Doc 1924:223

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 223.

1 Nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, m. mgiven Stockholms slott den 9 maj 1924.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

2) lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel; samt

3) lag angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.

GUSTAF.

K. J. Beskow.

Bihang till riksdagens protokoll 1924.

1 samt.

184 haft. (Nr 223.)

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Förslag

till

lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap.

Om olovlig införsel av spritdrycker och vin, så ock om olovlig befattning med spritdrycker och vin, som olovligen införts.

Olovlig införsel till riket.

1 %.

1 mom. Var, som utan behörig tullangivning till riket inför spritdrycker eller vin, straffes för olovlig varuinförsel med böter till belopp motsvarande lägst åtta, högst tjugu kronor för liter av de olovligen införda dryckerna, dock minst trettio kronor, eller med fängelse i högst ett år.

Ändå att enligt förestående beräkningsgrund högsta bötesbeloppet i visst fall icke uppgår till femhundra kronor, må böterna höjas till nämnda belopp.

Sker den olovliga införseln i större omfattning eller yrkesmässigt, må till straffarbete i högst ett år dömas.

2 mom. Vad i 1 § 2—5 mom. i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel finnes stadgat skall i tillämpliga delar äga giltighet beträffande brott, som avses här ovan i 1 mom.

3 mom. Lika med brott, som avses i 1 mom., anses försök därtill.

Angående delaktighet i brott, varom i 1 mom. förmäles, skall gälla vad

som finnes stadgat i 7 § första stycket i lagen om straff för olovlig varuinförsel.

4 mom. Förövas olovlig införsel av spritdrycker eller vin av den, som en eller flera gånger fällts till straff för enahanda brott, skall till fängelse eller till straffarbete i högst två år dömas. Har införseln skett i allenast ringa omfattning och äro omständigheterna synnerligen mildrande, må, där ej föreligger fall, som avses i 1 § 3 mom. i lagen om straff för olovlig varuinförsel, dömas till böter efter vad i 1 mom. här ovan stadgas.

3 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Förövas olovlig införsel av spritdrycker eller vin av den, som två eller flera gånger undergått straff för olovlig införsel av andra varor iin spritdrycker och vin, skall dömas till böter efter vad i 1 mom. stadgas eller till fiingelse eller till straffarbete i högst två år; dock må ej i fall, som avses i 1 § 3 mom. i lagen om straff för olovlig varuinförsel, till böter dömas.

Olovlig införsel till svenskt territorialvatten.

2 §.

1 mom. Spritdrycker och vin må icke med farkost av mindre nettodräktighet än tvåhundrafemtio ton införas från internationellt eller utländskt område till svenskt territorialvatten.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må Konungen beträffande farkoster av större nettodräktighet, än nu sagts, meddela motsvarande förbud att gälla i fråga om införsel till visst område av svenskt territorialvatten.

2 mom. Förbud, som i 1 mom. avses, skall icke utgöra hinder för införsel till svenskt territorialvatten av spritdrycker och vin:

a) då dryckerna äro att hänföra till skeppsproviant för den farkost, med vilken de forslas, eller tillhöra med farkosten följande resande eller ombord å densamma anställda personer, allt i den mån dryckerna prövas icke överstiga behovet under resan eller dryckerna eljest enligt gällande stadgande må av den resande för eget bruk till riket införas; samt

b) vid genomfart utan onödigt uppehåll genom Öresund mellan Falsterbo rev och Kullens fyr från internationellt eller utländskt område till annat sådant område; dock att vattenområde inom en halv kilometer från svenska landet icke må befaras.

3 mom. Generaltullstyrelsen må för särskilda fall medgiva undantag från förbud, som avses i denna paragraf.

3 §.

1 mom. Bryter någon mot förbud, som avses i 2 §, straffes såsom för olovlig införsel till riket.

Framgår uppenbarligen av omständigheterna, att avsikten icke varit att olovligen införa dryckerna till riket, må dock dömas allenast till böter, högst femhundra kronor.

Visas, att den farkost, med vilken dryckerna forslats, på grund av verklig sjönöd icke kunnat undgå att inkomma till svenskt territorialvatten och att där förbliva, vare den tilltalade från ansvar fri.

2 mom. Åtal för förbrytelse, som avses i 1 mom., må ej äga rum, med mindre generaltullstyrelsen giver lov därtill.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

4 §.

Tulltjänsteman äger, där honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder, å farkost företaga den visitation, som oundgängligen erfordras för utrönande, huruvida mot förbud, som avses i 2 §, spritdrycker eller vin medföras å farkosten.

Olovlig befattning med spritdrycker och vin, som olovligen införts, m. m.

5 $.

1 mom. Var som, utan att kunna såsom gärningsman eller delaktig fällas till ansvar för brott, som i 1 § sägs, för egen eller annans räkning förvärvar, forslar, döljer eller förvarar spritdrycker eller vin, skall, där det är uppenbart, att dryckerna hava olovligen införts, straffas med böter till belopp motsvarande lägst fem, högst femton kronor för liter av de drycker, med vilka han tagit sådan olovlig befattning, dock minst tjugu och högst femtusen kronor, eller med fängelse i högst ett år. Angående höjning i visst fall av böternas belopp gäller vad i 1 § 1 mom. andra stycket stadgas.

Kan den tilltalade göra sannolikt, att han vid tiden för gärningens begående icke ägt kännedom om eller anledning misstänka, att dryckerna olovligen införts, vare han från ansvar fri.

2 mom. Lika med brott, som avses i 1 mom., anses försök därtill.

Angående delaktighet i brott, varom i 1 mom. förmäles, skall vad i 7 §

första stycket första och andra punkterna i lagen om straff för olovlig varuinförsel finnes stadgat äga motsvarande tillämpning.

6 §.

1 mom. Finnas å fartyg eller tåg spritdrycker eller vin så förstuckna eller undandolda, att olovlig införsel därav till riket uppenbarligen är tillämnad, skall fartygets eller tågets befälhavare, där ej på grund av annan bestämmelse i denna lag strängare påföljd skall ådömas honom, för bristande tillsyn över fartyget eller tåget straffas med böter till belopp motsvarande högst fyra kronor för liter av dryckerna, dock lägst tio kronor. Till ansvar, som nu sagts, må dock icke dömas i det fall, att å passagerarfartyg eller tåg spritdrycker eller vin anträffas förstuckna eller undandolda på plats, vilken är upplåten till medföljande resandes personliga begagnande, eller då befälhavaren gjort vad på honom ankommit för att förhindra dryckernas olovliga införande.

Föreligger skälig anledning antaga, att fartygets eller tågets befälhavare haft kännedom om åtgörande, som i första stycket sägs, straffes såsom för olovlig införsel av dryckerna.

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 223.

2 mom. Hava å fartyg i trafik mellan inrikes orter spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen blivit till riket olovligen införda, påträffats under sådana omständigheter, att olovlig forsling därav måste anses vara tillämnad eller hava ägt rum, och finnes befälhavaren skäligen hava bort misstänka detta, skall befälhavaren, där han det oaktat underlåtit att vidtaga på honom ankommande åtgärder för att förhindra eller avbryta dryckernas forslande med fartyget, för bristande tillsyn över fartyget straffas med böter till belopp motsvarande högst tre kronor för liter av dryckerna, dock lägst tio kronor.

Föreligger skälig anledning antaga, att befälhavaren ägt kännedom om förhållande, som i första stycket avses, skall befälhavaren, där ej enligt annan bestämmelse i denna lag strängare påföljd skall ådömas honom, straffas såsom för olovlig forsling av dryckerna.

3 mom. Vad i 1 mom. andra stycket och 2 mom. andra stycket stadgas angående ansvar i vissa fall för befälhavare å fartyg skall äga motsvarande tillämpning beträffande annan å fartyg anställd person av befälsgrad.

Förverkande m. m.

7 $.

Påträffas spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen hava olovligen införts, skola dryckerna vara förverkade, evad någon fälles till ansvar för olovlig befattning därmed eller ej; dock att sådan påföljd icke skall inträda, där av omständigheterna uppenbarligen framgår, att drycker, som införts till svenskt territorialvatten, icke varit avsedda att olovligen införas till riket.

Där enligt vad sålunda stadgats drycker skola vara förverkade, skola tillika kärl och emballage, vari de förvaras, vara förverkade.

8 $.

1 mom. Har vid olovlig införsel av spritdrycker eller vin i annat fall, än i 3 § 1 mom. andra och tredje styckena sägs, eller har vid olovlig forsling, som i 5 § avses, nyttjats farkost av mindre nettodräktighet än tvåhundrafemtio ton eller dragare och fordon eller annat forslingsredskap, skall, evad ansvar för brottet ådömes eller ej, forslingsredskapet vara förverkat, därest det forslade godset till väsentlig del utgjorts av olovligen införda spritdrycker eller vin, eller därest den färd, vid vilken redskapet nyttjats, eljest måste antagas hava ägt rum i väsentligt syfte att företaga olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin.

Påföljd av förverkande, varom nu sagts, skall dock icke inträda:

a) där det göres sannolikt, att varken forslingsredskapets ägare eller dess brukare eller förare haft kännedom om eller anledning misstänka redskapets användande vid olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin; eller

6 Rungl. Maj:ts proposition Nr 223.

b) då äganderätten till forslingsredskapet, efter dess användande för den olovliga införseln eller forslingen men innan beslag skett, genom överlåtelse övergått till annan och det göres sannolikt, att den nye ägaren icke vid tiden för förvärvet ägt kännedom om eller anledning misstänka redskapets olovliga användande; eller

c) där forslingsredskapets förverkande eljest finnes uppenbart oskäligt med hänsyn till särskilda omständigheter, såsom bristande möjlighet för ägaren eller, då annan ägt i ägarens ställe förfoga över forslingsredskapet, för denne att förebygga redskapets olovliga användande.

2 mom. Farkost av mindre nettodräktighet än fyrtio ton, vilken uppehåller förbindelse mellan land och där utanför beläget fartyg, skall, såvida fartygets resa uppenbarligen skett i syfte att företaga eller främja olovlig införsel av spritdrycker eller vin och farkostens färd skäligen får antagas hava avsett befordrande av sådant syfte, vara förverkad, ändå att farkostens ägare, brukare eller förare icke kan dömas till ansvar för olovlig införsel eller forsling av dylika drycker; dock skall vad i 1 mom. andra stycket stadgas angående undantag från påföljd av förverkande äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Där enligt vad i 1 eller 2 mom. stadgas forslingsredskap skall vara förverkat, skola tillika därtill hörande och å forslingsredskapet anträffade inventarier och utrustningsföremål vara förverkade, så ock eljest redskap och vapen, då de anträffas å forslingsredskapet och uppenbarligen använts vid eller medförts i syfte att användas vid olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin eller vid olovligt uppehållande av förbindelse mellan fartyg och land; och skall vad i denna lag stadgas om förverkat forslingsredskap äga motsvarande tillämpning beträffande nu avsedd egendom.

9 §.

Vad i 1 § 10 mom., 4, 5 och 8 §§, 11—14 §§ samt 18 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel stadgas skall äga motsvarande tillämpning, då fråga är om brott, som avses i detta kapitel, eller om egendom, som på grund av stadgande i detta kapitel skall vara förverkad.

2 kap.

Om olovlig befattning med spritdrycker och vin, som icke avses i 1 kap.

10 §.

1 mom. Var som, utan att kunna fällas till ansvar för olovlig tillverkning av spritdrycker och vin eller delaktighet i sådant brott, för egen eller annans räkning förvärvar, forslar, döljer eller förvarar spritdrycker eller vin, skall, där det är uppenbart, att dryckerna hava olovligen tillverkats,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

straffas med böter till belopp motsvarande lägst fem, högst femton kronor för liter av de drycker, med vilka han tagit sådan olovlig befattning, dock minst tjugu och högst femtusen konor, eller med fängelse i högst ett år. Angående höjning i visst fall av böternas belopp gäller vad i 1 § 1 mom. andra stycket stadgas.

Kan den tilltalade göra sannolikt, att han vid tiden för gärningens begående icke ägt kännedom om eller anledning misstänka, att dryckerna olovligen tillverkats, vare han från ansvar fri.

2 mom. Lika med brott, som avses i 1 mom., anses försök därtill.

Angående delaktighet i brott, varom i 1 mom. förmäles, skall vad i 7 § första stycket första och andra punkterna i lagen om straff för olovlig varuinförsel finnes stadgat äga motsvarande tillämpning.

11 %.

1 mom. Påträffas spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen hava olovligen tillverkats, skola dryckerna vara förverkade, ändå att icke någon fälles till ansvar för den olovliga tillverkningen.

2 mom. Vad i 1 mom. stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande spritdrycker och vin, vilka, utan att hava olovligen införts eller olovligen tillverkats, uppenbarligen åtkommits genom olovlig överlåtelse av dryckerna eller av inköpsrätt till dryckerna, dock endast för så vitt dryckerna anträffas under sådana omständigheter, att det tillika är uppenbart, att de äro avsedda att i befintligt eller förarbetat skick olovligen avyttras.

3 mom. Där enligt vad i 1 eller 2 mom. sägs spritdrycker eller vin skola vara förverkade, skola tillika kärl och emballage, vari de förvaras, vara förverkade.

. 4 mom. Förskingrar någon egendom, som enligt vad i detta kapitel sägs skolat dömas förverkad, gälde dess värde.

12 §.

I de avseenden, varom i denna lag stadgas, skall lika med olovlig tillverkning anses obehörig åtgärd, varigenom denatureringsmedel avskiljes eller denaturering försvagas, och skola lika med drycker, vilka uppenbarligen hava olovligen tillverkats, anses spritdrycker samt rusgivande ersättningsmedel därför, med vilka uppenbarligen vidtagits obehörig åtgärd, som nyss sagts, så ock spritdrycker och vin, vilka uppenbarligen hava antingen olovligen införts eller olovligen tillverkats eller varit föremål för sådan obehörig åtgärd, utan att dock arten av det olovliga förfarandet kan utrönas.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

3 kap.

Om rättegången.

Laga domstol.

13 §.

1 mom. Mål angående brott, varom i 1 kap. sägs, skall, även i det fall att straff skall bestämmas enligt allmänna strafflagen, anhängiggöras vid den domstol, som jämlikt 16 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel är tullmålsdomstol för den plats, där brottet skett eller blivit upptäckt, eller, där brottet skett eller upptäckts å inkommande fartyg, vid tullmålsdomstolen för den plats, dit den brottslige med fartyget först ankommer eller där han eljest träffas.

Mål angående förverkande av egendom eller utgivande av egendoms värde på grund av vad i 1 kap. stadgas skall, där talan om ansvar ej föres, anhängiggöras vid tullmålsdomstolen för den ort, där beslag skett, eller, där beslag skett å inkommande fartyg, för den ort, dit fartyget först ankommer.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må mål angående brott, som avses i 5 §, eller angående förverkande av egendom eller utgivande av egendoms värde på grund av sådant brott anhängiggöras jämväl vid allmän domstol för den ort, där brottet skett eller blivit upptäckt, eller, där talan ej föres om ansvar, för den ort, där beslag ägt rum, eller dit fartyg, därå beslaget skett, först ankommer.

2 mom. Mål angående brott, som avses i 2 kap., eller angående förverkande av egendom eller utgivande av egendoms värde på grund av vad i samma kapitel stadgas skall anhängiggöras vid allmän domstol för den ort, där brottet skett eller blivit upptäckt, eller, där talan om ansvar ej föres, för den ort, där beslag ägt rum.

3 mom. Föres vid domstol talan angående olovlig befattning med spritdrycker eller vin, må domstolen, under förutsättning att det finnes kunna ske utan men för utredningens fullständighet och att det eljest med hänsyn till kostnader och andra omständigheter finnes lämpligt, i sammanhang med nämnda talan till bedömande upptaga jämväl talan angående annan olovlig befattning med dryckerna, ändå att sistnämnda talan bort anhängiggöras vid annan domstol.

Befinnes, efter det talan angående olovlig befattning med spritdrycker eller vin anhängiggjorts vid viss domstol, att den åtalade gärningen utgör brott, varom talan rätteligen bort väckas vid annan domstol, må ändock den domstol, där målet anhängiggjorts, under den i första stycket angivna förutsättning handlägga och slutligen avdöma målet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

9 Åtalsrätt.

14 §.

Talan angående olovlig befattning med spritdrycker eller vin anhängiggöres och utföres vid tullmålsdomstol av tullverkets vederbörande åklagare samt vid allmän domstol av vederbörande allmänne åklagare, beslagare dock obetaget att, därest åklagaren vägrar åtala, underställa frågan prövning av länsstyrelsen i länet eller, där åklagaren är tullverkets åklagare, av generaltullstyrelsen.

Därom att i visst fall åtal ej må äga rum utan generaltullstyrelsens tillstånd är stadgat i 3 § 2 mom.

Beslag.

15 §.

1 mom. Tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, som anträffar spritdrycker eller vin, vilka skäligen kunna antagas vara förverkade på den grund att de äro olovligen införda, skall taga dryckerna i beslag tillika med kärl och emballage, vari de förvaras. Med egendom, som sålunda tagits i beslag, skall förfaras på sätt i 10 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel linnes stadgat.

Vad nu sagts skall gälla jämväl med avseende å forslingsredskap, som skäligen kan antagas enligt denna lag vara förverkat.

2 mom. Lands- eller stadsfiskal eller kronobetjänt eller person, vilken särskilt förordnats att vaka över efterlevnaden av gällande förordningar angående tillverkning av brännvin och angående försäljning av rusdrycker, skall, då han anträffar spritdrycker eller vin, som skäligen kunna antagas vara förverkade jämlikt stadgande i 2 kap. i denna lag, taga dryckerna i beslag tillika med kärl och emballage, vari de förvaras. Beslag skall, där så ske kan, göras i två vittnens närvaro, och skall innehavaren av vad som tages i beslag eller, om han är frånvarande, hans ombud på stället eller någon av hans husfolk tillsägas om beslaget.

3 mom. Då egendom tagits i beslag enligt 1 eller 2 mom., åligger det beslagaren, där han själv äger anställa åtal, att så snart ske kan väcka talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande eller ock förfara på sätt i 17 § sägs. Äger beslagaren icke själv anställa åtal, skall han ofördröjligen om beslaget göra anmälan hos vederbörande åklagare, vilken det åligger att pröva, huruvida beslaget skall bestå, och, därest beslaget linnes icke böra hävas, vidare förfara på sätt nyss sagts.

Innan domstol haft tillfälle att pröva beslag eller innan förordnande, som avses i 17 §, blivit meddelat, må den, som drabbats av beslaget, kunna hos vederbörande länsstyrelse eller, där åklagaren är tullverkets åklagare, hos generaltullstyrelsen påkalla beslagets hävande.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

i mom. Då egendom i annat fall, än som avses i 1 mom., tagits i beslag men ärendet på grund av sakens beskaffenhet överlämnas till tullverkets åklagare, så ock då mål hänvisas från allmän domstol till tullmålsdomstol, skall den beslagtagna egendomen överlämnas till den tullförvaltning, dit den bekvämligast kan föras, och skall med egendomen vidare förfaras på sätt i 10 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel stadgas.

Förfarandet i visso fall i fråga om egendoms förverkande.

16 $.

Har egendom tagits i beslag med stöd av denna lag och föres talan om ansvar för brottslig gärning, som föranlett beslaget, må, ändå att den tilltalade är annan än ägaren till den beslagtagna egendomen, frågan om egendomens förverkande prövas i målet; dock må forslingsredskap icke förklaras förverkat, med mindre ägaren, där han är känd, erhållit underrättelse om målet i den ordning, som angående delgivning av stämning är stadgad.

Kan ej mot någon föras ansvarstalan, som i första stycket sägs, må ändock mot ägaren eller, om denne ej är känd eller ej kan med stämning anträffas, mot brukare, forsiare eller annan innehavare av den beslagtagna egendomen vid domstol föras talan angående egendomens förverkande. Har den, som sålunda instämts, ej inställt sig vid rätten, må utan hinder därav frågan om egendomens förverkande av domstolen prövas.

17 §.

1 mom. År varken ägare eller forsiare, brukare eller annan innehavare av beslagtagen egendom känd eller anträffbar med stämning, och är fråga om förverkande av allenast annan egendom än forslingsredskap, skall vederbörande åklagare, där han finner uppenbart, att egendomen skall vara förverkad, göra framställning om eller, såvida han jämlikt 3 mom. i denna paragraf är därtill behörig, själv meddela förordnande, att beslaget å egendomen skall tillsvidare bestå, samt därefter förfara på sätt i 18 och 19 §§ stadgas.

År fråga om förverkande av forslingsredskap, skall åklagaren hos vederbörande domstol göra framställning om beslagets kungörande, varefter domstolen låter genom åklagarens försorg i allmänna tidningarna införa sådan kungörelse med föreläggande för vederbörande att inom sextio dagar från kungörandet anmäla sig hos domstolen, vid äventyr att frågan om egendomens förverkande avgöres utan hinder av hans uteblivande.

2 mom. År i fall, som i 16 § andra stycket sägs, fråga om förverkande av allenast annan beslagtagen egendom än forslingsredskap, må åklagaren, där han finner uppenbart, att egendomen skall vara förverkad, i stället för att väcka talan vid domstol förfara på sätt i 1 mom. första stycket sägs.

11 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

3 mom. Förordnande, som i denna paragraf avses, meddelas i Stockholm av överståtliållarämbetet, i annan stad, där poliskammare finnes, av denna, och eljest av vederbörande åklagare. Förordnande skall meddelas skriftligen; och skall, där den beslagtagna egendomens värde uppskattas till mindre än trettio kronor, detta angivas i förordnandet.

18 i

1 mom. Då förordnande, som avses i 17 §, blivit meddelat, skall åklagaren utan dröjsmål låta genom stämningsman delgiva ägaren av den egendom, förordnandet avser, eller, om ägaren ej är känd eller ej kan anträffas, den, som vid tiden för beslaget innehade egendomen, förordnandet med anmaning till denne, om han vill å beslaget tala, att hos åklagaren inom fjorton dagar efter delgivningen med angivande av bostads- och vistelseort skriftligen anmäla missnöje med beslaget, vid påföljd att eljest beslaget står fast och egendomen är förverkad. Intyg om delgivningen skall av stämningsmannen tecknas å förordnandet.

Är ägare eller innehavare ej känd eller kan ägare eller innehavare ej anträffas, skall delgivning av förordnande och anmaning, varom i första stycket sägs, ske genom införande i den eller de tidningar i orten, i vilka allmänna meddelanden kungöras; dock skall i dylikt fall egendomens ägare eller innehavare för missnöjes anmälande njuta eu tid av sextio dagar efter det förordnandet och anmaningen senast kungjorts.

Har förordnande och anmaning icke inom trettio dagar, efter det förordnandet meddelats, delgivits egendomens ägare eller innehavare eller i fall, som avses i andra stycket, införts i vederbörlig tidning, skall beslaget gå åter.

2 mom. Uppgår beslagtagen egendoms värde ej till trettio kronor, skall utan vidtagande av de i 1 mom. föreskrivna åtgärder egendomen vara förverkad, därest icke missnöje med beslaget anmäles inom trettio dagar efter det förordnandet meddelats.

19 §.

Har enligt 18 § missnöje anmälts, skall åklagaren, då därtill finnes anledning, inom fjorton dagar efter det anmälningen gjorts, till vederbörande domstol instämma den, som anmält missnöje, med yrkande att den beslagtagna egendomen måtte förklaras förverkad. Anträffas ej den, som anmält missnöje, då han å den uppgivna vistelseorten för stämning sökes, skall instämningstiden vara förlängd, till dess han hos åklagaren inställer sig för stämnings mottagande. Har detta ej skett inom sex månader, efter det förordnandet meddelats, skall missnöjesanmälningen vara förfallen.

Då stämning skett inom föreskriven tid, skall beslaget bestå, till dess domstol annorlunda förordnar. Sker ej stämning inom sådan tid, skall beslaget gå åter.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Har den, som anmält missnöje, ehuru lagligen stämd, ej inställt sig vid rätten, må utan hinder därav frågan om egendomens förverkande av domstolen avgöras.

20 $.

Har framställning gjorts om förordnande enligt 17 § eller har dylikt förordnande meddelats, och anställes, innan frågan om egendomens förverkande blivit avgjord i den ordning, som i 18 och 19 §§ stadgas, åtal angående olovlig befattning med de varor, förordnandet avser, skall frågan om egendomens förverkande i stället prövas i samband med åtalet; och skola förty jämlikt sistnämnda paragrafer vidtagna åtgärder förfalla.

21 §.

Om ordningen för fullföljd i högre rätt av mål rörande egendoms förverkande på grund av föreskrift i denna lag gäller vad i allmänhet för brottmål är stadgat.

Försäljning av förverkad egendom.

22 §.

Med spritdrycker och vin, som jämlikt denna lag äro förverkade, skall förfaras på sätt i gällande författning angående försäljning av rusdrycker är föreskrivet beträffande förfarande med drycker, som jämlikt författningen äro förverkade.

I fråga om förfarande med forslingsredskap, som jämlikt denna lag är förverkat, skall vad i 21 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Böters fördelning och förvandling m. rn.

23 %.

1 mom. Av böter, vilka ådömas för sådan olovlig befattning med spritdrycker och vin, som avses i 1 eller 3 § i denna lag eller i 4 eller 5 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel, så ock av behållna försäljningssumman för egendom, som i samband med ådömande av ansvar för sådan gärning förklaras förverkad, ävensom av belopp, som utgives i stället för dylik egendom, skola, där ej i 5 mom. här nedan annorlunda stadgas, två tredjedelar tillfalla beslagaren och återstoden kronan. Ej må dock till beslagare utgå mera än sammanlagt ettusen kronor av böternas belopp och den förverkade egendomens värde; skolande vad därutöver å beslagare belöper ställas till generaltullstyrelsens förfogande för att användas till det i 19 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel omförmälda ändamål.

2 mom. Av böter, som i ändra fall än i 1 mom. avses ådömas för brott, varom i denna lag sägs, ävensom av behållna försäljningssumman för egendom, som i andra fall än i 1 mom. avses jämlikt lagen är förverkad,

13 Kund. Maj.ts proposition Nr 223-

så ock av belopp, som utgives i stället för dylik egendom, skall, där ej i 5 mom. här nedan annorlunda stadgas, eu tredjedel, dock sammanlagt högst ettusen kronor, tillfalla beslagaren och en tredjedel kronan.

Återstoden skall, då fråga är om böter, vilka ådömas enligt 1 kap., eller om försäljningssumman för eller värdet av egendom, som enligt samma kapitel dömes eller skolat dömas förverkad, ställas till generaltullstyrelsens förfogande för att användas till det i 19 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel omförmälda ändamål och i annat fall fördelas med ena hälften till generaltullstyrelsen, att användas på sätt sålunda sagts, och med andra hälften i Stockholm till överståthållarämbetet, i annan stad till magistraten samt eljest till länsstyrelsen, att i enlighet med föreskrifter, som Konungen utfärdar, användas till uppmuntran av polismän, vilka ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig rusdrycks- eller sprithantering.

3 mom. På vederbörande länsstyrelse eller, där åklagaren är tullverkets åklagare, på generaltullstyrelsen ankommer att fastställa fördelningen av försäljningssumman för förverkad egendom, då frågan om egendomens förverkande blivit avgjord annorledes än genom domstols utslag.

4 mom. Skall egendom vara förverkad såväl jämlikt denna lag som jämlikt annan författning, skall beträffande fördelningen av försäljningssumman eller egendomens värde gälla vad i denna lag är stadgat.

5 mom. Vad i 19 § andra stycket i lagen om straff för olovlig varuinförsel är för där avsedda fall stadgat skall äga motsvarande tillämpning, då fråga är om fördelning av böter, ådömda enligt denna lag, samt av försäljningssumman för eller värdet av egendom, som jämlikt denna lag dömes eller skolat dömas förverkad.

24 §.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter, som ådömas enligt denna lag, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1924 och gäller till och med den 30 juni 1926. Så länge denna lag är gällande, skall, såvitt angår spritdrycker och vin, lagen om straff för olovlig varuinförsel icke äga tillämpning i vidare mån än hänvisning därtill skett i denna lag.

Genom denna lag upphäves lagen den 8 juni 1923 (nr 148) angående förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten.

Har gärning, som i denna lag avses, blivit begången under tiden för lagens giltighet, eller har under samma tid beslag skett på grund av stadgande i lagen, skola de i lagen meddelade bestämmelserna jämväl efter utgången av nämnda tid tillämpas med avseende å gärningen eller beslaget.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Förslag

till

lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff

för olovlig varuinförsel.

Härigenom förordnas, att 1 § 7 mom. i lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel skall upphöra att gälla, att i samma lag skall införas en ny paragraf med beteckning 22 av den lydelse nedan sägs samt att 1 § 1, 2 och 9 mom., 6 och 9 §§, 10 § 3 mom. och 12 § 2 mom. i lagen skola hava följande ändrade lydelse:

1 §.

1 mom. Var, som utan behörig tullangivning till riket inför tullpliktig vara, skall för olovlig varuinförsel höta från och med två till och med sex gånger beloppet av den avgift, som för varan bort för statsverkets räkning erläggas till tullverket, dock minst tio kronor. Sker den olovliga införseln i större omfattning eller yrkesmässigt, vare straffet böter från och med fyra till och med tio gånger beloppet av nämnda avgift, dock minst etthundra kronor, eller fängelse i högst ett år.

2 mom. Om vid förövandet av den olovliga varuinförseln gärningsmannen varit beväpnad och det skäligen kan antagas, att vapnet varit avsett att begagnas till våld eller hot mot den, som velat hindra eller vederbörligen anmäla den olovliga varuinförseln, må i fall, som i första punkten av 1 mom. sägs, dömas till fängelse och i fall, som i andra punkten av samma mom. omförmäles, dömas till straffarbete i högst ett år.

9 mom. Är olovligen infört gods förverkat, vare ock förverkat:

a) emballage eller---varuinförsel; samt

b) farkost av mindre nettodräktighet än etthundratjugo ton eller dragare och fordon eller annat forslingsredskap, som för transport av det olovligen införda godset begagnats vid resa, vilken måste antagas hava ägt rum i väsentligt syfte att företaga olovlig varuinförsel, eller eljest vid tillfälle, då de forslade varorna till väsentlig del utgjorts av olovligen infört gods, allt dock endast för så vitt forslingsredskapet tillhör godsets ägare eller annan, som finnes hava ägt kännedom om den olovliga varuinförseln eller skälig anledning att misstänka densamma, samt tillika godset anträffats under forslingen.

6 i

Förövar den, som---högst två år.

Beträffande gods,---1 § 8 och 9 mom. sägs.

15 Kuhgl. Maj:ts proposition Nr 223.

9 §.

Tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, som anträffar egendom, vilken skäligen kan antagas enligt denna lag vara förverkad, skall taga egendomen i beslag; och åligger det beslagaren, där han själv äger anställa åtal, att så snart ske kan väcka talan angående ansvar för den brottsliga gärning, som föranlett beslaget, eller ock göra sådan framställning, som i 17 § sägs. Äger beslagaren icke själv anställa åtal, skall han ofördröjligen om beslaget göra anmälan hos vederbörande åklagare, vilken det åligger att pröva, huruvida beslaget skall äga bestånd, och, därest beslaget finnes icke böra hävas, vidare förfara på sätt nyss sagts.

Innan domstol haft tillfälle att pröva beslag, må den, som drabbats av åtgärden, kunna hos generaltullstyrelsen påkalla beslagets hävande.

10 §.

3 mom. Hair åklagare förklarat, att verkställt beslag skall återgå, må egendomen, om. beslagare det önskar och tullförvaltningen finner skäl därtill, kvarbliva i tullförvaltningens vård högst sex dagar från dagen för åklagarens beslut, för så vitt ej generaltullstyrelsen beslutar, att varan skall längre tid kvarbliva hos tullförvaltningen.

12 §.

2 mom. Är någon på--— skall där anträffas.

Konungens befallningshavande, landsfogde, lands- och stadsfiskal, chef för polisväsende i stad, tulldirektör, tullförvaltare, kustbevakningsinspektör, chef för kustbevakningsdistrikt, gränsbevakningschef samt tullverkets vederbörande åklagare äga förordna om husrannsakan, som i detta mom. avses; och må sådan verkställas, förutom av tjänsteman, som nu nämnts, av tulltjänsteman i lägst överuppsyningsmans ställning eller av polisman i befälsställning, som av Konungens befallningshavande därtill särskilt förordnats. Titan förordnande, varom nyss sagts, må husrannsakan, när fara är i dröjsmål, företagas av tulltjänsteman i lägst överuppsyningsmans ställning eller, där egendom, som kan antagas förverkad, på färsk gärning följts eller spårats till lägenheten, jämväl av annan tulltjänsteman eller av polisman, ändå att denne icke är i befälsställning.

22 $.

Vad i denna lag är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om oarbetad eller arbetad tobak, ändå att varan icke är ^illpliktig; dock skall därvid iakttagas,

att vad i 1 § 6 mom. stadgas icke skall äga tillämpning,

att vid olovlig införsel av oarbetad tobak eller tobaksmjöl bötesstraffet skall utgöra lägst två, högst tio kronor för kilogram av den olovligen införda myckenheten, dock minst tio kronor, samt

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

att vid olovlig införsel av annan arbetad tobak än tobaksmjöl till grund för beräkning av böter skall läggas den tullavgift, som skolat utgå, därest resande infört varan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1924.

Förslag

till

lag angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas som följer:

Påträffas spritdrycker eller vin eller rusgivande ersättningsmedel därför hos person, som anhålles för fylleri, skall vad sålunda påträffats tagas i förvar av polismyndigheten och, där ansvar ådömes för fylleriförseelsen, dömas förverkat, såvida ej särskilda omständigheter till annat föranleda.

Med drycker och ersättningsmedel därför, som enligt vad sålunda stadgats dömas förverkade, skall förfaras på sätt i 90 § 2 mom. i förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker föreskrives; och skall belopp, som vid föryttring av förverkad vara erhålles, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1924 och gäller till och med den 30 juni 1926.

Har jämlikt denna lag egendom tagits i förvar före den 1 juli 1926, skola de i lagen meddelade bestämmelserna jämväl efter samma dag tillämpas med avseende å egendomen.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 223.

17 Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars 1924.

N ärvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot, Stridsberg, Lubeck, Cl ason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow, anför efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen för justitiedepartementet:

Jag anhåller nu att få anmäla frågan om skärpta åtgärder mot den olovliga införseln av spritdrycker och vin och i samband därmed frågan om förlängande av giltighetstiden för den till den 1 juli innevarande år gällande förordningen av den 22 juni 1921 angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m.

Den olovliga införseln till riket av spritdrycker, vilken tidigare varit en relativt betydelselös företeelse, har under de senare åren erhållit en synnerligen stor och alltjämt växande omfattning. Sysslandet med denna olovliga verksamhet har numera blivit ett näringsfång, i vilket, särskilt utomlands, är nedlagt betydande kapital, och smugglerihanteringen förfogar över stora materiella och tekniska resurser samt sysselsätter ett stort antal personer. De förmånliga avsättningsmöjligheter beträffande insmugglade spritdrycker, vilka utgöra en förutsättning för den olovliga trafiken, äro för närvarande knappast, och i varje fall icke huvudsakligen, förorsakade av de relativt höga pris på spritdrycker, som på grund av rådande beskattningssystem gälla i vårt land. Det visar sig nämligen, att priset å den insmugglade spriten å den ort, där den konsumeras, är avsevärt högre än priset på de drycker av motsvarande beskaffenhet, som kunna i laglig ordning erhållas. Snarare får det anses, att spritsmugglingen står i samband med det här tillämpade restriktionssystemet i fråga om tillhandahållande av spritdrycker, framför allt de tillämpade inskränkningarna i tilldelning av spritdrycker samt den praktiserade uteslutningen från rätten att å motbok inköpa sådana drycker, men även de flerstädes betydande avstånden till försäljningsställena. Det torde vid sådant förhållande böra övervägas, huruvida möjlighet finnes att utan rubbning av sagda restriktionssystem genom vissa lättnader i systemet söka försvaga förutsättningarna för smugglingen. Åtgärder i sådan riktning hava också under de senaste åren vidtagits; jag vill endast erinra om den utvidgning av rätten till försändande av spritdrycker, som beslöts Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 184 höft. (Nr 223.)

Inledning.

Gällande lagstiftning.

18 Kungl. Maj.ts proposition Nr 223.

vid 1922 års riksdag. Känt är även, att rusdrycksförsäljningsbolagen vid sin tillämpning av restriktionssystemet flerstädes haft nu anförda synpunkter för ögonen.

Då emellertid denna väg, i den mån den för närvarande är ur andra synpunkter lämplig och praktiskt möjlig, icke lärer kunna leda till avgörande resultat, och då man icke för den närmaste framtiden kan hoppas att genom internationella överenskommelser mera allmänt förhindra tillförseln av spritdrycker till våra farvatten, erfordras tydligen för spritsmugglingens bekämpande en kraftig straffrättslig reaktion. Detta beaktades i viss mån i den lagstiftning om straff för olovlig varuinförsel, som genom statsmakternas beslut kom till stånd sistlidet år, och som föreligger i lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel [i det följande benämnd varuinförsellagen. Se prop. nr 226; sammansatta bevillnings- och första lagutskottets (nr 3) utlåtande nr 5 och memorial nr 8; riksdagens skrivelse nr 274; svensk författningssamling 1923 nr 147]. Denna lagstiftning, som i förhållande till tidigare gällande bestämmelser i det hela innebar skärpningar, framför allt beträffande straffens storlek, innehåller nämligen därjämte vissa särskilda bestämmelser för det fall, att olovlig införsel haft till föremål spritdrycker, varmed i detta sammanhang — då enligt gällande författningar gränsen mellan spritdrycker och vin endast utmärkes av alkoholhalten — likställts sistnämnda slags drycker. I 1 § av varuinförsellagen stadgas sålunda en i vissa avseenden strängare straffskala vid olovlig införsel av spritdrycker och vin än vid annan olovlig införsel. Och enligt 6 § i lagen inträder under angivna förutsättningar vid spritsmuggling högre straff för upprepad förbrytelse, redan då någon en gång förut straffats för enahanda brott, under det att vid annan olovlig införsel för tillämpning av den högre straffskalan fordras två tidigare bestraffningar. Av det i riksdagens skrivelse i ärendet åberopade utskottsutlåtandet i frågan framgår, att ett skäl för riksdagen vid godkännande av denna särställning beträffande spritsmugglingen varit, att detta brott, jämte det att det utgör eu kränkning av ett statslinansiellt intresse, dessutom innebär en allvarligare fara för samhället än smuggling i allmänhet.

I samband med nyssnämnda lag antogs tillika en särskild lag angående förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten (i det följande benämnd territorialvattenslagen. Se svensk författningssamling 1923 nr 148). Enligt denna lag är det förbjudet att till svenskt territorialvatten införa spritdrycker eller vin med farkost av mindre nettodräktighet än 120 ton. Undantag från detta förbud gäller bland annat för det fall, att en farkost av trängande nöd tvingas att inkomma till svenskt territorialvatten. Överträdelse av förbudet straffas och medför förverkandepåföljd i fråga om införda drycker på samma sätt som olovlig införsel till riket. Där av omständigheterna uppenbarligen framgår, att avsikten icke varit att olovligen till riket införa dryckerna, må dock ej dömas till högre straff än 500 kronors böter, och skall då ej heller påföljd av förverkande äga rum. Tillika har före-

Kungl. Maj.ts proposition Nr 223. 19

skrivits, att farkost, som begagnats vid olovlig införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten, under vissa förutsättningar skall dömas förverkad, i samband varmed stadgats motsvarande utvidgning av varuinförsellagens bestämmelser om förverkande av farkost, använd vid olovlig införsel till riket. Lagen är provisorisk och gäller till och med utgången av år 1925. Anledningen till denna särskilda lagstiftning var närmast, att man önskade kunna ingripa hindrande mot smuggeltrafiken på ett tidigare .stadium än som eljest varit möjligt, d. v. s. då godset ilandföres från fartyg eller försök göres till ilandförande. Territorialvattenslagen ansågs innebära eu utväg i sådan riktning, som ej borde lämnas oprövad.

Ehuru den nu omförmälda lagstiftningen säkerligen i sin mån bidragit till att hejda spritsmugglingen, har den dock tydligt visat sig icke vara ett tillräckligt kraftigt vapen däremot. Ökningen av spritsmugglingen har nämligen även efter lagarnas ikraftträdande fortsatt. Detta förhållande, som allmänt intygats från de hall, där man har att syssla med övervakande av införselförbudet beträffande spritdrycker och ingripande mot smugglingen därav, bekräftas av tillgängliga statistiska uppgifter. Enligt eu från generaltullstyrelsen erhållen uppgift har nämligen antalet för spritsmuggling fällda personer och myckenheten spritdrycker, som förklarats förverkade, under åren 1922 och 1923 för riket i dess helhet utgjort följande:

Den kraftiga ökning såväl av antalet för spritsmuggling dömda personer som av mängden beslagtagna spritdrycker, vilken framgår av denna tabell, bekräftas av erhållna uppgifter ur det hos tullfiskalen i Stockholm förda diariet. De därstädes diarieförda ärendena utgjorde nämligen under år 1921 690,

Erfarenheterna av gällande lagstiftning.

20 Kungl. Maj.ts proposition År 223.

därav 462 under senare halvåret, under år 1922 1,050, därav 674 under senare halvåret, samt under år 1923 1,716, därav 1,025 under senare halvåret, ökningen torde i det väsentliga vara att hänföra till ärenden angående smuggling av spritdrycker.

Vid jämförelse mellan de anförda siffrorna från generaltullstyrelsen och från tullfiskalen i Stockholm bör uppmärksammas, att förstnämnda siffror avse endast de fall, då fällande utslag meddelats, under det att i uppgifterna ur tullflskalens diarium äro medräknade även ärenden, i vilka tilltalad person frikänts eller då beslag verkställts men åtal ansetts icke kunna anställas. De i förhållande till förstnämnda siffror höga siffrorna ur nämnda diarium bestyrka alltså i viss mån den från olika håll uttalade uppfattningen, att den nya lagstiftningen i alltför många fall bereder möjlighet för den, som företagit eller varit delaktig i olovlig varuinförsel, att undgå påföljd av sin gärning, ökningen av smugglingstrafiken lärer nämligen enligt samstämmiga vittnesbörd vara att tillskriva icke så mycket brister i gräns- och kustbevakningen som icke dess mera den omständigheten, att gällande lagstiftning icke har tillräckligt avskräckande verkan, detta på den grund att en smugglare, även då han ertappats, mycket ofta lyckas undgå straff och förverkandepåföljd, eller att samhällets reaktion mot hans gärning, då sådan reaktion inträder, är alltför svag i förhållande till de med det olovliga förfarandet förenade vinstmöjligheterna.

De punkter, i vilka gällande lagstiftning sålunda brister, då fråga är om ingripande mot den olovliga spritinförseln, hava vid lagens tillämpning visat sig, tillika med de redan berörda, alltför låga straffen, vara huvudsakligen, att gällande bestämmelser om ansvar för efterföljande delaktighet icke bereda möjlighet till fällande i många fall, då sådan delaktighet uppenbarligen föreligger eller då ändock med smuggelsprit tagits befattning, som borde vara straffbar, att bestämmelserna om förverkande av olovligen infört gods och reglerna om förverkande av forslingsredskap äro alltför lätta att kringgå, att territorialvattenslagen icke är tillräckligt effektiv, samt att utslag och utkrävande av straff icke följa tillräckligt snabbt på brottet.

Att ifråga om ingripande mot spritsmuggling lagstiftningen i eu del punkter skulle visa sig icke gå tillräckligt långt, torde i viss mån hava insetts redan vid tiden för tillkomsten av nu gällande lagstiftning. Då denna det oaktat icke gått längre än som skett, har detta naturligen berott därpå, att lagstiftningen avser smuggling av alla slag, därvid även inrymmas fall, som icke av det allmänna rättsmedvetandet bedömas särdeles hårt, och att det självfallet saknats anledning att icke beträffande sådana brott strängt hålla på vissa allmänna rättsprinciper om säkerhet för egendom, om hemfrid, om åklagarens bevisskyldighet i brottmål och dylikt. Lagstiftningen tager — utom i ett par förut berörda punkter — icke särskilt sikte på spritsmugglingen. Denna utgör emellertid, som redan i annat sammanhang antytts, ett brott mera mot ett av sociala synpunkter betingat införselförbud än mot statens anspråk på tullavgift, och på den grund, liksom med hänsyn till det

Iiungl. Maj.ts proposition Nr 223.

fullt organiserade sätt, varpå spritsmugglingen bedrives, samt den stora skala, vari den sker, ävensom till de stora ekonomiska oeli tekniska resurser, varöver den förfogar, måste spritsmugglingen väsentligen anses tillhöra en annan brottskategori än den mera sporadiska smugglingen av flertalet andra varor. Vill man bereda möjlighet till kraftigare ingripande mot spritsmugglingen, synes detta därför böra ske i form av speciella stadganden rörande sådana brott.

