('med förslag till lag om upphävande av legostadgan för husbönder och tjänstehjon den 23 november 1833 m. m.',)

Kung!,. Maj:ts proposition nr 183. 1

Nr 183.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om upphävande av legostadgan för husbönder och tjänstehjon den 23 november 1833 m. m.; given Stockholms slott den 26 februari 1926.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att .antaga härvid fogade förslag till 1) Lag om upphävande av legostadgan för husbönder och tjänstehjon den 23 november 1833 m. m.; 2) Lag om ändrad lydelse av 22 kap. 13 § strafflagen; och 3) Lag om ändrad lydelse av 37 och 41 §§ utsökningslagen.

Under Hans Maj:ts, Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Torsten Nothin.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 153 käft. (Nr 183.) 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Förslag

till

Lag

om upphävande av legostadgan för husbönder och tjänstehjon den 23 november 1833 (nr 43 s. 1) m. in.

Härigenom förordnas, att legostadgan för husbönder och tjänstehjon den 23 november 1833 samt lagen den 29 maj 1925 (nr 143) om meddelande av underrättelse i visst fall före vräkning ur tjänst m. m. skola upphöra att gälla från och med den 24 oktober 1926; dock att dessförinnan gällande lag skall tillämpas dels beträffande tjänsteavtal, som enligt legostadgan ingåtts före sistnämnda dag, under den tjänsteperiod, för vilken avtalet då är bin­ dande, dels ock med avseende å de särskilda rättigheter och skyldigheter, som härflyta ur sådant avtal. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till stadgande, som genom denna lag blivit upphävt, vare hänvisningen förfallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 3

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 22 kap. 13 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 kap. 13 § strafflagen, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 20 juni 1890 (nr 33), skall i nedan angiven del er­ hålla följande ändrade lydelse: 13 §. Fordrar-----------fängelse. Lag samma vare, där man säljer eller annorledes emot vedergällning för­ yttrar ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti man vet fel vara, utan att sådant uppenbara; eller säljer, städjer eller leger tvem ett.

Denna lag skall träda i kraft den 24 oktober 1926.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 37 och 41 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 37 och 41 §§ utsökningslagen skola, 37 § i dess lydelse enligt lagen den 28 juni 1918 (nr 528), i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse: 37 §. Utmätningsman äge, utan särskilt bemyndigande, verkställa domstols laga kraft ägande dom i tvistemål: 1) då skyldighet att gälda penningar eller varor blivit den tappande ålagd; 2) då någon blivit förpliktad att viss lös egendom till annan utgiva; 3) då domstolen förordnat angående kvarstad eller skingringsförbud; 4) då någon blivit förpliktad att avträda fast egendom eller dömt är om flyttning i eller ur bus; och 5) då domen eljest innehåller förpliktande för den tappande att något full­ göra, vid äventyr att det, om han tredskas, må genom vederpartens föran­ staltande utföras. Om---------- vattenlagen. 41 §. Har---------- kvarstad. Yad domstolen förordnat angående kvarstad och skingringsförbud må ock utan binder av förd klagan av utmätningsmannen verkställas.

Denna lag skall träda i kraft den 24 oktober 1926.

Kungl. Majds proposition nr 183. 5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 december 1925. N ärvarande: Statsministern S andlek , statsråden O lsson , N othin , S vensson , H ansson ,

S chlyter , L arsson , W igforss , M öller , L evinson .

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, riksdagens skrivelse den 9 april 1924 (nr 90), däri riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t snarast måtte, efter förebragt utredning i vissa angivna hänseenden, för riksdagen framlägga de förslag, syftande till upphävande av legostadgan, vartill utredningen kunde giva anledning. Därefter anför föredraganden: »Legostadgan för husbönder och tjänstehjon den 23 november 1833 innehöll Legostadi sin ursprungliga lydelse ett flertal föreskrifter av såväl privaträttslig som gans ur­ sprungliga offentligrättslig natur. Å ena sidan avsåg stadgan att reglera förhållandet innehåll. mellan husbönder och tjänare. A andra sidan innehöll densamma föreskrifter åsyftande att bringa reda och ordning i tjänstehjonsväsendet samt att hindra den lösa befolkningen från att falla samhället till last eller hota den all­ männa rättssäkerheten. Stadgan innebar sålunda i viss mån en lagstiftning mot lösdriveri. I detta syfte föreskrevs skyldighet för envar, som icke på visst annat, i stadgan närmare angivet sätt förvärvat laga försvar, att skaffa sig tjänst, vid äventyr att eljest bliva behandlad såsom försvarslös. Tillika angåvos de personer, som vore behöriga att taga annan i sin tjänst med verkan att anställningen finge betraktas såsom laga försvai’, varjämte hus­ bonde förbjöds att hos sig skattskriva tjänstehjon, som ej begagnades av honom. Huvuddelen av stadgans bestämmelser avsåg emellertid att reglera tjänstehjonsförhållandets uppkomst och upphörande samt att närmare be­ stämma husbönders och tjänstehjons inbördes rättigheter och skyldigheter. I förstnämnda hänseende gåvos detaljerade föreskrifter rörande tjänstehjonsavtalets ingående, avtalstidens längd, avtalets uppsägande och de skriftliga handlingar, som borde förekomma mellan kontrahenterna. Tillika lämnades föreskrifter om rätt för föräldrar att i vissa fall tillgodogöra sig hemma­ varande barns arbetskraft samt att med tredje man träffa avtal om barnets första tjänst. Samma rätt skulle tillkomma den, som upptagit fattigt faderoch moderlöst barn och droge behörig försorg om dess underhåll och upp­ fostran, ävensom den, som genom skriftligt, i viss form upprättat avtal emottagit barn av fattiga föräldrar till uppfostran och underhåll emot vissa års tjänst. Bestämmelserna angående förhållandet mellan husbonde och tjänste-

6 Kungl. Maj ds proposition nr 183.

hjon utgingo från den uppfattningen, att tjänaren i vissa hänseenden skulle anses såsom medlem av husbondens familj. Samtidigt avsågs emellertid att skapa ett strängt subordinationsförhållande och att möjliggöra för husbonden att genom fysiskt tvång utkräva avtalets fullgörande. Om tjänstehjon ej inställde sig i tjänsten å behörig tid eller avvek därur före avtalstidens ut­ gång, ägde husbonden rätt att genom vederbörande polismyndighet låta hämta och inställa tjänaren. Det ålåg denne att utföra det arbete och de sysslor, husbonden skäligen föresatte. Föreskrifter meddelades, huru tjänaren skulle förhålla sig såväl i tjänsten som i sitt enskilda liv, och särskilt inskärptes hans lydnads- och trohetsplikt mot husbondefolket. Därest tjänstehjon felade eller förde ett oordentligt levnadssätt, ägde husbonden i vissa fall att till rättelses vinnande använda måttlig husaga. Under vissa omständigheter kunde husbonde hos polismyndigheten begära tjänares vräkande ur tjänsten. I händelse husbonde flyttade från orten till annat ställe inom riket, hade tjänstehjon skyldighet att, om så påfordrades, åtfölja honom och kvarbliva tjänstetiden ut. I fråga om husbondes förhållande till tjänare gav stadgan vissa allmänna regler. Det ålåg husbonde att gälda den överenskomna lönen, vilken tjänstehjonet dock icke ägde utbekomma innan avtalstiden gått till ända. Dessutom skulle husbonde giva tjänare underhåll och husrum, bekosta hans flyttning till tjänsten och ansvara för vissa utskylder. Om husbonde eftersatte sina skyldigheter eller förgick sig mot tjänare, kunde denne i vissa fall genom polismyndighets medverkan bliva entledigad från tjänsten. Hus­ bonde var skyldig att låta vårda tjänare, om denne insjuknade, samt att under vissa omständigheter draga försorg om gammalt och orkeslöst tjänste­ hjon. Avtalsbrott från någondera kontrahentens sida medförde i regel skadeståndsskyldighet och i åtskilliga fall även bötesansvar. Vissa förseelser av tjänare kunde för honom medföra förlust av lönen eller del därav. Även åsidosättande av föreskrifterna rörande tjänsteavtalets ingående och de er­ forderliga skriftliga handlingarna var i vissa fall belagt med bötesstraff. Tillika innehöll stadgan hänvisningar till straffbestämmelser i allmän lag samt föreskrev, att vissa brott skulle, därest de förövades mot husbonde, straffas strängare än i andra fall.

Tidigare Redan under behandlingen vid 1828—30 års riksdag av det förslag, som "lulina^i grund för 1833 års legostadga, framställdes vissa anmärkningar mot ^eqotiadgan detsamma, och sedermera hava vid flera tillfällen förslag om stadgans omeller om dess arbetande eller upphävande, helt eller delvis, varit föremål för statsmakternas qpiaian c prgvnjng_ Grenom lagstiftningsåtgärder, som tid efter annan företagits, hava även avsevärda delar av stadgan satts ur kraft. De framställda ändringsförslagen riktade sig i första hand mot den hus­ bonde tillerkända befogenheten att genom husaga söka rätta felande eller sedeslöst tjänstehjon. Motioner om husagans avskaffande eller begränsande framlades vid riksdagarna 1847—48, 1850—51 och 1853—54. Förslagen av­ styrktes av vederbörande utskott och avslogos av ständerna. Vid 1856—58 års riksdag väcktes i ämnet två motioner, den ena inom

Kungl. Majds proposition nr 183.

ridderskapet och adeln och den andra inom bondeståndet, med yrkande, att ständerna måtte för sin del besluta husagans avskaffande. I anslutning till nämnda motioner anhöllo ständerna — som lämnade ett i den ena motionen framställt yrkande om legostadgans omarbetande utan bifall — i skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 mars 1858 (nr 258) om sådan ändring av legostadgan och vissa andra författningar, att rätten till husaga icke skulle avse manlig tjänare, som fyllt 18 år, och kvinnlig tjänare, som uppnått 10 års ålder. Till stöd för denna hemställan framhöllo ständerna, huruledes den patriarkaliska ställning, husbonde i forna tider intagit till sitt tjänstefolk, till n de upphört till följd av senare tiders åsikter, samt att dåmera förhållandet mellan husbonde och tjänstehjon huvudsakligen betraktades ur synpunkten av kontrakt. Om också berörda omständigheter lämnade stöd för eu ändring av omförmälda lagstiftning, hade likväl därjämte befunnits, att husbondes berörda rättighet icke lämpligen kunde helt och hållet upphöra med avseende på tjänare av alla åldrar. Av vissa anförda skäl syntes viktigt att bibehålla rättigheten för husbonde att aga minderårig tjänare. Med föranledande av nämnda skrivelse utfärdades den 1 oktober 1858 kungörelse angående, bland annat, ändring i vissa delar av legostadgan Sv. förf.saml. nr 84 s. 1). Genom densamma begränsades husbondes rätt att utdela aga till tjänstehjon av mankön åder 18 år och av kvinnkön under 16 år. Tillika ändrades i någon mån bestämmelserna om rätt för husbonde att avskeda felande tjänstehjon och ut Igades för visst fall husbondes skadeståndsplikt. I två vid 1862—63 års riksdag inom ridderskapet och adeln väckta motioner framhölls behovet av en ny legostadga. I sitt betänkande (nr 2) i anledning av motionerna jämte väckta förslag om detaljändringar i stadgan anförde sammansatta lag- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, bland annat, att genom den förändring sikter rörande förhållandet mellan husbönder och tjänstehjon, som en senare tid medfört, samt genom de tid efter annan vidtagna förändringarna i stadgan densamma förlorat det inre sammanhang och den självöverensstämmelse, en lag borde äga. Stadganden grundade på helt olika principer hade däri plats bredvid varandra. Ett sådant förhållande krävde otvivelaktigt rättelse, och behovet därav hade framkallat en mängd motioner. Just emedan de principer, varpå stadgan vilade, vore snart sagt motsatta då gällande åsikter i berörda hänseende, syntes emellertid partiella förändringar i stadgan mindre lämpliga, enär de alltid kvarlämnade något av det utdömda gamla. De framställda yrkandena om en fullständig om­ arbetning av stadgan syntes därför utskottet fullt berättigade. På grund därav hemställde utskottet, att ständerna måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande av förslag till ny legostadga. Förslaget bifölls av ridder­ skapet och adeln samt borgarståndet men avslogs av de övriga stånden, i följd varav frågan förföll. Genom förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande upphävdes de i legostadgan givna straffbestämmelserna för brott, för vilka straff funnos utsatta i strafflagen.

8 Kungl. Maj-.ts proposition nr 183.

Vid 1879 och 1883 års riksdagar väckta motioner om revision av lego­ stadgan föranledde icke någon riksdagens åtgärd. Genom lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling, vilken lag ordnade samhällets skyddsåtgärder mot lösdriveri efter delvis nya principer, avskaffades det förut bestående tjänstetvånget. De i legostadgan givna be­ stämmelserna angående skyldighet att taga tjänst och de därmed samman­ hängande villkoren för rätten att anses såsom husbonde blevo därigenom satta ur kraft, ehuru de icke uttryckligen upphävdes. I en vid 1896 års riksdag inom andra kammaren väckt motion (nr 96) hemställdes, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande av förslag till förnyad legostadga, i syfte att friare avtal mellan husbönder och tjänare måtte kunna äga rum. Motionen avstyrktes av lagutskottet i avgivet utlåtande (nr 66) under uttalande av den farhågan, att vid en revision av legostadgan i dess helhet genom ändrade lagbestäm­ melser skulle bortfalla den ännu kvarlevande återstoden av det patriarkaliska förhållande mellan husbonde och tjänstehjon, därå legostadgan vore grundad och vilket förhållande utgjorde kärnpunkten i den svenska lagstiftningen om tjänstehjonsavtal och hos oss höjde detta avtal över ett vanligt arbetsavtal. En sådan synpunkt vore ock i stånd att — om man utginge från densamma vid bedömande inom tjänstehjonsavtalets gränser av ömsesidig rätt och skyldighet — i tillämpningen mildra mången av legostadgans onekligen något föråldrade detaljbestämmelser och åstadkomma, att stadgan, ehuru stiftad över sextio år tillbaka, dock kunde verka till gagn. — Utskottets avstyrkande hemställan bifölls av båda kamrarna. Erågan återkom vid 1898 års riksdag, då i en inom första kammaren väckt motion (nr 7) hemställdes om utarbetande av förslag till ny legostadga. I avgivet betänkande (nr 33) anförde lagutskottet, bland annat, att de rätt många föråldrade och för nutida förhållanden olämpliga bestämmelser, som funnes i den för mer än sextio år sedan tillkomna stadgan, medförde ej obetydliga svårigheter samt vore jämväl i många fäll av den beskaffenhet, att partiella ändringar därutinnan skulle föranleda rubbning av det inbördes sammanhang, som borde finnas mellan en lags samtliga stadganden. Ut­ skottet ansåge emellertid, att vid en omarbetning av legostadgan huvud­ grunderna för densamma kunde och borde lämnas orubbade eller i allt fall av en sådan varsamt beröras. I anslutning härtill hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande av förslag till ny legostadga. — Utskottets hemställan bifölls av kamrarna, varefter skrivelse avläts den 11 maj 1898 (nr 102). Med anledning av sistnämnda riksdagsskrivelse uppdrog Kungl. Maj:t den 27 oktober 1899 åt en kommitté att, bland annat, vidtaga en revision av gällande legostadga. Kommittén avlämnade den 31 oktober 1900 förslag till lag om tjänsteavtal mellan husbönder och tjänare, vilken lag var avsedd att träda i stället för legostadgan. I förslaget hade kommittén sökt bevara det patriarkaliskt-etiska förhållande, som enligt kommitténs mening borde råda mellan husbonde och tjänare, men samtidigt velat tillerkänna kontrahenterna rätt att i vissa hän-

Kungl. Mai ds proposition nr 183. 9

seenden fritt bestämma sitt rättsförhållande. Detta förslag, som icke föranledde någon proposition till riksdagen, upptogs i en inom andra kammaren väckt motion (nr 135) vid 1908 års riksdag. I enlighet med lagutskottets hem­ ställan i utlåtande nr 7 blev emellertid motionen avslagen av båda kamrarna. En av Kungl. Maj:t den 18 oktober 1907 tillsatt kommitté med uppdrag att undersöka möjligheten av en lagstiftning rörande arbetsavtal och att i samband därmed avgiva förslag till ändringar i legostadgan blev den 12 september 1909 upplöst, efter det kommittén utarbetat men icke slutgiltigt behandlat åtskilliga lagförslag. Genom proposition (nr 96) framlades på grundval av förarbeten, som utförts av kommittén, för 1910 års riksdag för­ slag till, bland annat, lag om vissa arbetsavtal. Förslaget avsåg att reglera även arbetsavtal mellan jordbruksidkare och deras arbetare, därest avtalen icke folie under legostadgan. I samband med propositionens framläggande upplyste dåvarande chefen för justitiedepartementet, att kommittéen i utkast uppsatt ett förslag till lag angående tjänsteavtal mellan husbönder och tjänste­ hjon utan att dock hava kommit till definitiva beslut rörande detsamma, samt att det befunnits oundgängligt att tills vidare uppskjuta det slutliga utarbe­ tandet av lagförslag i detta ämne. Sedan det i propositionen innefattade förslaget till avtalslagstiftning för­ fallit på grund av kamrarnas stridiga beslut, framlades vid 1911 års riks­ dag genom proposition (nr 43) ånyo väsentligen oförändrade förslag till lagar i ämnet. I yttranden, som av Kungl. Maj:t inhämtats från organisa­ tioner inom jordbruksnäringen samt hushållningssällskapen m. fl. myndig­ heter, hade från åtskilliga håll uttalats, att legostadgan borde efter genom­ gången revision fortfarande utgöra den allmänna grundvalen för arbetsavta­ len inom denna näring, och i ett eller annat yttrande hade denna uppfatt­ ning sträckts så långt, att någon annan lag än en till större eller mindre del omarbetad legostadga förklarats icke vara behövlig eller lämpligen böra komma till stånd. I flera yttranden hade framhållits såsom önskvärt, att förslag till ny legostadga och till lagstiftning om de mera tillfälliga arbets­ avtalen inom jordbruksnäringen samtidigt komme under prövning. Till följd av kamrarnas skiljaktiga beslut i frågan föranledde ej heller denna proposi­ tion någon lagstiftning i ämnet. Frågan om legostadgans avskaffande upptogs vid 1918 års lagtima riksdag i en inom andra kammaren väckt motion (nr 264), däri herr Sjölander m. fl. hem­ ställde om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning avseende lego­ stadgans avskaffande och ersättande med en efter tidsförhållandena avpassad avtalsform jämväl för lantarbetarna samt om framläggande av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Med anledning av motionen anhöll riksdagen i skrivelse den 11 maj 1918 (nr 200), det Kungl. Maj:t täcktes verkställa utred­ ning, avseende legostadgans avskaffande och ersättande med en efter tidsörhållandena avpassad avtalsform, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Till stöd för denna hemställan anför­ des, bland annat, att det icke syntes råda någon egentlig meningsskiljaktig­ het därom, att legostadgan vore i många avseenden föråldrad och efter däri

10 Kungl. Maj ds proposition nr 183.

vidtagna partiella ändringar saknade inre sammanhang. Det vore visser­ ligen bekant, att stadgan åtminstone i stora delar av landet icke tillämpades eller kunde tillämpas, men berörda omständighet gjorde dock icke dess av­ skaffande onödigt, då dels det allmänna rättsmedvetandet krävde, att gällande författningar tillämpades, dels ock kunde inträffa och säkerligen ej sällan inträffade, att legostadgans för tjänare hårda och orimliga bestämmelser bragtes i tillämpning. Riksdagen, som därför ansåge, att legostadgan borde av­ skaffas, hölle emellertid före, att densamma borde ersättas med en efter tids­ förhållandena avpassad avtalsform. På jordbrukets område förefunnes näm­ ligen sådana särskilda förhållanden, att eu särskild avtalsform, som skänkte behövlig' stadga åt förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, vore ur båda parternas synpunkt påkallad. Jordbrukets arbetsgivare måste fordra, att de arbetare, som anställdes, kvarstannade i tjänst den avtalade tiden. Ej mindre viktigt vore dock, att den ifrågasatta avtalsformen tillförsäkrade arbe­ tarna behövligt skydd. Särskilt statkarlarna, som i regel bebodde av arbets­ givaren upplåtna bostäder, behövde erhålla säkerhet för att få kvarstanna i tjänsten och innehava bostaden, så länge de fullgjorde sina förpliktelser en­ ligt avtalet. Med hänsyn särskilt till jordbrukets behov av längre avtalstid borde en eventuell ny avtal slagstiftning enligt riksdagens mening icke gälla anställning under så kort tid som en månad eller därunder. — Beslutet om avlåtande av skrivelsen hade i andra kammaren fattats efter votering med 102 röster mot 82, vilka avgivits för ett förslag, att skrivelsen skulle inne­ fatta anhållan om utredning åsyftande legostadgans upphävande. Vid anmälan i^ statsråd den 28 februari 1919 av riksdagens sistnämnda skrivelse framhöll dåvarande chefen för ustitiedepartementet, att legostad­ gan vore i många avseenden föråldrad och innehölle talrika bestämmelser av olämplig och för tjänarna kränkande beskaffenhet, varför dess avskaffande vore väl motiverat. Därest legostadgan upphävdes, komme allmänna grund­ satser, hämtade från andra rättsområden, att tillämpas vid bedömandet av det mellan kontrahenterna bestående rättsförhållandet. Det vore att före­ draga för båda kontrahenterna, att i stället särskilda lagbestämmelser, av­ passade för berörda område, utarbetades. Frågan om en moderniserad lag­ stiftning såsom ersättning för legostadgan vore emellertid synnerligen om­ fattande och invecklad. Stadgan gällde dåmera för huvudsakligen två sins­ emellan olikartade områden, nämligen dels arbete i jordbruket dels ock hus­ ligt arbete i stad och på landet. Rådande förhållanden kunde ej motivera i varje avseende gemensamma bestämmelser för berörda arbetsområden. Aven inom jordbrukets område vore anställningsformerna olika för skilda grupper av jordbruksarbetare och även i viss mån i olika delar av landet. Uppmärk­ sammas borde även, att på sina håll lantarbetarna vore organiserade och hade börjat genom sina organisationer sluta kollektiva avtal. Över huvud syntes jordbruksarbetarnas avtalsfråga icke kunna lösas annat än i sammanhang med en kommande ny utredning av arbets- och avtalsförhållandena inom in­ dustrien. Departementschefen hade emellertid kommit till den uppfattning, att en provisorisk lagstiftning med ändamål att undanröja de mest iögonen-

