med förslag till lag om arbetstidens begränsning

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 359.

1 Nr 359.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om arbetstidens begränsning; given Stockholms slott den 6 maj 1921.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Magt härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om arbetstidens begränsning.

GUSTAF.

Henning Elmquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 305 höft. (Nr 359.)

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

Förslag

till

lag om arbetstidens begränsning.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke, så ock å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, för såvitt i rörelsen eller företaget till arbete för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetare.

Från lagens tillämpning undantagas dock

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande,

b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj,

e) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider,

d) arbete, som bedrives av staten,

e) skeppstjänst, som- omförmäles i lagen om arbetstiden å svenska fartyg, ävensom fiske,

f) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet icke är att hänföra till skogsarbete, ävensom flottning utom vid skiljeställe,

g) jordbruk jämte sådana därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom självständiga företag, ävensom trädgårdsskötsel och djurskötsel, ändock att arbetet bedrives utan samband med jordbruk,

h) arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten för allmän trafik, samt

i) arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisersalong eller badinrättning.

2 §>

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas

verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning,

ritare, bokhållare eller därmed jämställd person,

kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde.

Kung!. Maj.is 'proposition Nr 359.

3 §.

På begäran av domstol eller den, vars rätt därav beröres, åligger det arbetsrätt att avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant, vara denna lag äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare.

År mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part sådant äskar eller domstolen hnner det nödigt; och må slutligt utslag av domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning, än som i första stycket avses, har arbetsrådet att på begäran av domstol eller den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.

4 §•

Arbetsgivare må icke använda arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan; dock må, därest nyssnämnda begränsning av arbetstiden för vecka icke därigenom överskrides, arbetstiden under något eller några av veckans dygn utsträckas till högst 9 timmar.

Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, må annan arbetstid än nyss angivits tillämpas, såvitt därigenom icke uppkommer längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst tre veckor, än att den motsvarar 48 timmar i veckan.

5 §•

Arbetsrådet må, i den mån så prövas påkallat, medgiva annan begränsning av arbetstiden, än i 4 § stadgas, för

a) rörelse, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov, samt

b) hotell-, restaurang- eller kaférörelse.

6 §'

1 mom. År för visst arbete arbetstiden i väsentlig mån beroende av årstiden eller väderleken eller är den på grund av annat förhållande av växlande längd, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, med-

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 350.

giva, att arbetstiden, med avvikelse från vad i 4 § stadgas, allenast begränsas så, att den i genomsnitt för viss angiven tidrymd kommer att uppgå till högst 48 timmar i veckan.

2 mom. Finnes arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga skäl böra fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva därför erforderligt undantag.

3 mom. Beträffande arbete, som fortgår allenast under kortare tid eller medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av synnerligen stort allmänt intresse, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva undantag från de i 4 § angivna begränsningar.

4 mom. Skulle i annat fall, än som avses i 1, 2 eller 3 mom., undantag från bestämmelse i 4 § prövas påkallat till undvikande av allvarligt missförhållande och framgår av uttalande av arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes, att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av undantaget, finna detsamma önskvärt, äger arbetsrådet lämna medgivande till undantaget.

7 §•

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas till arbete utöver tid, som finnes angiven i 4 § eller kan hava bestämts med stöd av 5 eller 6 §. Om sådant arbete samt dess anledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet att ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

8 §’

1 mom. För utförande av nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten må arbetare, som fyllt aderton år, till nödigt antal användas under högst sju timmar i veckan utöver den tid, varunder sådan arbetare enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelad eftergift må användas till sitt egentliga arbete.

5 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 7 §, med hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till arbete utöver tid, som angives i 4 § eller kan hava bestämts med stöd av 5 eller 6 §, vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt aderton år, för högst 30 timmar under loppet av en kalendermånad och 200 timmar under loppet av ett kalenderår.

3 inom. År ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må sådan, dock för högst 20 timmar under loppet av en kalendermånad och 120 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av ai'betsrådet.

4 mom. På arbetsrätt ankommer att pröva i vad mån den, som fyllt sexton men ej aderton år, må användas till arbete, som avses i denna paragraf.

5 inom. 1 fråga om arbetares skyldighet att utföra arbete, som avses i denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet.

9 §-

Åro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare, som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst verksamhetsområde, ense om viss eftergift i något avseende, varom stadgas i o eller 6 § eller 8 § 3 inom., må Konungen på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande förordna, att eftergiften må inom verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.

10 §.

Användes arbetare av mer än en arbetsgivare till arbete, vara denna lag äger tillämpning, eller användes arbetare ej blott i avsevärd mån till arbete av nämnda slag utan ock till hemarbete eller annat arbete, varå lagen ej är tillämplig; kommer därigenom hans sammanlagda arbetstid att oskäligt utsträckas över den begränsning, som med lagen avses, eller föranledes därigenom eljest, att lagens syfte uppenbart äventyras, må arbetsrådet, på framställning av yrkesinspektör eller bergmästare eller av annan förekommen anledning, meddela sådant förbud mot arbetares användande till arbete, som för undanröjande av berörda missförhållande finnes erforderligt.

H §■

Rörande arbetares användande till arbete enligt 7 eller 8 § åligger det arbetsgivaren att senast näst därpå följande dag göra anteckning i särskild journal, upprättad enligt formulär, som fästställes av arbetsrådet. I fråga om sådan förlängd arbetstid, som avses i 8 § 1 inom.,

6 Kungl. Maj;ts proposition Nr 359.

är dock arbetsgivaren icke pliktig göra dylik anteckning, där arbetstiden finnes behörigen upptagen å det i 13 § 2 mom. föreskrivna arbetstidsschema.

Beslut av arbetsrådet enligt 7 eller 8 § skall biläggas journalen å det arbetsställe, beslutet rör, och skall journalen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under minst tre år, räknat beträffande journalen från den tid, då sista anteckningen gjordes däri, och beträffande beslutet från detsammas datum.

12 §.

1 mom. Arbetsrådet består av minst sju ledamöter, utsedda av Konungen för en tid av två år i sänder. Av ledamöterna skola utses två bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare, vilkas medlemmar sysselsätta tillhopa minst 50,000 arbetare, samt två bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar av arbetare, som räkna minst 50,000 medlemmar. För nämnda fyra ledamöter skola i enahanda ordning utses minst dubbelt så många suppleanter. Förslag, som ovan sägs, skall, för att vinna avseende, upptaga minst dubbelt så många personer som de, vilka skola med ledning av förslaget förordnas till ledamöter eller suppleanter. Har förslag icke avgivits, varde förordnande ändock av Konungen meddelat.

Övriga ledamöter skola utses bland personer, som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen, och förordnar Konungen en av dessa ledamöter till rådets ordförande och chef samt en till ställföreträdare för denne. Minst en av de utan förslag utsedda ledamöterna skall vara lagkunnig man, vilken fullgjort vad författningarna föreskriva om dem, som må nyttjas uti domarämbeten.

2 mom. Ledamot eller suppleant, som i 1 mom. avses, skall vara svensk medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen innehavas av den,

som står under förmynderskap,

som är i konkurstillstånd eller vars egendom, utan att vara avträdd till konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller som är under framtiden ställd för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, eller

som blivit dömd ovärdig att föra andras talan inför rätta.

3 mom. Mot ledamot av arbetsrådet gälla samma jäv, som i rättegångsbalken stadgas i fråga om domare.

7 Kungl. Maj.ts 'proposition Nr 359.

4 mom. Har ledamot eller suppleant, som representerar arbetsgivare eller arbetare, åtagit sig uppdraget, äge han ej att varda därifrån entledigad, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Avsägelse av uppdraget prövas av Konungen.

Avgår ledamot eller suppleant, förordnar Konungen för återstående delen av den tid, för vilken den avgångne varit förordnad, annan ledamot eller suppleant.

5 mom. Skulle ledamot, som representerar arbetsgivare eller arbetare, vid sammanträde utebliva eller finnas vara av jäv hindrad att tjänstgöra, och kan ej suppleant tillkallas, äger arbetsrådet utse lämplig person att vid det tillfället träda i den uteblivne eller jävige ledamotens ställe.

6 mom. Ärenden, som behandlas av arbetsrådet, må avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där de äro om beslutet ense. Ej må flera än sju ledamöter deltaga i behandlingen av ärende inför arbetsrådet.

Md besluts fattande skola lika antal representanter för arbetsgivare och arbetare samt minst en lagfaren ledamot bland dem, som utsetts utan förslag, närvara.

7 mom. Vid handläggning av annat på arbetsrådet ankommande ärende rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare än sådant, som avses i 6 § 4 mom. eller 9 §, bör rådet i regel ej blott bereda vederbörande arbetsgivare och arbetare tillfälle att yttra sig utan även på lämpligt sätt söka samråd med representanter för arbetsgivare och arbetare inom verksamhetsområdet ifråga. Beslut, som avses i 8 § 4 mom., skall, såvitt möjligt, fattas efter samråd med socialstyrelsen.

Till utredning av ärende må arbetsrådet låta vid allmän underrätt höra vittnen och sakkunniga. Finner arbetsrådet sådan åtgärd nödig, äger rådet därom göra framställning hos den underrätt, inom vars område den, som skall höras, har sitt hemvist eller någon tid uppehåller sig, och varde denne genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad. Rätten äger tillägga vittne och sakkunnig ersättning med vad som prövas skäligt. Sedan förhöret hållits, skall rätten tillställa arbetsrådet protokoll däröver.

Kostnaderna för förhör, som ovan sägs, bestridas av allmänna medel. Arbetsrådets beslut och utlåtanden meddelas avgiftsfritt.

S mom. Beslut, som enligt 7 eller 8 § ankommer på arbetsrådet, må i brådskande fall meddelas av dess ordförande. Har detta skett, tage arbetsrådet vid sitt första därefter följande sammanträde under omprövning, huruvida beslutet skall äga bestånd.

9 mom. Arbetsrådet äger att, när skäl därtill föreligga, i avbidan på närmare utredning meddela beslut, som gäller endast tills vidare.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

10 mom. Över arbetsrådets beslut må klagan ej föras.

11 mom. Närmare föreskrifter angående avgivande av förslag, som i 1 mom. sägs, och om arbetsrådets verksamhet må meddelas av Konungen.

13 §.

1 mom. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionens befattningshavare; och skall därvid i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som linnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912.

2 mom. A arbetsställe, där sådant arbete, som avses i 15 § lagen om arbetarskydd, bedrives på stadigvarande sätt, skall å lämplig plats finnas anslagna ej mindre denna lag än även arbetstidsscliema, angivande när arbetet börjar och slutar eller, där arbetet bedrives med skiftlag, när arbetet börjar och slutar för varje sådant lag, ävensom såvitt möjligt början och slut för varje rast, varigenom arbetet avbrytes.

14 §.

Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna lag är stadgat eller mot förbud, som avses i 10 §, straffes med böter från och med tio till och med ettusen kronor. År arbetaren under aderton år och har användandet skett med faders eller målsmans vetskap och vilja, vare fadern eller målsmannen förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, varom i denna paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse.

15 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives i 7 §, eller att iakttaga vad enligt 11 § eller 13 § 2 mom. åligger honom, straffes med böter från och med fem till och med femhundra kronor.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i journal, som avses i 11 §, straffes med böter från och med femtio till och med ettusen kronor.

* 16 §.

Förseelser mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

9 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

u §•

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

18 §.

Skulle tillämpningen av denna lag medföra sådana svårigheter för visst arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen, efter arbetsrådets hörande, medgiva av förhållandena påkallat undantag från lagens tillämpning.

19 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning; lända till efterrättelse.

O o

1) Denna lag träder i kraft beträffande sådant arbete, som avses i 5 §, den 1 januari 1922 och beträffande annat arbete den 1 juli 1921 samt gäller till och med den 31 december 1923; skolande i fråga om sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse, som avses i 14 eller 15 §, vad i lagen är stadgat fortfara att gälla även efter sistnämnda dag.

2) Arbetsrådet äger att, där särskilda skäl därtill äro, medgiva anstånd med tillämpningen av denna lag.

3) Vederbörande myndighet äger att jämväl innan denna lag trätt i kraft vidtaga åtgärd, som avses i 5, 6, 8 eller 9 §.

4) Då denna lag träder i kraft beträffande visst slag av arbete, upphör lagen den 17 oktober 1919 om arbetstidens begränsning att gälla beträffande sådant arbete, men skola de eftergifter, som med stöd av sistnämnda lag beviljats, fortfarande äga giltighet, intill dess den för eftergiftens tillgodonjutande bestämda tiden utlupit eller ock eftergiften återkallats av vederbörande myndighet. Beträffande sådan under tiden för den äldre lagens giltighet begången förseelse, som avses i lagens 11 eller 12 §, skall vad i lagen är stadgat fortfara att gälla, även efter det lagen enligt vad nyss är sagt upphört att äga giltighet.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 305 höft. (Nr 359.)

10 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 359.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regent en i statsrådet å Stockholms slott den 22 april 1921.

Närvarande:

Statsministern VON Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel, statsråden Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet Elmquist:

I anledning av ett flertal motioner beslöt 1920 års riksdag enligt hemställan av andra lagutskottet anhålla, att Kungl. Maj:t i samband med förestående prövning av Sveriges anslutning till den vid den internationella arbetskonferensen i Washington antagna konventionen angående arbetstidens begränsning snarast måtte låta utreda och för riksdagen framlägga de förslag till ändringar i lagen om arbetstidens begränsning av den 17 oktober 1919, som, i anslutning till vad i utskottets motivering anförts, kunde finnas påkallade av vunnen erfarenhet om lagens tillämpning och vilka, utan att rubba lagens grunder, kunde vara ägnade att bättre anpassa densamma efter det praktiska livets krav.

Med överlämnande av riksdagens skrivelse i ämnet, nr 361, anbefallde Kungl. Maj:t sedermera den 15 oktober 1920 socialstyrelsen att efter skedd utredning inkomma med förslag till sådana jämkningar i nämnda lag, som nyss angivits. Tillika uppdrogs genom nådigt beslut samma dag åt ledamöterna av arbetsrådet B. E. Wijkander och K. V. Holmström att i egenskap av sakkunniga biträda socialstyrelsen vid berörda utredning.

Såsom resultat av omförmälda uppdrag har socialstyrelsen med skrivelse av den 9 innevarande april till Kungl. Maj:t överlämnat »Betänkande med förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning)), vilket betänkande torde få såsom bilaga fogas vid protokollet i detta ärende. Jämte betänkandet överlämnades vissa i omförmälda underdåniga skrivelse upptagna framställningar rörande förevarande fråga

11 Kungl. Maj:is proposition Nr 359.

ävensom ett par dylika framställningar, vilka inkommit till socialstyrelsen efter det styrelsens beslut i ärendet fattats.

Vad först angår omfattningen av den revision av arbetstidslagen, som nu bör ifrågakomma, ansluter jag mig till fullo till 1920 års riksdags, av socialstyrelsen delade uppfattning, att lagens grunder böra lämnas orubbade och att andra ändringar i densamma tills vidare icke böra vidtagas än sådana, som finnas ägnade att bättre anpassa lagen efter det praktiska livets krav. Med hänsyn såväl till den omständigheten att lagen varit i tillämpning allenast en del av den vid dess tillkomst bestämda prövotiden som även till de onormala tidsförhållanden, varunder lagen hittills prövats, synes önskligt, att de principiella spörsmålen i frågan om lagstadgad reglering av arbetstiden nu lämnas å sido. Däremot finner jag det väl motiverat, att de lagstiftande makterna med stöd av hittills vunna erfarenheter redan nu taga under övervägande lagens reviderande med ändamål att möjliggöra en mjukare och mera praktisk tillämpning av de i lagen uttryckta grundsatserna. Min övertygelse är, att en revision i sådan anda skall ej endast undanröja åtskilliga olägenheter för det produktiva arbetets nöjaktiga bedrivande utan även, såsom följd därav, vara den ifrågavarande lagstiftningens idé till verkligt gagn.

Socialstyrelsen har, innan styrelsen ingått på själva revisionsarbetet, upptagit till granskning frågan om ratificering av den nyss omförmälda, å internationella arbetsorganisationens första konferens i Washington år 1919 antagna konventionen angående begränsning av arbetstiden i industriella företag till 8 timmar om dagen och 48 timmar i veckan och därvid kommit till det resultat, att Sverige för närvarande icke lämpligen kan ansluta sig till nämnda konvention. Mot styrelsens beslut i förevarande avseende ha herrar Lindqvist och Holmström reserverat sig och menat, att styrelsen bort förorda ratificering.

Frågorna om Sveriges anslutning till berörda konvention och om arbetstidslagens revision stå onekligen, såsom även kommit till uttryck i riksdagens hemställan om revision, i sådant samband med varandra, att den senare frågan ej gärna kan lösas utan att man dessförinnan tagit ståndpunkt i den förra. Jag kan sålunda ej annat än gilla socialstvrelsens tillvägagångssätt i förevarande avseende. Även måste jag, ehuru med beklagande, biträda styrelsens mening i fråga om möjligheten för Sverige att ratificera konventionen. Sverige lärer genom medlemskapet i nationernas förbund få anses hava åtagit sig förbindelse att verka

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

för åttatimmarsarbetsdagen och fyrtioåttatimmarsarbetsveckan såsom ett mål att sträva mot inom alla områden, där detta mål icke redan är uppnått. Det vore därför givetvis synnerligen önskvärt, att genom ratificering av denna konvention ett, internationellt sett, otvetydigt bevis kunde lämnas på Sveriges villighet att alltjämt upprätthålla nämnda förbindelse. Den genom Versaillesfreden upprättade internationella arbetsbyrån har så störa och betydelsefulla uppgifter att fylla, att det även med hänsyn härtill skulle vara önskvärt att genom anslutning till konventionen stödja nämnda organisation och dess verksamhet. En nödvändig förutsättning för ratificering skulle emellertid vara, att den svenska lagstiftningen på området bleve i viktiga hänseenden ändrad, och vissa av dessa ändringar skulle bliva av sådan beskaffenhet, att desamma i en del avseenden skulle med hänsyn till vårt lands förhållanden uppenbarligen försvåra det produktiva arbetets nöjaktiga bedrivande; dessutom skulle därigenom revisionen komma att gå långt utöver de gränser för densamma, som av riksdagen anvisats. Stor betydelse måste även enligt mitt förmenande tillmätas den omständigheten, att anslutning till konventionen skulle medföra bundenhet för en tid av elva år, under det åt vår arbetstidslag uttryckligen givits karaktär av försökslagstiftning med giltighetstiden begränsad till utgången av år 1923.

Vad härefter angår beskaffenheten av de av socialstyrelsen föreslagna särskilda ändringarna i lagen, har styrelsen enligt min mening på det hela taget väl lyckats att i skälig mån och på tillfredsställande sätt tillgodose de önskemål, som givit anledning till riksdagens hemställan om revision. Med hänsyn härtill har jag ansett mig kunna föreslå, att socialstyrelsens förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning måtte i huvudsak läggas till grund för proposition i ämnet.

Jag övergår nu till att något närmare granska de särskilda ändringsförslagen samt de yrkanden, som i samband därmed reservationsvis framkommit.

1 §•

I avseende å denna paragrafs första stycke, som innehåller den grundläggande bestämmelsen ifråga om lagens tillämpningsområde, har socialstyrelsen föreslagit den ändring, att från lagens tillämpning skulle avskiljas alla rörelser eller särskilda arbetsföretag med i regel högst 4 arbetare, var de än bedrivas, under det att nu av dylika rörelser endast sådana äro fritagna, som bedrivas å landet eller i stad, köping eller

13 Kunrfl. Maj:ts proposition Nr 359.

municipalsamhälle med en mantalsskriven folkmängd, uppgående till högst 1,500 personer.

Mot nu berörda ändring hava herrar Lindqvist och Holmström reserverat sig under framhållande bland annat, att en utvidgning av det hittillsvarande undantaget i förevarande avseende, vilket tillkommit av rent politiska skäl, måste anses fullständigt omotiverad. Vidare skulle ändringen, varigenom arbetargrupper, som nu höra under lagen, komme att ställas utom densamma, leda till konflikter mellan arbetsgivare och arbetare, då de arbetare, som kommit i åtnjutande av lagstadgad arbetstidsreglering, givetvis ej godvilligt skulle medgiva någon förlängning av arbetstiden.

Här ifrågavarande ändringsförslag, varigenom ett i och för sig mindre tilltalande undantag skulle än ytterligare utvidgas, torde onekligen vid första påseende vara ägnat att giva anledning till tvekan. Socialstyrelsen har emellertid för de små rörelsernas och företagens undantagande anfört vägande praktiska skäl, och den nu beträffande de små rörelserna gällande geografiska uppdelningen är otvivelaktigt synnerligen irrationell och orättvis. Med hänsyn härtill och då den föreslagna ändringen obestridligen skulle vara väl ägnad att i visst avseende tillgodose det med revisionen åsyftade ändamål, har jag ansett mig böra förorda densamma. Den nyss omförmälda, reservationsvis framställda erinringen om det olämpliga i att i detta fall låta arbetare, som kommit i åtnjutande av lagstadgad arbetstidsreglering, åter uteslutas därifrån, torde enligt mitt förmenande ej behöva tillmätas någon större betydelse, då, såsom från olika håll vitsordats, lagen inom de små rörelserna och företagen i praktiken ej lär ha kommit till någon allmännare tillämpning.

För ändringen i 1 § f), varigenom från lagens tillämpning skulle uteslutas all kolning i mila, oberoende av var den bedrives, synes mig socialstyrelsen hava anfört tillfyllestgörande motiv. Någon större omgestaltning av arbetsförhållandena till arbetarnas nackdel torde ej heller, såsom reservanterna herrar Lindqvist och Holmström synas befara, föranledas av ifrågavarande ändring, då arbetsrådet redan i avsevärd omfattning beviljat eftergifter i fråga om så kallad platskolning i mila.

Beträffande förevarande undantagsbestämmelse, som jämväl avser flottning, ha herrar von Sydow och Wijkander i sin reservation påvrkat, att även arbetet vid skiljeställen skulle i likhet med flottningsarbetet i övrigt fritagas från lagens tillämpning. Nu berörda båda slag av arbete stode nämligen med varandra i sådant samband, att de i de flesta fall måste anses bilda en fortgående arbetsprocedur, för vars olika

14 Kung!,. Maj:ts proposition Nr 359.

delar det i regel vore praktiskt ogenomförbart att tillämpa olika arbetstider. Ett strängt genomförande av 8-timmarsdagen vid alla skiljeställen skulle också, enligt reservanternas mening, medföra ombyggnadskostnader till 10-tals miljoner kronor, en utgift som allra minst under nuvarande förhållanden borde komma i fråe-a.

• Ö

I rågan om lagens tillämpning å arbetet vid skiljeställena har allt ifrån utarbetandet av den nu gällande lagen givit anledning till skarpa meningsmotsättningar, och jag vill icke förneka, att det för lagstiftaren erbjuder svårighet att taga ståndpunkt i denna fråga. Ifrågavarande arbete ställer sig nämligen i hög grad skiftande — från arbete uppe vid de små skiljeställena, vilket ifråga om oregelbundenhet, kortvarighet och omöjlighet för arbetsgivaren att övervaka nära nog fullständigt överensstämmer med flottningsarbete i allmänhet, och till det regelbundet industrimässigt ordnade, kanske över halva året pågående, med 100-tals arbetare bedrivna arbetet nere vid de stora skiljeställena i älvmynningarna. Redan under förarbetena till lagen ifrågasattes en uppdelning av skiljeställena, så att vissa av dem, i regel de mindre, skulle undantagas från lagen, under det de övriga, i regel de större, skulle inbegripas under lagens tillämpning, men det visade sig omöjligt att finna någon tillfredsställande bestämning av gränsen dem emellan. I utskottsutlåtandena vid de båda riksdagarna år 1919 hänvisade man i stället till möjligheten att efter ansökan hos arbetsrådet erhålla undantag. Denna möjlighet har även i avsevärd mån kommit till användning, varjämte arbetsrådet för åtskilliga företag med ett betydande antal arbetare beviljat anstånd med lagens tillämpning. Rådet lär för övrigt ha för avsikt att inom kort ägna förevarande fråga särskild uppmärksamhet. Det vill även synas, som om man med den ökade möjlighet till medgivanden, lagförslaget innehåller, skulle kunna skäligen tillfredsställa berättigade behov av ökad arbetstid vid skiljeställena. Med hänsyn till vad sålunda anförts och då det torde vara att förvänta, att arbetsrådet under nuvarande ekonomiska situation skall medgiva de eftergifter, som kunna vara erforderliga för undvikande av alltför stora ombyggnadskostnader, har jag icke funnit de båda reservanternas yrkande i förevarande avseende böra föranleda någon ändring i socialstyrelsens förslag.

Med avseende å lagförslagets 1 § torde i detta sammanhang jämväl böra nämnas, att jag icke ansett mig kunna tillmötesgå herrar von Sydows och Wijkanders krav på inskränkning av lagens tillämpningsområde till motsvarighet med Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning, d. v. s. i huvudsak till fabriks- och hantverks-

15 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

rörelse, inklusive byggnadsverksamhet, jämte transportverksamhet. Oavsett att en dylik inskränkning, så vitt jag förstår, knappast skulle överensstämma med riksdagens hemställan om förevarande revision, måste jag från samhällelig synpunkt finna det mindre välbetänkt att ställa betydande grupper av arbetstagare, vilka redan kommit i åtnjutande av lagens skydd, alldeles utanför detsamma och detta synnerligast, som bland dessa grupper förekomma åtskilliga, vilka torde få anses vara i särskilt behov av dylikt skydd. Framhållas må även, att det av reservanterna i främsta rummet åberopade skälet, eller att det vore oriktigt att genom vår lags vidare tillämpning hålla det svenska näringslivet inträngt inom långt snävare band än det utländska, vid närmare granskning ej kan tillerkännas någon större saklig betydelse. Den enda till det egentliga näringslivet hänförliga något så när betydande arbetargrupp, som skulle föras utanför lagen genom här ifrågavarande förändring, vore nämligen handelsarbetarna, butiksbiträdena härunder icke inbegripna. Och särskilt må det betonas, att en allmän övergång till A Vashingtonkonven tionens begränsning av tillämpningsområdet skulle i vissa avseenden, såsom beträffande företagen med färre än 5 arbetare och beträffande järnvägarnas trafikpersonal, innebära en utsträckning av den lagstadgade arbetstidsregleringens tillämpning.

3 §•

Under denna paragraf, ehuru avseende bestämmelsen i 12 § 10 mom., har i herrar von Sydows och Wijkanders reservation gjorts gällande, att arbetsrådet icke borde få utan appell avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant, varå lagen äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare. Ehuru möjlighet till överklagande av arbetsrådets ifrågavarande avgöranden måhända i vissa fall kunde vara önskvärd, synes det mig, som om denna fördel knappast skulle uppväga den osäkerhet och omgång, eu dylik möjlighet skulle medföra. Med hänsyn till arbetsrådets speciella kompetens i ämnet skulle det även erbjuda synnerlig svårighet att finna en överinstans, som kunde anses besitta större eller ens samma förutsättningar för en sakligt riktig prövning.

4 §•

De av socialstyrelsen i förevarande paragraf föreslagna ändringar, varigenom arbetstiden för dag i överensstämmelse med Washingtonkonventionen skulle kunna utsträckas ej blott såsom nu till 8 Va utan till 9 timmar, och detta å vilken dag i veckan som helst, synas mig

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

innebära en avsevärd praktisk förbättring. Av herrar von Sydow och Wijkander har reservationsvis framställts det yrkande, att arbetstiden per dag skulle få utsträckas så långt, att den sammanlagda arbetstiden under fem dagar komme att uppgå till den för vecka medgivna arbetstiden eller 48 timmar. En sådan utsträckning, som skulle leda till en arbetstid för dag av 9 timmar 36 minuter, har synts mig i alltför hög grad avvika från den med förevarande lagstiftning förnämligast åsyftade arbetstidsbegränsningen eller 8-timmarsdagen.

Beträffande förevarande paragrafs andra stycke, som icke innefattar någon ändring av gällande lag, framställes i herrar Lindqvists och Holmströms reservation den anmärkning, att det här lämnade medgivandet att vid skiftarbete endast iakttaga en arbetstidsbegränsning, som för högst tre veckor motsvarar 48 timmar i veckan, möjliggör inskränkning av arbetsperioden till 4 dygn per vecka med arbetet indelat på två 12-timmarsskift. Till förhindrande härav föreslå reservanterna viss ändrad avfattning av ifrågavarande lagrum. Jag delar reservanternas mening, att berörda konsekvens av förevarande medgivande icke torde varit åsyftad av lagstiftaren. Emellertid lär ifrågavarande anordning av arbetet icke hava kommit till någon större tilllämpning, och onekligen torde den i vissa fall, såsom även medgives av reservanterna, kunna vara till fördel för arbetarna. I betraktande härav har jag icke ansett tillfyllestgörande skäl föreligga för en ändring i det av reservanterna angivna syfte.

5 §•

Enligt nu gällande lag är arbete, hänförligt till hälso- eller sjukvård, undantaget från lagens tillämpning. Härmed har enligt arbetstidskommitténs motivering åsyftats, att lagen ej skall gälla den egentliga sjukvårdspersonalen men väl sjukvårdsanstalternas ekonomi- och verkstadspersonal. I enlighet härmed har också lagen tillämpats. Vad angår arbete vid fattigvårds- och andra liknande inrättningar har sådant ansetts falla under lagen.

Redan 1919 års urtima riksdag har funnit det knappast kunna försvaras att, när man fastsloge 8-timmarsdagen såsom allmängiltig arbetstid, lämna sjuksköterskorna, som i avseende å arbetstiden vore att räkna bland de sämst lottade arbetstagarna, utan någon avsevärd utsikt till lindring och därför hos Kungl. Maj:t begärt utredning, huruvida ytterligare åtgärder, utöver de redan vidtagna, kunde vidtagas för att bereda den kvinnliga sjukvårdspersonalen skälig förkortning av arbetstiden.

17 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

Beträffande arbetet vid fattig vårdsanstalterna har 1920 års riksdag såsom anmärkningsvärt framhållit, att lagens begrepp »rörelse» ansetts hava så vidsträckt omfattning, att därunder måste inbegripas dylikt arbete, och med anledning bland annat härav ifrågasatt en prövning av lagens formulering i avsikt att åstadkomma jämkningar, vilka kunde möjliggöra en något mildare tolkning än nu tillämpas.

Socialstyrelsen, som varit medveten å ena sidan om de olägenheter, som den gällande lagstiftningen innebär för ifrågavarande anstalter, och å den andra om de i många fall mycket otillfredsställande arbetstidsförhållandena för anstaltspersomden och denna personals starka krav på lagens skydd, har trott sig på lämpligaste sätt lösa den onekligen svåra frågan om anstalternas arbetstidsreglering genom att fritaga dem från de i lagen givna, allmängiltiga bestämmelserna om arbetstidens begränsning och anförtro åt arbetsrådet att åvägabringa den reglering, som med tillbörlig hänsyn tagen till såväl anstalternas som personalens intressen i varje fall kan finnas mest lämplig. Genom den möjlighet till differentiering, som sålunda skulle åstadkommas, skulle regleringen, där förhållandena så krävde, kunna inskränkas till ett minimum.

I samband med förslaget till nu nämnda omläggning av arbetstidsregleringen för anstalterna, vilken reglering, såsom förut berörts, hittills i vad sjukvårdsanstalterna angår endast avsett köks- och övrig ekonomi- samt verkstadspersonal men ej den egentliga sjukvårdspersonalen, har socialstyrelsen föreslagit, att den sålunda ifrågasatta indirekta, lindrigare arbetstidsregleringen skulle få omfatta jämväl sistnämnda grupp av anstaltspersonal. Såsom skäl för denna utvidgning av den lagstadgade arbetstidsregleringens tillämpningsområde anför socialstyrelsen dels de stora svårigheter, som mött att rätt avgränsa den egentliga sjukvårdspersonalen från anstalternas övriga personal, då de olika personalgruppernas åligganden ofta sammanfiöte, dels olämpligheten av att vid samma anstalt hava en del av personalen under och en del utom ifrågavarande reglering samt dels och framförallt det obestridliga behov av arbetstidsreglering, som måste anses föreligga i fråga om den egentliga sjukvårdspersonalen. Styrelsen erinrar i sistberörda avseende om, att riksdagen vid tvenne tillfällen, år 1911 och år 1919, funnit sig föranlåten att uppmärksamma nämnda personals arbetsförhållanden, samt redogör för vad i anledning av riksdagens berörda beslut blivit åtgjort. Av denna redogörelse framgår bland annat, att det förra beslutet väsentligen resulterat i utfärdande år 1919 av vissa allmänna föreskrifter rörande personalens storlek och tjänstgöring, överinseendet över dessa föreskrifters efterlevande har anförtrotts åt medi- Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 305 käft. (Nr 359.) 3

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

cinalstyrelsen, varjämte inom medicinalstyrelsen anställts en särskild inspektris över sjuksköterskeväsendet. Beträffande det senare beslutet, som, på sätt förut nämnts, innebar en hemställan, att Kungl. Magt måtte taga under övervägande, huruvida ej ytterligare åtgärder, utöver de redan vidtagna, skulle kunna vidtagas för att bereda den kvinnliga sjukvårdspersonalen skälig förkortning av arbetstiden, framgår av redogörelsen vidare, att detsamma ej ännu lett till annan åtgärd, än att medicinalstyrelsen däröver avgivit yttrande. Uti detta medicinalstyrelsens yttrande medgives bland annat, att en begränsning av sjukvårdspersonalens arbetstid vore av behovet påkallad, att den år 1919 genomförda regleringen av sjuksköterskeväsendet icke medfört någon effektiv förkortning av berörda arbetstid samt att arbetstidslagens tillämpning borde utsträckas till att avse jämväl de å sjukvårdsanstalterna anställda sjukvårdsbiträden ävensom å dylika anstalter tjänstgörande mindre kvalificerade sjuksköterskor och sjuksköterskeelever, men att för övrig sjukvårdspersonal, d. v. s. de högre kvalificerade sjuksköterskorna och sjuksköterskeeleverna, medicinalstyrelsen borde äga att reglera arbetstiden.

Genom att undantaga den ifrågavarande anstaltspersonalen från den allmänna arbetstidsregleringen och överlåta åt arbetsrådet att för denna personal besluta sådan begränsning av arbetstiden, som i varje särskilt fall kan påkallas av förhållandena, har socialstyrelsen, såvitt jag kan finna, anvisat en utväg, som är ägnad såväl att undanröja de olägenheter, vilka den nu gällande arbetstidsregleringen medfört för anstalterna, som ock att i skälig mån tillgodose personalens krav på skydd. För att underlätta ett hänsynstagande till alla föreliggande omständigheter har jag ansett mig böra ur ingressen till 5 § utesluta orden »för verksamhetens ändamålsenliga bedrivande».

Den av socialstyrelsen föreslagna utsträckningen av lagens tilllämpning till att omfatta jämväl den egentliga sjukvårdspersonalen sammanhänger visserligen icke med förevarande revisions ändamål att åvägabringa lindringar i den lagstadgade arbetstidsregleringen. De skäl, som socialstyrelsen anfört för nämnda utsträckning, synas mig emellertid så vägande, att jag funnit mig föranlåten att upptaga styrelsens ifrågavarande förslag, i all synnerhet som en dylik utsträckning skulle vara ägnad att på lämpligt sätt tillgodose ovan återgivna, av 1919 års urtima riksdag beslutade hemställan om åtgärder till beredande åt den kvinnliga sjukvårdspersonalen av skälig förkortning av arbetstiden.

Aven riksdagens önskan om en jämkning i lagens formulering i syfte att, såvitt angår, bland annat, arbete vid fattigvårds- och andra

19 Kungi. Maj:ts proposition Nr 359.

dylika inrättningar, möjliggöra en mindre sträng reglering än den nu tillämpade, synes mig härigenom hava blivit på ett lämpligt sätt tillgodosedd.

Möjligen skulle — såsom medicinalstyrelsen gjort gällande beträffande viss sjukvårdspersonal samt herrar von Sydow och Wijkander uttalat i sin reservation — kunna ifrågasättas, huruvida arbetsrätt äger tillräcklig sakkunskap för att kunna på tillfredsställande sätt ordna arbetstidsförhållandena för personalen å ifrågavarande olika anstalter. Häremot synes emellertid kunna genmälas, att berörda uppgift ej torde kräva större eller ens så stort mått av fackinsikter som behandlingen av många andra till de mest skiftande verksamhetsområden hänförliga frågor, som ankomma på arbetsrådet, ävensom att rådet enligt bestämmelse i lagen i regel är förpliktat ej blott att bereda vederbörande parter tillfälle att yttra sig utan även att på lämpligt sätt söka samråd med representanter för arbetsgivare och arbetare inom verksamhetsområdet ifråga. Rådet skall förvisso vid reglering av arbetstiden vid exempelvis sjukvårdsanstalter, såsom för övrigt redan tillämpats, finna sig förpliktat att träda i förbindelse med vederbörande medicinska myndigheter.

Socialstyrelsen har med här förut åsyftade anstalter ifråga om arbetstidens reglering jämställt de i 5 § b) angivna företag, eller hotell-, restaurang- och kaférörelser. Till stöd för denna åtgärd, som skulle å ena sidan överflytta berörda företag till en indirekt och lindrigare arbetstidsreglering och å andra sidan utsträcka nämnda reglering till att gälla dessa företags samtliga befattningshavare, sålunda jämväl dem, som ha att direkt betjäna allmänheten, har socialstyrelsen anfört ungefär enahanda grunder som beträffande de förut omförmälda anstalterna.

Med hänsyn till den synnerligen starka förkortning av arbetstiden, som den gällande arbetstidslagen inneburit för ifrågavarande företags köks- m. fl. personalgrupper, torde den för dessa företag av socialstyrelsen föreslagna omläggningen av arbetstidsregleringen få anses väl motiverad. Mera tveksam är jag beträffande inbegripandet under lagen av det arbete i dylika företag, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande. Jag kan emellertid icke förneka, att de skäl, som socialstyrelsen anfört därför, särskilt den — även av riksdagen uppmärksammade — allmänna förekomsten av orimligt långa arbetstider för här ifrågavarande befattningshavare, tyda på behovet av en dylik åtgärd. I betraktande därjämte av den föreslagna arbetstidsregleringens smidiga form har jag ansett mig böra biträda socialstyrelsens förslag även i förevarande avseende.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

Herrar von Sydow och Wijkander ha i sin reservation, i överensstämmelse med sitt förut omförmälda yrkande om inskränkning av lagens tillämpningsområde och under hänvisning till de stora svårigheter lagens tillämpning mott, hemställt om paragrafens uteslutande. Med hänsyn till de av mig här förut anförda grunder för biträdande av socialstyrelsens förslag i denna del, har jag ej kunnat giva min anslutning till detta reservanternas yrkande.

Vad i reservationen yttrats därom, att arbetsrådet skulle genom sin befogenhet enligt denna paragraf erhålla en enastående och mindre lämplig maktställning, torde så mycket mindre förtjäna avseende som ifrågavarande befogenhet allenast innebär rätt att bevilja eftergifter i förhållande till den allmänna regleringen av arbetstiden.

Vid godtagande av socialstyrelsens förslag beträffande personalen vid sjukvårds- samt fattigvårds- och liknande inrättningar förutsätter jag, att arbetsrådet vid tillämpning av'' ifrågavarande bestämmelser skall taga största möjliga hänsyn till önskvärdheten av att arbetstidens begränsning icke genomföres så, att den nödvändiggör mera omfattande ^byggnader eller eljest medför kostnader, som, särskilt under nu rådande bekymmersamma förhallanden, te sig allt för betungande. Beträffande sjukvårdspersonalen må även framhållas angelägenheten av att arbetstid sregleringen icke sker på sådant sätt, att genom bristande tillgång på skolad personal möjligheten att tillgodose de sjukas vård äventyras.

6 §•

1 mom.

Den här föreslagna ändringen — uteslutande av tidsbegränsningen * 4 veckor för genomsnittsberäkningen — synes mig ha goda skäl för sig med hänsyn ej blott till syftet med förevarande revision utan även till åtskilliga på de praktiska arbetsförhållandena inverkande omständigheter. Herrar. Lindqvists och Holmströms reservationsvis uttalade farhågor för att nu ifrågavarande ändring skulle medföra en sådan oregelbundenhet i arbetstiden, att hela lagen bleve illusorisk, torde få anses avsevärt överdrivna, då här ju ej är fråga om någon absolut förlängning av arbetstiden och man vidare lär kunna förvänta, att arbetsrådet ej kommer att bevilja andra, eller längre gående eftergifter än som i varje fall kunna anses av tillfyllestgörande skäl påkallade.

I momentets senare del har jag till vinnande av större tydlighet företagit en viss omredigering av socialstyrelsens föreslagna avfattning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

2 mom.

Den lagstadgade arbetstidsregleringen har, såsom närmare utvecklas av socialstyrelsen, mött särskilda svårigheter, när det gällt tillämpning å den kontinuerliga driften. För uppehållande av denna drift räcker det vid 3-skiftindelning på 3 lag ej med 6 skift å 8 timmar per vecka utan erfordras det, då arbetet måste fortgå jämväl å söndagen, ytterligare ett skift, det sjunde, per lag. Om ordnandet av sistberörda skift ha stridande uppfattningar rått å arbetar- och arbetsgivarsidorna. Från arbetarhåll har gjorts gällande, att det beträffande ifrågavarande arbete, som till stor del vore tungt kroppsarbete och dessutom innebure den nackdelen, att det tidvis infölle under natten, måste anses oskäligt att medgiva en arbetstid, som permanent skulle medföra en förlängning av arbetstiden med 8 timmar per vecka. Därtill komme, att arbetarna vid utgörande av 7 skift i veckan i väsentlig mån finge sin söndagsledighet förstörd. Av arbetsgivarna åter har framhållits, att ett tillmötesgående av arbetarnas önskan att undslippa det sjunde skiftet skulle, då därför erfordrades anlitande av extra folk, medföra oskäliga kostnader ävensom vissa andra olägenheter. Ifrågavarande arbete hade för övrigt tidigare bedrivits med allenast två arbetslag, vilka sålunda haft en arbetstid av 84 timmar per vecka — en nedsättning av arbetstiden till 56 timmar per vecka kunde alltså anses innebära en förbättring, varmed arbetarna skäligen borde kunna låta sig nöja. Arbetstidskommittén, som fann båda sidornas påståenden icke sakna fog för sig, förordade en medelväg, enligt vilken arbetsrådet erhöll bemyndigande att efter prövning, dels huruvida arbetet såsom sådant oundgängligen måste bedrivas kontinuerligt och dels huruvida undantag i det särskilda fallet vore påkallat, meddela erforderlig eftergift. Såsom framgår av den vid socialstyrelsens betänkande fogade översikten över arbetsrådets beslut, har rådet på grund av nämnda bemyndigande, som återfinnes i 5 § andra stycket av den nu gällande lagen, i ett stort antal fall och beträffande ungefär 15,500 arbetare medgivit en arbetstid av 56 timmar i veckan i genomsnitt för tre veckor.

I den förut omtalade Washingtonkonventionen förekommer bl. a., i § 4, en bestämmelse, som medgiver en arbetstid av i medeltal högst 56 timmar i veckan för sådana arbeten, som på grund av sin natur måste bedrivas kontinuerligt med användande av varandra avlösande skiftlag. Under förmenande att ett dylikt direkt medgivande av 56 timmars arbetsvecka vid kontinuerliga arbeten vore för industrien gynnsammare än den möjlighet till eftergift, som är beredd genom nyss

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

berörda bestämmelse i den nu gällande lagens 5 § andra stycket, hava under revisionsarbetet i socialstyrelsen framkommit yrkanden på, att sistnämnda bestämmelse måtte utbytas mot ett sådant direkt medgivande, som innefattas i konventionens § 4. Socialstyrelsen har med anledning härav sökt pröva, huruvida ett dylikt utbyte vore för industrien oumbärligt eller åtminstone av synnerligen stor nytta, då styrelsen ansåg det eljest icke böra ifrågakomma att frångå den gällande lagens från social synpunkt otvivelaktigt riktiga ståndpunkt i förevarande avseende. Med hänsyn särskilt till bestämningen »arbetets natur» i konventionen, vilken bestämning styrelsen på anförda skäl anser liktydig med »arbetets tekniska beskaffenhet», kommer styrelsen till den uppfattning, att en övergång till konventionens stadgande i ämnet skulle för industrien vara av tvivelaktig nytta. På nu berörda och andra grunder stannar styrelsen efter en längre utredning vid att förorda den nuvarande bestämmelsens bibehållande.

Mot omförmälda beslut av socialstyrelsen ha reservationer anmälts dels av herrar Bergsten och Järte, dels ock av herrar von Sydow och Wijkander.

Förstnämnda två reservanter ha föranletts till sitt ändringsyrkande förnämligast av farhåga, att den svenska industrien skulle komma att ligga under i konkurrensen med andra länders, där Washingtonkonventionens ifrågavarande direkta medgivande till 56 timmars arbetsvecka allmänt komme att tillämpas och där vid tolkningen av »arbetets natur» hänsyn säkerligen komme att tagas jämväl till ekonomiska faktorer och arbetets ändamål. Den nuvarande svenska lagbestämmelsen i ämnet tillförsäkrade ej industrien lika stora möjligheter, men ansåge sig reservanterna med hänsyn till vissa av majoriteten inom socialstyrelsen åberopade skäl ej våga förorda en övergång till konventionens direkta medgivande. De ha i stället inskränkt sig till att föreslå en på följande sätt förändrad avfattning av den hittills gällande bestämmelsen:

»Måste arbete, som är anordnat i tre skift, med hänsyn till verksamhetens ändamålsenliga bedrivande fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet medgiva därför erforderligt undantag.»

Herrar von Sydow och Wijkander, som i sin reservation förnämligast söka uppvisa konventionsbestämmelsens företräden från industriens synpunkt, framhålla bl. a. det för arbetsgivaren värdefulla i att ha sin rätt till 56 timmars arbetsvecka tryggad genom ett uttryckligt lagbud och ej vara beroende av arbetsrådets prövning i varje särskilt fall. Arbetsrådets eftergifter beviljades endast för kort tid eller tillsvidare och lämnade arbetsgivaren i osäkerhet för framtiden. Arbetsrådets

23 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

dubbla provning, avseende dels arbetets nödvändiga kontinuitet och dels behovet av eftergift i det särskilda fallet, vore mycket sträng. Rådet hade vid avslag hänvisat till möjligheten att anordna s. k. hoppande skift, men denna anordning måste av flera skäl få en mycket begränsad användning. Konventionens uttryck »arbetets natur» kunde icke gärna åsyfta att begränsa här ifrågavarande medgivandes tillämpning till sådana fall, där den kontinuerliga driften nödvändiggjordes uteslutande av tekniska skäl — i sådant fall skulle medgivandet vara skäligen betydelselöst, då ju nära nog alla arbetsprocedurer, om man ej tager några som helst ekonomiska hänsyn, kunna avbrytas. Att en dylik snäv tolkning icke varit åsyftad framginge jämväl därav, att vid förslaget till konventionen ursprungligen varit fogad en lista på industrier och arbeten, där 56-timmarsvecka skulle få användas, å vilken lista även funnes upptagna en del slag av verksamhet, för vilka behovet av kontinuerlig drift vore grundat ej på tekniska utan på ekonomiska eller samhälleliga motiv. Reservanterna sluta med det uttalandet, att man bort i fråga om den kontinuerliga driften förorda införandet av Washingtonkonventionens bestämmelser, dock förtydligade så, att det klart framginge, vad som enligt reservanternas åsikt varit meningen med dem, nämligen att vid frågans bedömande icke allenast tekniska utan även ekonomiska och samhälleliga motiv skulle få vara avgörande.

I likhet med socialstyrelsen har jag den uppfattning, att den i gällande lag anvisade utväg, innefattande meddelande av dispenser i mån av behov, innebär den riktigaste lösningen av förevarande fråga. Förelåge några verkligt bärande praktiska skäl för en övergång till konventionens direkta medgivande, skulle jag emellertid, särskilt med hänsyn till industriens nu iråkade svåra belägenhet, varit benägen att taga en sådan åtgärd under övervägande. Några dylika skäl kan jag dock, lika litet som styrelsen, anse vara förebragta. Överhuvudtaget synas enligt mitt förmenande industriens representanter vara böjda för att underskatta den möjlighet till eftergifter, som vår lag erbjuder. Såsom av förut berörda översikt över arbetsrådets beslut framgår, har arbetsrådet i det alldeles övervägande antalet fall beviljat eftergift, under det endast en relativt obetydlig del av ansökningar därom avslagits. Då arbetsrådet vid sin prövning av ärenden av ifrågavarande innebörd ansett sig böra taga hänsyn jämväl till ekonomiska förhållanden, synes man hava all anledning förvänta, att rådet vid sin prövning av dylika liksom av övriga ansökningar skall fästa synnerligt avseende vid den nu inträdda depressionen inom näringslivet. Att rådet hittills, såsom från arbetsgivarhåll beklagats, i regel beviljat här ifrågavarande efter-

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

gifter allenast för viss kortare tid, lärer hava sin förklaring huvudsakligast däri, att rådet vid sina beslut därom ansett sig böra taga hänsyn till den då redan av riksdagen begärda revisionen av arbetstidslagen och den ifrågasatta övergången i förevarande avseende till Washingtonkonventionens bestämmelse. Kommer emellertid det hittills gällande dispensbemyndigandet för arbetsrådet att förlängas, bortfaller tydligtvis nyss berörda anledningar för arbetsrådet att begränsa eftergifternas giltighetstid.

Beträffande å andra sidan Washingtonkonventionens bestämmelse i ämnet delar jag socialstyrelsens mening, att fördelen för industrien av dess tillämpning måste anses tvivelaktig. Granskar man ordalydelsen av ifrågavarande bestämmelse icke endast i den franska originaltexten (la nature du travail) utan ock i den engelska (the nature of the process), torde man snarast vara berättigad att draga den slutsatsen, att den begränsning, som ligger i uttrycket »arbetets natur», åsyftar arbetets tekniska beskaffenhet men ej de ekonomiska omständigheterna. Nämnas må även, att den av herrar von Sydow och Wijkander omnämnda lista å industrier och arbeten, där 56-timmars vecka skulle få användas, fanns fogad vid ett tidigare utkast till konvention, som i denna fråga innehöll till synes mindre stränga bestämmelser än den text, vilken slutligen blev av konferensen antagen. Med den stränga tolkningsmetod, som våra domstolar och ämbetsverk i allmänhet anse sig förpliktigade att tillämpa, skulle de sannolikt tveka att finna konventionens ordalag möjliggöra hänsynstagande jämväl till ekonomiska omständigheter. Såsom socialstyrelsen påpekat, skulle arbetsgivaren ej heller genom en omläggning enligt konventionen undgå arbetsrådets prövning i förevarande avseende, då det vore möjligt, att arbetarna i stor utsträckning ej skulle åtnöjas med arbetsgivarnas beslut utan draga saken inför arbetsrådet. Att arbetsgivarnas och arbetarnas givetvis ofta stridiga meningar om lagens rätta innebörd i denna punkt skulle vara ägnade att framkalla konflikter dem emellan, må slutligen framhållas.

I fråga om de ändringsyrkanden, som framställts av reservanterna, anser jag mig böra påpeka, att herrar Bergstens och Järtes förslag till omformulerad avfattning av förevarande lagrum synes mig innebära en alltför långt gående utvidgning av arbetsrådets här åsyftade bemyndigande. Då det för snart sagt alla företag, och särskilt för sådana som använda ångpannor, ugnar eller andra dylika starkare upphettning krävande anordningar eller som ha ett relativt stort kapital bundet i anläggningen, kan, åtminstone i vissa fall, befinnas ändamålsenligt att driva arbetet veckan runt, är det svårt att i nämnda reservanters ändrings-

25 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

förslag finna någon egentlig lagstadgad begränsning av arbetsgivarnas möjligheter att utnyttja arbetarna till 56 timmars arbete per vecka.

Herrar von Sydow och Wijkander, vilka ej formulerat något ändringsförslag, ha, såsom förut nämnts, påyrkat ett förtydligande av Washingtonkonventionens bestämmelse så, att icke allenast tekniska utan även ekonomiska och samhälleliga motiv skulle få vara avgörande. Med den uppfattning av konventionens ordalag, vartill jag är böjd att ansluta mig, skulle ett dylikt förtydligande emellertid innebära en modifikation av konventionen jämväl i sak. För min del skulle jag varit mest böjd för att, i likhet med socialstyrelsen och under åberopande av arbetsrådets praktiska tillämpning av lagrummet, föreslå det nu ifrågavarande stadgandets bibehållande i oförändrad avfattning. Som emellertid, enligt vad jag kan vitsorda, arbetsrådet självt först efter tvekan vågat giva det nuvarande stadgandet en så vidsträckt tolkning, som skett, vill det synas mig vara på sin plats, att momentet formuleras på ett sådant sätt, att tvekan ej vidare kan råda om, att den innebörd, arbetsrådet i sin hittillsvarande praxis inlagt i detsamma, är den riktiga. Jag tillåter mig därför föreslå, att momentet erhåller följande ändrade lydelse:

Finnes arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga skäl böra fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva därför erforderligt undantag.

4 mom.

Under framhållande, bland annat, att fall kunna förekomma, då det, även med ökade möjligheter till speciella avvikelser icke lagligen låter sig göra att medgiva befrielse från en uppenbarligen icke motiverad tillämpning av lagen, har socialstyrelsen till fullgörande av revisionsuppdraget trott sig höra skapa en ny, mer allmängiltig möjlighet till beviljande av eftergifter. Erforderliga garantier mot missbruk av denna möjlighet har styrelsen ansett sig vinna genom kraven på, att avvikelsen skall prövas påkallad till undvikande av ett allvarligt missförhållande och att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av avvikelsen, uttala sig för dess önskvärdhet. Arbetsrådet, som skulle pröva förefintligheten av nu nämnda förutsättningar, skulle givetvis även äga att beakta övriga omständigheter, som, särskilt från mer allmän synpunkt, skäligen kunna anses böra inverka på frågans bedömande.

Mot denna nya undantagsbestämmelse ha såväl herrar von Sydow och Wijkander som herrar Lindqvist och Holmström reserverat sig, de senare under yrkande att bestämmelsen måtte uteslutas. Av de förra. Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 305 höft. Nr 359. 4

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

har väsentligen erinrats, att det vore ett misstag att göra beviljandet av en lindring beroende av arbetarnas samtycke, då arbetsrådet borde meddela sina beslut efter fullt sakliga grunder och med hänsyn till vad ur statens synpunkt vore mest gagneligt. Från de senares sida åter har i huvudsak framhållits, att bestämmelsens tillämpning skulle kunna leda till betänkliga konsekvenser, då tänkbart vore, att arbetarna å ett arbetsställe, påverkade av särskilda förhållanden, skulle kunna hos arbetsrådet förorda en eftergift, som övriga arbetare inom samma industri icke skulle kunna förmås att medgiva — ett förhållande som skulle vara ägnat att framkalla betydande svårigheter i konkurrensavseende.

Reservanterna — såväl arbetsgivar- som arbetarrepresentanterna — synas här hava förbisett, att den av de förra delvis och av de senare i huvudsak såsom mönster förordade Washingtonkonventionen i stor utsträckning gjort de i konventionsförslaget förutsatta avvikelserna från den lagstadgade arbetstidsbegränsningen beroende av arbetsgivarnas och arbetarnas godkännande. Ett tillämpande undantagsvis av denna regel inom vår svenska lagstiftning, kontrollerat genom arbetsrådets avgörande, torde enligt min mening knappast kunna möta några bärande invändningar. I varje fall måste ett d}dikt förfarande vara förenat med väsentligt mindre betänkligheter ur det allmännas synpunkt än den på sina håll förordade återgången till ett reglerande av arbetstiden uteslutande genom fri överenskommelse mellan arbetsgivarna och arbetarna. Vad angår de påpekade olämpliga konsekvenserna i konkurrensavseende, torde det få anses åligga arbetsrådet att vid prövning av ansökningar om eftergifter enligt förevarande bestämmelse beakta konkurrensförhållandena och söka förekomma dylika konsekvenser.

7 §•

Mot de av socialstyrelsen i denna paragraf föreslagna, relativt obetydliga ändringarna har jag ej något att erinra.

För min del har jag funnit mig föranlåten att i paragrafen vidtaga den ändring, att den befattning med de däri meddelade bestämmelsernas tillämpning, som hittills ålegat socialstyrelsen — i den nu gällande lagen benämnd »yrkesinspektionens chefsmyndighet» — överflyttats på arbetsrådet. Motsvarande ändring har vidtagits jämväl i 8 och 11 §§. Huvudsyftet med denna ändring har varit att för allmänheten underlätta lagens tillämpning. Såväl socialstyrelsen som arbetsrådet kunna vittna om, att arbetsgivarna stundom ha svårt att hålla reda på, i vilka fall de skola vända sig till den ena eller andra av dessa myndigheter, och givetvis skulle det även eljest för arbetsgivarna innebära en

27 Kungl. Majds proposition Nr 359.

fördel att endast ha med en myndighet att göra. Såsom ett motiv av måhända större saklig betydelse må framhållas, att en arbetsgivare mången gång ungefär samtidigt finner sig föranlåten att söka såväl tillstånd till övertidsarbete som annan eftergift. Om då, såsom hittills, dessa båda ansökningar handläggas av skilda myndigheter, kan det hända, att de båda eftergifterna tillhopa komma att bereda en omotiverat stor förlängning av arbetstiden. Ej heller finnes det i sådant fall möjlighet att på ett för arbetsgivaren lämpligt sätt kombinera de båda eftergifterna.

