Prop. 1925:184

med förslag till lag om änd¬ ring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker

Typ: Proposition
Källa: weburn.kb.se

Kun al. Maj:ts proposition Nr 184.

1 Nr 184.

Kunyl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker; given Stockholms slott den 20 mars 1925.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

GUSTAF.

Ernst Wig for ss.

Bihang till riksdagens protokoll 1925.

1 samt-

U7 höft. (Nr lS't.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 184.

Förslag

till

lag om ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

Härigenom förordnas, att i lagen den 29 juni 1923 om sparbanker skall införas en ny paragraf med beteckning 29 a av följande lydelse:

29 a §.

Titan särskilt tillstånd av Konungens befallningskavande äger sparbank ej mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning. Tillstånd till sådan verksamhet må ej meddelas, med mindre förvaring och förvaltning av värdehandlingar prövas, med hänsyn till sparbankens organisation och förvaringsanordningar samt fonder, kunna med trygghet anförtros åt sparbanken. Konungens befallningshavande äger föreskriva de villkor för verksamhetens utövande eller de inskränkningar däri, som kunna anses erforderliga. Tillstånd må återkallas, då förutsättningarna för tillståndets meddelande finnas icke vidare föreligga; återkallas tillståndet, vare sparbanken pliktig att, så snart ske kan, avveckla nämnda verksamhet.

Närmare bestämmelser om prövning för meddelande av tillstånd, som nu sagts, må utfärdas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925. Har sparbank i enlighet med föreskrift i reglemente, varå stadfästelse erhållits, senast den 1 april 1925 börjat verksamhet, varom i lagen förmäles, må dock verksamheten utan

TI och med den 31 december 1925.

Kanal. Maj ris i>rogosition Nr 181.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars 1923.

Närvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Le vinson.

T. f. chefen för finansdepartementet statsrådet Wigforss anmäler, efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, fråga om rätt för sparbank att till förvaring och förvaltning mottaga värdehandlingar.

Föredraganden anför:

»Enligt den vid 1924 års riksdag genomförda förmynderskapslagstiftningen, vilken trätt i kraft med detta års ingång, har bankernas medverkan i stor utsträckning anlitats för genomförandet av en förbättrad kontroll över förmyndares förvaltning av omyndigs icke blott kapitaltillgångar utan jämväl värdehandlingar. Sålunda stadgas i 8 kap. 8 § i lagen om förmynderskap (1924: 320), att aktier, obligationer, skuldebrev och andra sådana värdehandlingar skola, där handlingarnas sammanlagda värde överstiger två tusen kronor, i den omyndiges namn nedsättas i öppet förvar hos riksbanken eller annan bank. Har sådan nedsättning skett, är banken ansvarig för värdehandlingarnas förvaring och förvaltning enligt bestämmelserna i den samtidigt med förmynderskapslagen utfärdade lagen om vård av omyndigs värdehandlingar (1924: 322). I fråga om förvaltningen av inhemska värdehandlingar är banken pliktig att i vidsträckt omfattning svara för inkassering av räntor, utdelningar och förfallna kapitalbelopp, biträda vid aktieteckning, ombesörja förnyelse av inteckning med mera. Avtal om förvaltning på andra än de i lagen angivna villkor är ogiltigt. De nedsatta värdehandlingarna få ej uttagas utan överförmyndarens tillstånd. Enligt samtidiga ändringar (1924: 335) i lagen om bankrörelse (3 och 113 §§) har stadgats rätt för Konungen att vid meddelande av tillåtelse att driva bankrörelse stadga skyldighet för bankbolag att vid huvudkontoret och avdelningskontor, som Kungl. Maj:t bestämmer, mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning i enlighet med de i lagen om förmynderskap och eljest i lag givna bestämmelser. Därvid har förutsatts, att sådan skyldighet borde stadgas endast i de fall, då det med hänsyn till en banks organisation och omfattningen av dess rörelse kunde anses lämpligt och billigt.

