('med förslag till lag om samhällets barnavård, m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 1

Nr 150.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om samhällets barnavård, m. m.; given Stock­ holms slott den 19 mars 1924.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade för­ slag till 1) lag om samhällets barnavård, 2) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om fattig­ vården, 3) lag om ändrad lydelse av 33 § i lagen den 13 juni 1919 om kom­ munalförbund, samt 4) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling. Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

G. Malm.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 112 käft. (Nr 150.) 1972 24 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Förslag

till

LAG

om samhällets barnavård.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om barnavårdsnämnd.

Verksamhetsområde och uppgifter. 1 §• Varje kommun har att i enlighet med bestämmelserna i denna lag ordna sin barnavård. I varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd. Hava två eller flera kommuner, enligt vad i lagen om fattigvården sägs, förenat sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle, skola de även gemensamt handhava sin barnavård. I sådant fall skola de anses såsom en kommun i fråga om vad till barnavården hörer samt hava gemensam barna­ vårdsnämnd; och skola i övrigt de i 7 § 2 mom. i lagen om fattigvården meddelade bestämmelser äga motsvarande tillämpning.

2 §• 1 mom. Barnavårdsnämnden har att med uppmärksamhet följa de inom kommunen rådande förhållandena i avseende å barns vård och uppfostran samt noggrant tillse, att barn, vilka vistas inom kommunen och äro i den belägenhet, att det enligt denna lag ankommer på nämnden att ingripa, bliva föremål för dess åtgärder. Särskilt åligger det nämnden att, i fall, som avses i 22 §, taga befattning med misshandlade, vanvårdade, eller för annan fara till liv eller hälsa utsatta barn samt barn, som äro vanartade eller i fara att bliva vanartade, att, på sätt i 29 § stadgas, omhändertaga nödställda, sjuka och värnlösa barn, samt att enligt bestämmelserna i 7 kap. öva kontroll över fosterbarnsvården. Jämväl i övrigt har nämnden att ombesörja alla de angelägenheter i av­ seende å kommunens barnavård, vilka äro att hänföra till förvaltning och verkställighet. I sådant hänseende åligger det nämnden, bland annat, att förvalta de till kommunens barnavård anslagna eller eljest hörande medel, därför avsedda fastigheter och annan egendom;

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 3

att varje år avlämna utgifts- och inkomstförslag för barnavården under det nästföljande året, föra fullständiga räkenskaper över de medel, nämnden har om händer, samt lämna redovisning för sin förvaltning, allt i överens­ stämmelse med kommunallagarna; att jämlikt föreskrifter, som Konungen låter utfärda, föra förteckning över de barn, vilka äro föremål för nämndens verksamhet, samt avgiva statistisk redogörelse angående barnavården; att i ärenden, som röra barnavården, själv eller genom ombud företräda kommunen och bevaka dess rätt; samt att hos kommunen göra framställningar rörande de på dess beslut an­ kommande åtgärder, som nämnden finner böra vidtagas för barnavårdens ändamålsenliga ordnande och handhavande. 2 mom. Barnavårdsnämnden bör verka för förbättrad barn- och ung­ domsvård och i sådant syfte, i den mån förhållandena därtill föranleda, söka främja tillkomsten och utvecklingen av barnhem och anstalter till stöd för hemuppfostran ävensom andra åtgärder till barns och ungdoms välfärd. 3 mom. Om vissa på barnavårdsnämnden ankommande åtgärder är stadgat i lagarna om äktenskaplig börd, om barn i äktenskap, om adoption, om barn utom äktenskap samt om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket ävensom i 14 kap. 45 § strafflagen och i lagen innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderåriga.

Sammansättning och tjänstgöringstid.

3 §• 1 mom. Barnavårdsnämnden utgöres av a) kyrkoherden i församlingen eller hans ställföreträdare; b) en ledamot av kommunens fångvårdsstyrelse och en vid kommunens folkskolor eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna; c) minst två andra, för nit och intresse för barn- och ungdomsvård kända män eller kvinnor; samt d) i kommun, som avses i 2 mom., en läkare. De i b) och c) omförmälda ledamöterna väljas av kommunen. Minst en av dem skall vara kvinna. Där så lämpligen kan ske, bör juridisk sakkun­ skap vara företrädd inom nämnden. 2 mom. I stad är stadsläkare eller annan, av staden därtill utsedd läkare ledamot i barnavårdsnämnden. I landskommun, där provinsial-, extra provinsial-, köpings- eller niunicipalläkare är bosatt, är denne ledamot i nämnden. Aro flera sådana läkare bosatta inom kommunen, bestämmer länsstyrelsen efter anmälan från kom munalstyrelsen, vilken av dem, som skall vara ledamot. Provinsial- och extra provinsialläkare äga att vara tillstädes vid samman träden med barnavårdsnämnderna inom deras distrikt, även då de ej äro ledamöter i nämnderna, med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att, där do så begära, få sin mening antecknad till protokollet.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

4§- Omfattar kommun eller kommuner, vilka gemensamt handhava sin barna­ vård, två eller flera församlingar, förordnar domkapitlet en av kyrkoherdarna i dessa församlingar att vara ledamot i barnavårdsnämnden och en annan av kyrkoherdarna till suppleant för denne. Kyrkoherde, som ej är ledamot i nämnden, äger att deltaga i dess förhandlingar men ej i besluten samt att, där han så begär, få sin mening antecknad till protokollet. I annexförsamling, där komminister finnes anställd, äger denne eller den hans tjänst förestår att, när kyrkoherden ej själv är tillstädes, deltaga i nämndens förhandlingar och beslut.

5 §- Till suppleanter för de ledamöter, som avses i 3 § 1 mom. b), utser kom­ munen en ledamot eller suppleant i kommunens fångvårdsstyrelse och en vid dess folkskolor eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna, där sådan finnes att tillgå. För de i 3 § 1 mom. c) omförmälda ledamöterna utser kommunen, om dessa ledamöter äro två till antalet, två suppleanter och eljest suppleanter till minst ledamöternas halva antal eller, om deras antal ej är jämnt, till minst det antal, som är närmast över hälften. Minst en av suppleanterna skall vara kvinna. Har i stad annan läkare än stadsläkare blivit jämlikt 3 § 2 mom. utsedd till ledamot av nämnden, skall staden till suppleant för honom utse annan läkare.

6 §-

1 mom. De i 3 § 1 mom. c) omförmälda ledamöter i barnavårdsnämn­ den och suppleanter för dem utses bland inom kommunen bosatta svenska män och kvinnor, som fyllt tjugufem år. Ledamot eller suppleant kan ej vara a) den som icke råder över sig och sitt gods; b) den som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befatt­ ning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller den som är ställd under framtiden för brott, vilket medför nämnda påföljd; c) den som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan. Hustru vare ej, på den grund, att äldre giftermålsbalken är tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden, obehörig att utöva uppdrag, varom nu är fråga. Med hänsyn till ämbete- eller tjänstemannaställning må landshövding, landssekreterare, landskamrerare, länsassessor eller landsfogde icke vara ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd; ej heller landsfiskal i barna­ vårdsnämnd inom sitt distrikt. Av kommunen avlönad tjänsteman, som i och för sin befattning är redovisningsskyldig inför barnavårdsnämnden, må icke vara ledamot eller suppleant i samma nämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 5

Beträffande rätt för de valda ledamöterna och deras suppleanter att av­ säga sig uppdrag att vara ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd gäller å landet vad om ledamot eller suppleant i kommunalnämnd och i stad vad om stadsfullmäktig är i kommunallagarna stadgat; dock att lärare eller lärarinna, som avses i 3 § 1 mom. b) och 5 §, äger avsäga sig uppdraget en­ dast då annan sådan finnes att tillgå samt att kvinna icke äger tillgodonjuta den henne enligt kommunallagarna tillkommande särskilda avsägelserätt. 2 mom. De av kommunen utsedda ledamöter i barnavårdsnämnden och suppleanter för dem väljas för fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. I kommun, där val sker första gången, skall halva antalet av de leda­ möter, som avses i 3 § 1 mom. c) och halva antalet suppleanter för dem eller, om antalet icke är jämnt, det antal, som är närmast under hälften, utses för allenast två år, och böra dessa ledamöter och suppleanter samt de, vilka skola kvarstå i fyra år, utses genom särskilda val. Särskilt val för kortare tid än fyra år av ledamöter, som i nästföregående stycke avses, och suppleanter för dem må ock, efter kommunens beslut, ske, där sådant i anledning av beslutad ökning av antalet ledamöter eller suppleanter varder nödigt, på det att hälften av hela antalet ifrågavarande ledamöter och suppleanter, eller, om detta icke är jämnt, det antal, som är närmast över eller under hälften, må kunna utses vartannat år. Avgår av kommunen vald ordinarie ledamot under den för honom be­ stämda tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval. Den sålunda valde tjänstgör under den tid, som för den avgångne återstått.

7 §•

Mindre kommun må, där så med hänsyn till förhållandena prövas lämp­ ligen kunna ske, av Konungen för viss tid eller tills vidare befrias från skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd. I sådant fall skall barna­ vårdsnämnden utgöras av fattigvårdsstyrelsen, förstärkt med kyrkoherden i församlingen eller hans ställföreträdare samt en vid kommunens folkskolor eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna. Sistnämnde ledamot väljes av kommunen för fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Till suppleant för den sålunda valde utser kommunen för enahanda tid en annan vid samma skolor anställd lärare eller lärarinna, där sådan finnes att tillgå. I fall, som här avses, gäller i tillämpliga delar vad i 4 § är stadgat.

8 §• 1 mom. Kommun, där särskild barnavårdsnämnd finnes, utser bland nämndens ledamöter ordförande och vice ordförande att tjänstgöra för den tid, de äro valda till ledamöter. Uppgift å den persons namn och bostad, som valts till ordförande, skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen, som låter meddela underrättelse därom i länskungörelserna.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Aro både ordföranden och vice ordföranden frånvarande från nämndens sammanträde, utser nämnden inom sig ordförande för tillfället. Nämnden utser inom sig för varje år en kassaförvaltare, därest ej kom­ munens förvaltning ordnats på ett sätt, som gör sådan kassaförvaltare obe­ hövlig. 2 mom. Kommun, där barnavårdsnämnden har den sammansättning, som i 7 § sägs, utser en av nämndens ledamöter med särskild insikt i och in­ tresse för barnavårds- och uppfostringsfrågor att för den tid han är vald till ledamot vara föredragande i de ärenden, som ankomma på nämndens prövning.

Tid för sammanträde, beslutförhet m. m. 9 §• 1 mom. Ordinarie sammanträden hållas av barnavårdsnämnden i mån av behov och joå regelbundet återkommande tider. Tid och ställe för dessa sammanträden böra av nämnden till allmänhetens kännedom kungöras. Extra sammanträde hålles, då ordföranden finner sådant nödigt eller minst halva antalet av nämndens ledamöter gör framställning därom. Sam­ manträde hålles ock på begäran av läkare, som jämlikt 3 § 2 mom. är leda­ mot av nämnden eller berättigad att deltaga i dess förhandlingar. Kallelse till extra sammanträde meddelas på sätt nämnden beslutar. 2 mom. Ärende må icke hos barnavårdsnämnden till avgörande före­ tagas, såvida ej flera ledamöter än hälften av hela antalet äro tillstädes. För beslut angående barns omhändertagande för skyddsuppfostran, varom i 24 och 47 §§ sägs, erfordras, att minst tre ledamöter äro ense om beslutet. 3 mom. Omröstning till beslut sker öppet, och tillkommer varje röstande en röst. Yid lika röstetal gäller den mening, ordföranden biträder. Val skall, där så äskas, förrättas med slutna sedlar, och skiljer lotten mellan lika röstetal. 4 mom. Körande påföljd för uteblivande från sammanträde gäller vad i kommunallagarna är stadgat om ledamot och suppleant i kommunalnämnd eller om stadsfullmäktig. 10 §. Vid barnavårdsnämndens sammanträden skall föras protokoll, upptagande nämndens beslut och skälen därför. Protokollet skall justeras antingen genast eller sist vid nämndens nästa sammanträde; dock kan nämnden särskilt för varje gång uppdraga åt två eller flera av sina ledamöter att jämte ordföranden verkställa justeringen.

Ordförandens uppgifter m. m. 11 §• Ordföranden i barnavårdsnämnden tillkommer: att befordra nämndens beslut till verkställighet och för sådant ändamål å nämndens vägnar ingå avtal;

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 7

att föra eller låta föra protokoll vid nämndens sammanträden; att vårda nämndens handlingar och ansvara för räkenskapernas ordentliga förande; att med laga verkan mottaga stämningar och andra meddelanden, som skola delgivas nämnden; samt att ombesörja all skriftväxling för nämnden och själv eller genom ombud inför domstolar och andra myndigheter företräda nämnden och föra dess talan. 12 §. Ordföranden äger tillgodonjuta ej mindre den gottgörelse, som av kom­ munen anslås för de honom genom uppdraget åsamkade kostnader för skrivmaterialier, postporto samt skrivare- och räkenskapshjälp, än även, därest kommunen anser, att jämväl ersättning för det med uppdraget förenade be­ svär må till honom utgå, arvode till belopp, som kommunen med hänsyn till arbetets omfattning finner skäligt. Beslut om tilldelande av sådant arvode eller förhöjning därav skall underställas länsstyrelsens prövning.

Revision m. m. 13 §. I fråga om granskning av barnavårdsnämndens räkenskaper och förvalt­ ning gäller vad i kommunallagarna finnes stadgat. Eu var ledamot av barnavårdsnämnden ansvarar gemensamt med de övriga för de medel, som nämnden haft under sin förvaltning, ävensom för de säkerhetshandlingar, mot vilkas antaglighet han icke gjort anmärkning till protokollet. Denna ansvarighet fortfar, till dess förvaltningen blivit godkänd av kommunen eller, om klander anställes, av vederbörlig domstol eller ock till dess natt och år efter räkenskapernas avlämnande förflutit, utan att klander blivit i laga ordning anställt.

Verksamhetens bedrivande. 14 §. 1 mom. Barnavårdsnämnden bör, där ej dess verksamhet är av ringa om­ fattning, indela kommunen i kretsar, var och en stående under närmaste uppsikt av ett kretsombud, vartill må utses ledamot i nämnden eller annan lämplig person; dock är läkare, som på grund av sin tjänst är ledamot nämnden, ej skyldig att åtaga sig sådan uppsikt. I stället för eller jämte kretsindelning, som nyss är sagd, må nämnden vidtaga annan, efter kom­ munens särskilda förhållanden lämpad fördelning av arbetet. 2 mom. Jämväl för annat ändamål iin i 1 mom. sägs må barnavårds­ nämnden till sitt bitriide kalla därtill skickade män och kvinnor. Genom beslut av kommunen må uppdragas åt barnavårdsnämnden att utse särskild styrelse att förvalta anstalt eller ombesörja barns utackordering eller handhava viss annan barnavårdsnämndens angelägenhet.

8 Kungl. Maj ds proposition nr 150.

För uppdrag, som i detta moment avses, må ock, där så prövas ända­ målsenligt, anlitas härför lämpad förening eller stiftelse. 3 mom. Kommunen äger, där så anses nödigt, att i fråga om skyldighet för inom kommunen bosatta personer att mottaga uppdrag, som i denna § sägs, och om tjänstgöringstid meddela bestämmelser, vilka dock ej må göras strängare än de, som gälla för ledamotskap i barnavårdsnämnden.

15 §. Kommunen äger, där sa anses nödigt, besluta, att särskilda tjänstemän må av barnavårdsnämnden anställas för att utföra något eller några av de göromål, som åligga ordföranden, eller att i andra avseenden biträda vid barnavårdens handhavande.

16 §. 1 mom. Barnavårdsnämnden bör låta sig angeläget vara att uppehålla samarbete med myndigheter och institutioner, föreningar och andra, vilkas verksamhet berör barnavården. Särskilt böra barnavårdsnämnderna i olika kommuner bistå varandra. 2 mom. I kommun, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt, böra, i den mån så prövas påkallat, representanter för barnavårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen eller dessa myndigheter i deras helhet sammankomma för rådplägning om angelägenheter, som beröra bådas verksamhet. Föreligger i ärende, som är föremål för barnavårdsnämndens behandling, skäl till antagande, att förefintligt missförhållande lämpligen bör avhjälpas genom understöd från fattigvårdsstyrelsen, eller utgår redan sådant under­ stöd, bör barnavårdsnämnden skyndsamt genom den ledamot, som är leda­ mot jämväl i fattigvårdsstyrelsen, inhämta dess uppfattning i ärendet. Av nämnden införskaffad utredning bör därvid tillhandahållas styrelsen jämte förslag till de åtgärder, vilka nämnden finner lämpligen böra vidtagas. Råda olika meningar mellan nämnden och styrelsen, bör ärendet överlämnas till en tremannanämnd, bestående av den gemensamma ledamoten samt ytter­ ligare en ledamot av barnavårdsnämnden, vald av denna för ett år i sänder, och en ledamot av fattigvårdsstyrelsen, utsedd av styrelsen för enahanda tid! Ti emannanämnden har att skyndsamt avgöra, huruvida barnavårdsnämnden eller fattigvårdsstyrelsen skall taga befattning med ärendet. Finner barna­ vårdsnämnden tremannanämndens avgörande icke kunna utan våda avvaktas, må barnavårdsnämnden tills vidare vidtaga lämplig åtgärd.

Anmälan och undersökning. 17 §• Vill någon i fall, då enligt denna lag barnavårdsnämnden har att ingripa, påkalla dess åtgärd, har han att göra anmälan därom hos nämnden eller dess ordförande eller annan ledamot av nämnden eller den, som nämnden kan hava utsett att mottaga sådan anmälan. Har anmälan gjorts hos annan än

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 9

nämnden eller dess ordförande, vare den, som mottagit anmälan, skyldig att ofördröjligen fortskaffa densamma till nämnden eller ordföranden. Kommunal myndighet, befattningshavare i statens, landstingets eller kom­ munens tjänst så ock i dylik tjänst ej anställd läkare eller barnmorska hava att, då de i sin verksamhet erhållit kännedom om förhållanden, som böra föranleda nämndens ingripande, ofördröjligen göra anmälan därom.

18 §. Har hos barnavårdsnämnden gjorts anmälan, som i 17 § sägs, eller har nämnden eller dess ordförande eljest fått kännedom om fall, då nämndens ingripande synes påkallat, skall ordföranden för ärendets beredande oförtövat söka inhämta noggrann kännedom om barnets levnadsförhållanden och andra på fallets bedömande inverkande omständigheter. Finnes kretsombud, bör utredning verkställas av detta. Ombudet bör kallas till deltagande i nämndens överläggning rörande barnet. Därest anmälan gjorts beträffande barn, som besöker eller besökt skola, bör införskaffas upplysning om dess förhållande därstädes. Lärare eller lärarinna, av vilken barnet senast åtnjutit undervisning, bör kallas till del­ tagande i nämndens överläggning rörande barnet; möter hinder för personlig inställelse, bör läraren eller lärarinnan avgiva skriftligt yttrande till nämn­ den. För vederbörande skoldistrikt anställd särskild folkskolinspektör bör beredas tillfälle att deltaga i överläggningen. Förekommer anledning antaga, att barns vanart eller annat missförhållande rörande barn är beroende på eller förenat med sjukdom eller andlig eller kroppslig svaghet, skall läkares yttrande inhämtas. Tillhör barn, som i denna § avses, församling av främmande trosbekän­ nare, och är denna församlings föreståndare bosatt inom kommunen, skall tillfälle beredas honom att yttra sig i ärendet.

Undantag från bestämmelserna i detta kapitel. 19 §. För Stockholms stad skola bestämmelserna i detta kapitel lända till efter­ rättelse allenast i den mån icke Konungen genom särskilt utfärdade före­ skrifter annorlunda förordnar. För andra större kommuner, varest liandhavandet av de ärenden, som av­ ses i denna lag, anses böra lämpligen ordnas på annat sätt än i detta kapitel sägs, äger Konungen medgiva undantag från vad däri blivit stadgat.

2 KAP.

Om uppsikt över samhällets barnavård.

20 §.

Länsstyrelserna hava att var för sitt län vaka över att den barnavårdsverksamhet, varom i denna lag förmäles, ändamålsenligt ordnas och hand-

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

haves, så att de barn, vilka äro i behov därav, bliva föremål för de åtgärder, som av omständigheterna påkallas. I allt vad som rör länsstyrelsernas befattning med kommunernas barnavård skola länsstyrelserna hava biträde av barnavårdskonsulenter, vilka jämväl skola hava till uppgift att tillhandagå med upplysningar och råd rörande barnavården. Dylik befattning må, där så prövas lämpligt, innehavas av fattigvårdskonsulent, varom förmäles i lagen om fattigvården. Konungen ut­ färdar instruktion för barnavårdskonsulenterna. Där så prövas påkallat, må länsstyrelse förordna vederbörande tjänste­ läkare att verkställa undersökning rörande missförhållande i avseende å barns vård.

21 §.

Jämte det övervakande av samhällets barnavård, som enligt 20 § åligger länsstyrelserna, ankommer det på överinspektören för fattigvård och barna­ vård att verka för barnavårdens ändamålsenliga ordnande och främja dess utveckling. I fråga om överinspektörens verksamhet i nämnda hänseende meddelar Konungen närmare föreskrifter. Angående tillsyn över verksamheten vid de i 5 kap. omförmälda skydds­ hem förordnar Konungen.

3 KAP.

Om barns omhändertagande och barnavårdsnämndens därmed sammanhängande verksamhet.

Omhändertagande för skyddsuppfostran och vissa förebyggande åtgärder.

22 §.

Barnavårdsnämnden har att i enlighet med 23—25 §§ vidtaga åtgärder beträffande a) barn under sexton år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes för allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller hälsa; b) barn i sagda ålder, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslös­ het eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bliva vanartat; samt c) barn under aderton år, som befinnes vara så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder krävas för dess tillrättaförande.

23 §. 1 mom. Finner barnavårdsnämnden sådant förhållande föreligga, som i 22 § sägs, må nämnden, i den mån omständigheterna därtill föranleda, vid­ taga en eller flera av följande åtgärder, nämligen a) tilldela föräldrarna, antingen inför nämnden eller genom särskilt utsett ombud, en allvarlig förmaning att bättre uppfylla sina plikter mot barnet samt erinra dem om de påföljder, vilka, där rättelse ej vinnes, kunna in­ träda enligt denna lag;

Kungl. Maj:ts proposition nr 1ÖU. 11

b) giva vanarta! barn en allvarlig varning och, där så anses lämpligt, er­ inra det om de påföljder, vilka nyss nämnts; c) då fråga är om vanartad gosse under femton år eller vanartad flicka under tolv år och sådant anses gagneligt med hänsyn till vad om barnet blivit upplyst, föreskriva, att barnet skall genom någon av nämndens leda­ möter eller annan av nämnden utsedd lämplig person tilldelas aga; och d) föreskriva anlitande av lämplig, till stöd för hemuppfostran iniättad anstalt eller ock barnets hållande till av nämnden bestämd, lämplig syssel­ sättning. 2 mom. Har barnavårdsnämnden beslutit åtgärd, som i 1 mom. omförmäles, bör nämnden uppdraga åt någon av sina ledamöter, åt biträde eller tjänsteman hos nämnden eller annan lämplig person eller åt förening eller stiftelse att med särskild uppmärksamhet följa barnets levnadsförhållanden och övervaka dess uppförande samt lämna i*ad och bistånd vid dess upp fostran. Om övervakning, som här sägs, må nämnden förordna även utan att åtgärd vidtagits enligt 1 mom.

24 §. 1 mom. Prövar barnavårdsnämnden de i 23 § anvisade åtgärderna vara gagnlösa, eller hava sådana åtgärder vidtagits utan att rättelse vunnits, bör nämnden omhändertaga barnet för beredande åt detsamma av en efter dess egenskaper och utveckling lämpad behandling (shjddsuppfastvän) enligt i 4 kap. meddelade bestämmelser. 2 mom. Innan barnavårdsnämnden beslutar barns omhändertagande för skyddsuppfostran, skall tillfälle beredas dess föräldrar, sa\ida de vistas på känd ort inom riket, samt barnet, därest det fyllt femton år, att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet. Där så prövas nödigt, må nämnden kalla föräldrarna och barnet att per­ sonligen inställa sig för att höras inför nämnden eller särskilt utsett om­ bud. Vistas föräldrarna på annan ort, må förhör utsättas att äga rum inför ombud därstädes. 25 §. 1 mom. Beslut om barns omhändertagande för skyddsuppfostran skall, så snart ske kan, skriftligen delgivas föräldrarna. Därvid skall tillika skriftlig förklaring avfordras dem, huruvida de samtycka till beslutets verkställande. Behörigt delgivningsbevis och förklaring skola förvaras bland nämndens handlingar samt vid dess nästa sammanträde föredragas och i protokollet antecknas. 2 mom. Lämna föräldrarna icke sådant samtycke, som i 1 mom. sägs, eller kunna de icke anträffas, skall nämnden, med redogörelse för vad i iirendet förekommit, så snart ske kan och senast tre veckor eftei beslutets fattande underställa detsamma länsstyrelsens prövning. 3 mom. Finner barnavårdsnämnden verkställighet av dess beslut om barns omhändertagande för skyddsuppfostran icke kunna utan vada upp­

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

skjutas, äger nämnden, ändock att föräldrarnas samtycke ej givits, förordna, att beslutet genast skall bringas till verkställighet.

26 §. 1 mom. Har underställning jämlikt 25 § ägt rum, gäller om föräldrarnas rätt att yttra sig samt deras och barnets hörande inför länsstyrelsen i mot­ svarande tillämpning vad i 24 § 2 mom. är stadgat. Barnavårdsnämnden bör kallas att genom därtill utsedd person närvara vid förhör inför länsstyrelsen, där sådant äger rum. Om föräldrarnas eller barnets vid förhör eller skriftligen avgivna yttrande föranleder därtill, bör tillfälle beredas nämnden att bemöta detsamma, innan ärendet avgöres. Ytt­ rande bör i ärendet inhämtas från vederbörande barnavårdskonsulent. 2 mom. Fram ställes begäran därom, att någon skall angående uppgivna omständigheter vid domstol höras såsom vittne eller upplysningsvis, och är förhöret icke uppenbarligen onödigt, eller finner länsstyrelsen, utan att sådan begäran framställts, anledning föreligga till anställande av förhör, äger läns­ styrelsen förordna om sådant vid underrätt, som länsstyrelsen bestämmer; och skola de, vilka böra närvara vid förhöret, på framställning av länssty­ relsen genom rättens ordförande inkallas. 3 mom. Finner länsstyrelsen sig icke kunna fastställa barnavårdsnämn­ dens beslut om barnets omhändertagande för skyddsuppfostran, må läns­ styrelsen, då omständigheterna därtill föranleda, föreskriva, att barnavårds­ nämnden skall vidtaga sådan åtgärd, som avses i 23 §. 4 mom. Länsstyrelsens beslut skall så snart ske kan genom länsstyrel­ sens försorg skriftligen mot bevis delgivas föräldrarna. Beslutet skall ock ofördröjligen tillställas barnavårdsnämnden.

27 §. Barnavårdsnämnds beslut om barns omhändertagande för skyddsuppfostran må ej bringas till verkställighet, då fråga är om barn, varom förmäles i 22 § a) och b), efter det barnet fyllt sexton år, och då fråga är om barn, som i 22 § c) sägs, efter det barnet fyllt aderton år.

28 §. Har barn under aderton år under tillfälligt uppehåll inom annan kommun än den, där dess föräldrar eller annan, som har barnet i sin vård, vistas, eller barnet eljest har sin egentliga vistelseort, anträffats bettlande eller eljest beträtts med vanart, må barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet anträffats, överlämna detsamma till barnavårdsnämnden i den andra kom­ munen. Underlåter denna nämnd att vidtaga åtgärd, och beträdes barnet ånyo inom förstnämnda kommun med bettleri eller annan vanart, må an­ mälan härom göras hos vederbörande länsstyrelse för den åtgärd, som an­ kommer på denna myndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 13

Omhändertagande för samhällsvård. 29 §. 1 mom. Är barn under sexton år, som vistas hos föräldrarna, på grund av deras sjukdom, liknöjdhet eller oförmåga eller eljest i hemmet rådande förhållanden utsatt för nöd, utan att likväl sådant fall föreligger, som i 22 § avses, och varder nödtillståndet icke annorledes avhjälpt, skall barnavårds­ nämnden, då föräldrarna det medgiva, omhändertaga barnet. 2 mom. Befinnes, i annat fall än i 22 § avses, barn under sexton år till följd av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet vara i behov av särskild vård utom hemmet, som ej kan beredas av föräldrarna, och varder detta behov icke annorledes av­ hjälpt, skall barnavårdsnämnden, då föräldrarna det medgiva, omhändertaga barnet. 3 mom. Finnes barn under sexton år vara i behov av vård på grund därav, att föräldrarna övergivit barnet eller avlidit, skall barnavårdsnämnden, där behovet icke annorledes avhjälpes, omhändertaga barnet. 4 mom. Barn, som omhändertages enligt denna §, skall erhålla vård (samhällsvård) enligt i 4 kap. meddelade bestämmelser.

Särskilda föreskrifter. 30 §. Är missförhållande, som avses i 22 § eller 29 § 1 mom., beroende därpå, att någon av föräldrarna är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel eller för ett lastbart eller oordentligt levnadssätt eller gör sig skyldig till grovt missbruk eller grov försummelse vid utövande av vårdnaden om sitt barn, eller finnes skäl till antagande, att barnet utsättes för fara därigenom, att någon, som vistas i hemmet, är sinnessjuk eller lider av smittosam sjukdom, bör barnavårdsnämnden hos nykterhetsnämnd, polismyndighet, domstol, tjänsteläkare eller hälsovårdsnämnd göra anmälan härom för vidtagande av åtgärd, som av det anmärkta förhållandet kan finnas påkallad och enligt lag ankommer på nämnda myndigheter.

31 §. Därest i fall, som avses i 22 eller 29 §, behovet av att barn omhänder­ tages för skyddsuppfostran eller samhällsvård befinnes vara så trängande, att med omhändertagandet ej kan anstå, till dess barnavårdsnämnden hinner besluta i ärendet, äger ordföranden i avbidan på nämndens beslut omhänder­ taga barnet. Åtgärd, som nu är sagd, må i fall, varom förmäles i 29 §, jäm­ väl vidtagas av annan ledamot av nämnden eller tjänsteman hos densamma, därest kommunen sådant medgivit. Har i fall, som avses i 22 §, omhändertagandet skett utan att föräldrarna samtyckt därtill, skall ordföranden omedelbart sammankalla nämnden för att besluta i ärendet.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

4 KAP.

Om behandlingen av omhändertagna barn.

32 §. Av barnavårdsnämnden omhändertaget barn skall erhålla erforderlig vård ävensom sådan uppfostran, som är ägnad att göra det till en duglig sam­ hällsmedlem. Tillfällig vård av barn. 33 §. Kan avgörande ej omedelbart träffas rörande den för omhändertaget barn lämpligaste vårdformen, bör barnet, där så kan ske, tills vidare intagas i upptagning sken, varom förmäles i 5 kap. Finnes ej sådant hem att tillgå, må barnet för tillfället intagas i anstalt, som omförmäles i 31 § i lagen om fattigvården; har barn, som fyllt två år, intagits i dylik anstalt, skall åtgärd ofördröjligen vidtagas för beredande av vård åt barnet annorstädes.

Icke vanartade barns behandling. 34 §. 1 mom. Omhändertaget barn, som icke är vanartat, bör, där ej särskilda omständigheter annat föranleda, utackorderas i ett för ändamålet lämpat en­ skilt hem. Utackordering får endast ske till personer, rörande vilkas lämplighet och förmåga att uppfylla de skyldigheter, som för vart fall åligga dem, nämnden genom föregående undersökning gjort sig förvissad. Om utackorderingen bör upprättas skriftligt kontrakt, i vilket ömsesidiga skyldigheter och rättig­ heter angivas. 2 mom. Föranleda särskilda omständigheter, att omhändertaget barn, som icke är vanartat, ej lämpligen bör vårdas i enskilt hem, eller finnes ej sådant att tillgå, bör barnet överlämnas till barnhem, varom förmäles i ö kap. Barn under två år må, där lämpligt barnhem ej finnes att tillgå, för vård intagas i anstalt, som omförmäles i 31 § i lagen om fattigvården. • 3 mom. Nämnden skall övervaka, att den, som mottagit barn till vård, fullgör sina skyldigheter. Nämnden bör även med uppmärksamhet följa barnets utveckling. Har barnet överlämnats till enskilt hem eller barnhem inom annan kom­ mun, skall anmälan härom ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden där­ städes. Vanartade barns behandling. 35 §. 1 mom. För skyddsuppfostran omhändertaget vanartat barn skall genom barnavårdsnämndens försorg intagas i skyddshem, varom förmäles i 5 kap. Barn, som intagits i skyddshem, benämnes i denna lag skyddshems elev.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 15 Yanartat barn må dock i stället för att intagas i skyddshem överlämnas till enskilt hem eller barnhem, om sådant anses lämpligare för barnet och våda för andra barns sedliga utveckling icke kan befaras därigenom upp­ komma. I sådant fall skola bestämmelserna i 34 § gälla i tillämpliga delar. 2 mom. Har för skyddsuppfostran omhändertaget barn, som överlämnats till enskilt hem eller barnhem, visat sig så vanartat, att dess tillrättaförande anses kräva strängare uppfostran än den, som kan meddelas i det enskilda hemmet eller barnhemmet, eller att dess samvaro med andra barn finnes innebära våda för dessas sedliga utveckling, skall barnavårdsnämnden draga försorg om dess intagande i skyddshem.

Specialvård för sjuka och abnorma barn.

36 §. År omhändertaget barn till följd av kropps- eller sinnessjukdom, vanför­ het eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet i behov av särskild vård, har barnavårdsnämnden att vidtaga erforderliga åtgärder för att be­ reda barnet dylik vård å härför lämpad anstalt eller annorstädes.

Vissa uppfostringsåtgärder m. m.

37 §. 1 mom. Om uppsikt över skyddshemselev, om disciplinära åtgärder för tillrättavisande av sådan elev samt om den rätt till umgänge med elev, som tillkommer elevens föräldrar, gäller vad därom stadgas i det jämlikt 44 § för skyddshemmet utfärdade reglementet. 2 mom. Beträffande omhändertaget barn, som ej är skyddshemselev, till­ kommer barnavårdsnämnden eller den, åt vilken nämnden sådant överlåtit, den rätt att hava uppsikt över barnet och att tukta det, vilken eljest till­ kommer föräldrarna. Föräldrarna äro i avseende å rätten till umgänge med barnet underkastade de bestämmelser, som nämnden med hänsyn till barnets uppfostran finner skäligt meddela; dock må föräldrar till barn, som omhändertagits för samhällsvård, ej betagas tillfälle till umgänge med barnet, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda.

38 §. Anmälan om förordnande av förmyndare för omhändertaget barn bör, när skäl därtill föreligger, göras hos vederbörande domstol, i fråga om skydds­ hemselev av hemmets styrelse och beträffande annat barn av barnavårds­ nämnden.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

5 KAP.

Om barnhem och skyddshem

Barnhem. 39 §. Med barnhem förstås i denna lag dels för stadigvarande vård och uppfostran av barn avsedd anstalt, som ej är att hänföra till skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt (barnhem för stadigvarande vård) dels ock anstalt för tillfällig vård och för observation av barn eller för vård av späda barn och deras mödrar (upptagningshem).

40 §. Över barn, som intagas i barnhem, skall föras förteckning enligt fastställt formulär. 41 §. Da barnhem upprättas av kommun eller landsting, skall för hemmet upp­ göras plan, vilken underställes länsstyrelsen i det län, där hemmet är be­ läget. Länsstyrelsen prövar, huruvida hemmet med hänsyn till belägenhet, utrymme och inredning är så beskaffat, att där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran. På länsstyrelsen ankommer att bestämma, huruvida vid fattigvårdsanstalt inrättad särskild avdelning för barn må kunna godkännas såsom barnhem.

42 §. Länsstyrelsen äger, när förhållandena vid barnhem befinnas vara sådana, att barn ej kunna där erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, förordna om de åtgärder, som må vara erforderliga till missförhållandenas avhjälpande, eller ock förbjuda, att barn vidare vårdas i barnhemmet.

Skyddshem. 43 §. 1 mom. För beredande av skyddsuppfostran åt vanartade barn skall för varje landstingsområde samt för varje stad, som ej deltager i landsting, finnas anstalt (skyddshem) med erforderligt antal platser. Skyddshem för lands­ tingsområde upprättas genom landstingets och för stad, som nyss sagts, genom stadsfullmäktiges försorg. Två eller flera landsting eller städer av ovan angivet slag eller landsting och dylik stad må förena sig om gemen­ samt skyddshem. Skyddshem må jämväl kunna upprättas av annan än landsting eller stad, som nu är nämnd. Landsting eller dylik stad må av Konungen befrias från

Katigt. Maj:ts proposition nr 150. 17

skyldighet att upprätta skyddshem, därest erforderligt antal platser står till förfogande i annan tillhörigt skyddshem. 2 mom. Yanartade barn, vilka på grund av sin ålder eller vanartens be­ skaffenhet icke lämpligen kunna uppfostras i skyddshem, som i 1 mom. sägs, böra, där så kan ske, intagas i särskilda, för sådana barn avsedda, av staten eller annan upprättade skyddshem eller avdelningar av skyddshem. 3 mom. Yanartade barn, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet icke lämpligen kunna uppfostras i skyddshem, som avses i 1 eller 2 mom., och åt vilka ej heller vård kan beredas å anstalt, som i 36 § sägs, böra, där så kan ske, intagas i särskilt för sådana barn avsedda, av staten eller annan upprättade skyddshem eller avdelningar av skyddshem. 4 mom. Skyddshemselever över femton år, som visat särdeles svår van­ art, må överlämnas till allmän uppfostringsanstalt.

44 §. 1 mom. Skyddshem skall vara försett med ett av Konungen fastställt reglemente. Skyddshem, som upprättas av annan än staten, skall vara god­ känt av Konungen. Högsta antalet elever, som må samtidigt vara intagna i ett skyddshem, bestämmes av Konungen. Elever av olika kön må ej intagas i samma skyddshem. 2 mom. Skyddshem skall stå under ledning av en styrelse, som har att besluta om intagning i hemmet. Den närmaste skötseln av skyddshemmet utövas av en föreståndare. I övrigt skall vid hemmet finnas personal, tillräcklig och lämplig att lämna eleverna den personliga vård och handledning, som i varje särskilt fall er­ fordras. Inom skyddshem skall meddelas skolundervisning av den omfattning och beskaffenhet, som gällande bestämmelser om folkundervisningen föreskriva. Där sådant i särskilda fall anses lämpligt och överenskommelse kan träffas med vederbörande skoldistrikt, må skyddshemselev kunna deltaga i under­ visningen inom distriktet tillhörig skola. 3 mom. Konungen meddelar närmare bestämmelser angående vanartade barns intagning i skyddshem, som omförmälas i 43 § 2 och 3 mom., samt angående överflyttning av elev från ett skyddshem till skyddshem av annat slag och från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt. 4 mom. Beträffande skyddshemselev, som överlämnats till allmän upp­ fostringsanstalt, gäller i motsvarande tillämpning vad i 2—6 samt 10 och 11 §§ i lagen angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran är stadgat.

Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 saml. 112 käft. (Nr 150.) 197 » 23 2

18 Kung!,. Maj:ts proposition nr 150.

6 KAP.

Om utskrivning m. m.

45 §. För skyddsuppfostran omhändertaget barn må, där så prövas lämp­ ligt, tills vidare utskrivas (villkorlig utskrivning). Beslut härom meddelas,, beträffande skyddshem selev av hemmets styrelse och eljest av barnavårds­ nämnden. I beslutet bör uppställas villkor med hänsyn till barnets bostad och sysselsättning samt förordnas om övervakning av barnet. Beslut om villkorlig utskrivning innefattar rätt för styrelsen eller nämnden att när som helst återtaga barnet; och skall barnet återtagas, där dess uppförande eller annat förhållande föranleder därtill. Villkorlig utskrivning av skyddshem selev bör ej, utan att särskilda om­ ständigheter därtill föranleda, äga rum, förr än ett år förflutit, sedan eleven blivit intagen i skyddshemmet, eller senare än att eleven får tillfälle att vistas utom skyddshemmet minst sex månader, innan han slutligt utskrives.

46 §. 1 mom. När för skyddsuppfostran omhändertaget barn anses ej vidare vara i behov av sådan uppfostran, skall densamma förklaras avslutad (slutlig utskrivning). Beslut om slutlig utskrivning meddelas beträffande skyddshemselev av hemmets styrelse och eljest av barnavårdsnämnden. 2 mom. Slutlig utskrivning av barn, som omhändertagits för skydds­ uppfostran, skall äga rum senast, då barnet fyller aderton år. Utskrivning av elev, som intagits i skyddshem efter fyllda femton år, må dock upp­ skjutas, till dess tre år förflutit från intagandet. Har skyddshemselevs upp­ förande varit opålitligt, må med utskrivningen anstå, till dess han fyllt tjuguett år. 3 mom. Vid slutlig utskrivning har vederbörande nämnd eller styrelse att, då omständigheterna därtill föranleda, tillse, att barnet erhåller lämpligt arbete och nödig utrustning. Nämnden eller styrelsen bör även, där så prövas lämpligt, besluta, att den utskrivne skall stå under tillsyn under en tid av minst ett och högst tre år från utskrivningen, i intet fall dock längre än till fyllda tjuguett år beträffande skyddshemselev och till fyllda aderton år beträffande annan ut­ skriven. I fråga om träffande av arbetsavtal för den utskrivne har nämnden eller styrelsen enahanda rätt, som enligt lag tillkommer föräldrarna. 47 §. 1 mom. När för samhällsvård omhändertaget barn anses ej vidare vara i behov av sådan vård, har barnavårdsnämnden eller dess ordförande eller, därest nämnden sådant medgivit, annan ledamot av nämnden eller tjänste­ man hos densamma att fatta beslut om vårdens upphörande samt, då om ständigheterna därtill föranleda, tillse, att barnet erhåller lämpligt arbete och nödig utrustning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 19

Vad nu är sagt gäller även, då föräldrarna påkalla samhällsvårdens upp­ körande, och sådant fall ej är för handen, som i 2 mom. sägs. Då beslut, varom ovan förmäles, meddelas av ordföranden eller annan ledamot eller av tjänsteman, skall anmälan därom göras vid nämndens nästa sammanträde. 2 mom. Finner barnavårdsnämnden samhällsvården icke kunna upphöra utan sådan fara för barnet, som avses i 22 § a) eller b), eller befinnes bar­ net så vanartat, som i 22 § c) sägs, bör nämnden förklara barnet vara om­ händertaget för skyddsuppfostran. I fall, som här avses, skall vad i 24 § 2 mom. samt 25 och 26 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning. 3 mom. Samhällsvård skall upphöra senast, då för sådan vård omhänder­ taget barn fyllt sexton år. 4 mom. Då samhällsvård upphör, bör barnavårdsnämnden, där så prövas lämpligt, besluta, att barnet skall stå under tillsyn under en tid av minst sex månader och högst tre år från upphörandet, dock i intet fall längre än till fyllda aderton år. I fråga om träffande av arbetsavtal för barnet har nämnden enahanda rätt, som enligt lag tillkommer föräldrarna. 48 §. Barnavårdsnämnds beslut om barns omhändertagande förfaller, då verk­ ställighet skall ske av domstols beslut, varigenom a) barnet dömts till böter, fängelse eller straffarbete och förordnande med­ delats om den dömdes insättande i allmän uppfostringsanstalt, b) barnet eljest dömts till fängelse eller straffarbete utan tillämpning av lagen angående villkorlig straffdom, eller c) anstånd med barnet villkorligt ådömt fängelsestraff eller straffarbete för­ klarats förverkat. Yad sålunda stadgats gäller även beträffande skyddshemselev, som jäm­ likt 43 § 4 mom. överlämnats till allmän uppfostringsanstalt.

7 KAP.

Om kontroll över fosterbarnsvården.

Inledande bestämmelser. 49 §. 1 mom. Barn under sexton år, som mot ersättning fostras hos annan än föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet, benämnes i denna lag fosterbarn och står under barnavårdsnämndens tillsyn i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel. Detsamma gäller, även om ersättning ej utgår, barn i nämnda ålder, som är intaget i barnhem. 2 mom. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger barnavårds­ nämnden eller, i brådskande fall, dess ordförande besluta, att barn under sexton år, vilket vistas hos annan än föräldrarna eller förmyndare, som ovan sägs, men ej är jämlikt 1 mom. att hänföra till fosterbarn, skall tills vidare anses såsom sådant; och skall i dylikt fall vad i detta kapitel och 73 § är

20 Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

stadgat äga tillämpning. Då sådant beslut meddelas av ordföranden, skall anmälan därom göras vid nästa sammanträde hos nämnden, som prövar, huru­ vida beslutet skall äga bestånd. 3 mom. I denna lag förstås med fosterhem: enskilt hem, vari fosterbarn mottagits, samt barn af'ostrare: den, som i fosterhem mottagit fosterbarn, och, då fråga är om anstalt, dennas föreståndare. 50 §. Bestämmelserna i detta kapitel äga ej tillämpning å a) elev i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt, b) barn, som är intaget i anstalt för abnorma eller vanföra, samt c) av kommunens barnavårdsnämnd omhändertaget barn, som vistas inom kommunen.

Barnafostrares anmälningsskyldighet m. m. 51 §. 1 mom. Om mottagandet av fosterbarn åligger det barnafostraren att göra anmälan hos barnavårdsnämnden. Anmälan skall göras i stad eller köping med egen kommunalförvaltning inom två dagar och annorstädes inom åtta dagar efter fosterbarnets motta­ gande samt innefatta uppgift om a) barnafostrarens namn och adress ävensom, då barnet mottagits i b arn hem, dettas benämning samt b) dens namn och adress, som överlämnat barnet. Vid anmälan eller inom den tid, nämnden förelägger, skall företes utdrag av födelse- och dopbok eller åldersbetyg rörande barnet samt lämnas redo­ görelse för de villkor, under vilka barnet mottagits, och de förhållanden i övrigt, som hava betydelse för bedömande av fosterhemmets eller barn­ hemmets lämplighet. Anmälan kan göras skriftligen eller muntligen och må ske, utom hos nämnden, även hos de i 17 § första stycket omförmälda personer. 2 mom. Då fosterhem eller barnhem flyttas till annan lägenhet inom kommunen, åligger det barnafostraren att därom göra anmälan hos barna­ vårdsnämnden inom den tid, som i 1 mom. sägs. 3 mom. Flyttas fosterhem eller barnhem till annan kommun, är barna­ fostraren skyldig att hos dess nämnd göra anmälan i enlighet med vad i 1 mom. sägs. Barnafostraren skall dessutom före avflyttningen göra anmälan därom hos barnavårdsnämnden i avflyttningskommunen med uppgift om den kommun, till vilken flyttning kommer att äga rum. 4 mom. Har fosterbarn avlidit eller har barnafostraren lämnat detsamma från sig, skall han hos barnavårdsnämnden göra anmälan därom, i stad eller köping med egen kommunalförvaltning inom två dagar och annorstädes inom fyra dagar, efter det barnet avlidit eller bortlämnats. Vid anmälan att foster­ barn överlämnats till annan, skall tillika uppgivas dennes namn och adress.

Kvngl. Maj:ts proposition nr 150. 21

Tillsyn. 52 §. Barnavårdsnämnden skall noggrant tillse, att fosterbarn komma i åtnju­ tande av tillfredsställande vård och uppfostran samt, i händelse av sjukdom, den särskilda vård, som omständigheterna påkalla. Synnerlig uppmärksamhet skall ägnas åt vården av späda fosterbarn. Nämnden har att giva de barnafostrare, vilka äro i behov därav, erforder­ liga föreskrifter rörande barns vård och uppfostran.

53 §. Då barnavårdsnämnden erhållit vetskap om fosterbarns mottagande i fosterhem eller barnhem, har nämnden att, såframt den icke redan äger nog­ grann kännedom om hemmet, ofördröjligen låta verkställa undersökning an­ gående dess beskaffenhet. Aven eljest har nämnden att, i den mån så prövas påkallat, låta verkställa undersökning av förhållandena i fosterhem och barnhem.

Åtgärder mot missförhållanden i fosterhem. 54 §. Finner barnavårdsnämnden, att fosterbarn med hänsyn till barnafostrarens personliga egenskaper eller förhållandena i övrigt icke hos honom erhåller tillfredsställande vård och uppfostran, skall nämnden genom lämpliga före­ ställningar söka åstadkomma rättelse. Då omständigheterna i det särskilda fallet giva anledning därtill, äger nämnden föreskriva, att barnafostraren skall anlita lämplig, till stöd för barns hemuppfostran inrättad anstalt eller ock att barnet skall hållas till av nämnden bestämd, lämplig sysselsättning.

55 §. Prövar nämnden de i 54 § anvisade åtgärderna vara gagnlösa, eller hava sådana åtgärder vidtagits, utan att rättelse vunnits, skall nämnden förelägga barnafostraren att inom tid, som av nämnden bestämmes, lämna barnet från sig till den, som är skyldig att taga vård om detsamma. Befinnes ej detta lämpligt, eller kan barnet ej utan allvarlig våda kvarbliva i fosterhemmet, till dess det kan, på sätt nyss är föreskrivet, av barnafostraren avlämnas, har barnavårdsnämnden att omhändertaga barnet och därmed förfara såsom med barn, som omhändertagits för samhällsvård. Då fosterbarn, vilket mottagits i fosterhem, icke uppnått ett ars ålder och barnafostraren redan för vård omliänderhar två sådana fosterbarn, bör nämn­ den jämväl förfara på sätt i nästföregående stycke är stadgat; dock äger nämnden härvid göra undantag, då särskild anledning därtill förekommer, I avseende å behandlingen av ärende angående barns omhändertagande jämlikt denna § skall vad i 31 § är stadgat om omhändertagande för sam­ hällsvård äga motsvarande tillämpning.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 150,

Då åtgärd vidtagits enligt denna §, åligger det nämnden att härom oför­ dröjligen underrätta den, som är skyldig att taga vård om barnet.

56 §. 1 mom. Har barnavårdsnämnd vidtagit åtgärd, som i 55 § sägs,5 äger nämnden tillika, om skäl därtill föreligger, meddela barn afostraren förbud att vidare mottaga fosterbarn. Sådant förbud må ock, utan att åtgärd enligt 55 § vidtagits, meddelas person, som kan antagas hava för avsikt att mottaga fosterbarn, om med hänsyn till hans personliga egenskaper eller förhållandena i övrigt fara före­ ligger, att fosterbarn icke kan hos honom erhålla tillfredsställande vård och uppfostran. Befinnes lägenhet, som begagnas eller kan antagas komma att begagnas såsom fosterhem, vara hälsovådlig, må förbud kunna av barnavårdsnämnden utfärdas mot fosterbarns mottagande i denna lägenhet. 2 mom. Förbud för viss person att mottaga fosterbarn fortfar att gälla även om den, som förbudet gäller, flyttar till annan kommun. Den barna­ vårdsnämnd, som meddelat förbudet, skall, då den erhåller kännedom om av­ flyttningen, ofördröjligen lämna barnavårdsnämnden i den kommun, dit in­ flyttningen uppgivits skola ske eller veterligen ägt rum, underrättelse om förbudet. Barnavårdsnämnd, som erhållit sådan underrättelse, skall ock, där den person, förbudet gäller, ånyo avflyttar till annan kommun, om förbudet underrätta barnavårdsnämnden i sistnämnda kommun. 3 mom. Förbud, som i denna § avses, må av barnavårdsnämnden åter­ kallas, när förhållandena giva anledning därtill. Har den, som förbjudits mottaga fosterbarn, flyttat till annan kommun, ankommer på barnavårds­ nämnden i denna kommun att besluta om återkallelse av förbudet.

57 §. Underlåter den, som är anmälningsskyldig enligt 51 §, att göra föreskriven anmälan, må barnavårdsnämnden, där den finner omständigheterna därtill föranleda, vidtaga åtgärd enligt 55 § ävensom meddela förbud för honom att mottaga fosterbarn. 58 §. Finner barnavårdsnämnden, att barn, som överlämnats till fosterhem inom kommunen av barnavårdsnämnden i annan kommun, ej erhåller tillfreds­ ställande vård och uppfostran eller att det genom vanart utövar menlig in­ verkan på andra barn, skall underrättelse härom ofördröjligen meddelas den nämnd, som överlämnat barnet till fosterhemmet. Leder sådan underrättelse icke till åsyftad verkan, må barnavårdsnämn, den antingen själv vidtaga åtgärd, som för varje fall är i denna lag stadgad eller ock om förhållandet göra anmälan hos länsstyrelsen för åtgärd, som ankommer på denna myndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 23

Åtgärder mot missförhållanden i anstalt. 59 §. 1 mom. Finner barnavårdsnämnden, att barnhem icke är med hänsyn till belägenhet, utrymme och utrustning så beskaffat, att där intagna fosterbarn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, eller att hemmet icke står under sådan ledning eller har sådan personal, att trygghet vinnes för dess ändamålsenliga skötsel, eller har barnafostraren åsidosatt honom jäm­ likt 51 § åliggande anmälningsskyldighet, bör nämnden genom lämpliga före­ ställningar hos hemmets innehavare eller hos dess styrelse, där sådan finnes, söka åstadkomma rättelse. Åtgärd, som nu är sagd, bör jämväl av nämnden vidtagas, då i barnhem vårdas flera än två fosterbarn under ett års ålder; dock äger nämnden, då fullt betryggande anordningar vidtagits, tillåta att flera än två sådana barn vårdas i hemmet. 2 mom. Leder åtgärd, som i 1 mom. avses, ej till åsyftad verkan, har nämnden att anmäla saken hos länsstyrelsen. Råda i barnhemmet sådana missförhållanden, att där intagna fosterbarn icke kunna utan fara för liv eller hälsa kvarbliva i hemmet, till dess läns­ styrelsen hinner besluta i ärendet, har barnavårdsnämnden att omedelbart omhändertaga barnen och med dem förfara såsom med barn, som omhänder­ tagits för samhällsvård. I avseende å behandlingen av ärende angående barns omhändertagande jämlikt detta moment skall vad i 31 § är stadgat om omhändertagande för samhällsvård äga motsvarande tillämpning. 3 mom. Bestämmelserna i 58 § äga motsvarande tillämpning beträffande barnhem. 4 mom. Yad i denna § är stadgat om barnhem gäller även annan anstalt, där fosterbarn är intaget.

Undantag från bestämmelserna i detta kapitel. 60 §. 1 mom. Konungen må, där barnavårdsnämnd prövas hava vidtagit fullt betryggande anordningar för tillsyn över barn, som av nämnden överlämnats till fosterhem eller barnhem utom vederbörande kommun, medgiva nämnden befrielse tills vidare under högst tio år, i den mån så prövas lämpligt, från tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel. I sammanhang härmed må jämväl meddelas befrielse från anmälningsskyldighet enligt 34 § 3 mom. och 35 § 1 mom. 2 mom. Dylikt medgivande må ock, där enahanda anordningar prövas vara träffade, av Konungen meddelas styrelse för barnavårdsanstalt, som är försedd med av Konungen fastställt reglemente, i avseende å barn, som till­ höra anstalten. 3 mom. I fråga om annan barnavårdsanstalt än i 2 mom. sägs må läns­ styrelsen, efter vederbörande tjänsteläkares och barnavårdsnämnds hörande,

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

tills vidare medgiva befrielse, i den mån så prövas lämpligt, från tillämp­ ningen av bestämmelserna i detta kapitel. Medgivande skall avse bestämd lägenhet; och ma för detsamma uppställas de villkor, som prövas erforderliga. 4 mom. Befrielse, som i 3 mom. avses, må även, då synnerliga skäl där­ till föreligga, medgivas beträffande fosterhem; dock att befrielse ej må med­ givas från anmälningsskyldighet, varom stadgas i 51 §. Beslut om befrielse meddelas av barnavårdsnämnden. Tjänsteläkares hörande erfordras ej.

8 KAP.

Om kostnaderna för samhällets barnavård m. m.

61 §. Kommunens utgifter för samhällets barnavård skola, i den mån de icke täckas av eljest för ändamålet avsedda medel, bestridas genom tillskott efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade. 62 §. Utgift, som kommun haft för omhändertaget barn, inverkar på förvärv av hemortsrätt på enahanda sätt, som i 49 § i lagen om fattigvården är stadgat beträffande fattigvård, lämnad enligt 1 § samma lag; dock inverkar utgift för barn, som fyllt sexton år, allenast på barnets eget förvärv av hemortsrätt. I fråga om ersättning av hemortskommun för utgift för omhändertaget barn har kommunen den rätt, som enligt 50 och 51 §§ samma lag tillkommer fattigvårdssamhälle. Har barn omhändertagits för •samhällsvård inom annan kommun än denr där det har hemortsrätt, gäller om barnavårdsnämnds rätt att påfordra hemsändning samt om ersättning för hem sändningskostnad i motsvarande tillämpning vad i 57 § i nämnda lag är stadgat.

63 §. Har kommun haft utgift för omhändertaget barns vård å anstalt, som avses i 40, 41 eller 42 § i lagen om fattigvården, eller har kommun haft utgift för sådant barn i fall, då jämlikt 60 § samma lag ersättning för fattig­ vård lämnas av staten, äger kommunen i förhållande till vederbörande lands­ ting eller staten den rätt, som enligt omförmälda lagrum tillkommer fattig­ vårdssamhälle. 64 §. Har kommun, enligt vad därom är särskilt stadgat, för skyddshemselevs uppfostran inom eller utom skyddshem erlagt avgift (skyddshemsavgift), och äro ej sadana omständigheter för handen, att gottgörelse för avgiften enligt vad i 63 § sägs skall lämnas av staten, då äger den kommun, där eleven har hemortsrätt, att av det landsting, inom vars område kommunen är belägen, utfå bidrag till bestridande av avgiften enligt särskilt stadgade grunder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 25

65 §. I avseende å behandling av frågor om ersättning av kommun, landsting eller staten för utgift för omhändertaget barn samt om övertagande av skyldighet att ansvara för kostnad för sådant barn ävensom i avseende å tid för anhängiggörande av talan gäller i tillämpliga delar vad för motsvarande fall är stadgat i 8 kap. i lagen om fattigvården, med iakttagande dock, att vad där är sagt om fattigvårdsstyrelse och fattigvårdssamhälle skall gälla barnavårdsnämnd och kommun.

66 §.

Konungen må med främmande makt under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse om behandling här i riket av dess undersåtar, vilka omhändertagas jämlikt denna lag, och om gottgörelse för därvid uppkommen kostnad. 67 §. Om statsbidrag till bestridande av vissa kostnader enligt denna lag är särskilt stadgat.

9 KAP.

Om enskildas ersättnings- och arbetsskyldighet.

68 §.

1 mom. Då barn omhändertages för skyddsuppfostran eller samhällsvård under förhållanden, vilka synas utvisa, att behovet därav kommer att bliva varaktigt, äger barnavårdsnämnden, i den mån den ej finner skäl till efter­ gift, omhändertaga egendom, som då tillhör barnet eller tillfaller det, medan det är omhändertaget, samt därav uttaga ersättning för kostnaden för barnet. 2 mom. För kostnaden för omhändertaget barn under sexton år äger barnavårdsnämnden uttaga ersättning av barnets föräldrar. Anspråk på ersättning för kostnad, som här sägs, må ej bifallas, där den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina. Make, som enligt lag är underhållsskyldig mot andra makens barn eller adoptivbarn, är, då barnavårdsnämnden omhändertagit barnet, skyldig att efter sin förmåga ersätta kostnaden för barnet. Har barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran, åtnjutit sådan efter fyllda sexton år, äro föräldrarna skyldiga att efter sin förmåga utgiva ersätt­ ning för kostnaden för barnet. 3 mom. Om det högsta ersättningsbelopp, som må av barnavårdsnämnden uttagas enligt denna §, är särskilt stadgat. 4 mom. Har någon, som enligt dom eller avtal är pliktig att till full­ görande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till sitt barn, försummat att fullgöra denna plikt, och har till följd härav barnet måst av barnavårdsnämnden omhändertagas, då äger barnavårdsnämnden ej uttaga ersättning enligt 2 mom. av den av föräldrarna, som icke gjort sig skyldig

26 Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

till dylik försummelse. I fall, som här avses, skall i barnavårdsnämndens protokoll göras anteckning om anledningen till omhändertagandet och den begränsning i ersättningsskyldigheten, som nu är sagd.

69 §. Där kommun för vård å sjukvårdsinrättning, barnhem, förbättrings- eller uppfostringsanstalt eller till åtgärder för förebyggande av framtida fattigvårdsbehov ställt särskilda medel till barnavårdsnämndens förfogande, an­ kommer det på kommunen att bestämma, huruvida ersättningsskyldighet, varom i 68 § sägs, skall äga rum för utgift, som bestrides av dessa medel.

70 §. Talan om utbekommande av ersättning enligt 68 § anhängiggöres hos länsstyrelsen i länet. Om den, som sökes, har sitt bo och hemvist eller uppehåller sig i annat län, överlämnas ärendet för prövning till länsstyrelsen därstädes. Talan mot den, som ingenstädes äger stadigt hemvist eller icke är svensk medborgare, prövas av länsstyrelsen i det län, där han finnes.

71 §. 1 mom. Då enskild person är jämlikt 68 § 2 mom. skyldig att ersätta kostnaden för omhändertaget barns vård, bör, där ej omständigheterna annat föranleda, i den ordning i denna § sägs bestämmas det belopp, varmed den ersättningsskyldige har att å vissa tider, så länge vården fortfar, till barna­ vårdsnämnden utgiva bidrag till barnets vård. Vid bidragets bestämmande bör hänsyn tagas, å ena sidan till kostnaden för vården samt å andra sidan till den ersättningsskyldiges betalningsför­ måga, varjämte tiderna för bidragets utgivande böra så lämpas, att utgivandet underlättas. Barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet äger hemortsrätt, bör med den ersättningsskyldige om utgivandet träffa avtal, vilket skall slutas genom skriftlig, av två personer bevittnad handling. Därest avtal ej kan komma till stånd, äger nämnden att, med bifogande av utredning rörande den ersättningsskyldiges betalningsförmåga, hos läns­ styrelsen i länet göra ansökan om fastställande av bidrag. Länsstyrelsen prövar efter ovan angivna grunder, med vilket belopp och å vilka tider bidrag skall utgå. I fall, som här avses, skall vad i 70 § andra stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning. 2 mom. Yppas, efter det avtal träffats eller bidraget blivit av länsstyrelsen fastställt, anledning till jämkning i bidragets belopp eller tiderna för dess erläggande, må sådan jämkning kunna efter överenskommelse mellan barna­ vårdsnämnden och den ersättningsskyldige äga rum. Kommer ej dylik överenskommelse till stånd, må länsstyrelsen, utan hinder av förut träffat avtal eller meddelat beslut, kunna förordna om jämkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 27 72 §. Skyldig att efter föreläggande av barnavårdsnämnden inställa sig till och efter sin förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat arbete är a) den, som av lastbarhet, vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så försummar sina skyldigheter mot sitt barn, som ej fyllt sexton år, att skyddsuppfostran eller samhällsvård måste beredas detta, och 'tillika undandrager sig fullgöran­ det av den honom härför åliggande ersättningsskyldighet, samt b) den, som enligt av domstol meddelat slutligt utslag eller skriftligt, av två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt sexton år, men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt och härigenom föranleder sådan försämring av det uppehälle och den upp­ fostran, som lagligen tillkomma barnet, att särskild åtgärd mot den försum­ lige prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande. Den arbetsskyldige må kvarhållas å anstalten eller i arbetet, intill dess grundad anledning föreligger till antagande, att han skall söka efter förmåga fullgöra sina skyldigheter mot barnet; dock må han ej kvarhållas i oavbruten följd under längre tid än ett år. Yad i 71, 72, 74, 75 och 76 §§ i lagen om fattigvården är stadgat om inverkan av arbetsskyldighetens fullgörande, om handräckning samt om varning och tvångsarbete såsom påföljd vid underlåtenhet av eller tredska eller dåligt uppförande vid utförande av anvisat arbete skall i motsvarande tillämpning lända till efterrättelse, med iakttagande dock, att vad enligt nämnda §§ åligger fattigvårdsstyrelsen i stället skall ankomma på barnavårds­ nämnden.

10 KAP.

Straffbestämmelser och allmänna föreskrifter.

73 §. Försummar någon att fullgöra anmälningsskyldighet i fall, som omförmäles

i 51 §, vare förfallen till böter från och med fem till och med etthundra kronor.

Har någon i trots av förbud, varom i 42, 56 eller 57 §§ sägs, mottagit fosterbarn, straffes med böter från och med femtio till och med femhundra kronor eller, då omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader. 74 §. 1 mom. Har någon genom att dölja barn, som avses i 22 eller 49 §, eller genom att hjälpa det att avvika eller genom vilseledande uppgifter uppsåtligen lagt hinder i vägen för verkställighet av beslut eller undersök­ ning i ärende rörande barnet, eller har någon uppsåtligen förlett eller hjälpt barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran, att avvika från hem eller anstalt, dit det överlämnats,

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

straffes, där gärningen icke eljest är i lag belagd med strängare straff, med böter från och med fem till och med femhundra kronor eller, då om­ ständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader. 2 mom. Den, som överträder av barnavårdsnämnd eller styrelse eller föreståndare för skyddshem meddelat förbud mot att besöka barn, som om­ händertagits för skyddsuppfostran, straffes, där gärningen icke eljest är i lag belagd med strängare straff, med böter från och med fem till och med femhundra kronor. 75 §. 1 mom. Har barnavårdsnämnd i fall, som avses i 24 § 2 mom., kallat föräldrar att personligen inställa sig inför nämnden eller särskilt utsett om­ bud, och utebliva de utan laga förfall, skall en var av dem bota fem kronor och av nämnden genom upprepade viten, som dock tillsammans ej må över­ stiga etthundra kronor för eu var av dem, tillhållas att inställa sig. Kunna de ändå ej förmås till inställelse, må nämnden begära handräckning hos polismyndigheten. Då i fall, som nyss är sagt, barn kallats till inställelse, må nämnden ålägga den, som har barnet i sin vård, att ombesörja dess inställande eller efter omständigheterna därom förordna på annat lämpligt sätt. Där så er­ fordras, må nämnden begära handräckning hos polismyndigheten. Har underställning jämlikt 25 § ägt rum, äger länsstyrelsen förelägga föräldrarna inställelse vid vite eller äventyr av hämtning. Om barnets in­ ställande gäller i motsvarande tillämpning vad i nästföregående stycke är stadgat. 2 mom. Där barnavårdsnämnd i annat fall än i 24 § 2 mom. avses, kallat någon, som bor eller uppehåller sig inom kommunen, till personlig instäl­ lelse för att höras i något till nämndens behandling hörande ärende, skall vad i 1 mom. är stadgat äga motsvarande tillämpning, med iakttagande dock, att den sålunda kallade ej är pliktig att hörsamma kallelsen, om han ej minst fyra dagar förut erhållit del därav.

76 §. Förseelse, som i detta kapitel avses, må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej av målsägande eller vederbörande barnavårdsnämnd till åtal angives. Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kommunens kassa. Saknas tillgång till böternas eller vitenas fulla gäldande, skola de förvand­ las enligt allmän strafflag. 77 §. Barnavårdsnämnd eller dess ordförande samt styrelse eller föreståndare för skyddshem äga att, där de så pröva nödigt för vidtagande av åtgärd, som enligt denna lag ankommer på dem, utan kostnad för nämnden eller styrelsen erhålla handräckning av polismyndighet ävensom biträde av präster­ skap och kommunal myndighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 29 78 §. Vad i denna lag stadgas angående föräldrar gäller adop tant, när fråga är om adoptivbarn. Barnets föräldrar äro ej skyldiga att utgiva ersättning enligt 68 § 2 mom., där ej adoptanten samt, om denne är gift, hans make bliva ur stånd att fullgöra sin ersättningsskyldighet. Tillkommer vårdnaden om barn allenast den ena av dess föräldrar eller särskilt förordnad förmyndare, skall vad i 3, 6 och 10 kap. är stadgat med avseende å föräldrarna gälla om den, som har vårdnaden.

79 §. Medicinalstyrelsen har att till ledning för barnavårdsnämnder och en­ skilda meddela nödiga råd och anvisningar beträffande vård av barn, särskilt av späda sådana. 80 §. Barnavårdsnämnden skall årligen före januari månads utgång till provin­ sialläkaren eller extra provinsialläkaren i det distrikt, dit kommunen hör, avgiva förteckning å samtliga under nämndens tillsyn stående barn, som vid slutet av nästföregående år vårdades i fosterhem och barnhem inom kommu­ nen. Förteckningen skall för varje barn innehålla uppgift å barnets namn och födelsedag, barnafostrarens namn och adress ävensom, då barnet mot­ tagits i barnhem, dettas benämning.

11 KAP.

Om klagan i mål och ärenden enligt denna lag.

81 §. 1 mom. Då barnavårdsnämnd meddelat beslut, varigenom barns omhän­ dertagande för samhällsvård vägrats, eller barnavårdsnämnd eller styrelse för skyddshem, som avses i 43 § 1 mom., avslagit framställning om slutlig utskrivning av för skyddsuppfostran omhändertaget barn, eller barnavårdsnämnd meddelat beslut i fråga, som avses i 7 kap., eller barnavårdsnämnd eller styrelse för anstalt meddelat beslut rörande behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet eller beträffande kvarhållande av arbetsskyldig å anstalten eller i arbetet, eller barnavårdsnämnd meddelat beslut i annat ärende enligt denna lag, vilket icke angår i 3, 4 eller 6 kap. avsedd fråga och icke heller förvaltnings­ fråga, för vars behandling nämnden jämlikt de i denna lag eller kommunal­ lagarna givna föreskrifter är ansvarig endast inför kommunen, må den, som beslutet rörer, anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar, räknade från det han av beslutet erhållit del; dock går beslutet i verkställighet, där ej förbud däremot meddelas av länsstyrelsen. 2 mom. Oavsett huruvida besvär enligt 1 mom. anförts, har länsstyrel­ sen att, då missförhållande föreligger, vars avhjälpande enligt denna lag

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

ankommer på barnavårdsnämnd eller styrelse för anstalt, tillhålla nämnden eller styrelsen att vidtaga erforderlig åtgärd. En var äger rätt att om missförhållande, som här nämnts, göra anmälan hos uppsiktsmyndighet, varom i 2 kap. förmäles. 3 mom. Över varning, som meddelats jämlikt 72 § i denna lag, må klagan ej föras; dock äger länsstyrelsen, i sammanhang med prövning av yrkande om den felandes dömande till tvångsarbete, pröva varningens befogenhet. 4 mom. Barnavårdsnämnd, vilken är missnöjd med beslut av styrelse för skyddshem, som avses i 43 § 1 mom., eller med beslut av styrelse för arbetshem rörande någons intagning i skydds- eller arbetshemmet, äger över beslutet anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar från det nämn­ den erhållit del av beslutet. 5 mom. Över beslut av styrelse för skyddshem, som avses i 43 § 2 och 3 mom., må klagan föras i fall, då sådan är enligt denna § medgiven över annan skyddshem sstyrelses beslut; och äger Konungen meddela närmare be­ stämmelser angående klagan, varom här är fråga. 6 mom. Utdrag av barnavårdsnämnds eller anstaltsstyrelses protokoll i ärende, som i denna § sägs, skall utan avgift tillhandahållas den, som är i behov därav för klagan över nämndens eller styrelsens beslut.

; 82 §. År någon missnöjd med handräckning, som av polismyndighet meddelats enligt denna lag, må han däröver anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar från handräckningens fullbordande. _ 83 §. För talan mot beslut, som enligt denna lag fattats av kommunalstämma, kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige eller allmän rådstuga, gäller vad om besvär över deras beslut är stadgat i kommimallagarna. Om underställning av beslut, varom i 12 § förmäles, gäller vad i nämnda lagar sägs rörande underställning av där avsedda beslut. 84 §■ 1 mom. År någon missnöjd med länsstyrelses utslag angående a) ersättning för kostnad för omhändertaget barn eller angående skyldig­ het att ansvara för sådan kostnad, b) fastställelse av eller jämkning i bidragsskyldighet enligt 71 §, c) hemsändning eller ersättning för hemsändningskostnad, d) behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet eller kvarhållande av arbetsskyldig å anstalt eller i arbete, eller e) gottgörelse av staten jämlikt 63 §, må han däröver anföra besvär hos kammarrätten. Besvären skola innan klockan tolv å trettionde dagen efter den, då kla­ ganden erhållit del av utslaget, avlämnas till länsstyrelsen, som över besvä­ ren infordrar vederbörandes förklaring och, sedan sådan inkommit, till kam­ marrätten insänder handlingarna i målet jämte bevis om utslagets delgivning och eget utlåtande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 31 2 mom. År utslaget meddelat av länsstyrelsen i annat län, än det kla­ ganden tillhör, må besvären, om klaganden det föredrager, inom ovan stad­ gade tid avlämnas till länsstyrelsen i sistnämnda län, vilken det åligger att översända dem till den länsstyrelse, som meddelat utslaget, för att vidare behandlas i föreskriven ordning. 3 mom. Bestämmelserna i 81 § 3 och 4 mom. i lagen om fattigvården skola äga motsvarande tillämpning beträffande mål enligt denna lag. 4 mom. Över kammarrättens beslut i mål och ärenden, som avses i denna lag, må ej klagan föras. 85 §. 1 mom. Till någon söka ändring i länsstyrelses utslag i mål rörande ådömande av tvångsarbete enligt 72 § i denna lag, skall vad i 83 § i lagen om fattigvården är stadgat äga motsvarande tillämpning. 2 mom. För klagan över länsstyrelses utslag i andra frågor enligt denna lag, än förut i detta kapitel är sagt, gäller, efter varje saks beskaffenhet, vad om besvär över länsstyrelses beslut är i kommunallagarna eller eljest stadgat.

86 §. Länsstyrelses beslut enligt 3—7 kap. går i verkställighet utan hinder därav att klagan förts.

12 KAP.

Övergångsbestämmelser.

87 §. Denna lag skall med de i 88 och 89 §§ angivna undantag lända till efter­ rättelse från och med den 1 januari 1926. Genom denna lag upphävas lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård samt lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn tillika med alla de stadganden, vilka innehålla ändring eller förklaring av nämnda lagar eller tillägg därtill. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall i stället denna lända till efterrättelse.

88 §.

Bestämmelserna i 7 kap. äga ej tillämpning å barn, födda före den 1 januari 1919. I fråga om barn under sexton år, som vistas hos annan än föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet, må dock, då särskilda omständigheter därtill föranleda, barnavårds­ nämnden eller, i brådskande fall, dess ordförande besluta, att barnet, fastän fött före nyssnämnda dag, skall tills vidare anses såsom fosterbarn; och skall i sådant fall vad i 7 kap. och 73 § är stadgat äga tillämpning. Då dylikt be­ slut meddelas av ordföranden, skall anmälan därom göras vid nästa samman­ träde hos nämnden, som prövar, huruvida beslutet skall äga bestånd.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

1 mom. I kommun, där särskild barnavårdsnämnd skall tillsättas i enlig­ het med bestämmelserna i denna lag, skall sådant första gången ske före den 1 augusti 1925; åliggande det denna barnavårdsnämnd att efter samråd, i den mån så anses erforderligt, med fångvårdsstyrelse och andra myndig­ heter, vilka förut handhaft hithörande ärenden, avlämna utgifts- och inkomst­ förslag för år 1926 i överensstämmelse med kommunallagarna. 2 mom. _ Kommun, som vill vinna befrielse från skyldighet att tillsätta särskild barnavårdsnämnd, skall till länsstyrelsen ingiva sin till Konungen ställda ansökan därom. Efter det utredning i frågan verkställts av veder­ börande barnavårdskonsulent, insänder länsstyrelsen handlingarna i ärendet jämte eget yttrande till Konungen. Har ansökan, som nyss är sagd, bifallits, skall kommunen inom av Konungen bestämd tid förrätta val, som avses i 7 § och 8 § 2 mom.; och skall beträf­ fande avlämnande av utgifts- och inkomstförslag för näst därefter följande år i tillämpliga delar gälla vad i 1 mom. är stadgat. 3 mom. Har särskilt tillsatt barnavårdsnämnd att övertaga befattning med barn, vilkas vård och uppfostran förut omhänderhafts av fattigvårdsstyrelsen, må kommun kunna besluta, att med övertagandet skall anstå till den 1 januari 1927, intill vilken tid fattigvårdsstyrelsen fortfarande har att i enlighet med lagen om fattigvården ombesörja nämnda barns vård och uppfostran. 4 mom. Där anmälningsskyldighet enligt 51 § åligger någon, som icke enligt äldre lag varit anmälningsskyldig, må med anmälan kunna anstå intill den 1 juli 1926. 5 mom. Vad i denna lag stadgas angående ersättning av kommun, lands­ ting, staten eller enskild person för utgift för omhändertaget barn skall icke tillämpas i fråga om utgift, som uppstått, innan lagen trätt i kraft, utan skall i sådant hänseende iakttagas vad hittills varit föreskrivet. Därest före den 1 januari 1926 beslut meddelats i ärende, som avses i denna lag, skall i fråga om fullföljd av talan mot beslutet eller underställ­ ning därav gälla vad förut varit stadgat.

90 §. Barnavårdsnämnden äger att av de myndigheter, vilka hittills haft sig anförtrodda de enligt denna lag på barnavårdsnämnden ankommande ange­ lägenheter, erhålla hos dem tillgängliga uppgifter och handlingar rörande barn, om vilka nämnden har att övertaga vård eller tillsyn.

Kungl. Majsts proposition nr 150. 33

Förslag

till

LAG om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 36 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården skall upphöra att gälla samt att 1 och 10 §§, 12 § 1 mom., 30, 38, 43 och 44 §§, 60 § 2 mom., 63, 68, 74, 77 och 92 §§ i samma lag skola erhålla följande ändrade lydelse: 1 §• Befinnes — —------ —------------- sägs. Fattigvård —---------------------— uppfostran. Med--------------------------------------- — år. Börande omhändertagande av minderårig, som på grund av nöd eller annan dylik anledning är i behov av vård utom hemmet, stadgas i lagen om samhällets barnavård.

10 §.

Fattigvårdsstyrelsen---------------- verkställighet. I sådant — — — — — — — liandhavande. Angående skyldighet i vissa fall för fattigvårdsstyrelsen att tjänstgöra så­ som barnavårdsnämnd stadgas i lagen om samhällets barnavård.

12 §.

1 mom. Ledamöter---------------------år. Ledamot —---------------------------- talan. Hustru vare ej, på den grund, att äldre giftermålsbalken är tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden, obehörig att utöva uppdrag, varom nu är fråga. Med hänsyn till ämbets- eller tjänstemannaställning må landshövding, landssekreterare, landskamererare, länsassessor eller landsfogde icke vara ledamot eller suppleant i fattigvårdsstyrelse; ej heller landsfiskal i fång­ vårdsstyrelse inom sitt distrikt. Av kommunen avlönad tjänsteman, som i och för sin befattning är redovisningsskyldig inför fattigvårdsstyrelsen, må icke vara ledamot eller suppleant i samma styrelse. Beträffande — — — — avsägelserätt. 30 §. Då understöd lämnats i hemmet eller understödstagare utackorderats i enskilt hem, bör fattigvårdsstyrelsen vaka över att beviljat understöd be­ hörigen användes och att de, som emottagit understödstagare till vård, full­ göra sina skyldigheter. 38 §. 1 mom. Fattigvårdsstyrelsen------------— samhället. 2 mom. I fattigvårdssamhälle, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt, böra, i den mån så prövas påkallat, representanter för fattigvårdsstyrelsen Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 sand. 112 käft. (Nr 150.) ma aa 3

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

och barnavårdsnämnden eller dessa myndigheter i deras helhet samman­ komma för rådplägning om angelägenheter, som beröra bådas verksamhet. Då i fattigvårdssamhälle, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt, fattigvårdsstyrelsen vid prövning av fattigvårdsbehov finner skäl till antagande, att någon, som ej fyllt aderton år, bör i enlighet med lagen om samhället» barnavård omhändertagas av barnavårdsnämnden, bör fattigvårdsstyrelsen skyndsamt genom den ledamot, som är ledamot jämväl i barnavårdsnämn­ den, inhämta dess uppfattning i ärendet. Av styrelsen införskaffad utredning bör därvid tillhandahållas nämnden jämte förslag till de åtgärder, vilka sty­ relsen finner lämpligen böra vidtagas. Råda olika meningar mellan styrelsen och nämnden, bör ärendet överlämnas till en tremannanämnd, bestående av den gemensamma ledamoten samt ytterligare en ledamot av fattigvårds­ styrelsen, vald av styrelsen för ett år i sänder, och en ledamot av barna­ vårdsnämnden, utsedd av denna för enahanda tid. Tremannanämnden har att skyndsamt avgöra, huruvida fattigvårdsstyrelsen eller barnavårdsnämnden skall taga befattning med ärendet. Finner styrelsen tremannanämndens avgörande icke kunna utan våda avvaktas, må styrelsen tills vidare vidtaga lämplig åtgärd. 43 §. Konungens------------------------ påkalla. 1 allt vad som rör Konungens befallningshavandes befattning med fattigvårdsförvaltningen inom länen skola Konungens befallningskavande hava biträde av fattigvårdskonsulenter, vilka jämväl skola hava till uppgift att tillhandagå med upplysningar och råd rörande fattigvården. Dylik befattning må, där så prövas lämpligt, innehavas av barnavårdskonsulent, varom förmäles i lagen om samhällets barnavård. Instruktion för fattigvårdskonsulenterna ut­ färdas av Konungen. 44 §. Jämte det övervakande av fattigvården i länen, som enligt 43 § åligger Konungens befallningshavande, ankommer det på överinspektören för fattig­ vård och barnavård att verka för fattigvårdens ändamålsenliga ordnande och främja dess utveckling. Han har ock att öva uppsikt över de i 33 § omförmälda arbetsliemmen. Angående överinspektörens verksamhet i ovan­ nämnda hänseenden meddelar Konungen närmare föreskrifter. 60 §. 2 mom. Har, efter det en person fyllt sexton men innan han fyllt sextio år, såviil han som de personer, beträffande vilka i 49 § 2 mom. stadgas, att dem tilldelad fattigvård inverkar på Lans förvärv av hemortsrätt, oavbrutet under minst tre år vistats utom det fattigvårdssamhälle, varest han har hemortsrätt, utan att under denna tid hava av samhället åtnjutit fattigvård, äger samhället att av staten erhålla gottgörelse för fattigvård enligt 1 §, som samhället efter utgången av samma tid fått bekosta för någon av dem. I fråga om inverkan på rätt att erhålla sådan gottgörelse skall utgift för av barnavårdsnämnd jämlikt lagen om samhällets barnavård omhändertaget barn anses såsom fattigvård. Dylik — — — — — ansökning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 35 63 §. Har —---------------------— — eftergift. Har någon, som enligt dom eller avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barn eller adoptiv­ barn, försummat att fullgöra denna plikt, och har fattigvård till följd härav måst lämnas den underhållsberättigade, då äger fattigvårdsstyrelsen ej sådan rätt till ersättning, som i första stycket sägs, mot den av föräldrarna eller adoptivföräldrarna, som icke gjort sig skyldig till dylik försummelse. I fall, som här avses, skall i fattigvårdsstyrelsens protokoll göras anteckning om anledningen till fattigvårdsbehovet och den begränsning i fattigvårdsstyrel­ sens rätt till ersättning, som nu är sagd. 68 §. Om tiden för anhänggigörande av talan om ersättning enligt 62 och 63 §§ skall vad enligt allmänna lagen gäller om preskription av fordran äga tillämpning. 74 §. Undandrager----------------------------- äger fattigvårdsstyrelsen, där han fyllt aderton år och icke är till arbete oförmögen,------------------------ omförmäles. Styrelse------------------------------ för styrelsen. 77 §. Kräves------- —------------------ därom. 92 §. I stället för vad i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården är stadgat till förekommande av bettleri samt om barn, som bettlar, skola föl­ jande bestämmelser gälla: 1 mom. Envar, som efter fyllda aderton år gör sig förfallen till bettleri, må anhållas och, där han ej är i den nödställda belägenhet, att han bör er­ hålla fattigvård, behandlas såsom lösdrivare, på sätt i lagen angående lösdrivares behandling är stadgat. Till------- — — — räkning. 2 mom. Där någon, som ej fyllt aderton år, anträffas bettlande, skall med honom förfaras i enlighet med lagen om samhällets barnavård. 3 mom. Inom — — — — — behandling. Har den anhållne ej fyllt aderton år, skall han överlämnas till barnavårdsnämnden för den åtgärd, som enligt lag ankommer på densamma. För------------------------- bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926; dock att nu gällande bestäm­ melser i 30 och 36 §§ samt i 77 § 2 stycket fortfarande skola äga tillämpning med avseende å barn, som av fattigvårdsstyrelsen omhändertagits, till dess omsorgen om dessa barns vård och uppfostran övertagits av barnavårds­ nämnden; samt att vad i 68 § i dess nuvarande lydelse är stadgat om tillämpning av 55 § första stycket skall gälla beträffande fattigvård, som utgått före denna lags ikraftträdande eller för vilken, om fattigvården icke lämnats av den sö­ kande fattigvårdsstyrelsen, kostnaden inom samma tid av styrelsen guldits. Yad i 75 § är stadgat må ej efter denna lags ikraftträdande tillämpas på den, som icke fyllt aderton år.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Förslag

till

LAG om ändrad lydelse av 33 § i lagen den 13 juni 1919 (nr 294) om kommunalförbund.

Häiigenom förordnas, att 33 § i lagen den 13 juni 1919 om kommunal­ förbund skall erhålla följande ändrade lydelse: Vad i denna lag är stadgat angående kommunalförbund galle ock i fråga om sammanslutning av olika skoldistrikt för vårdande av angelägenhet, som avses i folkskolestadgan; åliggande det Konungens befallningshavande att i diende, som här avses, inhämta yttrande av skolöverstvrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.

Förslag

till

LAG om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdri­ vares behandling skall erhålla följande ändrade lydelse: Val, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle, må, där ej omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete, behandlas såsom lösdrivare på sätt i denna lag sägs. Till enahanda behandling vare ock den förfallen, vilken eljest, utan att äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen för­ sörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Peisoner under aderton ar ma ej såsom lösdrivare behandlas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926; därvid skall iakttagas, att beträffande person under aderton år, vilken före nämnda dag dömts till tvångsarbete genom utslag, som vunnit laga kraft eller ej överklagas, verkställighet av tvångsarbetet skall äga rum enligt lagen angående lösdri­ vares behandling; att vad i 12 § av sistnämnda lag föreskrives ej må tillämpas på den, som icke fyllt aderton år; att när någon, som ej fyllt aderton år, frigives efter att hava undergått tvångsarbete, han skall i enlighet med det för honom utfärdade pass begiva sig till den oit, dit han förpassats, och ofördröjligen anmäla sig hos barna­ vårdsnämnden därstädes; samt att, när eljest person under aderton år frigives, efter att hava anhållits eller haktats för lösdriveri, han skall överlämnas till vederbörande barnavårds­ nämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 37

Utdrag av protokollet över socialärenden , hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 februari 1924.

Närvarande: Statsministern T rygger , ministern för utrikes ärendena friherre M arks von W urtemberg , statsråden M alm , E keberg , B eskow , M almroth , H asselrot , S tridsberg , L ubeck , C lason , W ohlin , P ettersson .

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastik­ departementen anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Malm:

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 mars 1908 begärde riksdagen revision inledning. av lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård. Kungl. Maj:t, som upp- R^amstaliS drog åt fattigvårdslagstiftningskommittén att verkställa denna revision, be- ningar om myndigade sedermera kommittén att vid behandling av de till kommittén If^aoårTs överlämnade frågor jämväl taga i övervägande, huruvida och i vilken om- lagstiftningen fattning lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn och därmed sammanhängande stadganden tarvade omarbetning, samt inkomma med de förslag, som i anledning härav kunde finnas erforderliga. Vidare hemställde riksdagen i skrivelse den 11 juni 1917, vilken över­ lämnades till kommittén, att Kungl. Maj:t ville i sammanhang med den utredning om den offentliga barnavården, som försigginge inom kommittén, taga under övervägande möjligheten att bereda förskott av allmänna medel åt barn utom äktenskap ävensom i vissa fall åt barn inom äktenskap samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill detta övervägande kunde giva anledning. Slutligen anhöll riksdagen i skrivelse den 8 mars 1918, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om att i samband med pågående omarbetning av vissa barnavårdslagar en utsträckning av samhällets barnavård även till andra områden av barnavård än dem, som berördes av dessa lagar, måtte tagas under omprövning, och att därvid särskilt måtte undersökas möjlig­ heten av att inom varje kommun alla samhällets vårdande, understödjande, kontrollerande och upplysande barnavårdsuppgifter i görligaste mån samman­ fördes till enhetlig handläggning. Aven denna riksdagsskrivelse hänsköts till kommittén. Till fullgörande av de kommittén sålunda lämnade uppdrag har kommittén, Fattigvårissom jämväl haft att taga under övervägande ett flertal andra till kommittén kommit Un» överlämnade riksdagsskrivelser och andra framställningar, utarbetat och till förslag.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Kungl. Maj:t den 19 april 1921 överlämnat betänkande med förslag till lag om den offentliga barnavården m. fl. författningar jämte motiv samt statistiska undersökningar och eu redogörelse för barnavårdslagstiftningen i Danmark, Norge och Finland. Yttranden. I anledning av remiss hava yttranden avgivits över betänkandet av läns­ styrelser, landsting, domkapitel, medicinalstyrelsen, samtliga förste pro­ vinsialläkare och med dem likställda stadsläkare, skolöverstyrelsen och dess skyddshemsinspektör samt statens folkskoleinspektörer, kammarrätten, pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, statskontoret, ett stort antal fångvårdsstyrelse!- samt barnavårdsnämnder, stads- och kom­ munalfullmäktige, svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott, samma förbunds barnavårdsbyrå i Stockholm, styrelserna för svenska stadsför­ bundet, svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund och Fredrika-Bremerförbundet, allmänna svenska prästföreningens central­ styrelse och styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona. Därjämte har svenska läkarsällskapets sektion för pediatrik inkommit med en skrivelse angående vissa önskemål i fråga om förbättrad barna­ vård. Aven har Stockholms stads barnavårdsnämnd gjort en framställning om vidtagande av åtgärder för att förmå vissa försörjare att fullgöra sin underhållsskyldighet. Yttrandena samt nämnda framställningar hava i utdrag tryckts och finnas såsom bilaga fogade vid detta protokoll. Inom social­ Sedan Kungl. Maj:t förordnat revisionssekreteraren Ragnar von Kock departementet utarbetat och ledamoten i direktionen över allmänna barnhuset Gunhild Almén att förslag. inom socialdepartementet biträda med överarbetning av kommitténs lag­ förslag, och detta arbete numera avslutats, får jag härmed för Kungl. Maj:t anmäla ett med biträde av nämnda sakkunniga inom departementet utarbetat förslag till lag om samhällets barnavård jämte förslag till vissa andra för fattningar. Vid dessa förslags utarbetande har hänsyn tagits icke blott till det material, som framkommit i kommitténs betänkande och de däröver avgivna utlåtandena, utan även till de omfattande och värdefulla förarbeten till kommittébetänkandet, som gjorts av kommitténs ledamot under tidigare delen av dess verksamhet, fröken Ebba Pauli. Vid arbetets utförande hava även beaktats de tryckta förhandlingarna vid en av svenska fattigvårdsförbundet i oktober 1921 i Stockholm anordnad, av nära 500 personer från alla delar av landet bevistad konferens för behandling av kommitténs förslag. Jag skall nu tillåta mig att till behandling upptaga ett av de för de föreliggande förslagen grundläggande spörsmålen, nämligen om en enhetlig barnavårdslagstiftning och barnavårdsärendenas förening hos eu kommunal myndighet. Därefter är det min avsikt att behandla tvenne av kommittén framlagda förslag av mera allmän innebörd, nämligen om understöd för vård av barn till ensamstående mödrar samt om inrättande av över­ ordnade barnavårdsmyndigheter, benämnda ungdomsråd. Och slutligen

Kiingl. Maj:ts proposition nr 150. 39

kommer jag att ingå på behandling av föreliggande lagförslags särskilda delar.1)

Det har sedan lång tid tillbaka framstått såsom en samhällets plikt att om en enhetingripa för att avhjälpa eller lindra nöd och lidande. Därvid har hjälp- vårdslagstift verksamheten bland barnen till en början betraktats såsom allenast en del, ning och ehuru en viktig sådan, av samhällets hjälpverksamhet i allmänhet. Men ärendenas på senare tid har den barnavårdande verksamheten alltmera framträtt så- förening hos som en fråga för sig. I sättet att betrakta denna verksamhet har vid myndighet, sidan av den humanitära synpunkten allt klarare framstått och betonats, Barnavården att om man vill främja ett folks framtid, måste man vid behov ingripa för att rädda de späda barnens liv och hälsa, tillse att de uppväxande hjalpbarnen ej sakna uppehälle, hälso- och sjukvård, uppfostran och utbildning verksamhet. och att de ej utsättas för faror och frestelser, samt söka, om de ändock kommit på avvägar i moraliskt avseende, tillrättaföra dem, innan det blir för sent. Man har insett, att ett uppfostringsförfarande mot barnet har större utsikter att krönas med framgång än ett strafförfarande mot den vuxne. Det arbete, som i nu angivna eller andra hänseenden göres för barnen är — det inser man allt tydligare — ett arbete för framtiden, ett arbete för nationens höjande fysiskt, sedligt och intellektuellt, ett arbete, som visserligen drager kostnader, men dock — om saken ses ur en vidare synpunkt, med blicken fäst även på morgondagen — är eko­ nomiskt lönande. De nu berörda synpunkterna torde vara ganska allmänt omfattade ej blott i Sverige utan i lika hög grad i våra grannländer Danmark, Norge och Finland liksom i de stora kulturländerna. Med särskild styrka hava de gjorts gällande i det efter världskriget lidande Tyskland, där det fram­ trätt såsom en nationell livsfråga att söka tillvarataga alla människoliv och utveckla dem i sund riktning. »Hos ungdomen», säges det i det tyska regeringsförslag rörande barnavården, som ligger till grund för 1922 års lag i ämnet, »måste förnyelsen i kroppsligt, andligt och sedligt avseende begynna.» Att barnavårdsfrågan för närvarande är föremål för en synnerligen livlig uppmärksamhet i ett flertal av våra grannländer framgår av den lagstiftningsverksamhet på området, som kännetecknat de senaste åren. Under det

>) I den följande framställningen komma vissa förkortningar till användning, nämligen: K. = kommitténs förslag till lag om den offentliga barnavården; M. = kommitténs motiv; S. = kommitténs statistiska undersökningar (del II); U. = kommitténs redogörelse för barnavårdslagstiftning i Danmark, Norge och Finland (del III); Y. = det vid detta protokoll fogade sammandraget av yttrandena över kommitténs för­ slag; siffrorna hänvisa till yttrandenas nummer; fvl. = lagen den 14 juni 1918 om fattigvården; fbl. = lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård; vl. = lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Frankrike och England redan under det första decenniet av 1900-talet erhållit omfattande nya barnavårdslagar, har i Tyskland under år 1922 antagits en betydelsefull och i många hänseenden långt gående lag om ungdomsvård, som under år 1923 följts av en lag om behandling av minderåriga förbrytare. Danmark har likaledes under åren 1922 och 1923 erhållit nya barnavårdslagar, i Norge föreligga förslag till kodifiering och revision av barnavårdslagarna, och i Finland är Lagberedningen sysselsatt med utarbetande, på grundval av ett av en kommitté avgivet innehållsrikt principbetänkande, av ett förslag till lag om samhällets barn- och ungdomsskydd. Det är betecknande för detta på skilda håll bedrivna lagstiftnings­ arbete, att det nästan överallt är liknande reformkrav, som göra sig gällande, i huvudsak samma problem, som diskuteras, samma svårigheter, som måste övervinnas. I förgrunden står sålunda, liksom i Sverige, kravet på eu enhetlig, praktisk organisation av barnavårdsarbetets skilda grenar, och en av de svårigheter, man har att övervinna, är, liksom hos oss, bestämmandet av en lämplig gräns mellan barnavård och fattigvård. Omfattningen Samhällets barnavård i vidsträckt mening omfattar ett mycket stort aVh‘rnavtd.S socialt arbetsområde, nämligen hela den samhälleliga verksamhet, som här­ till syfte att befordra de ungas väl från födelsen till vuxen ålder. Denna barnavård omfattar ej blott vad som i Tyskland förstås med Jugendfiirsorge, d. v. s. omsorgen om den kroppsligt, andligt eller sedligt vanlottade, i fara stadda eller redan fallna ungdomen utan också begreppet Jugendpflege eller omsorgen om den normala, den friska ungdomen. Denna barnavårdande verksamhet bör dock — det synes mig angeläget att redan nu betona detta — icke utsträckas på sådant sätt eller bedrivas sa, att genom samhällets åtgärder deii enskildes föräldraansvar avlyftes. Genom ett dylikt förfarande skulle samhället åt sig skapa uppgifter, som vore otillbörligt tyngande. Samhället bör i första hand kontrollera och övervaka; där så visar sig nödigt, bör samhället vidtaga åtgärder för att förmå den enskilde att fullgöra sin plikt; och först i sista hand bör sam­ hället lämna understöd eller genom barnets omhändertagande övertaga det omedelbara ansvaret för detsamma. Beaktas ej detta, eller saknar sam­ hället möjlighet att beivra försummelse av föräldraplikt, kan barnavårdsverksamlieten, genom att förslappa den allmänna uppfattningen om föräldra­ ansvaret, lätt bliva till allvarlig skada. Det kan ej förnekas, att barna­ vården på denna punkt enligt gällande lagstiftning lämnar åtskilligt övrigt att önska. Såsom ett exempel härpå må framhållas den förefintliga omöjligheten för det allmänna att i rimlig omfattning utkräva ersättning av föräldrar, vilkas barn måst omhändertagas för sedlig försummelse eller vanart. Bristen på I Sverige liksom i flertalet andra länder saknas enhetlighet, planmässig- Vi samhällets s^ora ^J1jer i barnavården. Den regleras av ett flertal lagar; var och barnavård, en av dessa betraktar barnavårdsproblemen ur någon viss synpunkt utan tillbörligt beaktande av de synpunkter, vilka göra sig gällande i andra lagar.

Kungl. Maj ts proposition nr JÖO. 41

Hos oss liksom i utlandet framliålles det alltmera såsom eu olägenhet, att man vid barnavårdslagstiftningen ej överblickat hela det stora arbets­ fältet på eu gång. Följden härav har blivit inkonsekvenser, luckor i systemet, bristande effektivitet, dubbelarbete, onödiga kostnader. (M. s. 3—11.) Kort redo­ görelse för De viktigaste författningar, som reglera samhällets barnavård i vidsträckt gällande mening, äro följande: barnavårds lagstiftning. 1. Lagen den 14 juni 1918 om fattigvården. Denna meddelar bestämmel­ ser om hjälp från det allmännas sida åt nödställda barn, vare sig genom understöd i hemmet eller genom vård utom detsamma. Verksamheten ut­ övas inom varje kommun av fattigvårdsstyrelsen. 2. Lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sed­ ligt avseende försummade barn. Sådana barn kunna även mot föräldrarnas vilja skiljas från föräldrarna för att omhändertagas av det allmänna. Dylikt ingripande kan däremot ej ske, då barn hos sina föräldrar misshandlas eller vanvårdas, något som visat sig vara en betydande brist. Det allmännas organ vid denna verksamhets utövande är barnavårdsnämnden (skolrådet). 3. Lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård. Denna innehåller be­ stämmelser om övervakande av vården av barn under sju år, vilka mot er­ sättning fostras hos andra än föräldrar, styvföräldrar, far- eller morföräldrar eller förmyndare. Verksamheten utövas av hälsovårds- (kommunal-)nämnden eller ock av särskilt tillsatt fosterbarnsnämnd. De nu uppräknade tre lagarna äro våra egentliga barnavårdslagar. Be­ stämmelser om skydd för eller tillrättaförande av barn samt civil- eller offentligrättsliga bestämmelser om barn finnas emellertid även i följande författningar: 4. De i strafflagen 14 kap. 30—32 och 35 §§, 15 kap. 0, 8 och 18 §§ samt 18 kap. 7, 8 och 12 §§ förekommande bestämmelserna om straff för vissa brott mot barn; stadgandena i 14 kap. 22—29 §§ om barnamord och fosterfördrivning höra även i viss mening hit. 5. Strafflagens bestämmelser i 5 kap. 1—3 §§ om straffmyndighetsålder (15 år), om minskad straffbarhet för den, som fyllt 15 men ej 18 år, och om tvångsuppfostran av förbrytare i sistnämnda ålder, lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minder­ åriga samt lagen samma dag angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran. Tvångsuppfostran verkställes i allmän uppfostrings­ anstalt (f. n. Bona, Viebiick). Beslut om tvångsuppfostran meddelas av domstol. 0. Folkskolestadgan den 26 september 1921 och övriga författningar, vilka reglera barnens skolgång, deras uppförande i skolan och deras under­ stödjande i vissa fall under skolgången. 7. Lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd, som innehåller bestämmel­ ser om skydd för minderåriga mot för dem olämpligt arbete. 8. Förordningen den 4 december 1896 angående förbud för barn att idka viss försäljning, enligt vilken kan stadgas förbud för gossar under 14 år och flickor under 15 år att idka försäljning under vissa tider å gator eller andra allmänna platser, å utskänkningslokaler in. in. 9. Förordningen den 28 maj 1918 angående handel med vissa begagnade föremål m. m. 13 § och förordningen samma dag angående idkande av pant lånerörelse 3 §. Dessa stadganden avse att förebygga, att person under 18 år säljer begagnade föremål och lämnar pant för lån. 10. Förordningen den 10 december 1897 angående förbud mot barns an­ vändande vid offentliga förevisningar. Denna förordning avser gossar under 14 år och flickor under 15 år.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 1Ö0.

11. Förordningen den 22 juni 1911 angående biografförestiillningar, som bland annat avser skyddande av barn under 15 år mot skadliga sådana före­ ställningar. 12. Förordningarna den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker samt den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka. Dessa innehålla bestämmelser till förebyggande av minderårigas missbruk av dylika drycker. 13. Lagarna den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd, den 11 juni 1920 om barn i äktenskap, samma dag om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn, den 14 juni 1917 om adoption, samma dag om barn utom äktenskap, samma dag om införsel i avlöning, pension eller livränta och samma dag om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket. Dessa lagar avse att i förhållande till barnets föräldrar (styvföräldrar, adoptivföräldrar) trygga barnets rätt. Enligt lagen om barn utom äktenskap har en synnerligen omfattande uppgift anförtrötts den kommunala barnavårdsmyndighet, barnavårdsnämnden, som tillkommit genom 1902 års lag­ stiftning angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn. 14. Gällande bestämmelser om förmynderskap, vilka emellertid för när­ varande äro föremål för revision. 15. Lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, vilken inne­ håller bestämmelser om rätt i vissa fall för pensions- eller understöds berättigad person, som bär att försörja barn eller adoptivbarn under 15 år, att för varje sådant barn uppbära visst pensionstillägg eller understöd. 16. Lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete, enligt vilken livränta utgår till genom dylikt olycksfall dödad arbetares barn under 16 år.

Brister i den (M. s. 31—37.) nuvarande organisa­ De barn, som äro föremål för åtgärder enligt de tre egentliga barnationen. vårdslagarna (fattigvårdslagen, lagen om uppfostran åt vanartade in. fl. Lagstiftningens barn, fosterbarnslagen) äro ej att hänföra till trenne artskilda grupper. indelning av barnen i tro I praktiken ställer det sig nämligen så, att relativt oväsentliga omstän­ särskilda digheter kunna bliva avgörande för, huruvida ett visst bestämt fall kom­ kategorier motsvaras ej mer under behandling enligt den ena eller andra lagen. Att sakna under­ av de faktiska håll och vård, att vara kroppsligen vanvårdad, att vara sedligt försummad förhållandena. eller vanartad, allt detta är tillstånd, som icke kunna till sin art så noga bestämmas, att man i det konkreta fallet kan säga, var det ena slutar och det andra tager vid. Det är icke heller mellan de barnskaror, som enligt de trenne lagarna övervakas och uppfostras av tre särskilda myn­ digheter, den väsensskillnad, som lagstiftningen förutsätter och som teore­ tiskt kan uppkonstrueras. Fattigvården understöder i hemmet och över­ vakar en mängd barn, som icke blott äro fattiga utan även sedligt för­ summade. Av fattigvårdsstyrelsens biträden utföres därför ofta ett över­ vakningsarbete, som är alldeles detsamma som det, vilket tillagts krets­ ombud eller annan övervakare enligt lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn. Bland fattigvårdens helt omhändertagna barn finnas många van­ artade, ett förhållande som gjort, att t. ex. huvudstadens fattigvårdsnämnd tidigare funnit sig för sin del vara i behov av anstalt för vanartade gossar. Ä andra sidan anmälas till barnavårdsnämnden barn, i vilkas

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 43

hemförhållanden fattigdomen är en så betydande faktor, att nämnden måste stanna i tvivelsmål, huruvida det är fattigdomen eller föräldrarnas försum­ lighet, som bör anses såsom huvudorsaken till det vanvårdade tillstånd, vari barnen befinna sig. I dessa fall framstår det ofta såsom tveksamt, huruvida icke fallet bör förklaras vara ett fattigvårdsfall och sålunda icke föremål för nämndens åtgärd. Det här påpekade förhållandet har icke kunnat undgå att medföra be­ Barnavårdsverksamhetens tydande praktiska olägenheter. På grund av att samhällets barnavård splittring på varit uppdelad på tre kommunala myndigheter, har arbetsfältet icke kun­ tre myndig­ heter. nat i sin helhet överblickas, och några gemensamma riktlinjer för denna verksamhet hava ej kunnat uppdragas. Hälsovårdsnämnden har att till grund för sin verksamhet lägga synpunkten av folkhälsans bevarande. Barnavårdsnämnden har att värna om vad man skulle kunna kalla den andliga folkhälsan. Den tredje myndigheten, fattigvårdsstyrelsen, tager befattning med barnavården huvudsakligen med utgångspunkt från det ekonomiska spörsmålet rörande gränsen mellan föräldrars och det allmännas försörjningsplikt. Under sådana förhållanden är det mindre underligt, att de åtgärder, som vidtagas av den ena eller andra myndigheten, bliva vitt skilda från varandra såväl i fråga om art som räckvidd, och detta även om de fall, som skola behandlas, äro varandra likartade och de särskilda lagarnas bestämmelser icke med nödvändighet föranleda så stor olikhet i behandlingen. Denna olika behandling av likartade fall har även medfört, att vissa barn eller grupper av barn blivit skyddade allenast eller före­ trädesvis för en fara, andra för en annan. De tre myn­ På grund av att de olika myndigheternas verksamhetsområden stundom digheternas delvis sammanfalla, kan det inträffa, att, ehuru ingripande är av nöden, verksamhets­ områden ingen av myndigheterna anser sig framför de andra behörig och skyldig sammanfalla att vidtaga åtgärd, varför barnet blir utan hjälp eller i allt fall ärendets delvis. behandling onödigtvis fördröj es. I allmänhet tillgår dock så, att eu av myndigheterna åtager sig fallet. Föreligga t. ex. på en gång nödställdhet och sedlig försummelse, kan barnavårdsnämnden avstå från ingripande, under förutsättning att fattig­ vårdsstyrelsen omhändertar barnet. I sådana fall förekommer dock stundom i praktiken, att barnet efter någon tid på föräldrarnas begäran av fattig­ vårdsstyrelsen återlämnas till hemmet, utan att barnavårdsnämnden erhåller underrättelse härom, och detta ehuru behov av ingripande i anledning av den sedliga försummelsen alltjämt föreligger. Olägenheterna av den här berörda splittringen av barnavården betonas i liera av de avgivna yttrandena. Så framhåller svenska stadsförbundets styrelse, att inom kommunalförvaltningen ingen tvekan torde råda därom, att barnavård särendenas uppdelning på flera myndigheter vore av synner­ ligen olycklig inverkan på barnavårdsarbetet. Ett och samma fall behand­ lades ofta samtidigt av flera myndigheter, som i brist på samverkan må­ hända rent av motarbetade varandra. Åtskilliga fall, icke så sällan kanske

44 Kungl. Maj tis proposition nr 150.

de mest svårartade, bleve förbigångna, då de icke uppenbart läge inom viss kommunal myndighets verksamhetsområde. Samarbetet mellan kom­ munen och enskilda sammanslutningar i barnavårdens intresse försvårades, då kommunen företräddes av ett flertal organ (Y. 103 s. 80). I samma riktning har barnavårdsnämnden i Linköping uttalat sig (Y. 45 a). Olika rätts­ Allt eftersom ett fall behandlas enligt den ena eller andra lagen, givas verkningar vid behandling av mer eller mindre fullständiga regler för barnens uppfostran m. in., och likartade fall tiden, under vilken denna uppfostran kan utsträckas, blir ej densamma, enligt de särskilda varjämte barnets ställning i juridiskt hänseende blir olika. Detsamma ur lagarna. förhållandet med föräldrarna. För en far, som fått sitt barn omhänder­ taget av det allmänna, bliva rättsverkningarna väsentligt olika, om om­ händertagandet skett av fångvårdsstyrelse! eller av barnavårdsnämnden, och detta även om i båda fallen lättja och lastbarhet å hans sida varit orsak till omhändertagandet. Omhändertages barnet av fångvårdsstyrel­ se^ blir fadern obegränsat ersättningsskyldig för vårdkostnaden och kan föreläggas arbetsskyldighet samt i fall av tredska vid fullgörandet därav dömas till tvångsarbete. Däremot blir han, om barnet omhändertages av barnavårdsnämnden, ersättningsskyldig endast för en ringa del av vård­ kostnaden (100 kronor årligen under fem år) och kan icke underkastas arbetstvång eller tvångsarbete. Han röner därjämte ingen inverkan å sin hemortsrätt, vilket däremot är fallet, om det är fångvårdsstyrelse!!, som omhändertagit barnet. Eu dylik bristande enhetlighet i behandlingen av likartade fall och i de rättsliga påföljderna av likartade åtgärder är icke ägnad att hos allmänheten väcka förtroende för samhällets barnavårdande verksamhet. På grund av de flytande gränserna mellan respektive myndigheters verk­ samhetsområden och på grund av de särskilda lagarnas olika sätt att be­ handla likartade eller närbesläktade fall, gives det vidare möjlighet, dels för försörjarna, dels för myndigheterna själva att, med hänsyn till vad som i det föreliggande fallet blir förmånligast, träffa ett val i fråga om, till vilken myndighet saken bör hänskjutas. För eu ogift moder, som tillfälligtvis icke kan betala fosterlegan för sitt barn, är det sålunda i de städer, där understöd för detta ändamål utdelas av hälsovårdsnämnd, vida fördelaktigare att få ett sådant understöd än att erhålla fattigvård, enär det förra understödet ej kan fordras ersatt och hennes hemortsrätt ej röner inverkan härav. År fråga om barnets omhändertagande, är det för­ delaktigast för henne, om barnavårdsnämnden skulle finna det sedligt för­ summat, enär i detta fall hennes ersättningsskyldighet är begränsad till 100 kronor om året och arbetsskyldighet icke kan åläggas henne. Vill hon åter försäkra sig om möjlighet att när som helst återfå sitt barn, vänder hon sig naturligen till fattigvårdsstyrelsen med begäran om barnets omhändertagande. A andra sidan är det icke otroligt, att en barnavårds­ nämnd, hos vilken anmälts, att barn, tillhörande eu icke i kommunen hemortsberättigad familj, är sedligt försummat, kan finna det lämpligt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 45

till fångvårdsstyrelse!! remittera ärendet rörande barnets omhändertagande, på det att icke blott full ersättning må kunna krävas för barnets vård utan även familjens hemortsrättsförvärv avbrytas. Det är även ofta, enligt vad erfarenheten utvisar, svårt för de hjälp­ Svårighet för allmänheten sökande och andra personer, som vilja påkalla det allmännas ingripande, att veta, att veta, till vilken myndighet de därvid skola vända sig. Härför fordras vilken myn­ dighet, som iir ett avgörande, till vilken kategori ett barn är att hänföra, något som i behörig. praktiken stundom stöter på betydande svårigheter. (Så t. ex. kräver av­ görandet, om barn, som vårdas hos andra än föräldrarna, är att anse såsom fosterbarn eller ej, utredning om dess ålder, släktskapsförhållandet mellan barnet och barnafostraren, fosterlega in. m.) Den, som vill på­ kalla det allmännas ingripande i anledning av missförhållande beträffande barn, har därvid att göra anmälan 1) beträffande nödställt barn: hos fattigvårdsstyrelsen, 2) » sedligt försummat fosterbarn: hos fosterbarnsnämnden, 3) » » » annat barn: hos barnavårdsnämnden, 4) » vanartat barn: hos barnavårdsnämnden, o) » kroppsligen vanvårdat fosterbarn: hos fosterbarnsnämnden, 6) » » » annat barn: ingen myndighet är be­ hörig i vidare män, än att barnavårdsnämnden må hos rätten göra fram­ ställning om vårdnadens överflyttande, 7) beträffande utomäktenskapligt barn, vars nödställdhet beror på för­ summelse hos barnafadern: hos barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden. Det är givetvis av stor betydelse att kunna påräkna allmänhetens med­ verkan för beivrande av missförhållanden i avseende å barns vård och uppfostran, men denna medverkan underlättas tydligen ej av den antydda svårigheten att veta, vilken myndighet, som är behörig, särskilt som det stundom icke heller för den myndighet, till vilken hänvändelse sker, är lätt att omedelbart avgöra, vilken annan myndighet, som bör handlägga ärendet, varför den anmälande stundom får gå från den ena myndigheten till den andra, såvida han ej tröttnar, innan någon myndighet förklarat sig vara behörig. Såsom svenska stadsförbundets styrelse (Y. 103 s. 80) framhållit, komma många missförhållanden icke till myndigheternas känne­ dom, enär vederbörande ej vet, till vilken av de många myndigheterna han skall vända sig. Kommittén har (M. s. 38) betonat önskvärdheten av att inom varje kommun finnes eu barnavårdsmyndighet, till vilken man har att vända sig, när helst det gäller att åt ett barn, som är i behov av samhällets hjälp för sin andliga eller kroppsliga utveckling, förskaffa denna hjälp på ett sätt, som behovet i varje fall kräver. Att den nuva­ rande organisationen av vår barnavård är långt ifrån att realisera denna tanke är obestridligt. Ser man saken ur kommunal och ekonomisk synpunkt, kan det ej för­ Kom­ munala och nekas, att den ifrågavarande tredelningen av samhällets barnavård innebär ekonomiska ett avsevärt slöseri med arbetskrafter och penningar. Inom tre olika synpunkter.

46 Kungl. Mctj:ts proposition nr 150.

myndigheter skola barnavårdsärenden beredas, avgöras och expedieras. Eu viss kunskap på området måste förvärvas av ett flertal personer. I de landskommuner,] där arbetet är mindre omfattande, uppstår faran, att föl­ en eller två av myndigheterna endast ringa tillfälle yppas att utveckla någon verksamhet och därigenom förvärva insikter och erfarenhet. I städer och industrisamhällen föreligger ej denna fara. Men här erfordras en ej ringa personal — besökare, redogörare, inspektörer samt anskaffare och övervakare av fosterhem — fördelad på tre särskilda myndigheter, för att organisationen skall fungera tillfredsställande. De utredningar, som böra verkställas för att förbereda ett ärende hos fångvårdsstyrelse och hos barnavårdsnämnd, de kontrollerande besök, som böra göras hos ett av nämnda myndigheter utackorderat barn och hos ett fosterbarn, skilja sig icke väsentligen från varandra, och dock förrättas de av olika personer, även om utredningarna eller besöken gälla en och samma familj. De fly­ tande gränserna mellan arbetsområdena öka arbetet. Den ena myndig­ heten måste nämligen ofta, sedan ärendet vederbörligen blivit utrett och behandlat, remittera det till den andra, som nu i sin ordning måste sätta sig in i alla dess detaljer samt till äventyrs vidtaga åtgärder. Härav vållas tidsutdräkt till skada för den sak det gäller, varjämte onödigt lidande förorsakas de hjälpsökande genom att ett flertal personer skola invigas i deras sorgliga och ofta ömtåliga förhållanden. De nyss nämnda, ur kommunal synpunkt särskilt kännbara olägenheterna av den nuvarande organisationen belysas i åtskilliga av de avgivna ytt­ randena. Så t. ex. framhåller Jönköpings läns landsting olämpligheten av att den samhälleliga barnavård, som innefattas i åtgärder för barns om­ händertagande i syfte att bereda dem uppfostran utom föräldrahemmet, skall inom en och samma kommun ombesörjas genom olika organ, vilka handla oberoende av varandra och ej sällan genom förhållandenas makt komma att uppträda såsom varandras konkurrenter, t. ex. när det gäller att anskaffa fosterhem å landet (Y. 27 s. 14). Effektiv En annan med den nuvarande tredelningen av barnavården förenad, inspektion ogenomförbar mycket betydande olägenhet är omöjligheten att för rimlig kostnad åstad­ med nu vanill do komma en effektiv inspektion av barnavården. Att en sådan är i hög organisation. grad av behovet påkallad visar bland annat det i det följande berörda för­ hållandet, att de kommunala myndigheterna i stor utsträckning uraktlåtit att tillämpa lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn samt foster­ barnslagen. Gällande lag­ I kommitténs motiv (s. 32 ff.) framliålles, att införandet av särskilda stiftning föga tillämpad. myndigheter för särskilda arter av barnavårdsverksamhet rönt föga anslut­ ning hos den allmänna uppfattningen, till belysning varav anföres, dels att lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn i det stora flertalet kommuner icke föranlett, att hithörande ärenden övertagits av den därför avsedda myndigheten, skolrådet eller barnavårdsnämnden, eller över huvud taget framkallat någon som helst åtgärd, i vilket hänseende dock efter

Kungi. Maj:ts proposition nr 160. 47

tillkomsten av 1917 års lag om barn utom äktenskap någon förändring till det bättre inträtt, och dels att, frånsett en del städer och större lands­ kommuner, fosterbarnslagen icke blivit i någon större utsträckning tilllämpad. Och kommittén framhåller, att rätta sättet för genomförande av det kommunerna ålagda arbetet för barnen är överlämnande av detta arbete i dess helhet till en gemensam myndighet. Aven om det måhända innebär en överdrift att, såsom under den i Finland pågående diskussionen i barnavårdsfrågan skett 1), beteckna det svenska barnskyddet såsom, jämte det finska, stående på en lägre stånd­ punkt än vår tids kulturländers i övrigt, kan det ej förbises, att vår barnavårdslagstiftning, måhända främst på grund av splittringen i densamma samt dess brister i organisatoriskt hänseende, till stor del blivit en lag på papperet. I några främmande länder har man till undanröjande av bristen på I utlandet förekom­ planmässighet och enhetlighet i barnavårdsarbetet sökt sammanföra åtmin­ mande stone de viktigaste stadgandena om samhällets barnavård i en och samma enhetlig lag­ stiftning an­ lag. Så är fallet i England och Tyskland. I Finland och Norge före­ gående sam­ ligga förslag till en dylik enhetlig behandling av barna vårdslagstiftningen. hällets barna­ vård samt I vissa av de nu nämnda länderna har man tillika sökt samla den centralisering barnavårdande verksamheten hos en enda myndighet. Så är i viss om­ av densamma . fattning fallet i Frankrike och Tyskland, varjämte dylik centralisering före­ slagits i Finland och Norge. I Danmark har en partiell centralisering varit ifrågasatt men icke kommit till stånd. Då den engelska och den franska lagstiftningen icke berörts i kom­ mitténs betänkande, och de ifrågavarande strävandena i Tyskland, Finland, Norge och Danmark först ungefär vid tiden för kommittébetänkandets av­ givande eller därefter resulterat i lagar eller lagförslag och därför endast delvis behandlats i betänkandet, har jag ansett eu kort redogörelse för hithörande utländska förhållanden vara av intresse. I England har genom Children ad av den 21 december 1908 en omfattande England. kodifikation av barnavårdslagstiftningen kommit till stånd. Den behandlar i 6 delar och 134 sektioner i huvudsak följande ämnen: del 1 skydd för späda barns liv, del 2 barns och ungdoms skyddande mot grymhet, del 3 rökning bland ungdom, del 4 förbättrings- och arbetsskolor (reformator tf and industrial schools), del 5 minderåriga förbrytare och del 6 vissa särskilda stadganden såsom om barns hörande vid domstol inför slutna dörrar, för­ bud mot barns närvaro i domstol under rättegång mot andra personer, för­ bud mot inköp av skrot från minderåriga och mot tagande av pant vid lån till minderåriga, straff för vagabonder, som lägga hinder i vägen för barn att erhålla undervisning, straff för att giva barn rusdrycker, förbud för barn att besöka utskänkningsställen, skyddsåtgärder vid nöjestillställningar för barn, barns befriande från ohyra m. m. Tyskland. Av särskilt intresse för svenska förhållanden är den tyska lagstiftningen, varför eu något utförligare redogörelse torde böra lämnas för densamma. Genom den nya tyska lagen om ungdomsvård av den 9 juli 1922 bär ett sammanförande i en författning skett av följande: bestämmelser om särskilda bBen av socialministeriot och socialstyrelsen i Finland utgivna Social Tidskrift 1922 s. 1)00.