Kungl. Mai ds proposition nr 18S. 11

fallande orättvisorna i legostadgans bestämmelser kunde och borde ske utan avbidan på en utredning rörande de positiva lagstiftningsuppgifter, som erbjöde sig vid legostadgans fullständiga upphävande. 1 sådant syfte före­ sloge departementschefen upphävande av vissa bestämmelser i legostadgan, som vore härda och orimliga för tjänarna. Givetvis avsåges därmed icke annat än en tillfällighetsåtgärd. Med hänsyn till den avsevärda tid. som kunde väntas förflyta, innan berörda lagstiftningsfråga vore mogen för en definitiv lösning, hade departementschefen funnit sig böra på angivna sätt tillmötesgå riksdagens önskan om en revision av legostadgan. I enlighet med denna departementschefens mening framlades genom proposition (nr 319) för 1919 års lagtima riksdag förslag till lag angående upphävande av vissa bestämmelser i legostadgan. Andra lagutskottet tillstyrkte i avgivet utlåtande (nr 31) bifall till pro­ positionen, men framhöll samtidigt, att i legostadgan innehölles jämväl andra stadgande^ vilkas uteslutande syntes vara ur de av departementschefen an­ förda synpunkterna lika påkallat som upphävande av de i propositionen a'\ sedda bestämmelserna. Utskottet ansåge sig tillika böra uttala sin förviss­ ning: därom, att de partiella förbättringar, som lagförslaget innebure, icke skulle verka fördröjande på arbetet pa den nya fullständiga lagstiftningen i ämnet, Utskottets hemställan bifölls av riksdagen. Lag i ämnet utfärdades den 9 maj 1919 (Sv. förf. saml. nr 212). Genom denna lag upphävdes legostadgans bestämmelser därom, att tjänstehjon genom polismyndighets försorg kunde entledigas frän tjänsten eller hämtas och in­ ställas däri, samt föreskrifterna om särskilda bötesstraff eller förverkande av lönen eller del därav. Vid 1920 års riksdag väcktes inom andra kammaren tre motioner i ämnet, en (nr 2) av herr Sjölander, en (nr 13) av herrar Werner och Hansson i Rättvik samt en (nr 15) av herr Sköld, i vilka motioner föreslogs legostad­ gans fullständiga avskaffande. Andra lagutskottet anförde i sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr 40), bland annat, att enighet rådde därom, att legostadgans kvarstående bestäm­ melser i många punkter vore föråldrade och icke uppfyllde de krav, vår tid ställde på en lag, avsedd att reglera förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare på ifrågavarande område. Någon vidare motivering för legostad­ gans upphävande vore därför icke erforderlig. Ehuru mot legostadgan i dess reviderade form ej kunde göras de allvarliga anmärkningar, som tidigare varit berättigade, ansåge sålunda utskottet, att densamma fortfarande i många avseenden vore otillfredsställande och borde avskaffas. Samtidigt borde dock en ny avtalslag antagas. Utskottet kunde visserligen i någon mån dela den uttalade uppfattningen, att frågan om en moderniserad lagstiftning såsom ersättning för legostadgan vore synnerligen omfattande och invecklad, men utskottet kunde ej finna, att jordbruksarbetarnas avtalsfråga icke skulle kunna lösas annorledes än i sammanhang med en kommande ny utredning av arbets- och avtalsförhållandena inom industrien. Berörda svårlösta fråga behövde enligt utskottets mening ingalunda verka hindrande på utredningen

12 Kungl. Majrts proposition nr 183.

angående legostadgans ersättande med bestämmelser, upptagande en efter tidsförhållandena avpassad avtalsform. Det kollektiva avtalet på jordbruks­ området syntes däremot icke kunna regleras annat än i sammanhang med liknande avtal på andra arbetsområden. Under hänvisning till utskottets uttalande vid 1919 års lagtima riksdag, att i legostadgan även efter till­ komsten av 1919 års lag innehölles en del stadganden, som lämpligen borde upphävas, föreslog ul skottet riksdagen att antaga en lag om upphävande av ytterligare vissa kvarvarande bestämmelser i legostadgan. Härjämte hem­ ställde utskottet, att riksdagen ville i skrivelse anhålla, att Kungl. Maj:t snarast måtte framlägga förslag om avskaffande av legostadgan samt till en densamma ersättande, efter nutida förhållanden avpassad lagstiftning. Sju ledamöter av utskottet anmälde reservation under yrkande, att riksdagen måtte för sin del besluta legostadgans upphävande. Utskottets hemställan bifölls av första kammaren med 68 röster mot 31 och av andra kammaren med 65 röster mot 51. Minoriteten röstade för reserva­ tionen. .Riksdagens beslut anmäldes i skrivelse den 11 juni 1920 (nr 363). Den av riksdagen antagna lagen promulgerades den 18 juni 1920. (Sv. förf. saml. nr 295). Genom denna lag avskaffades husbondes rätt att med husaga tillrättavisa minderårig tjänare. Tillika upphävdes bestämmelserna, huru tjänare skulle förhålla sig i sitt enskilda liv, samt modifierades före­ skrifterna om hans uppförande i tjänsten, varjämte ur stadgan borttogos vissa hänvisningar till straffbestämmelser i allmän lag. Vidare inskränktes i vissa fall den tjänare åliggande skadeståndsplikten och begränsades hus­ bondes rätt att skilja tjänare från tjänsten. Slutligen befriades tjänare från skyldighet att åtfölja sin husbonde vid flyttning till annan ort. Redan tidigare hade genom lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap upphävts de i legostadgan givna föreskrifterna om rätt för föräldrar och fosterföräldrar att i viss utsträckning bestämma över barnens arbetskraft. Vid 1921 års riksdag föreslogs ånyo i två likalydande motioner, den ena (nr 135) i första kammaren av herr Bergström m. fl. och den andra (nr 23) i andra kammaren av herr Johansson i Kullersta m. fl., att riksdagen ville för sin del besluta legostadgans upphävande. Andra lagutskottet hänvisade i avgivet utlåtande (nr 2) till utskottets yttrande vid 1920 års riksdag samt förklarade sig vidhålla sin däri intagna ståndpunkt, att legostadgan skyndsamt borde avskaffas samt att i samband därmed borde antagas en efter nutida förhållanden avpassad lagstiftning på dithörande område. Då emellertid riksdagen 1920 anhållit, att Kungl. Maj:t snarast måtte för liksdagen framlägga förslag i ämnet, hemställde utskottet, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Mot utlåtan­ det anfördes av sju ledamöter liknande reservation som i ärendet avgivits vid 1920 års riksdag. Kamrarna biföllo utskottets hemställan, första kammaren utan ATotering och andra kammaren med 100 röster mot 68, vilka tillföllo reservationen. Frågan om lagstiftningsåtgärder inom det område, som beröres av lego­ stadgan, var även i annat sammanhang föremål för behandling vid 1921 års

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 13

riksdag. I åtskilliga inom båda kamrarna väckta motioner hemställdes om utredning rörande åtgärder till arbetsfredens tryggande, bland annat inom jordbruksnäringen, varvid vissa motionärer framhöllo behovet av en efter jordbimkets krav avpassad lagstiftning angående arbetsavtalet och dess rätts­ verkningar. I sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr 34) framhöll andra lagutskottet, bland annat, att frågan om arbetsfreden på jordbrukets om­ råde borde beaktas i samband med behandlingen av riksdagens begäran om en modern avtalslagstiftning till ersättande av den föråldrade tjänstehjonsstadgan, samt erinrade, att i motiveringen till riksdagens år 1920 avlåtna skrivelse i nämnda ämne framhållits, att en avtalslagstiftning på jordbrukets område borde kunna åstadkommas utan sammankoppling med den ännu mera svårlösta frågan om avtalslagstiftning inom industrien. I enlighet med hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse den 15 juni 1921 (nr 345), att Kungl. Maj:t måtte, med beaktande av vissa av riksdagen anförda synpunkter, till prövning upptaga, huruvida åtgärder till arbetsfredens beva­ rande, utöver vad redan vidtagits, ytterligare kunde företagas, samt för riks­ dagen framlägga de förslag, som därav kunde föranledas. I anledning av sistnämnda skrivelse ävensom riksdagens förut omförmälda skrivelser den 11 maj 1918 och den 12 juni 1920 tillkallade chefen för social­ departementet enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juli 1921 en sak­ kunnig att inom departementet biträda med utredning angående frågorna om vidtagande, utöver vad redan skett, av åtgärder till arbetsfredens bevarande samt om upphävande av legostadgan och dess ersättande med en efter nutida förhållanden avpassad lagstiftning. Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 24 november 1922 förklarat, att berörda utredningsarbete skulle vila från och med den 1 januari 1923 och därefter icke utan särskilt medgivande upptagas, förordnade Kungl. Maj:t den 27 september 1924, att arbetet skulle återupp­ tagas och uppdrog åt socialstyrelsen att verkställa utredningen samt inkomma med det förslag, vartill densamma kunde giva anledning. Socialstyrelsen har ännu icke utlåtit sig i ärendet.

Såsom framgår av den gjorda återblicken kvarstå numera av legostadgans De kvarbestämmelser endast föreskrifterna rörande tjänsteavtalets ingående och upphörande samt vissa regler angående rättsförhållandet mellan kontrahenterna, serna i lego- I dessa hänseenden gäller i huvudsak följande. stadgan. För att stadgan skall vara tillämplig å ett tjänsteavtal fordras, att sedan överenskommelse träffats om tjänstevillkoren, husbonden såsom bekräftelse därå giver tjänaren en städjepenning. Till bevis om det ingångna avtalet äger tjänaren erhålla städjobevis. Person i annans tjänst skall vid städsel avlämna orlovssedel från sin dåvarande husbonde för att styrka, att han är ledig att antaga ny tjänst. Städjepennings emottagande betraktas såsom det för tjänsteförplikternas inträdande avgörande momentet. Då tjänstetiden utgått äger tjänaren att av husbonden utfå avskedsbetyg. De­ taljerade föreskrifter givas angående innehållet i orlovssedel, städjobevis och avskedsbetyg samt om den rätt, som tillkommer tjänare, därest dylik hand-

14 Kungl. Mai ds proposition nr 183.

ling förvägras honom eller om han är missnöjd med innehållet i orlovssedel eller avskedsbetyg. Flyttningsdag är den 24 oktober samt i Stockholm även den 24 april. Enligt praxis tillämpas emellertid stadgan även utom Stockholm å årsavtal från den 24 april, varemot avtal utlöpande å annan tid än de nämnda flytt­ ningsdagarna ej anses falla under stadgan. Sker ej uppsägning från någon­ dera sidan under tiden från och med den 26 juli till och med den 24 augusti eller för flyttning i april från och med den 24 januari till och med den 22 februari, fortfar avtalet med lika städja och lön till nästa flyttningsdag. I saknad av annan överenskommelse skall tjänare inställa sig i tjänst å landet sist å sjunde dagen och i stad senast å fjärde dagen efter flyttnings­ dag. Han är pliktig att tjäna ut hela tjänstetiden, därunder utföra vad skäligt arbete husbonden föresätter honom samt innan han avflyttar räkna ifrån sig vad han haft om händer. Försummar tjänare utan laga förfall att å behörig tid inställa sig i tjänsten, eller avviker han därur före tjänste­ tidens utgång eller innan han gjort redo för sig, är han pliktig att ersätta därav föranledd skada. Brister något av vad tjänare under sin tjänstetid haft om hand, eller har tjänare av vårdslöshet förfarit något av husbondens egendom, har husbonden rätt att kvarhålla tjänarens tillhörighet till dess husbonden blivit förnöjd. Har husbonde på egen kostnad låtit lära tjänste­ hjon hantverk, skriv- eller räknekonst eller dylikt, må ej tjänare skiljas från husbonden förr än denne skäligen förnöjts, där han så fordrar. Om husbonde sätter annan i sitt ställe, tillkommer denne från tjänares sida samma hörsamhet, som husbonden själv äger fordra. I händelse husbonde dör, är tjänare, om arvingarna det begära, pliktig att tjäna ut den bestämda av­ talstiden men berättigad, om han avskedas, till åtnjutande av lön och kost­ penningar till nästa flyttningsdag, om han ej dessförinnan skaffat sig annan tjänst eller honom anvisats sådan tjänst, varmed han finner sig belåten. Avstår husbonde fast egendom till borgenärers förnöjande eller skiljes han eljest från sådan egendom och därför ej vidare behöver en tjänare, är denne, i händelse den nye ägaren vill behålla honom i tjänsten, pliktig att kvarstanna däri på de villkor, som överenskommits med den förre husbonden. Husbonde är skyldig gälda den avtalade lönen, vilken dock icke behöver erläggas förr än tjänstetiden utgått och tjänaren avgivit slutredovisning. Tjänares flyttning skall husbonden ombesörja och bekosta. Likaså skall husbonde ansvara för tjänares personella kronoutskylder, dock med rätt till avdrag därför å lönen i den mån ej annat överenskommits. Husbonde åligger vidare att förse tjänare med försvarligt underhåll och tjänligt hus­ rum. Sjuknar tjänare, bör husbonde låta vårda och sköta honom, med rätt dock att å lönen avräkna vad som utgivits till läkare eller läkemedel. Hus­ bonde må ej förskjuta tjänare, som oavbrutet tjänat troget och väl hos honom från sitt trettionde år till dess att på grund av hans ålder ingen vidare kan vara belåten med hans tj änst, utan har att draga försorg om att sådan tjänare till sin död har skälig utkomst och skötsel mot det arbete, han förmår uträtta.

Kungl. May.ts proposition nr 183. 15

Därest tjänare är försumlig, gensträvig eller i sin levnad oordentlig och ej låter sig rätta med godo eller är otrogen eller oskicklig till antagen tjänst, äger husbonden skilja sådan tjänare ifrån sig. Kan ej överenskommelse träffas, må husbonden i två gode mäns närvaro tillsäga tjänaren att träda ur tjänsten. Vägrar tjänstehjon att efterkomma dylik tillsägelse, eller vill hus­ bonden ej tillkalla gode män, har husbonden att anmäla förhållandet hos vederbörande polismyndighet, som äger att vräka tjänaren ur tjänsten, denne dock obetaget att sedan utföra sin rätt vid domstol. Vräker husbonde tjä­ nare ur tjänst annorlunda än sålunda sagts, eller finnes tjänare vara skild från tjänsten utan laga skäl, är husbonden pliktig att till tjänaren utgiva vad denne äger att fordra i lön eller andra förmåner för legotiden så ock nödigt underhåll för samma tid eller, där tjänaren därunder antager annan tjänst, för den del av samma tid, varunder tjänaren saknat sådan tjänst.

Vid 11124 års riksdag väcktes inom andra kammaren cn motion (nr 11), däri herr Sjölander påyrkade legostadgans upphävande. Uti sitt över motionen avgivna utlåtande (nr 11) redogjorde andra lag­ utskottet, bland annat, för tidigare väckta förslag om legostadgans avskaffande samt yttrade vidare: 'Av den [ovan] lämnade redogörelsen framgår, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t såväl den 11 maj 1918 som den 12 juni 1920 uttalat sig för att legostadgan, såsom i många avseenden otillfredsställande och ej tillämpbar, måtte avskaffas. Skilda meningar hava emellertid yppats, huruvida i sam­ band med stadgans avskaffande borde sörjas för tillkomsten i dess ställe av för nutida förhållanden — särskilt för arbete å jordbruksområdet — av­ passade avtalsbestämmelser eller avskaffandet av stadgan borde ske oberoende därav. Medan i båda de förenämnda riksdagsskrivelserna uttalats anslutning till den förra meningen, bygger åter den föreliggande motionen liksom de vid 1921 års riksdag i ämnet väckta motionerna å den senare uppfattningen. Till stöd för denna kan anföras, att, enligt vad av vunna upplysningar synes framgå, legostadgan för stora delar av landet alltmera kommit ur tilllämpning. Anledningen härtill är att söka dels däri, att kollektiva avtal, utan illitande tillika av städselförfarande, numera inom jordbruksområdet kommit till större användning än förut, samt att i län, där dylika avtal förekomma, desamma till större eller mindre del tillämpas jämväl å avtal på förevarande område emellan till respektive organisationer ej anslutna personer, och dels däri, att anställningar överhuvud såväl inom jordbruket som ock i husligt arbete i stad och på landet allt oftare tillkomma utan iakttagande av de förmer legostadgan föreskriver. Även i fall, där nämnda former vid avtalets ingående iakttagits, torde stadgans kvarvarande bestämmelser, såsom i många avseenden föråldrade, endast till en del efterföljas. Ehuru vägande skäl ur de av riksdagen förut angivna synpunkter alltjämt synas tala för tillkomsten av nya i lag reglerade avtalsbestämmelser å ifråga­ varande område, torde dock tvivel kunna råda, huruvida tillräcklig grund numera förefinnes för den av riksdagen tidigare intagna ståndpunkten att göra legostadgans upphävande direkt beroende av genomförandet i dess ställe av en dylik lagstiftning. Utsikterna att inom en beräknelig framtid få till stånd en sådan lagstiftning, till vilken förarbeten ej påbegynts, synas ej vara stora. Oförnekligt torde även vara, att vissa av de ännu kvarva­ rande bestämmelserna i legostadgan, särskilt stadgandet om husbondes rätt

16 Kung!. Maj:ts proposition nr 183.

att, om han så vill, till tjänstetidens slut få innehålla hela den överens­ komna lönen, präglas av en påtaglig obillighet emot vederbörande tjänare. Kravet å stadgans snara upphävande torde ock uppbäras av en allt starkare opinion bland arbetstagarna å området, särskilt från lantarbetarnas sida. Innan ståndpunkt tages till dét genom förevarande motion ånyo fram­ förda kravet å stadgans omedelbara upphävande oberoende av tillkomsten av nya, densamma ersättande bestämmelser, synes emellertid önskligt att få närmare utrönt, dels i vilken utsträckning inom landet stadgan alltjämt tillämpas och dels i vad mån, där så ej är fallet, olägenheter för respektive kontrahenter mött genom att densamma, såsom ersatt av avtal i annan ord­ ning, bragts ur tillämpning. Ett ytterligare skäl för att ej nu på grund av motionen omedelbart skrida till upphävande av legostadgan ligger i det samband, som förefinnes emellan samma stadga och andra lagbestämmelser. Sålunda föreskrives exempelvis i fattig­ vårdslagens 4 §, att, där på grund av särskild författning husbonde eller annan arbetsgivare har att lämna underhåll och vård åt tjänare eller arbe­ tare, det åligger honom att gentemot det allmänna ansvara för att detta fullgöres så, att tjänare och arbetare ej falla fattigvården till last. Ett upp­ hävande av legostadgan har således till följd, att husbonde befrias från den honom i detta hänseende hittills påvilande skyldigheten. Härtill kommer, att för upphävande av legostadgan synas vissa övergångs­ bestämmelser, syftande till reglerande av de vid tiden för stadgans upp­ hävande löpande tjänsteavtal, vara erforderliga. Med hänsyn till att frågan om legostadgans upphävande i de av riks­ dagen förut i ämnet till Kung!. Maj:t avlåtna skrivelserna gjorts direkt be­ roende av åvägabringande i dess ställe av nya lagbestämmelser å området, synes utskottet i anslutning till vad ovan anförts, att giltiga skäl förefinnas till avlåtande av en förnyad skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t, däri med hem­ ställan om utredning i ovan av utskottet angivna hänseenden påkallas fram­ läggande för riksdagen av de förslag, syftande till legostadgans upphävande, vartill utredningen kan giva anledning.’

Med stöd av det anförda hemställde utskottet, att riksdagen ville i skri­ velse anhålla, att Kungl. Maj:t snarast måtte, efter förebragt utredning i omförmälda av utskottet angivna hänseenden, för riksdagen framlägga de förslag, syftande till upphävande av legostadgan, vartill utredningen kunde giva anledning. Sju ledamöter av utskottet anmälde reservation under yr­ kande, att riksdagen måtte för sin del antaga ett i reservationen framlagt förslag till lag om legostadgans upphävande, Utskottets hemställan bifölls av kamrarna, av första kammaren efter vo­ tering med 73 röster mot 46, vilka avgåvos för reservationen. Riksdagens beslut meddelades genom den av mig nu anmälda skrivelsen den 9 april 1924.

Social­ Genom beslut den 19 maj 1924 anbefalldes socialstyrelsen att avgiva ut­ styrelsens låtande över riksdagens nyssnämnda framställning. Till fullgörande härav utlåtande 1925. har styrelsen med skrivelse den 21 oktober 1925 avlämnat utlåtande i ärendet, varefter styrelsen med skrivelse den 6 november 1925 överlämnat särskild utredning rörande vräkningar i Sverige under åren 1923 och 1924. Av ut­ låtandet framgår, att styrelsen vid ärendets behandling rådfört sig med sär-

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 17

skilda sakkunniga samt att i den slutliga behandlingen deltagit general­ direktören Huss, byråcheferna Bergsten och Molin, tillförordnade byrå­ cheferna Nyström och Bergström samt socialfullmäktige von Sydow och Lindqvist. Av dessa hava Bergsten och Bergström avgivit särskilda yttran­ den, varjämte von Sydow uttalat den uppfattning, att legostadgan bör bibe­ hållas till dess ny avtalslag kan komma att avlösa densamma. Styrelsens utlåtande jämte nämnda särskilda yttranden hava såsom bilagor fogats till detta protokoll (bil. JD).