8 §•

Såsom av socialstyrelsen framhållits, torde klagomålen över arbetstidslagen i väsentlig mån vara föranledda av de för snävt tillmätta möjligheterna till övertidsarbete. Vid sitt revisionsarbete har också styrelsen låtit sig angeläget vara att söka i skälig mån utöka dessa möjligheter. I betraktande av de begränsningar, som legat dels i revisionsuppdragets avfattning och dels i lagens syfte, förefaller det mig, som om den av styrelsen föreslagna utökning, vilken för såväl direkt i lagen tillåtet som på medgivande beroende vanligt övertidsarbete per år uppgår till 33 procent, kunde anses ganska tillfredsställande. Ännu mer tillmötesgående har socialstyrelsen varit ifråga om nödvändigt förberedelse- och avslutningsarbete, men torde också lagens hittillsvarande reglering av detta arbete hava varit uppenbart otillfredsställande. Möjligheten att kunna få efter särskild prövning till övertidsarbete använda jämväl minderåriga, som fyllt 16 år, torde inom många verksamhetsområden medföra en avsevärd lättnad.

I herrar von Sydows och Wijkanders reservation göres först gällande, att förevarande övertidsbestämmelser böra med hänsyn till den stora roll, de minderårigas arbete i många fall spelar för arbetet i allmänhet å en arbetsplats, gälla för alla minderåriga — ej blott för dem som fyllt 16 år, såsom socialstyrelsen föreslagit. Bestämningen »enstaka» i 1 mom. borde enligt reservanternas uppfattning uteslutas. Slutligen finna reservanterna bl. a. de föreslagna utvidgningarna av möjligheterna till övertidsarbete alltför snävt tilltagna och förorda, att begränsningen av övertidsarbetet enligt 2 mom. skall sättas till 300 och enligt 3 mom. till 150 timmar.

Herrar Lindqvist och Holmström ha anmält reservation i avseende å förevarande paragraf på den grund, att tiderna för såväl förberedelseoch avslutningsarbeten som övrigt övertidsarbete utökats i alltför hög grad.

Då jag, såsom förut anförts, anser lindringar i övertidsbestämmel-

28 Kungl. Majds proposition Nr 359.

serna vara påkallade och funnit socialstyrelsens förslag i sådant avseende i stort sett väl avvägda, har jag icke funnit reservanternas här berörda yrkanden böra föranleda någon mera betydande ändring i nämnda förslag. Dock synes mig någon ytterligare höjning av gränsen för det extra övertidsarbete, vartill medgivande i fall av trängande behov kan lämnas av arbetsrådet, utan olägenhet kunna ske, nämligen till högst 20 timmar under en kalendermånad och högst 120 timmar under ett kalenderår. Beträffande vidare yrkandet, att ordet »enstaka» i 1 mom. måtte uteslutas, kan det icke förnekas, att denna bestämning genom sin allt för snäva avfattning i några fall visat sig hinderlig för en förnuftig lagtillämpning. Den därmed avsedda begränsningen lärer emellertid, särskilt med hänsyn till den föreslagna betydligt ökade möjligheten till förberedelse- och avslutningsarbete, ej lämpligen kunna alldeles undvaras. Nyss åsyftade olägenhet torde kunna undanröjas genom en jämkning i paragrafens avfattning.

9 §•

Med bestämmelserna i denna paragraf, som utgöra en nyhet för vår lagstiftning, har socialstyrelsen åsyftat att på grundval av samförstånd mellan de organiserade arbetsgivarna och arbetarna inom respektive fack åvägabringa en del allmängiltiga eftergifter i sådana avseenden, där på grund av praxis eller eljest en enhetlig tillämpning av eftergiftsbestämmelserna finnes kunna komma till stånd. Genom denna anordning, som även skulle tjäna att minska arbetsrådets börda, skulle man tillmötesgå det från arbetsgivarnas sida starkt betonade önskemålet om direkt tilllämpliga eftergifter. Den föreslagna anordningen, som vilar på den förut berörda i Washingtonkonventionen och på andra håll rätt allmänt framträdande uppfattningen om parternas samtycke såsom basis för eftergifter, synes mig väl ägnad att medverka till förverkligandet av förevarande revisions ändamål att bättre anpassa arbetstidslagstiftningen efter det praktiska livets krav. Den medverkan från Kungl. Maj ds och arbetsrådets sida, som förutsättes i paragrafen, torde få anses bereda tillfyllestgörande säkerhet mot alltför långt gående eller eljest olämpliga eftergifter.

Herrar Lindqvist och Holmström göra reservationsvis gällande, att förevarande paragraf på grund av bristande enighet mellan respektive organisationer ej kan förväntas komma till tillämpning, men att den möjligen av arbetsgivarna kan tagas till förevändning för påtryckning till eftergifter vid upprättande av kollektivavtal eller biläggande av konflikter, samt hemställa, att paragrafen måtte uteslutas. Efter mitt för-

29 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

menande se reservanterna med alltför stort misstroende på förevarande bestämmelse. I betraktande av de talrika riksavtal, som förefinnas inom skilda fack, och den icke obetydliga, standardiserade praxis, som arbetsrådet redan utbildat i vissa avseenden, synes det mig icke saknas möjligheter för bestämmelsens tillämpning. Ej heller kan jag dela reservanternas farhågor för bestämmelsens användande såsom otillbörligt påtryckningsmedel.

10 §.

Till motivering av förevarande paragraf framhåller socialstyrelsen, att det befunnits nödvändigt att söka åstadkomma ett korrektiv mot vissa nu förefintliga mera betydelsefulla möjligheter att kringgå lagen. Härmed åsyftar socialstyrelsen de fall, då en arbetare av flera arbetsgivare användes till arbete, som faller under lagen, eller då en arbetsgivare använder samma arbetare såväl till arbete, vilket faller under lagen, som till hemarbete eller annat arbete, varå lagen icke äger tilllämpning. Socialstyrelsen, som betonar uppgiftens vansklighet, har ansett sig böra framgå med försiktighet och föreslår i enlighet härmed såsom förutsättning för ingripande från det offentligas sida, att missbruket ifråga skall hava nått sådan omfattning, att arbetarens sammanlagda arbetstid kommer att oskäligt utsträckas utöver den begränsning av arbetstiden, som åsyftas med lagen. Nämnda ingripande skall äga rum i form av ett förbud mot visst användande av arbetare till arbete. Först efter åsidosättande av sådant förbud skulle straffansvar kunna inträda. Av socialstyrelsen framhålles, att blotta tillvaron av ett stadgande av nu berörda innebörd och möjligheten för vederbörande myndigheter att hota med dess tillämpning måste anses ägnade att i avsevärd mån motverka här åsyftade missförhållanden.

Herrar von Sydow och Wijkander angiva sig i sin reservation betvivla riktigheten av socialstyrelsens sistberörda uttalande samt framhålla, att den föreslagna proceduren skulle bli så omständlig och för övrigt så lätt att kringgå, att i praktiken intet vunnes därmed, varför de hemställa, att paragrafen måtte utgå.

De missbruk, som förevarande lagstadgande avser att motverka, förekomma redan i en viss utsträckning, och det finnes skäl antaga, att deras förekomst, då straffrisk befinnes icke föreligga och vederbörande hinna arrangera sig för lagens kringgående, kommer att ytterligare tillväxa. Med hänsyn härtill och då förevarande stadgande icke synes kunna giva anledning till några avsevärda olägenheter, har jag ansett mig böra upptaga socialstyrelsens förslag i ämnet.

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

I socialstyrelsens förslag till avfattning av stadgandet har jagemellertid funnit anledning vidtaga några ändringar. Sålunda har till orden »kommer därigenom hans sammanlagda arbetstid att oskäligt utsträckas över den begränsning, som med lagen avses,» fogats »eller föranledes därigenom eljest, att lagens syfte uppenbart äventyras», detta med hänsyn därtill att ett verkligt missbruk kan föreligga även utan att arbetarens sammanlagda arbetstid »oskäligt» överskrider den med lagen åsyftade begränsningen, exempelvis i vissa fall därigenom att vid s. k. blandat arbete arbetaren användes till arbete utom lagen visserligen icke i betydande utsträckning men på stadigvarande sätt (i en handelsrörelse arbetar en person dagligen 8 timmar å lagret, men användes därjämte regelbundet någon timme såsom biträde i handelsboden) eller därigenom att en arbetsgivare, vars verksamhet faller inom lagen, systematiskt inriktar sig på att anlita arbetare, som hava sin egentliga anställning hos en arbetsgivare i närheten i samma eller liknande bransch. Enligt socialstyrelsens förslag skulle vidare för paragrafens tillämpning erfordras, att arbetaren i väsentlig mån sysselsättes med arbete, varå lagen äger tillämpning. I betraktande av att ordet »väsentlig» torde angiva en alltför sträng betingelse och att dess innebörd dessutom lär vara föremål för olika uppfattningar, har detsamma utbytts mot »avsevärd». Slutligen må nämnas, att befattningen med paragrafens tillämpning, i konsekvens med motsvarande äudringar i 7, 8 och 11 §§, överflyttats på arbetsrådet.

Såsom stående i visst samband med nyss avhandlade paragraf må här nämnas, att herrar Lindqvist och Holmström i sin reservation påyrkat intagande i lagen av ytterligare en paragraf, som skulle ersätta den av arbetsrådet i fråga om arbetares användande dels inom och dels utom lagen tillämpade men av socialstyrelsen underkända s. k. huvudsaklighetsprincipen. Enligt berörda paragraf skulle arbetare, som under mer än 2 timmar under ett kalenderdygn användes till arbete, varå lagen äger tillämpning, i avseende å hela sitt användande av samma arbetsgivare vara tillförsäkrad lagens arbetstidsreglering. Ställde sig hans användande växlande under olika dygn, skulle arbetsrådet på begäran, allt eftersom användandet till arbete under lagen genomsnittligt övereller understege 2 timmar per dygn, kunna förklara honom falla helt under, respektive helt utom lagen.

Nu ifrågasatta anordning har berörts av socialstyrelsen i dess efter motiveringen till ändringarna i 1 § införda granskning av den s. k. huvudsaklighetsprincipens tillämpning och därvid av styrelsen på anförda skäl ogillats. Med hänsyn till vad styrelsen anfört och då 10 § med de av mig föreslagna förändringar synes vara ägnad att i skälig mån

31 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

tillgodose de syftemål, som torde avses med nu avhandlade bestämmelser, har jag icke funnit skäl att gå reservanternas ifrågavarande yrkande till mötes.

12 §•

Med anledning av den förut omnämnda av mig föreslagna överflyttningen av befattningen med ärenden rörande övertidsarbete från socialstyrelsen till arbetsrådet ha i förevarande paragraf vidtagits ett par ändringar. Sålunda har till 7 mom. första stycket fogats en bestämmelse, vilken ålägger arbetsrådet att i fråga om medgivande av övertidsarbete för minderåriga om möjligt samråda med socialstyrelsen, som ju i egenskap av yrkesinspektionens chefsmyndighet enligt arbetarskyddslagen har att vaka över minderårigas användande till arbete och att därvid beakta deras behov av skydd mot överansträngning.

Den andra förändringen har tagit form av ett nytt moment, 8, som bemyndigar arbetsrådets ordförande att i brådskande fall meddela beslut å rådets vägnar, dock med skyldighet för ordföranden att vid nästpåföljande sammanträde underställa beslutet rådets prövning. Denna anvisning har funnits nödvändig med hänsyn till att ansökningar om tillstånd till övertidsarbete ej sällan kräva omedelbar behandling och rådet endast sammanträder med vissa, i någon mån efter arbetsbördan varierande mellanrum.

13 §.

Beträffande denna paragraf bör nämnas, att socialstyrelsen i dess senare moment föreslagit skyldighet för arbetsgivare att å vissa större arbetsställen ha arbetstidsschema anslaget. Mot den sålunda föreslagna skyldigheten, som är hämtad från en bestämmelse i Washingtonkonventionen, har jag ej något att erinra, då densamma, förutom att den redan i stor utsträckning tillämpas, lär få anses påkallad ur kontrollsynpunkt. Därigenom sker ock en lindring i arbetsgivarens åliggande enligt 11 §.

18 §.

Under hänvisning till de ökade undantagsmöjligheter, som socialstyrelsen i flera avseenden föreslagit, och särskilt till den nya bestämmelsen i 6 § 4 mom. har socialstyrelsen i sitt förslag till reviderad arbetstidslag uteslutit den nu gällande lagens 15 §. Ehuru socialstyrelsen ej saknat vissa skäl för denna sin åtgärd och ifrågavarande undantagsbestämmelse, såsom även av socialstyrelsen påpekas, hittills

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

icke kommit till tillämpning, har jag likväl, särskilt med hänsyn till förevarande revisions syfte, ej ansett mig kunna följa socialstyrelsen i detta fall. Här åsyftade undantagsmöjlighet, som hänför sig till det fall att lagens tillämpning på ett arbete eller företag medför sådana svårigheter, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, kan nämligen icke anses vara beredd genom något annat undantagsstadgande i lagen. Härtill kommer, att det under den nu inträdda depressionsperioden torde få anses särskilt angeläget att hålla en dylik möjlighet öppen. I överensstämmelse härmed har jag i oförändrad avfattning återupptagit bestämmelsen i 15 § av den nu gällande lagen.

Nämnas må, att herrar von Sydow och Wijkander i sin reservation påkallat en dylik åtgärd.

Slutstad g anden.

Socialstyrelsen har i 1) av slutstadgandena föreslagit, att lagens ikraftträdande skall äga rum i två etapper, nämligen för arbete i allmänhet den 1 juli 1921 och för arbete, som avses i 5 §, den 1 januari 1922. Anledningen till denna uppdelning, som synes mig motiverad, har varit att, medan det beträffande arbete i allmänhet ej finnes skäl till något uppskov, lagens tillämpning på arbete, som åsyftas i 5 §, är avsedd att ske genom särskilda, efter olika förhållanden avpassade eftergiftsbestämmelser, vilkas utarbetande otvivelaktigt kommer att för arbetsrådet taga ganska lång tid.

Departementschefen uppläste därefter ett i enlighet härmed avfattat förslag till lag om arbetstidens begränsning av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar1), samt hemställde, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna bifall.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

x) Denna bilaga, som är av lika lydelse med det vid propositionen fogade lagförslaget har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

38 Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen den 4 maj 1921.

Närvarande:

Justitierådet Berglöf,

Regeringsrådet Ernberg,

•Tustitieråden Molin,

Appelberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 22 april 1921, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag om arbetstidens begränsning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av byråchefen i socialstyrelsen Johan Arthur Erhard Molin.

Detsamma föranledde allenast följande erinringar.

5 §.

Justitierådet Berglöf och regeringsrådet Ernberg:

Genom de här föreslagna bestämmelserna och uteslutandet av e) och k) ur 1 § 2 stycket^av nu gällande lag har i denna vidtagits ändring i två riktningar. Å ena sidan avses att under lagen i viss mån inbegripa sådaut arbete, som genom nyssnämnda, ur 1 § uteslutna stadganden för närvarande är helt undantaget från lagens tillämpning. Och å andra sidan har i fråga om i samma verksamhetsgrenar sysselsatta personalgrupper gjorts en modifikation, som i realiteten torde innebära, att de i regel komma att undantagas från lagens å dem nu tillämpliga allmängiltiga föreskrifter och i stället bliva föremål för sådan reglering genom arbetsrådets försorg, som avses i förevarande paragraf.

De under mom. a) och b) av 5 § upptagna olika slag av rörelse äro av den väsentligt olika art, att det synes nödigt behandla dem var för sig.

Vad då först angår mom. a), så torde av den förebragta utredningen oförtydbart framgå det synnerligen otillfredsställande i en anordning, varigenom olika regler uti nu ifrågavarande hänseende upp- Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 305 käft. (AV 359.) 5

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

ställas för skilda delar av en sjukvårdsinrättnings personal. Om kravet alltså måste bliva att skapa väsentligen ensartade regler för hela personalen, står valet mellan att antingen ställa denna utanför lagstiftningens ram eller ock på ett eller annat sätt föra den inom denna ram. Angående det förra alternativet har socialstyrelsen uttalat, att det antagligen skulle vara enklast och mest tillfredsställande för anstalterna, om man från lagens tillämpning helt undantoge ej blott den egentliga sjukvårdspersonalen utan alla arbetstagare vid ifrågavarande anstalter. Det måste väl ock sägas, att i förevarande sammanhang detta alternativ ligger närmast till hands såsom anslutande sig till det för den nu ifrågasatta revisionen av 1919 års lag givna direktivet att bättre anpassa lagen efter det praktiska livets krav. Åt de skäl, som förmått socialstyrelsen att frångå den enligt styrelsens egen, sålunda återgivna meningför anstalterna förmånligaste anordningen, synes knappast kunna tillmätas avgörande vikt. Det är härvid till en början att märka, att en del av ifrågavarande anstalter komma att falla utanför lagen redan genom den i första stycket av 1 § nu föreslagna ändringen. Och vidare framgår av utredningen, att det stora flertalet sjukvårdsanstalter fått anstånd med lagens tillämpande till den 1 oktober 1921. Att dessa anstalter nyssnämnda dag skulle vara eller under nu rådande ekonomiska förhållanden inom lagens giltighetstid bliva bättre rustade att komma in under lagen, torde knappt kunna sättas i fråga. Det vill således synas, som om nu ifrågavarande gruppers undantagande från lagen varken i någon avsevärd utsträckning skulle beröva hithörande personal en redan förvärvad iormån eller gäcka några på hållbara grunder stödda förhoppningar att inom den närmaste tiden komma i åtnjutande av en sådan. Tilläggas må, att det måste anses synnerligen tvivelaktigt, huruvida sjukvårdsanstalterna, vilkas personal har att utföra sin gärning under mer hemliknande förhållanden, lämpligen böra underkastas en reglering i den ordning, som i förslaget avses.

Att även här en reglering av arbetsförhållandena är behövlig, skall ingalunda förnekas. Den synes dock snarare böra gå ut på att träffa bestämmelser om skälig fritid än att giva arbetsdagen eu lagstadgad begränsning, och densamma bör överhuvud smidigt anpassas efter de egenartade förhållanden, varom här är fråga. Dylika, mer allmängiltiga bestämmelser torde lämpligast böra meddelas i form av allmän författning, något som givetvis icke utesluter, att utformandet av de detaljföreskrifter, som må erfordras för åstadkommande av en av de praktiska förhållandena betingad tillämpning, anförtros åt den myndighet, som må finnas lämplig.

35 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

Såsom socialstyrelsen framhållit, hava svårigheter för den nu gällande lagens tillämpning, likartade med dem, som visat sig i fråga om sjukvårdsanstalternu, starkt framträtt jämväl beträffande de övriga verksamhetsgrenar, som avses i 5 § a) av förslaget. Oberoende av frågan, huruvida den tolkning av gällande lag, på grund varav dessa verksamhetsgrenar inordnats under lagen, må anses i alla delar befogad, synas, praktiskt sett, övervägande skäl tala för att likställa dem med sjukvårdsanstalterna.

På grund av det anförda hemställes, att mom. a) utgår ur förevarande paragraf och att i stället såsom ett särskilt moment i förslagets 1 § införes en undantagsbestämmelse, omfattande de i mom. a) av förevarande paragraf upptagna verksamhetsgrenarna.

Vad beträffar mom. b) av 5 §, möta nog delvis samma betänkligheter, som ovan uttalats i fråga om de under a) upptagna anstalterna. Men de synas ej på detta område vara av samma styrka. Här skulle för övrigt mot ett helt uteslutande från lagen av ifrågavarande slag av rörelse resa sig det starka skälet, att eu stor del av hithörande personal redan kommit i åtnjutande av lagstadgad begränsning av en i inånga fall oskäligt betungande arbetstid. Förslaget i denna del synes sålunda, om än ej utan tvekan, kunna godtagas.

Justitierådet Appelberg:

Mot den föreslagna lösningen av frågan om arbetstidens begränsning för de i förevarande paragraf omförmälda slagen av rörelse måste man ställa sig i hög grad betänksam. Att betydande missförhållanden föreligga å området, är uppenbart, och det kan därför ej vara riktigt att helt undantaga detsamma från reglering. Å andra sidan framgår av utredningen, att åtminstone vad angår de från nuvarande lags tilllämplighet uteslutna kategorierna arbetare inom här avsedda rörelsegrenar, stadgandet i 4 § icke lämpligen kan komma till användning ens för de regelmässiga fallen. Den i 5 § stadgade befogenheten innebär således i själva verket icke, såsom förslaget eljest innehåller, rätt att endast för undantagsfall meddela eftergifter från lagens bestämmelser utan innebär rätt att, såsom socialstyrelsen uttryckt det, utforma arbetstidsregleringen på området. Och att denna reglering måste bliva, väsentligt avvikande från den förslaget i allmänhet innefattar, är otvivelaktigt. För ifrågavarande slag av rörelse skulle sålunda komma att gälla en särlagstiftning, ungefärligen motsvarande den som nu finnes för bageri- och konditoriarbete. Realiter sett innefatta alltså stadgande^ i förevarande paragraf en slags delegation av lagstiftningsmakten,

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

jämförlig med den som i vissa lagar skett till Kungl. Maj: t. Att en dylik makt lägges i händerna på ett ämbetsverk, mot vars beslut någon appell icke gives, anser jag mig icke kunna tillstyrka.

Riktigast skulle utan tvivel vara att utesluta alla bestämmelser å detta område ur förevarande lag samt, efter verkställd utredning, i särskild lag på samma sätt som skett med avseende å bageri- och konditoriarbete upptaga behövliga stadganden i ämnet. Anses, på grund av förevarande lagstiftnings provisoriska karaktär, så ej böra ske, synes lämpligast att åt Kungl. Maj:t överlämnas att meddela de allmänna reglerna rörande arbetstidens begränsning å detta område, därvid förutsättes, att Kungl. Maj:t åt arbetsrådet uppdrager att inom de gränser de blivande allmänna reglerna innefatta meddela behövliga speciellare föreskrifter.

Justitierådet Molin:

Av den föreliggande utredningen torde få anses framgå, att en reglering av arbetstiden bör äga rum även för sådan inom rörelser av här ifrågavarande slag anställd personal, som avses i punkterna e) och k) av lagens 1 § enligt dess nuvarande lydelse. Men om sålunda regleringen kommer att, på sätt förslaget avser, omfatta samtliga inom dessa rörelser anställda, som äro hänförliga till kategorien arbetare, lärer, såsom ock av utredningen framgår, de härför erforderliga bestämmelserna höra bliva av väsentligen annan innebörd än de, som enligt lagen i allmänhet gälla. Utgångspunkten synes snarare böra vara ett tillförsäkrande av viss fritid än ett bestämmande av viss längsta arbetstid. Det gäller att åstadkomma särskilda reglementariska föreskrifter, närmast jämförliga med dem, som gälla för bageri- och konditoriarbete. Det är då anmärkningsvärt, att man i stället för att söka utarbeta en särskild författning för dessa verksamhetsområden, motsvarande den, som redan föreligger för sistberörda yrken, överlåtit utformandet av nu ifrågavarande arbetstidsreglering åt arbetsrådet, som enligt förevarande paragraf i förslaget skulle äga att träffa avgörande genom föreskrifter, meddelade för vart och ett särskilt fall. Det måste i och för sig anses högst betänkligt att sålunda göra arbetsförhållandena inom viktiga och omfattande verksamhetsområden helt beroende av administrativ myndighets förtoganden utan att ens grundlinjerna för arbetstidsbegränsningen finnas uppdragna i allmänt gällande författning.

Det är emellertid att antaga, att utarbetande av allmängiltiga regler på ifrågavarande område skall, på grund av förhållandenas mångskiftande art, vara förenat med avsevärda svårigheter och kräva lång tid. Om

37 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

man tager hänsyn härtill och tillika uppmärksammar, att förevarande lagstiftning i dess helhet är eu försökslagstiftning, som endast gäller under en begränsad tidsperiod, lärer man finna, att beaktansvärda skäl tala för att söka förbereda den särskilda reglering, som beträffande här avsedda rörelser torde vara erforderlig, genom att låta arbetsrådet tills vidare under lagens giltighetstid söka på erfarenhetens väg finna de lämpliga former, efter vilka denna reglering bör till sina allmänna grunder gestaltas.

Sedan tiden för den nuvarande lagstiftningens giltighet gått till ända, bör man kunna förvänta, att det material, som blivit frukten av arbetsrådets verksamhet, skall utgöra tillförlitlig grund för uppbyggande av en definitiv lagstiftning, som icke allenast på lämpligt sätt reglerar arbetet inom de verksamhetsområden, om vilka nu närmast är fråga, utan ock ytterligare utformar speciella regler och bestämmelser för särskilda yrken och näringsgrenar, så att det ingripande från administrativt håll i enskilda fall, som aldrig lär kunna helt undvikas, blir endast undantagsvis behövligt.

6 §•

Regeringsrådet Ernberg:

Med de i 4 mom. införda bestämmelserna synes enligt motiveringen närmast vara avsett att bereda möjlighet till eftergift från de enligt lagen i allmänhet gällande stadgandena i fall, där på grund av individuella, ömmande omständigheter eller andra dylika speciella förhållanden tillämpningen av samma bestämmelser utan modifikation skulle te sig särskilt obillig eller stötande. Med hänsyn till grunderna för de sålunda åsyftade undantagen synes det emellertid synnerligen oegentligt att, på sätt i förslaget skett, göra beviljandet av dylikt undantag beroende av det villkor, att majoriteten av de arbetare, som skulle av undantaget beröras, finner detsamma önskvärt. Föreligger sådant allvarligt missförhållande, som i momentet avses — och detta är ju här förutsatt — synes det fasthellre böra tillkomma den myndighet, som har att pröva frågan och för beslutet taga ansvaret, att oberoende av den för tillfället rådande uppfattningen inom vederbörande arbetargrupp efter objektivt sett allmängiltiga grunder avgöra frågan. Riktigare synes därför vara, att omförmälda villkor ur momentet uteslutes.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 maj 1921.

Närvarande:

Statsministern VON Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel,

statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmälde chefen för socialdepartementet, statsrådet Elmquist lagrådets utlåtande över det genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 april 1921 till lagrådet remitterade förslaget till lag om arbetstidens begränsning samt anförde därvid följande:

Lagförslagets 5 § har föranlett uttalanden av lagrådets samtliga ledamöter. Behovet av arbetstidsreglering för de i nämnda paragraf avsedda personalgrupperna har emellertid icke bestritts inom lagrådet, utan de erinringar, som blivit framställda, avse formen för genomförande av en dylik reglering.

I detta hänseende hava två av lagrådets ledamöter hemställt, att mom. a) av 5 § måtte utgå samt däri omförmälda verksamhetsgrenar genom ett tillägg av 1 § helt undantagas från lagens tillämplighetsområde, men tillika uttalat, att erforderliga bestämmelser syntes lämpligast böra meddelas i form av allmän författning, vilket givetvis icke uteslöte att utformandet av de detalj föreskrifter, som kunde erfordras för åstadkommande av en av de praktiska förhållandena betingad tillämpning, kunde anförtros åt den myndighet, som kunde finnas lämplig. En ledamot har gjort gällande att det riktigaste vore att ur förevarande lag utesluta alla bestämmelser å det i 5 § i dess helhet avsedda område samt, efter verkställd utredning, i särskild lag på samma sätt som skett med avseende å bageri- och konditoriarbete upptaga behövliga stadganden i ämnet. För det fall att på grund av förevarande lagstiftnings provisoriska karaktär så ej ansåges böra ske, har denne hemställt, att åt Kungl. Maj:t skulle överlämnas att meddela de erforderliga allmänna reglerna rörande arbetstidens begränsning å detta område, varvid förutsattes, att Kungl. Maj:t skulle åt arbetsrådet uppdraga att inom de

39 Kungl. Mcij:ts proposition Nr 359.

gränser, som de blivande allmänna reglerna innefattade, meddela behövliga speciellare föreskrifter. Slutligen har en ledamot, justitierådet Molin, utan att föreslå någon ändring i det remitterade lagförslaget yttrat, att beaktansvärda skäl talade för att söka förbereda den särskilda reglering, som beträffande nu ifrågavarande rörelser syntes vara erforderlig, genom att låta arbetsrådet tills vidare under lagens giltighetstid söka på erfarenhetens väg finna de lämpliga former, efter vilka denna reglering borde till sina allmänna grunder gestaltas; nämnda ledamot har därjämte uttalat den förväntan, att, sedan tiden för den nuvarande lagstiftningens giltighet gått till ända, det material, som blivit frukten av arbetsrådets verksamhet, skulle utgöra tillförlitlig grund för uppbyggande av en definitiv lagstiftning, som icke allenast på lämpligt sätt reglerade arbetet inom de verksamhetsområden, om vilka nu närmast vore fråga, utan ock vtterligare utformade speciella regler och bestämmelser för särskilda vrken och näringsgrenar, så att det ingripande från administrativt håll i "enskilda fall, som aldrig torde kunna helt undvikas, bleve endast undantagsvis behövligt.

Åven enligt min mening vore det från principiell synpunkt önskvärt, att de avvikelser från den allmänna arbetstidsregleringen, vilka äro nödvändiga beträffande de i lagförslagets 5 § omförmälda verksamhetsgrenarna, bleve närmare bestämda i förevarande lag eller i en särskild författning. En sådan anordning vore dock synnerligen svår att genomföra med hänsyn till de mycket skiftande och egenartade arbetsförhållandena inom ifrågavarande verksamhetsområden. Skall där en arbetstidsreglering, som är till verkligt gagn för personalen kunna ske utan större olägenheter för rörelsen, måste denna reglering — såsom också särskilt betonats av' de två först nämnda ledamöterna av lagrådet — noga anpassas efter förhållandena i det särskilda fallet. Av många uttalanden, bland annat i medicinalstyrelsens den 24 februari 1921 avgivna, i socialstyrelsens betänkande med förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning återgivna utlåtande i ämnet, framgår ock, att vad man åtminstone från sjukvårdsanstalternas sida särskilt fruktar, är eu schematisering av arbetstidsregleringen. Vid sådant förhållande lärer i allt fall icke för närvarande och innan större erfarenhet vunnits arbetstidsregleringen å det i 5 § avsedda område lämpligen kunna genomföras medelst bestämmelser av allmängiltig' natur, om också långt differentierade beträffande olika slag av rörelser. Jag kan i den delen ansluta mig till vad justitierådet Molin anfört.

Ej heller med avseende å frågan, vilken myndighet den i 5 § stadgade befogenheten skall tillkomma, finner jag vad inom lagrådet an-

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

förts böra föranleda ändring i förslaget. Givetvis kunna starka grunder anföras för den meningen, att nämnda befogenhet bör tillkomma Kungl. Maj:t, men särskilt med hänsyn till det förut betonade kravet å smidig anpassning efter förhållandena i varje särskilt fall finner jag övervägande skäl tala för den anordning, som förslaget omfattar. Det bör även härutinnan beaktas, att den föreliggande lagens giltighetstid är att anse såsom en försökstid. Jag får slutligen betona, att då Kungl. Maj:t, med ändring av socialstyrelsens förslag i den delen, av hänsyn till svårigheterna under den nuvarande depressionstiden i lagen under 18 § upptagit den i gällande lags 15 § förekommande bestämmelsen, möjlighet beretts vederbörande att i de mest betydelsefulla fallen draga de i 5 § omhandlade frågorna under Kungl. Maj:ts prövning.

Vad angår den anmärkning, som en ledamot av lagrådet framställt beträffande 6 § 4 mom., tillåter jag mig allenast åberopa vad jag den 22 sistlidna april rörande nämnda paragraf anfört till statsrådsprotokollet.

Jag får alltså hemställa, att det till lagrådet remitterade förslaget till lag om arbetstidens begränsning måtte jämlikt 87 § regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet Conr. Falkenberg.

STOCKHOLM, ISAAC MABCUS’ BOKTRYCKERI-AHTIF/BOLAO, 1921.

BETÄNKANDE

MED FÖRSLAG '

TILL

REVIDERAD LAG OM ARBETS- TIDENS BEGRÄNSNING

AVGIVET AV

KUNGL. SOCIALSTYRELSEN

DEN 9 APRIL 1921

STOCKHOLM 1921 ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Innehållsförteckuiug:.

Sid.

Underdånig skrivelse ................................................................................... 3

Förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning ................................ 7

Inledande upplysningar ........................................ 15

Washingtonkonventionen.......................................................................................... 15

Behandlingen vid 1920 års riksdag ........................................................................... 15

Utredningar............................................................................................................ 18

Arbetsrådets beslut beträffande arbetstidslagen..................................................... 18

Socialstyrelsens befattning med frågor rörande övertidsarbete................................ 19

Yrkesinspektörernas och yrkesinspektrisens yttranden .......................................... 19

Huru lagens genomförande tett sig ....................................................i.......................20

Arbetstidslagstiftning i främmande länder .................................................................. 21

Allmän motivering...................................................................................................... 29

Speciell motivering .................................................................................................... 34

Reservationer:

) av herrar Bergsten och Järte .............................................................................. 67

b) » » von Sydow och Wijkander................................................................ 69

c) » » Lindqvist och Holmström ..................................................................... 75

Bilagor:

1. Översikt över arbetsrådets beslut i fråga om tillämpningen av lagen om arbetstidens

begränsning..................... 81

2. Uppgifter angående socialstyrelsens handläggning under år 1920 av ärenden rörande

övertidsarbete................................................................................................ 120

3. Sammanställning av yrkesinspektörernas och yrkesinspektrisens yttranden beträffande

arbetstidslagens revision ...................................-............................................ 122

4. Utdrag av protokollet vid sammanträde av sociala rådets sektion för arbetarskydd och

arbetarfrågor i allmänhet den 3 december 1920 ................................................ 126

5. Utdrag av protokollet vid sammanträde den 2 april 1921 av Sveriges delegation för

det internationella socialpolitiska samarbetet...................................................... 128

0. Utdrag av förslag till konvention angående begränsning av arbetstiden i industriella

företag till 8 timmar om dagen och 48 timmar i veckan .................................... 130

7. Dekret den 9 augusti 1920 innefattande administrativt reglemente (réglement d’administration publique) för tillämpningen om lagen den 23 april 1919 om 8 timmars arbetsdag i företag för metallurgi och metallarbete............................................. 135

3 Stockholm den 9 april 1921.

Till Konungen.

Med överlämnande av en riksdagens skrivelse av den 12 juni 1920 angående utredning i fråga om ändringar i lagen om arbetstidens begränsning (arbetstidslagen) har Kungl. Maj:t den 15 sistlidne oktober

anbefallt socialstyrelsen att i anledning av nämnda skrivelse, efter skedd utredning, inkomma med de förslag till jämkningar i nämnda lag, som kunrfa finnas påkallade av vunnen erfarenhet om lagens tillämpning och vilka utan att rubba lagens grunder kunna vara ägnade att bättre anpassa densamma efter det praktiska livets krav. Därjämte uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut samma dag åt ledamöterna av arbetsrådet, f. d. bruksdisponenten B. E. Wijkander och K. V. Holmström att i egenskap av sakkunniga biträda socialstyrelsen vid nyss berörda utredning.

Till åvägabringande av utredning i ärendet har socialstyrelsen hos arbetsrådet anhållit om och från detsamma fått mottaga bl. a. en av sekreteraren hos rådet A. D. H. Wistrand utarbetad översikt över dess beslut ifråga om arbetstidslagens tillämpning (bil. 1). Inom styrelsens byrå för arbetarskyddsärenden, vilken närmast har att handlägga vissa på styrelsen ankommande frågor rörande övertidsarbete, har sammanställts en del uppgifter angående berörda verksamhet (bil. 2). Vidare har styrelsen från samtliga yrkesinspektörer jämte yrkesinspektrisen infordrat yttranden, huruvida och i så fall vilka ändringar av härovan angiven beskaffenhet de under sin verksamhet funnit påkallade i arbetstidslagen. En sammanställning av dessa yttranden är bifogad betänkandet (bil. 3).

Med biträde av' sekreteraren hos arbetsrådet <T. V. Nordin ha införskaffats och bearbetats upplysningar om utländska lagstiftningsåtgärder rörande arbetstidens begränsning. En översikt över lagstiftningen på nu berörda område i en del främmande länder meddelas å sid. 21 o. f.

Vid sammanträde den 3 december 1920 har sociala rådets sektion för arbetarskydd och arbetarfrågor i allmänhet beretts tillfälle att framföra sina synpunkter i ämnet. Protokollsutdrag; innehållande en kortfattad redogörelse för överläggningen, åtföljer betänkandet (bil. 4).

Cheferna för styrelsens byråer för arbetarskyddsärenden samt lagoch administrativa ärenden ha vid sammanträde med yrkesinspektörerna jämte yrkesinspektrisen den 5 sistlidne mars genomgått och diskuterat ett inom styrelsen utarbetat förslag till reviderad arbetstidslag.

Slutligen må nämnas, att Sveriges delegation för det internationella

socialpolitiska samarbetet på begäran av styrelsen yttrat sig i frågan om vårt lands anslutning till det å Washingtonkonferensen år 1919 antagna konventionsförslaget angående arbetstidens begränsning (bil. 5).

Genom remisser eller direkt har styrelsen i ärendet fått mottaga följande framställningar:

Skrivelse den 5 augusti 1920 till chefen för socialdepartementet från länsstyrelsen i Västerbottens län med överlämnande av en skrivelse från chefen i Västerbottens väg- och vattenbyggnadsdistrikt rörande arbetstidslagens tillämpning å undersökningar och utstakningar för vägoch vattenbyggnadsarbeten.

Underdånig skrivelse den 2 november 1920 från föreningen representanter för handel och industri, vari bl. a. hemställes om revision av arbetstidslagen.

Skrivelse den 12 november 1920 från Adolf Andersson till socialstvrelsen angående arbetstidsförhållandena å de s. k. nykterhetsautomaterna i Stockholm.

Skrivelse den 26 november 1920 från Tidaholms bruks aktiebolag till chefen för socialdepartementet med hemställan bl. a. om suspenderiog av gällande arbetstidslag i sådana fall, då respektive arbetare och arbetsgivare kunna komma överens om längre ordinarie arbetstid än lagen medgiver.

Skrivelse den 15 december 1920 till socialstyrelsen från Sveriges verkstadsförening med redogörelse för en av föreningen föranstaltad utredning om arbetstidslagens verkningar m- m.

. Skrivelse den 4 januari 1921 till chefen för socialdepartementet från aktiebolaget svenska automobilfabriken med hemställan om revidering av den lagstadgade arbetstiden.

Utdrag av skrivelse från landssekretariatet till Kungl. Maj:t med en av landsorganisationens representantskap å dess möte i Stockholm den 22—24 januari 1921 uttalad protest mot en -vid samma års riksdag väckt motion om arbetstidslagens upphävande.

Skrivelse den 27 januari 1921 från aktiebolaget Rogestorps bränntorvsfabrik till socialstyrelsen angående de svårigheter, som beredas bränntorvindustrien. genom arbetstidslagen.

6 Skrivelse den 29 januari 1921 från Sveriges hantverksorganisation till socialstyrelsen med en till organisationen inkommen framställning om arbetstidslagens skadliga verkningar för den mindre industrien.

Underdånigt utlåtande av medicinalstyrelsen den 24 februari 1921 över riksdagens skrivelse den 9 oktober 1919 ifråga om reglering av arbetstiden för sjuksköterskor och sjuksköterskeelever.

Skrivelse den 24 februari 1921 från Norrköpings fångvårdsstyrelse till socialstyrelsen angående undantagande av fattigvårdsanstalternas hela personal från arbetstidslagens tillämpning.

Skrivelse den 6 mars 1921 från ledamöter i styrelsen för Skaraborgs torvaktiebolag till chefen för jordbruksdepartementet med hemställan, att arbetet på landets torvströmossar måtte hänföras till jordbruksarbete och sålunda fritagas från arbetstidslagens tillämpning.

Underdånig skrivelse den 11 mars 1921 från Skånes handelskammare med yrkande om åtskilliga ändringar i arbetstidslagen.

Såsom resultat av socialstyrelsens arbete med anledning av ovannämnda styrelsen meddelade nådiga uppdrag får styrelsen härmed överlämna närlagda förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning.

1 detta ärendes handläggning ha deltagit tillförordnade generaldirektören Huss, byråcheferna Bergsten, Först och Molin, tillförordnade byråchefen Järte, socialfullmäktige von Sydow och Lindqvist samt tillkallade sakkunniga Wijkander och Holmström. Reservationer mot styrelsens beslut ha anmälts av herrar Bergsten och Järte, von Sydow och Wijkander samt Lindqvist och Holmström.

Underdånigst:

GUNNAR HUSS.

A. Molin.

7 Förslag

till

reviderad lag om arbetstidens begränsning.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke, så ock å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, för såvitt i rörelsen eller företaget till arbete för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetare.

Från lagens tillämpning undantagas dock

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande,

b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj,

c) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider,

d) arbete, som bedrives av staten,

e) skeppstjänst, som omförmäles i lagen om arbetstiden å svenska fartyg, ävensom fiske,

f) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet icke är att hänföra till skogsarbete, ävensom flottning utom vid skiljeställe,

g) jordbruk jämte sådana därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom självständiga företag, ävensom trädgårdsskötsel och djurskötsel, ändock att arbetet bedrives utan samband med jordbruk,

li) arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten för allmän trafik, samt

i) arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisersalong eller badinrättning.

2 §.

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas

verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning,

ritare, bokhållare eller därmed jämställd person, kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde.

3 §•

På begäran av domstol eller den, vars rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant, vara denna lag äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare.

År mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part sådant äskar eller domstolen finner det nödigt; och må slutligt utslag av domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning, än som i första stycket avses', har arbetsrådet att på begäran av domstol eller den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.

4 §.

Arbetsgivare må icke använda arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan; dock må, därest nyssnämnda begränsning av arbetstiden för vecka icke därigenom överskrides, arbetstiden under något eller några av veckans dygn utsträckas till högst 9 timmar.

Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, må annan arbetstid än nyss angivits tillämpas, såvitt därigenom icke uppkommer längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst tre veckor, än att den motsvarar 48 timmar i veckan.

5 §•

Arbetsrådet må, i den mån så prövas påkallat för verksamhetens ändamålsenliga bedrivande, medgiva annan begränsning av arbetstiden, än i 4 § stadgas, för

a) rörelse, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov, samt

b) hotell-, restaurang- eller kaférörelse.

6 §•

1 mom. År för visst arbete arbetstiden i väsentlig mån beroende av årstiden eller väderleken eller är den på grund av annat förhållande av växlande längd, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva sådan avvikelse från vad i 4 § stadgas, att arbetstiden allenast i genomsnitt för viss angiven tidrymd kommer att begränsas till högst 48 timmar i veckan.

2 mom. Måste arbete, som bedrives med tre skiftlag, oundgängligen fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet, i den män så prövas påkallat, medgiva därför erforderligt undantag.

3 mom. Beträffande arbete, som fortgår allenast under kortare tid eller medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av synnerligen stort allmänt intresse, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva undantag från de i 4 § angivna begränsningar.

4 mom. Skulle i annat fall, än som avses i 1, 2 eller 3 mom., undantag från bestämmelse i 4 § prövas påkallat till undvikande av allvarligt missförhållande och framgår av uttalande av arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes, att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av undantaget, finna detsamma önskvärt, äger arbetsrådet lämna medgivande till undantaget.

7 §•

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas till arbete utöver tid, som finnes angiven i 4 § eller kan hava bestämts med stöd av 5 eller 6 §. Om sådant arbete samt dess anledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början göra anmälan till socialstyrelsen.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har socialstyrelsen att ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

3634. Arbetstidslagens revision. 2

8 §•

1 mom. Till nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten må enstaka arbetare, som fyllt aderton år, utöver tid, varunder han enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelad eftergift må användas till sitt egentliga arbete, användas under högst 7 timmar i veckan.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 7 §, med hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till arbete utöver tid, som angives i 4 § eller kan hava bestämts med stöd av 5 eller 6 §, vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt aderton år, för högst 30 timmar under loppet av en kalendermånad och 200 timmar under loppet av ett kalenderår.

3 mom. År ytterligare eftergift av trängande behöv påkallad, må sådan, dock för högst 15 timmar under loppet av en kalendermånad och 100 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av socialstyrelsen.

4 mom. På socialstyrelsen ankommer att pröva i vad mån minderårig, som fyllt sexton år, må användas till arbete, som avses i denna paragraf.

5 mom. 1 fråga om arbetares smidighet att utföra arbete, som avses i denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet.

9 §•

Åro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare, som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst verksamhetsområde, ense om viss eftergift i något avseende, varom stadgas i 5 eller 6 § eller 8 § 3 mom., må Konungen på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande förordna, att eftergiften må inom verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.

10 §.

Användes arbetare till arbete av mer än en arbetsgivare eller användes arbetare av samma arbetsgivare ej blott till arbete, varå denna lag äger tillämpning, utan jämväl till hemarbete eller annat arbete, som icke är underkastat lagen, och kommer härigenom den sammanlagda arbetstiden för arbetare, som i väsentlig mån sysselsättes med arbete, varå denna lag äger tillämpning, att oskäligt utsträckas utöver den begränsning av arbetstiden, som åsyftas med denna lag, äger socialstyrelsen, på framställning av yrkesinspektör eller bergmästare eller där

anledning därtill eljest förekommer, att, efter vederbörandes hörande, i den mån så erfordras för undanröjande av berörda missförhållande, meddela förbud mot visst användande av arbetare till arbete.

11 §‘

Rörande arbetares användande till arbete enligt 7 eller 8 § åligger det arbetsgivaren att senast näst därpå följande dag göra anteckning i särskild journal, upprättad enligt formulär, som fastställes av socialstyrelsen. I fråga om sådan förlängd arbetstid, som avses i 8 § 1 inom., är dock arbetsgivaren icke pliktig göra dylik anteckning, där arbetstiden finnes behörigen upptagen å det i 13 § 2 mom. föreskrivna arbets-, tidsschema.

Beslut av socialstyrelsen enligt 7 eller 8 § skall biläggas journalen å det arbetsställe, beslutet rör, och skall journalen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under minst tre år, räknat beträffande journalen från den tid, då sista anteckningen gjordes däri, och beträffande beslutet från detsammas datum.

12 §.

1 mom. Arbetsrådet består av minst sju ledamöter, utsedda av Konungen för en tid av två år i sänder. Av ledamöterna skola utses två bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare, vilkas medlemmar sysselsätta tillhopa minst 50,000 arbetare, samt två bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar av arbetare, som räkna minst 50,000 medlemmar. För nämnda fyra ledamöter skola i enahanda ordning utses minst dubbelt så många suppleanter. Förslag, som ovan sägs, skall, för att vinna avseende, upptaga minst dubbelt så många personer som de, vilka skola med ledning av förslaget förordnas till ledamöter eller suppleanter. Har förslag icke avgivits, varde förordnande ändock av Konungen meddelat.

Övriga ledamöter skola utses bland personer, som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen, och förordnar Konungen en av dessa ledamöter till rådets ordförande och chef samt en till ställföreträdare för denne. Minst en av de utan förslag utsedda ledamöterna skall vara lagkunnig man, vilken fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som må nyttjas uti domarämbeten.

2 mom. Ledamot eller suppleant, som i 1 mom. avses, skall vara svensk medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen innehavas av den,

som står under förmynderskap,

/

som är i konkurstillstånd eller vars egendom, utan att vara avträdd till konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, • eller som är under framtiden ställd för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, eller

som blivit dömd ovärdig att föra andras talan inför rätta.

3 mom. Mot ledamot av arbetsrådet gälla samma jäv, som i rättegångsbalken stadgas i fråga om domare.

4 mom. Har ledamot eller suppleant, som representerar arbetsgivare eller arbetare, åtagit sig uppdraget, äge han ej att varda därifrån entledigad, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Avsägelse av uppdraget prövas av Konungen.

Avgår ledamot eller suppleant, förordnar Konungen för återstående delen av den tid, för vilken den avgångne varit förordnad, annan ledamot eller suppleant.

5 mom. Skulle ledamot, som representerar arbetsgivare eller arbetare, vid sammanträde utebliva eller finnas vara av jäv hindrad att tjänstgöra, och kan ej suppleant tillkallas, äger arbetsrådet utse lämplig person att vid det tillfället träda i den uteblivne eller jävige ledamotens ställe.

6 mom. Ärenden, som behandlas av arbetsrådet, må avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där de äro om beslutet ense. Ej må flera än sju ledamöter deltaga i behaudlingen av ärende inför arbetsrådet.

Vid besluts fattande skola lika antal representanter för arbetsgivare och arbetare samt minst en lagfaren ledamot bland dem, som utsetts utan förslag, närvara.

7 mom. Vid handläggning av annat på arbetsrådet ankommande ärende rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare än sådant, som avses i 6 § 4 mom. eller 9 §, bör rådet i regel ej blott bereda vederbörande arbetsgivare och arbetare tillfälle att yttra sig utan även på lämpligt sätt söka samråd med representanter för arbetsgivare och arbetare inom verksamhetsområdet ifråga.

Till utredning av ärende må arbetsrådet låta vid allmän underrätt höra vittnen och sakkunniga. Finner arbetsrådet sådan åtgärd nödig, äger rådet därom göra framställning hos den underrätt, inom vars område den, som skall höras, har sitt hemvist eller någon tid uppehåller sig, och varde denne genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad. Rätten äger tillägga vittne och sakkunnig ersättning med vad

som prövas skäligt. Sedan förhöret hållits, skall rätten tillställa arbetsrådet protokoll däröver.

Kostnaderna för förhör, som ovan sägs, bestridas av allmänna medel. Arbetsrådets beslut och utlåtanden meddelas avgiftsfritt.

8 mom. Arbetsrådet äger att, när skäl därtill föreligga, i avbidan på närmare utredning meddela beslut, som gäller endast tills vidare.

9 mom. Över arbetsrådets beslut må klagan ej föras.

10 mom. Närmare föreskrifter angående avgivande av förslag, som i 1 mom. sägs, och om arbetsrådets verksamhet må meddelas av Konungen.

18 §.

1 mom. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionens befattningshavare; och skall därvid i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912.

2 mom. Å arbetsställe, där sådant arbete, som avses i 15 § lagen om arbetarskydd, bedrives på stadigvarande sätt, skall å lämplig plats finnas anslagna ej mindre denna lag än även arbetstidsschema, angivande när arbetet börjar och slutar eller, där arbetet bedrives med skiftlag, när arbetet börjar och slutar för varje sådant lag, ävensom såvitt möjligt början och slut för varje rast, varigenom arbetet avbrytes.

14 §•

Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna lag är stadgat eller mot förbud, som avses i 10 §, straffes med böter från och med tio till och med ettusen kronor. År arbetaren under aderton år och har användandet skett med faders eller målsmans vetskap och vilja, vare fadern eller målsmannen förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, varom i denna paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse.

15 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives i 7 §, eller att iakttaga vad enligt 11 § eller 13 § 2 mom. åligger honom, straffes med böter från och med fem till och med femhundra kronor.

14 Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i journal, som avses i 11 §, straffes med böter från och med femtio till och med ettusen kronor.

16 §.

Förseelser mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förv-andlas enligt allmän strafflag.

17 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

18 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning lända till efterrättelse.

1) Denna lag träder i kraft beträffande sådant arbete, som avses i 5 §, den 1 januari 1922 och beträffande annat arbete den 1 juli 1921 samt gäller till och med den 31 december 1923; skolande i fråga om sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse, som avses i 14 eller 15 §, vad i lagen är stadgat fortfara att gälla även efter sistnämnda dag.

2) Arbetsrådet äger att, där särskilda skäl därtill äro, medgiva anstånd med tillämpningen av denna lag.

3) Vederbörande myndigheter skola äga att jämväl, före det denna lag trätt i kraft beträffande visst slag av arbete, i fråga om sådant arbete vidtaga på dem ankommande åtgärder, som avses i 5, 6, 8 eller 9 §.

4) Med ikraftträdandet av denna lag upphör lagen den 17 oktober 1919 om arbetstidens begränsning att gälla, men skola de eftergifter, som med stöd av sistnämnda lag beviljats, fortfarande äga giltighet, intill dess den för eftergiftens tillgodonjutande bestämda tiden utlupit, eller ock, där sådan tid ej finnes utsatt, den myndighet, som beviljat eftergiften, funnit anledning återkalla densamma. Beträffande sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse, som avses i lagens 11 eller 12 §, skall vad i lagen är stadgat fortfara att gälla, även efter det lagen enligt vad nyss är sagt upphört att äga giltighet.

15 Inledande upplysningar.

Kort tid efter det lagen den 17 oktober 1919 om arbetstidens begränsning utfärdats, sammanträdde i Washington i enlighet med fredsfördraget i Versailles den första internationella arbetskonferensen. Såsom det första och viktigaste ärendet på dess dagordning stod upptagen frågan om 8 timmars arbetsdag eller 48 timmars arbetsvecka. Konferensen antog även med 82 röster mot 2 ett förslag till konvention om begränsning av arbetstiden i industriella anläggningar till 8 timmar om dagen och 48 timmar i veckan.1 Detta konventionsförslag är återgivet såväl i svensk översättning som i fransk och engelsk originalavfattning i en av Sveriges delegation för det internationella socialpolitiska samarbetet den 25 januari 1921 avgiven »Underdånig framställning med de å internationella arbetsorganisationens konferens i Washington år 1919 antagna konventionsförslag och hemställanden.» Ett utdrag av nu berörda översättning av konventionsförslaget är närlagt detta betänkande såsom bilaga 6.

Vid 1920 års riksdag väcktes ett flertal motioner rörande lagen om arbetstidens begränsning.

Av herr Johan Nilsson (motion nr 123 i första kammaren) samt herr Lindman m. fl. (motion nr 124 i andra kammaren) yrkades, att lagen skulle omedelbart upphöra att gälla eller åtminstone att tillämpningen av densamma skulle tillsvidare inställas.

Friherre Barnekow och herr Pålsson (motion nr 77 i första kammaren) samt herrar Runefors och Jönsson i Fridhill m. fl. (motioner nr 122 och 252 i andra kammaren) hemställde om ändringar av lagen, vilka, ehuru i olika utsträckning och under olika betingelser, gingo ut på att bereda arbetsgivare och arbetare möjlighet att genom övenskommelse bestämma arbetstidens längd.

Herr Bengtsson i Norup (motion nr 85 i andra kammaren) föreslog sådan ändring av lagens 1 § e), att detta lagrum skulle få följande lydelse: »Arbete, som är att hänföra till hälso- eller sjukvård och därvid

allt sådant å sjukhusinrättning.»

1 I det följande benämnes omförmälda konventionsförslag: Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning.

Washington-

konventionen.

Behandling vid 1920 års riksdag.

16 Slutligen hemställde herr Jeausson (motion nr 124 i första kammaren) om följande tillägg till lagens 4 § första stycket: »Och vid

yrkesmässig tillverkning för avsalu av mjukt bröd må, inom samma begränsning av arbetstiden för vecka, arbetet därjämte under lördag samt dag före helgdag kunna’ utsträckas till högst 10 timmar.»

över motionerna infordrades på begäran av andra lagutskottet, till vilket motionerna remitterats, yttranden från socialstyrelsen och arbetsrådet, vilka avstyrkte bifall till motionerna. Båda myndigheterna pekade emellertid på den möjlighet för revision av lagen, vilken kom att yppas, om Sverige biträdde Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning. Från socialstyrelsens sida medgavs även, att lagen möjligen i vissa avseenden borde revideras, men ansåg styrelsen, att tiden därför då ej ännu var inne.

Utskottet fann sig ej heller kunna förorda bifall till motionerna. Därmed ställde sig dock utskottet icke avvisande till tanken på eu revision av lagen utan yttrade därom följande:

»I likhet med socialstyrelsen finner emellertid utskottet, att lagen om arbetstidens begränsning möjligen genom en del förändringar skulle kunna, utan att dess effektivitet därigenom avsevärt förringades, i vissa avseenden bättre anpassas efter det praktiska livets krav. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om, att när lagen erhöll giltighet för endast ett begränsat antal år, så avsågs härmed att särskilt understryka dess karaktär av försökslagstiftning, och statsmakterna hava sålunda från början varit medvetna om, att förändringar kunde komma att visa sig behövliga. Då utskottet tagit del av arbetsrådets av trycket utgivna beslut, har det ej kunnat undgå att finna, att dess förväntan med avseende på lagens förmåga av smidig anpassbarhet efter förhållandena i det enskilda fallet ej blivit till fullo infriad. Av formuleringen av vissa av arbetsrådets beslut synes utskottet framgå, att lagens snäva avfattning för arbetsrådet känts som ett band, då framställningar måst avvisas, vilkas beviljande uppenbart skulle hava varit till gagn för såväl arbetare som arbetsgivare, men som omöjliggjorts av lagens tydliga bestämmelser. Detta gäller exempelvis vissa avslag på framställningar att på fem dagar fördela veckans 48 timmar eller mindre del därav, dock så att de lagstadgade 8 Va timmarna om dagen överskredos. Av andra arbetsrådets beslut har utskottet åter funnit anledning ifrågasätta en prövning av lagens formulering i avsikt att åstadkomma jämkningar, vilka kunna möjliggöra en något vidare tolkning än den nu av arbetsrådet tillämpade. Så har utskottet fäst sig vid, att lagens begrepp rörelse ansetts ha så vidsträckt omfattning, att därunder måste inbe-

gripas arbete exempelvis vid fattigvård och å kyrkogård. Vidare synas några av de bestämmelser, som avse att i enskilda fall bereda möjlighet till undantag, vara så avfattade, att det därmed avsedda syftet ej blivit uppnått. Att döma av vissa arbetsrådets beslut synes så vara förhållandet med möjligheten att bereda undantag från hela lagen på .grund av arbetets oregelbundna natur och från dess 4 §:s bestämmelser om x arbetstiden på grund av arbetets beskaffenhet att medföra synnerligen ringa ansträngning.

