med förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 12 § strafflagen
Kurujl. Maj:ts proposition nr 8.
1 Nr 2.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 12 § strafflagen; given Stockholms slott den 21 december 1923.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Ivungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 12 § strafflagen.
GUSTAF.
Birger Ekeberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 2 käft.
2 KungI. Maj:ts proposition nr 2.
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 22 kap. 12 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 22 kap. 12 § strafflagen skall erhålla följande ändrade lydelse:
Brnkar man eller låter bruka, utan lov, annans lösa gods, evad man det förut i besittning hade eller icke; straffes med böter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 november 1923.
Närvarande: statsministern TRYGGER, ministern för utrikes ärendena friherre MARKS von Wörtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot, Stridsberg, LObeck, Clason, Wohlin, Pettersson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg, anför:
»Olovligt nyttjande av annans egendom är belagt med straff enligt 22 kap. 12 § strafflagen, vilket lagrum har följande lydelse:
Brukar man eller låter bruka, utan lov, vad annan tillhörer och det man i besittning haver; böte högst tjugufem riksdaler. Tager någon eljest och brukar, utan lov, vad annan tillhörer; vare bot högst femtio riksdaler.
I två särskilda till Kungl. Maj:t ingivna skrifter har hemställts om sådan ändring av detta lagrum, att för ifrågavarande brott må kunna ådömas strängare straff än den nuvarande straffskalan upptager.
Den ena av dessa framställningar har avgivits av Sveriges Åkeriidkareförbund, Sveriges Trafikbilägares Riksförbund, Kungl. Automobilklubben, Kungl. Motorbåtklubben, Svenska Motorcykelklubbens centralstyrelse ochv Kungl. Svenska Aeroklubben. I den av dem ingivna skriften, dagtecknad den 5 september 1921, har anförts huvudsakligen följande: Såsom av ofta
förekommande tidningsnotiser kunde inhämtas, vore det mycket vanligt, att personer »lånade» automobiler, motorcyklar och motorbåtar, både sådana, som för någon kortare tid stode utan tillsyn, och sådana, som förvarades i garage eller vid kajer. Detta hade börjat taga en sådan omfattning, att det vore hög tid att något gjordes för dess stävjande. Belysande för dessa förhållanden vore ett av Stockholms rådhusrätt den 22 december 1920 avgjort mål, därav framgått, att ett »lån» av en på gatan stående automobil medfört, att bilen körts i sjön i Edsviken vid Stocksund, att skador för betydande belopp anställts, att ersättning för dessa skador till de belopp, som ansetts styrkta, utdömts, samt att straffet för det olovliga »lånet» utgjort 50 kronors böter. De tillgångar, vilka förövarna innehaft vid tillfället ifråga och vilka från början varit tillräckliga att täcka en del av ersättningsbeloppet, hade, när det kommit till domens verkställande, ej längre förefunnits. Det syntes ligga i öppen dag, att en straffsats av femtio kronors böter måste uppmuntra till att på en eller annan dag »låna» ifrågavarande slag av fortskaffningsmedel, då förövaren av »lånet» alltid kunde
Framställning av Sveriges IkeriidkarefUrband m. fl.