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, torde legostadgan i sitt nu­ m varande ofullständiga skick knappast på något håll anses innefatta en till­ fredsställande reglering av arbetsavtalet, sådant det utvecklats i det moderna samhället. Det på denna ålderdomliga lagstiftning grundade tjänstehjonsförhållandet har efter hand undanträngts av det fria avtalet, och i den mån utvecklingen alltmera bestämt gått i denna riktning, har med växande styrka framträtt den uppfattning, att de i många hänseenden bristfälliga bestäm­ melser i legostadgan, vilka ännu äga gällande kraft, snarast böra upphävas. Visserligen saknas icke företrädare för en motsatt ståndpunkt. Denna torde dock mindre hava sin grund i en avvikande mening i fråga om legostadgans otidsenliga karaktär, utan snarare vila på den uppfattning, att stadgans av­ skaffande kräver en för vissa verksamhetsområden, särskilt jordbruket, av­ passad och efter nutida förhållanden lämpad avtalslagstiftning. Hå lagstiftningsuppgifter torde emellertid vara förbundna med större svå­ righeter än den nyss nämnda, och erfarenheten från tidigare försök på detta område har näppeligen givit stöd för antagande, att en lösning kan vara att förvänta inom nära liggande tid. Att genom sammanställning med detta omfattande lagstiftningsproblem till en oviss framtid hänvisa frågan om upphävande av legostadgans återstående bestämmelser, om vilkas olämp­ lighet i och för sig någon meningsskiljaktighet knappast föreligger, måste vara ägnat att väcka betänklighet. Nedan med hänsyn till den utveckling, som länge fortgått på alla arbetsområden och som i stigande utsträckning ställt legostadgan utanför praktisk tillämpning, lärer det synas tvivelaktigt, om ett avskaffande av stadgan kan med nödvändighet förutsätta en ny avtalslagstiftning. Såsom framgår av 1924 års riksdagsskrivelse, har ock riksdagen, med frånträdande av tidigare vid flera tillfällen uttalad stånd­ punkt, ansett legostadgans upphävande icke böra göras direkt beroende av genomförande i dess ställe av en sådan lagstiftning. Innan slutlig stånd­ punkt tages till detta spörsmål, bör dock prövas, huruvida ett upphävande av stadgans amur kvarstående bestämmelser kan antagas i socialt eller sam­ hällsekonomiskt hänseende medföra någon beaktansvärd olägenhet. Endast därest det med fog kan göras gällande, att stadgan såsom avtalslag fort­ farande har någon uppgift att fylla, synes dess bibehållande kunna förordas. På grund av samhällslivets utveckling har legostadgan, som i äldre tider varit normerande för flertalet tjänsteförhållanden, i senare tid kommit att erhålla egentlig betydelse allenast i fråga om två delvis olikartade arbets- Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 153 höft. (Nr 183.) 2

18 Kungl. Maj ds proposition nr 183.

områden, jordbruket och det husliga arbetet. Vad angår sistnämnda arbets­ fält torde dock, såsom framgår av socialstyrelsens utredning, legostadgan numera icke spela någon nämnvärd roll. Anställning enligt stadgan lärer knappast förekomma för egentliga hembiträden utan vara inskränkt till sådana tjänare, i vilkas uppgift ingår även utearbete. Ett avskaffande av legostadgan kan därför i fråga om det husliga arbetet icke antagas medföra någon ogynnsam verkan. Av större vikt är tydligen frågan om legostadgans avskaffande inom jord­ bruket. På sätt socialstyrelsens undersökning utvisar, har emellertid även på detta arbetsområde stadgans tillämpning i hög grad begränsats. I vissa landsdelar är stadgan så gott som okänd, och på andra håll tillämpas den i endast ringa utsträckning. Även i de delar av landet, där anställning en­ ligt stadgan ännu allmänt är i bruk, synes sådan anställning komma i fråga allenast beträffande vissa kategorier av jordbruksarbetare. Med hänsyn där­ till, att stadgan dock alltjämt i jämförelsevis stor omfattning tillämpas inom jordbruket, bör till besvarande upptagas frågan, huruvida stadgans föreskrifter inom detta område äro av sådan betydelse, att deras bibehållan­ de kan anses önskvärt. Såsom skäl mot legostadgans avskaffande har framför allt anförts, att den är ägnad att vidmakthålla det fasta arbetsförhållande, som allmänt anses vara till gagn för såväl arbetsgivare som arbetstagare inom jordbruket. Främst äro härvid att beakta stadgans bestämmelser om årsavtal. På sätt socialstyrelsen anfört, torde emellertid med legostadgans avveckling knappast komma att följa någon förändring i fråga om anställningsförhållandenas art och stabilitet. Av den verkställda undersökningen framgår, att någon på­ visbar olikhet i dessa hänseenden icke består mellan de bygder, där stadgan ännu tillämpas, och de i jordbruksavseende likartade trakter, där densamma faktiskt satts ur kraft. Aortsett från utpräglade småbruksbygder, är allt­ jämt den fasta årstjänsten den övervägande anställningsformen för jordbru­ kets ordinära arbetarstam. Såsom styrelsen framhållit, torde den fästa arbetsanställning, som avses i legostadgans bestämmelser, hava sin grund såväl i jordbruksarbetets egen natur som i det hos oss vanligen tillämpade avlö­ ningssystemet för gifta jordbruksarbetare. Att den fasta arbetsanställningen befunnits vara av sådan betydelse för både arbetsgivare och arbetstagare, att densamma bibehålies även då avtalsförhållandet icke regleras av stad­ gan, framgår därav, att bestämmelser om årsanställning erhållit en fram­ trädande plats i de inom jordbruket träffade kollektivavtalen. Härvid må erinras, att det beror av kontrahenterna själva, huruvida avtalet kommer att ingås i sådan form, att legostadgan blir tillämplig därå; det synes då icke sannolikt, att endast den omständighet, att stadgan förutsätter årsavtal, skulle förmå kontrahenterna att sluta avtal för längre tid än de eljest skulle funnit önskvärt och lämpligt. I likhet med socialstyrelsen anser jag därför, att legostadgans fullständiga upphävande icke kan antagas rubba anställnings­ förhållandenas allmänna karaktär. Ej heller synes ett upphävande av legostadgans bestämmelser om flytt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 19

ningstider kunna medföra någon väsentlig olägenhet. De av styrelsen med­ delade siffrorna angående fördelningen på olika månader av de arbetarplatser inom jordbruket, vilka under tiden januari 1923—oktober 1924 till­ satts vid de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna, synas mig utvisa, att i fråga om tiderna för tillsättande av platser ej kan slutas, att legostadgans tillämpning i och för sig utövar något avgörande inflytande. Även i de delar av landet, där stadgan i allmänhet icke tillämpas, tillsättes flertalet platser under månaderna närmast omkring de angivna flyttningsdagarna, och i de landsdelar, där stadgan tillämpas, förekomma platstillsättningar i viss utsträckning även å tider, vilka icke synas stå i sammanhang med stadgans bestämmelser. Den olikhet, som i detta avseende förefinnes mellan skilda delar av landet, torde bero mindre på, huruvida legostadgan tillämpas eller icke, än på de av klimat och andra omständigheter betingade olika förutsätt­ ningarna för jordbruket. Då i träffade kollektivavtal upptagits legostadgans bestämmelser om flyttningstider, spelar dock stadgan i detta avseende allt­ jämt en viss roll. Emellertid bör märkas, att vid olika tillfällen och senast under den nu verkställda utredningen från flera håll gjorts gällande, att i fråga om vissa delar av landet de i stadgan givna föreskrifterna om flyttningsdagar icke längre stå i överensstämmelse med lantbrukets behov. Med hänsyn till de för skilda landsdelar så olikartade förhållandena för jordbruket kan ock med fog ifrågasättas lämpligheten av flyttningsdagar, gemensamma för hela landet. Om legostadgans upphävande kommer att med­ föra någon inverkan i nu berörda hänseende, lärer den sannolikt bestå däri, att i de skilda orterna utbildas olika, efter de lokala förhållandena bättre anpassade sedvänjor med avseende å anställningstidens utgång. Yad angår legostadgans föreskrifter rörande uppsägning, synes av de nyss­ nämnda siffrorna kunna utläsas, att man alltjämt i betydande utsträckning iakttager den i stadgan angivna uppsägningstiden. Tillämpandet av en re­ lativt lång uppsägningstid torde så nära sammanhänga med den för ett stort antal jordbruksarbetare gängse avlöningsformen, att en ändring här­ utinnan ej kan antagas komma att inträda, även om stadgan avskaffas. Bestämmelser rörande ömsesidig uppsägningstid hava även intagits i de kol­ lektiva avtalen inom jordbruket. Under behandlingen i riksdagen av förevarande fråga har framhållits, att olägenheter kunde tänkas uppkomma genom avskaffande av legostadgans be­ stämmelser om skyldighet för husbonde att taga vård om insjuknad eller gammal och orkeslös tjänare. På grund av sambandet mellan dessa föreskrif­ ter och fattigvårdslagstiftningen äro de, såsom socialstyrelsen erinrat, av direkt betydelse ej blott för kontrahenterna utan även för det allmänna. Borttagandet av nämnda föreskrifter har på flera håll befarats kunna med­ föra en väsentlig utvidgning av kommunernas vårdnadsplikt mot medellösa sjuka och åldringar. Så synes dock icke bliva fallet. Underhåll och sjuk­ vård i sedvanlig omfattning torde lämnas frivilligt och oberoende av huru­ vida legostadgan är tillämplig eller icke; det lärer ock kunna starkt ifråga­ sättas, huruvida ett utkrävande hos försumlig husbonde av kostnader för

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

underhåll eller sjukvård förekommer i någon utsträckning av betydenhet. Jämväl kan i fråga om betydelsen för kontrahenterna av denna husbondes vårdnadsskyldighet anmärkas, att åtminstone jordbruksarbetarna sedan lång tid tillbaka torde ansett denna förmån icke äga sådant värde, att av hän­ syn därtill legostadgan bör bibehållas. Såsom socialstyrelsen anfört, må även framhållas, att klagomål från kommunernas sida icke försports med anled­ ning av den inskränkning, som genom 1918 års lag om fattigvården vidtagits i husbondes vårdnadsplikt. Vid sådant förhållande vill det synas som om överflyttande på kommunerna jämväl av den återstående delen av den legala sjukvårdsplikten icke skulle kunna medföra några mera avsevärda olägen­ heter. Även må erinras om det förändrade läge, vari ålderdomsförsörjningen inträtt genom den allmänna pensionsförsäkringen. Till förmån för tjänarna äro även de i legostadgan givna bestämmelserna om skyldighet för husbonde att bekosta tjänares flyttning och om rätt för tjänare att inställa sig i tjänsten, på landet å sjunde dagen och i stad å fjärde dagen efter flyttningsdag. Någon större vikt torde emellertid numera knappast tillmätas dessa föreskrifter. Frågan om flyttningskostnaderna lärer i allmänhet ordnas efter delvis andra grunder än de i legostadgan angivna, och den s. k. friveckan har ersatts av vissa på annat sätt bestämda fridagar. De i legostadgan givna reglerna rörande tjänares vräkande ur tjänst torde numera tillämpas jämförelsevis sällan. I allmänhet lärer ej heller rätten för husbonde att innehålla lönen till tjänstetidens slut numera utövas. Något som helst skäl för bibehållande av dessa för de anställda obilliga föreskrifter synes icke kunna anföras. Av övriga kvarstående bestämmelser i legostadgan torde vissa giva ut­ tryck endast åt allmänna rättsregler, vilka äga tillämpning oberoende av stadgan, under det att andra sakna praktisk betydelse. Till stöd för yrkandet om legostadgans bibehållande har slutligen anförts, att den trots sina brister dock giver uttryck åt vissa ledande principer, som allmänt erkännas. Stadgan skulle sålunda vara ägnad att i någon mån skänka fasthet åt avtalsförhållandena, och dess borttagande har därför för­ menats kunna medföra ett försvagande av avtalshelgden. Ett dylikt anta­ gande synes knappast vila på hållbar grund. I de delar av landet, där legostadgan numera är så gott som okänd, torde icke hava inträtt något osäkerhetstillstånd med avseende å avtalsförhållandena eller någon änd­ ring i uppfattningen rörande betydelsen av åtagna förpliktelser. Med större skäl kan därför antagas, att dessa principer, i den mån de uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet, komma att iakttagas oberoende av lego­ stadgans bibehållande. Beaktas bör även den inverkan, som i detta hän­ seende utövas av det kollektiva avtalssystemet. Visserligen omfatta de kollektiva avtalen endast en del av jordbrukets arbetsgivare och arbetstagare, men avtalens betydelse torde, såsom under utredningen framhållits, icke vara begränsad till deras rent formella räckvidd. Av det anförda framgår, att enligt mitt förmenande legostadgans kvarstå­ ende bestämmelser icke längre hava någon uppgift att fylla. Stadgan har

. Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 21

förlorat sin betydelse såsom avtalslag, och dess avskaffande synes icke kunna medföra några verkliga olägenheter. Vid dylikt förhållande och under hän­ visning i övrigt till socialstyrelsens utlåtande anser jag mig i likhet med styrelsen höra förorda, att legostadgan upphäves. Lämpligen synes densamma kunna sättas ur kraft efter utgången av nu löpande tjänsteår eller sålunda från och med den 24 oktober 1926. I det förslag till lag om legostadgans upphävande, som i reservation till andra lagutskottets utlåtande framlades vid 1924 års riksdag och enligt vil­ ket stadgan skulle upphöra att gälla den 24 oktober nämnda år, fanns upp­ tagen den bestämmelse, att stadgan fortfarande skulle äga tillämpning i fråga om avtal, som enligt stadgan slutits före berörda dag. En dylik över­ gångsbestämmelse synes mig emellertid knappast lämplig. Därigenom skulle tjänsteavtal, som träffats före den angivna dagen, komma att gälla intill dess uppsägning skett från någondera sidan. Det synes lämpligare, att stadgan å den dag, då densamma träder ur kraft, upphör att gälla för kontra­ henternas mellanhavande oberoende av uppsägning. Därav följer uppen­ barligen icke, att ett legoavtal, som dessförinnan slutits, blir helt ogiltigt; ett dylikt avtal blir att bedöma efter de rättsregler, som gälla i fråga om avtal i allmänhet. Beträffande rättigheter och skyldigheter, som uppkom­ mit före den dag, då legostadgan skall träda ur kraft, bör stadgan tydligen äga tillämpning även efter samma dag. Det kan måhända ifrågasättas, huruvida till en bestämmelse av detta innehåll borde, för vinnande av full tydlighet, fogas föreskrift, att underlåtenhet från ena kontrahentens sida att verkställa uppsägning i enlighet med stadgan icke skall medföra rätt för medkontrahenten att kräva avtalets fortsättande efter tjänstetidens utgång. Då emellertid en dylik föreskrift, vilken knappast torde vara erforderlig för att uttrycka lagens ståndpunkt i detta avseende, tilläventyrs skulle kunna giva anledning till missförstånd vid övergången från avtal enligt lego­ stadgan till fritt avtal, har jag trott det vara lämpligast att icke i förslaget upptaga någon bestämmelse av denna innebörd. Såsom socialstyrelsen erinrat, innehålla vissa lagar och författningar be­ stämmelser,' vilka stå i mer eller mindre direkt samband med legostadgan. I 37 § 4) och 41 § andra stycket utsökningslagen givas regler om verkstäl­ lighet av dom angående tjänstehjons flyttning i eller ur tjänst, och i lagen den 29 maj 1925 om meddelande av underrättelse i visst fall före vräkning ur tjänst m. m. föreskrives, att vad i 193 § utsökningslagen stadgas angående medde­ lande av underrättelse om verkställighet av förordnande rörande vräkning av arrendator eller hyresgäst ävensom angående anstånd med vräkning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om vräkning ur tjänst enligt legostad­ gan. I 22 kap. 13 § andra stycket strafflagen stadgas straff bland annat för den, som tager städja såsom tjänstehjon hos två husbönder för samma tid. En­ ligt 17 § i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet, däri givas vissa regler rörande förhållandet mellan näringsidkare och tjänste­ biträde eller arbetare, skall i avseende å nämnda förhållande i övrigt gälla allmän lag och, där icke träffad överenskommelse annorlunda bestämmer,

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.*

vad legostadgan i tillämpliga delar innehåller. I vissa andra författningar talas om lagstadda tjänare eller givas bestämmelser, vilka hava avseende å person, som tagit städja. Bland dylika lagrum är att märka stadgandet i 17 kap. 4 § handelsbalken, enligt vilket viss förmånsrätt för innestående av­ löning tillkommer 'betjänter och tjänstehjon’. Om legostadgan upphäves, torde i den lag, som utfärdas härom, böra in­ tagas en bestämmelse av innehåll, att i lag eller särskild författning före­ kommande hänvisning till legostadgan eller någon dess föreskrift skall vara förfallen. Därigenom lärer bliva överflödigt att vidtaga ändring i de olika författningar, som här avses. Emellertid torde i några fall det förändrade innehållet böra särskilt angivas. Då omförmälda lag den 29 maj 1925 om med­ delande av underrättelse i visst fall före vräkning ur tjänst m. m. har avseende endast å vräkning enligt legostadgan och lagen således efter stadgans upp­ hävande kommer att i sin helhet bliva utan betydelse, synes denna lag böra uttryckligen sättas ur kraft. Från nyssnämnda lagrum i strafflagen och utsökningslagen torde böra uteslutas de bestämmelser, vilka hänföra sig till legostadgan. Någon ändring synes däremot icke böra vidtagas i 17 kap. 4 § handelsbalken. Den däri gjorda sammanställningen av grupperna 'betjänter' och 'tjänstehjon' avser vissa arbetare och andra personer med en mera sta­ digvarande anställning och bland dem otvivelaktigt de såsom 'tjänstehjon' betecknade lagstadda tjänarna. Då det emellertid kan anses i någon mån tveksamt, huruvida en bestämd åtskillnad gjorts mellan de båda grupperna, torde den nuvarande avfattningen böra bibehållas. I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitie­ departementet upprätta förslag till 1) lag om upphävande av legostadgan för husbönder och tjänstehjon den 23 november 1833 m. m. 2) lag om ändrad lydelse av 22 kap. 13 § strafflagen; och 3) lag om ändrad lydelse av 37 och 41 §§ utsölcningslagen .»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag, av den lydelse bilagor (Bil. A—C)1 till detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets ut­ låtande över förslagen må för det i § 87 regeringsformen omförmälda ända­ mål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen. Ur protokollet: Arvid Torold.

1 Bilagorna B och C, vilka äro lika lydande med de vid propositionen fogade förslagen till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 13 § strafflagen och till lag om ändrad lydelse av 37 och 41 §§ utsökningslagen, hava här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 23

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om upphävande av legostadgan för husbönder och tjänstehjon den 23 november 1833 (nr 43 s. 1) in. in.

Härigenom förordnas, att legostadgan för husbönder och tjänstehjon den 23 november 1833 samt lagen den 29 maj 1925 (nr 143) om meddelande av underrättelse i visst fall före vräkning ur tjänst m. m. skola upphöra att gälla från och med den 24 oktober 1926. I fråga om rättigheter och skyldigheter, som uppkommit före sistnämnda dag, skall legostadgan äga tillämpning jämväl efter samma dag. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till stadgande, som genom denna lag blivit upphävt, vare hänvisningen förfallen.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Bil. D.

Socialstyrelsens utredning rörande legostadgan.

Historik.

Nu gällande legostadga är utfärdad år 1833. Den bottnar i rätts- och samhällsåskådningar, som i mycket avvika från dem, som råda i vår tid. För att kunna för­ stå stadgans innebörd och utgångspunkter är därför en kortfattad historik av nöden.1 Legoavtalet betecknas som ett avtal, varigenom en person, under iakttagande av vissa legala formaliteter, lämnar en annan mot ersättning (minst kost och logi eller motsvarande värde) rätt att under viss lagbestämd tid använda hans krafter till varje skäligt arbete. Under äldre tiders odifferentierade samhällsförhållanden hade dylika generella arbetsavtal stor omfattning och betydelse, men i mån av arbetsfördelningens och arbetsspecialiseringens fortgång ha de i huvudsak inskränkts till tvenne områden, jordbruker och det husliga arbetet. Redan i de svenska landskaps-, lands- och stadslagarna regleras förhållandet mellan husbonde och tjänare, ehuru blott ur privaträttslig synpunkt. Med tjänstehjonsförhållandet har emellertid även varit förbundet vissa, ehuru efter tidernas uppfattning till art och grad växlande statliga intressen, särskilt det allmännas uppgift att tillse, att varje medborgare hade sin försörjning genom lämpligt och nyttigt arbete, ävensom statens plikt att sörja för rättssäkerheten genom att beivra lösdriveri o. d. Dessa syften tillgodosågos genom den första egentliga legostadgan, som utfärdades den 30 augusti 1664 och som efter hand avlöstes genom förnyade stadgor den 23 november 1686, 6 augusti 1723, 21 augusti 1739, 5 maj 1805 och 23 november 1833. Rätten att sluta legoavtal är liksom beträffande andra avtal principiellt fri. Ända till utfärdandet av 1885 års lag om lösdrivares behandling gällde emellertid åtmin­ stone formellt sett tjänstetvång, i det att vissa personer kunde åläggas att skaffa sig plats som legohjon. För dem var avtalsfriheten bibehållen allenast så till vida, att de ägde välja mellan dem, som voro villiga att bliva deras husbönder. Först ett halvsekel efter utfärdandet av 1833 års legostadga blev tjänstehjonsavtalet alltså ett fullt fritt arbetsavtal. Nämnda stadga bär dock alltjämt vissa spår av den tidigare uppfattningen. Frågan om omarbetande eller upphävande helt eller delvis av 1833 års legostadga har upprepade gånger varit föremål för riksdagens prövning. Redan vid 1862—63 års riksdag anförde det sammansatta lag- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, att legostadgan genom förändringar i den allmänna åskådningen rörande förhållandet

1 Härvid följes i huvudsak dels^A. O. Winroth: Om tjänstehjonsförhållandet enligt svensk rätt, Uppsala universitets årsskrift 1879, dels vissa utredningar i riksdagstrycket, särskilt andra lagutskottets utlåtande n:r 11 vid 1924 års riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 25

mellan husbönder och tjänstehjon samt genom tid efter annan vidtagna förändringar i stadgan hade förlorat det inre sammanhang och den självöverensstämmelse en lag borde äga. Stadganden, grundade på helt olika principer, funnos däri inrymda bred­ vid varandra. Ett sådant förhållande krävde rättelse, och därom framställdes också under årens lopp förslag i en mängd motioner, bl. a. vid 1879, 1883, 1896 och 1898 års riksdagar. Vid riksdagsbehandlingen framgick det emellertid, att särskilt jordbrukarrepresentanterna fruktade, att vid revision av legostadgan skulle bortfalla den ännu kvarlevande återstoden av det patriarkaliska förhållandet mellan husbonde och tjänare, vilket utgjorde kärnpunkten i lagstiftningen om legoavtal och höjde detta avtal över ett vanligt arbetsavtal. När 1898 års riksdag avlät en skrivelse med begäran om ut­ arbetande av ny legostadga, gjordes samtidigt det uttalandet, att vid en omarbetning av legostadgan huvudgrunderna för densamma borde lämnas orubbade. Så skedde också i det förslag till ny legostadga, som den 31 oktober 1900 framlades av en i anledning av nämnda riksdagsskrivelse tillsatt kungl. kommitté. Berörda förslag blev emellertid aldrig från Kungl. Maj:ts sida framlagt för riks­ dagen. Särskilda skäl, bl. a. det förhållandet att fr. o. m. åren 1906—1907 arbets­ förhållandena inom jordbruket börjat liksom inom industrien regleras genom mellan arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer träffade kollektivavtal, ansågos påkalla en vidare syn även på legoavtalet. År 1907 uppdrog Kungl. Haj:t åt en särskild kom­ mitté att undersöka möjligheten av en lagstiftning angående arbetsavtal och att i samband därmed avgiva förslag även till ändringar i gällande legostadga. På grund­ val av kommitténs utredningar utarbetades proposition med förslag till bl. a. lag om vissa arbetsavtal, inbegripande även sådana avtal mellan jordbrukare och deras arbetare, som ej folio under legostadgan. Yad revisionen av den sistnämnda beträffar, befanns det lämpligt att tills vidare uppskjuta densamma. Den allmänna avtalslagstiftningens fall vid 1910 och 1911 års riksdagar medförde, att detta uppskov blev ganska långt. Vid 1918 års lagtima riksdag väcktes motion om utredning avseende legostadgans avskaffande och ersättande med en efter tidsförhållandena avpassad avtalsform, vilken motion blev av riksdagen bifallen. I motiveringen till riksdagens skrivelse framhölls bl. a., att legostadgan, såsom i många avseenden föråldrad och i saknad av inre sam­ manhang samt i sin helhet icke tillämpad eller tillämpbar, borde avskaffas. Å jord­ brukets område förefunnes emellertid enligt riksdagens mening sådana förhållanden, att ur såväl arbetsgivarnas som arbetstagarnas synpunkt krävdes en särskild avtalsform, som skänkte behövlig stadga åt förhållandet dem emellan. Å ena sidan fordrades nämligen garanti för att arbetarna kvarstannade i tjänst den avtalade tiden, å den andra vore det av ej mindre vikt, att den ifrågasatta avtalsformen tillförsäkrade be­ hövligt skydd åt arbetarna, särskilt statkarlarna, som bebodde av arbetsgivarna upp­ låtna bostäder. Vid beslutets fattande i andra kammaren hade en stark minoritet röstat för en reservation, vari påyrkats, att utredningen borde syfta allenast till lego­ stadgans avskaffande. Med anledning av berörda riksdagsskrivelse framlade Kungl. Maj:t till 1919 års lag­ tima riksdag en proposition med förslag till lag om upphävande av vissa bestämmelser i legostadgan, förnämligast avseende dels tjänstehjons hämtning och inställande samt entledigande ur tjänst genom polismyndighets försorg, dels angående böter samt för­ verkande av lön eller del därav i vissa fall. Vid propositionens framläggande uttalade föredragande departementschefen såsom sin mening, att jordbruksarbetarnas avtalsfråga icke kunde lösas annat än i sammanhang med en kommande utredning av arbets- och avtalsförhållandena inom industrien. Propositionen blev av riksdagen bifallen. Vid 1920 års riksdag väcktes ånyo motioner om legostadgans avskaffande. Dessa ledde till att riksdagen, på förslag av andra lagutskottet, för sin del antog en lag om upphävande av ytterligare ett antal detaljbestämmelser i legostadgan, företrädesvis av­ seende vissa sidor av husbonderätten. Vidare avlät riksdagen skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om förslag till avskaffande av legostadgan och dess ersättande med en efter nutida förhållanden avpassad lagstiftning. I motioner inom riksdagens