Utskottet anser, att dessa redan yppade brister i lagen ävensom sådana, vilka under dess fortsatta tillämpning kunna bliva uppenbara, böra giva anledning till omedelbar undersökning samt framläggande snarast möjligt av de ändringsförslag, vartill utredningen kan giva anledning. Denna överarbetning av lagen bör utgå ifrån att utan rubbning av de principer, varpå densamma är byggd, söka ur den bortarbeta vad som under tillämpningen visat sig vara till hinder för en skälig jämkning mellan olika intressen. Tillfälle till en sådan överarbetning erbjuder sig enligt utskottets uppfattning i samband med den prövning av lämpligheten för Sveriges del att ratificera det vid den internationella arbetskonferensen i Washington sistlidna kost antagna förslaget till arbetstidskonvention, till vilket även de svenska ombuden vid kongressen gåvo sin anslutning. Då detta förslag i vissa avseenden icke överensstämmer med den svenska lagen och en ratifikation skulle medföra förbindelse att bringa konventionens bestämmelser i verkställighet senast den 1 juli 1921, torde Kungl. Maj:t för eventuella förslags framläggande' för nästa riksdag behöva snarast till undersökning upptaga frågan om den svenska lagens ställning till konventionen. Med detta uttalande vill utskottet givetvis ej på något sätt föregripa lösningen av frågan, huruvida Sverige skall ansluta sig till den internationella konventionen eller ej. Ej heller huruvida anslutningen skall ske med reservation för av svenska förhållanden förorsakade avvikelser — dessa må redan nu vara lagfästade eller påkallade av vunnen erfarenhet vid den nuvarande lagens tillämpning. Åt utredningen må även överlämnas att pröva, huruvida en på vissa områden önskvärd ökad rörelsefrihet lämpligast kan vinnas genom jämkningar av de bestämmelser i den svenska lagen, som reglera dessa områden, genom medgivande av ökad befogenhet åt arbetsrådet eller genom tillämpning av vissa bestämmelser i konventionen, exempelvis dess friare bestämmelser beträffande övertid.»

Utskoftsuflåtandet utmynnade i en hemställan om skrivelse med anhållan, »att Kungl. Maj:t i samband med förestående prövning av Sveriges anslutning till den vid den internationella arbetskonfereusen 3 634. Arbetstidslagens revision. 3

18 Utredningar.

Arbetsrådets beslut beträffande arbetstidslagen.

i Washington antagna konventionen snarast måtte låta utreda och för riksdagen framlägga de förslag till ändringar i lagen om arbetstidens begränsning av den 17 oktober 1919, som, i anslutning till vad ovan i motiveringen anförts, kunna finnas påkallade av vunnen erfarenhet om lagens tillämpning och vilka, utan att rubba lagens grunder, kunna vara ägnade att bättre anpassa densamma efter det praktiska livets krav».

Mot utskottets utlåtande anmäldes ett flertal reservationer, men / biträdde kamrarna utskottets mening.

Med hänsjm till den tämligen snäva begränsningen av förevarande uppdrag bar socialstyrelsen icke funnit sig föranlåten att söka åvägabringa någon mer allmängiltig utredning om arbetstidslagens verkningar. Några betydelsefullare resultat skulle för övrigt knappast kunna förväntas av en dylik utredning, då industrien ej ännu hunnit fullt anpassa sig efter de nya förhållandena och näringslivet därjärpte varit underkastat svårartade rubbningar genom den s. k. fredskrisen. - Styrelsen har i stället sökt att vinna utredning väsentligen om de svårigheter och olägenheter, som varit mer direkt förbundna med lagens genomförande.

För erhållande av upplysning i nu berörda avseenden har styrelsen i främsta rummet vänt sig till arbetsrådet. Denna myndighet, som särskilt upprättats för arbetstidslagens genomförande, har på ett sannolikt enastånde sätt haft tillfälle att lära känna, huru ett allmänt införande av lagstadgad 8-timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka gestaltar sig.

Med anledning av nämnda hänvändelse har styrelsen från arbetsrådet fått mottaga dels en tabellariskt uppställd redogörelse för rådets praxis under dess första verksamhetsår och dels senare en sammanfattande översikt över rådets beslut beträffande arbetstidslagen under tiden den 1 november 1919—28 februari 1921. Redogörelsen, som kommit till användning vid övervägandet. av en del bestämmelsers ifrågasatta förändring, har, med hänsyn till bl. a. dess ganska stora omfattning, icke ansetts böra befordras till trycket. Berörda översikt åter, som giver en föreställning om arbetsrådets väsentliga verksamhet och därmed även i viss mån, huru arbetstid-slagens genomförande gestaltat sig, återgives såsom bilaga 1. Ur densamma må, såsom möjligen varande av intresse i förevarande sammanhang, meddelas följande uppgifter.

Antalet av arbetsrådet slutbehandlade ärenden uppgick för hela den nu berörda tiden till 4,250. Av arbetsrådets beslut med hänsyn till arbetstidslagens tillämpning ha omkring 1,050 innehållit avgöranden,

huruvida lagen äger tillämpning å visst arbete, omkring 50 avgöranden, om viss arbetstagare skall vara underkastad lagen, samt omkring 300 utlåtanden rörande lagens tillämpning. Omkring 2,500 beslut, innefattande sammanlagt 3,109 eftergifter, ha innehållit bifall till eller avslag å framställningar om eftergifter från den i lagen stadgade arbetstidsregleringen medan omkring 250 beslut, innefattande sammanlagt 242 medgivanden, innehållit bifall till eller avslag å framställningar om anstånd med lagens tillämpning. Anmärkas må, att ett och samma beslut i många fall innefattat förklaringar eller medgivanden av två eller flera av nyss angivna slag. Vad särskilt eftergifterna angår ha 945, avseende c:a 4,000 arbetare, beviljats med stöd av 5 § första stycket (beträffande arbete, som fortgår allenast under kortare tid: 6 eftergifter och c:a 350 arbetare; beträffande arbete, som medför synnerligen ringa ansträngning: 905 eftergifter och c:a 2,350 arbetare samt beträffande arbete, som tillgodoser ändamål av synnerligen stort allmänt intresse:

34 eftergifter och c:a 1,300 arbetare). Eftergifterna enligt 5 § andra stycket, i regel åsyftande 56 timmars arbetsvecka vid kontinuerlig drift, ha uppgått till 776 och berört c:a 15,500 arbetare. Vidkommande'slutligen eftergifterna jämlikt 5 § tredje stycket, vilka till allra största delen gått ut på en arbetstid av 192 timmar för en tidrymd av 4 veckor, ha dessa eftergifter belöpt sig till 1,388 och avsett c:a 31,500 arbetare.

Åt socialstyrelsen anförtror lagen vissa befogenheter i avseende å Sociaistyreiövertidsarbete. Rörande utövningen av dessa befogenheter meddelas ringmedfrä. vissa uppgifter i bilaga 2, av vilka bl. a. framgår, att styrelsen under g°r rörande år 1920 fått mottaga 1,559 anmälningar eller ansökningar rörande sådant Arbete*" övertidsarbete, som avses i lagens 6 § (nödfallsarbete) samt 1,714 ansökningar om »ytterligare eftergift» till övertidsarbete enligt 7 § andra stycket. Särskilt otillfredsställande ha lagens direkta medgivande till övertid ansetts vara beträffande förberedelse- och avslutningsarbeten.

Samtliga yrkesinspektörer jämte yrkesinspektrisen ha anmodats att Yrkesinspekyttra sig beträffande förevarande revision av arbetstidslagen. En kort- ^rkerinspet fattad sammanställning av de med anledning därav avgivna yttranden, trisens yttmeddelas i bilaga 3. Åv de mer betydelsefulla och av ett flertal bland randen' yrkesinspektörerna stödda uttalandena må anföras följande.

Ehuru arbetstidslagens genomförande, åtminstone i tekniska avseenden, i allmänhet ej mött svårare hinder, har lagen givit anledning till åtskilliga olägenheter, klagomål och överträdelser. Lagens syfte torde också i många fall omintetgöras genom arbete hos flera arbetsgivare samt självständigt yrkesarbete under ledighetstiden m. m. Bland anordningar i lagen, som funnits otillfredsställande, framhålles åtskill-

20 Huru lagens genomförande tett sig.

nåden i avseende å lagens tillämplighet mellan småföretagen i större samhällen samt i mindre samhällen och på landsbygden, och föreslås, att dylika företag, oavsett geografisk belägenhet, måtte undantagas från lagens tillämpning. Arbetstidens begränsning till högst 8 Vs timmar per dygn hade i en del fall berett svårigheter, och vore det önskvärt att vidga nämnda begränsning med bibehållande av 48 timmars arbetsvecka. Det mesta missnöjet hade emellertid framkallats av lagens bestämmelser angående övertidsarbete, vilket arbete icke medgivits i tillfyllestgörande utsträckning; särskilt hade möjligheterna för förberedelse- och avslutningsarbeten tillmätts alltför knappt.

Skulle man söka i huvuddrag angiva, huru lagens genomförande tett sig, lär man, såsom även var att vänta, kunna säga, att dess tillämpning på de arbetsställen, där arbetet är systematiskt och regelbundet ordnat, såsom vanligen är fallet inom den större industrien, samt endast pågår om dagen, mött relativt taget ej alltför stora svårigheter. På en stor del av här åsyftade verksamhetsområden, var ju även före lagens ikraftträdande arbetstiden så pass förkortad — enligt den 1 april 1919 gällande kollektivavtal uppgick den ordinarie arbetstiden per vecka för drygt en tredjedel av industriens arbetare till omkring 52 timmar — att genomförandet av den lagstadgade arbetstidsbegränsningen ej medförde någon synnerligen stor förändring. Genom det noggrannare iakttagandet av arbetstiderna, som man i samband med lagens genomförande rätt allmänt sökt få till stånd, reducerades även arbetstidsskillnaden.

Annorlunda ställer sig lagens genomförande med hänsyn till sådana arbeten, som äro av mer oregelbunden eller tillfällig beskaffenhet. För dylika arbeten, som antingen kunna vara kännetecknande för verksamheten överhuvudtaget på ett arbetsställe eller ock endast bedrivas av enstaka eller fåtaliga arbetare, måste givetvis en lagstadgad begränsning av arbetstiden mången gång verka besvärande-och hindrande. Beträffande arbeten av här ifrågavarande art, såsom vid skeppsvarv, reparationsverkstäder, boktryckerier, torvtägt, lastning och lossning av fartyg samt för reparatörer och montörer, har det också i talrika fall visat sig nödvändigt att bevilja eftergifter.

För en dei mindre, hantverksmässiga företag, som väsentligen arbeta med tillfälliga, brådskande beställningar, lära förhållandena ställa sig liknande. Att märka är emellertid, att de minsta företagen å landsbygden och i de små samhällena äro undantagna från lagens tilllämpning.

I fråga om arbeten, som endast medföra en intermittent ansträng-

ning, såsom vakttjänst av olika slag, har en strikt tillämpning av lagen i stor utsträckning funnits oskäligt betungande för arbetsgivaren, varför medgivande till förlängning av arbetstiden sökts och i betydande omfattning medgivits.

För sådana företag, där arbetet tidigare i huvudsak bedrivits på två 12-timmarsskift, har lagens genomförande tydligtvis förorsakat mycket betydande olägenheter genom arbetarstammens ökning jämte därav påkallat ökat behov av bostäder m. m. I viss mån ha dock dessa olägenheter mildrats därav, att övergången från 12- till 8-timmarsskift på många håll redan sedan någon tid ansetts ofrånkomlig och sålunda i god tid förberetts. Tiden för lagens ikraftträdande beträffande dessa företag var även framflyttad ett halvt år, och ha också i vissa fall anstånd med lagens tillämpning beviljats till förmån för dem.

Vidkommande arbeten, som drivas fullt kontinuerligt, d. v. s. utan avbrott vid sön- och helgdagar, kan tydligen lagens krav på veckoarbetstidens begränsning till 48 timmar icke fullt tillgodoses genom arbetets fördelning på tre lag, utan erfordras därför extra arbetskraft. Till undvikande av denna i 'många fall mycket betungande ökning av arbetskraften medgiver lagen möjlighet till eftergift, och har sådan även i stor utsträckning beviljats.

Fn särställning med hänsyn till lagens genomförande intaga sjukvårds-, fattigvårds-, uppfostrings- och dylika anstalter ävensom hotell-, restaurang- och kaféföretag. Vid dylika anstalter och företag torde arbetstiden förut vanligen icke ha varit direkt fixerad utan väsentligen berott av det faktiskt förekommande arbetsbehovet. I regel var emellertid arbetstiden för dessa arbetsställens personal synnerligen lång, och för ingen annan arbetstagargrupp torde lagens genomförande betytt en så stark förkortning av arbetstiden. Antalet av dem, som kommit i åtnjutande av denna förkortning torde dock ej vara så särdeles stort, då dels lagen från sin tillämpning beträffande ifrågavarande anstalter och företag undantager mycket betjMande personalgrupper och dels arbetsrådet beviljat anstånd med lagens tillämpning för talrika sjukvårds- och dylika anstalter.

Med hänsyn till det särskilda intresse, motsvarande förhållanden i andra länder anses erbjuda vid lagstiftning angående arbetstidens begränsning, har styrelsen, under erinran om det förut berörda internationella samarbetet och det å Wastungtonkonferensen antagna förslaget till konvention angående arbetstidens begränsning, sökt härnedan giva en kortfattad översikt över lagstiftningen angående arbetstidens begränsning i en del mer betydelsefulla kulturländer.

Arbetstidslag stiftning i främmande länder.

22 Norge. Genom lag av den 11 juli 1919 om ändringar i och tilllägg till lagen om arbetarskydd i industriella verksamheter infördes med 1920 års ingång 8 Va timmes arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka väsentligen inom industri, hantverk därunder inbegripet, och byggnadsverksamhet. Undantagna från den lagstadgade arbetstidsregleringen äro dock i regel företag med mindre än 5 arbetare ävensom under alla förhållanden sådana företag, vilka såsom kortvariga eller obetydliga icke kunna läggas in under en ordnad drift.

För vuxna arbetare, som sysselsättas med lastnings- eller lossningsarbete, är arbetstiden endast begränsad till 192 timmar under 4 veckor.

1 företag, som i väsentlig mån äro beroende av årstiden, klimatet eller andra naturförhållanden, kan med Konungens samtycke den alltnänna arbetstiden ordnas så, att den blir längre under sommarhalvåret än under vinterhalvåret.

Övertidsarbetet, som icke får förekomma annat än under vissa, dock ej alltför snävt angivna förutsättningar, är i regel begränsat till 10 timmar i veckan och 30 timmar under 4 veckor samt 390 timmar under ett år.

För företag med kontinuerlig drift veckan runt kan Konungen godkänna skiftplan, som för skiftperioden giver varje arbetare en genomsnittlig arbetstid av 48 timmar i veckan och en sammanhängande fritid av 24 timmar varje vecka.

Genom en den 24 januari 1921 dagtecknad proposition har, till fullgörande av stadgandet i fredsfördragets § 405 femte stycket, för stortinget framlagts de å Washingtonkonferensen år 1919 antagna konventionsförslag och hemställanden. Stortingets samtycke till anslutning ifrågasättes emellertid endast ifråga om konventionen angående arbetslöshet — alltså icke beträffande bl. a. konventionen angående arbetstidens begränsning. I propositionen meddelas en jämförelse mellan den gällande arbetstidslagstiftningen och sistnämnda konvention, vilken jämförelse utvisar ganska avsevärda skiljaktigheter. Med hänsyn härtill och då arbetarskyddslagen är föremål för revision, har det synts regeringen riktigast att tillsvidare vänta med avgörandet av frågan om anslutning till nämnda konvention.

Danmark. I industriföretag, där arbetet fortgår såväl natt som dag, har 8 timmars arbetsdag införts genom »dygndriftslagen» av den 12 februari 1919. Genom denna lag bestämmes bruttoarbetstiden till högst 8 timmar av dygnet med undantag vid skiftväxling, då den kan få uppgå till 16 timmar, samt till högst 160 timmar under tre veckor.

• Mer allmänt har 8 timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka införts genom en överenskommelse den 17 maj 1919 mellan Dansk Arbejdsgiver- og Mesterforening samt De samvirkende Fagforbund i Danmark.

Den i början av år 1919 tillsatta Arbejdstidskommissionen har under senare delen av år 1920 avgivit ett betänkande, innefattande bl. a. förslag till lag om arbetstid för de inom industri, hantverk och liknande verksamheter sysselsatta arbetare. Lagförslaget uppgives vara utarbetat med särskild hänsyn tagen till Washiugtonkonventionen angående arbetstidens begränsning.

Den 21 januari 1921 har regeringen förelagt Folketinget förslag till lagar angående ratifikation av de å Washingtonkonferensen antagna konventionsförslag, däribland även det angående arbetstidens begränsning. Något regeringsförslag till dansk lagstiftning i ämnet har emellertid icke tillställts riksdagen, och lär det, att döma bl. a. av det mottagande berörda lagförslag angående ratifikation av Washingtonkonventionen fick i riksdagen, vara tämligen tvivelaktigt, om någon lagstadgad arbetstids reglering och ratifikation av nämnda konvention under nuvarande förhållanden kan förväntas.

Finland. Lagstadgad arbetstidsbegränsning infördes redan genom lagen den 27 november 1917 om åtta timmars arbetstid, vilken lag har en synnerligen vid omfattning. På grund av bemyndigande i lagen att medgiva avvikelser, då lagens tillämpning i praktiken på grund av arbetets tekniska beskaffenhet, årstiden eller annan tvingande omständighet visar sig ogenomförbar, har emellertid statsrådet, senast den 23 december 1920 och för år 1921, från lagens tillämpning undantagit åtskilliga utom industri och handel fallande verksamhetsgrenar såsom viss husbyggnad å landet, väg- och vattenbyggnadsarbeten, skogsarbeten, flottning, utom vid sorteringsplatserna, järnvägsdrift och drift av en del andra kommunikationsmedel samt arbete i sjukhus och fängelser. Lagen föreskriver visserligen principiellt 8 timmars arbetsdag men medgiver utan avsevärdare villkor begränsning av arbetstiden allenast till 96 timmar per två veckor. För vissa slag av verksamhet är arbetstidsregleringen inskränkt till en begränsning av arbetstiden till 192 timmar per 4 veckor. Beträffande betydande industrigrupper med kontinuerlig drift har genom särskilda beslut av statsrådet, senast den 23 december 1920 och gällande för år 1921, medgivits en arbetstid av 168 timmar under tre veckor. Genom lagändring den 14 augusti 1918 har medgivandet till övertidsarbete vidgats, så att sådant arbete kan få uppgå till 200 timmar för år utan särskilt tillstånd, vartill kommer övertids-

arbete efter dylikt tillstånd under 150 timmar. För boktryckeri- och bokbinderiarbete har åtminstone tidigare genom statsrådsbeslut medgivits förlängning av övertiden upp till 500 timmar om året.

Tillika med proposition om godkännande av den å Washingtonkonferensen antagna konvention angående arbetslöshet har den 26 januari 1921 till riksdagen avlåtits ett regeringsmeddelande angående åtgärder till förverkligande av arbetsorganisationens vid nationernas förbunds första konferens beslut. I meddelandet framlägges bland annat en jämförelse mellan Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning och den finska arbetstidslagstiftningen, vilken giver till resultat, att konventionen innehåller »en del, som icke utan preliminär beredning och sorgfällig omprövning kunna tillägnas». Konventionen hade remitterats till en för arbetarskyddslagstiftningens revision tillsatt statskommitté, men hade denna ej ännu avgivit slutligt betänkande beträffande den finska lagstiftningens bringande i samklang med konventionen. I betraktande av att proposition i frågan skall avlåtas till riksdagen innan den 16 december 1921 *, hade regeringen beslutit lämna socialministeriet i uppdrag att taga ifrågavarande konvention i beaktande vid uppgörande i brådskande ordning av proposition om revision av lagstiftningen i ämnet.

Tyskland. Genom en av Reichsamt fur Wirtschaftliche Demobilmachung den 23 november 1918 utfärdad författning infördes 8 timmars arbetsdag för allehanda yrkesföretag (gewerbliche Betriebe). En författning av den 18 mars 1919 meddelar vissa kompletterande bestämmelser, varigenom möjligheterna till avvikelser ökas.

Ett förslag till ny lag angående regleringen av arbetstiden för yrkesarbetare, vilket lär innehålla avsevärt ökade medgivanden till undantag, har för snart ett år sedan utarbetats inom riksarbetsministeriet och sedan dess varit föremål för behandling inom olika myndigheter och förhandlingar med -vederbörande organisationer.

Enligt uppgift skulle Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning före utgången av sistlidne januari månad föreläggas riksrådet, varefter densamma skulle framläggas för riksdagen.

England. Ett förslag till lag om arbetstidens reglering framlades i augusti 1919 för parlamentet, men har med hänsyn till det motstånd,

Den tid, inom vilken konventionsförslaget skall underställas riksdagen, räknas för Finland ej från Washingtonkonferensens avslutande utan från tiden för Finlands upptagande i Nationernas förbund.

det å vissa håll mötte, dess behandling ej fullföljts från regeringens sida. Enligt uppgift är ett nytt lagförslag i ämnet under utarbetande, och lär regeringen ha för avsikt att förelägga parlamentet detsamma under innevarande parlamentssession. Enligt senaste underrättelser lär emellertid Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning icke kunna ratificeras samtidigt med övriga konventioner, antagna å Washingtonkonferensen, enär hela frågan om arbetstidsregleringen fortfarande är under övervägande i National Industrial Conference, där den behandlas * av en utav arbetsgivare och arbetare sammansatt kommitté.

Frankrike. Lagen av den 23 april 1919 införde principiellt 8 timmars arbetsdag inom industri och handel, dessa begrepp tagna i vidsträckt bemärkelse. Arbetstidens begränsning är fakultativt bestämd till 8 timmar om dagen, 48 timmar i veckan eller annat mot sistnämnda arbetstid svarande timantal, beräknat för annan tidsperiod än vecka. Lagens tillämpning är gjord beroende av att närmare reglering, anpassad efter förhållandena inom olika fackligt och eventuellt även lokalt bestämda verksamhetsområden, kommer till stånd genom administrativa författningar. Dessa författningar, som skola innehålla bestämmelser i vissa i lagen angivna avseenden rörande arbetstidsregleringen, utarbetas under ledning av arbetsministeriet och under samverkan med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer — helst böra de grundas på överenskommelser mellan organisationerna. Till september månad år 1920 hade utfärdats tretton dylika författningar, som ansågos omfatta ungefär en tredjedel av de arbetare, vilka lagen gäller. Då den franska lagstiftningen erbjuder särskilt intresse med hänsyn till sin konstruktion och därtill att den uppgives förverkliga Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning, har till betänkandet fogats en översättning av en av de mest betydelsefulla av ifrågavarande författningar, nämligen den som rör metallurgi och metallarbete, se bil. 7.

Frankrike har den 24 januari 1921 med Belgien avslutit sex konventioner, fullständigt motsvarande de å Washingtonkonferensen antagna konventionsförslagen — däribland förslaget angående arbetstidens begränsning. De sålunda åstadkomna formliga konventionerna skulle sedermera underställas parlamentet för godkännande.

Österrike. Lagen av den 19 december 1918 om införande av 8 timmars arbetsdag i fabriksmässigt bedrivna yrkesföretag har avlösts genom en lag av den 17 december 1919 angående 8 timmars arbetsdag. Denna lag, som omfattar samtliga under Gewerbeordnungs tillämpning

3634. Arbetstidslagens revision. 4

fallande företag m. m., medgiver en arbetstid av högst 8 timmar under loppet av 24 timmar samt begränsar därjämte arbetstiden för kvinnor och minderåriga till högst 44 timmar i veckan. Genom kollektivavtal kan arbetstidsbegränsningen per dag inskränkas till en begränsning av 48 respektive 44 timmar per vecka, övertidsarbete, som alltid synes erfordra tillstånd eller anmälan, medgives med högst 2 timmar under högst 30 dagar eller ifråga om säsongindustrier under 60 dagar av året. Förberedelseoch avslutningsarbeten, som utföras av personer över 16 år, inbegripas ej under arbetstidsregleringen men skola betalas såsom övertidsarbete. Efter hörande av vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer samt ett av representanter för arbetsgivare och arbetare sammansatt råd kan socialministeriet medgiva undantag för bestämda grupper av företag, och bör därvid särskild hänsyn tagas till detaljhandeln och yrkena på rena landsbygden.

Med tillämpning av nämnda bemyndigande har socialministeriet genom en verkställighetsanvisning av. den 28 juli -1920 för en mångfald av verksamhetsområden medgivit ofta nog långtgående undantag. Bland annat ha sålunda port-, natt- och brandvakter helt undantagits från arbetstidsbegränsningen men med rätt till övertidsersättning för arbete utöver 8 timmar per dygn. I kontinuerlig drift medgives en arbetstid av 168 timmar under tre veckor. En arbetstid av 12 timmar per dygn kan få uttagas i tegel- och de keramiska industriernas bränneriavdelningar med kontinuerlig drift samt i råsockerindustrien under kampagnen. För vissa avdelningar inom sprit-, prässjäst- och maltfabriker samt ölbryggerier begränsas arbetstiden till 96 timmar per två veckor. Inom torvindustrien medgives en arbetstid av 288 timmar under sex veckor. Beträffande byggnadsyrkena medgives ett flertal avvikelser, såsom 2 timmars övertid under 180 dagar av året, förlängning genom överenskommelse av veckoarbetstiden per vecka till 58 timmar under byggnadssäsongen samt återtagande av arbetstid, som gått förlorad till följd av otjänlig väderlek eller högtider. Betydande eftergifter beviljas även bland annat restauranger (10 timmars arbetsdag, 60 timmars arbetsvecka samt 10 timmars övertidsarbete per vecka), handel, rak- och frisersalonger, yrkesföretag på rena landsbygden samt företag för offentliga nöjen och förevisningar.

Genom en författning av den 9 november 1920 ha eftergifter beviljats kalkbruk, stenbrott, cementfabriker, handelsträdgårdar samt kreditinstitut och bankföretag.

Regeringen har den 27 januari 1921 förelagt nationalrådet bland annat Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning för

beslut om ratificering. Någon förändring av lagstiftningen med hänsyn till nämnda åtgärd lär icke anses behövlig — genom eventuell ratificering inskränkes automatiskt socialministeriets befogenhet att medgiva undantag.

Nederländerna. Lagen den 1 november 1919 angående reglering av arbetstiden och förhindrande i vissa fall av arbete i farliga yrken innehåller mycket utförliga bestämmelser rörande bland annat arbetstidens begränsning inom olika verksamhetsområden. I regel får arbetstiden uppgå till i fabriker och verkstäder 8 timmar per dag och 45 timmar per vecka, vid utearbete 10 respektive 55 timmar, i butiker 10 respektive 55 timmar, å kontor 8 respektive 45 timmar, å apotek 10 respektive 55 timmar, i vårdanstalter 10 respektive 55 timmar samt i värdshus och hotell 10 timmar per dag. Lagen giver vittgående möjligheter till undantag. Beträffande arbete i fabriker eller verkstäder kan sålunda genom administrativa författningar medgivas bland annat för personer, som utföra förberedelse- eller avslutningsarbete, en arbetstid av 10 timmar per dag och 57 (för kvinnor 51) timmar per vecka, för personer, som ej utföra annat arbete än bevakningstjänst, 10 respektive 60 timmar samt, utan begränsning till viss sysselsättning, under viss angiven tid, ej överskridande fyra år från lagens ikraftträdande, förlängning av arbetstiden med högst 2 timmar om dagen och 10 timmar i veckan. Utan begränsning till viss period bemyndigas arbetsinspektionens distriktschefer att vid behov av övertidsarbete medgiva förlängning av arbetstiden för ung person eller kvinna till högst 10 timmar per dag och 55 timmar per vecka samt för man till högst 11 respektive 62 timmar.

Enligt meddelande från vederbörande myndigheter hade den nederländska regeringen vid mitten av nästlidne februari månad ä,nnu ej fattat definitiv ståndpunkt till frågan om ratifikation av Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning.

Belgien. Ett förslag till lag om införande av 8 timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka är sedan sommaren 1920 under behandling i parlamentet, men ha meningsskiljaktigheter mellan representantkammaren och senaten hittills förhindrat dess antagande. Såsom förut omnämnts, har mellan Belgien och Frankrike avslutits formliga konventioner om godtagande av bland annat Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning. Proposition om godkännande av dessa konventioner har sedermera avlatits till representantkammaren.

Schweiz. Genom lagen den 27 juni 1919 angående arbetstiden i fabriker begränsas arbetstiden inom industrien i regel endast till 48 tim-

mar per vecka, men är lagen för övrigt på det hela taget ganska sträng. Lagen den 6 mars 1920 angående arbetstiden vid drift av järnvägar samt andra transport- och kommunikationsföretag föreskriver en begränsning av arbetstiden till i genomsnitt 8 timmar per dag under eu period av 14 dagar men medgiver för arbete, som väsentligen består i skyldighet att vara tillstädes, en genomsnittlig arbetstid av 9 timmar.

I ett budskap till förbundsförsamlingen har förbundsrådet den 10 december 1920 efter en utförlig jämförelse mellan den schweiziska lagstiftningen och Washingtonkonventionen angående-arbetstidens begränsning, vilken jämförelse utvisar ett antal skiljaktigheter, som enligt förbundsrådets mening ej skulle kunna utan avsevärda olägenheter undanröjas, hemställt, att konventionen icke måtte ratificeras av Schweiz.

Italien. För deputeradekammaren framlades den 5 februari 1920 ett förslag till lag om 8 timmars arbetsdag, som beträffande alla slag av avlönat arbete, med undantag av husligt arbete, begränsar tiden för det effektiva arbetet till 8 timmar av dygnet och 48 timmar i veckan. Ett lagförslag om ratificering av bland annat Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning lär ha förelagts parlamentet redan under sommaren 1920 men ej ännu slutbehandlats.

Spanien. Enligt ett kungl. dekret av den 3 april 1919 skall för alla arbetsgrenar den lagliga arbetstiden utgöra högst 8 timmar av dagen eller 48 timmar i veckan. Ett nytt dylikt dekret av den 15 januari 1920 utvecklar arbetstid sregleringen närmare, medgiver en del avvikelser samt bemyndigar institutet för sociala reformer att bevilja undantag m. m. Med stöd härav har nämnda institut genom en samma dag utfärdad författning medgivit ett stort antal, i åtskilliga fall långtgående avvikelser. Regeringen uppgavs för kort tid sedan ha för avsikt att förelägga parlamentet ett lagförslag angående ratifikation av bland annat Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning.

Portugal. Ett dekret av den 7 maj 1919 begränsar arbetstiden inom industri och handel in. m. till 8 timmar om dagen och 48 timmar i veckan samt för kontorsarbete till 7 timmar om dagen.

Tjecko-Slovakien. Genom lag av den 19 december 1918 begränsades arbetstiden inom industri, skogs- och åkerbruk m. m. till 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan. Avsevärda undantag medgivas, exempelvis beträffande förberedelse- och avslutningsarbeten, för vilka

ingen tidsbegränsning finnes. Ett lagförslag angående ratifikation av bland annat Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning bär bifallits av parlamentet.

Polen. För industri, transportföretag och handel har genom ett dekret av den 23 november 1918 fastställts en längsta arbetstid av 8 timmar om dagen och i regel 46 timmar i veckan. Någon begränsning av övertiden finnes ej angiven i lagen, men skola avtal rörande övertidsarbete insändas till arbetsinspektionen för godkännande.

Amerikas Förenta Stater. Unionen och flertalet av staterna ha infört 8 timmars arbetsdag för arbeten, som bedrivas av dem eller för deras räkning. Vidare gäller dylik arbetstidsreglering för en del olika slag av enskild verksamhet i skilda stater, varjämte ett antal stater påbjudit 8 timmars arbetsdag i de fall, där annan arbetstid ej är avtalad. Unionen tillhör ej nationernas förbund, varför någon fråga om ratifikation av Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning ej föreligger.

Allmän motivering.

Vid all lagstiftning på arbetarskyddets område påvilar det lagstiftaren såsom en av hans främsta och tillika svåraste uppgifter att, med tillbörligt beaktande å ena sidan av skyddssyftet och å den andra av näringarnas anspråk på oförkränkt självbestämmanderätt, riktigt avväga omfattningen och graden av statens ingripande. Den förra synpunkten hävdas, åtminstone när det gäller några avsevärdare förmåner, med kraft av arbetarna, och för den senare kämpa arbetsgivarna. För lagstiftaren gäller det då att, utan alltför mycket hänsynstagande till parternas givetvis ensidiga krav, söka i stort sett trygga skyddssyftets förverkligande utan att alltför ängsligt sträva efter dess fullständiga genomförande. Näringslivet företer nämligen en sådan mångfald skiftande arbetsförhållanden, att en skyddsbestämmelse, som kanske för stora verksamhetsområden måste anses behövlig och där ej medför avsevärd olägenhet, med hänsyn till särskilda omständigheter för vissa speciella områden måste betecknas såsom icke blott onödig utan även ägnad att medföra oskäliga svårigheter.

Såsom bekant tillkom arbetstidslagen under stark forcering och jämväl eljest under förhållanden, som i avsevärd mån försvårade ett tillbörligt beaktande av här ovan angivna regel. Redan i sitt utlåtande över arbetstidskommitténs förslag till nämnda lag, betonade även styrelsen, som i huvudsak livligt tillstyrkte förslaget, nödvändigheten av en viss

försiktighet vid genomförandet av lagstadgad arbetstidsbegränsning. I sitt förut berörda yttrande till andra lagutskottet vid nästföregående års riksdag framhöll styrelsen möjligheten av att lagen skulle kunna genom en del förändringar bättre anpassas efter det praktiska livets krav, utan att dess effektivitet därigenom behövde avsevärt förringas. Den erfarenhet man numera, synnerligast genom arbetsrådets och styrelsens tidigare omtalade befattning med lagens genomförande, vunnit rörande tillämpningen av dess skilda bestämmelser torde också enligt styrelsens förmenande tyda på önskvärdheten av vissa modifikationer av lagen i den riktning, som angivits av riksdagen i dess förut omförmälda skrivelse med begäran om lagens revision.

En fråga, vartill man emellertid måste taga ståndpunkt, innan man griper sig an med den begärda revisionen av arbetstidslagen, är den, vilken hänsyn vid revisionsarbetet böl- tagas till det tidigare berörda å internationella arbetskonferensen i Washington år 1919 antagna förslaget till konvention angående arbetstidens begränsning. Svaret på denna fråga är givetvis väsentligen beroende på Sveriges hållning i avseende å ratificeringen av nämnda konvention, och har styrelsen med hänsyn härtill icke ansett sig kunna undgå att i detta sammanhang söka klargöra, huruvida ett biträdande av konventionen för vår del kan anses önskvärt. Riksdagen förutsätter också, såsom tidigare omnämnts, i sin anhållan om lagens revision, att densamma skall företagas i samband med prövning av frågan om Sveriges anslutning till nämnda konvention.

Till en början tillåter sig då styrelsen att ifråga om gällandebestämmelser rörande internationella överenskommelser av här ifrågavarande slag hänvisa till den redogörelse därför, som finnes intagen i förut omförmälda framställning av Sveriges delegation för det internationella socialpolitiska samarbetet. Av dessa bestämmelser framgår bl. a., att de lagstiftande myndigheterna i de stater, som tillhöra den internationella arbetsorganisationen, vartill även vårt land såsom medlem av nationernas förbund är att räkna, ha full frihet att ställa sig avvisande gent emot konventionsförslag, vilka antagits å organisationens konferenser. Ratificerar emellertid en stat en dylik konvention, blir dun förpliktad att genomföra dess bestämmelser och kan, om den brister häri, utsätta sig för erinringar från arbetsgivar- eller arbetarorganisationer eller klagomål från andra staters sida, vilka åter kunna leda till vissa straffåtgärder. Ehuru det sålunda onekligen för de särskilda staternas vidkommande vid första påseendet kan framstå som det försiktigaste och klokaste att icke binda sig genom några överenskommelser av här ifrågavarande slag, må framhållas, att de stater, som tillhöra den interna-

tionella arbetsorganisationen, otvivelaktigt måste anses ha en stark moralisk förpliktelse att söka såvitt möjligt förverkliga de beslut, som i behörig ordning fattats av organisationens representation, d. v. s. konferensen. Särskilt torde detta få anses gälla ifråga om beslut, som biträtts av vederbörande stats konferensombud. Härtill kommer såsom ett reellt skäl önskvärdheten att främja de sociala reformerna och att göra detta på sätt, som tryggar mot konkurrens från stater med mindre framskriden social utveckling, d. v. s. genom internationellt samarbete. För Sverige, som redan infört lagstadgad 8-timmars arbetsdag, måste sistberörda skäl obestridligen tillmätas en avsevärd nationalekonomisk betydelse.

Enligt styrelsens förmenande torde alltså ifrågavarande konvention böra biträdas av Sverige, för såvitt ej starka skäl tala däremot. Styrelsen övergår nu till att ‘söka utreda, huru eu sådan åtgärd skulle komma att te sig med hänsyn till vår lagstiftning.

En jämförelse mellan vår gällande lag om arbetstidens begränsning och konventionen giver genast vid handen, att dessa båda författningar, ehuru i huvudsak syftande till samma mål, äro lagda efter väsentligen olika linjer. Vad först angår tillämpningsområdet har åt lagen, i nära överensstämmelse med lagen om arbetarskydd, givits en principiellt nästan obegränsad omfattning, varifrån göras undantag för vissa speciella verksamhetsområden, under det konventionen angiver sig äga tillämpning på ett antal uppräknade olika slag av verksamhet, motsvarande ungefär enligt svenska begrepp industri och hantverk, byggnadsverksamhet av alla slag samt transportverksamhet. Huruvida lagen eller konventionen i själva verket är den mest omfattande, låter sig icke med bestämdhet avgöra utan ingående undersökningar. Framhållas må dock, att bl. a. verksamheten vid sjuk-, fattigvårds- och dylika anstalter, i hotell, restauranger och kaféer samt inom handelsyrket i väsentlig mån äro inbegripna under lagen men falla alldeles utom konventionen. Å andra sidan känner ej konventionen till några undantag för de minsta företagen å landsbygden och i småsamhällena, för arbete, som bedrives av staten, eller för arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, upplåten för allmän trafik.

En annan framträdande och principiell olikhet mellan lagen och konventionen föreligger i avseende å sättet för medgivande av avvikelser. Bortsett från visst skiftarbete och övertidsarbete i mer vanliga fall, gör lagen avvikelser i varje särskilt fall beroende av prövning och eftergift av vederbörande myndighet — i regel arbetsrådet — efter resp. parters och organisationers hörande. Konventionen åter bestämmer, att

avvikelser, med undantag för vissa fall av skiftarbete samt nödfallsvis påkallat övertidsarbete, skola allmängiltigt regleras genom författningar, gällande för vissa verksamhetsområden. För den relativt lindriga men av erfarenheten här i landet att döma i talrika fall påkallade avvikelse, som består i arbetstidens begränsning för längre tid än dygn och vecka, förutsätter konventionen föregående överenskommelser mellan vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer. Beträffande övriga avvikelser, avseende förberedelse- och avslutningsarbeten, väsentligen intermittent arbete samt tillfälliga undantag vid anhopning av arbete, föreskriver konventionen allenast, att arbetsgivar- och arbetarorganisationerna skola höras, innan resp. författningar utfärdas. Gäller det att avgöra, huruvida lagen eller konventionen ställer sig förmånligare i avseende å möjligheten till avvikelser, synes man blott kunna säga, att lagen erbjuder flera fall, där avvikelser kunna ifrågakomma, under det konventionen, med hänsyn tagen till de åsyftade kompletterande författningarna, bereder bättre tillfälle till direkt tillgängliga och i avseende å övertidsarbete längre gående avvikelser.

Av det anförda torde framgå, att en mer fullständig tillämpning av konventionen på våra förhållanden skulle medföra en grundväsende omläggning av den svenska arbetstidslagstiftningen. En sådan om- , läggning skulle icke blott förorsaka en del måhända endast föga motiverade uteslutningar från den lagstadgade arbetstidsregleringen utan även medföra mycket omfattande rubbningar av de nuvarande driftförhållandena. Vidare skulle sambandet med den grundläggande författningen på arbetarskyddets område, lagen om arbetarskydd, komma att sprängas, varjämte myndigheternas genom mycket och omsorgsfullt arbete utbildade praxis på arbetstidsregleringens område skulle gå förlorad.

Med hänsyn till vad nu anförts och till att förevarande revision enligt riksdagens beslut och det styrelsen meddelade uppdraget ej skulle få rubba lagens grunder, har styrelsen icke ansett sig kunna ifrågasätta någon genomgripande tillämpning av konventionen. Övertygad som styrelsen varit om önskvärdheten lör Sverige att kunna ratificera konventionen, har då styrelsen tidigare under revisionsarbetet försökt att i arbetstidslagen vidtaga endast de förändringar, som erfordras, för att lagen åtminstone i det väsentliga skulle motsvara konventionen. Efter ett flertal försök i nli berörda syfte har styrelsen emellertid kommit till den uppfattningen, att en dylik omarbetning av lagen icke låter sig göra med behörigt beaktande av det givna revisionsuppdraget. Här åsyftade förändringar, som särskilt skulle drabba en de! undantag i lagens 1 § samt bestämmelserna om eftergifter i 5 § 1 och 3 inom., komme nämligen

att direkt strida mot det med revisionen avsedda ändamålet att få till stånd lindringar i förevarande lagstiftning. I vissa avseenden ännu omöjligare skulle det bliva att med något hänsynstagande till konventionen i lagen genomföra förändringar i direkt syfte att åvägabringa lindringar.

En omständighet, som i förevarande avseende jämväl måste beaktas, är den, att ett biträdande av konventionen medför bundenhet vid densamma under minst 11 år. Då nu vår lag uttryckligen betecknats såsom en försökslagstiftning och dess giltighet i enlighet därmed satts att utlöpa med 1923 års utgång, måste det onekligen möta betänkligheter att, redan innan halva försökstiden tilländagått, övergå till en i väsentlig mån ny lagstiftning i ämnet och binda sig därvid för en så lång tidrymd som nyss nämnts.

Anmärkas kan möjligen, att lagstiftningen i vissa andra länder tyder på, att konventionens bestämmelser icke skulle behöva tillämpas med någon ängslig bokstavslydnad. För ett land, vilket håller på 'ett samvetsgrant uppfyllande av sina internationella förpliktelser och en effektiv tillämpning av sin lagstiftning, lär det emellertid icke kunna ifrågakomma att följa dylika föredömen.

För styrelsen står det sålunda tyvärr klart, att Sverige icke för närvarande lämpligen kan ansluta sig till Washingtonkonventionen om arbetstidens begränsning.

Såsom tidigare berörts, bär frågan om Sveriges anslutning till nämnda konvention varit hänskjuten till Sveriges delegation för det internationella socialpolitiska samarbetet, och har flertalet av delegationens ledamöter förklarat sig biträda styrelsens nyss angivna mening. Protokollsutdrag rörande delegationens överläggning i frågan är bifogat detta betänkande (bil. 5).

Utgående från att merberörda Washingtonkonvention icke kan ratificeras, synes det icke finnas några bärande skäl för att vid nu förevarande revision av arbetstidslagen söka genom eljest opåkallade förändringar av lagen uppnå större eller mindre överensstämmelse med konventionen — annorlunda ställer sig givetvis saken i sådana fall, där ändring ändock funnits erforderlig. 1 betraktande därjämte av den korta tids erfarenhet, som hittills vunnits om lagens tillämpning, samt önskvärdheten av att icke rubba den nu utbildade praxis i avseende å lagens tillämpning, har styrelsen trott sig böra i största möjliga mån lämna lagen oförändrad. De föreslagna tilläggen och ändringarna begränsa sig sålunda i huvudsak till sådana, som synts påkallade med hänsyn till den begärda revisionen eller ansetts nödvändiga för att avhjälpa vissa vid lagens tillämpning framträdda mer betydelsefulla brister.

3 *5 3 4. Arbetstidslagens revision. ^

34 Speciell motivering.

l §.

Den nu gällande lagens tillämpning, som principiellt taget icke är begränsad till vissa verksamhetsområden utan har en väsentligen allmängiltig omfattning, inskränkes genom bestämmelser i de första styckena av denna paragraf med hänsyn till dels företagens arbetarantal och dels deras geografiska belägenhet. Genom dessa bestämmelser avskiljas nämligen från lagens tillämpning sådana rörelser med i regel högst fyra arbetare, som bedrivas på landet eller i stad, köping eller municipalsamhälle med högst 1,500 mantalsskrivna invånare, ävensom sådana särskilda arbetsföretag, d. v. s. där verksamheten icke är att hänföra till rörelse, vari i regel användas högst fyra arbetare, oavsett var desamma bedrivas. Ifrågavarande inskränkande bestämmelser tillkommo under lagförslagets behandling vid 1919 års urtima riksdag, och anfördes av andra särskilda utskottet till motivering för dem följande:

»Enligt utskottets mening kan det ej förnekas, att vissa skäl tala för att från lagens tillämpning undantaga de minsta företagen. Kravet på en lagstadgad reglering av arbetstiden har otvivelaktigt i främsta rummet åsyftat den större, fabriksmässigt drivna industrien, och tydligt är även, att en dylik reglering relativt lättast låter sig genomföra inom nämnda verksamhet. I de små hantverks- och därmed jämförliga företagen torde det i regel möta större svårigheter att kompensera arbetstidens förkortning genom förbättringar i arbetets organisation och tekniska hjälpmedel. Därtill kommer, att dessa företag mera sällan arbeta på lager utan väsentligen hava sin verksamhet inriktad på att tillhandagå allmänheten med reparations- och andra tillfälliga arbeten. Härav följer, att arbetstillgången i många fall blir ojämn, vilket åter medför, att det måste framstå såsom särskilt angeläget för arbetsgivaren att få bedriva arbetet utan hinder av lagstadgad reglering. Med hänsyn till arbetets intermittenta karaktär lär en dylik frihet ej heller kunna anses oskälig gent emot arbetaren.

Å andra sidan synes det utskottet finnas anledning att beträffande rörelse begränsa undantaget till att gälla allenast landsbygden och därmed i avseende å arbetsförhållandena någorlunda jämförliga samhällen, — i fråga om de små särskilda arbetsföretagen, där det vanligen är en icke yrkesman, som anställer några arbetare för ett tillfälligt arbetes

utförande, har en motsvarande begränsning icke synts lämplig. Å landsbygden är i regel jordbruksnäringen den förhärskande, och de små hantverks- och andra till nämnda näring icke hänförliga rörelser, som där förekomma, hava väsentligen till ändamål att på ett eller annat sätt betjäna jordbruket och måste i mycket anpassa sig efter dettas driftförhållanden. Då nu jordbruket enligt lagförslaget är undantaget från den lagstadgade arbetstidsbegränsningen, torde ett undantagande jämväl av dessa småföretag å landsbygden få anses särskilt befogat. Vad däremot angår de större samhällena, ställer sig saken annorlunda. I dessa samhällen föreligger ej något dylikt särskilt skäl för undantag. Där bestämmes vidare den allmänna arbetstiden av de dominerande större företagen, och någon avvikande, längre arbetstid för de mindre företagen skulle med hänsyn till arbetarnas gemenskap i organisation och konkurrensen om- arbetskraften knappast kunna upprätthållas.»

Ehuru här berörda inskränkande bestämmelser beträffande arbetarantalet från principiell synpunkt måste betecknas såsom mindre tilltalande, kan styrelsen icke förneka, att de skäl, som av utskottet anförts för ändringen, i praktiken måste tillerkännas giltighet. Utöver de sålunda anförda skälen skulle även, såsom från yrkesinspektörshåll påpekats, kunna anföras ytterligare motiv för småföretagens undantagande. Dessa företag skötas till stor del av företagaren själv med biträde av hustru och barn, vilkas arbetstid ej regleras av arbetstidslagen. Användes i sådant fall ett eller annat till familjen icke hörande biträde, bibehåller företaget likväl ofta i viss mån karaktären av ett hem, och det kan icke gärna förväntas, att lagens bestämmelser med hänsyn till de utom familjen stående biträdena skola komma till någon noggrannare tillämpning. I de små företagen äro arbetarna i många fall, synnerligast vid ackordsarbete, vana att få ganska självständigt bestämma sina arbetstider — äro de borta den ena dagen, taga de skadan igen genom förlängt arbete den andra. För en del av de allra minsta företagen, såsom små matserveringar, kaféer, bagerier, åkerier m. fl., ställer sig även lagens genomförande mycket ekonomiskt betungande. Erinras må också därom, att en effektiv kontroll över lagens efterlevnad inom dessa företag knappast låter sig praktiskt genomföra.

Ser man till, huru arbetstidsförhållandena faktiskt gestalta sig inom småföretagen, vitsordas från olika håll, bland annat från yrkesinspektionen, att arbetstidslagen i stor utsträckning åsidosättes inom dylika företag i städer, köpingar och municipalsamhällen med över 1,500 invånare. En allmänt utbredd uppfattning lär också vara, att alla företag med färre än fem' arbetare, oavsett var de bedrivas, äro fritagna från lagens tillämpning.

36 Om än den förevarande geografiska uppdelningen sålunda icke vunnit åsyftad tillämpning, har den likväl i åtskilliga fall medfört förargelseväckande förhållanden. Om exempelvis en smed bedriver sin rörelse inom gränsen för ett samhälle med över 1,500 invånare men å plats, som fullständigt har karaktären av landsbygd — en del städers jurisdiktion sträcker sig ju ganska långt utom stadsplaneområdet — måste det förefalla honom som en obegriplig och upprörande orättvisa, att han men ej hans värsta konkurrent, som har sin smedja strax utanför gränsen, skall vara kringskuren i sin verksamhet av arbetstidslagen. Klagomål över dylika förhållanden ha framställts, men har det från myndigheternas sida givetvis ej kunnat göras något för att komma den klagande till hjälp. Särdeles egendomlig måste ifrågavarande bestämmelse te sig för småföretagen i samhällen, vilkas folkmängd så att säga pendlar på själva gränstalet 1,500 — det ena året skola de vara underkastade lagstadgad arbetstidsbegränsning, det andra icke.

Såsom ovan redan angivits, gäller här omhandlade geografiska uppdelning icke ifråga om sådana arbetsföretag, där verksamheten ej är att hänföra till rörelse, utan äro dessa, när arbetarantalet i regel understiger fem, undantagna från lagens tillämpning, var de än bedrivas.

Vid övervägande vilka förändringar av lagen lämpligen skulle kunna ifrågakomma för att tillgodose riksdagens syfte med den begärda revisionen, har styrelsen icke kunnat undgå att uppmärksamma härovan berörda geografiska uppdelning av de små rörelserna med i regel färre än fem arbetare. Ett borttagande av denna uppdelning, så att alla dylika rörelser, oberoende av platsen för rörelsens utövande, skulle fritagas från den lagstadgade arbetstid sregleringen, synes nämligen icke blott vara ägnat att medföra viss lindring av sådan art, som riksdagen torde åsyftat, utan även vara väl motiverat med hänsyn till förut anförda omständigheter. Någon större omgestaltning av de faktiskt bestående arbetstidsförhållandena skulle förändringen för övrigt med hänsyn till lagens förut berörda bristande efterlevnad sannolikt icke komma att medföra.

I enlighet med vad sålunda anförts har åt huvudbestämmelsen rörande lagens tillämpningsområde givits eu förändrad avfattning, som i avseende å såväl rörelse som särskilt arbetsföretag, utan hänsyn till platsen för dess bedrivande, begränsar lagens tillämpning till verksamhet, vari i regel användas flera än fyra arbetare.

0-

I 1 § f), motsvarande nuvarande 1 § g), har den förändring föreslagits, att orden »kolning därunder inbegripen» utbytts mot »samt kol-

ning i mila, ändock att arbetet icke är att hänföra till skogsarbete». Genom denna förändring skulle från lagens tillämpning undantagas icke blott såsom nu sådan kolning i mila, som kan räknas till skogsarbete, utan all dylik kolning, var den än bedrives, sålunda även så kallad platskolning, såsom vid ett sågverk eller en järnvägsstation. Anledningen till denna förändring är den, att arbetet vid milkolning ställer sig ungefär enahanda vid platskolning som vid skogskolning — möjligen är arbetet vid det förra slaget av kolning till och med mer oregelbundet till följd därav, att milan vid platskolning ofta är mer utsatt för blåst, än när den ligger inne i skogen. Med hänsyn till att arbetet vid platskolning delvis består i vakthållning och är av oregelbunden beskaffenhet, har även arbetsrådet beträffande de därtill använda arbetarna dels beviljat förlängd arbetstid, dels medgivit arbetstidens begränsning allenast genomsnittligt för längre tidrymd och dels slutligen förklarat visst arbete, såsom varande av den mycket oregelbundna natur, som avses i 1 § c), falla utom lagens tillämpning. För ifrågavarande undantag, som givetvis endast skulle omfatta de med det egentliga kolningsarbetet sysselsatta arbetarna och ej dem, som blott forsla fram virke till milorna, torde för övrigt även tala det avlöningssätt, med viss ersättning per utvunnen stig kol, som vanligen lär tillämpas.

Med lagens 1 § har i övrigt endast företagits den förändring, att undantagen under e) och k), avseende arbete, som är att hänföra till hälso- eller sjukvård, respektive visst arbete i hotell-, restaurangeller kaférörelse, blivit uteslutna. Dessa undantag äro ersatta med en ny paragraf, 5, och får styrelsen beträffande skälen till denna förändring hänvisa till motiveringen för sistberörda lagrum.

Såsom berörande lagens tillämplighet har styrelsen ansett sig höra i detta sammanhang något ingå på frågan, huru man skall förhålla sig med den i lagen stadgade arbetstidsregleringen i sådana fall, där en arbetsgivare använder en arbetare såväl till arbete, som faller under lagen som till arbete, vilket faller utom densamma.

Ärenden, berörande nu nämnda fråga, kommo rätt snart, efter det arbetsrådet trätt i verksamhet, under dess prövning. Rådet fann det stridande mot lagens syfte, att en arbetsgivare skulle kunna obegränsat utöka arbetstiden för en av lagen skyddad arbetare genom att giva honom arbete, varå lagen icke äger tillämpning. Vilken obetydlig sysselsättning som helst, fallande under lagen, borde emellertid givetvis icke bereda arbetaren dylikt skydd, utan intog arbetsrådet den stånd-

punkten, att därför skulle erfordras, att arbetaren huvudsakligen användes till arbete, som var inbegripet under lagen. Beträffande sådan arbetare skall alltså enligt arbetsrådets praxis lagens arbetstidsreglering omfatta allt arbetarens användande till arbete för arbetsgivarens räkning — sålunda även arbete, som faller utom lagen. Avser åter arbetarens användande huvudsakligen arbete, som ej är underkastat lagen, skall allt hans arbete för arbetsgivarens räkning vara fritaget från lagens tillämpning. Närmare upplysningar om arbetsrådets praxis i förevarande avseende meddelas i bilaga 1, 1 § under rubriken »Huvudsaklighetsprincipen».

Då det, om nu berörda praxis skulle upprätthållas och allmänt tillämpas, onekligen vore önskvärt att få densamma sanktionerad genom ett uttryckligt lagstadgande, gjorde socialstyrelsen tidigare under arbetet med lagens revision försök att få till stånd en bestämmelse, som skulle giva uttryck åt denna praxis och möjliggöra dess direkta tillämpning. Styrelsen kunde emellertid icke undgå finna, att tillämpningen av en sådan bestämmelse skulle leda till absurda konsekvenser. Hade exempelvis en arbetsgivare under en dag använt en arbetare dels till arbete i sin fabrik under 5 timmar och dels till arbete i jordbruket under 4 timmar och sålunda åsidosatt den lagstadgade arbetstidsregleringen, skulle han kunna reparera sin förseelse genom att hålla arbetaren till jordbruksarbete under ytterligare ett par timmar — detta blev nämligen då arbetarens huvudsakliga sysselsättning och arbetarens hela användande kom att falla utom lagen. Enahanda skulle förhållandet bliva med hänsyn till arbetstidsbegränsningen per vecka.