48 Kung!. Maj:tf; proposition nr 150.

organ för ungdomsvården (se nedan), skydd för fosterbarn, de lokala ungdomsvårdsorganens befattning med förmynderskapsväsendet, offentligt under­ stöd åt lijälpbehövande minderåriga samt skyddsuppsikt och skyddsuppfostran (Schutzaufsickt och Fiirsorgeerziehung). Genom en särskild lag av den 16 februari 1923 ordnas behandlingen av minderåriga förbrytare. I förarbetena till den nämnda ungdomsvårdslagen framhålles, att den egentliga anledningen till barnavårdens otillfredsställande ståndpunkt icke så mycket är att finna i de materiella lagbestämmelserna utan snarare i bristen på system, på enhetlig organisation. Att de många sedan början av 1900talet av det allmänna såväl som av enskilda vidtagna åtgärderna till ung­ domens bästa icke krönts med en däremot svarande framgång, är, säges det, väsentligen att tillskriva bristen på enhetlighet, planmässighet, förening av alla de splittrade krafterna, och därpå att man icke i rätt tid gripit sig an med skapandet av eu lämplig organisation. För sent har man erkänt, yttras det vidare, att det på detta område är fråga om ett enhetligt stort område av den sociala välfärdsverksamheten, varmed man kali komma till rätta, blott om man anlägger vida, allsidiga synpunkter och tillämpar enhetliga metoder. Samma splittring och planlöshet visar sig på det frivilliga arbetsområdet. Behovet av en organisation för ungdomsvårdens befordrande föranledde redan före världskriget inrättande av särskilda ungdomsmyndigheter i eu del stora städer, såsom Berlin, Hamburg, Liibeck, Bremen, Frankfurt am Mani, Dresden, Leipzig, Plauen, Mainz, Bostock, varjämte ansatser till åstadkommande av en enhetlig organisation gjordes i Bayern. År 1911 vidtogos från den preussiska regeringens sida åtgärder i samma syfte, i preussiska lantdagen behandlades år 1918 ett lagförslag angående ungdomsmyndigheters inrättande, och samma år gjordes av eu i Berlin samlad kon­ gress uttalanden till förmån för en till sina grunder enhetlig reglering av samhällets ungdomsvård i hela Tyska riket och begärdes, att rikets alla delar skulle utan undantag erhålla ungdomsmyndigheter. Den nya lagen avser, enligt vad i förarbetena till densamma yttras, att i första rummet tillgodose detta i alla kretsar djupt kända behov. Enligt lagen skola överallt i Tyska riket inrättas ungdomsmyndigheter (Jugendämter) med uppgift att i fall av behov snabbt och säkert lämna de unga hjälp och stöd. tJngdomsmyndigheten skall vara av offentlig natur och utrustad med rättigheter och plikter såsom sådan. Över ungdom smyndigheterna skall i varje stat stå eu landsungdomsmyndighet (Landesjugendamt), medan en riksungdomsmyndigliet (Tleichsjugendamt) i inrikesdepartementet bildar organisa­ tionens översta spets. De lokala ungdomsmyndigheterna hava av utföra flertalet av de uppgifter, som enligt lagen åligga det offentliga. De hava sålunda att utöva kontroll över fosterbarnsvården, deltaga i förmynderskapsväsendet, vårda fattiga barn, som ej vistas i hemmet, samt understödja utomäktenskapliga fattiga barn (se härom mera nedan), deltaga i skyddsuppsikt och skyddsuppfostran, en­ ligt särskild lag lämna visst biträde i avseende å behandlingen inför ungdomsdomstolarna av minderåriga förbrytare, enligt särskilda bestämmelser medverka vid uppsikt över barns och unga personers arbete, medverka vid omsorgen om i kriget fallnas och sårades barn samt enligt särskilda bestäm­ melser medverka, då unga personer omhändertagas av polismyndighet. Detta är ungdomsmyndigheternas obligatoriska åligganden. Fakultativa uppgifter för dem är vidare att taga initiativ till, befordra och i fall av behov vidtaga åtgärder för: råd i ärenden, som angå ungdomen (t. ex. råd i fråga om yrkes­ val), skydd för mödrar före och efter nedkomsten, befordrande av dibarns och andra späda barns väl, av den skolpliktiga ungdomens väl (utom be­ träffande undervisningen) samt av ungdomens väl efter skolåldern.

Kungl. J\faj:ts proposition nr 150. 49

Vad ungdomsmyndighetens befattning med de fattiga barnen beträffar, förtjänar följande att framhållas. På grund av bristfälligheter i den gällande fattigvårdslagstiftningen hava förarbeten vidtagits för skapande av en fattig­ vårdslag för Tyska riket. Då emellertid bristerna skarpast framträtt i fråga om understöd åt ungdom, har man ansett sig böra i ungoms vårdslagen in­ föra bestämmelser härom i den mån det varit möjligt utan att fullständigt uppgiva grunderna för den gällande rätten även såvitt angår vuxna nöd­ ställda. Överlämnandet till ungdomsmyndigheterna av plikten att under­ stödja alla minderåriga skulle, yttras det i förarbetena till lagen, ur ung­ domsvårdens synpunkt innebära den enklaste lösningen. Men om man toge hänsyn till hela understödsväsendet, så framstode svårigheten av att uppdela familjerna i minderåriga och vuxna medlemmar och att låta ett understödsorgan taga befattning med de förra, ett annat med de senare. Lagen in­ skränker sig därför till att åt ungdomsmyndigheterna uppdraga allenast understödsverksamheten bland de grupper av minderåriga, vilkas understöd­ jande i allmänhet kan i praktiken äga rum för sig utan hänsyn till de vuxna familjemedlemmarna. Lagen hänför dit de utonhiktenskapliga, de från båda föräldrarna varaktigt skilda äktenskapliga barnen samt de föräldralösa, och omfattar sålunda, enligt vad i förarbetena uttalas, de minderåriga, som sakna föräldrarnas naturliga stöd och därför mest behöva ungdomsmyndighetens skydd. Då de utonhiktenskapliga barnen ofta befinna sig hos modern eller i hennes familj och de föräldralösa i far- eller morföräldrarnas familj, bliva visserligen i vissa fall ungdomsmyndigheten och fattigvården vid sidan av7 varandra verksamma för samma familjs stödjande. Men med hänsyn till de föräldralösas och de utomäktenskapligas särskilda behov' av skydd låter dock lagen de båda understödsorganen i dessa fall verka sida vid sida, för att i varje fall försäkra dessa grupper av minderåriga om ungdomsmyndighetens omvårdnad. Understödjandet av andra barn, alltså av äktenskapliga, hos föräldrarna eller en av dem vårdade barn, överlämnar lagen till fattigvården. För att emellertid under den övergångstid, som kan komma att förflyta, till dess hela det offentliga understödsväsendet hunnit omregleras, möjliggöra hjälp i trängande fall, stadgas, att ungdomsmyndigheten i fall av behov skall över­ taga det fattigvården åliggande understödjandet av ifrågavarande minderåriga. Finner alltså ungdomsmyndigheten, att fattigvården på ett otillfredsställande sätt fullgör sin understödsplikt mot eu minderårig, och kan myndigheten varken genom påverkan på fattigvårdsmyndiglieten eller genom anmälan till uppsiktsmyndigheten få nödtillståndet avhjälpt, är ungdomsmyndigheten be­ rättigad och förpliktad att ingripa och själv åtaga sig understödsfallet. Be­ stämmelser givas om gottgörelse för ungdomsmyndighetens kostnader. Man har förutsett, att vid tillämpningen av ungdomsmyndigheternas nyss­ nämnda rätt att åtaga sig fattigvården eljest åliggande understödsfall ur praxis vissa grundsatser skola utbilda sig, som kunna möjliggöra ett be­ dömande, i vad mån det är ändamålsenligt och genomförbart att, i avseende å bestämda grupper av de äktenskapliga hos föräldrarna eller en av dem vårdade barnen, till ungdomsmyndigheterna överlämna fattigvårdens skyldig­ heter. Lagen har därför givit riksregeringen befogenhet att förordna om ett dylikt överlämnande.1) ,

l) Lagen var ursprungligen avsedd att träda i kraft den 1 april 1924, men av finansiella skäl bär ifrågasatts ett uppskjutande av ikraftträdandet. Häremot hava gjorts bestämda gensagor av ett flertal organisationer för ungdomsvård. A eu i december 1923 hållen kon­ ferens, där ministerier, kommunala myndigheter och enskilda organisationer voro företrädda, har man emellertid enat sig om ett uttalande, vari förordats ett uppskjutande under tre år av ikraftträdandet av vissa delar av lagen. Bihang till riksdagens protokoll 11*24. I sand. 112 käft. (Nr !•)().) i»72 23 1

50 Kungl. Maj:ts proposition nr Io0.

'Frankrike. Den franska barnavården regleras i lmvndsak av följande lagar: 1) lag 1874 angående skydd för spädbarn, särskilt dibarn, 2) lag 1889 rörande skydd för vanvårdade och sedligt försummade barn, 3) lag 1898 rörande straff för våld, misshandel, grymhet och förgripelse!- mot barn, 4) lag 1904 angående den offentliga barnavårdens organisation och 5) lag 1904 rörande uppfostran åt svårskötta och vanartade, av det allmänna omhändertagna barn. Enligt dessa lagar skall för varje departement finnas eu »service departemental des enfants assistés , eu barnavårdsbyrå, vilken förestås aven »chef de service». Denne har till sitt förfogande en inspektör för varje distrikt (arrondissernent) samt ett antal besökare. Arbetet står under ledning av departementets prefekt, vilken vid sin sida har ett familjeråd på 7—9 personer, samt in­ direkt under vederbörande minister, vilken till sin tjänst har nio över­ inspektörer för övervakning av fattigvård och barnavård. Rapport över arbetet skall årligen avgivas av barnavårdsbyråns chef till prefekten och går därifrån till ministeriet, där rapporterna sammanföras till eu enda, gällande hela landets barnavård. Den här skildrade institutionen skall fullgöra följande uppgifter: 1) om­ händertaga och uppfostra hittebarn och fattiga föräldralösa barn samt barn. som av sina föräldrar överlämnas åt samhället; 2) sörja för tillfällig vård åt barn, vilkas föräldrar intagits å sjukhus eller i fängelse; 3) omhändertaga och sörja dels för barn, vilkas föräldrar på grund av brott mot dem eller långt driven vanvård förklarats förlustiga sitt målsmanskap, dels för barn under straffmyndighetsåldern, vilka häktats för brott men anses hava handlat utan fullt medvetande om brottets art och vilka av sådan anledning över­ lämnas till skyddsuppfostran i stället för till straffanstalterna; 4) lämna fattig­ vård till barn i deras hem i den mån sådan enligt lag är tillförsäkrad nöd­ ställda föräldrar för deras barns räkning (frivillig fattigvård lämnas av kom­ munen); samt 5) utöva kontroll över fosterbarn. Finland. I Finland har den 30 april 1921 av eu kommitté avgivits ett vidlyftigt principbetänkande angående samhällets barn- och ungdomsskydd. Detta innehåller icke något lagförslag men däremot omkring 250 mycket detalje­ rade »slutklämmar», innefattande riktlinjer för eu lagstiftning i ämnet. Be­ tänkandet har i början av år 1922 överlämnats till lagberedningen, som där­ vid erhöll i uppdrag att utarbeta ett lagförslag i överensstämmelse med de i betänkandet »uppdragna allmänna riktlinjerna samt med de synpunkter berörande dess olika delar, som i detsamma framförts». Enligt betänkandet skall den blivande lagens tillämpning åligga dels lokala barnskyddsnämnder (enoi varje kommun) och dels en centralmyndighet, barnskyddsstyrelsen. Å barnskyddsnämnden ankommer att anordna och övervaka yrkesförmynderskap, att öva uppsikt över fosterbarnsvården, att vidtaga åtgärder till stöd för barns hemuppfostran, att omhändertaga barn, vilka äro värnlösa eller vilka fattigvårdsmyndiglieten finner vara i behov av uppfostran utom hemmet, att vidtaga särskilda åtgärder (skyddsuppsikt, skyddsuppfostran in. in.) dels beträffande vissa barn (under 16 år), nämligen sådana, som äro i högre grad intellektuellt efterblivna, psykiskt abnorma, fallandesjuka eller lyfta, barn, som försumma sin skolgång, anträffas tiggande eller eljest föra ett kring­ strykande levnadssätt, barn, vilka i sina hem vanvårdas eller misshandlas eller vilkas föräldrar leva ett lastbart liv eller vilka icke kunna genom hem­ mets och skolans uppfostringsmedel tillrättaföras eller äro sedligt förkomna eller begått brott, och dels beträffande unga personer (16—18 år), vilka bettla eller stryka omkring, i sina hem sedligt vanvårdas eller misshandlas, vilkas föräldrar leva ett lastbart liv eller vilka äro sedligt förkomna. Nämnden har även att utöva viss verksamhet beträffande unga personer, som begått brott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 51

I den blivande lagen skola även givas bestämmelser angående förbud att av barn uppköpa skrot m. m. och att giva lån åt barn mot pant, förbud för barn att använda tobak, minderårigas skyddande mot olämpligt förvärvs­ arbete, minderåriga förbrytares behandling, samt kostnaderna för barn- och ungdomsskyddet. I motiveringen till förslaget om barnskyddsnämndens befattning med värnlösa barn och barn, vilka fattigvårdsmyndigheten finner vara i behov av vård utom hemmet, anfördes, att det icke'kunde tänkas, att inom eu familj, som åtnjöte fattigunderstöd, barnen ställdes under uppsikt av barnskyddsnämnden, medan fattigvårdsstyrelsen hade rättighet att öva tillsyn över de andra familjemedlemmarna. Detta stode i strid med hela begreppet centra­ lisation och hade till följd en för hela familjen odiös inblandning från två olika myndigheters sida. Tiden vore å andra sidan icke mogen för en an­ ordning sådan, som föreslagits i Norge (se nedan), enligt vilken ekono­ misk hjälp åt barn i hemmet skulle begäras hos och ombesörjas av barnavårdsmyndigheten (vergerådet), varefter familjen stode under dess tillsyn, så länge hjälpen åtnjötes. Kommittén funne det opraktiskt, att vården och uppfostran av en del barn inom kommunen vore anförtrodda åt barnskyddsnämnden, medan beträffande en annan del av de omhändertagna barnen fattigvårdsstyrelsen hade omvårdnaden. En olämplig konkurrens och en misshushållning bleve följden, om såväl barnskyddsnämnden som fattigvårds­ styrelsen vore tvungna att jämsides med varandra anskaffa fosterhem och anbringa omhändertagna barn i anstalter av olika slag. Slitningar kunde därigenom uppstå, och effektivitet i uppsikten och den fortsatta omvårdna­ den om barnen bleve icke heller sålunda befordrad. Då anmälan av fattig­ vårdsstyrelsen gjordes, att barn, som av densamma åtnjöte försörjning, vore i behov av vård och uppfostran utom hemmet, eller att minderårig understödstagare blivit värnlös, borde det ankomma å barnskyddsnämndens pröv­ ning, huruvida den föreslagna åtgärden borde vidtagas. Huru med barnet skulle förfaras, om de båda myndigheterna vore av olika mening, säges icke i betänkandet. Vidare må nämnas, att enligt den nya finska fattigvårdslagen av år 1922 kommunalfullmäktige i kommun, där särskild barnskyddsnämnd finnes, kunna, ifall omständigheterna det kräva, åt nämnden överlämna ledningen och upp­ fostran av några eller alla minderåriga, varvid fattigvårdsnämndens rättig­ heter och skyldigheter beträffande dessa barn överföras på barnskydds­ nämnden. Angående barnskyddsnämndens åligganden och dess ställning i förhållande till fattigvården innehåller lagen icke närmare föreskrifter. Ett vid lagens behandling i riksdagen framställt förslag, att barnskyddsnämnden skulle lyda under fattigvårdsnämnden, avslogs; barnskyddsnämnden är så­ lunda en av fattigvårdsnämnden oberoende institution, som dock i tillämp­ liga delar har att iakttaga fattigvårdslageus bestämmelser. Hittills hava barnskyddsnämnder tillsatts endast i några större städer, bland andra Helsingfors och Åbo, men antagligen icke i någon landskom­ mun. I Helsingfors är barnskyddsnämnden berättigad att omhändertaga barn, vilka äro i behov av vård och uppfostran, därest deras föräldrar över­ låtit sin uppfostringsrätt åt nämnden eller genom domstols utslag dömts densamma förlustiga. Nämnden har vidare att draga försorg om minder­ åriga, vilka äro i behov av fattigvård, därest vården skall meddelas utom understödstagarens eget hem. Därvid skola föreskrifterna i fattigvårdslagen iakttagas; fattigvårdsnämndens i lag stadgade rättigheter och skyldigheter med avseende å sådana minderåriga tillkomma barnskyddsnämnden. Den i lagen om barn utom äktenskap stadgade omsorgen om sådana barn samt bevakandet av deras intressen åligga även barnskyddsnämnden.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Norge. I Norge bär en kommitté dels år 1920 avgivit ett betänkande om vergerådens övertagande av tillsynen över av fattigvården och enskilda per­ soner till vård utom liemmet överlämnade barn in. m. och dels år 1921, efter det yttranden inkommit över nämnda betänkande, avgivit ett slutligt betän­ kande i samma ämne. Betänkandena äro åtföljda av utkast till lov om offentlig har nefor sorg. Dessa innebära ett sammanförande i eu ocb samma lag av be­ stämmelserna i 1905 års delvis blott för vissa kommuner gällande lov om tilsyn med pleiebarn in. r., den del av 1915 års lov om försorg för barn, som innehåller stadgan den om tillsyn över barn, 1896 års lov om behandling av forsmnfc barn med eu del förändringar samt bestämmelser om beliandlingav fattiga barn, vilka vårdas utanför sina hem. (Beträffande nämnda nu gällande lagar se U. s. 37—41, 45—57). Enligt 1920 års förslag, som innebär en kompromiss mellan rätt skilda principiella ståndpunkter, skall centralisering ske hos vergeråclet av dels det f. n. åt detta anförtrodda arbetet med skyddsuppfostran och vad därmed sammanhänger, dels uppgiften att ombesörja anbringande utom hemmet av och öva tillsyn över barn, som fattigvårdsmyndigheten finner böra vårdas utom hemmet, och dels tillsynen över fosterbarnsvården. I motiveringen yttras, att kommittén varit enig om önskvärdheten av att på detta område genomföra den största möjliga centralisering, så att de spridda lagbestäm­ melserna samlas och verksamheten lägges under samma institution, i den utsträckning detta kan finnas ändamålsenligt och förenligt med andra hän­ syn. Förslaget innebär ett första steg i denna riktning. Vacl beträffar de fattiga barnen skall enligt förslaget fattigvårdsmyndigheten liksom f. n. av­ göra, om den skall ingripa och på vilket sätt. Först när fattigvården kar fattat beslut, att ett barn skall försörjas utanför sitt hem, träder vergerådet till, utväljer ett hem, anbringar barnet där och övar tillsyn över det. Den hjälp, som det omhändertagna barnet får, är fattigunderstöd, och fattigvårds­ lagens regler om förhållandet till hemkommunen bibehållas. När barnet icke längre behöver försörjning från fattigvården, upphör befattningen med barnet. Beslut härom fattas av fattigvårdsmyndigheten. Enligt reglerna i lagen om vergeopdragelse kan dock vergerådet besluta att behålla barnet, när förutsättningarna härför finnas. — Vid detta betänkande, som är enhäl­ ligt, hava dock två ledamöter fogat särskilda uttalanden. Eu av dessa leda­ möter har formulerat sin principiella ståndpunkt i fråga om behandlingen av de fattiga barnen på följande sätt: Därest föräldrar eller de, som stå i deras ställe och som liava hemmavarande barn under 18 år, behöva ekono­ misk hjälp av det allmänna för sitt hushåll, skola de begära sådant hos vergerådet, som avgör, om, på vad sätt och i vilken utsträckning hjälp skall lämnas, och familjen står under vergerådets tillsyn, så länge hjälp utgår och till dess vergerådet anser tillsyn onödig. Dock skola föräldrarna eller deras ställföreträdare hava givit sitt samtycke till barnets överlämnande till vård utom hemmet. Föräldralösa barn, som sakna försörjare, stå under vergerådets tillsyn. Angående vergerådets utgifter i förevarande hänseende gäller detsamma som vid barns omhändertagande enligt vergerådslagen. — I den andre ledamotens särskilda uttalande förordas öppnande av möjlighet för den kommun, som önskar det, att upprätta ett centralkontor för anbringan­ det av och tillsynen över de barn, som kommunen måste taga hand om, vare sig detta skett på föranstaltande av vergerådet, fattigvårds- eller hälso­ vårdsmyndigheten . I det år 1921 avgivna, slutliga förslaget har majoriteten, två ledamöter, föreslagit eu modifikation av det tidigare förslaget av följande innehåll: Där sådant med hänsyn till förhållandena är av behovet påkallat eller lämpligt, kan kommunalbestyrelsen med konungens samtycke till en inom kommunen

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 53

för sådant ändamål upprättad centralinstitution överflytta den jämlikt lagen åt vergerådet anförtrodda befattningen med de barn, som av enskilda eller efter fattigvårdsmyndiglietens beslut överlämnas till vård utom hemmet, samt vidare anbringandet i enskilt hem, barnhem eller liknande inrättning av barn, om vars anbringande på dylikt sätt vergerådet fattat beslut, och till­ synen över dessa barn, I sådant fall skola lagens bestämmelser om vergerådets funktioner gälla centralmyndigheten. — Kommitténs övriga två med­ lemmar hava reserverat sig häremot och därvid anfört bl. a.: Majoritetens förslag innebure ett betydligt försvagande av centraliseringen med vergerådet som medelpunkt. Och försvagandet komme att inträda just där centralise­ ringen av barnavården omkring en institution vore mest av behovet påkallad, nämligen i de största städerna. I de kommuner, där barnens antal vore störst och förhållandena mest komplicerade, där vore det mer än annor­ städes nödvändigt, att all offentlig barnavård lades under en och samma institution. Endast härigenom kunde man nå fram till den enhet och planmässigliet i ledningen och den samling av ansvaret, som vore en nödvändig betingelse för barnavårdens effektivitet. Yäl vore det så, som majoriteten gjorde gällande, att de särskilda medlemmarna i den ledande institutionens styrelse icke kunde följa de särskilda barnen genom personlig tillsyn. Men detta vore icke huvudsaken, utan huvudsaken vore, att här, liksom vid all rationell arbetsfördelning mellan offentliga institutioner, de ärenden, som naturligt och organiskt hörde tillsammans, lades under samma myndighet, för att det skulle komma överblick, enhet, planmässighet och initiativ i led­ ningen. Den myndighet, som enligt det tidigare förslaget skulle vara kärnan och medelpunkten i den kommunala barnavården, nämligen vergerådet, skulle enligt majoritetens förslag i de största städerna få sitt arbetsområde starkt förminskat både i jämförelse med gällande lag och i jämförelse med landets övriga kommuner. Den skulle mista befattningen och kontakten med de barn, om vilkas överlämnande till enskilt hem eller barnhem, den fattade beslut, d. v. s. med de flesta barn, som den finge att göra med. I Danmark har år 1920 utarbetats ett lagförslag, innehållande bestäm­ Danmark. melser såväl om »Yaergeraadsforsorg» som »Tilsyn med Dorn» (se IT. s. 28—36), men i den under åren 1922 och 1923 genomförda nya barnavård slag­ stiftningen har ämnet uppdelats på två lagar, en »Om Yaergeraadsforsorg in. in.» och en »Om Tilsyn med Dorn». Enligt 1920 års förslag skulle vergerådet, utom de uppgifter, vilka hittills varit anförtrodda åt detsamma, även öva tillsyn över fosterbarn samt över barn, vilka enligt lagarna om barn utom äktenskap och deras föräldrar, om hustrurs och i äktenskap födda barns rättsställning samt om understöd till änkors barn erhålla understöd av det allmänna; dock skulle i vissa större kommuner denna tillsyn, om vergerådet och kommunalstyrelsen så önskade, med vederbörande ministers samtycke kunna uppdragas åt kommunalsty­ relsen. Den sålunda föreslagna centraliseringen hos vergerådet har dock icke blivit i den nya danska lagstiftningen genomförd såsom eu allmänt gällande regel. I 1923 års Lov om Tilsyn med Dorn stadgas sålunda, att kommunalstyrelsen skall utöva tillsyn över bland andra de ifrågavarande barnen, dock kan efter avtal mellan kommunalstyrelsen och vergerådet till­ synen med vederbörande ministers samtycke överlämnas till vergerådet, var­ jämte i vissa större kommuner tillsynen kan i viss ordning överlämnas till sundlietskommissionen.

(M. s. 16—23.) Tidigare förslag om Redan i det år 1899 avgivna kommittébetänkande, vilket ligger till grund centralisering för lagen om uppfostran åt vanartade in. fl. barn, antyddes möjligheten av barna­ vården.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

av att åt barnavårdsnämnden kunde anförtros, förutom befattningen med vanartade och i sedligt avseende försummade barn, jämväl vissa andra uppgift®1', som på grund av sin natiu- stode i nära sammanhang med nyssnämnda arbetsområde. I detta hänseende framhölls särskilt tillsynen över fosterbarnsvården. På sätt kommittén framhållit (M. s. 17 ff.), har sedermera tanken pa ett sammanförande i eu gemensam lag av alla de lagbestämmelser, som reglera barnavården, och alla barnavårdsuppgifters anförtroende åt en enda myndighet upprepade gånger gjorts till föremål för uttalanden i skrift samt vid möten och kongresser. Slutligen har riksdagen i skrivelse den 8 mars 11118 gjort den framställning i ämnet, som omförmälts å s. 37 här ovan och vilken finnes utförligare omtalad i kommitténs betänkande s. 39. Såsom kommittén erinrat (M. s. 28) hava yrkandena på centralisering av barnavården i huvudsak avsett sammanförande i en lag och hos eu gemensam myndighet av fattigvårdens barnavård, fosterbarnskontrollen och arbetet beträffande vanartade och i sedligt avseende försummade barn samt den verksamhet, som kunde anses äga nära samband med dessa verksam­ hetsgrenar (t. ex. beträffande kroppsligt vanvårdade barn), eller sålunda vad som kan betecknas såsom samhällets barnavård i egentlig mening. Centralisering Yad angår barnavården i övrigt är jag ense med kommittén (M. s. 23 — 27) av all därom, att sådant sammanförande icke bör ifrågasättas (jfr Y. 66 s. 48). samhällets barnavård Beträffande lagbestämmelserna om minderåriga förbrytare kan visserligen (i vidsträckt deras sammanförande med de egentliga barnavårdsbestämmelserna i en lagmening) hör ej ifråga- förefalla önskvärt, men någon verklig fördel skulle knappast vara att vinna sättas. därav annat än under den förutsättningen, att det läte sig göra att an­ förtro befattningen med de minderåriga förbrytarna åt de myndigheter, som handhava den egentliga barnavårdsverksamheten. Men då möjlighet att realisera denna tanke icke torde för 11 är varande i vårt land föreligga (se bl. a. M. s. 27), lärer det icke böra ifrågakomma att inpassa bestäm­ melserna om minderåriga förbrytare i samma lag som de egentliga barna­ vårdsbestämmelserna. Statistiska Beträffande storleken av de grupper barn, vilkas sammanförande till en uppgifter. och samma myndighet ifrågasatts, får jag hänvisa till kommitténs motiv (M. s. 30, 278, 310) och dess statistiska undersökningar (S. s. 26, 38 ff.). Vad de vanartade och i sedligt avseende försummade barnen beträffar, framgår av en redogörelse, utarbetad av en av ett flertal landsting tillsatt kommitté och omfattande samtliga skoldistrikt med undantag av sex, att under år 1922 barnavårdsnämndernas verksamhet omfattat 1,704 fall och att i 563 av dessa skiljande från hemmet ägt rum. En jämförelse med kommitténs uppgifter för år 1915 (S. s. 38, 39) synes utvisa en minskning i verksamhetens omfattning, i det sistnämnda år till barnavårdsnämnderna gjorts anmälan rörande 2,395 barn, av vilka 793 skilts från hemmet. Enligt kommitténs statistik (S. s. 41) bekostade barnavårdsnämnderna vid slutet av år 1915 vård och underhåll för 2,732 barn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 55

Beträffande fattigvårdens barnavård må ur den officiella statistiken för år 1922 följande uppgifter anföras: Antalet direkt understödda barn (d. v. s. barn under 16 års ålder, vilka själva eller i första hand åtnjuta fattigvård) utgjorde 35,353. Antalet indirekt understödda barn (d. v. s. minderåriga hemmavarande barn, tillhörande äldre, av kommunerna understödda personer, vilka barn anses i större eller mindre mån erhålla del av det understöd, föräldrarna åtnjuta) utgjorde 73,240. Hela antalet fattigunderstödda barn utgjorde alltså 108,593. Av de direkt understödda barnen voro 24,994 eller 70.7 % utackor­ derade i enskilda hem. Det framgår ej av statistiken, huru många av de återstående 29.3 % direkt understödda barnen, som vårdades i barnhem eller sjukvårdsanstalter eller voro »på annat sätt understödda». Till sist­ nämnda grupp torde höra bl. a. de barn, vilka erhålla understöd i skodon, i sjukpersedlar o. dyl., utan att föräldrarna åtnjuta något annat understöd. Att understöden i skodon äro tämligen talrika framgår av Stockholms stads statistik. (Under år 1922 erhöllo i Stockholm 1,290 barn direkt under­ stöd i skodon, utan att familjen i övrigt åtnjutit annat understöd.) Vidare ingå bland de direkt understödda, ej utackorderade barnen en del, som åtnjuta kontant understöd i hemmet. Härav framgår, att de av fattigvården helt omhändertagna (utom sina hem vårdade) barnens antal, ej, såsom stundom antagits (jfr M. s. 310), sammanfaller med utan under­ stiger antalet direkt understödda barn. Sannolikt uppgår antalet av fattig­ vården helt omhändertagna barn till omkring 30,000. Kommitténs (M. s. 37—41.) förslag om Kommittén har (M. s. 37, 38) föreslagit sammanförande i en lag och till centralisering . en enda kommunal myndighet av de delar av samhällets barnavård, som nu representeras av fosterbarnslagen, lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn samt fattigvårdslagens bestämmelser om de helt omhändertagna barnen. Hela denna verksamhet anser kommittén böra anförtros åt eu speciell barnavårdsmyndighet, barnavårdsnämnden. Kommittén har (M. s. 40) övervägt det i riksdagens skrivelse den 8 mars 1918 gjorda uttalandet, att det vore möjligt, att behörig hänsyn till de växlande ortsförhållandena kunde göra det erforderligt eller i varje fall lämpligt, att i en blivande lagstiftning vissa betämmelser, som icke kunde tilläggas eu allmännare giltighet, gjordes endast villkorligt bindande, så att deras tillämpning inom varje särskild kommun bleve beroende av vederbörande myndighets beslut. Kommittén har därvid funnit, att vid överflyttning av fattigvår­ dens barnavård en begränsning icke kunde tänkas på sådant sätt, att inom vissa samhällen centraliseringen icke komme till stånd eller endast genomfördes till eu del. Det ginge enligt kommitténs uppfattning icke för sig att låta vissa till barnavården hörande ärenden behandlas i eu kommun av barnavårdsnämnd, i en annan av fattigvårdsstyrelse. Däremot skulle det kunna tänkas, att i smärre kommuner, där både fattigvård och

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

barnavård vore av ringa omfattning, förlägga båda dessa verksamhetsgrenar i sin helhet till samma myndighet, i sådant fall närmast till fattigvårdsstyrelsen. Även eu sådan anordning har dock kommittén avstyrkt med hänsyn till den olika sammansättning, som myndigheterna borde erhålla med avseende å deras olika funktioner och med hänsyn till beskaffenheten av den verksamhet, som de skulle hava att utföra. Därjämte har kommittén i sitt förslag till barnavårdslag (10 kap.) upp­ tagit bestämmelser om penningunderstöd åt barn till ensamstående mödrar. Denna understödsverksamket skall enligt förslaget utövas av barnavårds­ nämnden. (M. s. 42—62.) Yttranden (Y. 1 — 106.) över kommitténs Kommittéförslagets grundprincip, centralisering av barnavården, bär i förslag om stort sett tillstyrkts i de avgivna yttrandena. Ett betydande antal läns­ centralisering, styrelser, landsting, domkapitel, centrala ämbetsverk, barnavårdsnämnder och enskilda organisationer hava uttalat livlig anslutning till denna princip. (Se bl. a. Y. 2, 10, 11, 12, 14, 16, 19, 20, 21, 22, 26, 27, 31, 32, 38, 39, 41—45, 45 a, 52, 53, 57, 81, 84, 89, 90, 92—94, 97, 100 — 103.) Sa anför länsstyrelsen i Stockholms län: »Länsstyrelsen vill såsom allmänt omdöme om kommitténs förslag uttala, att detsamma i väsentliga delar på ett synnerligen erkännansvärt sätt uppdragit riktlinjerna för en sådan ut­ veckling av den offentliga barnavården, som det svenska samhället måste eftersträva. Det är efter länsstyrelsens mening nödvändigt att ej blott bättre systematisera hittillsvarande bestämmelser på detta område, utan även ut­ vidga dem i huvudsak enligt de grunder, som kommittén utstakat, och ej mindre att sammanföra kommunernas barnavård under enhetligt arbetande organ.» (Y. 2.) Härnösands domkapitel uttalar såsom ett allmänt omdöme om förslaget, att det utan tvekan förtjänar det vitsord, att det följdriktigt och organiskt byggt UPP på den lagda och beprövade grunden en byggnad av högst an­ senlig resning, som äger alla förutsättningar att åt svensk offentlig barna­ vård vinna berättigat anseende och att ställa densamma i främsta ledet (Y. 89.) Socialstyrelsen anser sig utan tvekan kunna giva sin anslutning till för­ slagets grundtanke, att sammanföra reglerna rörande den offentliga barna­ vården i en enda lag och i samband därmed låta ett enda kommunalt organ avlösa de tre på detta område verksamma. Enligt styrelsens mening torde eu dylik anordning vara ägnad att främja eu effektiv och rationell utveck­ ling av barnavarden samt beteckna ett verkligt framsteg för densamma (Y. 100.) Svenska stadsförbundets styrelse anför: »Styrelsen har obetingat kunnat ansluta sig till kommitténs uppfattning, att en av de viktigaste åtgärderna för åstadkommande av fullgod offentlig barnavård i vårt land vore att häva den nu bestående splittringen och hos en ansvarig och fullt kompetent myn­ dighet samla handläggningen av dessa frågor. Att kommittén med så stark och bärande motivering gjort detta krav gällande, finner styrelsen för sin del vara det föreliggande betänkandets främsta förtjänst. Hur än en blivande lag om den offentliga barnavården i sina detaljer kan komma att gestalta sig, är det enligt styrelsens mening i vart fall av primär betydelse, att den­ samma avägabringar större enhet i barnavårdsärendenas handläggning. Än

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 57 så viktiga reformer beträffande olika grenar av lagstiftningen torde få en relativt ringa betydelse, så länge hela arbetet från det offentligas sida för en bättre uppfostran åt värnlösa och vanartade barn förlamas genom en decentralisation, som just på detta område kommit att bliva i särskilt hög grad utpräglad. (Y. 103 s. 81.) Å andra sidan har förslaget om centralisering i vissa yttranden helt eller delvis avstyrkts. Sålunda hava några kommunala myndigheter, tvenne domkapitel och ett centralt ämbetsverk avstyrkt centraliseringsprincipens genomförande (bl. a. Y. 50, 55, 77, 82, 85, 96). Från åtskilliga håll hava invändningar gjorts mot det föreslagna överflyttandet från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden av befattningen med utom hemmet vårdade fattiga barn. (Y. 1, 4, 5, 8, 12, 14, 16, 17, 25, 26, 32, 42, 47, 51, 63, 66 s. 45, 84 s. 53, 85-88, 99, 102 s. 72, 106 s. 90.) I vissa fall har man vänt sig mot en »splittring av understödsverksamheten», utan att det med tydlighet framgått, om man avsett att vända sig mot att verksamheten beträffande de utom hemmet vårdade fattiga barnen anförtroddes åt barnavårdsnämnden. De skäl, som framförts, hava nämligen stundom ej varit sådana, att de kunna avse en dylik åtgärd, utan blott överlämnandet till barnavårdsnämnden av den understödsverksamhet, vilken avser barn, som vistas i sina hem (sålunda t. ex. det enligt kommit­ téns förslag åt barnavårdsnämnden anförtrodda understödjandet av barn till ensamstående mödrar). Uttrycklig anslutning till förslaget om överflyttande till barnavårdsnämn­ den av vården om de helt omhändertagna fattiga barnen har däremot ut­ talats i ett flertal yttranden (Y. 27, 31, 57, 92, 94, 103 s. 82, 103 a, 104 s. 87.) De mot förslaget om barnavårdens centralisering framställda invänd­ ningarna komma att i det följande upptagas till behandling. I det föregående har jag berört de betydande olägenheter, som följa Fördelar och av den nuvarande splittringen och olikformigheten på barnavårdens om- r'ackdel(lr av råde. Det synes nu vara en angelägen uppgift att, i den mån sådant ringen. lämpligen låter sig genomföra, undanröja denna splittring och olikformig­ het. Det första medlet härför torde vara de egentliga barnavårdsbestämmelsernas sammanförande i eu gemensam lag (se Y. 89 s. 58). Detta sammanhänger nära med barnavårdsverksamhetens överlämnande i den omfattning, som kan befinnas ändamålsenlig, till en enda, härför verkligt kvalificerad myndighet. Genom dessa båda åtgärder skulle enligt min tanke vinnas betydande fördelar, som siikerligen skulle mera än motväga motsvarande nackdelar. Bland dessa fördelar må, i anslutning till vad i det föregående anförts, framhållas, att barnavårdsarbetet inom varje kommun skulle kunna utföras efter mera enhetliga principer och med större mål­ medvetenhet, att gentemot de försörjare, vilka bliva föremål för samhällets inskridande, ett mera likformigt och rättvist förfarande kunde förväntas, att tvekan och tidsutdräkt vid fallens behandling genom remiss från en myn­ dighet till en annan till stor del kunde undvikas samt gränsfall, i fråga om vilken ingen myndighet ansåge sig behörig och skyldig att ingripa, mera sällan än nu behövde uppstå, att den nu förefintliga svårigheten

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

för allmänheten att avgöra, till vilken myndighet anmälan bör göras om missförhållanden beträffande barn, skulle väsentligen upphöra, att arbets­ kraft, tid och kostnader, särskilt i större kommuner, skulle kunna besparas på samma gång som arbetet kunde mera effektivt bedrivas, att större utsikter skulle finnas att för arbetet förvärva de lämpligaste och mest intresserade personerna, att, med hänsyn till att de skilda grenarna av barnavården äro varandra närstående, sysslandet med en av dem skulle ge ökad erfarenhet och kompetens jämväl för de övriga, att åt den barna­ vårdande kommunala myndigheten skulle beredas eu betydande och in­ flytelserik plats i samhället, vilket skulle vara ägnat att befrämja barna­ vårdens höjande, samt att möjlighet skulle vinnas att med rimliga kost­ nader få till stånd en effektiv kontroll från statens sida över barnavården, vilket med bibehållande av den nuvarande tredelade organisationen knap­ past skulle låta sig göra. Av den här ovan meddelade redogörelsen för den utländska lagstift­ ningen framgår, att behovet av en centralisering av barnavården i ett flertal främmande länder gjort sig lika starkt gällande som i vårt land och att eu sådan centralisering antingen redan genomförts eller ock före­ slagits. Därest, såsom jag kommer att i det följande föreslå, i regel eu särskilt utsedd kommunal myndighet skall handhava barnavården, komma gentemot de nyss angivna fördelarna av barnavårdens centralisering att stå tvenne nackdelar av större betydelse. Den ena är svårigheten att i vissa mindre kommuner finna tillräckligt antal personer, lämpade att utföra, förutom övriga nämnders och styrelsers åligganden, jämväl den blivande barnavårdsmyndighetens arbetsuppgifter. Denna olägenhet torde kunna och böra undanröjas genom beredande av möjlighet att i mindre kommuner anförtro barnavårdsverksamlieten åt någon redan bestående kommunal myndighet. Till denna fråga återkommer jag i det följande. Den andra olägenheten sammanhänger med den svårighet, som i en del fall kan uppstå i fråga om dragande av gränsen mellan fattigvårdsstyrelsens och den blivande barnavårdsmyndiglietens funktioner. Den kommer att av mig behandlas i sammanhang med spörsmålet, i vilken omfattning ett överflyttande av fattigvårdsstyrelsens barnavårdsverksamket till den blivande barnavårdsmyndigheten bör äga rum. Redan i föreliggande sammanhang önskar jag emellertid uttala, att jag anser jämväl denna svårighet kunna genom lämpliga bestämmelser i väsentlig mån undanröjas och alltså icke böra stå i vägen för centraliseringen. Jag skall nu övergå till behandling av frågan, vilken myndighet som, därest centralisering kommer till stånd, bör ombesörja barnavårdsverksamheten. Vilken myn- (M. S. 31--- 41.) dighet bor Yad då först beträffar fattigvårdsstyrelsen, är dess mest omfattande barnavården ? uppgift, understöd åt äldre behövande, så artskild från verksamheten med

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 59

uppfostran åt vanartade m. fl. barn och tillsynen över fosterbarnsvården samt i större kommuner så krävande, att det ej kan ifrågasättas att som .regel lägga barnavårdsverksamheten till fattigvårdsstyrelsen. Det kräves väsentligt andra egenskaper av dem, som skola handhava understödsverksamheten bland äldre fattiga, än av dem, som skola söka tillrättaföra vanartade och vårda sig om sedligt försummade och vanvårdade barn eller kontrollera t. ex. späda fosterbarns vård (se Y. 43 s. 17). Endast i undan­ tagsfall, vartill jag senare återkommer, bör fattigvårdsstyrelsen få tjänstgöra som barnavårdsmyndighet. Ej heller torde den myndighet, som för närvarande handhar tillsynen över fosterbarnsvården (hälsovårds-, kommunal-, fosterbarnsnämnd), vara lämpad att övertaga hela den omfattande verksamhet, varom här är fråga; för densamma krävas även andra egenskaper än de, som äro nödiga för fosterbarn skontrollens rätta utövande eller som finnas representerade i våra hälsovårdsnämnder. Dessa hava f. ö. redan en mycket omfattande verksamhet. I likhet med kommittén anser jag däremot, att centraliseringen bör ske hos kommunens nuvarande speciella barnavårdsmyndighet, barnavårds­ nämnden. I varje kommun bör finnas en sådan nämnd; den bör i regel vara särskilt tillsatt för uppgiften i fråga (annan nämnd eller styrelse bör sålunda i allmänhet ej få, såsom för närvarande är fallet, fungera såsom barnavårdsnämnd), och den bör erhålla en av sitt utvidgade arbetsområde betingad sammansättning, en fråga till vilken jag återkommer i det följande. Blott så mycket bör i detta sammanhang nämnas om sammansättningen, att präst och, där så är möjligt, läkare böra vara ledamöter av nämnden, att även representanter för lärarkåren och fattigvårdsstyrelsen böra inväljas samt att kvinnan icke skall saknas bland ledamöterna. Frågan om undantag för smärre kommuner från det ifrågasatta stadgandet om särskilt tillsatt barnavårdsmyndighet kommer att behandlas i det följande. Ett särskilt skäl för att samla barnavårdsverksamheten hos kommunens speciella barnavårdsorgan ligger i den omständigheten, att de under åren 1917—1920 tillkomna lagarna på familjerättens område anförtrott omfattande och betydelsefulla uppgifter åt detta organ. Dessa uppgifter, särskilt befattningen med barn utom äktenskap, äga nära beröringspunkter såväl med verksamheten för vanartade och sedligt försummade barn (många utomäktenskapliga barn bliva sedligt försummade eller vanartade) som med kontrollen över fosterbarnsvården (det övervägande antalet fosterbarn är barn utom äktenskap). (M. s. 32—38.) Centraliseringens om­ Då det härefter gäller att besvara frågan, i vilken omfattning barna­ fattning. vårdsverksamheten bör centraliseras hos barnavårdsnämnden, är det till liefattningon mod vanartado en början tydligt, att de ärenden, som enligt lagen om uppfostran åt tu . 11. barn. vanartade m. fl. barn ankomma på barnavårdsnämnden, böra där bibe­ hållas. Därest enligt den nya lagstiftningen samhället kommer att med-

(30 Kung! Maj:ts proposition nr 150.

givas befogenhet att mot föräldrarnas vilja ingripa jämväl i andra än för närvarande medgivna fall (jag syftar härvid på misshandel och kroppslig vanvård av barn, som vistas hos föräldrarna), bör denna nya barnavårdsverksamhet likaledes ankomma på barnavårdsnämnden. Till ett av reser­ vanter inom kommittén framställt förslag om inskränkning av den nuvarande barnavårdsnämndens arbetsområde återkommer jag i det följande. Jag vill emellertid redan nu nämna, att en dylik inskränkning enligt min mening icke bör ifrågakomma. Kontrollen Kontrollen över fosterbarnsvården har hittills behandlats övervägande över fosterbarnsvården. som en hälsovårdsfråga, men bör enligt min mening behandlas jämväl ur uppfo strings synpunkt, särskilt om, såsom förslagits, åldersgränsen för fosterbarnsbegreppet liöjes. 1902 års fosterbarnslag har vunnit ringa tilllämpning (se M. s. 278), och det synes önskvärt att överlämna denna verksamhet åt en myndighet med mera omfattande barnavårdsuppgifter och med särskilda förutsättningar för dessa uppgifters handhavande. Härmed är dock ingalunda sagt, att ett avstående från hälsovårdssynpunkten bör äga rum. Tvärtom bör åt läkaren beredas starkt inflytande i avseende å denna verksamhet. Kommitténs förslag om överflyttning av kontrollen över fosterbarnsvården till barnavårdsnämnden har, utom i något enda av de avgivna yttrandena (Y. 71), rönt anslutning bland de hörda myndigheterna (se bl. a. Y. 43 s. 18, 66 s. 44), och jag finner mig också böra biträda detsamma. Barns under­ Svårare är frågan, om och i vilken omfattning den för närvarande av stödjande i hemmet. fattigvårdsstyrelsen oinkänderhavda barnavårdsverksamheten bör överföras till barnavårdsnämnden. Såsom den enklaste och mest tilltalande lös­ ningen framstår måhända, då man först griper sig an med detta spörs­ mål, det vid denna frågas behandling i Norge från visst håll framställda förslaget om överförande till den speciella barnavårdsmyndigheten av fattig­ vårdens hela barnavårdsverksamhet, således både den, som avser under­ stöd i hemmet, och den, som avser vård utom detsamma (jfr Y. 44). I det finska förslaget har denna tanke dock avvisats, liksom den nya tyska lagen blott under en övergångstid, med hänsyn till de nuvarande bristerna i den tyska fattigvårdens organisation, i vissa fall tillåter en dylik över­ flyttning. Jag har även efter övervägande av denna fråga kommit till den uppfattningen, att understöd åt barn i deras hem ej lämpligen bör besörjas av barnavårdsnämnden. Understödsverksamheten i egentlig me­ ning, d. v. s. den penningunderstödjande verksamheten, bör ej splittras på två myndigheter (verksamheten för de äldre hos fattigvårdsstyrelsen och för barnen hos barnavårdsnämnden). Följden härav skulle lätt bliva, att de båda myndigheterna tillämpade olika principer och särskilt att de utmätte penningunderstöden efter olika grunder, även där sådant ej vore betingat av förhållandena i det särskilda fallet. Därest det skulle inträffa, att understöd från barnavårdsnämnden utmättes med större frikostighet än understöd från fattigvårdsstyrelsen, skulle det lätt uppstå eu uppfatt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 61

ning, att samhället gåve två slag av fattigvård, ett bättre och ett sämre, vilket icke skulle vara ägnat att befordra fattigvårdens utveckling (jfr Y. 69, 99 s. 65, 102 s. 74). I vissa fall kunde det inträffa, att två olika myndigheter utdelade penningunderstöd åt olika medlemmar av samma familj, vilket skulle medföra familjens kontrollerande av utskickade från båda myndigheterna. Icke heller synes mig den ifrågavarande understödsverksamhetens art vara sådan, att ett överlämnande av densamma till barnavårdsnämnden kan anses motiverad. Understöd åt barn i hemmet innebär nämligen i själva verket ekonomisk hjälp åt föräldrarna, hos vilka uppfostringsplikten alltjämt kvarligger. Den kan därför icke anses skilja sig särdeles mycket från understöd åt äldre, i fråga om vilken verksamhet uppfostringssynpunkten i allmänhet är av mera underordnad betydelse. Av helt annan innebörd är uppgiften att omhändertaga barn och vårda dem utanför deras hem. Här gäller det i första hand att skaffa barnen hem, där de kunna erhålla vård och uppfostran och vidare att övervaka denna vård och upp­ fostran samt, sedan den omedelbara befattningen med barnen upphört, under någon tid liava tillsyn över dem. Något nämnvärt ^besparande av arbete och kostnader skulle ej heller vinnas, därest barns understödjande i hemmet uppdroges åt barnavårdsnämnden, ty hemmens övervakande torde, då det gäller understöd åt barn i deras hem, kunna med lika stor fördel äga rum genom fattigvårdsstyrelsen och dess biträden, som då det gäller understöd åt äldre. Av det anförda framgår, att jag anser mig icke kunna förorda ett över­ flyttande till barnavårdsnämnden av understödsverksamheten bland barn, som vistas i föräldrahemmen. Kommittén har från denna även av densamma såsom huvudregel om­ fattade ståndpunkt gjort ett viktigt avsteg, nämligen då det gällt frågan om understöd åt barn till ensamstående mödrar. Till denna fråga åter­ kommer jag här nedan (s. 70). Jag önskar emellertid redan i detta sammanhang uttala, att jag icke kunnat upptaga kommitténs förslag i denna del. Vad angår den för närvarande av fattigvårdsstyrelsen utövade verksam­ Vård av helt omhändertagna heten beträffande de helt omhändertagna barnen, har kommittén, såsom fattiga barn. förut erinrats, föreslagit denna verksamhets överflyttande till barnavårds­ nämnden. Vissa mot detta förslag framställda erinringar behandlas nedan under punkterna 1 —11. 1. Mot förslaget i denna del har (Y. 4 s. 4) anmärkts, att det ej visats föreligga större samband mellan verksamheten för fattiga barns vårdande utanför sina hem och vården av vanvårdade, vanartade och sed­ ligt försummade barn, än mellan förstnämnda verksamhet och understöds­ verksamheten i övrigt. (Motsatt uppfattning Y. 43 s. 17, 103 s. 82.) Härvid synes man emellertid hava förbisett, att i stort sett samma syn­ punkter, vilka på sätt ovan nämnts, göra sig gällande då fråga är om fattiga barn, vilka vårdas utanför föräldrahemmet, göra sig gällande, då

&2 Kungl, Maj:ts proposition nr 1Ö0.

det är fråga om barn, vilka på grund av vanvård, vanart eller sedlig för­ summelse skiljas från sina hem; det gäller i båda fallen att skaffa barnen hem samt vård och uppfostran, som göra dem samhällsdugliga, att tillse att barnens vård och uppfostran ej försummas samt att barnen under den närmaste tiden efter det kommunens omedelbara befattning med dem upp­ hört arta sig väl. (Endast beträffande de barn, vilka på grund av sin vanart kräva skyddshemsvård, är förhållandet i viss mån ett annat.) Jag har förut framhållit, att det här ej är fråga om skilda grupper av barn: barn, som omhändertagas på grund av nöd i hemmet, äro stundom sedligt försummade och vanartade o. s. v. Genom att av fattigvårdens nuvarande skyddslingar till barnavårdsnämnden överföra blott dem, som vårdas utom sina hem, torde man begagna sig av en principiellt motiverad och även i praktiken lätt skönjbar gräns. Ett sådant överförande innebär ej någon radikal omgestaltning. De stora kommunernas utackorderingsverksamhet och dess personal överföras från fattigvårdsstyrelsens till barnavårdsnämn­ dens stat. Med kommitténs förslag erfordras nämligen ej såsom f. n. två (eller, om tillsynen över fosterbarnen inbegripes, tre) staber av till­ syningsman och övervakare, utan allenast en, vars antal antagligen kan bliva mindre än summan av de nuvarande. Detta torde ur organisatorisk­ ekonomisk synpunkt vara ett betydelsefullt argument för kommitténs för­ slag, vilket även understrykes i åtskilliga yttranden. Så framhåller barna­ vårdsnämnden i Norrköping fördelen av att barnavårdsnämnden övertager fattigvårdsstyrelsens befattning med barn, som icke kunna vårdas av de sina, varigenom bl. a. den nuvarande i många avseenden betänkliga dua­ lismen i kommunens barnhems- och barnutackorderingsverksamhet skulle försvinna (Y. 45 s. 24). Och i eu reservation i Stockholms stads fattigvårdsnämnd erinras, att förhållandet med dubbla utackorderingsorgan och dubbla barnhem föranlett många anmärkningar och utredningar i huvud­ staden, varför på denna punkt ett starkt behov av barnavårdens centrali­ sering framträtt för sparande av både arbete och kostnader (Y. 59 s. 38). Det torde även förtjäna anmärkas, att styrelserna för de tre stora kom­ munala sammanslutningarna i vårt land, svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet och svenska landskommunernas förbund, vilka torde hava granskat förslaget företrädesvis ur kommunal synpunkt, tillstyrkt för­ slaget (Y. 103, 103 a, 104). 2. Det har vidare invänts, att fattigvårdsstyrelserna besitta större kompetens och erfarenhet för handhavande av vården om barn utom hemmet än barnavårdsnämnderna. (Y. 4 s. 3, 50, 51, 59 s. 31, 71; jfr 59 s. 39.) "Visserligen äga fattigvårdsstyrelserna erfarenhet beträffande in­ ackordering och vård av barn utom hemmet, men detta göra i regel också barnavårdsnämnderna, vilka emellertid på grund av sin sammansättning och sin befattning med övriga barnavård sfrågor kunna förväntas besitta särskilda förutsättningar just för utackorderingen och vården utom hemmen, vilka icke kunna anses föreligga hos fattigvårdsstyrelserna. Och genom

Kunyl. Maj.ts proposition nr 150. 63

ökningen av det åt barnavårdsnämnderna anförtrodda antalet barn skulle dessa nämnders erfarenhet snart bliva ytterligare utvidgad. För övrigt torde det icke vara uteslutet, att sådana ledamöter av fattigvårdsstyrelserna, vilka äga särskilda förutsättningar för barnavårdsverksamheten, över­ flyttas från fattigvårdsstyrelserna till barnavårdsnämnderna. 3. Den föreslagna omläggningen innebär ej en uppdelning av fattigvårdsstyrelsens egentliga (penningutdelande) understödsverksamliet. Redan nu bekostar ej blott fattigvårdsstyrelsen utan också barnavårdsnämnden och i vissa kommuner fosterbarnsnämnden vård åt omhändertagna barn, och de tre myndigheterna hava särskilda anslag härför. De anmärkningar, som i en del yttranden (bl. a. 8, 14, 17, 26, 32, 36, 59 s. 35) fram­ ställts mot en »splittring av understödsverksamheten» drabba således ej denna överflyttning. Genom densamma kan sålunda ej, såsom på vissa håll gjorts gällande, skapas någon uppdelning av understöden i bättre» och » sämre». 4. Från vissa håll (bl. a. Y. 1, 102 s. 73) har mot kommitténs för­ slag anmärkts, att om barnavårdsnämnderna tilldelades understödsverksamhet, i nämnderna skulle komma att inväljas personer, som i sin iver att hjälpa barnen glömde allt vad ekonomi hette, eller ock att kommu­ nerna, av fruktan att så skulle ske, i nämnderna insatte allenast personer, som vore intresserade endast av den ekonomiska sidan. Denna anmärkning förlorar emellertid sin udd, om fattigvårdsstyrelsen bibehålies vid den pen­ ningutdelande verksamheten, ty det torde främst vara vid dennas utövande, som slöseri kan vara att befara. Barnavårdsnämnderna (skolråden) hava redan nu hand om barn, vilka skilts från sina hem, och mig veterligen har det icke gjorts gällande, att de härvid slösat med kommunernas medel eller att valen till nämnderna förryckts av ekonomiska hänsyn. Det synes föga antagligt, att förändring häri skulle komma att inträda, om nämnderna finge sig an­ förtrodd även vården om de helt omhändertagna fattiga barnen. Det är för övrigt svårt att förstå, varför någon av de nyss antydda ytterligheterna — inväljande av allenast för nödens lindrande men för kommunens eko­ nomi likgiltiga personer eller allenast sådana, som intressera sig blott för ekonomien — skulle vara i högre grad att befara vid val av ledamöter i barnavårdsnämnden än vid val av ledamöter i fattigvårdsstyrelsen, vars verksamhet ju även bör vara präglad, å ena sidan av varmt intresse för de nödlidande och å andra sidan av erforderlig ekonomisk omtanke. 5. En annan invändning mot kommitténs förslag i denna del går ut på, att det vore otillfredsställande att å ena sidan fråntaga fattigvårds­ styrelserna befattningen med utom hemmet vårdade fattiga barn, men å andra sidan, såsom enligt kommitténs förslag skett, låta dem behålla allt besvär med sökande av ersättning för vården av kommuner och enskilda in. m. (se bl. a. Y. 59 s. 35, 66 s. 46, 102 s. 78). Denna särskilt från fattigvårdshåll framställda invändning kan dock ej tillmätas betydelse vid det förhållande, att sistnämnda anordning icke ingår såsom någon

64 Klingl. Maj:ts proposition nr 150.

väsentlig del av förslaget utan kan, såsom i det följande skall visas, utan olägenhet utbytas mot bestämmelser, enligt vilka fångvårdsstyrelse!! och barnavårdsnämnden göras fullt fria och oberoende i förhållande till varandra. En annan sak är, att legala åtgärder mot kommuner och enskilda kunna vidtagas av krafter, som äro gemensamma för fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden, varigenom erfarenheten ökas och besparing vinnes. I större kommuner kan sådant ske genom kommunens ombudsman eller genom en för ett flertal närbesläktade arbetsgrenar gemensam ombudsman. I Stockholm finnes f. n. som bekant gemensam ombudsman för fattig­ vårds- och hälsovårdsnämnderna, och det torde ej vara uteslutet, att han kunde vara ombudsman även för barnavårdsnämnden (Se Y. 59 s. 39, 103 s. 85). 6. Man har med rätta framhållit den stora betydelsen av att en och samma myndighet i varje kommun hade att, vare sig det gällde nöd, van­ vård, sedlig försummelse eller vanart, besluta omhändertagande av de barn, som vore i behov därav, uppsöka lämpliga fosterhem för barnen samt övervaka fosterhemmen och sörja för barnen, då de lämnade fosterhemmen. Detsamma gäller, när lämplig barnavårdsanstalt skall sökas för deras vård. Om kommunen har egen barnavårdsanstalt, bör denna tydligen förvaltas av samma myndighet, som har att sörja för barnens utackordering. Även torde det vara synnerligen lyckligt, om den myndighet, som skall skaffa fosterhem åt omhändertagna barn och övervaka dessa, är densamma som kontrollerar fosterbarnsvården, ty sistnämnda verksamhet ger ju erfarenhet om tillgången på fosterhem och deras beskaffenhet. Jag kan sålunda till fullo instämma i kommitténs uttalande (M. s. 35), att de tre barnavårdsgrenarnas förening hos eu och samma myndighet är ägnad att åt denna skaffa ökad kännedom om befintliga utvägar och större erfarenhet i all­ mänhet, varigenom både arbetet och kostnaderna för verksamheten minskas. I bestämd motsats mot denna uppfattning står det av två reservanter inom kommittén framställda förslaget (M. s. 471, 472), att barnavårds­ nämnden väl skulle äga skilja barn från hemmet såväl på grund av vanart som sedlig försummelse, misshandel och vanvård, men att den sedan skulle överlämna alla dessa barn, utom de vanartade, till fattigvårdsstyrelsen, vilken skulle hava att draga försorg om dem. (En del myndigheter hava instämt med reservanterna. Se vidare Y. 23; jfr Y. 99 s. 64.) Av de sakkunniga på detta område framhålles det emellertid såsom något särskilt betydelsefullt, att den myndighet, som skiljer barnet från hemmet, sedan också får tillfälle att fortsätta med sin befattning med barnet. Reservan­ ternas förslag, som står alldeles i strid mot denna åskådning, synes mig innebära ett steg i orätt riktning; långt ifrån att åstadkomma större enhet och planmässighet på barnavårdens område, torde det tvärtom vara ägnat att öka den nuvarande splittringen och förvirringen. Även bör erinras, dels att svårighet ofta föreligger att avgöra, huruvida ett barn är sedligt försummat eller vanartat, och dels att sedlig försummelse stundom efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 65

hand övergår till vanart, i vilket sistnämnda fall barnet skulle, om reser­ vanternas förslag vunne bifall, få av fattigvårdsstyrelsen återlämnas till barnavårdsnämnden. Redan i det kommittébetänkande, som ligger till grund för gällande lag om uppfostran åt vanartade m. fl. barn, anfördes följande: »Det ligger — — i sakens natur, att den skillnad, som — — — kan uppdragas emellan å ena sidan barn, som äro i sedligt avseende för­ summade, och å andra sidan vanartade barn — — — icke alltid låter sig i tillämpningen med bestämdhet påvisa. Där sedlig försummelse föreligger, finnes nämligen också i allmänhet åtminstone en begynnande van­ art, och dennas utveckling sker vanligen så småningom och omärkligt, att den tidpunkt, då det sedligt försummade barnet övergår i de vanartades grupp, icke låter sig med noggrannhet bestämma.» (M. s. 184.) Det förefaller mig ganska sannolikt, att den av reservanterna föreslagna anordningen, enligt vilken fattigvårdsstyrelserna skulle, på order av barna­ vårdsnämnderna, nödgas taga hand om ett stort antal delvis mindre lättskötta barn och träda i förbindelse med eu mängd svårhanterliga för­ äldrar, komme att för fattigvårdens representanter vara allt annat än till­ talande. Så mycket synes mig i varje fall uppenbart, att anordningen i fråga icke skulle vara ägnad att befordra ett gott förhållande mellan de båda myndigheterna. Från kommitténs förslag, enligt vilket åt barnavårdsnämnden anförtrotts såväl att fatta beslut om omhändertagande av fattiga barn som deras därefter följande vård och tillsynen över dem, skilja sig de i det före­ gående (s. 50—53) omförmälda finska och norska förslagen. Den i de båda norska lagförslagen förekommande anordningen — enligt vilken det är fattigvårdsmyndigheten, som skall avgöra, när ett fattigt barn bör försörjas utanför sitt hem, varefter vergerådet skall hava att utvälja foster­ hem och öva tillsyn över barnet, samt fattigvårdsmyndigheten även skall äga besluta om vårdens upphörande — kan enligt min mening icke anses innebära en lycklig lösning. Med eu dylik anordning skulle barnavårdsmyndiglieten berövas beslutanderätt, såväl då det gäller ingripande som beträffande tidpunkten för vårdens upphörande, den skulle i denna de! av sin verksamhet blott bliva eu fattigvårdsstyrelsen underordnad utackorderingsmyndighet, men de fördelar, vilka, på sätt jag ovan sökt visa, skulle följa av centraliseringen, komme blott i begränsad omfattning att vinnas. Den myndighet, som ägde kännedom om barnet och dess hem samt om de förhandlingar, vilka föregått beslutet om omhändertagandet, samt här­ igenom blivit_ satt i tillfälle att bedöma, vad som särskilt borde iakttagas i avseende å val av fosterhem o. s. v., denna myndighet finge med den ifrågavarande anordningen ingen beslutanderätt i avseende å detta val och intet tillfälle att övervaka barnets vård. Enligt den skandinaviska lag­ stiftningen angående uppfostran åt vanartade m. fl. barn gäller, att samma myndighet, som beslutar omhändertagandet, också sedermera har att taga Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 sand. 112 höft. (Nr 150.) om 23 5

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

befattning med barnet. Detsamma bör enligt min tanke även gälla de fattiga barn, vilka omhändertagas av det allmänna. Att hela denna verk­ samhet bör anförtros åt den speciella barnavårdsmyndiglieten, har jag sökt i det föregående visa. Icke heller den i det finska principbetänkandet föreslagna lösningen, en­ ligt vilken för barns omhändertagande för vård utom hemmet skulle erfordras samstämmiga beslut av fattigvårdsmyndigheten och barnskyddsnämnden, kan enligt min mening betecknas såsom efterföljans värd. Måhända komma i det under arbete varande finska lagförslaget bestämmelser att meddelas, varigenom konflikter kunna lösas och hjälp i någon form alltid kommer att beredas, men förslaget, sådant det nu föreligger, lämnar ingen anvis­ ning i sådant hänseende. 7. Av eu representant för huvudstadens fattigvård har gjorts gällande, att förslagets bestämmelser om överflyttande till barnavårdsnämnden av fattigvårdsstyrelsens utackorderingsverksamhet skulle hava menliga följ der­ för denna med hänsyn till att enligt kommittéförslagets It kap. möjlig­ het ej beretts kommun att i avseende å barn, som utackorderats i annan kommun, vinna befrielse från stadgandena om att tillsyn över dessa barn skall utövas av barnavårdsnämnden på platsen (Y. 59 s. 33, 35). Detta är emellertid något, som ej sammanhänger med frågan, huruvida fattigvårdsstyrelsen eller barnavårdsnämnden bör handhava vården om de helt om­ händertagna fattiga barnen. Beträffande spörsmålet om dylik befrielse finner jag anmärkningen mot kommitténs förslag befogad. Sålunda kommer jag att i 60 § föreslå bestämmelse om, att befrielse skall i fall, som här avses, kunna meddelas. För kommun, som erhållit sådan, kan inspektion över de utackorderade äga rum på samma sätt som hittills, allenast med den ändringen, att verksamheten överflyttas till barnavårdsnämnden (jfr Y. 59 s. 39 näst sista stycket). 8. Det bär i vissa yttranden över kommitténs förslag framhållits, att det vore önskvärt, om i varje kommun funnes en enda myndighet, till vilken man skulle kunna vända sig för hjälp, och att kommitténs förslag, långt ifrån att befordra en centralisering av understödsverksamlieten, vore ägnat att motverka en sådan genom klyvning av fattigvårdsstyrelsens verk­ samhet (bl. a. Y. 59 s. 35, 61, 69, 76, 79, 82). Härtill kan genmälas, att det i förevarande sammanhang ej är fråga om en centralisering av understödsverksamlieten, en fråga, som är av ofantlig räckvidd, i det den omfattar en förenklad organisation även av den sociala försäkringen (se svenska stadsförbundets yttrande Y. 103 s. 82). Helt visst vore det önskvärt, om hjälp kunde i varje fall sökas hos eu enda myndighet, vare sig det är fråga om pension, fattigvård eller annat. Men det lärer icke böra ifrågasättas att genomföra detta önskemål på sådant sätt, att kravet på sakkunskap hos dem, som skola handhava de skilda verksamhetsgre­ narna, eftergives. Utan att i denna svårlösta fråga kunna för närvarande uttala någon bestämd uppfattning, skulle jag likväl vilja såsom en tänk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 67

tiar möjlighet framkasta, att inom varje kommun de skilda sociala verk­ samhetsgrenarna handhades av särskilda, kvalificerade styrelser eller dele­ gationer av en styrelse, men att befogenhet tillädes något organ att vid meningsmotsatser mellan dessa styrelser eller delegationer träffa avgörande och på så sätt få fram beslut, som vore mindre ensidiga och mera be­ aktade det helas väl, än avgöranden, träffade av dem, som stå i det dag­ liga, speciella arbetet. Ett motverkande av en dylik eller annan i fram­ tiden till äventyrs genomförbar anordning i samma syfte bör ej ske, men såvitt jag kan finna skulle detta långt ifrån bliva fallet genom den ifråga­ satta överflyttningen till barnavårdsnämnden av vården om fattiga barn utom hemmet. Denna överflyttning innebär, såsom förut framhållits, ej en splittring af­ dela egentliga understödsverksamheten, utan ett sammanförande, av sak­ ligt och ekonomiskt vägande skäl, av hela den verksamhet, som avser barns vårdande utanför sina hem, till en och samma myndighet, vilken tillika skulle utöva en närbesläktad verksamhet, nämligen uppsikten över fosterbarnsvården. Den ovan berörda tanken att låta en och samma myndighet handhava all social verksamhet inom kommunen kan, förutom den nyss berörda olägenheten, saknaden av speciell sakkunskap, även anses innebära en annan fara, nämligen att myndighetens arbetsbörda kan bliva alltför över­ väldigande och att svårighet på grund härav kan uppstå att förmå lämp­ liga personer att mottaga och behålla ledamotskap. Sistnämnda omstän­ dighet kan i sin tur tänkas föranleda större anlitande av avlönade krafter än som eljest skulle vara nödigt. I större kommuner skulle det sålunda knappast vara möjligt att låta samma personer handhava t. ex. fattigvård, barnavård och pensionsärenden. En uppdelning av arbetet på jämställda delegationer vore i varje fall nödvändig. Förslaget att låta eu och samma myndighet handhava kommunens hela sociala verksamhet torde kunna motiveras bl. a. med önskvärdheten av att undvika det ofta påtalade missförhållandet, att den, som begär hjälp för sin eller de sinas räkning eller eljest påkallar det allmännas ingripande i fall av nöd eller annat dylikt missförhållande, men därvid icke vänder sig till rätt myndighet, skickas till eu annan myndighet och av denna kanske till eu tredje o. s. v. Ett undanröjande i viss mån av denna för de hjälpsökande och allmänheten i övrigt uppenbarligen ganska kännbara olägenhet synes kunna åstadkommas genom anordningar, enligt vilka i dylikt fall framställningen ej avvisas utan mottages och befordras till den myndighet, av vilken den rätteligen bör handläggas. Yad barnavården be­ träffar, innebär för övrigt kommitténs förslag ett avlägsnande i huvudsak av antydda olägenhet, i det att anmälan om missförhållande beträffande barns vård eller uppfostran i varje fall kan ske hos barnavårdsnämnden, som endast därest anmälan synes påkalla understöd i hemmet har att överlämna densamma till fångvårdsstyrelse!!.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 9. En annan anmärkning mot kommitténs förslag innebär, att det måste anses olämpligt, att bjälp från två håll i »samma sociala enhet» stundom kan ifrågakomma, t. ex. genom att barnavårdsnämnden omhänder­ tar ett av barnen i en familj, under det att någon av de andra familje­ medlemmarna erhåller understöd av fattigvården (Y. 14, 25, 59 s. 34r 102 s. 75). Ett liknande förhållande kan emellertid redan för närvarande förekomma, t. ex. då ett av barnen i en familj åtnjuter understöd i hemmet eller omhändertagits av fattigvårdsstyrelsen, under det ett annat av barnen är föremål för tillsyn av barnavårdsnämnden eller av denna skilts från hem­ met. Två myndigheter taga sålunda i nyssnämnda fall viss befattning med familjen. Vistas fosterbarn i familjen kan till och med en tredje myndighet, fosterbarns-(hälsovårds-)nämnden hava befattning med densamma. Kommitténs förslag, enligt vilket aldrig mer än två nämnder — och detta relativt sällan — kan å samhällets vägnar ingripa i »samma sociala en­ het», innebär i varje fall icke någon förändring till det sämre i föreva­ rande hänseende. Och genom samarbete mellan myndigheterna bör det kunna undvikas, att familjen i onödigt stor utsträckning besväras med undersökningar. 10. Mot överflyttningen från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämn­ den av vården om de helt omhändertagna barnen har invänts, att det i många fall kan bliva föremål för tvekan, huruvida understöd bör lämnas i hemmet eller barnet omhändertagas, eller, med andra ord, huruvida fattig­ vårdsstyrelsen eller barnavårdsnämnden bör ingripa. Man har gjort gäl­ lande, att på grund av den oklara gränsen mellan de båda myndigheter­ nas befogenhet meningsmotsättningar och slitningar mellan dem lätt kunna komma att uppstå (Y. 5, 7, 40, 44, 50, 86 s. 54, 99, 102 s. 75). Till en början synes det mig vara av intresse att undersöka, i vilka fall enligt nu gällande bestämmelser och enligt kommitténs förslag möjlighet till konflikt mellan de båda myndigheterna föreligger. Då för närvarande tvekan uppstår, om ett fattigt barn bör understödjas i hemmet eller omhändertagas enligt fattigvårdslagens bestämmelser, löses denna fråga av fattigvårdsstyrelsen. Einner denna, att styrelsen varken bör lämna understöd i hemmet eller omhändertaga barnet, men att sådant fall är för handen, att barnavårdsnämnden bör ingripa jämlikt lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn, hänvisas fallet till barnavårdsnämn­ den. Yägrar denna att omhändertaga barnet, emedan den anser fallet böra behandlas av fattigvårdsstyrelsen, ställes styrelsen inför det alterna­ tivet, att antingen låta det i hemmet förefintliga missförhållandet fortfara eller ock lämna fattigvård i en eller annan form. En liknande kon­ flikt kan uppstå, om ett hos barnavårdsnämnden anhängiggjort ärende av nämnden hänvisas till fattigvårdsstyrelsen för meddelande av understöd eller för omhändertagande genom fattigvårdens försorg, men styrelsen är av annan mening. Det är uppenbart att, om barnavårdsnämnden er-

Kungl. Maj-.ts proposition nr ISO. ■ 69

håller befogenhet att ingripa även i fall av kroppslig vanvård i föräldra­ hemmet och fattigvårdsstyrelsen skulle — i strid mot kommitténs förslag — utöva barnavårdsverksamhet i samma utsträckning som för närvarande, möjligheterna till konflikter komme att bliva ännu större än för närvarande, på grund av att någon fullt tydlig gräns mellan vanvård (då barnavårds­ nämnden skulle omhändertaga barnet) och nöd (då det vore fattigvårdsstyrelsens sak att ingripa) i många fall icke kan dragas. Med godtagande av kommitténs förslag kan någon konflikt mellan olika myndigheter ej uppstå, om tvekan råder, huruvida omhändertagande bör ske för fattigdom eller för vanvård och dylikt, ty i båda dessa fall är barnavårdsnämnden behörig att besluta barnets omhändertagande. Där­ emot kan givetvis meningsskiljaktighet uppstå, därest barnavårdsnämnden vägrar omhändertaga ett barn och hänvisar till fattigvårdsstyrelsen för be­ viljande av understöd i hemmet, eller därest fattigvårdsstyrelsen anser, att sådant understöd ej bör utgå och hänvisar barnet till barnavårdsnämnden för att av denna omhändertagas. Denna möjlighet till konflikt har beaktats av kommittén, som i 65 § 2 stycket av sitt förslag upptagit en bestämmelse av innehåll, att därest, oaktat anmälan från barnavårdsnämnden om att barn är i behov av under­ stöd i hemmet, fattigvårdsstyrelsen underlåter att lämna sådant och nämn­ den fortfarande finner understöd erforderligt, nämnden må om förhållandet göra anmälan hos länsstyrelsen och i avbidan på dess bestämmande vidtaga de åtgärder, som nämnden finner vara av omständigheterna påkallade. Av motiven till detta stadgande (M. s. 217) framgår, att meningen varit att såväl barnavårdsnämnden som fattigvårdsstyrelsen skulle kunna påkalla länsstyrelsens åtgärd, något som väl även utan något lagstadgande synes uppenbart. Bestämmelsen i fråga har gjorts till föremål för en skarp kritik, särskilt från fattigvårdshåll (Y. 12, 66 s. 45, 69, 70, 99 s. 64, 102 s. 75, 103 s. 84). För mig står det klart, att ett anlitande av det ifrågavarande sättet för eventuella konflikters lösning icke skulle vara ägnat att medföra något gott förhållande mellan de båda myndigheterna. I stället för berörda, av kommittén föreslagna stadgande har jag för åvägabringande av eu lösning av dylika tvister föreslagit en bestäm­ melse (16 §) om samråd mellan de båda myndigheterna samt upp­ komna konflikters hänskjutande till eu tremannanämnd, bestående av den gemensamma ledamoten samt en ledamot av styrelsen och en av nämn­ den. Beträffande de närmare detaljerna av detta förslag får jag hänvisa till motiveringen till 16 §. Enligt min mening är det att förvänta, att uppkommande meningsskiljaktigheter skola kunna utan svårare slitningar utjämnas och att det jämförelsevis sällan skall bliva av nöden att anlita tremannanämndens avgörande. 11. Slutligen anser jag mig i anledning av ett uttalande (Y. 99 s. 65) böra framhålla, att det icke med hänsyn till den år 1918 antagna fattigvårds­ lagen kan anses olämpligt att nu från fattigvårdsstyrelsen till barnavårds-

70 Kung!.. Maj:ts proposition nr 160

nämnden överflytta den verksamhet, som avser barns vårdande utanför sina hem, ty vid förarbetena till nämnda lag betonades det, att understödsverksamheten beträffande barn ej genom lagen slutgiltigt ordnats, utan att spörsmålet härom borde upptagas till förnyad prövning i samband med barnavårdslagstiftningen i allmänhet. Att barnavården alltså ej i nämnda sammanhang utbröts ur fattigvårdslagstiftningen, bör därför, såsom kom­ mittén (M. s. 34) framhållit, ej utgöra hinder för att nu pröva frågan därom. Sammanfatt­ Den föregående utredningen giver enligt min mening vid handen, dels ning. att betydande fördelar skulle vara att vinna genom sammanförande av be­ stämmelserna om fattiga barns vårdande utanför hemmet, om behandlingen av vanartade, sedligt försummade, misshandlade och vanvårdade barn samt om fosterbarnskontrollen i en och samma lag ävensom överlämnande av den av dessa bestämmelser reglerade verksamheten till en gemensam barnavårdsmyndighet, barnavårdsnämnden, och dels att, med godtagande av vissa av mig i det föregående förordade anordningar, inga nämnvärda olägen­ heter torde vara förknippade med den ifrågavarande centraliseringen. Jag tillstyrker alltså kommitténs förslag i denna del.

Innan jag ingår på behandlingen av lagförslagets särskilda delar, torde jag böra till behandling upptaga tvenne spörsmål av mera allmän inne­ börd. Det ena rör det av kommittén framlagda förslaget om understöd för vård av barn till ensamstående mödrar. Det andra avser kommitténs förslag om inrättande av överordnade barnavårdsmyndigheter, benämnda ungdomsråd.

Understöd Vad först angår frågan om understöd för vård av ensamstående mödrars för vård av barn, innebär kommitténs förslag ett överflyttande till barnavårdsnämnden ensamstå­ ende mödrars av samhällets understödsverksamhet, även i hemmet, beträffande dels barn barn. utom äktenskap, dels barn till hustrur, vilkas äktenskap gått åter eller som vunnit hemskillnad eller äktenskapsskillnad eller vilkas sammanlevnad med deras män på grund av rättens beslut blivit hävd eller vilka leva åtskilda från männen och enligt rättens beslut ensamma handhava vård­ naden om barnen, dels änkors barn, och dels sådana mödrar till barn utom äktenskap, som äro i behov av understöd på grund av havande­ skapet eller barnsbörden. Angående de närmare detaljerna av detta förslag hänvisas till lag­ förslagets 10 kap. (81—86 §§) samt motiven s. 42—62 och 267—276. Två ledamöter av kommittén hava reserverat sig mot förslaget (M. s. 427). Yttranden. Kommitténs förslag i denna del har, på sätt närmare framgår av det vid detta protokoll fogade sammandraget av de avgivna yttrandena, visser­ ligen i en del av dessa helt eller delvis tillstyrkts (bl. a. Y. 7, 43 s. 20, 44, 53, 57, 97, 103 a s. 87), men i ett stort antal utlåtanden i huvud­ sak gjorts till föremål för en skarp kritik (bl. a. Y. 1, 4, 9, 10, 12,

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 71

21, 43 s. 18, 45 s. 24, 49, 52 s. 29, 59 s. 33 och 35, GO s. 41, (51, 66 s. 44 samt 45 och 47, 7 1, 87 s. 56, 92, 99 s. 66, 100 s. 67, 101 s. 70, 102 s. 73 samt 76 och 78, 103 s. 82, 104 s. 88, 105, 106). De väsentligaste invändningarna mot ifrågavarande förslag hava här nedan i korthet sammanfattats. Det må anmärkas, att vissa av de gjorda invändningarna riktats även mot förslaget om överflyttning från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden av befattningen med de helt om­ händertagna fattiga barnen. Invändningarna äro i huvudsak följande: Förslaget innebär en splittring av den egentliga understödsverksamheten; det vore praktiskt lämpligare, att fattigvårdsstyrelsen utdelade ifrågavarande understöd, varigenom skulle åstadkommas större likformighet med fattig­ understöd. — Fattigvårdsstyrelsen är minst lika kompetent som barnavårds­ nämnden att handhava denna verksamhet. — Det är lämpligare att låta fattigvårdsstyrelsen behålla de fall, där ekonomisk brist är det väsentliga.. - Det är svårt att få barnavårdsnämnder, kompetenta att handlägga så olika ärenden som å ena sidan ifrågavarande understödsärenden och å andra sidan de egentliga barnavårdsuppgifterna. — Barnavårdsnämnden är näppe­ ligen lämplig för de i 10 kap. stadgade rena fattigvårdsuppgifterna. — Barnavårdsmännen äro knappast kompetenta att giva ledning beträffande understödsbehov. Den omständigheten, att barnavårdsmännen lyda under barna­ vårdsnämnden, bör därför ej utgöra något skäl för förslaget. För övrigt böra barnavårdsmännen kunna förpliktas att lämna upplysningar även till fattigvårdsstyrelsen. — Förefintligheten av bestämmelser om understöd av ifrågavarande slag kan försvåra för barnavårdsmännen att få veta hela san­ ningen om faderskapet och sålunda försvåra fastställandet av faderskap och underhållsskyldighet. — Förslaget innebär ett obehörigt gynnande av en­ samstående mödrar i förhållande till fattiga föräldrar med många barn m. fl. samt änklingar med barn. Ensamstående mödrar hava det stundom bättre än sådana föräldrar och änklingar. — Understöd enligt barnavårdslagen bör ha samma karaktär som enligt fattigvårdslagen och utmätas enligt samma principer. På grund av 63 och 65 §§ i fattigvårdslagen utkräves ersättningför fattigvård endast då skäl till eftergift saknas. — Vill man stadga ovill­ korlig befrielse från ersättningsskyldighet, bör bestämmelse härom införas i fattigvårdslagen. — I fattigvårdslagen bör medgivas rätt att i varje fall be­ stämma, om barnaunderstöd skall hava fattigvårds karaktär. — Betänkligt att stadga att understödet ej har fattigvårds karaktär. — Det saknas skål, varför fader, men ej moder skall hava ersättningsplikt. — Understöd åt en­ samstående moders barn blir alltid ett understöd även åt modern och bör därför ankomma på fattigvårdsstyrelsen. — Det blir svårt att avgöra, om modern eller barnet är i behov av understöd. — Det skulle uppstå ovisshet för de hjälpbehövande, till vilken myndighet de skola vända sig, då både moder och barn behöva hjälp. — Klara gränser mellan barnavårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen saknas. — Det kan bli understöd från två håll i »samma "sociala enhet». — Frågan om understöd åt änkor och frånskilda samt om understöd före och efter barnsbörd är eu socialförsäkringens sak. Ett ordnande härav i detta sammanhang utgör blott ett provisorium. — Förslaget skulle medföra, att änkor och frånskilda skulle uraktlåta att skaffa sig bidrag från andra hjälpkällor. — Det saknas skäl att jämställa de ogifta mödrarna med änkor och frånskilda. —• Det skulle skapas »bättre» och »sämre» fattigvård, vilket skulle vara till skada för fattigvården. — Enligt förslaget skall i vissa fall vid understödets utmätande hänsyn

< 2 Kungl. Maj it s proposition nr 150%

tagas till de belopp, som domstol utdömer åt barn utom äktenskap. Då clessa belopp ofta äro högre än de bidrag, fattigvården kan ge, blir följden, att ensamstående moders barn skulle av barnavårdsnämnden erhålla högre understöd än de belopp, som av fattigvårdsstyrelsen beviljas för barn i äktenskap. Förslaget medför oöverskådliga konsekvenser i ekonomiskt hänseende. Understöd skulle komma att utgå i ett mycket stort antal fall. En mängd tjänstemän måste anställas för undersökning och övervakning. — I förslaget har tagits avstånd från behovsprincipen (81 § 2 mom.). —° Er­ sättning för beviljat understöd kommer sällan att kunna utfås, vilket, då ma11..1, v'ss man bortsett från behovsprincipen, kommer att medföra eu oerhörd kostnadsökning. — Genom splittringen av understödsverksamheten skulle barnavårdsnämndens arbete bli lika omfattande som fattigvårdsstystyrelsens, och för detsamma skulle ofta krävas avlönade tjänstemän. — Genom överlämnande till barnavårdsnämnden av understödsverksamhet bland barn i deras hem liar en principiellt motiverad gräns överskridits. — För­ slaget skulle medföra väsentliga olägenheter ur organisatorisk synpunkt. — Barnavårdsnämnden skulle genom att utdela penningunderstöd förlora en del av sm auktoritet. — Bör främjande av barnavårdsnämndens etisktpedagogiska karaktär bör dess ekonomiska kompetens begränsas ungefär till den nuvarande. Nämndens självständighet äventyras ej genom inskränkning “^^förvaltning..— Valet av ledamöter i barnavårdsnämnden skulle lätt förryckas av ekonomiska hänsyn. ■— Det är önskvärt, att i varje kommun skall finnas en myndighet, till vilken man skall kunna vända sig för att få hjälp. Med utsträckt tillämpning och någon förändring av 65 § skulle 10 kap. kunna utgå. 10 kap. bör utgå utom förslaget om understöd före och efter barnsbörd, men detta bör gälla även änkor och övergivna hustrur.

Departements­ Jag har i det föregående (s. 60, 61) angivit de skäl, vilka enligt min chef wmening tala mot överlämnande till barnavårdsnämnderna av uppgiften att understödja fattiga barn, vilka vardas i sina hem. Vad jag där anfört gäller givetvis även den art av dylik understödsverksamhet, som kom­ mitténs förslag om understöd åt barn av ensamstående mödrar innebär. Utan att nu anse mig böra fatta bestämd ståndpunkt till de i det före­ gående i korthet refererade yttrandena över kommittéförslaget i denna del samt utan att yttra mig därom, huruvida i en framtid åtgärder må kunna \idtagas för vinnande av det syfte, som avses med riksdagens ovan (s. 1) omförmälda skrivelse den 11 juni 1917, får jag framhålla, att jag, särskilt med hänsyn till de mycket betydande kostnader, som förslagets realiserande skulle kräva, anser mig förhindrad att för närvarande till­ styrka förslagets framläggande för riksdagen. Kommittén har (M. s. 856) beräknat det allmännas kostnader för understöd av ifrågavarande slag ensamt åt barn, som ej fyllt 2 år, till 3,600,000 kronor årligen, därav staten skulle bidraga med 1 3 och 2 3 stanna å kommunerna, i den mån ersättning ej kunde utfås av barnens fäder. Då emellertid understöd skulle utgå, till dess barnen fyllt 16 år, ehuru måhända för barn, som fjllt 2 år, med något lägre belopp än för yngre barn, skulle uppenbar­ ligen a kommunerna, vilka icke skulle vara berättigade till statsbidrag för barn över 2 år, stanna eu summa, mångfaldigt större än deras andel, 2,400,000 kronor årligen, av understödet för barn under 2 år. Även

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO. 73

om en del härav skulle kunna återfås av barnens fäder, och genom denna understödsverksamhets överförande till barnavårdsnämnden minskning i fattigvårdens kostnader kunde vara att påräkna, skulle dock genom för­ slaget en mycket avsevärd årlig merkostnad drabba det allmänna. Oavsett de övriga skid, som kunna vara att åberopa gentemot förslaget, är det sålunda tydligt, att ekonomiska skäl lägga hinder i vägen för förslagets framläggande.

Jag tillåter mig nu att övergå till det av kommittén framställda för­ slaget om ungdomsråd.

Kommittén har föreslagit, att inom varje landstingsområde skall finnas ungdomsråd, ett ungdomsråd, vars huvudsakliga uppgift skall vara att pröva av barna­ vårdsnämnderna behandlade ärenden angående barns omhändertagande för skyddsuppfostran. Därjämte skall ungdomsrådet utöva eu stödjande, hjäl­ pande och vägledande verksamhet i avseende å barnavårdsmyndigheternas uppgifter i övrigt. Beträffande detta förslags detaljer hänvisas till lagförslagets 3 kap. (22—28 §§) samt motiven s. 94—100 och 150—158. Två ledamöter hava reserverat sig mot förslaget (M. s. 427 f.). Förslaget beröres även av en av två andra ledamöter avgiven reservation (M. s. 477 ff.). (Y.193 234.) Yttranden. Av länsstyrelserna hava 21 avstyrkt förslaget, 2 ej framställt någon erinran mot detsamma och 1 tillstyrkt det med vissa förändringar. Av 1 länsstyrelses utlåtande framgar ej med bestämdhet, vilken ståndpunkt länsstyrelsen intager till förslaget. Av landstingen hava 14 avstyrkt förslaget, 5 ej haft något att erinra mot detsamma, 5 ej hunnit granska det och 1 ej avgivit yttrande i ärendet. Av domkapitlen hava 12 avstyrkt och 1 tillstyrkt förslaget. Av de 7 centrala ämbetsverk, som yttrat sig över förslaget, hava 6 avstyrkt detsamma och 1 icke ingått i prövning därav. Bland barnavårdsnämnderna hava meningarna varit delade. Av de fattig vårdsstyrelser , som yttrat sig, har flertalet avstyrkt förslaget. Styrelserna för svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund, Fredrika-Bremer-förbundet och allmänna svenska prästföreningen avstyrka förslaget. Det framgår av kommitténs motivering, att det viktigaste skälet för Departementsförslaget om inrättande av ungdomsråd varit en önskan att för prövning chefmav frågor om barns omhändertagande för skyddsuppfostran skapa överord­ nade myndigheter, vilka med erforderlig rättslig kompetens förenade intresse för och erfarenhet om barnavård. Särskilt har kommittén — som föreslagit bestämmelser om omhändertagande för skyddsuppfostran även av vissa vanartade mellan 15 och 18 år — funnit, att rätt att omhändertaga sådana vanartade icke borde anförtros barnavårdsnämnderna utom i de största städerna — och där endast under villkor att lagkunnig person deltoge i avgörandet — utan att fattande av beslut härom borde förbehållas högre

74 Kungi. Maj:ts proposition nr 150.

myndigheter med de kvalifikationer, som nyss nämnts. Kommittén har vidare velat åt ungdomsråden anförtro vissa allmänna uppgifter, såsom att befrämja tillkomsten av anstalter och inrättningar för barns vård och upp­ fostran samt att uppmuntra anordningar för anskaffande av goda fosterhem och i avseende härå tillhandagå barnavårdsnämnderna med anvisningar. Vid övervägande härav har jag, i likhet med flertalet i ärendet hörda myndigheter och föreningar, kommit till den uppfattningen, att prövningen av frågor om omhändertagande av barn för skyddsuppfostran med full trygghet kan liksom hittills anförtros åt länsstyrelserna. Dessa besitta obestridligen den erforderliga formella kompetensen härför. Därest, såsom jag kommer att föreslå, anordningar vidtagas för beredande av tillfälle såväl för barnens föräldrar som för representanter för barnavårdsnämnderna att höras inför länsstyrelserna samt föreskrift meddelas om att yttranden skola avgivas av de barnavårdskonsulenter, om vilka förslaget innehåller stadgande, är det att förvänta, att de ifrågavarande ärendena skola vinna en även ur saklig synpunkt tillfredsställande behandling. Vid sådant förhållande kan jag icke finna det tillrådligt att för denna uppgifts handhavande tillskapa särskilda myndigheter. De övriga uppgifter, som enligt förslaget skulle tillkomma ungdomsråden, äro, ehuru otvivelaktigt betydelsefulla, dock enligt min mening, icke av den art, att de motivera särskilda myndigheters inrättande. Såsom i vissa yttranden framhållits torde de kunna och böra utföras dels av något lands­ tingens organ, dels av statens inspektionsmyndiglieter och dels såvitt möjligt av enskilda organisationer. I sistnämnda hänseende vill jag erinra om svenska fattigvårdsförbundets arbete för spridande av upplysning rörande den nya fattigvårdslagen och dess tillämpning ävensom om förbundets barnavårdsutskotts energiska verksamhet för att bland barnavårdsnämnderna sprida kännedom och förståelse för principerna i 1917 års lagstiftning om barn utom äktenskap. Därest med intresserade fackmäns medverkan eu liknande frivillig verksamhet kunde komma till stånd på den nu föreliggande lagstiftningens område, är det min övertygelse, att fördelen härav skulle i avsevärd mån uppväga avsaknaden av den vägledande och stödjande verk­ samhet, som enligt kommitténs förslag skulle tillkomma ungdomsrådet. Slutligen torde det böra framhållas, att förslaget om ungdomsråd även ur organisatorisk synpunkt är ägnat att väcka betänklighet. Inrättande av ungdomsråd skulle i själva verket, såsom från ett par håll anmärkts (Y. 214 s. 119, 225), innebära ett tillspillogivande av centraliseringsprincipen, när det gäller barnavårdens handhavande i andra instansen. En splittring skulle sålunda ske mellan länsstyrelserna och konsulenterna, å ena, samt ungdomsråden, å andra sidan. Det förefaller även tvivelaktigt, om ungdoms­ råden utan att, på sätt föreslagits i en inom kommittén avgiven reserva­ tion, särskilda barnavårdskonsulenter ställas till deras förfogande, skulle vara i stånd att utföra den verksamhet, som enligt förslaget anförtrotts dem. Enligt nämnda reservation skulle åt ungdomsråden och dessas barnavårds-

Kung!. Maj:ts proposition nr 150. 75

konsulenter anförtros uppsikten över barnavården. Genom en dylik ut­ byggnad av den föreslagna organisationen skulle visserligen"ungdojnsråden erhålla en ojämförligt större betydelse än enligt kommitténs förslag. Emellertid skulle även kostnaderna komma att i motsvarande män ökas, vartill kommer att, såsom jag i det följande (s. 107) skall söka visa, en tillfredsställande uppsikt över barnavården torde kunna åstadkommas även utan att tillskapa .nya organ av sålunda föreslagen omfattning. Av det anförda framgår, att jag icke anser mig kunna tillstyrka ung­ domsråds inrättande. Jag skall nu tillåta mig att övergå till de särskilda bestämmelserna i förslaget till lag om samhällets barnavård och övriga i samband därmed utarbetade författningar.

Förslag till lag om samhällets barnavård.

(T. 45 s. 24, 289.) Rubriken. I stället för den av kommittén använda rubriken - lag om den offentliga barnavården» har åt föreliggande förslag givits benämningen »lag om sam­ hällets barnavård», vilken dels ur språklig synpunkt ansetts vara att före­ draga och dels ännu tydligare än den av kommittén valda rubriken framhäver denna lagstiftnings huvudsyfte eller samhällets inskridande för beredande av vård åt barn, vilka icke i annan ordning kunna erhålla sådan. Ehuru förslaget avser även unga personer utanför den egentliga barna- Begreppet barn. åldern, användes dock, i saknad av lämpligare beteckning för sådana personer, orden barn, barnavård o. s. v. beträffande alla dem, som äro föremål för skydd enligt lagen. Mot kommittéförslagets uppställning och avfattning hava vissa erinringar Avfattningen. framställts. (Y. 1 s. 2, 3 s. 3, 12 s. 9, 40, 42 s. 16, 45 s. 24, 52 s. 29, 53 s. 30, 76, 80, 81, 87 s. 55, 90, 100 s. 67, 102 s. 72.) Dessa erinringar hava, i den mån de befunnits berättigade, beaktats vid den överarbetning, som kommittéförslaget undergått. Sålunda har paragraf­ antalet icke oväsentligt nedbringats, förändringar hava vidtagits i avseende å kapitelindelningen och en del lagbestämmelsers placering, för vinnande av överskådlighet hava i vissa av de särskilda kapitlen införts underrubriker, och en ganska genomgående omarbetning och förenkling av lagtexten har ägt rum. I en del fall (särskilt i 8 och 9 kap.) hava liksom i vissa delar av kommittéförslaget hänvisningar gjorts till fattigvårdslagen, vilket, då alldeles samma bestämmelser (t. ex. beträffande kommunens förhållande til] lands­ tinget och staten) gälla enligt de båda lagarna, ansetts kunna utan olägenhet ske och stundom vara att föredraga framför meddelande av självständiga, med nödvändighet tämligen utförliga bestämmelser. Med hänsyn till att fattigvårdslagen, som skall tillämpas vid sidan av barnavårdslagen och delvis av samma personer, som handhava barnavården, innehåller ganska utförliga organisatoriska bestämmelser, bär det befunnits

76 Kungl. Majits proposition nr 150.

mindre ändamålsenligt att vid barnavårdslagens avfattande tillämpa en helt annan princip. Den från vissa håll (Y. 87 s. 55, 100 s. 67) för­ ordade metoden att skarpt beskära lagen och antingen meddela erforderliga kompletterande bestämmelser i administrativ ordning eller ock låta detal­ jerna i verksamheten regleras av vederbörandes eget omdöme, har jag icke ansett vara att anbefalla. De i vissa fall långt gående och i enskildas förhållanden djupt ingripande åtgärder från det allmännas sida, som på. barnavårdsområdet äro oimdgängliga, kräva utan tvivel, för att samhällets barnavård skall omfattas med förtroende, stödet av i lag fastställda be­ stämmelser även i fråga om organisationen och förfarandet. I detta hän­ seende kan jag instämma med Härnösands domkapitels uttalande (Y. 89 s. 59), att lagen berör en mångfald så ömtåliga och invecklade förhållanden, att den med nödvändighet måste söka skapa betryggande garantier mot å ena sidan missbrukad föräldramyndighet och å andra sidan alltför summarisk och opersonlig behandling från det allmännas sida. Det från vissa håll (bl. a. Y. 12 s. 9, 66 s. 48, 75, 80, 86 s. 54, 96) framhållna önske­ målet om möjlighet till anpassning efter olika lokala förhållanden har jag sökt tillgodose på olika sätt (se 7, 14, 19 §§). Ur praktisk synpunkt är det förenat med fördelar för kommunerna att hava alla de egentliga barnavårdsbestämmelserna samlade i en och samma författning; endast beträffande statsbidrag och därmed sammanhängande förhållanden, i avseende varå erfordras möjlighet till ändring i enklare former än som krävas, då fråga är om ändring av lag, har det befunnits lämpligt att meddela bestämmelser i särskild författning.

1 KAP.

Om barnavårdsnämnd.

Verksamhetsområde och uppgifter.

1 §■ (K. 1—4 §§, kommitténs förslag till lag angående förening av kommuner Barnavårds­ på landet till ett samhälle för fattigvård och barnavård, M. s. 91, 92, nämnd. 129—136, 395, 396, Y. 108—133.) Den borgerliga I det föregående hava angivits skälen för sammanförande av barnakommunen bärare av vårdsverksamheten till en enda kommunal myndighet. Såsom en konse­ barnavården. kvens härav följer, att den nuvarande splittringen av barnavården mellan den borgerliga och den kyrkliga kommunen måste upphöra. Såsom kom­ mittén (M. s. 92) anfört, synes verksamheten i dess helhet böra förläggas till den borgerliga kommunen. »Barnavårds- Enligt kommitténs förslag (1 kap.) skulle kommunen såsom bärare av samhälle». barnavårdsverksamheten benämnas barnavårdssamhälle. Kommittén har där­ vid följt fattigvårdslagens bestämmelse om fattigvårdssamhälle, en benäm­ ning, som förekommer även i äldre lagstiftning. För barnavårdens del saknas emellertid ett dylikt historiskt skäl för benämningen i fråga, och

Kungl. Maj-ds proposition nr 150. 77

då icke heller några praktiska skäl tala för benämningen barnavårdssamhälle såsom betecknande kommunen i dess egenskap av enhet för barnavårdsverksamheten, anser jag, i likhet med vissa i ärendet hörda myndig­ heter (Y. 108—111) benämningen »kommun» böra komma till användning i stället för »barnavårdssamkälle». Kommittén har (M. s. 132), med hänsyn till det nära förhållande, vari Sammanslut­ ning mellan barnavården enligt kommitténs förslag skulle komma att stå till fattigvården, kommuner i framhållit såsom naturligast och lämpligast, att fattigvårds- och barnavårds- fråga om barnavården. samhälle sammanfalla. Även jag anser, att om två eller flera kommuner tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle, de jämväl böra hava gemensam barnavård. Föreskrift härom har intagits i 1 § jämte hänvisning till fattigvårdslagens stadganden om fattigvårdssamhälle, som består av två eller flera kommuner. Med den ståndpunkt jag i det föregående intagit till kommitténs förslag om särskilda barnavårdssamhällen torde det vara obehövligt att, såsom kommittén föreslagit, i särskild lag meddela bestämmelser om förening mellan kommuner i avseende å fattigvård och barnavård. Sker samman­ slutning i fattigvårdshänseende i enlighet med 6 § och 7 § 2 mom. fattig­ vårdslagen, följer härav automatiskt en sammanslutning även i fråga om barnavården. Med denna anordning kan tvångssammanslutning jämlikt 6 § andra stycket fattigvårdslagen ske endast i fall fattigvården är bristfällig. Att, på sätt kommittén ifrågasatt, tvinga kommuner till sammanslutning i fråga om såväl fattigvård som barnavård, även för den händelse barna­ vården men ej fattigvården är bristfällig, anser jag icke böra ifrågakomma; i sådant fall torde andra tillgängliga medel användas för rättelses vinnande. I detta sammanhang torde jag böra beröra de betänkligheter, som i ett par yttranden (Y. 113, 114) framförts mot fattigvårdslagens och kommitté­ förslagets bestämmelser om sammanslutning mellan kommuner i fattigvårdsoch barnavårdshänseende. I dessa yttranden har gjorts gällande, att dylika bestämmelser vore ägnade att ytterligare sönderbryta den kommunala in­ delningen och att till skada för en enhetlig kommunal finanspolitik tillskapa ytterligare ett kommunalt organ, som skulle äga fatta beslut om kom­ munala utgifter och utdebiteringar. I avseende härå torde böra erinras, att liknande synpunkter gjordes gällande beträffande förslaget till fattigvårdslag (se Kungl. Maj:ts Prop. 135/1918 med förslag till lag om fattigvården s. 89), men med hänsyn till önskvärdheten att åvägabringa större fattigvårdssamhällen, tillmättes de då icke avgörande betydelse. Och vad beträffar det i ett av de ifråga­ varande yttrandena gjorda påståendet, att det efter tillkomsten av 1919 års lag om kommunalförbund icke vore försvarligt att bibehålla de nuva­ rande bestämmelserna om sammanslutning mellan fattigvårdssamhällen, torde jag kunna inskränka mig till att framhålla, att i det kommittébetänkande, som ligger till grund för lagen om kommunalförbund, med styrka fram­ hölls, att sammanslutningar mellan kommuner att utgöra ett fattigvårds-

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

samhälle borde kunna i vissa fall åstadkommas jämväl utan vederbörande kommuns medgivande. Kommittén framlade därför förslag om tvångs­ sammanslutning mellan fattigvårdssamhällen, vilket förslag ligger till grund för de år 1919 genomförda ändringarna i fattigvårdslagens hithörande stadganden. Som bekant hava kommunerna hittills visat sig synnerligen obenägna för sammanslutning i fattigvårdshänseende; endast i två fall (inom Uppsala och Kalmar län) har dylik sammanslutning kommit till stånd. Då emellertid i vissa fall smärre kommuners förening för gemensamt handhavande av fattigvård och barnavård kan anses önskvärd, synes möjlighet härför böra förefinnas. Yad beträffar den hittills icke tillämpade bestämmelsen om tvångssammanslutning, torde dess betydelse huvudsakligen ligga däri, att den innebär eu maning för kommuner med bristfällig fattigvård att, för undvikande av tvångssammanslutning, rätta föreliggande missförhållanden. Barnavårds- Kommittén har i 3 § av sitt förslag upptagit en bestämmelse om att reglemente. barnavårdssamhälle skall i regel hava ett av länsstyrelsen fastställt barnavårdsreglemente. Kommittén har även utarbetat ett förslag till sådant reglemente. Emellertid har jag kommit till den uppfattningen, att man något över skattat betydelsen av att kommunen har ett dylikt reglemente, särskilt som kommitténs reglementsförslag, liksom de för fattigvården fastställda reglementena, till stor del innehåller en upprepning av lagens bestämmel­ ser. Visserligen skulle enligt kommittéförslaget barnavårdsnämnden upp­ rätta förslag till reglemente och härigenom, såsom från ett håll betonats (Y. 118), bringas i nära beröring med den nya lagstiftningen, men det torde kunna ifrågasättas, om reglementet sedermera kommer att hava någon större betydelse för barnavårdsarbetets bedrivande. Reglementets upp­ rättande medför också ett avsevärt arbete såväl för de kommunala som de statliga myndigheterna. Då det, på sätt även en länsstyrelse antytt (Y. 117), måste anses minst sagt tvivelaktigt, om detta arbete uppväges av motsvarande fördelar, har jag ansett bestämmelsen om barnavårdsreglemente kunna utgå ur förslaget. Hinder föreligger naturligen ej för kom­ mun, som anser ett reglemente vara ett stöd för arbetet, att upprätta ett dylikt, och torde i sådant fall reglementet kunna fastställas av länsstyrelsen. i regel särskilt I den allmänna motiveringen till förslaget om barnavårdens centrali­ tillsatt barna­ sering hos en enda kommunal myndighet har jag uttalat mig för att i vårdsnämnd. varje kommun bör finnas en barnavårdsnämnd, hos vilken barnavårdsverksamheten skall centraliseras. Bestämmelse om en sådan nämnd är in­ tagen i 1 §. I den allmänna motiveringen har jag vidare förordat, att denna nämnd i regel bör vara särskilt tillsatt för ändamålet. Stadganden om den sär­ skilt tillsatta nämndens sammansättning in. m. äro intagna i 3—6 §§, varefter i 7 § meddelas bestämmelser om undantag i vissa fall från stad­ gandet om särskild nämnds tillsättande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 79

(K. 5, 20 och Bl §§, M. s. 38, 136, 147, 161, Y. 134, 135, 189, a §■ Uppgifter. 190, 263, fvl. 10, 38 §§.) 1 mom. av denna § motsvarar delvis 5 och 31 §§ i kommitténs för­ slag. Utöver de där förekommande mera allmänt hållna bestämmelserna om barnavårdsnämndens uppgifter bär det ansetts ändamålsenligt att här i korthet antyda de tre huvudgrenarna av nämndens åligganden (befatt­ ningen med vanvårdade, vanartade och sedligt försummade barn, vård av nödställda, sjuka och värnlösa barn samt fosterbarnskontrollen). Under det att 1 mom. sålunda behandlar nämndens obligatoriska åligganden, har i 2 mom. angivits vissa arbetsuppgifter, som skulle kunna betecknas såsom fakultativa. Sistnämnda moment motsvarar delvis innehållet i 20 § 2 mom. i kommittéförslaget, vars övriga bestämmelser, sammanförda med 1 mom. i samma §, ansetts lämpligen böra erhålla sin plats under rubriken »Verksamhetens bedrivande» (16 § 1 mom.). Slutligen har, delvis i an­ slutning till ett härom framställt yrkande (Y. 135), i 3 mom. av 2 § in­ tagits en hänvisning till de övriga lagar, som innehålla stadganden om barnavårdsnämndens åligganden.1) Genom denna avfattning av paragrafen torde barnavårdsnämndens arbetsområde hava blivit i sammanträngd form fullständigt angivet. I de följande kapitlen upptagas mera detaljerade be­ stämmelser om arten av nämndens verksamhet.

Sammansättning och tjänstgöringstid.

(K. 6 och 8 §§, M. s. 136—141, 425,469, Y. 57 s. 31, 136— 3 §■ 146, 150, 231.) Samman­ sättning. I denna § hava sammanförts bestämmelserna i kommittéförslagets 6 och 8 §§ med vissa ändringar. Enligt kommitténs förslag skulle nämnden i regel bestå av kyrkoherden eller hans ställföreträdare, en av skolrådet eller folkskolestyrelsen utsedd lärare eller lärarinna samt minst tre av kommunen valda personer, av vilka minst en kvinna, varjämte i stad stadsläkare och i landskommun, där tjänsteläkare vore bosatt, denne skulle vara ledamot i nämnden. Mot detta förslag har i vissa avgivna yttranden gjorts gällande, att be­ stämmelserna om självskrivenhet borde utgå; å andra sidan har förordats utsträckt tillämpning av systemet med självskrivna ledamöter. Yad då först angår den prästerliga ledamoten, anser jag lika med kom­ 1’räaterlig ledamot. mittén (M. s. 138), att starka skäl tala för, att det allmänna försäkrar sig om prästernas medverkan vid barnavårdsarbetet, för vilket de av natur­ liga skäl i det stora flertalet fall böra äga både förutsättningar och in­ tresse. För nämndens auktoritet lärer det, såsom kommittén även fram­ hållit, i många kommuner vara av stor betydelse, att prästen är ledamot av nämnden. Att, såsom bl. a. två reservanter inom kommittén föreslagit

*) Se aven Kung], Maj:ts proposition (nr 63/1924) med förslag till lag om förmynderskap in. m.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

(M. s. 425), bibehålla prästens självskrivna ordförandeskap i nämnden, kan jag däremot icke tillstyrka. Han torde i allt fall ofta komma att väljas till ordförande. Lärare eller Även mot bestämmelsen, att en representant för lärarkåren skall vara lärarinna. ledamot, hava erinringar framställts. Då det emellertid måste anses vara av stor vikt, att uppfostringssynpunkterna få göra sig gällande i barnavårds­ nämndens arbete, och en representant för lärarkåren även i övrigt i all­ mänhet bör kunna göra en god insats i nämndens verksamhet, ansluter jag mig i huvudsak till kommitténs förslag i denna del. Dock anser jag det lämpligare, att, på sätt även i ett yttrande (Y. 137) gjorts gällande, representanten för lärarkåren väljes av kommunen i stället för av skolrådet eller folkskolestyrelsen; härför talar, förutom önskvärdheten av att kom­ munen icke i större utsträckning än som är erforderligt, berövas rätten att utse ledamöter i kommunala nämnder, jämväl den omständigheten, att inom en kommun stundom finnas två eller flera skolråd. Vidare har i förslaget öppnats möjlighet att till ledamot utse jämväl lärare eller lära­ rinna vid kommunens fortsättningsskolor; dessa skolor torde nämligen ej, i motsats till småskolorna, innefattas i »kommunens folkskolor». Ett från ett håll framställt förslag (Y. 136), att för vederbörande skoldistrikt anställd särskild folkskolinspektör må kunna inväljas i stället för lärare, anser jag icke böra i vidare mån tillmötesgås, än att sådan inspektör bör, då anmälan gjorts beträffande barn, som besöker eller besökt skola, beredas tillfälle att deltaga i överläggningen (se 18 §). Läkare. Vad angår tjänsteläkares självskrivenhet i vissa kommuner, anser jag bestämmelsen härom vara av stor betydelse såsom innebärande garanti för, att de medicinska synpunkterna få mera än hittills göra sig gällande i barnavårdsarbetet. I fråga om fosterbarnskontrollen, vilken hittills i regel åvilat hälsovårdsnämnden, är läkares medverkan oumbärlig, men även vid bedömande av övriga barnvårdsfrågor böra hans fackinsikter ofta vara till stor nytta. I kommuner, där tjänsteläkare ej äro bosatta, böra, på sätt kommittén föreslagit, vederbörande distriktsläkare få deltaga i överlägg­ ningarna. Jag tillstyrker sålunda kommitténs förslag om läkarkårens med­ verkan i barnavårdsarbetet, allenast med den jämkning att, på sätt från ett par håll påyrkats (Y. 136, 137, 142), stad må äga i stället för stads­ läkare utse annan läkare till ledamot i nämnden. Ledamot Såsom i den allmänna motiveringen (s. 68) framhållits, komma, även av fattigvårdsstyreleen. om föreliggande förslag genomföres, stundom fall att inträffa, då tveksamhet kan råda, huruvida barnavårdsnämnd eller fattigvårdsstyrelse bör ingripa. För att förebygga slitningar mellan de båda myndigheterna i dylika fall liksom för att i övrigt befordra ett gott samarbete mellan dem, synes det därför vara lämpligt, att en ledamot av fattigvårdsstyrelsen är ledamot även av barnavårdsnämden. Kommittén har (se M. s. 140) icke velat föreslå någon tvingande bestämmelse härom. Förslag i sådan riktning hava där­ emot framställts i flera yttranden (Y. 142, 143). Detta förslag anser jag

Kung! Maj ds proposition nr 150. 81

mig böra biträda. Det synes därvid lämpligt, att denne ledamot utses av kommunen. Med hänsyn särskilt till barnavårdsnämndens befattning med vanartade Juridisk sakkunskap i och sedligt försummade barn har det framhållits såsom önskvärt att nämn­ nämnden. den ägde tillgång till juridisk sakkunskap. Från ett håll (Y. 231) har — dock endast under förutsättning, att beslut om barns omhändertagande för skyddsuppfostran ej vidare behövde underställas länsstyrelsens prövning — föreslagits, att länsstyrelsen skulle äga för varje län förordna juridiskt bil­ dade personer att i förekommande fall inträda i barnavårdsnämnderna. Då emellertid enligt föreliggande förslag länsstyrelsen alltjämt skall såsom hittills taga befattning med ärenden angående omhändertagande för skyddsupp­ fostran, och den omständigheten, att enligt förslaget åldersgränsen för om­ händertagande på grund av vanart är höjd till 18 år, icke med nödvän­ dighet påkallar, att juridiskt utbildad person skall deltaga i beslut om så­ dant omhändertagande, har jag, med hänsyn jämväl till de med en dylik anordning förenade kostnaderna, icke ansett mig böra föreslå någon obliga­ torisk bestämmelse i angiven riktning. Emellertid har i förslaget införts ett stadgande om, att där så lämpligen kan ske, juridisk sakkunskap bör vara företrädd i nämnden. Det är att förvänta, att i städer och andra samhällen, där för uppdraget lämpliga personer med juridisk utbildning äro bosatta, sådana skola komma att inväljas, vilket särskilt i kommuner med en mera sammanträngd befolkning bör vara till stor nytta vid be­ handling av där mera än annorstädes förekommande fall av vanart och sedlig försummelse. Då, enligt vad ovan förordats, tre (i vissa kommuner fyra) ledamöter Övriga valda ledamöter. komma att antingen vara självskrivna (kyrkoherden, läkaren) eller ock utses inom vissa i lagen angivna kategorier medborgare (lärare, ledamot av fattigvårdsstyrelsen, i vissa fall läkare), har det befunnits nödigt att reducera återstående av kommunen valda ledamöters antal till minst två (i stället för minst tre). Barnavårdsnämnden kommer sålunda enligt förslaget att bestå av en (i vissa kommuner två) självskrivna samt minst fyra av kom­ munen valda ledamöter, av vilka minst en kvinna. Att självskrivenheten härigenom erhåller obehörigt stor plats, lärer icke med fog kunna påstås. (K. 7 §, M. s. 138, Y. 147—149.) 4 §■ I förevarande §, som i sak väsentligen överensstämmer med kommitté­ Prästerlig ledamot , förslagets 7 §, meddelas bestämmelser angående prästerlig ledamot för dd kommun det fall, att kommun eller i barnavårdshänseende sammanslutna kommuner omfattar flera församlingar. omfatta flera församlingar samt för det fall, att i annexförsamling kom­ minister finnes anställd. I anslutning till erinran, som gjorts av en myn­ dighet (Y. 147), har i första stycket (andra stycket i kommitténs förslag) bestämmelse tillfogats om suppleant för den prästerlige ledamoten. (Iv. 9 §, M. s. 141, Y. 151.) 5 §■ De ovan av mig förordade ändringarna i de av kommittén föreslagna Suppleanter. bestämmelserna om ordinarie ledamöter nödvändiggöra motsvarande ändringar Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 112 haft. (Nr 150.) 1972 83 6

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

beträffande stadgandena om suppleanter. För dessa ändringar torde någon motivering icke vara erforderlig. I motsats mot kommittén anser jag det nödigt att uttrycklig bestäm­ melse meddelas om att eu av suppleanterna skall vara kvinna. (K. 10 §, M. s. 141, Y. 152—157.) 6 §■ Valbarhet. I fråga om allmänna villkor för valbarhet har i kommitténs förslag hän­ Allmänna villkor för visning ägt rum till kommunallagarnas bestämmelser om ledamot eller valbarhet. suppleant i kommunalnämnd (kommunalförordningen för landet § 42 jäm­ förd med § 13), samt stadsfullmäktig (kommunalförordningen för stad § 29). Emellertid torde det vara lämpligare att undvika en dylik hänvisning och, liksom i 12 § fattigvårdslagen (i dess lydelse enligt lag 1922) skett, in­ föra direkta föreskrifter om valbarhet. Detta innebär i sak ingen ändring i vad kommittén föreslagit. I anledning av att mannens målsmanskap blivit genom den nya giftermålsbalken upphävt, har en härav föranledd avfattning av bestämmelsen om gift kvinnas behörighet kommit till användning. En motsvarande ändring föreslås i fattigvårdslagen. Obehörighet Vad angår obehörighet med hänsyn till ämbets- eller tjänstemannaställför vissa tjänstemän. ning, överensstämmer kommitténs förslag med fattigvårdslagens motsva­ rande stadgande i 12 §. I denna del föreslås nu ej annan ändring än att, i anslutning till erinringar från ett flertal länsstyrelser, bland de tjänste­ män, vilka icke må vara ledamöter i barnavårdsnämnd, upptagits jämväl länsassessor, vilken tjänsteman enligt gällande föreskrifter har att i vissa fall taga befattning med ärenden angående vanartade och sedligt försum­ made barn. Avsägelserätt. Beträffande avsägelserätt för valda ledamöter och suppleanter innehöll kommitténs förslag samma bestämmelse som fattigvårdslagen med det un­ dantag, att kvinna icke ens om hon vore gift skulle äga tillgodonjuta den henne enligt kommunallagarna tillkommande särskilda avsägelserätt. Mot den föreslagna inskränkningen i avsägelserätten har erinran gjorts allenast från ett håll (Y. 157). Med hänsyn till den stora vikten av att erhålla även den gifta kvinnans biträde i nämndens arbete för barnen, ansluter jag mig till kommitténs förslag. Då i vissa kommuner mer än eu lärare eller lärarinna icke finnes att tillgå för ledamotskap i nämnden, har vidare föreslagits en begränsning av avsägelserätten för lärare och lärarinna, Tjänstgörings­ I fråga om tjänstgöringstid och avgång hänvisades i kommitténs förslag tid och till kommunallagarnas bestämmelser om ledamot och suppleant i kommu­ avgång. nalnämnd och stadsfullmäktig. Emellertid hava nämnda bestämmelser om tjänstgöringstid (kommunalförordningen för landet § 42, kommunalförord­ ningen för stad § 31) numera blivit genom lagar den 9 juni 1922 änd­ rade, i det att den förut tillämpade successiva förnyelsen upphävts. Fattigvårdslagen, som beträffande tjänstgöringstid innehöll en hänvisning till kommunallagarna, undergick samtidigt den ändringen, att i stället för nämnda hänvisning i lagen intogos bestämmelser om tjänstgöringstid, över­ ensstämmande med de tidigare för kommunalnämndsledamot och stads-

Kungl. May.ts proposition nr 150. 83

fullmäktig gällande. Även fattigvårdslagens stadgande om avgång erhöll samtidigt ändrad lydelse, enligt vilken vid ordinarie ledamots avgång under den för honom bestämda tjänstgöringstiden fyllnadsval skall anställas, var­ efter den sålunda valde tjänstgör under den tid, som för den avgångne återstått. Då beträffande tjänstgöringstid och avgång samma bestämmelser böra, på sätt även kommittén ansett, gälla i barnavårdslagen som i fattig­ vårdslagen, hava i ett särskilt mom. av förevarande § införts bestämmelser i detta hänseende, i allt väsentligt överensstämmande med fattigvårds­ lagens. (M. s. 40, Y. 119 — 133.) ? §■ I 1 § av föreliggande förslag har meddelats en allmän bestämmelse om Undantag för mindre kom­ att i varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd. I 3—6 §§ hava muner från givits föreskrifter om denna nämnds sammansättning m. m. skyldigheten att hava Jag torde nu få till behandling upptaga frågan om beredande av möj­ särskilt till­ lighet för mindre kommun att, i stället för att tillsätta särskild barna­ satt barna­ vårdsnämnd. vårdsnämnd, vid utövande av barnavårdsverksamheten begagna sig av något annat kommunalt organ. Enligt kommitténs undersökningar (S. s. 27) funnos den 1 juni 1920 särskilda barnavårdsnämnder i 815 av landsbygdens skoldistrikt, eller 34.6 % av hela antalet, under det att av de 111 stadsskoldistrikten år 1908 inalles 26 eller inemot 1 4 tillsatt särskild barnavårdsnämnd; vad städerna beträffar är dock att märka, att i städer, där folkskoleväsendet handhaves av stadsfullmäktige, särskild barnavårdsnämnd ej skall utses, men folkskolestyrelsen kan uppdraga handläggningen av ärenden enligt lagen om uppfostran åt vanartade m. fi. barn åt en särskild inom styrelsen utsedd nämnd. Yid början av år 1921 handhades folkskoleväsendet i 82 av rikets 112 städer av stadsfullmäktige (senare uppgifter se s. 86, not). I riksdagens i det föregående omförmälda skrivelse den 8 mars 1918, däri riksdagen begärde utredning om en enhetlig organisation av sam­ hällets barnavård, framhölls bland annat, att i betraktande av kommuner­ nas växlande storlek samt befolknings-, ekonomiska och andra förhållan­ den en allmän lagstiftning, varigenom alla samhällets barnavårdsuppgifter sammanfördes till enhetlig handläggning, måste framgå med synnerlig var­ samhet. Det erinrades i skrivelsen tillika, att det vore möjligt, att be­ hörig hänsyn till de växlande ortsförhållandena kunde göra det erforderligt eller i varje fall lämpligt, att i en blivande lagstiftning vissa bestämmel­ ser, som icke kunde tilläggas en allmännare giltighet, gjordes endast vill­ korligt bindande, så att deras tillämpning inom varje särskild kommun bleve beroende av vederbörande myndighets beslut. Kommittén, som övervägt tanken på förläggande av barnavårdsverksam­ heten till något organ med även andra uppgifter, liar avvisat denna tanke särskilt på grund av att redan befintliga organs sammansättning och be­ skaffenheten av deras verksamhet icke gjorde dem lämpliga att handhava barnavården.

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 15Ö.

Mot denna kommitténs ståndpunkt kava emellertid i ett stort antal av de avgivna yttrandena gjorts starka gensagor (Y. 119 —121, 123—133). Man har framhållit, att det i de små kommunerna stundom kan tänkas uppstå svårighet att finna lämpliga krafter för ännu ett kommunalt organ. A andra sidan hava röster även höjts till försvar för kommitténs åsikt (Y. 1, 122). Yid övervägande av detta spörsmål har jag kommit till den uppfatt­ ningen, att möjlighet bör i vissa fall beredas mindre kommun att anlita redan befintligt kommunalt organ för barnavårdsarbetet. Behov härav torde huvudsakligen komma att uppstå i rena landskommuner, som ej hava sammanträngd befolkning. I städerna lärer endast undantagsvis yppas svårighet att finna tillräckligt antal personer, lämpade för de olika nämn­ derna. Då två eller flera kommuner gemensamt handhava sin barnavård, torde särskild barnavårdsnämnd alltid böra tillsättas. Vilken annan Beträffande frågan, vilket kommunalt organ, som för förevarande upp- TämpHgast borde ifrågakomma, hava i de avgivna yttrandena olika förslag fram­ för uppgiften ? ställts. Man har hänvisat än på fattigvårdsstyrelsen, än på skolrådet eller folkskolestyrelsen, såsom den för uppdraget i fråga lämpligaste myndig­ heten. I ett yttrande har, såvitt angår landskommuner och köpingar, föreslagits kommunalnämnden. För bedömande av denna fråga torde det vara lämpligt att i korthet erinra om nämnda kommunala organs sammansättning.