4 Framställning av vissa försäkringsbolag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
ordna så, att han icke hade tillgång att betala konsumerat bränsle, eventuellt inträffade skador samt övriga förluster för ägaren. Då vådorna av att behålla berörda, oproportionerligt låga straffsats vore uppenbara, syntes det icke vara nödvändigt att i vidare mån motivera en framställning om straffsatsens ändring, än att uppmärksamheten fästes på risken för den enskildes liv genom att berörda fortskaffningsmedel, vilka ju i allmänhet fordrade särskild utbildning för att framföras, komme i händerna på personer, som saknade därför nödiga kvalifikationer och givetvis icke ägde kännedom om att det lånade fordonet eventuellt i växling, styrning, bromsning, m. m. fordrade helt annan skötsel och manövrering än t. o. m. fordon av samma fabrikat. Det vore numera en vanlig företeelse att skador å liv och lem inträffade just under sådana förhållanden som de nu berörda. Sålunda hade förekommit, att en poliskonstapel på Strandvägen i Stockholm nattetid överkörts och svårt skadats av en automobil, som under ägarens utrikes resa olovligen »lånats» ur ett garage. Med hänsyn till de stora värden, som genom angivna missförhållanden stode på spel, icke blott med hänsyn till risken för den enskildes liv och lem utan även för ägare av olika slag av motordrivna fortskaffningsmedel och för försäkringsgivare, vilka ofta hade stora ekonomiska intressen att bevaka, hemställdes om sådan ändring av 22 kap. 12 § strafflagen, att straffet för dylikt olovligt brukande komme att utgöras av fängelse eller straffarbete.
Den andra framställningen, vilken är dagtecknad den 10 april 1922, är avgiven av aderton försäkringsbolag och har följande lydelse:
»Undertecknade försäkringsbolag, som här i landet meddela automobilförsäkring, varigenom ägare av motorfordon skyddas för de ekonomiska följderna av skador, som kunna uppstå å eller tillfogas av sadant fordon, få härmed i underdånighet hemställa, det Eders Kungl. Maj:t ville taga under omprövning, huruvida ej ändring av bestämmelserna i Strafflagens 22 kap. 12 § angående ansvar för olovligt begagnande är av de ändrade tidsförhälllandena påkallad, och fasta vi härvid särskilt Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å olovligt begagnande av motorfordon.
Dessa fordon, som numera mäste anses utgöra ett behov för alla samhällsklasser, ha allt mera blivit utsatta för dylikt begagnande, och vilja vi tillskriva detta förhållande det ringa ansvar, som vederbörande genom det olovliga begagnandet ädrager sig. Under det att förhyrning av en automobil under exempelvis en dag drager en kostnad av i genomsnitt 100 kronor, riskerar den, som under lika lång tid olovligen begagnar annan tillhörig automobil, ett ansvar av högst 50 kronors böter, d. v. s. brottet medför en förtjänst av 50 kronor.
Vid bedömandet av frågan, huruvida en förändring av bestämmelserna i ovan angivna lagrum kan anses vara av behovet påkallad, torde hänsyn böra tagas även till en annan omständighet. Vid den tid då ansvarsbestämmelserna i Strafflagens 22 kap. 12 § avfattades voro förhållandena sådana, att ett olovligt begagnande av annan tillhörig egendom medförde ringa fara för tredje mans liv eller egendom. Den som exempelvis olovligt begagnade en annans häst och åkdon förutsattes vara. och var väl också, i allmänhet förtrogen med användningen av de brukade föremålen, och den fara som det olovliga begagnandet medförde för tredje man personligen eller för hans
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. •>
egendom var således icke avsevärt större än vid lovligt brukande. Förtrogenheten med handhavandet av den olovligt begagnade egendomen gjorde också att i allmänhet icke större risk förelåg för skadegörelse ä själva det brukade föremålet, än om detsamma lifligen begagnats. 1 ovan angivna hänseende bär emellertid förhållandet numera blivit ett helt annat och utvecklingen har i detta fall gått med väsentligt snabbare steg än lagstiftningen, korandet av automobil förutsätter en ingående kännedom såväl om gällande trafikregler som ock framför allt om beskaffenheten och egenskaperna hos automobilen ifråga. Automobiler av olika fabrikat uppvisa i regel störa olikheter ifråga om sättet för styrning, bromsning, växling o. s. v., t. o. in. automobiler av samma fabrikat förete sins emellan sådana egenarter, som fora ren bör studera för att kunna med säkerhet hava herravälde över automobiien. Eu sådan ingående kännedom saknas nästan utan undantag hos deri, som oLovligen begagnar en automobil, vilket givetvis har till följd att vid det olovliga begagnandet särskilt stor risk föreligger såväl för tredje mans liv och egendom som ock för skadegörelse å den utan lov brukade automobiien.