Nu berörda konsekvens tyder enligt styrelsens mening på, att här avhandlade praxis icke vilar på hållbar grund.

Ifrågasatt har även varit att beträffande sådant användande till blandat arbete, varom här är fråga, låta tillämpligheten av lagens arbetstidsreglering bero på, huruvida arbetaren under viss tid, exempelvis två timmar, av dygnet använts till arbete, varå lagen äger tillämpning. En sådan anordning skulle väl i allmänhet låta sig genomföra, men obestridligt är, att den skulle förorsaka många olägenheter och med hänsyn till bestämmelserna om övertidsarbete och andra i lagen förutsedda lindringar leda till nära nog oöverkomliga svårigheter.

Såvitt styrelsen kan bedöma, torde det sålunda vara nödvändigt att begränsa tillämpningen av lagens arbetstidsreglering till de verksamhetsområden, som av bestämmelserna i lagens 1 § angivas vara underkastade lagens tillämpning. Ett korrektiv mot missbruk av den därav följande friheten att använda arbetare jämväl till arbeten, som icke

falla under lagen, har styrelsen emellertid sökt få till stånd genom stadgandena i 10 §.

2 §•

Med hänsyn till att beteckningen »vaktmästare» å paragrafens sista rad i många fall genom förbiseende av den inskränkning, som ligger i de följande orden »eller annat underordnat kontorsbiträde», fattats såsom åsyftande alla kategorier av vaktmästare och ej blott de å kontor anställda, har styrelsen ansett sig böra utbyta nämnda beteckning mot ordet »kontorsvaktmästare».

4 §‘

Senare delen av paragrafens förra stycke har ändrats i två avseenden. Dels har nämligen den där medgivna arbetstiden för dag utsträckts från 8 Va till 9 timmar, och dels har inskränkningen för den ifrågavarande eftergiften till att gälla allenast veckans fem första söckendagar borttagits.

Förstberörda förändring, eller arbetstidens utsträckning till 9 timmar, har närmast föranletts av åtskilliga framställningar till arbetsrådet om rätt att få förlänga arbetstiden under måndag — fredag för att, med bibehållen arbetstid av 48 timmar i veckan, kunna nedsätta arbetstiden å lördag under 5 Va timmar eller då helt inställa arbetet. Jämväl från yrkesinspektörernas sida har framhållits, att en dylik omläggning av arbetstiden under vissa förhållanden visat sig önskvärd. Såsom exempel på förhållanden, vilka åberopats till stöd för här ifrågavarande framställningar, må anföras:

Arbetarna bruka på lördagen resa in till en närbelägen stad för att göra uppköp och måste på grund av kommunikationsförhållandena avresa tämligen tidigt på förmiddagen. Största delen av arbetarna äro bosatta på längre avstånd från arbetsstället och pläga vid veckans slut besöka sina hem för att proviantera m. m. Personalen önskar under sommarmånaderna få tillbringa lördagar och söndagar på landet. För en kemisk tvättinrättning lönar det sig ej att elda upp och tillreda de kemiska tvättmedlen för det korta lördagsarbetet. Tåglägenheterna medgiva icke arbetarna, som i regel äro bosatta i en närbelägen stad, att lämna arbetsstället, förrän 2 timmar efter arbetets slut, om arbetstiden begränsas till 8 Va timmar.

Skulle möjlighet beredas näringsidkarna att med fullständigt inställande av driften å lördagarna uppehålla 48 timmars arbetsvecka, måste tydligtvis medgivande lämnas till en arbetstid av 9 timmar 36 minuter

å övriga socken dagar. En dylik utsträckning av arbetstiden skulle dock enligt styrelsens mening innebära eu alltför långtgående avvikelse. Såsom en lämplig medelväg har styrelsen ansett sig böra föreslå 9 timmar, till stöd för vilken begränsning även kan anföras, att den motsvarar Washingtonkonventionens stadgande uti ifrågavarande avseende.

Beträffande den andra förändringen i förevarande lagrum, eller borttagandet av inskränkningen till de fem första söckendagarna, torde kunna anmärkas, att denna förändring ej har mycket skäl för sig, då ju den förkortade arbetstiden, där sådan förekommer, i regel infaller på lördag. Styrelsen vill icke bestrida riktigheten av en sådan anmärkning och åsyftar ingalunda någon förändring av den numera synnerligen allmänt genomförda arbetstidsförkortningen å lördag. Inskränkningen har emellertid i enstaka fall medfört vissa olägenheter ävensom tolkningssvårigheter, och har det då, när bestämmelsen ifråga ändock skulle omformuleras, synts lämpligt att undanröja anledningen därtill. I Washingtonkonventionen förekommer ej heller någon dylik inskränkning. Slutligen må framhållas, att här föreslagna förändring skulle vara ägnad att i viss mån tillmötesgå förut berörda av herr Jeansson i motion vid 1920 års riksdag gjorda hemställan om medgivande att vid yrkesmässig tillverkning för avsalu av mjukt bröd utsträcka arbetstiden å lördag och dag före helgdag till högst 10 timmar — en hemställan som enligt riksdagens beslut borde uppmärksammas vid lagens revision. 5

5 §•

Genom bestämmelserna under 1 § e) och k) i den nu gällande arbetstidslagen ha från denna lags tillämpning undantagits dels arbete, som är att hänföra till hälso- eller sjukvård, och dels sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande. Enligt arbetstidskommitténs motivering har med den förra bestämmelsen åsyftats att från lagens tillämpning undantaga den egentliga sjukvårdspersonalen, under det sjukvårdsanstalternas ekonomi- och verkstadspersonal skulle vara underkastad lagen.

Vad först angår lagens tillämpning å sistnämnda kategorier av befattningshavare, lär det ej kunna förnekas, att densamma mött betydande svårigheter. Dessa befattningshavare torde i stor omfattning förut i likhet med hembiträden ej haft någon närmare fixerad arbetstid, utan lär denna, synnerligast som anstalternas oftast knappa tillgångar ej medgivit hållande av mer än alldeles nödvändiga arbetskrafter, vanligen ha utsträckts betydligt utöver de gränser, som i allmänhet varit

gällande för arbetare inom industrien och andra näringsgrenar. Den inskränkning av ifrågavarande befattningshavares arbetstid, som lagens tillämpning innebär, måste sålunda i många fall bliva synnerligen kraftig och nödvändiggöra eu betydande ökning av personalen — en åtgärd, som ej blott medför ökad avlöningskostnad utan även för sitt genomförande i regel kräver ökade bostadsutrymmen. Särskilt för de mindre anstalterna, med deras fåtaliga personal samt ofta sämre resurser och större ojämnhet i beläggningen, måste lagens genomförande giva anledning till allvarsamma bekymmer. För nära nog samtliga anstalter av förevarande slag ha bostadsbristen och missförhållandena inom byggnadsverksamheten hittills i väsentlig mån omöjliggjort anskaffandet av erforderliga ökade bostadsutrymmen. Det stora flertalet sjukvårdsanstalter har även sökt och av arbetsrådet beviljats anstånd med lagens tillämpning, i regel till den 1 oktober 1921.

Vad här anförts beträffande sjukvårdsanstalterna äger i stort sett tillämpning jämväl å det störa flertalet övriga anstalter med humanitärt eller liknande ändamål. Såsom sannolikt i större mån än de egentliga sjukvårdsanstalterna beroende av donationsmedel och enskild välgörenhet lära de, med hänsyn till penningvärdets fall och därav försämrad ekonomi samt den nu rådande depressionen, måhända t. o. m. ha ännu större svårigheter än nyssnämnda anstalter att ordna sig för lagens tillämpning.

Enligt styrelsens mening torde härovan berörda svårigheter nödvändiggöra en ändring av lagen. Enklast och mest tillfredsställande för anstalterna skulle det antagligen vara, om man från lagens tillämpning helt undantoge ej blott den egentliga sjukvårdspersonalen utan alla arbetstagare vid ifrågavarande anstalter. Såsom förut berörts, lär emellertid dessa arbetstagares arbetstid i allmänhet vara särdeles lång, varföi en skälig reglering av densamma måste anses på goda grunder påkallad. Mot ett fullständigt undantagande av förevarande arbetargrupper från lagens tillämpning må även framhållas, att en dylik åtgärd otvivelaktigt skulle för dessa arbetare framstå såsom synnerligen förhatlig, då den berövade - dem en förmån, vilken, om den också ej ännu i åsyftad utsträckning kommit dem till del, likväl blivit dem tillförsäkrad och av dem skulle högt värderas. Styrelsen anser sålunda, att lagen fortfarande bör äga tillämpning å sjukvårds- och jämförliga anstalters ekonomipersonal och därmed likställda befattningshavare men på ett sätt, som är ägnat att i tillbörlig män möjliggöra arbetstidsregleringens anpassning efter de faktiska, i olika fall ofta mycket skiftande förhållandena. Med hänsyn härtill har det synts styrelsen vara mest ändamålsenligt att helt

£>

3034. Arbetstidslagens revision.

överlämna åt arbetsrådet att efter omständigheterna fastställa arbetstidens begränsning.

"Vid tillämpningen av undantagsbestämmelsen rörande hälso- och sjukvård har det i ett stort antal fall yppat sig svårighet att avgöra, huruvida ett visst arbete rättligen skall hänföras till hälso- eller sjukvård eller icke. I de anstalter, varom i detta sammanhang är fråga, förekomma nämligen ofta sysslor, som ligga på gränsen mellan egentlig sjukvård samt hushålls- eller annat arbete, som tillhör ekonomipersonalen. Givetvis förekomma även talrika kombinationer mellan nu berörda båda kategorier av arbete. Beträffande en stor sjukvårdsinrättning uppgavs sålunda för arbetsrådet, vars avgörande om lagens tillämplighet på olika arbeten inom inrättningen begärts, att det mellan de egentliga sköterskorna och de städerskor, som ej hade med patienterna att göra, funnos tre olika slag av biträden.

Oavsett nu berörda tolkningssvårighet och därav härflytande fara för osäkerhet ifråga om lagens tillämpning, ligger det i öppen dag, att bär ifrågavarande uppdelning av anstalternas personal måste anses olämplig, då befattningshavare inom olika kategorier ofta ha att samverka och, även oberoende härav, olikheten mellan skilda grupper i avseende å arbetstidsreglering ej kan undgå att väcka misstämning och konflikter. Att icke några svårare olägenheter av berörda förhållande hittills försports, torde väsentligen vara att tillskriva den omständigheten, att, även där arbetsrådet beslutit angående lagens tillämplighet å olika arbeten, någon. tillämpning i allmänhet icke kommit till stånd, enär rådet tillika, såsom förut omnämnts, medgivit anstånd med lagens tilllämpning.

Vid övervägande av de åtgärder, som kunna ifrågakomma för att undanröja nu omförmälda olägenheter har det synts styrelsen riktigast att inbegripa jämväl den egentliga sjukvårdspersonalen under lagens skydd men i den för anstalterna avseclda, lindrigare form, som ovan skisserats, d. v. s. med befogenhet för arbetsrådet att utforma arbetstidsregleringen.

Enligt styrelsens uppfattning skulle en dylik åtgärd vara väl befogad jämväl med hänsyn till nu nämnda personals ofta nog oskäligt långa arbetstid ett missförhållande, som även vid upprepade tillfällen varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.

Redan år 1911 väckte sålunda herr Lindhagen i riksdagen motion om utredning rörande bl. a. sjuksköterskors och sjuksköterskeelevers arbetsförhållanden. Riksdagen biföll i huvudsak motionen, och den 6 juni 1912 tillkallades inom civildepartementet sakkunniga för att verkställa

den begärda utredningen och avgiva förslag i ämnet. Efter omfattande undersökningar avgåvo de sakkunniga den 22 december 1916 ett betänkande angående den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden.

Av de sakkunnigas undersökningar framgick bl. a., att den kvinnliga sjukvårdspersonalens arbetstid över huvud taget måste anses oskäligt lång. Till motverkande av ifrågavarande personals överansträngning, vartill enligt de sakkunnigas mening vakningen i särskilt hög grad bidroge, föreslogo de sakkunniga väsentligen eu lag angående vissa bestämmelser rörande kvinnlig sjukvårdspersonals tjänstgöringsförhållanden. Detta lagförslag inledes med en bestämmelse, att sjuksköterskor samt sjuksköterskebiträden och elever å allmänna och enskilda sjukvårdsanstalter böra »erhålla tillfälle till erforderlig ledighet och vila». Därefter meddelas några närmare bestämmelser rörande vakningen, vilka huvudsakligen innehålla, att vakning ej får åläggas någon mer än sju nätter å råd, att den som har vakning oftare än var tredje natt ej får åläggas arbete under dagarna mellan vaknätterna samt att efter vaknatt oavbruten ledighet för vila skall beredas under minst elva timmar. Lagen skulle icke äga tillämpning å sjukvårdsanstalt med mindre antal sängar än 30, men skulle å sådan anstalt nattjänstgöringen vara fördelad mellan minst två personer enligt plan, som fastställes av vederbörande läkare. På grund av särskilda förhållanden skulle medicinalstyrelsen äga att medgiva undantag från lagens bestämmelser om vakning.

De myndigheter och korporationer, som hördes över betänkandet, uttalade ganska delade meningar angående nyssberörda lagförslag. Fullmäktige för allmänna svenska läkarföreningen ansågo bl. a. det vara fullständigt omöjligt att genom lagbestämmelser reglera. det dagliga arbetet inom sjukvården i syfte att undvika överansträngning. Medicinalstyrelsen farin det med hänsyn till bristande möjlighet till undantag, då de sjukas intresse oundgängligen så erfordrade, mindre lämpligt, att sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden reglerades genom allmän lag. Dessutom omfattade den föreslagna regleringen endast anstaltspersonalen, under det distrikts- och privatvårdens sköterskor, som ännu mer än nämnda personal vore i behov av skydd mot överansträngning, lämnades utanför. Ehuru stora svårigheter mötte för ett tillfredsställande ordnande av frågan om begränsning av sjuksköterskornas arbetstid, ansåg styrelsen bl. a. det böra tagas i övervägande, huruvida icke beträffande anstaltssjuksköterskorna frågan skulle kunna lösas på det sätt, att vissa normerande föreskrifter rörande anställande av tillräckligt antal sjuksköterskor och rörande'dessas arbete stadgades såsom villkor för åtnju-

tande av statsbidrag till sjuksköterskornas pensionering. Det närmare innehållet av de sålunda ifrågasatta föreskrifterna syntes böra bero på förnyad utredning, därvid särskilt borde beaktas, att föreskrifterna icke inskränktes till att gälla enbart vakuing utan över huvud taget ginge ut på att åstadkomma en rationell begränsning av sjuksköterskornas arbetstid.

I proposition nr 260 till 1919 års lagtima riksdag framställdes, delvis på grund av ovan omförmälda betänkande, bl. a. vissa förslag till ordnande av den kvinnliga sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden. Något förslag till lagstadgad reglering av nämnda förhållanden hade emellertid icke upptagits, utan ville man på mer indirekt väg söka åvägabringa förbättringar däri. I avseende å anstaltspersonalen var det sålunda Kungl. Maj:ts avsikt att föreskriva, att den skulle vara så talrik och hava sin tjänstgöring så ordnad, att nödig vila och ledighet bereddes densamma, samt att anstalterna i vad som rörde personalens arbetsförhållanden skulle stå under överinseende av medicinalstyrelsen. Genom det i samma proposition framställda förslaget om anställande inom medicinalstyrelsen av en särskild inspektris över sjuksköterskeväsendet skulle effektivitet tillförsäkras här åsyftade bestämmelser och anordningar rörande sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden. Förslagen vunno riksdagens bifall. Bestämmelser av i propositionen angivet innehåll rörande anstaltspersonalens storlek och medicinalstyrelsens överinseende över denna personals arbetsförhållanden infördes sedermera, genom förordningar den 6 juni 1919, i gällande lasaretts- och sjukstugestadgor, varjämte dylika bestämmelser också upptogos i epidemilagen av den 19 i samma månad.

Vid 1919 års urtima riksdag väcktes av herrar Lindhagen och Bengtsson i Norup med anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om arbetstidens begränsning motioner (nr 14 i första och nr 22 i andra kammaren), vari hemställdes, att riksdagen ville hos regeringen anhålla om framläggande till avgörande, om möjligt till den därpå nästföljande riksdagen, av frågan om skälig reglering av sjuksköterskors och sjuksköterskeelevers arbetstid.

Riksdagens andra särskilda utskott, som behandlade ifrågavarande motioner i samband med sistnämnda proposition, j^ttrade sig, i sitt utlåtande nr 1, beträffande befogenheten av motionärernas hemställan på följande sätt:

»Enligt utskottets mening hava herrar Lindhagen och Bengtsson visst fog för sitt i förevarande motioner framställda yrkande. Visserligen måste sjukvårdsarbetets egen natur och ändamål anses lägga

binder i vägen för genomförande i avseende å detsamma av vanliga bestämmelser om maximiarbetstid — arbete, som är att hänföra till hälso- och sjukvård, är även enligt 1 § e) undantaget från tillämpning av den föreslagna lagen om arbetstidens begränsning — men å andra sidan låter det sig knappast försvara att, när man fastslår 8-timmarsdagen såsom allmängiltig arbetstid, lämna sjuksköterskorna, som i avseende å arbetstiden äro att räkna bland de sämst lottade arbetstagarna, utan någon åtminstone för det närvarande avsevärd utsikt till lindring. Utöver olikheten i arbetstidens längd må även framhållas,. att, imder det förbud gäller mot kvinnors användande till nattarbete inom industrien, sjuksköterskorna få användas till vakning under obegränsad tid. Utskottet vill sålunda förorda en hemställan till Kungl. Maj:t att taga under övervägande, huruvida ej ytterligare åtgärder, utöver de redan vidtagna, skulle kunna vidtagas för att bereda den kvinnliga sjukvårdspersonalen skälig förkortning av arbetstiden.»

Riksdagen biföll motionerna genom godtagande av utskottets nyss anförda förslag till hemställan.

Riksdagens skrivelse i ämnet remitterades sedermera till medicinalstyrelsen, som den 24 februari 1921 avgivit underdånigt utlåtande däröver. I sitt utlåtande, vilket överlämnats till socialstyrelsen, anför medicinalstyrelsen i huvudsak följande:

»De åtgärder till förkortning av sjukvårdspersonalens arbetstid, som vid tidpunkten för riksdagens nu ifrågavarande skrivelse redan voro vidtagna och som av riksdagen i nämnda skrivelse åsyftas, begränsa sig till de i samband med den allmänna regleringen av sjuksköterskeväsendet år 1919 genomförda ändringarna i lasaretts- och sjukstugestadgorna samt inrättandet av den på medicinalstyrelsens stat uppförda inspektrisbefattningen över sjuksköterskeväsendet. Redan vid genomförandet av dessa åtgärder uttalade dåvarande chefen för civildepartementet till statsrådsprotokollet den meningen, att åtgärderna ifråga ingalunda kunde anses innefatta någon slutgiltig reglering av sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden, men att med vidtagandet av ytterligare åtgärder borde kunna anstå, intill dess närmare erfarenhet vunnits om verkningarna av den inrättade inspektionen över sjuksköterskeväsendet. Någon dylik erfarenhet av mera allmängiltig art har ännu icke kunnat förvärvas, då inspektionen icke varit i verksamhet under längre tid än ett år. Emellertid torde redan nu kunna konstateras, att någon effektiv förkortning av sjukvårdspersonalens arbetstid ej bär kunnat genomföras. Denna frågas lösning är nämligen till stor del beroende av möjligheten att anskaffa ökat bostadsutrymme för sagda personal. För närvarande

torde anstalternas bostadstillgång vara till det yttersta utnyttjad, och av ekonomiska skäl har det på de flesta anstalter varit omöjligt att anskaffa bostäder åt ökad personal, även om vederbörande varit villiga att anställa sådan. På en del håll hava landstingen beviljat anslag för tillbyggnader och utvidgning av anstalterna, varigenom det ökade behovet av personalbostäder där skulle blivit tillgodosett, utan att dock besluten hittills kunnat realiseras, detta beroende på nu rådande förhållanden på penningmarknaden.

Medicinalstyrelsen kan icke undgå att erkänna en begränsning av sjukvårdspersonalens arbetstid vara av behovet påkallad. Att finna en lämplig och genomförbar form för en dylik begränsning måste emellertid med hänsyn till sjukvårdsarbetets art och sjukhusens utrymmesförhållanden erbjuda synnerliga vanskligheter. Med hänsyn emellertid till att ekonomipersonalen vid sjukvårdsanstalterna tillerkänts en arbetstid av 8 timmar per dag, synes det medicinalstyrelsen, som om spörsmålet delvis torde kunna lösas på det sätt, att lagen om arbetstidens begränsning utvidgades, till att omfatta jämväl de å sjukvårdsanstalterna anställda sjukvårdsbiträdena ävensom de på vissa anstalter tjänstgörande sjuksköterskeeleverna, vilka ej åtnjuta sådan undervisning, som avses i kungl. kungörelsen den 30 april 1920 angående godkännande av sjuksköterskeskolor. Detta bör dock ske endast under förutsättning att undantag, som kunna befinnas påkallade och skäliga med avseende på lagens tillämpning, få av arbetsrådet göras. Att däremot begränsa arbetstiden skematiskt på detta sätt även för sjuksköterskorna, kan ej anses lämpligt. Sjuksköterskornas tjänstgöring omfattar huvudsakligen det egentliga sjukvårdsarbetet, och deras arbetsförhållanden bero därför mycket av de förhandenvarande omständigheterna. Detsamma torde bliva förhållandet med eleverna vid de blivande godkända sjuksköterskeskolorna. Sjukvårdsarbetet är ock på olika anstalter av mycket växlande beskaffenhet, beroende på anstaltens egenart. Därtill kommer att en stor del anstalter i vårt land äro små och hava mycket ojämn beläggning samt blott en enda skolad sjuksköterska anställd. För att på lämpligt sätt kunna genomföra en reglering av sistnämnda personals (sjuksköterskornas och vissa elevers) arbetstid, fordras emellertid ingående kännedom om deras arbetsförhållanden, varför endast en medicinsk myndighet borde anförtros denna uppgift. Med stöd av §§ 10—12 i lasaretts- och §§ 2—3 i sjukstugestadgorna torde därför, sedan kunskap om sköterskornas arbetsförhållanden å de olika sjukvårdsanstalterna vunnits genom av inspektrisen utförda inspektioner, medicinalstyrelsen böra tillerkännas rätt att genom utfärdande av bestämmelser angående behövlig regelbunden

ledighet för denna personal, angående vakning m. in., reglera deras arbetsförhållanden. Semesterfrågan kan redan anses vara eller inom närmaste tid bliva ordnad genom villkoren för reglering av befattningarna i och för inträde i folkskolärarnas pensionskassa.

På grund av det anförda får medicinalstyrelsen föreslå, att lagen om arbetstidens begränsning göres tillämplig på den vid sjukvårdsanstalterna anställda sjukvårdspersonalen, dock med undantag härifrån för dels sådana sjuksköterskor, som genomgått av Eders Kungl. Maj:t godkänd sjuksköterskeskola eller erhållit i övergångsstadgandena till nådiga kungörelserna i Svensk författningssamling nr 233 och 236 åsyftat förklarande av medicinalstyrelsen, dels ock eleverna vid av Kungl. Maj:t godkända sjuksköterskeskolor, för vilka båda kategorier tillsvidare skola gälla av medicinalstyrelsen utfärdade bestämmelser i ämnet.

I varje fall synas de av medicinalstyrelsen nu antydda synpunkterna böra tagas i övervägande vid den revision av lagen om arbetstidens begränsning, som för närvarande pågår. Då Eders Kungl. Maj: t uppdragit åt socialstyrelsen att med förstärkning av tillkallade sakkunniga verkställa denna revision, får medicinalstyrelsen därför hemställa, att riksdagens nu förevarande skrivelse måtte överlämnas till socialstyrelsen för att av denna styrelse tagas i övervägande i samband med utarbetandet av förslaget om ändringar i lagen om arbetstidens begränsning.))

Av nu refererade utlåtande framgår sålunda bl. a., att medicinalstyrelsen anser, att en begränsning av sjukvårdspersonalens arbetstid är av behovet påkallad, att den år 1919 genomförda regleringen av sjuksköterskeväsendet icke lett till någon effektiv förkortning av berörda arbetstid samt att arbetstidslagens tillämpning bör utsträckas till att avse jämväl de å sjukvårdsanstalterna anställda sjukvårdsbiträden ävensom de å vissa dylika anstalter tjänstgörande sjuksköterskeelever, för såvitt ej dessa åtnjuta viss angiven undervisning. För övrig sjukvårdspersonal, d. v. s. sjuksköterskorna och vissa sjuksköterskeelever, borde medicinalstyrelsen äga att reglera arbetsförhållandena.

Såsom huvudsakligt skäl för sin ståndpunkt att ej låta utvidgningen av lagens tillämpning omfatta jämväl sjuksköterskorna och nyss åsyftade sjuksköterskeelever synes medicinalstyrelsen vilja åberopa det förhållandet, att det måste anses olämpligt att reglera arbetstiden skematiskt för nämnda båda kategorier av befattningshavare, då dessa ha att fullgöra det egentliga sjukvårdsarbetet, vilket under olika förhållanden är av mycket växlande beskaffenhet.

Socialstyrelsen är fullt ense med medicinalstyrelsen, att sjukvårdsarbete och synnerligast mer egentligt sådant ej lämpligen kan under-

kastas någon generell och stel arbetstidsreglering. Såsom tidigare framhållits, åsyftas emellertid med det i 5 § föreslagna bemyndigandet för arbetsrådet att beträffande de i paragrafen angivna arbeten få till stånd sådana bestämmelser rörande arbetstiden, som såvitt möjligt äro anpassade efter förhållandena i de särskilda fallen. Arbetstidsregleringen kan sålunda, där de praktiska förhållandena påfordra det, inskränkas till ett.minimum, t. ex. stadgande av en viss minsta nattledighet per vecka. Med hänsyn till vad sålunda anförts rörande den arbetstidsreglering, som åsyftas för sjukvårdspersonalen, vill det synas socialstyrelsen, som om medicinalstyrelsens skäl mot arbetstidslagens utsträckning till att omfatta hela nämnda personal ej gärna kan tillerkännas någon avgörande betydelse.

Vad angår medicinalstyrelsens påstående, att för reglering av sjuksköterskornas och vissa sjuksköterskéelevers arbetstid erfordrades ingående kännedom om nämnda befattningshavares arbetsförhållanden, varför endast en medicinsk myndighet borde anförtros denna uppgift, må framhållas, att arbetsrådet givetvis, i likhet med sitt tillvägagående inom andra verksamhetsområden, skulle genomföra sjukvårdspersonalens arbetstidsreglering efter samråd med vederbörande parter, d. v. s. med bl. a. vederbörande anstaltsläkare i ledande ställning.

Anmärkas må slutligen, att med ett biträdande av medicinalstyrelsens förslag i ämnet förut berörda olägenheter, orsakade av arbetstidslagens tillämpning allenast å vissa kategorier av befattningshavare vid sjukvårcfsanstalteima, uppenbarligenskullekomma att i väsentlig mån kvarstå.

Socialstyrelsen, som för sin del är övertygad om behovet och lämpligheten av en rationell reglering av arbetstiden för sjukvårdsanstalternas hela sjukvårdspersonal, har i överensstämmelse med vad härovan anförts föreslagit, att rörelse, som har till ändamål att bereda sjukvård, utan begränsning till vissa slag av arbeten, skall vara underkastad arbetstidslagen.

Såsom tidigare anmärkts, har jämväl lagens tillämpning på övriga anstalter för humanitära eller jämförliga ändamål medfört betydande olägenheter. Dock har arbetsrådet analogivis förklarat en del vårdpersonal vid dem, ehuru ej sysselsatt med sjukvård i egentlig bemärkelse, undantagen från lagens tillämpning. Oavsett att det stundom kan möta svårighet att avgöra, huruvida verksamheten vid en anstalt är att räkna till sjukvård eller ej, såsom exempelvis vid anstalter för vård av vanföra eller sinnesslöa, torde det sålunda enligt styrelsens mening vara väl motiverat att vid arbetstidslagens revision jämställa här ifrågavarande anstalter med sjukvårdsanstalterna. Erinras bör kanske i detta sammanhang, att verksamheten vid dessa andra anstalter i stort sett redan är

underkastad lagen, varför i detta fall ej någon avsevärd utsträckning av lagens tillämpning skulle ifrågakomma.

Beträffande vilka slag av anstalter, som åsyftas i 5 § a), har förut antytts, att detta lagrum skulle äga tillämpning på anstalter med humanitärt eller därmed jämförligt ändamål. Till närmare angivande av den avsedda innebörden hos förevarande, onekligen något svävande bestämning må anföras, att under här åsyftade anstalter enligt socialstyrelsens avsikt skulle — under förutsättning givetvis att de kunna anses driva rörelse — inbegripas, förutom sådana som uttryckligen angivas vara eller eljest uppenbarligen äro att hänföra till sjukvårds-, fattigvårds-, uppfostrings- eller undervisningsanstalter, bl. a.: anstalter för vanföra, sinnesslöa, blinda eller dövstumma, konvalescenthem, barnbördsanstalter, barnkrubbor, barnhem, räddnings- och skyddshem för minderåriga, sådana hem för kvinnor, sjömanshem, alkoholistanstalter, hem för frigivna fångar samt nattasyler.

Med ovan avhandlade anstalter har styrelsen, såsom förut nämnts, i avseende å sättet för arbetstidens reglering ansett sig böra likställa hotell-, restaurang- och kaférörelser. Denna sammanställning kan onekligen vid första påseendet förefalla egendomlig, men någon eftertanke giver vid handen, att de båda slagen av verksamhet ha mycket gemensamt — i båda går nämligen arbetet i väsentlig mån ut på människors härbärgerande och bespisning.

I likhet med anstalternas personal torde personalen i hotell, restauranger och kaféer i allmänhet tidigare ha haft en icke närmare fixerad men faktiskt synnerligen lång arbetstid, varför arbetstidslagens bestämmelser i avseende å denna arbetstid inneburit en mycket kraftig reduktion. Till belysande av den förändring lagen i sådant avseende inneburit må nämnas, att socialstyrelsens för några år sedan utförda undersökning av arbetsförhållandena inom hotell-, restaurang- och kaféföretagen utvisade, enligt personalens uppgifter, en genomsnittlig nettoarbetstid för samtliga personalgrupper per vecka av 89 timmar. Arbetsgivarnas uppgifter gåvo i regel vid handen något kortare tider, men uppgick likväl enligt dem motsvarande nettoarbetstid för vecka till 81.2 timmar. För enstaka personalgrupper förekom avsevärt längre arbetstid. Sålunda hade enligt uppgifter från personalens sida de icke yrkesutbildade köksbiträdena å enklare hotell och pensionat m. m. en genomsnittlig veckoarbetstid av 101.9 timmar — enligt arbetsgivarnas uppgifter belöpte sig denna arbetstid till 90.2 timmar. Att en inskränkning av arbetet från dylika arbetstider till 48 timmar i veckan skulle förorsaka

3634. Arbetstidslagens revision. 7

svårartade olägenheter för arbetsgivarna är uppenbart. Å en del håll har även allmänheten fått känning därav i form av förkortade serveringstider o. d. I stor utsträckning och synuerligast i de mindre företagen lär lagen ej heller iakttagas. Enligt styrelsens mening torde det sålunda få anses påkallat att få till stånd en smidigare arbetstid sreglering för ifrågavarande företag, och har det synts mest ändamålsenligt att giva arbetsrådet fria händer att genomföra denna reglering på lämpligaste sätt.

Ifrågasättas kunde möjligen att från lagens tillämpning helt undantaga hotell-, restaurang- och kaférörelse. Med hänsyn till den benägenhet till oskälig utsträckning av arbetstiden, som enligt vad ovan anförts där förekommit, och till den besvikelse och bitterhet en sådan förändring skulle framkalla hos en talrik arbetstagargrupp, anser socialstyrelsen sig icke kunna förorda eu dylik åtgärd.

Olägenheterna av att en del av personalen faller under lagens tilllämpning och en del icke ha i avseende å hotell, restauranger och kaféer framträtt på ungefär enahanda sätt, som förut närmare utvecklats ifråga om sjukvårds- och dylika anstalter. En utsträckning av lagen till att omfatta samtliga befattningshavare, i den mån de äro att räkna såsom arbetare inom ifrågavarande företag, skulle jämväl, liksom beträffande anstalterna, vara väl motiverad med hänsyn till de mycket långa arbetstider, ifrågavarande utom lagen stående grupper haft och antagligen i stor utsträckning ännu ha. Enligt socialstyrelsens förut omnämnda utredning uppgick sålunda den genomsnittliga veckoarbetstiden för serveringspersonal enligt personalens uppgifter till 85.3 och enligt arbetsgivarnas uppgifter till 79.7 timmar, för portierer och vaktmästare in. fl. till 91. i resp. 80.3 samt för städerskor till 98.7 resp. 86.3 timmar. Beträffande enklare hotell och pensionat m. m. stego motsvarande siffror för serveringspersonalen till 96.8 resp. 85.9, för portierer och vaktmästare till 99.2 resp. 82.5 samt för städerskor till 104.1 resp. 91.5. För särskilda, till yrkesspecialitet eller företagens belägenhet begränsade personalgrupper har den genomsnittliga arbetstiden uppgått till ännu högre siffror — sålunda för personal med vakttjänstgöring inom enklare hotell och pensionat in. m. i orter med 10,000—25,000 invånare, enligt uppgifter från personalens sida — uppgifter av arbetsgivarna saknas — till 130 timmar.

I sin motivering till den nu gällande bestämmelsen i ämnet framhöll arbetstidskommittén bland annat, att det kunde ifrågasättas, om en lagstadgad begränsning av arbetstiden skulle vara välkommen för de med allmänhetens direkta betjänande sysselsatta personalgrupperna, då dessas arbetsförtjänst väsentligen hade form av drickspenningar. Sty-

relsen föreställer sig, att med det av styrelsen föreslagna sättet för arbetstids regleringens åvägabringande nn berörda skäl skulle väsentligen förlora giltighet.

Slutligen må beträffande sättet för åstadkommande av den i förevarande paragraf avsedda arbetstidsregleringen påpekas, att arbetsrådet, i den mån dess praxis standardiseras eller möjlighet till enhetlig reglering eljest förekommer, lämpligen torde kunna begagna sig av 9 § för åvägabringande av allmängiltiga bestämmelser rörande särskilda personalgruppers arbetstidsförhållanden.

6 §•

Denna paragraf motsvarar 5 § i den nu gällande arbetstidslagen men företer vid jämförelse med sistnämnda lagrum avsevärda förändringar. Mest framträdande är tillkomsten av ett fjärde moment med ett mer allmängiltigt bemyndigande för arbetsrådet att bevilja eftergift. Nämnas må även, att tredje stycket i den nuvarande 5 §, såsom innefattande det utan all jämförelse mest tillämpade medgivandet, ansetts böra byta plats med samma paragrafs första stycke. 1

1 mom.

Den enda sakliga förändring, som vidtagits i detta lagrum består däri, att begränsningen till högst fyra veckor av den tidrymd, för vilken arbetstiden får genomsnittligt beräknas, blivit borttagen, och att sådan begränsning i stället får fritt bestämmas av arbetsrådet.

Nu berörda begränsning av fyra veckor förekom icke i arbetstidskommitténs förslag till förevarande stadgande och ej heller i den avfattning, stadgandet hade i propositionen till 1919 års lagtima riksdag utan tillfogades i propositionen till samma års urtima riksdag. Styrelsen har visserligen den uppfattningen, att behoven av genomsnittlig beräkning av arbetstidens längd i regel kunna tillgodoses inom ramen av den nu gällande begränsningen av fyra veckor, men fall lära ha förekommit, då det otvivelaktigt skulle varit önskvärt att kunna medgiva utjämning inom en något längre tidrymd. Att märka är vidare, att här egentligen ej är fråga om någon förlängning utan endast om en förändrad uppdelning av arbetstiden samt att ett borttagande av ifrågavarande begränsning onekligen skulle vara ett steg i den riktning, som åsyftats med riksdagens begäran om lagens revision.

2 mom.

• ,

Detta moment överensstämmer fullständigt med 5 § andra stycket i den nu gällande arbetstidslagen.

Från vissa håll ha framställts yrkanden om utbyte av ifrågavarande bestämmelse mot ett direkt medgivande i enlighet med § 4 i Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning, d. v. s. till 56 timmars arbetsvecka för arbete, som på grund av sin natur måste bedrivas kontinuerligt med användande av varandra avlösande skiftlag. Med hänsyn till den stora betydelsen av lagstiftningens gestaltning i förevarande avseende samt den starka meningsmotsättning, vartill den givit upphov, har styrelsen, oaktat ingen förändring föreslås, ansett sig böra söka något närmare belysa denna lagstiftningsfråga och sin ställning till densamma.

Lagstiftningen angående arbetstidens begränsning till 8 timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka är egentligen inriktad på dagarbete under veckans sex söckendagar och möter ifråga om den fullt kontinuerliga driften, d. v. s. där arbetet måste utan avbrott eller endast med oväsentligare sådant fortgå jämväl å sön- och helgdagar, betydande svårigheter. Å ena sidan är här fråga om arbete, som måste anses mer betungande än arbete i allmänhet, enär det tidvis infaller under natten, och har man sålunda från skyddssynpunkt icke i arbetets natur några motiv för medgivande av dess förlängning utöver den varliga tiden — snarare kunde det från nämnda synpunkt vara fråga om motsatsen. Därtill kommer, att det kontinuerliga arbetet inkräktar på söndagsledigheten, vilken arbetarna av olika skäl sätta stort värde på. Å andra sidan åter medför arbetstidens begränsning till 48 timmar i veckan den olägenheten, att driften ej kan uppehållas över söndagen med tre skiftlag, utan erfordras därför ytterligare ett skiftlag eller åtminstone reservkrafter i någon form. En dylik anordning förorsakar tydligtvis avsevärda kostnader och kan även möta svårigheter med hänsyn till bristande tillgång på yrkeskunnigt folk samt bostäder. Dessa olägenheter framträda desto skarpare, som ifrågavarande arbete tidigare i regel bedrivits icke med tre utan allenast med två skiftlag.

I betraktande av nu berörda omständigheter och till möjliggörande av ett rättvist beaktande av de olika förhållandena i skilda fall, föreslog arbetstidskommittén, att det skulle uppdragas åt arbetsrådet att beträffande kontinuerligt arbete av förevarande slag i den mån så prövades påkallat medgiva erforderliga undantag, och blev detta förslag lag.

Arbetsrådet har sålunda enligt förevarande lagrum haft att företaga prövning i två avseenden, nämligen om arbetet är av sådan be-

skafienhet, att det oundgängligen måste fortgå jämväl under sön- och helgdagar, samt, därest så funnits vara fallet,_ huruvida undantag kan anses vara av verkligt behov påkallat.

Till dylikt oungängligen kontinuerligt arbete har arbetsrådet hänfört en mångfald av sysselsättningar, såsom arbete i elektriska kraftverksanläggningar, vattenlednings- och gasverk, masugnar, bessemeroch martinverk, kopparverk, kalkbruk, glas- och tegelbruk, elektrotermiska och elektrolytiska fabriker, råsockerfabriker och raffinaderier samt kolugnar ävensom olika slag av vakttjänst och en del mer speciella sysselsättningar inom andra verksamhetsområden. Att märka är att arbetsrådet vid bedömande, huruvida ett arbete skall anses oundgängligen kontinuerligt, tagit hänsyn ej blott till dess tekniska betingelser utan även till det krav på kontinuitet, som kan motiveras av arbetets ändamål eller de ekonomiska omständigheterna. Sistberörda motiv lär exempelvis ligga till grund för rådets beslut om eftergift beträffande martintillverkningen.

Beträffande den andra omständigheten, som arbetsrådet vid tillämpning av 5 § andra stycket haft att beakta, eller behovet i det särskilda fallet av undantag, har rådet i främsta rummet tagit hänsyn till, huruvida det varit möjligt att utan oproportionerliga kostnader och olägenheter inskränka arbetarnas arbetstid till 48 timmar i veckan genom insättande av reservfolk å det återstående skiftet. Vid t. ex. en kraftstation med tre maskinister skulle anställandet av ytterligare en maskinist innebära en ökning av arbetsstyrkan med 33.3 3 procent, en så pass betungande ökning, att eftergift plägat beviljas i dylika fall. År åter fråga Om ett arbetsställe med större arbetarantal, behöver den erforderliga ökningen av nämnda antal ej ställa sig så ofördelaktigt, om s. k. hoppande skift kan insättas. Denna anordning, som lämpligast låter sig genomföra i de fall, där den ifrågakommande, förut använda arbetargruppens antal låter dela sig med sex, består däri, att den eller de nya arbetarna i tur och ordning ersätta de gamla under ett skift, så att var och en av dessa arbetare får sin arbetstid per vecka minskad från sju till. sex skift. Å arbetsgivarhåll har denna anordning emellertid i regel mött starka betänkligheter, och erkännas måste, att för dess lyckliga genomförande erfordras vissa förutsättningar, såsom någorlunda ensartad beskaffenhet av de olika arbetarnas sysselsättning samt självständighet i avlöning för dem (ej lagackord) — förutsättningar, som. icke alltid äro att påräkna.

De mest betydande verksamhetsområden, för vilka arbetsrådet, oaktat driftens erkänt kontinuerliga karaktär, vägrat eftergift enligt 5 §

andra stycket på den grund, att rådet icke funnit sådant undantag av behovet påkallat, torde vara vissa grenar av cellulosatillverkningen, och har inom dessa områden anordningen med hoppande skift kommit till sin största användning.

Handläggningen av ansökningar om eftergift av här ifrågavarande innebörd har utgjort en av arbetsrådets mest maktpåliggande och betungande arbetsuppgifter. Ehuru rådet därvid framgått med försiktighet, har, såsom förut berörts och närmare angives i bilaga 1 under 5 §, dess eftergifter enligt förevarande undantagsstadgande omfattat cirka 15,500 arbetare. Av rådet meddelade avslag å framställningar om dylika eftergifter torde ha berört ungefär 1,800 arbetare.

Det alldeles övervägande antalet eftergifter, särskilt givetvis i fall, där. anledning till tvekan kunnat anses föreligga, har beviljats allenast för viss kortare tid, i regel utlöpande med innevarande år.

Till motivering av sitt beslut att förorda bibehållandet av förevarande bestämmelse i oförändrad avfattning tillåter sig styrelsen anföra följande.

Medgivandet av 56 timmars arbetstid per vecka innebär, såsom förut framhållits, obestridligen ett betydande avsteg från arbetstidslagens syfte och kan med tillbörlig hänsyn tagen till detta syfte icke anses motiverat i andra fall, än där tvingande skäl tala för en dylik förlängning avi; arbetstiden. Genom arbetsrådets prövning av förhållandena i de särskilda fallen har man sökt att begränsa eftergiftens tillämpning till fall av nyss berörda art.

Skulle man kunna reflektera på att frångå lagstiftningens nuvarande, från social synpunkt otvivelaktigt riktiga ståndpunkt i förevarande avseende och upptaga Washingtonkonventionens direkta medgivande av förlängd arbetstid, vore det möjligen, om det kunde visas, att en sådan förändring för industrien måste anses oumbärlig eller åtminstone av synnerligen stor nytta. Enligt styrelsens förmenande är emellertid så långt ifrån fallet, att det snarare synes tvivelaktigt, om en övergång till konventionens direkta medgivande skulle för industrien på det hela taget medföra några egentliga fördelar.

Visserligen skulle den senare av de båda nu gällande inskränkningarna, nämligen kravet på ett verkligt behov av förlängd arbetstid i det särskilda fallet, bortfalla — vilket väl skulle komma bl. a. cellulosaindustrien till godo — men å andra sidan komine det första, grundläggande villkoret ifråga om arbetets beskaffenhet att avsevärt skärpas. Konventionens ifrågavarande medgivande är nämligen såsom nämnt

inskränkt till att gälla allenast sådana arbeten, som på grund av sin natur måste drivas kontinuerligt, under det arbetsrådet enligt den nu gällande bestämmelsen i ämnet är oförhindrad att taga hänsyn till varje slag av tvång. Då uttrycket »arbetets natur», åtminstone enligt den restriktiva tolkningsmetod, som anses böra tillämpas beträffande undantagsbestämmelser och som enligt meddelande från internationella arbetsbvrån till schweiziska förbundsrådet är åsyftad i förevarande fall, torde få anses liktydigt med »arbetets tekniska beskaffenhet», skulle sålunda en del av de industrigrenar, som på grund av andra omständigheter än de rent tekniska ansetts behöva drivas kontinuerligt — exempelvis martintillverkningen — och på grund därav fått medgivande till förlängd arbetstid, kunna riskera att gå förlustiga denna förmån. Ser man till för vilka kontinuerliga arbeten, förlängd arbetstid medgivits, befinnes det, att vid en stor, ja måhända den övervägande delen av dem den kontinuerliga driften icke är nödvändigtvis betingad av tekniska skäl utan väsentligen av ekonomiska hänsyn eller ock av arbetets ändamål, såsom vid vattenlednings- och elektricitetsverk samt vakttjänst av allehanda slag.

Att märka är vidare, att om i lagen intoges ett direkt medgivande till förlängd arbetstid för arbeten, som på grund av sin natur måste bedrivas kontinuerligt, blev industrien därmed icke kvitt arbetsrådets prövning. Sannolikt skulle synnerligen ofta uppstå meningsskiljaktighet mellan arbetsgivaren och arbetarna, huruvida ett visst arbete rätteligen vore att hänföra till berörda av tekniska skäl nödvändigtvis kontinuerliga arbeten, och skulle då arbetarna antagligen i regel vända sig till arbetsrådet med begäran om dess utlåtande i frågan. Arbetsrådet komme då att såsom ovan berörts vid sin prövning av arbetets beskaffenhet vara bunden av betydligt snävare gränser än för närvarande. Aisserligen skulle arbetsrådet icke längre äga att formligt avgöra, huruvida ett arbete skulle räknas till här ifrågavarande nödvändigtvis kontinuerliga utan endast att yttra sig härom, men då arbetsrådet på förevarande område måste tillerkännas en alldeles särskild sakkunskap, skulle väl dess utlåtanden oftast faktiskt bliva liktydiga med avgöranden.

Arbetsrådet har, såsom förut omnämnts, vid avgörande, om ett arbete vore att anse som nödvändigtvis kontinuerligt, tagit hänsyn jämväl till ekonomiska förhållanden. Under nuvarande depressionsperiod, då ett dylikt hänsynstagande väl i många fall skulle vara särskilt välmotiverat, synes det betänkligt att avskära möjligheten därtill.

Omnämnas må, att schweiziska förbundsrådet bland skälen för sitt tidigare omförmälda avstyrkande av anslutning till Washingtonkonven-

tionen, även framhållit, att den schweiziska lagstiftningen, som uttryckligen möjliggör undantag med hänsyn till såväl tekniska som ekonomiska skäl, i förevarande avseende vore fördelaktigare än konventionen.

Slutligen anser sig styrelsen icke kunna underlåta påpeka, att ett direkt medgivande till undantag enligt konventionen otvivelaktigt skulle vara ägnat att föranleda talrika konflikter mellan arbetsgivare och arbetare, vilket missförhållande man väsentligen torde undgå, om prövningsrätten såsom hittills förblir lagd i arbetsrådets händer.

4 mom.

När styrelsen sökt att genom modifikationer av lagen i vissa olika avseenden tillgodose det med förevarande revision åsyftade ändamål, har styrelsen icke kunnat undgå finna, att fall kunna förekomma, då, oaktat de ökade möjligheterna till avvikelser, det icke lagligen låter sig göra att medgiva befrielse från en uppenbarligen icke motiverad tillämpning av lagen. Undantagen och eftergifterna äro nämligen bundna vid vissa med hänsyn till sin allmänna förekomst eller på andra grunder särskilt beaktade förutsättningar, och avvikelser i andra än de sålunda förutsedda fallen äro, hur behjärtansvärda de än kunna vara, icke möjliga att få till stånd. Ett tack vare sin spridning genom pressen mycket bekant exempel på dylika specialfall lämnade den vanföra skomakeriarbetare, som anhöll om tillstånd att få arbeta utöver den lagstadgade arbetstidsbegränsningen och till stöd därför anförde, att han, då ett lyte gjorde honom mindre arbetsför, för sin utkomst behövde arbeta något längre tid än arbetare i allmänhet samt att han, som bodde i mästarens verkstad, ej hade någon lämplig användning för sin ledighet. Någon möjlighet att medgiva befrielse från lagens tillämpning fanns emellertid tydligen ej.

Med hänsyn till önskvärdheten att undgå dylika ej blott för rättskänslan stötande utan även för lagens anseende synnerligen menliga fall har styrelsen trott sig böra tillskapa en ny, mer allmängiltig möjlighet till beviljande av eftergifter. En sådan möjlighet av särdeles oinskränkt läggning har av statsmakterna godtagits beträffande en med arbetstidslagen i särskilt hög grad likställd författning eller lagen om arbetstiden å svenska fartyg. Denna lags 1 § 3 mom. lyder nämligen sålunda: »När synnerliga skäl därtill äro, må Konungen eller den myndighet, åt vilken Konungen må hava uppdragit att i vissa avseenden därutinnan utöva beslutanderätt, medgiva undantag jämväl i övrigt från tillämpningen av denna lag.»

Enligt styrelsens uppfattning torde det emellertid vara lämpligt

att åt en generell eftergiftsbestämmelse i förevarande lag giva en något mer restriktiv karaktär. De betingelser, som för sådant ändamål kunna ifrågakomma, höra dock givetvis ej fa inskränka sa att säga området för bestämmelsens tillämplighet utan endast begränsa dess användande till verkligt välmotiverade fall. I sådant avseende tillfredsställande betingelser hoppas styrelsen ha funnit i kraven på, dels att undantaget i fråga skall vara påkallat till undvikande av allvarligt missförhållande och dels att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av undantaget, uttalat sig till förmån för detsamma. Förhandenvaron av dessa båda betingelser skall konstateras av arbetsrådet, och äger rådet, även om betingelserna finnas föreligga, att vägra eftergift. Någon särskild form för inhämtande av vederbörande arbetares mening har styrelsen, till undvikande av svårigheter, icke ansett sig böra föreskriva, men tydligtvis bör arbetsrådet ej godtaga annan meningsyttring _ från arbetarnas sida än sådan, som skäligen kan anses giva ett tillförlitligt uttryck för arbetarnas uppfattning. Beträffande betingelsen av samförstånd med arbetarna må för övrigt anmärkas, att samverkan med desamma tillerkänts stor betydelse i Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning.

7 §•

De föreslagna ändringarna inskränka sig till att uttrycket »vållat avbrott i driften» utbytts mot »vållat avbrott i ett företags drift» samt att orden »skada å varor eller annan egendom» ersatts med »skada å liv, hälsa eller egendom». Därjämte ha med anledning av föreslagna ändringar av föregående bestämmelser i lagen de åberopade paragrafnumren rättats och kompletterats. Slutligen må nämnas, att beteckningen »yrkesinspektionens chefsmyndighet», vilken beteckning givit anledning till missförstånd, såväl här som å andra ställen i lagen utbytts mot »socialstyrelsen».

Med den första ändringen avses att uttryckligen sanktionera en redan inledd praxis att tillämpa förevarande paragraf jämväl i sådana fall, då det vållade avbrottet inträffat ej i det egna utan i ett annat företags drift. Särskilt för en del entreprenörsfirmor, som väsentligen svssla med reparationer, torde denna ändring vara av betydelse. Aven den andra ändringen innebär en anpassning efter en tydligtvis på goda grunder genomförd praxis.

8 §•

De bestämmelser i den nu gällande arbetstidslagen, som från näringarnas sida givit mesta anledning till klagomål och yrkanden på ändring,

3634. Arbetstidslagens revision. ®

torde vara de, som innefattas i lagens 7 § och avse att reglera det arbete, som allmänt ehuru icke med stöd av lagen benämnes övertidsarbete. Behovet av vissa ändringar i nu berörda avseende vitsordas jämväl av flertalet bland yrkesinspektörerna samt har även gjort sig gällande vid socialstyrelsens handläggning av ansökningar om ytterligare eftergift ifråga om övertidsarbete enligt 7 § andra stycket — närmare upplysningar om denna styrelsens handläggning meddelas i bilaga 2. Också i det utskottsutlåtande, som låg till grund lör riksdagens begäran om lagens revision, ifrågasattes friare bestämmelser beträffande övertidsarbete. Med hänsyn härtill har styrelsen ansett sig böra föreslå en del lindringar av arbetstidsregleringen "rörande nämnda arbete.

1 mom.

Minst tillfredsställande synas de nu gällande övertidsbestämmelserna ha visat sig i avseende a nödvändiga förberedelse- och avslutningsarbeten. Ehuru lagen för dylika arbeten direkt medgiver en utsträckning av arbetstiden med 270 timmar per år, har socialstyrelsen under år 1920 fått mottaga ansökningar om ytterligare eftergift för dylika arbeten från ett mycket stort antal arbetsgivare. Åven från yrkesinspektörernas sida betonas särskilt behovet av ökad övertid för dessa arbeten. Bland förberedelse- och avslutningsarbeten, som påkalla här åsyftade ändring, må nämnas uppeldning av ångpannor, rengöring av lokaler och maskiner samt iordningställande av kraft- och arbetsmaskiner, transport- och lyftanordningar samt häst- och motorfordon. Starkast lär behovet av övertid för ifrågavarande arbeten framträda vid mindre arbetsställen, där det ej kan ifrågakomma att hålla särskild personal för dessa arbeten.

I den nu gällande arbetstidslagen har bestämmelsen om övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten anknutits till det allmänna stadgandet rörande övertidsarbete, vilken anordning måste anses oriktig. Övertidsarbetet i allmänhet måste nämligen anses ha en i viss mån exceptionell karaktär — detta antydes genom betingelsen »med hänsyn till särskilt förhållande» — under det förberedelse- och avslutningsarbeten vanligen äro regelbundet återkommande och stå det ordinarie arbetet nära. I betraktande härav har styrelsen ansett sig böra placera bestämmelsen om förevarande övertidsarbete främst, såsom 1 mom., i paragrafen.

Beträffande begränsningen av ifrågavarande övertid har styrelsen ansett sig lämpligen kunna utgå från det tidsmått, som nu, med anlitande av socialstyrelsens befogenhet att meddela ytterligare eftergift, i

stor utsträckning tillämpats eller sammanlagt 345 timmar per år. Med hänsyn till att förberedelse- och avslutningsarbetena, såsom nyss berörts, i stort sett torde ha en ganska regelbunden förekomst, har övertiden för dessa arbeten ansetts lämpligen kunna begränsas per vecka, och har på detta sätt övertiden med nödig avrundning funnits böra upptagas till högst 7 timmar i veckan. Enligt styrelsens uppfattning torde denna övertid vara så pass rikligt tillmätt, att den borde kunna förväntas räcka till under alla mer vanliga förhållanden.

Här ifrågavarande arbete måste tydligtvis i regel kunna föregå eller efterfölja det allmänna, egentliga arbetet även i de fall, då detta är utökat genom tillämpning av 5 eller 6 §, 2 eller 3 mom. i denna paragraf eller 9 §. Styrelsen har sökt giva uttryck häråt i förevarande moments avfattning.

2 mom.

Behovet av övertid i allmänhet, d. v. s. för att utöka den ordinarie tiden för det egentliga driftarbetet, ställer sig naturligen mycket olika inom skilda verksamhetsområden och under olika konjunkturer, men en ganska vidsträckt möjlighet till övertidsarbete torde för flertalet näringsgrenar få anses vara ett nödvändigt och legitimt behov. Ett verksamt korrektiv mot missbruk föreligger också i det förhållandet, att övertidsarbetet i regel betingar en betydligt förhöjd arbetslön. Styrelsen har ansett sig i skälig mån tillmötesgå de starka kraven på ökad möjlighet till övertidsarbete i allmänhet genom att föreslå en utsträckning av den medgivu^ övertiden från 25 till 30 timmar per kalendermanad och från 150 till 200 timmar per kalenderår.

3 mom.

Socialstyrelsens befogenhet att beträffande övertidsarbete meddela ytterligare eftergift har under den gangna tiden för lagens tillämpning blivit tagen i anspråk i måhända väl stor utsträckning — ett förhållande, som dock i viss mån torde kunna tillskrivas de hittills gällande något snäva gränserna för det direkt i lagen medgivna övertidsarbetet. Näi styrelsen nu föreslår, att dessa gränser skola vidgas, har det synts styrelsen motiverat att tillfoga någon inskränkande betingelse för tillämpningen av förevarande bestämmelse, och hay i sådant syfte uttrycket »Erfordras ytterligare eftergift)) utbytts mot »År ytterligare eftergift a\

trängande behov påkallad.» .

I fråga om måttet för den övertid, som skulle kunna medgivas av socialstyrelsen, vill det synas, som om detsamma skäligen skulle kunna

ökas från 10 till 15 timmar för månad och från 75 till 100 timmar för år.