26 Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

båda kamrar framställdes vid 1921 års riksdag ånyo yrkanden om legostadgans omedel­ bara upphävande. Andra lagutskottet vidhöll sin år 1920 intagna ståndpunkt, vilken godkändes av båda kamrarna. Vid samma riksdag väcktes ett flertal motioner om åtgärder till arbetsfredens bevarande, därvid även påyrkades en efter jordbrukets be­ höv avpassad lagstiftning, som reglerade arbetsavtalet och dess rättsverkningar. Andra lagutskottet anförde i denna del bl. a., att frågan om arbetsfreden på jordbrukets om­ råde borde beaktas i samband med behandlingen av riksdagens på utskottets hem­ ställan (1920) gjorda begäran om modern avtalslagstiftning till ersättande av den föråldrade legostadgan. Riksdagen beslöt skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning angående frågan om vidtagande av åtgärder, utöver vad som redan skett, till arbetsfredens bevarande. På grund av nämnda riksdagsskrivelse tillkallades den 7 juli 1921 en sakkunnig person att inom socialdepartementet biträda med utredning angående i skrivelsen angivna frågor, ävensom — med föranledande av 1920 års riksdagsskrivelse ■— beträffande frågan om upphävande av legostadgan och dess ersät­ tande med en efter nutida förhållanden avpassad lagstiftning. Berörda utrednings­ arbete blev enligt beslut den 24 november 1922 vilande från 1 januari 1923, men har detsamma sedermera genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 september 1924 överlämnats till socialstyrelsen. Vid 1924 års riksdag väcktes ånyo motion om legostadgans avskaffande i dess hel­ het. Andra lagutskottet ansåg emellertid, att innan ståndpunkt toges till det genom motionen ånyo framförda kravet på stadgans omedelbara upphävande, det borde när­ mare utrönas, dels i vilken utsträckning stadgan alltjämt tillämpades och dels i vad mån, där så ej vore fallet, olägenheter för respektive kontrahenter mött genom att densamma, såsom ersatt av avtal i annan ordning, bragts ur tillämpning. Riksdagen antog utskottets förslag och avlät skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utred­ ning i ämnet. En minoritet anslöt sig dock till en inom utskottet framställd reserva­ tion, åsyftande legostadgans omedelbara upphävande. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 19 maj 1924 anbefalldes socialstyrelsen att verkställa utredning i berörda hän­ seenden.

Plan för utredningen.

Med anledning av förenämnda uppdrag hava inom socialstyrelsen verkställts vissa ut­ redningar dels rörande legostadgans nuvarande betydelse för anställningsförhållandena inom olika landsdelar och arbetargrupper, dels rörande redan inträdda eller förutsedda olägenheter av att stadgan bringas ur tillämpning. Det första ledet i utredningsarbetet var, att styrelsen, såsom bilaga till frågeformu­ läret för den fortlöpande lantarbetarstatistiken, i slutet av oktober 1924 till kom­ munalstämmornas ordförande i landskommunerna utsände ett särskilt frågeformulär. Å detta begärdes upplysningar, huruvida inom det större och det mindre jordbruket i de särskilda socknarna de fasta lantarbetarnas anställning övervägande reglerades genom legostadgan, kollektivavtal, skriftliga personliga kontrakt eller dessa avtals­ former i förening. Vidare efterfrågades, vilka utav legostadgans ännu gällande be­ stämmelser kunde anses hava praktisk betydelse, och slutligen, huruvida i de fall, där legostadgan ej tillämpades, detta förhållande medfört olägenheter för husbönder och tjänare, och i så fall vilka. •— Såsom ett komplement till denna sockenutredning anmodades samtliga länsanstalter och fristående kommunala anstalter inom Sveriges offentliga arbetsförmedling att med ledning av samma formulär meddela sina erfaren­ heter av legostadgan och dess tillämpning beträffande dels egentligt jordbruksarbete, dels husligt arbete i städerna och på landsbygden. — Svar på styrelsens hemställan inkommo från samtliga 36 arbetsförmedlingsanstalter, medan sockenuppgifter lämnades av 1 708 av 2 345 tillskrivna. På grundval av erfarenheter från denna allmänt orienterande utredning utarbetades ett mera utförligt frågeformulär, avseende att klargöra förekomsten av olika avtals-

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 29

avses orlovssedel i egentlig mening utan vanligt arbetsbetyg, vilket ock stundom ut­ tryckligen framhålles i enquétesvaren. I samband med inhämtande av uppgifter rörande den under sommaren 1925 in­ träffade lantarbetarstrejken i Stockholms och Uppsala län hava erhållits vissa upp­ lysningar om avtalsförhållandena vid jordbruket i förevarande län. Anmärkas må att berörda uppgifter huvudsakligen avse det större jordbruket och gårdar, där arbets­ givare och arbetare äro anslutna till resp. organisationer, samt vidare att under arbets­ året 24 oktober 1924—24 oktober 1925 kollektivavtal icke funnits upprättade inom området. Beträffande de 105 gårdar inom Stockholms län, från vilka uppgifter inkommit, har angivits att anställning under året 1924/25 skett med skriftligt personligt avtal (städjebevis, personligt kontrakt) vid 39 gårdar, medan vid återstående 66 gårdar an­ ställningen reglerats genom muntligt avtal eller, såsom ofta angivits, utan något som helst avtal. Motsvarande siffror beträffande de 85 gårdar inom Uppsala län, från vilka uppgifter erhållits, äro resp. 29 och 55. Vid de skriftliga avtalen ha i 6 fall använts arbetsförmedlingens formulär till »städjebevis för lagstadd arbetare med stat», därvid emellertid i 3 fall bestämmelsen om städjepenning överstrukits. I ett par fall föreligger »städjebevis och statlista» med uppgift om erlagd städjepenning. Vidare hava från två gårdar insänts »tjänsteavtal» (tryckt formulär), upptagande städjepenning men i övrigt anslutande sig till jordbrukets, i kollektivavtal fastställda allmänna be­ stämmelser. Enligt nu nämnda typer av kontrakt har, med undantag för »städje­ bevis och statlista», arbetare vid anställningen avlämnat sin förre husbondes orlovs­ sedel. Av övriga förekommande skriftliga avtal hava flertalet varit upprättade enligt ett inom arbetsgivarorganisationen brukligt standardformulär för personligt avtal med hänvisning till kollektivavtal. Slutligen finnas åtskilliga personliga avtal, som varken åberopa kollektivavtal eller genom någon bestämmelse ansluta sig till legostadgan. Beträffande de gårdar, där skriftligt avtal ej förelegat, har i intet fall uppgivits, att arbetarna varit lagstadda eller att städjepenning förekommit. I Södermanlands län synes legostadgan hava något vidsträcktare tillämpning än i de två förenämnda länen, med vilka området annars företer stora likheter i före­ varande hänseende. Kollektivavtal omnämnas i över hälften av kommunerna, men det förefaller, som om denna avtalsform här skulle förenas med städsling i större ut­ sträckning än i Uppland. Beträffande det mindre jordbruket omnämnas stundom en­ bart muntliga avtal. Orlovssedelns betydelse framhäves ofta. Östergötlands län. Här sker anställning av lantarbetare enligt legostadgan i mycket stor utsträckning. Kollektivavtalen hava mindre utbredning än i de förut be­ handlade länen och förekomma huvudsakligen i norrköpingstrakten. I några få kom­ muner med smärre jordbruk uppgives endast mera formlöst ingångna månadsavtal förekomma. Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län. Inom de tre smålandslänen äro avtalsförhållandena tämligen likartade. Legostadgan finner här vidsträckt tillämpning. »Smålänningens kända konservatism och genom sekler nedärvda lydnad och respekt för åtminstone gamla lagar gör, att en mellan arbetsgivare och arbetare med eller utan vittnen träffad muntlig överenskommelse betraktas såsom fullt bindande», skriver Jönköpings läns arbetsförmedling. Kollektivavtal saknas så när som på ett par av industriföretag drivna jordbruk. Vid de i denna landsdel talrika mindre jordbruken är månads- eller halvårstjänst den vanligaste anställningsformen. Jämväl vid dylika under legostadgan ej fallande avtal synes städja stundom förekomma. Uppfattningen att städjepenning hör till avtal om jordbrukstjänst är sålunda rotfäst i denna lands­ del. Däremot spelar orlovssedeln eller »betyget» här ej samma roll som i de förut behandlade länen. I Gotlands län äro avtal om årstjänst enligt legostadgan vanliga. Månadsavtal äro dock ävenledes allmänt förekommande. Städja synes vara av jämförelsevis stor, orlovssedel däremot av mindre betydelse.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

I Blekinge län tillämpas i allmänhet legostadgan enbart. Stundom förekommer månadsanställning med enbart muntligt avtal. Kristianstads och Malmöhus län. I Skåne tillmätes legostadgan alltjämt rela­ tivt stor betydelse vid avslutande av arbetsavtal inom jordbruket. Även kollektiv­ avtalet spelar en betydande roll i denna provins. I de kommuner, varifrån uppgifter om avtalsförhållandena föreligga, uppgives kollektivavtal vara gällande i cirka 20 % i Kristianstads och i inemot hälften i Malmöhus län. I ungefär halva antalet av dessa kommuner tillämpas kollektivavtalet i förening med städsling, tydligen ett försök att genom kombination av det gamla och det nya anställningssvstemet i görligaste mån säkerställa behovet av arbetskraft, varemot dock åtminstone vissa lantarbetarfackföreningar opponerat sig. I somliga socknar uppgives kollektivavtal gälla vid de större gårdarna men legostadgan enbart vid de mindre. Städjepenning gives ofta vid avta­ lens ingående, och i dessa bygder tillmätes orlovssedeln liksom i mälarprovinserna större betydelse än i Småland. I Hallands län tillämpas legostadgan i allmänhet på årsavtal. Kollektivavtal om­ nämnas icke, ehuru sådana tidigare förekommit. Halvårs- och månadsavtal äro rätt vanliga å vissa orter. Städja och orlovssedel brukas allmänt. I Göteborgs och Bohus län möter ett större område, där legostadgan är av underordnad betydelse. Brukningsdelarna äro ofta små, varför arbetarna anställas en­ dast per månad, och även vid de större jordbruken synas månadsavlönade, icke lag­ stadda arbetare i stor utsträckning förekomma. Härvid omnämnas stundom skriftliga kontrakt utan hänvisning till legostadgan. Städja gives någon gång, även om icke laga städsling sker. Orlovssedeln har i stor utsträckning borttagits. I Älvsborgs län har legostadgan mist en god del av sin forna betydelse, men finner alltjämt en rätt omfattande tillämpning, som det synes mest på herrgårdarna. Jordbruken äro dock merendels små, och de för dessa lämpliga formlösa halvårs- och månadsavtalen tränga här som i andra småbruksbygder årsavtalen åt sidan. Till lego­ stadgans undanskjutande synes också hava bidragit den däremot riktade arbetaropinionen, vilken påverkats från de talrika industriorterna (Göteborg med förstäder, Borås med omgivningar, Trollhättan). En uppgiftslämnare härifrån gör följande uttalande: »Arbetsgivarna försöka i de flesta fall att få arbetsavtalet uppgjort enligt legostadgan samt lämna städja och mottaga orlovssedel, men arbetarna vilja helst ha uppgörelse för månad.» Skaraborgs län synes i motsats till det andra västgötalänet vara ett av de om­ råden, där legostadgan fortlever kraftigast, i det att densamma uppgives allmänt ligga till grund för avtalen i nästan alla av de talrika uppgiftslämnande kommunerna. Vid orlovssedeln fästes i allmänhet stor vikt. I Värmlands län uppgives legostadgan vara utan väsentlig betydelse. Den tilllämpas här och var i länets sydligare delar, huvudsakligen vid det mindre jordbruket. Städjepenningen bibehåller sig dessutom på sina ställen som förskott å lönen. I detta län liksom i hela Bergslagen är det de vid industrien och inom skogsbruket gällande avtalsformerna, som satt sin prägel jämväl på avtalsväsendet inom jordbruket. Kollektivavtal förekomma sålunda, och där sådana ej finnas, torde stundom skriftliga kontrakt brukas, åtminstone för gifta arbetare, vilka av arbetsgivaren erhålla fri bostad. Anställningen räknas vanligen för månad. Örebro län representerar en blandad typ, i det att i länets norra del de för Värmland karakteristiska avtalsförhållandena förhärska, medan i de egentliga jordbruks­ bygderna söderut legostadgan rätt avsevärt tillämpas. Kollektivavtal förekomma även, och skriftliga kontrakt användas ofta med eller utan kombination med andra avtals­ former. Städjan har vidsträcktare användning än själva legostadgan men är ofta en­ dast ett förskott, som sedermera avdrages å lönen. Västmanlands län företer stora likheter med sitt västra grannlän. I jordbrukstrakterna tillämpas legostadgan rätt allmänt, i Bergslagen med närliggande områden däremot endast i ringa mån. Inom båda områdena spela kollektivavtalen en icke ringa roll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 31

I Kopparbergs och Gävleborgs län är legostadgan numera i stort sett okänd. Arbetarna taga oftast månadstjänst, och varken städja eller orlovssedel (arbetsbetyg) efterfrågas. Kollektivavtal finnas å vissa bruksegendomar. I Västernorrlands län är anställning enligt legostadgan icke sällsynt, om också de muntliga arbetsavtalen för kortare tider överväga. Kollektivavtal förekommer vid en del jordbruk, bedrivna av industriföretag. I Jämtland anses legostadgan sakna nästan all betydelse, såsom framgår av följande uttalande: »I intet fall synes lego­ stadgan återverka på några sedvänjor i fråga om arbetsanställningen. Praktiskt taget existerar stadgan icke annat än som en kuriositet från gången tid och torde helt och hållet sakna betydelse.» Men den tillmätes större vikt i Västerbottens och Norr-' bottens län, i vilkas kusttrakter stadgan synes ha ett särskilt norrländskt tillämp­ ningsområde. Vid de små norrländska hemmansbruken, där man endast för kortare tid av året har behov av lejd arbetskraft, äro dock muntliga avtal om månads- eller säsongtjänst vanligast.

I legostadgan kvarstående bestämmelser och deras praktiska betydelse.

Städja, orlovssedel och avskedsbctyg. I legostadgan återfinnas detaljerade föreskrifter angående städsel samt innehållet i städjebevis, orlovssedel och avskedsbevis ävensom den rätt, som tillkommer tjänare, därest dylika bevis förvägras honom eller om han är missnöjd med innehållet i orlovssedel eller avskedsbetyg. Såsom förut angivits, är det städjepennings mottagande, som allmänt betraktas såsom det för anställning enligt legostadgan avgörande momentet. Enligt vad av tablån å s. 26 framgår, förekommer städsel i stor utsträckning särskilt inom de egentliga jordbruksprovinserna. Även där man eljest icke synes följa legostadgans bestämmelser om anställning, har man hållit fast vid städjepenningen. Belysande för stadgans psy­ kologiska betydelse och faktiska inflytande i detta avseende är, att städjepenning upp­ gives stundom förekomma vid avtal av sådan längd (t. ex. halvår, månad) eller med sådan förläggning (t. ex. från 1 oktober), att de i verkligheten ej falla under stadgan. Till städselinstitutets bibehållande torde i någon mån ha bidragit, att Sveriges offent­ liga arbetsförmedling tillhandahåller vissa standardformulär för städjebevis, låt vara att vid dessas användning i praktiken punkten om städja i många fall plägar överstrykas, varigenom handlingen i fråga anses bliva omvandlad till ett personligt kontrakt utan samband med legostadgan. På sina håll hava de i legostadgan föreskrivna formerna jämkats och avpassats efter ändrade förhållanden. Städjan har sålunda blivit ett löneförskott, som sedermera avräknats å årslönen, men som ändock haft städjepenningens funktion, nämligen att utgöra bevis för tjänsteförhållandets inträde. I gällande kollektivavtal (riksavtal rörande allmänna bestämmelser) vid jordbruket, slutet för tiden 24 oktober 1925—24 oktober 1928 mellan svenska lantarbetsgivames centralförening, å ena sidan, samt svenska lantarbetareförbundet, resp. Upplands lant­ arbetareförbund, å andra sidan, stadgas: »Om anställning äga arbetsgivare och arbetare att fritt överenskomma. Träffas dylik överenskommelse —■ personligt avtal — skall densamma, om endera parten så önskar, avfattas skriftligen med användande av formulär, fastställt av de avtalsslutande orga­ nisationerna gemensamt.» Berörda formulär ansluter sig till kollektivavtalets föreskrifter och upptar icke be­ stämmelse om städjepenning. När inom jordbruket viss uppsägningstid infördes (enligt 1833 års stadga i regel 26 juli—24 augusti), nödvändiggjorde detta särskiljande mellan orlovssedel och avskeds­ betyg, det senare avseende betyg om förhållandet i tjänsten från den tid orlovssedeln utgavs och till flyttningsdagen. Orlovssedeln användes, som förut framhållits, alltjämt i stor omfattning, ehuru stundom med ändrad beteckning, arbetsbetyg e. d. I nyss nämnda formulär till personligt avtal är intagen en punkt om avlämnande av »arbetsbetyg från föregående anställning».

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 33

medling tillsatta jordbruksarbetarplatser under tiden januari 1923—oktober 1924.

Antal satt a under till­ D ä ray platser , i tillsatta und e r satta platser j an.-okt. sept. okt. nov. dec. jan. febr. mars april maj juni juli aag. sept. Okt. ; 1924

317 19-0 2-9 0'8 7 050 l-o 3-8 10-4 11-5 3-0 08 0-9 227 28-4 17-5 ; l 34'7 20-7 2-5 0-7 4 515 1-0 2-9 10-5 12-2 28 0-8 07 19-9 30-0 19-2 2 28-4 9'3 1-8 0-7 276 0-4 4-0 9-8 Öl 1-8 1-1 1-8 36-6 27-5 10-9 ! 3 26-1 25-3 3-3 l-o 564 1-8 2-8 8'9 10-3 2-1 0-9 2-5 16-1 32-4 22'2 4 24-5 14-9 37 1-2 1662 10 6*4 10-8 10-5 3‘9 0'8 07 30 7 22-9 12-3 5 28-1 12-5 9-4 — 33 — 3*0 12-1 24'2 12-1 — 3-1 6-1 21-2 18 2 6 9-9 20-9 9-4 3-7 17 259 4'8 5-4 9-3 137 10-4 7-1 9-1 8-0 10-6 21-6 ! 7 9-9 24-9 8-6 2-8 8 463 4-1 4-8 82 12-9 10-9 7-3 9-2 6-6 11-2 24-8 8 12-5 16'6 9-5 4-5 715 5-5 7-5 12-9 17-8 8-9 4*6 8-9 4-8 10-9 18-2 1 9 8-9 18'9 11-9 47 3 543 5-2 6-4 10-4 15-0 8-2 60 8'9 97 8*0 217 |10 10-3 16-9 8-7 4-4 4169 5-4 5-3 10-G 13-9 11-8 77 8-2 97 11-3 16-6 ill 10-2 11-0 6'2 3-8 369 6‘5 3-5 4'(> 10-0 13-0 13-3 17-1 117 103 10-0 12 16-9 26-5 9-9 3*7 12 495 1-9 2-5 3-0 47 14-6 14l 127 8-4 167 21-4 13 16-3 25-5 6-8 2-7 5 429 2-4 3-8 51 5-4 14-4 12-4 16-8 87 14-5 16'5 14 9-7 27-5 12-7 2'9 389 2-1 0-5 1-3 2G 255 24-4 8-2 3-8 12-1 19*5 15 18-2 28-9 12-7 Öl 5 346 1-0 1-2 0-9 3-8 14 2 15-9 7-4 I t 20-6 267 16 15-6 19'7 9-4 2-2 1051 0-8 3‘5 2-9 6-3 14-3 11-5 14-9 10-4 11-4 24-0 17 13- g 14-9 5-5 0-3 280 1-1 1-4 2-5 3-2 13-6 11-4 32-9 13*9 10 7 9-3 18

23-6 18-0 6-8 3-6 422 4-8 6-9 97 97 4-7 2-4 3-3 12-8 24-2 22'0 19 11-8 20-6 10-9 5-4 5 276 6 6 7-8 10-4 11-9 7-0 4 7 47 9-3 13-2 24-4 20' 6‘5 17-0 3-0 0-6 799 0-2 05 1-4 5‘0 32-9 23-3 8-3 4-0 8-6 15-8 21

handen, att flyttning äger och kan äga rum när som helst. I dessa trakter påträffar man också kollektivavtal, avseende enstaka gårdar, med utlöpningstid den 1 februari, 1 april eller 1 maj. Enligt ifrågavarande avtal förekommer icke årslön med stat, utan endast löneformen timpenning, stundom kombinerad med förmån av fri bostad och bränsle, ev. potatisland. Ett åtminstone från historisk synpunkt intressant undantag från regeln, att årstjänst börjar den 24 oktober (1 november), finner man i Norrland, där uti icke sa fa socknar, särskilt i Västerbottens och Norrbottens län, den före 1819 lagstadgade flyttningen vid Hickelsmässa synes alltjämt bibehålla sig, i det tjänstebyten allmänt äga rum i slutet av september eller början av oktober. Såsom förut antytts, kan årstjänst enligt legostadgan börjas jämväl den 24 april, vilket också uppgives förekomma. Detta datum har emellertid större betydelse såsom den vanliga begynnelseperioden för halvårstjänst, som alltså slutar den 24 oktober. Stundom taga dock »sommardrängama» plats från den 1 maj eller den 14 mars, då arrenden och fastigheter tillträdas. I de trakter av Norrland, där Mikael iflyttningen tillämpas, infaller sommartjänsten enligt uppgifter från olika orter under tiden 18 11:1 aj 30 september. Jämväl särskild tjänst för vinterhalvåret omnämnes i enstaka fall. För belysning av i vad mån de lagfästa flyttningsdagarna ännu hava betydelse för jordbruket, meddelas i ovanstående tabell, huru de vid de offentliga arbetsform edlingsanstalterna under tiden januari 1923—oktober 1924 tillsatta platserna för fasta och tillfälliga jordbruksarbetare procentuellt fördela sig på olika månader. Man finner härav, att under tjänsteårets tre sista månader (augusti—oktober) till­ satts omkring " ts av platserna för statare och cirka 2/ö av dem för tjänare i hus­ bondens kost, medan av de tillfälliga manliga jordbruksarbetarna över hälften faller Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 153 käft. (Nr 183.) 3