I sitt den 30 september 1921 avgivna förslag till ny förmynderskapslagstiftning framhöll lagberedningen, att med bank i de återgivna bestämmelserna om nedsättningsskyldighet (8 kap. 8 § i förmynderskapslagen)

4 Kungl. Majds proposition Nr 184.

avsåges sådan bankinrättning, som ägde i sin firma eller eljest vid beteckning av sin rörelse använda ordet bank. I samband därmed erinrade emellertid beredningen, att sparbank, med hänsyn till de bestämmelser, som gällde i fråga om sparbanks rörelse, icke ägde mottaga värdehandlingar till förvaltning, samt förmenade, att någon ändring härutinnan uppenbarligen icke kunde ifrågakomma. Lagberedningens uttalande hänförde sig till den då gällande lagen angående sparbanker den 29 juli 1892, enligt vars första paragraf sparbanks ändamål angavs vara, att av allmänheten till förräntande mottaga penningar och genom räntans läggande till huvudstolen dem ytterligare förkovra samt medlen i mån av uppsägning återbetala. Något utrymme för drivande av verksamhet, avseende förvaring och förvaltning av värdehandlingar, lämnade ej detta stadgande. Efter det lagberedningen avgivit sitt betänkande, har ny lagom sparbanker tillkommit (1923: 286); i denna angives sparbanks ändamål vara att befordra sparsamhet genom att bedriva in- och utlåning av penningar och därmed i samband stående verksamhet. Sistnämnda tillägg har tillkommit efter förslag av 1920 års sparbankssakkunniga, vilka framhöllo, bland annat, att enligt deras uppfattning tillägget icke omfattade fondförvaltning av den typ, som bedreves av bankbolags notariatavdelningar, enär därigenom skulle öppnas möjlighet för sparbankerna att åtaga sig ytterligare förpliktelser vid sidan av dem, som följde av inlåningsverksamheten, och något sådant syntes icke kunna genomföras utan ökade krav på sparbankernas fondbildning. Mot denna uppfattning gjordes under lagförslagets vidare behandling icke någon erinran. För att förhindra, att sparbanker utvidgade sin verksamhet till områden, som icke vore för dem naturliga, upptogs tillika i sparbankslagen ett stadgande (3 § punkt 12), att i reglementet för sparbank skulle angivas, huruvida sparbanken Unge driva annan verksamhet än in- och utlåning av penningar samt vari sådan verksamhet skulle bestå; härigenom bereddes — anförde sparbankssakkunniga — Kungl. Maj:ts befallningshavande tillfälle att vid prövning av reglementet öva kontroll över att sparbank icke på sitt program upptoge för sparbankernas verksamhet främmande funktioner.

I samband med antagandet av ny förmynderskapslagstiftning anhöll 1924 års riksdag1 om utredning, huruvida genom ändring i lagen om sparbanker möjlighet kunde beredas för förmyndare och gode män att i sparbank verkställa sådan nedsättning av värdehandlingar, som enligt förslaget till lag om förmynderskap skulle ske i riksbanken eller annan bank, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. I det till grund för riksdagens beslut avgivna utlåtandet yttrade första lagutskottet:

Utskottet ville ifrågasätta, huruvida icke möjligen den börda, som den föreslagna lagstiftningen onekligen lade på förmyndarna genom tvånget

1 Riksdagens skrivelse 1924: 172.

Kanal. M((.}:!s proposition Nr 184.

för dem att i bank nedsätta omyndigs värdehandlingar, skulle i viss man kunna minskas, om sådan nedsättning Unge ske jämväl i sparbank. Eu lindring i förslaget i denna riktning kunde icke då vidtagas, enär eu sådan ändring förutsatte ändring jämväl i sparbankslagen och måste föregås av en utredning rörande sparbankernas möjligheter att påtaga sig uppgiften att mottaga sådana depositioner. Det torde väl ock vara tvivelaktigt, huruvida sparbankerna kunde åtaga sig att förvara och förvalta obligationer och aktier på samma villkor, som föreslagits i fråga om riksbanken och de enskilda bankerna, men syntes det utskottet, som om i varje fall nedsättning i sparbankerna kunde med fördel åstadkommas beträffande inteckningar och andra skuldebrev, som sparbankerna redan vore vana att för egen del sköta.

Över riksdagens skrivelse hava Svenska sparbanksföreningen, Svenska bankföreningen, bank- och fondinspektionen samt fullmäktige i Sveriges riksbank avgivit yttranden.