Vad sistnämnda omständighet angår, har erfarenheten visat, att i regel skadegörelse äger rum å den »lånade» automobiien, och att skadorna otta uppgå till högst betydande belopp. Då enkel skadegörelse är straffbar endast0 under förutsättning att den skett uppsåt igen, men skadegörande uppsåt så gott som aldrig kan påvisas, blir följden, att den, som under olovligt beväpnande av automobil åstadkommit skadegörelse å densamma, alltid undgå? straff härför. Det torde emellertid vara tydligt, att den, som olovligen sätter sig i besittning av en automobil, utan att äga kännedom om densamma, ja ofta ens utan att vara berättigad att föra automobil, med eu nästan till visshet gränsande sannolikhet måste förutsätta, att. skada å automobiien skall uppstå. Under sådana omständigheter kan det ifrågasättas huruvida icke dolus indirectus eventualis med avseende å skadegörelse föreligger hos den, som satt sig i besittning av automobiien, till följd varav uppkommen skadegörelse bör vara straffbar, och även om dolus. icke kan anses föreligga, synes dock det olovliga begagnandet av automobiien innebära ett tangerande av dolusbegreppet. Under sådana förhållanden och då betydliga skador i de flesta fall uppkomma å automobiien, är det för rättskänslan synnerligen stötande, att skadegörelsen icke bestraffas, utan den skyldige slipper undan med högst 50 kronors böter för olovligt begagnande. Ett sadant ringa straff är ändamålslöst, om med straffet avses att avskräcka den brottslige
från att uppreua sitt brott, och med hänsyn till de svara följder, som ett
olovligt begagnande av automobiien i de flesta fall medför, kan det icke anses motsvara det allmänna rättsmedvetandets krav på att straffet skall stå i rimlig proportion till brottet.
För försäkringsbolagen bär det olovliga begagnandet av automobil, som under de sista åren allt mer och mer gripit omkring sig, medfört, att belägen fått utbetala stora summor till automobilagare för skador a automobi- °en. Möjlighet för försäkringsbolagen att utfå ersättning för sina utlägg av den som under olovligt begagnande av automobiien orsakat skadorna, kan icke förutsättas; det har alltid eller .nästan alltid visat sig, att flen, som vållat skadorna, även om ban ursprungligen haft tillgångar till gäldande av ersättningsbeloppet, vetat att undanskaffa dessa tillgångar.
I Tyskland, som i så många avseenden lämnat oss förebilder för nya lagar, straffas ofovligt begagnande av annan tillhörig automobil på grund av innehållet i Reichsstrafgesetzbucb § *242 med fängelse. Nämnda paragraf lyder. »Wer eine fremde bewegliche Sache einem Anderen in.der Absicht wegnimmt, dieselbe sich rechtswidrig zuzueignen, wird wegen Diebstahls mit betängnis bestråla. Der Versuch ist strafbar.» Såsom framgår av bilagda brev tran
Yttrande professo» J. G. H’ Thyrén.
av
•re
6 Kungl. Maj-.ts proposition nr S.
Allianz Versicherungs-Aktien-Gesellschaft till Försäkrings-Aktiebolag Fylgia ar grunden till det olovliga begagnandets straffbarhet den, att vid sådant begagnande alltid bensin och olja förbrukas, beträffande vilka förbrukningsartiklar tillägnelseavsikt måste förefinnas hos den, som begagnar automobilen. Om de svenska domstolarna anlade samma synpunkt, vilket de oss veterligen ej hittills hava gjort, skulle likväl härmed icke mycket vara vunnet, da i varliga fall vid olovligt begagnande av annans automobil endast Sdi!f\.mä"Sder bensin och olja förbrukas, vadan tillgreppet av desamma bleve att hänföra till snatteri och således kunde sonas med böter.