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

på denna tidsperiod (övervägande folk för upptagning av betor och andra rotfrukter). Av daglönarna engageras dock V4 av männen, men nära 3/ö av kvinnorna under må­ naderna april—juni, d. v. s. vid tiden för den egentliga jordbrukssäsongens början. Tabellens detaljsiffror giva ytterligare upplysningar rörande betydelsen för olika lands­ delar och arbetargrupper av nu antydda växelverkan mellan hävdvunna flyttningstider och årstidernas faktiska arbetsbehov. Karakteristiskt är, att för de ogifta drängarna (tjänare i husbondens kost) de relativt flesta platserna förmedlas i oktober, under det att de vanligtvis gifta statarna i större utsträckning söka försäkra sig om plats för det nya tjänsteåret redan under augusti och september månader, således ungefärligen den i legostadgan förutsatta tidsperioden för tjänsteombyten och nyanställningar. Enligt några uppgiftslämnare visa många arbetare och särskilt de ogifta numera benägenhet att uppskjuta anskaffande av ny plats ända till »friveckan» (24/io—31/'io) för att till­ godogöra sig till äventyrs förbättrade konjunkturer på arbetsmarknaden. Mot bakgrunden av dessa uppgifter rörande de faktiska tidpunkterna för lantarbe­ tarnas platsbyten förtjänar anföras vissa vid utredningen framkomna önskemål rörande förändringar i fråga om flyttningstiden. Det må först erinras om att den nuva­ rande flyttningstiden på sin tid tillkommit ur en kompromiss, varvid särskilda orters och arbetargruppers önskemål fått vika för fördelen att hava en gemensam flyttnings­ dag för hela landet. De föreliggande svaren giva vid handen, att den 24 oktober av jordbrukaren i all­ mänhet anses vara lämplig flyttningsdag vid årstjänst och därför bör bibehållas. Fullt enig härom är man dock icke. Särskilt i Skåne anses den legala flyttningsdagen vara mindre lämplig i betdistrikten, där tjänsteflyttningen kan inträffa mitt under betupptagningen. Åtskilliga önskemål om ändrad flyttningsdag hava också framkommit från södra Sverige. Man har föreslagit den 24 november, 1 december, 1 januari, 1 och 15 februari, 14 mars m. m. En skånsk meddelare finner det dock ogörligt för arbe­ taren att flytta mitt under vintern och föreslår därför, att frivecka och flyttningsdag förläggas till veckan efter midsommar. Denna åsikt delas av Östergötlands läns arbetsförmedlingsanstalt, som på grund av »de hälsovådliga och i flera avseenden upprörande höstflyttningarna» anser det önskvärt, att allmänna flyttningsdagen fast­ ställes till den 25 juni med inställelse den 2 juli. Vad beträffar lantarbetarnas ståndpunkt till frågan om flyttningsdagens förläggning, så råder bland dem en rätt enstämmig mening om, att tjänstebytet bör äga rum på våren. Svenska lantarbetareförbundet anför som skäl härför, utom den från arbetarsynpunkt lämpligare årstiden, även den omständigheten, att om en arbetare vill bliva fri från anställning vid jordbruket, vare sig för att taga plats inom andra närings­ grenar eller för att övertaga eget jordbruk, så är för honom hösten en särdeles olämp­ lig tidpunkt för upplösande av det tidigare tjänsteförhållandet.

Uppsägning. Under äldre tider understeg legostämman (tjänsteåret) det vanliga året med en vecka, vilken ursprungligen representerade den s. k. städjestämman, den tidrymd varunder nya tjänsteavtal kunde ingås. Efter hand befanns emellertid denna »frivecka» för kort för sitt ursprungliga ändamål. Den kvarstod som ett slags se­ mester, medan »städjestämman» förlängdes och flyttades in i »legostämman», vilket nödvändiggjorde viss uppsägningstid. Enligt 1833 års legostadga skall uppsägning av tjänsteavtal äga rum under tiden från och med den 26 juli till och med den 24 augusti och i Stockholms stad, för flyttning i april månad, från och med den 24 januari till och med den 22 februari. Sker ej uppsägning i laga tid, fortfar avtalet mot lika städja och lön till nästa flyttningsdag. Berörda bestämmelse åsyftar givetvis att bereda jordbrukarna möjlighet att i god tid tillförsäkra sig nödig arbetskraft för det kommande året samt att lämna uppsagd arbetare erforderlig tid att se sig om efter lämplig ny plats. Att man alltjämt i betydande utsträckning iakttager den i legostadgan föreskrivna uppsägningstiden fram­ går av förut meddelade tabell över de offentliga arbetsförmedlingsanstalternas med­

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 35

verkan vid tillsättande av platser inom jordbruket. Särskilt synes detta vara fallet beträffande de statavlönade arbetarna. Behovet av en relativt lång uppsägningstid vid jordbruket bestyrkes även därav, att legostadgans bestämmelser i förevarande av­ seende, ehuru i förändrad form, gå igen i kollektivavtalen. Enligt riksavtalet skall vid träffande av personligt avtal bl. a. iakttagas: ■natt i avtalet, vare sig detta avser anställning tills vidare eller på viss tid, skall, om endera parten så påfordrar, inrymmas bestämmelse om viss ömsesidig uppsägnings­ tid, högst tre månader; att avtalet icke får innehålla bestämmelse om lönevillkor för tid utöver gällande lokalavtals giltighetstid och att uppgörelse om lönevillkor därför automatiskt skall upphöra vid lokalavtalets utlöpningstid, samt att vid hel- och hal vårsanställning, där viss uppsägningstid icke är avtalad, besked om anställningens fortsättande likväl må kunna påkallas senast två månader före dess utlöpande.» Bestämmelsens mellersta led är en naturlig konsekvens av den kollektiva avtalsprincipen. De avtalsslutande organisationernas medlemmar äro förpliktade att följa den kollektiva löneuppgörelsen och kunna sålunda icke i detta avseende binda sig för tid utöver dennas giltighetstid. För arbetarparten torde stadgandet särskilt anses värdefullt såsom innebärande hinder för avtals träffande i enlighet med legostadgan, innan nytt kollektivt löneavtal kommit till stånd. Emellertid har det vid upprepade tillfällen visat sig, att överenskommelse om nytt kollektivavtal kunnat ske först inemot den 24 oktober eller t. o. m. efter denna tidpunkt. För att parterna vid sådant för­ hållande icke skola behöva långt fram på hösten vara i ovisshet beträffande den fortsatta anställningen har man i paragrafens sista del förklarat, att vid hel- och halvårsanställning besked om anställningens fortsättande under alla omständigheter kan påkallas senast två månader före dess utlöpande. Genom dylika (preliminära) avtal om anställning har tillgodosetts det för såväl arbetsgivare som arbetare inom jordbruksnäringen uppenbarligen viktiga behovet att i god tid på eftersommaren vinna klarhet beträffande tjänsteförhållandet under det följande avtalsåret.

Arbetsgivares vårdnadsplikt. »Sjuknar tjänstehjon, bör husbonde låta det sköta och vårda; have dock rätt, om han vill, att å lönen avräkna, vad han till läkare eller läke­ medel utgivit.» Denna bestämmelse om arbetsgivares vårdnadsplikt vid sjukdom torde ur flera synpunkter få anses vara en av legostadgans viktigaste. För arbetsgivaren kan den medföra avsevärda kostnader. I enquétesvar har fram­ hållits, att den stundom kan bliva alltför betungande, i det att arbetsgivaren kan vara nödsakad att bereda arbetare vård nästan ett helt år utan att få någon nytta av honom. Den lagstadde arbetaren är genom bestämmelsen garanterad nödtorvtigt underhåll av arbetsgivaren vid sjukdom, en förmån, som industriens arbetare i regel icke åtnjuta. Legostadgan är i nu berörda avseende av stor betydelse ej minst för det allmänna (kommuner och landsting). Enligt 1 § i lag om fattigvården skall den, som i följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig och som befinnes sakna medel till sitt livsuppehälle, erhålla vård på sätt i lagen sägs, där hans behov icke annorledes avhjälpes. I lagens 4 § stadgas vidare: »Där på grund av särskilda författningar (legostadgan, olycksfallsförsäkringslagen) husbonde eller annan arbetsgivare har att lämna underhåll och vård åt tjänare eller arbetare, åligger det honom att gentemot det allmänna ansvara för att detta fullgöres, så att tjänare och arbetare ej falla fattigvården till last.» Det vill synas, att kommunernas och landstingens redan nu betydande vårdnadsplikt gent­ emot medellösa sjuka kunde i väsentlig mån utökas, om legostadgans åläggande för arbetsgivarna i detta hänseende bortfölle. I sina svar å socialstyrelsens frågor hava åtskilliga uppgiftslämnare också betonat, att tack vare legostadgan fattigvården i kom­ munerna ej behöver ingripa så ofta som annars bleve nödigt. Jämväl där stadgan (eller kollektivavtal) ej tillämpas, synas arbetsgivarna taga vård om sjuk arbetare, åt­

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

minstone för kortare tid, »icke av plikt utan av humanitetsskäl», såsom ett ortsombud för ett hushållningssällskap skriver. Å andra sidan omtalas, att somliga husbönder undan­ draga sig vårdnadsplikten, så att fattigvården får ingripa omedelbart efter sjukdomsfall. I kollektivavtalen hava arbetsgivarens skyldigheter vid sjukdom preciserats på sådant sätt, att varje arbetare med minst en månads anställning erhåller fri läkarvård. För årsanställd arbetare, i vilkens löneförmåner ingår bostad, tillkommer under anställnings­ tiden dels för arbetarens egen del av läkare föreskriven sjukhusvård, kostnadsfri intill en tid av 3 månader, dels för hustru (hushållerska) och hemmavarande minderåriga barn, som icke hava annan arbetsanställning, fri läkarvård. Efter vad upplysts tillämpas berörda avtalsbestämmelse på så sätt, att arbetare er­ håller fulla avlöningsförmåner under sjukdomstiden. Arbetare inom kollektivavtalens rayon åtnjuta sålunda bättre förmåner vid sjukdom än vad som enligt legostadgan garanteras de lagstadda; beträffande de sistnämnda har nämligen arbetsgivaren rätt att av lönen göra sig betäckt för vad han utgivit för sjukvård. Legostadgans åläggande för husbonde att draga försorg om trotjänares ålderdom hade säkerligen fordom större betydelse än nu, då tjänarna numera icke ofta torde stanna på samma plats »sedan sitt trettionde år intill dess att på grund av hans ålder ingen vidare kan vara belåten med hans tjänst». Å åtskilliga herrgårdar dragés det dock, som enquéten utvisar, alltjämt försorg om ålderstigna tjänare, åtminstone på sa sätt, att tjänaren erhåller s. k. gratial, bestående av bostad, bränsle och vissa andra naturaförmåner. Kontanta inkomster ernås i någon mån genom deltagande i lättare göromål, för så vitt krafterna det medgiva. Visserligen torde detta underhåll — såsom svenska lantarbetareförbundet framhåller i sitt yttrande — ofta bereda den ålderstigne arbetaren endast en mycket knapp utkomst och i åtskilliga fall medföra ett partiellt övervältrande av underhållsplikten på barn och andra anförvanter. Men det torde ligga en viss psykologisk sanning i vad eu rättshjälpsanstalt i frågan anför, nämligen att en åldring hellre tager emot pension från sin gamle husbonde än understöd från fattig­ vården. Ehuru gällande lag om fattigvården (§ 4) inskärper husbondes skyldigheter enligt legostadgan att lämna vård och underhåll, är det dock ett känt förhållande, att orkeslösa lantarbetare i betydande utsträckning måste omhändertagas av fattigvården. På grund av den humanisering denna undergått genom den senaste tidens lagstiftning och lagtillämpning, ter sig måhända denna form av försörjning numera icke så skräm­ mande som tillförne. Ett hushållningsgille framhåller också, att betydelsen av arbets­ givarens vårdnadsplikt gentemot orkeslösa tjänare minskats, sedan ålderdomshemmen förbättrats. I här berörda avseende torde även lagen om allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913 få anses ha trätt i stället i viss utsträckning. Vid bestämmande av tilläggs­ pension lärer dock enligt praxis hänsyn tagas till, om åldrig tjänare av husbonde beredes hjälp i en eller annan form.

Innehållande av lön till tjänstetidens slut in. in. Enligt legostadgan är tjänare pliktig att tjäna ut hela tjänstetiden samt därunder utföra vad skäligt arbete husbonden honom föresätter, utan rätt att till någon del utfå lönen förr än vid tjänstetidens slut och sedan han gjort reda för sig. Brister något av vad tjänare under sin tjänstetid haft om händer eller har tjänare av vårdslöshet förfarit något av husbondens egendom, har husbonde rätt att kvarhålla tjänares tillhörighet, till dess husbonden blivit förnöjd. Har husbonde på egen kostnad låtit tjänstehjon lära hantverk, skriv- eller räknekonst e. d., må ej tjänare skiljas vid husbonde, förr än denne skäligen förnöjts, där han så fordrar. Försummar tjänare utan laga förfall att inställa sig i tjänsten eller avviker han ur densamma före tjänstetidens utgång eller innan han gjort reda för sig, är han pliktig att ersätta därav föranledd skada. Om husbonde sätter annan i sitt ställe, till­ kommer denne från tjänarens sida samma hörsamhet, som husbonden själv äger fordra. I händelse husbonde dör, är tjänare, om arvingarna det fordra, pliktig att tjäna ut den bestämda tjänstetiden, men äger rätt, därest han avskedas, till åtnjutande av lön

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 37

och kostpenningar till nästa flyttningsdag, för så vitt han ej förskaffat sig annan tjänst dessförinnan eller honom anvisats sådan tjänst, varmed han finner sig belåten. Avstår husbonde fast egendom till borgenärers förnöjande eller skiljes han eljest från sådan egendom och därför ej vidare behöver tjänare, är denne, i händelse den nye ägaren vill behålla honom i tjänsten, pliktig att kvarstanna däri på villkor, som överenskommits med den förre husbonden. Här anförda bestämmelse om husbondes rätt att till tjänsteårets slut innehålla hela den kontanta lönen betecknas av uppgiftslämnare ur skilda läger som otidsenlig. I all sin stränghet kan väl bestämmelsen numera ej tillämpas. Svenska lantarbetare­ förbundet gör gällande, att den kan giva anledning till trakasserier. En rättshjälpsanstalt framhåller, att bestämmelsen ger upphov till tvister mellan parterna om huru stor del av lönen som utbetalts. Det sistnämnda synes ådagalägga behovet av när­ mare föreskrifter om i vilken ordning lön skall utbetalas, något som även framgår av att man i kollektivavtalen infört detaljerade regler härom. I gällande riksavtal föreskrives, att lönen för årsanställd arbetare skall betalas månadsvis med lika belopp, dock så att 45 % av hela årslönen utfalla under de sex vintermånaderna och 55 % under de sex sommarmånaderna. (Enligt det i Uppland gällande avtalet äger dock kreatursskötare att per månad utfå ett belopp, motsvarande 1/i 2 av den kontanta års­ lönen.) Genom dessa regler komma lönebeloppen att i viss mån lämpas efter den med årstiderna växlande arbetstiden och arbetsbehovet vid jordbruket. Arbetsgivaren beredes därjämte en viss ekonomisk garanti gentemot den särskilt i fråga om yngre ogifta arbetare ofta beklagade tendensen att, då sommaren kommer med stegrad efter­ frågan på arbetskraft, lämna tjänsten för att komma i åtnjutande av högre lön på annat håll. De i staten ingående livsförnödenheterna skola utlämnas månads- eller kvartalsvis i förskott. Den genom kollektivavtalen ordnade formen för löneutbetal­ ningen torde numera tillämpas i mycket vida kretsar. Ovanligt är emellertid ej, att kontantlönen utbetalas med lika belopp alla månader, stundom dock med innehållande av ett visst mindre belopp till tjänsteårets slut (s. k. decomptesystem). Vid enstaka gårdar uppgives man med arbetarna föra kontrabok, i vilken ock vissa uppgifter in­ föras, som sedermera skola ligga till grund för de olika »betygen» (orlovssedel, avskedsbetyg).

Vräkning ur tjänsten. Genom 1919 års lagändring upphävdes legostadgans be­ stämmelser om att tjänstehjon på grund av försumlighet eller vid avvikande ur tjänsten kunde genom polismyndighets försorg entledigas från tjänsten eller hämtas och däri inställas. Däremot kvarstå stadganden om vräkning under vissa förhållanden ur tjänsten. Om tjänare är försumlig, gensträvig eller i sin levnad oordentlig utan att låta sig med godo rättas eller ock otrogen eller till åtagen tjänst oskicklig, äger husbonde skilja sådan tjänare ifrån sig. Kan ej överenskommelse träffas, må husbonde i tvenne gode mäns närvaro tillsäga tjänaren att träda ur tjänsten. Vägrar tjänaren att efter­ komma dylik tillsägelse eller vill ej husbonde tillkalla gode män, har husbonde att anmäla förhållandet hos vederbörande polismyndighet, som äger att vräka tjänaren ur tjänsten, denne dock obetaget att sedan föra talan om sin rätt vid domstol. Vräker husbonde tjänare ur tjänst annorlunda än sålunda sagts eller finnes tjänare vara från tjänsten skild utan laga skäl, är husbonde pliktig att till tjänaren utgiva vad denne i lön eller andra förmåner äger att fordra för legotiden så ock nödigt underhåll för samma tid eller, där tjänaren därunder antager annan tjänst, för den del av samma tid, varunder tjänaren saknat sådan tjänst. Enquétesvaren från lantarbetarfackföreningarna uppehålla sig mycket vid vräkningsbestämmelserna och anföra, att de på sina håll kommit till användning i konflikttider, såsom under lantarbetarstrejken hösten 1924. Det uppgives, att särskilt i Skåne och Östergötland lagstadda lantarbetare, som varit indragna i berörda strejk, blivit avhysta under åberopande av legostadgan. Svenska lantarbetsgivarnes centralförening framhåller emellertid, att legostadgans anvisningar om vräkning numera ej hava någon

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

praktisk betydelse, enär avhysning kan ske beträffande vare sig lagstadda eller icke lagstadda arbetare jämlikt andra lagrum (utsökningslagen §§ 191 och 192). Sistnämnda uppfattning bestyrkes av en av socialstyrelsen verkställd undersökning angående vräkningar under åren 1923 och 1924. Förevarande undersökning avser bl. a. vräkningar på grund av arbets- eller tjänsteavtals upphörande. An­ talet på sådan grund gjorda ansökningar om vräkning jämlikt utsökningslagen upp­ gick åren 1923 och 1924 på landsbygden till 170 och 377, antalet beviljade vräk­ ningar till 136 och 231 samt antalet verkställda vräkningar till 33 och 60. (Mot­ svarande antal voro i stadssamhällen 20 och 36, 18 och 15 samt 2 och 11.) Upp­ gifter hava vidare inhämtats från länsstyrelserna om antalet fall av vräkning, verk­ ställd enligt 5 § i legostadgan. Berörda uppgifter utvisa, att antalet dylika fall varit i hela riket blott 2 år 1923 och 6 år 1924, samtliga å landsbygden. De enligt legostadgan verkställda vräkningarna utgjorde sålunda endast 1*5 och 2-6 % av de enligt utsökningslagen beviljade samt 5'3 och 9'1 % av samtliga å landsbygden verk­ ställda vräkningar (på grund av arbets- eller tjänsteavtals upphörande) under dessa år, vilket torde få anses utvisa, att legostadgan numera saknar betydelse i detta av­ seende. — Vad särskilt angår vräkningsinstitutets användning vid arbetskonflikter inom jordbruket, må anföras följande resultat av ifrågavarande undersökning. Antalet vräkningsansökningar på grund av arbets- eller tjänsteavtals upphörande utgjorde i Malmö­ hus län år 1924 tillhopa 244, varav 237 under tiden oktober—-december (konflikt utbröt den 24 oktober). Av dessa 237 fall beviljades 143 och verkställdes genom myndighets försorg 48. Samtliga nu nämnda fall utgjorde tillämpning av utsöknings­ lagen. Legostadgans bestämmelser om vräkning tillämpades under år 1924 i Malmö­ hus län endast i 3 fall. Någon uppgift om att dessa fall stodo i samband med arbetskonflikt föreligger icke.

Legostadgans övriga bestämmelser. Det åligger enligt legostadgan tjänare att i saknad av annan överenskommelse inställa sig i tjänst å landet sist å 7:e dagen (efter den s. k. »friveckan»), i stad sist å 4:e dagen efter flyttningsdag. Husbonde har skyldighet att ombesörja och bekosta tjänares flyttning. Likaså skall husbonde ansvara för tjänares personella kronoutskylder, dock med rätt till avdrag därför å lönen, i den mån ej annat överenskommits. Husbonde åligger vidare att förse tjänare med försvarligt underhåll och tjänligt husrum. Föreskrifterna i legostadgan om flyttning återfinnas i förändrad och mera utförlig form i kollektivavtalen. Det heter däri, att årsanställd arbetare skall vid inflyttning erhålla fria resor för sig och sin familj jämte fri transport av sina tillhörigheter. Vid senaste avtalsuppgörelsen (1925) tillädes, att där arbetsgivarens kontanta utlägg för sådan flyttning beräknas överstiga 75 kronor — däri ej inräknat kostnaderna för flytt­ ningen med användande av arbetsgivarens egna fordon —- må, innan flyttningen verk­ ställes, överenskommelse träffas mellan vederbörande arbetsgivare och arbetare, huru­ vida och i vad mån arbetaren skall bidraga till täckande av den del av flyttnings­ kostnaderna, som överstiger 75 kronor. Arbetare med årslön äger att utan avdrag å lön och fridagar åtnjuta ledighet under två dagar, en för in- och en för uppackning förutom den för själva flyttningen nödvändiga tiden. Legostadgans »frivecka» går i moderniserad form, s. k. fridagar, igen i kollek­ tivavtalen. Varje årsanställd arbetare (med årslön, ävensom kreatursskötare med må­ nadslön) äger rätt att — förutom 1 maj, vissa helgdagsaftnar efter kl. 12 på dagen samt för deltagande i allmänna val — utan lönavdrag erhålla ledighet från arbetet under sammanlagt sju helgfria dagar per år. Dessa skola efter överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetaren fördelas på minst två perioder och få icke uttagas under pågående sådd eller skörd. Kreatursskötare erhåller dessutom var tredje sön- och helgdag fri. Timavlönad arbetare, som varit hos samma arbetsgivare anställd minst 6 månader, erhåller ledighet från arbetet utan avdrag å lönen under tre, om så önskas sammanhängande, helgfria dagar om året, vilka dock icke få uttagas under pågående

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 39

sådd eller skörd. Slutligen skall årsanställd arbetare, som av arbetsgivaren vägras förnyad anställning, för sökande av ny plats åtnjuta två extra fridagar utöver de eljest i avtalet bestämda. Förutnämnda bestämmelse om husbondes åliggande att förse tjänare med försvarligt underhåll och tjänligt husrum motsvaras, vad beträffar det senare, av utförliga före­ skrifter i kollektivavtalen om åt arbetare upplåtna bostäder (angående bostads golvyta, m. m., källare, matbod, vedbod, svin- och hönshus). Tjänare i husbondes kost är berättigad till egen säng med sängkläder i varmt och snyggt möblerat rum. Till stadgandet om »försvarligt underhåll» finner man en, om ock ej direkt motsvarighet i de synnerligen ingående kollektivavtalsbestämmelserna om naturaprestationernas beskaffenhet.