Sedan i anledning av de sålunda befunna bristerna i lagstiftningen angående spritsmuggling fråga uppstått att, i överensstämmelse med vad nyss anförts, genom åtgärder, speciellt riktade mot sådan smuggling, bereda möjlighet till kraftigare ingripande däremot än för närvarande, har, då erfarenheterna frän någon tids tillämpning av 1923 års lag kunnat överblickas, på mitt föranstaltande finansdepartementets lagbyrå företagit undersökning och utredning i sådant syfte. Därvid hava inhämtats upplysningar från ett flertal personer i landets olika delar, vilka i egenskap av domare, åklagare eller tull- eller polistjänstemän haft att göra med den praktiska tillämpningen av lagen. Tillika har granskats den särlagstiftning angående olovlig införsel av spritdrycker, som är gällande i våra grannländer, varjämte upplysningar inhämtats om de praktiska erfarenheterna av denna lagstiftning. Särskild uppmärksamhet har därvid ägnats åt de långt gående lagbestämmelserna på området i Danmark. Till detta land, vilket som bekant har en praktiskt taget fri handel med spritdrycker, ehuru av höga skattesatser föranledda, mycket höga priser verkat inskränkande på förbrakningen, har tidigare pågått en synnerligen omfattande smuggling, vilken dock på senaste tiden lärer hava avtagit, enligt vad som upplysts till stor del tack vare nämnda lagstiftning.

Vidare har vid utredningen beaktats en av verkställande direktören i aktiebolaget Vin- & spritcentralen medicine doktorn Ivan Bratt till mig ingiven promemoria, innefattande resultatet av en utredning i förevarande fråga, som på föranstaltande av nämnda bolags styrelse verkställts av honom jämte två andra personer. Promemorian innehåller ett författningsutkast, innebärande huvudsakligen följande ändringar i gällande lagstiftning, nämligen dels stadgande av straff för vai'je forsling inom svenskt territorialvatten av spritdrycker med farkost av mindre nettodräktighet än 120 ton, utom i fall då avsikten uppenbarligen icke varit att olovligen till riket införa dryckerna, vilket förbud skulle kunna av Konungen för visst område utvidgas till att gälla även större fartyg, dels införande av straff för den, som forslar, döljer eller förvarar spritdrycker, vilka till riket olovligen införts, dels utvidgande av de förutsättningar, under vilka forslingsredskap kan dömas förverkat, dels stadgande om skyldighet för redare att erlägga femdubbel tullavgift, då någon å fartyg anställd gjort sig skyldig till olovlig införsel eller olovlig forsling av spritdrycker, och dels utvidgande av rätten att taga i häkte personer, som misstänkas för olovlig införsel av spritdrycker.

Utredning inom finansdepartementet.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Författningsutkast, utarbetade inom ■finansdepartementet.

Såsom resultat av berörda, inom finansdepartementet utförda utredningsarbete föreligga utkast till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, till lag angående vissa ändringar i varuinförsellagen och till förordning angående rusdryckers förverkande i visst fall.

Enligt vad i dessa utkast föreslås, skulle i gällande lagstiftning göras huvudsakligen följande, här i största korthet angivna skärpningar i materiellt hänseende:

l:o) Straffet såväl för förstagångs- som för återfallsförbrytelse skulle skärpas. I samband därmed skulle man övergå till att beräkna straff icke efter den å de insmugglade dryckerna belöpande tullavgiften utan direkt efter deras myckenhet. Grundvalen för ådömande av återfallsstrafi skulle ändras, så att därför skulle erfordras endast fällande till, icke undergående av straff.

2:o) Förbudet mot införsel till svenskt territorialvatten skulle utsträckas till att gälla fartyg med en nettodräktighet av mindre än 300 ton, i samband varmed Konungen skulle erhålla rätt att för särskilt område förordna, att förbudet skulle avse jämväl större fartyg.

3:o) Straff skulle stadgas för den, som för egen eller annans räkning emottager, förvärvar, forslar, döljer eller förvarar olovligen införda spritdrycker eller vin.

4:o) Straff skulle stadgas för fartygsbefälhavare, som brister i vad på honom skäligen må ankomma till förhindrande av att olovligen införda spritdrycker eller vin forslas å fartyg.

5:o) Förverkandepåföljd skulle stadgas beträffande olovligen införda spritdrycker eller vin jämte kärl och emballage, evad någon dömes till straff för olovlig befattning med dryckerna eller ej.

6:o) Förverkandepåföljden beträffande forslingsredskap skulle dels utsträckas, så att tonnagegränsen beträffande fartyg höjdes till 300 ton, dels utvidgas, sä att med nuvarande lagstiftning förbundna möjligheter att undgå dylik påföljd skulle uteslutas. Därjämte skulle stadgas skyldighet för den, som fälles för olovlig införsel eller forsling, att, då forslingsredskap med hänsyn till ägarens eller brukarens ställning till saken icke kan dömas förverkat, utgiva redskapets värde.

7:o) Förverkandepåföljd under vissa förutsättningar skulle införas beträffande mindre farkoster, vilka användas för upprätthållande av förbindelse med utanför territorialvattensgränsen liggande smugglarfartyg.

8:o) Skyldighet skulle stadgas för ägare till forslingsredskap att i vissa fall med redskapet häfta för böter, som ådömas på grund av olovlig införsel eller forsling med begagnande av redskapet.

I analogi med vad under 3:o) anförts, upptages tillika i utkasten stadgande om straff för den, som för egen eller annans räkning emottager, förvärvar, forslar, döljer eller förvarar olovligen tillverkade eller olovligen renaturerade spritdrycker eller vin.

I processuellt hänseende föreslås i utkasten sammanförande i viss utsträckning till samma domstol av olovlig befattning av olika slag med

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

samma drycker ävensom inarbetande av de mera processuella bestämmelserna i den nuvarande förordningen angående rusdryckers förverkande i vissa fall in. in. (i det följande benämnd förverkandeförordningen) till ett enhetligt helt med övriga bestämmelser om förfarandet med beslagtagen sprit av ifrågavarande beskaffenhet. Därjämte upptagas i utkasten bestämmelser om s. k. strafföreläggande, d. v. s. om ett förfarande, enligt vilket laga kraftägande beslut om straff och förverkande skall kunna komma till stånd utan domstols medverkan. Vidare föreslås i utkasten en höjning av maximum för beslagares andel i böter och i försäljningssumman för förverkad egendom från nuvarande 500 kronor till 1,000 kronor i vartdera hänseendet.

Giltighetstiden för den särskilda lagstiftningen upptages i utkasten till två år nämligen tiden 1 juli 1924—1 juli 1926.

Jämväl i lagen om straff för olovlig varuinförsel föreslås vissa ändringar, nämligen dels sådana, som direkt bero av att till den särskilda lagen utbrutits specialbestämmelserna angående spritdrycker och vin, dels ock sådana, som visserligen närmast äro föranledda av behov, uppkomna i samband med ingripande mot olovlig spritinförsel, men som ansetts vara av natur att höra gälla beträffande all olovlig införsel. I sistnämnda hänseende ifrågasättas vissa jämkningar i 9 och 12 §§ i lagen samt mildring i visst avseende av förverkandebestämmelserna i lagens 1 § 9 mom.

Över de sålunda utarbetade utkasten har det anbefallts generaltullstyrelsen, kommerskollegium, kontrollstyrelsen och överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, i Malmöhus samt i Göteborgs och Bohus län — de län i vilka spritsmuggling i största utsträckning förekommer — att avgiva utlåtande. Därjämte har från processkommissionen inhämtats yttrande över utkasten, i vad de avsåge s. k. strafföreläggande.

I de i anledning härav inkomna yttrandena anföres i fråga om behovet av den ifrågasatta lagstiftningen samt om den allmänna läggningen av de i författningsutkasten innehållna ändringsförslagen i huvudsak följande:

Generaltullstyrelsen har anfört i huvudsak, att, då den olovliga sprittrafiken vore en samhällsfara av beskaffenhet att för sitt bekämpande kräva extraordinära medel, det icke, i allt fall ej ur synpunkten av de intressen, som styrelsen hade att tillvarataga, förelåge anledning till erinran mot utkastens allmänna ståndpunkt, varför styrelsen ville uttala sin anslutning till densamma.

Vid generaltullstyrelsens utlåtande var fogad en av tullfiskalen i Stockholm avlämnad promemoria, däri anförts, bland annat, att utkasten syntes ATäl tillgodose kravet på effektivitet vid bekämpandet av den olovliga trafiken med spritdrycker och vin samt, såvitt efter eu hastig granskning kunnat befinnas, täcka de fall, som kunde tänkas förekomma i berörda trafik.

Kommerskollegium, som förklarat sig hava granskat utkasten endast ur synpunkten av de intressen, kollegium närmast hade att bevaka, har visserligen framställt anmärkningar mot ett par punkter i utkasten, men dock icke

Avgivna utlåtanden.

Generaltull-

styrelsen.

Kommers-

kollegium.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Kontroll-

styrelsen.

Överståth åilarämbetet.

ställt sig avvisande till en modifierad lagstiftning jämväl i därvid berörda hänseenden. Jag återkommer vid behandlingen av de särskilda punkterna till det närmare innehållet i kommerskollegii utlåtande ävensom till de yttranden, som i anledning av ifrågavarande remiss avgivits till kollegium av vissa sjöfartssammanslutningar.

Kontrollstyrelsen har efter en redogörelse för gällande lagstiftning i fråga om olovlig befattning med spritdrycker och vin anfört följande:

»Ehuruväl ifrågavarande lagstiftning på åtskilliga punkter innebar eu skärpning i jämförelse med tidigare bestämmelser på området, har den, såsom framgår av erfarenheterna under det senaste året, icke visat sig tillräckligt verksam såsom medel för bekämpandet av den olovliga införseln av rusdrycker. Sagda införsel har nämligen tagit sådana former och vid densamma användas sådana medel, att en särskild lagstiftning, som tager sikte härpå, måste anses med hänsyn till den sociala skada, som smugglingen åstadkommer, vara oundgängligen påkallad. I det föreliggande lagutkastet hava åtskilliga av de luckor, som finnas i gällande lagstiftning, blivit täckta, och såvitt kontrollstyrelsen vid granskningen av utkastet kunnat finna, skulle, om detsamma bleve upphöjt till lag, möjligheter beredas de verkställande och dömande myndigheterna att verksammare än hittills ingripa mot smuggleriet. Kontrollstyrelsen har därför intet att i princip erinra mot det föreliggande lagutkastet.»

Kontrollstyrelsen har i sitt yttrande vidare framhållit betydelsen av en organiserad internationell samverkan på förevarande område, i främsta rummet mellan Östersjöländerna. Därjämte har kontrollstyrelsen bragt i erinran ett av styrelsen redan år 1920 framlagt förslag därom, att de yrkesmässiga spritlangarna borde kunna dömas till tvångsarbete.

Överståthållarämbetet har i sitt yttrande anfört:

»Nykterhetstillståndet i landet har, såvitt av statistiska uppgifter kan bedömas, väsentligen förbättrats från den tid, då den nuvarande principen om individuell kontroll vid rusdrycksförsäljningen började tillämpas. Uppenbart föreligger här icke blott ett tidssammanhang utan ett orsakssammanhang. Vid bedömande av det nuvarande rusdrycksförsäljningssystemets värde för samhället har man att beakta, att dess goda verkningar efter allt att döma kunna ytterligare väsentligt stegras, men å andra sidan får man ej förbise en rätt besvärande post å dess debetsida. Dess genomförande har av kända skäl bidragit till att smugglingsväsendet och annan därmed sammanhängande mer eller mindre olaga trafik utvecklat sig från obetydlighet till högst betydande omfattning, till en elakartad samhällsskada. Det värsta är enligt överstäthållarämbetets mening, att aktningen för lag undergräves och att i våra skärgårdar breda lager av en förr med fiske och jordbruk sysselsatt idog befolkning nu äro urartade till yrkessmugglare. De åtgärder, som hittills vidtagits till stävjande av spritsmuggleriet och detsamma närstående företeelser, hava visat sig alldeles otillräckliga. Denna brist måste avhjälpas. Sker det, kan man hoppas på att genom det nuvarande rusdrycksförsäljningssystemet nykterhetsförhållandena i landet ytterligare väsentligt förbättras. Sker det ej, föreligger den största fara för att till omätlig skada för samhället systemet så småningom förlorar sin kraft och att en återgång äger rum till sämre förhållanden med avseende å folknykterheten.

I detta läge torde kunna försvaras, att man för att få bukt på smugglare och langare försöker mycket långt gående lagstiftningsåtgärder.

Kanot. Maj:ts proposition Nr 223.

25 De förslag, varöver utlåtande äskats, skulle, upphöjda till lag, ge exempel på sådana. Ytterst till tjänst för dem, som icke fritt kunna avhålla sig från bruk av alkohol eller vara måttliga i detta bruk, jämte dem, som bero av dessa, skulle stora offer utkrävas av andra element i samhället. Bland annat skulle rederinäringen och automobilväsendet betungas med ökade risker. Fråga är, om det allmänna rättsmedvetandet tillåter att på alla håll gå så långt som författningsutkasten vilja föra.

Med de jämkningar, som må anses från sistnämnda synpunkt betingade, och under ytterligare framhävande av att situationen kräver genomförande av synnerligen kraftiga lagstiftningsåtgärder tillstyrker överståthållarämbetet lagstiftning i den av utkasten angivna riktning.»

Vid överståthållarämbetets utlåtande var fogad en promemoria av polismästaren i Stockholm, i vilken anförts, att en granskning av utkasten lämnat den bestämda uppfattningen, att bestämmelser av i huvudsak föreslagen beskaffenhet borde giva myndigheterna väsentligt större möjligheter än förut att bekämpa spritsmugglingen och annan i utkasten avsedd olovlig befattning med spritdrycker. Polismästaren har också förklarat sig dela den meningen, att föreskrifter av sådant slag icke kunde undvaras, om icke myndigheterna skulle nödgas kapitulera inför lagbrytarna.

Länsstyrelsen i Stockholms län gör i sitt utlåtande icke något allmänt uttalande men ingår, utan invändning mot utkasten i deras helhet, i detaljgranskning av desamma.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört följande:

»Bestämmelserna i förevarande lagutkast torde till stor del fä anses strängai’e än de däri avsedda, med straff och annan påföljd belagda handlingarna borde betinga i jämförelse med överträdelser på andra, motsvarande rättsområden, även om å andra sidan måste medgivas, att spritsmugglingen under senare åren tagit en omfattning, som kräver stränga åtgärder. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle därför varit synnerligen tveksam i fråga om lämpligheten av de föreslagna bestämmelserna, för den händelse det gällt att fastställa en lag utan begränsad giltighetstid, men då så ej är avsett samt under lagens blivande giltighetstid erfarenheter rörande bestämmelsernas verkningar torde kunna vinnas, utan att allt för stora olägenheter behöva uppstå, finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande sig böra i huvudsak biträda förslaget.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i förevarande avseende anfört följande:

»Den lag om straff för olovlig varuinförsel, som kom till vid 1923 års riksdag, har utan tvivel bidragit att i någon mån stävja den insmuggling av spritvaror, som sedan ett par år pågått. Men lagstiftningen har dock befunnits lida av avsevärda luckor; och man nödgas tyvärr konstatera, att denna betänkliga trafik, trots stor vaksamhet hos tull- och polispersonal, alltjämt har en betydande omfattning. Att den har eu synnerligen menlig inverkan på nykterhetstillståndet i de trakter, som därav beröras, är utan vidare klart. Men dess följder sträcka sig längre. De möjligheter till stora förtjänster, som en lyckad smugglarkupp innebär, äro ägnade att verka upplösande på befolkningens moral, och det faktum att smuggleriet endast i ringa mån hejdats verkar undergrävande på lagens och statsmaktens auk-

Länsstyrelsen i Stockholms län.

Länsstyrelsen i Malmöhus län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Departements-

chefen.

Allmän

?notivering.

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223-

toritet. Kungl. Maj ds befallningshavande anser sig därför böra tillstyrka, att stränga lagbestämmelser genomföras, som bereda möjlighet att på mera effektivt sätt upptaga kampen mot smuggleriet.

Den lagstiftning, som nu ifrågasättes, är visserligen av den beskaffenhet att man under vanliga förhållanden skulle på många punkter ställa sig tveksam om lämpligheten av dess införlivande med det svenska rättssystemet, men inför den allvarliga samhällsfara, som spritsmuggleriet medför, synes man dock böra övergiva tveksamheten och åtminstone på försök tillgripa de rigorösa åtgärder, som i utkasten förordas.»

I samtliga nu återgivna yttranden hava på vissa punkter framställts anmärkningar och yrkanden i fråga om de särskilda delarna av utkasten. Jag återkommer härtill vid behandlingen av de särskilda stadgandena i den ifrågasatta nya lagstiftningen.

I fråga om processkommissionens yttrande anhåller jag att få hänvisa till redogörelse i samband med behandling av frågan om strafföreläggande.

Då jag nu går att taga ställning till frågan om skärpta åtgärder mot spritsmuggling, är det i stark känsla å ena sidan av nödvändigheten utav dylika åtgärder och å andra sidan av det betänkliga ur vissa synpunkter i att gå så långt i lagstiftningsväg, som torde få anses erforderligt för att i det åsyftade hänseendet ernå resultat av någon betydelse. Uppfattningen om det oavvisliga behovet av att i lagstiftningsväg något omedelbart göres för bekämpande av spritsmugglingen har erhållit ett kraftigt stöd i de nyss återgivna yttrandena. Det torde icke heller kunna råda mer än en mening därom, att det nuvarande tillståndet är ohållbart. Redan de omedelbara verkningarna av den olovliga spritinförseln äro synnerligen betänkliga, framför allt därför att de införda dryckerna huvudsakligen konsumeras av personer, vilka ur sociala synpunkter ansetts böra utestängas från tillgång till spritdrycker, men jämväl på den grund att enligt samstämmiga vittnesbörd som följd av den rikliga och bekväma samt i kusttrakterna billiga tillgången till smuggelsprit förtäringen av rusdrycker även bland den bofasta befolkningen mångenstädes är stadd i ökning och i flera trakter hotar att taga en oroväckande omfattning. Ännu allvarligare är emellertid måhända det undergrävande av aktningen för lagen samt av statens auktoritet, som redan följt och alltmera måste följa av samhällets alltför litet smidiga och alltför svaga reaktion mot smugglingen samt av det lätta och genomskinliga sätt, varpå samhällets skyddsåtgärder däremot undvikas. Verkningarna av dylika för samhällsauktoriteten nedbrytande faktorer äro så mycket betänkligare, som de, därest de ej omedelbart kraftigt motarbetas, måste komma att sträcka sina verkningar långt framåt i tiden och småningom omfatta även andra och än mera vitala grenar av rättsordningen. Ej mindre oroväckande äro de från åtskilliga håll vitsordade erfarenheterna om de upplösande verkningarna av spritsmugglingen på befolkningens moral i de

27 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

därav mest berörda trakterna, något som flerstädes lärer hava tagit sig uttryck bland annat däri, att de borgerliga yrkena åsidosättas och befolkningen i stor utsträckning bereder sig uppehälle såsom smugglare eller smugglares

hjälpare.

De åtgärder, som man — dä andra vägar, såsom förut antytts, för närvarande måste anses stängda — ur dylika synpunkter kan anse sig nödsakad att tillgripa i form av skärpt strafflagstiftning, gä emellertid, såsom jag nyss antytt, i olika hänseenden så långt, att man inför desamma icke kan undgå att känna en tvekan, som under normala förhållanden sannolikt skulle leda till att man såge sig nödsakad att avstå från lagstiftningsåtgärd. Men samliällsvådligheten i den olovliga införseln av spritdrycker i dess nuvarande omfattning är så allvarlig och kräver så extraordinära åtgärder, att man enligt mitt förmenande nu är nödsakad att för en tid lämna dylika betänkligheter å sido, i förhoppning att mycket kraftiga åtgärder, gällande under en kortare tid, skola göra det möjligt att sedermera återgå till en mindre hårdhänt lagstiftning.

Då det alltså nu är fråga om tillfälliga åtgärder av extraordinär art, måste det anses lämpligt att med ens taga ut steget så långt man rimligen kan gå, för att på en gång få till stånd ett kraftigt och därigenom säkrare verkande ingripande. Det är min förhoppning, att de nu ifrågasatta åtgärderna skola medföra goda resultat. Än längre gående åtgärder av liknande art synas mig knappast kunna ifrågakomma. För att, om det visar sig nödvändigt, resultat utöver dem, vilka kunna bliva en följd av den föreslagna lagstiftningen, skola kunna åstadkommas, torde strävandena närmast få inriktas på åvägabringandet av internationella överenskommelser, som skola göra det möjligt att förhindra, att fartyg med spritlaster nalkas gränserna för det svenska territorialvattnet.

På nu anförda skäl har jag ansett, att särskild lagstiftning med bestämmelser mot olovlig införsel av spritdrycker och vin bör med det snaraste komma till stånd. Lika med de hörda myndigheterna anser jag, att man vid sådan lagstiftning i huvudsak kan bygga på förenämnda, inom finansdepartementet upprättade författningsutkast, och de förslag, för vilka jag nu anhåller att få redogöra, ansluta sig, visserligen med en del jämkningar delvis även av principiell innebörd, till nämnda utkast. Vid utarbetandet av förslagen hava även beaktats de anmärkningar, som i de särskilda punkterna anförts av de hörda myndigheterna. I den mån dessa anmärkningar medfört ändring i utkasten, anser jag mig icke behöva uppehålla mig vid utkasten, liksom jag ej heller ämnar behandla de delar av utkasten, som ej upptagits i förslagen. Vid redogörelsen för förslagen torde jag till en början få under särskilda punkter beröra frågor av något större räckvidd. Jag anhåller tillika att efter den sålunda lämnade redogörelsen få framlägga en speciell motivering för vissa av de särskilda paragraferna i förslagen.

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Gällande lagstiftning.

Författnings-

utkasten.

Allmän motivering.

Olovlig införsel till riket.

Enligt gällande lag är straffet för olovlig införsel till riket av spritdrycker eller vin i de ordinära fallen böter från och med två till och med sex gånger beloppet av tullavgiften för dryckerna, dock minst 10 kronor. Sker den olovliga införseln i större omfattning eller yrkesmässigt, är straffet böter från och med fyra till och med tio gånger tullavgiften, dock minst 100 kronor, eller fängelse i högst ett år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må straffet höjas till straffarbete i högst ett år. Enligt stadganden i 2—5 mom. av 1 § i varuinförsellagen skola vissa särskilda omständigheter medföra höjning på angivet sätt av straffskalan eller eljest verka försvårande. I fråga om återfallsförbrytelse gäller enligt 6 § i nämnda lag, att, då någon två eller flera gånger straffats för olovlig varuinförsel, vare sig av spritdrycker eller annat, straffet skall vara böter efter nyss angivna grunder, fängelse eller straffarbete i högst två år. Begår någon två gånger spritsmuggling, inträda dessa högre straff redan för andragångsförbrytelsen, såvida denna skett i större omfattning eller yrkesmässigt.

Redan förut har anförts, att en viktig punkt vid den ifrågasatta skärpningen av lagstiftningen mot spritsmuggling ansetts vara höjning av de sålunda stadgade straffsatserna. Vid de inom finansdepartementet utarbetade författningsutkast, över vilka, såsom förut nämnts, utlåtanden inhämtats från vissa myndigheter, var fogad en promemoria, innehållande, bland annat, kortfattad redogörelse för de i utkasten upptagna författningsändringarna av större betydelse. Ändringsförslagen i fråga om höjning av straffen för olovlig införsel till riket samt vissa därmed sammanhängande frågor sammanfattades i promemorian på följande sätt:

»a) Högre straffskala vid normalfall av förstagångsförbrytelse. Förslaget innebär så att säga en uppflyttning av straffskalan ett steg, d. v. s. till den skala, som för närvarande gäller vid införsel i större omfattning eller yrkesmässigt. En dylik höjning synes motiverad därigenom, att spritsmuggling icke enbart och icke ens huvudsakligen utgör en förseelse mot statens fiskaliska intressen utan även är ett brott mot samhällets skyddsåtgärder i nykterhetshänseende; den innebär i själva verket överträdelse av ett införselförbud. Ur denna synpunkt synes det även mindre befogat att sätta straffet i förhållande till den tullavgift, som bort utgå. Däremot torde alltjämt straffet böra sättas i förhållande till den insmugglade varans myckenhet. Då den tullsats, efter vilken böter för spritsmuggling allmänt beräknas, är 2 kronor för liter, motsvara de föreslagna straffsatserna den nuvarande skalan fyra till tio gånger tullavgiften. Huvudsakliga anledningen till att, ehuru vinsmuggling för närvarande ej är av någon praktisk betydelse, bestämmelser angående smuggling av vin medtagits i utkastet är den, att gränsen mellan brännvin och vin är en rent automatisk alkoholgräns.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 223.

2!»

Därigenom att enligt utkastet fängelse skulle komma att ingå i normalskalan, skulle man i någon mån tillmötesgå de önskemål, som gå ut på att husrannsakan skulle kunna företagas vid skiilig misstanke om spritsmuggling, även då ej större omfattning eller yrkesmässighet kan antagas, samt att möjlighet skulle finnas till häktning av spritsmugglare utan stadigt hemvist.

b) Straffarbete vid införsel i större omfattning eller yrkesmässigt, även då ej synnerligen försvårande omständigheter föreligga.

De omständigheter, varom sägs i 2—5 mom. i 1 § varuinförsellagen, torde inom där angivna gränser böra verka straffhöjande även i förhållande till de nya straffen. Erinran därom har intagits i 1 §>.

c) Såsom iterationsgrundande har i överensstämmelse med vad som gäller i spritförfattningarna i allmänhet införts den omständigheten, att vederbörande fällts till straff.

d) Strängare iterationsstraff, dels så att kravet på större omfattning etc. såsom förutsättning för iterationsstraff vid andragångsförbrytelse borttagits, dels så att straffskalan höjts på så sätt att fängelse eller straffarbete blir normalstraffet, detta i överensstämmelse med förslag i fjolårets proposition.

Böter skola dock kunna inträda vid förmildrande omständigheter och även då införseln skett allenast i ringa omfattning.»

Såväl i fråga om behovet av lagändring i de särskilda punkterna som Departementbeträffande avvägningen av de nya bestämmelserna ansluter jag mig i cAe^enallt väsentligt till vad i nämnda promemoria uttalats. Vinstmöjligheten vid spritsmuggling är för närvarande så stor, att de bötesstraff, som med gällande straffskala kunna ådömas, i allmänhet icke hava någon avskräckande verkan. Högre bötesstraff och större möjlighet till användande av frihetsstraff — vilket nu endast mycket sällan förekommer — synas därför böra införas. Fjolårets riksdag sänkte de av Kungl. Maj:t föreslagna straffen såväl beträffande bötesminimum som i fråga om straffskalan vid återfallsförbrytelse, under anförande, framför allt, att straffbestämmelserna skulle kunnat komma att tillämpas även beträffande jämförelsevis obetydliga förseelser. Även om detta beträffande smugglingsbrott i allmänhet är riktigt, finner jag samma skäl för låga straff icke förefinnas beträffande spritsmuggling. I fråga om utsträckning av området för frihetsstraff vill jag erinra om att såväl i Danmark som i Norge och i Finland fängelse ingår i normalskalan för förstagångsförbrytelse beträffande spritsmuggling.

I detta sammanhang bör nämnas, att under övervägande äro åtgärder av administrativ natur, avsedda att rent praktiskt bereda större möjligheter för tillämpningen av iterationsstraff. Såsom förut nämnts, förekommer nämligen för närvarande, att dylikt straff icke kommer till användning, ehuru förutsättningar därför föreligga; detta bland annat beroende på svårigheten för åklagare och domstolar att erhålla kännedom om huruvida en tilltalad förut straffats för enahanda brott. Denna svårighet skulle visserligen bliva mindre, därest, såsom nu förordas, redan fällande till straff skall vara iterationsgrund, men därjämte synas lämpligen vissa ytterligare åtgärder böra vidtagas. I anslutning till en inom generaltullstyrelsen

Departements-

chefen.

30 Kung!,. Maj ris proposition Nr 223.

för närvarande skeende registrering av alla personer, vilka dömas för smugglingsbrott, har för sådant ändamål inom finansdepartementet utarbetats ett utkast med förslag till bestämmelser, åsyftande att i någon form bereda domstolar och åklagare lättare tillgång till upplysning rörande personer, vilka fällts till straff för smugglingsbrott. Över detta utkast har generaltullstyrelsen avgivit utlåtande, i vilket styrelsen förklarat sig icke hava något att i princip invända mot vidtagande av en sådan åtgärd, som i utkastet skisserats. Det är min avsikt att, utan att avvakta den vidare behandlingen av förevarande lagförslag, med det snaraste taga ställning till nu sist behandlade fråga.

Olovlig införsel till svenskt territorialvatten.

Full effektivitet beträffande ingripandet mot spritsmuggling på det förberedande stadiet kan tydligen icke ernås, med mindre en stat erhåller befogenhet att jämväl utanför sin territorialvattensgräns undersöka och beslagtaga smuggelfartyg samt olika stater förbinda sig att ömsesidigt understödja varandra i kampen mot spritsmugglingen. Det synes mig vara av stort intresse för vårt land, att överenskommelser av sådan innebörd komma till stånd med så stort antal länder som möjligt, framför allt med dem, som driva sjöfart utanför våra kuster. Jag vill erinra om en under senaste tiden mellan England och Amerikas förenta stater sluten överenskommelse, enligt vilken sistnämnda makt fått rätt att låta företaga undersökning efter sprit å och till amerikansk hamn införa engelska fartyg, blott de befinna sig på kortare avstånd från amerikanska kusten, än ifrågavarande fartyg tillryggalägger på en timme. Intill dess överenskommelser i omförmälda syfte blivit träffade, synes man böra av internationella hänsyn inskränka reaktionen mot spritsmuggling till det svenska territorialområdet. De i sådant avseende genom utfärdandet av territorialvattenslagen redan vidtagna åtgärderna hava, såsom tidigare anförts, visat sig icke fylla sitt ändamål att hålla smugglarfartyg borta från våra vatten, detta delvis på den grund att de yrkesmässiga smugglarna övergått till att begagna större fartyg än tidigare, i följd varav den nuvarande gränsen för förbudet mot införsel till svenskt territorialvatten, 120 ton, blivit allt för låg. Önskvärt vore i sådant hänseende, att förbudet kunde utsträckas att gälla alla fartyg, oberoende av storleken. På grund av nödvändigheten att tillse, att den lojala transiteringen genom svenskt vatten från en främmande makt till en annan icke hindras, torde man emellertid böra begränsa förbudet till sådana mindre fartyg, med vilka transitering av spritdrycker sällan förekommer, men beträffande vilka däremot presumtion finnes för att de icke äro ute i lovliga ärenden. I överensstämmelse med vad kommerskollegium i sitt yttrande hemställt, synes dräktighetsgränsen lämpligen böra sättas till 250 ton. Då

Kungl. Maj.ts proposition Nr 223. 31

emellertid med en sådan begränsning i vissa trakter, där smuggeltrafiken försiggår i särskilt stor skala, ett dylikt förbud uppenbarligen icke skulle bliva tillfyllest, synes det önskvärt, att Konungen skall kunna för sådana trakter förordna, att förbudet skall gälla fartyg utan storleksbegränsning, därvid förutsättes, att sådant förordnande skall meddelas blott beträffande områden, som sakna nämnvärd betydelse för den lojala internationella trafiken.

En annan anledning till att territorialvattenslagen icke fyllt sitt ändamål lärer vara det uttryckliga stadgandet därom, att förbudet icke utgör hinder för ett fartyg att i fall av trängande nöd inkomma på svenskt territorialvatten, vilket stadgande missbrukats på så sätt, att, när ett fartyg ertappats på svenskt vatten, ett tillstånd, som kunnat karaktäriseras som nöd, avsiktligt åstadkommits. Undantag från förbudet synes emellertid böra ifrågakomma, allenast då sjönöden icke varit konstruerad. För att i sådana fall straff och förverkandepåföljd icke skola inträda, synes det emellertid ej vara erforderligt med ett dylikt uttryckligt stadgande. Av allmänna rättsprinciper lärer nämligen följa, även utan att detta uttryckligen utsäges, att, om någon för att kunna undvika förlust av liv eller fartyg verkligen är tvungen att bryta mot förbudet, straff eller förverkande icke kommer att inträda. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att det icke är ifrågasatt att göra ändring i det enligt territorialvattenslagen gällande stadgandet, att åtal för överträdelse av införselförbudet icke får anställas utan generaltullstyrelsens tillstånd. Det torde icke behöva befaras, att generaltullstyrelsen skall underlåta att tillse, att vid verkligt nödtillfälle åtal icke kommer att anställas.

Jag anhåller i detta sammanhang att få beröra en från närmast föreliggande ämne i viss mån fristående fråga.

Under dagarna 14—17 juni 1923 hölls i Kristiania en konferens mellan delegerade för de svenska, danska, finska, norska och tyska regeringarna, i ändamål att åstadkomma samverkan beträffande bekämpande av smuggling, framför allt av sprit. Vid konferensen fattades beslut att hos respektive regeringar hemställa om att de snarast möjligt måtte genomföra vissa förslag, om vilka konferensdeltagarna enats. Dessa förslag inneburo, i vad de avsågo åtgärder, som skulle kunna tänkas underlätta bekämpandet av smugglingen till Sverige, i huvudsak följande. Utförsel av sprit och spirituösa skulle icke, utom i vissa undantagsfall, få vare sig från frihamn eller tullinland ske med fartyg av mindre nettodräktighet än 120 ton. Oavsett fartygets storlek skulle vid utförsel av sprit från något av konferensländerna till annat sådant land alltid fordras en skriftlig förklaring, att den inlastade spriten skulle införas endast på lovligt sätt, och skulle avsändare vara skyldig att inom bestämd tid förete bevis om att spriten på lagenligt sätt framkommit till mottagaren. Å andra sidan inneburo kon-

Kristianiakonferensen.

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Gällande lagstiftning.

ferensbesluten vissa inskränkningar i möjligheten att lagstifta på förevarande område. I sådant hänseende förordades bestämmelser, främst att fartyg i legitim trafik, vilka medförde gods, avsett för smuggling, eller från vilka smuggling av dylikt gods skett, icke av sådan anledning .skulle vara underkastade vite, straff, konfiskation eller utgifter, föranledda av smugglingskontrollen, under förutsättning dock att de å fartyget befintliga partierna av dylika varor endast vore obetydliga eller att smuggling från fartyget skett endast tillfälligtvis och i obetydlig omfattning. Därjämte föreslogs, att ett fartyg, som medförde sådana varor i större mängd och som anlöpte nödhamn, icke fördenskull skulle betungas med omkostnader eller andra olägenheter, såvitt infärden till nödhamnen föranletts av verklig sjönöd.

Frågan om anslutning för Sveriges del till nämnda konferensbeslut har varit utställd till yttrande av kommerskollegium och generaltullstyrelsen, -och hava nämnda verk förordat, att bestämmelser angående utförselkontroll i huvudsaklig överensstämmelse med konferensens beslut måtte meddelas. Ämbetsverken hava även utarbetat ett utkast till författning i sådant syfte. Därjämte hava de som sin uppfattning uttalat, att bestämmelserna i konferensbeslutet om inskränkning i möjligheten att ingripa mot smugglingen icke syntes påkalla någon ändring i svensk lagstiftning. Vad i sistnämnda avseende anförts överensstämmer med min uppfattning i frågan. De ändringar i smuggellagstiftningen, som nu ifrågasättas, beröra icke omförmälda bestämmelser i vidare mån, än som sammanhänger med vad nyss anförts rörande borttagande av den uttryckliga undantagsbestämmelsen för fall av trängande nöd. Såsom anförts, är det emellertid, även efter borttagande av denna bestämmelse, alltjämt avsett, att fallen av »verklig» sjönöd icke skola drabbas av straff och förverkande. Även efter det sådana skärpningar i smuggellagstiftningen, som nu ifrågasättas, blivit vidtagna, synes alltså i svensk lagstiftning hinder icke komma att möta mot biträdande av konferensbeslutet. Innan frågan, huruvida Sverige bör meddela de övriga konferensstaterna sin anslutning till nämnda beslut, upptages till definitivt avgörande av Kungl. Maj:t, torde man enligt mitt förmenande böra avvakta riksdagens beslut rörande de förslag i nu förevarande ämne, som kunna komma att föreläggas riksdagen.

Straff för olovlig befattning med olovligen införda eller olovligen tillverkade drycker.

(lnnehavarstraff.)

Den gällande varuinförsellagen innehåller i 7 §, bland annat, bestämmelse att, därest någon, sedan olovlig varuinförsel skett, med vetskap

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. It.'!

därom varit gärningsmannen behjälplig att godset dölja, förbyta eller föryttra, han skall straffas efter som brottet var till, dock mindre än om han själv varit gärningsmannen. Enligt riksdagens beslut finnes till detta stadgande fogad en bestämmelse, enligt vilken den, till vilken olovligen infört gods avyttrats, ej på den grund skall vara förfallen till ansvar för delaktighet i brottet. Föredragande departementschefen hade med anledning av inom lagrådet framställda anmärkningar gjort det uttalandet, att, därest någon särskild bestämmelse om köpares ställning till delaktighetsansvar icke meddelades, denna tydligen bleve att bedöma enligt allmänna regler, samt att det ej vore uteslutet, att köpare enligt dessa regler i vissa fall kunde komma att drabbas av delaktighetsansvar. Det sammansatta utskott, som vid 1923 års riksdag behandlade varuinförsellagen, yttrade i detta avseende, att, även om denna tolkning vore riktig, det syntes betänkligt, att lagens ställning i denna för dess tillämpning betydelsefulla fråga icke bestämt uttalades. Då utskottet lika med departementschefen funne riktigast, att delaktighetsansvar i vissa fall kunde komma att träffa även den, till vilken vara föryttrades, hade utskottet ansett sig böra föreslå det nyss återgivna tillägget.

Utskottets uppfattning i denna punkt utvecklades närmare vid debatten i frågan i båda kamrarna av ledamöter av utskottet. Utskottets ordförande anförde i sådant hänseende i huvudsak följande:

Utskottet hade icke velat ansluta sig vare sig till den uppfattningen, att den, som köpt en insmugglad vara, sannolikt vore medskyldig i brottet och därför också alltid borde straffas, eller till den meningen, att, huru det än förhölle sig i berörda hänseende, man borde akta sig för att göra köparen medansvarig och därigenom jävig att vittna, varigenom bevisningssvårigheterna i smugglingsmål ytterligare skulle ökas. Utskottets mening vore i stället den, att, om en köpare genom särskild handling gjort sig skyldig till eller meddelaktig i smuggling, exempelvis så, att han förlett smugglaren till gärningen eller på annat sätt bistått honom vid själva brottet och sedan efteråt köpt godset, köparen icke skulle gå fri från ansvar på den grund att han vore köpare, utan att han skulle drabbas av det delaktighetsstraff, vartill hans särskilda delaktighetshandling kunde giva anledning. Likaså skulle, om köparen i och med det han köpte insmugglad vara hjälpte säljaren att insmuggla eller dölja densamma, han icke undgå sitt ansvar för delaktighet i brottet på grund därav att han vore köpare, utan han skulle straffas för delaktighet eller efterföljande delaktighet. Men om det i något fall skulle kunna visas, vilket nog icke skulle inträffa så ofta, att köparen varken gjort sig skyldig till någon särskild delaktighetshandling eller genom sitt köp uppsåtligen hjälpt smugglaren att dölja godset och sålunda sopa undan spåren efter brottet, och om köparen alltså kunde överbevisas endast om att han varit köpare, skulle han icke straffas.

De genom fjolårets lagstiftning sålunda meddelade bestämmelserna hava, Departemer såsom förut antytts, i åtskilliga fall visat sig leda till att personer, som chefen. uppenbarligen bort drabbas av ansvar, icke kunnat fällas till straff.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 184 höft. (Nr 223.) 3

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Ovisshet har vidare rått angående den rätta tolkningen av bestämmelserna med den avfattning, de enligt riksdagens beslut erhöllo. På sina håll har sålunda frågan, huruvida efterföljande delaktighet förelåge eller icke, bedömts så, att en tilltalad ansetts kunna fällas till ansvar för sådan delaktighet, endast om han visats hava ägt kännedom om att den, från vilken han mottagit hos honom beslagtagen sprit, varit den, vilken olovligen infört varan till riket. Då bevisning i dylikt hänseende i allmänhet måste vara svår att förebringa, kommer med denna praxis frågan om fällande ofta att bero på vad den tilltalade erkänner om sin vetskap i nyssnämnda hänseende. Vare sig nämnda praxis är riktig eller ej — en fråga, på vilken jag icke anser mig höra i detta sammanhang ingå — synes en jämkning av gällande bestämmelser erforderlig.

Frågan härom torde emellertid böra ses i ett vidare sammanhang. Mot olovligt förfarande med spritdrycker ingriper gällande lagstiftning i huvudsak på två stadier: det ena då dryckerna olovligen tillverkas eller olovligen renatureras eller olovligen införas, och det andra då spritdrycker av vad slag som helst utom ramen för gällande försäljningsförordnings regler försäljas till konsumenterna. Det område, som ligger mellan dessa båda stadier av handlande, förblir i allmänhet straffritt, och dock torde man kunna göra gällande, att i många fall samhällsfarligheten är störst just hos de personer, vilka befordra dryckerna från den olovliga källan och fram till det stadium, då de överlåtas till konsumenterna. Till denna kategori höra alla forsiare och den stora gruppen s. k. langare, d. v. s. personer, som yrkesmässigt bedriva mellanhandsförsäljning av olovliga spritdrycker och vilka väl stundom ertappas med innehav av spritdrycker men endast sällan med försäljning därav. Dock är deras verksamhet en förutsättning för att den olovliga införseln eller tillverkningen skall kunna bedrivas på lönande sätt, liksom även för att avsättningen av dryckerna skall erhålla den omfattning, som den för närvarande har. Skapande av möjlighet till ingripande mot dessa langare även i andra fall, än då de kunna övertygas om olovlig försäljning, synes därför vara betingat av önskemålet att kraftigt kunna ingripa mot spritsmugglingen.

En effektiv kamp mot denna hantering lärer för övrigt ej kunna bedrivas, därest ej samhällets reaktion inträder på varje punkt, där de kanaler, genom vilka smuggelspriten sprides, komma i dagen. Större resultat skulle naturligen ernås, därest det vore möjligt att effektivt avskära huvudvägarna för den olovliga tillförseln från utlandet. Då man emellertid, även med en så väsentligt skärpt lagstiftning som den nu ifrågasatta, knappast kan hoppas att komma till avgörande resultat på sådan väg, synes man vara nödsakad att därjämte anlita den här antydda utvägen: att ingripa mot smuggelsprit och olovligen tillverkad sprit, när och var man anträffar densamma. Även härvidlag gäller vad som i annat sammanhang anförts därom, att man, med den samhällsskadlighet, som numera utmärker den olagliga sprittill-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

verkningen och spritsmugglingen, måste vara berättigad att i det allmännas intresse kräva, att var och en helt avhåller sig från att taga befattning med olovligen tillverkade eller olovligen införda spritvaror. Det torde ej kunna vara för den allmänna rättskänslan stötande, om den, som det oaktat befattar sig med vara, som av lagen stämplats såsom, »brottslig», får lida straff därför.

I överensstämmelse med de allmänna synpunkter, som jag nu utvecklat, hava i förevarande lagförslag upptagits bestämmelser om straff för ett särskilt slag av brott, nämligen för vad som kan betecknas såsom innehavarbrott, d. v. s. olovlig befattning med varor, som varit föremål för olovlig hantering. Om jag till en början begränsar mig till drycker, som olovligen införts, är det visserligen sant, att någon bestämd avgränsning ofta ej kan göras mellan en befattning därmed, som i förhållande till olovlig införsel innebär efterföljande delaktighet, och en olovlig befattning, mera fristående från dylik delaktighet. Det hade därför legat nära till hands att för vinnande av det önskade syftet nöja sig med att utvidga området för den efterföljande delaktigheten. Emellertid har det ansetts riktigare att konstruera olovlig befattning med olovligen införda spritdrycker och vin som ett självständigt brott. Erkännas måste nämligen, att dessa brott i sina typfall utgöra självständiga förseelser; då sprit anträffas hos en person, efter det den passerat ett kanske stort antal mellanhänder, är uppenbarligen sambandet med den ursprungliga olovliga införseln synnerligen svagt. Förutsättningarna på det subjektiva området för straffbarhet anknyta ju i sådant fall endast ytterst obetydligt till den ursprungliga olovliga införseln. Vad som kan sägas vara brottsligt är icke annat än att vederbörande, fastän han vetat, att dryckerna varit insmugglade — låt vara att han icke vetat när, var och av vem — tagit befattning med desamma.