Fattigvårdsstyrelsen består av å landet minst tre och i stad minst fem personer, som fyllt 25 år, jämte suppleanter. Minst en av ledamöterna och minst en av suppleanterna skall vara kvinna. Kvinna åtnjuter endast om hon är gift den henne enligt kommunallagarna tillkommande särskilda avsägelserätt. Val kan ej ske proportionellt. Kyrkoherden samt vederbörande tjänsteläkare äga deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar. Ordförande och vice ordförande utses av fattigvårdssamhället. (fvl. 11 —14 §§.) Skolrådet består av kyrkoherden i församlingen, ordförande, samt lämpligt antal, dock minst fyra, å kyrkostämma valda, för nit om skolväsendet kända män eller kvinnor, som uppnått 25 år. Jämväl suppleanter kunna utses. Ingen obligatorisk bestämmelse om kvinnas inväljande finnes. Kvinna äger när som helst avsäga sig uppdraget. Val kan ske proportionellt. (Förord­ ningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd §§ 23 och 24.) Folkskolestyrelsen består av kyrkoherden samt 8—20 andra ledamöter, som uppnått 25 år, utsedda till hälften av stadsfullmäktige och till hälften av kyrkostämman. Suppleanter kunna utses. Det finnes ingen obligatorisk bestämmelse om kvinnas inväljande. Kvinna kan när som helst avsäga sig uppdraget. Val kan ej ske proportionellt. Ordförande och vice ordförande utses av folkskolestyrelsen. (Lagen om folkskoleväsendet i vissa städer §§ 4-6.) I det år 1922 avgivna betänkandet med förslag till lag om församlingsstyrelse samt till bestämmelser om folkskoleärendenas överflyttning från den kyrkliga till den borgerliga kommunen m. m. ingå förslag till vissa ändringar i kommunalförordningarna. I dessa föreslås bl. a. införande av bestäm­ melser om folkskolestyrelse i varje landskommun och stad. Denna styrelse skall bestå av kyrkoherden och minst sex av kommunen valda ledamöter

Kung t. Maj:ts proposition nr 150. 85

jämte suppleanter. Ingen obligatorisk bestämmelse om kvinnas inväljande är föreslagen. Val kan ske proportionellt. En representant för lärarkåren äger deltaga i förhandlingarna. Folkskolestyrelsen utser inom sig för varje år ordförande och vice ordförande. Kommunalnämnden består av 5—11 ledamöter, som fyllt 25 år, jämte suppleanter. Ingen obligatorisk bestämmelse om kvinnas inväljande finnes. Kvinna äger när som helst avsäga sig uppdraget. Val kan ske proportionellt. Kyrkoherden är berättigad att i sådana ärenden, som avse fattigvård, barna­ vård eller åtgärder för sedlighet, deltaga i nämndens överläggningar och beslut. Kommunalstämman utser bland nämndens ledamöter ordförande och vice ordförande. (Kommunalförordningen för landet §§ 40, 42—44, 13.)

Vid övervägande av frågan, åt vilken myndighet barnavårdsverksamheten bör anförtros, står det till en början för mig tydligt, att kommunalnämn­ den icke bör ifrågakomma. Förutom bestämmelsen om kyrkoherdens be­ hörighet att deltaga i nämndens överläggningar och beslut, finnas i de refererade lagrummen om kommunalnämnd intet, som är ägnat att garan­ tera en för barnavårdsverksamheten lämpad sammansättning. Då vidare kommunalnämndens nuvarande arbetsuppgifter äro även i mindre kommu­ ner ganska omfattande och krävande, synes det föga sannolikt att ett an­ förtroende av jämväl barnavårdsverksamheten åt denna nämnd skulle vara ägnat att gagna verksamhetens utveckling. Den vunna erfarenheten om kommunalnämndens befattning med fosterbarnsväsendet kan icke heller ingiva förhoppningar, att nämnden skulle vara lämpad att handhava barna­ vården i dess helhet. Vad härefter beträffar skolmyndigheten (skolrådet, folkskolestyrelsen) tala en del skäl för dess anlitande för uppgiften i fråga. Den fungerar i stor utsträckning redan nu såsom barnavårdsnämnd; dess nuvarande be­ fattning med barnavården är dock av vida mindre omfattning än den nu föreslagna och mot dess nuvarande sätt att utöva denna befattning kan, vad ett betydande antal kommuner beträffar, riktas den anmärkningen, att gällande lag blivit i mycket ringa utsträckning tillämpad. I detta hän­ seende kan hänvisas till den allmänna motiveringen s. 46. Såsom skäl för skolmyndighetens anlitande kan vidare, i anslutning till skolöversty­ relsens yttrande (Y. 124) framhållas dels att denna myndighet genom sin kontakt med skolan har förutsättningar för arbetet beträffande barn i skol­ åldern, dels att barnavården i stor utsträckning är en form av uppfostringsverksamhet, vare sig det gäller barn inom eller utom skolåldern, och dels att kyrkoherden är ledamot (i skolrådet ordförande) och att lärarrepresentant äger närvara vid förhandlingarna. Å andra sidan tala åtskilliga enligt min mening särdeles vägande skäl mot skolmyndigheten såsom barnavårdsnämnd. Enligt förslaget skall — och häremot hava erinringar ej framförts — barnavården i sin helhet, således även ärenden angående vanartade och sedligt försummade barn, tillhöra den borgerliga kommunen. Men skolmyndigheten tillsättes i samt­ liga lands- och en del stadskommuner av den kyrkliga kommunen, Ett

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

överflyttande av skolärendena i alla kommuner till den borgerliga kommu­ nen är visserligen föreslaget i ovannämnda, år 1922 avgivna betänkande, men intill dess detta förslag må bliva genomfört, skulle, om skolmyndig­ heten i en del kommuner fungerade såsom barnavårdsnämnd, detta inne­ bära, att ett av den kyrkliga kommunen utsett organ skolla fullgöra en verksamhet, som tillhörde den borgerliga kommunen, samt förvalta av denna anslagna medel. Att låta skolmyndigheten fungera som barnavårds­ nämnd kan därför enligt min mening icke ifrågasättas i de kommuner, där skolärendena tillhöra den kyrkliga kommunen. Att i de städer, där stads­ fullmäktige handhava skolväsendet, låta folkskolestyrelsen, därest särskild barnavårdsnämnd ej tillsättes, få tjänstgöra såsom barnavårdsnämnd, skulle visserligen ur nu ifrågavarande synpunkt icke väcka betänklighet, men å andra sidan lärer i de städer, där folkskolestyrelse finnes, förutsättningar för befrielse från skyldighet att hava särskilt tillsatt barnavårdsnämnd en­ dast undantagsvis föreligga.1) En annan omständighet, som talar mot anlitande av skolmyndigheten såsom barnavårdsnämnd, är, att skoldistriktet kan hava annan omfattning än kommunen. Enligt kyrkostämmoförordningen § 1 kan församling vara delad i skilda skoldistrikt, varjämte församlingar eller delar därav kunna vara förenade till ett skoldistrikt. Enligt ovannämnda, år 1922 avgivna kommittébetänkande (sid. 244) före­ ligga följande oregelbundenheter i rikets indelningar beträffande borgerliga kommuner och skoldistrikt: 1. I 9 skoldistrikt ingår stad såsom en del. 2. I 10 » » köping såsom en del. 3. 57 skoldistrikt bestå av mer än en landskommun. 4. 1 stadskommun består av mer än ett skoldistrikt. 5. 12 landskommuner bestå av mer än ett skoldistrikt. I kommittébetänkandet föreslås, att kommunen skall vara skoldistrikt; endast undantagsvis skall Konungen äga medgiva undantag härifrån. Intill dess detta förslag må bliva genomfört, kan således inom en kom­ mun finnas flera skolråd, liksom ett skolråd kan vara gemensamt för kom­ muner eller delar av skilda kommuner. I sådana kommuner skulle det givetvis svårligen låta sig göra att låta skolrådet eller skolråden handhava barnavården.

l) Enligt en av svenska stadsförbundets kommunala centralbyrå under november 1923 verkställd utredning tillämpades då lagen den 25 juni 1909 angående folkskoleväsendet i vissa städer i tillhopa 87 av rikets städer. I dessa städer handhades barnavården på föl­ jande sätt: I 70 städer fanns särskild barnavårdsnämnd inom folkskolestyrelsen. 12 o » » » (»särskilt utskott») inom folkskolestyrelsen för handläggning av ärenden enligt 1917 års lagstiftning, under det ärenden enligt 1902 års lag handlades av folkskolestyrelsen i dess helhet. I 1 stad var »pedagogiska nämnden» inom folkskolestyrelsen tillika barnavårdsnämnd. I 1 stad var förslag väckt om tillsättande av särskild barnavårdsnämnd. I 8 städer Trälieborg, Eksjö, Eslöv, Ulricehamn, Hässleholm, Vimmerby, Simrishamn, Trosa) saknades särskild barnavårdsnämnd. Beträffande 5 städer (Avesta, Arboga, Nora, Laholm och Skänninge) saknades uppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 87

Skolrådets ock folkskolestyrelsens sammansättning talar jämväl i viss män mot deras lämplighet såsom barnavårdsnämnd. I ingendera av dessa myndigheter är tjänsteläkare ledamot, ej heller är han berättigad att del­ taga i förhandlingarna. Och såsom ovan framhållits är det av vikt, att den medicinska sakkunskapen äger inflytande å det kommunala barnavårds­ arbetet. Någon representant för fattigvårdsstyrelsen har ej heller plats i skolmyndigheten, något som givetvis skulle vara särdeles önskvärt, om denna skulle hava att behandla de barnavårdsfrågor, som ofta beröra fattig­ vårdens verksamhet, och slutligen är kvinnan ej tillförsäkrad plats i skol­ myndigheten. Att hennes medverkan vid barnavården är av stor vikt torde vara allmänt erkänt. Därest skolmyndigheten skulle få undantagsvis fungera såsom barnavårdsmyndighet, borde den förstärkas med en läkare, en ledamot av fattigvårdsstyrelsen och en kvinna. Inför utsikten att nödgas så starkt omorganisera skolmyndigheten för att göra den lämpad för upp­ giften i fråga, kan man med skäl ifrågasätta, huruvida icke en lyckligare lösning skulle ernås genom att anlita annan myndighet, i så fall den av ett flertal myndigheter föreslagna fattigvårdsstyrelsen. Ett annat skäl mot att för denna uppgift anlita skolmyndigheten har framförts av socialstyrelsen, vilken framhållit såsom olämpligt att skol­ myndigheten, som ju huvudsakligen har andra uppgifter att fylla — upp­ gifter, som i samband med den planerade skolreformen kunde förväntas bliva utvidgade och av mera utpräglad undervisningsnatur — därjämte skulle belastas med den omfattande verksamhet och medelsförvaltning, som en överflyttning av vissa barn från fattigvården skulle medföra. Det syntes då socialstyrelsen naturligare att, där särskild barnavårdsnämnd ej inrätta­ des, fattigvårdsstyrelsen finge sig tillagd befattningen jämväl med de vanartade och sedligt försummade barnen samt fosterbarnen. För fattigvårdsstyrelsen såsom i vissa fall fungerande såsom barnavårds­ nämnd tala även i övrigt åtskilliga skäl. Sålunda är i regel kommunen enhet för såväl fattigvård som barnavård. Intet hinder ur denna synpunkt föreligger således mot att fattigvårdsstyrelsen fungerar såsom barnavårds­ nämnd för kommunen i dess helhet. Härtill kommer att fattigvårdsstyrel­ sen tillsättes av den borgerliga kommunen, dit barnavården enligt förslaget jämväl hänföres. I fråga om sammansättningen är fattigvårdsstyrelsen ganska väl lämpad för uppgiften i fråga. Tjänsteläkare 11 är visserligen ej självskriven leda­ mot av fattigvårdsstyrelsen, men väl berättigad att deltaga i dess förhand­ lingar, och obligatorisk bestämmelse om kvinnas ledamotskap i styrelsen finnes. Däremot framstår det såsom brister, att kyrkoherden ej är själv­ skriven ledamot utan endast berättigad att deltaga i förhandlingarna samt att representant för lärarkåren saknas; dessa brister torde dock kunna avhjälpas genom föreskrift, att då fångvårdsstyrelse fungerar såsom barna­ vårdsnämnd, kyrkoherden eller hans ställföreträdare samt en lärare eller lärarinna skola tjänstgöra såsom ledamöter.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, uppkomma, hur än gränsen dragés mellan fattigvård och barnavård, stundom fall, då tvekan måste råda, huruvida fattigvårds- eller barnavårdsmyndigheten bör ingripa. Ett anförtroende i de små kommuner, där befrielse från skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd kan ifrågakomma, av barnavården åt fattigvårdsstyrelsen skulle för dessa kommuners del förebygga en dylik olägenhet. I sådana kommuner skulle härigenom all verksamhet för barn, såväl då det gäller understöd i hemmet som eljest, omhänderhavas av en och samma myndighet, fattigvårdsstyrelsen, vilken för närvarande har befattning med en del av de skyddslingar, som enligt förslaget skola vårdas av barnavårds­ myndigheten. Av socialstyrelsen har framhållits, hurusom fattigvårdsstyrelsen —- i jämförelse med skolmyndigheten, som närmast kommer i beröring med hem där skolpliktiga barn finnas — har en genom sin allmänt under­ stödjande verksamhet förvärvad vidare överblick och större personkänne­ dom samt lättare och naturligare kan följa förhållandena i alla hem (Y. 128 s. 100). Slutligen må erinras om att åt fattigvårdsstyrelsen redan tidigare anförtrotts uppgifter, vilka uttryckligen förklarats icke vara hänförliga till fattigvårdsverksamhet; jag syftar härvid på den understödsverksamhet, som äger rum jämlikt lagen den 14 juni 1918 om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag, vilken verksamhet icke åligger pensionsnämnden utan fattigvårdsstyrelsen. Den föregående utredningen giver enligt min mening otvetydigt vid handen, att i kommun, där särskild barnavårdsnämnd ej tillsättes, barna­ vården bör omhänderhavas av fattigvårdsstyrelsen, förstärkt med kyrkoherden samt en representant för lärarkåren. I en del av de yttranden, i vilka förordats beredande av möjlighet till undantag från skyldigheten att hava särskilt tillsatt barnavårdsnämnd, har föreslagits, att sådant undantag skulle få ske blott på grund av veder­ börande myndighets tillstånd — i sådant hänseende har framhållits Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen. I andra yttranden åter synes man hava avsett att överlämna frågan, huruvida i mindre kommun särskild barnavårdsnämnd borde inrättas, till kommunens eget fria beprövande. Sistnämnda åsikt kan jag icke dela. I regel är det av stor vikt att en myndighet, som icke är betungad av andra krävande uppgifter, handhar barnavården. Såsom bland andra överståthållarämbetet framhållit, är förslaget, att i varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd, som uteslutande skall sysselsätta sig med ärenden av ifrågavarande beskaffenhet, ägnat att i hög grad befrämja en god barnavård (Y. 1). Även socialstyrelsen har betonat, att en viss garanti för uppgiftens rätta kandhavande ligger däri, att ett organ speciellt inriktas på densamma, efter hand förskaffar sig verkliga insikter på området och därigenom också får ett positivt intresse för upp­ giften (Y. 128 s. 101). Jämväl Stockholms stads barnavårdsnämnd kar starkt framhållit angelägenheten av att särskild barnavårdsnämnd, skild från

Eungl. Maj:ts proposition nr 150. 89

den lokala skolmyndigheten, tillsättes i varje kommun (Y. 122). Anlitandet i vissa fall av fattigvårdsstyrelsen såsom barnavårdsnämnd är att anse så­ som en nödfallsutväg, betingad av, å ena sidan det på grund av kommunens särskilda förhållanden mindre starkt framträdande behovet av särskild nämnd och å andra sidan av svårigheten att uppbringa tillräckligt antal dugande krafter för, förutom övriga nämnder, jämväl en särskild barnavårdsnämnd. Därest frågan om inrättande av sådan skulle överlämnas åt kommunens eget avgörande, skulle det kunna befaras, att, ehuru ingendera av nyss­ nämnda förutsättningar för ett undantag vore för handen, vederbörande av liknöjdhet underläte att tillsätta särskild nämnd. Att binda möjligheten av undantag vid en viss befolkningssiffra — i sådant hänseende har före­ slagits 500, 1,500, 3,000 invånare — kan jag vidare icke anse lämpligt. Såsom svenska stadsförbundets styrelse framhållit, kan behovet av särskild barnavårdsnämnd vara rätt olika starkt allt efter samhällets ekonomiska typ, obesett folkmängdssiffrorna (Y. 130 s. 103). Jag anser därför undan­ tag från skyldigheten att hava särskild nämnd böra kunna för viss tid eller tills vidare medgivas mindre kommun, där så med hänsyn till för­ hållandena prövas lämpligen kunna ske. I kommun med mera samman­ trängd befolkning bör uppenbarligen sådant medgivande ej lämnas. För de minsta städernas del har visserligen möjligheten till undantag ansetts icke böra helt uteslutas, men förutsättningarna härför torde endast i mycket få fall föreligga. Frågan om dylikt undantag bör utredas av sådan barnavårdskonsulent, om vilken bestämmelse ingår i föreliggande förslag, varefter länsstyrelsen avger utlåtande i ärendet. Dess avgörande bör förbehållas Kungl. Maj:t. Avgörandet synes mig nämligen böra ske efter grunder, för vilkas bestämmande kräves vidare överblick över förhållandena i landets olika delar, än som kan förväntas föreligga hos de särskilda länsstyrelserna, samt med stöd av den fackkunskap och erfarenhet, som är representerad inom socialdepartementets byrå för fattigvård och barnavård. Den av de lokala myndigheterna gjorda utredningen torde innebära garanti för att vid av­ görandet behörig hänsyn icke desto mindre kommer att tagas till de i varje särskilt fall rådande förhållandena. Till en i socialstyrelsens yttrande väckt fråga om tillsättande av eu föredragande ledamot i barnavårdsnämnd, som utgöres av fattigvårdsstyrelse, återkommer jag vid 8 §. (K. 11 §, M. s. 141, 425, 469, Y. 158—160, fvl. 14 §, vl. 27 §.) 8 §1 mo„, Enligt kommitténs förslag skulle barnavårdsnämnden själv bland sina Ordförande. ledamöter utse ordförande och vice ordförande. Denna avvikelse från vad som enligt fattigvårdslagen gäller, nämligen att ordförande och vice ord­ förande tillsiittas av kommunen, motiverades av kommittén därmed, att då nämnden icke enbart skulle bestå av ledamöter, som valts av kommunen, och någon av de i annan ordning utsedda kunde vara lämpligast till ord­ förande, sådan ej borde tillsättas av kommunen. Då i föreliggande förslag den avvikelsen gjorts från kommittéförslaget, att, förutom den prästerlige

90 Kungl. May.ts proposition nr 150.

ledamoten och, i vissa kommuner, tjänsteläkaren, samtliga ledamöter skola väljas av kommunen, har det av kommittén åberopade skälet för avvikelse från bestämmelsen i fattigvårdslagen i väsentlig mån bortfallit. Vid för­ arbetena till fattigvårdslagen framhölls det bland annat, att kommunen borde själv få avgöra, vem som skulle handhava ett så viktigt uppdrag som ordförandeskapet i fattig vårdsstyrelsen. Samma skäl tala enligt min mening för att avgörandet även beträffande ordförandeskapet i barnavårdsnämnden förbehålles kommunen. Jämväl i fråga om ordförandens och vice ord­ förandens tjänstgöringstid anser jag, att förevarande stadgande bör överens­ stämma med 14 § fattigvårdslagen; de böra sålunda utses för den tid, de äro valda till ledamöter. Övriga bestämmelser i 11 § av kommittéförslaget överensstämma med motsvarande stadganden i 14 § fattigvårdslagen och torde kunna i oför­ ändrad form inflyta i förevarande mom. — Beträffande den av två reser­ vanter väckta frågan om kyrkoherdens självskrivna ordförandeskap, se vid 3 §. 8 § 2 mom. (Y. 128 s. 101.) Föredragande Socialstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit, att om man av praktiska i barnavårdsärenden. skäl funne det tillrådligt, att i mindre kommuner ett redan befintligt organ finge fungera såsom barnavårdsnämnd, kunde det icke undvikas, att detta organ finge sitt intresse delat mellan sina förutvarande uppgifter och de nya. Styrelsen, som erkände detta såsom en brist, hade sökt utfinna eu organisatorisk anordning, som vore ägnad att fylla densamma. I sådant hänseende föreslog styrelsen, att inom kommun, där fattigvårdsstyrelsen fungerade såsom barnavårdsnämnd, en ledamot av styrelsen utsåges att fungera såsom föredragande ledamot för barnavårdsärenden. Det skulle åligga denne ledamot att förskaffa sig noggrann kännedom om gällande författningsföreskrifter på området, att aktgiva på alla förhållanden, som vore ägnade att påkalla nämndens uppmärksamhet, att förbereda och för nämnden föredraga barnavårdsärenden samt tillse, att av nämnden beslutade åtgärder bringades i verkställighet. Därest icke kyrkoherde, lärare eller lärarinna samt tjänsteläkare vore ledamöter av nämnden, skulle han i mån av behov träda i förbindelse med dem. Detta uppslag, beträffande vars närmare motivering jag tillåter mig att hänvisa till socialstyrelsens yttrande (Y. 128 s. 101), synes mig böra för­ verkligas. Utan tvivel skulle i kommun, där särskild barnavårdsnämnd ej tillsättes, eu djdik föredragande i barnavårdsärenden kunna bliva till verkligt gagn. I många fall torde till sådan föredragande kunna utses kyrkoherden eller lärarrepresentanten. I fråga om de åligganden, som borde ankomma på denne föredragande, kan jag i huvudsak ansluta mig till vad social­ styrelsen anfört. Dock synes det mig icke lämpligt att, såsom styrelsen ifrågasatt, föredraganden skulle äga den rätt att i brådskande fall fatta beslut, som enligt kommittéförslagets 34 § (31 § i föreliggande förslag) skulle tillkomma ordföranden, eller att föredraganden skulle hava att fylla de speciella uppgifter i övrigt, som tillkomma ordföranden i särskilt till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 91

satt nämnd. Det synes mig nämligen icke riktigt att från ordföranden avlyfta någon del av ansvaret. Men genom att taga initiativ till åtgärder, genom att hålla ordföranden underrättad om förhållanden, som beröra barnavården, samt genom att i övrigt underlätta de uppgifter, som i fråga om barnavården åligga denne, bör föredraganden kunna verksamt befrämja barnavårdsarbetet, även om han ej får på sig överflyttade några av ord­ förandens åligganden. I 2 mom. av 8 § har införts en bestämmelse av den innebörd jag nu angivit.

Tid för sammanträde, beslutförhet m. m.

(K. 12 §, M. s. 142, 469, Y. 161—172, fvl. 15 §.) 3 §■ Sammanträ­ I fråga om nämndens sammanträden överensstämmer 1 mom. i 9 § liksom den (1 mom.). motsvarande stadgande i kommittéförslaget med 15 § 1 mom. fattigvårds­ lagen, utom därutinnan att även vederbörande läkare enligt förslagen skall äga sammankalla barnavårdsnämnd; i sistnämnda hänseende har, i anslut­ ning till eu myndighets erinran (Y. 161), en mindre jämkning i kommitté­ förslaget ägt rum. Att såsom av medicinalstyrelsen ifrågasatts, föreskriva att sammanträde skall hållas även på begäran av förste provinsialläkaren, torde icke vara nödigt, då det icke lärer möta svårighet för denne att genom hänvändelse till annan tjänsteläkare eller ordföranden i fall av be­ hov få sammanträde till stånd. Något förbud mot sammanträdes hållande å gudstjänsttid, varom en myndighet framställt förslag, kan jag heller icke anse vara av behovet påkallat. Tjänsteläkare, som jämlikt 3 § 2 mom. är berättigad att deltaga i nämndens förhandlingar, torde böra underrättas om tiden för nämndens sammanträden. I kommittéförslagets 12 § 2 mom. föreslogs, att beslut om barns om­ Beslutförhet (2 mom.). händertagande för skyddsuppfostran ej finge fattas, där ej den prästerlige ledamoten vore tillstädes samt minst tre ledamöter vore ense om beslutet. I övrigt överensstämde stadgandet beträffande beslutförhet med bestäm­ melsen i 15 § 2 mom. fattigvårdslagen. Stadgandet om den prästerlige ledamotens närvaro vid fattande av be­ slut om barns omhändertagande för skyddsuppfostran — vilken bestäm­ melse av kommittén motiverats med nödvändigheten att vinna största möjliga säkerhet för en omsorgsfull prövning av dylik fråga — har i ett flertal yttranden gjorts till föremål för erinringar; man har ansett att be­ stämmelsen i fråga vore ägnad att öka antalet sammanträden samt onödigt­ vis uppskjuta avgörandet av viktiga ärenden i nämnden. Aven jag anser nämnda bestämmelse vara av beskaffenhet att kunna försvåra och fördröja nämndens arbete. Då vidare i föreliggande förslag är på samma sätt som i gällande lag genom bestämmelse om underställ­ ning till vederbörande länsstyrelse sörjt för, att i de fall, där föräldrarna ej samtycka till barnets omhändertagande, beslut härom blir föremål för överordnad myndighets prövning, kan jag icke anse den ifrågavarande be-

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

stämmelsen vara av behovet påkallad. Däremot ansluter jag mig till kommitténs förslag, att för beslut om omhändertagande för skyddsuppfostran erfordras, att minst tre ledamöter äro ense om beslutet. Omröstning Mot 12 § 3 mom. i kommitténs förslag, vilket överensstämmer med (3 mom.). 15 § 3 mom. fattigvårdslagen, har erinran ej framställts. Icke heller jag finner skäl till avvikelse från vad sålunda föreslagits. Påföljd för Aven föreskriften i 12 § 4 mom. i kommittéförslaget överensstämmer uteblivande med motsvarande bestämmelse i fattigvårdslagen (15 § 4 mom.). Yad (4 mom.). från ett håll mot kommittéförslaget i denna del erinrats (Y. 172), finner jag ej böra föranleda ändring i detsamma. 10 §■ (K. 13 §, M. s. 142, 469, fvl. 16 §.) Protokoll. I 13 § av sitt förslag hade kommittén upptagit stadgande om protokollsföring, överensstämmande med bestämmelserna i 16 § fattigvårds­ lagen, med den avvikelse, att protokollet enligt kommittéförslaget skulle upptaga ärendenas beskaffenhet samt nämndens beslut i stället för, såsom enligt fattigvårdslagen gäller, beslutet och skälen därför. Dock skulle i ärenden enligt 7 kap. i kommittéförslaget (om barns omhändertagande för skyddsuppfostran) föras särskilt protokoll. Sistnämnda stadgande motive­ rades med att i dylika ärenden utredningen och protokollet måste äga en större fullständighet. Då bestämmelsen om särskilda protokoll i ärenden av olika beskaffenhet synes mig vara ur praktisk synpunkt mindre lämplig, och skälen för nämndens beslut torde böra, på sätt även två reservanter inom kommittén föreslagit (M. s. 469), alltid angivas, anser jag skäl saknas att i förevarande hänseende göra avvikelse från motsvarande bestämmelse i fattigvårdslagen. Att i barnavårdsnämnd med den sammansättning, som i 7 § sägs, sär­ skilt protokoll skall föras i barnavårdsärenden, torde falla av sig självt, liksom även att barnavården skall hava särskild från fattigvården skild stat och särskilda räkenskaper.

Ordförandens uppgifter m. m.

(K. 14 §, M. s. 143, Y. 173, fvl. 17 §.) 11 §■ Ordförandens Kommittén hade i 14 § av sitt förslag föreslagit samma bestämmelser uppgifter. som i 17 § fattigvårdslagen, allenast med en mindre formell ändring, var­ jämte bland ordförandens uppgifter upptagits jämväl »att till överläggning framställa inkomna ärenden». Då emellertid uttryckligt stadgande härom icke lärer vara av behovet påkallat, och det synes ändamålsenligt att barna­ vårdslagens och fattigvårdslagens organisatoriska bestämmelser överens­ stämma, där ej särskilda skäl tala häremot, har jag, i likhet med en läns­ styrelse, funnit ifrågavarande stadgande böra erhålla samma avfattning som 17 § i fattigvårdslagen. (K. 15 §, M. s. 143, 469, Y. 174, fvl. 18 §.)

lä §■

Ersättning Kommittén har framhållit, att med den föreslagna föreningen av barnaåt ord­ föranden. vårdsärendena i en kommunal myndighets hand och den gestaltning, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 93

barnavårdsnämnden erhållit i förslaget, det syntes vara nödigt, att ord­ föranden erliölle gottgörelse såväl för kostnader som för besvär. I 15 § av kommittéförslaget har därför upptagits stadgande härom, överensstäm­ mande med bestämmelsen i 18 § fattigvårdslagen. Det sålunda föreslagna stadgandet, mot vilket erinran ej framställts, tillstyrkes av mig. Därest emellertid den ändring av 18 § i fattigvårds­ lagen, som tillstyrkts av andra lagutskottet vid innevarande års riksdag, blir av riksdagen antagen, torde böra tagas under övervägande, huruvida 12 § i föreliggande förslag bör undergå motsvarande ändring. I sammanhang härmed har medicinalstyrelsen liksom vissa förste stads­ läkare uttalat, att särskilt arvode borde tillerkännas stadsläkare, som är ledamot i barnavårdsnämnd. I avseende härå vill jag framhålla, att det givetvis icke möter hinder för stad att, där den finner ledamotskapet i nämnden vara så betungande för stadsläkaren, att höjning av hans löne­ förmåner kan anses motiverad, gå i författning härom. Något stadgande härom i lagen kan dock icke vara erforderligt eller lämpligt.

Revision m. m.

(K. 16 §, M. s. 143, fvl. 21 §.) 13 §. Granskning Förevarande stadgande är likalydande med kommittéförslagets 16 § av räken­ samt överensstämmer med 21 § fattigvårdslagen. Mot detsamma har er­ skaperna. Ledamöternas inran ej framställts. Ej heller jag finner skäl föreligga till avvikelse från ansvarighet. vad kommittén föreslagit.

Verksamhetens bedrivande.

(K. 18 §, M. s. 144 — 146, 469, Y. 179—188, fvl. 19 §, vl. 3 §, 14 §■ Krets­ fbl. 12 §, lag om behandling av alkoholister 4 § 2 mom. sista stycket.) indelning I 18 § 1 mom. av sitt förslag hade kommittén upptagit en bestäm­ m.m. (lmorn.). melse om distriktsindelning; liknande stadganden finnas i fattigvårdslagen och lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn. Enligt kommittéför­ slaget skulle bestämmelsen vara obligatorisk, utom i mindre kommuner, där barnavården vore av ringa omfattning. Mot kommitténs förslag på denna punkt har emellertid anmärkts, att eu obligatorisk bestämmelse om kretsindelning icke vore lämplig ens i fråga om större kommuner; en viss frihet i avseende å sättet för genom­ förande av arbetsfördelningen vore att anbefalla. Vad sålunda erinrats synes mig icke sakna fog. Jag anser därför stad­ gandet i fråga böra erhålla en avfattning, som möjliggör för kommunerna att i förevarande hänseende förfara på det sätt, som med hänsyn till för­ hållandena på platsen kan befinnas mest ändamålsenligt. I anslutning till vissa myndigheters uttalanden finner jag härjämte, dels att det i gäl­ lande lag använda uttrycket »krets» bör komma till användning i stället för »distrikt», och dels att tjänsteläkare ej bör vara skyldig att åtaga sig uppsikt över en krets. Sådan skyldighet bör däremot åligga övriga leda­ möter i nämnden. Enligt min tanke är vidare det i gällande lag använda

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

uttrycket »kretsombud» såsom benämning på den, som bär uppsikt över eu krets, förtjänt att bibeliållas. Och slutligen synes det böra finnas möjlighet att, på sätt enligt gällande lag kan ske, till kretsombud för­ ordna icke blott ledamot av nämnden utan även annan lämplig person. Biträde , sär­ Liksom i 12 § fosterbarnslagen och 19 § 2 mom. fattigvårdslagen hade skild styrelse (2 mom.). i 18 § 2 mom. av kommitténs förslag öppnats möjlighet att till barna­ vårdsnämndens biträde kalla utanför nämnden stående personer. Enligt förslaget skulle för dylik uppgift kunna anlitas även förening eller stif­ telse. Liksom enligt 3 mom. i 19 § fattigvårdslagen föreslogs vidare i 18 § 3 mom. i kommittéförslaget, att särskild styrelse skulle kunna utses för utförande av vissa angelägenheter. Lämpligheten av dylika bestämmelser torde icke kunna ifrågasättas. Yad särskilt de ifrågavarande biträdena beträffar, torde det icke vara ute­ slutet att i vissa fall för sådant uppdrag anlita distriktssköterskor; enligt gällande bestämmelser åligger det dem »upplysande och rådgivande verk­ samhet i avseende å barnavård», en uppgift, som står i nära beröring med barnavårdsnämndens arbete. (Se vidare vid 17 §.) Bestämmelser av i huvudsak samma innebörd som i kommitténs för­ slag hava fått sin plats i föreliggande förslags 14 § 2 mom. Yissa smärre ändringar i kommittéförslagets stadganden hava dock ansetts böra vidtagas. Sålunda synes det ej vara nödvändigt att, såsom i kommittéförslaget skett, för dessa biträden föreskriva viss benämning, »övervakare», »vår­ dare» ; kommunerna torde böra äga använda dessa eller andra benämningar, som kunna befinnas lämpliga. Den i kommittéförslaget upptagna föreskriften, att biträden och leda­ möter i särskild styrelse skola vara boende inom kommunen torde vidare knappast vara lämplig; i vissa fall kan det måhända visa sig mest ända­ målsenligt att för viss uppgift anlita personer boende i annan kommun, t. ex. då det gäller att ombesörja utackordering eller förvalta anstalt inom annan kommun. Åt förening och stiftelse bör, enligt min mening, kunna anförtros även förvaltning av anstalt, utackorderingsverksamhet m. in. Enligt fattigvårdslagen kunna biträden och särskild styrelse ej utses, utan att bestämmelse därom influtit i fattigvårdsreglementet; biträden kunna utses av fattigvårdssamhället eller av fattigvårdsstyrelsen (beroende på vad reglementet innehåller härom), men styrelse skall tillsättas av fattigvårds­ styrelsen. Kommittén har föreslagit, att barnavårdsnämnden skall, även utan att barnavårdsreglementet innehåller något stadgande därom, kunna utse biträden, men gjort styrelses tillkomst beroende på bestämmelse i regle­ mentet; val av styrelse har anförtrotts åt nämnden. I likhet med kom­ mittén finner jag biträdens utseende böra ankomma på nämnden. Yad angår särskild styrelse har stadgandet om barn a värdsregleme n te, enligt vad jag ovan förordat, utgått ur förslaget; viss verksamhets anförtroende åt särskild styrelse bör därför ej göras beroende av att föreskrift därom intagits i dylikt reglemente. Däremot synes lämpligt föreskriva, att kom-

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 95

munen skall fatta beslut om att styrelse skall tillsättas; själva valet lärer däremot böra, på sätt kommittén föreslagit, ankomma på nämnden. Att nämnden äger utfärda instruktioner för biträden och särskilda sty­ relser liksom för de i nästföregående mom. omförmälda kretsombud, torde falla av sig självt. Genom stadgandet i 4 mom. av 18 § har kommittén, i överensstäm- Skyldighet melse med vad i 19 § 4 mom. fattigvårdslagen skett, öppnat möjlighet för kommun att meddela föreskrift om skyldighet för inom kommunen (3 mom.). bosatta personer att mottaga uppdrag såsom biträden åt barnavårdsnämn­ den samt ledamöter i särskild styrelse. Denna föreskrift har i några yttranden gjorts till föremål för anmärk­ ningar; man har framhållit, att uppdrag, som påtvingas en person, lätt vanskötes. Uppenbarligen är det önskvärt att så vitt möjligt undvika att för upp­ drag av ifrågavarande slag använda personer, vilka äro ovilliga att mottaga desamma. Då emellertid medverkan av oavlönade krafter i åtskilliga kom­ muner torde komma att bliva i hög grad av behovet påkallad, och fall kunna tänkas uppstå, då avsägelse av uppdrag ej lämpligen bör godtagas, anser jag eu sådan bestämmelse, som kommittén föreslagit, vara nödvän­ dig. Erinras må, att vid förarbetena till fattigvårdslagen liknande anmärk­ ningar framställdes mot motsvarande stadgande i nämnda lag, vilka an­ märkningar dock vid lagens antagande ej vunno beaktande. Då enligt vad jag ovan förordat, till kretsombud bör kunna utses även person utom nämnden, bör i fråga om skyldighet att mottaga dylikt uppdrag gälla detsamma som beträffande biträde och ledamot i särskild styrelse. Förevarande stadgande om skyldighet att mottaga uppdrag avser endast personer, som ej tillhöra nämnden; att skyldighet föreligger för dess leda­ möter utom tjänsteläkare att tjänstgöra såsom kretsombud, lärer framgå av 1 mom. I redaktionellt hänseende har jag ansett de .av kommittén i 18 § före­ slagna stadgandena böra undergå viss jämkning. (K. 19 §, M. s. 146, fvl. 20 §.) ' 16 §. I nära överensstämmelse med stadgandet i 20 § fattigvårdslagen upp- Tjänstemän. tog kommittén i 19 § av sitt förslag en bestämmelse om rätt för kom­ munen att besluta anställande av tjänstemän. Detta stadgande, mot vilket anmärkning ej framställts, tillstyrkes av mig. (K. 20 §, M. s. 110, 111, 147, Y. 189, 190, fvl. 38 §.) ig §. I 20 § av sitt förslag har kommittén upptagit vissa bestämmelser om Samarbete åliggande för barnavårdsnämnden att förskaffa sig kännedom om befintliga myndigheter barnavårdsanstalter in. m.; nämnden borde även verka för tillkomsten av m'fl- (lmom.) dylika anstalter. Dessa bestämmelser hava, delvis i annan form, erhållit plats i 2 §, där föreskrifter meddelas om nämndens arbetsuppgifter. I 1 mom. av förevarande § hava däremot ansetts böra ingå de stad­ gande! i kommittéförslagets 20 § 1 och 2 inom., vilka avse nämndens samarbete med myndigheter och föreningar m. fi.

96 Kungl. Maj tis proposition nr 150.

Samråd (K. 65 §, M. s. 216, Y. 12, 52 s. 29, 66 s. 45, 69, 70, 99 s. 65, mellan barna­ vårdsnämnd 102 s. 75, 103 s. 84.) och fång­ I den allmänna motiveringen (s. 68) har framhållits, att liksom enligt vårdsstyrelse. Tremanna- nu gällande lag tvekan stundom kan uppstå om vilken kommunal myndig­ nämnd. het, som i ett visst fall är behörig och pliktig att ingripa, det även med (2 mom.) godtagande av föreliggande förslags bestämmelser om barnavårdens centra­ lisering hos barnavårdsnämnden i vissa fall kan mellan barnavårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen uppstå meningsskiljaktighet därom, vilken av myndig­ heterna, som skall taga befattning med visst ärende. Sådant kan inträffa, då barnavårdsnämnden vägrar omhändertaga ett barn och hänvisar till fattigvårdsstyrelsen för beviljande av understöd eller då fattigvårdsstyrel­ sen anser, att sådant understöd ej bör utgå utan hänvisar barnet till barnavårdsnämnden för att av denna omhändertagas. Såsom jag jämväl i den allmänna motiveringen antytt, har den av kommittén i 65 § 2 st. för lösande av dylika konflikter föreslagna bestämmelsen framkallat starka gensagor och icke heller kunnat av mig godtagas. I 2 mom. av 16 § har jag till en början ansett nödigt erinra om lämpligheten av att barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse i deras helhet eller genom särskilda representanter rådpläga om angelägenheter, som be­ röra bådas verksamhet. Helt visst skall på detta sätt mycket kunna vinnas för åvägabringande av ett gott samarbete. Den person, som enligt förslaget skall hava säte i båda myndigheterna, bör utan tvivel även kunna uträtta mycket för detta syftes vinnande. I fortsättningen av detta mom. har vidare föreslagits en föreskrift, en­ ligt vilken barnavårdsnämnden har att i vissa fall inhämta fattigvårdsstyrelsens uppfattning. Detta har ansetts böra ske, då ett fall anmälts för barnavårdsnämnden, men denna finner antagligt, att understöd i hemmet från fattigvårdsstyrelsen vore det lämpligaste sättet för missförhållandets avhjälpande, liksom även då i fall, som är föremål för nämndens behand­ ling, upplyses, att fattigunderstöd redan utgår. I båda dessa fall är det tydligen för vinnande av en rationell lösning nödvändigt, att de båda myndigheternas uppfattningar jämföras med varandra. Detta skall enligt förslaget ske genom den person, som är ledamot av båda myndigheterna. Har i sådant fall utredning ägt rum inom nämnden, bör denna utredning tillhandahållas styrelsen; har nämnden funnit att, därest understöd i hemmet beviljas, jämväl annan åtgärd bör vidtagas, t. ex. att barnet bör hållas till arbete i arbetsstuga eller att annan åtgärd till stöd för hemuppfostran bör komma till användning, bör nämndens uppfattning härutinnan delgivas styrelsen. En dylik hänvändelse genom den gemen samme ledamoten bör i de allra flesta fall vara ägnad att åstadkomma ett resultat, som båda myndigheterna kunna anse tillfredsställande. Fall kunna dock någon gång inträffa, då på nu angivet sätt samförstånd icke står att vinna. I sådana fall skall enligt förslaget ärendet överlämnas till en tremannanämnd, be­ stående av den gemensamme ledamoten samt ytterligare en ledamot från

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 97

vardera myndigheten. Denna tremannanämnd skall liava att skyndsamt till avgörande upptaga frågan, vilkendera myndigheten, som skall taga be­ fattning med ärendet. Detta avgörande skall vara slutligt och får icke överklagas. Därest denna nämnds avgörande icke kan utan våda avvaktas, skall barnavårdsnämnden äga tills vidare vidtaga provisorisk åtgärd. På motsvarande sätt synes böra förfaras, då fattigvårdsstyrelsen vid prövning av fattigvårdsbehov finner skäl till antagande, att barn, varom fråga är, bör omhändertagas av barnavårdsnämnden. Jag kommer i det följande att föreslå införande av föreskrift härom i 38 § fattigvårdslagen (se s. 247). Den största betydelsen av den nu föreslagna anordningen med en sär­ skild tremannanämnd synes mig vara att söka däri, att blotta tillvaron av eu dylik bestämmelse är ägnad att sporra myndigheterna att i godo söka på bästa möjliga sätt lösa uppkommande meningsskiljaktigheter. Det har ansetts lämpligt att kunna hänvisa på ett dylikt avgörande, särskilt med hänsyn till att i en del yttranden starkt framhållits de svårigheter, som kunde väntas uppstå genom meningsskiljaktigheter mellan barnavårdsnämn­ den och fattigvårdsstyrelsen. Enligt min uppfattning har man dock därvid gjort sig skyldig till någon överdrift. Den hittills vunna — dock icke särdeles långvariga — erfarenheten från barnskyddsnämndens i Helsingfors verk­ samhet — vilken omfattar bl. a. de fattiga barn, vilka vårdas utom sina hem, under det fattigvårdsnämnden har hand om understödsverksamheten i hemmen även såvitt angår barnen — har enligt vad jag erfarit icke givit anledning till antagande, att samarbetet mellan barnskyddsnämnden och fattigvårdsnämnden skall vålla slitningar. Och enligt min mening är det att antaga, att icke heller hos oss några nämnvärda svårigheter i detta hänseende skola upjistå. Med hänsyn till att förevarande stadgande erhållit en vidare räckvidd än 65 § i kommitténs förslag har det ansetts lämpligen böra erhålla sin plats i 1 kap. under rubriken »Verksamhetens bedrivande».

Anmälan och undersökning.

De tre första paragraferna i 5 kap. av kommittéförslaget (»Om barna­ vårdsnämndens allmänna tillsyn över barns vård samt om anmälan och undersökning in. m.») hava i delvis ändrad form ansetts böra erhålla sin plats i 1 kap. av föreliggande förslag, kommittéförslagets 31 § i 2 § samt dess 32 och 33 §§ i 17 och 18 §§ av föreliggande förslag under den gemensamma rubriken »Anmälan och undersökning». Bestämmelser, mot­ svarande de i 34 § av kommittéförslaget förekommande, återfinnas i 31 § av föreliggande förslag. (K. 32 §, M. s. 162, Y. 264—268, fvl. 23 §, vl. 5 §.) 17 §. I 32 § av kommittéförslaget hava upptagits bestämmelser om anmälan Anmälan. till barnavårdsnämnden från enskilda personer och från myndigheter; före­ bilder till dessa bestämmelser finnas i gällande lag. Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 saml. 112 käft. (Nr 150.) 197 S 23 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Mot dessa bestämmelser Lava i de avgivna yttrandena endast detalj­ anmärkningar framställts. Jag finner mig också kunna i huvudsak god­ taga förslaget. Förutom en mindre ändring i första stycket liar det synts lämpligt att giva andra stycket en något allmännare avfattning än det har i kommittéförslaget. Syftet härmed har varit att utmärka, att det skall ankomma på varje befattningshavare i statens, landstingets eller kommunens tjänst, liksom på kommunal myndighet samt läkare och barnmorska, även om de ej innehava dylik tjänst, att göra anmälan hos barnavårdsnämnden, då anledning därtill föreligger. Härigenom tillgodoses sålunda i huvudsak bl. a. det från medicinskt håll framställda kravet, att anmälningsskyldighet bör åligga även distrikts- och dispensärsköterskor, av vilka de förstnämnda alltid och de senare i flertalet fall äro befattningshavare hos kommuner och landsting. Enligt gällande bestämmelser beträffande distriktssköterskor skola de utöva upplysande och rådgivande verksamhet beträffande barna­ vård, vilket utgör ett särskilt skäl att ålägga dem anmälningsskyldighet i förevarande hänseende. (Se Sv. Förf.-sand. 234/1920 och 400/1914 samt ovan vid 14 § 2 mom.) I ett av de avgivna yttrandena har meddelats, att eu barnavårdsnämnd vid ett tillfälle fått från vederbörande polismyndighet på en gång mottaga anmälan angående omkring 120 fall av vanart, avseende en period av flera år (Y. 265). För att tydligt framhålla angelägenheten av att anmälan äger rum utan onödigt uppskov, har gjorts ett tillägg till bestämmelsen om an­ mälningsskyldigheten . 18 §. (K. 33 §, M. s. 163, 164, Y. 136, 141, 269, fvl. 25 §, vl. 6 §.) Under­ I 33 § av kommitténs förslag hava givits bestämmelser om den under­ sökning. sökning, som bör äga rum, då barnavårdsnämndens ingripande påkallats. Dessa bestämmelser återgiva i utvidgad form vissa nu gällande föreskrifter. De sålunda föreslagna bestämmelserna, vilka ej föranlett erinringar i de avgivna yttrandena, återfinnas i något omarbetad form i 18 § av före­ liggande förslag. Första stycket av nämnda § har avseende å alla de ärenden, varmed barnavårdsnämnden har att taga befattning. Det har ansetts lämpligt att stadga, att kretsombud, om sådant finnes, bör verkställa utredning. Be­ stämmelsen i gällande lag (vl. 6 §) om kretsombuds kallande till deltagande i nämndens överläggning har bibehållits. I andra stycket behandlas undersökning i de fall, som avse barn, vilka besöka eller besökt skola. Åt bestämmelserna om införskaffande av upp­ lysning om barnets förhållande i skolan samt om lärares eller lärarinnas inkallande har givits eu något vidsträcktare omfattning än enligt kom­ mitténs förslag; det har nämligen ansetts, att utredning angående barnets förhållande till skolan kan vara önskvärd även i andra fall, än då fråga är om vanart eller sedlig försummelse. I anslutning till vissa uttalanden i de avgivna yttrandena (Y. 136, 141) har — i huvudsaklig överensstäm­ melse med gällande lag (vl. 6 §) — ansetts böra stadgas, att för visst

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 99

skoldistrikt anställd särskild folkskolinspektör bör beredas tillfälle att del­ taga i överläggning angående barn, som besökt eller besöker skola. Tredje och fjärde styckena återgiva i nästan oförändrad form tredje och femte styckena i kommittéförslagets 33 §. Beträffande den i ett yttrande (Y. 269) berörda frågan om tillträde till lägenhet, där barn vårdas, hänvisas till 77 §.

Undantag från bestämmelserna i detta kapitel.

(K. 21 §, M. s. 148, Y. 191, 192, fvl. 22 §, hälsovårdsstadgan 7 §.) 19 §. Såsom 'kommittén framhållit, nödvändiggöra de särskilda förhållanden, Särskilda be­ söla råda i huvudstaden, att Kungl. Maj:t äger frihet att beträffande ^ftTlstock- Stockholm medgiva undantag från de bestämmelser rörande barnavårds- holma stad nämnds organisation, vilka meddelats i förevarande kapitel. I likhet med ^större* vad i fattigvårdslagen skett, torde därför en bestämmelse i sådant syfte kommuner. vara av behovet påkallad. Dessa undantagsbestämmelser torde böra med­ delas i en av Kungl. Maj:t för Stockholms stads barnavårdsnämnd fast­ ställd instruktion. Det lärer böra uppdragas åt överståtliållarämbetet att efter de kommunala myndigheternas hörande inkomma med förslag till dylik instruktion. Därvid lärer böra komma under övervägande ett av Stockholms stads konsistorium i dess yttrande (Y. 192) framställt önske­ mål om rätt för konsistoriet att i barnavårdsnämnden insätta en repre­ sentant jämte suppleant. Aven i fråga om andra större kommuner bör, såsom kommittén före­ slagit, beredas möjlighet till undantag från lagens bestämmelser om orga­ nisationen. Mot avfattningen av stadgandet i 21 § av kommitténs förslag har jag intet att erinra. Den omständigheten att 1 kap. i föreliggande lagförslag omfattar även vissa stadganden, som i kommittéförslaget hade sin plats annorstädes än i 2 kap. (»Om barnavårdsnämnd.»), föranleder, att möjligheten till undantag enligt föreliggande förslag är något större än kommittén åsyftat. De stad­ ganden, som äro upptagna i föreliggande förslags 1 kap. 1 och 2 §§, 16 § 2 mom. samt 17 och 18 §§, hava nämligen delvis sin motsvarighet i kommittéförslagets 1 kap. 1 §, 5 kap. 31 §, 7 kap. 65 § samt 5 kap. 32 och 33 §§. Emellertid lärer intet vara att invända mot den härigenom ökade möjligheten till undantag från de allmänna bestämmelserna. I fråga om varje undantag, som jämlikt förevarande stadgande äger rum från 1 kapitlets bestämmelser, förutsättes givetvis, att någon rubbning av de grund­ principer, på vilka lagen är byggd, icke äger rum.

100 Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

2 KAP.

Om uppsikt över samhällets barnavård.

20 och 21 §§. (K. 29, 30 och 80 §§, M. s. 112—126, 470, 477—481, Y. 201, 209

Nuvarande

s. 118, 211, 222, 225, 226, 230, 240—262.)

förhållanden.

Huru för närvarande är ordnat i avseende å uppsikt över samhällets barnavård, framgår av nedan intagna sammanställning, däri införts jämväl uppgift rörande barnavårdsnämndernas befattning med barn utom äktenskap.

Föremål för tillsyn eller Myndighet, »om övar tillsyn Författningsbestämmelse annan åtgärd. eller vidtager åtgärd.

Fattigvårdens barnavård ... Länsstyrelsen, biträdd av 43 § och 78 § 2 mom. fvl., § 27 fattigvårdskonsulent landshövdinginstruktionen, instruktion 25 april 1919 för fattigvårdskonsulenterna. D:o Statens fattigvårdsinspektör 44 § fvl. Uppfostran åt vanartade och Länsstyrelsen 18 § 4 mom. vid sedligt, försummade barn i |§ 12 landshövbarnhem ochenskildahem dinginstruk- Barnavårdsnämndens be­ D:o 19 § vl. | tionen. fattning med dylika barn Skyddshem och barnhem, Folkskolinspektör K. Kung. 13 juni 1902 där dylika barn fostras ang. statsbidrag till uppfostringsanstal­ ter för vanartade m. fl. barn D:o D:o K. Cirk. 31 okt. 1902 ang. inspektion av 29 § uppfostringsanstal­ 2 mom. ter för vanartade vl. m. fl. barn I):o Sky ddshemsin spektören Instruktion för skol­ under överinseende av överstyrelsen den 31 skolöverstyrelsen okt. 1919 och för skyddshemsinspektören den 26 mars 1920 Fosterbarn, som vanvårdas Länsstyrelsen förordnar om 16 § tbl. läkarundersökning och åt­ gärder i övrigt

förteckning

prov.-läkare mottager för­ teckning

stadsläkare bör söka in­ mom. läkarinstruktionen. hämta upplysningar om det sätt, varpå utackor­ derade barn, i synnerhet späda sådana, vårdas och, när tid och omständigheter det medgiva, däråt ägna tillsyn De av landsting, kommuner, l:ste prov.-läk. samt prov.- 8 §, 26 § 5 mom., 42 § och 48 § föreningar eller enskilda läk., extra prov.-läkare och 1 mom. läkarinstruktionen. personer upprättade barn­ stadsläk. hem, barnkrubbor, rädd­ ningshem och anstalter, där barn mot ersättning fostras

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 101

Föremål för tillsyn eller Myndighet, som övar tillsyn Författningsbestämmelse. annan åtgärd. eller vidtager åtgärd.

anvisningar till ledning för hälsovårds-, kommu­ nal- och fosterbarnsnämnder samt barnafostrare eller extra prov.-läk. av- stadgan. gives årsberättelse av häl­ sovårds-, kommunal- och fosterbarnsnämnd vårds-, kommunal- och stadgan. fosterbarnsnämnds befatt­ ning med fosterbarnsvår­ den utövas av medicinal­ styrelsen De förpliktelser, som åligga Fattigvårdskonsulent skall, Instruktion 25 april 1919 för barnavårdsnämnderna en- i den mån hans tid sådant fattigvårdskonsulenterna. ligt lagen om barn utom medgiver, tillhandagå bar­ äktenskap navårdsnämnderna med råd och upplysningar

Såsom synes motsvaras bristen på enhetlighet och centralisation i fråga om barnavårdens organisation av en liknande brist beträffande tillsynen över barnavården. Bestämmelserna härom äro strödda i ett flertal författ­ ningar och tillsynen är anförtrodd åt flera olika myndigheter, vilkas verk­ samhetsområden delvis sammanfalla. Sistnämnda förhållande framträder särskilt starkt i fråga om de vanartade och sedligt försummade barn, vilka vårdas i skyddshem och barnhem; här utövas uppsikt såväl av folkskol­ inspektörerna som den under skolöverstyrelsens överinseende verksamme skyddshemsinspektören. Beträffande fosterbarnen inrymma väl författnings­ bestämmelserna möjlighet för ett flertal myndigheter att i mån av tid och intresse taga befattning med kontrollen, men bestämmelsernas vaga av­ fattning och ansvarets fördelning på många krafter äro icke ägnade att befordra en effektiv inspektionsverksamhet. Endast beträffande fattig­ vårdens barnavård kunna gällande författningsbestämmelser anses tillfreds­ ställande. Såsom länsstyrelsernas biträden vid tillsynens utövande fungera numera fattigvårdskonsulenter, vilka även tillhandagå de kommunala myndig­ heterna med upplysningar och råd rörande fattigvården, varjämte statens fattigvårdsinspektör har att inom landet i dess helhet verka för fattigvårdens ändamålsenliga ordnande och främja dess utveckling. I fråga om annan barnavård än den av fattigvårdsstyrelserna utövade har däremot, såsom kommittén framhållit, uppsikten blivit mera tillfällig och i allmänhet in­ skränkt sig till undersökningar i de fall, då anmärkningar gjorts om existerande missförhållanden (M. s. 119). I den allmänna motiveringen (s. 46) har framhållits, att den brist­ fälliga organisationen av den kommunala barnavården varit den främsta anledningen till att fosterbarnslagen och lagen om uppfostran åt vanartade

102 Kungl. Majds proposition nr 150.

in. fl. barn i stora delar av riket blivit i endast ringa mån tillämpade. Men att denna de kommunala myndigheternas underlåtenhet att tillämpa gällande lag kunnat i så betydande utsträckning och under så lång tid obehindrat fortfara, får otvivelaktigt tillskrivas saknaden av effektiv in­ spektion. Att den barnavårdsverksamhet, som kommit till stånd, mången­ städes varit mindre tillfredsställande än fallet skulle hava blivit, om in­ spektion samt upplysande och rådgivande verksamhet förekommit, får även anses antagligt. I den allmänna motiveringen (s. 46) har vidare betonats, att med den nuvarande splittringen i avseende å den kommunala barnavårdens organisation en effektiv inspektion svårligen kan åstadkommas för rimliga kostnader. Genomförandet av den föreslagna centraliseringen av barna­ vården till en enda kommunal myndighet skapar emellertid en helt annan möjlighet i detta hänseende. Med bristen på enhetlighet i fråga om barnavårdens organisation och i fråga om kontrollen över barnavården sammanhänger även, att icke ens de egentliga barnavårdsärendena i högsta instans handläggas inom samma statsdepartement: under det att ärenden rörande fattigvårdens barnavård och fosterbarnsvården tillhöra socialdepartementet, behandlas nämligen ärenden angående uppfostran åt vanartade och sedligt försummade barn inom ecklesiastikdepartementet. Kommittén. För kommittén har det stått klart, att en ordnad statsinsjiektion över barnavården måste komma till stånd, Om åt de kommunala myndig­ heterna fortfarande skola kunna anförtros uppgifter av den vikt och be­ tydelse, varom här är fråga, är det enligt kommitténs mening oundvikligt, att något statens organ finnes, som har att ägna tillräcklig uppmärksam­ het åt deras verksamhet, vilken annars lätt kan försumpas eller utveckla sig i en riktning, som icke varit avsedd (M. s. 119). Kommittén framhäver emellertid med styrka, att statsinspektionens uppgift mindre är att utöva polisuppsikt i syfte att upptäcka ett eller annat missförhållande än att vara vägledande och rådgivande. Kommittén har (29 §) föreslagit, att uppsikten över den kommunala barnavården skall anförtros åt länsstyrelserna, vilka därvid skola hava biträde av fattigvårdskonsulenterna; med dessas nuvarande verksamhet beträffande fattigvårdens barnavård samt beträffande barnavårdsnämndernas befattning med barn utom äktenskap har nämligen tillsynen över samhällets barnavård, enligt vad kommittén (M. s. 121) framhåller, väsentliga be­ röringspunkter. Tanken på särskilda konsulenter för fattigvården och för barnavården har avvisats av kommittén, enligt vars mening en dylik an­ ordning skulle i många hänseenden åstadkomma dubbelt besvär och med­ föra ökade kostnader. Enligt kommitténs åsikt skola fattigvårdskonsulen­ terna vara i stånd att, utan ökning av de nuvarande konsulentdistriktens antal, utföra även konsulentverksamheten beträffande barnavården. Kom­ mittén har föreslagit, att länsstyrelserna skola kunna anlita, förutom

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 103

fattigvårdskonsulenterna, även vederbörande tjänsteläkare för utförande av undersökningar särskilt beträffande hygieniska missförhållanden i avseende å barnavården (M. s. 122). Vad skyddshemmen angår, har kommittén (M. s. 124) ansett dem böra, liksom för närvarande, vara föremål för särskild inspektion enligt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter (80 §). Kommittén har funnit bestämmelserna angående den hos skolöverstyrelsen anställde skyddsliemsinspektören kunna läggas till grund för skyddskemsinspektionens omfatt­ ning och utövande, med iakttagande dock, att större vikt lades vid det moment i inspektionen, som avsåge tillsyn av ett rätt iakttagande av gällande lagbestämmelser och ordningsföreskrifter samt arbetsförhållandena och utbildningen till arbetsduglighet. Med hänsyn till samlandet av alla barnavårdsärenden hos en och samma centrala myndighet och till be­ skaffenheten av skyddshemsinspektionens uppgift har kommittén funnit inspektionen böra förläggas under socialdepartementet. Inspektören borde dock äga pedagogisk kompetens samt stå i förbindelse även med skolans myndigheter och ecklesiastikdepartementet, vars tillsyn skolväsendet vid skyddshemmen borde vara underlagt. Barnhemmen borde icke behöva stå under särskild inspektion utan vara underkastade samma tillsyn som barnavården i allmänhet. Den åt folkskolinspektörerna uppdragna inspek­ tionen, vilken enligt vad kommittén framhållit huvudsakligen avsett den rent pedagogiska sidan av verksamheten, borde upphöra. Enligt vad kommittén vidare anfört krävdes i fråga om barnavården liksom inom fattigvården ett centralt organ, som hos sig sammanfattade den inspekterande och konsulterande myndigheten för riket i dess helhet. Inför detta organ borde konsulenterna mötas för att utbyta erfarenheter och enas om vissa principer för sin verksamhet, och hos detta organ borde de gjorda erfarenheterna samlas och materialet bearbetas, så att ett utbyte härav för landet i dess helhet kunde vinnas. Detta sakkunniga organ borde utöva en vägledande verksamhet för barnavården och giva konsulenter och barnavårdsnämnder anvisningar i olika avseenden, så att de framsteg på barnavårdens område, som gjordes i in- och utlandet, kunde erhålla vederbörlig tillämpning. Kommittén har därför (30 §) föreslagit eu bestämmelse om rätt för Kungl. Maj:t att förordna om övervakande av barnavården genom en för hela riket gemensam inspektionsmyndighet. Enligt vad kommittén (M. s. 123) betonat, sammanfölle behovet av ett för hela riket gemensamt inspektionsorgan med kravet på att inom den högsta förvaltningen få en representant för barnavården, som kunde verkställa utredningar och avgiva yttranden i de frågor beträffande barna­ vården, som komme under Kungl. Maj:ts bedömande. Samtliga hithörande barnavårdsärenden borde sammanföras i socialdepartementet. Åtminstone till en början syntes det lämpligast att såsom centralt organ inom nämnda departement för liandhavandet av ärenden rörande den offentliga barna-

104 Kungl. Maj ds proposition nr 150.

vården anlita departementets byrå för fattigvårds- och barnavårdsärenden, vilken för närvarande handhade en del barnavårdsärenden (förutom fattig­ vårdens barnavård jämväl ärenden om fosterbarnsvården se M. s. 117). Hit borde således förläggas den centrala inspektionen över barnavården, vare sig för denna inspektion anställdes en särskild inspektör eller den, såsom till en början syntes kunna ske, uppdroges åt statens fattigvårdsinspektör såsom inspektör även för barnavården. Reservationer. Kommitténs förslag i fråga om tillsynen över barnavården är icke en­ hälligt. Två ledamöter — vilka ansett, att verksamheten beträffande helt omhändertagna, fattiga barn ävensom i vissa fall skyddsuppfostran borde ankomma på fattigvårdsstyrelserna — hava funnit någon kontroll över barnavårdsnämndernas verksamhet genom fattigvårdskonsulenterna liksom centralinspektion, utöver den för skyddshem avsedda, icke vara av be­ hovet påkallade (M. s. 470). Två andra ledamöter hava däremot velat uppdraga uppsikten över barnavården åt ungdomsrådet med biträde av särskilda av landstingen med bidrag av statsmedel avlönade barnavårdskonsulenter, vilka tillika eventuellt kunde tjänstgöra såsom sekreterare hos ungdomsråden (M. s. 477 — 481). Yttranden. I flertalet av de avgivna yttrandena har kommitténs förslag angående inspektion över barnavården antingen lämnats utan särskild erinran eller ock uttryckligen tillstyrkts. I en del av dessa yttranden har man dock anslutit sig till förslaget om gemensamma konsulenter för barnavård och fattigvård huvudsakligen av kostnadsskäl. En länsstyrelse (Y. 242) har framhållit angelägenheten av att fattigvårdskonsulenterna genom kurser eller annorledes närmare instruerades beträffande den dem tillämnade nya verksamheten samt att vid konsulentbefattningars tillsättande särskild hänsyn toges till erfaren­ het i barnavårdsfrågor. En annan länsstyrelse (Y. 243) har uttalat, att fattig­ vårdskonsulenterna vore fullt skickade att lämna barnavårdsnämnderna hand­ ledning och jämväl kunde förväntas erhålla tid därtill, i den mån kommunernas fattigvård blivit^ ordnad i överensstämmelse med den nya fattigvårdslagen. Ett landsting (Y. 209 s. 118) anser, att förslaget om gemensamma barna­ vårds- och fattigvårdskonsulenter förutsätter ökning av konsulenternas antal, särskilt i de två nordligaste länen. Av svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott (Y. 260 s. 134) har även framhållits, att det icke kunde dela kommitténs uppfattning, att fattigvårdskonsulenterna utan någon ökning av de nuvarande konsulentdistriktens antal skulle kunna utöva konsulentverk­ samhet även beträffande barnavården. Enligt utskottets åsikt skulle det innebära ett visst slöseri med tid och krafter att låta såväl barnavårds- som fattigvårdskonsulenter besöka de olika kommunerna; utskottet betvivlade ej, att man skulle kunna finna personer, som vore kompetenta att öva tillsyn och lämna rad saväl beträffande barnavard som fattigvård samt erinrade om möjligheten för _ länsstyrelserna att anlita tjänsteläkare för undersökningar angående hygieniska missförhållanden. Även svenska stadsförbundets styrelse tillstyrker förslaget om gemensamma konsulenter, dock under betonande av att erfarenheten kunde komma att pavisa ett verkligt behov av särskilda barnavårdskonsulenter (Y. 261). A andra sidan har i vissa yttranden (Y. 222, 225, 226, 244, 246) be­ stämt gjorts gällande, att det vore nödvändigt att tillsätta särskilda barnayårdskonsulenter. Bland dessa uttalanden märkes länsstyrelsens i Malmöhus län yttrande (Y. 244), däri bestrides, att fattigvårdskonsulenterna annat än

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 105

undantagsvis liga den på utbildning och tidigare verksamhet grundade insikt i barnavård, som kräves, liksom även att de skulle kunna medhinna uppsikten jämväl över barnavården. Denna länsstyrelse framhåller angelägenheten av att det allmännas kostnader för barnavården icke genom en i någon mån missriktad organisation förfela sitt ändamål, varför de ökade utgifterna för särskilda barnavårdskonsulenters tillsättande icke borde vara för frågan av­ görande. Av socialstyrelsen har föreslagits bestämmelse om, att särskilda barnavårdskonsulenter skola kunna tillsättas, i den mån behov av sådana gör sig gällande (Y. 254). En liknande ståndpunkt intages av medicinal­ styrelsen, som föreslår ett stadgande om särskilda barnavårdskonsulenter, med iakttagande dock, att uppdraget att vara barnavårdskonsulent kan, där så anses lämpligt, lämnas åt fattigvårdskonsulent (Y. 253). Slutligen har i en del yttranden (Y. 201, 211, 230, 259) hemställts antingen om bifall till den inom kommittén avgivna reservationen om att ungdoms­ råden, biträdda av särskilda barnavårdskonsulenter, skulle tjänstgöra såsom uppsiktsmyndiglieter, eller ock, därest ungdomsråd ej komme till stånd, om tillsättande av särskilda barnavårdskonsulenter. Överflyttandet av skyddshemsinspektionen från skolöverstyrelsen till social­ departementet har avstyrkts av skolöverstyrelsen och dess skyddshem sinspek­ tör (Y. 255, 256). Anordnande av central inspektion av barnavården avstyrkes i ett yttrande (Y. 257), varjämte åtskilliga myndigheter, utan att särskilt be­ röra frågan om inspektionen, instämt med de ovan (s. 104) omförmälta reservanter, vilka avstyrkt kontroll över barnavården och central inspektion. Jag kan tillfullo instämma med kommittén beträffande behovet av inspek­ Departements­ chefen. tion över samhällets barnavård. Det tjänar till intet att stifta lag till Behövligheten barnens skyddande, om man ej samtidigt tillser, att lagen efterleves. Ett av inspektion. upprepande av det bär ovan berörda beklagliga förhållandet, att våra gällande barnavårdslagar till stor del kommit att bliva lagar på papperet, bör ej få ske. Till kommitténs uppfattning om inspektionen såsom inne­ bärande icke blott uppsikt över vederbörandes sätt att fullgöra sina skyldig­ heter utan också en vägledande och rådgivande verksamhet kan jag även ansluta mig. Icke minst ur ekonomisk synpunkt är en verksamhet av sistnämnda slag behövlig; genom sakkunniga råd bör i många fall ett oklokt användande av för barnavården anslagna medel kunna förebyggas. I det föregående (s. 73) har jag angivit min ståndpunkt till de före­ Ungdomsråd. slagna ungdomsråden, vilka icke kunnat av mig tillstyrkas varken i den form de erhållit i kommitténs förslag eller med den tillbyggnad, vari de framträda i en av två ledamöter av kommittén (M. s. 477—481) avgiven reservation. Det är sålunda tydligt, att frågan om inspektionens ordnande måste enligt min uppfattning lösas på annat sätt än genom att, såsom nämnda reservanter förordat, anförtro inspektionen åt ungdomsråden och hos dem anställda konsulenter. I likhet med kommittén anser jag däremot, att tillsynen över barna­ Läns­ styrelserna. vården bör, liksom förhållandet är med fattigvården, uppdragas åt läns­ styrelserna. Enligt kommitténs förslag skulle dock blott den kommunala barnavården stå under länsstyrelsernas uppsikt. Skäl föreligga emellertid enligt min tanke ej att från länsstyrelsernas överinseende undandraga en så viktig del av barnavården inom länen som skyddshemsverksamheten.

106 Kungl. Maj:t8 proposition nr 150.

Den ställning, som enligt förslaget tillkommer länsstyrelserna såsom besvärsinstans i vissa frågor angående intagning i och utskrivning från skydds­ hem in. m. (81 §), bör jämte länsstyrelsernas föreslagna rätt och plikt att beträffande den kommunala barnavården ingripa, när helst missförhållande föreligger, enligt min uppfattning följdriktigt föranleda, att dessa myndig­ heter erhålla möjlighet att i fall av behov beivra missförhållanden jämväl vid skyddshem. Visserligen skall enligt förslaget den nuvarande centrala skyddsliemsinspektionen bibehållas (se nedan), men detta utesluter ej, att länsstyrelserna tilldelas den befogenhet jag nyss nämnt. Ett liknande förhållande föreligger beträffande de i fattigvårdslagen föreskrivna arbetsliemmen; dessa äro ej undantagna från länsstyrelsernas allmänna inseende, ehuru åt statens fattigvårdsinspektör är uppdraget att utöva tillsyn över dem. Liksom fattigvårdskonsulenterna ej hava att taga befattning med arbetshemmen, torde ej heller de konsulenter, vilka, enligt vad nedan vidare omförmäles, enligt föreliggande förslag skola biträda länsstyrelserna, böra befatta sig med skyddshemmen. Slutligen må framhållas, att då länsstyrelsen genom anmälan från veder­ börande barnavårdsnämnd eller eljest erhåller kännedom om missförhållande beträffande verksamheten vid sådan anstalt till stöd för hemuppfostran, varom förmäles i 2 § 2 inom., det lärer åligga länsstyrelsen att vidtaga erforderlig åtgärd till missförhållandets avhjälpande. Ett uttryckligt stad­ gande härom torde dock icke vara behövligt. Behovet Vid utövande av tillsynen över den kommunala barnavården är det av konsulenter. uppenbarligen i hög grad av behovet påkallat, att länsstyrelserna till sitt förfogande hava särskilda, sakkunniga organ. Eu jämn tillsyn över förhållandena i länens talrika kommuner skulle eljest icke vara möjlig att åstadkomma. Och den rådgivande och vägledande verksamheten, vilken, såsom förut framhållits, är av så stor betydelse, kan givetvis icke komma till stånd med mindre härför lämpade krafter stå till förfogande. Den erfarenhet, som vunnits genom fattigvårdskonsulenternas arbete, är även ägnad att uppmuntra till en motsvarande anordning beträffande barna­ vården. Särskilda Frågan, huruvida såsom biträden åt länsstyrelserna i förevarande hän­ barnavårdsseende böra anställas särskilda befattningshavare eller huruvida fattigvårds­ konsulenter? konsulenterna kunna anlitas för denna upjigift, har, såsom framgår av den föregående redogörelsen för de avgivna yttrandena, varit föremål för olika meningar. Onekligen skulle det vara förenat med vissa fördelar att hava särskilda barnavårdskonsulenter: man kunde då för detta arbete förvärva personer med särskild utbildning i och erfarenhet av barnavård; en så högt kvalificerad specialkunskap kan måhända icke alltid påräknas hos personer, som inne­ hava motsvarande kompetens i fråga om fattigvård. Antagligt är också att kvinnor skulle i större utsträckning ifrågakomma till befattningar så­ som enbart barnavårdskonsulenter än till befattningar beträffande såväl

Kungl. Maj ts proposition nr 150. 107

barnavård som fattigvård. Och kvinnans lämplighet för verksamhet såsom inspekterande och rådgivande i fråga om barnavård torde vara allmänt erkänd. Eu anordning med särskilda konsulenter för barnavård och fattigvård skulle dock även medföra vissa nackdelar. Sålunda kan det icke förbises, att ett ökande av det redan nu rätt avsevärda antalet av inspektörer och konsulenter, som i olika syften besöka kommunerna, kan vara ägnat att verka ganska betungande för de kommunala myndigheterna: inspektörens eller konsulentens besök föranleder i regel sammankallande av vederbörande nämnd eller styrelse, och då, såsom stimdom kan inträffa, olika inspektörer eller konsulenter anlända med ganska korta mellanrum, kan, särskilt med hänsyn till att i åtskilliga kommuner samma personer sitta i flera styrelser eller nämnder, lätt alstras en måhända icke alldeles oförklarlig avogliet mot statens ingripande i kommunernas verksamhet. Av större vikt är emellertid, att betydligt ökade resekostnader skulle uppstå, om kommu­ nerna skulle besökas av dels fattigvårds- och dels barnavårdskonsulenter. Härtill kommer den ökning, antagligen fördubbling, av statens kostnader för avlöning åt konsulenter, som skulle bliva en följd av särskilda barnavårdskonsulenters anställande. Det bör vid nu angivna förhållanden övervägas, huruvida icke, med Kunna fattigvårdsundvikande av de med särskilda barnavårdskonsulenter förenade olägen­ konsulenterna heterna, eu tillfredsställande inspektions- och konsulentverksamhet beträffande anlitas såsom barnavårds, barnavården kan åstadkommas genom att för uppdraget i fråga anlita konsulenter? fattigvårdskon sill en terna. I likhet med kommittén är jag av den uppfattningen, att fattigvårdskonsulenterna skulle, även utan att ökning av konsulenternas antal komme till stånd, medhinna även tillsynen över barnavården. Då inom varje kommun i regel såväl fattigvårds- som barnavårdsförhållandena skulle kunna inspekteras vid ett och samma besök, kommer någon särskild tid för resor i barnavårdsärenden i allmänhet ej att åtgå; själva uppehållet i varje kommun kommer däremot givetvis att bliva något längre. Vidare kan framhållas, att en del arbete, föranlett av den nya fattigvårdslagen, blivit fullgjort under de år, som förflutit sedan denna trädde i kraft. Beträffande frågan om fattigvårdskonsulenterna kunna förväntas vara kompetenta även i fråga om barnavård, må till en början erinras om, hurusom fattigvårdskonsulenterna genom sitt sysslande med fattigvårdsfrågor vunnit erfarenhet rörande en viktig del av de föreslagna barna­ vårdsnämndernas arbetsuppgifter, nämligen vården om de helt omhänder­ tagna fattiga barnen. De hava även på grund av ett stadgande i den för dem fastställda instruktionen haft beröring med barnavårdsnämndernas verksamhet, nämligen såvitt avser dessas befattning med barn utom äkten­ skap, en gren, som har påtagliga beröringspunkter med vissa andra barnavårdsuppgifter. Om dessa konsulenter även skola öva tillsyn över barna­ vården, torde det vidare icke vara omöjligt att i samband med de årligen

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

inför statens fattigvårclsinspektör liållna konsulentkonferenserna eller eljest bereda dem tillfälle att åhöra föredrag eller deltaga i kurser i ämnen, som beröra deras nya verksamhet. Även skulle det kunna tänkas, att fattigvårdskonsulent bereddes tillfälle att företaga konsulentresa tillsammans med annan, med barnavårdsinspektion särskilt förtrogen person. En dylik an­ ordning torde kunna i viss män medföra samma nytta som en utbildnings­ kurs. Vid konsulentbefattningars tillsättande bör vidare givetvis beaktas vederbörandes kompetens även i fråga om barnavård. Jag är av nu an­ givna skäl av den uppfattningen, att fattigvårdskonsulenterna med gott resultat skola kunna tjänstgöra även såsom barnavårdskonsulenter. Emellertid anser jag det icke uteslutet, att erfarenheten kan komma att visa, att i något eller några distrikt stora fördelar skulle vara att vinna genom anställande av särskilda barnavårdskonsulenter. I huvud­ saklig anslutning till vad medicinalstyrelsen och socialstyrelsen hemställt anser jag därför, att i lagen bör införas bestämmelse, att länsstyrelserna skola till biträden i fråga om tillsynen över barnavården hava barnavårds­ konsulenter, men att dylik befattning må, där så prövas lämpligt, kunna innehavas av fattigvårdskonsulent. Tills vidare böra i alla distrikt fattig­ vårds- och barnavårdskonsulentbefattningarna innehavas av samma per­ soner; skulle ändring härutinnan befinnas påkallad, torde för riksdagen böra framläggas förslag om den ökning av för ändamålet anvisade anslag, som påkallas av anställande av särskild barnavårdskonsulent i något eller några distrikt. Även andra utvägar för tillgodoseende av tilläventyrs upp­ kommande behov av särskild barnavårdsinspektion torde kunna befinnas lämpliga och böra i så fall bliva föremål för övervägande. Undersökning Enligt kommitténs förslag (29 §) skall länsstyrelsen utom vederbörande genom tjänsteläkare. konsulent kunna i särskilda fall anlita tjänsteläkare för undersökning rörande missförhållande i avseende å barns vård och behandling; en förebild till denna bestämmelse finnes i 16 § fosterbarnslagen. Ehuru med hänsyn till innehållet i gällande läkarinstruktion 5, 23, 42, 48 och 53 §§ en dylik rätt lärer tillkomma länsstyrelsen även utan uttryckligt stadgande i förevarande sammanhang, har jag dock funnit en erinran härom i barna­ vårdslagen kunna vara till nytta. Skyddshems- I likhet med kommittén anser jag den nuvarande anordningen med en inspektionen. särskild central skyddshemsinspektion böra bibehållas. Denna inspektion torde under den tid den fungerat hava verksamt befrämjat skyddshemmens utveckling och samarbetet mellan landstingen i detta hänseende. Därest föreliggande förslag antages, blir en dylik specialinspektör än mer behövlig än förut, särskilt med hänsyn till att, enligt vad jag kommer att nedan närmare beröra, inspektörens yttrande skall inhämtas i frågor angående överföring av elever från en anstalt till anstalt av annat slag, varjämte den föreslagna utsträckningen av skyddsuppfostran till ungdom i åldern 15—18 år givetvis föranleder, att inspektörens erfarenhet kommer att i än högre grad än hittills tagas i anspråk. Enligt förslaget skall det även

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 109

ankomma på inspektören att taga viss befattning med granskning av skyddshemsstyrelsernas ansökningar om statsbidrag. I huvudsaklig överens­ stämmelse med gällande lag (vl. 29 § 2 mom.) och kommittéförslaget (80 §) torde böra i förevarande kap. stadgas, att Konungen äger förordna angå­ ende tillsyn över verksamheten vid skyddshemmen. Yad angår barn­ hemmen synes däremot, på sätt kommittén ansett (M. s. 125), någon sär­ skild vare sig lokal eller central inspektion icke vara behövlig, utan torde de kunna stå under samma tillsyn som barnavården i allmänhet. Likaledes ansluter jag mig till kommitténs åsikt, att folkskolinspektörer­ Folkskol­ inspektörernas nas befattning med skyddshemmen bör utan olägenhet kunna upphöra. tillsyn. Deras tillsyn torde, såsom kommittén framhållit, huvudsakligen hava avsett den vid skyddshemmen bedrivna undervisningen; tillsyn i detta hänseende kan givetvis med lika stor fördel anförtros åt en pedagogiskt utbildad skyddsliemsinspektör. Den nuvarande splittringen av ansvaret mellan skyddsliemsinspektören och folkskolinspektörerna kommer på detta sätt, helt visst till båtnad för skyddshemmens utveckling, att upphöra. Det har framhållits såsom ett missförhållande, att samhällets barnavård, Barnavårdsärendenas då det gällt dess handhavande i högsta instans, varit splittrad mellan förläggning i olika statsdepartement. Numera har visserligen fattigvårdens barnavård, departementen. i sammanhang med övriga fattigvårdsärenden, överförts från jordbruks- till socialdepartementet, där även ärenden angående fosterbarnsväsendet be­ handlas, men ärenden angående vanartade och i sedligt avseende försummade barn, vilka enligt gällande lag i regel behandlas av den kyrkliga kommunens organ, skolrådet, handläggas till följd härav fortfarande inom ecklesiastik­ departementet. Då barnavården i dess helhet enligt föreliggande förslag skall tillhöra den borgerliga kommunen, följer som en given konsekvens härav, att samtliga barnavårdsärenden även böra behandlas inom social­ departementet. Härav torde, såsom kommittén också ansett, föranledas skyddshemsinspektionens förläggande till sistnämnda departement, varav dock ej följer, att inspektionens förbindelse med skolmyndigheterna bör upphöra. Tvärtom bör genom lämpliga föreskrifter i en blivande ny instruktion för skyddshemsinspektören garanti vinnas för kontakt mellan inspektören och skolöverstyrelsen, till vilken inspektören bör avgiva rap­ porter över undervisningen vid skyddshemmen. I förekommande fall torde även Kungl. Maj:t böra i skyddshemsärenden inhämta skolöverstyrelsens utlåtande. Eu förebild till eu dylik samverkan mellan institutioner, som höra till socialdepartementet, och skolöverstyrelsen finnes beträffande statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa; dessa lyda under socialdepartementet, men stå under närmaste överinseende av skolöverstyrelsen (se Kungl. Maj:ts reglemente för dessa anstalter, Sv. Förf.-saml. 525/1922). Samma skäl, som föranledde statsmakterna att för fattigvårdens del Central inspektion skapa en central inspektion, tala även för motsvarande åtgärd beträffande övor barnabarnavården. I detta hänseende kan jag inskränka mig till en hänvisning vflrdon. dels till vad kommittén anfört (M. s. 122), dels till chefens för civil-

no Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

departementet motivering för fattigvårdslagens bestämmelser om central inspektion över fattigvården (se Kungl.Maj:ts prop. nr 135/1918 s. 272 — 275). Lika med kommittén anser jag, att den föreslagna centrala inspektionsmyndigheten bör inom den högsta förvaltningen vara organ för barna­ vården. Däremot bör det enligt min mening icke ifrågasättas att för uppgiften i fråga anlita annat organ än statens fattigvårdsinspektör och den av honom ledda byrån för fattigvård och barnavård inom socialde­ partementet. I stället för den av kommittén föreslagna hänvisningen till de bestämmelser om den centrala inspektionen, som Kungl. Maj:t fram­ deles kan komma att utfärda, anser jag därför, i huvudsaklig överens­ stämmelse med stadgandet i 44 § fattigvårdslagen, böra i barnavårdslagen införas bestämmelse om att denna inspektion skall utövas av överinspek­ tören för fattigvård och barnavård. En motsvarande ändring av inspek­ törens benämning torde böra vidtagas i nämnda § i fattigvårdslagen. I enlighet med ovan angivna grunder hava 20 och 21 §§ i föreliggande förslag (motsvarande K. 29, 30 och 80 §§) blivit avfattade. Administrativa Därest föreliggande förslag antages, torde det böra övervägas, huruvida författnings­ ändringar. landshövdinginstruktionen och vissa andra i administrativ ordning utfär­ dade författningar böra undergå av förslaget föranledda ändringar. Sam­ tidigt torde undersökas, huruvida i landshövdinginstruktionen bör införas bestämmelse om åläggande för länsstyrelserna att övervaka, att barnavårds­ nämndernas befattning med ärenden angående barn utom äktenskap be­ hörigen fullgöres. För närvarande finnes ingen annan bestämmelse i detta avseende än det här ovan omförmälda stadgandet i instruktionen för fattigvårdskonsulenterna, varigenom dessa anbefallts att, i den mån deras tid sådant medgiver, tillhandagå barnavårdsnämnderna inom distrikten med råd och upplysningar beträffande de förpliktelser, som ålagts dem genom lagen om barn utom äktenskap. Det har hänt, även i stora kommuner, att barnavårdsnämnden helt och hållet underlåtit att tillsätta barnavårdsmän för barn utom äktenskap, och tvekan har rått, på vad sätt veder­ börande borde tillhållas att fullgöra sin skyldighet härutinnan. Då enligt vad ovan föreslagits, barnavårdsnämndernas verksamhet enligt barnavårds­ lagen skall stå under länsstyrelsernas tillsyn, ligger det nära till hands att anförtro tillsynen även över fullgörandet av nämndernas åligganden enligt lagen om barn utom äktenskap åt länsstyrelserna med biträde av barnavårdskonsulenterna.

Förslagets bestämmelser om samhällets åtgärder till barns skydd (3—7 kap)

Förslagets (K. 6—9 och 11 kap., Y. 10, 45 s. 24, 49, 66 s. 45, 101 s. 69, uppställning. 102 s. 76, 271, 272, 288—290.) Under det att 1 och 2 kap, i föreliggande förslag innehålla bestäm­ melser om organisationen och inspektionen, samt 8 —12 kap. stadganden

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 111

om kostnaderna för barnavården, straffbestämmelser, allmänna föreskrifter m. m., innehålla 3—7 kap. de i egentlig mening materiella bestämmel­ serna eller reglerna angående i vilka fall och på vad sätt samhället må ingripa till barns bästa. Kommittén föreslog bestämmelser av sistnämnda slag i 6 — 9 och 11 kap., varjämte i 10 kap. förekommo stadganden angående understöd åt barn till ensamstående moder, vilka stadganden sakna motsvarighet i före­ liggande förslag. 6 kap. upptog bestämmelser om omhändertagande av värnlösa barn och barn, som eljest behöva vård utom hemmet, 7 kap. om barns omhändertagande för skyddsuppfostran, 8 och 9 kap. om barn­ hem och skyddshem samt 11 kap. om tillsyn över fosterbarn. — Bestäm­ melserna i 6 kap. avhandlade den gren av barnavården, som enligt kom­ mitténs liksom föreliggande förslag skall från fattigvårdsstyrelsen överflyttas till barnavårdsnämnden, nämligen befattningen med de fattiga barn, som vårdas utanför sina hem. 7 kap. utgjorde, liksom i viss mån 8 och 9 kap., en motsvarighet till gällande lag om uppfostran åt vanartade m. flbarn. 11 kap. var avsett att ersätta fosterbarnslagens centrala bestämmelser- Mot avfattningen av 6 och 7 kap. i kommitténs förslag har, enligt min mening med fog, gjorts gällande bl. a., dels att reglerna angående barns omhändertagande icke vore fullt tydliga, i det att ej klart framginge, i vilka fall för barns omhändertagande av det allmänna fordrades föräldrarnas samtycke, och dels att dessa kapitel lede av brist på kon­ centration och överskådlighet (se ovan anmärkta yttranden). Till avhjäl­ pande av sistnämnda brist ifrågasattes ett sammanförande i ett och samma kapitel av reglerna för den hittills av fattigvårdsstyrelsen omhänderhavda verksamheten för utom hemmet vårdade barn och för den nu av lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn reglerade verksamheten (Y. 101 s. 69). Delvis i anslutning till vad sålunda framhållits har i föreliggande för­ slags 3 kap. behandlats barns omhändertagande av barnavårdsnämnden, vare sig på grund av vanart, sedlig försummelse, vanvård, nöd eller av annan anledning, ävensom vissa härmed sammanhängande åtgärder. Då behandlingen av omhändertagna barn är och bör, med vissa undantag, vara enahanda, vare sig anledningen till omhändertagandet är den ena eller andra, hava samtliga regler om behandling av omhändertagna barn fått sin plats i ett gemensamt 4 kap., varefter i 5 kap. givits bestäm­ melser om de anstalter, barnhem och skyddshem, där omhändertagna barn enligt förslaget skola vårdas. Slutligen innehåller 6 kap. stadganden om upphörande av samhällets befattning med dessa barn. Det torde vara allmänt erkänt, att barns skiljande från sina föräldrar är en nödfallsåtgärd, som endast bör tillgripas på grund av särdeles vä­ gande skäl. Man har därför ansett oeftergivligt att i lagstiftningen lämna bestämda regler, varigenom å ena sidan barnets rätt till skydd mot faror av fysisk och psykisk art tillvaratages, och å andra sidan föräldrarnas an­ språk på skydd mot obehörigt ingripande från det allmännas sida till-

112 Kungl. Ma.j:ts proposition nr 150.

godoses. Detta åskådningssätt bottnar i den uppfattningen att, även om den vård, föräldrarna skänka barnet, är behäftad med vissa brister, den omständigheten, att barnet dock får uppväxa hos de egna föräldrarna i allmänhet är av så stor betydelse för detsamma, att det stundom kan ifrågasättas, om en mera tillfredsställande vård utom hemmet uppväger avsaknaden av detta. Det allmännas barnavårdsorgan har fått sig före­ lagd den ingalunda lätta uppgiften att avgöra, när missförhållandena i avseende å barnets vård äro sådana, att dess skiljande från föräldrarna kan anses motiverat. En i viss mån annan måttstock kommer till användning, då fråga är om barn, som vistas hos andra än föräldrarna. I sådant fall framträder ' kravet på återhållsamhet i fråga om det allmännas ingripande icke med samma styrka, som då fråga är om barn, vilka vårdas av föräldrarna. Strängare anspråk i fråga om vårdens beskaffenhet kunna och böra här uppställas. Äro fosterföräldrar ej i stånd att bereda barnen vård och uppfostran, som kunna betraktas som tillfredsställande, bör samhället tillse, att gynnsammare uppväxtvillkor beredas barnet. Av det anförda framgår, att särskilda regler måste givas för samhällets ingripande på grund av missförhållanden i avseende å vård av barn, som fostras hos andra än föräldrarna. Bestämmelser i sådant hänseende hava av kommittén givits ill kap. och i föreliggande förslag i 7 kap.

3 KAP.

Om barns omhändertagande och barnavårdsnämndens därmed sammanhängande verksamhet.

Inledning. (Al. S. 84.) 3 kap. sönderfaller i tre avdelningar med rubrikerna: »Omhändertagande för skyddsuppfostran och vissa förebyggande åtgärder», »Omhändertagande för samhällsvård» och »Särskilda föreskrifter». Begreppet Begreppet skyddsuppfostran har upptagits från kommitténs förslag. Det 8^fostranP" förekommer redan i det år 1905 i Finland avgivna förslaget till lag om skyddsuppfostran (U. s. 70), men har där en något vidare omfattning än enligt kommitténs förslag. Enligt kommitténs uppfattning (M. s. 84) skulle det innebära en fördel att hava ett uttryck för barnavårdsmyndigheternas uppgift beträffande de barn, vilka omhändertagits för att skyddas mot skadligt inflytande i deras omgivning eller mot utvecklandet av deras egna dåliga böjelser. Kommittén har därför ansett termen skyddsuppfostran böra upptagas i lagstiftningen härom. Med omhändertagande för skyddsupp­ fostran menas sålunda enligt kommitténs förslag detsamma, som i lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn (8 § 1 mom.) kallas skiljande från hemmet att för vård och uppfostran till annan överlämnas. I skyddsuppfostran inbegripes däremot ej den för närvarande av fattigvårdsstyrelsen utövade,

Kung!. Maj:ts proposition nr 150. 113

men enligt kommitténs liksom enligt föreliggande förslag åt barnavårds­ nämnden anförtrodda vården om de helt omhändertagna fattiga barnen. Ett omhändertagande för beredande av dylik vård förutsätter, enligt vad kommittén i motiven (M. s. 169, 170) framhåller, samtycke från för­ äldrarnas sida, ehuru detta icke angivits i kommitténs lagtext. Under förutsättning, att med det i kommitténs motiv använda uttrycket »skadligt inflytande» får förstås även skadligt inflytande i fysiskt hän­ seende, kan jag i huvudsak giva min anslutning till kommitténs definition på begreppet skyddsuppfostran. Därmed förstås sålunda i föreliggande förslag den behandling av vårdande och uppfostrande art, som skall be­ redas barn, vilka hotas av sådana fysiska eller moraliska faror (i sist­ nämnda hänseende antingen genom omgivningens skadliga inflytande eller genom egna dåliga böjelser), att det allmänna även mot föräldrarnas vilja äger till barnets skyddande omhändertaga detsamma. Begreppet skydds­ uppfostran är sålunda icke, såsom tilläventyrs kunde antagas, liktydigt med uppfostran i skyddshem, utan vida mera omfattande. En fullständig definition på skyddsuppfostran har icke ansetts böra inflyta i lagen, men i dess 22 § angivas förutsättningarna för skyddsuppfostran, varefter i 24 § skyddsuppfostran betecknas såsom en efter barnets egenskaper och utveckling lämpad behandling samt hänvisas till de i 4 kap. givna detaljbestämmelserna. För att klart åtskilja skyddsuppfostran från den ovan berörda vård Begreppet samhällsvärd. utom hemmet, som för närvarande genom fångvårdsstyrelse^ försorg beredes vissa fattiga barn, men som enligt föreliggande förslag skall an­ komma på barnavårdsnämnden, har det synts mig angeläget att söka finna en lämplig beteckning på sistnämnda slag av vård. I sådant hän­ seende har jag funnit beteckningen samhällsvärd kunna med fördel komma till användning. Under det att vid skyddsuppfostran jämte skydd uppfostringsmomentet i flertalet fall är mest framträdande, äro de barn, vilka böra komma i åtnjutande av samliällsvård, i främsta rummet i behov av vård från samhällets sida; särskilt starkt framträder vårdbehovet i fråga om de sjuka och de värnlösa barnen. Skillnaden mellan skyddsuppfostran och samhällsvärd kan i korthet angivas sålunda: förutsättningen för skyddsuppfostran är förefintligheten av så allvarliga missförhållanden, att samhället har rätt att ingripa även mot föräldrarnas vilja. För att samhällsvärd skall beredas erfordras där­ emot ej, att förhållandena äro så svårartade som nyss nämnts, men väl att de äro sådana, att samhället ej bör undandraga sig att med för­ äldrarnas samtycke bringa hjälp genom barnets omhändertagande. Gräns­ fall komma stundom att uppstå; särskilt kan det ofta vara tveksamt, om nöd, som ett barn lider (29 § 1 mom.), är sådan, att vanvård eller annan fara till liv eller hälsa föreligger [22 § a)]. Genom avfattningen av först­ nämnda lagrum har emellertid tydligt utsagts, att om missförhållandena äro lindrigare än i 22 § sägs, föräldrarnas medgivande erfordras för om­ händertagandet. Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 112 käft. (Nr 150.) 1972 23 8

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Omhändertagande för skyddsuppfostran och vissa förebyggande åtgärder.

22 §. (K. 46 §, M. s. 63—76, 183—193, Y. 5, 5 a, 27, 43, 44, 45 s. 25, Förutsätt­ 52, 66 s. 44 och 45, 89, 92, 94, 95, 97, 101 s. 69, 102 s. 76, 103 ningarna för skyddsupp- s. 84, 105, 107, 215, 288—292, vl. -1 §, 12 § l mom., den danska fostran och »Lov om Yaergeraadsforsorg m. m.» av 1922 § 16, den norska »Lov om förebyggande åtgärder. behandling av forsomte barn» av 1896 § 1, det norska »Utkast till lov om offentlig barn ef or sorg» av 1921 § 1, den tyska »Keichsgesetz fiir Jugendwohlfahrt» av 1922 §§56 och 63, det finska betänkandet angående samhällets barn- och ungdomsskydd av år 1921 s. 104.) I det föregående (s. 112) har redogjorts för det i föreliggande förslag begagnade uttrycket skyddsuppfostran. I förevarande § angivas förut­ sättningarna för det ingripande från samhällets sida, som i sista hand kan leda till barns omhändertagande för skyddsuppfostran, i nödfall mot föräldrarnas vilja. Principen om samhällets rätt att i vissa fall mot föräldrarnas bestridande skilja barn från hemmet är numera allmänt erkänd i lagstiftningen; hos oss vann den tillämpning genom 1902 års lag om uppfostran åt vanartade m. fi. barn. Frågan, beträffande vilka barn ett ingripande i denna ord­ ning må äga rum, kan besvaras sålunda, att samhället i allmänhet tar sig an icke blott de barn, som äro moraliskt undermåliga, utan även dem, som i liemmet utsättas för allvarlig fara att bliva det eller där äro före­ mål för grövre vanvård. De lagbestämmelser, varigenom denna rätt till ingripande blivit samhället tillförsäkrad, hava på olika håll erhållit ganska skilda formuleringar. I detta sammanhang torde beträffande förhållandet mellan den offentliga rättens regler angående ingripande mot föräldrar, vilka försumma sin uppfostrings- och försörjningsplikt, och civilrättens bestämmelser om föräldrarnas vårdnad om barnen, böra erinras om lagberedningens uttalander), att där­ igenom att ett barn enligt 1902 års lag angående uppfostran åt vanartade in. fl. barn skiljes från hemmet och för vård och fostran sättes i annat enskilt hem, barnhem eller skyddshem, föräldrarna icke förlora den rättsliga vårdnaden, om ock de i vårdnaden ingående särskilda befogenheterna enligt sakens natur i allmänhet måste vila, under det barnet sålunda är skilt från hemmet, likasom de suspenderas, om barnet intages i straff- eller tvångsuppfostringsanstalt. I här berörda hänseende intager föreliggande för­ slag principiellt samma ståndpunkt som 1902 års lag, varför lagbered­ ningens nyss återgivna uttalande torde kunna tillämpas även å förslaget. I förhållande till 1902 års lag innebär såväl kommitténs som förelig­ gande förslag dels en utsträckning av rätten att skilja barn från hemmet

‘) Lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och. vissa delar av ärvdar balken IV s. 439 f.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 115

till vissa nya kategorier av barn och dels en höjning av de åldersgränser, intill vilka det allmänna äger ingripa. Nämnda utsträckning till nya kategorier avser de barn, vilka i föräldra­ i) Kroppsligt vanvårdade hemmet utsättas för misshandel, vanvård eller annan fara till liv eller barn. hälsa. Gällande lag medgiver ingripande till sådana barns skydd endast i tvenne hänseenden: dels kan i vissa fall straff ådömas föräldrarna, dels kan en eller båda föräldrarna fråntagas vårdnaden om barnet (lag om barn i äktenskap 8 §, lag om barn utom äktenskap 2 §). Frågan om straff behandlas här nedan (s. 211 ff.). Lagen om uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn avser ej andra barn än i lagens rubrik angivas. I praktiken hava därför myndigheterna ofta stått maktlösa, då det gällt att skydda barn mot upprörande vanvård. Stundom har det visserligen hänt, att ett kroppsligt vanvårdat barn tillika varit i sedligt avseende försummat och på grund av sistnämnda omständighet kunnat skyddas även mot kroppslig vanvård, men i fråga om späda barn kar sedlig försummelse ej ansetts kunna föreligga, varför barnavårdsnämndernas beslut om dylika barns omhändertagande icke kunnat fastställas (se t. ex. Regel-, R. Årsbok 1911 s. 83). I ett nyligen avgjort mål (Reger. R. Årsbok 1921 s. 197) synes visserligen den omständigheten, att ett såsom sedligt försummat anmält barn ännu vore i späd ålder, icke hava utgjort hinder för nämnda lags tillämpning. Men kvar står alltjämt, att vanvård, som endast är kroppslig, icke kan föranleda ingripande enligt lagen. Till avhjälpande av den sålunda föreliggande bristen i vår lagstiftning föreslog kommittén — i detta hänseende med stöd av en synnerligen allmänt omfattad åsikt bland dem, som syssla med praktiskt barnavårds­ arbete — i 46 § 1 mom. a) ett stadgande om ingripande beträffande barn under sexton år, som av föräldrarna misshandlas eller så vanvårdas, att deras liv eller hälsa äventyras. Detta förslag har icke gjorts till föremål för erinringar annat än be­ träffande avfattningen (Y. 102 s. 76). Tvärtom har från olika håll fram­ hållits betydelsen av ett dylikt stadgande (Y. 43 s. 17, 44, 97, 102 s. 76, 105). Så har t. ex. Stockholms stads barnavårdsnämnd betonat, att nämnden icke sällan, särskilt då det varit fråga om barn i späd ålder, saknat eu lagbestämmelse, som givit den rätt att ingripa vid fysisk vanvård. Och pensionsstyrelsen har anfört, att då genom vanvård av barn i deras tidigaste år grunden ofta lades till sjukdomar, som sedermera för hela livet medförde fullständig eller partiell arbetsoförmåga, det jämväl från pensionsförsäkringens synpunkt måste framstå såsom synnerligen angeläget, att en bestämmelse i angivna riktning komme till stånd. Jag kan även i sak ansluta mig till kommitténs förslag i denna del. I avseende å stadgandets avfattning vill jag emellertid framhålla, att det kan inträffa, att annan än föräldrarna utsätter barn för misshandel eller vanvård i hemmet, ehuru föräldrarna på grund av slapphet eller frånvaro från hemmet under största delen av dagen underlåta att beivra sådant

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

missförhållande. Jag har därför funnit orden »av föräldrarna» böra ut­ bytas mot »i föräldrahemmet», varmed då givetvis även förstås tillfällig bostad (t. ex. å hotell el. dyl.). Vidare kan barnets liv eller hälsa ut­ sättas för annan fara än genom vanvård eller misshandel. En sinnessjuk moder kan t. ex. stundom med stor ömhet vårda sitt barn, som dock måhända på grund av hennes tillstånd är utsatt för ständig livsfara. I ett dylikt fall bör barnavårdsnämnden hava möjlighet att ingripa. Och ett spätt barn, som vårdas av sin moder, vilken lider av turberkulos i smittosamt skede, är givetvis, även om vanvård ej kan anses föreligga, utsatt för allvarlig fara. Nämnden bör fördenskull, om rättelse ej kommer till stånd med stöd av lagen den 4 september 1914 angående vissa åt­ gärder mot utbredning av lungsot, äga vidtaga åtgärd till barnets skydd. Med hänsyn till dylika och liknande fall har jag funnit mig böra föreslå en formulering av ifrågavarande stadgande, som skall bereda nämnden möjlig­ het att ingripa i varje fall, då barnet utsättes för fara till liv eller hälsa. Vad angår åldersgränsen 16 år för åtgärd enligt föreliggande stadgande, överensstämmer den med den i Norge gällande men understiger den, som gäller i dansk och tysk lag samt föreslagits till införande i Norge (18 år). I det finska principbetänkandet synes man hava avsett att bereda möjlig­ het till åtgärd mot vanvård till 16 år och mot misshandel till 18 år. Vad vårt land beträffar, torde övervägande skäl föreligga att i enlighet med kommitténs förslag sätta åldersgränsen till 16 år eller samma ålder, som enligt fattigvårdslagen gäller för rätt till obligatorisk fattigvård och för enskildas ovillkorliga försörjningsplikt samt enligt den nya lagstift­ ningen på familjerättens område i allmänhet stadgats i avseende å för­ äldrars underhållsskyldighet. Såsom nedan kommer att vidare beröras, bör enahanda åldersgräns fastställas även i avseende å ingripande, då barn är i fara att bliva vanartat (22 § b)), samt i fråga om beredande av samhällsvärd (29 §). Kommittén har (M. s. 69) framhållit, att den kropps­ liga vanvård en stundom är föranledd av nöd i hemmet. Hjälpen mot van­ vården kommer därför ibland att bestå i ekonomiskt understöd från fattigvårdsstyrelsen eller barnets omhändertagande för samhällsvård. Enahanda åldersgräns för barnavårdsnämndens ingripande på grund av kroppslig vanvård och nöd samt för understöd från fattigvårdsstyrelsen synes därför påkallad. b) Barn, i fara Gällande lag (vl. 1 § 1 mom.) medgiver ingripande till skydd för barn att bliva vanunder 15 år, som på grund av föräldrars eller målsmäns lastbarhet, artado. vårdslöshet eller oförmåga att ägna barnet nödig tillsyn är i sedligt av­ seende så försummat, att särskilda åtgärder anses vara erforderliga för att förekomma dess vanartande. Kommitténs förslag [46 § 1 mom. b)] innebar i sak ingen annan ändring häri, än att åldersgränsen för ingripande föreslogs höjd till 16 år. I stället för uttrycket »i sedligt avseende försummat» använde kommittén uttrycket »i fara att bliva vanartat», varjämte vad i gällande lag sägs om »målsmän» uteslutits.

Kungl. Maj tis proposition nr 150. 117

Kommitténs förslag gick i fråga om åldersgränsen för ingripande, då barn är i fara att bliva vanartat, icke så långt som de danska och tyska lagarna samt de norska och finska förslagen (18 år) men överensstämde med gällande norsk lag. Att eu höjning av den hos oss gällande åldersgränsen, 15 år, är erforderlig, torde icke kunna bestridas. Det kunde måhända ifrågasättas, att skydd mot sedliga faror i föräldrahemmet borde beredas de unga under längre tid än kommittén föreslagit, men med hänsyn till de av kommittén anförda skäl (M. s. 70) anser jag mig dock kunna förorda den av kommittén föreslagna gränsen, 16 år, som överensstämmer med gränsen för föräldrarnas ovillkorliga försörjningsskyldighet enligt fattigvårds­ lagen och den enligt civillagen i allmänhet gällande gränsen för föräldrarnas underhållsskyldighet ävensom den i 22 § a) föreslagna åldersgränsen. Förslaget att utbyta gällande lags uttryck »i sedligt avseende försum­ mat» mot »i fara att bliva vanartat» innebär icke någon skillnad i sak. Förstnämnda uttryck avser nämligen, såsom kommittén med åberopande av gällande lags motiv framhåller (M. s. 187), icke något barnens eget förhållande, utan att de äro i saknad av föräldravård och uppfostran eller utsatta för eu i sedligt avseende fördärvbringande sådan, i följd varav med sannolikhet kan förutses, att de komma att bliva vanartade. Enär vid lagens tillämpning denna uppfattning icke alltid vidhållits och det stundom gjorts gällande, att ett spätt barn icke kunde vara sedligt för­ summat (beslut om skiljande från hemmet i sådana fall hade stundom upphävts), syntes det kommittén lämpligt att i lagtexten giva uttryck åt, att ingripande borde äga rum, när på grund av föräldrarnas förhållande barnen vore i fara att bliva vanartade; det är, säger kommittén, i detta fall ej fråga om någon förändring i barnets karaktär, utan det är de miljöförhållanden, i vilka barnet vistas, som böra föranleda ett ingripande. Då kommittén enligt min mening anfört övertygande skäl för lämplig­ heten av den ifrågavarande ändrade avfattningen, ansluter jag mig till kommitténs förslag på denna punkt. Lika med kommittén (M. s. 188) anser jag det icke vara erforderligt att i förevarande sammanhang meddela bestämmelser om ingripande, i händelse »målsman» försummar sin uppfostringsplikt. I den mån med det, såsom kommittén framhåller, ej fullt klara begreppet målsman avses annan än förmyndare, som har vårdnaden om barnet, bereda bestäm­ melserna om fosterbarnskontrollen (K. 11 kap., föreliggande förslag 7 kap.) en i förhållande till gällande lag betydligt ökad garanti mot försummelse av uppfostringsplikten. Dessa bestämmelser äro, av skäl som angivits i det föregående (s. 112), strängare än de, som gälla barn, vilka vårdas hos föräldrarna. Och vad dylik förmyndare beträffar, är han enligt uttryckligt stadgande (K. 67 §, föreliggande förslag 78 §) jämställd med föräldrar, såvitt angår sådant ingripande från barnavårdsnämndens sida, varom i kommittéförslagets 7 kap. (föreliggande förslags 3 kap.) är stadgat. Enligt nämnda 78 § skall vidare, om allenast en av föräldrarna har vårdnaden

118 Kungl. Majt:s proposition ur 150.

om barnet, vad som i 3 kap. är stadgat om föräldrarna gälla endast den av dem, som har vårdnaden. I övrigt finner jag ej skäl att föreslå annan avvikelse från kommitténs förslag, än att det där liksom i gällande lag förekommande uttrycket »ägna barnet nödig tillsyn» bör utbytas mot uttrycket »fostra barnet», vilket starkare framhäver, att det här icke är fråga allenast om en brist på tid att tillse barnet utan om eu brist på förutsättningar för och vilja att fullgöra uppfostringsplikten. Om åter av ekonomiska skäl föräldrarna nödgas vara frånvarande från hemmet och barnet på grund härav saknar nödig tillsyn, torde förutsättningarna för fattigvårdens ingripande stundom föreligga; ett understöd i hemmet kan då tilläventyrs möjliggöra en bättre tillsyn av barnet, och ingripande jämlikt förevarande stadgande kan då måhända undvikas. Är den bristande tillsynen över barnet förenad med nödtillstånd, kan ingripande ske jämlikt 29 § 1 mom. Är åter bristen på tillsyn sådan, att kroppslig vanvård kan anses föreligga, kan åtgärd vidtagas med stöd av 22 § a). c) Yanartade Enligt gällande lag kan barnavårdsnämnden inskrida mot barn under barn. 15 år, som äro så vanartade, att hemmets och skolans uppfostringsmedel befinnas otillräckliga för deras tillrättaförande (vl. 1 §). Endast i undan­ tagsfall kan inskridas mot barn, som fyllt 15 men ej 16 år; förutsättning härför är, att barnet under tiden närmast innan det fyller 15 år visat synnerligen grov vanart (vl. 12 § 1 mom.). I 46 § 1 mom. c) av kommitténs förslag meddelas bestämmelse om in­ skridande mot barn under 15 år, som finnes vara vanartat, varjämte i 2 mom. av samma § stadgats rätt för barnavårdsnämnden att inskrida mot barn, som fyllt 15 men ej 18 år och som beträtts med viss slags van­ art, nämligen bettleri eller kringstrykande, lastbart eller oordentligt lev­ nadssätt. Slutligen har i 3 mom. beträffande vanart, vartill någon gjort sig skyldig efter fyllda 15 år och som bestått i straffbar gärning, hän­ visats till vad därom är särskilt stadgat. Kommitténs förslag om höjning av åldersgränsen för åtgärder i anled­ ning av vanart hos barn har i allmänhet lämnats utan erinran. I ett flertal yttranden (Y. 5, 27, 43 s. 18, 44, 45 s. 25, 52, 87 s. 57, 89, 92 och 105) understrykes det trängande behovet av vanartad ungdoms omhänder­ tagande intill 18 års ålder. I ett yttrande framhålles, att omhändertagan­ det av vanartad ungdom mellan 15 och 18 år kan bliva rätt betungande, men att, då icke så få av dessa ungdomar i annat fall dock måhända senare genom en utvecklad brottslighet skulle kommit att åsamka det all­ männa utgifter, kostnaden för denna ungdomsvård torde bliva mera skenbar än verklig (Y. 103 s. 84). Liknande synpunkter framföras i ett annat yttrande (Y. 26 s. 13). Däremot anföres i ett yttrande (Y. 5 a), att för­ slagets genomförande i denna del skulle medföra alltför stora kostnader, varför stadgandet om barns omhändertagande intill 18 år borde utgå ur förslaget. Från ett par håll (Y. 94, 95) har ifrågasatts lämpligheten av att,

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 119

såsom i kommittéförslaget skett, stadga att barn mellan 15 och 18 år, vilka begått brott, även de obetydligaste, skola ställas inför domstol. I ett annat yttrande (Y. 107) bär givits uttryck åt liknande synpunkter, var­ jämte uttalats, att det icke borde möta oövervinnerliga svårigheter att åstad­ komma en organisk förbindelse mellan de institutioner, som bereda, å ena sidan skyddsuppfostran och å andra sidan tvångsuppfostran. Vidare har (Y. 101 s. 69, 291) ifrågasatts lämpligheten av att, på sätt i kommitté­ förslaget skett, i fråga om barn, som fyllt 15 men ej 18 år, göra skillnad mellan å ena sidan barn, vars vanart visat sig i bettleri eller ett kring­ strykande, lastbart eller oordentligt levnadssätt, och å andra sidan barn, vars vanart bestått i brottslig gärning. Att under alla förhållanden från skyddsuppfostran utesluta ett vanartat barn, som begått brott, vore ej väl­ betänkt. Det skulle, då brott, hörande under allmänt åtal, ej komme till åklagarmyndighetens kännedom, mången gång leda till stötande konse­ kvenser att ställa barnavårdsnämnden i valet mellan att anmäla brottet till åtal eller att lämna barnet åt sitt öde, ehuru omständigheterna vore så­ dana, att barnets omhändertagande för skyddsuppfostran måste anses i hög grad påkallat. Det syntes långt lämpligare, att barnavårdsnämnden erhölle tillfälle till val mellan att anmäla brottet till åtal eller att själv anordna skyddsuppfostran. Även i ett annat yttrande (Y. 290) har erinran gjorts mot de i 46 § gjorda distinktionerna. Det torde vara allmänt erkänt, att ett starkt behov föreligger av åt­ gärders vidtagande mot vanartad ungdom även över 15 år. Bland de många uttalanden, som gjorts i sådan riktning (M. s. 63—67), må särskilt erinras om reglementeringskommitténs, däri gjorts gällande, att lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn borde göras tillämplig jämväl å flickor i åldersklasserna närmast över 15 år, som redan hemfallit eller kunde be­ faras hemfalla åt skörlevnad. Denna fråga beröres även av styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona i dess yttrande över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till ny lösdrivarlag. I detta yttrande anföres bland annat: »Styrelsen anser sig icke kunna underlåta att betx-äffande hela detta så ytterst svårlösta problem med än större skärpa understryka vikten av att samhället på ett så tidigt stadium som möjligt söker med lämpliga medel förebygga en sedlig urartning av det slag, som lösdrivarelagstiftningen har att ingripa emot. Ju senare samhället här ingriper, dess utsiktslösare blir det att tillrättaföra den som urspårat. Ju tidigare samhället kan bringa stöd och hjälp, där så är av nöden, desto större äro utsikterna till att hjälpen kan få åsyftad verkan och desto mindre bli otvivelaktigt kostnaderna. Det synes då vara av utomordentlig vikt att samhället inriktar sin upp­ märksamhet på ungdomens utveckling under tiden 15—21 år. Under denna för ungdomen givetvis mest kritiska ålder, då självständighetskänslan vaknar och växer, då bandet som knutit dem till hemmet lossnar, då ekonomiska medel stå till buds genom den egna förtjänsten och då hela den inre psy­ kiska omläggningen äger rum, stå hemmen och samhället för närvarande på ett beklagligt och ödesdigert sätt skäligen värnlösa och lämna ungdomen värnlös. I och med de fyllda femton åren, alltså just vid den för ungdomen

120 Kung1. Maj:ts proposition nr 150.

så kritiska tröskeln, kan den unge ej vidare bli föremål för någon åtgärd av barnavårdsnämnden, hemmet står ofta vanmäktigt utan samhällets stöd och lösdrivarelagen kan näppeligen under de närmaste åren tillgripas. Därmed äro de erforderliga förebyggande åtgärderna beträffande ungdomens urartning omöjliggjorda. Med hänsyn härtill vill styrelsen kraftigt erinra om nu berörda nödläge samt framhålla vikten av en lagstiftning i den riktning, som fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag om den offentliga barnavården anvisar, varförutan en lösdrivarelagstiftning sådan som den föreslagna saknar sin nödvändiga förutsättning.»

I allmänhet har man beträffande såväl gossar som flickor förordat åldersgränsens höjande till 18 år. Denna åldersgräns är stadgad i dansk och tysk lag samt är föreslagen i Norge och Finland. I 1896 års norska lag är åldersgränsen bestämd till 16 år. I likhet med kommittén och flertalet hörda myndigheter är jag övertygad om önskvärdheten av att höja gränsen i fråga till 18 år. Den omständigheten, att de av kommittén föreslagna bestämmelserna om ungdomsråd icke upptagits i föreliggande förslag, lärer ej, på sätt i ett yttrande (Y. 215) gjorts gällande, lägga hinder i vägen för den ifrågasatta höjningen. Då det gäller att söka förverkliga önskemålet om åldersgränsens höj­ ning till 18 år, möta emellertid vissa svårigheter på grund av att den en­ ligt strafflagen gällande straffmyndighetsåldern är fastställd till 15 år. I ett nyligen avgivet betänkande med förslag till lag om två n gs u p p f o strån åt unga förbrytare har tanken på straffmyndighetsålderns höjande avvisats, och denna ståndpunkt har godtagits i den proposition angående behandlingen av minderåriga förbrytare, som Kungi. Maj: t beslutat förelägga riksdagen. Så länge barnavårdsnämndens befogenhet att ingripa upphör vid samma åldersgräns, där domstolens befogenhet tager vid, kan konflikt mellan barnavårdslag och strafflag ej uppstå. Barnavårdsnämnden liar då att be­ handla alla fall av vanart hos ungdom under 15 år, även om vanarten be­ står i gärning, som, begången av äldre person, vore belagd med straff. Men i den mån en del årsgrupper av ungdom kunna komma såväl under barnavårdsnämnds som domstols behandling, kan i vissa fall tvekan upp­ stå, vilkendera som bör ingripa. Då en höjning av straffmyndighets­ åldern ända till 18 år hittills icke veterlig! blivit ens ifrågasatt, är det, om gränsen för barnavårdsnämndens ingripande bestämmes till nämnda ålder, tydligt att dylika tveksamma fall komma att i framtiden uppstå. I Danmark och Norge har åklagarmyndigheten tillerkänts viss rätt att avgöra, om åtal bör ske; kommer sådant ej till stånd, ingriper vergerådet. Kommittén har, enligt min mening med rätta, avvisat tanken att lägga ett dylikt bedömande i åklagarmyndighetens hand (M. s. 73). Ehuru kom­ mittén funnit en höjning av åldersgränsen för nämndens ingripande till 18 år vara i hög grad av behovet påkallad, har kommittén dock, med hänsyn såväl till förhållandet till strafflagen som till angelägenheten av att för rätten

Kungl. Majds proposition nr 150. 121

till omhändertagande för skyddsuppfostran uppställa så bestämda regler som möjligt, funnit sig böra begränsa denna rätt till vissa, ovan angivna slag av vanart, nämligen sådana förhållanden, som hos en vuxen person skulle föranlett hans behandling såsom lösdrivare (M. s. 74). Beträffande personer i åldern 15—18 år, vilkas vanart bestått i brottslig gärning, bär däremot hänvisats till gällande straffrättsliga bestämmelser. Aven om jag, såsom nyss antytts, icke anser skäl föreligga att efter­ likna den danska och norska anordningen med åklagarens prövningsrätt, huruvida åtal bör ske, kan jag dock icke ansluta mig till kommitténs upp­ fattning, att skyddsuppfostran bör vara fullständigt utesluten i de fall, då brottslig gärning begåtts av ungdom i åldern 15—18 år. Faktiskt för­ håller det sig så, att en del brott ej åtalas. Detta gäller i främsta rummet brott, som äro under enskilt åtal. Men även vissa under allmänt åtal stående brott göras ej till föremål för rättegång, emedan de ej komma till åklagarens kännedom. Åtalas ej brott, som begåtts av person under aderton år, vore det stundom olyckligt, om fallet alldeles undandroges från behandling av barnavårdsnämnden, därest denna får kännedom därom och finner, att skyddsuppfostran vore rätta behandlingssättet. Jag kan i detta hänseende instämma i ett härovan delvis refererat yttrande, till vars full­ ständiga lydelse jag hänvisar (Y. 101 s. 69). Jag anser sålunda hinder ej föreligga att stadga, att även ungdom i åldern 15—18 år, som gjort sig skyldig till vanart, må göras till föremål för nämndens ingripande. Har vanarten tagit sig uttryck även i brott, som ej åtalas av åklagare eller målsägande, kan barnavårdsnämnden ingripa enligt barnavårdslagen, om den anser skäl därtill föreligga; är så ej fallet, kan nämnden, om brottet hör under allmänt åtal, göra anmälan hos vederbörande åklagare, där så prövas lämpligt. Skyddsuppfostran får emellertid aldrig stå i vägen för verkställighet av domstols beslut om straff eller tvångsuppfostran. Detta bör gälla vare sig domstolens beslut meddelats efter barnets omhändertagande för skydds­ uppfostran, eller såsom undantagsvis kan tänkas inträffa — t. ex. då hinder mött för verkställighet av domstolens beslut och beslutet ej varit för barnavårdsnämnden känt — om beslutet meddelats, innan barnet omhän­ dertagits av barnavårdsnämnden. Domstolens beslut bör dock icke alltid föranleda, att beslutet om skyddsuppfostran förfaller. Såsom vid 48 § närmare beröres, bör nämligen skyddsuppfostran fortgå, om barnet dömts villkorligt eller till böter, till vilkas gäldande tillgång finnes. Och har barnet dömts till böter, som på grund av bristande tillgång skola för­ vandlas till fängelse, bör skyddsuppfostran allenast för tillfället avbrytas för förvandlingsstraffets undergående, varefter skyddsuppfostran åter vid­ tager. Däremot bör beslutet om barnets omhändertagande för skyddsupp­ fostran förfalla, om verkställighet skall ske av domstols beslut, varigenom antingen barnet dömts till böter, fängelse eller straffarbete och förordnande meddelats om den dömdes insättande i allmän uppfostringsanstalt, eller

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

barnet eljest dömts till fängelse eller straffarbete utan tillämpning av lagen angående villkorlig straffdom, eller anstånd med barnet villkorligt ådömt fängelsestraff eller straffarbete förklarats förverkat. Till den i ett av ovan nämnda yttranden (Y. 107) berörda frågan om åstadkommande av en organisk förbindelse mellan skyddshem och allmän uppfostringsanstalt återkommer jag vid 43 § 4 mom. På grund av vad sålunda anförts har jag i överensstämmelse med vad i tvenne ovanberörda yttranden (Y. 101 s. 69, 291) föreslagits, funnit 2 och 3 mom. i 46 § av kommitténs förslag böra utgå samt 1 mom. c) ändras till att omfatta barn under 18 år. En följd av att, enligt vad nyss förordats, åtgärder mot vanartiga barn under och över 15 år behandlas i ett sammanhang är, att det till beteck­ nande av vanartens grad i kommittéförslaget liksom i gällande lag begag­ nade uttrycket »att hemmets och skolans uppfostringsmedel äro otillräck­ liga för dess tillrättaförande» ansetts böra utbytas mot det även för barn över 15 år lämpade uttrycket »att särskilda uppfostringsåtgärder krävas för dess tillrättaförande». Denna ändring torde vara påkallad även med hänsyn till att förevarande stadgande i olikhet mot bestämmelserna i a) och b) avser även åtgärder mot vanartade fosterbarn. I 7 kap. (11 kap. i kom­ mitténs förslag) finnas nämligen inga särskilda regler för ingripande mot sådana barn med undantag av att i 58 § (96 § i kommittéförslaget) med­ delats föreskrift om underrättelse till nämnd, som i främmande kommun utackorderat barn, vilket där genom vanart utövar menlig inverkan på andra barn (jfr vl. 18 § 3 mom.). I övrigt har barnavårdsnämnden att beivra vanart hos fosterbarn i samma ordning som vanart hos barn, vilka vistas hos föräldrarna. Men det i kommittéförslaget (46 § 1 mom. c)) begagnade uttrycket »hemmets------------- uppfostringsmedel» för onekligen tanken närmast på barn, som vistas i föräldrahemmet. En formulering har därför valts, som tydligt omfattar barn, som vistas icke blott i föräldrahemmet utan även i fosterhem, barnhem eller annorstädes. Kommitténs förslag angående höjning av åldersgränsen för åtgärder mot vanart hos ungdom avsåg, såsom förut framhållits, unga personer, vilka göra sig skyldiga till ett förfarande, som hos vuxna personer skulle för­ anleda behandling enligt lösdrivarlagen. Då emellertid lösdrivarlagen är tillämplig å personer jämväl i åldern 15—18 år, föreslog kommittén sådan ändring av nämnda lag, att från behandling enligt densamma uteslötes per­ soner i nämnda ålder, varjämte kommittén uppgjorde förslag till härav för­ anledd ändring i 92 § fattigvårdslagen. Även enligt föreliggande förslag skola personer i åldern 15—18 år, vilka för närvarande kunna be­ handlas enligt lösdrivarlagen, i stället göras till föremål för barnavårds­ nämndens ingripande. Till de härav föranledda frågorna om ändring av lösdrivarlagen och 92 § fattigvårdslagen återkommer jag i det följande (s. 250 ff.).

