med förslag till lag om allmänna vägar på landet

Kungl. Maj:ta j>roposition nr 100.

1 Nr 100.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om allmänna vägar på landet; given Stockholms slott den 3 mars 1922.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen antaga härvid fogat förslag till lag om allmänna vägar på landet.

GUSTAF.

Anders Örne.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 88 käft. (AV 100.)

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Förslag

till

Lag

om allmänna vägar på landet.

Härigenom förordnas, som följer:

1 kap.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Denna lag avser allmän väg på landet. Sådan väg är av två slag:

a. landsväg, vartill hänföres väg, som prövas nödig för allmänna samfärdseln;

b. ödebygdsväg, varmed förstås väg, som till avsevärd längd sträcker sig över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter och som, ehuru den icke prövas 'nödig för allmänna samfärdseln, likväl finnes vara till gagn för det allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande och bebyggande.

2 §•

Till väg höra — förutom vägbana'— vägren, slänt, bankett, vägdike, trumma, skyddsvärn, kilometermärke, vägvisare, varningstavla, i samband med vägen liggande upplagsplats så ock annan för vägens bestånd eller ändamål utförd anordning.

Såsom väg anses bro och färja, varom i 4 § stadgas, så ock för den allmänna samfärdseln allenast vintertiden avsedd körled, som funnits av ålder eller eljest prövas nödig (särskild vinterväg).

3 §•

Väg skall läggas där den tarvas och var den jämnast och genast göras kan. Den skall med avseende å fasthet, bredd, lutningsförhållanden och beskaffenhet i övrigt vara lämpad efter den samfärdsel, som därå kan väntas framgå.

Kungl. May.ts proposition nr ICO.

4 §.

Där väg skall ledas över vatten eller eljest så, att den icke kan framdragas å marken, skall byggas bro; dock må, där bro över vatten icke kan läggas utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, i stället hållas färja eller, när fråga är om ödebygdsväg, annan lämplig anordning vidtagas.

5 §.

Går väg utmed eller över vatten eller fördjupning eller eljest på sådan höjd över den angränsande marken, att därav kan uppstå våda för vägfarande, skall vid vägen anbringas nödigt skyddsvärn.

Vid väg skall ock uppsättas varningstavla, där sådan för samfärdselns säkerhet erfordras.

Där vägar stöta samman, skall vägvisare anbringas.

6 §•

Väg skall städse hållas i ett för samfärdseln fullt tillfredsställande skick, och skall förty vid varje tid av året åt vägen ägnas den tillsyn och det arbete, som för sagda ändamål erfordras. Den skall, intill dess annat varder i vederbörlig ordning medgivet, vidmakthållas till bredd och beskaffenhet i övrigt, som genom författning eller särskilt meddelad föreskrift stadgats.

Bliver genom särskild vinterväg annan väg under vintertid obehövlig, vare dess hållande i fargillt skick under samma tid ej nödigt.

Upptages med anledning av snöfall eller av annan skälig orsak, vid sidan av väg tillfällig körled, som hålles i farbart stånd, må med vägens försättande i laggillt skick anstå, så länge sådant till följd av det inträffade hindret är nödigt.

7 §.

Utan hinder av den rätt annan kan äga i avseende å mark, som för väg tagits i anspråk, må vägen för sitt ändamål brukas. Innehavare av inteckning eller annan sakrätt, varav marken besvärades, då den sålunda togs i anspråk, vare dock vid sin rätt bibehållen.

B §.

Väghållning omfattar:

byggande av väg (9 §),

vägunderhåll (10 §),

vinterväghållning (11 §).

4 Kling}. May.ts proposition nr 100.

9 §•

1 mom. Till byggande av väg räknas:

a. anläggning av ny väg;

b. nybyggnad av bro;

c. anordnande av ny f är j förbindelse;

d. förändring av vägs läge i plan (omläggning);

e. förbättring av vägs profil.

2 mom. Nedannämnda arbeten skola oek, i den mån deras beskaffenhet och de med dem förbundna kostnaderna i vederbörlig ordning prövas böra därtill föranleda, räknas till byggande av väg, nämligen:

a. ombyggnad av bro;

b. förbättring av färj förbindelse;

c. vägs förändring till bredden;

d. vägs grundförstärkning;

e. vägs förseende i övrigt med inrättning eller anordning, som förut icke funnits; samt

f. botande av sådan skada å väg, som uppkommit genom naturhändelse, såsom jordras, översvämning eller dylikt.

10 §.

Vägunderhåll omfattar:

1. anskaffande av väglagningsämnen;

2. väglagningsämnenas framforslande och uppläggande å bestämda platser;

3. vägbanans befriande från ävja, dess avvattning samt lagning av uppkomna mindre brister (flickning)',

4. förnyande av vägbanas slitlager, dikesrensning, ombyggnad av trumma ävensom alla övriga arbeten för vägs vidmakthållande, i den mån desamma icke, enligt vad i 9 § är sagt, äro att hänföra till byggande av väg; samt

5. öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja.

11 §•

Vinterväghållning omfattar arbeten för vägbanas hållande till erforderlig bredd fri från hinder av snö eller is ävensom för dess utmärkande, där så tarvas, så ock för vägbanas bättrande genom påskottning av snö, där å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått menföre.

5 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

12 §.

Skyldighet att ombesörja väghållningen åligger varje landstingsområde, med undantag av dithörande stad, såsom en gemensamhet för sig (v äg distrikt), dock med den inskränkning, som föranledes av vad i 3 kap. stadgas om byggande och underhåll av ödebygdsväg.

Vad nu är sagt må ej innefatta hinder för kommun att lämna bidrag till byggande av väg.

13 §.

Åligger någon, på grund av särskild förpliktelse, att verkställa väghållning, må därvid förbliva, därest ej, i den ordning som i 2 kap. 3 § sägs, väghållningen övertages av vägdistriktet. '

14 §. *

Vägdistrikt åliggande väghållning skall verkställas genom en för ändamålet utsedd vägstyrelses försorg samt under ledning av en vägdirektör med biträde av vägmästare.

15 §.

I avseende å väg inom köping eller annat samhälle på landet, för vilket 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad äger tillämpning, är samhället skyldigt att, i den mån vägen på grund av nämnda lag skall vara upplåten för allmänt begagnande såsom gata, för vägdistriktets räkning utföra väghållningen mot ersättning på sätt nedan stadgas, och bisamhället berättigat att jämväl i övrigt utföra väghållningen mot sådan ersättning.

För väghållning, som sålunda verkställes av köping eller annat samhälle på landet, skall vägdistriktet utgiva ersättning till vederbörande samhälle, dock icke med högre belopp än det, vartill kostnaden för väghållningens utförande efter samfärdselns behov skäligen kan skattas. Mark, som erfordras för byggande av väg inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd, skall i varje fall av samhället tillhandahållas utan kostnad för vägdistriktet.

Ersättning för byggande av väg, som efter vad nu är sagt tillkommer samhälle, skall utbetalas i mån av byggnadsarbetets utförande. Uppstår tvist om beloppet eller om sättet för dess erläggande, skall den hänskjutas till bedömande av tre gode män, vilka utses en av Konungens befallningshavande och en av vardera parten. Fullgöres ej vad part, som skall välja god man, i sådant avseende åligger eller avsäger sig av part utsedd god man uppdraget eller deltager ej denne i gode männens

6 Kungl. May.ts proposition nr 100.

arbete på sätt för dess vederbörliga fortgång kräves, skall god man utses av domhavanden i orten. Emot gode männens beslut må ej klagan föras. I övrigt skall lagen om skiljemän i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Den samhälle tillkommande ersättning för vägunderhåll och vinterväghållning skall årligen erläggas med belopp, som i brist på överenskommelse fastställes i den ordning, som nyss sagts. Sådan fastställelse skall gälla för en tid av tio år från det fastställelsen skedde. Har sådan fastställelse skett och övertages under nämnda tid enskild trafikled inom samhället till allmänt underhåll eller bygges ny väg eller övertager samhället till underhåll vägsträcka, som förut underhållits av Vägdistriktet, skall den ersättning för ökning i vägunderhåll och vinterväghållning, som må tillkomma samhället, i händelse av tvist, i enahanda ordning särskilt fastställas för återstående delen av löpande tioårsperiod. Indrages under nämnda tid väg, för arars hållande ersättning fastställts, skall ersättningsbeloppet i enahanda ordning jämkas.

Den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad äger rum, därest i gatumarken ingår allmän väg, skall ej inträda i det fall, att vägen efter denna lags ikraftträdande byggts inom samhälles planlagda område.

16 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

2 kap.

Om landsväg.

1 §•

Fråga om byggande av landsväg ankommer på Konungens befallningshavandes prövning; och tillkommer det jämväl befallningshavanden att avgöra, huruvida arbete, varom förmäles i 1 kap. 9 § 2 mom., är att hänföra till byggande av väg.

2 §. '

Göres hos Konungens befallningshavande ansökning om anläggning av ny landsväg, skall befallningshavanden, där ansökningen gjorts av annan än vägstyrelsen, inhämta dennas yttrande i ärendet. Därest ansökningen icke omedelbart avslås, har Konungens befallningshavande att medelst tillkännagivande i länskungörelserna och i en eller flera tidningar

7 Kungl. Maj:ts proposition nr JOD.

inom orten kalla trafikanter samt övriga, vilken saken kan angå, att vid sammanträde inför befallningshavanden eller den befallningsliavanden förordnar yttra sig rörande ansökningen. Vid sammanträdet skall utsättas viss kort tid, inom vilken påminnelser i ärendet må ingivas till Konungens befallningshavande.

Föranleder icke den sålunda vunna utredningen avslag å ansökningen, skall Konungens befallningshavande låta genom vägstyrelsens försorg upprätta plan och kostnadsförslag rörande företaget. Berörda plan och förslag skola, sedan de under viss kort tid och i den ordning Konungens befallningshavande bestämmer hållits tillgängliga för allmänheten, granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Efter det jämväl landstinget eller dess förvaltningsutskott erhållit tillfälle att yttra sig, samt Konungens befallningshavande föranstaltat om den utredning i övrigt* som kan anses erforderlig, meddelar befallningshavanden beslut i ärendet.

Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning i det fall, att Konungens befallningshavande själv upptager fråga om anläggning av ny landsväg.

3 §•

I enahanda ordning, som i 2 § stadgas, behandlas jämväl övriga frågor om byggande av väg; dock ankommer det på Konungens befallningshavandes prövning, huruvida annan av de i 2 § stadgade åtgärder än hörande av vägstyrelsen bör äga rum.

Vad nu är sagt skall i tillämpliga delar gälla angående inrättande av särskild vinterväg, meddelande av tillstånd till sådan ändring av vägs bredd eller beskaffenhet i övrigt, som avses i 1 kap. 6 § första stycket, även om ändringen ej är att hänföra till byggande av väg, förändring av ödebygdsväg eller enskild väg till landsväg, indragning av landsväg eller särskild vinterväg ävensom angående övertagande av sådan förpliktelse till väghållning, varom förmäles i 1 kap. 13 §.

4 §•

Vid ansökning enligt 2 eller 3 § skall fogas förbindelse att kostnadsfritt tillhandahålla erforderlig hantlangning för upprättande och granskning av plan och kostnadsförslag rörande det ifrågasatta företaget ävensom, där förrättning enligt 7 § andra stycket kan av avsökningen föranledas, att gälda den ersättning, som kan komma att utgå till de vid sådan förrättning anlitade gode män.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

5 §•

Anlägges ny väg eller övertages förutvarande enskild väg till allmänt underhåll, skall vägstyrelsen söka träffa överenskommelse därom, att erforderlig vägmark tillhandahålles utan ersättning. Kan ej sådan överenskommelse träffas, skola de fastigheter, varom i 6 § förmäles, hava skyldighet att genom utgivande av särskilda bidrag i penningar (särbidrag) helt eller delvis gottgöra distriktet dess skäliga kostnad för förvärvande av den mark, som för nämnda ändamål erfordras; dock må ej kostnad för förvärvande av vägmark inom sådant område i köping eller municipalsamhälle, för vilket stadsplan fastställts, täckas medelst särbidrag.

Vad beträffande särbidrag i denna lag stadgas rörande fastighet gälle ock i tillämpliga delar i fråga om gruva, bergverk, vattenverk, fabrik eller med fabrik jämförlig inrättning, ändå att sådan egendom icke är att hänföra till fast egendom.

6 §.

Skyldighet att gälda särbidrag åligger de fastigheter, som av vägen hava särskild nytta; dock må ej särbidrag uttagas av fastighet inom sådant område i köping eller municipalsamhälle, för vilket stadsplan fastställts. Fastigheterna skola i skyldigheten taga del en var i förhållande till den omfattning, vari vägen beräknas komma att användas för fastigheten eller med anledning av den där bedrivna verksamheten; dock skall den, som utan ersättning tillhandahållit mark för vägen, tillgodoräknas värdet därav. Ej må särbidrag sättas högre än som kan anses motsvara den nytta,, som genom vägens tillkomst beredes vederbörande fastighet.

I avseende å skyldighet, varom nu är sagt, svare för fastighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning, innehavaren, och för annan fastighet dess ägare; dock svare ej ny innehavare eller ägare för bidrag, som förfallit till betalning, innan han blev innehavare eller ägare.

7 §•

Förordnar Konungens befallningshavande om anläggning av ny väg eller om övertagande till allmänt underhåll av förutvarande enskild väg och tillhandahålles ej erforderlig vägmark utan ersättning, skall befallningshavanden, om vägstyrelsen det begär, enligt de här ovan stadgade grunder bestämma, dels huru stor del av kostnaden för förvärvande av den för väg erforderliga mark som må uttagas genom särbidrag, dels av vilka fastigheter och med vilka belopp särbidrag skola utgå, dels ock tid för erläggande av särbidrag. -

9 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Rörande dessa frågor skall vägstyrelsen, där den vill påkalla särbidrags uttagande, låta vägdirektören med biträde av två gode män, vilka av honom utses bland dem, som äro inom vägdistriktet valda till gode män vid lantmäteriförrättningar, uppgöra förslag, och skall Konungens befallningshavande lämna ortsbefolkningen tillfälle att yttra sig över förslaget.

8 §.

Vägunderhållet besörjes genom anlitande av entrepenad eller lega, genom vägvakter eller på annat sätt, som må finnas för ändamålet lämpligt.

Därest framskaffande av väglagningsämnen icke kan på frivillighetens väg åvägabringas, må därtill anlitas körlag, varom i 9 § förmäles.

9 §•

Till körlag skola indelas lämpligt belägna och i övrigt tjänliga jordbruksfastigheter. Varje körlag skall därvid tilldelas viss vägsträcka med skyldighet för körlaget att, om vägstyrelsen så fordrar, i enlighet med dess anvisningar i avseende å plats och sätt för arbetets utförande framskaffa de för vägsträckans underhåll erforderliga väglagningsämnen mot ersättning på sätt nedan sägs.

Vid körlagsindelning skall iakttagas, att körlagen fördelas så, att de fastigheter, som därtill kunna anlitas, bliva i möjligaste mån lika därtill nyttjade samt att körlags vägsträcka förlägges så nära körlagets fastigheter som möjligt. Besvär, som enligt vad nu är sagt vilar å fastighet, åligger den, som brukar fastigheten.

Förslag till körlagsindelning uppgöres av vägstyrelsen. Sedan ägare och brukare av jordbruksfastigheter blivit å vederbörande kommunalstämmor hörda över förslaget, verkställer Konungens befallningshavande indelningen. Sådan indelning skall gälla tills vidare och intill dess beslut om ny körlagsindelning blivit i laga ordning meddelat.

10 §.

Körlagets medlemmar svara en för alla och alla för en för fullgörandet av körlagets skyldigheter. Sinsemellan skola de, där ej annorlunda överenskommits, taga del i det körlaget åliggande arbetet i förhållande till de i körlaget ingående fastigheternas taxeringsvärden.

11 §•

Inom varje körlag skola medlemmarna sig emellan för minst ett år i sänder utse en körfogde. Om valet skall underrättelse meddelas vägstyrelsen. Underlåter körlag att utse körfogde eller kunna körlagets

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 88 käft. (AV 100.) 2

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

medlemmar ej enas i valet av sådan, skall körfogde utses av Konungens befallningshavande.

Körfogde, som tjänstgjort i tre på varandra följande år, är ej skyldig att ånyo emottaga befattningen, förrän ytterligare tre år förflutit.

Körfogden skall tillse, att körlaget åliggande arbete behörigen fullgöres. Han skall ock uppbära och mellan medlemmarna i körlaget fördela den för arbetet utgående ersättningen.

12 §.

Skall enligt 8 § körlag anlitas, har vägstyrelsen att före den 1 november giva körlaget uppgift å den myckenhet väglagningsämnen, som under nästföljande år skall av körlaget framforslas, samt å tid då sådant arbete senast skall vara utfört; och äger vägstyrelsen därvid föreskriva särskilda tider för framförande av olika delar av berörda myckenhet.

Körlaget erhåller av vägdistriktet för varje år skälig ersättning för utfört arbete. Kan överenskommelse ej träffas angående ersättningens belopp, skall tvisten avgöras av gode män på sätt i 1 kap. 15 § sägs.

13 §.

Eftersättes körlag åliggande arbete, äger vägstyrelsen låta ombesörja arbetet. Överskjuter kostnaden härför den ersättning, som skolat tillkomma körlaget för arbetets utförande, är körlaget skyldigt att ersätta skillnaden.

Har medlem av körlaget eftersatt det å honom enligt 10 § belöpande arbete och nödgas på grund därav annan medlem i körlaget till vägdistriktet utgiva ersättning, äger denne att av den försumlige erhålla gottgörelse härför.

14 §•

För ordnande av vinterväghållningen skola till snöploglag indelas lämpligt belägna och i övrigt tjänliga jordbruksfastigheter. Varje snöploglag skall därvid tilldelas viss vägsträcka med skyldighet för ploglaget att, där vägstyrelsen ej jämlikt 20 § trätfat annan anstalt för vinterväghållningens ombesörjande, därå fullgöra vinterväghållningen mot ersättning på sätt nedan sägs.

Vid snöploglagsindelning skall iakttagas, att ploglagen fördelas så, att de fastigheter, som därtill kunna anlitas, bliva i möjligaste mån lika därtill nyttjade samt att ploglags vägsträcka förlägges så nära ploglagets

KungI. Maj-.ts proposition nr 100.

fastigheter som möjligt. Besvär, som enligt vad nu är sagt vilar å fastighet, åligger den, som hrukar fastigheten.

Förslag till snöploglagsindelning uppgöres av vägstyrelsen. Sedan ägare och brukare av jordbruksfastigheter blivit å vederbörande kommunalstämmor hörda över förslaget, verkställer Konungens befallningshavande indelningen. Sådan indelning skall gälla tills vidare och intill dess beslut om ny snöploglagsindelning blivit i laga ordning meddelat.

15 §.

De till samma snöploglag indelade fastigheter skola, där ej annorlunda överenskommits, i det ploglaget åliggande arbete sinsemellan taga del i förhållande till fastigheternas taxeringsvärden.

16 §.

Inom varje snöploglag skola medlemmarna sig emellan för minst ett år i sänder utse en sriöplogfogde. Om valet skall underrättelse meddelas vägstyrelsen. Underlåter ploglag att utse snöplogfogde eller kunna ploglagets medlemmar ej enas i valet av sådan, skall snöplogfogde utses av Konungens befallningshavande.

Snöplogfogde, som tjänstgjort i tre på varandra följande år, är ej skyldig att ånyo emottaga befattningen, förrän ytterligare tre år förflutit.

Snöplogfogden åligger att övervaka, det vinterväghållningen behörigen fullgöres, samt att för sådant ändamål vid inträffande behov utfärda uppbåd till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, vilket uppbåd medlemmarna äro skyldiga att sinsemellan fortskaffa.

Snöplogfogde tillkommer att uppbära och mellan ploglagets medlemmar fördela den till ploglaget för dess vinterväghållning utgående ersättning.

17 §.

Vägstyrelsen skall söka träffa överenskommelse med ploglag angående beloppet av ersättningen för den ploglaget åliggande vinterväghållningen. Därest av vägstyrelsen ej yrkas, att sådan ersättning skall utgå i mån av utfört arbete, skall ersättningen på en gång bestämmas för en tid av fem år, såvitt enighet ej vinnes om längre tid, dock högst tio år, att årligen utgå med belopp, som med avseende å den ploglaget tilldelade vägsträckans längd och beskaffenhet finnes skäligt.

Kan överenskommelse ej träffas angående ersättningens belopp, skall tvisten avgöras av gode män på sätt i 1 kap. 15 § sägs.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

18 §.

Har ersättning för vinterväghållning blivit bestämd för viss period och inträda därunder väsentligen förändrade förhållanden i avseende å sådan väghållning, må Konungens befallningshavande på vederbörandes framställning förordna, att ny fastställelse av den till ploglag utgående ersättningen skall äga rum utan att periodens utgång avvaktas.

19 §.

Eftersättes snöploglags vinterväghållning, äger vägstyrelsen låta på lämpligt sätt avhjälpa bristerna. Kostnaden härför skall av den försumlige gäldas, därest ersättning för vinterväghållningen utgår med visst årligt belopp, i dess helhet, men eljest allenast i den mån kostnaden överskjuter den ersättning, som skolat tillkomma den försumlige för arbetets utförande.

20 §.

Kan inom någon ort vinterväghållning ‘lämpligare besörjas genom annan anordning än snöploglag, äger vägstyrelsen därom träffa anstalt.

3 kap.

Om ödebygdsräg.

1 §•

Uppstår fråga om anläggning av ödebygdsväg, skall, efter det förberedande plan och kostnadsförslag uppgjorts samt vägstyrelsen och vederbörande kommunalstämmor blivit i ärendet hörda, Konungens befallningshavande pröva, huruvida den tillämnade vägen är att hänföra till ödebygdsväg.

I samband med denna prövning äger Konungens befallningshavande ålägga vägdistriktet att, om företaget kommer till stånd, lämna bidrag till vägens byggande med visst belopp i penningar. Bidraget må i allmänhet icke sättas högre än till en sjättedel av beräknade kostnaden för företaget.

2 §.

Huruvida väg, som Konungens befallningshavande prövat vara att hänföra till ödebygdsväg, skall byggas eller ej, därom bestämmes i den ordning, som är eller må varda föreskriven i fråga om beslut rörande användningen av statsanslag till sådana vägföretag.

13 Kungl. Maj:Is proposition nr 100.

3 §•

Anläggning av ödebygdsväg sker genom statens försorg.

Ödebygdsväg skall till byggnadssättet vara av så enkel beskaffenhet, som kan vara förenlig med vägens ändamål.

4 §•

När anlagd ödebygdsväg vunnit nödig stadga och fasthet, skall vägen övertagas till underhåll av vägdistriktet. Intill dess så skett, har distriktet ej annan förpliktelse med avseende å vägens byggande än i 1 § är sagt, ej heller skyldighet att deltaga i vägens underhåll den tid mark är bar.

Om vägens övertagande till underhåll av vägdistriktet meddelar Konungens befallningshavande, efter verkställd utredning, beslut att tillämpas från utgången av det år, då beslutet vunnit laga kraft. Från samma tid skall vad i 2 kap. stadgas om byggande och underhåll av landsväg i tillämpliga delar gälla med avseende å ödebygdsvägen, dock med iakttagande av vad i 5 § stadgas.

5 §•

Uppstår fråga om omläggning av ödebygdsväg, skall Konungens befallningshavande pröva, huruvida omläggningen länder det allmänna till gagn, nch skola i övrigt, evad vägen är övertagen till underhåll av vägdistriktet eller ej, bestämmelserna i 1—4 §§ äga motsvarande tillämpning.

6 §•

Vad i 2 kap. stadgas angående vinterväghållning skall äga tillämpning med avseende å ödebygdsväg, ändå att vägen ännu icke blivit övertagen till underhåll av vägdistriktet.

4 kap.

Om förvaltningen och bestridandet av kostnaderna för vägväsendet.

1 §•

Om vägdistriktets gemensamma angelägenheter, såvitt desamma icke tillhöra offentlig myndighets ämbetsåtgärd, tillkommer det landstinget att rådslå och besluta; dock må ej i landstingets överläggningar och beslut rörande dylik angelägenhet deltaga ombud från landstingsområdets städer.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

2 §.

För varje vägdistrikt skall finnas en vägstyrelse, bestående av minst fem ledamöter jämte lika antal suppleanter. Av dessa förordnas en ledamot jämte suppleant för honom av Konungens befallningshavande för fyra år i sänder. De övriga väljas av landstinget för en tid av fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett; dock skall, när val sker första gången, halva antalet eller, om detta icke är jämnt, det antal, som är närmast under hälften, utses för allenast två år. Avgår vald ledamot eller suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstid, skall fyllnadsvalet avse den tid, som för den avgångne återstått.

I avseende å villkoren för valbarhet samt rättighet att avsäga sig uppdraget skall vad om landstingsman finnes föreskrivet äga motsvarande tillämpning beträffande de av landstinget utsedda ledamöterna och deras suppleanter, dock må vad sålunda stadgats icke utgöra hinder för vägdirektörens utseende till ledamot av styrelsen.

Vägstyrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande.

Distriktschefen i vederbörande väg- och vattenbyggnadsdistrikt eller den tjänsteman, som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i hans ställe förordnas, är berättigad att övervara vägstyrelsens sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att låta anteckna sin mening till vägstyrelsens protokoll. I god tid före sammanträde bör han erhålla uppgift å de ärenden, som därvid skola förekomma.

Även om vägdirektören icke är ledamot av vägstyrelsen, är han skyldig närvara vid dess sammanträden med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att låta anteckna sin mening till vägstyrelsens protokoll.

Det tillkommer landstinget att bestämma den ersättning, som må utgå till de av landstinget utsedda ledamöterna för uppdragets fullgörande, och äger av Konungens befallningshavande förordnad ledamot att av vägdistriktet åtnjuta ersättning efter enahanda grunder.

3 §•

Såsom vägdirektör skall vägstyrelsen anställa en tekniskt utbildad man, vilken helst bör hava fullgjort vad som fordras för vinnande av anställning i väg- och vattenbyggnadsstaten.

Till biträde åt vägdirektören skall av vägstyrelsen anställas lämpligt antal vågmästare. Därjämte må av vägstyrelse anlitas extra arbetsledare och annan för vägväsendet behövlig arbetskraft.

15 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

4 §•

Vägstyrelseu åligger att ombesörja väghållningens'utförande inom vägdistriktet, att förvalta de för distriktets vägväsen avsedda medel, att verkställa vederbörande myndighets och landstingets beslut rörande vägväsendet, att för vägdistriktet utse god man i de fall, där sådan enligt denna lag skall utses, ävensom att vidtaga övriga åtgärder, som jämlikt lag eller författning ankomma på styrelsen.

5 §.

Där sådant finnes lämpligt, må landstinget för särskilda delar av vägdistriktet (vägnämndsdistriht), vilkas omfattning landstinget äger bestämma, utse vägnämnder att biträda vägstyrelseu, i den mån sådant genom särskild instruktion eller annorledes åt vägnämnden uppdrages.

6 §•

Över vägdistriktets tillgångar och skulder ävensom inkomster och utgifter skall vägstyrelsen låta föra räkenskaper, vilka avslutas för kalenderår. Dessa räkenskaper och styrelsens förvaltning skola granskas av tre revisorer, vilka jämte ett lika antal suppleanter varje år utses av landstinget, och skola i avseende å granskningen samt den landstinget tillkommande prövning av revisionsberättelsen bestämmelserna i förordningen om landsting äga motsvarande tillämpning. I revisionen skall deltaga ett av Konungens befallningshavande utsett ombud.

Det tillkommer landstinget att bestämma den ersättning, som må utgå till de av landstinget utsedda revisorerna för uppdragets fullgörande, och äger av Konungens befallningshavande utsett ombud att av vägdistriktet åtnjuta ersättning efter enahanda grunder.

7 §.

Vad utöver de för vägdistriktet beräknade inkomster finnes erforderligt för bestridande av dess utgifter, skall täckas genom vägskatt.

Vägskatten utgår efter vägfyrk av följande beskattningsföremål sålunda:

1. All jordbruksfastighet, med det undantag, som nedan sägs, påföres en vägfyrk för varje 100 kronor av taxeringsvärdet.

2. Frälseränta ävensom all annan fastighet,' varför fastighetsbevillning utgöres, påföres en vägfyrk för varje 200 kronor av taxeringsvärdet.

3. Inkomst, som uppgår till minst 1,000 kronor och varför bevillning till staten utgöres, påföres en vägfyrk för varje 30 kronor av den beskattningsbara andelen därav.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Vad som icke uppgår till hel vägfyrk bortfaller.

Äldre lotshemman skola, så länge de äro underkastade lotsningsskyldighet, vara befriade från vägskatt.

8 §•

Varje år, efter det taxeringsnämndernas arbeten avslutats, skola bäradsskrivarna före den 20 juni till vägstyrelsens ordförande insända på årets taxering grundade uppgifter, vilka för varje särskilt slag av beskattningsföremål summariskt angiva ej mindre de taxeringsvärden eller beskattningsbara belopp, efter vilka vägskatt skall utgå, än även därå belöpande antal vägfyrkar.

9 §•

Före den 10 juli varje år skall vägstyrelsen till Konungens befallningshavande insända, jämte de i 8 § omförmälda uppgifter:

1. fullständig redovisning över föregående årets förvaltning;

2. revisorernas berättelse över granskningen av samma förvaltning;

3. styrelsens yttrande över anmärkningar, som må hava förekommit vid granskningen;

4. ett på beräkning över vägdistriktets behållning vid löpande årets slut samt dess utgifter och inkomster under näst följande år grundat förslag till utgifts- och inkomststat för vägdistriktet under sistnämnda år.

Inom samma tid äger vägstyrelsen till Konungens befallningshavande insända de övriga för landstinget avsedda framställningar och förslag, vägstyrelsen aktar nödigt.

De i denna paragraf omförmälda handlingar skola av Konungens befallningsbavande minst trettio dagar före landstingets början överlämnas till landstingets ordförande.

10 §.

Landstinget skall, innan det åtskiljes, upprätta fullständig utgiftsocb inkomststat för vägdistriktet för nästföljande år, och har därvid att med ledning av de i 8 § omförmälda summariska uppgifter fastställa den uttaxering för varje vägfyrk, som erfordras för skattebebovets fyllande.

11 §•

Vad om debitering, uppbörd och redovisning samt avkortning och avskrivning av landstingsmedel är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande vägskatt.

Kungl. Majtis proposition nr JOD.

12 §.

Till byggande av landsväg bidrager statsverket efter ty därom är eller må varda särskilt bestämt.

13 §.

Till de särskilda vägdistrikten utgår årligen statsbidrag å sammanlagda kostnaden för distriktets vägunderhåll och vinterväghållning under nästföregående år, däri jämväl inbegripes all förvaltningskostnad, som icke uppenbarligen avser byggande av väg, enligt följande grunder:

1. Kostnadssuminan delas med distriktets hela vägfyrktal enligt nästföregående års taxeringslängder; det belopp, som därvid uppkommer, bildar distriktets jämförelsetal.

2. Statsbidraget utgår sålunda:

a. Såsom grundbidrag lämnas 30 procent av distriktets kostnadssumma.

b. Överstiger distriktets jämförelsetal medeltalet av jämförelsetalen för alla distrikt i riket, utgår utöver grundbidraget ett tilläggsbidrag med belopp motsvarande för varje vägfyrk inom distriktet 40 procent av skillnaden mellan distriktets jämförelsetal och nämnda medeltal.

3. I fråga om ödebvgdsväg utgår särskilt statsbidrag utöver vad ovan angivits med 20 procent av distriktets kostnad under nästföregående år för vägunderhåll och vinterväghållning å sådan väg.

14 §.

På Konungens prövning ankommer, huruvida och under vilka villkor tillstånd må meddelas vägdistrikt till upptagande av avgifter för begagnande av färjinrättning, som i denna lag avses.

5 kap.

Ordningsföreskrifter.

1 §■

I skogs- eller hagmark skall träd eller buske, som med någon gren skjuter in över vägområdets gräns, genom jordägarens försorg kvistas.

Är för vägs upptorkande eller för erhållande av fri utsikt över vägbanan erforderligt, att träd eller buske borthugges eller att träd, i annat fall än i första stycket sägs, kvistas, skall jordägaren ock vara skyl-

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 88 höft. (Nr 100.) 3

18 Kungl. Alaj:ts proposition nr 100.

dig att, efter anmaning av vägstyrelsen, därom besörja; dock må han, där åtgärden vidtages annorstädes än i skogs- eller hagmark, av vägdistriktet njuta skälig ersättning för skadan. Kan överenskommelse ej träffas angående ersättningens belopp, skall tvisten avgöras av gode män på sätt i 1 kap. 15 § sägs.

På Konungens befallningshavande ankommer att i särskilda fall efter omständigheterna pröva, huruvida befrielse från jordägaren enligt denna paragraf åliggande skyldighet att borthugga eller kvista träd eller buske må äga rum.

Underlåter jordägare efterkomma anmaning att vidtaga åtgärd, varom i första eller andra stycket sägs, äger Konungens befallningshavande förelägga honom viss tid att fullgöra den åtgärd, varom fråga är, vid äventyr att den eljest vidtages på hans bekostnad.

2 §•

Utan Konungens befallningshavandes tillstånd må ej utmed väg uppföras byggnad på mindre avstånd än nio meter från vägbanans mitt; dock äger detta stadgande icke tillämpning å bebyggande av område, för vilket stadsplan fastställts.

Utmed väg må ej heller inom nämnda avstånd utan Konungens befallningshavandes tillstånd förekomma upplag eller vidtagas andra anordningar, som hindra vägens avvattning eller fri utsikt över vägbanan.

3 §.

Utmed väg må ej upptagas grop eller grav av beskaffenhet att för vägens bestånd medföra fara.

4 §•

Väg må ej inkräktas genom upplag av andra ämnen än sådana, som oundgängligen erfordras för vägens underhåll; och må ej heller dessa så uppläggas, att samfärdseln därigenom försvåras eller vägens avvattning hindras.

5 §•

Å landsväg må ej uppsättas grind; dock må Konungens befallningshavande i undantagsfall, när synnerliga skäl därtill äro, tillåta uppsättande av grind å landsväg med allenast ringa samfärdsel.

Finnes eljest å landsväg grind, skall den borttagas; dock må Konungens befallningshavande, därest grinden prövas vara till allenast

Kungl. Maj;ts proposition nr 100.

ringa men för samfärdseln och dess borttagande skulle vålla jordägare synnerlig olägenhet, efter jordägarens framställning medgiva, att grinden tills vidare eller under viss tid bibehålies.

Om borttagande av grind efter ty nu är stadgat åligger det grindägaren att draga försorg. Gör han det ej, äger Konungens befallningshavande förelägga honom att inom viss tid borttaga grinden, vid äventyr att det eljest varder verkställt på hans bekostnad.

Grind skall hållas avlyftad under den tid av året, som Konungens befallningshavande genom allmän kungörelse bestämmer.

Vad i denna paragraf är föreskrivet skall icke äga tillämpning beträffande grind, där väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg.

6 §.

Hjulring å arbetsåkdon, som användes å väg, skall hava en bredd av minst åtta centimeter. Överstiger belastningen å hjulet 400 kilogram, skall bredden ökas med en centimeter för varje överskjutande fullt eller påbörjat hundratal kilogram av hjulets belastning.

Finnes inom något vägdistrikt eller del därav större minimibredd, än nu sagts, böra stadgas, äger Konungens befallningshavande på framställning av landstinget därom förordna. Dagen för förordnandets ikraftträdande skall bestämmas på sådant sätt, att vederbörande trafikanter erhålla det rådrum, som i varje fall kan anses nödigt.

För särskilt fall må Konungens befallningshavande lämna tillstånd att å väg framföra arbetsåkdon med mindre hjulringsbredd än föreskrivet är.

Hjulring må ej vara kullrig eller hava tvärlister, framskjutande bulthuvuden eller andra ojämnheter, av vilka vägen kan skadas.

7 §•

Efter vägstyrelsens hörande må Konungens befallningshavande beträffande viss vägsträcka förordna, att fordon med sådan tyngd, att dess framförande å vägen är ägnat att medföra fara för vägens bestånd eller särskild olägenhet i avseende å dess underhåll, icke eller allenast viss tid av året må framföras å vägen, ändå att fordonets hjulringsbredd står i överensstämmelse med gällande föreskrifter.

Den tid mark är bar må ej å väg släpas timmer, tyngre redskap eller annat, varav vägen kan skadas; dock ankommer på Konungens befallningshavande att efter omständigheterna pröva, huruvida och på vilka villkor undantag från denna bestämmelse må äga rum.

,

20 Kung 1. Majits proposition nr 100.

B §•

I de avseenden, varom förmäles i 6 § och 7 § första stycket, är beträffande automobil särskilt stadgat.

6 kap.

Tillsyn å väghållningen.

1 §■

Vägväsendet står under Konungens befallningshavandes vård och inseende. Befallningshavanden tillkommer förty att övervaka väghållningens behöriga fullgörande ' samt att vidtaga därför nödiga åtgärder, allt i enlighet med vad i denna lag eller särskilda författningar närmare stadgas.

Vid behandling av vägväsendet rörande frågor äger Konungens befallningshavande såsom sakkunnig anlita distriktschefen i vederbörande väg- och vattenbyggnadsdistrikt eller den tjänsteman, som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i hans ställe förordnas.

Vid utövande av den Konungens befallningshavande åliggande tillsyn över väghållningen biträdes befallningshavanden av vederbörande landsfiskaler.

2 §•

Yppas brist i vägunderhåll eller vinterväghållning och varder ej efter tillsägelse av vederbörande landsfiskal bristen ofördröjligen botad, skall denne genast anmäla förhållandet hos Konungens befallningshavande, som förelägger vederbörande viss tid, inom vilken rättelse skall hava skett vid äventyr, om den tid försittes, att bristen varder på hans bekostnad avhjälpt.

3 §•

Den allmänna tillsynen över att väghållningen utföres på ett i tekniskt avseende tillfredsställande sätt utövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vilken har att meddela de anvisningar i avseende å väghållningens utförande samt framställa de anmärkningar, vartill omständigheterna kunna giva anledning. Föranleder anmärkning ej rättelse, har vägoch vattenbyggnadsstyrelsen att anmäla förhållandet hos Konungens be,fallningshavande, som äger att vid lämpligt äventyr förelägga vederbö rande att vidtaga de åtgärder, vilka kunna finnas erforderliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

7 kaj).

Ansvarsbestiimruelser sA, ock angående fullföljd av talan.

1 §•

Underlåter medlem av körlag att utföra å honom jämlikt 2 kap. 10 § belöpande arbete, eller eftersätter snöplogfogde vad honom enligt 2 kap. 16 § tredje stycket åligger, eller underlåter medlem av snöploglag att fortskaffa snöplogfogdes uppbåd eller att sådant uppbåd hörsamma, höte från och med 10 till och med 100 kronor.

Förseelse mot föreskrifterna i. 5 kap. 2, 3 och 4 §§ samt 5 § första och fjärde styckena ävensom 6 och 7 §§ eller mot förordnande, som meddelats med stöd av någon av sistnämnda två paragrafer, straffes med böter från och med 10 till och med 200 kronor. Lag samma vare, där jordägare oaktat erhållen anmaning underlåter att vidtaga åtgärd, som i .5 kap. 1 § första stycket sägs.

2 §.

Begås förseelse mot föreskrifterna i 5 kap. 6 och 7 §§ eller mot förordnande, som meddelats med stöd av någon av dessa paragrafer, med husbondes vetskap av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, ansvare husbonden därför liksom vore förseelsen begången av honom själv.

Därest någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, varom nu är sagt, fortsätter samma förseelse, skall han för varje gångstämning härför utfärdats och delgivits fällas till de böter, som för förseelsen äro stadgade.

3 §•

Till böter enligt denna lag må ej dömas, om å förseelsen följer straff enligt allmän lag.

4 §•

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

5 §•

Över Konungens befallningshavandes beslut i fråga, som i denna lag omförmäles, må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

22 Kungl. Maj:ls proposition nr 100.

8 kap.

Övergångsbestämmelser.

1 §•

Denna lag skall, såvitt ej nedan annorlunda stadgas, lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1925.

2 §.

Yägstyrelse skall utses första gången under år 1923 samt träda i verksamhet med 1924 års ingång; och skall den häradsskrivare jämlikt 4 kap. 8 § åliggande skyldigheten att före den 20 juni till vägstyrelsens ordförande insända i nämnda lagrum avsedda summariska uppgifter inträda år 1924. I enlighet med denna lags bestämmelser skall landstinget under år 1924 fastställa utgifts- och inkomststat för vägdistriktet för följande år samt bestämma det belopp, vilket år 1924 skall uttaxera^ såsom vägskatt. Samma år skola ock utses revisorer till granskning av vägstyrelsens förvaltning under år 1924. Skyldighet att enligt denna lags bestämmelser erlägga vägskatt skall även inträda år 1924; och skall vad i denna lag är stadgat om debitering och indrivning av vägskatt samtidigt träda i tillämpning.

s ^ §•

I god tid före den 1 november 1924 skall Konungens befallningshavande i enlighet med denna lags föreskrifter verkställa indelning av jordbruksfastigheter till körlag och snöploglag.

4 §•

Hittills varande väghållningsdistrikts tillgångar och förpliktelser skola från och med den 1 januari 1925 övertagas av det nya vägdistrikt, i vilket det äldre distriktet uppgått.

Finnes äldre väghållningsdistrikt under de tre åren närmast före denna lags ikraftträdande hava upplånat medel till bekostande av utgifter, som skäligen bort täckas genom utdebitering av vägskatt, eller genom underlåtenhet att verkställa skälig utdebitering av sådan skatt föranlett, att fonderade medel förbrukats, eller på annat sätt förorsakat, att det nya vägdistriktet vid övertagande av det äldre distriktets tillgångar och förpliktelser lider förfång, äger Konungens befallningshavande ålägga distriktet att lämna det nya vägdistriktet skälig gottgörelse.

23 Kungi. Maj:ts proposition nr 100.

Vägstyrelse i äldre distrikt skall så snart ske kan och senast den 1 juli 1925 till vägstyrelsen i det nya distriktet avgiva fullständig redovisning för förstnämnda distrikts ekonomiska ställning vid utgången av år 1924.

5 §•

Den av vägstyrelse i äldre distrikt under år 1924 utövade förvaltning skall granskas och fråga om ansvarsfrihet därför behandlas i den ordning, som stadgas i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. Nämnda lag skall efter den nya lagens ikraftträdande även äga tillämpning, i den mån sådant är nödigt för fullgörande av förpliktelse, som jämlikt 4 eller 6 § kan för det äldre distriktet uppkomma gentemot det nya vägdistriktet; dock skola för sådant ändamål erforderliga medel utdebiteras å samtliga vägfyrkar i det äldre distriktet till lika andel för en var av dem.

•

6 §.

Vid 1925 års ingång skall det nya vägdistriktet övertaga samtliga vägar inom distriktet, som då äro föremål för allmänt underhåll, och skola dessa därvid vara försatta i laggill skick. Finnes brist, som blivit antecknad vid under år 1924 hållen vägsyn eller vars bättrande efter sådan vägsyn i vederbörlig ordning påkallats, icke vara avhjälpt vid vägens övertagande, och skola icke, jämlikt 7 §, äldre lags bestämmelser angående tillsyn å väghållningen tillämpas, äger vägstyrelsen i det nya vägdistriktet låta avhjälpa bristen på den försumliges bekostnad.

7 §•

De, som jämlikt 7 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet äro förpliktade till vägunderhåll in natura, skola under åren 1925 och 1926 vara skyldiga att, om det nya vägdistriktet så fordrar, fortsätta att utföra det vägunderhåll, som dittills ålegat dem, mot erhållande av det belopp, vartill underhållskostnaden bestämts av den i IV kap. i nämnda lag omförmälda nämnd. Det nya vägdistriktet skall dock, utan att anlita berörda sätt att få vägunderhållet utfört, ombesörja vägunderhållet: från 1925 års ingång å minst en tredjedel av distriktets indelade vägar och från 1926 års ingång å ytterligare minst hälften av återstående indelade vägar i distriktet..

Beträffande tillsyn å vägunderhåll, som utföres jämlikt första punkten i första stycket, ävensom i fråga om påföljd för underlåtenhet att

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

fullgöra sådant underhåll skola äldre lags bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

Finnes, då vägunderhåll upphör att utföras jämlikt bestämmelserna i första punkten i första stycket, att brist, som blivit antecknad vid senast hållna vägsyn eller vars bättrande efter sådan vägsyn i vederbörlig ordning påkallats, icke blivit avhjälpt, äger vägstyrelsen i det nya vägdistriktet låta avhjälpa bristen på den försumliges bekostnad.

8 §.

Vid behandling av frågor om byggande av väg, vilka vid 1925 års ingång äro beroende på Konungens befallningshavandes prövning, skall därefter denna lag i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande, ifall fråga är om anläggning av ny väg, därav, att landstinget eller dess förvaltningsutskott samt, om vederbörande vägstämma icke blivit hörd i ärendet, jämväl ortsbefolkningen städse skall lämnas tillfälle att yttra sig. • .

9 §.

. Till grund för beräkning av det till vägdistrikt jämlikt 4 kap. 13 § för år 1925 utgående statsbidrag skola läggas de under år 1924 bestridda kostnaderna för vägunderhåll och vinterväghållning jämte det belopp, varmed kostnaderna för enahanda ändamål under år 1925 upptagits i av vederbörande landsting för sistnämnda år fastställd stat, men skall, sedan de verkliga kostnaderna för detta år blivit kända, beräkningen i enlighet därmed jämkas samt erforderlig rättelse äga rum.

10 §.

Väg- och bropenningar, där de hittills av vägfarande erlagts, skola upphöra, då sådant kan ske utan förnärmande av någons enskilda rätt.

11 §•

Finnes kassa samlad för byggnad eller underhåll av bro eller färja, som övertages till underhåll av vägdistriktet, och har den bildats genom sammanskott av väghållningsskyldiga, äge de att däröver förfoga. I annat fall skall den överlämnas till vägdistriktet.

12 §.

De i 5 kap. 6 § meddelade bestämmelser om hjulringsbredd skola träda i kraft den 1 januari 1930. Från och med samma dag skola upp-

25 Kutigl. MajUs proposition nr 100.

höra att gälla dels lagen den 28 juni 1907 om bredden av hjulringar ä arbetsåkdon på landet dels de med stöd av sistnämnda lag utfärdade förordnanden.

13 §.

Såvitt här ovan icke annorlunda stadgats, skola dels lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet jämte däri sedermera gjorda ändringar och tillägg, dels lagen den 13 juni 1919 om ödebygdsvägar, dels ock alla övriga stadganden, som strida mot denna lag, upphöra att gälla den 1 januari 1925; dock skall vad i 62 § förstnämnda lag finnes föreskrivet rörande befogenhet för Konungens befallningshavande att medgiva användande av överskott i vägkassa upphöra att gälla redan i och med denna lags utfärdande.

Ej må efter denna lags utfärdande meddelas förordnande om ny vägdelning enligt 36 § i lagen den 23 oktober 1891 angående vägfiåliningsbesvärets utgörande på landet. Är vid nämnda tid dylik förrättning, om vilken förordnande tidigare givits, ännu icke avslutad, varde vidare åtgärd för förrättningens fortsättande inställd.

14 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersättes genom bestämmelse i denna lag, skall denna i stället tillämpas.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 88 käft. {Nr 100.)

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Utdrag av protokollet över kommunikationsårenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 december 1921.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman,

Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Örne, följande:

På grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 september 1911 tillkallades av chefen för finansdepartementet sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning angående de åtgärder, som kunde finnas nödiga för åvägabringande av en jämnare fördelning av väghållningsbesväret, samt att utarbeta förslag till därav föranledda ändringar i väglagen m. in. ävensom att i samband därmed underkasta väglagstiftningen revision jämväl i vissa andra avseenden. Dessa sakkunniga, den s. k. vägkommissionen, voro generaldirektören Hj. Nehrman, ordförande, landskamreraren G. V. Eiserman, numera majoren Ingemar Petersson och revisionssekreteraren friherre P. M. af Ugglas. Vägkommissionen avgav dels den 15 december 1916 förslag till lag om allmänna vägar på landet, dels den 31 oktober 1917 förslag till lag om vägkommunal styrelse på landet, dels ock sistnämnda dag förslag till övergångslag till bägge lagarna.

Efter det i infordrade utlåtanden över förslagen ett flertal anmärkningar framställts mot desamma, ansågs nödvändigt, att före frågans framläggande för riksdagen en förnyad granskning och omarbetning av förslagen komme till stånd genom särskilda sakkunniga. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 augusti 1920 tillkallades för sådant ändamål av dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet följande sakkunniga, nämligen landshövdingen L. Reuterskiöld, ordförande, numera landshövdingen greve Axel Mörner, överstelöjtnanten i väg- och vattenbyggnadskåren Fr. Enblom, ledamoten av riksdagens första kammare Johan Nilsson i Skottlandshus samt ledamöterna av riksdagens andra kammare C. J. Johansson i Uppmälby och Johan Rehn i Hissjö.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

27 Dessa sakkunniga, i det följande benämnda väg sakkunniga, avgåvo den 10 augusti 1921 betänkande med förslag till lag om allmänna vägar j)å landet jämte därmed sammanhängande författningar.

Vid betänkandet voro fogade särskilda yttranden av ledamöterna Enblom, Johansson och Relin.

Över de vägsakkunnigas betänkande hava infordrade utlåtanden avgivits av samtliga länsstyrelser och landsting, kammarkollegium, vägoch vattenbyggnadsstyrelsen efter distriktstjänstemännens hörande, svenska stadsförbundet och svenska vägföreningen, varjämte ett flertal andra yttranden i ärendet inkommit.

I likhet med såväl vägkommissionen som de vägsakkunniga anser jag bristerna i nu gällande väglagstiftning vara så betydande, att tillfredsställande resultat icke kan vinnas allenast genom partiella förändringar av denna lagstiftning. De vägsakkunnigas förslag synes även efter vissa jämkningar vara ägnat att avhjälpa det trängande behovet av förändrade bestämmelser å ifrågavarande område. Jag skall nu till en början till behandling upptaga huvudprinciperna i detta förslag för att sedermera i korthet beröra de särskilda bestämmelserna i förslaget, i den mån framställda anmärkningar eller andra omständigheter därtill föranleda.

En av de betydelsefullaste frågorna vid utformandet av den nya väglagen är bestämmandet av väghållningsdistriktens omfattning. Å ena sidan måste distrikten hava en jämförelsevis betydande storlek för att vinna så stor utjämning som möjligt av de allmänt överklagade olikheterna i väghållningsbesvärets fördelning. Å andra sidan får det ej förbises, att om väghållningsdistrikten göras alltför stora, fara förefinnes för att administrationen skall sakna tillbörlig kontakt med ortsbefolkningen.

Den fullständigaste utjämningen skulle uppenbarligen vinnas genom hela det allmänna vägväsendets övertagande av staten, och förslag därom hava även flera gånger väckts.

Vägkommissionen, som till granskning upptagit de olika möjligheterna till distriktsindelning, har icke ansett sig kunna förorda sådant övertagande. De av kommissionen anförda skälen kunna i korthet sammanfattas sålunda: Det vore väl obestridligt, att de allmänna vägarna i betydande mån tillgodosåge statens intressen, men det måste dock fasthållas, att till varje allmän väg i främsta rummet knöte sig ett lokalt intresse. Till följd av järnvägarnas och vattenvägarnas utveckling hade betydelsen av de allmänna vägarna alltmer lokaliserats. Deras ursprungliga uppgift att förmedla den genomgående person- och godstrafiken till-

Väg-liällningsdistriktens omfattning.

Vägväsendets övertagande av staten.

Vägkommis-

sionen.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

De vägsakkunniga.

Myndigheter och korporationer.