På sist anförda grunder synes det också ur synpunkten av brottslighetens avgränsande sakna betydelse, huruvida sprit är olovligen införd eller om den eljest är av olovligt ursprung, på grund av olovlig tillverkning eller olovligt avlägsnande av denatureringsmedel. Det har därför ansetts lämpligt att kriminalisera icke endast den olovliga befattningen med smuggelsprit, utan hava motsvarande regler ansetts böra gälla beträffande enahanda befattning med olovligen tillverkad eller på annat sätt så att säga objektivt olovlig sprit. Därvid synes man, i anslutning till vad nyss anförts, kunna gå därhän, att man för straffbarhet icke kräver vetskap eller misstanke hos en tilltalad om arten av det olovliga ursprunget av de drycker, med vilka han tagit befattning; det synes böra vara tillräckligt, att lian haft eller bort hava insikt om att dryckerna över huvud varit »olovliga», oavsett på vilket av nämnda sätt. Det rättsbud att icke befatta sig med »olovlig» sprit, mot vilket han brutit, är ur synpunkten av hans ställning till saken den samma i de olika fall, som kunna ifrågakomma. Vetskap om dryckernas olovliga beskaffenhet kan nämligen i allmänhet förutsättas redan på grund av det sätt,

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

varpå spriten tillhandaliålles, de kärl, vari den förvaras, och det pris, till vilket den säljes, och dylikt, under det att vetskap om huruvida spriten varit exempelvis insmugglad eller hembränd icke kan förutsättas i lika många fall.

Vad härefter beträffar arten av den olovliga befattning, som bör vara straffbar, torde helt allmänt kunna sägas, att, för vinnande av syftet med införande av inneliavarstraff, till dylik befattning principiellt bör hänföras befattning med drycker av ifrågavarande slag, som sker med vetskap eller misstanke om deras olovliga beskaffenhet. Givetvis bör man därvid dock icke gå så långt, att redan den omständigheten, att spritdrycker anträffas hos viss person, skall medföra hans straffällande, även om han mottagit dryckerna eller erhållit kännedom om deras olovliga beskaffenhet så kort före anträffandet, att han icke haft tillfälle att i saken göra vederbörlig anmälan eller att göra sig av med dryckerna. Något, om ock ringa, mått av permanens i det olovliga innehavet synes alltså böra fordras. Detta har i den föreslagna lagtexten kommit till uttryck i det ord, som valts för att beteckna innehavet, nämligen ^förvarare. Såsom specialfall av förvaring utav särskilt praktisk betydelse hava upptagits forslande och döljande av olovliga drycker, varvid dock är att märka, att dessa begrepp i viss mån hava en vidare innebörd än förvaring. — Särskilt forsling lärer vara ett av de viktigaste slagen av olovlig befattning. I praktiken inträffar det nämligen synnerligen ofta, att spritdrycker anträffas, medan de forslas på båt eller fordon i riktning mot en ort, där de äro avsedda att avsättas. Med gällande lagstiftning kan en forsiare i dylikt fall icke fällas till ansvar, med mindre han överbevisas om att forslingen utgör ett led i av honom utförd olovlig införsel eller om att lufti är gärningsman direkt behjälplig, vilken bevisning oftast misslyckas.

Ehuru alltså vid innehavarbrottet det väsentliga icke ligger i själva inköpet, har dock, då det ofta just är omständigheterna vid köpet, som bort giva anledning till misstanke om dryckernas olovliga beskaffenhet, bland brottsfallen ansetts även böra upptagas förvärvande av smuggelsprit. Den största betydelsen av att själva förvärvet kriminaliseras ligger emellertid på ett område, som strängt taget faller utom innehavarbrottet. Därigenom beredes nämligen möjlighet att ingripa mot dem, som icke själva taga befattning med olovliga drycker men genom medhjälpare handla därmed. Bland dessa fall äro många av de mest typiska langarnas. Då avsikten är, att delaktighet i innehavarbrottet skall straffas efter vanliga grunder, kommer väl ofta en dylik langare att bliva straffbar såsom anstiftare eller medhjälpare vid olovlig forsling eller olovligt förvarande av spritdrycker, men ett uttryckligt stadgande av straff för olovligt förvärvande synes därutöver vara erforderligt.

Försäljning av smuggelsprit bestraffas enligt gällande rusdrycksförsälj-

Kungl. Maj.ts proposition Nr 223.

;s7

ningslagstiftning; anledning synes därför icke finnas att i detta sammanhang belägga samma brottslighet med ytterligare straff.

Vid den förberedande behandlingen av förslaget i förevarande del har diskuterats möjligheten av en begränsning på något sätt av straffbarhetsområdet beträffande innehavarbrott. Den ena vägen i sådant hänseende är att stadga straff för köpare eller förvarare, blott då försäljningsavsikt förelegat; den andra vägen är att straffa, blott då innehavet haft viss större omfattning och avsett exempelvis minst fem liter. Vad den förstnämnda vägen angår, skulle den, på grund av den helt naturliga svårigheten att förebringa bevisning om försäljningsavsikt, leda till att de allra flesta — och därtill de farligaste — fallen bleve straffria. Ett stadgande om viss minimikvantitet åter skulle, enligt vad som försäkras från olika håll, blott leda till en omläggning av distributionssättet, och det skulle visa sig, att man, därest dylik regel funnes, aldrig komme att anträffa en langare, som innehade minimum eller däröver. Jag har alltså ansett mig icke kunna förorda någon av de diskuterade vägarna. Enligt mitt förmenande bör i stället straffskalan göras så vid, att möjlighet beredes domstolarna att vid straffmätningen taga skälig hänsyn till nu anförda omständigheter.

Såsom förut anförts, torde det riktiga vara att enligt överensstämmande regler bestraffa olovlig befattning med insmugglade och med hembrända spritvaror. Detta medför vissa svårigheter vid bestämmande av straffskalan, i det att straffet tydligen bör stå i förhållande till och ligga något under det regelmässiga straffet för vartdera huvudbrottet. Ur sådan synpunkt bör straffet alltså, med hänsyn till smuggelstraffet, stå i förhållande till dryckernas myckenhet, men, med hänsyn till straffet för tillverkningsbrott, icke kunna gå över det för sådant brott utsatta straffmaximum. Vidare torde hänsyn böra tagas därtill, att, då brottet i allmänhet icke kan anses svårare än olovlig försäljning, straffet icke skall kunna bliva högre än för olovlig rusdrycksförsäljning. Nu anförda synpunkter hava legat till grund för utarbetandet av den straffskala, som intagits i lagförslagets 5 och 10 §§, enligt vilken straffet är böter, lägst fem och högst femton kronor för liter av de ifrågavarande dryckerna, dock lägst tjugu och högst femtusen kronor, eller fängelse i högst ett år.

I fråga om den skandinaviska lagstiftningen i övrigt i förevarande avseende må anföras, att enligt dansk lag den, som medverkar vid försäljning inom landet av smuggelsprit eller som själv köper sådan sprit, oaktat han med hänsyn till omständigheterna bort antaga, att dryckerna äro insmugglade, drabbas av straff och förverkande på samma sätt som för olovlig införsel. I Finland finnes särskilt straff blott för olovlig forsling; straffet är mildare än för olovlig införsel. I Norge straffas en köpare lika med säljare, när han vetat eller bort förstå, att säljaren icke hade rätt att förse honom med spritdrycker. Diskussion har i sistnämnda land förts om lämpligheten av att inskränka köpareansvarigheten. Som stöd för dess bibehållande i full utsträckning

Gällande lagstiftning.

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

har därvid anförts, bland annat, att sådan ansvarighet vore en naturlig konsekvens av ett försäljningsförbud; den, som genom köp möjliggjorde eller medverkade till olovlig försäljning, gjorde sig skyldig till en handling, som det vore lika stor anledning ogilla som själva försäljningen. Vidare har anförts, att ett upphävande av köpareansvarigheten skulle på ett olyckligt sätt minska möjligheten att hos köpare göra undersökning efter spritdrycker och taga sådan vara i beslag. Mot vad som framhållits om betydelsen av att låta köparen vara straffri, på det att han skulle kunna höras som vittne mot säljaren, har påpekats, att värdet av dylik vittnesmöjlighet skulle visa sig vara ganska ringa. — Vad sålunda anförts torde i huvudsak äga giltighet även för våra förhållanden.

I det föregående har berörts frågan om olovlig befattning med insmugglade eller hembrända eller renaturerade drycker. Det kunde ifrågasättas att jämväl straffbelägga olovlig befattning med s. k. motbokssprit, d. v. s. drycker, som ursprungligen tillhandahållits genom de lagliga utminuteringsorganen men som sedermera olovligen överlåtits. Enligt gällande förverkandeförordning kunna dylika drycker drabbas av beslag, och då tidigare övervägts att kriminalisera innehav av olovliga spritdrycker, har även denna grupp inbegripits. Enligt min uppfattning finnas emellertid icke tillräckliga skäl till en sådan åtgärd. Det måste nämligen anses, att det finnes en bestämd skillnad mellan dessa drycker och de övriga här förut berörda slagen av drycker, icke blott däri, att beträffande de sistnämnda dryckerna ursprunget är på annat och starkare sätt lagstridigt, utan även på den grund att varans så att säga olovliga beskaffenhet är så mycket mera påtaglig beträffande dessa drycker. De olovligen insmugglade och de hembrända dryckerna utgöra en avgränsad kategori, som i allmänhet tydligt skiljer sig från »lovlig» sprit. Vad däremot olovligen överlåten motbokssprit angår, företer den icke några olikheter mot den sprit, som icke varit föremål för olovlig överlåtelse. Tillräckligt objektivt underlag för ett förbud mot allt slags befattning med spriten kan alltså därvidlag knappast anses föreligga. På nu anförda skäl har jag ansett mig icke böra föreslå straffbeläggande av befattning med den olovliga mot boksspriten.

Straff för bristande tillsyn å fartyg och å tåg.

I 3 § 1 mom. i lagen om straff för olovlig varuinförsel finnas bestämmelser angående straff för befälhavare å fartyg eller tåg, då han brister i tillsyn över fartyget eller tåget. Förutsättning för inträdande av ansvar är, att i fartyget eller å tåget tullpliktigt gods finnes så förstucket eller undandolt, att olovlig införsel därav uppenbarligen är tillämnad — med vilket fall, enligt domstolsprejudikat, är likställt det fallet, att dryckerna anträffas först sedan de blivit ilandförda från fartyget, men det blivit uppenbart, att de forslats med detsamma. När i dylikt fall ej enligt annan bestämmelse i nämnda lag strängare påföljd skall ådömas befälhavare, dömes han för bris-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

:i<>

tände tillsyn över fartyget eller tåget till böter efter viss grund. Föreligger skälig anledning antaga, att fartygets eller tågets befälhavare haft kännedom om det olovliga åtgörande, som avses i paragrafen, straffas han enligt 2 mom. i samma paragraf såsom för olovlig varuinförsel. I enlighet med riksdagens beslut har från dessa regler gjorts det undantag, att böter icke må ådömas i det fall, att å passagerarfartyg eller tåg gods anträffas förstucket eller undandolt på plats, vilken är upplåten till medföljande resandes personliga begagnande, eller då befälhavaren gjort vad på honom ankommit för att förhindra godsets olovliga införande.

Dessa regler böra tydligen gälla, jämväl då fråga är om spritsmuggling, och Departementsdesamma hava också inflyttats i föreliggande lagförslag med jämkning, utom cheteni formellt hänseende, så tillvida, att bötesstraffet i enlighet med den princip, som i allmänhet ligger till grund för förslagets bötessatser, satts i förhållande till dryckernas myckenhet i stället för till den undandragna tullavgiften.

En utvidgning av viss betydelse har även vidtagits i den regel, enligt vilken befälhavare, som ägt kännedom om undanstickande, straffas såsom för olovlig varuinförsel. Det har nämligen ansetts, att samma bestämmelse skäligen borde gälla även beträffande andra ombord anställda personer än befälhavaren. Ofta förekommer nämligen, att, då spritdrycker anträffas ombord å fartyg, ingen erkänner sig vara ägare eller innehavare av dryckerna, i följd varav ansvar icke kommer att ådömas. Ej sällan äro emellertid därvid omständigheterna sådana, att en eller flera av de å fartyget anställda måste anses hava ägt kännedom om undanstickandet, och att det kan antagas, att de, som vidgå dylik kännedom, i själva verket äro smugglarna. Ansvar synes alltså i dylikt fall böra inträda. Ett dylikt stadgande medför uppenbarligen i praktiken en anmälningsskyldighet för den, som, utan att vara delaktig i gärningen, erhåller kännedom om undanstickande.

En i betraktande av nu behandlade stadganden nära till hands liggande konsekvens av att enligt förslaget forsling av olovligen införda spritdrycker är belagd med straff synes vara, att befälhavare skall vara skyldig a^tt öva tillsyn över, att icke heller sådan forsling äger rum, och bliva underkastad ansvar, därest han brister i vad på honom i sådant avseende ankommit. I de remitterade utkasten hade också upptagits bestämmelse om att, därest en befälhavare å fartyg bruste i vad på honom skäligen kunde ankomma till förhindrande av att olovligen införda spritdrycker eller vin forslades å fartyget, han skulle straffas med böter, något lägre än för bristande tillsyn över att icke olovlig införsel sker. Detta förslag har emellertid hos de hörda myndigheterna rönt visst motstånd. Kommerskollegium hemställer, bland annat, att stadgandet måtte förtydligas i så måtto, att genom en uttrycklig föreskrift skyldighet att öva dylik tillsyn ålades befälhavaren, samt att det bleve klart, att tillsynen icke skulle sträcka sig därhän, att en befälhavare skulle vara skyldig att öva tillsyn å passagerare eller å plats, upplåten åt passagerares personliga begagnande. Ångfartygsbefälhavaresällskapet hem-

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

ställer, att straff måtte inträda, allenast då befälhavare gör sig skyldig till uppenbar försummelse i fråga om tillsynen.

Med anledning av vad sålunda anförts har omarbetning skett av förevarande stadgande. Man har därvid delvis övergivit parallellismen med nuvarande 3 § 1 mom. i varuinförsellagen och i stället anknutit till nyss herörda stadgande att befälhavare och annan å fartyget anställd person, som haft kännedom om undanstickande, skall straffas såsom för olovlig införsel. Motsvarande stadgande har alltså införts beträffande olovlig forsling. Har kännedom om tillämnad eller företagen olovlig forsling ej förefunnits, men har befälhavaren skäligen bort misstänka sådant olovligt förfarande, skall han enligt förslaget jämväl straffas, ehuru då lindrigare. Då skälig anledning till misstanke får anses hava funnits om förehavande, som hort upptäckas vid en så att säga normal tillsyn över fartyget, har nu avsett brott ansetts böra straffas som bristande tillsyn. — Tydligen bör endast befälhavaren drabbas av ansvar i sistnämnda fall.

I detta sammanhang torde jag böra nämna, att enligt mitt förmenande, då någon, som innehar tillståndsbevis att föra automobil, ertappas med smuggling, han bör bliva tillståndsbeviset förlustig för längre eller kortare tid. Möjlighet till körkortets fråntagande finnes enligt gällande lagstiftning och tillämpas av vissa länsstyrelser. I syfte att dylik förlust av körkort skall komma att regelmässigt inträda i här avsedda fall, har jag för avsikt att senare föreslå åtgärder, åsyftande att alla utslag av betydelse i förevarande hänseende skola komma till vederbörande länsstyrelses kännedom.

Förverkande av olovligen införda m. fl. drycker.

Gällande I de särskilda författningarna angående olovlig befattning av olika slag lagstiftning. med spritdrycker och vin finnas stadganden om förverkande av de drycker, som varit föremål för den olovliga befattningen, jämte kärl och emballage därtill.

I lagen om straff för olovlig varuinförsel stadgas i 8 och 9 mom. av 1 §, vilken paragraf innehåller bestämmelserna om ansvar för den olovliga införseln, att olovligen infört gods skall vara förverkat tillika med emballage eller kärl, vari godset förvaras, ävensom vissa andra förvaringspersedlar. I 9 § av samma lag heter det, att, då egendom, som enligt lagen skäligen kan antagas vara förverkad, anträffas av tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, egendomen skall tagas i beslag, och i 17 § föreskrives, att, då egendom tages i beslag, utan att ägare eller forsiare ertappats eller kunnat med stämning anträffas, men vederbörande icke, efter det närmare beskrivet kungörelseförfarande vidtagits, anmäler sig hos domstolen, frågan om egendomens förverkande må avgöras utan hinder av hans uteblivande, samt att, då ägare eller forsiare av beslagtagen egendom, ehuru lagligen stämd, ej inställt sig vid rätten, frågan om

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

egendomens förverkande må utan hinder därav avgöras av domstolen. På sina håll lära nämnda bestämmelser hava så tillämpats, att även i de fall, då någon ställts under tilltal och inställt sig vid rätten men icke kunnat fällas till ansvar, beslagtagna drycker förklarats förverkade, då det varit uppenbart, att de varit olovligen införda.

I förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin föreskrives i 30 § 5 mom., att, då någon beträdes med olovlig brännvinstillverkning, å stället befintligt brännvin och mäsk samt de kärl, vari brännvinet och mäsken förvaras, skola tagas i beslag och dömas förbrutna. I 74 § 3 mom. av förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker stadgas, att, då någon utan att hava rätt till försäljning av rusdrycker avyttrat sådana drycker, de å försäljningsstället med därtill hörande lägenheter befintliga eller eljest för försäljning avsedda drycker skola vara förbrutna tillika med kärl och emballage, vari de förvaras, och i 25 § av förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit samt i 12 § av förordningen av samma dag angående vissa alkoholhaltiga preparat är stadgat, att, då olovlig renaturering förekommit, de förråd av skattefri sprit, respektive av det alkoholhaltiga preparatet, som anträffats hos den brottslige eller eljest uppenbarligen är o avsedda för olovlig användning eller försäljning, skola dömas förbrutna, i förstnämnda fall dock icke där synnerligen förmildrande omständigheter föreligga.

Nu återgivna förverkandebestämmelser kompletteras av den av mig förut omförmälda förordningen den 22 juni 1921 angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m. Denna förordning, som enligt förordning av den 9 juni 1922 med en mindre ändring gäller till den 1 juli innevarande år, innehåller, jämte bestämmelser om utvidgad förverkandepåföljd, föreskrifter av processuell natur angående en särskild ordning för prövning av frågan, huruvida viss egendom skall vara förverkad. Till förordningens innehåll i sistnämnda hänseende återkommer jag i det följande. I materiellt avseende innehåller förordningen två grupper av bestämmelser. Enligt 1 § skola, om rusdrycker eller rusgivande ersättningsmedel därför påträffas hos person, som anhålles för fylleri, varorna, där ansvar ådömes för fylleriförseelsen, dömas förbrutna, såvida icke särskilda omständigheter till annat föranleda. I 2 § stadgas, att, ändå att åtal icke äger rum, rusdrycker av så att säga olovlig beskaffenhet under vissa närmare angivna förutsättningar skola vara förverkade. De grupper av varor, som inbegripas under sistnämnda paragraf, äro dels drycker, som olovligen tillverkats eller varit föremål för obehörig åtgärd i syfte att avskilja denatureringsmedel eller försvaga denaturering (2 § första stycket), dels drycker, som olovligen införts till riket (2 § tredje stycket), och dels slutligen drycker, vilka varit föremål för olovlig överlåtelse eller vilkas åtkomst innehavaren icke kan tillfredsställande förklara och vilka därjämte äro avsedda att i befintligt eller förarbetat skick olovligen avyttras (2 § andra stycket). De angivna förutsättningarna för förverkande kunna i allmänhet sägas

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Avgivna yttranden.

vara, att varans olovliga beskaffenhet skall vara uppenbar. I fråga om olovligen tillverkade rusdrycker har meddelats en uttrycklig bestämmelse, att beslag och förverkande kan äga rum, även om ägare eller innehavare ej anträffas. Motsvarande bestämmelse saknas i fråga om olovligen införda drycker, och det har i motiven till förordningen som skäl härför erinrats om att i tullstadgan — numera i 17 § av lagen om straff för olovlig varuinförsel — regleras det fall, att ägare eller innehavare av olovligen införda drycker ej anträffas. Beträffande sådana drycker har i stället såsom förutsättning i förordningen stadgats, att dryckerna anträffats hos någon, som insett eller bort inse, att de olovligen införts.

Den 31 maj 1923 har kontrollstyrelsen anmodats att efter länsstyrelsernas hörande avgiva yttrande, huruvida åt bestämmelserna i förevarande förordning borde förlänas ytterligare förlängd giltighet, samt, därest så ansåges böra ske, huruvida bestämmelserna borde erhålla permanent karaktär eller icke, och i senare fallet angående den tid, under vilken bestämmelserna borde fortfarande gälla. Därest, i händelse bestämmelserna i huvudsak skulle erhålla förlängd giltighet, någon jämkning i desamma ansåges erforderlig eller lämplig, borde detta tillika angivas i yttrandet.

I de i anledning härav inkomna yttrandena hava samtliga länsstyrelser, av vilka de flesta infordrat yttranden från dem underordnade polismyndigheter, tillstyrkt förlängning av förordningen, dock att en länsstyrelse icke gjort något bestämt uttalande i någondera riktningen. Flertalet länsstyrelser hava jämväl tillstyrkt, att förordningen nu erhåller definitiv karaktär. I de underordnade polismyndigheternas yttranden vitsordas från ett flertal håll, att förordningen varit till mycket stor nytta vid bekämpande av olovlig rusdryckshantering och att den utgjort ett välbehövligt komplement till rusdryckslagstiftningen i övrigt. Yttranden av sådant innehåll hava framför allt inkommit från städerna och eljest från trakter, där spritsmuggling eller olovlig rusdryckstillverkning är vanlig. Å andra sidan anmäles från många orter i olika delar av landet, att förordningen ej kommit till tilllämpning. ,

Kontrollstyrelsen tillstyrker för sin del, att förordningen får ny giltighetstid och göres definitiv, och styrelsen anför i sistnämnda hänseende följande:

»Den förevarande förordningen har, såsom flere av de i ärendet hörda myndigheterna framhållit, karaktären av kompletterande förordning till gällande rusdrycksförsäljningsförfattningar, och då dessa författningar äro permanenta, synes ur denna synpunkt skäl föreligga, att jämväl förordningen angående rusdryckers förverkande i vissa fall göres permanent. Vad som i det nuvarande läget närmast är att pröva, är huruvida det med hänsyn å ena sidan till den erfarenhet, som nu vunnits, och under beaktande å andra sidan av de nackdelar, som äro förknippade med en provisorisk lagstiftning, kan anses lämpligt att skrida till definitiv lagstiftning på detta område. Några länsstyrelser ha funnit ytterligare prövotid erforderlig. Otvivelaktigt synes emellertid vara, att befogenheten av berörda lagstiftning ingått i

Kungl. Mnj.ts proposition Nr 223. 43

rättsmedvetandet och att den uppfattas såsom eu naturlif; konsekvens av gällande rusdryckslagstiftning. Icke heller har det från något håll påvisats, att förordningen i något avseende medfört ogynnsamma verkningar. Med hänsyn härtill och då det enligt kontrollstyrelsens mening måste anses fullt ådagalagt, att en lagstiftning med i huvudsak det innehåll som den ifrågavarande är av behovet påkallad, finner sig kontrollstyrelsen höra förorda, att den förevarande lagstiftningen göres permanent.»

Angående den omfattning, vari förordningen på olika orter kommit till Omfattningen tillämpning, må anföras följande: av hllämv-

ningen.

I Stockholm hava under förra halvåret 1923 verkställts 38 beslag, alla av olovligen införd sprit. Under senare halvåret 1923 har antalet dylika beslag uppgått till 162. Den beslagtagna spriten har utgjort såväl olovligen införd sprit som ock s. k. motbokssprit. Endast i tre fall har värdet å den beslagtagna varan överstigit 30 kronor. I Stockholms län har förordningen tillämpats i ett mindre antal fall å spridda orter, därvid i Danderyds landsfiskalsdistrikt en gång beslagtagits 250 liter. I Göteborg har tillämpning av 2 §> år 1921 förekommit i 17 fall, därav 15 enligt mom. 2. Största beslagtagna kvantiteten vid ett tillfälle var 18 liter. År 1922 hava verkställts 34 beslag, därav 25 enligt 2 mom. och 9 på den grund, att spriten var olovligen införd. År 1923 hava verkställts 14 beslag, därav 13 enligt mom. 2. Från Göteborgs och Bohus län i övrigt rapporteras, att förordningen ofta tillämpats. I Borås hade till 1 juli 1923 verkställts 51 beslag, därav 50 enligt 1 § och ett å 37 Va liter enligt 2 § 2 mom. I Örebro har 2 § tillämpats 13 gånger under åren 1922 och 1923. Från Gävle vitsordas, att förordningen varit av mycket stor betydelse. Landsfiskalen i Svegs distrikt har anmält, att han under förordningens giltighetstid tagit i beslag omkring 60 liter spritdrycker i 10 olika partier samt därjämte i ett flertal poster, många utan att ägare eller innehavare anträffats, över 700 liter mäsk, avsedd för brännvinstillverkning.

Av vad nu anförts torde framgå, att den i förverkandeförordningen stad- Departementsgade vidsträcktare förverkandepåföljden i vissa avseenden visat sig vara till chefen. stort gagn. Lika med de hörda myndigheterna anser jag fördenskull, att bestämmelser om dylik påföljd alltjämt böra finnas. Vad angår den olovligen införda och den olovligen tillverkade spriten, följer väl detta till stor del redan därav, att enligt förslaget brottslig befattning i allmänhet med dylika drycker skall bliva straffbar. Därav lärer nämligen böra bliva en följd, att de drycker, vilka varit föremål för olovlig befattning, jämte kärl och emballage bliva förverkade, då den olovliga befattningen bestraffas. Men därjämte synes, i analogi med vad som stadgas i förverkandeförordningen, förverkandepåföljd böra inträda, även då någon icke fälles till ansvar för olovlig befattning med dylika drycker, men dryckernas olovliga beskaffenhet är uppenbar. Med lagfästande av den av mig nyss åberopade praxis synes man därvid kunna avstå från att som förutsättning för förverkande uttryckligen fordra den i förverkandeförordningen omförmälda omständigheten, att dryckernas ägare eller innehavare insett eller bort inse deras olovliga beskaffenhet. Anledning synes vid sådant förhållande icke heller finnas att, på sätt som synes hava

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

skett i varuinförsellagen, i förevarande avseende göra skillnad mellan det fall, att ägare eller innehavare av dryckerna kunnat anträffas med stämning, och det fall, då så icke är förhållandet.

Vad angår rusgivande ersättningsmedel, synas dessa i nu berörda hänseende böra vara underkastade enahanda bestämmelser som de olovligen tillverkade dryckerna och således vara förverkade, så snart det är uppenbart, att med dem obehörigen vidtagits åtgärd i syfte att avskilja denatureringsmedel eller försvaga denaturering.

Ehuru förverkandeförordningens bestämmelser torde hava varit av mindre betydelse beträffande s. k. motbokssprit än i fråga om andra grupper av olovliga drycker, framgår emellertid av de avgivna yttrandena, att på vissa orter beslag å motbokssprit icke varit sällsynta. Anledning synes därför saknas att undantaga bestämmelserna i detta hänseende från förlängning, men å andra sidan torde, då fråga icke är om att straffbelägga innehavet av dylika drycker, förverkandepåföljden alltjämt böra vara begränsad i huvudsak på samma sätt, som avses i förverkandeförordningen.

Bestämmelserna om förverkande av spritdrycker och vin, som anträffas hos den, vilken dömes för fylleri, torde i överensstämmelse med de hörda myndigheternas yrkanden, då de å många håll synas hava varit av stor betydelse, jämväl böra förlängas. I motsats mot vad som gäller för andra fall av förverkande torde emellertid bestämmelserna om denna förverkandepåföljd icke lämpligen kunna införlivas med den författning, i vilken stadgas om ansvar för olovlig befattning med spritdrycker och vin, utan i stället böra på skäl, till vilka jag i det följande återkommer, utgöra en särskild författning.

Beträffande övriga fall, där förverkandepåföljd inträder, gäller, att de, särskilt efter införande av innehavarstraff, utgöra ett komplement till ansvarsbestämmelserna angående olovlig befattning med spritdrycker och vin och följaktligen, såsom nyss antytts, böra sammansmältas med dessa till en enhetlig författning. Genom att denna supplementära ställning sålunda även i yttre avseende betonas, torde man undvika vissa möjligheter till konkurrens mellan olika författningar och till kompetenskonflikter mellan olika myndigheter, som vid behandlingen av förverkandeförordningen tidigare befarats. Jag anhåller att få återkomma till frågan härom i samband med behandlingen av den särskilda ordning för förverkande, som nu finnes föreskriven i förverkandeförordningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ifrågasatt införande av förverkandepåföljd i ännu ett speciellt fall. Länsstyrelsen har nämligen ansett, att beträffande överträdelse av territorialvattensförbudet alltjämt borde finnas det uttryckliga undantaget för fall av trängande nöd men att i dylikt fall dryckerna skulle omhändertagas av tullmyndigheten för att hembjudas till inköp av rusdrycksförsäljningsbolag, varefter köpeskillingen skulle

45 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

tillhandahållas farkostens ägare eller befälhavare. Dä emellertid grumlen till undantaget alltjämt skulle vara, att straffbar handling ej förelåge, men genom det föreslagna förfarandet ekonomisk förlust alltid i viss män skulle tillskyndas vederbörande, har jag icke ansett mig böra upptaga detta förslag.

Förverkande av för Kling ^red skap in. in.

I 1 § 9 mom. av lagen om straff för olovlig varuinförsel föreskrives, att, då olovligen infört gods är förverkat, under vissa förutsättningar jämväl forslingsredskap skola vara förverkade. Dylik påföljd drabbar enligt nämnda stadgande farkost av mindre nettodräktighet än 120 ton, vilken för den olovliga varuinförseln begagnats antingen vid resa, som måste antagas hava ägt rum i väsentligt syfte att företaga olovlig varuinförsel, eller eljest vid transport från större fartyg till land eller från ett till annat upplagsställe vid kust eller i skärgård. Jämväl dragare och fordon, som nyttjats för transport av olovligen infört gods, skola vara förverkade, och finnes därvidlag icke någon inskränkning, motsvarande den beträffande fartyg gällande om att resan skall hava ägt rum i väsentligt syfte att företaga olovlig varuinförsel- Förutsättning för förverkande är i varje fall, dels att forslingsredskapet tillhör det insmugglade godsets ägare eller annan, som finnes hava ägt kännedom om den olovliga varuinförseln eller skälig anledning att misstänka densamma, och dels att godset anträffats under forslingen. I territorialvättenslagen har viss jämkning gjorts i dessa förverkandebestämmelser, då fråga är om farkoster, som begagnats vid olovlig införsel av spritdrycker eller vin till riket eller till svenskt territorialvatten. Enligt 2 § 2 mom. i sistnämnda lag skola nämligen, ändå att de i varuinförsellagen stadgade, nyss återgivna förutsättningarna för förverkande icke äro för handen, dylik farkost dömas f ör verkad under förutsättning att farkosten är av mindre nettodräktighet än 120 ton, att mängden olovligen införda drycker minst uppgår till, beträffande farkost, för vilken avgiftsplikt kan förefinnas, tio liter för varje ton av farkostens avgiftspliktiga dräktighet eller, beträffande annan farkost, en tjugondedel av vikten utav hela den å farkosten befintliga lasten, dock ej mindre än 5 lite r att farkostens ägare ej kan göra sannolikt, att han icke ägt kännedom om eller skäl att misstänka den olovliga införseln, samt slutligen att dryckerna anträffats under forslingen.

Redan vid behandlingen under fjolåret av förslaget till gällande lagstiftning ifrågasattes i nu behandlade hänseende en utvidgning av förverkandepåföljden, utöver vad som sedermera blivit statsmakternas beslut. I det av riksdagen i dess skrivelse i ärendet åberopade utskottsutlåtandet heter det nämligen:

»Det torde ej sällan förekomma, att forslingsredskap, särskilt automobiler, som användas vid olovlig varuinförsel, av gärningsmannen förhyrts eller inköpts genom avbetalningsköp. Förslag har också framkommit om sådan ändring i lagen, att för dylika fall redskapet skulle vara förverkat, även om ägaren icke ägt kännedom om den olovliga införseln

Gällande

lagstiftning.

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Författnings-

utkasten.

eller haft skälig anledning att misstänka densamma. Detta förslag kan utskottet ej biträda. Att en person, som saknat anledning misstänka, att honom tillhörig egendom, som innehafts av annan, skulle komma att begagnas vid förövandet av brott, skulle vara sin egendom förlustig, synes utskottet betänkligt.»

Såsom förut antytts, har en av de minst effektiva punkterna i den gällande lagstiftningen, då fråga varit om ingripande mot den organiserade spritsmugglingen, visat sig vara de nu återgivna bestämmelserna, i det att det i praktiken visat sig synnerligen lätt att genom falska uppgifter eller fingerade överlåtelser eller dylikt undgå förverkandepåföljd även i sådana fall, då dylik påföljd enligt lagens anda bort inträda.

I de inom finansdepartementet upprättade författningsutkasten upptogos nya bestämmelser i denna del, i huvudsak åsyftande att genom ändrad avfattning åstadkomma möjlighet för rättsskipningen att smidigare anpassa sig efter tillvägagångssättet vid spritsmugglingen. Därjämte upptogos i utkasten stadganden om utvidgning av förverkandepåföljden till vissa mera sekundära områden. I den vid utkasten fogade promemorian heter det i dessa avseenden bland annat följande:

;>a) De svårigheter, man för närvarande har att kämpa med, då det gäller forslingsredskaps förverkande, äro huvudsakligen att genom avbetalningsköp eller vanliga skenköp åstadkommes en fingerad ägare till redskapet, vilken sedermera svårligen kan överbevisas om kännedom om den olovliga införseln, i följd varav beslaget måste hävas, fastän tydligen enligt lagens mening redskapet bort vara förverkat. För att åstadkomma rättelse härutinnan lärer man nödgas ersätta kravet på vetskap eller misstanke hos ägaren med dylik ställning till saken hos ägare, brukare eller förare. Det lärer nämligen icke vara orimligt, även då sådana transaktioner, som nyss nämnts, icke förekomma, att ett redskap blir förverkat, då någon, som lovligen förfogat över redskapet, haft i sin makt att hindra dess användande för olovlig transport men underlåtit att göra detta. Det kan dock icke förnekas, att en dylik generellt gällande regel skulle kunna verka alltför strängt. Å andra sidan är det svårt att tänka sig ett allmänt undantag, som icke skulle kunna missbrukas, utan att man dock därigenom vunne säkerhet för att alla de, vilka man ville skydda, skulle bliva skyddade. Man lärer därför icke kunna undgå att åt domstolen överlåta en viss diskretionär prövning, gående ut på att, när den verklige ägaren tydligen står helt främmande för saken, han skall undgå förverkandepåföljden. I utkastet har såsom vägledning åt domstolarna i sådant hänseende särskilt pekats på den omständigheten, att ägaren eller den, som lagligen i hans ställe ägt förfoga över redskapet, icke haft möjlighet att förebygga dess användande vid olovlig transport. Genom denna avfattning har man även velat förebygga, att redskap, som genom brott frånhänts rätta ägaren, skulle bliva förverkat.

Den nuvarande förutsättningen för förverkande, att .smuggelgodset skall hava anträffats under forslingen, torde hava till huvudsakligt ändamål att skydda senare god tros förvärvare av redskapet. Då nuvarande formulering visat sig erbjuda möjligheter till kryphål, har densamma i utkastet ersatts med ett undantag, som direkt tar sikte på skyddande av god tros förvärvare.

47 Kungl. Maj.ts proposition Nr 223.

b) Såsom en allmän förutsättning för förverkande har uppställts, att den olovliga transporten skall ha skett i väsentligt syfte att forsla smuggelsprit. Detta innebär eu mildring beträffande andra forslingsredskap än fartyg men har ansetts böra stadgas med hänsyn till den stora utvidgningen i subjektivt hänseende av området för förverkande. I förslaget till ändringar i varuinförsellagen hava emellertid införts motsvarande ändringar, då nuvarande bestämmelser visat sig kunna drabba orimligt hårt.

c) I överensstämmelse med vad som gäller bland annat i Norge, ehuru där fakultativt, har upptagits ett stadgande av innehåll, att då ägarens ställning varit sådan, att forslingsredskap icke kan dömas förverkat, den för forslingen ansvarige i stället skall förpliktas att utgiva redskapets värde. Även om det vid verklig yrkessmuggling ofta torde komma att ordnas så, att den synlige forsiaren saknar nämnvärda tillgångar, torde man genom eu dylik bestämmelse försvaga den solidaritet mellan huvudmannen och forsiaren, som för närvarande ofta utesluter möjligheten till bevisning. Äro flera skyldiga till olovlig forsling, få de tydligen gemensamt gälda redskapets värde.

d) En avsevärd utvidgning av området för förverkande ligger i att förverkandepåföljd inträder vid all olovlig forsling av smuggelsprit, alltså även vid sådan som ej kan hänföras till olovlig införsel eller delaktighet däri (jfr nedan om innehavarbrott). Även härutinnan gäller naturligen förutsättningen Väsentligt syfte’. — Att märka är även, att jämväl beträffande forslingsredskap talan om förverkande skall kunna föras utan samband med ansvarstalan. Däremot skall enligt utkastet forslingsredskap aldrig kunna bliva förverkat genom s. k. strafföreläggande eller eljest genom förfarande utan rättegång. Är ägare eller innehavare ej känd eller anträffas han ej eller inställer sig ej vid rätten, förfares enligt 17 § varuinförsellagen.

e) Mindre farkoster föreslås skola hliva förverkade, även da man ej kan förebringa bevisning om att de använts till forsling av olovliga sprit-, drycker. Här avses de fall — som i vissa trakter äro vanliga — att snabbgående motorbåtar användas för uppehållande av förbindelse mellan land och fartyg, som på grund av gällande förbud måste hålla sig utanför territorialvattensgränsen. Det vill synas såsom ett naturligt komplement till att man hindrar spritfartygen att komma in på svenskt vatten, att man också hindrar dem att hava förbindelse med land. Meningen är naturligen icke, att farkoster, som användas vid tillfälliga besök å smugglarfartygen, skulle drabbas av förverkande. De subjektiva förutsättningarna skulle vara desamma som vid förverkande i andra fall av forslingsredskap.

f) Enligt utkastet skola redskap, bland annat vapen, som använts vid eller äro avsedda att begagnas vid olovlig införsel, vara förverkade, då den båt eller det fordon, vari de medförts, är förverkad.»

De i promemorian sålunda behandlade nya bestämmelserna, till vilkas innehåll jag i huvudsak ansluter mig, hava upptagits i 8 § av nu föreliggande författningsförslag. Grundtanken i de föreslagna förändringarna kan sägas vara, att forslingsredskap, som använts vid verklig smugglarfärd eller eljest vid resa, som skett i huvudsakligt syfte att företaga transport av smuggelgods, skola vara förverkade; dock att på det subjektiva området omständig-

Departement»*

chefen.

Förverkande i allmänhet.

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

heter kunna föreligga, som böra föranleda undantag från förverkandepåföljd. Såsom sådana undantag hava i författningsförslaget upptagits följande fall, nämligen: a) då varken forslingsredskapets ägare eller dess brukare eller förare haft kännedom om eller anledning misstänka redskapets användande vid olovlig införsel eller forsling; h) då forslingsredskapet efter användandet för den olovliga transporten övergått till ny ägare, som är i god tro; och c) där forslingsredskapets förverkande eljest med hänsyn till särskilda omständigheter finnes uppenbart oskäligt.

Det första av dessa undantag grundar sig på den uppfattningen, att, då varken ägare, brukare eller förare av redskapet haft skäl att misstänka dess användande vid smuggling, det skulle vara orimligt, att redskapet bleve förverkat. Av ordalagen framgår, att enbart ovetenhet om just den smugglarfärd, varom fråga är, icke skall verka friande; den bristande insikten måste omfatta, att redskapet över huv.ud användes i smuggeltrafik.

I det andra undantaget, vars innebörd icke torde behöva utvecklas, har gjorts den inskränkning, att förvärv, som sker, efter det beslag ägt rum, ej skall hindra redskapets förverkande. Det är nämligen knappast sannolikt, att i dylikt fall god tro kan föreligga, och, därest inskränkning icke gjordes, skulle tydligen utrymme lämnas för manipulationer, varigenom ett så starkt sken av god tro skulle kunna åstadkommas, att förverkandepåföljd skulle undgås.

Det under c) upptagna undantaget avser närmast det fall, att ett forslingsredskap vid smuggling eller olovlig forsling begagnats av annan än ägaren eller, där annan än ägaren ägt i dennes ställe förfoga över redskapet, brukats av en tredje person. Det är tydligt, att under sådana omständigheter fall kunna förekomma, då ett förverkande måste anses oskäligt. Man måste emellertid vid utformande av undantagsbestämmelsen fasthålla vid den allmänna utgångspunkten för ifrågavarande lagstiftning, vilket i förevarande avseende leder till att, med den utbredning som spritsmugglingen för närvarande har, det måste fordras, att vid upplåtande av automobiler eller farkoster till begagnande av annan iakttages en alldeles särskild försiktighet, på det att ett sådant redskap icke skall komma att användas i smuggeltrafikens tjänst. Brister vederbörande i sådan försiktighet, synes det icke obilligt, att han får stå risken av forslingsredskapets förlust. I det nyss återgivna utskottsuttalandet anföres såsom skäl för undantag från förverkande, att en person saknat anledning misstänka, att honom tillhörig egendom, som innehafts av annan, skulle komma att begagnas vid förövande av brott. Tager man hänsyn till de särskilda skäl, som, alldeles oavsett den förevarande lagstiftningen, numera esomoftast måste anses förefinnas att vid upplåtande av forslingsredskap taga möjligheten av redskapets eventuella användning för spritsmuggling 5. betraktande, synes utskottets beträffande smuggling av varor i allmänhet gjorda uttalande ej stå illa tillsammans med ett stadgande, som i fråga om

4»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

spritsmuggling utgår från att vid upplåtande av forslingsredskap alldeles speciell anledning att fordra försiktighet föreligger. Särskilt av dem, som sälja automobiler genom avbetalningsköp, måste det krävas, att de förvissa sig om köparens hederlighet. Erfarenheten visar nämligen, att denna form för överlåtelse av automobiler i stor utsträckning missbrukas, för att förverkandepåföljd skall undgås. Det lärer rent av förekomma, att anordning, varigenom å köpeskillingen ett mindre belopp formellt återstår oguldet, vidtages just i sådant syfte. Det bör i sista hand bliva domstolens sak att i varje särskilt fall pröva, huruvida vederbörande kan anses hava iakttagit den varsamhet vid redskapets upplåtande, som skäligen kunnat fordras av honom. Givetvis hade det varit önskvärt, om i lagstiftningen kunnat direkt angivas alla de fall, då förverkande icke bör äga rum. Det lärer emellertid i förevarande avseende icke vara möjligt att i lag uttryckligen fixera en gräns, som giver ett tillräckligt klart uttryck för vad lagstiftaren för varje särskilt fall åsyftar. Även enligt de remitterade författningsutkasten har det i sista hand överlämnats åt domstolarna att inom vissa gränser efter skälighetsprövning avgöra, huruvida förverkande skall äga rum.

Det må tillåtas mig att i detta sammanhang erinra om att enligt dansk lagstiftning' under försvårande omständigheter påföljd av konfiskation inträder beträffande det eller de befordringsmedel jämte tillbehör, som använts för smuggling eller försök till smuggling av sprit, eller som, efter det smuggling skett, användas för befordran av sprit inom landet. Undantagna från konfiskation äro dock fartyg på 30 tons nettodräktighet eller däröver. Villkor för konfiskation är icke, att ägaren av befordringsmedlet kan övertygas om att hava ägt kännedom om det ändamål, vartill befordringsmedlet är använt, utan det är tillräckligt, att omständigheterna tala emot honom (»omstamdighederne peger imod ham»). Därest konfiskation, som enligt dessa regler skolat äga rum, av en eller annan anledning icke kan ske, skall i stället redskapets värde utgivas. — I den norska och finska lagstiftningen äro motsvarande bestämmelser i vissa avseenden än strängare.

Ltöver de skärpningar, som jag nu berört, innehåller föreliggande för- förverkande slag, i huvudsaklig överensstämmelse med utkasten, utvidgningar av om- si,rskilda ,al rådet för förverkandepåföljden i tre olika hänseenden, nämligen dels så, att, då forslingsredskap på grund av att ägaren stått utanför saken icke kan dömas förverkat, den skyldige i stället skall förpliktas att utgiva redskapets värde, dels så, att mindre farkoster kunna bliva förverkade, då de användas för uppehållande av förbindelse mellan smugglarfartyg och land. oaktat farkosterna icke kunna ertappas vid olovligt ilandförande av drycker från dylika fartyg, och dels så, att tillbehör till forslingsredskap samt lös egendom såsom vapen och dylikt, som medförts för att tjäna smugglingsändamålet, skola bliva förverkade, då dylik påföljd träffar den far- Bihanq till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 184 höft. (Nr 223.)