Svenska sparbanksföreningen har anfört huvudsakligen följande: Med hänsyn till den av sparbankerna förut bedrivna verksamheten torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke mottagandet av omyndigs värdehandlingar stode i sådant samband med denna verksamhet, att rätt till dylikt mottagande tillkomme sparbankerna enligt gällande lag, under förutsättning att reglementet därom innehölle bestämmelse. Då emellertid olika meningar härom yppats, och riksdagen för sin del syntes anse dylik rätt icke föreligga, torde det vara lämpligt, att en sådan rätt uttryckligen tillförsäkrades sparbankerna. För sparbankerna vore det av vikt, att möjlighet bereddes dem att mottaga omyndig tillhöriga värdehandlingar till förvaring i enlighet med lagen om vård av omyndigs värdehandlingar. Det funnes eu risk, som icke borde underskattas, att sparbankerna eljest så småningom skulle undanträngas från den del av deras verksamhet, som bestode i att till förräntande emottaga de omyndigas medel. Det läge nämligen nära till hands att antaga, att den bank, som hade hand om den omyndiges värdehandlingar i aktier, obligationer och skuldebrev, skulle veta att taga hand jämväl om hans kontanta medel, då en dylik enhetlig förvaltning torde underlätta redovisningen för förmyndaren. En sådan utveckling borde .så mycket hellre förebyggas, som sparbankerna av ålder ansetts särskilt lämpliga att omhänderhava omyndigs medel och i sådant avseende varit till mycket stort gagn; sålunda hade vid många sparbankers bildande i äldre tider just svårigheten att lämpligt anbringa förmyndaremedel åberopats såsom ett kraftigt skäl för sparbankers bildande. Emellertid förbisåges icke, att hänsyn till tryggheten för de omyndigas värdehandlingar fordrade, att sparbankernas rätt att mottaga dessa gjordes beroende av vissa förutsättningar. Sålunda kunde det icke anses betryggande, att en mindre sparbank utan därtill skickad personal omliändertoge en förmögenhets förvaltning, där förmögenheten utgjordes av värdehandlingar, som icke vanligen förekomme i sparbankens rörelse. Vissa sparbanker kunde vara i avsaknad av egna förvaringsrum av sådan beskaffenhet, att de erbjöde tillräcklig trygghet för förvaring av förenämnda deposita. Andra sparbanker kunde åter notoriskt vara så svaga, att deras solvens gent emot insättarna kunde dragas i tvivelsmål, och på den grund vara mindre väl lämpade att åtaga sig ytterligare ansvar. Såsom en allmän förutsätt-

Yttranden.

kaiif/l. Maj:ts proposition Nr 184.

ning för att sparbankerna skulle upptaga denna form av rörelse torde böra fordras, att densamma underkastades eu mycket noggrann kontroll från det allmännas sida. Då det gällde att vid eu lagändring beakta dessa synpunkter, torde väl, vad beträffade frågan om viss sparbanks rätt att öppna verksamhet av förevarande slag, ingen annan utväg yppa sig än att rätten gjordes beroende av Kungl. Maj:ts befälhiingsliavandes tillstånd, vare sig detta tillstånd lämnades genom godkännande av en i reglementet intagen bestämmelse eller i särskild ordning. Den synnerligen viktiga frågan om kontrollen syntes kunna lösas genom eu bestämmelse, att duplett av det utav sparbanken utfärdade förvaringsbeviset skulle överlämnas till förmyndaren för att av denne tillhandahållas överförmyndaren, som insände detsamma till Kungl. Maj ds befallningsliavande. Genom att dessa förvärm gsbevis sålunda vore tillgängliga för de allmänna ombuden, erhölle dessa möjlighet att utöva eu tillfredsställande kontroll.