Departe-

mentschefen.

hörde i stort sett en förgången tid. Den ökade användningen av automobiler syntes icke kunna förändra detta förhållande. Overtoge staten hela det allmänna vägväsendet, skulle det krävas en alltför omfattande, tung och dyrbar förvaltningsapparat. Det vore en gammal erfarenhet, att arbeten ställde sig jämförelsevis kostsamma, när de skulle utföras för statens räkning. Svårigheter att för skäligt pris erhålla entreprenader skulle säkerligen yppa sig i högre grad för staten än för mindre distrikt. Efter vad kommissionen kunde finna, skulle kostnaderna för statens handhavande av väghållningen bliva avskräckande stora. Statens övertagande av väghållningen skulle medföra, att kostnaden för denna täcktes på samma sätt som övriga statsutgifter. Bibehölles däremot väghållningsbesväret som ett åliggande för lokala samfälligheter, bleve det möjligt att såsom hittills tillämpa beskattningsprincipen: skatt efter intresse. Denna princip framstode just i fråga om vägväsendet utan all tvekan som den mest berättigade. Övertoges hela det allmänna vägväsendet av staten, skulle jordbrukets vinst av reformen gå utöver skälighetens gränser. Därtill komme, att; då i sådant fall städerna finge lika med landsbygden deltaga i underhållet av de allmänna vägarna, rättvisan krävde, att staten övertoge städernas väghållning och, åtminstone delvis, deras gatuhållning, vilken betingade en kostnad, motsvarande mer än hälften av utgifterna för hela landsbygdens allmänna väghållning.

De vägsakkunniga hava, i likhet med kommissionen och huvudsakligen på de av densamma anförda skäl, funnit statens övertagande av det allmänna vägväsendet icke kunna tillstyrkas.

Ej heller någon av de över förslaget hörda myndigheterna eller korporationerna har förordat statens övertagande av den allmänna väghållningen.

De av kommissionen i förevarande hänseende anförda skäl synas mig övertygande. Det förefaller uppenbart, att statens övertagande av den allmänna väghållningen skulle medföra en tung förvaltningsapparat och att väghållningen skulle såväl på grund härav som genom de ofta nog överdrivna anspråk, som då antagligen skulle ställas på vägnätets utsträckning och vägarnas beskaffenhet, bliva vida dyrare än om denna väghållning ordnades som en kommunal angelägenhet. Den kommunala förvaltningen synes ock kunna anordnas smidigare, under starkare kontakt med ortsbefolkningen och med ett bättre tillgodogörande av erfarenheten hos de gamla vägstyrelserna.

Givetvis kan det ordnas så, att staten direkt deltager i väghållningen utan att dock övertaga byggande och underhåll av samtliga all-

2!)

Kwrujl. Maj:ts proposition nr 100.

manna vägar i riket, och äro åtskilliga kombinationer därvid tänkbara- Jag får härutinnan hänvisa till vägkommissionens ingående utredning i detta avseende. Lika med kommissionen och de vägsakkunniga finner jag dylikt deltagande icke lämpligen böra äga rum.

Om man med hänsyn härtill alltså kan utgå från att den allmänna Lamlstingsväghållningen icke bör handhavas av staten, har man först att avgöra, huru- °Xållnings9vida såsom enhet för denna väghållning bör antagas landstingsområdet eller distrikt. det nuvarande väghållningsdistriktet, i regel häradet, eller möjligen primärkommunen. Det sista av dessa alternativ lärer av många skäl icke kunna ifrågakomma. I detta sammanhang torde vara tillräckligt att framhålla, att, om primärkommunen autoges till enhet för väghållningen, skulle man, långt ifrån att vinna den önskade utjämningen i väghållningsbesvärets fördelning, i stället öka de redan förefintliga ojämnheterna i detta avseende. För ett bibehållande av häradet såsom väghållningsdistrikt skulle kunna anses tala den omständigheten, att man i sådant fall skulle hava en färdig organisation, vilken kunde förfoga över den erfarenhet i vägfrågor, som de gamla vägstyrelserna förvärvat, samt vidare att distriktets storlek icke utgjorde hinder för en ingående kännedom om ortsförhållandena och att de svårigheter, som äro förbundna med övergången till eu ny distriktsindelning, skulle undvikas. Utan att underskatta dessa fördelar har jag dock, i likhet med vägkommissionen och de vägsakkunniga, ansett, att, främst för vinnande av erforderlig utjämning av väghållningsbesväret, till ekonomisk enhet för väghållningen bör väljas landstingsområdet. På sätt kommissionen anfört, skulle härigenom vinnas eu väsentlig utjämning av väghållningskostnaden. Därjämte torde det större, mera bärkraftiga landstingsområdet vara bättre rustat än de nuvarande, stundom svårt betungade väghållningsdistrikten att tillfredsställa det alltmera trängande behovet av en förbättring av vägarna.

De avgivna yttrandena över kommissionens och de vägsakkunnigas förslag utvisa även, att i detta avseende knappast någon meningsskiljaktighet förefinnes.

Beträffande själva utförandet av väghållningen föreslog vägkommis-Primärkomsionen, att vägunderhåll och vinterväghållning inom landstingsområdet Tetskrets' skulle verkställas av mindre arbetskretsar, sammanfallande med primär- vägkommiskommunerna, under ledning av särskilda kommunvägstyrelser. För denna sioneD. väghållning skulle primärkommunerna erhålla ersättning av landstingsdistriktet, ifråga om vägunderhållet efter uppskattning och för vinterväghållningen efter kommunernas verkliga kostnader därför. Därest landstinget så beslutade, skulle emellertid vägunderhåll å viss väg eller

30 De vägsakkunniga m. fl.

Departe-

mentschefen.

Häradet

arbets-

krets.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 100.

vägsträcka kunna utföras direkt av landstingets vägstyrelse. Även länsstyrelsen skulle i visst fall kunna ålägga landstinget att till underhåll övertaga vägsträcka, som eljest skolat underhållas av kommun. Alla vägbyggnad sarbeten skulle utföras direkt av landstingets vägstyrelse. Landstingsdistriktets kostnader för vägbyggnad samt utbetalta ersättningar till primärkommunerna för vägunderhåll och vinterväghållning ävensom distriktets övriga utgifter skulle täckas genom vägskatt.

Såväl de vägsakkunniga som åtskilliga över vägkommissionens förslag hörda myndigheter och korporationer hava funnit sig icke kunna biträda kommissionens förslag i denna del.

Även jag finner berörda förslag icke vara att förorda. Systemet synes icke kunna hos primärkommunerna framkalla intresse för en god väghållning. Även om sådant intresse förefunnes, skulle det för mindre bärkraftiga kommuner ofta ställa sig svårt att anskaffa de för ett rationellt vägunderhåll nödiga redskapen. Vanskligt synes ock vara att i detta avseende lita på den av kommissionen antydda utvägen att olika kommuner kunna sammansluta sig till kommunalförbund. Ej heller kan man förbise svårigheten att inom varje kommun uppbringa en fullgod vägstyrelse. I de yttranden, som avgivits över de vägsakkunnigas förslag, har ej heller i något fall ifrågasatts att härutinnan följa vägkommissionens förslag.

Om således möjligheten att anlita primärkommunerna som arbetskretsar får anses utesluten, får man därnäst taga i övervägande, huruvida icke det nuvarande väghållningsdistriktet, i regel häradet, bör tagas till arbetskrets. Visserligen finner jag detta alternativ vara vida att föredraga framför kommissionens förslag, men har jag dock icke kunnat ansluta mig därtill. "Om kommissionens förslag icke underginge annan förändring än att häradet toges till arbetskrets i stället för primärkommunen, skulle värdet av arbetskretsens vägunderhåll uppskattas och arbetskretsen av landstingsområdet erhålla ersättning i enlighet därmed. Erfarenheten har emellertid lärt, att en uppskattning, även om den förrättas med tillbörlig noggrannhet, icke kan giva en trogen bild av de verkliga förhållandena. Särskilt vid förrättningar av sådan omfattning, varom här är fråga, är det icke möjligt att rätt uppskatta alla de på frågans bedömande inverkande faktorerna. Uppskattningen kommer ofta att för de närmast intresserade få ett drag av godtycke. Därtill kommer, att på grund av ändrade priser och trafikförhållanden en från början riktig uppskattning hastigt kan bliva missvisande. För att såvitt möjligt avhjälpa denna olägenhet har kommissionen föreslagit, att uppskattning skulle äga rum vart femte år. Klart är dock, att bäst vore, om man

Kungl. MajUs proposition nr lOt).

kunde undvika dessa tidsödande, dyrbara och besvärliga förrättningar.

Ett än viktigare skid mot den föreslagna anordningen synes dock vara, att en av huvudanmärkningarna mot användandet av primärkommunen som arbetskrets kvarstår, jämväl om häradet blir arbetskrets. Då häradet skulle få ersättning för vägunderhållet allenast efter uppskattade värdet därav, skulle det nämligen i så hög grad ligga i häradets intresse att dess vägunderhåll bleve så billigt som möjligt, att vägarnas beskaffenhet kunde bliva lidande därpå. Den ifrågasatta anordningen synes därför ägnad att i viss mån motverka ernåendet av ett förbättrat vägunderhåll.

De vägsakkunniga hava för sin del förordat, att landstingsområdet Landstingsicke blott göres till ekonomisk enhet för väghållningen utan även får^otukomomhändertaga själva utförandet av väghållningen. De fördelar, som miste enhet enligt de sakkunnigas mening härigenom skulle vinnas, vore bland annat arbetskrets. följande: Utjämningen av väghållningsbesväret bleve effektivare än enligt De yä k_ vägkommissionens förslag. Då all väghållning skulle utföras genom lands- kunnig», tingsvägstyrelsens försorg, bleve primärkommunernas befattning med vägväsendet obehövlig. Uppskattningen av vägunderhållet samt därmed förbundna kostnader och övriga nackdelar skulle försvinna. De för väghållningen erforderliga medlen skulle utdebiteras såsom landstingsvägskatt och ingå direkt i landstingsvägkassan. På grund av landstingsområdets större ekonomiska bärkraft skulle möjlighet förefinnas att anskaffa för ett rationellt vägunderhåll nödiga redskap och att åstadkomma ett gott vägunderhåll.

Även vägkommissionen har haft sin uppmärksamhet fästad vid den Vägkommismöjligheten, att väghållningens utförande inom landstingsområdet kunde sionei1' överlämnas åt landstingsförvaltningen, men har ansett sådant icke vara tillrådligt. Enligt kommissionens förmenande skulle nämligen en dylik anordning ur förvaltnings- och kostnadssynpunkt kunna bliva förenad med svårigheter av samma art, som anförts i fråga om vägväsendets övertagande av staten, visserligen naturligtvis i motsvarande mindre skala men dock alltid avsevärda.

I de avgivna yttrandena har de vägsakkunnigas förslag i denna Myndigheter del vunnit allmänt gillande. Endast i något undantagsfall har det nu- ochtio“re?ora~ varande väghållningsdistriktet förordats såsom arbetskrets.

De vägsakkunnigas förslag synes även mig erbjuda eu lycklig lös- Departening av förevarande fråga. Vad de av vägkommissionen befarade för- ®eenf^' valtningssvårigheterna angår, så har det redan nu i ett flertal fall förekommit, att all väghållning inom de nuvarande väghållningsdistrikten övertagits av vägkassan. Att märka är, att sådant företrädesvis ägt rum

32 Kungl. Maj ds proposition nr 100.

i de stora norrländska väghållningsdistrikten. Då i nämnda fall de nuvarande vägstyrelserna till och med utan stöd av lagstiftningen lyckats att till de väghållningsskyldigas tillfredsställelse ombesörja vägunderhållet, torde det med visshet kunna antagas, att landstingsområdets förvaltningsorgan med dess större resurser skall kunna gå i land med sin uppgift. Landstingsområdenas storlek torde ej heller lägga hinder i vägen för ett lämpligt ordnande av förvaltningen. Jag har härvid utgått från att landstingets vägstyrelse skall stå i nära beröring med ortsbefolkningen i väghållningsdistriktets olika delar. Måhända skall det, särskilt i större landstingsområden, befinnas nyttigt att, såsom av de vägsakkunniga ifrågasatts, inom vissa härad bilda en s. k. vägnämnd för att i förekommande fall biträda vägstyrelsen. Till ledamöter i en dylik vägnämnd läge det närmast till hands att utse de lämpligaste bland de gamla vägstyrelsernas ledamöter. På olika orter kunna emellertid andra anordningar finnas lämpligare. En av de största fördelarna av att göra väghållningen till en kommunal uppgift är just den, att härigenom kan lämnas möjlighet för en smidigare anpassning efter de föreliggande förhållandena. Att hindra en sådan anpassning genom tvingande föreskrifter bör i möjligaste mån undvikas. De riktlinjer för inrättande av vägnämnder, vilka jagämnar föreslå och till vilka jag i annat sammanhang skall återkomma, hava därför givits sådan avfattning, att de icke torde lägga hinder i vägen för landstingets rörelsefrihet.

Det har visserligen stått 'klart, att vid en oförmedlad övergång till det nu föreslagna systemet vissa svårigheter kunna uppstå. Genom de föreslagna övergångsbestämmelserna torde emellertid faran härför vara i väsentlig grad undanröjd. Sedan organisationen väl blivit genomförd och någon tid varit i verksamhet, finnes enligt min mening ingen anledning antaga annat än att den skall fungera tillfredsställande.

De av vägkommissionen antydda farhågorna för att kostnaderna för väghållningen skola bliva avsevärt större, om denna ombesörjes av landstingets förvaltningsorgan i stället för av kommunerna, kan jag icke dela. Sannolikheten synes tala för, att administrationskostnaderna enligt kommissionens system icke skulle bliva lägre, helst ersättningen till de många kommunvägstyrelserna skulle komma att uppgå till avsevärda belopp. Det torde nämligen knappast vara möjligt att inom varje kommun uppbringa eu fullgod vägstyrelse utan att lämna skälig ersättning för ledamöternas besvär, helst som de uppgifter, vilka redan nu åvila kommunerna, äro ganska betungande. Beträffande kostnaderna för utförandet av själva vägunderhållet torde landstingsvägstyrelsen hava lika stora möj-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

:sa

ligheter som en kommunvägstyrelse att åvägabringa billiga entreprenadavtal; och för utförande av sådant vägunderhåll, som icke upplåtes på entreprenad, koinme ju landstingsvägstyrelsen att kunna disponera effektivare hjälpmedel och skickligare personal än eu kommunvägstyrelse. Sannolikheten synes även tala för det antagande, att därest systemet med kommunväghållning i enstaka fall tilläventyrs skulle visa sig förenat med mindre utgifter, denna besparing komme att vinnas genom ett sämre vägunderhåll, vilket emellertid i längden skulle bliva oekonomiskt. Vad sålunda anförts lärer även i tillämpliga delar äga giltighet för det fäll, att häradet ifrågasättes såsom arbetsdistrikt.

Efter övergången från den nuvarande väghållningen till det nu förordade väghållningssystemet komma kostnaderna för väghållningen att framträda tydligare än förut. Då den huvudsakliga delen av vägunderhållet hittills utförts av väghållare in natura och det icke är möjligt att tillförlitligt beräkna värdet av dessas vägunderhållsarbete — uppskattningarna äro såsom förut framhållits i hög grad missvisande — kan man för närvarande icke bilda sig någon riktig uppfattning om den verkliga kostnaden för vägunderhållet. Därest vägunderhållet utföres enligt förevarande förslag, bliver däremot kostnaden för detsamma till siffran bestämd. Denna siffra kommer visserligen med all sannolikhet att överstiga den nuvarande uppskattade kostnaden för vägunderhållet. Sistnämnda förhållande innebär dock icke, att vägunderhållet enligt förevarande förslag i realiteten bliver dyrare än det nuvarande. Tvärtom komma landstingens förvaltningsorgan, som skola hava tillgång till teknisk sakkunskap, erforderliga arbetsredskap och övad arbetskraft, att äga stora möjligheter att åstadkomma ett billigare vägunderhåll än förut. Just på grund av bristande sakkunskap och lämpliga redskap har naturaväghållarnas underhåll, som ofta utföres på för vägarbetet olämpliga tider och utmärkes av onyttigt slöseri -med väglagningsämnen, blivit förenat med betydande besvär och kostnader. Oaktat de kostnader och besvär, som naturaväghållarna sålunda för närvarande få vidkännas, är dock -— såsom nogsamt är bekant — vägarnas tillstånd föga tillfredsställande. Skulle det nuvarande systemets naturaväghållare tvingas att hålla vägarna i ett för samfärdselns behov fullt tillfredsställande skick, skulle förvisso kostnaden för vägundeiiiållet in natura väsentligt stegras. Det torde således finnas fog för det antagande, att det vägunderhåll, som skall åligga landstinget, kommer att icke bliva dyrare utan till och med kunna utföras billigare än om detsamma skolat utföras av väghållare in natura.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 88 käft. (Nr 100.)

o

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Städernas förhållande till det allmänna vägliållningsbesväret på landet.

Vägkommis-

sionen.

De vägsakkunniga

m. fi.

Jämlikt 25 kap. 8 § byggningabalken utgör för närvarande varje stad ett väghållningsdistrikt för sig utan gemenskap med den kringliggande landsbygden.

Vägkommissionen har icke ansett det befogat att härutinnan föreslå någon avvikelse från nuvarande lagstiftning. Till stöd för sin åsikt har kommissionen anfört bland annat:

Besvarandet av frågan, huruvida det för beredande av lindring och utjämning i landsbygdens väghållningsbörda kunde anses billigt, att även städerna deltoge i denna väghållning, måste bliva beroende på, huruvida städerna kunde anses oskäligt gynnade i förhållande till landsbygden. Enligt för kommissionen tillgängliga uppgifter utgjorde under år 1912 kostnaden för den allmänna väghållningen på landet 13,700,000 kronor och städernas utgifter för vägar, gator och torg 7,600,000 kronor. Enligt en av kommissionen föranstaltad utredning kunde underhållskostnaden för samtliga enskilda by- och utfartsvägar för år 1912 beräknas till omkring 3,500,000 kronor. Ben sammanlagda väg- och gatuhållningsbördan för land och stad skulle alltså för nämnda år uppgått till 24,800,000 kronor. Huru denna totalbörda skäligen borde fördelas mellan land och stad, därom funne kommissionen det mer än vanskligt att uttala sig. Med tillämpning av de grunder, som angivits uti eu inom kommissionen utarbetad promemoria, lomme man till det resultatet, att landsbygden efter nuvarande ordning hade att draga en andel av totalbördan, som med 600,000 kronor översköte vad som enligt den antagna beräkningsgrunden vederbort. Emellertid bleve varje beräkning i detta avseende osäker och skulle alltid lämna rum för anmärkningar. Under sådana oiSständigheter syntes det knappast möjligt att vinna tillräcklig grund för ett tillförlitligt bedömande, huruvida krav på ett ökat deltagande för städerna i den allmänna väghållningen kunde vara billigt och befogat. I varje fall kunde det ej ifrågasättas, att städerna skulle direkt deltaga i väghållningen på landsbygden. Läte man de i landsting deltagande städerna utan vidare ingå i vederbörande väghållningsdistrikt, skulle lindringen tillgodokomma dessa synnerligen ojämnt. Skulle distrikten i gengäld övertaga väg- och gatuhållningen i.städerna, bleve lindringen för många, kanske de flesta av distrikten rent illusorisk. Beträffande de städer, som icke deltaga i landsting, finge vidtagas särskilda anordningar, exempelvis så, att varje sådan stad finge övertaga hållandet av de närmast intill stadsområdet belägna vägarna. Ett dylikt s. k. tentakelsystem kunde även användas i fråga om samtliga rikets städer, men då det skulle särdeles menligt inverka på väghållningsbördans jämna fördelning mellan distrikten, funne, kommissionen det oantagligt. Ett brytande av den historiskt givna åtskillnaden mellan land och stad vore så mycket mindre nödvändig, som all den utjämning, vilken kunde finnas önskvärd, lätteligen- kunde vinnas genom en ökning av statens bidrag till väghållningen på landet.

De vägsakkunniga hava i förevarande avseende intagit samma ståndpunkt som kommissionen. Ej heller hava de hörda myndigheterna

Kun al. Maj:ts proposition nr 100.

och korporationerna föreslagit någon avvikelse från den i detta hänseende för närvarande gällande ordning.

I likhet med vägkommissionen finner jag det möta synnerligen stora svårigheter att bestämma, i vad mån städerna skäligen böra del-

taga i Iandsby.

rdens

väghållning.

sida bliva behörigen

tillgodosedda.

Departe-

mentschefen.

Att sådant deltagande icke lämpligen kan ske direkt, synes kommissionen klarligen hava ådagalagt. I varje fall torde genom det statsbidrag, som enligt förslaget skall utgå till väghållningsdistrikten på landet och varav större delen kommer att bäras av skatteobjekten i städerna, landsbygdens krav på bistånd från städernas

Köpingar och municipalsamhällen äro för närvarande i fråga om Köpingars den allmänna väghållningen att hänföra till landsbygden. I 1891 års ”misälnhiU-" väglag göres ingen skillnad mellan dylika ■ samhällen och den övriga lens förhållandsbygden. Genom lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och ^a/lmäniuT* tomtindelning kommo dock vissa av dessa samhällen att intaga en sär- vägliållställning, i det att nämnda lag enligt dess 36 § skulle äga tillämpning ”'”ffpå'8 för köping ävensom för annan ort, för vilken på grund av förordnande, landet, som meddelats enligt före den 1 januari 1908 gällande föreskrifter, byggnadsstadgan för rikets städer gällde. Enligt nyss nämnda lagrum ägde därjämte Konungen förordna, att lagen skulle äga motsvarande tillämpning för hamnplats, fiskläge eller annan ort med större sammanträngd befolkning. Sådant förordnande medförde enahanda verkan, som enligt dittills gällande lag följt utav förordnande om tillämpning av byggnadsstadgan för rikets städer d. v. s., bland annat, att ifrågavarande ort blev att anse såsom municipal samhälle.

Genom stadsplanelagen stadgades för stad, bland annat, i 29 § att ny gata skall i behörigt skick upplåtas för allmänt begagnande i den mån bebyggandet kvarter efter kvarter fortskrider från förut upplåten gata, med iakttagande att varje särskild gatudel skall upplåtas i mån som bebyggandet utmed gatudelen till viss angiven omfattning fortskridit; i 30 § att staden skall vara ansvarig för gatas upplåtande till allmänt begagnande å tid, som i 29 § sägs, och att underhållet av allmän väg, som ingått i gatumark, skall, i den mån som för gatas upplåtande för allmänt begagnande är stadgat, övertagas av den, som, enligt vad föreskrivet är, har att underhålla gatan; samt i 9 §, att allmän väg, som enligt fastställd stadsplan ingår i gatumark, skall tillfalla staden utan ersättning. Sedan lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning upphävts och dess bestämmelser i huvudsakligen oförändrat skick överflyttats till 1 kapitlet i lagen den 12 maj 1917 om fas-

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tighetsbildning i stad, återfinnas nyssberörda stadganden i sistnämnda lags 1 kapitel 34, 35 och 15 §§. Stadgandet i 36 § stadsplanelagen återfinnes numera utan saklig ändring i 1 kapitlet 41 § i lagen om fastighetsbildning i stad.

I fråga om köpingar och andra samhällen å landsbygden, för vilka 1 kapitlet i lagen om fastighetsbildning i stad äger tillämpning, gäller således att, så snart allmän väg ingår i gata mark, som upplåtes till allmänt begagnande såsom gata, befrias vederbörande väghållningsdistrikt från skyldighet att hålla vägen. Skyldigheten att anlägga och underhålla den nya gatan kommer att åligga vederbörande samhälle eller den, som enligt de för samhället i sådant hänseende gällande stadganden kan vara därtill förpliktad. Därest vägen före dess upplåtande till gata varit indelad till underhåll in natura, åligger det jämlikt 17 § väglagen den väghållare, som befriats från vägunderhåll, att gälda motsvarande ersättning till vägkassan. Men vägkassan är ej skyldig att lämna någon ersättning till samhället.

Kort efter stadsplanelagens ikraftträdande gjordes hos Kungl. Maj:t framställningar dels av länsstyrelsen i Jönköpings län, avseende lindring i samhällenas väghållningstunga, dels ock av styrelsen för svenska stadsförbundet, åsyftande att samhällena måtte avskiljas från vederbörande väghållningsdistrikt och i fråga om väghållningsbesväret likställas med städerna. Sedan dessa framställningar remitterats till kammarkollegium, som däröver infordrat vederbörandes yttrande, avgav kollegium utlåtande den 28 april 1911.

De avgivna yttrandena utvisa, att meningarna i frågan varit synnerligen delade; och får jag beträffande vad i ärendet förekommit åberopa följande av vägkommissionen avgivna redogörelse:

»De motsatta ståndpunkterna i huvudfrågan torde bäst belysas genom återgivande av å ena sidan innehållet i den av stadsförbundets styrelse gjorda framställning och å andra sidan en i kammarkollegii utlåtande intagen sammanfattning av vederbörande vägstyrelsers och vägstämmors yttranden emot den ifrågaställda reformen.

A ."len no I styrelsens för svenska stadsförbundet underdåniga ansökning, som in-

av^styrelsenkommit efter det vederbörande blivit hörda över länsstyrelsens i Jönköpings län försvenska ovannämnda framställning, har andragits väsentligen följande. stadsför- Vid svenska stadsförbundets konstituerande möte i september 1908 hade

bundet, ^ talrikt församlade representanterna för köpingar och municipalsamhällen

till förbundets styrelse överlämnats en skrivelse med anhållan, att styrelsen måtte föranstalta eu utredning om den dubbelbeskattning med avseende å gators och vägars underhåll, köpingar och municipalsamhällen för närvarande vöre underkastade, och till Kungl. Maj:t inkomma med den framställning, som av eu dylik utredning kunde föranledas. Med anledning härav hade styrelsen gått i

37 Kunyl. Maj:ts proposition nr 100.

författning om verkställande av en sådan utredning. På grund av därvid vanna resultat hade styrelsen beslutit till Kungl. Maj:t ingå med sin förevarande framställning. idet förhållande, som av köpingarnas och municipalsamhällenas representanter framför allt överklagats, vore den dubbelbeskattning med avseende å väg- och gatunnderhåll, som dylika samhällens invånare vore underkastade. Å ena sidan vore de skyldiga att enligt i väglagen stadgade grunder deltaga i byggandet och underhållet av allmän väg, bro och färja. Denna skyldighet uppfylldes huvudsakligen genom utgörande av vägskatt, som i all synnerhet efter 1905 års ändring i väglagen för köpingar och municipalsamhällen flerstädes stege till högst avsevärda belopp. Till någon del utgjordes vägunderhållet även in natura, nämligen av de till underhåll in natura indelade jordbruksfastigheter, som tilläventyrs förefunnes inom samhällena. A andra sidan måste dessa samhällen vidkännas dryga kostnader för lösen av gatumark samt för anläggning och underhåll av gator och allmänna platser. Isynnerhet torde genomförandet av den nya stadsplanelagen med dess bestämmelser om samhälles plikt att i vissa fall lösa gatu- och tomtmark samt om dess ansvar för ny-gatas upplåtande i behörigt skick komma att i väsentlig mån öka utgifterna för gatuändamål. Det torde sålunda icke kunna förnekas, att dessa samhällen vore underkastade en dubbelbeskattning. För denna torde emellertid icke kunna framställas något hållbart skal. Med avseende å stadsplans genomförande samt underhåll av gator och allmänna platser intoge köpingar och municipalsamhällen fullständigt samma ställning som städerna, vilka dock i regel med sina särskilda tillgångar och inkomstkällor voro ekonomiskt mera bärkraftiga. I köpingar och i ännu högre grad i municipalsamhällen vore vanligen de fattigare och mindre skattekraftiga inkomstgrupperna i långt högre grad representerade än i städerna. Municipalsamhällena, som i regel icke utgjorde egna kommuner, hade därjämte, utöver sina egna utgifter, att draga avsevärt höga utskylder till vederbörande kommuner. Den härvid möjligen mötande invändning, att ifrågavarande samhällens utgifter för själva underhållet av deras gator i de flesta fall icke spelade så stor roll, då detta underhåll ofta delvis och ibland helt och hållet - ålagts vederbörande tomtägare, måste anses ohållbar. Tomtägarnas skyldighet i berörda avseende innebure nämligen en prestation till samhället, vilken toge deras skatteförmåga f anspråk på samma sätt som t. ex. den vägunderhållsskyldighet in natura, vilken ålåge jordbruksfastighet å landet. Jämväl hade invänts, att här föreliggande dubbelbeskattning icke kunde anses innebära någon orättvisa, då övriga väghållare inom distriktet ofta hade enskilda utfartsvägar att underhålla, vilket kunde vara lika betungande som gatuunderhållet. Gatorna och deras underhåll hade emellertid för samfärdseln en vida större betydelse än den, som kunde tillmätas landsbygdens enskilda utfartsvägar. Dessa gator hade att uppvisa eu vida intensivare trafik än nämnda vägar, varav jämväl följde en långt starkare slitning och ett ojämförligt dyrbarare byggnads- och underhållssätt. Gatorna vore tillika icke allenast av stor betydelse för den befolkning, som finge vidkännas kostnaderna för desamma, utan spelade även en avsevärd roll för den omkringliggande landsbygden, vars befolkning säkerligen använde gatorna betydligt mera än samhällets invånare använde de allmänna vägarna inom distriktet. Lagstiftningen hade också, på sätt framginge av stadsplanelagens hithörande stadganden, ansett gatornas ordentliga anläggning och underhåll vara ett så eminent allmänt intresse, att den härför underkastat vederbörande samhällen ofta synnerligen betungande

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

förpliktelser, till vilka det icke funnes någon motsvarighet med avseende å landsbygdens enskilda vägar. Anläggningen av dessa vore aldrig obligatorisk. De kunde jämväl få vara av helt primitiv beskaffenhet och vore icke underkastade någon regelbunden syn. G-atornas betydelse såsom allmänna trafikleder måste anses vara minst lika stor som de allmänna vägarnas och ojämförligt mycket större än de enskilda utfartsvägarnas. Gatukostnaden för ifrågavarande samhällen vore alltså att betrakta som en verklig dubbelbeskattning. Som ett försök att motivera denna dubbelbeskattning hade nu jämväl framförts den invändning, att de allmänna vägarna i närheten av köpingar och municipalsamhällen genom den intensivare trafiken vore utsatta för en starkare slitning och till följd härav krävde ett dyrbarare underhåll än distriktets övriga vägar. Vägskatten från dessa samhällen skulle alltså utgöra en lämplig kompensation för detta dyrbarare underhåll. Härvid erinrades emellertid, att kostnaden för detta underhåll, i den mån den kunde inverka på vägskatten för de till vägunderhåll in natura icke förpliktade vägfyrkar, drabbade främst invånarna i ifrågavarande samhällen själva, ökningen i underhållskostnaden komme för övrigt säkerligen att mer än uppvägas av den årliga ökningen av vägfyrkarnas antal, som i synnerhet i sådana distrikt om vilka här vore fråga vore en naturlig följd av den allmänna ekonomiska utvecklingen. Härtill komme en — från motsidan synbarligen i hög grad förbisedd — annan omständighet, nämligen att det i främsta rummet vore lantbefolkningen själv, som, på grund av den ökade avsättningen för sina produkter just inom ifrågavarande samhällen, orsakade den livligare trafiken och den större slitningen å vägarna. Alla sålunda upptagna och bemötta invändningar måste anses ohållbara redan av det skäl, att köpingar och municipalsamhällen med avseende å gatuunderhållet vore fullkomligt jämnställda med städerna. Den enda omständighet, som kunde sägas utgöra en olikhet med förhållandet i stad och på samma gäng i viss mån motivera väghållningsskyldighet på landet för ett samhälle av ifrågavarande slag, bestode däri, att, som ju vanligen vore fallet, allmän väg funnes inom samhällets gränser. Underhållet av sådan väg kunde alltså anses utgöra den om ock obetydliga prestation från distriktet till samhället, som skulle motväga samhällets prestationer till distriktet i form av vägskatt och eventuellt även underhåll in natura av jordbruksfastighet inom samhället. Emellertid vore det klart, att ju mera samhället utvecklades och ju större anspråk i följd därav ställdes på de allmänna trafiklederna inom detsamma, desto större bleve också olägenheterna av att vissa, måhända de viktigaste trafiklederna underhölles såsom vägar och icke såsom gator. I följd härav hade samhällena mångenstädes nödgats själva övertaga underhållet för att vägarna måtte hållas i vederbörligt skick såsom gator. Ofta hade detta skett utan någon som helst ersättning från distriktets sida, och härvid hade det rent av inträffat, att, då samhället stenlag^ vägdelen i fråga, vederbörande väghållare sålunda befriats från varje vägunderhåll men det oaktat fortfarit att uppbära statsbidrag enligt 60 § väglagen. I andra fall hade respektive väghållare till samhället som ersättning erlagt den summa, vartill vägens underhåll av särskilda nämnder uppskattats. Dessa förhållanden hade också vunnit beaktande genom stadgandena i 9 och 30 §§ stadsplanelagen. Där föreskreves nämligen, att allmän väg, som inginge i gatumaia, skulle utan ersättning tillfalla staden, samt att underhållet av sådan väg skulle övertagas av den, som, enligt vad föreskrivet vore, hade att underhålla gatan. Detta underhåll, som förut ålegat distriktet, vore alltså numera ett kommunalt

39 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 100.

besvär. Härigenom både visserligen vunnits, att dessa trafikleder finge det underhåll, som den intensiva trafiken fordrade, men å andra sidan hade »det beklagliga och av lagstiftaren måhända icke avsedda förhållande» uppstått, att vederbörande samhällen utan någon som helst ersättning finge vidkännas eu högst betydlig ökning i kostnaderna för sitt gatuunderhåll. Detta förefölle så mycket orättvisare som vägkassan, i enlighet med föreskrifterna i 17 § väglagen, av den fastighet, som underhållet av vägstycket förut ålegat och som nu befriats från detta underhåll, åtnjöte ersättning till det belopp, vartill särskilda nämnden uppskattat underhållet ifråga.

En av styrelsen företagen utredning hade i allo bekräftat den ovanstående framställningen av köpingars och municipalsamhällens ställning till väghållningsbesyäret. Jämte den synnerligen tyngande vägskatten hade dessa samhällen att vidkännas gatukostnader till ett belopp, som redan nu föga understege vägskatten och med all sannolikhet inom de närmaste åren, då stadsplanelagens bestämmelser hunne att bringas, till full verkställighet, komme att stiga till minst samma höjd som denna. Samtidigt hade det redan förut synnerligen knappa bidrag som samhället kunde anses erhålla från distriktet genom underhållet av allmänna vägar inom dess område,, på grund av bestämmelserna i stadsplanelagens 9 och 30 §§ flerstädes fullkomligt bortfallit och i regeln reducerats till en obetydlig summa.

Den reform, som av köpingar och municipalsamhällen enhälligt och med styrka framhållits såsom enda rättvisa sättet att undanröja dessa missförhållanden, vore dessa samhällens likställighet med städerna med avseende å väghållningsbesväret. Det enda skal, som med något fog syntes kunna anföras emot detta förslag, vore det förhållande, att vägkassornas inkomster därigenom skulle så förminskas, att väghållningsbesväret bleve alltför betungande för de återstående delarna av distrikten. Häremot torde dock kunna invändas, att vägkassornas inkomster isynnerhet i de distrikt, som av den föreslagna reformen skulle beröras, på grund av 1905 års ändringar i väglagen under det fåtal år, som förflutit. sedan, dessa ändringar trätt i kraft, varit stadda i så rask tillväxt, att de flerstädes givit upphov till synnerligen avsevärda och år för år växande överskott. .Tillgänglig statistik gåve tyvärr ej tillräckligt underlag för en noggrann beräkning av huru stor minskning genom , denna reform skulle inträda i distriktens inkomster. Emellertid hade den preliminära undersökning, som styrelsen låtit verkställa, dock givit vid handen att, även om man bortsåge ifrån den stegring av vägfyrkarnas °antal, som vore en naturlig följd av den allmänna ekonomiska utvecklingen, så torde flerstädes någon höjning av vägskatten icke vara att befara; och även om i några distrikt en mindre höjning av vägskatten måhända skulle visa sig nödvändig — något som med afl säkerhet skulle kunna undvikas,. om den här föreslagna reformen företoges i samband med en länge påyrkad utjämning av väghållningsbesväret mellan de olika distrikten — borde dock eu dylik omständighet icke få utgöra hinder för en reform, som vore nödvändig för ernående av full rättvisa.

På^ grund av vad sålunda anförts hemställde styrelsen, att Kungl. Maj:t täcktes ga i författning om sådan ändring i väglagen, att köpingar och municipalsamhällen, där lag om stadsplan och tomtindelning ägde tillämpning, finge utskiljas ur respektive väghallningsdistrikt och med avseende å vägnållningsbesväret likställas med städerna.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Vägstyrelser De av vägstvrelser och vägstämmor anförda skäl mot denna framställning

och väg- hava av kammarkollegium sammanfattats sålunda.

stämmor. Besväret att anlägga och underhålla gator vore för många av ifrågavarande

samhällen i följd av lokala förhållanden eller efter deras skatteförmåga föga avsevärt. Överhuvud framträdde behovet av ett ordnat gatuväsende först när samhället nått en viss större utveckling, då ock dess ekonomiska bärkraft i samma mån ökats. För övrigt och i allmänhet taget kunde samhällena, med sin jämförelsevis obetydliga areala utsträckning, icke med hänsyn till gatu- och väghållets omfattning jämnställas med städerna, vilka hade vidsträcktare områden med en därav betingad större och tätare utbredning av gatu- och vägnätet, likasom även själva gatorna därstädes krävde ett dyrbarare byggnadssätt.

Men även om samhällena härutinnan vore, vad stadsförbundets styrelse sökt göra gällande, fullkomligt likställda med städerna, borde därav icke följa, att samhällena skulle i likhet med städerna vara fria från deltagande i det allmänna väghållningsbesväret på landet. Ty städernas av ålder åtnjutna frihet i detta avseende kunde ej på goda grunder försvaras, då nämligen de allmänna vägarna vore till gagn för alla landets invånare, vilka förty borde till väghållningen i lika mån efter skattegrunden bidraga. Städernas undantagsställning i nu berörda hänseende innebure »eu sekelgammal orättvisa», vilken alltså ej borde givas’ än vidare utsträckning. Tvärtom syntes utvecklingen böra gå i den riktning, att städerna finge deltaga i den allmänna väghållningsskyldigheten på landet. Den åberopade »dubbelbeskattningen» av samhällenas invånare — därigenom att de å ena sidan hade att deltaga i vägunderhållet på landet men å andra sidan finge utan bidrag av distriktens övriga väghållningsskyldiga bekosta sina gator — erbjöde intet hållbart skäl för bifall till förslaget. Att börja med inneslöte gatukostnaderna även avsevärda utgifter för en del anordningar, som betingades av hänsyn till invånarnas trevnad och bekvämlighet — såsom planteringar, vatten- och avloppsledningar m. m. — men som icke hade något att skaffa med trafikens krav, vadan anledning ur denna synpunkt saknades att tala om någon dubbelbeskattning. I övrigt hade den överklagade dubbelbeskattningen sin fulla motsvarighet i nödvändigheten för landsbygdens vederbörande väghållare att, jämte sin allmänna väghållningsskyldighet, fullgöra besväret med byggande och underhåll av sina enskilda utfartsvägar. Detta onus vore helt visst lika, eller t. o. m. — särskilt i de norra orterna med deras långa avstånd — vida mer betungande än samhällenas gatuhållning. Visserligen vore det förra besväret ej obligatoriskt i samma mening som det allmänna väg- eller gatuhållet, men å andra sidan vore det ju för vederbörande själva en privatekonomisk nödvändighet, som icke kunde saklöst åsidosättas, och för övrigt inrymde den nya lagstiftningen om enskilda vägar på landet även ganska vittgående lagliga förpliktelser för jordägare i berörda avseende. Den nyss antydda motsvarigheten gällde även ur den synpunkt, att samhällenas gator, där de ej sammanfölle med de allmänna vägarna, knappast ägde annan betydelse än den av mera enskilda utfartsvägar för samhällsinvånarna själva. I regel vore det nämligen endast den genom samhället ledande huvudgatan, den förutvarande allmänna vägen, utefter vilken samhällets bebyggande börjat, som vore av någon avsevärd betydelse för den allmänna samfärdseln, under det alla de övriga gatorna endast kunde sägas tillgodose strängt lokala trafikbehov. X stadsförbundets framställning hade alltså gatornas betydelse för den allmänna samfärdseln blivit ej sa litet överskattad.

41 Kungl. Maj ds proposition nr 100.

Då man i sammanhang härmed velat påpeka, att landsbygdens befolkning använde samhällenas gator betydligt mera än samhällenas invånare å sin sida betjänade _ sig av vägnållningsdistriktens allmänna vägar, så och för såvitt detta skulle innebära, att dessa vägar vore av mindre vikt för samhällenas invånare, måste emot ett sådant påstående resas en bestämd gensaga. I de flesta fall förhölle det sig nog så, att ett samhälle för sitt bestånd och utveckling, för sin inindustri, handelsomsättning och tillförsel hade ett oavvisligt behov jämväl av lämpliga landsvägskommunikationer. Därom vittnade bäst de ansträngningar, som mångenstädes från samhällenas sida hade gjorts och gjordes i syfte att förmå distrikten att anlägga nya vägar till dessa samhällen. Flerstädes hade också distrikten härutinnan fått gorå uppoffringar, som icke tillnärmelsevis motsvarades av vägskatten från respektive samhällen. Den intensivare trafiken å och den betydligare slitningen av vägarna i samhällenas närhet orsakades i mycket stor omfattning av transport utav råvaror till de i samhällena förlagda fabriker eller andra industrier eller av handelsvaror till eller från samhällenas affärsmän. Samhällena förorsakade härigenom distrikten en mångenstädes betydlig ökning i väghållningsbördan. Om å andra sidan berörda transporter verkställdes av andra än samhällenas egna invånare och om landsbygdens jordägare i större omfattning begagnade vägarna till samhällena för att därstädes avsätta lantbrukets produkter, kunde väl ej därför med något fog påstås, att det vore landsbygden, som ensidigt eller ens till största delen skördade gagnet av meranämnda vägar. Tillförsel av jordbruksprodukter till ett samhälle vore helt enkelt ett livsvillkor för samhällets befolkning. Men väl kunde det sägas, att jordbrukarna i avseende å utbytet av sina produkter och för upphandlingen av sina förnödenheter hade den större olägenheten så tillvida, att de för ändamålet måste underkasta sig besvär, kostnad eller tidspillan med mer eller mindre långa resor till samhällena såsom avsättnings- eller handelsplatser. Likaså hade samhällenas invånare i regel omedelbar tillgång till en de! andra förmåner, såsom läkare, apotek eller dylikt, som icke på samma sätt stode landsbygdens befolkning till buds, en omständighet, vilken i förening med det ekonomiska uppsving, som mera livligt och verksamt gjorde sig gällande inom samhällena, föranledde — förutom en starkare värdestegring å samhällenas fastigheter — en fortgående inflyttning till samhällena från landsbygden med motsvarande överföring av arbetskraft och skatteobjekt, landsbygden och i all synnerhet jordbruket till men. Ville man för övrigt på den förmenta omständighet, att samhällenas invånare törhända icke själva i någon avsevärd omfattning begagnade de allmänna vägarna, grunda några anspråk på befrielse från deltagande i deras underhåll, så borde ett liknande anspråk med lika om icke större fog kunna frambäras av sådana landsbygdens väghållare, vilka bodde på öar långt från fastlandet eller eljest så avsides, att de icke hade någon möjlighet att själva använda de allmänna vägarna. Men i själva verket måste dessa, såsom ovan anförts, direkt eller indirekt anses vara till nytta för alla landets inbyggare, och ingen av dem borde alltså med skäl få undandraga sig att bidraga till vägarnas underhåll. Allt sammanlagt intoge samhällena i förevarande hänseende en sådan ställning, att det icke kunde vara rättvist eller billigt att de, på sätt nu avsett vore, skulle få undandragas skyldighet att deltaga i landsbygdens allmäna väghållningsbesvär. Emot en sådan reform talade framför allt dess ogynnsamma eller t. o. m. ödesdigra inverkan på väghållningsbördan för de kvarvarande väghållningsskyldiga. Syftet med nya väglagen hade varit att genom väghållnings-

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 88 Käft. (Nr 100). 6

Länsstyrel-

serna.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skyldighetens utsträckning till andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet bereda jordbruket skälig lindring i besväret, och detta syfte både ytterligare fullföljts vid den år 1905 företagna revisionen av nämnda lag. De beskattningsföremål, som träffades av berörda utsträckning utav väghållningsskyldjgheten, vore mest anhopade just i ifrågavarande samhällen, och det vore också från dessa, som vägkassorna till huvudsaklig del hämtade sina intäkter av vägskatt. Skulle nu samhällena vinna befrielse från deltagande i väghållningsbesväret på landet, bleve väglagstiftningens omförmälda syfte givetvis i väsentlig mån förfelat. Detta så mycket hellre som en dylik befrielse skulle ej allenast befrämja en ytterligare inflyttning av inkomsttagare till de nuvarande samhällena utan ock verka som en sporre till bildande av nya sådana, även där detta icke av förhållandena i och för sig påkallades. Påståendet att reformen icke skulle behöva vålla mera än på sin höjd en obetydlig ökning i vägskatten för de kvarvarande saknade fog. Med visshet kunde antagas, att ökningen i väghållningsbördans tyngd ofta måste bliva för de sistnämnda högeligen kännbar. Mångenstädes måste denna börda i förening med de på landsbygden vanligen högre skatterna bliva för vederbörande rent av olidlig. Uppenbart vore ock, att med en sådan sakernas ordning jämväl det allmännas intresse av vägväsendets utveckling måste bliva lidande, därigenom att möjligheterna för åstadkommande av välbehövliga väganläggningar eller^förbättringar måste väsentligen förminskas. »Då man i våra dagar så ivrigt påstår sig önska befolkningens allt starkare bosättning å den verkliga landsbygden, synes ett förslag som det föreliggande, avsett att ännu mer än hittills gynna stadsliknande samhällen på landsbygdens bekostnad, helt enkelt orimligt». Rättvisligen borde samhällena i någon form beredas gottgörelse för övertagande av sådan allmän vägs underhåll, som ingått i gatumark, och från vars underhållande respektive väghållningsd istrikt såmedelst blivit fria. För övrigt löstes frågan enklast därigenom, att samhällena allt efter som de uppnatt därför erforderlig storlek och betydenhet finge efter prövning i varje särskilt fall bilda städer, varvid även borde träffas en uppgörelse angående lämpligt vederlag åt respektive väghållningsdistrikt för mistningen av samhällenas vägfyrkar. Men en så vittgående plötslig omvälvning, som nu blivit ifrågasatt, vore ägnad att ingiva allvarliga farhågor. Bleve den icke desto mindre genomförd, borde den rättvisligen medföra, antingen att staten finge åtminstone till väsentligaste del övertaga väghållningen på landet eller ock att städerna finge vidkännas direkt deltagande i detta besvär, varvid ifrågavarande samhällen naturligen då måste medfölja. Men utsikterna att få till stånd vare sig den ena eller den andra av dessa båda vittgående reformer vore säkerligen icke stora, och landsbygdens befolkning komme därför i en mycket ogynnsam ställning genom ett bifall till det nu framkomna förslaget. Även om man överhuvud kunde ställa sig välvillig till det nu framkomna förslaget, vore det icke lämpligt att söka giva sig in på en lösning av frågan i och för sig. Den borde nämligen under alla förhållanden ställas i samband med eu mera genomgripande omläggning av det allmänna vägväsendet i syfte av en jämnare fördelning av bördan, och vid en allsidig utredning av frågan härom torde även de båda nyssnämnda alternativen komma i betraktande.

I länsstyrelsernas utlåtanden återfinnas väsentligen enahanda skäl, som kommit till uttryck i stadsförbundets styrelses framställning samt vägstyrelsernas och vägstämmornas yttranden. Från ett och annat håll framföras dock vissa

43 Kungl. Ma.j-.t8 proposition nr 100.

förmedlande synpunkter, berörande en särskild fråga, nämligen huruvida den åsyftade utbrytningen av samhällena lämpligen borde i ett slag omfatta alla dylika samhällen eller göras beroende på någon särskild omständighet eller prövning i varje fall för sig. I det senare alternativets riktning hava ifrågasatts olika anordningar. Enligt ett förslag borde ett samhälles utträde ur förbindelsen med vägbållningsdistriktet ankomma på beslut av samhället självt, då det nämligen icke torde vara möjligt att generellt avgöra, om ett sådant utträde under alla förhållanden vore för samhället önskvärt. Efter en annan mening vore lämpligast att indela samhällena i två klasser alltefter den olika graden av gatuväsendets utveckling. För den ena klassen borde väglagens bestämmelser kunna gälla utan förändring. Med avseende å den andra klassen åter syntes den mest tillfredsställande lösningen vinnas därigenom, att orten Unge utgöra ett särskilt väghållningsdistrikt. Klassindelningen skulle helt och hållet överlämnas åt Kung! Maj:t. Från ett tredje håll uttalas, att samhällenas likställande utan vidare med städerna i avseende å väghållningsbesväret visserligen vore den enda fullt rättvisa och även mest praktiska anordningen, men att det måhända kunde vara lämpligare om frågan beträffande varje samhälle för sig finge ankomma på prövning av Kungl. Maj:t. I sådan händelse bleve Kungl. Maj:t i tillfälle att. såsom nu torde ske då område från landsbygden införlivades med en stad, pröva de särskilda villkor, under vilka en skilsmässa borde äga rum. Tvivelaktigt kunde väl också vara, om för alla samhällen av här ifrågavarande slag en fullständig skilsmässa från motsvarande väghållningsdistrikt vore för närvarande lämplig ur samhällets egen eller det allmännas synpunkt. Frågans ordnande på sålunda antytt sätt skulle måhända också vara lättare att genomföra än en lagstiftning om en allmän utbrytning av samhällena över hela landet.

Till sist angivna mening anknyter sig ett av kammarkollegium avgivet och närmare utformat medlingsförslag. Till utvecklande av sin ståndpunkt har kollegium anfört huvudsakligen följande.

Den av styrelsen för svenska stadsförbundet gjorda framställning om ifrågavarande samhällens urskiljande från väghållningsdistrikten kunde närmast sägas avse rättighet för dessa samhällen att bilda egna väghållningsdistrikt. En dylik anordning åter kunde tänkas genomförd antingen därigenom att, på sätt framställningen jämväl uttryckligen angåve sig åsyfta, samhällena i förevarande hänseende likställdes med städerna, vilkas undantagsställning i förevarande hänseende just kunde sägas bestå i rättigheten att utgöra egna väghållningsdistrikt och vilkas vägväsen reglerades av stadgandena i 25 kap. byggningabalken och andra äldre allmänna eller lokala föreskrifter, eller ock på det sätt, att samhällena berättigades att vart för sig bilda egna distrikt men i övrigt med avseende å vägväsendet inom sina områden fortfarande bleve underkastade väglagens bestämmelser. I huvudsak och särskilt ur den synpunkt, som i de ärendet avgivna yttranden ^företrädesvis gjort sig gällande, nämligen reformens verkningar med avseende å väghållningsbördans skäliga utjämning och fördelning, förhölle sig de båda alternativen tydligen så gott som alldeles på samma sätt och valet dem emellan kunde i detta hänseende alltså vara skäligen likgiltigt. Huruvida ur andra synpunkter det ena eller andra borde äga företräde, vore en underordnad fråga, båsom huvudskäl för framställningen om en allmän utbrytning av ifrågavarande samhällen från den övriga landsbygden med avseende å väghållningsbesväret hade stadsförbundets styrelse åberopat det orättvisa och oegentliga i det

Kammar-

kollegium.

