga fientligbeter och leda till tvistens lösning.

Art. 18.

Varje hädanefter av någon förbundsmedlem ingånget fördrag eller gjort åtagande av mellanfolklig art skall omedelbart registreras bos sekretariatet samt så skyndsamt som möjligt av detta offentliggöras. Intet sådant mellanfolkligt fördrag eller åtagande skall vara bindande, förrän det blivit registrerat.

Art. 19.

Församlingen må tid efter annan föreslå förbundets medlemmar att taga under omprövning fördrag, som blivit otillämpliga, ävensom förhållanden av internationell betydelse, vilkas fortbestånd skulle kunna utgöra en fara för världsfreden.

Art. 20.

Förbundets medlemmar erkänna, var och en i vad på honom ankommer, att genom denna förbundsakt avskaffas alla mellan två eller flera av dem bestående förpliktelser eller överenskommelser, vilka äro oförenliga med förbundsaktens bestämmelser, och de förbinda sig högtidligen att icke hädanefter åtaga sig några dylika förpliktelser.

Därest någon medlem av förbundet före sitt inträde i detsamma åtagit sig förpliktelser, som äro oförenliga med förbundsakten, åligger det denna medlem att omedelbart vidtaga åtgärder i syfte att vinna befrielse från ifrågavarande förpliktelser.

Art. 21.

Mellanfolkliga fördrag, sådana som skilj edomsavtal och överenskommelser hänförande sig till vissa områden, såsom Monroe-doktrinen,

Kanyl. Majds proposition nr 00.

vilka åsyfta att trygga fredens bevarande, anses icke oförenliga med någon bestämmelse i denna akt.

Art. 22.

Beträffande de kolonier och territorier, vilka till följd av världskriget upphört att stå under de staters överhöghet, som tidigare styrde dem, och vilka behos av folk, som ännu ej äro i stånd att under de i den moderna världen rådande svåra förhållandena själva tillvarataga sina intressen, bör gälla den grundsats, att dessa folks välbefinnande och utveckling utgöra en helig uppgift för civilisationen, och att garantier för denna uppgifts fullgörande böra intagas i förbundsakten.

Bästa sättet att förverkliga denna grundsats är, att förmynderskap för sådana folk anförtros åt framskridna nationer, vilka genom sina hjälpkällor, sin erfarenhet eller sitt geografiska läge bäst äro i stånd att åtaga sig ansvar av denna art, och vilka äro därtill villiga, samt att ifrågavarande nationer å förbundets vägnar och såsom dess befullmäktigade utöva detta förmynderskap.

Fullmaktens (mandatets) karaktär måste växla i mån av folkets utvecklingsståndpunkt, områdets geografiska läge och ekonomiska betingelser samt andra liknande omständigheter.

Vissa samhällen, som tidigare tillhörde turkiska riket, hava nått eu sådan utvecklingsgrad, att deras ställning såsom oberoende nationer provisoriskt kan erkännas, dock att de, intill dess att de bliva i stånd att själva tillvarataga sina intressen, skola för sin förvaltning mottaga råd och hjälp av en befullmäktigad stat. Vid utseende av sådan stat skola dessa samhällens önskningar i första rummet komma i betraktande.

Andra folk, särskilt Centralafrikas, stå på en sådan ståndpunkt, att den befullmäktigade staten måste vara ansvarig för områdets förvaltning i enlighet med betingelser, som förebygga missbruk sådana som slavhandel, vapenhandel samt handel med spirituösa, garantera samvetsoch religionsfrihet, med allenast den begränsning, som nödvändiggöres av den allmänna ordningens och moralens upprätthållande, förhindra befästningars och militära eller marina basers upprättande samt infödingars övande i vapnens bruk för annat än ordningens upprätthållande och områdets försvarande, ävensom trygga samma möjligheter för alla till förbundet hörande stater beträffande handel och samfärdsel.

Slutligen finnas områden, sådana som Sydvästafrika och vissa öar i södra delen av Stilla Havet, vilka, med hänsyn till sin ringa befolkningstäthet eller storlek, sin avlägsenhet från civilisationens centra, sin egenskap att gränsa till den befullmäktigade staten eller andra omständigheter, bäst

Maudat.

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Internationell

administra-

tion

kunna förvaltas under den befullmäktigande statens lagar såsom en integrerande del av ifrågavarande stat, med de garantier beträffande den infödda befolkningens intressen, som ovan angivas.

I alla de fall då, på sätt i denna artikel avses, fullmakt lämnats, skall den befullmäktigade staten till rådet avgiva en årlig rapport beträffande det område, som anförtrotts åt dess vård.

Omfattningen av den befullmäktigade statens maktbefogenhet, uppsikt och förvaltning skall, därest ej i förväg beträffande densamma överenskommelse träffats mellan förbundets medlemmar, i varje särskilt fall uttryckligen angivas av rådet.

En ständig kommission skall upprättas med uppgift att mottaga och granska de befullmäktigade staternas årliga rapporter samt att tillhandagå rådet med yttranden beträffande alla frågor, som hava avseende å de anförtrodda uppdragens (mandatens) fullgörande.

Art. 23.

Under förbehåll för bestämmelserna i mellanfolkliga överenskommelser, som redan äro gällande eller som härefter kunna komma att avslutas, och i överensstämmelse med sådana bestämmelser förklara förbundets medlemmar följande:

a) de skola bemöda sig att säkerställa och upprätthålla rättvisa och humana arbetsvillkor för män, kvinnor och barn inom egna statsområden såväl som i varje annat land, med vilket de stå i kommersiella och industriella förbindelser, och att i detta syfte upprätta och underhålla lämpliga internationella organisationer;

b) de åtaga sig förpliktelse att säkerställa en rättvis behandling av den infödda befolkningen i de områden, som stå under deras förvaltning;

c) de uppdraga åt förbundet att hava överinseende över efterlevnaden av överenskommelserna rörande vita slavhandeln, barnhandeln samt handeln med opium och andra skadliga droger;

d) de uppdraga åt förbundet att hava överinseende över handeln med vapen och ammunition på de länder, där kontroll över dylik handel är i gemensamt intresse nödvändig;

e) de skola vidtaga erforderliga åtgärder för att åvägabringa och upprätthålla kommunikationernas och transiteringens frihet, ävensom eu rättvis behandling av alla förbundets medlemmars handel, varvid hänsyn skall tagas till de genom kriget 1914—1918 härjade områdenas särskilda behov;

f) de skola bemöda sig att åvägabringa vidtagandet på internationell väg av åtgärder till förebyggande och bekämpande av sjukdomar.

Kungl. Maj ds proposition nr 90.

145 Art. 24.

Alla internationella byråer, som redan upprättats genom allmänna intematiofördrag, skola, under förutsättning av de fördragsslutande staternas sam-nella b?r&ertycke, ställas under förbundets ledning. Detsamma skall vara fallet med alla de byråer och kommissioner för ordnande av frågor av mellanfolkligt intresse, som framdeles må komma att upprättas.

I fråga om alla spörsmål av internationellt intresse, vilka regleras av allmänna fördrag, men som icke äro ställda under överinseende av internationella byråer eller kommissioner, skall förbundets sekretariat, om de fördragsslutande staterna det begära och rådet därtill samtycker, samla och utdela allt upplysningsmaterial av betydelse samt lämna allt annat biträde, som må finnas nödigt eller önskvärt.

Rådet må bestämma, att kostnaderna för byrå eller kommission, som ställts under förbundet, skall ingå i sekretariatets utgifter.

Art. 25.

Förbundets medlemmar förplikta sig att uppmuntra och gynna såväl Röda korset, bildandet av frivilliga, nationella, vederbörligen auktoriserade organisationer av Röda korset, vilka hava till ändamål förbättrande av hälsotillståndet, förebyggande av sjukdomar och avhjälpande av lidandet i världen, som ock samverkan mellan dylika organisationer.

Art. 26.

Ändringar i denna förbundsakt träda i kraft, när de ratificerats Revision. av de medlemmar av förbundet, vilkas ombud bilda rådet, samt av majoriteten av de medlemmar, vilkas ombud utgöra församlingen.

Det står varje medlem av förbundet fritt att icke antaga förändringar, som vidtagits i förbundsakten, men den upphör därigenom att tillhöra förbundet.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 käft. (Nr 90.)

146 Kungl. Majds proposition nr 90.

Bilaga till förbundsakten.

I. Ursprungliga medlemmar av nationernas förbund.

Stater, som undertecknat fredstraktaten:

Amerikas Förenta stater Belgien Bolivia Brasilien Brittiska Riket Canada Australien Sydafrika Nya Zeeland Indien Kina Cuba Equador Frankrike Grekland Guatemala Haiti

Hedjaz

Honduras

Italien

Japan

Liberia

Nicaragua

Panama

Peru

Polen

Portugal

Rumänien

Serbisk-Kroatisk-Slovenska

staten

Siarn

Tchecko-Slovakien

Uruguay

Stater, som inbjudas att ansluta sig till förbundsakten:

Argentina

Chile

Columbia

Danmark

Nederländerna

Norge

Paraguay

Persien

Salvador

Spanien

Sverige

Schweiz

Venezuela

H. Nationernas förbunds förste generalsekreterare: Sir James Eric Drummond, K. C. M. G., C. B.

Kunt/l. Mai ds proposition nr 90.

147 Bil. 2.

Förslag till förbundsakt,

antaget av fredskongressen i Paris i första läsning den 14 februari 1919.

Inledning.

För att befrämja det mellanfolkliga samarbetet och för att trygga den mellanfolkliga freden och säkerheten — genom åtagande av staterna att icke gripa till krig, genom stadgande, att förbindelserna mellan staterna skola vara öppna, rättvisa och hedersamma, genom uttryckligt fastslående av den internationella rättens regler såsom norm för regeringarnas uppträdande mot varandra, och genom upprätthållande av rättvisa och fördragens ovillkorliga helgd i förbindelserna mellan ordnade stater — antaga de makter, som underteckna föreliggande akt, nedanstående grundstadga för nationernas förbund.

Art. 1.

De höga fördragsslutande parternas verksamhet på grund av föreliggande akt utövas genom konferenser av delegerade, som representera parterna, genom tätare konferenser av ett verkställande råd samt genom ett permanent internationellt sekretariat med säte å den ort, som skall vara sätet för nationernas förbund.

Art. 2.

Delegeradeförsamlingen skall sammanträda med bestämda mellanrum och dessutom från tid till annan, då sådant påfordras för behandling av ärenden, som falla inom förbundets verksamhetsområde. Delegeradeförsamlingen skall sammanträda ä den ort, som är förbundets säte, eller å annan ort, som finnes lämplig, och skall bestå av ombud för de höga fördragsslutande parterna. Envar av parterna äger i församlingen en röst men får företrädas av högst tre ombud.

Art. 3.

Verkställande rådet skall bestå av ombud för Amerikas Förenta Stater, Brittiska riket, Frankrike, Italien och Japan samt för fyra andra stater tillhörande förbundet. Dessa fyra stater utses av delegeradeförsamlingen enligt de

148 Kungl. Majrts proposition nr 90.

grunder och på det sätt den finner lämpligt. I avvaktan på att dessa stater utsetts, skola representanter för ... . och för .... vara medlemmar av verkställande rådet.1 Verkställande rådet skall sammanträda tid efter annan, när omständigheterna sådant påfordra, och minst en gång om året på den ort, som i varje särskilt fall bestämmes eller, därest särskilt beslut om sammanträdesorten ej fattats, å den ort, som är förbundets säte, för att behandla alla ärenden, som falla inom förbundets verksamhetsområde eller berör freden i världen. Inbjudan att bevista sammanträde av rådet skall utfärdas till envar stat, vars intressen direkt beröras av ärenden, som skola behandlas å sammanträdet; intet vid detsamma fattat beslut skall vara bindande för en stat, som ej blivit på detta sätt inbjuden.

Art. 4.

Alla frågor rörande förhandlingsordningen vid delegeradeförsamlingens eller verkställande rådets sammanträden, däri inbegripet tillsättandet av utskott för utredning av särskilda spörsmål, skola avgöras av delegeradeförsamlingen eller verkställande rådet; beslut i sådana frågor må fattas med två tredjedelars majoritet bland de stater, som äro företrädda vid sammanträde, där frågan är före. Kallelse till delegeradeförsamlingens och verkställande rådets första sammanträde skall utfärdas av Förenta Staternas president.

Art. 5.

Förbundets permanenta sekretariat skall upprättas i......som tillika

utgör förbundets säte. Sekretariatet skall innefatta de sekreterare och den övriga personal, som må finnas erforderliga, och skall stå under ledning och överinseende av en förbundets generalsekreterare, som skall utses av verkställande rådet. Sekreterarna i.....skola utnämnas av generalsekreteraren, men deras utnämning

skall godkännas av verkställande rådet. Generalsekreteraren skall såsom sådan tjänstgöra vid alla delegeradeförsamlingens och verkställande rådets sammanträden. Utgifterna för sekretariatet skola bäras av de stater, som äro medlemmar i förbundet, och fördelas dem emellan i samma förhållande, som fastställts beträffande kostnaderna för världspostföreningens internationella byrå.

Art. 6.

De höga fördragsslutande parternas ombud och förbundets tjänstemän skola., då de handla i förbundets angelägenheter, åtnjuta diplomatiska privilegier och immuniteter. Byggnader, som disponeras av lör bundet eller dess tjänstemän eller av ombud vid förbundsorganens sammanträden, skola åtnjuta exterritorialitet. *)

*) Enär engelska texten till denna punkt är oklar, har den översatts efter den franska texten.

Kungl. Majrts proposition nr 00. 149

Art. 7.

Stater, som icke undertecknat förbundsakten och ej heller såsom stater, vilka skola inbjudas att ansluta sig till förbundsakten, äro nämnda i det protokoll, som linnes lögat vid denna handling, äga ej inträda i förbundet utan samtycke av minst två tredjedelar av de stater, som äro företrädda i delegeradeförsamlingen; tillträde till förbundet är öppet endast för fullt självstyrande stater, vari skola anses innefattade dominions och kolonier. Ingen stat skall beviljas inträde i förbundet med mindre den kan lämna betryggande garantier för sin allvarliga föresats att iakttaga sina internationella förpliktelser, och med mindre den ställer sig till efterrättelse de grundsatser, som må komma att av förbundet uppställas beträffande dess militära styrkor och rustningar till lands och sjöss.

Art. 8.

De höga fördragsslutande parterna förklara sig erkänna den grundsats, att fredens bevarande erfordrar de nationella rustningarnas begränsning till den lägsta grad, som är förenlig med den nationella säkerheten och med internationella förpliktelsers genomdrivande genom samfällda tvångsåtgärder, med särskild hänsyn tagen till varje stats geografiska läge och omständigheter i övrigt; verkställande rådet skall utarbeta plan till en dylik begränsnings genomförande. Rådet skall även bestämma samt för vidare åtgärd meddela de särskilda staterna graden av den beväpning och övrig militär utrustning, som är billig och rättvis i förhållande till den proportion beträffande rustningarna, som fastställts i avrustningsprogrammet; de gränser, som sålunda en gång må ha blivit antagna, få ej överskridas utan tillstånd av verkställande rådet. De höga fördragsslutande parterna, som äro eniga om att mot tillverkningen genom enskilda företag av vapen och krigsförnödenheter allvarliga invändningar kunna resas, uppdraga åt verkställande rådet att uppgöra förslag beträffande frågan, huru de skadliga verkningarna av sådan enskild tillverkning må kunna förebyggas med behörig hänsyn tagen till nödvändighetens krav i sådana länder, som icke äro i stånd att själva tillverka den ammunition och den krigsmateriel, som äro erforderliga för deras säkerhet. De höga fördragsslutande parterna förplikta sig att icke på något sätt undanhålla varandra något rörande de industrier i respektive länder, vilka kunna ombildas för krigsändamål, eller beträffande storleken av sina rustningar, och de äro ense om, att mellan dem fullt och öppet utbyte av upplysningar om deras rustningsprogram till lands och sjöss bör äga rum.

Art. 9.

En ständig kommission skall inrättas för att tillhandagå förbundet med råd beträffande utförandet av bestämmelserna i artikel 8 samt beträffande militära och marina frågor i allmänhet.

Art. 10.

De höga fördragsslutande parterna förbinda sig att respektera och att mot alla angrepp utifrån skydda de till förbundet anslutna staternas territoriella in-

150 Kungl. Maj:ts proposition nr OO.

tegritet och nuvarande politiska oberoende. Därest sådant angrepp äger rum eller hot om eller fara för sådant angrepp föreligger, skall verkställande rådet uppgöra förslag beträffande de medel, genom vilka nu ifrågavarande förpliktelse skall genomföras.

Art. 11.

Varje krig eller krigshot förklaras härmed utgöra en angelägenhet, som berör förbundet, oberoende därav, huruvida någon av de höga iordragsslutande parterna omedelbart beröres av kriget eller krigshotet: de höga fördragsslutande parterna förbehålla sig rätten att vidtaga varje åtgärd, som må finnas välbetänkt och ägnad att trygga freden mellan staterna. Härmed förklaras och överenskommes även, att det står envar av de höga fördragsslutande parterna öppet att vänskapligen fästa delegeradeförsamlingens eller verkställande rådets uppmärksamhet

Eå varje omständighet angående förhållandet mellan staterna, som är ögnad att ota eller störa freden dem emellan eller det goda samförståndet mellan folken, varpå freden beror.

Art, 12.

De höga fördragsslutande parterna äro ense därom, att, därest mellan dem skulle uppkomma tvister, vilka icke kunna utjämnas på vanlig diplomatisk väg, de i intet fall skola börja krig utan att förut ha underkastat de frågor och ämnen, som beröras, antingen skiljedom eller också undersökning genom verkställande rådet; åtagandet gäller tiden intill dess att tre månader förflutit efter det skiljedomstolens utslag fallit eller verkställande rådet avgivit förslag till förlikning; ej heller efter denna tids utgång skola de börja krig emot en till förbundet ansluten stat, som ställer sig skiljedomen eller förlikningsförslaget till efterrättelse. I alla de fall, som avses i denna artikel, skall skiljedomsutslaget följa inom rimlig tid och skall verkställande rådets förslag avgivas inom sex månader efter tvistens hänskjutande till rådet.

Art. 13.

De höga fördragsslutande parterna äro eniga därom, att, närhelst emellan dem en tvist eller meningsskiljaktighet uppstår, som enligt deras samstämmiga uppfattning är ägnad att underkastas skiljedom och som ej på ett tillfredsställande sätt kunnat, lösas på diplomatisk väg, de skola till' skiljedom hänskjuta hela det ämne tvisten eller meningsskiljaktigheten berör. Den domstol, till vilken målet sålunda hänskjutes, skall vara antingen sådan domstol, varom i det särskilda fallet överenskommelse träffas av parterna, eller sådan, som stadgas i något mellan parterna gällande avtal. De fördragsslutande parterna överenskomma att efter bästa förstånd och i god tro ställa sig varje avkunnat skiljedomsutslag till efterrättelse. Underlåter part att ställa sig utslaget till efterrättelse, skall verkställande rådet föreslå de åtgärder, som äro bäst ägnade att åvägabringa dess genomförande.

Kungl. Maj.ts proposition nr OO.

Art. 14.

151 Verkställande rådet skall utarbeta1 plan för upprättande av en fast internationell domstol; denna domskol skall, sedan den trätt i funktion, äga kompetens för prövning och avgörande av varje mål, som enligt parternas samstämmiga uppfattning är av natur att lämpligen kunna hänskjuta till ifrågavarande domstol för avdömande i enlighet med föregående artikel.

Art. 15.

Därest mellan stater tillhörande förbundet tvist av natur att sannolikt kunna medföra brytning mellan dem skulle uppstå, och därest denna tvist icke hänskjutes till avdömande i enlighet med föregående artiklar, äro de höga fördragsslutande parterna eniga om" att hänskjuta saken till prövning av verkställande rådet. Envar av parterna i målet äger om tvistens förefintlighet underrätta generalsekreteraren, som har att vidtaga alla nödiga åtgärder i och för sakens fullständiga utredning och prövning. I detta syfte överenskomma parterna att snarast möjligt meddela generalsekreteraren en framställning av sin syn på saken jämte alla för densamma betydelsefulla fakta och handlingar; verkställande rådet äger omedelbart förordna om ifrågavarande aktstyckens offentliggörande. Därest rådets ansträngningar leda till tvistens biläggande, skall en redogörelse offentliggöras med framställning av tvistens natur och förlikningsyillkoren samt med sådana förklaringar, som må finnas lämpliga. Har tvisten ej bilagts, skall av rådet offentliggöras en rapport, innehållande, jämte alla nödiga fakta och förklaringar, det förslag till tvistens lösning, som rådet finner rättvist och lämpligt. Om enhällighet bland samtliga medlemmar av rådet utom parternas ombud uppnås rörande rapportens avfattning, äro de höga fördragsslutande parterna eniga om att ej börja lerig mot part, som ställer sig förslaget till tvistens biläggande till efterrättelse samt att, därest part vägrar att ställa sig förslaget till efterrättelse, rådet skall föreslå de för förslagets genomförande erforderliga åtgärder. Kan sådan enhällig rapport, som nyss avsågs, icke åvägabringas, är majoriteten skyldig och minoriteten berättigad att utfärda redogörelser, innehållande såväl framställning av vad de anse vara det faktiska sakförhållandet rörande tvisten som även de förslag till dess biläggande, vilka de anse rättvisa och lämpliga. Verkställande rådet må i alla i denna artikel avsedda fall hänskjuta tvisten till delegeradeförsamlingen. På begäran av part skall tvisten på detta sätt hänskjutas till delegeradeförsamlingen under förutsättning, att denna begäran framställes inom 14 dagar efter tvistens framläggande.* 2 Då mål hänskjutits till delegeradeförsamlingen, skola samtliga bestämmelser i denna artikel och i artikel 12 beträffande verkställande rådets verksamhet och befogenhet vara tillämpliga på delegeradeförsamlingens verksamhet och befogenhet.

') Enligt franska texten: fastställa.

2) De två sista punkterna lyda enligt den franska texten på följande sätt: Verkställande rådet äger i alla i denna artikel avsedda fall på framställning av part hänskjuta tvisten till delegeradeförsamlingen, under förutsättning att sådan framställning göres inom 14 dagar efter tvistens framläggande.

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Art. 16.

Därest någon av de höga fördragsslutande parterna bryter mot eller underlåter att taga hänsyn till sina förpliktelser enligt art. 12, skall ifrågavarande stat anses därigenom ipso facto hava begått en krigshandling emot samtliga övriga stater, som tillhöra förbundet; dessa stater förplikta sig att omedelbart avskära alla den fördragsbrytande statens handels- och affärsförbindelser, att förbjuda alla förbindelser mellan sina medborgare och medborgare i ifrågavarande stat samt att förhindra alla affärs-, handels- och personliga förbindelser mellan denna stats medborgare och medborgare i varje annan stat, oberoende därav, huruvida den tillhör förbundet eller ej. Det åligger i sådant fall verkställande rådet att föreslå 1 med vilka stridskrafter till lands och sjöss var och en av de stater, som tillhöra förbundet, skall bidraga till de väpnade styrkor, som skola användas till skydd för förbundets grundstadga.2 De höga fördragsslutande parterna överenskomma vidare att, vid tillämpningen av de i denna artikel förutsedda ekonomiska åtgärder, ömsesidigt understödja varandra i syfte att så mycket som möjligt nedbringa därav följande förluster och olägenheter. De skola likaledes ömsesidigt stödja varandra i motståndet mot de särskilda åtgärder, som av en fördragsbrytande stat riktas mot dem. De skola vidare bevilja genomtåg genom sitt territorium åt väpnade styrkor tillhörande alla de förbundsstater, som samverka till tryggande av förbundets grundstadga.2

Art. 17.

Därest tvist uppstår mellan en stat tillhörande förbundet och eu annan stat, som icke tillhör förbundet, eller mellan stater, av vilka ingen tillhör förbundet, överenskomma de höga fördragsslutande parterna, att den eller de stater, som icke tillhöra förbundet, skola inbjudas att i och för tvistens lösande och på de villkor, verkställande rådet må finna rättvisa, åtaga sig de förpliktelser, som äro förenade med medlemskap i förbundet; har sådan inbjudan antagits, skola ovanstående bestämmelser lända till tillämpning med de förändringar, som av förbundet må anses påkallade. Sedan sådan inbjudan, som ovan avses, blivit utfärdad, skall verkställande rådet omedelbart inleda en utredning rörande tvistens faktiska och rättsliga sidor samt föreslå de åtgärder, som under föreliggande omständigheter må synas lämpligast och mest effektiva. Därest en på sätt ovan sägs inbjuden makt vägrar att i och för tvistens lösande åtaga sig de förpliktelser, som äro förenade med medlemsskap i förbundet, samt mot stat, som tillhör förbundet, vidtager åtgärd, som, verkställd av stat tillhörande förbundet, skulle utgöra ett brott mot artikel 12, skola bestämmelserna i artikel 16 anses tillämpliga mot den stat, som vidtager sådan åtgärd. Om båda parterna i tvisten efter inbjudan vägra att i och för tvistens biläggande åtaga sig de förpliktelser, som äro förenade med medlemskap i förbundet, må verkställande rådet vidtaga åtgärd samt framställa förslag ägnade att förebygga fientligheter och leda till tvistens biläggande.

’) Enligt franska texten: angiva.

2) Enligt franska texten: till skydd för förbundsaktens signatärmakter.

Kanal. Majds proposition nr 00.

Art. 18.

153 De höga fördragsslutande parterna äro eniga om att åt förbundet skall anförtros det allmänna överinseendet över handeln med vapen och ammunition med sådana länder, där kontrollen över denna handel är påkallad i gemensamt intresse.

Art. 19.

Beträffande de kolonier och territorier, vilka till följd av världskriget upphört att stå under de staters överhöghet som tidigare styrde dem och vilka bebos av folk, som ännu ej äro i stånd att under de i den moderna världen rådande svåra förhållandena själva tillvarataga sina intressen, bör tillämpas den grundsats, att dessa folks välbefinnande och utveckling utgöra en helig uppgift för civilisationen; garantier för denna uppgifts fullgörande böra intagas i förbundsakten. Det bästa sättet för omsättande av denna grundsats i praktiken är, att förmynderskap för sådana folk anförtros åt framätskridna nationer, vilka genom sina tillgångar, sin erfarenhet eller sitt geografiska läge bäst äro i stånd att åtaga sig°ansvar av denna art, och att ifrågavarande nationer å förbundets vägnar och såsom dess befullmäktigade utöva detta förmynderskap. Fullmaktens karaktär måste variera med vederbörande folks utvecklingsståndpunkt, vederbörande områdes geografiska läge och ekonomiska betingelser samt andra liknande omständigheter.

Vissa samhällen, som tidigare tillhörde turkiska riket, hava natt en sådan utvecklingsgrad, att deras ställning såsom oberoende nationer provisoriskt kan erkännas, dock att de intill dess att de bliva i stånd att själva tillvarataga sina intressen skola för sin förvaltning mottaga råd och hjälp av en befullmäktigad stat. Vid utseende av sådan stat skola dessa samhällens önskemål i första rummet komma i betraktande. Andra folk, särskilt Centralafrikas, stå på en sådan ståndpunkt, att den befullmäktigade staten måste vara ansvarig för vederbörande områdes förvaltning i enlighet med betingelser, avsedda att garantera samvetsoch religionsfrihet — med den begränsning, som nödvändiggöres av upprätthållande av offentlig ordning och moral — förbud mot missbruk sadana som slavhandel, vapenhandel samt handel med spirituösa, förebyggande av militära befästningars och marina basers upprättande samt infödingars övande i vapnens bruk för andra än polis- och försvarssyften, och ägnade att trygga samma möjligheter för alla till förbundet hörande stater beträffande handel och samfärdsel.

Områden finnas, sådana som Sydvästafrika och vissa öar i södra delen av Stilla Havet, vilka med hänsyn till sin ringa befolkningstäthet eller storlek, sin avlagsenhet från civilisationens centra, sin egenskap att gränsa till den befullmäktigade staten eller andra omständigheter bäst kunna förvaltas under den befullmäktigade statens lagar såsom en integrerande del av ifrägavande stat med de garantier beträffande den infödda befolkningens intressen, som ovan angivas. 1 alla fall då, på sätt i denna artikel avses, fullmakt lämnats, skall den befullmäktigade staten till förbundet avgiva en årlig rapport beträffande det område, som anförtrotts i dess vård. Graden av den befullmäktigade statens administrativa, kontroll- och övriga befogenheter skall, därest ej i förväg beträffande densamma överenskommelse träffats mellan de höga fördragsslutande parterna, ut-

Biliang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 käft. (Nr 90.) 20

154 Kungl. Majds proposition nr 90.

förligt angivas av verkställande rådet i en särskild handling. De höga fördragsslutande parterna överenskomma vidare att å den ort, som skall vara förbundets säte, upprätta en fullmaktskommission med uppgift att mottaga och granska de befullmäktigade staternas årliga rapporter och att biträda rådet med att trygga iakttagandet av de villkor, som uppställas i de särskilda fullmakterna.

Art. 20.