Betydelsen av ett eventuellt fullständigt upphävande av legostadgan.

Vad först angår det husliga arbetet, må erinras om de förändringar med avseende å detta arbetes natur, som de sista årtiondenas industriella utveckling medfört och som även synes haft betydelse för legostadgans tillämpning. Berörda utveckling har inneburit, att fyllandet av en mängd behov, vilka tidigare tillgodosågos genom arbeten inom den egna hushållningens ram (t. ex. spinning och vävning), numera övertagits av industrien. Härigenom har det husliga arbetet blivit ofantligt mycket mindre bero­ ende av lejd arbetskraft än i äldre tider. Man torde här ha att söka den ekonomiska förklaringsgrunden till det av styrelsens utredning ådagalagda faktum, att legostadgan såsom anställningsform icke längre spelar någon nämnvärd roll för det husliga arbetet. Med bortseende från sådana enstaka fall, där tydligen tillfälliga eller personliga för­ hållanden inverkat, synes anställning enligt legostadgan numera knappast förekomma för egentliga hembiträden, utan vara inskränkt till s. k. kombinerade platser, d. v. s. mjölk- eller landsjungfrur och dylika tjänarinnor med även utearbete. Enligt sam­ stämmiga vittnesbörd från uppgiftslämnare, däribland såväl husmoders- som hembiträdesföreningar, anses legostadgans betydelse för det husliga arbetet vara så gott som ingen, om man bortser från vissa gränsområden mellan detta arbete och jordbruks­ arbetet. Anmärkas må emellertid, att ehuru legostadgans anställningsformer i regel icke iakttagas inom det husliga arhetet, vissa av dess bestämmelser måste anses vara av vikt även på detta område. Vad förut anförts om arbetsgivares vårdnadsplikt vid sjukdom och på ålderdomen samt eventuella verkningar av ett upphävande av legostad­ gans föreskrifter härom torde äga tillämpning jämväl på det husliga arbetet. Med hänsyn till det personliga förhållande i tjänsten, som följer med kost- och logisystemet, lärer det ej heller få anses vara utan betydelse att vissa allmänt reglerande bestäm­ melser av gammalt funnits att tillgå. Beträffande legostadgans betydelse för det egentliga jordbruksarbetet må till en bör­ jan anföras de synpunkter, som från olika håll framkommit i de till styrelsen avgivna enquétesvaren. Jordbrukarnas synpunkter sammanfattas i det utlåtande, som avgivits av svenska lantarbetsgivarnes centralförening. Det framhålles häri, hurusom föreningen alltsedan år 1919 inriktat sitt arbete på att genom kollektivavtal så tillrättalägga de allmänna anställnings- och arbetsförhållandena vid jordbruket, att anställning enligt legostadgan icke vore erforderlig. Enär emellertid denna stadga reglerat arbetsför­ hållandena under mycket lång tid, hade dess principer gått parterna så i blodet, att då en ny tid kom och krävde nya former för reglerandet av deras mellanhavanden, dessa nya former kommit att i stort sett bliva uttryck för åtskilliga av de ännu tillämpliga och för parternas inbördes ställning och jordbruksnäringens behov värde­ fulla av legostadgans allmänna rättsregler. »I kollektivavtalen», skriver föreningen, »gå sålunda igen årsanställningen, flyttningstiden (avtalstidens utlöpande), arbetsgiva­

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

rens i motsats till vid industrien utsträckta mellankomst vid arbetares sjukdom, rätten för arbetaren att i god tid före arbetsavtalets utlöpande erhålla besked om anställ­ ningen skall fortsättas eller ej, betonandet av det personliga arbetsavtalets betydelse, bestämmelsen om arbetsgivarens och arbetarens ömsesidiga uppträdande mot varandra m. fl. av legostadgans synpunkter. Det är f. ö. naturligt, att så måste vara. De här uppräknade och kanske andra av legostadgans principer motsvara nämligen alltfort den allmänna åskådningen hos ifrågavarande parter vid jordbruket. Det är vid dessa förhållanden tydligt, att legostadgan fyllt ett påtagligt behov, ett behov som alltjämt kvarstår, då genom kollektivavtalen ännu blott en mindre del av de personliga arbets­ avtalen vid jordbruket varit reglerad. Det moderna kollektivavtalet har nämligen ännu ej fått någon allmännare, åtminstone formell räckvidd vid jordbruket, enär de organisationer, som å ömse sidor uppbära detsamma, endast omfatta en mindre del av jordbrukets arbetsgivare och arbetare. I verkligheten hava dock dessa avtal erhållit betydelse utöver gränserna för deras formella räckvidd, vilket beror därpå, att enskilda parter, fastän oorganiserade eller organiserade endast vad den ena sidan beträffar, lägga desamma till grund för de personliga uppgörelserna. Den numeriskt sett största delen av arbetsgivarna och arbetarna vid jordbruket torde emellertid ännu lägga lego­ stadgan till grund för sina mellanhavanden. Denna stadga har därför otvivelaktigt sin stora betydelse. Dess upphävande, varom förslag flera gånger väckts inom riks­ dagen, skulle därför vid saknad av annan tillämplig lag med all säkerhet bliva till men för de närmast intresserade parterna och därmed även för jordbruket. Vid even­ tuellt förnekande härav räcker det ej att åberopa läget vid industrien, där ingen av­ talslag funnits, men där man ändå rett sig; jordbrukets förhållanden äro nämligen dels artskilda från industriens, dels skulle ett upphävande utan vidare av jordbrukets avtalslag (legostadgan) lämna ett tomrum, för vilket vid industrien ingen motsvarighet är att åberopa. Olägenheterna av ett eventuellt slopande utan vidare av legostadgan framhäves ytterligare därav, att behov tydligen föreligger av en allmän avtalslagstiftning — sålunda gällande särskilt industrien; flera förslag och utredningar om sådan lag­ stiftning hava nämligen under senare årtiondet framkommit.» »Legostadgans ännu fortlevande betydelse», skriver föreningen vidare, »dokumenteras slutligen av det förhållandet, att vid tjänsteöverenskommelser, som åberopa kollektiv­ avtalen, man därutöver genom lämnandet och emottagandet av städjepenning ofta gör dessa överenskommelser avhängiga även av legostadgan. Detta förekommer i största utsträckning i landets sydligaste provinser samt ganska allmänt även i Mellansveriges egentliga jordbruksprovinser. Vid dessa förhållanden och då som sagt för den numerärt sett största delen arbetsgivare och arbetare vid jordbruket legostadgan ej allenast prin­ cipiellt utan även formellt är normerande, torde ett upphävande av legostadgan för­ visso ej vara att rekommendera. Om kollektivavtalen icke förty skulle anses som lämpliga ersättare för legostadgan, må i detta sammanhang erinras, att man knappast kan räkna med att kollektivavtal vid jordbruket alltid skola finnas. Även om kollek­ tivavtalet möjligen kan komma att slå igenom vid jordbruket, så kunna nämligen lätt förhållanden uppstå, som för något år eller någon följd av år omöjliggöra överens­ kommelse om dylikt avtal. Tillslutningen till organisationerna både på arbetsgivaroch arbetarsidan är vidare ännu ej av den omfattning, att kollektivavtalen kunna anses säkrade.» Sistnämnda påpekande synes förtjäna beaktande, ty medan kollektivavtal i viss utsträckning varit gällande inom jordbruket under tjänsteåren 1919/20, 1920/21, 1922/23 och 1923/24, var tidsperioden 1921/22 avtalslös och efter löneavtalens ut­ gång den 24 oktober 1924 kunde nya överenskommelser vinnas först på nyåret 1925 eller, såsom beträffande Stockholms och Uppsala län, uppgörelse ske först i augusti 1925. Att denna kollektivavtalsrörelsens i viss mån dynamiska karaktär utövat en avsevärd inverkan på de faktiska anställningsförhållandena framgår även av enquéten. Sålunda synes hösten 1924 en viss återgång hava skett till legostadgans bestämmelser till följd av de till synes resultatlösa förhandlingarna om kollektivavtal. Såsom exem­

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 41

pel på denna utveckling kan sålunda nämnas, att under det att samtliga vid Stock­ holms läns arbetsförmedling under våren 1924 tillsatta platser för gifta statdrängar (699 st.) förmedlades endast med hänvisning till då gällande kollektivavtal, utan iakt­ tagande av legostadgans bestämmelser om städja o. s. v., ha cirka 25 % av de på hösten s. å. förmedlade platserna för samma yrkesgrupp, tillsammans 1 204 platser, besatts enligt legostadgan, alltså med givande och tagande av städjepenning. De synpunkter, som göra sig gällande bland legostadgans avgjorda motståndare, komma särskilt fram i ett yttrande av svenska lantarbetareförbundet. Förbundet framhåller, att legostadgans bestämmelser i allmänhet tillämpas inom de områden av landet, där lantarbetarorganisationerna icke äga större inflytande, men besvarar, »med stöd av en lång och bitter erfarenhet», frågan om legostadgans upphävande med ett obetingat ja. »Att legostadgan från lantarbetarhåll betraktats och alltjämt betraktas med allt annat än blida ögon», heter det i förbundets yttrande, »torde icke vara en nyhet för den, som något sysslat med hithörande frågor. Den bristande jämställigheten mellan de enligt stadgan avtalsslutande parterna, husbonde och 'tjänstehjon’, som stadgan tyd­ ligen ådagalägger, de i huvudsak till husbondens fördel i stadgan intagna föreskrifterna om förfaringssättet vid hävande av tjänsteavtalet under tjänstetiden samt i övrigt den såväl till form som innehåll föråldrade karaktär, legostadgan företer, har hos de under stadgan lydande lantarbetarna framskapat en stark och välmotiverad ovilja mot denna kvarleva av en gången tids rättsuppfattning om förhållandet emellan arbetsgivare och arbetare.» »Måhända», skriver vidare förbundet, »har denna stadga en gång i tiden till sitt innehåll motsvarat den gällande rättsuppfattningen i fråga om nyssnämnda förhållande mellan husbonde och 'tjänstehjon'. Men om således år 1833 stadgan möjligen kunde äga berättigande, så äro dock förhållandena nu helt annorlunda. Under tiden sedan 1833 ha sålunda alla de kvarlevor av skråförordningar, som på sin tid omgärdade hantverksgesällens liv, helt upphört att gälla; fabriksarbetarnas och den inom handel och byggnadsverksamhet sysselsatte arbetarens självbestämningsrätt, i vad det gäller att sluta avtal om försäljningen av sin arbetskraft, klavbindes icke längre av förord­ ningar och bestämmelser; ja, till och med de i husligt arbete i våra städer anställda hava praktiskt taget helt befriat sig från legostadgans tvång. Endast lantarbetaren är ännu bunden av legostadgans föråldrade bestämmelser.» Förbundet framhåller därefter, att industriarbetarna genom sin organisationsrörelse efter hand bragt sig upp till jämställd part med arbetsgivarna och fortsätter: »Även lantarbetarna hava under de sistförflutna decennierna sökt att i ekonomiskt avseende frigöra sig från det beroende, i vilket de alltjämt kvarstått i förhållande till sina arbetsgivare. Lantarbetarfackföreningarna hava uppstått såsom det naturliga kamp­ organet i denna lantarbetarnas befrielsekamp. I denna sin strid emot ett nesligt be­ roende ha arbetarna utom arbetsgivarna haft ännu en fiende — legostadgan! Inga bärande skäl kunna anföras, varför just lantarbetaren skulle undantagas från den fri­ het till självbestämningsrätt, som övriga löntagare tillkämpat sig.» »Synnerligen betecknande för legostadgan är», heter det i förbundets yttrande, »att enligt bestämmelserna i 5 § husbonde äger, utan att rättslig eller ens någon pröv­ ning av husbondens påstående behöver ifrågakomma, att från tjänsten skilja 'tjänste­ hjon', som enligt husbondens subjektiva uppfattning är 'försumligt, gensträvigt eller i sin levnad oordentligt’. Någon motsvarande möjlighet att på samma enkla och i kostnadshänseende förmånliga sätt få under avtalad tjänstetid frånträda tjänsten äger tjänstehjonet icke. Vill nu ett på sådant sätt från tjänsten skilt 'tjänstehjon' besvära sig över den mot honom vidtagna åtgärden, så hänvisas han att utföra sin talan inför domstol.» Förbundet framhåller därefter, vilka stora svårigheter detta måste medföra för den i ekonomiskt avseende föga solvente lantarbetaren. Förbundet omnämner vissa bestämmelser i legostadgan, av vilka enligt förbundets mening smed all önskvärd tydlighet framgår den nesligt ofria roll ett 'tjänstehjon' innehar. Under det att en husbonde fritt äger att avgöra, huruvida han med en ny gård jämväl vill övertaga

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

därstädes anställd personal, äger 'hjonet’ alls ingen rätt att bestämma, om han vill tjäna under den nye husbonden eller ej. När gården säljes eller överlåtes, kan därvid 'tjänstehjonet' medfölja såsom varje annan lösegendom och i legostadgan förutsättes alls icke, att denna art av 'lösegendom' äger människovärde och en egen vilja.» »Denna legostadgans anda av medvetet eller omedvetet förakt för 'tjänstehjonet' och dess människovärde har också», säger förbundet, »satt de frukter, man kan vänta av en dylik sådd. Lantarbetarna hava sedan sekler tillbaka fått vänja sig vid att åsidosättas och lida, men detta lidande har icke begränsats endast till mannen, utan även hustrun och barnen hava härutav bekommit sin beskärda lott. Det band, som legostadgan ålägger den i de flesta fall avtalsslutande parten, mannen, binder också hustrun. Statarhustrurna tvingas ofta att deltaga i mjölkningen, alldeles oavsett om deras fysik står ut därmed eller om hemmets skötsel enligt vanliga begrepp borde lägga oöverstigliga hinder i vägen härför.» »Såsom vi förut tillåtit oss framhålla», skriver slutligen förbundet, »existerar nu­ mera legoavtal allenast vid jordbruket, under det att övriga arbetares löne- och ar­ betsförhållanden regleras genom kollektivavtal eller andra friare avtalsformer. Inträffar nu inom övriga näringsgrenar en omfattande arbetslöshet, kan dock jordbruket icke under nuvarande förhållanden tillgodogöra sig denna lediga arbetskraft. Industriens arbetare äro vanda vid friare avtalsformer och varken kunna eller vilja binda sig med årskontrakt vid jordbruket och legostadgan, enär de därigenom bliva förhindrade att återgå till sina förutvarande, mera inkomstbringande sysselsättningar, när arbete där­ städes åter gives. Intill dess att lantarbetarnas levnadsställning avsevärt förbättrats och legostadgan avskaffats, komma industriarbetarna att föredraga att vid arbetslöshet taga understöd av stat och kommun samt egna föreningskassor hellre än att klavbindas vid jordbruket genom legostadgan. Sett ur denna synpunkt förorsakar årsanställningen även samhället och arbetsgivarna förluster och skada.» En förmedlande ställning mellan de båda skarpt motsatta ståndpunkter, vilka sålunda representeras av å ena sidan lantarbetsgivarnas och å den andra lantarbetarnas orga­ nisationer, intaga åtskilliga av de svar på socialstyrelsens frågeformulär, som härröra från hushållningssällskap, arbetsförmedlings- och rättshjälpsanstalter samt kommunalnämndsordförande. Dessa bekräfta i första rummet vad förut framhållits, nämligen att legostadgans bestämmelser numera knappast hava någon betydelse ur juridisk syn­ punkt. Dess tvångs- och straffparagrafer äro, i den mån de icke upphävts genom 1919 och 1920 års lagändringar, av den art, att de ersättas eller kunna ersättas ge­ nom andra lagrum (t. ex. vräkning ur tjänst). Vidare synes det av föreliggande uppgifter att döma tvivelaktigt, huruvida det gamla, ospecificerade tjänsteavtal lego­ stadgan förutsätter .— vilket, som inledningsvis omnämnts, karakteriseras genom hus­ bondens rätt att använda tjänstehjonet till varje skäligt arbete — numera någonstädes existerar. Icke blott inom kollektivavtalens giltighetsområden utan, såsom bl. a. social­ styrelsens lantarbetarstatistik utvisar, inom så gott som hela vårt jordbruk, har detta tjänsteavtal allt mer förvandlats till ett vanligt arbetsavtal, med bestämda åligganden för arbetaren, fastställd arbetstid o. s. v. Vad som numera kvarstår av hela det komplex av bestämmelser och sedvänjor, som anknutits till legostadgan, är egentligen stadgans betydelse såsom stöd för vissa sociala traditioner inom det svenska jordbruket, i första hand att arbetsgivaren åtager sig att giva arbetaren lön och underhåll hela året igenom under förutsättning, att han ovill­ korligen kan påräkna dennes arbetskraft vid vårbruk och skörd och andra för jord­ bruksnäringens lyckosamma bedrivande kritiska och avgörande tidpunkter. Vad man befarar är, att ett plötsligt upphävande utan vidare av legostadgan skall, särskilt med hänsyn till den relativt begränsade användning kollektivavtalen fått och på grund av det svenska jordbrukets sociala struktur sannolikt länge skola få, framkalla en åsiktsförändring bland jordbrukets arbetsgivare och arbetstagare, vilken kan befaras skola lända till skada. Man fruktar, att arbetsgivarna icke längre skola känna samma an­ svar för sina arbetare som förut, utan, såsom i många andra länder plägar ske, i stor

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 45

drabba deras kontantavlönade yrkesbröder. Stationen möjliggör jämväl för lantarbe­ taren att genom hållande av svin och andra smådjur på ett vinstgivande sätt »förädla» foderspannmål, skummjölk och hushållsavfall. Förnekas kan ju icke, att naturaavlöningen samtidigt medför åtskilliga i lantarbetarförbundets yttrande delvis berörda olägenheter. Hela frågan är emellertid mycket invecklad och torde för sin lösning kräva vidlyftiga förhandlingar och utredningar, varvid naturaavlöningens fördelar och nackdelar i jordb.ruksekonomiskt och socialt avseende bliva föremål för ingående dryftning. Vad till sist beträffar själva huvudfrågan vid förevarande utredning, nämligen om legostadgan bör helt avskaffas, utan att densamma ersättes med någon annan, efter nutida förhållanden avpassad lagstiftning, ger en summering av de olika uppgiftslämnarkategoriernas svar vid handen följande: Legostadgan anses böra ersättas Frågan avskaffas bibehållas med an­ obesva­ utan något mo­

rad

nan lag­ vidare difierad stiftning t yttranden av sällskap eller för- Hushållningssällskap ( yttranden av majoriteten av

Rättshjälpsanstalter . . 1 2 1

j centrala 1 Lantarbetsgivarföreningar j lokala . 2 2

Dessa siffror belysa klart de förut närmare angivna meningsskiljaktigheter, vilka råda inom olika kretsar av den jordbruksidkande befolkningen i frågan rörande lego­ stadgans upphävande. Anmärkningsvärt är, att den i viss mån förmedlande stånd­ punkt, som intagits av hushållningssällskapen, nämligen att legostadgan såsom föråldrad och svårtillgänglig bör ersättas med annan lagstiftning, jämväl vunnit anslutning av vissa lokala lantarbetsgivar- och lantarbe'tarföreningar. Berörda lantarbetsgivarföre­ ningar vilja göra stadgans upphävande direkt beroende av genomförandet av en avtalslagstiftning, som bibehåller åtminstone vissa av stadgans grundtankar. Lantarbetarfackföreningarna påyrka visserligen bestämt legostadgans avskaffande, men synas i stället tänka sig antingen endast »lagstiftning om obligatorisk bostadsinspektion» för lantarbetarbostäder eller ock en »lag om hemdrängar», vilken senare förmodligen skulle åsyfta något liknande som den danska lagen av den 6 maj 1921 om »Retsforholdet mellem Husbond og Medhjselper», vilken i första hand gäller tjänare, som vid tjänste­ avtalets ingående äro under 18 år, och för äldre sådana förutsätter rättsförhållandets reglering genom parternas avtal.

Summariska uppgifter om jordbrukets nuvarande arbetsförhållanden.

Då legostadgan, enligt vad förestående undersökning givit vid handen, numera endast har någon betydelse inom jordbruket, torde böra anföras några summariska uppgifter angående de nuvarande arbets- och anställningsförhållandena inom denna näring och vissa därmed sammanhängande spörsmål. Sedan 1830-talet, då nu gällande legostadga utfärdades, har vårt näringsliv under­ gått genomgripande förändringar, vilka bl. a. återspegla sig i starka förskjutningar i befolkningens yrkesfördelning. Omfattningen av dessa förskjutningar framgår av nedanstående, på folkräkningarnas uppgifter grundade översikt. (Uppgifterna för år

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

sammans representerande omkring 140 000 har åkerareal eller mellan 15 och 20 % av den totala åkerarealen av brukningsdelar om 50 har och däröver. De organiserade lantarbetarnas antal har, när det varit som störst (år 1920), uppgått till omkring 20 000 och utgör för närvarande 10—12 000, fördelade med inemot 7 000 på svenska lantarbetareförbundet och cirka 4 000 på Upplands lantarbetareförbund, varjämte ett mindre antal äro anslutna till svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet samt till svenska sågverksindustriarbetareförbundet och ett par andra industriarbetarorganisationer. Organisationsrörelsen inom jordbruket är sålunda allt fortfarande föga utbredd och på intet sätt jämförlig med dess motsvarighet inom industrien. De mellan organisationerna slutna kollektivavtalen gälla endast för en mindre del av jordbrukets arbetsgivare och arbetare. Direkt berörda av avtalen äro blott 10—12 % av storbrukens cirka 100 000 arbetare. Men därjämte torde ett antal utom arbetsgivarorganisationerna stående jord­ brukare ha godkänt ifrågavarande överenskommelser. Vidare må framhållas, att kollektiv­ avtalen synas öva vidsträckt normerande inflytande på arbetsvillkoren även för det icke direkt berörda jordbruket. Bidragande härtill har varit den form, som givits åt upp­ rättade kollektivavtal, nämligen riksavtal (angående allmänna tjänstevillkor) samt lokal- (läns-)avtal (angående lönerna). Den i det föregående lämnade redogörelsen torde utvisa, att årsanställning jämte en därmed förknippad bestämd uppsägningstid och flyttningsdag äro av stor betydelse för vårt lands jordbruk ur arbetsmarknadssynpunkt. En förutsättning för och på samma gång en stark garanti för fortvaron av ifrågavarande anställningsform är den inom jordbruket i stor utsträckning tillämpade naturaavlöningen. Socialstyrelsens specialut­ redningar rörande jordbrukets arbets- och löneförhållanden utvisa, vilken betydande utbredning naturaavlöningen äger på detta område. Alldeles särskilt synes bostadsför­ månen, i vilken i regel även ingår något jord (potatisland och trädgårdstäppa), spela stor roll för den fasta anställningen. Även daglönarna, som anställas i mera lösa former, åtnjuta i stor utsträckning fria bostäder i arbetsgivarnas hus och kunna däri­ genom till god del betraktas såsom »fasta» arbetare enligt jordbrukets hävdvunna upp­ fattning. Bostadsförhållandenas på landsbygden intima samband med jordbrukets av­ löningssystem belyses av nedanstående tablå, hämtad ur 1912—14 års allmänna bo­ stadsräkningar och upptagande bostäderna i ett 100-tal stadssamhällen och lika manga landskommuner, fördelade efter upplåtelseformer:

Landskommuner: Tätt bebyggda Stadssamhällen Antal bostäder orter på lands­ (utom Stockholm rena lands­ (i %) som äro bygden o. Göteborg) bygden

av ägaren begagnade . . . . . . 53'3 16-2 16-3

Härav framgår, att på den rena landsbygden de till lantarbetare o. d. såsom del av arbetslönen eller i understöd fritt upplåtna bostäderna numeriskt sett spela ungefär samma roll som hyreslägenheterna.