44 Kungl. MajUs proposition nr 100.

förhållande, att samhällena, ehuru i avseende å gatuhållningen fullt jämnställda med städerna, vilka vore befriade från deltagande i den allmänna väghållningen på landet, vore i fullt mått underkastade jämväl sistnämnda besvär och därigenom betungande av eu verklig dubbelbeskattning. Gatuhållningen och väghållningsskyldigheten förmenades alltså vara arter av ett och samma besvär och rimligtvis böra utesluta varandra i den mening, att bådadera på en gång icke borde kunna i fullt mått påläggas. Det vore väl oförnekligt, att samhällena i avseende å sin gatuhållningsskyldighet vore efter nu gällande lagstiftning likställda med städerna. Och hade städerna på grund av sin gatuhållningsskyldighet ansetts böra befrias från deltagande i landsbygdens väghållningsbesvär, så borde följdriktigheten fordra, att även samhällena finge åtnjuta en sådan befrielse. Men vore det i själva verket så, att städernas frihet i nämnda avseende hade sin rationella grund i gatuhållningsskyldigheten? Yore det med andra ord hänsyn till den eljest uppkommande »dubbelbeskattningen», som motiverat städernas undantagsställning härutinnan? Detta kunde måhända betvivlas. Åtminstone vore det icke uteslutet, att denna undantagsställning snarare vilade på historiska grunder, föreställningar från tider, då stadsmannanäringen ansågs böra på alla sätt omhuldas från det allmännas sida, än den kunde anses hava varit betingad av rättsliga synpunkter d. v. s. hänsyn till den åsyftade »dubbelbeskattningen». Överhuvud vore det efter kollega uppfattning icke obefogat att sätta i fråga, huruvida en verklig »dubbelbeskattning» finge anses föreligga därigenom, att ett samhälle på samma gång hölle sina egna gator och efter i allmänhet gällande grunder bidroge till de allmänna vägarnas hållande. Det förefölle med andra ord ingalunda så oomtvistligt, att gator och allmänna vägar vore jämnställda begrepp, så att de förra lika mycket som de senare skulle uteslutande betjäna den allmänna trafiken. Gatorna tillgodosåge i allmänhet till övervägande grad de strängt lokala trafikbehoven, många av dem kunde egentligen icke ha någon annan betydelse för samfärdseln än såsom varande tomtägarnas utfartsvägar. I mindre samhällen vore det väl endast huvudgatan — den förutvarande allmänna vägen — som spelade någon roll för den allmänna trafiken. Gatornas anläggningssätt betingades också i ganska viktig mån av andra hänsyn än samfärdseln: samhällshygien, bekvämlighets- och estetiska synpunkter, o som naturligtvis endast kunde ha betydelse för samhällenas egna invånare. Ä andra sidan måste de allmänna vägarna otvivelaktigt anses vara till nytta för alla landets inbyggare, utan åtskillnad mellan städerna eller samhällena å ena samt landsbygden å andra sidan, även om det till övervägande del vore landsbygdens befolkning, som begagnade vägarna. För sin tillförsel och handelsomsättning, ja för hela sin ekonomiska utveckling torde städerna och samhällena lika litet som landsbygden kunna undvara de landsvägsförbindelser, som ej ersattes med ännu mer effektiva kommunikationer. Under sådana förhållanden förefölle det kollegium, som om man på bedömandet av den nu föreliggande frågan icke borde uteslutande eller ens i någon avgörande grad anlägga den så att säga mera rättsliga synpunkt, vartill den åberopade likheten mellan ifrågavarande samhällen och städerna onekligen inbjöde, utan taga hänsyn jämväl till andra här inverkande omständigheter. Vad som härvid alldeles särskilt påkallade beaktande vore den frågan, huru en sådan reform som den föreslagna, vilken ginge ut på ett allmänt och ovillkorligt lösgörande av samhällena från väghållningsbesväret på landet, skulle komma att verka på väghållningsbördan och dess fördelning.

45 Kungl. Maj-.ts proposition nr 100.

1 sådant avseende redogör kollegium för en på närmare angivet material grundad statistisk undersökning och kommer därvid till väsentligen följande resultat:

Såvitt förhållandena nu kunde överblickas, skulle landsbygdens förlust i vägfyrkar genom samhällenas utbrytning ur distrikten röra sig om högst tio procent av vägfyrktalet i dess helhet. Förlusten drabbade emellertid naturligtvis de särskilda distrikten högst ojämnt; för 95 distrikt, beträffande vilka uppgifter förelåge, utgjorde procenttalet av samhällenas vägfyrkar, genomsnittligt för åren 1908—1910, i förhållande till distriktens vägfyrktal:

A andra sidan kunde, efter närvarande förhållanden, väghållningsdistriktens vinst genom minskat vägunderhåll i följd av samhällenas utbrytning icke gärna överstiga två procent av distriktens hela underhållskostnad.

Enligt tillgängliga uppgifter för 81 distrikt skulle, bedömt i allmänhet efter genomsnittsförhållandet för åren 1908—1910, vägskatten per vägfyrk för andra beskattningsföremåi än jordbruksfastighet, om motsvarande samhällen varit utbrutna, i 5 distrikt kunnat minskas, i 9 distrikt icke behövt ökas men inom

Av dessa siffror — yttrar kollegium vidare — kunde det visserligen synas, som om verkningarna i förevarande hänseende av samhällenas utbrytning skulle kunna antagas bliva föga avsevärda, och att hänsyn till desamma alltså icke skäligen borde få utgöra hinder för ett allmänt genomförande av en sådan utbrytning. Emellertid bjöde nog försiktigheten att icke härvid räkna alltför optimistiskt. Uppgifter saknades för en del distrikt, och för de övriga vore beräkningarna grundade endast på de mera tillfälliga förhållandena under en relativt kort period. Vidare borde erinras, att en ökning i vägskatten varken absolut eller relativt behövde vara betydande för att göra sig kännbar, om nämligen vägskatten förut vore jämförelsevis hög, vilket ju vore förhållandet inom ganska många av ovan avsedda distrikt. Ej heller borde man alldeles frånse

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

det förhållande, att de väghållningsskyldiga kunde vara av andra utskylder i synnerlig män betungade. Slutligen syntes man icke kunna undgå att taga hänsyn till den alltjämt och raskt fortgående bildningen av nya samhällen av ifrågavarande slag, vilken företeelse, efter en lagändring i här avsedda syftet, givetvis måste vara ägnad att efter hand orsaka en alltmer ökad förskjutning av vägbördan över på den egentliga landsbygden. Den beräknade ökningen träffade för övrigt icke företrädesvis de bättre ställda distrikten utan minst lika mycket de mera betungade. Detta förhållande antydde, att man icke, såsom i vederbörandes yttranden från vissa håll uttalats, av den ifrågasatta reformen skulle hava att förvänta någon bättre utjämning av vägbördan mellan de olika distrikten. För sin del vågade kollegium icke utgå från annan förutsättning, än att en allmän utbrytning av samhällena från motsvarande distrikt skulle just för åtskilliga av de redan förut mera betungade distrikten om än icke i den utsträckning, som uttalandena från vägstyrelser och vägstämmor läte förmoda, förorsaka en avsevärd ökning i väghållningsbördans tyngd. Vid sådant förhållande och då, såsom i det föregående uttalats, städernas frihet från deltagande i det allmänna väghållningsbesväret på landet ur materiellt rättslig synpunkt kunde vara omtvistlig, förefölle det betänkligt att nu i ett slag utsträcka denna frihet även till de ifrågavarande många samhällena. Det syntes ock kunna befaras, att frågans framförande med sådana dimensioner skulle komma att föranleda dess sammankoppling med ännu mera svårlösta frågor om mera omvälvande förändringar av vägväsendet — såsom angående en revision av bestämmelserna om nämnda frihet, angående statens övertagande av väghållet eller eljest om en mera genomgripande utjämning av besväret — varigenom säkerligen skulle för lång tid undanskjutas vad som dock efter kollegii åsikt lämpligen kunde och borde i mindre omfattning åtgöras i den föreliggande framställningens allmänna syfte. Ett rent avslag å samma framställning skulle nämligen efter kollegii åsikt icke vara förenligt med billig hänsyn till samhällenas genom stadsplanelagen framtvungna likställighet med städerna i avseende å gatuväsendet, vilken för dem ej sällan medförde betungande förpliktelser. Den mindre långt gående anordning, som kollegium^ härvid tänkt sig, skulle hänföra sig till ett medgivande för samhälle att, där sådant kunde ske utan förnärmande av andra partens, d. v. s. det övriga distriktets, skäligen berättigade intresse, utsöndras därifrån och bilda egen samfällighet för vägväsendet inom sitt område. Förutsättningen skulle alltså vara den, antingen att båda parterna kunde ena sig om skilsmässan eller att, i brist av sådant åsämjande, distriktets ställning prövades även efter utbrytningen_ icke skola bliva synnerligen betungad. Det syntes i avseende härå icke vara tillräckligt_ att fordra, att själva utbrytningen i och för sig icke skulle åstadkomma för distriktet en väsentligen försämrad ställning. Detta skulle med andra ord innebära, att utbrytningen icke borde få mot distriktets bestridande äga rum i något fäll, där distriktet visades redan förut hava en synnerligen dryg väghållningsbörda. Huruvida man å andra sidan, i brist av en överenskommelse, vilken naturligen uteslöte varje anledning till behov av bestämmelser härom, borde såsom förutsättning kunna kräva, att samhället skulle visas vara i någon större grad betungat av sitt gatuhållningsbesvär, syntes kunna vara mera omtvistligt, men förefölle det kollegium, som om man icke nödvändigt skulle behöva uppställa en sådan fordran. Givetvis borde prövningen i varje fall tillhöra Kungl. Maj:t. Det kunde tilläventyrs synas, som om föga skulle vara vunnet med en lagstiftning av nu

47 Kungl. Maj:ta proposition nr 100.

angivna innehåll, då redan under nu gällande ordning möjligheter icke saknades för samhällena att efter prövning i varje särskilt fäll få lösgöra sig från distrikten. Det vore ju, kunde man säga, samhällena obetaget att vart för sig söka vinna stadsrättigheter, och för övrigt lade väglagen med sin nuvarande lydelse icke något formellt hinder i vägen för samhällena att få bilda egna väghållningsdistrikt, i den mån frågor om ändring i distriktsindelningen överhuvud enligt samma lag kunde förekomma. Häremot framställde sig först och främst den erinran, att endast ett mycket ringa antal av ifrågavarande samhällen genom sin storlek och ekonomiska bärkraft innehade förutsättningar för att få bilda städer. Det stora flertalet saknade betingelser ens för att få utgöra egna kommuner. Vidare och vad anginge möjligheten för samhällena att få utgöra egna väghållningsdistrikt enligt väglagen syntes en sådan anordning, ehuru icke formellt obehörig, dock otvivelaktigt vara i strid mot lagens syfte att bereda utjämning av besväret, och då för övrigt distriktsindelningen enligt lagens bestämmelser Icke kunde rubbas annat än i sammanhang med ny vägdelning, skulle i allt fall möjligheten för ett samhälle att på denna väg vinna den åsyftade förmånen överhuvud taget vara mer eller mindre långt avlägsen. Med kollega förslag åter skulle öppnas en möjlighet till utbrytning åtminstone för ett stort antal samhällen, även bland de mindre, och den praktiska betydelsen av detta förslag torde fördenskull icke böra ivnderskattas. Som ett jämförelsevis viktigt moment i förslaget påpekade kollegium, att det beredde utrymme för en fri överenskommelse om skilsmässa mellan samhälle och distrikt. I ärendet saknades icke heller omständigheter, tydande på, att utsikterna för sådan överenskommelse i stort sett icke skulle vara så mörka, som man kunde hava anledning att föreställa sig.

Vid ett ordnande av utbrytningsfrågan på sätt kollegium sålunda föreslagit, torde för varje särskilt fall i sammanhang med nådigt beslut i huvudfrågan även böra av Kungl. Maj:t bestämmas de närmare villkoren för upplösning av gemensamheten mellan samhället och distriktet. Några allmängiltiga detaljerade regler om dessa villkor syntes, i anseende till de vitt skiljaktiga förhållanden, som i olika fall här kunde möta, knappast böra uppställas,' utan torde det böra få bero i första rummet på överenskommelse och i brist därav på en skälighetsprövning vad som därvid borde fastställas till efterrättelse. Förfarandet torde med andra ord böra bliva detsamma, som nu ägde rum i avseende å frågor om överflyttning av område från landsbygd till. stad.

Beträffande ett utbrutet samhälles ställning såsom självständig enhet för väghållnings besväret ansåg kollegium på andragna skäl lämpligast, att samhället borde anses lika med stad och följaktligen icke såsom väghallningsdistrikt enligt väglagen.

Den första grundbestämmelsen vid en ny lagstiftning i ämnet skulle alltså enligt kammarkollegii förslag hava följande innehåll.

Finnes köping eller annat samhälle å landet, där lagen angående stadsplan och tomtinaelning den 31 augusti 1907 äger tillämpning, kunna, utan att sådant efter Kungl. Maj:ts prövning skulle lända till märkligt men för det väghållningsdistrikt, dit samhället hör, frän distriktet avskiljas, eller har överenskommelse om sådan skilsmässa mellan samhället och distriktet träffats, äger Kungl. Maj:t på samhällets därom gjorda ansökning förordna, att samhället må, på de villkor Kungl. Maj:t därvid finner skäligt bestämma, från distriktet utbry-

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tas. Sådan utbrytning må emellertid ej mot distriktets bestridande medgivas i något fall, där distriktet förut är av väghållningsbesväret synnerligen betungat. Stadsförbun- Vid stadsförbundets kongress år 1911 behandlades ånyo förevarande fråga,

dets kongress och uttalade sig kongressen för bifall till det av kammarkollegium framställda år 1911. förslaget om köpingars och municipalsamhällens utbrytning ur väghållningsdistrikten efter provning i varje särskilt fall, därvid kongressen framhöll, att vid denna prövning i främsta rummet hänsyn torde tagas till samhällenas befogade krav att befrias från den betungande dubbelbeskattning, som deras deltagande i det allmänna väghållningsbesväret innebure.

Vägkommis- Angående förhållandet mellan vägfyrktalet för å ena sidan sam-

sionen. kapena oc}x 4 andra sidan den egentliga landsbygden inom varje särskilt landstingsområde har vägkommissionen åberopatpå 1913 årsstatistik grundade uppgifter, vilka finnas återgivna i del 2 av kommissionens betänkande (sid. 52) såsom bilaga 2 tab. II c.

Kommissionen har för egen del vidare anfört:

»Jämför man nu kammarkollegii utredning, som hänför sig till den nuvarande distriktsindelningen och omfattar 350 undersökta distrikt, med nyssnämnda tabell angående landstingsdistrikten, allt i vad rörer förlusten i vägfyrkar genom samhällenas utbrytning och sett efter förhandenvarande förhållanden, så erhålles följande översikt.

49 Kungl. Ataj:ts proposition nr 100.

Härav framgår, att den föreslagna omläggningen av distrikten till hela landstingsområden skulle betydligt utjämna och förmildra verkningarna av den här ifrågavarande reformen: samhällenas fullständiga utbrytning från väghållningsdistrikten på den rena landsbygden. Betecknande är, att under det en sådan utbrytning under nuvarande distriktsförhållanden skulle lämna det stora flertalet distrikt fullkomligt oberörda, för att så mycket mer och så mycket ojämnare komma att belasta de återstående, utbrytningens verkningar i sådant avseende skulle under den nya ordningen komma att fördela sig på samtliga landstiugsdistrikt. Och medan förlusten i vägfyrkar i förra fallet skulle kunna nå upp till en så hög siffra, att endast en obetydlig del av distriktets samtliga vägfyrkar stode åter, skulle vad landstingsdistrikten angår motsvarande maximum stanna vid do procent, ett maximum, som tillika träffade just det allra bäst — och exceptionellt väl — situerade distriktet i hela riket, nämligen Stockholms län. Jämväl bör märkas, att utbrytningen efter nuvarande förhållanden skulle komma att verka en utjämning mellan de särskilda landstingsdistrikten, vilket "finner sin förklaring däri, att den största avgången av beskattningsföremål företrädesvis skulle träffa de minst betungade bland nämnda distrikt.

Emellertid förekommer i kommissionens förslag ännu ett moment av största betydelse för genomförbarheten av ifrågavarande reform, nämligen en väsentlig omläggning av systemet för statens bidrag till väghållningen, särskilt vad angår vägunderhållet, som representerar den huvudsakliga och tillika mera permanenta delen av väghållningsbördan. Kommissionens- förslag härutinnan avser, såsom i det följande skall närmare utvecklas, en ökning av det nuvarande ordinarie underhållsbidraget från 15 till 20 procent, att beräknas jämväl å vinterväghållningen, och i sammanhang därmed en progressiv anordning, så att bidraget ytterligare kan ökas i visst förhållande till underhållsbördans relativa storlek. Av bilaga 2 tab. II c får man en föreställning om verkningarna av detta förändrade bidragssystem just gent emot ett allmänt utskiljande av ifrågavarande samhällen från den nya ordningens väghållningsdistrikt. Med utgångspunkt från landstingsdistrikten såsom väghållningsenheter äro jämförelser här uppdragna mellan olika alternativ, nämligen allt eftersom förutsättningen är att samhällena kvarstå och statsbidraget utgår på samma sätt som nu, att samhällena kvarstå, men statsbidraget beräknas efter kommissionens system eller att samhällena utbrytas och statsbidraget lägges efter nämnda system. Det är påfallande, i huru hög grad systemet förmår att undanröja olägenheterna av samhällenas utbrytning med hänsyn till väghållningstungan för de kvarvarande delarna av respektive landstingsdistrikt. Särskilt beaktansvärt, för att icke säga överraskande, är att just för sådana distrikt, vilkas vägunderhåll per vägfyrk ställer sig relativt drygast; en genom samhällenas utbrytning orsakad avgång av beskattningsföremål intill en viss gräns, som praktiskt taget är utesluten, icke kan bliva så betydande, att icke distriktet i allt fall, jämfört med situationen om samhällena kvarstått och statsbidraget utgått efter samma grunder som nu, skulle vinna någon förbättring genom det i följd av utbrytningen ökade statsbidraget. Om å andra sidan de endast medelmåttigt eller än mindre belastade distrikten skulle genom förändringen, i trots av det "förhöjda statsbidraget, kunna få vidkännas någon ökning i sin vägunderhåll sbörda, så innebure detta ur utjämningssynpunkt ingenting oegentligt. Emellertid skulle, att döma av 1913 års vägstatistik, ett dylikt förhållande inträffa allenast i fråga om ett enda landstingsdistrikt, nämligen Stockholms läns,

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 88 håft. (Nr 100). 7

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

det redan nu allra bäst ställda av dem alla, och bleve ökningen till och med här ganska obetydlig (2, i öre per vägfyrk efter nämnda års statistik). — Nu kan det visserligen sägas, att fördelarna för distrikten av det förändrade statsbidragssystemet i betydlig mån komma att neutraliseras genom en samtidigt vidtagen utsöndring av samhällena från landsbygdens väghållningsskyldighet. Men utom det att denna invändning icke håller streck beträffande alla de distrikt, som endast i ringa mån beröras av nämnda utsöndring, och till dessa äro att hänföra åtminstone de tolv landstingsområden, där minskningen i vägfyrkar genom samhällenas avskiljande skulle stanna vid högst 5 procent, vill kommissionen framhålla, hurusom dess förslag till omläggning av statsbidragssystemet i ej ringa mån varit betingat just av hänsyn att bereda möjlighet till en sådan lösning av »samhällenas vägfråga», som här avses.

Kommissionen är nämligen av den uppfattning, att stadsförbundets framställning i själva huvudfrågan bör vinna avseende, så framt ej alltför svåra olägenheter må äntagas bliva följden därav. Bestämmande för den av kommissionen sålunda intagna ståndpunkt har varit det obestridliga förhållandet, att samhällena genom den härutinnan tvingande stadsplanelagen blivit i avseende å gatuväsendet fullt likställda med städerna, och att dessa äro, likasom de enligt kommissionens förslag fortfarande skola vara, fria från deltagande i väghållningsskyldigheten utom sina egna områden. Följdriktighet och billighet hava då synts fordra, att, så långt görligt är, samhällena sättas i åtnjutande av enahanda förmån. När nu detta genom de av kommissionen föreslagna anordningar med väghållningsdistriktens förstoring och statsbidragens omreglering synes kunna ske utom i något enstaka fall utan ökad tunga för den rena landsbygden, har kommissionen icke tvekat att på förevarande punkt taga steget fullt ut. I betraktande av det helt förändrade läge, vari frågan framträtt i och genom kommissionens system för en allmän utjämning av väghållningsbördan, har kommissionen funnit sig sakna anledning att reflektera på något av de i ärendet framkomna medlingsförslag, vilka lämna frågan till hälften olöst och endast kunna karaktäriseras såsom nödfallsutvägar, utgående från den förutsättning, att det nuvarande systemet med sina* ofullkomliga anordningar för vägbördans jämna fördelning skulle bibehållas. Vad för övrigt särskilt angår förslagen om bidrag i en eller annan form från distrikten till samhällenas gatukostnader, bleve en reglering i denna riktning säkerligen förbunden med avsevärda praktiska olägenheter och svårigheter, såsom ock i vederbörandes yttranden i ärendet påvisats.

I ett par av länsstyrelsernas yttranden har antytts möjligheten av att ett samhälles utbrytning ur vederbörande väghållningsdistrikt icke alltid skulle kunna vara ur samhällets egen synpunkt önskvärd eller ur det allmännas synpunkt lämplig. Och man har fördenskull förslagsvis eller såsom en tanke hänvisat på en modifikation av den i övrigt tillstyrkta anordningen med samhällenas frigörelse från väghållningsdistrikten därhän, att utbrytningen skulle i varje särskilt fall göras beroende i förra avseendet på samhällets därom tillkännagivna önskan och i senare hänseendet på en särskild prövning av Kungl. Maj:t, vilken prövning rimligtvis skulle avse bedömande, huruvida samhället finge anses äga förmåga att uppbära sin nya ställning såsom självständigt subjekt för väghållningsskyldigheten inom sitt område. Förutsättningen för ett samhälles lösgörande från distriktet skall nämligen — och härom råder ingen meningsskiljaktighet — vara, att all väghållning inom samhällets område därefter skall åligga samhället ensamt.

51 Kutiffl. Maj:ts proposition nr 100.

Vad sålunda erinrats skulle påkalla beaktande, om det förhölle sig så, att den väghållning, som i och genom utbrytningen skulle överflyttas på samhället, kunde vara av någon större omfattning i förhållande till samhällets egen storlek och bärkraft. Då kunde det bliva fråga om, huruvida icke samhället skulle hava större fördel, av att kvarstanna inom distriktet än att skiljas därifrån, likasom också, huruvida samhället verkligen mäktade att avbörda sig väghållningsskyldigheten på ett för det allmänna tillfredsställande sätt. Men förhållandet är i själva verket ingalunda sådant som nyss nämnts. Inom en stor mängd av ifrågavarande samhällen finnes ingen annan allmän väg, än som redan ingått i gatumark och följaktligen redan nu, på grund av 30 § andra stycket stadsplanelagen, skall underhållas av samhället. Beträffande de övriga visar det sig, så långt tillgängliga uppgifter härom lämna upplysning, att beloppet av den av särskilda nämnden uppskattade kostnaden för underhållet utav sådan väg inom samhällenas områden, som ännu underhålles av väghållningsdistrikten, är i de allra flesta fall synnerligen ringa. Endast några få av de största och skattekraftigaste samhällena utgöra härutinnan undantag. Och i intet för kommissionen känt fall inträffar, att icke den från samhället utgående vägskatt vida överstiger berörda underhållskostnad. I de flesta fall utgör den senare endast en ringa bråkdel av den förra. Under sådana förhållanden synes man icke kunna antaga, vare sig att det icke skulle vara någon fördel för samhällena att bliva lösgjorda från distrikten, eller att det allmännas intresse skulle kunna, ur synpunkten av samhällenas förmåga att fullgöra den omnämnda väghållningsskyldigheten, i någon mån äventyras genom densammas överflyttning på dem i sammanhang med deras befriande från deltagande i distriktens motsvarande besvär.

På grund av det anförda har kommissionen funnit sig äga skäl att i sitt förslag upptaga en allmän bestämmelse av innehåll, att köpingar och sådana municipal samhällen, för vilka lagen angående stadsplan och tomtindelning äger tilllämpning, icke skola i avseende å den allmänna väghållningen tillhöra landsbygden. En följd därav blir att samhällenas väghållningsskyldighet i likhet med vad som gäller för städerna inskränkes till samhällenas egna områden. Huru denna väghållningsskyldighet skall för samhällena organiseras och fördelas, får kommissionen tillfälle att belysa i sammanhang med sitt blivande förslag angående väghållningsbesväret i städerna.

Med samhällenas utsöndring från väghållningsdistrikten på landet bör givetvis följa en avveckling av den förutvarande gemensamheten i fråga om distriktens tillgångar och skulder m. m. och hänvisas i avseende härå till vad i annat sammanhang därom anföres.»

De vägsakkunniga hava i förevarande avseende icke funnit den De vägsaknuvarande ordningen tillfredsställande men hava ej heller kunnat för- kwnm9aorda vägkommissionens förslag. Till utveckling av sin mening hava de sakkunniga anfört:

»De vägsakkunniga äro för sin del ense med kommissionen därutinnan, att det icke kan anses rättvist, att nu ifrågavarande samhällen, vilka på grund av 1 kapitlet i lagen om fastighetsbildning i stad nödgas i viss mån svara för den allmänna väghållningen inom sina områden, icke därför

52 Kungl. Ma jäs proposition nr 100.

*

erhålla något vederlag från väghållningsdistriktet. Så länge samhällena jämte den övriga landsbygden bilda en samfällighet för bestridande av den allmänna väghållningen inom väghållningsdistriktet, hava de rätt att fordra att icke försättas i eu dylik oförmånlig undantagsställning. Den omständigheten, att 1 kapitlet i lagen om fastighetsbildning i stad förklarats gällande för visst område å landet, synes emellertid icke i och för sig böra med nödvändighet föranleda till att området utbrytes ur väghållningsdistriktet. Sådant kunde måhända icke anses obefogat, därest den allmänna väghållningen inom området droge en kostnad, motsvarande den på områdets samtliga beskattningsföremål belöpande andelen i hela distriktets väghållning, men så är otvivelaktigt icke fallet. En utbrytning av området skulle utan tvivel för dess beskattningsföremål i regel medföra en avsevärd ekonomisk vinst, under det att väghållningsbesväret skulle så mycket hårdare trycka beskattningsföremålen i återstoden av väghållningsdistriktet. Tillräckliga skäl torde emellertid ej föreligga för att genomförandet av stadsplan, vilket företrädesvis betingas av lokaltrafikens krav samt hygieniska och andra på den allmänna samfärdseln icke beroende förhållanden, bör medföra någon minskning i vederbörandes förpliktelser gent emot väghållningsdistriktet. Sant är visserligen, att genomförandet av stadsplan ofta kan medföra betydande utgifter för vederbörande tomtägare, men därvid bör beaktas den fördel i stegrat tomtvärde, som gatas framdragande medför.

Det av kommissionen till stöd för sin mening åberopade skälet, att samhällena numera i fråga om gatuväsendet blivit fullt likställda med städerna och att samhällena följaktligen borde liksom städerna befrias från deltagande i väghållningsskyldighet utom sina egna områden, kunna de sakkunniga icke godtaga. På sätt förut framhållits hava städerna aldrig direkt deltagit i landsbygdens väghållning. Väl hava röster höjts för ändring härutinnan, men sådan har icke kommit till stånd. Då ej heller de sakkunniga ansett sig kunna förorda väckt förslag om sådan ändring, innebärande städernas förpliktande att direkt deltaga i landsbygdens väghållning, hava de sakkunniga även tagit i betraktande den omständigheten, att vidtagande av åtgärd för gottgörande av en påstådd »sekelgammal orättvisa» ofta visar sig innebära en ny och kanske större orättvisa. En dylik ändring skulle för visso av städerna uppfattats som en kränkning av deras rätt. Ett liknande betraktelsesätt kan ock göras gällande ifråga om samhällenas utbrytning ur väghållningsdistrikten. Frånsett de så väsentligt olika historiska förutsättningarna kan det ej heller förnekas, att en betydande olikhet föreligger beträffande städernas och samhällenas väghållning. Samhällena växa i

Kungl. MajUs proposition nr 100. 53

allmänhet upp omkring eu allmän väg, som åtminstone till eu början så gott som ensam förmedlar den allmänna samfärdseln. De bigator, som i mån av bebyggelsens utbredning åt sidorna tillkomma, tjänstgöra huvudsakligen såsom enskilda utfartsvägar. Gatorna förete ofta, isynnerhet innan samhällena hunnit någon större utveckling, ingen skiljaktighet från en vanlig väg.

Enligt den av vägkommissionen uppgjorda, här ovan återgivna beräkningen av landstingsdistriktens förlust av vägfyrkar i händelse av samhällenas utbrytning skulle nämnda förlust kunna tyckas, om ock kännbar, så dock jämförelsevis obetydlig. Man får dock icke förbise det av kammarkollegium påpekade förhållandet, att bildandet av nya samhällen av ifrågavarande slag alltjämt raskt fortgår och att denna företeelse, efter en lagändring uti ifrågavarande avseende, givetvis måste vara ägnad att efter hand förorsaka en ökad förskjutning av vägbördan över på den egentliga landsbygden. Den ifrågasatta lagändringen skulle därjämte tvivelsutan i hög grad främja uppkomsten av dylika samhällen, i det att befolkningen å tätare bebyggda orter häri skulle se en bekväm utväg art undslippa väghållningen. Redan nu betingas bildandet av nya städer till stor del av väghållningsbesväret. Motsvarande förhållande skulle säkerligen framdeles göra sig gällande i fråga om bildandet av köpingar eller municipalsamhällen. Härigenom skulle uppstå ständiga ändringar i väghållningsdistrikten och hela systemet finge en prägel av osäkerhet och oro. På sätt i flera av de över kommissionens förslag avgivna yttranden framhållits, måste därför starka betänkligheter resa sig mot kommissionens förslag i nu förevarande hänseende.

Kommissionen nar såsom ett moment av största betydelse för genomförbarheten av dess förslag i denna del framhållit den omständigheten, att enligt kommissionens förslag det ordinarie statsbidraget komme att höjas från 15 till 20 procent och att det skulle beräknas jämväl å kostnaderna för vinterväghållningen med möjlighet till progressiv ökning i förhållande till underhållsbördans relativa storlek. Med tillämpning av kommissionens förslag skulle att döma av 1913 års vägstatistik allenast ett landstingsdistrikt få vidkännas någon förhöjning i sin väghållningsbörda.

Emot denna bevisföring kan till en början anmärkas, att man vid bedömandet av verkningarna av samhällenas avskiljande från väghållningsdistrikten näppeligen bör taga hänsyn till en förhöjning av statsbidraget, som borde ägt rum, oavsett huruvida samhällena avskiljas eller ej. För övrigt har numera det ordinarie statsbidraget höjts från 15 till 30 procent och någon ökning därutöver av det, enligt kommissionens och jämväl de

54 Kungi. May.ts proposition nr 100.

sakkunnigas förslag, däremot svarande grundbidraget lärer av många skäl icke kunna ifrågakomma. Den höjning i den jämväl föreslagna progressiva delen av statsbidraget, som må kunna föi'anledas av ett samhälles avskiljande från väghållningsdistriktet, måste av naturliga skäl utgöra ett otillfredsställande vederlag för distriktets förlust av beskattningsföremål.

De sakkunniga hava för sin del icke ansett andra ändringar i de för närvarande i detta avseende rådande förhållandena böra vidtagas än som betingas därav, att samhällena till följd av bestämmelserna i 1 kapitlet i lagen om fastighetsbildning i stad nödgas övertaga en del av den allmänna väghållningen. Då samhällena enligt de sakkunnigas mening fortfarande skola ingå i väghållningsdistrikten, är det uppenbart, att vederbörande distrikt är skyldigt att tillgodose samhällets behov av allmänna trafikleder. Men väghållningsdistriktets skyldigheter böra ej heller sträcka sig längre. Byggande och underhåll av gata, som icke kan sägas vara nödig för allmänna samfärdseln, är en angelägenhet, som icke berör väghållningsdistriktet. En sådan gata tillgodoser huvudsakligen de enskilda tomtägarnas behov av utfartsväg, och distriktet synes ej hava större anledning att ombesörja hållandet av sådan gata än att hålla de särskilda fastigheternas å den egentliga landsbygden enskilda utfartsvägar. Givetvis kan det mången gång särskilt i mera utvecklade samhällen möta svårigheter att bestämma, huruvida en gata skall anses nödig för allmänna samfärdseln. I de mindre samhällena torde ofta endast de gator, som motsvara de från början befintliga allmänna vägarna, böra räknas hit. I och med utvecklingen kunna förändringar inträda i dessa förhållanden, exempelvis genom tillkomsten av järnvägs- eller spårvägsstation, indragande av ny väg från landsbygden eller därigenom att en gata, som från början varit att jämställa med enskild utfartsväg, så småningom kommer att förmedla så stor samfärdsel mellan olika delar av samhället, att den måste anses nödig för allmänna samfärdseln. Dessa frågor skola enligt de sakkunnigas förslag prövas av länsstyrelsen i den ordning, som gäller för prövning av ärenden angående byggande av allmän väg samt om övertagande av enskild väg till allmänt underhåll.

På sätt förut anmärkts skall, enligt 1 kapitlet 34 § i lagen om fastighetsbildning i stad, inom samhälle ny gata i behörigt skick upplåtas för allmänt begagnande, i den mån bebyggandet kvarter efter kvarter fortskrider från förut upplåten gata, med iakttagande att varje särskild gatudel skall upplåtas, då tomter med en sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av de vid gatudelen befintliga tomtlinjer blivit bebyggda. Enligt 35 § i samma kapitel är samhället ansvarigt

55 Kunal. Maj:ts proposition nr 100.

för gatcas upplåtande till allmänt begagnande å tid, som i 34 § sägs, men genom detta stadgande bär ej gjorts rubbning i vad för samhället kan vara gällande i avseende å tomtägares skyldighet att bekosta gatas anläggande. Om samhället på grund av nämnda föreskrift utfört gatuanläggning, som det eljes ålegat tomtägare att ombesörja, skall tomtägaren till staden återgälda kostnaden för anläggningen.

Med hänsyn till nämnda föreskrifter kan det uppenbarligen icke vara lämpligt att väghållningsdistriktet förpliktas verkställa byggande och underhåll av sådan väg inom samhälle, vilken skall upplåtas till allmänt begagnande som gata. Ett sadant åläggande skulle säkerligen bliva eu källa till ständiga stridigheter. Det vore så mycket mindre lämpligt, som i samband med gatuhållningen oftast förekommer nedläggande av vatten-, avlopps- och belysningsledningar i gatumarken, vilket i sin ordning medför att gatumarken stundom måste upprivas för avhjälpande av fel å ledningarna. Härtill kommer att samhällena ofta vilja hava gatuhållningen utförd efter en högre standard än som betingas enbart av samfärdselns krav. A id nu anförda förhållanden hava de sakkunniga funnit frågan höra lösas pa det sätt, att hållande av allmän väg inom samhälle, vilken enligt lagen om fastighetsbildning i stad skall upplåtas till allmänt begagnande såsom gata, icke skall direkt åligga väghållningsdistriktet. I stället skall samhället för distriktets räkning ombesörja sådan väghållning, men skall distriktet i gengäld till samhället utgiva skälig ersättning för väghållningens utförande. Beträffande grunderna för ersättningens utgående har det synts skäligt, att distriktet icke betungas med högre ersättning än som motsvarar kostnaden för den väghållning, som betingas av samfärdselns behov. Därest något samhälle vill hava sina allmänna vägar utförda efter en högre standard än som erfordras för tillgodoseende av samfärdselns krav, bör väghållningsdistriktet ej vara pliktigt vidkännas kostnadsökningen. Härmed är ingalunda sagt, att väghållningsdistriktet aldrig kommer att vidkännas exempelvis kostnaderna för stensättning av allmän väg inom ett samhälle eller för vägens förseende med gångbanor eller andra särskilda anordningar. Om sådant i samfärdselns intresse kan anses erforderligt, skola givetvis dessa kostnader gäldas av distriktet. Även om nämnda anordningar icke med nödvändighet betingas av samfärdselns krav, bör ej heller hinder möta för överenskommelse om distriktets deltagande i den på grund av dessa anordningar ökade anläggningskostnaden mot åtnjutande av motsvarande minskning i den årliga gottgörelsen för den av samhället övertagna underhållsbördan.

56 Kung!. Maj:ts 'proposition nr 100.

För frivilliga överenskommelser beträffande utförande genom vederbörande vägdistrikt av väghållning å sådan väg, som enligt ovan åberopade lag skall vara upplåten till allmänt begagnande som gata, bör däremot givetvis ej läggas något binder, då det för ett mindre samhälle kan vara en fördel att slippa själv utföra denna väghållning.

Med hänsyn därtill, att samhälle kan finna lämpligt att som gata anordna jämväl delar av allmän väg, vilka icke enligt fastighetsbildningslagen ännu behöva upplåtas som gata, samt det även i vissa fall kan vara fördelaktigt för samhälle att omhändertaga utförandet av all väghållning inom sitt område, hava de sakkunniga föreslagit, att samhälle skall hava rätt men ej skyldighet att mot ersättning av distriktet övertaga hållandet även av sådan allmän väg inom sitt område, som ej skall upplåtas till allmänt begagnande som gata.

Beloppet av den ersättning, som vägdistriktet skall utgiva till samhälle för av detta verkställd väghållning, skall enligt förslaget bestämmas av gode män och hänvisas härutinnan till 15 §1 av förslaget.

Det bör framhållas, att i händelse av bifall till de sakkunnigas ifrågavarande förslag mindre anledning än förut kommer att föreligga för köpingar och municipalsamhällen att för väghållningsbesvärets skull söka vinna stadsrättigheter, i det att dylika samhällen enligt förslaget få en avsevärd del av kostnaden för sitt gatunderhåll ersatt av väghållningsdistriktet. 1 orter å landsbygden med mera sammanträngd befolkning bör benägenheten att för väghållningens skull söka bilda köpingar eller municipalsamhällen bliva vida mindre än vid bifall till kommissionens utbrytningsförslag. Överhuvud torde de sakkunnigas förslag främja stabilisering av hithörande förhållanden och i skälig mån begränsa det inflytande, som hänsynen till väghållningsbesväret utövat å frågor om kommunala nybildningar, så att dylika frågor bliva mera allsidigt bedömda.

Om, såsom de sakkunniga nu föreslagit, samhällena fortfarande komma att ingå i väghållningsdistrikten, bortfaller en oformlighet, som enligt kommissionens förslag skulle äga rum och som i de inkomna yttrandena gjorts till föremål för anmärkning. Då enligt kommissionens förslag samhällena icke skulle hava något att göra med den övriga landsbygdens väghållning, måste det nämligen framstå såsom en oegentlighet, att sådana ledamöter i landsting, i vilkas val samhällenas medlemmar deltagit, skulle lika med den egentliga landsbygdens representanter taga del i avgörandet av frågor rörande nämnda väghållning.»

1 Motsvarar 1 kap. 15 § i förevarande förslag.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 100.

j Myndigheter och korpora-

I flertalet av de avgivna yttrandena tiar de sakkunnigas förslag donna del lämnats utan anmärkning eller ock förordats såsom eu till- tioner fredsstörande lösning av detta invecklade spörsmål. Endast eu länsstyrelse samt svenska stadsförbundets styrelse hava funnit vägkommissionens förslag vara att föredraga.

Svenska stadsförbundets styrelse bär till utveckling av huvudsak anfört:

sm mening

Svenska stadsförbundets styrelse.

De sakkunnigas uppfattning, att gatorna i samhällena på landsbygden huvudsakligen vore att jämställa med enskilda vägar på landet, vore oriktig. Den ingående offentliga reglering av ifrågavarande samhällens gatuväsen, som ägde rum genom byggnads- och stadsplanelagstiftningen, ålade samhällena förpliktelser i _ avseende å gatas anläggning, upplåtande och underhåll, som vore långt mera vittgående än väghållningsdistriktens förpliktelser i fråga om de allmänna vägarna. Yäl vore det riktigt, att stadsplanelagen betraktade gatan som utfartsväg för vid densamma liggande tomter, men att gatan tillika utgjorde en allmän samfärdselled, framginge därav, att den ojämförligt större delen av kostnaden för dess iordningställande och underhåll ålåge vederbörande samhälle, icke tomtägaren. Då de sakkunniga såsom förutsättning för väghållningsdistriktets skyldighet att bidraga till byggande och underhåll av gata inom samhälle uppställt den fordran, att gatan skulle vara nödig för den allmänna samfärdseln, samt överlämnat avgörandet av denna fråga till länsstyrelsen, hade de sakkunniga förbisett, att berörda fråga kunde besvaras redan med ledning av gällande stadsplan elagstiftning, nämligen genom stadgandena om samhälles skyldighet att upplåta gata, i den män bebyggandet på visst i lagen angivet sätt fortskrede. Härmed inträdde nämligen ett så stort trafikbehov, att vederbörande samhälle ansetts böra åläggas ansvaret för gatans upplåtande och underhåll. En ytterligare prövning, huruvida en sålunda upplåten gata skulle betraktas såsom erforderlig för den allmänna samfärdseln, stode, ej i god överensstämmelse med grunderna för stadsplanelagstiftningen och måste i verkligheten leda till rent godtyckliga resultat. Enahanda vore förhållandet med avseende å prövningen, i vad mån kostnaderna för en viss gatas byggande och underhåll vore betingade av den allmänna samfärdseln och förty borde ersättas av väghållningsdistriktet. Därest trafikleden försåges med gångbana, bättre beläggning än en vanlig landsväg samt särskilda anordningar för avloppsvattnets avledande, vore detta betingat just av det tätare byggandet och den allmänna samfärdselns på grund därav ökade krav. Om någon gatulyx vore det för visso ej tal i dessa gemenligen fattiga och skattetyngda samhällen.

Därest samhället ville göra gällande skyldighet för vägdistriktet att hålla gata, som dittills ^icke ansetts nödig för den allmänna samfärdseln, måste enligt förslaget sådan fråga behandlas i samma ordning, som skulle gälla i fråga om anläggning av ny väg eller övertagande av enskild väg till allmänt underhåll. Det vore uppenbart, att detta förfarande icke innebure nödiga garantier för hithörande frågors prövning med den snabbhet och det förutseende, som deras natur krävde. Ett samhälle, som med hänsyn till stadsplanelagens bestämmelse om gatas upplåtande stode inför nödtvånget att iordningställa viss gatudel och som förmenade, att gatudelen tjänade ett allmänt samfärdselintresse i förslagets mening och alltså borde bekostas av vägdistriktet, syntes i flertalet fall icke hinna få

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 88 käft. (Nr 100.) 8

58 Kung}. Maj:ts proposition nr 100.

sistnämnda fråga prövad, innan skyldigheten att upplåta gatan lagligen skulle vara fullgjord. Det syntes bero på distriktets godtfinnande, huruvida samhället i händelse gatudelen, efter det upplåtandet skett, förklarades såsom allmän väg, skulle kunna av distriktet utbekomma den del av anläggningskostnaden, som distriktet skolat gälda, därest gatan redan vid tiden för anläggningen vant att anse såsom väg. Distriktets deltagande i kostnaden för anläggning även av sådan gata, som förklarats hava allmän vägs karaktär, kunde i sista hand bliva beroende av huruvida statsbidrag till byggandet erhölles eller icke. Besked i sistnämnda hänseende kunde, liksom hittills, lata vänta pa sig åtskilliga ar från det frågan först väckts. Under tiden finge samhället fullgöra sina förpliktelser enligt stadsplanelagstiftningen med risk att själv få vidkännas samtliga utgifter.

Med hänvisning till vad sålunda och i övrigt anförts har stadsförbundets styrelse hemställt, att ifrågavarande samhällen måtte i avseende å vägväsendet likställas med städerna eller, om detta yi tmnde ej vunne bifall, på sätt och under de förutsättningar kammarkollegium i sitt ovanberörda utlåtande den 28 april 1911 föreslagit, utbrytas ur väghållningsdistrikten med rätt för samhälle att, innan utbrytning ägt rum, av vägdistriktet erhålla gottgörelse för dess utgifter för hållande av samtliga till allmänt begagnande upplåtna gator inom samhället.

Departe- Att på ett tillfredsställande sätt avväga vägdistriktens och ifråga-

mentschefen. varail(je samhällens ömsesidiga intressen uti förevarande avseende är en fråga, vars lösande otvivelaktigt erbjuder stora svårigheter. I viss mån bero dessa svårigheter på den olikartade beskaffenheten av dessa samhällen, i det att somliga endast föga skilja sig från mindre städer, under det att andra erbjuda övervägande likhet med den rena landsbygden.

Den enklaste lösningen är otvivelaktigt att, på sätt vägkommissionen föreslagit, låta samhällena bilda särskilda väghållningsdistrikt. Man kan dock icke undgå att taga hänsyn till den minskning i de övriga väghållningsdistriktens ekonomiska bärkraft, som härav skulle bliva en följd. Såsom de vägsakkunniga framhållit, får man härvid taga i betraktande icke allenast förhållandena för ögonblicket utan även den fortgående och genom en sådan lagstiftning gynnade uppkomsten av nya samhällen.

Om jag alltså icke kan ansluta mig till kommissionens förslag, vill jag å andra sidan ej heller uttala mig för ett bibehållande av den nu rådande ordningen uti ifrågavarande avseende. Däremot synes de vägsakkunnigas förslag innefatta en i stort sett tillfredsställande lösning av frågan. Visserligen har ju, som ovan nämnts, särskilt från svenska stadsförbundets sida framställts åtskilliga erinringar mot förslaget. Jag har dock av skäl, som nedan skola anföras, ej kunnat finna, att vad sålunda anmärkts kan tillerkännas avgörande betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

59 Enligt de sakkunnigas förslag är vägdistriktets skyldighet att själv verkställa eller lämna bidrag till väghållning inom samhälle begränsad till allmän väg, ty förslaget avser ej annat slag av vägar. Vid fastställandet av vägdistriktets åligganden uti förevarande avseende har man alltså att utgå från den i förslagets 1 kap. 1 § givna definitionen på landsväg — om ödebygdsväg kan av naturliga skäl icke bliva tal i detta sammanhang — d. v. s. man måste avgöra, vilka vägar inom samhället som äro nödvändiga för allmänna samfärdseln. Såsom förut nämnts, ligger enligt förslaget prövningsrätten härutinnan hos länsstyrelsen. Detta innebär emellertid icke någon nyhet, ty redan nu tillkommer det länsstyrelsen att pröva, huruvida ny allmän väg skall anläggas eller om enskild väg skall övertagas till allmänt underhåll. I detta sammanhang bör anmärkas, att den omständigheten, att väg blivit iordningställd till gata, enligt förslaget icke betager trafikleden i fråga dess karaktär av väg. Förslagets terminologi skiljer sig härutinnan från den, som brukas i lagen om fastighetsbildning i stad, men lärer sådant icke kunna undvikas.

Stadsförbundets huvudanmärkning mot förslaget synes vara, att det, så snart trafikled enligt gällande stadsplanelagstiftning skall upplåtas till allmänt begagnande som gata, skulle vara avgjort, att denna trafikled vore nödig för den allmänna samfärdseln. Denna uppfattning kan jag icke dela. Väl må det medgivas, att lagen om fastighetsbildning i stad utgår därifrån, att upplåtande av trafikled till allmänt begagnande såsom gata under de i lagen angivna förutsättningarna är att betrakta som ett gemensamt intresse för ifrågavarande samhälle. Men därmed är icke sagt, att gatas upplåtande tillgodoser ett vägdistrikts gemensamma samfärdselintresse. Till en början må erinras, att, såsom de sakkunniga framhållit, stadsplanelagstiftningen i avsevärd mån tillgodoser andra intressen än samfärdselns. Och vidare möter det ingen svårighet att påvisa fall, då eu trafikled tillgodoser ett för en viss intressegemenskap samfällt samfärdselintresse, utan att vägen kan anses nödig för den allmänna samfärdseln. I en by med sammanträngd befolkning kan det visserligen vara ett gemensamt intresse för byamännen att hålla bygatorna och utfartsvägen till närmaste allmänna väg, men därav följer ingalunda av sig själv, att bygatorna och utfartsvägen äro att anse som allmänna vägar. Det tillkommer länsstyrelsen att med avseende å arten och omfattningen av samfärdseln avgöra, huruvida så skall anses vara förhållandet.

Stadsförbundets uttalade farhågor, att samhällena kunde bliva tvungna att iordningställa trafikled till gata, innan länsstyrelsen hunne pröva trafikledens ifrågasatta beskaffenhet av allmän väg, synas i hög grad överdrivna. Oftast lärer en till gata nyss upplåten trafikled icke

60 Kungl. Maj ds proposition nr 100.

vara att anse såsom nödig för den allmänna samfärdseln, med mindre den redan förut varit hänförlig till allmän väg. Undantag härifrån kunna naturligtvis givas, t. ex. vid indragandet av en ny väg från landsbygden, framdragandet av en ny förbindelseled inom samhället o. s. v., men knappast i något fall lärer olägenhet i det av stadsförbundet nu anmärkta hänseendet behöva uppstå, om vederbörande visa nödigt förutseende. Iordningställandet till gata av väg, som redan förut varit att anse som allmän, kan visserligen vara av den omfattning, att det bör hänföras till byggande av väg, men dels kan i sådant fall förfarandet inför länsstyrelsen göras enklare än när det gäller anläggning av ny väg, dels kan det icke antagas, att samhällets myndigheter skulle så länge förbliva i okunnighet om fortskridandet av bebyggelse utmed vägen i fråga — vilket utgör förutsättningen för skyldigheten att upplåta väg till allmänt begagnande som gata — att de ej hunne i god tid vidtaga erforderliga åtgärder.

Beträffande det fall, att länsstyrelsen förklarar såsom allmän väg en gata, vilken iordningställts, redan innan ärendet anhängig] ordes bos länsstyrelsen, synes det uppenbart, att vägdistriktet icke kan förpliktas att bidraga till gatans anläggningskostnad, lika litet som distriktet, då eljest enskild väg övertages till allmänt underhåll, kan åläggas att betala dess anläggningskostnad. Vidkommande åter det fall, att samhälle, under det ärende angående ny vägs anläggning är beroende på länsstyrelsens prövning, utan att avvakta länsstyrelsens beslut verkställer vägbyggnaden, synes detta tillvägagångssätt icke i och för sig böra betaga samhället den rätt till bidrag från vägdistriktet, som länsstyrelsen i sitt beslut må hava fastslagit, men klart är att de förutsättningar för sådan bidragsskyldighet, som länsstyrelsen uppställt, exempelvis vägens utförande i enlighet med upprättad plan, måste uppfyllas.

Vidkommande den av de sakkunniga antydda möjligheten, att länsstyrelsen i sitt beslut i ärende angående byggande av väg inom samhälle gör vägbyggnadsskyldighetens inträde beroende därav, att statsbidrag till byggandet erbålles, synes sådant villkor icke böra föreskrivas beträffande sådana arbeten, vilka icke kunna tåla uppskov. För att vägdistriktet ej skall behöva gå miste om statsbidrag, böra bestämmelserna härom jämkas så, att statsbidrag under vissa förutsättningar må kunna utgå, även om arbetet fullbordats, redan innan ansökningen om bidraget prövats.

Till de jämkningar i den av de sakkunniga föreslagna lagtexten, som jag funnit erforderliga, skall jag återkomma vid behandlingen av 1 kap. 15 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

61 För närvarande utföres i regel vägunderhållet av jordbruksfastig- Vidunderheterna efter vägdelning. Det har emellertid visat sig omöjligt att med ,1J*,ets ut* tillämpning av detta system tillgodose samfärdselns krav på förbättrade ran e‘ vägar. Jag tillåter mig att i detta sammanhang åberopa vad de vägsakkunniga i utlåtande den 11 december 1920 (se prop. till 1921 års riksdag nr 157) anfört angående det nuvarande systemets brister.

Vägkommissionen, som ävenledes ansåg det nuvarande systemet olämpligt, ifrågasatte i sitt betänkande möjligheten att åtnöjas med en modifikation av detsamma, i det att lämpliga fastigheter skulle indelas i rotar, vilka mot ersättning skulle utföra vägunderhållet efter vägdelning. Kommissionen har likväl, efter min mening på goda grunder, icke ansett sig kunna tillstyrka en sådan anordning utan har i stället föreslagit, att vägunderhållet skall ombesörjas genom anlitande av entreprenad eller lega, genom anställande av vägvakter eller på annat sätt, som må finnas för ändamålet lämpligt. Kommissionens förslag i denna del, vilket även upptagits av 1920 års vägsakkunniga, har mottagits med enhälligt gillande.