1 detta sammanhang vilja vi slutligen påpeka det orimliga i att under det att det i och för sig självt jämförelsevis ringa brottet att förbruka annans bensin eller olja möjligen skulle kunna straffas till och med med fängeise, den, som olovhgen begagnar annans automobil, vilkens värdekan uppgå till åtskilliga 10,000-tal kronor, och under begagnandet åsamkar automobilen skador, sa att den blir väsentligt nedsatt i värde, ådrager sig ett straff av högst 50 kronors böter, och detta för olovligt begagnande, icke för skadegörelse. Visserligen kan skadeståndsplikt åläggas den skyldige, men möjligheten att av honom utfå ersättning för skadorna är, såsom vi förut angivit, enligt var erfarenhet nästan alltid utesluten.
På grund av vad vi ovan anfört, hemställa vi i underdånighet, att 12 8 22 kap. ötrafflagen matte erhålla sådan lydelse att straffet för olovligt bruk av annans egendom blir böter eller fängelse.»
Yttrande över dessa framställningar har inhämtats från professorn J. C. W. Thyrén i hans egenskap av förordnad sakkunnig för revision av strafflagen. Uti ett den 5 juli 1923 dagtecknat yttrande har Thyrén, efter att hava återgivit den i nämnda framställningar gjorda hemställan, anfört följande:
»Petitionerna hava båda utgått från ett visst praktiskt fall, nämligen olovligt användande av annans automobil, och hemställan om straffandring stödes dels pa den betydliga skada, som under det olovliga brukandet ofta uppstår tur automobilens ägare och vilken skada oftast icke kan ersättas av brottslingen, dels pa den särskilda fara för tredje man, som i detta fall kan uppstå därigenom att brottslingen ofta saknar varje kompetens att föra automobil och i allt fall vanligen saknar den speciella kännedom om den till-
famieasättt0in0bllen’ ^ ^ n°dig f°r att kunna sköta den På tiilfredsstäl-
Det. framgår icke av de underdåniga petitionerna, huruvida petitionärerna tagit i betraktande bestämmelserna i K. F. so/« 191(1 sådan den numera lyder etter andringarna genom K. F. »/» 1920. Vid jämförelse mellan § 1 fi mom 1 och 3 samt § 31 i denna K. F. visar sig, att den, som underlåtit att, innan korning börjar förvissa sig om, att alla apparater, särskilt styr-, broms- och andra säkerhetsanordningar, äro i fullgott skick och verka säkert, eller som vid korning brustit i den omsorg och varsamhet, som till förekommande av olyckshändelse av omständigheterna betingas, närmast gör sig förfallen till bötesstraff a 2o —1.000 kronor; straffet kan emellertid höjas tilltro månaders fängelse vid synnerligen försvårande omständigheter, varibland särskilt namnes grov vårdslöshet eller uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom. Uppenbarligen kommer sistnämnda höjning att gälla även den, som under olovligt brukande av främmande automobil ådagalagt »uppenbar likgiltighet» för den skada, som hotar automobilen. Straffet kan således uven om ingen skada sker, gå upp till tre månaders fängelse i det fall, som pe ltionärerna närmast synas avse. Skulle den olovlige brukaren icke ens vara personligen berättigad att föra automobil, tillkommer enligt § 29 sär-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
skilt bötesansvar (50-1,000 kronor). Därtill kommer det visserligen i och för siff ringa straffansvaret enligt strafflagen 22:12. .