Svenska bankföreningen har yttrat: Det stora ansvar, som vardnadsplikten medförde, gjorde, att smärre banker med svagare kapital för denna rörclsegren ur trygglietssynpunkt måste betecknas såsom mindre lämpliga. För att eu bank skulle kunna erbjuda tillräcklig säkerhet erfordrades givetvis, att banken nätt eu viss storlek. Ej heller borde lämnas obeaktat, att depotrörelsen ej blott förutsatte särskilda, dyrbara lokala anordningar utan även krävde arbetskrafter, mera kvalificerade än vad som fordrades inom de flesta andra av bankernas rörelsegrenar, samt att kostnaderna för depotrörelsen därför ställde sig så höga, att de ej täcktes, förrän rörelsen nått en ganska stor omfattning. De synpunkter, vilka gjort sig gällande i fråga om affärsbankerna såsom förvarare för omyndigs värdehandlingar, torde böra anläggas även vid besvarandet av frågan om sparbankernas lämplighet för uppdraget. Från säkerhetssynpunkt borde dä icke lämnas obeaktat, att för närvarande i landet icke funnes något bankbolag med lägre kapital än eu miljon kronor, underdel att av rikets sparbanker blott ett mindre antal (cirka 7 procent av samtliga sparbanker) både ett kapital uppgående till minst eu miljon kronor och nära hälften icke ens hade ett hundra tusen kronor i eget kapital. Från biilighetssynpunkt torde böra framhållas, att, då sparbankerna hittills icke sysslat med depotrörelse, någon skyldighet att mottaga omyndigs värdehandlingar givetvis icke gärna kunde åläggas dem. Härtill komma, att sparbankernas rörelse — och det med all rätt — vore baserad på en billig administration. Att bland sparbankernas rörelsegrenar upptaga även förvaring av omyndigs värdehandlingar skulle därför för dessa institut medföra högst väsentliga organisatoriska förändringar, utan vilka säkerheten för myndlingarna skulle äventyras. Den erfarenhet, vilken inom bankkretsar vunnits beträffande kostnaderna för depotrörelse, gäve starkt stöd åt det inom första lagutskottet uttalade tvivlet, huruvida sparbankerna lämpligen kunde åtaga sig att förvara och förvalta obligationer och aktier.

Bank-och fondinspektionen har framhållit huvudsakligen: Ur olika synpunkter hade tveksamhet förekommit beträffande lämpligheten av att utsträcka sparbanks verksamhet till att omfatta jämväl formögenhetsförvaltning av beskaffenhet, varom här vore fråga. Ä ena sidan hade tveksamheten varit av principiell natur, i det att eu utsträckning av sparbanksverksamheten ansetts strida mot verksamhetens huvudsyfte, nämligen att tillgodose spararnas intressen. Å andra sidan hade man varit villrådig, huruvida sparbankerna kunde vara rustade för en sådan uppgift, som formögenhetsförvaltning skulle innebära. Även enligt bank- och fondinspektionens uppfattning syntes denna tveksamhet, i allt fall beträffande det stora flertalet av de nuvarande spar-

Kung!. Maj:ts proposition Nr lts-l.

bankerna, vara vill befogad. Emellertid borde; intill kunna utgå ifrån, att. åtminstone inom do största sparbankerna trygghetssynpunkten, såväl för sparbankerna själva som för dojiononterna, borde kunna bliva lika väl tillgodosedd som inom bankbolag. I)a lagen om förmynderskap föreskreve, att förmyndare vid fullgörande av sin skyldighet att deponera omyndigs värdehandlingar skulle anlita bank, avsäges därmed, såsom av förarbetena till lagen framginge, (i realiteten) allenast bankaktiebolag och solidariska bankbolag. Man torde hava utgått ifrån, att inom dylika institutioner i allmänhet förefunnes sådana anordningar, att ett betryggande förvar av värdehandlingar kunde påräknas. Därest det skulle anses vara önskvärt att, med bortseende från förutnämnda principiella betänkligheter, bereda förmyndare möjlighet att deponera omyndigs värdehandlingar jämväl i sparbank, syntes eu ändring av gällande bestämmelser på hithörande område böra avse allenast sådana sparbanker, vilka kunde erbjuda samma trygghet för förvaltningens rätta handha vande som sådana bankbolag, vilka kunde bliva av Kungl. Maj:t ålagda skyldighet att mottaga tormynderskapsdepositioner. Därvid syntes samma synpunkter beträffande rörelsens omfattning och betryggande organisatoriska anordningar — notariatpersonal och valvsanordningar — böra komma till tillämpning som i fråga om bankbolagen. Men därutöver syntes, i anslutning till 1920 års sparbankssakkunnigas uttalande, böra uppställas fordran på en med hänsyn till vederbörande sparbanks ökade ansvar betryggande fondbildniug. 1 detta hänseende syntes allenast sparbanker med egna fonder, uppgående till minst eu miljon kronor, böra ifrågakomma. Förevarande spörsmål borde emellertid betraktas jämväl ur synpunkten av möjligheten för sparbanker att påtaga sig uppgiften att mottaga depositioner av nu förevarande slag. I detta avseende saknade bank- och fondinspektionen emellertid den nödiga inblicken i sparbankernas verksamhet, och torde det ankomma på sparbankerna själva att genom sin organisation eller på annat sätt framhålla de synpunkter, vilka kunde vara av betydelse för frågans bedömande. Första lagutskottet hade härutinnan ifrågasatt, att sparbankernas befattning med tormynderskapsdepositioner skulle avse allenast inteckningar och andra skuldebrev, enär sparbankerna redan nu vore vana att för egen del sköta dylika värdehandlingar. Därest sparbanker skulle kunna anlitas såsom depositionsalistalter allenast i den inskränkta omfattning, som bankoch fondinspektionen i det föregående angivit, syntes emellertid enligt inspektionens uppfattning något, hinder icke böra förefinnas att låta depositionerna omfatta jämväl aktier och obligationer. — Ett genomförande av den ifrågasatta anordningen skulle föranleda införande i sparbankslagen av en bestämmelse med sådant huvudsakligt innehåll, att sparbank med egna fonder, uppgående till minst eu miljon kronor, kunde till förvaring och förvaltning i enlighet med de i lagen om förmynderskap och eljest i lag givna bestämmelser mottaga värdehandlingar. Prövningen, huruvida dylik sparbank fyllde de av inspektionen angivna allmänna betingelserna för att kunna anlitas vid tormynderskapsdepositioner, syntes böra överlåtas till vederbörande länsstyrelse, som i förekommande fall efter ansökning skulle hava att meddela erforderligt tillstånd.