Även jag anser förenämnda förslag i fråga om sättet för underhållets verkställande vara synnerligen lämpligt. Det kan ock sägas, att angivna princip redan i viss mån vunnit statsmakternas gillande genom den vid 1921 års riksdag beslutade ändringen av 12 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891. Vid berörda lagändring, vilken avsåg att bereda möjlighet för de väghållningsskyldiga inom ett distrikt att genom majoritetsbelut överlåta hela distriktets vägunderhåll på vägkassan, förutsattes att vägkassan skulle utföra väghållningen medelst entreprenad, lega, vägvakter eller på annat lämpligt sätt.

I enlighet med de vägsakkunnigas förslag har jag funnit nödigt föreslå inrättande av s. k. körlag för att därigenom betrygga vägdistriktets tillgång till väglagningsämnen. För de närmare bestämmelserna härom skall jag redogöra vid behandlingen av vederbörande lagrum.

Ernåendet av väsentligt förbättrade vägar måste anses såsom en. Vägarnas _ huvuduppgift för en ny väglagstiftning. Såsom ett synnerligen viktigt '“kilssef. 1 medel för uppnåendet av detta syfte har vägkommissionen förordat indelning av vägarna i klasser.

Enligt nu gällande väglag förekommer även en viss klassindelning, i det att de allmänna vägarna efter sin betydelse hänföras antingen till landsvägar eller bygdevägar. Jämlikt 2 § i nämnda lag skall landsväg vara 6 meter och bygdeväg 3,6 meter bred, men äger länsstyrelsen med-

62 Väg kommissionen.

Yttranden.

De vägsakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

giva såväl ökning som minskning i de sålunda stadgade vägbredderna, allt efter som förhållandena det påkalla. Denna möjlighet till avvikelse från lagens föreskrifter har i stor utsträckning begagnats; sålunda torde det t. ex. höra till sällsyntheterna att en bygdeväg numera bygges med allenast 3,6 meters bredd.

Kommissionen har föreslagit, att vägarna skola indelas i tre klasser allt efter den större eller mindre tyngden och omfattningen av den trafik, vägen är avsedd att förmedla. Kommissionen har vidare i 5 § av sitt förslag till lag om allmänna vägar på landet för de olika vägklasserna uppställt, vissa minimifordringar i fråga om vägbanans fasthet och bredd. Första klassens väg skulle ej vara svagare än att den kunde tåla framförande av fordon med hjulringstryck av i medeltal 6,5 kilogram för varje kvadratcentimeter av hjulringens anliggningsyta mot vägbanan. För andra och tredje vägklasserna skulle motsvarande siffror bliva respektive 4,5 kilogram och 3,5 kilogram. Vägbanans bredd skulle å första klassens väg vara minst 5,5 meter, å andra klassens väg 4 meter och å tredje klassens väg 2,5 meter, därest ej för särskilda kortare vägsträckor mindre bredd prövades kunna utan olägenhet medgivas. De s. k. enklare vägarna, som enligt särskilt meddelade bestämmelser byggas med statsbidrag i vissa delar av Norrland, skulle dock enligt 13 § få godkännas såsom tredje klassens väg, ändå att de ej uppfyllde de i 5 § angivna fordringarna på väg av sådan klass. Enligt 3 § i den av kommissionen föreslagna övergångslagen skulle väg, som tillkommit på grund av beslut under äldre lags giltighetstid, senast aderton år efter den nya lagens ikraftträdande vara försatt i sådant skick, att den uppfyllde den nya lagens fordringar. Till skydd för vägarna har kommissionen vidare i 69 § föreslagit förbud mot framförande å väg av fordon med allt för högt hjultryck. Högsta tillåtna hjultryck skulle vara a första klassens väg 3,2 ton, å andra klassens väg 2 ton och å tredje klassens väg 1,2 ton; dock skulle länsstyrelsen för särskilda fall kunna medgiva undantag från denna regel.

I de över vägkommissionens förslag avgivna yttrandena framställdes åtskilliga anmärkningar i anledning av de föreslagna bestämmelserna, och uttalades även den uppfattning, att klassindelning vore onödig.

De vägsakkunniga hava ej heller ansett den av kommissionen föreslagna klassindelningen nödig eller ens nyttig och hava till stöd för sin uppfattning därutinnan anfört:

»Kommissionens förslag i denna del avser i främsta rummet att genom en lagstiftningsåtgärd framtvinga en högst avsevärd och önsklig förbättring av våra vägar. Beträffande omfattningen av den erfordeiliga

Kumjl. Maj:ls proposition nr 100.

(!3

förbättringen och kostnaderna därför har ingen utredning förebragts, men en föreställning därom vinnes genom kommissionens uppgift, att den förandra klassens vägar krävda fasthetsgraden ungefärligen motsvarade den, som våra nuvarande bäst skötta makadamiserade vägar, med riktig tvärprofil och erforderligt djupa diken, redan torde besitta, samt att tredje klassens vägar borde bliva likvärdiga med våra nuvarande bäst skötta och avvattnade grusade vägar. Däremot skulle — om man frånsåge en och-annan väg inom eller närmast utanför de största städerna — knappast någon av våra vägar innehava den hållfasthet, som krävdes för en väg av första klass.

Därest en klassindelning av vägarna skall genomföras, måste enligt de sakkunnigas mening alltid erforderligt utrymme lämnas för nödig anpassning efter orternas olika förhållanden och behov. Såsom förut framhållits har denna grundsats ock vunnit beaktande vid avfattningen av de i 1891 års väglag meddelade bestämmelserna om vägbredaen. Men just behovet av denna möjlighet till anpassning står ej i god överensstämmelse med en strävan att uppdela vägarna i ett fåtal skarpt åtskilda klasser. Man kan även konstatera, att i verkligheten markerad gräns mellan landsvägar och bygdevägar saknas. De hava nämligen byggts efter samfärdselns växlande behov och icke efter det i lagen förutsatta normalfallet; den ena typen övergår omärkligt i den andra. Redan ur denna synpunkt kan man alltså hysa tvekan om nyttan av en klassindelning.

Därest en sådan indelning skall genomföras, synes man visserligen i likhet med kommissionen därvid bör taga hänsyn icke blott till vägbredden utan även till vägbanans motståndskraft mot tryck. Men om man — såsom kommissionen funnit nödigt — skall i lagen till siffran fastslå den motståndskraft, som vägar av de olika klasserna måste besitta, synes det böra uppställas såsom oeftergivligt villkor, dels att grunden för beräkningen av motståndskraften är ändamålsenlig, dels att de siffror, som med nämnda beräkningsgrund till utgångspunkt för varje vägklass väljas att beteckna den minsta tillåtna motståndskraften, vunnit allmänt erkännande såsom lämpliga icke blott på grund av teoretiska beräkningar utan också vid praktiska prov. Även om så finnes vara fallet, kan det ändock väcka betänkligheter att giva civillags natur åt bestämmelser, som med hänsyn till den raskt fortgående utvecklingen av samfärdseln kunna behöva ändras utan allt för stor omgång.

Emellertid hava, såsom ovan anförts, de i ärendet hörda myndigheter, vilka äga speciell sakkunskap på ifrågavarande område, framställt allvarliga anmärkningar mot de av kommissionen föreslagna bestämmelserna. Det synes de sakkunniga påtagligt, att trycket per kvadratcenti-

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

meter av hjulringens anliggningsyta mot vägbanan är en ur praktisk synpunkt olämplig indelningsgrund. I varje fall har kommissionen icke förebragt övertygande skäl för påståendet, att just de av kommissionen valda siffrorna för att beteckna de olika vägklassernas minsta tillåtna motståndskraft skulle vara de lämpligaste. Tvärtom torde det förhålla sig så, att kommissionen i allt för ringa grad utgått från förhållandena sådana som de verkligen äro. De sakkunniga äro visserligen ense med kommissionen därom, att våra vägar äro i trängande behov av förbättring, men hålla före, att man vid försök att vinna sådan förbättring icke får lämna ur sikte vad som inom rimlig tid är ekonomiskt utförbart. I detta sammanhang torde vara tillräckligt att erinra om kommissionens här ovan återgivna uppgift om den ringa utsträckning, vari våra vägar fylla de av kommissionen uppställda fordringarna. Frågan om vägarnas förbättring torde i främsta rummet vara av ekonomisk natur,, och en lagstiftning, som icke i tillbörlig mån tager hänsyn till de väghållningsskyldiges ekonomiska bärkraft, lärer komma att visa sig förfelad.

I själva verket hysa de sakkunniga den uppfattningen, att vägarnas indelande i klasser icke är erfordeidigt för vinnande av bättre vägar. När det gäller anläggandet av en ny väg, bör den byggas sådan, som samfärdselns behov kräver. Att bygga den starkare eller bredare än som behöves, är onödigt slöseri; att bygga vägen så, att den ej kan motstå trafikens åverkan, medför ett dyrare underhåll och onödiga utgifter för grundförstärkning. \ fiken klassindelning man än genomför, måste dock alltid beslutet om anläggning av en ny väg föregås av en grundlig undersökning om storleken och arten av den blivande samfärdseln och om de krav, denna kommer att ställa på vägens bredd, hållfasthet och beskaffenhet i övrigt. Resultatet av denna undersökning måste i främsta rummet ligga till grund för bestämmandet av vägens beskaffenhet; klassindelningen synes snarast ägnad att minska en önskvärd anpassning efter de förhandenvarande förhållandena.

Beträffande de nu befintliga vägarna torde omständigheternas makt, oavsett lagbestämmelser, framtvinga förbättringar, där sådana behövas. I fråga om sådana vägsträckor, som visa sig icke kunna pa grund av sitt alltför svaga byggnadssätt tåla den där framgående samfärdseln, kommer det att ligga i väghållningsdistriktets intresse att verkställa erforderliga grundförstärkningar; därförutan skulle nämligen underhållskostnaden bliva oproportionerligt hög. Någon grundförstärkning å sådana vägar, som visserligen icke motsvara de av kommissionen uppställda fordringarna i avseende å hållfasthet men ändock väl tala den där framgående trafiken, synes varken erforderlig eller ur ekonomisk

Knngl. Maj:ts proposition nr 100. 05

synpunkt ens önskvärd. Det torde kunna antagas för visst, att väghållningsdistrikten särskilt under de närmaste åren efter den nya lagens ikraftträdande behöva inrikta sina ansträngningar på att försätta de hårt trafikerade, men ej tillräckligt starka vägarna i ett tillfredsställande skick. Att därjämte ålägga distrikten att verkställa grundförstärkningar, som ej för närvarande äro av behovet påkallade, synes ej böra ifrågakomma. Jämväl i avseende å vägars utläggning till bredden komma förvisso erfoi delliga förbättringar att pa grund av trafikens krav framtvingas, utan att bestämmelser av civillags natur för sådant syfte behöva givas. I detta sammanhang vilja de sakkunniga framhålla fördelen av att såväl vägs grundförstärkning och byggande av väg i övrigt som ock vägunderhållet ombesörjes av vägstyrelsen. Härigenom vinnes en viss trygghet för att de i varje fall lämpligaste åtgärderna för väghållningens utförande komma till användning. Skulle i något fall sådana åtgärder ej vidtagas, saknas ej möjligheter att framtvinga dem.

Enligt kommissionens förslag skall klassindelningen även ligga till grund för de av kommissionen föreslagna bestämmelserna, som avse vägarnas skyddande mot för tung trafik. Jämlikt 69 § få ej å väg framföras vissa fordon med hjultryck, som överstiger å första klassens väg 3,2 ton, å andra klassens väg 2 ton och å tredje klassens väg 1,2 ton. Lika med kommissionen anse de sakkunniga uppenbart, att framförandet av hur tunga fordon som helst utan hänsyn till vägens beskaffenhet icke kan tillåtas. Rader full frihet härutinnan, kommer det att visa sig omöjligt att åstadkomma ett fullgott vägunderhåll. För att råda bot mot de redan nu förefintliga missförhållandena i detta avseende lärer emellertid ej vara nödigt att i lag införa någon klassindelning. Det synes tillräckligt att tillerkänna länsstyrelserna befogenhet att förbjuda framförandet av fordon av sådan tyngd, att den vägsträcka, som beröres av trafiken, löper fara° att skadas eller blir särskilt svår att underhålla. Då vägarnas motståndskraft betydligt varierar alltefter de olika årstiderna och väderleken, bör länsstyrelsen hava möjlighet att så avpassa förbudet, att det° icke hindrar viss tyngre trafik å sådan tid, då vägarnas beskaffenhet tillåter densamma. Skulle länsstyrelsen finna, att väg icke kan bära trafik, som skäligen borde tillåtas, lärer länsstyrelsen ej underlåta att förordna om grundförstärkning av vägen. I enlighet med dessa grunder har stadgandet i 64 § 2 mom.1 av de sakkunnigas förslag blivit avfattat. Likartade bestämmelser finnas för övrigt redan nu i 13 § av Kungl. förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik; och lära nu arbetande

1 Motsvarar 5 kap. 7 § första stycket i förevarande förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 88 käft. (Nr 100.)

66 Myndigheter och korporationer.

Departementschefen.

Organisa-

tionen.

Landstinget och dess vägstyrelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

sakkunniga för avgivande av förslag till ändring av nämnda förordning samt till trafikstadga ej underlåta att härutinnan föreslå tidsenliga bestämmelser.

Genom det av de sakkunniga föreslagna stadgandet vinnes den fördelen, att trafiken kan på ett smidigt sätt anpassas efter vägarnas beskaffenhet. Skyddet för vägarna kan ändock bliva lika effektivt som efter kommissionens förslag. Därest sådant finnes av behovet påkallat, kunna i administrativ väg meddelas föreskrifter att tjäna till ledning för länsstyrelserna vid deras bedömande av hithörande frågor.»

I intet av de angivna yttrandena över de sakkunnigas förslag har påyrkats införande av den utav kommissionen föreslagna klassindelningen. Tvärtom har i vissa yttranden uteslutandet av berörda klassindelning framhållits som en särskild förtjänst hos förslaget.

Lika med de sakkunniga finner jag en klassindelning, sådan som kommissionen föreslagit, icke vara att förorda. Det synes vara att befara, att den skulle komma att medföra större olägenheter än fördelar. De sakkunnigas förslag om befogenhet för länsstyrelsen att vidtaga åtgärder för att skydda vägar mot för tung trafik, finner jag välgrundat. I anledning därav, att de sakkunniga ifrågasatt utfärdande av administrativa bestämmelser att tjäna till länsstyrelsernas ledning vid reglerandet av den å väg framgående trafiken, vill jag erinra, att Kungl. Maj:t, i samband med ändring av § 13 mom. 6 i förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik, den 29 augusti 1921 utfärdat kungörelse (nr 529) innefattande bestämmelser till ledning vid bedömandet av hithörande frågor, såvitt angår automobiltrafiken. Likartade bestämmelser rörande den övriga trafiken torde i mån av behov komma att utfärdas.

Då åt väghållningsdistrikten givits en omfattning motsvarande landstingsområdena, ligger det i sakens natur att landstingen böra vara organ .för fattande av beslut i distriktets angelägenheter. Att bilda en särskild beslutande korporation allenast för vägärenden synes ej böra ifrågakomma. Härvid måste emellertid iakttagas, att de medlemmar av landstinget, som utsetts av städerna, vilka ej hava någon delaktighet uti landsbygdens väghållning, ej få deltaga i behandling av vägväsendet rörande frågor. Förslag till i sådant hänseende påkallad ändring i landstingsförordningen kommer senare att underställas Kungl. Maj:t. Då enligt förslaget samhällena å landet fortfarande skola deltaga i landsbygdens väghållning, ligger ingen oformlighet däri, att landstingsmän, i vilkas väljande även samhällenas invånare deltagit, äga medbestämmanderätt i vägfrågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. G7

Givetvis kunna landstingen, som endast sammanträda helt kort tid varje år och då äro upptagna även av andra viktiga frågor, icke handhava samtliga till vägväsendet hörande angelägenheter. Landstinget måste i stor utsträckning överlämna vården av dessa angelägenheter till ett sitt verkställande organ, vägstyrelsen. Landstingets uppgift måste i huvudsak bliva att angiva riktlinjerna för vägstyrelsens verksamhet, i den mån dessa ej redan äro i lag eller författning bestämda, att utöva kontroll å vägstyrelsens verksamhet samt att bevilja och anskaffa för vägväsendet nödiga medel. Detaljerna böra bliva vägstyrelsens sak.

Vägstyrelsens uppgift kommer sålunda att bliva särdeles maktpåliggande. Det sätt, varpå denna utför sitt uppdrag, kommer att i mycket bestämma, huruvida de förväntningar, man kan hava rätt att ställa på den nya lagstiftningen, skola gå i uppfyllelse. Särskilt bland ledamöterna i de gamla vägstyrelserna lära emellertid finnas så många dugliga personer med rik erfarenhet i synnerhet om vägväsendets ekonomiska angelägenheter, att någon svårighet för landstinget att uppbringa en i detta avseende fullgod vägstyrelse icke lärer vara att befara. Enligt förslaget skulle vägstyrelsen bestå av minst fem ledamöter. Med hänsyn därtill, att en betydande del av de för vägväsendet behövliga medlen lämnas av staten, har det synts tillbörligt, att länsstyrelsen utser en av dessa ledamöter; de övriga skulle väljas av landstinget.

De närmare bestämmelserna angående vägstyrelsen och dess uppgift återfinnas i 4 kap. av förslaget.

I några av de avgivna utlåtandena hava yttrats farhågor, att i de vägnämnstörsta vägdistrikten vägstyrelserna näppeligen kunde komma att äga dertillräcklig kontakt med ortsbefolkningen samt att administrationen till följd därav skulle behöva bliva vidlyftig och tungrodd; och har därför ifrågasatts att i lagen intaga utförliga bestämmelser angående de av de vägsakkunniga i deras betänkande omförmälda vägnämnderna. Enligt de sakkunnigas tanke skulle, om så visade sig lämpligt, dylika vägnämnder bildas i olika delar av de större vägdistrikten med uppgift att i förekommande fall biträda vägstyrelsen. Till ledamöter i sådana nämnder läge det närmast till hands att utse ledamöterna i de gamla vägstyrelserna.

Det förefaller mig uppenbart, att inrättandet av dylika vägnämn- Departeder i många fall skulle bereda erforderlig lättnad i vägstyrelsernas arbete. mcntschefen- Lika litet som de vägsakkunniga har jag dock ansett det lämpligt att genom detaljerade föreskrifter i detta hänseende binda landstingens och vägstyrelsernas handlingsfrihet. Innan man skrider till ett närmare reglerande av -dessa förhållanden, torde de första erfarenheterna av den nya lagens verk-

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Vägdirek-

tören.

Vcigkom-

missionen.

ningar böra avvaktas. Det synes sannolikt, att omständigheternas makt kommer att skapa den organisationsform, som i varje fall är lämpligast.

Emellertid kan det ändock vara av en viss betydelse, att icke blott i motiveringen utan även i lagtexten anvisning lämnas om möjligheten att på omförmälda sätt underlätta vägstyrelsens arbete. I sakens nuvarande läge har jag därför ansett lämpligast att i lagen föreskrives, att landstinget skall äga utse vägnämnder och bestämma området för deras verksamhet. Vägnämndernas befogenhet har tänkts skola bliva bestämd genom särskild instruktion, som lämpligen bör fastställas av landstinget, och komme deras arbetsuppgifter att bliva närmare beroende på de särskilda uppdrag, som av vägstyrelsen överlämnas åt vägnämnderna. Det ligger i sakens natur, att vägnämndernas uppgifter komma att växla ganska mycket, beroende på olikartade förhållanden i olika distrikt.

Såsom av det föregående framgår, har jag ej genom vad sålunda föreslagits velat lägga hinder i vägen för landstinget att på annat sätt än genom vägnämnder tillgodose det behov av kontakt med ortsbefolkningen och av decentralisation, som särskilt i större vägdistrikt kan göra sig kännbart. En av förslagets grundtankar är att så mycket som möjligt lämna de väghållningsskyldiga fria händer vid ordnandet av vägdistriktets inre angelägenheter.

Eu brist i det nuvarande väghållningssystemet, som ofta med skärpa framhållits, är den, att arbetet, särskilt vägunderhållet, utföres utan teknisk sakkunskap. Än starkare skulle en sådan brist göra sig kännbar vid övergång till det föreslagna underhållssystemet. Dess avhjälpande är alltså nödvändigt.

Vägkommissionen har för sådant ändamål föreslagit inrättandet av en vägdirektörsbefattning i varje landstingsområde utom i Kalmar län, där vägdirektören skulle vara gemensam för länets båda landstingsområden. Enligt kommissionens förslag skulle vägdirektören, vilken skulle vara självskriven ledamot i vägstyrelsen, vara länsstyrelsens tekniska biträde i vägfrågor samt biträda vid föredragning av dessa inför länsstyrelsen. Vägdirektören skulle verkställa undersökningar samt avgiva betiinkanden med planer och kostnadsförslag angående alla väganläggningar och vägförbättringar inom distriktet samt övertaga tillsyn och kontroll å utförandet av distriktets allmänna vägbyggnadsarbeten, jämväl sådana som understödjas med statsbidrag. I sin egenskap av ledamot av vägstyrelsen skulle vägdirektören bereda och föredraga där förekommande ärenden samt verkställa vägstyrelsens beslut, upprätta inkomst- och utgiftsstat, ombesörja det vägunderhåll, som direkt tillkomme landstingsvägdistriktet, utöva tillsyn å distriktets förråd m. m. Vägdirektören

Kung!. Maj:ts proposition nr 100.

skulle vidare, när fråga vore om byggande av väg, verkställa utredning angående skyldighet för vissa fastigheter att återgälda vägdistriktets kostnad för markförvärv (särbidrag). Därjämte skulle vägdirektören vara självskriven, ständig ledamot och ordförande i särskilda nämnden för uppskattning av kostnaden för underhållet av vägdistriktets allmänna vägar. Slutligen skulle han utöva tillsyn över vägunderhållet och bedriva praktisk upplysningsverksamhet.

Enligt kommissionens förslag skulle vägdirektören utnämnas av Kung]. Maj:t samt avlönas av staten. Vägdirektören skulle vara länsstyrelsens tjänsteman och stå under dess lydnad samt följaktligen ställas utanför väg- och vattenbyggnadsstyrelsens lokala förvaltningsorganisation.

Såsom skäl för vägdirektörens avlönande med statsmedel anförde kommissionen, att redan vägdirektörens egenskap av biträde åt länsstyrelsen betingade i sin mån denna anordning. Då han tillika både inom vägstyrelsen och i särskilda nämnden skulle företräda statsintresset, vore det icke lämpligt att ställa honom såsom löntagare hos den andra närmast intresserade parten, landstinget. Även med avseende å sin synnerligen viktiga uppgift att hålla tillsyn över väghållningen vore han det allmännas representant och borde alltså jämväl ur denna synpunkt intaga en självständig ställning gent emot den väghållningsskyldiga samfälligheten.

I de avgivna yttrandena över kommissionens förslag har allmänt Yttranden. framhållits, att vägdirektörens arbetsbörda bleve alltför stor. Det har vidare gjorts gällande, att det vore oklokt att för mycket avlägsna vägoeh vattenbyggnadsstyrelsen från inflytande på vägväsendet. Tillika har anmärkts, att vägdirektörens ställning vore i flera hänseenden oklar och att fara syntes föreligga för konflikter mellan vägdirektören, å ena, samt såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som vägstyrelsen, å andra sidan.

I likhet med kommissionen hava de sakkunniga ansett det nödvän- De vägsakdigt, att en befattningshavare med den tekniska kompetens, som enligt kunniga. kommissionens förslag skulle besittas av vägdirektören, ställdes till vägstyrelsens förfogande. De sakkunniga hava emellertid ansett vägdirektören böra intaga en annan ställning inom organisationen än den kommissionen förordat. De sakkunniga hava i detta hänseende anfört.

»Då de sakkunniga haft att taga ståndpunkt till frågan om vägdirektörens ställning inom organisationen, har det emellertid framstått såsom en angelägenhet av största vikt att bereda gynsamma förutsättningar för arbetet inom vägstyrelserna. Ur denna synpunkt torde den fristående och i viss mån överordnade ställning gentemot vägstyrelsen, som vägdirektören enligt kommissionens förslag skulle intaga, vara ägnad att

70 Kungl. May.ts proposition nr 100.

väcka betänkligheter. Att han skulle såsom självskriven ledamot av vägstyrelsen äga rösträtt i denna och därigenom kunna utöva avgörande inverkan på dess beslut utan att vara utsedd av den korporation, som är vägstyrelsens huvudman och som får vidkännas de ekonomiska konsekvenserna av besluten, synes knappast lämpligt. Den yttrade farhågan för slitningar mellan vägstyrelsen och vägdirektören torde därför ej kunna avvisas, därest kommissionens förslag bibehålies oförändrat. Emellertid synas vägande skäl föreligga för att befria vägdirektören just från de åligganden, som föranlett kommissionens ståndpunkt uti förevarande avseende, nämligen skyldigheten att föredraga vägärenden inför länsstyrelsen samt att såsom statens representant öva tillsyn över väghållningen. Enligt de vägsakkunnigas mening kan det nämligen icke vara lämpligt, att en person får föredraga ärenden, vilka han förut själv i annan egenskap handlagt och i vilka det kan bliva fråga om kritik av föredragandens egna åtgöranden. För allmänheten skall det även ligga nära till hands att misstänka, det föredraganden ensidigt förfäktar vägstyrelsens intressen. På grund av vägdirektörens övriga arbetsbörda lärer han ej heller utan förfång för göromål, som i långt högre grad kräva teknisk sakkunskap, kunna ägna sig åt nämnda föredragning. Denna synes fortfarande, som hittills, kunna anförtros åt länsstyrelsens tjänstemän. Därest länsstyrelsen utöver de upplysningar, som lämpligen kunna meddelas av vägdirektören, skulle behöva någon utredning i tekniska frågor, kan besked lätteligen erhållas från vederbörande distriktschef eller distriktsingenjör eller, där så anses erforderligt, från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Av liknande skäl anse de sakkunniga det vara olämpligt, att den tillsyn, som från statens sida bör utövas å väghållningen, utföres av vägdirektören. Denne är ju den, som i främsta rummet är ansvarig för att väghållningen utföres på ett tillfredsställande sätt, och detta förhållande framträder än starkare enligt de sakkunnigas förslag, däri kommunväghållningen icke upptagits. Givetvis skall det även enligt de sakkunnigas mening vara vägdirektörens främsta uppgift att övervaka väghållningen, men detta övervakande skall han ej verkställa såsom statens representant utan såsom landstingets förtroendeman.

De sakkunniga, vilka sålunda funnit anledning saknas att ställa vägdirektören under länsstyrelsens lydnad, hava även övervägt möjligheten att ställa vägdirektören under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Oaktat de fördelar, som eu sådan anordning möjligen kunde medföra, hava de sakkunniga, särskilt med hänsyn därtill att vägdirektörens oformliga dubbelställning såsom statstjänsteman samt tillika ledamot av landstingets vägstyrelse och dennas verkställande organ icke skulle undanröjas genom

Kungl. Maj:ta proposition nr 1U0.

nämnda anordning, likväl stannat vid att vägdirektören bör vara uteslutande landstingets tjänsteman. Det har nämligen iinsetts av synnerlig vikt att även pa detta område söka främja den kommunala sj iil vstyrelsen; och lärer det tillika kunna antagas, att ett gott samarbete inom vägstyrelsen härigenom befordras. Såsom en följd härav skall enligt de sakkunnigas förslag vägdirektören anställas och avlönas av landstinget. Hans ställning blir härigenom klart och logiskt avgränsad och genomförd. Jämväl för vartdera av de bada landstingen i Kalmar län skall inrättas en vägdirektörsbefattning, vilket emellertid icke bör utgöra hinder för att samma person må kunna utses till innehavare av bägge befattningarna. Men den föreslagna förändringen av vägdirektörens ställning till att vara landstingets tjänsteman sammanhänger även, att det icke ansetts nödigt föreskriva, att vägdirektören ovillkorligen skall vara ledamot av vägstyrelsen. Något hinder förefinnes naturligtvis icke för att han ändock väljes därtill.

De anledningar till slitningar inom vägstyrelserna, som legat i själva organisationen enligt kommissionens förslag, torde härigenom få anses undanröjda. Någon farhåga för att på grund av vägdirektörens ställning som tjänsteman hos landstinget den tekniska sakkunskapens krav icke skola förmå att göra sig tillräckligt gällande, torde så mycket mindre behöva hysas, som de sakkunnigas förslag avser att på sätt nedan angives bereda ökat inflytande åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Omfattningen av vägdirektörens göromål är i väsentlig grad beroende på i vad mån vägstyrelsen skall taga befattning med frågor om byggande av väg. De sakkunniga tillåta sig att i detta sammanhang hänvisa till den redogörelse för behandlingen av ärenden angående anläggning av ny väg dels enligt gällande lagstiftning, dels enligt kommissionens och dels enligt de sakkunnigas eget förslag, vilken lämnas i den speciella motiveringen till 18 §k Av nyssnämnda redogörelse framgår, att enligt kommissionens förslag vägdirektören skulle hava att verkställa undersökningar samt avgiva betänkanden med planer och kostnadsförslag angående alla väganläggningar och vägförbättringar inom vägdistriktet, vilka göromål hittills i regel, efter förordnande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bestritts av tjänstemän i vederbörande väg- och vattenbyggnadsdistrikt, ävensom att vägdirektören skulle utöva tillsyn och kontroll å utförandet av vägbyggnadsarbetena, även sådana som utföras med bidrag av statsmedel och vilka enligt hittills gällande bestämmelser stå under kontroll av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I några av de avgivna yttrandena har föreslagits, att såväl utarbe-

1 Motsvarar 2 kap. 2 § i förevarande förslag.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tande av plan och kostnadsförslag för vägbyggnader som ock ledning och kontroll över byggnadsarbetets utförande skulle överlämnas till vägoch vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän i orterna. Med hänsyn till det nära sambandet mellan byggandet och underhåll av väg har det synts de sakkunniga av vikt, att dessa frågor för varje distrikt handhavas av samma myndighet; och har därför beträffande byggande av väg föreslagits, att upprättandet av plan och kostnadsförslag skall ske genom vägstyrelsens försorg. Därav följer emellertid icke, att vägdirektören städse skall upprätta plan och kostnadsförslag. Endast i det fall att vägdirektören har tid övrig därtill och i den mån han innehar nödig kompetens, bör sådant åläggas honom. I annat fall får uppdraget överlämnas till vederbörande distriktstjänsteman eller annan lämplig person att utföras på vägdistriktets bekostnad. Själva byggnadsarbetet bör däremot för vägstyrelsens räkning städse övervakas av vägdirektören. — Med vad sålunda anförts är icke sagt, att icke ur synpunkten av statens intresse särskilda regler angående plan och kostnadsförslag samt kontroll å byggnadsarbetet och däröver förda räkenskaper tarvas för det fall, att byggnadsarbete utföres med bidrag av statsmedel, men föreskrifter härom böra icke givas i väglagen utan i de administrativa förordningar, som innehålla villkoren för åtnjutande av dylikt statsbidrag.

Då enligt de sakkunnigas förslag uppskattningarna skola försvinna, befrias vägdirektören från det tidsödande arbetet att vara ordförande i uppskattningsnämnderna. Såsom ovan antytts, skall ej heller vägdirektören å statens vägnar utöva tillsynen å väghållningen, men denna förändring lärer ej medföra någon avsevärd tidsbesparing, då vägdirektören för bevakande av vägdistriktets intressen i varje fall måste oavlåtligen och med största noggrannhet övervaka, att väghållningen utföres på ett tillfredsställande sätt.

Med ovan angivna inskränkningar skall vägdirektören hava samma åligganden som enligt kommissionens förslag. Visserligen får det ej förbises, att, då enligt de sakkunnigas förslag kommunvägunderhåll ej skall förekomma utan all väghållning skall ombesörjas av vägstyrelsen, det särskilt under övergången från det gamla väghållningssystemet torde bliva förenat med mycket arbete för vägdirektören att tillfredsställande ordna vägunderhållet. Då emellertid hänsyn härtill tagits vid avfattandet av övergångsbestämmelserna samt vägdirektören, på sätt ovan nämnts, befriats från de tidsödande uppskattningarna samt föredragning i länsstyrelsen och endast i den mån det finnes lämpligt behöver ägna sig åt upprättande av plan och kostnadsförslag till vägbyggnader, synes erforderlig lättnad hava beretts vägdirektören.»

73 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Skilj,

lialctig-

het.

Myndigheter och korporationer.

vattenbygg-

nadsstyrel-

En av de sakkunniga, överstelöjtnanten i väg- och vattenbyggnadskåren Fr. Enblom, bär i särskilt yttrande uttalat den mening, att plan och kostnadsförslag i fråga om byggande av viig icke böra upprättas genom vägstyrelsens utan genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg.

1 de avgivna yttrandena bar de sakkunnigas förslag nästan undantagslöst lämnats utan anmärkning, såvitt därigenom åt vägdirektören givits en annan ställning inom organisationen än som enligt vägkommissionens förslag skulle tillkomma honom, dock hava svenska teknologföreningen m. fl. föreningar hemställt, att vägdirektören måtte utnämnas av Kungl. Maj:t. Däremot hava åtskilliga länsstyrelser och landsting samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ävensom svenska vägföreningen uttalat sin anslutning till ovan nämnda av överstelöjtnanten Enblom yttrade mening.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i förevarande avseende i Väg- och huvudsak anfört:

Det vore icke förenligt med statens intressen, att annan än ansvarig statstjänsteman upprättade arbetsplaner till sådana vägarbeten, vilkas utförande till större delen bekostades av staten. Arbetsplanerna borde därför fortfarande upprättas genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg. Därest arbetsplanerna skulle uppgöras genom vägstyrelsens försorg och granskas av väg- och vattenkyggnadsstyrelsen, måste denna i regel låta en dylik granskning föregås av undersökning å marken av distriktstjänstemännen. Ett onödigt dubbelarbete med därav föranledda kostnader och tidsutdräkt skulle bliva följden. Därtill komme, att alla förslag till konstarbeten, särskilt broar, borde upprättas inom en för hela riket gemensam institution, i syfte att nedbringa kostnaden såväl för det rena konstruktionsarbetet som för själva arbetets utförande men främst för att vid förslagens uppgörande tillförsäkra sig största möjliga tekniska sakkunskap. Om arbetsplanerna skulle uppgöras genom vägstyrelsernas försorg, kunde man ej förvänta, att vägdirektörerna jämsides med sin övriga krävande verksamhet skulle kunna i sådan omfattning följa den moderna brobyggnadsteknikens utveckling, att de av dem uppgjorda brobyggnadsförslagen komme att stå på höjden av nutidens brobyggnadsteknik. Det nuvarande sättet för ledningen av med statsmedel understödda större väg- och brobyggnadsarbeten borde bibehållas; d. v. s. arbetsledaren måste vara. av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkänd. Om vägdirektören befriades från åliggandet att upprätta arbetsplaner samt leda större vägoch brobyggnadsarbeten, kunde han mera effektivt ägna sig åt sin huvuduppgift vägunderhållet.

Vederbörande tjänstemän i väg- och vattenbyggnadsdistrikten hava Distriktsframhållit i huvudsak enahanda synpunkter som väg- och vattenbygg- c,iefer mflnadsstyrelsen samt därjämte anfört, att ifrågavarande tjänstemän för närvarande åtnjuta en synnerligen ringa avlöning av statsmedel men i stället hava sin huvudsakliga utkomst genom upprättandet av arbetsplaner för väganläggningar, vilket arbete betalas efter fastställd taxa. Därest Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 88 käft. (Nr 100.) 10

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

upprättandet av dylika planer icke vidare skulle anförtros distriktstjänstemännen, måste deras avlöningar av statsmedel väsentligt höjas.

Otvivelaktigt förhåller det sig så, att det rådande missnöjet med den nuvarande väghållningen i främsta rummet riktar sig mot sättet för vägunderhållets utförande och allenast i mindre mån mot nu gällande bestämmelser om byggande av väg. Det kunde följaktligen synas, som om anledning skulle saknas att frångå den nu brukliga ordningen för upprättande av plan och kostnadsförslag. Emellertid får man icke förbise vikten av att, då man genom den nya lagstiftningen söker bereda en enhetlig och fullgod ledning åt landstingets vägväsen, även låta denna ledning erhålla nödig överblick och erforderligt inflytande beträffande de viktiga frågor, som äro förbundna med vägs byggande. Därest den nu ifrågasatta organisationen genomföres, är det att förvänta, att vägdirektörerna komma att förvärva mera djupgående insikter i vägunderhålletsskötande än för närvarande torde stå till buds. Det synes vara önskligt, att dessa insikter kunde göras fruktbärande även på vägbyggnadsområdet. Såsom även av de sakkunniga påpekas, äger nämligen ett mycket nära samband rum mellan byggande och underhåll av väg. Omfattningen av vägunderhållet bestämmes i liög grad av vägens byggnadssätt, och vid vägs byggande måste uppenbarligen den största hänsyn tagas till att det blivande underhållet blir så lindrigt som ske kan, utan att dock anläggningskostnaden överskrider skälighetens gränser. Det synes alltså icke klokt att beröva vägstyrelsen och dess sakkunnige, vägdirektören, inflytande på upprättandet av plan och kostnadsförslag, en åtgärd, som är av den mest ingripande betydelse för vägens framtida beskaffenhet. Att ledningen av vägbyggnaders utförande bör ligga hos vägstyrelsen, även när det gäller statsunderstödda företag, synes mig ställt utom tvivel. Så är ju fallet även enligt nu gällande lagstiftning, låt vara att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äger viss kontrollerande befogenhet, vilken givetvis bör bibehållas. Slutligen får man ej förbise det av de sakkunniga påpekade förhållandet, att begreppen byggande och underhåll av väg i själva verket ej kunna skarpt särskiljas. Huruvida exempelvis ett visst grundförstärkningsarbete skall hänföras till byggande eller underhåll, kan ofta vara en smaksak.

Den omständigheten, att förslagets genomförande möjligen skulle kunna komma att medföra vissa rubbningar inom den nuvarande vägoch vattenbyggnadsstaten bör enligt min mening ej få utgöra hinder för ett lämpligt uppbyggande av vägväsendets organisation. Det torde för övrigt vara särdeles vanskligt att redan nu, innan organisationen genomförts och hunnit visa sina verkningar, avgöra, i vilken mån distrikts-

75 Kun tf l. Maj:ts proposition nr 100.

tjänstemännens ställning därav påverkas. Styrelsen synes lmva utgått från att, om de sakkunnigas förslag antages, nyssnämnda tjänstemäns befattning med upprättande av planer och kostnadsförslag alldeles skulle upphöra. Så lärer ingalunda bliva fallet. Vägdirektören torde, såsom även de sakkunniga framhållit, i många fall icke kunna hinna med att själv upprätta samtliga planer och kostnadsförslag. Det skulle nämligen vara ägnat att väcka starka betänkligheter, om vägdirektören för att hinna upprätta så många arbetsplaner som möjligt åsidosatte sin huvudsakliga arbetsuppgift, vägunderhållet; och vederbörande landsting och vägstyrelser torde hava att tillse, att dylikt icke må förekomma. Givetvis komma dock förhållandena i förevarande avseende att växla allt efter vägdistriktens omfång. I de stora norrländska länen med deras större behov av vägbyggnader lärer vägdirektören kunna medhinna allenast ringa del av erforderliga planer och förslag, under det att han i de minsta länen bör kunna ägna ganska mycket arbete åt denna del av sin uppgift. Beträffande de arbeten, som ej medhinnas av vägdirektören, ligger det närmast till hands att vägstyrelsen träffar avtal med vederbörande distriktstjänsteman om arbetets utförande. Därigenom behöver vägstyrelsen ej avhända sig möjligheten att följa arbetets fortskridande och göra gällande de önskemål, som ur olika synpunkter böra beaktas. Ett sådant anordnande av arbetet bör ställa sig fördelaktigast ur väghållningens synpunkt och även visa sig kostnadsbesparande.

För att i fråga om statsunderstödda vägbyggnadsföretag tillgodose berättigade krav på kompetens hos den, som skall upprätta plan och kostnadsförslag, torde bland villkoren för erhållande av statsbidrag kunna intagas det förbehåll, att, om plan och kostnadsförslag skola upprättas av annan än vägdirektören, därtill endast må anlitas person, vars skicklighet i sådant avseende av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkänts. Under sådana omständigheter torde granskningen av upprättade planer och kostnadsförslag icke medföra avsevärdare ökning i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens arbete, då man ju måste utgå från att ifrågavarande planer och förslag även enligt nu rådande ordning äro föremål för noggrann granskning. Beträffande de svårare brokonstruktionerna ligger det uppenbarligen i vägdistriktets intresse att en fullt kompetent förrättningsman anlitas, vadan detta lärer bliva fallet utan särskilda föreskrifter. Om sådant finnes nödigt, föreligger emellertid intet hinder att i statsbidragsbestämmelserna föreskriva, att plan och kostnadsförslag till större brobyggnader, vilka skola utföras med bidrag av statsmedel, icke må upprättas av annan än den, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för varje särskilt fall godkänt såsom förrättningsman.

76 Kungl. Maj tis proposition nr 100.

Vågmästare.

Vägkom-

missionen.

De väg sakkunniga.

Slutligen må framhållas, att om tjänstemännens befattning med upprättande av planer och kostnadsförslag på grund av de nya bestämmelserna blir inskränkt, å andra sidan måste beaktas det arbetstillskott, som distriktstjänstemännen, enligt vad jag bär nedan skall närmare beröra, skulle erhålla i utövande av den väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åliggande allmänna tillsynen över väghållningens utförande och genom dessa tjänstemäns ställning såsom sakkunniga biträden bos länsstyrelserna vid behandling av vägärenden.

Yägkommissionen bar föreslagit, att såsom biträden åt vägdirektören skola inom varje distrikt anställas åtskilliga vågmästare. Vågmästaren skulle i huvudsak hava till uppgift att biträda vägdirektören med ledning och tillsyn över vägbyggnader och vägunderhåll, då ju vägdirektören icke kunde så oavlåtligt och i detalj, som nödigt vore, övervaka hithörande förhållanden inom det vidsträckta landstingsområdet. För sådant ändamål erfordrades särskilda organ för ett mera begränsat område. Vågmästaren skulle, bland annat, biträda vid vägundersökningar, vara den närmaste platskontrollanten vid vägbyggnadsarbeten, biträda vid åvägabringandet av entreprenader, vara förman för landstingets vägvakter och övriga arbetspersonal m. m. Huvuddelen av vågmästarens verksamhet skulle bestå i tillsyn å vägunderhållet inom det honom tilldelade distriktet. Kommissionen har därvid utgått från att vågmästaren komme att utrustas med motorcykel samt bleve i stånd att övervaka ett distrikt med en våglängd av omkring 250 kilometer. Enligt kommissionens förslag skulle indelning av landstingsområde i vägmästardistrikt samt utfärdande av instruktion för vågmästare ankomma på Kungl. Maj:t. Vågmästare skulle förordnas av länsstyrelsen med konstitutorial efter förslag av vägstyrelsen samt stå under vägdirektörens och länsstyrelsens lydnad men skulle avlönas av landstinget.

De vägsakkunniga hava funnit, att inrättandet av vägmästarebefattningar, därest vägunderhållets utförande direkt skulle åligga landstinget, bleve än mera nödvändigt än efter kommissionens system, och hava alltså, liksom kommissionen, föreslagit tillsättande av lämpligt antal vågmästare inom varje vägdistrikt. De sakkunniga hava emellertid icke kunnat till alla delar biträda kommissionens förslag härutinnan och hava i sådant avseende anfört:

»Den oklara ställning såsom av landstinget avlönade men av länsstyrelsen tillsatta och under densamma lydande befattningshavare, som kommissionen berett vägmästarna, kunna de sakkunniga icke godkänna. I analogi med sin uppfattning om vägdirektörens ställning hava de sakkunniga ansett vägmästarna böra vara landstingets tjänstemän och anställas

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

av vågstyrelsen. De komma således icke att vara underordnade länsstyrelsen. Att betunga Kungl. Maj:t med rikets indelande i vägmästaredistrikt synes icke böra förekomma, allra helst som nyttan av en dylik åtgärd synes tvivelaktig. Behovet av vågmästare inom ett distrikt är i hög grad beroende av, vilken metod som väljes för vägunderhållets utförande. Upplåtes allt vägunderhåll på entreprenad, blir behovet jämförelsevis ringa, under det att vägunderhållets utförande med vägvakter eller eljest genom vägstyrelsens direkta försorg fordrar större antal vågmästare. Dessutom synes det ej lämpligt att genom en jämförelsevis konstant distriktsindelning fastlåsa utvecklingen uti ifrågavarande avseende.

Det synes därför böra överlämnas åt vederbörande landsting att självt eller genom vägstyrelsen bestämma antalet vågmästare och deras tjänstgöringsområden. Samma skäl, som enligt de sakkunnigas mening tala mot att låta vägdirektören omhänderhava den tillsyn å väghållningen, som bör utövas från statens sida, föranleda även till att vägmästarna befrias därifrån. Den noggranna tillsyn å väghållningen, som även efter de sakkunnigas mening bör utövas av vägmästarna, avser alltså endast att tillgodose vägdistriktets intressen. Att tillsynen indirekt även tillgodoser statsintresset ligger i öppen dag.»

I de avgivna yttrandena har inrättandet av vägmästarebefattningar.Mmi%/jefer varmt tillstyrkts. Någon erinran mot de sakkunnigas förslag i denna del »chkorporahar ej gjorts. tl0ner'

Anställandet av vågmästare utgör ett viktigt led i strävandet efter Departeett sakkunnigt utfört, gott vägunderhåll. Såsom de sakkunniga anfört, kan vägmästarnas antal icke på förhand med säkerhet beräknas, då detta i hög grad är beroende av den vägunderhållsform, som väljes. Någon fruktan för att en talrik och dyrbar tjänstemannakår skulle kunna uppstå, behöver ej hysas, då det ligger i landstingens egen hand att bestämma vägmästarnas antal och avlöning.

Av synnerlig vikt för vägväsendets ändamålsenliga organisation är Länsstyreiatt anordna det allmännas övervakande av vägväsendet på lämpligt sätt. A ena sidan är det klart, att staten har ett mycket starkt intresse m9ten°byggav att väghållningen blir fullgod och att de betydande bidrag av stats- nadsstyretmedel, som ställas till vägdistriktens förfogande, användas på rätt sätt. ^glfur'

A andra sidan får den kontroll, som sålunda är nödvändig, ej anordnas på sådant sätt, att den onödigt störande ingriper i vägdistriktens verksamhet eller blir ägnad att förkväva befolkningens intresse för vägväsendet.

Den befattning, som från statens sida skall ägnas åt vägväsendet, bör av naturliga skäl anförtros åt länsstyrelserna och väg- och vatten-

ments-

chefen.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

byggnadsstyrelsen. Att för ändamålet upprätta ett särskilt ämbetsverk kan icke komma i fråga. Svårare är emellertid att avgöra, huru de olika uppgifterna skola fördelas mellan nämnda myndigheter.

Beträffande de befogenheter, som böra tilldelas länsstyrelserna, hava de vägsakkunniga anfört:

»Frånsett den befogenhet, som må tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, skall, såväl efter kommissionens förslag som enligt de sakkunnigas mening, statens intresse i avseende å väghållningen, liksom hittills, bevakas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen tillkommer sålunda att fatta beslut i frågor om byggande av väg, att övervaka väghållningens behöriga fullgörande samt att, där så erfordras, låta vidtaga nödiga åtgärder för avhjälpande av förefintliga brister. Enligt kommissionens förslag skulle närmast under länsstyrelsen statens tillsyn över väghållningen utövas av vägdirektören med biträde av vågmästare. Såsom förut anmärkts hava de sakkunniga icke funnit lämpligt att ifrågavarande tillsyn uppdrages åt vägdirektören och vägmästarna, vilka företräda landstingets, d. v. s. den gentemot staten väghållningsskyldiges intressen. I stället lärer tillsynen lämpligen böra anförtros åt länsstyrelsens underlydande, landsfogden och landsfiskalerna, vilka redan nu, den förre enligt 18 § i sin instruktion, de senare jämlikt 34 § väglagen, hava sådan befogenhet. Det har visserligen och icke utan fog framhållits såsom en betänklig brist i det nuvarande systemet, att vägsvnerna förrättades av personer, som icke hade teknisk sakkunskap i fråga om vägunderhållet. Att märka är dock, att den enligt de sakkunnigas förslag förekommande uppsikten skall hava en annan karaktär än de nuvarande vägsvnerna. För närvarande åligger det ju synemännen att för varje väglott anteckna befunna brister och lämpligaste sättet för deras avhjälpande. Behovet av större sakkunskap har härvid icke sällan gjort sig kännbart. Med hänsyn till de många väglotterna och det ofta försummade vägunderhållet äro i varje fall de nuvarande vägsynerna en besvärlig och tidsödande procedur.

Enligt de sakkunnigas tanke lära efter den nya lagstiftningens genomförande några särskilda vägsyner icke behöva förekomma. Genom sina tjänsteresor i distriktet få landsfiskalerna i regel en ganska klar uppfattning av vägarnas beskaffenhet. Yppas brist i väghållningen utan att den observeras av landsfiskalen, lära trafikanterna, om så behöves, icke underlåta att själva vidtaga åtgärder för åstadkommande av rättelse. I vanliga fall torde därvid saken ordnas under hand genom en enkel anmälan till vederbörande vågmästare eller snöplogfogde eller tilläventyrs till vägdirektören. Givetvis kan dylik anmälan också riktas till landsfiskalen, till vilken befolkningen hittills varit van att vända sig i dylika frågor. Sedan lands-

79 Kutig 1. Majds proposition nr 100.

fiskalen vare sig på grund av inkommen anmälan eller av egen drift konstaterat, att brist föreligger, kan han, om han så anser lämpligt, göra hänvändelse under hand till landstingets vägförvaltning, eller ock anmäla förhållandet hos länsstyrelsen, som förelägger vägstyrelsen att avhjälpa bristen, vid äventyr att den eljest avhjälpes genom landsfiskalens försorg på vägdistriktets bekostnad. Då vägdirektören och vägmästarna skola för vägdistriktets räkning utöva en noggrann kontroll över väghållningen, lärer det kunna antagas, att landsfiskals ingripande skall komma att erfordras endast i undantagsfall.»

I fråga om de uppgifter, som enligt de sakkunnigas mening borde anförtros åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, hava de sakkunniga anfört:

»För att vägväsendet i vårt land skall erhålla en tillfredsställande utveckling, lärer en enhetlig, för hela landet gemensam ledning icke kunna undvaras. Man får nämligen ej underskatta vikten av att tekniska framsteg och gjorda erfarenheter inom vägväsendet snarast möjligt tillgodogöras samt att olämpliga metoder underkastas sakkunnig kritik. Då inrättandet av en särskild myndighet för ifrågavarande ändamål näppeliggen bör komma i fråga, synes det självfallet, att berörda uppgift anförtros väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Enahanda uppgift har redan enligt nu gällande lagstiftning beträffande med statsbidrag byggda vägar utövats av nämnda styrelse. I fråga om dylika vägarbeten åligger det nämligen styrelsen enligt 3 § i dess instruktion (30/12 1911 Sv. förf. sand. n:r 165) bland annat, att i rådgivande egenskap lämna biträde, då sådant av vederbörande begäres, i avseende å undersökningar för arbetena eller deras tekniska utförande och ledning; att i mån av tillgång å biträden anvisa lämpliga undersökningsförrättare eller arbetsledare; att, då till styrelsen inkommer eller överlämnas väckt fråga om företagande av sådant arbete, granska och, där sådant finnes behövligt, låta omarbeta medföljande ritningar och kostnadsförslag eller från vederbörande infordra felande dylika; att hava tillsyn över arbetenas utförande i enlighet med de av Kungl. Maj:t fastställda planer och givna föreskrifter, så att inga mera väsentliga ändringar må äga rum utan anmälan och vederbörligt tillstånd; samt att övervaka, att redan utförda anläggningar varda ändamålsenligt och i enlighet med givna föreskrifter underhållna, så att hinder och uppehåll i kommunikationerna icke må genom olämpliga anordningar eller bristfälligheter uppkomma eller det med anläggningen åsyftade gagn förminskas.