Sådana fall åter, dä det olovliga brukandet icke kan anses bava inneburi någon lära vare sig för automobilen eller för tredje mans liv e]ler *6“^™ och som icke heller ur annan synpunkt leda till särskilt strafff(t. ex. enlig strafflao-en 11-15 andra st.), kunna endast straffas enligt strafflagen 22. Yl. Det lärer icke'kunna förnekas, att detta straff är för lågt, såväl med hänsyn till det av petitionärerna framhållna fall (där särskilt avseende bor fästas vid möilio-beten av orättmätig vinning genom automobilens olovliga begag nande) som över huvud; bland annat bör beaktas, att åtskilliga typer av olovligt brukande (t. ex. då brukandet innefattar ett partiellt konsumerande av saken! utan skarp gräns glida över i tjuvnads-resp. forskmgnngsbrott. Det torde således vara befogat att borttaga båda inskränkningarna med hänsyn till straffmaximi^m, så att straffet inom hela §:ns område bestämmes till »böter,, I betraktande av penningvärdets fall vore ju i och for sig ganska rimligt, att maximum höides från 500 kronor till 1,000 kronor eller mer Men Sdå denna reflexion lika väl kunde gälla åtskilliga andra, fall i strå lagen och däribland sådana, som för det närvarande äro väsentligt slängare bestraffade än brottet enligt 22:12, torde vara försiktigast att stanna vid
det allmänna bötesmaximum. „ , flen sär-
Att vid 22: 12 ifrågasätta svarare straffart an böter pa ek i IH a fara för nerson eller egendom, som i detta och andra fall kan före ligffa torde innebära en mindre lämplig sammanblandning av straffrättsligen sladda synpunkter. Utan tvivel kan gällande strafflag tarva komplettering med hänsyn till varjehanda för liv eller egendom farliga — aven a1'manfarliga — handlingar. Men rätta platsen för dylika fyllnadsbestammel. er är icke institutet olovligt brukande; det bör ske i sammanhang med-häftning om brott mot kroppslig integritet, om skadegörelse eller allmänfarliga brott Exempelvis må erinras därom, att varjehanda handlingar, åtgärder med ångpannor, maskiner o. s. v., som kanske medfört mycket stor tara för liv ellerEgendom men icke svårare skada a person, gemenligen bliva fr a frän varje Straffansvar, såvida handlingen icke kan visas hava innefattat uppsåtligJ skadegörelse å främmande egendom eller utgjort något av de i , kap särskilt uppräknade fall: eldåsättande, förödelse genom sprängämne (men icke annan explosion), angrepp & järnväg m. m. I sja va verket är ärligt hanterande av automobil i denna stund hos oss allvarligare kriminaliserat
ailpå agrundD härav får jag i underdånighet hemställa, att de bada petitionerna i så måtto vinna avseende, att straffet enligt strafflagen 22 kap. 12 § bestämmes till böter.»
Till de jämförelsevis fåtaliga stadganden i vår nuvarande strafflag, vilka alltifrån lagens tillkomst för snart sextio år sedan bibehållits vid den ursprungliga lydelsen, hör bestämmelsen i 22 kap. 12 § om straff för olovligt nyttjande av annans lösa egendom. Att något behov av ändring i detta lagrum icke tidigare gjorts gällande är så till vida anmärkningsvart, som den däri upptagna straffskalan erhållit en långt starkare begränsning an med det i lagen använda latitudsystemet i regel förekommit. Det all bekanta inflytande, penningvärdets sjunkande utövat på tillämpningen av strafflagens bötesstraff, kommer mest påtagligt att framträda i sådana fall, där ett lag bötesmaximum kan utesluta en efter penningvärdets förändringar anpassad straffmätning. Vad angår här ifrågavarande lagrum med dess straffmaximum
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
av böter till 25 resp. 50 kronor, är tydligt, att denna trånga straffskala numera icke lämnar det vid stadgandets tillkomst avsedda utrymmet för straffets anpassande etter omständigheterna i det särskilda fallet." Nedan ur denna synpunkt kan eu utvidgning av straffskalan sägas vara påkallad. Behovet av en skärpning framstår emellertid än tydligare, om man tager i betraktande den ökade betydelse, brott av bär ifrågavarande art enligt erfarenhetens vittnesbörd aga i det moderna samhället.