De höga fördragsslutande staterna skola söka genomföra och upprätthålla rättvisa och humana arbetsvillkor för män, kvinnor och barn, såväl i sina egna länder som i alla andra länder, med vilka de stå i kommersiella och industriella förbindelser; de skola i detta syfte såsom ett led i förbundets organisation upprätta en permanent arbetsbyrå.

Art. 21.

De höga fördragsslutande parterna äro eniga om att genom förbundets bemedling åtgärder skola vidtagas för att genomföra och upprätthålla transiteringens frihet och en lika behandling av alla de staters handel, som tillhöra förbundet, dock att bl. a. särskilda åtgärder skola vidtagas med hänsyn till de områdens behov, som förötts under 1914—1918 års krig.

Art. 22.

De höga fördragsslutande parterna överenskomma att under förbundets kontroll ställa alla internationella byråer, som redan upprättats genom allmänna fördrag, under förutsättning att de makter, som undertecknat dessa fördrag, därtill lämna sitt samtycke; de överenskomma vidare, att alla internationella byråer, som framdeles må komma att upprättas genom allmänna fördrag, skola ställas under förbundets kontroll.

Art. 23.

De höga fördragsslutande parterna överenskomma, att varje fördrag eller mellanfolklig förpliktelse, som hädanefter ingås av någon till förbundet hörande stat, omedelbart skall registreras hos generalsekreteraren samt snarast av honom offentliggöras, och^ att intet sådant fördrag eller åtagande skall vara bindande, förrän det blivit sålunda registrerat.

Art. 24.

Delegeradeförsamlingen äger att från tid till annan föreslå stater, som tillhöra förbundet, att taga under förnyad prövning fördrag, som blivit otillämpliga, och förhållanden av internationell betydelse, vilkas bestånd må utgöra en fara för världsfreden.

Kungi. Maj:ts proportion nr 90. Art. 2f>.

15f>

De höga fördragsslutande parterna äro eniga om, att denna förbundsakt innebär avskaffande av alla mellan två eller flera av dem bestående förpliktelser, vilka äro oförenliga med förbundsakten, och de förklara högtidligen, att de hädanefter icke skola åtaga sig några förpliktelser, som äro oförenliga med denna akt. Därest någon av de makter, som underteckna akten, eller senare beviljas inträde i förbundet, innan den biträtt denna akt, åtagit sig förpliktelser, som äro oförenliga med akten, åligger det varje sådan stat att omedelbart vidtaga åtgärder i syfte att vinna befrielse från ifrågavarande förpliktelser.

Art. 26.

Ändringar i förbundsakten träda i kraft så snart de ratificerats av de stater, vilkas ombud bilda det verkställande rådet, samt av tre fjärdedelar av samtliga de stater, vilkas ombud utgöra delegeradeförsamlingen.

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Bil. 3.

Instruktion

för Kungl. Maj:ts Minister i Paris och med honom adjungerade personer för officiösa överläggningar rörande frågan om nationernas förbund.

1. Med anledning av den inbjudning, som överste House tillställt Kungl. Maj:ts Minister i Paris och varom telegrafisk rapport ingått den 12 mars 1919 vill Kungl. Maj:t uppdraga åt ministern, greve Ehrensvärd jämte ministern i London samt av Kungl. Maj:t särskilt utsedda delegerade, nämligen f. justitierådet, friherre E. Marks von Wiirtemberg, riksbanksfullmäktige^ redaktören Hj. Bran ting samt friherre Th. Adelswärd att ingå i icke-officiella meningsutbyten med de allierade makternas representanter rörande det vid fredskongressen utarbetade utkastet till fördrag om ett nationernas förbund. Ministern greve Ehrensvärd skall i alla sådana meningsutbyten och överläggningar vara ordförande för de svenska representanterna och dessa under sin vistelse i Paris att betrakta såsom attacherade vid den svenska beskickningen.

2. De svenska representanterna böra sätta sig i förbindelse med andra neutrala staters representanter för att, så långt möjligt är, åstadkomma en gemensam hållning från de neutrala makternas sida. I all synnerhet bör sådan samverkan äga rum med Danmarks och Norges företrädare. Emellertid måste alltid fasthållas, att förhandlingarna i denna fråga av den inbjudande kommittén angivits såsom privata och helt och hållet icke-officiella, vadan inga överenskommelser i någon form kunna avslutas, ej heller bindande uttalanden å Kungl. Maj:ts regerings vägnar göras, utan särskilt bemyndigande.

3. Svenska regeringen är, liksom hela svenska folket, besjälad av eu livlig sympati för tanken på ett nationernas förbund. Regeringen anser visserligen det av fredskongressen i Paris i första läsning den 14 nästlidne februari antagna s. k. projet de pacte vara i sin nuvarande gestalt i vissa hänseenden långt ifrån tillfredsställande ur Sveriges och i allmänhet de mindre staternas ävensom världsfredens synpunkt, men finner

Kutyjl. Maj:ts proposition nr 00.

det dock kunna tagas till utgångspunkt för bildande av ett nationernas förbund för fredens bevarande. I frågans nuvarande läge kan regeringen emellertid ej taga ställning till spörsmålet om Sveriges inträdande i det tilltänkta förbundet. Ett sådant ställningstagande kan ifrågakomma först då förslaget föreligger i fullt utarbetat skick.

De svenska representanterna skola i alla sina muntliga eller skriftliga meddelanden till fredskongressen eller medlemmar av densamma taga hänsyn till de grundläggande förhållanden, som nu framhävts, och sålunda undvika att framställa Sveriges anslutning till förbundet såsom given, oberoende av huru de svenska önskemålen må bliva beaktade.

4. Regeringen utgår ifrån, att nationernas förbund är avsett att bliva universellt, så att utom detsamma skola komma att stå endast mindre civiliserade stater. Då det emellertid synes uppenbart, att icke alla större stater tänkas alltifrån förbundets stiftande bliva inbjudna att ansluta sig till förbundet, måste en övergångstid uppstå, under vilken vissa sådana stater stå utom förbundet. Ett dylikt tillstånd är ur världsfredens synpunkt och med hänsyn till de mindre staternas trygghet icke tillfredsställande, i det att mellan förbundet och utanför detsamma stående politiskt betydande stater kunna uppstå konflikter, som sannolikt skulle bliva särskilt ödesdigra för sådana smärre stater, vilkas områden gränsa till de utomstående större staterna. På grund härav är det av största betydelse, att nyss åsyftade övergångstid göres så kort som möjligt.

5. Förhållandet mellan de större och de mindre staternas inflytande å förbundets gemensamma angelägenheter synes regeringen ej avvägt på ett tillfredsställande sätt. Visserligen skulle i delegeradeförsamlingen stora och små stater hava lika rösträtt, men denna församlings kompetens angives i förslaget mycket knapphändigt och torde, bortsett från dess eventuella befattning med förlikningsförfarandet, måhända ej bliva synnerligen omfattande. I verkställande rådet åter, som skulle få sig anförtrodda ytterst maktpåliggande uppgifter, skulle envar av de fem stormakterna erhålla en representant, medan de övriga staterna skulle representeras av sammanlagt fyra medlemmar. En dylik anordning är föga tillfredsställande för de mindre staterna.

Regeringen inser att, om förbundet skall erhålla uppgifter av de olika slag, som i förslaget ifrågasättas, större och mindre makter svårligen kunna erhålla lika stort inflytande inom rådet, detta med hänsyn bland annat till att bördan av de verkställighetsåtgärder, varom rådet skall besluta, till största delen måste falla på stormakterna. Onekligt är

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

jämväl, att vissa olägenheter skulle vara förenade med en avsevärd ökning av antalet medlemmar av rådet.

Dock anser regeringen, att stormakterna i varje fall ej torde hava behov av en starkare representation i rådet än samtliga mindre till förbundet anslutna stater tillsammantagna samt att en ökning av rådsmedlemmarnas antal från nio till tio icke kan medföra egentliga olägenheter. Det synes alltså böra eftersträvas, att antalet ledamöter i verkställande rådet från början bestämmes till tio, varav fem från de mindre staterna. En framtida utvidgning av förbundet bör tydligtvis föranleda jämkningar i rådets sammansättning.

Frågan om sättet för utseende av de mindre staternas ledamöter i rådet bör, enligt regeringens uppfattning, så långt möjligt är, regleras i förbundsakten och ej till avgörande överlämnas åt något förbundsorgan.

Olika möjligheter erbjuda sig beträffande ifrågavarande reglering. Den utväg, som synes regeringen mest tilltalande, vore att inom de mindre staterna en gruppindelning ägde rum, baserad på hänsyn till staternas geografiska läge samt gemensamhet i språk, ras eller kultur. Exempelvis synas de skandinaviska länderna tillsammans med Belgien och Holland lämpligen kunna utgöra en grupp. Skulle det på grund av de mindre förbundsstaternas stora antal möta svårigheter att åstadkomma en från angivna synpunkter fullt lämplig gruppindelning, synes det vara möjligt att göra antalet grupper större än antalet av de mindre staternas representanter i rådet samt låta rätten att bliva representerad i rådet gå i tur mellan grupperna.

För de grupper, som sålunda under en viss period skulle vara företrädda i rådet, synes valet av representanter kunna på ett tillfredsställande sätt ske enligt tvenne olika principer.

Enligt den ena av dessa skulle delegeradeförsamlingen alltjämt utse de makter, som skulle äga sända var och en ett ombud till rådet. Men församlingen skulle vid sitt val ledas av vissa regler, innebärande att församlingen vid utövningen av sin valrätt skulle tillse, att de särskilda staterna så långt skäligen kan ifrågakomma bleve i tur och ordning företrädda i rådet, och att den representation, som under varje särskild period ägde rum, bleve ur geografisk och politisk synpunkt så allsidig, som förhållandena medgåve.

Enligt den andra principen skulle delegeradeförsamlingens val ej avse stater utan särskilt kompetenta personer. I nära anslutning till de skandinaviska kommittéernas utkast kunde då stadgas, att de medlemmar av delegeradeförsamlingen, vilka ej vore ombud för de i verkställande rådet ständigt företrädda staterna, skulle bland kandidater, utsedda av

Klint//. Maj:tn proposition nr 00.

15il

de särskilda regeringarna inom de grupper, som vore i tur att bliva representerade, välja en representant för varje grupp. För valet skulle i övrigt de i det förra alternativet förordade allmänna normer äga tillämpning.

Svenska regeringen skulle för sin del föredraga det första av de båda alternativen.

G. Arten av verkställande rådets avsedda uppgifter gör det angeläget att bestämmelser intagas i förbundsakten, som möjliggöra rådets snabba trädande i funktion, då sådant erfordras.

7. Förslaget till förbundsakt bygger beträffande spörsmålet om mellanfolkliga tvisters lösande på fredlig väg på den grundsats, att, vid sidan av ett judiciellt förfarande, måste finnas en förlikningsprocedur. Härutinnan står förslaget på samma ståndpunkt som det skandinaviska utkastet, vilken ståndpunkt även är regeringens. Detsamma gäller det judiciella förfarandets anordnande såsom antingen skiljedomsprocedur eller oek rättegång inför en fast domstol, ävensom sättet för bestämmande i varje särskilt fall av de olika dom stolstypernas kompetens.

Regeringen kan däremot icke finna lämpligt att, såsom förslaget innebär, den fasta domstolens organiserande ställes på framtiden. Den bör enligt regeringens mening komma till stånd redan från början i enlighet med bestämmelser intagna i förbundsakten. Det skandinaviska konventionsutkastets regler beträffande domstolens organisation och proceduren inför densamma synas vara ägnade att därvid utgöra en lämplig grundval. Skulle det visa sig omöjligt att få domstolen till stånd samtidigt som förbundet träder i verksamhet, bör i varje fall ej ifrågakomma att låta domstolens organiserande tillkomma verkställande rådet. Hithörande bestämmelser böra då i stället genomföras i de former, som må komma att föreskrivas beträffande ändringar i eller tillägg till förbundsakten.

8. Det sätt, varpå förlikningsväsendet blivit i förslaget utbildat, nämligen med verkställande rådet eller delegeradeförsamlingen såsom organ, kan icke betraktas såsom tillfredsställande, enär å ena sidan vederbörande parter böra vara effektivt och i väsentlig grad företrädda i ett förlikningsorgan samt å den andra rådet har en alltför utpräglad politisk karaktär och församlingen är alltför talrik för att någotdera av dessa organ skulle kunna fylla en förlikningsinstitutions uppgift.

En till synes fullt tillfredsställande lösning erbjuder jämväl i detta

160 Kungl. Maj.-ts proposition nr 90.

hänseende det skandinaviska utkastet. Verkställande rådet synes även vid anslutning till detta utkast kunna bibehållas vid sin uppgift enligt förslaget, dock att denna, i analogi med det skandinaviska utkastets art. 71, alternativet, skulle bliva aktuell först efter förlikningsförfarandets avslutande. Ett inarbetande i förbundsakten av det skandinaviska utkastets regler om förlikningsförfarande synes utan svårighet kunna komma till stånd.

9. I förslaget till förbundsakt förutsättas för vissa eventualiteter s. k. sanktioner av dels militär dels ekonomisk art till hävdande av förbundsaktens helgd samt genomförande av vissa internationella domstolsutslag och beslut. Införandet av dylika sanktioner måste visserligen för de mindre staterna bliva ganska betungande och förenat med uppenbar risk, framför allt om stormakterna ej skulle komma att underkasta sig en tillräckligt genomgripande minskning av rustningarna, och vissa större stater stanna utanför förbundet men likväl skola kunna göras till objekt för sanktioner. Att eliminera sanktionerna ur förslaget kan emellertid icke ifrågasättas. Ej heller bör Sverige påyrka en sådan ordning, att medlemskap i förbandet må kunna vinnas utan skyldighet att deltaga i de gemensamma bördorna.

Däremot anser regeringen väsentliga anmärkningar kunna göras mot de särskilda bestämmelser förslaget innehåller i fråga om sanktioner.

Yad först beträffar de ekonomiska sanktionerna, är regeringen av den uppfattning, att i det övervägande antalet fall det skall visa sig obehövligt att såsom ekonomisk påtryckningsåtgärd omedelbart tillgripa det strängaste och för de verkställande staterna själva skadligaste medlet, nämligen den totala finansiella och kommersiella avspärrningen. Regeringen anser därför, att beträffande de ekonomiska sanktionerna redan i förbundsakten bör upptagas en serie ekonomiska påtryckningsmedel samt en bestämmelse, att rådet ej skall tillgripa ett strängare medel än omständigheterna kräva.

Därjämte torde möjligen böra föreskrivas, att en viss förbundsstat skall i särskilt fall kunna befrias från deltagande i ekonomiska sanktioner över huvud eller från medverkan i fråga om visst slags sanktion, om denna stat eljest skulle utsättas för allvarliga olägenheter och befrielsen ej väsentligen inverka på effektiviteten av förbundets samfällda aktion.

Beträffande de militära sanktionerna finner regeringen önskvärt, att i förbundsakten regleras, i vilken största omfattning varje särskild stat skall vara skyldig att deltaga i militär förbundsaktion.

I fråga om såväl ekonomiska som militära sanktioner synes böra

Kungl. Majds proposition nr 90.

tydligt uttalas, att eu stat alltid skall äga sända ombud till rådet i varje fall, då fråga är om denna stats deltagande i eu aktion, som skulle vara för staten särskilt betungande.

10. Regeringen anser, att det skulle strida mot de allmännaste rättsgrundsatser, därest, såsom i förslaget föreslås, förbundet skulle taga till uppgift att under viss förutsättning förhindra samfärdseln mellan tvä stater, av vilka ingendera tillhör förbundet, men den ena rakat i konflikt med detta. Regeringen anser det vidare icke vara förenligt med erkända rättsprinciper att, då eu förbundsstat brutit mot sina förpliktelser enligt förbundsakten, även utom förbundet stående stater skola avskäras från sina förbindelser med den fördragsbrytande staten. Gensaga bör därför resas mot att i förbundsakten intagas bestämmelser i dessa båda hänseenden. Det är ovisst, huruvida avses, att under givna förutsättningar i förbundsakten förbjuden samfärdsel skall av förbundsstaterna betraktas såsom casus belli; är detta fallet, bör gensagan särskilt betonas, g

11. I förslaget lämnas blott vissa antydningar rörande den inskränkning i rustningarna, som är avsedd att genomföras, medan åt verkställande rådet överlämnats att närmare fastställa styrkan av de särskilda staternas rustningar. Detta synes emellertid ägnat att medföra slitningar och friktioner, som skulle kunna äventyra hela förbundets bestånd. Önskvärt vore därför, att i själva förbundsakten kunde, med utgångspunkt i de principer, som förslaget innehåller, intagas bestämmelser om en verklig avveckling av rustningsbördorna med bestämmande av så snävt som möjligt tillmätta maximigränser för varje särskild stat.

I förbundsakten böra helst införas bestämmelser åsyftande att inskränka mängden av på en gång i varje särskilt land befintlig krigsmateriel ävensom förebygga möjligheterna att snabbt igångsätta en produktiv krigsmaterielindustri, t. ex. genom ombildning av i fredstid för andra ändamål avsedda fabriker.

Vidare torde lämpligen i nära anslutning till ett franskt ändringsförslag kunna bestämmas, att förbundsstaternas efterlevnad av bestämmelserna om rustningarnas begränsning skulle granskas av en särskild internationell inspektionskommission, som sålunda bland annat skulle ha till uppgift att kontrollera vapen- och ammunitionsindustrierna i de särskilda länderna.

12. De svenska representanterna hava att verka för att, beträffande de under föregående punkter berörda frågor, regeringens uppfattning må

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 höft. (Nr 90.) 21

162 Kungl. Maj.~ts proposition nr 90.

vinna beaktande eller att i allt fall, därest detta visar sig ej kunna åstadkommas, regleringen må ske i den riktning, som av regeringen önskas.

De svenska representanterna hava vidare, efter noggrann prövning av förslaget, att framhålla och söka åvagabringa rättelse av de brister, varav förslaget må finnas lida jämväl i delar, som ej berörts i föregående punkter.

De svenska representanterna hava slutligen att — efter inhämtande av närmare upplysningar ^ angående orsaken till att förslaget i trots av sitt ursprung från innehållet i de av presidenten Wilson framställda fjorton punkterna underlåter att beröra vissa av de i dessa punkter upptagna och utom området för krigets folkrätt fallande frågor, främst dem om nationaliteternas rätt och om alla staters rätt till fri handel i kolonierna — taga under övervägande, huruvida ej lämpligen i förbundsakten inledningsvis bör upptagas en allmän förklaring rörande förbundsstaternas ställning till ifrågavarande spörsmål, innebärande deras anslutning till presidenten Wilsons uppfattning.

Stockholm i mars 1919.

Kung!. Muj:ts proposition nr 90.

163 Bil. 4.

Redogörelse

för från de neutrala staternas sida officiöst framställda förslag till ändringar i fredskongressens utkast till förbundsakt för Nationernas förbund av den 14 februari 1919.

Beträffande inledningen framhölls från svensk sida önskvärdheten av att däri som allmän grundsats uttalades, att Nationernas förbund skulle fotas å nationalitetsprincipen.

Med avseende å delegeradeförsamlingens sammansättning och verksamhet (art. 2) föreslogs från norsk sida, att bestämd tidpunkt borde angivas för delegeradeförsamlingens årliga sammanträde. Församlingens kompetens borde regleras samt uttryckligen förklaras omfatta befogenhet att genom specialkonventioner, under förbehåll av ratifikation, reglera staternas inbördes förhållanden liksom uppställa internationella rättsregler. Antalet representanter i församlingen för varje land föreslogs höjt till fem. Dess förhandlingar borde vara offentliga. Även från holländsk sida förelåg förslag om fixering av församlingens befogenhet. Den borde bl. a. tillerkännas lagstiftningsrätt inom förbundsaktens ram. Förslag i liknande riktning framfördes även från schweizisk sida, där man emellertid dessutom ville i viss mån vidga församlingens kompetens på rådets bekostnad.

Med avseende å rådets sammansättning (art. 3) framfördes ett synnerligen stort antal ändringsförslag. Det uttalades sålunda, att i församlingens val av representanter i rådet endast borde få deltaga medlemmar från stater, vilka icke vore permanent representerade i rådet. Från dansk sida föreslogs, att de fem allierade och associerade huvudmakterna skulle äga utse en var två representanter och de övriga makterna tillhopa åtta. Från norskt håll förordades, att rådet skulle vara permanent samt att de av delegeradeförsamlingen utsedda ledamöter skulle kvarstå i tre år; minst femton av förbundets medlemmar borde hava representanter i rådet. De svenska delegerade framförde i anslutning till den givna instruktionen förslag om införande av en gruppindelning

164 Kungl. Majrts proposition nr 90.

av de mindre makterna för utseende av ombud i rådet. Med avseende å utökningen av de mindre makternas representanter i rådet anslöto sig de svenska delegerade alternativt till det ovan angivna danska förslaget, som bibehöll proportionen mellan de stora och mindre makternas representation orubbad. Från svenskt håll betonades slutligen vikten av att regler infördes som möjliggjorde rådets snabba trädande i funktion, således med samma syfte som det norska förslaget om rådets permanens.

Beträffande reglerna om tillträde till förbundet (art. 7) framhölls vikten av, att anslutningen gjordes så lätt som möjligt. De svenska delegerade anslöto sig till ett från schweizisk sida framställt förslag, som gick ut därpå, att skyldighet (ej blott möjlighet) att såsom medlem i förbundet upptaga stat, som så önskade och som ej vore ursprunglig medlem, skulle föreligga för församlingen, därest från statens sida vissa på förhand uppställda villkor prövades uppfyllda. För beslut skulle alltjämt erfordras två tredjedelars majoritet. Ett norskt yrkande avsåg bl. a. att enkel majoritet skulle vara tillfyllest.

Med avseende å reglerna om rustningsbegränsningen (art. 8 och 9) framfördes från flera håll förslag dels om att öka delegeradeförsamlingens inflytande på rustningsplanernas fastställande dels om åtgärder för att förhindra den privata vapenfabrikationen.

Från svensk sida betonades önskvärdheten av att redan i förbundsakten intoges vissa grundsatser beträffande en effektiv rustningsbegränsning genom fastställande för en var stat av så trånga maximigränser som möjligt; dessutom borde bestämmelser inryckas avseende begränsning av varje stats på en gång förefintliga förråd av krigsmateriel ävensom av möjligheterna för fredsindustriens snabba ombildning till krigsindustri.

I övrigt och ej minst från svenskt håll vann ett i annat sammanhang framfört franskt ändringsförslag, gående ut på skapandet av eu internationell kontroll över rustningsbegränsningarnas genomförande samt av en central militär organisation för de s. k. militära sanktionernas tillämpning, livlig anslutning.

Beträffande art. 10, innefattande garanti för statsområdenas och författningarnas integritet, framställdes önskemål att garantin skulle utsträckas jämväl till traktater.

Vid föredragning av de föreslagna reglerna för en fredlig utjämning av tvister (art. 12) framfördes från svenskt och norskt håll förslag om att tvistigheter borde, innan de underställdes exekutiva rådets eller delegeradeförsamlingens prövning, underkastas ett förliknings- och undersökningsförfarande på sätt närmare angivits i det skandinaviska utkastet till en internationell rättsordning. Liknande förslag framfördes även från

Kungl. Maj:ts proposition nr DO.

schweizisk och, i anledning av art. 15, från nederländsk sida. Från norskt håll framkom slutligen ett uttalande i riktning mot undantagslös obligatorisk skiljedom.

Med avseende å förpliktelsen för staterna att, i fall då de vore ense om skiljedomsförfarandets tillämplighet, (art. 13) hänskjuta tvist till skiljedom, föreslogs från schweiziskt håll inrättandet av en konfliktdomstol, som skulle ha att avgöra huruvida framställd invändning om förfarandets otillämplighet vore berättigad.

Beträffande den fasta domstolens organisation framställdes av svenska, danska, norska och schweiziska delegerade förslag till ändrad lydelse av art. 14 i enlighet med följande principer: regler om domstolens organisation borde intagas redan i förbundsakten; denna organisation borde vara baserad å principen om staternas rättsliga likställighet; i varje fall borde åt delegeradeförsamlingen inrymmas ett avgörande inflytande å organisationen ifråga. Från schweiziskt håll framställdes ett organisationsförslag av följande innehåll: domstolen skulle utses av delegeradeförsamlingen för en tid av nio år på sådant sätt, att varje medlem av förbundet skulle nämna minst en och högst fyra kandidater. En var stat skulle därefter bland de sålunda föreslagna utse femton. De som fått högsta röstetalen skulle vara medlemmar i domstolen. Vid handläggning av ett visst mål skulle vardera parten äga utesluta fem domare, så att domstolen komme att bestå av fem personer.

Från svensk sida framfördes förslag om en domstolsorganisation i enlighet med vad som föreslagits i det skandinaviska utkastet till internationell rättsordning. Som alternativ understöddes emellertid det schweiziska förslaget. Därest det icke skulle låta sig göra att intaga en domstolsorganisation i själva förbundsakten, borde dock ett principuttalande inryckas till förmån för en tillämpning av grundsatsen om staternas juridiska likställighet.

Beträffande art. 15 föreslogs av de schweiziska delegerade, att ett yttrande, som omfattats av två tredjedelar av rådets medlemmar, tillika representerande två tredjedelar av förbundsstatemas sammanlagda folkmängd, skulle äga samma rättsverkan som enligt artikeln skulle tillkomma enhälligt yttrande av rådet.

Rörande omfattningen och deltagandet i de enligt art. 16 för vissa fall föreskrivna sanktionerna framfördes ett flertal önskemål. Från dansk sida påyrkades bl. a. dels att de stater, vilkas medverkan vid sanktionernas utförande begärdes, skulle få deltaga i besluten härom, dels att vid sanktionernas bestämmande hänsyn borde tagas till de svårigheter, som skulle i det särskilda fallet med hänsyn till geografiska eller ekono-

166 Kungl. Maj ds proposition nr 90.

miska förhållanden yppa sig för de olika staterna. Möjlighet borde öppnas för stater att förklara sig ständigt neutrala, vilket emellertid icke skulle hindra eventuellt deltagande i ekonomiska sanktioner. Stat, som i ett visst fall röstat mot användande av militära sanktioner, skulle ej vara skyldig deltaga i sådana.

Från norsk sida anfördes, att de små staterna borde få tillfälle att organisera sina arméer väsentligen med hänsyn till deras eget försvars behov. De borde icke vara skyldiga deltaga i militära åtgärder riktade mot stater, som ej voro medlemmar av förbundet. Sådan åtgärd borde komma till stånd först sedan andra tvångsmedel visat sig verkningslösa.

De svenska delegerade understödde kravet på att makter, vilkas medverkan vid ekonomiska och militära sanktioners utförande begärdes, skulle få deltaga i de beslut, som därom fattades. Rörande de ekonomiska sanktionerna framhöllos instruktionens synpunkter angående obehövligheten att omedelbart tillgripa den totala finansiella och kommersiella avspärrningen. Vad angick de militära sanktionerna betonades önskvärdheten av att i förbundsakten reglerades' den största omfattning, i vilken varje särskild stat skulle vara skyldig att deltaga i sådana. Slutligen framfördes de i instruktionen (mom. 10) angivna synpunkterna med avseende å förhållandet till utanför förbundet stående makter.

Från olika håll framhölls önskvärdheten av, att det i det särskilda fallet bleve på ett auktoritativt sätt konstaterat, att och av vilken stat överenskommelsen brutits.

Från schweiziskt håll föreslogs slutligen införandet av en ny artikel, som skulle konstatera staternas suveränitet och rätt att utan förbundets inblandning handhava sina inre angelägenheter.

Kungl. Majds proposition nr 90.

1(!7

Bil. 5.

Sammanställning av olikheterna mellan bestämmelserna i förslaget till förbundsakt och den slutligen antagna

texten.

härslaget u/a 1919. JJen 28/6 1919 antagna texten.

Art. 1.

Denna artikels innehåll återfinnes i de nya art:a 2—4.

Art. 2.

återfinnes såsom ny art. 3, dock med tillägg, att församlingen skall äga kompetens jämväl rörande varje fråga som angår freden i världen.

Art. 3.

Förbundets säte skulle vara mötesplatsen för rådet blott om ej annat överenskommits.

Intresserad, ej i rådet representerad stat skulle inbjudas att genom ombud närvara i rådet vid dess överläggningar i ämne, som direkt berör staten.

återfinnes såsom art. 4 dock med vissa tillägg: Dådet kan med församlingens bifall upptaga nya stater att ständigt vara företrädda i rådet. På samma sätt kan rådet öka antalet av representanter för sekundärmakterna.

Ingen i rådet representerad stat kan ha mer än ett ombud och en röst.

Förbundets säte skall i regel vara rådets mötesplats, ehuru särskilt beslut om annan mötesplats kan fattas.

— Jfr. ny art. 7 samt ändringen i art. 11.

Inbjudan skall medföra rätt för den inbjudna staten att sända ombud med säte och stämma i rådet; inbjudan skall ifrågakomma blott till överläggning i ämne som speciellt berör staten i fråga.

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Art. 4.

återfinnes såsom ny art. 5 med det tilllägg, att, där ej annat i förbundsakten eller fredsfördraget bestämts, beslut av rådet eller församlingen för sin giltighet fordra enhällighet bland närvarande medlemmar.