Styrelsens kontroll å underhållet av med statsbidrag utförda vägar torde hittills hava inskränkt sig till regelbundna inspektioner av broar och färjor.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Såsom förut nämnts skulle enligt kommissionens förslag vägdirektören i fråga om vägbyggnad ensam utföra den förberedande undersökningen, uppgöra plan och kostnadsförslag samt leda och kontrollera arbetets utförande. Den väg- och vattenbyggnadsstyrelsen nu tillkommande befattning med sådana vägbyggnader, till vilka plan och kostnadsförslag uppgöras med bidrag av statsmedel eller vilka utföras med sådant bidrag, skulle i nämnda avseende alltså upphöra. Däremot skulle styrelsen beträffande dylika vägbyggnader fortfarande hava att granska och eventuellt låta omarbeta arbetsplanerna samt i vanlig ordning handlägga frågor om deras fastställande av Kungl. Maj:t, om statsbidrag, om upprättande av kontrakt angående arbetets utförande o. s. v.

De sakkunniga hava, såsom ovan nämnts, funnit det kunna inträffa, att vägdirektören icke kan medhinna alla undersökningar förvägbyggnader samt upprätta erforderliga planer och kostnadsförslag, eller att härtill på grund av arbetets beskaffenhet erfordras särskild kompetens, i följd varav de sakkunniga ansett möjligheten att från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen erhålla lämplig förrättningsman böra bibehållas. Vidare lärer styrelsens rätt och skyldighet att i fråga om statsunderstödda vägbyggnader öva tillsyn däröver, att arbetet utföres i enlighet med fastställd plan, böra kvarstå. De sakkunniga anse emellertid, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens befogenhet bör på grund av statens intresse av att det allmänna vägnätet motsvarar trafikens behov i viss mån utsträckas, nämligen även till de mera sällan förekommande fall, att väganläggning kommer till stånd utan bidrag av statsmedel. Även i sådant fall bör uppgjord plan och kostnadsförslag granskas av styrelsen. Att vederbörande länsstyrelse beträffande sådana vägbyggnadsfrågor, vilka ej avse anläggning av ny väg, äger pröva, huruvida utlåtande från vägoch vattenbyggnadsstyrelsen skall inhämtas, framgår av 19 §.1

Om än genom föreskrifter i ovan nämnda hänseenden erforderlig säkerhet vinnes för att vägbyggandet rätt planlägges, fordras likväl därjämte kontroll över att väghållningen utföres på ett sätt, som motsvarar berättigade krav på samfärdselns trygghet och står i överensstämmelse med teknikens utveckling. Detta ändamål synes bäst vinnas genom att lämna väg- och vattenbyggnadsstyrelsen en allmän inspektionsrätt över väghållningen på sätt i 68 § 1 2 av de sakkunnigas förslag närmare angives. Härigenom skulle vinnas uppsikt över att väghållningen utföres så, att den motsvarar samfärdselns krav, och att lämpliga metoder

1 Motsvarar 2 kap. 3 § i förevarande förslag.

2 Motsvarar 6 kap. 3 § i förevarande förslag.

Kung/. Maj:ts proposition nr 100.

därvid komma till användning, varjämte ett fruktbärande utbyte av erfarenheter i avseende å väghållningen inom olika distrikt kunde äga rum.

För att vid handläggning av vägfrågor tillgodose behovet av sakkunskap samt redan på ett tidigt stadium av sådana frågors behandling bereda önskvärt inbytande från det allmännas sida, hava de sakkunniga därjämte ansett sig böra föreslå, att vederbörande distriktsehef eller deri distriktstjänsteman, som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen därtill förordnas, skall äga rätt närvara vid vägstyrelsens sammanträden och deltaga i överläggningarna. Även härigenom beredes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen möjlighet att leda vägväsendets utveckling i önskvärd riktning.»

tioner.

En av de sakkunniga, överstelöjtnanten Fr. Enblom, har i särskilt, Skit vid de sakkunnigas betänkande fogat yttrande hemställt bland annat, att 'hetväg- och vattenbyggnadsstyrelsens och distriktstjänstemännens arbete för vägbyggnadsväsendet, i stället för att inskränkas, borde ökas samt att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och länsstyrelsernas befattning med vägfrågor bleve i lagen klart utformade.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt utlåtande över de sak- Myndigheter kunnigas förslag hemställt, att 66 och 68 §§* måtte omarbetas, så att feoch korporaklart angåve å ena sidan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och å andra sidan länsstyrelsernas olika befattning och befogenhet i fråga om tillsynen å väghållningen, därvid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen borde få sig ålagd all tillsyn av teknisk natur, under det att länsstyrelsernas tillsyn borde inskränkas till att omfatta den rent fiskaliska övervakningen av väglagens efterlevnad.

En länsstyrelse har ävenledes framhållit vikten av att länsstyrelserna och deras underlydandes liksom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens befogenheter i avseende å vägväsendet bleve i lagstiftningen klart fastställda. En annan länsstyrelse har föreslagit, att all övervakning av väghållningen skulle överflyttas på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och dess underlydande. 1

Vid uppdragandet av gränserna mellan länsstyrelsernas samt väg- Departeoch vattenbyggnadsstyrelsens befogenheter med avseende å vägväsendet mentssynes man böra tillse, att, endast om särdeles vägande skäl föreligga, en 16 en‘ inskränkning sker i den befattning med vägväsendet, som hittills ålegat länsstyrelsen. Den ingående kännedom om ortsförhållandena, som länsstyrelsen och dess underlydande äga, och det förtroende denna myndighet åtnjuter hos ortsbefolkningen göra länsstyrelsen särskilt ägnad för ifrågavarande uppgift.

1 Motsvarar 6 kap. 1 och 3 §§.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 88 höft. {Nr 100.) It

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Däremot är det likaledes uppenbart, att den allmänna tillsyn, som erfordras för att upprätthålla erforderlig enhetlighet i rikets vägväsen och underlätta tillgodogörandet av teknikens framsteg, bör tillkomma vägoch vattenbyggnadsstyrelsen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bör sålunda vara den sammanhållande och ledande myndigheten för rikets alla vägstyrelser. Därförutan vore det att befara, att mindre önskvärda skiljaktigheter i väghållningen komme att framträda. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bör söka befordra enhetligheten i väghållningen och verka för nödigt samarbete mellan olika vägdistrikt. Till främjande av detta samarbete lärer vara lämpligt att sammankalla vägdirektörerna till gemensamma överläggningar. Genom utfärdande av cirkulär kan styrelsen meddela allmänna anvisningar rörande vissa arbetens utförande, varjämte styrelsen har att utöva erforderlig kritik över väghållningen genom påvisande av brister i redan utfört arbete.

Det synes emellertid ej kunna ifrågasättas att, i den mån ej beträffande statsunderstödda vägbyggnadsarbeten särskilda bestämmelser till annat föranleda, giva väg- och vattenbyggnadsstyrelsen befogenhet att meddela vägstyrelsen bindande föreskrifter eller att vidtaga några verkställighetsåtgärder. I sådant fall kunde man med fog befara, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens åtgärder kunde komma i strid med av länsstyrelse meddelade föreskrifter.

Beträffande det lokala övervakandet från det allmännas sida av väghållningens utförande, så kunde skäl tala för att överlämna denna tillsyn åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, för det fall att denna tillsyn kunde förväntas bliva alltför betungande för länsstyrelsens tjänstemän eller måste anses kräva särskild teknisk sakkunskap. På sätt de sakkunniga framhållit lärer man emellertid kunna utgå från att efter den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande vägstyrelsens tjänstemän skola hålla en så noggrann uppsikt över väghållningens utförande och uppkomna bristers avhjälpande, att det allmännas tillsyn kommer att få en väsentligt annan karaktär än hittills. Tillsynen i fråga om vägunderhåll och vinterväghållning synes komma att inskränka sig till att vederbörande tillsynsman konstaterar, att en brist föreligger. Däremot behöver han ej äga kännedom om, huru denna brist bäst skall avhjälpas. Vid sådant förhållande torde hinder ej möta att åt landsfiskalerna uppdraga den lokala tillsynen över vägunderhåll och vinterväghållning. Denna anordning synes ock ägnad att befordra ortsbefolkningens intresse för vägarnas förbättring, då denna därigenom torde finna det lättare att få sina önskemål tillgodosedda. Däremot synes ej lämpligt att, såsom de vägsakkunniga ifrågasatt, ålägga landsfogdarna någon skyldighet till

Kuntjl. Maj:ts 'proposition nr 100.

uppsikt över väghållningen. Landsfogdarna böra nämligen så litet som möjligt dragas från sin egentliga uppgift.

Beträffande byggande av väg skola i regel upprättade planer och kostnadsförslag granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Utförandet av de vägbyggnader, som utföras med statsmedel, skall därjämte stå under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppsikt enligt de för sådana företag gällande administrativa bestämmelserna. För det mera sällsynta fall, att vägbyggnad utföres utan bidrag av statsmedel, synas särskilda föreskrifter uti ifrågavarande avseende ej erforderliga. På grund av den allmänna tillsynsplikt, som enligt 6 kap. 3 § i förslaget skall tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, äger denna givetvis rätt att hålla uppsikt över vägbyggnadsarbeten och att bos vederbörande länsstyrelse hemställa om de åtgärder, som kunna erfordras för rättande av förekommande felaktigheter. Att landsfiskalerna icke lämpa sig för denna uppgift, som i regel kräver tekniska insikter, lärer ligga i öppen dag, men hinder föreligger naturligtvis icke för dem att hos länsstyrelsen anmäla de felaktigheter, de kunna hava upptäckt.

Av vad sålunda anförts framgår, att jag i stort sett gillar de sakkunnigas förslag i förevarande ämne. Visserligen kan icke någon skarp gräns dragas mellan den tillsyn, som skall utövas av landsfiskalerna, och den tillsyn, som ankommer på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Tvärtom är det givet, att samma brist i väghållningen kan bli föremål för anmärkning från såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsens som landsfiskals sida. Detta innebär emellertid ingen olägenhet, då befogenheten av anmärkningarna i båda fallen prövas av länsstyrelsen och denna ensam har rätt att föreskriva verkställighetsåtgärder.

Emellertid kan man icke förbise, att länsstyrelsen vid behandling av vägärenden ofta behöver äga tillgång till särskild sakkunskap. Detta behov bortfaller ingalunda, därför att enligt förslaget vägstyrelsen kan tillgodogöra sig vägdirektörens tekniska insikter. Just för att kunna ägna erforderlig kontroll åt vägstyrelsens och dess tjänstemäns åtgärder behöver länsstyrelsen särskild sakkunskap. I vägkommissionens förslag var omförmälda behov tillgodosett på det sätt, att vägdirektören skulle vara en statens tjänsteman, närmast lydande under länsstyrelsen. De vägsakkunniga, vilka, enligt min mening på goda grunder, ansett vägdirektören böra vara eu vägdistriktets tjänsteman, hava tänkt sig, att länsstyrelsen skulle kunna erhålla nödiga upplysningar i tekniska frågor av vederbörande distriktschef eller distriktsingenjör eller, i erforderliga fall, från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. De sakkunniga hava emellertid ej föreslagit några uttryckliga bestämmelser i detta hänseende. I

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Samman-

fattning.

likhet med de sakkunniga finner jag länsstyrelsens behöv av särskild sakkunskap uti ifrågavarande avseende böra fyllas på den väg, som av de sakkunniga anvisats och med anlitande av de arbetskrafter, som för närvarande stå till buds. Då det emellertid synes lämpligt att i lagtexten giva uttryck för denna mening, torde ett tillägg böra göras till den paragraf, 1 som motsvarar 66 § i de sakkunnigas förslag, av innehåll att länsstyrelse vid behandling av vägfrågor skall äga att såsom sakkunnig anlita distriktscbefen i vederbörande väg- och vattenbyggnadsdistrikt eller den tjänsteman, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i hans ställe förordnar.

En sådan föreskrift står även i god överensstämmelse med den föreslagna bestämmelsen i 4 kap. 2 § därom, att distriktscbefen i vederbörande väg- och vattenbyggnadsdistrikt eller den tjänsteman, som i hans ställe av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordnas, skall vara berättigad att övervara vägstyrelsens sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att låta anteckna sin mening till vägstyrelsens protokoll. Den person, som enligt nyssnämnda bestämmelse skall vid vägstyrelsens förhandlingar såsom statens representant företräda den tekniska sakkunskapen, synes även lämpligen kunna i samma egenskap anlitas av länsstyrelsen, som därvid tillika kan draga nytta av den erfarenhet om länets vägväsen, som den sakkunnige lärer hava vunnit under arbetet inom vägstyrelsen.

Till de mindre jämkningar i lagtexten rörande ifrågavarande ämne, som jag funnit nödiga, skall jag framdeles återkomma.

Förslaget till vägväsendets organisation avser sålunda i huvudsak att, ehuru staten kraftigt skulle bidraga till vägarnas byggande och underhåll, likväl överlämna det praktiska handhavandet av väghållningen åt landstingen, vilka tillika skulle hava att anskaffa de utöver statsbidragen erforderliga medlen för vägväsendets behov. Landstingen skulle sköta väghållningen genom vägstyrelser och vägdirektörer samt dessas biträden, på sätt lämpligast kunde ske, medelst vägvakter eller användande av entreprenad, med lejda arbetare eller fast anställt manskap samt genom käring och ploglag.

Statsintresset tillgodoses i förslaget på det sätt, att vederbörande länsstyrelse samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen övervaka väghållningen och handlägga frågor rörande denna, en var i den omfattning, som i förslaget närmare angives.

Genom den föreslagna organisationen vinnes en väsentlig förenkling, i det att de över 370 vägstämmorna ersättas av 25 landsting samt an-

1 6 kap. 1 §.

Kungl. May.ta proposition nr 100. 85

talet vågstyrelser minskas i samma proportion. Detta bör medföra förenkling samt en mera sakkunnig och enhetlig behandling av föreliggande frågor. De nytillkommande organen, vägdirektörerna och vägmästarna, öka visserligen antalet anställda. Utgifterna för deras avlöning bör dock mångfalt uppvägas därigenom, att under deras sakkunniga ledning för samma kostnad bättre och mera arbete kan utföras än förut, då arbetet varit splittrat och ägt rum utan ledning och sakkunskap.

Länsstyrelsens arbete för vägväsendet bör i icke obetydlig mån minskas därigenom, att den får att göra med endast en vägstyrelse (i Kalmar län två). Det kan även förutsättas, att ärendena bliva mera enhetligt och sakkunnigt beredda av landstingets vägstyrelse än av de nuvarande vägstyrelserna. Å andra sidan uppstår någon ökning i arbetet för beredning av de ärenden, som skola föreläggas landstinget. Landsfiskalernas arbetsbörda bliver genom vägsynernas bortfallande väsentligt lättad. Någon ökning av länsstyrelsernas och landsstatens tjänstemän synes alltså ej föranledas av förslaget.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens befattning med vägväsendet kommer att i viss mån underlättas genom att antalet vägstyrelser minskas och genom den därav föranledda mera enhetliga behandlingen av ärendena. Tillika måste det anses vara till fördel även för styrelsens arbete, att sakkunniga vägdirektörer anställas i länen, då därigenom kontrollen å såväl byggande som underhåll av väg väsentligt förenklas. Arbetet ökas å andra sidan därigenom, att viss tillsyn å vägunderhållet jämväl skall tillkomma styrelsen, varjämte vissa styrelsens tjänstemän skola stå till länsstyrelsernas förfogande såsom sakkunniga samt närvara vid vägstyrelsernas sammanträden. 1 vad mån ändring i antalet av vägoch vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän i väg- och vattenbyggnadsdistrikten eller i själva styrelsen skulle föranledas av förslagets antagande, torde icke nu kunna fastställas. Man lärer i allt fall i likhet med de vägsakkunniga kunna utgå från att genom förslagets antagande någon ökning i distriktstjänstemännens antal näppeligen föranledes och ej^ heller någon mera omfattande förändring i organisationen av styrelsen påkallas. Frågan härom lärer emellertid böra göras till föremål för ytterligare övervägande efter förslagets antagande.

Sedan jag sålunda redogjort för förslagets huvudgrunder, vill jag Speciaii korthet beröra vissa delar av den föreslagna lagtexten, dock huvudsak- motivering, ligen endast i de fall då sådant på grund av gjorda anmärkningar synes nödigt eller väsentligare avvikelse från de sakkunnigas förslag ansetts

1 kap. 1 §.

7 §■

Vägkommis-

sionen.

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

höra äga rum. I övrigt får jag i denna del hänvisa till de sakkunnigas betänkande.

I det föreliggande förslaget till lag om allmänna vägar på landet hava i huvudsakligen oförändrad form inarbetats bestämmelserna i lagen den 13 juni 1919 om ödebygdsvägar. Då för sistnämnda slag av vägar gälla regler, som äro väsentligt skilda från dem, som gälla övriga allmänna vägar, bar benämningen ödebygdsväg måst för sig i lagtexten upptagas. Samtliga allmänna vägar utom ödebygdsvägar betecknas däremot i förslaget med ordet landsväg. Begreppet landsväg har därmed givits en betydligt vidsträcktare räckvidd än det förut ägt. Sålunda komma därunder att falla jämväl bygdevägar och enklare vägar.

Det ligger i sakens natur, att vid tillämpningen av bestämmelserna i förevarande kap. å ödebygdsväg behörig hänsyn måste tagas därtill, att sådan väg är avsedd att förmedla en gles och föga påfrestande samfärdsel samt att ödebygdsvägen förty, såsom ock i 3 kap. 3 § uttryckligen sägs, skall till sitt byggnadssätt vara av så enkel beskaffenhet, som är förenlig med vägens ändamål. Man kan sålunda exempelvis icke beträffande ödebygdsväg underlåta det i 1 kap. 5 § föreskrivna uppsättandet av skyddsvärn, som anses nödigt för de vägfarandes trygghet, men givet är, att sådan inrättning under eljest lika förhållanden kan anses mera umbärlig å ödebygdsväg än å en starkt trafikerad landsväg. Enahanda betraktelsesätt gör sig även gällande i fråga om vägens underhåll.

På sätt riksdagen i dess skrivelse den 15 mars 1912 framhållit och vägkommissionen i sitt betänkande (del I sid. 352—374) närmare utvecklat, föreligger för närvarande ett kännbart behov av bestämmelser, som bereda vägdistrikten tryggad dispositionsrätt till vägmärken.

För att avhjälpa detta behov har vägkommissionen föreslagit en bestämmelse — vilken av de vägsakkunniga i oförändrat skick upptagits i 7 § av deras förslag — av innehåll att utan hinder av den rätt annan kan äga i avseende å mark, som för väg tagits i anspråk, må vägen för sitt ändamål brukas. Enligt kommissionens motivering innebär denna bestämmelse, att, så snart mark faktiskt tagits i anspråk för allmän väg, uppkommer därigenom för vägdistriktet en till tiden obegränsad nyttjanderätt till vägmärken, dock endast så länge vägen äger bestånd såsom allmän {vågrätt). Denna vågrätt skall äga företräde framför varje annan sakrätt i den mark, som för vägen tagits i anspråk. Så länge vägen överhuvud är att anse såsom allmän, skall den alltså kunna brukas för sitt ändamål, oberoende av de rättsanspråk, annan må kunna äga till själva vägmärken. Yägrätten behöver alltså ej skyddas genom något in-

87 Kungl. Maj:ts proposition nr 10U.

skrivningsförfarande. Ifrågavarande bestämmelse skall äga tillämpning / /.«/» icke blott på de vägar, som framdeles anliiggas, utan även på de vägar, som ingå i det redan nu befintliga vägnätet, i den mån de efter lagens införande fortfarande äro att hänföra till allmän väg. Jämväl i fråga om dylik väg skall vägens tillvaro såsom sådan innefatta presumtion om behörig åtkomst till den i vägen ingående marken.

De av kommissionen föreslagna bestämmelserna synas mig ägnade Departe att avhjälpa den osäkerhet, som hittills rått uti ifrågavarande avseende. 'lefen Såsom vägkommissionen anmärkt, kan det visserligen tänkas, att uppkomsten av vägrätt i vissa fall skulle kunna medföra minskning i vederbörande fastighets värde och förty lända vederbörande inteckningshavare till förfång. Sådant lärer dock endast i sällsynta undantagsfall kunna inträffa, varför denna omständighet icke synes böra tillmätas större betydelse. Då vågrättens uppkomst gjorts beroende allenast av det faktiska förhållandet, att mark tagits i anspråk för allmän väg, och icke av laga åtkomst till marken, torde här böra erinras, att, om i något fall vägmärken tagits i anspråk utan jordägarens tillstånd, denne givetvis av vågrättens uppkomst är oförhindrad att mot vägdistriktet göra sina ersättningsanspråk gällande. I det mycket vanliga fall, att jordägaren helt formlöst förklarat sig tillsläppa vägmärken, lärer däremot varken upplåtaren eller dennes efterträdare i äganderätten sedermera kunna med framgång framställa något ersättningsanspråk mot vägdistriktet i anledning därav, att vågrätten inskränker jordägarens dispositionsrätt.

Stadgandet i 13 § motsvarar 19 § i gällande väglag. Åtskilliga 13 §. fall förekomma, då menigheter eller enskilda personer hava särskild förpliktelse att underhålla allmän väg, bro eller färja. Vanligen torde dylik förpliktelse hava uppkommit på det sätt, att enskild person eller menighet, som haft särskilt intresse av anläggandet av väg eller bro, på egen bekostnad anlagt vägen eller bron mot erhållande av rätt att upptaga väg- eller bropenningar. Beträffande förekomsten av dylika förpliktelser hänvisas till vägkommissionens betänkande del II sid. 145.

Då de av de sakkunniga i 15 § första stycket av deras förslag 15 §. upptagna bestämmelserna, som avse att reglera vägdistriktets samt köpingars och vissa municipalsamhällens inbördes ställning med avseende å väghållningen, möjligen skulle kunna leda till den missuppfattningen, att samhälles ovillkorliga skyldighet att utföra väghållning icke skulle avse sådan väg, som redan före den nya lagens ikraftträdande upplåtits för allmänt begagnande som gata, hava ordalagen undergått någon jämkning.

I de sakkunnigas förslag har ej angivits, huruvida i den ersätt-

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

1—2 kap. ning, som enligt förslaget tillkommer samhälle för byggande av väg, jämväl skall ingå kostnaden för förvärvande av vägmark. Därest de sakkunnigas förslag bibehålies oförändrat, synes den tolkning kunna göras gällande, att vägdistriktet skulle vara skyldigt att ersätta vederbörande samhälle för förvärvandet av vägmärken men att vägdistriktet ägde täcka denna kostnad genom uttagande av särbidrag av vederbörande fastighetsägare på sätt i 2 kap. 5—7 §§ sägs. Det ligger i öppen dag att tillämpningen av bestämmelserna om särbidrag i förevarande fall skulle möta betydande svårigheter. Därtill kommer, att ägare av tomt utmed gata, som efter den 1 januari 1908 upplåtits för allmänt begagnande, enligt 36 och 39 §§ i 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad har skyldighet att i viss utsträckning ersätta samhället för gatumarken. Om dessa bestämmelser och reglerna om uttagande av särbidrag samtidigt skulle tillämpas inom samhälles planlagda område, skulle förhållandena kunna bliva ganska invecklade. Dessa svårigheter synas mig bäst kunna undgås dels därigenom, att särbidrag ej uttages av fastighet, som ingår i fastställd stadsplan (2 kap. 6 §), samt att kostnad för förvärvande av vägmark inom planlagt område ej täckes medelst uttagande av särbidrag (2 kap. 5 §), dels därigenom att i förevarande § uttryckligen föreskrives, att i den till samhälle för byggande av väg utgående ersättningen ej må inräknas kostnaden för förvärv av vägmark inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd. Denna anordning lärer så mycket mindre innehålla någon obillighet mot samhällena, som dessa, såsom ovan nämnts, äga vissa möjligheter att uttaga sina kostnader för markförvärv av vederbörande tomtägare.

I anledning av framställda anmärkningar har vidare föreslagits den ändring i förevarande §, att jämväl tvist i fråga om sättet för erläggande av här ifrågavarande ersättning för byggande av väg skall avgöras av gode män. Genom direkt hänvisning till lagen om skiljemän har det fastslagits, att denna lag i tillämpliga delar skall lända till efterrättelse i fråga om skiljemannaförfarandet.

2 kap. På sätt förut erinrats, har beträffande de av de sakkunniga före-

2 §. slagna föreskrifterna om byggande av väg anmärkts, att plan och kostnadsförslag beträffande företaget borde upprättas icke genom vägstyrelsens utan genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg, men har jag av förut anförda skäl ansett mig böra biträda de sakkunnigas förslag i denna del. Då det synts av vikt, att ortsbefolkningen verkligen får kännedom om länsstyrelsens kallelse till det i första stycket omförmälda sammanträdet, har det ansetts lämpligt att uttryckligen giva länsstyrelsen frihet att låta införa berörda kallelse i flera ortstidningar.

SO

Kungl. A/ajUs proposition nr 100.

Uppenbart är, att därvid sådana tidningar böra väljas, som genom spridning inom olika grupper av ortens befolkning bringa kallelsen till de flestas kännedom. Mot förevarande § har av länsstyrelsen i Norrbottens län ytterligare anmärkts, att den föreslagna åtgärden att hålla plan och kostnadsförslag beträffande ifrågasatt vägföretag tillgängliga för allmänheten för granskning i regel ej ledde till avsett resultat, utan att det vore bättre att i stället höra vederbörande kommunalstämma. Med anledning härav må erinras, att förevarande § icke utgör hinder för den sålunda föreslagna åtgärden. Länsstyrelsen äger nämligen både rätt och skyldighet att såvitt möjligt och på lämpligaste sätt låta utreda ärendet, och förevarande stadgande angiver blott de åtgärder, som för sådant ändamål ansetts oundgängliga. Att helt utesluta föreskriften om skyldighet för länsstyrelsen att hålla plan och kostnadsförslag tillgängliga för allmänheten, synes icke kunna ifrågakomma.

I många av de inkomna yttrandena har med styrka gjorts gällande, att den föreslagna skyldigheten att lämna landstinget tillfälle att yttra sig i vägbyggnadsfrågor skulle onödigt fördröja sådana ärendens behandling och dessutom bliva betungande för landstingen själva. Härvid är emellertid att märka, att enligt 48 §1 i de sakkunnigas förslag landstinget skulle kunna uppdraga sin yttranderätt åt vägstyrelsen. Från ett flertal håll har emellertid framhållits, att ej heller denna anordning vore tillfredsställande.

Anledningen till att de sakkunniga i princip ansett landstinget böra höras i alla frågor om byggande av väg, är givetvis den, att dessa frågor kunna hava en betydande inverkan på landstingets ekonomi. Det kunde exempelvis tänkas, att en nitisk och intresserad vägstyrelse tillstyrkte företag, som visserligen, sedda enbart ur vägväsendets synpunkt, vore nyttiga och behjärtansvärda, men dock vore alltför betungande ur ekonomisk synpunkt. Emellertid lära såväl kravet på skyndsamhet vid behandling av hithörande frågor som landstingets ekonomiska intressen kunna behörigen tillgodoses genom att i stället för landstinget höra dess förvaltningsutskott, som besitter den grundligaste kännedom om landstingets ekonomi och mellan landstingens sammanträden handhar de löpande ärendena. En sådan lösning har ock förordats av några av de hörda myndigheterna. Visserligen kan häremot invändas, att förvaltningsutskottet representerar icke allenast vägdistriktet utan jämväl i landstinget deltagande städer, men synes mig denna omständighet icke böra tillerkännas avgörande betydelse, då anordningen i övrigt torde innebära en

1 Motsvarar 4 kap. 4 § i förevarande förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 88 käft. (AV 100.) 12

‘2 kap.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

2 kap. god och praktisk lösning. I följd härav lärer den av de sakkunniga i 48 § föreslagna bestämmelsen om befogenhet för vägstvrelsen att efter uppdrag å landstingets vägnar avgiva yttranden i vägfrågor böra utgå.

3 §. Jämväl andra frågor om byggande av väg än de, som röra anlägg-

ning av ny väg, skola, liksom hittills i avsevärd utsträckning varit fallet, prövas av länsstyrelsen. Väl vore det tänkbart, att sådana frågor kunde överlämnas åt vägstyrelserna, så att länsstyrelsens ingripande icke skulle påkallas annat än då vägstvrelsen eller vägdistriktet uraktläte nödiga byggnadsarbeten. Emellertid är en sådan anordning icke tillrådlig bland annat av det skäl, att dessa vägbyggnadsarbeten ofta kräva en noggrann kontroll i tekniskt avseende från det allmännas sida, vilken bör få göra sig gällande redan med avseende på arbetets planläggning. Enligt förslaget har länsstyrelsen i dylika fall möjlighet att bereda den erforderliga uppsikten genom att inhämta yttrande från väg-och vattenbyggnadsstyrelsen över uppgjord plan och kostnadsförslag rörande företaget, men kan länsstyrelsen, när omständigheterna därtill föranleda, väsentligt förenkla proceduren.

5—7 §§. I 21—24 §§ av sitt förslag hava de sakkunnigas majoritet före-

slagit vissa bestämmelser, enligt vilka vägdistrikt skulle hava rätt att uttaga kostnaden för förvärv av den för väg erforderliga mark genom särskilda bidrag, så kallade särbidrag, från de fastigheter, vilka av vägen . hava särskild nytta. Förevarande bestämmelser stå i visst samband med nu gällande bestämmelser om statsbidrag till byggande av väg. Enligt dessa bestämmelser må statsbidrag ej beräknas å kostnaden för vägmärkens anskaffande. En följd härav har blivit, att man strävar efter att söka förmå vederbörande jordägare att avstå vägmärken utan ersättning, vilket även i stor utsträckning plägar lyckas. Emellertid ligga svagheterna i detta system i öppen dag. Intet medel finnes mot tredska. Förhållandena kunna även vara sådana, att en jordägare genom vägens framdragande lider så stor förlust av värdefull mark, att det ej skäligen kan begäras, att han utan ersättning avstår från densamma. Ofta kan det inträffa, att jordägare, vilkens mark ej omedelbart beröres av en väg och som således undgår att tillsläppa vägmark, har långt större nytta därav än den, som avstår mark till vägen. Uppoffringarna komma alltså icke att stå i riktigt förhållande till båtnaden av företaget.

De sakkunnigas förslag synes ägnat att avhjälpa dessa olägenheter. Då förslaget i denna del icke desto mindre rönt kraftiga motsägelser från ett flertal bland de hörda myndigheterna, synes detta i främsta rummet bero därpå, att bestämmelserna enligt de sakkunnigas avfattning icke medgiva en tillräckligt smidig tillämpning. Enligt de

Kung!.. Maj:tn proposition nr 100.

sakkunnigas förslag skall nämligen städse hela den skäliga kostnaden för markförvärv uttagas genom särbidrag, varjämte fastställandet av de olika fastigheternas delaktighet i denna kostnad skall äga ruin, så snart ej all vägmark tillhandahålles utan ersättning. Emellertid kan det, såsom i avgivet yttrande framhållits, inträffa att det, när fråga är om eu väg som huvudsakligen tillgodoser fj ändra fiken, icke kan påvisas, att vissa fastigheter hava så stor nytta av vägen, att den motsvarar kostnaden för vägmärken. I sådant fall bör uppenbarligen allenast en del av berörda kostnad uttagas genom särbidrag. Vidare kan det tänkas fall, då de inflytande särbidragen ej motsvara kostnaderna och besväret för verkställandet av den utredning, som erfordras för särbidragens uttagande. Så kan bliva förhållandet, då vägmärken frivilligt tillhandahålles i större utsträckning. Det har därför synts böra bero på vägdistriktet, huruvida rättigheten att uttaga särbidrag skall göras gällande och huruvida utredning i sådant avseende skall äga rum.

I detta sammanhang bör erinras, att då vägdistrikt kommer att få* vidkännas kostnad för förvärv av vägmark, statsbidrag ej bör få beräknas å sådan kostnad.

Då sålunda enligt min mening särbidrag icke må uttagas med högre belopp än vad som kan anses motsvara vederbörande fastighets nytta av vägens tillkomst, får länsstyrelsens prövning av hithörande frågor en något annan karaktär än den skulle hava enligt de sakkunnigas förslag. Såväl enligt vägkommissionens som efter de sakkunnigas förslag skulle länsstyrelsens prövning i regel allenast avse ett fastställande för varje fastighet av dess procentuella andel i markkostnaden utan avseende huru stor denna kostnad, som vid tiden för prövningen icke behövde vara känd, i verkligheten komme att bliva. Endast i undantagsfall, när vägstyrelsen sådant begärde, skulle länsstyrelsen jämväl pröva, huruvida det pris vägdistriktet erlagt för vägmärken vore oskäligt, och, om så funnes vara förhållandet, fastställa flen skäliga markkostnaden, som finge uttagas genom särbidrag. Då man enligt mitt förevarande förslag har att tillse, att särbidraget ej kommer att överstiga vederbörande fastighets nytta av väganläggningen, måste särbidragets belopp vara icke blott relativt utan även absolut bestämt. Länsstyrelsen måste alltså vid förevarande prövning alltid hava kännedom om den verkliga kostnaden för vägmärkens förvärvande. Givetvis skall länsstyrelsen jämväl tillse, att vad som uttages genom särbidrag, ej överstiger den skäliga kostnaden för markförvärvet.

De sålunda föreslagna bestämmelserna torde hava till följd, att länsstyrelserna jämförelsevis sällan behöva taga befattning med faststäl-

la kap.

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

2 kajt.

8-13 §§.

Vägkommis-

sionen.

Yttranden.

lande av särbidrag. Liksom hittills lära frivilliga uppgörelser om vägmärkens tillhandahållande bliva regeln, och fastställande av särbidrag torde endast behöva äga rum i den händelse, att jordägarna allmänt vägra att utan ersättning tillhandahålla vägmark.

Såsom redan antytts vid 1 kap. 15 § har det ej ansetts lämpligt, att vägdistriktet uttager särbidrag av fastighet, som ligger inom område, för vilket stadsplan fastställts, eller täcker kostnad för förvärv av vägmark inom sådant område medelst uttagande av särbidrag. Samtidigt har samhälle frånkänts rätt till ersättning för den del av kostnaden för byggande av väg, som avser förvärv av vägmark. Anledningen härtill är huvudsakligen, att man velat undvika kollisioner med stadsplanelagens bestämmelser.

Enligt de vägsakkunnigas förslag lärer vägdistriktets fordran för särbidrag icke utgå med förmånsrätt. Då man såvitt möjligt torde böra undvika att öka de s. k. tysta förmånsrätternas antal, har jag ej ansett mig böra föreslå ändring i detta avseende.

Särskilt då man för väghållningens utförande väljer ett så stort arbetsdistrikt som landstingsområdet, ligger det vikt uppå att tillse, att vägförvaltningen har möjligheter att tillfredsställande utföra sin uppgift. En svårighet, som därvid kan yppa sig, är den, att hinder för framskaffande av erforderliga väglagningsämnen kan uppstå genom ortsbefolkningens vägran att till rimligt pris tillhandahålla dragare. Även om denna fara i avsevärd grad minskats genom möjligheten att använda lastautomobiler, är den likväl av beskaffenhet att ej böra lämnas obeaktad av lagstiftningen.

Vägkommissionen hade föreslagit rätt för vederbörande kommun att för vägunderhållets fullgörande av lämpligt belägna fastigheter uttaga arhetsbidrag in natura, s. k. vägdagsverken, för vilka den arbetsskyldige skulle erhålla gottgörelse efter på förhand verkställd uppskattning. Det antal vägdagsverken, som högst finge uttagas av en fastighet, skulle stå i visst förhållande till fastighetens taxeringsvärde och antalet av dess dragare. Yägdagsverke skulle fullgöras efter anmaning av en utav vederbörande kommunalstämma utsedd vägfogde och skulle kunna påkallas för vilket vägunderhållsarbete som helst. Beträffande det vägunderhåll, som omedelbart skulle ankomma på landstinget, har kommissionen funnit någon arbetsskyldighet icke lämpligen böra sättas i fråga.

I de över kommissionens förslag avgivna yttranden har förslaget om införande av en dylik dagsverksskyldighet ganska allmänt rönt motsägelser. Förslaget har sålunda i denna del betecknats såsom innebärande en klasslagstiftning och ett upplivande av den gamla hoveriskyl-

03 Kung}. Maj:ta proposition nr 100.

diglieten, varjänite farhågor hava uttalats för att dagsverksskyldigheten 2 kap. skulle leda till olidligt tvång och översitteri. Vidare har framhållits behovet av föreskrifter till förhindrande därav, att fullgörande av arbetsskyldigheten påkallades å tider, då särskild brådska rådde i jordbruket.

Den..v^gsak.ku"niga hava icke kunnat helt ansluta sig till kommis- Be vägsaksionens förslag i denna del utan vidtagit vissa, ganska genomgripande kunnisaoi andringar däri. De sakkunniga hava till utveckling av sin ståndpunkt anfört:

»De framställda anmärkningarna mot kommissionens förslag synas icke kunna frånkännas visst fog. Att det hittills tillämpade underhållssystemet från denna synpunkt icke framkallat större missnöje än som varit fallet, torde i huvudsak kunna tillskrivas den omständigheten, att väo-hållarna i väsentlig mån ägt möjlighet att på för dem passande tider fullgöra sm vaghallnmgsskyldighet. Detta gäller särskilt anskaffandet och framförs andet av vaglagnmgsämnen. Enligt kommissionens förslag skulle emellertid de arbetsskyldiga nödgas inställa sig till arbete på av vägfoo-den utsatt dag, även om det för dem folie sig aldrig så olägligt. De uttalade larhagorna, att dagsverksskyldigheten lätteligen kunde bliva förhatligtorde icke vara alldeles obefogade. Å andra sidan kan man ej bortse

raa,e vadof’ som kunna uppstå genom en ortsbefolknings vägran att till rimligt pris biträda med väghållningens utförande. Vid fleialdiga tillfallen har såväl inom riksdagen som i myndigheternas utlatanden framhållits, att stora svårigheter kunde möta för vägundeihaHets upplåtande på entreprenad till skäligt pris, därigenom att fastighetsägarna i orten slote sig samman i syfte att oskäligt uppdriva entreprenadssummorna. För att omintetgöra de avsedda verkningarna av dylika sammanslutningar torde det stundom komma att erfordras att vagstyrelsen antingen anlitar entreprenör från annan ort eller ’ ock med eget folk ombesörjer väghållningen. Det största hinder, som skulle ligga i vagen for eu dylik lösning, vore svårigheten att framföra erforderlig myckenhet väglagningsämnen på grund av jordägarnes vägran att tillhandahaHa dragare. Att mot skälig ersättning erhålla tillraekhg tillgång pa mänsklig arbetskraft för själva väglagningsarbetets utförande torde däremot under normala förhållanden icke erbjuda större

De sakkunniga hava med utgångspunkt härifrån visserligen funnit Sig kunna och hora ur sitt förslag utesluta vägdagsverkena men funnit det nödvändigt att för det fall, att frivilliga överenskommelser icke kunna traitas, bereda landstmgsvägstyrelsen tryggad möjlighet att få erforderliga myckenheter vaglagnmgsämnen framforslade till de platser, där de skola

94 Kungl. Mu,j:ts proposition nr 100.

2 kap. komma till användning. De sakkunniga gå emellertid beträffande denna speciella arbetsprestation så till vida längre än kommissionen, att de anse, att lämpligt belägna jordbruksfastigheter inom distriktet böra kunna åläggas ombesörja framforslingen av hela den för vägunderhållet erforderliga myckenheten väglagningsämnen, under det att kommissionen inskränkt sig till att fordra ett visst begränsat antal dagsverken, som dock skulle kunna utkrävas för vilket vägunderhållsarbete som helst och när som helst. Det föreligger enligt de sakkunnigas mening eu väsentlig skillnad mellan att ålägga en jordägare att å viss dag fullgöra vissa dagsverken och att förelägga honom att utföra ett bestämt arbete inom viss tidrymd med frihet att själv efter sin bekvämlighet närmare välja tidpunkten för dess verkställande. Under det att det förra alternativet ofta kan komma att framstå som ett tryckande tvång, bör det senare alternativet, under förutsättning att arbetet förlägges till för jordbrukarna lämpliga tider, snarast vara att anse såsom en fördel, då därigenom lönande arbete beredes åt dragare och körkarlar å tid, då det kan vara

svårt att för dem finna sysselsättning.

De sakkunniga hava sålunda ansett, att arbetsskyldigheten bör inskränkas till att avse själva framförandet av den för vägunderhållet erforderliga myckenheten väglagningsämnen, vilken bör i färdigt skick tillhandahållas av vägstyrelsen att hämtas vid grusgrop, stenkross, järnvägsstation eller dylikt. Försatt underlätta fullgörandet av denna skyldighet skola jordägarna vara berättigade att i god tid få vetskap om arbetets omfattning under det kommande året och äga frihet att inom lämplig tidrymd verkställa arbetet, när de så finna lägligt. Då det kan möta svårigheter för vägstyrelsen att på en gång mottaga hela årskvantiteten, har före slagits rätt för styrelsen att fördela leveransen å olika delar av året. Uppenbarligen bör'därvid tillses, att vederbörande jordägare få god tid på sig och att den för arbetets utförande utmätta tidrymden förlägges så, att arbetet ej behöver hindra brådskande jordbruksarbete. Vid arbetets utförande måste de arbetsskyldiga naturligtvis råtta sig eftei de anvisningar, som meddelas av vägstyrelsens representant, exempelvis i avseende å platsen för väglagningsämnenas hämtande och avlämnande, grusgropars vård o. s. v.

Emellertid skulle det möta stora praktiska svårigheter för vagstyrelsen att vid ordnandet av de med arbetsskyldigheten förbundna frågor hava att göra med samtliga arbetsskyldiga var för sig. Det har därför visat sig nödvändigt att åstadkomma sammanslutningar mellan de arbetsskyldiga, därvid snöploglagen tagits till förebild. Enligt de sakkunnigas mening skola de jordbruksfastigheter, som äro lämpligt belägna

A ungl. Maj:ts proposition nr 100.

och i övrigt tjanliga särskilt i avseende å tillgång på dragare, av länsstyrelsen

v \ yn ffrSlag indeIaS tiH kör1^- Varje körlag skall tilldelas viss vägsträcka. De vaglagnmgsämnen, som erfordras till underhåll av denna vägsträcka, skola inom de av vägstyrelsen bestämda tider framforslas av kör-

S*;verde r 7 Utav körlaSet bland dess medlemmar utsedd j., °d 1 ollkhet med vad som gäller angående snöploglag skola, av skal som nedan närmare angivas, körlagets medlemmar vara solidariskt

vårandrTsl ,5lU^a“det av ^rlagets skyldigheter. I förhållande till

varandra sloka de, da lämpligare grund för ansvarighetens fördelning ej

kunnat utfinnas, svara för arbetet i förhållande till deras fastigheters ■ - eung,svärden. Därest en medlem av körlaget underlåter att utföra n andel av arbetet, kan vid denna anordning inträffa, att även övrio-a medlemmar jämlikt 30 § fä utgiva ersättning till vägstyrelsen, därest den kostnad vägstyrelsen måste vidkännas för att själv låta utföra det , .. ,!!Satt;J, arketet överstiger den ersättning, som skolat utgå till körlaget darfor. Givetvis, blir den försumlige i sådant fall skyldig att gottgöra de Övriga medlemmarnas utgifter i sådant avseende. För att så vitt möjlio-t förekomma att korlaget behöver utgiva dylik ersättning och särskilt för att

,f5r d“ «M-t> - kan uppkamma för den hä“försumlige ar insolvent, lärer med fördel kunna anlitas utvägen, att de Övriga medlemmarna efter överenskommelse med vagstyrelsens representant utföra det eftersatta arbetet emot den ersättning, som eljest skolat tillfalla den försumlige. Denna utväg kan dock

tid enär f0rst efter utgangen. av den för arbetets utförande bestämda tid, enär det först da visar sig, huruvida och i vad mån försummelse

Ssninf %ifi 6 f- f VTtyrelSen lcke hinder 1 vägen för en sådan

fösning. Ti l förhindrande av att en medlem skulle helt undandraga

sig sm arbetsamhet i förlitande på att Övriga medlemmar komme att utföra hans andel i arbetet, har det ansetts nödigt därjämte stadga ansvarspafoljd för försumlighet uti ifrågavarande hänseende.

De skal, som föranlett till avvikelse från de för snöploglagen gäle *eå’ler, »ro i huvudsak följande: Därest snöploglagets skyldigheter e tersattas, inoter i regel ingen svårighet att avgöra, hos vilken felet

’ 7 d6n bei’°r Pa att snoPIoof°gden försummat att utfärda uppbåd fortskaffa 7? av p 0S'laget försummat att hörsamma uppbådet eller åsfrtalfa detsamma- Ansvars- och ersättningsskyldigheten är lätt att 7 7 7 1 fråga om vinterväghållningen föreligger därjämte ofta ett direkt intresse for ploglagets medlemmar att fullgöra sina skyldig-

2 kap•

Motsvarar 2 kap. 13 § i förevarande förslag.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

2 icap. heter, då vägarnas försättande i farbart skick efter ett snöfall merendels torde vara av största vikt för ploglagsmedlemmarna sjalva. Annorlunda ställer sig saken i fråga om körlagets skyldighet att framforsla väglagningsämnen. Om fullgörandet av denna skyldighet pakallats för att bryta en till uppdrivande av entreprenadpriserna bildad sammanslutning mellan traktens jordägare, kan det antagas, att vederbörande icke skola visa sig angelägna att fullgöra berörda skyldighet. Därest blott en del av den föreskrivna myckenheten väglagmngsamnen tunnes framförd vid den bestämda tidens utgång, skulle det sannolikt visa sig ytterst svårt att fastställa, vilken av körlagets medlemmar som <nort sig skvldig till försummelse. Att i sådant fall lägga hela ansvare på körfogden synes icke förenligt med billighet och skulle dessutom gorå körfogdesysslan förhatlig. Med den av de sakkunniga föreslagna solidariska ansvarsskyldigheten kommer varje medlem av korlaget att hava intresse av att de Övriga fullgöra sin andel i arbetet och härigenom torde komma att vinnas en ganska effektiv kontroll. ■ ..

Därest överenskommelse om ersättningen för arbetet ej kan trattas mellan vägstyrelsen och körlaget, skall frågan avgöras genom skiljeman.

Såsom redan antytts hava de sakkunniga utgått från att framtorslingen av väglagningsämnen icke alltid skall verkställas av körlag^ utan endast i de fall, att svårighet föreligger att på skäliga villkor åstadkomma uppgörelse angående dylik framforsling. I regel torde sådan uppgörelse kunna komma till stånd och i somliga fall kan det möjligen även visa sig fördelaktigt, att vägstyrelsen själv ombesörjer framforslingen exempelvis medelst lastautomobiler. Emellertid har försiktigheten synts bjuda att icke dröja med körlagsindelmngen, tills omformalda svårigheter yppa sig, utan bör körlagsindelning städse finnas ordnad såsom en reservutväg. På sätt framgår av 3 §1 i övergångsbestämmelserna skall länstyrelsen redan innan den nya lagen i övrigt trader i kraft verkställa sådan indelning, så att organisationen skall vara färdig, da den

kan behöva att tagas i bruk.» , „

Myndigheter I de avgivna yttrandena har det föreslagna inrättande! av kort g

och korpo- allmänt lämnats utan anmärkning. Av länsstyrelserna bär endast en helt avvisat tanken därpå. Däremot har i åtskilliga yttranden ifrågasätta, huruvida det vore nödvändigt att ålägga körlagets medlemmar solidarisk ansvarighet för körlagets förpliktelser.

Departe- Lika med de vägsakkunniga finner jag bestämmelser, avsedda att

Chefen trygga vägdistriktets möjligheter att disponera erforderliga vaglagnings

1 Motsvarar 8 kap. 3 § i förevarande förslag.

Kung!. MajUa proposition nr 100. !>7

ämnen, icke kunna undvaras. Visserligen håller jag för troligt, att så- dana bestämmelser endast undantagsvis komma att behöva tagas i bruk, men sannolikhet för att behov av dylika bestämmelser skall kunna komma att för vissa fall göra sig gällande föreligger likväl. De av de sakkunniga föreslagna stadgandena synas, på samma gång de i erforderlig utsträckning tillgodose vägdistriktets intressen, därjämte vara så avpassade, att de så litet som möjligt störande ingripa i ortsbefolkningens frihet. Jag har alltså ansett de sakkunnigas förslag i denna del kunna bibehållas i stort sett oförändrat, även såvitt det stadgar solidarisk ansvarighet för körlagsmedlemmarna. Ett borttagande av denna ansvarighet skulle nämligen innebära ett så starkt försvagande av körlagsinrättningens effektivitet, att jag icke funnit det tillrådligt.

I tredje kapitlet av förslaget hava med allenast obetydliga ändringar upptagits de i lagen den 13 juni 1919 om ödebygdsvägar förekommande bestämmelserna.

Beträffande den föreslagna vägdirektörens kompetens hava de vägsakkunniga föreslagit, att vägdirektören helst bör hava fullgjort vad som fordras för vinnande av anställning i väg- och vattenbyggnadsstaten. Nämnda fordringar, vilka angivas i 16 § av instruktionen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt de ordinarie tjänstemännen i väg- och vattenbyggnadsdistrikten, äro att vederbörande skall hava genomgått tekniska högskolan och därjämte förvärvat praktisk duglighet i ingen jörsyrkets utövande.

I de avgivna utlåtandena har en länsstyrelse anfört, att vägdirektör ovillkorligen bör uppfylla förutsättningarna för inträde i väg- och vatlenbyggnadsstaten, eu annan länsstyrelse har yttrat enahanda mening, dock med den inskränkning, att dispensrätt ansetts böra tillkomma Kungl. Maj:t. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har såsom ytterligare förutsättning för erhållande av vägdirektörsbefattning, utöver vad de sakkunniga föreslagit, ifrågasatt särskild kompetensförklaring av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Det synes i hög grad ligga i vederbörande landstings och vägstyrelses intresse att vägdirektören innehar fullgod teknisk utbildning. Särskilt vid upprättandet av arbetsplaner för vägbyggnader är sådan utbildning oundgänglig, men den tekniska sakkunskapen kan ej heller undvaras, när det gäller att åstadkomma ett gott vägunderhåll. De av de sakkunniga föreslagna kompetensfordringarna synas väl avvägda. A ena sidan framhålles som ett önskemål, att vägdirektören bör hava eu ganska hög kompetens, nämligen den, som motsvarar fordringarna för anställning vid väg- och vattenbyggnadsstaten, men å andra sidan har

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. SS höft. (AV 100.) 13

4 /:<!]>.

.5 kap.

4 kap.

2 §.

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

4 kap.

7 §■

Vägliom missionen.

De vägsakkunniga.

vägstyrelsen erhållit rätt att själv bedöma, huruvida vägdirektören kau hava förvärvat den erforderliga skickligheten, oavsett huruvida han fullgjort nämnda fordringar eller ej. Någon farhåga att man, genom tillgodoseende av anspråken på att vägdirektören skall äga fullgod teknisk utbildning, kommer att tillbakasätta den viktiga ekonomiska sidan av väghållningen, synes ej böra hysas. En vägdirektör med sådan utbildning bör nämligen hava större förutsättningar att undvika de ofta ganska dyrbara misstag, som den på dessa områden mera obevandrade kan låta komma sig till last. Men det bör även ihågkommas, att det ingalunda är meningen att vägdirektören skall bliva allena bestämmande inom vägstyrelsen. Landstingen lära nämligen icke underlåta att i de viktiga vägstyrelserna insätta i väghållningens ekonomi väl förfarna män, och det är att förvänta, att dessa i gott samarbete med vägdirektören skola göra sitt bästa att åstadkomma en god men på samma gång billig väghållning.