Författnings-

utkasten.

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

kost eller det fordon, där de anträffas. I fråga om grunderna för dessa förslag tillåter jag mig att hänvisa till förenämnda promemoria. Enligt min uppfattning äro de sålunda föreslagna utbyggnaderna, särskilt vad angår de två förstnämnda punkterna, ägnade att i sin mån hålla smuggeltrafiken nere. Beträffande förverkande av mindre farkoster, som uppehålla förbindelse mellan större fartyg och land, har det från olika håll, särskilt från kusttrakterna i närheten av norska gränsen, enträget framhållits, att ett dylikt stadgande skulle vara synnerligen väl ägnat att såsom komplettering av territorialvattensförbudet bereda den yrkesmässiga spritsmugglingen allvarligt avbräck; och har tillika understrukits det för den allmänna rättskänslan och uppfattningen om statens auktoritet i hög grad kränkande däri, att ingripande icke kunnat ske mot uppehållande av dylik förbindelse, ehuru det varit uppenbart, att detsamma tjänat smugglingssyfte. Utvidgningen innebär egentligen, att farkosterna kunna bliva förverkade, ehuru de ej ertappas med spritlast ombord; redan enligt varuinförsellagen inträder förverkandepåföljd beträffande farkoster, som användas för transport av själva smuggelgodset från fartyg till land.

Strafföreläggande.

Såsom förut anförts, har en av de största bristerna i nu gällande lagstiftning på förevarande område befunnits vara, att allt för lång tid förflyter mellan brottet och straffet, till följd varav straffet förlorar i verkan och en tilltalad ofta genom att avresa från riket undandrager sig detsamma. Vid undersökning av olika möjligheter att på det speciella område, varom nu är fråga, åstadkomma sådana förhållanden, att lagstiftningens effektivitet kan i någon större grad ökas, har uppmärksamheten riktats på den form av åstadkommande av laga kraftägande beslut om straff utan domstols medverkan, som innefattas under namn av straffbesked, strafföreläggande eller dylikt. Detta rättsinstitut finnes i växlande gestalt i ett flertal andra länder, däribland i Danmark och Norge, och har det därstädes visat sig medföra mycket goda verkningar i nu avsedd riktning.

I de inom finansdepartementets lagbyrå upprättade författningsutkasten intogos även, närmast i anslutning till norsk rätt, bestämmelser, åsyftande införande av nämnda institut i fråga om brott, som avses i den föreslagna nya lagstiftningen. I förut åberopade promemoria heter det om utkasten i denna del väsentligen följande:

»Principen för de beträffande strafföreläggande i utkastet upptagna bestämmelserna är, att i mindre mål åklagaren bör kunna i stället för att stämma in saken till rätta skriftligen förelägga en misstänkt det straff och den förverkandepåföljd, vartill åklagaren anser honom hava gjort sig skyldig. Tecknar den misstänkte godkännande å dylikt föreläggande, får detta rättskraft såsom laga kraftvunnen dom; godkänner han det icke, finnes möjlighet till anställande av åtal i vanlig ordning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. 51

Fördelarna av eu dylik anordning på förevarande område .skulle vara följande: De relativt ringa bötesstraff, som det här kan bliva fråga om, verka psykologiskt starkare, då de drabba omedelbart än då de äro beroende på utgången i en framtid av en rättegång. De utländska besättningsmän, som utgöra eu stor procent av smugglarna, skulle icke lika lätt som för närvarande kunna undandraga sig straffets utkrävande, något som skulle verka i samma riktning. Den avsevärda förkortningen av tiden mellan den brottsliga gärningen och exekutionen skulle även i andra fall visa sig välgörande. Domstolarna skulle erhålla eu betydande lättnad genom att befrias från ett stort antal mål, i vilka deras verksamhet är av övervägande formell beskaffenhet. Då statsverket för närvarande er lägger 15 kronor för vart tullmål över sex, som årligen handlägges vid varje rådstufvurätt, skulle staten göra en besparing.

Mindre betänkligheter än eljest synes det böra möta att på detta område åt åklagare överlämna straffmätning; detta enär böterna ju äro ställda i visst förhållande till godsets myckenhet och då de flesta domstolar torde tillämpa en fast »taxa», så att såväl åklagaren som den tilltalade kunna vara förvissade om, att straffet skulle utmätas på samma sätt, därest saken skulle hanskjutas till domstol. Ett annat stöd för institutets införande ligger i den praxis, som, åtminstone i Stockholm, utvecklat sig i det hänseendet, att i mål, som endast röra obetydliga partier, den tilltalade vid stämningens delgivande eller redan vid beslagstillfället åt en tulltjänsteman lämnar fullmakt, innefattande erkännande av förseelsen. Det synes då snarast innebära eu fördel för den skyldige, att han, såsom med strafföreläggande, vid underskrivandet äger kännedom om det straff han underkastar sig.

Strafföreläggande lärer få den största betydelsen på de platser, såsom i Stockholm och Göteborg, där förseelser beträffande småpartier förekomma i stort antal. Betänkligheter lära därför icke behöva möta på grund därav att vid det stora flertalet andra tullmålsdomstolar vederbörande tullförvaltare är åklagare.

Strafföreläggande skulle enligt utkastet kunna ifrågakomma beträffande såväl 1 som 2 kapitlets brott. Emellertid hava i andra hänseenden starka inskränkningar gjorts i det område, där strafföreläggande skulle kunna meddelas, nämligen dels såtillvida att åklagaren icke skulle få ålägga högre böter än 300 kronor — motsvarande straffet vid en myckenhet av 15—30 liter — dels så att föreläggande icke skulle få ges, då fråga är om förverkande av forslingsredskap eller utgivande av värdet av förverkad egendom. Skälet till sistnämnda undantag har varit, att, såsom förut anförts, frågan om forslingsredskaps förverkande är beroende på subjektiva omständigheter av ganska invecklad art, och att utdömande av egendomens värde förutsätter en värdering, varom olika meningar kunna råda. Att däremot åklagaren ansetts kunna förordna om förverkande av den olovliga spriten, har berott på att dylik påföljd inträder automatiskt, då det är klart, att spriten är olovlig, varjämte må anmärkas, att enligt gällande förverkandeförordning spritdrycker av obegränsad kvantitet kunna bliva förverkade utan domstols medverkan under former, som lämna den tilltalade mindre garanti än ett strafföreläggande skulle medföra.

Ett undantag från föreläggandes likställighet med laga kraftägande dom torde behöva göras beträffande fördelningen av böter och försäljningssumman för förverkad egendom, detta då åklagaren såsom beslagare själv kan erhålla andel däri och i andra fall tvekan kan råda om vem som i visst

Processkom-

missionen.

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2:23.

fall är att anse såsom beslagare. Huru denna fråga lämpligast bör ordnas kan vara föremål för olika meningar; enklast synes vara, att den myndighet, som skall giva verkställiglietsföreskrift, d. v. s. vederbörande länsstyrelse eller generaltullstyrelsen, fastställer fördelningen. Viss analogi finnes i förverkandeförordningens 7 §.

Erforderliga bestämmelser angående redovisning samt angående åklagares befattning med föreläggande i övrigt torde kunna lämnas i administrativ ordning. Till underlättande av åklagarens arbete torde formulär till föreläggande böra tillhandahållas.

Beträffande den viljeförklaring från den tilltalades sida, som ett påtecknande av godkännande innebär, torde utan särskild bestämmelse gälla allmänna rättsgrundsatser om rättshandlings ogiltighet in. in.

Strafföreläggande skall ej förekomma, då fråga är allenast om förverkande.»

Över nu berörda del av utkasten inhämtades yttrande från processkommissionen, och har kommissionen i anledning härav anfört i hu \ udsak följande.

»Svensk lag innehåller i motsats till utländska lagstiftningar icke några bestämmelser om ett enklare förfarande i mindre brottmål. Processkommissionen anser det vara praktiskt och av behovet påkallat att möjliggöra ett summariskt förfarande i fråga om ringare brott, där gärningsmannen erkänner vad som lägges honom till last samt är villig att underkasta sig visst straff härför. I sådant syfte ämnar kommissionen i sitt betänkande förorda införande hos oss av institutet strafföreläggande. Detta institut synes ur vissa synpunkter väl lämpa sig för de brottskategorier, som i utkastet avses. Reaktionen mot brottet blir synnerligen snabb, vilket torde vara en stor fördel särskilt vid ifrågavarande brott, där den skyldige under nuvarande förhållanden lätt undandrager sig straffets utkrävande. Straffskalan är av relativt fix karaktär, varför det torde vara jämförelsevis lätt för åklagaren att föreslå ett skäligt straff.

Å andra sidan kan det icke förbises, att åklagarens rätt att ålägga straff för ifrågavarande förseelser, låt vara att åläggandet skall godkännas av den misstänkte, i särskilda fall kan leda till mindre tillfredsställande lesultat. Lagbestämmelserna äro av ganska invecklad art, vilket kan medföra svårighet för en icke kvalificerad åklagare att riktigt bedöma, huruvida och efter vilka lagrum ett visst förfarande är straffbart. En svaghet innebär det också, att åklagaren kan använda strafföreläggande i sådana fall, där han har andel i böter eller försäljningssumman för förverkad egendom. Dessa anmärkningar böra emellertid icke föranleda ett avstyrkande av institutets införande i förevarande fall. Det torde vara tillräckligt, att vissa ändringar i förslagets bestämmelser angående proceduren vidtagas.

Åklagarens föreläggande kan enligt utkastet avse böter till ett belopp av högst 300 kronor jämte — med vissa angivna undantag — påföljd av förverkande. Enligt processkommissionens mening har åklagarens befogenhet härigenom utsträckts mer än som kan anses tillrådligt. När det gällei ett obetydligt bötesstraff, torde någon betänklighet icke möta att lata aklagaren slutligen pröva frågan. Annorlunda ställer sig saken i sådana fall, där högre bötesstraff eller ekonomiska påföljder av något sa när kännbai beskaffenhet ifrågakommer. Hänsyn till rättssäkerheten synes då kräva en kontroll i någon form å föreläggandet. En sådan kontroll har processkommissionen i sitt förslag tänkt sig anordnad sålunda, att, därest den misstänkte godkänt föreläggandet, som avser böter till högre belopp än femtio kronor, frågan skall underställas rättens prövning. Rätten, som av processkommissionen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. 53

förutsattes i detta fall skola utgöras av eu ensam domare, sättes dä i tillfälle att pröva dels huruvida de av åklagaren i föreläggandet uppgivna faktiska omständigheterna innefatta ett brottsligt förfarande dels lämpligheten av det föreslagna straffet. Finner rätten betänklighet ieke möta mot föreläggandet, meddelar rätten fastställelse därå; i annat fall skall föreläggandet av rätten undanröjas. Processkommissionen anser, att en dylik underställning bör anordnas, och synes det för undvikande av tidsspillan och onödig omgång lämpligen böra ankomma å rättens ordförande att handhava prövningen.

Enligt utkastet skall ett av den misstänkte godkänt föreläggande anses lika med och lända till efterrättelse såsom laga kraft ägande dom. Ett fullständigt avskärande av talan mot strafföreläggande synes dock icke vara välbetänkt. Om de av åklagaren för den brottsliga gärningens kännetecknande i föreläggandet uppgivna faktiska omständigheterna icke innefatta något brottsligt förfarande, eller godkännandet icke uppfyller de betingelser, som erfordras för att en bindande viljeförklaring skall föreligga, eller åklagaren överträtt lagens formella föreskrifter i fråga om strafföreläggande, bör rätt till klagan stå öppen. Med tanke på sådana fall ämnar processkommissionen i sitt betänkande förorda, att den som godkänt föreläggande må genom besvär inom viss tid i hovrätten söka dess undanröjande, om vad som lagts honom till last icke är straffbart, eller om vid godkännandet förelupit sådant fel, att godkännandet bör anses ogiltigt. I förslaget synes böra intagas bestämmelse om rätt till fullföljd av talan i dessa fall. Införandet av sådan fullföljdsrätt bör dock icke föranleda uppskov med straffets utkrävande.»

Övriga myndigheter, som hörts över författningsutkasten, hava icke gjort någon erinran mot bestämmelserna om strafföreläggande. Kontrollstyrelsen understryker i sitt yttrande, att den bristande effektiviteten av bötesstraffen för olovlig rusdryckshantering till ej ringa del berodde därpå, att straffverkställigheten på grund av vederbörandes avvikande från orten ej alls kunde inträda eller åtminstone bleve undanskjuten på en längre tid. För att det nya institutet skulle erhålla verklig betydelse, krävdes alltså enligt kontrollstyrelsen, att straffet följde omedelbart på godkännande av föreläggande.

I likhet med processkommissionen och övriga hörda myndigheter vill jag icke ställa mig avvisande till det uppkomna förslaget att på nu behandlade begränsade område införa strafföreläggande. Avgörande för mitt ståndpunktstagande hava varit i huvudsak samma synpunkter som de, vilka anförts av kommissionen och i den återgivna promemorian. Det lärer vara obestridligt, att en anordning, sådan som den föreslagna, skulle medföra betydliga fördelar; jag hänvisar i sådant hänseende till vad som anförts i promemorian. Ett visst stöd för förslaget finner jag även däri, att processkommissionen tänkt sig införande av strafföreläggande såsom ett led i den blivande nya processordningen. I viss mån innebär också förslaget blott ett fullföljande av den särlagstiftning i processuellt hänseende beträffande rusdrycksbrott, som påbörjats genom förverkandeförordningen.

Den tvekan, som i vissa andra avseenden kan råda om lämpligheten av en lagändring, sådan som den ifrågasatta, torde väsentligen kunna hävas genom ett lämpligt avvägande av bestämmelserna i ämnet. I sådant hän-

Andra

myndigheter.

Departements-

chefen.

54 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

seende auser jag det största avseende böra fästas vid de av process kommissionen gjorda erinringarna. I likhet med kommissionen finner jag sålunda, att uttryckliga bestämmelser böra meddelas om en extraordinär rätt till talan angående föreläggandes undanröjande, och bestämmelserna om dylik talan synas mig böra avfattas i huvudsaklig anslutning till vad kommissionen föreslagit; till de avvikelser, som skett, återkommer jag vid specialmotiveringen. Vidare anser jag, i överensstämmelse med vad kommissionen anfört, att åklagare endast böra få meddela föreläggande angående jämförelsevis obetydliga bötesbelopp, och jag finner det sålunda knappast tillrådligt att låta åklagare kunna meddela föreläggande beträffande så höga bötesbelopp, som i utkasten föreslagits, eller intill 300 kronor. Starka skäl torde utan tvivel tala för den av processkommissionen förordade anordningen, att åklagaren skulle kunna med slutligt förbindande verkan meddela strafföreläggande allenast intill ett belopp av 50 kronors böter, samt att, då fråga vore om högre bötesbelopp, föreläggandet skulle underställas domares prövning. Med nuvarande rättegångsordning synes emellertid en dylik granskningsuppgift, som skulle tillkomma ordförande i rådhusrätt och häradshövding å landet, innebära något för dessa befattningshavares övriga ämbetsuppgifter ganska främmande. En underställning av antydd art skulle för övrigt ej blott leda till behov av utförligare protokollering utan även medföra en tidsförlust, som sannolikt i många fall icke skulle bliva obetydlig. På grund av den summariska behandling, som i allmänhet ägnas de mål, varom här är fråga, skulle med den förordade anordningen föga återstå av de med strafföreläggande avsedda fördelarna. Den föreslagna underställningen skulle för övrigt göra hela förfarandet mera invecklat, än som kan anses lämpligt beträffande ett institut, som införes för ett så begränsat rättsområde och för en så kort tid.

Det har därför förefallit mig, som om man borde söka på andra vägar tillmötesgå de önskemål, som föranlett processkommissionens yttrande i denna punkt. Detta synes kunna ske på två sätt. Främst lärer utan större olägenhet det högsta bötesbelopp, beträffande vilket föreläggande skulle kunna meddelas, kunna väsentligt nedsättas och då lämpligen bestämmas till 150 kronor. Ett straff av denna storlek torde vara det högsta, som kan tänkas normalt förekomma i den stora massan fall av olovlig införsel av eller annan olovlig befattning med smuggelsprit i mindre skala. Då ett straff av angiven höjd knappast lärer ifrågakomma, när kvantiteten spritdrycker eller vin avsevärt överstigit 10 liter, är det vidare uppenbart, att den ekonomiska betydelsen av den förverkandepåföljd, som enligt strafföreläggande skulle kunna inträffa, icke är alltför stor. — Därjämte synes man böra beakta det redan i promemorian framhållna och av processkommissionen understrukna förhållandet, att åklagare i de fall, där han själv är beslagare, kan komma att erhålla andel i böter och i försäljningssumman för förverkad egendom. Det kan uppenbarligen icke vara lämpligt, att åklagare skulle kunna med förbindande verkan genom strafföreläggande bereda sig dylika förmåner. Denna olägenhet synes emellertid effektivare än på det av kommissionen förordade sättet kunna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. 55

undanröjas genom ett uttryckligt undantag av innebörd, att åklagare icke skall äga meddela strafföreläggande, då lian själv beslagtagit de drycker, som varit föremål för den olovliga befattningen. Då tullfiskalerna i de stora städerna aldrig torde själva verkställa beslag, synes en dylik bestämmelse icke inskränka föreläggandets användande å de orter, där detsamma skulle erhålla största betydelsen och för vilka det närmast är avsett. Diiremot lärer nu åsyftade undantagsbestämmelse kunna medföra, att strafföreläggande mindre ofta kan meddelas å landsbygden och i vissa städer, där tullförvaltare är tullåklagare, något som i och för sig icke kan anses såsom ett olämpligt resultat.

I fråga om undantag i övrigt från rätten att ge strafföreläggande liksom beträffande det närmare utformandet av reglerna därom ansluter jag mig till författningsutkastens i promemorian återgivna innehåll. Vissa speciella frågor i sammanhang med införande av institutet strafföreläggande, såsom angående formerna för meddelande därav och verkställighet därå, synas vara av beskaffenhet, att bestämmelser därom lämpligen kunna meddelas av Konungen. I lagen synes emellertid ytterligare höra regleras förhållandet mellan straffföreläggande och ett, såsom följd av att föreläggandet icke godkänts, inlett domstolsförfarande. Såsom framgår av den åberopade promemorian, skall föreläggande innehålla uppmaning till vederbörande att inom viss tid inlämna påteckning om föreläggandets godkännande. Sker ej detta, kan — och bör, såvida ej nya omständigheter tillkommit — åtal anställas. Frågan är då, vilken verkan som bör tillkomma ett godkännande, vilket lämnas efter utgången av den förelagda tiden och eventuellt efter det åtal anställts. Delgivning av stämning till inställelse vid rätten torde ofta utgöra en kraftig impuls till att genom föreläggandets godkännande söka undvika rättegång. Det mest rationella på samma gång som det mest praktiska synes, bland annat med hänsyn härtill, i förevarande avseende vara, att strafföreläggande skall kunna med laga verkan godkännas, intill dess saken förevarit vid domstol. Ett under sådan tid meddelat godkännande hör alltså hava den verkan, att åklagaren återkallar sin talan eller att, om så ej sker, hans talan avvisas av domstolen. • Föreskriften om viss tid, inom vilken föreläggande skall godkännas, kommer med denna uppfattning icke att hava annan innebörd, än att åklagaren under den anvisade tiden är lagligen förhindrad att instämma talan till domstol.

Så som det svenska åklagarväsendet och sättet för indrivning av böter äro anordnade, synes det icke vara lämpligt att, på sätt som är fallet exempelvis i Norge, vidtaga någon anordning, varigenom böterna skulle komma att i regel erläggas omedelbart efter föreläggandets godkännande. Ehuru man genom att icke införa dylik bestämmelse förlorar viss tid och sålunda i någon mån riskerar, att den skyldige undandrager sig straffet, lärer alltså verkställigheten höra försiggå i överensstämmelse med den vanliga ordningen, vilket innebär, att, sedan avskrift eller dublett av föreläggandet insänts till länsstyrelsen i länet, respektive till generaltullstyrelsen, det av sådan myndighet överlämnas till veder-

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

börande indrivningsman för verkställighet. Det torde emellertid kunna förutsättas, att, med insikt om ändamålet med hela systemet med strafförelägganden, berörda myndigheter skola med största möjliga skyndsamhet behandla dylika ärenden; den tidsvinst, som uppstår därigenom, att man icke behöver avvakta först utgången av besvärstid och därefter erhållande av lagakraftbevis från hovrätten, är under alla förhållanden ganska avsevärd. Samtidigt med handläggning av ärende rörande utfärdande av vérkställighetsbeslut synes länsstyrelsen, respektive generaltullstyrelsen böra ex officio granska vad föreläggande innehåller om fördelning av ådömda böter och av värdet av förverkad egendom. Väl skall enligt förslaget åklagare aldrig lagligen kunna tillerkänna sig själv sådan andel, men det kan icke synas lämpligt, att åklagaren genom en föreskrift i föreläggandet, av vilken den, som godkänner detta, icke har något intresse, skulle kunna med slutligt förbindande verkan skipa rätt mellan olika personer, vilka var för sig göra anspråk på att vara beslagare. Någon klagorätt för beslagare över föreläggande har icke ansetts lämplig; däremot kommer naturligen länsstyrelsens, respektive generaltullstyrelsens beslut om att fastställa eller ändra här avsedd fördelning att kunna i vanlig ordning överklagas.

Vid anordnande i praktiken av ett system med strafförelägganden lärer man böra eftersträva ett enkelt och praktiskt förfaringssätt. För sådant ändamål synas blanketter till strafföreläggande böra tillhandahållas, så upprättade att det erforderliga ifyllandet inskränkes så mycket som möjligt, det vill säga till vad som är nödvändigt för utrönande av den misstänktes identitet, för klargörande av den brottsliga gärningen och av innebörden av åklagarens föreläggandebeslut. I gällande tjänstgöringsreglemente för tullverket föreskriven beslagsrapport torde emellertid, då fråga är om tullmål, icke kunna i dylika fall uteslutas, men synes det böra vara möjligt för åklagaren att, i stället för intagande i föreläggandet av beskrivning å den brottsliga gärningen, hänvisa till en föreläggandet bilagd avskrift av sådan rapport.

Särskilt förfarande beträffande egendoms förverkande.

Gällande lag- Enligt det föregående skall förverkande såväl av forslingsredskap som av stiftning, olovligen införda drycker med tillhörande kärl och emballage kunna prövas av domstol även i fall, då fråga ej är om ansvar för olovlig befattning med dryckerna men ägare eller innehavare därav är känd. Såsom redan förut antytts, tinnes emellertid för de i nu gällande förverkandeförordning avsedda fallen för närvarande stadgat ett särskilt förfarande, enligt vilket frågan om förverkande av drycker kan på ett enklare sätt bliva avgjord. Detta särskilda förfarande innebär i huvudsak följande:

Beslut om beslag meddelas i Stockholm av överståthållarämbetet, i annan stad, där poliskammare tinnes, av denna, och eljest av allmänne åklagaren i orten. Frågan om den beslagtagna egendomens förverkande går därefter ej omedelbart till prövning av domstol, utan i stället skall beslutet om be-

K un yl. Maj:ts proposition Nr 223.

slaget i viss ordning meddelas varans ägare eller innehavare eller, om sådan ej anträffas, kungöras genom annonsering. Ägaren eller innehavaren äger därpå viss tid från (lelgivningen eller kungörandet att hos den myndighet, som beslutat beslaget, anmäla missnöje med detsamma. Sker ej sådan anmälan, är varan förbruten. Om däremot inom rätt tid missnöje anmäles, har åklagaren att inom viss tid instämma vederbörande till domstol, varefter domstolen, om förutsättningarna för beslag prövas hava förelegat, förklarar varan förbruten; eljest skall beslaget gå åter. Understiger den beslagtagna varans värde 30 kronor, erfordras ej dylikt förfarande, utan i sadant fall skall varan vara förbruten, om ej missnöje anmäles inom viss angiven tid från beslaget.

Det förfarande beträffande rusdryckers förverkande, för vilket jag sålunda Departementsredogjort, synes efter de inkomna yttrandena att döma hava fungerat väl. chefen.

Då man vidare genom förfarandet kan undvika en eljest såsom följd av den nya lagstiftningen inträffande ökad belastning av domstolarna, torde alla skäl tala för dess bibehållande. Framför allt lärer anledning saknas att stadga domstolsförfarande för de fall, då ägare eller innehavare av beslagtagna drycker ej är känd eller ej kunnat anträffas — det i varuinförsellagen för sådant fall stadgade kungörelseförfarandet synes nämligen lämpligare och enklare men ändock med praktiskt taget lika stor säkerhet kunna ordnas på det i förverkandeförordningen föreskrivna sättet. Det torde också vara lämpligt att, i likhet med vad som följer av förverkandeförordningen, låta området för det extrajudiciella förfarandet omfatta även de fall, då ägare eller innehavare till dryckerna är känd men straff ej kan ådömas, ehuru det är uppenbart, att dryckerna skola vara förverkade. Förhållandet mellan domstolsförfarandet och det särskilda förfarandet skulle då bliva, att en åklagare, vilken erhållit rapport om beslag och som ej anser sig böra häva beslaget, alltid, då ägare eller innehavare av dryckerna är känd, har möjlighet att instämma saken till domstol, men att han, då han ej för talan om ansvar men finner förverkandefrågan vara uppenbar, icke skall vara nödsakad att gå denna väg utan kunna tillgripa det enklare delgivningsförfarandet med den verkan, att, om missnöje icke anmäles, dryckerna utan vidare skola vara förverkade. Är ägare eller innehavare ej känd, blir denna väg obligatorisk.

Finner i de fall, då beslut angående beslaget skall meddelas av annan myndighet än åklagare, myndigheten ej skäl att fastställa beslaget, bör åklagaren kunna instämma saken till domstol.

Det skulle kunna ifrågasättas att ombilda det särskilda förfarandet till överensstämmelse med vad som, enligt vad förut förordats, skall, då fråga är om straff, gälla rörande strafföreläggande. Skillnaden mellan de båda instituten är huvudsakligen den, att, då fråga är om straff, den tilltalades godkännande av den förelagda påföljden är förutsättning för att denna skall inträda, under det att enligt förverkandeförordningen det erfordras en viljeförklaring från vederbörande för att motsvarande påföljd icke skall in-

Gällande

lagstiftning.

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

träffa. Då sistnämnda förfarande har visst företräde i enkelhet, och då detsamma i de fall, som därmed avses, torde erbjuda tillräcklig säkerhet, synes anledning icke förefinnas att skärpa de formella kraven till överensstämmelse med vad som gäller angående strafföreläggande.

De nu gällande formerna för förverkande i särskild ordning synas alltså böra äga tillämpning även i det följande. Då den särskilda ordningen skall vara supplementär i förhållande till domstolsförfarandet, synes därav böra följa, att ett påbörjat förfarande i dylik ordning icke bör förhindra åtals anställande i saken. I stället bör, om åtal anställes, det särskilda förfarandet avbrytas och frågan om egendomens förverkande prövas i rättegången. Likaså bör den omständigheten, att viss egendom blivit förverkad efter dylikt förfarande, icke utesluta, att åtal sedermera anställes för den olovliga gärning, som föranlett beslaget. Ett sådant inpassande i det allmänna förfarandet av den särskilda ordningen för förverkande som det, för vilket nu redogjorts, torde i grunden icke innebära någon nyhet, utan därigenom synes endast hava satts i system vad som lärer hava varit avsikten redan i 1921 års förordning.

Vid lagrådsbehandlingen av förverkandeförordningen yppades på sin tid betänkligheter — utom i vad som direkt kan anses besvarat genom den föreslagna lagstiftningen — företrädesvis i två avseenden, nämligen dels beträffande förordningens förhållande till andra författningar, dels i frågan om rätt till husrannsakan. Så som förverkandepåföljden och det särskilda förfarandet nu var för sig infogats i lagstiftningen i övrigt på området, torde anledning till tveksamhet i förstnämnda hänseende icke vidare föreligga. Vad angår rätten till husrannsakan, kan tydligen den omständigheten, att förverkandepåföljd skall kunna inträda oberoende av ansvarstalan, icke i och för sig medföra, att husrannsakan skulle få ske i andra fall än då sådan rannsakan på grund av misstanke om brott är uttryckligen medgiven.

Då, såsom förut i annat sammanhang framhållits, frågan huruvida visst forslingsredskap skall vara förverkat i allmänhet kommer att vara av jämförelsevis invecklad natur, och då det vid sådana frågor ofta kommer att röra sig om relativt höga värden, bär den särskilda ordningen för förverkande icke ansetts kunna utsträckas till att gälla även beträffande förverkande av sådan egendom. Talan därutinnan skall alltså enligt förslaget alltid gå till domstol; eventuellt, om ägare eller innehavare ej är känd, efter kungörelseförfarande på sätt i 17 § första stycket varuinförsellagen stadgas. Kommer ägare eller innehavare, ehuru lagligen stämd, ej tillstädes, bör, i analogi med varuinförsellagen, domstolen ändock kunna pröva frågan om förverkande.

Ändrad bötesfördelning.

Enligt 19 § i varuinförsellagen äger, utom i visst undantagsfall, den, vilken verkställt beslag å egendom, som olovligen införts, erhålla två tredjedelar av de böter, som ådömas för den olovliga införseln, samt lika stor

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. 5!)

andel av den behållna försäljningssumman för egendomen, da denna dömes förverkad, eller, då egendomen blivit förskingrad, av belopp som jämlikt 8 § i lagen utgivits i stället för sådan egendom. Uenna beslagarens rätt är dock begränsad på det sätt, att beslagare i intet fall må utbekomma mera än 500 kronor av böternas belopp och 500 kronor av den förverkade egendomens värde. Vad som därutöver skulle belöpa å beslagaren skall i stället ställas till generaltullstyrelsens förfogande för att användas till uppmuntran av tulltjänstemän och polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig varuinförsel, eller till särskilda åtgärder för motverkande av sådan införsel. I motiveringen till fjolårets förslag i förevarande avseende anförde föredragande departementschefen, att genom skapande av en sådan fond viss frihet skulle ernås att använda medlen på det sätt, som vid varje tillfälle befunnes mest ändamålsenligt, bland annat jämväl till anskaffande av materiel för begagnande vid den olovliga varuinförselns bekämpande. I utskottsutlåtandet i denna del heter det, att givetvis starka principiella betänkligheter kunde anföras mot att över huvud tillerkänna tjänstemän ersättning i nu förevarande form för fullgörande av tjänsteplikter, att emellertid, såsom bekant vore, liknande bestämmelser funnes inom åtskilliga andra områden, samt att på grund härav och med hänsyn till såväl de omständigheter, varunder arbetet för uppdagandet av brott av ifrågavarande art måste bedrivas, som vikten av att den nya lagstiftningen med kraft tillämpades, utskottet icke ansett sig böra i denna del föreslå någon ändring i Kungl. Maj:ts förslag.

Såsom förut anförts, har i nu förevarande sammanhang ifrågasatts att i viss mån höja maximum för beslå gar andelen. I den förut omförmälda, inom finansdepartementets lagbyrå upprättade promemorian heter det härom:

»Genom varuinförsellagen borttogs den angivare enligt dittills gällande bestämmelser tillkommande andelen i böter för smugglingsbrott och försäljningssumman för förverkad egendom. Enligt vad som anförts från olika håll, har denna förändring haft en ogynnsam inverkan ifråga om möjligheten för tullmyndigheterna att komma spritsmuggling på spåren. På grund av begränsningen av beslagares rätt till bötes- och beslagsandel kan bristen på angivarandel i allmänhet icke ersättas därigenom, att beslagare avstår en del av sin andel till privata angivare. Det har varit under övervägande, vad som kan göras för åstadkommande av bättre förhållanden i nämnda hänseende. Då återinförande av angivarandel ur olika synpunkter näppeligen låter sig göra, har man stannat vid en höjning av maximum för beslagarandelarna, detta i tanke att beslagarna därigenom skulle erhålla möjlighet icke blott att ersätta enskilda angivare — vilka på detta sätt skulle kunna vara anonyma — utan även att bestrida de ganska avsevärda kostnader, som ofta erfordras för bevakning, även i fall som icke leda till beslag. Det kan emellertid tänkas, att man skulle kunna nå samma resultat genom att användandet av den enligt 19 § i varuinförsellagen konstituerade fonden till åtgärder för smugglingens bekämpande m. m. organiserades så att möjligheten och den relativa vissheten att, då anledning föreligger, erhålla bidrag ur denna fond bleve allmänt känd, samt att alla fall, då anledning till utdelning ur fonden förekommer, bleve kända för generaltullstyrelsen. På denna väg når man emellertid icke den uppmuntrande effekt, som ligger i

Författningsutkasten.

Generaltull-

styrelsen.

Departementschefen.

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

att vederbörande kan vara säker på andel i det spritparti, han anger eller lyckas uppbringa.»

Av de hörda myndigheterna har endast generaltullstyrelsen yttrat sig i denna del. Styrelsen anför:

»Här avsedda höjning av beslagarandelarna torde grunda sig på ett riktigt psykologiskt bedömande och komma att visa sig få stor praktisk betydelse. Med den sporre till ökade beslag, vilken den föreslagna bestämmelsen innebär, torde det ej behöva befaras, att de i 19 § av lagen om straff för olovlig varuinförsel omförmälda överskottsmedel skola inflyta i mindre omfattning än för närvarande utan torde snarare motsatsen vara att förvänta. Det för uppspårandet av smugglingsbrott viktiga intresset att kunna belöna angivare synes med de föreslagna bestämmelserna vara tillgodosett i dubbel måtto: dels kan det förväntas, att beslagarna finnas villiga att — eventuellt efter på förhand träffad överenskommelse — till angivare avstå någon del av de ökade beslagarandelarna, och dels kan styrelsen av i nämnda 19 § omförmälda medel — vilka lagligen få användas utan någon som helst inskränkning för 'åtgärder för motverkande av olovlig varuinförsel’ — lämna angivare lämpliga belöningar. Styrelsen vill alltså uttala sin livliga anslutning till de föreslagna bestämmelserna.»

Enligt vad jag inhämtat, hava till utgången av sistlidna januari månad till nämnda fond influtit omkring 10,000 kronor, därav omkring 3,000 kronor utdelats till tulltjänstemän såsom gratifikation eller ersättning för utgifter och utlägg för tjänsten.

Jag ansluter mig till det framkomna förslaget om höjning i förevarande fall av maximum för beslagares andelar i böter och i värdet av förverkad egendom. Då det vill förefalla, som om effektiviteten i efterspanandet av smugglare rönt ogynnsam inverkan av den genom fjolårets lagstiftning vidtagna förändringen i reglerna om bötesfördelning, synes det mig nämligen, att man i förevarande sammanhang icke bör underlåta att genom en ändring jämväl i denna punkt söka ernå bättre effektivitet. Vid detta ståndpunktstagande har jag framför allt fäst mig vid den omständigheten, att efterspanande av smugglare ofta — och däribland icke sällan i fall då spaningen blir resultatlös — kan för vederbörande tjänsteman medföra avsevärda kostnader i form av gottgörelse för transporter, ersättning till privata medhjälpare vid vakthållning, skadade kläder och dylikt. Att sådana utgifter, i den mån de icke överstiga det rimliga, böra varda ersatta, synes mig uppenbart, och frågan är endast i vilken form detta skall ske. Därvidlag anser jag visserligen, att åtskilliga fördelar äro förenade med den förra året antagna principen att skapa eu fond, ur vilken var och en borde kunna erhålla ersättning, i den mån han gjort sig förtjänt därav, under det att systemet med beslagarandelar alltid måste komma att verka i viss mån slumpvis. Emellertid bör man enligt mitt förmenande ej underskatta betydelsen av det psykologiska momentet i saken; det har nämligen bekräftats av erfarenheten, att det sporrande momentet i den, visserligen ovissa, utsikten att genom ett stort beslag kunna förvärva en avsevärd beslagarandel inne-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. (»1

bär eu starkare eggelse än vissheten att i administrativ ordning få utgifterna ersatta och möjligen något därutöver. Jag tillåter mig erinra om att förslaget icke innebär, att avsättningar till fonden icke vidare skulle förekomma; vad som av beslagarandelar överskjuter 1,000 kronor skall enligt förslaget fortfarande inflyta dit. Möjlighet kommer alltså även i framtiden att finnas att utdela ersättning och gratifikationer, där sådant finnes befogat. Den minskning i tillflödet till fonden, som skulle föranledas av förslaget, torde för övrigt väsentligen motvägas av belopp från annat håll, på sätt jag i det följande skall utveckla. Jag anser sålunda, att av böter för olovlig införsel — till riket eller till svenskt territorialvatten — samt av försäljningssumman för spritdrycker eller vin jämte emballage och forslingsredskap, som dömas förverkade i samband med dom för sådant brott, beslagare skall äga utfå intill 1,000 kronor i vartdera hänseendet.

Det återstår mig att beröra frågan om fördelning av böter, som för annat brott än nyss sagts ådömas enligt förevarande lagstiftning, samt av försäljningssumman för egendom, som annorledes än i sammanhang med domfällande för olovlig införsel förklarats förverkad. I sådant hänseende är att märka, att, då nu avsedda brott äro supplementära dels i förhållande till smugglingsbrotten och dels i förhållande till tillverknings- och renatureringsbrotten, och då i första hand, så långt det låter sig göra, straff bör ådömas för huvudbrotten, det måste tillses, att varken åklagaren eller beslagaren får större fördel, då ansvar ådömes enligt förevarande supplementära stadganden, än då någon fälles enligt nyss nämnd lagstiftning. Vidare bör tydligen beaktas, att, då fråga är om innehavarstraff, andelarna böra bliva desamma, vare sig egendomen konstateras vara olovligen införd eller olovligen tillverkad eller närmare utredning om beskaffenheten ej erhålles. Med dessa utgångspunkter torde frågan lämpligen böra lösas så, att beslagares andel bestämmes till en tredjedel med samma begränsning som nyss sagts eller till 1,000 kronor av böterna och lika mycket av försäljningssumman, samt att åklagare icke tillerkännes andel, därvid emellertid är att märka, att i de fall, då han är beslagare, han kommer att erhålla beslagarandel. Kronans andel torde på vanligt sätt böra bestämmas till en tredjedel. Återstoden, d. v. s. en tredjedel jämte vad som av beslagarens tredjedel överstiger 1,000 kronor, torde böra disponeras för avsättning dels till nyssnämnda fond och dels till de fonder, som enligt rusdrycksförfattningarna skola av vissa bötes- och beslagsandelar bildas hos överståthållarämbetet, länsstyrelser och magistrater för att användas till uppmuntran av polismän, vilka ådagalagt synnerligt nit- vid beivrande av olovlig rusdrycks- eller sprithantering. Då det är utrett, att de drycker, varom fråga är, varit olovligen införda, bör tydligen hela ifrågavarande andel gå till generaltullstyrelsens fond; i annat fall åter torde man komma närmast det rätta genom en föreskrift, att i varje fall beloppet skall delas lika mellan de båda slagen av fonder.

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Giltighetstid.

*■

Av vad jag i inledningen till mitt anförande yttrat framgår, att enligt min uppfattning den nu ifrågasatta lagstiftningen endast bör göras provisorisk och erhålla helt kort giltighet. Giltighetstiden synes mig lämpligen böra bestämmas till återstoden av innevarande samt hela nästkommande år. Lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 juli innevarande år, detta bland annat på den grund, att, såsom förut anförts, förverkandeförordningen då upphör att gälla.

Specialmotivering.

Jag övergår nu till att i vissa punkter mera i detalj redogöra för de författningsförslag, jag ämnar framlägga.

Förslaget till lag med visso bestämmelser angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin.

Uppställning. Först torde böra lämnas en kort redogörelse för uppställningen av förslaget till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin. Lagförslaget indelas i tre kapitel. Första kapitlet innehåller de bestämmelser, som avse olovlig införsel till riket eller till svenskt territorialvatten samt innehavarbrott beträffande olovligen införda drycker ävensom förverkandepåföljd beträffande dylika drycker. I detta kapitel behandlas först de särskilda straffbestämmelserna för olovlig införsel till riket, såväl vid förstagångsförbrytelse som vid upprepat brott. I kapitlet äro vidare inflyttade de bestämmelser, som ersätta den nuvarande territorialvattenslagen. Därutöver hava i kapitlet intagits fullständiga regler i de materiella hänseenden, i vilka avvikelse eller utvidgning stadgas i förhållande till varuinförsellagen, nämligen beträffande innehavarstraff, straff för bristande tillsyn å fartyg och å tåg, förverkande av olovligen införda drycker ävensom av forslingsredskap m. m. I övrigt har hänvisning skett till de delar av varuinförsellagen, vilka skola gälla utan ändring, nämligen olovlig varuinförsels förhållande till förbrytelse i tjänsten (varuinförsellagen 1 § 10 mom.), s. k. tullsvek och annat med olovlig varuinförsel likställt förfarande (samma lag 4 och 5 §§), skyldighet att gälda ersättning för förverkad egendom, som förskingrats (8 §), undersökningsrätt och husrannsakan (11—14 §§) samt tjänstemans vittnesberättelse (18 §). Mot stadganden i. varuinförsellagen svarande bestämmelser återfinnas även i 3 kap. i den särskilda lagen. Såsom framgår av lydelsen av övergångsbestämmelserna till sistnämnda lag, är alltså avsikten, att den särskilda lagen skall, kompletterad med sålunda omförmälda hänvisningar,innehålla fullständiga bestämmelser angående olovlig införsel av spritdrycker och vin, och att alltså under den tid, då den särskilda lagen gäller, varuinförsellagen icke skall tillämpas beträffande spritsmuggling, i vidare mån än hänvisning till den-

Kungl. Maj.ts proposition Nr 223. (i3

samma skett i den särskilda lagen. Andra kapitlet innehåller de bestämmelser om innehavarbrott och förverkande, som äro supplementära till rusdrycksförfattningarna i allmänhet. Därjämte avser kapitlet de fall, då det är klart, att vissa drycker varit föremål för olovlig åtgärd av något slag, men utredning icke kan vinnas om arten av den olovliga åtgärden. I tredje kapitlet hava sammanförts bestiimmelser av mera processuell natur, såsom angående laga domstol och åtalsrätt, beslag m. in. ävensom om strafföreläggande och det särskilda förfarande beträffande förverkande, som förut behandlats.

1 KAP.

1 § innehåller i form av uttryckliga stadganden samt hänvisningar reglerna l § angående straff för olovlig införsel till riket samt för försök till och delaktighet i sådant brott. I 2—4 mom. av 1 § varuinförsellagen finnas föreskrifter därom, att strängare straff skola tillämpas i vissa fall, nämligen framför allt därest förövare av olovlig varuinförsel varit beväpnad eller olovlig varuinförsel förövats i tjänsten av vissa tjänstemän eller å järnväg eller å färja, som kan medföra tåg, av någon där anställd person. I 5 mom. av samma paragraf stadgas, att, då olovlig varuinförsel förövats av tjänsteman vid tullverket eller vid lotsverket utom tjänsten, brottet skall anses begånget under synnerligen försvårande omständigheter. Vad sålunda föreskrivits bör tydligen äga tillämpning, även då olovlig införsel haft till föremål spritdrycker eller vin. Däremot har det icke ansetts nödigt att för dessa fall ytterligare höja den särskilda straffskalan.

1 6 mom. av 1 § varuinförsellagen göres ett undantag för det fall, att av omständigheterna framgår, att olovlig varuinförsel icke skett i avsikt att undandraga vara stadgad avgift till tullverket, i vilket fall straffet skall vara endast böter till visst lägre belopp. Detta undantag har, såsom saknande praktisk betydelse beträffande spritdrycker och vin, icke medtagits i lagförslaget.

Då, såsom förut anförts, den särskilda lagen om spritsmuggling är konstruerad som en utbrytning ur varuinförsellagen, erfordras tydligen särskilda bestämmelser, för att beträffande spritsmugglingen andra smugglingsbrott skola verka itererande, på sätt i varuinförsellagen stadgas. Sådan bestämmelse har upptagits i 3 mom. av 1 § i förslaget. Uttrycklig bestämmelse i motsatt riktning, d. v. s. därom att vid tillämpning av varuinförsellagen spritsmugglingen skall verka itererande på samma sätt som annan olovlig varuinförsel, synes däremot icke erfordras.

En följd av att spritsmugglingen utbrutits till ett särskilt brott lärer bliva, att, då smuggling samtidigt sker av spritdrycker eller vin och av andra varor, särskilda straff skola utmätas för de olika brotten.