Kutigl. Maj-.ts proposition nr 150. 123

(M. s. 189—192, Y. 293.) Skolförsum­ melser. I sammanhang med bestämmelserna om barnavårdsnämndens ingripande mot vanart hos barn har kommittén till behandling upptagit frågan, om förslaget föranledde sådan ändring i gällande bestämmelser angående barns skolkning och andra förseelser i sammanhang med skolgången, att åtgärder till motarbetande härav borde vidtagas av barnavårdsnämnden. Sådana be­ stämmelser förefinnas i stadgan den 26 september 1921 angående folk­ undervisningen i riket § 42 mom. 4 och § 51, stadgan den 22 juni 1923 rörande folkundervisningen i Stockholm § 42 mom. 4 och § 51 samt stadgan den 16 september 1918 för fortsättningsskolan § 31 mom. 4. I dessa författningar finnas bestämmelser av följande innebörd: 1. Barn, vilka genom svårare vanart utöva skadligt inflytande på sina medlärjungar, kunna genom vederbörande skolmyndighets försorg erhålla en sär­ skilt för dem lämpad uppfostran antingen genom deras skiljande från för­ äldrar eller målsman och insättande i särskild skola eller på annat sätt, som finnes ändamålsenligt. 2. Skolkande skolbarn kunna genom skolmyndighetens försorg skiljas från föräldrarna och överlämnas till vård åt andra personer, varvid kostnaden för barnens underhåll i laga ordning kan utmätas hos föräldrarna. 3. För lärjungar i fortsättningsskola, som genom svårare vanart utöva skadligt inflytande på sina medlärjungar, må skolmyndigheten vidtaga an­ ordningar, varigenom sådana lärjungar erhålla en för dem lämpad uppfostran antingen i särskild skola eller på annat ändamålsenligt sätt. Kommittén har emellertid funnit, att då åtgärderna mot skolkning hade ett alldeles speciellt syfte, som endast avsåge barnens och föräldrarnas förhållande till skolan, det syntes mindre lämpligt att ställa åtgärderna i anledning härav i direkt förbindelse med den allmänna barnavårdslagstiftningen. Därest skolkningen vore förbunden med vanart eller sedlig för­ summelse, kunde anmälan göras hos nämnden för barnets behandling enligt barnavårdslagen. Och vad vanart hos eleverna beträffade, ansåg kommittén betänkligheter möta mot att beröva skolan något av de medel, som kunde tjäna syftet att hålla ordning och skick på lärjungarna. Om skolans uppfostringsmedel visade sig otillräckliga, kunde efter anmälan från skolmyndigheten barnavårdsnämnden ingripa. Till denna kommitténs ståndpunkt, som rönt gensaga endast i ett av de avgivna yttrandena (Y. 293), kan jag ansluta nrig. Då skolkning anses böra föranleda barnets skiljande från föräldrarna, lärer sådant kunna av skolmyndigheten verkställas genom utackordering i lämpligt enskilt hem, som övervakar att skolgången ordentligt fullgöres, eller genom överlämnande till barnhem; har kommunen sådant, lärer framställning av skolmyndig­ heten kunna göras hos barnavårdsnämnden om barnets intagande därstädes. Anses i skolan visad vanart böra föranleda barnets insättande i särskild skola eller annan åtgärd (t. ex. beredande av enskild undervisning), lärer sådant kunna ske genom skolmyndighetens försorg. Föreligger förhållande, som kan föranleda tillämpning av barnavårdslagen, göres anmälan hos barnavårdsnämnden. Bestämmelser om åtgärder mot skolförsummelser

124 Kungl. Majits proposition nr 150.

torde därför icke böra införas i barnavårdslagen. Vad i nämnda yttrande anförts om den i 51 § folkskolestadgan föreskrivna, mindre ändamåls­ enliga proceduren vid beivrande av skolkning, lärer icke böra föranleda åtgärd i förevarande sammanhang. För övrigt föreligger förslag till ändring av nämnda stadgande i det år 1923 avlämnade betänkandet med förslag till lag om församlingsstyrelse s. 114. 23 §. (K. 47, 48 §§, 54 § 1 mom. 1 st., M. s. 101—111, 193—197, Förebyggande Y. 294—301, 317, yl. 7 §, fvl. 69 §.) åtgärder. I föreliggande § liksom i gällande lags 7 § och kommittéförslagets 47 och 48 §§ hava upptagits bestämmelser om de åtgärder av förebyggande art, som barnavårdsnämnden i allmänhet har att vidtaga, innan den går i författning om ett barns skiljande från föräldrarna. Stadgandet överens­ stämmer väsentligen med gällande lag och skiljer sig från kommitté­ förslagets motsvarande bestämmelser, utom i formellt hänseende, endast i fråga om rätten för nämnden att tilldela vanartat barn aga. Enligt kommittéförslaget kunde aga (sömma till användning beträffande såväl gossar som flickor intill 15 år. Delvis i anslutning till vissa avgivna yttranden (Y. 295, 297, 298) har jag emellertid funnit aga icke böra förekomma beträffande flickor, som fyllt 12 år, vilket överensstämmer med stadgandet om aga i 69 § fattigvårdslagen. För att än tydligare än i kommittéförslaget skett framhålla, att aga endast bör tillgripas, där sådan med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet kan anses vara till gagn, har stadgandet vidare givits en något ändrad formulering, var­ jämte med hänsyn till den stundom yppade svårigheten att få beslut om aga utfört, det ansetts böra betonas, att nämndens ledamöter, där annan lämplig person ej finnes att tillgå för agans utdelande, icke äga undan­ draga sig att medverka till beslutets verkställande. Om skyldighet för föräldrar och barn att inställa sig för att mottaga förmaning eller varning (jfr Y. 294) se 75 § 1 mom. 24 §. (K. 49 §, 50 § 1 inom., M. s. 83—86, 197—201, Y. 302—313, Omhänder­ vl. 8 § 1 mom.) tagande för skydds- I det föregående (s. 112) har redogjorts för det i förslaget begagnade uppfostran uttrycket skyddsuppfostran. I 1 mom. av förevarande § givas i huvud­ m. m. saklig överensstämmelse med kommitténs förslag bestämmelser angående beslut om sådan uppfostran. Den något ändrade formuleringen innebär ingen saklig ändring av vad kommittén uttryckt genom orden »skiljas från hemmet för att omhändertagas för skyddsuppfostran» (jfr Y. 302). För att något starkare än i kommittéförslaget skett framhäva barnavårds­ nämndens plikt att omhändertaga barnet, när annan utväg till vinnande av rättelse ej finnes, har ordet »äger» i kommittéförslaget utbytts mot »bör». Bestämmelsen i kommittéförslagets 50 § 3 mom. om att skälen för beslutet skola i detsamma angivas, har, med hänsyn till att i 10 § av föreliggande förslag upptagits bestämmelse om att skälen för nämndens beslut alltid skola angivas i protokollet, ansetts kunna utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 125

50 § 1 mom. i kommitténs förslag innebar i olikhet mot gällande lag bestämmelser om att föräldrarna skulle höras inför nämnden rörande frågan om omhändertagande för skyddsuppfostran. Från åtskilliga håll (Y. 306—313) har emellertid framhållits, dels att det ofta vore svårt att få föräldrarna att oförbehållsamt yttra sig inför ett flertal på en gång närvarande per­ soner, varjämte deras hörande inför nämnden ofta skulle förorsaka dem svårt obehag utan motsvarande nytta, och dels att förhören skulle upp­ taga allt för mycken tid för nämndens ledamöter. Yad sålunda anförts synes mig förtjänt av beaktande. Då det emellertid stundom kan vara av vikt för nämnden att för fallets bedömande erhålla ett personligt in­ tryck av föräldrarna, och dessa även böra, där de så önska, få person­ ligen framföra sina synpunkter för nämnden, har jag funnit mig böra föreslå, å ena sidan att tillfälle skall beredas föräldrarna, såvida de vistas på känd ort inom riket, att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet, samt å andra sidan att nämnden må, där så prövas nödigt, kalla föräld­ rarna att personligen inställa sig inför nämnden eller särskilt utsett ombud. Yistas föräldrarna på annan ort, synes det lämpligt stadga, att förhöret må äga rum inför ombud därstädes. Till sådant ombud bör enskild person kunna utses, eller ock bör barnavårdsnämnden på platsen kunna anlitas. Stadgande om påföljd för utevaro har ansetts lämpligen böra erhålla sin plats bland förslagets straffbestämmelser och allmänna före­ skrifter (75 § 1 mom., jfr K. 50 § 2 mom.). Av 78 § 2 st. framgår, att vad i detta sammanhang stadgats angående föräldrar skall, om endast den ena av föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare har vårdnaden om barnet, gälla endast om den som har vårdnaden. Beträffande barn i åldern 15—18 år tillerkändes barnavårdsnämnderna i allmänhet enligt kommitténs förslag allenast rätt att vidtaga förebyggande åtgärder samt att utreda ärendet och hos ungdomsrådet hemställa om barnets omhändertagande för skyddsuppfostran. De föreslagna bestäm­ melserna om ungdomsråd hava emellertid, såsom förut anförts, utgått ur förslaget. Även vad beträffar barn över* 15 år anser jag beslutanderätt i fråga om deras omhändertagande kunna anförtros alla barnavårdsnämnder, under villkor, att vissa garantier skapas till skydd för de ungas frihet. Sålunda föreslås i denna § samma bestämmelser beträffande barns över 15 år yttranderätt och personliga inställelse, som beträffande föräldrarnas. Vidare må erinras om den garanti, som ligger i länsstyrelsens pröv­ ningsrätt, då underställning äger rum, samt om bestämmelsen att veder­ börande konsulent skall yttra sig i ärendet hos länsstyrelsen (26 § 1 mom.). Utom nyssnämnda särskilda föreskrift om hörande av barn över 15 år, är den föreslagna proceduren alldeles densamma, vare sig det gäller barn av nämnda ålder eller yngre barn. Att detta ur praktisk synpunkt inne­ bär eu fördel synes uppenbart. (K. 50 § 3 mom., 51 §, 54 § 2 inom., M. s. 201—204, 207, Y. 305, 25 §. 314, 315, vl. 8 § 3 — 5 mom.) Underställ­ ning m. m.

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Delgivning och 1 och 2 mom. av förevarande § innehålla bestämmelser om delgivning underställning av barnavårdsnämndens beslut om barns omhändertagande för skydds- (1 och 2 mom.). uppfostran samt om sådant besluts underställande. De motsvara före­ skrifterna i kommittéförslagets 50 § 3 mom. andra stycket samt 51 § 1 och 2 mom. ävensom 8 § 3 och 4 mom. i gällande lag. Följande av­ vikelser från kommitténs förslag hava vidtagits: 1) I sammanhang med att bestämmelserna om ungdomsråd utgått ur förslaget, hava alla barna­ vårdsnämnder likställts i fråga om skyldighet att avfordra föräldrarna för­ klaring, huruvida de samtycka till beslutets verkställande (1 mom.). 2) Föreskrift har meddelats, att alla nämnders beslut skola, om föräld­ rarna ej samtycka till beslutet, underställas samt att underställning skall ske hos länsstyrelsen i stället för hos ungdomsrådet (2 mom.). 3) Stadgande har meddelats, att i alla de fall, då underställning skall äga rum, sådan skall verkställas inom tre veckor från beslutets fattande (2 inom.). Då varken i gällande lag eller i kommitténs eller föreliggande förslag någon bestämd tid är utsatt för delgivningen, kunde det, om underställningen skulle, liksom nu gäller, ske inom viss tid från delgivningen, tänkas att denna och i följd härav även underställningen komme att uppskjutas längre än nödigt (jfr Y. 305). En tid av tre veckor från beslutets fattande har ansetts tillräcklig för delgivning och underställning; kunna föräldrarna ej anträffas, skall underställning ske inom nyssnämnda tid (2 inom.). På grund av stadgandet i 78 § andra stycket är särskilt förordnad förmyndare, som har vårdnaden om barnet, likställd med föräldrarna i de hänseenden, varom förmäles i förevarande kap. Dylik förmyndare skall sålunda avfordras förklaring, huruvida han samtycker till omhändertagandet. Är emellertid barnet föräldralöst, och kan ej förmyndare förordnas inom den för underställning stadgade tid, bör uppenbarligen samma förfarande äga rum som då föräldrar icke samtycka till omhändertagandet. Under­ ställning bör sålunda i dylikt fall ske. Med hänsyn till det förhållandet, att nämnderna genom förslaget till­ delas stor maktbefogenhet beträffande personer, som nästan uppnått vuxen ålder, kunde det måhända ifrågasättas, antingen att alla beslut om om­ händertagande av ungdom i åldern 15—18 år skulle underställas läns­ styrelsens prövning eller ock att dylik underställning skulle ske, därest ej,, förutom föräldrarna, även den unge, som beslutet avser, samtyckt till om­ händertagandet. Jag kan dock icke tillstyrka en bestämmelse i någondera riktningen. Då de unga av lätt förklarliga skäl sannolikt mycket sällan skulle samtycka till beslutet, skulle en anordning av sistnämnda slag i sak innebära detsamma som den förra anordningen, eller att alla beslut komme att underställas. Detta skulle otvivelaktigt innebära att en betydligt ökad arbetsbörda onödigtvis lades på länsstyrelserna, ty då nämnden och föräldrarna äro ense om att barnet bör omhändertagas, talar sannolikheten för att beslutet är befogat och icke kommer att av länsstyrelsen ändras. Att föräldrar av ekonomisk beräkning söka få sitt barn omhändertaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 160. 127

för skyddsuppfostran utan att skäl därför föreligger, kan väl med nu­ varande bestämmelser angående föräldrars ersättningsskyldighet tänkas förekomma. Men med hänsyn till att denna ersättningsskyldighet enligt förslaget i väsentlig mån skärpes (se vid 9 kap.), kunna i framtiden ekonomiska motiv knappast föranleda föräldrar att medverka till sitt barns omhändertagande. En ytterligare garanti mot obehörigt omhändertagande för skyddsuppfostran skapas vidare genom vissa bestämmelser, som jag kommer att i det följande föreslå (s. 232), om skyldighet för vederbörande konsulent eller skyddshemsinspektören att i fall, då beslut om skyddsuppfostran ej varit underställt länsstyrelsens prövning, i sammanhang med gransk­ ning av ansökan om statsbidrag taga del av handlingarna i ärendet till ut­ rönande därav, om obehörigt omhändertagande ägt rum. Slutligen vinnes även garanti mot missbruk dels genom att personalen på skyddshemmen får tillfälle att bilda sig en uppfattning om de där intagna och dels genom förslagets i jämförelse med nu gällande förhållanden väsentligt utvidgade anordningar beträffande statsinspektion över barnavården. 3 mom. i 25 § skiljer sig från nu gällande bestämmelse (vl. 8 § 5 mom.) Verkställighet (3 mom.). därutinnan, att omedelbar verkställighet av barnavårdsnämnds beslut om omhändertagande enligt förslaget endast får ske under viss förutsättning, nämligen att verkställigheten icke kan utan våda uppskjutas. Kommittén hade i detta hänseende såsom förutsättning uppställt, att uppskov med verkställigheten icke kunde ske utan »fara för barnets väl». I anslutning till vissa yttranden (Y. 314, 315) har jag emellertid ansett, att hänsyn även borde tagas till barnets omgivning (t. ex. då barn utövar ett fördärvbringande inflytande på andra barn eller genom benägenhet att an­ lägga eld är att anse såsom samliällsfarligt). En formulering, som otvetydigt inbegriper även dylika fall, har därför synts mig vara att föredraga. (K. 52—56 §§, M. s. 204—208, Y. 209, 316, vl. 9 § 1 mom.) 26 §. 1 mom. i denna §, som innehåller föreskrifter om förfarandet hos Förfarandet hos läns­ länsstyrelsen, överensstämmer i stort sett med de av kommittén beträf­ styrelsen. fande handläggningen hos ungdomsrådet föreslagna bestämmelserna; i fråga Föräldrarnas hörande om föräldrarnas yttranderätt samt deras och barnets hörande hava samma (l mom.). regler föreslagits som i 24 § 2 mom. Kommitténs förslag, att barnavårds­ nämnden skall äga att genom därtill utsedd person närvara vid förhör i högre instans samt beredas tillfälle att bemöta föräldrarnas eller barnets yttranden, har i föreliggande förslag upptagits. För vinnande av garanti, att barnavårdskonsulentens sakkunskap tages i anspråk vid ärendets pröv­ ning — något som, med hänsyn till att kommittéförslagets bestämmelser om dessa ärendens prövning av speciellt sakkunniga ungdomsråd uteslutits, är av stor betydelse — har jag föreslagit bestämmelse om att yttrande i ärendet bör inhämtas av barnavårdskonsulenten. Det är att förvänta, att barnavårdsnämnderna skola i tveksamma fall på ett förberedande stadium rådgöra med barnavårdskonsulenten i ärendet, vilket säkerligen skall kunna bliva av betydelse för en rätt tillämpning av lagen. Ett

128 Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

av Norrbottens läns landsting framfört förslag (Y. 209), att länsstyrelsen skulle vid prövning av frågor om omhändertagande för skyddsuppfostran hava att såsom rådgivare inkalla två eller flera ledamöter av en nämnd, som landstinget hade att för ändamålet utse bland för barn och ungdoms­ vård intresserade personer i residensstaden eller dess omedelbara närhet, anser jag visserligen innebära ett intressant uppslag men dock av praktiska hänsyn svårligen kunna förverkligas. Vittnesförhör 2 mom. av 26 §, som handlar om vittnesförhör i ärende angående (2 mom.). omhändertagande för skyddsuppfostran, överensstämmer i huvudsak med kommittéförslagets 52 § 2 mom., 53 § och 55 § 2 mom. (se Y. 316), men saknar motsvarighet i gällande lag. Liknande bestämmelser finnas i lagen om behandling av alkoholister 7 § och fattigvårdslagen 75 §. I likhet med vad som stadgats i en del andra fall, såsom beträffande förhör enligt nyssnämnda båda lagar, torde föreskrift böra meddelas, att ersättning för inställelse vid förhöret åt vittnen och upplysningsvis hörda personer skall bestridas av statsmedel. Förslag härom torde komma att framläggas av chefen för justitiedepartementet. I 3 mom. av 52 § i kommitténs förslag hade kommittén föreslagit, att då nämnden förordnat om omedelbar verkställighet av beslut om barns omhändertagande för skyddsuppfostran, ungdomsrådet skulle äga förordna, att verkställighet ej finge äga rum eller att den skulle återgå, om den redan skett. Då dylik rätt otvivelaktigt tillkommer länsstyrelsen även utan att uttrycklig bestämmelse därom införes i lagen, har jag ansett sådan bestämmelse icke vara erforderlig. Förebyggande Genom 3 mom. i 26 § av föreliggande förslag har länsstyrelsen er­ åtgärder hållit samma rätt, som enligt kommittéförslagets 55 § 3 mom. (dock en­ (3 mom.). dast beträffande barn över 15 år) tillkom ungdomsrådet, att i händelse omhändertagande för skyddsuppfostran anses icke böra ske, ålägga barna­ vårdsnämnden att vidtaga annan lämplig åtgärd till åstadkommande av rättelse; enligt kommittéförslaget skulle ungdomsrådet vidare äga självt meddela barnet varning, men någon motsvarighet till denna bestämmelse har ansetts icke lämpligen böra här upptagas. Delgivning av 4 mom. av 26 § innehåller eu motsvarighet till föreskrifterna i kom­ länsstyrelsens mittéförslagets 52 § 4 mom. och 55 § 4 mom.; delgivning med barnet beslut (4 mom.). har icke i något fall ansetts vara erforderlig. 27 §■ (K. 57 §, M. s. 208—209, vl. 12 § 1 mom.) Åldersgräns Enligt kommitténs förslag stadgades i allmänhet samma åldersgräns för för verk­ barnavårdsnämndens ingripande som för verkställighet av nämndens beslut ställighet av beslut om om omhändertagande; allenast beträffande barn, som omhändertagits jämlikt sky dd supp­ 46 § 1 mom. c), stadgades, att verkställighet ej finge ske efter det barnet fostran. fyllt 16 år, ehuru åldersgränsen för ingripande föreslagits till 15 år. I förevarande § har föreslagits samma åldersgränser för verkställighet som för nämndens rätt att ingripa. Beslut om omhändertagande av miss­ handlade, vanvårdade eller eljest för kroppslig fara utsatta barn liksom

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150. 129

av barn, som äro i fara att bliva vanartade, (22 § a) och b)) skall sålunda bringas till verkställighet, innan barnet fyllt 16 år; beslut om vanartade barns omhändertagande skall bringas till verkställighet, innan barnet fyllt 18 år. Skulle barnet uppnå åldersgränsen 16 respektive 18 år, medan ärendet är beroende på länsstyrelsens prövning, lärer fastställelse å beslutet ej kunna meddelas, så framt ej omständigheterna varit sådana, att barnavårdsnämnden med stöd av 25 § 3 mom. förordnat om omedel­ bar verkställighet; i sådant fall har ju beslutet redan bringats till verk­ ställighet, och den omständigheten, att länsstyrelsen först efter det den stadgade åldersgränsen uppnåtts, hinner pröva ärendet, kan uppenbarligen ej föranleda, att verkställigheten skall återgå. (K. 64 §, M. s. 215, 216.) 28 §. Barn, som Enligt föreliggande förslag liksom enligt gällande lag är varje kom­ under till­ muns barnavårdsnämnd pliktig att ingripa mot missförhållande i fråga om fälligt uppe­ håll i främ­ barn, som vistas inom kommunen (föreliggande förslag 2 §, vl. 2 §), oav­ mande kom­ sett om barnen där hava hemortsrätt, där äro mantals- eller kyrkoskrivna- mun beträdes med vanart. Hemsändning av barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran, medgives ej enligt gällande lag och kommittéförslaget (K. 102 § 1 mom.). Såsom vid 62 § i föreliggande förslag kommer att närmare beröras, har i detsamma något förbud mot hemsändning av dylikt barn ej stadgats för det fall, att vistelsekommunens och hemortskommunens barnavårdsnämnder äro ense om hemsändningen. Någon rätt för endera kommunen att mot den andras bestridande påfordra hemsändning har däremot ej förordats. Emellertid inträffar det i storstäderna ofta, att barn från grannkommunerna under till­ fälligt uppehåll i städerna göra sig skyldiga till bettleri eller annan van­ art. Då uppfostran av dylika barn i alla de fall, då överenskommelse om hemsändning ej kunde uppnås, skulle för städerna bliva alltför be tungande, har i förevarande §, i huvudsaklig överensstämmelse med kom­ mittéförslagets 64 §, stadgats, att dylika barn skola av barnavårdsnämnden i den kommun, där de gjort sig skyldiga till vanart, kunna överlämnas till hemkommunen. Beträdes barnet ånyo i den främmande kommunen med vanart, bör barnavårdsnämnden därstädes äga anmäla förhållandet hos veder­ börande länsstyrelse, d. v. s. den länsstyrelse, under vilken den försumliga barnavårdsnämnden lyder; och äger länsstyrelsen förfara i enlighet med 81 § 2 mom. Med hänsyn särskilt till att stadgandet omfattar barn även i åldern 15—18 år, har det befunnits lämpligt att göra en viss ändring i kommitténs förslag i syfte att den, som beträtts med vanart, må kunna, då omständigheterna därtill föranleda, överlämnas till annan kommun än den, där föräldrarna vistas, nämligen till den kommun, där barnet kan sägas hava sin egentliga vistelseort.

Omhändertagande för samhällsvård.

I det föregående (s. 61 ff.) hava utförligt angivits skälen för över­ förande från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden av verksamheten Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 112 haft. (Nr 150.) 1972 23 9

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 1Ö0.

beträffande de helt omhändertagna fattiga barnen. Jämväl hava (s. 55) meddelats en del statistiska uppgifter till beräknande av huru många barn, som på detta sätt skulle komma att överföras till barnavårdsnämnden. Och slutligen har (s. 113) angivits, att den ifrågavarande verksamheten ansetts böra erhålla en särskild beteckning, i vilket hänseende föreslagits ordet »samhällsvård ». 29 §. (K. 35—38 §§, M. s. 69, 167 — 172, 174, Y. 10, 49, 66 s. 45, 88, Omhänder­ 101 s. 69, 102 s. 76, 271—280.) tagande för samhällsvård. Såsom förut (s. 111) anförts, hava mot avfattningen av 6 och 7 kap. i Samhällsvård kommitténs förslag gjorts vissa formella anmärkningar. Man har (Y. 101 till skillnad mot skydds- s. 69, 102 s. 76, 271, 272) framhållit, att gränsen mellan 6 och 7 kap. uppfostran. vore oklar och att det ej angåves, att villkor för omhändertagande enligt 6 kap. vore, att föräldrarna ej motsatte sig sådan åtgärd. Yad sålunda anförts torde icke sakna fog. Åt föreliggande förslags 29 §, som inne­ håller förutsättningarna för omhändertagande för samhällsvård och mot­ svarar kommittéförslagets 35—38 §§, har därför givits en avfattning, som är avsedd att så skarpt som möjligt skilja bestämmelserna i fråga från stadgandena rörande förutsättningarna för skjddsuppfostran (22 §) och bl. a. framhålla, att samhällsvård ej skall beredas barn utan föräldrarnas med­ givande. Enligt förslaget gäller i avseende å barns omhändertagande för sam­ hällsvård en åldersgräns av 16 år, d. v. s. samma gräns som för obliga­ torisk fattigvård på grund av minderårighet enligt fattigvårdslagen. En höjning av denna gräns har icke varit ifrågasatt. Då genom bestämmelserna i 29 § en överflyttning äger rum till barna­ vårdsnämnden av uppgifter, som för närvarande ankomma på fattigvårdsstyrelsen, bör ett härav föranlett tillägg göras till 1 § fattigvårdslagen, en fråga, vartill jag återkommer i det följande (s. 246). Nödställda I 1 mom. av 29 § har behandlats det fall, då barns förhållanden i barn i för­ äldrahemmet föräldrahemmet äro sådana, att samhällsvård bör ifrågakomma. Härom 1 mom.). handlar 36 § av kommittéförslaget. Detta fall har i föreliggande förslag behandlats först såsom stående närmast de fall, då skyddsuppfostran kan komma till stånd. I vissa av de avgivna yttrandena (Y. 10, 49, 66 s. 45, 102 s. 76, 271, 272, 276, 277) hava erinringar framställts mot den av kommittén i dess 36 § uppställda förutsättningen för samhällsvård, nämligen att barnet i föräldrahemmet icke erhåller »tillfredsställande vård och uppfostran». Man har gjort gällande, att det icke vore möjligt för barnavårdsnämnden att omhändertaga alla de säkerligen mycket talrika barn, åt vilka för­ äldrarna ej kunde bereda dylik vård och uppfostran, varjämte gränsen mellan detta stadgande och bestämmelsen i kommittéförslagets 46 § 1 mom. a) vore oklar. Enligt min tanke gäller det här att giva uttryck åt, att barnavårds­ nämnden har att, om föräldrarna det medgiva, i fall av behov omhän-

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO. 131

dertaga nödställda barn. Enahanda skyldighet åligger för närvarande fattig vårdsstyrelsen. Något behov att på denna punkt giva barnavårdsnämnden en vidsträcktare befogenhet, än fattigvårdsstyrelsen för närvarande har, eller att under förevarande stadgande inbegripa någon del av vad som faller under bestämmelserna om skyddsuppfostran, synes icke föreligga (jfr M. s. 169). Stadgandet i fråga bör sålunda icke avse annat än vad som för närvarande är att anse såsom fattigvårdsfall och så skarpt det låter sig göra skiljas från bestämmelserna om omhändertagande för skyddsupp­ fostran. Jag anser det sålunda böra stadgas, att om barnet i hemmet är utsatt för nöd, utan att likväl sådant förhållande föreligger, som i 22 § avses, barnavårdsnämnden skall, under förutsättning att föräldrarna sam­ tycka därtill och att nödtillståndet icke annorledes avhjälpes, omhänder­ taga barnet. Att även med en dylik avfattning tvekan någon gång kan uppstå, huruvida skyddsuppfostran eller samhällsvård bör beredas, har jag ovan (s. 113) antytt; höggradig nöd kan stundom vara att anse såsom vanvård. I dessa fall ankommer det på myndigheterna att avgöra, om nöden är sådan, att allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller hälsa kan anses föreligga och barnet sålunda må, även mot föräldrarnas vilja, omhändertagas av barnavårdsnämnden. Stadgandet i 2 mom., som i huvudsak överensstämmer med kommitté­ Sjuka barn (2 inom.). förslagets 37 §, avser att bereda sjuka barn sådan vård, som för när­ varande (så länge fattigvårdsstyrelsen har befattning med de helt om­ händertagna fattiga barnen) tillkommer dem enligt 35 § fattigvårdslagen. Då föräldrarna av ekonomiska skäl äro oförmögna att bereda barnen dylik vård, skall barnavårdsnämnden gå i författning härom. Stadgandet är så­ ledes en konsekvens av förslagets ståndpunkt, att samhällsvård skall be­ redas genom barnavårdsnämndens försorg. Vad angår en på denna punkt gjord detalj erinran (Y. 278) kan jag inskränka mig till att hänvisa till 18 § tredje stycket (kommittéförslagets 33 § tredje stycket). Enligt 3 mom. (motsvarande 35 § i kommitténs förslag) har barna­ Värnlösa barn (3 mom.). vårdsnämnden att taga den befattning med övergivna och föräldralösa barn, som för närvarande ankommer på fattigvårdsstyrelsen. Liksom enligt fattigvårdslagen bör ett ingripande från det allmännas sida äga rum allenast där vårdbehovet icke annorledes avhjälpes. Då den i andra stycket av kommittéförslagets 35 § meddelade, prin­ cipiellt särdeles betydelsefulla föreskriften om den vård och uppfostran, som skall komma omhändertaget barn till del, bör erhålla en vidsträcktare giltighet än den fått genom sin placering i nämnda §, har den ansetts böra erhålla sin plats i början av nästföljande kapitel (32 §). I detta mom. har, av förut (s. 113) anförda skäl, åt den vård, som Begroppot samhällsvård skall beredas barn, vilka omhändertagits enligt förevarande §, givits be­ (4 inom.). teckningen samhällsvård, varjämte hänvisats till i nästföljande kapitel i avseende å denna vård meddelade närmare bestämmelser.

132 Kungl, Maj:ts proposition nr 150.

Särskilda föreskrifter.

Under denna rubrik liava sammanförts vissa bestämmelser, som äga sammanhang med de i det föregående meddelade stadgandena angående omhändertagande för skyddsuppfostran och för samhällsvård. 30 §. (K. 66 §, M. s. 21?', Y. 322.) Anmälan från Förevarande § avser att giva en erinran om att i vissa fall jämsides barnavårds­ nämnden till med eller i stället för åtgärd enligt barnavårdslagen anmälan bör av barna­ annan myn­ vårdsnämnden göras hos annan, behörig myndighet. Sålunda kan anmälan dighet. böra göras: hos nykterhetsnämnd, då dess ingripande är påkallat jämlikt lagen om behandling av alkoholister 1 §; hos polismyndighet, då förut­ sättning föreligger för ingripande enligt lösdrivarlagen 1 § eller enligt strafflagen; hos domstol, då förutsättning föreligger antingen för över­ flyttande av vårdnaden över barn (lagen om barn i äktenskap 8 §, lagen om barn utom äktenskap 2 §), för hävande av adoption (lagen om adop­ tion 20 §) eller för förklarande, att barn saknar äktenskaplig börd (lagen om äktenskaplig börd 5 §); hos tjänsteläkare eller hälsovårdsnämnd, då förutsättning föreligger för intagande å sinnessjukanstalt (sinnessjukstad­ gan § 27) eller för vidtagande av åtgärd mot smittofara (lagen angående vissa åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, epidemilagen, lagen an­ gående åtgärder mot utbredning av lungsot). I kommitténs motsvarande stadgande (66 §) gjordes anmälan till annan myndighet beroende av att densamma påkallades för avhjälpande av miss­ förhållande enligt 46 § i kommitténs förslag, d. v. s. sådant missför­ hållande, som kunde föranleda skyddsuppfostran. Då emellertid anmälan till annan myndighet kan vara av behovet påkallad även i sådant fall, som avses i, 29 § 1 mom. av föreliggande förslag, har kommittéförslaget undergått härav föranledd ändring. Det har även synts mig Lämpligt att giva nämnden anvisning att i fall av behov göra anmälan till tjänste­ läkare eller hälsovårdsnämnd beträffande sinnessjukdom hos någon, som vistas i hemmet eller beträffande smittofara, för vilken barnet där utsättes; ett tillägg i sådant syfte har därför gjorts till kommitténs förslag, som även i övrigt underkastats vissa smärre ändringar för vinnande av närmare överensstämmelse med de författningsbestämmelser, enligt vilka de myn­ digheter, som mottaga anmälan, hava att ingripa. 31 §■ (K. 34 §, M. s. 164, 165, Y. 270, fvl. 24 §, fbl. 12 § 3 mom.) Vidtagande av Genom stadgandet i 25 § 3 mom. har barnavårdsnämnden berättigats åtgärd i brådskande att, även om föräldrarna ej samtycka till barnets omhändertagande, för fall . skyddsuppfostran, omedelbart bringa beslutet till verkställighet utan att avvakta resultatet av länsstyrelsens prövning. Fall kunna emellertid före­ komma, då behovet av omhändertagande vare sig för skyddsuppfostran eller samhällsvård kan befinnas vara så trängande, att ej ens nämndens beslut kan utan olägenhet inväntas. I sådana fall måste ordföranden äga rätt att ingripa och omhändertaga barnet i avbidan på nämndens beslut. I större kommuner kan det emellertid vara påkallat, att även annan leda-

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 133

mot av nämnden eller tjänsteman lios densamma tilldelas enahanda befo­ genhet beträffande omhändertagande för samhällsvård. I sådant fall bör emellertid kommunen lämna medgivande därtill. För tryggande av för­ äldrarnas och barnets rätt, när fråga är om skyddsuppfostran, synes det vara nödigt föreskriva, att då ordföranden, utan att föräldrarna samtyckt därtill, omhändertagit barnet, nämnden omedelbart skall sammankallas för att fatta definitivt beslut i ärendet. Förevarande § är avfattad i enlighet med nu angivna grunder. I kom­ mitténs 34 § hade föreslagits delvis olika bestämmelser för omhänderta­ gande för skyddsuppfostran och för samhällsvård, vilken olikhet (jfr Y. 270) knappast synts mig motiverad; allenast för det fall, att föräldrarna ej sam­ tyckt till omhändertagande för skyddsuppfostran, har det ur rättssäkerhetens synpunkt synts mig nödigt att giva en särskild bestämmelse om nämndens omedelbara sammankallande. Lika med kommittén har jag funnit anför­ troende av ifrågavarande befogenhet åt annan än ordföranden icke böra medgivas, då fråga är om omhändertagande för skyddsuppfostran. I övrigt kunna enligt min mening enahanda regler gälla för omhändertagande för skyddsuppfostran och för samhällsvård. Av den omständigheten att, enligt den av mig valda avfattningen, i båda fallen omhändertagandet sker »i avbidan på nämndens beslut», följer, att ärendets definitiva avgörande skall äga rum vid nämndens näst därefter infallande sammanträde. I avvaktan härpå har den, som verkställt omhändertagandet, att anbringa barnet på sätt, som befinnes lämpligt. Något uttryckligt stadgande härom torde dock icke vara erforderligt (jfr K. 34 § 2 st). Den omständigheten, att bestämmelse om barnavårdsreglemente icke upp­ tagits i föreliggande förslag, föranleder uppenbarligen, att anförtroende åt annan än ordföranden av befogenhet att tills vidare omhändertaga barn för samhällsvård icke kan, såsom i kommittéförslaget skett, göras beroende av att sådant föreskrivits i dylikt reglemente; i stället har såsom villkor härför uppställts, att kommunen lämnat sitt medgivande. Då kommittéförslagets 34 § erhållit sin plats i det kapitel, som hand­ lade »om barnavårdsnämndens allmänna tillsyn över barns vård samt om anmälan och undersökning m. m.», blev nämnda § direkt tillämplig även 1 avseende å omhändertagande av vanvårdat fosterbarn, vilket däremot icke är fallet i fråga om motsvarande bestämmelse i nu föreliggande förslag. Då det emellertid är av stor vikt att möjlighet finnes till omedelbart om­ händertagande även av fosterbarn, hava i 55 § tredje stycket och 59 § 2 mom. tredje stycket beträffande behandling av ärende rörande omhänder­ tagande av fosterbarn gjorts hänvisningar till nu förevarande stadgande. Även i några andra fall har det ansetts nödigt att liimna ordföranden (iller annan ledamot rätt att vidtaga åtgärd utan att avvakta nämndens sammanträde (se 47 § 1 inom., 49 § 2 mom. och 88 §).

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

4 KAP.

Om behandlingen av omhändertagna barn.

I det föregående har behandlats barnavårdsnämndens omhändertagande av barn för skyddsuppfostran (jämlikt 22 och 24 §§) och för samhällsvård (jämlikt 29 §). Här nedan (s. 186) kommer jag att beröra ännu ett fall, då barnavårdsnämnden har att omhändertaga barn, nämligen då fosterbarn är i behov av omedelbart omhändertagande (55 och 59 §§). Det ligger i sakens natur, att behandlingen av barn, tillhörande dessa tre kategorier, ofta bör vara alldeles likartad, vare sig barnet i föräldrahemmet utsatts för nöd och därför med föräldrarnas goda minne omhändertagits (29 § 1 mom.), eller barnet i föräldrahemmet så vanvårdats, att samhället är berättigat att även mot föräldrarnas vilja omhändertaga detsamma (22 § a), eller barnet ej kan utan allvarlig våda kvarbliva i fosterhemmet eller barnhemmet och därför måste omedelbart omhändertagas av nämnden (55 och 59 §§). Endast för vanartade barn kräves i vissa fall en annan sorts behandling. Det har därför befunnits ändamålsenligt att, i olikhet mot vad i kommitté­ förslaget skett, sammanföra bestämmelserna om de omhändertagna barnens behandling i ett gemensamt kapitel. På detta sätt har det varit möjligt att koncentrera lagtexten, undvika hänvisningar från en paragraf till en annan samt vinna ökad överskådlig­ het. Eu enligt min mening ur principiell synpunkt viktig fördel med denna ändring är även, att grunden för omhändertagandet ej framhävts såsom det för behandlingssättet i främsta rummet avgörande. Det i gör­ ligaste mån individuella behandlingsätt, som här liksom på en del andra områden bör eftersträvas, förutsätter nämligen, att hänsyn i främsta rum­ met tages till barnets fysiska, moraliska och intellektuella egenskaper och utveckling, varjämte vårdtidens sannolika längd med nödvändighet bör spela en avgörande roll vid valet av vårdform (jfr Y. 273). Även sådana omständigheter som barnets familjeförhållanden samt fördelen eller vådan av att sambandet med föräldrar och syskon bibehålies böra vid detta val komma i betraktande. 32 §. (K. 35 § 2 st., 36 § 1 st., 91 § 2 st., M. s. 167, 297, Y. 274, fvl. Barnets rätt 1 § 2 st.) till vård och uppfostran. Enligt fattigvårdslagen är minderårig understödstagare tillförsäkrad det underhåll och den vård, som äro erforderliga, ävensom uppfostran. Kom­ mittén har med viss ändring givit uttryck åt samma sak i 35 och 36 §§, därvid emellertid stadgandet kommit att bliva begränsat till barn, som om­ händertagas för samhällsvård (enligt föreliggande förslags terminologi). Då emellertid enahanda rätt bör tillkomma alla av barnavårdsnämnden omhändertagna barn, och stadgandet är av stor principiell betydelse, har detsamma ansetts böra erhålla sin plats i början av förevarande kapitel. I anslutning till en länsstyrelses uttalande (Y. 274) har en mindre jämk­ ning vidtagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 135

Tillfällig vård av barn.

(K. 40 § 2 st., M. s. 179, 222, Y. 273, fri. 32 § 5 st.) 33 §. Upptagnings Den tillfälliga vården av barn bar berörts i kommittéförslagets 40 § hem. 2 st., där det stadgats, att barn över två år må intagas å fattigvårdsanstalt allenast för tillfällig vård. Ett liknande stadgande finnes i 32 § 5 st. fattigvårdslagen. Det bär ansetts lämpligt att i förevarande kap. frambära fördelen av att barn i vissa fall intagas i upptagningbem, varmed enligt förslagets 39 § förstås anstalt för tillfällig vård och för observation av barn eller för vård av späda barn och deras mödrar. Intagande i upptagningshem av förra slaget bör i främsta rummet ifrågakomma, då beslut ej kan omedel­ bart fattas angående den vårdform, som bäst lämpar sig för barnet. Men även i fall, då vårdtiden sannolikt blir av kort varaktighet (t. ex. under den tid, modern genomgår en operation) kan det vara fördelaktigt att in­ taga barnet i sådant hem, ehuru, såsom i ett yttrande (Y. 273) fram­ hållits, en tillfällig utackordering stundom kan vara att föredraga såväl med hänsyn till barnet som av ekonomiska skäl. För större kommuner lärer det i allmänhet vara oundgängligt att hava upptagningshem eller att disponera platser å dylikt. Något åläggande för kommunerna i sådant hänseende torde dock icke böra ifrågasättas. (Se härom vid 5 kap.) Finnes ej upptagningshem att tillgå, bör därför till­ fällig vård beredas å kommunens fattigvårdsanstalt. I överensstämmelse med stadgandet i 32 § fattigvårdslagen bär emellertid meddelats föreskrift 1 syfte att förhindra, att barn över två år varaktigt vårdas å dylik an­ stalt. Vikten härav framhölls starkt i förarbetena till fattigvårdslagen, och olämpligheten av barns uppväxande i fattigvårdsanstalt torde numera, så­ som kommittén framhållit (M. s. 179), vara allmänt erkänd. I detta sam­ manhang vill jag uttala en förhoppning, att upptagningshem i större antal inom icke alltför avlägsen framtid skola komma till stånd. (Se vidare vid 39 §.)

Icke vanartade barns behandling.

(K. 39, 40 §§, 58 § 1 mom., 91 § 2 st., M. s. 175—179, 209, 297, 34 §. Enskilt hem Y. 281—283, 319, fvl. 29—31 §§, vl. 11 § 1 och 2 mom.) barnhem. I förevarande § meddelas bestämmelser om behandling av omhänder­ tagna barn, som avses i 22 § a) eller b), 29, 55 eller 59 §. För dessa barn stadgades i kommittéförslaget, i överensstämmelse med gällande lags föreskrifter om behandling av sedligt försummade barn (vl. 1 1 § 1 och 2 mom.), i främsta rummet utackordering i enskilt hem och först i andra rummet intagning i barnhem. Från vissa håll, bl. a. av medicinalstyrelsen (Y. 281, 282), har emellertid framhållits, att i åtskilliga fall vistelse å barnhem kan vara att föredraga. Omständigheter, som härvidlag särskilt påpekats, äro kroppslig eller andlig brist eller svaghet hos barnet, möjlig­ het till yrkesutbildning, som inom barn- eller skolhem kan stå till buds,

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

och slutligen möjligheten att i ett barnhem sammanhålla en syskonskara, som eljest bleve splittrad. Den sista omständigheten har i Danmark an­ setts så beaktansvärd, att den i den nya vergerådslagen uttryckligen fram­ hållits såsom en av de omständigheter, vilka böra föranleda, att barnhem anlitas i stället för enskilt hem. Enskilt hem. För det stora flertalet barn torde emellertid ^ackordering i enskilt hem (1 mom.) utgöra det lämpligaste behandlingssättet, det som bäst rustar dem att sedermera reda sig på egen hand. Jag har därför funnit mig böra bi­ träda kommitténs uppfattning, att omhändertaget barn, som icke är vanartat, bör utackorderas i enskilt hem, men härvid föreslagit tillägget »där ej särskilda omständigheter annat föranleda». 1 momentets andra stycke överensstämmer fullständigt med kommitté­ förslagets 39 § andra stycket. Från ett håll (Y. 283) har yrkats, att ett uttryckligt stadgande skulle i lagen införas till förekommande av att barn utackorderades i hem, där de utsattes för tuberkulossmitta; en anvisning för nämnden att beakta även den hygieniska sidan torde emellertid ligga innesluten i föreskriften om undersökning på förhand av fosterhemmets lämplighet. Ej heller anser jag mig kunna tillstyrka ett framställt förslag (Y. 319) om obligatorisk läkarundersökning av varje för skyddsuppfostran omhändertaget barn. En dylik bestämmelse skulle i mänga kommuner i praktiken stöta på stora vanskligheter och lärer icke heller vara av behovet oundgängligen påkallad. Jag anser det därför böra överlåtas åt nämndens eget omdöme, om läkarundersökning bör äga rum. Föreskrift om dylik undersökning är intagen i 18 §. Barnhem. Sedan i 1 mom. angivits, att omhändertaget barn bör i regel över­ (2 mom.) lämnas till enskilt hem, har i förevarande mom. utsagts, att då särskilda omständigheter föranleda, att barnet ej lämpligen bör vårdas i enskilt hem, eller då sådant ej finnes att tillgå, barnet bör överlämnas till barnhem. Några av nämnda särskilda omständigheter hava i det föregående (s. 134) angivits. Någon obligatorisk föreskrift om att varje kommun skall hava barnhem har ej ansetts böra meddelas (se vidare vid 5 kap.). Finnes ej kommu­ nalt barnhem, har barnavårdsnämnden att, då omhändertaget barn behöver vård å barnhem, vidtaga åtgärd för att bereda barnet plats å annan till­ hörigt barnhem. Endast barn under två års ålder bör få vårdas å fattigvårdsanstalt. Stadgande härom har intagits i förevarande mom. (jfr fvl. 32 §). Jämlikt 33 § må dock tillfällig vård å dylik anstalt beredas även barn över två års ålder. Nämnden skall Enligt 30 § fattigvårdslagen bör fattigvårdsstyrelsen vaka över att de, barnets^ård som mo^agit barn till vård, fullgöra sina skyldigheter. Ett liknande stadoch utveckling, gande har av kommittén föreslagits i 39 § 3 st. Med hänsyn särskilt (.5 mom.) till att här är fråga icke blott om barn, vilka omhändertagits för samhällsvård, utan även om sådana, som omhändertagits för skyddsuppfostran, lärer det vara av vikt, att nämnden ägnar uppmärksamhet icke endast åt

Kungl. Majds proposition nr 150. 137

den vård och uppfostran, som barnet erhåller i fosterhemmet eller barn­ hemmet, utan även åt barnets utveckling. Det kan nämligen stundom inträffa att, ehuru fosterhemmet eller barnhemmet gör vad på det an­ kommer för barnets uppfostran, dess utveckling eller anlag dock går i sådan riktning, att en förflyttning påkallas. Ett framhållande av att nämn­ den bör med uppmärksamhet följa barnets utveckling har därför synts mig lämpligt. År barnet överlämnat till fosterhem eller barnhem i annan kommun, kan i regel övervakandet av fosterhemmet och barnets utveckling icke utföras av nämndens ordinarie krafter, utan torde särskilda ombud böra anlitas, därest ej övervakandet anförtros åt barnavårdsnämnden i barnets vistelsekommun (se 16 § 1 mom.). I varje fall torde, på sätt kommittén föreslagit, anmälan böra göras hos barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet fostras. Om möjlighet till befrielse från denna an­ mälningsplikt se 60 § 1 mom. Såsom i den allmänna motiveringen (s. 64) anmärkts, har i fråga om icke vanartade barns behandling reservation avgivits av tvenne ledamöter i kommittén (M. s. 471, 472). Reservanterna hava velat bibehålla fattig­ vårdens befattning med fattiga barn oförändrad och även velat åt fattigvårdsmyndigheterna anförtro omsorgen om de för skyddsuppfostran om­ händertagna barn, som icke äro vanartade. Barnavårdsnämnden skulle visserligen fatta beslut om själva omhändertagandet även av dessa barn [22 § a) och b)], men sedermera skulle nämndens befattning med dem upphöra och i stället överlåtas åt fattigvårdsmyndigheterna att svara för deras vård och uppfostran. I den allmänna motiveringen har jag angivit de skäl, som förmått mig att avstyrka detta förslag.

Vanartade barns behandling.

(K. 58 § 2 och 4 mom., M. s. 209, 210, Y. 319, vl. 12 och 13 §§.) 3C> §. Under det att i fråga om icke vanartade barns behandling enskilt hem Skyddshem bör vara regeln och intagning i barnhem endast undantagsvis ifrågakomma, ensicnt hem har i 1 mom. av förevarande paragraf, i överensstämmelse med gällande lag och kommitténs förslag, såsom huvudregel uppställts, att vanartade barn skola intagas i för sådana barns uppfostran särskilt avsedda skydds­ hem, varjämte möjlighet öppnats att undantagsvis överlämna dylika barn till enskilt hem eller barnhem. Sådant överlämnande bör dock endast ifrågakomma, om vård i barnhem eller enskilt hem kan anses lämpligare för barnet än uppfostran i skyddshem och våda för andra barns sedliga utveckling icke kan befaras därigenom uppkomma. Att samma bestäm­ melser angående utackorderingen, tillsynen m. m. skola gälla i fråga om dessa till enskilt hem eller barnhem överlämnade barn som beträffande de icke vanartade, ligger i sakens natur. En hänvisning har därför gjorts till 34 §. Av praktiska skid har slutligen i förevarande moment uttrycket skyddshcmselev upptagits såsom särskild benämning på barn, som intagits i

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

skyddshem. Vistas dylikt barn på grund av villkorlig utskrivning, varom stadgas i 45 §, utanför skyddshemmet, är barnet dock att betrakta såsom skyddshemselev, intill dess slutlig utskrivning i enlighet med 46 § äger rum. I gällande lag har med skyddshem likställts allmän uppfostringsanstalt (vl. 12 § 1 mom.). Anledningen härtill var, enligt vad vid lagens ut­ skottsbehandling uttalades, att tillräckligt antal skyddshem vid lagens ikraft­ trädande icke kunde väntas vara upprättade. Någon motsvarighet till ifrågavarande stadgande torde nu icke vara av behovet påkallad. Endast i visst undantagsfall, vartill jag återkommer vid 43 § 4 inom., torde skyddshemselev böra överflyttas till allmän uppfostringsanstalt. För närvarande gäller (vl. 13 §) att av barnavårdsnämnden omhänder­ taget barn, som av nämnden överlämnats till enskilt hem eller barnhem, må intagas i skyddshem, om dess samvaro med andra barn innebär våda för dessas sedliga utveckling eller dylik åtgärd eljest prövas av behovet påkallad. Ett stadgande av i huvudsak samma innebörd har influtit i kommittéförslagets 58 § 4 mom. och föreliggande förslags 35 § 2 mom. Beträffande det fall, att för samhällsvård omhändertaget barn blir van­ arta!, se 47 § 2 mom.

36 §■ Specialvård för sjuka och abnorma barn.

Vård å (K. 37, 41 §§, 58 § 3 mom., M. s. 171 —173, 180, 210, Y. 278, specialanstalt. 279, fvl. 35 §.) Förevarande paragraf är tillämplig å alla omhändertagna barn, vanartade och icke vanartade, sådana som omhändertagits för samhällsvård och skyddsuppfostran. Påkallar barnets sjukdom eller abnormitet särskild vård, skall sådan beredas å särskild anstalt eller, om detta icke erfordras eller kan ske, annorstädes, t. ex. i enskilt hem. Det är här i främsta rummet fråga om blinda, dövstumma, sinnesslöa, fallandesjuka, sinnessjuka, tuberkulösa eller av annan kronisk sjukdom lidande och vanföra. Kommittén har (M. s. 180) redogjort för de möjligheter till anstaltsvård, som före­ ligga. Numera finnas, utom de av kommittén omnämnda anstalterna, även statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa. År omhändertaget barn icke blott sjukt utan därjämte så vanartat, att det ej kan vårdas bland andra sjuka, utan måste intagas i skyddshem, skall erforderlig vård beredas det i enlighet med stadgandet i 43 § 3 mom. Kommittén har (M. s. 173 och 223) framhållit önskvärdheten av'att en anstalt för medicinsk specialundersökning av barn komme till stånd samt antytt möjligheten, att detta kunde ske i samband med allmänna barnhusets i Stockholm verksamhet. I ett på Kungl. Maj:ts prövning beroende förslag till omorganisation av barnhuset ingår även anordnande av en avdelning för sådant ändamål.

Vissa uppfostringsåtgärder m. m.

Under denna rubrik hava sammanförts en del bestämmelser angående barnavårdsnämnds och skyddshemsstyrelses befogenheter och skyldigheter

Kung!. Maj:ts proposition nr 150. 139

beträffande omhändertagna barn m. m. Det har ansetts ändamålsenligt att samla dessa bestämmelser i det kapitel, som rör behandlingen av sådana barn. I kommittéförslaget voro motsvarande stadganden spridda i 6, 7 och 9 kap. (K. 42 § 1 mom., 43 §, 59 § 1 inom., 60 §, 75 § 5 inom., M. s. 37 §. 86—88, 180. 211, 212, 262, Y. 284—287, fvl. 77 §, vl. 15 § 6 Uppsikt över . ’ „„ . omhändermom., lagen om barn i aktenskap 4 och 12 §£?, lagen om barn utom tågna barn äktenskap 2 §.) m- Lika med kommittén (M. s. 87) anser jag, att bestämmelser om målsmansrätt över omhändertagna barn icke böra intagas i barnavårdslagen samt att det i fattigvårdslagen 7 7 § förekommande stadgandet om målsmansrätt bör utgå ur sistnämnda lag (se s. 249). Jag ansluter mig även till kommitténs uppfattning, att uttrycket »uppsikt» bör komma till an­ vändning för att beteckna barnavårdsmyndighetens ställning till omhänder­ taget barn. Detta är så mycket naturligare som samma uttryck i lagen om barn i äktenskap användes beträffande föräldrars förhållande till dy­ lika barn och barnets omhändertagande av det allmänna faktiskt medför, att föräldrarnas myndighet över barnet i viss omfattning vilar. Vad angår skyddshemselev, bör uppsikten tillkomma skyddshemmets före- Skyddshemsståndare under styrelsens överinseende. Uppsiktens omfattning och sättet eleT' (i mr,m) för dess utövande böra angivas i skyddshemmets reglemente, som jämväl bör innehålla bestämmelser om disciplinära åtgärder för tillrättavisande av elev (jfr vl. 15 § 6 mom.) samt den rätt till umgänge med elev, som tillkommer hans föräldrar. Med hänsyn till den olika karaktär, som enligt förslaget skall tillkomma olika arter av skyddshem, låter det sig uppen­ barligen icke göra att i lagen meddela detaljerade bestämmelser i nämnda hänseenden. Att dylika bestämmelser givas i reglementet, torde icke vara ägnat att väcka betänklighet med hänsyn till att reglementet är avsett att fastställas av Kungl. Maj:t. Enahanda befogenhet tillkommer som bekant Kungl. Maj:t i avseende å åtskilliga anstalter av annat slag. I nu an­ givna hänseenden överensstämmer föreliggande förslag i sak med kommitté­ förslaget (K. 75 § 5 mom., M. s. 212, 262). Kommittén har uppgjort ett förslag till normalreglemente för skyddshem (se kommitténs författningsförslag s. 82), vilket, därest förevarande lagförslag antages, bör bliva föremål för vidare granskning. I första stycket av förevarande mom., vilket avser omhändertaget barn, Omhändertaget som ej är skyddshemselev, stadgas i saklig överensstämmelse med kommitté- ..ba™’,!°” ej •’ J 700 ar skyddshemsförslagets 42 § 1 mom. och 59 § 1 mom., att föräldrarnas rätt till upp- olev. (2 mom.) sikt över barnet och att tukta det i och med omhändertagandet övergår på barnavårdsnämnden eller den, åt vilken nämnden överlåter denna rätt. Härtill torde kunna ifrågakomma en barnhemsföreståndare eller enskild person, som fostrar barnet. Mot det i kommittéförslaget begagnade uttrycket »tukta barnet» hava från ett par håll riktats anmärkningar (Y. 284, 285). Då i förevarande stadgande allenast utsäges, att föräldrarnas rätt i visst hänseende övergår

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 1Ö0.

på barnavårdsnämnden, och i den nya lagen om barn i äktenskap föräldrar­ nas tillrättaförande av sina barn betecknats med ordet »tukta», har jag an­ sett nämnda anmärkningar icke böra föranleda ändring i kommitténs förslag. Föräldrar till omhändertagna barn måste givetvis vara underkastade nämndens bestämmelser angående deras rätt till umgänge med barnet. Att föräldrar till barn, omhändertagna för samhällsvård, endast om särskilda omständigheter därtill föranleda böra berövas rätten till umgänge med sina barn, följer därav, att själva omhändertagandet grundats på medgivande från föräldrarna. (Jfr 12 § i lagen om barn i äktenskap och 2 § i lagen om barn utom äktenskap.) Bestämmelser av nu angiven innebörd hava föreslagits i andra stycket av 2 mom. Dessa bestämmelser överensstämma i sak med kommittéförslagets 43 och 60 §§. 38 §. (K. 42 § 2 mom., 59 § 2 mom., 77 §, M. s. 180, 211, 263, Y. Förmyndare 347, fvl. 77 §.) för omhänder­ taget barn. I förevarande paragraf hava samlats de på tre olika ställen i kommitténs förslag förekommande bestämmelserna om anmälan rörande behov av för­ myndare för omhändertaget barn. Enligt nämnda förslag skulle dylik an­ mälan, beträffande skyddshemselev efter anmälan av skyddshemmets sty­ relse eller föreståndare, vid behov alltid göras av barnavårdsnämnd. Från ett håll (Y. 347) har emellertid framhållits, att då barnavårdsnämnden i övrigt intet hade att göra med barn, sedan det överlämnats till skydds­ hem, hänvändelse till domstol om förordnande av förmyndare för sådant barn borde göras av styrelsen för skyddshemmet. Då denna anordning ur praktisk synpunkt äger företräde framför den av kommittén föreslagna, har förslaget undergått jämkning i angiven riktning.

5 KAP.

Om barnhem och skyddshem.

Kommittén upptog i ett särskilt kapitel, det åttonde, stadganden be­ träffande barnhem och ägnade följande kapitel åt skyddshem. Då enligt föreliggande förslag barn, som äro intagna i barnhem, äro att anse såsom fosterbarn, hava vissa av kommittéförslagets stadganden angående åtgärder mot missförhållanden i barnhem m. m. ansetts böra erhålla sin plats bland bestämmelserna om fosterbarnskontrollen (7 kap.). De få återstående stadgandena rörande barnhem hava av lämplighetsskäl sammanförts med bestämmelserna angående skyddshem till ett gemensamt kapitel, det femte, som emellertid sönderfaller i tvenne underavdelningar med rubrikerna » Barnhem » och » Skyddshem ».

Barnhem.

39 §. (K. 40 §, M. s. 219—224, Y. 323, läkarinstruktionen 8 §, 26 § Vad förstås 3 mom.) med barnhem? Enär i fråga om barnhem vissa bestämmelser måste gälla, vilka icke böra äga tillämplighet i avseende å enskilda hem, där barn mottagas till

Kung],. Maj:ts proposition nr 150. 141

fostran, eller å vissa specialanstalter, liar det ansetts nödigt att i korthet angiva vad som förstås med barnhem. En precisering av barnhemsbegreppet är även av betydelse med hänsyn till bestämmelserna om fosterbarnskontrollen (se 7 kap.). Med barnhem förstås i allmänhet hem för stadigvarande vård och upp­ fostran av barn. Däri inbegripas alltså icke anstalter, där barnen vistas endast vissa tider av dygnet, såsom barnkrubbor, arbetsstugor, barnavärn och barnträdgårdar. Lika litet lärer enligt allmänt språkbruk dit hänföras anstalter, där barn vistas under viss del av året t. ex. för sin utbildning (s. k. skolhem). Däremot torde som barnhem anses anstalt, som visser­ ligen ej är avsedd att för längre tid utgöra barnens hem, men där barnen vårdas antingen under från början obestämd tid, oftast i syfte att den senare placeringen skall bliva beroende av de iakttagelser rörande barnen, som göras under deras vistelse i hemmet, eller för att sambandet mellan späda barn och deras mödrar må bibehållas, det vill säga de s. k. upptagningshemmen, av vilka de för mödrar med späda barn avsedda pläga kallas spädbarnshem. Under det att i kommittéförslaget (40 §) barnhem i korthet betecknades såsom anstalt för barnavård, har i föreliggande förslag åt ordet givits en definition i enlighet med vad ovan anförts. Alla anstalter för stadigvarande vård och uppfostran av barn (utom skyddshem och allmänna uppfostrings­ anstalter) gå alltså in under begreppet samt av anstalter för tillfällig vård av barn de s. k. upptagning shemmen (inkl. spädbarnshemmen). Förlossnings­ hem åter kunna icke inbegripas under barnhem, även om där någon gång lämnas vård åt ensamma späda barn. Den kontroll, som enligt vad erfaren­ heten utvisar, i vissa fall där kan vara av behovet påkallad, torde vinnas genom bestämmelserna i 7 kap. Finnes vid förlossningshem eller barnbörds­ hus särskild spädbarnsavdelning, är denna givetvis att hänföra till barnhem (spädbarnshem). Kommittén har (M. s. 221, 222) övervägt spörsmålet, huruvida kom­ munerna borde åläggas att upprätta barnhem, men kommit till den upp­ fattningen, att det borde överlåtas åt kommunerna att i samarbete med den enskilda offervilligheten förfara allt eftersom förhållandena kräva. Till denna kommitténs uppfattning kan jag ansluta mig. I detta sammanhang vill jag erinra om att, enligt det förut omförmälda, på Kungl. Maj:ts prövning beroende förslaget till omorganisation av allmänna barnhusets verksamhet, barnhuset skall äga utdela understöd till upptagningshem. Tilläggas må, att det är av stor vikt, att upptagningshem och barnhem för stadigvarande vård komma till sin rätta användning. Därvid är särskilt att beakta, dels att ett barn i allmänhet ej alltför länge bör tillåtas kvar­ bliva å upptagningshem, såvida ej vissa egendomligheter hos barnet nöd­ vändiggöra eu längre tids observation, dels att vanliga normala barn näppe­ ligen böra få vistas hela sin uppväxttid ens i en anstalt avsedd för stadig­ varande vård, med mindre särskilda omständigheter tala därför.

142 Kung! Maj:ts proposition nr 150

40 §. (K. 73 §, M. s. 228.) Förteckning För denna §, som är lika lydande med 7 3 § i kommitténs förslag, över barn i barnhem. torde någon motivering icke vara erforderlig. 41 §. (K. 68, 69 §§, M. s. 224, 225; Y. 324—326, fvl. 34 §.) Plan för Den tillsyn, samhället utövar över fosterbarnsvården, bör givetvis vara barnhem , som upprättas av i stort sett densamma, om barnet vårdas i enskilt hem eller i barnhem; kommun eller den bör under alla förhållanden gå ut på en kontroll av att barnets vård landsting. och uppfostran äro tillfredsställande. De fordringar beträffande barnhem, som uppställas i kommittéförslagets 68 §, äro också av den art, att de böra uppställas beträffande varje hem, där barn mottages till fostran. Därför hava också i föreliggande förslag, enligt vilket alla barn i barnhem äro att hänföra till fosterbarn, i 7 kap. meddelats bestämmelser om kontroll från barnavårdsnämndens sida över vården av alla fosterbarn, vare sig de vistas i enskilt hem eller barnhem. Av skäl, som komma att närmare beröras i 7 kap., upptager föreliggande förslag däremot ej bestämmelser om koncession för inrättande av barnhem, motsvarande de föreskrifter, som förekomma i kommittéförslagets 70 §. Men i förevarande § har upptagits en bestämmelse av i huvudsak samma innebörd som kommitté­ förslagets 69 § angående fastställande av plan för barnhem, som inrättas av kommun eller landsting. Den sålunda föreslagna bestämmelsen ansluter sig nära till stadgandet i 34 § fattigvårdslagen. Det torde vara av vikt att vinna garanti för att barnhem av ifrågavarande slag anordnas på ett sätt, som är ändamålsenligt och tillfredsställer hygienens fordringar. Vid fastställande av planer för fattigvårdsanstalter plägar tillgå så, att rit­ ningar och övriga handlingar av länsstyrelsen insändas till socialdeparte­ mentets byrå för fattigvård och barnavård för att undergå granskning av den vid nämnda byrå anställde, på området särskilt sakkunnige arkitekten. Ett motsvarande förfarande beträffande fastställande av planer för barnhem skulle enligt min tanke vara att förorda. Att länsstyrelsen vid dylikt ärendes behandling begagnar sig av vederbörande barnavårdskonsulents sakkunskap, torde med hänsyn till innehållet i 20 § falla av sig självt, liksom länsstyrelsen icke lärer underlåta att, där så kan anses påkallat, inhämta yttrande från tjänsteläkare. Något uttryckligt stadgande om kon­ sulentens eller läkarens hörande (jfr Y. 325, 326) torde alltså icke vara erforderligt. Stadgandet i andra stycket av förevarande §, att länsstyrelsen skall bestämma, huruvida vid fattigvårdsanstalt inrättad särskild avdelning för barn må kunna godkännas som barnhem, överensstämmer i allo med kommitténs förslag och har från intet håll gjorts till föremål för erinran. 42 §. (K. 72 §, M. 228, Y. 334.) Länsstyrel­ Visserligen tillkommer det enligt föreliggande förslag i första hand barna­ sens befogen­ het beträffan­ vårdsnämnden att öva tillsyn över alla barnhem inom kommunen (jfr dock de barnhem. 60 §) och att beivra där rådande missförhållanden (52 och 59 §§), men nämn­ den har dock ej ansetts böra tilldelas befogenhet att förordna om stängande

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 143

av barnhem. En så långt gående åtgärd torde böra ankomma på den över­ ordnade myndigheten, länsstyrelsen. Denna bör även kunna i fall av behov förbjuda barns vårdande å kommunens egna barnhem. Med hänsyn till sistnämnda omständighet har förevarande stadgande ansetts böra erhålla sin plats i detta kapitel i stället för i 7 kap., vars bestämmelser ej äro tillämpliga på barn, som vårdas å kommunens inom densamma belägna barnhem. Det ligger i sakens natur, att länsstyrelsen endast i nödfall och då rättelse ej på annat sätt står att vinna bör förordna om stängning av ett barnhem; i vissa fall torde rådande missförhållanden kunna avhjälpas genom mindre långt gående åtgärder. Länsstyrelsen bör därför givetvis vara be­ rättigad att, om den anser sig icke böra förbjuda barns vårdande i barn­ hemmet, förordna om de åtgärder, som må vara erforderliga för missför­ hållandenas avhjälpande. Stadgande härom har ansetts böra erhålla sin plats före bestämmelsen om rätt för länsstyrelsen att förbjuda barns vårdande i barnhemmet. Angående straff för överträdelse av förbud, som nyss sagts, se 73 §.

Skyddshem.

(K. 74 § 1 inom., M. s. 229—235, 482—483, Y. 335—344, vl. 14 §.) 43 § 1 mom. Första stycket av förevarande mom. motsvarar kommittéförslagets 74 § Landstingens 1 mom. första stycket, som endast undergått vissa formella ändringar. ders skyui,)- Stadgandet överensstämmer i sak med 14 § första stycket i lagen om het att UPP' uppfostran åt vanartade m. fl. barn, sådant detta lagrum lyder enligt lag rättaj^ydds den 6 juni 1919, som träder i kraft den 1 januari 1925. I ett ytt­ rande (Y. 340, jfr Y. 343) har gentemot detta stadgande gjorts gällande, att landstingen och de städer, som icke deltaga i landsting, borde befrias från skyldigheten att anordna skyddshem; denna skyldighet borde i stället ankomma på staten. Jag kan icke dela denna uppfattning. Icke heller i övrigt finner jag anledning till avvikelse i sak från vad kommittén i denna de! föreslagit. I fråga om andra stycket, som i huvudsak överensstämmer med kom­ mittéförslagets 74 § 1 mom. andra stycket liksom med 14 § andra stycket i 1902 års lag (i dess lydelse enligt lagen 1919), må erinras om en av en ledamot i kommittén avgiven reservation (M. s. 482, 483). Däri göres gällande, att landsting och stad, som ej deltager i landsting, bör kunna befrias från skyldighet att upprätta skyddshem, ej blott om till­ räckligt antal dylika i annan ordning kommit till stånd, utan även om landstinget eller staden »visar sig hava på annat sätt tillbörligen sörjt fou uppfyllandet av sina skyldigheter med hänsyn till uppfostran av vanartade barn». Härmed avses, såsom i motiveringen framhålles, att landstinget eller staden har tillgång till erforderligt antal platser å upp­ fostringsanstalt, som ej är godkänd såsom skyddshem. Från åtskilliga håll (Y. 335—339) har uttalats anslutning till denna

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

reservation, under det att i andra yttranden kommitténs förslag i denna del uttryckligen tillstyrkts (T. 341—343) eller ock lämnats utan erinran. Så framhålles i ett yttrande (Y. 341), att ett sådant tillägg, som det av reservanten påyrkade, måste anses opåkallat, då de uppfostringsanstalter, reservanten i sin motiverig hänvisade till, borde av vederbörande myndig­ het erkännas såsom skyddshem, för så vitt de fyllde anspråken på ett sådant. Skulle det brista härutinnan, vore det icke till sakens fromma att öppna möjligheter för landstingen till undantag från skyldigheten att tillfredsställande ordna frågan om skyddshem. Även skyddshemsinspektören framhåller i sitt yttrande (Y. 342), att en sådan bestämmelse som den av reservanten föreslagna skulle lagfästa en villervalla på skyddsliemsområdet, vilken alltför länge fått råda, men vilken nu, tack vare 1919 års lag, vore på väg att hävas. Svenska landstingsförbundets styrelse håller ävenledes före (Y. 343) att, eftersom ett stort antal landsting redan in­ rättat sig för denna vårds handhavande i enlighet med 1919 års lag och förarbetena härutinnan beträffande övriga landsting i allmänhet fortskridit så långt, att de kunde förväntas vara avslutade, innan barnavårdslagen bleve genomförd, det knappast torde vara tillrådligt att för närvarande ändra de hittillsvarande bestämmelserna i förevarande fråga. Reservantens uppfattning, att landsting eller stad, som ej deltager i landsting, bör erhålla befrielse från skyldigheten att upprätta skyddshem, även om erforderligt antal platser å såsom skyddshem erkänd uppfost­ ringsanstalt ej finns disponibelt, kan jag icke dela. Därest, såsom reser­ vanten gör gällande, tillfredsställande vård och uppfostran kan å anstalt, som ej godkänts såsom skyddshem, beredas barn, vilka behöva skyddshemsvård, lärer hinder ej möta för anstaltens godkännande såsom skydds­ hem. År åter anstalten sådan, att godkännande ej kan meddelas, böra barn, som är o i behov av skyddshemsvård, ej få intagas där. Uppfyller anstalten de fordringar, som böra uppställas på ett barnhem, kunna givet­ vis lindrigare vanartade barn (35 § 1 mom. andra stycket) intagas där, men att en anstalt, som ej uppfyller de fordringar, vilka böra uppställas på skyddshem, skall få tjänstgöra såsom sådant, lärer icke vara försvar­ ligt. På grund härav ansluter jag mig till kommitténs förslag, som emel­ lertid i anslutning till en erinran (Y. 344) undergått viss jämkning. Beträffande tidpunkten för den ifrågavarande bestämmelsens ikraftträ­ dande antydde kommittén (M. s. 235), att spörsmålet härom borde tagas under omprövning vid lagförslagets vidare behandling. I vissa yttranden (Y. 20, 26 s. 13, 31) har påyrkats en tillräcklig respittid för anordnandet av dylika skyddshem. Då emellertid, såsom framgår av landstingsförbun­ dets ovan refererade yttrande, förarbetena härvidlag i allmänhet kunna förväntas vara avslutade vid ingången av år 1926, då förevarande lagför­ slag är avsett att träda i kraft, torde någon särskild övergångsbestämmelse ej vara erforderlig. Ej heller finner jag skäl föreligga att föreslå ett fram­ flyttande av 1919 års lags ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 145

Av skyddshemsinspektören bär (Y. 342 s. 149) framhållits önskvärddieten av samarbete mellan landstingen och de städer, som ej deltaga i landsting, i fråga om skyddshemsarbetet. Yad sålunda anförts är förvisso förtjänt av beaktande. Det är min förhoppning, att skyddshemsinspek­ tören, som redan vidtagit åtskilliga åtgärder i angivet syfte, skall i före­ ning med svenska landstingsförbundet bliva i stånd att ytterligare befordra ett dylikt samarbete, vilket säkerligen skulle vara till stor båtnad för skyddskemsverksamhetens utveckling. Därvid torde även böra uppmärk­ sammas, huruvida någon differentiering mellan de olika skyddshemmen kan befinnas önskvärd beträffande yrkesutbildning och övriga anordningar. En sådan differentiering, som bl. a. ur ekonomisk synpunkt bör kunna vara lämplig, förutsätter emellertid samarbete mellan landstingen och stä­ derna. Kommer den till stånd, bör efter överenskommelse en överflytt­ ning kunna äga rum av skyddshemselev till annat skyddshem, där för honom särskilt lämpad yrkesutbildning står att erhålla. Till den av skyddshemsinspektören (Y. 342 s. 150) berörda frågan om samverkan mellan skyddshemmen och de allmänna uppfostringsanstalterna återkommer jag vid 4 mom. (K. 74 § 2—4 inom., M. s. 235—256, Y. 52, 89 s. 58, 342 s. 150.) 43 § 2 och 3 mom. Redan nu har ett starkt behov av ökad specialisering och organisation Skyddshem i skyddshemsarbetet gjort sig gällande. An mer kommer detta att bliva för vissa sär­ grupper. fallet genom en höjning av åldersgränsen för omhändertagande från 15 till 18 år. Dessa äldre, som enligt förslaget må kvarliållas å skydds­ hemmet till 21 år, kunna icke uppfostras å skyddshem, avsedda för yngre. För dem torde i regel behövas uppfostringsformer, som lämpa sig endast för de mest svåruppfostrade av de yngre (vanerymmare m. fl.). I skydds­ hem sinspektörens yttrande (Y. 342 s. 150) har uttalats tvekan om lämp­ ligheten av att sammanföra vanartade över 15 år med särskilt svårartade yngre barn. Jag är dock ense med kommittén (M. s. 243) därutinnan, att det med lämpliga lokala anordningar och en kompetent personal icke bör vara ägnat att väcka betänklighet att till samma slag av skyddshem hänföra de båda nämnda kategorierna. Andra grupper av vanartade finnas emellertid, som ej kunna vistas å vanliga skyddshem. Det är de vanartade, som även lida av kropps- eller sinnessjukdom eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet. Dessa hava hittills på grund av sin sjukdom antingen förvägrats inträde på skyddshem och således gått miste om den för dem nödiga uppfostran, eller intagits i skyddshem, där möjlighet saknats att bereda dem lämpligt arbete, eller vårdats å sjukhus, sanatorier eller vanföreanstalter, avsedda för välartade och därför i regel utan möjlighet att beivra vanarten. Det är tydligt, att för alla dessa särgrupper av vanartade (de äldre, de siirskilt svåruppfostrade, de kroppsligt sjuka eller psykiskt abnorma) vård å särskilda skyddshem måste beredas, och detta ej blott för deras egen skull, utan lika mycket för de andra elevernas. Det är icke för- Biliang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 112 käft. (Nr 150.) 197223 10

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

svarligt att utsätta yngre, relativt oskyldiga barn för påverkan av äldre eller särskilt svåruppfostrade kamrater. Och det är synnerligen förryckande för arbetet på ett skyddshem, om somliga elever på grund av sjukdom eller abnormitet, som gör dem mindre tillräkneliga, skola intaga en un­ dantagsställning. Det faller även av sig självt, att de, som lida t. ex. av tuberkulos i smittosamt stadium, måste vårdas så, att ej andra utsättas för smittofara. Elevernas vetskap om utsikten att, därest deras uppfö­ rande därtill föranleder, bliva förflyttade till strängare anstalt, torde slut­ ligen ur disciplinär synpunkt vara av icke ringa värde. I fråga om den synnerliga betydelsen av denna differentiering av skyddshemmen tillåter jag mig att hänvisa till barnavårdsnämndens i Göteborg, Härnösands dom­ kapitels och skyddshemsinspektörens yttranden (Y. 52, 89 s. 58, 342 s. 150). Kommittén föreslog, att staten skulle anordna särskilda skyddshem för de äldre och de synnerligen svåruppfostrade (K. 74 § 2 mom.). För övriga grupper skulle jämväl ankomma på staten att anordna särskilt skyddshem eller avdelning av skyddshem (K. 74 § 3 mom.). Konungen skulle dock äga för något av ovannämnda ändamål godkänna därför läm­ pad anstalt, som upprättats av annan än staten (K. 74 § 4 mom.). Kom­ mittén ansåg således (M. s. 248—250), att staten själv borde anordna anstalter för ifrågavarande ändamål eller helt ansvara för driftskostnaderna. För gossarnas räkning skulle staten enligt erbjudande av styrelsen för föreningen till minne av Konung Oscar I och Drottning Josephina över­ taga åkerbrukskolonien Hall. För flickorna åter hade hänvändelse gjorts till Samariterhemmet i Uppsala, vars styrelse förklarat sig Ullig att åtaga sig uppgiften, under förutsättning att erforderliga kostnader för hemmens såväl anskaffning som drift bestredes av staten och att en för Samariter­ hemmet betryggande överenskommelse beträffande hemmets skötsel kunde träffas. Under överarbetningen av kommitténs förslag hava nya underhandlingar upptagits för att om möjligt vinna en antaglig lösning av den här be­ rörda anstaltsfrågan. Därvid hava i viss mån andra riktlinjer följts än de av kommittén uppdragna. Yad då först angår frågan om statens övertagande av åkerbrukskolonien Hall, har denna fråga kommit i ett nytt läge, i det Oscar-Josephina-föreningen, enligt vad jag erfarit, numera icke önskar överlåta anstalten ifråga. Det kan även dragas i tvivelsmål, huruvida ett uppfostringsarbete av ifrågavarande slag lämpligen bör bedrivas av staten själv. Åtskilliga skäl tala enligt min mening för att ett anförtroende av en dylik uppgift åt en härför lämpad enskild förening eller stiftelse skulle vara att föredraga framför statsdrift. Även av ekonomiska hänsyn lärer det vara önskvärt att undvika anord­ nande av nya statsanstalter. På grund härav hava hos ett antal för­ eningar och stiftelser gjorts förfrågningar, huruvida de vore villiga att i dem redan tillhöriga eller av dem för ändamålet anordnade anstalter

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 147

bedriva den uppfostringsverksamket, varom här är fråga. Beträffande flickorna har man därvid utgått från, att derå något mindre skyddshem vore att föredraga framför ett enda stort, varför en uppdelning av verk­ samheten beträffande flickorna mellan två eller tre föreningar k mule ifråga­ sättas. Jag är nu i tillfälle meddela, att Oscar-Josephina-föreningen, Svenska Diakonissällskapet, Samariterhemmet i Uppsala, Diakonissanstalten i Härnösand och Drottning Sophias skyddshem ställt sig tillmötesgående gentemot till dem riktade förslag att komma staten till hjälp vid lösningen av detta ekonomiskt och pedagogiskt svårlösta problem, förstnämnda för­ ening beträffande gossarna och de övriga i fråga om kickorna. En närmare redogörelse för resultatet av de förda underhandlingarna lämnas i sam­ manhang med behandlingen av frågan om kostnaderna för föreliggande förslags genomförande (s. 238). Redan nu anser jag mig emellertid böra nämna, att ökningen i statens kostnader för skyddshem, avsedda för dels de vanartade, omhändertagna efter 15 år, dels ovannämnda särgrupper av vanartade under 15 år, enligt gjorda beräkningar inskränker sig till cirka 55,000 kronor om året. Med hänsyn till att, på sätt av det föregående framgår, utsikter föreknnas, att skyddshem för de ovan omförmälta särgrupperna skola kunna komma till stånd, utan att staten själv anordnar sådana, har åt 2 och 3 mom. i 43 § givits en avfattning, som något avviker från den av kom­ mittén i 74 § 2—4 mom. föreslagna. Det har sålunda stadgats, att de ifrågavarande anstalterna skola vara upprättade »av staten eller annan», varjämte med hänsyn till att det måhända kan beknnas lämpligt att, i stället för att upprätta ett särskilt skyddshem, för viss grupp anordna en särskild avdelning vid ett skyddshem, möjlighet öppnats för eu dylik an ordning. Och slutligen har det utsagts, att intagandet i särskilt skydds­ hem eller avdelning av skyddshem skall äga rum »där så kan ske». Det kan nämligen icke förbises att det, särskilt under de första åren efter lagens ikraftträdande, måhända någon gång kan befinnas omöjligt att bereda plats å specialskyddshem eller specialavdelning av skyddshem för elev, som kan vara i behov därav. I sådant fall bör dylik elev tills vidare kunna vårdas å skyddshem, avsett för vanartade i allmänhet, givetvis med iakt­ tagande av de försiktighetsmått och med vidtagande av de särskilda an­ ordningar i övrigt, som kunna anses vara av behovet påkallade och möjliga att genomföra. (M. s. 244—247, Y. 52, 107, 342 s. 150.) 43 § 4 inom. Detta moment saknar motsvarighet såväl i gällande lag som i kom­ Svårt vanartades över­ mitténs förslag. Från åtskilliga håll har emellertid en förändring i nu lämnande Ull föreslagen riktning påyrkats. Enligt vad jag erfarit har man vid det å allmän upp­ fostrings­ åkerbrukskolonien Hall bedrivna uppfostringsarbetet funnit det utgöra en anstalt. brist, att för närvarande möjlighet saknas att överflytta elev till statens uppfostringsanstalt vid Bona, med mindre han kan ställas under åtal och dömas för begånget brott. Dels kan elev, även om han ej begått brotts-

148 Kungl. Mcij:ts proposition nr 150.

lig gärning, hava visat sig så svåruppfostrad, att för honom ovillkorligen kräves strängare uppfostringsmedel än dem, över vilka Hall förfogar, dels är det föga tilltalande, att anstalt sföreståndaren till äventyrs själv skall nödgas föranstalta om åtal mot sin elev, för att ett överförande till Bona skall kunna äga rum. Oscar-Josephina-föreningens styrelses ordförande, överdirektören Yiktor Almquist, har i sammanhang med åtagande att å Hall anordna skyddshem för bl. a. vissa vanartade, omhändertagna efter 15 år, uttalat, att styrelsen begär, att därest kommittéförslaget realiseras en sådan bestämmelse måtte komma till stånd, att de ynglingar över 15 år, vilka å Hall visat sig ytterst svårartade, kunde överflyttas till an­ stalt med särskilda resurser för omhändertagande av sådana. Skyddsliemsinspektören beklagar i sitt yttrande (Y. 342 s. 150), att kommittén ej föreslagit en samverkan mellan skyddshemmen och tvangs uppfostrings­ anstalterna, utan att »den enda väg, som enligt förslaget skall finnas mellan skyddshem och uppfostringsanstalt, går över domstolen, en väg, på vilken man icke gärna vill föra fram barn». Han framhåller vidare, hurusom skyddshemmen och uppfostringsanstalterna i det stora hela hava samma uppgift, att »pedagogiskt och psykologiskt sett alla förkomna 15—18-åringar höra samman, de må vara lösdrivare eller lagöverträdare» och att »hela vårt skyddsliemsväsen, både beträffande elevmaterialets klassificering, beträffande personalens rekrytering och beträffande den ekono­ miska sidan skulle högst väsentligt vinna, om vanliga skyddshem, statsskyddshem och statens uppfostringsanstalter samarbetade och vore — med all frihet för de enskilda — samorganiserade». Vidare har styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona anfört (Y. 107) att det numera knappast kunde med fog påstås, att någon väsensskillnad förefunnes mellan den skyddsuppfostran, som avsåges i kommittéförslaget, och den behandling, som gåves åt så kallade minderåriga förbrytare, även om denna ännu ginge under den tekniska termen tvångsuppfostran, och att det ville före­ falla som om, med hänsyn till den föreslagna avsevärda utvidgningen av nuvarande bamavårdsmyndigheters uppgifter och befogenhet, det icke borde möta oövervinnerliga svårigheter att åstadkomma en organisk förbindelse mellan de samhällsinstitutioner, som verkställde, å ena sidan skyddsupp­ fostran och å den andra tvångsuppfostran. Och styrelsen tillägger, att det beträffande de 1,100 ynglingar, som hittills varit intagna å Bonaanstalten, visat sig att den rättsliga anledningen till förordnandet om in­ sättande i allmän uppfostringsanstalt, d. v. s. den lagstridiga handling, för vilken de dömts, oftast varit obetydlig och bagatellartad i förhållande till den rent sociala grunden för uppfostringsförfarandets tillgripande.1)

l) Denna fråga har berörts även i styrelsens utlåtande över det år 1922 avgivna betän­ kandet med förslag till lag om tvångsuppfostran åt unga förbrytare m. m. Efter att hava redogjort för fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag om användande av åkerbrukskolo­ nien Hall till skyddshem för vissa äldre vanartade m. fl., anför styrelsen: »Då detta — — — skyddshem sålunda finge en ganska omfattande uppgift, skulle det utan tvivel vara till gagn för dess kommande verksamhet, om det kunde bliva befriat från

Kungl. Maj\ts proposition nr 150. 149

Som synes äro de på detta område speciellt sakkunniga eniga om för­ delen av att öppna möjlighet för en elevs direkta överföring från strängare skyddshem till anstalt med ännu starkare disciplinära maktmedel. Kommittén, som avvisat tanken på sammanförande, åtminstone för när­ varande, av de strängare skyddshemmen och de allmänna uppfostringsan­ stalterna, har icke heller ansett sig kunna förorda rätt till överflyttning av vissa svårare fall från nämnda skyddshem till uppfostringsanstalterna (M. s. 246). Kommittén har motiverat denna sin ståndpunkt med att de strängare skyddshemmen komme att erbjuda i stort sett samma möjlig­ heter för tillrättaförande av svårt vanartade som de allmänna uppfostrings­ anstalterna i deras nuvarande anordning. Därest emellertid överflyttning från strängare skyddshem till tvångsuppfostringsanstalt bleve medgiven, skulle det enligt min mening famna med fog ifrågasättas, att en viss skill­ nad gjordes mellan anordningarna å de strängare skyddshemmen, å ena, samt å tvångsuppfostringsanstalterna, å andra sidan. Kommittén fram­ kastade emellertid den tanken, att svårt vanartade skulle från strängare skyddshem kunna överföras till tvångsarbetsanstalt (M. s. 247). I avse­ ende härå vill jag framhålla, att en dylik anordning enligt min mening skulle innebära ett betänkligt avsteg från den eljest av kommittén liksom i föreliggande förslag upprätthållna grundsatsen, att för ungdom, den må vara än så sjunken, kräves ett annat behandlingssätt än för äldre. Så länge den ålder icke är förliden, under vilken den unge enligt barnavårds­ lagen är tillförsäkrad för ungdom avsedd behandling, bör samhället icke medverka till att han utsättes för faran av påverkan från äldre, moraliskt förkomna element. Att dylik fara skulle uppstå, om överföring från strängare skyddshem till tvångsarbetsanstalt bleve medgiven, lärer icke

de mera besvärliga och svårhanterliga eleverna över femton år genom dessas överflyttande till Bona, vilken anstalt med sina separationsanordningar har vida större resurser att om­ händertaga dylika elever än Hall, där eleverna ligga tillsammans i störa, gemensamma sovsalar. I själva verket bleve det icke heller någon artskillnad mellan de elever, som Bona Ange mottaga enligt den nya barnavårdslagstiftningen, och de elever, som efter domstols förordnande där insättas. Erfarenheten har givit vid handen, att ett betydande antal av de nykomna eleverna varit hemfallna till bettleri och lösdriveri. En uppdelning av unga vagahonder till olika anstalter, allteftersom de blivit lagförda för brott eller icke, är emellertid helt och hållet konstlad. Det konstitutiva hos dessa är det oordentliga, regellösa levnadssättet. Att vanarten dessutom tager sig uttryck i en brottslig gärning, beror ofta mera på en tillfällighet. I övrigt torde de unga vanartade, vilka omhändertagas på grand av lösdriveri, ofta hava begått brottsliga handlingar, ehuru dessa ej blivit kända eller be­ ivrade. Det väsentliga är i det ena som andra fallet själva asocialit^ten. Det är denna, som skall bekämpas. Behandlingsmetoderna ändras i intet avseende av det förhållandet, att en straffbar handling därjämte blivit begången. Något verkligt skäl att till skilda anstalter skicka vanartad ungdom mellan 15 och 18 år, som begått brott, och dy^lik, som ännu icke gjort sig skyldig till brottslig gärning, linnes icke. Eu uppfostringsanstalt för minderåriga lagöverträdare bör med andra ord icke vara något annat än ett skyddshem, må vara att detta skyddshem, med hänsyn därtill att det har att omhändertaga äldre åldersklasser än andra skyddshem, måste vara organiserat på ett något annorlunda sätt än dessa. Det kan vara på tiden, att statens uppfostringsanstalt för minderåriga lagöverträdare tillerkännes denna sin naturliga plats i samhällets övriga uppfostringsverksamhet.» So även fångvårdsstyrelsens och fattigvårdslagstiltningskommitténs uttalanden å s. 123 i det år 1923 avgivna betänkandet angående lösdrivares behandling.

150 Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

kunna bestridas, särskilt som åtminstone med nuvarande anordningar vid tvangsarbetsanstalterna ett noggrant avskiljande av de unga vanartade från de för lösdriveri dömda knappast skulle vara möjligt att genomföra. Reali­ serandet av den utav kommittén på denna punkt framkastade tanken — till vilken, enligt vad jag vill betona, kommittén icke fattat definitiv stånd­ punkt skulle enligt min mening innebära ett uppgivande av hoppet, en obotlighetsförklaring, beträffande vissa unga, och en dylik förklaring, som beträffande äldre i vissa fall möjligen må synas försvarlig, kan enligt min tanke icke anses förenlig med samhällets plikt mot ungdomen. I ovan refererade uttalanden hava anförts vissa enligt min mening tungt vägande skäl för beredande av möjlighet att överflytta särskilt svårt van­ artade från strängare skyddshem till allmän tvångsuppfostringsanstalt. Till vad sålunda anförts må tilläggas, att det ur pedagogisk-disciplinär syn­ punkt givetvis skulle för uppfostringsarbetet å de strängare skyddshemmen vara av betydelse, om eleverna visste, att de, i händelse av dåligt upp­ förande, i sista hand kunde skiljas från skyddshemmet och överföras till anstalt med strängare disciplinära medel. Ännu en omständighet talar enligt min mening för anordningen i fråga. Det kan tänkas inträffa, att skyddshemmen äro fullbelagda, under det att platser äro lediga på de all­ männa uppfostringsanstalterna. En överflyttning till de senare av svår­ artade elever kan då befinnas påkallad även med hänsyn till önskvärd­ heten av att å skyddshemmen bereda plats för barn, som eljest skulle vara i avsaknad av för dem lämpad behandling. Då jag icke heller be­ farar, att det för den allmänna uppfattningen skulle framstå såsom stö­ tande, om grovt vanartade, vilka icke dömts för brott, uppfostras tillsam­ mans med dem, vilka enligt domstols förordnande intagits i allmän upp­ fostringsanstalt, har jag genom ett stadgande i 43 § 4 mom. ansett möj­ lighet böra öppnas för en dylik anordning. Eu viktig inskränkning måste emellertid göras beträffande den ifråga­ varande möjligheten att överföra skyddshemselev till tvångsuppfostrings­ anstalt: dylik överföring bör endast få ifrågakomma beträffande den, som fyllt 15 år. I allmän uppfostringsanstalt kan nämligen enligt domstols förordnande blott intagas den, som uppnått straffmyndighetsåldern, 15 år, och det vore därför oegentligt, om vanartade skulle kunna där mottagas vid en lägre ålder. Den, som från skyddshem överföres till tvångsupp­ fostringsanstalt, bör givetvis där behandlas på samma sätt och kunna kvarliållas under enahanda tid, som gäller beträffande den, vilken på grund av domstols förordnande intagits i dylik anstalt (se 44 § 4 mom.). En över­ flyttning från skyddshem kommer sålunda ej att medföra, att uppfostrings­ tiden utsträckes, i det att såväl enligt gällande lag om tvångsuppfostran (5 §) som enligt föreliggande förslags 46 § 2 mom. uppfostringsarbetet skall vara avslutat senast då elev fyllt 21 år. Till förebyggande av att skyddshemselev utan giltig anledning förflyttas

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO. 151

till allmän uppfostringsanstalt erfordras vissa bestämmelser, till vilka jag återkommer vid 44 § 3 mom. (K. 74 § 4 mom., 75 § 1—4 mom., M. s. 256—262, vl. 15 §.) 44 § 1 och 2 mom. De i förevarande lagrum föreslagna bestämmelserna om skyddshemmens Skyddshem­ organisation skilja sig från motsvarande stadganden i kommittéförslaget mens orga­ nisation. huvudsakligen i formellt hänseende. Även med gällande lags föreskrifter överensstämma de i väsentliga avseenden. Beträffande grunderna för de föreslagna bestämmelserna kan jag i huvudsak inskränka mig till en hän­ visning till kommitténs motiv (M. s. 256—262). I eu detalj har avvikelse i sakligt hänseende skett från kommittéförsla­ get. Under det kommittén ansett bestämmelse om vem som beslutar om intagning i hemmet, böra meddelas i hemmets reglemente, har i före­ liggande förslags lagtext inryckts stadgande om att styrelsen beslutar om intagning i hemmet. Detta utesluter givetvis icke, att i reglementet be­ stämmes att styrelsen vid behandling av ärende om intagning är beslutför, även om visst mindre antal av ledamöterna är tillstädes. 44 § 3 mom. (K. 76 §, M. s. 263, Y. 346.) Bestämmelser Särskilda föreskrifter torde erfordras dels med avseende å intagning i om intagning skyddshem, avsedda för de i 43 § 2 och 3 mom. behandlade särgrupperna, i strängare skyddshem dels för överflyttning från ett skyddshem till skyddshem av annat slag m. m. och från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt. Dylika föreskrifter torde icke lämpligen kunna intagas i lagen utan böra utfärdas i administra­ tiv ordning. I avseende härå torde följande förtjäna att framhållas. De vanartade, som omhändertagits först efter fyllda 15 år, böra i regel genast intagas i skyddshem för äldre; likaledes torde vanartade under 15 år, som lida av kroppslig sjukdom eller psykisk abnormitet, böra omedelbart intagas i särskilt, för dylika barn avsett skyddshem. I fråga om särskilt svåruppfostrade under 15 år torde i regel en tids vistelse å vanligt skyddshem böra föregå intagning i strängare skyddshem. Det förekommer nämligen ej sällan, att ett barn, som i de skriftliga handlingarna framträder som synnerligen svårt förkommet, i skyddshemmet visar sig vara lätt mottag­ ligt för uppfostran och följaktligen ingalunda i behov av intagning i strängare anstalt. Ännu viktigare är att ingen elev överföres till allmän uppfostringsanstalt, utan att detta visat sig oundgängligen nödvändigt. Såväl vid överflyttning från ett skyddshem till ett strängare skyddshem som från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt torde ansökan böra göras av den styrelse eller föreståndare, som lärt känna barnet. Huruvida intagning bör beviljas av styrelsen för den institution, dit förflyttning ifråga sättes, eller i annan ordning, synes böra göras till föremål för vidare prövning. Då fråga uppstår om överförande till allmän uppfostringsanstalt, torde skyddshemsinspektörens yttrande böra inhämtas. Det lärer böra tagas under övervägande, huruvida icke detsamma bör ske även i fråga om förflyttning till skyddshem av siirskilt slag.

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

44 § 4 mom. Såsom vid 43 § 4 mom. antytts bör skyddshemselev, som överlämnats Behandling till allmän uppfostringsanstalt, behandlas på samma sätt som övriga i av skydds­ hems elev, som sådan anstalt intagna. Då även i övrigt vissa bestämmelser i lagen an­ överlämnats gående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran böra till allmän uppfostrings­ gälla beträffande dylik skyddshemselev, har i förevarande § lämnats en anstalt. hänvisning till 2—6 samt 10 och 11 §§ i nämnda lag. Däremot torde 7—9 §§ samma lag ej böra äga tillämpning i fall, varom nu är fråga. Skäl torde nämligen saknas att beträffande skyddshemselev, vilken över­ lämnats till allmän uppfostringsanstalt, stadga sådan inskränkning i åtalsrätten, som avses i 7 § nämnda lag. Vidare bör i stället för stadgandet i 8 § samma lag gälla 48 § i förslaget till barnavårdslag. Då genom en hän­ visning till 9 § i lagen om tvångsuppfostran överlämnande till tvångsuppfostringsanstalt av skyddshemselev, som fyllt aderton år, skulle för­ hindras, bör ej heller sistnämnda § äga tillämpning i det fall, varom här är fråga. 6 KAP.

Om utskrivning m. ni.

De av barnavårdsnämnden omhändertagna barnen äro enligt kommitténs liksom enligt föreliggande förslag att hänföra till tre olika grupper, näm­ ligen (enligt sistnämnda förslags terminologi) sådana, som omhändertagits för samhällsvård, sådana, som omhändertagits för skyddsuppfostran, men ej intagits i skyddshem, och skyddshemselever. Upphörandet av barnavårdsmyndigheternas befattning med dessa barn behandlades av kommittén under olika kapitel, så att beträffande de för samhällsvård omhändertagna bestämmelser återfunnos i såväl 6 kap. (45 §) som 7 kap. (61 § 2 och 3 mom.), beträffande de för skyddsuppfostran omhändertagna, som ej in­ tagits i skyddshem, i 7 kap. (61 § 1 och 3 mom. samt 63 §) och slut­ ligen beträffande skyddshemselever i 9 kap. (78 och 79 §§). Som emel­ lertid flera av dessa föreskrifter överensstämde och även enligt min mening viss överenstämmelse måste förefinnas mellan de stadganden, som beröra dessa olika fall, hava föreliggande förslags bestämmelser i dessa hänseen­ den sammanförts i ett gemensamt kapitel, som alltså innehåller alla be­ stämmelser angående upphörande av barnavårdsmyndigheternas befattning med omhändertagna barn. Utskrivning Det torde vara lämpligt att här lämna en kort redogörelse för bestäm­ av för skyddsmelserna om utskrivning av för skyddsuppfostran omhändertagna barn dels uppfostron omhänder­ enligt gällande lag och dels enligt kommitténs förslag. Jag kommer där­ tagna barn vid att begagna mig av en terminologi, som av praktiska skäl införts i enligt gälla.ndc lag och kom­ föreliggande förslag, nämligen uttrycken villkorlig utskrivning och slutlig mitténs utskrivning. förslag. Villkorlig Såväl i gällande lag som i kommitténs förslag finnes uttryckligt stad­ utskrivning. gande om villkorlig utskrivning endast beträffande skyddshemselever (vl. 16 §, K. 7 8 §). Om sådan utskrivning även innefattar återlämnande på prov till det egna hemmet framgår icke tydligt av formuleringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 153

Beträffande övriga av barnavårdsnämnd omhändertagna barn finnas varken i gällande lag eller i kommitténs förslag några bestämmelser om en över­ gångs- och prövotid före det definitiva upphörandet av omhändertagandet. Enligt vad jag inhämtat plägar Stockholms stads barnavårdsnämnd stundom på prov till hemmet återlämna barn, som av nämnden omhändertagits men ej överlämnats till skyddshem, och resultatet härav lär hava varit tillfredsställande. Förutom då för skyddsuppfostran omhändertaget barn uppnår den ålder, Anledning till slutlig ut­ vid vilken det allmännas befattning med barnet enligt lagen senast skall skrivning. upphöra, bör givetvis utskrivning ske, då den omständighet, som föranlett omhändertagandet, icke längre är för handen. Omhändertagande kan för­ anledas antingen av missförhållande i barnets hem eller av barnets person­ liga egenskaper; naturligen kunna också båda anledningarna förekomma samtidigt. Utskrivning bör sålunda äga rum, förutom då barnet uppnått nyssnämnda ålder, jämväl då sådan förbättring inträtt i avseende å för­ hållandena i barnets hem eller dess personliga egenskaper, att det all­ männas stöd ej vidare är erforderligt eller — i det fall, att omhänder­ tagandet föranletts av missförhållanden i båda angivna hänseenden — då erforderlig rättelse beträffande dem båda vunnits. Obligatorisk Vad först åldersgränsen beträffar, dragés den enligt gällande lag i olika slutlig utskriv­ fall vid olika tidpunkter. Sålunda stadgas (vl. 11 § 4 mom.) angående ning på grund omhändertaget barn, som ej är skyddshemselev, att utöver det kalenderår, av viss ålders uppnående. under vilket barnet fyller sexton år, gottgörelse för dess vård och upp­ fostran i enskilt hem eller barnhem icke bör utfästas av nämnden, var­ jämte (jfr vl. 23—25 §§) ersättning av fattigvårdssamhälle och enskild för sörjningspliktig efter nämnda tid ej kan utkrävas. Beträffande skydds­ hemselev stadgas (vl. 17 §), att den slutliga utskrivningen skall äga rum senast då barnet uppnått 18 år. Enligt kommitténs förslag skulle skyddsuppfostran av icke-skyddshemselev avslutas, då barnet fyllde 18 år (63 §). Beträffande skyddshemselev skulle slutlig utskrivning i regel ske vid 18 år, men i undantagsfall se­ nare, dock senast vid 21 år (79 §). Upphörandet av befattningen med omhändertagna barn på grund av Slutlig utskriv­ ning i anledning ändrade förhållanden behandlas i gällande lag något ofullständigt. I 10 § av ändrade stadgas visserligen, att om förhållandena i hemmet äro sådana, att barnet förhållanden. där kan erhålla lämplig vård och uppfostran, barnet må återlämnas till föräldrarna, men att barnet självt skulle så förbättras, att skyddsuppfostran ej längre är av nöden, tyckes icke förutsättas annat än beträffande skyddshemselever, om vilka det i 17 § heter: »När skyddsling vunnit den stadga, att uppfostran i skyddshemmet anses icke vidare vara för honom behövlig, må styrelsen besluta hans utskrivning». Kommittéförslagets 61 § 1 mom. innehåller bestämmelse angående bar­ nets återlämnande till föräldrarna, om förhållandena i hemmet förbättrats. I 63 § talas om att, då barnet — varmed här icke förstås skyddshems-

154 Kungi. Maj:ts proposition nr 150.

elev — liunnit den ålder samt nått den utveckling och stadga, att det icke längre är i behov av skyddsuppfostran, nämnden skall söka bereda barnet tjänst eller annan lämplig sysselsättning. Detta uttryck synes näppeligen omfatta jämväl ett återlämnande till det egna hemmet, en möj­ lighet, som alltså knappast förutsattes beträffande barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran men ej intagits i skyddshem. Så tyckes däremot snarare vara förhållandet med skyddshemselever, ty beträffande dylika heter det i 79 §, att de skola utskrivas, när de vunnit den stadga, att vistelse i skyddshem anses icke vidare vara behövlig, och i motiveringen (M. s. 212) säges, att bestämmelserna om utskrivning i 9 kap. »böra uppen­ barligen tillämpas även för det fall, att återlämnande av barnet skall ske till föräldrarna». 45 §■ (K. 78 §, M. s. 263, Y. 342 s. 150, vl. 16 §.) ™riv1}S ^ föregående har framhållits, att i kommittéförslaget saknades be­ stämmelse om villkorlig utskrivning beträffande andra än skyddshemselever. För mig står det emellertid tydligt, att dylik åtgärd bör kunna vara av stor betydelse även beträffande andra för skyddsuppfostran omhändertagna. De förut omnämnda erfarenheterna från huvudstadens barnavårdsnämnd tala även för denna uppfattning. Då barn »återlämnas på prov» till för­ äldrarna, bör vetskapen om, att tillståndet att få vistas i hemmet endast gäller tills vidare, för föräldrar och barn vara en sporre till bättring. Och möjligheten för nämnden att föreskriva bestämda villkor med avseende å bostad och sysselsättning m. m. bör vara ägnad att underlätta deras för­ sök i sådan riktning, skydda mot återfall och fullfölja den uppfostran, som bedrivits, medan barnet varit omhändertaget. — Samma synpunkter gälla givetvis även om barnet, i stället för att återlämnas till föräldrarna, anställes i tjänst eller annat lämpligt arbete eller överlämnas för vård och uppfostran till enskilt hem (vilken sistnämnda åtgärd dock icke kan inne­ bära villkorlig utskrivning annat än då fråga är om skyddshemselev). Yad särskilt skyddshemseleverna beträffar har skyddshemsinspektören i sitt yttrande (Y. 342) framhållit vikten av att denna form av uppfostringsarbetet mera anlitas, och detta ej blott med tanke på elevernas fostran utan även för främjande av deras yrkesutbildning. Vid den här ovan (s. 38) omförmälda konferensen betonades även, att den villkorliga utskriv­ ningen borde i stor utsträckning anlitas samt att övergången till det fria livet eljest lätt bleve ödesdiger. I förevarande § har upptagits stadgande om villkorlig utskrivning av barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran. Detta stadgande har så avfattats, att det, i olikhet mot kommittéförslaget, avser ej blott skyddshemselever utan även andra för skyddsuppfostran omhändertagna. Utskrivningen är avsedd att kunna ske ej blott genom anställande i tjänst eller annat arbete utan också genom återlämnande till föräldrarna eller överlämnande till en­ skilt hem. Även ett villkorligt överlämnande till barnhem av skyddshems­ elev torde i undantagsfall kunna befinnas lämpligt, t. ex. för beredande

Kung!. MajUs proposition nr 150. 155

av viss yrkesutbildning. Villkorligt återlämnande till liemmet bör kunna ske ej blott med hänsyn till en gynnsam utveckling hos barnet, utan också om förbättring i dess hemförhållanden inträtt. Att beslut om villkorlig utskrivning skall fattas av den myndighet, som bär ansvaret för barnets uppfostran, är tydligt; likaså att vederbörande myndighet ingalunda genom den villkorliga utskrivningen är löst från ansvaret, utan tvärt­ om äger skyldighet att noggrant övervaka barnet under prövotiden för att, så fort barnets uppförande eller annat förhållande därtill föranleder, åter­ taga barnet. Villkor böra uppställas med hänsyn till barnets bostad och sysselsättning. Huruvida äldre skyddsliemselev, som villkorligt utskrivits från skyddshem, varom förmäles i 43 § 1 mom., men anses böra återtagas, därvid skall föras tillbaka till samma skyddshem eller intagas i för äldre och svårare vanartade avsett skyddshem, torde böra tagas under övervägande vid utfärdande av de bestämmelser, varom i 44 § 3 mom. förmäles. Vad angår prövotidens längd, lärer denna böra bero på förhållandena i varje särskilt fall. Beträffande skyddshemselev torde böra i överens­ stämmelse med kommittéförslaget stadgas, att villkorlig utskrivning i regel bör ske så tidigt, att eleven får tillfälle att vistas utom skyddshemmet minst sex månader, innan slutlig utskrivning äger rum, varjämte, till före­ byggande av att villkorlig utskrivning tillgripes alltför snart, bör föreskrivas, att dylik åtgärd ej må, utan att särskilda omständigheter därtill föranleda, äga rum förr än ett år förflutit efter elevens intagande i skyddshemmet. Slutligen må här tilläggas, att därest, såsom jag hoppas, den villkor­ liga utskrivningen kommer till ökad användning, detta kan förväntas med­ föra ej blott gynnsammare resultat av skyddsuppfostringsverksamlieten, utan även avsevärda besparingar för det allmänna, i det kostnaderna för barnens vård utom skyddshem i de allra flesta fall avsevärt understiga kostnaderna för vård inom detsamma. (K. 61 § 1 och 3 inom.. 63 och 79 §§, M. s. 212—215, 182, 90, 46 §. 264—266, Y. 287, 320, 321, 348—351, vl. 10 §, 11 §4 inom., 17, 23 Slutlig utskrivning. och 25 §§.) För gällande lags och kommittéförslagets bestämmelser angående slutlig utskrivning på grund av viss ålders uppnående och i anledning av ändrade förhållanden samt vad därmed sammanhänger har redogörelse lämnats i det föregående (s. 153). I förevarande § hava bestämmelser intagits i nämnda hänseenden. Ehuru eu ökad användning av den villkorliga utskrivningen i det före­ gående framhållits såsom eftersträvansvärd, har dock i 45 § någon tvin­ gande bestämmelse om sådan utskrivning ej meddelats. Slutlig utskriv­ ning kan sålunda direkt äga rum. 1 mom. av 46 § har så avfattats, att slutlig utskrivning kan ske på Slutlig utskriv­ ning på grund grund av förbättring ej blott i fråga om barnets hemförhållanden utan av tindrade även beträffande barnets person, att utskrivningen innefattar utom barnets förhållanden. (1 inom.) (^inställande i tjänst eller annat arbete samt dess överlämnande till enskilt

156 Kungl. Majits proposition nr 150.

hem jämväl barnets återlämnande till föräldrarna, samt att utskrivning skall kunna ske, vare sig föräldrarna framställa begäran därom eller ej. Barns utskrivande för att anställas i tjänst eller annan sysselsättning eller för att överlämnas till annat hem än föräldrarnas bör givetvis ej vara bero­ ende av föräldrarnas begäran, och även återlämnande till det egna hemmet torde kunna vara för barnet lämpligt, fastän föräldrarna ej själva tagit initiativ till återlämnandet (jfr Y. 320). Att beslut om slutlig utskrivning skall fattas av barnavårdsnämnden, såvida barnet ej är skyddsliemselev, i vilket fall skyddshemsstyrelsen bär beslutanderätten, är en följd av principen, att ansvaret för omhändertaget barn kvarligger hos nämnden utom beträffande skyddshem selev, i vilket fall det överlåtits på skyddshemmets styrelse. Enligt kommitténs förslag skulle även den myndighet, som utövade inspektion över skyddshemmen, äga rätt att förordna om utskrivning därifrån (K. 79 §, M. s. 265). Detta anser jag mindre lämpligt. Enligt min åsikt bör skyddsliemsinspektören, om han finner elevs kvarhållande obefogat, hos hemmets sty­ relse göra hemställan om rättelse, men att tilldela honom befogenhet att utskriva elever, skulle otvivelaktigt verka försvagande på styrelsens aukto­ ritet. Skulle av inspektören gjord hemställan om utskrivning icke föran­ leda dylik åtgärd, bör inspektören liksom en var annan kunna påkalla in­ gripande av länsstyrelsen (se 81 § 2 mom.). Föräldrarna äga vidare jämlikt 81 § 1 mom. rätt att överklaga skyddshemsstyrelses beslut, varigenom framställning om slutlig utskrivning avslagits. Slutlig utskriv­ Den åldersgräns, vid vilken skyddsuppfostran senast skall upphöra, bör ning på grund av viss ålders i regel vara en annan än åldersgränsen för nämndens möjlighet att be­ uppnående. sluta barns omhändertagande, ty skyddsuppfostran bör lämpligen fortgå (2 mom.) någon tid för att kunna hava åsyftad verkan. I fråga om omhändertagande i fall, som avses i 22 § a) och b), är åldersgränsen 1(5 år; i dessa fall skall enligt föreliggande liksom enligt kommitténs förslag skydds uppfostran upphöra senast vid 18 år. Detsamma är förhållandet, om omhändertagandet skett i fall, som avses i 22 § c), men vanarten varit av så lindrig art, att barnet ej behövt överlämnas till skyddshem. I fråga om skyddshemselever böra däremot strängare regler gälla. De flesta vanartade, som omhändertagas efter fyllda 15 år, komma säkerligen att intagas i skyddshem och falla därför under bestämmelserna för skydds­ hemselever. Kommittén föreslog, att skyddshemselev skulle utskrivas senast, då han uppnått 18 år, såframt ej hans uppförande varit opålitligt eller han om­ händertagits efter fyllda 17 år, i vilka fall han skulle kunna kvarhållas utöver 18-årsåldern, dock ej längre än till dess han fyllt 21 år. Från dessa bestämmelser hava vissa avvikelser gjorts i föreliggande för­ slag. Sålunda har kvarhållande utöver 18-årsåldern ansetts böra medgivas, icke såsom enligt kommitténs förslag, då eleven vid omhändertagandet fyllt 17 år utan då han vid intagandet i skyddshem fyllt 15 år. I de fall, då*

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

stadgats, att myndigheten har att söka bereda den utskrivne anställning endast »då omständigheterna därtill föranleda». Enahanda inskränkning i myndighetens åliggande bör gälla även beträffande utrustningen, ty det är ej självfallet, att barn, som omhändertagits på grund av t. ex. miss­ handel, behöver eller ens bör förses med utrustning, om det efter en tid återlämnas till hemmet. Slutligen har uttrycket »lämpligt arbete» valts såsom innefattande både »tjänst» och »annan långlig sysselsättning». — I ett yttrande (Y. 351) har framhållits den stora svårigheten för skydds­ hems styrelse eller föreståndare att skaffa utskrivna barn lämpligt arbete och påyrkats, att i lagen borde införas eu bestämmelse, att den barna­ vårdsnämnd, som omhändertagit barnet, härutinnan måtte lämna bistånd. Sådan skyldighet lärer emellertid åligga barnavårdsnämnden på grund av bestämmelsen i 16 § 1 mom., varför ytterligare stadgande härom icke torde vara av nöden. Eftertillsyn; Barnavårdsnämnd eller skyddshemsstyrelse bör enligt gällande lag (vl. arbetsavtal. (3 mom. 2 st.) 20 §) hava tillsyn över utskriven skyddsling, så länge han icke uppnått myndig ålder, samt till dess han fyllt 18 år för honom utse tjänst eller anställning, vilken han icke utan nämndens eller styrelsens tillstånd må lämna före denna ålder. Beträffande skyddsliemselev gäller ytterligare den skärpningen, »att han i intet fall må utan styrelsens tillstånd lämna tjänst eller anställning, som styrelsen utsett, förrän ett år förflutit efter utskrivningen»; senast vid 19 års ålder äger sålunda utskriven skyddsliemselev själv bestämma angående sin anställning. Enligt kommitténs förslag skulle tillsyn över utskriven skyddshemselev fortgå till 21 år och över annan utskriven till 18 år. Rätt att träffa arbetsavtal för utskriven skyddshemselev tillkom enligt kommittéförslaget skyddshemsstyrelsen, intill dess eleven fyllt 18 år; därest elev utskrivits efter fyllda 17 år, skulle dock dylik rätt tillkomma styrelsen, intill dess ett år förflutit efter utskrivningen, dock aldrig längre än till fyllda 21 år. Beträffande annan utskriven tillerkändes barnavårdsnämnden den rätt i fråga om träffande av arbetsavtal, som enligt lag tillkommer föräldrarna (K. 79 §, 63 § jämförd med 45 § 2 mom.). Härmed avsågs (se M. s. 182) 5 § i lagen om barn i äktenskap. Från skyddshemshåll har gjorts gällande, att det för vederbörande myn­ dighet kan möta svårighet att anordna dylik tillsyn. Vidare har fram­ hållits (Y. 350), att eftertillsynen vore av föga värde, då skyddshemssty­ relse saknade möjlighet att, om den utskrivnes uppförande därtill föran­ ledde, återtaga honom till skyddshemmet. Å andra sidan har vid den å s. 38 omförmälda konferensen den »ut­ hålliga eftervården» framhållits såsom något av det mest maktpåliggande i en god skyddshemsvård. Att helt och hållet borttaga bestämmelsen om eftertillsyn bör icke heller enligt min mening ifrågasättas. Men med hänsyn dels till den föreslagna höjningen av åldern för omhändertagande för skyddsuppfostran, dels till

Kungl. Maj:ts proposition nr 160. 159

flen ökade användningen av den villkorliga utskrivningen bör eftertillsynen knappast göras obligatorisk eller utsträckas över en så lång tidrymd, som kommittén föreslagit. Och att, såsom i ett av de nyss refererade ytt­ randena ifrågasatts, tilldela vederbörande myndighet lika stor maktbefogen­ het under eftertillsynen som under den villkorliga utskrivningstiden, låter sig ej göra. Så länge ej med hänsyn till barnets karaktärsutveckling eller övriga förhållanden grundad anledning föreligger till antagande, att inträdd förbättring skall visa sig varaktig, bör alltså den villkorliga utskrivningen komma till användning, ty då finnes möjlighet till kraftigare ingripande ända till 21 år beträffande skyddshemselever och till 18 år beträffande övriga. Vid slutlig utskrivning må emellertid nämnden eller styrelsen, efter prövning av omständigheterna i det särskilda fallet, besluta, att den utskrivne skall stå under tillsyn. Denna bör enligt min mening icke med nödvändighet fortfara ända till dess 18-års- resp. 21-årsåldern uppnåtts, utan myndigheten bör bestämma tiden för tillsynen till minst 1 och högst 3 år, dock bör den aldrig få utsträckas längre än till dess utskriven skyddshemselev fyllt 21 år och annan utskriven 18 år. I fråga om träffande av arbetsavtal böra enligt min uppfattning samma bestämmelser gälla beträffande alla utskrivna; skäl torde nämligen ej föreligga att ut­ rusta skyddshemsstyrelsen med befogenhet att träffa arbetsavtal för den utskrivne efter 18-årsåldern. Och att, såsom kommittén jämväl föreslagit, tillerkänna styrelsen rätt att med polismyndighetens hjälp (K. 123 §) återföra slutligt utskriven skyddshemselev till tjänst, som han utan sty­ relsens samtycke lämnat, anser jag icke lämpligt. Hinder torde däremot icke föreligga att stadga, att barnavårdsnämnd och skyddshemsstyrelse skola i fråga om träffande av arbetsavtal för de utskrivna hava enahanda rätt, som tillkommer föräldrarna enligt 5 § i lagen om barn i äktenskap. De utskrivna skulle sålunda efter fyllda 18 år hava frihet att träffa ar­ betsavtal. Enligt föreslagen ändring av nämnda lagrum må dock av barnet efter fyllda aderton år träffat arbetsavtal i visst fall hävas av föräldrarna med rättens samtycke J). Även om myndigheternas befogenheter beträffande eftertillsyn och träf­ fande av arbetsavtal begränsas på nu angivet sätt, bör dock tillsynen kunna vara ett kraftigt stöd för de utskrivna, och detta jämväl för dem, vilka uppnått sådan ålder, att ett förnyat omhändertagande ej kan äga rum (alltså beträffande icke vanartade 16 år och beträffande vanartade 18 år). För den, som icke överskridit nämnda åldersgränser, medför efter­ tillsynen dessutom ökad möjlighet för barnavårdsnämnden att erhålla kän­ nedom om förhållande, som kan föranleda den utskrivnes förnyade om­ händertagande. I enlighet med nu angivna grunder har stadgandet i andra stycket av 46 § 3 mom. avfattats.

‘) So lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken I s. 66 och 531 f. samt Kungl. Maj:ts prop. nr 53/1924 s. 42.

160 Kunyl. Maj:ts proposition nr 150.

Måhända kominer stundom svårighet att uppstå att finna lämpliga över­ vakare över utskrivna; stadgandet i 16 § 1 mom. torde dock kunna bliva av betydelse såsom innefattande skyldighet för barnavårdsnämnderna att bistå varandra och skyddshemsstyrelser även beträffande tillsynen över slutligt utskrivna ävensom med arbetsanskaffning. 47 § 1 mom. (K. 45 § 1 mom., M. s. 181, fvl. 36 §, Y. 287, 320.) Samh tills­ Enligt kommitténs förslag skulle barnavårdsnämnden, då omhändertaget var ds upphörande barn hunnit den ålder samt nått den utveckling och stadga, att det kunde på grund av anses i stånd att försörja sig, söka bereda barnet tjänst eller annan lämp­ ändrade förhållanden . lig sysselsättning samt tillse, att det erliölle nödig utrustning (K. 45 § 1 mom.). Det synes, som om kommittén härvid i främsta rummet tänkt på barn, omhändertagna på grund av föräldrarnas frånfälle eller dylikt (K. 35 § = 29 § 3 mom. i föreliggande förslag). Ett omhändertagande för samhällsvård kan emellertid även vara orsakat av andra omständig­ heter, t. ex. fattigdom i hemmet (K. 36 § = 29 § 1 mom. i föreliggande förslag) eller barnets sjukdom (K. 37 § = 29 § 2 mom. i föreliggande förslag). Dylika missförhållanden kunna emellertid undanröjas, vartill hänsyn bör tagas vid stadgandets avfattning. Ett spätt barn, som om­ händertagits på grund av föräldrarnas fattigdom, bör uppenbarligen åter­ lämnas till hemmet, om ekonomien där blir tillfredsställande, och detta oberoende av om barnet självt »hunnit den ålder samt nått den utveck­ ling och stadga, att det kan anses i stånd att försörja sig». Enahanda är förhållandet med ett barn, vars hälsotillstånd icke längre kräver sär­ skild vård utom hemmet. Givetvis bör barnets återlämnande till hemmet ej göras beroende av föräldrarnas begäran därom (jfr Y. 320), utan avgörande för sakens be­ dömande bör vara, huruvida barnet anses alltjämt vara i behov av sam­ hällsvård eller icke. Det kan emellertid tänkas, att nämnden anser fort­ satt omhändertagande vara för barnet synnerligen förmånligt, men att för­ äldrarna påfordra barnets hemlämnande. Eftersom samhällsvården är grun­ dad på föräldrarnas medgivande, böra dessa i allmänhet äga rätt att, när de så önska, återtaga sitt barn. Råda emellertid sådana förhållanden, som berättiga ett omhändertagande för skyddsuppfostran, ställer sig saken helt annorlunda (se härom 2 mom.); i annat fall skall samhällsvården upphöra, när föräldrarna så önska. Föräldrarna måste dock för ordningens skull i regel invänta nämndens beslut om utskrivning. Det kan emellertid tänkas, att det för barnet eller föräldrarna kan vara synnerligen olägligt med ett uppskov, till dess nämn­ den sammanträder, varför ordföranden eller, om nämnden sådant medgivit, annan ledamot av nämnden eller tjänsteman hos densamma, bör äga fatta beslut i ärendet, något som i viss mån motsvarar stadgandet i 31 § 1 st. Då beslut fattats av annan än nämnden själv, skall emellertid anmälan därom göras vid nämndens nästa sammanträde, vilket synes motiverat sär­ skilt med hänsyn till innehållet i 2 mom.