Art. 5.

Förbundets säte skall vara Geneve, men annan ort kan genom beslut av Generalsekreteraren skulle utses av rådet bestämmas. Generalsekreteraren förbundsrådet. — utom den förste — utses av rådet

med församlingens godkännande.

Män och kvinnor äga lika rätt till platser i förbundets tjänst (ny art 7).

Art. 6.

Förbundsbyggnader och förbunds- Förbundsbyggnaderna m. m. skola representantersjmstäder m. m. skola vara blott åtnjuta okränkbarhet. exterritoriella.

Tillträde till förbundet för stat, som ej tillhörde någon av de privilegierade kategorierna skulle icke kunna äga rum annat än efter samtycke av 2/s majoritet inom församlingen samt kunna beviljas blott stater, som uppfyllde vissa villkor.

I ett särskilt protokoll skulle uppräknas stater, andra än de krigförande, vilka skulle äga tillträde oberoende av omröstning.

Art.

Rådet skulle dels upprätta plan för avrustningen dels föreslå till de särskilda staternas avgörande styrkan av deras rustningar inom ramen för ifrågavarande plan.

7.

(art. 1) Den nya formulering dessa bestämmelser erhållit innebära ingen sakändring, men bestämmelsen har erhållit positiv avfattning. Jfr. dock de nya bestämmelserna i art. 4 (3 i förslaget) om representation i rådet.

I ett annex till förbundsakten angivas ifrågvarande stater. De skola räknas som ursprungliga medlemmar därest de accedera utan förbehåll inom två månader frän aktens ikraftträdande. Det angives ej, när detta skall anses ha ägt rum.

8.

Rådet skall endast upprätta plan av det förra slaget att för vidare åtgärd underställas de särskilda staterna. Planen skall underkastas revision vart tionde år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

169 Staterna skulle utbyta meddelanden om sina militära rustningar och program.

Art.

Ett permanent råd skulle biträda med sakkunskap i militära och marina frågor och särskilt beträffande tillämpandet av art. 8.

Art.

Signatärmakterna skulle förbinda sig att vid krigshot vidtaga åtgärder till fredens betryggande.

Art.

Artikelns hypotes var, att en tvist uppstått, som ej kunde lösas på vanlig diplomatisk väg.

Art.

Art.

Exekutivrådet skulle uppgöra plan för en fast domstol; om planens vidare behandling var intet bestämt.

Domstolen skulle blott ha dömande uppgifter.

Art.

För det fall att rådet ej lyckas förlika parterna skulle rådet publicera en rapport.

Bihang till riksdagens protokoll 1920.

Upplysningar skola utbytas jämväl om krigsindustrier och för militära syften ombildbara industrier.

9.

Nya texten talar om råd beträffande utförandet jämväl av art. 1.

11.

Det är förbundet som sådant och ej dess enskilda medlemmar, som skola vidtaga åtgärd.

I de i art. förutsedda fall skall rådet på yrkande av förbundsstat hålla extraordinärt sammanträde. Jfr svenskt yrkande vid gamla art. 3.

12.

Hypotesen är nu, att tvist uppstått, som hotar att leda till brytning.

13.

Nya texten innehåller en uppräkning av tvister, som alltid skola anses arbitrabla.

14.

Exekutivrådet skall uppgöra och för förbundsstaterna till antagande framlägga sådan plan.

Domstolen skall jämväl vara konsultativt organ åt rådet och församlingen.

15.

Det är numera klart, att rapporten inom rådet blott behöver godkännas av en enkel majoritet.

1 sand. 75 käft. (Nr 90.)

170 Kung!. Majrts proposition nr 90.

Därest rapporten ej blir enhällig, ^ skulle majoritet och minoritet äga publicera sina meningar.

Då delegeradeförsamlingen var förlikningsorgan, skulle dess rapport ej vara bindande, om den ej var enhällig.

Om en fördragsbrytande stat underlät att ställa sig en enhällig rapport till efterrättelse, skulle rådet föreslå medel till genomförande av rapportens verkställighet.

Art.

Bristande iakttagande av bestämmelserna i art. 12 skulle anses utgöra krigshandling och medföra alla förbindelsers avbrytande.

Enligt förslagets franska text skulle rådet »indiquer» de styrkor, varmed de särskilda staterna skulle deltaga i militära sanktioner; motsvarande engelska text hade uttrycket »recommend».

Art.

A utomstående stat, som antoge inbjudan att i och för tvist åtaga sig förbundsförpliktelser, skulle bliva tillämpliga art. 1—16.

Varje särskild stat, som har ombud i rådet, äger ge offentlighet åt sin mening om tvisten.

Blir rapporten ej enhällig, förbehålles åt förbundsstaterna att var för sig vidtaga åtgärd för upprätthållande av rätt och rättvisa, således även att börja krig.

Om tvist mellan parter av en av dem invändes enligt folkrätten falla uteslutande inom en nationell domstols kompetens, och om invändningen godkännes, skall rådets rapport blott utsäga detta.

För att rapport av församlingen skall ha samma kraft som rapport av rådet, behöver den ej vara enhällig, utan det är tillräckligt med de i rådet företrädda staternas röster samt enkel majoritet bland de övriga.

Denna bestämmelse har fått bortfalla.

16.

Grund till avbrytande av alla förbindelser med en förbundsstat utgör blott börjande av krig med åsidosättande av åtaganden enl. art. 12, 13 och 15.

Rådet skall blott äga anbefalla (recommander, recommend) ifrågavarande styrkor.

Vilket som helst brott mot någon förbundsstat kan däremot medföra uteslutning ur förbundet. För sådan uteslutning fordras ett med bortseende från den fördragsbrytande staten enhälligt beslut av rådet.

17.

I händelse utomstående stat i och för tvists biläggande antager inbjudan att åtaga sig förbundsförpliktelser, bliva å staten tillämpliga endast bestämmelserna i art. 12—16.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

171 Art. 16 skulle bli tillämplig å stat, som ej antoge inbjudan, därest den handlade i strid mot reglerna i art. 12.

Art.

Art.

Art.

För att vara centralorgan för den internationella arbetslagstiftningen skulle såsom förbundsorgan insättas en internationell arbetsbyrå.

Art.

Art.

Jfr gamla art. 5.

Art.

Om utomstående stat avböjer sådan inbjudan, kunna bestämmelserna i art. 16 tillämpas å densamma blott, om den börjar krig mot förbundsstat

18.

återfinnes som punkt d) i art. 23.

19.

återfinnes såsom art. 4 22.

20.

återfinnes såsom punkt a) i art. 23, dock att i nämnda punkt blott talas om upprättande av erforderliga internationella organ.

21.

återfinnes såsom punkt e) i art. 23 med en mindre redaktionell ändring.

22.

återfinnes såsom art. 24.

Enligt nytt tillägg skall generalsekretariatet, med rådets begivande, tjäna som byrå åt sådana grenar av internationell verksamhet, som äro fotade på allmänna överenskommelser men sakna egna permanenta organ. — Jfr ny art. 6.

23.

återfinnas såsom art. 18.

Art. 24—25.

återfinnes såsom art. 19—20.

I en ny art. 21 fastslås, att internationella överenskommelser med syfte att upprätthålla freden (Monroedoktrinen) icke stå i strid med förbundsakten.

172 Kungl. Majds proposition nr 90.

Art. 26.

Ändring av förbundsakten skulle erfordra enhällighet inom rådet samt 2/3 majoritet inom församlingen.

Enligt den nya lydelsen behöver för ändring blott näs enkel majoritet inom de! egeradeförsam] ingen.

Stat äger anmäla avvikande mening rörande vidtagen ändring och blir då obunden av densamma men har därmed även upphört att tillhöra förbundet.

I övrigt äger stat med två års uppsägning utträda ur förbundet (art. 1).

Helt nya frågor upptagas i art. 23, punkterna b, c och f, samt i art. 25.

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

173 Bil. 6.

Kommentar till förbundsakt för nationernas förbund,

framlagd av brittiska regeringen för parlamentet i juni 1019.

Det första utkastet till nationernas förbundsakt offentliggjordes den 14 februari 1919; under de närmast därpå följande veckorna hade kommissionen för nationernas förbund förmånen av ett meningsutbyte med ombud för tretton neutrala regeringar samt av mycken kritik från båda sidor av Atlanten. Akten underkastades en noggrann omprövning och ett stort antal förändringar vidtogos. I sin reviderade form antogs det enhälligt av de allierade och associerade makternas representanter vid plenarsammanträde i Paris den 28 april 1919.

Den handling, som framgått ur dessa överläggningar, är ej en grundlag för en överstat utan, såsom av titeln framgår, en högtidlig överenskommelse mellan suveräna stater, vilka samtycka till att begränsa sin fulla handlingsfrihet på vissa punkter till fromma för sig själva och för världen i dess helhet. Kommissionen, som är av den uppfattning att en generation icke kan hysa förhoppning att kunna binda sina efterkommande genom skrivna ord, har vid sitt arbete hela tiden utgått från den förutsättning, att förbundet allt framgent måste i sista hand bero av de däri ingående staternas fria samtycke; denna förutsättning kommer tydligt fram i nästan alla artiklar i akten, vars yttersta och starkaste garanti måste vara allmänna meningen i den civiliserade världen. Om framtidens folk i det hela komma att bliva själviska, rovlystna och krigiska, kunna inga medel och ingen organisation tillbakahålla dem. Möjligt är blott att upprätta en organisation ägnad att göra det fredliga samarbetet lätt och därför brukligt samt att lita på sedvanans förmåga att forma den allmänna meningen.

Men om sålunda kommissionen såsom en av grundsatserna för sitt arbete utgått från de bestående politiska förhållandena, har den tillika sökt skapa en ram ägnad att möjliggöra och uppmuntra en alltjämt fortskridande utveckling i enlighet med framtidens idéer. Om den endast sparsamt föreskrivit, vad förbundet har att göra, har den varit ej mindre varsam vid bestämmandet av, med vilka ämnen förbundet e må befatta sig.

174 Kungl. Majds proposition nr 90.

Ett antal ändringsförslag, avseende att fastslå förbundets arbetsmetoder eller de åtgärder, som det under givna förutsättningar skulle vidtaga, och i allmänhet åsyftande ökad precision, hava förkastats med full avsikt; ej på den grund att kommissionen icke ställde sig sympatisk till de framlagda förslagen, utan enär det ansetts klokast att lämna framtidens statsmän så fria händer som möjligt och att överlämna åt förbundet att såsom en levande organism själv utfinna de för detsamma lämpligaste utvecklingslinjerna.

Förbundets medlemmar.

Art. 1 innehåller betingelserna för inträde i förbundet och utträde ur detsamma. Med utgångspunkt däri, att akten skall ingå i fredstraktaten, har artikeln avfattats så, att den öppnar möjlighet för de fientliga makterna att godtaga förbundets grundlag utan att dock omedelbart bliva medlemmar av förbundet. Man hyser den förhoppning, att förbundets ursprungliga medlemmar skola utgöras av de trettiotvå allierade och associerade makter, som undertecknat fredstraktaten, samt av tretton neutrala stater.

Anmärkas bör, att ursprungliga medlemmar måste förbehållslöst ansluta sig till förbundet och därför alla åtaga sig samma förpliktelser.

Sista stycket innebär ett viktigt hävdande av grundsatsen om staternas suveränitet, om den ock föreskriver, att ingen stat skall kunna träda tillbaka endast för att undgå följderna av att den brutit sina förpliktelser. Man torde kunna antaga, att medgivandet av rätten till utträde faktiskt skall undanröja all sannolikhet för att någon stat skall önska begagna sig av densamma, i det att den befriar staterna från varje känsla av tvång och därigenom bidrager till att de med större villighet åtaga sig medlemskap i förbundet.

*

Förbundets organ.

Art. 1—7 beskriva förbundets huvudorgan.

Församlingen, som skall bestå av officiella representanter för alla förbundsmedlemmar, däri inbegripet de Brittiska dominions och Indien, är den statskonferens, som förutsättes i nästan alla förslag till en internationell rättsordning, vare sig dessa även innesluta en församling av folkrepresentanter eller ej. Det överlämnas åt de särskilda staterna att avgöra, huru deras respektive delegationer skola vara sammansatta; alla medlemmarna behöva ej vara talesmän för sina respektive regeringar.

Kungl. Majds proposition nr 'JO.

175 Församlingen har befogenhet att överlägga rörande alla frågor, som angå förbundet, oeh det är att antaga att det blir genom församlingen som regeringarna i världen komma att lämna sitt samtycke till förändringar och förbättringar i den mellanfolkliga rätten (se art. liJ) samt till de många överenskommelser, som komma att erfordras för internationell samverkan.

Dess särskilda befogenheter inbegripa utseendet av de fyra sekundärmakter, som för viss tid skola vara representerade i rådet, godkännandet av utnämningen av generalsekreterare och upptagandet (med två tredjedelars majoritet) av nya medlemmar.

Beslut av församlingen måste utom i vissa särskilt angivna fall vara enhälliga. På nationalkänslans nuvarande utvecklingsstadium komma suveräna stater icke att samtycka till att låta sig bindas av en lagstiftning, som antagits med röstövervikt bland deras likar, även om övervikten är överväldigande. Men om deras suveränitet i teorien respekteras, är det osannolikt, att de skola framhärda i att motsätta sig en stark och samfälld meningsyttring annat än i frågor, vilka de betrakta såsom vitala.

Församlingen är nationernas förbunds högsta organ. Men en korporation, som består av nära hundrafemtio medlemmar och vars beslut erfordra enstämmighet mellan omkring femtio stater, är tydligen icke ett praktiskt lämpligt organ för den internationella samverkans vanliga syften och ändå mindre då det gäller trängande fall. En mycket mindre korporation erfordras, och denna måste, om den skall kunna handla med verklig myndighet, vara ett organ, som representerar den verkliga fördelningen av den organiserade politiska makten i världen.

En sådan korporation utgöres av rådet, som är förbundets centralorgan och ett politiskt organ, utrustat med större makt än något annat, som världen hittills skådat. Till formen utgöras dess beslut blott av hemställanden, men när de, som rikta hemställan, inbegripa de politiska ledarna för alla stormakterna och för fyra andra makter, som utsetts av världens stater, samlade till rådslag, är det sannolikt, att den, om enhällig, skall visa sig oemotståndlig.

Det blotta faktum, att dessa nationella ledare, som stå i kontakt med den politiska situationen i sina respektive hemland, skola åtminstone en gång om året träda i personlig beröring med varandra i och för meningsutbyte, är ett verkligt framsteg av oerhörd betydelse för de mellanfolkliga förbindelserna. I förbundsakten finnes dessutom intet som hindrar, att under mellantiderna mellan de ordinarie mötena deras platser intagas av representanter, som äro ständigt bosatta å den ort, som skall vara förbundets säte; dessa representanter torde bliva benägna att söka ena sig om en gemensam ståndpunkt och kunde i trängande fall rådgöra

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

och vidtaga gemensamma åtgärder. Trycket av betydelsefulla ärenden, som fordra en snar lösning, kommer sannolikt att åtminstone under de närmaste åren nödvändiggöra en dylik ständig representation.

Det förhållande, att för rådets liksom för församlingens beslut i regeln erfordras enhällighet, kommer i praktiken sannolikt icke att visa sig utgöra ett allvarligt hinder. Om den vilja att enas förefinnes, vilken förbundets begrepp förutsätter, kan det antagas, att samförstånd skall kunna uppnås eller att åtminstone minoriteten skall böja sig för majoriteten. Ringa praktisk fördel men mycken fara skulle följa, om man medgåve en majoritet inom rådet möjlighet att överrösta en av stormakterna. Ett betydelsefullt undantag från regeln om enhällighet göres i den bestämmelse i art. 15, vari föreskrives, att, beträffande tvister, som underställts rådet, parternas samtycke icke erfordras för att de framställda förslagen skola bliva gällande.

Andra stycket i art. 4 skapar möjlighet för Tysklands och Rysslands inträde i rådet, så snart de framträtt såsom stormakter, beträffande vilka man kan utgå ifrån att de skola fullgöra sina åtaganden; samma bestämmelse kan måhända även uppmuntra mindre stater att bilda statsförbund eller eljest sammansluta sig för att tillsammans erhålla ständig representation i rådet. Bestämmelse bar träffats i syfte att garantera, att en dylik ökning av de i rådet ständigt representerade staternas antal icke skall förminska värdet av de små staternas representation, men något bestämt förhållande mellan antalet stater i de båda nämnda kategorierna har icke blivit fastställt.

De mindre staternas intressen skyddas vidare av femte stycket i art. 4. Då beslut av rådet måste vara enhälliga, giver rätten att dit sända en representant för att »såsom ledamot» deltaga i förhandlingarna vederbörande stat vetorätt i alla frågor, som särskilt beröra densamma, utom beträffande avgörandet av tvist, i vilken den själv är part. En invändning, att denna bestämmelse skulle lamslå rådets verksamhet, synes icke hållbar, enär det förefaller högst otroligt, att vetorätten skulle utövas annat än i synnerligen vitala frågor.

Förhållandet mellan församlingen och rådet bar med avsikt lämnats obestämt, enär det anses olämpligt att begränsa någonderas kompetens. Fall komma att uppstå, då ett församlingssammanträde skulle vara mindre lämpligt, och på grund härav bör rådet icke vara skyldigt att invänta församlingens godkännande. Bortsett från det sannolika i att staternas ombud i rådet också skola äga säte i församlingen, kommer det permanenta sekretariatet eller den nya internationella administrationen att utgöra ett föreningsband mellan de båda organen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

177 Sistnämnda organisation har utomordentliga möjligheter att bliva till nytta, och ett mycket vidsträckt arbetsfält kommer att öppna sig för den förste generalsekreterarens energi och initiativkraft. En av hans mest betydelsefulla uppgifter kommer att bliva att samla, gallra och sprida upplysningsmaterial från alla delar av världen. Tillgången till pålitligt och fullständigt material av faktisk och statistisk art kommer att i sig utgöra ett kraftigt verktyg i fredens tjänst. Man kan även svårligen överskatta värdet av ett ständigt samarbete mellan sakkunniga och ämbetsmän beträffande frågor, som äro ägnade att understryka de nationella intressenas gemensamhet snarare än skiljaktigheterna dem emellan.

Förebyggande av krig.

Art. 8—17, vilka utgöra aktens centrala och huvudsakliga del innehålla de bestämmelser, som äro avsedda att trygga förtroende mellan folken och undvikande av krig, ävensom de förpliktelser, vilka förbundsmedlemmarna åtaga sig i sådant syfte. De omfatta:

1. Begränsning av rustningarna.

2. Ömsesidig garanti för territorium och oberoende.

3. Erkännande, att varje omständighet, som hotar den mellanfolkliga freden, är av internationellt intresse.

4. Överenskommelse, att icke gripa till krig, förrän försök gjorts att på fredlig väg lösa uppkommen tvist.

5. Förfarande för att trygga en fredlig uppgörelse, innefattande bestämmelser om publicitet.

6. Sanktioner att användas för bestraffande av brott mot överenskommelsen enligt punkt 4.

7. Liknande bestämmelser beträffande lösande av tvister, vari stater, som ej tillhöra förbundet, äga del.

Alla dessa bestämmelser äro nya, och tillsammantagna beteckna de ett oerhört betydelsefullt framsteg i de mellanfolkliga förbindelserna.

Art. 8 gör det tydligt, att varken rådet eller någon annan skall göra förelägganden beträffande styrkan av de särskilda ländernas försvarskrafter. Rådet skall endast uppgöra förslag, vilka regeringarna äga att antaga eller förkasta. Medlemmarna överenskomma att, sedan förslagen en gång antagits, de ej skola överskridas. Utformningen och antagandet av dylika rustningsprogram kunna förväntas äga rum i form av en allmän avrustningskonvention, som skall ansluta sig till förbundsakten.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 15 käft. (Nr 90.)

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Det utbyte av upplysningsmaterial, varom bestämmelse träffats i artikelns sista stycke, kommer utan tvivel att verkställas genom den kommission, som avses i art. 9. Tanken att åt denna kommission skulle givas en allmän rätt till inspektion och överinseende för att trygga genomförandet av art. 8 förkastades av flera skäl. För det första skulle i närvarande stund en sådan rätt av många stater icke tolereras, utan skulle framkalla friktioner och avoghet mot förbundstanken; den skulle ej heller stå väl tillsammans med det antagande om ömsesidig uppriktighet och ärlighet, varå förbundet är grundat, i det att nämligen förbundsmedlemmarna överenskomma att sinsemellan fritt och fullständigt delgiva varandra allt upplysningsmaterial. Den skulle slutligen i själva verket ej heller vara av praktiskt värde. Krigsförberedelser i stor skala kunna ej hållas dolda, medan å andra sidan ingen inspektion kunde förväntas uppdaga sådana verkligt betydelsefulla hemligheter som nya gaser och sprängämnen eller andra detaljuppfinningar. Den erfarenhet, som lämnas av vår egen fabrikslagstiftning, visar bäst, vilken här av tjänstemän, som är erforderlig för att göra en inspektion effektiv, samt huru mycket jämväl under sådana omständigheter kan undgå upptäckt. I varje fall skulle förbundet säkerligen icke beträffande sådana detaljer erhålla säkrare upplysning genom en kommission, än den som vinnes av de särskilda staterna genom deras vanliga upplysningsväsen.

Ej heller kan kommissionen fylla en internationell generalstabs roll. En generalstabs uppgift är att förbereda kriget, men sådan förberedelse kräver, att man har en bestämd fiende för ögonen. Det skulle tydligen vara omöjligt för brittiska officerare att på ett i någon som helst mån praktiskt sätt deltaga i utarbetandet av planer, hur hypotetiska de än må vara, mot deras eget land; men alla medlemmar av en stab måste samarbeta med fullt förtroende. Det är vidare uppenbart, att ingen stat skulle till medborgare i stater, som kunde tänkas bliva dess fiender, meddela de upplysningar beträffande sina egna strategiska planer, vilka äro nödvändiga för en gemensam försvarsplan. Det mesta som i denna riktning kan uträttas av kommissionen, är att insamla icke förtroligt upplysningsmaterial av militärt värde samt möjligen att bearbeta vissa transiteringsfrågor av särskild natur.

Ordet »yttre» i art. 10 utvisar, att förbundet icke kan utnyttjas såsom en helig allians för att undertrycka nationella eller andra rörelser inom någon av förbundsmedlemmarnas gränser, utan blott till att förebygga territoriella erövringar.

Av vikt är, att föreliggande artikel sammanställes med art. 11 och 19, vilka göra det tydligt, att akten icke är avsedd att fastslå den nya

Kungl. Maj:ts proposition nr DO.

territorialfördelningen såsom något heligt och för all framtid oföränderligt, utan tvärtom att tillhandahålla eu organisation ägnad att medgiva mellan folkliga frågors alltjämt fortskridande reglering i eldighet med framtidens krav. Frånvaron av en dylik organisation och traktaters därav följande fortbestånd långt efter det att de blivit föråldrade har givit upphov till många av gångna tiders tvister. Dessa artiklar kunna därför sägas inleda eu ny internationell ordning med uppgift som skulle så vitt möjligt undanröja eu av de främsta anledningarna till krig.

Art. 12—1(> innehålla bestämmelser om förfarandet för tvisters lösande på fredlig väg samt därmed sammanhängande förpliktelser och sanktioner. Hela denna organisation vilar på det grundläggande erkännandet, att en stat, som griper till krig utan att underställa tvistegrunden skiljedomare eller rådet eller utan att vänta tills tre manader förflutit, efter de förras utslag eller det senares hemställan, eller som slutligen griper till krig i strid mot sådant utslag eller hemställan (om i hemställan instämt alla medlemmar i rådet., som ej äro parter i tvisten), genom en dylik handling skall anses ha begått en krigshandling mot alla andra förbundsmedlemmar, vilka skola omedelbart avbryta alla förbindelser med densamma samt, om erforderligt, gripa till vapen.

Resultatet är, att krig enskilda stater emellan betraktas såsom möjligt endast i fall, då rådet ej lyckats åvägabringa en enhällig rapport eller då (förutsatt att tvisten hänskjutits till församlingen) församlingen ej fattat sitt beslut med instämmande av alla i rådet representerade förbundsmedlemmar samt av ett flertal bland övriga stater. Om en stat underlåter att handla i överensstämmelse med ett fällt skiljedomsutslag, utan att dock gripa till krig, har det överlämnats åt rådet att taga under övervägande de åtgärder, som böra vidtagas för domens genomförande; ingen dylik bestämmelse har träffats i händelse av underlåtenhet att genomföra en enhällig hemställan av rådet, men det kan antagas, att det sistnämnda i sådant fall skulle utöva något slag av påtryckning.

T detta liksom i andra fall kommer den ej minst betydelsefulla delen av påtryckningen att utgöras av den offentlighet, varom bestämmelse är träffad i förlikningsförfarandet. De dunkla källor, ur vilka internationella tvister härflyta, komma att bringas i dagen, och bildandet av en upplyst allmän mening möjliggöres.

Art. 13 erkänner i viss mån, ehuru den icke upptager principen om obligatorisk skiljedom beträffande något särskilt slag av tvister, den skillnad, som under senare år arbetat sig fram mellan tvister, som äro •eller icke äro av natur att kunna avgöras på rättslig väg, i det att i art.

180 Kung!. Maj:ts proposition nr 90.

förklaras, att beträffande vissa stora grupper av tvister, dessas hänskjutande till skiljedom är prima facie önskvärt.

Den fasta internationella domstol, som skall inrättas i enlighet med art. 14, är nödvändig för varje verkligt framsteg på den internationella rättens område. Under nuvarande förhållanden spelar i förbundsakten den politiska sidan vid tvisters lösande en större roll än den juridiska, men »politiska» lösningar kunna aldrig vara fullt tillfredsställande eller rättvisa. I sista hand och i längden är det endast rätten, som kan ersätta kriget, men för att rätten skall komma i högsätet erfordras en sådan kontinuerlig utveckling av den mellanfolkliga rättsdoktrinen, vilken för närvarande befinner sig i sin barndom, som endast kan åstadkommas genom en serie domar av en fast domstol, som småningom utarbetar eu fast rättspraxis. Enstaka fall av skiljedom kunna aldrig, hur framgångsrika de än må vara, i samma grad lyckas upprätta ett rättens herravälde.

Enligt art. 15 kan en tvist som hänskjutes till rådet av detsamma behandlas på flera olika sätt.

1. Rådet kan behålla saken i sina egna händer på sätt det med säkerhet kommer att göra beträffande varje fråga av väsentligen politisk natur, av vilken en mäktig stat själv anser sig nära berörd.

2. Det kan underställa varje tvist av rättslig natur den fasta domstolen i och för utlåtandes inhämtande, ehuru i detta fall det slut, vartill domstolen kommit, icke äger bindande kraft, förrän rådet gjort det till sitt.

3. Rådet kan behålla saken i egen hand och dock hänskjuta enskilda punkter till yttrande ur juridisk synpunkt.

4. Hinder möter ej mot att rådet hänskjuter en tvist av vad slag den vara må till en kommission eller mot att en sådan kommission göres stadigvarande. Möjlighet finnes följaktligen för därtill ägnade tvisters hänskjutande till sådana icke-politiska nämnder som de »förlikningsnämnder», varom från manga hall önskemal framställts. Sådana kommissioners rapporter skulle naturligtvis erfordra rådets godkännande för att erhålla vitsord, men akten lämnar ett vidsträckt fält för vidare utveckling i denna riktning.

5. Rådet äger när som helst hänskjuta en tvist till församlingen. Det förfarande, som antytts under punkterna 2, 3 och 4, kommer då att stå församlingen öppet.

Det har redan påpekats, att vid tvisters slitande i enlighet med föreliggande art., parternas eget samtycke icke erfordras för att giva kraft åt rådets förslag. Denna betydelsefulla föreskrift avlägsnar varje olägenhet, som skulle kunna uppkomma i detta sammanhang av den rätt, som

Kuni/l. Maj:ts proposition nr 90.

(se art. 4) tillkommer varje stat att såsom ledamot deltaga i rådets överläggningar i frågor, som särskilt beröra densamma.

Man är berättigad till det antagande, att varje stat som beträffande en given tvist gör gällande denna rätt, skall få tillfälle att välja, huruvida den vill förklara sig såsom part i tvisten eller ej. Om den förklarar sig såsom part, kommer den att förlora sin vetorätt, varom ej, kommer den att betraktas såsom icke intresserad i frågan, och den kommer då ej att erhålla rätt till ledamotskap i rådet.