För närvarande utgår vägskatten efter vägfyrk enligt följande grunder. Jordbruksfastighet, med undantag av staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar, påföres en vägfyrk för varje 100 kronor av taxeringsvärdet. Nämnda skogar påföres en vägfyrk för varje 150 kronor av taxeringsvärdet. Frälseränta samt annan fastighet påföres eu vägfyrk för varje 200 kronor av taxeringsvärdet. Inkomst påföres eu vägfyrk för varje trettio kronor av den beskattningsbara andelen därav.

Under åberopande därav, att den kommunala beskattningens reformering vore förestående samt att en definitiv omreglering av vägbeskattningen, vilken vore i högsta grad beroende av kommunalskattereformen, icke kunde tänkas genomförd fristående för sig, har vägkommissionen icke föreslagit någon ändring i nu gällande grunder för vägskattens utgörande, utan har kommissionen i 15 § av övergångsbestämmelserna till lagen om vägkommunal styrelse på landet intagit ett stadgande, som motsvarar 6 och 59 §§ i 1891 års väglag.

De vägsakkunnigas majoritet hava emellertid funnit sig icke kunna underlåta att förorda vidtagande redan nu av vissa mindre genomgripande jämkningar i beskattningsgrunderna, vilka jämkningar de sakkunniga ansett dels omedelbart föranledas av det föreslagna ändrade sättet för vägunderhållets utförande dels stå i samband med senare tids lagstiftningsarbete på skatteväsendets område. Till utveckling av sin mening hava de sakkunniga anfört:

»Jordbruksfastigheterna hava hittills burit den utan jämförelse tyngsta delen av väghållningsbördan. De torde få anses för närvarande vara minst dubbelt så hårt belastade som frälseränta och annan fastighet samt sex gånger så hårt belastade som inkomsttagarna. Detta förhållande mo-

Kanyl. Maj:ts proposition nr 100. 99

tiveras i främsta rummet därav, att vägarna ansetts i synnerhet tillgodose jordbruksfastigheternas intressen, men även, och i icke obetydlig grad därav, att jordbrukarna hittills fått utgöra sin andel av väghållningsbesväret huvudsakligen in natura. Även om naturaväghållningens fullgörande mången gång, särskilt på grund av automobiltrafikens förstörande inverkan på vägarna, visat sig betungande, långt mera än vad uppskattningen utvisar, lärer det i synnerhet för de mindre bärkraftiga jordägarna te sig som en fördel att själva få verkställa det för natura- ' väghållningen erforderliga arbetet i stället för att kontant betala det. Genom väghållningens utförande enligt de sakkunnigas förslag inträder eu förändring uti förevarande avseende, som enligt de sakkunnigas mening oundgängligen påkallar en lindring av jordbruksfastigheternas deltagande i väghållningen. Det får därvid ej heller förbises, att det till stor del är automobiltrafiken, som gjort det nödvändigt att frångå väghållningen in natura, samt att denna trafik icke lärer tillgodose jordbrukarnas intressen i högre grad än övriga medborgares. På grund av vad sålunda anförts hava de sakkunniga ansett billigheten fordra, att jordbruksfastighet påföres eu vägfyrk, icke såsom förut för varje 100 kronor av dess taxeringsvärde, utan för varje 200 kronor av taxeringsvärdet. Att härutöver fortfarande medgiva särskild lindring för staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar, synes icke böra ifrågakomma, utan bliva dessa att likställa med övriga jordbruksfastigheter.

Beträffande annan fastighet tala åtskilliga skäl för att likställa industriella anläggningar, bergverk o. s. v. med jordbruksfastigheter. Dylika inrättningar kunna hava lika stort gagn av vägarna som jordbruksfastigheterna, särskilt sedan bruket av lastautomobiler numera blivit allmänt. Emellertid inrymmas under beteckningen annan fastighet även sådana fastigheter, som uteslutande äro avsedda till bostad, och lärer det vara uppenbart att dylika fastigheter böra i mindre grad än jordbruksfastigheterna deltaga i väghållningen. Vid övervägande härav och då ett rationellt ordnande av beskattningen i förevarande avseende icke nu kan genomföras, hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå att frälseränta och all annan fastighet, för vilken fastighetsbevillning erlägges, åsättes en vägfyrk för varje 800 kronor av taxeringsvärdet i stället för såsom nu för varje 200 kronor av taxeringsvärdet.

I 6 § av 1891 års väglag göres den inskränkning, att endast sådan »annan fastighet», vars taxeringsvärde uppgår till minst 800 kronor, deltager i väghållningsbesväret. Skälet härtill är, att torpare och backstugusittare, vilkas lägenheter vanligen upptagas såsom »annan fastighet», ansetts böra befrias från väghållning. I 5 § av bevillningsförordningen,

4 /. <!/>.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

4 kap.

Skiljaktig het.

Myndigheter och korporationer.

Departe-

ments-

chefen.

sådan denna lyder enligt förordningen den 19 november 1920, stadgas emellertid numera, att ägare eller innehavare av lägenhet, vilkens enda eller huvudsakliga värde utgöres av för hans personliga behov använd åbyggnad och vilkens taxeringsvärde understiger 1,000 kronor, är befriad från utgörande av fastighetsbevillning, såvida icke lägenhetens ägare eller innehavare eller, om denne är gift, andra maken eljest erlägger bevillning av fast egendom eller inkomst. Då genom nyssnämnda bestämmelse de hänsyn, som ligga till grund för berörda, i 6 § av 1891 års väglag gjorda inskränkning, lära få anses hava blivit behörigen tillgodosedda, torde »annan fastighet», för vilken fastighetsbevillning utgöres, utan undantag böra deltaga i väghållningen. I samma 6 § stadgas vidare, att »annan fastighet», som tillhör staten, skall deltaga i väghållningen, såvitt inkomst därav dragés och taxeringsvärdet uppgår till minst 800 kronor. Då emellertid staten numera i regel erlägger bevillning för sina fastigheter, därest de lämna inkomst, är nyssnämnda bestämmelse icke erforderlig.

Inkomsttagare skola enligt de sakkunnigas mening liksom hittills påföras en vägfyrk för varje 30 kronor av den beskattningsbara andelen av inkomsten.»

En reservant bland de sakkunniga ansåg emellertid, att någon ändring i grunderna för vägskattens utgåeende icke nu borde föreslås, utan att denna fråga borde lösas i samband med ett definitivt ordnande av kommunalskattefrågan.

I ett flertal av de avgivna utlåtandena har erinrats, att de sakkunnigas förslag i denna del innebure ett föregripande av den pågående utredningen om den kommunala beskattningen och därmed sammanhängande frågor, varjämte framhållits, att inkomsttagarna, vid bifall till förslaget, bleve alltför hårt betungade.

Den kommunala beskattningen har ännu icke blivit definitivt ordnad. Visserligen har vid 1920 års riksdag antagits ett provisorium avseende tiden 1921—1924, men någon visshet att den slutliga regleringen kommer att äga rum efter samma grunder, som följts vid den provisoriska lagstiftningen, finnes icke. Den 27 maj 1921 har en kommitté tillsatts med uppdrag att verkställa förnyad, allsidig prövning av frågan om en reformerad kommunalskattelagstiftning samt att avgiva förslag till en sådan lagstiftning så tidigt, att proposition i ämnet kunde föreläggas 1924 års riksdag. Vid föredragning i statsrådet av detta ärende yttrade föredragande departementschefen bland annat, att det icke torde vara möjligt eller lämpligt att samtidigt med den nya väglagstiftningen till riksdagen även framkomma med förslag till definitiv lösning av vägskattefrågan, då denna måste betraktas i sitt samband med övriga skattefrågor.

101 Kungl. AfajUs proposition nr 100.

Frågan om utredning angående den slutgiltiga utformningen av grunderna > för vågbeskattningen ansåg departementschefen därför i sinom tid böra bli föremål för särskild anmälan hos Kungl. Maj:t.

Av det ovan anförda lärer uppenbarligen framgå, att den viktiga frågan om en rättvis fördelning på vederbörande beskattaingsföremål av kostnaderna för vägväsendet icke nu kan erhålla eu slutgiltig lösning, men att den inom eu nära framtid kommer att upptagas till behandling! f ett sådant läge synes man icke utan nödtvång böra vidtaga någon ändring i skattegrunderna; frågan om skattskyldigheten till olika slags kommuner synes nämligen böra ses i ett sammanhang. Däremot lära de av de sakkunniga föreslagna detaljändringarna, som föranletts av senare tids lagstiftningsarbete, böra iakttagas. Även den ändringen, att staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar i vägskatteavseende hädanefter böra räknas lika med andra jordbruksfastigheter, synes mig befogad.

till vägunderhållet utgår enligt 60 § i 1891 års väglag statsbidrag', 13 $■ motsvarande tre tiondedelar av uppskattade kostnaden för underhållet, deri tid mai k är bar, av allmän väg, bro och färja. Därjämte kunna synnerligt betungade väghållningsdistrikt erhålla understöd av statsmedel! i deri män beviljat anslag lämnar tillgång. Enligt kungörelsen den 10 juni 1912 angående dispositionen av anslag till understöd åt synnerligt betungade väghållningsdistrikt (n:r 137) kan sådant understöd erhållas till högst hälften av distrikts kostnad för vägunderhåll, beräknad efter medeltalet av nämnda kostnad för det löpande och de sistförfluten fem åren. Understöd får dock ej utgå, om nämnda kostnad understiger 30 öre för vägfynd. Ifrågavarande anslag har vid 1921 års riksdag höjts från 150,000 kronor till 250,000 kronor.

Enligt de sakkunnigas förslag skall statsbidraget beräknas icke blott De vägsakå kostnaden för vägunderhållet utan även för vinterväghållningen. Till lcunni9adessa kostnader hänföras även administrationskostnaderna, i den mån de belöpa på vägunderhåll och vinterväghållning. Än viktigare är dock den avvikelsen,^ att statsbidraget icke beräknas å uppskattade kostnaden av vägunderhållet, såsom nu är fallet, utan å den verkliga kostnaden. Enligt de sakkunnigas förslag skall statsbidraget utgå dels i form av grundbidrag med 30 procent av varje distrikts sammanlagda kostnad för vägunderhåll och vinterväghållning under nästföregående år, dels i form av tilläggsbidrag, som dock endast kommer sådana distrikt tillgodo, vilka i fråga om vägunderhåll och vinterväghållning äro mera betungande än rikets distrikt i genomsnitt. Därtill kommer särskilt bidrag för ödebygdsväg, uppgående till 30 procent av kostnaden för vägunderhåll och vinterväghållning i sådan väg.

4—5 l:ap.

Departe-

ments-

chefen.

5 halt. 1 §■

Kungl. Maj ds proposition nr 100.

Emot de sakkunnigas förslag har från hörda myndigheters och korporationers sida icke framställts någon anmärkning av betydelse.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle en betydande höjning äga ruin av statens bidrag till vägväsendet, innebärande en viss förskjutning av väghållningsbesväret från landsbygden på städerna, vilkas skatteobjekt, åtminstone under förutsättning att medel till statsbidraget anskaffas genom direkt beskattning, komma att bära större delen av statsbidraget. Till vilket belopp statsbidraget kommer att höjas, kan icke exakt bedömas, men en föreställning därom erhålles genom de av de sakkunniga utlorda beräkningarna, till vilka jag ber att få hänvisa (se de sakkunnigas betänkande sid. 145 jämte bilagorna B och C). Då genom de sakkunnigas förslag i detta hänseende jordbrukets krav på lättnad i väghållningsbesväret lära bliva väl tillgodosedda samt systemet synes vara byggt på riktiga giunder, har jag ansett mig böra biträda de sakkunnigas förslag, dock synes det’ särskilda bidraget för ödebygdsväg ej behöva sättas högre an till 20 procent av kostnaden för vägunderhåll och vinterväghallmng i sådan vä«\ Visserligen har jag därvid icke kunnat undgå att hysa betänkligheter på grund av de ökade utgifterna för statsverket, inen dels synes en höjning av ifrågavarande statsbidrag vara så välgrundad, att den endast i yttersta nödfall bör underlåtas, dels torde även vid fortsatt tillämpning av de nuvarande bestämmelserna i detta ämne en avsevard ökning av statsbidraget vara att förvänta, då det nämligen ej kan antavas att de nuvarande stundom oskäligt låga uppskattningarna allt]amf skulle bliva oförändrade. I detta sammanhang får jag erinra darom, att medel till statsbidrag enligt de nya bestämmelserna ej skola beviljas

förrän vid 1925 års riksdag. . . .

Enligt 59 § första stycket i de vägsakkunmgas förslag skall i

skogs- eller hagmark träd eller buske, som med någon gren når fram till vägområdets gräns, genom jordägarnas försorg borthuggas. basom eu länsstyrelse anmärkt, synes denna bestämmelse onödigt sträng. Mangen gång kan det vara obehövligt, att hela trädet nedhugges, utan tillräckligt, att de grenar, som skjuta in över vägområdets gräns, borttagas. Med anledning därav har åt första stycket givits den avfattnmg, att i skogseller hagmark skall träd eller buske, som med någon gren skjuter in över vägområdets gräns, genom jordägarens försorg kvistas.

För det fall, att hela trädet skulle behöva borttagas, synas föreskrifterna i andra stycket giva vägstyrelsen tillräcklig befogenhet att åvägabringa erforderliga åtgärder. Att vägstyrelsen utan vidare ägor borttaga träd inom vägområdet torde vara uppenbart.

K urujl. Maj:ta proposition nr 100. j();j

. A Uti eU vid de sakkunniges betänkande fogat särskilt yttrande har gjorts gällande, att bestämmelserna i 59 § av de sakkunnigas förslag om skyldighet för jordägare att utan ersättning i skogs- eller hagmark borthugga träd eder buskar eller kvista träd, när sådant vore erforderligt för vägs upptorkande eller för erhållande av fri utsikt över vägbanan, vore olidliga, i det att sådan skyldighet ej borde åläggas annat än mot ersättning.

! utlatandena över de sakkunnigas förslag har enahanda mening

kommit till uttryck. ö

Såsom de sakkunnigas majoritet framhållit, lärer den skada, som i har ifrågavarande fall kan uppkomma, i regel bliva ganska obetvdlig. Det bor därjämte ihagkommas, att för eu skogsägare medför allmän vägs framdragande genom hans ägor en så stor fördel, att den uppoffring, som fullgörandet av omförmälda skyldighet kan innebära, i allmänhet lärer mer an val uppvägas därav. Någon avvikelse från de sakkunnigas förslag i denna del lärer därför ej böra ifrågakomma.

V 4 de sakkunnigas förslag skulle det vara ovillkorligen för-

bjudet att efter lagens ikraftträdande uppsätta grind å landsväg. Såsom lansstyrelsen i Stockholms län erinrat, kan det dock vid anläggning av ny väg tankas fall, då uppsättande av grind ej skäligen bör förvägras.

1 *-annft utlatande har framhållits, att även i andra fall en lättnad i det föreslagna ovillkorliga förbudet vore av behovet påkallat. Med anledning harav har jag föreslagit, att länsstyrelsen skall äga rätt att i undantagsfall och under vissa angivna förutsättningar medgiva uppsättande av grind a landsväg.^ I sakens natur ligger, att sådant tillstånd endast galler tills vidare, sa att det när som helst kan återkallas. Av de använda ordalagen framgår, att denna dispensrätt endast mvcket sparsamt bor användas samt att tillstånd icke i något fall får lämnas till uppsättande av grind å landsväg med livligare samfärdsel.

Första stycket av 7 § motsvarar 2 mom. i 64 § av de sakkunnigas förslag.

,.llf 1 ett„ hatande har framhållits, att släpande av timmer på hårt tillfrusen väg icke vore av beskaffenhet att skada vägen, även om marken vore bär. För att medgiva nödig anpassning efter olika orters förhållanden har i anledning härav synts lämpligt föreslå rätt för länsstyrelsen att medgiva undantag från bestämmelsen i andra stycket av o kap. 7 8. Vid meddelande av dylik dispens bör länsstyrelsen även äga uppställa de villkor, som for erhållande av tillståndet kunna anses nödiga, exempelvis skyldighet att ersätta vägdistriktet genom ifrågavarande åtgärd möjligen uppkommen skada å vägen. 6

Redan förut har redogjorts för länsstyrelsernas och väg- och vatten-

3—it köp.

5 S.

? §■

O kap.

1 §■

104 Kungl. Maj:ts proposition nr

100.

Skap. byggnadsstyrelsens befogenhet med avseende å väghållningen. Då enligt förslaget det allmännas tillsyn över väghållningen skal utövas aven av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och dess tjänstemän, har andra stycket i 6 kap 1 som motsvarar 66 § av de sakkunnigas förslag, något omredigerats. Därvid har tillika iakttagits, att någon tillsynsplikt, i enlighet med vad som tidigare angivits, icke skall åligga landsfogden. ..

os I 67 § av de sakkunnigas förslag hade föreslagits, att brist i väg-

underhåll eller vinterväghållning, i händelse av tredska, skulle avhjalpas oenom landsfiskalens försorg. Då emellertid avhj alpande av dylika brister stundom kan kräva teknisk sakkunskap, har berörda bestämmelse uteslutits i följd varav länsstyrelsen har möjlighet att anförtro av hjälpandet av dylika brister åt den, som i varje fall finnes lämpligast.

Denna paragraf motsvarar i något omredigerad form 68 § i de sak kunnigas förslag. De vidtagna jämkningarna avse att utmarka, att det huvudsakligen är den allmänna tillsynen över vägvasendets enhetlighet, som åligger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och att denna tillsyn ar icke blott en rätt utan även en plikt. Såsom förut anmarkts, kommei givetvis denna allmänna tillsyn att taga sig uttryck även i detalj amuarkningar i den mån sådant kan anses erforderligt, men andamalet med ifrågavarande tillsyn är ej att tillgodose behovet av lokal uppsikt over gen. Detta behov lärer i de flesta fall behörigen tillgodoses av°vägstyrelsens tjänstemän eller, i den man de ej fullgöra sina aliggan den därutinnan, av vederbörande landsfiskaler. Slutligen bär i paragrafen införts en erinran, att länsstyrelsen även i förevarande fall ager förelägga vägstyrelse, som tredskas, att vidtaga erforderliga åtgärder till rättelse av anmärkt missförhållande, vid äventyr som lansstyrelsen kan

s h«i>- nUn De vägsakkunniga hade upptagit övergångsbestämmelserna till lagen l §. om allmänna vägar på landet i en särskild lag Emellertid har det svnts lämpligare att inrycka övergångsbestämmelserna såsom ett nytt kapitel i själva väglagen. Härav föranledas endast obetydliga redak-

" Enligt de vägsakkunnigas förslag skall den nya lagen om allmänna vägar på landet träda i kraft den 1 januari 1925 Eu länsstyrelse har hemställt, att den nya lagen pa grund av det trängande behovet av en ny lagstiftning måtte tidigare tråda i kraft. Med hänsyn till nödvändigheten att bereda rådrum för erforderliga förberedelser har jag dock icke ansett detta vara möjligt. Om alltså den nya lagen tradei i kraft vid 1925 års ingång, tillkommer det 1925 ars riksdag att bevilja erforderliga medel för statsbidrag till vägunderhåll och vmtervaghallning

billigt. Maj:ts proposition nr lutt.

.-.ii uppföras i budgeten för året V? 19 2 5—30/e 1920. T allmänhet torde nämligen avslutandet av vägdistriktens räkenskaper och dessas granskning samt riksmedeltalets bestämmande och statsbidragets uträkning draga sa långt ut på tiden, att statsbidragets belopp icke kan bestämmas någon avsevärd tid före den 1 juli varje år. Ej heller lära vägdistrikten oundgängligen behöva äga tillgång till statsbidraget före nämnda dag. För närvarande utfaller statsbidraget tidigast i november.

Då körlags skyldighet att verkställa framforsling av väglagningsämnen inträder allenast om det före den 1 november erhållit vissa uppgifter i avseende å denna skyldighets omfattning och fullgörande, lärer det vara nödigt att körlagsindelningen är färdig i god tid före den 1 november 1924. Med anledning härav hava ordalagen i 3 § något jämkats.

De sakkunniga hava i 4 § av sitt förslag till övergångsbestämmelser föreslagit, att hittills varande väghållningsdistrikts tillgångar och förpliktelser skulle från och med den 1 januari 1925 övertagas av det nya vägdistrikt, i vilket det äldre distriktet uppgått. Det nya distriktet skulle dock ej vara pliktigt att övertaga lån, som upptagits utan Kungl. Maj:ts tillstånd.

Emot den av de sakkunniga hyllade principen att de äldre distriktens såväl tillgångar som skulder skulle övertagas av det nya vägdistriktet har anmärkts dels av eu länsstyrelse, att det vore principiellt oriktigt, att eu förbindelse utan borgenärens medgivande överflyttades från en gäldenär till en annan, dels av en annan länsstyrelse och ett landsting, att omförmälda princip innebure orättvisa därutinnan, att de äldre väghållningsdistrikt, som genom omsorgsfull skötsel av sin ekonomi vunnit en god ställning, vid övergången jämställdes med väghållningsdistrikt, som på grund av otillräcklig utdebitering av vägskatt eller andra omständigheter åsamkat sig kanske betydande skulder. \ ad den första anmärkningen angår, så är den obestridligen ur teoretisk synpunkt befogad. Emellertid synes det för en borgenär snarast vara till fördel, att han erhåller rätt att för betalning av sin fordran vända sig mot det bärkraftigare landstingsdistriktet i stället för mot det äldre väghållningsdistriktet. Beträffande den andra anmärkningen må det väl medgivas, att ifrågavarande bestämmelser stundom torde leda till resultat, som för de närmast intresserade kunna framstå som orättvisa. Sådant lärer dock vara svårt att undvika. Tillika bör ihågkommas att den omständigheten, att ett väghållningsdistrikt har en mindre god ekonomisk ställning, icke alltid behöver betyda, att distriktet vanskött sina affärer. Det kan också betyda, att distriktet i förhållande till sin bärkraft varit över hövan betungat med

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 88 käft. (AV 100.) 14

S kap.

3 §•

4 §.

106 Kung1. Maj:ts proposition nr 100.

s kap. väghållning-. Slutligen erinras gent emot bada anmärkningarna, att ifrågavarande princip redan vunnit tillämpning i lagen den 13 juni1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning, i det att enligt 10 § i nämnda lag i regel gäller att, då kommun införlivas med annan kommun eller ingår i nybildad kommun, kommunens tillgångar och ansvarigheten för dess förbindelser tillkomma den ökade eller nybildade kommunen.

Anmärkningarna mot den av de vägsakkunniga föreslagna bestämmelsen hava emellertid i främsta rummet riktat sig mot det ifrågasatta undantaget från omförmälda princip, nämligen stadgandet, att det nya vägdistriktet icke skulle vara pliktigt övertaga lån, som upptagits utan Kungl. Maj:ts tillstånd. Ändamålet med denna bestämmelse skulle vara att förhindra de äldre väghållningsdistrikten att i avbidan på den nya lagens ikraftträdande försumma skälig utdebitering av vägskatt och i stället öka sina skulder. Då enligt 62 § i 1891 års väglag Kungl. Maj:ts tillstånd till upptagande av lån för vägkassans behov icke erfordras annat än när lånet är ställt på längre återbetalningstid än två år, hava i åtskilliga fall de hörda myndigheterna utgått från att lån, som upptagits för kortare tid och till vilkas upptagande alltså Kungl. Maj:ts tillstånd icke behövts, icke skulle övertagas av det nya vägdistriktet. Den föreslagna bestämmelsen, sålunda tolkad, har givetvis blivit föremål för anmärkningar. De vägsakkunniga torde dock med ifrågavarande bestämmelse avsett, att de gamla väghallningsdistriktens samtliga lån, som vid tiden för den nya lagens ikraftträdande återstode oguldna och till vilkas upptagande Kungl. Maj:t icke på grund av bestämmelserna i 62 § i 1891 års väglag lämnat tillstånd, skulle underställas Kung!. Maj:ts prövning och godkännande, samt att endast de lan, vilkas upptagande därvid godkändes, behövde övertagas av det nya vägdistriktet.

Lika med de vägsakkunniga finner jag det nödvändigt att vidtaga erforderliga åtgärder till förhindrande därav, att äldre väghållningsdistrikt under tiden mellan den nya lagens utfärdande och dess ikraftträdande, på grund av vetskapen om att det nya vägdistriktet skall övertaga de äldre distriktens tillgångar och skulder, onödigtvis, exempelvis till följd av oskäligt liten utdebitering av vägskatt, åsamkar sig skulder, förskingrar sina tillgångar eller eljest vanvårdar sina angelägenheter. Sådan vanvård kan givetvis yppa sig även på annat sätt än genom obefogad upplåning, varför den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen icke synes tillfyllestgörande. För att bedöma ifrågavarande förhållanden fordras en ganska grundlig granskning av förvaltningen under åren 1922—1924. Denna granskning synes lämpligast kunna verkställas av

Kung).. May.ts proposition nr 100.

vederbörande länsstyrelse. Skulle denna granskning utvisa, att genom ä kap. illojalt förfarande från det äldre väghållningsdistriktets sida föranletts minskning i rättighet, som skäligen bort tillkomma det nya vägdistriktet, eller ökning av det äldre distriktets förbindelser, utöver vad det nya distriktet skäligen bort övertaga, skall enligt min mening länsstyrelsen hava att ålägga det äldre väghållningsdistriktet att lämna det nya distriktet skiilig gottgörelse; och har jag låtit ett stadgande av detta innehåll inflyta som andra stycke i 4 §.

Huru det belopp, som det äldre distriktet sålunda förpliktas utgiva, skall gäldas, framgår av 5 §.

Klart är, att den undersökning från länsstyrelsens sida, som här ovan förutsatts, icke behöver äga rum, när ingen anledning finnes att antaga, att illojalt förfarande förekommit, och yrkande om undersökning ej heller framställes.

Vid beräkning av det till vägdistrikten för år 1925 utgående stats- 9 §. bidraget till vägunderhåll och vinterväghållning kunna bestämmelserna i 4 kap. 13 § i förslaget till lag om allmänna vägar på landet icke i oförändrad form lända till efterrättelse. Då det nya vägdistriktet icke omhänderhaft vägunderhåll eller vinterväghållning under år 1924, kan nämligen statsbidragets beräkning icke grundas på nästföregående års kostnadssumma.

De vägsakkunniga hava löst denna svårighet på det sätt, att de i 9 § av övergångsbestämmelserna föreslagit, att man vid beräkningen av statsbidraget i stället skulle utgå från det belopp, vartill kostnaderna för vägunderhåll och vinterväghållning upptagits i den av landstinget på hösten 1924 fastställda staten för år 1925. Detta tillvägagångssätt finner jag ändamålsenligt. Emellertid är det tydligt att därest omförmälda kostnader i vägkassornas statförslag upptagas högre än de i verkligheten bliva, statsverket kommer att få vidkännas onödigt stora utgifter för ifrågavarande statsbidrag. För att förebygga dylikt har det synts nödigt att, sedan den verkliga kostnadssumman för år 1925 blivit känd, på grundval av denna verkställa ny beräkning av statsbidraget. Att märka är, att en förändring i kostnadssumman jämväl inverkar på distriktets jämförelsetal och därigenom även på riksmedeltalet. Klart är alltså, att den senare beräkningen ej kan verkställas, förrän samtliga distrikts verkliga kostnadssummor blivit kända. Visar det sig vid sistnämnda beräkning, att enligt densamma statsbidraget över- eller understiger det till vägdistriktet för år 1925 utbetalade statsbidraget, skall» erforderlig rättelse ske, i förra fallet genom utbetalning till vägdistriktet av det överskjutande beloppet och i senare fallet lämpligen genom innehållande

108 Kungl. Majds proposition nr 100.

8 Tcap. av den del av statsbidraget för år 1926, som motsvarar vad vägdistriktet under år 1925 för mycket uppburit i statsbidrag.

Sedan departementschefen därefter uppläst i enlighet med ovan angivna grunder inom departementet upprättat förslag till lag om allmänna vägar på landet, hemställer departementschefen, att lagrådets utlåtande över nämnda förslag måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas medelst utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet F. Wessberg.

i

Kung!. Maj:ts proposition nr 100.

inlaga.

Förslag

till

Lag

om allmänna vägar på landet.

1 kap.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Denna lag avser allmän väg på landet. Sådan väg är av två slag:

a. landsväg, vartill hänföres väg, som prövas nödig för allmänna samfärdseln;

b. ödebygdsväg, varmed förstås väg, som till avsevärd längd sträcker sig över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter och som, ehuru den icke prövas nödig för allmänna samfärdseln, likväl finnes vara till gagn för det allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande och bebyggande.

2 §.

Till väg höra — förutom vägbana — slänt, bankett, vägdike, trumma, skyddsvärn, kilometermärke, vägvisare, varningstavla, i samband med vägen liggande upplagsplats så ock annan för vägens bestånd eller ändamål utförd anordning.

Såsom väg anses bro och färja, varom i 4 § stadgas, så ock för den allmänna samfärdseln allenast vintertiden avsedd körled, som funnits av ålder eller eljest prövas nödig (särskild vinterväg).

3 §•

Väg skall läggas där den tarvas och var den jämnast och genast göras kan. Den skall med avseende å fasthet, bredd, lutningsförhållanden^ och beskaffenhet i övrigt vara lämpad efter den samfärdsel, som därå kan väntas framgå.

no

Kung!. Maj:ts proposition nr 100.

4 §•

Där väg skall ledas över vatten eller eljest så, att den icke kan framdragas å marken, skall byggas bro; dock må, där bro över vatten icke kan läggas utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, i stället hållas färja eller, när fråga är om ödebygdsväg, annan lämplig anordning vidtagas.

5 §•

Går väg utmed eller över vatten eller fördjupning eller eljest på sådan höjd över den angränsande marken, att därav kan uppstå våda för vägfarande, skall vid vägen anbringas nödigt skyddsvärn.

Där vägar stöta samman, skall vägvisare anbringas.

6 §•

Väg skall städse hållas i ett för samfärdseln fullt tillfredställande skick, och skall förty vid varje tid av året åt vägen ägnas det arbete och den tillsyn, som för sagda ändamål erfordras. Den skall, intill dess annat varder i vederbörlig ordning medgivet, vidmakthållas till bredd och beskaffenhet i övrigt, som genom författning eller särskilt meddelad föreskrift stadgats.

Bliver genom särskild vinterväg annan väg under vintertid obehövlig, vare dess hållande i fargalt skick under samma tid ej nödigt.

Upptages, med anledning av snöfall eller annan skälig orsak, vid sidan av väg tillfällig körled, som hålles i farbart stånd, må med vägens försättande i laggillt skick anstå, sa länge sadant till följd av det inträffade hindret är nödigt.

7 §•

Utan hinder av den rätt annan kan äga i avseende å mark, som för väg tagits i anspråk, ma vägen för sitt ändamål brukas.

8 §•

Väghållning omfattar:

byggande av väg (9 §),

vägunderhåll (10 §),

vinterväghållning (11 §).

9 §.

1 mom. Till byggande av väg räknas:

a. anläggning av ny väg;

b. nybyggnad av bro;

in

Kanyl. Maj:ts proposition nr 100.

c. anordnande av ny färjförbindelse;

d. förändring av vägs läge i plan (omläggning);

e. förbättring av vägs profil.

2 mom. Nedannämnda arbeten skola ock, i den män deras beskaffenhet och de med dem förbundna kostnaderna i vederbörlig ordning prövas böra därtill föranleda, räknas till byggande av väg, nämligen:

a. ombyggnad av bro;

b. förbättring av färjförbindelse;

c. vägs förändring till bredden;

d. vägs grundförstärkning;

e. vägs förseende i övrigt med inrättning eller anordning, som förut icke funnits; samt

f. botande av sådan skada å väg, som uppkommit genom naturhändelse, såsom jordras, översvämning eller dylikt.

10 §.

Vägunderhåll omfattar:

1. anskaffande av väglagningsämnen;

2. väglagningsämnenas framforslande och uppläggande å bestämda platser;

3. vägbanans befriande från ävja, dess avvattning samt lagning av uppkomna mindre brister (flickning);

4. förnyande av vägbanas slitlager, ombyggnad av trumma ävensom alla övriga arbeten för vägs vidmakthållande, i den mån sådana arbeten icke, enligt vad i 9 § är sagt, äro att hänföra till byggande av väg; samt

5. öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja.

11 §•

Vinterväghållning omfattar arbeten för vägbanas hållande till erforderlig bredd fri från hinder av snö eller is ävensom för dess utmärkande, där så tarvas, så ock för vägbanas bättrande genom påskottning av snö, där a kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått menföre.

12 §.

Skyldighet att ombesörja väghållningen åligger varje landstingsområde, med undantag av dithörande stad, såsom en gemensamhet för sig (vägdistriU), dock med den inskränkning, som föranledes av vad i 3 kap. stadgas om byggande och underhåll av ödebygdsväg.

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

13 §•

Åligger någon, på grund av särskild förpliktelse, att verkställa väghållning, må därvid förbliva, därest ej, i den ordning som i 2 kap. 3 § sägs, väghållningen övertages av vägdistriktet.

14 §.

Yägdistrikt åliggande väghållning skall verkställas genom en för ändamålet utsedd vägstyrelses försorg samt under ledning av en vägdirektör med biträde av vågmästare.

15 §.

I avseende å väg inom köping eller annat samhälle å landet, för vilket 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad äger tillämpning, är samhället skyldigt att, i den mån vägen på grund av nämnda lag skall vara upplåten för allmänt begagnande såsom gata, för vägdistriktets räkning utföra väghållningen mot ersättning på sätt nedan stadgas, och är samhället berättigat att jämväl beträffande vägen i övrigt utföra väghållningen mot sådan ersättning.

För väghållning, som sålunda verkställes av köping eller annat samhälle på landet, skall vägdistriktet utgiva ersättning till vederbörande samhälle, dock icke med högre belopp än det, vartill kostnaden för väghållningens utförande efter samfärdselns behov skäligen kan skattas. T sådan ersättning må ej inräknas kostnaden för förvärv av vägmark inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd.

Ersättning för byggande av väg, som efter vad nu är sagt tillkommer samhälle, skall utbetalas i mån av byggnadsarbetets utförande. Uppstår tvist om beloppet eller om sättet för dess erläggande, skall den hänskjutas till bedömande av tre gode män, vilka utses en av Konungens befallningshavande och eu av vardera parten. Fullgöres ej vad part, som skall välja god man, i sådant avseende åligger, skall god man utses av domhavanden i orten. I övrigt skall lagen om skiljemän i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Den samhälle tillkommande ersättning för vägunderhåll och vinterväghållning skall årligen erläggas med belopp, som i brist på överenskommelse fastställes i den ordning, som nyss sagts. Sådan fastställelse skall gälla för en tid av tio år från det fastställelsen skedde. Har sådan fastställelse skett och övertages under nämnda tid enskild trafikled inom samhället till allmänt underhåll eller bygges ny väg eller övertager samhället till underhåll vägsträcka, som förut underhållits av vägdistriktet, skall den ersättning för ökning i vägunderhåll och vinterväghållning, som

Kungl. Maj:ta proposition nr 100.

må tillkomma samhället, i händelse av tvist, i enahanda ordning särskilt fastställas för återstående delen av löpande tioårsperiod. Indrages under nämnda tid väg, för vars hållande ersättning fastställts, skall ersättningsbeloppet i enahanda ordning jämkas.

16 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

2 kap.

Om landsväg.

1 §•

Fråga om byggande av landsväg ankommer på Konungens befallningshavandes prövning; och tillkommer det jämväl befallningshavanden att avgöra, huruvida arbete, varom förmäles i 1 kap. 9 § 2 inom., är att hänföra till byggande av väg.

2 §•

Göres hos Konungens befallningshavande ansökning om anläggning av ny landsväg, skall befallningshavanden inhämta yttrande i ärendet från vägstyrelsen, varefter befallningshavanden, därest ansökningen icke omedelbart avslås, har att medelst tillkännagivande i länskungörelserna och i en eller flera tidningar inom orten kalla trafikanter samt övriga, vilka saken kan angå, att vid sammanträde inför befallningshavanden eller den befallningshavanden förordnar yttra sig rörande ansökningen. Vid sammanträdet skall utsättas viss kort tid, inom vilken påminnelser i ärendet må ingivas till Konungens befallningshavande.

Föranleder icke den sålunda vunna utredningen avslag å ansökningen, skall Konungens befallningshavande låta genom vägstyrelsens försorg upprätta plan och kostnadsförslag rörande företaget. Berörda plan och förslag skola, sedan de under viss kort tid och i den ordning Konungens befallningshavande bestämmer hållits tillgängliga för allmänheten, granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Efter det jämväl landstingets förvaltningsutskott erhållit tillfälle att yttra sig, meddelar Konungens befallningshavande beslut i ärendet.

3 §.

I enahanda ordning, som i 2 § stadgas, behandlas jämväl övriga frågor ombyggande av väg; dock ankommer det på Konungens befallningshavandes

Bihang till riksdagens protokoll 1022. 1 saml. 88 käft. (Nr 100.) 15

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

prövning, huruvida hörande av ortsbefolkningen eller granskning från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida bör ifrågakomma.

Yad nu är sagt skall i tillämpliga delar gälla angående förändring av ödebygdsväg eller enskild väg till landsväg samt om indragning av landsväg ävensom angående övertagande av sådan förpliktelse till väghållning, varom förmäles i 1 kap. 13 §.

4 §•

Vid ansökning enligt 2 eller 3 §. skall fogas förbindelse att kostnadsfritt tillhandahålla erforderlig hantlangning för upprättande eller granskning av plan och kostnadsförslag rörande det ifrågasätta företaget ävensom, där förrättning enligt 7 § andra stycket kan av ansökningen föranledas, att gälda den ersättning, som kan komma att utgå till de vid sådan förrättning anlitade gode män.

3 §•

Anlägges ny väg eller övertages förutvarande enskild väg till allmänt underhåll, skall vägstyrelsen söka träffa överenskommelse därom, att erforderlig vägmark tillhandahålles utan ersättning. Kan ej sådan överenskommelse träffas, skola de fastigheter, varom i 6 § förmäles, hava skyldighet att genom utgivande av särskilda bidrag i penningar (särbidrag) helt eller delvis gottgöra distriktet dess skäliga kostnad för förvärvande av den mark, som för nämnda ändamål erfordras; dock må ej kostnad för förvärvande av vägmark inom sådant område i köping eller in unicipalsamhälle, för vilket stadsplan fastställts, täckas medelst särbidiag.

Vad beträffande särbidrag i denna lag stadgas rörande fastighet gälle ock i tillämpliga delar i fråga om gruva, bergverk, vattenverk, fabrik eller med fabrik jämförlig inrättning, ändå att sådan egendom icke är att hänföra till fast egendom..

6 §•

Skyldighet att gälda särbidrag åligger de fastigheter, som av vägen hava särskild nytta; dock ma ej särbidrag uttagas av fastighet inom sådant område i köping eller municipalsamhälle, för vilket stadsplan fastställts. Fastigheterna skola i skyldigheten taga del en var i förhållande till den omfattning, vari vägen beräknas komma att användas för fastigheten eller med anledning av den där bedrivna verksamheten; dock skall den, som utan ersättning tillhandahållit mark för vägen, tillgodoräknas värdet därav. Ej må särbidrag sättas högre än som kan anses motsvara den nytta, som genom vägens tillkomst beredes vederbörande fastighet.

Kungl. Majtts proposition nr 100.

115 I avseende å 'skyldighet, varom nu är sagt, svare för fastighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning, innehavaren, och för annan fastighet dess ägare; dock svare ej ny innehavare eller ägare för bidrag, som förfallit till betalning, innan han blev innehavare eller ägare.

7 §•

Förordnar Konungens befallningshavande om anläggning av ny väg eller om övertagande till allmänt underhåll av förutvarande enskild väg och tillhandahålles ej erforderlig vägmark utan ersättning, skall befallningshavanden, om vägstyrelsen det begär, enligt de bär ovan stadgade grunder bestämma, dels huru stor del av kostnaden för förvärvande av den för väg erforderliga mark som må uttagas genom särbidrag, dels av vilka fastigheter och med vilka belopp särbidrag skola utgå, dels ock tid för erläggande av särbidrag.

Rörande dessa frågor skall vägstyrelsen, där den vill påkalla särbidrags uttagande, låta vägdirektören med biträde av två gode män, vilka av honom utses bland dem, som äro inom vägdistriktet valda till gode män vid lantmäteriförrättningar, uppgöra förslag, över vilket ortsbefolkningen skall lämnas tillfälle att yttra sig.

8 §'

Vägunderhållet besörjes genom anlitande av entreprenad eller lega, genom vägvakter eller på annat sätt, som må finnas för ändamålet lämpligt.

Därest framskaffande av väglagningsämnen icke kan på frivillighetens väg åvägabringas, må därtill anlitas körlag, varom i 9 § förmäles.

9 §.

Till körlag skola indelas lämpligt belägna och i övrigt tjänliga • jordbruksfastigheter. Varje körlag skall därvid tilldelas viss vägsträcka med skyldighet för körlaget att, om vägstyrelsen så fordrar, i enlighet med dess anvisningar i avseende å plats och sätt för arbetets utförande framskaffa de för vägsträckans underhåll erforderliga väglagningsämnen mot ersättning på sätt nedan sägs.

Vid körlagsindelning skall iakttagas, att körlagen fördelas så, att de fastigheter, som därtill kunna anlitas, bliva i möjligaste mån lika därtill nyttjade samt att körlags vägsträcka förlägges så nära körlagets fastigheter som möjligt. Besvär, som enligt vad nu är sagt vilar å fastighet, åligger den, som brukar fastigheten.

Förslag till körlagsindelning uppgöres av vägstyrelsen. Sedan

116 Kungl. Maj:ts propositoin nr 100.

vederbörande kommunalstämmor blivit hörda över förslaget, verkställer Ktmungens befallningshavande indelningen.

10 §.

Körlagets medlemmar svara en för alla och alla för en för fullgörandet av körlagets skyldigheter. Sinsemellan skola de, där ej annorlunda överenskommits, taga del i det körlaget åliggande arbetet i förhållande till de i körlaget ingående fastigheternas taxeringsvärden.

11 §•

Inom varje körlag skola medlemmarna sig emellan för minst ett år i sänder utse en körfogde. Om valet skall underrättelse meddelas vägstyrelsen. Underlåter körlag att utse körfogde eller kunna körlagets medlemmar ej enas i valet av sådan, skall körfogde utses av Konungens befallningshavande.

Körfogde, som tjänstgjort i tre på varandra följande år,° är ej skyldig att ånyo emottaga befattningen, förrän ytterligare tre år förflutit.

Körfogden skall tillse, att körlaget åliggande arbete behörigen fullgöres. Han skall ock uppbära och mellan medlemmarna i körlaget fördela den för arbetet utgående ersättningen.

12 §.

Skall enligt 8 § körlag anlitas, har vägstyrelsen att före den 1 november giva körlaget uppgift å den.myckenhet väglagningsämnen, som under nästföljande år skall av körlaget framforslas, samt å tid då sådant arbete senast skall vara utfört; och äger vägstyrelsen därvid föreskriva särskilda tider för framförande av olika- delar av berörda myckenhet.

Körlaget erhåller av vägdistriktet för varje år skälig ersättning för utfört arbete. Kan överenskommelse ej träffas angående ersättningens belopp, skall tvisten avgöras av gode män på sätt i 1 kap. 15 § sägs.

13 §.

Eftersättes körlag åliggande arbete, äger vägstyrelsen låta ombesörja arbetet. Överskjuter kostnaden härför den ersättning, som skolat tillkomma körlaget för arbetets utförande, är körlaget skyldigt att ersätta skillnaden.

117 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Har medlem av körlaget eftersatt det å honom enligt 10 § belöpande arbete och nödgas på grund därav annan medlem i körlaget till vägdistriktet utgiva ersättning, äger denne att av den försumlige erhålla gottgörelse härför.

14 §.

För ordnande av vinterväghållningen skola till snöploglag indelas lämpligt belägna och i övrigt tjänliga jordbruksfastigheter. Varje snöploglag skall därvid tilldelas viss vägsträcka med skyldighet för ploglaget att, om vägstyrelsen så fordrar, därå fullgöra vinterväghållningen mot ersättning på sätt nedan sägs.

Vid snöploglagsindelning skall iakttagas, att ploglagen fördelas så, att de fastigheter, som därtill kunna anlitas, bliva i möjligaste mån lika därtill nyttjade samt att ploglags vägsträcka förlägges så nära ploglagets fastigheter^ som möjligt. Besvär, som enligt vad nu är sagt vilar å fastighet, åligger den, som brukar fastigheten.

Förslag till snöploglagsindelning uppgöres av vägstyrelsen. Sedan vederbörande kommunalstämmor blivit hörda över förslaget, verkställer Konungens befallningshavande indelningen.

15 §.

De till samma snöploglag indelade fastigheter skola, där ej annorlunda överenskommits, i det ploglaget åliggande arbete sinsemellan taga del i förhållande till fastigheternas taxeringsvärden.

16 §.

Inom varje snöploglag skola medlemmarna sig emellan för minst ett år i sänder utse en snöplogfogde. Om valet skall underrättelse meddelas vägstyrelsen. Intill dess sådan underrättelse skett, svara medlemmarna en för alla och alla för en för fullgörande av ploglagets skyldigheter.

Snöplogfogde, som tjänstgjort i tre på varandra följande år, är ej skyldig att ånyo emottaga befattningen, förrän ytterligare tre år förflutit.

Snöplogfogden åligger att övervaka, det vinterväghållningen behörigen fullgöres samt att för sådant ändamål vid inträffande behov utfärda uppbåd till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, vilket uppbåd medlemmarna äro skyldiga att sinsemellan fortskaffa.

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Snöplogfogde tillkommer att uppbära och mellan ploglagets medlemmar fördela den till ploglaget för dess vinterväghållning utgående ersättning.

17 §.

Yägstyrelsen skall söka träffa överenskommelse med ploglag angående beloppet av ersättningen för den ploglaget åliggande vinterväghållningen. Därest av vägstyrelsen ej yrkas, att sådan ersättning skall utgå i mån av utfört arbete, skall ersättningen på en gång bestämmas för en tid av fem år, såvitt enighet ej vinnes om längre tid, dock högst tio år, att årligen utgå med belopp, som med avseende å den ploglaget tilldelade vägsträckans längd och beskaffenhet finnes skäligt.

Kan i något fall överenskommelse ej träffas angående beloppet av den för vinterväghållning utgående ersättningen, skall tvisten avgöras av gode män på sätt i 1 kap. 15 § sägs.

18 §.

Har ersättning för vinterväghållning blivit bestämd för viss period och inträda därunder väsentligen förändrade förhållanden i avseende å sådan väghållning, må Konungens befallningshavande på vederbörandes framställning förordna, att ny fastställelse av den till ploglag utgående ersättningen skall äga rum utan att periodens utgång avvaktas.

19 §.

Eftersättes snöploglags vinterväghållning, äger vägstyrelsen låta på lämpligt sätt avhjälpa bristerna. Kostnaden härför skall av den försumlige gäldas, därest ersättning för vinterväghållningen är bestämd att utgå med visst årligt belopp, i dess helhet, men eljest allenast i den mån kostnaden överskjuter den ersättning, som skolat tillkomma den försumlige för arbetets utförande.

20 §.

Kan inom någon ort vinterväghållning lämpligare besörjas genom annan anordning än snöploglag, äger vägstyrelsen därom träffa anstalt.

3 kap.

Om ödebygds väg.

Uppstår fråga om anläggning av ödebygdsväg, skall, efter det förberedande plan och kostnadsförslag uppgjorts samt vägstyrelsen och

119 Kungl. Maj:ts proposition nr 1U0.

vederbörande kommunalstämmor blivit i ärendet börda, Konungens befallningshavande pröva, huruvida den tillämnade vägen är att hänföra till ödebygdsväg.

I samband med denna prövning äger Konungens befallningshavande ålägga vägdistriktet att, om företaget kommer till stånd, lämna bidrag till vägens byggande med visst belopp i penningar. Bidraget må i allmänhet icke sättas högre än till en sjättedel av beräknade kostnaden för företaget.

2 §•

Huruvida väg, som Konungens befallningshavande prövat vara att hänföra till ödebygdsväg, skall byggas eller ej, därom bestämmes i den ordning, som är eller må varda föreskriven i fråga om beslut rörande användningen av statsanslag till sådana vägföretag.

3 §•

Anläggning av ödebygdsväg sker genom statens försorg.

Ödebygdsväg skall till byggnadssättet vara av så enkel beskaffenhet, som kan vara förenlig med vägens ändamål.

4 §•

När anlagd ödebygdsväg vunnit nödig stadga och fasthet, skall vägen övertagas till underhåll av vägdistriktet. Intill dess så skett, har distriktet ej annan förpliktelse med avseende å vägens byggande än i 1 § är sagt, ej heller skyldighet att deltaga i vägens underhåll den

tid mark är bar.

Om vägens övertagande till underhåll av vägdistriktet meddelar Konungens befallningshavande, efter verkställd utredning, beslut att tillämpas från utgången av det år, då beslutet vunnit laga kraft. Från samma tid skall vad i 2 kap. stadgas om byggande och underhåll av landsväg i tillämpliga delar gälla med avseende å ödebygdsvägen, dock med iakttagande av vad i 5 § stadgas.

5 §•

Uppstår fråga om omläggning av ödebygdsväg, skall Konungens befallningshavande pröva, huruvida omläggningen länder det allmänna till gagn, och skola i övrigt, evad vägen är övertagen till underhåll av vägdistriktet eller ej, bestämmelserna i 1—4 §§ äga motsvarande tillämpning.

120 Kungl. May.ts proposition nr 100.

6 §.

Vad i 2 kap. stadgas angående vinterväghållning skall äga tillämpning med avseende å ödebygdsväg, ändå att vägen ännu icke blivit övertagen till allmänt underhall.

4 kap.

Om förvaltningen och bestridandet av kostnaderna för vägväsendet.

1 §■

Om vägdistriktets gemensamma angelägenheter, såvitt desamma icke tillhöra offentlig myndighets ämbetsåtgärd, tillkommer det landstinget att rådslå och besluta; dock må ej i landstingets överläggningar och beslut rörande dylik angelägenhet deltaga ombud från landstingsområdets städei.

2 §•

För varje vägdistrikt skall finnas en vägstyrelse, bestående av minst fem ledamöter, av vilka en jämte suppleant för honom förordnas av Konungens befallningshavande för fyra år i sänder och de övriga väljas av landstinget. De sistnämnda jämte ett lika antal suppleanter för dem utses för en tid av fyra år, räknade från den 1 januari året näst efter det, då valet skett; dock skall, när val sker första gången, halva antalet eller, om detta icke är jämnt, det antal, som äi näimast under hälften, utses för allenast två år. Avgår vald ledamot eller suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval för den tid, som för den avgångne återstått.

I avseende å villkoren för valbarhet samt rättighet att avsäga sig uppdraget skall vad om landstingsman finnes föreskrivet äga motsvarande tillämpning beträffande de av landstinget utsedda ledamöterna och deras suppleanter, dock ma vad sålunda stadgats icke utgöra hinder för väg direktörens utseende till ledamot av styrelsen.

Vägstyrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande.

Distriktschefen i vederbörande väg- och vattenbyggnadsdistrikt eller den tjänsteman, som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i hans ställe förordnas, äi berättigad att övervara vägstyrelsens sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att lata anteckna sin mening till vägstyrelsens protokoll. I god tid före sammanträde bör han erhålla uppgift å de ärenden, som därvid skola förekomma.

121 Kungt. Majtia proposition nr 100.

Även om vägdirektören icke är ledamot av vägstyrelsen, är lian skyldig närvara vid dess sammanträden; och äger lian att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att låta anteckna sin mening till vägstyrelsens protokoll.

Av Konungens befallningshavande förordnad ledamot äger att av vägdistriktet åtnjuta ersättning för uppdragets fullgörande i likhet med övriga ledamöter.

3 §.

Såsom vägdirektör skall vägstyrelsen anställa en tekniskt utbildad man, vilken helst bör hava fullgjort vad som fordras för vinnande av anställning i väg- och vattenbyggnadsstaten.