2 § innehåller de mot territorialvattenslagens 1 § svarande reglerna an- 2 § gående förbud mot införsel till svenskt territorialvatten, med de ändringar beträffande tonnagegränsen och i fråga om undantag i fall av trängande nöd,

64 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

som jag förut nämnt. Ytterligare må emellertid i anledning av vad som anförts av kommerskollegium i dess yttrande nämnas följande. Kollegium erinrar om en genom Kungl. Maj:ts beslut för Sveriges del godkänd, vid den internationella samfärdselkonferensen i Barcelona år 1921 beslutad konvention och stadga rörande transiteringsfrihet och anför därom, att, på grund av undantagsbestämmelse i artikel 5 av stadgan och vad i motiven till denna undantagsbestämmelse förekommit, något hinder mot att bibehålla redan nu stadgade eller realisera nu föreslagna inskränkningar i transiteringsfriheten icke syntes föreligga, även om Sverige komme att ratificera nämnda konvention. Min ställning till denna fråga har jag haft tillfälle att utveckla förut denna dag vid anmälan av frågan om proposition (nr 176) till riksdagen med förslag till förordning angående transitering av införselförbjudna varor m. m. Vid behandling av nämnda förslag har jag nämligen anfört, att avtalsslutande stat icke vore förpliktad att medgiva transitering av varor, vilkas införsel vore förbjuden av bland annat allmänna hälso- eller säkerhetshänsyn, samt att, därest införsel ej vore helt förbjuden men inskränkning stadgad i införselrätten, motsvarande inskränkning syntes kunna göras i avseende å transiteringen. Vidare har jag anfört, att, vad särskilt anginge spritdrycker och andra alkoholhaltiga varor, vilka kunde användas såsom berusningsmedel, så framginge av de överläggningar å Barcelona-konferensen, som förekommit i samband med textens fastställande, att sagda varor tillhörde dem, vilkas transitoförsändning kunde förbjudas av allmänna hälsohänsyn. På sålunda anförda skäl ansluter jag mig till den av kommerskollegium i förevarande avseende uttalade uppfattningen.

Utom i förut berörda hänseenden överensstämmer 2 § i förslaget i allt väsentligt med 1 § i territorialvattenslagen, dock att i det undantag från förbudet, som avser genomfart genom Öresund, i anslutning till bestämmelse i tullstadgan gjorts den inskränkningen, att vattenområde inom en halv kilometer från svenska landet icke må befaras. För att förhindra vissa yppade missbruk av samma undantagsbestämmelse har därjämte stadgats, att undantaget gäller endast vid direkt genomfart genom Öresund. På sätt generaltullstyrelsen i sitt yttrande anfört, bör tydligen detta stadgande så förstås, att ett spritfartyg icke kan med stöd av undantagsbestämmelsen uppehålla sig i Öresund ända till ett par dagar utan allenast den tid, som efter föreliggande förhållanden bör åtgå för genomfart.

3 och 4 §§. 3 och 4 §§ motsvara utan saklig ändring 2 § 1 mom., 3 och 4 §§ i terri-

torialvattenslagen, dock att åt bestämmelsen om ansvar för det fall, att avsikten icke varit olovlig införsel till riket, givits en sådan lydelse,, att tydligt skall framgå, att bötesstraffet för dylikt brott, som är att anse såsom en ordningsförseelse, skall vara oberoende av dryckernas myckenhet. Jag erinrar vidare om att beträffande såväl den olovliga införseln till territorialvattnet som den olovliga införseln till riket bestämmelserna om

Kungl. Maj.ts proposition Nr 223.

(i.r>

förverkande äro utbrutna från sambandet med straffbestämmelserna och sammanförda i 7 och 8 % i förslaget.

Av lydelsen av förslagets 3 § 1 mom. första stycket framgår, att jämväl reglerna om ansvar för försök till och delaktighet i olovlig införsel till riket skola äga motsvarande giltighet, då fråga är om införsel till svenskt territorialvatten.

Generaltullstyrelsen har i detta sammanhang framhållit önskvärdheten av att i lagen direkt utsädes, att, då styrelsens tillstånd till åtals anställande skulle inhämtas, tullpersonalen skulle äga att i avbidan på styrelsens beslut kvarhålla ett fartyg och för ändamålet erhålla erforderlig handräckning av vederbörande polismyndigheter. Att märka är emellertid, att tillstånd icke erfordras för fartygs tagande i beslag, och att alltså, då förutsättningarna för sådant beslag föreligga, några särskilda bestämmelser icke erfordras, på den grund att tillstånd till åtal skall sökas. Föreligga däremot icke förutsättningar för beslag å fartyg utan endast för beslag å drycker jämte kärl och emballage, synes tillräcklig anledning icke förefinnas att föreskriva, att det fartyg, på vilket dryckerna anträffas, skall kunna kvarhållas.

I fråga om 5 §, som innehåller straffbestämmelserna för innehavarbrott 5 och 6 §§. med avseende å olovligen införda drycker, samt 6 §, som innehåller bestämmelserna om straff för bristande tillsyn å fartyg och å tåg, ävensom om ansvarighet i visst fall för andra å fartyg anställda än befälhavare, hänvisas till vad i den allmänna motiveringen anförts.

I 7 § äro sammanförda bestämmelserna om förverkande av olovligen 7 §. införda drycker.

Det enda undantag från sådan förverkandepåföljd, som stadgas, avser det fall, att av omständigheterna uppenbarligen framgår, att drycker, som införts till svenskt territorialvatten, icke varit avsedda att olovligen införas till riket.

Detta undantag svarar mot förberörda stadgande i 3 § 1 mom. andra stycket, enligt vilket lindrigare straff skall inträda i dylikt fall. Kontrollstyrelsen har i denna del anfört, att, även om det vore rimligt, att förverkandepåföljd ej drabbade drycker, som i fullt lojal avsikt fördes genom svenskt territorialvatten från ett land till ett annat, där försäljning av dryckerna vore medgiven, lagstadgandet icke borde erhålla sådan generell avfattning, att smugglare skulle kunna använda sig därav för att göra svenskt territorialvatten till bas för smuggling till annat land, där en restriktions- eller förbudslagstiftning vore gällande. Visserligen ansluter jag mig till fullo till den uppfattningen — vilken ju även legat till grund vid den av mig förut berörda Kristiania konferensen — att olika länder böra vara varandra behjälpliga, då det gäller motarbetande av spritsmugglingen. Den av kontrollstyrelsen föreslagna åtgärden i sådant syfte anser jag mig dock icke kunna förorda, utan finner jag, att samarbetet för spritsmugglingens bekämpande bör söka andra vägar. Vad nu föreliggande fråga angår, torde det emellertid, såsom jag i annat sammanhang påpekat,

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 184 höft. (Sr 223.) a

66 Kungl. May.ts proposition Nr 223.

i allmänhet förhålla sig så, att, då uppsåt att smuggla till annat land förelegat, tillika förefunnits en avsikt att, om tillfälle därtill erbjöde sig, smuggla även till Sverige, och det torde alltså i sådana fall icke ofta kunna anses »av omständigheterna uppenbarligen framgå, att dryckerna icke varit avsedda att olovligen införas till riket».

8 innehåller reglerna angående förverkande av forslingsredskap och därmed likställd egendom. För dessa regler har i huvudsak redogjorts i det föregående. Här må ytterligare framhållas allenast följande.

Då forslingsredskap vid en och samma färd anväfits för smuggling av spritdrycker eller vin och av andra varor, blir frågan om förverkande tydligen att bedöma med hänsyn till båda de olika brotten. Därvid skall naturligen, jämväl vid prövning enligt varuinförsellagen av frågan, huruvida färden varit smugglarfärd eller lasten till väsentlig del utgjorts av smuggelgods, hänsyn tagas till de forslade spritkvantiteterna.

Det under c) i 1 mom. avsedda undantaget innefattar tydligen i regel det fall, att ett forslingsredskap begagnas av någon, som genom brottslig gärning kommit i besittning av detsamma.

Av vad förut anförts framgår, att forslingsredskap skall enligt de allmänna förutsättningarna vara förverkat, även då ej drycker, som kunna bliva förverkade, anträffas därå, och även då ej någon anträffas, som kan fällas till ansvar eller bliva föremål för talan angående förverkande. Jag vill i detta sammanhang också erinra om att strafföreläggande enligt förslaget icke skall kunna meddelas, då förverkande av forslingsredskap kan ifrågakomma, samt att beträffande dylikt förverkande icke heller det särskilda förfarande, som svarar mot den i nuvarande förverkandeförordning föreskrivna proceduren, skall kunna användas.

Beträffande det förut berörda stadgandet att, då forslingsredskap på grund av ägarens ställning till saken icke kan dömas förverkat, den skyldige i stället skall förpliktas utgiva redskapets värde, vill jag i anledning av ett missförstånd, som kommit till synes i ett av de avgivna yttrandena, påpeka, att stadgandet, som numera omformulerats, endast är avsett att tillämpas för det fall, att forslingsredskap tagits i beslag och att de objektiva förutsättningarna äro sådana, som erfordras för förverkande, d. v. s., i korthet sagt, att redskapet använts vid verklig smugglarfärd. Det kan alltså icke, såsom från visst håll ifrågasatts, ifrågakomma att, då forslingsredskap icke kunnat tagas i beslag och man följaktligen icke känner det begagnade redskapets värde, i stället utdöma ett skäligt funnet belopp.

2 mom. i 8 § innehåller bestämmelserna om förverkande av farkoster, som användas för uppehållande av förbindelse mellan smugglarfartyg och land. I de remitterade utkasten hava ifrågavarande farkoster angivits allenast såsom »mindre farkoster». Då emellertid, enligt vad jag inhämtat, för uppehållande av dylik förbindelse användas icke blott vanliga s. k. motorbåtar utan även smärre fiskefartyg, torde, på det att tillämpningen av stadgandet icke skall bliva alltför snäv, höra även i förevarande fall stadgas en tonnagegräns.

Kungl. Maj ds proposition År 223. (i7

Donna gräns synes mig lämpligen, i anslutning till eu gräns, som i olika avseenden användes i tullstadgan, böra sättas till 40 tons nettodräktighet.

1 de remitterade utkasten voro i 9 § införda bestämmelser om 1'orslingsredskaps häftande för böter. Då utkasten i denna del från olika håll mötts med allvarliga invändningar oeh då bestämmelserna skulle kunna leda till en del icke önskvärda konsekvenser, har jag, ehuru stadgande i den angivna riktningen otvivelaktigt skulle hava varit till stor nytta vid motverkande av smugglingen från fartyg, icke ansett mig böra upptaga dylikt stadgande i förevarande lagförslag. Härav följer tydligen också, att jag icke ansett mig kunna upptaga det i den av doktorn Ivan Bratt ingivna promemorian väckta, vida längre gående förslaget, att rederierna skulle åläggas en betydlig straffavgift i händelse av smuggling från deras fartyg.

I 9 § hava i stället intagits de förut berörda hänvisningarna till varuinförsellagen. Beträffande hänvisningen till 12 § i nämnda lag anmärkes, att rätten till husrannsakan naturligen blir att bedöma efter de straff, som enligt den föieslagna lagen kunna följa å de olika brotten. Av hänvisningen till 8 följer, att beträffande ersättning för förskingrad egendom samma regler bliva gällande vid olovlig införsel, som enligt 11 § 4 mom. i förslaget gälla för där avsedda fall.

2 KAP.

10 och 11 §§ innehålla bestämmelserna om straff för innehavarbrott be- io och il §§, träffande olovligen tillverkade drycker samt om förverkande av dylika drycker.

1 dessa delar äro paragraferna analoga med bestämmelserna i 5 och 7 §§ för motsvarande fall beträffande olovligen införda drycker. — Därjämte innehålles emellertid i 11 § 2 mom. stadgande angående förverkande av s. k. motbokssprit för det fall, då redan enligt gällande bestämmelser i förverkandeförordningen 2 § andra stycket sådan påföljd kan inträda. Ordalydelsen har emellertid ändrats, i ändamål att det klart skall framgå, att stadgandet avser såväl det fall, då någon olovligen försålt motbokssprit, som ock det, då dylik sprit obehörigen inköpts på en för annan person utfärdad motbok.

Såsom jag tidigare anfört, avser man med förevarande lagstiftning, bland 12 §. .mildt, att med enahanda straff träffa olovligt innehav av spritdrycker och vin, som varit föremål för olovlig åtgärd, denna må hava bestått i olovlig införsel, olovlig tillverkning eller olovlig renaturering. I sistnämnda avseende anmärkes, att med olovlig tillverkning i bestraffningshänseende likställt är, enligt 22 § 1 mom. i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit och 11 § 1 inom. i förordningen samma dag angående vissa alkoholhaltiga pieparat, obehörigt avskiljande av denatureringsmedel från skattefri sprit eller alkohollialtigt preparat eller försvagande av denaturering. Därjämte avses i förevarande förslag även det fall, att det visserligen, på grund av de omständigheter, varunder drycker anträffas, och de uppgifter, som lämnas av innehavaren, m. m. är uppenbart, att dryckerna varit föremål för någon av nämnda olovliga åtgärder, ehuru det icke kan utredas för vilken. Även om det,

68 Kungl. Maj:t$ proposition Nr 223.

sådan ställningen för närvarande är, torde finnas visst skäl för antagande, att dylika mera allmänt olovliga drycker oftast faktiskt äro olovligen införda, har med hänsyn framför allt till processuella förhållanden nu avsedda drycker ansetts böra likställas med dem, om vilka man vet, att de äro olovligen tillverkade. Bestämmelser i nu angivna hänseenden hava upptagits i 12 §. I denna paragraf stadgas därjämte, att rusgivande ersättningsmedel, som varit föremål för olovlig renatureringsåtgärd, skola vara likställda med olovligen tillverkade spritdrycker. Utgångspunkten för ett sådant stadgande finnes i förverkandeförordningen. Den stadgade likställigheten innebär huvudsakligen, att de renaturerade dryckerna bliva föremål för innehavarbrott samt för beslag och förverkande. Därjämte komma bestämmelserna om strafföreläggande, om särskilt förfarande beträffande förverkande och om behandling av förverkad egendom att vinna tillämpning å egendom, som avses i 12 §>.

3 KAP.

13 och 14 §§. Frågorna om laga domstol och om åtalsrätt behandlas i förslagets 13 och 14

I 15 § i varuinförsellagen stadgas, att åtal för brott, som avses i nämnda lag, skall ankomma på tullverkets vederbörande åklagare, beslagare obetaget att, därest åklagaren vägrar åtala, underställa frågan generaltullstyrelsens prövning. I 16 § 1 mom. av nämnda lag föreskrives vidare, att mål angående brott, som avses i lagen, skall, även i det fall att straff skall bestämmas enligt allmänna strafflagen, anliängiggöras vid tullmålsdomstolen för den plats, där brottet skett eller blivit upptäckt. Där brottet skett eller upptäckts å inkommande fartyg, skall målet anhängiggöras vid tullmålsdomstolen för den plats, dit den brottslige med fartyget först ankommer eller där han eljest träffas. I 2 mom. av samma paragraf stadgas, att tullmålsdomstol är för stad, där såväl rådhusrätt som tullkammare eller på avdelningar fördelad tullförvaltning finnes, stadens rådhusrätt och för annan ort rådhusrätten i närmaste stad, där tullkammare eller tullförvaltning, som nyss nämnts, finnes, eller gränstullrätt, om sådan är närmare.

Jämlikt territorialvattenslagen äga dessa bestämmelser motsvarande giltighet i fråga om brott mot samma lag.

Tydligen finnes icke någon anledning att beträffande olovlig införsel av spritdrycker till riket eller till svenskt territorialvatten göra någon ändring i denna huvudregel. Vad åter angår laga domstol beträffande de s. k. innehavarbrotten är saken icke lika klar. Då man önskar straffa befattning med »olovlig» sprit över huvud, oberoende av om spriten är olovligen införd eller olovligen tillverkad, lärer denna fråga icke kunna lösas, utan att olägenheter av ena eller andra slaget inträda. Det kan nämligen uppenbarligen icke ifrågakomma att överföra målen angående olovlig tillverkning från allmän underrätt till tullmålsdomstol. På grund av det nära samband med efterföljande delaktighet i respektive huvudbrott, som innehavarbrottet ofta äger i de fall, då det är tydligt, av vad slag spriten är — något som gör, att det ofta först under rätte-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

(59

gången blir klart, huruvida eu tilltalad skall dömas för delaktighet i huvudbrottet eller för innehavarbrott — torde lämpligen dessa typfall böra gå till samma domstol som respektive huvudbrott: smuggling eller olovlig tillverkning. Vid sådant förhållande är det tydligen icke möjligt att generellt hänföra alla innehavarbrott till vare sig smugglingsbrottens eller tillverkningsbrottens forum. En kategorisk uppdelning av innehavarbrotten på dessa båda fora låter sig synbarligen icke heller göra med hänsyn till de fall, då utredning icke vinnes om spritens beskaffenhet. Viss frihet beträffande forum torde vid sådant förhållande icke kunna undvikas. Bestämmelserna i ämnet hava ur nu anförda synpunkter ansetts böra utformas så, att mål angående brott och förverkandepåföljd, varom sägs i 1 kap., skola gå till tullmålsdomstol — dock att mål angående innehavarbrott, som avses i 5 §, d. v. s. i vilka det är uppenbart, att spriten är olovligen införd, jämväl skola kunna instämmas till' allmän domstol — och att mål angående brott om förverkandepåföljd enligt 2 kap. skola gå till allmän domstol. Valfriheten beträffande i 5 § avsedda brott har framför allt föranletts därav att, såsom i avgivna yttranden anförts, det kan inträffa, att någon ertappas för olovligt innehav av smuggelsprit långt inne i landet, därifrån avståndet till närmaste tullmålsdomstol är betydande.

Till allmän domstol hava alltså primärt hänförts även innehavarbrott, som avses i 10 §, jämförd med 12 §, d. v. s. sådana fall, där man ej vet, huruvida spriten är olovligen införd eller olovligen tillverkad. Detta förslag har föranletts bland annat därav, att i dylika fall samband med smugglingsbrottet, i varje fall vad angår det subjektiva rekvisitet, knappast är skönjbart. Med hänsyn särskilt till att det ofta först under en rättegång lärer komma att visa sig, huruvida ett innehavarbrott är att hänföra till 5 § eller till 10 §>, eventuellt jämförd med 12 §, hava emellertid i förslaget införts sådana bestämmelser, att en domstol icke någon gång skall på grund av nyssnämnda forumregler behöva avvisa ett instämt mål angående innehavarbrott. Enligt förslaget skall nämligen såväl tullmålsdomstol som annan domstol kunna taga upp ett instämt mål angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, även om det genast eller under målets vidare behandling visar sig, att målet enligt huvudregeln bort gå den andra vägen. I samband med föreskrift i sådant hänseende hava till förenkling och undvikande av omgång intagits bestämmelser, avseende att tullmålsdomstol, respektive allmän domstol, skall kunna till behandling upptaga även ett huvudbrott med avseende å olovlig befattning med spritdrycker och vin, ehuru brottet egentligen hör till domstol av det andra slaget, samt att eu åklagare, som instämmer talan angående viss olovlig befattning med sådana drycker, skall, då omstämda handlingen eller handlingskomplexet tillika innefattar olovlig befattning, beträffande vilken domstolen enligt huvudregeln ej är behörig, kunna det oaktat samtidigt till domstolen instämma talan jämväl i sist avsedda del. Reglerna om måls upptagande vid annan domstol än det regelmässiga forum hava, i analogi med vad som för motsvarande fall föreslagits i proposition nr 3 till innevarande års riksdag med förslag till lag angående domstols behörighet i

70 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

fråga om upptagande av vissa brottmål, ansetts böra gälla allenast under förutsättning, att målets upptagande tinnes kunna ske utan men för utredningens fullständighet och att det eljest med hänsyn till kostnader och andra omständigheter finnes lämpligt.

Dylika regler hava betydelse framför allt för de fall, då såväl försäljningsförseelse som annat, här avsett brott föreligger. Redan nu hava visat sig olägenheter av att mål angående olovlig införsel och angående olovlig försäljning av samma parti rusdrycker gå till olika domstolar eller olika avdelningar av samma domstol. Efter införande av innehavarstraff kunna dylika konkurrensfall väntas bliva ganska talrika, och det har då ansetts lämpligt, att en handling eller ett handlingskomplex i alla avseenden, i vilka brottslighet föreligger, skall kunna bedömas i ett sammanhang. Bestämmelser av dylik innebörd torde icke behöva föranleda konflikt mellan olika åklagarmyndigheter eller medföra oreda i rättstillämpningen. Det är nämligen tydligt, att de föreslagna reglerna icke kunna verka rubbning i respektive åklagares skyldighet att, vid äventyr av ansvar för tjänstefel, i av dem utfärdade stämningar riktigt rubricera en åtalad gärning och icke till annan domstol än den, som enligt huvudregeln är laga domstol, instämma den sålunda rubricerade gärningen. Enda undantaget från denna regel är det nyssnämnda fallet, att en åklagare i händelse av brottskonkurrens exempelvis skall kunna stämma in till tullmålsdomstol jämte tullmål även mål angående brott, som, om det förekommit ensamt, bort gå till allmän domstol. Vad särskilt i in i e ha va rbr ot te n beträffar, torde det emellertid i praktiken sannolikt komma att gestalta sig så, att exempelvis en tullåklagare, som erhållit rapport om ett beslag, kommer att upptaga saken utom i de fall, då han är förvissad om, att spriten icke är smuggelgods.

I fråga om åtalsrätt bör huvudregeln vara den, att i mål, som primärt skola gå till tullmålsdomstol, talan skall föras av vederbörande tullåklagare, d. v. s. tullfiskal, där sådan finnes, och eljest vederbörande tullförvaltare, samt att, då mål skall gå till allmän domstol, vederbörande allmänne åklagare är rätt åklagare. Därjämte bör tydligen stadgas, att, då enligt förut berörda undantagsregler tullmålsdomstol skall kunna upptaga mål, som regelmässigt skall gå till allmän domstol, och vice versa, den åklagare, som instämt målet, skall vara behörig att fortsätta målets utförande, samt att, då åklagare instämmer talan angående gärnings brottslighet i visst avseende, han skall vara behörig att instämma talan angående gärningens brottslighet i andra avseenden, som eljest ej tillhört hans handläggning.

15 §• 15 § innehåller bestämmelserna om beslagsrätt. Enligt varuinförsellagen

skall tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, som anträffar egendom, vilken skäligen kan antagas enligt nämnda lag vara förverkad, taga egendomen i beslag. Enligt brännvinstillverkningsförordningen verkställes beslag av lands- eller stadsfiskal eller av kronobetjänt eller av person, vilken särskilt förordnats att vaka över efterlevnaden av nämnda förordning. Förstnämnda regel bör tydligen gälla beträffande spritdrycker och vin, som skäligen kunna antagas vara förverkade enligt den särskilda lagen, på den grund att de äro

Kanal. Maj:ts proposition Nr 223. .71

olovligen införda. Ä andra sidan böra tydligen, då vad i sistnämnda lag stadgas om olovlig tillverkning av drycker endast är supplementärt till brännvinstillverkningsförordningen, beträffande olovligen tillverkade drycker, som enligt den särskilda lagen skola vara förverkade, gälla samma regler angående beslagsrätt som jämlikt förordningen. Svårighet uppstår då tydligen beträffande de drycker, om vilka man icke vid den tid, då fråga om beslag uppkommer, vet, huruvida de äro olovligen införda eller olovligen tillverkade. I överensstämmelse med vad förut anförts synes denna fråga böra lösas så, att regler, överensstämmande med brännvinstillverkningsförordningens, meddelas beträffande all förverkandepåföljd på grund av 2 kap. i den särskilda lagen. Att såsom följd av en sådan regel de drycker, vilka skäligen kunna antagas vara olovligen införda, kunna bliva beslagtagna såväl i den ena som i den andra ordningen, synes icke kunna undvikas men lärer icke behöva föranleda olägenhet.

It)—18 §§ i förslaget innehålla bestämmelserna om strafföreläggande, om 16—18 §§. verkan därav samt talan däremot. Jag åberopar i dessa delar vad som anförts i den allmänna motiveringen, varjämte jag angående detaljerna tilllåter mig att hänvisa till författningstexten. Här må därjämte rörande överklagande av föreläggande nämnas följande. Viss annan formulering än' den av processkommissionen omförmälda liar kommit till användning, på den grund att föreläggande nu införes blott för ett begränsat rättsområde.

Man bör vidare hålla i sär frågan om föreläggandes giltighet och giltigheten av den enskilda viljeförklaring, som påteckning av godkännande innebär.

Talan bör tydligen kunna föras om ogiltighet, enligt allmänna rättsgrundsatser, av denna viljeförklaring, oaktat genom påteckningen ett formellt gällande föreläggande kommit till stånd. Vad angår besvärstiden, synes den böra löpa från den tid, då föreläggande i och med straffets utkrävande gjorts gällande mot vederbörande och då innebörden av hans godkännande alltså senast blivit påtaglig. — Ordalagen beträffande anställande av åtal, då föreläggande ej godkännes, äro avfattade med hänsyn till att föreläggande naturligen icke skall ges, med mindre förutsättningarna för åtal föreligga.

Självfallet kunna dock omständigheter senare tillkomma, som göra, att, sedan tiden för godkännande av föreläggande förgått, anledning till åtal icke vidare förefinnes.

I 19—24 §§ hava sammanförts vissa mera processrättsliga stadganden be- 19—24 §§. träffande egendoms förverkande, nämligen dels angående rätt att i vissa fall föra talan om sådan påföljd, oaktat ägaren icke är svarande, dels angående ett särskilt, övervägande administrativt förfarande.

I varuinförsellagen finnas icke några uttryckliga stadganden i frågan, mot vem talan angående förverkande av egendom skall riktas. Av lagens ordalydelse framgår emellertid, att, då någon fälles till ansvar för olovlig införsel eller delaktighet däri, frågan om införd egendoms eller begagnat forslingsredskaps förverkande avgöres i målet, även om den tilltalade är annan än ägaren. Anmärkas kan, att i 1907 års brännvinstillverkningsförordning intagits uttrycklig bestämmelse därom, att, om sådan förbrytelse blivit be-

73 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

gången, att redskap, mäsk, brännvin eller förvaringskärl skola dömas förbrutna, denna påföljd skall inträda, även om den, som begått förbrytelsen, icke är ägare av godset (39 § 3 mom.). Av 17 § i varuinförsellagen synes även framgå, att förverkandetalan kan föras mot forsiare av olovligen infört gods, varvid med forsiare tydligen bör likställas annan, som tagit sådan olovlig befattning med smuggelgods, att han kan fällas till ansvar enligt nämnda lag.

I nu förevarande lagförslag hava, bland annat på grund av tillkomsten av innehavarstraff och lagfästande av möjligheten av att egendom kan dömas förverkad utan samband med fråga om ansvar, ansetts böra meddelas uttryckliga regler till förekommande av ovisshet om mot vem talan om förverkande bör anställas. I sådant hänseende måste skillnad göras emellan förverkande av forslingsredskap och förverkande av annan egendom. Huvudregeln — som innehålles i 19 § andra stycket — bör visserligen i båda fallen vara, att, då fråga ej är om ansvar, förverkandetalan skall föras i främsta rummet mot ägaren men, om denne ej är känd eller ej kan med stämning anträffas, mot brukare, forslare eller annan innehavare av egendomen. Likaså bör i båda fallen, i överensstämmelse med varuinförsellagens stadgande!!, domstol kunna pröva frågan om egendomens förverkande, även då ägare eller innehavare, ehuru lagligen stämd, ej inställt sig vid rätten. Däremot böra reglerna bliva olika, då ägare eller innehavare icke är känd eller icke kunnat med stämning anträffas. Då fråga är om annan egendom än forslingsredskap, stadgas i 20 § 1 mom. första stycket, att åklagaren i sådant fall har att använda det i 20 § 3 mom. och följande paragrafer stadgade särskilda förfarandet beträffande förverkande. Är det däremot fråga om forslingsredskap, bör domstol, jämlikt stadgande i 20 § 1 mom. andra stycket, efter framställning av åklagaren, i överensstämmelse med vad i 17 § första stycket av varuinförsellagen sägs, utfärda kungörelse om beslaget och eventuellt pröva frågan, utan hinder av att ej någon anmäler sig hos domstolen.

Även för det fall att talan föres jämväl om straff, synes, då fråga är om förverkande av forslingsredskap, viss modifikation böra göras i vad som lärer följa av varuinförsellagens nyss återgivna bestämmelser, detta med hänsyn till den stora utvidgning av antalet fall, då förverkande av dylikt redskap kan ifrågakomma. Det har nämligen ansetts, att frågan om förverkande icke bör prövas, med mindre ägaren haft tillfälle att inträda som part i rättegången och värja sitt gods. Bestämmelser i sådant hänseende hava intagits i 19 § första stycket.

Det nyss avsedda särskilda förfarandet beträffande förverkande av annan beslagtagen egendom än forslingsredskap, varom reglerna hämtats från gällande förverkandeförordning och för vilket jag i den allmänna motiveringen redogjort, avhandlas i 20 § 3 inom. samt i 21—23 §§. Enligt vad jag tidigare anfört, har detta särskilda förfarande inpassats i den allmänna rättsproceduren påföljande sätt. En åklagare skall, såvida ägare eller innehavare av beslagtagna drycker är känd och kan med stämning anträffas, även då ansvarstalan ej föres, alltid hava möjlighet att till domstol instämma talan angående egendoms förverkande, men, om han finner det uppenbart, att beslagtagna spritdrycker eller

Kungl. Maj.ts -proposition Nr 223.

vin skola vara förverkade, skall han, då ansvarstalan ej föres, kunna använda sig av förverkandcförordningens särskilda förfarande. Dä ägare eller innehavare av beslagtagna sådana drycker ej är känd eller ej kunnat med stämning anträffas, skall användande av detta förfarande vara obligatoriskt. Misslyckas åklagare vid användande av nämnda förfarande, i det att vederbörande myndighet avslår av honom i sådant hänseende gjord framställning, skall han ändock äga instämma talan till domstol, om han finner skäl därtill. Anställes ej talan vid domstol och begagnar sig ej åklagaren av det särskilda förfarandet eller gör han detta men får avslag å sin framställning och instämmer ändock ej talan vid domstol, bör han häva beslaget. Då fråga här endast är om förverkandetalan utan samband med ansvarsyrkande, och då strafföreläggande icke kan meddelas i sådant fall, behöver hänsyn här ej tagas till sådant föreläggande.

I den allmänna motiveringen har framhållits innebörden av att förverkandeförfarandet sålunda infogats som ett led i den allmänna proceduren. Jag vill endast ytterligare understryka, att en av principerna för omläggningen varit, att, om över huvud i något som helst sammanhang fråga berörande beslagtagen egendom kommer inför domstol, frågan om egendomens förverkande skall slutgiltigt prövas i domstolsväg, så att den särskilda formen för förverkande ej skall kunna tillgripas subsidiärt till domstolsförfarandet. Härav bör även följa, att, såsom stadgats i 23 §, domstolsförfarande avbryter förfarande i den särskilda ordningen.

Förslaget innebär i vissa, Ifuvudsakligen formella hänseenden avvikelser från förverkandeförordningens nu gällande bestämmelser. Den mest i ögonenfallande av dessa avvikelser är den, att enligt förverkandeförordningen den åtgärd av åklagare — eller i förekommande fall överståthållarämbetet eller poliskammare ■— som inleder här avsett förfarande, är att anse såsom själva beslagsbeslutet, ehuru av vissa uttryck i förordningen synes framgå, att beslaget anses hava skett redan dessförinnan. Enligt förslaget åter föreligger beslagsbeslut i och med att varan av vederbörande beslagare tages i beslag. Det beslut, som inleder det särskilda förfarandet, bör därför anses såsom ett efter prövning av i lagen angivna förutsättningar meddelat förordnande, att beslaget skall tillsvidare bestå, vilket beslut har den innebörden, att domstolsförfarande icke kommer till stånd men att inom viss kortare tid det särskilda förfarandet skall inledas. En följd av denna konstruktion blir nyss återgivna bestämmelse därom att, sedan åklagarens framställning om dylikt förordnande avslagits, beslaget icke därigenom blir hävt, utan att därför fordras åklagarens beslut, fattat efter förnyad prövning, huruvida han bör instämma saken till domstol.

I vissa av de yttranden, som avgivits till kontrollstyrelsen i anledning av frågan om förlängning av förverkandeförordningens giltighetstid, hava framställts yrkanden om detaljändringar i olika hänseenden. Kontrollstyrelsen har ansett ändring böra föranledas allenast i en punkt. I de delar, vari kontrollstyrelsen avstyrkt nämnda ändringsförslag, delar jag kontrollstyrelsens upp-

74 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

fattning. Flertalet förslag hava för övrigt besvarats eller förfallit på grund av den ändrade ställning, som det särskilda förverkandeförfarandet erhållit i lagförslaget. Jag torde icke behöva närmare ingå på dessa frågor.

Den punkt, vari ändring föreslås av kontrollstyrelsen, är fjärde stycket av 5 § i förverkandeförordningen, där det föreskrives, att, då beslagtagen varas värde ej uppgår till trettio kronor, om förverkandepåföljd skall undgås, missnöje skall anmälas inom sextio dagar, efter det beslaget ägt rum. I anslutning till ett av polismästaren i Stockholm väckt förslag har kontrollstyrelsen hemställt, att tidsfristen i sådant hänseende måtte bestämmas till trettio dagar från det att beslut, som inleder det särskilda förfarandet, fattats angående beslaget. I överensstämmelse med detta förslag har i 21 § 2 mom. av förevarande förslag motsvarande tidrymd bestämts till trettio dagar från det förordnande meddelats, att beslaget skall bestå.

En mindre ändring innebär också det föreslagna stadgandet i 21 § 1 mom. att delgivning av meddelat förordnande alltid skall verkställas av åklagaren. Enligt gällande förordning skall nämligen delgivning ombesörjas av den myndighet, som fattat beslut angående beslaget. Med den nya ställning, det särskilda förverkandeförfarandet fått i den föreslagna lagstiftningen, har det synts lämpligare, att dylik delgivning i alla fall ombesörjes av åklagaren.

Jämväl i sista stycket av 22 §, motsvarande sista stycket i 6 § av förverkandeförordningen, har viss jämkning skett, beroende därpå att särskilt stadgande om att egendomen skall förklaras -förverkad, enligt förslaget icke erfordras i detta sammanhang.

Med hänsyn till att uttryckliga föreskrifter meddelats om att talan om egendoms förverkande skall kunna föras utan samband med ansvarstalan, synes det lämpligt att uttryckligen föreskriva, att talan mot utslag i sådant mål må fullföljas i högre rätt, på sätt som för utslag i brottmål i allmänhet är stadgat. Sådant stadgande har intagits i 24 §. Motsvarande bestämmelse finnes i förordningen den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. rörande brott mot samma förordning.

5 och 26 §§ I 25 och 26 §§ i förslaget meddelas vissa bestämmelser i formellt hänseende angående förfarande med beslagtagen egendom. Bestämmelserna i 25 § sammanhänga med de nyss återgivna forumreglerna. Då det nämligen kan komma att inträffa, å ena sidan att allmän domstol förklarar egendom förverkad på grund av smugglingsbrott, och å andra sidan att tullmålsdomstol förklarar egendom förverkad på grund av olovlig tillverkning eller därmed likställt brott, och då det vidare måste anses lämpligt, att vid den fortsatta behandlingen av ärendet, såsom egendomens försäljning och fördelning av försäljningssumman, förfares på sätt, som i allmänhet är föreskrivet om egendom, förverkad genom ifrågavarande brott, har det ansetts erforderligt att stadga, att efter det dom, på sätt här åsyftas, blivit meddelad, den förverkade egendomen skall överlämnas till den myndighet, som skolat handhava försäljningen och fördelningen, om målet gått den regelrätta vägen.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 223.

75 Tydligen böra, om detta förslag vinner bifall, motsvarande administrativa bestämmelser meddelas därom att en allmän domstol, som dömer enligt 1 kap. i lagen, skall insända utslaget till generaltullstyrelsen och att, i motsatt fall, tullmålsdomstolen skall avgiva uppgift beträffande utslag rörande brott mot 2 kapitlet.

Vad angår sättet för försäljningen av förverkad egendom göres i 26 § i föreliggande förslag skillnad mellan spritdrycker och vin — lika därmed behandlas rusgivande ersättningsmedel —, å ena, samt forslingsredskap och vad därtill hör, å andra sidan. Beträffande den förstnämnda gruppen av egendom synas bestämmelserna i 90 § 2 mom. i 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning lämpligen böra äga giltighet. I anledning av vad som av en myndighet yttrats vill jag därutinnan erinra om bestämmelsen i nämnda lagrum att, i fall beslagtagen egendoms värde är så ringa, att det ej kan anses motsvara kostnaden för forslingen, varan skall bevisligen förstöras.

Beträffande förfarande med förverkat forslingsredskap m. m. synas de i varuinförsellagen för motsvarande fall meddelade bestämmelser böra i tilllämpliga delar äga giltighet.

För bestämmelserna angående bötesfördelning, vilka finnas införda i 27 § 1 och 2 mom., har redogörelse lämnats i den allmänna motiveringen. Här återstår i denna del endast att framhålla följande. I ett av de inkomna yttrandena har föreslagits, att den fond, som enligt förevarande förslag skall användas till uppmuntran av polismän, skulle i stad, där poliskammare finnes, handhavas av denna och icke av magistraten. Ehuru detta förslag i flera avseenden synes välgrundat, torde det knappast vara lämpligt att i denna lag införa en sådan bestämmelse. Avsett är nämligen, att vad som inflyter enligt den blivande lagen, icke skall bilda någon särskild fond utan ingå i de allmänna fonderna för här omförmälda ändamål, och motsvarighet till det föreslagna stadgandet saknas i det flertal författningar, i vilka föreskrivas avsättningar till dessa fonder.

Då på grund av det särskilda förfarandet frågan om egendoms förverkande kan komma att bliva avgjord annorledes än genom domstols utslag, erfordras, i överensstämmelse med stadgande i förverkandeförordningen, föreskrift om sättet, på vilket fördelningen av försäljningssumman för dylik egendom skall fastställas. Stadgande i sådant hänseende har intagits i 3 mom. av 27 §. Där har även införts stadgande om att verkställighetsmyndigheten skall pröva fördelningen av böter, ålagda genom strafföreläggande, samt av försäljningssumman för egendom, som på grund av godkänt sådant föreläggande blivit förverkad.

Redan med nuvarande lagstiftning hava förekommit fall av konflikt mellan bestämmelserna om fördelning av försäljningssumman för förverkad egendom, i det att, exempelvis då talan förts vid en domstol om olovlig försäljning av egendom och vid annan domstol om smuggling av samma egendom, åklagaren vid förstnämnda domstol gjort anspråk på andel, som enligt ut-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

77 Den ändring, som föreslås i 1 § 1 mom., föranledes av att särbestäm- i § i och melserna för det fall, att olovlig varuinförsel haft till föremål spritdrycker 2 momeller vin, utbrutits till en särskild lag. Av denna ändring föranledes formell jämkning jämväl i 2 mom.

Den förordade ändringen i 1 § 9 mom. innebär i sak, att, jämväl då fors- i § 9 mom. lingsredskap utgjorts av dragare och fordon, förutsättning för förverkande skall vara, att redskapet begagnats i väsentligt syfte att företaga olovlig varuinförsel. I samband med frågan om förverkande av forslingsredskap på grund av spritsmuggling har jag tidigare anfört, att denna regel syntes böra enligt den särskilda lagstiftningen gälla, framför allt på grund av den stora utvidgningen av området för förverkande. Vissa skäl torde emellertid kunna anses tala för att även varuinförsellagen får motsvarande innehåll. Stöd för denna uppfattning erhålles av fall, som förekommit i praktiken.

Den föreslagna ändringen i 6 § innebär allenast, att särbestämmelserna f> §• angående spritsmuggling uteslutits. Att det oaktat spritsmugglingen bör verka itererande enligt varuinförsellagen, har jag framhållit i det föregående.

I 9 § i varuinförsellagen finnes stadgande därom att, därest beslag skett 9 och 10 §§. men för den brottsliga gärning, som föranlett beslaget, åtal icke väckes eller framställning om kungörelse icke göres inom en månad från beslagets verkställande, beslaget skall gå åter. Motsvarighet till denna bestämmelse fanns icke i tullstadgan och ej heller i det generaltullstyrelsens förslag, som låg till grund för lagstiftningen. Bestämmelsen har i tillämpningen visat sig medföra betydande olägenheter. Särskilt från Norrland har anförts, att det på grund av den långsamma postgången ofta visat sig omöjligt att inom den föreskrivna tiden medhinna såväl insändande av beslagsrapport som den utredning, som erfordras, innan åtal anställes, samt delgivning av stämning. Det har från olika håll anförts såsom ett önskemål, att ifrågavarande bestämmelse måtte utgå, och, då densamma icke synes föranledas av något väsentligt behov men tydligen kan bliva hinderlig vid tillämpningen av den skärpta spritsmugglingslagstiftningen, har jag ansett mig böra i detta sammanhang föreslå, att bestämmelsen får utgå. Jag vill erinra om att korrektiv mot sakens förhalning från åklagarens sida finnes bland annat i bestämmelsen att fråga om beslag skall, intill dess saken varit före vid domstol, kunna dragas under generaltullstyrelsens prövning. Av den föreslagna åtgärden föranledes även jämkning i 3 mom. av 10 §.

Jämväl i 12 § synes böra göras viss mindre ändring, innebärande komplet- 12 §< tering av förteckningen å de myndigheter, som skola kunna giva förordnande om husrannsakan. Då anledning synes icke hava funnits att icke i denna förteckning upptaga chef för polisväsendet i stad, där polisväsendet är skilt från åklagarmyndigheten, eller kustbevakningsinspektör och chef för kustbevaknings- eller gränsbevakningsdistrikt vid tullverket, hava nu nämnda befattningshavare införts i förteckningen.

78 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

22 §. Till innevarande års riksdag kommer att framläggas förslag om ändrade grunder för tobaksbeskattningen. Enligt det förslag, jag i sådant avseende har för avsikt att framdeles anmäla, skall den tull, som för närvarande utgår för tobaksvaror av olika slag, utom beträffande arbetad tobak, som medföres av resande, icke vidare utgå utan ersättas med tobaksskatt. Varuinförsellagen avser endast olovlig införsel — d. v. s. införsel utan behörig tullangivning — av tullpliktiga varor. Då flertalet tobaksvaror icke längre skola vara tullpliktiga, ehuru varorna i införselhänseende — på grund av att även framgent särskild avgift, ehuru i form av tobaksskatt, kommer att upptagas i samband med införseln — komma att vara likställda med tullpliktiga varor, erfordras uppenbarligen särskild bestämmelse av innebörd, att tobaksvaror, ehuru icke tullpliktiga, skola i de avseenden, som behandlas i varuinförsellagen, vara likställda med tullpliktiga varor. I sådant hänseende behövliga föreskrifter synas lämpligen kunna införas såsom eu ny paragraf i varuinförsellagen med ordningsnummer 22, och torde förslag därom böra upptagas i detta sammanhang.

Enligt nämnda lag är straffet ställt i förhållande till de å den olovligen införda varan belöpande tullavgifter. Då, såsom nämnt, tullavgift i regel icke vidare kommer att utgå för tobaksvara, måste tydligen denna bestämmelse ersättas med en annan, som lämpligen bör sätta straffet i relation till varans myckenhet. Med utgångspunkt från de för närvarande utgående tullavgifterna för tobak och de sålunda faktiskt gällande skattesatserna har straffskalan föreslagits till lägst 2, högst 10 kronor per kilogram av den olovligen införda myckenheten, detta då fråga är om olovlig införsel av oarbetad tobak och tobaksmjöl. Beträffande annan tobak bör, även då den smugglande icke är resande, i överensstämmelse med vad som för närvarande gäller enligt 1 § 7 inom. i varuinförsellagen, till grund för straffet läggas den tullavgift, som skulle hava utgått, därest resande infört varan.

I anslutning till införandet av nämnda 22 § bör 1 § 7 mom., som innehåller bestämmelserna om straffets beräkning, då annan än resande inför tobaksvara, utgå.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att på grund av den i vissa trakter betydliga tobakssmugglingen det ifrågasatts att låta den skärpta lagstiftning, som nu behandlas, omfatta även tobaksvaror. Då jag ej nu upptagit detta förslag, har det varit dels på den grund att utbredningen av tobakssmugglingen icke är så stor och verkningarna därav på folkmoralen icke så starka, som fallet är beträffande spritsmuggling, varför de mycket stränga åtgärder, som nu föreslås, icke kunna anses tillfullo betingade av tobakssmugglingen, dels ock att fjolårets riksdag avböjde då framlagt förslag att inrymma tobakssmugglingen under den för smuggling av spritdrycker föreslagna, strängare straffskalan. Tydligt är emellertid, att statsmakterna i fortsättningen böra hava sin uppmärksamhet riktad på den utveckling, tobakssmugglingen kan erhålla.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

79 De i varuinförsellagen sålunda föreslagna ändringarna hava ansetts vara av natur att böra göras definitiva. Det förutsattes nämligen, att så länge över huvud särbestämmelser erfordras för det fäll att olovlig varuinförsel haft till föremål spritdrycker eller vin, dessa särbestämmelser komma att bliva av den omfattning, att de lämpligast, på sätt i förevarande förslag skett, böra upptagas i en särskild lag.