Kungl. Majds proposition nr 150. 161

Till det föreslagna stadgandet om skyldighet för nämnden att tillse, att barnet erhåller lämpligt arbete och nödig utrustning, torde, med hänsyn särskilt till att stadgandet även avser mindre barn, som återlämnas till sina hem, fogas orden »då omständigheterna därtill föranleda». Givetvis kan det vara på sin plats med en utrustning även i ett dylikt fall, men ett ovillkorligt stadgande härom lärer ej vara påkallat (jfr motsvarande tillägg i 46 § 3 mom.). Uttrycket »tjänst eller annan lämplig sysselsätt­ ning» har utbytts mot »lämpligt arbete» såsom innefattande bådadera och jämväl skolarbete, vilket för de flesta barn utgör den vanligaste sysselsätt­ ningen. (K. 44 §, 61 § 2 och 3 inom., M. 89—90, 181, 212—213.) 47 § 2 mom. Om ett barn omhändertagits för samhällsvård, och förhållandena seder­ Samhällsvårds Över­ mera befinnas vara sådana, att skyddsuppfostran är berättigad, bör barnet gående givetvis erhålla de fördelar, som skyddsuppfostran innebär, d. v. s. ett i skydds­ uppfostran. kraftigare skydd gent emot fysiska eller moraliska vådor i barnets hem, för vilka barnet vid ett eventuellt återlämnande kunde utsättas, samt den efter behovet avpassade speciella uppfostran, som barnets egen vanart kan kräva. Det vore onekligen opraktiskt, om man för att få till stånd ett omhändertagande för skyddsuppfostran först skulle behöva återlämna barnet till hemmet för att sedan på nytt omhändertaga det. Därför har i 47 § 2 mom. föreslagits ett stadgande, att nämnden bör förklara barnet vara omhändertaget för skyddsuppfostran, dels om samhällsvården anses icke kunna upphöra utan sådan fara för barnet, som avses i 22 § a) eller b), dels om barnet befinnes så vanartat som i 22 § c) sägs. Tydligen bör vid fattandet av dylikt beslut förfarandet vara detsamma som då beslut om omhändertagande för skyddsuppfostran fattas i enlighet med bestämmel­ serna i 3 kap.; en hänvisning har därför gjorts till nämnda kapitels stadganden om föräldrarnas yttranderätt och deras kallande till inställelse, be­ slutets delgivning och omedelbara verkställande, underställning, vittnes­ förhör m. m. Att, på sätt kommittén föreslagit, föreskriva en i viss mån olika procedur, då kvarhållande av barn sker i fall, som här avses, och då omhändertagande för skyddsuppfostran äger rum jämlikt 3 kap., kan jag icke anse motiverat (jfr K. 61 § 3 mom. och 51 § 2 mom.). Kommittén förutsatte, att ett dylikt kvarhållande av ett barn, omhänder­ taget för samhällsvård, endast skulle kunna äga rum om barnet omhänder­ tagits »till stadigvarande vård» (K. 61 § 2 mom.). Förutom svårigheten att avgöra, om vården skall anses som stadigvarande eller ej, innebar be­ stämmelsen en viss fara för barnet: det kan nämligen tänkas, att för­ äldrarna begära barnets omhändertagande för en kortare tid, men att, ome­ delbart efter det barnet omhändertagits av barnavårdsnämnden, sådana om­ ständigheter beträffande hemmet komma till nämndens kännedom, att bar­ nets återlämnande icke vore försvarligt. Under dylika förhållanden bör barnets kvarhållande anses motiverat, ehuru barnet ej kan sägas vara om­ händertaget till stadigvarande vård. Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 112 käft. (Nr 150.) 1972 23 11

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Det i förevarande mom. valda uttrycket »finner barnavårdsnämnden samhällsvården icke kunna upphöra utan sådan fara för barnet» etc. är avsett att omfatta icke blott det fall, att en begäran från föräldrarna om barnets återlämnande framställts eller är att förvänta, utan även det fall, att barnet inom kort uppnår den ålder, då samhällsvården utan vidare skall upphöra. Om nämnden i sistberörda fall har anledning antaga, att t. ex. en moraliskt undermålig moder, så fort denna åldersgräns uppnåtts, ämnar taga till sig barnet från det goda fosterhem, där barnet vistats kanske alltsedan sin späda barndom, bör nämnden givetvis, innan samhällsvården upphör, förklara barnet vara omhändertaget för skyddsuppfostran, varigenom barnet kan erhålla skydd under ännu ett par år. 47 § 3 mom. (K. 38* §, M. s. 174, fvl. 36 §.) Samhälls- Enligt förevarande mom. upphör samhällsvården senast, då barnet fyller vårds upp­ hörande på 16 år. Samma åldersgräns föreslogs av kommittén och stadgas i fattig­ grund av viss vårdslagens 36 §, som innehåller gällande lags bestämmelse i detta hän­ ålders upp­ nående- seende. Uppenbart är, att om barnet vid en tidigare tidpunkt kan försörja sig självt, samhällsvården bör upphöra tidigare; detta utsäges i 1 mom. Är barnet åter vid uppnådda sexton år fortfarande oförmöget att försörja sig, ankommer det givetvis på fattigvårdsstyrelsen att draga försorg om detsamma. 47 § 4 mom. (K. 45 § 2 inom., M. s. 90, 182, fvl. 77 §.) Eftertillsyn; Beträffande eftertillsyn över barn, sedan samliällsvård upphört, göra sig arbetsavtal. i huvudsak samma synpunkter gällande som i fråga om eftertillsyn över barn, som utskrives efter skyddsuppfostran. Visserligen föreslås ej vill­ korlig utskrivning av barn, som omhändertagits för samliällsvård, och maximiåldern för vårdens upphörande är lägre, men å andra sidan äro de omständigheter, som föranleda samhällsvård, sällan av så svårartad natur som de förhållanden, vilka nödvändiggöra skyddsuppfostran. Jag anser därför stadgandet om eftertillsyn, sedan samhällsvård upphört, böra erhålla i huvudsak samma innehåll som den av mig förordade bestämmelsen i 46 § 3 mom. andra stycket, dock att minimitiden för tillsynen synes kunna sättas till sex månader. I fråga om träffande av arbetsavtal för barnet föreslog kommittén, att nämnden skulle äga enahanda befogenhet gent emot barn, omhändertaget för samhällsvård, och gentemot barn, som omhändertagits för skyddsupp­ fostran, men ej vore skyddshemselev. Med hänsyn till angelägenheten av att samhällets arbete för den unges fostran ej äventyras genom olämplig arbetsanställning ansluter jag mig till detta kommitténs förslag, vilket innebär att barnavårdsnämnden i fråga om träffande av arbetsavtal för barn, som åtnjutit samhällsvård, skall äga enahanda rätt, som enligt lag tillkommer föräldrarna. 4S §. (K. 46 § 3 mom., M. s. 75, 76, 193, Y. 101 s. 69, 318.) Förutsätt­ Jag har i det föregående (s. 120) angivit min ståndpunkt till frågan ningar för att beslut om om barnavårdsnämndens befattning med personer i åldern 15—18 år, barns omhän­ vilka begått brott, som ej blivit åtalade vid domstol. I sammanhang därdertagande förfaller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 163

med liar även framhållits, att beslut om skyddsuppfostran bör förfalla, då verkställighet skall ske av domstols beslut, varigenom antingen barnet dömts till böter, fängelse eller straffarbete och förordnande meddelats om den dömdes insättande i allmän uppfostringsanstalt, eller barnet eljest dömts till fängelse eller straffarbete utan tillämpning av lagen angående villkorlig straffdom, eller villkorligt anstånd med ådömt fängelsestraff eller straffarbete förklarats förverkat. Det har icke ansetts lämpligt stadga, att skyddsuppfostran skall, i fall som nyss nämnts, allenast tillfälligtvis av­ brytas för att fortsättas efter det straffet respektive tvångsuppfostran gått till ända, utan beslutet om skyddsuppfostran skall helt och hållet vika för beslutet om den strängare uppfostringsåtgärd, som straffet respektive tvångsuppfostran innebär. En annan sak är, att barnavårdsnämnden stun­ dom kan tänkas finna anledning att, särskilt om barnet ådömts ett kort­ varigt frihetsstraff, efter dess utstående ånyo ingripa, såvida barnet ännu är i den ålder, att så kan ske. Har den, som är omhändertagen för skyddsuppfostran, dömts till frihets­ straff, varmed dock förklarats skola anstå i enlighet med lagen om vill­ korlig straffdom, föreligger uppenbarligen ej skäl att låta skyddsuppfostran för­ falla, ty den noggranna övervakning, den villkorligt dömde under skyddsuppfostringstiden är underkastad, är givetvis ägnad att minska faran för hans återfallande i brott. A andra sidan torde den omständigheten, att den, som tilltalas för brott, är omhändertagen för skyddsuppfostran och särskilt att han är intagen i skyddshem, ofta kunna åberopas som skäl för tillämpning av lagen angående villkorlig straffdom, enär i sådant fall ej sällan »skälig anledning» är att »antaga att han skall utan det ådömda straffets undergående låta sig rättas» (se nämnda lag 1 §). Det är med hänsyn härtill sannolikt, att i skyddshem intagna barn jämförelsevis sällan komma att dömas till frihetsstraff utan att lagen om villkorlig straffdom tillämpas. Dömes den, som undergår skyddsuppfostran, till böter, bör detta enligt min mening ej föranleda, att beslutet om skyddsuppfostran skall förfalla. För barnet kan bötesstraffet, vare sig böterna erläggas eller de förvandlas till ett kortvarigt fängelsestraff, givetvis icke vara av ens tillnärmelsevis samma uppfostrande betydelse som undergående av skyddsuppfostran. Fin­ nes tillgång till böternas gäldande, bör därför skyddsuppfostran fortgå, och förvandlas bötesstraffet till fängelse, bör skyddsuppfostran allenast av­ brytas för förvandlingsstraffets undergående, varefter skyddsuppfostran åter vidtager. Förordnas om anstånd med bötesstraffet jämlikt lagen om vill­ korlig straffdom, bör skyddsuppfostran fortgå. I de flesta fall, då böter ådömas den, som undergår skyddsuppfostran, torde anledning vara att antaga, att den dömde till följd av fattigdom och bristande förvärvsför­ måga skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff. Då denna omstän­ dighet är en av förutsättningarna för tillämpning av lagen om villkorlig straff-

164 Kungl. Majits proposition nr 150.

dom i avseende å bötesstraff, och även den omständigheten, att den dömde är intagen i skyddshem, på sätt ovan anförts, ej sällan föranleder till an­ tagande, att han skall låta sig rättas utan straffets undergående, är det att förvänta, att personer, som undergå skyddsuppfostran, mindre ofta komma att ådömas böter utan tillämpning av lagen om villkorlig straffdom. Vad nu är sagt angående de fall, då beslut om omhändertagande för skyddsuppfostran förfaller, bör tydligen gälla även då skyddshemselev jäm­ likt 43 § 4 mom. överlämnats till allmän uppfostringsanstalt. Att barnavårdsnämnds beslut om barns omhändertagande för samhällsvård skall förfalla i samtliga de fall, då så är händelsen beträffande be­ slut om omhändertagande för skyddsuppfostran, är uppenbart. I överensstämmelse med vad sålunda anförts har 48 § avfattats.

7 KAP.

Om kontroll över fosterbarnsvården.

Grunderna Vid behandlingen av 3 kap. har framhållits, att gemensamma bestäm­ för foster barnskontrol­ melser ej kunna uppställas för beivrande av missförhållanden beträffande lens ordnande . barn, vilka vårdas hos sina föräldrar, och beträffande barn, vilka fostras Inledning. hos andra. Även om principen om samhällets rätt att vid behov, för­ äldrarnas motstånd till trots, taga ett barn från föräldrarna numera är allmänt erkänd, måste allvarliga missförhållanden vara påvisbara för att ett sådant steg skall vara berättigat. I fråga om barn, som vistas hos främmande, torde en fullt så stor återhållsamhet i avseende å samhällets ingripande ej vara påkallad. Här bör samhället kunna med fog uppställa strängare anspråk i fråga om den vård och den uppfostran, vilka böra komma barnet till del. Hur kontrollen över denna vård och uppfostran skall utövas och vilka medel för beivrande av yppade missförhållanden, som stå samhället till buds, detta är i stort sett innehållet i 7 kap. Detta kapitel motsvarar alltså lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård samt kommittéförslagets 11 kap., varjämte en del av stadgandena i kommittéförslagets 8 kap. i föi-enklingssyfte hit överförts. Gällande fos­ Ingen gren av vår samhälleliga barnavård torde hava varit utsatt för terbarnslags ringa tillämp­ så mycken kritik som kontrollen över fosterbarnsvården, och utan tvivel ning. har denna kritik varit i väsentliga avseenden berättigad. De rådande missförhållandena hava framför allt sin grund i den omständigheten, att för stora delar av landet 1902 års fosterbarnslag »är som om den aldrig funnits till» (M. s. 279). Anmälningsplikten åsidosättes och tillsynen försummas, med ett ord lagen är, med undantag för vissa kommuner, en »Jag på papperet», något som framhölls redan i en motion vid 1908 års riksdag (nr 12 i andra kammaren). Enligt av kommittén verkställda undersökningar för åren 1908, 1915 och 1917 (se M. s. 278, 279, S.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 165

s. 20, 21, 24—26) synas förhållandena hava snarare försämrats än för­ bättrats sedan år 1908. Orsakerna till att lagen vunnit så ringa tillämpning torde vara flera. Valet av myndighet, som skulle uppbära ansvaret för lagens efterlevnad, torde icke hava varit lyckligt, vilket år 1908 antyddes i en av förenämnda motion föranledd riksdagsskrivelse till Kungl. Maj:t. En inspektionsmyndighet med möjlighet att tillhålla de underordnade myndigheterna att full­ göra sina skyldigheter saknas. Och lagens materiella bestämmelser tarva i flera hänseenden revision; en sådan begärdes redan i omförmälda riks­ dagsskrivelse. Enligt 2 § i nu gällande lag är det hälsovårdsnämnd eller, där sådan Don nuvarande ej finnes1), kommunalnämnd, som skall övervaka fosterbarnsvården; i fall myndigheten så anses nödigt eller lämpligt kan enligt 3 § särskild fosterbarnsnämnd ej lämpad för för ändamålet utses. Det senare har endast förekommit i ett fåtal fall upi'glften' (S. s. 25, 26). Mot särskilt kommunalnämndernas sätt att fullgöra sina åligganden beträffande fosterbarnsvården har synnerligen skarpt klander uttalats (M. s. 279). Ej heller de särskilt tillsatta hälsovårdsnämnderna torde äga erforderliga förutsättningar, tid och intresse för uppgiften. Icke ens om fosterbarnskontrollen, såsom för närvarande, är inskränkt till att omfatta allenast barn, som ej fyllt 7 år, böra enbart hälsovårdssynpunkter anläggas på denna kontroll, och om åldern, såsom i föreliggande förslag påyrkas, höjes till 16 år, är det givet att, vid sidan av den hygieniska kontrollen, uppfostringssynpunkten bör, särskilt beträffande de äldre årsgrupperna, få göra sig gällande i vida högre grad än för närvarande är fallet. Hälsovårdsmyndigheten torde därför icke böra utöva kontrollen över fosterbarnsvården. Däremot lärer, med hänsyn till den sammansättning barnavårdsnämnden enligt föreliggande förslag skall erhålla, denna myndighet äga stora förut­ sättningar att på ett tillfredsställande sätt utöva kontrollen i fråga. Jämte det kravet på läkarnas medverkan blivit i största möjliga utsträckning tillgodo­ sett, torde även kyrkoherdens ledamotskap och det obligatoriska inväljandet av en lärare eller lärarinna samt en ledamot av fattigvårdsstyrelsen vara ägnade att tillföra nämnden jämväl för fosterbarnskontrollen lämpade krafter, och den erfarenhet, nämnden vinner genom den densamma åliggande utackorderingsverksamlieten, bör utan tvivel vara till nytta vid fosterbarnskontrollens utövande. Denna fråga har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen för den föreslagna centraliseringen av barnavården (s. 59,60,64), vilken, såvitt den avser överförande till barnavårdsnämnden av kontrollen över fosterbarnsvården, i de avgivna yttrandena allenast med något enda undantag lämnats utan erinran.

') Enligt 1919 års bälsovårdsstadga skall i varje stad finnas en hälsovårdsnämnd. I kom­ mun på landet skall, om ej särskild hälsovårdsnämnd blivit tillsatt, kommunalnämnden vara hälsovårdsnämnd.

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Brist på Yid 2 kap. har redogjorts för den brist på inspektion, varav den offent­ inspektion. liga barnavården för närvarande lider. Icke heller i detta hänseende kali förbättring uppnås, om ej centraliseringen av barnavården genomföres. Men därest denna kommer till stånd, och uppsikten över barnavården organiseras på sätt, som i 2 kap. föreslagits, torde tvenne väsentliga för­ utsättningar föreligga för åstadkommande av en effektiv fosterbarnskontroll. Materiella Det är emellertid icke nog, att samhällets tillsyn över fosterbarnsvården brister. uppdrages åt eu för uppgiften mera lämpad myndighet än för närvarande är fallet och att denna myndighet i sin tur göres till föremål för in­ spektion; lagens stadganden måste i väsentliga hänseenden omarbetas, givetvis under vederbörligt beaktande av de sedan fosterbarnslagens till­ komst vunna erfarenheterna och den kritik, som riktats mot de nuvarande bestämmelserna. Alltför många Yad som i 1902 års lag om fosterbarnsvård kraftigast påtalats är otvivel­ undantag från lagens tillämp­ aktigt, att lagen givits ett alltför snävt tillämpningsområde. Detta är, ning. enligt vad i 1 § stadgas, inskränkt till att avse »barn, som mot ersätt­ ning fostras hos andra än sina föräldrar, styvföräldrar, far- eller morför­ äldrar eller laga förmyndare och icke fyllt sju år». Av den undersökning, som kommittén år 1908 företog för att bl. a. erhålla kännedom om ve­ derbörande fosterbarnsmyndiglieters önskemål beträffande fosterbarnsvården (S. s. 23), framgår, att majoriteten av uppgiftslämnarna ansåg, att lagen borde utsträckas till även andra grupper av barn. Sålunda påyrkades fosterbarnskontrollens utsträckning till barn, som fostras utan ersättning av 55.9 % av 842 uppgiftslämnare; till barn hos far- eller morföräldrar av 52.7 % av 837 uppgiftslämnare; till barn hos förmyndare av 57.5 % av 828 uppgiftslämnare; samt till barn, som fyllt sju dr, av 61.4 % av 865 uppgiftslämnare.

Barn, vårdade Yad beträffar den första gruppen, barn som fostras utan ersättning, har utan ersättning. såsom ett missförhållande framhållits, dels att samhället för närvarande sak­ nar möjlighet att ingripa, då vanvård av dylika barn äger rum, och dels att, enligt vad erfarenheten utvisar, fosterföräldrar, som önska undandraga sig kontroll, ofta påstå sig vårda barnen gratis, varigenom de, eftersom motsatsen är synnerligen svår att bevisa, i regel uppnå sitt mål. Barn hos Angående en annan grupp, som lagen undantager från kontrollen, nämli­ styvföräldrar. gen barn, som fostras hos styvföräldrar, gjorde kommittén ej någon förfrågan vid den ovan omtalade undersökningen. Det har emellertid gjorts gällande, att om med styvföräldrar menades styvfader eller styvmoder och den person, med vilken han eller hon efter det tidigare äktenskapets upplösning gift om sig, skäl ej torde föreligga att undantaga hos styvföräldrar vårdat barn från fosterbarnskontrollen. Barnets naturliga beskyddare, dess egen fader eller moder, funnes ju i dessa fall ej i hemmet, och någon garanti för att barnet åtnjöte tillfredsställande vård och uppfostran förelåge alltså icke. Barn hos far- 1 fråga om barn, som fostras hos far- eller morföräldrar, har framhållits, ollor morför­ äldrar. att även om man kunde utgå från att dessa barn i regel erhölle kärleksfull vård, denna dock, särskilt på grund av far- eller morföräldrarnas stundom höga ålder, ofta lämnade åtskilligt övrigt att önska i avseende å såväl hygien som uppfostran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 167

Beträffande barn, som vistas hos laga förmyndare, var vid tidpunkten Barn hos laga för den ovan omtalade undersökningens verkställande begreppet vårdnad förmyndare, ännu ej i lagstiftningen preciserat, varför det ej framgår, i vad mån uppgiftslämuarna ansett en utsträckning av fosterbarnskontrollen böra ske till barn, som vårdas hos förmyndare, vilken enligt nu gällande lags termino­ logi har vårdnaden om barnet. Frågan om önskvärdheten av lagens utsträckning till att omfatta även Barn över 7 är. barn över 7 år erhöll vid ifrågavarande undersökning större procent ja-svar än någon av de föregående, nämligen 61.4 %. Vilken åldersgräns, som i stället borde uppställas, gjordes ej till föremål för uttalande. Kommittén framställde vid sin undersökning år 1908 ännu eu fråga till Koncesaionsbesvarande, nämligen, om koncessionstvång, d. v. s. förbud att mottaga trång, fosterbarn utan att myndighet på förhand lämnat tillstånd därtill, vore att föredraga framför nuvarande anordning med endast anmälningsplikt. Av de 1,070 myndigheter, som uttalade sig i frågan, besvararade 61.9 % densamma jakande (S. s. 22). I det kommittébetänkande, som ligger till grund för fosterbarnslagen, hade koncessionssystem föreslagits, men Kungl. Maj ds för 1902 års riksdag framlagda proposition i ämnet upptog inga bestämmelser härom, och riks­ dagen delade Kungl. Maj ds uppfattning. I sin motivering för Kungl. Majds förslag framhöll chefen för civildepar­ tementet, att ett koncessionstvång med strängt uppehållande av vissa kvali­ fikationer för vinnande av tillstånd skulle på många håll kännas såsom ett svårt ingrepp i den enskildes handlingsfrihet. Det skulle också kunna med­ föra, att fosterbarnsvården i lukrativt syfte gjordes till ett formligt yrke, samt att de aktningsvärda fosterföräldrarna, just de, som man icke ville för­ lora, kunde komma att draga sig tillbaka av motvilja mot reglementeringen. Det skulle ock kunna föranleda höjning av fosterlegan. I varje fall, vilken betydelse man än ville tillägga dessa anmärkningar, måste koncessionstvånget vara den del av den föreslagna lagstiftningen, som från fosterföräldrarnas sida, kanske ock från hälsovårds- och kommunalnämndernas, komme att framträda såsom mest betungande och synas mest främmande. Man borde därför för det dåvarande inskränka sig till föreskrifter rörande fosterbarns­ vården, vilka både komme att uppfattas såsom ett mindre kännbart ingrepp och ej så lätt ledde till eu sträng tillämpning som ett generellt koncessions­ tvång (M. s. 282). I ovan berörda riksdagsskrivelse av år 1908 angående revision av foster­ barnslagen höll riksdagen före, att endast med koncessionstvång tillfreds­ ställande garanti kunde skapas för att fosterbarnen komme i sådana hem, där de erhölle lämplig omvårdnad (M. s. 284).

Jag skall nu lämna en redogörelse för kommitténs ståndpunkt till de Kommittéovan berörda frågorna. förslaget. Kommittén föreslog, att barnavårdsnämnden skulle öva särskild tillsyn över alla barn under 16 år, som av annan än nämnden överlämnats till vård i enskilt hem (K. 87 §). Kommittén föreslog alltså eu höjning av åldersgränsen till 16 år och vidgade fosterbarnsbegreppet till att omfatta även barn, som vårdades utan ersättning och hos far- eller morföräldrar. — Däremot var den föreslagna formuleringen av fosterbarnsbegreppet ej avsedd att omfatta barn hos styvföräldrar (icke ens om den naturliga modern eller fadern vore död) och förmyndare, om denne innehade vård­ naden (se M. s. 290).

168 Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

Från den eljest stadgade anmälningsplikten beträffande fosterbarn gjor­ des undantag i fråga om barn, som vårdades hos far- eller morföräldrar, vilket särskilt motiverades med önskvärdheten av att utomäktenskapliga barns överlämnande till nära anhöriga icke måtte försvåras (K. 93 §, M. s. 301). I fråga om koncessionstvång intog kommittén den ståndpunkten, att sadant ej borde stadgas beträffande enskilda hem, men däremot vore av nöden i fråga om barnhem (K. 70 §). Denna ståndpunkt, i vad den avsåg de enskilda hemmen, motiverade kommittén på följande sätt:

»Den klagan, som i allra främsta rummet höjts, särskilt från läkarhåll, över lagens bristande effektivitet, riktar sig icke så mycket mot särskilda bestäm­ melser i lagen, som mot densammas tillämpning och handhavande av myn­ digheterna. Inom en stor del av landets kommuner, heter det, är det som om lagen icke vore till finnandes. Uppenbarligen, det intygas även från andra håll, ligger i underlåtenheten att tillämpa lagen en av de allvarligaste bristerna i avseende å fosterbarnsvården. Härvid är emellertid tydligt, att felet ligger väsentligen i det sätt, varpå barnavårdsmyndigheten organiserats. Föga eller intet vore i detta hänseende vunnet med en lagändring, som in­ förde koncessionstvång, och överhuvudtaget med vilken som helst lagän­ dring, som lämnade organisationen oberörd. Ej heller synes införande av koncessionstvång vara ägnat att råda bot på en annan av fosterbarnsväsendets mest överklagade brister, nämligen det s. k. änglamakeriet. Den, som vill undandraga sig myndighetens uppsikt, har ej svårare att undandraga sig sökande av koncession, än fullgörandet av eu anmälningsskyldighet. Uteslutet är ej heller, att koncession kan komma att sökas för att genom förvärvande av ett offentligt intyg om lämplighet för barnavård bemantla eu fosterbarnsverksamhet av det mindre gagneliga slaget. För att råda bot på de nu nämnda olägenheterna kommer införandet av koncessionstvång icke att hava någon betydelse. Här, som på många andra håll, gäller det att ’en god lag är bra, men ett rätt handhavande av den är bättre’. Det kräves framför allt att giva den barnavårdande myndigheten en sådan organisation och sammansättning, att där finnas de insikter och det intresse, som erfor­ dras för ett rätt fullgörande av dess uppgift. Om koncessionstvång alltså ej kan anses såsom något osvikligt medel för ernående av ett mera effektivt handhavande av fosterbarnsvården, kan det å andra sidan ej nekas, att flera av de erinringar, som framställts mot sär­ skilt den form därav, den generella koncessionen, som föreslogs av fosterbarnskommittén, synas väl grundade. Således innebär det en bestämd olä­ genhet, att den generella prövningen rörande ett anmält hems lämplighet till mottagande av fosterbarn hänför sig till en tidpunkt, som kan ligga mer eller mindre långt tillbaka i tiden i förhållande till den tid, då behovet att anlita detsamma inträder, och att den således icke lämnar någon tillförlitlig garanti, för att hemmet fortfarande är lämpligt. Vidare har man, som det synes med fullt fog, anmärkt, att det generella koncessionssystemet ej heller lämnar någon trygghet för att i nödiga fall fosterhem finnas att tillgå, eller i alla händelser för, att det fosterhem, som en moder önskar för- sitt barn, kan mottaga detta barn, då behovet uppstår att lämna det dit; om i före­ kommande fall ett barn skulle av barmhärtighet och välvilja mottagas, gör sig mottagaren förfallen till lagbrott och böter. För alla de många fall, då en moder till barn utom äktenskap önskar få sitt barn vårdat hos anhöriga eller bekanta, på vilkas kärlek och ömhet mot detsamma hon litar, måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 169

koncessionstvånget bliva och kännas såsom ett svårt och oberättigat hinder. Slutligen och ej minst: det generella koncessionssystemet är ägnat att göra fosterbarnsvården till ett yrke; man kan ej med stöd i förhållandena, sådana de i verkligheten iiro, såsom ogrundad avvisa den farhågan, att just de bästa hemmen, de, hos vilka man framför allt kunde önska att placera bar­ nen, skola undandraga sig tvånget och besväret att söka koncession och därför gå förlorade för fosterbarnsvården, därest ej barnavårdsnämnden med förbigående av de koncessionerade fosterhemmen vidtager särskilda åtgärder för att finna reda på dem. Man har såsom stöd för grundlösheten av de yppade farhågorna anfört, att redan nu inom de större städerna ett upp­ sökande och med koncessionerandet jämförligt godkännande på förhand äger rum av fosterhem för barn, som genom det offentliga skola utlämnas till vård. Detta är emellertid alls icke detsamma som ett generellt koncessionstvång. Även för det fall, att det generella koncessionsystemet icke uppta­ ges, lärer väl ett uppsökande och godkännande av fosterhem, så att sådana äro på förhand kända och till hands, komma att äga rum. En sådan verk­ samhet bör bliva eu mycket viktig uppgift för barnavårdsnämnderna och dessas organ. En helt annan sak är ett generellt koncessionstvång, varige­ nom vissa personer på ansökan auktoriseras såsom barnavårdare. Ett sådant system, generaliserat och utsträckt till alla barnavårdsnämnder i landet, övergår alltför lätt, därest det skulle komma till allmännare tillämpning, till ett schablonmässigt fastslående av allenast vissa yttre betingelser för fostrarna och fosterhemmen, vilkas tillvaro eller saknad icke med nödvän­ dighet karaktärisera ett hems lämplighet eller olämplighet såsom fosterhem. Häri ligger, ju mera allmänt systemet kommer till tillämpning, en fara för att den personliga värderingen av fosterhemmen, som är den enda tillförlit­ liga, kommer att försummas eller bortfalla; och härmed är även förenad faran att det bliver slappare med tillsynen över fosterhemmen och svårare för barnavårdsnämnden eller i allt fall kommer att bära densamma emot att skilja ett barn från ett auktoriserat fosterhem, som är dåligt. Denna sistnämnda farhåga har särskilt kommit till uttryck hos personer, som haft att göra med övervakningen av fosterbarnsvården. Insikten om olägenheterna av det generella koncessionssystemet har ock på senare tid föranlett, att inom för barnavård intresserade kretsar i stället förordats ett system med s. k. speciellt koncessionstvång, d. v. s. eu för­ prövning för varje enskilt fall av det ifrågasatta fosterhemmet. Härmed har man velat, under undvikande av de vådor, som det generella koncessions­ systemet erkänts medföra, likväl vinna säkerhet att barn icke ens mera till­ fälligt lämnas ut till dåliga fosterhem, att barnen icke, som det heter, göras till 'försöksobjekt' för ett dåligt fosterhem. Utan tvivel erbjuder också detta system trygghet mot en del av de risker, som äro förenade med den generella koncessionen; och det måste även erkännas, att systemet, om det verkligen kan genomföras, lämnar eu viss garanti mot att barn även för kortare tid komma att vårdas i dåliga hem. Men just i svårigheten att genomföra ett dylikt system ligger en mycket viktig betänklighet mot det­ samma. Då ett barn av modern eller dem, som vid förlossningen biträda henne, skall placeras, är det oftast ej tid att avvakta eu av barnavårds­ nämnden verkställd prövning och ett godkännande av fosterhemmet, såvitt sådant ej ägt rum förut; man har därför vid förordande av ifrågavarande system måst taga till hjälp eu provisorisk prövning, verkställd av något underordnat organ för barnavårdsnämnden, eu prövning, som därigenom emellertid förlorar i tillförlitlighet och därför ej heller är avsedd att vara definitiv. Icke ens på detta sätt kan man likväl tillförsäkra sig att hava tillgång till ett koncessionerat fosterhem, då behovet föreligger; och farhåga

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

för det straff, som bör följa på ett mottagande av barn utan erhållen koncession, måste stänga dörren till månget gott fosterhem, i vilket man eljest kunde få barnet mottaget. Genom den nya lagstiftningen om barn utom äktenskap har denna fråga kommit i ett annat läge än förut. Bland dessa barn är det ojämförligt största antalet fosterbarn att finna, och genom införande för dessa barn av barnavårdsmannainstitutionen har för tillgodoseende av barnets rätt och bästa vunnits en personlig kraft, som även vid uppsökande av lämpligt fosterhem kan bistå modern och tillse, att hemmet erbjuder erforderliga betingelser; helst om det bleve allmännare genomfört att enligt lagens an­ visning barnavårdsman tillsättes redan före barnets födelse. Med barnavårdsmannen bör barnavårdsnämnden samverka, därvid nämnden, som på förhand bör hava gjort sig förvissad om, var lämpliga fosterhem äro att finna, och har sådana — utan att desamma påtryckas en hallstämplande koncession — så att säga på lager, är i tillfälle att vid behov kunna anvisa sådana åt mödrar och barnavårdsmän. På grund härav har kommittén, som genom det sätt, varpå barnavårds­ nämnden sammansatts och dess verksamhet organiserats, sökt skapa garantier för ett intresserat och ändamålsenligt utövande av dess funktioner, icke funnit sig böra föreslå koncessionstvång i någondera av de former, vari detsamma påfordrats.» (M. s. 285—288.)

Yttranden. I de avgivna yttrandena har ej gjorts gällande, att fosterbarnsbegreppet genom förslaget erhållit en alltför vidsträckt omfattning. Tvärtom har från tvenne håll påyrkats (Y. 366, 367), att även styvföräldrar borde innefattas i uttrycket fosterföräldrar. Vidare har medicinalstyrelsen såsom beaktansvärd framhållit förste stadsläkarens i Stockholm uppfattning, att far- och morföräldrars befrielse från anmälningsplikt skulle göra uppsikten över barn, som vistas hos sådana fosterföräldrar, fullständigt illusorisk, särskilt i större städer (Y. 370). Även svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott påpekar, med hänsyn till den ofta förefintliga oförmågan hos far- och morföräldrar att lämna barnbarnen nödig vård och tillsyn, det olämpliga i att samhället frånhänder sig det medel att få reda på fosterbarn, som ligger i anmälningsskyldigheten (Y. 372). — Vad slutligen koncessionstvånget beträffar, har kommitténs uppfattning, att sådant i fråga om enskilda hem icke borde ifrågakomma, rönt gensaga endast i tvenne yttranden (Y. 355, 355 a), av vilka det ena härrör från förste provinsial­ läkaren i Stockholms län. Förste stadsläkarna i Stockholm och Norr­ köping (Y. 355 c, d) och förste provinsialläkaren i Gottlands län (Y. 355 b) hava däremot uttryckligen anslutit sig till kommitténs ståndpunkt, var­ jämte övriga 24 tjänsteläkare (22 förste provinsialläkare, 1 förste stads­ läkare och 1 stadsläkare), vilka yttrat sig i ärendet, icke framställt erinran mot kommitténs förslag beträffande koncessionssystem i fråga om enskilda hem eller barnhem. Icke heller medicinalstyrelsen har i denna fråga varit av annan uppfattning än kommittén. Börande koncession för barnhem hava i fyra yttranden uttalats allvar­ liga farhågor, att ett sådant system skulle verka hämmande på det enskilda initiativet (Y. 89 s. 59, 327—329). Även vid den å s. 38

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 171

omtalade konferensen varnades på tal om barnhem för alltför starkt reglementerande och abstrakt schablonisering. (Se även Y. 87 s. 56.) Det torde för denna frågas bedömande förtjäna omnämnas, att i det eljest i flera avseenden långt gående finska kommittébetänkandet av år 1921 angående samhällets barn- och ungdomsskydd införande av koncesaionstvång beträffande enskilda fosterhem avstyrkts. I betänkandet har gjorts gällande, att koncessionssystem förutsatte stor tillgång på fosterhem, ett rikligt urval av människor, villiga att fostra andras barn, en förutsättning, som icke förefunnes i Finland. Koncession vore möjlig i länder, där under årtionden en propagandaverksamhet i före­ varande hänseende fortgått och där enkom i detta syfte bildade föreningar arbetat under många år, vilket emellertid ej vore fallet i Finland. Koncessionstvånget skulle med rätt stor sannolikhet uppfattas som ett miss­ troende ä priori och sålunda vara ägnat att minska benägenheten att mot­ taga fosterbarn. Anmälningsplikten både visat sig vara rätt effektiv i Helsing­ fors och en del andra städer, där fosterbarnskontroll utövades. Yarken i England, där fosterbarnsskyddet varit i lagstiftningsväg reglerat under nära femtio år, eller i Sachsen, där detta skydd vore synnerligen effektivt, hade förhandskoncession visat sig behövlig, och i Norge, där fosterbarnslagen ursprungligen överlämnade rättighet åt den kommunala myndigheten att fakultativt påbjuda koncessionstvång eller åtnöja sig med anmälningsplikt, hade man numera kommit till den bestämda övertygelsen, att koncessionen varken kunde eller borde upprätthållas. Man hade icke funnit några olägen­ heter vara förenade med ett inskränkande till endast anmälningsplikt.

Enligt min åsikt är eu utsträckning av samhällets kontroll över foster- Departements­ chefen. barnsvården oundgänglig. Vid övervägande av de olika medel, som härvidlag kunna ifrågakomma, har givetvis frågan om införande av kon­ cessionssystem varit föremål för särskild uppmärksamhet. Därvid har jag kommit till den bestämda uppfattningen, att införande av ett dylikt system ej är tillrådligt. I detta hänseende kan jag i huvudsak ansluta mig till de i det föregående refererade skäl, som åberopats, dels av chefen för civildepartementet vid framläggande för 1902 års riksdag av förslaget till fosterbarnslag och dels av kommittén. De sålunda anförda skälen synas mig icke hava blivit vederlagda vare sig vid denna frågas tidigare behandling inom riksdagen, i de yttranden över kommitténs förslag, däri koncessionssystem förordats, eller eljest. Vad i det finska betänkandet anförts gentemot koncessionstvång synes mig även särdeles beaktansvärt och äga tillämplighet jämväl på vårt lands förhållanden. Jag vill vidare särskilt framhålla det även av fattigvårdslagstiftningskommittén berörda förhållandet, att den skarpaste anmärkningen i fråga om lagens bristande effektivitet riktat sig mindre mot lagens materiella bestämmelser än mot dess tillämpning och handhavande av myndigheterna. Om barnavårdsnämnderna erhålla en sam­ mansättning, som är ägnad att skapa förutsättningar för ett energiskt och målmedvetet övervakande av fosterbarnsvården, och om nämnderna ställas under effektiv inspektion, då äro två väsentliga förutsättningar skapade för undanröjande av det beklagliga missförhållandet, att det inom eu stor del

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

av landets kommuner är »som om lagen icke vore till finnandes». Det har icke ens gjorts sannolikt att, om på angivet sätt garantier skapas för att lagen verkligen tillämpas, ett system för fosterbarnskontrollen, grundat på skärpt anmälningsplikt i förening med skyldighet för nämnden att omedelbart efter erhållen kännedom om barns mottagande i fosterhem verkställa undersök­ ning av hemmet, skall mindre än koncessionssystem vara ägnat att åstad­ komma ett gott resultat. Genom den nu föreslagna organisationen och inspektionen ävensom barnavårdsmannainstitutionens införande har i själva verket frågan om koncessionssystem kommit i ett helt annat läge än det, som förelåg, då 1908 års riksdag gjorde sitt ovan berörda uttalande i ämnet. Detta förhållande torde även ligga till grund för den ändrade uppfattning i denna fråga som, enligt vad av det föregående framgår, numera gjort sig gällande. Under det att den vid 1908 års riksdag väckta motionen, däri koncessionstvång förordades, stödde sig på uttalanden till förmån för dylikt tvång från flertalet av landets tjänsteläkare, har nämligen den av kommittén företrädda uppfattningen biträtts av medicinal­ styrelsen, samtliga förste provinsialläkare med undantag av en och samt­ liga med nämnda tjänsteläkare likställda stadsläkare. På grund av vad sålunda anförts och då, såsom av det föregående framgår, koncessionssystemet är förenat med vissa påtagliga olägenheter, biträder jag kommitténs uppfattning, att koncessionstvång beträffande en­ skilda hem ej bör införas. I stället föreslås en till nya kategorier ut­ sträckt och skärpt plikt att anmäla barns mottagande samt skyldighet för barnavårdsnämnden att ofördröjligen efter erhållen kännedom härom verk­ ställa undersökning av fosterhemmet, vilket sedermera alltjämt skall stå under noggrann tillsyn. \ad härefter angår det av kommittén föreslagna koncessionstvånget be­ träffande barnhem, finner jag vad i vissa här ovan berörda yttranden (Y. 89 s. 59, 327 — 329) anförts gentemot dylikt tvång vara förtjänt av det största beaktande. Det föreligger onekligen fara för att tvånget att begära tillstånd att upprätta barnhem skall förkväva donationslusten hos personer, som eljest skulle varit sinnade att anslå medel för dylikt samhällsgagnande syfte. En viss risk finnes även, att den efterföljande tillsynen -— som enligt mitt förmenande är av ofantligt mycket större vikt än ett godkännande på förhand — skall bliva mindre effektiv, om ett * förhandsgillande» givits. Då härtill kommer, att en skärpt anmäl­ ningsplikt för barnhemsföreståndaren samt omedelbar undersökningsskyldighet för den i enlighet med föreliggande förslag organiserade, under in­ spektion stående barnavårdsmyndigheten böra vara ägnade att även för barnhemmens del skapa garantier för en effektiv kontroll, hava i förslaget ej upptagits bestämmelser om koncessionstvång beträffande barnhem. Vetskapen om att barnhem stå under fortlöpande tillsyn av nämnden och kunna, om yppade missförhållanden ej rättas, av länsstyrelsen förständigas

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 173

att upphöra med sin verksamhet, torde i allmänhet föranleda den, som ämnar upprätta barnhem, att på förhand skaffa sig sakkunniga råd (t. ex. hos barnavårdsnämnden, vederbörande barnavårdskonsulent) beträffande hemmets anordning. Sålunda kommer antagligen att, i fråga om barnhem, upprättat av förening, stiftelse eller enskild, på frivillighetens väg uppnås ett slags »förhandsgranskning», något som beträffande barnhem, upprättade av kommun eller landsting, stadgas i 41 § av föreliggande förslag. Jag skall nu tillåta mig att redogöra för de anordningar, genom vilka enligt föreliggande förslag kravet på förbättrad fosterbarnskontroll till­ godoses. I likhet med kommittén anser jag samhället böra äga möjlighet att i fall av behov skydda alla barn. Vistas barn i föräldrahemmet eller där­ med jämförligt hem (varom mera nedan), är barnet enligt reglerna i 3 kap. tillförsäkrat skydd mot faror i fysiskt och moraliskt hänseende. Alla andra barn erhålla dylikt skydd enligt bestämmelserna i 7 kap., d. v. s. de äro utan vidare fosterbarn eller anses, på grund av barnavårdsnämndens beslut, tills vidare såsom sådana. Enklast hade givetvis varit att låta varje barn, som ej vistas i för­ äldrahemmet, vara fosterbarn. Detta vore emellertid att gå alltför långt; det skulle medföra en oerhörd arbetsbörda för myndigheterna och kännas som ett olidligt tvång för de enskilda. Övervägande skäl tala därför för ätt låta endast en del utom föräldrahemmet vistande barn utan vidare vara fosterbarn och beträffande dessas mottagande föreskriva anmälnings­ plikt för barnafostraren. Vidkommande samtliga övriga lärer endast böra stadgas rätt för nämnden att, då den erhåller kännedom, att ett barn därav är i behov, ställa barnet under fosterbarnskontroll. Liknande be­ stämmelser finnas i dansk*) och norsk * 2) rätt. Huru nämnden skall erhålla dylik kännedom utvecklas ås. 176. Av det sagda framgår emellertid, att gränser måste uppdragas mellan tre skilda grupper av barn: l:o) barn, vilka vistas i hem, jämförliga med föräldrahemmet; 2:o) barn, vilka utan vidare äro fosterbarn; samt 3:o) barn, vilka enligt nämndens beslut äro att anse som fosterbarn. Jag skall nu redogöra för, huru dessa gränser enligt min mening böra dragas och skälen härför. Vårdnaden, varmed enligt den nyare familjerättens terminologi förstås Barn, som vistas i mod rätten och plikten att hava omsorg om barnets person, tillkommer i all­ föräldra­ mänhet föräldrarna. Har särskilt förordnad förmyndare vårdnaden om hemmet jäm­ förligt hem. barnet, har detta sin grund antingen i att barnet är föräldralöst eller i att vårdnaden genom domstols beslut överflyttats från föräldrarna till förmyndaren, och denne bör då såvitt möjligt vara barnet i föräldrars ställe.

*) Lov 28 mars 1923 om Tilsyn med Born § 1. 2) Lov 29 april 1905 om tilsyn med pleiebarn m. v. § 1, lov 10 april 1915 om försorg for barn § 11.

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Adoptivbarn. Genom stadgandet i 78 § av föreliggande lagförslag järn ställes adoptant med de naturliga föräldrarna. Adoptants hem bör därför — på sätt även föreslogs av kommittén — aldrig vara underkastat fosterbarnskontroll. Detta torde icke vara ägnat att ingiva betänklighet, sedan genom de år 1923 genomförda ändringarna i adoptionslagen adoption mot vederlag för­ bjudits och även i övrigt garantier skapats mot adoptionsinstitutets miss­ brukande av vinningslystnad. Den ingående prövning av domstol, som numera måste föregå beviljandet av adoption, torde ävenledes motivera, att samhället underlåter att utöva fosterbarnstillsyn i adoptantens hem. Skulle förhållandena förefalla misstänkta, finnes intet som hindrar, att, då fråga är om barn utom äktenskap, barnavårdsmannen kvarstår en tid efter adoptionens beviljande. Barn hos för- Även förmyndare, som har vårdnaden om barnet, har genom bestämmymiare, som meigen i 7 8 § i vissa hänseenden jämställts med föräldrarna. Har genom har vårdnaden J ° om barnet, vårdnadens överflyttande på förmyndaren denne övertagit plikten att i föräldrarnas ställe tillse, att tillfredsställande vård och uppfostran komma barnet till del, lärer det vara naturligt, att förmyndarens hem likställes med de naturliga föräldrarnas och således undantages från fosterbarnskontrollen. Detta torde vara motiverat därav, att vid utseende av för­ myndare — tillika innehavare av vårdnaden — för föräldralöst barn samt vid överflyttande av vårdnaden på särskilt förordnad förmyndare en nog­ grann prövning av den för uppdraget ifrågasatta personens lämplighet att handhava vårdnaden måste förutsättas föregå domstolens beslut. Under vissa omständigheter torde emellertid förmyndare kunna erhålla vårdnaden över barn, utan att domstolen prövat hans förutsättningar härför. Detta inträffar, om barnet erhållit särskild förmyndare, men vårdnaden alltjämt kvarlegat hos t. ex. modern (vilket i fråga om barn i äktenskap är möjligt), och modern sedermera avlider. I sådant fall torde vid moderns död vårdnaden automatiskt övergå på förmyndaren, vars lämplighet för ut­ övande av vårdnaden vid sådant förhållande av domstolen sannolikt ej prövats. I praktiken lärer emellertid dessa fall vara så sällan förekom­ mande, att hänsyn härtill i lagstiftningen ej behöver tagas. Även här lik­ som beträffande föräldrarna står för övrigt en möjlighet öppen att ingripa enligt 3 kap. Därjämte kan, om skäl därtill föreligga, barnavårdsnämnden hos domstolen begära förmyndarens entledigande.1) Med hänsyn till den avgörande betydelse, som i det föregående tillmätts vårdnadsinnehavet, är det givet, att förmyndare, som ej har vårdnaden, enligt min mening ej bör i nu ifrågavarande hänseende likställas med föräldrarna. Förslagets ståndpunkt beträffande kontroll över barn, som vistas hos förmyndare, är i sak densamma som kommitténs, ehuru dess mening ej fullt tydligt framgick av kommitténs lagtext (K. 87 §, M. s. 290). I föreliggande förslags 49 § utsäges däremot, att endast barn, som vistas

L) Se Kungl. Maj:ts för innevarande års riksdag framlagda förslag till lag om förmyn­ derskap 12 kap. 16 §.

Kung! Maj:ts proposition nr 150. 175

lios annan än föräldrarna eller förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet, kan underkastas tillsyn enligt 7 kap. Frågan, om ett barn skall, utan att nämnden fattar beslut därom, vara Fosterbarn, oberoende av att anse såsom fosterbarn eller ej, avgöres enligt föreliggande förslag med nämndons hänsyn tagen dels därtill, huruvida ersättning utgår, och dels till hemmets beslut. egenskap av enskilt hem eller barnhem. Att beträffande enskilda hem den omständigheten, att ersättning utgår, tillmätes avgörande betydelse vid bedömande av frågan, huruvida fosterbarnskontroll utan vidare bör förekomma, torde vara helt naturligt. Nämnda omständighet är nämligen ägnad att i viss mån göra verksamheten till ett yrke och kommer kontrollen från samhällets sida att framstå såsom än mer berättigad än vad fallet är, då barnet vårdas gratis. Och det före­ finnes onekligen stor sannolikhet för att personer, som utan ersättning åtaga sig besväret och ansvaret för ett barn, drivas av ideella motiv och söka efter bästa förmåga skänka barnet tillfredsställande vård och upp­ fostran. Fog torde sålunda föreligga, att vid bestämmande av fosterbarnsbegreppet göra skillnad mellan barn, som fostrats mot eller utan ersätt­ ning. Så har även skett i dansk, norsk och tysk lagstiftning1). Ersättningssynpunkten ensam kan dock icke få vara avgörande vid be­ stämmande av, huruvida ett barn skall vara underkastat fosterbarnskontroll eller ej; möjlighet måste förefinnas att ställa även »gratisbarn» under fosterbarnstillsyn (se 49 § 2 mom.). Å andra sidan bör i de fall, då tillsyn över barn, som vårdas mot ersättning, uppenbarligen är överflödig, befri­ else därifrån kunna vinnas (se 60 § 4 mom.). Barn, som är intaget i barnhem, bör emellertid, oberoende av om er­ sättning utgår eller ej, utan vidare betraktas som fosterbarn. Samhället bär nämligen otvivelaktigt ännu större ansvar för den barnavård, som ut­ övas på en anstalt, d. v. s. i större skala, än den, som förekommer i en­ skilda hem. Härtill kommer, att vådorna i hygieniskt avseende i hög grad ökas genom sammanförande av ett flertal barn. Särskilt med hänsyn till att koncessionstvång icke föreslagits, framstår det såsom synnerligen ange­ läget, att alla barn i barnhem bliva underkastade barnavårdsnämndens tillsyn. I det föregående (s. 141) har redogjorts för vad som enligt föreliggande förslag innefattas i begreppet barnhem: anstalter för stadigvarande vård och uppfostran av barn (utom skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter) samt upptagningsliem (inklusive spädbarnshem). Skulle tvekan uppstå, huruvida eu anstalt är att hänföra till barnhem eller ej, förefinnes möjlig­ het för nämnden att enligt 49 § 2 mom. vid behov besluta, att där intaget barn skall tills vidare anses som fosterbarn. I själva verket utgör möjligheten för nämnden att (utom i fall, varom Fosterbarn enligt nämn­ i 50 § förmäles) besluta att barn, som ej vistas i föräldrahemmet eller dens beslut. l) Se not ') och a) 4 sid. 173 samt den tyska Reichsgesetz 9 juli 1922 för Jugendwohlfakrt § 19.

176 Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

därmed jämförligt hem, skall tills vidare anses som fosterbarn, ett enkelt medel att utan onyttiga tvister skänka samhällets skydd åt alla barn, om vilka här är fråga. Om t. ex. fosterföräldrar, vilka på ett mindre till­ fredsställande sätt vårda fosterbarn, för att undgå tillsyn påstå sig vårda barnet gratis, kan nämnden, i stället för att ödsla krafter på att söka be­ visa motsatsen, besluta, att barnet skall tills vidare anses som fosterbarn. Likaså om barnet vårdas av personer, som visserligen göra det gratis, men vilkas förmåga att skänka barnet tillfredsställande vård och uppfostran kan ifrågasättas. Enahanda är förhållandet om barnafostraren gör gällande, att hans hem är ett enskilt fosterhem, där barnavård utan ersättning ut­ övas, men nämnden håller före, att hans hem är ett barnhem i liten skala. Slutligen kan nämnden genom att förklara barn för fosterbarn vid behov ingripa, även om barnet endast tillfälligtvis vistas i hem, som ej är dess eget. Om t. ex. barnet är för sin skolgång inackorderat hos främ­ mande, det må vara i enskilt hem eller s. k. skolhem, är barnet givetvis icke att hänföra till vad man plägar mena med fosterbarn: uppfostringsplikten kvarligger härvidlag uppenbarligen hos föräldrarna och har endast för en kortai-e tid överlåtits på den, hos vilken barnet är inackorderat (jfr M. s. 291). Detta hem kan emellertid vara av den art, att dess ställande under nämndens tillsyn är synnerligen önskvärt. Åt 49 § 2 mom. har givits en avfattning, varigenom sådan åtgärd möjliggöres, i det att där använts ordet »vistas», som inbegriper även vistelse hos främ­ mande, å vilka uppfostringsplikten ej övergått (jfr det i 1 mom. begag­ nade uttrycket »fostras»). Beslut om barns ställande under tillsyn kan enligt förslaget överklagas (se 81 § 1 mom.). Kännedom om förhållande, som bör föranleda barns förklarande för fosterbarn, torde nämnden kunna erhålla på flera olika sätt. I fråga om underrättelse rörande missförhållanden beträffande barn i föräldrahemmet är nämnden givetvis i avsevärd mån hänvisad till anmälningar från grannar eller andra utomstående, och enahanda torde förhållandet vara beträffande barn, om vilka i förevarande sammanhang är fråga. Med hänsyn till stad­ gandet i 17 § 2 stycket torde även anmälningar om dylika barn inkomma till nämnden från i nämnda lagrum omförmälda myndigheter m. fl. Genom en föreskrift om skyldighet för barnavårdsman att göra anmälan, då en hans skyddsling annat än tillfälligtvis vistas hos främmande, skulle även vinnas, att nämnden erhölle kännedom om flertalet av de barn, om vilka här är fråga. Eftersom de flesta utackorderade barn äro barn utom äktenskap och alltså i framtiden komma att hava barnavårdsmän, borde ett dylikt stadgande kunna bliva nämnden till stor nytta, när det gäller dels att kontrollera, huruvida barnafostrare fullgjort sin skyldighet att anmäla barnets mottagande, och dels att, då sådan anmälningsskyldighet ej föreligger, avgöra, huruvida barnet bör förklaras vara att anse såsom fosterbarn. Kom­ mittén föreslog, att barnavårdsman skulle vara pliktig att, om barnet över­ lämnats för vård till enskilt hem i annan kommun, därom underrätta barna-

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 177

vårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet vore beläget (K. s. 67, M. s. 303). Enligt vad ovan anförts anser jag föreskriften böra utsträckas att gälla även barn, som vistas inom den egna kommunen. Av chefen för justitiedepartementet torde sedermera komma att för Kungl. Maj:t framläggas förslag om ändring i angiven riktning av kungörelsen den 23 november 1917 angående föreskrifter om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå. I detta sammanhang vill jag omnämna en ändring av barnmorskereglementet, som jag ävenledes anser böra vidtagas. Denna ändring går ut på att barnmorska skall åläggas anmälningsskyldighet till pastorsämbetet rörande alla de barn, vid vilkas födelse hon biträtt, och ej såsom för närvarande är fallet endast beträffande barn utom äktenskap. Enligt vad inspektören över barnavårdsmännen i Stockholm uppgivit, inträffar nämligen ej sällan att föräldrar, som önska undandraga sig samhällets kon­ troll över barnets vård, utgiva sig för att vara gifta, i följd varav barn­ morskan uraktlåter att göra anmälan till pastorsämbetet om barnets fö­ delse. Härigenom fördröjes på ett beklagligt sätt förordnande av barnavårdsman, om fallet ens någonsin kommer till barnavårdsnämndens känne­ dom. (Jfr Y. 418 s. 178.) Just dylika föräldrar kunna befaras seder­ mera lämna bort barnet till personer, som i sin tur hava intresse av att undandraga sig fosterbarnskontrollen, varför anmälningsskyldigheten av dem uraktlåtes. I sådana fall vore det uppenbarligen av stor vikt, om barn­ morskan hade skyldighet att anmäla barnets födelse till pastorsämbetet, så att detta kunde underrätta barnavårdsnämnden och, sedan barnavårdsman förordnats, denne i sin tur underrätta nämnden om barnets bortlämnande. En dylik utvidgning av barnmorskornas anmälningsskyldighet är, enligt vad jag från prästerligt håll inhämtat, icke ägnad att medföra någon ökning i arbetet med kyrkobokföringen; tvärtom kommer omedelbar anmälan av alla födelser att underlätta kyrkoregistraturens skötande på ett tillfredsställande sätt. Förslag i angiven riktning* har tidigare av Stockholms stads barnavårds­ nämnd väckts genom skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 april 1919, men sedan av de båda barnmorskeöverlärarna den ene tillstyrkt, men den andre ävensom medicinalstyrelsen avstyrkt förslaget, föranledde detta icke någon åtgärd, då Kungl. Maj:t den 21 november 1919 utfärdade nytt barnmorskereglemente. Enär emellertid, på sätt av det föregående torde framgå, den föreslagna utvidgningen av barnmorskornas anmälningsplikt utgör ett ingalunda ovä­ sentligt led i de nu föreslagna anordningarna i syfte att åvägabringa en effektiv kontroll över fosterbarn svården, och denna fråga alltså kommit i ett annat läge än då densamma tidigare var föremål för bedömande, torde jag senare få tillfälle att för Kungl. Maj:t framlägga förslag om ändring av barnmorskereglementet i den riktning jag i det föregående antytt. Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 112 liäft. (Nr 150.) 1972 23 12

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Åldersgränsen Vad slutligen beträffar åldersgränsen i fråga om kontroll över fosterl0Fkontroll™8 barnsvården, föreslås den höjd till 16 år, d. v. s. till samma ålder, som enligt förslaget är avsedd att bliva slutpunkt för barnavårdsnämndens rätt att ingripa beträffande barn, i avseende å vilkas vård eller uppfostran i föräldrahemmet missförhållanden yppas. Endast i fråga om vanartade barn, fosterbarn eller andra, skulle nämnden erhålla rätt att ingripa till 18 år; eljes skulle således åldersgränsen överallt bliva 16 år. Det skulle emellertid för barnavårdsnämnderna vara förenat med vissa svårigheter att på en gång få sig ålagd kontrollen över nio nya årsklasser barn, även om dessa barn äro äldre och deras övervakande därför i all­ mänhet är mindre betungande, än då fråga är om späda barn. Jag kom­ mer därför att i 88 § föreslå en övergångsbestämmelse, varigenom åldershöjning skall ske successivt med en ny årsgrupp om året, så att först nio år efter lagens ikraftträdande 16-års gränsen uppnås. Möjlighet bör dock beredas nämnden att under övergångstiden vid behov ställa även övriga äldre barn under fosterbarnskontroll (se vidare s. 224).

Sedan jag nu behandlat vissa för fosterbarnskontrollens ordnande grund­ läggande frågor och tillika i huvudsak angivit föreliggande förslags stånd­ punkt i dessa hänseenden, skall jag tillåta mig att övergå till de sär­ skilda bestämmelserna i 7 kap.

Inledande bestämmelser.

49 § 1 inom. (K. 87 §, M. s. 68, 288—292, Y. 366, 367, fbl. 1 §.) Fosterbarn oberoende av I det föregående (s. 173, 175) har jag framhållit, att enligt min nämndens mening endast vissa barn, som ej vistas i föräldrahemmet eller därmed beslut. jämförligt hem, skola, oberoende av nämndens beslut, anses såsom foster­ barn samt att detta bör vara fallet med barn under 16 år, som mot er­ sättning fostras i enskilt hem eller är intaget i barnhem. I enlighet med nu angivna grunder har stadgandet i 49 § 1 mom. avfattats. Att det där använda ordet fostra, som (jfr s. 176) avser det fall, att uppfostringsplikten övergått på den, som har barnet i sin vård, även inne­ fattar vård av späda barn, ligger i sakens natur. Likaledes är uppenbart, att barn, som fostras hos en av föräldrarna, är likställt med barn, som fostras hos båda föräldrarna (så även enligt fbl. 1 §). Följaktligen kan barn, som fostras hos fader och styvmoder eller hos moder och styvfader, aldrig vara fosterbarn; beträffande barn, som fostras hos styvfader eller styvmoder och den person, med vilken han eller hon efter det tidigare äktenskapets upplösning gift om sig, är förhållandet givetvis det motsatta, d. v. s. sådant barn är fosterbarn enligt 1 mom., om det fostras mot er­ sättning (jfr ovan s. 166). Att barn, för vilket ersättning utlovats, är fosterbarn, även om betal­ ningen sedan uteblir, faller av sig självt; likaså om betalningen erlagts med ett belopp en gång för alla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 179

I ett särskilt undantagsfall är barn, som vistas lios modern, att anse såsom fosterbarn. Detta inträffar, då barn jämte sin moder vårdas i barn­ hem, t. ex. s. k. spädbarnskem. Då så är fallet, bör barnet givetvis vara underkastat fosterbarnskontroll, som just i fråga om anstalter för vård av späda barn är av utomordentlig betydelse. Detta syfte vinnes genom att enligt förevarande moment alla barn i barnhem äro att anse såsom fosterbarn. Vistas däremot barn tillsammans med sin moder i annan anstalt, t. ex. förlossningshem, är barnet ej jämlikt 1 mom. att anse såsom fosterbarn och kan ej heller jämlikt 2 mom. förklaras vara sådant. Detta torde dock ej vara ägnat att ingiva betänklighet med hänsyn till att moderns vistelse å dylikt hem efter barnets födelse i allmänhet är kortvarig samt att ingripande vid behov kan äga rum enligt reglerna i 3 kap. [se 22 § a)]. Om barnet, sedan modern lämnat hemmet, kvarstannar där, kan barnet i de fall, då sådant är erforderligt, jämlikt 2 mom. förklaras vara att anse såsom fosterbarn. Beträffande grunderna för förevarande stadgande hänvisas till den före­ 49 § 2 moln. gående framställningen (s. 173, 175, 176). Fosterbarn enligt Givetvis är det av stor vikt, att beslut om att barn skall anses för nämndens fosterbarn må kunna utan dröjsmål komma till stånd. I sådant syfte har beslut. föreslagits befogenhet för ordföranden att i brådskande fall på egen hand fatta dylikt beslut med skyldighet dock för honom att vid nästa samman­ träde göra anmälan härom hos nämnden, som prövar, huruvida beslutet skall äga bestånd. Beslut, varigenom barn förklarats vara att anse såsom fosterbarn, kan givetvis av nämnden återkallas, om förhållandena undergått sådan föränd­ ring, att kontroll från samhällets sida anses obehövlig. Återkallas ej be­ slutet, forfar det att gälla, tills barnet uppnått sexton år, vid vilken ålder all fosterbarnskontroll upphör. Beslutet torde gälla även om den, hos vilken barnet vistades, då beslutet meddelades, sedermera lämnar barnet från sig till annan. (K. 88 §, fbl. 5 §.) 49 § 3 mom. I förevarande moment lämnas definitioner på begreppen »fosterhem» Fosterhem, barnafostrare. och »barnafostrare». Båda termerna hava knutits vid begreppet foster­ barn; att härmed avses fosterbarn enligt såväl 1 som 2 mom. faller av sig självt och följer för övrigt av slutet av sistnämnda moment. Med fosterhem förstås i förslaget enskilt hem, där fosterbarn mottagits. Uttrycket fosterhem står sålunda i motsats till anstalt, även om denna tillhör enskild person, förening eller stiftelse. Enligt gällande lag innefattar ordet barnafostrare, då fråga är om anstalt, dess innehavare eller dess föreståndare, om sådan finnes. Enligt före­ liggande förslag förstås med barnafostrare endast föreståndaren (vilken givetvis även kan vara hemmets innehavare). (K. 87, 95 §§, M. s. 277, 289, 290, 304, fbl. 17 § 1 och 2 mom.) BO §. 7 kap. ej Enligt allmänt språkbruk menas med fosterbarn även barn, som av tillämpligt på myndigheterna utackorderats inom den egna kommunen. Att beträffande en del f oster­ barn.

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

dylika, av nämnden själv i enskilda hem eller barnhem placerade barn stadga t. ex. plikt för fostraren att till nämnden anmäla mottagandet synes emellertid olämpligt. Ifrågavarande kapitel har alltså avfattats sålunda, att de av nämnden omhändertagna barnen i överensstämmelse med gängse språkbruk äro fosterbarn (enligt 49 § 1 inom.), men, om de fostras inom kommunen, undantagna från kapitlets bestämmelser (enligt 50 §). Detta beror icke därpå att »barnavårdsnämndens egna barn» ej skulle vara före­ mål för kontroll, utan därpå att nämnden beträffande dessa barn bör ut­ öva ännu längre gående tillsyn än beträffande fosterbarn i allmänhet, samt att eu del av kapitlets bestämmelser äro onödiga beträffande dessa barn. Nämndens ansvar för de barn, varom bär är fråga, fastslås genom stad­ gandet i 32 §. Det finnes emellertid ännu några grupper av barn, som icke böra i något fall stå under den fosterbarnskontroll, varom 7 kap. handlar. Jag åsyftar härmed dels elever i skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter, dels barn, som äro intagna i anstalter för abnorma och vanföra. Uppen­ bart är, att elever i skyddshem eller uppfostringsanstalter äro underkastade så noggrann tillsyn, att de icke böra därjämte stå under fosterbarnskon­ troll; detta torde gälla även under det de äro villkorligt utskrivna. Yad abnormanstalterna (sinnesslöanstalter, statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa, epileptikeranstalter, blind- och dövstumanstalter) och vanföreanstaltema beträffar, stå de redan nu under fullt betryggande inspektion, varför deras indragande under fosterbarnskontrollen icke ansetts vara av behovet påkallat.

Barnafostrares anmälningsskyldighet m. m.

51 § 1 mom. (K. 88, 93, 95 §§, M. s. 300—304, Y. 370, 372, 375, fbl. 5 § Anmälan om 1 mom.) fosterbarns mottagande. I det föregående (s. 168, 170) har redogjorts för kommitténs ståndpunkt beträffande barnafostrares anmälningsskyldighet ävensom för de i denna del avgivna yttrandena. Jämväl har (s. 172) framhållits, att föreliggande förslag bygger på en till nya kategorier utsträckt och skärpt plikt att anmäla barns mottagande. I motsats till kommittén håller jag före, att anmälningsskyldighet be­ träffande fosterbarns mottagande bör åligga alla barnafostrare, således även far- och morföräldrar, så snart ersättning utgår. Även om jag ej kan helt ansluta mig till förste stadsläkarens i Stockholm yttrande, vilket av medicinalstyrelsen framhållits såsom beaktansvärt (Y. 370), att tillsy­ nen över barn, som fostras hos far- eller morföräldrar bleve fullständigt illusorisk, om anmälningsplikt ej stadgades, anser jag det dock knappast försvarligt att beträffande denna icke ringa kategori av fosterbarn beröva nämnden det betydelsefulla hjälpmedel vid kontrollens , utövande, som an­ mälningsskyldigheten onekligen innebär. Att denna skyldighet med åtföljande bötesliot skulle innebära någon

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 181

otillbörlig hårdhet mot far- eller morföräldrarna synes mig icke heller kunna göras gällande — åtminstone kan med större fog samma invändning göras mot kommitténs ståndpunkt, att bötesstraff för försummad anmälan skulle drabba en person, som av barmhärtighet utan ersättning i sitt hem mot­ toge ett främmande barn. Ett system, enligt vilket fosterbarnsbegreppet, da fråga är om barn i enskilda hem, ställes i beroende av den omstän­ digheten, huruvida ersättning utgår, och med anmälningsplikt beträffande alla fosterbarn, synes mig vai’a rationellare och även för den allmänna uppfattningen naturligare än kommitténs förslag. Då jämlikt 76 § åtal endast får ske på anmälan av barnavårdsnämnden, är det att förvänta att mot far- eller morföräldrar, som av oförstånd försummat sin anmälnings­ plikt, ej kommer att ingripas med alltför stor stränghet. (Se även 89 § 4 mom.) Med skäl kan invändas, att stadgande om anmälningsskyldighet beträf­ fande alla barn, som mottagas mot ersättning, ej innebär någon garanti för att nämnden erhåller kännedom om samtliga dylika barn, och att för­ summelse härvidlag i en del fall är synnerligen svår att beivra, då ut­ fästelse av ersättning med t. ex. ett belopp en gång för alla ofta ej låter sig påvisa. Genom bestämmelsen i 49 § 2 mom. torde emellertid denna fara vara undanröjd, ty därigenom har, såsom redan framhållits, möjlighet beretts nämnden att ingripa i samtliga fall, då barnets vård eller upp­ fostran är otillfredsställande. I fråga om barn, som enligt 49 § 2 mom. förklarats för fosterbarn, gäller givetvis i tillämpliga delar enahanda anmälningsplikt som vidkommande (Övriga fosterbarn. Beträffande ingendera kategorien har nämnden ålagts skyldighet att vid deras avflyttning från orten därom underrätta nämnden i inflyttningskommunen (jfr 56 § 2 inom.). Även utan dylikt stadgande är det att förvänta, att då avflyttningen kan antagas hava till syfte att undgå kontroll eller eljest anledning till misstanke om missförhållanden föreligger, ehuru ingripande från nämndens sida ännu ej skett, nämnden i inflyttningskommunen uppmärksamgöres på förhållandet. Kommittén har (M. s. 303) övervägt frågan om införande av dubbel anmälningsplikt, d. v. s. anmälan både från den, som överlämnar, och den, som mottager barnet, men kommit till den uppfattningen, att en dylik anordning ej är att förorda. Jag delar i detta hänseende kommitténs upp­ fattning. Föreskrift om dylik dubbelanmälan torde vara ägnad att snarare försvaga än stärka anmälningssystemets effektivitet. Enligt gällande lag skall anmälan om fosterbarns mottagande ske i stad Tiden för anmälan inom tre och på landet inom fjorton dagar från barnets ankomst. Kom­ mittén föreslog för stad och köping med egen kommunalförvaltning två och för landet åtta dagar. Detta förslag, som ej föranlett erinran, torde kunna med viss formell jämkning godtagas. Stundom torde det inträffa, att alla de upplysningar beträffande ett Anmälans innehåll. fosterbarn, vilka iiro av vikt för nämnden, ej äro tillgängliga omedelbart

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

vid barnets mottagande. I sådant fall bör dock nämnden inom den för anmälan stadgade tiden erhålla kännedom om att ett fosterbarn mot­ tagits i visst hem; sedermera kunna ytterligare upplysningar lämnas inom den tid nämnden förelägger. I enlighet härmed har i förevarande moment stadgats, att vid den första anmälan uppgift skall meddelas angående barnafostrarens namn och adress, ävensom, då barnet mottagits i barnhem, dettas benämning samt dens namn och adress, som överlämnat barnet, d. v. s. i regel moderns. Yid denna första anmälan eller sedermera, inom den tid som nämnden bestämmer, böra till nämnden lämnas uppgifter angående barnets namn och födelsedag samt föräldrarnas namn och yrke, vilket lämpligen sker genom företeende av utdrag av födelse- och dopbok eller åldersbetyg rö­ rande barnet, varjämte nämnden bör erhålla redogörelse för de villkor, under vilka barnet mottagits, och de förhållanden i övrigt, som hava be­ tydelse för bedömande av fosterhemmets eller barnhemmets lämplighet. (Jfr K. 88 §.) Yad sålunda föreslagits innebär vissa smärre avvikelser från gällande lags och kommittéförslagets bestämmelser. Att i olikhet mot vad kommittén föreslagit, gällande lags bestämmelse om företeende av prästbevis bibehållits — fastän, av praktiska skäl, åldersbetyg ansetts kunna ersätta utdrag av födelse- och dopbok — har sin grund i ange­ lägenheten av att nämnden erhåller fullt tillförlitliga uppgifter. 51 § 2 och (K. 93 § 2 och 3 inom., 95 §, M. s. 302, 304, Y. 371, fbl. 5 § 2 3 mom. och 3 mom.) Anmälan om flyttning. I dessa moment hava, med eu obetydlig formell ändring, upptagits kommittéförslagets bestämmelser om anmälan av flyttning. Öl § 4 mom. (K. 93 § 4 inom., 95 §, M. s. 302, 304, Y. 370, fbl. 6 § 3 mom.) Anmälan om barnets död Förevarande stadgande angående anmälan om fosterbarns död eller eller b ort- bortlämnande överensstämmer med vad kommittén föreslagit med undantag lämnande. därav att, i anslutning till vad medicinalstyrelsen hemställt (Y. 370), tiden för anmälan på landet om fosterbarns död föreslagits till fyra i stället för åtta dagar samt att tiden för anmälan om fosterbarns bortlämnande före­ slagits till enahanda tid.

Tillsyn.

5ä §■ (K. 68, 71, 87, 89 §§, M. s. 224, 225, 227, 288—295, Y. 324, FOtilUynldC 332> 356—358, 368, 418, fbl. 2 och 6 §§.) I 52 § av föreliggande förslag har upptagits ett stadgande om barna­ vårdsnämndens tillsyn över såväl i fosterhem som barnhem vårdade foster­ barn. Kommittén framhåller (M. s. 226), att barnhemsvård, utövad av föreningar, stiftelser eller enskilda personer, närmast är att likställa med en i större omfattning bedriven fosterbarnsvård. Denna åskådning kom­ mer även till uttryck i föreliggande förslag, enligt vilket, såsom ovan (s. 175) redan framhållits, barn i barnhem är att anse såsom fosterbarn. Härigenom ställas alla barnhem under den lokala barnavårdsnämndens

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 183

kontroll. Kommittén föreslog (71 §), att endast barnliem, tillhörigt för­ ening, stiftelse eller enskild person, skulle stå under tillsyn av barna­ vårdsnämnden i den kommun, där hemmet vore beläget, men då t. ex. landsting, som upprättar barnhem, i allmänhet torde kunna i enlighet med föreliggande förslags 60 § erhålla dispens från tillsyn, lärer i sak ingen skillnad råda mellan de båda förslagen. Olika meningar torde även­ ledes knappast råda om att dylik tillsyn med hänsyn till barnens bästa är fullt befogad. Om i enlighet med föreliggande förslag koncession för barnhem ej heller kommer till stånd, är kravet på fortlöpande, noggrann tillsyn helt enkelt oavvisligt. På sätt kommittén framhållit (M. s. 294), lärer det ej vara lämpligt att i lagen giva detaljerade föreskrifter om beskaffenheten av den vård, som bör komma fosterbarn till del. Såväl beträffande barnhem som enskilda hem inskränker sig därför föreliggande förslag till en allmän föreskrift om åliggande för nämnden att tillse, att fosterbarn komma i åtnjutande av tillfredsställande vård och uppfostran. Därjämte har i 54 § beträffande de enskilda hemmen barnafostrarens personliga egenskaper och för­ hållandena i övrigt, varmed särskilt avsetts fosterhemmets beskaffenhet, framhållits såsom avgörande för frågan, huruvida den vård och uppfostran, som komma barnet till del, äro »tillfredsställande». Och slutligen har i fråga om fosterbarns vård i barnhem i 59 § 1 mom. lämnats en anvis­ ning för nämnden att uppmärksamma hemmets belägenhet, utrymme, ut­ rustning, ledning och personal. Utöver nu nämnda stadganden har det ansetts böra särskilt åläggas nämnden att tillse, att fosterbarn i händelse av sjukdom beredes den särskilda vård, som omständigheterna kräva (jfr fbl. 6 § l mom.). I detta åliggande torde innefattas skyldighet för nämnden att, i den mån så är möjligt, kontrollera, att barn, som är i behov av läkarvård, erhåller sådan (jfr Y. 368). Med hänsyn till den stora vikten av att späda barn skyddas mot vanvård har slutligen, i huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslagets 87 § andra stycket, särskilt framhållits nämndens plikt att ägna uppmärksamhet åt vården av späda fosterbarn. Denna fråga behandlas vidare under 55 §. I andra stycket av förevarande § har med viss ändring upptagits den av kommittén (K. 89 § 2 st., jfr fbl. 6 § 1 mom. 2 st.) föreslagna be­ stämmelsen om nämndens plikt att lämna barnafostrare erforderliga före­ skrifter. Därvid torde nämnden i fråga om den kroppsliga vården använda sig av de råd och anvisningar beträffande vård av barn, särskilt späda sådana, som medicinalstyrelsen jämlikt 79 § har att meddela. Kommittén har (M. s. 291) med rätta betonat angelägenheten av att nämnden vid tillsynens utövande icke nöjer sig med att gå efter de av fosterföräldrarna eller av polismyndigheten gjorda anmälningarna, utan att nämnden bör genom sina ledamöter och i större kommuner genom sär­ skilda organ utöva en oavlåtlig vaksamhet samt intimt samarbeta med

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 .

andra intresserade och på området erfarna myndigheter och enskilda per­ soner. Till vad sålunda anförts torde kunna tilläggas, att barnavårdsmännens medverkan vid tillsynens utövande bör kunna bliva av stort värde. Framställning I den av svenska läkarsällskapets pediatriska sektion gjorda framställ­ från svenska läkar­ ningen (Y. 418) hava uppdragits en del riktlinjer för arbetet till skydd sällskapets särskilt för de späda barnens liv och hälsa. I denna framställning har pediatrik a sektion. bl. a. betonats angelägenheten av att barnavårdscentraler, varmed förstås övervakningsställen för späda barn, komma till stånd å alla platser med mera sammanträngd befolkning samt ifrågasatts statsbidrag för dylika in­ rättningars anordnande. På vissa orter skulle givetvis sådana centraler kunna på ett verksamt sätt bistå barnavårdsnämnderna i deras arbete. Stundom kunde det tilläventyrs uppdragas åt dylik central att å nämndens vägnar utöva viss del av fosterbarnskontrollen. Att, såsom i sektionens skrivelse föreslagits, i barnavårdslagen införa stadgande härom liksom i vissa andra angivna hänseenden, kan jag dock icke tillstyrka. 53 §. I gällande lag finnes icke något uttryckligt stadgande om åliggande för Undersökning nämnden att vid erhållen vetskap om att fosterbarn mottagits göra en av fosterhems och barnhems första undersökning av de förhållanden, under vilka barn vårdas. Möjligen beskaffenhet. har detta varit en bidragande orsak till att fosterbarnskontrollen i det stora hela skötts så otillfredsställande som fallet varit. I fråga om en­ skilda fosterhem innehöll ej heller kommittéförslaget något stadgande i an­ given riktning; i fråga om barnhem föreslogs koncessionstvång, d. v. s. förhandsprövning. Av ovan angivna skäl har införande av koncessionssystem ej kunnat av mig förordas. Denna omständighet jämte angelägenheten av att i lagen framhäva nämndens ansvar för att tillsyn även över de en­ skilda fosterhemmen snarast möjligt kommer till stånd har föranlett mig att föreslå ett stadgande, att nämndens första undersökning av fosterhem­ met eller barnhemmet skall äga rum ofördröjligen sedan nämnden — genom anmälan enligt Öl § eller på annat sätt — erhållit vetskap om barnets mottagande där. Endast för så vitt nämnden redan äger nog­ grann kännedom om hemmets beskaffenhet, må sådan undersökning under­ låtas. Det är min övertygelse, att det till följd av denna skyldighet för nämnden att genast ställa hemmet under kontroll, skall bliva möjligt att — med undvikande av de med koncessionssystemet förenade olägenheterna — vinna det väsentliga av vad med ett dylikt system åsyftas. Det kunde tilläventyrs ifrågasättas att, såsom i norsk lagstiftning1) skett, stadga viss tid, inom vilken den första undersökningen av hemmet skall verkställas. Jag anser mig dock icke böra föreslå ett dylikt fastslående av en viss för alla fall och för alla delar av riket gällande tid. Särskilt med hänsyn till nämndens sammansättning och den föreslagna inspektio-

*) Enligt Lov 29 april 1905 om tillsyn med pleiebarn m. v. § 4 skall dylik undersökning äga rum i stad inom 2 dygn och pä landet inom 10 dygn.

Kungl, Maj:ts proposition nr 150. 185

nen är det att förvänta, att obehörigt dröjsmål med undersökningens verk­ ställande icke skall äga rum. Den första noggranna undersökningen skall så att säga bilda inlednin­ gen till nämndens sedermera alltjämt fortlöpande tillsyn. Även därefter bör nämnden, i den mån så prövas påkallat, låta verkställa undersökning av hemmet; detta utsäges i paragrafens andra stycke.

I 7 kap. har icke intagits någon motsvarighet till stadgandet i kommitté­ förslagets 88 § därom, att barnafostrare skall vara pliktig lämna barna­ vårdsnämndens ledamöter och biträden tillträde till lägenhet, där foster­ barn vårdas. Det har nämligen ansetts, att nämnden även i vissa andra fall borde äga tilltvinga sig tillträde till lägenhet, där barn vistas, t. ex. då anledning finnes till antagande, att barn, som vårdas hos föräldrarna, är vanvårdat eller i fara att bliva vanartat (se Y. 269). I 77 § har där­ för, såsom nedan (s. 214) kommer att närmare beröras, införts ett stad­ gande om skyldighet för polismyndighet att lämna handräckning för vid­ tagande av åtgärd, som enligt barnavårdslagen ankommer på barnavårds­ nämnd. Då det enligt förslaget i vissa fall åligger barnavårdsnämnd att verkställa undersökning i lägenhet, där barn vistas, torde genom nämnda stadgande hava beretts möjlighet för nämnden att, även om föräldrarna eller barnafostraren vägra tillträde, tilltvinga sig sådant. Innehållet i övrigt i 88 § i kommittéförslaget motsvaras till en del av vissa föreskrifter i 51 § 1 mom. av föreliggande förslag.

Åtgärder mot missförhållanden i fosterhem.

I 23 och 24 §§ av föreliggande förslag angivas de medel, vilka stå barnavårdsnämnden till bnds vid beivrande av missförhållanden i barnets eget hem: förebyggande åtgärder, såsom varning, förmaning m. m. (23 §) och, om rättelse härigenom ej vinnes, barnets omhändertagande (24 §). Ett liknande tillvägagångssätt bör komma till användning beträffande foster­ hem. Bestämmelser härom hava föreslagits i 54 och 55 §§. Härutöver erfordras beträffande fosterhem vissa bestämmelser (56—58 §§), vilka sakna motsvarighet, då fråga är om det egna hemmet. Samtliga dessa pa­ ragrafer avhandla alltså åtgärder mot missförhållanden i fosterhem och hava därför sammanförts under denna rubrik, i motsats till nästa under­ avdelning, som handlar om åtgärder mot missförhållanden i anstalt. (K. 90, 91 §§, M. s. 295—298, Y. 355 d, 356—358, fbl. 7 §1 och 54 och 55 §§. Föreställ­ 2 mom.) ningar, före­ Dessa överensstämma i huvudsak med kommittéförslagets 90 och läggande för barnafostrare 91 §§. Yissa till största delen formella ändringar hava dock vidtagits. att lämna Sålunda har föreslagits en bestämmelse av innebörd, att nämnden skall, från sig fosterbarn. då omständigheterna därtill föranleda, föreskriva anlitande av lämplig, till stöd för barns hemuppfostran inrättad anstalt eller barnets hållande till

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

lämpligt arbete. En sådan föreskrift som t. ex. att fosterbarn skall be­ söka arbetsstuga eller liknande anstalt eller att fostermoder skall lämna barnet till en barnkrubba, medan hon själv är upptagen av förvärvsarbete utom hemmet, torde nämligen i vissa fall kunna vara av lika stor bety­ delse, som då fråga är om barn i föräldrahemmet; det nu föreslagna stadgandet innebär i själva verket endast en motsvarighet till bestämmel­ sen i 23 § 1 mom. d). Yinnes ej rättelse genom de med stöd av 54 § vidtagna åtgärderna, eller anser nämnden ingen sannolikhet förefinnas, att på sådant sätt för­ bättring skall komma till stånd, skall, enligt vad i 55 § föreslås, nämnden förelägga barnafostraren att lämna barnet från sig till den, som är skyldig taga vård om detsamma, d. v. s. i regel modern. Det kan emellertid tänkas, dels att detta ej befinnes lämpligt och dels att ett barnets för­ flyttande icke tål uppskov. Under sådana förhållanden bör nämnden, en­ ligt vad vidare i 55 § föreslås, i likhet med vad för närvarande utan stöd av gällande lag stundom praktiseras, själv tills vidare omhändertaga barnet. Förutom denna möjlighet innehöll kommittéförslaget anvisning på ännu eu utväg, nämligen att barnafostraren skulle förständigas att avlämna barnet till annan, som av nämnden anvisades. Detta skulle emellertid i de flesta fall innebära, att nämnden finge träffa avtal om barnets inackordering utan fullmakt från den, som sedermera skulle bära det ekonomiska ansvaret. Därvid skulle nämnden måhända stundom nödgas i förhållande till den nya barnafostraren garantera fosterlönens utbetalande. Lämpligare än en dylik anordning torde vara, att nämnden i här avsedda fall alltid själv omhändertager barnet, vilket medför rätt för nämnden till ersättning för sina utgifter av föräldrarna, men sedermera söker, så snart ske kan, förmå vederbörande försörjare att övertaga ansvaret för barnets vård. Detta sist­ nämnda följer dels av föreskriften i paragrafens sista stycke, att nämnden, då åtgärd enligt denna § vidtagits, ofördröjligen skall underrätta den, som är skyldig taga vård om barnet, dels av stadgandet, att med barnet skall förfaras såsom med barn, omhändertaget för samhällsvård, varom det i 47 § 1 mom. heter, att nämnden skall besluta om vårdens upp­ hörande, då behov därav ej längre föreligger. Med hänsyn till angelägenheten av att förebygga sammanförande under ohygieniska förhållanden av ett flertal späda barn i fosterhem har i före­ liggande förslag, liksom i kommittéförslaget, upptagits gällande lags före­ skrift om att i fosterhem i regel ej få mottagas flera än två barn under ett års ålder. Genom en hänvisning till stadgandet i 31 § har det ansetts böra öpp­ nas möjlighet i brådskande fall för nämndens ordförande och, under viss förutsättning, för annan ledamot av nämnden eller tjänsteman hos den­ samma att i avbidan på nämndens beslut vidtaga åtgärd, varom i 55 § stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 187

(K. 92 §, M. b . 298—300, Y. 358, fbl. 9 §.) 56 §. Förbud att Enligt gällande lag kan förbud att mottaga fosterbarn endast meddelas mottaga i samband med föreläggande att lämna fosterbarn från sig, en brist i la­ fosterbarn. gen, som ofta påtalats. Lika med kommittén anser jag emellertid möjlig­ het böra öppnas för nämnden att även utan samband med dylikt före­ läggande meddela förbud att mottaga fosterbarn. Stadgande härom har upptagits i förevarande §. Därvid har, med hänsyn till att även under vissa andra förutsättningar än de i kommittéförslaget angivna ett förbud kan anses befogat, en formulering kommit till användning, som möjliggör meddelande av förbud i alla de fall, då ett sådant ur samhällets synpunkt måste anses påkallat (jfr Y. 358). Det av kommittén föreslagna stadgandet om förbud att utöva fosterbarnsvård i hälsovådlig lägenhet, som begagnas för sådant ändamål, har upptagits i föreliggande förslag, kompletterat med föreskrift om att dylikt förbud må meddelas även på förhand, då antagas kan, att lägenheten kommer att begagnas för fosterbarnsvård. Eu annan ofta påtalad brist i nu gällande fosterbarnslag är det förhål­ landet, att förbudets giltighet är begränsad till den kommun, där förbudet meddelats. I föreliggande förslag (56 § 2 inom.) har upptagits det av kommittén (92 § 2 mom.) i syfte att råda bot på ifrågavarande missför­ hållande föreslagna stadgandet, men därtill har fogats ett tillägg, som är avsett att göra bestämmelsen mer effektiv. Enligt kommittéförslaget skulle endast den barnavårdsnämnd, som meddelat förbudet, vara skyldig att vid barnafostrarens avflyttning om förbudet underrätta barnavårdsnämnden i den kommun, dit barnafostraren flyttat, men denna senare barnavårdsnämnd ägde ej skyldighet att i sin tur vidare rapportera förbudet, även om barna­ fostraren efter helt kort tid åter avflyttade, kanske just för att härigenom bliva fri från förbudets verkningar. Jag har därför funnit mig böra före­ slå, att barnavårdsnämnd, som erhållit dylik underrättelse, skall i sin tur vara skyldig om förbudet underrätta barnavårdsnämnden i den kommun, dit den person, som förbudet avser, avflyttar. Det är att förvänta, att den sålunda kompletterade bestämmelsen skall vara ägnad att väsentligt för­ svåra det s. k. änglamakeriet. 3 mom. i 56 § överensstämmer med 3 mom. i kommittéförslagets 92 § och torde ej tarva närmare motivering. Om straff för den, som överträder förbud, varom här är fråga, stadgas i 73 §. (K. 94 §, M. s. 302, Y. 374, fbl. 8 — 10 §§.) 57 §. I förevarande § har upptagits stadgandet i kommittéförslagets 94 § med Påföljd av uraktlåten ett mindre tillägg, avsett att framhäva, att en försummelse av anmälnings­ anmälan. plikt icke under varje förhållande bör föranleda så långt gående åtgärder som föreläggande för barnafostraren att lämna barnet från sig samt förbud att mottaga fosterbarn, utan att så endast bör ske om, förutom nämnda försummelse, även andra omständigheter föranleda dylika åtgärders vid­ tagande (se Y. 374).

188 Kängl. Maj:ts proposition nr 150.

58 §. (K. 96 §, M. s. 298, 304, fbl. 7 § 3 inom., vl. 18 § 3 och 4 mom.) Behandling Den av kommittén i 96 § föreslagna bestämmelsen, huru förfaras skall, av barn, utackorderat då missförhållande föreligger beträffande fosterbarn, utackorderat i vis» av främmande kommun av annan barnavårdsnämnd eller skyddshemsstyrelse, har här i barnavårds­ nämnd. väsentligen oförändrad avfattning upptagits; dock har stadgandet endast gjorts tillämpligt på barn, som utackorderats av barnavårdsnämnd, enär enligt föreliggande förslag (se 50 §) 7 kap. ej är tillämpligt å skyddshemselever, icke ens om de äro villkorligt utskrivna, varför i förevarande sam­ manhang en dylik bestämmelse beträffande dem ej ansetts böra meddelas. På grund av barnavårdsnämndens allmänna skyldighet att samarbeta med andra myndigheter lärer det dock åligga nämnden att underrätta skyddshemsstyrelsen om missförhållande beträffande skyddshemselev av i före­ varande stadgande angiven art.

Åtgärder mot missförhållanden i anstalt.

59 §. (K. 71, 72, 96 §§, M. s. 227, 228, 304, Y. 332—334, 356—358, Föreställ­ fbl. 7 § 2 mom.) ningar, an­ mälan hos Som en följd av barnavårdsnämndens tillsyn över alla fosterbarn inom länsstyrelsen in. tn. kommunen framstår nämndens skyldighet att beivra missförhållanden i barn­ hem. Skulle sådana förekomma i ett nämndens eget barnhem, framgår nämndens oavvisliga skyldighet att avlägsna dem av stadgandet i 32 §, att »omhändertaget barn skall erhålla erforderlig vård ävensom sådan upp­ fostran, som är ägnad att göra det till en duglig samhällsmedlem». På grund av stadgandet i 50 § äro för övrigt bestämmelserna i 7 kap. ej tillämpliga å av nämnden omhändertagna, å dess barnhem inom kommunen vårdade barn. Förevarande §, som handlar om åtgärder mot missför­ hållanden i anstalt, är sålunda, såvitt angår barnhem, av betydelse endast i fråga om sådant, som tillhör annan än den kommun, där hemmet är beläget. Nämndens tillvägagångssätt vid beivrande av missförhållanden i enskilda hem och i barnhem är enligt förslaget i stort sett detsamma: föreställ­ ningar för att söka åstadkomma rättelse och, om detta ej lyckas, åtgärder till förhindrande av att barn vidare vårdas i hemmet. 1 mom. av 59 § överensstämmer så till vida med 54 §, att vid hemmets bedömande såväl barnafostrarens personliga förutsättningar för uppgiften som förhållandena i övrigt i lagtexten påpekas. Och liksom i 57 § har i förevarande mo­ ment underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet förklarats utgöra en omständighet, som bör föranleda inskridande från nämndens sida. I fråga om späda barn har föreslagits, att nämnden, då fullt betryggande anord­ ningar vidtagits, äger tillåta, att derå än två barn under ett års ålder vårdas i hemmet. Föreställningar till rättande av missförhållandena skola enligt förslaget av nämnden göras hos hemmets innehavare eller hos dess styrelse, där sådan finnes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 189

Skulle dessa åtgärder icke visa sig tillfyllestgörande, måste givetvis kraf­ tigare sådana tillgripas. Att utrusta nämnden med befogenhet att själv be­ sluta om barnhemmets stängande vore emellertid, på sätt även kommittén ansett, mindre lämpligt. Enligt kommittéförslaget ägde nämnden om missför­ hållandena göra anmälan hos länsstyrelsen (71 §), som kunde antingen för­ bjuda att barn vidare vårdades där (72 §) eller återkalla koncessionen (70 § 2 inom.). Enligt föreliggande förslag, som kraftigare än kommitténs framhåller lämpligheten av att nämnden först söker genom föreställningar förmå barnafostraren att undanröja föreliggande missförhållanden, har nämn­ den ävenledes att göra anmälan till länsstyrelsen (2 mom.), som, då för­ hållandena därtill föranleda, förfar i enlighet med 42 §, d. v. s. antingen själv med sin större auktoritet söker åstadkomma rättelse eller förbjuder, att barn vidare vårdas i hemmet. Sådant förbud kan givetvis även avse endast vissa lokaler inom barnhemmet och kan uppenbarligen hävas, om anledning därtill uppstår. Det kan emellertid tänkas, att ett avvaktande av länsstyrelsens beslut medför allvarlig hälsofara för de barn, som vistas å hemmet. Särskilt be­ träffande späda barn kan ett uppskov innebära vådor av så ödesdiger art. att barnavårdsnämnden måste äga befogenhet att, utan avvaktande av läns­ styrelsens beslut, omedelbart omhändertaga de i hemmet vårdade barnen, Ett stadgande härom har därför av mig föreslagits. T. o. m. ett invän­ tande av nämndens beslut kan tänkas i vissa fall innebära alltför långt uppskov, varför liksom i 55 § genom hänvisning till 31 § öppnats möj­ lighet för ordföranden och, om kommunen sådant medgivit, för annan leda­ mot av nämnden eller tjänsteman hos densamma att i brådskande fall om­ händertaga barnen. År kommun ägare av barnhem i annan kommun, torde det vara lämpligt, att den lokala barnavårdsnämnden, då missförhållande yppas, icke i första hand själv ingriper utan till en början endast underrättar den nämnd, som äger hemmet. En hänvisning till stadgandet i 58 § har därför föreslagits. Därest undantagsvis barn, som i förslagets mening äro fosterbarn (en­ ligt 49 § 1 eller 2 inom.), vårdas i anstalt (t. ex. förlossningshem, skol­ hem), vilken ej är att hänföra till barnhem, torde, då missförhållande yppas, nämnden böra förfara på enahanda sätt, som är föreslaget be­ träffande barnhem. Föreskrift härom har upptagits i 4 mom. av före­ varande §. Av 50 § framgår, att vad sålunda föreslagits ej äger tillämp­ ning på anstalt, som jämlikt sistnämnda lagrum är undantagen från till lämpning av bestämmelserna i 7 kap.

Undantag från bestämmelserna i detta kapitel.

(K. 71, 95 §§, M. s. 227, 27 7, 304, Y. 59 s. 33 och 35, 358—305, 375, fbl. 17 § 3 inom., 18 §.) Enligt kommittén skulle Kungl. Maj:t äga medgiva barnhem befrielse

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

från barnavårdsnämndens tillsyn (K. 71 §) och länsstyrelsen skulle äga enahanda befogenhet i fråga om anmälningsskyldighet beträffande barn, som mottoges i barnhem (K. 95 §). I övrigt förekommo i förslaget inga bestämmelser om dispens från stadgandena om fosterbarnskontrollen. Gällande lag öppnar däremot i långt större utsträckning möjlighet att erhålla befrielse från inspektion av den lokala myndigheten. Sålunda an­ kommer på Kungl. Majt att medgiva styrelse för barnavårdsanstalt, vars ordning Kungl. Maj:t fastställt, befrielse från tillämpningen av lagens be­ stämmelser i avseende å barn, som tillhöra anstalten. Sådant medgivande må ock meddelas fattigvårdsstyrelse i avseende å barn, uttingade till fostran vare sig inom eller utom fattigvårdssamhället (fbl. 17 § 3 mom.). I fråga om annan för fosterbarnsvård avsedd anstalt än nu nämnts må länsstyrelsen medgiva befrielse från anmälningsskyldighet och tillsyn enligt lagen. I vissa av de avgivna yttrandena har såsom en betydande brist i lag­ förslaget framhållits, att i detsamma, utöver ovannämnda stadganden i 71 och 95 §§, ej upptagits bestämmelser, svarande mot de nyss refererade bestämmelserna i gällande lag. Det har gjorts gällande att, om ej möj­ lighet öppnades till dispens från den lokala myndighetens tillsyn, de stora städernas väl utvecklade utackorderingsverksamhet, på grund av den i lands­ kommunerna ofta förekommande oviljan mot storstädernas utackorderings­ verksamhet på landet, komme att på det allvarligaste äventyras. Då vad sålunda anförts icke torde sakna fog och inga olägenheter kunna tänkas uppstå därest, på sätt för närvarande gäller, dispens i vissa fall meddelas, har jag ansett de i detta hänseende framställda yrkandena böra vinna bifall. 60 §. De av mig föreslagna stadgandena om dispens från bestämmelserna i Befrielse från 7 kap. hava sammanförts i 60 §. tillämpningen av 7 köp. 1 mom. i denna § handlar om dispens för barnavårdsnämnd, som prövas Dispens för hava vidtagit fullt betryggande anordningar för tillsyn över barn, som av barnavårds­ nämnden överlämnats till fosterhem eller barnhem utom vederbörande nämnd 1 inom.). kommun. Befrielse medgives enligt förslaget av Kungl. Maj:t och gäller tills vidare under högst tio år. Befrielsen kan omfatta hela kapitlet om fosterbarnskontrollen (i överensstämmelse med fbl. 17 § 3 mom.), men givetvis bör i varje fall prövas, i vilken utsträckning dispens bör med­ delas. I sammanhang härmed bör befrielse kunna meddelas från anmäl­ ningsskyldighet enligt 34 § 3 mom. och 35 § 1 mom. Dispens för I fråga om barnavårdsanstalt med av Kungl. Maj:t fastställt reglemente barnavSrdsanstalt med av föreslås enahanda stadgande som beträffande barnavårdsnämnd, även detta Kung]. Maj:t i överensstämmelse med gällande lag (fbl. 17 § 3 inom.). fastställt reglemente 2 mom.). Dispens för För annan anstalt torde befrielse böra meddelas av länsstyrelsen efter annan anstalt (3 mom.). vederbörande tjänsteläkares och barnavårdsnämnds hörande (jfr fbl. 18 §).

• Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 191

I likhet med kommittén (K. 95 §) anser jag, att även anmälningsskyl­ dighet här bör kunna uteslutas. Någon maximitid för befrielse har, lika litet som i gällande lag (fbl. 18 §), föreslagits beträffande anstalt, varom i förevarande mom. är fråga; det torde dock vara att förvänta, att läns­ styrelserna icke medgiva dispens för alltför lång tid åt gången, enär det synes lämpligare att frågan om frikallelse tid efter annan tages under för­ nyat övervägande. En del enskilda fosterhem äro givetvis av den art, att nämndens till­ Dispens för fosterhem syn är fullständigt obehövlig. I sådana fall bör nämnden själv kunna ■ 4 inom.). meddela befrielse därifrån. Tjänsteläkares hörande lärer här vara över­ flödigt. Däremot synes anmälningsskyldigheten ej böra eftergivas. Det ligger i sakens natur, att befrielse ej bör meddelas för alltför lång tid i sänder.

Det allmännas och de enskildas kostnader för barnavården (8 och 9 kap.).

(K. 12 kap., M. s. 308—343, Y. 4 s. 5, 7, 12, 24, 26 s. 13, 32, 46, 50, 53, 60 s. 40—42, 61, 66 s. 45—48, 69, 70, 80, 89 s. 58, 92, 99 s. 65, 102 s. 76—78, 103 s. 84—86, 376—394, vl. 23—26 §§, fvl. 8 och 9 kap.) Enligt kommitténs uppfattning borde barnavårdsnämnden visserligen hava sin egen ekonomi och bestrida de utgifter, som dess verksamhet medförde, men med hänsyn till barnavårdens samband med fattigvården samt de regler, som givas i fattigvårdslagen och icke heller kunde lämnas åsido i barnavårdslagen, syntes det kommittén lämpligt att, efter förebilden av lagen angående uppfostran åt vanartade m. fl. barn, en uppdelning aAr de uppkomna kostnaderna mellan barnavårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen ägde rum (M. s. 327). Kommittén föreslog fattigvårdsstyrelsens andel till 2/s och barnavårdsnämndens till 1 3 av kostnaderna (K. 101 §). På fattig­ vårdsstyrelsen skulle ankomma att vidtaga alla åtgärder för att bevaka kommunens intresse mot hemortskommun, landsting och staten samt mot försumliga försörjningspliktiga (M. s. 326). Enligt den av kommittén till förebild tagna bestämmelsen i gällande lag (vl. 23 §) skall fattigvårdssamhälle lämna bidrag till barnavårdsnämn­ dens kostnader för omhändertaget barn. Bidraget utgår under högst fem år med ett belopp av 100 kronor för år räknat eller det lägre belopp, som må vara tillräckligt för hela den årliga kostnadens täckande. Eattigvårdssamhället är i sin ordning berättigat att uttaga ersättning för sin kost­ nad av barnets föräldrar eller hemortssamhälle. Mot kommitténs förslag i denna del hava erinringar framställts, bott­ nande i två helt motsatta uppfattningar. Enligt den ena av dessa borde kostnaderna för barnavården helt läggas på fattigvårdsstyrelsen. Till de av kommittén gentemot denna uppfattning anförda skäl (M. s. 326) kan jag ansluta mig.

192 Kungi. Maj:ts proposition nr 150.

Den andra uppfattningen innebär, att barnavårdsnämnden bör liava sin egen fullständiga stat samt själv betäcka sina utgifter. Till stöd för denna uppfattning har anförts ett flertal enligt min mening särdeles tungt vägande skäl. (Se t. ex. Y. 7, 53, 66 s. 45—48, 69, 70, 99 s. 65, 102 s. 76—-78, 103 s. 84—86, 376, 382.) Särskilt vill jag framhålla svenska stadsförbundets styrelses yttrande (Y. 103 s. 84—86), vari socialstyrelsen instämt (Y. 376), samt fattigvårdsstyrelsens i Göteborg och ett flertal andra fattigvårdsstyrelsers uttalanden (Y. 66 s. 45—48, 69, 70). Till den kritik, som i stadsförbundets styrelses yttrande riktats mot kommit­ téns förslag i förevarande hänseende, kan jag i allt väsentligt ansluta mig. De enligt min mening mest vägande skälen mot kommitténs förslag i denna del torde kunna sammanfattas sålunda. Gällande lags princip om skyldighet för fattigvårdsstyrelsen att ersätta viss del av barnavårdsnämndens kostnad är motiverad med att skoldistrik­ tet (den kyrkliga kommunen) bör ansvara för barnens uppfostran och and­ liga vård, under det att fattigvårdssamhället (den borgerliga kommunen) bör bära utgifterna för den lekamliga vården. Detta redan med nuva­ rande förhållanden tämligen egendomliga skäl för uppdelningen i fråga torde helt och hållet bortfalla, därest barnavården i sin helhet överflyttas till den borgerliga kommunen. Ett vidhållande av principen i fråga skulle i själva verket innebära, att den borgerliga kommunen skulle i sista hand återfå en del av kostnaden för barnavården av sig själv. Principens tilllämpning har även föranlett lagbestämmelser av särdeles invecklad beskaf­ fenhet. Det egentliga skälet för den av kommittén föreslagna uppdelningen av kostnaderna synes hava varit en åstundan att förebygga, att barnavårds­ nämnden skulle hava att vidtaga åtgärder för att bevaka kommunens rättig­ heter mot hemortskommun, landsting och staten samt mot försumliga för­ sörjare, d. v. s. att barnavårdsnämnderna »uppträdde som processande parter» (M. s. 326). Emellertid delar jag svenska stadsförbundets sty­ relses uppfattning, att rent organisatoriskt det hela torde ordnas betydligt enklare, om barnavårdsnämnden själv finge handhava frågor om ersättnin­ garnas indrivande, men anordningar träffades, olika allt efter de lokala för­ hållandena, som förhindrade onödigt utredningsarbete. I detta avseende hänvisar styrelsen till den i Stockholm praktiserade anordningen med eu gemensam ombudsman för fattigvårds- och hälsovårdsnämnderna och till erfarenheten från de större och medelstora städerna, där allt oftare sekre­ terare- och ombudsmansbefattningarna i olika nämnder samlas hos en och samma person, stadsombudsmannen. Styrelsen framhåller vidare, att även där dylik befattning icke finnes, det ganska lätt torde kunna ordnas så, att allt arbete med t. ex. liemortsrättsutredningar och dylikt kommer både fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden till godo. Såsom styrelsen betonar, kan på sådant sätt dubbelarbete undvikas, möjligheterna till frik­ tioner mellan de båda myndigheterna samt långsam och byråkratisk hand-

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

av ärendena avlägsnas. Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott uttalar sig i enahanda riktning samt framhåller vidare, att intet hinder föreligger mot att i de mindre kommunerna en och samma person mot ersättning från båda myndigheterna ombesörjer den legala sidan av deras verksamhet (Y. 102 s. 78). Enligt min mening bör ett liknande behandlingssätt av hithörande ärenden kunna med fördel tillämpas även i landskommuner, där särskilda tjänstemän ej finnas; ökade möjligheter här­ för öppnas genom föreliggande förslags bestämmelser om samarbete mellan fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden och särskilt genom stadgandet om att en ledamot av fattigvårdsstyrelsen skall vara ledamot jämväl av barnavårdsnämnden. Det torde antagligen ej sällan kunna anförtros åt denne gemensamme ledamot att handhava skötseln av ärendena i fråga eller åtminstone att biträda de båda ordförandena i avseende härå. I kammarrättens yttrande har gjorts gällande, att barnavårdsnämnden visserligen skulle hava sin egen fullständiga stat, men att det icke desto mindre skulle ankomma på fattigvårdsstyrelsen att ensam föra talan och vidtaga åtgärder mot andra kommuner, försörjare och andra (Y. 99 s. 65 och 66 ). Denna mening kan jag icke dela. I detta avseende anser jag, att den synnerligen skarpa kritik, som bland annat från fattigvårdsliåll riktats mot eu anordning, varigenom fattigvårdsstyrelsen skulle komma att spela rollen av »exekutor» åt barnavårdsnämnden, i mycket är berättigad. Varje åtgärd, som är ägnad att i det allmänna föreställningssättet ned­ sätta fattigvården och förläna den en förhatlig prägel, bör enligt min mening omsorgsfullt undvikas. Och den nära nog enhälliga uppfattningen i detta hänseende från deras sida, som fått sig ålagt det krävande och i många fall otacksamma fattigvård sarbetet, är för visso förtjänt av det största beaktande. Med vidtagande av någon av de i det föregående antydda anordningarna för samarbete beträffande den legala sidan av de båda myndigheternas verksamhet är det enligt min uppfattning icke att befara, att svårighet skall möta mot tillämpning av i görligaste mån enhetliga principer vid till­ varatagande av samhällets rätt till ersättning av enskilda för dess kost­ nader. Eu fullt fristående ställning för de båda myndigheterna förutsätter ej ett uppgivande av systemet med hemortsrätt eller av de för försörjnings­ pliktens fullgörande, enligt vad erfarenheten från fattigvården visar, så synnerligen effektiva bestämmelserna om arbetsskyldighet m. m. (jfr M. s. 337). Det av kommittén i 12 kap. föreslagna samarbetet mellan de båda myn­ digheterna skulle »genom sin tungroddhet högst väsentligt neutralisera de fördelar, kommittén velat vinna med centralisationen av barnavårdsärendena» (Y. 103 s. 84) och skulle antagligen leda till slitningar på grund av olika uppfattning beträffande frågor om hemsändning, utkrävande av ersättning m. m. Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 saml. 112 käft. (Nr 150.) 197*23 18

Kungl. Maj ds proposition nr 150.

Om myndigheterna Unge egna, i allo fullständiga stater, skulle detta leda till "större reda och överskådlighet, och kommunens bokföring skulle vinna i enkelhet. I detta hänseende anför fattigvårdsstyrelsen i Göteborg, att den ersättning från fattigvården, som enligt kommitténs förslag skulle utgå, komme att vålla ett oerhört arbete med särskilda debiteringar föi vart barn för sig och med avdrag för direkt av föräldrar eller genom barnavårdsman gjorda inbetalningar. Detta bleve ett vidlyftigt arbete med en mycket omfattande ökning i bokföring, utskrivande av räkningar och kontroll och med motsvarande registreringar, bokföring och kontroll från fattigvårdens sida; detta arbete och dessa kostnader komme att leda till ingen nytta (Y. 66 s. 46). Det framgår ej med full tydlighet av kommittéförslaget, huruvida enligt detsamma full ersättning skulle kunna utkrävas av hemortskommun eller försörjningspliktig. Enligt vad kammarrätten och svenska stadsförbundets styrelse gjort gällande skulle allenast de Vs av kostnaderna, vilka enligt förslaget skola ersättas av fattigvårdsstyrelsen, kunna återkrävas (Y. 99 s. 65, 103 s. 86 ). En motsatt uppfattning har hävdats av en ledamot av kommittén (se förhandlingarna vid den ås. 38 omförmälda konferen­ sen s. 127). Och i ett par yttranden (Y. 60 s. 42, 381 s. 161) har mot kommittéförslaget erinrats, att enligt detsamma de ersättningsskyldiga kunde bliva föremål för krav från såväl fattigvårdsstyrelse som barnavårds­ nämnd beträffande ett och samma anspråk. Ingendera anordningen synes mig tillfredsställande. Mera än de av kommittén föreslagna bestämmelserna torde en anord­ ning, enligt vilken alla nämndens utgifter föras i dess stat, vara ägnad att utveckla sparsamhetstendenser hos nämnden. Kommunen torde genom val av ledamöter i barnavårdsnämnden, genom budgetens fastställande och genom revisionen hava lika stora möjligheter att tillse, att verksamheten handhaves med erforderlig sparsamhet, som fallet är beträffande övriga kommunala nämnder. Med hänsyn till bestämmelserna om nämndens tillsättande och samman­ sättning finnes ingen anledning till antagande, att nämnden skulle sakna förmåga att på tillfredsställande sätt handhava ekonomien och vidtaga er­ forderliga legala åtgärder. Och långt ifrån att dela den uppfattningen, att nämndens auktoritet skulle försvagas, om den erhölle full självständighet i nämnda hänseenden, är jag av den åsikten, att det i många fall kan vara av verkligt värde för nämnden att kunna hänvisa på, att eventuella åter­ krävs- och tvångsåtgärders vidtagande är beroende av nämndens eget be­ dömande och att nämnden alltså själv förfogar över nödiga maktmedel. Det kan icke förbises, att nämnden i sin verksamhet för barnens skyd­ dande ofta kommer att stöta på stora svårigheter i form av tredska och trots från försörjarna, och i sådana fall bör det vara av betydelse, att nämnden själv äger befogenhet i angivna hänseenden.

Kungl. May.ts proposition ?ir 150. 195 Av nu anförda skäl anser jag, att barnavårdsnämnden bör hava sin egen fullständiga stat och själv hava att vidtaga åtgärder för att få sina kostnader ersatta. Nämnden bör sålunda bevaka kommunens intresse i fråga om barnavården gentemot hemortskommun, landsting och stat samt vidtaga åtgärder mot försörjare. Ett sådant system ställer sig med all säkerhet fördelaktigare ur ekonomisk synpunkt än den av kommittén före­ slagna anordningen, som genom ärendenas behandling av tvenne myndig­ heter med nödvändighet skulle föranleda dubbelarbete i fråga om bok­ föring m. m. (Se Y. 66 s. 46.) Av min nu tillkännagivna ståndpunkt följer, att kommittéförslagets be­ stämmelser om kostnaderna för barnavården måst undergå en genomgri­ pande omarbetning. Därvid har det till en början synts mig lämpligt att uppdela de bestämmelser, som motsvaras av innehållet i 12 kap. i kom­ mitténs förslag, i två kapitel, av vilka det ena (8 kap.) handlar om kost­ naderna för samhällets barnavård m. m. och det andra (9 kap.) om en­ skildas ersättnings- och arbetsskyldighet. Med hänsyn bl. a. till önsk­ värdheten av att fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden genom någon gemensam kraft handlägga ärenden om ersättning, arbetsskyldighet m. m., har jag ansett det vara ändamålsenligare att, där så kunnat ske, hänvisa till fattigvårdslagens stadganden i nämnda hänseenden än att meddela parallellbestämmelser till fattigvårdslagstiftningen, ett tillvägagångssätt, som skulle föranlett större vidlyftighet i lagtexten och vid tillämpningen med sannolikhet vållat större svårigheter för de kommunala myndigheterna (se Y. 3 s. 3 sista stycket). Jag övergår nu till 8 kap.

8 KAP.

Om kostnaderna för samhällets barnavård m. m.

(K. 97 §, M. s. 308, 309, 313, Y. 377, fvl. 39 §.) 61 §. Förevarande stadgande innebär i sak ingen skillnad från kommittéför- Kostnaderna slagets 97 §, men har i formellt hänseende undergått en mindre omar- forTahand betning. Någon närmare motivering, utöver den av kommittén meddelade, av kommunen. torde icke vara erforderlig. Av eu länsstyrelse har framhållits, att kommittén icke syntes hava upp­ märksammat den betydelse, som det enligt bestämmelserna om understöd åt synnerligt skattetyngda landskommuner kunde äga, att barnavårdsutgifterna icke räknades såsom utgifter för folkskole- eller fattigvårdsväsen. Yad sålunda anförts synes mig beaktansvärt, särskilt med hänsyn till att en icke obetydlig del av fattigvårdsstyrelsens verksamhet, nämligen den som avser att bereda vård åt helt omhändertagna fattiga barn, enligt föreliggande förslag skall överflyttas till barnavårdsnämnden. Denna fråga torde komma att vid behandling av spörsmålet om eventuell prolongation

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 150. av förordningen den 29 juni 1921 angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda landskommuner bliva föremål för övervägande av chefen för finansdepartementet. 62 §. (K. 102 § 1 mom., M. s. 331—334, Y. 388, fvl. 45—51, 57 §§, Inverkan på vl. 24 och 26 §§.) förvärv av hemortsrätt, Frågorna om barnavårdskostnads inverkan på förvärv av hemortsrätt, ersättning av om ersättning av hemortskommun för sådan kostnad och om hemsändning hemorts­ kommun, hem­ stå i nära samband med varandra. Liksom i fattigvardslagen i motsva­ sändning och rande fall är stadgat, torde sålunda, om utkrävande av ersättning från ersättning därför. hemortskommun medgives, sådan ersättning även böra inverka på förvärv av hemortsrätt. Och reglerna om ersättning maste även ses i förhållande till stadgandena om hemsändning; medgives rätt till ersättning, blir be­ hovet av bestämmelser om hemsändning onekligen något mindre starkt framträdande. Inverkan Lika med kommittén (M. s. 333) anser jag, att förhållandet i hemortspå förvärv av rättsavseende mellan kommun, där barn omhändertagas, och barnets hem­ hemortsrätt. ortskommun, bör, i olikhet mot vad i lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn (26 § 2 mom.) är stadgat, avgöras efter de i fattigvårdslagstiftningen givna regler. Enligt kommittén skulle viss del av barnavårdsnämndens kostnad för barn under 16 år ersättas av fattigvårdsstyrelsen, och blott denna på fattigvårdsstyrelsen fallande kostnad skulle inverka på hemortsrättsförvärv. Enär bestämmelse om fattigvårdsstyrelsens ersättningsskyldighet i förhål­ lande till barnavårdsnämnden ej upptagits i föreliggande förslag, finnes intet skäl att begränsa inverkan på förvärv av hemortsrätt till det fall, att kostnaden avser barn under 16 år, eller till någon del av kostnaden, utan lärer det böra stadgas, att utgift, som kommun haft för omhänder­ taget barn, skall inverka på förvärv av hemortsrätt på enahanda sätt, som i 49 § fattigvårdslagen är stadgat beträffande fattigvård, lämnad enligt

1 § nämnda lag. Enär enligt 49 § 2 mom. samma lag fattigvård till äktenskapligt barn under 16 år inverkar på föräldrarnas förvärv av hemortsrätt, och fattig­ vård åt utomäktenskapligt barn under 16 år inverkar på moderns hem­ ortsrättsförvärv, bör utgift enligt barnavårdslagen för omhändertaget barn under 16 år inverka, i fråga om barn i äktenskap å föräldrarnas och i fråga om barn utom äktenskap å moderns hemortsrätt. Även i övrigt bör utgift enligt barnavårdslagen för omhändertaget barn under 16 år in­ verka på andras förvärv av hemortsrätt i de fall, då sådan inverkan ut­ övas av fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen åt barn i nämnda ålder. Lå däremot barn över 16 år är självständigt i liemortsrattsavseende, bör utgift för barnet enligt barnavårdslagen hava inverkan allenast på bar­ nets eget hemortsrättsförvärv; uttryckligt stadgande härom lärer vara er­ forderligt. Sistnämnda stadgande är avsett att utgöra ett undantag allenast från de i 49 § fattigvårdslagen givna bestämmelserna om inverkan på

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 197

hemortsrättsförvärv. Skulle exempelvis kvinnlig skyddshem sele v hava barn utom äktenskap, har barnet på grund av stadgande i 47 § fattigvårds­ lagen samma hemortsrätt som modern. Enligt 49 § 1 mom. fattigvårdslagen äger inverkan på förvärv av hem­ ortsrätt ej rum, då fattigvården bestått i bekostande åt skolbarn av klä­ der, underhåll eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen, läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller begravningshjälp. I de antagligen sällsynta fall, då barnavårdsnämnds kostnad för omhändertaget barn är allenast sådan, som nyss nämnts, bör kostnaden ej inverka på förvärv av hemortsrätt. Enligt gällande lag och kommitténs förslag skall för viss del av kom- Ersättning av munens kostnad för omhändertaget barn, nämligen för den del, som er- kommun satts av fattigvårdsstyrelsen, gottgörelse utgå från hemortskommunen. Aven jag är av den uppfattningen, att ersättning för kostnad för omhändertaget barn bör kunna utkrävas av hemortskommunen, men då bestämmelse om fattigvårdsstyrelses skyldighet att ersätta barnavårdsnämnden viss del av denna kostnad icke upptagits i föreliggande förslag, bör hela kostnaden ersättas, liksom fallet är med fattigvårdskostnad, och detta oberoende av om barnet är under eller över 16 år. Därest blott kostnad för barn under 16 år skulle ersättas, skulle detta åsamka särskilt städerna särdeles betungande kostnader för de barn från andra kommuner, vilka i åldern 15-—18 år omhändertoges för vanart. Rätten till ersättning för utgift för omhändertaget barn bör sålunda, oberoende av om barnet är under eller över 16 år, vara densamma, som stadgas enligt fattigvårdslagen be­ träffande obligatorisk fattigvård. Reglerna i 50 och 51 §§ fattigvårds­ lagen böra alltså vara tillämpliga. Skillnad bör ej göras mellan barn, omhändertaget för skyddsuppfostran, och barn, omhändertaget för samhällsvård. Genom bestämmelserna i 57 § fattigvårdslagen hava givits regler om Hemsändning, hemsändning, så avfattade, att behörig hänsyn tagits, å ena sidan till kommunernas intressen och å den andra till det humanitetskrav, som ur understödstagarnas synpunkt ej får förbises. Dessa regler ävensom i sam­ manhang därmed meddelade bestämmelser om ersättning för hemsändnings­ kostnad torde böra äga tillämpning jämväl å barn, vilka enligt barnavårds­ lagen omhändertagits för samhällsvård, en åsikt, som även omfattades av kommittén. I gällande lag finnes intet stadgande om hemsändning av barn, som omhändertagits för vanart eller sedlig försummelse. Kommittén ansåg, att i dylika fall liemsändning ej borde medgivas. För hemsändning i dy­ lika fall talar onekligen den omständigheten, att enligt föreliggande för­ slag åldern för omhändertagande för vanart höjts till 18 år. Då ungdom i 16—18-årsåldern i stor utsträckning beger sig till städerna och där

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

stundom hemfaller åt ett levnadssätt, som bör föranleda omhändertagande för skyddsuppfostran — särskilt gäller detta flickor, vilka förfalla till sedeslöshet — kan det givetvis för städerna bliva betungande att bereda vård åt alla omhändertagna. Då emellertid enligt föreliggande förslag ersättning kan utkrävas av hemortskommunen, torde den nu anförda syn­ punkten ej böra tillmätas avgörande betydelse. Något förbud mot att för skyddsuppfostran omhändertaget barn hemsändes till hemortskommun torde dock ej böra stadgas. Det kan nämligen utan tvivel tänkas fall, då båda kommunernas barnavårdsnämnder äro ense om lämpligheten av hemsändning och betänklighet mot densamma ej möter ur barnets syn­ punkt. Aven sedan barn överlämnats till skyddshem inom det lands­ tingsområde, där omhändertagandet skett, kan överflyttning till skyddshem inom hemortskommunens landstingsområde stundom tänkas vara för alla parter önskvärd och torde därför ej böra förbjudas. Men genom att 57 § fattigvårdslagen, på sätt jag föreslår, göres tillämplig allenast på barn, som omhändertagits för samhällsvård, blir hemsändning ej möjlig i annat fall än då nämnderna äro ense därom. I enlighet med ovan angivna grunder hava i förevarande paragraf upp­ tagits bestämmelser om inverkan på förvärv av hemortsrätt, om ersättning av hemortskommun samt om liemsändning och ersättning för hemsänd­ ningskostnad. 63 §. (K. 102 § 1 mom., M. s. 330, 331, 334, 335, fvl. 40—42, 60 §§.) Ersättning av Enligt 40—42 §§ fattigvårdslagen gottgör landstinget vederbörande landsting för vård å hemortskommun helt eller delvis dess kostnader för vissa sjuka och vissa sjuk­ abnorma understödstagares vård å anstalt. Lika med kommittén anser vårds anstalter rrv. m. samt jag, att landstinget bör hava enahanda skyldighet i fråga om barn, som av staten. omhändertagits enligt barnavårdslagen. Att begränsa denna skyldighet till att avse allenast kostnaden för barn under 16 år, kan jag dock icke anse motiverat, i betraktande av att enligt fattigvårdslagen kommunen äger rätt till ersättning för understödstagare av alla åldrar. I 60 § fattigvårdslagen stadgas rätt för kommunen till ersättning av staten i vissa fall för fattigvård (till utlänning, till den, vilkens hemorts­ rätt ej kunnat utrönas, samt till den, som under minst tre år vistats utom hemortskommunen). I 2 mom. av samma § föreskrives vidare, att rätt till gottgörelse av staten för fattigvård till den, som minst tre år vistats utom hemortssamhället, ej föreligger, då vederbörande understödstagare under nämnda tid erhållit fattigvård av samhället. I fråga om inverkan på rätt att erhålla sådan gottgörelse bör uppenbarligen utgift för av barnavårdsnämnd omhändertaget barn vara att anse såsom fattigvård. Jag kommer därför att i det följande föreslå tillägg till 60 § 2 mom. fattig­ vårdslagen av den innebörd jag nu angivit. Har kommun haft utgift för barn, som omhändertagits enligt barnavårdslagen i fall, då jämlikt 60 § fattigvårdslagen ersättning för fattig-

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 199

vård lämnas av staten, bör kommunen i förhållande till staten till­ erkännas samma rätt, som enligt nämnda lagrum tillkommer fattigvårdssamhälle. Förevarande § har avfattats enligt de grunder jag nu angivit. 64 (K. 104, 105 §§, M. s. 342, 343, Y. 391 — 393, vl. 23 § 2 mom.)