Anmärkas bör måhända, att förevarande bestämmelser, i likhet med motsvarande nu gällande stadgande, hänsyfta!- på såväl 1 som 2 mom.

4 mom.

Enligt den nu gällande lagen får minderårig, d. v. s. person under 18 år, icke användas till övertidsarbete. Denna inskränkning har uppväckt mycket missnöje, och förnekas kan ej, att densamma i vissa fall, såsom då ett flertal vuxna arbetares arbete är beroende av några minderårigas medverkan, kan vara ägnad att leda till oskäliga svårigheter. Medgivandet till övertidsarbete är sålunda, säges det från arbetsgivarhåll, föi närvarande i många fall värdelöst, då det icke kan utnyttjas på grund av de minderårigas undantagande. Anmärkas må även, att i Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning bestämmelsen rörande övertidsarbete icke är inskränkt till vuxna arbetare. Såsom arbetarskyddslagstiftningen sedan länge utvisat, ha emellertid de minderåriga ansetts vara i särskilt behov av en genom lag begränsad arbetstid, och har enligt nämnda lagstiftning från denna arbetstid ej medgivits avvikelser annat än i alldeles exceptionella fall och endast efter vederbörande uppsiktsmyndig-hets prövning. Med hänsyn till denna arbetarskyddslagstiftningens otvivelaktigt väl motiverade ståndpunkt har styrelsen icke funnit sig kunna tillmötesgå kravet på att i fråga om övertidsarbete likställa de minderåriga med de vuxna i. vidare mån, än att minderåriga, som fyllt sexton år, skulle kunna få användas till sådant arbete i den mån styrelsen finner anledning medgiva det. Åldersgränsen sexton år har valts med hänsyn till, att densamma i lagen om arbetarskydd tillerkänts särskild betydelse, nämligen såsom betingelse för minderårigas användande till nattarbete.

Med hänsyn till stadgandet i förevarande lags sista paragraf och bestämmelserna i lagen om arbetarskydd rörande minderårigas arbetstid kunna minderåriga emellertid icke få användas till övertidsarbete i vidare män, än att den sammanlagda tiden för deras ordinarie arbete och övertidsarbetet kommer att uppgå till högst 10 timmar av dygnet och 60 timmar i veckan.

9 §■

De möjligheter till eftergifter, som lagen erbjuder, ha hittills endast kunnat komma till användning genom beslut av vederbörande myndighet

i varje särskilt fall. I vissa avseenden ha emellertid besluten varit så talrika och ensartade, att en fullt bestämd rättspraxis utbildats. Såsom exempel härpå tillåter sig styrelsen erinra om arbetsrådets synnerligen talrika beslut angående port- och nattvakters arbetstid, som i regel begränsats till 60 timmar i veckan och 10 eller i vissa fall 11 timmar om dvgnet, samt angående reparatörer och elektriska montörer vid industriella anläggningar, för vilka medgivits annan arbetstid än den i 4 § stadgade, såvitt icke därigenom den sammanlagda arbetstiden för en tidrymd av högst 4 veckor blir längre, än att den motsvarar 48 timmar i veckan. Med fortsatt tillämpning av arbetstidslagen kommer givetvis den redan nu avsevärda förekomsten av en så att säga standardiserad praxis att ytterligare ökas.

För arbetsgivaren, som önskar begagna sig av de möjligheter till lindring lagen erbjuder, ställer det sig onekligen betydligt bekvämare och jämväl i övrigt mer tilltalande, om lindringen under vissa angivna betingelser direkt medgives i en författning, än om för lindringens tillgodogörande erfordras prövning och beslut av någon myndighet. Med hänsyn härtill och till önskemålet att nedbringa vederbörande myndigheters arbetsbörda har det synts styrelsen angeläget att söka utfinna ett sätt, varigenom de i lagen medgivna, men på myndighets prövning beroende lindringarna skulle i en del mer vanligt förekommande fall kunna på administrativ väg göras direkt och allmänt tillgängliga. Vad härovan anförts om förefintligheten av och möjligheterna för en enhetlig rättspraxis i vissa avseenden tyder på, att en dylik omläggning måhända skulle kunna få en ganska avsevärd omfattning.

Framhållas må i detta sammanhang även, att här ifrågasatta tillvägagående att generalisera vissa fall av eftergifter givetvis skulle kunna komma till tillämpning också utan stöd av någon föregående praxis men där det tydligt framgår, att enhetliga normer lämpligen låta sig fastställa. Särskilt torde enligt styrelsens mening detta, såsom tidigare berörts, kunna ifrågakomma, när det gäller att bereda grupper av de i 5 § avsedda företag — sjukvårds- och andra anstalter samt hotell, restauranger och kaféer — den åsyftade lindrigare arbetstidsregleringen.

Beträffande sättet för åstadkommande av ifrågavarande eftergiftsbestämmelser bör detsamma tydligtvis bereda skälig säkerhet för att bestämmelserna icke blott i tillbörlig mån och med rättvist beaktande av skilda synpunkter tillgodose de olika parternas intressen utan även att de såvitt möjligt överensstämma med arbetstidslagens syfte samt låta sig systematiskt förena såväl inbördes som med uttrycken för lagens

tillämpning i övrigt. Nu berörda anspråk har styrelsen trott sig tillbörligen tillgodose genom att för åvägabringandet av dylika bestämmelser fordra ej blott enighet i ämnet mellan vederbörande rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare utan även arbetsrådets medverkan samt Kungl. Maj:ts godkännande. I fråga om generalisering av det i 8 § 3 mom. innefattade medgivande att bevilja ytterligare övertidsarbete bör arbetsrådet givetvis söka samråd med socialstyrelsen, på vilken det ankommer att bevilja dylika eftergifter.

10 §.

Tillämpningen av en lag med en på så många verksamhetsområden djupt ingripande betydelse som den förevarande har naturligen, om ock ej i den omfattning som den politiska agitationen velat göra troligt, icke kunnat undgå att giva anledning till åtskilliga strävanden att kringgå dess bestämmelser eller eljest omintetgöra dess åsyftade ändamål. Ehuru det, såsom tidigare berörts, ej ännu står lagstiftaren till buds någon längre tids erfarenhet om lagens verkningar och lagen endast har provisorisk giltighet, har styrelsen likväl icke ansett sig kunna underlåta att uppmärksamma ett par kategorier av dylika företeelser och söka erbjuda en möjlighet till rättelse i svårare fall.

I första rummet åsyftar förevarande paragraf de sannolikt icke fåtaliga fall, då en arbetare har anställning hos mer än en arbetsgivare. Dylika fall ha nog alltid och särskilt under senare år, sedan arbetstiden avsevärt förkortats, förekommit där tillfälle givits till en lämplig bisysselsättning. Med arbetstidslagens genomförande har emellertid här berörda benägenhet onekligen i avsevärd mån tilltagit. Bisysselsättningarna ha sålunda i en del fall övergått till regelbundet, ganska långvarigt arbete — stundom hos konkurrerande företag. I dylika fall är lagens syfte tydligtvis förfelat, och den huvudsakliga arbetsgivaren får, i stället för att lagen skulle tillförsäkra honom en utvilad arbetare, hålla tillgodo med en trött och överansträngd sådan. Det omtalas även, att arbetare skulle vägrat att utföra övertidsarbete på den grund, att deras »andra arbete» lade hinder i vägen därför.

Det andra slaget av missförhållanden, som åsyftas i förevarande lagrum, består däri, att en och samma arbetsgivare använder en arbetare såväl till arbete, vilket är underkastat lagen, som till arbete, vilket faller utom lagens tillämpning och detta på sådant sätt, att arbetarens sammanlagda arbetstid kommer att överskrida lagens begränsningar. Såsom under 1 § redan anförts, förbjuder ej lagen ett dylikt användande av arbetaren, och kan sålunda arbetarens sammanlagda arbetstid bliva

oskäligt lång. Särskilt ligger det nära till hands för en arbetsgivare, som vill utnyttja sin arbetare, att, där arbetets beskaffenhet lämpligen så medgiver, lämna arbetaren arbete till utförande i hans hem efter arbetsdagens slut å verkstaden.

Något lämpligt och effektivt korrektiv mot härovan berörda missförhållanden är emellertid icke lätt att finna. Att stadga, straff för arbetaren, som arbetar för mycket, är icke tilltalande och skulle, om man ville vara konsekvent, leda till straffbeläggande jämväl av arbete, som arbetaren utför för egen räkning eller åtminstone i egenskap av företagare. Beträffande arbetare, som användes av mer än en arbetsgivare, har det ifrågasatts, att den arbetsgivare, som använder arbetaren, efter det denne förut under samma dag använts till arbete av annan arbetsgivare, skulle vid äventyr av straff vara pliktig tillse, att ej genom hans användande arbetarens arbetstid kom att överskrida lagens begränsningar. Häremot kan emellertid invändas, att en bestämmelse av dylikt innehåll ofta skulle drabba såväl arbetsgivare som arbetare oskäligt kärt, såsom när fråga endast vore om en obetydlig, hygieniskt oklanderlig bisysselsättning. Såsom olämpligt måste även betecknas, att den huvudsakliga arbetsgivaren, om han använde arbetaren senare på dagen, skulle vara nödgad vika för den måhända tillfälliga arbetsgivaren, som giver arbetaren allenast eu obetydlig bisysselsättning. Med hänsyn slutligen till skiftarbete och övertidsarbete förefaller här ifrågavarande tanke nära nog ogenomförbar.

Styrelsen, som icke kunnat finna någon lämplig form för ett direkt straffgaranterat korrektiv mot här åsyftade missförhållanden, har stannat vid att föreslå ett bemyndigande för styrelsen att efter prövning i det särskilda fallet meddela förbud mot visst användande av arbetare till arbete. Sådant förbud skulle icke nödvändigtvis begränsas till att avse viss arbetare — i vilket fall det tydligtvis ofta nog skulle bli föga effektivt — utan kunna generellt riktas mot användande av arbetare under vissa angivna förhållanden. Härigenom skulle också uppkomma ett visst riskmoment, som skulle verka i någon mån avhållande.

Det med förevarande bestämmelse åsyftade skyddet bör tydligen, såsom även angives i paragrafen, endast tillgodokomma arbetare, som i väsentlig mån sysselsättas med arbete, varå lagen äger tillämpning.

Då ett förbud av här åsyftade innebörd skulle på ett stundom kanske ganska ingripande sätt beröra skilda intressen, har socialstyrelsen ålagts att i ärendet höra parterna samt att begränsa förbudet till vad som erfordras för missförhållandets undanröjande. Givetvis bör social-

styrelsen vid fattande av beslut i förevarande avseende även söka att såvitt möjligt rättvist beakta de olika parternas intressen.

Ehuru styrelsen, såsom förut antytts, är medveten om, att förevarande paragraf i flera avseenden kan giva anledning till anmärkningar, har styrelsen likväl, då styrelsen icke ansett sig kunna underlåta att söka finna ett korrektiv mot de i paragrafen åsyftade missförhållanden, trott sig böra framlägga förslag till densamma. Blotta tillvaron av ett dylikt stadgande och möjligheten för vederbörande myndigheter att hota med dess tillämpning torde också vara ägnade att i avsevärd mån motverka berörda missförhållanden.

11 §•

Denna paragraf överensstämmer med 8 § i den nu gällande lagen med undantag av att till första stycket fogats en ny punkt, åsyftande att befria arbetsgivaren från skyldighet att i övertidsjournalen göra anteckning om det regelbundna övertidsarbete, som avses i 8 § 1 mom., d. v. s. nödvändiga förberedelse- och avslutningsarbeten. Möjlighet till sådan befrielse har vunnits genom intagandet i 13 § 2 mom. av föreskriften om arbetstidsschema.

12 §.

I denna paragraf, som motsvarar 9 § i den nu gällande lagen, har 7 mom. första stycket ansetts böra omredigeras med hänsyn till att samverkan med arbetsgivar- och arbetarsidorna ej kan anses påkallat i andra fall, än där fråga är om angelägenheter, som röra förhållandet mellan nämnda parter. Sådan samverkan behöver tydligtvis ej heller föreskrivas beträffande fall, där densamma är tryggad genom särskild bestämmelse i lagen.

13 §.

I andra momentet av denna paragraf, som motsvarar 10 § i den nu gällande lagen, har tillfogats en föreskrift om anslående av arbetstidsschema. Dylikt schema, som är föreskrivet i arbetarskyddslagen i fråga om minderårigas användande ävensom i Washingtonkonventionen, har nämligen synts vara ägnat att främja arbetstidsregleringens samvetsgranna iakttagande och att underlätta kontrollen däröver.

14 §.

I denna paragraf, som motsvarar 11 § i nu gällande lag, har endast vidtagits den förändring, att med där förut angivna förseelse

jämställts det fall, att arbetare användes i strid mot förbud, som meddelats av socialstyrelsen med stöd av 10 §.

15-18 §.

Dessa paragrafer motsvara resp. 12, 13, 14 och 16 §§ i den nu gällande lagen.

I detta sammanhang torde böra påpekas, att styrelsen med hänsyn till de föreslagna ökade möjligheterna till undantag och särskilt bestämmelsen i 6 § 4 mom. ansett sig kunna utesluta den mr gällande lagens 15 §, vilket stadgande bemyndigar Kungl. Maj:t att, därest lagens tilllämpning skulle medföra sådana svårigheter för visst arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, efter arbetsrådets hörande medgiva undantag från lagens tillämpning. Till stöd för denna åtgärd må även framhållas, att ifrågavarande stadgande, vars användande varit starkt kringskuret genom restriktiva uttalanden av såväl arbetstidskommittén som vederbörande departementschef och riksdagsutskott, visserligen i en del fall åberopats men ännu icke kommit till tillämpning.

Slutstad g anden.

1) Med hänsyn till att den särskilda reglering av arbetstiden för sjukvårds- och andra anstalter samt hotell, restauranger och kaféer, som styrelsen åsyftat att få till stånd medelst bestämmelserna i 5 och 9 §§, sannolikt torde komma att kräva avsevärd tid att utforma, har det synts nödvändigt att beträffande dylika företag föreskriva en något senare tid för lagens ikraftträdande, och har, då ett halvt års uppskov förefallit tillfyllestgörande, såsom sådan tidpunkt föreslagits den 1 januari 1922. I fråga om övriga under lagen fallande verksamhetsområden har däremot ej något allmängiltigt uppskov med lagens tillämpning synts påkallat, utan har lagens ikraftträdande satts till tidigast möjliga datum eller den 1 juli 1921.

2) Ehuru behov av anstånd med den reviderade lagens tillämpning ej torde förekomma i någon avsevärd omfattning, är det möjligt dels att redan beviljade anstånd kunna behöva något förlängas och dels att den härovan under 1) berörda speciella arbetstidsregleringen i vissa fall ej låter sig genomföra till den 1 januari 1922. Med hänsyn till nu berörda förhållanden har styrelsen funnit sig föranlåten att åt arbetsrådet giva ett allmängiltigt bemyndigande att medgiva anstånd med lagens tillämpning.

3 6 34. Arbetstidslagens revision. y

(

3) Till undanröjande av varje tvekan om vederbörande myndigheters rätt att före lagens ikraftträdande, synnerligast beträffande de i 5 § avsedda företag, fatta beslut rörande arbetstidens reglering har ett direkt bemyndigande härtill ansetts böra meddelas.

4) Med avfattriingen av bestämmelsen om den nu gällande lagens upphävande har avsetts att angiva, att nämnda lag upphör att gälla i två etapper, nämligen i allmänhet den 1 juli 1921 och beträffande de i 5 § åsyftade företag den 1 januari 1922. Då det från praktisk synpunkt måste anses önskvärt att de vid den nya lagens ikraftträdande gällande eftergifter, varunder avses att inbegripa alla avvikelser från den nu gällande lagen, beviljade enligt 5, 6 eller 7 §, ävensom anstånd få fortleva, till dess de utlöpa eller kunna på lämpligt sätt avvecklas, har slutligen bestämmelse härom meddelats.

67 Reservationer.

a) Av herrar Bergsten och Jäv te.

Det torde med säkerhet kunna antagas, att Washingtonkonventionens medgivande av 56-timmarsvecka för arbete, som på grund av sin natur måste bedrivas kontinuerligt, kommer att tillämpas i alla länder, med vilka Sverige i industriellt avseende har att konkurrera. Man kan även utgå från, att dessa länder vid tolkningen av uttrycket »arbetets natur» skola taga hänsyn icke blott till arbetets tekniska beskaffenhet utan jämväl till ekonomiska faktorer och arbetets ändamål. Vid sådant förhållande blir det givetvis nödvändigt att bereda den svenska industrien lika stora möjligheter som den utländska med avseende å uttagandet av 56 timmar per vecka vid den kontinuerliga driften. I annat fall lära vederbörande industrigrenar komma att lida avsevärt avbräck i sin konkurrensförmåga, vilket åter skulle inverka oförmånligt på vår nationella hushållning i dess helhet och även för arbetarna medföra allvarliga nackdelar.

Den frågan uppställer sig då närmast, huruvida, såsom socialstyrelsens majoritet velat hävda, de nu gällande bestämmelserna rörande arbetstiden vid kontinuerlig drift kunna, med hänsyn till motsvarande förhållanden i andra länder, anses vara tillfyllest för den svenska industrien. Enligt vår uppfattning är så. icke fallet, utan synes oss på denna punkt tarvas en revision i det av riksdagen begärda syftet. Nämnda bestämmelser innehålla nämligen särskilt två moment, som lägga en alltför stark hämsko på den svenska industriens rörelsefrihet ifråga om tillämpningen av 56-timmarsveckan. För det första kan ifrågavarande arbetstid endast medgivas vid sådant arbete, som oundgängligen måste fortgå kontinuerligt. Allt efter arbetsrådets strängare eller mildare tolkning komma alltså flera eller färre industriföretag, vid vilka eljest med hänsyn till verksamhetens ändamålsenliga bedrivande arbetet borde anordnas kontinuerligt, att bliva berövade möjligheten härtill. Men vidare är det, även om nyssnämnda villkor prövats uppfyllt, ändock ingalunda

säkert, att vederbörande industriföretag tillåtas uttaga en arbetstid av 56 timmar per vecka. Arbetsrådet har nämligen också att pröva, huruvida ett verkligt behov härav föreligger eller om saken låter på ett tillfredsställande sätt ordna sig genom insättande av reservskift e. d. Det torde emellertid vara uppenbart, vilket osäkerhetstillstånd och vilka svårigheter att göra erforderliga kalkyler härigenom skapas för industrien.

Nu anmärkta förhållanden måste helt naturligt medföra mindre möjligheter för den svenska industrien än för den utländska att tillämpa 56-timmarsveckan vid kontinuerlig drift och följaktligen bereda vår industri eu sämre utgångsställning i konkurrensavseende. Nästa fråga blir då, huru en revision av arbetstidslagen, till hävande av ifrågavarande olägenheter, lämpligen må äga rum. Såsom den enklaste och till synes mest betryggande utvägen framställer sig härvid att utbyta de nuvarande bestämmelserna om licensgivning mot Washingtonkonventionens stadgande i ämnet. De betänkligheter, som med avseende härå anförts av socialstyrelsens majoritet, synas oss emellertid mycket vägande, särskilt i betraktande av de nackdelar, som en sådan åtgärd skulle kunna medföra för vissa industrier. Däremot torde man, utan att behöva frånträda själva principen om 48-timmarsveckan, reellt sett kunna ernå ett för industrien i det väsentliga tillfredsställande resultat genom eu ändring av meraberörda licensbestämmelser, varigenom de i det föregående påpekade inskränkande momenten borteliminerades. I överensstämmelse härmed skulle då såsom villkor för erhållande av tillstånd att uttaga eu arbetstid av 56 timmar per vecka endast behöva gälla att ifrågakommande arbete med hänsyn till verksamhetens ändamålsenliga bedrivande (jfr. samma förbehåll i 5 § av socialstyrelsens förslag) måste fortgå kontinuerligt, och arbetsrådets uppgift skulle inskränka sig till att pröva nämnda villkor.

Under åberopande av vad sålunda anförts vilja vi för vår del föreslå, att 2 mom. i 6 § av det nya förslaget till arbetstidslag måtte erhålla följande ändrade lydelse: »Måste arbete, som är anordnat i tre skift, med hänsyn till verksamhetens ändamålsenliga bedrivande fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet medgiva därför erforderligt undantag».

b) Av herrar von Sydow och Wijkander.

I den riksdagsskrivelse, som givit anledning till ifrågavarande lagförslag, anhåller riksdagen, att Kungl. Maj:t i samband med förestående prövning av Sveriges anslutning till den vid den internationella arbetskonferensen i Washington antagna konventionen snarast måtte låta utreda och för riksdagen framlägga de förslag till ändringar i lagen om arbetstidens begränsning av den IT oktober 1919, som kunde befinnas påkallade av vunnen erfarenhet om lagens tillämpning, och vilka utan att rubba lagens grunder kunde vara ägnade att bättre anpassa densamma efter det praktiska livets krav.

Av motiveringen till riksdagsskrivelsen framgår, att man inom riksdagen tänkt sig, att en på vissa områden önskvärd ökad rörelsefrihet skulle vinnas antingen genom jämkningar av de bestämmelser i den svenska lagen, som reglera dessa områden, eller genom medgivande av ökad befogenhet åt arbetsrådet eller genom tillämpning av vissa bestämmelser i konventionen, exempelvis dess friare bestämmelser beträffande övertid.

Av socialstyrelsens betänkande framgår, att socialstyrelsen så gott som uteslutande ansett sig böra anlita den andra av dessa utvägar, eller meddelande av ökad befogenhet åt arbetsrådet för vinnande av det åsyftade målet. För vår del betvivla vi, att det är klokt och praktiskt att giva ett principiellt företräde åt denna riktlinje. Vad industrien framför allt behöver för att kunna trivas och gå framåt är ekonomisk trvgghet, i den mån detta kan nås å lagstiftningens väg. Skall industrien, för att erhålla de betingelser, som äro livsvillkor för densamma, bliva beroende av prövningar utav administrativ myndighet, vilka bliva beroende på mer eller mindre subjektiv uppfattning och beviljas för viss kort tid eller tillsvidare, inträder ett osäkerhetstillstånd, som måste verka i hög grad deprimerande å industrien. Helt annat är. det, ifall de bestämmelser, som äro nödvändiga för industriens rörelsefrihet, fastställas genom allmän lag. Då har industrien den säkra grundval för sin fortsatta utveckling, som är nödvändig.

Under förarbetena till den nu gällande lagen om arbetstidens begränsning framhölls av de myndigheter, som hördes i ärendet, och däribland även av socialstyrelsen, att man måste se till, att det svenska näringslivet icke bleve insnört inom snävare bestämmelser än som i allmänhet gälla i utlandet. Ser man till, huru denna synpunkt blivit beaktad i socialstyrelsens nu framlagda förslag, så finner man, att den knappast blivit tillgodosedd. Åven om man av skäl, som vi för vår

del kunna godkänna, anser, att Washingtonkonventionen icke bör godkännas för vårt land, och håller för sannolikt, att även åtskilliga andra länder icke anse sig kunna formellt biträda densamma, står det dock för oss såsom otvivelaktigt, att densamma kommer att bliva i hög grad grundläggande för det internationella lagstiftningsarbetet ifråga om arbetstidens längd. Man torde kunna utgå ifrån, att den i stor omfattning blir en övre gräns, utöver vilken de lagstiftande myndigheterna i de särskilda länderna icke vilja gå, då man inom varje särskilt land naturligt nog hyser farhåga för att få det egna landets industri hårdare belastad än konkurrerande länders. Vid jämförelse finner man emellertid, att Washingtonkonventionen i många avseenden innehåller långt liberalare bestämmelser än socialstyrelsens förslag. Detta gäller särskilt ifråga om lagens omfattning (1 §), ifråga om arbete under kontinuerlig drift (6 §) samt ifråga om övertid (8 §).

Slutligen kunna vi icke undertrycka den .anmärkningen, att det vill synas oss, som om den reformering av lagen, som socialstyrelsens förslag innefattar, är skäligen knapphändig. Det kan med ålit skäl betvivlas, om denna reformering kommer att undanrödja det missnöje med lagen, som endast några veckor efter dess ikraftträdande gav sig så påtagliga uttryck och föranledde riksdagen till en så ovanlig åtgärd, som att påkalla reformering av en lag, som endast varit i kraft några månader.

Ifråga om de särskilda lagparagraferna tillåta vi oss anföra följande:

1 §. Medan Washingtonkonventionen äger tillämpning allenast å industriellt arbete, inklusive hantverk, samt byggnadsindustri och transportverksamhet, har man bibehållit den svenska lagens omfattning av snart sagt alla näringsgrenar utom jordbruket och de näringar, för vilka speciallagstiftning gäller. Med åberopande av vad vi förut anfört, måste vi för vår del fastslå detta som ett betänkligt missgrepp. Det kan icke vara riktigt att på detta sätt hålla det svenska näringslivet inträngt inom långt snävare band än det utländska. Vi bedja också få anmärka, att enligt vår övertygelse en av huvudanledningarna till det allmänna missnöjet med den svenska lagen just varit den, att den givits tillämpning å sådana områden som handel, kommunala företag, sjukhus och dylikt. Hela rörelsen för arbetstidens begränsning har historiskt sett egentligen varit inriktad på fabriksrörelsen, och det var för den svenska allmänheten en mycket oangenäm överraskning att se den nya lagen tillämpad å områden, som ligga vitt skilda från fabrikerna.

Vi anse alltså, att man icke bort giva den svenska lagen vidare tillämpning än Washingtonkonventionen, alltså att omfatta endast fabriks-

och hantverksrörelse, inklusive byggnadsverksamhet, jämte transportverksamhet. Om så på grund av de särskilda förhållandena här i landet anses önskvärt, kan man ju bibehålla undantaget för företag, där icke liera än fyra arbetare användas. Vad de i 2 mom. a)—kj i den nu gällande lagen om förmälda undantagen beträffar, så bortfalla, om man biträder vår mening, undantagen under e), j) och k). Övriga undantag'torde höra bibehållas. Vad särskilt gäller arbete>id flottning, upptaget under g), tillåta vi oss bemärka, att detta undantag, såsom förut flera gånger framhållits, även måste omfatta arbete vid skiljeställe. Flottningsarbetet måste i de flesta fall betraktas såsom en fortgående arbe t sprocedur, och det kan i regel icke vara praktiskt genomförbart att lata olika arbetstid gälla för olika delar av denna arbetsprocedur. Ett strängt genomförande av 8-timmarsdagen vid alla skiljeställen måste leda till en ombyggnad av ett stort antal skiljeställen för eu kostnad, som kan beräknas^till 10-tals miljoner kronor. Att endast av rent doktrinära skäl pålägga den svenska industrien eu i och för sig onödig utgift till ett dylikt belopp torde allra minst under nuvarande förhållanden böra komma ifråga.

3 På grund av den erfarenhet, vi vunnit såsom medlemmar i arbetsrådet, anse vi, att arbetsrådets avgörande, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant, varå lagen äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare är att räkna såsom arbetare enligt lagen, icke bör vara utan appell. Arbetsrådets sammansättning är nämligen icke sådan,, att rådet är ägnat att såsom en högsta domstol utan appell avgöra frågor av juridisk karaktär.

4 § första stycket. Under arbetsrådets verksamhet har det mer än en o-ång visat sig, att det i vissa fall skulle vara till fördel för såväl arbetsgivare som arbetare, om det hade varit möjligt att fördela arbetstiden i veckan å endast fem dagar och sålunda låta en arbetsdag vara fri. Man hade alltså enligt vår mening bort. ändra avfattningen av detta stycke, så att eu dylik arbetsindelning möjliggjorts.

5 §. I enlighet med vårt yrkande under 1 § hemställa vi, att denna paragraf utgår. Vi tillåta oss ytterligare bemärka, att just beträffande sjukhuspersonalen och personalen vid hotell och restauranger, i den mån denna personal hittills fallit under lagen, stora svårigheter gjort sig gällande beträffande lagens tillämpning. Från många håll har därför påyrkats, att, såsom vi föreslagit, hela personalen vid dylika inrättningar eller företag måtte fritagas från lagens tillämpning. Socialstyrelsen har gått den rakt motsatta vägen, nämligen att under lagen hänföra även den rena sjukvårdspersonalen och den för allmänhetens direkta betjänar.de avsedda personalen å hotell och restauranger. Detta

torde vara att reformera i en alldeles motsatt riktning' mot vad man inom riksdagen tänkt sig. Det synes oss också med skäl kunna betvivlas, om arbetsrådet är den myndighet, som är mest kompetent att ordna, tjänstgöringsförhållandena för ifrågavarande personal, särskilt då föi sjuksköterskorna å sjukhusen. Att såsom här föreslagits bemyndiga ett ämbetsverk att utan nagla i lag- givna eller ens antydda direktiv giva rättsligt gällande föreskrifter om arbetstidens längd vid vissa institutioner, torde vara att giva detta ämbetsverk en byråkratisk maktfullkomlighet, som hittills icke förekommit i vår administration.

.6 § p mom- Frågan om arbetstidens längd vid arbete i kontinuerlig drift veckan runt har varit föremål för mycket ingående överläggning inom socialstyrelsen, och har därvid tvekan gjort sig gällande, huruvida man borde bibehålla den nuvarande lagens bestämmelser eller övergå till stadgandena i Washingtonkonventionen. Den nuvarande lagen stadgar, att om arbete, som bedrives med 3 skifling, oundgängligen måste fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet, i mån så prövas påkallat, medgiva därför erforderligt undantag. Washingtonkonventionen återigen innehaller, att 8-timmarsdagen må överskridas vid sådana arbeten, som på grund av sin natur måste drivas kontinuerligt med användande av varandra avlösande skiftlag, under villkor likväl att arbetstiden i medeltal icke överstiger 56 timmar i veckan.

Jämför man dessa olika stadganden, måste man ur industriens synpunkt giva konventionen företräde därutinnan, att arbetsgivarens rätt att vid kontinuerlig drift utsträcka arbetstiden till 56 timmar i veckan där är tryggad genom ett uttryckligt lagbud, medan den däremot enligt den svenska lagen är beroende av prövning i varje särskilt fall av arbetsrådet, Enligt konventionens bestämmelser vinner arbetsgivaren sålunda visshet om att lian får tillgodonjuta den för verksamheten oundgängliga arbetsindelningen, Enligt vår svenska lag kan han aldrig veta, huruvida hans ansökan om dylik arbetsindelning blir bifallen av aibetsiadet, och far han dess tillstånd, gives detta endast för viss koitaie tid eller tillsvidare, varigenom arbetsgivaren står lika osäker för framtiden. Ifråga om stadgandenas materiella innehåll ha olika meningar gjort sig gällande ifråga om huruvida det ena eller det andra skulle vara fördelaktigast ur industriens synpunkt. Enligt den nuvarande svenska lagen skall arbetsrådet vid handläggning av dylika ärenden pröva dels att arbetet måste oundgängligen fortgå jämväl under sön- och helgdagar och dels att undantaget är av behovet påkallat. Det är sålunda mycket stränga villkor, som lagen uppställer för att arbetsrådet skall kunna medgiva 56-timmarsveckan vid kontinuerlig drift. Åven om rådet finner,

att den kontinuerliga driften oundgängligen måste fortgå, kan rådet anse, att 56-timmarsveckan icke är av behovet påkallad av det skäl till exempel, att rådet ånger arbetsgivarens ekonomi medgiva honom att vidtaga någon anordning, varigenom även med 48 timmars arbetsvecka den kontinuerliga driften bibehålies. Det må villigt medgivas, att arbetsrådet i åtskilliga tall bifallit ansökningar om utsträckt arbetstid vid kontinuerlig drift, där, om lagens ordalydelse pressats till det yttersta, tvekan kunde hava rått. Men å andra sidan har arbetsrådet avslagit ansökningar i fall, som väckt ett mycket djupt beklagande hos den svenska industriens män. Rådet har i regel velat hänvisa arbetsgivaren till att undvika 56-timmarsveckan genom införande av det så kallade hoppande skiftet, det vill säga ett extra arbetslag avsett att träda in, då det ordinarie arbetslaget gjort 48 timmars arbete i veckan. Emellertid torde det vara att bemärka, att det så kallade hoppande skiftets användning både av ekonomiska och andra skäl är mycket begränsad. Om man bär till exempel ett mycket stort järnverk, där masugnarnas antal är jämnt delbart med 6, kan man i regel anordna ett så kallat hoppande skift, enär detta far fullt regelbunden sysselsättning i veckan. Anordningen blir ju dyrare, men eljest torde den låta genomföra sig. Men med sådana verk har den svenska industrien icke att räkna och vid mindre anläggningar kan det hoppande skiftet knappast användas, enär arbetet för detsamma då icke bliver regelbundet och de yrkesutbildade arbetare, vilka härvid komma i fråga, helt naturligt söka sig till de platser, där de få regelbundet arbete inom sitt fack. Mot Washingtonkonventionens formulering har anmärkts, att den utsträckta arbetstiden får användas endast vid sådana arbeten, som på grund av sin natur måste drivas kontinuerligt. Man bär velat tolka detta sålunda, att anordningen skulle vara inskränkt till sådana arbeten, där på grund uteslutande av tekniska skäl den kontinuerliga driften är nödvändig. I sådant fall vore bestämmelsen skäligen betydelselös, enär med teknikens nuvarande utveckling det knappast torde finnas många arbetsprocedurer, där man icke kan undvara den kontinuerliga driften, ifall inga som helst ekonomiska hänsyn skola göra sig gällande. Att detta icke kan hava varit meningen är i sak .uppenbart (man borde då icke hava skrivit «arbetets natur» utan «arbetets tekniska natur») men framgår också av den omständigheten, att vid konventionens förslag ursprungligen var fogad en lång lista å sådana industrier och arbeten, vid vilka 56-timmarsveckan skulle fa användas, och bland dem ingingo åtskilliga, vid vilka behovet av densamma förelåg icke på grund av tekniska utan ekonomiska eller samhälleliga motiv. Sedermera borttogs denna förteckning, mot vilken man anmärkt, att 363t. Arbetstidslagens revision. 10

den icke var fullständig och att tiden vid konferensen icke medgav dess komplettering'. Men härmed var icke meningen att göra någon ändring i sak i tolkningen av konventionens förslag. Syftet med detsamma var att bevilja 56-timmarsvecka vid kontinuerlig drift, där detta av tekniska, ekonomiska eller samhälleliga skäl var av behovet påkallat.

Socialstyrelsen har till sist slutat med att föreslå den nuvarande svenska lagens bibehållande. Vi måste för vår del i högsta grad beklaga detta beslut. Man har härvid låtit gå sig ur händerna ett tillfälle att bevilja eu varaktig och betydelsefull lindring åt den betryckta svenska industrien.

Vi anse alltså, att man bort i fråga om den kontinuerliga driften förorda införandet av Washingtonkonferensens bestämmelser, dock förtydligade så, att det klart framginge, vad som varit meningen med dem, nämligen att vid frågans bedömande icke allenast tekniska utan även ekonomiska och samhälleliga motiv skulle få vara avgörande.

G § 4 inom. Detta moment är nytt och avser att i vissa fall medföra en lindring i lagens tillämpning. Vi anse emellertid det vara ett misstag, att man för beviljande av sådan lindring gjort till ett villkor att det stora flertalet av de arbetare, som beröras av saken, skola giva sitt samtycke därtill. Arbetsrådet bör meddela sina beslut på fullt sakliga grunder, efter vad som ur statens synpunkt befinnes mest gagneligt, och icke vara bundet av de intresserade parternas bifall. Om ett undantag verkligen ur statens synpunkt är påkallat till undvikande av allvarliga missförhållanden och en del av arbetarna äro villiga att underkasta sig särskilda bestämmelser för missförhållandenas undanrödjande, är det oriktigt, att de skola kunna hindras därifrån av majoriteten bland arbetarna.

8 §. Från arbetsgivarehåll har flera gånger påpekats, att om övertidsbestämmelserna skola inskränkas till att äga tillämpning å arbetare, som fyllt 18 år, de i många fall bliva gagnlösa för arbetsgivarna. I många industrier, där minderåriga finna användning, t. ex. för hantlangning och dylika arbeten, kan arbetet icke fortgå, ifall de minderåriga icke få vara med. I enlighet härmed tillåta vi oss upprepa yrkandet, att övertidsbestämmelserna skola bliva gällande även för minderåriga arbetare, varvid 4 mom. bör utgå. Dessutom hemställa vi, att ordet »enstaka» i första momentet utgår, enär detsamma icke betecknar, vad man åsyftat med bestämmelsen ifråga.

Beträffande gränserna för övertidsarbete finna vi dem alltför snäva. Riksdagen har som exempel på områden, där man kunde ifrågasätta ändring i lagen, uttryckligen upptagit vidare bestämmelser beträffande övertid. Enligt konventionen är övertid utan vidare inskränkning bero-

onde på överenskommelse mellan arbetsgivare- och arbetareorganisationcrna, under förutsättning att dessa överenskommelser bliva gillade av vederbörande myndighet. Vill man nu icke gå denna väg, synes man i allt fall hava bort i större mån vidga vår lags snäva bestämmelser om övertid än socialstyrelsen föreslagit. V i anse därför, att i enlighet med de yrkanden, som framställdes av arbetsgivarerepresentanterna i arbetstidskommittén, övertidens maximum enligt 2 mom. måtte utökas till 300 timmar under loppet av ett kalenderår samt enligt 3 inom. till 150 timmar under loppet av ett kalenderår.

Ifråga om 5 inom. kunna vi icke annat än vidhålla det förut från arbetsgivarehåll framställda yrkandet, att detta moment, som icke alls hör hemma i den ifrågavarande lagstiftningen, måtte utgå.

10 §. De förhållanden, som beröras inom denna paragraf, äro såsom socialstyrelsen framhåller, vanskliga att på fullt lämpligt sätt ordna genom lagstiftningsåtgärder. Socialstyrelsen synes icke själv l^sa någon hög tanke om värdet av den föreslagna paragrafen, då styr^sen säger sig vara medveten om, att den i flera avseenden kan giva anlcd1 ning till anmärkning. Styrelsen håller dock före, att blotta tillvaron av paragrafen borde vara ägnad att i avsevärd mån motverka de missförhållanden, som givit anledning till dess införande i förslaget. För vår del tillåta vi oss betvivla detta. Den procedur, som här föreslås, blir så omständlig och för övrigt så lätt att kringgå, att i praktiken intet vore vunnet därmed. Vi hemställa därför, att paragrafen måtte utgå.

12 § 9 mom. Såsom förut angivits, anse vi, i enlighet med vad av lagrådet en gång föreslagits, att klagan bör få föras över arbetsrådets beslut.

Socialstyrelsen bär föreslagit uteslutande av 15 § i nu gällande lag. Åven om denna paragraf icke hitintills kommit till någon större användning, vilar den dock på en principiellt riktig grund, och det kan icke med säkerhet avgöras, huruvida icke under framtiden sådana förhållanden kunna uppstå, att behovet av paragrafens användning blir större än det hittills varit. Till följd därav anse vi, att den bort bibehållas i lagen.

c) Av herrar Lindqvist och Holmström.

Med hänsyn till att internationella arbetskonferensen i Washington år 1919 så gott som enhälligt antagit konventionen angående arbetstidens begränsning, och jämväl Sveriges samtliga representanter å konferensen

röstat för nämnda konvention, anse vi, att socialstyrelsen bort förorda ratificering av konventionen, — en åtgärd, som med hänsyn till gällande arbetstidslag i vårt land så mycket lättare kunnat ske, då konferensen i Washington jämväl beslutit »att konventionens genomförande icke borde tagas till intäkt för några inskränkningar i de längre gående förmåner, som redan genomförts eller ifrågasatts för arbetarna i särskilda länder».

Gent emot socialstyrelsens förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning vilja vi framhålla:

1 §■

Socialstyrelsens förslag till 1 § första stycket iunebär i jämförelse med nu gällande lag den förändringen, att jämväl rörelse i stad eller köping eller sådant municipalsamhälle, vars mantalsskrivna folkmängd övefctiger 1,500, skall vara undantagen från lagens tillämpning, såvida i rörelsen i regel icke användas flera än fyra arbetare.

Att genom en dylik bestämmelse ställa även sådana arbetargrupper, som nu falla under lagen, utom densamma, torde vid den praktiska tillämpningen av lagen icke komma att leda till annat än framskapandet av konflikter mellan arbetsgivare och arbetare, då givet är, att de arbetargrupper, som redan kommit i åtnjutande av en arbetstid av 48 timmar per vecka, icke godvilligt komma att medgiva någon förlängning därav.

Då dessutom med fog torde kunna sägas, att det undantag, som redan finnes i nu gällande lag, knappast kan sägas vara motiverat av några praktiska hänsyn utan fastmera av rent politiska skäl, torde det vara uppenbart, att en ytterligare utvidgning av undantaget i berörda avseende måste anses fullständigt omotiverad. Kn av de väsentligaste erinringarna mot nu gällande lag med hänsyn till dess bristande överensstämmelse med V ashingtonkonventionen gäller dessutom ifrågavarande undantag för företag med högst 4 arbetare.

Vi få därför föreslå, att 1 § första stycket får följande lydelse:

»Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke, så ock å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, för så vitt i rörelsen eller företaget arbete utföres för arbetsgivares räkning.»

I samma § punkt g) i nu gällande lag är s. k. skogskolniug undantagen från lagens tillämpning, huvudsakligast på den grund att det icke kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över sådant arbetes anordnande, f nu föreliggande, reviderade förslag har socialstyrelsen i förslagets 1 §

punkt f) förändrat bestämmelsen till att avse »kolning i mila», och kommer sålunda all kolning i mila, även den vid sågverken i rätt stor utsträckning förekommande, att falla utom lagens tillämpning. Då vi icke finna det motiverat, att på sätt socialstyrelsen föreslagit ställa ytterligare ett stort antal kolningsarbetare utom lagen, få vi föreslå, att punkt f) erhåller följande lydelse: f

»Skogsarbete, kolning därunder inbegripen, samt flottning utom vid skiljeställe.»

4 § andra stycket.

Ifrågavarande stycke har i nu föreliggande förslag samma lydelse som i nu gällande lag, men har det vid tillämpningen av detta stadgande visat sig, att arbetsgivare ägt möjlighet att, med stöd av en tillämpad genomsnittsberäkning, använda nämnda bestämmelse på ett sätt, som ingalunda varit avsett med densamma.

Sålunda har man vid järnbruk, i stället för att införa 3 skiftlag, fortfarande bedrivit arbetet med endast 2 skiftlag. Arbetarna ha uppfordrats utföra 12 timmars arbete per dygn och ha arbetat måndag t. o. m. torsdag, varefter såväl fredag som lördag blivit fridagar. Åven om en sådan anordning inom vissa industrier kunde anses förmånlig jämväl för arbetarna, är detta ingalunda förhållandet vid järnbruken, där arbetarna, på grund av det hårda och ansträngande arbetet, icke kunnat finna sig uti en dylik anordning. Då dessutom motivet för den tillåtna genom” snittsberäkningen av arbetstiden endast varit att bereda möjlighet till lämplig skiftväxling, få vi, för att förebygga ett oriktigt utnyttjande av ifrågavarande bestämmelse, föreslå, att densamma erhåller följande lydelse:

»Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, må annan arbetstid, än nyss angivits, tillämpas vid skiftväxling, såvitt därigenom icke uppkommer längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst tre veckor, än att den motsvarar 48 timmar i veckan.»

6 §•

1 mom. Detta moment motsvarar nu gällande lags 5 § tredje stycket med den förändringen, att begränsningen till en tidrymd av 4 veckor borttagits. Denna förändring innebär, att arbetstidsperioden, därest den föreslagna bestämmelsen bleve lag, skulle kunna utsträckas till ett helt år, ja ännu längre, t. o. m. till lagens hela giltighetstid. Härigenom skulle framskapas en sådan oregelbundenhet i arbetstiden,

att lagen bleve fullständigt illusorisk. Under arbetsrådets verksamhet lära icke heller förekommit fall, som motivera en dylik ändring av förevarande stadgande.

Vi få därför föreslå, att nämnda moment erhåller följande lydelse:

1 mom. »År för visst arbete arbetstiden i väsentlig mån beroende av årstiden eller väderleken eller är den på grund av annat förhållande av växlande längd, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva, att annan arbetstid än i 4 § stadgas må tillämpas, såvitt därigenom icke sammanlagda arbetstiden för en tidrymd av högst 4 veckor blir längre, än att den motsvarar 48 timmar i veckan.»

1 samma 'paragrafs 4 mom. har införts ett stadgande, som icke äger någon motsvarighet i nu gällande lag, och har därmed avsetts att bereda lättnader i fråga om lagens tillämpning i fall, där detta eljest icke är möjligt. Emellertid torde med den formulering,' som givits ifrågavarande stadgande, tillämpningen därav i många fall kunna leda till rätt så betänkliga konsekvenser. Tänkbart är sålunda, att arbetarna på en plats, påverkade av vissa tillfälliga förhållanden och icke minst av det inflytande, arbetsgivaren många gånger kan utöva på en i fackligt avseende oskolad och oorganiserad arbetarekår, skulle hos arbetsrådet förorda en eftergift, som övriga arbetsgivare inom samma industri icke ägde möjlighet erhålla, då de icke kunde förmå sina arbetare att medgiva någon avvikelse från lagen. I konkurrensavseende skulle härigenom kunna uppkomma sådana svårigheter, att nackdelarna av en dylik bestämmelse betydligt komme att överväga de lättnader, som i enstaka fall möjligen kunde uppnås.

Vi få därför hemställa, att ifrågavarande 4 mom. måtte utgå.

8 §•

Uti ifrågavarande §, som motsvarar 7 § i nu gällande lag, har respektive timantal för förberedelse- eller avslutningsarbete samt övertidsarbetet i övrigt utökats i så hög grad, att vi icke kunna biträda förslaget.

Vi få därför föreslå, att 8 § måtte erhålla följande lydelse:

))1 mom. Till nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten må enstaka arbetare, som fyllt aderton år, utöver tid, varunder han enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelad eftergift må användas till sitt egentliga arbete, användas under högst 10 timmar under loppet av en kalendermånad.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 7 §, med hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till arbete utöver tid, som angives i 4 § eller kan hava bestämts med stöd

av 5 eller 6 §, vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt aderton år, för högst 25 timmar under loppet av en kalendermånad och 150 timmar under loppet av ett kalenderår.

3 mom. År ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må sådan, dock för högst 10 timmar under loppet av en kalendermånad och 75 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av socialstyrelsen.

4 mom. På socialstyrelsen ankommer att pröva i vad mån minderårig-, som fyllt sexton år, må användas till arbete, som avses i denna paragraf.

5 mom. Ifråga om arbetares skyldighet att utföra arbete, som avses i denna paragraf, gäller vad därom kan vara med arbetsgivaren överenskommet.»

9 §•

Ifrågavarande stadgande lärer knappast i praktiken kunna tilllämpas. I de flesta fall torde det dessutom komma att visa sig, att förutsättningarna för uppnående av enighet mellan respektive rikssammanslutningar icke föfefinnas. Emellertid kan stadgandet möjligen tagas till förevändning för påtryckning från arbetsgivarna för att förmå arbetarna till eftergifter såväl vid kollektivavtals upprättande som vid utbrutna konflikters biläggande.

Då vi sålunda anse ifrågavarande stadgande icke vara ägnat att medföra de lättnader, som därmed avsetts, men däremot kunna giva anledning till tvister mellan respektive parter, få vi hemställa, att 9 § måtte utgå ur förslaget.

Därest, såsom socialstyrelsen gjort gällande, arbetsrådets hittillsvarande tillämpning av den så kallade huvudsaklighetsprincipen icke skulle vidhållas, komma ett stort antal arbetare att undandragas det skydd i enlighet med lagens syfte, som arbetsrådets praxis hittills berett dem. Genom att under en del av dagen sysselsätta personalen med arbete, varå lagen icke äger tillämpning, skulle en arbetsgivare kunna ålägga sina arbetare en total arbetstid långt utöver den i lag fastställda. Detta gäller bland annat åkeri- och handelsarbetare ävensom arbetare vid de mycket talrika företag på landsbygden, där jordbruk med binäringar samt skogsbruk drivas i förening med industri. Det lärer vara ett fullt berättigat krav, att ifrågavarande arbetare bibehållas under samma skydd av lagen, som industriens arbetare eljest i stort sett åtnjuta.

80 Socialstyrelsen Uar visserligen genom avfattningen av 10 § i förslaget till reviderad lag sökt finna ett korrektiv mot alltför svåra övergrepp av arbetsgivare. Påtagligt torde dock vara, att detta korrektiv är en mycket klen ersättning för en lagligen fastställd arbetstid, även om mot förmodan det i praktiken vore möjligt för vederbörande myndigheter att i större utsträckning få kännedom om och effektivt ingripa mot uppstående missförhållanden.

Olägenheterna av en omläggning av arbetsrådets praxis beträffande det blandade arbetet skulle emellertid enligt vår mening bortfalla, därest, såsom ifrågasatts under socialstyrelsens förarbeten till det reviderade lagförslaget, härnedan angivna bestämmelser införas i samband med förslagets 10 §.

Emot dessa bestämmelser ha visserligen under 1 § av socialstyrelsens speciella motivering anförts en del mer allmänt formulerade betänkligheter. Dessa synas oss dock icke motiveras av hittills kända praktiska förhållanden.

Då endast på mycket vågande skäl eu begränsning av lagens syfte och omfattning bör komma ifråga, ha vi funnit oss böra påyrka, att i lagförslaget på lämpligt ställe införes en paragraf av följande 1 vdel se:

»---§.

1 mom. Användes arbetare av samma arbetsgivare under ett kalenderdygn ej blott till arbete, varå denna lag enligt 1 § äger tillämpning, under mer än 2 timmar utan jämväl till annat arbete, vilket bedrives under sådana förhållanden, att det kan anBes tillkomma arbetsgivaren att vaka över dess anordnande, skall arbetarens användande till de båda slagen av arbete tillhopa vara underkastat bestämmelserna i denna lag.

2 mom. Fördelar sig beträffande arbetare, som användes ej blott till arbete, varå denna lag enligt 1 § äger tillämpning, utan jämväl till annat arbete, användandet till de båda slagen av arbete olika under skilda dygn, må arbetsrådet på framställning av arbetsgivaren, allteftersom arbetarens användande till det förra slaget av arbete måste anses genomsnittligt över- eller understiga 2 timmar för arbetsdygn, bestämma, att arbetarens användande till de båda slagen av arbete tillhopa skall, oberoende av vad i mom. 1 stadgas, vara underkastat lagens bestämmelser eller ock att så icke skall vara förhållandet.):»

81'

Bilaga 1.

Översikt över arbetsrådets beslut i fråga om tillämpningen av lagen om arbetstidens begränsning.1

(Omfattande tiden den 1 november 1919—28 februari 1921).

Beträffande lagens territoriella giltighetsområde har arbetsrådet förklarat, att lagen icke äger tillämpning å arbete, som av svensk firmas arbetare utföres i utlandet, och ej heller å arbete, som utföres vid en utom svenskt territorium belägen arbetsplats tillhörig svensk firma (Spetsbergen).

1 §•

Rörelse och arbetsföretag.

(1 § 1) och 2).)

De i 1 § 1) och 2) meddelade bestämmelserna hava endast i ett mindre antal fall föranlett förfrågningar hos arbetsrådet. I dessa fall har frågan merendels gällt dels vilka verksamheter, som enligt lagen äro att anse såsom rörelser, dels i vad mån flera av en och samma arbetsgivare bedrivna rörelser äro att enligt lagen anse såsom en gemensam rörelse eller såsom skilda rörelser — vilket på grund av lagens bestämmelser om arbetarantalet i vissa fall kan bliva avgörande för frågan, huruvida lagen skall tillämpas eller icke — dels slutligen huru uttrycket »i regel flera än fyra arbetare» är att fatta i fråga om sådana rörelser eller arbetsföretag, vilka bedrivas under allenast en del av året eller med växlande antal arbetare.

Såsom icke hänförlig till vare sig rörelse eller arbetsföretag i lagens mening har arbetsrådet förklarat den verksamhet, som utövas av sådana kommunala institutioner som städernas polisväsen och brandväsen. Samma förklaring har lämnats i fråga om lantmäteriarbete ävensom beträffande den verksamhet, som utövas av stadsingenjörskontor vid mätningsarbeten.

Såsom rörelse eller arbetsföretag har arbetsrådet icke heller ansett den verksamhet, som utövas vid vissa offentliga undervisningsanstalter, såsom småskolor, folkskolor och kommunala mellanskolor, samt vid vissa andra anstalter för undervisning eller uppfostran, nämligen dövstumskolor och skyddshem för vanartade gossar 1 * 3

1 Antalet av arbetsrådet slutbehandlade ärenden uppgår till omkring 4,250. Av rådets

beslut i fråga om tillämpningen av lagen om arbetstidens begränsning hava omkring 1,050 innehållit ett eller flera avgöranden, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant, varå lagen äger tillämpning, omkring 50 ett eller flera avgöranden, huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare, omkring 300 ett eller flera utlåtanden i andra frågor rörande lagens tillämpning, omkring 2,500 bifall till eller avslag å framställningar om undantag från bestämmelserna i lagen samt omkring 250 bifall till eller avslag å framställningar om anstånd med lagens tillämpning. Anmärkas må, att ett och samma beslut i många fall innefattat förklaringar eller medgivanden av -två eller flera av nyss angivna slag.

3 u 3 . Arbetstidslagens revision.

It

(sorterande under vederbörande folkskoledirektion). Samma ställning har arbetsrådet intagit i fråga om den verksamhet, som utövas vid allmänna barnhuset i Stockholm samt vid åtskilliga andra barnupptagningsanstalter, barnavårdsanstalter ocli barnhem (i regel sorterande under vederbörande fattigvårdsstyrelse) ävensom vid barnkolonier för sjukliga och klena barn. Däremot har såsom rörelse ansetts den verksamhet, som utövas vid barnbördshus och egentliga sjuk vårdsanstalter (lasarett, tuberkulossanatorier, sjukstugor och epidemisjukhus samt anstalter för sinnessjuka och sinnesslöa), såväl enskilda som allmänna, av kommun eller landsting drivna. Likaledes har den verksamhet, som utövas vid vissa under fattigvårdsstyrelse sorterande arbets- och försörjningsanstalter (kommunalhem, sjuk- och försörjningshem) av arbetsrådet ansetts hänförlig till sådan rörelse, som avses i förevarande punkt av lagen.

1 anledning av framställning av Göteborgs avlöningsnämnd har arbetsrådet förklarat, att den verksamhet, som utövas av sällskapet för friluftslekar i Göteborg, vilket på stadsfullmäktiges uppdrag utövar ledningen av lek- och idrottsverksamheten på de kommunala lekfälten samt ombesörjer tillsynen och skötseln av de kommunala isbanorna, icke kan anses hänförlig varken till rörelse eller till sådant arbetsföretag, som avses i lagen, och att lagen följaktligen icke är tillämplig å det arbete, som utföres av hos sällskapet anställda tillsyningsman, skridsko- och kälkutlånare samt arbetare för snöskottning och sopning m. m. A andra sidan har arbetsrådet ansett, att den verksamhet, som utövas av Aktiebolaget Norrköpings idrottspark, är att betrakta som en rörelse samt att lagen äger tillämpning på det arbete, som utföres av de vid idrottsparken anställda arbetarna.

Till rörelse eller arbetsföretag i lagens mening har icke räknats den verksamhet, som utövas av elevhushåll vid folkhögskola, ej heller den verksamhet, som utövas av en »hushållsförening» vid folkskoleseminarium, utgörande en statsunderstödd sammanslutning av eleverna. Däremot hava såsom rörelser ansetts vissa restaurangföretag av kooperativ natur (Lunds studentkårs konviktorium samt den restauration, som bedrives av Tjänstemannasällskapets i Stockholm hushållsförening u. p. a.), vid vilka servering äger rum till såväl medlemmar som av dem införda gäster.

I anledning av inkomna förfrågningar, närmast avseende vakt- och eldarpersonal, har arbetsrådet i olika utlåtanden förklarat, att såsom rörelse eller arbetsföretag icke är att anse den verksamhet, som utövas vid rannsakningsfängelse eller i rådhus, ej heller den verksamhet, som utövas av stad i stadens börshus eller i fastigheter, inrymmande stadens arkiv och uppbördsverk. Likaledes har arbetsrådet förklarat, att eldarpersonalen å Stockholms slott samt eldare, anställda för skötseln av en i Frimurareordens stamhus i Stockholm belägen värmecentral, som jämväl lämnar värme till en med anslutning till stamhuset uppförd hotellbyggnad, vilken av Frimurareorden uthyres, icke äro anställda i rörelse. A andra sidan har arbetsrådet såsom anställd i en rörelse förklarat vakt- och eldarpersonalen i fastighet, tillhörig kommun och använd såsom magasin för lagring av varor. Liknande förklaring har jämväl lämnats beträffande en hos ett bankföretag anställd eldare, som har till uppgift att ombesörja uppvärmningen av den fastighet, i vilken bankrörelsen bedrives.

Bland de övriga verksamheter, som av arbetsrådet ansetts inrymda under begreppet rörelse, är slutligen även att nämna arbete å kyrkogårdar.