Sanktionerna i art. 16 äro med undantag för artikelns sista stycke tillämpliga endast i fall av brott mot förbundsakten, som innebära ett tillgripande av krig. I första hand överlämnas det åt de särskilda staterna att avgöra, huruvida ett dylikt fördragsbrott förelupit eller ej, och huruvida sålunda en krigshandling gentemot förbundet blivit begången. Att invänta en domstols eller ens rådets utlåtande skulle innebära dröjsmål, och dröjsmål kunde i en sådan kritisk situation visa sig ödesdigert. Yarje stat har därför rätt att i dylikt fall på eget initiativ avbryta förbindelserna med den felande staten, men det är i själva verket troligt, att de mindre staterna, därest de ej själva direkt anfallas, komma att avvakta det beslut, som fattas av stormakterna eller av rådet, vilket senare måste sammanträda snarast möjligt och som otvivelaktigt kommer att göra så inom få timmar. Det är rådets plikt att med biträde av sina rådgivare i lands-, sjö- och luftförsvarsfrågor föreslå de effektiva styrkor, som varje förbundsmedlem skall ställa till förfogande; för sådant ändamål har varje förbundsmedlem, från vilken bidrag begäres, rätt att deltaga i rådets förhandlingar med vetorätt vid behandlingen av frågan om dess egen medverkan. De särskilda styrkorna komma sålunda att fastställas genom överenskommelse, såsom ju även är nödvändigt, om aktens anda skall bibehållas oförkränkt och om den samfällda aktionen skall bliva effektiv. Men det är önskvärt att på denna punkt bemöta invändningen att under sådana förhållanden förbundets ingripande alltid måste komma för sent och följaktligen ej skulle kunna erbjuda någon garanti mot plötsliga angrepp.

Det är sant, att i brist på eu stark internationell väpnad styrka, färdig till ögonblickligt ingripande i alla delar av världen, förbundsmedlemmarna måste själva träffa anstalter för omedelbart självförsvar emot varje styrka, som plötsligt skulle kunna koncentreras emot dem, varvid de kunna falla tillbaka på sådana, överenskommelser, som de tilläventyrs tidigare träffat med sina grannar för dylikt ändamål. Intet förbud finnes i akten (se art. 21) mot överenskommelser i defensivt syfte mellan stater, försåvitt dessa överenskommelser verkligen och uteslutande

182 Kung!. Maj:ts proposition nr 90.

äro defensiva, samt så vitt deras innehåll offentliggöres. De måste tvärtom hälsas med tillfredsställelse, för så vitt de bidraga till att bevara freden i världen.

Staterna måste sålunda för att motstå den första stöten vid ett plötsligt angrepp lita till sin egen motståndskraft och sina grannars bistånd. Men i de fall då, såsom när moratoriet iakttages, angreppet icke är plötsligt, är det visst, att de stater, vilka misstänka ett brott mot förbundsakten, skola ha i förväg rådfört sig med varandra på icke-officiell väg för att besluta om förebyggande åtgärder samt uppgöra planer, vilka kunna omedelbart bringas till verkställighet, om sådant brott äger rum. I sådan händelse komme dessa sammanträden av ombud för vissa makter att utveckla sig till ett förbundets högsta krigsråd, vilket vid sin sida komme att ha en samfälld rådgivande stab. Vissa skäl till stöd för att denna stab måste vara en institution ad hoc och ej en permanent institution hava angivits under art. 8.

Sista stycket i art. 16 avser att reglera det fall, att en stat, som brutit sina förbundsförpliktelser, dock söker bibehålla sin ställning inom församlingen och rådet.

Art. 17 uttalar förbundets fordran att ingen stat, vare sig den är medlem av förbundet eller ej, skall ha rätt att störa freden i världen, innan fredliga metoder för uppgörelse blivit prövade. Liksom i äldre engelsk rätt varje våldshandling, varhelst den än blivit begången, efter hand blev betraktad som ett brott mot kungsfriden, på samma sätt skall hädanefter envar plötslig krigshandling anses utgöra ett brott mot förbundsfriden, för vilket behörig upprättelse skall krävas.

Fördrag och överenskommelser.

Art. 18—21 beskriva de nya betingelser, vilka måste ligga till grund för mellanfolkliga överenskommelser, om vänskap och ömsesidigt förtroende skall bliva rådande mellan folken. De första tre av dessa artiklar stadga, att alla fördrag skola vara 1) offentliga, 2) underkastade omprövning på hemställan av församlingen, samt 3) förenliga med förbundsaktens bestämmelser. Ifrågavarande bestämmelser äro av den allra största betydelse.

Art. 18 gör registrering och ej offentliggörande till villkor för traktaters giltighet, detta av praktiska skäl, enär erfarenheten visat, att antalet av de nya internationella överenskommelser, som ständigt avslutas sannolikt kommer att bliva så stort, att omedelbart offentliggörande måhända ej är möjligt; dock åligger det sekretariatet att offentliggöra alla fördrag, så snart ske kan.

Kunyl. Mai du proposition nr 90.

183 Art. 19 bör ses i samband med art. 11.

Art. 21 gör det tydligt, att förbundsakten ej är avsedd att upphäva eller försvaga något annat avtal, som är förenligt med aktens egna bestämmelser och som redan ingåtts av förbundsmedlemmarna till fredens vidare tryggande, eller som komma att i framtiden ingås av dem i sådant syfte. Till dylika avtal måste räknas särskilda avtal om obligatorisk skiljedom samt militära överenskommelser av rent defensiv karaktär. Monroedoktrinen och liknande överenskommelser hänföras till samma grupp. De hava, såsom historien utvisar, visat sig utgöra ej verktyg för nationell ärelystnad utan fredsgarantier.

Monroedoktrinens ursprung är väl känt. Den proklamerades år 1823 i syfte att skydda Amerika från att bliva en skådeplats för den europeiska absolutismens intriger. Ursprungligen en grundsats för Amerikas utrikespolitik, har den sedermera vunnit internationellt erkännande, och det är ej obilligt av Förenta Staternas folk att begära detta förhållandes erkännande i akten. Till sitt väsen överensstämmer doktrinen med aktens anda, och i själva verket innebära förbundets grundsatser, sådana de kommit till uttryck i art. 10, utsträckandet till hela världen av dess princip; skulle å andra sidan någonsin en tvist uppstå mellan Amerika och stater i Europa beträffande doktrinens innebörd, finnes förbundet till hands för att lösa tvisten.

Förbundets uppgifter i fredstid.

Art. 22—25 omspänna större delen av förbundets vanliga verksamhet i fredstid.

Art. 22 inför beträffande de forna tyska kolonierna samt Turkiets hittillsvarande territorium den grundsats, att länder, vilka tillsvidare äro oförmögna att själva tillvarataga sina intressen, skola till inbyggarnas fromma förvaltas av därtill utsedda stater, som skola handla i förbundets namn och å dess vägnar; förbundet skall utöva ett allmänt överinseende över förvaltningen. De garantier, som i varje särskilt fall krävas av den upplysta allmänna meningen, skola infogas i den konvention, varigenom mandatet upplåtes. Ingen föreskrift finnes i förbundsakten beträffande dylika garantiers utsträckande till andra liknande av förbundsmedlemmarna beroende länder, men man torde kunna hoppas, att, om förvaltningen av mandatsområdena hålles på en hög nivå, detta skall utöva en gynnsam återverkan, varhelst för närvarande förvaltningen befinner sig på en lägre ståndpunkt, och för övrigt kan mandatprincipen komma att visa sig lämplig för en vidsträckt användning.

184 Kungl. Majds proposition nr 90.

Förbehållet i början av art. 23 gör det klart, att de följande åtagandena icke för förbundsmedlemmarna medföra några vidare förpliktelser än de, som redan följa av befintliga eller blivande överenskommelser av natur att fullständiga förbundsakten.

Åtagandet a ställer arbetskonventionen under förbundets egid; konventionen föreskriver själv, att medlemskap av förbundet skall medföra medlemskap av den nya permanenta arbetsorganisationen; åtagandet b är tillämpligt å områden, som ej falla under art. 22; d har avseende å vapenhandeln med ociviliserade och halvciviliserade länder. De ämnen, som särskilt omnämnas i förevarande artikel, böra uppfattas endast såsom exempel på de många frågor, vari förbundet är intresserat. Konventioner rörande några av dessa, såsom transiteringens frihet, samt rörande hamnar, vattenvägar och järnvägar, äro för närvarande under utarbetande; beträffande ett stort antal andra frågor kunna liknande konventioner väntas komma till stånd i framtiden.

Art. 24 är av stor betydelse, i det att den i obegränsad mån utsträcker förbundssekretariatets verksamhetsområde. Akten har lagt en grund, på vilken statsmän och folk i framtiden kunna uppbygga ett vidsträckt system av fredligt internationellt samarbete.

Ändringar i förbundsakten.

Bestämmelserna i art. 26 underlätta införandet av ändringar i förbundsakten, i det att nämligen alla vanliga beslut av församlingen måste vara enhälliga.

Andra stycket intogs i avsikt att undanrödja de svårigheter, som skulle uppstå beträffande vissa stater, vilka ej kunde vinna vederbörande konstitutionella organs bifall till ett ändringsförslag, varom rådet och ett flertal inom församlingen enat sig. Dessa stater hava nu valet att antaga ändringsförslaget eller att utträda ur förbundet; men det torde vara ringa tvivel underkastat, att, om förbundet blir en institution av verkligt värde, valet kommer att utfalla till förmån för antagandet av förslag, om vilka redan så stor enighet uppnåtts.

Det är den genom förevarande artikel skapade lättheten att åvägabringa ändringar, vilken i förening med frånvaron av hämmande band beträffande församlingens, rådets och sekretariatets verksamhet, gör förbundsförfattningen smidig och elastisk samt i hög grad uppväger de luckor och brister, som måste vidlåda varje dokument, vari sammansmälts så många och så skilda tanke- och intresse riktningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

185 Bilaga 7.

Bestämmelser vid fredsuppgörelsen som, ehuru ej upptagna i Förbundsakten, beröra Nationernas Förbund.

I. Fredsfördraget med Tyskland.

Art. 34.

Tyskland avstår dessutom, till förmån för Belgien från varje rätt och anspråk på det område, som omfattar kretsarne Eupen och Malmédy i deras helhet.

Under de sex månader, som följa på denna traktats ikraftträdande, skola listor utläggas av de belgiska myndigheterna i Eupen och Malmédy, vari dessa distrikts invånare äga rätt att skriftligen uttrycka sin önskan, att dessa områden, helt eller delvis, skola förbliva under tysk överhöghet.

Belgiska regeringen skall till Nationernas Förbund meddela resultatet av denna folkomröstning, och Belgien förbinder sig att godtaga Förbundets beslut.

Art. 49.

Till förman för Nationernas Förbund, i dess egenskap av mandatarie, avstar Tyskland från styrelsen över ovan angivna område.*

Sedan femton år förgått efter denna traktats ikraftträdande, skall områdets befolkning avgöra, under vilken överhöghet den önskar lyda.

Bilaga.

* Saar-området.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 käft. (iVr 90.)

186 Kungl. Majds proposition nr 90.

§ 16.

Regeringen i Saar-området skall anförtros åt en kommission, som representerar Nationernas Förbund. Denna kommission skall ha sitt säte inom Saar-området.

§ 34.

Efter en tidrymd av femton år från denna traktats ikraftträdande skall befolkningen i Saar-området uppfordras på följande sätt giva sin vilja tillkänna:

En omröstning skall äga rum kommun- eller distriktvis rörande följande tre alternativ:

a) bibehållande av den ordning, som upprättats genom bestämmelserna i denna traktat och denna bilaga,

b) förening med Frankrike,

c) förening med Tyskland.

Rösträtt tillkommer envar, man eller kvinna, som vid röstningstillfället fyllt 20 år, och som var bosatt å området dagen för traktatens undertecknande.

Övriga föreskrifter och närmare bestämmelser samt dag för omröstningen fastställas av Nationernas Förbunds råd, så att omröstningen må försiggå fritt, hemligt och utan påtryckning.

§ 35.

Nationernas Förbund skall besluta, under vilken överhöghet området skall ställas, därvid hänsyn skall tagas till befolkningens vid omröstningen uttryckta önskan:

a) I det fall att Nationernas Förbund skulle besluta, att i hela området eller en del därav skall bibehållas den genom bestämmelserna i denna traktat och denna bilaga inrättade ordning, så förbinder sig Tyskland redan nu, att till Nationernas Förbund avstå sin höghetsrätt på sätt, Nationernas Förbund kan finna nödigt, och Förbundet skall taga de mått och steg det finner lämpliga, för att den definitiva styrelseformen må anpassas efter såväl områdets varaktiga intressen som de allmänna intressena ;

b) I det fall att Nationernas Förbund skulle besluta, att hela området eller en del därav skall förenas med Frankrike, så förbinder sig Tyskland redan nu att, i enlighet med Nationernas Förbunds beslut, till

Kunc/l. Maj:ts proposition nr 90.

187 Frankrike avstå alla sina rättigheter och anspråk på det område, som närmare angives av Nationernas Förbund;

c) I det fall att Nationernas Förbund skulle besluta, att hela området eller en del därav skall förenas med Tyskland, skall Förbundet sörja för Tysklands återinsättande i regeringen över det område, som av förbundet närmare angives.

§ 36.

Därest Nationernas Förbund skulle besluta, att hela eller eu del av Saar-området skall förenas med Tyskland, skall Tyskland av Frankrike återköpa äganderätten till de i denna del av området belägna gruvor i deras helhet till ett pris att 'erläggas i guld. Detta pris skall bestämmas enligt majoritetsbeslut av tre sakkunnige; en av dessa sakkunnige utses av Tyskland, en av Frankrike och en av Nationernas Förbund, och den sistnämnde får ej vara fransman eller tysk.

Denna Tysklands betalningsförpliktelse skall tagas i betraktande av Gottgörelsekommissionen, och i sådant syfte kan Tyskland lämna ett första hypotek i sin förmögenhet och sina inkomster på sådana villkor som godkännas av Gottgörelsekommissionen.

Om emellertid Tyskland ett år efter det betalningen skulle hava verkställts, icke fullgjort densamma, så skall Gottgörelsekommissionen förfara i enlighet med de instruktioner, som kunna komma att lämnas av Nationernas Förbund, och, om så befinnes nödigt, skrida till likvidation av den del av gruvorna, varom fråga är.

§ 37.

Om, tillfölje det återköp varom i § 36 sägs, äganderätten till gruvorna eller till en del av dem övergår till Tyskland, så skola franska staten och vederbörande franska undersåtar äga rätt att av områdets kol köpa den kvantitet, som vid ifrågavarande tidpunkt kräves för deras industriella och hushållsbehov. I vederbörlig tid skall Nationernas Förbunds råd på skäliga villkor fastställa ifrågavarande kolkvantitet och avtalstiden såväl som priset å densamma.

§ 39.

Nationernas Förbunds råd skall vidtaga nödiga åtgärder för fastställande av den rättsordning, som efter ikraftträdandet av de av Natio-

188 Kungl. Majrts proposition nr 90.

nernas Förbund enl. § 35 fattade beslut skall införas. I dessa åtgärder skall ingå en rättvis fördelning av alla de skyldigheter, som åvila Saarområdets regering, tillfölje av Kommissionen upplagda lån eller av andra åtgärder.

Genast efter den nya ordningens ikraftträdande upphör Kommissionens regeringsfullmakt, utom för det i § 35 a) förutsedda fall.

§ 40.

I de ämnen, som beröras i denna bilaga, fattar Nationernas Förbunds råd sina beslut med enkel majoritet.

Art. 80.

Tyskland erkänner Österrikes oberoende inom de gränser, som komma att fastställas i traktat mellan denna stat och de allierade och associerade huvudmakterna, och förbinder sig att noggrant respektera detsamma; Tyskland erkänner, att detta oberoende är oförytterlig^ såvida icke Nationernas Förbunds råd härutinnan lämnar medgivande.

Art. 98.

Tyskland och Polen skola inom ett år, efter denna traktats ikraftträdande, avsluta överenskommelser, vilkas lydelse, i händelse av meningsskiljaktighet, fastställes av Nationernas Förbunds råd, och som avse att tillförsäkra å ena sidan Tyskland alla erforderliga lättnader för upprätthållande av järnvägs-, post- och telegrafförbindelser mellan Ost-Preussen och det övriga Tyskland över Polen, och å andra sidan Polen samma lättnader i och för dess förbindelser med den fria staden Danzig över det tyska område, som må ligga utmed Weichsels högra strand mellan Polen och den fria staden Danzig.

Art. 102.

De allierade och associerade huvudmakterna förbinda sig såsom fri stad upprätta Danzig med det i art. 100 omförmälda område. Staden skall ställas under skydd av Nationernas Förbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

189 Art. 103.

Den fria staden Danzigs författning skall utarbetas av en av Nationernas Förbund tillsatt kommissarie i samråd med vederbörligen utsedda representanter för den fria staden. Författningen skall ställas under garanti av Nationernas Förbund.

Kommissarien skall vidare i första instans vara skiljedomare vid tvistigheter, som uppstå mellan Polen och den fria staden i fråga om denna traktat eller under densamma träffade avtal och överenskommelser.

Kommissarien skall hava sitt säte i Danzig.

Art. 213.

Så länge denna traktat förblir i kraft förbinder sig Tyskland att underkasta sig varje undersökning,* som Nationernas Förbunds råd, med enkel majoritet, finner nödigt företaga.

Art. 280.

De förpliktelser, som ålagts Tyskland genom kapitel I och genom art. 271 och 272** i kap. II här ovan, upphöra fem år efter denna traktats ikraftträdande, såvida icke motsatsen framgår av traktatens ordalydelse eller Nationernas Förbunds råd minst tolv månader före utgången av denna tidrymd beslutar, att dessa förpliktelser, med eller utan ändring, fortfarande skola gälla för en följande tidrymd.

Artikeln 276*** i kapitel IV skall efter denna femårsperiod, med eller utan ändring, fortfara att gälla, därest Nationernas Förbunds råd med enkel majoritet så beslutar och för en tid, som av rådet fastställes, men som icke får överstiga fem år.

Art. 2§9.

Envar av de allierade och associerade makterna skall, i överensstämmelse med andan i de allmänna grundsatserna eller särskilda be-

* Torde hänföra sig till traktatens militära, marina och aeronautiska klausuler.

** Bestämmelser rör. sjöfarten.

** Ang. de allierade och associerade makternas undersåtars ställning i Tyskland.

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

stämmelserna i denna traktat, meddela Tyskland, vilka ömsesidiga traktater och överenskommelser, som den önskar återuppliva med detta land.

Det i denna artikel omförmälda meddelande skall göras direkt eller genom annan makts förmedling. Tyskland skall skriftligen erkänna mottagandet av denna notifikation; återikraftträdandet räknas från notifikationsdagen.

Sinsemellan förbinda sig de allierade och associerade makterna att icke återuppliva andra avtal med Tyskland än sådana, som överensstämma med denna traktats bestämmelser.

Notifikationshandlingen skall, då anledning gives, omnämna de bestämmelser i dessa traktater och överenskommelser, vilka, såsom oförenliga med denna traktat, icke skola anses återupplivade.

Vid meningsskiljaktighet skall avgörandet hänskjutas till Nationernas Förbund.

För verkställande av notifikationen äga de allierade och associerade makterna att tillgodoräkna sig en frist av sex månader från denna traktats ikraftträdande.

Endast de ömsesidiga traktater och överenskommelser, som på detta sätt notifierats, återställas i kraft mellan de allierade och associerade makterna och Tyskland; alla övriga äro och förbliva upphävda.

Ovannämnda regler avse alla ömsesidiga traktater och överenskommelser mellan någon av de allierade och associerade makter, som underskrivit denna traktat, och Tyskland, även om ifrågavarande allierade och associerade makter icke varit i krigstillstånd med Tyskland.

Art. 304, litt. a.

a) En blandad skiljedomstol skall, inom tre månader från denna traktats ikraftträdande, konstitueras mellan å ena sidan var och en av de allierade och associerade makterna och å andra sidan Tyskland. Varje sådan domstol skall bestå av tre medlemmar. Varje regering utser en medlem. Ordföranden utses efter överenskommelse mellan respektive regeringar.

Ifall sådan överenskommelse icke kan träffas, skall Nationernas Förbunds råd, och innan detta bildats, herr Gustave Ador, om han därtill samtycker, utse domstolens ordförande ävensom två personer, som i händelse av behov kunna ersätta honom. Dessa personer skola utses bland under kriget neutrala makters undersåtar.

Därest en regering vid inträffande vakans icke inom en månad skrider till ovan omförmälda utnämnande av domstolsmedlem, skall

Kunyl. Maj:ts proposition nr 90.

sådan medlem utses av motpartens regering bland de två personer, som förutom ordföranden, härovan omförmälas.

Art. 812.

Utan att detta inverkar på denna traktats övriga bestämmelser, förbinder sig tyska regeringen att till makt, till vilken tyskt område i Europa avståtts, eller till makt, som i kraft av artikel 22 i kap. 1 (Nationernas Förbund) såsom mandatarie förvaltar förutvarande tyskt område, överlåta den del, som på området belöper sig av de reserver, som av riksregeringen eller av regeringen i någon tysk stat eller av offentliga eller privata inrättningar under statskontroll upplagts för statseller socialförsäkringsändamål inom området.

De makter, till vilka dessa fonder överlåtas, skola använda desamma endast till uppfyllande av förpliktelser, som härröra från dessa försäkringar.

Villkoren för detta överlåtande skola fastställas genom särskilda överenskommelser mellan Tyskland och vederbörande makter.

Därest dessa överenskommelser icke i enlighet med föregående stycke avslutits inom tre månader efter denna traktats ikraftträdande, skola överlåtelsevillkoren i varje särskilt fall underställas en femmannakommission, av vilken en medlem utses av tyska regeringen, en av motparten, och tre, som skola vara utomstående staters medborgare, av förvaltningsrådet i den internationella arbetsbyrån. Denna kommission, som beslutar efter enkel majoritet, skall inom tre månader efter sitt bildande framlägga förslag i frågan inför Nationernas Förbunds råd; rådets beslut skola omedelbart av Tyskland och den andra parten betraktas såsom slutgiltiga.

Art. 320.

De förpliktelser, som pålagts genom föregående bestämmelser*, förbliva i kraft till den 1 januari 1923, såvida icke Tyskland dessförinnan upptagits i Nationernas Förbund eller tillfölje medgivande från de allierade och associerade makternas sida medgivits biträda den dem emellan avslutade luftfartkonvention.

* Bestämmelser om luftfart.

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Art. 336.

Därest ingen särskild ordning träffas för utförande av underhållsoch förbättringsarbeten å den internationella delen av en för sjöfart avsedd samfärdselsväg, skall en var av strandstaterna förpliktas att vidtaga lämpliga åtgärder för att avlägsna alla hinder och faror för sjöfarten och för att vidmakthålla goda sjöfartsförhållanden.

Om någon stat underlåter uppfyllandet av denna sin skyldighet, så kan varje strandstat eller envar i den eventuellt befintliga internationella kommissionen företrädd stat hänvända sig till den för detta ändamål av Nationernas Förbund inrättade domstol.

Art. 337.

På samma sätt skall förfaras i händelse eu strandstat skulle företaga arbeten ägnade att skada sjöfarten i den internationella delen av en samfärdselsväg. Den i föregående artikel omförmälda domstol kan föreskriva uppskjutande eller inställande av sådana arbeten och skall i sina beslut taga hänsyn till alla rättigheter beträffande bevattning, vattenkraft, fiske och andra nationella intressen, vilka, i fall av samförstånd mellan samtliga strandstater eller mellan alla i den eventuellt befintliga internationella kommissionen företrädda staterna, ha företräde framför sjörfartens behov.

Vädjan till Nationernas Förbunds domstol har icke suspensiv verkan.

Art. 338.

Den ordning, som fastställts i föregående artiklar 332 till 337, skall ersättas med den, som kommer att upprättas genom en mellan de allierade och associerade makterna ingången och av Nationernas Förbund godkänd allmän konvention rörande vattenvägar, vilkas internationella karaktär erkännes i nämnda konvention. Denna konvention skall särskilt vara tillämplig på Elbes (Labe), Oders (Odra), Njemens (Russtrom, Memel, Njemen) och Donaus flodsystem helt eller delvis, såsom de ovan angivits, ävensom på övriga delar av dessa flodsystem, såvitt de med dessa kunna inordnas under en gemensam allmän synpunkt.

Tyskland förbinder sig att i enlighet med bestämmelserna i artikel 379 biträda denna allmänna konvention såväl som alla förslag till ändring av gällande internationella överenskommelser och reglementen, fastställda i enlighet med artikel 343 här nedan.

lvu mil. Majds proposition nr VO.

in:;

Alt, 342.

Därest en av strandstaterna därom till Nationernas förbund framställer begäran, skall Njemen (Ljusström, Memel, Njemen) ställas under förvaltning av en internationell kommission, bestående av en representant för vardera av strandstaterna och tre representanter för andra stater, utsedda av Nationernas Förbund.

Art. 376.

Meningsskiljaktigheter mellan vidkommande makter med avseende å tolkning och tillämpning av förestående bestämmelser* skola avgöras på sätt, som Nationernas Förbund äger bestämma.

Art. 378.

Efter utgången av eu period av fem år efter denna traktats ikraftträdande kan Nationernas Förbunds råd när som helst skrida till revision av artiklarna 321 till 330**, 332***, 365, 367 till 369**** härovan.

Därest sådan revision icke företages, kan ingen av de allierade eller associerade makterna efter utgången av ovannämnda frist göra anspråk på förmånen av någon av de i ovan uppräknade artiklar angivna bestämmelser för någon del av sitt område, därest icke ömsesidighet beviljas. Den femårsperiod, under vilken ömsesidighet icke kan påfordras, kan förlängas av Nationernas Förbunds råd.

Art. 379.

Utan avseende å de särskilda förpliktelser, som genom denna traktat åläggas Tyskland till förmån för de allierade och associerade makterna, förbinder sig Tyskland att biträda varje allmän överenskommelse rörande det internationella ordnandet av transit, sjöfartsvägar, hamnar och järnvägar, som inom en tidrymd av fem år från ikraftträdandet av denna traktat kan komma att slutas mellan de allierade och associerade makterna med godkännande av Nationernas Förbund.

* överenskommelser ang. floden Rhen.

** Hamnar, vatten- och järnvägar.

*** Bestämmelser rörande Elbe, Oder, Njemen och Donau.

**** Bestämmelser om internationell befordran med järnväg.

Bihang Ull riksdagens protokoll 1930. 1 saml. 75 Käft. (Nr 90.)

194 Kungl. Majds proposition nr 90.

Art. 386.

Vid fall av brott mot bestämmelserna i artiklarna 380 till 386* eller vid fall av meningsskiljaktighet beträffande tolkningen av dessa artiklar, kan varje intresserad makt hänvända sig till den domstol, som för sådant ändamål upprättas av Nationernas Förbund.

För att undvika att obetydliga frågor dragas inför Nationernas Förbund, skall Tyskland i Kiel upprätta en lokal myndighet, som skall tjäna som första instans för dylika tvister och såvitt möjligt avhjälpa de klagomål, som framföras av de av saken berörda makternas konsulära representanter.

Anmärkning.

Traktatens slutklausuler stadga bl. a., att vid beräkning av frist, som står i samband med traktaten, skall såsom dag för traktatens ikraftträdande anses den dag, då densamma ratificerats av Tyskland och tre av de allierade och associerade huvudmakterna och protokoll upprättats över ratifikationsinstrumentens deponerande.

II. Fredsfördraget med Österrike.

Art. 69. Österrike medger, att i den mån bestämmelserna i föregående artiklar av detta kapitel angå personer tillhörande minoriteter i avseende å ras, religion eller språk, nämnda regler utgöra förpliktelser av internationellt intresse och skola ställas under garanti av Nationernas Förbund. De kunna icke förändras utan samtycke av majoriteten inom Förbundsrådet. De allierade och associerade makter, som må vara representerade i rådet, förbinda sig var för sig, att ej vägra sitt samtycke till någon förändring av sagda artiklar, som i vederbörlig form antagits av en majoritet inom rådet.

Österrike medger, att varje medlem av Nationernas Förbunds råd äger rätt att fästa rådets uppmärksamhet å varje skedd eller hotande överträdelse av dessa förpliktelser, samt att rådet äger befogenhet att för-

* Bestämmelser rörande Kiel-kanalen.

Kuni/l. Maj:ts propoxition nr DO.

fara pa <let sätt och giva sådana förhållningsregler, som synas lämpliga och för ändamålet effektiva.

Österrike medger dessutom, att i lull av skiljaktiga meningar i lottsedel' sakfrågor rörande dessa artiklar mellan österrikiska regeringen och någon av de allierade och associerade huvudmakterna eller varje annan makt, som är medlem av Nationernas Förbunds råd, denna meningsskiljaktighet skall anses som eu tvistefråga av internationell karaktär enligt ordalagen i artikel 14 av förhundsakten. Österrikiska regeringen medger, att varje tvistefråga av sådan art skall, om motparten därom framställer yrkande, hänskjutas till permanenta skiljedomstolen. Permanenta skiljedomstolens avgörande kan ej göras till föremål för vädjan och skall äga samma kraft och verkan som ett avgörande enligt art. 13 i förbundsakten.

Art. SS. Österrikes oavhängighet är oförytterlig, såvida ej Nationernas Förbunds råd annorlunda medgiver. I följd härav förbinder sig Österrike — såvida ej samtycke från omnämnda råd föreligger — att ej företaga någon handling av vad slag som helst, vilken direkt eller indirekt kan sätta oavhängigheten i fara i synnerhet — intill dess Österrike blivit upptagen som medlem i Nationernas Förbund — ej genom att deltaga i annan makts angelägenheter.

Art. 159 = art. 213 i fördraget med Tyskland.