Förslaget till förordning angående förverkande i visst fall av spritdrycker

och vin.

Tidigare har anförts, att den i 1 § i gällande förverkandeförordning befintliga bestämmelsen om förverkande av rusdrycker, som anträffas bos den, vilken dömes till ansvar för fylleri, ansetts böra brytas ut till en särskild förordning. Skälen härför hava varit i huvudsak följande. Såväl år 1921 som år 1922 anförde lagrådet vid behandlingen av förslaget till förverkandeförordning, att ifrågavarande bestämmelser uppenbarligen rätteligen hörde hemma i strafflagens 18 kapitel och att det näppeligen kunde försvaras att i en permanent lagstiftning bibehålla bestämmelserna i förverkandeförordningen. Emellertid har 1920 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om utredning angående revision av gällande lagbestämmelser mot fylleri och dryckenskap samt framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. I utskottsutlåtandet i frågan, vilket åberopades i nämnda riksdagsskrivelse, hade anförts, bland annat, att det vore önskvärt, att erforderlig höjning av den i 18 kap. 15 § stadgade bötessatsen för fylleri ägde rum. I yttranden, som avgivits i anledning av denna riksdagsskrivelse, hava flera myndigheter ifrågasatt, att bestämmelserna om fylleriansvar borde utbrytas ur strafflagen och anslutas till rusdryckslagstiftningen.

Enligt vad jag inhämtat, kommer visserligen icke förslag i anledning av nämnda riksdagsskrivelse att föreläggas innevarande års riksdag, men frågan torde dock utan längre uppskov komma under behandling. Det kan vid sådant förhållande tydligen knappast vara lämpligt att nu göra en utvidgning av ett stadgande i strafflagen, vars utbrytande därur ifrågasättes. Å andra sidan har det ansetts uppenbart, att förevarande förverkandepåföljd icke har sådant samband med de förverkandebestämmelser, som i övrigt i det föregående berörts, att det kan vara lämpligt att inflytta bestämmelserna om densamma i den särskilda lagen. Nu anförda omständigheter hava föranlett den anordningen, att stadgandena om ifrågavarande förverkandepåföljd utbrutits till en särskild förordning med en begränsad giltighetstid av samma längd som den, vilken föreslås för den särskilda lagstiftningen, detta i ändamål att sedermera frågan om föreskrifternas sammanförande med stadgandena angående fylleriansvar — vare sig i strafflagen eller i särskild lagstiftning — ånyo skall upptagas till bedömande.

I sak innebär den föreslagna särskilda förordningen icke någon ändring mot vad som för närvarande gäller. Det har tydligen varit erforderligt

Ikraft-

trädande.

80 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

att i förordningen intaga bestämmelser om förfarande med förverkad egendom, i anslutning till vad som för närvarande gäller enligt förverkandeförordningen.

Departementschefen uppläser härefter de av honom omförmälda förslagen till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, till lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel samt till förordning angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin av den lydelse, bilagorna 1, 2 och 3 vid detta protokoll utvisa, samt hemställer, att för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler lagrådets utlåtande över förslagen måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall.

Ur protokollet:

Robert Borgström.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

81 Bilaga 1.

Förslag

till

las; med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap.

Om olovlig införsel av spritdrycker och vin, så ock om olovlig befattning med spritdrycker och vin, som olovligen införts.

Olovlig införsel till riket.

1 *.

1 mom. Var, som utan behörig tullangivning till riket inför spritdrycker eller vin, straffes för olovlig varuinförsel med böter till belopp motsvarande lägst åtta, högst tjugu kronor för liter av de olovligen införda dryckerna, dock minst trettio kronor, eller med fängelse i högst ett år. Sker den olovliga införseln i större omfattning eller yrkesmässigt, må till straffarbete i högst ett år dömas.

2 mom. Om straffhöjning i vissa fall samt om ansvar för försök till och delaktighet i brott, som avses i 1 mom., skall gälla vad som finnes stadgat i 1 § 2—5 mom., 2 § och 7 § första stycket i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel.

3 mom. Förövas olovlig införsel av spritdrycker eller vin av den, som en eller flera gånger fällts till straff för enahanda förbrytelse, eller av den, som två eller flera gånger undergått straff för olovlig införsel av andra varor än spritdrycker och vin, skall till fängelse eller till straffarbete i högst två år dömas. Har införseln skett i allenast ringa omfattning, må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, dömas till böter efter den i 1 mom. stadgade grund.

Olovlig införsel till svenskt territorialvatten.

2 §.

1 mom. Spritdrycker och vin må icke med farkost av mindre nettodräktighet än tvåhundrafemtio ton införas från internationellt eller utländskt område till svenskt territorialvatten; ägande dock generaltullstyrelsen för särskilda fall medgiva undantag från detta förbud.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 184 höft. (Nr 223.)

(i

82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må Konungen beträffande farkoster av större nettodräktighet, än nu sagts, meddela motsvarande förbud att gälla i fråga om införsel till visst område av svenskt territorialvatten.

2 mom. Förbud, som i 1 mom. avses, skall icke utgöra hinder för införsel till svenskt territorialvatten av spritdrycker och vin:

a) då dryckerna äro att hänföra till skeppsproviant för den farkost, med vilken de forslas, eller tillhöra med farkosten följande resande eller ombord å densamma anställda personer, allt i den mån dryckerna prövas icke överstiga behovet under resan eller dryckerna eljest enligt gällande stadgande må av den resande för eget bruk till riket införas; samt

b) vid direkt genomfart genom Öresund mellan Falsterbo rev och Kullens fyr från internationellt eller utländskt område till annat sådant område; dock att vattenområde inom en halv kilometer från svenska landet icke må befaras.

3;§.

1 mom. Bryter någon mot förbud, som avses i 2 §, straffes såsom för olovlig införsel till riket.

Framgår uppenbarligen av omständigheterna, att avsikten icke varit att olovligen införa dryckerna till riket, må dock dömas allenast till böter, högst femhundra kronor.

2 mom. Åtal för förbrytelse, som avses i 1 mom., må ej äga rum, med mindre generaltullstyrelsen giver lov därtill.

4 §.

Utan hinder av föreskrifterna i gällande tullstadga äger tulltjänsteman, där honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder, å farkost företaga den visitation, som oundgängligen erfordras för utrönande, huruvida mot förbud, som avses i 2 §, spritdrycker eller vin medföras å farkosten.

Olovlig befattning med spritdrycker och vin, som olovligen införts, m. m.

5 §.

1 mom. Var som, utan att hava sådan del i olovlig införsel av spritdrycker eller vin, att han må därför fällas till ansvar såsom gärningsman eller delaktig, för egen eller annans räkning förvärvar, forslar, döljer eller förvarar spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen hava olovligen införts, straffes, med mindre han kan göra sannolikt, att han icke ägt kännedom om eller anledning misstänka, att dryckerna olovligen införts, med böter till belopp motsvarande lägst fem, högst femton kronor för liter av de drycker, med vilka han tagit sådan olovlig befattning, dock minst tjugu och högst femtusen kronor, eller med fängelse i högst ett år.

2 mom. Lika med brott, som avses i 1 mom., anses försök därtill.

Angående delaktighet i brott, varom i 1 mom. förmäles, skall vad i 7 § första

stycket i lagen om straff för olovlig varuinförsel finnes stadgat äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

6 §.

1 mom. Finnas å fartyg eller å tåg spritdrycker eller vin så förstuckna eller undandolda, att olovlig införsel därav till riket uppenbarligen är tillämnad, skall fartygets eller tågets befälhavare, där ej enligt annan bestämmelse i denna lag strängare påföljd skall ådömas honom, för bristande tillsyn över fartyget eller tåget straffas med böter till belopp motsvarande högst fyra kronor för liter av dryckerna, dock lägst tio kronor. Till ansvar, som nu sagts, må dock icke dömas i det fall, att å passagerarfartyg eller å tåg spritdrycker eller vin anträffas förstuckna eller undandolda på plats, vilken är upplåten till medföljande resandes personliga begagnande, eller då befälhavaren gjort vad på honom ankommit för att förhindra dryckernas olovliga införande.

Föreligger skälig anledning antaga, att fartygets eller tågets befälhavare haft kännedom om åtgörande, som ovan sagts, straffes såsom för olovlig införsel av dryckerna.

2 mom. Där å fartyg i trafik mellan inrikes orter spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen hava till riket olovligen införts, påträffas under sådana omständigheter, att fartygets befälhavare skäligen bort misstänka, att olovlig forsling av dryckerna tillämnats eller ägt rum, skall befälhavaren, där ej enligt annan bestämmelse i denna lag strängare påföljd skall ådömas honom, för bristande tillsyn över fartyget straffas med böter till belopp motsvarande högst tre kronor för liter av dryckerna, dock lägst tio kronor.

Föreligger skälig anledning antaga, att befälhavaren ägt kännedom om förhållande, som i första stycket avses, skall befälhavaren, där ej enligt annan bestämmelse i denna lag strängare påföljd skall ådömas honom, straffas såsom för olovlig forsling av dryckerna.

3 mom. Vad i 1 mom. andra stycket och 2 mom. andra stycket stadgas angående ansvar i vissa fall för befälhavare å fartyg skall äga motsvarande tillämpning beträffande annan å fartyg anställd person än befälhavare.

Förverkande m. m.

7 §.

Påträffas spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen hava olovligen införts, skola dryckerna vara förverkade, evad någon fälles till ansvar för olovlig befattning därmed eller ej; dock att sådan påföljd icke skall inträda, där av omständigheterna uppenbarligen framgår, att drycker, som införts till svenskt territorialvatten, icke varit avsedda att olovligen införas till riket.

Där enligt vad sålunda stadgats drycker skola vara förverkade, skola tillika kärl och emballage, vari de förvaras, vara förverkade.

8 §.

1 mom. Har vid olovlig införsel av spritdrycker eller vin i annat fall, än i 3 § 1 mom. andra stycket sägs, eller har vid olovlig forsling, som i 5 § avses,

84 Kungl. May.ts proposition Nr 223.

nyttjats farkost av mindre nettodräktighet än tvåhundrafemtio ton eller dragare och fordon eller annat forslingsredskap, skall, evad ansvar för brottet ådömes eller ej, forslingsredskapet vara förverkat, därest det forslade godset till väsentlig del utgjorts av olovligen införda spritdrycker eller vin, eller därest den färd, vid vilken redskapet nyttjats, eljest måste antagas hava ägt rum i väsentligt syfte att företaga olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin.

Påföljd av förverkande, varom nu sagts, skall dock icke inträda:

a) där det göres sannolikt, att varken forslingsredskapets ägare eller dess brukare eller förare haft kännedom om eller anledning misstänka redskapets användande vid olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin; eller

b) då äganderätten till forslingsredskapet, efter dess användande för den olovliga införseln eller forslingen men innan beslag skett, genom överlåtelse övergått till annan och det göres sannolikt, att den nye ägaren icke vid tiden för förvärvet ägt kännedom om eller anledning misstänka redskapets olovliga användande; eller

c) där forslingsredskapets förverkande eljest linnes uppenbart oskäligt med hänsyn till särskilda omständigheter, såsom bristande möjlighet för ägaren, eller, då annan ägt i ägarens ställe förfoga över forslingsredskapet, för denne, att förebygga redskapets olovliga användande.

Kan på grund av förhållande, varom under a), b) eller c) här ovan sägs, forslingsredskapet ej dömas förverkat, skall, där någon dömes till ansvar för brottet, den skyldige i stället förpliktas utgiva forslingsredskapets värde.

2 mom. Farkost av mindre nettodräktighet än fyrtio ton, vilken användes för befordran av personer, proviant, post eller dylikt till eller från fartyg eller eljest för uppehållande av förbindelse mellan fartyg och land, skall, därest fartygets resa uppenbarligen skett i syfte att företaga eller främja olovlig införsel av spritdrycker eller vin, vara underkastad beslag och dömas förverkad, ändå att farkostens ägare, brukare eller förare icke kan dömas till ansvar för olovlig införsel eller forsling av dylika drycker; dock skall vad i 1 mom. andra stycket stadgas angående undantag från påföljd av förverkande äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Där enligt vad i 1 eller 2 mom. stadgas forslingsredskap skall vara förverkat, skola tillika därtill hörande och å forslingsredskapet anträffade inventarier vara förverkade, så ock andra redskap samt vapen, där de anträffas å forslingsredskapet och uppenbarligen använts vid eller medförts

syfte att användas vid olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin eller olovligt uppehållande av förbindelse mellan fartyg och land; och skall vad i denna lag stadgas om förverkat forslingsredskap äga motsvarande tillämpning å nu nämnda redskap och vapen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

9 *.

Vad i 1 § It) inom., 4, 5 och 8 §§, 11—14 §§ samt 18 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel stadgas skall äga motsvarande tillämpning, då fråga är om brott, som avses i detta kapitel, eller om egendom, som på grund av stadgande i detta kapitel skall vara förverkad.

2 kap.

Om olovlig befattning med spritdrycker och vin, som icke avses i 1 kap.

10 §.

1 mom. Var som, utan att liava sådan del i olovlig tillverkning av spritdrycker eller vin, att han må därför fällas till ansvar såsom gärningsman eller delaktig, för egen eller annans räkning förvärvar, forslar, döljer eller förvarar spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen hava olovligen tillverkats, straffes, med mindre han kan göra sannolikt, att han icke ägt kännedom om eller anledning misstänka, att dryckerna olovligen tillverkats, med böter till belopp motsvarande lägst fem, högst femton kronor för liter av de drycker, med vilka han tagit sådan olovlig befattning, dock minst tjugu och högst femtusen kronor, eller med fängelse i högst ett år; och skola därjämte dryckerna vara förverkade tillika med kärl och emballage, vari de förvaras.

2 mom. Lika med brott, som avses i 1 mom., anses försök därtill.

Angående delaktighet i brott, varom i 1 mom. förmäles, skall vad i 7 §

första stycket i lagen om straff för olovlig varuinförsel finnes stadgat äga motsvarande tillämpning.

11 $.

1 mom. Påträffas spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen hava olovligen tillverkats, skola dryckerna vara förverkade, ändå att icke någon jämlikt denna lag eller annan författning fälles till ansvar för olovlig befattning därmed.

2 mom. Vad i 1 mom. stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande spritdrycker och vin, vilka, utan att hava olovligen införts eller olovligen tillverkats, uppenbarligen åtkommits genom olovlig överlåtelse av dryckerna eller av inköpsrätt till dryckerna, dock endast för så vitt dryckerna anträffas under sådana omständigheter, att det tillika är uppenbart, att de äro avsedda att i befintligt eller förarbetat skick olovligen avyttras.

3 mom. Där enligt vad i 1 eller 2 mom. sägs spritdrycker eller vin skola vara förverkade, skola tillika kärl och emballage, vari de förvaras, vara förverkade.

4 mom. Förskingrar någon egendom, som enligt vad i detta kapitel sägs skolat dömas förverkad, gälde dess värde.

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

12 §.

I de avseenden, varom i denna lag stadgas, skall lika med olovlig tillverkning anses obehörig åtgärd i syfte att avskilja denatureringsmedel eller försvaga denaturering, och skola lika med drycker, vilka uppenbarligen hava olovligen tillverkats, anses spritdrycker samt rusgivande ersättningsmedel därför, med vilka uppenbarligen vidtagits obehörig åtgärd, som nyss sagts, så ock spritdrycker och vin, vilka uppenbarligen hava antingen olovligen införts eller olovligen tillverkats eller varit föremål för sådan obehörig åtgärd, utan att dock arten av det olovliga förfarandet kan utrönas.

3 kap.

Om rättegången.

Laga domstol.

13 §.

1 mom. Mål angående brott, varom i 1 kap. sägs, skall anhängiggöras vid den domstol, som jämlikt 16 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel är tullmålsdomstol för den plats, där brottet skett eller blivit upptäckt, eller, där brottet skett eller upptäckts å inkommande fartyg, vid tullmålsdomstolen för den plats, dit den brottslige med fartyget först ankommer eller där han eljest träffas; dock att mål angående brott, som avses i 5 §, samt angående egendoms förverkande på grund av sådant brott jämväl må anhängiggöras vid allmän domstol.

Mål angående förverkande av egendom eller utgivande av egendoms värde, på grund av vad i 1 kap. stadgas, skall, där talan om ansvar ej föres, anhängiggöras vid tullmålsdomstolen för den plats, där beslag skett.

2 mom. Mål angående brott, som avses i 2 kap., eller angående förverkande av egendom eller utgivande av egendoms värde, på grund av vad i samma kapitel stadgas, skall anhängiggöras vid allmän domstol.

3 mom. Finnes, där mål angående olovlig befattning med spritdrycker eller vin anhängiggöres eller anhängiggjorts vid tullmålsdomstol, den påtalade gärningen utgöra eller, jämte annat, innefatta sådan olovlig befattning med dylika drycker, i fråga varom talan bort anhängiggöras vid allmän domstol,

eller finnes, där mål angående olovlig befattning med spritdrycker eller vin anhängiggöres eller anhängiggjorts vid allmän domstol, den påtalade gärningen utgöra eller, jämte annat, innefatta sådan olovlig befattning med dylika drycker, i fråga varom talan bort anhängiggöras vid tullmålsdomstol,

äger ändock den domstol, där målet anhängiggöres eller anhängiggjorts, upptaga gärningen i dess helhet till bedömande, därest det finnes kunna ske utan men för utredningens fullständighet och det eljest med hänsyn till kostnader och andra omständigheter finnes lämpligt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. 87

A talsrätt.

14 §.

Talan 1 mål, som 1 denna lag avses, utföres vid tullmålsdoinstol av tullverkets vederbörande åklagare, beslagare dock obetaget att, därest åklagare vägrar åtala, underställa frågan general till Istyrelsens prövning, samt vid allmän domstol av vederbörande allmänne åklagare.

Beslag.

15 §.

1 mom. Tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, som anträffar spritdrycker eller vin, vilka skäligen kunna antagas vara förverkade på den grund att de äro olovligen införda, skall taga dryckerna i beslag tillika med kärl och emballage, vari de förvaras.

Vad sålunda stadgats skall gälla jämväl med avseende å forslingsredskap, som skäligen kan antagas enligt denna lag vara förverkat.

2 mom. Beslag å spritdrycker eller vin, som skäligen kunna antagas vara förverkade på den grund att de äro olovligen tillverkade, verkställes av lands- eller stadsfiskal eller av kronobetjänt eller av person, vilken särskilt förordnats att vaka över efterlevnaden av gällande förordningar angående tillverkning av brännvin och angående försäljning av rusdrycker. Beslag skall, där så ske kan, göras i två vittnens närvaro, och skall innehavaren av vad som tages i beslag eller, om han är frånvarande, hans ombud på stället eller någon av hans husfolk tillsägas om beslaget.

3 mom. Då egendom tagits i beslag i den ordning, som avses i 1 mom., åligger det beslagaren, där han icke själv äger anställa åtal, att ofördröjligen anmäla förhållandet hos vederbörande åklagare, vilken har att pröva, huruvida beslaget skall äga bestånd. Prövas beslaget skola bestå, åligger det åklagaren att så snart ske kan väcka talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande eller förfara på sätt i 16 eller 20 § sägs. Innan domstol haft tillfälle att pröva beslag eller strafföreläggande, varom i 16 § sägs, godkänts eller förordnande, som avses i 20 §, blivit meddelat, må den, som drabbats av beslaget, kunna hos generaltullstyrelsen påkalla beslagets hävande.

Angående förfarande med egendom, vilken tagits i beslag i den ordning, som avses i 1 mom., skall vad i 10 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel finnes stadgat äga motsvarande tillämpning.

4 mom. Då egendom tagits i beslag i annan ordning, än som avses i 1 mom., men ärendet på grund av sakens beskaffenhet överlämnas till tullverkets åklagare, så ock då mål förvisas från allmän domstol till tullmålsdomstol, skall den beslagtagna egendomen överlämnas till den tullförvaltning, dit den bekvämligast kan föras, och skall med egendomen vidare förfaras på sätt i 10 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel stadgas.

88 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Strafföreläggande.

16 §.

•

1 mom. Misstankes någon för sådan olovlig befattning med spritdrycker eller vin, som avses i denna lag, må vederbörande åklagare, om han anser den misstänkte hava gjort sig förvunnen till böter, högst ettliundrafemtio kronor, i stället för att utfärda stämning, till godkännande förelägga den misstänkte det straff och den påföljd av förverkande, som åklagaren anser böra följa å brottet.

Vad sålunda stadgats skall icke äga tillämpning, då förverkande av forslingsredskap eller gäldande av värdet av sådant redskap eller av arman egendom kan ifrågakomma.

Ej heller må åklagare meddela föreläggande på grund av olovlig befattning med drycker, vilka han själv tagit i beslag.

2 mom. Föreläggande, som avses i 1 mom., skall avfattas skriftligen och innehålla:

a) uppgift om den brottsliga gärningen, med angivande såvitt möjligt av tid och ort för dess förövande samt av övriga omständigheter, som erfordras för att känneteckna densamma, ävensom av gärningens rättsliga beteckning och det eller de lagrum, som åberopas;

b) uppgift å egendom, som tagits i beslag;

c) uppgift å det bötesbelopp och den påföljd av förverkande, som föreläggas den misstänkte, ävensom å den fördelning av böterna och av behållna försäljningssumman för förverkad egendom, som åklagaren anser böra tillämpas; samt

d) anmaning till den misstänkte att, därest han erkänner sig skyldig till gärningen och underkastar sig straff och påföljd enligt föreläggandet, göra påteckning därom å föreläggandet och, därest detsamma ej omedelbart godkännes, inom viss tid, som, där ej särskilda omständigheter föreligga, ej må sättas kortare än tre eller längre än tio dagar, återställa detsamma till åklagaren.

3 mom. Föreläggande skall delgivas den misstänkte omedelbart, om bon är tillstädes vid utfärdandet, och eljest i den ordning, som angående delgivning av stämning är stadgad.

17 §.

1 mom. Har strafföreläggande godkänts av den misstänkte, skall föreläggandet, utom i avseende varom sägs i 27 § 3 mom., anses lika med och lända till efterrättelse såsom laga kraftägande dom; vederbörande dock obetaget att angående undanröjande av föreläggandet föra sådan talan, som i 18 § sägs.

Återställes ej föreläggande, försett med påteckning om godkännande, inom den föreskrivna tiden, anställes åtal i vanlig ordning.

89 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Utan hinder av att åtal anställts må, intill dess målet förevarit vid domstol, godkännande av föreläggande med laga verkan lämnas.

2 mom. Närmare bestämmelser angående meddelande och verkställighet av strafföreläggande in. m. meddelas av Konungen.

18 §.

1 mom. Förmenar någon, som godkänt strafföreläggande, att sådant ej rätteligen kunnat meddelas för gärning, som i föreläggandet lagts honom till last, eller att hans godkännande är att anse såsom ogiltigt, äger han i den ordning, som för överklagande av utslag i brottmål i allmänhet är stadgad, hos hovrätten söka föreläggandets undanröjande.

Talan, som i första stycket avses, föres inom trettio dagar, efter det åtgärd för indrivning av böterna vidtagits hos den tilltalade.

Angående förfarandet i mål rörande sålunda förd talan gäller vad i allmänhet är stadgat om förfarandet i mål, som genom besvär inkommit till hovrätten.

2 mom. Utan hinder av enligt 1 mom. förd talan må verkställigheten av föreläggandet fortgå.

Förfarandet i vissa fall i fråga om egendoms förverkande.

19 §.

Har egendom tagits i beslag på grund av brott, som i denna lag avses, och föres talan om ansvar för brottet, må, ändå att den tilltalade är annan än ägaren till den beslagtagna egendomen, frågan om egendomens förverkande prövas i målet; dock må forslingsredskap icke förklaras förverkat, med mindre ägaren, där han är känd, erhållit underrättelse om målet i den ordning, som angående delgivning av stämning är stadgad.

Kan ej mot någon framställas yrkande om ansvar för brottet, må ändock mot ägare eller, om denne ej är känd eller ej kan med stämning anträffas, mot brukare, forsiare eller annan innehavare av den beslagtagna egendomen vid domstol föras talan angående egendomens förverkande. Har den, som sålunda instämts, ej inställt sig vid rätten, må utan hinder därav frågan om egendomens förverkande av domstolen prövas.

20 §.

1 mom. Är varken ägare eller forsiare, brukare eller annan innehavare av beslagtagen egendom känd eller anträffbar med stämning, och är fråga om förverkande av allenast annan egendom än forslingsredskap, skall åklagaren, där han finner uppenbart, att egendomen skall vara förverkad, göra framställning om eller, där han jämlikt 3 mom. i denna paragraf är därtill behörig, själv meddela förordnande, att beslaget å egendomen skall tillsvidare bestå, samt därefter förfara på sätt i 21 och 22 §§ stadgas.

Är fråga om förverkande av forslingsredskap, skall åklagaren hos vederbörande domstol göra framställning om beslagets kungörande, varefter dom-

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

stolen låter genom åklagarens försorg i allmänna tidningarna införa sådan kungörelse med föreläggande för vederbörande att inom sextio dagar från kungörandet anmäla sig hos domstolen, vid äventyr att frågan om egendomens förverkande avgöres utan binder av hans uteblivande.

2 mom. Är i fall, som i 19 § andra stycket sägs, fråga om förverkande av allenast annan beslagtagen egendom än forslingsredskap, må åklagaren, där han finner uppenbart, att egendomen skall vara förverkad, i stället för att väcka talan vid domstol, förfara på sätt i 1 mom. första stycket sägs.

3 mom. Förordnande, som i denna paragraf avses, meddelas i Stockholm av överståthållarämbetet, i annan stad, där poliskammare finnes, av denna, och eljest av vederbörande åklagare. Förordnande skall meddelas skriftligen; och skall, där den beslagtagna egendomens värde uppskattas till mindre an trettio kronor, detta angivas i förordnandet.

21 §.

1 mom. Då förordnande, som avses i 20 §, blivit meddelat, skall åklagaren utan dröjsmål låta genom stämningsman delgiva ägaren av den egendom, förordnandet avser, eller, om ägaren ej är känd eller ej kan anträffas, den, som vid tiden för beslaget innehade egendomen, förordnandet med anmaning till denne, om han vill å beslaget tala, att hos åklagaren inom fjorton dagar efter delgivningen med angivande av bostads- och vistelseort skriftligen anmäla missnöje med beslaget, vid påföljd att eljest beslaget står fast och egendomen är förverkad. Intyg om delgivningen skall av stämningsmannen tecknas å förordnandet.

Är ägare eller innehavare ej känd eller kan ägare eller innehavare ej anträffas, må delgivning av förordnande och anmaning, varom i första stycket sägs, ske genom införande i den eller de tidningar i orten, i vilka allmänna meddelanden kungöras; dock skall i dylikt fall egendomens ägare eller innehavare för missnöjes anmälande njuta en tid av sextio dagar efter det förordnandet och anmaningen senast kungjorts.

Har förordnande och anmaning icke inom trettio dagar, efter det förordnandet meddelats, delgivits egendomens ägare eller innehavare eller i fall, som avses i andra stycket, införts i vederbörlig tidning, skall beslaget gå åter.

2 mom. Uppgår beslagtagen egendoms värde ej till trettio kronor, skall utan vidtagande av de i 1 mom. föreskrivna åtgärder egendomen vara förverkad, därest icke missnöje med beslaget anmäles inom trettio dagar efter det förordnandet meddelats.

22 §.

Har enligt 21 § missnöje anmälts, skall åklagaren, då därtill finnes anledning, inom fjorton dagar efter det anmälningen gjorts, till allmänna underrätten i orten eller, där åklagaren är tullverkets åklagare, till tullmålsdomstolen för den plats, där beslaget skett, instämma den, som anmält miss-

Kungl. Maj.ts proposition Nr 223-

nöje, med yrkande att den beslagtagna egendomen måtte förklaras förverkad. Anträffas ej den, som anmält missnöje, då han å den uppgivna vistelseorten för stämning sökes, skall instämningstiden vara förlängd, till dess han hos åklagaren inställer sig för stämnings mottagande. Har detta ej skett inom sex månader, efter det förordnandet meddelats, skall missnöjesanmälningen vara förfallen.

Då stämning skett inom föreskriven tid, skall beslaget bestå, till dess domstol annorlunda förordnar. Sker ej stämning inom sådan tid, skall beslaget gå åter.

Har den, som anmält missnöje, ehuru lagligen stämd, ej inställt sig vid rätten, må utan hinder därav frågan om egendomens förverkande av domstolen avgöras.

23 §.

Har framställning gjorts om förordnande enligt 20 § eller har dylikt förordnande meddelats, och anställes, innan frågan om egendomens förverkande blivit avgjord i den ordning, som i 21 och 22 §§ stadgas, åtal angående olovlig befattning med de varor, förordnandet avser, skall frågan om egendomens förverkande i stället prövas i samband med åtalet; och skola förty jämlikt sistnämnda paragrafer vidtagna åtgärder förfalla.

24 §.

Om ordningen för fullföljd i högre rätt av mål rörande egendoms förverkande på grund av föreskrift i denna lag gäller vad i allmänhet för brottmål är stadgat.

Försäljning av förverkad egendom.

25 §.

Har med stöd av 13 § 3 mom. allmän domstol förklarat egendom förverkad jämlikt 1 kap. i denna lag, eller har med stöd av nämnda lagrum tullmålsdomstol förklarat egendom förverkad jämlikt 2 kap. i denna lag eller jämlikt annan författning, skall egendomen tillhandahållas, i förra fallet vederbörande tullmyndighet och i senare fallet den myndighet, som enligt allmänna regler har att ombesörja förverkad egendoms försäljning och verkställighet av utslag.

26 §.

Med spritdrycker och vin, som jämlikt denna lag äro förverkade, skall förfaras på sätt i gällande författning angående försäljning av rusdrycker är föreskrivet beträffande förfarande med drycker, som jämlikt författningen äro förverkade.

I fråga om förfarande med forslingsredskap, som jämlikt denna lag är förverkat, skall vad i 21 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

92 Kungl. May.ts proposition Nr 223.

Böters fördelning och förvandling m. m.

27 §.

1 mom. Av böter, vilka ådömas för brott, som avses i 1 eller 3 §, så ock av behållna försäljningssumman för egendom, som i samband med dom för sådant brott förklaras förverkad, ävensom av belopp, som utgives i stället för dylik egendom eller som utgives på grund av vad i 8 § 1 mom. tredje stycket sägs, skola, där ej i 5 mom. här nedan annorlunda stadgas, två tredjedelar tillfalla beslagaren och återstoden kronan. Ej må dock beslagare utfå mera än ettusen kronor av böternas belopp och ettusen kronor av den förverkade egendomens värde; skolande vad därutöver å beslagare belöper ställas till generaltullstyrelsens förfogande för att användas till det i 19 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel omförmälda ändamål.

2 mom. Av böter, som i andra fall än i 1 mom. avses ådömas för brott, varom i denna lag sägs, ävensom av behållna försäljningssumman för egendom, som i andra fall än i 1 mom. avses jämlikt lagen är förverkad, så ock av belopp, som på grund av stadgande i 9 eller 11 § utgives i stället för sådan egendom, skall, där ej i 5 mom. här nedan annorlunda stadgas, en tredjedel, dock högst ettusen kronor av böternas belopp och ettusen kronor av den förverkade egendomens värde, tillfalla beslagaren och en tredjedel kronan.

Återstoden skall, då fråga är om böter, vilka ådömas enligt 1 kap., eller om försäljningssumman för eller värdet av egendom, som enligt samma kapitel dömes eller skolat dömas förverkad, ställas till generaltullstyrelsens förfogande för att användas till det i 19 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel omförmälda ändamål och i annat fall fördelas med ena hälften till generaltullstyrelsen, att användas på sätt sålunda sagts, och med andra hälften i Stockholm till överståthållarämbetet, i annan stad till magistraten samt eljest till länsstyrelsen, att i enlighet med föreskrifter, som Konungen utfärdar, användas till uppmuntran av polismän, vilka ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig rusdrycks- eller sprithantering.

3 mom. På vederbörande länsstyrelse eller, då åklagaren är tullverkets åklagare, på generaltullstyrelsen ankommer att fastställa fördelningen av böter, vilka någon på grund av godkänt strafföreläggande är pliktig utgiva, så ock fördelningen av försäljningssumman för förverkad egendom, därest frågan om egendomens förverkande blivit avgjord annorledes än genom domstols utslag.

4 mom. År egendom förverkad såväl jämlikt denna lag som jämlikt annan författning, skall beträffande fördelningen av försäljningssumman eller egendomens värde gälla vad i denna lag är stadgat.

5 mom. Vad i 19 § andra stycket i lagen om straff för olovlig varuinförsel är för där avsedda fall stadgat skall äga motsvarande tillämpning,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. 93

då fråga är om fördelning av böter, ådömda enligt denna lag, samt av försäljningssumman för eller värdet av egendom, som jämlikt denna lag dömes eller skolat dömas förverkad.

28 Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter, som ådömas enligt denna lag, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1924 och gäller till och med den 31 december 1925. Så länge denna lag är gällande, skall, såvitt angår spritdrycker och vin, lagen om straff för olovlig varuinförsel icke äga tillämpning i vidare mån än hänvisning därtill skett i denna lag.

Genom denna lag upphäves lagen den 8 juni 1923 (nr 148) angående förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten.

Har gärning, som i denna lag avses, blivit begången under tiden för lagens giltighet, eller har under samma tid beslag skett på grund av stadgande i lagen, skola de i lagen meddelade bestämmelserna jämväl efter utgången av nämnda tid tillämpas med avseende å gärningen eller beslaget.

94 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Bilaga 2.

Förslag

till

lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff

för olovlig varuintörsel.

Härigenom förordnas, att 1 § 7 mom. i lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel skall upphöra att gälla, att i samma lag skall införas en ny paragraf med beteckning 22 av den lydelse nedan sägs samt att 1 § 1, 2 och 9 mom., 6 och 9 §§, 10 § 3 mom. och 12 § 2 mom. i lagen skola hava följande ändrade lydelse:

1 $.

1 mom. Var, som utan behörig tullangivning till riket inför tullpliktig vara, skall för olovlig varuinförsel höta från och med två till och med sex gånger beloppet av den avgift, som för varan bort för statsverkets räkning erläggas till tullverket, dock minst tio kronor. Sker den olovliga införseln i större omfattning eller yrkesmässigt, vare straffet böter från och med fyra till och med tio gånger beloppet av nämnda avgift, dock minst etthundra kronor, eller fängelse i högst ett år.

2 mom. Om vid förövandet av den olovliga varuinförseln gärningsmannen varit beväpnad och det skäligen kan antagas, att vapnet varit avsett att begagnas till våld eller hot mot den, som velat hindra eller vederbörligen anmäla den olovliga varuinförseln, må i fall, som i första punkten av 1 mom. sägs, dömas till fängelse och i fall, som i andra punkten av samma mom. omförmäles, dömas till straffarbete i högst ett år.

9 mom. Är olovligen infört gods förverkat, vare ock förverkat:

a) emballage eller---varuinförsel; samt

b) farkost av mindre nettodräktighet än etthundratjugo ton eller dragare och fordon eller annat forslingsredskap, som för transport av olovligen infört gods begagnats vid resa, vilken måste antagas hava ägt rum i väsentligt syfte att företaga olovlig varuinförsel, eller eljest vid tillfälle, då de forslade varorna till väsentlig del utgjorts av olovligen infört gods, allt dock endast för så vitt forslingsredskapet tillhör godsets ägare eller annan, som finnas hava ägt kännedom om den olovliga varuinförseln eller skälig anledning att misstänka densamma, samt tillika godset anträffats under forslingen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

6 $.

Förövar den, som — — — högst två år.

Beträffande gods, — — — 1 § 8 och 9 mom. sägs.

9 $.

Tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, som anträffar egendom, vilken skäligen kan antagas enligt denna lag vara förverkad, skall taga egendomen i beslag; och åligger det beslagaren, där han icke själv äger anställa åtal, att ofördröjligen anmäla förhållandet hos vederbörande åklagare, vilken har att pröva, huruvida beslaget skall äga bestånd. Prövas beslaget skola bestå, åligger det åklagaren att så snart ske kan väcka talan angående ansvar för den brottsliga gärning, som föranlett beslaget, eller ock göra sådan framställning, som i 17 § sägs. Innan domstol haft tillfälle att pröva beslag, må den, som drabbats av åtgärden, kunna hos generaltullstyrelsen påkalla beslagets hävande.

10 $.

3 mom. Har åklagare förklarat, att verkställt beslag skall återgå, må egendomen, om beslagare det önskar och tullförvaltningen finner skäl därtill, kvarbliva i tullförvaltningens vård högst sex dagar från dagen för åklagarens beslut, för så vitt ej generaltullstyrelsen beslutar, att varan skall längre tid kvarbliva hos tullförvaltningen.

12 $.

2 mom. Är någon på---skall där anträffas.

Konungens befallningshavande, landsfogde, lands- och stadsfiskal, polischef, tulldirektör, tullförvaltare, kustbevakningsinspektör, chef för kustbevakningsdistrikt, gränsbevakningschef samt tullverkets vederbörande åklagare äga förordna om husrannsakan, som i detta mom. avses; och må sådan verkställas, förutom av tjänsteman, som nu nämnts, av tulltjänsteman i lägst överuppsyningsmans ställning eller av polisman i befälsställning, som av Konungens befallningshavande därtill särskilt förordnats. Utan förordnande, varom nyss sagts, må husrannsakan, när fara är i dröjsmål, företagas av tulltjänsteman i lägst överuppsyningsmans ställning eller, där egendom, som kan antagas förverkad, på färsk gärning följts eller spårats till lägenheten, jämväl av annan tulltjänsteman eller av polisman, ändå att denne icke är i befälsställning.

22 §.

Vad i denna lag är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om oarbetad eller arbetad tobak, ändå att varan icke är tullpliktig; dock skall därvid iakttagas,

att vad i 1 § 6 mom. stadgas icke skall äga tillämpning,

96 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

att vid olovlig införsel av oarbetad tobak eller tobaksmjöl bötesstraffet skall utgöra lägst två, högst tio kronor för kilogram av den olovligen införda myckenheten, dock minst tio kronor, samt

att vid olovlig införsel av annan arbetad tobak än tobaksmjöl till grund för beräkning av böter skall läggas den tullavgift, som skolat utgå, därest resande infört varan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1924.

Bilaga. 3.

Förslag

till

förordning angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas som följer:

Påträffas spritdrycker eller vin eller rusgivande ersättningsmedel därför hos person, som anhålles för fylleri, skall vad sålunda påträffats tagas i förvar av polismyndigheten och, där ansvar ådömes för fylleriförseelsen, dömas förverkat, såvida ej särskilda omständigheter till annat föranleda.

Med drycker och ersättningsmedel därför, som enligt vad sålunda stadgats dömas förverkade, skall förfaras på sätt i 90 § 2 mom. i förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker föreskrives; och skall av belopp, som vid föryttring av förverkad vara erhålles, en tredjedel tillfalla åklagaren, en tredjedel ställas i Stockholm till överståthållarämbetets, i annan stad till magistratens samt eljest till länsstyrelsens förfogande att i enlighet med föreskrifter, som Konungen utfärdar, användas till uppmuntran åt polismän, vilka ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig rusdrycks- eller sprithantering, och återstoden tillfalla kronan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924 och gäller till och med den 31 december 1925.

Har beslag jämlikt denna förordning ägt rum före sistnämnda dag, skola de i förordningen meddelade bestämmelserna jämväl efter samma dag tillämpas med avseende å beslaget.

Kanal. Maj:ts proposition Nr 223.

97 Utdrag av protokollet, hållet i Kanal. Maj.ts lagråd den 26 april 1924.

Närvarande:

justitierådet Sundberg, regeringsrådet Thulin, justitierådet Stenberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 7 mars 1924, hade Kungl. Maj:t förordnat, att för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, till lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel samt till förordning angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Bo Hammarskjöld.

Justitierådet Köersner, som tjänstgjort i lagrådet under föredragningen av förslagen, var av sjukdom hindrad att deltaga i slutbehandlingen av desamma.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin.

Sundberg och Stenberg:

Den skärpta straffrättsliga lagstiftning mot smuggling, som kom till stånd genom lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel — varuinförsellagen —, var i främsta rummet föranledd av den allt större omfattning, insmugglingen av rusdrycker under de senare åren antagit. Beträffande sådana drycker innehöll också lagen särskilda bestämmelser för möjliggörande av ett strängare ingripande än då det gäller andra varor, och såsom en speciallag för underlättande av spritsmugglingens bekämpande tillkom samma dag lagen angående förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten — territorialvattenslagen.

Att de sålunda vidtagna åtgärderna visat sig icke vara tillräckliga berättigar till tvivel, huruvida ett effektivt resultat står att vinna på den Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 184 höft. (Nr 223.)

98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

hårda straffrättsliga reaktionens väg. Jämte den tvekan, som i detta hänseende gör sig gällande vid bedömande av det nu föreliggande lagförslaget, vilket har till huvudsakligt syfte att ytterligare väsentligt skärpa de kriminalrättsliga påföljderna av spritsmuggling, möta även starka betänkligheter med hänsyn till att förslaget på åtskilliga punkter innehåller avvikelser från rättsprinciper, som hos oss äro vedertagna. Då emellertid den föreslagna lagstiftningen avser att avhjälpa missförhållanden av allvarlig art och åt densamma givits allenast tillfällig karaktär, anse vi oss icke böra avstyrka, att förslaget lägges till grund för proposition till riksdagen. I fråga om vissa av de föreslagna bestämmelserna synas dock föreligga olägenheter av sådan vikt, att samma bestämmelser ej böra godkännas. Yttranden härutinnan komma att avgivas vid förslagets detaljgranskning.

Thulin :

Då man har att bedöma föreliggande förslag, måste man göra klart för sig, att inom vida kretsar av vårt folk smuggling, även då det gäller rusdrycker, ej uppfattas såsom ett brott i egentlig mening utan mera såsom ett spel, där vinstchanserna anses större än riskerna och som för äventyrslystna sinnen blivit allt mera spännande, särskilt sedan statens åtgärder mot spritsmugglingen i detalj organiserats. Vill man vidtaga effektiva åtgärder genom skärpt strafflagstiftning mot smugglingen av rusdrycker, synes fördenskull med nuvarande restriktionssystem förslaget ej gå tillräckligt långt, utan torde det vara nödvändigt att omedelbart taga steget fullt ut och göra smuggling av rusdrycker och delaktighet däri till i regel urbota brott, med inträde av bötesstraff allenast vid förmildrande omständigheter. Endast om så sker, skall det måhända lyckas så småningom få in i rättsmedvetandet, att smuggling av rusdrycker är ej endast en kränkning av statens fiskaliska intressen utan ett verkligt brott, från vars begående åtminstone den bättre delen av befolkningen torde komma att avhållas genom fruktan för det vanhedrande fängelsestraffet. Anser man sig emellertid böra gå den successiva lagstiftningens väg och nu endast taga den etapp på vägen till slutmålet, som förslaget i själva verket innebär, måste efter min uppfattning förslaget ändock i vissa huvudsakliga avseenden undergå förändring i syfte att man icke, för att — vilket är ett väsentligt motiv för förslaget — hindra moralisk försumpning av befolkningen i vissa trakter av vårt land, verkar demoraliserande på andra stora folklager. Jag tänker härvid närmast på statens för sin tjänst avlönade personal, som genom ökade bötes- och beslagsandelar skulle stimuleras till sitt arbete, och på det anmälnings- och angivarsystem, som genom förslaget skulle uppammas och uppmuntras, i vilket senare hänseende jag allenast anser mig behöva hänvisa till 6 § 3 mom.

Mot förslaget må i övrigt erinras, att terminologien i vissa avseenden blivit vacklande, delvis måhända beroende därav att i förslaget samman-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. 99

förts olika lagstiftningsområden, utan att dessa helt sammansmält med varandra.

Till de ändringsförslag, som föranledas av vad sålunda av mig framhållits, återkommer jag vid de särskilda paragraferna.

1 §.

Lagrådet:

Beträffande de i 2 mom. intagna hänvisningarna till vissa bestämmelser i varuinförsellagen må erinras, att stadgandet i 1 § 2 mom. av samma lag, så vitt det avser fall som omförmäles i nämnda paragraf 1 mom. andra punkten, icke innefattar någon straffhöjning i förhållande till vad 1 mom. av förevarande paragraf för enahanda fall innehåller samt att föreskriften i 1 § 5 mom. av varuinförsellagen icke bör betecknas såsom en bestämmelse om straffhöjning. Med hänsyn härtill har avfattningen av ifrågavarande 2 mom. blivit mindre egentlig, varför någon omredigering därav är önskvärd., Måhända skall det vid densammas företagande visa sig lämpligt att i vissa delar ersätta hänvisningarna med fullständigt utförda stadganden.