Till biträde åt vägdirektören skall av vägstyrelsen anställas lämpligt antal vägmästare. Därjämte må av vägstyrelse anställas extra ai'betsledare och annan för vägväsendet behövlig arbetskraft.

4 §■

Vägstyrelsen åligger att ombesörja väghållningens utförande inom vägdistriktet, att förvalta de för distriktets vägväsen avsedda medel, att verkställa vederbörande myndighets och landstingets beslut rörande vägväsendet, att för vägdistriktet utse god man i de fall, som avses i denna lag, ävensom att vidtaga övriga åtgärder, som jämlikt lag eller författningankomma på styrelsen.

5 §.

Där sådant finnes lämpligt, må landstinget för särskilda delar av vägdistriktet (vägnämndsdistrikt), vilkas omfattning landstinget äger bestämma, utse vägnämnder att biträda vägstyrelsen, i den mån sådant genom särskild instruktion eller annorledes åt vägnämnden uppdrages.

6 §•

För vägdistriktet skall finnas en vägkassa.

Över vägkassans tillgångar och skulder ävensom inkomster och utgifter skall vägstyrelsen låta föra räkenskapei', vilka avslutas för kalenderår. Dessa i’äkenskaper och styi’elsens förvaltning skola granskas av tre särskilda revisorer, vilka jämte ett lika antal suppleanter varje år utses av landstinget, och skola i avseende å granskningen samt den landstinget tillkommande prövning av revisionsberättelsen bestämmelserna i förordningen om landsting äga motsvarande tillämpning. I revisionen skall deltaga ett av Konungens befallningshavande utsett ombud, som

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 88 käft. (Kr 100). 16

122 Kungl. Majds proposition nr 100.

äger att av vägdistriktet åtnjuta ersättning för uppdraget i likhet med de av landstinget utsedda revisorerna.

7 §•

Vad som utöver de för vägkassan beräknade inkomster finnes erforderligt för bestridande av dess utgifter, skall täckas genom vägskatt. Repartitionsenhet för sådan skatt är vägfyrk.

Vägskatten utgår av följande beskattningsföremål sålunda:

1. All jordbruksfastighet, med undantag av äldre lotshemman, om vilka bär nedan sägs, påföres en vägfyrk för varje 100 kronor av taxeringsvärdet .

2. Frälseränta ävensom all annan fastighet, varför fastighetsbevillning utgöres, påföres en vägfyrk för varje 200 kronor av taxeringsvärdet.

3. Inkomst, som uppgår till minst 1,000 kronor och varför bevillning till staten utgöres, påföres en vägfyrk för varje 30 kronor av den beskattningsbara andelen därav.

Vad som icke uppgår till hel vägfyrk bortfaller.

Äldre lotshemman skola, så länge de äro underkastade lotsningsskyldighet, vara befriade från vägskatt.

8 §•

Varje år, efter det taxeringsnämndernas arbeten avslutats, skola häradsskrivarna före den 20 juni till vägstyrelsens ordförande insända på årets taxering grundade uppgifter, vilka för varje särskilt slag av beskattningsföremål summariskt angiva ej mindre de taxeringsvärden' eller beskattningsbara belopp, efter vilka vägskatt skall utgå, än även därå belöpande antal vägfyrkar.

9 §•

Före den 10 juli varje år skall vägstyrelsen till Konungens befallningsliavande insända,' jämte de i 8 § omförmälda uppgifter:

1. fullständig redovisning över föregående årets förvaltning;

2. revisorernas berättelse över granskningen av samma förvaltning;

3. styrelsens yttrande över anmärkningar, som må hava förekommit vid granskningen;

4. ett på beräkning över vägkassans behållning vid löpande årets slut samt dess inkomster och utgifter under näst följande år grundat förslag till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan under sistnämnda år.

Inom samma tid äger vägstyrelsen till Konungens befallnings-

Kungl. Maj:Is proposition nr 100.

havande insända de övriga för landstinget avsedda framställningar och förslag, vägstyrelsen aktar nödigt.

De i denna paragraf omförmälda handlingar skola av Konungens befallningshavande minst trettio dagar före landstingets början överlämnas till landstinget.

10 §.

Landstinget skall, innan det åtskiljes, upprätta fullständig inkomstoeh utgiftsstat beträffande vägkassan för nästföljande år, och har därvid att med ledning av de i 8 § omförmälda summariska uppgifter fastställa den uttaxering för varje vägfyrk, som erfordras för skattebehovets fyllande.

11 §•

Vad om debitering, uppbörd och redovisning samt avkortning och avskrivning av landstingsmedel är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande vägskatt.

12 §.

Till byggande av landsväg bidrager statsverket efter ty därom är eller må varda särskilt bestämt.

13 §.

Till de särskilda vägdistrikten utgår årligen statsbidrag å sammanlagda kostnaden för distriktets vägunderhåll och vinterväghållning under nästföregående år enligt följande grunder:

1. Kostnadssumman delas med distriktets hela vägfyrktal enligt nästföregående års taxeringslängder; det tal, som därvid uppkommer, bildar distriktets jämförelsetal.

2. Statsbidraget utgår sålunda:

a. Såsom grundbidrag lämnas 30 procent av distriktets kostnadssumma.

b. Överstiger distriktets jämförelsetal medeltalet av jämförelsetalen för alla distrikt i riket, utgår utöver grundbidraget ett tilläggsbidrag med belopp motsvarande för varje vägfyrk inom distriktet 40 procent av skillnaden mellan distriktets jämförelsetal och nämnda medeltal.

3. I fråga om ödebygdsväg utgår särskilt statsbidrag utöver vad ovan angivits med 20 procent av distriktets kostnad under nästföregående år för vägunderhåll och vinterväghållning å sådan väg.

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

14 §.

På Konungens prövning ankommer, huruvida och under’ vilka villkor tillstånd må meddelas vägdistrikt till upptagande av avgifter för begagnande av färjinrättning, som i denna lag avses.

5 kap.

Ordningsföreskrifter.

1 §•

I skogs- eller hagmark skall träd eller buske, som med någon gren skjuter in över vägområdets gräns, genom jordägarens försorg kvistas.

År för vägs upptorkande eller för erhållande av fri utsikt över vägbanan erforderligt, att träd eller buske bortliugges eller att träd, i annat fall än i första stycket sägs, kvistas, skall jordägaren ock vara skyldig att, efter anmaning av vägstyrelsen, därom besörja'; dock må han, där åtgärden vidtages annorstädes än i skogs- eller hagmark, av vägdistriktet njuta skälig ersättning för skadan. Kan överenskommelse ej trätfas angående ersättningens belopp, skall tvisten avgöras av gode män på sätt i 1 kap. 15 § sägs.

På Konungens befallningskavande ankommer att i särskilda fall efter omständigheterna pröva, huruvida befrielse från jordägaren enligt denna paragraf åliggande skyldighet att borthugga och kvista träd eller buske må äga rum.

Underlåter jordägare efterkomma anmaning att vidtaga åtgärd, varom i första eller andra stycket sägs, äger Konungens befallningshavande förelägga honom viss tid att fullgöra den åtgärd, varom fråga är, vid äventyr att den eljest vidtages på hans bekostnad.

2 §•

Utan Konungens befallningshavandes tillstånd må ej utmed väg uppföras byggnad på mindre avstånd än nio meter från vägbanans mitt; dock äger detta stadgande icke tillämpning å bebyggande av område, för vilket stadsplan fastställts.

Inom- nämnda avstånd må ej heller utan Konungens befallningshavandes tillstånd förekomma upplag eller vidtagas andra anordningar, som hindra vägens avvattning eller fri utsikt över vägbanan.

Kuhtjl. Maj:ts proposition nr 100.

3 §•

Utmed väg må ej upptagas grop eller grav av beskaffenhet att för vägens bestånd medföra fara.

4 §•

Vägbana må ej inkräktas genom upplag av andra ämnen än sådana, som oundgängligen erfordras för vägens underhåll; och må ej heller dessa så uppläggas, att samfärdseln därigenom försvåras eller vägens avvattning hindras.

5 §.

Å landsväg må ej uppsättas grind; dock må Konungens befallningshavande i undantagsfall, när synnerliga skäl därtill äro, tillåta uppsättande av grind å landsväg med allenast ringa samfärdsel.

Finnes å landsväg grind, skall den borttagas; dock må Konungens befallningshavande, därest grinden prövas vara till allenast ringa men för samfärdseln och dess borttagande vållar jordägare synnerlig olägenhet, efter jordägarens framställning medgiva, att grinden tills vidare eller under viss tid bibehålies.

Om borttagande av grind efter ty nu är stadgat åligger det grindägaren att draga försorg. Gör han det ej, äger Konungens befallningshavande förelägga honom att inom viss tid borttaga grinden, vid äventyr att det eljest varder verkställt på hans bekostnad.

Grind skall hallas avlyftad under den tid av året, som Konungens befallningshavande genom allmän kungörelse bestämmer.

Vad i denna paragraf är föreskrivet, skall icke äga tillämpning beträffande grind, där väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg, heller å grind, om vars upprättande Konungen förordnat.

6 §•

Hjulring å arbetsåkdon, som användes å väg, skall hava en bredd av minst åtta centimeter. Överstiger belastningen å hjulet 400 kilogram, skall bredden ökas med en centiiheter för varje överskjutande fullt eller påbörjat hundratal kilogram av hjulets belastning.

Finnes inom något vägdistrikt eller del därav större minimibredd, än nu sagts, böra stadgas, äger Konungens befaHningshavande på framställning av landstinget därom förordna.

För särskilt fall må Konungens befallningshavande lämna tillstånd att a väg framföra fordon med mindre hjulringsbredd än föreskrivet är.

Hjulring må ej vara kullrig eller hava tvärlister, framskjutande bulthuvuden eller andra ojämnheter, av vilka vägen kan skadas.

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

7 §•

Efter vägstyrelsens hörande må Konungens befallningshavande beträffande viss vägsträcka förordna, att fordon med sådan tyngd, att dess framförande å vägen är ägnat att medföra fara för vägens bestånd eller särskild olägenhet i avseende å dess underhåll, icke eller allenast viss tid av året må framföras å vägen, ändå att fordonets hjulringsbredd står i överensstämmelse med gällande föreskrifter.

Den tid mark är bar må ej å väg släpas timmer, tyngre redskap eller annat, varav vägen kan skadas; dock ankommer på Konungens befallningshavande att efter omständigheterna pröva, huruvida och på vilka villkor undantag från denna bestämmelse må äga ram.

8 §•

I de avseenden, varom förmäles i 6 och 7 §§, är beträffande automobil särskilt stadgat.

6 kap.

Tillsyn å väghållningen.

1 §•

Yägväsendet står under Konungens befallningshavandes vård och inseende. Befallningshavanden tillkommer förty att. övervaka väghållningens behöriga fullgörande samt att vidtaga därför nödiga åtgärder, allt i enlighet med vad i denna lag eller särskilda författningar närmare stadgas.

Vid behandling av vägväsendet rörande frågor äger Konungens befallningshavande såsom sakkunnig anlita distriktschefen i vederbörande väg- och vattenbyggnadsdistrikt eller den tjänsteman, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i hans ställe förordnar.

Vid "utövande av den Konungens befallningshavande åliggande tillsyn över väghållningen biträdes befallningshavanden av vederbörande landsfiskaler.

2 §•

Yppas brist i vägunderhåll eller vinterväghållning och varder ej efter tillsägelse bristen ofördröjligen botad, skall vederbörande landsfiskal genast anmäla förhållandet hos Konungens befallningshavande, som förelägger

127 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

vägstyrelsen eller, dår fråga är om väghållning, som verkställes genom köpings eller municipalsamhälles försorg, samhället viss tid, inom vilken rättelse skall hava skett vid äventyr, om den tid försittes, att bristen varder på vägdistriktets eller samhällets bekostnad avhjälpt.

3 §•

Den allmänna tillsynen över att väghållningen utföres på ett i tekniskt avseende tillfredsställande sätt utövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen; och har väg- och vatten byggnadsstyrelsen förty att meddela vägstyrelsen de anvisningar i avseende å väghållningens utförande samt framställa de anmärkningar, vartill omständigheterna kunna giva anledning. Föranleder anmärkning ej rättelse, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att anmäla förhållandet hos Konungens befallningshavande, som äger att vid lämpligt äventyr förelägga vägstyrelsen att vidtaga de åtgärder, vilka kunna finnas erforderliga.

7 kap.

Ansvarsbestämmelser.

1 §•

Underlåter medlem av körlag att utföra honom jämlikt 2 kap. 10 § åliggande framkörning av väglagningsämnen, eller eftersätter snöplogfogde vad honom enligt denna lag åligger, eller underlåter medlem av snöploglag att fortskaffa snöplogfogdes uppbåd eller att sådant uppbåd hörsamma, eller försummar medlem av ploglag, för vilket snöplogfogde icke blivit utsedd, att behörigen fullgöra den ploglaget åliggande vinterväghållning, böte från och med 10 till och med 100 kronor.

Förseelse mot föreskrifterna i o kap. 2, 3 och 4 §§ samt 5 § första och fjärde styckena ävensom 6 och 7 §§ straffes med böter från och med 10 till och med 200 krönor. Lag samma vare, där jordägare oaktat erhallen anmaning underlåter att vidtaga åtgärd, som i 5 kap. 1 § sägs.

2 §•

För förseelse mot föreskrifterna i 5 kap. 6 eller 7 §, som med husbondes vetskap begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, ansvarar husbonden liksom vore försummelsen begången av honom själv.

Därest någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, varom nu är sagt, fortsätter samma förseelse, skall han för varje gång

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

stämning härför utfärdats och delgivits fällas till de böter, som för förseelsen äro stadgade.

3 §•

Till böter enligt denna lag må ej dömas, om å förseelsen följer straff enligt allmän lag.

4 §•

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

5 §•

Över Konungens befallningshavandes beslut i fråga, som i denna lag omförmäles, må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

8 kap.

Övergångsbestämmelser.

1 §•

Denna lag skall, med de i 2, 3, 7 och 12 §§ här nedan omförmäla undantag och med iakttagande av vad här i övrigt stadgas, lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1925-.

2 §•

Vägstyrelse skall utses första gången under år 1923 samt träda i verksamhet med 1924 ars ingång; och skall den häradsskrivare jämlikt 4 kap. 8 § åliggande skyldigheten att före den 20 juni till vägstyrelsens ordförande insända i nämnda lagrum avsedda summariska uppgifter inträda år 1924. I enlighet med denna lags bestämmelser skall landstinget under år 1924 fastställa inkomst- och utgiftsstat beträffande vägkassan för följande år samt bestämma det belopp, vilket år 1924 skall uttaxeras såsom vägskatt. Samma år skola ock utses revisorer till gransk ning av vägstyrelsens förvaltning under ar 1924. Skyldighet att enligt denna lags bestämmelser erlägga vägskatt skall även inträda år 1924, och skall vad i denna lag är stadgat om debitering och indrivning av vägskatt samtidigt träda i tillämpning.

12!)

Kungl. Maj:In proposition nr 100.

3 §.

I god tid före deri 1 november 1924 skall Konungens befallningshavande i enlighet med denna lags föreskrifter verkställa indelning av jordbruksfastigheter till körlag och snöploglag.

4 §■

Hittills varande väghållningsdistrikts tillgångar och förpliktelser skola från och med den 1 januari 1925 övertagas av det nya vägdistrikt, i vilket distriktet uppgått.

Finnes äldre väghållningsdistrikt under de tre åren närmast före denna lags ikraftträdande hava upplånat medel till bekostande av utgifter, som skäligen bort täckas genom utdebitering av vägskatt, eller genom underlåtenhet att verkställa skälig utdebitering av sådan skatt föranlett, att fonderade medel förbrukats, eller på annat sätt förorsakat, att det nya vägdistriktet vid övertagande av det äldre distriktets tillgångar och förpliktelser lider förfång, äger Konungens befallningshavande ålägga distriktet att lämna det nya vägdistriktet skälig gottgörelse.

Vägstyrelsen i det äldre distriktet skall så snart ske kan och senast den I juli 1925 till vägstyrelsen i det nya distriktet avgiva fullständig redovisning för förstnämnda distrikts ekonomiska ställning vid utgången av år 1924.

5 §•

Den av vägstyrelse i äldre distrikt under år 1924 utövade förvaltning skall granskas och fråga om ansvarsfrihet därför behandlas i den ordning, som stadgas i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. Nämnda lag skall efter den nya lagens ikraftträdande även äga tillämpning, i den mån sådant är nödigt för fullgörande av det äldre distriktet åliggande förpliktelse, som icke. övergått på det nya vägdistriktet; dock skola för sådant ändamål erforderliga medel utdebiteras å samtliga vägfyrkar i det äldre distriktet till lika andel för en var av dem.

6 §.

Vid 1925 års ingång skall det nya vägdistriktet övertaga samtliga vägar inom distriktet, och skola dessa därvid vara försatta i laggill skick. Finnes brist, som blivit antecknad vid under år 1924 hållen vägsyn eller vars bättrande efter sådan vägsyn i vederbörlig ordning påkallats, icke vara avhjälpt vid vägens övertagande, och skola icke, jämlikt 7 §, äldre lags bestämmelser angående tillsyn å väghållningen till-

Biliang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 88 käft. (Nr 100.) 17

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

lämpas, äger vägstyrelsen i det nya vägdistriktet låta avhjälpa bristen på den försumliges bekostnad.

7 §•

De, som - jämlikt 7 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet äro förpliktade till vägunderhåll in natura, skola under åren 1925 och 1926 vara skyldiga att, om det nya vägdistriktet så fordrar, fortsätta att utföra det vägunderhåll, som dittills ålegat dem, mot erhållande av det belopp, vartill underhållskostnaden bestämts av den i IY kap. i nämnda lag omförmälda nämnd. Det nya vägdistriktet skall dock, utan att anlita berörda sätt att få vägunderhållet utfört, ombesörja vägunderhållet: från 1925 års ingång å minst en tredjedel av distriktets indelade vägar och från 1926 års ingång å ytterligare minst hälften av återstående indelade vägar i distriktet.

Beträffande tillsyn å vägunderhåll, som utföres jämlikt första punkten i första stycket, ävensom i fråga om påföljd för underlåtenhet att fullgöra sådant underhåll skola äldre lags bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

Finnes, då vägunderhåll upphör att utföras jämlikt bestämmelserna i första punkten i första stycket, att brist, som blivit antecknad vid senast hållna vägsyn eller vars bättrande efter sådan vägsyn i vederbörlig ordning påkallats, icke blivit avhjälpt, äger vägstyrelsen i det nya vägdistriktet låta avhjälpa bristen på den försumliges bekostnad.

8 §.

Vid behandling av frågor om byggande av väg, vilka vid 1925 års ingång äro beroende på Konungens befallningshavandes prövning, skall därefter denna lag i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande därav, att landstingets förvaltningsutskott samt, om vederbörande vägstämma icke blivit hörd i ärendet, jämväl ortsbefolkningen städse skall lämnas tillfälle att yttra sig.

9 §-

Till grund för beräkning av det till vägdistrikt jämlikt 4 kap. 13 § för år 1925 utgående statsbidrag skall i stället för nästföregående års kostnader för vägunderhåll och vinterväghållning läggas det belopp, vartill berörda kostnader för år 1925 upptagits i av vederbörande landsting för samma år fastställd stat, men skall, sedan de verkliga kostnaderna för sistnämnda år blivit kända, beräkningen i enlighet därmed jämkas samt erforderlig rättelse äga rum.

131 Kungl. Maj:ta proposition nr 100.

10 §.

Väg- och bropenningar, där de hittills av vägfarande erlagts, skola upphöra, då sådant kan ske utan förnärmande av någons enskilda rätt.

11 §•

Finnes kassa samlad för byggnad eller underhåll av bro eller färja, som övertages till allmänt underhåll, och har den bildats genom sammanskott av väghållningsskyldiga, äge de att förfoga över densamma. I annat fall skall den överlämnas till vägkassan i det nya distriktet.

12 §.

De i 5 kap. 6 § meddelade bestämmelser om hjulrings bredd skola träda i kraft den 1 januari 1930. Från och med samma dag skola upphöra att gälla dels lagen den 28 juni 1907 om bredden av hjulringar å arbetsåkdon på landet dels de utav Konungens befallningshavande med stöd av sistnämnda lag utfärdade förordnanden.

13 §.

Såvitt här ovan icke annorlunda stadgats, skola dels lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet jämte däri sedermera gjorda ändringar och tillägg, dels lagen den 13 juni 1919 om ödebygdsvägar, dels ock alla övriga stadganden, som finnas stridande mot denna lag, upphöra att gälla den 1 januari 1925; dock skall vad i 62 § förstnämnda lag finnes föreskrivet rörande befogenhet för Konungens befallningshavande att medgiva användande av överskott i vägkassa upphöra att gälla redan i och med denna lags utfärdande.

Ej må efter denna lags utfärdande meddelas förordnande om ny vägdelning enligt 36 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. Är vid nämnda tid dylik förrättning, om vilken förordnande tidigare givits, ännu icke avslutad, varde vidare åtgärd för förrättningens fortsättande inställd.

14 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersättes genom bestämmelse i denna lag, skall denna i stället tillämpas.

132 Kung!. Maj:ts proposition nr 100.

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. May.ts lagråd tisdagen den 28 februari 1922.

Närvarande:

Justitierådet Berglöf, regeringsrådet Ernbekg, justitieråden Molin,

Appelberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 22 december 1921, både Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över upprättat förslag till lag om allmänna vägar på landet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsrådet Willand Aschan.

Detsamma föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Den genomgripande omläggning av väghållningen på landet, som det remitterade förslaget avser att genomföra, karaktäriseras förnämligast därav att det nuvarande stora antalet smärre väghållningsdistrikt ersättes med ett mindre antal distrikt med större omfattning samt att förpliktelsen för vissa av de väghållningsskyldiga att in natura fullgöra vägunderhåll avskaffas. Genom den förstnämnda av dessa betydelsefulla förändringar åstadkommes en avsevärd utjämning av väghållningsbesväret och möjliggöres väghållningens utförande på ett i tekniskt och ekonomiskt avseende fördelaktigare sätt än för närvarande kan ske. Att naturaväghållningen icke giver tillfredsställande resultat, är allmänt erkänt, och att den därvidlag vidtagna förändringen utgör den nödvändiga förutsättningen för en välbehövlig förbättring av vägunderhållet, torde vara ställt utom allt tvivel. Av allt att döma synes även ur allmän ekonomisk synpunkt denna förändring innebära övervägande fördelar.

Jämväl i övrigt framstår förslaget såsom ägnat att främja vägväsendets förbättring och tidsenliga utveckling. De särskilda bestämmelser, som förslaget innefattar, synas i allmänhet vara väl avvägda, och såsom

Kungl. Maj:ta proposition nr 100.

en given fördel måste betraktas den rörelsefrihet och möjlighet till anpassning efter olika landsdelars behov, som detsamma medger. Att förslaget beträffande en av de viktigaste frågorna, nämligen den om grunderna för vägskattens utgörande, icke funnit eu definitiv lösning, är visserligen beklagligt. Men även om man i denna del måste, på skäl som anförts i motiven, finna sig i någon tids provisorium, torde detta icke böra utgöra hinder för lagförslagets genomförande.

Vad beträffar de kostnader, som den föreslagna lagstiftningen kan antagas komma att medföra, bör märkas, att förslaget icke i och för sig nödvändiggör anställande av någon mera talrik tjänstepersonal eller eljest införande av en vidlyftig och dyrbar förvaltningsorganisation.' Men då ett huvudsyfte med lagändringen är att söka åstadkomma en förbättring av vägarna till byggnadssätt och underhåll samt bristerna däri icke äro obetydliga, lärer deras avhjälpande komma att kräva dryga utgifter. Emellertid måste det ju förutsättas, att vid lagens tillämpning hänsyn tages till nödvändigheten att endast efter hand och efter måttet av vägdistriktens ekonomiska bärkraft skrida till den åsyftade förbättringen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser sig lagrådet böra tillstyrka, att det remitterade förslaget lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

1 KAP.

3 §•

Justitierådet Molin:

Det i 3 kap. 3 § intagna stadgandet därom att ödebygdsväg skall till byggnadssättet vara av så enkel beskaffenhet, som kan vara förenlig med vägens ändamål, lärer med hänsyn till det remitterade förslagets systematik hava sin rätta plats i förevarande paragraf och torde lämpligen kunna dit överflyttas.

5 §•

Lagrådet:

Den i vägkommissionens förslag upptagna föreskriften, att vid väg skola anbringas varningstavlor, där sådana för trafikens säkerhet påkallas, har i enlighet med de vägsakkunnigas förslag i det remitterade förslaget uteslutits. De-- sakkunniga hava väl förklarat sig övertygade om önskvärdheten av att sådana anstalter vidtoges men likväl ansett en ovillkorlig skyldighet i berörda avseende icke böra åläggas vägdistriktet. 1 de fall, då dylik anordning verkligen är för trafiksäkerheten erforder-

134 Knmjl Maj:ts proposition nr 100.

lig — något som med den tilltagande användningen av automobiler säkerligen kan antagas icke sällan bliva förhållandet — synes emellertid fordran på en sådan säkerhetsåtgärd böra, lika litet som kravet på skyddsvärn i motsvarande fall, eftergivas. Det hemställes därför, att föreskrift i angivet hänseende måtte i förslaget intagas.

7 §.

Lagrådet:

Till betryggande av det allmännas rätt att förfoga över mark, som tagits i anspråk för allmän väg, har föreslagits införande av en legal s. k.' vägrätt. Denna är konstruerad såsom en till tiden obegränsad nyttjanderätt, som utan inteckning gäller mot ny ägare liksom mot innehavare av vilken som helst annan sakrätt till marken. Principen är icke någon fullständig nyhet för svensk rätt; den finnes redan upptagen i lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet.

Genom det föreslagna stadgandet tryggas otvivelaktigt på ett enkelt och praktiskt sätt det allmännas rätt till vägarna. Vad angår stadgandets verkan å enskildas rätt, synes någon erinran ej vara att göra mot att det allmänna erhåller bättre rätt till vägmärken än ny ägare till fastigheten, varifrån marken tagits, och innehavare av sakrätt, som uppkommit efter det marken tagits i anspråk för vägen. Däremot måste betänkligheter möta, såvitt stadgandet berör rätt, som tillkommer innehavare av äldre inteckning eller annan äldre sakrätt.

Föredragande departementschefen har i sitt yttrande till statsrådsprotokollet medgivit, att det visserligen kunde tänkas, att uppkomsten av vågrätt i vissa fall skulle kunna medföra minskning i vederbörande fastighets värde och förty lända vederbörande inteckningshavare till förfång, men departementschefen har dock, under åberopande av att sådant endast i sällsynta undantagsfall torde kunna inträffa, förklarat sig anse denna omständighet icke böra tillmätas större betydelse. Härmed bör sammanställas vad departementschefen i annat sammanhang anfört därom, att förhållandena kunde vara sådana, att en jordägare genom vägens framdragande lede så stor förlust av värdefull mark, att det ej skäligen kunde begäras, att han utan ersättning avstode från densamma. Det är säkerligen också fullt riktigt, att framdragandet av väg över en fastighets område kan medföra sådan minskning av fastighetens värde, att innehavare av inteckning däri kan komma att göra verklig förlust. Man tänke sig t. ex. det fall, att vid indragandet av väg till ett municipalsamhälle vägen måste framdragas över en obetydlig lägenhet och därvid en värdefull del av densamma tagas i anspråk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 135

A isserligen kan invändas, att någon fara för intrång i inteckningshavares rätt ej inträffar, om vägmärkens förvärvande skett genom expropriation, och att i fall, sådana som det exemplifierade, man måste antaga, att expropriationsförfarandet bleve anlitat. Det är emellertid att märka, att om förevarande stadgande införes, expropriationsförfarandet antagligen skulle i ännu mindre omfattning än hittills komma att begagnas till förvärv av vägmark, då ett av de skäl, som för närvarande kunna nödvändiggöra anlitande av nämnda förfarande, nämligen behovet att få vägmärken befriad från ansvar för inteckningar i den fastighet, varifrån vägmärken tages, icke vidare skulle göra sig gällande.

Förslagets ståndpunkt i förevarande avseende kan enligt lagrådets mening svårligen godtagas. Föreligger möjlighet för att inteckningshavare eller andra sakrättsägare kunna drabbas av avsevärd skada, bör det ej spela någon roll, om detta kan väntas inträffa i flera eller färre fall. Det torde därför vara nödigt att komplettera stadgandet med bestämmelse, som bereder tillfredsställande skydd för dessa rättsägare.

I förenämnda lag om enskilda vägar på landet ges visserligen ej något direkt stadgande angående skydd för inteckningshavares befogade intressen, men lagen uppställer såsom villkor för skyldighet att enligt densamma upplåta mark' till väg, att det ej kan lända till märkligt men för den fastighet, över vars område vägen dragés. Synnerligen effektivt är väl ej det skydd, som härigenom beredes inteckningshavare; men då ju marken måste bekostas av de enskilda vägintressenterna själva, ligger det i sakens natur, att det ej gärna kan ifrågakomma att för vägen taga i anspråk någon värdefullare del av en fastighet. Att uppställa ett dylikt oeftergivligt villkor beträffande allmän vägs framdragande kan likväl svårligen sättas i fråga; tydligt är nämligen, att det understundom kan bliva nödigt att för erhållande av den fördelaktigaste sträckningen åt en allmän väg taga en nog så värdefull del av en fastighet i anspråk. För skyddande av inteckningshavares rätt torde man följaktligen här vara nödgad välja annan utväg.

Därvid synes lämplig förebild erbjuda sig i det förslag till stadsplanelag, som den 15 december 1920 framlagts av särskilda kommittera^-. Detta förslag stadgar i 25 § rätt för stad att under vissa förutsättningar för allmän samfärdsel begagna enskild vägmark, som ingår i gata. Denna rätt är emellertid icke ovillkorlig; den gäller visserligen mot senare ägare av vägmärken men icke mot innehavare av inteckning eller annan sakrätt med bättre rätt än vägupplåtelsen. Stadgandet innebär, att om vid utbud å exekutiv auktion av den fastighet, till vilken

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

vägmärken hör, med den belastning, som stadens berörda nyttjanderätt innebär, köpeskillingen icke uppgår till belopp, som täcker nämnda rättsägares fordringar, fastigheten måste utbjudas utan samma belastning. Stadens nyttjanderätt skulle följaktligen i dylikt fall kunna gå förlorad.

Med upptagande av den princip, som i nämnda förslag kommit till uttryck, synes det som om det nu föreliggande förslaget lämpligen skulle kunna kompletteras med bestämmelse av det innehåll, att den rätt, som enligt förevarande paragraf tillagts det allmänna i avseende a mark, som tagits i anspråk för väg, förklaras icke skola gälla mot innehavare av inteckning eller annan sakrätt, varav marken besvärades, då den sålunda togs i anspråk. Genom en dylik bestämmelse torde enskildas befogade intressen i tillbörlig mån tillgodoses. Däremot .vinner det allmänna måhända icke till fullo den trygghet i förfoganderätten över vägarna, som man eftersträvar. Visserligen behöver vägdistriktet ej för att skydda sin rätt mot senare ägare av den fastighet, varöver väg dragits, inköpa och lagfara marken eller, om endast nyttjanderätt förvärvats, inteckna den. Men vägstyrelsen tvingas att i varje fall, då från en fastighet mark förvärvas till väg, taga i övervägande, huruvida med hänsyn till förefintliga inteckningar i fastigheten och vägmärkens värde någon sannolikhet föreligger för att vägdistriktets rätt kan sättas i fara, samt att, där så finnes vara fallet, antingen genom uppgörelse med inteckningshavarna eller genom tillgripande av expropriationsförfarandet befria vägmärken från ansvar för inteckningarna. Därest vägstyrelsen härutinnan misstoge sig eller visade försumlighet, kunde det tankas, att vederbörande vägdistrikt i något enstaka fall lede förlust. Några betydande utgifter torde det dock ej kunna biiva fråga om. Vad särskilt de redan förefintliga allmänna vägarna beträffar, kan man utgå från att, åtminstone om de äro några decennier gamla, skyddet för dem skulle bliva praktiskt taget fullständigt.

Den lösning av förevarande spörsmål, som man genom införande i förslaget av den ifrågasatta bestämmelsen skulle vinna, synes kanske ej fullt tillfredsställande. Men det är att märka, att om man anser nödigt att förskaffa ovillkorligt skydd åt det allmännas rätt till vägarna utan att, såsom förslaget gör, lämna hänsynen till inteckningshavares rätt alldeles åsido och utan att, såvitt angår nya vägar, för varje fall tvinga vederbörande att anlita expropriationsförfarandet, annan utväg ej torde finnas än att i samband med beslut om vägs anläggande samt, vad angår redan befintliga vägar, i samband med lagens ikraftträdande anordna ett preklusionsförfarande i eu eller annan form, vilket förfarande dock,

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 137

huru enkelt man än sökte gestalta detsamma, skulle åsamka vederbörande rättsägare och myndigheter mera besvär och kostnader än som kunde anses skäliga för vinnande av det avsedda ändamålet. Det synes lagrådet fördenskull, att om förslaget fullständigas med stadgande av ovan ifrågasatta innehåll, detsamma kommer att på förhållandevis lyckligaste sätt förena hänsynstagande till såväl allmän som enskild rätt.

12 §.

Lagrådet:

Enligt nu gällande bestämmelser förefinnes icke hinder för kommun att anvisa bidrag till byggande av allmän väg eller andra därmed likställda arbeten. Detta har fått sitt uttryck i 5 och 8 §§ av 1891 års väglag enligt den lydelse, nämnda lagrum erhöllo genom lagen den 20 juni 1905. Den möjlighet till samverkan mellan vägdistrikten och kommunerna för kommunikationsväsendets förbättrande, som därigenom beretts, kan givetvis vara till avsevärt praktiskt gagn. Och den omständigheten att enligt förslaget vägdistriktet skall komma att bestå av landstingsområdet i stället för, såsom i regel hittills, av häradet, utgör uppenbarligen icke något skäl till frångående av nämnda, av lagstiftningen nu godtagna grundsats. Antagligen har detta ej heller varit avsett. Det hemställes därför, att i förevarande paragraf måtte införas ett stadgande, till innehållet motsvarande vad som nu beträffande kommun finnes stadgat i sista stycket av 5 § väglagen.

15 §.

Justitieråden Berglöf och Appelberg:

Stadgandet i andra punkten av andra stycket synes vila på den principen, att vid nyanläggning av väg inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd, kostnaden för förvärv av vägmark skall bäras av samhället. Denna princip har dock kommit till uttryck endast för det fall, att väghållningen utföres av samhället. Enligt stadgandet i första stycket är emellertid samhället, såvitt angår väg, som ej skall vara upplåten för allmänt begagnande såsom gata, ej skyldigt men väl berättigat att utföra anläggningen. Underlåter samhället att begagna sig av denna »rätt», och anlägges vägen följaktligen av vägdistriktet, föreligger ej någon skyldighet för samhället att bekosta markförvärvet för vägen. Att beträffande dylik kostnad göra skillnad mellan olika fall allt efter som anläggningens verkställande ombestyres av ena eller andra parten kan ingalunda anses motiverat. Och då ett åtagande från samhälles sida att

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 88 käft. (AV 100.) ' 18

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ombestyra anläggningen skulle medföra en kostnad för samhället, vilken eljest ej skulle drabba detsamma, komme tydligen samhällena att av hänsyn till sitt eget intresse ej åtaga sig dylika vägdelars byggande, ett resultat alltså, motsatt det, som måste anses vara det önskliga.

Med hänsyn till det nu anförda hemställes om sådan ändring i omförmälda bestämmelse, att kostnaden för förvärv av vägmark inom område, varom fråga är, i varje fall kommer att bestridas av samhället. Härigenom skulle denna bestämmelse också komma i bättre överensstämmelse med reglerna om särbidrag, vilka ju i intet fall skola få uttagas för täckande av kostnad för vägmark inom dylikt område.

Den sålunda förordade principen skulle givetvis verka obilligt hårt mot samhällena, därest bestämmelsen i tredje punkten av 1 kap. 36 § första stycket i lagen om fastighetsbildning i stad skulle anses tilllämplig i fråga om väg, som i förevarande ordning anlagts och vartill marken förvärvats av vederbörande samhälle. En sådan tolkning av denna bestämmelse synes alltför formell. Finnes stadsplan antagen för ett område, torde väg kunna inom området anläggas endast där enligt stadsplanen gata skall gå fram. Mark till ny väg, som där anlägges, bör fördenskull betraktas såsom sådan mark, för vilken tomtägare enligt första punkten i nyssnämnda lagrum är skyldig att, då gatan upplåtes till allmänt begagnande, utgiva ersättning till samhället. Till stöd härför kan ock åberopas grunden till den skillnad, som detta lagrum gör mellan gatumavk, vari allmän väg ingår, och annan gatumark; denna grund torde nämligen vara den, att samhället antages ej hava erlagt någon betalning för förvärv av mark, ingående i allmän väg (jämför 1 kap. 15 § i berörda lag), under det att motsatsen antages gälla såvitt angår vanlig gatumark. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke till förekommande av missförstånd är lämpligt att införa stadgande av innebörd att vägmark, varom nu är fråga, skall såvitt gäller tomtägares skyldighet att ersätta densamma vara att anse såsom gatumark, vari allmän väg ej ingår. Med hänsyn till att förstberörda paragraf i fastighetsbildningslagen direkt är tillämplig endast beträffande stad, är måhända lämpligast, att det nu ifrågasatta stadgandet insättes i väglagen.

Regeringsrådet Ernberg och justitierådet Molin:

Det remitterade förslaget liksom de sakkunnigas förslag förutsätter att det kan bliva behövligt att anlägga ny allmän väg inom det planlagda området för sådant samhälle, varom här är fråga. Man torde kunna utgå från, att i allmänhet dylik väg icke anlägges i strid mot stadsplanen samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

att följaktligen endast mark, som enligt stadsplanen är avsedd till gata, torg eller annan allmän plats, tages i anspråk för vägen. En dylik vägbyggnad innebär därför i regel, att eu trafikled, som antages framdeles komma att anordnas till gata, redan för det närvarande är behövlig för den allmänna samfärdseln och därför anlägges som väg. Om denna anläggning utföres av vägdistriktet, får distriktet enligt förslaget självt vidkännas kostnaden för nödigt markförvärv. Därest sedermera samhället önskar taga området i besittning för dess iordningsställande till gata, uppstår frågan, huruvida vägdistriktet är berättigat till ersättning för den vägmark, som sålunda avstås till samhället. Såväl ordalagen i 1 kap. 15 § av lagen om fastighetsbildning i stad som grunden till detta stadgande torde medföra, att detsamma får anses tillämpligt icke endast i fråga om väg, som är befintlig då stadsplan fastställes, utan ock beträffande väg, som tillkommit efter stadsplanen, samt att således den uppställda frågan bör besvaras så, att ersättning för vägmärken icke skall utgå. Härav åter lärer följa, att 1 kap. 36 § av sagda lag bör så tolkas, att staden icke äger att av tomtägarna utfå ersättning för den vägmark, som ingår i gatan. Under sådana förhållanden synes det följdriktigt, att, i det fall att samhället utför väganläggningen, utgifterna för förvärv av vägmark liksom övriga kostnader varda samhället av vägdistriktet ersatta. Den omständigheten, att arbetet ombesörj es av samhället för vägdistriktets räkning, kan icke i och för sig utgöra anledning att överflytta berörda del av kostnaden från distriktet på samhället. I allt fall kan, såsom justitieråden Berglöf och Appelberg erinrat, icke anses motiverat att göra förpliktelsen att bekosta markförvärvet beroende av, huruvida den ena eller andra parten ombestyrt arbetet. Tillräckliga skäl synas icke föreligga för att välja den utvägen att under alla omständigheter lägga denna förpliktelse på samhället. Om samhället ålägges att bekosta markförvärvet och trafikleden sedermera förändras till gata, bör samhället vara berättigat att av tomtägarna uttaga ersättning även för den gatumark, som förut utgjort väg. Förhållandet skulle alltså bliva det, att därest väg anordnas till gata, tomtägarna skulle vara pliktiga att lämna betalning för vägmärken, om vägen tillkommit efter stadsplanen, men vara fria från sådan förpliktelse, om vägen funnits före stadsplanen. Detta synes föga tillfredsställande. Låter man kostnaden för markförvärvet städse stanna på vägdistriktet, må det visserligen medgivas, att om bebyggandet inom samhället fortskridit så långt, att samhället finner med sin fördel förenligt att övertaga vägbyggnaden och redan vid vägens anläggning i densamma framdraga ledningar och vidtaga andra anordningar, som beteckna skillnaden mellan gata och väg, det kan synas hårt, att vägdistriktet skall behöva vidkännas eu kostnad för

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

markförvärv, som skulle drabbat vissa tomtägare, om arbetet fått anstå tills bebyggandet fortskridit så långt,att samhället varit pliktigt att utlägga gatan. Detta innebär emellertid ingenting annat än att det avgörande momentet är, huruvida den allmänna samfärdselns behov av ny väg eller samhällets behov av ny gata, respektive skyldighet att utlägga gata, inträder först. I det förra fallet vinner samhället (och tomtägarna) fördelen av att utan ersättning få taga en befintlig väg i bruk till gata; i det senare fallet blir vägdistriktet befriat från anläggningskostnaden för den del av den behövliga allmänna samfärdselleden, vilken redan förefinnes såsom gata. Häri synes icke ligga något oegentligt. Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställes, att den i det remitterade förslaget tillagda sista punkten av andra stycket måtte utgå.

Om denna hemställan godkännes, torde därav följa, att jämväl de undantag från de vanliga reglerna för s. k. särbidrag, vilka i sammanhang med införandet av berörda tillägg i nu förevarande paragraf upptogos i 2 kap. 5 och 6 §§, böra ur förslaget utgå. De svårigheter, som därav uppkomma, synas icke vara avsevärt större än de, som otvivelaktigt alltid medfölja tillämpningen av bestämmelserna om särbidrag.

Regeringsrådet Er fiber g:

I likhet med vad i åtskilliga städer är fallet, torde i vissa köpingar och municipalsamhällen förekomma, att skyldigheten att ombesörja och bekosta anläggning eller underhåll av gata åligger icke samhället självt utan vederbörande tomtägare. Yad sålunda må vara för samhället gällande har icke upphävts genom lagen om fastighetsbildning i stad utan fasthellre genom bestämmelserna i 1 kap. 35 och 41 §§ av samma lag uttryckligen till sin giltighet bekräftats. Någon rubbning av vad i berörda hänseende må vara för köping eller municipalsamhälle gällande är, enligt vad i motiven till de sakkunnigas förslag, med vilket det remitterade förslaget i denna del överensstämmer, uttryckligen uttalats, icke heller åsyftad. Bestämmelserna i första stycket av förevarande paragraf angående skyldighet, respektive rätt för köping eller annat samhälle, varom här är fråga, att i viss omfattning för vägdistriktets räkning utföra väghållning inom samhället avse således ingalunda att överflytta gatuhållningsskyldighet, där sådan åligger tomtägarna, å samhället, utan allenast att reglera rättsförhållandet mellan vägdistriktet, å ena, och samhället, å andra sidan. Med hänsyn härtill synas berörda bestämmelser hava erhållit en avfattning, som måste anses oegentlig och kan vara vilseledande. Det hemställes därför, att desamma måtte undergå den omredaktion, som till undvikande härav erfordras.

141 Kung!. Maj:ts proposition nr 100.

Vild beträffar den ersättning, som enligt berörda stadganden i förslaget skulle tillgodokomma samhälle på grund av detsamma åliggande ansvarighet för väghållning, skulle det möjligen kunna vara föremål för tvekan, huruvida sådan ersättning hör till samhället utgå även i det fall att enligt gällande allmänna föreskrifter gatuhållningen a de vägar, varom fråga är, slutligen skall bekostas av tomtägarna. Då de skäl, som tala för beredande av lättnad i väghållningen, om än ej för samhället såsom sådant så dock för tomtägarna, göra sig gällande även i detta fall, torde emellertid uppställande av undantag för sadant fall knappast böra ifrågakomma. Förbises bör icke heller, att gatuhållningsskyldigheten på skilda orter kan vara mellan samhället, å ena, och tomtägarna, å andra sidan, på mångahanda olika sätt fördelad, så att tomtägarna endast hava att bekosta vissa däri ingående arbeten, medan samhället själft bestrider kostnaden för gatuhållningen i övrigt. Invändas kan visserligen, att gatuhållningsskyldigheten, i den mån den ankommer på tomtägare, utgör ett tomterna åliggande onus och att dessa följaktligen av vederbörande ägare förvärvats med berörda därvid häftande skyldighet. Denna omständighet torde dock knappast höra vara för frågan avgörande.

I den man tomtägares skyldighet att bekosta gatuhållningen från samhällets sida göres gällande, bör emellertid, enligt vad redan antytts, ersättningen i sista hand tillgodokomma denne men icke samhället. Aven om detta såsom gentemot distriktet ansvarigt för väghållningen tillerkännes rätt att uppbära ersättningen, följer nämligen icke därav att, i händelse samhället uttager kostnaden för gatuhallning’en av tomtägarna, detta ändock bör äga rätt att för helt andra ändamål disponera ersättningen. Den omständigheten att samhället, frånsett väghållningen, må hava att bestrida en mer eller mindre vidsträckt gatuhållning kan svårligen i och för sig grundlägga en sådan rätt, eftersom ersättningen ju icke avser att utgöra någon ekvivalent för gatuhållningen och de andra samhällen, som själva hava att bestrida denna, icke äga att härför tillgodonjuta någon ersättning. Att i allt fall, under antagen förutsättning, de ifrågavarande stadgandena skulle, därest icke desamma på antytt sätt kompletteras, komma att verka synnerligen ojämnt, ligger i öftpen dag. °

Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställes, att ett kompletterande stadgande i angivet syfte matte införas antingen i förevarande kapitel av förslaget eller, måhända lämpligare, i lagen om fastighetsbildning i stad. I sistnämnda fall torde detsamma böra erhålla plats i 1 kap. 41 §.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Lagrådet:

Enligt stadgandet i tredje stycket av förevarande paragraf skall det, för den händelse part, som har att utse god man, icke fullgör vad i sådant avseende åligger honom, tillkomma domhavanden i orten och icke, såsom i lagen om skiljemän för dylikt fall stadgas, överexekutor att utse god man i partens ställe. Då samma skäl, som föranlett detta stadgande, också föranleder därtill att i sådant fall, som avses i 8 § första stycket av nämnda lag, tillsättande av skiljeman i stället för skiljeman, som är utsedd av part, bör tillkomma domaren och icke överexekutor, hemställes att föreskrift härom måtte upptagas i förslaget.

Uttryckligt stadgande torde ock böra meddelas därom att klagan ej må föras mot gode männens beslut.

16 §.

Regeringsrådet Ernberg:

I det remitterade förslaget hava icke upptagits åtskilliga i vägkommissionens förslag till lag om allmänna vägar på landet (5 och 6 §§) förekommande stadganden i fråga om vägs byggnad och konstruktion, såsom angående vägbanas bredd in. m. Likaledes hava i det remitterade förslaget uteslutits vissa andra, av vägkommissionen i dess förslag, i trafiksäkerhetens eller eljest i de trafikerandes intresse, upptagna bestämmelser, exempelvis beträffande anordnande av mötes- och vändplatser (5 §) samt av utrymmen för upplag av väglagningsämnen (9 §) m. m. I stället har i det remitterade förslagets 3 § införts allenast ett allmänt stadgande, att väg skall med avseende å fasthet, bredd, lutningsförhållanden och beskaffenhet i övrigt vara lämpad efter den samfärdsel, som därå kan väntas framgå. I nu omförmälda delar överensstämmer förslaget med de vägsakkunnigas förslag. Enligt vad som framgår av uttalanden i de sakkunnigas motivering, synas dessa hava tänkt sig, att erforderliga detalj föreskrifter i de ämnen, som avses i de sålunda uteslutna stadgandena, skulle, i större eller mindre omfattning, meddelas i administrativ väg genom allmän författning. Stadgandena i 2 § av det remitterade förslaget avse endast att angiva, vilka anordningar, där de blivit i vederbörlig ordning fastställda, äro att hänföra till väg.

Enligt nu gällande regler skola frågor angående vad i väghållningsbesväret och därmed förknippade åligganden innefattas prövas i viss i lag föreskriven ordning. Denna prövning tillkommer nu Konungens befallningsliavande eller, i fall av klagan över sådan myndighets beslut, i sista hand regeringsrätten. Häri torde det remitterade förslaget icke åsyfta att göra någon ändring. Med sålunda gällande ordning är givet-

143 Kungl. Majsta proposition nr 100.

vis icke heller oförenligt, att i allmän administrativ författning meddelas närmare föreskrifter angående sättet för själva det tekniska utförandet av de åligganden, som enligt lag eller på grund därav av vederbörande myndighet meddelade beslut må ankomma på do väghållningsskyldiga, eller beträffande kontrollen däröver att vad dem sålunda åligger varder behörigen iakttaget. Försåvitt fråga är om meddelande i allmän författning av föreskrifter med dylikt innehåll, giver det remitterade förslaget icke heller anledning till erinran. Ovan om form itlda i motiven till de sakkunnigas förslag gjorda uttalanden, sammanställda med innehållet i nu förevarande paragraf, kunna emellertid möjligen giva stöd för den uppfattningen, att meningen vore, att jämväl bestämmelser i övrigt angående vägs beskaffenhet — innefattande exempelvis föreskrifter, under vilka förutsättningar vägbana å vissa slag av vägar skall äga viss bredd eller nödiga utrymmen för upplag för väglagningsämnen anordnas m. m. — skulle kunna, oberoende av eller till ledning för den prövning, som enligt vad ovan sagts skall i det särskilda fallet till de väghållningsskyldigas efterrättelse äga rum, genom i administrativ väg utfärdad allmän författning meddelas. Huruvida med det remitterade förslaget är avsett att lägga en så pass vidsträckt befogenhet i Kungl. Maj:ts hand, framgår icke med tydlighet. Om — såsom förefaller sannolikast — detta icke varit meningen, torde, till undvikande av otydlighet, avfattningen av 16 .§ böra i så måtto omredigeras, att därav tydligen framgår, att de bestämmelser, som där åsyftas, må, såvitt angår byggande av väg, avse allenast sättet för utförande av vederbörande i behörig ordning ålagt sådant arbete eller kontrollen därå.

2 KAP.

2 §•

Lagrådet:

I förevarande paragraf givas detaljerade regler angående behandlingen av fråga om nyanläggning av landsväg, då sådan fråga väckts genom ansökning. För det fall att dylik fråga upptages av Konungens befallningshavande utan ansökning1 — att Konungens befallningshavande äger befogenhet* härtill, framhålles i de sakkunnigas betänkande såsom självklart finnas däremot inga bestämmelser meddelade om ärendets behandling, ehuru sådana torde krävas lika mycket i detta som i det förra fallet. Någon anledning att göra åtskillnad i fråga om sättet förbehandling av de olika ärendena synes ej föreligga, och hemställes därför om sådan ändring av förevarande paragraf, att de föreslagna reglerna

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

få tillämpning jämväl då Konungens befallningshavande själv upptagit fråga om anläggning av ny väg.

Förslaget stadgar utan undantag skyldighet att över ansökning om nyanläggning av väg inhämta yttrande från vägstyrelsen och kan därför giva anledning till den uppfattning, att sådan ansökan icke skulle kunna göras av vägstyrelsen. Då detta ju icke är meningen, utan man tvärtom torde kunna vänta, att i måhända de flesta fall initiativet tages av vägstyrelsen, synes riktigast att i nämnda stadgande göra uttryckligt undantag för det fall att ansökningen gjorts av denna styrelse.

I anledning av erinran från en länsstyrelses sida om lämpligheten att låta höra vederbörande kommunalstämma över ansökningar av ifrågavarande slag har föredragande departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet framhållit, att förevarande paragraf icke utgjorde hinder för företagande av berörda åtgärd samt att länsstyrelsen ägde både rätt och skyldighet att på lämpligaste sätt låta utreda ärendet. Vad sålunda framhållits är otvivelaktigt riktigt. Men då förslaget så detaljerat som här skett föreskriver, vilka utrednings åtgärder skola företagas, synes lämpligt och påkallat att, om man anser ytterligare utredningsåtgärder kunna komma i fråga, i lagtexten angiva Konungens befallningshavandes skyldighet att låta företaga den utredning i övrigt, som må anses behövlig.