Art. 232. De förpliktelser, som ålagts Österrike i l:a kapitlet upphöra fem år efter detta fördrags ikraftträdande, såvida ej motsatsen framgår av fördragets ordalydelse eller Nationernas Förbunds råd minst tolv månader före utgången av denna tidrymd beslutar, att de med eller utan ändring fortfarande skola gälla för eu följande tidrymd.

Det är emellertid överenskommet, att — utom för fall av motsatt beslut av Nationernas Förbund — den förpliktelse, som ålagts Österrike genom art. 217, 218, 219 eller 220 icke skall utkrävas efter utgången av en tid av tre år från förevarande fördrags ikraftträdande av någon allierad eller associerad makt, som icke åt Österrike medger eu motsvarande behandling.

Art. 228 förblir gällande med eller utan ändring efter utgången av denna femårsperiod, om majoriteten inom Nationernas Förbunds råd fattar dylikt beslut, och för en tid, som av rådet fastställes men som ej får överskrida fem år.

Art. 241 — art. 289 i fördraget med Tyskland.

Art. 256 = art. 304 i fördraget "med Tyskland.

Art. 275, mom. 4 = art. 312, mom. 4 i fördraget med Tyskland.

Art. 2S3 = art. 320 i fördraget med Tyskland.

■ 190

Kungl. Majrts proposition nr 90.

Art. 297 = art. 336 i fördraget med Tyskland.

Art. 298 = art. 337 i fördraget med Tyskland.

Art. 299. Den ordning, som fastställts genom art. 292 och 294— 298, skall ersättas av den, som fastställes genom en allmän överenskommelse, ingången av de allierade och associerade makterna och gillad av Nationernas Förbund rörande de vattenvägar, vilkas internationella karaktär genom denna överenskommelse kommer att erkännas. Överenskommelsen skall tillämpas å Donaus ovannämnda flodområde, helt eller delvis, liksom ock å övriga partier av flodområdet, som med detsamma kan inbegripas under någon allmän synpunkt.

Art. 309. [Föreskriver överenskommelse stater emellan för undvikande av skada, som genom gränsregleringarna kan bliva en följd, därigenom att arbeten i vattendrag kan inverka å andra staters bestående rättigheter med avseende å vattnets användning.]

I saknad av överenskommelse träffas avgörandet av eu skiljedomare, utsedd av Nationernas Förbunds råd.

Art. 310. [Då på grund av gränsförändring källan till vattendrag, som av eu stat nyttjats för avvinnande av energi, befinner sig inom annan stats område, föreskrives överenskommelse dem emellan.]

I saknad av överenskommelse träffas avgörandet av en skiljedomare, utsedd av Nationernas Förbunds råd.

Art. 320. [Anbefaller avtal mellan innehavare av järnvägskoncessioner och de stater, å vilkas område anläggningarna befinna sig.]

Tvistefrågor, rörande vilka enighet ej kan uppnås, däri inbegripna alla frågor om tolkning av avtal angående inlösning av linjer, skola underställas skiljedomare, utsedda av Nationernas Förbunds råd.

Art. 321. 1) Inom en frist av fem år, räknat från detta fördrags

ikraftträdande, är Italien berättigat begära byggandet av eller förbättringav de nya alpbanorna över Reschen och Predilpasset, försåvida de falla inom österrikiskt område. Så framt Österrike ej har för avsikt att själv betala dessa arbeten, förskotteras kostnaderna för byggande eller förbättring av Italien. Det tillkommer en skiljedomare, utsedd av Nationernas Förbunds råd, att efter utgången av en frist bestämd av Nationernas Förbunds råd uppskatta den del av kostnaderna för byggnad eller förbättring, som böra återbetalas av Österike till Italien, med hänsyn till den inkomstökning för det österrikiska järnvägsnätet, som blivit eu följd av nämnda arbeten.

Kungl. Maj:tx proposition nr 00.

197 Art. 324. [Föreskriver, att de närmare bestämmelserna rörande tjecho-slovakiska statens befogenhet att nyttja österrikiska järnvägslinjer skola regleras av vederbörande järn vägsförvaltningar. Möjligen bestående tvistepunkter avgöras definitivt av eu skiljedomare, utsedd av engelska regeringen.]

L fall av tvist rörande tolkningen av överenskommelsen eller uppkomma däri oförutsedda svårigheter, skall avgörande träffas genom skiljedom i samma former, så länge Nationernas Förbund ej infört annat tillvägagångssätt.

Art. 327. [Behandlar (mom. 1—4) de direkta över österrikiskt territorium gående telegraf- och telefonförbindelserna med den tjechoslovakiska staten.]

5:o. De särskilda linjer, som komma att upprättas, liksom ock de nödvändiga administrativa, tekniska och finansiella förhållanden, som ej äro förutsedda i existerande internationella konventioner eller i denna artikel, skola regleras i eu senare konvention mellan de intresserade staterna. Kan överenskommelse ej uppnås, träffas avgörande av en skiljedomare, utsedd av Nationernas Förbunds råd.

6:o Bestämmelserna i denna artikel kunna vid varje tidpunkt förändras genom överenskommelse mellan Österrike och Tjecho-Slovakien. Efter utgången av en frist av tio år, att räknas från detta fördrags ikraftträdande, kunna de villkor, under vilka Tjecho-Slovakien åtnjuter de rättigheter, denna artikel giver, därest överenskommelse mellan parterna ej kan träffas, på begäran av endera parten förändras, genom avgörande av skiljedomare, utsedd av Nationernas Förbunds råd.

7:o. Om meningsskiljaktighet mellan parterna skulle uppkomma i avseende å tolkningen av denna artikel eller den konvention, som avses i mom. 5, skall densamma underkastas avgörande av den permanenta skiljedomstol, som kommer att upprättas av Nationernas Förbund.

Art. 328 = art. 376 i fördraget med Tyskland.

Art. 329 = art. 377 i fördraget med Tyskland.

Art. 330. Bestämmelserna i art. 284—290, 293, 312, 314—316 och 326 kunna, sedan tre år förflutit efter detta fördrags ikraftträdande, när som helst upptagas till revision av Nationernas Förbunds råd.

Därest sådan revision ej företages, kan efter utgången av den i föregående moment angivna fristen ingen av de allierade och associerade makterna göra anspråk på förmånen av någon av bestämmelserna i föregående ai'tiklar för någon de! av sitt område, därest ömsesidighet ej beviljas.

198 Kungl. Maj.-ts proposition nr 90.

Den treårsfrist, under vilken ömsesidighet ej kan påfordras, kan förlängas av Nationernas Förbunds råd.

Art. 331 = art. 379 i fördraget med Tyskland.

III. Fredsfördraget med Bulgarien.

Art. 57 = art. 69 i Saint-Germain-fördraget [ang. skydd för minoriteter].

Art. 104 — art. 213 i fördraget med Tyskland [förpliktelse tåla undersökning.].

Art. 100. De förpliktelser, som ålagts Bulgarien i l:a kapitlet och i art. 152 av 2:a kapitlet upphöra fem år efter detta fördrags ikraftträdande,- såvida ej motsatsen framgår av texten eller förbundsrådet besluter minst tolv månader före utgången av denna period, att de med eller utan förändring fortfarande skola gälla för eu följande tidrymd.

Art. 156 i 4:de kapitlet förblir gällande med eller utan förändring efter utgången av denna femårsperiod, om majoriteten inom förbundsrådet fattar dylikt beslut och för en tid, som av rådet fastställes men som ej får överskrida fem år.

Art. 168 = art. 289 i fördraget med Tyskland.

Art. 175. Främmande undersåtars immuniteter och privilegier liksom även rättigheter till konsulär rättsskipning och skydd, som på grund av kapitulationer, sedvänja eller traktater tillkomma de allierade och associerade makterna, kunna utgöra föremål för särskilda överenskommelser mellan var och en av de allierade och associerade makterna och Bulgarien.

1 fråga om ovannämnda företrädesrättigheter skola de allierade och associerade huvudmakterna åtnjuta den behandling, som i Bulgarien tillkommer mest gynnad nation.

De intresserade allierade och associerade makterna förbinda sig sinsemellan att ingå konventioner endast i överensstämmelse med detta fördrags bestämmelser. I fall av meningsskiljaktighet dem emellan skall saken hänskjutas till avgörande av Nationernas Förbund.

Art. 188 = art. 304 i fördraget med Tyskland [upprättande av domstolar].

Art. 203 = art. 312 mom. 4 i fördraget med [överlämnandeavför-

Tvskland säkringsfonder].

Kung!, Maj ris proposition nr 00.

199 Art. 211 = art. 320 Art. 225 = art. 336

Art. 225 — art. 337

Art. 227 - art. 299

Art. 245 = art. 376 Art. 245 — art. 377

Art. 247 = art. 330'

i fördraget med Tyskland [rörandelufttratiken].

i fördraget med Tyskland [rör. sjöfarten i int.

vattendrag].

i fördraget med Tyskland [rör. sjöfarten i int.

vattendrag].

i Saint-Germain-fördraget [ang. allm. konv. för

sjöfarten i int. vattendrag].

i fördraget med Tyskland [ang. avgör, av tvistefrågor].

i fördraget med Tyskland [om tolkning eller

tillämpning av vissa bestämmelser].

f i Saint-Germain-fördraget [rör. revision av vissa

art. genom för-

bundsrådet].

Art. 248 = art. 379 i fördraget med Tyskland [förpliktelse biträda

trafikkonventioner].

IV. Garantitraktatermi mellan Frankrike och England samt Frankrike och

Amerikas Förenta Stater.

Art. 3.

Denna traktat måste underställas Nationernas Förbunds råd, som om nödigt med enkel majoritet avgör, huruvida den skall erkännas som en förpliktelse förenlig med förbundsakten. Den skall förbliva i kraft intill dess att, efter endera partens anmälan, rådet om nödigt med majoritetsbeslut anser, att förbundet i sig självt erbjuder tillräckligt skydd. *

* Hänvisar till andra artiklar, ej fullt motsvarande.

200 Kungl. Majtts proposition nr 90.

Y. Fördraget mellan Amerikas Förenta Stater, Brittiska riket, Frankrike, Italien och Japan å ena sidan och Polen å den andra.

Art. 12 = 69 i fredsfördraget med Österrike.

Art. 15.

Polen förbinder sig att ej ingå någon traktat, konvention eller överenskommelse liksom ej heller vidtaga någon åtgärd av natur att hindra dess deltagande i varje allmän överenskommelse, som i syfte att åvägabringa en rättvis behandling av övriga staters handel må hava ingåtts under ledning av Nationernas Förbund inom eu tidrymd av fem år, räknat från detta fördrags ikraftträdande.

Art. 17.

Till dess att under ledning av Nationernas Förbund ingåtts en allmän överenskommelse i ändamål att säkerställa och upprätthålla friheten till samfärdsel och genomfart, förbinder sig Polen att medgiva fri genomfart för personer, varor, fartyg, järnvägs- och godsvagnar samt post i transit till eller från någon allierad eller associerad stat över polskt område, häri inbegripet territorialvattnet, och att behandla dem med hänsyn till lättnader, pålagor och inskränkningar och i alla andra avseenden minst lika fördelaktigt som personer, varor, fartyg, järnvägs- och godsvagnar samt post, som med hänsyn till nationalitet, ursprung, införsel eller äganderätt tillhöra Polen eller annan mer gynnad nation.

Om inom en tidrymd av fem år, räknat från detta fördrags ikraftträdande, den ovannämnda allmänna överenskommelsen, som är avsedd att ingås under ledning av Nationernas Förbund, ej kommit till stånd, äger Polen rätt att när som helst hos Generalsekreteraren i Nationernas Förbund uppsäga denna artikels bestämmelse att upphöra att gälla efter tolv månader.

Art. 19.

Polen förbinder sig att biträda varje ny konvention, som med gillande av Nationernas Förbunds råd inom fem år från detta fördrags ikraft-

Kungl. Majrts proposition nr 90.

träd midt* iugåtts för att ersätta lingon av de i bilaga 1 uppräknade konventionerna.

Polska regeringen förbinder sig att inom utgången av tolv månader för Generalsekreteraren i Nationernas Förbund tillkännagiva, huruvida Polen önskar biträda endera eller båda av de i bilaga II angivna konventionerna.

Art. 20.

Alla rättigheter och privilegier, som i föregående artiklar medgivas de allierade och associerade staterna, tillkomma likaledes alla stater, som äro medlemmar av Nationernas Förbund.

Art. 21.

Polen åtager sig ansvaret för den del av den ryska statsskulden och av alla andra den ryska statens finansiella förpliktelser, som kan komma att påläggas detsamma genom en särskild överenskommelse mellan de allierade och associerade huvudmakterna å ena sidan och Polen å den andra. Fn kommission utsedd av nämnda makter skall utarbeta denna överenskommelse. För den händelse kommissionen ej skulle uppnå eu överenskommelse, skola tvistefrågorna omedelbart underställas skiljedom av Nationernas Förbund.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 Käft. (Nr 90.)

202 Kungl. Mnj:is proposition nr 90.

Bil. 8.

Yttrande av chefen för generalstaben.

Till Konungen.

Sedan Hans Excellens Herr Ministern för Utrikes Ärendena i skrivelse den 26 september 1919 meddelat, att Eders Kungl. Maj:t täckts uppdraga åt chefen för Generalstaben och åt chefen för Marinstaben att skyndsamt inkomma med yttrande rörande grundstadgan för det tillämnade s. k. nationernas förbund (»Pacte de la société des nations») ur svensk militärpolitisk synpunkt, får jag, efter samråd med chefen för Marinstaben x, i underdånighet härmed anföra följande.

Nationernas förbund har, enligt förbundsakten, bland annat till ändamål att garantera till detsamma hörande stater (förbundsmedlemmarna) fred och säkerhet. Förbundet synes vilja nå detta mål, dels genom att söka förhindra utbrottet av krig ej blott förbundsmedlemmar sins emellan samt mellan dessa och icke-förbundsmedlemmar utan även mellan utom förbundet stående stater, dels genom att mot angrepp utifrån, d. v. s. mot angrepp från icke förbundsmedlemmar, upprätthålla förbundsmedlemmarnas territoriella integritet och nuvarande politiska oberoende. Med hänsyn härtill måste förbundsmedlemmarna underkasta sig vissa inskränkningar i sin självbestämmanderätt och handlingsfrihet samt ikläda sig vissa förpliktelser. Såväl de förra som de senare falla till väsentlig del inom försvarets område.

I och för sig innebära inskränkningar, som en nation måste underkasta sig i fråga om sin självbestämmanderätt och handlingsfrihet be- 1

1 Förhållandena hava dock icke medgivit att avfatta ett gemensamt utlåtande.

Kung!. Majds proposition nr 90.

20:1

träffande försvarets organisation samt iorsvarskrafternas och försvarsmedlens användning, i förening med åtagna militära förpliktelser, som avse något mera än det egna landets försvar, eu försämring av nationens militärpolitiska (försvarspolitiska) läge. Självmant framställer sig sålunda den fråga, huruvida de fördelar, som medlemskap i nationernas förbund, i fråga om ökad trygghet mot krig och garanti för territoriell integritet och politiskt oberoende, är avsett att skänka, kunna vara ägnade att uppväga den nyss antydda försämringen av det försvarspolitiska läget.

Denna fråga är

naturligen synnerligen svår att besvara och torde icke

nu kunna definitivt besvaras. Den försvarspolitiska innebörden av förbundsaktens föreskrifter kan nämligen icke med någon större grad av säkerhet avvägas och bedömas, ej heller kan föreskrifternas praktiska tillämpning i önskvärd grad överskådas, vartill kommer, att de nuvarande politiska förhållandena icke synas äga för ett väl grundat bedömande erforderlig stadga.

Enligt Art. Vill, första stycket, i förbundsakten skall medlem av nationernas förbund erkänna, att upprätthållandet av freden kräver begränsning av de nationella rustningarna, så långt detta är förenligt med den nationella säkerheten och med, verkställigheten av de internationella förpliktelser, som nämnda akt stadgar, eller som av densamma kunna härflyta. Mot den princip, som härvid kommit till uttryck, nämligen att begränsning av de nationella rustningarna i och för sig skulle medföra en ökad fredsgaranti, synes icke utan fog kunna göras den erinran, att det är de relativa, icke de absoluta, styrkeförhållandena, som en stat huvudsakligen tager i betraktande vid övervägande av frågan, huruvida den bör vädja till vapnen för att genomdriva sina politiska avsikter.

I fråga om rustningsbegränsningen stadgar förbundsakten i Art. VIII, andra stycket, att det tillkommer rådet att, med hjälp av en i Art. IX omförmäld permanent militär kommission, om vars sammansättning dock närmare bestämmelser saknas, utarbeta planer härtill, varefter planerna skola underställas de olika regeringarna för prövning och avgörande (^decision»). Det torde kunna förutsättas, att dessa planer skola underställas allenast vederbörande regering. Sedan en plan för viss stat av vederbörande regering godkänts, får den fastställda gränsen för rustningarna icke utan rådets medgivande överskridas. Förbundsakten ingår icke på det fall, att vederbörande regering icke godkänner den av rådet utarbetade planen.

Ifrågavarande planer skola utarbetas med hänsyn till staternas geografiska läge och övriga för dem säregna förhållanden. Detta tyder på,

204 Kungl. Maj ds proposition nr 90.

att rustningsbegränsningen kan bliva relativt ganska olika för skilda stater. Förhållandena synas nämligen kunna gestalta sig väsentligt olika för en stat, som runt om är omgiven av förbundsstater i jämförelse med eu stat, som gränsar till en eller liera makter, ieke anslutna till nationernas förbund. Fn begränsning, som grundas på sådana och liknande förhållanden, skulle kunna leda till, att av två ungefär jämnstarka grannstater den ena kommer att hålla en både relativt och absolut starkare krigsmakt är den andra. Att härigenom fara för den senares trygghet kan uppstå, synes icke vara uteslutet.

Förbundsaktens redan återgivna stadgande, att begränsningen av de nationella rustningarna skall vara förenlig med verkställigheten av vissa åtagna internationella förpliktelser synes förutsätta, att förbundsmedlemmarnas nationella rustningar skola medgiva, att vid behov en viss styrka ställes till disposition för upprätthållande, där så erfordras medelst vapenmakt, av förbundsförpliktelsemas helgd. Angående maximistorleken av eu sådan styrka är emellertid intet sagt i förbundsakten, icke heller i vilka fall eller i vilken ordning förbundsmedlemmarna äro skyldiga att biträda med dylika exekutionsstyrkor. Sä mycket torde dock kunna sägas, att uppfyllandet av ifrågavarande förpliktelse kan komma att ställa vissa speciella fordringar på organisationen av förbundsmedlemmarnas nationella försvar. Uppställandet av en exekutionskontingent synes med nödvändighet böra kunna ske, utan att försvarsväsendet. i övrigt därigenom kommer att desorganiseras. För försvarsväsendet i eu stat, sådan som Sverige, som sedan lång tid tillbaka inriktat sin försvarsorganisation allenast på den nationella säkerhetens tryggande, tillkommer alltså genom medlemskapet i nationernas förbund en ytterligare uppgift, vilken, för att det försvarspolitiska läget icke skall försämras genom inträde i nationernas förbund, kan kräva eu ökning av hittillsvarande försvarsanordningar, därest dessa i och för det nationella försvaret för framtiden äro behövliga i samma omfattning som förut. Huruvida detta kan bliva fallet, beror — förutom av det militärpolitiska läget i omkringliggande stater — av de garantier och andra fördelar i försvarspolitiskt avseende, som medlemskap i nationernas förbund förmår skänka.

1 nära samband med frågan om begränsning av rustningarna står den i Art. Vill, femte stycket, ifrågasatta begränsningen av den privata krigsindustrien. Beträffande detta spörsmål torde det endast vara behövligt att erinra därom, att den för försvaret erforderliga industrien i Sverige är väsentligen av privat natur och dessutom icke av någon större omfattning, ävensom att vissa till synes obetydliga inskränkningar i möjlig-

KumjL Mai ds proposit ion nr 90.

20f>

hetern si att genom enskilda företag erhålla krigsmateriel kunna i avsevärd grad nedsätta värt lands försvarsförmåga.

Enligt Art. XII skola förbundets medlemmar vara överens om att hänskjuta dem emellan uppkommande tvister av sådan beskaffenhet, att de sannolikt kunna medföra brytning, antingen till skiljedom eller ock till rådets prövning. De skola jämväl vara ense därom, att de i intet fall skola börja krig, förrän tre månader förflutit, sedan skiljedomstolens utslag fallit eller rådet avgivit sitt yttrande.

Ifrågavarande bestämmelse om tre månaders uppskov kan i tilllämpningen tänkas hava till följd, att parterna väsentligt olika använda respittiden. Det synes icke behöva särskilt framhållas, att eu större makt, synnerligast om den äger rikliga naturliga hjälpkällor, inom kort tid kan så öka sin militära styrka, att därigenom det försvarspolitiska läget hastigt och i hög grad kan förändras till lians förmån gent emot en svagare, i sistnämnda hänseende mindre väl lottad stat.

Vad angår de förpliktelser, som åligga medlem av nationernas förbund, äro enligt Art. XVI, första stycket, samtliga förbundsmedlemmar skyldiga att ingripa mot sådan förbundsmedlem, som börjar krig utan att iakttaga i förbundsakten stadgade villkor (tvistens hänskjutande till skiljedom eller prövning, iakttagande av tre-månadersfristen o. s. v.) eller eljest i strid med förbundsakten vädjar till vapnen. Ett sådant fall är t. ex., om tvist mellan två förbundsmedlemmar hänskjutits till skiljedom eller till prövning av rådet eller delegeradeförsamlingen och den ena parten icke fogar sig efter behörigt utlåtande, som avgivits med ländande kraft, utan hörjar krig med motparten, som vill ställa sig sådant utlåtande till efterrättelse.

Om ett förbundsbrott i nu angiven riktning ägt rum, skall varje annan förbundsmedlem omedelbart avbryta alla handels- och affärsförbindelser med den fördragsbrytande staten samt förhindra alla handels-, affärs- och personliga förbindelser mellan å ena sidan den fördragsbrytande staten och å andra sidan såväl den egna staten som varje annan stat inom eller utom förbundet.

Uppfyllandet av ovanstående förpliktelser, även om förbindelsernas avbrytande sker utan militär aktion, kommer givetvis att i den stat, mot vilken åtgärden är riktad, uppfattas såsom eu fientlig handling, vilken möjligen kommer att besvaras med krig. En till nationernas förbund ansluten stat löper på detta sätt fara att invecklas i krig mot makter,

206 Kungl. Majds proposition nr 00.

med vilka under andra förhållanden konfliktanledning icke skulle hava uppstått, eller med vilka landet för egen del lever i bästa samförstånd.

Medlemskap i nationernas förbund synes vidare medföra förpliktelsen att i vissa fall med väpnad styrka deltaga i krigsföretag. Därest nämligen förbundsmedlem, på sätt nyss berörts, bryter mot sina förpliktelser enligt Art. XII, XIII och XV, skall enligt Art. XVI, andra stycket, rådet — alltefter den betydelse, som kan tilläggas det i originaltexten förekommande ordet »recommander» 1 — anbefalla, ålägga, föreslå o. d. — de olika i saken intresserade regeringarna storleken av de land-, sjö- eller luftstridskrafter, med vilka var och en av förbundets medlemmar skall bidraga till de väpnade styrkor, som skola användas för att giva helgd åt förbundsaktens bestämmelser. Det synes icke vara fullt klart, huru denna bestämmelse rätteligen bör tolkas, d. v. s. huruvida förbundsmedlemmarna under alla förhållanden äro skyldiga att efterkomma, vad rådet under den ena eller andra formen kräver i väpnad styrka. Ej heller bestämmer förbi!ndsakten, i vilken proportion de olika staternas bidrag skola utgå.

Att skyldigheten att deltaga i krigisk aktion föreligger, torde emellertid, såsom i det följande framhålles, böra förutsättas, om ock förpliktelsernas omfattning icke kan överskådas.

Berörda skyldighet gäller icke enbart gent emot fördragsbrytande förbundsmedlem. I art. X stadgas, att förbundets medlemmar förbinda sig- att gent emot alla angrepp från utom förbundet stående makter upprätthålla förbundets samtliga medlemmars territoriella integritet och nuvarande politiska oberoende. Detta synes innebära, att varje förbundsmedlem i sin mån garanterar upprätthållandet av bland annat de gränser, som till förbundet anslutna stater erhållit genom den nyss avslutade freden. Det torde ligga i sakens natur, att detta upprätthållande vid behov skall ske med väpnad makt, och förmodligen tillämnas bär ett liknande förfaringssätt, som nyss är angivet ifråga om fördragsbrytande förbundsmedlem.

Förpliktelsen till väpnat ingripande går möjligen än längre. Det synes nämligen enligt Art. XVII, tredje stycket, icke vara uteslutet, att skyldighet härtill jämväl förefinnes vid tvist mellan stater, som stå utom förbundet, därest den ena av de tvistande parterna icke efterkommer inbjudan att åtaga sig de förpliktelser, som äro förenade med medlem-

1 Enligt »Dictionnaire de la langue fran?aise, par E. Littré de l’Académie francaise» har ordet »recommander» bland annat huvudbetydelsen: »ordonner å quelqu’un, charger quelqu’un de faire quelque ehose».

Kurujl. May.ts proposition nr 90.

.skap i förbundet, utan griper till vapen mot den andra parten, som antager en sådan inbjudan. Ej heller i detta avseende synes förbundsakten äga erforderlig klarhet. Förpliktelsen till väpnat ingripande kan erhålla en mycket allvarlig innebörd för en stat, som gränsar till ickeförbundsstater eller i allmänhet till stater, där talrika konfliktanledningar förefinnas.

Under sådana förhållanden, att en väpnad aktion för upprätthållande av förbundsförpliktelsernas helgd enligt ovanstående kan ifrågasättas, åligger det enligt Art. XVI, tredje stycket, varje förbundsmedlem att vidtaga åtgärder för att underlätta fri passage genom eget landområde för de styrkor, som skola deltaga i den väpnade aktionen. Här föreligger alltså en skyldighet att inom landet mottaga utländska trupper.

På grund av ovanstående förpliktelser synes neutralitet icke vara medgiven förbundsmedlem under en konflikt, varuti nationernas förbund är inblandat.

Bestämmelsen om fri passage för förbundstrupper innebär, även under det antagandet, att staten själv icke med väpnad makt skulle deltaga i en militär aktion, i och för sig eu fara för att ett land, som lämnar sådan passage, kommer att utgöra krigsskådeplats. Ty har väl eu förbundskontingent inkommit inom en förbundsmedlem s statsområde, lärer den stat, mot vilken förbundsexekutionen är riktad, icke uraktlåta att vidtaga motåtgärder och, om så för honom är fördelaktigt och möjligt, förlägga kriget till nämnda förbundsmedlems område.

Förpliktelsen att enligt Art. VIII, sjätte stycket, tillhandahålla andra förbundsmedlemmar alla upplysningar angående rustningarnas omfattning in. m. är genom sin allmänna formulering ägnad att giva en granne, som planerar krigsföretag, ett icke ringa övertag eller försteg. Bestämmelsen torde, även om den å alla håll lika lojalt följes, innebära större fara för en mindre stat än för en större.

Förutsättningen för medlemskap i nationernas förbund borde ur försvarspolitisk synpunkt vara, att därmed följande inskränkningar i självbestämmanderätt och handlingsfrihet jämte åtagna internationella förpliktelser korame att till fullo uppvägas av ökad trygghet för krig samt garantier för territoriell integritet och politiskt oberoende.

Vad tryggheten för krig beträffar, utgår förbundsakten tydligen från den uppfattningen, att, åtminstone för närvarande, krig icke under alla

Kunc/l. Maj:ts proposition nr VO.

förhållanden kunna förhindras. Huruvida överhuvud genom förbundets verksamhet krig komma att bliva sällsyntare än förr, är omöjligt att bedöma. Att tvister mellan till förbundet anslutna stater, som under andra förhållanden skulle lett till krig, framdeles mången gång skola kunna lösas på fredlig väg, är emellertid möjligt. Tillvaron av nationernas föi'bund med dess samfällda maktmedel kan komma att verka återhållande på stater utom förbundet, särskilt i fråga om angrepp mot förbundsmedlemmar. Detta innebär emellertid icke, att faran för varje enskild förbundsmedlem att behöva deltaga i krig kommer att bliva mindre än för en utom förbundet stående stat, snarare tvärtom. . Förbundsmedlem kan nämligen, såsom förut visats, nödgas med större eller mindre insats deltaga i varje krig, som ursprungligen berör vilken som helst av de andra förbundsmedlemmarna, samt dessutom även i krig mellan ickeförbundsmedlemmar, i den mån förbundet, enligt den i Art. XI generellt uttalade grundsatsen, anser sig berättigat eller skyldigt att däri ingripa. Till förbundet ansluten stat riskerar alltså att bliva indragen även i sådana krig, vid vilka den under andra förhållanden med stor sannolikhet hade kunnat förhålla sig neutral. Det torde icke behöva särskilt framhållas, att den omständigheten, att enligt förbund saktens nuvarande lydelse icke alla civiliserade stater äga tillträde till nationernas förbund, kan vålla politisk spänning och i sig innebär fröet till krigiska förvecklingar.