Eu jämförelse mellan 22 kap. 12 § och allmänna strafflagens bestämmelser
..“vrist giver vid handen, att det rättsstridiga förfarande, som avses i det namnda lagrummet, uppfattats såsom ett brott av ringa beskaffenhet och förutsatts icke förekomma under omständigheter, vilka ådagalägga en svårare grad av brottslig vilja eller samhällsfarlighet. Straffbestämmelsens verkningskraft — redan från början föga betydande — är i varje fall numera icke större an att brottet ur synpunkten av dess rättsliga påföljd är att jamstalla med ordningsförseelser av mer eller mindre utpräglad bagatell- -araktar. Lagens ståndpunkt i detta avseende torde få antagas vila på den uppfattning, att här närmast är fråga om vissa i allmänhet föga avsevärda förseelser inom det rena privatlivets område, vilka mera sällan kräva en uppgörelse i brottmålsväg. Huruvida det på sin tid varit befogat att på dylikt sätt bedöma brottsområdet, må här lämnas därhän. Numera synes sta utom tvekan, att under stadgandets tillämpning komma även rättskränkn in gar av allvarligare slag. I dylika fäll lärer det straff, som kan utmätas enligt den gällande lydelsen, icke kunna på mera verksamt sätt fylla uppgiften att återhålla från brottets begående. Den erfarenhet, som i detta avseen(ff föreligger, har synts mig innefatta skäl att bringa under övervägande fragan om en utvidgning av straffskalan i 22 kap. 12 § strafflagen.
Under senare tid har uppmärksamheten särskilt riktats å talrika fall av olovligt begagnande av automobiler och andra motorfordon. I de av mmnu anmälda framställningarna åberopas uteslutande såsom skäl för en lag* ändring det nuvarande straffets otillräcklighet i dylika fall. Även om frågan uppenbarligen bör bedömas från något vidare synpunkter än sålunda skett, torde dessa framställningar dock vara ägnade att ganska skarpt belysa behovet av en strängare straffpåföljd. Det har ej sällan inträffat, att automobiler, som tillfälligt för någon stund lämnats utan tillsyn å gator och vagar eller i öppna förvaringsrum, tagits i besittning och använts av obehonga personer. Har tillägnelseuppsåt ej varit för handen, blir ett dylikt fa 1 att bedöma enligt 22 kap. 12 § strafflagen, och straffet kan således"icke sattas högre an till femtio kronors böter, oavsett om gärningsmannen handlat av okynne eller illvilja och utan hänsyn till den längre eller kortare tid, automobilen varit frånhänd den rättmätige innehavaren. Visserligen utsätter sig gärningsmännen under vissa omständigheter även för andra påföljder än sträft enligt nu berörda lagrum. Om, såsom ofta är förhållandet,'ägaren i iskyndas skada genom det olovliga användandet av automobilen, inträder skadestandsskyldighet. Den rätt till ersättning, som kan bliva ägaren tillerkänd, lärer emellertid i de flesta fall för honom vara utan värde på grund
Kuntjl. Maj\ts proposition nr 2
av den brottsliges medellöshet, och i medvetande härom torde den senare ej heller betrakta skadeståndsplikten såsom synnerligt avskräckande. Det olovliga förfogandet över automobilen är understundom förenat med vissa handlingar, som kunna medföra särskilt straffansvar. Sålunda kan konsumerandet av ett till automobilen hörande bensinförråd vara att anse såsom tjuvnadsbrott, vanligen snatteri. Det sätt, på vilket automobilen under dylika otillåtna färder hanteras, kan också vara sådant, att det leder till sakfällande för uppsåtlig skadegörelse. Än vanligare torde vara, att vid automobilens