Att, såsom 3 mom. innehåller, i fråga om olovlig införsel av rusdrycker knyta iterationsverkan vid lagakraftvunnet beslut om straff, oberoende av huruvida straffet undergåtts eller icke, överensstämmer med den ståndpunkt, som intagits vid de ändringar i författningarna angående tillverkning och försäljning av rusdrycker ävensom andra därmed sammanhängande författningar, som tillkommo genom förordningar den 22 juni 1921. På grund härav anser sig lagrådet icke böra avstyrka det föreliggande förslaget härutinnan, ehuruväl de betänkligheter mot sagda ståndpunkt, vilka framhöllos inom lagrådet vid granskning år 1921 av förslag till nyssnämnda förordningar, fortfarande i allo göra sig gällande.

Vad angår den i 3 mom. angivna normala strafflatituden, synes tillräcklig anledning ej förefinnas att ur densamma utesluta böter jämväl för det fall, att all den föregående brottsligheten avser andra varor än rusdrycker. Såsom i motiven framhålles, är spritsmuggling av väsentligt annan karaktär än olovlig införsel i allmänhet av tullpliktiga varor; och skulle förty, där de föregående förbrytelserna vore ringa, urbota straff för spritsmugglingen kunna te sig alltför strängt. Lagrådet hemställer alltså om ändring härutinnan av ifrågavarande moment. Vidtages sådan ändring, bör givetvis tillämpligheten av den i momentets andra punkt föreslagna straffmildringen begränsas till att avse iteration efter förutgången dom för spritsmuggling.

Då vid den art av kvalificerad olovlig varuinförsel, som behandlas i 1 § 3 mom. varuinförsellagen, bötesstraff är uteslutet redan där brottet begås första gången, bör det fall, som avses i samma moment, undantagas från möjlighet att vid itererad förbrytelse ådöma böter.

100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Skall någon enligt förevarande paragraf bestraffas för förbrytelse med tillämpning av en straffskala, omfattande såväl böter som urbota straff, kan, såsom vid tillämpning beträffande rusdrycker av motsvarande stadganden i varuinförsellagen visat sig, utmätande av ett rättvist straff omöjliggöras av den anledning, att i det föreliggande fallet bötesstraffets maximum finnes för lågt men urbota straff är för strängt. Detsamma gäller givetvis även beträffande övriga stadganden i förevarande förslag, enligt vilka i strafflatitud ingå normerade böter jämte urbota straff. Till undvikande av nämnda olägenhet synes för varje dylikt fall böra stadgas, att därest högsta enligt normeringen möjliga bötesbeloppet understiger viss summa, förslagsvis 500 kronor, böterna må höjas härtill.

2 §.

Sundberg:

Territorialvattenslagen har befunnits sakna effektivitet i det syfte, varför den tillkommit. I anledning härav ifrågasättes nu sådan ändring av densamma, att minsta tontalet å fartyg, med vilka rusdrycker må införas till svenskt vattenområde, höjes från 120 till 250. Härvid har man emellertid, såsom i motiven antydes, trott sig kunna befara, att ej heller med denna ändring i lagen det åsyftade målet skall nås, en farhåga, som, på grund av vad av mig anförts vid granskning inom lagrådet år 1923 av omförmälda lag, förefaller mig icke vara ogrundad.

För syftets vinnande har fördenskull i andra stycket av förevarande paragrafs 1 mom. stadgats befogenhet för Konungen att utsträcka förbudet mot införsel till svenskt territorialvatten av rusdrycker till varje fartyg utan avseende å dess dräktighet. Effektiviteten av ett dylikt förbud torde vara ganska oviss. Men även med antagande, att detsamma skulle kunna ej oväsentligt bidraga till bekämpande av spritsmugglingen, resa sig mot stadgandet därom starka betänkligheter. Enligt dess avfattning skall befogenheten vara bunden vid förutsättning att särskilda omständigheter föranleda till förbudets utfärdande, och detsamma skall kunna avse allenast visst område. Den nämnda förutsättningen innebär emellertid, enligt vad av motiven framgår, icke alls, att särskilda, av lagen ej förutsedda eller där ej omförmälda omständigheter inträffat, utan allenast helt allmänt att stadgandet i första stycket av momentet visar sig ej vara till fyllest. Ifrågavarande förutsättning utgör alltså i själva verket ingen inskränkning i befogenheten, vilken givetvis ej kan antagas därförutan komma till utövning i onödan. Vad den andra av angivna bestämmelser angår, utstakar stadgandets avfattning inga som helst gränser vare sig beträffande antalet förbjudna områden eller angående belägenheten eller omfattningen av ett vart av dem. I motiven säges det vara förutsatt, att förordnande om förbud skall meddelas blott beträffande områden, som sakna nämnvärd betydelse för den lojala internationella trafiken. Men då — frånsett det mindre tilltalande i att sålunda för den lojala trafiken för en viss ort

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

lägga hinder, från vilka andra om samma trafik konkurrerande orter äro fria — vederbörande ej legaliter äro i sin handlingsfrihet bundna av nämnda, för övrigt mycket vaga och tänjbara, uttalande i motiven, lärer, i den mån så prövas nödigt till smuggeltrafikens hämmande, den Konungen genom stadgandet tillerkända förbudsrätt kunna tillämpas å snart sagt vilket område och huru många områden som helst. Sagda förbudsrätt må alltså anses såsom obegränsad, och stadgandet kan, om det upphöjes till lag, komma till användning på sådant sätt, att därigenom den lagfästa normerande bestämmelsen i första stycket av 1 mom. förlorar väsentlig betydelse.

Med hänsyn härtill kan nämnda stadgande i den avfattning, som givits åt detsamma, icke av mig förordas. Bäst synes vara, att detsamma får helt utgå ur förslaget. Skulle erfarenheten visa, att den genom första stycket av momentet vidtagna lagändringen icke åstadkommer avsedd verkan, må frågan om viss förbudsrätt därutöver för särskilda fall tagas under förnyad omprövning; det torde då lättare kunna bedömas, vilken gestaltning och begränsning skall ges åt denna förbudsrätt för att den skall kunna tjäna sitt syftemål utan alltför stora därmed förknippade olägenheter. Anses stadgandet ej lämpligen kunna ur förslaget helt uteslutas, bör enligt mitt förmenande detsamma omredigeras sålunda, att ovannämnda, nu endast i motiven angivna förutsättning för dess användning klart uttalas i lagtexten. Tillika torde däri böra angivas, huruvida den enligt första stycket av momentet generaltullstyrelsen tillkommande dispensrätt må utövas jämväl i fall, som avses i andra stycket, eller icke.

Thulin:

Under åberopande i huvudsak av vad justitierådet Sundberg anfört beträffande andra stycket av 1 mom. hemställer jag, att därest detta stadgande hihehålles, de omständigheter, under vilka stadgandet må komma i tillämpning, närmare angivas i lagen.

Uttrycken farkost och fartyg användas i förslaget om varandra, utan att av lagtext eller motiv framgår, varför det ena eller andra uttryckssättet valts. Åt ettdera uttrycket torde böra givas genomgående användning.

Stenberg:

I territorialvattenslagen är stadgat, att förbudet mot att med mindre farkoster införa rusdrycker till svenskt territorialvatten icke skall gälla, då farkost av trängande nöd tvingas att inkomma till sådant vatten. Motsvarande bestämmelse har ej upptagits i förevarande förslag av den anledning, att det uttryckliga stadgandet i ämnet skall hava missbrukats på sådant sätt, att, när ett fartyg ertappats på svenskt vatten, ett tillstånd, som kunnat karaktäriseras som nöd, avsiktligt åstadkommits. Meningen har emellertid icke varit att utesluta möjligheten att taga hänsyn till förefallande nödlägen, utan man har ansett av allmänna rättsprinciper

102 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

följa, även utan att detta uttryckligen utsäges, att om någon för att undvika förlust av liv eller fartyg verkligen är tvungen att bryta mot nämnda förbud, straff eller förverkande icke kommer att inträda.

Är åberopad sjönöd konstruerad, torde detta i de flesta fall vara så uppenbart, att invändningen icke bör medföra frikännande. Vid sådant förhållande lärer det knappast vara skäl att med hänsyn till antydda missbruk utesluta ifrågavarande bestämmelse. Ej heller synes man kunna taga för givet att, sedan det en gång befintliga stadgandet borttagits ur lagen, vad det innehållit ändock kommer att i huvudsak gälla med tilllämpning av allmänna rättsgrundsatser. Härvidlag är även av betydelse, att »trängande nöd» fortfarande på flera ställen i gällande tullstadga uttryckligen erkännes såsom grund för undantag från givna förbud av enahanda art som det ifrågavarande. Jag hemställer alltså, att bland undantagen i 2 mom. av förevarande paragraf upptages det fall, att farkosten av trängande nöd tvingas att inkomma till svenskt territorialvatten.

Sundberg och Thulin:

Den omständighet, att det av justitierådet Stenberg omförmälda, i territorialvattenslagen intagna stadgandet angående trängande nöd icke upptagits i förevarande förslag, lärer höra antagas innebära, att den i nämnda stadgande innefattade regeln icke vidare skall gälla. Då så icke är avsett, instämma vi i den av justitierådet Stenberg härutinnan gjorda hemställan.

Lagrådet:

I motiveringen till förslaget anföres, att då det från territorialvattenslagens införselförbud stadgade undantaget med avseende å genomfart genom Öresund föranlett missbruk så till vida, att spritfartyg för genomfarten använt längre tid än den, som efter föreliggande förhållanden bort åtgå, i förevarande paragraf angivits, att undantaget skall gälla allenast direkt genomfart. Den begränsning, som sålunda åsyftas, torde lämpligare uttryckas därmed, att genomfarten skall ske utan onödigt uppehåll.

3 §.

Stenberg:

Tydligare än som skett genom de i 1 mom. första stycket använda ordalagen torde böra utmärkas, att även i fråga om delaktighet brott mot förbud, som avses i 2 §, är likställt med olovlig införsel till riket.

4 §.

Lagrådet:

Den i förevarande sammanhang gjorda hänvisningen till tullstadgan torde lämpligen böra utgå.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

5 Lagrådet:

Den förutsättning för straffbarhet enligt 1 mom., som består däri att rusdryckerna uppenbarligen hava olovligen införts, hänför sig givetvis icke till vad den, som förvärvat eller på annat i momentet nämnt sätt tagit befattning med dem, vetat eller bort veta angående dryckernas införande till riket, utan är av rent objektiv art. Då avfattningen härutinnan icke äger önskvärd klarhet, torde någon jämkning i densamma böra vidtagas.

Stadgandet i 2 mom. första stycket torde böra utgå, enär detsamma kan komma att leda till straff, där sådant icke varit avsett. Sålunda är tänkbart, att redan mottagandet av olovligen införda varor blir betraktat som försök till olovligt förvarande. Endast beträffande forsling synes tveksamt, huruvida icke försök borde straffas, men att urskilja detta fall torde icke vara nödigt.

Åven andra stycket i 2 mom. synes lämpligen kunna uteslutas. De handlingar, som omförmälas i 1 mom., erhålla sin brottsliga karaktär i följd därav att olovlig införsel föregått desamma och äro fördenskull, ehuru de behandlas och bestraffas såsom självständiga förbrytelser, väsentligen att anse såsom innefattande efterföljande delaktighet i brott. Handling, som är att anse såsom delaktighet i sådan efterföljande delaktighet, torde i regel icke kunna tänkas vara brottslig under annan förutsättning än att den såsom utgörande ett led i olovligt förvärv eller av annan anledning hemfaller under bestämmelserna i 1 mom. Ifrågavarande stadgande synes alltså sakna egentlig betydelse.

Vad beträffande förevarande paragraf anförts äger motsvarande tillämpning å stadgandena i 10 §.

6 §.

Lagrådet:

Stadgandet i 2 mom. första stycket torde vara avsett åt t vinna tillämpning för det fall, att de olovligen införda dryckerna påträffas å fartyget under sådana omständigheter, att olovlig forsling av dem måste anses vara tillämnad eller hava ägt rum, och befälhavaren finnes skäligen hava bort misstänka detta, men han det oaktat underlåtit att vidtaga på honom ankommande åtgärder i syfte att förhindra forslingen. Åt denna stadgandets innebörd synes höra genom erforderlig jämkning i avfattningen givas klarare uttryck än som skett.

De i 1 mom. andra stycket och 2 mom. andra stycket givna reglerna äro ej oväsentligt strängare gentemot befälhavare än som överensstämmer med strafflagstiftningen i allmänhet. De synas dock låta försvara sig i betraktande av den ställning, befälhavaren intager å fartyget eller tåget: hans rätt och plikt att öva tillsyn över det hela och att söka få från far-

104 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

tyget eller tåget avlägsnade personer eller gods, som ej böra därå forslas, samt möjligheten för honom att bereda verkställighet åt givna order.

Om och i den mån å fartyg anställd person med anledning av befälhavarens frånvaro eller på grund av arbetsfördelning med denne har att utöva hans funktion i fråga om tillsynen över fartyget eller del därav bör han vara likställd med befälhavaren och sålunda underkastad här stadgat ansvar.

Helt annorlunda är förhållandet med den, som är anställd å fartyg i annan egenskap än befälhavare och ej har att utöva befälhavarens funktioner. Skall han söka ingripa mot en tillämnad olovlig införsel eller tillämnad eller påbörjad olovlig forsling, varom han fått kännedom, står honom för sådant ändamål i regel intet annat medel till huds än att hos vederbörande befälhavare anmäla vad han har sig bekant i saken.

Det i 3 mom. av förevarande paragraf intagna stadgandet innebär, såsom ock i motiven framhålles, att en dylik anmälningsplikt ålägges dem, som jämte befälhavaren äro anställda å ett fartyg. Så vitt detta stadgande icke avser att förhindra brotts begående utan att förekomma, att den till brott skyldige må undgå sitt straff, innefattar detsamma en nyhet i vår strafflagstiftning, vars införande på förevarande område icke torde vara tillräckligt motiverat. Härtill kommer, att en anmälningsplikt av denna art, innefattande skyldighet att till bestraffning anmäla ej blott underordnade utan jämväl, och kanske huvudsakligen, kamrater eller överordnade, skulle vara ägnad att medföra synnerligen betänkliga rubbningar i den auktoritet, ett fartygs befäl måste äga, samt svåra levnads- och arbetsförhållanden för övriga å fartyget anställda.

Lagrådet anser sig fördenskull böra tillstyrka, att det föreslagna stadgandet i 3 mom. göres gällande endast beträffande dem, som å fartyg tjänstgöra i befälhavarens ställe.

8 Lagrådet:

Stadgandet i sista stycket av 1 mom. därom att den, som dömes till ansvar för olovlig införsel eller forsling, skall förpliktas utgiva beslagtaget forslingsredskaps värde, därest det av skäl, som angives under a), b) eller c) i andra stycket, ej kan dömas förverkat, synes icke kunna förordas. Finnes ägarens, brukarens och förarens förhållande till saken vara sådant, att förverkande av forslingsredskap icke bör inträda, förefaller det föga rimligt, att denna omständighet skall ådraga den, som dömes till ansvar för brottet, den påföljd, att han skall betala redskapets värde, vilket med hänsyn till storleken av de fartyg, å vilka stadgandet bleve tillämpligt, kan uppgå till högst betydande belopp. Lagrådet avstyrker alltså upptagande i blivande proposition av ifrågavarande bestämmelse.

TTteslutes densamma ur förslaget, föranledes därav viss ändring i avfattningen av 27 § 1 mom.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 223.

105 Då i 15 § 1 mom. andra stycket upptagits en allmän bestämmelse om beslag å forslingsredskap, som skäligen kan antagas enligt den föreslagna lagen vara förverkat, torde icke för det specialfall, som behandlas i 2 mom. av förevarande paragraf, böra där särskilt föreskrivas, att redskapet skall vara underkastat beslag. I detta avseende bemställes alltså om ändring av sistnämnda moment.

Att, såsom 3 mom. innehåller, särskilt föreskriva, att till forslingsredskap hörande och å redskapet anträffade inventarier skola inbegripas under förverkandet synes vara onödigt, för såvitt man därmed allenast avsett fartygets tillbehör i den bemärkelse detta ord har i 268 § andra stycket sjölagen. Har däremot meningen varit, att något mera än forslingsredskapets tillbehör skall ingå, t. ex. proviant eller bränsle eller å ångfartyg kol eller andra för maskinens drift avsedda ämnen, bör detta komma till tydligare uttryck än i förslaget skett.

Stenberg:

Förverkande av sådan mindre farkost, som avses i 2 mom., skall enligt förslaget inträda redan av den anledning, att det fartyg, vars förbindelse med land förmedlas genom farkosten, uppenbarligen är ett s. k. smugglarfartyg. Det fordras sålunda icke, att farkostens användande i och för sig sker i syfte att främja smuggling. Då detta synes innebära överdriven stränghet och ändamålet med stadgandet torde väsentligen vinnas, även om förutsättningen för förverkande skärpes sålunda, att påföljden skall inträda allenast i händelse farkosten skäligen må antagas vara använd i syfte att främja smuggling från fartyget, hemställes om ändring av momentet i enlighet härmed.

Sundberg:

Måhända kan det trängande behovet att stävja smuggeltrafiken med rusdrycker innefatta befogad anledning till lagstadgande därom att farkoster av viss mindre dräktighet, som uppehålla förbindelse mellan ett utanför territorialgränsen liggande smuggelfartyg och land, skola vara förverkade även i det fall, att ingen olovlig införsel från fartyget eller försök därtill ägt rum. Givetvis måste dock ett dylikt stadgande icke kunna ges utan begränsning; och det gäller att se till, var denna gräns bör dragas. Att, på sätt 2 mom. i förevarande paragraf innebär, åt regler om förverkande i nämnda hänseende förläna en så vidsträckt omfattning, att ingen som helst hänsyn må tagas till syftet med förbindelsens uppehållande — icke ens om detta är att lämna läkarhjälp eller att befordra post, vilket sistnämnda endast kan ske genom postverkets försorg — synes vara att gå alltför långt. Rimligen torde förverkandepåföljden icke böra drabba farkost, som i humanitärt eller eljest fullt lojalt syfte föres från eller till fartyg, som nyss sagts. Dragés gränsen för stadgandet sålunda, att detsamma kommer att avse allenast farkost av viss mindre dräktighet,

106 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

varmed förbindelsen mellan fartyget och land uppehälles under sådana förhållanden, att det skäligen må antagas ske i syfte att företaga eller främja olovlig införsel av rusdrycker, torde därmed stadgandet i huvudsak uppfylla det krav, för vars tillgodoseende det ifrågasatts, utan att genom detsamma rättmätiga enskilda och allmänna intressen behöva helt åsidosättas. Jag hemställer alltså, att ifrågavarande stadgande måtte underkastas omarbetning i nu angiven riktning.

Regeringsrådet Thulin förklarade sig instämma i den av justitierådet Sundberg sålunda gjorda hemställan.

Sundberg och Stenberg:

Det lärer vara tvivelaktigt, huruvida sjöpanträtter och inteckningar, som belasta ett fartyg, förfalla, då fartyget blir förverkat. Med den föreslagna lagstiftningens syfte överensstämmer emellertid, att förverkande går ut även över dessa rättigheter i fartyget. Särskilt är detta av vikt beträffande inteckningar, enär fartygsägaren genom missbruk av möjligheten att låta inteckna sitt fartyg lätt kan göra en förverkandedom ekonomiskt kraftlös. Fastslås i lagen, att domen har antydd verkan, synas dock hänsyn till lojala kreditgivare kräva, att, i överensstämmelse med vad under 1 mom. andra stycket c) i förevarande paragraf föreslås beträffande äganderätten till fartyget, domstolen tillerkännes befogenhet förklara, att sjöpanträtt eller inteckning icke i anledning av fartygets förverkande förlorar sin giltighet, där detta finnes uppenbart oskäligt med hänsyn till särskilda omständigheter. I paragrafen torde alltså böra införas stadganden i nu angivna syfte.

Thulin:

Den tvekan, som kan föreligga därom, huruvida de ett fartyg vidlådande sjöpanträtter och inteckningar bliva ogiltiga därigenom att fartyget förklaras förverkat, synes mig i rättssäkerhetens intresse böra genom uttryckligt lagstadgande hävas. För egen del anser jag näppeligen tillräckliga skäl föreligga för meddelande av lagbestämmelser, varigenom sjöpanträtter och inteckningar inbegripas under förverkandet. Anses emellertid sådana bestämmelser böra meddelas, torde i varje fall åtminstone beträffande inteckningar åt de i 1 mom. andra stycket meddelade stadgandena böra givas motsvarande tillämpning.

10 och 11

Lagrådet:

Att stadgandena om förverkande av olovligen tillverkade rusdrycker fördelats så, att föreskrift givits i 10 § 1 mom. om förverkande i förening med och i 11 § 1 mom. om förverkande utan förening med ansvar för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

olovlig befattning med rusdrycker, torde vara föranlett därav att man på så sätt uteslutit frågan om förverkande omedelbart på grund av olovlig tillverkning. Det vill dock synas, som om förevarande stadganden kunde, med iakttagande av nyssnämnda frågas uteslutning, sammanföras till ett stadgande i 11 § 1 mom., varigenom erhölles överensstämmelse med motsvarande föreskrift i 7 §.

12 §.

Lagrådet:

Det är, enligt vad av motiven synes framgå, ej avsett och torde ej heller vara lämpligt att med olovlig tillverkning likställa varje obehörig åtgärd, som vidtages i syfte att avskilja denatureringsmedel eller försvaga denaturering, utan lärer dylikt likställande böra gälla allenast obehörig åtgärd, varigenom avskiljande eller försvagande, som nyss sagts, verkligen åstadkommes. Till undvikande av missförstånd härutinnan bör förevarande stadgande undergå erforderlig jämkning i avfattningen.

13 i

Thulin och Stenberg:

Därest egendom, om vars förverkande på grund av vad i 1 kap. stadgas kan bliva fråga utan samband med talan om ansvar, lägges under beslag, medan densamma befinner sig å inkommande fartyg, saknas bestämmelse om forum för dylikt mål. Härutinnan synes i 1 mom. komplettering böra ske sålunda, att tullmålsdomstolen för den ort, dit fartyget först ankommer, göres till behörig domstol.

Lagrådet:

16 § i varuinförsellagen innehåller uttryckligt stadgande, att åtal angående brott, som i lagen avses, skall anhängiggöras vid tullmålsdomstol även i det fall, att straff skall bestämmas enligt allmänna strafflagen. Motsvarande föreskrift lärer vara erforderlig även i den nu föreslagna lagen och böra inflyta i 1 mom. av förevarande paragraf.

Den valfrihet mellan tullmålsdomstol och allmän domstol, som för vissa fall är avsedd, lärer påkalla undantag ej blott från första utan även från andra stycket av nyssnämnda moment. I anledning härav och för erforderligt fullständigande i vissa hänseenden av det i första stycket upptagna undantaget hemställes, att, med uteslutande av samma undantag, i momentet införes ett tredje stycke av innehåll, att utan hinder av vad i första och andra styckena stadgats mål angående brott, som avses i 5 §, eller angående förverkande av egendom eller utgivande av egendoms värde på grund av sådant brott må anhängiggöras jämväl vid allmän domstol, därvid beträffande den lokala behörigheten de i berörda båda stycken för tullmålsdomstol givna reglerna skola äga tillämpning.

108 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Stadgandet i paragrafens 2 mom. bör fullständigas sålunda, att mål, som där avses, skall anhängiggöras vid allmän domstol i den ort, där brottet skett, eller, så framt talan om ansvar ej föres, allmän domstol i den ort, där beslag ägt rum.

Sundberg:

De i 3 mom. givna reglerna avse följande fall: 1) att mål, enligt förevarande lag anhängiggjort vid tullmålsdomstol, befinnes avse brott av sådan beskaffenhet, att målet enligt samma eller annan lag rätteligen tillhör allmän domstols upptagande, eller tvärt om samt 2) att mål, enligt förevarande lag tillhörande tullmålsdomstol, äger så nära samband med mål, som enligt samma eller annan lag hörer under allmän domstol, att de båda målen böra i ett sammanhang bedömas, eller tvärt om.

För båda dessa fall gäller enligt det föreslagna stadgandet i 3 mom., att vid domstol förd talan skall — under förutsättning att det kan ske utan men för utredningens fullständighet och eljest med hänsyn till kostnader och andra omständigheter är lämpligt — av domstolen upptagas till bedömande utan hinder av däremot stridande forumregler.

Uppmärksammas må, att i fallet 2) talan, som mot givna forumregler må upptagas vid viss domstol, kan där anhängiggöras ej blott efter det att mål, som enligt samma regler tillhör domstolens upptagande, anhängiggjorts utan jämväl samtidigt med anställandet av sådan talan, men att i fallet 1) stadgandet innebär, att sedan ett mål anhängiggjorts vid viss domstol under förmenande att denna är den rätta, den omständigheten, att målets art finnes hava bort föranleda dess anhängiggörande vid annan domstol, ej skall göra den förra domstolen obehörig. För detta fall äro alltså de i första och andra leden av momentet förekommande orden »anhängiggöres eller» vilseledande.

Till vinnande av gemensamt bedömande i mål, som enligt forumreglerna tillhöra särskilda tullmålsdomstolar eller två eller flera allmänna underrätter, innehåller stadgandet inga föreskrifter.

Det syftemål, som föranlett upptagande i förslaget av nämnda stadgande, är givetvis av beskaffenhet att böra såvitt möjligt tillgodoses. Detta synes dock icke lämpligen kunna ske i föreslagen omfattning, utan torde stadgandet böra begränsas till att meddela bestämmelser, vilka medgiva, att mål, som avses i den nu föreslagna lagen, behandlas av annan domstol än den i regel kompetenta.

Dylik begränsning innebär t. ex. att om åtal vid vederbörlig domstol anställes för olovlig försäljning av rusdrycker, i sammanhang därmed jämväl må anställas talan enligt förevarande lag beträffande olovlig införsel av dryckerna, men att däremot, därest vid domstol enligt de forumregler, som givas i förevarande lag, talan väckes angående införseln, detta ej medför, att åtal för den olovliga försäljningen skall kunna behandlas i sammanhang därmed.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

109 Däremot torde skäl saknas att icke låta de bestämmelser, som i förevarande avseende anses lämpliga, bliva gällande jämväl inbördes mellan särskilda tullmålsdomstolar och mellan särskilda allmänna underrätter.

Jag hemställer alltså, att genom omarbetning av ifrågavarande stadgande åt detsamma gives den innebörd,

att sådan olovlig befattning med rusdrycker, som i förevarande lag avses, må kunna av domstol, på därom förd talan, upptagas till bedömande i sammanhang med talan angående annan olovlig befattning med dryckerna, även om enligt de i 1 och 2 mom. givna reglerna förstnämnda talan rätteligen skolat anhängiggöras vid annan domstol, samt

att om, efter det mål angående olovlig befattning med rusdrycker anhängiggjorts vid domstol enligt de i 1 eller 2 mom. givna reglerna, den påtalade gärningen belinnes utgöra eller innefatta annat brott, som i den föreslagna lagen avses, men varom enligt de i samma lag givna forumreglerna talan tillhör annan domstols upptagande, domstolen, där målet anhängiggjorts, ändock må fortfarande handlägga och slutligen avdöma målet,

allt med rätt för domstolen till den diskretionära prövning, som i förslaget angives.

Bifall härtill kräver vissa jämkningar i avfattningen av 25 §.

Regeringsrådet Thulin och justitierådet Stenberg instämde i vad justitierådet Sundberg erinrat därom att de i 3 mom. föreslagna forumreglerna borde utvidgas att gälla inbördes mellan särskilda tullmålsdomstolar och mellan särskilda allmänna underrätter.

14 §.

Lagrådet:

Med den uppställning förslaget erhållit torde vara lämpligt att i denna paragraf intaga hänvisning till vad i 3 § 2 mom. stadgas om erforderlighet i visst fall av generaltullstyrelsens tillstånd till åtal.

15 §.

Lagrådet:

Huvudstadgandet i 2 mom. bör, i likhet med bestämmelsen i 1 mom. första stycket, avfattas så, att såsom det principala framträder, att i de avsedda fallen beslag skall ske, och endast sekundärt bestämmes, vilka funktionärer skola vara behöriga att verkställa heslaget. Härav påkallas någon jämkning i formuleringen av 2 mom.

Sistnämnda moment bör icke inbegripa stadgande om beslag i sammanhang med ansvar för olovlig tillverkning, något som ligger utanför nu ifrågavarande lagstiftnings område, men däremot hava avseende å alla de fall av olovlig befattning med rusdrycker, i vilka enligt 2 kap. förverkande kan äga rum, och sålunda även å förverkande, som grundas därpå

no

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

att dryckerna åtkommits på sätt som angivits i 11 § 2 mom. Med hänsyn härtill hör uttrycket »på den grund att de äro olovligen tillverkade» ersättas med hänvisning till 2 kap.

Vad 2 mom. innehåller om vittnens närvaro vid beslag och om underrättelse angående åtgärden torde lämpligen böra göras gällande även beträffande beslag, som avses i 1 mom.

Åklagarens skyldighet enligt 3 mom. att väcka talan vid domstol om beslagtagen egendoms förverkande eller förfara på sätt i 16 eller 20 § sägs åligger honom givetvis ej blott då han prövat ett av annan beslagare verkställt beslag skola bestå, utan även då han själv lagt beslaget. I detta avseende äro emellertid ordalagen i nämnda moment otydliga, varför hemställes om någon ändring av desamma.

Beslag i enlighet med stadgandena i 1 mom. avser olovligen införda drycker och skall göras antingen 1) på grund av själva införseln eller 2) därför att med dryckerna förfarits så som sägs i 5 § eller 3) då de påträffas under förhållanden som angivas i 7 § och icke någon kan ställas till ansvar för brott som avses i 1) eller 2). Äger beslagaren ej själv rätt till åtal, skall han göra anmälan om beslaget hos vederbörande åklagare, som prövar, huruvida detsamma skall äga bestånd eller hävas. Därest beslaget består, skall åklagaren i fallen 1) och 2) antingen instämma den skyldige till domstol eller meddela honom strafföreläggande och i fallet 3) antingen anhängiggöra talan enligt 19 § andra stycket eller förfara enligt 20 §. Under tiden kan beslaget av den, som därav drabbats, underställas generaltullstyrelsens prövning. Varder detsamma hävt, lärer sedermera ej kunna föras talan om förverkande av den egendom det avsett.

Vad beträffar beslag på grund av bestämmelserna i 2 kap., kan sådant göras antingen 1) därför att med olovligen tillverkade — eller därmed enligt 12 § likställda — drycker förfarits på sätt som sägs i 10 § eller 2) då olovligen tillverkade eller därmed likställda eller obehörigen överlåtna drycker påträffas under förhållanden som angivas i 11 § och ansvarstalan icke kan mot någon föras. Efter beslaget har åklagaren i fallet 1) att stämma den skyldige till domstol eller meddela honom straffföreläggande och i fallet 2) att anhängiggöra talan enligt 19 § andra stycket eller förfara enligt 20 §. Att dessförinnan beslaget skall underkastas prövning av åklagaren, där denne är en annan än beslagaren, eller att det kan underställas högre myndighet tinnes icke föreskrivet. Då emellertid sådan prövning och rätt till underställning torde vara lika behövliga här som i fråga om beslag, varom förmäles i 1 mom., hemställes, att bestämmelser härutinnan intagas i förevarande paragraf och därav föranledd jämkning vidtages i 14 §. Den högre myndighet, vilkens prövning må kunna påkallas, lärer böra vara Konungens befallningshavande.

Kungl. Majrts proposition Nr 223.

16—18 §>§>.

Lagrådet:

Av anförda, som det vill synas giltiga, orsaker hava möjligheterna till användning av det här föreslagna institutet strafföreläggande blivit starkt begränsade. Sålunda äro undantagna de fall, där förverkande av forslingsredskap eller gäldande av värdet av sådant redskap kan ifrågakomma, vadan institutet saknar tillämpning på varje slag av forsling. Vidare må, då fråga är om annan egendom än forslingsredskap, föreläggande ej givas, därest gäldande av egendomens värde kan ifrågakomma, vilket innebär, att egendomen måste hava tagits i beslag för att institutet skall kunna användas. Enär slutligen åklagare icke äger meddela föreläggande på grund av olovlig befattning med drycker, vilka han själv tagit i beslag, kan, såsom i motiven framhålles, strafföreläggande mindre ofta meddelas å landsbygden och i städer, där tullförvaltare är tullåklagare.

På det område, som dessa begränsningar lämna fritt för institutets tilllämpning, förringas dess betydelse av andra omständigheter. Sant är, såsom framhållits, att straffet verkar psykologiskt starkare, då det drabbar mera omedelbart än som med den vanliga rättegångsordningen kan ske. Men då föreläggandets verkan beror av den misstänktes godkännande, bliva väl i allmänhet de fall, då saken genom föreläggandet bringas till slut, sådana, där i händelse av handläggning inför domstol målet skulle på grund av den tilltalades erkännande blivit redan vid första rättegångstillfället avgjort genom utslag, mot vilket besvär ej förekommit; och straffföreläggandet komme sålunda att sakna betydelse, då fråga är om tredskande förbrytare, beträffande vilka väl den psykologiska påtryckning, straffets omedelbara följande å brottet innebär, måste anses förnämligast av nöden. Vidare må erinras, att den förbrytare, som vill undandraga sig straffets utkrävande genom att avvika från orten, undgår meddelat föreläggande genom underlåtenhet att godkänna detsamma, i vilket fall föreläggandet icke haft annan verkan än den för förbrytaren förmånliga, att målets instämmande till domstol blivit fördröjt.

Det ifrågasatta strafföreläggandets värde såsom medel till bekämpande av olovlig rusdryckshantering synes sålunda vara skäligen ringa.

I övrigt synas de med strafföreläggandet förenade fördelarna inskränka sig till att, såsom i motiven framhållits, detsammas tillämpning komme att medföra en viss minskning i arbetet vid domstolarna. Med hänsyn till ifrågavarande måls enkla beskaffenhet torde dock denna minskning ej vara avsevärd; den motväges ock av de skyldigheter att föra protokoll och diarier, som i stället komme att åligga åklagarna.

De fördelar, som stå att vinna med ifrågavarande institut, sådant det nu föreslagits, synas alltså näppeligen vara av beskaffenhet att överväga de betänkligheter, vilka givetvis göra sig gällande mot att i vår rätt på ett speciellt område upptaga ett institut, som visserligen process-

112 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

kommissionen, enligt vad densamma upplyst, ämnar förorda till införande hos oss, men varom man ännu icke med visshet vet, huruvida det, efter vederbörlig prövning av statsmakterna, kommer att införlivas med den svenska rätten. Om detta blir fallet, kommer strafföreläggandet då att utgöra ett led i en rättegångsordning av annan gestaltning än vår nuvarande; att i denna senare, i övrigt oförändrad, på förhand infoga en ur det blivande reformförslaget utbruten del kan av naturliga skäl vara ganska äventyrligt. Väl är det sant, att den normering av bötesstraffet, som i det föreliggande förslaget förekommer, gör tillämpningen av institutet lättare än på vissa andra områden. Ävenledes må medgivas, att det förfarande med avseende å rusdryckers förverkande, som stadgats i 1921 års förordning i detta ämne och som föreslås i huvudsak bibehållet, är ganska likartat med proceduren vid strafföreläggande. Dessa omständigheter synas dock icke vara av sådan vikt, att det anförda principiella skälet mot strafföreläggandets upptagande i det nu behandlade förslaget bör frånkännas väsentlig betydelse. Eiktigbeten av detta argument bestyrkes ock i viss mån av vad i förslagets motivering anföres därom, att med den nuvarande organisationen av det svenska åklagarväsendet och det nu tillämpade sättet för bötesindrivning det icke syntes lämpligt att vidtaga någon anordning, varigenom böter, som avses i strafföreläggande, skulle komma att i regel erläggas omedelbart efter föreläggandets godkännande, samt att man genom att icke införa dylik bestämmelse förlorade viss tid och sålunda i någon mån riskerade, att den skyldige undandroge sig straffet.

Med det ifrågasatta strafföreläggandet äro även åtskilliga andra olägenheter förenade.

Betänkligheter möta redan i den omständigheten, att frågan om brottets verklighet och straffets storlek underkastas dispositionsprincipen, något som vår processlagstiftning hittills icke velat godkänna; och dessa betänkligheter växa i styrka därigenom att de personer, vilka skola handhava institutet, knappast kunna anses i varje fall härför kompetenta. Huruvida t. ex. ett förfarande är av beskaffenhet att enligt bestämmelserna i 5 eller 10 § innebära straffbart döljande eller förvarande, kan vara ganska svårt att avgöra. Och vad angår storleken av straffet må visserligen icke vara att befara, att genom strafföreläggande den skyldige kommer att lida men genom erhållande av alltför strängt straff. Det motsatta förhållandet torde däremot ej vara uteslutet; det låter väl tänka sig, att åklagaren i ett förekommande fall, för att kunna begagna sig av föreläggande, utmäter ett ringare bötesstraff än som skulle blivit ådömt av domstol. I så måtto kan institutet innebära en farlig frestelse till missbruk.

I Tyskland förekommer strafföreläggande så anordnat, att det meddelas av domaren på förslag av åklagaren, varigenom domaren och åklagaren satts i tillfälle att så att säga kontrollera varandra. Denna anordning, som innebär en ganska god garanti mot missbruk, minskar väsentligen sist anmärkta olägenheter av institutet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

113 Förbises må ej, att för lagbrytaren möjligheten att erhålla strafföreläggande i stället för att bliva föremål för åtal vid domstol måhända ter sig såsom en fördel, då han därigenom undgår den offentlighet rättegången medför; det kan komma att ingå i det allmänna föreställningssättet, att man genom omedelbart erläggande av en summa penningar kan friköpa sig från obehaglig uppmärksamhet i anledning av begången rusdrycksförbrytelse.

Vid tillämpning av de föreslagna stadgandena om strafföreläggande kunna yppa sig ganska svårlösta spörsmål.

Klart framgår sålunda ej, huruvida eller i vad mån stadgandena i 25 kap. 10 § rättegångsbalken skola vara tillämpliga jämte bestämmelserna i 18 § 1 mom. av förslaget. Ej heller eljest är omfattningen av den i samma moment omförmälda klagorätten tydligt begränsad. Otvetydigt besvarade äro sålunda icke t. ex. spörsmålen om klagorätt förefinnes, där det förmenas, att föreläggande givits av den, som var beslagare, eller eljest av därtill ej behörig person, eller att det av annat skäl än som betingas av gärningens beskaffenhet ej kunnat ges i enlighet med stadgandena i 16 § 1 mom. eller att böter ålagts till högre belopp än i det föreliggande fallet rätteligen kunnat förekomma eller att i föreläggandet åberopats å förbrytelsen otillämpligt lagrum eller att felaktig uppgift lämnats angående vad som tagits i beslag.

Att föreläggande icke kan återkallas, sedan det blivit delgivet, synes vara självfallet. Men förslaget lämnar öppen frågan, huruvida dessförinnan återkallelse kan äga rum och, om så må ske, huru därvid skall förfaras.

Det må antagas vara avsett, att vid uteblivet godkännande av föreläggande nytt föreläggande icke skall kunna meddelas. Härpå tyder avfattningen av andra stycket i 17 § 1 mom. Innebörden av tredje stycket i samma moment kan dock giva anledning till en tolkning i motsatt riktning.

Oegentlig förefaller slutligen den rätt till omedelbar verkställighet av strafföreläggande, som förslaget innebär, vid det förhållande att sådan verkställighet ansetts icke kunna beredas åt domstols beslut i mål av enahanda art. Ifrågasättas må, om icke det åsyftade målet bättre än på sätt nu föreslagits kunnat vinnas genom stadganden antingen av sådant innehåll, att verkställighet tillätes å underdomstols beslut om bötesstraff i förevarande mål i huvudsaklig överensstämmelse med vad för urbota straff är stadgat i lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, eller ock därom att domstols beslut i mål av förevarande art, varigenom tilltalad, som medgivit vad honom lagts till last, dömts till böter högst 150 kronor, ej må överklagas.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att stadgandena i 16—18 §§ Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 184 höft. (Nr 223.)

114 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

uteslutas ur förslaget, i sammanhang varmed höra vidtagas därav föranledda jämkningar i vissa andra förslagets bestämmelser.

Vinner denna hemställan ej bifall, må i fråga om de föreslagna stadgande^, utöver vad nyss sagts, ytterligare göras följande erinringar.

Delgivning av strafföreläggande torde alltid höra ske i den angående delgivning av stämning stadgade ordningen. Ur 16 § 3 mom. hör därför uteslutas vad där sägs om delgivning omedelbart vid föreläggandets utfärdande.

En jämförelse mellan första och andra styckena i 17 § 1 mom. kan vålla tvekan om den tidpunkt, vid vilken strafföreläggandes likställighet med laga kraft ägande dom skall inträda. Lämpligast synes vara, att tiden, då föreläggandet, försett med godkännande, återställes till åklagaren, blir avgörande. Lagrådet hemställer alltså, att till utmärkande härav någon jämkning vidtages i avfattningen av nämnda båda stycken.

De närmare bestämmelser angående strafförelägganden, som avses i 17 § 2 mom., torde böra angivas gälla tillämpningen av vad i 16 och 17 §§ stadgas.

Thulin:

Med anledning därav att ett ej oväsentligt syfte med det föreslagna nya rättsinstitutet synes hava varit, att därigenom en viss besparing skulle vinnas för statsverket genom rådstuvurätts befriande från handläggning av dessa mål, anser jag mig höra uttala, att detta syfte lämpligare kan och bör vinnas på andra vägar. Bibehålies förslaget angående strafföreläggande, torde särskilda stadganden erfordras, där fråga är om omyndig person, särskilt person under aderton år, för vilken eljest tvångsuppfostran kan ifrågakomma.

19 $.

Lagrådet:

Enligt den föreslagna lagen kan i vissa fall egendom bliva förverkad utan att i fråga om densamma förekommit förfarande, som i lagen är belagt med straff. Med hänsyn härtill är det icke riktigt, att i andra stycket av förevarande paragraf, vilket stycke skall hava avseende å alla i lagen behandlade fall av beslag, för vilka bestämmelsen i paragrafens första stycke ej gäller, begagna uttrycket »ansvar för brottet». Någon omformulering hör av denna anledning vidtagas.

20 och 21 §§.

Lagrådet:

Då frågan om beslagtagen egendoms förverkande skall slutligen avgöras först efter det förordnande enligt 20 § meddelats om beslagets bestånd, torde man icke, såsom eljest vore synnerligen önskligt, kunna i något fall räkna tiden för anmälan av missnöje från det beslaget ägt rum, utan vara

Kung!. Maj.ts proposition Nr 223.

nödsakad att för det fall, som avses i 21 § 2 mom., låta nämnda tid, på sätt där sägs, börja löpa med förordnandets meddelande. Eu ovillkorlig förutsättning härför är dock, att vederbörande beredes tillfälle att erhålla kännedom om förordnandet, vare sig det meddelats av åklagaren eller av annan myndighet, och att stadgande härom inflyter i förslaget.

Thulin:

Skall det i 21 § 1 mom. andra stycket föreskrivna kungörandet, vid vilket bundits viktiga rättsverkningar, ske i den eller de tidningar i orten, i vilka allmänna meddelanden kungöras, synes det vara erforderligt, att det överlämnas åt viss myndighet att bestämma, i vilken eller vilka tidningar sådan kungörelse skall införas. Sker ej detta, torde vara lämpligare, att kungörelsen intages i länskungörelserna eller allmänna tidningarna.

25 i

Lagrådet:

I den här behandlade frågan, vilka åtgärder böra, då tillämpning av den speciella forumregeln i 13 § 3 mom. ägt rum, vidtagas i anledning av domstolens beslut om egendoms förverkande, synas bestämmelser lämpligen böra meddelas i administrativ ordning. Lagrådet hemställer alltså om uteslutning ur förslaget av förevarande paragraf.

Skall densamma bibehållas, erfordras beträffande det senare av de i paragrafen avsedda fallen någon ändring i anledning därav att det i detta fall ej alltid är samma myndighet, som har att ombesörja förverkad egendoms försäljning och att föranstalta om verkställighet av utslag.

27 §.

Lagrådet:

Till böter, i fråga om vilka fördelningsbestämmelserna i 1 mom. skola gälla, böra även räknas böter för brott, som avses i 4 och 5 §§ varuinförsellagen, till vilka lagrum hänvisas i 9 § av förslaget. Härutinnan bör alltså nämnda moment fullständigas.

Stenberg:

Då förslaget till varuinförsellag år 1923 granskades i lagrådet, hemställde jag i fråga om de däri upptagna bestämmelserna om fördelning av böter och värdet av förverkad egendom, att det högsta belopp, beslagaren finge erhålla, skulle räknas icke särskilt å böterna och särskilt å egendomens värde utan å det sammanlagda beloppet av böterna och nämnda värde — ett beräkningssätt, som överensstämde med gällande rusdrycksförfattningars regler. Skall, i enlighet med vad i förevarande paragraf föreslås, maximibeloppet fördubblas, synas än större skäl föreligga att

116 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

tillämpa det av mig förordade beräkningssättet. Jag föranlåtes alltså att hemställa om ändring i överensstämmelse härmed av föreskrifterna i paragrafen.