Faran för eu till förbundet ansluten stat att bliva krigsskådeplats beror i hög grad av dess läge. Ligger staten i så att säga utkanten av förbundet och sålunda gränsar till utom detsamma stående makter, är denna fara tydligen avsevärt större än för eu av förbundsmedlemmar omgiven stat.

De garantier för territoriell integritet och politiskt oberoende, som medlemskap i nationernas förbund är avsett att skänka, synes grunda sig på bestämmelsen i Art. X, att förbundets medlemmar förbinda sig att respektera och gentemot alla angrepp utifrån upprätthålla samtliga förbundsmedlemmars territoriella integritet och nuvarande politiska oberoende, samt vidare på bestämmelsen i Art. XVI, att, om medlem i förbundet griper till vapen mot förbundsmedlem i strid mot sina förpliktelser enligt Art. XII, XIII och XV, skall sådan handling anses riktad mot samtliga medlemmar av förbundet. Det vill emellertid synas, som här på tal varande garantier icke skulle avse alla krig, utan fall förutsättas kunna uppstå, då förbundsmedlem blir hänvisad till sina egna krafter. Därvid torde den försämring av en stats försvarspolitiska läge, som följer av de ålagda inskränkningarna och förpliktelserna, icke på ett

Kungl. Maj ds proposition nr 00. 209

tillfredsställande eller verksamt sätt komma att uppvägas av medlemskap i nationernas förbund.

I allmänhet ligga ifrågavarande garantier förnämligast i stadgandet i Art. XVI, andra stycket,' enligt vilket väpnade styrkor — exekutionsstyrkor — skola tillhandahållas för den angripande statens understöd. I fråga härom har gjorts gällande den uppfattningen, att skyldigheten för förbundsmedlemmar att med väpnad styrka bidraga till exekutioners utförande icke skulle vara obligatorisk, utan bero av eget gottfinnande. 1 Om så vore förhållandet, bortfölle givetvis för en icke angripen förbundsmedlem en besvärlig förpliktelse, men å andra sidan vore för en angripen förbundsmedlem garantien angående verksamt understöd vid uppstående krigiska konflikter föga värd. Tv tillåtes i princip någon av de till förbundet anslutna staterna att själv bestämma omfånget av sina förbundsplikter i detta avseende, kunna givetvis även de andra göra anspråk på samma rättighet. I många fall, särskilt beträffande en liten stat, torde verksamt understöd mot fientligt anfall icke kunna lämnas på annat sätt än genom direkt hjälpsändning av icke blott luft- och sjö-, utan även landstridskrafter. Kunna i händelse av behov sådana icke med säkerhet påräknas i rätt tid, innebära de åtagna inskränkningarna i självbestämmanderätten att ordna försvaret eu fara, som näppeligen kan uppvägas av de fördelar, som skulle åtfölja medlemskap i förbundet.

Värdet av nu på tal varande garantier är det icke möjligt att ens generellt bedöma. Detsamma beror av åtskilliga förhållanden, bland andra beskaffenheten av exekutionsstyrkorna och tiden för desammas ingripande. Dessa styrkor torde ofta komma att utgöras av större eller mindre kontingenter från skilda stater. En dylik hjälp kan enligt erfarenheten icke tillmätas ett mot dess numerär svarande värde, särskilt på grund av stridskrafternas heterogena sammansättning samt större eller mindre obekantskap med de säregna förhållandena i det land, där de skola uppträda.

Även om man förutsätter, att kraftutvecklingen från början göres så stor, att nyss nämnda svaghet uppväges, låter det sig mycket väl tänkas, att exekutionsstyrkorna icke komma att i tid ingripa med erforderlig styrka. En stat med ett mindre gynnsamt läge, som genom inträde i nationernas förbund antagit och godkänt av rådet utarbetade planer till minskning av försvarskrafterna, befinner sig under dylika förhållanden i ett mycket ogynnsamt läge gentemot en fiende, som icke

1 Jfr noten å sid. 206.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 15 höft. (Nr 90.)

2?

210 Kungl. Majds proposition nr 90.

verkställt sådan minskning. Om nu den angripna staten är ur stånd att uppställa för sitt försvar erforderliga operations- och stridsdugliga land-, sjö- och luftstridskrafter, kan fienden hava hunnit intränga i landet och slå försvarskrafterna, innan nationernas förbund bliver i tillfälle att med tillräcklig styrka ingripa. Först skall nämligen förbundets generalsekreterare sammankalla rådet. Därefter skall rådet enas om ett förslag beträffande erforderliga åtgärder. Därpå skall beslutet bringas i verkställighet. Detta kan kräva avsevärd tid (stridskrafternas mobilisering, förflyttning, uppmarsch m. m.).

Behärskar den angripande staten de vägar, på vilka exekutionsstyrkorna skola framföras, kan det hända, att förbundsmedlemmen icke alls erhåller något direkt understöd. Uteslutet är icke heller, att samtidigt understöd från förbundets sida påkallas på mer än ett håll, så att understödet — om det erhålles — icke kommer att få den styrka, som erfordras för att ersätta förbundsmedlemmens bristande värnkraft. Ytterligare försämras läget om förbundsmedlem bliver anfallen vid en tidpunkt, då hans egen förbundskontingent är tagen i anspråk på ett sätt, som hindrar den att deltaga i det egna landets försvar.

Det i det föregående sagda torde, särskilt med hänsyn till Sverige kunna i korthet sammanfattas sålunda.

1. Genom medlemskap i nationernas förbund försvinner icke faran för en stat att direkt angripas, men densamma kan tänkas komma att minskas. Däremot synes möjligheten att vid uppstående konflikter iakttaga neutralitet bliva starkt kringskuren eller till och med komma att upphöra, alldenstund medlem av nationernas förbund löper risk att invecklas i varje konflikt, som berör förbundet.

2. Gent emot den sålunda ökade faran att indragas i krigiska förvecklingar och därmed följande möjlighet, att det egna landet bliver krigsskådeplats, står garantien för förbundsmedlem i fråga om territoriell integritet och politiskt oberoende. Räckvidden av denna garanti kan dock icke med säkerhet bedömas. Vid ett fientligt angrepp torde en förbundsmedlem i allmänhet kunna påräkna understöd från andra förbundsmedlemrnar, men det synes på goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida understöd kommer att lämnas i rätt tid och på tillräckligt verksamt sätt.

3. Nödvändigheten att kunna med egna krafter trygga landets territoriella integritet och politiska oberoende kvarstår följaktligen i oförminskad betydelse. Skulle förbundsakten icke medgiva försvarets ord-

211 Kungl. Majds proposition nr 00.

ilande i sådant syfte, innebär anslutning till förbundet en allvarlig försämring av det försvarspolitiska läget.

I detta avseende äger förbundsakten icke erforderlig klarhet. För ett riktigt bedömande av densamma kräves sålunda viss tids erfarenhet angående tolkningen och tillämpningen av dess bestämmelser.

Stockholm den 18 oktober 1919.

Underdånigst

(undert.) LARS TING STEN.

Chef för Generalstaben.

(undert.) E. af Klercker.

212 Kungl. Maj:is proposition nr 90.

Bil. 9.

Svenska kommitterades betänkande rörande en internationell rättsordning.

Till

Hans Excellens Herr Ministern för Utrikes Ärendena.

Sedan Kungl. Maj:ts regering i samförstånd med danska och norska regeringarna vid upprepade tillfällen under de senaste åren vidtagit åtgärder för uppnående av samverkan mellan Europas neutrala stater i syfte att tillvarataga dessa staters gemensamma intressen vid eller efter krigets slut, men dessa åtgärder då icke lett till något resultat, blev vid det i november 1917 hållna ministermötet i Kristiania frågan upptagen till förnyat övervägande. I anslutning till förhandlingar, som därefter ägde ruin, täcktes Kung!. Maj:t den 22 sistlidne januari besluta'att tillsätta en kommitté, bestående av undertecknade Marks von Wiirtemberg och Adelswärd samt dåvarande kabinettssekreteraren numera envoyén i Wien O. Ewerlöf, med uppgift att under samarbete med motsvarande kommittéer, som kunde bliva tillsatta i Norge och Danmark, för fullföljande av det förberedande arbetet för tillvaratagandet av de neutrala staternas intressen vid eller efter krigets slut undersöka och bearbeta det material, som i detta avseende förelåge. Kommittén skulle äga tillkalla för arbetets utförande nödiga biträden och erforderlig sekreterarehjälp samt hade att till Eders Excellens inkomma med de utredningar och förslag, vartill dess arbeten kunde föranleda.

Med anledning härav få undertecknade kommittéledamöter vördsamt anföra följande.

Sedan kommitterade med uppdrag, svarande mot det ovan angivna, blivit utsedda i Danmark och Norge, nämligen för Danmark departementscheferna i Udenrigsministeriet Zahle och Clan samt folketingsmannnen N. Neergaard och för Norge envoyén d:r Hagerup, skeppredaren konsul Grieg samt generalsekreteraren Lange, sammanträdde de tre kommittéerna under tiden 13—22 sistlidne maj i Köpenhamn för preliminära överläggningar. Man överenskom därvid, att dessa förhandlingars resultat skulle i form av identiska rapporter av de särskilda kommittéerna framläggas för deras regeringar; och ingåvo i enlighet härmed svenska kommitterade för sin del den 22 sistlidna maj till Eders Excellens en skrivelse, vilken här i avskrift bifogas (bil. 8).1

I denna skrivelse liksom i de motsvarande danska och norska rapporterna uttalades, att den lämpliga formen för upptagande av arbetet för förberedande av tillvaratagandet av de neutrala staternas intressen vid och efter krigets slut

1 Här ej avtryckt.

Kunyl. Maj:ts jrtvposition nr 90.

vore eu konferens mellan ombud för regeringarna i Europas neutrala stater. Med denna utgångspunkt hade kommitterade planlagt och begränsat sitt arbete på sätt som framgår av rapporterna, nämligen så, att det skulle avse uppbyggande av en framtida mellanfolklig rättsordning men inskränkas till vissa särskilda inom denna ram fallande frågor, vilka å ena sidan vore av den allmänna karaktär, att de i lika hög grad berörde alla neutrala staters intressen, och ä den andra genom tidigare arbeten så allsidigt belysta, att en praktisk lösning redan vid ifrågavarande tidpunkt vore möjlig. Nämnda fyra frågor gällde: 1) permanent organisation av de internationella freds- eller folkrättskonferenserna, 2) staternas förpliktelse att före tillgripandet av fientligheter låta sina tvistigheter bliva föremål för behandling i fredliga former, 3) inrättande av en ny f^st domstol för internationella rättstvister samt 4) inrättande av organ för internationellt undersöknings- och förlikningsförfarande. Däremot uteslötos från programmet frågor, vilka, falla inom krigets folkrätt och, tills vidare, även det i viss män aktuella men dittills otillräckligt förberedda spörsmålet om användande av internationella tvångsmedel mot stat, som åsidosatte samfällt antagna rättsregler, ävensom det därmed nära sammanhängande problemet om internationell inskränkning i rustningarna.

Efter anmodan av Eders Excellens uppgjorde sedermera den svenska kommittén på grundvalen av nämnda program ett förslag till inbjudningsskri velse till Europas neutrala stater, avsett att framläggas vid det nordiska ministermötet i Köpenhamn sistlidne juni månad. I anledning härav tillställde kommitterade Kders Excellens med skrivelse den 15 juni i avskrift bilagda förslag till skrivelse (bil. 4)1 och till ett memorandum (bil. 5),1 vilket senare i det väsentliga återger rapportens innehåll, dock att i förslaget till memorandum närmare utföres anledningen till att man i de skandinaviska länderna önskade på sätt ovan närmare angivits inskränka den tilltänkta neutrala konferensens program och i synnerhet från detsamma utesluta frågorna om internationella tvångsmedel och begränsning i rustningarna. Danska och sedermera även norska regeringen biträdde det svenska förslaget, och blev i anledning härav detta under de första dagarna av september genom nederländska, schweiziska och spanska sändebuden i Stockholm tillställt respektive regeringar med en tillsvidare icke officiell förfrågan, huruvida de vore villiga att låta sig representeras i den diplomatiska neutrala konferens, man från svensk, dansk och norsk sida projekterat. Samtidigt erhöllo de krigförande makternas sändebud i Stockholm kännedom om innehållet och räckvidden av den hänvändelse, som från de skandinaviska staternas sida sålunda gjorts till övriga neutrala makter i Europa.

Under tiden hade, beträffande de tre sista av programmets fyra frågor, den svenska kommittén utarbetat förslag till diskussionsgrundlag för den tilltänkta konferensens arbeten. Motsvarande arbete hade samtidigt beträffande den första frågan — Haag-konferensernas permanenta organisation — utförts av den norska kommittén. Till att biträda vid den svenska kommitténs särskilda arbeten hade dess ledamöter tillkallat fru Anna Bugge-Wicksell, varjämte kommitterade, med Eders Excellens’ begivande, till sin sekreterare utsett t. f. andre sekreteraren i Kungl. Utrikesdepartementet A. Hammarskjöld.

De sålunda utarbetade förslagen underkastades vid ett gemensamt möte i Köpenhamn under de sista dagarna av september och de första i oktober av de tre kommittéerna en samfälld granskning. Man enades därvid om att åt diskus-

1 Här ej avtryckt.

214 Kungl. Majds proposition nr 00.

sionsgrundlaget giva en fastare form än den ursprungligen avsedda, sä att det övervägande finge karaktären av artiklar i ett tämligen detaljerat konventionsutkast. Text till sådana artiklar kunde beträffande vissa av de å programmet stående frågorna redan vid det pågående mötet preliminärt fastställas. I övrigt skulle förslag utarbetas av de svenska och norska kommitterade att till granskning föreläggas ett senare möte mellan kommittéerna.

Innan detta kunde äga ram, hade emellertid till svenska regeringen här i avskrift bilagda svar (bil. 4 —6)1 å ovannämnda förfrågan ingått från nederländska, schweiziska och spanska regeringarna och blivit av Eders Excellens delgivna kommitterade. Då av dessa svar framgick, att man ej hade att räkna med sammanträdandet av en neutral konferens, bortföll den ursprungliga utgångspunkten för kommittéernas arbeten. Därmed måste även följa en förändring av dessa arbetens innebörd. Kommittéerna beslöto sig i anledning härav för att mera fullständigt utarbeta och såsom gemensamt förslag till internationell överenskommelse framlägga resultatet av sina samfällda arbeten. Därvid ansågo de sig oförhindrade att, såsom i det följande närmare angives, i viss mån vidga det program, som avsågs i deras preliminära rapporter.

Vid ett gemensamt möte i Köpenhamn under de sista dagarna av november fastställdes efter gemensam granskning av de tre skandinaviska kommittéerna texten till ett från denna nya utgångspunkt formulerat konventionsutkast. Därmed var kommitterades ursprungliga uppdrag avslutat, varför de, pa grund av ovannämnda nådiga beslut den 22 sistlidne januari, härmed få till Eders Excellens vördsamt överlämna ifrågavarande utkast (bil. 1) jämte en av de tre kommittéerna godkänd översättning därav till franska språket (bil. 2),2 varvid kommitterade i samförstånd med danska och norska kommitterade tillåta sig framhålla, att det enligt deras mening torde ankomma på de tre ländernas regeringar att på diplomatisk väg sinsemellan överväga, vid vilken tidpunkt och i vilken omfattning utkastet i sin föreliggande form bör delgivas främmande makter och intresserade kretsar.

Kommitterade anse sig i sammanhang härmed böra något närmare omnämna vissa huvudpunkter i utkastet samt utveckla de grundsatser, som varit vägledande vid detsammas utarbetande. Härvid märkes till eu början, att kommitterade i åtskilliga fall ansett sig böra i sina förslag upptaga ej allenast den enligt deras åsikt mest lämpliga utvägen utan även eu annan, som enligt deras uppfattning lämpligen skulle kunna ifrågakomma. \ id utkastets fortlöpande text hava alltså fogats vissa såsom alternativ betecknade förslag. I de fall åter, där i utkastet förekomma alternativ, vilka betecknats såsom danska, innebär detta, att alternativförslag, som framkommit från danskt håll, ej vunnit anslutning från de svenska och norska kommittéernas sida.

Utkastet inledes med vissa bestämmelser rörande omfattningen av den internationella sammanslutning, som enligt kommittéernas mening bör komma till stånd för åstadkommande av den åsyftade mellanfolkliga rättsordningen (art. 1—4). I detta avseende hava kommittéerna såsom önskemål uppställt, att i sammanslutningen inginge alla de stater, som voro inbjudna till andra Haagkonferensen. Utgående från att emellertid något tvång till anslutning ej borde ifrågakomma hava kommittéerna haft att överväga vilket minimikrav i avseende å anslutning borde uppställas såsom förutsättning för att sammanslutningen över huvud skulle komma till stånd. Därvid ha kommittéerna föreställt sig, att en rättsorganisation

1 Här ej avtryckta.

2 Här ej avtryckt.

i

Kunyl. Maj ds proposition nr 90.

mellan staterna skulle vara praktiskt värdelös, därest den kategori stater, som gemenligen benämnas stormakterna, eller någon av dessa, skulle ställa sig utanför organisationen, men att det för övrigt icke borde såsom oeftergivligt villkor uppställas, att vissa stater eller ett visst antal anslöt sig. Vilka stater emellertid borde räknas till den kategori, vars samfällda anslutning erfordrades, hava kom mitteerna ansett sig ej kunna i nuvarande sakläge angiva utan i utkastet lämnat öppet (art. 3).

Till förebyggande av att mindre civiliserade stater tilltvinga sig inträde i sammanslutningen hava antytts de alternativa utvägar, som antydas i art. 4.

I de härefter föl jande artiklar (5—9). vilka i utkastet sammanfattas under rubriken allmänna förbindelser, behandlas den grundläggande frågan om skyldighet för de i sammanslutningen ingående staterna att låta alla dem emellan uppkommande tvister bliva föremål för behandling i fredliga former.

Den behandling, som härvid ligger närmast till hands, är ett domstolsförfarande, som leder till ett för de tvistande staterna bindande avgörande av tvistefrågan. Oftast tänker man sig dä domstolen anordnad såsom eu skiljenämnd, på vars sammansättning parterna i varje särskilt fall äga större eller mindre inflytande, och man eftersträvar att i största möjliga omfattning' förmå staterna till atagande av förpliktelse att låta sina framtida tvister hänskjutas till dylikt skiljedomsförfarande. Förhandlingar i detta syfte ägde rum på de båda Haagkonferenserna, särskilt på den senare. Strävandena gingo där i första hand ut på att finna eu form för ett förhandsavtal om skiljedom, som kunde biträdas av största möjliga antal stater. Aven sedermera har tanken på ett vidsträckt tillämpande av skiljedomsförfarandet haft talrika och ivriga förkämpar, och många finnas, som i ett förbehållslöst genomförande av skiljedomsprincipen tro sig hava funnit en utväg för krigets fullständiga avskaffande.

Kommittéerna hava emellertid ej kunnat ansluta sig till denna ståndpunkt.

Bland de spörsmål, som kunna giva upphov till tvist mellan stater, äro nämligen åtskilliga, och bland dem kanske de mest brännande, av den art, att man icke kan påräkna att staterna skola komma att på förhand avtala om ett skiljedomsförfarande.

Icke alla mellanfölkliga tvister äro av beskaffenhet att kunna lösas på grundvalen av rättsprinciper. Folkrätten har ännu ej nått den ståndpunkt, att sådant vore möjligt. Val hava i senare tid, framför allt kanske tack vare de bägge Haag-konferenserna, de folkrättsliga grundsatserna utvecklats och utformats i beaktansvärd omfattning, och trots de i viss mån nedslående erfarenheter världskriget lämnat i fråga om helgden av antagna principer på det internationella området, torde det kunna förväntas, att det mesta av vad som en gång blivit vunnet åt det internationella rättslivet kommer att varaktigt därmed införlivas, ävensom att den internationella rätten under en närmare framtid kommer att ytterligare väsentligt utbyggas. Men den fullt genomförda reglering av den materiella rätten, som äger rum inom kulturstaterna och som gör det möjligt att inom varje stat framtvinga lösning på rättslig väg av tvister, som ej annorlunda kunna biläggas, torde ej inom en överskådlig framtid vara att påräkna på det internationella området och över huvud knappast vara förenlig med de suveränitetskrav, som de flesta stater kunna förväntas i det längsta vilja upprätthålla.

Särskilt bör ihågkommas, att medan varje inre rättsordning huvudsakligen avser bevarande av bestående rättsförhållanden, eu djdik konservativ princip icke

Kungl. Majrts proposition nr 90.

i samma grad låter sig upprätthållas på det mellanfolkliga området, där omständigheternas makt oftare kräver förändring eller närmare reglering av bestående förhållanden. Tvistefrågor, sådana som de särskilt under senaste tid aktuella, om statsbildningar eller territorialförskjutningar, som påkallas av nationella strömningar, om invandring av främmande folkelement, om företräde till kolonisationsområden eller till annat herrelöst land, låta sig ej lösas på grundvalen av erkända folkrättsnormer. Lösningen måste här ofta bero på överväganden av mer eller mindre politisk art. Vad det gäller, är ej att efter någorlunda allmängiltiga grunder bedöma vad som är rätt, utan att med hänsyn tagen till föreliggande omständigheter av skiftande art avväga motsatta intressen och träffa ett avgörande, som från lämplighets- och billighetssynpunkt — stundom även från den allmänna politiska situationens synpunkt — kan anses vara ägnat att bäst lösa tvisten. En dylik uppgift kräver av den eller de skiljedomare, åt vilka avgörandet skall anförtros, en sällsynt stor auktoritet, vidsynthet och frihet från ensidiga nationella hänsyn. Det kan knappast påräknas, att, när det gäller att utse skiljedomare i frågor av denna art, önskvärd enighet i fråga om personvalet skall kunna uppnås mellan de tvistande parterna, i brist varav valet maste läggas i tredje mans hand eller ankomma på något slags lottning. Även bortsett härifrån kan det näppeligen förutsättas, att staterna mera allmänt skola vara benägna att i här avsedda intressetvister binda sig vid ett tämligen oberäkneligt avgörande, helst som dessa tvister ofta nog äro av den allra största betydelse föf de tvistande. Betvivlas må ock, huruvida det vore klokt att ens eftersträva dylika fullt förbehållslösa skilj edomsavtal mellan en större krets av stater och därmed utsätta sig för den nära till hands liggande risken av deras brytande, till betänkligt förfång för skiljedomsprincipen i det hela.

De betänkligheter, som nu gjorts gällande mot undantagslösa skiljedomsavtal, äga visserligen icke samma giltighet för alla stater. För de mindre, vilkas möjlighet att på politisk väg hävda sin ståndpunkt är starkt begränsad, och särskilt för stater, vilka i likhet med de skandinaviska befinna sig i en situation, som i det hela motsvarar deras önskningar, kan med skäl ifrågasättas, huruvida icke, därest ett förbehållslöst avtal om tvisters avgörande på rättslig väg står till buds, ett sådant erbjuder övervägande fördelar. Vad som enligt den svenska kommitténs åsikt vore utsiktslöst och måhända även i övrigt mindre välbetänkt, vore att eftersträva en allmän överenskommelse om rättsligt avgörande av alla slags mellanfolkliga tvister.

Det nu anförda utesluter icke önskvärdheten av, att internationella tvister i långt större omfattning än hittills göras till föremål för rättslig behandling. Det är framför allt önskvärt att verkliga rättstvister, som ej kunna biläggas genom förhandling, städse hänskjutas till dylik behandling, och att alltså de förbehåll, som för närvarande i en mängd traktater göras för frågor, som angå staternas ära, självständighet eller livsintressen, icke komma till användning, när det gäller frågor av obestridligen rättslig art, såsom tolkning av överenskommelser m. m. Önskvärt är också, att en överenskommelse om de ämnen, som skola bliva föremål för rättsligt avgörande, kommer till stånd mellan alla stater, som tillhöra den ifrågasatta sammanslutningen. I 9 art. av utkastet gives uttryck åt kommittéernas uppfattning om det önskliga i skiljedomsprincipens tillämpning i vidsträckt omfång och dess genomförande i en allmän överenskommelse.

Erfarenheten från andra Haagkonferensen visar emellertid svårigheten att

Kungl. Jla]ds proposition nr 00.

nå fram til! eu allmän överenskommelse i ämnet. Vid konferensen hade man enats å ena sidan därom, att obligatorisk skiljedom borde genom kollektivfördrag införas beträdande rättstvister, och ä den andra därom, att det icke var möjligt att uppdraga någon bestämd gräns mellan rättstvister och vad man benämnde politiska tvister. Man sökte därför en lösning genom upprättandet av eu förteckning över de spörsmål, vilka alltid skulle anses vara av rättslig natur och följaktligen obligatoriskt gä till skiljedom. Enighet om eu sådan förtecknings innehåll kunde emellertid ej uppnås.

För den händelse enahanda svårigheter skulle yppas vid frågans förnyade upptagande, återstår ej annat än att lita till särskilda avtal om rättsligt förfarande. För underlättande av deras åvägabringande synes i sä fall böra komma under övervägande en anordning, som ifrågasatts å andra Haagkonferensen. Man föreslog då, att ett Öppet protokoll, innehållande en synnerligen rikhaltig serie ämnen, som kunde tänkas bliva föremål för skiljedom, skulle upprättas, i syfte att varje stat skulle äga låta i detta anteckna, att den beträffande nämnda ämnen eller vissa bland dem vore villig att gent emot vai’je annan stat, som avgivit motsvarande förklarande, underkasta sig skiljedom. Denna anordning, som vid konferensen vann avsevärd anslutning, har av kommittéerna ansetts ägnad att väsentligen underlätta och främja ingåendet av särskilda skiljedomsavtal och därför av dem förordats (art. 9).

Man torde äga anledning till förhoppning, att antingen på grund av förhandsavtal av en eller annan typ eller i följd av överenskommelse i särskilda fall det rättsliga förfarandet hädanefter skall komma till användning i alltmera vidgad omfattning. För de fall, där emellertid sadant förfarande icke ifragakommer, gäller det att få till stånd ett annat slags behandling, ägnad att så vitt möjligt förebygga tvistefrågors urartande till krigiska förvecklingar. Den behandling, som enligt utkastet parterna skulle i andra rummet vara förpliktade att. underkasta sig, består i s. k. undersöknings- och förlikningsförfarande. Kommittéerna hava i detta hänseende anslutit sig till principerna i de traktater om dylikt förfarande, som Nordamerikas Förenta Stater från och med år 191 o avslutat med ett antal makter. Dessa traktater innebära förpliktelse för kontrahenterna att låta en kommission, vars sammansättning redan från början fastslås, företaga undersökning av tvistefrågan och avgiva ett utlåtande, som emellertid ej är för parterna bindande. Grundtanken är ej blott att genom en dylik objektiv utredning av tvistefrågan söka åvägabringa uppslag för dess lösning utan ock att under det »moratorium» i avseende å maktmedels användande, som skulle tillskapas, få ögonblickets upphetsning att lägga sig och lämna besinningens fredsbevarande krafter tid att göra sig gällande. Något förbehåll i avseende å arten av de tvister, som kunna bliva föremål för undersöknings- och förlikningsförfarande, synes ej vara nödigt. Det torde i varje fall vara tillåtet att vid världskrigets avslutande hoppas på en sinnesstämning inom världens folk, som gör dem benägna att acceptera en anordning, vilken redan tidigare funnits antaglig till och med för åtskilliga stormakter. o 0

Undersöknings- och förlikningsförfarandet skulle alltså komma till stånd i varje tvist, som ej kunnat lösas genom förhandlingar och ej enligt avtal skall bliva föremål för rättsligt avgörande. För den händelse att olika meningar uppstå rörande tillämpligheten av en överenskommelse angående domstolsbehandling — något som särskilt ligger nära till hands, när det gäller att tillämpa ett för-

Bihang till riksdagens protokoll 1900. 1 sand. 7o käft. (År 90.) 28

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

behåll om livsintressenas undandragande från domstols avgörande — erbjuder sig härvid möjligheten att på endera partens yrkande låta frågan om domstolsbehandling falla och i stället hänskjuta tvisten till undersöknings- och förlikningsförfarande. Denna utväg har, såsom ägnad att undvika vissa eljest ofrånkomliga svårigheter, blivit i utkastet förordad (art. 8).

Det uppskov med maktmedels anlitande, som i samband med tvists hänskjutande till undersöknings- och förlikningsförfarande bör påläggas de tvistande skall enligt ntkastet fortfara till dess förfarandet avslutats och ytterligare någon, kort tid förflutit, med iakttagande allenast, att, om förfarandet ej avslutats inom ett år, parterna vid utgången av denna tid skola återvinna sin handlingsfrihet (art. 7).

Såsom alternativt förslag har emellertid härvid upptagits en bestämmelse om en viss ytterligare förlängning av moratoriet i det fall att minst fem makter förena sig om en framställning angående medling. Denna anordning åsyftar att tillgodose den efter erfarenhetens vittnesbörd ganska betydelsefulla möjligheten att i särskilt ömtåliga tvistefrågor — exempelvis tillspetsade ras- och nationalitetsspörsmål — såsom yttersta medel för fredens bevarande tillgripa ett politiskt färgat ingripande av en mera betydande maktgrupp.