83 Såsom eu gemensam rörelse har ansetts elektricitetsverk med därtill hörande kraftstationer, transformatorstationer och distributionsanläggningar ävensom vattenledningsverk med tillhörande pumpstationer. Likaledes har såsom en rörelse ansetts kraftstation i förening med elektrisk installations- och reparationsrörelse. I åtskilliga fall bär vidare en kraftstation, som levererar kraft till en eller flera av samma ägare bedrivna rörelser — kvarn, såg, mekanisk verkstad eller gruvrörelse — förklarats tillsammans med dessa utgöra en rörelse, även om kraftstationen ej varit belägen på samma plats som de övriga anläggningarna. I flera fall hava »kvarn och såg» — eventuellt i förening med hyvleri, snickerifabrik eller tjärfabrik — förklarats utgöra en rörelse, särskilt om de olika anläggningarna varit sammanbyggda, drivits med gemensam kraft eller delvis haft gemensam personal. Liknande förklaring har lämnats beträffande en spikfabrik i förening med mindre sågverk, vid vilket huvudsakligen tillverkas lådbräder för spikens emballering, ävensom beträffande träsliperi jämte mekanisk verkstad, huvudsakligen avsedd för reparationer för träsliperiets räkning. Såsom en rörelse hava vidare ansetts mejeri och bageri, belägna i samma byggnad och med gemensam försäljningslokal. Slutligen har liknande förklaring i ett enstaka fall lämnats beträffande ett mindre accidenstryckeri i förening med handelsbod.

Å andra sidan hava i åtskilliga fall två eller flera rörelser, bedrivna av samma arbetsgivare men utan inbördes sammanhang, efter verkställd utredning förklarats vara att anse såsom var för sig skilda rörelser.

På grund av att lagens tillämplighet å de minsta rörelserna gjorts beroende av frågan, på vilken plats rörelsen bedrives, har i vissa fall — exempelvis då framställningen gällt ett i stad beläget elektricitetsverk eller vattenledningsverk, som tillsammans med å landsbygden belägen kraftstation respektive pumpstation förklarats vara att anse såsom en rörelse — fråga uppstått, huruvida denna rörelse vid tilllämpningen av lagen skall anses vara bedriven i staden eller på landsbygden. Arbetsrådet har i nyss avsedda fall förklarat,- att rörelsen måste anses vara bedriven i staden samt att lagen sålunda, under förutsättning att stadens mantalsskrivna folkmängd överstiger 1,500, skall tillämpas även om antalet i rörelsen använda arbetare icke överstiger fyra.

Uttrycket »i regel flera än fyra arbetare» synes i ett och annat fall — vid säsongarbete eller arbete av intermittent natur — hava blivit föremål för olika tolkningar från allmänhetens sida. Sålunda har exempelvis ägaren till en på landsbygden belägen såg, vid vilken åtta arbetare användas under den tid av högst fyra månader av året, då sågningen pågår, ifrågasatt, huruvida lagen kunde äga tillämpning vid sågen, då vid densamma i genomsnitt icke användes flera än »tre man per dag året om». Arbetsrådet har i förevarande fall förklarat lagen äga tillämpning, enär flera än fyra arbetare användas till arbete vid sågen, under den tid sågverksrörelse bedrives vid densamma.

I särskilda fall hava mera invecklade förhållanden förelegat. Arbetsrådet har exempelvis haft att behandla en ansökning rörande en på landsbygden bedriven kombinerad tullkvarns- och sågverksrörelse, i vilken arbetarantalet allenast under den tid av tre å fyra månader om året, då sågverket är i gång, överstiger fyra. Arbetsrådet har i förevarande fall ansett lagen äga tillämpning jämväl å tullkvarnen. I ett annat fall har till arbetsrådets avgörande hänskjutits frågan, huruvida lagen äger tillämpning å en på landsbygden belägen kemisk fabrik, i vilken året runt

användas två arbetare samt dessutom vid destillering, som verkställes en gång i månaden och pågår under fyra å sex dagar, en extra arbetare och vid tappning, som likaledes förekommer en gång i månaden under fyra å sex dagar, ytterligare två arbetare. Arbetsrådet har i detta fall förklarat, att lagen icke äger tillämpning å rörelsen, enär i densamma icke i regel flera än fyra arbetare användas till arbete för arbetsgivares räkning.

Lagens uttryck »flera än fyra arbetare» har i enstaka fall givit anledning till olika antaganden från allmänhetens sida. Det har sålunda förmodats, att uttrycket »flera än fyra» — »i stället för minst fem» — skulle antyda, att man vid lagens tillkomst räknat med möjligheten, att arbetarantalet i vissa fall, exempelvis vid intermittent arbete, kunde bliva ett brutet tal. Arbetsrådet har för sin del — enligt vad som framgår av ordalydelsen i åtskilliga av rådets beslut — ansett uttrycket »flera än fyra» såsom liktydigt med »minst fem».

Av lagens ordalydelse framgår omedelbart, att vid beräkningen av arbetarantalet i en rörelse, respektive ett arbetsföretag, jämväl skola medräknas de arbetare, vilkas arbete enligt 1 § a)—k) är undantaget från lagens tillämpning, medan däremot de i 2 § avsedda befattningshavarna — vilka icke äro att anse såsom arbetare — härvid ej skola medräknas. I enlighet härmed har arbetsrådet förklarat lagen äga tillämpning å ett på landsbygden bedrivet byggnadsföretag, i vilket användas fyra arbetare jämte arbetsgivarens son, vilkens arbete jämlikt 1 § b) är undantaget, ävensom å en kvarnrörelse i förening med spannmålshandel i ett municipalsamhälle med en mantalsskriven folkmängd icke överstigande 1,500, i vilken rörelse användas fem arbetare, därav ett butiksbiträde, vars arbete är undantaget enligt 1 § j). Liknande förklaring har lämnats beträffande en på landsbygden belägen brunnsoch badanstalt, vid vilken sysselsättas dels fyra köksor, dels därjämte två uppasserskor, vilkas arbete enligt 1 § k) är undantaget från lagens tillämpning. A andra sidan har arbetsrådet förklarat, att lagen icke äger tillämpning å en på landsbygden belägen såg, vari arbeta fem personer, av vilka emellertid två äro delägare i sågen och följaktligen icke användas till arbete för arbetsgivares räkning (jfr nedan under 2 §).

Såsom icke fallande under lagen har arbetsrådet i enlighet med stadgandet i 1 § 1) förklarat ett antal mindre rörelser, exempelvis på landsbygden belägna kraftstationer eller andra anläggningar, såsom kvarn, mejeri, bryggeri o. s. v., med allenast eu, två, tre eller fyra arbetare. Härvid har arbetsrådet i regel betonat, att denna förklaring gäller allenast »så länge rörelsen bedrives i nuvarande omfattning och under nuvarande förhållanden i övrigt».

I detta sammanhang torde böra nämnas, att ansökningar om befrielse från lagens tillämpning inkommit från åtskilliga arbetsgivare — i första hand hantverkare och mindre industriidkare, såsom skomakare, skräddare, liovslagare eller mjölnare — som icke sysselsätta flera än fyra arbetare men bedriva sin rörelse i sådan stad eller köping eller sådant municipalsamhälle, vars mantalsskrivna folkmängd överstiger 1,500, och följaktligen äro underkastade lagens tillämpning. I flera hithörande fall har ansökningen motiverats med att sökanden, som huvudsakligen betjänar den kringboende lantbefolkningen, kommit i en svår ställning därigenom, att sökandens konkurrenter, vilka bedriva sin rörelse på landsbygden, icke äro underkastade lagens tillämpning, oaktat de sysselsätta lika många arbetare som sökanden. Då någon laglig grund för ett undantag i dylika fall icke förelegat, har arbetsrådet förklarat ansökningarna icke kunna bifallas (jfr nedan under 5 §).

i Iluvudsaklighetsprincipen».

(1 § a)—k).)

Vid tillämpningen av vissa av de i 1 § a)—k) meddelade undantagsbestämmelser har eu särskild svårighet uppstått i fråga om arbetare, vilka utföra såväl sådant arbete, som enligt förevarande bestämmelser är undantaget från lagens tilllämpning, som ock arbete, varå lagen äger tillämpning.

Vid arbetsrådets behandling av hithörande frågor hava arbetsgivarrepresentanterna inom rådet i många fall hävdat den uppfattningen, att den tid, som arbetare använder för utförande av sådana arbeten, som i 1 § angivas såsom undantagna, icke skall vid lagens tillämpning inräknas i hans arbetstid. En arbetare skulle sålunda kunna under vissa timmar av dagen vara underkastad lagens tillämpning, under andra timmar icke. Arbetsrådets majoritet har å andra sidan intagit den ståndpunkten, att de arbeten, som avses i förvarande punkter, äro undantagna från lagens tillämpning allenast om de utföras av arbetare, som uteslutande eller huvudsakligen är sysselsatt med dylika arbeten — i vilket fall allt det av arbetaren i fråga utförda arbetet är undantaget jämlikt vederbörande punkt — men däremot icke om de utföras av arbetare, som huvudsakligen är sysselsatt med sådant arbete, varå lagen äger tillämpning.

Med tillämpning av denna princip eller den s. k. huvudsaklighetsprincipen, har arbetsrådet — oftast under reservation från arbetsgivarrepresentanterna inom rådet — i åtskilliga fall efter verkställd utredning förklarat, att det arbete, som utföres av kuskar, i vilkas göromål ingå fodring och rykt av de för deras fordon avsedda hästarna, icke i någon mån kan hänföras till sådan djurskötsel, som på grund av stadgandet i 1 § h) är undantagen från lagens tillämpning, samt att följaktligen den tid, som åtgår för hästskötseln; skall tagas i beräkning vid bestämmande av den tid, under vilken kuskarna jämlikt lagen må användas till arbete för arbetsgivares räkning.

I förevarande och liknande fall, då en arbetare endast under en mindre del av varje arbetsdag varit sysselsatt med sådant arbete, som i 1 § angives som undantaget, har arbetsrådet med användning av huvudsaklighetsprincipen utan vidare kunnat träffa ett avgörande i fråga om lagens tillämpning. I andra fall hava emellertid svårigheter uppstått, exempelvis i fråga om sådana körkarlar och chaufförer, vilka förutom till körning för fabriksdriften tillika i större eller mindre utsträckning användas för personskjutsar eller i arbetsgivarens jordbruk eller skogsbruk. I hithörande fall har arbetsrådet ofta icke kunnat lämna ett preciserat avgörande, huruvida en viss arbetare varit att anse som huvudsakligen sysselsatt med körning för fabriksdriften eller med andra göromål, utan — vid frånvaron av närmare bestämmelser i lagen — i sitt utlåtande allenast kunnat meddela en allmän förklaring, att det arbete, som utföres av hos vederbörande arbetsgivare anställda körkarlar och chaufförer, vilka huvudsakligen äro sysselsatta med personskjutsar, skogskörslor, körslor för jordbrukets räkning och stallskötsel, på grund av stadgandena i 1 § c), g) och h) i lagen är undantaget från lagens tillämpning men att däremot det arbete, som utföres av körkarlar och chaufförer, vilka huvudsakligen äro sysselsatta med körning för fabriksdriften, icke till någon del är undantaget.

86 Ytterligare exempel på arbetsrådets praxis i fråga om dylikt »blandat arbete» lämnas här nedan under a), c), f), g), h), j) och k).

a) .

Arbetsrådet bar allenast i ett helt ringa antal fall förklarat visst arbete enligt förevarande punkt vara undantaget från lagens tillämpning.

Yrkanden om dylik förklaring hava i åtskilliga fall framställts beträffande vaktpersonal av olika slag (portvakter, nattvakter, dammvakter, kraftstationsvakter, sön- och helgdagsvakter m. fl.). Härvid har beträffande portvakterna i regel åberopats, att de hava sin bostad invid den port, som av dem vaktas, och sköta sin syssla från bostaden, varför deras arbete torde kunna hänföras till »arbete, som utföres i arbetarens hem». Beträffande övriga vakter har framhållits, att även om arbetsgivaren utfärdar allmänna direktiv för vakternas arbete, tillkommer det honom ej att i detalj vaka över arbetets anordnande. Arbetsrådet har emellertid icke i något av dessa fall funnit det åberopade lagrummet vara tillämpligt.

I enlighet med huvudsaklighetsprincipen har arbetsrådet förklarat, att lagen äger tillämpning å arbete, som för skrädderifirmas räkning utföres i hemmet av arbetare, som under 8 timmar om dagen arbetar på firmans verkstad, varemot skrädderiarbetare, som uteslutande utför arbete i sitt hem, förklarats icke vara underkastad lagens tillämpning.

I många fäll har yrkande framställts om förklaring, att det arbete, som utföres av utkörare av olika varor, såsom öl, svagdricka, läskedrycker eller mineraloljor, är undantaget enligt förevarande punkt. Arbetsrådet har i dylika fall förklarat, att det arbete, som utföres av utkörare, vilka icke avlönas med fast lön utan allenast med provision, utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbe4ets anordnande, och följaktligen jämlikt 1 § a) är undantaget från lagens tillämpning. I fråga om det stora flertalet utkörare åter, vilka helt eller delvis hava tidlön, har det åberopade lagrummet icke ansetts vara tillämpligt, varemot arbetsrådet i många fall förklarat dylika utkörares arbete undantaget enligt 1 § c) eller ock beträffande arbetet i fråga medgivit undantag enligt 5 § tredje stycket av lagen. Ej heller har arbetsrådet ansett droskchaufforers arbete vara undantaget enligt förevarande punkt.

I en och annan framställning till arbetsrådet har en tillämpning av förevarande bestämmelse i lagen ifrågasatts beträffande resemontörer m. fl. arbetare, vilkas arbete icke kan stå under arbetsgivarens direkta kontroll. Arbetsrådet har i förevarande fall förklarat, att arbetet icke på anförda grunder är undantaget från lagens tillämpning. Anmärkas bör emellertid, att arbetsrådet i fråga om resemontörer med stöd av 5 § tredje stycket av lagen medgivit undantag från bestämmelserna i lagens 4 §.

b) .

Såsom undantaget enligt denna punkt har förklarats arbete, som utföres av arbetsgivarens fader samt av arbetsgivarens son, oavsett om sonen är gift och har eget hushåll. Därjämte har arbetsrådet i ett visst fall förklarat, att det arbete, som för eu arbetsgivares räkning utföres av hans broder, vilken hos honom åtnjuter bostad och kost, är undantaget från lagens tillämpning, så länge angivna förhållanden fortfarande bestå.

87 I anledning av förfrågan från ett aktiebolag, huruvida det arbete, som utfördes av »arbetsgivarens son», vore undantaget enligt 1 § b), har arbetsrådet funnit sig böra framhålla, »att därest den rörelse, varom fråga är, bedrives av ett aktiebolag och aktiebolaget följaktligen är arbetsgivare, berörda lagstadgande naturligtvis icke kan komma i tillämpning».

I vissa fall hava yrkanden framställts om förklaring, att arbetare, som icke står i släktskapsförhållande till arbetsgivaren, är att vid lagens tillämpning anse såsom medlem av arbetsgivarens familj. Sålunda har dylikt yrkande framställts beträffande en »fosterbroder» till arbetsgivarens hustru ävensom beträffande en arbetare. som sedan sitt fjortonde år varit i arbetsgivarens tjänst och hos honom åtnjutit kost samt »mera betraktas som medlem av sin arbetsgivares familj». I båda dessa fall har arbetsrådet förklarat lagrummet icke vara tillämpligt.

c).

Ansökningar om förklaring, att visst arbete jämlikt denna punkt är undantaget från lagens tillämpning, hava inkommit till mycket stort antal och ofta även bifallits av arbetsrådet.

I många fall har emellertid en verkställd utredning ådagalagt, att den oregelbundenhet i arbetet, varmed ansökningen motiverats, icke vant större, än att den genomsnittliga arbetstiden icke eller endast obetydligt överstigit 48 timmar i veckan. I dylika fall har arbetsrådet i regel förklarat, att arbetet i fråga icke jämlikt 1 § c) är undantaget från lagens tillämpning, men samtidigt med stöd av 5 § tredje stycket av lagen medgivit sökanden rätt att bedriva arbetet utan annan begränsning av arbetstiden, än att den sammanlagda arbetstiden för en tidrymd av högst fyra veckor icke må bliva längre, än att den motsvarar 48 timmar i veckan. Så har exempelvis i många fall skett i fråga om reparatörer och elektriska montörer vid industriella anläggningar av olika slag, arbetare vid elektriska och mekaniska reparationsverkstäder eller vid skeppsvarv, stuveriarbetare, lastnings- och lossningsarbetare vid fabriker, arbetare hos expressbyråer, trafikpersonal vid bruksbanor eller liknande mindre järnvägsanläggningar, arbetare hos ishandelsfirmor samt arbetare, sysselsatta med vissa vattenbyggnadsarbeten.

På samma sätt haj' arbetsrådet behandlat de talrika ansökningarna om förklaring, att det arbete vid torvtillverkning, som avser torvens vändning, kupning och bärgning i stack eller lada, jämlikt förevarande punkt är undantaget från lagens tillämpning. I sistnämnda fall hava emellertid delade meningar gjort sig gällande inom arbetsrådet, i det att arbetsgivarrepresentanterna yrkat bifall till sökandens framställning och anmält reservation emot majoritetens beslut.

Såsom redan av arbetstidskommittén förutsetts, har i åtskilliga fall skett en tillämpning av båda de nyssnämnda lagrummen, i det att arbetsrådet beträffande ett och samma slags arbete eller beträffande arbeten av närbesläktad natur i det ena fallet förklarat stadgandet i 1 § c) vara tillämpligt, i det andra fallet förklarat lagen äga tillämpning men medgivit sökanden undantag enligt stadgandet i 5 § tredje stycket, allt efter resultatet av den i ärendet verkställda utredningen. Åtskilliga exempel härpå lämnas i det följande.

Bland de grupper av arbetare, vilkas arbete jämlikt 1 § c) förklarats undantaget från lagens tillämpning, äro främst att märka sådana körkarlar och chaufförer

(motorförare) vid industriella anläggningar, vilka uteslutande eller huvudsakligen äro sysselsatta med personskjutsar, vidare utkörare vid vattenfabriker och sva<'dricksbryggerier samt sådana utkörare vid ölbryggerier, vilka helt eller delvis hava sina utkörningar förlagda utom stads planlagda område. Såsom icke till någon del undantaget har däremot förklarats det arbete, som utföres av sådana körkarlar och chaufförer (motorförare) vid industriella anläggningar, vilka uteslutande eller huvudsakligen äro sysselsatta med körning för fabriksdriften, ävensom det arbete, som utföres av ölutkörare, vilka verkställa utkörningar uteslutande inom stads planlagda område, av brödutkörare vid bagerier, av kuskar och chaufförer vid städernas hyrkuskverk samt av körkarlar och drängar i handelsrörelse. I nästan samtliga dessa fall har arbetsrådet emellertid medgivit sökandena undantag enligt 5 § tredje stycket av lagen.

Beträffande flottningsarbete och därmed sammanhängande arbeten har arbetsrådet - utom i rena undantagsfall — förklarat, att det arbete, som utföres av timmeremottagare (bomkarlar) vid sågverk och trämassefabriker, är till sin natur så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider, och följaktligen undantaget enligt 1 § c). Samma förklaring'har lämnats beträffande arbetare vid vissa mindre skiljeställen, vilkas arbete förutom själva skiljningsarbetet även omfattat flottning, lossande av brötar och dylikt eller i avsevärd grad varit beroende av vind- och strömförhållanden. Såsom undantaget enligt 1 § c) har jämväl ansetts arbete, som utföres av flottemottagare vid älvmynning samt flottläggare och maskinister, sysselsatta med flottläggning för havsbogsering. I ett flertal andra fall har arbetet vid skiljeställen däremot förklarats falla under lagen, varvid arbetsrådet stundom medgivit undantag enligt 5 g tredje stycket.

Såsom undantagna enligt 1 § c) hava vidare ansetts vissa arbeten, som avse tillvaratagande eller bevarande av livsmedel. Sålunda har arbetsrådet i åtskilliga fall förklarat, att det arbete vid fabriker för tillverkning av fiskkonserver — särskilt de på Västkusten belägna fabrikerna — som avser tillvaratagande av inkommande färsk fisk samt beredning av konserver av den färska fisken, jämlikt förevarande punkt är undantaget från lagens tillämpning. Däremot har arbetsrådet funnit lagen äga tillämpning å det arbete vid dylika fabriker, som avser insaltning av fisk samt beredning av konserver av insaltad fisk, varvid arbetsrådet dock beti äflande arbetet med insaltning®! medgivit undantag enligt 5 § tredje stycket. A andra sidan bär arbetsrådet förklarat arbetet vid vissa andra konservfabriker icke till någon del vara undantaget från lagens tillämpning. I dessa fall har arbetsrådet medgivit undantag enligt 5 § tredje stycket beträffande allt det arbete, som utföres vid vederbörande fabrik. Arbetsrådet har vidare förklarat, att lagen icke äger tillämpning betiäffande vissa hallvakter vid fiskhamn. vilka bl. a. tjänstgöra vid auktionerna i fiskhallen och vilkas arbete måste fortgå till dess fisken blivit slutsåld. Liknande förklaring har stundom lämnats beträffande arbetare hos fiskhandelsfirmor, i andra fall däremot icke. Samma lagrum har jämväl kommit i tilllämpning beträffande arbetare i en på Västkusten bedriven parti- och minuthandel med läkor och hummer samt beträffande arbetare i en under månaderna augusti och september bedriven kräftaffär.

I ett enstaka fall har arbetsrådet förklarat, att det arbete, som utföres av den tekniska personalen vid filminspelningsateljé, jämlikt förevarande punkt är undantaget från lagens tillämpning. Beträffande den tekniska personalen vid teatrar bär

dylik förklaring icke kunnat lämnas, varemot arbetsrådet i fråga om sådan personal i derå fall medgivit undantag enligt 5 § tredje stycket.

Såsom undantaget enligt 1 § c) har i enstaka fall förklarats det arbete, som utföres av vissa dammvakter och pumpstationsvakter vid fabriker eller vattenkraftverk, av transformatorvakter vid automatiska stationer samt av maskinister vid reservkraftcentraler under de tider, då någon strömleverans ej äger rum. Samma förklaring har lämnats beträffande s. k. hamnroddare, vilkas arbete består i att, när fartyg inkommer i hamnen eller avgår därifrån, emottaga eller kasta loss dess trossar, ävensom beträffande vissa sluss- och brovakter vid kanaler och genomfarter samt beträffande en färjkarl å färja för förmedling av landsvägstrafik mellan de båda stränderna av en kanal. Däremot har såsom undantaget enligt denna punkt icke ansetts det arbete, som utföres av port- och nattvakter, kajvakter, sön- och lielgdagsvakter, förrådsvakter, kraftstationsvakter och annan vaktpersonal av motsvarande slag. I åtskilliga fall har även det arbete, som utföres av dammvakter, pumpstationsvakter och brovakter, förklarats hänförligt till sådant, varå lagen äger tillämpning.

Förklaring att visst arbete enligt 1 § c) är undantaget från lagens tillämpning har slutligen lämnats i ett antal speciella fall, exempelvis beträffande timmertummare, under vintern sysselsatta med intumning av timmer, som framforslas ur skogarna på oregelbundna tider, beträffande en brädgårdsförman i trävaruaffär, vilken har att uppmäta och anvisa plats för virke, som av ortens lantmän försäljes till arbetsgivaren, beträffande förmän i kolarlag vid milkolning, bedriven i samband med bruks- eller sågverksrörelse, beträffande en kolemottagare vid järnbruk, vilken har att uppmäta träkol, som framforslas från skogarna och på grund av de långa avstånden från kolningsställena anländer på oregelbundna tider, samt beträffande tillfälliga arbetare, använda för bortskaffande av is vid vattenkraftverk. Samma förklaring har jämväl lämnats beträffande montörer hos redskapsfirma, vilka hos lantbrukarna uppmontera firmans självbindande skördemaskiner, ävensom beträffande motorplogkörare, vilka hava till uppgift att medfölja av arbetsgivaren levererade plogar för instruktionskörning hos beställarna.

d).

Avgöranden beträffande tillämpningen av förevarande punkt hava av naturliga skäl begärts allenast i ett helt ringa antal fall.

Såsom hänförligt till »arbete, som bedrives av staten» har arbetsrådet ansett det arbete, som utföres av arbetare, anställda hos skogssällskapets statsarbeten, vilket företag lyder under statens arbetslöshetskommission och vars verksamhet är grundad på av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter. Liknande förklaring har meddelats beträffande det arbete, som utföres av personalen vid Fejans karantänsanstalt samt vid statens centralfryshus i Hallsberg. Arbetsrådet har vidare såsom hänförligt till arbete, som avses i förevarande punkt, förklarat det arbete, som av kungl. flottans varv i Stockholm utföres för enskilda personers eller bolags räkning, ävensom det arbete, som utföres av den civila personalen vid ett regementsmarketenteri.

Däremot har det arbete, som utföres av arbetare hos kungl. postverkets entreprenör för hemforsling av paket till adressater i Stockholm, icke ansetts undan-

3634. Arbetstidslagens revision. 12

taget enligt denna punkt, ej heller det arbete, som utföres av personalen vid allmänna barnbördshuset i Stockholm. Ifrågavarande anstalt har av arbetsrådet ansetts vara en stiftelse, oaktat dess verksamhet väsentligen uppehälles genom statsbidrag och anstalten, enligt vad styrelsen i sin ansökning framhållit, mer och mer erhållit karaktären av en universitetsklinik för meddelande av undervisning åt medicine studerande. Likaledes har arbetsrådet ansett, att kungl. serafimerlasarettet i Stockholm är att betrakta såsom en stiftelse och följaktligen för en del av sin personal underkastat lagens tillämpning.

e).

Såsom enligt denna punkt undantaget har förklarats arbete, som utföres av egentlig sjukvårdspersonal — sjuksköterskor, sjuksköterskeelever och sjuksköterskebiträden vid sjukvårdsanstalter av olika slag (lasarett, tuberkulossanatorier, sjukstugor, epidemisjukhus m. 11. liknande inrättningar) ävensom av tillsyningsman och sköterskor för sinnessjuka å arbets- och försörjningsinrättning, av föreståndarinna, lärarinnor, barnsköterskor och . egentlig sjukvårdspersonal vid anstalt för sinnesslöa barn samt av sköterskor och baderska vid ett hem för ofärdiga åldringar. Däremot har lagen förklarats äga tillämpning å det arbete, som utföres av ekonomioch maskinpersonal (kökspersonal, bagare, tvättpersonal, städerskor, vaktmästare, gårdskarlar, drängar in. fl.) samt verkstadspersonal vid nämnda inrättningar.

Arbete ä apoteksinrättning har av' arbetsrådet förklarats icke utgöra sådant till hälso- eller sjukvård hänförligt arbete, som avses i förevarande punkt.

Liknande förklaring har lämnats beträffande det av eu desinfektionsfirma bedrivna arbetet med desinfektion av kläder och bostadslägenheter, utrotande av ohyra m. m., vilket arbete av firman i fråga ansetts såsom eventuellt hänförligt till hälso- eller sjukvård.

0-

Arbetsrådets jämförelsevis talrika utlåtanden beträffande tillämpningen av förevarande punkt hava till stor del föranletts av inkomna ansökningar om undantag från bestämmelserna i lagen om arbetstidens begränsning i fråga om arbete, som vid verkställd utredning befunnits vara hänförligt till skeppstjänst och sålunda icke underkastat bestämmelserna i förevarande lag. Särskilt synes en viss tvekan hava gjort sig gällande, huruvida sådan skeppstjänst, som enligt bestämmelserna i 1 § 2 mom. lagen om arbetstiden å svenska fartyg är undantagen från tillämpning av nämnda lag — i första hand skeppstjänst å fartyg, som icke äger en nettodräktighet av minst 20 ton — i stället är underkastad bestämmelserna i lagen om arbetstidens begränsning. Beträffande denna fråga har arbetsrådet förklarat, att sådan skeppstjänst jämlikt 1 § f) lagen om arbetstidens begränsning är undantagen jämväl från tillämpningen av sistnämnda lag. I enlighet härmed har såsom undantaget förklarats det arbete, som utföres av personalen å ångbåtar för passageraretrafik, färjor och ångslupar, ävensom av eldare, maskinister och besättningskarlar å bogserbåtar och pråmar för godstransport. Liknande förklaring har vidare lämnats beträffande maskinister å verkstadsfartyg för svetsning.

I fråga om mudderverken har arbetsrådet förklarat, att såsom skeppstjänst är att anse arbete å mudderfartyg, som kan användas till bostad för personalen, medan däremot arbete å mudderverk, som allenast utgör underlag för mudderelevator, icke är hänförligt till skeppstjänst.

91 I enlighet med lmvudsaklighetsprincipen har arbetsrådet såsom icke till någon del undantaget från lagens tillämpning ansett det arbete, som utföres av en arbetare vid maskinverkstad, vilken arbetare förutom sitt arbete på verkstaden under en timme på morgonen och en timme på kvällen tjänstgör såsom maskinist å en motorpråm, som användes för transport av arbetare till och från verkstaden.

g)-

Till skogsarbete har hänförts avverkning samt framforsling av avverkat virke, avsett för snickerifabriker, tändsticksfabriker eller andra industriella anläggningar, ävensom arbete med barkning, justering och uppläggning av virke vid järnvägsstation. I fråga om arbetare, som användas såväl till skogsarbete som till annat arbete, har arbetsrådet i regel tillämpat den ovan berörda lmvudsaklighetsprincipen. Arbetsrådet har sålunda förklarat, att det arbete, som utföres av körkarlar och motorförare vid industriella anläggningar, vilka huvudsakligen äro sysselsatta med skogskörslor, jämlikt förevarande punkt är undantaget från lagens tillämpning men att däremot det arbete, som utföres av körkarlar och motorförare, vilka huvudsakligen äro sysselsatta med körning för fabriksdriften, icke enligt förevarande punkt till någon del är undantaget från lagens tillämpning.

I ett enstaka fall har från éökandens sida ifrågasatts, huruvida icke arbetet vid sökandens sågverk vore att betrakta såsom skogsarbete, enär vid sågverket användes nästan uteslutande samma arbetare, som under de tider av året, då sågen icke drives, användas till skogsarbete i sökandens skogar. Arbetsrådet har i detta fall förklarat, att lagen äger tillämpning å det vid sågverket bedrivna arbetet.

Likaledes har arbetsrådet avslagit framställt yrkande om förklaring, att arbete vid torvtillverkning vore att anse såsom skogsarbete och på denna grund undantaget från lagens tillämpning.

Såsom i denna punkt avsedd kolning har arbetsrådet icke ansett det arbete, som bedrives vid kolugnar. Beträffande milkolning, bedriven i samband med brukseller sågverksrörelse, har i inkomna ansökningar framhållits, att dylik kolning lika väl som den verkliga skogskolningen bör vara undantagen från lagens tillämpning, enär densamma utföres på samma sätt som milkolning i skogen med den skillnaden, att utom skogsved även kolas ribbved samt att kolarna bo i fasta bostäder i stället för i kojor. Arbetsrådet har emellertid i förevarande fall under åberopande av vad som förekommit under förarbetena till lagen förklarat, att dylik milkolning icke kan anses hänförlig till sådan under skogsarbete inbegripen kolning, som omförmäles i 1 § g). I detta sammanhang bör emellertid erinras om, att arbetsrådet, såsom ovan" nämnts, förklarat, att det arbete, som utföres av förmän i kolarlag vid sådan milkolning, jämlikt 1 § c) är undantaget från lagens tillämpning. Därjämte har arbetsrådet stundom beträffande arbetare vid dylik milkolning medgivit undantag enligt 5 § andra eller tredje stycket av lagen.

Flottning vid skiljeställe har — såsom ovan nämnts — i vissa fall förklarats jämlikt 1 § c) undantagen från lagens tillämpning, medan arbetsrådet i andra fall stundom beträffande dylikt arbete medgivit undantag enligt 5 § tredje stycket av lagen. Yrkanden att arbete med järnvägstransport av virke mellan två vattendrag, bedrivet i samband med flottning å vattendragen i fråga, måtte förklaras undantaget enligt förevarande punkt, hava icke bifallits av arbetsrådet.

h).

Jordbruk. Till i denna punkt avsett jordbruksarbete har givetvis i första hand hänförts det arbete, som utföres av arbetare, vilka utslutande sysselsättas i arbetsgivarens jordbruk. Av naturliga skäl har emellertid någon ovisshet beträffande lagrummets tillämplighet i detta fall i regel icke förelegat, varför ansökningar rörande dylika arbetare endast till helt ringa antal inkommit till arbetsrådet.

Däremot har arbetsrådet i ett stort antal fall haft att avgiva utlåtande rörande lagens tillämpning å arbetare, som användas såväl till jordbruksarbete som till arbete av annat slag, oftast körkarlar eller motorförare, vilka hava att utföra körslor dels för arbetsgivarens fabriksrörelse, dels för det till fabriken hörande jordbruket. Arbetsrådet har i dylika fall — med tillämpning av huvudsaklighetsprincipen förklarat, att det arbete, som utföres av körkarlar och motorförare, vilka huvudsakligen äro sysselsatta med körslor för jordbrukets räkning, är undantaget enligt förevarande punkt men att däremot det arbete, som utföres av körkarlar och motorförare, vilka huvudsakligen äro sysselsatta med körning för fabriksdriften, icke på grund av stadgandet i denna punkt är till någon del undantaget från lagens tillämpning. Motsvarande utlåtanden hava lämnats beträffande arbetare, anställda vid renhållningsverk, tullkvarnar eller andra företag men även arbetande i arbetsgivarens jordbruk.

Såsom enligt förevarande punkt undantaget har arbetsrådet jämväl ansett det arbete, som utföres av hantverkare å lantegendomar, såsom hovslagare, klensmeder, sadelmakare, målare m. fl.,, vilka huvudsakligen arbeta för jordbrukets räkning.

Binäring till )ordbruk. Arbetsrådets avgöranden i hithörande ärenden hava träffats efter ingående utredning — i allmänhet verkställd genom yrkesinspektionens försorg — beträffande såväl jordbruket (areal av åkerjord under eget bruk samt av skogsoch hagmark, arbetarantal in. in.) som binäringen (maskinella anordningar, drivkraft, arbetarantal, produktionens storlek under de senaste åren) ävensom beträffande det inbördes förhållandet mellan jordbruket och binäringen (i vad mån gemensam arbetskraft användes, i vilken utsträckning produktionen är avsedd för jordbrukets eget behov o. s. v.). — I de avgöranden, som innefattat förklaring, att viss rörelse enligt denna punkt i lagen är undantagen, har arbetsrådet i regel uttalat, att detta avgörande gäller allenast »så länge rörelsen bedrives i nuvarande omfattning och under nuvarande förhållanden i övrigt».

Såsom binäringar till jordbruk, vilka icke bedrivas såsom självständiga företag, hava i ett flertal fall betraktats mindre sågar, stundom drivna allenast under vinteroch vårmånaderna och helt eller delvis betjänade av från jordbruket ledig arbetskraft. Liknande förklaring har i enstaka fall lämnats beträffande tegelbruk samt beträffande tunnbinderi och såg, bedrivna i nära sammanhang med jordbruket, ävensom beträffande en kalkugn, driven endast tre å fyra veckor om året och uteslutande avsedd för tillgodoseende av det egna jordbrukets behov av kalk. Även arbete å bränntorvmossar har i ett och annat fall förklarats undantaget enligt förevarande punkt.

I åtskilliga andra fall har arbetsrådet däremot vid verkställd utredning funnit, att den rörelse, varom fråga varit, bedrivits i sådan omfattning eller på sådant sätt, att den varit att betrakta såsom ett självständigt företag i förhållande

till jordbruket, och följaktligen förklarat, att det i rörelsen utförda arbetet icke jämlikt förevarande punkt varit undantaget från lagens tillämpning. Dylik förklaring har sålunda lämnats beträffande arbete vid ett flertal sågar, stundom drivna i förening med hyvleri eller kvarn, vidare beträffande arbete vid tegelbruk samt i flera fall beträffande arbete å bränntorvmossar.

Trädgårdsskötsel. Arbetsrådet har i avgivna utlåtanden förklarat, att arbete med skötsel av parker och planteringar är att hänföra till trädgårdsskötsel och följaktligen jämlikt förevarande punkt undantaget från lagens tillämpning. Till trädgårdsskötsel hava även räknats sådana arbeten å begravningsplatser, vilka äro av samma art som nyssnämnda arbeten, exempelvis plantering och bevattning av gravarna samt annan speciell gravskötsel. Därjämte har såsom undantaget enligt samma punkt förklarats det arbete, som utföres av smeder och slöjdare vid begravningsplatser, huvudsakligen sysselsatta med reparationer av för nyssnämnda arbeten o erforderliga redskap.

Å andra sidan har arbetsrådet — i enlighet med huvudsaklighetsprincipen förklarat lagen äga tillämpning å vissa arbetare å kyrkogård, vilkas arbete omfattar såväl grävning och igenfyllning av gravar som skötsel av kyrkogårdens planteringar.

Med tillämpning av samma princip har arbetsrådet förklarat, att det arbete, som av vissa fabriksarbetare efter det ordinarie arbetets slut utföres i fabrikens köksträdgård, icke är undantaget enligt förevarande punkt. I detta fall har reservation anmälts av den i beslutet deltagande arbetsgivarrepresentanten, vilken ansett, att arbetsrådet bort förklara, att ifrågavarande trädgårdsarbete jämlikt 1 § h) vore undantaget från lagens tillämpning.

Djurskötsel. Bland de arbetare, vilkas arbete av arbetsrådet förklarats undantaget enligt denna punkt, märkas hästskötare och fodermarsk i ridhusrörelse, stallnattvakter. vid slakthus anställda s. k. djurlossare och nattvakter, svinskötare vid svingård in. fl.

Med tillämpning av huvudsaklighetsprincipen har arbetsrådet vidare såsom undantaget förklarat det arbete, som utföres av arbetare vid marknadshall för kreatursmarknader, vilka hava till huvudsaklig uppgift att vårda och fodra djuren men även utföra rengöringsarbete.

I många fall har yrkande framställts om förklaring, att kuskars arbete med fodring, rykt och annan hästskötsel jämlikt förevarande punkt är undantaget från lagens tillämpning. Såsom ovan nämnts (jfr sid. 5) har arbetsrådet emellertid i dylika fall — i enlighet med nyssnämnda princip — förklarat, att det arbete, som utföres av kuskar, i vilkas göromål ingå fodring och rykt av de för deras fordon avsedda hästarna, icke i någon mån kan hänföras till sådan djurskötsel, som på grund av stadgandet i 1 § h) är undantagen från lagens tillämpning. I andra fall har arbetsrådet förklarat, att det arbete, som utföres av körkarlar, vilka huvudsakligen äro sysselsatta med stallskötsel, jämlikt förevarande punkt är undantaget från lagens tillämpning men att däremot det arbete, som utföres av körkarlar, vilka huvudsakligen äro sysselsatta med körning för arbetsgivarens fabriks- eller handelsrörelse, icke till någon del är undantaget från lagens tillämpning. Motsvarande förklaring har i åtskilliga fall lämnats beträffande utkörare, handelsdrängar m. fl.

94 Emot dylika beslut av arbetsrådet bär i regel reservation anmälts av arbetsgivarrepresentanterna inom rådet, vilka ansett, att arbetsrådets beslut bort innehålla förklaring därom, att den skötsel, som ifrågavarande arbetare ägna åt dragare, jämlikt 1 § h) är undantagen från lagens tillämpning samt att den tid, som användes för dylik skötsel, följaktligen icke skall vid tillämpningen av lagen inräknas i arbetstiden.

i) ;

I avgivna utlåtanden beträffande tillämpningen av denna punkt har arbetsrådet förklarat, att såsom trafikpersonal icke äro att anse arbetare, sysselsatta med diverse underhållsarbeten å järnväg, såsom utbyte av räls och slipers, ej heller montör vid elektrisk järnväg, sysselsatt med tillsyn och reparation av det elektriska lokomotivet och de elektriska ledningarna. Liknande förklaring har därjämte lämnats beträffande personal, som av enskilt bolag användes i bolagets restauranger vid åtskilliga järnvägsstationer samt i restaurangvagnarna i tågen.

j) -

Arbete, som åligger biträde i handelsbod. Såsom biträden i handelsbod har arbetsrådet ansett allenast sådana arbetare, vilka uteslutande eller huvudsakligen sysselsättas med kundernas betjänande. Däremot har lagen förklarats äga tillämpning å arbetare, som huvudsakligen äro sysselsatta i lager och magasin (lagerarbetare, packrumsarbetare, magasinskarlar, handelsdrängar in. fl.), ävensom å körkarlar, chaufförer, transportarbetare, springpojkar och springflickor. Lagen har ock förklarats äga tillämpning å modister och elever i modeaffär, vilka sysselsättas som sömmerskor, å arbeterskor i blomsterhandel, sysselsatta med bindning av kransar o. d., samt å urmakeribiträden, som huvudsakligen utföra reparationer.

Beträffande personal i varuhusrörelse har arbetsrådet förklarat, att — förutom den personal, som är direkt sysselsatt med försäljning av varor — såsom biträden i handelsbod skola anses paketinslagerskor, vilka under sin huvudsakliga arbetstid tjänstgöra vid respektive kassör, samt packare, vilka under större delen av dagen hava att verkställa packning i kassor och expeditioner, ävensom hisskonduktörer och dörrvakter, vilkas huvudsakliga arbete består i tjänstgöring vid de för allmänheten avsedda hissarna respektive entréerna. Däremot hava såsom biträden i handelsbod icke ansetts i varuiiusrörelse anställda chaufförer, paketbud och expeditionsarbetare (sysselsatta med att hemtransportera tyngre varor till kunderna) och ej heller värmeledningsskötare, fönsterputsare, glasmästare, elektriska montörer, nattvakter samt portvakter, tjänstgörande vid personalportama. Likaledes har arbetsrådet i visst fall förklarat, att det arbete, som utföres av lagerarbetare i varuhusrörelse, icke enligt förevarande punkt är undantaget från lagens tillämpning. Emot detta beslut har reservation anmälts av den i beslutet deltagande arbetsgivarrepresentanten, vilken ansett, att arbetet i fråga vore att hänföra till arbete, som åligger biträde i handelsbod, enär detsamma vore beroende av själva försäljningens gång och måste fortgå, så länge försäljningen äger rum.

Arbete, som åligger biträde i badinrättning. Ansökningar hava inkommit om förklaring, att det arbete, som utföres av maskinister och eldare vid badinrättningar, enligt denna punkt är undantaget från lagens tillämpning. Arbetsrådet har i dessa fall förklarat, att det arbete, som utföres av ifrågavarande arbetare, är att hänföra till sådant, varå lagen äger tillämpning.

k).

Såsom »sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande» har ansetts det arbete, som utföres av hovmästare, uppasserskor och annan serveringspersonal, hotellportierer, hotellvaktmästare — jämväl å s. k. ungkarlshotell — hotellnattvakter, hotellstäderskor, telefonister, baderskor och hotellspringpojkar.

Däremot har till sådant arbete icke räknats det arbete, som utföres av restaurangernas kökspersonal (såsierer, hushållerskor, kokerskor, kallskänkor, stekerskor, köksbiträden, diskerskor m. fl.), drängar, städerskor, kuskar, chaufförer, maskinister och montörer, ej heller det arbete, som utföres av vaktmästare och s. k. apparatuppasserskor å automater.

I enlighet med huvudsaklighetsprincipen har arbetsrådet i ett enstaka fall förklarat, att allt det arbete, som utföres av sådan uppassningspersonal å ett brukspensionat, vilken huvudsakligen sysselsättes med gästernas direkta betjänande, jämlikt förevarande punkt är undantaget från lagens tillämpning men att lagen däremot är tillämplig å allt arbete, som utföres av sådan å brukspensionatet i fråga anställd uppassningspersonal, vilken huvudsakligen sysselsättes med annat arbete än gästernas direkta betjänande.

2 §•

Någon definition å begreppet »arbetare» har icke influtit i förevarande lag. I motiveringen till lagförslaget yttrar arbetstidskommittén, att kommittén ej tilltrott sig att formulera någon bestämmelse, som direkt angiver det avsedda arbetarbegreppet, utan sökt nå sitt syfte genom att från arbetarbegreppet avskilja överordnade jämte vissa andra befattningshavare. Behovet av en definition har emellertid icke kunnat undgå att i vissa fall göra sig gällande, exempelvis då avgörande begärts, huruvida lagen äger tillämpning å delägare i bolag, vilka utföra arbete i en av bolaget bedriven rörelse, eller å personer, som utföra arbete för annans räkning men intaga en mera självständig ställning i förhållande till denne. 1 dylika fall har arbetsrådet — i enlighet med av arbetstidskommittén lämnad anvisning — hämtat ledning av de i 2 § lagen om arbetarskydd meddelade reglerna, enligt vilka med arbetare förstås »envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig företagare».

I åtskilliga fall har avgörande begärts, huruvida delägare i aktiebolag, handelsbolag, enkla bolag eller ekonomiska föreningar vid tillfällen, då de utföra arbete i en av bolaget respektive föreningen bedriven rörelse, äro att anse såsom arbetare eller såsom arbetsgivare. I fråga om aktiebolagen har arbetsrådet i detta hänseende förklarat, att den omständigheten, att vissa i ett aktiebolags rörelse sysselsatta personer äro aktie ägare i bolaget, icke kan föranleda, att ifrågavarande personer undantagas från tillämpningen av de bestämmelser, som i lagen äro meddelade angående arbetare. Motsvarande förklaring har lämnats beträffande andelsägare i ekonomisk förening. Å andra sidan har arbetsrådet funnit, att delägare i enkla bolag »icke kunna anses som arbetare i förhållande till företaget» eller att det av dem utförda arbetet »icke utföres för arbetsgivares räkning». Vad slutligen beträffar handelsbolagen — vilka ju i likhet med aktiebolag och ekonomiska föreningar äga rättssubjektivitet men i många fall med hänsyn till rörelsens omfattning och antalet däri sysselsatta arbetare

torde stå de enkla bolagen synnerligen nära — hava arbetsrådets avgöranden utfallit olika i olika fall, beroende på vad som framgått av den i respektive ärenden verkställda utredningen. Därjämte torde även en under lagens tillämpande vidgad erfarenhet hava medfört en viss förskjutning i arbetsrådets praxis i förevarande hänseende. Arbetsrådet har sålunda i ett under den första tiden av rådets verksamhet meddelat beslut förklarat, att åtta delägare i ett handelsbolag, vilka utförde arbete å en handelsbolaget tillhörig fabrik, måste anses innehava arbetsanställning hos bolaget samt att den omständigheten, att ifrågavarande arbetstagare tillika voro bolagsmän i handelsbolaget, icke kunde föranleda, att de undantoges från tillämpningen av de bestämmelser, som i lagen äro meddelade angående arbetare. I åtskilliga under senare tid meddelade beslut har arbetsrådet å andra sidan förklarat delägare i vissa handelsbolag icke vara att anse som arbetare i förhållande till bolagen. I intet av dessa fall har antalet delägare överstigit fem.

Såsom självständiga företagare har arbetsrådet ansett vissa charkuteriutkörare, vilka idka försäljning av matvaror med användande av fordon, tillhöriga de slakterifirmor, från vilka de erhålla varor, men icke åtnjuta någon ersättning från dessa annat än i form av viss rabatt å de fastställda partiprisen samt välja och uppsöka sina kunder utan något åtgörande från firmornas sida. Likaledes har arbetsrådet i anledning av inkomna ansökningar i fråga om lagens tillämpning å stenhuggare, vilka arbeta i s. k. »fria berg», förklarat, att i ansökningarna avsedda arbetare vid tillfällen, då de äro sysselsatta med huggning av sten i bergområden, som av dem ägas eller i vilka de förvärvat brytningsrätt av annan än den, med vilken de trättät avtal om leverans av den huggna stenen, äro att i förhållande till denne anse såsom självständiga företagare.

Förfrågan har stundom framställts, huruvida arbetstagare, som utföra arbete mot ackordsersättning, äro att enligt lagen räkna såsom arbetare samt vem som är att anse som arbetsgivare för av dylika ackordstagare i andra hand anställda hjälparbetare. Arbetsrådet har i hithörande fall förklarat, att de i ansökningarna avsedda ackordstagarna varit att enligt lagen räkna såsom arbetare samt att vederbörande firma varit att anse såsom arbetsgivare jämväl för de arbetare, som engagerats av i firmans tjänst sysselsatta ackordstagare.

I anledning av inkomna förfrågningar, huruvida elever (hos skräddare och sömmerskor) äro underkastade bestämmelserna i lagen, har arbetsrådet förklarat, att eleverna, så länge de erlägga avgift för undervisningen och icke för sitt arbete mottaga någon som helst ersättning vare sig i form av penningar, fri kost, fritt husrum eller på annat sätt. icke äro att räkna såsom arbetare men att de under tid, då de icke erlägga avgift för undervisningen eller då de för sitt arbete i någon form mottaga ersättning, äro att enligt lagen räkna såsom arbetare.

Arbetsrådet har vidare i visst fall förklarat, att lagen om arbetstidens begränsning icke äger tillämpning å arbete, som av fattigvårdsstyrelse eller å dess vägnar blivit anvisat understödstagare.

Såsom arbetare hava av arbetsrådet förklarats laboratoriebiträden å apotek eller fabriks laboratorium, vilka icke erhållit teknisk fackbildning.

Till befattningshavare i överordnad ställning hava av arbetsrådet hänförts föreståndare, verkmästare och förmän inom lika verksamhetsområden, allt under förutsättning att de icke eller endast undantagsvis deltaga i det av dem ledda arbetet. I enstaka fall hava hit även räknats befattningshavare, vilka på ett mera regelbundet

sätt deltaga i arbetet men vilkas huvudsakliga uppgift är att leda arbetet för ett större antal arbetare, exempelvis vissa verkstadsföreståndare hos en större skrädderilirma, vilka under sammanlagt omkring en tredjedel av sin arbetstid utföra syarbete i likhet med övriga arbetare å firmans verkstäder men i övrigt verkställa inriktning samt ombesörja inköp av materiel o. d. Däremot har arbetsrådet i ett stort antal fall förklarat, att vissa befattningshavare, vilka uppgivits intaga en överordnad ställning, äro att enligt lagen räkna såsom arbetare. I de flesta hithörande fall hava framställningarna avsett förmän (maskinmästare, förste maskinister, övermontörer m fl.), som regelbundet deltaga i arbetet, eller tillskärare hos mindre skrädderifirmor, vilka under större delen av veckan utföra syarbete i likhet med firmornas övriga arbetare.

Med anledning av inkomna framställningar beträffande personal vid hotell och restauranger samt vid sjukvårdsanstalter har arbetsrådet förklarat, att såsom arbetare icke skola räknas i framställningarna avsedda kökschefer, husfruar, hushållerskor vid vissa större företag samt restaurangkassörskor, varemot såsom arbetare äro att anse såsierer, chefskockar, hushållerskor utom vid vissa större företag, kokerskor och stekerskor, kallskänkor, styckmästare, konservföreståndare, konditorer m. fl.

Såsom arbetare har icke heller ansetts hotellkassörska med uppgift att vara ansvarig för hotellets räkenskaper. Ifrågavarande befattningshavare har av arbetsrådet närmast ansetts hänförlig till kategorien bokhållare eller därmed jämställd person.

Bland befattningshavare, som av arbetsrådet hänförts till gruppen vaktmästare eller annat underordnat kontor sbiträde, torde böra nämnas vissa personer — förutom vaktmästare även benämnda postbud, portvakter, tidkontrollörer o. s. v. — med huvudsakligt åliggande att hämta och avlämna post, att utöva tillsyn och verkställa anteckningar över ankommande och avgående gods, att föra personalregister och kontrollera personalens tjänstgöringstid, att handhava nycklar samt öppna och stänga portar och dörrar, att övervaka eldning och städning i kontorsfastighet o. d. Å andra sidan har arbetsrådet i många fall förklarat, att en befattningshavare, som väsentligen tjänstgjort såsom portvakt, nattvakt, förrådsarbetare e. d. men därjämte haft att föra vissa anteckningar och på denna grund av sökanden ansetts »jämförlig med vaktmästare», varit att vid lagens tillämpning räkna såsom arbetare. Att döma av flera hithörande ansökningar torde sökandena i åtskilliga fall icke hava beaktat, att ordet »vaktmästare» i förevarande punkt av lagen allenast kan avse vaktmästare å kontor. 4

4 §•

Första stycket.

Med anledning av i vissa fall yppat missförstånd beträffande innebörden av lagens huvudstadgande har arbetsrådet förklarat, att bestämmelserna i förevarande paragraf icke avse arbetares rätt att arbeta utan allenast arbetsgivares rätt att använda arbetare till arbete.

I enstaka fall har undantag från lagens tillämpning begärts i syfte att bereda arbetare möjlighet att utöver den i lagen medgivna arbetstiden utföra arbete för egen räkning. Likaledes har i ett visst fall vederbörande arbetsgivare anhållit om undantag beträffande ett antal kuskar, vilka utöver sitt ordinarie arbete om söndagarna brukat verkställa begravningsskjutsar och andra skjutsar för övriga arbetares räkning. Arbetsrådet har i hithörande fall förklarat, att i ansökningarna avsedda arbetare vid 363*. Arbetstidslagens revision. 13

tillfällen, då de utföra arbete för egen eller andra arbetares räkning, icke »användas till arbete för arbetsgivares räkning» samt att de följaktligen vid ifrågavarande tillfällen icke äro underkastade lagens tillämpning.

I nära samband med nyssnämnda spörsmål står frågan, huruvida en arbetare utan hinder av lagens bestämmelser kan sysselsättas hos två eller flera olika arbetsgivare under längre sammanlagd arbetstid än i paragrafen angives. Oaktat en dylik anordning i många fall icke torde stå i överensstämmelse med lagens syfte, har arbetsrådet — vid frånvaron i lagen av några bestämmelser i ämnet — i detta hänseende förklarat, att en arbetsgivare icke blir straffbar, därest arbetare, som hos honom sysselsattes under i lagen medgiven tid, utöver denna tid utför arbete åt annan arbetsgivare.

Beträffande innebörden av uttrycket arbetstid föreligga ett flertal utlåtanden av arbetsrådet. I många fall har yrkande framställts, att den tid, sam åtgår för vissa förberedelse- eller avslutningsarbeten — exempelvis fodring, rykt och annan skötsel av hästar, påeldning av ångpannor o. s. v. — icke måtte inräknas i den i 4 § avsedda arbetstiden. Arbetsrådet har i dylika fall avgivit det utlåtande, att jämväl denna tid skall tagas i beräkning vid bestämmande av den tid, under vilken vederbörande arbetare jämlikt lagen må användas till arbete för arbetsgivares räkning. Däremot har såsom arbetstid icke räknats den tid, som arbetare använder för resa eller gång till och från arbetsplatsen, oavsett om ersättning för denna tid utgår eller ej. Likaledes har arbetsrådet i anledning av framställning från ett antal stuveriföretag avgivit det utlåtande, att den tid, som förflyter mellan den kl. 6.3 0 f. m. verkställda s. k. intagningen av arbetskraft (d. v. s. arbetarnas uppropande och hänvisande till olika arbetsplatser) och den ordinarie arbetstidens början kl. 7 f. m., icke utgör sådan arbetstid, som avses i förevarande paragraf. Såsom arbetstid har ej heller ansetts den tid, under vilken vissa s. k. kontrollmontörer för hissanläggningar äro skyldiga att fullgöra beredskapstjänst, bestående i att på vissa klockslag hos vederbörande verkmästare efterhöra, om deras bistånd av någon anledning påfordras. Med anledning av en förfrågan från Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund har arbetsrådet avgivit det utlåtande, att den tid, som hos förbundets medlemmar anställda arbetare använda för bad och omklädnad (i av mästarna upplåtna badrum) icke skall vid tillämpningen av lagen inräknas i deras arbetstid.

Beträffande raster har arbetsrådet avgivit det utlåtande, att vid lagens tillämpning såsom raster äro att anse sådana avbrott i arbetstiden, vilkas varaktighet är på förhand bestämd och under vilka arbetarna fritt förfoga över sin tid samt icke äro skyldiga att kvarstanna på arbetsplatsen. I enlighet härmed har arbetsrådet såsom rastetid icke ansett den tid, under vilken eu nattvakt mellan de olika ronderna är skyldig att^ uppehålla sig på arbetsplatsen. Såsom raster hava icke heller ansetts de uppehåll i arbetet, som kunna uppstå vid driftstörningar (exempelvis genom avbrott i kraftleveransen).

I fråga om lancashiresmide, som bedrives med två smeder i varje arbetslag, bär arbetsrådet — i enlighet med den mening, som omfattats av rådets flesta ledamöter — beslutat avgiva det utlåtande, att de uppehåll i den ene smedens arbete, som kunna uppstå under det den andre smeden i arbetslaget framställer smältan, icke äro att vid tillämpningen av lagen anse såsom raster.

I fråga om begreppet dygn har arbetsrådet avgivit det utlåtande, att den i

lagen om arbetstidens begränsning omnämnda tidsperioden ett dygn skall anses börja klockan 12 midnatt och sluta 24 timmar därefter.