framförande åsidosättas de speciella föreskrifter, vilka finnas meddelade angående automobiltrafik. Jag hänvisar i detta avseende till vad professor Thyrén därom anfört i sitt utlåtande, därvid jag erinrar, att bestämmelserna i detta ämne numera i utvidgad och delvis skärpt form äro upptagna i kungl. förordningen den 15 juni 1928 (nr 281) om motorfordon, vilken träder i kraft den 1 januari 1924. Möjlighet är alltså icke utesluten, att den, som är förfallen till ansvar för olovligt brukande av annans automobil, kan på grund av lagföring för brott eller förseelse, vartill han gjort sig skyldig i samband med det otillåtna begagnandet av automobilen, komma att fällas till ett strängare straff än som följer av 22 kap. 12 § strafflagen. Denna omständighet synes mig emellertid icke äga någon avgörande betydelse för prövningen av den föreliggande frågan om en lämpligt avvägd straffskala i sistnämnda lagrum. Huruvida av nyss antydda orsaker det sammanlagda straffet i ett eller annat fall kan komma att överstiga det för olovligt brukande stadgade högsta måttet, är beroende av tillfälligheter, och det är icke antagligt, att en dylik skärpning av straffansvaret kommer att inträda i varje fall, där den skulle befinnas vara befogad. Då det gäller att i lagen bestämma gränserna för ett skäligt straffmått, måste varje brott bedömas för sig; att låta ett straffmaximum, som erkännes vara för lågt, kvarstå av det skäl, att gärningsmannen stundom på grund av brottets kombination med andra brott ändock erhåller ett tillräckligt straff, vore att söka rättvisan på en omväg.
Vad nu anförts i fråga om ett specialfall av olovligt brukande av annans egendom synes mig i och för sig utgöra tillräcklig motivering för en utvidgning av straffskalan i 22 kap. 12 § strafflagen. Det gäller nämligen här ett ganska ofta förekommande missbruk med påtagliga olägenheter i olika avseenden samt egendom av betydande värde. Men även i fråga om åtskilliga andra hithörande fall torde en lagändring vara behövlig. Exempel skulle kunna framdragas på olovligt begagnande av egendom, å vilken kan i väsentliga avseenden tillämpas vad nu framhållits beträffande automobiler, även om dylika fall icke framträda såsom lika skarpt utpräglade eller uppmärksammade grupper. Det må vara tillräckligt att här erinra om olovligt bortförande och användande av hästar, som befunnit sig på bete. Ytterligare en anledning att utvidga straffskalan ligger enligt min uppfattning däri, att, på sätt professor Thyrén i sitt utlåtande erinrat, nu ifrågavarande brott i vissa fall står så nära tjuvnads- och förskingringsbrotten, att gränserna dem emellan icke alltid kunna klart urskiljas. Rättspraxis
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
erbjuder exempel på fall, där samma handling i en domstolsinstans bedömts såsom tjuvnadsbrott med frihetsstraff såsom påföljd och i en annan såsom olovligt brukande av främmande egendom med därav följande lågt bötesstraff. En alltför stor åtskillnad mellan straffskalorna för brott, vilka under vissa omständigheter förete väsentligen likartade kännetecken, kan näppeligen vara lämplig. Över huvud torde en straffbestämmelse, vilken leder till att straffmaximum i det övervägande antalet fall ådömes, icke stå i god överensstämmelse med vår nuvarande straffrätt; den utgör faktiskt en avvikelse från latitudsystemets grundsats, att domstolen skall äga möjlighet att utöva en verklig straffmätning.