Eu annan avdelning av utkastet (art. 10—39) avser organiserandet av en fast internationell domstol och reglerandet av förfarandet vid densamma.

De organ, som hittills stått till buds för rättsligt avgörande jäv internationella tvister, hava varit vad man i egentlig mening benämner skiljedomstolar: nämnder, på vilkas sammansättning de tvistande staterna utövat ett väsentligt inflytande, och i vilka flertalet ledamöter tillhört dessa stater. Sin organisatoriska utveckling hava dessa domstolar erhållit genom de båda Haag konferensernas reglering av ämnet. Den på dessa konferensers initiativ tillkomna s. k. permanenta skiljedomstolen i Haag utgör som bekant i själva verket ej annat än en krets av personer, som av makterna ställts till förfogande för att tvistande stater må bland dem kunna uttaga skiljedomare i varje särskilt fall.

Redan tidigt framträdde emellertid den uppfattning, att skiljedomstolar icke lämpligen kunde godtagas såsom den enda domstolstypen för mellanfolkliga tvisters behandling. Man menade, att skiljedomstolarna enligt sakens natur måste visa sig mera benägna för ett slags medling mellan de stridiga intressena än för ett strängt rättsligt avgörande. Därjämte ansågs, att för tvister av mindre omfattning skiljedomsförfarandet ställde sig alltför omständligt och dyrt, varför många frågor, som eljest lämpligen kunnat avgöras på rättslig väg, icke kunnat erhålla sådant avgörande. Krav framställdes därför på upprättandet av en verkligt fast domstol, bestående av ojäviga, oavbrutet fungerande domare, som på grund av sitt i en allmän överenskommelse grundade mandat skulle, utan att behöva ledas av kompromissoriska hänsyn, avdöma målen efter rättsgrundsatser och på grundvalen av en enkel och billig procedur.

Fördelarna av ett dylikt organ för den internationella rättsskipningen synas i själva verket uppenbara. Utom vad i detta avseende redan anförts må framhållas utsikten att en av lämpliga personer sammansatt fast domstol skall genom sin oavbrutna praxis bliva i stånd att verksamt bidraga till de folkrättsliga normernas vidare utbildande, till båtnad för det internationella rättslivet.

Om kommittéerna alltså ej tvekat att förorda inrättandet av en internationell fäst domstol, innebär detta ingalunda att de anse det hittills brukade skilje-

Kanyl. Maj."tu proposition nr 00. 219

domsförfarandet böra bortfalla. Det är enligt kommittéernas, mening önskvärt, att den s. k. permanenta skiljedomstolen i Haag bibehålies i oförändrat skick och att, såsom hittills, även särskilt anordnade skiljedomstolar anlitas för avgörande av tvister mellan stater. 1 tvister, som icke lata sig lösas uteslutande efter rättsliga normer, utan där politiska moment äro av betydelse, kan det pa de internationella förhållandenas nuvarande utvecklingsstadium vara önskvärt att de tvistande staterna äga tillfälle att i domstolen insätta egna medborgare, vilka bättre än andra känna uppfattningen i landet och kunna förväntas vara i stånd att för tvistefrågans lösning framlägga uppslag, som taga hänsyn till de olika sidornas intressen. Den fasta domstolens närmaste uppgift skulle däremot vara att upptaga tvistefrågor av utpräglat rättslig art och sådana mindre omfattande spörsmål, för vilkas behandling den nu bestående skiljedomstolen utgör eu alltför omständlig apparat. Att i en allmän överenskommelse uppdraga bestämda gränser för de olika domstolstypernas verksamhetsområden, torde emellertid ej vara möjligt eller lämpligt, utan torde det böra överlämnas åt de särskilda staterna att på förhand, eller när tvister uppstå överenskomma om valet av domstol. Det är emellertid att hoppas på en utveckling i den riktning, att den fasta domstolens verksamhetsfält efter hand alltmera vidgas.

Spörsmålet om den fasta domstolens organisation erbjuder vissa svårigheter, bottnande framför allt i motsatsen mellan de större makternas intresse att erhålla övervägande inflytande på domstolens sammansättning och de mindre staternas naturliga krav på rättslig likställighet i detta som i andra hänseenden. Detta krav kan ej gärna uppgivas. Den eftergift i sådan riktning, som innebars i de mindre staternas biträdande av den å andra Haagkonferensen tillkomna överenskommelsen om en internationell prisdomstol, vari dessa stater i endast starkt begränsat omfång skulle representeras, kan icke åberopas såsom precedensfall för organisationen av eu domstol med mera omfattande verksamhetsområde.

Svårigheterna att finna en lösning torde dock icke vara oövervinneliga. Under andra Haagkonferensens förhandlingar visade det sig, att förslag, vilande på den rättsliga likställighetens grund, vunno anslutning från flera stormakter. Därest garanti erhålles mot att något slags politiska hänsyn få göra sig gällande vid domareplatsernas tillsättande, torde det ock, utan att särskilda försiktighetsmått behöva iakttagas, kunna förväntas, att de större staterna eller de mera utbredda rättssystemen, inom vilkas områden naturligt nog relativt stor tillgång på lämpliga kandidater förefinnes, varda i mån därav representerade inom domstolen. En garanti för den önskvärda objektiviteten vid valet torde ock stå att vinna genom att, såsom föreliggande utkast åsyftar, valet anförtros åt ledamöter av den nuvarande permanenta skiljedomstolen. Dessa, vilka äro helt och hållet oberoende av regeringarna och själva intaga en ansvarsfull domareställning, kunna förväntas äga de bästa förutsättningar för att vid valet låta sig ledas allenast av önskvärdheten att uppnå en ur rättskipningssynpunkt tillfredsställande sammansättning av den fasta domstolen.

I den valförsamling, som enligt utkastet skulle hava att utse domstolens medlemmar, skulle för varje stat deltaga en av dess ledamöter i den permanenta skiljedomstolen, nämligen den till ordningen främste, eller vid. förfall för honom den närmaste, som vore oförhindrad. Regeringarna skulle enligt utkastet ej äga annat inflytande på valet, än att de ägde avgiva förslag på ett antal personer, inom vilket valmännen hade att hålla sig. Till förebyggande av att någon stat

220 Kung!. Majds proposition nr 00.

bleve alltför starkt representerad i domstolen bar ansetts böra föreskrivas, att flere än två ledamöter ej i något fall få tillhöra samma stat. Alternativt har föreslagits, att alla ledamöterna skulle tillhöra olika stater.

Under handläggning av tvister skulle hänsyn ej tagas till statsborgarskap i vidare mån än att, om i domstolen sutte ledamot från den ena tvistande staten men ej från den andra, denna ledamot skulle utträda. Någon befogenhet för de tvistande parterna att genom uteslutning eller annorledes inverka på domstolens sammansättning i det särskilda fallet skulle ej äga rum. I domstolens fullständiga oberoende även av de rättssökande ligger tydligen en garanti för rättsskipningens objektivitet och stabilitet.

Beträffande utkastets bestämmelser om den fasta domstolens sammansättning må för övrigt allenast framhållas de som avse att garantera domstolsledamöternas fullständiga oberoende av regeringarna, i vilket avseende utkastet innehåller att val av domare gäller dennes livstid, samt att domare i princip är oavsättlig och ej under några förhållanden kan avsättas på initiativ av någon regering. Alternativt har emellertid föreslagits en funktionstid av nio år.

Beträffande förfarandet vid den fästa domstolen ansluter sig utkastet till de regler 1907 års första Haagkonvention innehåller i fråga om skiljedomsproceduren. Närmare omnämnande av utkastets bestämmelser i detta avseende torde icke vara av nöden.

I utkastets art. 48—72 behandlas det föreslagna undersöknings- och förliknings för farandet.

Vad angår de organ, som skola omhänderhava detta förfarande, föreligga åtskilliga möjligheter, som emellertid låta sig sammanfattas i tre huvudtyper. En utväg är att inrätta ett centralt organ, som, med eu ställning motsvarande den föreslagna fasta domstolens, skulle upptaga och behandla alla internationella tvister, som över huvud borde bliva föremål för undersöknings- och förlikningsförfarande. Åtskilliga förslag i denna riktning hava under de senaste åren framställts från engelskt och amerikanskt håll. En annan möjlighet är att, med undvikande av eu dylik centralisering, låta staterna parvis anordna organ för behandling av dem emellan uppkommande tvister. I sådant avseende låter det tänka sig antingen att staterna på förhand, två och tvä, förena sig om inrättande av ett dylikt organ för behandling av tvister dem emellan eller att tillsättandet av det erforderliga organet kommer till stånd först när tvist uppstår. Den förra av sistnämnda typer är den, som gjort sig gällande i de konventioner om undersöknings- och förlikningsförfarande, vilka Förenta Staterna, på sätt redan är nämnt, de senaste åren ingått med ett antal andra makter. De pläga vanligen, efter den amerikanska statssekreteraren Bryan, som haft sin andel i nämnda traktaters tillkomst, benämnas den Bryanska typen. Även den senare typen har haft åtskilliga förespråkare.

Kommittéerna hava för sin del ej kunnat ansluta sig till tanken på undersöknings- och förlikningsförfarandets förläggande till ett centralorgan. Då förfarandet avser åstadkommande av en förlikning mellan parterna, synes det vara naturligt och lämpligt, att de äro omedelbart och i väsentlig grad företrädda inom det organ som har att förbereda förlikningen. Detta synes i själva verket vara minst lika påkallat som att de, på sätt skilj edomsförfarandet innebär, äro representerade i ett organ, som har att med bindande verkan avgöra tvist dem emellan. En dylik representation låter emellertid icke förena sig med principen om ett

Runni. Majdx proposition nr Do.

2 21

centralorgan. Även om detta skulle inrättas så, att alla stater bleve däri företrädda — något som otvivelaktigt skulle leda till en alltför manstark sammansättning — kunde denna representation icke för någon stat göras så stark, att den skulle ur nyss antydda synpunkt fylla sin uppgift.

Av de övriga huvudtyper som std till buds hava kommittéerna ansett sig böra såsom huvudförslag upptaga en organisation efter förebilden av de Bryanska konventionerna men såsom alternativ medtagit ett förslag, byggt på principen om förlikningsnämnds tillsättande först då tvist föreligger till behandling (art. 48 och 49). Vardera av dessa förslag synes framför det andra äga vissa företräden. Fördelen av att, såsom det Bryanska systemet innebär, undersökningsorganet föreligger färdigt att tagas i anspråk när helst tvist uppstår är tydligen av största betydelse för förfarandets friktionslösa inledande. Det andra systemet åter äger så till vida företräde, som ett undersökningsorgan, vilket tillsättes med hänsyn till en viss föreliggande tvist, kan vid sin tillsättning avpassas efter de krav, som just denna tvist kan ställa på organet. I syfte att inom huvudförslagets ram i viss mån tillgodogöra sig detta företräde hava kommittéerna bland förslagets bestämmelser om förlikningsnämnd upptagit en föreskrift om rätt för stat att, när tvist uppstår, låta en Ledamot i den på förhand tillsatta nämnden ersättas av en annan person, som äger särskild kunskap i den föreliggande frågan (art. 50).

Ehuru, på sätt nyss anförts, kommittéerna ej kunnat ansluta sig till tanken på själva undersöknings- och förlikningsförfarandets överlämnande åt ett centralorgan, hava de ej kunnat förbise, att för vissa med förfarandet sammanhängande uppgifter ett dylikt organ måste tagas i anspråk.

Ett sammanhållande organ erfordras för att övervaka att de särskilda staterna uppfylla sina förpliktelser i avseende å förlikningsnämndens tillsättande eller, där så ej sker, i deras ställe utse ledamöter i nämnd.

En annan viktig uppgift, som lämpligen bör anförtros åt ett centralorgan, är att, när parterna ej enas om det på dem gemensamt ankommande valet av ordförande i förlikningsnämnd, tillsätta denne. I utkastet hava dessa uppgifter tillagts det internationella råd, vars tillskapande kommittéerna även av andra anledningar förorda (art. 52 och 53).

Ett spörsmål av i viss mån ömtålig art är det, huruvida undersökningsoeh förlikningsförfarande skall kunna komma till stånd även utan initiativ av tvistande part. Utkastet upptager i detta avseende två alternativ (art. 56). Enligt det ena skall förlikningsnämnd även utan parts yrkande kunna inleda sådant förfarande, varvid dock till förebyggande av mindre välbetänkta åtgärder gjorts till villkor, att nämnden från det internationella rådet mottagit hemställan om ingripande. Enligt det andra alternativet skall något spontant upptagande av förfarande ej ifrågakomma från nämndens sida men nämnden däremot äga till parterna rikta erbjudande om medverkan för förfarandets inledande, ett erbjudande, vars beaktande dä står i parternas fria skön.

Utkastets bestämmelser om permanent organisation av de internationella freds- eller folkrättslconferenserna (art. 73—88) äro byggda på den uppfattning, att det för upprätthållande av ett mellanfolkligt rättstillstånd är av största vikt, att den materiella folkrätten mer och mer utbygges och fullständigas. Denna folkrätt, som tidigare i väsentlig mån framvuxit på sedvanans väg, har i senare tid till ej oväsentlig del kodifierats och utvecklats genom internationella konferenser. Av dessa hava de båda fredskonferenserna i Haag varit de utan jämförelse be-

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

tydelsefullaste, ej blott med hänsyn till vikten och omfattningen av de ämnen som där behandlats, utan även därför, att hela folkrättssamfundet varit representerat. Det synes högeligen önskvärt, att dessa konferenser göras till en permanent institution med uppgift att å periodiskt återkommande sammanträden ägna legislativ behandling åt frågor av betydelse för det internationella rättslivet. Härvid kan emellertid, enligt kommitténs åsikt, ej, såsom från vissa håll framkastats, få bliva tal om konferensernas utvecklande till något slags internationellt parlament, där frågor kunna lösas genom majoritetsbeslut. För inrättande av en dylik överstatlig Händighet torde världen icke vara mogen, och framför allt måste från de mindre staternas sida resas bestämt motstånd, om det nu skulle gälla att efter någon slags graderad röstskala j inordna staterna i en sammanslutning av denna art. Men erfarenheten från hittillsvarande konferenser visar möjligheten av att på överenskommelsens väg uppnå ganska väsentliga resultat, och det torde kunna förväntas att även framdeles de på konferenser representerade makterna eller ett flertal av dem skola lyckas ena sig om folkrättsliga grundsatsers fastslående i traktatform.

Huvudpunkter i den nu föreslagna regleringen av freds- och folkrättskonferensernas ställning äro dels bestämmelserna om konferensernas periodiska sammanträdande, oberoende av initiativ från någon särskild stats sida, och dels de regler utkastet innehåller om förberedande av konferensernas arbeten genom inhämtande av regeringarnas yttranden över framställda förslag samt bearbetande av det sålunda inkomna materialet till framläggande för konferensen. Den bearbetning, som härvid enligt utkastet skulle ifrågakomma — en refererande och utredande framställning — skulle tillkomma samma organ som, under benämning av internationellt råd, är avsett att tjäna till sammanhållande av undersökningsoch förlikningsväsendet.

Bestämmelser om det internationella rådet, dess åligganden och organisation, äro sammanförda i art. 40 —47. Utom redan nämnda funktioner skulle rådet utöva vissa andra åligganden. En viktig uppgift skulle bliva att till regeringarna avgiva förslag till internationella överenskommelser, vartill utvecklingen på det politiska och ekonomiska området kunde giva anledning. Ett annat av rådets åligganden skulle vara att registrera och publicera internationella traktater. Slutligen skulle det ankomma på rådet att, om en signatärmakt åsidosatte de förpliktelser, som den såsom medlem av den tillämnade sammanslutningen åtagit sig, göra anmälan därom till övriga signatärmakter. Alternativt har härtill fogats åläggande för rådet att i samband med nämnda anmälan framställa förslag till de internationella åtgärder, vartill förhållandena kunnat giva anledning. Även i saknad av bestämmelse om skyldighet för signatärmakterna att deltaga i samfällt uppträdande av en eller annan art mot stat, som bryter sina förpliktelser, låter det naturligen tänka sig, att traktatsbrott kan giva anledning till en dylik aktion av de övriga till sammanslutningen hörande staterna eller vissa av dem. Att så sker, lärer ock få anses önskvärt, oberoende av den ställning man intager till frågan om traktatsmässigt reglerad skyldighet att medverka till aktion av ifrågavarande art.

Badets organisation skulle enligt utkastet i väsentliga delar överensstämma med den, som föreslagits för den fästa internationella domstolen. Det skulle liksom denna bestå av femton ledamöter, vilka skulle vara bosatta å den ort, dit rådets verksamhet vore förlagd. Avvikelserna från den fästa domstolens föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr DO.

organisation bestå huvudsakligen däri, att rådets ledamöter skulle utses, icke såsom domstolsledamöterna på livstid, utan på sex år, samt att valet skulle förrättas av en särskild valförsamling, vari för varje stat deltoge en av dess regering utsedd ledamot.

Då kommittéerna avhållit sig från att i utkastet upptaga bestämmelser om internationella tvångsmedel mot stat, som bryter den rättsordning, utkastet avser att skapa, har detta, åtminstone vad den svenska kommittén angår, haft sin grund i den uppfattning — varåt även den svenska regeringen givit uttryck — att ett initiativ i detta ämne nu icke lämpligen kan tagas från de mindre staternas sida. Spörsmålet står tydligen i nära samband med frågan om.internationell begränsning av rustningarna. En mindre stat kan ej utan stora betänkligheter åtaga sig förpliktelser till deltagande i internationella tvångsåtgärder, sä länge den därmed riskerar att, utan omedelbar, effektiv hjälp, ställas emot en övermäktig granne. Annat blir förvisso förhållandet efter en betydande allmän reduktion av militärväsendet. Men det kan, åtminstone för närvarande, näppeligen vara de små staternas sak att framställa förslag i sistnämnda hänseende. Kommittén är ock av den uppfattning, att dess utkast även utan bestämmelser om internationella tvångsmedel kan, sammanställt med 1907 års första Haagkonvention, betraktas såsom ett avslutat helt, som kan tänkas genomfört utan tillsatser av antydd art.

Sedan kommittén emellertid numera erhållit uppdrag att utreda frågan om Sveriges ställning till de förslag, som från annat håll kunna väntas framkomma om internationell begränsning av rustningarna och om internationella tvångsmedel, skall den ej underlåta att taga även dessa spörsmål under övervägande.

Då kommitténs ledamot, envoyén Ewerlöf, av sina ämbetsgöromål å utrikes ort alltsedan sistlidne augusti varit hindrad att deltaga i kommitténs arbeten, undertecknas denna skrivelse allenast av de båda övriga ledamöterna.

Stockholm den 21 december 1918.

E. Marks v. WItrtemberg.

Theodor Adelswärd.

Hammarskjöld.

224 Kungl. Maj-ts proposition nr 90.

Bilaga till föregående kommittébetänkande.

Utkast till konvention rörande en mellanfolklig rättsordning.

Inledning.

1. Internationella överenskommelser böra avslutas i de ämnen, som omförmälas bär nedan.

2. Härtill syftande inbjudningar böra utgå till de stater, som voro inbjudna till andra Haagkonferensen.

3. Skulle alla dessa stater icke vara

villiga att deltaga i sådana överenskommelser, böra de likväl komma till stånd mellan dem, som äro villiga att deltaga, under förutsättning, att bland dessa befinna sig----------.

4. Därest efter avslutande av överenskommelserna andra stater vilja ansluta sig till desamma, står detta dem fritt, så framt ej invändning däremot framställes av en i konventionen närmare bestämd minoritet av de stater, som äro deltagare i överenskommelsen.

I. Allmänna förpliktelser.

5. Staterna böra genom en allmän konvention förplikta sig att låta varje mellan dem uppkommande tvist, vilken icke kan utjämnas på diplomatisk väg, bliva föremål för rättsligt avgörande eller för undersöknings- och förlikningsförfarande.

Innan tvist blir föremål för sådan behandling, får den ej giva anledning till användande av internationella maktmedel.

Alternativ.

4. De betingelser, varunder de stater, som icke voro inbjudna till andra Haagkonferensen, kunna ansluta sig till ifrågavarande överenskommelse, skola bliva föremål för framtida avtal mellan de kontraherande staterna.

Kungt. Maj.tx proposition nr Ut).

22ö

Under sådana maktmedel inbegripes icke retorsion.

6. Rättsligt avgörande innebär tvistens hänskjutande till antingen

a) en blivande fast internationell domstol (cour de justice internationale) eller

b) den nuvarande skiljedomstolen i Haag (cour permanente d’arbitrage) eller

c) någon annan mellan parterna överenskommen skiljedomstol.

Utslag av någon av nämnda domstolar

skall vara för parterna bindande.

7. Undersöknings- och förlikningsförfarandet äger rum genom tvistens hänskjutande till ett särskilt organ, vilket har att avgiva betänkande och förslag till tvistens biläggande.

Sådant yttrande är icke för parterna bindande.

8. Därest vid uppkommen tvist mellan två stater enighet icke uppnås, huruvida den skall hänskjutas till rättsligt

, avgörande eller icke, eller huruvida den faller under den fasta domstolens eller skiljedomstols handläggning, kan, såvitt ej särskilt mellan parterna avslutad traktat annat föreskriver, vardera parten påyrka sakens hänskjutande till undersöknings- och förlikningsförfarande.

Har ena parten gjort framställning om tvistens hänskjutande till domstol av ett eller annat slag, men andra parten underlåtit att inom skälig tid besvara framställningen, äger den förra att, med utsättande av en frist, ej understigande tre månader, påkalla svar. Har ej svar inom den utsatta tiden avgivits, må, utan hinder av tidigare överenskommelse om sakens behandling vid domstol, densamma hänskjutas till undersöknings- och förlikningsförfarande.

9. I anslutning till andra Haagkonferensens enstämmiga uttalande till förmån för principen om allmän obligatorisk skiljedom bör nämnda princip komma till tillämpning i största möjliga omfång.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 höft. (Nr 90.)

226 Kung!. Ma]ris proposition nr 90.

Så framt icke allmän överenskommelse angående de ämnen, som skola hänskjutas till skiljedom, kan uppnås, skall det bero på särskilda konventioner mellan staterna eller överenskommelser i särskilda fäll (kompromisser) att bestämma, vad som skall vara föremål för skiljedom eller vilken domstol, som skall anlitas.

För att underlätta genomförandet härav bör åstadkommas en internationell reglering av sådan art som den av andra Haagkonferensens första kommission förordade, varigenom det blir överflödigt att i varje särskilt fall avsluta formliga överenskommelser. (Actes et documents II: 1019, 1020).

II. Den fasta internationella domstolen.

10. Till grund för domstolsorganisationen bör sä vitt möjligt ligga principen om staternas rättsliga likställighet.

11. Domstolen består av femton personer, valda bland personer, som åtnjuta högsta anseende för rättrådighet och uppfylla de villkor som i deras hemland uppställas för utnämning till högre domareämbete, eller som äro rättslärde med erkänd sakkunskap på den internationella rättens område. Till medborgarskap tages ej hänsyn vid ledamöternas tillsättande, dock att icke flera än två ledamöter må tillhöra samma stat.

12. Domstolens ledamöter utses genom en valförsamling, vari för varje stat deltager dess till ordningen främste ledamot av den nuvarande skiljedomstolen i Haag, eller, vid förfall för denne ledamot, den till ordningen närmast följande, som är oförhindrad.

Valet avser livstid.

Danskt alternativ.

Domstolen består av tjugusju ledamöter, valda —------ rättens

område.

Alternativ.

Till medborgarskap — — — — — dock att icke mer än en ledamot må — — — — samma stat.

Alternativ.

Valet avser med det undantag, som framgår av denna artikels tredje stycke, nio år. Omval må äga rum. Deltager en domare vid funktionstidens utgång i handläggningen av ett mål, bibehåller han sin ställning såsom domare intill dess målet slutbehandlats.

Kungl. Majds proposition nr 00.

13. Förslagsrätt tillkommer varje regering. Den föreslår högst så många kandidater, som vid valet skola utses, dock ej färre än halva detta antal. I valförsamlingen må däremot självständiga förslag ej framställas.

14. Valförsamlingen sammanträder i Haag första gången den 1 juni 1919 eller näst därpå följande söckendag och därefter vid samma tid vart sjätte år. I god tid före sådant sammanträde skall den nuvarande skiljedomstolens internationella byrå därom erinra de till ordningen främste ledamöterna för de särskilda staterna.

15. Valförsamlingen väljer själv sin ordförande.

16. Före valet av domstolens medlemmar bör en gemensam överläggning äga rum mellan de tillstädesvarande valmännen.

Endast vid valet närvarande valmän kunna utöva rösträtt.

Val sker av en ledamot åt gången.

För att någon skall vara utsedd till ledamot erfordras, att han erhåller absolut majoritet av samtliga avgivna röster. Därest vid två omröstningar absolut majoritet inom valförsamlingen icke uppnås, avgöres valet vid tredje omröstningen medelst enkel majoritet.

17. Utom den fästa domstolens ledamöter böra också finnas femton suppleanter, utsedda på sex år. De väljas på samma sätt som de ordinarie ledamöterna. Vid valet bestämmes en viss ordningsföljd mellan suppleanterna. När ordinarie ledamot avgår ur domstolen, inträder den enligt ordningsföljden främste suppleanten såsom ordinarie ledamot på livstiden.

När domstolen eljest finner sig nödsakad att inkalla suppleant, inträder den enligt ordningsföljden främste supplean-

Sedan val första gängen ägt rum, indelas domarna genom lottdragning i tre olika stora grupper med olika funktionstid, så att vid varje framtida val endast en tredjedel av domstolens ledamöter ersättes med andra.

Alternativ.

Valförsamlingen sammanträder — — ----vart tredje år.

Alternativ.

Utom — — — femton suppleanter, vilkas funktionstid utlöper vid valförsamlingens nästa sammanträde. De väljas ------mellan suppleanterna.

När ordinarie ----ordinarie leda-

mot för återstoden av den avgående ledamotens funktionstid.

Kungl. Majrts proposition nr 90.

ten och tjänstgör, så länge behov föreligger.

Skulle på grund av regeln att icke flera än två ledamöter i domstolen få tillhöra samma stat, suppleant vara förhindrad, inträder den näste i ordningen.

18. Ledamot i den fästa domstolen är oavsättlig; dock kan han entledigas, därest han måste anses uppenbart olämplig för sin befattning. Beslut härom fattas antingen av domstolen eller av valförsamlingen. För åstadkommande av sådant beslut erfordras, när det skall fattas av domstolen, enhällighet bland övriga ledamöter, och, när det skall fattas av valförsamlingen, att tre fjärdedelar av de närvarande äro därom ense.

19. Ledamot i den fasta domstolen skall vara bosatt där den har sitt säte och åtnjuta viss i konventionen bestämd lön. Sådan ledamot skall vara berättigad att vid uppnådd ålder av sextiofem år och efter minst tio års tjänstgöring i domstolen avgå med bibehållande av fulla lönen såsom pension. Ledamot, som uppnått sjuttio års ålder, är skyldig att avgå och äger då, oberoende av längden av den tid han tjänstgjort vid domstolen, uppbära fulia lönen såsom pension.

20. Ledamot i den fasta domstolen kan icke mottaga annat offentligt uppdrag.

21. Den fasta domstolen är domför, då sju ledamöter äro tillstädes.

22. Vid domstolen skall finnas eu avdelning för summariskt förfarande, bestående av tre av domstolen utsedda domare, vilka emellertid i den mån omständigheterna medgiva deltaga i handläggningen även av andra mål.

Till denna avdelning hänskjutes tvist, när båda parterna äro därom överens.

På sådan avdelning må icke samtidigt tjänstgöra två ledamöter, som tillhöra samma stat.

23. På domstolen ankommer att besluta, huruvida den för handläggning av

Alternativ.

Skulle-----mer än en ledamot i domstolen får tillhöra----

— ordningen.

Alternativ.

Ledamot — — — — — oavsättlig under valperioden —---— befatt-

ning.

Danskt alternativ.

Den fasta domstolen är domför, då sjutton ledamöter äro tillstädes.

Danskt alternativ.

Vid domstolen-------

--av fem av--— mål. Vardera

av de tvistande staterna äger utesluta eu ledamot. Härvid skall regeln i artikel 28, sjätte stycket, punkt 2 och 3, äga analogisk tillämpning.

Alternativ.

Detta stycke utgår.

Danskt alternativ.

På domstolen ankommer —----

--— två avdelningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

andra mål, än som avses i art. 22, skall uppdelas i två avdelningar.

24. Domstolen väljer själv sin ordförande samt ordförande å avdelningarna. Den utser även en generalsekreterare och sin byrå.

25. Den fästa domstolen dömer i alla mål, i vilka enighet om dess kompetens föreligger mellan parterna.

Sådan enighet anses föreligga:

1) då parterna genom generell överenskommelse förbundit sig att anlita den fästa domstolen för alla eller vissa angivna arter av tvister, samt part icke vid domstolen framställer invändning mot överenskommelsens tillämplighet å den föreliggande tvisten;

2) då parterna genom överenskommelse i särskilt fall enas om att hänskjuta tvist till den fasta domstolens prövning.