Uttrycket veckans fem första söckendagar har i vissa fall — vid inträffande av helgdag — föranlett en viss tvekan. Arbetsrådet har i detta avseende avgivit det utlåtande, att stadgandet i förevarande punkt av lagen innebär, att arbetstiden är begränsad dels till 48 timmar i veckan, dels till 8 '/.2 timmar under måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar och fredagar, under förutsättning att dessa dagar äro söckendagar, dels ock till 8 timmar under lördagar och söndagar ävensom under helgdagar.

Till arbetsrådet hava i många fall inkommit ansökningar om rätt att under veckans fem första söckendagar utsträcka arbetstiden utöver 8 V2 timmar, under villkor att arbetarna under lördagarna erhålla motsvarande minskning i arbetstiden respektive fullständig ledighet från arbetet. Ifrågavarande ansökningar hava i allmänhet uppgivits vara tillkomna på arbetarnas eget initiativ samt åsyfta att bereda arbetarna en längre sammanhängande ledighet för utförande av sådana göromål i hemmet, som ej kunna medhinnas på fristunderna under en arbetsdag, eller för utförande av annat förvärvsarbete för egen räkning. Stundom hava ansökningarna även motiverats med att rådande kommunikationsförhållanden göra det omöjligt för arbetarna att utan en dylik förskjutning av arbetstiden verkställa stadsresor för inköp av förnödenheter eller att besöka sina på annan ort belägna hem. I flertalet hithörande fall har arbetsrådet funnit sig »icke kunna mot bestämmelserna i lagen bifalla den gjorda framställningen».

Andra stycket.

Stadgandet i förevarande punkt av lagen har av arbetsrådet ansetts tilllämpligt jämväl beträffande arbete, som icke bedrives dygnet runt, exempelvis beträffande arbete vid spårvägar, som pågår med fyra »pass» från klockan 5.30 förmiddagen till klockan 12 midnatt, samt beträffande arbete vid elektricitets- och vattenledningsverk, som bedrives med två skift under sammanlagt 18 timmar om dygnet.

Vid arbete, som bedrives med regelbunden skiftindelning har en arbetstid av 50 timmar varannan vecka och 42 timmar varannan vecka (alltså 46 timmar i veckan i genomsnitt för två veckor) förklarats vara tillåten enligt förevarande punkt, likaså en arbetstid av respektive 45, 45 och 54 timmar under tre på varandra följande veckor (alltså 48 timmar i genomsnitt för tre veckor). Vid dylikt skiftarbete har en arbetstid av 9 1/i timmar om dygnet under veckans fem första söckendagar — vilken indelning av arbetstiden i vissa fall torde hava åsyftat att bereda arbetarna ledighet under lördagarna — likaledes förklarats tillåten enligt lagen.

Att den i förevarande punkt av lagen avsedda treveckorsperioden måste kunna väljas godtyckligt framgår omedelbart av paragrafens ordalydelse. I enlighet härmed har arbetsrådet avgivit det utlåtande, att en indelning av arbetstiden, enligt vilken timantalet uppgår till respektive 56, 32, 56, 56, 56 och 32 timmar under en period av sex veckor, icke är tillåten, enär den genomsnittliga arbetstiden "Visserligen för vissa treveckorsperioder allenast motsvarar 48 timmar i veckan men likväl under den treveckorsperiod, som omfattar den tredje, fjärde och femte veckan, i genomsnitt uppgår till 56 timmar i veckan.

100 I vissa fall har förfrågan framställts, huruvida lagen medgiver en indelning av arbetstiden, enligt vilken den sammanlagda arbetstiden för en tidrymd av tre veckor visserligen blir längre, än att den motsvarar 48 timmar i veckan, men sammanlagda arbetstiden för en kortare tidrymd än tre veckor icke blir längre, än att den motsvarar angivna timantal. Sålunda har exempelvis arbetstiden för viss spårvägspersonal uppgivits under varannan treveckorsperiod något överstiga 144 timmar men icke under någon period av aderton dagar överstiga 123 timmar (motsvarande 47 5 6/i; timmar i veckan). Likaledes har arbetstiden för vissa kraftstationsmaskinister enligt uppgift utgjort varannan vecka 53 timmar och varannan vocka 42 timmar, vilket motsvarar en arbetstid av 47 Va timmar i veckan i genomsnitt för varje period av två veckor men om genomsnittet beräknas för vissa treveckorsperioder en arbetstid av 49 V3 timmar i veckan. Arbetsrådet har i båda dessa fall funnit ifrågavarande indelning av arbetstiden stå i överensstämmelse med lagens bestämmelse, att sammanlagda arbetstiden för en tidrymd av högst tro veckor icke må bliva längre, än att den motsvarar 48 timmar i veckan.

Vid kontinuerligt arbete, som bedrives med flera än tre skiftlag, vilkas arbetstider delvis sammanfalla, eller med skiftlag av växlande storlek, har en utsträckning av den i förevarande lagrum stadgade perioden för beräkning av den genomsnittliga arbetstiden från tre veckor till fyra, fem eller ända till åtta veckor i vissa fall befunnits vara mest förmånlig, särskilt med hänsyn till placeringen av arbetarnas fridagar. Yrkanden om tillstånd till en dylik indelning av arbetstiden hava framställts beträffande arbetare vid gas- och elektricitetsverk, vid vilka arbetet är indelat på tre åttatimmarsskift men utföres av fyra eller fem olika arbetslag, av vilka två samtidigt äro i arbete under de tider av dygnet, då belastningen är störst, ävensom beträffande andra arbeten, som under viss tid av dygnet fordra insättande av ett hjälpskiftlag. I dylika fall har arbetsrådet i regel »med stöd av grunderna för 5 § andra stycket» bifallit de gjorda framställningarna och sålunda medgivit arbetsgivare rätt att beträffande arbete, som bedrives med regelbunden skiftindelning, tillämpa annan arbetstid än i 4 § stadgas, såvitt därigenom icke uppkommer längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst fyra (respektive fem eller åtta veckor), än att den motsvarar 48 timmar i veckan.

5 §•

En översikt över arbetsrådets medgivanden enligt de olika styckena av förevarande paragraf lämnas i efterföljande tablå. I första kolumnen angivas de olika arbetarkategorier samt — i de fall, där en dylik indelning lämpligen kunnat genomföras, d. v. s. närmast i fråga om paragrafens andra stycke — jämväl de olika yrkesgrupper, för vilka ett undantag medgivits. I andra kolumnen angives, huru många arbetare av respektive kategorier, som i runt tal beröras av undantaget. Det torde böra observeras, att fullt exakta uppgifter i detta hänseende icke kunna lämnas, enär arbetsrådets medgivanden i allmänhet gälla för viss angiven kategori eller grupp av arbetare, oberoende av eventuella växlingar i arbetarantalet. I den tredje kolumnen angives slutligen antalet medgivanden av varje särskilt slag, d. v. s. antalet av de beslut, genom vilka undantag medgivits för vederböra!]de arbetarkategori.

101 Undantag enligt 5 § lagen om arbetstidens begränsning,

medgivna av arbetsrådet under tiden den 1 november 1919—28 februari 1921.

1.

11 Yrkesgrupper och arbetarkategorier

Undantag enligt 5 § första stycket.

a) Arbetare, sysselsatta med arbete, som fortgår allenast

under kortare tid ........................................................

Köks- och vaktpersonal vid utställningar, arbetare vid vissa tillfälliga vattenbyggnadsarbeten m. m.

b) Arbetare, sysselsatta med arbete, som medför synner-

ligen ringa ansträngning............................................

Portvakter.......................................................................

Nattvakter (i fabriks-eller handelsrörelse, vid byggnadsarbeten in. m.) ..................................................

Arbetare hos nattvaktsfirmor........................................

Pumpstationsvakter vid vattenledningsverk och industriella anläggningar2 samtpumpvaktare vid gruvor3 Andra vakter (kraftstationsvakter, brovakter, hamnvakter, pråmvakter, telefonvakter, kabinettsvakter

m. fl.) ........................................................................

Andra arbetare (hisskonduktörer, ordningsmän, vissa

värmeledningseldare m. fl.)........................................

Tillfälliga vakter (av ovan angivna kategorier)........

Arbetare för destination av fettsyra vid stearinfabriker m. fl.............................................................

c) Arbetare, sysselsatta med arbete, som tillgodoser än-

damål av synnerligen stort allmänt intresse............

Arbetare vid mejerier (mjölkutkörare, distributörer,

mejeri- och maskinpersonal) ....................................

Arbetare vid vissa boktryckerier och bokbinderier.... Andra arbetare................................................................ 11

Undantag enligt 5 § andra stycket.

Tillsammans

Gruvor....................................................................................

Pumpmaskinister (inklusive eldare) samt arbetare för

skötsel av fläktar och hissverk ................................

Järnverk ................................................................................

Arbetare vid masugnar...................................................

» » dolomitugnar ............................................

» » kalkugnar....................................................

1 Anmärkas bör måhända, att ofta flera medgivanden beträffande olika kategorier av arbetare innefattas i ett beslut, av arbetsrådet.

1 Jfr ovan under 1 § c).

3 Jfr nedan under 5 § tredje stycket.

103 III

Yrkesgrupper och arbetarkategorier

Kolningsverk va. m..........................................................■

Arbetare vid kolugnar (inklusive ångpanneeldare) ....

» » destillationsverk vid kolugnar...............

» » milkolning 1 .........................................

» » tjärfabriker...............................................

» » gasverk ...................................................

Cellulosa fabriker..................................................................

Pumpmaskinister..................................................:..........

Kalkugnsarbetare ............................................................

Bryggerier ............................................................................

Mältare och maskinister ................................................

Sockerfabriker m. m...........................................................

Arbetare vid råsockerfabriker........................................

» » sockerraffinaderier ...................................

» » melasspritfabrik ........................................

Vattenledningsverk ................................................................

Maskinister och pumpskötare .......................................

Kraftstationer och elektricitetsverk ....................................

Driftpersonal (maskinister, eldare m. fl.) ....................

Vaktpersonal .......................................................................

Portvakter ........................................................................

Andra vakter (dammvakter, hamnvakter, pråmvakter,

brovakter m. fl.)............................................................

Andra skiftarbetare ............................................................

Yissa eldare för uppvärmning av fabrikslokaler, kranförare samt lastnings- och lossningsarbetare vid vissa större anläggningar m. fl.................................

Tillsammans

Undantag enligt 5 § tredje stycket.

Arbetare, vilkas arbetstid är beroende av årstiden eller

väderleken............................................................................

Arbetare vid torvtillverkning .............v..........................

Flottningsarbetare (vid skiljeställen) 1 2 ........................

Arbetare vid vattenbyggnadsarbeten ............................

» » grundläggningsarbeten ............................

» » renhållningsverk .......................................

» » reservkraftstationer2................................

Pumpvaktare vid gruvor 3 ...........................................

Arbetare vid tegelbruk...............i...................................

1 Jfr ovan under 1 § c) och gl

3 » » » 1 § c).

3 » » > 5 § först stycket.

104 Yrkesgrupper och arbetarkategorier

Arbetare vid konservfabriker m. m.1 ........................

» hos ishandelsfirmor ........................................

Diverse andra arbetare...................................................

Körkarlar och chaufförer m. m.........................................

Verkkuskar (körkarlar och motorförare) vid industriella anläggningar * 1 2........................................................

Utkörare (vid bryggerier, bagerier, slakterier, hos

kol- och vedhandelsfirmor m. m.)3 4............................

Kuskar, chaufförer, paketbud och springpojkar i varuhusrörelse, handelsdrängar m. m.............................

Chaufförer i tjänst hos stad............................................

Kuskar vid hyrkuskverk, kuskar och chaufförer vid

åkerier samt arbetare hos expressbyråer ................

Andra transportarbetare ....................................................

Lastnings- och lossningsarbetare hos industriella företag ...............................................................................

Trafikpersonal vid bruksbanor, transportarbetare i gruvor m. fl........................................................................

Arbetare hos stuverifirmor ............................................

Hamnpersonal (kranskötare, hamnserviser m. fl.)........

Reparation sarbetare ............................................................

Reparatörer och elektriska montörer vid industriella

anläggningar ...................................................;...........

Reparatörer och elektriska montörer vid elektricitets-

och vattenverk m. m................................................

Arbetare vid reparationsverkstäder (för automobiler, båtmotorer, fiskenät m. m.), resemontörer vid mekaniska verkstäder samt felmontörer hos elektriska

firmor ..............................................:.............................

Arbetare vid skeppsvarv (fartygsreparatörer samt arbetare för sliptagning och dockning av fartyg) .......

Arbetare, vilkas arbetstid är beroende av vissa tekniska

processer ...........................................................................

Arbetare vid metallgjuterier m. fl.................................

Brännare vid porslins-, lerkärls- och kakelfabriker....

Maskinister vid jästfabriker............................................

Arbetare vid bryggerier (maskinister, pannknektar,

kylhusarbetare) ...........................................................

Diverse andra arbetare (asfaltläggare, limtagningsarbe-

tare vid benmjölsfabrik, arbetare vid milkolning5m. fl.)

1 Jfr ovan under 1 § c).

J » » » 1 § c), g) och h).

' » » » 1 § a) och c).

4 Medgivandena beröra bl. a. omkring 800 åkerier.

6 Jfr ovan under 1 § c) och g).

105 Yrkesgrupper och arbetarkategorier

Arbetare hos tidningsföretag...............................................

Typografiska arbetare och arbetare vid klichéanstalter Andra arbetare, vilkas arbetstid år av växlande längd... Teknisk personal vid teatrar (scenarbetare, elektriker,

sömmerskor, skräddare m. fl.)....................................

Personal i restaurangvagnar och vid järnvägsrestauranger ............................................................................

Extra personal vid spårvägar........................................

Arbetare på kyrkogårdar1 2 3 (dödgrävare m. fl.) ............

Reserver för skiftarbetare vid kontinuerligt drivna

fabriker ........................................................................

Arbetare vid tullkvarnar ................................................

Diverse andra arbetare....................................................

Tillsammans

Summa

Första stycket.

De undantag, som medgivits beträffande arbete, som fortgår allenast under kortare tid, hava i regel inneburit rätt för sökanden att bedriva arbetet i fråga utan iakttagande av i lagen angivna begränsningar eller under den utsträckta arbetstid, som i ansökningen angivits såsom erforderlig.

Bland de av arbetsrådet avslagna ansökningar om undantag enligt förevarande punkt märkas åtskilliga framställningar beträffande säsongarbeten, exempelvis arbete vid mindre vattensågar, arbete å bränntorvmossar, arbete hos expressbyråer under flyttningssäsongerna m. m.

I fråga om arbete, som medför synnerligen ringa ansträngning, har arbetsrådet i regel medgivit rätt att utsträcka arbetstiden till 60 timmar i veckan med högst 10 timmar om dygnet eller — i fråga om portvakter och vissa andra dagvakter — högst 11 timmar om dygnet. Stundom har emellertid en mindre utsträckning av arbetstiden, exempelvis till 57 eller 52 timmar i veckan, begärts och erhållits. Beträffande i tablån angivna arbetare hos nattvaktsfirmor, vilkas tjänstgöring befunnits vara av synnerligen lindrig natur, har arbetsrådet medgivit rätt att bedriva arbetet utan annan inskränkning i arbetstiden, än att sammanlagda arbetstiden icke må överstiga 60 timmar i veckan eller, i andra fall, icke under någon period av tre respektive fyra veckor må bliva längre, än att den motsvarar 60 timmar i veckan.

I inkomna ansökningar om undantag enligt förevarande punkt hava i många fall framställts yrkanden om längre arbetstid än arbetsrådet funnit sig kunna medgiva. Sålunda har exempelvis begärts tillstånd att använda portvakter vid kontinu-

1 Medgivandena beröra omkring 120 tidningar.

a Jfr ovan under 1 § h.

3 684. Arbetstidslagens revision.

erligt drivna anläggningar till arbete med två skift under 12 timmar om dygnet. Arbetsrådet bar emellertid jämväl i förevarande fall allenast medgivit tillstånd att utsträcka arbetstiden till 60 timmar i veckan med högst 10 timmar om dygnet, dock under reservation av arbetsgivarrepresentanterna inom rådet, vilka ansett’ att arbetsrådet bort medgiva tillstånd att använda portvakterna i fråga till vakttjänstgöring med två skift under 72 timmar i veckan med högst 12 timmar om dygnet.

Beträffande i tablån angivna »tillfälliga vakter» — under vilken rubrik inrymts såväl arbetare, vilka allenast tillfälligtvis användas till vakttjänstgöring, som ock vissa arbetare, vilkas ordinarie sysselsättning omfattar dels vakttjänstgöring, dels annat tyngre arbete, har arbetsrådet icke medgivit någon allmän utsträckning av arbetstiden för dygn eller vecka utan allenast — i överensstämmelse med den eljest medgivna utsträckningen av arbetstiden för ren vakttjänstgöring i proportionen 48 till 60 — medgivit vederbörande arbetsgivare rätt att vid tillfällen, då ifrågavarande arbetare användas till vakttjänstgöring, »utbyta fyra vanliga arbetstimmar mot fem vakttimmar» (s. k. evalvering).

För i tablån angivna arbetare vid stearinfabriker har arbetsrådet medgivit en arbetstid av 54 timmar i veckan med högst 9 timmar om dygnet.

De ansökningar om undantag enligt förevarande punkt, vilka av arbetsrådet av slag'ds, hava i många fall avsett s. k. vakter, vilkas tjänstgöring vid verkställd utredning visat sig bestå i utförande av mer eller mindre tungt kroppsarbete, exempelvis pråmvakter, vilka haft att verkställa länspumpning av virkespråmar, portvakter med åliggande att förutom vanliga portvaktsgöromål sköta centraluppvärmning och renhållning, nattvakter, vilka haft att verkställa påeldning av ångpannor, förrådsvakter o. s. v. I åtskilliga hithörande fall synas ansökningarna närmast hava föranletts av behovet av utsträckt arbetstid för vissa förberedelseeller avslutningsarbeten. Detta torde särskilt gälla i fråga om de talrika ansökningarna om längre arbetstid beträffande eldare, städare och smörjare, kuskar och chaufförer, ångkranförare vid skeppsvarv och hamnar m. fl. Arbetsrådet har i hithörande fall under hänvisning till de i 7 § av lagen meddelade bestämmelserna angående utsträckning av arbetstiden för nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten i regel avslagit de gjorda framställningarna eller, särskilt i fråga om kuskar och vissa chaufförer, medgivit undantag enligt 5 § tredje stycket av lagen.

Ansökningar om tillstånd att använda smältare vid småglasbruk till arbete under 60 timmar i veckan med 10 timmar om dygnet hava av arbetsrådet avslagits.

Beträffande reparatörer samt lastnings- och lossningsarbetare har arbetsrådet likaledes avslagit ansökningar om undantag enligt förevarande punkt, varvid emellertid medgivande enligt 5 § tredje stycket av lagen i regel lämnats.

Arbetsradets medgivanden i fråga om arbete, nom tillgodoser ändamål av synnerligen stort allmänt intresse, hava i regel inneburit rätt för sökanden att under vissa angivna veckor eller månader bedriva arbetet under den utsträckta arbetstid, som i ansökningarna begärts, eller ock angivits avse befrielse från iakttagandet av i lagen angivna begränsningar. I fråga om arbete vid mejerier har arbetsrådet medgivit vederbörande arbetsgivare rätt att, utan överskridande av den begränsning av arbetstiden för dygn, som angives i 4 § första stycket av lagen, utsträcka arbetstiden för vecka till 54 timmar, varigenom möjlighet beretts för arbetets bedrivande jämväl under söndagarna.

107 De under förevarande punkt i tablån upptagna rubriken »andra arbetare» avser bl. a. arbetare, sysselsatta med uppförande av bostadsbyggnader, tillverkning av radiostationer för installation å svenska handelsfartyg, tillverkning av transformatorer för Stockholms elektricitetsverk, om justering av gaskök och andra värmeapparater hos ett gasverks samtliga abonnenter m. m.

De »arbetare vid vissa boktryckerier och bokbinderier», för vilka undantag medgivits, äro arbetare, sysselsatta med tryckning och distribution av skatteblanketter samt sättning, tryckning, häftning och bindning av tryck åt riksdagen och i enstaka fall åt landsting.

I åtskilliga fall har arbetsrådet emellertid avslagit ansökningar om undantag för arbete med utförande av tryck åt stat eller kommun. Samma ståndpunkt har arbetsrådet intagit beträffande inkomna ansökningar från åtskilliga tidningsföretag.

Ej heller har arbetsrådet ansett sig kunna jämlikt förevarande punkt medgiva undantag beträffande ekonomi- och maskinpersonal vid vissa fattigvårds- och sj ukvårdsinrättningar.

Bland avslagna ansökningar om undantag beträffande arbeten, som av sökanden ansetts tillgodose ändamål av synnerligen stort allmänt intresse, märkas vidare framställningar om utsträckt arbetstid för arbetare vid badinrättningar, arbetare vid reparationsverkstäder och hos expressbyråer, vaktpersonal vid idrottspark m. fl. I åtskilliga hithörande fall har arbetsrådet emellertid medgivit undantag enligt 5 § tredje stycket av lagen.

Andra stycket.

I enlighet med sakens natur hava arbetsrådets medgivanden av »erforderligt undantag» enligt förevarande punkt i det övervägande flertalet fall inneburit medgivande till en arbetstid av 56 timmar i veckan i genomsnitt för tre veckor, varigenom möjlighet beretts att utan användande av reservpersonal bedriva arbete kontinuerligt jämväl under söndagsdygnet sålunda med 21 åttatimmårsskift i veckan.

Vid medgivande av utsträckning av arbetstiden för skiftarbete från 48 till 56 timmar i veckan har arbetsrådet i regel icke ansett sig kunna bibehålla den i 4 § andra stycket av lagen medgivna friheten beträffande den dagliga arbetstidens längd utan föreskrivit, att arbetstiden för dygn icke må överskrida 10 timmar (eller i enstaka fall 12 timmar) eller ock att den i 4 § första stycket av lagen stadgade begränsning av arbetstiden för dygn icke må överskridas i vidare män, än att arbetstiden under de dygn, då skiftväxling äger rum, må utsträckas till 12 eller 14 timmar (någon gång intill 16 timmar.)

I ett och annat fall, exempelvis beträffande smältare vid martinverk, vilkas dagliga arbetstid måste avpassas efter chargernas gång, har arbetsrådet emellertid medgivit tillstånd att bedriva arbetet utan någon begränsning av arbetstiden för dygn, allenast den genomsnittliga arbetstiden — i förevarande fall beräknad för en tidrymd av högst fyra vecker — icke blir längre, än att den motsvarar 56 timmar i veckan.

Likaledes har arbetsrådet — såsom ovan under 4 § andra stycket omnämnts — i vissa fall »med stöd av grunderna för 5 § andra stycket» medgivit tillstånd att för arbete, som bedrives med flera än tre skiftlag eller med skiftlag

av växlaDde storlek, tillämpa en arbetstid av 48 timmar i veckan — eller i vissa andra fall intill 56 timmar i veckan — beräknad i genomsnitt för fyra, fem eller åtta veckor.

Giltighetstiden för de undantag, som medgivits med stöd av förevarande punkt, har i de flesta fall begränsats till den 1 januari 1922. Undantag med obegränsad giltighetstid hava dock stundom lämnats, särskilt beträffande arbeten, som bedrivas med allenast en arbetare på varje skift, i vilket fall en ökning av arbetarantalet skulle bliva relativt betungande, exempelvis beträffande portvakter, brandvakter, arbetare vid mindre kraftstationer, pumpstationer och kolugnar samt gaseldare i glashyttor med allenast en ugn.

Bland avslagna ansökningar om undantag enligt förevarande punkt, vilka beröra i runt tal 2,000 arbetare, märkas framställningar om utsträckt arbetstid för malmkrossare, malmslagare och järnvägare vid masugnar, arbetare vid sintringsverk med undantag för ett enstaka fall — samt arbetare vid degelstålugnar och vid glödgningsugnar med mindre än 12 timmars glödgningstid ävensom beträffande elektriker och reparatörer vid järnverk.

Ansökningar beträffande ugnspersonal vid cementfabriker hava likaledes avslagits av arbetsrådet.

Liknande beslut har meddelats beträffande arbetare vid små elektriska smältugnar, vilka i regel ej drivas kontinuerligt, beträffande gaseldare i glashyttor med flera ugnar samt i enstaka fall beträffande vissa arbetare vid kemiska och elektrokemiska fabriker. I ett fall har arbetsrådet även avslagit en ansökning om undantag beträffande arbetare vid reningsverk och ångpannor vid kolugn.

Slutligen har arbetsrådet avslagit samtliga ansökningar om utsträckt arbetstid enligt förevarande punkt beträffande skiftarbetare i kontinuerligt drivna avdelningar vid cellulosafabriker, vilka ansökningar avsett ett sextiotal sulfit-, sulfat- och sulfitspritfabriker med sammanlagt omkring 1,400 skiftarbetare. Endast beträffande pumpmaskinister och kalkugnsarbetare vid dylika fabriker har — såsom av tablån framgår — undantag medgivits, i likhet med vad som skett beträffande motsvarande arbetarkategorier vid fristående pumpstationer och kalkugnar.

I åtskilliga av här angivna fall har arbetsrådet emellertid med stöd av promulgationsbestämmelserna till lagen medgivit längre eller ko'rtare tids anstånd med lagens tillämpning.

I fråga om tillämpningen av 5 § andra stycket av lagen hava i de allra flesta fall olika meningar gjort sig gällande inom arbetsrådet, i det att arbetsgivarrepresentanterna yrkat bifall till framställningar om undantag enligt förevarande punkt medan arbetarrepresentanterna yrkat avslag.

Sålunda hava arbetarrepresentanterna — under anförande, att enär en ringa ökning av arbetspersonalen vid respektive anläggningar skulle möjliggöra arbetstidens inskränkning till 48 timmar i veckan, något undantag icke vore påkallat — anmält sin reservation mot samtliga medgivanden till utsträckt arbetstid beträffande arbetare vid masugnar och bessemerverk, glödgningsugnar, brikettverk och kolugnar ävensom vid milkolning. Liknande reservation har jämväl av arbetarrepresentanterna avgivits beträffande arbetsrådets medgivanden till utsträckt arbetstid för arbetare vid sådana kraftstationer, vid vilka arbetet bedrives med mer än en arbetare på varje skift. Emot arbetsrådets beslut i fråga om arbete vid martinverk hava arbetarrepresentanterna likaledes anmält sin reservation, under anförande, att arbetet vid

m artinverken icke oundgängligen måste fortgå jämväl under sön- och helgdagar. Slutligen hava arbetarrepresentanterna även reserverat sig emot åtskilliga av arbetsrådets medgivanden beträffande arbetare vid elektrokemiska och elektrotermiska fabriker — bl. a. beträffande arbetare vid elektriska smältugnar — beträffande vissa av de under rubriken »andra kemiska fabriker» redovisade arbetargrupperna samt beträffande i tablån angivna brännare vid emaljugnar i porslinsfabrik.

andra sidan hava arbetsgivarrepresentanterna anmält sin reservation mot arbetsrådets beslut att avslå framställningar om utsträckt arbetstid beträffande arbetare vid degelstålugnar samt beträffande ugnspersonal vid cementfabriker, gaseldare i glashyttor med flera ugnar och arbetare vid cellulosafabriker ävensom i vissa fall emot arbetsrådets avslag å ansökningar beträffande arbetare vid små elektriska smältugnar och vid vissa av de under rubriken »andra kemiska fabriker» avsedda fabrikerna.

Tredje stycket.

Såsom av tablån framgår, har stadgandet i förevarande punkt kommit i tillämpning beträffande ett stort antal olika kategorier av arbetare, för vilka en lagstadgad reglering av arbetstiden måhända svårligen kunnat genomföras i annan form. Anmärkas må, att arbetsrådets beslut i fråga om tillämpningen av detta lagrum i samtliga fall varit enhälliga.

Det medgivande, som lämnats i det övervägande flertalet hithörande fall, har inneburit rätt att tillämpa annan arbetstid än i 4 § av lagen stadgas, såvitt därigenom icke sammanlagda arbetstiden för en tidrymd av högst fyra veckor blir längre, än att den motsvarar 48 timmar i veckan. Endast i några få fall har arbetsrådet — oftast i överensstämmelse med sökandens yrkande — föreskrivit viss begränsning av arbetstiden för dygn, merendels till 10 timmar. Någon gång har även perioden för beräkning av den genomsnittliga arbetstiden begränsats till kortare tid än fyra veckor, exempelvis till tre veckor eller allenast en vecka.

I enstaka fall har undantag medgivits endast för vissa angivna månader. De undantag, som lämnats beträffande arbetare vid renhållningsverk, hava sålunda i allmänhet allenast avsett månaderna december—mars eller november—april.

Någon begränsning av giltighetstiden för de undantag, som medgivits med stöd av förevarande punkt, har i allmänhet icke föreskrivits. Endast i fråga om skeppsvarven har det medgivna undantaget — med hänsyn till det stora antalet arbetare vid ifrågavarande arbetsplatser och den därav följande möjligheten att efter en kortare övergångstid ordna arbetet inom de gränser, som angivas i 4 § — begränsats att gälla intill den 1 januari 1922.

I många av de fall, i vilka arbetsrådet medgivit undantag enligt förevarande punkt, har ansökningen — såsom redan i det föregående omnämnts — avsett erhållande av ett längre gående undantag från lagens bestämmelser, exempelvis tillstånd att utsträcka arbetstiden till 60 timmar i veckan, varvid yrkandet ofta motiverats med någon av de grunder, som angivas i 5 § första stycket av lagen.

I särskilda fall har arbetsrådet i fråga om vissa arbetargrupper, för vilka ett medgivande eljest genomgående lämnats, icke funnit ett undantag vara moti-

no

verat. Arbetsrådet har sålunda avslagit ansökningar om undantag enligt förevarande punkt beträffande stuveriarbete i de största hamnstäderna (Stockholm, Göteborg, Hälsingborg, Malmö och Norrköping). Ej heller har något undantag medgivits i fråga om sådana droskchaufförer i städerna, vilka fullgöra sitt arbete i pass av bestämd längd.

Nämnas må vidare, att arbetsrådet icke ansett sig böra medgiva undantag enligt förevarande lagrum för utjämnande av de uppehåll i arbetstiden, som kunna uppkomma genom tillfälliga driftsavbrott. Ej heller har arbetsrådet funnit sig äga befogenhet att med stöd av förevarande punkt bifalla de redan under 4 § omnämnda ansökningarna om tillstånd att under veckans fem första söckendagar utsträcka arbetstiden utöver 8 Va timmar, vilka uteslutande motiverats med önskvärdheten att kunna bereda arbetarna ledighet under lördagarna.

1 inkomna ansökningar har stundom begärts tillstånd att under vissa angivna månader utsträcka arbetstiden utöver i lagen angivna gränser under förutsättning av motsvarande minskning under andra månader. Sålunda har beträff*nde vissa arbetare vid stenhuggerier, vilka måste utföra sitt arbete vid dagsljus och till följd därav under vintern måste inskränka sin arbetstid till 7 timmar om dagen, framställts yrkande om rätt att under fyra eller sex månader under den ljusare årstiden tillämpa en daglig arbetstid av 9 timmar, under villkor att arbetstiden under lika många månader under den mörkare årstiden begränsas till 7 timmar. Likaledes har beträffande maskinister vid ett elektricitetsverk framställts begäran om tillstånd att under vintermånaderna tillämpa en arbetstid av 55 timmar i veckan under villkor av motsvarande minskning i arbetstiden under sommarmånaderna. I dessa ansökningar avses uppenbarligen att få tillämpa en arbetstid av 48 timmar i veckan, beräknad i genomsnitt för ett helt kalenderår. Då emellertid stadgandet i förevarande punkt av lagen icke medgiver genomsnittsberäkning för längre tidrymd än fyra veckor, har arbetsrådet i hithörande fall förklarat sig »icke kunna mot bestämmelserna i lagen bifalla den gjorda framställningen.»

Anmärkning till 5 §.

I åtskilliga fall hava ansökningar om utsträckt arbetstid inkommit till arbetsrådet, i vilka till stöd för det framställda yrkandet icke kunnat anföras något av de skäl, som enligt 5 § av lagen kunna motivera ett undantag, och vilka följaktligen måst avslås av arbetsrådet. Dylika ansökningar synas i viss mån kunna tjäna till belysande av lagens verkningar, så tillvida som de i många fall torde innebära, att lagens tillämpning för sökanden medfört eller förmodats komma att medföra svårigheter av ett eller annat slag. Av naturliga skäl hava emellertid framställningar av denna art huvudsakligen inkommit allenast i början av arbetsrådets verksamhet, innan lagens innebörd och rådets befogenheter blivit kända för allmänheten. Då ansökningarna i fråga sålunda näppeligen torde lämna något material av mer avgörande betydelse för bedömande av lagens verkningar, synes en närmare redogörelse för desamma icke vara påkallad.

Utöver vad som under 1 § anförts i fråga om lagens tillämpning vid vissa mindre företag fjfr ovan sid. 4) må här allenast nämnas, att ansökningar av nyss berörda innebörd till relativt stort antal avse vissa säsongarbeten eller andra arbeten, vilka tidvis måste forceras och för vilka de i 7 § angivna möjligheterna till ut-

in

sträckning av arbetstiden icke ansetts vara tillfyllest, exempelvis vid mindre vattensågar, skrädderier, tryckerier och grafiska anstalter, sommarrestauranger vid bad- och kurorter m. m.

I detta sammanhang må även omnämnas ett antal ansökningar från arbetarhåll — särskilt från äldre arbetare inom hantverket eller småindustrien — i vilka sökandena uppgivit, att de icke se sig i stånd att utan utsträckning av arbetstiden genom eget arbete erhålla tillräckliga inkomster för sitt uppehälle. Arbetsrådet har jämväl i dylika fall måst förklara, »att de av sökanden åberopade omständigheterna icke lagligen kunna föranleda, att vederbörande arbetsgivare medgives rätt att använda sökanden till arbete under annan arbetstid än i 4 § av lagen stadgas».

7 §•

I vissa fall hava ansökningar inkommit till arbetsrådet, i vilka anhållits om tillstånd att använda den utsträckta arbetstid av högst 25 timmar under loppet av en kalendermånad och 150 timmar under loppet av ett kalenderår, som omförmäles i 7 § första stycket av lagen. Arbetsrådet har i dylika fall meddelat sökanden, att den i förevarande lagrum angivna arbetstiden får, under de närmare villkor, som angivas i lagen, av arbetsgivare uttagas utan tillstånd av myndighet.

På därom gjord förfrågan har arbetsrådet meddelat, att lagen icke innehåller någon föreskrift beträffande fördelningen per dag eller vecka av den i 7 § angivna utsträckta arbetstiden.

Vid meddelande av anstånd med lagens tillämpning enligt andra stycket av promulgationsbestämmelserna till lagen har arbetsrådet i vissa fall föreskrivit, att under anståndstiden viss begränsning av arbetstiden skall iakttagas, exempelvis att arbetstiden icke får överstiga 60 timmar i veckan och 10 timmar om dygnet. Då i dylika fall den av arbetsrådet bestämda arbetstiden icke »bestämts med stöd av 5 §» samt det därför kan ifrågasättas, huruvida arbetsgivaren kan vara berättigad att i vissa fall därutöver uttaga den i 7 § omförmälda utsträckta arbetstiden, har arbetsrådet vid meddelande av dylika beslut i allmänhet uttryckligen förklarat det vara arbetsgivaren obetaget att utöver den i beslutet angivna arbetstiden utnyttja den utsträckta arbetstid, som omförmäles i 7 § första stycket av lagen.

Med anledning av inkomna förfrågningar har arbetsrådet meddelat, att utlåtande i frågan, huruvida något sådant »särskilt förhållande» föreligger, som avses i förevarande punkt, endast efter noggrann utredning i det enskilda fallet kan lämnas av arbetsrådet.

Såsom ett dylikt »särskilt förhållande» har arbetsrådet ansett den periodiska ökning i arbetet, som under säsongerna gör sig gällande inom vissa yrkesgrenar, exempelvis inom konfektionsskrädderiet, vid tryckerier och bokbinderier, vid vattensågar, vid vissa reparationsverkstäder in. m.

Såsom »med hänsyn till särskilt förhållande påkallat» har jämväl ansetts arbetares användande till de »nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten», som omnämnas i denna punkt och för vilka en ytterligare utsträckning av arbetstiden med högst 10 timmar under loppet av en kalendermånad är medgiven.

Till dylika arbeten — för vilka arbetsgivare sålunda förklarats berättigad att uttaga en utsträckt arbetstid av sammanlagt 270 timmar under loppet av ett kalenderår — har hänförts arbete med uppeldning och avställning av ångpannor

städning och sopning av arbetslokaler samt smörjning av maskinerier ävensom körkarlars arbete med fodring, rykt och skötsel av hästar samt smörjning av vagnar, chaufförers arbete med smörjning och justering av motorer å automobiler o. s. v!

Till i denna punkt avsedda förberedelse- eller avslutningsarbeten har däremot icke räknats körning till eller från arbetsplatsen, ej heller arbete vid bryggeri med ifyllande av malt och vatten i mäskkaret vid arbetets början eller arbete med köttbesiktning vid slakteri.

Givetvis har arbetsrådet icke heller kunnat biträda en av arbetsgivaren i visst fall uttalad förmodan, att arbetet med provkörning av tillverkade lokomotiv skulle vara hänförligt till i denna punkt avsedda avslutningsarbeten.

Med anledning av framställd förfrågan, huruvida viss arbetsgivare vore berättigad att använda flertalet arbetare vid ett honom tillhörigt glasbruk till arbete med iordningställande av verktyg och formar under sådan utsträckt arbetstid, som omförmäles i 7 §, har arbetsrådet meddelat, att arbetsgivaren vore berättigad att för sådant ändamål använda en utsträckt arbetstid av högst 25 timmar under loppet av en kalendermånad och 150 timmar under loppet av ett kalenderår men däremot icke att för ifrågavarande förarbeten utnyttja den i samma paragraf omförmälda utsträckta arbetstid av högst 10 timmar under loppet av en kalendermånad, enär det i förevarande fall icke vore fråga om »enstaka arbetare» utan om ett avsevärt antal av samtliga de hos arbetsgivaren anställda arbetarna.

15 §.

Stadgandet i förevarande paragraf har hittills icke i något fäll kommit i tillämpning, i det att samtliga hithörande ansökningar avstyrkts av arbetsrådet och sedermera — med undantag för en framställning, vilken ännu icke blivit föremål för slutlig prövning — av Kungl. Maj:t förklarats icke föranleda någon åtgärd.

Ansökningarna om undantag enligt denna paragraf — vilka i flera fall avse ett större antal företag och ingivits av vederbörande arbetsgivarorganisationer — beröra ett flertal skilda verksamhetsområden samt förete även i fråga om motivering och yrkanden åtskilliga olikheter. Sålunda har Svenska tidningsutgivareföreningens styrelse, under anförande, att en tillämpning av lagens bestämmelser om begränsning av övertidsarbetet skulle förhindra tidningarna att fullfölja sin uppgift i den omfattning, som nutida samhällsförhållanden kräva, och därigenom äventyra tidningsföretagens fortsatta bedrivande, hos Kungl. Maj:t hemställt, att omkring 120 tidningstryckerier, tillhöriga medlemmar av nämnda förening, måtte undantagas från lagens tillämpning. I två av Pappersmasseförbundet ingivna framställningar har hemställts dels om rätt för ett trettiotal medlemmar av förbundet att i pappsalar, silerier och massabingar vid sulfit- och sulfatfabriker ävensom i spritfabriker, anslutna till sulfitfabriker, bedriva arbetet med 19 åttatimmarsskift i veckan eller under en genomsnittlig arbetstid av 50 2/3 timmar per arbetare och vecka, dels ock om rätt för tretton medlemmar av förbundet att vid sina träsliperier tillämpa samma arbetstid. Båda dessa ansökningar hava motiverats därmed, att utvidgningar av ifrågavarande anläggningar skulle vara förenade med stora kostnader och i vissa fall av utrymmesskäl överhuvud taget icke kunde äga rum, att någon möjlighet att uppbringa kompetent ersättningsmanskap för fullgörande av det nittonde skiftet icke vore för handen samt att en tillämpning av lagen följaktligen skulle medföra en avsevärd minskning av vederbörande fabrikers produktion. Beträffande trä-

sliperierna hav jämväl uppgivits, att ett rätt stort antal av dessa och särskilt de mindre företagen genom ett avslag å framställningen skulle ställas inför eventualiteten att nedlägga sin verksamhet. I en av Norrlands restauratörförening gjord ansökning om undantag från lagens tillämpning för ett tjugutal hotell- och restaurangrörelser har föreningen framhållit, att en tillämpning av lagen, särskilt med hänsyn till rådande brist på kompetent arbetskraft ävensom på bostäder, skulle medföra sådana svårigheter för hotellrörelsen i Norrland, att dess fortsatta hedrivande därigenom skulle äventyras. Liknande svårigheter hava även åberopats i ansökningar från ett antal hotellägare i Mölle och Arild.

Bland övriga ansökningar om undantag enligt förevarande paragraf märkes en framställning från ett fönsterglasbruk, som, under erinran om den svåra utländska konkurrensen, bostadsbristen samt svårigheten att anskaffa erforderligt antal fackkunniga arbetare, hemställt att tillsvidare erhålla dispens från lagens tillämpning, ävensom framställningar från innehavare av vissa mindre företag, bl. a. en kvarnägare, en bageriidkare, en skräddare och en byggmästare, vilka merendels motiverat sina ansökningar därmed, att de genom en tillämpning av lagen skulle riskera att i konkurrensen med av lagen oberörda företag förlora sin kundkrets och därmed sin existensmöjlighet.

Slutligen må nämnas eu ansökning av Häfta, bruks aktiebolag om undantag från lagens bestämmelser beträffande arbetet vid brukets smältsmedja och valsverk, vilken ansökning väsentligen motiverats med de till följd av brukets belägenhet synnerligen besvärliga kommunikationsförhållandena samt de säregna och i viss män ålderdomliga förhållanden i övrigt, under vilka arbetet därstädes bedrives.

I avgivna utlåtanden över förevarande ansökning^ har arbetsrådet närmare utvecklat de synpunkter, som enligt rådets uppfattning böra beaktas vid tillämpningen av denna paragraf. Arbetsrådet bär sålunda i ett flertal fall framhållit, att enligt lagens ordalydelse förutsättningen för beviljande av undantag enligt förevarande paragraf är icke blott att lagens tillämpning vållar vederbörande företag svårigheter utan även att dessa svårigheter äro av sådan beskaffenhet, att företagets fortsatta bedrivande äventyras, något som, enligt vad arbetsrådet ansett sig kunna konstatera, icke i något fall ådagalagts genom den i respektive ärenden åvägabragta utredningen. Arbetsrådet har vidare i många fall erinrat därom, att under föraibetena till lagen från de lagstiftande makternas sida med skärpa betonats, att bestämmelserna i förevarande paragraf skola tillämpas med alldeles särskild återhållsamhet. Vid avstyrkandet av nyssnämnda ansökning av Häfta bruks aktiebolag bär arbetsrådet jämväl erinrat om ett uttalande av arbetstidskommittén i motiveringen till dess förslag till lag om arbetstidens begränsning, att paragrafen i fråga icke bör komma till användning i sådana fall, då svårigheten att under tillämpning av lagen hålla en tillverkning uppe i väsentlig män är att tillskriva vederbörande företags egen inneboende svaghet, exempelvis på grund av olämplig anläggning.

I ett par fall hava vid arbetsrådets behandling av ansökningar om undantag enligt förevarande paragraf olika meningar gjort sig gällande inom rådet. Sålunda hava arbetsgivarrepresentanterna inom rådet ansett, att den i det föregående omnämnda, av arbetsrådet avstyrkta framställningen av Svenska tidningsutgivareföreningens styrelse bort av arbetsrådet tillstyrkas åtminstone beträffande de dagliga morgontidningarna, och till stöd för denna uppfattning anfört, att de under förarbetena till lagen vidtagna ändringarna i formuleringen av lagens 15 § måste hava

3ös4 Arbetstidslagens revision. ^

114 '

skett i syfte att bereda möjlighet att tillämpa paragrafen icke allenast i sådana säkerligen ytterst sällsynta fall, då det skulle bliva absolut omöjligt att fortsätta ett företags drift, utan även i sådana fall, då driften icke skulle kunna upprätthållas på ett ändamålsenligt sätt. Likaledes hava arbetsgivarrepresentanterna inom rådet vid behandlingen av ovannämnda ansökning av Häfla bruks aktiebolag varit av den uppfattningen, att en tillämpning av lagen vid brukets smältsmedja och valsverk skulle medföra sådana svårigheter, att dessa verks fortsatta bedrivande därigenom skulle äventyras, och på denna grund ansett, att arbetsrådet bort tillstyrka Kungl. Maj:t att bifalla sökandens framställning. I sistnämnda fall har reservation även avgivits av en av de föredragande ledamöterna av arbetsrådet, vilken ansett, att vad som i ärendet förekommit gåve starka skäl för det antagandet, att sökandens framställning borde helt eller delvis bifallas, samt att ärendet icke borde företagas till slutligt avgörande, förrän sökanden anmodats att inkomma med möjligast tillförlitliga ekonomiska utredning.

Anmärkas må, att arbetsrådet i flera fall efter avstyrkande av en ansökning om undantag enligt förevarande paragraf antingen — på därom gjord framställning — medgivit sökanden annan eftergift av ett eller annat slag eller ock lämnat sökanden anvisning om föreliggande möjligheter att allenast genom utnyttjande av den i 7 § av lagen medgivna utsträckningen av arbetstiden tillgodose de behov, som föranlett ansökningen. Sålunda har arbetsrådet beträffande de i Pappersmasseförbundets ansökningar avsedda företagen i alla de fall, då sådant varit lagligen motiverat, med stöd av promulgationsbestämmelserna till lagen medgivit anstånd med lagens tillämpning, i allmänhet till den 1 januari 1921 och i särskilda fall ända till den 1 oktober 1921. Likaledes har arbetsrådet beträffande arbetet i ovannämnda avdelningar vid Häfla bruk medgivit anstånd med lagens tillämpning till den 1 juli 1921. Fou vissa arbetare vid de i Svenska tidningsutgivareföreningens framställning avsedda företag har arbetsrådet medgivit undantag enligt 5 § tredje stycket av lagen, vilket ock skett beträffande arbetarna i den ovan omnämnda kvarni öreisen.

Pro in niga tion sbestäm melserna.

*

Första stycket.

Beträffande tidpunkten för lagens ikraftträdande föreligga ett fyrtiotal utlåtanden av arbetsrådet. 1 närmare en tredjedel av dessa fall har utlåtandet begärts av arbetarorganisationer eller enskilda arbetare.

I anledning .av inkomna förfrågningar beträffande tidpunkten för lagens ikraftträdande vid vissa fabriksanläggningar, där arbetet bedrives dels såsom dagarbete och dels på skift, har arbetsrådet i ett flertal fall förklarat lagen träda i kraft den 1 juli 1920 beträffande arbetet i de avdelningar — eller i vissa fall vid de maskiner — i respektive fabriker, där arbetet vid tiden för lagens utfärdande bedrevs såväl natt som dag, men den 1 januari 1920 beträffande övrigt arbete vid samma fabriker. Sålunda har arbetsrådet exempelvis förklarat lagen träda i kraft den 1 juli 1920 beträffande gaseldare och smältare vid ett fönsterglasbruk men den 1 januari 1920 beträffande glasblåsare, sträckare och lägeldragare vid samma bruk, den 1 juli 1920

beträffande ugnsskötare vid en tjärfabrik men den 1 januari 1920 beträffande övriga arbetare vid fabriken i fråga o. s. v.

Från arbetarhåll har i flera fall gjorts gällande, att till arbete, som bedrives såväl natt som dag, icke skulle kunna hänföras sådant arbete, som avbrytes under sön- och helgdagar, utan allenast arbete vid helt kontinuerlig drift. A andra sidan har från arbetsgivarhåll stundom uttalats den uppfattningen, att nyssnämnda uttryck i lagen skulle avse allt arbete, som förutom på dagen även pågår under en längre eller koljare del av natten, eller med andra ord allt arbete, som bedrives på skift.

1 något fall har från arbetsgivarhåll även förmodats, att förevarande uttryck i lagen skulle kunna tillämpas exempelvis å reparatörer, vilka för avhjälpande av uppkomna fel allt efter omständigheterna måste tjänstgöra om dagen eller om natten. Arbetsrådet har i detta hänseende intagit den ståndpunkten, att till arbete, som bedrives såväl natt som dag, hänförts allt arbete, som pågår dygnet runt utan andra uppehåll än för eventuella raster, oavsett om arbetet avbrytes av ett längre eller kortare uppehåll vid sön- och helgdagar eller ej. I enlighet härmed har arbetsrådet förklarat lagen träda i kraft den 1 juli 1920 beträffande arbete, som vid tiden för lagens utfärdande pågått med två iolvtimmarsskift med uppehåll från klockan G söndag förmiddag till klockan 6.30 måndag förmiddag eller från klockan 12 lördag middag till klockan 4 måndag förmiddag. .Å andra sidan har arbetsrådet förklarat lagen träda i kraft den 1 januari 1920 beträffande arbete vid elektricitetsoch vattenverk, som bedrivits på två skift med 3 å 6 timmars uppehåll under natten, beträffande tvåskiftsarbete vid frörenseri, som bedrivits med uppehåll allenast under tiden från klockan 4 till klockan 7 förmiddagen, beträffande portvaktstjänstgöring, som bedrivits på skift med uppehåll från klockan 11 eftermiddagen till klockan 6 förmiddagen, ävensom beträffande arbete i vissa avdelningar vid järnverk, som pågått dygnet runt med ett par timmars uppehåll under natten. I ett av här ifrågavarande- fall har från arbetsgivarhåll inom rådet anmälts reservation mot rådets beslut,- under anförande, att enär det i ärendet ifrågakomna arbetet vid tiden för lagens utfärdande bedrevs från klockan 6.45 förmiddagen till klockan 5 nästa morgon, det syntes oomtvistligt, att detta arbete då bedrivits såväl natt som dag, varför arbetsrådets utlåtande enligt reservantens mening bort innehålla, att lagen i avseende å nämnda arbete'skulle träda i kraft den 1 juli 1920. -

I vissa fall har i framställningar från arbetarhåll uttalats den meningen, att arbete, som visserligen vid tiden för lagens utfärdande bedrivits såväl natt som dag men under vissa delar av året plägat bedrivas som dagarbete, icke vore att anse som sådant kontinuerligt arbete, som lagen i denna punkt förmodats avse, samt att lagen följaktligen beträffande arbetet i fråga skulle träda i kraft den 1 januari 1920. Å andra sidan har från arbetsgivarhåll stundom antagits, att lagen skulle träda i kraft den-1 juli 1920 beträffande.allt arbete, som till sin natur är kontinuerligt och i större eller mindre utsträckning plägat bedrivas på sådant sätt, även om detta icke varit fallet vid tiden för lagens utfärdande. Arbetsrådet bär i hithörande fall i enlighet med lagens ordalydelse förklarat, att beträffande arbete, som allenast under vissa tider, bedrivits såväl natt som dag, lagen trätt i kraft den 1 juli 1920, i den mån arbetet vid tiden för lagens utfärdande den 17. oktober 1919 bedrivits på sådant sätt, men den 1 januari 1920, i den mån så ej varit fallet, oavsett om arbetet tidigare eller senare under längre eller kortare tid bedrivits på annat sätt.

116 Anmärkas ma, att arbetsrådet såsom hänförligt till arbete, som vid tiden för lagens utfärdande bedrevs såväl natt som dag, ansett arbete i mälteri, som pågått kontinuerligt från mältningstidens början omkring den 1 november till rnältningstidens slut omkring den 1' april, ävensom arbete vid glykosfabrik, som från den 20 oktober 1919 till årets slut bedrivits med två tolvtimmarsskift. Arbetsrådet bär följaktligen förklarat lagen träda i kraft den 1 juli 1920 beträffande ifrågavarande arbeten.

Andra stycket.

Anstånd med lagens tillämpning har efter därom gjord ansökning medgivits av arbetsrådet i åtskilliga fall, då en verkställd utredning ådagalagt, att en omedelbar tillämpning av lagen skulle i väsentlig mån förminska ett företags produktionsförmåga eller göra det omöjligt att upprätthålla dess verksamhet i förutvarande omfattning samt att möjlighet och avsikt förelegat att genom förändring förebygga en dylik menlig inverkan av lagens tillämpning. I det övervägande flertalet fall har den erforderliga förändringen bestått dels i anställande av nya arbetare, dels och °framför allt i uppförande av bostäder för dessa. I många fall har också ett anstånd medgivits för verkställande av ombyggnader eller utvidgningar av fabrikslokaler eller anskaffande av arbetsbesparande maskiner. De under år 1920 pågående konflikterna inom verkstadsindustrien och byggnadsfacket torde i sin mån hava bidragit till att öka behovet av anstånd med lagens tillämpning.

I enstaka fall — exempelvis i fråga om arbete för fullbordande av kontrakterade vägbyggnader eller beträffande företag, som inom kort tid efter lagens ikraftträdande varit avsedda att nedläggas — har arbetsrådet medgivit en kortare tids anstånd, oaktat några förändringar i och för lagens tillämpning vid respektive företag icke varit avsedda att genomföras.

Anmärkas må, att arbetsrådets samtliga beslut i ärenden rörande anstånd med lagens tillämpning varit enhälliga.

En översikt över av arbetsrådet medgiyna anstånd lämnas i efterföljande tablå, i vilken angivas de olika yrkesgrupper och arbetarkategorier, för vilka anstånd beviljats, tidpunkten för anståndets upphörande — i fråga om ännu löpande anstånd angiven med kursiv stil -— antalet arbetare av respektive kategorier, som i runt tal beröras av anståndet, samt antalet medgivanden av varje särskilt slag, d. v. s. antalet av de beslut, genom vilka anstånd medgivits för vederbörande arbetarkategori. De i tredje kolumnen angivna uppgifterna å antalet av anstånd berörda arbetare avse närmast förhållandena vid tiden för anståndets medgivande och torde böra betraktas såsom i« hög grad approximativa, enär arbetsförhållandena å respektive arbetsplatser i allmänhet under anståndstidens lopp torde hava alltmera anpassats till överensstämmelse med lagen.

117 Anstånd med tillämpningen av lagen om arbetstidens begränsning,1

medgivna av arbetsrådet under tiden den 1 november 1919—28 februari 1921.

Yrkesgrupper och arbetarkategorier

Järnverk ........................................................

Krossare vid masugnar............................

Arbetare vid valsverk, smideshammare

m. in....................................................

Andra arbetare ........................................

Metallvarufabriker och mekaniska verkstäder Cementfabriker................................................

Glasbruk ........................................................

Gaseldare (i hyttor med flera ugnar)1 2....

Blåsare och anfångare vid fönsterglasbruk ........................................................

Smältare vid småglasbruk........................

Flottning vid skiljeställen3............................

Sågverk .............:.............................................

Trämassefabriker och pappersbruk ............

Dagarbetare...............................................

Skiftarbetare i ångpannehus, kokerier och syrahus vid cellulosafabriker.........................'.......

» i pappsalar, silerier och

massabingar m. m. vid cellulosafabriker ................

» vid träsliperier ................

Tryckerier och bokbinderier .......................

Tullkvarnar, bryggerier, stärkelse- och

sockerfabriker ...........................................

I ett fall 1 jan. 1921, i övriga fall senast 1 okt. 1920 ............... 60 9

1 I tablån upptagas icke de tillfiilliga anstånd med lagens tillämpning, som — särskilt vid tidpunkterna för lagens ikraftträdande, den 1 januari och den 1 juli 1920 — medgivits i avbidan på närmare utredning. — Anmärkas bör måhända, att stundom flera medgivanden beträffande olika kategorier av arbetare innefattas i ett beslut av arbetsrådet.

2 Jfr ovan under 5 § andra stycket.

3 Jfr ovan under 1 § c).

118 Yrkesgrupper ock arbetarkategorier

Spinnerier, väverier och söninadsfabriker

Kemi sk-tekni ska fabriker ...........:................

Byggnadsverksamhet ...................................

Fabriks- och bostadsbyggnader m. m. ...

Vägbyggnader ............................................

Expressrörelse...............................................

Hotell och restauranger ..............................

Köks- och diskpersonal in. in................

Fattigvård sanstalter...........................

Ekonomi- och verkstadspersonal

Sjukvårdsanstalter ...........................

Ekonomi- och verkstadspersonal Andra yrkesgrupper ......................

Av de i tablån angivna 9,900 arbetare torde omkring 1,100 beröras av ännu — den 1 mars 1921 — löpande anstånd.