§.

Kommunens Enligt gällande lag skola i regel kostnaderna för de av barnavårds­ rätt till bidrag nämnden omhändertagna barnen i första hand bäras av barnavårdsnämnden. av landstinget för bestridan­ Härifrån stadgas emellertid det undantaget, att landsting eller stad, som de av skydds­ ej deltager i landsting, skall svara för kostnaden för uppfostran av hems avgifter. skyddshemselever (i skyddshem eller, efter villkorlig utskrivning, utom skyddshem). Barnavårdsnämnden skall dock till landstinget eller staden erlägga visst, i lagen till beloppet angivet bidrag (vl. 23 § 2 inom.). Dessa bestämmelser hava, i vad de avse landstingens och städernas ansvarighet samt barnavårdsnämndens bidragsskyldighet, i kommittéför­ slaget bibehållits (K. 104 §). Enligt föreliggande förslag äro föräldrarna ansvariga för kostnaderna för deras barn under 16 år, dock endast intill ett visst maximibelopp (68 § 2 och 3 mom.). För denna princips genomförande i praktiken har det befunnits lämpligt (se vidare nedan s. 243) att även beträffande skyddshemselever stadga, att kommunen skall i första hand svara för hela vårdavgiften. Denna, i förslaget benämnd skyddshemsavgift, skall av den barnavårdsnämnd, som omhändertagit barnet, erläggas till vederbörande skyddshemsstyrelse. Har barnet hemortsrätt inom annan kommun, äger nämnden rätt till ersätt­ ning av barnavårdsnämnden därstädes. Hemortskommunens barnavårdsnämnd skall enligt förslaget hava rätt till visst bidrag från landstinget för skyddshemsavgiftens bestridande. I huvudsak samma system kommer sålunda till tillämpning som i 40—42 §§ fattigvårdslagen. Bidragets storlek har ej ansetts böra bestämmas i lagen. På grund av penningvärdets växlingar torde nämligen sådant bestämmande böra ske i särskild författning, som kan, i händelse av ändrade förhållanden, lättare jämkas än vad fallet är beträffande lag. I denna särskilda författning, till vars grunder jag åter­ kommer här nedan (s. 243), böra jämväl meddelas föreskrifter i syfte att befrämja, att barnavårdsnämnd, som är berättigad till ersättning av lands­ tinget, ändock göres medintresserad av att kostnaderna för barnets vård må bliva av föräldrarna betäckta. I nämnda författning böra även meddelas bestämmelser om skyddshemsavgiftens storlek. Yad nu är sagt gäller i främsta rummet de i 43 § 1 mom. avsedda skyddshemmen. Men då enligt föreliggande förslag kommunens och lands­ tingets kostnader för skyddshemselevs vård är avsedd att vara i huvudsak densamma, vare sig eleven uppfostras i skyddshem, som nyss nämnts, eller i skyddshem, varom förmäles i 43 § 2 eller 3 mom., böra i nu angivna hänseenden samma regler gälla beträffande alla skyddshem. Förevarande § är avfattad enligt angivna grunder.

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

65 §. (Fvl. 8 kap.) Proceduren. Då enligt föreliggande förslag det skall ankomma på barnavårdsnämnden att själv vidtaga åtgärder för utfående av ersättning från hemortskommun, landsting eller staten, har i förevarande § intagits en hänvisning till fattigvårdslagens stadganden angående proceduren vid dylika ärendens behandling. 66 §. (Fvl. 61 § 3 mom.) Överenskom­ melse med Genom stadgandet i 61 § 3 mom. fattigvårdslagen har öppnats möjlig­ främmande het till träffande av överenskommelse med främmande makt om behand­ makt. ling av dess undersåtar här i riket och om gottgörelse för därvid upp­ kommen kostnad. Sådana överenskommelser hava hittills träffats med Danmark, Norge och Finland. Särskilt med hänsyn till att genom föreliggande förslag från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden överflyttats befattningen med sådana fattiga barn, som behöva vård utom sina hem, kan det måhända befinnas önskvärt, att överenskommelse träffas med främmande makt om behand­ lingen här i riket av barn, som äro den främmande maktens undersåtar och omhändertagits av barnavårdsnämnd. En bestämmelse, motsvarande fattigvårdslagens ovannämnda stadgande, har därför föreslagits. 07 §. (K. 106 §, M. s. 343—359.) Statsbidrag. För närvarande utgår statsbidrag till bestridande av kostnad för upp­ fostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn. Bestäm­ melser härom finnas införda i särskilda kungörelser av den 13 juni 1902 och den 19 juni 1919. Förevarande §, som helt överensstämmer med kommittéförslagets 106 §, innehåller eu hänvisning till särskild författning om statsbidrag. Till frågan, i vilka fall och med vilka belopp statsbidrag bör utgå, återkommer jag i det följande (s. 232).

9 KAP.

Om enskildas ersättnings- och arbetsskyldighet.

68 § l mom. (K. 98 §, M. s. 313, 314, Y. 378, 379, fvl. 62 § 2 st.) Gottgörelse ur barnets egen­ I 98 § av kommittéförslaget stadgades, i väsentlig överensstämmelse dom. med 62 § andra stycket fattigvård slagen, rätt för barnavårdsnämnden att i vissa fall ur omhändertaget barn tillhörig egendom bereda sig ersättning för kostnaden för barnets vård. I huvudsak kan jag ansluta mig till vad kommittén sålunda föreslagit. I anledning av vad en länsstyrelse anfört (Y. 378) angående barnets arbetsförtjänst vill jag framhålla, att enligt kommitténs förslag barnavårdsnämnden otvivelaktigt bleve berättigad att uttaga ersättning även ur barnets arbetsförtjänst, i den mån sådan upp­ står under den tid, varunder barnet är omhändertaget, men med hänsyn bl. a. till att barnet endast i ganska sällsynta fall under nämnda tid har arbetsförtjänst (nämligen då barnet är anställt i arbete, för vilket gottgö-

Kung!. Maj:ts proposition nr 150. 201

relse utgår), lärer skäl saknas att beträffande arbetsförtjänsten göra någon inskränkning i avseende å barnavårdsnämndens rätt till gottgörelse. Efter det skyddsuppfostran eller samkällsvård upphört, har nämnden ingen rätt till ersättning ur barnets arbetsförtjänst. I formellt hänseende har den av kommittén föreslagna bestämmelsen undergått jämkning (se Y. 378). (K. 99 §, 102 § 1 inom., M. s. 314—319, 335—337, Y. 12 s. 9, 68 § 2 mom. Ersättnings­ 06 s. 47, 102 s. 78, 384, fri. 3, 63, 65 §§, vl. 23 § 3 mom., 25 §.) skyldighet för I den allmänna motiveringen har betonats angelägenheten av att sam­ föräldrar m.fl. hällets barnavårdsverksamhet ej utövas på sådant sätt, att föräldraansvaret avlyftes eller slappas (s. 40). I överensstämmelse härmed intager föreliggande förslag den ståndpunkten, att föräldrarna äro intill en viss gräns (se 3 mom.) ersättningsskyldiga för samhällets kostnad för omhändertagna barn under 16 år, vare sig omhändertagandet skett för samhällsvård eller skyddsupp­ fostran. För samhällets utgifter för barn över 16 år äro däremot enligt förslaget föräldrarna ersättningsskyldiga allenast efter sin förmåga. Här­ utinnan överensstämmer alltså förslaget med fattigvårdslagens bestämmelser om föräldrarnas skyldighet att ersätta fattigvård till barn, men skiljer sig från de i lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn förekommande bestämmelserna om föräldrars ersättningsskyldighet; föräldrar till barn, som omhändertagits enligt nämnda lag, äro nämligen skyldiga att ersätta det allmänna med allenast 100 kronor om året under högst 5 år. I enlighet med nu angivna grunder hava i 2 mom. meddelats be­ stämmelser om föräldrars ersättningsskyldighet. I överensstämmelse med stadgandet i 65 § fattigvårdslagen har vidare föreslagits, att ersätt­ ningsanspråk ej må bifallas, där den ersättningsskyldige genom att åter­ betala kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina. Även har föreslagits en bestämmelse om villkorlig skyldighet för make att ersätta kostnaden för andra makens barn och adoptivbarn, för vilket han enligt civillagen är underhållsskyldig (jfr fvl. 3 § tredje stycket, lagen den 11 juni 1920 om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn och lagen om adoption 13 §). I 78 § kommer jag att föreslå ett stadgande, vari­ genom de i förevarande mom. givna bestämmelserna erhålla giltighet beträffande adoptant. I förslaget har stadgats skyldighet för föräldrar in. fl. att ersätta kostnaden för barnet, varmed avses ej blott kommunens kostnad utan även landstingets och statens. Hemortskommunens barnavårds­ nämnd skall visserligen hava till åliggande att söka indriva ersättning, men skall enligt regler, till vilka jag återkommer i det följande (s. 243), vara pliktig att i vissa fall överlämna en del därav till landstinget eller staten. Ovan har angivits, att enligt föreliggande förslag föräldrarna äro intill 68 § 3 mom. Maximigräns en viss gräns ersättningsskyldiga för kostnaden för deras omhändertagna för föräldrars barn. Med hänsyn i främsta rummet till de dryga kostnader, som särskilt m. fl:s ersätt­ ningsskyldig­ uppfostran i skyddshem i vissa fall betingar, har nämligen en högsta het.

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 .

gräns för föräldrarnas ersättningsskyldighet ansetts böra fastställas. Det har icke synts berättigat att ålägga föräldrar, vilkas barn, måhända utan att föräldrarna försummat sin uppfostringsplikt, gjort sig skyldiga till vanart och därför måst intagas i skyddshem, eu skyldighet att erlägga högre be­ lopp än t. ex. den avgift, vilken bemedlade föräldrar till sinnessjukt barn hava att erlägga för dess vård i sinnessjukanstalt. I lagen synes emel­ lertid ej böra intagas en bestämmelse om maximiersättningsbelopp, utan lärer sådant böra fastställas i särskild författning i samband med bestäm­ melser om statsbidrag m. m. Maximibeloppet torde nämligen med hän­ syn till penningvärdets växlingar tid efter annan behöva ändras, vilket lättare kan ske, om bestämmelsen införes i författning, som ej har karak­ tären av lag. Jag återkommer här nedan (s. 230) till frågan om detta belopp, men vill redan här nämna, att jag anser det, med hänsyn till vad ovan anförts angående avgift å sinnessjukhus, för närvarande böra uppgå till 960 kronor, vilken summa jämte det nuvarande statsbidraget, 200 kronor, torde kunna beräknas ungefärligen täcka medelkostnaden för elevs vård å skyddshem vid den föreslagna tidpunkten för lagens ikraftträdande (se vidare s. 236). Även rätten till ersättning enligt 1 mom. bör vara på angivet sätt be­ gränsad. Mera än maximibeloppet bör sålunda ej få uttagas jämlikt denna §. 68 § 4 mom , (Y. 101 s. 71.) Frihet från I svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsbyrås yttrande (Y. 101 's. 71) ersättnings­ har berörts ett spörsmål, som även eljest varit föremål för uppmärksam­ skyldighet i visst fall. het bland på fattigvårdens och barnavårdens arbetsfält verksamma perso­ ner. Jag syftar på det förhållandet, att av ett barns föräldrar den ena försummar sin underhållsskyldighet mot barnet, under det att den andra, så gott han eller hon förmår, söker försörja det, men icke äger förmåga därtill utan bistånd av det allmänna i form av fattigvård i hemmet eller barnets omhändertagande. I sådant fall blir även den av föräldrarna, som fullgjort sina skyldigheter, ersättningspliktig. Yisserligen må det er­ kännas, att i åtskilliga kommuner denna samhällets rätt till ersättning tillvaratages utan otillbörlig stränghet, men denna rätt förefinnes dock och kan även göras gällande av myndigheter, som handhava sitt uppdrag ur­ en ensidigt ekonomisk synpunkt. Särskilt stötande framstår detta i så­ dant fall, då fader till barn utom äktenskap enligt dom eller avtal är pliktig att utgiva underhållsbidrag till barnet, men underlåter att fullgöra denna plikt, med påföljd att samhället, trots att modern gör sitt yttersta, måste omhändertaga barnet. En bestämmelse, varigenom, utan nämnvärd uppoffring för samhället, åt den, som i en dylik situation gjort sin plikt, beredes trygghet mot ersättningskravs framställande, synes mig befogad1).

>) Jfr de norska »Lov om barn, hvis foraeldre ikke har indgaat egteskap med hverandre» § 4 andra stycket och »Lov om forseldre og egtebarn» § 2 andra stycket: »Hvis den av forseldrene, som har omsorgen for barnet, paa grund av den andens undladelse av åt betale bidrag ydes hjaelp av fattigvsesenet, ansees hare den, som har undlatt åt be­ tala som fattigunderstottet og indenfor grsenserne av de ubetalte bidrag».

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 150. 203

En dylik bestämmelse har upptagits i förevarande §. Ett motsvarande stadgande kommer även att föreslås såsom tillägg till 63 § fattigvårdslagen. På grund av innehållet i 78 § blir 68 § 4 mom. tillämpligt även be­ träffande adoptivföräldrar. (Fvl. 64 §.) 69 §. Genom stadgandet i 64 § fattigvårdslagen har fattigvårdssamhälle till­ Viss rätt för kommunen att erkänts rätt att, då medel anslås för vissa i lagen angivna ändamål, med­ stadga frihet giva frihet från ersättningsskyldighet för understöd, som utdelas av dessa från ersätt­ ningsskyldig­ medel. Dessa ändamål äro: vård å sjukvårdsinrättning eller å förbätt­ het. rings- eller uppfostringsanstalt eller till åtgärder för förebyggande av fram­ tida fattigvårdsbehov eller för avhjälpande av nöd, uppkommen till följd av missväxt, annan allmännare olycka eller till följd av kristid, vållad av förhållanden utom riket. En liknande bestämmelse torde böra inflyta även i barnavårdslagen. Möjlighet synes sålunda böra öppnas att medgiva befrielse från ersätt­ ningsskyldighet för utgift, som bestrides av medel, vilka ställas till barna­ vårdsnämndens förfogande för vård å sjukvårdsinrättning, barnhem, för­ bättrings- eller uppfostringsanstalt eller till åtgärder för förebyggande av framtida fattigvårdsbehov. (Fvl. 67 §, jämförd med 56 §, 68 §.) 70 §. Proceduren I förevarande § hava intagits bestämmelser om talan angående ersätt­ vid ersätt­ ning enligt 68 §. I sådant hänseende har föreslagits, att talan skall ningskrav. anhängiggöras hos länsstyrelsen i länet, varjämte i huvudsaklig överens­ stämmelse med stadgandet i 12 § utsökningslagen lämnats föreskrift angående vilken länsstyrelse, som har att pröva talan mot den, vilken icke har sitt hemvist inom länet. I fattigvårdslagen har beträffande preskription gjorts skillnad mellan krav mot barn, hustru och villkorligt försörjningspliktiga föräldrar, å ena, samt mot övriga försörjningspliktiga, å andra sidan. Preskriptionstiden för krav mot de förra är sextio dagar, under det att för krav mot övriga försörj­ ningspliktiga den allmänna preskriptionstiden av tio år gäller. Av skäl, som skola i det följande angivas (s. 248), kommer jag emellertid att föreslå sådan ändring av stadgandet i 68 § fattigvårdslagen, att den tioåriga preskriptionstiden blir gällande i avseende å krav mot alla försörj­ ningspliktiga. Då detsamma torde böra gälla enligt barnavårdslagen, er­ fordras i nämnda lag intet särskilt stadgande om preskription av krav mot ersättningsskyldig. (K. 100 §, M. s. 319—325, Y. 380—382, fvl. 66 §.) 71 §. Genom stadgandet i 66 § fattigvårdslagen har öppnats möjlighet för Bestämmande av bidragsfattigvårdsstyrelsen att i vissa fall få försörjningspliktig ålagd att, så länge skyldighet. fattigvård utgår, utgiva bidrag till den försörjningsberättigades underhåll. Ett liknande stadgande föreslogs i kommittéförslagets 100 §. Kom­ mittén ansåg det dock ej böra överlämnas åt barnavårdsnämndens fria avgörande, om bidrag skulle bestämmas eller ej, utan framhöll, att niimn-

204 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

(Ten borde äga plikt att se till, att sådant bestämmande ägde rum (M. s. 320). Endast i undantagsfall (t. ex. då den ersättningsskyldige vore oanträffbar eller alldeles arbetsoförmögen) ansåg kommittén fastställande av bidragsskyldighet kunna underlåtas (M. s. 321). Vid bidragets bestäm­ mande borde hänsyn tagas, å ena sidan till kostnaden för vården och å andra sidan till betalningsförmågan. Därest enligt civillagen träffat avtal eller dom om bidragsskyldighet förelåge, borde dettas belopp i allmänhet vara avgörande för bidragsbeloppet enligt barnavårdslagen. Bidraget borde antingen bestämmas genom avtal eller, om sådant ej kunde komma till stånd, genom länsstyrelsens beslut. Jämkning på grund av förändrade förhållanden borde kunna ske. Bätt till införsel för fastställt bidrag föreslogs. I likhet med kommittén är jag av den uppfattningen, att bestämmande av bidrag till omhändertaget barns vård i många fall kan vara till gagn. Jag anser emellertid icke, att dylikt bestämmande bör föreskrivas såsom en undantagslös regel. I vissa fall, såsom t. ex. då omhändertaget barns behov av vård kan antagas bliva av helt kort varaktighet, synes nämligen bidrags bestämmande icke vara av någon egentlig betydelse. Jag anser det sålunda böra stadgas, att bidrag bör bestämmas, där ej omständig­ heterna annat föranleda. Av min förut tillkännagivna ståndpunkt (se ovan s. 195) beträffande frågan om barnavårdsnämndens befattning med åtgärder mot försörjare följer, att jag anser barnavårdsnämnden böra taga initiativ till bidragets bestämmande. Därest barn omhändertagits i annan kommun än den, där det har hemortsrätt, lärer barnavårdsnämnden i sistnämnda kommun böra taga befattning med denna sak, enär det eljest kunde tänkas, att den nämnd, som omhändertagit barnet, vid avtals träffande icke behörigen tillvaratoge hemortskommunens intresse. Någon anvisning att vid bidragets bestämmande taga hänsyn till enligt civillagen genom dom eller avtal fast­ ställt bidragsbelopp anser jag icke böra meddelas. Även därförutan lärer beloppet av sålunda fastställt bidrag bliva av en viss betydelse vid be­ stämmande av bidrag, varom här är fråga. I övrigt finner jag ej anledningföreligga till avvikelse i huvudsak från vad kommittén föreslagit. Såsom kommittén (M. s. 324) framhållit, bör rätt till införsel medgivas för bidrag, som barnavårdsnämnden äger uppbära enligt förevarande stad­ gande. Även lärer bestämmelse erfordras om förbud för den, som enligt förevarande stadgande är skyldig att lämna bidrag till barnavårdsnämnden för vård av barn eller adoptivbarn under 16 år, att avflytta från riket. Eörslag i nu angivna hänseenden torde komma att framläggas av chefen för justitiedepartementet. 72 §. (K. 102 § 2 mom., M. s. 337—340, Y. 387, 417, fvl. 71 §.) Arbetsskyl- Jämlikt 71 § fattigvårdslagen har fattigvårdsstyrelsen möjlighet att i dighet. vissa fall, i ändamål att framtvinga fullgörande av försörjningsplikt, före­ lägga den försörjningspliktige arbetsskyldigliet. Detta kan ske, om denne genom lättja eller liknöjdhet ådrager den försörjningsberättigade sådan

Kungl. Majds proposition nr 150. 205

nöd, att obligatorisk fattigvård (1 § fvl.) måste lämnas den försörjningsberättigade. För arbetsskyldighetens inträdande fordras visserligen, att fattigvård utgår, men skyldigheten upphör ej med nödvändighet, när fat­ tigvård ej längre åtnjutes, utan avgörande för arbetsskyldighetens upphö­ rande är den omständigheten, huruvida grundad anledning föreligger till antagande, att den arbetsskyldige skall söka efter förmåga försörja sig och de sina. Genom det förelagda arbetets utförande anses han fullgöra honom åliggande skyldighet att ersätta kostnad för fattigvård, som under­ tiden må tilldelas de försörjningsberättigade. Arbetet fullgöres å arbetshem eller annorstädes. Kommittén har även i sitt förslag till barnavårdslag upptagit bestäm­ melser om arbetsskyldighet. Såvitt angår det fall, att barn omhänder­ tagits jämlikt 6 kap. i kommitténs förslag (samhällsvård enligt föreliggande förslags terminologi), har kommittén föreslagit i huvudsak samma villkor som i fattigvårdslagen, nämligen att fadern eller modern genom lättja eller liknöjdhet varit orsak till att barnet måst omhändertagas, varjämte såsom ytterligare förutsättning uppställts, att den försumlige underlåter att fullgöra fastställd bidragsskyldighet. Kommittén har vidare föreslagit, att arbetsskyldighet skall kunna föreläggas, om någon genom lastbarhet eller vårdslöshet orsakat, att hans barn, som ej fyllt 16 år, omhändertagits för skyddsuppfostran samt fastställd bidragsskyldighet ej heller fullgjorts. Såsom kommittén betonat, bör den omständigheten, att verksamheten beträffande de helt omhändertagna fattiga barnen överflyttas från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden, ej föranleda, att man beträffande dessa barn avstår från det kraftiga tvångsmedel till försörj ningsskyldighetens fullgörande, som ligger i fattigvårdslagens föreskrifter om arbets­ skyldighet. Lika med kommittén anser jag, att samma tvångsmedel bör tillämpas gentemot föräldrar, som försumma sina barns fysiska och sed­ liga vård och fostran. I de avgivna yttrandena har denna ståndpunkt icke gjorts till föremål för erinringar. Såsom förutsättningar för arbets­ skyldighet finner jag böra uppställas, att någon av lastbarhet, "vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så försummar sina skyldigheter mot sitt barn, som ej fyllt sexton år, att skyddsuppfostran eller samhällsvård måste beredas detta samt att han tillika undandrager sig fullgörandet av den honom härför åliggande ersättningsskyldighet. Uttrycket »undandrager sig» tages härvid i samma betydelse som i 14 kap. 35 § strafflagen, d. v. s. det förutsättes icke blott, att den ersättningsskyldige erhållit anmaning att ut­ giva ersättning utan även att han är i stånd att fullgöra sill ersättningsplikt. För att arbetsföreläggande skall kunna meddelas fordras givetvis, att barnet alltjämt är omhändertaget. (Jfr Nytt jur. ark. 1922 s. 347.) I eu till mig ställd skrivelse från Stockholms stads barnavårdsnämnd Skrivelse från Stockholms (Y. 417) har ifrågasatts utsträckt tillämpning av arbetsföreläggande så­ stads barna­ som medel för framtvingande av försörjningspliktens fullgörande särskilt vårdsnämnd. i förhållande till barn utom äktenskap.

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Nämnden framhåller, hurusom i de fall, då i anledning av faderns för­ summelse fattigvård till barnet utgått, arbetsföreläggande enligt 71 § fattig­ vårdslagen visat sig vara ett verksamt medel att förmå fadern att fullgöra sin betalningsskyldighet, men att denna utväg icke stode öppen i de fall, där barnets moder, oaktat fadern icke bidroge till barnets underhåll, kunde nöd­ torftigt försörja barnet och fattigvård därför icke utginge. Nämnden åberopar en redogörelse för ett fyrtiotal dylika fall, hopsamlade från tio hos nämn­ den anställda barnavårdsmän (Y. 417 s. 169—171), samt meddelar vidare, att barnavårdsmännens i Stockholm förening hos nämnden såsom ett missför­ hållande betecknat, att arbetet med fastställande av barnets börd och faderns underhållsskyldighet i dylika fall vore ur ekonomisk synpunkt resultatlöst. I fortsättningen av sin skrivelse framhåller nämnden, att det läge nära till hands att införa en anordning, motsvarande den i 71 § fattigvårdslagen före­ skrivna. Den omständigheten, att barnets moder av egna medel bestrede den del av kostnaden för barnets underhåll, som det rätteligen ålåge fadern att betala, borde nämligen icke ställa fadern i gynnsammare ställning, än om fattigvården nödgats ingripa. Syftet med en dylik anordning vore även densamma som i fattigvårdslagen: att bryta en tredskande vilja. Måhända stötte emellertid denna anordnings genomförande på praktiska svårigheter. En annan utväg, vilken förefölle enklare, vore att tillgripa straff, i vilket hänseende erinrades om en av kommittén föreslagen straffbestämmelse (K. 117 §). Då ifrågavarande spörsmål syntes böra vinna sin lösning i samband med den nya barnavårdslagstiftningen, hemställdes, att vid dess behandling uppmärksamhet ägnades jämväl åt denna fråga.

Gemensamt för flertalet av de fall, vilka finnas upptagna i den vid nämndens skrivelse fogade redogörelsen, synes vara, att fäderna hava in­ komster men på ett eller annat sätt lyckats undgå exekution i form av ut­ mätning, konkurs eller införsel. De hava sålunda befunnits sakna utmät­ ningsbara tillgångar, och mot dem riktade konkursansökningar hava avsla­ gits. Av en del av fallen framgår, att denna utgång berott på att till­ gångarna »skrivits på hustrun» eller på barnen i äktenskap, en del hava tydligen varit s. k. hemmasöner eller åtminstone sådana, som gjort gällande, att de för sitt arbete hos anhöriga endast vore avlönade med mat och kläder eller med allenast mat. Icke heller försök att genom införsel ut­ taga betalning hava krönts med framgång, enär fäderna icke varit fast an­ ställda hos arbetsgivare utan varit t. ex. agenter eller chaufförer, som »kört extra», och dylikt. I vissa fall har fadern, då ansökan om införsel gjorts, lämnat förut innehavd fast anställning och härigenom undgått exekution. I åtskilliga av de relaterade fallen hava fädernas inkomster varit avsevärda, under det att mödrarna tydligen i allmänhet med svå­ righet försörjt barnen eller för deras underhåll måst anlita anhörigas hjälp. Den ifrågavarande redogörelsen är ägnad att ur huvudstadens synpunkt på ett synnerligen bjärt sätt belysa ett beklagligt missförhållande, som även annorstädes varit föremål för berättigad uppmärksamhet1). Från

b I en enquéte angående 1917 års barnlagar i Svenska fattigvårdsförbundets tidskrift under åren 1922 och 1923 har denna fråga berörts i flera inlägg. I en sammanfattning av enquéten (införd i 3—4 häftet för år 1923 s. 101) yttras i denna del följande:

Kungl. Moj:ts proposition nr 150. 207

landsbygden har ofta påtalats, att myndigheterna i många fall stå praktiskt taget maktlösa vid försök att av s. k. hemmasöner framtvinga försörj ningsbidrag, vilkas erläggande åvilar dem enligt dom eller i vederbörlig form träffat avtal. Trots de till synes långt gående maktmedel, som vår moderna familjerättslagstiftning lagt i myndigheternas händer för fram­ tvingande av underhållsskyldighetens fullgörande, är det tyvärr tydligt, att förslagna och samvetslösa försäljare ändock i många fall äro i stånd att göra lagbestämmelserna fullständigt illusoriska. Det kan häremot må­ hända invändas, att i de mest ömmande fallen, nämligen de, då modern icke kan utan fattigvårdens ingripande ens nödtorftigt försörja barnet, ar­ betsföreläggande dock kan komma till tillämpning och fadern härigenom tvingas att göra sin plikt. Men det måste utan tvivel anses vara i liöggrad stötande, att en moder, som med de största ansträngningar, kanhända med uppbjudande av sina yttersta krafter, förtjänar nätt och jämnt sa mycket, att det räcker för henne och barnet, och därför icke kommer i åtnjutande av fattigvård, skall, trots att dom eller avtal föreligger och mannen är i stånd att bidraga till barnets underhåll, vara i nu ifråga­ varande hänseende väsentligt sämre ställd än den, som i liknande situa­ tion anlitar fattigvården. Och ur barnets synpunkt torde ett dylikt för­ hållande icke kunna anses försvarligt. Genom lagen om barn utom äkten­ skap har barnet tillförsäkrats »uppehälle och uppfostran efter ty med av­ seende å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt» och i dom eller avtal, varigenom faderns underhållsbidrag bestämmes, skall tagas hänsyn härtill. Tillvaratagandet av barnets rätt vid avtals ingående har ansetts så viktigt, att i lagstiftningen särskilda garantier till skydd för densamma skapats. Det har nämligen stadgats, att avtal om underhållsbidrag skall upprättas i viss form och godkännas av barnavårdsmannen eller barna­ vårdsnämnden. Mot bakgrunden av detta lagstiftarens tillgodoseende av barnets rätt vid avtalets ingående framstå möjligheterna för barnet att i fall, varom här är fråga, komma i åtnjutande av sin rätt såsom allt annat än ljusa. Även om barnet genom avtal eller dom tillförsäkrats jämförelse­ vis rikliga förmåner, är barnet, då maktmedel mot fadern saknas, helt

»Den måhända mest i ögonen fallande bristen, vilken därför också från många håll blivit påpekad, är omöjligheten att komma tillrätta med åtskilliga tredskande barnafader, vilka väl erkänt faderskapet, men sedan på intet vis kunna förmås att betala underhålls­ bidrag Dessa äro framför allt av tvenne slag, dels de vida beryktade hemmasönerna, vilka°ofta kunna tillhöra burgna hem, men som varken ha ordentligt avlönat arbete eller egen förmögenhet, varför lika litet införsel som utmätning hos dem går att erhålla, dels lösarbetare, som flacka från plats till plats och stanna så kort tid på värjo ställe, att in­ försel ej hinner ordnas. Det enda fall, vari man kan pressa en dylik försumlig fader, är, om moder och barn komma i sådan nöd, att fattigvård enligt § 1 måste tillgripas. I så­ dant fall kan han enligt fattigvårdslagens § 71 föreläggas arbete. Och åtskilliga unga män, som ställts inför den eventualiteten, ha märkvärdigt snabbt visat sig kunna ordna sina mellanhavanden med barnamodern. Men under andra förhållanden än detta speciella är mannen oåtkomlig. För att lagen ej i viss män skall bli illusorisk, fordras här otvivel­ aktigt ändring. Enklast vore kanske denna, om 8 71 i fattigvårdslagen omarbetades, så att den fin^e större räckvidd, såsom i åtskilliga inlägg föreslagits.» Se även samma tidskrift 1922, 1 häftet s. 14—16; 5 häftet s. 147, 148, 150, 151; 6 bältet s. 191, 196, 199; samt 1923, 2 häftet s. 68.

208 Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

och hållet beroende av moderns i de flesta fall mycket knappa arbetsförtjänst eller av moderns anhörigas bistånd. Helt visst kommer barnet i sådant fall sällan i åtnjutande av uppehälle och uppfostran »efter ty med avseende å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt». Men att tillse, att denna i lagen uttalade viktiga princip må, så långt sig göra låter, vinna praktisk tillämpning är förvisso ett samhällsintresse av icke ringa vikt, icke blott ur humanitär synpunkt utan även med hänsyn till an­ gelägenheten av att det uppväxande släktet bibringas den bästa fostran till samhällsduglighet, som omständigheterna medgiva. Förbises må icke heller vikten ur samhällets synpunkt av att modern och barnet stödjas genom bidrag från fadern, så att samhället undgår att lämna hjälp. En­ ligt min mening bör därför ett inskridande äga rum från samhällets sida för framtvingande av försörjningspliktens fullgörande. Även för att tvinga föräldrar till barn i äktenskap att fullgöra sin underhållsskyldighet bör i motsvarande fall åtgärd vidtagas från det allmännas sida. Frågan är då, huru detta lämpligast skall ske. Nor6k lag­ Till belysande av detta spörsmål torde här böra lämnas en redogörelse stiftning. för den norska lagstiftningen i detta hänseende. I »Lov om barn, hvis forseldre ikke har indgaat egteskap med hverandre» §§ 30 och 31 stadgas dels straff, dels arbetstvång för den, som underlåter att betala uppfostringsbidrag till barn utom äktenskap, fastän han har medel att fullgöra betal­ ningen eller förmåga att förvärva sådana medel. Straffet är böter eller fän­ gelse intill 3 månader. Ådömt straff kan helt eller delvis bortfalla, om den dömde, pa sätt nedan sägs, förelägges arbete. Domstolen kan nämligen, om straff ådömes, bemyndiga åklagarmyndigheten att för en tid av högst 6 må­ nader antingen anbringa den dömde i offentligt arbete eller hos enskilda, därest det kan ske så, att erforderligt belopp kan utfås till fullgörande av hans bidragsplikt, eller att insätta honom i tvångsarbetshus eller i annan av konungen godkänd anstalt, till dess han betalar eller ställer säkerhet för vad han är skyldig eller så stor del därav, som bidragsfogden bestämmer. Yissa bestämmelser äro meddelade till förebyggande av att insättandet i anstalt skall ske till hinder för fullgörande av annan försörjningsplikt m. m.

Departements­ Yad till en början angår den av kommittén föreslagna och jämväl i chefen. Stockholms stads barnavårdsnämnds ifrågavarande framställning berörda an­ ordningen med straff för försummad försörjningsplikt, kommer jag att i 10 kap. närmare behandla detta spörsmål. Jag vill emellertid redan i detta sammanhang meddela, att jag icke anser den sålunda föreslagna ut­ vägen för ifrågavarande syftes vinnande vara för närvarande framkomlig. Däremot synes mig den i fattigvårdslagstiftningen begagnade anordningen med arbetsföreläggande böra komma till användning. Denna anordning har visat sig vara ett ytterst verksamt medel för framtvingande av för­ sörjningspliktens fullgörande. I de flesta fall, då möjlighet förelegat att fullgöra försörjningsplikten — och endast i dylikt fall må arbetsföre­ läggande givas — har föreläggandet åstadkommit snart sagt omedelbart fullgörande av betalningsskyldigheten, och vidare åtgärder hava icke be­ hövt tillgripas. Ett anlitande av denna metod mot personer, som i nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 209

ifrågavarande hänseenden av uppenbart trots åsidosätta sina lagliga skyl­ digheter, torde icke heller vara ägnat att stöta den allmänna rättsuppfatt­ ningen. Tvärtom synes en dylik anordning vara ägnad att tillgodose ett i vida kretsar omfattat socialt rättfärdighetskrav. Gränsen är för övrigt synnerligen svävande mellan det fall, då modern erhåller fattigvård och det fall, då så ej är förhållandet, vilket framgår bl. a. därav, att en in­ komst, som i somliga kommuner anses utesluta fattigvård, i andra med liknande levnadskostnader icke har sådan verkan. Härtill kan läggas, att på en del håll myndigheterna för att vinna möjlighet att använda tvångs­ medel mot försörj armt i fråga tilldela mödrarna fattigvård, fastän enligt eljest tillämpade principer sådan ej skulle utgått. Och på vissa håll till­ går så, att modern utackorderar barnet men efter någon tid — stundom ined vederbörande myndighets goda minne — underlåter att betala foster legan, med påföljd att fosterföräldrarna begära fattigvård för barnet, var­ efter arbetsföreläggande meddelas fadern och, såsom en nästan omedelbar konsekvens därav, betalning verkställes. (Se t. ex. det i Y. 417 omförmäldn fallet 38.) Ett dylikt kringgående av lagen — låt vara i än så lovvärd mening — kan emellertid icke anses tilltalande. Enligt min me­ ning bör stöd i lag givas åt ett förfarande med arbetsföreläggande i vissa fall, även då hjälp från det allmänna ej utgår. En liknande anordning tillämpas, såsom av det föregående framgår, i Norge, fastän man där för arbetspliktens fullgörande icke har att tillgå några mot våra arbetshem sva­ rande anstalter utan nödgas anlita tvångsarbetsanstalterna. Av nu angivna skäl har i 72 § föreslagits arbetstvång i vissa fall för den, som försummar sin underhållsskyldighet mot sitt barn. Därvid har det ansetts nödigt att såsom en första förutsättning för stadgandets till­ lämplighet uppställa, att försörjaren är enligt av domstol meddelat slutligt utslag eller skriftligt, av två personer bevittnat avtal pliktig att till full­ görande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag. Ettfixerande på angivet sätt av den försumliges underhållsskyldighet torde nämligen vara en nödvändig förutsättning för konstaterande av huruvida sådan försumlighet förelegat, som må föranleda arbetstvång. (Jämlikt 28 eller 29 §§ i lagen om barn utom äktenskap meddelat provisoriskt för­ ordnande om utgivande av underhållsbidrag bör sålunda ej kunna ligga till grund för arbetstvång.) Vidare bör sådant endast kunna ifrågakomma mot den, som är enligt fattigvårdslagen ovillkorligt försörjningspliktig mot sitt barn, d. v. s. endast om barnet ej fyllt 16 år. Underlåtenheten bör ej vara beroende av bristande arbetsförmåga eller dylik anledning, utan skall hava sill grund i lättja eller liknöjdhet å försörjarens sida. Och slutligen bör ej varje underlåtenhet, som har dylik grund, kunna föranleda arbetstvång, utan den skall vara av viss, icke alltför oväsentlig betydelse med hänsyn till barnets uppehälle och uppfostran. Det synes nämligen böra fordras, att den skall föranleda sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran, som lagligen tillkomma barnet (lagen om barn i äk- Bihang till riksdagens protokoll 1924. I sam/. 112 höft. (Nr 150.) 1117 a x:i I t

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

tenskap 3 § och lagen om barn utom äktenskap 3 §), att ett ingripande från det allmännas sida i form av arbetsföreläggande befinnes påkallat. Vid prövning av om så kan anses vara fallet, lärer hänsyn böra tagas bland annat till vissa i det föregående omförmälda synpunkter, nämligen angelägenheten av att barnets och moderns villkor underlättas, så att barnet besparas onödiga umbäranden, samhällets intresse av att barnet erhåller vård och uppfostran, som äro ägnade att göra det till en så samhällsduglig med­ borgare som möjligt, och slutligen att samhället genom tvånget mot fadern till bidragsskyldighetens fullgörande tryggas mot risken att förr eller senare nödgas ingripa genom fattigvård eller genom barnets omhändertagande. Ett inskridande i nu föreslagen ordning mot fadern till ett barn, vars moder befinner sig i särdeles goda ekonomiska villkor, under det att faderns villkor äro jämförelsevis knappa, kan sålunda ej anses böra äga rum. Endast i ytterst sällsynta undantagsfall torde emellertid svårighet kunna uppstå för avgörande, huruvida försummelsen föranleder sådan försämring av barnets villkor, att samhällets inskridande är påkallat. Jag har nu angivit de förutsättningar, under vilka arbetsföreläggande enligt min mening skall kunna meddelas. Sådant bör kunna givas icke blott föräldrar till barn utom äktenskap utan även föräldrar till barn i äktenskap. Av stadgandet i 78 § följer, att vad nu sagts om föräldrar gäller adoptant, när fråga är om adoptivbarn. Beträffande det förelagda arbetet torde i tillämpliga delar böra gälla det­ samma som enligt fattigvårdslagen. Den försumlige bör sålunda vara skyl­ dig att efter föreläggande av barnavårdsnämnden inställa sig till och efter sin förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt (arbetshem) eller eljest an­ visat arbete. Å anstalten eller i arbetet torde ett kvarhållande böra äga rum. intill dess grundad anledning föreligger till antagande, att han skall söka efter förmåga fullgöra sina skyldigheter mot barnet. Är arbetsföreläggandet grundat på att barnet omhändertagits av barnavårdsnämnden, må arbetstvånget kunna fortgå även efter det omhändertagandet upphört. Över längre tidsperiod än ett år i oavbruten följd torde dock kvarhållandet icke böra i något fall utsträckas. Om inverkan av arbetsskyldighetens fullgörande, om handräckning samt om varning och tvångsarbete såsom påföljd vid underlåtenhet av eller tredska eller dåligt uppförande vid utförande av anvisat arbete torde böra i mot­ svarande tillämpning gälla bestämmelserna i 71, 72, 74, 75 och 76 §§ fattigvå.rdslagen.

10 KAP.

Straffbestämmelser och allmänna föreskrifter.

73 §. (K. 114 §, M. s. 368, Y. 398, fbl. 11 §.) Försummelse Förevarande § överensstämmer i huvudsak med första och andra styckena fosterbarn i kommittéförslagets 114 §. Även överträdelse av förbud, som meddelats m. m. med stöd av 42 §, har ansetts böra beläggas med straff. Någon moti-

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. Yttring, utöver deu av kommittén meddelade, lärer icke vara erforderlig. Yad i ett yttrande (Y. 398) anförts beträffande straffsatsen torde icke böra föranleda ändring i förslaget. Då stadgande om särskilt tillstånd för öppnande av barnhem icke upp­ tagits i förevarande förslag, har någon motsvarighet till tredje stycket av kommittéförslagets 114 § icke heller föreslagits. (K. 115 §, M. s. 368—372, Y. 399, 402, den danska Lov om Vter- 74 §. geraadsforsorg m. m. §§ 84, 85, den danska Lov om Tilsyn med Dorn Döljande av barn in. in. § 20, det finska principbetänkandet av år 1921 angående samhällets barnoch ungdomsskydd s. 149—152.) Lika med kommittén anser jag erforderligt att i lagen stadga straff för den, som vidtager åtgärder i syfte att förhindra eller försvåra av myndig­ heterna jämlikt lagen vidtagna åtgärder. Yad i ett yttrande (Y. 399) an­ förts mot det av kommittén i 115 § föreslagna stadgandet anser jag icke förtjäna avseende. Icke heller kan jag dela den i ett annat yttrande (Y. 402) uttalade uppfattningen, att innehållet i 115 § av kommitté­ förslaget vore av beskaffenhet att böra inflyta i allmänna strafflagen; här är det ju fråga om straff för ett störande ingripande i vederbörande myndig­ hets av en speciallag reglerade verksamhet. I 1 mom. av förevarande paragraf har jag därför upptagit ett stadgande av i huvudsak samma inne­ börd som nämnda paragraf i kommittéförslaget och även nära anslutande sig till bestämmelser i den nya danska lagstiftningen. Erfarenheten utvisar, att uppfostringsarbetet vid anstalter och i enskilda hem, där vanartade och sedligt försummade barn fostras, ofta i avsevärd mån försvåras genom att anhöriga eller andra genom besök störande in­ gripa. De i 37 § föreslagna eller med stöd därav utfärdade bestämmelser om begränsning av föräldrars umgänge med för skyddsuppfostran omhän­ dertagna barn kunna svårligen bliva effektiva, om ej överträdelse av för­ bud att besöka dylika barn belägges med straff. Efter förebild av ett stadgande i den nya danska vergerådslagen (§ 84 mom. 2 ) har därför be­ stämmelse om straff för dylik överträdelse upptagits i 2 mom. av före­ varande paragraf. Straff maximum har ansetts böra begränsas till 500 kronors böter. (K. 116, 117 §§, M. s. 372—383, Y. 399-—402, lag om barn i äkten­ Vanvård skap 8 §, lag om adoption 20 §, lag om barn utom äktenskap 2 §, fvl. av barn och försummelse 71, 72, 74 76 §§, Kungl. Maj:ts prop. nr 135/1918 med förslag till av förlag om fattigvården s. 465—469, 473, 474, strafflagen 14 kap. 10— s ärjning splikf. 13, 16, 17, 30 32, 35, 45 18 kap. 12 £ 5 , den danska Lov om Vaergeraadsforsorg § 81.) Kommittén har i 116 och 117 §§ av sitt förslag upptagit bestämmel­ ser om straff i vissa fall för den, som av grov vårdslöshet vanvårdar barn, och för föräldrar, som försumma sin underhållsplikt mot sina barn. Dessa stadganden hava av kommittén motiverats med att strafflagens bestämmel­ ser angående vållande till kroppsskada icke äro tillfyllest, då det gäller att skydda barn mot vanvård och försummelse av underhållsplikt.

212 Kungl. Maj:ts proposition nr 150. Såsom kommittén framhållit, är enligt strafflagen onppsåtligt vållande till kroppsskada ej belagt med straff, om den skada, som uppkommit, är lindrigare än i 14 kap. 12 § sägs. Är någon ouppsåtligen vållande till skada, varom förmäles i nämnda lagrum, d. v. s. sådan, att därav kommit mindre lyte eller kroppsfel eller ej livsfarlig sjukdom, kan straffet ej sättas högre än till 50 kronors böter. Är skadan sådan, som i 14 kap. 10 § sägs (förlust av talförmåga, syn eller hörsel, svårt lyte eller annat svårt kroppsfel, stadigvarande svårt men å hälsa eller livsfarlig sjukdom), är straffet böter eller fängelse i högst sex månader. Utan tvivel har kommittén anfört vissa beaktansvärda skäl till stöd för lagbestämmelser i den av kommittén föreslagna riktningen. Men å andra sidan kunna allvarliga betänkligheter resas mot att i barnavårdslagen in­ taga straffbestämmelser av den innebörd kommittén föreslagit. Stadgandet i 116 § utgör sålunda en komplettering, såvitt angår barn, av strafflagens bestämmelser om vållande till kroppsskada. Det är avsett dels att av­ hjälpa bristen på straffbestämmelse för det fall, då någon av grov vårds­ löshet vanvårdar barn, så att därav uppstår ringare kroppsskada än i 14 kap. 12 § sägs och dels att möjliggöra en strängare bestraffning av vål­ lande till kroppsskada, varom förmäles i nämnda lagrum, än nu kan ådömas. Med kammarrätten (Y. 402) är jag ense därom, att ett dylikt stadgande har sin plats i strafflagen. Yad kommittén med bestämmelsen i fråga åsyftat skulle i väsentlig mån vinnas, därest i strafflagen infördes ett stadgande av den lydelse professor Thyrén föreslagit i 17 § av sitt förberedande utkast till strafflag (Om brott mot kroppslig okränkbarhet)1). Den i kommittéförslagets 117 § upptagna bestämmelsen om straff för föräldrars försummelse att fullgöra underhållsskyldighet mot barn är helt och hållet främmande för vår nuvarande lagstiftning. Helt visst är en dylik bestämmelses införande i en speciallag av beskaffenhet att väcka be­ tänklighet (se Y. 402), Vid framläggande av förslaget till fattigvårdslag framhöll även chefen för civildepartementet — under uttalande, att be­ stämmelser om straff för försummelse av försörjningsplikt syntes behöv­ liga — att dylika bestämmelser borde givas i form av ändringar i straff­ lagen. Med hänsyn till ett av professor Thyrén i »Principerna för eu strafflagsreform I> s. 179 gjort uttalande, är det att förvänta, att frågan om straffrättslig behandling av den, som av lättja försummar honom ålig­ gande försörjningsplikt mot andra, under det fortsatta strafflagstiftnings­ arbetet blir föremål för övervägande2). Härtill kommer att mot bestämmel­ sen, sådan den av kommittén konstruerats, med fog vissa anmärkningar torde kunna riktas. Såsom förutsättning för straffbarhet uppställes näm-

x) »År någon av oaktsamhet vållande till kroppsskada å annan och år gärningen ej sär­ skilt med svårare straff belagd; straffes med böter eller fängelse. År kroppsskadan svår, må ej till mindre straff än tjugo dagsböter dömas. I stället för fängelse må till arrest å samma tid kunna dömas». Se även motiv s. 216. a) Se även Professor Thyréns - Förberedande utkast till strafflag», kap. I—XIII s. 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO. 213

ligen, förutom att föräldrarna undandraga sig att fullgöra sin underhålls­ skyldighet, jämväl att barnet härigenom utsättes för nöd, så att barna­ vårdsnämnden nödgas ingripa eller eljest annan än föräldrarna lämna hjälp. Den av föräldrarna måhända helt oberoende omständigheten, att annan person lämnar ekonomiskt understöd, skulle sålunda, jämte föräldrarnas försummelse och barnets härav föranledda nödtillstånd, föranleda straff, under det att en lika svår försummelse från föräldrarnas sida icke skulle kunna rubriceras såsom brott, om ekonomisk hjälp från annat håll ej lämnades för nödens lindrande. Härtill kommer, att frågan om konkurrens mellan denna straffbestämmelse, å ena, och arbetsföreläggande enligt 102 § i kommittéförslaget och 71 § fattigvårdslagen, å andra sidan, icke synes hava blivit på ett tillfredsställande sätt löst, i det, enligt vad i motiven (M. s. 382) uttalas, arbetstvång icke utesluter straffpåföljd. Ett och samma förfarande från föräldrarnas sida kan sålunda föranleda antingen arbets­ tvång eller straff eller bådadera. Detta kan enligt min mening icke anses tillfredsställande. Av vad ovan anförts framgår, att jag icke anser mig kunna tillstyrka de i 116 och 117 §§ av kommitténs förslag upptagna bestämmelserna. Icke heller lärer det kunna ifrågasättas att i nu förevarande sammanhang i strafflagen införa stadgande!! av sålunda föreslaget innehåll. Däremot torde chefen för justitiedepartementet komma att framlägga förslag om sådan ändring av 14 kap. 45 § strafflagen, att vissa av för­ äldrar mot barn förövade brott, bl. a. vållande till sådan kroppsskada, som i 10 och 12 §§ samma kapitel och lag sägs, må åtalas av allmän åklagare, om barnavårdsnämnden anmäler brottet till åtal. Härigenom torde en väsentligt ökad möjlighet till straffrättsligt ingripande mot för­ äldrar vid vanvård av barn komma att öppnas. Genom de i 3 kap. av föreliggande förslag upptagna bestämmelserna om åtgärder mot vanvård av barn, som värdas i föräldrahemmet, kommer ytterligare ett starkt vapen att ställas till myndigheternas förfogande för barnens skyddande. Och slutligen lärer genom gällande civilrättsliga stadganden om vårdnadens överflyttande i en del fall skydd kunna beredas vanvårdade barn. Yad åter beträffar försummelse av försörjningsplikten torde genom de i 72 § föreslagna bestämmelserna om arbetsskyldighet ett synnerligen verksamt och på fattigvårdens område med framgång begagnat medel hava anvisats för framtvingande av denna plikts fullgörande. (K. 17 §, 50 § 2 mom.. 52 § 1 mom. 3 st., M. s. 143, 144, 199, 7 r, 200, 204, Y. 175 —178, vl. 7 § 5 mom., kommunalförordningen för Försummelse landet § 55, kyrkostämmoförordningen § 29, lagen om behandling av alkoholister 23 § 2 mom.) värds- I förevarande paragraf hava sammanförts bestämmelser, motsvarande dem, nämnden som förekommo i kommittéförslagets 17 §, 50 § 2 mom. och 52 § 1 mom. tredje stycket. För undvikande av omgång har — i likhet med vad för vissa fall är i fattigvårdslagen stadgat (62, 72 §§) — handräckning an

214 Kimgl. Maj:ts proposition nr 150.

setts hörn begäras bos polismyndigheten i stället för lios länsstyrelsen. I övrigt hava vissa formella ändringar vidtagits. Däremot torde (jfr Y. 176) lika litet som i ovan åberopade, redan gällande lagstadganden er­ fordras någon bestämmelse om, vilken myndighet, som har att utdöma vite. Detta lärer, på sätt i motsvarande fall för närvarande sker, an­ komma på domstol. 76 §. (K. 118, 119 §§, M. s. 383, 384, Y. 176, fbl. 19 §, lag den 2 juni Åtal m. m. 1916 om skyddskoppympning 25, 26 §§, hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 59, 61 §§, epidemilagen den 19 juni 1919 31, 33 §§, lag den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister 28 §, lag den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar 29, 30 §§.) Lika med kommittén anser jag förseelse mot barnavårdslagen böra behandlas av allmän domstol, varför något särskilt stadgande om domstol ej torde vara erforderligt. Likaledes delar jag kommitténs uppfattning, att åtal enligt detta kapitel ej bör få väckas av allmän åklagare med mindre måls­ ägande angiver förseelsen till åtal eller anmälan sker av barnavårdsnämnden. Det är att förvänta, att barnavårdsnämnderna, särskilt under tiden närmast efter lagens ikraftträdande, skola med varsamhet begagna denna rätt till anmälan hos allmänna åklagaren i sådana fall, då t. ex. underlåtenhet att fullgöra anmälningsplikt mera berott av obekantskap med lagens stadganden än av likgiltighet för eller trots mot lagens bud. Det kan måhända vara föremål för tvekan, huruvida böter, som ådömas enligt denna lag, böra tillfalla kronan eller kommunen. Här ovan hava uppräknats några i gällande lagstiftning förekommande bestämmelser i detta hänseende. Då tillämpningen av barnavårdslagen i väsentlig mån an­ kommer på de kommunala myndigheterna, anser jag, att böter för förseelse mot lagen böra, på sätt stadgats exempelvis i lagen om skyddskoppymp­ ning, hälsovårdsstadgan och epidemilagen, tillfalla kommunens kassa. Ut­ dömande av böter och viten kan enligt förslaget ske, förutom jämlikt 73— 75 §§, även jämlikt 9 § 4 mom., däri hänvisas till kommunalförordningen för landet § 47 och kommunalförordningen för stad § 40. I anslutning till en myndighets hemställan (Y. 176) har i förevarande paragraf upptagits en bestämmelse om förvandling av böter och viten. 77 §. (K. 88 , 98, 123 §§, M. s. 292, 387, 388, Y. 269, 404, vl. 21 §, Hand- fbl. 6 § 2 mom., 10 §, fvl. 62, 72 §§, lagen om barn utom äktenskap räckning. ^ g o st., lagen om förbud för vissa underliållsskyldiga att avflytta från riket 8 §.) I förevarande paragraf har föreslagits ett stadgande om rättighet för barnavårdsnämnd eller dess ordförande att, där de så pröva nödigt för vidtagande av åtgärd, som enligt lagen ankommer på dem, erhålla hand­ räckning av polismyndighet. Stadgandet har fått en något allmännare avfattning än kommittéförslagets 123 §. Såsom kommittén (M. s. 387) betonat, bör visserligen nämnden genom sin ordförande och sina leda­ möter, tjänstemän eller biträden i regel uppehålla den nödiga förbindelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 215

med hemmen och de personer, med vilka nämnden eljest behöver komma i beröring. Men, på sätt kommittén jämväl framhållit, kan i vissa fall krävas polismyndighetens bistånd för genomförande av nämndens beslut eller fullgörande av nämndens uppgifter i övrigt. Det nu föreslagna stadgandet är avsett att omfatta bland annat alla de i kommittéförslagets 123 § angivna fall, då barnavårdsnämnd äger påkalla handräckning. Sådan bör alltså lämnas för delgivning av förelägganden och beslut, för hämt­ ning till förhör samt för barns omhändertagande eller förflyttning. Åven för omhändertagande av egendom jämlikt 68 § 1 mom. (K. 98 §) bör handräckning kunna lämnas. Skulle nämnden, dess ledamöter, biträden eller tjänstemän förvägras tillträde till lägenhet, där på grund av stad­ gande i lagen undersökning eller annan åtgärd skall verkställas (t. ex. jämlikt 3 eller 7 kap.), bör likaledes handräckning givas (se Y. 269). I olikhet mot kommittén finner jag rätten att begära handräckning böra begränsas till nämnden eller dess ordförande. Annan ledamot, biträde eller tjänsteman synes nämligen icke böra äga rätt därtill. På sätt kommittén antytt kunna även skyddshemmen i vissa fall bliva i behov av polismyndighetens bistånd. Beträffande rätt för skyddshems styrelse eller föreståndare att påfordra handräckning bör därför gälla det­ samma som i fråga om barnavårdsnämnden eller dess ordförande. För skyddshemmens del kommer därvid främst i betraktande rätt att åter­ hämta elev, som avvikit från hemmet, eller villkorligt utskriven elev, vilken anses böra återföras till skyddshemmet. Däremot har med hänsyn till föreliggande förslags ståndpunkt i fråga om eftertillsyn över slutligt ut­ skriven skyddshemselev (se vid 46 § 3 mom.) i förslaget icke upptagits stadgande om handräckning för inställande eller återförande i tjänst eller anställning av den, för vilken skyddsliemsstyrelse utsett sådan. I fråga om handräckning för delgivning av arbetsföreläggande och för försörjningsskyldigs inställande till arbete jämlikt 72 § bär i nämnda paragraf hän­ visning gjorts till 72 § fattigvårdslagen. Den av kommittén föreslagna föreskriften, att handräckningen skulle vara kostnadsfri, har i något ändrad avfattning bibehållits. I avseende härå må framhållas, att enligt kungörelsen den 14 juni 1918 angående ersättning åt landsfiskaler för vissa av deras polisverksamhet föranledda utgifter ävensom för telefonavgifter (Sv. förf.-samt. nr 455,1918) lands­ fiskalerna erhålla gottgörelse av statsmedel för de resekostnader och sär­ skilda utgifter, som föranledas av polisundersökningar och utredningar i mål och ärenden enligt fattigvårdslagen, ävensom av handräckning enligt samma lag. Någon motsvarande förmån har däremot icke tillerkänts övriga polismyndigheter. Fråga om ersättning av statsmedel för polismyndig­ hets i stad resekostnad i anledning av försörjningspliktigs transporterande till arbetshem har i besvärsväg varit föremål för Kungl. Maj:ts bedömande, men anspråk på dylik ersättning har icke bifallits (se Beger. K. Årsbok 1921 s. 219). Framställningar om införande av likställighet i detta hän-

216 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

seende mellan landsfiskaler och övriga polismyndigheter hava hos Kungl. Maj:t gjorts dels av justitieombudsmannen och dels av statens fattigvårdsinspektör. Dessa framställningar hava remitterats till vederbörande myn­ digheter. Spörsmålet i fråga har, såvitt angår barnavårdslagen, berörts i ett av de över kommitténs förslag avgivna yttrandena (T. 404). I likhet med kommittén (M. s. 388) anser jag, att ersättning av all­ männa medel för resor, som för handräckningsändamål företagas enligt barnavårdslagen, bör tillerkännas landsfiskalerna och att ovannämnda kun­ görelse därför bör undergå ändring i sådan riktning. Därvid synes det mig även böra komma under övervägande, huruvida, i enlighet med ovan­ nämnda framställningar, enahanda förmån jämväl må tillerkännas övriga polismyndigheter. Stadgandet i kommittéförslagets 123 § tredje stycket har i något ändrad avfattning bibehållits. 78 §. (K. 67, 120 §§, M. s. 218, 385, Y. 403, fvl. 3 § 4 st., lag om Med föräldrar adoption 13 §.) likställda personer. I huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslagets 120 § upptager A doptant. förevarande § eu bestämmelse om att vad i barnavårdslagen stadgas an­ gående föräldrar gäller adoptant, när fråga iir om adoptivbarn. I de hänseenden, varom stadgas i förslaget, skall alltså beträffande adoptant gälla vad eljest är stadgat i fråga om de naturliga föräldrarna, vilket är en given följd av adoptionens innebörd. Sålunda må under de i 3 kap. stadgade förutsättningar enahanda åtgärder vidtagas, som då fråga är om barn hos naturliga föräldrar. I stället för dessa bör adoptant mottaga förmaning, beredas tillfälle att yttra sig inför nämn­ den m. m. Adoptants rätt till umgänge med omhändertaget barn o är den­ samma, som i 4 kap. stadgats beträffande de naturliga föräldrarna. Återläm­ nande till adoptant enligt reglerna i 6 kap. må ske på samma sätt som till föräldrarna. I likhet med barn, vilket fostras hos föräldrarna, är barn, som fostras hos adoptant, ej underkastat bestämmelserna i 7 kap. Utgift, som kommun haft för omhändertaget adoptivbarn, inverkar på adoptantens förvärv av hemortsrätt och på kommunens rätt till ersättning av staten på samma sätt som enligt 62 och 63 §§ gäller i fråga om naturliga föräldrar. Adop­ tant är ersättningsskyldig på samma sätt som i 68 § 2 mom. är stadgat be­ träffande naturliga föräldrar. År adoptant ur stånd att fullgöra sin ersätt­ ningsskyldighet och är detsamma fallet beträffande adoptantens make i fråga om den ersättningsskyldighet, som i vissa fall åligger honom (se lag om adoption 13 § och lag om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn), böra emellertid de naturliga föräldrarna, i analogi med stadgandena i nyssnämnda § i lagen om adoption och fattigvård slagen 3 § 4 st., vara subsidiärt ersättningsskyldiga (se Y. 403). Uttryckligt stadgande härom har föreslagits. Fader, moder I förevarande § har lika litet som i kommittéförslaget begreppet måls­

eller förmyn­

man upptagits. I de fall, då vårdnaden ej utövas av båda föräldrarna, dare med t&rdnaden. utan denna tillkommer antingen en av dem eller ock särskilt förordnad förmyndare, bör om den, vilken sålunda har vårdnaden — i det följande benämnd vårdnadshavaren — i vissa hänseenden gälla detsamma som eljest

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 217

gäller beträffande båda föräldrarna. Jag skall nu angiva, i vilka hlinseen den detta bör vara fallet.

Utsattes barn i vårdnadshavare^ hem för behandling eller fara, varom för­ märs i 22 § a) eller b), torde böra mot vårdnadshavaren förfaras på samma sätt som mot föräldrar. Sålunda bör förmaning tilldelas vårdnadshavaren (23 § 1 mom. a)). Innan beslut fattas om barnets omhändertagande, skall vårdnads­ havaren beredas tillfälle att yttra sig eller kallas till inställelse (24 2 mom.). Barnavårdsnämnds beslut om barnets omhändertagande skall delgivas vård­ nadshavaren, och om denne ej samtycker till omhändertagandet, skall under­ ställning ske (25 §). Vårdnadshavaren skall beredas tillfälle att yttra sig hos länsstyrelsen och må kallas till inställelse inför densamma; tillfälle till be­ mötande av vårdnadshavarens yttrande bör beredas barnavårdsnämnden och länsstyrelsens beslut bör delgivas vårdnadshavaren (26 §). Föreligger be­ träffande barn, som vistas hos vårdnadshavaren, sådant förhållande, som i 29 § 1 eller 2 mom. sägs, bör omhändertagande för samhällsvård äga rum, därest vårdnadshavaren samtycker därtill Har i fall, som avses i 29 § 3 mom., vårdnadshavaren övergivit barnet eller avlidit, skall barnet omhän­ dertagas för samhällsvård. Åtgärd mot vårdnadshavaren må vidtagas enligt 30 §. Aven i det hänseende, varom förmäles i 31 § andra stycket, bör vård­ nadshavaren vara likställd med föräldrarna. Allt vad i 3 kap. är stadgat om föräldrarna bör sålunda vara tillämpligt å vårdnadshavaren. Detta utesluter givetvis icke, att barnavårdsnämnden, där så anses lämpligt, exempelvis till inställelse kallar den av föräldrarna, som ej har vårdnaden, eller, om ingen­ dera av dem utövar densamma, båda föräldrarna. Beträffande 4 kapitlets bestämmelser om föräldrar (37 §) torde likställighet mellan vårdnadshavaren och föräldrarna ej böra stadgas. Med hänsyn till stadgandena i 12 § i lagen om barn i äktenskap och 2 § femte stycket i lagen om barn utom äktenskap synes det nämligen ej riktigt att i fråga om rätten till umgänge med barnet föreskriva, att allenast vårdnadshavaren skall hava den rätt, som eljest tillkommer föräldrarna. Umgänge med skyddshemselev enligt bestämmelserna i skyddshemmets reglemente bör sålunda tillkomma båda föräldrarna, även om vårdnaden tillkommer allenast en av dem eller särskild förmyndare. Med annat för skyddsuppfostran omhändertaget barn böra ävenledes båda föräldrarna få umgås, i den mån barnavårdsnämnden prövar sådant lämpligt. Och ingendera av föräldrarna bör betagas tillfälle till umgänge med sitt barn, som omhändertagits för samhällsvård, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Något stadgande om den rätt till umgänge med omhändertaget barn, som tillkommer förmyndare, torde icke vara erforderligt. Yad som i 6 kap. är stadgat om föräldrarna bör givetvis gälla vårdnads­ havaren. Sålunda bör samhällsvård i regel upphöra, då vårdnadshavaren gör framställning därom (47 § 1 mom.). Aven i fall, varom förmäles i 47 § 2 mom., böra bestämmelserna om föräldrarnas hörande m. m. tillämpas i av­ seende å vårdnadshavaren. På grund av bestämmelserna i 49 § är barn, som vistas hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, som har vårdnaden om barnet, icke un­ derkastat de i 7 kap. givna reglerna om fosterbarnskontrollen (jfr dock s. 179). Den omständigheten, huruvida den av föräldrarna, hos vilken barnet vistas, har den lagliga vårdnaden om barnet eller ej, saknar betydelse för frågan om tillämpligheten av bestämmelserna i nämnda kapitel. I nu förevarande sammanhang bör alltså ej givas något stadgande, varigenom vårdnadshavaren jämställes med föräldrarna. Då vårdnaden ej står i samband med försörjningsplikten, bör i fråga om

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 150. inverkan på föräldrars förvärv av hemortsrätt och på kommunens rätt till ersättning av staten (62 och 63 §§) samt i fråga om föräldrars ersättningsoch arbetsskyldighet (9 kap.) vårdnadshavaren ej jämställas med föräldrarna. Yad i 75 § är stadgat om böter och vite för föräldrars utevaro m. m. bör gälla vårdnadshavaren. Av det anförda framgår, att vad i 3, 6 och 10 kap. är stadgat med avseende å föräldrarna bör gälla vårdnadshavaren. Stadgande härom har upptagits i andra stycket av förevarande §. 70 §. (K. 121 §, M. s. 292, 385, 386, fbl. 4 § 1 mom.) Råd och an­ I förevarande § har i huvudsaklig överensstämmelse med kommittéför­ visningar av medicinal­ slagets 121 § upptagits ett stadgande om åliggande för medicinalstyrelsen styrelsen . att till ledning för barnavårdsnämnder och enskilda meddela nödiga råd och anvisningar beträffande vård av barn, särskilt av späda sådana. För detta stadgande, som i vad det avser fosterbarnsvården ansluter sig till bestämmelsen i 4 § fosterbarnslagen, torde någon motivering, utöver den av kommittén lämnade, icke vara erforderlig. SO §. (K. 122 §, M. s. 305, 306, 386, 387, Y. 373, fbl. 14 §, läkarinstruk- Provinsial­ tionen 26 § 5 mom., 33 § 2 mom.) läkare erhåller för­ I ändamål att sätta provinsialläkare i stånd att utöva den på honom an­ teckning över kommande tillsyn över utackorderade barn upptog kommittén (K. 122 §), vissa barn. i huvudsaklig överensstämmelse med det i 14 § fosterbarnslagen förekom­ mande stadgandet, en bestämmelse om skyldighet för barnavårdsnämnden att årligen tillställa provinsialläkaren förteckning över barn, som överläm­ nats till enskilt hem. Denna bestämmelse har i föreliggande förslag bibe­ hållits med vissa förändringar. Sålunda synes, med hänsyn till att pro­ vinsialläkaren har tillsyn även över sundhetsförhållandena i barnhem, för­ teckningen böra upptaga även de barn, som vårdas i dylika anstalter. Å andra sidan torde förteckningen ej böra omfatta sådana barn, vilka på grund av bestämmelserna i 60 § ej stå under nämndens tillsyn. Kommittén föreslog icke någon bestämmelse om skyldighet för barna­ vårdsnämnden att insända förteckning över barn till pastorsämbetet. De av kommittén till stöd för dess ståndpunkt härutinnan åberopade skäl (M. s. 305, 306) synas mig böra godtagas.

11 KAP.

Om klagan i mål och ärenden enligt denna lag.

Med hänsyn till den omarbetning, som kommitténs förslag i viktiga av­ seenden undergått, hava även bestämmelserna om klagan måst göras till föremål för ändring. Därvid har det ansetts önskvärt att söka vinna en närmare anslutning till fattigvårdslagens motsvarande bestämmelser. SI §. (K. 61 § 3 mom., 62, 107, 110 §§, M. s. 212—214, 361—365, Y. Klagan över 395, kyrkostämmoförordningen § 42, fbl. 15 §, fvl. 78 §.) beslut av barnavårds­ I stället för den i kommittéförslagets 107 § 1 mom. upptagna bestäm­ nämnd melsen har i 1 mom. av förevarande paragraf föreslagits ett stadgande i och anstaltsstyrelse.

Kungi. Maj:ts proposition nr 150. 219

tillämpliga delar motsvarande innehållet i 78 § 1 och 4 mom. fattigvårds­ lagen. Liksom enligt fattigvårdslagen klagan är medgiven över beslut, vari­ genom fattigvård vägrats, bör, såsom kommittén (M. s. 361) ansett, sådan rätt stadgas beträffande beslut, varigenom barns omhändertagande för samhällsvård förvägrats. Beträffande barns omhändertagande för skyddsuppfostran har i förelig­ gande förslag i överensstämmelse med gällande lag stadgats en särskild procedur, bestående bl. a. däri, att då föräldrarna ej samtycka till be­ slutet, detta skall underställas länsstyrelsen. Enligt kommittéförslaget (K. 61 § 3 mom.) skulle för det fall, att barnavårdsnämnd avslagit framställ­ ning om återlämnande till föräldrarna av för skyddsuppfostran omhänder­ taget barn, beslutet på framställning av den, som ej nöjdes med detsamma, underställas ungdomsrådet (beträffande dylikt beslut av skyddshemsstyrelse saknades föreskrift). En dylik anordning skulle emellertid kunna få till följd ett gång efter annan upprepat, för nämnden uppenbarligen ganska tidsödande underställningsförfarande. Det synes därför lämpligt att, sedan beslut om skyddsuppfostran i laga ordning tillkommit, den vilken icke åtnöjes med beslut, varigenom framställning om barnets återlämnande av­ slagits, får själv hos länsstyrelsen överklaga beslutet. Med beslut av barna­ vårdsnämnd har jämställts beslut av .styrelse för skyddshem, varom i 43 § 1 mom. sägs. I fråga om klagan över dylikt beslut av styrelse för annat skyddshem se 81 § 5 mom. Enligt fosterbarnslagens 15 § är besvärsrätt medgiven beträffande beslut i fråga, som avses i nämnda lag. En liknande bestämmelse synes böra meddelas beträffande barnavårdsnämnds beslut i fråga, som avses i 7 kap. av föreliggande förslag. Däremot torde besvärsrätt ej böra stadgas över av ordföranden jämlikt 49 § 2 mom. fattat beslut; dylikt beslut är näm­ ligen av provisorisk natur och skall prövas av nämnden. Då fångvårdsstyrelse eller styrelse för anstalt meddelar beslut rörande behandlingen å anstalt eller vid fullgörandet av arbetsskyldighet eller be­ träffande kvarhållande av arbetsskyldig å anstalt, är enligt fattigvårdslagen klagan över beslutet medgiven. Ett liknande stadgande torde böra med­ delas i barnavårdslagen. Däremot bör lika litet som i fattigvårdslagen stadgas besvärsrätt beträffande beslut om föreläggande av arbetsskyldighet, enär vid vägran att ställa sig beslutet till efterrättelse handräckning måste begäras och i handräckningsärendet befogenheten av barnavårdsnämndens beslut om arbetets åläggande bör bliva föremål för prövning. Vidare kan yrkande när som helst framställas om arbetsskyldiglietens upphörande, och över beslut i anledning härav får, såsom nyss berörts, klagan föras. (Se Reger. R. Årsbok 1922 s. 73.) Slutligen lärer böra i barnavårdslagen meddelas en bestämmelse, mot­ svarande den i fattigvårdslagen 78 § 4 mom. intagna och liksom denna bland annat tillämplig på en del beslut i formfrågor vid ärendenas behand-

220 KungL Maj Ha proposition nr 150.

Orig samt vid klagan över böter, som pålagts för utevaro från sammanträde (9 § 4 mom. i föreliggande förslag, jämfört med kommunalförordningen för landet § 47 och kommunalförordningen för stad § 40). Även över barnavårdsnämnds beslut enligt 88 § bör besvär kunnna anföras jämlikt före­ varande bestämmelse. Klagan lärer däremot ej böra få föras i förvaltnings­ frågor, för vilkas behandling nämnden jämlikt de i barnavårdslagen eller kommunallagarna givna föreskrifter är ansvarig endast inför kommunen. Dessa frågor betecknas i 2 § 1 mom. av förslaget såsom angelägenheter, vilka äro att hänföra till »förvaltning och verkställighet». Hit torde även böra hänföras åtgärder för utkrävande av ersättning för nämndens utgifter för omhändertagna barn m. m. Nämndens beslut och åtgärder i dessa ären­ den äro föremål för revision, och kommunen kan, om framställda anmärk­ ningar därtill föranleda, vägra ansvarsfrihet för förvaltningen och väcka er­ sättningstalan inför domstol (kommunalförordningen för landet §§71, 72, kommunalförordningen för stad §§ 71—73). Vidare lärer klagan ej böra få föras i ärende, vilket angår fråga, som avses i 3, 4 eller 6 kap., i den mån ej, enligt vad ovan nämnts, klagorätt i dylikt ärende ansetts böra uttryckligen stadgas, d. v. s. över beslut, varigenom omhändertagande för samhällsvård förvägrats eller varigenom framställning om slutlig utskriv­ ning av för skyddsuppfostran omhändertaget barn avslagits (jfr M. s. 360, 362). Möjlighet att vinna rättelse av rådande missförhållanden beredes emellertid under alla omständigheter genom stadgandet i 81 § 2 mom. Vad i ett yttrande (T. 395) erinrats mot den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att överklagat beslut går i verkställighet, där ej förbud där­ emot meddelas av länsstyrelsen, torde icke böra föranleda ändring i för­ slaget vid det förhållande, att böter och viten i det fall, varom i yttran­ det förmäles, icke torde utdömas av barnavårdsnämnden utan av veder­ börande domstol. Vid sidan av besvärsförfarandet upptager föreliggande förslag (81 § 2 mom.) liksom kommittéförslaget och fattigvårdslagen ett stadgande om rätt för länsstyrelsen att ingripa till rättande av missförhållande. Före­ liggande förslag har i denna del så avfattats, att det medgiver ingripande även mot missförhållande å skyddshem eller annan anstalt, vilket lärer vara moti­ verat med hänsyn särskilt till att enligt förslaget även skyddshemmen äro underkastade tillsyn av länsstyrelsen (20 §) samt att besvär över beslut angående behandlingen i skyddshem icke medgivits i 1 mom. Enär enligt föreliggande förslag arbetsföreläggande skall meddelas av barnavårdsnämnden, torde en särskild bestämmelse erfordras därom, huru­ vida klagan över varning för tredska vid fullgörande av arbetsskyldighet må vara tillåten. Bestämmelsen (3 mom.) ansluter -sig till fattigvårds­ lagens 78 § 3 mom. I 4 mom. har föreslagits ett stadgande, nära anslutande sig till kom­ mittéförslagets 110 § och fattigvårdslagens 78 § 5 mom. Klagan över beslut av styrelse för särskilt skyddshem, varom förmäles

Kungl. Muj:ts proposition nr 1,50. 221

i förslagets 43 § 2 och 3 mom., torde böra (jfr M. s. 365) medgivas i de fall, då klagan är medgiven över annan skyddshemsstyrelses beslut; närmare bestämmelser angående sådan klagan synas böra meddelas av Kungl. Maj:t. Det kan nämligen till äventyrs befinnas önskvärt att i samband med god­ kännande av dylika skyddshem eller eljest stadga ett besvärsförfarande, som icke i allo överensstämmer med det här för de vanliga skyddshemmen föreslagna förfarandet. I 6 mom. har föreslagits ett stadgande, som i huvudsak överensstäm­ mer med kommittéförslagets 107 § 4 mom. och fattigvårdslagens 78 § 6 mom.

(K. 109 §, M. s. 363, 364, Y. 52 s. 29, fri. 79 §.) sa §.

I huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslagets 109 § och Klagan över hand­ fattigvårdslagens 79 § har ett stadgande om klagan över handräckning räckning. intagits i 82 §. (K. 108 §, M. s. 363, fvl. 80 §, kommunalförordningen för landet 83 §. §§ 74—76, kommunalförordningen för stad §§ 75—77.) Klagan över beslut av För det i förevarande paragraf upptagna stadgandet, som nära ansluter kommunal­ sig till 108 § i kommittéförslaget och 80 § i fattigvårdslagen, torde någon stämma m. m. särskild motivering icke erfordras. (K. 112 §, M. s. 366, 367, Y. 396, 397, fvl. 81, 82 §§.) *4 §■ Föreliggande förslag intager en helt annan ståndpunkt än kommittéför­ Klagan i kammar­ slaget i fråga om uttagande av ersättning för kostnad för barns vård, om rätten. hemsändning och kostnad därför samt om arbetsskyldighet. Enligt före­ Talan mot dess beslut ej liggande förslag åligger det nämligen barnavårdsnämnden att själv vidtaga medgiven. åtgärder i angivna hänseenden, under det att enligt kommittéförslaget sådant skulle ankomma på fattigvårdsstyrelsen. Med hänsyn bl. a. härtill är föreliggande förslags ståndpunkt i fråga om klagan över länsstyrelsens beslut i dessa och dem närstående frågor en annan än kommittéförslagets. Det liar nämligen ansetts riktigt, att sådana frågor, vilka prövas av kammar­ rätten, då fullföljd sker enligt fattigvårdslagen, även böra fullföljas dit, då besvär sker över beslut enligt barnavårdslagen. I kammarrätten bör sålunda fullföljas talan över länsstyrelses utslag dels angående ersättning — av kommun, landsting och enskild ersättningsskyldig — för kostnad för barn eller angående skyldighet att ansvara för sådan kostnad, dels angående fastställelse av eller jämkning i bidragsskyldighet enligt 71 § (se Y. 396), dels angående hemsändning eller ersättning för hemsändnings­ kostnad, dels angående behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet eller kvarhållande av arbetsskyldig å anstalt eller i arbete, dels ock angående gottgörelse av staten jämlikt 63 §. Enligt fattigvårdslagen skall klagan över länsstyrelses utslag i ärende angående fattigvårds beviljande föras hos kammarrätten. Det kunde i analogi härmed måhända förefalla lämpligt, att besvär över länsstyrelses utslag jämväl i ärende angående barns omhändertagande för samhällsvård fördes hos kammarrätten. Då emellertid ärenden angående barns öm­

222 Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

händertagande för skyddsuppfostran lämpligen böra, på sätt för närvarande är fallet, fullföljas i regeringsrätten, och dessa samt de dem närstående ärendena angående samhällsvård, på sätt kommittén (M. s. 367) ansett, böra behandlas av samma besvärsmyndighet, skall enligt förslaget besvär över länsstyrelses utslag i ärende angående omhändertagande för samhälls­ vård föras i regeringsrätten (se 85 § 2 mom.). I 2 och 3 mom. av 84 § hava intagits bestämmelser överensstämmande med eller innehållande hänvisningar till föreskrifterna i 81 § 2 -—4 mom. fattigvårdslagen. I stället för att i ett särskilt moment intaga stadgande om klagan över länsstyrelses utslag angående gottgörelse av staten jäm­ likt 63 § (jfr fvl. 81 § 5 mom.) har föreskrift i sådant hänseende intagits i 1 mom. av förevarande paragraf. Liksom enligt fattigvårdslagens 82 § gäller, bör klagan över kammar­ rättens utslag i mål enligt barnavårdslagen ej medgivas. Föreskrift härom har ansetts lämpligen böra erhålla sin plats i ett fjärde mom. av 84 §. *5 §■ (K. 111, 112 §§, M. s. 365—367, Y. 215 s. 120, 396, 397, komhfgstTdom- ^nalförordningen för landet § 77, kommunalförordningen för stad § 78, stolen och fvl. 83, 84 §§, vl. 9 § 2 mom., fbl. 15 § 3 mom., Reger.-R. Årsb. rercgerings- ferat 1909 s i3] 1910 s 215, 1921 s. 197 och notiser 1920 C. 87, 1921 S. 237, S. 245.) I 1 mom. av förevarande paragraf har i fråga om klagan över läns­ styrelses utslag i mål rörande ådömande av tvångsarbete gjorts en hän­ visning till vad i sådant hänseende gäller enligt fattigvårdslagen. I det föregående har jag antytt, att jag i likhet med kommittén anser regeringsrätten böra vara högsta instans för prövning av mål angående barns omhändertagande såväl för skyddsuppfostran som samhällsvård. Lika­ ledes delar jag kommitténs uppfattning, att talan över läns styrelses utslag i ärende angående fosterbamskontrollen bör fullföljas i regeringsrätten. Aven i övrigt bör talan över länsstyrelses utslag, i den mån ej i 84 § eller 85 § 1 mom. meddelats stadgande om fullföljd i kammarrätten eller högsta domstolen, föras i regeringsrätten. Enligt gällande lag (vl. 9 § 2 mom.) må, om barnavårdsnämnds beslut angående barns skiljande från hemmet fastställts av länsstyrelsen, ändring sökas hos Kungl. Maj:t. Detta stadgande har tidigare så tolkats (se ovan­ nämnda rättsfall från år 1909), att barnavårdsnämnd icke ansetts äga föra talan över utslag, varigenom länsstyrelse vägrat fastställelse å nämndens beslut om barns skiljande från hemmet. I ovannämnda rättsfall från år 1921 har emellertid regeringsrättens majoritet omfattat en annan åsikt. I berörda rättsfall hade barnavårdsnämnd beslutat omhändertaga ett grovt vanvårdat tvåårigt barn, men länsstyrelsen hade vägrat fastställelse å beslu­ tet med hänsyn till att barnet, som ännu befunne sig i späd ålder, icke kunde anses vara i sedligt avseende försummat, varför nämnden icke varit berättigad att på grund av 1902 års lag skilja barnet från hemmet. Då nämn­ den besvärade sig över länsstyrelsens utslag, förklarade regeringsrättens ma­ joritet (fyra ledamöter), att det icke kunde förvägras nämnden att draga den

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 223 i målet uppkomna rättsfrågan under högre myndighets bedömande. En leda­ mot vidhöll däremot den av regeringsrätten i 1909 års rättsfall uttalade upp­ fattningen, att jämlikt grunderna för 9 § 2 mom. i gällande lag klagan icke finge föras över länsstyrelsens utslag. Av det nu refererade rättsfallet från år 1921 framgår, att då barna­ vårdsnämnd besvärat sig över utslag, varigenom länsstyrelse vägrat fast­ ställelse å nämndens beslut om barns skiljande från hemmet, åtminstone i målet uppkommen rättsfråga ansetts kunna av nämnden dragas under regeringsrättens prövning. Enligt praxis äga även byggnads- och hälso­ vårdsnämnder överklaga länsstyrelses utslag. Enligt min mening bör enahanda rätt tillkomma barnavårdsnämnd. För vinnande av en enhetlig rättstillämpning är det otvivelaktigt av icke ringa vikt, att de särskilda länsstyrelsernas beslut kunna göras till föremål för prövning av central besvärsmyndighet, även då genom besluten fastställelse förvägrats å barnavårdsnämndernas förordnanden om barns omhändertagande för skyddsuppfostran. Jag har därför ansett den i gällande lagstiftning förekommande bestämmelse, på grund varav klagorätt tidigare förvägrats barnavårdsnämnderna, icke böra upptagas i förslaget. I 2 mom. av 85 § har på grund härav, i väsentlig överensstämmelse med bestämmelsen i 84 § fattigvårdslagen, intagits ett generellt stadgande om klagorätt över länsstyrelses utslag i andra fall, än i 84 § och 85 § 1 mom. i föreliggande förslag är stadgat. Av chefen för justitiedepartementet torde komma att framläggas av före­ varande stadgande föranlett förslag om ändring i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (K. 111 § 2 st., 113 §, M. s. 365, 367, fvl. 85 §, fbl. 15 § 4 mom.) sb §. Enligt kommitténs förslag skulle ungdomsråds beslut om barns skiljande Verkställighet från hemmet ävensom länsstyrelses utslag, varigenom barnavårdsnämnd ses utslag. ålagts att omhändertaga barn, gå i verkställighet utan hinder därav att klagan förts. Eu bestämmelse om dylik verkställighet av länsstyrelses utslag i ärende enligt barnavårdslagen synes emellertid vara av behovet påkallad även i en del andra fall. Sålunda torde det stundom visa sig erforderligt att snabbt verkställa länsstyrelses beslut t. ex. angående för­ bud mot barns vårdande i barnhem (42 §) eller i ärende angående foster­ barns vård (jfr fbl. 15 § 4 inom.). Behov av omedelbar verkställighet torde även eljest kunna yppas i ärenden enligt 3 —-1 kap. i föreliggande förslag. I 86 § har därför föreslagits ett stadgande om dylik verkställig­ het. Någon skillnad synes icke böra göras mellan de fall, då länsstyrel­ sen fastställt barnavårdsnämnds beslut om barns omhändertagande, och de fall, då så ej är händelsen. Även då länsstyrelsen förordnat t. ex. om återlämnande till föräldrarna av för skyddsuppfostran omhändertaget barn, torde nämligen länsstyrelsens beslut böra bringas till omedelbar verk­ ställighet.

224 Kungi. Maj:ts proposition nr 1Ö0.

12 KAP.

Övergångsbestämmelser.

*7 §. {K. 124, 125 §§, M. s. 389, 390, Y. 40(5, 407.) Dag för la­ Lika med kommittén anser jag att tiden för lagens ikraftträdande icke gens ikraft­ trädande. lämpligen kan utsättas till årsskiftet närmast efter lagens utfärdande. Upphävande Under förutsättning att lagen antages vid 1924 års riksdag, bör den av vissa gällande alltså träda i kraft först med ingången av år 1926. f örfatta ingav. De i andra och tredje styckena i förevarande § upptagna stadgandena motsvara 125 § i kommitténs förslag. Föreskrift om talan mot beslut, vilket meddelats före nya lagens ikraftträdande (se K. 124 §), har upp­ tagits i 89 § 5 mom. 8S §. Under det att enligt gällande lag fosterbarnskontrollen är inskränkt till Bestämmel­ barn under 7 års ålder, skall enligt föreliggande förslag tillsyn utövas serna i 7 kap . höra vinna över fosterbarn intill fyllda 16 år. Ett övertagande på en gång av till­ successiv tillsynen över nio nya årsgrupper skulle emellertid utan tvivel förorsaka tampning. barnavårdsnämnderna betydande svårigheter. Det har därför ansetts lämp­ ligt, att detta övertagande sker successivt, så att tillsynen utsträckes, vid lagens ikraftträdande den 1 januari 1926 till fosterbarn, som ej fyllt 8 år (d. v. s. barn födda under år 1919), den 1 januari 1927 till foster­ barn, som ej fyllt 9 år, o. s. v. ända till dess alla fosterbarn under 16 år kommit under barnavårdsnämndens kontroll. Denna anordning medför den fördelen, att barnavårdsnämnden ej be­ höver utöva fosterbarnskontroll över andra barn utom äktenskap än så­ dana, för vilka barnavårdsmän äro förordnade. Då de allra flesta foster­ barn äro barn utom äktenskap, kan sålunda barnavårdsnämnden vid foster­ barn skontrollens utövande i mycket stor utsträckning begagna sig av det värdefulla bistånd, som barnavårdsmännen kunna lämna. En annan fördel med denna anordning är, att då åldern för de barn, vilka skola stå under nämndens tillsyn, vid lagens ikraftträdande höjes till 8 år, flertalet barn, tillhörande den nya årsgruppen, redan förut — åtminstone i de kommuner, där fosterbarnslagen verkligen tillämpats — oavbrutet stått under fosterbarnsmyndighetens kontroll. Genom överläm­ nande från denna till barnavårdsnämnden av tillgängliga uppgifter och handlingar rörande dessa (liksom rörande övriga fosterbarn, se 90 §) bör en väsentlig lättnad komma att beredas nämnden i dess arbete. Och då vid de följande årsskiftena ett successivt höjande av åldersgränsen äger rum, innebär detta icke ett utsträckande av kontrollen till nya, för nämnden okända barnskaror, utan till stor del allenast ett fortsatt övervakande av redan under nämndens tillsyn stående barn. Av nu angivna skäl har föreslagits, att bestämmelserna i 7 kap. icke skola äga tillämpning å barn, födda före den 1 januari 1919. Skydd i form av fosterbarnstillsyn bör emellertid av nämnden vid be­ hov kunna under övergångstiden beredas även äldre barn, då förhållandena

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 225

äro sådana att, efter det 7 kap. vunnit full tillämpning, dylikt skydd åtnjutes. Sålunda bör nämnden, då fall föreligger, som i 49 § 1 eller 2 mom. sägs, på sätt i sistnämnda moment är stadgat, kunna besluta, att barnet skall tills vidare anses såsom fosterbarn. Dylikt beslut bör i brådskande fall kunna fattas även av ordföranden ensam. Efter beslutets meddelande skola de i 7 kap. och i 73 § givna bestämmelserna äga tilllämpning å barnet. Ett stadgande av nu angivet innehåll bär införts i <88 § (jfr lagen om barn utom äktenskap 37 §). (K. 129 §, M. s. 391, 392.) 89 § 1 mom. I likhet med kommittén anser jag det nödigt, att val av barnavårds­ Val av barna­ vårdsnämnd nämnd första gången sker före den 1 augusti året innan lagen skall träda första gången i kraft. Såsom kommittén framhållit, lärer en bestämmelse härom vara samt stat för första verk­ erforderlig, för att statförslag för det första verksamhetsåret må kunna i samhetsåretlandskommunerna avlämnas till kommunalnämnden före den 1 september. Den i förevarande moment föreslagna bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med det av kommittén i 129 § upptagna stadgandet. Det torde böra stadgas, att kommun, som vill vinna befrielse från 89 § 2 inom. Befrielse från skyldigheten att tillsätta särskild barnavårdsnämnd, skall till länsstyrelsen skyldighet att ingiva sin till Kungl. Maj:t ställda ansökan därom, samt att, efter det tillsätta sär­ skild barna­ vederbörande barnavårdskonsulent verkställt utredning i ärendet, länssty­ vårdsnämnd. relsen skall insända handlingarna jämte eget yttrande till Kungl. Maj:t. Kommun, som önskar att barnavårdsnämnden skall redan från tidpunkten för lagens ikraftträdande hava den sammansättning, som i 7 § sägs, bör givetvis, innan lagen träder i kraft, göra ansökan härom. Den tid, inom vilken sådan ansökan skall ingivas, lärer böra bestämmas av Kungl. Maj:t. Har kommun icke inom sålunda bestämd tid gjort dylik ansökan, äger kommunen givetvis sedermera när som helst inkomma därmed. Aven i sådant fall bör ärendet behandlas på ovan angivet sätt. I händelse av bifall till ansökningen bestämmer Kungl. Maj: t den tidpunkt, då beslutet om befrielse skall vinna tillämpning. I lagen synes böra stadgas, att då ansökan, varom här är fråga, bifalles, kommunen skall inom av Kungl. Maj:t bestämd tid förrätta val, som avses i 7 § och 8 § 2 mom. Detta bestämmande lärer böra ske i det beslut, varigenom befrielse medgives. Vidare torde föreskrift böra i lagen med­ delas därom, att beträffande avlämnande av utgifts- och inkomstförslag för det kommande året bestämmelserna i 1 mom. skola gälla i tillämpliga delar. Hinder torde ej föreligga, att Kungl. Maj:t före lagens ikraftträdande förordnar statens fattigvårdsinspektör och fattigvårdskonsulenterna att taga den befattning med ärenden av ifrågavarande slag liksom med barnavårdsärendeu i övrigt, vilken enligt lagen skall åligga överinspektören för fattig­ vård och barnavård samt barnavårdskonsulenterna. Ärenden om befrielse från skyldighet att tillsätta särskild barnavårdsnämnd böra givetvis, utan hinder av vad i gällande departementalstadga är föreskrivet, behandlas i socialdepartementet. Bihang till riksdagens protokoll 1024. / sand. 112 käft. (Nr 150.) 197223 15

226 Kungl . Maj:ts proposition nr 150.

89 § 3 mom. (K. 127 §, M. s. 391.) Anstånd med I förevarande moment har med vissa formella jämkningar upptagits det barnavårds­ nämndens i 127 § i kommitténs förslag förekommande stadgandet om rätt för kom­ övertagande mun att besluta, att med barnavårdsnämndens övertagande av befattningen av befatt­ ningen med med förut av fattigvårdsstyrelsen vårdade fattiga barn skall anstå under utom sina ett år efter lagens ikraftträdande. hem vårdade fattiga barn. 89 § 4 mom. (K. 128 §, M. s. 391.) Anstånd med Enligt förslaget åligger anmälningsskyldighet beträffande fosterbarn vissa anmälan eu- Vigt 51 §. personer, som enligt gällande lag ej hava dylik skyldighet. I förevarande moment har därför, på sätt även föreslagits av kommittén, upptagits ett stadgande om anstånd för sådana personer med anmälningsskyldighet till den 1 juli det år, lagen trätt i kraft. 89 § 5 mom. (K. 124 §, M. s. 389, fvl. 86 §.) Ersättning Med hänsyn till de ändrade bestämmelser, som enligt förslaget gälla i för kostnad, som uppstått fråga om rätt till ersättning av annan kommun för omhändertaget barn, före lagens har, i anslutning till ett stadgande i fattigvårdslagen, bland övergångsbe­ ikraftträ­ dande m, m. stämmelserna upptagits föreskrift om att den nya lagens bestämmelser i nämnda hänseende icke skola tillämpas i fråga om kostnad, som uppstått, innan lagen trätt i kraft. Av enahanda skäl har föreslagits, att detsamma skall gälla beträffande ersättning av landsting, staten och enskild person. I fråga om talan mot beslut, vilket före nya lagens ikraftträdande med­ delats i ärende, som eljest skulle behandlas enligt nämnda lag, bör, på sätt kommittén föreslagit, gälla vad i den äldre lagen stadgats. Jämväl härom har föreskrift föreslagits i förevarande moment. Då det torde falla av sig självt, att efter den nya lagens ikraftträ­ dande barnavårdsnämnd, som avses i den nya lagen, skall taga befattning med barn, som skilts från hemmet genom beslut, meddelat enligt lagen angående uppfostran åt vanartade m. fl. barn, har någon motsvarighet till den av kommittén i 126 § föreslagna övergångsbestämmelsen ej upptagits i föreliggande förslag. 90 §. (K. 131 §, M. s. 392.) Tipp gifters överlämnande I förevarande § har upptagits det av kommittén i 131 § föreslagna till barna­ stadgandet om rätt för barnavårdsnämnden att från de myndigheter, vilka vårdsnämnd från andra hittills handhaft de olika grenar av barnavården, som hädanefter ankomma myndigheter. på nämnden, erhålla erforderliga uppgifter och handlingar rörande flarn med vilka nämnden har att taga befattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO. 227

Kostnadsb eräkning-ar.

I vissa av de avgivna yttrandena tiar såsom en brist i kommitténs förslag framhållits, att beräkningar saknades angående kostnaderna för dess genom­ förande. För att avhjälpa denna brist hava i sammanhang med lagförslagets överarbetning verkställts beräkningar angående de ekonomiska följder, som det nu föreliggande förslagets genomförande kan antagas medföra, och skall jag nu tillåta mig att lämna en redogörelse för dessa beräkningar. Jag vill emellertid förutskicka, att av lätt insedda skäl på vissa punkter exakta siff­ ror ej kunnat erhållas, varför beräkningarnas uppgörande varit förenat med betydande svårigheter. Slutsummorna böra därför anses såsom approxima­ tiva, därvid jag dock vill framhålla, att vid beräkningarnas utförande det an­ setts angeläget att i tveksamma fall snarare upptaga kostnaderna till för höga belopp än tvärtom. Ämnet behandlas i det följande sålunda, att först redogöres för en del med förslagets genomförande förenade omständigheter av ekonomisk betydelse, varefter i skilda avdelningar angivas de verkningar i ekonomiskt hänseende, vilka i anledning av förslagets genomförande kunna förväntas uppstå för dels staten, dels landstingen och dels kommunerna.

I. Ekonomiska konsekvenser av förslagets genomförande.

Som den föreslagna lagen om samhällets barnavård är avsedd att träda i Inverkan på kraft med ingången av år 1926, är det först från och med denna tidpunkt, det allmännas kostnader som lagen kan föranleda utgifter för det allmänna. Det är alltså först 1925 först 1926. års riksdag, som har att behandla av föreliggande lagförslag föranledda an­ slagsfrågor — och då blott för senare hälften av budgetåret 1925—1926. Icke desto mindre synes det vara nödigt, att jag i samband med lagförsla­ gets framläggande angiver de grunder, vilka enligt min mening böra gälla i fråga om statsbidrag till barnavårdsverksamheten m. m. En redogörelse för de nya kategorier av barn, som genom förslaget bliva Sannolika an­ föremål för samhällets direkta omvårdnad, och dessa barns sannolika antal talet av de barn, å vilka torde först vara på sin plats. lagen är av­ Antalet av de barn, vilka för närvarande av fattigvårdsmyndigheterna vår­ sedd att tilldas utom det egna hemmet och för vilka enligt förslaget barnavårdsnämn­ lämpas. derna skulle bära omsorgen, torde, såsom å s. 55 angivits, uppgå till cirka För samhälls­ 30,000. Någon ökning i antalet av dessa barn, de för samliällsvård omhän­ vård omhänder­ dertagna enligt förslagets terminologi, kan näppeligen befaras genom för­ tagna barn. slagets antagande, då den åldersgräns, intill vilken samhällsvård enligt för­ slaget må åtnjutas, sammanfaller med minderårighetsgränsen enligt fattig­ vårdslagen (16 år). Som bekant innebär för närvarande begreppet fosterbarn »barn, som mot Fosterbarn. ersättning fostras hos andra än sina föräldrar, styvföräldrar, far- eller mor­ föräldrar eller laga förmyndare och icke fyllt sju år». För att råda bot på en del av de missförhållanden, som på detta område försports, har åt ordet fosterbarn i förslaget givits en betydligt vidare omfattning: barn under sexton år, som mot ersättning fostras hos annan än föräldrarna eller särskilt förordnad för­ myndare, vilken har vårdnaden om barnet, samt, även om ersättning ej utgår, barn i nämnda ålder, som är intaget i barnhem, varjämte barnavårdsnämnd äger att i vissa fall besluta, att även andra barn, som utan ersättning vistas hos annan än föräldrarna och dylik förmyndare, skola anses som fosterbarn. Vad åldersgränsens höjning beträffar, föreslås en successiv tillämpning: 1926 eu höjning till åtta år, 1927 till nio år o. s. v., så att sextonårsgränsen skulle uppnås först 1934.

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

På grund av den jämförelsevis ringa utsträckning, vari fosterbarnslagen vunnit tillämpning (se s. 164), torde det icke vara möjligt, att exakt fastslå antalet fosterbarn enligt nuvarande lags mening. Kommittén anför (M. s. 30, 279), att i uppgifter till förste provinsialläkarnas årsberättelser för år 1917 upptogos allenast 9,316 fosterbarn, vilken siffra dock tydligen vore alltför låg. Någon tillförlitlig uppgift på antalet står som sagt ej att erhålla lika litet som på antalet av de barn, vilka genom fosterbarnsbegreppets ut­ vidgning skulle ställas under lagen. Endast åldersgränsens höjning från 7 till 16 år borde medföra mer än fördubbling av antalet (bortsett från den naturliga avgången genom dödsfall, adoption m. m.). För skydds- Kommittén uppger (S. s. 41) antalet av de barn, för vilka barnavårds­ uppfostran om­ nämnderna vid 1915 års slut bekostade uppfostran, vara 2,732. Antalet av händertagna barn. dessa barn, de för skyddsuppfostran omhändertagna enligt förslagets termi­ nologi, kommer otvivelaktigt att ökas genom lagförslaget. På grund av de synnerligen starka krav på utsträckning av samhällets befogenhet att in­ gripa till skydd och uppfostran av de barn, om vilka bär är fråga, föreslås näm­ ligen eu utvidgning av lagens tillämpningsområde. För det första införes en ny kategori: barn under sexton år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättas för allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller hälsa. Eu del av dessa hava otvivelaktigt hittills med föräldrarnas medgivande omhän­ dertagits av fattigvårdsmyndiglieterna, men för de övrigas skyddande har samhället saknat möjlighet att ingripa. Beträffande de förra blir det enligt förslaget endast eu överflyttning till barnavårdsnämnden, då däremot de se­ nare utgöra eu ny grupp. Dennas omfattning är omöjligt att beräkna, men torde vara ganska ringa. — För det andra har åldersgränsen för de s. k. sedligt försummade barnen höjts med ett år. Antalet 15—16-åriga barn i fara att på grund av föräldrarnas olämplighet som uppfostrare bliva vanartade kan heller icke med sannolikhet beräknas, men torde näppeligen vars synnerligen stort. — För det tredje har även åldern för de vanartade, som kunna av barnavårdsnämnd omhändertagas, höjts med 3 år, d. v. s. till 18 år, varjämte deras kvarhållande på skyddshem till 21 år möjliggjorts. Antalet av 7 dessa äldre vanartade kan endast approximativt angivas: ett hundratal av vartdera könet. — Slutligen tillkomma de vanartiga under 15 år, som på grund av kroppslig sjukdom eller psykisk abnormitet eller på grund av vanartens svårare beskaffenhet måste vårdas å särskilt skyddshem. Dessa hava hittills antingen varit intagna å vanliga skyddshem eller å åker­ brukskolonien Hall eller icke erhållit någon för dem lämpad behandling. Deras antal är synnerligen svårt att beräkna; de torde kunna uppskattas till approximativt 35 flickor och 200 gossar, av vilka senare emellertid redan nu de flesta torde vara intagna a Hall.1) Överensstäm­ Beträffande samtliga utvidgningar av lagens tillämpningsområde överens­ melse med kom­ stämmer föreliggande förslag med kommitténs, med undantag av att begreppet mittéförslaget. fosterbarn erhållit en i viss mån annan betydelse än enligt kommitténs förslag. Ekonomiska Förutom genom tillkomsten av de nya kategorier av barn, som genom följder av en lagförslaget skulle komma in under det allmännas direkta omvårdnad, livligare verk­ är det möjligt, att de omhändertagnas antal kommer att stiga därigenom samhet från barnavårds­ att tack vare det större intresse för uppgiften, som kan förväntas av nämndernas de nya barnavårdsnämnderna, ingripande med sannolikhet kommer att sida■ ske i en del fall, där sådant för närvarande uraktlåtes. Någon beräkning av i vilken omfattning detta kommer att äga rum kan emellertid givetvis ej

*) Vid beräkning av ovan angivna tal bär sammanställning gjorts av uppgifter i föl­ jande betänkande^ fattigvårdslagstiftningskommitténs angående den offentliga barnavår­ den och om lösdrivares behandling; reglementeringskommitténs; samt tvångsuppfostringssakkunnigas av år 1922.

Kungl. - Vaj:ts proposition nr 150. 229

göras. — På grund av det antydda ökade intresset hos nämndernas leda­ möter är det emellertid att hoppas, att dessa skola i stor utsträckning själva åtaga sig övervakningsuppdrag. I större samhällen måste dock givetvis i framtiden såsom hittills avlönade biträden härför anlitas, men av nyss an­ givet skäl torde näppeligen nämnvärd ökning av det allmännas kostnader på denna punkt behöva befaras. Att lagens tillämpningsområde utvidgas innebär uppenbarligen eu ökning Sannolikt av samhällets förpliktelser, men medför i sin helhet mindre kostnadsöknin­ ingen utgifts­ ökning till gar för det allmänna, än man skulle vara böjd att vänta. Sålunda betyder följd av fosterden stora ökningen i fosterbarnens antal sannolikt knappast någon ökning i barnsbegreputgifter. Samhällets befattning med dessa barn skulle nämligen inskränka pets utvidg­ sig till en viss kontroll, och denna kan säkerligen, såsom nyss anfördes, i ning. flertalet kommuner utövas av nämndens egna ledamöter. I stor utsträck­ ning torde barnavårdsmännen kunna anlitas för tillsynen — fosterbarnen äro som bekant huvudsakligen barn utom äktenskap. Utvidgningen av be­ greppet fosterbarn behöver därför icke med nödvändighet för det allmänna innebära någon utgiftsökning. I avseende härå må erinras om den i 88 § av förslaget intagna övergångsbestämmelsen, av vilken framgår, att fosterbarnskontrollen, såvitt avser utomäktenskapliga barn, i allmänhet endast blir tillämplig å sådana, för vilka barnavårdsman är förordnad. Som bekant ställa sig de olika vårdformerna i ekonomiskt hänseende Olika vårdfor­ mycket olika. Något skäl för antagande, att förskjutning till förmån för mers betydelse ur ekonomisk den ena eller andra vårdformen skall äga rum, förefinnes ej. Säkerligen synpunkt. komma även i framtiden de flesta barn, omhändertagna för samhällsvård, att utackorderas i enskilda hem, och barn, omhändertagna för skyddsuppfostran, att i ungefär samma proportion som hittills fördelas mellan enskilda hem, barnhem och skyddshem. Sålunda kunna med all säkerhet de flesta barn, som omhändertagas för vanvård, misshandel eller fara att bliva vanartade, placeras i enskilda hem — den billigaste vårdformen — och komma därigenom att åsamka det allmänna en jämförelsevis obetydlig kostnadsök­ ning. Antalet av genom barnavårdsnämndernas försorg i enskilda hem ut­ ackorderade barn var vid slutet av år 1915 (S. s. 41) 1,721; den ökning i an­ talet dylika barn, som genom förslaget skulle inträda, har förslagsvis upp­ skattats till 150. Antalet av de barn, för vilka barnavårdsnämnderna vid slutet av år 1915 bekostade vård i barnhem, var (S. s. 41) 463; även här är någon ökning att motse, förslagsvis beräknad till 50. — Yad slutligen beträffar den tredje gruppen, omfattande de i skyddshem vårdade, torde i avseende å densamma den största ökningen komma att inträda. Enligt kommittén (S. s. 41) voro vid slutet av år 1915 intagna i skyddshem 483 gossar och 65 flickor; genom sammanställning av uppgifter, lämnade av skyddshemsinspektören, framgår, att den 30 juni 1923 inom erkända skyddshem vårdades 692 gossar och 169 flickor (so s. 237). c De villkorligt utskrivnas antal utgjorde samma dag 120 gossar och 8 flickor. A föregående sida har det sannolika antalet av vanartiga i åldern 15—48 år angivits till 200 (hälften gossar och hälften flickor) och av särgrupperna under 15 år till 235 (därav 200 gossar och 35 flickor), d. v. s. inalles 435 (300 gossar och 135 flickor), av vilka emellertid bortåt 200 gossar redan nu torde vara intagna å Hall eller annat skydds­ hem. Återstår alltså 235 (100 gossar och 135 flickor). Ökningen av antalet barn i skyddshem torde således böra uppskattas till i runt tal 250, varvid dock ;Lr att märka, att hela detta antal näppeligen kommer att uppnås förrän några år efter lagens ikraftträdande. Antalet villkorligt utskrivna skydclshemselever torde ock komma att höjas, särskilt med hänsyn till att den villkorliga utskrivningen i förslaget fått en mera framskjuten plats, än för närvarande är fallet. Ökningen av de villkorligt utskrivnas antal torde kunna beräknas till 100 .

230 Klingl. Maj:ts proposition nr 150.

ökningen av antalet barn av de olika kategorierna beräknas alltså till:

» utom * 100 .

Fördelningen av de härigenom föranledda kostnaderna mellan staten, landstingen och kommunerna behandlas i det följande. Av kommitténs beräkningar synes framgå, att det allmännas kostnader för vård i enskilt hem i allmänhet belöpte sig till 200 ä 300 kronor (M. s. 348, 349) , för vård i barnhem till i medeltal 560 kronor (M. s. 358, jfr s. 349, 350) . Dessa beräkningar torde avse förhållandena år 1920 eller tidigare, varför vårdkostnaden för närvarande kan antagas vara avsevärt lägre. I fråga om skyddshemmen föreligga uppgifter av färskare datum; av vissa av skyddshemsinspektören tillhandahållna uppgifter framgår, att medelkostnaden å skyddshemmen för år 1922 var cirka 1,170 kronor (jfr tabellen å s. 237) efter avdrag av det till 200 kronor uppgående statsbidraget samt av kostnader för byggnader och dessas underhåll. (Uppgift från 2 hem saknas.) Någon nedgång i vårdkostnaderna torde vara att förvänta. För de 128 villkorligt utskrivna skyddshemselever, om vilka uppgift kunnat erhållas, uppgick me­ delkostnaden år 1922 till icke fullt 50 kronor. (Såsom framgår av tabellen varierar kostnaden från medeltalet 575 kronor för 1 hems utskrivna elever till 0 kronor för 11 hems elever.) Inkom ät­ Slutligen bör framhållas, att genom förslaget en avsevärd inkomstökning tling för det skulle tillföras det allmänna. För närvarande kunna föräldrarna till av barna­ allmänna. vårdsnämnd omhändertaget barn ej tvingas att ersätta det allmännas kost­ nader för barnets vård med högre belopp än 100 kronor om året under 5 år. Kommittén medger visserligen det principiellt riktiga i att föräldrarna skola ersätta lida kostnaden för barnets vård (M. s. 316), men anser dock föräldrarnas ersättningsskyldighet böra, då fråga är om skyddshem selev, om­ fatta allenast den kostnad, som barnavårdsnämnden fått vidkännas, d. v. s. 225 kronor om året (M. s. 321). Vid behandlingen av 68 § 2 och 3 mom. har framhållits, hurusom enligt föreliggande förslag föräldrarna äro intill en viss gräns ersättningsskyldiga för kostnaden för deras omhändertagna barn. Särskilt med hänsyn till att skyddshemsvård understundom betingar betydande kostnader, vilka ej ansetts böra i sin helhet åvila föräldrarna, har det nämligen befunnits nödigt att be­ gränsa ersättningsskyldigheten till att omfatta ett belopp av högst 960 kro nor årligen, vilket belopp valts med hänsyn bland annat till den billigaste avgift, som bemedlade föräldrar hava att erlägga för sinnessjukt barns vård å statens sinnessjukhus (för närvarande 2 kronor 65 öre om dagen, d. v. s. 967 kronor 25 öre om året)1). Av vid nämnda lagrum anfört skäl har nu förevarande maximibelopp ansetts icke böra fastställas i lagen utan i admini­ strativ författning. Aven om det jämförelsevis sällan kan förväntas inträffa, att föräldrar till barn, som intagas i skyddshem, skola äga förmåga att ersätta hela vård kostnaden för barnet, torde det dock, med hänsyn till önskvärdheten av att föräldrarnas ansvar för sina barn icke försvagas, vara av icke ringa vikt, att principen om föräldrarnas fulla ekonomiska ansvarighet för sina barn även i detta fall så långt ske kan upprätthålles. Härtill kommer att genom eu bestämmelse av angivet innehåll eu icke oväsentlig inkomstökning torde

1) So Kungl. Maj:ts brev till medicinalstyrelsen den 22 juni 1923 angående avgifterna vid statens anstalter för sinnessjuka under tiden 1 januari 1924—30 juni 1925.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 231

kunna beredas det allmänna. Icke sällan lärer nämligen hela kostnaden för barnets vård i såväl enskilt hem som barnhem kunna av den enskilde ersättningsskyldige utkrävas, och även beträffande skyddshemsvård torde en avsevärd del av kostnaden kunna till det allmänna återbäras, utan att myndig­ heterna med obehörig hårdhet göra det allmännas rätt gällande. Enligt för­ slaget skulle av vad som sålunda återbetalas, då fråga är om vård i enskilt hem eller barnhem, kommunen först göra sig själv betäckt för sina kostnader. Beträffande kostnad för vård i skyddshem skulle vad som av enskild ersättningsskyldig uppbures delas lika mellan kommunen och landstinget (se vidare nedan s. 243). Under alla förhållanden skulle staten i sista hand erhålla gottgörelse för sitt bidrag till vården (se ett såsom bilaga till detta protokoll fogat utkast till kungörelse 5 §). Kommittén förordade i 10 kap. av sitt förslag, att understöd skulle utgå Följder i till barn under 16 år av ensamstående moder, som därav vore i behov. ekonomiskt hänseende av Staten skulle bidraga med eu tredjedel av kostnaderna för sådana barn under att 10 lcap. två års ålder. Kommittén angav icke, till vilket belopp denna understöds- i kommitté­ verksamhet i sin helhet kunde beräknas uppgå, men anslog statsbidraget förslaget ej för barn under två år till 1,200,000 kronor årligen. För dessa barn skulle upptagits. alltså kommunernas kostnader uppgå till 2,400,000 kronor årligen, och för återstående 14 årsklasser säkerligen till det mångdubbla beloppet. Visser­ ligen skulle sannolikt denna utgiftsökning i väsentlig mån motsvaras av en utgiftsminskning i fattigvårdsmyndigheternas budget, men utan allt tvivel skulle kommittéförslagets genomförande inneburit avsevärt ökade kostnader för det allmänna. Särskilt med hänsyn härtill har detta förslag av mig av­ styrkts (se s. 72). Ett godtagande av denna min ståndpunkt innebär alltså, i jämförelse med kommitténs förslag, eu besparing för staten av 1 , 200,000 kronor årligen och för kommunerna av antagligen mångdubbla beloppet.

Då jag nu går att behandla de verkningar i ekonomiskt hänseende, vilka i anledning av förslagets genomförande kunna förväntas uppstå för staten, landstingen och kommunerna, ber jag att få hänvisa till ett såsom bilaga till detta protokoll fogat iitkast till kungörelse angående statsbidrag till vissa kostnader enligt lagen om samhällets barnavård m. m. Ehuru detta utkast icke undergått slutlig granskning, torde det dock vara ägnat att belysa de nedan behandlade kostnadsfrågorna. II.

II. Kostnader för staten.

Tanken att staten skulle lämna bidrag till barnavårdsnämndernas förvalt­ Icke stats­ bidrag för för­ ningskostnader avvisades av kommittén (M. s. 353) och förordas ej heller i valtnings­ föreliggande förslag. Detsamma gäller understöd till enskilda barnavårds- kostnader företag. Det i ett yttrande (Y. 323) framförda önskemålet om statsbidrag eller till en­ för upprättande av upptagningshem anser jag icke kunna för närvarande skilda barna­ vårds företag. förverkligas. I detta hänseende tillåter jag mig att hänvisa till vad jag å s. 141 anfört. Kommittén föreslog, att statsbidrag skulle utgå för fattiga barn, som av Icke stats­ bidrag för myndighet omhändertagits till vård utom hemmet, d. v. s. samhällsvård en­ samhällsvård . ligt föreliggande förslags terminologi. Ehuru det torde vara behjärtansvärt att uppmuntra kommunerna till eu rationell barnavård, d. v. s. barnens om­ händertagande vid behov, kan frågan om lämpligheten av att från primär­ kommunerna avlyfta en avsevärd del av kostnader, vilka hittills varit jäm­ ställda med fattigvård, vara föremål för delade meningar. Utan att för när­ varande fatta bestämd ståndpunkt till detta principspörsmål anser jag mig dock av ekonomiska skäl förhindrad att tillstyrka, att staten ikläder sig några

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

utgifter för ifrågavarande ändamål. Enligt kommitténs beräkningar (M. s. 358) skulle det föreslagna bidraget, 40 kronor för barn och år, för staten medföra en årskostnad av 1,300,000 kronor. Ett godtagande av min uppfattning inne­ bär därför i jämförelse med kommitténs förslag på denna punkt en årlig be­ sparing för staten av över 1 % miljon kronor. (Genom vissa granskningsbestämmelser har såvitt möjligt avvärjts den förefintliga faran av att barn, som rätteligen borde behandlas såsom samhällsvårdsbarn, på grund av statsbidraget i stället omhändertagas för skyddsuppfostran; se utkastet till kungörelse 3 och 4 §§.) Icke stats­ För tillsynen över fosterbarnen har staten för närvarande inga kostnader bidrag för och ändring härutinnan har icke påyrkats i vidare mån än att i den fosterbarnskont) ollen. av svenska läkarsällskapets pediatriska sektion gjorda, i det föregående (s. 184) omförmälda framställningen påyrkats, att staten skulle till kostna­ derna för verksamheten vid s. k. barnavårdscentraler lämna bidrag med för­ slagsvis Vä- Dessa skulle vara av särskild betydelse för fosterbarnsvården. Statens kostnader för detta ändamål, under förutsättning att 125 barnavårds­ centraler inrättades i landet, hava av sektionen uppskattats till omkring 300,000 kronor årligen. Jag anser mig icke böra i förevarande sammanhang närmare ingå på detta uppslag, som av mig berörts i samband med frågan om anordnande av till­ syn över fosterbarns vård. Ekonomiska hänsyn utesluta emellertid möjlig­ heten att föreslå statsbidrag för ändamålet i fråga. Icke stats­ Yad beträffar de barn, som äro föremål för skyddsuppfostran eller före­ bidrag för byggande åtgärder, har statsbidrag av olika slag för dem blivit ifrågasatt. förebyggan de åtgärder Sålunda har tanken på statsbidrag för förebyggande åtgärder i form av över­ enligt 23 §. vakning framkastats. I den mån nämndens egna ledamöter sakna möjlighet att utföra dylika uppdrag, måste givetvis avlönade biträden härför anlitas. Dessa utgifter stå emellertid förvaltningskostnaderna mycket nära och av den orsaken avvisade kommittén tanken på statsbidrag härför (M. s. 354), en ståndpunkt, som av mig biträdes. Statsbidrag För närvarande utgår statsbidrag till av barnavårdsnämnd i enskilt hem för vård i en­ utackorderat barn med hälften av barnavårdsnämndens kostnader, dock ej skilt hon av barn, som om­ över 50 kronor1), vilket med hänsyn till att fångvårdsstyrelse^ ersätter händertagits barnavårdsnämndens kostnader med högst 100 kronor innebär, att stats­ för skydds- bidraget understiger 50 kronor, om totalkostnaden understiger 200 kronor. uppfostron. Kommittén föreslog statsbidraget till ett fixt belopp, 40 kronor (M. s. 358). Nedprutningen betingades huvudsakligen av att enahanda belopp skulle utgå även för barn, omhändertagna för samhällsvård. För dessa åtnjutes för när­ varande ej statsbidrag, ett förhållande, som enligt min ovan uttalade åsikt åtminstone tills vidare bör bibehållas. Kommittén anför (M. s. 358), att stats­ bidraget 50 kronor för vård i enskilt hem vore väl högt i förhållande till de år 1919 fastställda statsbidragen för vård i barnhem eller skyddshem, men framhåller tillika, att kostnaderna för vård i dessa hem ökats "i väsent­ ligt högre grad än fosterlegan i enskilda hem. Vid sådant förhållande och då statsbidrag för samhällsvård nu ej föreslås, varför kommitténs egentliga skäl för en sänkning bortfallit, synes mig en rubbning av det för närvarande för vård i enskilt hem utgående statsbidraget, vars belopp likaledes be­ stämdes så sent som vid 1919 års riksdag, icke böra äga rum. För vin­ nande av förenkling finner jag dock, i likhet med kommittén, fastställande av ett fixt belopp vara att föredraga framför bidragets bestämmande enligt här ovan refererade, nu gällande grunder.

’) Se kungörelsen den 19 juni 1919 angående statsbidrag till uppfostringsanstalter etc. (Sv. Förf.-saml. nr 389/1919).