Fullmäktige i Sveriges riksbank liava icke funnit sig föranlåtna till annat uttalande än att, då det under vissa förutsättningar kunde för en förmyndare eller god man innebära eu lättnad vid fullgörande av åligganden enligt den nya förmynderskapslagen att även i sparbank få nedsätta omyndigs värdehandlingar, det syntes lämpligt, att den i sådant syfte ifrågasatta utredningen komme till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 184.

Departements-

chefen.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen hava sparbankerna i vart land hittills icke drivit verksamhet, avseende förvaring och förvaltning av värdehandlingar. Den nya sparbankslagen av år 1923 torde, på sätt jag erinrat, icke hava åsyftat en utvidgning av sparbankernas uppgift till att omfatta jämväl sådan rörelse. Genom införande i 1924 års förmynderskapslagstiftning av skyldighet för förmyndare att i öppet förvar hos bank nedsätta omyndigs värdehandlingar har emellertid frågan om sparbanks rätt att för omförmälda ändamål mottaga värdehandlingar erhållit särskild betydelse. Sålunda har en dylik rätt ansetts böra tillerkännas sparbankerna, dels ur förmyndarsynpunkt för att åstadkomma viss lättnad i förmyndarens på grund av nedsättningstvånget ökade börda, och dels från sparbankshåll för att förhindra befarad konkurrens mellan bankbolagen och sparbankerna om de omyndigas medel. Även om frågans vikt i det stora hela kan anses hava i någon mån överskattats, torde dock anledning icke föreligga att utesluta sparbankerna från varje möjlighet att upptaga ifrågavarande verksamhetsform, och detta vare sig det gäller omyndigs eller annans värdehandlingar. Principiellt sett lärer hinder icke böra möta mot en dylik utvidgning; med sparbanks egentliga uppgift att till befordrande av sparsamheten mottaga sparmedel låter sig enligt min mening väl förena en efter verksamhetens omfattning och syfte begränsad förvarings- och förvaltningsrörelse. Och de mot utvidgningen anförda betänkligheterna, att flertalet sparbanker med sina relativt enkla arbetsformer och förvaringsanordningar icke skulle rätt väl lämpa sig för handhavandet av denna rörelsegren. synas mig icke föra längre, än att de sparbanker, beträffande vilka sådan erinran med fog kan göras, uteslutas från den ifrågasatta utsträckningen.