Socialstyrelsens utlåtande.

Arbetsavtal enligt legostadgan, legoavtal, synes under äldre tider länge varit den helt dominerande avtalsformen för tjänsteförhållandet. Med industrialiseringens fram­ trädande och utveckling förlorade detsamma sin betydelse inom det rent industriella arbetet, efter hand också vid hantverket, varemot detsamma dröjt kvar vid jordbruket samt i fråga om personlig tjänst. Under de senaste decennierna har emellertid även på dessa områden en successiv avveckling av legoavtalet ägt rum. Den nu verkställda

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 49

utredningen har sålunda givit vid handen, att detsamma nästan helt förlorat sin be­ tydelse för det husliga arbetet och numera har allmännare tillämpning endast inom jordbruksarbetet i vissa landsdelar, inom dessa dock icke allestädes eller gällande för alla arbetarkategorier. Det synes förnämligast vara i fråga om lantbrukets gifta drängar (statare) och tjänare i husbondens kost, som legostadgan ännu äger aktualitet. Antalet ifrågakommande arbetstagare är svårt att närmare fixera; en ungefärlig uppskattning till 60 000 (av tillhopa cirka 220 000 lantarbetare eller, om torpare av lönarbetartyp medräknas, cirka 275 000) torde giva en någorlunda riktig vägledning för bedömandet av det antal personer, vilkas avtalsförhållanden nu regleras i enlighet med legostadgans traditionella former. Svårigheterna att närmare undersöka stadgans faktiska tillämpningsområde samman­ hänga med att densamma måste betecknas mindre som en lag än såsom skuggan av en sådan. Endast ett ringa fåtal av dem, som tillämpa densamma, torde hava någon klarare uppfattning av att så är fallet eller av det därigenom konstituerade tjänsteförhållandets innebörd. I själva verket torde man i allmänhet vara omedveten om att de formaliteter, som växlas, härröra från legostadgan; den vanliga uppfattnin­ gen torde vara, att man gör upp ett personligt avtal enligt ortens sedvänja. Vare sig då de formella betingelserna för legoavtalet bliva fyllda eller ej, lärer överens­ kommelsen av parterna betraktas såsom bindande; i båda fallen torde den av domstol tillkännas rättslig giltighet. Avvecklingen av legostadgans tillämpning har i vissa trakter skett under inflytande från ortens industriella arbetsställen och där använda fria avtal. En motsvarande avlösningsprocess har emellertid på sina håll försiggått även i rena jordbruksbygder. Så vitt dömas kan, har därmed icke varit förbunden någon förändring i avseende å arbets­ förhållandets grundkaraktär; framgent liksom hittills är sålunda — om man bortser från utpräglade småbrukstrakter, där det ringa behovet av lejd arbetskraft fylles av »sommar­ drängar» o. d. — den fasta årstjänsten den dominerande anställningsformen för jord­ brukets ordinarie arbetarstam. Någon förändring härutinnan synes icke ha inträtt med legoavtalets avvecklande, och några särskilda olägenheter i övrigt hava ej heller påvisats såsom följd därav. Orsakerna härtill äro uppenbarligen att söka i vårt jordbruksarbetes natur och de nedärvda traditioner, som alltjämt prägla förhållandet mellan dess arbetsgivare och arbetare. Jordbruket i egentlig mening är visserligen i vårt land liksom annorstädes till sin natur att betrakta såsom ett säsongyrke, men hos oss är det mera än i fler­ talet andra länder förknippat med binäringar — boskapsskötsel, skogsbruk o. s. v. — vilka göra dess arbetskraftsbehov mera konstant och giva dess arbetsmarknad en fas­ tare karaktär. Vikten av att vid de brådaste tiderna, sådd och skörd, kunna påräkna nödig arbetskraft har varit den drivande kraft, som i våra folkfattiga landsändar för­ mått lantbrukaren att söka behålla sin arbetarstam hela året, även om densamma under vinterhalvåret icke helt behövts för jordbrukets och binäringarnas skötsel. Denna strävan har mötts av arbetstagarens intresse av att under vinterhalvåret, som med våra klimatförhållanden alltid måste medföra en viss arbetslöshetsrisk, hava anställning och utkomst. En förutsättning härför har emellertid varit, att arbetstagaren velat genom avtal binda sig ej blott för vintern, utan ock för den för lantbruket viktigare som­ martiden. I direkt samband med årsanställningen står det vanligen tillämpade avlönings­ systemet för gifta arbetare, statavlöningen och bostadsförmånen. Med de fritt upp­ låtna bostäderna följa i regel potatisland och trädgårdstäppa; utnyttjandet av sist­ nämnda naturaförmåner förutsätter tydligen avtalets fortvara under sommaren, till långt fram på hösten. De i statavlöningen ingående naturaprodukterna jämte delar av potatislandets och täppans avkastning kunna vid årsanställning förädlas och göras mera värdefulla genom husdjursskötsel, särskilt där arbetsförhållandet år efter år för­ nyas. Och bostadsförhållandena på den egentliga landsbygden, där.enligt 1912—14 års allmänna bostadsräkning endast en fjärdedel av alla bostäder uthyras, göra i och Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 153 käft. (Nr 183.) 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

för sig bostadsupplåtelse såsom del av löneförmånerna till en naturlig sak för flertalet jord bruksarbetare. Hur starkt de faktiska förhållandena inom jordbruket tala för den fasta arbetsanställningens bibehållande såsom förhärskande grundval för arbetsförhållandet illust­ reras kanske tydligast av att densamma infogats i det mellan organisationerna på området överenskomna kollektiva avtalssystemet, låt vara att förefintligheten på jord­ brukets område, i motsats till på industriens, av en visserligen föråldrad avtalslag härvid spelat en viss roll. Riksavtalet angående de allmänna tjänstevillkoren har till reg­ lering upptagit ett flertal av de i legostadgan berörda förhållandena. De sär­ skilda bestämmelserna ha därvid erhållit förändrad utformning och anpassats efter nutida förhållanden. Hen huvudprinciperna för jordbrukets hävdvunna anställnings­ former ha bibehållits. Årsanställningen, den gemensamma flyttningsdagen samt natura­ förmånerna — den fria bostaden däri inbegripen — ha fått en framträdande plats i den mellan parterna överenskomna rättsordningen. Det fasta arbetsförhållande, som legostadgan åsyftat att konstituera, är sålunda i vårt land starkt förankrat i jordbruksarbetets egen natur och motsvarar i stort sett behovet hos både arbetsgivare och arbetstagare. Härom vittnar ock den verkställda enquéten, i det att det övervägande antalet tillfrågade, även på arbetarsidan, vitsordar, att det fasta arbetsförhållandet måste anses även i fortsättningen lämpligt för både arbetsgivare och arbetare. Jämför man trakter av samma ekonomiskt-sociala struktur, synes det jämväl framgå av undersökningen, att legostadgans faktiska upphävande inom betydande områden, jämväl innefattande rena jordbruksbygder, icke i och för sig medfört några påvisbara förändringar i fråga om anställningsförhållandenas art och stabilitet inom jordbruket. Man torde därför vara berättigad antaga, att ett full­ ständigt upphävande av legostadgan icke skulle komma att, åtminstone inom närmare tid, medföra förändrade förhållanden i förevarande avseende. Det huvudsyfte, man velat vinna med legostadgan, skulle alltså, för så vitt man nu kan döma, åtminstone för en tid framåt bliva tillgodosett, även om stadgan skulle sättas ur kraft. Beträffande legostadgans ännu kvarstående särskilda stadganden må till en början erinras, att enligt den verkställda utredningen bestämmelserna om vräkning ur tjänsten numera nästan aldrig tillämpas. Denna bestämmelse torde sålunda saklöst kunna bortfalla. I fråga om den arbetsgivare enligt legostadgan åvilande vårdnadsplikten vid sjukdom bör uppmärksammas, att utvecklingen under de senare åren gått i riktning mot en avskrivning av den enskilde arbetsgivarens skyldigheter i sådant hänseende qch det allmännas övertagande av dylik omvårdnad. Vårdnadsplikt vid sjukdom påvilade enligt 1871 års fattigvårdslag husbonde icke blott gentemot lagstadd tjänare, utan även gent­ emot dennes hustru och hemmavarande minderåriga barn. Husbondes skyldighet i sistnämnda avseende upphävdes genom 1918 års lag om fattigvård. Den ekonomiska konsekvensen för kommunerna av ett övertagande av den ännu i legostadgan kvar­ stående vårdnadsplikten bör givetvis icke underskattas. Å andra sidan må framhållas, att nyss berörda betydelsefulla inskränkning i husbondes vårdnadsplikt icke synes ha givit anledning till klagomål från kommunernas sida. Vid sådant förhållande vill det synas, som om överflyttandet på kommunerna jämväl av den återstående delen av sjukvårdsplikten icke borde medföra några avsevärdare olägenheter för kommunerna. Vad nu sagts torde även få anses gälla med avseende å husbondes skyldighet enligt legostadgan att draga försorg om trotjänares ålderdom. Legostadgans bestämmelser om påföljd för misshandel av tjänstehjon, om rätt att innehålla lön till tjänsteårets slut m. fl dylika bestämmelser torde numera faktiskt vara satta ur kraft. Det oaktat torde de hava starkt bidragit till den rådande oviljan mot legostadgan, i det att deras blotta tillvaro inneburit möjligheten av en för nutida uppfattning främmande och i vissa fall obillig användning. Genom bestämmelser av antydd art och kanske i främsta rummet på grund av att legostadgan stått kvar från en tid, då lagstiftningen icke utgick från jämställighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 51

mellan parterna i arbetsavtalet, har bland arbetarna framskapats en ganska allmän uppfattning om legoavtalet såsom ett för deras rättsuppfattning stötande och för deras intressen skadligt institut, som med all makt måste bekämpas. Legostadgan har sålunda kommit att te sig som ett skolexempel på hur en lag icke bör vara; den har säkerligen mer än något annat givit näring åt den föreställningen, att lagstiftning angående arbetsavtal över huvud måste vara ensidigt fördelaktig för arbetsgivaren och följaktligen skadlig för arbetarparten. Även om denna stämning mot legostadgan icke äger starkare stöd i dess nu kvar­ stående innehåll och sålunda i väsentlig mån är överdriven, måste den dock anses förklarlig med hänsyn till stadgans tidigare gestaltning och det ännu kvarlevande minnet av då förekommande tillämpning. Da alltså stadgans fortsatta giltighet icke synes vara betingad av några mera betydande praktiska intressen, men väl ägnad att alstra och vidmakthålla en felaktig uppfattning rörande en modern avtalslagstiftnings ändamål och innebörd, vill det synas socialstyrelsen, som om legostadgan lämpligen kunde omedelbart avskaffas. Om så sker och statsmakterna därmed undanröja även skenet av att vilja vidhålla en otidsenlig och för stora folklager stötande lag, lära bättre utgångspunkter givas för en önskvärd, mera lidelsefri behandling av frågan om en för de aktuella förhållandena anpassad avtalslagstiftning och det icke blott för jordbruket, utan måhända för närings­ livet i allmänhet. Det bör med avseende härå erinras, att fackorganisationerna och kollektivavtalen hava sin största betydelse däruti, att de fixera normer och innebära ett skydd för resp. arbetsgivare och arbetare vid deras individuella avtalsuppgörelser med varandra. Ehuru de sålunda i viss mån ersätta avtalslagstiftningen, kan behovet av eu sådan, väl av­ vägd och efter både arbetsgivarnas och arbetarnas intressen anpassad lagstiftning ej därigenom helt överflödiggöras ens för dem, som tillhöra resp. organisationer. Ty onekligen innebär avsaknaden av densamma en ökad risk i avtalsförhållandet, särskilt för den rättrådige och lojale gentemot en ihindre nogräknad motpart. Uppmärk­ sammas bör också, att risken givetvis är större för arbetarparten, som under normala förhållanden i regel måste, där han ej stödes av sin organisation, anses hava en svagare ställning än arbetsgivaren såväl vid avtals träffande som ock i fråga om häv­ dande av sin rätt i avseende å arbetsvillkoren. Vad detta betyder i realiteten belyses i någon mån därav, att av vårt lands till cirka 1‘2 miljon uppgående arbetstagare inom jordbruk, industri, handel och samfärdsel samt husligt arbete hittills endast ungefär en tredjedel kunnat fackligt organiseras. I de flesta andra kulturländer har också under de senare åren arbetsavtalet legalt reglerats, dels genom allmänna avtalslagar, dels genom speciella lagar, bl. a. för jord­ bruket. En översikt över äldre och nyare lagar å sistberörda område i vissa länder meddelas i vidfogad bilaga1. Vissa lagar och författningar innehålla bestämmelser, vilka stå i mer eller mindre direkt samband med legostadgan. Såsom exempel härå må nämnas utsökningslagen 37 § 4) och 41 § andra stycket, strafflagen 22 kap. 13 § ävensom lagen den 16 oktober 1914 om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete. Ett upphävande av legostadgan torde påkalla prövning, i vad mån ändring av dylika bestämmelser bör vidtagas. Vidare synes genom legostadgan konstituerad underhålls­ skyldighet böra bevaras genom särskilda övergångsbestämmelser.

} Denna bilaga har här uteslutits.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Särskilt yttrande av byråchefen Bergsten.

Det råder uppenbarligen på alla håll enighet om att legostadgan i dess nuvarande form bör avskaffas. Man torde även tämligen allmänt hysa den uppfattningen, att någon annan, efter tidsförhållandena avpassad avtalslag bör komma istället. Meningsskiljaktig­ het föreligger däremot med avseende å huruvida legostadgan bör omedelbart upphävas eller ej. Riksdagen har i allmänhet vid de olika tillfällen frågan om legostadgans avskaffande varit å bane uttalat sig för att detta borde ske först i samband med antagandet av annan avtalslag. Sista gången eller år 1924 föreföll riksdagen emellertid mera odeci­ derad, men beslöt att innan något avgörande träffades det borde närmare utrönas, dels i vilken utsträckning legostadgan ännu tillämpades och dels i vad mån, där så ej vore fallet, olägenheter yppat sig därav för resp. kontrahenter. Den sålunda av riksdagen begärda och av socialstyrelsen nu verkställda utredningen giver först och främst tydligt vid handen, att legostadgan fortfarande i mycket stor utsträckning tillämpas inom det svenska jordbruket. Uppskattningsvis skulle närmare två tredjedelar av de fasta lantarbetarna hava sina anställningsvillkor reglerade enligt legostadgan. Härvid är emellertid att märka, att den stora roll legostadgan sålunda alltjämt spelar endast gäller beträffande de i stort sett oomtvistade delarna av stadgan, varemot de mera otidsenliga bestämmelserna, enligt vad utredningen givit vid handen, numera sakna all praktisk betydelse. Legostadgan kan även, såsom erfarenheten ut­ visat, under kollektivavtalslösa perioder erhålla ett ytterligare vidgat tillämpningsområde. Undersökningens andra del, som avsåg utrönandet av inträffade olägenheter i de fall, där legostadgan upphört att tillämpas, har varit mindre givande. De framställda frå­ gorna ha ofta lämnats helt obesvarade och ha för övrigt ej kunnat med någon större grad av säkerhet besvaras i alla sådana fall, representerande det stora flertalet, där anställning enligt legostadgan ännu är den sedvanliga avtalsformen eller ersatts av an­ ställning enligt kollektivavtal. En svaghet i utredningen är även, att den stora massan av oorganiserade arbetare, vilka närmast beröras av frågan, ej kunnat, av lätt insedda skäl, beredas tillfälle att göra sin mening hörd. För såvitt fackföreningarna och deras under kollektivavtal arbetande medlemmar få anses representera arbetarparten i dess helhet, har emellertid svaret i regel blivit nej på frågan om några olägenheter inträtt i följd av legostadgans urkraftträdande. Anmärkningsvärt är dock, åt,t omkring 27 % av fackföreningarna lämnat frågan obesvarad. Å andra sidan gå i regel svaren från arbetsgivarsidan ävensom från hushållningssällskap, arbetsförmedlings- ech rättshjälpsanstalter samt kommunalordförande i jakande riktning. Det kan vidare genom undersökningen få anses konstaterat, att ej blott arbetsgivare, hushållningssällskap, rättshjälpsanstalter och komunalordförande i regel hysa den upp­ fattningen, att legostadgan ej bör helt avskaffas förr än i samband med erhållandet av annan avtalslag, utan att även fackföreningarna ej stå alldeles främmande för en liknande synpunkt — som för övrigt ännu vid 1918 års riksdag förfäktades av vissa, i ämnet sakkunniga arbetarrepresentanter — i det att omkring 11 % av föreningarna uttalat sig i sådan riktning, varjämte omkring 13 % uraktlåtit att besvara hithörande fråga. Slutligen har genom undersökningen fastslagits, att det fasta arbetsförhållandet, som legostadgan särskilt avser att trygga, tämligen allmänt, bland såväl arbetsgivare som arbetare, anses fortfarande representera ett för jordbruket och dess utövare betydelse­ fullt värde. Det torde sålunda av socialstyrelsens undersökning framgå, att de skäl, som vid 1924 års riksdag anfördes för möjligheten att omedelbart kunna upphäva legostadgan,