Kungl. Maj ds proposition nr 150. 233

För barn, som skilts från liemmet och vårdas i barnhem, utgår för när­ Statsbidrag för vård i varande statsbidrag med 80 kronor för år1). Kommittén ansåg visserligen barnhem av detta belopp val lågt (M. s. 358), men föreslog ingen höjning, huvudsakligen barn , som om­ av det skälet, att kommunerna på andra punkter skulle erhålla större lijälp händertagits av staten. Visserligen bortfaller detta skäl numera, men då några starkare för skyddskrav på ökade statsbidrag för ifrågavarande ändamål ej försports, torde över­ upp fostran. vägande skäl tala för att bibehålla det av riksdagen år 1919 fastställda beloppet. Till styrelse för skyddshem utgår för närvarande ett årligt statsbidrag av Statsbidrag för skydds- 200 kronor för den tid elev vårdas inom hemmet. Har eleven (se vl. 16 §) hemselev. av skyddshemsstyrelsen tills vidare eller för viss tid överlämnats till enskilt hem eller anställts i arbete, tjänst eller yrke (villkorlig utskrivning enligt föreliggande förslags terminologi), utgår statsbidrag till barnavårdsnämnden (icke till skyddshemsstyrelsen) med hälften av nämndens kostnader, d. v. s. vad nämnden erlagt till skyddshemsstyrelsen (efter avdrag av fattigvårdsstyrelsens bidrag), dock ej över 50 kronor1 2). Då ersättning för barnets vård av barnavårdsnämnden erlägges med högst 225 kronor, därav fattigvårdsstyrelsen ersätter 100 kronor och staten 50 kronor, utgör barnavårdsnämndens slutliga kostnad högst 75 kronor. I de nu refererade bestämmelserna om statsbidrag för skyddshemselev föreslog kommittén ingen annan ändring än att, då eleven överlämnades till enskilt hem eller anställdes i arbete in. m., statsbidrag skulle utgå med 40 kronor eller det lägre belopp, vartill vård­ kostnaden kunde hava uppgått, samt att statsbidraget skulle utbetalas direkt till skyddshemsstyrelsen (M. s. 359). Förändringen i statsbidragets belopp har tydligen betingats därav, att för barn, placerade i enskilda hem, samma regler borde gälla antingen utackorderingen skedde genom barnavårdsnämnd eller skyddshemsstyrelse. I avseende å frågan om statsbidrag till skyddshemsverksamheten torde Riksdagens böra erinras om en av riksdagen i skrivelse den 22 juni 1920 (nr a punkt 8 skrivelse 22 237) gjord framställning, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning i fråga den juni 1920'. om statsbidrag till avlöning av de vid av Kungl. Maj:t godkända skyddshem anställda folk- och småskollärare samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. I särskilt yttrande den 25 oktober 1921 över denna riksdagens framställ­ Yttranden ning har fattigvårdslagstiftningskommittén såsom sin uppfattning framhållit, över riksdagens skrivelse. att skyddshemmen borde erhålla ett större tillskott till sin verksamhet än det år 1919 bestämda statsbidraget av 200 kronor för i skyddshem intagen elev, men att detta ökade tillskott borde lämnas icke genom bidrag till lä­ rarnas löner utan genom höjning av det nu utgående statsbidraget. Vad beträffade höjningens belopp syntes detta icke böra sättas lägre än till 100 kronor. Denna höjning skulle med hänsyn till att antalet platser å god­ kända skyddshem uppginge till i runt tal 1,000 medföra en ökning av det nu utgående anslaget av 100,000 kronor. Till motivering av sin ståndpunkt beträf­ fande förslaget om särskilt statsbidrag till lärarlöner anförde kommittén bl. a.: Vid denna frågas tidigare behandling hade anmärkts, att förmånen av statsbidrag till avlöning av lärarna vid skyddshemmen skulle falla i hög grad ojämnt och ställa sig mindre rättvis, enär examinerade lärare vore i mycket olika utsträckning anställda vid skyddshemmen. Enligt uppgifter, som av kommittén infordrats, funnos den 1 september 1921 vid skydds­ hemmen, oberäknat föreståndarna, nedanstående antal examinerade lärare och lärarinnor:

1) Se kungörelsen flen 1‘.) juni 1919 angående statsbidrag till uppfostringsanstalter etc. Sv. Körf.-sainl. nr 389/1919 . 2) Se ovanstående not samt cirkulär den 13 juni 1902 angående utbetalning av statsbidrag till uppfostringsanstalter lör vanartade och i sedligt avseende försummade barn, Bill. till Sv. Körf.-saml. nr 65/1902, sid. It —13.

234 Kunyl. Maj:ts proposition nr 150.

vid skyddshemmen för gossar: vid 11 hem 1 folkskollärare, vid 1 hem 2 sådana, vid 2 hem 1 folkskollärarinna och vid 1 hem 2 folkskollärare och 1 småskollärarinna, samt vid skyddshemmen för flickor: vid 5 hem 1 folkskollärarinna och vid 1 hem 1 småskollärarinna. Härvid vore att märka, att av föreståndarna vid skyddshemmen för gossar 9 vore examinerade folkskollärare och undervisade, 2 i alla och de övriga i vissa skolämnen, samt att vid skyddshemmen för flickor funnes 3 före­ ståndarinnor, som vore examinerade folkskollärarinnor, varjämte vid 1 skydds­ hem föreståndarinnan efter erhållen dispens ensam ombesörjde skolunder­ visningen. Efter en redogörelse för de skyddshemsföreståndares utbildning, som ej vore examinerade folkskollärare, fortsatte kommittén: Under förutsättning att fullgod undervisning lämnades även då föreståndaren ej vore examinerad folkskollärare och det likväl ej funnes mer än en examinerad lärare, vore det tydligen icke lämpligt, att statsbidraget bestämdes efter antalet exami­ nerade lärare. Av två skyddshem med vardera 30 elever skulle enligt av vissa inom ecklesiastikdepartementet år 1918 tillkallade sakkunniga gjord be­ räkning1) av 60 kronor för elev det ena erhålla 1,800 kronor och det andra 3,600 kronor i statsbidrag. Åkerbrukskolonien Hall skulle med dess 175 elever (nu 210) endast erhålla ett statsbidrag av 5,400 kronor, alltså omkring 30 kronor för elev per år. Visserligen vore det att antaga, att med stats­ bidrag till lärarnas avlöning skyddshemmen snart nog skulle antaga allenast examinerade skollärare till såväl föreståndare som lärare, men det torde knappast vara en riktig utväg att ordna saken så, att valet av personal vid skyddshem ställdes i beroende av att statsbidraget bleve rikligare, då per­ sonalen toges ur en viss kår. Såsom skyddshemsinspektören erinrat, kunde lämpliga personel- stå att finna även på andra områden och dessa krafter borde naturligen icke vara uteslutna. Enligt reglementet för statens upp­ fostringsanstalter skulle andre läraren fylla de villkor, som vore stadgade för anställning såsom lärare vid folkskola, men Kungl. Maj:t hade vid olika tillfällen meddelat dispens från detta villkor. Utvecklingen syntes därför snarare böra gå i den riktningen, att rekrytering av personalen vid skydds­ hemmen från andra håll än skollärarkåren underlättades. I sådant hän­ seende framhölles särskilt behovet av att pensionsförhållandena ordnades även för dessa. Kommittén ansåge det vara naturligast, att skyddshemmet, även när det gällde förevarande spörsmål, betraktades såsom eu enhetlig institution. Skyddshemmets främsta uppgift vore att ersätta det enskilda hemmet, men det skulle vidare sörja för skolundervisning och yrkesutbild­ ning. Hess skola komme helt naturligt att röna inflytande av denna kombina­ tion; skolans uppgifter måste gå hand i hand med skyddshemmets övriga upp­ gifter, och man kunde därför ej strängt särskilja lärarens uppgifter; eu lä­ rare vid ett skyddshem måste deltaga i dess verksamhet även utanför skol­ salen. Det kunde därför innebära en fara för skyddshemmets verksamhet, om för en del av dess personal skulle gälla alldeles särskilda regler, som liksom försatte dem i en undantagsställning. Att representanter för skydds­ hemmen på ett tidigare stadium uttalat sig för statsbidrag till lärarnas av­ löning behövde icke innebära, att de ansett detta i och för sig vara att före­ draga framför en ökning av det förutvarande statsbidraget; snarare hade

I nämnda sakkunnigas den 19 dec. 1918 avgivna betänkande framhölls, att om stats­ bidrag tillerkändes skyddshemmen för bestridande av avlöning till folk- och småskollärare och detta statsbidrag utginge enligt samma grunder som till dylika lärare vid folk- och småskolor, den minskade kostnaden för skyddshem med endast en folkskollärare skulle ut­ göra omkring 60 kronor för år och barn.

Kung!. Maj:ts proposition nr 150. 235

man anledning antaga, att förslaget understötts, emedan det varit det enda förslag att erhålla högre statsbidrag, som förelegat, sedan riksdagen kort förut ökat det generella bidraget. Skyddshemsinspektören har i yttrande till skolöverstyrelsen av den 15 de­ cember 1921 anslutit sig till kommitténs uppfattning, men därjämte uttalat sig för att staten, utöver det av kommittén föreslagna statsbidraget å 300 kronor för elev och år, borde bidraga till varje skyddshems hela verksamhet med ett visst belopp, oberoende av elevantalet. Därest detta grundbelopp bestämdes till 2,500 kronor per hem, skulle denna del av statsbidraget till skyddshemmen — med beräknade 24 skyddshem — draga en kostnad av 60,000 kronor per år. Skolöverstyrelsen anförde i yttrande den 28 januari 1922 bl. a. följande: Överstyrelsen hade tidigare anslutit sig till den uppfattningen, att stats­ bidrag till avlöning av vid skyddshemmen anställda examinerade folk- och småskollärare borde utgå efter samma grunder som för folk- och småskollärare vid rikets folkskolor. Tvivelsutan skulle ett dylikt statsbidrag vara ägnat att i avsevärd mån lätta den ekonomiska bördan för skyddshemmen och dessutom underlätta skyddshemmens strävan att för undervisnings- och uppfostringsarbetet tillförsäkra sig väl kvalificerad arbetskraft. Då emeller­ tid det av skvddshemsinspektören väckta spörsmålet om ett grundanslag till varje skyddshem oberoende av elevantalet ävenledes skulle innebära en vä­ sentlig förbättring av särskilt de mindre skyddshemmens ekonomiska ställ­ ning, och då för utgående av grundanslaget kunde uppställas villkor, som tillgodosåge nödiga krav på pedagogisk utbildning och erfarenhet hos skydds­ hemmens lärarkrafter, torde det av överstyrelsen åsyftade målet möjligen kunna ernås även på den av inspektören angivna vägen. Med hänsyn till de ringa utsikter att få till stånd ändrade grunder för statsbidragets utgå­ ende till skyddshemmen, som för det dåvarande förefunnes, ävensom med hänsyn till att valet mellan ovan antydda alternativ torde kräva eu närmare utredning framför allt beträffande eventuella kostnader för statsverket, torde frågan om såväl statsbidrag till vid skyddshemmen anställda folk- och små­ skollärare som grundanslag till skyddshemmen oberoende av elevantalet böra bliva beroende på förnyad utredning. Av vikt vore emellertid, att en höjning i det nu utgående statsbidraget snarast möjligt komme till stånd, då den ursprungliga proportionen mellan statens och landstingens bidrag undergått en väsentlig förskjutning till nackdel för landstingen. Den av kommittén föreslagna höjningen av statsbidraget till 300 kronor för elev och år motsvarade givetvis endast en ringa del av den ökning i omkostnader, som dyrtiden medfört, men torde dock i förening med sjunkande priser kunna bereda en avsevärd ekonomisk lättnad för skyddshemmen. Översty­ relsen förordade därför höjning av statsanslaget till 300 kronor för elev och år. I en senare skrivelse till Kungl. Maj:t av den 19 oktober 1922 framhöll över­ styrelsen, att med hänsyn till att det dåvarande elevantalet utgjorde 834, ifrågavarande anslag borde utgå med ett sammanlagt belopp av 250,000 kronor, vilket dock borde kunna begränsas till 240,000 kronor; de förhöjda anslagen borde emellertid utgå från särskilt förslagsanslag å extra stat. För utgående av ifrågavarande förhöjda understöd borde faststiillas vissa villkor, innefat­ tande ej mindre föreskrifter rörande de kompetensfordringar, som borde; uppställas för erhållande av lärartjänst vid skyddshem, än även bestämmelser därom, att för varje skyddshem undervisningsplan skulle prövas och fast­ ställas av överstyrelsen. Det ordinarie förslagsanslaget borde för budget­ året 1923—1924 uppföras med 100,000 kronor, varjämte på extra stat borde anvisas ett förslagsanslag av 80,000 kronor att utgå, enligt de villkor och be­ stämmelser Kungl. Milj:t kunde finna gott bestämma.

236 Knngl. Maj:ts proposition ur 150.

Medelkostnaden per elev och år vid de sjutton skyddshem, som år 1917 voro godkända av Kungl. Maj:t, utgjorde för åren 1913—1917 732 kronor 81 öre och för år 1917 876 kronor BO öre.1) (Häri ingår ej kostnaden för byggnaders underhåll, hyra, arrendeavgifter m. m.) Den proportion, som år 1902 låg till grund för fördelningen mellan stat, landsting och kommun av den då till 350 kronor beräknade årskostnaden (staten 100 kronor, lands­ tinget 100 kronor och kommunen 150 kronor) hade sålunda undergått en an­ senlig förskjutning. Genom den av 1919 års riksdag beslutade höjningen av statsbidraget till 200 kronor och av kommunens bidrag till 225 kronor återställdes emellertid icke nämnda proportion, utan summan av statens och kommunens bidrag understeg alltjämt — om man utgår från 1917 års siff­ ror — landstingets kostnader. Numera har medelkostnaden stigit ännu mera: den uppgår för de 27 av Kungl. Maj:t godkända skyddshemmen till icke mindre än 1,368 kronor 87 öre (inberäknat statsbidraget), såsom framgår av vidstående tabell, grundad på uppgifter, lämnade av skyddshemsinspektören. På medelkostnadens höjande till detta höga belopp torde emellertid vissa omständigheter av tillfällig natur vid en del av skyddshemmen hava i avse­ värd mån inverkat, såsom alltför ringa beläggning i förhållande till befintliga lärarkrafter och övriga anordningar m. m. Med hänsyn härtill och då även i övrigt en nedgång av kostnaderna lärer vara att förvänta, torde man vid bedömande av frågan om bidrag till skyddshemmen från stat och kommun vara berättigad att utgå från en till betydligt lägre belopp beräknad medel­ kostnad än den nyss angivna. Det torde sålunda vara försvarligt att beräkna medelkostnaden vid tidpunkten för lagens ikraftträdande till 1,200 kronor. Det skulle givetvis vara önskvärt, om staten kunde i högre grad än nu är fallet bidraga till skyddshemsvården. Jag anser dock en höjning av det av riksdagen år 1919 beslutade statsbidraget icke vara att förorda, vare sig i form av visst bidrag för varje elev eller i annan form. Yad särskilt angår förslaget om * statsbidrag till avlöning åt de vid skyddshemmen anställda folk­ skollärare synes, med hänsyn till vad kommittén härom anfört, tveksamt huruvida en dylik form för statsbidrag skulle vara ägnad att befordra skyddshemsarbetets utveckling i gynnsam riktning. Emellertid har jag av nedan (s. 244) anförda skäl funnit en höjning av kom­ munens bidrag till skyddshemselevs vård inom skyddshem från 225 till 300 kronor böra äga rum. Härigenom skulle — med det nuvarande antalet skyddshemselever, cirka 850 — uppstå en ökning av skyddshemmens in­ komster av 63,750 kronor. I fråga om skyddshemselev. som villkorligt utskrives (motsvarande det nu tillämpade överlämnandet till enskilt hem etc.), torde allenast den ändring böra vidtagas i vad nu gäller, att statsbidraget bestämmes till 50 kronor eller det lägre belopp, vartill vårdkostnaden uppgått. Samma statsbidrag kommer sålunda liksom enligt kommitténs förslag att utgå vare sig barna­ vårdsnämnden eller skyddshemsstyrelsen verkställt utackorderingen. Att statsbidraget från statsverket utbetalas direkt till skyddshemsstyrelsen, även då fråga är om villkorligt utskriven, innebär givetvis ur praktisk synpunkt en förbättring. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen härom torde därför böra godtagas. I visst samband härmed står den nedan (s. 245) för­ ordade bestämmelsen, att kommunen icke skall vara skyldig att i sista hand svara för mera än 75 kronor av skyddshemsavgiften (fiögst 300 kronor för villkorligt utskriven elev). Central­ Såsom vid 5 kap. närmare utvecklats nödvändiggör höjningen till 18 år anstalterna. av åldersgränsen för omhändertagande för vanart anordnande av särskilda

') Se ovannämnda, år 1918 avgivna sakkunnigbetänkande tabell I.

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

skyddshem, i det följande benämnda centralanstalter, där jämväl i viss ut­ sträckning böra mottagas grovt vanartade under 15 år samt barn med kom­ plicerad vanart, d. v. s. sådana som därjämte äro kroppsligt sjuka eller psykiskt undermåliga. Kommittén föreslog för gossarnas räkning statsinköp av åkerbrukskolonien Hall och för flickornas del anlitande av enskilda för­ eningars medverkan. Då, såsom å s. 146 framhållits, det torde vara lämpligare, att dylik uppfostringsverksamhet bedrives av högt kvalificerade enskilda föreningar och stiftelser än i statsanstalter, anser jag det böra hälsas med synnerlig tillfredsställelse, att ett antal dylika institutioner på förfrågan förklarat sig villiga att åtaga sig den krävande uppgiften, under förutsättning att den ekonomiska sidan av saken kunde på ett tillfredsställande sätt ordnas. Jag skall nu tillåta mig att i korthet redogöra för resultatet av de rörande denna fråga förda förberedande underhandlingarna. Styrelsen för Oscar-Josephina-föreningen, å vars egendom Hall samtliga Underhand­ lingar mod vissa institu­ gossar, om vilka här är fråga, skulle kunna mottagas, under förutsättning att tioner an­ från anstalten förflyttades ett antal elever, som lämpligen kunde vårdas å gående central­ vanliga skyddshem, har i skrivelse den 10 oktober 1923 anfört bl. a.: anstalters Styrelsen måste för de elever, som på grund av den nya lagen mottoges, anordnande. betinga sig en ersättning, som motsvarade institutionens ökade utgifter, direkta och indirekta, i anledning av det nya åliggandet, jämväl med hänsyn till de omkostnader, som kunde bliva en följd av den administrativa omlägg­ ningen. Med hänsyn till de kostnader, som omorganisationen skulle med­ föra, tänkte sig styrelsen möjligheten av att staten, i likhet med vad fallet varit vid anstalten Yiebäck i Jönköpings län, träffade avtal med styrelsen om överlämnande av lån på sådana villkor, att staten i hyra till anstalten betalade den ränta, styrelsen hade att erlägga, jämte 2 % därutöver. Det lån, som styrelsen för sagda ändamål skulle behöva upptaga, torde beräknas till högst 200,000 kronor. Beträffande flickorna har, såsom ävenledes å s. 147 framhållits, ansetts lämpligare med fördelning av arbetet på olika institutioner. _ Styrelsen för Svenska diakonissällskapet, som enligt avtal med staten å Yiebäck i Jönköpings län för tvångsuppfostran mottager minderåriga kvinn­ liga förbrytare, om vilka domstol förordnat, att de skola intagas i allmän upp­ fostringsanstalt, har meddelat, att styrelsen, med hänsyn bland annat till det nedgående elevantalet å hemmen1) vid Yiebäck, skulle vara villig att upp­ låta ett av dessa hem för vanartiga flickor i åldern 15—18 år, under förut­ sättning att Kungl. Maj:t ville medgiva ändring i förenämnda avtal samt att diakonissanstalten bereddes gottgörelse för kostnaderna, ej understigande den, som nu åtnjötes för arbetet bland minderåriga förbrytare. Styrelsen för Samariterhemmet i Uppsala har vid sammanträde den 17 oktober 1923 förklarat sig villig att åtaga sig vård å särskilt hem på landet av 25 eller högst 30 vanartade flickor utan fysiskt eller psykiskt lyte, på villkor att nödiga ekonomiska garantier lämnades. Sålunda borde bestämmas tillräcklig ersättning per skyddsling (förslagsvis uppgiven till 1,400 kronor för år). Staten borde ansvara för årlig ersättning för visst minimiantal skyddslingar (t. ex. 25 av beräknade 30). Byggnadslån eller lån för eventuellt inköp av fastighet (och eventuellt bidrag till amortering) borde tillhandahållas Samariterhemmet på villkor, som ej försvårade eventuell upplåning för hem­ mets sjukhusbygge. Kontraktet med staten borde gälla för viss längre tid (förslagsvis minst 10 år). V

V Av dessa hem, vilka äro fyra till antalet, är ett f. n. nedlagt. Å hemmen torde kunna beredas plats för inalles 60—70 elever.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 160. '239

Styrelsen för Diakonissanstalten i Härnösand har, såsom svar på förfrågan om anstalten vore villig att åtaga sig någon del av den ifrågavarande skyddsliemsverksamheten för flickor, förklarat, att styrelsen, utan att för närvarande kunna göra en definitiv utfästelse för eu tidpunkt, vars inträde ej ännu kunde bestämmas, ville, i betraktande av det enligt styrelsens mening synnerligen maktpåliggande önskemålet av en höjd åldersgräns för skyddslingar, som till skyddshem finge hänvisas, för sin del så tillmötesgående som möjligt pröva en eventuell framställning om inrättande på i huvudsak samma villkor som de för anstaltens skyddshem Gälegården gällande av ännu ett skyddshem för kvinnliga skyddslingar för de norrländska länen. Angående dessa villkor har anstaltens sekreterare meddelat, att vårdavgiften utgjorde, förutom statens och vederbörande barnavårdsnämnds bidrag å respektive 200 och 225 kronor för elev och år, från vederbörande landsting 1 krona 50 öre för elev och dag. Slutligen har styrelsen för Brottning Sophias skyddshem ställt i utsikt att under vissa förutsättningar kunna mottaga ett 10 -tal vanartade, men ej kropps­ ligt sjuka eller psykiskt abnorma flickor i åldern 15—18 år, på villkor att skyddshemmet erhölle full ersättning för de skyddslingar, som kunde komma att intagas. Såsom av det föregående (s. 228, 229, 238) framgår, lärer det beräknade behovet av anstaltsplatser för gossar kunna fyllas genom anlitande av åker­ brukskolonien Hall, där ett 40-tal nya platser kan beredas. Däremot torde behovet av skyddshemsplatser för flickor (135 platser) måhända icke vara fullt tillgodosett genom de i detta hänseende gjorda erbjudandena. Emeller­ tid torde hela antalet platser icke behöva redan från början stå till för­ fogande, utan synas i mån av behov ytterligare anordningar böra vidtagas antingen genom utvidgningar av de nu ifrågasatta skyddshemmen eller på annat sätt. I fråga om beredande av skyddshem svärd åt kroppsligt sjuka och psykiskt abnorma vanartade flickor föreligger icke ännu erbjudande från någon för uppdraget lämpad institution. Men enligt mig tillhandakomna meddelanden förefinnas utsikter till vinnande av en tillfredsställande anord­ ning även i detta hänseende. Yad i de avgivna svaren anförts därom, att de ifrågavarande institutio­ nerna kräva ersättning för sina utgifter i anledning av uppdragets fullgörande synes mig icke ägnat att väcka gensaga. Tvärtom anser jag det fullt natur­ ligt, att institutionerna icke kunna utan garanti i sådant hänseende åtaga sig dessa uppdrag. Dock synes det mig böra ifrågasättas, huruvida icke, liksom beträffande övriga skyddshem, visst maximibelopp för skyddhemsavgifter bör fastställas (se bifogade utkast till kungörelse 7 §). Eventuellt borde tillika bestämmelser meddelas, som i viss omfattning skyddade institutionen mot förlust i händelse anstalterna icke vore fullbelagda. Även torde det få anses rimligt, att staten genom lån på förmånliga villkor underlättar inköp av lämpliga anstalter eller uppförande av byggnader. Dylikt lån har tidigare för ett liknande ändamål beviljats, nämligen till diakonissällskapet för upp­ förande av en tvångsuppfostringsanstalt vid Yiebäck, där uppfostran äger rum av flickor, angående vilka domstol förordnat, att de skola insättas i all­ män uppfostringsanstalt. I nu angivna hänseenden torde närmare underhand­ lingar böra föras.

Den avgift, som för varje elev skall erläggas, bör bestridas av kommunen, statsbidrag för landstinget och staten med rätt att av enskild ersättningsskyldig utkräva elev i contralersiittning intill visst maximibelopp, föreslaget till 960 kronor. (Enligt nu gäl- anstalt, lande lag ansvarar kommunen med 225 kronor för elevs vård i skyddshem. Av skid, som nedan (s. 244) närmare utvecklas, föreslås detta belopp höjt till 300 kronor. Samma summa bör givetvis erläggas av kommunen, om barnet

240 Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

förflyttas från vanligt skyddshem till centralanstalt. Om man utgår från den ovan (s. 236) angivna medelkostnaden 1,200 kronor eller, efter avdrag av stats­ bidraget, 1,000 kronor, blir landstingets kostnad för elevs vård i vanligt skyddshem 700 kronor. Enahanda belopp bör av landstinget erläggas, om eleven förflyttas till centralanstalt, ty en dylik förflyttning bör uppenbarligen för landstinget ej innebära ekonomisk fördel. — Statens bidrag kan alltså begränsas till 200 kronor även för dessa elever (d. v. s. samma belopp, som staten för närvarande erlägger och enligt förslaget alltjämt skulle erlägga för elev i vanligt skyddshem), ty med 300 kronor från barnavårdsnämnd, 700 kronor från landsting och 200 kronor från staten, skulle centralanstalterna erhålla en årsavgift av 1,200 kronor per elev, d. v. s. den beräknade medel­ kostnaden å vanligt skyddshem. Skulle vården uppgå till högre belopp, vilket med klok skötsel av anstalten och under förutsättning av ej alltför ringa beläggning torde kunna undvikas, bör denna kostnad drabba institu­ tionen. Skulle å andra sidan vårdkostnaden icke uppgå till 1,200 kronor, bör denna besparing i första hand komma landstinget till godo. Blir eleven villkorligt utskriven, skulle skyddshemsavgiften (högst 300 kronor) fördelas mellan kommunen (75 kronor) och landstinget (225 kronor), vartill komme statsbidraget 50 kronor. Anstalten skulle sålunda erhålla högst 350 kronor, vilket belopp i regel torde täcka anstaltens kostnader för villkorligt utskriven elev (jfr s. 245). På detta sätt skulle statens kostnader för centralanstalterna (med undan­ tag för byggnadslån och eventuella garantier) begränsas till samma årsbidrag för elev som å vanligt skyddshem (200 kronor). Vid uppgörande av ovanstående beräkningar, vilka grundas på uppgifter för år 1922, har hänsyn tagits till att kostnaderna kunna förväntas nedgå. Försiktigheten bjuder emellertid, att inga belopp fastslås i lagen, utan att dessa bestämmas i den ifrågasatta kungörelsen angående statsbidrag, vari med större lätthet nödiga jämkningar kunna vidtagas. Statskostna­ Statens kostnader för inspektion av samhällets barnavård fördela sig för der för in­ närvarande på byrån för fattigvård och barnavård inom socialdepartementet spektion. jämte fattigvårdskonsulenterna, den hos skolöverstyrelsen anställde skyddsliemsinspektören samt statens folkskolinspektörer. De föreslagna nya barnav&rdskonsulentbefattningarna torde böra tills vi­ dare uppehållas av fattigvårdskonsulenterna, utan att någon löneförhöjning härför bör ifrågakomma, även om en ökning av arbetsbördan givetvis blir en följd av lagförslaget. Vad angår det av kommittén (M. s. 123) antydda behovet av eu ökningav den vid socialdepartementets byrå för fattigvård och barnavård anställda personalen, anser jag, med hänsyn till nödvändigheten att iakttaga den största återhållsamhet i fråga om inrättande av nya statstjänster, försiktigheten bjuda att först efter det någon erfarenhet vunnits om lagens inverkan på byråns arbetsbörda, till prövning upptaga frågan, huruvida den ifrågasatta ökningen är av behovet oundgängligen påkallad. Emellertid torde under de första årens tillämpning av den nya barnavårdslagstiftningen särskilda krav komma att ställas å sakkunskap inom åtskilliga av barnavårdens specialområden. För tillgodoseende av detta behov torde ett belopp, förslagsvis 3,000 kronor, böra ställas till förfogande för anlitande av sakkunniga biträden. Någon ökad utgift för staten skulle ej detta innebära, enär viss besparing uppstår genom upphörande av folkskolinspektörernas befattning med skyddshem och barnhem. För år 1923 uppgick summan av de jämlikt Kungl. Maj:ts cirkulär den 27 november 1903 till folkskolinspektörerna utgående arvoden för inspektion av skyddshem och barnhem till 3,870 kronor. Beträffande vidare skyddshemsinspektören, som för närvarande åtnjuter ett

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150. 241

al vode av 1,500 kronor förutom dyrtidstilhigg och tillfällig löneförbättring, ökas hans arbetsbörda betydligt genom förslaget. Jämlikt det vid detta protokoll fogade utkastet till kungörelse 4 § skall han granska ansökningar angående stats­ bidrag för elever å såväl vanliga skyddshem som centralanstalterna. Förutom detta arbete av övervägande formell art, kommer säkerligen skyddshemselevernas rationellare fördelning, överförande från en anstalt till en annan etc. att ställa störa krav på honom. En höjning av hans arvode med 1,000 kronor, alltså till 2,500 kronor, synes därför skälig. Även resekostnader för inspektion torde komma att uppgå till ett något högre belopp än för närvarande, ehuru samma persons utövande av konsu­ lentverksamheten beträffande såväl fattigvård som barnavård givetvis är ägnat att medföra mindre kostnader för statsverket, än om barnavården och fattig­ vården skulle kontrolleras av olika personer. De nu utgående här ovan omförmälda statsbidragen ävensom arvodena till Kuvarande skyddshemsinspektören och till folkskolinspektörerna bestridas för närva­ anslag för ändamålet. rande ur ett under åttonde huvudtiteln beviljat ordinarie förslagsanslag till uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt avseende försummade barn. Detta anslag, som sedan år 1920 utgått med 184,000 kronor, har visat sig otillräckligt för sitt ändamål, varför i innevarande års statsverksproposition föreslagits dess höjande till 250,000 kronor. Överflyttande till socialdepartementet av ärendena angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn föranleder givetvis an­ slagets överflyttande till nämnda departement. Vad angår anslagets belopp torde detsamma böra ökas enligt följande ökning av tablå. (Ang. antalet barn se bär ovan s. 230.) anslaget.

150 nya statsbidrag för barn i enskilda hem ä 50 kr. = 7,500 kr. 50 » » » i barnhem ä 80 » = 4,000 » 250 » » elever i skyddshem ä 200 » = 50,000 » 100 » » » utom » ä 50 » — 5,000 >

Summa 67,500 kr. vilken summa torde böra avrundas till 75,000 kronor.

Detta belopp torde alltså, när lagen till fullo kommit i tillämpning, krävas utöver det i årets statsverksproposition upptagna anslaget. Dessutom er­ fordras, såsom ovan antytts, möjligen även byggnadslån för centralanstalterna, vilket således bör beräknas vid anslagsäskande till 1925 års riksdag. Gentemot denna utgiftsökning stå ett par omständigheter, som verka i Inkomst­ motsatt riktning. Först är härvid att märka den förut omtalade möjligheten ökning. att på grund av föräldrarnas till 960 kronor utsträckta ersättningsskyldighet återfå någon del av statsbidragen. Särskilt vid vård i enskilt hem eller barnhem, som ju betingar eu mindre kostnad, torde ej sällan även statens bidrag bliva ersatt, ehuru staten i sista rummet skulle äga göra sig betäckt för sina utgifter. Mera sällan torde det komma att inträffa, att staten för skyddshemselev inom skyddshem undgår att få vidkännas någon kostnad. Detta bleve nämligen fallet endast om det av enskild ersättningsskyldig upp­ burna beloppet räckte till att täcka ej blott kommunens och landstingets kostnad utan jämväl en del av eller hela statsbidraget. I fråga om villkorligt utskriven elev torde oftare den betydligt mindre vårdkostnaden kunna be­ täckas av enskild ersättningsskyldig, och staten alltså undgå att vidkännas någon utgift. Slutligen bör ej förbises, att samhället genom en rationellare barn- och Övriga ungdomsvård med all sannolikhet så småningom kan påräkna minskning besparingar , Bihang till riksdagens protokoll 1924. / samt. 112 käft. (Nr 150) i'J 7 s S 3 16

242 Kungl. Maj:ts proposition nr 150

i kostnader för fångvård samt tvångsuppfostran och tvångsarbete. Att ens tillnärmelsevis beräkna denna minskning är givetvis omöjligt. Ej heller lå­ ter det sig göra att i någon mån till beloppet angiva den vinst för staten i ekonomiskt hiinseende, som är att förvänta såsom en följd av den med barnavårdslagstiftningen åsyftade uppfostran av ungdomen till större arbets­ duglighet.

IXI. Kostnader för landsting och städer, som ej deltaga i landsting.

För närvarande inskränker sig landstingens och därmed jämförliga städers befattning med samhällets barnavård till bekostande helt eller delvis av an­ staltsvård för sjuka eller vanartiga barn. Anstaltsv&rd I fråga om landstingens på bestämmelserna i 40—42 §§ i fattigvårdslagen för sjuka grundade skyldighet att bidraga till kostnaderna för anstaltsvård åt sjuka barn. barn innebar kommitténs förslag ingen ändring. Så är ej heller fallet enligt föreliggande förslag, med undantag av den ur kostnadssynpunkt betydelselösa överflyttningen från fångvårdsstyrelse till barnavårdsnämnd av befattningen med de fattiga sjuka barn, som äro i behov av anstaltsvård. Skyddshem. För vård i skyddshem ansvarar för närvarande i sista hand landstinget självt, även om landstinget ej har eget skyddshem, utan barnet är intaget i annan tillhörigt dylikt. Barnavårdsnämndens bidragsskyldighet för varje elev är enligt gällande lag begränsad till 225 kronor årligen under högst 5 år, och statsbidraget är 200 kronor om året, varför, då medelkostnaden per skyddshemselev vid lagens ikraftträdande kan beräknas till 1,200 kronor (se ovan s. 230), ett avsevärt belopp stannar på landstinget. Från vissa håll har därför, såsom av det föregående (s. 233 ff.) framgår, statens ekonomiska medverkan i större utsträckning påyrkats, framför allt i form av bidrag till lönerna för vid skyddshemmen anställda lärare. Ej höjning av Såsom förut (s. 236) framhållits, har jag emellertid vid uppgörande av förestatons men väl varande beräkningar utgått ifrån, att dylik utsträckt medverkan från statens bidrag" fö "vård sida i°ke torde kunna komma till stånd, varemot (på sätt nedan å s, 244 inom skydds- utvecklas) det ansetts lämpligt, att kommunens årliga bidrag höjes med 75 hem. kronor eller sålunda till 300 kronor att utgå under obegränsad tid. Härigenom skulle landstingen tillföras det icke obetydliga beloppet av 63,750 kronor (850x75 kronor) utöver vad för närvarande utgår. Begränsning av Denna ökning i landstingens inkomster kan ingalunda uppvägas av en här kommunens bi- nedan (s. 245) förordad ändring beträffande kommunens ansvarsskyldighet för ^^vUikorlf'^ vilkorligt utskriven elevs vård. Denna ändring innebär, att berörda ansvarsaTutskriveng skyldighet begränsas till 75 kronor om året (i stället för 225 kronor, varav skyddshems- staten ersätter 50 kronor). Som emellertid medelkostnaden för dylik elevs elev. vård uppgår till icke fullt 50 kronor, och skyddshemsstyrelsen skall äga ut­ över kommunens bidrag, 75 kronor, uppbära statsbidrag med 50 kronor (se ovan s. 236), kommer det tydligen endast i undantagsfall att inträffa, att lands­ tinget nödgas självt vidkännas ytterligare kostnad. Inkomst - Mot de i 40—42 §§ fattigvårdslagen meddelade bestämmelserna om landsökning. tingens skyldighet att ersätta vad av kommunernas kostnad för viss anstalts- Atimärkningar vård ej gottgjorts av enskild eller staten har erinrats, att ingen garanti förem<ft 40 T l7 ^ läge, att fattigvårdsstyrelsen verkligen gjorde vad som göras kunde för att "lagen 1 '* u^å ersättning av försörjningstagare eller försörjningspliktiga; då skyldighet förelåge för landstinget att utgiva ersättning, vore det för kommunens eko­ nomi betydelselöst, om den enskilde fullgjort sin ersättningsplikt eller ej. I detta hänseende har av svenska landstingsförbundet hos Kungl. Maj:t hem­ ställts om viss ändring i fattigvårdslagen.

Kungl. May.ts proposition nr 150. 243

Enligt föreliggande förslag skall kommunen i första hand till skyddshem­ Kommunernas met erlägga ersättning för barns vård därstädes (skyddsliemsavgift) med rätt ekonomiska in­ för kommunen att för vad den erlagt erhålla viss ersättning av landstinget tresse av att (64 §). Det har i avseende härå synts angeläget att utfinna en anordning, ersättning från enskilda för varigenom de nyss i fråga om fattigvårdslagen berörda olägenheterna und­ skyddshemsvikas; kommun bör sålunda göras direkt intresserad därav att möjligheterna vård erhålles. att av enskild _ ersättningsskyldig utkräva ersättning tillvaratagas. Bestäm­ melser synas mig därför böra meddelas av följande innehåll (se bifogade ut­ kast till kungörelse 7—9 §§ med därvid fogade exempel): Barnavårdsnämnden erlägger hela skyddshem savgiften (högst 1,000 kronor) samt uttager därefter ersättning av den, som enligt 68 § i lagförslaget är ersätt­ ningsskyldig. Ersättning må ej uttagas med högre belopp än 960 kronor (se s. 230). Kunna de ersättningsskyldiga erlägga ett belopp motsvarande skyddshemsavgiften, blir kommunen genom det erlagda beloppet, som tillfaller kommunen, till fullo betäckt för sin utgift och behöver ej med tillämpning av 64 § i _ lagförslaget kräva gottgörelse av landstinget. Lyckas däremot nämnden ej utfå något av de ersättningsskyldiga, skall nämnden vidkännas 300 kro­ nor av skyddshemsavgiftens belopp och av landstinget utfå ersättning för återstoden (högst 700 kronor). Kan åter nämnden av de ersättningsskyldiga utfå allenast en del (högst 960 kronor) av den erlagda skyddshemsavgif­ tens belopp, skall denna del komma både nämnden och landstinget till godo, så att varderas bidrag minskas med hälften av det uppburna. Uppgår exempelvis skyddsliemsavgiften till 1,000 kronor och uppbäres från de ersätt­ ningsskyldiga 100 kronor, skall det belopp, för vilket nämnden svarar (300 kronor), minskas med 50 kronor och landstingets andel 7 U 0 kronor med lika­ ledes 50 kronor. Nämnden behåller alltså uppburna 100 kronor, erhåller ersättning av landstinget med 650 kronor och får sålunda själv vidkännas 250 kronor o. s. v. (se det vid utkastet till kungörelse fogade exempel 1). — Då av de ersättningsskyldiga utfås 600 kronor — varav 300 kronor skall komma nämnden och lika mycket landstinget till godo — är hela det belopp, för vilket nämnden svarar, betäckt. Allt vad som uppbäres utöver 600 kronor går därför i sin helhet i kvittning mot vad landstinget har att till nämnden erlägga. Betala de ersättningsskyldiga t. ex. 800 kronor, behåller sålunda kommunen detta belopp och utfår av landstinget återsfående 200 kronor. Enahanda ställer sig fördelningen vid vård av skyddshemselev utom skyddshem, med den skillnaden att kommunens ansvar är begränsat till 75 kronor, varför. vad som de ersättningsskyldiga erlägga utöver 150 kronor i sin helhet tillfaller landstinget (se det vid utkastet till kungörelse fogade exempel 2 ). Det är givet att genom möjligheten att av enskilda utfå ersättning för kostnaden för skyddshemselevs vård och genom den nu berörda anordningen för fördelning av. det uppburna mellan kommunen och landstinget en viss lättnad i ekonomiskt hänseende skall beredas landstinget. Beloppet härav är dock omöjligt att beräkna i siffror, men är säkerligen avsevärt. De ekonomiska följder för landstingen av lagförslagets genomförande, Samman­ vilka äro möjliga att i siffror beräkna, kunna sammanfattas sålunda: fattning. 250 nya skyddshemselever, som betinga en medelkostnad för landstingen av 700 kronor, föranleda en utgiftsökning av 250 X 700 kronor = .7 70.000 kronor. Höjningen med 75 kronor per elev av kommunernas bidrag till skyddshemselevs vård föranleder (med antagande av att elevernas antal uppgår

inkomstökning av 850 x 75 kronor — Cd,700 kronor. Slutliga utgiftsökningen för samtliga 20 landsting och ti städer , som ej del­ taga i landsting , blir alltså 111,250 kronor. eller i runt tal 110,000 kronor,

244 Kung! Maj:ts proposition nr 150.

IV. Kostnader för kommunerna

Ingå nya Upprättandet av nja anstalter har icke genom förslaget gjorts obligatoriskt kommunala för kommunerna. Att anstaltsplatser i erforderligt antal likvisst skola komma . anstalter till stånd är givetvis att hoppas. Särskilt i fråga om upptagningshem, in­ obligatoriska. begripet spädbarnshem, torde härvidlag eu avsevärd ekonomisk hjälp kunna bringas kommunerna genom den ovan (s. 141) berörda verksamhet, som skulle bliva en följd av allmänna barnhusets i Stockholm föreslagna omorganisation. Besparing En icke oväsentlig minskning i kommunernas utgifter torde den föreslagna genom cen- centraliseringen av barnavården medföra. Det bör nämligen givetvis bliva traliseringen. billigare att en och samma kommunala myndighet verkställer alla under­ sökningar och utövar all tillsyn beträffande såväl omhändertagna barn som fosterbarn. Den ökning, som i anledning av centraliseringens genomförande kommer att förmärkas i barnavårdsnämndernas utgiftsstater, torde alltså be­ teckna endast en skenbar ökning i kommunens kostnader för barnavården: den bör motsvaras av en lika stor minskning i fattigvårds- och fosterbarnsmyndigheternas budgeter. Sannolikt Någon ökning av kommunernas kostnader för samhällsvården eller fosteringen ut­ barnskontrollen torde, såsom & s. 227 närmare utvecklats, knappast vara giftsökning att befara. för samhällsvården och fosterbarxxskontrollen. Utgiftsökning Däremot medför ökningen i de för skyddsuppfostran omhändertagna för skyddsbarnens antal en verklig stegring i kommunernas utgifter. upp fostran. Vård i en­ Såsom å s. 228 framhållits torde emellertid de flesta barn, tillhörande skilt hem. tvenne av de nytillkomna kategorierna (de i föräldrahemmet misshandlade eller vanvårdade och de, som fyllt 15 men ej 16 år och i hemmet utsatts för fara att bliva vanartade) efter omhändertagandet kunna utackorderas i enskilda hem, den billigaste vårdformen. Den nuvarande årskostnaden för dylik vård är svår att angiva (jfr s. 230), men torde kunna uppskattas till i medeltal 200 kronor i betraktande av att skyddsuppfostran kan fortgå även under åldern 15—18 år, under vilken tid barnets arbetsduglighet i regel be­ tydligt reducerar fosterlönens storlek. Efter avdrag av statsbidraget, 50 kro­ nor för vård i enskilt hem, skulle alltså på kommunen stanna en medel­ kostnad av 150 kronor för varje barn av denna kategori, d. v. s. en utgifts­ ökning för samtliga de 150 barn, som beräknas här tillkomma (se s. 230), av 150 X 150 kronor = 22,500 kronor. Vård i barn­ Den nuvarande medelkostnaden för vård i barnhem torde vara väsentligt hem. lägre än den å s 230 angivna. Det är antagligen icke för djärvt att anslå kommunens medelkostnad per år för varje i barnhem vårdat barn till 430 kronor, d. v. s. efter avdrag av statsbidraget, 80 kronor, till 350 kronor. Om man utgår från den å s. 230 gjorda beräkningen av denna kategoris ökning (med 50 barn), erliålles alltså på denna post en utgiftsökning för samtliga kommuner av 50 X 350 kronor = 17,500 kronor. Vård av Enligt gällande lag ansvarar kommun med högst 225 kronor för elevs skyddshems- vård i skyddshem, eu bestämmelse som av kommittén föreslogs bibehållen. elev inom Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att barns vårdande skyddshem. i skyddshem skall ställa sig för kommunen avsevärt billigare än dess vård i barnhem. Däri kan ligga en frestelse att utan tvingande skäl söka få barnet överfört till skyddshem. Kommunen synes därför böra vara skyldig att av kostnaden för elevs vård inom skyddshem svara för åtminstone 300

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 245

kronor, vilken summa närmar sig kostnaden för vård i barnhem. Med hän­ syn till den under de senare åren uppkomna betydande ökningen av medel­ kostnaden för skyddsliemselevs vård i skyddshem (se s. 236) torde det även vara befogat, att kommunen erlägger ett något högre bidrag än nu är fallet. Den ovan förordade höjningen av detta bidrag från 225 till 300 kronor inne­ bär med det nuvarande antalet skyddshemselever, cirka 850, för samtliga kommuner en utgiftsökning av 850 X 75 kronor — 63,750 kronor. Enligt de uppgifter, som kunnat erhållas (se s. 230) angående kostnaden Vård av för villkorligt utskriven skyddshemselevs vård, uppgår denna kostnad för villkorligt ut­ skriven skyddsnärvarande i medeltal till icke fullt 50 kronor. Tydligen sammanhänger detta honisclev. med de villkorligt utskrivna elevernas ofta ganska avsevärda arbetsduglig­ het. Skäl torde därför föreligga att på sådant sätt mellan kommunen och landstinget fördela ansvaret för skyddshemsavgiften (högst 300 kronor), att å kommunen faller högst 75 kronor (för närvarande högst 225 kronor, varav staten bidrager med 50 kronor) och å landstinget återstående 225 kronor. Det å kommunen fallande beloppet torde (jfr s. 242) jämte statsbidraget, 50 kronor, i allmänhet räcka till bestridande av vårdkostnaden. Begränsningen lärer vara motiverad med hänsyn till önskvärdheten av att landstingen bliva intresserade av att även i detta fall sparsamhet iakttages. Härigenom kommer någon minskning i kommunernas utgifter för de villkorligt utskrivna skyddshemseleverna att uppstå. Å andra sidan torde någon ökning av nämnda ut­ gifter vara att motse med hänsyn till att antalet villkorligt utskrivna lärer komma att ökas. Huruvida denna ökning kommer att uppväga den nyss antydda minskningen, synes icke vara möjligt att avgöra. Ovan (s. 230) har beräknats, att förslagets genomförande torde föranleda, att skyddshemsvård kräves för 250 nya elever dels i åldern 15—18 år och dels tillhörande de omförmälda särgrupperna. Härigenom kommer för kom­ munerna att uppstå en årlig utgiftsökning av 250 X 300 kronor = 75,000 kronor. Förutom den ovan antydda besparing i förvaltningskostnader, som cen­ Inkomst traliseringen kan väntas medföra, bör en avsevärd inkomstökning tillföras ökning. kommunerna genom den till 960 kronor utsträckta ersättningsskyldigheten för föräldrar och därmed jämställda. De summor, som härigenom utbekommas, skola, vad angår barn i enskilda hem och barnhem, i främsta rummet täcka kommunens egna kostnader; i fråga om skyddshemselev delas ersättningen lika mellan kommun och landsting (se ovan s. 243). Den inkomstökning, som härigenom kan uppstå, är givetvis omöjlig att beräkna, men torde, på grund av vad nyss anförts, för kommunerna representera ett avsevärt belopp. De ekonomiska följder för kommunerna av lagförslagets genomförande, Samman­ vilka nu kunna i siffror beräknas, kunna sammanfattas sålunda, att kom­ fattning. munernas utgifter komma att ökas med följande belopp: 150 nya avgifter för barn i enskilda hem ä 150 kr. = 22,500 kr. 50 >; - i barnhem ä 350 . — 17,500 Höjning med 75 kronor av avgiften för nuvarande

250 nya avgifter för elever inom skyddshem ä 300 kr. = 75,000 Summa 178,750 kr.,

vilken summa, avrundad till 180,000 kronor, alltså utgör den beräknade ut­ giftsökningen för rikets samtliga 2,516 kommuner.

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 150. Jag skall nu tillåta mig att övergå till behandling av trenne av förslaget till lag om samhällets barnavård föranledda lagförslag, avseende ändring i vissa delar av lagarna om fattigvården, om kommunalförbund och om lösdrivares behandling.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den

14 juni 1918 om fattigvården.

(Kommitténs förslag i ämnet 1 §, M. s. 398.) 1 §■ Inskränkning Genom förslaget till lag om samhällets barnavård har den del av fattig­ i fattigvårdsstyrelsens vårdsstyrelsens verksamhet, som avser de helt omhändertagna fattiga barnen, verksamhet. överförts till barnavårdsnämnden. Såsom kommittén framhållit, bör den sålunda föreslagna inskränkningen i fattigvårdsstyrelsens verksamhetsområde komma till uttryck genom ett tillägg till 1 § fattigvårdslagen. Det nu föreliggande förslaget till sådant tillägg överensstämmer i huvudsak med vad kommittén föreslagit. I 7 § i det av mig framlagda förslaget till barnavårdslag har upptagits

10 §.

Fattigvårds stadgande om möjlighet för mindre kommun att i vissa fall befrias från styrelsen tjänstgör skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd. I sådant fall skall fattigi vissa fall vårdsstyrelsen, förstärkt på visst sätt, tjänstgöra såsom barnavårdsnämnd. såsom barna­ vårdsnämnd. Till 10 § fattigvårdslagen, där fattigvårdsstyrelsens åligganden finnas angivna, har ansetts böra göras ett tillägg angående styrelsens tjänstgöring i visst fall såsom barnavårdsnämnd. 12 § 1 mom. (Y. 153, 154.) Länsassessor Beträffande fattigvårdslagens 12 § 1 mom. har anmärkts, att länsassessor ej valbar. Gift kvinnas å landskansliet, vilken tjänsteman enligt gällande bestämmelser handlägger valbarhet. fattigvårdsärenden, icke borde vara valbar till ledamot eller suppleant i fång­ vårdsstyrelse. Samma anmärkning har riktats mot 10 § i kommitténs för­ slag till barnavårdslag. I anslutning till denna anmärkning har i det av mig framlagda förslaget till barnavårdslag länsassessor upptagits bland de tjänstemän, som icke äro valbara till ledamot eller suppleant i barnavårds­ nämnd. En motsvarande bestämmelse har föreslagits beträffande fattigvårdsstyrelse. I anledning av att mannens målsmanskap för hustrun blivit genom den nya giftermålsbalken upphävt har en härav föranledd ändring av bestäm­ melsen om gift kvinnas behörighet såsom ledamot och suppleant i fattigvårdsstyrelse ägt rum. (Jfr förslaget till barnavårdslag 6 §.) 30 §. (Kommitténs förslag i ämnet 30 §, M. s. 398.) Fattigvårds- Då enligt förslaget till barnavårdslag barnavårdsnämnden skall från fattigstyrelsen skall ej längre vårdsstyrelsen övertaga befattningen med de helt omhändertagna fattiga hava befatt­ barnen, bör, på sätt även kommittén föreslagit, ur 30 § fattigvårdslagen ute­ ning med utackorderade slutas bestämmelsen om fattigvårdsstyrelsens tillsyn över av styrelsen ut­ barn. ackorderat barn. En ändring i sådant syfte av nämnda § har därför före­ slagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 247

(M. s. 398.) 36 §. Såsom kommittén framhållit kan efter ikraftträdandet av den nya barna- Bestämmelsen vårdslagen stadgandet i 36 § fattigvårdslagen om beredande av tjänst eller °™ anställning samt utrustning åt barn, som varit omhändertaget, icke vidare åt barn , som vant om­ hava tillämpning för fångvårdsstyrelse^ Stadgandet bör därför utgå. händertaget, upjjhäves. Till 38 § fattigvårdslagen har ansetts böra fogas ett nytt moment, mot­ 38 §. Samråd svarande stadgandet i 16 § 2 mom. i förslaget till barnavårdslag. mellan fång­ Beträffande första stycket av det sålunda föreslagna nya momentet torde vårdsstyrelse någon motivering icke vara erforderlig. och barna­ vårdsnämnd. Stadgandet i andra stycket av berörda moment motsvarar den i 16 § 2 mom. Tremanna­ andra stycket av förslaget till barnavårdslag upptagna bestämmelsen om hän­ nämnd. skjutande i visst fall till eu tremannanämnd av inom barnavårdsnämnden uppkommen fråga, huruvida förefintligt missförhållande rörande barn lämp­ ligen bör avhjälpas genom understöd från fattlgvårdsstyrelsen. I motiverin­ gen till detta stadgande (s. 97) har framhållits, att på motsvarande sätt borde förfaras, då fattigvårdsstyrelsen vid prövning av fattigvardsbehov funne skäl till antagande, att barn, varom fråga vore, borde omhändertagas av barnavårdsnämnden. I 20 § av förslaget till barnavårdslag har föreslagits, att befattning 43 §. såsom barnavårdskonsulent må, där så prövas lämpligt, innehavas av fattig- Gemensamma fattig vård svårdskonsulent, varom förmäles i fattigvårdslagen. Härav torde föranledas och b ärnainförande i 43 § fattigvårdslagen av bestämmelse, att befattning som fattig- vårdskon­ sulenter. vårdskonsulent må innehavas av barnavårdskonsulent. Även i övrigt synes viss jämkning av nämnda stadgande böra vidtagas. Vid 21 § av förslaget till barnavårdslag har framhållits, att den centrala 44 §■ inspektionen över barnavården borde anförtros åt statens fattigvårdsinspek- överinspek­ tör , vilken i anledning härav i nämnda § benämnts överinspektören för fattig- fattigvård o A vård och barnavård. Eu motsvarande ändring av fattigvårdsinspektörens barnavård. benämning torde böra vidtagas i 44 § fattigvårdslagen. Beträffande det till första stycket av förevarande mom. gjorda tillägget 60 § 2 mom. får jag hänvisa till vad jag anfört vid 63 § av förslaget till barnavårdslag. Barnavårds- J ° kostnad i visst hänseende jämställd med fattigvård. I ett nytt stycke av 63 § har föreslagits ett stadgande, motsvarande det 63 §. som upptagits i 68 § 4 mom. av förslaget till barnavårdslag. Jag tillåter Viss in­ skränkning i mig att hänvisa till motiveringen för sistnämnda stadgande. I föräldrars ersättnings­ skyldighet. I 68 § fattigvårdslagen har beträffande preskription gjorts skillnad mellan 68 §. krav mot barn, hustru och villkorligt försörjningspliktiga föräldrar, å ena, Preskription samt mot övriga försörjningspliktiga, å andra sidan. Preskriptionstiden för ^gfpiMiga, krav mot de förra är sextio dagar, under det att för krav mot övriga försörj­ ningspliktiga liksom mot försörjningstagare den allmänna preskriptionstiden av tio år gäller.

248 Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

"Vid övervägande av frågan, om liknande bestämmelse borde meddelas i barnavårdslagen, har jag ansett det böra göras till föremål för prövning, huruvida icke fattigvårdslagens ifrågavarande stadgande borde undergå ändring. Under förarbetena till fattigvårdslagen var frågan om preskriptionstid beträffande krav mot understödstagare och försörjningspliktig föremål fördelade meningar (se Kungl. Maj.ts proposition nr 135/1918 s. 424—427). Skälet var­ för mot villkorligt försörjningspliktig samma preskriptionstid stadgades som mot fattigvårdssamliälle torde bl. a. hava varit, att så gällt enligt den tolk­ ning praxis givit åt 1871 års fattigvårdsförordning. Stadgandet om 60 dagars preskriptionstid mot villkorligt försörjningsplik­ tig torde hava sin största praktiska betydelse i fråga om krav mot barn, vilkas föräldrar åtnjuta fattigvård. I dylika fall medför emellertid stadgan­ det i fråga, enligt vad jag erfarit, ofta att försök till uppgörelse i godo med den försörjningspliktige ej kan göras. I de stora kommunerna skall ärendet passera flera fattigvårdsmyndigheter, innan det kommer till den tjänste­ man, som har att vidtaga åtgärd, och därefter skall den försörjningspliktige lämnas anstånd att ordna mellanhavandet. Äro vissa försörjningspliktiga bo­ satta å annan ort, är det ofta knappast möjligt att inom preskriptionstiden medhinna skriftväxling och utredning angående deras ekonomiska förhållan­ den, och fattigvårdsmyndigheten nödgas därför omedelbart anhängiggöra talan, vilket, därest längre preskriptionstid gällt, måhända kunnat undvikas. De sökta, som ofta anlita rättsligt biträde, åsamkas härigenom utgifter, vilka kanske ej skulle uppkommit, om tillfälle till uppgörelse förefunnits. Den korta preskriptionstiden vållar sålunda ökat antal processer samt svårigheter för såväl fattigvårdsmyndigheten som den enskilde. Enligt vad till min kännedom kommit har det inträffat, att understödstagares barn, sedan talan mot dem anhängiggjorts, i förtrytelse häröver tvingat föräldrarna att avstå från fattigvård, utan att föräldrarna erhållit motsvarande understöd från barnen. Av vad sålunda anförts torde framgå, att det ifrågavarande stadgandet knappast kan anses tillfredsställande. Det kan, såsom ägnat att föranleda processer i fall, då sådana kunnat undvikas, icke anses fördelaktigt ur all­ män synpunkt och knappast heller ur de försörjningspliktigas. Att dessa till följd av stadgandet i en del fall undgå att ersätta det allmänna dess kostnad kan, särskilt beträffande det praktiskt viktigaste fallet — krav mot försörjningspliktiga barn — icke ur rättskänslans synpunkt anses vara en fördel; det kan ifrågasättas, huruvida icke lagstiftaren visat något väl stor mildhet i avseende a behandlingen av barn, som underlåta att försörja sina orkeslösa gamla föräldrar, och jag kan icke anse det vara alldeles ur vägen, att samhället genom en längre preskriptionstid beredes något större möjlig het att tillvarataga sin rätt mot dylika försörjningspliktiga. Genom att er­ sättningsskyldigheten är ställd i beroende av den försörjningspliktiges förmåga (3 § 2 st.) och genom bestämmelsen i 65 § äro i allt fall garantier skapade för att samhällets rätt till ersättning icke göres gällande på ett sätt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 249

som berövar den ersättningsskyldige möjligheten att underhålla sig själv och de övriga personer, för vilka han må vara försörjningsskyldig. Att preskriptionstiden för krav mot övriga försörjningspliktiga och mot understödstagare skall vara så väsentligt längre än för krav mot ifrågava­ rande försörjare kan knappast heller anses motiverat. Yad hänsynen till understödstagarna beträffar torde en bestämmelse med kort preskriptionstid vid krav mot försörjarna dels måhända stundom göra fattigvårdsmyndigheten mindre benägen att utdela fattigvård och dels, på sätt ovan antytts, föranleda barn, som icke satts i tillfälle att under hand ordna sitt mellanhavande med det allmänna, att förmå föräldrarna att avstå från fattigvård, utan att barnen giva dem ersättning härför. Av nu angivna skäl har jag låtit inom socialdepartementet uppgöra förslag till sådan ändring av 68 §, att tiden för anhängiggörande av krav mot samt­ liga försörjningspliktiga bestämmes till tio år. Över detta förslag har genom remiss yttrande infordrats från kammarrätten, som tillstyrkt ändring i an­ given riktning av berörda lagrum. I sammanhang härmed har kammarrätten ifrågasatt, att de i 68 § i dess nuvarande lydelse förekommande orden »talan, som i 67 § sägs», borde utbytas mot »talan om utbekommande av ersättning enligt 62 och 63 §§». Till stöd härför har kammarrätten framhållit, att i 67 § förmäldes dels om talan enligt 62 och 63 §§ och dels om talan om utgivande av försörjningsbidrag, som i 66 § sägs. Sistberörda talan, som avsåge fastställande av framtida försörjningsbidrag, kunde icke träffas av någon preskriptionstid. På grund av vad i det föregående anförts och då kammarrättens anmärk­ ning mot den nuvarande avfattningen av 68 § synes mig befogad, tillstyrker jag, att nämnda § måtte ändras i ovan angiven riktning och avfattas i huvud­ saklig överensstämmelse med vad kammarrätten hemställt. Det torde undantagsvis kunna inträffa, att person under 18 år förelägges 74 §. arbete jämlikt 71 § fattigvårdslagen, ehuru på grund av stadgande i 33 § Ej varning av person fjärde stycket den arbetsskyldige ej må intagas i arbetshem. Därest, såsom under jag kommer att i det följande föreslå, åldersgränsen för behandling enligt aderton år. lösdrivarlagen höjes från 15 till 18 år, bör emellertid icke heller i fall, som avses i förevarande §, person under 18 år kunna ådömas tvångsarbete. I stadgandet synes därför böra vidtagas den ändring, att varning, som bär avses, icke må tilldelas dylik person. Då varning är en ovillkorlig förut­ sättning för tvångsarbetes ådömande enligt 75 §, följer av den nu föreslagna ändringen, att ej heller sistnämnda § blir tillämplig beträffande den, som ej fyllt 18 år. Mot sådan person lärer kunna i stället för med varning och tvångsarbete ingripas enligt barnavårdslagen. (Kommitténs förslag i ämnet 77 §, M. s. 86 — 88 , 399.) 77 §. Vid 37 § av förslaget till barnavårdslag har jag uttalat min anslutning St adg andena om målsmans­ till kommitténs uppfattning, att bestämmelser om målsmansrätt icke böra rätt och om intagas i barnavårdslagen och att det i 77 § första stycket fattigvårdslagen beredande av förekommande stadgandet om målsmansrätt bör utgå ur sistnämnda lag. anställning upphävas.

250 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Som bestämmelsen i 77 § andra stycket fattigvårdslagen efter den nya barnavårdslagens genomförande icke kan äga tillämpning för fattigvårdsstyrelsen, bör nämnda bestämmelse, på sätt kommittén föreslagit, ävenledes utgå. 92 §. (Kommitténs förslag i ämnet 92 §, M. s. 399.) Bettlare. Såsom kommittén föreslagit bör åldern för den, som må för bettleri be­ handlas enligt lösdrivarlagen, (92 § 1 mom.) höjas till 18 år [jfr förslaget till barnavårdslag 22 § c)]. Likaledes bör i stället för stadgandet i 92 § 2 mom. meddelas en hänvisning till barnavårdslagen angående behandling av bettlare, som ej fyllt 18 år. Någon anvisning åt fattigvårdsstyrelsen att om dylik bettlare göra anmälan hos barnavårdsnämnden har dock med hänsyn till innehållet i 17 § andra stycket i förslaget till barnavårdslag befunnits obehövlig, varför det av kommittén i sådant hänseende föreslagna stadgandet ansetts kunna utgå. I 3 mom. av 92 § har upptagits den av kommittén föreslagna bestämmelsen om att av tillsyningsman anhållen bettlare under 18 år skall överlämnas till barnavårdsnämnden. De i 92 § i dess nuva­ rande lydelse förekommande bestämmelserna om barn, som vanvårdas, hava, såsom efter barnavårdslagens genomförande obehövliga, på sätt kommittén föreslagit, uteslutits. De av det av kommittén framlagda förslaget till lag angående förening av kommuner på landet till ett samhälle för fattigvård och barnavård för­ anledda förslagen till ändringar i 6 , 7 och 13 §§ fattigvårdslagen böra, då förstnämnda lagförslag icke tillstyrkts (se ovan s. 77), icke heller föranleda vidare åtgärd. övergångs - (Kommitténs övergångsbestämmelse, M. s. 399.) stadgande. Med hänsyn till innehållet i 89 § 3 mom. av förslaget till barnavårdslag har, i överensstämmelse med kommittéförslaget, upptagits en föreskrift om tillämpning av bestämmelserna i 30 och 36 §§ samt 77 § andra stycket fattigvårdslagen, till dess barnavårdsnämnden övertagit befattningen med utom hemmet vårdade fattiga barn; slutet av den av kommittén föreslagna över­ gångsbestämmelsen har dock ansetts kunna såsom obehövlig utgå ur för­ slaget. Den av mig förordade ändringen av 68 § torde föranleda, att ytterligare en övergångsbestämmelse bör fogas till förslaget. I väsentlig överensstäm­ melse med ett av kammarrätten uppgjort förslag synes nämligen böra före­ skrivas, att vad i 68 § i dess nuvarande lydelse är stadgat om tillämpning av 55 § första stycket skall gälla beträffande fattigvård, som utgått före denna lags ikraftträdande eller för vilken, om fattigvården icke lämnats av den sökande fattigvårdsstyrelsen, kostnaden inom samma tid av styrelsen guldits.

Kung}. Maj:ts proposition nr ISO. 251

Förslag till lag om ändrad lydelse av 33 § i lagen den

13 juni 1919 om kommunalförbund.

(Kommitténs förslag i ämnet, M. s. 397.) På sätt kommittén framhållit erfordras, om lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn upphäves och ärendena därom skiljas från skolärendena, en ändring i 33 § i lagen om kommunalförbund. Då den av kommittén för kommunen såsom bärare av barnavårdsverksamheten föreslagna benämningen »barnavårdssamliälle» ej kommit till använd­ ning i det av mig ovan behandlade förslaget till barnavårdslag, har däremot den av kommittén förordade ändringen av 1 § i lagen om kommunalförbund blivit obehövlig.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling.

(Kommitténs förslag i ämnet, M. s. 75, 401, 402.) Kommitténs förslag angående höjning av åldersgränsen för barnavårds­ nämndens ingripande i fall av vanart hos ungdom avsåg unga personer, vilka göra sig skyldiga till ett förfarande, som hos vuxna skulle föranleda behandling enligt lösdrivarlagen. Kommittén föreslog nämligen i 46 § 2 mom. av sitt förslag till lag om den offentliga barnavården, att om barn, som fyllt 15 men ej 18 år, visat vanart, i ty att det förfallit till bettleri eller till ett kringstrykande, lastbart eller oordentligt levnadssätt, skyddsuppfostran skulle beredas sådant barn. Då emellertid lösdrivarlagen är tillämplig å personer jämväl i åldern 15—18 år, föreslog kommittén sådan ändring av nämnda lag, att från behandling enligt densamma uteslötes personer i sagda ålder. Även enligt det inom socialdepartementet utarbetade förslaget till barna­ vårdslag skola personer i åldern 15—18 år, vilka göra sig skyldiga till sådant förfarande, att lösdrivarlagen är å dem tillämplig, i stället göras till föremål för barnavårdsnämndens ingripande. Det av mig härom föreslagna stadgan­ det har erhållit en något allmännare avfattning än motsvarande bestämmelse i kommitténs förslag. Stadgandet i 22 § c) av det inom departementet utar­ betade förslaget innehåller nämligen, att barnavårdsnämnden har att på visst i lagen närmare angivet sätt ingripa mot barn under 18 år, som befinnes så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder krävas för dess tillrättaförande. Då härmed avses bland annat sådant förfarande, som enligt gällande lag föranleder behandling såsom lösdrivare, bör, på sätt kommittén föreslagit, en höjning av åldersgränsen i nämnda lag från 15 till 18 år äga rum. I avseende å förhållandet mellan gällande lösdrivarlag och den nya lag­ stiftningen anförde kommittén:

252 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

»Det lärer vara tydligt, att om en person under 18 år före nya lagens ikraftträdande gjort sig skyldig till lösdriveri, men inga åtgärder från myn­ digheternas sida vidtagits mot honom, hans förhållande helt skall bedömas enligt nya lagen, vars uppfostrande åtgärder i så stor utsträckning som möj­ ligt böra komma till användning. Men även om vissa åtgärder från myndig­ heternas sida redan vidtagits, synes det vara riktigast, att den nya lagstift­ ningen kommer till användning. Den omständigheten, att före lagens ikraft­ trädande den unge enligt den gamla lagen anhållits och varnats av polis­ myndighet, synes ej böra verka därhän, att denna varning skall av Konungens befallningskavande prövas och kungöras. Den nya lagens tillkomst bör för­ anleda, att de nämnda åtgärderna ej vidare kunna tillämpas på den, som ej fyllt 18 år. I viss mån annorlunda synes saken ställa sig, när det kommit därhän, att eu person under 18 år, som förut varit varnad för lösdriveri eller undergått tvångsarbete, häktats för lösdriveri, innan den nya lagen trätt i tillämpning. I sådana fall gäller det visserligen i regel ungdom nära 18-årsåldern, rörande vilken tillämpningen av tvångsarbete medför mindre betänkligheter. Kommittén anser dock, att även i detta fall vidare åtgärd enligt lösdrivarlagen ej bör äga rum, utan att Konungens befallningshavande, om ärendet hunnit dit, bör skjuta ärendet ifrån sig. Föreligger åter ett av Konungens befallningshavande meddelat utslag å tvångsarbete, bör detta icke kunna annulleras utan måste, därest det vinner laga kraft, verkställas. Överklagas däremot utslaget, bör detsamma undanröjas. I enlighet härmed skulle alltså med förevarande lagändrings ikraftträdande all tillämpning av lösdrivarlagen beträffande den, som ej fyllt 18 år, vara utesluten utom i de fall, då redan dömts till tvångsarbete genom utslag, som vunnit laga kraft eller ej bliver överklagat. I avseende å verkställigheten av tvångsarbete, ådömt enligt lösdrivarlagen före den nu föreslagna ändringens ikraftträdande skall, såsom ovan anmärkts, lösdrivarlagens bestämmelser gälla även beträffande person under 18 år. Därvid är dock att märka, att undergånget tvångsarbete enligt 12 § i lös­ drivarlagen medför vissa verkningar för den därifrån frigivne. Han är näm­ ligen, enligt sagda paragraf, underkastad vissa inskränkningar med hänsyn till sin uppehållsort och viss anmälningsskyldighet. Tredska att efterkomma i sådant hänseende givna föreskrifter kan medföra, att den tredskande på grund därav är underkastad enahanda behandling som för lösdriveri. Då den, som icke fyllt 18 år, icke bör behandlas som lösdrivare, kan den nämnda påföljden i 12 § emellertid ej komma till tillämpning. Men även de i samma § i övrigt givna föreskrifterna synas ej vara av beskaffenhet att böra tillämpas på sådan ungdom. Såsom ovan antytts, bör emellertid den unge, som beträtts med lösdriveri, icke utan vidare lämnas på egen hand, utan bliva föremål för uppfostringsåtgärder enligt 7 kap.1) i Ingen om den offentliga barnavården. Den myn­ dighet, som vid övergångstiden har att besluta rörande honom, bör därför överlämna honom till vederbörande barnavårdsnämnd att taga honom under sin behandling. Då åtgärder enligt barnavårdslagen böra kunna vidtagas även med hänsyn till förhållanden, som inträffat före lagens ikraftträdande, är barnavårdsnämnden utan vidare befogad att ingripa och vidtaga åtgärder enligt 7 kap.,1) så snart de i 46 § 2 mom.2) i ovannämnda lag beskrivna för­ hållanden föreligga. För den, som frigivits från tvångsarbete, lärer i sådant fall övervakning, varom barnavårdsnämnden förordnar, i regel böra träda i stället för den polisuppsikt, som han eljest enligt 12 § i lösdrivarlagen skulle vara underkastad.»

*} 3 kap. i förslaget till lag om samhällets barnavård. *1 22 § o) i > > > > , >

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 253 Mot vad kommittén sålunda föreslagit bär jag intet annat att erinra, än att det torde böra stadgas, att när den, som ej fyllt aderton år, frigives efter att hava undergått tvångsarbete, han skall i enlighet med det för honom ut­ färdade pass begiva sig till den ort, dit han förpassats och ofördröjligen anmäla sig hos barnavårdsnämnden därstädes. I administrativ ordning lärer det böra föreskrivas, att i dylikt fall tvångsarbetsanstaltens föreståndare skall hava att underrätta barnavårdsnämnden om frigivningen. Frigives eljest person under aderton år efter att hava anhållits eller häktats för lösdriveri, torde han böra, på sätt kommittén föreslagit, överlämnas till vederbörande barna­ vårdsnämnd, varmed i detta fall lärer förstås barnavårdsnämnden på platsen. Den föreslagna lagändringen torde böra träda i kraft samtidigt med den nya barnavårdslagen eller sålunda den 1 januari 1926.

I anledning av förslaget till lag om samhällets barnavård erfordras, såsom i det föregående nämnts, jämväl vissa lagbestämmelser i ämnen tillhörande justitie- och ecklesiastikdepartementen. Förslag till dessa lagbestämmelser torde komma att framläggas av cheferna för nämnda departement.

I enlighet med ovan angivna grunder har jag låtit inom socialdeparte­ mentet upprätta förslag till 1) lag om samhällets barnavård; 2) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården; 3) lag om ändrad lydelse av 83 § i lagen den 13 juni 1919 om 'kommunalför­ bund; samt 4) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling. Av dessa förslag torde allenast det sistnämnda vara av natur, att det­ samma bör underställas lagrådets granskning.

Föredraganden uppläser härefter de ifrågavarande förslagen, vilka äro av den lydelse, bilagor ') vid detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lag­ rådets yttrande över förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling måtte, för det i § 87 regerings­ formen omförmälda ändamål, inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen. Ur protokollet:

Cour. Falkenberg.

’) Dessa bilagor hava här uteslutits. De äro lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen med undantag av att 76 § första stycket i förslaget till lag om sam­ hällets barnavård bär följande lydelse: »Förseelse, som i detta kapitel avses, må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej av målsägande till åtal angives eller vederbörande barnavårdsnämnd anmäler förseelsen till åtal.»

254 Kung! Maj:ts proposition nr 150.

Utdrag av protokollet , hållet i Kungl. Maj ds lagråd den 18 mars 1824.

Närvarande: justitierådet Sundberg, regeringsrådet Thulin, justitierådet Stenberg, justitierådet Köersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över social­ ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 29 februari 1924, hade Kungl. Maj.t förordnat, att lagrådets yttrande skulle, för det i § 87 regeringsformen omförinälda ändamål, inhämtas över upprättat för­ slag till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling. Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av revisionssekreteraren Ragnar von Koch. Regeringsrådet Thulin yttrade: Om, pa sätt i motiven antydes, med »vederbörande barnavårdsnämnd» avses barnavårdsnämnden på platsen, synes detta böra få ett tydligare uttryck. I övrigt har jag mot förslaget intet att erinra. Lagrådets övriga ledamöter lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kungl, Maj:ts proposition nr 150. 255

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-RegeriUn i stats­ rådet å Stockholms slott den 19 mars 1924.

Närvarande: Statsministern T rygger , ministern för utrikes ärendena friherre M arks von W urtemberg , statsråden M alm , E keberg , B eskow , M almeoth , H asselrot , S tridsberg , L ubeck , C lason , W ohlin , P ettersson .

Efter gemensam beredning med cheferna för jnstitie- och ecklesiastik­ departementen anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Malm, lagrådets den 18 mars 1924 avgivna utlåtande över det den 29 februari 1924 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling. Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden: Yad en ledamot av lagrådet erinrat med avseende å förslagets övergångs­ bestämmelser torde icke böra föranleda ändring i förslaget. I anledning av en inom lagrådet framställd erinran mot det på före­ dragning av chefen för justitiedepartementet den 29 februari 1924 till lag­ rådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen har i berörda förslag den ändring vidtagits, att såsom förut­ sättning för åklagares rätt att föra talan å vissa i nämnda lagrum omförmälda brott uppställts icke att brotten av åklagaren anmälas till åtal utan att de av nämnden angivas till åtal. En motsvarande ändring har synts mig böra vidtagas i 76 § av det utav mig framlagda förslaget till lag om samhällets barnavård. Föredraganden uppläser härefter det sålunda ändrade förslaget och hem­ ställer, att detsamma ävensom förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling samt de jäm­ väl av honom framlagda förslagen till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården och till lag om ändrad lydelse av 33 § i lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund, i vilka sistnämnda trenne förslag icke någon ändring skett, måtte genom proposition före­ läggas riksdagen till antagande. Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar. Ur protokollet: Carl Stälhammar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 1

Bilaga 1.

Utkast

till

Kungörelse

om statsbidrag till vissa kostnader enligt lagen om samhällets barnavård m. m.

Härigenom förordnas som följer:

Om statsbidrag

1 §• Barnavårdsnämnd äger för barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran men ej är skyddshemselev, uppbära årligt statsbidrag, om barnet överlämnats till enskilt hem, med 50 kronor och, om det överlämnats till barnhem, med 80 kronor, eller det lägre belopp, vartill kostnaden i någotdera fallet uppgått. 2 §■ Styrelse för skyddshem äger för skyddshemselev uppbära årligt stats­ bidrag, om eleven uppfostras inom skyddshemmet, med 200 kronor och, om han uppfostras utom detsamma, med 50 kronor, eller det lägre be­ lopp, vartill i någotdera fallet kostnaden uppgått.

3 §■ 1 . Ansökning om statsbidrag göres i Stockholm hos statskontoret och i övriga delar av riket hos länsstyrelsen. Ansökningen skall för tidsperiod från och med den 1 juli ett år till och med den 30 juni påföljande år göras före utgången av augusti månad närmast efter den tidsperiod, för vilken bidrag sökes, samt innehålla upp­ gifter enligt särskilt givna föreskrifter. 2. Då statsbidrag första gången sökes för visst barn, och beslutet om omhändertagandet ej varit jämlikt 25 § 2 mom. i ovannämnda lag under­ ställt länsstyrelsens prövning, skola vid ansökningen fogas handlingarna rörande omhändertagandet.

4 §• Sedan ansökan om statsbidrag jämte därvid fogade handlingar granskats, i fall, som avses i 1 §, av barnavårdskonsulent, och i fall, varom i 2 § sägs, av skyddskemsinspektören, underkastas ansökningen ytterligare gransk­ ning av statskontoret eller länsstyrelsen, som, därest de för statsbidrags utgående gällande betingelserna äro för handen, utbetalar detsamma. Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 112 käft. (Nr 150.) 197223 17

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

5 §• Har barnavårdsnämnd uppburit ersättning jämlikt 68 § i ovannämnda lag, och överstiger ersättningsbeloppet, då fråga är om skyddshemselev, skyddshemsavgiften och i annat fall kommunens egen kostnad, skall över­ skottet av nämnden till statsverket redovisas i näst därefter ingående rekvisition av statsbidrag. 6 §• Statskontoret och länsstyrelserna hava att före november månads utgång till Kungl. Maj:t inkomma med uppgift å de statsbidrag, som utbetalats för nästföregående i 3 § avsedda tidsperiod.

Om skyddshemsavgift.

7 §■ Styrelse för skyddshem äger av vederbörande barnavårdsnämnd för skyddshemselev uppbära årlig skyddshemsavgift, om eleven uppfostras inom skyddshemmet, med 1,000 kronor och, om han uppfostras utom detsamma, med 300 kronor, eller det lägre belopp, vartill i någotdera fallet kostnaden uppgått efter avdrag av statsbidraget.

8 §• Barnavårdsnämnden äger erhålla ersättning för av nämnden erlagd skyddshemsavgift enligt följande grunder: 1. Ersättningsbelopp, som nämnden jämlikt 68 § i ovannämnda lag uppburit, tillfaller nämnden. 2. Nämnden vidkännes, för år räknat, därest eleven uppfostrats inom skyddshem, högst 300 kronor och, därest han uppfostrats utom skydds­ hem, högst 75 kronor, med rätt dock för nämnden att härifrån njuta avdrag med ett belopp, motsvarande */2 av vad nämnden jämlikt berörda lagrum uppburit. 3. För därefter återstående del av skyddshemsavgiften erhåller nämn­ den ersättning av det landsting, som jämlikt 64 § i omförmälda lag är skyldigt lämna bidrag till kostnaden.

Om enskildas ersättningsskyldighet.

9 §• Ersättning av enskild jämlikt 68 § i ovannämnda lag må ej i något fall uttagas med högre belopp än 960 kronor för år räknat.

Kungl. Majlts proposition nr 150. 3

Exempel, utvisande skyddshemsavgiftens fördelning enligt 8 §.

Exempel 1, utvisande fördelning av skyddshemsavgift å 1,000 kronor för elev inom skyddshem.

Ersättning 0 100 200 800 900 av enskild

Barnavårds­

o o 200 _

O

300 250 300 - - 200 300 0 300 — — 0 300 — 0

C 1 .i II

och 2 2 2 2

| 400j Summa 1000 900 800 40

Exempel 2, utvisande fördelning av skyddshemsavgift å 300 kronor för villkorligt utskriven elev.

Ersättning 0 50 100 150 200 300 av enskild

Barnavårds­ och 2 2 2 2 2 Landsting ... 225 200 175 150 100 0 Summa 300 250 200 150 100 o

Kung], Maj:ts proposition nr 150. 1

Bilaga 2.

Sammandrag av yttranden över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag om den offentliga barnavården m. fl. författningar.

Förslag till lag om den offentliga barnavården.

Förslaget i allmänhet och dess huvudprinciper.

1. Överståihållarämbetet: Man torde i allmänhet vara ense därom, att samhällets omvårdnad om barnen bör sträcka sig längre än vad för närvarande är fallet i vårt land. Kommitténs förslag att i varje barnavårdssamhälle skall finnas en barnavårdsnämnd, som uteslutande skall sysselsätta sig med ärenden av ifråga­ varande beskaffenhet, är tydligen ägnat att i hög grad befrämja en god barna­ vård. Man bliver därigenom i tillfälle att utse personer, som äga de särskilda förutsättningar, vilka erfordras för att rätt uppfylla ett dylikt kall. Är man således ense härom, så gå meningarna så mycket mer i sär, då det gäller kommitténs förslag att överflytta hela den ekonomiska understödsverk samheten i fråga om barnavården från fattigvårdsstyrelserna till barnavårds­ nämnderna med bestämmelser tillika, som skulle medföra, att en del av de utav barnavårdsnämnderna bestridda kostnader icke erhålla fattigvårds karaktär. Redan detta, att fattigvårdsstyrelserna icke vidare skulle få ha i sin hand hela den ekonomiska understödsverksamheten, är ägnat att väcka betänklighet. Inom dessa styrelser har under årens lopp bildats en av erfarenheten utformad praxis. Man hjälper, där nöden så kräver, men man har lärt sig att hjälpa med förstånd. Bleve nu denna ekonomiska hjälpverksamhet i fråga om barnen överflyttad till barnavårdsnämnderna, så kunde det inträffa, antingen att barnavårdssamhällena i nämnderna invalde personer, som i sin iver att hjälpa barnen glömde allt vad ekonomi hette, eller också att samhällena av fruktan, att så skulle ske, i barna­ vårdsnämnderna insatte allenast personer, som vore intresserade endast av den ekonomiska sidan. Intetdera vore, naturligen, lyckligt. Vida betänkligare synas emellertid de bestämmelser vara, vilka skulle föran­ leda till att icke kostnaden för barnavård skulle få fattigvårds karaktär. När den nya fattigvårdslagen antogs, så enades man om att i 64 § där fastslå de fall, då fattigvårdssamhälle skulle äga att anslå särskilda medel till fattigvårdsstyrelsernas förfogande utan att beviljande av hjälp från dessa medel skulle, om samhället så bestämde, medföra den ersättningsskyldighet, varom stadgas i 62 och 63 §§ av samma lag. Dessa fall voro kostnader för vård å sjukvårds­ inrättning eller å förbättrings- eller uppfostringsanstalt, till åtgärder för före­ byggande av framtida fattigvårdsbehov, eller för åtgärder, som vidtoges, om på grund av missväxt, annan allmännare olycka eller av förhållanden utom riket vållad allmän kristid nöd i större utsträckning kunde befaras uppkomma inom fattigvårdssamhället. Dessa fall voro, enligt riksdagens då fattade beslut, de enda, då medel skulle få av en kommun anslås till kommunmedlemmars under­ stöd utan att understödet skulle få fattigvårds karaktär. Från denna regel, som ju tillika innebär att hjälp i de omnämnda undantagsfallen bör lämnas av fattigvårdsstyrelserna utan att därvid den nämnda ersättningsskyldigheten före­ ligger, har man redan vid upprepade tillfällen avvikit och söker i det nu före­ liggande lagförslaget att ytterligare avvika. Anledningen härtill är säkerligen att söka i medvetandet om den gamla obenägenheten att anlita fattigvården. Till en dylik obenägenhet synes dock hänsyn icke böra tagas. De personer,

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

som måste av det allmänna hjälpas, höra lära sig att det icke i och för sig är en skam att mottaga hjälp av fattigvården. Skammen drabbar endast den, som genom eget förvållande försatt sig i den belägenhet, att han och hans närmaste, vilka han är skyldig att underhålla, måste anlita fattigvården. Varje steg i den riktning, som uti ifrågavarande avseende av fattigvårdskommittén föresla­ gits, är ägnat att vidmakthålla och underblåsa föreställningen om att hjälpen från den allmänna fattigvården är mindervärdig i jämförelse med annat stöd från det allmänna och verkar följaktligen i en riktning, som icke är önskvärd. Kommitténs förslag i denna del har också framkallat reservation av två ledamöter i kommittén samt mötts av erinringar såväl av fattigvårdsinspektören i Stockholm som av stadens fattigvårdsnämnd. Under åberopande av vad ovan blivit anfört får jämväl överståthållarämbetet avstyrka kommitténs berörda för­ slag och således hemställa, att kommunernas ekonomiska understödsverksamhet allt fortfarande i dess helhet varder förlagd till fattigvårdsstvrelserna.

Kommitténs hela betänkande bär vittne om ett brinnande intresse för barna­ vården, men det synes hava varit önskligt, att kommittén mera än som skett tagit hänsyn till de ekonomiska påföljderna för samhället av dess förslag. Slutligen kan överståthållarämbetet icke undertrycka sin undran över om en lag om den offentliga barnavården jämte följ dförfattningar nödvändigtvis skall behöva vara så vidlyftig, att för den erfordras 90 trycksidor samt för de åtföl­ jande motiverna 418 sidor. När man så skriver, har man kommit långt ifrån 1734 års lagstiftares lapidarstil. 2. Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen vill såsom allmänt omdöme om kommitténs förslag uttala, att detsamma i väsentliga delar på ett synnerligen erkännansvärt sätt uppdragit riktlinjerna för en sådan utveckling av den offent­ liga barnavården, som det svenska samhället måste eftersträva. Det är efter länsstyrelsens mening nödvändigt att ej blott bättre systematisera hittillsvarande bestämmelser på detta område, utan även utvidga dem i huvudsak enligt de grunder som kommittén utstakat, och ej mindre att sammanföra kommunernas barnavård under enhetligt arbetande organ. Trots sin principiella anslutning till dessa bärande grundtankar i kommitténs förslag nödgas länsstyrelsen emellertid draga i tvivelsmål, att desamma blivit i förslaget så genomarbetade, att det kan i sin förevarande form läggas till grund för en ny barnavårdslagstiftning. Tidsförhållandena äro sådana, att en social lagstiftning av denna räckvidd och omfattning kräver synnerlig omsikt och varsamhet, om den skall kunna icke blott bringas till beslut av statsmak­ terna, utan också genomföras på ett tillfredsställande sätt. Redan kostnads­ frågan blir i nuvarande ekonomiska betryck mycket allvarlig för både stat, landsting och kommuner, och det måste betecknas såsom en betänklig brist i förslaget att detta i en så viktig punkt ej ger tillräcklig ledning. Länets lands­ ting har för sin del uttalat sig emot så väl de nya utgifter, vilka skulle föran­ ledas av de föreslagna ungdomsråden, som de ekonomiska bördor, vilka skulle följa av kommittéförslagets bestämmelser om upprättande av skyddshem; staten torde under nuvarande förhållanden svårligen kunna åtaga sig att lämna bidrag till barnavården i den utsträckning kommittén förordat; och även kommunerna lära rygga tillbaka för de kostnader förslaget för dem kan innebära, i all syn­ nerhet som ingen beräkning av dessa kostnader låter sig göras på grund av kommitténs utredning. Härtill kommer, att kommitténs organisationsplan, om också byggd på en riktig princip, synes ägnad att i vissa avseenden väcka starka betänkligheter. 3. Länsstyrelsen i Uppsala län: Det remitterade förslaget synes länsstyrelsen vara i vissa avseenden typiskt såsom frukt av ett intresserat och på speciell sakkunskap byggt kommittéarbete. Det är i och för sig måhända närmast en förtjänst, att kom-

Kungl. Mcij:ts proposition nr 150. 3

mitterade levat sig in i den särskilda uppgiften med en hängivenhet, som kommit dem att, när det gäller samhällets intresse av en god barnavård, anse alla upp­ offringar vara ringa och alla svårigheter blott skapade att övervinnas samt att icke rygga tillbaka för även mycket djupgående ingrepp från det allmännas sida. Men uppenbarligen erfordras för ett sådant förslag en efterföljande granskning ur allmännare synpunkter och med mångsidigare avvägande mot varandra av olika intressen. Den nutida kvantitativt storartade lagstiftningen kräver mycket av både myn­ digheter och enskilda. Det är att befara, att man ganska snabbt närmar sig den gräns, bortom vilken förmågan att uppfatta och tillägna sig lagbuden kommer att brista, i trots av den hjälp, som även mångfaldigade konsulenter och inspek­ törer kunna lämna. Härav skulle följa, att vissa lagar finge en övervägande dekorativ betydelse, vilket tydligen icke kan anses tillfyllestgörande. Sedan uppställningen av den föreslagna lagen lämnar rum för vissa önskningar. Ett stort antal paragrafer, fyllande de första kapitlen, meddela, under uttryck­ liga eller underförstådda hänvisningar framåt, organisatoriska bestämmelser, innan man får veta, vilken verksamhet det egentligen är fråga om. Detta för­ hållande, oskadligt för den, som äger en sakkunskap jämförlig med kommittéledamöternas, måste för olärda medföra vissa svårigheter. Å samma dessvärre talrika kategori lägges en avsevärd börda även därigenom, att så ofta parallellbestämmelser till fattigvårdslagstiftningen meddelas och att sålunda två serier lagbud måste inläras, hållas i sär och tillämpas. 4. Länsstyrelsen i Södermanlands län: Det är ett synnerligen gott och samhällsgagnande verk, som kommitterade utfört i och med framläggandet av sitt be­ tänkande och de detsamma åtföljande lagförslagen; men kommitterades majoritet har enligt länsstyrelsens uppfattning gått längre, än av omständigheterna varit påkallat.

I nu förevarande fall vill icke länsstyrelsen påstå, att de med förslagets genom­ förande förenade kostnaderna skulle överstiga det tänkbaras gränser, utan endast göra gällande, att ett lika gott eller åtminstone fullt tillfredsställande resultat kan vinnas, utan att det allmänna behöver betungas med nya utgifter i så hög grad, som föreslagits, samt utan att förut banade vägar behöva övergivas för nya och oprövade. Tillräckligt bärande skäl hava icke förebragts för att med lämnande av det beståendes grund överflytta en viss art av understödsverksamheten, nämligen den som gäller sådana barn, vilka behöva vård annorstädes än i det egna hem­ met, från fattigvårdsstyrelserna till andra myndigheter, som visserligen i teorien, men näppeligen annat än i undantagsfall i verkligheten skulle sitta inne med större förutsättningar att bevaka barnets bästa. Än mindre skäl finnes för att, såsom föreslagits, lösrycka även understöd åt ensamstående moder, som i regeln skulle hava barnet i egen vård, från fattigvårdsstyrelsernas verksamhetsområde. I själva verket torde det vara inom de nuvarande fattigvårdsstyrelserna, som man har att söka det livligaste intresset för och den största erfarenheten av den vård, som i dylika fall bör komma barn till del. Kommittémajoriteten synes göra den åsikten till sin, att det ligger vikt uppå, att samhällets barnavårdsbidrag till ensamstående moder icke gent emot henne får anses som fattigvård. Det erkännes visserligen att frågan kommit i annat läge än förut genom de ändringar, som vidtagits i fattigvårdslagstiftningen i fråga om inverkan av åtnjuten fattigvård, samt i de författningar, som beröra den politiska och kommunala rösträtten. Men kvar står, säges i den allmänna motiveringen å sidan 49, att fattigvårdssamhället mot modern erhåller vissa anspråk på ersättning, vilket kan synas hårt. Man torde få lägga särskild ton­ vikt på ordet synas för att kunna skriva under detta omdöme, ty med hänsyn

4 KungI. Maj:ts proposition nr 15(J.

till formuleringen av 63 och 65 §§ i fattigvårdslagen, torde med ganska stor säkerhet kunna antagas, att ett utkrävande av ersättningsskyldigheten i verk­ ligheten icke skall förekomma annat än, när intet som helst skäl till eftergift föreligger. Det är onödigt att av denna orsak överflytta frågan om understöd åt ensamstående moder från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden. Håller man ovillkorligen på att uttryckligen fritaga sådan understödstagare från ersätt­ ningsskyldighet, kan bestämmelsen därom få inflyta i fattigvårdslagen, men det kan ifrågasättas, om det icke är rättvisare att ha kvar möjligheten att utkräva ersättning för sådana fall, där avgjorda skäl till äventyrs kunna tala för ett utkrävande. Påståendet å sidan 33 i motiven, att det vid en centralisering av barnavården ej kan tänkas att lägga uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försum­ made barn samt uppsikten över fosterbarnen under en myndighet med i huvud­ sak andra uppgifter och att det följaktligen icke kan komma ifråga att hänföra de nämnda båda uppgifterna till fattigvårdsmyndigheten, står där fullständigt naket utan försök till bevisning. Detsamma gäller om det å sidan 35 uttalade omdömet, att sambandet mellan fattigvårdsstyrelsernas verksamhet för direkt understödjande av barn och uppgiften att uppfostra vanartade och i sedligt av­ seende försummade barn måste anses vara starkare än det, som finnes mellan förstberörda verksamhet och fattigvårdens understödsverksamhet i övrigt. Det läge väl närmare till hands att fästa mindre avseende vid den yttre likheten, att det i de båda första fallen gäller barn, än vid verksamhetens innehåll, som är fattigvård i de båda grenarna av understödsverksamhet och uppfostran be­ träffande de vanartade och i sedligt avseende försummade barnen. Det förefaller, som om kravet på ett sönderbrytande av fattigvårdsstyrelsernas invanda verksamhetssfär skulle omedvetet bottna i något annat. Det existerar nämligen sedan länge inom breda lager av befolkningen en viss rädsla för allt vad fattigvård heter; och ursprungligen har nog denna känsla haft åtskilligt fog för sig. Men det målmedvetna arbete, som på senare tid nedlagts på fattigvårdsväsendets förbättrande, bör nu hava bringat saken så långt, att uppfatt­ ningen ifråga kan bliva en övervunnen ståndpunkt. En liknande rädsla hystes förr i världen för lasaretten, men numera har förståelsen för deras välsignelsebringande verksamhet vaknat och man anlitar dem så ivrigt, att de, trots ökat antal platser, ständigt äro överbelagda. Det kan ifrågasättas, om det ej varit medvetandet om avogheten mot namnet fattigvård, som förmått kommittémajori­ teten att så ivrigt förorda barnavårdens centraliserande hos barnavårdsnämnderna, då man nämligen fruktat att ej kunna vinna allmänhetens förtroende för en verksamhet, som lades i fattigvårdens hand. Men så får man väl ej misströsta om framåtskridandet och upplysningen. Det bör ej vara omöjligare att ingjuta ett levande intresse för uppgiften i fattigvårdsstyrelser än i barnavårdsnämnder; och den vidskepliga avskyn för fattigvården kan försvinna med bättre insikt om att det är samhällets plikt att hjälpa och att det ej är någon skam att vara fattig annat än i den man behovet är självförvållat och skammen sålunda drab­ bar ej fattigdomen i och för sig utan vad som orsakat den, såsom lättja, drycken­ skap, utsvävningar. Det är ej huvudsaken vad hjälpen kallas eller vilken myn­ dighet som ger den, utan att hjälpen erhålles i rätt tid och i erforderlig om­ fattning.

Länsstyrelsen vill fasthålla, att ett utbrytande av viss del av fattigvårds­ styrelsernas verksamhet — vilket, enligt vad kommittén själv erkänner, kan vålla en hel del svårigheter — icke bör äga rum, så länge det icke visats, att några verkliga fördelar från barnavårdens synpunkt därigenom vinnas. Det har med skäl framhållits såsom önskvärt, att barnavårdsnämnderna icke måtte i någon större utsträckning betungas med ekonomiska frågor, enär detta skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 5

slappa intresset för deras huvudsakliga uppgift. Därför låter också redan kom­ mittémajoriteten vissa i samband med fattigunderstöd åt barn stående åliggan­ den fortfarande skötas av fattigvårdsstyrelserna. Bland annat skall ju fattigvårdsstyrelsen ersätta barnavårdsnämnden viss del av dess utgifter samt sedan vidtaga åtgärder för erhållande av gottgörelse härför av annan kommun, lands­ ting, staten eller enskilda. Att utsträcka denna inkrånglade form av arbetsför­ delning längre, än oundgängligen nödigt är, kan ej tillrådas; och det här ovan nyss anförda skälet talar för att i den större utsträckning reservanterna före­ slagit, begagna sig av fattigvårdsstyrelsernas sedan länge förvärvade erfarenhet på området. Att barnavårdsintressena härigenom skulle åsidosättas, behöver ej befaras, om man vidhåller det krav på intimt samarbete mellan ifrågavarande två myndigheter, som måste uppställas, vilken lösning frågan än erhåller.

Länsstyrelsen ansluter sig i fortsättningen av sitt yttrande i huvudsak till reservanterna Björklund och Magnusson samt anför vidare: Därest någon be­ stämmelse i de delar av barnavårdslagen eller av kommittémajoriteten framlagda författningsförslag i övrigt, som icke upptagits av reservanterna, skulle anses vara av väsentlig betydelse för tryggandet av en god barnavård —- och har länsstyrelsen härvid särskilt tänkt på kapitlet om barn till ensamstående moder — lär hinder icke möta mot infogande av en sådan bestämmelse i fattigvårds­ lagen eller annan författning, där den kan finnas höra hemma. 5. Länsstyrelsen i Östergötlands län: Vid granskning av det föreliggande lagförsla­ get har länsstyrelsen ej kunnat undgå att finna, att detsamma utarbetats med stor grundlighet och sakkännedom samt vittnar om ett allvarligt uppsåt att söka på bästa sätt lösa det komplicerade spörsmålet rörande åstadkommande av en effektiv och tidsenlig barnavårdslagstiftning. Om länsstyrelsen i trots härav ej anser sig kunna till alla delar förorda förslaget till genomförande, beror detta huvud­ sakligen -därpå, att man, enligt länsstyrelsens uppfattning, särskilt under nu­ varande depressionstider, måste så långt möjligt är söka undvika inrättandet av nya institutioner och organisationer, som draga med sig störa kostnader, vartill kommer, att de svårigheter, som redan nu göra sig gällande, särskilt i de mindre kommunerna, i fråga om möjligheten att erhålla kompetenta och intresserade personer till alla kommunala uppdrag måste tagas i betraktande.

Vad kommittén ur synpunkten av att åstadkomma större enhetlighet och bättre skötsel av de till barnavården hörande angelägenheterna föreslår i fråga om sammanförande av all lagstiftning rörande barnavården i en författning och hithörande ärendens förening hos en kommunal myndighet, finner länsstyrelsen synnerligen välbetänkt. Huruvida emellertid alla landets kommuner, sålunda även de minsta, där sällan eller aldrig ärenden angående barnavård förekomma, böra genom lag tillförbindas att bilda s. k. barnavårdssamhällen med särskilda barnavårdsnämnder, anser länsstyrelsen tvivelaktigt, men vill dock ej bestämt avstyrka en sådan anordning, ehuruväl en viss frihet härvidlag utan egentlig olägenhet synes hava kunnat lämnas kommunerna. I detta sammanhang vill länsstyrelsen uttala sin anslutning till de särskilt från fattigvårdshåll fram­ komna betänkligheterna mot uppdelningen av kommunernas understödsverksamhet av barn på såväl fattigvårdsstyrelserna som barnavårdsnämnderna, varigenom slitningar mellan dessa bägge myndigheter lätt kunna uppstå, varjämte särskilt i de stora kommunerna anställande av stora och dyrbara tjänstemannakårer på båda hållen säkerligen skulle bliva nödvändigt. Förslagets bestämmelser härut­ innan synas i varje fall böra avfattas efter mera klara och tydliga linjer. Kommitténs förslag därom, att barnavårdsnämnderna få rätt att omhändertaga även fysiskt vanvårdade barn samt vanartade barn i åldern 15—18 år, vill länsstyrelsen på det livligaste tillstyrka, liksom ock den föreslagna rätten för vederbörande myndigheter att lämna understöd åt ensamstående mödrars barn.

6 Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

5 a. Länsstyrelsen i Jönköpings län: Ett sammanförande av alla barnavårdsärenden till enhetlig behandling av en enda nämnd skulle givetvis medföra stora fördelar.

Stadgandet i 46 § 2 mom., att den ålder, i vilken, barn kan omhändertagas och beredas skyddsuppfostran, utsträckes ända till 18 år, kunde medföra alltför stora kostnader, särskilt för städerna i och för uppförande av skyddshem. Stad­ gandet torde därför böra utgå ur förslaget. Såsom totalomdöme om förslaget kan sägas, att det är uppburet av ett livligt intresse för barnavårdens förbättrande, men att det icke synes hava tagit nödig hänsyn till ökade kostnader och de nuvarande betryckta tiderna. 6. Länsstyrelserna i Kronobergs och Kalmar län instämma med reservanterna Björklund och Magnusson. 7. Länsstyrelsen i Gottlands län: Yad först angår den föreslagna centralisationen av barnavården torde otvivelaktigt ett förenande under en och samma myndighet av det huvudsakligaste av vad som rörer barnavården erbjuda stora fördelar i åtskilliga hänseenden och vara eftersträvansvärt. Det sätt, varpå kommittén löst denna fråga, torde emellertid i avseende å barnavårdsnämndens och fattigvårdsstyrelsens inbördes ställning vara ägnat att åstadkomma förvecklingar. Så skola de utgifter, om vilka barnavårdsnämnden beslutar, i eu betydande utsträck­ ning gottgöras av fattigvårdsstyrelsen. Och fattigvårdsstyrelsen får i flera hän­ seenden tjänstgöra som verkställare av barnavårdsnämndens beslut. Det synes länsstyrelsen önskligt att dessa bägge myndigheter var för sig er hålla eu i görligaste mån självständig ställning, att alltså de medel, barnavårds­ nämnden behöver för sin verksamhet, direkt ställas till nämndens förfogande av kommunen samt att nämnden såvitt sig göra låter själv får bringa sina beslut i hela dess vidd till verkställighet. Under berörda förutsättning vill länsstyrelsen förorda förslaget i vad angår barnavårdsnämndens verksamhetsområde, dock att anordningen göres obligatorisk endast för de större samhällena.

Vidkommande den för befrämjande av barnavården föreslagna utvidgningen av understödsverksamheten äro bestämmelser av det slag som innehållas i 10 kap. av förslaget helt visst av ett verkligt behov påkallade. Och kommitténs förslag att statsbidrag för ändamålet skola lämnas torde såväl för lättnad av kommunernas börda som för effektiviteten av berörda bestämmelser vara välbe­ tänkt, även om den utgift, som härigenom drabbar statsverket, blir ganska be­ tydande. 8. Länsstyrelsen i Blekinge län: Kommitterade hava med tillmötesgående av från några håll uttalade önskemål ansett sig böra utgå ifrån att all offentlig barna­ vård skulle i första instans handhavas av en myndighet. Delvis kan nog denna princip anses hava ett visst berättigande, men särskilt beträffande den under­ stödjande verksamheten kunna konsekvenserna bliva mindre tilltalande. I fråga om offentligt understöd hava ju kommunerna sina givna organ i fattigvårdsstyrelserna och en uppdelning av understödsverksamheten mellan två kommunala institutioner måste medföra vissa betänkligheter. Den allmänna uppfattningen har alltmera stadgat sig i den riktningen att ett sammanförande av ensartad verksamhet till ett och samma organ är att anse såsom fördelaktigt. Så hava under senare åren inom den frivilliga hjälpverksamheten strävandena gått ut på åstadkommande av ett intimare samarbete emellan och alltså en centralisering av de olika välgörenhetssammanslutningarnas verksamhet, varigenom man för­ väntar sig ett lyckligare resultat. Länsstyrelsen håller alltså före, att kommit­ terade pålagt barnavårdsnämnderna en alltför omfattande uppgift till förfång särskilt för enhetligheten i den legala understödsverksamheten. Redan av denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. /

anledning anser länsstyrelsen det förslag, som framlagts i herrar Olof Björklunds och E. O. Magnussons reservation vara att föredraga.

Anmärkningar hava framställts mot nuvarande organisation för barnavården, anmärkningar delvis berättigade men till stor del säkerligen överdrivna, men redan den omständigheten, att i varje kommun skulle finnas en barnavårdsnämnd utan sammanblandning med skolstyrelsen utgör ett gott steg framåt i rätt riktning.

Enligt länsstyrelsens förmenande bör det av reservanterna herrar Björklund och Magnusson framlagda förslaget, vilket är betydligt enklare och synes till­ fyllest för ändamålet, läggas till grund för ändrad lagstiftning i ämnet. 9. Länsstyrelsen i Kristianstads län: 10 kapitlet, avseende understöd för vård av barn till ensamstående moder m. m., bör enligt länsstyrelsens mening utgå ur lagen. De befogenheter, som i detta kapitel tillerkännas barnavårdsnämnd, torde nämligen böra ankomma på vederbörande fattigvårdsstyrelse; och i den mån ett barnavårdsnämndens ingripande i förhållanden, som beröras i nämnda kapitel, kan anses påkallat, torde barnavårdsnämnden kunna härleda befogenhet därtill från bestämmelserna i 6 kapitlet om omhändertagande av värnlösa barn och barn, som eljest behöva vård utom hemmet. 10. Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen finner lagförslaget välbetänkt sär­ skilt i vad det avser att förlägga tillsynen över barnavården under ett gemen­ samt organ och att möjliggöra ingripande i fråga om barnavård på åtskilliga områden, där enligt gällande lagstiftning sådant ej för närvarande kali ske. Emellertid torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke i sistnämnda avseende förslaget går väl långt och utsträcker barnavårdsnämndens uppgifter utöver gränserna för nämndens förmåga. Enligt 36 § skall det nämligen åligga barna­ vårdsnämnden att omhändertaga barn, som vistas hos föräldrarna men på grund av förhållandena i hemmet befinnas icke erhålla tillfredsställande vård och uppfostran. Till en början kan uttrycket »tillfredsställande vård och uppfostran» givetvis lämna rum för synnerligt växlande tolkning och för en godtycklig tilllämpning. Härav följer, att slitningar mellan fattigvårdsstyrelsen och barna­ vårdsnämnden näppeligen kunna undvikas. Beror missförhållandet enbart på hemmets fattigdom, synes det vara fattigvårdsstyrelsens uppgift att träda emellan, men självfallet är, att fattigdomen i och för sig medför, att barnens vård lider, vadan barnavårdsnämnden å sin sida även kan finna sig uppfordrad att inskrida och omhändertaga barnen. Men frånsett det svävande i lagrummets formulering har detsamma en knappast överskådlig räckvidd. Talrika måste de hem vara, där barnens vård och uppfostran icke är tillfredsställande, och den skara barn, som på grund av lagrummets bestämmelser skulle omhändertagas, skulle icke kunna beredas vård i enskilda hem eller på barnhem. Det är redan nu förenat med stora svårig­ heter att finna fosterhem, lämpliga att mottaga barn, som skiljas från hemmet, och barnhemmen måste givas en ansenlig omfattning för att bliva tillräckliga för ändamålet. För övrigt är det eu betänklig åtgärd att rycka ett barn från föräldrahemmet och bör endast i tvingande fall vidtagas. Länsstyrelsen håller alltså före, att ovan nämnda lagrum bör givas en sådan lydelse, att gränserna mellan fattigvårdsstyrelsens och barnavårdsnämndens be­ fogenhet närmare utstakas och barnavårdsnämndens uppgift begränsas till skälig omfattning. Enligt 10 kapitlet av förslaget äro, beträffande understöd åt ensamstående moder, rena fattigvårdsuppgifter uppdragna åt barnavårdsnämnden. Det kan ifrågasättas, huruvida denna anordning är lämplig. Dels ökas nämligen där­ igenom mängden av de tillräckligt många bestyr, som skola påvila barnavårds-

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

nämnden, och dels kan barnavårdsnämnden knappast antagas vara fullt skickad och äga lämpliga organ för de undersökningar, som erfordras. — Anledning saknas icke heller befara, att i den mån undersökningen bedrives utan vederbörlig skärpa, detta kan medföra, att moderns känsla av ansvar för sitt barn slappas, och att hon i förekommande fall frestas hemlighålla barnafadern. 11. Länsstyrelsen i Hallands län: I avseende å önskemålet av barnavårdsärendenas centralisering hos viss kommunal myndighet instämmer länsstyrelsen med kommittén. 12. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Förslagets bärande princip, centrali­ sering av den offentliga barnavården, finner länsstyrelsen riktig, och de huvud­ grunder, varpå förslaget i övrigt vilar: beredande av ökat fosterbarnsskydd, möjlig­ görande av barns omhändertagande i fall av fysisk vanvård samt åldersgränsens förskjutning uppåt för dem, som må bliva föremål för skyddsuppfostran, äro även såsom avseende förverkligandet av gamla önskemål enligt länsstyrelsens mening väl ägnade för en blivande lagstiftning i ämnet.

En betänklig sida av förslaget är det sätt, varpå detsamma sökt lösa frågan om den understödsverksamhet, som med barnavården äger sammanhang, samt om förhållandet mellan barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse. Denna del av förslaget har ur fattigvårdssynpunkt ingående behandlats av fattigvårdsdirektören i Göteborg i dennes vid stadsfullmäktiges i staden avgivna utlåtande fogade yttrande, och de betänkligheter denne där uttalar synes länsstyrelsen väl grundade. I vad mån direkt understödsverksamhet skall åligga barnavårdsnämnd eller fattigvårdsstyrelse torde icke kunna göras beroende, såsom 10 kap. av förslaget förutsätter, av huruvida det barn, varom i det särskilda fallet är fråga, tillhör någon viss kategori. Principiellt vore väl mest tilltalande, om det kunde så ordnas, att barnavårdsnämnden finge hand om de understödsfall, då understödets väsentliga ändamål vore att förebygga behovet av direkt barnavård, särskilt skyddsuppfostran. Då gränsen emellertid torde bliva alltför svår att draga, synes vara lämpligast, att samtliga understödsfall fortfarande bibehållas under fattig­ vården; ständiga tvister mellan barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse skulle säkerligen eljest bliva oundvikliga. Vad beträffar det i 85 § upptagna förslaget om moderskapshjälp åt ogift moder synes detta betänkligt icke blott med hän­ syn till nu nämnda synpunkter utan jämväl i betraktande därav, att dess upp­ höjande till lag skulle komma att föregripa pågående utredningar angående den i paragrafen avsedda frågans lösning i annan ordning. Överhuvud lider förslaget av en stor oklarhet, när det gäller uppdragande av gränserna mellan barnavårdsnämnds och fattigvårdsstyrelses arbetsområden. En omarbetning, särskilt av dess 6 kap., torde ur denna synpunkt vara väl behövlig. Då emellertid gränsfall alltid måste uppkomma, och då givetvis barnavård och fattigvård alltid komma att med varandra äga nära sammanhang, är det givetvis av nöden, att ett gott samarbete mellan barnavårdens och fattigvårdens målsmän säkerställes. För detta ändamål synes det erforderligt, att 2 mom. av 65 § bortfaller, ävensom att den handräckningstjänst förslaget åsyftar att ålägga fångvårdsstyrelse!! i förhållande till barnavårdsnämnden icke kommer till stånd. Vad sistnämnda fråga beträffar, torde barnavårdsnämnden böra själv såväl bära av dess beslut betingade kostnader som vidtagna åtgärder för utbekommande av vederbörliga ersättningar från stat, landsting, främmande barnavårdssamhälle eller enskild person. I avseende å nu nämnda kostnader och ersättningar innehåller lagförslagets 12 kap. en del föreskrifter, som förefalla i hög grad betänkliga. Sålunda har den privilegierade ställning, som förslagets 10 kap. velat tillerkänna ensam-

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 9

stående moder, här utsträckts ända därhän, att sådan moder fullständigt befriats från ersättningsskyldighet i avseende å erhållet understöd, och vidare har i samband med det reglerande av barnavårdsnämnds och fattigvårdsstyrelses in­ bördes ställning, som förslaget sökt verkställa, tillämnats sådana bestämmelser, att rätten att utkräva gottgörelse för barnavårdskostnader hos en eventuellt ersättningsskyldig begränsats till allenast eu del av kostnaden. Att förslagets ståndpunkt härvidlag är förkastlig, torde till fullo framgå därav, att en tillämpning av detsamma skulle medföra, dels att en ogift moder ej sällan skulle erhålla en avsevärt bättre ställning än den gifta, dels ock att en fader, som försummade att fullgöra sina skyldigheter gent emot barnavårdsnämnden, skulle slippa billigare undan än den, som ordentligt uppfyllde sina åtaganden. Rätt att utkräva full ersättning i mån av tillgång torde såväl moraliskt som ur ren lämplighetsynpunkt vara det riktiga. Som ett allmänt omdöme om förslaget bör till sist framhållas, att detsamma är alltför detaljrikt och i alltför hög grad innehåller bestämmelser av rent reg­ lementarisk natur. En jämförelse mellan lagförslaget och det förslag till regle­ mente för barnavårdsnämnd, som åtföljer detsamma, torde till fullo bekräfta detta omdöme. Genom förkortning och koncentration skulle vinnas icke blott möjligheten till lättare anpassning efter de olikartade förhållandena inom olika stora och till befolkningens sammansättning skiljaktliga barnavårdssamhällen — ett önskemål, som särskilt framhållits av stadsfullmäktige i Göteborg — utan även ökad överskådlighet över lagtexten och därmed följande större lättillämplighet såväl för myndigheter som för barnavårdssamhällen. 13. Länsstyrelsen i Älvsborgs län instämmer i landstingets yttrande (se nedan). 14. Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Ehuru länsstyrelsen finner grundtanken i ifrågavarande lagförslag — centralisering av den offentliga barnavården genom ett sammanförande av bestämmelserna därom i en lag och överlämnande till en myndighet, barnavårdsnämnden, av de skilda uppgifter i fråga om kommunernas befattning med barnavården, vilka nu åligga flera olika myndigheter — till­ talande, anser sig länsstyrelsen dock böra ifrågasätta, om denna tanke kan på föreslaget sätt utan allt för stora olägenheter förverkligas. Särskilt synas all­ varliga betänkligheter kunna framställas mot det föreslagna överflyttandet å barnavårdsmyndigheten av en del av den kommunala understödsverksamheten. Ett sådant överflyttande skulle nämligen medföra, att understöd skulle få lämnas i vissa fall av fångvårdsstyrelse, i andra fall av barnavårdsnämnd och i några fall av båda dessa myndigheter samtidigt. Så skulle t. ex. om det gällde understöd åt ensamstående moder med barn vid moderns sjukdom fattigvårdsstyrelsen hava att lämna understöd åt modern under det att på barnavårds­ nämnden ankomme att lämna det bidrag, som krävdes för erforderlig vård åt barnet. Länsstyrelsen håller före, att genom en sådan splittring av den offent­ liga understödsverksamheten väsentliga olägenheter skulle tillskyndas såväl kommunerna som de understödsbehövande och ansluter sig i övrigt beträffande denna del av förslaget till vad av kommittéledamöterna Björklund och Magnusson i avgiven reservation anförts härom. 15. Länsstyrelsen i Värmlands län anser reservanterna Björklunds och Magnus­ sons förslag böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet. 16. Länsstyrelsen i Örebro län: Principen om samtliga barnavårdsärendens sam­ manförande till en myndighet innefattar otvivelaktigt beaktansvärda fördelar och bör därför genomföras så långt utan olägenhet ske kan. Emot förslaget att till barnavårdsnämnden överflytta hälsovårdsnämndens nuvarande åligganden ifråga om fosterbarnen, likasom mot att skolrådets — i dess egenskap av barnavårds­ nämnd — uppgifter beträffande de vanartade och sedligt försummade barnen uppdragas åt den nya nämnden, finnes sålunda icke något att invända. Däremot är förslaget, i vad detsamma avser att låta barnavårdsnämnden

10 Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

övertaga jämväl den fattigvårdsstyrelsen nu åliggande vården av andra barn än de nu nämnda, vilka behöva vårdas utom hemmet, enligt länsstyrelsens upp­ fattning ägnat att väcka betänkligheter; och finner länsstyrelsen sig i detta av­ seende böra instämma med vad av ledamöterna av kommittén Björklund och Magnusson i deras vid förslaget fogade reservation anförts. Vilka rent praktiska olägenheter, som komme att orsakas av understödsverksamhetens uppdelande på tvenne olika myndigheter, barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse, har av fattigvårdsstyrelsen i Örebro i dess yttrande utförligt upp­ visats. Enligt länsstyrelsens mening kräver frågan om lämpligt avgränsande av dessa båda myndigheters verksamhetsområden och särskilt om sättet för beslut och utbetalning av meddelade understöd förnyad utredning, innan avgörande härom bör träffas. 17. Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen anser det icke vara av be­ hovet påkallat eller ens lämpligt att, på sätt kommittén föreslår, uppdela fattig­ vården mellan fångvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd, utan vill i den delen biträda den av herrar Björklund och Magnusson avgivna reservationen. 18. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser lagförslaget vara av beskaffenhet att i dess väsentligaste delar böra upphöjas till lag. Länsstyrelsen anser dock därvid böra tagas under allvarligt övervägande, huruvida icke de i herrar Björklunds och Magnussons reservation framhållna synpunkter böra vinna beaktande. 19. Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Vid granskning av förslaget har länsstyrelsen funnit detsamma i stort sett vara väl ägnat att läggas till grund för en en­ hetlig barnavårdslagstiftning. Det synes länsstyrelsen lämpligt att, på sätt föreslagits, samtliga ärenden rörande barnavården sammanföras hos en myndig­ het, barnavårdsnämnden, och emot densammas föreslagna sammansättning, verk­ samhetsområde och åligganden torde enligt länsstyrelsens förmenande inga vä­ gande anmärkningar kunna framställas. 20. Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Vid den granskning, som länsstyrelsen varit i tillfälle ägna det föreliggande lagförslaget med tillhörande betänkande, har länsstyrelsen icke funnit anledning till erinran utan synes den föreslagna omorganisationen komma att medföra en väsentlig förbättring av den offentliga barnavården. Dock vill länsstyrelsen icke underlåta framhålla att den ifråga­ satta lagstiftningen synes komma att medföra avsevärda kostnader för lands­ tingen. Med hänsyn härtill och de synnerligen ökade krav, som de senaste åren ställts på landstingen, exempelvis genom den nya fattigvårdslagstiftningen och lagstiftningen angående epidemisjukvården, vill länsstyrelsen framhålla an­ gelägenheten av att en relativt lång övergångsperiod stadgas inom vilken lands­ tingens ifrågasatta skyldighet att anordna erforderliga barnhem och skyddshem skall vara fullgjord. 21. Länsstyrelsen i Jämtlands län: Emot ifrågavarande lagförslag har länsstyrel­ sen i stort sett icke något att erinra. Kommittén har däri tillmötesgått det krav på centralisation, som länge gjort sig gällande och som väl även får anses i viss mån berättigat, då det, åtminstone teoretiskt taget, måste anses innebära en viss styrka i ett sådant sammanförande hos en myndighet av ärenden, som stå i nära sammanhang med varandra. Det har visserligen icke saknats röster, som göra gällande, att ett uppdelande av kommunens angelägenheter på flera självständiga styrelser medför brist på överskådlighet, ökade utgifter och utgör en aldrig sinande källa till friktionsanledningar emellan de olika styrelserna, men även om dessa farhågor icke sakna fog torde de dock anses vara något överdrivna och utvecklingen efter år 1902, då nu gällande barnavårdslagar tillkommit, synes peka på nödvändigheten av förändring i dessa lagar, i all synnerhet som därjämte genom lagen om barn utom äktenskapet vissa uppgifter med avseende å dessa barn och deras mödrar påvila barnavårdsnämnderna, vilka icke kunna sägas stå väl överens med nämn-

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 11

dernas verksamhet med den sammansättning, som nämnderna för närvarande i allmänhet hava. Vid sådant förhållande och då dels någon tvekan ej förekommit angående förläggande av fosterbarnsvården under barnavårdsnämnden dels ock lagstift­ ningen om omhändertagande av barn i den ordning, som nu gäller om vanartade och i sedligt avseende försummade barn, väl kommer att utsträckas till att om­ fatta såväl sådana barn, som behöva omhändertagas på grund av kroppslig van­ vård från föräldrarnas sida, som ock vissa grupper unga personer i åldern 15 —18 år, vilkas vanart är av svårare art, torde man icke behöva hysa någon allvarligare tvekan om antagande av kommitténs förslag i väsentliga delar. I ett par frågor anser emellertid länsstyrelsen sig icke kunna underlåta att göra bestämda erinringar.

Genom bestämmelserna i 10 kap. har kommittén föreslagit en utbrytning av understöd uti dessa hänseenden från fattigvård enligt fattigvårdsförordningen, en utbrytning som länsstyrelsen icke kan anse vara av förhållandena påkallad. Därvid behöver naturligen knappast påpekas vilka svårigheter, som kunna tänkas uppstå vid bedömandet av frågan, vilkendera — modern eller barnet — som är i behov av understödet, och vilken myndighet, fattigvårdsstyrelsen eller barna­ vårdsnämnden som skulle vara den understödsskyldiga. Då genom denna understödsverksamhet dessutom barnavårdsnämndens egent­ liga verksamhet skulle onödigt förtyngas och frågan om understöd i dessa fall enligt länsstyrelsens uppfattning lämpligen bör handhavas av en och samma myndighet, fattigvårdsstyrelsen, anser länsstyrelsen, att detta kapitel bör ute­ slutas, därvid, i den händelse fattigvårdsförordningens nuvarande ordalydelse icke skulle anses täcka alla de fall, då enligt nu föreliggande förslag understöd kunde befinnas nödigt, en omredigering av vederbörliga §§ i fattigvårdsförord­ ningen i detta syfte icke torde möta oöverstigliga svårigheter. 22. Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker den föreslagna centraliseringen av barnavården. 23. Länsstyrelsen i Norrbottens län: Förnekas kan icke att en centralisering hos barnavårdsnämnderna av samtliga åtgöranden, som från samhällets sida kunna komma i fråga gent emot barn, och samma myndighets omhänderhavande av de härmed förbundna ekonomiska angelägenheterna skulle vara ägnat att åstad­ komma enhetlighet i behandling av dessa frågor och utbilda kunnighet i deras handhavande. För länsstyrelsen, som har tillfälle att överblicka det sätt, varpå olika organ ute i bygderna förvalta sina förtroendeuppdrag — och ett sådant är den föreslagna barnavårdsnämndens avsett att vara — uppställer sig emeller­ tid genast den frågan, huru det skall vara möjligt att uppdriva lämpligt och intresserat folk för ifrågavarande uppdrag. Den erfarenheten torde mången­ städes hava gjorts, att trots all politisk och social livaktighet en viss trötthet börjat visa sig i avseende på åtagandet av uppdrag i nämnder och styrelser med politiska och sociala förpliktelser. Länsstyrelsen har sålunda anledning ställa sig betänksam inför möjligheten att rekrytera barnavårdsnämnderna med deras nya föreslagna funktioner, och detta särskilt i eu mängd småkommuner, där det redan nu visar sig svårt att få kvalificerat folk till de nödvändigaste allmänna uppdragen. I alldeles särskild grad är detta förhållande att taga i betraktande för Norrbottens läns vidkommande. På grund härav och då fattig­ vårdsstyrelsen, som ju ändå skall finnas, lämpligen bör hava hand om den ekonomiska förvaltningen i dessa angelägenheter ansluter sig länsstyrelsen till den uppfattning, som omfattats av reservanterna Björklund och Magnusson därom att barnavårdsnämndens uppdrag icke bör utvidgas att omfatta mera än tillsynen över de vanartade barnen.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

24. Stockholms läns landsting: Med de ökade uppgifter, som numera tillkomma kommunerna samt den därav följande större omfattningen av deras ekonomiska förvaltning framträder allt mera nödvändigheten av en centralisering av den­ samma för att ernå den största möjliga grad av enhetlighet och ekonomisering. Vid sådant förhållande synes det landstinget icke vara lämpligt, att, på sätt med det föreliggande förslaget avses, inom kommunerna inrättas en ny myndig­ het, som med avseende å den ekonomiska förvaltningsbefogenheten intager en självständig ställning, och landstinget instämmer alltså i de synpunkter, som i sådant hänseende framförts av reservanterna herrar Magnusson och Björklund. Enligt landstingets mening böra barnavårdsnämnderna uteslutande ägna sina krafter åt tillsynen över barnavården i allmänhet. 25. Södermanlands läns landsting: Förslaget inrymmer bland barnavårdsnämndens åliggande även en viss understödsverksamhet. Därigenom skulle emellertid dylik verksamhet komma att utövas inom samma kommun av två organ, näm­ ligen fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden. Och icke nog härmed. Det kan enligt förslaget inträffa, att de båda institutionerna samtidigt lämna under­ stöd i samma fall. Ett dylikt sönderbrytande av den kommunala understödsverksamhetens enhetlighet vore i flera avseenden synnerligen olämpligt. Då det dessutom är anledning befara, att de med denna understödsverksamhet förenade ekonomiska angelägenheterna skulle komma att inkräkta allt för mycket på barnavårdsnämndernas övriga uppgifter, anser landstinget sig böra understryka nödvändigheten av, att barnavårdsnämnderna befrias från dessa åligganden; och vill tillika framhålla vikten av, att all av kommunen bedriven understöds­ verksamhet samlas hos en och samma myndighet. Förslaget bör sålunda beträffande understödsverksamheten omarbetas och an­ knyta sig till nya fattigvårdslagen.