Såsom redan i det föregående nämnts (jfr ovan under 7 §) har arbetsrådet i vissa fall vid medgivande av anstånd med lagens tillämpning föreskrivit, att under anståndstiden viss begränsning av arbetstiden skall iakttagas. Sålunda har arbetsrådet i fråga om kontinuerligt arbete — exempelvis beträffande arbete vid cementfabriker och glasbruk samt arbete i ångpannehus, kokerier och syrahus vid cellulosafabriker — föreskrivit, att under anståndstiden sammanlagda arbetstiden fölen tidrymd av tre veckor icke må bliva längre, än att den motsvarar 56 timmar i veckan, samt att arbetstiden för dygn icke må överstiga 10 timmar. Beträffande i tablån angivna skift arbetare i pappsalar, sijerier och massabingar m. m. vid cellulosafabriker samt skiftarbetare vid träsliperier bär arbetsrådet föreskrivit, att arbetstiden icke må överstiga 50 2/a timmar i veckan, beräknat i genomsnitt för tre veckor. I vissa andra fall, exempelvis beträffande smältare vid småglasbruk, har arbetsrådet föreskrivit, att arbetstiden under anståndstiden icke må överstiga 60 timmar i veckan och 10 timmar om dygnet. Såsom redan förut omnämnts, har arbetsrådet därjämte vid föreskrivande av dylik begränsningav arbetstiden i regel förklarat det vara arbetsgivaren obetaget att utöver den sålunda medgivna arbetstiden utnyttja den utsträckta arbetstid, som omförmäles i 7 § 'första stycket av lagen. Anmärkas må, att en dylik av rådet föreskriven begränsning av arbetstiden i de allra flesta fall stått i överensstämmelse med av sökanden framställt yrkande. 1

1 Då flertalet aiiståndsärenden beträffande sjukvårdsanstalter ännu icke slutbehandlats, hava några sifferuppgifter beträffande de hittills avgjorda ärendena icke ansetts höra upptagas i tablån.

I åtskilliga fall. då arbetsrådet medgivit anstånd med lagens tillämpning, har ansökningen avsett erhållande av en längre tids anstånd än arbetsradet funnit sig

kunna medgiva. .

Ansökningar om anstånd med lagens, tillämpning hava i ett femtiotal tall avslagits av arbetsrådet, sedan en verkställd utredning ådagalagt, att lagen utan synnerliga svårigheter borde kunna omedelbart genomföras eller att möjlighet och avsikt att genom förändringar förebygga produktionsminskning eller annan därmed jämförlig inverkan av lagens tillämpning icke varit för handen. De avslagna ansökningarna beröra flertalet av de i tablån angivna arbetarkategorierna. Bland hithörande ansökningar märkes i övrigt en framställning beträffande ett antal teatrar om anstånd intill utgången av den vid lagens ikraftträdande pågående I

I liera fall har arbetsrådet avslagit framställningar, i vilka sökanden efter tilländalupen anståndstid begärt förnyat anstånd med lagens tillämpning.

120 Bilaga 2.

Uppgifter angående socialstyrelsens handläggning under år 1920 ay ärenden rörande övertidsarbete

(6 och 7 §§ arbetstidslagen).

Anmälningar och ansökningar angående övertidsarbete jämlikt 6 6 ha under år 1920 inkommit till ett antal av 1,559. Bland anmälningarna ha vissa avsett fall där människors liv eller hälsa varit i fara, och har det utförda arbetet bestått antingen i direkt räddningsarbete eller .ock arbete med iordningställande eller framskaffande av räddningsanordningar. Ehuru lagens 6 § icke bland sina förutsättningar för övertidsarbete upptager fara för liv eller hälsa, har styrelsen ansett sig höra låta vid de inkomna anmälningarna bero.

Ben i 7 § första stycket medgivna rätten till övertidsarbete, under 25 respektive 150 timmar, har tydligtvis i en del fall visat sig vara för snävt tilltagen. Detta framgår bl. a. av det störa antal ansökningar om ytterligare eftergift enligt samma paragrafs andra stycke, vilka ansökningar ofta gått ut på större utökning av övertiden än lagen medgiver.

Ansökningar om dylik eftergift ha avsett:

hela driften ..................................................................................... j

driften inom viss avdelning .......................................................................’ , 224 »

enstaka arbetare eller arbetargrupper....................................................... » 577 »

»Summa 1,714 fall

. ®land arbetsområden, beträffande vilka eftergifter i större omfattning sökts och 1 aUmänhet av styrelsen beviljats, må nämnas skrädderi-, konfektions- och övrig beklädnadsindustri, tidningstryckerier samt mejeridrift.

Svårigheterna att bedriva arbetet med den inskränkning i arbetstiden, som lagen stadgar, har visat sig särskilt stora för skeppsvarven med hänsyn till där förekommande docknings- och fartygsreparationsarbeten samt för vissa reparationsverkstader. Åt dylika företag har styrelsen beviljat hela den eftergift, 7 6 andra stycket möjliggör, 1 mer generell form än som eljest brukat komma till tillämpning Bland arbetare eller arbetargrupper, för vilka eftergifter i större omfattning begärts, må namnas montörer, reparationsarbetare samt lastnings-, lossnings- och transportarbetare vid större industriföretag.

. De ai beten, beträffande vilka lagens bestämmelser om övertidsarbete torde Slg mest otillfredsställande, äro de till »förberedelse- och avslutningsarbeten»

»

Eftergifter i fråga om dylika arbeten ha under året begärts för

eldare och maskinister................................................................... vid 315 arbetsställen

kuskar och chaufförer ................................................................ ■■■ » 219 »

arbetare sysselsatta med smörjning, renhållning eller städning » 223_»_

Summa 757 arbetsställen.

Där vederbörande arbetsgivare för driften i övrigt icke under året behövt anlita vare sig de direkt medgivna 150 timmarna eller de 75 timmarna per år, som socialstyrelsen kan medgiva, och sålunda för förberedelse- och avslutningsarbeten kunnat använda en övertid av 150 + 120 + 75 = 345 timmar per år utöver den ordinarie arbetstiden, har denna övertid visat sig tämligen tillräcklig. Men så snart för driftarbetet den i lagen medgivna möjligheten till övertid behövt tagas i anspråk, har allmänt klagats över svårigheter att medhinna erforderliga förberedelse- och avslutningsarbeten under den därför medgivna tiden.

De arbeten, som särskilt visat sig i behov av utsträckning av den nu medgivna övertiden för förberedelse- och avslutningsarbeten, äro:

• uppeldning för arbetslokalers uppvärmning,

uppeldning av ångpannor för alstrande av drivkraft, smörjning, justering och igångsättning av kraftmaskiner, reparation och inställning av arbetsmaskiner,

justering, smörjning och framförande av transport- och lyftanordningar samt arbete med skötsel och utfordring av hästar och iordningställande av åkdon och automobiler.

För arbeten av denna art synes erfordras möjlighet att utsträcka arbetstiden med cirka 1 timme per dygn utöver den för driften i övrigt gällande.

3634.

Arbetstidslagms revision.

122 Bilaga 3.

Sammanställning av yrkesinspektörernas och yrkesinspektriseiis yttranden beträffande arbetstidslagens revision.

På begäran av socialstyrelsen hava yrkesinspektörerna i samtliga distrikt Jämte yrkesinspektrisen lämnat kortfattade redogörelser för den erfarenhet, de under år 1920 vunnit om arbetstidslagens tillämpning samt i anslutning därtill framställt de förslag till ändringar i lagen, vilka de under sin verksamhet funnit påkallade. 1 flera av de inkomna yttrandena har emellertid betonats svårigheten att redan så kort tid efter lagens ikraftträdande fälla ett omdöme om dess verkningar, särskilt med hänsyn till att det gångna året kännetecknats av i flera hänseenden abnorma konjunkturförhållanden.

Flera yrkesinspektörer ha uttalat den uppfattningen, att, enligt vad som framgått vid verkställda inspektioner, lagens tillämpning icke synes mött några oöverstigliga eller svårare tekniska hinder samt att de olägenheter i sådant avseende, som i vissa fall uppstått, kunnat allt mer och mer avhjälpas, särskilt vid de rent fabriksmässigt drivna företagen. Beträffande vissa grupper av arbetare uppgives emellertid, att lagens tillämpning — även med av arbetsrådet eller socialstyrelsen medgivna lättnader — på grund av den strängt begränsade rätten till övertidsarbete åstadkommit allvarliga olägenheter, särskilt beträffande reparationsarbetarp samt lastnings- och lossningsarbetare vid större verk, exempelvis järnverk, cellulosafabriker och sågverk.

I fråga om lagens verkningar med hänsyn till produktionen har i vissa fall — exempelvis beträffande större sågverk — framhållits, att produktionen i trots av den förkortade arbetstiden kunnat fullt upprätthållas tack vare dels genomförda moderniseringar, dels även en oväntad stegring av arbetsintensiteten. .Jämväl i åtskilliga andra fall synes man genom en av lagen påskyndad övergång till användande av modernare tekniska hjälpmedel och arbetsmetoder samt genom ett effektivare utnyttjande av arbetstiden ha kunnat i viss utsträckning kompensera den minskade arbetstiden. Enligt uppgift av yrkesinspektören i sjunde distriktet har arbete på två skift mångenstädes om ock endast för kortare tid under det gångna åiet införts vid företag, där arbetet tidigare bedrivits som dagarbete med endast ett arbetslag. Slutligen har i förevarande avseende erinrats om, att lagen givetvis icke medfört nämnvärd minskning i produktionen vid de fabriker, som redan förut tillämpat en arbetstid, som föga överstigit den i lagen medgivna.

I övervägande män uppgives emellertid lagens tillämpning ha medfört en minskning av produktionen, framför allt uppgives detta ha föranletts av svångheten att i erforderlig utsträckning öka arbetsstyrkan, vilket bl. a. berott på bristen på bostädei». Svårigheter av denna art ha mest gjort sig gällande vid större industriföretag på landsbygden och särskilt vid sådana, där arbetet före lagens

ikraftträdande bedrivits kontinuerligt med endast två skiftlag. I vissa fall uppgivas dylika svårigheter ha lett därhän, att arbete, som förut bedrivits dygnet runt, endast kunnat bedrivas med två 8-timmarsskift, vilket givetvis medfört en betydande minskning av produktionen. Ett noggrant tillvaratagande av arbetstiden lär också ha avsevärt försvårats genom de osäkra och vikande konjunkturer och de konflikter på arbetsmarknaden, som kännetecknat det gångna året. I vissa fäll skall också enligt uppgift från arbetsgivarhåll produktionen per timme och arbetare

ha sjunkit. . ,

Beträffande lagens särskilda bestämmelser har ifråga om ingressen till 1 § av flertalet yrkesinspektörer ävensom yrkesinspektrisen framhållits, att lagens tillämpning i särskilt hög grad givit anledning till svårigheter för en del mindre rörelser inom hantverket och småindustrien, synnerligast flär arbetet utföres på ackord och arbetarna haft för vana att i väsentlig mån själva bestämma över sin tid. Stora svårigheter ha därjämte i många fall ansetts föreligga beträffande rörelser, som bedrivas utom städernas planlagda områden men inom deras jurisdiktion. Till avhjälpande av nu berörda svårigheter har bland annat föreslagits sådan ändring i lagen, att arbetsrådet skulle erhålla befogenhet att i särskilda fall beträffande de minsta företagen i städer och stadsliknande samhällen medgiva eftergift från lagens tillämpning eller ock att lagens giltighetsområde skulle ändras därhän. att samtliga företag med mindre än fem arbetare undantoges från dess tilllämpning. En bestämmelse i sistnämnda riktning borde emellertid enligt vissa yrkesinspektörers uppfattning kombineras med befogenhet för arbetsrådet att — eventuellt i samråd med socialstyrelsen — i särskilda fäll föreskriva, att lagen skulle äga tillämpning å företag med mindre antal arbetare.

Såsom ett ytterligare skäl för att från lagens tillämpning undantaga de minsta företagen jämväl i städer och stadsliknande samhällen har framhållits, att den av lagen uppställda skillnaden i förevarande hänseende mellan stad och landsbygd visat sig svår att upprätthålla i det allmänna medvetandet — enligt uppgift av yrkesinspektrisen skulle sålunda vid de små arbetsställena inom Stockholm, exempelvis mindre modist- och sömnadsaffärer, vederbörande innehavare allmänt anse sig vara fritagna från lagens tillämpning — samt att det visat sig möta stora svårigheter att öva eu effektiv kontroll över lagens efterlevnad vid ifrågavarande företag.

Från ett par håll har gjorts gällande, att från lagens tillämpning endast borde undantagas företag med i regel högst två respektive tre arbetare, men att lagen däremot borde äga tillämpning å de talrika, på landsbygden belägna arbetsställen. t. ex. mejerier, brännerier, stärkelsefabriker och sågar, vilka sysselsätta tre respektive fyra arbetare. Ä andra sidan har en yrkesinspektör föreslagit, att lagens tillämpningsområde skulle ändras därhän, att endast arbetsställen med flera än sex a åtta arbetare skulle falla under lagen samt att någon skillnad i detta hänseende icke skulle göras mellan stad och landsbygd.

Bland särskilda arbeten, för vilka lagen ansetts medföra större svårigheter, och vilka av vissa yrkesinspektörer ansetts böra undantagas frän dess tillämpning, torde böra nämnas arbete vid tullkvarnar samt torvarbete ute på fälten ävensom milkolning vid sågverk, vilket sistnämnda arbete ansetts lämpligen böra likställas med skogskolning. Eu av yrkesinspektörerna har till undvikande av yppade svårigheter framhållit såsom önskvärt, att för kuskar, kördrängar och chaufförer den

tid, som åtgår för väntnmg vid järnvägar eller fartyg, finge avräknas från den egentliga arbetstiden, eller ock att socialstyrelsen bemyndigades att beträffande dylik väntetid bevilja dispens i en eller annan form. Ävenså har en yrkesinspektör ansett, att det undantag, som enligt 1 § li) gäller beträffande djurskötsel, borde tillämpas i fråga om kuskar i varje rörelse, som faller under lagen.

Ln annan av yrkesinspektörerna liar framhållit de stora svårigheter, som äro förenade med lagens tillämpning å ekonomipersonalen vid sjukhusen, särskilt med • hänsyn till det ökade behovet av bostäder samt olägenheten av att upprätthålla olika aibetstider för ekonomi- och sjukvårdspersonalen. Från yrkesinspektrisens sida ha särskilt betonats de synnerligen stora svårigheter, som genom lagens tillämpning uppstått för restauranger och automater, där regelbundet söndagsarbéte måste försiggå. Med hänsyn till personalens hårda arbete och ofta orimligt långa arbetstid har yrkesinspektrisen emellertid ansett, att det skulle vara synnerligen beklagligt, om personalen i fråga ställdes utanför lagen, och i stället beträffande nämnda arbetsställen föreslagit en tillämpning av i viss mån andra grunder för arbetstidsregleringen.

ktt flertal av yrkesinspektörerna jämte yrkesinspektrisen meddela, att klagomål i många fall framställts över att bestämmelserna i lagens 4 § icke medgiva utsträckning av arbetstiden utöver 8 '/ä timmar under vissa av veckans dagar för beredande av ökad respektive fullständig ledighet under lördagarna. En dylik anordning torde förut i viss utsträckning hava tillämpats och ansetts synnerligen fördelaktig, särskilt för arbetare, som arbeta i städerna men äro bosatta på landet eller hava sitt föräldrahem därstädes, liksom även för alla gifta arbeterskor Förslag ha framställts om ändring av lagen i detta hänseende. Bland annat har en av yrkesinspektörerna föreslagit begränsning av arbetstiden till 48 timmar i veckan utan angiven begränsning för dygn. I detta sammanhang må nämnas, att en stor del av de mindre företagen uppgivas ha ansett sig berättigade att inom 48-timmarsveckan utsträcka den dagliga arbetstiden allt efter behov.

Beträffande 6 § har en av yrkesinspektörerna påyrkat sådan ändring, att i densamma direkt skulle medgivas arbetsgivare rätt att använda sina arbetare för övertidsarbete jämväl vid avbrott i ett annat företags drift, något som ansetts nödvändigt på den grund, att inom många företag icke finnes kompetent arbetskraft för utförande av sådana arbeten, som avses i paragrafen.

Do allra flesta av de från arbetsgivarhåll framställda anmärkningarna mot lagen synas ha avsett den begränsning av den s. k. övertiden, som föreskrives i lagens 7 §. I detta hänseende ha flertalet yrkesinspektörer ävensom yrkesinspektrisen gjort gällande, att bestämmelserna i förevarande paragraf äro allt för snäva samt att till följd härav avsevärda olägenheter uppstått för en mängd arbetsföretag,

T1 kap..vant } verkligt behov av övertidsarbete. Såsom särskilt knapp har ansetts den för »nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten» medgivna övertiden, framför allt beträffande arbete med uppeldning av ångpannor, ugnar och värmeledningar, smörjning och iordningställande av transportmedel samt iordningställande a-nmaskiner och verktyg m. in. Denna svårighet har gjort sig så mycket mera gällande, som arbetsgivarna vanligen önskat disponera de i paragrafen medgivna 150 timmarna för tillfällig utökning av det egentliga driftarbetet, varför allenast 10 timmar kalendermånad återstått för utförande av förberedelse- eller avslutningsarbeten.

Eu ökning av de i paragrafens första stycke angivna timantal har sålunda av många

yrkesinspektörer ansetts tillrådlig. Från flera håll har betonats, att övertidens begränsning per kalendermånad visat sig medföra mycket större svårigheter än begränsningen per år. Sålunda anför yrkesinspektrisen, att för ett stort antal säsongarbeten, såsom bokbinderier, modist- och sömnadsaffärer, pälsmakerier m. fl., den egentliga säsongen endast pågår under 3 å 4 månader, under vilka all övertid måste koncentreras. Från ett håll har därför föreslagits sådan ändring av förevarande paragraf, att av de 150 övertidstimmarna intill 12 finge uttagas per vecka. Likaledes har beträffande paragrafens andra stycke framhållits, att det vore önskvärt, om de medgivna 75 timmarna per år kunde ökas något, men att framför allt begränsningen per månad borde göras betydligt mindre snäv eller helst alldeles borttagas, så att för säsongarbete av kortare varaktighet en större utökning av arbetstiden per månad kunde medgivas än vad nu är fallet. En av yrkesinspektörerna har slutligen påyrkat borttagande av bestämmelsen, att arbete enligt 7 § allenast får utföras av arbetare, som fyllt aderton år.

Bland olägenheterna av den snäva begränsningen av övertidsarbetet ha vidare framhållits de talrika lagöverträdelser, som framkallats därav och som visat sig desto svårare att beivra, som ofta eu utsträckning av arbetstiden legat i såväl arbetsgivarens som arbetarnas intresse.

Ett betryggande korrektiv mot missbruk av övertidsarbete torde, enligt vad en av yrkesinspektörerna uttalat, ligga däri, att dylikt arbete ställer sig avsevärt dyrare för arbetsgivaren än det ordinarie arbetet. Vissa andra yrkesinspektörer hava föreslagit införande i lagen av bestämmelser angående högre ersättning för övertidsarbete.

Åtskilliga önskemål beträffande bestämmelserna i 8 § hava framställts — bland annat att med införande av anteckningar rörande arbetares användande till övertidsarbete måtte få anstå till nästföljande vecka — varjämte föreslagits vissa ändringar av de i- 5 § tredje stycket och 7 § angivna tidsperioderna, åsyftande att underlätta journalens förande och kontrollen över arbetstiden.

En av yrkesinspektörerna har, under erinran om inträffade fall av överträdelse av lagens bestämmelser, föreslagit avsevärd skärpning av de i 11 och 12 §§ meddelade straffbestämmelserna.

Slutligen må nämnas, att flera bland yrkesinspektörerna ha framhållit, att arbetarna i ganska stor omfattning, särskilt i städerna, använda den genom lagens tillämpning vunna fritiden till arbete hos andra arbetsgivare eller till självständigt yrkesarbete inom respektive fack. Sålunda har yrkesinspektören i sjunde distriktet, vilken anfört talrika exempel härpå, meddelat, att en dylik anordning vunnit åtskillig spridning bland arbetarna vid distriktets skofabriker. Likaledes anföres, att måleriarbetarna i de mindre städerna inom nämnda distrikt »i regel» arbeta hos två mästare eller självständigt utföra arbete efter det ordinarie arbetets slut.

126 Bilaga 4.

Utdrag: av protokollet vid sammanträde av sociala rådets sektion för arbetarskydd och arbetarfrågor i allmänhet den 3 december 1920. 1

i §•

Till behandling upptogs först frågan om revision av lagen om arbetstidens begränsning, rörande vilken fråga socialstyrelsen erhållit nådigt uppdrag att avgiva utlåtande.

Härvid anförde till en början herr Molin, att styrelsen'vid fullgörande av detta uppdrag hade att' dels beakta det av riksdagen uttalade önskemålet om vidtagande av sådana ändringar av lagen, som, utan att rubba lagens grunder, kunde vara ägnade att bättre anpassa densamma efter det praktiska livets krav, dels ock taga hänsyn till innehållet av det vid den internationella arbetskonferensen i Washington antagna konventionsförslaget i ämnet. Därefter lämnade herr Molin en redogörelse för skiljaktigheterna mellan den svenska lagen och konventionen.

Under den därpå följande överläggningen uttalade sig fru Broomé för anslutning till konventionen i största möjliga utsträckning.

Herr Pettersson ansåg internationella och nationalekonomiska skäl tala för en nära anslutning till konventionen samt framhöll, att de skärpningar, konventionen i vissa hänseenden innebure, motvägdes av lindringar i andra, exempelvis beträffande arbetstiden vid kontinuerlig drift och utsträckt rätt till övertidsarbete. Lagens tillämpningsområde borde sålunda regleras i enlighet med konventionen, d. v. s. genom uppräkning av de olika verksamhetsgrenar, som skulle falla under fägen. I överensstämmelse med konventionen finge väl även handelsarbetarna samt hotell-, restaurang- och käfépersonalen i sin helhet lämnas utanför den lagstadgade arbetstidsbegränsningen. Undantaget beträffande arbetsställen med högst fyra arbetare borde dock bibehållas.

Även herr Rinman förklarade sig benägen att av principiella skäl förorda anslutning till konventionen, men ifrågasatte, huruvida ett avskärande av vissa '

1 Närvarande: Tf. generaldirektören Huss, byråcheferna Bergsten och Molin, tf byråchefen Jttrte, socialfullmäktigen Lindqvist, fru E. Broomé, landssekreteraren F. H. Hallberg, disponenten J. E. Hjorth, ledamoten av arbetsrådet K. V. Holmström, borgmästaren J. Pettersson, direktören C. Ramström, redaktören E .Rinman och f. d. bruksdisponenten B. E. Wijkander.

12?

arbetsområden från lagstiftningen stode i överensstämmelse med det av riksdagen uttalade önskemålet, att lagens grunder skulle behållas orubbade.

Herr Hallberg förordade anslutning till konventionen.

För anslutning till den internationella överenskommelsen talade vidare herr Lindqvist, som emellertid ansåg, att den svenska lagen borde bibehållas oförändrad i de delar, där den beredde arbetarna bättre skydd. Handelsarbetarna, som hade tungt arbete och i mycket vore att jämställa med transportarbetarna, borde sålunda bibehållas under lagen. Undantaget beträffande arbetsställen med högst 4 arbetare kunde lämpligen strykas. I fråga om övertidsarbetet vore det möjligt, att något större frihet borde lämnas arbetsgivarna. Med hänsyn till påståendet, att arbetarna saboterade 8-timmarsdagen, kunde det med skäl erinras om, att arbetarna även tidigare, där så lämpligen låtit sig göra, varit ganska benägna att skaffa sig extra arbete.

Enligt herr Wijkandérs mening borde lagstiftarna, därest vårt land biträdde konventionen, begagna sig av de möjligheter till lindring, som konventionen medgav, bl. a. genom att begränsa lagens tillämpning i överensstämmelse med konventionen. För sin del trodde talaren ej, att arbetarna i någon större utsträckning toge verklig arbetsanställning hos mer än en arbetsgivare.

Slutligen framförde herr Ramström, som ansåg skäl nu ej föreligga att söka rubba 8-timmarsdagen, att man vid lagens revidering borde utnyttja konventionens möjligheter till lindringar bl. a. genom införandet av bestämmelser, som gåve vidgad rätt till övertidsarbete och större koncentrering av övertidsarbetet under kortare perioder — ett önskemål för vilket arbetarna icke voro oförstående.

128 Bilaga 5.

Utdrag ur protokollet vid sammanträde den 2 april 1921 av Sveriges delegation för det internationella socialpolitiska samarbetet. 1

Med överlämnande till delegationen i korrektur av ett sitt betänkande angående revision av lagen om arbetstidens begränsning hade k. socialstyrelsen anhållit, att delegationen ville yttra sig i den uti betänkandet behandlade frågan om Sveriges anslutning till Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning. I överläggningen om denna fråga anfördes i huvudsak följande:

Herr Lindqvist. Sverige borde enligt hans mening biträda ifrågavarande konvention, som antagits nära nog enhälligt och utan någon reservation från de svenska ombudens sida. Den internationella arbetsorganisationen hade redan utfört ett mycket betydande arbete på den sociala utvecklingens område, och det vore i hög grad önskvärt, att de socialt mer framskridna staterna stödde organisationens strävanden och därmed nödgade de mer efterblivna länderna att genomföra reformer. Skiljaktigheterna mellan konventionen och arbetstidslagen kunde icke anses utgöra tillfyllestgörande hinder för konventionens ratificering — i viss mån borde dessa skiljaktigheter kunna avlägsnas och någon bokstavlig efterbildning av konventionen kunde för övrigt ej gärna påfordras. Uttryckligt beslut både även å Washingtonkonferensen fattats därom, att en konvention ej påkallade iakttagande i sådana avseenden, där dess genomförande skulle medföra försämring för arbetarna..

Herr Thorberg instämde med herr Lindqvist samt framhöll, att om de till den .internationella arbetsorganisationen hörande staterna ej visade beredvillighet att förverkliga konferensernas beslut, vore hela det internationella socialpolitiska samarbetet meningslöst.

Herr von Koch hade tidigare varit av den åsikten, att konventionen borde ratificeras, men kunde icke bestrida riktigheten av de skäl däremQt, som anförts i socialstyrelsens förevarande betänkande. Särskilt måste beaktas, att vår lagstiftning i ämnet gjorts provisorisk, för att man skulle vinna erfarenhet om verkningarna av lagstadgad arbetstidsreglering, innan man mer definitivt införde sådan reglering. Under sådana förhållanden kunde det ej förväntas, att statsmakterna nu, innan försökstiden gått till ända, skulle vilja binda sig för en tid av 11 år. Frågan om ratificering borde sålunda vila, till dess den provisoriska arbetstidslagstiftningen här i landet upphör att gälla.

1 Närvarande: Tf. generaldirektören G. Huss, kanslirådet G. H. von Koch, social-^ fullmäktigen H. Lindqvist, byråchefen A. Molin, landsorganisationens ordförande A. Thorberg och f. d. bruksdisponenten B. E. Wijkander.

129 Önskvärt vore emellertid, att arbetstidslagen så mycket som möjligt bringas till överensstämmelse med konventionen, och borde med hänsyn därtill bl. a. sjukoch fattigvårdsanstalterna fritagas från lagens tillämpning.

Herr Wijkander hade även tidigare trött, att konventionen skulle kunna ratificeras. Den motivering för en annan uppfattning, som framlagts i socialstyrelsens betänkande, vore emellertid bindande, och anslöt sig talaren till styrelsens mening i frågan.

Slutligen förklarade herrar Huss och Molin att de, såsom de redan gjort gällande inom socialstyrelsen, funne sig nödsakade att för närvarande avstyrka ratificering.

Herr ordföranden konstaterade därefter, att flertalet av delegationens ledamöter biträtt socialstyrelsens mening, att Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning ej för närvarande borde ratificeras av Sverige.

3634 Arbetstidslagens revision.

130 Bilaga 6.

Utdrag

av

Förslag till konvention angående begränsning av arbetstiden i industriella foretag till åtta timmar om dagen och fyrtioåtta timmar i veckan.

Generalkonferensen av internationella arbetsorganisationen av nationernas förbund,

vilken av Amerikas Förenta Staters regering sammankallats till Washington den 29 oktober 1919

och beslutit antaga vissa förslag angående »tillämpningen av principen om 8 timmars arbetsdag eller 48 timmars arbetsvecka», vilken fråga upptagits såsom första punkten på dagordningen för konferensens sammanträde i Washington,

ävensom bestämt, att dessa förslag skola avfattas i form av ett förslag till internationell konvention,

antager följande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens medlemmar jämlikt bestämmelserna i delen om arbetet av traktaten i Versailles den 28 juni 1919 och traktaten i St. Germain den 10 september 1919.

§ 1.

Såsom » industriella företag» skola med hänsyn till tillämpningen av denna konvention särskilt anses:

a) Gruvor, stenbrott och andra anläggningar för utvinnande av mineral.

b) Företag, inom vilka varor tillverkas, förändras, rengöras, repareras, utsmyckas, färdigställas eller beredas till försäljning eller inom vilka råämnen omgestaltas, däri inbegripet skeppsbyggeri och företag för förstöring av föremål, ävensom framställning, transformering och överförande av drivkraft i allmänhet och av elektricitet.

c) Uppförande, ombyggnad, underhåll, reparation, förändring eller rivning av alla slag av byggnader, järnvägar, spårvägar, hamnar, dockor, vågbrytare, kanaler, anläggningar för inre sjöfart, vägar, tunnlar, broar, viadukter, kloaker, vattenavlopp, brunnar, telegraf- och telefonanläggningar, elektriska anläggningar, gas- och vattenverk eller andra byggnadsarbeten ävensom förberedelse- och grundläggningsarbeten för härovan åsyftade arbeten.

d) Transport av passagerare eller gods å lands- eller järnväg, till sjöss eller å inre vattenväg, däri inbegripet handhavande av gods å kajer och bryggor samt i dockor och magasin med undantag likväl av transport för hand.

131 Föreskrifterna angående transport till sjöss och å inre vattenvägar skola fastställas av en särskild konferens, som skall taga befattning med arbete till sjöss och på inre vattenvägar.

Vederbörande myndighet i varje land skall fastställa gränsen mellan industri å ena samt handel och jordbruk å andra sidan.

§ 2.

Ej må i något slag av industriella företag, offentliga eller privata, eller någon gren av sådant företag, med undantag av företag, vari endast sysselsättas medlemmar av samma familj, arbetstiden för personalen överskrida 8 timmar om dagen och 48 timmar i veckan med de undantag, som här nedan stadgas:

a) Bestämmelserna i denna konvention skola icke äga tillämpning på personer, som intaga en övervakande eller ledande ställning eller bekläda förtroendeposter.

b) Där med stöd av lag, praxis eller överenskommelse mellan arbetsgivaroch arbetarorganisationerna (eller, där sådana organisationer icke finnas, mellan representanter för arbetsgivarna och arbetarna) arbetstiden under en eller flera av veckans dagar är kortare än 8 timmar, må under återstående dagar i veckan 8-timmarsgränsen överskridas efter medgivande av behörig offentlig myndighet eller överenskommelse mellan nyssnämnda organisationer eller representanter; dock må i intet fall här avsedda överskridande uppgå till mer än en timme.

c) Vid skiftarbete må arbetstiden utsträckas utöver 8 timmar per dag och 48 timmar per vecka, under villkor likväl att medeltalet arbetstimmar under en tidrymd av högst 3 veckor icke överstiger 8 per dag och 48 per vecka.

§ 3.

Den i § 2 angivna arbetstidsbegränsningen må överskridas, i fall olyckshändelse inträffat eller hotar att inträffa eller brådskande arbete behöver utföras i avseende å maskiner eller redskap eller i fall av »force majeure», dock blott i den mån så är nödvändigt för att undvika allvarlig rubbning av företagets normala drift.

§ 4.

Den i § 2 angivna arbetstidsbegränsningen må överskridas vid sådana arbeten som på grund av sin natur måste drivas kontinuerligt med användande av varandra avlösande skiftlag, under villkor likväl att arbetstiden i medeltal icke överstiger 56 timmar i veckan. Denna anordning får icke inkräkta på de fridagar, vilka genom lagstiftningen i vederbörande land kunna hava tillförsäkrats arbetarna såsom ersättning för den ordinarie vilodagen i veckan.

§ 5.

I undantagsfall, då de i § 2 bestämda gränserna måste anses omöjliga att tillämpa, men endast i sådana fall, kunna åt överenskommelser mellan arbetar- och arbetsgivarorganisationer angående begränsningen av den dagliga arbetstiden under en längre tidsperiod givas laga kraft, om regeringen, till vilken dessa överenskommelser skola hänskjutas, så besluter.

Medeltalet arbetstimmar per vecka under de veckor, sådan överenskommelse avser, må i intet fall överstiga 48.

§ 6.

Av offentlig myndighet utfärdade författningar skola för industriella företag fastställa:

a) de ständiga undantag, som finnas böra beviljas beträffande sådana förberedande och avslutande arbeten, vilka nödvändigtvis måste utföras utom den tid, som är bestämd för företagets arbete i allmänhet, eller beträffande vissa kategorier av arbetare, vilkas arbete är väsentligen intermittent;

b) de tillfälliga undantag, som finnas böra beviljas för att möjliggöra för företag att möta särskilt stor ökning av arbetet.

Dylika författningar skola utfärdas efter hörande av vederbörande arbetsgivaroch arbetarorganisationer, där sådana finnas. De skola fastställa maximiantalet överarbetstimmar i varje fall. Arbetslönen för ifrågavarande övertidstimmar skall överstiga den ordinarie avlöningen med minst 25 procent.

§ 7.

Varje regering skall till internationella arbetsbyrån meddela:

a) en förteckning över de arbeten, vilka betecknats såsom nödvändigtvis kontinuerliga i den mening § 4 avser;

b) fullständiga upplysningar angående tillämpningen av de överenskommelser, som avses i § 5;

c) fullständiga upplysningar angående författningar, som utfärdats med stöd av § 6, och deras tillämpning.

Internationella arbetsbyrån skall varje år härför avgiva redogörelse till internationella arbetsorganisationens generalkonferens.

§ 8.

För att underlätta genomförandet av bestämmelserna i denna konvention skall det åligga varje arbetsgivare:

a) att genom anslag på synlig plats i arbetslokalen eller på annat lämpligt ställe eller ock på annat av regeringen godkänt sätt bekantgöra tiderna för arbetets början och slut eller, där skiftarbete förekommer, tiderna för varje skifts början och slut. Dessa tider skola så fastställas, att de i denna konvention fastställda begränsningarna icke överskridas, och må de, sedan de en gång tillkännagivits, icke ändras utan sådant tillkännagivande och i sådan ordning, som av regeringen godkänts;

b) att på samma sätt bekantgöra de raster under arbetstiden, vilka icke inräknas i denna;

c) att på sätt, i lag eller annan författning i varje land föreskrives, föra anteckning över allt övertidsarbete, som utföres med stöd av §§ 3 och 6 i denna konvention.

Som lagöverträdelse skall anses att sysselsätta arbetare utöver de tider, som fastställts enligt mom. a) eller under de tider, som fastställts enligt mom. b).

§ 9-13.

(Innehålla särskilda bestämmelser rörande Japan, Brittiska Indien, Kina, Persien, Siarn, Grekland och Rumänien).

§ 14.

Bestämmelserna i denna konvention må i varje land av dess regering försättas ur kraft i händelse av krig eller annan händelse, som medför fara för landets säkerhet.

§ 15.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med bestämmelserna i del XIII av traktaten i Versailles den 28 juni 1919 och av traktaten i St. Germain den 10 september 1919, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare och av honom inregistreras.

§ 16.

Varje medlem av den internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att tillämpa den på dem av sina kolonier, besittningar och protektorat, vilka icke hava full självstyrelse, detta dock under följande förbehåll:

a) att konventionens bestämmelser ej med hänsyn till de lokala förhållandena äro omöjliga att tillämpa;

b) att de ändringar, som måste vidtagas för konventionens anpassning efter de lokala förhållandena, låta sig införas i densamma.

Varje medlem skall till den internationella arbetsbyrån meddela det beslut, som den fattar med avseende å varje av sina kolonier, besittningar eller protektorat, vilka icke hava full självstyrelse.

§ 17-

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare därom notificera alla medlemmar av internationella arbetsorganisationen.

§ 18.

Denna konvention skall träda i kraft den dag sådan notifikation, som nyss nämnts, verkställts av nationernas förbunds generalsekreterare, men skall endast vara bindande för de medlemmar, som låtit inregistrera sin ratifikation hos sekretariatet. Därefter träder konventionen i kraft beträffande varje annan medlem den dag, dennes ratifikation inregistrerats hos sekretariatet.

§ 19.

Varje medlem, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att bringa dess bestämmelser i verkställighet senast den 1 juli 1921 och att vidtaga erforderliga åtgärder för att göra dem effektiva.

§ 20.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare för inregistrering.

134 Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter det den inregistrerats hos sekretariatet.

§ 21.

Internationella arbetsbyråns styrelse skall minst en gång vart tionde år förelägga generalkonferensen en redogörelse för denna konventions tillämpning och skall taga i övervägande, huruvida på konferensens dagordning bör upptagas frågan om revision av eller ändringar i konventionen.

§ 22.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga vitsord.

135 Billiga 7.

I

Dekret den 9 augusti 1920

innefattande administrativt reglemente (röglement d’admiuistration publique) för tillämpningen av lagen den 23 april 1919 om 8 timmars arbetsdag i företag för metallurgi och metallarbete.

Franska republikens president, på .framställning av arbetsministern, med stöd av lagen den 23 april 1919, § 1, så lydande:

Efter framställningar av de olika fackorganisationerna;

Efter i Journal officiel den 2 juni 1919 sid. 5767 infört meddelande angående överläggning med arbetsgivar- och arbetarorganisationer inom de metallurgiska industrierna, inom industrierna för maskinbyggnad och skeppsbyggnad samt inom de elektriska och metallindustrierna för utarbetande av ett administrativt reglemente rörande tillämpningen av lagen den 23 april 1919;

Efter överenskommelser, träffade den 17 april 1919 och den 24 maj 1919 mellan Union des industries métallurgiques et miniéres de la construction mécanique, électrique et métallique et des industries qui s’y rattachent, å ena sidan, och Federation des ouvriers en métaux de France, å andra sidan;

Efter överenskommelser, som träffats mellan arbetsgivar- och arbetarorganisationer för här nedan uppräknade industrier och regioner å här nedan angivna dagar:

Metallurgi, le Havre, 26 april—27 maj 1919; modellörer-maskinarbetare, Seine, 9 maj 1919; metallurgi, Saint-Dizier, 9 maj 1919; metallurgi, Lyon, 19 maj 1919; metallurgi, Ångers, 22 maj 1919; mekanisk verkstadsindustri, Troyes, 24 maj 1919; metallurgi, Nevers, 24 maj 1919; metallfabriker, Nantes, 28 maj 1919; metallurgi, Le Vimeu (Somme), 30 maj 1919; kopparslagare och gjutare, Cöte-d'Or, 31 maj 1919; metallurgi, Aix, 12 juni 1919; metallurgi, Grenoble, 13 juni 1919; metallurgi, Lille-Roubaix-Tourcoing, sammansatta kommissionen, 15 juni 1919 et 24 november 1919; mekanisk verkstadsindustri, Chartres, 15 juni 1919; metallurgi, Calais, 17 juni 1919; metallurgi, Rouen, 20 juni 1919 — 5 januari 1920; metallurgi, Maubeuge, sammansatta kommissionen, 20 september 1919 och 7 april 1920; metallurgi, Jeumont (Nord), sammansatta kommissionen, 4 oktober 1919 och 20 april 1920; metallurgi, Valenciennes, sammansatta kommissionen, 6 oktober 1919; metallurgi, Limoges, 9 februari 1920;

Efter hörande av le Conseil d’État,

Förordnar:

136 Artikel 1.

Bestämmelserna i detta dekret äro tillämpliga i alla de företag eller delar av företag, varest nedan uppräknade industrier utövas:

Metallurgi;

Masugnar, stålverk;

Gjuterier för koppar, bly, zink, nickel, aluminium, antimon, tenn, silver, guld, platina, brons, nysilver, mässing, järnlegeringar och andra legeringar;

Elektrometallurgi och elektrokemi;

Valsverk, smidesverk, tråddrageri, plåtpressning, metallpressning, grovsmide;

Järnvarufabriker, bleckslagerier, bultfabriker, låsfabriker, knivfabriker samt fabriker för tillverkning av alla slags järn- och stålvaror;

Utstansning, av klippning av alla slag av metaller;

Polering och drivning av alla slag av metaller;

Gjuterier (för framställning av gjutgods);

Tillverkning av fartyg och båtar av järn eller stål samt av fartygsmaskiner;

Mekaniska verkstäder, metallvarufabriker, pannverkstäder, autogensvetsning;

Tillverkning av automobiler;

Tillverkning av luftfartyg;

Tillverkning av rullande materiel för järnvägar;

Tillverkning och montering av elektriskt materiel och elektriska apparater;

Tillverkning av alla slag av precisions-, optiska och kirurgiska instrument samt ortopediska hjälpmedel;

Tillverkning av alla slags apparater och artiklar av bleck, koppar, bly, zink, nickel, aluminium, antimon, tenn, nysilver, mässing, järnlegeringar och andra legeringar;

Behandling av metalliska fällningar.

Bestämmelserna i detta dekret äro tillämpliga å arbetare, och tjänstemän, som sysselsättas i anläggningar, varest ovan uppräknade industrier utövas, även om deras yrken icke tillhöra dessa industrier, men det arbete, som utföres av dessa arbetare eller biträden uteslutande avser underhållet eller driften av nämnda företag eller företag, som höra under desamma.

Bestämmelserna i detta dekret äro även tillämpliga å personalen i »centralstationer» (kraft, ljus, vatten, gas eller komprimerad luft), förbundna med och tillhörande företag, varest ovannämnda industrier utövas.

Företag för grov- och klensmide, vilka sysselsätta mindre än fem arbetare, äro undantagna från bestämmelserna i detta dekret.

Artikel 2.

Företag eller delar av företag, som avses i artikel 1, böra för tillämpningen av lagen den 23 april 1919 välja mellan ett av följande sätt för lagens tillämpning:

1) Begränsning av det elfektiva arbetet till 8 timmar varje arbetsdag under veckan;

2) Ojämn fördelning mellan arbetsdagarna av de 48 effektiva arbetstimmarna i veckan med maximum av 9 timmar per dag, så att vila på lördagens eftermiddag kan erhållas.

137 Om arbetet anordnas i på varandra följande skift, skall arbetet för varje skiftlag försiggå utan uppehåll med undantag för vilotider.

På begäran av arbetsgivar- och arbetarorganisationer inom ett visst yrke, på en viss plats eller inom viss region, kan efter hörande av alla av frågan intresserade organisationer och hänförande sig till överenskommelse, som kan ha träffats mellan dessa, genom ministeriella förordningar meddelas tillstånd till undantag tillsvidare från de bestämmelser, som angivas under 1) och 2) i första stycket samt till en likvärdig anordning av arbetstiden, grundad på annan tidsperiod, allt under förutsättning att arbetstiden icke överskrider 10 timmar, eller till att ersätta vilan på lördagseftermiddag genom en vilotid av en halv dag å en annan veckodag. Åt denna anordning kan icke förlänas definitiv karaktär annorledes än genom utfärdande av ett administrativt reglemente.

Om arbetsgivar- eller arbetarorganisationerna på en viss plats eller inom en viss region begära en enhetlig anordning av arbetstiden för alla till yrket hörande företag på platsen eller inom regionen, skall, efter hörande av alla intresserade organisationer och hänförande sig till de överenskommelser, som kunna hava träffats mellan desamma, bestämmelser meddelas genom dekret, innefattande ett administrativt reglemente.

Artikel 3.

I händelse av allmänt avbrott i arbetet på grund av tillfälliga orsaker eller force majeure (fel i materielen, avbrott i kraftleveransen, skador genom eldsvåda etc.) må för återtagande av de förlorade arbetstimmarna en förlängning av arbetsdagen äga rum under följande villkor:

a) i händelse av avbrott i arbetet under högst en dag må den förlorade arbetstiden återtagas under en period av 14 dagar, räknad från dagen för återupptagandet av arbetet;

b) i händelse av avbrott i arbetet under högst en vecka må den förlorade arbetstiden återtagas under en period av högst 50 dagar från dagen för arbetets återupptagande;

c) i händelse av avbrott i arbetet under längre tid än en vecka må den förlorade arbetstiden icke återtagas under längre tidsperiod än som under b) angivits, med mindre arbetsinspektören för departementet lämnar tillstånd därtill efter inhämtande av yttranden från vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer.

I händelse av allmänt avbrott i arbetet å annan dag än veckovilodagen, på grund av helgdag eller å dag, då inventering, lokala fester eller andra lokala händelser äga rum, må återtagande av den till följd av sagda orsaker förlorade arbetstiden ske, sedan arbetsinspektören för departementet, efter inhämtande av yttranden från vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer, därtill lämnat tillstånd.

I verkstäder eller på arbetsplatser för skeppsbyggnad eller metallindustri, varest väderleksförhållandena kunna orsaka arbetsinställelser, må tillstånd till återtagande av den av sådan orsak förlorade arbetstiden lämnas av arbetsinspektören för departementet, efter inhämtande av yttranden från vederbörande arbetsgivaroch arbetarorganisationer.

Tillstånd till återtagande av arbetstid, som förlorats till följd av den »döda 3 63 4. Arbetstidslagens revision.

säsongen» inom industrien för tillverkning eller reparation av lantbruksmaskiner, må lämnas för intill 100 timmar per år av arbetsinspektören för departementet, efter inhämtande av yttranden från vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer.

Rätten att återtaga förlorad arbetstid i de fall, som angivas i de två närmast föregående styckena, må provisoriskt utsträckas genom ministeriel! kungörelse till andra industrier, som äro beroende av väderleksförhållandena eller av den »döda säsongen», därest en överenskommelse härom träffats mellan vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer. En sådan anordning må icke definitivt fastställas ..på annan väg än genom ett administrativt reglemente.

Ökningen i arbetstiden för återtagande av förlorad arbetstid får icke i något fall medföra en förlängning av den dagliga arbetstiden till mer än 10 timmar.

I de företag, varest vila från arbetet åtnjutes under en halv dag i veckan, vare sig på lördagen eller annan dag i veckan, i enlighet med art. 2 tredje stycket, må återtagandet äga rum genom upphävande av denna halvdagsvilotid. Arbetsgivare, som vill återtaga förlorad arbetstid, skall i den anmälan därom eller den ansökan om tillstånd han bör tillställa arbetsinspektören för departementet, angiva dagen för det kollektiva avbrottet i arbetet samt dess natur och orsaken till detsamma, antalet förlorade arbetstimmar, de ändringar i arbetstidens indelning, som arbetsgivaren ämnar vidtaga för återtagande av den förlorade arbetstiden, samt antalet personer, som beröras av denna ändring.

Artikel 4.

Arbetare och tjänstemän i ett företag eller viss del av detsamma må icke sysselsättas på annat sätt än enligt anvisningarna i ett arbetstidschema, som angiver arbetstimmarnas fördelning för varje dag och eventuellt för varje vecka eller för annan tidsperiod, som må hava bestämts med tillämpning av artikel 2, tredje stycket.

Detta schema, upprättat efter den legala tiden, skall bestämma den tid, å vilken varje arbetsperiod skall börja och sluta och utom vilken ingen arbetare eller tjänsteman får användas till arbete, ävensom rastetiderna. Det sammanlagda antalet i arbetsperioderna inbegripna timmar får icke överskrida de gränser, som angivas i artikel 2.

Olika arbetstimmar och rastetider må fastställas för de kategorier arbetare, på vilka undantagen enligt artiklarna 5 och 6 äga tillämpning.

Arbetstidsschemat skall, daterat och undertecknat av företagets ledare och avfattat med tydliga bokstäver, finnas anslaget på i ögonen fallande sätt å varje arbetsplats, för vilken det äger tillämpning.

Varje ändring i fördelningen av arbetstimmarna skall, innan den tillämpas, angivas medelst en rättelse i schemat. En duplett av anslaget och av i detsamma eventuellt företagna ändringar skall i förväg hava översänts till arbetsinspektören för departementet.

, I händelse av arbetets fördelning på skift skall sammansättningen av varje skift, med angivande av varje arbetares namn, antingen angivas på ett anslag eller i ett specialregister, som ständigt skall hållas å jour och tillgängligt för arbets mspektionen.

139 Artikel 5.

Den dagliga, effektiva arbetstiden må för de arbeten, som angivas i följande tabell och i enlighet med anvisningarna i densamma förlängas utöver de gränser, som fastställts i artikel 2 i detta dekret.

1) Arbete för arbetare, särskilt sysselsatta vid driften av ugnar, smältugnar, torkugnar, torkanordningar eller ångpannor, andra än sådana som lämna drivkraft till maskiner, vid iordningställande av bad för betsning, vid uppvärmning av kittlar och kar, allt under förutsättning att arbetet uteslutande är av förberedande eller kompletterande art och icke utgör ett väsentligt arbete vid företaget.

Arbete, som utföres av maskinister eller elektriker samt av arbetare, som sysselsättas vid anordningar för drivkraftgenerering, belysning eller uppvärmning eller vid lyftanordningar.

2) Vid gjuterier för framställning av gjutgods, under villkor att arbetet, på sätt i nästföregående punkt är sagt, endast är förberedande eller kompletterande:

a) Särtagande av gjutflaskorna å gjutningsdagens afton eller följande morgon, när- detta arbete är oundgängligen nödvändigt för att frigöra erforderlig materiel för förnyad gjutning eller för att vinna ett lyckligt resultat av gjutningen;

b) Formning för dagens gjutning, då det tekniskt taget har varit omöjligt att göra detta arbete dagen förut.

3) Arbete av arbetare, vilka regelbundet eller undantagsvis under uppehåll i produktionen sysselsättas med underhåll eller rengöring av maskiner, ugnar, verktyg och andra redskap, som på grund av arbetenas sammanhang ej kunna för sig sättas ur bruk under företagets allmänna drift.

4) Arbete, som utföres av skiftbas eller specialarbetare, vars närvaro är oundgängligen nödvändig för arbetets gång i en verkstad eller för skiftlagets arbete,

1 1/2 timmp utöver den vanliga arbetstiden i företaget; 2 timmar å dagen efter varje dag, under vilken arbetet varit inställt.

1 timme utöver den vanliga arbetstiden i företaget.

1 timme utöver den vanliga arbetstiden i företaget med rättighet att låta dessa arbetare arbeta 12 timmar under de dagar, då arbetet är inställt i företaget och på dagen före sådana dagar.

4 timmar utöver den vanliga arbetstiden i företaget.

när den som skall avlösa honom oväntat uteblir och under väntan på annan ersättare.

5) Arbete, som utföres av skiftbas eller specialarbetare, vars närvaro är oundgängligen nödvändig för att samordna arbetet mellan två skiftlag.

6) Arbete, som utföres av dem, som speciellt sysselsättas med skötsel av ugnar eller rörelse- eller draganordningar eller med andra arbeten, när arbetena måste oavbrutet fortgå under en tid av mer än en vecka.

7) Arbete, som utföres av arbetare, särskilt sysselsatta antingen med metallurgiskt arbete (smältning, smide, valsning och därmed sammanhängande arbeten) eller med andra arbeten, som tekniskt sett icke kunna avbrytas när som helst, för såvitt arbetena icke kunnat avslutas inom fastställd tid på grund av deras natur eller till följd av särskilda omständigheter.

8) Arbete, som utföres i gjuterier av arbetare, vilka äro speciellt sysselsatta med uppeldning av ugnarna under de dagar, då utslag äger rum.

9) Arbete, som utföres av förmän och skiftbasar till förberedande av arbetet inom företaget.

10) Arbete, som utföres av förmän, skiftbasar eller arbetare, speciellt sysselsatta med undersökningar, provningar, justering av nya typer samt mottagande av alla slags redskap. 11

11) Arbete, som vid autogénsvetsning utföres av dem, som sköta acetylénapparaterna.

12) För yrkeskategorier, vilkas arbete är avbrutet av långa verkliga vilotider, såsom vakter, uppsyningsman, personal i aerodromer, spårväxlare, personal sysselsatt vid järnbanor inom ett företag, automobilförare, körkarlar, magasinsförvaltare, brandvakter ävensom för alla be-

1 timme utöver den vanliga arbetstiden i företaget.

Obegränsad arbetstid under den dag, då skiftbyte äger rum. Mellan skiftbytena måste förflyta minst en vecka.

2 timmar utöver den vanliga arbetstiden i företaget; undantagsvis' i metallurgiskt arbete 6 timmar å dagen före dag, då arbetet är inställt.

2 timmar utöver den vanliga arbetstiden i företaget.

2 timmar utöver den vanliga arbetstiden i företaget.

2 timmar utöver den vanliga arbetstiden i företaget.

1 timme per dag.

4 timmar utöver den vanliga arbetstiden i företaget med högst 12 timmars arbete per dag.

/

fattningshavare, vilkas stadigvarande närvaro är nödvändig för företagets drift.

Föreståndare för sjukvårdsanstalter eller andra inrättningar, som äro upprättade för ett företags arbetare och tjänstemän samt deras familjer.

13) Kontrollörer, kontorsvaktmäs- 2 timmar utöver den vanliga arbets -

tare och liknande. betstiden i företaget med högst 12 tim-

mars arbete per dag.

För fackarbetare, som äro sysselsatta i verk med ständig eld och tillhöra de i dekretet av den 31 augusti 1910 uppräknade kategorier ävensom för personalen vid de »centralstationer», som angivas i näst sista stycket av första artikeln av detta dekret, skall arbetstiden för vecka vara i medeltal 56 timmar.

Arbetare, som i de verksamhetsgrenar, vilka uppräknas i dekretet av den 31 augusti 1910, äro särskilt sysselsatta med underhåll av maskiner och redskap skola vid tillämpningen av förevarande dekret jämställas med de fackarbetare, som sysselsättas i nämnda verksamhetsgrenar.

De eftergifter, som uppräknas i denna artikel, gälla uteslutande för vuxna män, med undantag av de, som angivas under nr 4, 5, 9, 10, 12 och 13 första stycket, vilka eftergifter gälla vuxna av båda könen.

Artikel 6.

Den effektiva arbetstiden må tillfälligtvis förlängas utöver de ganser, som

äro fastställda i artikel 2 i detta dekret,

1) Brådskande arbete, vars omedelbara utförande är av nöden för att förekomma hotande olyckshändelser, vidtaga räddningsåtgärder eller reparera skador, som träffat företagets materiel, installationer eller byggnader eller fartyg, som skola avsegla inom 48 timmar.

2) Arbete, som utföres för landets säkerhet eller försvar eller för en allmän tjänstegren efter order från regeringen, som konstaterar behovet av undantag.

3) Brådskande arbeten, som företaget måste utföra (extraordinär ökning av arbetet).

under följande betingelser:

Obegränsad rätt under en dag efter arbetsgivarens eget val; de följande dagarna 2 timmar utöver den vanliga arbetstiden i företaget.

Begränsningen av arbetstiden skall i varje fäll bestämmas efter överenskommelse mellan arbetsministeriet och det ministerium, som påbjuder arbetena.

Maximum: 100 timmar per år.

Dessutom må arbetsministern, när den minister, under vilken ifrågavarande arbeten höra, förklarar, att de utföras i landets intresse, medgiva ytterligare 50 timmar. Sistnämnda timantal får uppgå till 100 under åren 1920, 1921 och 1922. I intet fall får den dagliga arbetstiden överstiga 10 timmar.

142 Artikel 7.

Förmånen av de permanenta undantagen tillkommer företagets chef med full rätt under villkor, att de formaliteter, som angivas i artikel 4 i detta dekret iakttagas. Varje chef för ett företag, som vill utnyttja de i artikel 6 i detta dekret omförmälda möjligheter, skall på förhand till arbetsinspektören i departementet översända en dagtecknad anmälan med angivande av undantagets natur och orsak, antalet arbetare (barn, kvinnor och män), för vilka arbetstiden skall förlängas, arbetstimmarna och rastetiderna för dessa arbetare samt tiden för undantagens tillämpning, beräknad i dagar och timmar.

Chefen för företaget bör dessutom hålla å jour en tabell, på vilken skall antecknas, allt eftersom anmälningar översändas till arbetsinspektören, datum för de dagar, då undantagsbestämmelserna tillämpas med angivande av tiden för utnyttjandet av undantagen. Denna tabell skall anslås i företaget i enlighet med de i artikel 4 i detta dekret lämnade bestämmelser beträffande tidsindelningen och skall finnas anslagen därstädes från den 1 januari ett år till den 15 januari följande år.

Artikel 8.

De timmar, under vilka arbetet utföres med tillämpning av undantagen i tredje stycket av artikel 6 i detta dekret, skola anses såsom övertid och betalas i enlighet med vad som är brukligt beträffande arbete, som utföres utöver den normala arbetstiden.

Artikel 9.

Bestämmelserna i förevarande reglemente skola tillämpas i hela franska riket och träda i tillämpning 14 dagar efter deras offentliggörande i Journal officiel.

Ett särskilt reglemente skall meddela bestämmelser angående tid och sätt för tillämpning av lagen den 23 april 1919 i företag för grov- och klensmide, som sysselsätta mindre än 5 arbetare.

Artikel 10.

Åt arbetsminstern uppdrages att genomföra detta dekret, som skall offentliggöras i Journal officiel de la République Francaise och införas i Bulletin des lois.

Rambouillet den 9 augusti 1920.

P. DESCHANEL.

Genom Republikens President Arbetsministern JOURD AIN.