Sundberg:

Då större belopp än ettusen kronor icke skäligen bör i något mål utgå såsom beslå garandel, instämmer jag i den av justitierådet Stenberg gjorda hemställan.

Thulin:

Under åberopande av vad jag beträffande förevarande förslag i dess helhet anfört hemställer jag, att förhöjning ej måtte ske i beslagares andel i böter och förverkad egendom.

Vid granskning av förslaget till varuinförsellag framhöll jag, att med hänsyn till den införda begränsningen i bötes- och beslagsandelarna närmare regler erfordrades, huru denna begränsning skulle iakttagas, där i ett mål förekomme flera åtalade, vilka var för sig dömdes till bötesstraff som gärningsmän eller delaktiga, eller flera beslag behandlades i ett sammanhang eller beslagarna vore flera än en. De upplysningar, som jag från skilda håll bekommit om olägenheterna vid tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna, hava ytterligare styrkt mig i uppfattningen, att sådana regler äro nödvändiga.

Slutstadgandena.

Lagrådet:

Med hänsyn till den riksdagsbehandling, som måste föregå eventuell förlängning av lagen, i befintligt eller ändrat skick, synes det mindre lämpligt att låta tiden för lagens giltighet utlöpa vid ett årsskifte. Det torde därför böra tagas i övervägande, om ej lagen må göras gällande även viss del av året 1926, förslagsvis till den 1 juli.

Förslaget till lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel.

1 i

Lagrådet:

Forslingsredskap, som avses under 9 mom. b), bör givetvis för att kunna dömas förverkat hava använts för transport av just det gods, vilket såsom olovligen infört blivit förverkat. I början av det med b) betecknade stycket böra därför orden »olovligen infört gods» utbytas mot »det olovligen införda godset».

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

9 $.

Lagrådet:

I det hänseende, som berörts i den vid 15 § 3 mom. av spritinförsellagen framställda erinran angående åklagarens skyldighet att väcka talan vid domstol, tarvas omformulering även av förevarande paragraf.

10 §.

Thulin:

I 10 § av varuinförsellagen stadgas, att om åklagare förklarat, att verkställt beslag skall återgå, egendomen, därest beslagare det önskar och tullförvaltningen finner skäl därtill, må kvarbliva i tullförvaltningens vård högst sex dagar från dagen för åklagarens beslut, för såvitt ej generaltullstyrelsen beslutar, att varan längre tid skall kvarbliva hos tullförvaltningen, dock att i intet fall gods må kvarhållas hos tullförvaltningen mer än en månad från beslagets verkställande, där ej inom denna tid för den brottsliga gärning, som föranlett beslaget, åtal väckts eller framställning, som i lagens 17 § sägs, blivit gjord. I motiven till detta stadgande har särskilt framhållits, att den rätt, som sålunda inrymts åt generaltullstyrelsen att låta »beslaget äga bestånd», är på angivna sätt begränsad. I det nu framlagda förslaget bar denna begränsning bortfallit, och bar i motiven allenast hänvisats till det korrektiv, som läge däri att, intill dess saken varit före vid domstol, frågan kunde dragas under generaltullstyrelsens prövning. Det vill synas, som om detta korrektiv näppeligen vore tillfyllestgörande, men i varje fall anser jag mig, under åberopande av vad av mig anförts vid behandling i lagrådet år 1923 av förslaget till varuinförsellag, böra hemställa, att stadgandet omformuleras så, att därav tydligt framgår, om generaltullstyrelsens beslut, att varan skall kvarhållas bos tullförvaltningen även efter sexdagarsperiodens utgång, är att anse såsom ett beslag. Detta är av dess större vikt, som de nu framlagda förslagen måste, om än terminologien på sina ställen är oklar, antagas utgå från den uppfattning, att förverkande endast kan ske av vara, som är under beslag.

12 §.

Lagrådet:

Då polischef upptagits bland tjänstemän, som skola vara behöriga att förordna om husrannsakan, avses enligt motiven chef för polisväsendet i stad, där polisväsendet är skilt från åklagarmyndigheten. Beteckningen polischef är emellertid mera omfattande än sålunda åsyftats och torde förty böra utbytas mot någon beteckning, som närmare ansluter sig till motivens innehåll.

118 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

Förslaget till förordning angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.

Lagrådet:

I den gällande förverkandeförordningen göres i fråga om fördelningen av vad som erhålles vid föryttring av förbruten vara ej någon skillnad mellan det i 1 § behandlade fallet och övriga fall, vilka senare torde få anses såsom de huvudsakliga. Då det förstnämnda fallet nu utbrytes till reglering i särskild författning, kan frågan om vem nämnda medel skola tillfalla bedömas fullt oberoende av vad för övriga i den gällande förordningen behandlade fall är lämpligt. Härvid framstår det onekligen såsom naturligast, att berörda medel helt tillfalla kronan, i likhet med böterna för fylleriförseelsen. För en bestämmelse av detta innehåll talar ock, att de influtna medlen väl i allmänhet äro obetydliga och en fördelning av desamma sålunda förefaller skäligen onyttig. Lagrådet hemställer förty, att en sådan bestämmelse får ersätta det nu föreslagna fördelningsstadgandet.

Polismyndighetens åtgärd med avseende å dryckerna är ej att anse som ett beslag. Bestämmelsen i andra stycket av slutstadgandena synes därför böra hänföra sig därtill att omhändertagandet av dryckerna skett före den 1 januari 1926.

I enlighet med numera iakttagen praxis beträffande rättsregler tillkomna i den ordning § 87 regeringsformen bestämmer torde ifrågavarande författning böra benämnas lag.

Ur protokollet: Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

119 Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 maj 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot, Stridsberg, Lttbeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow, anmäler, efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen för justitiedepartementet, lagrådets yttrande den 26 april 1924 angående de till lagrådet den 7 mars 1924 remitterade förslagen till

l:o) lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

2:o) lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel; samt

3:o) förordning angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.

Föredraganden anför därvid:

Vad först angår förslaget till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, hava dels de i slutbehandlingen av de remitterade förslagen deltagande ledamöterna av lagrådet gjort vissa allmänna uttalanden, dels ock dessa ledamöter eller lagrådet i dess helhet i fråga om en del av de speciella föreskrifterna i förslaget gjort anmärkningar eller andra uttalanden.

En av lagrådets ledamöter har anfört, att med nuvarande restriktionssystem förslaget icke syntes gå tillräckligt långt, utan att det syntes vara nödvändigt att göra smuggling av rusdrycker och delaktighet däri till i regel urbota brott, ävensom att förevarande förslag i själva verket endast innebure en etapp på vägen till nämnda slutmål. I anledning härav må till en början anföras följande. Den framställda anmärkningen tager i främsta rummet sikte på de föreslagna höjningarna i straffskalan. Dessa höjningar utgöra emellertid endast en — och icke den mest betydelsefulla — av de ändringar i gällande lagstiftning, som innehållas i förslaget. Vid frågans tidigare behandling har jag givit uttryck åt den uppfattningen, att förslaget i dess helhet utgör ett synnerligen välbehövligt komplement till gällande stadganden. Vidare har jag anfört, att det vore min förhoppning, att de ifrågasatta åtgärderna skulle medföra goda resultat; än längre gående åtgärder av liknande art syntes mig knappast

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin

120 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

kunna ifrågakomma. Vad jag sålunda uttalat beträffande förslaget i allmänhet, vidhåller jag fortfarande. I fråga särskilt om höjningarna i straffskalan bör märkas, att lika viktigt som att införa verksamma straff måste anses vara att icke stadga straffbestämmelser, så stränga att de sakna resonnans i det allmänna rättsmedvetandet, något som torde bliva fallet med obligatoriskt fängelsestraff för normalfallen å förevarande område. Det bör i denna punkt bland annat beaktas, att flertalet i förslaget behandlade brott torde avse kvantiteter, vilkas värde är så ringa, att detsamma, därest dryckerna skulle hava stulits, skulle hava fallit nedanför den s. k. snatterigränsen, i följd varav straffet för olovligt tillägnande av samma drycker i allmänhet skulle bliva endast böter. Å andra sidan bör fasthållas, att redan med den föreslagna straffskalan möjlighet finnes att, då sådant av omständigheterna kan anses påkallat, döma till fängelse upp till ett år, och att, då smugglingen skett i större omfattning eller yrkesmässigt, straffet kan höjas till straffarbete i ett år. En ytterligare höjning kan enligt min mening icke ifrågakomma. — Såsom framgår av den redogörelse, jag i det följande torde få lämna, har vid överarbetningen av förslaget detta väsentligen modifierats i de punkter — rörande åklagares och andra beslagares andelar i böter och i försäljningssumman för förverkad egendom samt angående ansvar för andra å fartyg anställda än befälhavare — som nämnde ledamot av lagrådet anfört till exemplifierande av yttrande därom, att man med det remitterade förslaget riskerade att verka demoraliserande på stora folklager.

Då jag nu övergår till att behandla de i anledning av särskilda stadganden gjorda uttalanden inom lagrådet, anhåller jag att i det följande få omnämna berörda uttalanden under paragraf numren i det förslag, jag ämnar förorda till framläggande för riksdagen.

Beträffande 1 § har lagrådet anfört, att det för varje fall, då enligt förslaget i strafflatitud inginge normerade böter jämte urbota straff, borde stadgas, att därest det högsta enligt normeringen möjliga bötesbeloppet understege viss summa, förslagsvis 500 kronor, böterna finge höjas därtill. I visst fall kunde det nämligen vid tillämpning av de föreslagna straffbestämmelserna visa sig, att utmätande av ett rättvist straff omöjliggjordes av den anledning, att i det föreliggande fallet bötesstraffets maximum befunnes för lågt men urbota straff för strängt. Vad lagrådet sålunda föreslagit har, ehuru förenat med vissa olägenheter, synts mig böra beaktas. Då så sker, bör emellertid noga tillses, att en regel, sådan som den av lagrådet förordade, icke får bryta själva systemet med straffets utmätande efter myckenheten av de smugglade eller eljest »olovliga» dryckerna, och att regeln sålunda bör få tillämpas allenast då särskilda förhållanden föreligga, vilka, ehuru fängelsestraff anses för strängt, göra det önskvärt att kunna utmäta ett bötesstraff, fallande utom den skala, vilken bör tillämpas

K linål. Maj:ts proposition Nr 223.

för de normala fallen. På sätt lagrådet anfört, böra vid bifall till lagrådets hemställan i denna punkt motsvarande regler gälla såväl ifråga om iterationsstraff vid olovlig varuinförsel enligt 1 § 3 mom. i det remitterade förslaget som beträffande bestraffning av s. k. innehavarbrott enligt 5 eller 10 §.

Detta har även iakttagits vid överarbetningen av nämnda stadganden.

Vad lagrådet i övrigt föreslagit beträffande 1 § har jag jämväl ansett böra beaktas. Därutinnan må allenast anföras, att det befunnits lämpligt att i stället för att, såsom lagrådet ifrågasatt, i vissa delar ersätta hänvisningen till 2—5 mom. i 1 § av varuinförsellagen med utförliga stadgande!! dela upp

2 mom. av 1 § i det remitterade förslaget i två moment, det ena innehållande hänvisning till nämnda moment i varuinförsellagen, och det andra,

3 mom., innehållande hänvisningarna beträffande försök och delaktighet och avfattat i överensstämmelse med motsvarande stadganden i 5 och 10 §§ i förslaget. Av denna ändring följer, att iterationsbestämmelserna i 3 mom. av förevarande paragraf böra flyttas till ett nytt 4 mom.

Beträffande 2 § har av en ledamot av lagrådet yttrats, att bestämmelsen i a och 3 §§ 1 mom. andra stycket om rätt för Konungen att utvidga förbudet mot införsel av rusdrycker till svenskt territorialvatten till att gälla även farkoster av över tvåhundrafemtio tons nettodräktighet lämpligast syntes böra helt utgå. Därest så ansåges icke kunna ske, borde stadgandet omredigeras sålunda, att den förutsättning för dess användning, som läge i ett uttalande vid förslagets remitterande till lagrådet om att sådant förordnande förutsattes komma att meddelas blott beträffande områden, som saknade nämnvärd betydelse för den lojala internationella trafiken, bleve klart uttalad i lagtexten. En annan ledamot av lagrådet har hemställt, att, därest stadgandet bibehölles, de omständigheter, under vilka detsamma finge komma i tillämpning, måtte närmare angivas i lagen.

De farhågor, som synas ligga till grund för yrkandet om uteslutande av berörda stadgande, torde knappast vara berättigade. Bestämmelsen om att särskilda omständigheter skola föreligga för tillämpning av stadgandet lärer nämligen icke kunna tolkas annorlunda, än att beträffande visst område speciella förhållanden med avseende å smuggeltrafikens utbredning eller sättet för dess bedrivande skola föreligga, vilka icke förefinnas beträffande kusten i dess helhet eller större delen därav. Något ytterligare preciserande av stadgandet torde sålunda icke vara erforderligt. Att bestämmelse i ämnet är påkallad framgår enligt mitt förmenande av förhållandena inom vissa särkilda områden av det svenska territorialvattnet, och det har från vederbörande tullpersonal liksom ock från representanter för ortsbefolkningen i åsyftade trakter framhållits såsom i hög grad ägnat att försvåra samhällets reaktion mot smugglingen samt såra den allmänna rättskänslan att, medan de smärre spritfartygen icke få inkomma till territorialvattnet, de större utan påföljd kunna besöka svensk hamn.

Vad inom lagrådet anförts angående behovet av uttryckligt stadgande

122 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

om rätt för generaltullstyrelsen att dispensera från av Konungen meddelat utsträckt territorialvattensförbud samt om formuleringen av det under b) i 2 mom. upptagna undantaget bar jag funnit böra beaktas. Bestämmelse i förstnämnda hänseende torde lämpligen böra upptagas som mom. 3 i förevarande paragraf.

Vid 2 § hava vidare lagrådets ledamöter med skilda motiveringar hemställt, att det i den nuvarande territorialvattenslagen upptagna men i det remitterade förslaget uteslutna undantaget från territorialvattensförbudet för det fall, att farkost, med vilken spritdrycker och vin forslas, av trängande nöd tvingas att inkomma till svenskt territorialvatten, måtte upptagas i förslaget.

Grunden till att omförmälda stadgande tidigare synts mig böra utelämnas har varit, att detsamma missbrukats och i praktiken lett till att personer, som enligt territorialvattenslagens mening bort vara straffbara, undgått bestraffning. Uteslutandet av det uttryckliga stadgandet ansågs dock, enligt vad jag yttrade vid förslagets remitterande till lagrådet, icke skola förhindra, att på grund av allmänna rättsprinciper ett överskridande av förbudet, som föranleddes av verklig trängande nöd, skulle bliva fritt från påföljd av straff och förverkande. Såsom exempel på nödtillfällen med dylik verkan anförde jag fara för förlust av liv eller fartyg.

Visserligen har jag av vad inom lagrådet anförts knappast blivit till fullo övertygad om att förslaget i förevarande del i dess till lagrådet remitterade lydelse icke skulle komma att tillämpas på det sätt som, enligt vad sålunda anförts, varit avsett. Till undanröjande av varje osäkerhet i frågan synes mig dock, på sätt lagrådet hemställt, bestämmelse i ämnet böra meddelas. På grund av de av mig förut åberopade olägenheterna av stadgandet i dess nuvarande form anser jag mig emellertid därvid icke kunna förorda lagrådets förslag att återinföra stadgandet, sådant det nu gäller. Mindre betänklighet möter mot en bestämmelse om straffrihet i fall av sjönöd. Även med sådant stadgande synes dock området för undantagsbestämmelsens tillämplighet böra inskränkas, dels så att ej blott överskridandet av territorialvattensgränsen utan även det fortsatta uppehållet innanför nämnda gräns skall, för att straffrihet skall inträda, hava nödvändiggjorts av sjönöden, dels ock så att det uttryckligen stadgas skyldighet för den, som åberopar sjönöd såsom straffrihetsgrund, att bevisa sitt påstående därom. Till understrykande av att avsiktligt åstadkommen sjönöd givetvis icke kan beaktas, synes lämpligen uttrycket »verklig sjönöd» böra användas. Ett stadgande av nu antydd innebörd torde hava sin plats som ett nytt stycke i 3 § 1 mom. i förslaget. I de fall, då bevisning om verklig sjönöd kan förebringas, lärer alltid »av omständigheterna uppenbarligen framgå», att avsikten med dryckernas ifrågavarande införande över territorialgränsen icke varit att insmuggla dem i riket. Vid sådant förhållande synes det utan ytterligare stadgande vara klart, att bestämmelserna i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

7 § och 8 § 1 mom. angående undantag från förverkandepåföljd, då sådana omständigheter föreligga, bliva tillämpliga för sjönödsfallen. Med hänsyn bland annat till besluten å den av mig vid förslagets remitterande till lagrådet omförmälda s. k. Kristianiakonferensen, är det emellertid önskvärt att, vad angår fartyg, undantaget från förverkandepåföljd uttryckligen framgår av lagtexten. Ett tillägg av sådan innebörd torde därför böra göras till 8 § 1 mom. första stycket.

Den av lagrådet förordade formella ändringen av avfattningen av 4 § torde böra vidtagas.

Vad lagrådet anfört rörande jämkning av lydelsen av 1 mom. av 5 § torde böra föranleda omformulering av stadgandet, i ändamål att därav fullt tydligt skall framgå, att vad som säges om subjektiva omständigheter å den tilltalades sida hänför sig till tiden för gärningens begående. I samband med denna omformulering lärer momentet i dess helhet böra underkastas viss formell omarbetning.

Beträffande förevarande paragraf, liksom i fråga om 10 §, bar lagrådet vidare anfört, att stadgandena i 2 mom. om straff för försök till och delaktighet i innebavarbrott syntes lämpligen kunna uteslutas, detta, vad försöksstraffet angår, på den grund att stadgandet därom skulle kunna leda till straff, där sådant icke varit avsett, och vad angår bestämmelsen om delaktighetsansvar, enär densamma syntes sakna egentlig betydelse. Till vad sålunda uttalats kan jag icke ansluta mig. Vad först angår delaktighetsansvaret, torde med hänsyn till de metoder, som för närvarande användas vid spritsmuggling, utan svårighet kunna uppvisas exempel på fall, då personer, vilka böra anses såsom lika brottsliga som de verkligen handlande, skulle i brist på dylikt stadgande undgå straff. I den kedja av transaktioner, som ligger mellan den tidpunkt, då smuggelspriten inskeppas i en utländsk hamn, och den, då spriten kommer konsumenterna i de stora städerna till banda, deltaga ofta ett betydande antal personer, av vilka många endast fungera såsom mellanhänder utan att någonsin hava dryckerna i sin besittning. Anledning synes icke förefinnas att utesluta dylika personer från straffbarhet, därför att de icke kunna överbevisas om förvärvande, forsling, döljande eller förvaring av smuggelsprit. Såsom framgår av vad som anförts i motiveringen till det remitterade förslaget, hava med hänsyn till dylika fall bestämmelser om delaktighetsansvar ansetts som ett behövligt komplement till huvudbestämmelserna om innebavaransvar. En av anledningarna till att dylik olovlig befattning konstruerats som ett självständigt brott har just varit, att man velat stadga ansvar för delaktighet däri. Ej heller de, vilka äro behjälpliga vid trafiken med olovligen införda drycker genom signalering, in- och urlastning i båtar och automobiler, navigerande av fartyg och dylikt, synas böra gå fria från ansvar. Härtill kommer, att det kan förväntas, att, därest straff för innehavarbrott införes

124 Katigt. Maj:ts proposition Nr 223.

utan att samtidigt delaktigheten i sådant brott bestraffas, de verkliga smugglarna och langarna skulle sätta i system ett förfaringssätt, varigenom de skulle undvika att själva taga direkt befattning med smuggelgodset.

Straffbestämmelsen angående försök torde näppeligen kunna äga avsevärd betydelse annat än beträffande forsling. Då de av lagrådet uttalade farhågorna för att stadgandet i praktiken skulle kunna leda till straff, då sådant icke vore avsett, knappast kunna anses hava praktisk betydelse, och då fördenskull anledning icke synes föreligga att inskränka försöksstraffet till att avse allenast forsling, finner jag mig dock böra förorda, att stadgandet i dess nuvarande lydelse bibehålies i förslaget.

Endast i ett särskilt, mindre betydande hänseende synes modifikation böra ske i de nu berörda stadgandena. Av hänvisningen till 7 § första stycket i varuinförsellagen följer formellt, att vad i nämnda stycke innehålles i tredje punkten om ansvar för den, som är gärningsmannen behjälplig att dölja, förbyta eller föryttra smuggelgods, bliver tillämpligt även i förevarande fall. Då straffbarhet, vad angår döljande och förbytande, följer redan av huvudstadgandet i 5 § 1 mom. av förslaget och då föryttring är straffbar enligt rusdrycksförsäljningsförordningen, samt det icke varit avsett att här stadga konkurrerande ansvar för sådan gärning, synes för undvikande av möjligt missförstånd hänvisningen till 7 § första stycket varuinförsellagen lämpligen böra inskränkas till att avse de två första punkterna därav.

Beträffande det i 3 mom. av 6 § i förslaget införda stadgandet om ansvar i visst fall för andra å fartyg anställda personer än befälhavaren har lagrådet tillstyrkt, att stadgandet måtte göras gällande endast beträffande dem, som å fartyg tjänstgöra i befälhavarens ställe. Om och i den mån å fartyg anställd person hade att utöva befälhavares funktion i fråga om tillsynen över fartyget eller del därav, borde han, enligt lagrådet, i förevarande hänseende vara likställd med befälhavaren och sålunda underkastad nyss avsett ansvar.

Förnämsta skälet till lagrådets nämnda förslag synes hava varit hänsyn till olägenheter, vilka skulle kunna föranledas av den anmälningsplikt, som genom stadgandet ålades å fartyg anställda personer. Vad i sådant hänseende anförts torde vara värt beaktande. Det synes emellertid vara möjligt att vinna en väsentlig del av syftet med det föreslagna stadgandet, även om, till undvikande av dylika olägenheter, området för ansvarigheten inskränkes. En lämplig gräns lärer erhållas, därest stadgandet avfattas så, att det avser alla å fartyg anställda av befälsgrad, d. v. s., enligt inom sjölagstiftningen vedertagen terminologi, jämte befälhavaren, styrmän och maskinister. Dessa hava nämligen enligt samma lagstiftning sig ålagd viss tillsynsskyldighet. Av särskild betydelse synes vara, att ansvarig-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

heten kommer att omfatta jämväl styrmännen, då de i allmänhet å fartyg hava godset om hand.

I anledning av uttalande från lagrådet rörande avfattningen av 2 mom. första stycket anser jag detta höra undergå viss ändring i formellt avseende.

Lagrådet har avstyrkt upptagande i förslaget av stadgande i det avseende, som behandlas i sista stycket av 1 mom. av 8 §. De skäl, som föranlett detta avstyrkande, synas förtjäna beaktande.

I fråga om stadgandet i 2 mom. av förevarande paragraf att farkoster av viss mindre dräktighet skola kunna vara förverkade, då de uppehålla förbindelse mellan smuggelfartyg och land, hava lagrådets ledamöter i särskilda anföranden hemställt, att de i momentet angivna förutsättningarna för förverkande måtte skärpas sålunda, att påföljden skulle inträda, allenast i händelse farkosten skäligen finge antagas vara använd i syfte att främja smuggling från fartyget. Enär, såsom lärer framgå av vad jag yttrat vid förslagets remitterande till lagrådet, en dylik förutsättning torde överensstämma med vad som varit syftet med det föreslagna stadgandet, finner jag hinder icke möta mot att biträda vad inom lagrådet sålunda hemställts.

Lagrådets anmärkning beträffande 3 mom. bör föranleda visst förtydligande.

Vid 8 § har slutligen i de inom lagrådet avgivna yttrandena berörts frågan angående verkningarna beträffande sjöpanträtter och inteckningar därav att ett fartyg blir förverkat. Vid den förberedande behandlingen inom finansdepartementet av förevarande förslag har man utgått från att, om intet uttryckligt stadgande meddelades om att sjöpanträtter och inteckningar i fartyg skulle förfalla, då fartyget blivit förverkat, nämnda rättigheter icke som följd av förverkandet skulle förlora sin giltighet. Visserligen förbisågs därvid ej — vad nu inom lagrådet framhållits — att det förhållandet, att inteckningar bleve bestående, skulle kunna av fartygsägare missbrukas till att göra en kommande förverkandedom ekonomiskt verkningslös. Vådorna och olägenheterna av att införa något stadgande, som verkade rubbning i nu avsedda slags rättigheter, befunnos emellertid så stora, att man icke ansåg sig böra upptaga bestämmelse i ämnet, så mycket mindre som antydda missbruk, såvitt känt, dittills icke förekommit i praktiken. Även med sådan diskretionär prövningsrätt för domstolarna, som även inom lagrådet förutsatts som ett komplement till stadgande om att inteckningar och sjöpanträtter förfölle i och med fartygets förverkande och på grund varav rättigheterna icke skulle förfalla, då sådant vore uppenbart oskäligt, skulle ju beträffande varje fartyg under 250 ton införas ett osäkerhetsmoment, som kunde inverka på fartygskrediten och hava ogynnsamma verkningar vida utanför den krets av personer, vilka rättigheternas förverkande närmast vore avsett att träffa.

126 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

De nyss antydda skälen för att icke införa bestämmelser om förverkande av sjöpanträtter och inteckningar synas mig vara av den betydelse, att jag icke finner mig kunna biträda den inom lagrådet uttalade uppfattningen om att sådana bestämmelser i viss utsträckning borde givas. Enär jag alltjämt är av den uppfattning, att, om icke uttrycklig bestämmelse i annan riktning gives, nu berörda rättigheter trots fartygets förverkande bliva bestående, och då alltså införande av en bestämmelse härom icke synes betingad av hänsyn till rättssäkerheten, har jag icke utav vad i förevarande avseende inom lagrådet anförts funnit anledning vidtaga någon ändring i det remitterade förslaget.

10—13 §§. Vad i formellt hänseende av lagrådet anförts beträffande 10, 11 och 12 §§ torde böra föranleda viss omformulering av nämnda paragrafer. 110 § synas vidare böra vidtagas ändringar, motsvarande dem som i det föregående förordats beträffande 5 §.

13 §. De av lagrådet eller ledamöter därav i fråga om 1 och 2 mom. av 13 § gjorda erinringarna, vilka huvudsakligen äro av redaktionell natur, torde böra iakttagas.

I enlighet med vad en ledamot av lagrådet utvecklat, avse de i 3 mom. av förevarande paragraf givna reglerna dels det fall, att mål, som enligt förslaget anhängiggjorts vid tullmålsdomstol, befinnes avse sådant brott, att målet enligt samma eller annan lag rätteligen tillhört allmän domstols upptagande, eller tvärtom, och dels det fall, att mål, enligt förslaget tillhörande tullmålsdomstol, äger så nära samband med mål, som enligt förslaget eller annan lag hörer under allmän domstol, att de båda målen böra i ett sammanhang bedömas, eller tvärtom. Såsom av samma ledamot av lagrådet anmärkts, innehåller momentet icke några föreskrifter till vinnande av gemensamt bedömande i mål, som enligt forumreglerna tillhöra olika tullmålsdomstolar eller två eller flera allmänna underrätter. Detta förhållande sammanhänger därmed, att det föreslagna stadgandet såsom förutsättning för tilllämpning av de däri innehållna speciella forumreglerna bygger på att den tilltalade i de särskilda målen eller beträffande de olika slagen av brottslighet är en och samma person. Under sådan förutsättning kan det nämligen icke inträffa, att mål angående olovlig befattning med samma drycker skulle kunna rätteligen förekomma vid flera tullmålsdomstolar, eller vid flera allmänna domstolar såvitt ej åtminstone något av de olika målen eller slagen av brottslighet falla under annan författning. Då nu samtliga vid slutbehandlingen deltagande ledamöter av lagrådet enat sig i erinran om att ifrågavarande forumregler borde utvidgas att gälla inbördes mellan särskilda tullmålsdomstolar och mellan särskilda allmänna underrätter, får uttalandet härom följaktligen förutsättas bygga på den uppfattningen, att forumreglerna böra kunna göras gällande, även då olika personer äro tilltalade för olovlig befattning med samma drycker; och då flertalet av lagrådets ledamöter icke

Kungl. Maj.ts proposition Nr 223.

förorda någon inskränkning i principens tillämpning, torde därav kunna slutas, att regeln ansetts kunna gälla iiven i det fall, att intet av målen är direkt hänförligt under förslaget. Det är tydligt, att en sådan utvidgning av tillämplighetsområdet för forumreglerna, som nu berörts, skulle i stor utsträckning vidga deras användbarhet och främja det syfte, som ligger till grund för bestämmelserna. Jag anser mig fördenskull böra förorda ändring av förslaget i överensstämmelse med vad sålunda antytts.

Därest nu fråga vore om en lagstiftning av permanent natur, borde givetvis av lagtekniska skäl de bestämmelser, som i förevarande sammanhang ansåges lämpliga beträffande forum för handläggning av mål rörande brott, som bestraffas enligt rusdrycksförfattningarna, införas i nämnda författningar. Så kan emellertid icke lämpligen ske i sammanhang med förevarande, provisoriska lagstiftning, och då en begränsning av forumreglerna till allenast mål, som avses i den nu föreslagna lagen, skulle kunna medföra en ojämnhet i rättstillämpningen, som icke vore sakligt grundad, synas mig avgörande binder icke höra möta mot att i förevarande förslag införa forumbestämmelser av den nyss antydda, av lagrådets övriga ledamöter förordade omfattningen. Förebilder till ett sådant förfaringssätt saknas för övrigt icke i lagstiftningen; jag vill endast erinra om att såväl i vattenlagen som i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes förekomma bestämmelser, innehållande särskilda forumregler rörande mål, som enligt annan författning — vilken icke i det sammanhanget ändrats — skulle hava handlagts i annan väg. Slutligen må erinras, att de föreslagna forumbestämmelserna endast innebära en möjlighet till viss annan ordning än den normala för handläggning av berörda mål, och att de sålunda icke innebära upphävande av eller inskränkning i den kompetens, som i rusdrycksförfattningarna tillagts de allmänna domstolarna.

Jämte införande, på sätt lagrådet hemställt, av hänvisning till 3 § 2 mom. i förslaget torde i 14 § böra göras ett tillägg i överensstämmelse med visst yrkande av lagrådet vid behandling av 15 §. Jag återkommer härtill i mitt yttrande vid sistnämnda paragraf.

På sätt lagrådet hemställt, torde 2 mom. av 15 §> böra omformuleras till överensstämmelse med 1 mom. i paragrafen. Jämväl i övrigt föreslagen redaktionell ändring i momentet synes höra vidtagas. Vad lagrådet anfört därom att bestämmelserna i 2 mom. om vittnens närvaro vid beslag och om underrättelse angående beslagsåtgärden lämpligen syntes böra göras gällande även beträffande beslag, som avsåges i 1 mom., synes mig däremot icke böra föranleda ändring i förslaget. Ifrågavarande bestämmelser i 2 mom. hava införts på grund av befintligheten av motsvarande stadganden i rusdrycksförfattningarna. I varuinförsellagen finnas däremot icke stadganden av sådant innehåll. I stället finnas i sistnämnda lag bestämmelser om vittnens närvaro vid husrannsakan och kroppsundersökning. Vittnesförfarandet är sålunda i nämnda lagstiftning ordnat efter andra linjer än som följts i rusdrycksför-

128 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

fattningarna — vilka för övrigt icke innehålla utförliga regler angående husrannsakan och kroppsundersökning. Med hänsyn till berörda bestämmelser i varuinförsellagen, vilka på grund av den i 9 § av förevarande förslag införda hänvisningen till 11—14 §§ i sistnämnda lag skola vara gällande även beträffande spritsmuggling, torde det icke vara lämpligt eller möjligt att införa särskilda regler om vittnens närvaro vid själva beslagsåtgärden.

Såsom lagrådet anfört, är givetvis åklagarens skyldighet att väcka talan vid domstol om beslagtagen egendoms förverkande eller företaga viss annan åtgärd densamma, vare sig han själv verkställt beslaget eller ej. Av lagrådet påyrkat förtydligande av denna innebörd av stadgandet i 3 mom. av 15 § torde alltså böra vidtagas.

Ifråga om 3 mom. har lagrådet vidare hemställt, att bestämmelse måtte intagas om skyldighet för åklagaren att pröva jämväl beslag, som verkställts med stöd av 2 mom., och om rätt för den, som drabbats av dylikt beslag, att underställa detsamma högre myndighets prövning. Såsom lagrådet anfört, torde sådan prövning och rätt till underställning vara lika behövliga i dessa fall som beträffande beslag enligt 1 mom. av förevarande paragraf. Att sådan bestämmelse, som av lagrådet förordats, det oaktat icke upptagits i det remitterade förslaget har föranletts därav, att motsvarande stadganden icke heller finnas beträffande beslag enligt rusdrycksförfattningarna. Ehuru på denna gränd vissa ojämnheter kunna vid bifall till lagrådets hemställan uppstå beträffande likartade beslag, beroende på huruvida till grund för beslaget åberopas exempelvis den olovliga tillverkningen eller efterföljande olovlig befattning med olovligen tillverkade drycker, kan det ifrågasättas, huruvida icke olägenheten härav är mindre än den olägenhet, som skulle följa av att olika bestämmelser gällde beträffande beslag på grund av innehavarbrott, allt eftersom beslaget grundades på antagande om att dryckerna varit olovligen införda eller olovligen tillverkade. På grund härav bör omformulering verkställas av 3 mom. av förevarande paragraf, i samband varmed andra stycket av momentet bör uppflyttas till 1 mom. På sätt lagrådet antytt, torde härjämte — med hänsyn till det bestående sambandet mellan nu behandlade underställningsrätt beträffande beslaget och den beslagare tillerkända rätten att, då åklagare vägrar åtala, underställa frågan om åtal högre myndighets prövning — i samband med den sålunda förordade ändringen böra vidtagas sådan jämkning i 14 §, att beslagare erhåller rättighet till hänskjutande av åtalsfrågan även i de fall, då talan i målet icke skall utföras av tullåklagare.

16—18 §§ i Det till lagrådet remitterade förslaget innehöll i 16—18 §>§ bestämmelser iem. orsi. ()m g> j.. strafföreläggande. Lagrådet har hemställt, att berörda stadganden måtte utgå ur förslaget. De skäl, som föranlett denna hemställan, äro i huvudsak följande. Strafföreläggandets värde såsom medel till bekämpande av olovlig rusdryckshantering syntes på angivna grunder vara skäligen ringa. I övrigt inskränkte sig fördelarna med strafföreläg-

129 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

gande till att detsainmas tillämpning skulle komma att medföra en viss minskning i arbetet för domstolarna, vilken minskning dock ej syntes vara avsevärd och motvägdes av ökade åligganden för åklagarna. Vidare mötte givetvis betänkligheter mot att i processordningen upptaga ett institut, varom man ännu icke visste, huruvida detsamma en gång komme att införlivas med den svenska rätten; i varje fall komme föreläggandet då att utgöra ett led i en rättegångsordning av annan gestaltning än den nuvarande. Detta principiella skäl borde tillerkännas väsentlig betydelse, oaktat att den normering av bötesstraffet, som förekomme i förslaget, gjorde tillämpningen av institutet lättare än på vissa andra områden, och ehuru det redan befintliga och i förslaget bibehållna särskilda förfarandet med avseende å rusdryckers förverkande vore ganska likartat med proceduren med strafföreläggande. Betänklighet mötte vidare i den omständigheten, att frågan om brottets verklighet och straffets storlek underkastades dispositionsprincipen, något som vår processlagstiftning hittills icke velat godkänna, och denna betänklighet växte i styrka därigenom, att de personer, som skulle handhava institutet, knappast kunde anses i varje fall härför kompetenta. Institutet kunde även i visst avseende för åklagare innebära en farlig frestelse till missbruk. Ytterligare kunde i vissa närmare angivna hänseenden vid tilllämpning av de föreslagna stadgandena yppa sig ganska svårlösta spörsmål. Lagrådet har slutligen yttrat, att ifrågasättas kunde, om icke det åsyftade målet bättre än på sätt föreslagits kunnat vinnas genom stadgande!! i vissa andra riktningar.

I anledning av vad lagrådet sålunda yttrat må framhållas, att strafföreläggande kunnat komma till användning för det stora flertalet smuggelmål och innehavarbrott, särskilt vid besättningsmäns smuggling av smärre kvantiteter eller då personer befinnas innehava smuggelsprit eller olovligen tillverkad sprit i mindre omfattning. Fördelen av att domstolarna genom avlastning av en del bagatellmål skulle erhålla kompensation för det ökade arbetet på grund av kriminaliseringen av olovligt innehav skulle säkerligen icke heller bliva obetydlig. Att det är möjligt att utan olägenheter av avgörande beskaffenhet införliva strafföreläggande även med vårt gällande rättssystem synes mig framgå av processkommissionens av mig vid ärendets föregående behandling återgivna uttalande i frågan. De av lagrådet framställda detaljanmärkningarna angående de föreslagna bestämmelserna lära icke vara av allvarligare beskaffenhet, än att de påvisade olägenheterna utan svårighet skulle kunna avhjälpas. Emellertid kan, såsom av mig redan vid ärendets tidigare behandling framhållits, i vissa avseenden tvekan råda om lämpligheten av införande av de föreslagnabestämmelsernaomstrafföreläggande. En nytillkommande omständighet att i detta hänseende beakta är vad i det föregående anförts om att i överensstämmelse med lagrådets hemställan böterna i de flesta i förslaget behandlade brottsfallen skola kunna höjas till 500 kronor, även om enligt normeringen bötesmaximum skulle hava varit lägre. Den större frihet vid straffutmätning, som ett sådant stadgande komme Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 184 höft. (Nr 223.) 9

16 §.

(19 § i det rem. först.)

17 och 18 §§. (20 och 21 §§ i det rem. fors].)

25 § i det rem. först.

23 §.

,27 § i det rem. först.)

130 Kungl. Majits proposition Nr 223.

att medföra och varigenom det skulle läggas i åklagarens hand att träffa avgörande om straff inom en vidare skala än enligt remissförslaget, ökar naturligen nyss åsyftade betänkligheter.

I viss mån synes det bliva en omdömessak, huruvida fördelarna eller nackdelarna med strafföreläggande på förevarande område skola anses övervägande. Av lagrådets yttrande har framgått, att lagrådet vid dylikt bedömande funnit nackdelarna vara de större. Angivna förhållanden tala naturligen mot att i en provisorisk lagstiftning införa en så pass genomgripande nyhet som strafföreläggande. Jag finner mig fördenskull i frågans nuvarande läge icke böra vidhålla min tidigare uppfattning, att bestämmelser om straffföreläggande nu böra meddelas. Mot företagande i samma syfte av andra åtgärder i någon av de av lagrådet avgivna riktningarna talar å ena sidan, att sådana bestämmelser endast delvis skulle medföra de fördelar, som skolat följa av strafföreläggande, och å andra sidan, att vissa av de av lagrådet mot det remitterade förslaget i denna del framställda anmärkningarna kunna riktas även mot de av lagrådet antydda åtgärderna. Ehuru det torde kunna befaras, att vissa olägenheter komma att uppstå genom den ökade tillströmning av mål till domstolarna, som får antagas bliva en följd av förevarande lagstiftning, därest icke några åtgärder i motsatt riktning vidtagas, synas mig alltså för närvarande, med uteslutande av strafföreläggande, några andra åtgärder icke kunna ifrågakomma.

Av lagrådet föreslagen omformulering av 19 § i det remitterade förslaget torde böra vidtagas.

Under 20 och 21 §§ i det remitterade förslaget har lagrådet anfört, att en ovillkorlig förutsättning för att fatalietid skulle börja löpa från och med i nämnda paragrafer föreskrivet förordnande vore att vederbörande bereddes tillfälle att erhålla kännedom om förordnandet. Denna erinran synes mig emellertid knappast kunna tillmötesgås. Det måste ihågkommas, att de fall, det här rör sig om, äro sådana, där den beslagtagna egendomens värde icke uppgår till trettio kronor, och att bestämmelsen om att i dessa fall delgivning eller kungörande icke behövdes, ursprungligen föranletts av att det icke ansetts lämpligt att i dessa fall påbjuda ett med kostnader förenat förfarande. Erinras må även, att vederbörande i varje fall utan särskild bestämmelse äger möjlighet att få kännedom om meddelat förordnande genom att taga del av de av vederbörande åklagare förda diarier.

1 överensstämmelse med vad lagrådet anfört synas mig bestämmelserna i 25 § i det remitterade förslaget lämpligen kunna meddelas i administrativ ordning. Stadgandet torde därför böra uteslutas ur förevarande förslag.

Bland böter, i fråga om vilka fördelningsbestämmelserna i 1 mom. av förevarande paragraf skola gälla, torde, på sätt lagrådet anfört, böra upp-

Kunrjl. Maj:ts proposition Nr 223.

tagas även böter för brott, som avses i 4 och 5 §§ i varuinförsellagen. Härav föranledes viss omformulering av omförmälda moment.

I fråga om metoden för begränsning av beslagares andelar i böter, ådömda enligt förevarande förslag, och värdet av enligt förslaget beslagtagen egendom har man att välja mellan å ena sidan det i varuinförsellagen tillämpade systemet, enligt vilket särskilda begränsningar stadgats för andelen i böterna och andelen i beslagsgodset, och å andra sidan den i rusdrycksförfattningarna följda principen att räkna ett gemensamt maximum å båda beloppen. Förstnämnda väg följdes i remissförslaget; flertalet ledamöter inom lagrådet hava åter förordat anslutning till rusdrycksförfattningarnas system. Det har även ifrågasatts, att det sammanlagda maximum borde fastställas till ettusen kronor. Med anledning av vad sålunda förekommit och då sistnämnda system erbjuder vissa fördelar, anser jag mig kunna biträda förslaget, att ett gemensamt maximum bestämmes för bötesandel och del i försäljningssumman för eller värdet av förverkad egendom. Ehuru med viss tvekan har jag även funnit mig kunna godtaga det inom lagrådet ifrågasatta sammanlagda maximibeloppet ettusen kronor.

Därav att bestämmelserna om strafföreläggande samt 8 § 1 mom. tredje stycket uteslutas ur förslaget föranledes viss jämkning i avfattningen av 2 och 3 mom. i förevarande paragraf.

Med bifall till vad lagrådet därutinnan föreslagit, synes mig den föreslagna övergångslagens giltighetstid lämpligen kunna utsträckas till den 1 juli 1926. Genom lämmel-

sevncL

en sådan förlängning vinnes bland annat, att avgörandet, huruvida lagstiftningen bör, i oförändrad eller omarbetad form, förlängas, kan anstå till sistnämnda års riksdag.

Vid förevarande förslag hava av lagrådet framställts endast smärre anmärkningar av huvudsakligen redaktionell innebörd. I anledning av vad sålunda anförts torde jämkningar böra vidtagas i de berörda stadgandena, nämligen 1 § 9 mom., 9 och 12 §§.

Vad lagrådet anfört angående fördelningen av värdet av egendom, som

Förslaget till lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147)

om straff för olovlig varuinförsel.

enligt förevarande förslag förklaras förverkad, synes böra beaktas. Det från- Förslaget till gående från den s. k. förverkandeförordningens fördelningsregler, som lag- förordning rådets förslag innebär, torde vara tillräckligt betingat av hänsyn till de 3 verkand/T

ringa belopp, som här kunna ifrågakomma, och det nära sambandet med v'sst fa|l av böterna för fylleriförseelsen, vilka ju tillfalla kronan. ^ochTin^

I anledning av lagrådets hemställan torde författningens beteckning böra ändras till »lag».

Vad av lagrådet i formellt hänseende anförts synes böra föranleda jämkning i stadgandenas avfattning.

I överensstämmelse med vad som föreslås beträffande det här först behand-

lade lagförslaget torde giltighetstiden för nu förevarande författning böra utsträckas till den 1 juli 1926.

132 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.

I samband med den överarbetning av förslagen, som föranledes av lagrådets granskning av desamma, torde böra företagas vissa jämkningar i lagtexten av rent formell natur. Uteslutandet av bestämmelserna om straffföreläggande bör vidare föranleda en del i det föregående ej berörda redaktionella jämkningar i särskilda stadganden, framför allt i fråga om paragrafhänvisningar.

Föredraganden uppläser härefter, under förmälan, att han låtit vidtaga de av honom förordade ändringarna i de ifrågavarande författningsförslagen, de sålunda omarbetade förslagen, varefter föredraganden hemställer, att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen bifalla och förordnar, att proposition av den lydelse, bilagan litt. . . . vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

E. Regnér.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.