I fråga om det närmare bestämmandet av den straffskala, som alltså enligt min mening bör ersätta den nuvarande, erinrar jag, att i båda de i detta ärende från enskilt håll inkomna framställningarna påyrkats, att i straffskalan skall ingå frihetsstraff. Till stöd härför har hänvisats till den särskilda fara för person eller egendom, som ofta förelåge uti det i nämnda framställningar behandlade fallet, nämligen olovligt begagnande av automobiler. Häremot har professor Thyrén i sitt utlåtande anmärkt, att det sålunda åberopade skälet icke kan gälla för införande av frihetsstraff i denna paragrafs straffskala, och han har icke ansett sig böra förorda annan åtgärd i anledning av dessa framställningar än att straffet enligt förevarande lagrum bestämmes till böter, eller alltså, att strafflagens allmänna bötesmaximum av 500 kronor här skall vinna tillämpning. För min del biträder jag obetingat den av professor Thyrén uttalade uppfattningen, såvitt den riktat sig emot tanken att lägga den med vissa speciella handlingar förenade farligheten till grund för fastställande av straffskalan i 22 kap. 12 § strafflagen. Men jag kan icke anse härav följa, att frihetsstraff bör helt och hållet uteslutas från en ny straffskala. Brott enligt detta lagrum kan, åtminstone i undantagsfall, vara begånget under sådana omständigheter, att ett högre straff än böter icke bör vara ovillkorligen uteslutet, exempelvis då handlingen — även om den icke innefattar en materiell skadegörelse — företagits i syfte att tillskynda ägaren stor och betydande skada genom att undanhålla honom hans egendom. Någon anledning att alltför starkt beskära domstolens prövningsfrihet med avseende å straffmätningen synes mig icke föreligga. Böter upp till 500 kronor torde för ordinära fall utgöra tillräckligt straff, men då brottet blivit begånget under synnerligen försvårande omständigheter, bör fängelse i högst sex månader kunna inträda såsom påföljd.
I sin nuvarande lydelse skiljer 22 kap. 12 § mellan två fall av olovligt brukande, nämligen om gärningsmannen vid handlingens företagande redan haft godset i sin besittning eller om handlingen innefattat även ett besittningstagande. För dessa fall äro uppställda olika straffskalor, en lägre för det förra fallet och en högre för det senare. För min del anser jag, därutinnan i anslutning till professor Thyrén, att om lagrummet nu ändras i förut angiven riktning, en gemensam straffskala bör fastställas för alla hithörande brottsfall. Det lindrigare bedömande, som från den gällande lagens ståndpunkt anses böra komma brott av det förstnämnda slaget till del, lärer
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
kunna i tillbörlig mån iakttagas vid straffmätningen. Att gå längre och genom olika straffskalor draga en bestämd skiljelinje mellan de båda grupperna synes mig knappast vara befogat. De fall, då brottet består i ett missbruk av en lovligt förvärvad besittning, torde stundom vara av icke mindre svår beskaffenhet än de, vilka inbegripa ett olovligt besittningstagande. Det lärer vara tillräckligt att i detta avseende hänvisa till det fall, att någon i förvaltningen av värdefull egendom, som lämnats i hans vård, missbrukar ägarens förtroende och till dennes skada på ett otillåtet sätt använder egendomen.
Vid den omformulering av paragrafen, vilken blir en följd av att åtskillnaden i straff för olika slag av hithörande brottsfall skulle avlägsnas, har avsetts att angiva, att lagrummet endast med avseende å straffskalan erhållit förändrat innehåll.
I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet upprätta förslag till lag om ändrad hjdelse av 22 kap. 12 § strafflag en.»
Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilaga1 till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
N. Gervin.
1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
12 Kungl. Maj:ts proposition nr ?..
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 14 december 1023.
Närvarande: justitierådet SUNDBERG, regeringsrådet Thulin, justitierådet Stenberg, justitierådet KÖERSNER.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 30 november 1923, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 12 § strafflagen.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av chefen för justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet Axel Afzelius.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet: Erik Öländer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
13 Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 december 1923.
Närvarande: statsministern TRYGGER, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot, Stridsberg, Ldbeck, Clason, Wohlin, Pettersson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg, anmäler lagrådets den 14 december 1923 avgivDa utlåtande över det den 30 november 1923 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 12 § strafflagen; därvid föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas nästkommande års riksdag till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet: Oskar Adelsohn.