26. Därest i fall, som avses i art. 25. part underlåter att tillstädeskomma vid domstolen eller eljest undandrager sig uttalande i saken, äger andra parten påkalla sakens avgörande på grundval av denna parts framställning av sakförhållandet, så vitt nämnda framställning icke strider emot förebragta bevis eller notoriska förhållanden.

27. Om den rättsfråga, som föreligger till avgörande, är förutsedd i en mellan parterna gällande överenskommelse, lägges denna till grund för domen.

Saknas sådan bestämmelse, tillämpar domstolen gällande folkrätt. Om allmänt erkända fölkrättsliga regler icke existera, dömer domstolen efter allmänna rättsgrundsatser.

1 detta fäll skall varje avdelning bestå av minfet elva ledamöter, av vilka vardera av de tvistande parterna är berättigad att i varje särskilt mål utesluta högst två ledamöter. Härvid skall regeln i artikel 28, sjätte stycket, punkt 2 och 8, äga analogisk tillämpning.

Alternativ.

Saknas sådan bestämmelse, bör domstolen döma i enlighet med gällande folkrätt eller, därest gällande rättsregler icke finnas, efter vad som enligt domstolens mening borde vara gällande folkrätt.

Danskt alternativ.

28. Mot ledamot av domstolen kan Mot ledamot — —--— —--

såsom jäv anföras, att han har personligt — i saken. Eljest kan ej göras annat

230 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

intresse i saken. Eljest kan ej göras annat jäv, än som omförmäla i art. 7 i förslaget till\ »Cour de justice arbitrale» eller som följer av regeln i sista punkten av art. 11 eller av tredje stycket i förevarande artikel.

Domstolen kan även utan yrkande av art upptaga fråga, huruvida någon av ess ledamöter bör på grund av intresse i saken utträda ur domstolen.

Där ledamot av domstolen tillhör den ena av de tvistande staterna, men icke någon ledamot tillhör den andra staten, skall sagda ledamot utträda under sakens behandling.

Skulle i det fall, att liera parter finnas, domfört. antal ledamöter på grund av nyssnämnda föreskrift icke kunna uppnås genom inkallande av suppleanter, beror det av parterna, vilka ledamöter som skola kvarstå. Kan enighet härom ej uppnås, hänskjutes saken till behandling vid den permanenta skiljedomstolen. Om någon part motsätter sig detta, kan vardera parten påyrka sakens hänskjutande till undersöknings- och förlikningsförfarande.

I avgörandet av frågan, huruvida en domare skall utträda ur domstolen, deltager också den ledamot, som frågan gäller.

29. Domstolens språk är franska; dock må med domstolens samtycke annat språk användas, när båda parterna äro därom ense.

Domstolen har allenast att upptaga tvister mellan stater. Denna bestämmelse

jäv, än som omförmäles i art. 7 i förslaget till »Cour de justice arbitrale» eller —--tredje och sjätte stycket av före-

varande artikel.

Danskt alternativ (tillägg).

Vardera av de tvistande parterna äger att för målets handläggning och utan angivande av skäl utesluta högst två ledamöter ur domstolen. Dock kunna ej mer än sex ledamöter uteslutas, ändå att parterna äro flera än två. Kan i sådant fall enighet mellan parterna icke uppnås om vilka medlemmar som skola uteslutas, av göres detta genom lottdragning bland de ledamöter, som de olika parterna önska utesluta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

utgör dock ej hinder för att en stat vid domstolen anhängiggör rättsanspråk, som den vill å någon sin medborgares vägnar göra gällande gent emot annan stat.

31. När en tvist, som anhängiggöres vid domstolen, angår en internationell konvention eller eljest berör en tredje stat, som ej är part, bör denna äga rätt att intervenera i tvisten.

Det åligger den part, som anhängiggjort tvisten, att om denna underrätta den stat, som, efter vad nu är sagt, har interventionsrätt.

32. Beträffande rättegångsförfarandet vid den fasta domstolen skola i huvudsak de bestämmelser, som 1907 års första Haagkonvention och förslaget till »Cour de justice arbitrale» i detta hänseende innehålla, äga motsvarande tillämpning i den mån ej här nedan annorledes stadgas.

33. Parterna äro oförhindrade att i enlighet med regler, som fastställas i konventionen, låta vid domstolen avhöra vittnen och sakkunniga.

34. Domstolens beslut fattas med enkel majoritet. Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst.

35. Domen skall vara försedd med motiv. Den skall undertecknas av ordföranden och generalsekreteraren samt uppläsas vid offentligt sammanträde, till vilket parterna kallas. Är domen ej enhällig, uppläses jämväl avvikande mening.

36. Domen avgör tvisten slutgiltigt och utan appell; dock kan på framställning av någondera parten domstolen medgiva revision, därest ett nytt faktum kommer i dagen, som domstolen finner ägnat att utöva inflytande på dess beslut.

37. I avseende ä domar, som angå tolkning av internationella konventioner, böra uppställas regler, varigenom dessa domar kunna erhålla rättsverkan gent emot andra stater än dem, som varit parter eller intervenienter.

38. De allmänna kostnaderna för domstolen fördelas lika mellan de kontraherande parterna.

Alternativ.

Avvikande mening må ej offentliggöras.

232 Kung!. Majds proposition nr 90.

39. Parts kostnad i anledning av rättegången bäres av honom själv.

III. Det internationella rådet.

40. De fördragsslutande staterna upprätta ett internationellt råd med nedannämnda uppgifter:

1) att följa den internationella utvecklingen på det politiska och ekonomiska området och till regeringarna avgiva förslag till internationella överenskommelser, vartill denna utveckling kan anses giva anledning;

2) att i enlighet med närmare föreskrifter i V. kapitlet tjäna som mellanled mellan de internationella fredskonferenserna;

3) att registrera och i en offentlig bulletin intaga såväl allmänna som särskilda traktater med deras ratifikationer;

4) att utgöra centralorgan för det internationella undersöknings- och förlikningsförfarandet på sätt i IV. kapitlet närmare bestämmes;

5) att, då en signatärmakt icke uppfyllt de förpliktelser, vilka enligt denna konvention åligga densamma, därom göra anmälan till övriga signatärmakter.

41. Internationella rådet består av femton ledamöter och lika inånga suppleanter, valda på sex år. Alla ledamöterna och likaså alla suppleanterna måste tillhöra olika stater. Diplomater i aktiv tjänst kunna ej tillhöra rådet. Avgående medlemmar kunna omväljas.

42. Det internationella rådets ledamöter och deras suppleanter utses av en valförsamling, vari för varje stat deltager en av dess regering utsedd valman.

43. Vad i artiklarna 13—16 är för den fasta domstolen stadgat i fråga om valförsamlingens sammanträdande samt val av ledamöter och suppleanter, äger

Alternativ.

att registrera och i eu offentlig bulletin intaga traktater, som rådet finner vara av allmännare betydelse;

att, då en signatärmakt icke uppfyllt de förpliktelser, vilka enligt denna konvention åligga densamma, därom göra anmälan till övriga signatärmakter, åtföljd av förslag till internationella åtgärder, vartill saken kan anses giva anledning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

jämväl tillämpning i avseende ä det internationella rå(iet.

Beträffande suppleanternas inträdande i rådet skola bestämmelserna i artikel 17 äga motsvarande tillämpning.

44. Rådets medlemmar skola vara bosatta i----. De uppbära ett årligt arvode av---------•

45. Rådet väljer själv sin ordförande ävensom tvä vice ordförande samt anstäl ler erforderliga tjänstemän.

Rådet bestämmer själv sin arbetsordning. Det äger rätt att tillkalla sakkunniga eller tillsätta studiekommissioner till behandling av viktigare frågor.

46. De med rådets tillsättande och verksamhet förbundna utgifterna delas lika mellan alla signatärmakterna.

47. Det internationella rådet utarbetar i god tid före varje kalenderårs början en beräkning av de utgifter, som åligga staterna gemensamt beträffande domstolsväsendet, rådets egen verksamhet och de internationella freds- eller folkrättskonferenserna samt meddelar de särskilda staterna storleken av deras årliga bidrag.

IV. Undersöknings- och förlikningsförfarandet.

48. Inom tre månader från det denna konvention ratificerats skola de fördragsslutande staterna två och två utse förlikningsnämnder, så att för varje stat finnes tillsatt en sådan nämnd för handläggning av tvistefrågor mellan denna stat och envar särskild av de övriga.

49. Till ledamöter i förlikningsnämnden utser vardera staten en av sina medborgare och en medborgare i annan stat. Därjämte utse de båda staterna gemensamt en medborgare i annan stat att vara ordförande i förlikningsnämnden.

Ordförande och övriga ledamöter utses

för en tid av--. Deras uppdrag kan

ej under funktionstiden återkallas, med

Bihang till riksdagens protokoll 1920.

Alternativ.

Då på grund av vad i artiklarna 8 och 28 stadgas, viss tvist mellan stater skall hänskjutas till undersöknings- och förlikningsförfarande, skola parterna för tvistefrågans handläggning utse en för likningsnämnd.

Alternativ.

Ordförande — —---—---.

Deras uppdrag kan ej i annan ordning, än i näst följande artikel sägs, återkallas

1 samt. 75 höft. (Nr 90.) 30

234 Kungl. Majds proposition nr 90.

mindre parterna äro därom ense. Avgår ledamot under funktionstiden, skall inom en frist av två månader, och i varje fall så snart en tvist hänskjutits till förlikningsnämnds handläggning, annan utses i hans ställe för återstoden av sagda tid. Samma person kan utses till ordförande eller ledamot i flera nämnder.

50. Inom loppet av fjorton dagar från det att från någondera parten yrkande om tvists hänskjutande till förlikningsnämnd ingått till nämndens ordförande eller från förlikning snämnds ordförande meddelats part, att nämnden önskar utan sådant yrkande handlägga tvistefråga, äger part att för behandling av ifrågavarande tvist ersätta den ena av de från hans sida utsedda ledamöterna med en person, som i den föreliggande frågan äger speciell sakkunskap, dock med iakttagande av den i artikel 49 stadgade regeln, att ej mer än en ledamot av nämnden må tillhöra samma stat.

Part, som vill begagna denna rätt, skall därom genast underrätta motparten; och äger i ty fall denne att inom fjorton dagar, sedan han erhållit underrättelsen, utöva motsvarande rättighet.

51. Då ledamöter i förlikningsnämnd utsetts, göres härom anmälan till det internationella rådet. Detsamma gäller, då ändring äger rum i nämnds sammansättning. Förteckning över alla av staterna tillsatta förlikningsnämnder föres av det internationella rådet.

52. Därest, i följd av stats underlåtenhet att inom den i art. 48 eller 49, andra stycket, fastställda frist utse de ledamöter i förlikningsnämnd, vilkas val ankommer på denna stat allena, nämnden ej är fulltalig, skall internationella rådet snarast fästa statens uppmärksamhet på saken. Skulle härefter förhållandet fortfara en månad, skall den eller de ledamöter, som felas, utses av det internationella rådet.

Härvid skall iakttagas, att icke två ledamöter i nämnden må tillhöra samma stat.

under funktionstiden, med mindre parterna äro därom ense.

Avgår ledamot------—

flera nämnder.

Alternativ.

De kursiverade orden utgå.

Alternativ.

Har med anledning av en mellan två stater uppkommen tvist endera staten för sin del utsett ledamöter i förlikningsnämnd och därom underrättat motparten, men denne försummat att inom en månad därefter utse sådana ledamöter, varde de på anmälan av den förra staten utsedda av det internationella rådet. I ty fall har rådet jämväl att efter inhämtande av yttrande från parterna utse ordförande i nämnden.

Kungl. May.ts proposition nr 00.

53. Skulle icke inom fyra månader från det konventionen ratificerats ordförande i förlikningsnämnd kunna tillsättas genom överenskommelse mellan de stater, för vilka nämnden är avsedd, utses ordförande av det internationella rådet med iakttagande av vad i art. 52, andra stycket, stadgats. Detsamma gäller i händelse vederbörande stater icke inom två månader, sedan ordföranden avgått, kunnat ena sig om val av ny ordförande.

Då rådet skall utse ordförande, äger vardera parten utesluta högst sex ledamöter ur rådet, dock ej dess ordförande. Valet företages av återstående ledamöter med enkel majoritet. I händelse av lika röstetal bär ordföranden utslagsröst.

54. Är vid utgången av ledamots funktionstid annan ej utsedd i hans ställe, skall han anses utsedd för en period av

Utlöper ledamots funktionstid under pågående undersöknings- och förlikningsförfarande, skall han, oberoende därav, att annan må hava blivit utsedd i hans ställe, förbliva i funktion, tills det pågående förfärandet avslutats.

Ordförandens uppdrag skall anses förfallet vid funktionstidens utgång, därest endera parten sådant påyrkar, dock aldrig under pågående förfarande.

Alternativ.

Skulle, sedan tvistande parter var för sig utsett ledamöter i förlikningsnämnd, enighet i fråga om val av ordförande ej kunna mellan dem uppnås inom en månad frän det förlikningsnämnden i övrigt blivit fulltalig, utses ordförande av det internationella rådet.

Alternativ (tillägg).

54 a. Där en mellan två stater uppkommen tvist av endera eller båda hänskjutits till undersöknings- och förlikningsförfarande, men innan förlikningsnämnden sammanträder en eller liera andra stater hos internationella rådet påyrkar att få vara representerad vid förfärandet, har rådet att pröva befogenheten av nämnda yrkande. Finnes det befogat, skall förfarandets utförande tillkomma en särskild nämnd.

Nämnden tillsättes sålunda, att rådet anmodar en var av de intresserade staterna att bland sina egna medborgare utse en ledamot i nämnden. Rådet utser därefter inom femton dagar dels ledamöter

•236

Kungl. Maj.-ts proposition nr .90.

55. Förlikningsnämnd har att a?iva betänkande i varje tvist, som enera eller båda parterna hänskjuta till

densamma. Nämnden skall jämväl, där den så finner lämpligt, avgiva förslag till förlikning.

56. Förlikningsnämnd äger ock, på hemställan av det internationella rådet, själv inleda undersöknings- och förlikningsförfarande utan yrkande av part.

57. Utöver vad i denna konvention stadgas kan det internationella rådet utfärda allmänna föreskrifter rörande förfarandet inför förlikningsnämnd.

I övrigt äger nämnden att i varje särskilt fall reglera förfarandet.

58. DS någondera av två tvistande stater vill göra framställning om att tvist skall hänskjutas till undersöknings- och förlikningsförfarande, underrättar den därom det internationella rådet samt vederbörande nämnds ordförande, och har denne då att kalla nämndens ledamöter att sammanträda snarast möjligt.

59. Parterna äro pliktiga att tillställa förlikningsnftmnden alla för utredning och avgivande av yttrande nödvändiga upplysningar samt i övrigt bereda densamma alla för fullgörande av dess uppdrag erforderliga lättnader.

60. Då ej annorlunda mellan parterna överenskommits, sammanträder förlik-

i nämnden för en var av de tvistande staterna, därest dessa icke själva gjort detta, dels lika många ledamöter i nämnden som denna redan omfattar.

Slutligen utser rådet inom . . dagar ordförande i nämnden. Denne må ej tillhöra någon av de tvistande staterna. Envar av dessa har rätt att före detta val utesluta en ledamot ur rådet, dock icke ordföranden. Val av ordförande i nämnd företages av de återstående ledamöterna i rådet med enkel majoritet. Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst.

Inom nämnd, som sålunda tillsatts, kan ingen stat vara representerad med mer än en av sina medborgare.

Alternativ.

Förlikningsnämnd äger ock utan parts

Jakande erbjuda sin medverkan för inedande av undersöknings- och förlikningsförfarande.

Kungl. Maj:ts proportion nr 90.

ningsnämnd, där det internationella rådet har sitt säte.

Skulle för verkställandet av lokal besiktning, som finnes önskvärd, eller eljest för utredningens ändamålsenliga utförande nämnden anse nödigt att förlägga någon del av sin verksamhet till annan plats än den, där nämnden sammanträder, är den därtill befogad. Den äger ock uppdraga åt ordföranden eller vissa av ledamöterna att för verkställande av någon del av undersökningen begiva sig till annan plats. Lämnas sådant uppdrag åt annan än ordföranden, bör för dess fullgörande utses lika antal av de av de tvistande parterna tillsatta ledamöter i nämnden.

61. I fråga om alla de delgivningar, som nämnden kan hava att verkställa på en tredje fördrags slutande stats område, skall kommissionen hänvända sig direkt till denna stats regering. Samma förfaringssätt skall iakttagas, då fråga är om att inom tredje stats område åvägabringa bevisning av något slag.

De framställningar, vilka i dylikt syfte göras, skola efterkommas med de medel, över vilka den stat, som blivit anmodad, enligt sin inre lagstiftning förfogar. De kunna avslås blott om denna stat anser dem vara av beskaffenhet att kränka dess suveränitet eller medföra fara för dess säkerhet.

Nämnden skall jämväl i varje fall hava befogenhet att anlita bemedling av den stat, på vars område den har sitt säte.

62. Parterna äga rätt att genom ombud närvara vid förlikningsnämnds förhandlingar.

63. Ordföranden äger att till parterna ställa frågor. Anser part sig icke böra besvara fråga, skall denna vägran protokollföras.

64. Förhandlingar inför förlikningsnämnd äro ej offentliga, med mindre parterna äro därom ense och nämnden lämnar sitt samtycke.

65. Beslut rörande avgivande av he-

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

tänkanden och förslag till förlikningar fattas inom nämnden med enkel majoritet. Varje ledamot äger en röst och ordföranden vid lika röstetal utslagsröst.

Avvikande meningar inom nämnden skola jämte motivering för desamma angivas i betänkandet.

66. Nämndens betänkanden undertecknas av ordföranden och skola ofördröjligen tillställas parterna samt det internationella rådet.

67. Det internationella rådet samlar alla avgivna betänkanden och utgiver årligen en berättelse angående förlikningsväsendet.

68. Förlikningsnämnds arbeten skola vara avslutade inom ett år från den dag, då nämnden övertog handläggningen av tvisten, med mindre parterna genom överenskommelse förlänga denna tidsfrist.

69. Ersättning till ledamöter av förlikningsnämnd utgår sålunda, att vardera

Earten utbetalar ersättning till de av onom utsedda ledamöterna och hälften av ersättningen till ordföranden. Beloppet av den till ordföranden utgående ersättningen fastställes av det internationella rådet.

Parterna böra söka träffa överenskommelse i syfte att samma ersättning skall utgå till de från vardera sidan utsedda ledamöterna.

I övrigt har vardera parten att själv vidkännas sina utgifter i anledning av undersöknings- och förlikningsförfarande samt hälften av dem, som av nämnden prövas vara gemensamma.

70. På överenskommelse mellan parterna beror, huruvida förlikningsnämndens betänkande skall publiceras omedelbart efter dess avgivande; dock kan förlikningsnämnden, där synnerliga skäl föreligga, besluta, att betänkandet även utan sådan överenskommelse skall omedelbart offentliggöras.

Skulle, där ett omedelbart offentliggörande ej ägt rum, parterna icke inom --från betänkandets avgivande hava

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

kommit till en uppgörelse rörande tvistefrågan, eller skulle de dessförinnan tillgripa internationella maktmedel, skall betänkandet publiceras av det internationella rådet.

71. Den förpliktelse, som enligt art. 5 åligger varje stat att under pågående undersöknings- och förlikningsförfarande avhålla sig från användande av internationella maktmedel, fortfar till dess trettio dagar förflutit från det förlikningsnärnnd avgivit sitt yttrande.

Skulle nämnden icke inom den tid, som är bestämd i art. 68, hava avslutat sina arbeten, återvinna parterna handlingsfrihet.

72. De tvistande staterna skola genast efter det att undersöknings- och förlikningsnämnds betänkande kommit dem tillhanda, söka att på grundvalen av det resultat, vartill nämnden kommit, bilägga tvisten genom direkta förhandlingar sins emellan.

V. Permanent organisation av de internationella freds- eller folkrättskonferenserna.

73. De internationella freds- eller folkrättskonferenserna hava karaktären av diplomatiska konferenser med periodiska sessioner.

74. Konferensernas uppgift är att söka åstadkomma internationella konventioner angående alla frågor av allmän natur, vilka äro av betydelse för folkrättssamfundet och vilkas lösning kan bidraga att upprätthålla freden. Särskilt hava de till uppgift att kodifiera och utveckla folkrätten samt att skapa och utveckla organ, ägnade att säkerställa och

Alternativ (tillägg).

Hava under nämnda tid minst fem av de fördragsslutande staterna erbjudit de tvistande parterna medling i tvisten, äro parterna under ytterligare tre månader förpliktade att avhålla sig från användandet av internationella maktmedel.

240 Kungl. Mai ds proposition nr 90.

främja den internationella rättens utveckling.

75. Ordinarie konferens äger rum vart

femte år i---.

Sådan konferens skall dock inställas eller uppskjutas, därest internationella rådet eller ett flertal av de fördragsslutande staterna uttala sig härför och detta flertal omfattar-------.

Extra ordinarie konferenser hållas, då sådant påkallas av ett flertal av de fördragsslutande staterna och samtliga ovan avsedda stater tillhöra detta flertal.

Den närmare tidpunkten för sammanträde av konferens bestämmes av det internationella rådet efter samråd med det lands regering, där konferenserna hållas. Denna regering utfärdar inbjudningarna till konferensen.

76. Yarje stat bestämmer själv antalet av sina delegerade.

77. Alla i konferensen deltagande befullmäktigade delegerade skola i denna egenskap äga samma diplomatiska rang.

78. Varje stats delegation äger vid alla voteringar eu röst.

79. Konferens väljer sitt presidium och fastställer sin arbetsordning ävensom det språk, varpå förhandlingarna skola föras.

80. De fördragsslutande staternas regeringar äga rätt att, innan konferens sammanträder, framställa förslag att behandlas av konferensen.

Förslag, som framställts av korporationer eller enskilda, kunna ock komma under konferensens behandling, under förutsättning, som angives i art. 81.

Under konferens äga delegerade rätt att framställa ändrings- eller tilläggsförslag.

81. Förslag, som är avsett att uppföras å program för konferens, skall insändas till det internationella rådet minst ett år före konferensen. Rådet meddelar samtliga regeringar de inkomna förslagen, inhämtar deras yttranden rörande dessa förslag samt bearbetar det sålunda in-

Alternativ.

Förslag----minst ett halvt

år före konferensen. Rådet meddelar — ------- för konferensen.

Kungl. Mai ds proposition nr 90.

komna materialet till framläggande för konferensen.

Förslag, som framställts av korporationer eller enskilda, kan föreläggas konferensen, endast därest rådet så beslutar, i vilket fall det av rådet meddelas samtliga regeringar.

82. Konferens äger besluta, att förslag, som blivit uppfört å dess program, likväl icke skall komma under behandling, eller att förslag, vilket, såsom för sent framställt, icke upptagits å programmet, skall behandlas a konferensen.

För giltigheten av sådant beslut erfordras, att två tredjedelar av de röstande biträtt beslutet.

83. Konferens uppdelar sig i kommissioner, i vilka varje delegation har rätt att vara representerad av en medlem. Kommissionerna tillsätta nödiga utskott (comités d’examen).

Förhandlingarna på konferens och i kommissioner äro offentliga, med mindre av särskild anledning för visst fall annorlunda beslutas.

84. Beslut av konferens (convention, déclaration, vceu) erhåller för en var av de representerade staterna bindande verkan först genom ratifikation, verkställd av denna stats myndighet.

Det internationella rådet kan hos re-

feringar, som icke inom —»---efter

onferensens slut ratificerat de på densamma antagna konventioner, bringa detta förhållande i erinran.

85. Vid ratifikation må ej göras förbehåll rörande särskilda punkter i den konvention, ratifikationen avser.

86. I slutakt för varje konferens intages såsom dess beslut alla de, vilka å konferensen fattats med en majoritet av tre fjärdedelar av de representerade staterna.

Bihang till riksdagens protokoll 1920.

Alternativ.

Har en stat, då ett år förflutit från konferensens avslutande, icke verkställt ratifikation men ej heller tillkännagivit, att den ej vill biträda beslutet, är detta utan ratifikation bindande för nämnda stat.

Det internationella rådet har att vid utgången av sagda tid meddela samtliga regeringar, som biträtt nu förevarande konvention, uppgift å de stater, för vilka beslutet är bindande.

1 samt. 75 höft. (Nr 90.)

242 Kungl. Maj:ts proposition nr 90

87. De stater, som så önska, äga att under konferens avsluta särskilda konventioner i fall, där icke å konferensen uppnåtts den i art. 86 stadgade majoritet.

88. Staterna förbinda sig att upprätta fasta organ till förberedande av konferensernas arbete.

Sådant organ skall med sin regerings samtycke träda i direkt förbindelse med det internationella rådet.

Kungl. Maj:18 proposition nr 90. 243

INNEHÅLLS F ÖRTECKNI N G.

Sid.

Utgångspunkten............................. 4

Allmän historik.............................. 4

Presidenten Wilsons initiativ........................ 8

Sveriges deltagande i förarbetena för en internationell rättsordning........ 9

Det skandinaviska samarbetets resultat.................... 11

Förslag vid fredskonferensen om nationernas förbund.............. 14

De neutrala staternas hörande över förslaget.................. 17

Förbundsaktsförslagets fastställande...................... 19

Akten om nationernaB förbund. Inledning..............20

Kommentar till förbundsakten .................... 21

Förbundsaktens ingress. »Centralmakternas» och Rysslands ställning till förbundet 21

Art. 1. Förbundets medlemmar. Inträde och utträde . ......... 22

Art. 2. Förbundets organ..................... 25

Art. 3. Delegeradeförsamlingen'................... 25

Art. 4- Rådet.......................... 29

Art. 5. Regler ang. beslut i rådet och församlingen.......... 33

Art. 6. Förbundets permanenta sekretariat.............. 35

Art. 7. Förbundets säte. Representanters och funktionärers ställning ... 36

Art. A. Om begränsning av rustningarna.............. 37

Art. 9. Permanent kommission såsom rådgivare vid rustningarnas begränsning 42

Art. 10. Förbundsmedlemmarnas territoriella integritet och politiska oberoende 44

Art. 11. Förbundets ingripande mot krig eller krigshot......... 45

Art. 12. Art. 13. Skiljedom eller förlikningsförfarande......... 46

Art. lk. Fast internationell domstol................. 48

Art. 15. Tvisters handläggning av rådet och församlingen........ 50

Art. 16. Förbundets sanktioner................... 56

Art. 17. Ingripande mot stater utom förbundet............. 63

Art. 18. Internationella avtals offentlighet............... 66

Art. 19. Revision av otillämpliga eller för freden farliga fördrag..... 67

Art. 20. Fördrag som strida mot förbundsakten äro ogiltiga....... 68

Art. 21. överenskommelser ej stridande mot förbundsakten........ 69

Art. 22. Art. 23. Mandat i fråga om kolonier. Socialt, humanitärt och ekonomiskt samarbete................... 71

Art. 2i. Internationella byråer och kommissioner ställas under förbundet . . 74

Art. 25. Art. 26. Röda Korset. Ändringar i förbundsakten....... 75

244 Kungl. May.ts proposition nr 90.

Sid.

Nationernas förbund och fredsfördragen................. 76

De svenska delegerade vid Pariskonferensen om Sveriges ställning till förbundet ............................... 84

yttranden av cheferna för general- och marinstaberna.......... 98

Generalstabschefen.......................... 99

Marinstabschefen...........................102

Departementschefens sammanfattning..................105

Anslutning till principen om ett nationernas förbund............106

Anmärkningarna rörande förbundets konstituering och organisation......106

Förbundsaktens bestämmelser till skydd mot krig. Medlemmarnas förpliktelser . 108

Begränsningar i förbundets och dess medlemmars åligganden.........111

Neutralitet inom förbundets ram.....................111

Sveriges försvarsväsende i händelse av anslutning till förbundet.......112

Riskerna vid anslutning och vid ställning utom förbundet.........112

Anslutningens förhållande till svensk grundlag och lag...........114

Bilagor.

Bil. 1. Förbundsaktens text................i.......116

Översättning...........................134

Bil- 2. Förslag till förbundsakt, antaget den 14 februari 1919 147

Bil. 3. Instruktion för Kungl. Maj:ts minister i Paris och med honom adjungerade personer för officiösa överläggningar rörande frågan om nationernas

förbund...........................156

Bil. k. Redogörelse för från de neutrala staternas sida officiöst framställda förslag till

ändringar i fredskongressens utkast till förbundsakt........ . 163

Bil. 5. Sammanställning av olikheterna mellan bestämmelserna i förslaget till förbundsakt och den slutligen antagna texten . ............167

Bil. 6. Kommentar till förbundsakt för nationernas förbund, framlagd av brittiska

regeringen för parlamentet i juni 1919..........*. . . . 173

Bil. 7. Bestämmelser vid fredsuppgörelsen som, ehuru ej upptagna i förbundsakten,

beföra nationernas förbund ...................185

Bil. 8. Yttrande av chefen för generalstaben.................202

Bil. 9. Svenska kommitterades betänkande rörande en internationell rättsordning . . 212

Bilaga till föregående betänkande...................224

Stockholm 1920. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.