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. bo

nämligen att den sannolikt numera ej spelade någon roll och att inga olägenheter försports, där den redan kommit ur bruk, icke kunna anses hålla streck. Problem­ ställningen blir då alltjämt: bör legostadgan i sin helhet omedelbart slopas eller inbe­ griper densamma någonting av värde, vars bibehållande i avvaktan på ny lagstiftning i ämnet kunde tänkas vara till nytta i socialt och ekonomiskt avseende? Att legostadgan jämväl i sitt nuvarande skick verkar stötande icke blott för lantar­ betarna utan överhuvud för den allmänna rättskänslan, torde få anses obestridligt. De förändringar, som tid efter annan vidtagits i densamma, hava visserligen varit lika manga förbättringar, men utgöra dock endast halvmesyrer, som snarare bidragit till att ytterligare stärka uppfattningen, att legostadgan icke kan reformeras utan endast helt avskaffas. Vad som alltfort i arbetarnas ögon med rätta gör legostadgan så för­ hatligt är emellertid icke blott vissa ännu kvarvarande, om ock numera i praktiken betydelselösa bestämmelser, utan lika mycket och kanske mera de för nutida begrepp olämpliga och föråldrade uttryck, som där förekomma och så att säga förkroppsliga legostadgans ursprungliga anda samt varpå beteckningarna »tjänstehjon» och »husbönder», ja själva stadgans namn lämna exempel. Det vill emellertid synas, som om det ej borde vara förenat med några större svårigheter att ur stadgan få bort ifrågavarande bestämmelser och uttryck samt härigenom göra den möjlig att ännu någon tid fungera som avtalslag, därest detta, med hänsyn till stadgans innehåll i övrigt och betydelsen av den rättsliga avtalsprincipens bevarande på förevarande område, skulle befinnas ändamålsenligt. De bestämmelser i legostadgan, som i främsta rummet synas vara värda att bibehålla, avse den fasta årsanställningen och därmed sammanhängande stadganden om uppsägnings- och flyttningstider m. m. Årsanställningens betydelse är ju, såsom re­ dan förut papekats, allmänt vitsordad av såväl arbetsgivare som arbetare. Det framhålles emellertid från deras sida, som anse legostadgan kunna omedelbart upphävas, att detta fasta arbetsförhållandena är så starkt förankrat i jordbruksarbetets egen natur, att för dess tryggande någon särskild avtalsbestämmelse, utöver parternas egen överenskommelse, icke synes erforderlig. Man kan då till en början fråga sig. varför ändock en sådan bestämmelse ansetts böra införas och erhålla en framträdande plats ej blott i legostadgan utan även i det kollektiva avtalssystemet. Det är tydligt, att det för bada parterna visat sig vara av vikt att hava ifrågavarande förhållande på ett betryggande sätt avtalsmässigt garanterat. Det saknas ej heller vittnesbörd om att där legostadgan bragts ur tillämpning (utan att ersättas av kollektivavtal) överens­ kommelse om arsanställning brytes av endera parten på för den andra olämplig tid. Sådana vittnesbörd hava i ej ringa antal avgivits vid socialstyrelsens undersökning ej blott av lantarbetsgivare och hushållningssällskap utan även av arbetsförmedlingsanstalter. Med hänsyn till nu anförda förhållanden vill det synas föga troligt, att om legostadgan fullständigt avskaffades och därmed större delen av Sveriges jordbrukare och lantarbetare förlorade den fasta grund för avtal om årsanställning, som nämnda stadga dock utgör, detta skulle ga förbi utan att medföra några olägenheter i berörda avseende. Det är möjligt, ehuru ingalunda säkert, att sådana olägenheter ej skulle visa sig i någon nämvärd omfattning inom den närmaste tiden, men helt visst skulle småningom ett osäkerhetstillstånd uppstå, till nackdel för båda parterna. Den fasta an­ ställningen torde vara en alltför viktig sak för jordbruket och dess utövare för att icke alltjämt behöva omgärdas av det skydd, som mera effektiva avtalsbestämmelser innebära. Såsom uppenbara fördelar för båda parterna torde även legostadgans bestämmelser om uppsägnings- och flyttningstid erna få betraktas, liksom bestämmelsen om frivecka (ett slags semester) väl är att räkna som en förmån för arbetarparten. Att bestäm­ melserna om vissa anställningsformer (städja, orlovssedel och avskedsbetyg) skulle få kvarsta interimistiskt torde i allt fall ej innebära någonting för arbetarparten sårande eller för någondera parten skadligt utan snarare få anses vara av visst värde ur prak­ tisk synpunkt. Mot dessa bestämmelser hava ej heller vid undersökningen riktats några väsentliga anmärkningar från något håll.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Bestämmelserna enligt §§ 6 och 7 i legostadgan angående arbetsgivares vårdnadsplikt (sjukvård och försorg om trotjänares ålderdom) äro helt naturligt till arbetarpartens fördel. Vårdnadsplikten vid sjukdom synes att döma av socialstyrelsens un­ dersökning alltjämt vara av stor betydelse säväl för arbetarna som för det allmänna (kommuner och landsting). Det må jämväl särskilt framhållas — och detta gäller såväl om sjukvården som ålderdomsförsörjningen — att även om hithörande förplik­ telser, såsom man tänkt sig, överflyttades på fattigvården, detta för flertalet arbetare säkerligen skulle te sig mindre tilltalande än den nuvarande, med anställningsvillko­ ren sammanhängande vårdnadsformen. Det må vidare erinras, att den lagstadde arbetaren genom bestämmelsen i § 43 av legostadgan är garanterad ersättning för flyttningskostnader. Slutligen torde några bärande erinringar ej vara att gorå —- och hava i varje fall ej framställts — mot de i art. V. av legostadgan förekommande bestämmelserna om lön, med undantag för § 33. Legostadgans omedelbara upphävande skulle sålunda innebära slopandet av garanti­ erna för vissa för båda parterna och ej minst för arbetarparten betydelsefulla bestäm meker samt över huvud taget medföra ett allmänt osäkerhetstillstånd på förevarande område och måhända också ett försvagande av den nuvarande starka avtalshelgden. Det må med avseende härå erinras, att den organiserade arbetsgivare- och arbetarrörelsen ännu endast omfattar en mindre del av jordbrukets utövare. Den stora massan är alltjämt oorganiserad, stående utanför kollektivavtalet. Det må jämväl framhållas, att lego­ stadgan såsom bindande avtalslag är djupt förankrad i det allmänna folkmedvetandet, något varom socialstyrelsens undersökning bär flera vittnesbörd. I regel torde avtal om arbetsanställning mellan arbetsgivare och arbetare inom det svenska jordbruket träffas muntligen. Att emellertid så viktiga avtal kunna träffas så formlöst och än­ dock visa sig effektivt bindande lärer nog ytterst bero på tillvaron av legostadgan. Folie denna bort, synes det sannolikt, att den traditionella avtalstroheten skulle sättas på starkare prov och att man i varje fall, för att skydda sig, alltmera komme att övergå till skriftliga avtal. Härvid skulle det säkerligen i allmänhet ställa sig svårare för arbetaren att bevaka sina intressen än för arbetsgivaren. Därest tryckta formulär komme till användning, vilket väl så småningom av praktiska skäl bleve regel, kunde dessa, såsom erfarenheten från hyresavtal givit vid handen, upprättas enligt en lydelse, som ensidigt toge sikte på den ena partens fördelar. Jämväl ur denna synpunkt torde det för de utanför kollektivavtalet stående parterna få anses innebära en viss trygghet att för reglerandet av sina mellanhavanden äga tillgång till en avtalslag. Det torde väl för närvarande få anses vara ett önskemål inom olika läger att komma fram till en allmän , rättsligt reglerad avtalslagstiftning. Att då, utan tvingande skäl, börja med ett fullständigt raserande av vad man sedan långliga tider tillbaka äger i avtalsväg och detta på ett område, som mer än något annat är i behov av sådan lagstift­ ning, måste onekligen te sig underligt och som ett större våld än nöden kräver. Man kan förstå och fullständigt gilla arbetarnas hårda dom över legostadgan med hänsyn till vissa, åtminstone för nutida begrepp olämpliga bestämmelser och uttryckssätt i den­ samma. Att utan dröjsmål stryka ett fullständigt streck häröver är givetvis i hög grad berättigat. Men att samtidigt slopa själva den urgamla avtalsprincipen på detta område och de hithörande bestämmelser, som ännu alltjämt äga livskraft och kunna bereda vederbörande viss trygghet och vissa förmåner samt bidraga till bevarande av avtalshävd och avtalstrohet, synes näppeligen vara ur social synpunkt lämpligt eller riktigt. Till sist må framhållas, att det visserligen i och för sig kunde anses vara av mindre betydelse, huruvida legostadgan avskaffas eller ej, med hänsyn till att parterna ju äga full frihet att träffa avtal enligt legostadgan eller att träffa avtal av annan natur. Då emellertid legostadgan det oaktat och oaktat den starka opinion, som gjort sig gäl­ lande för dess avskaffande, fortfarande tillämpas i den betydande omfattning, som visat sig vara fallet, synes detta förhållande giva vid handen, att en avtalslag på före­ varande område alltjämt har en uppgift att fylla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 55

Vad ovan anförts torde i korthet kunna sammanfattas sålunda. Resultatet av socialstyrelsens utredning visar, att legostadgan, med undantag för dess otidsenliga bestämmelser, alltjämt tillämpas i en mycket betydande omfattning samt att, där stadgan bragts ur bruk utan att ersättas av kollektivavtal, vissa olägenheter enligt uppgifter från en del hushållningssällskap och arbetsförmedlingsanstalter yppat sig därav. Ifrågavarande utredning synes sålunda ej kunna åberopas som något stöd för uppfattningen att legostadgan bör kunna avskaffas omedelbart, utan att ersättas av an­ nan lagstiftning i ämnet. För legostadgans omedelbara avskaffande talar den omständigheten, att lantarbetarna på grund av vissa, ännu förekommande otidsenliga bestämmelser och uttryck med rätta finna den för sin klass olämplig och nedsättande. Mot dess omedelbara avskaffande talar åter dels att ännu den ojämförligt största delen av Sveriges lantarbetare äro oorganiserade och sålunda ej fått sina anställningsvillkor reglerade genom kollektiv­ avtal samt att det för dessa arbetare kan vara en fördel att i avvaktan på annan av­ talslag få åtnjuta det skydd för tryggad årsanställning samt de övriga förmåner i form av fastställd uppsägningstid, frivecka, sjukvård och — under förutsättning av lång­ varig tjänst — viss ålderdomsförsörjning ävensom flyttningshjälp, vilka legostadgan er­ bjuder, dels att arbetsgivarna anse legostadgan innebära en viss garanti för erhållande av erforderlig fast arbetskraft året runt, dels slutligen att man härigenom bevarar själva principen om avtalslag på hithörande område. Med hänsynstagande till ovan anförda skäl för och emot torde följande utväg böra ifrågasättas: att legostadgan omedelbart ånyo revideras med utmönstrande ur densamma av alla ännu kvarvarande otidsenliga bestämmelser, såsom §§ 5, 8 (som för övrigt mistat sitt existensberättigande genom upphävandet av § 10), 9, 33, 47, 48 och 53 (obs. § 14, vartill sistnämnda § hänvisar, är upphävd) i deras helhet ävensom § 52, sista stycket, och § 54 med undantag av vad som stadgas rörande avskedsbetyg, samt med utbytande av vissa föråldrade uttryck, särskilt orden »husbönder» och »tjänstehjon» samt stad­ gans namn, mot andra benämningar; att stadgan i övrigt med de bestämmelser, vilka ej gjorts till föremål för några bärande anmärkningar från något håll utan tvärtom torde få anses vara av visst värde för vederbörande parter och i varje fall, enligt vad socialstyrelsens undersökning givit vid handen, alltjämt i en synnerligen betydande omfattning tillämpas inom Sveriges jordbruk, måtte bibehållas tillsvidare och intill dess ny lagstiftning i ämnet hunnit ut­ arbetas; samt att utredning omedelbart igångsättes för åstadkommandet av sådan lagstiftning. Stockholm den 21 oktober 1925.

Nils Bergsten.

56 Kungl. May.ts proposition nr 183.

Särskilt yttande av t. f. byråchefen Bergström.

Undertecknad biträder uppfattningen, att legostadgan till hela sin lydelse och i åt­ skilliga hänseenden till sitt materiella innehåll är i hög grad otidsenlig och stötande, samt betraktar det sålunda som ett allmänt önskemål, att den snarast möjligt sättes ur kraft. Däremot är jag tveksam, huruvida stadgan, såsom majoriteten förmenar, bör upphävas omedelbart såsom hinderlig för tillkomsten av en modern avtals!agstiftning, eller om den, såsom byråchefen Bergsten i särskilt yttrande på anförda skäl yrkar, i avvaktan på en sådan lagstiftning bör bibehållas tills vidare, ehuru moderniserad till sin lydelse och till sitt innehåll. Särskilt synes det ägnat ingiva betänkligheter, att arbetsavtal inom jordbruket skulle kunna träffas utan att till sin räckvidd begränsas av några allmänna regler av tvin­ gande natur. På ett annat avtalsområde, nämligen hyresrättens, hava regler av sådan art befunnits påkallade, avsedda att utgöra ett skydd för den såsom svagare ansedda kontrahenten. I sådant hänseende må erinras om bestämmelserna i 3 kap. 25 § i nyttjanderättslagen och i 11 § i 1923 års lag med vissa bestämmelser rörande hyra. Därest hävdvunnen avtalspraxis i märkbar mån komme att brytas genom legostadgans upphävande, skulle frånvaron av dylika bestämmelser kunna föranleda och i allt fall medgiva träffandet av mindre önskvärda arbetsavtal. Om den uppfattningen är riktig, dels att legostadgans tillvaro utgör ett verkligt hin­ der för tillskapandet av en ny, modern avtalslagstiftning, och dels att gängse åskåd­ ningar bland kontrahenterna äro starka nog att i praktiken förekomma träffandet av dylika mindre önskvärda avtal, synas betänkligheter av ovan angivet slag böra vika. I motsatt fall erbjuder den av byråchefen Bergsten förordade vägen större trygghet. Frågan om valet mellan dessa båda vägar synes i eminent grad böra bedömas ur synpunkter, som knappast kunna anses falla inom ramen för en objektiv utredning. Särskilt gäller detta frågan om legostadgans hinderlighet för en ny avtalslagstiftning. Jag anser därför, att styrelsen i förevarande fall bort begränsa sig till att i sitt ut­ låtande framlägga det material, som kunnat förebringas för frågans allsidiga bedömande. Stockholm den 21 oktober 1925. v Kurt Bergström.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 0(

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 25 februari 1926.

N ärvarande: justitierådet S vedelics , regeringsrådet P almgren , justitierådet C hristiansson , justitierådet H ögstedt .

Enligt lagrådet tillhandakoinmet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 18 december 1925, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till lag om upphävande av legostadgan för husbönder och tjänstehjon den 23 november 1833 (nr 43 s. 1 ) m. m., lag om ändrad lydelse av 22 kap. 13 § strafflagen och lag om ändrad lydelse av 37 och 41 §§ utsökning slag en. Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av hovrättsassessorn Per Santesson. I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden.

Förslaget till lag om upphävande av legostadgan för husbönder och tjänstehjon den 23 november 1833 (nr 43 s. 1) in. in.

Justitieråden Svedelius, Christiansson och Högstedt: Genom den av socialstyrelsen verkställda utredning har ådagalagts, att legostadgan, i den omfattning den ännu består, i vissa landsdelar i stor ut­ sträckning fortfarande tillämpas inom jordbruksnäringen. Särskilt gäller detta de bestämmelser, som röra formen för anställande i tjänst, tjänstetidens längd samt uppsägning och flyttningstiden. Men även föreskrifterna om husbondes vårdnadsplikt mot tjänare vid sjukdom och andra till de anställdas förmån givna bestämmelser lära i de delar av landet, där stadgan tillämpas, ännu äga icke ringa betydelse. Å andra sidan har visat sig, att de föreskrifter, mot vilka efter de å senare tid vidtagna ändringarna kritiken av legostadgan företrädesvis riktats, numera sällan eller aldrig tillämpas. Vräkning ur tjänst enligt stadgan har under de senare åren ytterligt sällan förekommit, och den obestridligen mest otidsenliga av ifrågavarande bestämmelser eller stadgandet om rätt för arbetsgivaren att innehålla hela lönen till avtalstidens slut torde förvisso kunna antagas faktiskt redan vara försatt ur tillämpning. Också är det ju icke så mycket den synpunkten, att legostadgan i sitt nuvarande skick och i de delar, vari den för närvarande tillämpas, skulle

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

för jordbruksarbetarna medföra olägenheter av reell natur, som fastmera hän­ synen till stadgans allmänna, mot nutida samhällsåskådning stridande karak­ tär och den härav hos arbetarna alstrade oviljan mot densamma, som åbe­ ropats såsom grund för att stadgan bör upphävas. Betydelsen av denna senare synpunkt må ingalunda underskattas, men skall man för att till­ mötesgå denna opinion upphäva legostadgan utan att samtidigt ersätta den­ samma med en ny, efter rådande förhållanden bättre avpassad lagstiftning å området, synes detta böra ske endast under förutsättning att någon skada eller olägenhet i andra avseenden därav icke må vara att befara. Det göres nu gällande, att de härutinnan från skilda håll uttalade farhågorna icke böra anses välgrundade; vad legostadgan rörande själva arbetsavtalet och i övrigt innehölle av bestående värde skulle, såsom grundat i jordbruksnärin­ gens, egen natur och till stor del av intresse för kontrahenterna å ömse sidor, otvivelaktigt komma att upptagas i de arbetsavtal, som skulle träda i stället för avtal enligt legostadgan. Möjligheten härav kan visserligen icke be­ stridas. Men härifrån och till en sådan förvissning om en dylik utgång, att man nu bör utan vidare' stryka ett streck över denna visserligen ålder­ domliga men, såsom utredningen visat, till vissa sina grundtankar ännu livs­ kraftiga lagstiftning, är steget långt. Med hänsyn särskilt till den jäm­ förelsevis ringa utsträckning, kollektivavtalet erhållit inom jordbruket, synes det ingalunda uteslutet, att frånvaron av den fasta hållpunkt, som stödet av en positiv lagstiftning å detta område, där anställning ofta grundas å munt­ ligt avtal, i allt fall erbjuder, förr eller senare komme att visa sig medföra icke önskvärda verkningar icke blott för arbetsgivarna utan även för ar­ betarna. På grund härav kan det remitterade förslaget, varigenom legostadgan skulle upphävas utan att samtidigt ersättas med en ny, för jordbruksnäringen gällande arbetsavtalslagstiftning, icke tillstyrkas.

Lagrådet: Såsom övergångsbestämmelse innehåller förslaget, att legostadgan jämväl efter den dag, den 24 oktober 1926, då densamma enligt förslaget upphör att gälla, skall äga tillämpning i fråga om rättigheter och skyldigheter, som uppkommit före nämnda dag. Härmed åsyftas ingalunda, såsom det måhända av ordalagen kunde antagas, att legostadgan fortfarande skall äga tillämp­ ning beträffande avtal, som enligt densamma slutits före den 24 oktober 1926. Tvärtom yttrar departementschefen i sitt anförande till remissprotokollet, att en dylik bestämmelse knappast syntes honom lämplig, utan att lämpligare vore, att även beträffande ett tjänsteavtal, som träffats före nämnda dag, legostadgan oberoende av uppsägning samma dag upphörde att gälla. Detta skulle bland annat innebära att, därest ett enligt legostadgan ingånget avtal avseende tiden intill den 24 oktober 1926, icke blivit i överensstämmelse med stadgans föreskrifter uppsagt och således enligt denna skolat fortfarande bliva gällande för ännu en tjänsteperiod, sådant icke skulle medföra rätt för någondera kontrahenten att kräva tjänsteförhållandets fortsättande efter nämnda

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 59

dag. Den föreslagna övergångsbestämmelsen lärer — då det givetvis ej kräves särskilt stadgande för att bevara eventuell rätt till innestående lön eller annan gottgörelse avseende redan tilländalupen tid — icke kava annat ändamål än att betrygga fortvaron av den rätt till underhåll, som enligt 7 § legostadgan tillkommer gammalt tjänstehjon av dess förre husbonde. Det synes emellertid med skäl kunna ifrågasättas, om den sålunda före­ slagna anordningen kan anses tillfredställande. Visserligen skulle enligt de­ partementschefens i motiven uttalade åsikt därav icke följa, att ett legoavtal, som slutits före legostadgans upphörande, bleve helt ogiltigt, utan skulle ett dylikt avtal bliva att bedöma efter de rättsregler, som gälla i fråga om avtal i allmänhet. Härmed torde åsyftas, att avtalet bör anses äga det innehåll, kontrahenterna må antagas hava velat inlägga i detsamma. Frånsett svårig­ heten att avgöra vad de härutinnan verkligen avsett och att vid stridiga meningar därom skilja dem emellan, synes det vara att befara, att legostad­ gans upphävande utan uttrycklig bestämmelse rörande äldre avtals bestånd skulle av den stora allmänheten, som i detta fäll har att själv omedelbart tilllämpa den gällande rätten, uppfattas såsom medförande ett hävande av alla bestående tjänsteavtal, vilka tillkommit enligt legostadgan. Härav skulle upp­ enbarligen vållas osäkerhet och konflikter, utan att för någon part någon vinning vore att förvänta. På sätt departementschefen erinrar, upptogs i det förslag till lag om lego­ stadgans upphävande, som reservationsvis framlades vid 1924 års riksdag, den bestämmelsen att stadgan fortfarande skulle äga tillämpning i fråga om avtal, som enligt stadgan slutits före den 24 oktober samma år, då denna enligt förslaget skulle upphöra att gälla. En motsvarande övergångsbestäm­ melse förefanns ock i det den 31 oktober 1900 avgivna kommittéförslaget till lag om tjänsteavtal mellan husbönder och tjänare, vilket var avsett att er­ sätta legostadgan. Mot lämpligheten av eu dylik bestämmelse anmärker departementschefen, att därigenom ett tjänsteavtal, som träffats under lego­ stadgans giltighetstid, skulle komma att gälla intill dess uppsägning från någondera sidan skett. Det synes dock icke behöva befaras, att även med en dylik bestämmelse legostadgans tillämpning skulle fortfara någon längre tid framåt, i det redan under första året efter dess upphävande bestående äldre avtal säkerligen komme att uppsägas utom i de undantagsfall, där båda kontrahenterna av någon särskild anledning möjligen kunde önska bi­ behålla sitt förutvarande förhållande orubbat. Skulle emellertid även möj­ ligheten till en sådan förlängning anses böra förebyggas, torde detta kunna ske genom ett tillägg till övergångsbestämmelsen, varigenom legostadgans tillämpning å äldre avtal begränsades till den tjänsteperiod, för vilken avtalet redan vid legostadgans upphörande vore bindande. Under förutsättning att legostadgan i enlighet med förslaget upphäves, hem­ ställes fördenskull, att övergångsbestämmelsen måtte ändras till likhet med motsvarande bestämmelse i de ovannämnda tidigare förslagen eller, alterna­ tivt, erhålla ungefär den avfättningen, att nu gällande lag skall tillämpas dels å tjänsteavtal, som enligt legostadgan ingåtts före den 24 oktober 1926,

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 183. under den tjänsteperiod, för vilken avtalet då är bindande, dels ock med avseende å de särskilda rättigheter och skyldigheter, som ur sådant avtal härflyta.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 13 § strafflagen samt förslaget till lag om ändrad lydelse av 37 och 41 §§ utsökningslagen.

Lagrådet: Under förutsättning att förslaget till lag om upphävande av legostadgan antages, har lagrådet mot nu ifrågavarande båda förslag intet att erinra. Ur protokollet: A. V. Stålkula.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 61

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden , hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Hegenten i statsrådet å Stockholms slott den 26 februari 1926.

N ärvarande: Statsministern S andler , statsråden O lsson , X othin , S vensson , H ansson , L in ­

ders , S chlyter , L arsson , W igforss , M öller , L evinson .

Efter gemensam beredning med ebefen för socialdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, lagrådets den 25 i denna månad avgivna utlåtande över de den 18 december 1925 till lagrådet remit­ terade förslag till 1) lag om upphävande av legostadgan för husbönder och tjänstehjon den 23 november 1833 (nr 43 s. 1) m. m.; 2) lag om ändrad lydelse av 22 kap. 13 § strafflagen; och o) lag om ändrad lydelse av 37 och 41 §§ utsökning slag en. Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden: »Lagrådets flesta ledamöter hava funnit sig icke kunna tillstyrka det före­ liggande förslaget om legostadgans upphävande. De skäl, vilka åberopats till stöd för denna uppfattning, kunna dock icke för mig innefatta anledning att frånträda den ståndpunkt, jag angivit vid remissen till lagrådet. Jag kan härutinnan inskränka mig till att hänvisa till mitt föregående yttrande och till socialstyrelsens utredning. Blott må ytterligare framhållas, att er­ farenheten alltmera bestämt talar emot det nu även inom lagrådet fram­ förda antagandet, att legostadgans upphävande skall visa sig medföra olä­ genheter i olika avseenden. I de landsdelar, där sedan längre tid legostadgan i praktiken satts ur tillämpning, hava mig veterligen icke försports några olägenheter härav; det kan därför knappast anses sannolikt, alt stadgans upphävande skall i de trakter, där den ännu äger tillämpning, åstadkomma de ogynnsamma verkningar, man på sina håll varit benägen att förbinda med denna åtgärd. På grund härav och med hänsyn till de positiva skäl, vilka kunnat anföras för förslaget och vilka ej heller i det nu berörda yttrandet inom lagrådet frånkänts betydelse, tvekar jag icke att tillstyrka frågans fram­ läggande för riksdagen. Beträffande de i förslaget till lag om legostadgans upphävande intagna övergångsbestämmelserna har lagrådet hemställt om viss ändring. Såsom jag antytt i mitt anförande vid remissen, torde någon tvekan kunna råda om den lämpligaste avfattningen av dessa bestämmelser. Med hänsyn till

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

vad lagrådet härutinnan yttrat finner jag mig icke höra vidhålla förslaget i denna del, utan har jag ansett den av lagrådet såsom ett andra alternativ angivna formuleringen böra godkännas. Närmare än den i reservation till andra lagutskottets utlåtande vid 1924 års riksdag föreslagna bestämmelsen ansluter sig ett dylikt stadgande till den uppfattning, jag vid remissen ut­ talat i fråga om övergångsbestämmelsernas innehåll. Ej heller torde med denna avfattning kvarstå någon oklarhet angående nämnda bestämmelsers rätta innebörd. I enlighet härmed har jag låtit omarbeta förslaget i nu angiven del. Jag anser mig i detta sammanhang böra nämna, att efter det förevarande förslag remitterats till lagrådet Kungl. Maj:t på föredragning av chefen för socialdepartementet bestämt, att den i mitt anförande vid remissen omförmälda riksdagsskrivelsen den 11 maj 1918 icke skall till någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda, vilket beslut därefter delgivits socialstyrelsen.» Föredraganden uppläser härefter det sålunda omarbetade förslaget till lag om upphävande av legostadgan ävensom förslagen till ändringar i strafflagen och utsökningslagen, vilka senare förslag av lagrådet lämnats utan anmärk­ ning, samt hemställer, att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Oskar Adelsohn.

Stockholm 1926. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 253754