En förutsättning för att sparbank bör få upptaga förvarings- och förvaltningsrörelse synes mig vara, ej mindre att sparbanken kan bereda värdehandlingarna en bankmässig förvaring och förvaltning, än även att sparbankens fonder äro av den storlek, att de kunna förväntas giva skälig täckning — förutom för inlåningen in. in. — för en efter de nedsatta handlingarnas värde och art normal förvarings- och förvaltningsrisk. Att uppställa några fixa normer, vilkas uppfyllande. skulle anses innefatta garantier i nu angivna hänseenden, lärer knappast vara lämpligt eller ens möjligt. I stället torde, på sätt i ett par av yttrandena förordats, det böra ankomma på prövning i varje särskilt fall, huruvida förvaring och förvaltning av värdehandlingar, med hänsyn till organisation, förvaringsanordningar och fonder, kan med trygghet anförtros åt sparbanken. Prövningen synes lämpligen böra överlämnas åt tillsynsmyndigheten eller alltså vederbörande länsstyrelse. För vinnande av största möjliga enhetlighet i tillämpningen torde, därest så skulle anses önskvärt, Kung!. Maj:t kunna meddela närmare bestämmelser rörande dylik prövning. Därvid torde kunna uppställas vissa allmänna villkor för tillstånds erhållande, såsom: i fråga om organisationen, att hos sparbanken finnes tjänsteman, som har god förtrogenhet med handhavandet av de olika förvaltningsåtgärder med avseende å nedsatta handlingar,

Kung/. M<ij:ts proposition Nr 184. 9

som kunna komma att avila sparbanken; i fråga om förvuringsunordningur, att sådana Unnas och äro av beskaffenhet att bereda full trygghet mot eldfara och inbrott samt i övrigt sa inrättade, att depositionerna kunna hållas avskilda från bankens egna handlingar ävensom förvaras under dubbla lås, till vilka olika funktionärer (t. ex. styrelseledamot och kamrerare) hava var sin nyckel; i fråga om fonderna, att fondställningen i och för sig är god och i övrigt lämnar skälig täckning, förutom för inlåningen m. in., jämväl för den ''kade risk, som förvari ags- och förvaltningsrörelsen kan rimligen väntas medföra.

Det av bank- och fondinspektionen föreslagna villkoret, att sparbank för erhållande av tillstånd skulle hava egna fonder uppgående till minst en miljon kronor, anser jag mig icke kunna förorda. Väl kan en sparbank med fonder av denna storlek i allmänhet förväntas erbjuda större garantier i förutberörda hänseenden än en mindre sparbank; detta gäller särskilt i fråga om sparbanks tillgång till kvalificerad personal och betryggande förvaringsanordningar. Såvitt åter angår sparbanks solvens och likviditet, äro fonderna i och för sig icke utslagsgivande; åtskilliga andra faktorer äro därvid av Instämmande inflytande. Därtill kommer, att under angivna förutsättning endast ett fåtal sparbanker skulle beredas möjlighet att utöva omhandlade \erksamhet, i det att utav nuvarande 492 sparbanker allenast 38 hava egna fonder, överstigande eu miljon kronor. Även om det föreslagna fondminimum sänktes till hälften, skulle den nya verksamhetsgrenen öppnas allenast för ett åttiotal sparbanker, huvudsakligen belägna i stad. Med en på detta sätt anordnad begränsning skulle det särskilt ur förmyndarsynpunkt framhållna behovet av ändring i lagstiftningen näppeligen bliva tillgodosett, och samtidigt skulle därigenom de större sparbankerna hava fått en i viss män annan uppgift än de övriga.

Vid tillstånds meddelande bör länsstyrelsen kunna föreskriva särskilda villkor för utövande av den på tillståndet grundade rätten. Sådana villkor torde i huvudsak komma att hänföra sig till förvaringssäkerheten, de nedsatta handlingarnas bokföring, kontrollen med avseende å handlingarna och dylikt. Men därjämte bör länsstyrelsen vara oförhindrad att lämna tillstånd av nu förevarande slag med vissa inskränkningar. Särskilt kan det visa sig önskvärt, att sparbank, som icke uppfyller de allmänna villkoren för en fullständig förvarings- och förvaltningsrörelse, må kunna få mottaga åtminstone inteckningar och skuldebrev.