Enligt vägkommissionens förslag skulle landstinget höras i ärende av här förevarande beskaffenhet. Såväl de sakkunniga som föredragande departementschefen utgå från att i princip landstinget bör höras, och det remitterade förslagets ståndpunkt att stadga hörande allenast av landstingets förvaltningsutskott motiveras blott med kravet på skyndsamhet vid behandlingen av hithörande frågor. Denna motivering leder emellertid ingalunda så långt som förslaget gått. Riktigast synes vara, att landstinget höres, såvida icke ärendet därigenom skulle mer än skäligt fördröjas; i dylikt fall kan yttrande i stället lämpligen infordras från förvaltningsutskottet, om sådant finnes tillsatt, vilket undantagslöst lärer vara händelsen. Avgörandet därvidlag bör ankomma på Konungens befallningshavandes bedömande i varje särskilt fall. Stadgandet synes sålunda böra innehålla, att landstinget eller dess förvaltningsutskott, om sådant finnes tillsatt, skall erhålla tillfälle att yttra sig.

3 §•

Lagrådet:

Då de frågor, som avses i denna paragraf, i åtskilliga fall torde bliva av så enkel beskaffenhet, att det utan våda kan anförtros åt Ko-

145 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

nungens befallningshavande att omedelbart, om vägstyrelsen är sökande, öch eljest efter hörande av denna styrelse avgöra desamma utan vidtagande av övriga i 2 § föreskrivna formaliteter, synes åt första stycket i förevarande paragraf lämpligen kunna givas sådan avfattning, att det överlåtes åt Konungens befallningshavandes prövning, huruvida annan av de i 2 § stadgade åtgärder bör ifrågakomma än vägstyrelsens hörande.

Enligt 1 kap. 2 § skall såsom allmän väg anses s. k. särskild vinterväg, som antingen funnits av ålder eller eljest prövas nödig. Förslaget innehåller emellertid icke föreskrift om, i vilken ordning dylik prövning skall ske eller vilken myndighet avgörandet tillkommer. I 1 kap. 6 § stadgas, att allmän väg skall vidmakthållas till föreskriven bredd och beskaffenhet i övrigt intill dess annat varder i vederbörlig ordning medgivet. Men bestämmelse om den ordning, som därvidlag skall gälla, återfinnes i förslaget allenast för den händelse, att det ifrågasatta medgivandet — såsom visserligen oftast torde vara fallet — avser tillstånd till åtgärd, som enligt 1 kap. 9 § är att hänföra till byggande av väg. Om ordningen för handläggning av sådan byggnadsfråga stadgas i nu förevarande paragraf. Uppenbarligen är det emellertid avsett, att det skall ankomma på Konungens befallningshavande att lämna sådant medgivande, som här är i fråga, även om vägändringen ej är att hänföra till byggande av väg; och det synes lämpligt att jämväl för dylikt fall ärendet behandlas i här stadgad ordning. Även prövningen av behovet av ny särskild vinterväg torde böra ske i denna ordning. I anledning härav hemställes, att i andra stycket av förevarande paragraf upptages jämväl inrättande av särskild vinterväg samt meddelande av tillstånd till sådan ändring av vägs bredd eller beskaffenhet i övrigt, som avses i 1 kap. 6 § första stycket, även om ändringen ej är att hänföra till byggande av väg.

I nyssberörda stycke av förevarande paragraf synes därjämte för fullständighetens skull böra upptaga indragning av särskild vinterväg.

Justi ti eråden Molin och Appelberg: o Med uttrycket förändring av ödebygdsväg eller enskild väg till landsväg åsyftas samma förhållande, som, beträffande enskild väg, i 5 och 7 §§ av 2 kap. uttryckes därmed, att sådan väg övertages till allmänt underhåll. Det vore önskligt, att man kunde finna ett lämpligt, kortfattat uttryck för det sakförhållande, varom här är fråga, nämligen att vägen skall övergå från att vara ödebygdsväg eller enskild väg till att vara landsväg. Möjligen kan man säga, att vägen förklaras för eller upptages såsom landsväg. Önskvärdheten av en förändring i terminolo-

Bihang till Riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 88 käft. (Nr 100.) 19

146 Kungl. Maj:ts proposition nr lOO.

gien framstår än tydligare vid jämförelse med det i 3 kap. 4 § använda uttrycket, att ödebygdsväg övertages till underhåll av vägdistriktet: en enskild väg, som övertages till sadant underhall, är därefter landsväg, men ödebygdsväg förblir oaktat dylikt övertagande fortfarande ödebygdsväg.

9 §•

Lagrådet:

Indelning till körlag bar intresse endast för de därav berörda, nämligen ägare och brukare av jordbruksfastigheter. Anledning finnes alltså ej att över uppgjort förslag till körlagsindelning höra andra än dessa. Sista punkten av sista stycket i förevarande paragraf bör med hänsyn härtill innehålla, att, sedan ägare och brukare av jordbruksfastigheter blivit å vederbörande kommunalstämmor hörda över förslaget, Konungens befallningshavande verkställer indelningen.

Det remitterade förslaget anger ej uttryckligen, för vilken tid körlagsindelning sker. Meningen är tydligen, att verkställd indelning skall gälla tillsvidare och intill dess i anledning av gjort yrkande eller pa grund av ändrade förhållanden beslut om ny körlagsindelning blivit i laga ordning meddelat. Ifrågasättas kan, huruvida icke detta lämpligen bör i lagtexten utsägas.

11 §•

Regeringsrådet Ernberg:

Då underrättelse om val av körfogde lämpligen torde böra meddelas även landsfiskalen, hemställes, att stadgande därom måtte införas i förslaget.

14 §.

Lagrådet:

Enligt 9 § i förevarande kapitel har körlag skyldighet att framskaffa de för den bestämda vägsträckans underhåll erforderliga väglagningsämnena endast om vägstyrelsen sa fordrar. Det är avsett att, såsom ordalagen också angiva, något fullgörande av sagda skyldighet icke skall komma i fråga med mindre uttrycklig tillsägelse om viss prestation blivit given. I fråga om snöploglags skyldighet att fullgöra vinterväghållning uppställer förevarande paragraf liknande förutsättning, nämligen påfordran från vägstyrelsens sida. Meningen är dock tydligen ej, att snöploglag skall avvakta anmaning från vägstyrelsen att fullgöra vinterväghållning, utan uttrycket »om vägstyrelsen så fordrar» hänför sig här till det förhållande, att jämlikt 20 § vägstyrelsen kan hava träffat

Kungl. Maj:t8 proposition nr !UU.

anstalt om annan anordning- förvinterväghållningens ombesörjande, i vilket fall något fullgörande av snöploglagens skyldighet givetvis icke är erforderligt. Till förekommande av missförstånd bör därför nämnda uttryck i förevarande paragraf utbytas mot uttrycket »där vägstyrelsen ej jämlikt 20 § träffat annan anstalt för vinterväghållningens ombesörjande».

Vad lagrådet anmärkt beträffande 9 § har motsvarande giltighet i fråga om förevarande paragraf.

16 §.

Regeringsrådet Ernberg, justitieråden Molin och Appelberg:

Det remitterade förslaget har bibehållit stadgandet i gällande väglag därom att medlemmarna i snöploglag svara solidariskt för fullgörande av ploglagets skyldigheter intill dess val av snöplogfogde ägt rum och föreskriven underrättelse om valet lämnats. Dylikt val förutsätter enhällighet bland de väljande. Kan enighet ej uppnås, blir sålunda icke någon snöplogfogde tillsatt. Detta synes mindre lämpligt. Vinterväghållningen kan knappast antagas bliva fullt tillfredsställande, om det icke städse finnes en bestämd person, som bär ansvaret för att ploglaget uppbådas vid fall av behov och som leder arbetet. För övrigt torde det icke. föreligga sådan skillnad mellan ploglag och körlag, att olikartade bestämmelser i förevarande avseende kunna anses påkallade. Det hemställes därför, att jämväl beträffande snöploglag måtte, på sätt i 2 kap. 11 § föreslagits angående körlag, stadgas, att om laget underlåter att utse snöplogfogde eller dess medlemmar ej kunna enas i valet av sådan, snöplogfogde skall utses av Konungens befallningshavande.

Regeringsrådet Ernberg:

Om nyssberörda hemställan vinner beaktande, torde, i likhet med vad av mig vid 11 § förordats, stadgande böra i förevarande paragraf inflyta jämväl därom att underrättelse om val av snöplogfogde skall meddelas landsfiskalen.

4 KAP.

2 §•

Justitierådet Berglöf, regeringsrådet Ernberg, justitierådet Appelberg:

De vägsakkunniga hava i sitt betänkande med all rätt understrukit, hurusom enligt den föreslagna organisationen vägstyrelsens uppgift kommer att bliva särdeles maktpåliggande och att det sätt, varpå styrelsen utför sitt uppdrag, kommer att i mycket bestämma, huruvida de för-

148 Kung!.. Maj:ts proposition nr 100.

väntningar, man kan hava rätt att ställa pa den nya lagstiftningen skola gå i uppfyllelse. Särskilt bland ledamöterna i de gamla vägstyrelserna torde emellertid — framhålla de sakkunniga — finnas så många dugliga personer med rik erfarenhet i synnerhet om vägväsendets ekonomiska angelägenheter, att någon svårighet för landstinget att uppbringa en i detta avseende fullgod vägstyrélse icke torde vara att befara.

Då nu förslaget för valbarhet till ledamot och suppleant i vägstyrelse ej uppställer andra villkor än de för valbarhet till landstingsman gällande, kan med fog ifrågasättas, huruvida härmed är, i den mån sådant genom valbarhetsbestämmelser låter sig göra, sörjt för att tillförsäkra vägstyrelsen en så tillfredsställande sammansättning som möjligt. Bortsett från åldersbestämmelsen om uppnådda tjugusju år, innebär stadgandet huvudsakligen, att mantalsskrivning inom landstingsområdet skulle vara nog för att kvalificera till valbarhet. Gällande bestämmelser angående valbarhet till vägstyrelse äro visserligen likartade men böra, med den väsentligt ökade betydelse denna institution enligt förslaget kommer att erhålla, näppeligen utan vidare tagas till förebild. Sant är visserligen, att vägstyrelsens kompetens att fylla sina viktiga uppgifter långt mindre kommer att bero på lagbestämmelser om valbarhet än på den ansvarskänsla, varmed landstinget skrider till valet. Men detta bör ej leda till, att man helt lämnar å sido frågan om en viss legal kompetens. Härvid ligger då närmast att fordra, att vägstyrelsen till eu ej oväsentlig del bör bestå av jordbrukare. Det ligger i öppen dag, att även med förslagets genomgripande omläggning av vägväsendet intresset av dettas rationella ordnande kommer att huvudsakligen uppbäras av den jordbrukande befolkningen, liksom ock att det blir bland denna man alltjämt bar att söka den nödiga praktiska insikten i hithörande förhållanden. I denna riktning går ock de vägsakkunnigas ovan återgivna uttalande om lämpligheten att vid personvalet anknyta till de nu förefintliga vägstyrelserna. Ej heller bör bortses från sammanhanget mellan förevarande fråga och den angående ersättning till vägstyrelsens ledamöter. Man får icke blunda för faran därav att, i samma mån uppdraget blir förenat med ersättning, dess utdelande kan komma att ske utan tillbörlig hänsyn till det viktigaste och med anslående av medel till sådan ersättning åsyftade önskemålet: att för ifrågavarande uppgift tillförsäkra sig medverkan av de därtill mest lämpade.

På grund av det anförda hemställes, att i förevarande paragraf måtte upptagas bestämmelse därom, att av de av landstinget utsedda ledamöterna i vägstyrelsen minst två ävensom suppleanterna för dessa skola inom landstingsområdet äga eller innehava jordbruksfastighet.

149 Katigt. Maj:ts proposition nr 100.

o Förslaget avser, att de av landstinget utsedda ledamöterna skola äga åtnjuta ersättning för fullgörande av uppdraget. Detta torde, i allt fall vad angår reseersättning, vara befogat. Uttryckligt stadgande synes emellertid böra införas om landstingets befogenhet att besluta om dylik ersättning.

Justitierådet Molin:

Liksom lagrådets övriga ledamöter anser jag önskligt, att uttryckligt stadgande meddelas om landstingets befogenhet att bestämma ersättning för de av landstinget utsedda ledamöterna av vägstyrelsen.

3 §.

Justitieråden Molin och Appelberg:

I andra stycket stadgas, att vägstyrelsen må jämte vågmästare anställa extra arbetsledare och annan för vägväsendet behövlig arbetskraft. Enligt vad de sakkunniga yttra i sina motiv har man härmed velat framhålla, att ordinarie personal bör anställas endast i den mån vägväsendets stadigvarande behov föranleder därtill men att i övrigt tillfälligt anställda böra användas. Denna mycket beaktansvärda grundsats framgår dock icke med önskvärd tydlighet av berörda stadgande, som möjligen skulle kunna tolkas därhän, att vägstyrelse icke skall vara berättigad att anställa andra ordinarie befattningshavare än de, som alltid skola finnas, nämligen vägdirektör och vågmästare. Så långt är det dock, såsom framgår av det nyss anförda, icke förslagets mening att gå. Särskilt må det framhållas, att därest man väljer det i 2 kap. 8 § antydda systemet med vägunderhållets ombesörjande genom vägvakter, dessa givetvis böra anställas såsom ordinarie befattningshavare. Såvida icke sista punkten i andra stycket anses kunna utgå, bör den därför på lämpligt sätt omformuleras.

Regeringsrådet Ernberg:

Då det torde få anses lämpligt, att vägdirektören blir försedd med en av landstinget antagen och av Konungens befallningshavande fastställd instruktion, hemställes, att bestämmelse därom intages i förevarande paragraf.

6 §•

Lagrådet:

Enligt gällande väglag skall en del av väghållningen både verkställas och bekostas av enskilda väghållningsskyldiga. I övrigt ombesörjes

150 Kungl. Maj-.ts proposition nr 100.

väghållningen av vägstyrelsen för samtliga väghållningsskyldigas gemensamma räkning med användande av medel, som i första hand tillskjutits av de väghållningsskyldiga, vilka väghållning in natura icke åligger. Härav har föranletts stadgandet i 53 § väglagen därom att i varje väghållningsdistrikt skall finnas en kassa (vägkassan), till vilken vägskatt och andra avgifter inflyta och varur medel tagas till vägstyrelsens utgifter. Benämningen är så mycket lämpligare som de nuvarande bestämmelserna om vägskattens utgörande i regel medföra, att vägskatt inflyter till högre belopp än som erfordras för vägstyrelsens årliga utgifter. Vägkassan utgör därför i allmänhet en penningfond. Då nu i förevarande paragraf stadgas, att för vägdistrikt skall finnas en vägkassa, föranledes man till antagandet, att jämväl enligt den föreslagna nya lagstiftningen ett likartat förhållande som det nyss antydda skall föreligga. Detta är emellertid icke fallet. Sedan vägunderhållet in natura avskaffats och den föreslagna kommunala nybildning, som benämnes vägdistrikt, övertagit all väghållning, är det avsett, att denna vägkommun skall förskaffa sig nödiga medel till utgifterna för väghållning på samma sätt som övriga kommuner, d. v. s. genom årliga uttaxeringar till belopp, avpassade efter beräknade utgifter, och icke genom fondbildning. Det angivna stadgandet är följaktligen lika litet behövligt eller lämpligt som exempelvis en föreskrift att i varje stad skall finnas en stadskassa. Vid sådant förhållande och då på de ställen i det följande av det remitterade förslaget, där ordet vägkassa kommit till användning, svårighet att välja annat uttryckssätt ej föreligger, hemställes, att första stycket av förevarande paragraf utgår och att behövliga redaktionsändringar vidtagas i andra stycket av förevarande paragraf ävensom i 4 kap. 7, 9 och 10 §§ samt 8 kap. 2 och 11 §§.

Under hänvisning till vad som anförts vid 2 § av detta kapitel angående ersättning till vägstyrelsens ledamöter hemställes, att bestämmelse om landstingets befogenhet att besluta om ersättning till de av landstinget utsedda revisorerna upptages i förevarande paragraf.

12 och 13 §§.

Justitieråden Molin och Appelberg:

Förslaget, innebär att, liksom nu, statsbidrag skall utgå såväl till byggande av väg som till vägunderhåll och vinterväghållning. Under det att förslaget beträffande bidraget till sistnämnda båda ändamål ger uttryckliga regler för dess fixerande, hänvisar förslaget beträffande bidraget till byggande av väg till vad därom är eller kan bliva särskilt bestämt. Man torde hava att utgå från att de procenttal, efter vilka statsbidragen

151 Kungl. Maj:ts proposition nr 1U0.

komma att beräknas, bliva olika för dessa båda slag av statsbidrag och i regel betydligt högre för bidraget till vägbyggnader. Med den organisation av vägväsendet, som förslaget innefattar, komma emellertid åtskilliga av ett vägdistrikts kostnader, nämligen huvudparten av förvaltningskostnaderna, att bliva gemensamma för all väghållning. För bestämmande av statsbidragens storlek blir då nödigt att söka beräkna, hur stor del av dessa kostnader skola anses belöpa på de olika slagen av väghållning. Att göra eu exakt dylik beräkning torde vara omöjligt, och fördelningen måste därför alltid bliva mer eller mindre godtycklig. Det kan fördenskull befaras, att bestämmelserna i fråga komma att ofta nog åstadkomma besvär och föranleda tvistigheter mellan vägstyrelserna och de myndigheter, som skola besluta beträffande utbetalning av statsbidragen.

Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas, huruvida det icke vore lämpligt att i fråga om statsbidragen hänföra förvaltningskostnaderna till eu och samma grupp och, då desamma otvivelaktigt till långt övervägande del måste anses avse vägunderhållet, låta dem inflyta i sin helhet bland utgifterna för vägunderhåll och vinterväghållning. Sålunda skulle ersättningar till vägstyrelsens ledamöter samt avlöningar till vägdirektörer, vågmästare och vägvakter alltid inräknas i utgifterna för vägunderhåll och. vinterväghållning. Däremot borde detta givetvis icke gälla om sådan administrationskostnad, som tydligen angår endast vägbyggnad, t. ex. avlöning till en för visst byggnadsarbete anlitad extra arbetsledare.

Då, enligt vad nyss nämnts, procenttalet för statsbidraget till vägbyggnader i regel torde bliva högre än för bidraget till vägunderhåll, synes den nu förordade anordningen komma att medföra ett något lägre sammanlagt statsbidrag än om förslaget i sitt nuvarande skick genomfördes. Någon större skillnad i beloppens storlek torde det dock ej kunna bliva fråga om.

Det är emellertid att märka, att då utbekommande av statsbidragtill vägbyggnader beror av särskilt beslut av statsmyndigheterna, vilka åter vid beviljande av bidrag äro tvungna att hålla sig inom det av riksdagen beviljade anslagets ram, vägdistrikt kanske ser sig nödgat att i åtskilliga fall utföra väganläggningar, åtminstone mindre sådana, samt andra arbeten, som enligt förslaget hänföras till byggande av väg, utan att kunna påräkna statsbidrag. För den del av förvaltningskostnaderna, som faller på dessa byggnadsarbeten, skulle då enligt förslaget något statsbidrag ej utbekommas. Däremot skulle det nu förordade systemet medföra, att statsbidrag i dylika fall utginge även å den del av förvaltningskostnaderna, som egentligen kunde anses belöpa å dessa vägbyggnadsarbeten, och den ökning av statsbidragets storlek, som härav förorsakas, komme ju att i viss mån uppväga den ovan omförmälda minskningen.

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Regeringsrådet Ernberg:

Med hänsyn till den svårighet att icke säga omöjlighet, som otvivelaktigt i många fall kommer att uppstå vid avgörande av frågan, i vilken mån förvaltningskostnaderna för väghållningen äro att hänföra till byggande av väg eller till vägunderhåll, torde det bliva nödvändigt att, därest, såsom förslaget avser, statsbidrag skall utgå även för dessa kostnader, i lagen stadga en fix regel i berörda avseende; och synes det lämpligt att därutinnan föreskriva, att nämnda kostnader skola i sin helhet anses tillhöra underhållet, såframt ej i särskilt fall framgår, att desamma äro att hänföra till byggande av väg.

5 KAP.

'5 §•

Regeringsrådet Ernberg, med vilken j ustitieradet Berglöf i huvudsak instämde:

I andra stycket av denna paragraf stadgas, att grind, som finnes å landsväg, skall borttagas. Endast i händelse grinden prövas vara ^till allenast ringa men för samfärdseln och dess borttagande skulle valla jordägaren synnerlig olägenhet, skulle Konungens befallningshavande-äga medgiva, att grinden må kvarstå. Dessa bestämmelser innebära skärpning av nu gällande stadganden i ämnet dels därutinnan, att grindar, vilka ingått i gällande hägnadsdelning, upprättad innan kungörelsen den 11 oktober 1&64 trädde i tillämpning, icke vidare bliva ovillkorligen skyddade mot att utdömas, dels i så måtto, att grindar, vilka eljest hittills varit att betrakta såsom tillåtna, måste — där ej av desamma orsakat men allenast är att beteckna såsom ringa — borttagas, även ifall detta länder till synnerlig olägenhet för vederbörande jordägare.

Vad först angivna skärpning beträffar, synes däremot icke något vara att erinra. Den omständighet att en grind ingått i gällande hägnadsdelning bör nämligen, även ifall denna härstammar från en tid, då uppsättande av grind å allmän väg kunde ske utan särskilt tillstånd, icke i och för sig utgöra hinder för grindens utdömande, i händelse densamma sedermera befinnes sakna egentlig betydelse för vederbörande jordägare. Mera betänksam kan man ställa sig emot den föreslagna skärpningen i övrigt. Är en grind för jordägare av större betydelse eller, såsom det heter i nuvarande väglag, »för inägors fredande oundgängligen nödig», kan det givetvis för jordägaren medföra en ganska dryg tunga att nödgas ändock borttaga grinden. Om emellertid trafiken å vägen är av mera avsevärd omfattning, kan dock den enskildes intresse svårligen vara av-

Kungl. Maj:t» proposition nr 100. lf>3

görande, utan måste detta då vika för det allmänna. Detta får vid ock förslaget anses innebära, då däri stadgas, att grind ej må bibehållas, med mindre densamma prövas vara till allenast ringa men för samfärdseln.

Då, som nämnt, skyldigheten att för det allmännas skull underkasta sig en dylik bestämmelse ofta nog för den enskilde kan innebära eu betydande uppoffring, synes det däremot kunna starkt sättas i fråga, huruvida icke för sådant fall rätt till ersättning bör tillerkännas honom. Vägkommissionen hade oek beträffande grindar å vägar av »högre klass» föreslagit, att, ifall borttagande av grind, som efter de vid tiden för dess tillkomst gällande bestämmelser lagligen kunnat utan särskilt lov uppsättas, vållade jordägaren synnerlig olägenhet, vederbörande vägdistrikt skulle vara pliktigt att till denne utgiva skälig ersättning. De vägsakkunniga hava däremot ansett eu dylik ersättningsskyldighet icke böra ifrågakomma. De sakkunniga hava därvid i fråga om grindar, uppsatta å allmän väg, utgått ifrån, att dessa, även om de tillkommit under nyss angivna förhållanden, vore redan enligt nu gällande lag underkastade möjlighet att bliva utdömda, såframt desamma icke ingått i äldre, ännu gällande hägnadsdelning, samt beträffande grindar, som ingått i sådan delning, erinrat, att den omständigheten att nu gällande lagstiftning tilläte dessas bibehållande icke utgjorde hinder för ändring i berörda avseende. I fråga åter om grindar, uppsatta å enskild väg, som därefter övertagits .till allmänt underhåll, hava de sakkunniga framhållit, att dessa, i och med att så skett, blivit underkastade samma vilkor som övriga grindar å allmän väg, och att, därest jordägare velat göra anspråk på ersättning för olägenhet till följd av eventuellt utdömande av dylik, ursprungligen å enskild väg uppsatt grind, sådant anspråk bort framställas vid vägmärkens expropriation eller överlåtelse. Vägens övertagande till allmänt underhåll måste för övrigt enligt de sakkunnigas mening antagas nästan alltid hava inneburit sådan fördel för jordägaren, att dylikt anspråk skulle saknat fog.

Mot vad de sakkunniga sålunda anfört kan erinras, att det förhållande att grindar å allmän väg, med angivna undantag, enligt gällande lag i regel kunna utdömas, givetvis icke bör föranleda därtill, att desamma, i den mån de nu äro av lagen skyddade på den grund att deras borttagande anses förenat med synnerlig olägenhet för jordägare, må kunna borttagas utan rätt för denne till någon som helst ersättning för omförmälda olägenhet. Lagens nuvarande ståndpunkt giver väl fasthellre ett staikt stöd för att, i händelse bestämmelser införas, som för jordägare medföra skyldighet att, däimed förenad olägenhet oaktat, underkasta sig åtgärd, varom här är fråga, tillerkänna honom en dylik rätt. Vad särskilt beträffar den av de sakkunniga påpekade möjligheten, som funnits

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 88 höft. (AV 100.) 20

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

för jordägare, att vid expropriation eller överlåtelse av vägmark göra gällande anspråk på ersättning för eventuellt utdömande av grind, som uppsatts å enskild väg, torde man, åtminstone i fråga om grindar, som någon längre tid efter vägens upplåtande till allmän trafik fått opåtalt kvarstå — och i allmänhet är det väl just sådana, varom härvidlag blir fråga — med skäl kunna antaga, att deras borttagande icke varit vid expropriationen eller överlåtelsen förutsatt utan att parterna därvid tvärtom utgått ifrån att desamma skulle oberoende av vägens övertagande till allmänt underhåll fortfarande kvarstå. Att sådant oaktat förvägra jordägaren ersättning på den grund att anspråk på ersättning icke varit vid expropriationen eller överlåtelsen framställt kan icke gärna vara med billighet överensstämmande. Och även om vägens övertagande till allmänt underhåll understundom måste antagas hava medfört sådan fördel för jordägaren, att anspråket på ersättning därigenom i viss mån förringas, kan detta långt ifrån alltid sägas vara förhållandet, helst vägmärken ju ofta nog kan hava från den fastighet, det gäller, upplåtits utan ersättning just med hänsyn till den fördel, vägens förändrade karaktär förväntats bereda jordägaren.

Starka skäl synas alltså tala för att jordägare, som i följd av borttagande av grind, vilken 'blivit med särskilt tillstånd uppsatt eller enligt de vid dess tillkomst gällande bestämmelser kunnat utan lov lagligen uppsättas, åsamkas synnerlig olägenhet, tillerkännes rätt till skälig ersättning härför. De kostnader, som av en bestämmelse i nu angiven riktning må komma att tillskyndas vägdistrikten, torde knappast bliva alltför betungande och i varje fall kännas vida mindre tryckande än de utgifter, som skulle komma att drabba den enskilde, ifall all rätt till ersättning frånkännes honom.

Vidkommande sättet för prövningen, i händelse av bristande överenskommelse, av tvist angående ersättning, varom nu är fråga, hade vägkommissionen tänkt sig, att sådan tvist skulle anhängiggöras vid domstol. Med hänsyn till ifrågavarande prövnings i viss mån diskretionära natur synes emellertid lämpligt att härför anlita enahanda procedur, som avses i 1 kap. 15 § i förslaget.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att i förslaget måtte införas bestämmelser av ovan angivet innehåll.

6 §•

Lagrådet:

För den händelse, i enlighet med bestämmelserna i andra stycket, förordnande beträffande visst vägdistrikt eller del därav finnes böra med-

155 Kungl. Maj:ta proposition nr 100.

delas om större minimibredd å hjulringar än den i första stycket i allmänhet föreskrivna, bör dagen för förordnandets ikraftträdande bestämmas på sådant sätt, att vederbörande trafikanter erhålla det rådrum, som i varje fall må anses nödigt. Uttrycklig föreskrift härom torde böra inflyta i förslaget.

6 KAP.

2 och 3 §§.

Lagrådet:

Den förra paragrafen har erhållit sådan avfattning, att den ej skulle kunna komma till användning gent emot väghållningsskyldig, som avses i l kap. 13 §. Denna oegentlighet bör avhjälpas och i sammanhang därmed i 3 § vidtagas liknande jämkning. En sådan synes betingad även av de fall, då väghållningen åligger köping eller municipalsamhälle.

7 KAP.

Lagrådet:

Bubriken till detta kapitel bör fullständigas med hänsyn till innehållet i 5 §.

1 §■

Lagrådet:

I 2 kap. 10 § stadgas skyldighet för körlagsmedlemmar dels att i förhållande till vägdistriktet solidariskt svara för körlagets åligganden och dels att sinsemellan taga del i arbetet efter angiven norm. Då nu förevarande paragraf stadgar straff för medlem av körlag, som underlåter att utföra honom jämlikt 2 kap. 10 § åliggande körning, lämnar förslaget ovisst, huruvida meningen är att straffansvaret ensamt skall gälla åsidosättande av den å den enskilde belöpande andelen av arbetet eller om ansvaret skall inträda för alla medlemmarna, därest någon del av körlagets arbete försummats. En jämförelse med ordalagen i 2 kap. 13 § andra stycket leder till antagande, att förslagets mening skulle vara den sistnämnda. Ett åläggande av straffansvar i dylik vidsträckt omfattning synes emellertid varken vara av tillräckligt behov påkallad eller stå i god överensstämmelse med vad stadgandena i 2 kap. innebära. Enligt dessa stadganden kan nämligen en var medlem av ett körlag dröja med fullgörandet av arbetet till sista dagen av den därför utsatta tiden. Huruvida någon gjort sig skyldig till försummelse, kan således ej kon-

156 Kungl. May.ts proposition nr 100.

stateras förrän den bestämda tiden för arbetet utgått; och innan dess kan därför ingen utan risk att få göra det gratis utföra annan medlem åliggande del av arbetet. Det bleve under sådana förhållanden orimligt, om ansvar för samtliga medlemmar av körlaget skulle inträda såsom påföljd av att den å någon eller några medlemmar fallande delen av arbetet ej utförts inom den bestämda tiden. Stadgandet om straffansvar för eftersättande av körlagsmedlem åliggande skyldighet bör fördenskull enligt lagrådets mening formuleras i nära överensstämmelse med avfattningen av 2 kap. 13 § andra stycket. Även ett sålunda inskränkt straffansvar synes tillsammans med det civilrättsliga solidariska ansvar, som åligger medlemmarna av körlag, utgöra tillräckligt kraftigt medel att framtvinga behörigt fullgörande av körlagens åligganden.

Bestämmelsen om snöplogfogdes ansvar har enligt ordalagen fått så vidsträckt innebörd, att därunder synes kunna falla även underlåtenhet att ordentligen ombestyra fördelning av till snöploglaget utgående ersättning. Detta torde ej vara avsett, och hemställes därför, att påföljden fästes vid eftersättande av vad snöplogfogde enligt 2 kap. 16 § tredje stycket åligger.

Därest den inom lagrådet beträffande 2 kap. 16 § gjorda hemställan följes, bör den i förevarande paragraf givna bestämmelsen om ansvar för medlem av ploglag, för vilket snöplogfogde icke blivit utsedd, utgå.

Med förslagets stadgande om straff för förseelse mot föreskrifterna i 5 kap. 6 och 7 §§ torde vara avsett att träffa ej blott förseelse mot däri direkt givna föreskrifter utan även förseelse mot förordnande, som med stöd av någon av dessa paragrafer kan hava utfärdats. Till förtydligande härav bör redaktionen av andra stycket första punkten något jämkas.

Justitierådet Appelberg:

Den skyldighet att efter anmaning av vägstyrelsen borthugga eller kvista träd eller borthugga buske, varom stadgas i 5 kap. 1 § andra stycket, är ej ovillkorlig utan beroende därav att sådan åtgärd är för vägens upptorkande eller för erhållande av fri utsikt över vägbanan erforderlig. Med hänsyn till att förevarande skyldighets inträdande sålunda gjorts beroende av omständigheter, vilkas förhandenvaro ofta är svår att konstatera, synes riktigast att ej kriminalisera underlåtenhet att verkställa nu avsedd åtgärd. Framhållas må, att underlåtenhet att fullgöra jordägare enligt 5 kap. 5 § åliggande skyldighet att borttaga grind, vilken skyldighet är i viss mån likartad med den nyss omnämnda, icke i förslaget belagts med ansvar.

Kung!. Maj:ta proposition nr 100.

157 Justitieråd et Bergluf, regeringsrådet Ernberg, justitieråd^ Molin:

Den utväg, som i 5 kap. 1 § fjärde stycket anvisas för framtvingande av åtgärder, som avses i första och andra styckena av samma paragraf, synes vara för ändamålet tillfyllest. Att därjämte belägga underlåtenhet att efter anmaning vidtaga sådan åtgärd med ansvar kan därför knappast vara behövligt. Vad särskilt angår åtgärd, som åsyftas i andra stycket, ställer sig detta betänkligt ur den synpunkt, som härutinnan framhållits av justitierådet Appelberg.

Det hemställes därför, att sista punkten i andra stycket av förevarande paragraf måtte utgå.

2 §•

Lagrådet:

Avfattningen torde böra jämkas i enlighet med vad som hemställts i fråga om 1 § andra stycket första punkten.

8 KAP.

4 och 5 §§.

Regeringsrådet Ernberg:

I första stycket av 4 § stadgas, att hittillsvarande väghållningsdistrikts tillgångar och förpliktelser utan undantag skola från och med den 1 januari 1925, då den nya lagen är avsedd att träda i kraft, övertagas av det nya vägdistriktet, i vilket .det äldre distriktet uppgått. I andra punkten av 5 § förutsättes emellertid, att vissa det äldre distriktet åliggande förpliktelser icke i och med den nya lagens ikraftträdande komma att övergå å det nya distriktet utan fortfarande åligga det förra. Av motiven till de vägsakkunnigas förslag till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om allmänna vägar på landet, i vilket förslag motsvarande stadgande förekommer i dess 5 §, framgår, att därmed avsetts, bland annat, skyldighet för det äldre distriktet att vidkännas kostnad för botande av brist i väghållning, som åligger vägkassan i det äldre distriktet. Detta torde även vara i nämnda punkt av 5 § i det remitterade förslaget åsyftat. Enligt 6 § i förevarande kapitel äger ock vägstyrelsen i det nya vägdistriktet låta avhjälpa dylik brist på den försumliges — således även vägkassan, där denna är väghållare — bekostnad.

Omförmälda punkt i 5 § torde emellertid även avse något annat och mera än vad nyss sagts, nämligen det fall att äldre vägdistrikt i den ordning, som sägs i andra stycket av 4 §, ålagts att lämna det nya

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

distriktet gottgörelse för sådant av det äldre distriktet orsakat förfång, som där omförmäles. Sådan skyldighet beror givetvis icke därpå, att viss förpliktelse ej övergått på det nya distriktet utan fasthellre därpå, att det äldre distriktet förklarats pliktigt att till det nya distriktet utgiva ersättning på den grund att viss förpliktelse måst av det nya distriktet övertagas.

För att dels bringa- 4 § första stycket i full överensstämmelse med 5 § andra punkten dels ock giva ett fullständigt och riktigt uttryck åt vad som avses i sistnämnda punkt erfordras alltså jämkningar av båda dessa stadganden.

I övrigt må vid ifrågavarande paragrafer erinras,

vid 4 §: åläggande, som avses i andra stycket, torde endast böra ifrågakomma på yrkande av det nya vägdistriktet, i vilket det äldre väghållningsdistriktet uppgått, men däremot icke på yrkande av annat sådant distrikt eller av enskilda skattskyldiga;

och vid 5 §: den utdebitering av vägskatt, som avses i sista punkten, är enligt vad som framgår av motiven avsedd att ske efter beslut av vägstämma i det äldre distriktet och således icke omedelbart på det nya distriktets föranstaltande, vilket icke i och för sig kan anses uteslutet.

På grund härav hemställes, att dels i 4 § andra stycket måtte införas en bestämmelse av nyss antytt innehåll dels ock nämnda i 5 § åsyftade förhållande komma till uttryck i lagtexten.

Justitieråden Berglöf, Molin och Appelberg:

Uttrycket i 5 § »Det äldre distriktet åliggande förpliktelse, som icke övergått på det nya vägdistriktet,» lärer avse förpliktelse, som på grund av bestämmelse i 4 eller 6 § kan för det äldre distriktet uppkomma gentemot det nya. För tydliggörande härav bör jämkning ske i avfattningen av 5 §.

6 §•

Lagrådet:

I första punkten avses att uttala, att samtliga vägar, som enligt hittills gällande regler äro föremål för allmänt underhåll, således landsvägar, bygdevägar och sådana ödebygdsvägar, som äro övertagna till allmänt underhåll, skola såsom allmänna vägar övertagas av det nya distriktet. Detta torde böra tydligare uttryckas i lagtexten.

Regeringsrådet Ernberg:

Av motiven till motsvarande stadgande i de vägsakkunnigas förslag (6 § i promulgationslagen) synes framgå, att man tänkt sig, att

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

särskild prövning skulle äga rum till urskiljande av sådana vid vägsyn anmärkta brister i den vägkassa i äldre distrikt åliggande väghållning, som det nya vägdistriktet skulle äga att på det äldre väghållningsdistriktets bekostnad låta avhjälpa. Såsom exempel anföres, att om vid senaste vägsyn utdömts en dyrbar bro, därmed icke vore sagt, att det äldre distriktet borde vidkännas hela kostnaden för ombyggnaden eller någon del därav. I vilken ordning en dylik prövning är avsedd att äga ruin, angives icke uttryckligen varp sig i lagtexten eller i motiven. Det avgörande, som i sådant avseende kan ifrågakomma, lärer emellertid icke kunna innebära annat än en prövning, huruvida det arbete, som är i fråga, rätteligen är att hänföra till underhåll eller icke. I förra fallet bör kostnaden gäldas av det äldre distriktet, i senare fallet däremot icke. Det rättsmedel, som enligt gällande lag i dylika fall erbjuder sig, är klagan över vägsynemännens beslut i därför föreskriven ordning. Av ovanberörda yttrande i motiven, .varest det talas om fastställande av det »ersättningsbelopp», som bör tillkomma det nya vägdistriktet, ser det emellertid närmast ut som om man tänkt sig ett annat tillvägagångssätt. Möjligen har man avsett, att den ifrågavarande prövningen skulle ankomma på domstol. Tillräcklig anledning till en dylik avvikelse från grunderna för nu gällande väglag torde emellertid icke föreligga.

Jämte vad sålunda anmärkts, må erinras, att andra punkten i paragrafen bör i någon mån omredigeras till uttryckande av vad givetvis är meningen, eller att allenast brist på grund av sådant åläggande vid vägsyn, som vunnit laga kraft eller beträffande vilket efter förd klagan ej gjorts ändring, må kunna på där angivet sätt avhjälpas.

7 §•

Regeringsrådet Ernberg:

Vad ovan anmärkts beträffande andra punkten i 6 § gäller jämväl om sista stycket i förevarande paragraf.

8 §.

Justitieråden Molin och Appelberg:

Med byggande av väg torde i denna paragraf företrädesvis avses anläggning av ny väg. Övriga arbeten, som enligt 1 kap. 9 § i det remitterade förslaget räknas till byggande av väg, höra nämligen enligt gällande väglag i allmänhet icke till Konungens befallningshavandes handläggning. Dock är detta fallet med omläggning av väg. Förevarande paragraf skulle således få tillämplighet även på detta slags byggnadsfråga. Men för sådant fall är det oegentligt att föreskriva, att

160 Kungl. Maj ds proposition nr 100.

ortsbefolkningen städse skall höras, enär det enligt 2 kap. 3 § i det remitterade förslaget är beroende på Konungens befallmngshavandes provning huruvida ortsbefolkningen skall höras över dylik byggnadsfraga, som * uppkommer efter den nya lagens ikraftträdande. Därest den av lagrådet föreslagna ändringen i första stycket av sistnämnda paragraf godkännes, blir icke heller inhämtande av förvaltningsutskottets yttrande obligatoriskt. I anledning härav hemställes, att efter orden »med iakttagande» insättes: ifall fråga är om anläggning av ny väg.

Regeringsrådet Ernberg instämde- i den av justitierådcn Molin och Appelherg gjorda hemställan, att i förevarande paragraf efter orden »med iakttagande» måtte inskjutas orden »ifall fråga är om anläggning av ny väg».

Lagrådet: ■ , .

Därest lagrådets hemställan vid 2 kap. 2 § i fråga om landstingets hörande bifalles, torde i nu förevarande paragraf orden landstingets förvaltningsutskott höra utbytas mot »landstinget eller dess förvaltningsutskott».

9 §•

Lagrådet:

Då vägstyrelserna skola träda i verksamhet med 1924 ars ingång, är det tvdligt, att administrationskostnader uppkomma redan under nämnda år. Förutsättas kan också, att det kan finnas ändamålsenligt att under samma år göra inköp av maskiner, redskap, väglagningsämnen eller annat, som erfordras för de arbeten, vilka det från och med ar 1925 åligger vägstyrelserna att ombesörja. Tydligt är, att statsbidrag hör utgå för dylika kostnader och utgifter; och då enligt förevarande paragraf 1925 är det första år, för vilket statsbidrag enligt 4 kap. 13 § utgår till de nya vägdistrikten, är det lika klart, att detta ars statsbidrag bör omfatta jämväl bidragen till de under år 1924 gjorda utgifterna. Därest dessa utgifter, såsom sig bör, upptagas till återgäldande i utgiftsstaten för år 1925, lärer väl ock den föreslagna lydelsen av paragrafen medgiva dylik tolkning. Men önskligt synes vara, att stadgandet erhåller en avfattning, som är fullt otvetydig och närmare anknyter sig till själva sakförhållandet, och att sålunda föreskrift meddelas därom, att till grund för beräkningen av det för år 1925 utgående statsbidraget skola läggas de under år 1924 bestridda kostnaderna för vägunderhåll och vinterväghållning jämte det belopp, varmed kostnaderna för enahanda ändamål under år 1925 upptagits i staten för sistnämnda år.

161 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Regeringsrådet Ernberg:

Om vid utbetalning av statsbidrag för år 1925 kostnader för vägunderhåll och vinterväghållning befinnas hava i staten för samma år enligt oriktiga grunder beräknats, bör givetvis redan då den rättelse göras, som därav kan föranledas. Till utmärkande härav synes någon jämkning i redaktionen av paragrafen böra vidtagas.

Lagrådet:

Det förhållandet att enligt bestämmelserna i 1 kap. 15 § av förevarande förslag väghållning i vissa fall kommer att åligga köping eller municipalsamhälle i stället för vägstyrelse synes påkalla jämkning av vissa bestämmelser i 7 kap. vattenlagen. Sålunda torde 7 § andra stycket böra avfattas så, att vad där sägs om vägstyrelse kommer att gälla om samhället, därest väghållningen verkställes genom köpings eller municipalsamhälles försorg. För det fall, att arbete, som avses i 13 §, skall utföras av samhälle, som nyss nämnts, lärer väd i paragrafen stadgas om vägstyrelse böra göras tillämpligt på samhället. Vidare torde sistnämnda paragraf böra ändras därhän, att densamma kommer att omfatta även det fall, att staten bygger ödebygdsväg. Slutligen böra såsom en följd av sålunda antydda ändringar bestämmelserna i tredje punkten i 19 § första stycket göras tillämpliga på samhället eller staten, om den underhållsskyldighet, som där avses, åligger samhället, respektive staten.

Ur protokollet:

Eric Öländer.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 88 höft. (Nr 100.) 21

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

162 Utdrag av protokollet över kommunikationsårenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Ijitndqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Sciilyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Örne, lagrådets den 28 februari 1922 avgivna utlåtande över det den 22 december 1921 till lagrådet remitterade förslaget till lag om allmänna vägar på landet och anför därvid:

Med anledning av de inom lagrådet framställda anmärkningarna mot det remitterade förslaget har jag. låtit detsamma undergå vissa förändringar, därvid de anvisningar, varom flertalet av lagrådets ledamöter förenat sig, nästan undantagslöst blivit följda. Ingen av dessa förändringar är av genomgripande betydelse. I det följande kommer jag att beröra allenast sådana ändringar i det remitterade förslaget, som synts av större vikt, ävensom angiva skälen, varför vissa inom lagrådet framställda erinringar icke föranlett någon ändring i förslagets bestämmelser.

1 kap. 7 §. It kap. 7 § av det till lagrådet remitterade förslaget hade för

tryggande av det allmännas rätt till vägmark föreslagits, att väg må brukad för sitt ändamål utan hinder av den rätt annan kan äga i avseende å mark, som tagits i anspråk för vägen.

Mot denna bestämmelse har lagrådet anmärkt, att den kunde medföra, att innehavare av inteckning eller annan sakrätt i vägmärken drabbades av avsevärd skada; och har lagrådet hemställt om tillägg till förevarande paragraf av det innehåll, att ifrågavarande »vågrätt» icke skulle gälla mot innehavare av inteckning eller annan sakrätt, varav vägmärken besvärades, då den togs i anspråk för vägen.

Då en sådan anordning torde bereda tillfredsställande skydd åt vederbörande rättsägare och på samma gång i stort sett medgiva till-

163 Kungl. Alaj:ts proposition nr 100.

räcklig säkerhet för det allmänna i fråga om förfogandet över vägmärken, liar jag ansett lagrådets hemställan härutinnan böra följas.

Enligt förslaget intaga köpingar och andra samhällen på landet, 1 kap. 15 §. för vilka 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad äger tillämpning, eu särställning i avseende å väghållningen inom deras områden. Jämlikt 1 kap. 15 § är nämligen vederbörande samhälle skyldigt att för vägdistriktets räkning utföra väghållningen, såvitt angår vägsträcka, som enligt 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad skall vara upplåten till allmänt begagnande som gata. Om samhället det önskar, är samhället berättigat att utföra väghållningen även beträffande vägsträcka inom samhällets område, vilken ej enligt lag skall vara upplåten till allmänt begagnande som gata. För väghållning, som sålunda utföres av samhälle, skall vägdistriktet utgiva ersättning, dock med viss begränsning, varom här ej är fråga.

Då väg bygges inom samhälles planlagda område, uppkommer frågan, huruvida samhället eller vägdistriktet skall äga skyldighet att bekosta vägmärken. Enligt de vägsakkunnigas förslag torde denna skyldighet skolat åligga vägdistriktet, som emellertid på grund av stadgandena i 21—23 §§ i nämnda förslag skulle varit berättigat att täcka kostnaderna genom uttagande av särbidrag av de fastigheter, vilka kunde hava särskild nytta av vägens tillkomst. På sätt jag vid förslagets remitterande till lagrådet anmärkte, ansåg jag, att en sådan lösning icke vore tillfredsställande, utan att frågan borde ordnas på det sätt, att särbidrag icke skulle uttagas av fastighet, som inginge i fastställd stadsplan samt att kostnad för förvärvande av vägmark inom planlagt område ej skulle täckas medelst uttagande av särbidrag. Till gengäld skulle enligt det till lagrådet remitterade förslaget vägdistriktet befrias från skyldighet att till samhället utgiva ersättning för vägmark, som erfordrades för väg, vilken av samhälle byggdes inom planlagt område. Mark, som erfordrades för väg, vilken byggdes av vägdistriktet, skulle däremot vägdistriktet bekosta, även till den del vägen folie inom planlagt område.

Mot förslaget i denna del hava lagrådets samtliga ledamöter anmärkt, att det icke kunde anses motiverat att göra förpliktelsen att bekosta markförvärv inom planlagt område beroende av, huruvida samhället eller vägdistriktet verkställde byggandet av vägen.

Beträffande sättet för frågans ordnande hava emellertid inom lagrådet ratt delade meningar. Sålunda hava två ledamöter tillstyrkt en återgång härutinnan till de vägsakkunnigas förslag. Lagrådets övriga ledamöter hava däremot ansett det remitterade förslaget i detta hänseende allenast tarva den ändring, att kostnaden för förvärv av vägmark

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

4 kap. 2 §.

inom planlagt område i varje fall komme att bestridas av samhället.

Något skäl, som kan komina mig att frångå min förut uttalade mening, att särbidrag ej böra uttagas inom samhälles planlagda område, synes mig icke vara anfört.

Mot det av två ledamöter av lagrådet väckta förslaget, att kostnad för förvärv av vägmark inom samhälles planlagda område alltid skulle bestridas av samhället, kan måhända anmärkas, att denna skyldighet kan bliva betungande för mindre bärkraftiga samhällen. För det fall att stadsplanen givits onödigt stor utsträckning, synes nämligen kostnaden för förvärvandet av den vägmark, som faller inom planlagt område, kunna bliva ganska avsevärd, samtidigt som lång tid måste antagas förflyta, innan bebyggelsen når sådan omfattning, att det enligt fastighetsbildningslagens "bestämmelser blir möjligt för samhället att uttaga kostnaden av vederbörande tomtägare. Emellertid torde man i regel kunna utgå därifrån, att de mindre bärkraftiga samhällena hava ett jämförelsevis inskränkt område, varför dessa betänkligheter icke synts böra tillmätas avgörande betydelse, Då ifrågavarande bestämmelser genom iakttagande av den av sistnämnda två ledamöter gjorda hemställan tillika skulle komma i bättre överensstämmelse med reglerna om särbidrag, har jag ansett berörda hemställan böra följas. Vid utformandet av lagtexten har jag utgått från att samhälle visserligen skall tillhandahålla vägdistriktet den' mark, som åtgår för väg, vilken av distriktet bygges inom samhällets planlagda område, men att äganderätten till vägmärken skall förbliva hos samhället. Då man som regel torde kunna utgå från, att ny väg inom samhälles planlagda område kommer att få samma sträckning' som någon enligt stadsplanen tilltänkt gata eller ock att stadsplanen undergår den jämkning, som föranledes av vägens framdragande, lärer samhället enligt bestämmelserna i 1 kap. fastighetsbildningslagen kunna uttaga värdet av den tillsläppta marken av vederbörande tomtägare. Med hänsyn till stadgandet i tredje punkten av 1 kap. 36 § första stycket i berörda lag kan emellertid tvekan i detta hänseende tänkas uppstå, och har till förebyggande härav ett tillägg gjorts till förevarande paragraf.

Lagrådets flesta ledamöter hava hemställt, att i 4 kap. 2 § skulle upptagas bestämmelse därom, att av de av landstinget utsedda ledamöterna i vägstyrelsen minst två ävensom suppleanterna för dessa skola inom landstingsområdet äga eller innehava jordbruksfastighet.

Då något behov att i förevarande avseende binda landstingets handlingsfrihet icke lärer föreligga, synes denna hemställan icke böra föranleda åtgärd.

Kungl Maj:ts proposition nr 100. 165

Lagrådets flertal har ansett det obehövligt att, på sätt skett i 7 kap. 1 § sista stycket, med ansvar belägga underlåtenhet att efter anmaning vidtaga åtgärd, som i 5 kap. 1 § första stycket sägs. Tillika har lagrådet funnit det olämpligt att kriminalisera underlåtenhet av åtgärd, som åsyftas i andra stycket av nyssnämnda paragraf.

Fullgörandet av den jordägare enligt 5 kap. 1 § första stycket åliggande skyldigheten att i skogs- eller hagmark kvista träd eller buske, som med någon gren skjuter in över vägområdets gräns, är av icke ringa betydelse för vägunderhållet. Skulle denna skyldighet i större utsträckning uraktlåtas, synes den i 5 kap. 1 § fjärde stycket anvisade utvägen, vars användande medför besvär och omgång, icke ensam vara tillfyllestgörande. Jag har alltså i likhet med den skiljaktiga ledamoten av lagrådet ansett underlåtenhet att efter anmaning fullgöra ifrågavarande skyldighet böra vara belagd med straff. I övrigt har lagrådets hemställan vunnit beaktande.

Sedan departementschefen härefter i erforderliga delar uppläst det i enlighet med det avgivna yttrandet avfattade förslaget till lag om allmänna vägar på landet, hemställer departementschefen, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Waldemar Wiens.

7 kap. 1 §.