Även om landstinget livligt erkänner lagförslagets stora förtjänster genom den centralisering av barnavårdsverksamheten, som därmed vinnes, och lands­ tinget varmt behjärtar varje steg, som kan föra till en förbättrad barnavård, kan landstinget dock icke på grund av vad ovan anförts tillstyrka lagförslagets antagande i dess nuvarande form. 26. Östergötlands läns landsting: Rörande förslagets grundtanke, att genom en centralisering av barnavården erhålla en bättre och enhetligare skötsel av de till denna vård hörande angelägenheterna finnes i och för sig intet att erinra utan finner landstinget denna princip riktig. Dock måste landstinget ställa sig tveksamt inför frågan, huruvida denna strävan icke lett kommittén längre på centraliseringens väg än vad som kan anses nödigt och nyttigt. Så som för­ slaget nu är avfattat måste det uppstå en dualism mellan fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd, vilken icke är nyttig, kanske främst ur den synpunkten att den nya fattigvårdslagstiftningen, som endast hunnit prövas under ett par år, på en väsentlig punkt kringskäres. Genom den nya fattigvårdslagen har man sökt åstadkomma en humanisering av fattigvården och på ett rationellt sätt sökt organisera densamma så i kommunerna, att fattigvårdsstvrelserna hos sig skulle samla och centralisera all slags understödsverksamhet och påtagligt är, att inom dessa styrelser finnes både praktisk erfarenhet och kompetens i den mån som sådan kompetens står att överhuvudtaget uppdriva inom kommunerna. Genom centralisering av barnavården så långt som kommittén förutsätter upp­ står i stället en decentralisation av kommunernas understödsverksamhet. Här föreligger alltså ett organisationsproblem, som visserligen synes svårt att lösa, men som måste lösas om ej en fördel på det ena området skall uppvägas av en kanske än större nackdel på ett annat område. Kunde frågan lösas så, att understödsverksamheten, såsom för närvarande, centraliserades till fattigvårdsstyrelserna och den övervakande verksamheten till barnavårdsnämnderna, torde

Kungl. Majds proposition nr 150. 13

man vinna ändamålet, men bevara kontinuiteten i kommunalförvaltningen och i möjligaste mån undvika slitningar mellan organ av så viktig beskaffenhet som de förenämnda. Från denna principiella uppfattning måste sålunda landstinget ställa sig tveksamt till kommitténs förslag på flera viktiga punkter.

Rörande förslaget om barns omhändertagande till skyddsuppfostran så förut­ sätter detta förslags genomförande säkerligen avsevärda kostnader, särskilt med hänsyn till att ungdom mellan 15—18 år kan beredas dylik vård. En brist är ju, att dessa kostnader icke kunna ens i stora drag beräknas, men då sam­ hälleliga värden genom de ungas räddande kunna vinnas, torde kostnadsfrågan icke få vara den avgörande synpunkten. Särskilt bör dock betonas, i fråga om åläggande för landsting och kommuner att upprätta hem för olika slags barnaskydd, att utvecklingen på hithörande områden icke må forceras, så att den ekonomiska bärigheten äventyras. Redan förut har landstinget vänt sig emot det enligt landstingets mening olämpliga ur principiell och praktisk synpunkt, att understödsverksamheten i samma kommun skall handhavas av skilda organ. Vid granskningen av kom­ mitténs förslag finner man också hur framträdande denna olägenhet blir. Det gäller i själva verket ett överflyttande från fattigvårdsstyrelserna till barnavårds­ nämnderna av en ej oväsentlig del av understödskostnaderna. Därom kunde vara mindre att säga, därest icke hela denna procedur invecklade både bokföring och kontroll. Att kostnaderna givetvis komma att i sin helhet bliva mera be­ tungande än för närvarande är tämligen visst, ej blott för den bättre barnavård, som blir en följd av förslaget, utan även genom medtagande av viss ungdom mellan 15—18 år. Detta är i och för sig intet skäl emot kommitténs förslag, men när förslaget ifrågasätter, att barnavårdsnämnderna skola omhänderhava dessa stora och utökade kostnader, utan kontroll av eller samarbete med fattig­ vårdsstyrelserna, dock med skyldighet för fattigvårdsstyrelserna att sköta även barnavårdsnämndernas processer med andra kommuner, då synes man hava kommit in på felaktiga vägar. Att göra fattigvårdsstyrelserna till ett slags exekutorer av barnavårdsnämndernas beslut kan leda till de mest uppenbara absurditeter, ty de flesta fattigvårdsstyrelser här i landet äro icke försedda med ombudsmän eller sekreterare, vilka skulle kunna tänkas vara något samband mellan de båda organens arbete. Till vilka onödiga och i vissa fall tvivelaktiga vägar förslaget leder visar bland annat föreskriften om, att två tredjedelar av vissa slag av barnavårdsnämndens kostnader skola ersättas av fattigvårdsstyrelsen under det att andra kostnader skola helt ersättas. Som sammanfattning av det sagda må anföras, att landstinget livligt upp­ skattar det intresserade arbete och den tanke, som ligger till grund för förslaget om höjandet av den offentliga barnavårdens ställning i vårt land, men det är förslagets organisatoriska del och de konsekvenser som denna organisation i vissa fall drager med sig, som landstinget icke kan tillstyrka med mindre än att för­ slaget i dessa delar omarbetas så, att det fyller måttet från alla synpunkter. De reservationer, som åtfölja betänkandet med specialyrkanden från vissa leda­ möter i kommittén, synas ej heller vara av den beskaffenhet att de utan vidare kunna tillstyrkas. 27. Jönköpings läns landsting: Den f. n. gällande lagstiftningen å ifrågavarande område lider obestridligen av vissa betänkliga brister, som behöva avhjälpas. I detta avseende erinras särskilt om det förhållandet, att barnavårdsnämnd f. n. som regel saknar befogenhet att vidtaga åtgärder för beredande av ändamåls­ enlig uppfostran åt försummade eller vanartade minderåriga, så snart dessa överskridit 15-årsåldern. Likaledes saknar barnavårdsnämnden f. n. rätt och möjlighet att genom ekonomiskt understöd söka bispringa ensamstående mödrar i deras strävanden att själva sörja för en tillfredsställande uppfostran åt sina Bihang till riksdagens protokoll 1024. I samt. 112 käft. (Nr 150.) 197223 18

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

barn. Där varningar och förmaningar icke medföra åsyftad verkan, har barna­ vårdsnämnden enligt gällande lagstiftning ingen annan utväg att tillgripa än att skilja resp. barn från hemmet och anförtro deras uppfostran åt andra personer än föräldrarna. Slutligen kan det med fog betecknas som eu mindre lämplig anordning, att den samhälleliga barnavård, som innefattas i åtgärder för barns omhändertagande i och för syftet att bereda dem uppfostran utom föräldra­ hemmet, skall, såsom f. n. är fallet, inom en och samma kommun ombesörjas genom olika organ, vilka handla oberoende av varandra och ej sällan genom förhållandenas makt komma att uppträda såsom varandras konkurrenter, t. ex. när det gäller anskaffa fosterhem å landet o. s. v. Därest det nu föreliggande förslaget till ny lagstiftning rörande den offentliga barnavården bleve antaget, skulle samtliga här berörda brister bliva avhjälpta. Jämväl i andra avseenden skulle väsentliga förbättringar åstadkommas i fråga om berörda verksamhet. Så skulle exempelvis större möjligheter åvägabringas för beredande av nödig vård åt kroppsligt sjuka eller med lyten behäftade barn av fattiga föräldrar, det skulle bli bättre sörjt för erforderlig tillsyn över den offent­ liga barnavården o. s. v. I betraktande av dessa förhållanden bör det betraktas såsom synnerligen önskvärt, att en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med det föreliggande förslaget snarast möjligt måtte komma till stånd. 28. Kronobergs samt Göteborgs och Bohus läns landsting instämma med reservan­ terna Björklund och Magnusson. 29. Kalmar läns norra och södra landsting hava ej hunnit granska förslaget; dock har södra landstinget yttrat sig i en detaljfråga. 30. Gottlands, Malmöhus och Västmanlands läns landsting hava intet att erinra mot förslaget. 31. Blekinge läns landsting: Beträffande lagförslagets bärande princip, centrali­ sering av den offentliga barnavården, vill landstinget uttala sin fulla anslutning till densamma. Väl torde dess omsättning i praktisk tillämpning medföra ganska vittgående förändringar i den kommunala hjälpverksamheten, men kommer säker­ ligen också att medföra en lycklig och slutgiltig lösning av de svårlösta problem, som uppstått på detta viktiga lagstiftningsområde. Överflyttandet från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden av understödsverksamheten för omhändertagna och utackorderade barn anser landstinget vara en given följd av den föreslagna centraliseringen, varför landstinget i detta stycke ger sin anslutning till vad kommitténs majoritet föreslagit. Då fattigvårds­ styrelsen fortfarande bibehållits vid skyldigheten att utlämna understöd åt barn, som vistas i hemmet, har landstinget icke förbisett de olägenheter, som kunna uppstå genom denna uppdelning av understödsverksamheten, men torde dessa vid en förtroendefull samverkan mellan de nämnda myndigheterna icke göra sig alltför märkbara. Vad lagförslaget innehåller angående barnavårdsarbetets begränsning till visst område, barnavårdssamhället, samt även bestämmelserna om barnavårdsnämnden och dess verksamhet, finner landstinget vara ägnade att medföra en för barnavårdsärendenas handläggning tillfredsställande anordning. De föreslagna bestämmelserna beträffande skyddsuppfostran, som i det väsent­ ligaste överensstämma med nu gällande lag, hava icke givit landstinget anledning till någon erinran. Vad angår inrättandet av skyddshem och föreskrifterna för desamma vill landstinget ävenledes förorda förslaget, men i samband härmed framhålla, att det måste lämnas landstingen tillräcklig respittid för anordnandet av dylika hem.

Enär lagförslaget i dess helhet utgör ett betydelsefullt framsteg på det sociala lagstiftningsområdet samt får anses äga ett högt och bestående värde, vill lands-

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 15

tinget, med hänvisning till vissa av landstinget gjorda erinringar, förorda det­ samma att fastställas såsom lag. 32. Kristianstads läns landsting: Det torde icke kunna bestridas, att kommunens olika barnavårdande uppgifter i många delar överensstämma och att för den skull en förening av all dess verksamhet i nämnda avseende synes ägnad att åt den myndighet, som sysslar därmed, skaffa ökad kännedom och större erfarenhet, liksom genom föreningen både arbete och kostnader torde kunna besparas. Då kommittén emellertid funnit lämpligt att föreslå en sådan uppdelning av*understödsverksamheten, att understöd i hemmet skulle handhavas av fattigvårdsstyrelsen och understöd utanför hemmet av barnavårdsnämnden, får landstinget i anslutning till den reservation, som i denna del framburits av herrar Björk­ lund och Magnusson, såsom sin mening uttala, att en överflyttning av understödsverksamhet av ena eller andra slaget till barnavårdsnämnden skulle innebära en olägenhet ej blott med hänsyn till understödsverksamhetens uppdelning, utan även för barnavårdsnämndens egen verksamhet, vilken torde kräva att nämnden så mycket som möjligt befrias från ekonomisk förvaltning. 33—35. Hallands, Värmlands och Kopparbergs läns landsting hava ej hunnit granska förslaget. 36. Älvsborgs läns landsting: Landstinget hyser stora betänkligheter mot det före­ slagna överflyttandet av kommunernas understödsverksamhet från den genom 1918 års lagstiftning reformerade fattigvården till barnavårdsnämnden, enär härigenom kommunernas understödsverksamhet ytterligare skulle splittras på olika myndigheter, vilkas kompetensområden på ett olyckligt sätt skulle gripa in i varandra. På samma gång landstinget erkänner behövligheten av en viss utbyggnad i fråga om barnavårdsnämndens sammansättning och verksamhets­ område, hyser det emellertid också den uppfattningen, att kommittén gått längre i centraliserande riktning än lämpligt är

Landstinget har den uppfattningen, att förslaget innebär en överorganisation på barnavårdens område, som varken ur ekonomisk eller ur administrativ syn­ punkt är önskvärd, och kan till följd härav icke förorda förslaget, sådant det nu föreligger. 37. Skaraborgs läns landsting har avstyrkt förslaget såsom icke av behovet på­ kallat. 38. Gävleborgs läns landsting har intet att erinra mot förslaget utom beträffande ungdomsrådet. 39. Västernorrlands läns landsting uttalar, att det förefaller landstinget, som om den föreslagna organisationen skulle innebära en väsentlig förbättring av den offentliga barnavården. 40. Jämtlands läns landsting: Såsom en allmän anmärkning mot förslaget kan landstinget ej underlåta uttala såsom sin uppfattning, att förslaget är för om­ ständligt och onödigt skattar åt den i våra dagar allmänna benägenheten av överorganisation. Fara är för handen att då lagen ute i kommunerna skall börja tillämpas och de olika organen skola träda i funktion det kommer att visa sig att den skall giva upphov till mycken tvekan, vilken av de många kommunala myndigheterna ett visst ärende tillkommer att behandla. Fattigvårdsstyrelse och skolråd ha i en del fall att fortfarande taga befattning med vissa kategorier barn; så kommer nu barnavårdsnämnden och över de kommunala myndigheterna kommer att ställas, utom Konungens befallningshavande, en alldeles ny myndighet, benämnd ungdomsråd. Skulle verkligen denna sistnämnda organisation också anses er­ forderlig torde knappast tvivel råda därom — som också ett par reservanter till förslaget framhålla och föreslå — att om ungdomsrådet i verklig mening skall kunna fylla sin uppgift, så måste till dess förfogande ställas konsulenter.

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

All denna organisation kan ej annat än komplicera och fördröja arbetet, för­ svåra ernående av det syfte man avsett vinna. En förenkling av organisationen, ställd i intimt samband med redan existerande kommunala myndigheter synes sålunda vara att förorda utan att lagens syfte förlorar i effektivitet.

Landstinget vill hava framhållit att det för sin del icke kan tillstyrka att fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag sådant det föreligger lägges till grund för em lagstiftning i ärendet; att i alla händelser den i förslaget upptagna organisation under benämningen »ungdomsråd» måtte helt ur förslaget utgå, samt att, då det synts landstinget som om i det av reservanterna herrar Björklund och Magnusson utarbetade förslag större hänsyn tagits såväl till inom kommu­ nerna rådande olika förhållanden som jämväl den ändamålsenliga administra­ tionen av kommunernas gemensamma angelägenheter, samt den nya organisation som benämnes barnavårdsnämnd i förslaget synes kunna ingå i ledet av övriga kommunala organ, utan att allt för mycket rubba hävdvunnen ordning i hittills gällande kommunala organisation, får landstinget för sin del hemställa, att reservanternas förslag måtte läggas till grund vid en blivande lagstiftning i ärendet. 41. Västerbottens läns landsting, som inskränkt sin granskning till förslagets huvud­ punkter, har lämnat dessa utan anmärkning. 42. Norrbottens läns landsting: Landstinget gillar den av kommittén följda prin­ cipen i fråga om centralisering av barnavården genom sammanförande under en och samma myndighet av fattigvårdens barnavård, fosterbarnsvården samt arbetet beträffande vanartade och i sedligt avseende försummade barn ävensom de barnavårdsärenden, som enligt gällande lag och författning i övrigt ankomma på de nuvarande barnavårdsnämnderna.

Den uppdelning av fattigvårdens barnavård, som den föreslagna lagen om den offentliga barnavården innebär, anser landstinget vara föga lycklig. Att inskränka barnavårdsnämndernas hjälpverksamhet allenast till de ensamstående fattiga mödrarnas barn, skapar enligt landstingets uppfattning en ohållbar situation. Skall man över huvud taget på barnavårdsnämnderna överflytta någon hjälpverksamhet, som rör barn, bör man göra det beträffande alla barn. Landstinget ansluter sig därför till de synpunkter i denna fråga, som framhållits av märket A. H—h i Svenska Fattigvårdsförbundets tidskrift häft. 4 för år 1921 (sid. 100—103). Till sist en formell anmärkning. I lagtexten åberopas här och var andra lagars bestämmelser. I 10 § exempelvis hänvisas i fråga om villkoren för val­ barhet till ledamot i barnavårdsnämnden till kommunallagarnas bestämmelser för val av kommunalnämnd och stadsfullmäktige. Dylika hänvisningar göra lagtexten mindre överskådlig. Så vitt möjligt är böra i en lag sådan som denna alla bestämmelser inryckas, så att man vid lagens begagnande icke behöver slå i olika andra lagar för att kunna komma underfund med bestämmelsernas rätta innebörd. 43. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Om överhuvud på något av samhällslivets områden behovet av enhetlighet och system är särskilt framträdande, så är det på området för samhällets barn- och ungdomsvård. Under det att i vårt land före den 1 januari 1903 kommunens barnavård ensamt handhades av fångvårds­ styrelse^ är efter nämnda dag den offentliga barnavården uppdelad på tre olika myndigheter, vilkas verksamhetsområden dock icke äro fullt skilda från varandra. »Uppenbart är», anför kommittén, »att verksamhetens fördelning på flera myn­ digheter, delvis ingripande på varandras områden, skall verka försvagande i av­ seende å såväl ansvar som maktmedel samt därigenom minska utsikterna till ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 17

tillfredsställande resultat.» Av egen erfarenhet kan nämnden bestyrka riktig­ heten av detta uttalande. Hos oss såväl som i andra länder har ock sedan lång tid tillbaka uppställts krav på centralisering å förevarande område. Detta krav innebär för vårt lands vidkommande i huvudsak sammanförande under eu och samma kommunala myndighet av fattigvårdens barnavård, fosterharnsvården samt verksamheten beträffande vanartade och i sedligt avseende försummade barn, varjämte i samband därmed uppställes önskemålet om en gemensam lag­ stiftning, där såvitt möjligt alla till detta område hörande uppgifter beaktas. Det nu föreliggande förslaget tillmötesgår kravet på centralisering i ovan angivna omfattning samt innehåller därjämte viktiga ändringar rörande olika delar av barnavården. Förslaget synes nämnden vidsynt, grundligt genomar­ betat och i stort sett väl ägnat att bidraga till förbättring av den offentliga barnavården och därigenom även den enskilda. Såsom kommittén framhåller utgör sammanförandet hos eu kommunal myn­ dighet, barnavårdsnämnden, av den på kommunen vilande barnavårdsverksamheten i sin helhet eller i så stor omfattning som möjligt allenast ett konsekvent fortskridande på en väg, som redan är i lagstiftningen beträdd. Nämnda myn­ dighet har sålunda redan genom 1917 års lagar om barn utom äktenskap och om adoption samt 1920 års lag om barn i äktenskap erhållit nya viktiga upp­ gifter utöver dem, som tidigare åvilat densamma enligt 1902 års lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn.

Vad först angår det föreslagna överförandet till barnavårdsnämnden av viss del av fattigvårdens barnavårdande verksamhet delar nämnden till fullo kom­ mitténs uppfattning, att sambandet mellan verksamheten att utom hemmet vårda värnlösa in. fl. barn och uppgiften att fostra vanartade och i sedligt avseende försummade barn är starkare än det, som finnes mellan förstnämnda verksamhet och fattigvårdens understödsverksamhet i övrigt. Det måste anses både teore­ tiskt riktigt och praktiskt lämpligt, att en och samma myndighet inom kom­ munen har att taga hand om de barn, som äro i behov av vård utom hemmet genom samhällets försorg. Genom en förening av all kommunens verksamhet i detta avseende komma enhetliga synpunkter att göra sig gällande, varjämte både arbete och kostnader böra kunna bliva mindre. Utvecklingen i andra länder går även i samma riktning. Ingenstädes har härvid, så vitt nämnden har sig bekant, den tanken gjort sig gällande, att barnavården bör samman­ föras hos fattigvårdsmyndigheten. Alla skäl tala för att ifrågavarande del av samhällets barnavård anförtros åt den myndighet, till vilken redan förut viktiga grenar av samhällets barnavårdande verksamhet äro överlämnade, nämligen barnavårdsnämnden. Nämnden tillstyrker därför kommitténs förslag i denna del. Mot kommitténs förslag att utsträcka barnavårdsnämndens befogenhet att ingripa till barns skydd mot skadligt inflytande i deras omgivning eller mot ut­ vecklandet av deras egna dåliga böjelser genom att medgiva nämnden rätt att för skyddsuppfostran omhändertaga barn, som av föräldrarna misshandlas eller utsättas för uppenbar vanvård, eller ungdom i åldern 15—18 år, som förfallit till bettleri eller till ett kringstrykande, lastbart eller oordentligt levnadssätt, kan från barnavårdsnämndens sida så mycket mindre framställas någon erinran, som samhällets rätt och plikt att omhändertaga barn och ungdom av nämnda kategorier sedan länge påyrkats och redan i eu del utländska lagar beaktats. Vad först de vanvårdade barnen angår, kan angelägenheten att skydda barn för följderna av fysisk vanvård, såsom kommittén riktigt anmärker, vara minst lika trängande som skyddandet mot sedlig vanvård. Icke sällan har nämnden, särskilt då det varit fråga om barn i späd ålder, saknat en lagbestämmelse, som givit den rätt att ingripa.

18 Kungl. Maj-.ts proposition nr 1Ö0.

Beträffande vanartad ungdom i åldern 15—18 år utgör förslaget att utsträcka lagstiftningen på ifrågavarande område att omfatta även unga personer i den för den unges hela framtida liv så betydelsefulla övergångsåldern allenast en naturlig utveckling, sedan det skydd, som den obligatoriska skolgången på visst sätt innebär, irtsträckts genom införande av fortsättningsskoleplikt. Allmänt är man numera av den meningen, att ungdom under 18 år, som hemfallit till bettleri eller vagabondliv, icke bör behandlas enligt lösdrivarlagen, utan att även mot dessa former av vanart rena uppfostringsmedel måste komma till an­ vändning. Vad särskilt den sexuella vanarten bland flickor i åldersgrupperna närmast efter 15 år angår, framstår det såsom oavvisligt, att kraftiga åtgärder från sam­ hällets sida måste vidtagas för att söka förhindra, att så många unga flickor särskilt i de större städerna hemfalla till prostitution. Frågan om dessa unga kvinnors räddning samt återförande till ett ordnat liv är en av de allra svåraste sociala uppgifterna. Att de största utsikterna att lyckas härutinnan böra före­ finnas i fråga om unga personer, vilka icke hunnit glida allt för långt utför, är klart. Gentemot den från vissa håll uttalade farhågan, att det allmännas kost­ nader för omhändertagande av dylik ungdom för skyddsuppfostran skulle komma att bliva högst avsevärda, vill nämnden framhålla, att det med skäl torde kunna antagas, att dessa kostnader komma att gottgöras samhället i form av minskning i de betydande utgifter, samhället nu åsamkas för beredande av sjukvård och tillrättaförande behandling av kvinnor, som hemfallit åt skörlevnad, för att icke nämna de moraliska värden, som här kunna räddas. Nämnden fäster här stora förhoppningar vid de förebyggande åtgärder, som förslaget anvisar, nämligen varning av flickan, förmaning till hennes föräldrar samt övervakning. Det bakom dessa åtgärder liggande hotet, att, om rättelse ej vinnes, nämnden kan komma att tillgripa den strängaste åtgärden, omhändertagande, tror nämnden skall komma att visa sig äga god verkan. Nämnden anser det vara av synnerlig vikt, att ifrågavarande kategorier av barn och ungdom kunna omhändertagas för skyddsuppfostran. Att tillsynen över fosterbarn, som vistas inom kommunen, bör övertagas av den myndighet, som enligt kommitténs förslag skall omhänderhava kommunens övriga barna vårdsuppgifter, finner nämnden naturligt. Vidkommande slutligen kommitténs förslag (i 10 kap.) att från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden överflytta det allmännas understödsverksamhet beträffande barn till ensamstående moder m. m. synes det till en början nämn­ den betänkligt att, när den allmänna fattigvården så nyligen reformerats och en i det stora hela enhetlig organisation av kommunens understödsverksamhet kommit till stånd, uppdela denna verksamhet på två olika myndigheter. Fn djdik splittring är i och för sig olämplig. Häremot vore dock mindre att in­ vända, om klara gränser funnes mellan de båda myndigheternas verksamhets­ områden. Då sådana emellertid saknas och för övrigt näppeligen kunna upp­ dragas, måste nämnden ställa sig tveksam till hela detta spörsmål. Om för­ slaget i denna del antages, skulle man genom utgivande från barnavårdsnämn­ den av understöd utan ersättningsskyldighet komma att, såsom från fattigvårdshåll framhållits, få två slags fattigvård: en »bättre» och en »sämre». Med den nya fattigvårdslagens hjälp och i dess anda sträva fattigvårdens bästa represen­ tanter att humanisera denna samhällsverksamhet, och det är ej underligt, om dessa anse förslaget i denna del såsom en stötesten på sin väg. Man menar, att understödsverksamhetens utövande av barnavårdsnämnden skulle medföra den fördelen att, då denna nämnd redan genom barnavårdsmännen kände till de utomäktenskapliga barnen och deras mödrar, det skulle vara tids- och kraftbesparande att ej behöva såsom nu anlita även fattigvår­ dens undersökare. Det är dock tvivelaktigt, om barnavårdsmännen, som ju fler-

Kungl. Mai:ts proposition nr 150, 19

städes utgöras av frivilliga krafter, i allmänhet kunna anförtros uppgiften att med sitt omdöme giva nämnden ledning vid avgörandet, huruvida en moder behöver understöd för sitt barn eller icke. Lämpa sig nu barnavårdsmännen icke utan vidare till undersökare, så vinnes ju i nu nämnda hänseende intet på en överflyttning av understödsverksamheten till barnavårdsnämnden. Även från barnavårdsmannens egen synpunkt är den föreslagna överflytt­ ningen att avråda. Barnavårdsmannen behöver av modern få veta sanningen, särskilt om barnfadern. Yet nu modern, som ofta genom varjehanda förespeg­ lingar av denne frestas att förtiga hans namn, att hon kan påräkna offentligt understöd jämte den summa, hon kanske hemligen mottager av barnafadern, så bliver det än mera lockande, än vad nu är fallet, att skona honom från erkän­ nande och avtal. Det synes överhuvudtaget vara en styrka för barnavårds­ mannen att icke hava något med ekonomiskt understöd att göra. Det säges vara förödmjukande för en moder att gå till fattigvården. I den mån det verkligen så är, delar hon den förödmjukelsen med många oförvitliga och hederliga medborgare, och för dessa skulle förödmjukelsen först bliva rik­ tigt grundlig, om fattigvården komme att avhändas den ifrågavarande »bättre» understödsverksamheten. De ogifta mödrarna hava det visserligen i många fall svårt, men de hava ju därför också redan av samhället fått den avsevärda hjälp, som ligger i 1917 års barnlagar, och särskilt i dess bestämmelse om för­ ordnande av barnavårdsman. Det s 3 ’nes nämnden för närvarande, då utveck­ lingen tj^dligt går i riktning mot en överhandtagande fordringsfullhet från de ogifta mödrarnas sida gentemot barnfader, barnavårdsman och samhälle, icke vara lämpligt att i lagstiftningen skrida vidare mot allt större gynnande av dessa mödrar. Enligt nämndens mening ligger det större vikt uppå att barn av frånskilda hustrur och änkor, såsom kommittén föreslår, bliva föremål för större omvårdnad från samhällets sida än för närvarande är fallet. Att för deras del skapa särskilda understödsbestämmelser lärer dock svårligen kunna ske. Frågan om understöd till änkors (och änklingars) barn torde för övrigt närmast vara en pensionsförsäkringens sak. Detta medgives ock av kommittén, och i samband med de förändringar av vår socialförsäkringslagstiftning, varom utred­ ning för närvarande pågår, kan även den så kallade barnpensioneringen väntas erhålla en mer tillfredsställande lösning än för närvarande. Emellertid synes det nämnden lämpligt, att till behandling snarast möjligt upptages frågan, huru­ vida genom ändring av fattigvårdslagen eller på annat sätt det kunde givas fattigvårdsstyrelse rätt att med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall bestämma, om ett utgående barnunderstöd skall äga karaktären av fattigvård eller icke, d. v. s. medföra återbetalningsskyldighet eller ej. Bleve fattigvårdsstyrelsen tillerkänd en dylik befogenhet, vore i själva verket huvudsyftet med ifrågavarande kapitel förverkligat. Vilken myndighet, barnavårdsnämnd eller fattigvårdsstyrelse, som utdelar understödet, synes nämnden från mödrarnas och barnens synpunkt skäligen likgiltigt. Detta är däremot icke fallet, om man ser saken ur samhällets synpunkt, ty här gäller frågan, om enhetligheten i sam­ hällets understödsverksamhet skall förbliva obruten eller ej. Med hänsyn slutligen till de oöverskådliga konsekvenser i ekonomiskt hän­ seende, som förslagets genomförande i denna del kan komma att medföra för det allmänna, tror nämnden det vara bäst, att 10 kap. utgår ur förslaget.

De erinringar nämnden ovan framställt mot olika delar av föreliggande för­ slag, beröra icke förslagets huvudgrunder, centralisering av samhällets barnavård och utvidgad skyddsuppfostran. Till dessa har nämnden uttalat sin fulla anslut­ ning. Barnavårdsnämnden tillstyrker därför, att ifrågavarande förslag till lag om den offentliga barnavården med de av nämnden föreslagna ändringar lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Mot nämndens yttrande anfördes följande reservation av dess ledamot barnavårdsinspektören fröken Anna Lindhagen. En av förslagets till lag om den offentliga barnavården mest bärande syn­ punkter är, att däri föreslås centralisering av barnavården. Ehuru kommittén, som utarbetat förslaget, strävat efter enhetlighet i största möjliga utsträckning, ligger det ju dock i sakens natur, att någon splittring eller uppdelning kommer att förekomma, emedan vård av barn och äldre personer icke kunna särskiljas, när de på ett intimare sätt sammanhöra. Stockholms stads barnavårdsnämnds majoritets förslag anser jag dock inne­ bära en större splittring än kommittéförslagets. Som exempel härpå må andragas följande: Barnavårdsnämnden har genom barnavårdsmannen att göra med ett utom äktenskapet fött barn, vars moder på ett tillfredsställande sätt kan vårda det, och som behöver understöd i hemmet. Då måste emellertid enligt majoritetens förslag fattigvården ingripa. Kan modern sedan på grund av änd­ rade omständigheter, t. ex. bostadsbrist eller sjukdom, ej hava barnet hos sig utan måste utackordera det, blir det åter barnavårdsnämnden, som skall taga hand om detsamma. Om modern sedan om något eller några år genom att hon fått bostad eller tillfrisknat åter kan sköta sitt barn, så skall hon begära barna­ vårdsnämndens tillstånd att få tillbaka barnet och, om hon även då behöver hjälp, vända sig till fattigvården för att erhålla sådan. Samma förhållande upp­ står naturligtvis, om det rör barn till en änka eller till en frånskild eller över­ given hustru med undantag av att barnavårdsnämnden ej enligt 1917 års lag från början haft att göra med detsamma. Enligt kommittéförslaget skulle åter barnavården i dessa berörda fall enhet­ ligt stå under barnavårdsnämnden (angående enhetligheten se vidare under kap. Yl). Nämndens majoritet anser, att det icke skulle vara någon särskild fördel, vad angår bestämmandet om understöd för barn till ensamstående moder, att här tillgodogöra sig barnavårdsmännens sakkunskap. Men det är naturligtvis icke kommitténs mening, att understödet skall givas endast på barnavårdsmännens tillstyrkan. Nämnden skall ju också höras. 1 landsorten, där frivilliga barnavårdsmän oftast förekomma, bliva säkerligen nämnderna så sammansatta, att de äga en allmän personalkunskap; i större samhällen måste naturligtvis uppgifter infordras på något kontrollerande sätt, som dock böra vara mycket enklare att erhålla, än om ärendet skall remitteras från den ena nämnden till den andra. Att kommittén för övrigt tänkt sig även annan undersökning vid utdelandet av understöd än barnavårdsmännens framgår ju tydligt därav, att understöden enligt 10 kap. icke endast avse utom äktenskapet födda barn utan även änkors samt frånskilda och övergivna hustrurs, och ligger för övrigt i sakens natur. Vad vidare angår majoritetens farhågor, att vetskapen om att ett understöd genom barnavårdsmännens tillstyrkan i vissa fall är möjligt att utfå skulle för­ svåra möjligheten för barnavårdsmannen att av modern få veta barnafaderns namn, förefalla konstruerade. Snarare bör väl det medvetandet, att ju sannings­ enligare uppgifter en moder lämnar, dess mer kan hon få utsikt att tillvinna sig barnavårdsnämndens och barnavårdsmännens förtroende, framkalla sannings­ enlighet. Det är ju dessutom endast i händelse av tillfredsställande vård av barnet, som understöd enligt kommittéförslaget kan utfås. En person, som för­ sökt undanhålla sanningen eller kommer med lögnaktiga uppgifter, kan med allt skäl av barnavårdsnämnden nekas underhåll för sitt barn åtminstone så länge, som hon därmed framhärdar. Vill hon icke lägga sanningen i dagen, blir följden den, att hon får skaffa barnet underhåll själv, och i svårare fall, att vårdnaden kan fråntagas henne och barnet helt omhändertagas av barnavårds­ nämnden.

Kung1. Maj-.ts proposition nr 150. 21

Barnavårdsnämndens anförda praktiska skäl mot att 10 kap. i lagförslaget skall medtagas, anser jag således icke vara bärande. Majoriteten synes emel­ lertid även principiellt vara emot 10 kap. Den anser nämligen att man icke bör skrida vidare med ett allt större gynnande av mödrar till utomäktenskapliga barn. För min del anser jag visserligen, att det ur ren principiell synpunkt är eu fördel i den danska lagen, att bidragen till utomäktenskapliga barn och till en­ samstående hustrus barn betraktas såsom ett förskott, utlagt av det allmänna. Men då kommittén anser, att ett bidrag från det allmänna icke i den formen lämpligen kan införlivas i den redan befintliga svenska lagstiftningen, så fram­ står den form för understöd, kommittén föreslår, såsom ett framsteg av synnerlig vikt. Ett sådant understöd kommer säkerligen att bliva beviljat även i en del fall, då fattigvården icke anser sig kunna bevilja understöd, och framförallt för längre tid (det skall ju kunna utgå ända till 16 år direkt till modern). 10 kap. bör därför bliva av stor betydelse för stödjandet av principen, att mödrarna själva i största möjliga utsträckning skola hava vårdnaden av sina barn och hälst hava dem i sina egna hem. Ett förhållande, som ju talar för detta understöds betydelse, är att i Dan­ mark, där enligt alimentationslagstiftningen och lagen om understöd till änkors barn ett liknande understöd sedan länge är infört som det, vilket i kommitté­ förslaget föreslås, det av det allmänna omhändertagna antalet barn är så betyd­ ligt mycket mindre än i Sverige. I Köpenhamn t. ex. voro 1920 genom fattig­ vården utackorderade endast 295 barn i enskilda hem, medan däremot i Stock­ holm antalet barn, för vilka utackorderingsbyrån betalade under 1920, var 2,489. Även om man vet, att ett rätt stort antal av de mödrar, som erhålla understöd i Köpenhamn, själva utackordera barnen, så blir ändock skillnaden synnerligen stor, emedan genom Stockholms stads utackorderingsbyrå förmedlats hemanskaff­ ning åt 1,268 barn. Vad särskilt understöden till änkors barn angår, vilket jag anser minst lika viktigt som ogifta mödrars och ensamstående hustrurs, nämner ju kommittén, att detta möjligen i framtiden kan ordnas genom barnpensionering. Men då denna fråga icke inom den närmaste framtiden kan komma till lösning, upp­ skjuter ju barnavårdsnämndens majoritet detta alldeles särskilt rättfärdiga under­ stöd till framtiden, medan däremot kommittéförslaget vill, att barnavårdsnämn­ den tillsvidare skall hava änkornas barn om hand, tills frågan på annat sätt kan lösas. Eu komplettering till själva kommittéförslaget vad angår änklingars barn bör även tagas under övervägande. En änkling kan ju nämligen vara i den situationen, att han icke har så stora inkomster, att han kan anställa en vårda­ rinna för barnen i hemmet i stället för att lämna dem ifrån sig. Antingen nu kommitténs förslag kali kompletteras med understöd till änklingars barn eller man anser, att det endast bör utgå till änkors barn, så är sammanhållningen av hemmet en så viktig fråga, att dess lösning icke bör uppskjutas. Man måste också anse det önskvärt, att människor av denna kategori kunna se framtiden an med någon säkerhet och icke vara beroende av den risk, som fattigvården medför, även om därav icke skulle följa fattigvårds verkan, nämligen att under­ stödet om en tid indrages eller utbytes mot utackordering. Det måste också kännas för en människa, vilken genom döden blivit berövad ett stöd för sina barn, såsom ett erkännande att hon genom att vårda dem utför en samhällsplikt, för vilket hon kan beräkna understöd. Påtagligt är, såsom jag framhållit, att fattigvårdskostnaderna komma att be­ tydligt minskas, om i<) kap. införes, men även om understöd kunna utdelas i något flera fall samt något större än genom fattigvården eller framför allt under längre tid av barnets liv, föreslås ju, att en del skall utgå av statsmedel. Ett bidrag från staten bör anses vara ett av de mest försvarliga för ett ända-

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

mål av så djup moralisk innebörd som att bereda en änka (ev. änkling) större möjligheter att ägna sig åt sitt hem och hålla det samman, ett framsteg, som varje land skulle känna sig stolt över att få genomföra. Vad ovan är sagt om änkors barn gäller även i tillämpliga delar övergivna och frånskilda hustrurs barn. Vad understödet till de utomäktenskapliga barnen angår, bör ju detta i nor­ mala fall anses som ett utlägg, vilket sedan återgäldas till samhället av barnafäderna. Så återbetalades under 1920 i Köpenhamn omkring 75 % av de ut­ lagda bidragen. En annan uppgift av intresse är den, jag erhållit, genom att få uppgifter från några av Stockholms barnavårdsmän. I 803 fall fördelade på fem barnavårdsmän (varav tre ha sina fall sedan lagens början och två fått dem på senare tid) skulle omkring 178 barn kunna komma att få understöd enligt 10 kap. i förslaget. Av dessa hava f. n. 105 fattigvård; i 375 fall vistas barnet hos modern. Vad angår frågan huruvida mödrarna skulle vara värda ett understöd, har på senare tid av barnavårdsnämnden gjorda pessimistiska erfarenheter icke ändrat min uppfattning. Jag har nämligen genom lång erfarenhet haft vetskap om att det finnes mödrar, som icke bry sig om sina barn, antingen på grund av slöhet eller lättsinne, men att det ock finnes en mängd mödrar, och deras antal är större, som ivrigt önska att få leva för sina barn, och andra, hos vilka man kan upparbeta denna önskan genom att försätta dem i gynnsammare om­ ständigheter. Av ovan relaterade 803 fall kunna endast 44 eller omkring 5 x/2 % anses höra till den kategori mödrar, vilka icke bry sig om sina barn på grund av slöhet eller lättsinne. En sjätte barnavårdsman, som ock lämnat uppgifter, har i detta avseende ofördelaktigare erfarenhet av sina fall, i det att av om­ kring 200 fall omkring 30 eller 15 % av mödrarna äro försumliga. Någon uppmuntran av försumliga mödrar genom att giva bidrag enligt 10 kap. kan så mycket mindre vara lagförslagets mening som detsamma innehåller, att bidrag skall kunna uttagas på samma sätt av försumliga mödrar som av försumliga fäder, samt att avtal angående uppfostringsbidrag skall kunna ingås även med mödrarna utan att behöva formellt fråntaga mödrarna förmynderskapet genom den besvärligare proceduren att anlita domstol eller enligt 7 kap. På grund av vad jag ovan anfört får jag därför till skillnad från barnavårds nämndens majoritet yrka, att 10 kap. i kommitterades förslag kommer att ingå i lagen om den offentliga barnavården.

Vad frågan i sin helhet angår rörande barnavårdsnämndens omhändertagande även av de värnlösa barnen har jag däremot intet att invända, ehuru, såsom jag framhållit, centraliseringen blir betydligt upphävd genom att understöden i 10 kap. ej medtagas. Meningen med att utackorderingen och intagandet i barn­ hem skulle bli enhetligare är ju emellertid avsikten med de värnlösa barnens överförande till barnavårdsnämnden. Jag tar mig dock friheten att i detta sammanhang påpeka, att en sådan enhetlighet för utackorderingen, liksom även för andra grenar av barnavårdande verksamhet, också skulle kunnat genomföras för större kommuner, om man velat gå på den linje, som av mig redan år 1914 föreslagits i en motion hos Stockholms stadsfullmäktige. Jag föreslår där in­ rättandet av en barnavårdsdirektion inom Stockholms kommunalförvaltning, som skulle hava att övervaka att ett enhetligt och rationellt system bleve rådande inom barnavården. Jag har därför i denna motion, efter att hava framhållit även de framsteg, som behöva göras, föreslagit, att direktionen skulle uppdela sig i fem olika sektioner: utackorderingen och tillfällig vård, omhändertagandet av sedligt försummade och vanartade, fosterbarnsinspektion (nu under hälsovårds-

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 23

nämnden), understöd och vård för barn, som äro hos föräldrar eller endera av dem, samt bevakandet av barns rätt gentemot försörjare. Barnavårdsnämnden, såsom den är tänkt i kommitténs förslag och även i barnavårdsnämndens majoritets förslag, måste säkerligen också dela upp sig i sektioner, men den barnavård, som skall ligga kvar under fattigvården, kan den enligt den senares förslag icke komma att få under sig. Såväl kommitténs lag­ förslag som mitt förslag för Stockholms kommunalförvaltning är enhetligare än barnavårdsnämndens majoritets förslag. 44. Barnavårdsnämnden i Uppsala: Nämnden ser lagförslagets betydelsefullaste innebörd i sammanförandet under en kommunal myndighet, barnavårdsnämnden, av samhällets nu på barnavårdsnämnd, fosterbarnsnämnd och fattigvårdsstyrelse fördelade barnavårdande uppgifter. Och vill nämnden med stöd av sin hittills gjorda erfarenhet på det kraftigaste vitsorda behovet av sådan centralisering. Med avseende på det sätt, varpå förslaget söker realisera denna centralisering, vill nämnden giva sitt erkännande åt bestämmelserna om omhändertagande av värnlösa barn och barn, som eljest behöva vård utom hemmet (6 kap.) samt barns omhändertagande för skyddsuppfostran (7 kap.). Synnerligen nödvändigt är enligt nämndens erfarenhet höjandet av ålders­ gränsen uppåt så som i förslaget skett. Med stor tacksamhet möter man de nya bestämmelserna i 46 § 1 mom. a) och 2 mom., vilka äro ägnade att råda bot på ofta djupt kända missförhållanden. Vad beträffar den del av centraliseringen, som i 10 kap. föreslås genom be­ stämmelserna om understöd för vård av barn till ensamstående moder m. m., kan nämnden även här skänka ett varmt erkännande åt den omvårdnadsmånhet i avseende på barnen, som därutinnan tagit sig uttryck. Att barnavårdsnämnden i de fall, då understöd till barnuppfostringspliktig person med hänsyn till barnets eller barnens vård och fostran befinnes nöd­ vändigt, är den för sakens rätta avgörande lämpligaste myndigheten, därför synas vägande skäl vara av kommittén anförda. Sätter man härvid barnens bästa i främsta rummet, torde således i andra avseenden framträdande svårigheter ej få tillmätas en avgörande betydelse. Sådana svårigheter yppa sig tydligt dels i avseende på den dualism i kommunala understödsverksamheten, som med 10 kap:s antagande bleve oundviklig, dels i avseende på den inkonsekvens, som genom sagda kapitels föreskrifter skulle komma att bli rådande vid tilldelande av understöd för barnavård åt s. k. ensamstående mödrar och av sådant åt andra kategorier. Vad nämnda dualism vidkommer, kan den tänkas i enstaka fall medföra slit­ ning mellan barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse, vilket vore till skada för det så nödvändiga förtroendefulla samarbetet mellan dessa båda myndigheter. Och ett sammanförande i framtiden av de uppgifter, som kunna tillkomma sagda båda kommunala myndigheter, under en och samma, kommunens sociala verk­ samhet handhavande, myndighet — i de större kommunerna arbetande på två eller flera avdelningar — synes nämnden ur flera synpunkter vara ett tilltalande framtidsperspektiv. Emellertid borde enligt nämndens uppfattning för det i så många avseenden önskvärda samarbetets skull mellan fattigvårdsstj^relse och barnavårdsnämnd inom samma kommun redan nu i samband med antagande av ny barnavårdslag även införas bestämmelse om lämplig form för sådant sam­ arbete. Vad åter beträffar den nyss anförda inkonsekvensen vid utdelande av under stöd åt barnaförsörjare, kunde, om saken såges uteslutande från barnavårdsnämndsuppgifternas synpunkt, skäl föreligga att påyrka full konsekvens, d. v. s. över­ förande till barnavårdsnämnden av all kommunal understödsverksamhet med hänsyn till barn, således även änklingars, makars samt ogifta sammanboende föräldrars barn. Endast med hänsyn till betänkligheterna att på en gång taga

24 Kungl. Maj:ts proposition nr JöO.

ett så pass vittgående steg och till önskvärdheten att dessförinnan vinna någon erfarenhet ävensom till vad ovan angående möjlighet till »dualismens» mildrande anförts, anser sig nämnden dock ej böra avstyrka förslagets 10 kap. 45. Barnavårdsnämnden i Norrköping: Här liksom annorstädes ha åtskilliga olä­ genheter yppat sig därav att enligt gällande lagstiftning den kommunala barna­ vården är uppdelad på tre olika myndigheter, barnavårdsnämnden, fosterbarnsnämnden och fattigvårdsstyrelsen. Nämnden önskar därför i stort sett framgång åt kommitténs strävan att åstadkomma större enhetlighet och samling på detta område. Fosterbarnsnämnden kan lämpligen upphöra därigenom att, på sätt lag­ förslaget vill, dess uppgifter överflyttas på barnavårdsnämnden. Denna bör med fördel kunna övertaga även fattigvårdsstyrelsens nuvarande befattning med barn, som icke kunna vårdas av de sina, varigenom bl. a. också den nuvarande i många avseenden betänkliga dualismen i kommunens barnhems- och barnutackorderingsverksamhet skulle försvinna. Däremot anser nämnden att det skulle vara mindre lyckligt om även i fråga om barn som lämpligen kunna vårdas av de sina i händelse dessa erhålla nödigt understöd, kommunens understödsverksamhet skulle, efter vad kommittén före­ slår i vissa fall överlämnas åt barnavårdsnämnden, enär dylikt understöd åt barn ju alltid i viss mån blir ett understöd även åt vuxna samt bäst avväges och kontrolleras av fattigvårdsstyrelsen med dess särskilda inriktning på sådana ärenden och därmed följande större erfarenhet om deras rätta behandling. Visser­ ligen har barnavårdsnämnd genom vederbörande barnavårdsmän möjlighet att undersöka behovet av understöd åt utomäktenskapliga barn, men då uppenbar­ ligen barnavårdsman lika väl kan åläggas att lämna fattigvårdsstyrelse nödiga meddelanden i dylika ärenden, finns ingen anledning att dessa undandragas sist­ nämnda myndighets avgörande. Huvudsaken — och den förefaller mycket behjärtansvärd — är att genom nödigt understöd sörjes för att intet barn, som utan skada för sin utveckling kan vårdas av de sina, av endast ekonomiska skäl behöver skiljas från dem. Men då detta gäller icke blott de utomäktenskapliga barnen utan även de inom äktenskap födda, synes det oriktigt att, såsom lag­ förslaget innebär, de sistnämnda i vissa fall skulle understödjas av fattigvårds­ styrelse och de förstnämnda av barnavårdsnämnd. Då det är av vikt för alla parter att det uppdrages rena och klara linjer för kommunens barnunderstöd, föreslår nämnden den ändringen i kommitténs förslag att barnavårdsnämnd får beslutanderätt om understöd till barn, som den anser icke kunna tillbörligt vårdas av de sina, och att åt fattigvårdsstyrelse överlämnas att i mån av behov under­ stödja alla övriga barn. Aven om detta ändringsförslag icke skulle bifallas, måste enligt nämndens mening de kapitel som behandla kommunens understödsverksamhet omarbetas för vinnande av större klarhet och enkelhet. Redan kapitel överskrifterna »Om omhändertagande av värnlösa barn och barn, som eljest behöva vård utom hem­ met» samt »Om barns omhändertagande för skyddsuppfostran» äro mindre lyck­ liga, bl. a, därför att de förutsätta såsom självfallen och välbekant den åtskillnad som lagförslaget alltigenom gör mellan »vård utom hemmet» och »skyddsupp­ fostran». Då denna åtskillnad icke ingått i allmänna språkbruket, synes nödigt att införa en begreppsbestämning i själva lagen så att dennas mening må bliva klar även för andra än dem, som haft tillfälle genomläsa dess motiver. I samband härmed tillåter sig nämnden framställa en annan termfråga: var­ för icke kort och gott skriva barnavårdslag i stället för lag om den. offentliga barna­ vården? De anmärkningar, som möjligen kunna göras mot den förra titeln skulle med ungefär samma rätt kunna riktas mot den sistnämnda och mot åtskilliga redan införda lagtitlar som numera väl ingen vill utbyta mot flerordiga (t. ex. strafflag, vattenlag, utsökningslag). Gällande »Lag om uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn» har genom denna sin illa beryktade

Klint/ 1. Maj:ts proposition nr 150. 25

titel vållat så mycket skriveri att det kan vara tid att knappa in på titulaturen för dess nu tilltänkta efterträdare. Enligt nämndens övertygelse bör barnavårdslagstiftningen mer än hittills skett inriktas på arbete till förebyggande av barnens andliga och kroppsliga urartande. Ur denna synpunkt är det ett stort framsteg att den föreslagna barnavårdslagen i sitt 11 kap. utsträcker samhällets tillsyn över fosterbarn till alla sådana, som icke uppnått 16 års ålder, att den i 7 kap. 46 § anbefaller skyddsuppfostran icke blott såsom hittills åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn, utan ock åt barn under 16 år, som av föräldrarna misshandlas eller så van­ vårdas, att liv och hälsa äventyras, samt att samma kapitels 48 § bemyndigar barnavårdsnämnd dels att i större utsträckning än hittills besluta om särskild övervakning av barn, dels också att, när förhållandena ge anledning därtill, före­ skriva att barn skall vårdas å barnkrubba, besöka arbetsstuga eller hållas till någon av barnavårdsnämnden bestämd lämplig sysselsättning. Enär nämnden i sin verksamhet haft god hjälp icke blott av härvarande barnkrubbor och arbets­ stugor utan även av barnträdgårdar, ser den med glädje att anstalter av de båda förstnämnda slagen förordas i sagda § och skulle den önska att liknande förord där lämnas även åt barnträdgårdar. Också för tillrättaförandet av minderåriga, som urspårat, och för förhindrandet av sedlig smitta från deras sida är mycket gott att vänta av den föreslagna barnavårdslagen, särskilt dess föreskrift att även vanartade i åldern 15—18 år skola bliva föremål för barnavårdsnämnds behandling och eventuella skyddsupp­ fostran. Lika välgrundat är kommitténs därmed nära sammanhängande förslag att det skall åligga staten att sörja för skyddshem åt vanartade i nämnda ålder liksom också åt vanartade, som på grund av vanartens beskaffenhet, sjukdom, vanförhet eller annan brist eller svaghet icke kunna intagas eller behållas i vanligt skyddshem. De kostnader, som statsverket därigenom kan komma att vidkännas, kunna även ekonomiskt sett väl försvaras och kanske rentav medföra någon minskning av de stora utgifter och förluster som ännu alltjämt tillskyndas staten därigenom att den icke kraftigare än hittills skett tagit itu med över­ gångsålderns vanart. Nämnden har en viss erfarenhet härom eftersom det icke sällan inträffar att förtvivlade målsmän till minderåriga i nämnda ålder komma med böner om hjälp med dem utan att veta hur maktlös gällande lagstiftning lämnar samhällsmyndigheterna i sådana fall. 45 a. Barnavårdsnämnden i Linköping: Mot den för lagförslaget i fråga bärande grundtanken att samla all offentlig omvårdnad om barn under en och samma till­ syn och ledning har barnavårdsnämnden intet att erinra, utan vill fasthellre giva den sitt livliga erkännande. Den splittring, som nu äger rum, då t. ex. uppsikten över de utackorderade fosterbarnen handhaves av en myndighet, fosterbarnsnämnden, och en annan kategori av barn, som åtnjuta offentlig vård, bero av fattigvårdsstyrelsen, under det att barnavårdsnämnden har under sin vård alla barn utom äktenskapet samt de vanartade och sedligt försummade, kan varken ur principiell eller praktisk synpunkt vara lämplig. En annan fråga kan vara, huruvida det ekonomiska understödet, då fråga är t. ex. om barn tillhörande en familj, vars övriga medlemmar erhålla bidrag från fattigvården, bör utgå genom barnavårdsnämnd eller fångvårdsstyrelse. Åtskilliga skål, framför allt av prak­ tisk art, sjmas tala för den senare anordningen, som ock från fattigvårdshåll livligt påyrkats. 46. Barnavårdsnämnderna i Motala städs- och landsförsamlingar: Vad som omförmäles i 101 § angående fattigvårdsstyrelses ersättningsskyldighet i förhållande till barnavårdsnämnden skulle kunna komma att leda till trakasserier mellan nämn­ den och fattigvårdsstyrelsen, då den senare skulle vara nödsakad att finna sig i vad barnavårdsnämnden beslutat och göra de utbetalningar, som nämnden utfäst sig för.

26 Kungi. Maj-.ts proposition nr 150.

47. Barnavårdsnämnden i JRisinge (Östergötland): Förslaget om att barnavårds­ nämnderna skulle utöva en mera omfattande ekonomisk understödsverksamhet av­ styrktes, enär nämnden höll före, att fattigvårdsstyrelserna fortfarande vore den erfarnaste och lämpligaste institutionen för dylik verksamhet, beträffande under­ stöd jämväl åt minderåriga. 48. Barnavårdsnämnden i Atvid (Östergötland) lämnar förslaget utan erinran. 49. Barnavårdsnämnden i Malmö: Med den formulering, som givits åt 36 §, har stadgandet en oerhörd räckvidd. Tillfredsställande vård och uppfostran, vad inne­ bär detta begrepp? I lagförslaget har man ej försökt att giva någon närmare förklaring till detsamma. Det innebär tydligtvis, vad varje särskild av de be­ slutande myndigheter, vilka få med lagens tillämpning att skaffa, funne för gott att däri inlägga. Det blir således fritt spelrum för godtycket. En ansvarskännande barnavårdsnämnd skulle nödgas omhändertaga en ofantlig mängd barn. Dessa skulle sedan utackorderas i enskilda hem eller också placeras på barnhem. Redan nu har barnavårdsnämnden mycket svårt att anskaffa foster­ hem till de barn, som skiljas från föräldrarna, och dock få anspråken på lämp­ lighet mången gång ställas ganska lågt. De personer, som mottaga fosterbarn från nämnden, göra det i regel av ekonomiska skäl. Kärlek, förståelse och om omvårdnad komma icke alltid, kanske icke oftast, barnet till del. Härvidlag må dock nämnas, att detta gällt vanartade och sedligt försummade barn. Ur uppfostringssynpunkt torde icke heller anstaltsvården givas någon framstående plats. Visserligen heter det i 68 § i lagförslaget, att barnhem skall vara så beskaffat, att där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande vård, och att hemmet skall stå under sådan ledning och hava sådan personal, att trygghet vinnes för dess ändamålsenliga skötsel; i praktiken torde det bliva ytterligt svårt att erhålla sådan ledning och sådan personal, som här tänkts. Även om detta skulle lyckas, ligger det dock nära till hands, att anstaltsvården blir schablonmässig. Det ligger i sakens natur, att den tid, som kan ägnas varje särskild individ, blir ringa. Det själsliga utdanandet kan på en anstalt knappast komma till sin rätt. Ett gott hem kan anstalten aldrig ersätta. Det bör fordras synnerligen starka skäl för att rycka ett barn från föräldrahemmet och placera det i fosterhem eller barnhem. Enligt nämndens uppfattning är visserligen en utvidgning av barnavårds­ nämndens befogenhet att ingripa, då barns uppfostran eller vård försummas, behövlig, men så kraftig som den föreslagna torde den icke böra vara. Det är helt enkelt omöjligt för en barnavårdsnämnd att fullgöra sina åligganden enligt den föreslagna 36 §. Den skulle nödgas övervaka alla hem, där barn finnas, för att utröna, om barnen vårdas och fostras tillfredsställande, och det låter sig icke göra. Det låter sig icke heller göra att omhändertaga alla de barn, vilkas vård och fostran icke är fullt tillfredsställande, ty de möjligheter nämnden har att ersätta föräldrahemmets vård och fostran äro även bristfälliga ur uppfostringssynpunkt. Det kan icke vara lämpligt att hava lagbestämmelser, som icke kunna efterlevas.

I 81—86 §§ föreskrives, att understöd skall lämnas till ensamstående moder, om hon befinnes därav vara i behov, samt att barnavårdsnämnden skall hand­ hava utdelningen av dylikt understöd. För dylikt ändamål skall nämnden under­ söka, om behov föreligger, bestämma understödets storlek och övervaka under­ stödets behöriga användning. Det kan vara fara för att, om dylik rätt till understöd medgives ogift moder, modern frestas att hemlighålla den verklige barnafadern, vilken hon av en eller annan anledning vill skydda, och på det sättet omöjliggöra utredningen av faderskapet. I det avseendet har en moder många möjligheter att tillgå.

Kunxjl. Maj:ts proposition nr 150. 27

Om den föreslagna rätten till understöd medgives, torde det icke kunna dragas i tvivelsmål, att understöd kommer att utgå i en ofantlig mängd fall. För denna uppgift Ange då anställas en mängd tjänstemän för undersökning och övervakning. Enligt nämndens mening torde det ur praktiska synpunkter vara lämpligare, att utdelandet av dessa understöd uppdrages åt fattigvårdsstyrelsen. Det kunde då bliva någon likformighet mellan dessa understöd och fattigunderstöd. Dess­ utom skulle besparas en dubbel uppsättning av tjänstemän med ensartade upp­ gifter, varigenom vunnes besparing ur förvaltningssynpunkt. Nämnden anser lagförslaget vara förtjänstfullt därutinnan, att det bereder nämnden tillfälle att i fall av behov ingripa i fråga om barn och ungdom, som nämnden väl funnit i behov att omhändertagas, men nämnden med gällande lag ej kunnat nå. Emellertid kan nämnden ej imderlåta att erinra, att förslaget enligt nämndens mening, såsom av vad ovan anförts framgår, till stor del vilar på en överskattning av samhällets förmåga att ingripa reglerande och tillrätta­ läggande i samhällsmedlemmarnas enskilda förhållanden och även av samhällets förmåga att taga på sig nya ekonomiska bördor av ofantligt omfång. 50. Barnavårdsnämnden i Halmstad: Det intrycket, fotat på flerårigt arbete i barnavården, har varit ofrånkomligt, att våra jämförelsevis nya, nu gällande barnavårdslagar ingalunda visat sig vara av så otillfredsställande beskaffenhet, att redan nu en ny och mer omfattande sådan skulle vara av verkligt behov på­ kallad eller ens skickad att avhjälpa de olägenheter, som yppas vid barnavårdens utövning enligt nu gällande författningar. Vad först angår förslagets huvudgrundsats, att under en nämnd sammanföra alla arter av barnavård, vilka hittills haft sina särskilda organ, är nämnden av sin erfarenhet i ärendet övertygad därom, att de värnlösa barnens vitt skilda behov av vård härigenom ingalunda skulle komma att på ett bättre sätt tillgodo­ ses. Var skulle man väl kunna finna en nämnd på fem personer med så mång­ sidig utrustning, att den med insikt och sakkunskap skulle kunna behandla vårdfrågor av så olika art? Enda sättet att råda bot på missförhållandet inom större kommuner torde bli inrättandet av avlönade tjänstefunktionärer för de skiftande värdarterna. Men härigenom skulle ock denna viktiga samhällsfunktion sjunka ned från det högre plan av socialt arbete, som uppburits av den tjänande kärleken och det personliga intresset för uppgiften, till ett lägre plan, där det hela huvudsakligen skulle bli ett arbete för lön. Därjämte skulle barnavårds­ nämnden härigenom komma i ständiga konflikter med andra styrelser, som i sin verksamhet mer eller mindre beröras av barnavården i allmänhet. Framför allt skulle härvid förhållandet till den allmänna fattigvården bli ett förhållande av ständiga konflikter. Kommitterades förhoppningar om förtroendefullt samarbete emellan de nya barnavårdsnämnderna och fattigvårdsstyrelserna synas vara lika stora som deras förhoppningar att med nya lagar skapa nya människor. Men erfarenheten på berörda områden kan icke dela det hoppet. Värst torde de svåra följderna härav komma att gå ut över de värnlösa barnen i avseende på alla sådana gränsfall, där den ena styrelsen vill lita på den andra eller hän­ visa till den andra. Den ensamma modern med sitt barn, som själv skulle ha understöd av fattigvården och för sitt barn få hjälp av barnavårdsnämnden, är ett sådant i utlåtandet berört fall, som i livet tillhör det mest alldagliga, men som i samhället skulle skapa samma orimlighet, som eu hushållning med två hushållare i samma hus. Intresset att draga undan fattigvården, vad som en­ ligt sin egen natur hör dit, har ingen grund i någon påvisad missvård från nu­ varande fattigvårdsstyrelsers sida; och intresset får i förslaget den underliga konsekvensen, att barnavårdsnämnden själv i stället blir understödstagare hos fattigvårdsstyrelsen, därigenom att denna skulle för barnavårdsnämndens räkning

28 Kttngl. Maj-.ts proposition nr 150.

handhava och ombesörja en hel del ekonomiska uppgifter, som eljest varje själv­ ständig styrelse har att ombesörja själv.

Nämnden får såsom sin mening uttala, att det nu föreliggande förslagets upp­ höjande till lag icke skulle komma att tillföra de värnlösa barnen någon bättre vård än den, som kan vinnas med nu gällande barnavårdslagar, och att, om ny lag i avseende på barnavården skall stiftas, denna bör byggas på de grunder, som göras gällande i herrar Björklunds och Magnussons gemensamma reservation. 51. Barnavårdsnämnden i Falkenberg: Det synes nämnden klart, att en överflytt­ ning av en del av den kommunala understödsverksamheten från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden icke bör ske. Dels skulle den senares arbetsbörda på ett avsevärt sätt ökas, utan att någon däremot svarande fördel vinnes. Redan med nuvarande lagar är det svårt att få väl kvalificerade personer att offra tid och krafter för nämndens arbete, och torde detta bliva fallet i ännu högre grad, om det nya lagförslaget kommer att träda i kraft, varav följden torde bliva inrättan­ det av nya dyrbara kommunala tjänster. Dels måste fattigvårdsstyrelsen med sin rika erfarenhet anses vara bättre lämpad att utöva understödsverksamhet, varjämte anledning till konflikter mellan de båda myndigheterna lätt skulle upp­ stå, då t. ex. den ena skulle lämna understöd till utom äktenskap fött barn och den andra till modern. Då emellertid lagförslaget innehåller åtskilligt, som är att taga vara på, vilket allt väsentligt innehålles i den av herrar Björklund och Magnusson avgivna reservationen, får nämnden hemställa om avstyrkande av lagförslaget men till­ styrkande av denna reservation, dock icke i vad som rör kyrkoherdens åliggande att vara ordförande i nämnden. 52. Barnavårdsnämnden i Göteborg: Såsom allmänt omdöme om föreliggande lag­ förslag vill barnavårdsnämnden såsom sin mening uttala, att flera dess delars upphöjande till lag skulle utgöra ett synnerligen stort och viktigt steg i riktning mot förbättrad barnavård. Det torde böra framhållas, att förslaget ej allenast vill påvisa nödvändigheten av att vederbörande myndigheter söka att i vad på dem ankommer fullgöra sin andel i samhällets barnavård, utan ock att hemmets och föräldrarnas plikter framhållas och skärpas. Såsom förslagets kärnpunkt torde utan tvivel centraliseringen av barnavården få anses. Under förutsättning att enskilda initiativ och företag inom detta om­ råde — på samma gång behövlig kontroll utövas — ej genom alltför detaljerade bestämmelser hindras eller åsidosättas, samt att samhället med varsam hand verk­ ställer de övergångar och förändringar, som komma att bli en nödvändig följd av barnavårdens centralisering, anser sig nämnden böra tillstyrka förslaget i detta hänseende. Dock synes förslaget i denna som i åtskilliga andra punkter böra i avsevärd mån förenklas. De ekonomiska konsekvenser, vilka komma att vid tillämpningen härav bli en nödvändig följd, torde — åtminstone i vad mån dessa gälla olika institutioner inom samma samhälle — icke bli oöverstigliga. Det så att säga mera enskilda institutionsintresset får kanske härvidlag en och annan gång vika för samhälls­ intresset. Med tillfredsställelse vill barnavårdsnämnden framhålla förslagets förtjänster härutinnan, att nämnden skulle kunna taga hand om ett större antal barn i skol­ åldern och därunder, samt att åldersgränsen förskjutits uppåt. Att barnavårds­ nämnden bemyndigas ingripa vid icke kriminella fall bland vilsekommen ungdom i åldern 15—18 år, har länge varit ett önskemål hos dem, som hittills deltagit i barnavårdsarbetet. En nödvändig förutsättning för realiserandet av detta önske­ mål är dock, att för sådan ungdom lämpade uppfostringsanstalter finnas, vilket ju också kommittén framhållit. Att placera sålunda omhändertagen ungdom i

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 29

nu befintliga skyddshem kan givetvis ej komma ifråga. Dock torde kunna ifråga­ sättas, om ej de nuvarande tvångsuppfostringsanstalterna åtminstone till en bör­ jan skulle kunna användas.

Som ovan antytts, vill lagförslaget med kraft framhålla, att föräldrakänsla och föräldraansvar frammanas, skärpas och understödjas. Endast i allra yttersta nödfall och som en sista åtgärd, sedan andra medel visat sig gagnlösa, bör barna­ vårdsnämnden helt omhändertaga ett barns fostran. Denna förslagets tendens framträder särdeles tydligt i 65 §, enligt vilken barnavårdsnämnd på ett effektivt sätt skulle kunna begagna sig av den hjälp i barns fostran, som ett lämpligt avvägt ekonomiskt understöd kan medföra. En­ ligt nämndens förmenande skulle genom en utsträckt tillämpning av denna para­ graf och med någon förändring av densammas formulering förslagets 10 kapitel kunna uteslutas. Rätt tillämpad skulle 65 § sätta barnavårdsnämnd i stånd att — visserligen indirekt genom fattigvården — föranstalta om understöd för barn vid all oför­ vållad nöd, således ej blott till ensamstående mödrar utan ock till ensamstående fäder. Det torde vara känt, att det mången gång kan vara lika svårt eller värre för en änkeman med barn att reda sig än för en ogift kvinna eller änka med barn. Att på detta sätt av barnavårdsnämnden föreslaget och kontrollerat under­ stöd tilldelas genom fattigvården torde ej förringa understödets värde. Men barnavårdsnämnden, som bör ha sin huvudsakliga verksamhet inriktad på de vårdande och uppfostrande momenten i barnens liv, skulle genom att slippa ifrån åtminstone en del av vårdens ekonomiska sida så mycket kraftigare kunna ägna sig åt sina huvudsakliga uppgifter. I samband härmed må det tillåtas nämnden att anföra följande skäl, som Malmö barnavårdsnämnd bland andra framhållit vid sin kritik av lagförslagets 10 kapitel: »Det kan vara fara för att om dylik rätt till understöd medgives ogift moder, modern frestas att hemlighålla den verklige barnafadern, vilken hon av eu eller annan anledning vill skydda, och på det sättet omöjliggöra utred­ ningen av faderskapet. I det avseendet har en moder många möjligheter att tillgå». Rörande återstående delar av förslaget hyser nämnden den åsikten, att utan intrång i den blivande lagens effektivitet en förkortning och förenkling av åt­ skilliga moment ej skulle vara omöjliga. Så torde t. ex. 109 § helt visst kunna uteslutas. 53. Barnavårdsnämnden i Uddevalla: Från barnavårdens synpunkt — och med hänsyn härtill måste naturligtvis denna fråga i främsta rummet bedömas — torde ifrågavarande lagförslag böra hälsas med tillfredsställelse. Det kan icke vara annat än gott att barnavården centraliseras. Det kan icke vara till barnavår­ dens fromma, att en del barn omhänderhavas av fattigvården, en del av fosterbarnsnämnden och eu tredje av barnavårdsnämnden. Att barnavårdsnämnden utsetts till det gemensamma förvaltningsorganet ligger också närmast till hands och det måste betecknas som en förtjänst, att ifrågavarande myndighet uteslu­ tande får barnavården till sin uppgift; därigenom kunna också sådana synpunkter ifråga om nämndens sammansättning anläggas, som man åtminstone icke uteslu­ tande kan göra ifråga om ett barnavårdsorgan, som vid sidan av sin barnavår­ dande uppgift också har andra uppgifter, såsom beträffande undervisning, fattig­ vård o. d. Från barnavårdssynpunkt måste det också betecknas såsom en för­ tjänst hos förslaget att den överordnade myndigheten, ungdomsrådet, ävenledes uteslutande har till sin uppgift barnavårdens ordnande. Slutligen måste det också betraktas såsom en förtjänst hos förslaget, att barnavårdsnämnden fått möjlighet att med annat än blott råd och upplysningar bistå exempelvis nöd­ ställda mödrar. Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 sand. 112 höft. (Nr 150.) 1072 23 1!)

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Ifrågasättas må emellertid, huruvida nödvändigheten kräver, att barnavårds­ nämnden skall erhålla behövliga kommunala medel genom fattigvårdsstyrelsen, och om icke nämnden efter för varje år uppgjort förslag till utgifts- och inkomst­ stat skulle kunna erhålla dessa direkt av den anslagsbeviljande myndigheten. De uppgifter och utredningar, som för nämndens räkning påvila fattigvårdssty­ relsen, torde väl ock i övrigt av nämnden kunna bestridas; därigenom undvekes den dualism, som onekligen genom de i förslaget angivna bestämmelserna i detta avseende kommer att karakterisera den eventuellt blivande lagen.

Vad lagförslaget beträffar i formellt avseende, torde en förenkling vara av nöden. Den alltför uttänjda lagtexten med paragrafer, som ofta inte äro annat än hänvisningar till föregående sådana, torde bli ett alltför svårhanterligt instru­ ment att av icke juridiskt utbildade användas. 54. Barnavårdsnämnden i Marstrand ansluter sig i huvudsak till förslaget. 55. Barnavårdsnämnden i Lysekil: Då någorlunda effektiv barnavård redan torde utövas av barnavårdsnämnden själv, hälsovårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen, var för sig, och alltså föga behov föreligga för den av kommittén föreslagna dyrbara centraliseringen, som ock medför svårigheter för kommunernas enhetliga ekonomiska förvaltning, som åtminstone bör eftersträvas, och då ännu effektivare barnavård, särskilt i fråga om vanartade och i sedligt avseende försummade barn, torde vinnas, om statsbidraget högst väsentligt höjdes i stället för att dessa er­ forderliga summor nu föreslås nedlagda på en dyrbar förvaltningsapparat, så får barnavårdsnämnden för sin del avstyrka lagförslagets antagande för att i stället i huvudsak ansluta sig till den reservation mot kommittébetänkandet, vilken avgivits av två av kommitténs ledamöter herrar Björklund och Magnusson. 56. Barnavårdsnämnden i Alingsås tillstyrker förslaget utom beträffande ung­ domsråd. 57. Barnavårdsnämnden i Gävle: Barnavårdsnämnden har, om ock med en viss tvekan, kommit till det resultat, att nämnden vill tillstyrka eu centralisering till barnavårdsnämnderna i den omfattning fattigvårdslagstiftningskommittén före­ slagit. Väl må det vara sant, att genom förslagets genomförande en del dubbel­ arbete och ökade utgifter för samhället antagligen skulle uppkomma. Men en­ ligt nämndens mening skola dessa och andra eventuella nackdelar mera än väl uppvägas av de fördelar förslaget innebär och vilka skulle kunna sammanfattas däri att, såsom kommittén anmärker, inom varje kommun finnes en barnavårdsmyndighet, till vilken man har att vända sig, när helst det gäller att åt ett barn, som är i behov av samhällets hjälp, förskaffa denna hjälp på ett sätt, som behovet i varje fall kräver, en myndighet, inom vilken de religiösa och pedago­ giska intressena samt den medicinska sakkunskapen skulle vara tillgodosedda och vilken skulle helt uppbära samhällets ansvar för barnen. Det har blivit sagt, att en nations värdefullaste egendom är barnen. Även om uttalandet ifråga må vara buret av en viss känslostämning och dess riktighet icke kunna framdeduceras med siffror eller andra påtagliga bevis, så torde dock däri ligga så mycket sanning, att samhället måste för barnens bästa påtaga sig uppoffringar i erforderlig utsträckning. Av denna nämndens ståndpunkt i saken följer ock, att nämnden icke kan för­ orda något av de kompromissförslag, som framkommit. Mot dessa kunna dess­ utom en del speciella invändningar göras. Stadsförbundets styrelse har i sitt yttrande framhållit en del sådana invändningar mot att bestämmelserna om om­ händertagande av värnlösa barn och barn, som eljest behöva vård utom hemmet

(6 kap.), skulle utgå ur förslaget, och vill nämnden ansluta sig till dessa in­

vändningar, beträffande vilkas närmare innebörd hänvisas till berörda yttrande. Stadsförbundets styrelse kan däremot för sin del icke biträda de synpunkter, som ligga till grund för förslaget i vad detsamma avser understöd för vård av

Kungl. Maj:ts proposition nr 1Ö0. 31

barn till ensamstående moder (10 kap.) samt åberopar därvid att, medan i 6 kapitlet avses omhändertagande av barn för vård utom hemmet, avser 10 kapitlet vård av barn även i hemmet, att en principiellt motiverad gräns mellan fattig­ vårdens och barnavårdsnämndens understödsverksamhet därmed är uppgiven, samt att ur organisationssynpunkt olägenheter skulle följa av ett överflyttande till barnavården av i 10 kapitlet omförmälda barn. Dessa invändningar anser nämnden icke vara av den beskaffenhet, att de böra tillerkännas en avgörande betydelse. »Principiellt» behöver väl icke gränsen mellan fattigvårdens och barnavårdens understödsverksamhet gå så, att fattigvården alltid skall lämna understöd till barn i hemmet och barnavården till barn utom hemmet. Det prin­ cipiellt riktiga synes däremot vara att det på ändamålsenligaste sätt sörjes för barnens bästa, de må nu vistas utom eller i hemmet. Ur organisationssynpunkt torde väl vissa olägenheter följa av att barnavården finge denna understödsverk­ samhet, men nämnden tror dock icke, att desamma, åtminstone vad angår de utomäktenskapliga barnen, uppväga den stora fördelen, att den myndighet, som ändå har att taga befattning med barnen och som genom sina organ i allmän­ het är fullt insatt i barnens och deras föräldrars förhållanden, även får bedöma och tillgodose det behov av understöd, som kan förefinnas. Det kompromissförslag, som avser att skapa en gemensam myndighet för fat­ tigvårds- och barnavårdsärenden, synes vid en ytlig granskning erbjuda vissa fördelar. Emellertid befarar nämnden, att de speciella barnavårdsintressena skulle kunna bliva tillbakasätta genom en sådan anordning. Sannolikt skulle det redan vid valet av ledamöter i myndigheten anses viktigare att få det väl sörjt för fattigvårds- än för barnavårdskompetensen, och det är väl icke heller uteslutet, utan snarare antagligt, att inom myndigheten ifråga barnavårdsärendena skulle få stå tillbaka för de andra ärendena. De fördelar, som genom en sådan myn­ dighet skulle vinnas exempelvis ifråga om utredningen angående anmälda fall, skulle för vår stads vidkommande möjligen kunna uppnås genom en utveckling av stadens barnavårdsbyrå, som ju är inrättad till hjälp åt fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden och fosterbarnsnämnden härstädes. I detta sammanhang får nämnden emot kommittéförslaget göra den erinran, att föreskrift synes böra införas därom att en ledamot skall vara gemensam för barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse. Ända sedan nämndens tillkomst år 1903 har nämnden haft förmånen att bland sina medlemmar räkna en ledamot av stadens fattigvårdsstyrelse, och fördelarna därav ha varit uppenbara.

Utom de två stora nyheter — centralisering av samhällenas offentliga och halvoffentliga barnavård till en myndighet samt inrättande av ungdomsråd — vilka de föreliggande förslagen framföra, innehålla desamma uppslag till en del andra ändringar, vilka beröras av styrelsen för svenska stadsförbundet i dess i ärendet avgivna yttrande. Barnavårdsnämnden är i stort sett av samma upp­ fattning som styrelsen i dessa delar och tillåter sig därför härutinnan hänvisa till styrelsens yttrande. 58. Barnavårdsnämnden i Hammerdal instämmer med reservanterna Björklund och Magnusson. 59. Stockholms stads fattigvårdsnämnd har åberopat ett av stadens fattigvårdsinspektör avgivet yttrande, däri anföres bl. a: Grundtanken i förslaget är att åstadkomma ett samlande av alla barnavår­ dande uppgifter i eu lag och i eu myndighets hand (barnavårdsnämnden). Denna grundtanke har dock ej förverkligats genom förslaget, då detsamma lämnar stora grupper behövande barn utom förslaget. Skäl hava i förslaget framlagts för ett över­ förande till barnavårdsnämnden av fattigvårdens barnavårdande verksamhet. Jag vågar likväl påstå, att man ej tagit tillräcklig hänsyn till den erfarenhet, som under långliga tider samlats hos fattigvårdsstyrelserna på detta område och som ej är

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

vard att ratas. Ser man på förhållandena i Stockholm, där under årens lopp tillkom­ mit en rätt så omfattande barnhemsverksamhet — avsedd att i görligaste mån kunna motsvara de skilda behoven — och där man lyckats åstadkomma ett väl orga­ niserat utackorderingssystem, ehuru detsamma på grund av tidens krav visser­ ligen kan vara föremål för vissa ändrade riktlinjer, ävensom lyckats uppnå ett jämförelsevis smidigt sätt för beviljande av »erforderliga» understöd och sam­ tidigt betänker, att bakom dessa resultat ligga årtiondens erfarenhet och sam­ lade rön, då kan man verkligen fråga sig hur det skall vara möjligt för en ny­ bildad institution att övertaga denna verksamhet och än mera omedelbart för­ bättra densamma, och huru skall det vara möjligt för barnavårdsnämnden att åstadkomma allt detta utan att kommunen, som ju — åtminstone i huvudsak — får vidkännas kostnaderna, åsamkas ej ringa merkostnader, förorsakade av fel­ grepp och bristande erfarenhet hos den nybildade institutionens organ. Kommittén framhåller, att en förening av all kommunens verksamhet på om­ rådet är ägnad att åt den myndighet, som sysslar därmed, skaffa ökad känne­ dom om befintliga utvägar och större erfarenhet i allmänhet. Häremot torde intet annat vara att invända, än att denna kännedom och erfarenhet redan finnes hos fattigvårdsstyrelserna. Men då det yttras, att genom föreningen både arbete och kostnader höra kunna bliva mindre, då måste man ställa sig tviv­ lande, åtminstone så länge som bakom detta yttrande saknas vederbörliga eko­ nomiska utredningar. Inför kännedomen om det samarbete — åtminstone från den kommun, jag arbetar i — som nu är rådande mellan fattigvården och den enskilda verksamheten på området och det sätt, varpå härvarande fattigvårdsmyndighet städse sökt stödja sådan verksamhet, kan jag ej heller förstå, hur ett överförande av fattigvårdens barnavårdande verksamhet till barnavårdsnämn­ den skulle kunna vara ägnat att än ytterligare utveckla detta samband. Av lagförslaget framgår, att kommittén i en del fall överlät åt fattigvårdsstyrelsen att bevaka vissa kommunens intressen gentemot andra kommuner och enskilda personer. Ett sådant system av sammanblandad barnavårds- och fattigvårdsorganisation torde vara ägnat att framkalla slitningar mellan fattigvårdsoch barnavårdsmyndigheterna samt medföra ett mindre tillfredsställande re­ sultat. Beträffande barnavårdsnämnds och fattigvårdsstyrelses mellanhavande med varandra hänvisas i övrigt till ett av ombudsmannen avgivet yttrande (se nedan). Av motiveringen till lagförslaget synes man kunna utläsa, att understöd genom barnavårdsnämnden skall anses utgöra understöd av bättre art, än om det skulle utgå som vanlig fattigvård. Barnavårdsnämnden kommer enligt förslaget emel­ lertid ej att handhava all barnavårdande verksamhet. En änkling, en hustru, vars man till äventyrs ligger sjuk i hemmet, kunna ej erhålla denna bättre art av understöd, likaså barnrika familjer, där familjeförsörjaren visserligen har in­ komst, men otillräcklig för familjens uppehälle. Alla dessa måste hålla till godo med det understöd av sämre art, som den offentliga fattigvården erbjuder. Denna klassifiering av7 vård i sämre och bättre sådan torde med säkerhet föra rätt så menliga följder med sig. Den offentliga fattigvården har tyvärr hos många varit ganska impopulär — detta till en del beroende på en föråldrad fattigvårdsförordning. Genom den nya lagen om fattigvården av år 1918 med dess många bestämmelser i humaniserande riktning har möjlighet beretts att få upp den offentliga fattigvården på ett högre plan, så att den kan bliva kom­ munens officiella hjälporgan. Ett målmedvetet arbete härutinnan pågår för närvarande inom Stockholms stads fattigvårdsnämnd och dess underlydande organ. Kommer det nu in i det allmänna medvetandet, att det understöd, som barnavårdsnämnden lämnar, är understöd av bättre art, än det som utgår från fattigvårdsmyndigheterna, torde med säkerhet alla försök att höja den

Kungl. Maj.ts proposition nr 150. 33

offentliga fattigvården vara dömda att misslyckas. Kommer så härtill att enligt det nu föreliggande lagförslaget det skulle ankomma på vederbörande fattigvårdsmyndighet att efter anmälan av barnavårdsnämnd förelägga försumliga familjeförsörjare arbetsskyldighet i den i 71 § i fattigvårdslagen stadgade ord­ ning torde med säkerhet kunna förutsägas, att den offentliga fattigvården i allmänhetens ögon blir något, för vilket man ber Gud bevara sig. Efter framhållande av dessa allmänna anmärkningar mot förslaget övergår jag så till en detaljgranskning av förslagets bestämmelser om överflyttande till barnavårdsnämnden av fattigvårdsstyrelses utackorderingsverksamhet samt dess understödsverksamhet för barn till ensamstående moder. I det föregående är nämnt, att man i Stockholm lyckats åstadkomma ett väl organiserat utackorderingssystem. Ett stort antal barn från Stockholm äro sålunda genom förmedling av särskilda lokalombud utackorderade i goda hem i landsorten. Fosterhemmen övervakas förutom av lokalombuden jämväl av de vid fattigvårdsnämndens ntackorderingsbyrå anställda barnavårdsinspektörerna. Enligt kommitténs förslag skall, därest barn utackorderats inom annan kom­ mun, underrättelse ofördröjligen meddelas barnavårdsnämnden därstädes. Det ankommer sedan på denna nämnd att övervaka, att barnet får god vård och uppfostran. Teoretiskt sett torde förslaget vara rätt så tilltalande, men i praktiken torde detsamma, åtminstone vad Stockholm beträffar, få rätt så menliga följder. Vid anskaffande av fosterhem hava lokalombuden uteslutande haft för ögonen, att barnen skulle få så goda fosterhem som möjligt. Hänsyn till fosterhemskommunens intressen har ej spelat in. När nu den närmaste övervakningen av barnen övergår från de enskilda lokalombuden till ett kommunens organ (barna­ vårdsnämnden), måste givetvis kommunens intressen komma att spela en av­ görande roll. Det kan med skäl befaras att — åtminstone i de distrikt, där ett större antal barn pläga vara utackorderade —• kommunen skall finna med sin fördel förenligt att motarbeta utackorderingsverksamheten, vilket vore syn­ nerligen olyckligt. I stor utsträckning erhålla för närvarande föräldrar till utackorderade barn genom barnavårdsinspektörerna och lokalombuden upplysningar om sina barns förhållanden i fosterhemmen. Härigenom upprätthålles sambandet mellan för­ äldrar och barn. Med stor sannolikhet kommer detta samband att upphöra, därest inspektionen överflyttas på fosterhemskommunens barnavårdsnämnd. Be­ träffande lagförslagets inverkan på utackorderingsverksamheten tillåter jag mig för övrigt hänvisa till ett av barnavårdsinspektör Kihlqvist avgivet yttrande (se nedan 360). Övergår jag så till kommitténs förslag beträffande understödsverksamheten för barn till ensamstående moder. Vad som härutinnan först måste väcka be­ tänkligheter är att även här kommitterades flertal ansett sig kunna avvara fattigvårdsstyrelsens erfarenhet på området. An mera betänkligt synes mig vara, att man vid understöds tillmätande synes vilja taga avstånd från behovsprincipen (se lagförslagets 81 § 2 mom. och motiveringen). Det kan visserligen synas, som om kommitterades yttrande om att barnavårdssynpunkten bättre skall komma till sin rätt, om understödsverksamheten utövas av en speciell barnavårdsmyndighet, ävensom att härigenom större garanti för understödets utmätande på ett nöjaktigt sätt skall erhållas, hade fog för sig. Men om man betänker att — trots de förändringar, som skedde i samband med tillkomsten av lagarna om barn utom äktenskap för åstadkommande av förbättrade för­ hållanden för utfående av ersättningsskyldigas bidrag och trots den nya fattigvårdslagens skärpta bestämmelser på detta område — beviljade under­ stöd i stor omfattning ej kunna återfås av kommunerna på grund av svå­ righeter i mångahanda avseenden, då kan man förstå vilken oerhörd ökning i

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

kommunernas utgiftsbudget ett sådant understödslämnande med i viss omfatt­ ning bortseende från behovsprincipen skall hava till följd. En statistisk utred­ ning i detta avseende är jag övertygad om skulle visa ett i avsevärd mån ned­ slående resultat; och vill jag i detta sammanhang framhålla, att efter min upp­ fattning den statistiska utredningen över förhållandena år 1907, som bifogats förslaget till fattigvårdslagen i hithörande avseende, ger en mycket dunkel upp­ lysning, som ingalunda kan vara ägnad att ligga till grund för detta förslag, då sedan 1918 i och med de nya lagarna om barn utom äktenskapet förhållan­ dena ändrats i avsevärd mån. Med tillmätande av understöd efter nu föreslagna grunder brytes enhetlig­ heten i understödsverksamheten i sin helhet. Såsom ovan angivits skulle enligt lagförslaget understöd genom barnavårdsnämnden utgå för utom äktenskap fött barn, vars moder är ensam om att försörja detsamma, för ensamstående hustrus barn och för änkors barn. Änklingars barn och sådana barn, vilkas föräldrar visserligen båda vistas i hemmet, men till följd av sjukdom eller annan anled­ ning ej kunna lämna sina barn erforderlig vård, äro däremot ej medtagna. Sistnämnda båda kategorier torde dock mången gång i än högre grad vara i behov av det understöd av bättre art, som skall lämnas genom barnavårdsnämn­ den. Jag har därför grundad anledning att befara, att det nu föreliggande för­ slaget kommer att innebära ett favoriserande av de ensamställda mödrarnas barn, vilket jag finner vara betänkligt. Man får vidare ej förbise, att kost­ naderna för denna understödsverksamhet skola utdebiteras i vederbörlig ordning och sålunda kunna komma att drabba personer, som måhända ha det sämre ställt i ekonomiskt hänseende än den, som fått del av understödet, men som av en viss ambitionskänsla ej velat begära understöd av det allmänna. Tänk ett fall med en familjefader, söm tjänar t. ex. 70 kronor i veckan och därmed skall försörja hustru och låt oss säga, fem minderåriga barn. Denne kanske sätter en ära i att ej anlita fattigvården utan drar fram sin stora familj själv. Ställ häremot t. ex. följande fall: Eu kvinna liar ett barn fött utom äkten­ skap. Hon har eu arbetsinkomst på t. ex. 50 kronor i veckan. Vederbö­ rande domstol på orten plägar såsom underhållsbidrag av fader fastställa ett belopp av 40 kronor i månaden. Med den lydelse, lagförslaget nu har, är jag av den uppfattning, att understödet kommer att tillmätas med 40 kronor i månaden. Då frågas, vilkens ställning är bäst. Svaret härpå torde endast kunna bliva ett. Man får sålunda i rättvisans namn tillse, att en ensamstående moder får taga på sig bördan av sitt barns försörjning, i den mån hon efter prövning kan anses vara i stånd därtill. Såsom i det föregående är nämnt, torde understödet genom barnavårdsnämnden komma att anses som understöd av bättre art. Detta skulle närmast bestå i att sådant understöd ej har karaktär av fattigvård och att sålunda det bidrag, som av nämnden lämnas modern för hennes barn, undandrages de rättsverk­ ningar i avseende å ersättningsplikt och tvångsåtgärder, som skulle följa av dess egenskap av fattigvård gentemot henne. Väl är det sant, att fattigvårdssamhället genom tilldelande av understöd mot modern erhåller vissa anspråk på ersättning, men mig veterligt har åtminstone fattigvårdsnämnden i Stockholm aldrig gjort sin rätt till ersättning gällande mot en person, som nämnden ansett gjort, vad den kunnat. Enda skillnaden synes mig då vara, att det nu föreliggande lagförslaget innehåller ett direkt uttalande härutinnan (se 102 §). Ett sådant stadgande torde utan svårighet kunna tilläggas i den nya fattig­ vårdslagen. En enligt min mening mycket svag punkt i lagförslaget är, att det kan före­ komma, att både barnavårdsnämnd och fångvårdsstyrelse få lämna hjälp i samma fall. Då det gäller ensamstående moder med barn, har understöd åt

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150. 35

modern själv exempelvis vid sjukdom icke ansetts böra ankomma på barnavårds­ nämnden utan på fattigvårdsstyrelsen (sid. 59 och 268). Här må även nämnas, att förslaget innehåller föreskrifter om skyldighet för barnavårdsnämnd att i viss mån tillhandagå fattigvårdsstyrelsen med uppgifter för att sätta densamma i tillfälle att bevaka kommunens intresse gentemot andra kommuner och i vissa fall även mot staten, landsting och försörjningspliktig. Det kommer säkerligen att medföra stora olägenheter för fattigvårdsstyrelsen att i detta avseende ej hava att stödja sig på uppgifter, inhämtade av styrelsens egna organ vid pro­ cesser och andra åtgärder. Jag har nu i korthet granskat de delar av kommitténs förslag, som ur fattigvårdssynpunkt hava den största betydelsen. De viktigaste av anmärkningarna kunna sammanfattas sålunda: 1) Genom att överflytta uppsikten över barn, som äro utackorderade utom kommunen till ett kommunalt organ, nämligen fosterhemskommunens barnavårds­ nämnd, kan utackorderingsverksamheten komma att försvåras, för att ej säga omöjliggöras. 2) Enhetligheten i den kommunala understödsverksamheten brytes. 3) Genom att från fattigvårdsstyrelsen överflytta en del av understödsverk­ samheten för barn och förlägga densamma under barnavårdsnämnden samt giva understöd från denna nämnd karaktär av understöd av bättre art kommer med nödvändighet den understöds verksamhet, som bliver kvar under den offentliga fattigvården, att bliva betraktad som ett sämre slags understöd. Ju mer som utbrytes från den offentliga fattigvården, desto impopulärare blir återstoden. Härigenom omintetgöres möjligheten att föra upp den offentliga fattigvården på ett högre plan, varom den nya fattigvårdslagen ger anvisning. 4) Lagförslagets stadgande i 81 § 2 mom. synes innebära ett avsteg från behovsprincipen, som kan få de mest vittgående följder. Bestämmelserna i lag­ förslagets 10 kapitel innebära jämväl ett favoriserande av de ensamställda möd­ rarnas barn. 5) Kommittén framhåller inledningsvis önskvärdheten av en centralisering av barnavården men föreslår icke desto mindre uti flera avseenden en uppdelning av den ur barnavården härrörande verksamheten på olika kommunala myndig­ heter. Sålunda överlåtes åt fattigvårdsstyrelsen bland annat att i barnavårdshänseende bevaka vissa kommunens intressen gentemot främmande kommuner och enskilda personer. Ett sådant system av en sammanblandad barnavårdsoch fattigvårdsorganisation torde vara ägnat att åstadkomma komplikationer mellan fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd. Då jag anser, att de av mig här ovan berörda stadgandena i kommitténs för­ slag, därest förslaget blir lag, torde ur fattigvårdssynpunkt bliva av rätt så ödesdiger betydelse för den kommunala understödsverksamhetens sunda utveck­ ling, är det givet, att jag ej anser mig kunna tillstyrka förslaget i oförändrat skick. Emellertid innehåller såväl det nu föreliggande förslaget som den nya lagen om fattigvården så många förbättringar i human anda, att det synes mig vara mödan värt att med ledning av den nya lagen om fattigvården och det nu före­ liggande lagförslaget taga frågan om den kommunala understödsverksamhetens ordnande i hela dess vidd och på ett rationellt sätt under omprövning. Idealet, efter vilket man bör sträva, synes mig vara, att inom varje kommun finnes eu enda myndighet (understödsnämnd) för lämnande av hjälp i varje fall, där det faldiska behovet ger vid handen, att hjälp i en eller annan form är av nöden. För att nå detta mål synas inga ansträngningar böra sparas. Jag har i det föregående berört, att den erfarenhet, som under decennier vun­ nits inom fattigvårdsstyrelserna, ej bör ratas. Vid den kommunala hjälpverk-

36 Kungl. Maj-.ts proposition nr 1Ö0.

samhetens rationella ordnande synes mig, att man bör bygga på denna fattigvårdsstyrelsernas mångåriga erfarenhet. Nu torde nog komma att invändas, att ett förslag att lägga all kommunal understödsverksamhet under den offentliga fattigvårdens organ torde redan på förhand vara dömt att falla, så impopulär som den offentliga fattigvården är hos många. Jag medger, att, huru mycket man än sökt humanisera den offentliga fattigvården, så till en viss grad ännu är förhållandet, samt att blotta namnet fattigvård stöter ej så få. Nåväl, om en förbättrad understödsverksamhet kan vinnas genom en namnändring, låtom oss då ej tveka att taga steget fullt. Vid avgivande av sitt förslag till lag om fattigvården hade fattigvårdslagstiftningskommittén frågan, huruvida namnet fattigvård borde bibehållas eller ej under omprövning. Av vissa skäl ansåg sig emellertid kommittén ej böra föreslå någon ändring. Ett av de viktigaste skälen angav kommittén vara, att den ej funnit något annat lika lämpligt namn, samt att motsvarande benämning i andra länder »offentlig understödsverksamhet» (Vassistance publique etc.) skulle hava eu för allmän innebörd. Härvid är emeller­ tid att märka, att, sedan detta skrevs, under fattigvårdsstyrelserna lagts sådan understödsverksamhet, som just motiverar antagande av en benämning av mera allmän innebörd. Vad Stockholm beträffar har sålunda åt fattigvårdsnämnden uppdragits att bevilja understöd utan fattigvårds karaktär jämlikt lag om kom­ munala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag samt lag om lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka ävensom att handhava stadens rabatteringsverksamhet å livsförnödenheter för mindre bemedlade. Uti lag om fattigvården har beträffande anstaltsvården redan borttagits benämningarna fattighus, fattiggård, försörjningsinrättning och arbetsinrättning, vilka ersatts med ålderdomshem, vårdhem och arbetshem. Oöverstigliga svårigheter synes ej böra möta att även få benämningen fattig­ vård, fattigunderstöd och dylikt bort från den kommunala hjälpverksamheten. Givet är, att då också benämningen fattigvårdslag skulle ersättas med lag om offentlig understödsverksamhet eller dylikt, benämningen fattigvårdsstyrelse er­ sättas med kommunal understödsnämnd o. s. v. Under denna kommunala understödsnämnd skulle då givetvis läggas all kom­ munens understödsverksamhet, sålunda även den barnavårdande verksamheten. I de större samhällena finge väl understödsnämnden, för att ej arbetet skulle bli för tungrott, uppdela sig på sektioner såsom redan sker inom fattigvårds­ nämnden, där nämndens delegerade för beviljande av fattigvård sedan någon tid äro uppdelade på två sektioner, av vilka den ena handhaver vanliga fattigvårdsärenden och den andra ärenden angående beviljande av understöd utan fattigvårds karaktär. Jag anser en så radikal omläggning av den kommunala understödsverksamheten, som jag nu skisserat, vara enda möjligheten för att få reda och ordning i understödsverksamheten samt för att förhindra slitningar mellan olika understödsgivande myndigheter. Om så till grund och rättesnöre för understödsnämndernas verksamhet lägges en tidsenlig, i human anda avfattad lag om offentlig understödsverksamhet, så är jag övertygad om att det skall bli möjligt att få upp den kommunala hjälpverksamheten på det höga plan, där den bör vara. Måhända kommer det att invändas mot det av mig nu väckta förslaget, att detta kommer att föranleda att ordnandet av barnavårdsverksamheten uppskjutes. Men om genom ett uppskov kan vinnas såväl att de av mig härovan påvisade bristerna i lagförslaget bortfalla som att den kommunala understödsverksam­ heten i sin helhet blir ordnad, så synes mig, att man endast har att vinna på ett uppskov. På grund av vad jag sålunda tillåtit mig anföra får jag avstyrka bifall till förslaget till lag om den offentliga barnavården i nu föreliggande form men

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO. 37

samtidigt uttala önskvärdheten av att frågan om den kommunala understödsverksamhetens ordnande tages upp i hela dess vidd, att därvid tages under övervägande möjligheten att få lagen om fattigvården omarbetad till en lag om offentlig understödsverksamhet eller dylikt, att benämningen fattig liksom fattig­ vård och fattiguuderstöd bortfaller och ersättes med annat lämpligt uttryck, att fattigvårdsstyrelserna ombildas till kommunala understödsnämnder samt att under dessa nämnder lägges all kommunens understödsverksamhet.

Fatiigvårdsnämnden har förklarat sig i huvudsak kunna ansluta sig till de synpunkter, åt vilka fattigvårdsinspektören givit uttryck, men tillika velat anföra följande: På samma gång nämnden uttalar sitt fulla gillande av de grundläggande principerna i det föreliggande förslaget, nämligen att all offentlig barnavårdande verksamhet sammanföres till en myndighet, samt att den hjälp och vård, sam­ hället bereder barn, tillhörande föräldrar, som befinna sig i ekonomiskt trång­ mål, i regel icke bör betraktas eller hava karaktären av fattigvård i den mening, fattigvårdslagens 1 § avser, vill nämnden kraftigt understryka de betänkligheter, som fattigvårdsinspektören uttalat beträffande tillskapandet av ett nytt fristående understödsorgan. Detta komme nämligen utan tvivel att leda till splittring av den offentliga understödsverksamheten och omöjliggöra den enhetlighet däri, som fattigvårdslagstiftningskommittén synes sätta stort värde på, och som även fått sitt uttryck i den nya fattigvårdslagen. Genom en komplettering av fattig­ vårdslagen torde man kunna nå det mål, man eftersträvar beträffande den offent­ liga barnavården, och man undgår på sådant sätt förekomsten av tvenne under­ stödjande organ, som i stort sett komma att syssla med likartade frågor, men av vilka det ena kommer att anses vara ett organ för mera värdiga behövande, under det att de, som hänvisas att söka sin hjälp hos fattigvården, komma att anses som mindre värdiga hjälpbehövande, en klassiflering, som är i högsta grad motbjudande och förkastlig. Särskilt måste nämnden kraftigt reagera mot förslaget om att fattigvården skall omhändertaga indrivningen av ersättningar, där annan myndighet ansett sådan indrivning böra äga rum. En sådan anordning skulle i mycket hög grad göra fattigvården ännu mera förhatlig än den nu i mångas ögon är och skulle försvåra de strävanden till popularisering av fattigvården, som den nya fattig­ vårdslagen givit upphov till. Härtill kommer, att man med det föreliggande lagförslaget icke når det mål, vartill man strävar, nämligen att sammanföra all barnavårdande verksamhet under eu myndighet. Fattigvårdsnämnden nödgas därför, i likhet med fattigvårdsinspektören, av­ styrka lagförslagets antagande i sin nuvarande form, under livlig förhoppning om att det skall befinnas möjligt att nå det efterlängtade målet utan att sönder­ splittra den offentliga understödsverksamheten. Till detta nämndens utlåtande har dess ledamot fröken Ebba Wedberg fogat följande särskilda yttrande. Det av fattigvårdsnämnden avgivna utlåtandet över förslag till lag om den offentliga barnavården innebär visserligen efter orden ett godkännande av för­ slagets grundläggande principer. Hänvisningen till fattigvårdsinspektörens ytt­ rande och de i samband därmed uttalade betänkligheterna innebära emellertid, så vitt jag förstår, ett underkännande ej blott av förslagets form utan även av dess grundprinciper. Då fattigvårdsinspektörens yttrande säkerligen kommer att stå såsom ett uttryck för nämndens uppfattning av ifrågavarande lagförslag, har jag ansett mig böra något belysa de grunder, på vilka nämndens avstyrkande av förslaget sålunda kommit att vila.

38 Kungl. Maj-As proposition nr 150.

En av de väsentligaste punkterna i lagförslaget är frågan om en centralisering av den kommunala barnavården, och det är om denna fråga, som fattigvårdsinspektörens och nämndens yttrande huvudsakligen röra sig. Innebörden i den föreslagna centraliseringen är, att en särskild, under den borgerliga kommunen hörande barnavårdsnämnd skulle övertaga den nuvarande barnavårdsnämndens (skolstyrelsens eller skolrådets) uppgifter enligt lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn. Till dessa uppgifter skulle enligt förslaget läggas omsorgen om barn, som av föräldrarna i kroppsligt hänseende vanvårdas, varförutom åldersgränsen för barns omhänder­ tagande vidgats uppåt. Vidare överlåter förslaget åt barnavårdsnämnden att öva den uppsikt över fosterbarnen, som nu tillkommer hälsovårdsmyndigheterna. Slutligen hänföres till den nya barnavårdsnämndens uppgifter omhändertagande av värnlösa barn och barn, som eljest behöva understöd utanför hemmet, var­ jämte nämnden skulle hava att utöva understödsverksamhet för ensamstående mödrars barn. Fattigvårdsnämndens uttalande får väl anses innebära, att nämnden god­ känner förslaget om en särskild barnavårdsnämnd och om en högre barnavårdsmyndighet, som under namn av ungdomsråd ingår i kommittéförslaget. Vidare synes hava lämnats utan anmärkning den föreslagna utvidgningen av barnavårds­ nämndens verksamhet till att omfatta även kroppsligt vanvårdade barn och vissa vanartade upp till 18 år.

Ehuru det ej fullt framgår av yttrandet har fattigvårdsnämnden antagligen avsett, att den nya barnavårdsnämnden ej skulle omhändertaga de i 6 kap. av lagförslaget omförmälda barnen. Onskligheten av att en och samma myndighet har att ombesörja vård och uppfostran åt de barn, som skola omhändertagas utanför föräldrahemmet, har ofta framhållits och i kommittéförslaget vidare ut­ vecklats. En rationell lösning av denna fråga har betydelse ej minst för Stock­ holm, där förhållandet med dubbla utackorderingsorgan och dubbla barnhem föranlett många anmärkningar och utredningar. Just på denna punkt fram­ träder ett starkt behov av barnavårdens centralisering, och här kunna säkerligen både arbete och kostnader sparas genom en förening. Det föreliggande behovet av centralisering i fråga om barns vård utanför föräldrahemmet har av två reservanter inom fattigvårdskommittén föresla­ gits avhjälpt därigenom, att fattigvårdsstyrelsen skulle -— utom då det gällde vanartade barn — draga försorg om vård och uppfostran åt de av barna­ vårdsnämnden från sina hem skilda barnen. Det möter emellertid stora betänk­ ligheter att låta en myndighet hava tillsyn över barnen, vidtaga förebyggande åtgärder samt skilja dem från hemmet, men sedermera överlämna åt en annan myndighet att anskaffa annat hem åt dem. Dessa åtgärder stå i så nära sam­ band med varandra, att det synes lämpligast att här låta samma myndighet fungera, Gentemot ett sammanhållande av verksamheten på denna punkt, där det gäller barnen själva, måste det vara en mindre viktig sak, huru det sedan ordnas med likviden mellan myndigheterna och uttagande av ersättning. Då kommittén avgivit förslag till eu centralisering av barnavården, har den huvud­ sakligen tänkt på fördelen av att få en myndighet, som skall hava uppsikt över barnens vård och vidtaga åtgärder för att förbättra ställningen för de barn, som lida av förefintliga missförhållanden. Detta måste ju också vara det väsent­ liga, vilket särskilt fattigvårdsinspektören alltför litet beaktat. Fattigvårdsinspektörens anmärkningar hava i all synnerhet riktats mot stadgandena i 10 kap. av förslaget om understöd åt ensamstående mödrar. Dessa stadganden innebära en uppdelning av den kommunala understödsverksamheten,

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 150. 39

och en sådan anordning har onekligen sina olägenheter. Ej heller finnes för överflyttningen här samma skäl som beträffande de i 6 kap. avsedda fallen, där det gällde barns vård och fostran utanför föräldrahemmet genom kommunens försorg. Understöd enligt 10 kap. har till syfte att sätta modern i tillfälle att själv uppfostra barnet. Särskilda omständigheter hava föranlett, att understödsverksamheten åt barn till ensamstående mödrar upptagits i förslaget. I all synnerhet har härtill medverkat den ställning, som lagen om barn utom äkten­ skap den 14 juni 1917 redan givit barnavårdsnämnden och dess organ, barnavårdsmannen, i fråga om dessa barn. Stadgandena i 10 kap. vila liksom 1 § fattigvårdslagen på behovsprincipen. Förslaget framställer ej detta understöd såsom något slags »bättre» fattigvård, utan anordningens värde och fördel ligger i anslutningen till det kommunala barnavårdsorgan, som genom förslaget skapats. Det är alltså ej befogat att göra någon gradering mellan fattigvården och barnavården, så att det ena understödet skulle vara av sämre och det andra av bättre art. Ej heller lämnar förslaget föräldrarna tillfälle att lättare undandraga sig sitt ansvar, utan möjligheterna till deras efterhållande hava i stället ökats. Att någon återkravsrätt gentemot eu ensamstående moder ej stadgats, är härvid av mindre betydelse, då vid understöds lämnande hänsyn skall tagas till hennes möjligheter att själv försörja barnet. Denna frihet från ersättningsskyldighet är strängt taget det enda, som kan föranleda att här göra skillnad mellan understöd, som har fattigvårds natur eller saknar sådan. Befinnes den ekonomiska ställningen efteråt bättre än beräknat, är det ur samhällets synpunkt av större värde att utnyttja denna möjlighet för den framtida försörjningen genom att minska eller indraga understödet. Den föreskrift, som givits i 81 § 2 inom., har sin praktiska grund i angelägenheten av att understödet under barnets två första levnadsår är sådant, att det underlättar bibehållandet av bandet mellan moder och barn; men även här har behovsprincipen sin tillämpning. Vad beträffar ensamstående hustrurs och änkors barn har man ej samma yttre grund — 1917 års barnlagar — för anordningen, att de skola understödjas genom barnavårdsnämnden, som när det gäller de ogifta mödrarnas barn, men de av kommittén till stöd härför åberopade skäl synas vara vägande. Att ej understöd för barn i övriga fall medtagas, kan sägas i viss mån innebära en inkonsekvens, men även härför hava skäl anförts. Fn anmärkning, vars riktighet naturligen ej kan bestridas, är att fattigvårdsstyrelserna för närvarande sitta inne med större erfarenhet beträffande understödsverksamheten än de blivande barnavårdsnämnderna. Varje förändring i det bestående måste räkna med olägenheter av en övergångstid, så också här. Vad förhållandena i Stockholm beträffar, kan det väl tänkas, att Stockholms stads utackorderingsbyrå övertages av den nya barnavårdsnämnden. Anordningen, att fattigvårdsstyrelsen skall betala en del av barnavårdsnämn­ dens utgifter, är säkerligen ej idealisk. Men denna anordning förefinnes redan nu, ehuru den i förslaget vidare utbyggts. I och för sig lärer det väl ej degra­ dera fattigvårdsstyrelsen, att den tjänstgör såsom kommunens organ vid ord­ nandet av förhållandena till andra kommuner samt vid åtgärder mot försumliga försörjare. Den fyller en samhällsnyttig uppgift, som den redan nu väsentligen har, och jag kan ej finna, att den därför blir mindre skickad att handhava sin uppgift som understödsmyndighet. Någon sammanblandning av de båda myndig­ heternas organisation kan ej anses hava ägt rum genom de stadganden, som röra deras förhållanden till varandra. För Stockholms vidkommande skulle väl en sådan anordning kunna träffas, att fattigvårdsnämndens ombudsmannainstitution bleve gemensam för fattigvården och barnavården, liksom den nu är gemen­ sam för fattigvården och hälsovårdsnämnden.

40 Kungl. Maj. ts proposition nr 150.

På grund av vad sålunda anförts har jag ej kunnat ansluta mig till fattigvårdsnämndens utlåtande angående ifrågavarande lagförslag.

60. Stockholms stads fattigvårdsnämnds ombudsman; Det torde få anses principiellt oriktigt att, på sätt kommittén föreslagit, sam­ manblanda barnavårdens organisation med fattigvårdens. Kommittén har uti avdelning II av sitt betänkande under rubriken »Om en enhetlig barnavårdslagstiftning och om barnavårdsärendenas förening hos en kommunal myndighet» själv påyrkat en centralisering av barnavården samt hållit för uppenbart, att barnavårdsverksamhetens fördelning på flera myndigheter, delvis ingripande på varandras områden, »skall verka försvagande i avseende å såväl ansvar som maktmedel samt därigenom minska utsikterna till ett tillfredsställande resultat» (s. 37). Vidare har kommittén funnit »utvecklingen av samhällets uppgifter å detta fält befrämjas bäst genom eu enhetlig organisation, vilket vad kommu­ nerna beträffar måste innebära, att en myndighet såvitt möjligt i sin hand samlar det kommunala arbetet med barnavården» samt kommit till det resultat att »en förening hos barnavårdsmyndigheten av de kommunala barnavårdsuppgifter, som kunna betecknas som offentlig barnavård i mera inskränkt bemär­ kelse, bör äga rum» (s. 38). Ehuruväl kommittén sålunda inledningsvis intagit en enligt mitt förmenande principiellt riktig ståndpunkt, föreslår kommittén icke desto mindre uti sitt för­ slag till lag om barnavården eu uppdelning av den ur barnavården härrörande verksamheten på olika kommunala myndigheter uti flera olika avseenden.

Som av 101—103 §§ framgår, har kommittén överlåtit åt fattigvårdsstyrelsen, bland annat, att iakttaga och bevaka vissa kommunens av barnavården härfly­ tande intressen gentemot andra kommuner ävensom enskilda personer. Att ett sådant system av en sammanblandad barnavårds- och fattigvårdsorganisation icke kan i längden medföra tillfredsställande resultat, därom kan enligt min uppfattning ävensom, till synes, enligt kommitténs ovanberörda egna uttalanden, tvivel icke råda. Såväl den ekonomiska sammankopplingen, som föreslagits mellan de olika myndigheterna, som ock den omständigheten, att barnavårds­ nämnden i förhållande till fattigvårdsstyrelsen är en sidoordnad myndighet, åt vilken fattigvårdsstyrelsen icke äger att giva direktiv för ordnande av ange­ lägenheter av vital betydelse för den senare, torde vara ägnade att framkalla komplikationer mellan dessa myndigheter. Ombudsmannen håller före, att det vore lyckligare och förenat med mindre kostnader för kommunen, därest barna­ vårdens organisation komme att utgöras av en delegation, tillhörande fattigvårds­ styrelsen, jämförlig med t. ex. Stockholms stads fattigvårdsnämnds delegation för beviljande av fattigvård. Nu framförda betänkligheter, framsprungna ur principiella synpunkter, ökas ävenledes då man närmare granskar de anordningar, vilka kommittén tänkt sig för ordnande av sammanblandningsfrågan. Bland annat skall, enligt bestäm­ melse i 103 §, barnavårdsnämnden först pröva, huruvida skäl till antagande förefinnes, att enligt 102 § ersättningsskyldighet åligger hemortssamhälle, lands­ ting eller staten samt därefter införskaffa utredning, som omförmäles i 52 § lagen om fattigvården, och överlämna denna utredning till fattigvårdsstyrelsen, som vid sitt nästa sammanträde har att i sitt protokoll anteckna, vad sålunda från barnavårdsnämnden meddelats. Härefter äger fattigvårdsstyrelsen att an­ hängiggöra talan hos Konungens befallningshavande. Att en sådan omständlig procedur skall komma att vålla dröjsmål med målets anhängiggörande torde vara uppenbart. Någon bestämd tidsfrist är ej heller stadgad, inom vilken barnavårdsnämndens utredning skall föreligga hos fattigvårdsstyrelsen. Den ut-

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150. 41

redning i liemortsrättsfrågan, som skall verkställas av barnavårdsnämnden, torde med hänsyn därtill att barnavårdsnämnden saknar kompetens för bedömande av de ofta invecklade hemortsrättsproblemen vålla, att fattigvårdsstyrelsen i sin tnr i flertalet mål bliver nödsakad verkställa förnyad utredning. Härtill kom­ mer, att barnavårdsnämnden, i saknad av berörda kompetens, lämnas tillfälle att genom felaktighet vid bedömande av hemortsrätten underlåta att göra an­ mälan hos fattigvårdsstyrelsen samt att till följd härav kommunen åsamkas för­ lust därigenom, att talan mot främmande kommun ej väckes. Vidkommande härefter innehållet uti 99 § finner ombudsmannen bärande skäl ej hava förebragts för den av kommittén föreslagna regeln att fader, men ej moder, åligger ersättningsskyldighet med avseende å understöd för vård av barn till ensamstående moder, samt att detta understöd icke gentemot modern skall betraktas såsom fattigvård. Ombudsmannen finner väl lika med kommittén, att en moder, som vårdar sitt barn eller sörjer för dess vård hos annan, bör meddelas nödigt understöd, utan att detta erhåller karaktären av fattigvård. Då det emellertid gives icke allenast »ensamstående», utan även andra mödrar, vilka själva vårda sina barn samt söka efter bästa förmåga bidraga till deras uppehälle, torde det icke kunna anses principiellt riktigt att i förevarande avseende premiera ogifta mödrar, frånskilda hustrur och änkor. En familj t. ex. där mannen på grund av sjuk­ dom är urståndsatt att bidraga till uppehället, men hustrun har förvärvsarbete samt barnen i egen vård, erhåller bidrag av fattigvårdsstyrelsen till barnens underhåll. Den omständigheten, att modern är förenad i äktenskap med sina barns fader, föranleder i detta fall därtill att bidraget betraktas såsom fattig­ vård, med ersättningsskyldighet, medan däremot understödet till den ogifta modern icke stämplas såsom fattigvård. Först sedan mannen avlidit eller till äventyrs skilt sig från sin hustru, skall i berörda exempel, enligt kommitténs förslag, det för barnens vård utgående bidraget anses icke utgöra fattigvård. Med denna konsekvens för ögonen finner ombudsmannen den av kommittén föreslagna bestämmelsen härutinnan icke böra lagfästas. Ombudsmannen, som, på sätt ovan anförts, funnit den nu ifrågavarande understödsverksamheten för­ troendefullt kunna överlämnas åt en delegation av fattigvårdsstyrelsen i stället för åt en ny, på detta område oerfaren myndighet, håller före att i ovanberörda sammanhang till prövning borde upptagas frågan om sådan ändring i gällande fattigvårdslag att åt fattigvårdsstyrelsen överlämnades att efter prövning i varje särskilt fall bestämma, huruvida ett utgående understöd skall äga karaktären av fattigvård eller icke. Beträffande vidare frånskilda hustrur och änkor, i deras egenskap av ensam­ stående mödrar, torde dessa näppeligen kunna i förevarande hänseende likställas med ogifta mödrar. I och genom det förelupna äktenskapet hava änkor och frånskilda lmstrur samt deras barn undfått eu helt annan rättsställning än den, som tillkommer ogifta mödrar och deras barn. Den gällande civillagstiftningen, till vilken den föreslagna barnavårdslagstiftningen ansluter sig, behandlar även kategorien ogifta mödrar samt deras barn såsom rättsobjekt med för sig egen­ artade bestämmelser. Att allenast av den omständigheten att de äro ensam­ stående hänföra samtliga dessa mödrar till samma kategori synes icke heller påkallat jämväl av den omständigheten, att redan under bestående äktenskap hustrur och änkor torde hava förvärvat utsikter att kunna efter äktenskapets upplösning sörja för sig själva och sina barn på ett helt annat sätt än den ogifta modern. Den ekonomiska och sociala ställning, hustrur och änkor för­ värvat, synes så väsentligt olika den ogifta moderns, att någon likställighet emellan dessa kategorier icke kan anses varken nödig eller nyttig. Härtill kom­ mer, att denna föreslagna, från emancipationssynpunkt högst otidsenliga privilegiering av kvinnan i hennes egenskap av »ensamstående», tvivelsutan skulle

42 Kungl. Maj:Is proposition nr 150.

uppmuntra till sökande av understöd ävensom få till följd att frånskilda hustrur och änkor underläte att ur andra hjälpkällor än kommunen söka underhållsbidrag för sina barn. Vidkommande härefter kommitténs förslag att kommunens kostnader för barna* vården till en del skola stanna på fattigvårdsstyrelsen, för vilken del denna bär att uttaga gottgörelse av enskilda ersättningsskyldiga, kan gentemot en sådan anordning anmärkas, att de enskilda ersättningsskyldiga härigenom bliva utsatta för krav från två olika håll beträffande ett och samma anspråk. Gentemot ett sådant i och för sig oformligt system får ombudsmannen ytterligare erinra, att redan nu, då krav från fattigvårdsstyrelsens sida mot ersättningsskyldiga en­ skilda personer göres gällande, dessa merendels visa sig vara av den uppfatt­ ningen, att kommunens kostnad är av beskaffenhet att böra av kommunen själv vidkännas. Därest nu dessa personer bliva från två håll utsatta för krav torde detta medföra, att denna fattigvårdsstyrelsens indrivningsverksamhet bliver be­ traktad med ännu större ovilja samt förenad med ännu större svårigheter än tillförene. Den omständigheten, att en viss tid kommer att ligga emellan det av barnavårdsnämnden framställda ersättningsanspråket, å ena, samt det av fattig­ vårdsstyrelsen framställda anspråket, å andra sidan, torde ävenledes vara ägnad att framkalla förvecklingar. 61. Fattigvårdsstyrelsen i Uppsala: I själva huvudfrågan, huruvida understödsverksamhet bör enligt kommittéförslaget utövas jämte fattigvårdsstyrelsen av annat kommunalt organ, ställer sig fattigvårdsstyrelsen mycket tveksam. Understödsverksamhetens uppdelande på två organ torde försvåra erforderlig överblick över samma verksamhet och i åtskilliga fall giva anledning till konflikter mellan understödsorganen, vartill kommer att den vårdverksamhet, som enligt förslaget skall utövas av barnavårdsnämnd, med hänsyn såväl till vårdens namn som till dess beskaffenhet synes ägnad att framkalla den föreställningen, att vård genom barnavårdsnämnd står i högre klass än vård genom fattigvårdsstyrelse. Med hänsyn till dessa olägenheter av två kommunala understödsorgan vill fattig­ vårdsstyrelsen ifrågasätta, huruvida utredning ej må anses önsklig angående lämpligheten att ersätta fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd med ett enda organ för kommunal understödsverksarnhet. Om emellertid två understödsorgan i samma kommun anses böra vara verk­ samma, måste olägenheterna av en sådan dualism i görligaste män undanröjas. Särskilt trängande torde härvid vara att den särställning, som i förslaget till­ kommer barn till ensamstående moder, ej lagfästes. Något bärande skäl att in­ ordna barn till ensamstående moder, då barnet vistas hos modern, i annan och förmånligare kategori än annat behövande barn, som vistas i hemmet, torde knappast vara anfört. Detta avsteg från förslagets grundsats att understöd till barn, som vistas i hemmet, lämnas av fattigvårdsstyrelsen torde i sin mån bi­ draga till den av kommittérade säkerligen icke önskade konsekvensen att deklassera fattigvården, vartill kommer att faran för ett ingripande av båda de kommunala organen vid samma behovstillfälle ligger särdeles nära, — understöd till modern av fattigvårdsstyrelsen, till barnet av barnavårdsnämnden. Vad angår frågan om kostnaderna för barnavårdsnämnds understödsverksamhet, synes förslagets bestämmelse att nämnden äger utbekomma % därav av kommunens fattigvårdsstyrelse knappast motiverad. Enligt fattigvårdsstyrelsens mening bör barnavårdsnämnden till undvikande av omgång i förvaltningen hava egen fullständig stat och med egna anslag täcka sina utgifter samt själv föra de processer gent emot kommuner och enskilda, som av understödsverksamheten föranledas. Nödig förbindelse mellan barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse kunde beträffande en kommun som Uppsala lämpligen anordnas genom gemen­ sam ombudsmannaexpedition.