Sedan sparbank erhållit tillstånd och värdehandlingar blivit för omyndigs räkning nedsatta hos sparbanken i öppet förvar efter vad i lagen om förmynderskap är stadgat, kommer redan enligt gällande bestämmelser sparbanken att svara för de sålunda nedsatta värdehandlingarnas förvaring och förvaltning i enlighet med vad i lagen om vård av omyndigs värdehandlingar stadgas. Att härutinnan införa mindre stränga regler kan uppenbarligen icke ifrågakomma. Erinran om sparbankens ansvar i detta hänseende torde böra göras i beslutet om tillstånds meddelande.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. U7 höft. (Nr ISi.J 2

10 Kungl. Majds proposition Nr 184.

Tillstånd bör kunna återkallas av länsstyrelsen, då förutsättningarna för tillstånds erhållande finnas icke vidare föreligga. Återkallas tillståndet, bör sparbanken vara pliktig att, så snart ske kan, avveckla den ifrågavarande rörelsen.

Om den tillsyn, som skall åligga de allmänna ombuden i avseende å sparbanks förvaring och förvaltning av mottagna värdehandlingar, torde föreskrifter meddelas i instruktionen för nämnda ombud (1923: 451).

För beredande av möjlighet för sparbankerna att upptaga förvaringsoch förvaltningsrörelse med avseende å värdehandlingar synes mig icke böra erfordras ändring av stadgandet i 1§ i sparbankslagen om sparbanks allmänna uppgifter, utan torde i stället bestämmelser om förutsättningarna för sådan rörelses utövande böra upptagas bland stadgandena 'om rörelsen’ och lämpligen infogas i en ny paragraf mellan 29 och 30

Bestämmelserna torde kunna träda i kraft den 1 juli 1925. Då det lärer hava förekommit, att sparbank erhållit stadfästelse å reglemente, enligt vilket sparbanken äger driva förvaringsrörelse, torde sådan sparbank få utan särskilt tillstånd under viss kortare tid fortsätta denna sin rörelse. Detta bör dock gälla, allenast där rörelsen varit öppnad vid framläggandet av förslag till ny lagstiftning i ämnet.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit upprätta förslag till lag om ändring i lagen den 2!) juni 1923 (nr 286) om sparbanker.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilaga I vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet: Elis Lindahl.

Kun al. Maj: In proposition Nr ISd.

11 Bilaga I

Fö i*s lag

till

lag om ändring i lagen den 29 juni 192tf (nr 28<») om sparbanker.

Härigenom förordnas, att i lagen den 29 juni 1923 om sparbanker skall införas en ny paragraf med beteckning 29 a av följande lydelse.

29 a §.

Utan särskilt tillstånd av Konungens befallningshavande äger sparbank ej mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning. Tillstånd till sådan verksamhet må ej meddelas, med mindre förvaring och förvaltning av värdehandlingar prövas, med hänsyn till sparbankens organisation, förvaringsanordningar och fonder, kunna med trygghet anförtros åt spai banken. Vid meddelande av tillstånd äger Konungens befallningshavande föreskriva de villkor för verksamhetens utövande eller de inskränkningar däri, som kunna anses erforderliga. Tillstånd ma återkallas, då förutsätt ningarna för tillståndets meddelande finnas icke vidare föreligga; återkallas tillståndet, vare sparbanken pliktig att, så snart ske kan, avveckla nämnda verksamhet.

Närmare bestämmelser om prövning för meddelande av tillstånd, som nu sagts, må utfärdas av Konungen.

12 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 184.

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj ds lagråd den 19 mars 1925.

Närvarande:

justitierådet Svedelius, regeringsrådet Palmgeex, justitierådet Christianssox, justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 13 mars 1925, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag om, ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits a,v tillförordnade byråchefen för lagärenden i finansdepartementet, hovrättsassessorn John Alsén.

Lagrådet yttrade:

Lagrådet finner visserligen några större fördelar av den nu föreslagna lagstiftningen knappast vara att förvänta, men då åtminstone på vissa håll någon lättnad av den börda, den nya förmynderskapslagstiftningen lagt på förmyndare, härigenom skulle kunna vinnas, har lagrådet, som utgår ifrån, att tillstånd enligt lagen endast med största varsamhet kommer att meddelas, ansett sig ej böra avstyrka förslaget.

Ur protokollet: A. V. Stenkula.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 184.

13 Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 mars 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén,' statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

T. f. chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler lagrådets den 19 mars 1925 avgivna utlåtande över det den 13 mars 1925 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll hemställer föredraganden, att förslaget, sedan det undergått mindre jämkning, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition av den lydelse, bil. litt. vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Svante Ericsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. t Hl höft. (Nr 18H.)